SOU 1963:50

Fackskolan

N 4-0 G?

oå (— _ Cija,

&( *. IGT?!

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Ecklesiastikdepartementet #96?) :SC'H

FACKS KOLAN

BETÄN KANDE AVCIVET AV

FACKSKOLEUTREDNINGEN

Stockholm 1963

10. 11.

13.

14. 15. 16.

. Sveriges ;tatsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. 18.

19. 20.

21.

22.

23.

. En teknisk institution inom

. Universietens och högskolornas

. Översättning av fördrag

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1963

Kronologisk förteckning

Stockholm universitet. Svens- ka Renoduktions AB. 114 5. E. . Kommanalförbundens lånet-ätt. Idun. 44 s. I. . Utrikes'örvaltningens organisation och personalbehov. Idun. 9! s. U.

Idun. lli s.

.Adminiitratlijv organisation inom utrikesförvaltningen.

. Försvaskostnaderna budgetåren 1963/07. Idun. 130 s. Fö. . Indelniigs- och

samarbetsfrå or i G"tebo - och Malm"- områdeia. Idun. 212 s. 1. g 0 rgs o

. Utlänniigs tillträde till offentlig tjänst. Svenska Repro- duktion: AB. 43 s. Ju. . IEI'BllmlIär nationalbudget för år 1903. Marcus. IV + 97 s. i.

' _ organisation och förvalt- ning. Heggström. 509 5. E.

Universtetsviisendets organisation. Baggström. 190 9. E. Eppeiiålstillstånd m. m. för utländska studerande. Idun. s. .

angående upprättande av Euro-

peiska elonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 s. H. Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildnng av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 s. E. Undersölning av texeringsutfallet. Idun. 155 s. Fi. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E. Sveriges itatsskick. Del 1. Lagförslag. Idun. 206 s. Ju.

Sveriges Etatsskick. Del 3. Motiv. Förs till riksd d— ning. Idui. 220 s. Ju. lag agsor Sveriges Etatsskidz. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju. ?ärgarlözens fördelning, sjöförklaring m. m. Idun. 111 s. u.

Sjukhus (nh öpp- vård. Idun. 486 a. I. Kraven pi gymnasiet. Idun. 367 s. + 12 s. ill. E. Förslag til lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. Idun. 290 |. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej

24. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervj och frekvensundersökningar m. m. Idun. 259 5. I. 25. Papper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 s. H. 26. Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB Wilhe sons Boktryckeri. 211 s. E. "(111 27. Trafikmål. Beckman. 237 s. Ju. 28. Utsökmngsra' "tt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. 29. Kommunala renhållningsavgifter. Beckman. 81 s. 1. 30. Den statliga konsulentverksamheten på socialvlrdens om råde. Beckman. 119 s. 8.

31. Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner. 235 s. Fö. 32. Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. Jo. 33. Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju. 34. U-liinder och utbildning. Idun. 201 B. U. 35. Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun. 91 5. E. 36. ådalmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions AB. 150 s

37. Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd Idun. 151 B. U. * 38. Arbetsföreliiggande. Idun. 97 s. S. 39. Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 308 s. E. 40. Arbetslöshetsförsäkringen. Idun. 248 5. I. 41. Specialutrednings: om gymnasiet. Beckman. 318 5. E. 42. Ett nytt gymnasium. Idun. 949 s. E. 43. Läroplan för gymnasiet. Heggström. 776 8. E. 44. Akademikernas skuldsättning. Utkommer senare. 45. Befolkningsutveckilng och näringsliv i Jämtlands län. Idun. 450 s. I.

46. Yrkesmedieiska sjukhusenheter — behov och organisation. Kihlström. 91 s. 1. 47. Åldringsvårdens lägs. Idun. 295 s. + 20 s. ill. S. 48. Bättre studiehjälp. Idun. 220 s. E. 49. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga 1. Idun. 302 s. + 3 st. utvikn.kartor. I. 50. Fackskolen. Hseggström. 782 s. E.

angives, är tryckorten Stockholm

» 1

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1963:50

Ecklesiastikdepartementet

FACKSKOLAN

BETÄN KAN DE AVClVET AV

FACKSKOLEUTREDNINCEN

IVAR HEGGSTRÖMS TRYCKERI AB STOCKHOLM 1963

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Eeklesiastikdepartementet

Den 23 februari 1962 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att verkställa av departementschefen i propo- sitionen 1962254 angående reformering av den obligatoriska skolan m.m. föror— dad överarbetning av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och pröv- ning av vissa därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyndi— gande tillkallade departementschefen den 12 april samma är tio sakkunniga för att verkställa nämnda. utredning, för vilken särskilda riktlinjer meddelades i en den 11 maj 1962 dagtecknad departementspromemoria.

De sakkunniga, vilka. antog benämningen fackskoleutredningen, utgjordes av f. d. undervisningsrådet C.—E. Sjöstedt, rektorerna. Range] Ekblom, Nils—Olof Elfmau och Sven—Erik Eriksson, juris kandidaten Birgitta Linnér, lektorn Sten- Erik Mörtstedt, rektorn Göte Rudvall, byrådirektören Emil Stetler, rektorn Yngve Thulin samt lektorn Hans-Erik Östlundh. Det uppdrogs åt Sjöstedt att vara. utredningens ordförande samt åt Eriksson att vara de sakkunnigas sekre- terare.

På egen begäran entledigades den 23 mars 1963 ledamöterna Sjöstedt, Ekblom, Elfman, Eriksson och Thulin från sakkunniguppdraget. Genom beslut samma dag tillkallades undervisningsrådet Jonas Orring, folkhögskolläraren Harald Vall- gårda och skoldirektören Henning Öberg såsom deras efterträdare med uppdrag åt Orring att vara. utredningens ordförande och åt Öberg att vara dess sekrete— rare. Enligt samma beslut förordnades Elfman som expert i utredningen. Genom beslut den 25 mars 1963 uppdrog departementschefen åt rektorn Sven Zetter- lund att vara biträdande sekreterare i utredningen.

Bland annat genom inträffade förändringar i sammansättningen har viss tidsutdräkt i arbetet inte kunnat undvikas. På samma gång har det varit utred- ningens strävan att fullgöra sitt uppdrag tidsmässigt i så nära anslutning till gymnasieutredningens arbete, att båda utredningarnas överväganden och förslag kan ges en samtidig remissbehandling. På grund härav har vissa i och för sig önskvärda undersökningar och överväganden, som måhända kunnat ytterligare belysa utredningens förslag, måst utelämnas.

Fackskoleutredningen har, i enlighet med sina direktiv, till Eder vid olika till- fällen överlämnat förslag rörande den till läsåret 1963/64 planerade försöksverk- samheten med tvååriga fackskolor.

Genom beslut den 27 maj 1963 erhöll utredningen vederbörligt tillstånd att i tryck framlägga sina överväganden. F ackskoleutredningen, som i kapitel 1 redogör för hur dess arbete bedrivits, får härmed efter verkställt utrednings— arbete vördsamt överlämna betänkandet Fackskolan, innehållande förslag till tim- och kursplaner för den av 1962 års riksdag beslutade skolformen samt förslag om undervisningens anordnande, inspektion, betygsättning, flyttning, formerna för studiernas avslutande, den kompetens utbildningen skall ge, prak- tikfordringar, vissa lärar- och skolledarfrågor m. m.

Stockholm den 19 september 1963. Jonas Or'ring

Birgitta Linnér Sten-E. Mörtstedt Göte Rudvall

Emil Stetler _ Harald Vallgårda Henning Öberg

H ans—Erik Östlundh

/Sven Zetterlund

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet . . . .

Kapitel 1. Redogörelse för fackskoleutredningens arbete ......................... 13

Utredningens sammansättning ................................ 13 Experter ................................................... 14 Arbetsformer ............................................... 14

Arbetet i övrigt ............................................ 16 Betänkandets utformning .................................... 16

Kapitel 2. Några förutsättningar för utredningens överväganden och förslag ....... 18 Inledning ................................................... 18 Skolberedningens förslag ...................................... 18

Remissinstanserna ........................................... 22

, Direktiven .................................................. 25 j_ Samordning med gymnasieutredningens arbete .................. 27 ;. Fackskoleutredningens egna undersökningar .................... 27 Kapitel 3. Fack—skolans innehåll och utformning ................................ 29

( Namnfrägor .................................................... 29 Fackskolans mål och uppgifter .................................... 32 4; Inledning ..................................................... 32 Undervisningen i fackskolorna belyst genom undersökningar m. m. . . 36 Fackskoleutredningens egna överväganden och förslag ............. 41

, Social fackskola ............................................... 45 Ekonomisk fackskola .......................................... 48

! Teknisk fackskola ............................................. 49 Olika slag av fackskolor .......................................... 50

Några gemensamma drag i de olika fackskoloma .................. 50

Inledning ................................................... 50 Gemensamma ämnen i fackskolorna ........................... 50

Timmar till förfogande ....................................... 55 Specialarbete ............................................... 57 Frivillig teckning, frivillig musik .............................. 58

Samläsning ................................................. 58

Social fackskola ................................................ 59

Ekonomisk fackskola ........................................... 68

Teknisk fackskola .............................................. 76

Lärotider, delningsbestämmelser m. m. ........................... 85

Lärotider m.m. ............................................ 85 Gemensamma samlingar ..................................... 86 Delningsbestämmelser ........................................ 88 Allmänna riktlinjer för det inre arbetet ............................ 91 Inledning .................................................... 91 Studieteknik .................................................. 93 Verksamhetsformer ............................................ 95 Arbetsuppgifterna ........................................... 95 Beting ..................................................... 96 Koncentration av schemat ................................... 97 Specialarbete ............................................... 98 Grupparbete ................................................ 100 Samverkan och planering ...................................... 100 Hjälpmedel ................................................... 103 Iakttagelser och bedömning .................................... 105 Konsulent- och inspektionsverksamhet ............................ 110 Konsulentverksamhet ........................................ 110 Inspektionsverksamhet ....................................... 110 Kompetensvärdet av fackskolornas utbildning ...................... 114 Inledning .................................................... 114 Den sociala fackskolans kompetensvärde .......................... 118 Den ekonomiska fackskolans kompetensvärde ..................... 124 Den tekniska fackskolans kompetensvärde ....................... 126

Kapitel 4. Vissa frågor rörande formerna för skolornas organisation och arbete.

Vuxenutbildning .................................................. 130 Intagning av elever från grundskola och andra skolor ................ 130 Speciella behörighetskrav för fackskolestudier .................... 132 Urval bland behöriga sökande .................................. 133 Övergångsbestämmelser ........................................ 134 Den lokala intagningen ........................................ 135 Praktik vid inträde i fackskola ................................... 136 Praktikens värde för utbildningen i fackskola .................... 138 Praktikkrav för teknisk fackskola ................................ 142 Betyg, flyttning, studieuppehåll, avgång ........................... 146 Betyg ...................................................... 146 Flyttning .................................................. 149 Studieuppehåll .............................................. 150 Fackskolestudiernas avslutning ............................... 150 Kompetensvärdet av fackskolornas utbildning .................. 152 Elevers övergång mellan fackskola och andra skolor. Komplettering, stödundervisning, preparandkurser ................................ 152 Övergång från fackskola till gymnasium ........................ 153 Övergång från gymnasiet till fackskolan ........................ 154

Övergång mellan olika fackskolor .............................. 155 Behovet av komplettering av grundskolebetygen för inträde i fack- skola ...................................................... 155 Elevkategorier som behöver stödåtgärder för flyttning eller över- gång till annan studiegång ................................... 156 Åtgärder för att underlätta intagning, flyttning och övergång mel- lan studiegångar ............................................. 156 Preparandkurser för inträde i fackskola ........................ 157 Studiehjälp ..................................................... 159 Kapitel 5. F ackskolan och vissa andra motsvarande skolformer ................... 161 Det gymnasiala skolsystemet ..................................... 162 Fackskolan och gymnasiet ...................................... 163 Fackskolan och yrkesskolan m.m. ............................... 166 Inledning .................................................. 166 Avlösning av yrkesskolornas handelskurser ..................... 167 Avlösning av kommunala tekniska skolor ...................... 171 Fackskolan och folkhögskolan .................................... 177 Fackskoleutredningens överväganden och förslag beträffande folkhög- skolans framtida ställning och uppgifter ........................ 185 Kapitel 6. F ackskolans befattningshavare ...................................... 196 Lärare ......................................................... 196 Skolberedningens synpunkter på lärarfrågorna i fackskolorna ....... 196 Yttranden vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande 197 Gymnasieutredningens förslag i lärarfrågorna .................... 199 Fackskoleutredningens överväganden och förslag beträffande lärare i läro- och övningsämnen ........................................ 202 Lärare i läroämnen, allmänna synpunkter ...................... 203 Kompetenskraven för lärare i läroämnen ...................... 203 Lärare i ekonomiska ämnen .................................. 205 Lärare i tekniska ämnen ..................................... 209 Lärare i övningsämnen ....................................... 211 Särskilda timlärare .......................................... 211 Vidareutbildning, fortbildning av lärare ........................ 212

Lärarfrågor i samband med avvecklandet av högre kommunala skolor och eventuell avlösning av vissa skolor/kurser inom yrkes-

skolväsendet ................................................ 213 Ordinarie lärare i allmänna läroämnen vid skolor som kommer att avvecklas eller avlösas ....................................... 214 Ordinarie lärare i ekonomiska och tekniska ämnen samt övnings- ämnen ..................................................... 215 Lärarfrågor i samband med avvecklandet av vissa kommunala eller landstingskommunala yrkesskolor och tekniska skolor ........... 216

skola ...................................................... 217 Bibehållande av tidigare avlöningsförmåner m.m. ............... 218 Eventuell fyllnadstjänstgöring vid statlig eller kommunal förvalt- ning m. m. .................................................. 218 Information till lärarpersonalen ............................... 218 Bibliotekarier, vaktmästare m. fl. .............................. 219 Bibliotekarier ............................................... 219 Vaktmästare ................................................ 220 Tekniska biträden ........................................... 220 Personal för elevvårdande uppgifter ............................... 221 Skolhälsovård ............................................... 221 Skolpsykologisk verksamhet .................................. 221 Yrkesvägledning ............................................. 222 Skolkuratorer ............................................... 222 Rektor, biträdande skolledare, biträdespersonal ..................... 223 Skolledningens uppgifter ....................................... 223 Rektorstjänst vid fackskola .................................... 224 Övergångsbestämmelser ...................................... 225 Biträdande skolledare vid fackskola ............................. 225 Studierektorsbefattningar i befintliga skolformer ................ 225 Gymnasieutredningens förslag om biträdande skolledare .......... 227 Tjänster som tillsynslärare och huvudlärare i grundskolan ........ 227 Fackskoleutredningens överväganden och förslag ................ 228 Biträdespersonal ....... . ...................................... 231 Kapitel 7. Genomförandet av fackskolorganisationen ............................ 232 Skolformens omfattning. Det allmänna genomförandet av fackskolan . . 232 Överväganden och förslag .................................... 240 Försöksverksamhet med fackskola läsåren 1963/ 65. Pedagogiskt utveck— lingsarbete ..................................................... 245 Organisatorisk försöksverksamhet ............................... 246 Principiella synpunkter ...................................... 246 Remiss- och riksdagsbehandling av fackskoleutredningens tidigare förslag ..................................................... 248 Organisatoriska anordningar, antal sökande m.m. vid försöksverk- samhet med tvååriga fackskolor läsåret 1963/ 64 ................ 249 Utredningens överväganden och förslag ........................ 253 Pedagogisk försöksverksamhet, pedagogiskt utvecklingsarbete ...... 255 Principiella synpunkter ...................................... 255 Utredningens överväganden och förslag ........................ 255 Informationsverksamhet ....................................... 257 Statsbidragsfrågor ............................................... 257 Allmänt driftbidrag till fackskolan ............................ 259 Statsbidrag till byggnadsarbeten .............................. 260 Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisnings- materiel .................................................... 261

Kapitel 8. Läroplan för fackskolan ............................................ 264

Riktlinjer för fackskolans inre arbete .............................. 264 Skolsamhället ................................................. 264 Lärostoffet ................................................... 264

Kursplanernas disposition .................................... 264 Urval och presentation av stoffet .............................. 265 Organisation och planering ................................... 267 Verksamhetsformer ............................................ 268 Självverksamhet och samarbete ............................... 268 Studieteknik ................................................ 271 Självständiga arbetsuppgifter ................................. 273 Hemuppgifter ............................................... 277 Hjälpmedel ................................................... 278 Kunskapskontroll ............................................. 281 Synpunkter på bedömningen av elevernas arbete ................ 281 Krav på bedömningen ....................................... 281 Betygsättningen ............................................ 281 Betygskalan ................................................ 282 Åtgärder för normering av betygsättningen .................... 283 Timplaner ...................................................... 284

Kursplaner

Social fackskola ................................................. 295

Svenska ....................................................... 295 Engelska ...................................................... 301 Tyska ......................................................... 304 Franska ....................................................... 309 Ryska ........................................................ 313 Spanska ....................................................... 316 Italienska ..................................................... 318 Livsåskådnings- och religionskunskap ............................ 321 Historia ....................................................... 327 Samhällskunskap ............................................... 339 Socialkunskap ................................................. 350 Konsumentkunskap ............................................ 357 Familjekunskap ................................................ 365 Psykologi ..................................................... 370 Biologi ........................................................ 378 Matematik .................................................... 386 Fysik ......................................................... 395 Kemi ......................................................... 401 Kemi (konsumtionsekonomisk specialisering) ...................... 406 Kontorsteknik ................................................. 409 Övningsämnen ................................................. 411 Stilhistorisk orientering ......................................... 411 Musik ........................................................ 415 9

Teckning ...................................................... 418 Slöjd ......................................................... 421 Textilslöjd ..................................................... 422 Trä- och metallslöjd ............................................ 424 Gymnastik .................................................... 426 Dramatik ..................................................... 434 Hushållsteknik ................................................. 441 Maskinskrivning ............................................... 446 Trafik- och motorkunskap ....................................... 449 Ekonomisk fackskola ............................................. 452 Svenska : social fackskola s. 295

Engelska : social fackskola s. 301 Tyska : social fackskola s. 304 Franska : social fackskola s. 309 Ryska : social fackskola s. 313 Spanska : social fackskola s. 316 Italienska : social fackskola s. 318

Livsåskådnings- och religionskunskap : social fackskola s. 321 Samhällskunskap ............................................... 452 Psykologi = social fackskola s. 370 Matematik : social fackskola s. 386

Stenografi ..................................................... 461 Företagsekonomi ............................................... 464 Maskinskrivning : social fackskola s. 446 Gymnastik : social fackskola s. 426

Redovisning ................................................... 470 Distribution ................................................... 473 Förvaltning .................................................... 477 Svensk affärskorrespondens ...................................... 481 Engelsk affärskorrespondens ..................................... 483 Praktiskt sekreterararbete ....................................... 483 Kontorsteknik ................................................. 487 Konsumentkunskap : social fackskola s. 357 Musik : social fackskola s. 415

Teckning : social fackskola s. 418

Utländsk stenografi ............................................. 490 Trafik- och motorkunskap : social fackskola s. 449

Teknisk fackskola, ............................................... 492 M askinteknisk linje .............................................. 492 Matematik .................................................... 492

Fysik ......................................................... 501

Kemi ......................................................... 516

Svenska = social fackskola s. 295

Engelska : social fackskola s. 301 Tyska : social fackskola s. 304

Samhällskunskap ............................................... 518 Företagsekonomi ............................................... 524 Ergonomi ..................................................... 530 Gymnastik : social fackskola s. 426

Teknologi M .................................................. 535 Produktion .................................................... 556 Konstruktion .................................................. 571 Energi ........................................................ 583 Elteknik ....................................................... 595 Elteknisk linje .................................................. 598 Matematik : maskinteknisk linje s. 492 Fysik : maskinteknisk linje 5. 501 Kemi : maskinteknisk linje 5. 516 Svenska : social fackskola s. 295

Engelska : social fackskola s. 301 Tyska : social fackskola s. 304 Samhällskunskap : maskinteknisk linje 5. 518 Företagsekonomi : maskinteknisk linje 5. 524 Ergonomi : maskinteknisk linje 5. 530 Gymnastik : social fackskola s. 426

Ellära ......................................................... 599 Teknologi E och K ............................................. 603 Elanläggning ................................................... 617 Elmaskiner .................................................... 621 Elektronik (elkraftgren) ......................................... 627 Elektronik (elektronikgren) ...................................... 629 Telekommunikation ............................................. 634 Elkraftteknik .................................................. 637 Byggteknisk linje ................................................ 640 Matematik = maskinteknisk linje 5. 492

Fysik : maskinteknisk linje s. 501 Kemi : maskinteknisk linje s. 516 Svenska : social fackskola s. 295 Engelska : social fackskola s. 301 Tyska : social fackskola s. 304 Samhällskunskap : maskinteknisk linje 3. 518 Ergonomi : maskinteknisk linje s. 530 Gymnastik : social fackskola s. 426

Byggnadsteknik ................................................ 640 Byggkonstruktion .............................................. 647 Byggproduktion ................................................ 651 Hus- och stadsplanering ........................................ 656 Byggnadsutformning ........................................... 659 Byggkonstruktion, tilläggskurs ................................... 662 Anläggningsteknik .............................................. 662 Vägbyggnadsteknik ............................................. 664 Vattenbyggnadsteknik .......................................... 667 Kemiteknisk linje ............................................... 669 Matematik maskinteknisk linje 5. 492

Fysik maskinteknisk linje 5. 501 Kemi ......................................................... 669

Svenska social fackskola s. 295

Engelska = social fackskola s. 301 Tyska = social fackskola s. 304 Samhällskunskap = maskinteknisk linje 5. 518 Företagsekonomi = maskinteknisk linje 5. 524 Ergonomi : maskinteknisk linje 5. 530 Gymnastik = social fackskola s. 426 Teknologi K = elteknisk linje 5. 603

Biokemi ....................................................... 681 Organisk kemi ................................................. 688 Fysikalisk kemi med analys ..................................... 690 Kemiteknik ................................................... 692

För samtliga fackskolor

Kurs i personlig stil ............................................ 697 Kapitel 9. Författningsförslag ................................................ 699 Kapitel 10. Sammanfattning ................................................. 728 Särskilda yttranden .......................................................... 739 Bilagor ..................................................................... 748

REDOGÖRELSE FÖR FACKSKOLEUTREDNINGENS ARBETE

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 23 februari 1962 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att verkställa av departementschefen i propositionen 196254 angående reformering av den obligatoriska skolan m.m. (s. 343 f.) förordad överarbetning av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och prövning av vissa därmed samman- hängande spörsmål, allt i enlighet med av departementschefen i propositionen angivna riktlinjer. Vidare föreskrevs av Kungl. Maj:t, att det skulle åligga de sakkunniga att hålla chefen för ecklesiastikdepartementet underrättad om ar— betets fortgång och ställa sig till efterrättelse de ytterligare direktiv för upp— dragets fullgörande, vilka av departementschefen kunde komma att meddelas. Enligt PM av den 11 maj 1962 med vissa riktlinjer för översyn av förslag till läroplaner m.m. hänvisas till propositionen 196254 samt lämnas därutöver mer utförliga riktlinjer för de sakkunnigas arbete. Direktiven redovisas i det föl— jande i kapitel 2.

Utredningens sammansättning. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkalla- de departementschefen den 12 april 1962 tio sakkunniga för den planerade över- synen, nämligen undervisningsrådet C.-E. Sjöstedt, rektorerna Range] Ekblom, Nils-Olof Elfman och Sven-Erik Eriksson, juris kandidaten Birgitta Linnér, lektorn Sten-Erik Mörtstedt, rektorn Göte Rudvall, byrådirektören Emil Stetler, rektorn Yngve Thulin samt lektorn Hans-Erik Östlundh. Åt Sjöstedt uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet och åt Eriksson att vara utred— ningens sekreterare.

De sakkunniga antog namnet fackskoleutredningen. Faekskoleutredningens sammansättning har under utredningsarbetets gång förändrats. På egen begäran entledigades sålunda den 23 mars 1963 ledamöterna Sjöstedt, Ekblom, Elfman, Eriksson och Thulin från sakkunniguppdraget. Så— som deras efterträdare tillkallade departementschefen samma dag undervis— ningsrådet Jonas Orring, folkhögskolläraren Harald Vallgårda och skoldirektö— ren Henning Öberg samt uppdrog åt Orring att vara utredningens ordförande och åt Öberg att vara dess sekreterare. Enligt samma beslut förordnades Elfman såsom expert åt utredningen.

Departementschefen uppdrog den 25 mars 1963 åt rektorn Sven Zetterlund

att vara biträdande sekreterare i utredningen. Inom sekretariatet har vidare, jämte viss annan kanslipersonal, sedan april 1963 tjänstgjort kanslisten i eck— lesiastikdepartementet Karin Sjöberg.

Experter. Genom olika departementschefens beslut har ett antal personer, utöver vissa redan nämnda, tillkallats att såsom experter biträda fackskoleut- redningen. Därjämte har utredningen haft vissa andra medarbetare för olika uppgifter. Såsom bilaga 1 till detta betänkande finns införd en förteckning, upp- tagande förutom utredningens ledamöter och sekreterare även de olika slag av medarbetare som nyss berörts. Vidare har fackskoleutredningen i olika sam— manhang samrått med befattningshavare i skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen m. fl. ämbetsverk samt med skol- ledare, lärare och andra.

Arbetsformer. I fackskoleutredningens direktiv förutsattes att utredningen skulle framlägga sina förslag i etapper för att försöksverksamheten med fack- skolor skulle kunna inledas i begränsad omfattning redan läsåret 1963/ 64. Fack- skoleutredningen överlämnade sålunda den 12 november 1962 vissa preliminära synpunkter på försöksverksamhetens allmänna omfattning m.m. gällande läs— året 1963/64. Den 19 december 1962 föreslog utredningen åtta försökskommu- ner för läsåret 1963/64. Den 7 mars 1963 överlämnade utredningen ett förslag till intagningsbest'ämmelser, timplaner m.m. för försöksverksamheten med fack- skolor 1963/ 64 (ecklesiastikdepartementet 1963z3, stencil).

I utredningsarbetets första skede gjordes inom utredningen en uppdelning på tre delegationer, en humanistisk—socialekonomisk, en merkantil och en teknisk arbetsgrupp. När arbetet i ett senare skede koncentrerades till i första hand kursplanefrågor kom nämnda arbetsgrupper, med de förändringar i fråga om sammansättning som föranleddes av utredningens rekonstruktion, att jämte sekretariatet svara för kontakten med vederbörande ämnesexperter för social (allmän), ekonomisk (merkantil) och teknisk fackskola.

Därjämte har en av utredningens experter (för teknisk undervisning) tillsam— mans med representanter för näringslivet ingått i en särskild expertgrupp med uppgift att utreda vissa praktikfrågor avseende den tekniska fackskolan.

På utredningens önskan har arbetsmarknadsstyrelsen företagit en undersök- ning rörande en kvantitativ bedömning av avnämarområdet för olika linjer och grenar inom den sociala fackskolan. Därjämte har inom utredningen gjorts två smärre undersökningar angående dels elevrekryteringen till kommunala tekniska skolor, aftonskolor med teknisk undervisning och tekniska institut, dels elev- rekryteringen till folkhögskolor. Resultatet av nämnda undersökningar redovisas i det följande, i allt väsentligt inarbetat i föreliggande kapiteltext. Avnämarun- dersökningen redovisas i bilaga 2.

Fackskoleutredningen har uppehållit fortlöpande kontakter med de båda överstyrelserna. Skolöverstyrelsen tillkallade i samråd med överstyrelsen för

yrkesutbildning i januari 1963 skoldirektören Henning Öberg att såsom sak- kunnig direkt under generaldirektörens ställföreträdare, undervisningsrådet Jo- nas Orring handlägga ärenden rörande den planerade försöksverksamheten med tvååriga fackskolor. I samarbete med utredningen har representanter för de av försöksverksamheten berörda kommunerna av de båda överstyrelserna kallats till en informationskonferens i Stockholm den 14 mars 1963.

Flertalet av utredningens ämnesexperter har på överstyrelsernas uppdrag upprättat vissa förteckningar över läroböcker som bedömts kunna utnyttjas under försöksverksamheten. Dessa förteckningar har av utredningen översänts till samtliga kommuner som läsåret 1963/64 fått försöksverksamhet med fack- skola.

Sedan Orring och Öberg inträtt som ordförande respektive huvudsekreterare i fackskoleutredningen har förberedelsearbetena överflyttats till utredningen som i samråd med de båda överstyrelserna framlagt förslag till kungligt brev med bestämmelser om försöksverksamheten med tvååriga fackskolor, till fackskole- kommunerna översänt kursplaner för årskurs 1, infordrat vissa uppgifter angå- ende antalet sökande till årskurs 1 samt enligt erhållet bemyndigande utfärdat Vissa delningsbestämmelser m.m. Efter samråd med de båda överstyrelserna har utredningen även anordnat en pedagogisk konferens i Stockholm den 17—18 september 1963, till vilken inbjudits bland andra lärare och skolledare från de för försöksverksamhet med fackskolor utsedda kommunerna, vissa skolinspek- törer m. fl.

Med samtidigt pågående statliga utredningar har fackskoleutredningen haft mera ingående överläggningar i frågor av gemensamt intresse. Främst gäller detta gymnasieutredningen som enligt sitt utredningsuppdrag haft flera uppgif— ter av för hela det gymnasiala utbildningsstadiet övergripande natur. Fackskole- utredningen som i betänkandet i olika sammanhang hänvisar till gymnasie- utredningens nyligen avlämnade betänkande redovisar därigenom en på åtskil- liga väsentliga punkter överensstämmande uppfattning i gemensamma eller nära- liggande frågor.

Med företrädare för 1960 års lärarutbildningssakkunniga har kontakt före- kommit i frågor rörande befattningshavare i fackskolan, lärares fortbildning och vidareutbildning m.m.

Med bilförarutredningen har diskuterats form och innehåll i ämnet trafik- och motorkunskap i social och ekonomisk fackskola.

Med 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen har utredningen haft överläggningar i vissa tim- och kursplanefrågor (kompetensfrågor) beträf- fande i första hand den sociala fackskolan.

Företrädare för studiehjälpsutredningen och fackskoleutredningen har disku- terat Vissa skolsociala frågor för fackskolans elever.

Med skoladministrativa utredningens sekreterare har företrädare för facksko— leutredningen haft vissa överläggningar i frågor rörande fackskolans ledning.

Utredningen rörande mejeriundervisning, m.m. har till fackskoleutredningen framfört vissa synpunkter avseende den tekniska fackskolan.

Förutom den ovan nämnda konferensen med representanter för försökskom- munerna har fackskoleutredningen genom konferenser och andra former för kon- takt haft förmånen att diskutera olika frågor tillsammans med företrädare för arbetsmarknadens organisationer, kommunförbunden samt skilda organisationer och sammanslutningar inom det svenska näringslivet. Därjämte har enskilda ledamöter och experter i samband med särskilda arbetsuppgifter företagit vissa studiebesök.

Arbetet i övrigt. Ytterligare underlag för utredningens arbete utgör två fram- ställningar som av ecklesåtstikdepartementet överlämnats till utredningen för att 4 tagas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande, nämligen .

den 17 maj 1962 utredning av Ingeniörsvetenskapsakademien och Sveriges industriförbund angående bioteknikerutbildning,

den 26 mars 1963 skrift från överste C. Peyron m.fl. angående förbättring av franska språkets ställning inom skolväsendet.

Till fackskoleutredningen har vidare inkommit skrivelser från organisationer och sammanslutningar, enskilda lärare och rektorer.

Fackskoleutredningen har vidare avgivit följande remissyttranden, nämligen den 10 januari 1963 över skoladministrativa utredningens betänkande (eck- lesiastikdepartementet 1962:5, stencil),

den 19 februari 1963 över framställning från Malmö stad om medgivande att inrätta fackskolor,

den 22 februari 1963 över en PM angående det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad (SOU 196255),

den 1 mars 1963 över framställning från Göteborgs stad om medgivande att inrätta fackskolor,

den 8 maj 1963 över betänkandet Utbildning av textil- och konfektionstek- niker m. fl. (ecklesiastikdepartementet 1962z3, stencil), samt

den 2 september 1963 över 1960 års radioutrednings skoldelegations betän- kande Skolradio och skol-TV fram till 1970 (kommunikationsdepartementet, SA 107/1963, stencil).

Därjämte har utredningen den 6 maj 1963 i svar på en fråga från nämnda skoldelegation redovisat sin syn på behovet i fackskolan av skolradio- och/eller skol—TV—verksamhet av rent lärarersättande art eller i visst hänseende och i viss utsträckning lärarersättande art.

Betänkandets utformning. Vid utformningen av betänkandet har för att ge en mer fullständig bild av utredningens förslag och föreliggande förutsättningar m.m. vissa redogörelser av t. ex. utredningens direktiv, skolberedningens förslag, remissinstansers yttranden m. m. redovisats i flera kapitel även om i stort sett

motsvarande partier behandlats i andra sammanhang i betänkandet. Detta kan förefalla som en onödig upprepning. Utredningen har emellertid genom denna form av redovisning velat vinna att vissa avsnitt skall kunna läsas som avslu- tade helheter.

I betänkandet har vidare för undvikande av tyngande formuleringar genomgående använts benämningen skolöverstyrelsen, varmed utredningen för tiden fram till den 1 oktober 1964 avser såväl Kungl. skolöverstyrelsen som Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning.

Många har såsom experter direkt engagerats i fackskoleutredningens arbete. Därutöver har utredningen i skilda sammanhang vänt sig till företrädare för näringslivets organisationer, befattningshavare i centrala ämbetsverk och på skolans olika områden verksamma personer. Fackskoleutredningen vill här till dem framföra ett tack för visat tillmötesgående och värdefull medverkan.

NÅGRA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Inledning. Fackskoleutredningens arbete grundas dels på skolberedningens för— slag om fackskolor i utredningens huvudbetänkande Grundskolan (SOU 1961:30) och dess Läroplaner för grundskola och fackskolor (SOU 1961:31), däröver av— givna yttranden, departementschefens uttalande i propositionen 196254 samt särskilda utskottets utlåtande vid 1962 års riksdag och riksdagens beslut med anledning av den nyssnämnda propositionen, dels på departementschefens di- rektiv. Under arbetets gång har utredningen, i enlighet med direktiven, haft en serie överläggningar och kontakter för vilka närmare redogöres i kapitel 1 med andra utredningar liksom med företrädare för olika näringslivsorganisa— tioner m.fl. Av de olika kommittéerna har av naturliga skäl särskilt gymnasie— utredningens verksamhet berört fackskoleutredningens område. Utredningen har därför särskilt under senare delen av sitt arbete haft omfattande kontakter med gymnasieutredningen och under hand tagit del av dess utredningar och förslag. Utredningen har också, som tidigare nämnts (s. 14) låtit företaga vissa undersökningar, nämligen tillsammans med expertis från arbetsmarknadsstyrel— sen rörande kvantitativ bedömning av avnämarområdet för olika linjer och specialiseringar inom social fackskola samt en undersökning av elevrekryte- ringen till folkhögskolorna genom enkäter till elever och lärare. Vidare har som redan nämnts en särskild arbetsgrupp utrett frågan om praktikfordringarna för teknisk fackskola.

Skolberedningens förslag. Skolberedningens förslag om fackskolorna återfinns i huvudbetänkandet (SOU 1961: 30, i fortsättningen förkortat SB) samt i läroplaner för grundskola och fackskolor (SOU 1961: 31, i fortsättningen förkortat SBL).

Skolberedningen föreslog en ny typ av tvååriga frivilliga kommunala exa- mensfria skolor — fackskolor — ovanpå grundskolan. Förslaget omfattade fyra slag av fackskolor, nämligen en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en social—ekonomisk. Även andra huvudmän än kommuner och kommunalförbund skulle kunna komma i fråga. Förslaget om fackskolor anslöt till erfarenheter från flickskolan och den praktiska realskolan liksom naturligtvis också till erfaren- heter från kommunala tekniska skolor samt viss inom yrkesskolan anordnad merkantil utbildning.

Enligt skolberedningens läroplansförslag skulle de fyra fackskolorna ge dels

allmän utbildning, dels mera målinriktad yrkesutbildning, vilket senare moment blev särskilt framträdande för den tekniska och den merkantila fackskolan.

Den tekniska fackskolan (SB s. 486 ff.) skulle ge en teknisk utbildning när— mast motsvarande den som ges vid de tekniska instituten. Genom uppdelning på ett antal facklinjer, som i sin tur uppdelades i grenar, kunde en viss specia- lisering uppnås enligt nedan:

Linje Grenar Maskinteknisk Konstruktionsteknisk Produktionsteknisk Elektroteknisk Gren för elkraft Gren för allmän elektronik Byggnadsteknisk Husbyggnadsteknisk

Väg- och vattenbyggnadsteknisk

Den merkantila fackskolan (SB s. 488 ff.) avsågs ge en god grundutbildning på det merkantila området genom vidgad allmänutbildning, kompletterad med viss fackutbildning. En viss, dock jämförelsevis svag specialisering skulle upp— nås genom linjedelningen: distributionsteknisk linje, kameral linje och korrespon- dentlinje.

Den humanistiska skolan (SB s. 484 ff.) skulle ge en bred grund för vidareut- bildning under studentexamensnivå, och då närmast motsvarande i stort sett normalskolekompetens. Den gemensamma kärnan av allmänbildande teoretiska ämnen och vissa övningsämnen borde utgöra omkring tre femtedelar av under- visningstiden. Härtill skulle komma en grupp teoretiska linjedelande ämnen samt fritt valt arbete. Fritt valt arbete kunde ersättas av specialisering på este— tisk gren.

Den social—ekonomiska fackskolan (SB s. 491 ff.) motiverades av arbetsmark- nadens behov av befattningshavare inom ett ökande antal servicebetonade yr- ken och av ungdomarnas yrkesvalstendenser, som visade en stark inriktning mot sociala, vårdande, pedagogiska och servicebetonade yrken, framför allt hos ton- årsflickor, men även hos en icke obetydlig grupp av pojkarna. Denna fackskola avsågs ge eleverna ökad allmänbildning och en utbildning, som förberedde för vissa kontaktyrken. Estetiska och praktiska intressen skulle kunna odlas genom ett system av tillvalsämnen.

I beredningen diskuterades även ett förslag om en estetisk fackskola, som dock enligt beredningens mening, i varje fall tills vidare inte syntes böra komma till stånd.

För inträde i fackskolorna (SB s. 494 ff.) borde slutbetyget från motsvarande linje i grundskolans nionde årskurs vara det normala. Beredningen säger här (SB s. 495) »Huruvida därvid vissa bestämda krav bör uppställas i fråga om tidi- gare lästa kurser eller kvalificerade betyg i vissa ämnen får avgöras för varje skolform för sig vid utarbetande av de mer detaljerade bestämmelser som så småningom kommer att erfordras».

För elever, som efter genomgången grundskola, antingen omedelbart eller efter några års praktik inte var behöriga till fackskolestudier, borde genom skolans försorg åtgärder vidtas, som underlättade elevernas kompletteringar. Vid de tek— niska fackskolorna borde sålunda kompletteringskurser anordnas. En sådan an— ordning borde vara naturlig även vid andra fackskolor än de tekniska. Bered- ningen uppställde praktikkrav endast för den tekniska fackskolan. Denna prak- tik kunde antingen fullgöras före fackskolutbildningen eller också före inträdet i den andra årskursen vid den tekniska fackskolan. Beträffande betyg och betyg- sättning föreslog beredningen, att bestämmelserna för grundskolan i huvudsak skulle gälla även för fackskolorna, utom vad gällde flyttning till andra årskur- sen. Fackskolorna skulle vara examensfria, men åtgärder för normering av slut— kompetensen kunde komma i fråga.

Beträffande den centrala ledningen för fackskolorna (SB s. 498 f.) föreslog beredningen, att den tekniska och den merkantila skulle föras till överstyrelsens för yrkesutbildning kompetensområde, medan de övriga borde sortera under skolöverstyrelsen, dock att Kungl. Maj :t förutsattes fatta beslut i varje enskilt fall till vilken överstyrelse en fackskola skulle kunna föras. Sistnämnda förslag motiverades bl.a. med att blandfackskolor, dvs. sådana där två eller flera olika fackskolor var sammanförda i en skolenhet, kunde förutses bli täm- ligen vanliga.

Skolberedningen ansåg, att en genomgripande förstärkning av lärarutbild— ningen skulle bli erforderlig liksom en regional konsulent— och inspektionsverk— samhet.

De lokala organisationsformerna bedömdes bli jämförelsevis varierande på olika orter (SB s. 499 ff.). Beredningen gjorde en tämligen ingående inventering av olika former för organisation av fackskolor fristående, blandfackskolor el— ler skolor samorganiserade med gymnasier av olika slag, högstadium av grund— skola samt yrkesskola.

Upprättande av fackskolor (SB s. 505 ff.) ansåg Skolberedningen vara en pla— neringsfråga, som berörde inte bara en orts utan en regions hela skolväsen. Båda överstyrelserna borde därför yttra sig innan Kungl. Maj:t fattade beslut om fack— skola. oavsett under vilken av överstyrelserna en föreslagen fackskola kunde komma att sortera. En mera allmän övergång till fackskolor borde ske höstter- minen 1965, då elever med slutbetyg från det nya högstadiet stod i begrepp att fortsätta sin utbildning efter grundskolan eller gå ut i yrkesverksamhet. För— söksvis borde fackskola enligt skolberedningens förslag kunna inrättas från och med höstterminen 1963.

Fackskolorganisationen borde i huvudsak vara genomförd i början av 1970— talet (SB s. 651). Beredningen presenterade vissa beräkningar av lärarbehov (SB s. 667 f., 670 f.), lokalbehov (SB s. 691 f.), statsbidrag (SB s. 703) samt kost— nadsberäkningar (SB s. 741). Dessa beräkningar grundades på antagandet att fackskolorna vid början av 1970-talet skulle komma att rekrytera elever i en omfattning motsvarande ca 20 % av födelseårgången. De totala kostnaderna,

exklusive skolsociala anordningar för fackskolorna beräknades till 34.— miljoner kronor läsåret 1965/66 och till 82 miljoner kronor läsåret 1971/72 (SB s. 7433). Om dessa beräkningar säger beredningen, att de »får uppfattas såsom försök att ange de ungefärliga kostnadsramarna för den tilltänkta fackskolorganisationen. Först sedan: dennas struktur mera i detalj utformats i olika avseenden blir kost- nadsberäkningar i egentlig mening möjliga».

Beträffande förslaget till läroplan för de fyra fackskolorna uttalar beredningen (SB s. 511):

»Dessa får i första hand betraktas som tämligen detaljerade och långtgående illustra- tioner till innebörden av förslaget till fackskoleorganisation, och beredningen gör sålunda inte anspråk på att i betänkandet ha presenterat läroplaner i ett slutgiltigt skick.»

Beredningen föreslog sålunda, att Kungl. Maj:t snarast efter det beredningen överlämnat sitt huvudbetänkande skulle tillkalla en mindre grupp av sakkun- niga, förslagsvis valda bland dem som tidigare medverkat i beredningens arbete. Dessa sakkunniga borde få till uppgift att i första hand svara för att erforderlig överarbetning av läroplansförslaget kom till stånd. Expertgruppen borde vid sitt arbete självfallet noga beakta de synpunkter och förslag, som efter hand fram— förts i anslutning till skolberedningens förslag om fackskolor och läroplanerna för dessa.

Vid bearbetningen av läroplansförslaget borde likaså de av beredningen i ka— pitlet om kompetensvärdet av fackskolornas utbildning framförda synpunkterna beaktas. Beredningen föreslog, att de ovan nämnda sakkunniga, såsom ett led i arbetet med fackskoleförslaget mot slutet av tiden för remissbehandlingen av skolberedningens förslag i dess helhet och efter det slutlig överarbetning av läroplansförslaget företagits, tog vissa kontakter med företrädare för näringsli— vet i syfte att av dessa få bedömningar av och uttalanden om de arbets- och yrkesområden, för vilka de olika slagen av fackskolutbildning kunde anses mest lämpliga. Resultaten av dessa överläggningar borde redovisas till Kungl. Maj:t i så god tid, att de kunde beaktas i den proposition, genom vilken beredningens förslag slutligen skulle komma att presenteras för riksdagen.

Den slutliga läroplanen borde efter behandling av vederbörande myndigheter fastställas av Kungl. Maj:t.

Även på s. 619 i huvudbetänkandet h'änskjuter Skolberedningen till senare överväganden genom särskilda sakkunniga, huruvida den humanistiska skolan och den »sociaI—ekonomiska — eller kanske sociala fackskolan», borde gö- ras mera renodlad genom överföring av vissa uppgifter till den merkantila (för— beredelse för kontaktyrken inom kommunikations- samt bank- och försäkrings- Väsendet). Den »sociala» fackskolan skulle då kunna inriktas mot de i egentlig mening vårdande och personalbehandlande yrkena, till vilka beredningen i för— sta hand räknade sjuksköterskeyrket samt andra av flickor traditionellt starkt frekventerade yrken, som rekryterades även av manliga elever, t. ex. kurator, personaltjänstemän, personal vid fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor.

Det borde övervägas, om inte även förutbildning för vissa pedagogiska yrken borde ingå i målsättningen.

Beträffande arten av den föreslagna omarbetningen, säger beredningen i sitt läroplansbetänkande (SBL s. 217):

»Som beredningen också framhåller i kapitlet Fackskolor (se huvudbetänkandet), räk- nar beredningen med att en viss överarbetning av de härmed framlagda läroplansför- slagen bör komma till stånd. Dessa bör därför i första hand ses som en illustration till de tankar med principiell innebörd som beredningen menar bör vara vägledande för utbygg- naden av den föreslagna fackskoleorganisationen. Det vore å andra sidan oriktigt att betrakta dem enbart som utkast, vilka man i det fortsatta arbetet kan i väsentliga delar bortse ifrån. Enligt beredningens mening bör efterföljande (förslag visserligen kunna juste- ras i viss omfattning men däremot inte omarbetas så, att t. ex. en förskjutning av utbild— ningens tyngdpunkt åt ena eller andra hållet äger rum».

Vad nämnda överarbetning i första hand borde inriktas på och vilka principer den borde följa har beredningen behandlat i sitt ovan nämnda huvudbetän- kande i kapitlet om kompetensvärdet av fackskolornas utbildning (kap. 36). Därutöver har beredningen som en allmän synpunkt för all undervisning på det åldersstadium varom här är fråga framhållit, att ingen utbildningsväg borde förgrenas eller specialiseras mer än vad som är oundgängligen nödvändigt. Här— för talade flera skäl, i första hand kanske det förhållandet, att eleverna fortfa- rande vid den ålder, då de söker sig till dessa skolor, sannolikt inte har någon särskilt utpräglad stabilitet i inriktningen hos sin yrkesuppfattning. Men även den omständigheten, att de arbets- och yrkesområden, till vilka eleverna efter genomgången fackskola övergår dels är rikt varierande, dels utsatta för stor föränderlighet, talade enligt beredningens uppfattning för återhållsamhet i spe- cialiseringen av utbildningsvägarna.

I kapitlet om läroplanen för grundskolan (kap. 12 i huvudbetänkandet) fram- höll beredningen, att läroplanen för grundskolan, om den tillfredsställande skulle kunna tjäna som hjälpmedel vid realiserandet av de mål för skolans verksamhet som i vederbörlig ordning fastställts, borde vara uppbyggd så, att den innehöll ett avsnitt om (1) skolans mål, (2) allmänna riktlinjer för skolans inre arbete, en framställning om (3) skolan, hemmet och närsamhället i syfte att på bästa sätt leda elevernas fostran och utbildning, (4) timplaner, (5) kursplaner och (6) all— männa anvisningar för undervisningen. Det sagda borde, med de ändringar som motiverades av att fackskolornas elever hade högre ålder, i allt väsentligt gälla även om läroplanen för fackskolorna.

Remissinstanserna. En sammanfattning av remissvaren till skolberedningens betänkande ges i propositionen 196254 5. 311—335. I följande sammanfattning medtas endast direkta yrkanden med avseende på översynen av skolberedning— ens förslag rörande fackskolorna.

Departementschefen konstaterade i propositionen att fackskoleförslaget i stort mötts av ett mycket positivt intresse, som kunde betecknas som en i det när— maste undantagslös uppslutning.

Skolöverstyrelsen betonade starkt behovet av den av Skolberedningen förut- satta överarbetningen av fackskoleförslaget. Bland frågor, som särskilt borde penetreras nämndes kompetensfrågorna, samarbetet mellan elevernas intressein- riktningar och de föreslagna skoltyperna, gränsdragning mellan fackskola och yrkesskola, särskilt vad beträffar den merkantila utbildningen samt vissa syn- punkter beträffande folkhögskoleväsendet. Skolöverstyrelsen föreslog, att veder— börande överstyrelser skulle få i uppdrag att i samråd med gymnasieutredningen verkställa bearbetning av skolberedningens förslag.

Beträffande överarbetningen av läroplanerna uttalade gymnasieutredningen, att den slutliga bearbetningen borde ske i samråd med gymnasieutredningen med hänsyn till att frågan om den horisontella klyvningen av gymnasiet kunde påverkas på ett avgörande sätt. Utformningen och införandet av fackskolorna borde ske i visst samarbete med gymnasieutredningen. Vid överarbetningen bor- de särskild omsorg ägnas åt frågan om skolformens avgränsning gentemot gym- nasiet med hänsyn till att krav kommer att ställas på övergångsmöjligheter i båda riktningar.

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning ansåg, att ut— formningen av fackskolorna borde bli föremål för förnyat övervägande, att läro- planerna borde omprövas och att kompetensvärdet av utbildningen klart fast— ställdes med hänsyn till konkurrensen med yrkesskolor av skilda typer och med folkhögskolan.

TCO menade, att sakkunniga för överarbetning av fackskoleförslaget borde få större uppgifter, de borde också ta upp grundläggande frågor beträffande linjeindelningen, huvudinriktningen på olika yrkesområden, krav på förpraktik m. m.

Frågan om läroplaner i fackskolorna var, ansåg SACO, otillfredsställande ut- redd. En närmare arbetsmarknadsmässig bedömning om utbildningsvägarnas värde saknades. Fackskolorna borde, som en del av gymnasiepolitiken, bedömas i samband med gymnasiepolitiken i dess helhet.

LO ansåg att översynen av förslaget även borde innefatta problemet om re— lationerna mellan folkhögskola och fackskolor samt mellan fackskolor och egent— lig yrkesutbildning.

Beträffande den tekniska fackskolan föreslogs omarbetning av läroplanen av kollegienämndema vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. Den senare ansåg, att uppehållet för praktik mellan första och andra årskursen skulle inverka negativt på elevernas förmåga att tillägna sig den digra andra årskursen. Flera remissinstanser föreslog en kemisk eller kemi-teknisk linje.

Förslagen om merkantil fackskola föranledde endast i mindre utsträckning erinringar. Några remissinstanser ansåg emellertid, att målet satts för lågt jäm- fört med de övriga fackskolorna. Vissa yrkanden på praktik och förslag om ännu mindre specialisering förekom också.

Mellan den humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan hade som ovan

framgått skolberedningen redovisat oklarheter i gränsdragningen. Båda dessa fackskolor, men särskilt den social—ekonomiska fackskolan, utsattes för en delvis ganska hård kritik i remissbehandlingen. Man påtalade svagheter i gräns- dragningen mot gymnasiet, liksom följderna för folkhögskolan och kom med förslag om sammanslagning av de båda fackskolorna. Sålunda ville skolöversty- relsen skapa en social fackskola med en social, en språklig, en naturvetenskaplig, en hemekonomisk och en estetisk gren eller motsvarande tillvalskombinationer.

Beträffande upprättandet av fackskolor ansåg skolöverstyrelsen, att man ej fick känna sig bunden av tidigare skolformers förekomst och placering. Skolbe- redningen hade tänkt sig, att fackskolorna lokalmässigt skulle efterträda flick- skolor och praktiska realskolor. I denna fråga ansåg skolöverstyrelsen att det vore beklagligt, om den felaktiga uppfattningen vunne insteg att den tekniska och den merkantila fackskolan vore enbart nya namn på praktiska realskolans maskintekniska linje och handelslinje. Vid utväljandet av fackskoleorterna borde redan från början allmänna planeringsprinciper anläggas och inte prioritet ges åt orter, som för närvarande har kommunal flickskola eller kommunal prak- tisk realskola. Överstyrelsen avstyrkte sålunda bifall till skolberedningens för— slag om att ge kommuner med praktiska realskolor och flickskolor en förhands— ställning vid uppbyggandet av fackskolorganisationen.

Proposition 1962:54 och dess behandling vid 1962 års riksdag. Departements- chefen biträdde skolberedningens förslag både i huvudsak och flertalet enskild- heter. Om upprättandet av fackskolor uttalade han:

»Frågan om fackskolorganisationens framtida omfattning bör emellertid självfallet ingående uppmärksammas och i mån av behov omprövas, i första hand i samband med gymnasieutredningens överväganden rörande det 'gymnasiala' utbildningsväsendets fram- tida. totaldimensionering och avvägningen mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor».

Beträffande överarbetningen av skolberedningens förslag uttalade departe- mentschefen ( prop. 1962:54 s. 343 f.):

»Skolberedningen har föreslagit, att Kungl. Maj:t genom en mindre grupp sakkunniga skall låta företa en överarbetning av läroplansförslaget, en tanke som finner stöd i åt— skilliga remissvar, t.ex. från de båda överstyrelserna, 1955 års sakkunniga för yrkesut- bildningens centrala ledning och gymnasieutredningen. I överensstämmelse härmed har jag för avsikt att senare denna dag i annat sammanhang utverka Kungl. Maj:ts bemyn— digande att tillkalla ett antal sakkunniga för att företa nämnda överarbetning och när- mare pröva vissa därmed sammanhängande spörsmål. Jag vill här framhålla, att åtskilliga skäl, inte minst önskemål framförda i ett antal remissyttranden, motiverar att inom de sakkunniga representeras bl.a. de erfarenheter, som folkhögskolan har att ge i dessa frågor.

Vad beredningen anfört i fråga om specialiseringsgraden i den föreslagna fackskol- organisationen bör i allt väsentligt vara vägledande för det fortsatta arbetet. Vid över-J arbetningen av läroplansförslaget, torde vissa justeringar i detta komma att visa sig erforderliga. Gränsdragningen mellan de föreslagna typerna av fackskolor kan behöva ändras, vilket beredningen själv för övrigt räknat med. Eventuellt kan även samman—

slagning av den humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan eller liknande an- ordningar visa sig ändamålsenliga. Man kan för den tekniska fackskolan trots bered— ningens uttalande om att ytterligare specialisering inom denna utöver den föreslagna regelmässigt inte bör förekomma behöva överväga även en kemisk-teknisk linje till de tre föreslagna. Linjedelningen i den merkantila fackskolan kan behöva ytterligare penetre— ras. Samtliga de överväganden som kan komma i fråga bör dock enligt min mening hålla sig inom den av beredningen angivna principiella ramen för fackskolorganisationens upp- byggnad. De sakkunniga torde vidare få anledning att ytterligare överväga vad bered- ningen anfört i fråga om praktikkrav och övriga inträdesfordringar, betygsättning och flyttning, möjligheterna till övergång från fackskola till andra skolor, främst kanske olika former av gymnasier, förläggande av kompletteringskurser till en eller flera av fackskolorna med flera liknande frågor av närmast pedagogisk natur.»

Beträffande fackskolornas lokalisering, anförde departementschefen i propo— sitionen på s. 345:

»Med viss avvikelse från skolberedningens förslag beträffande omändringen av den äldre organisationen med praktisk realskola och kommunal flickskola föreslår skolöver- styrelsen, att fackskolorganisationen redan från början bör utbyggas enligt allmänna planeringsprinciper utan. särskilt hänsynstagande till befintligheten av berörda äldre skolformer. Beredningens önskemål om en smidig övergång från den äldre till den nyare organisationen med tillvaratagande av befintliga tillgångar i form av lokaler och lärare samt en värdefull pedagogisk erfarenhet och tradition torde i allt väsentligt kunna till-I godoses, inom ramen för den av skolöverstyrelsen hävdade -— och enligt min mening riktiga principen för organisationens utbyggnad.»

Departementschefens uttalande om fackskolornas förhållande till folkhögsko- lan tas i detta betänkande upp i kapitel 5 i samband med redogörelsen för fack— skolornas förhållande till vissa andra skolformer ovanför grundskolan.

Särskilda utskottet vid 1962 års riksdag anslöt sig beträffande fackskolorna till departementschefens förslag och uttalade, att det med hänsyn inte minst till kommunernas och de statliga skolmyndigheternas planeringsuppgifter syntes angeläget att riksdagen snarast möjligt bereddes tillfälle att taga ställning till fackskolornas mer definitiva utformning.

Direktiven. Den 11 maj 1962 utfärdade departementschefen direktiv för över- synen av skolberedningens förslag till läroplaner för fackskolorna. Direktiven sammanfattas här i korthet.

Direktiven avser i första hand läroplansöversynen, men därutöver har de sak— kunniga att överväga vissa allmänna organisatoriska frågor, framför allt frågan om ändring av gränsdragning mellan fackskolorna, eventuellt sammanslagning mellan humanistisk och social-ekonomisk fackskola eller liknande anordningar, upprättande av kemisk-teknisk linje inom teknisk fackskola samt ytterligare penetration av linjedelningen inom merkantil fackskola. Vidare har de sakkun— niga att överväga möjligheter till övergång till andra skolor och förläggande av kompletteringskurser till en eller flera fackskolor.

Beträffande läroplansöversynen, framhåller departementschefen, att arbetet

med läroplansförslaget m.m. ej bör utvidgas till en egentlig nybearbetning. Det bör begränsas till en översyn i anslutning till de principer som varit vägledande för skolberedningen vid dess framläggande av förslagen om fackskolorganisatio- nen samt departementschefens uttalanden i propositionen 196254.

Bearbetningen av läroplanen innefattar dock vissa svåra avvägningsproblem, exempelvis avgränsningen mot och samordningen med gymnasium, yrkesskolor och folkhögskola; nödvändigheten att undvika sådana negativa verkningar, som kännetecknar parallellskolesystemet m.m.

Karakteristiskt för samtliga fackskolor bör vara att ge en grundutbildning med ganska stora inslag av allmän utbildning samt att specialisering så långt det är möjligt och lämpligt bör hållas tillbaka. Den tekniska och den merkantila fackskolan skall primärt syfta mot ett bestämt, för direkt inträde i näringslivet, inriktat utbildningsmål. Eventuellt kan inom merkantil fackskola kameral linje och korrespondentlinje förenas till en kontorslinje. Den humanistiska skolan _ bibehållen som en helt självständig utbildning eller inarbetad mer eller mindre integrerande i den social-ekonomiska fackskolan kommer att bli den minst yrkesinriktade. Eventuellt bör möjlighet beredas till inriktning mot ett estetiskt specialområde. I samband med spörsmålet kring den social—ekonomiska fack- skolan föreligger remissförslag om inriktning på livsmedelsteknik, hemteknik, hushållsteknik, konsumtionsekonomi samt ungdomsledare- och vårdnadsupp- gifter. Departementschefen menar, att en långtgående specialisering i dessa av- seenden inte låter sig förena med fackskolans uppgifter men ifrågasätter om inte behovet av viss specialisering i dessa riktningar kunde tillgodoses med hjälp av tillvalsämnen eller på annat liknande sätt. Undervisning i konsumentfrågor borde i mindre eller större utsträckning förekomma i de flesta fackskolor.

Eftersom specialiseringen bör hållas tillbaka, bör lokalt betonade speciallinjer av fackskolor som regel inte förekomma.

Utöver läroplansöversynen bör de sakkunniga överväga den närmare utform- ningen av intagningsbestämmelserna, varvid en alltför strikt utformning av dessa bör undvikas. Praktikkravens omfattning och art vid olika fackskolor bör behandlas, varvid möjligheterna till växelutbildning också bör övervägas. Före— gående utbildning vid verkstadsskola bör kunna gälla som praktik för inträde vid teknisk fackskola. Övergången från praktiska linjer i årskurs 9 till facksko— lorna bör underlättas, varvid möjligheterna att vid fackskola erbjuda komplet- teringsmöjligheter bör övervägas. Andra frågor att behandla är undervisningens anordnande, inspektion, betygsättning, flyttning, formerna för studiernas av— slutande, utbildningskompetensen, lärare och andra befattningshavare samt för— söksverksamhet med fackskola fr.o.m. höstterminen 1963. I fråga om genom- förandetakten och organisationens omfattning, bör skolberedningens förslag och de riktlinjer som presenterats för 1962 års riksdag vara i det väsentligaste rikt— givande. Beträffande planeringen för utbyggande av fackskolor erinras om skol- överstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupp. »De nu tillkallade sakkunniga behöver därför inte beakta hithörande planeringsfrågor

på annat sätt än genom kontakt i erforderlig omfattning med nyssnämnda pla— neringsorgan» .

I fråga om läroplanernas pedagogiska och metodiska innehåll bör de sakkun- niga arbeta förutsättningslöst, »kunna överväga och föreslå radikala och okon- ventionella lösningar, som för främjande av syftet med skolformen kan befinnas lämpliga och önskvärda att pröva.»

Översynen bör ske i kontakt med de centrala skolmyndigheterna på gymna- siets och yrkesskolans område liksom med gymnasieutredningen »i de delar denna berörs av de sakkunnigas arbete. Särskilt torde detta bli nödvändigt i frå— ga om bestämmelser om intagning vid och övergång mellan olika skolformer samt vid utformningen av läroplanen.»

Samordning med gymnasieutredningens arbete. Med gymnasieutredningen har utredningen haft kontakter framför allt i fråga om intagningsbestämmel— serna, läroplanernas innehåll, möjligheter till övergång mellan gymnasium och fackskola, skolsociala anordningar, vissa kvantitativa beräkningar, delningsbe— stämmelser, skolornas fackliga ledning samt vissa organisatoriska frågor. Den principiella frågan om förhållandet mellan bl. a. fackskola och gymnasium be- handlas i föreliggande betänkande i kapitel 3.

Fackskoleutredningens egna undersökningar. Försök till kvantitativ bedöm- ning av avnämarområden för social fackskola, bilaga 2. En arbetsgrupp från arbetsmarknadsverket har för fackskoleutredningens räkning gjort en kartlägg- ning av storleken av de yrkesområden, som år 1970 torde kunna rekryteras från den sociala fackskolan, som utredningen längre fram i detta betänkande föreslår som en sammanslagning av den av skolberedningen föreslagna humanistiska och social-ekonomiska fackskolan. Arbetsgruppen betonar, att bedömningen inte kan läggas till grund för en dimensionering av denna fackskola, som enligt gruppens mening bör få den omfattning som betingas av elevernas intresse för skolan i fråga.

Beräkningen försvåras av att tendensen i fråga om yrkes— och utbildningsvä- gar nu går mot en höjning av inträdeskraven. Områden, som förut krävt folk- skola, kan komma att fordra fackskola medan områden, som förut krävt kvali— ficerad realexamen eller normalskolekompetens, kan komma att kräva gym- nasium osv.

Beräkningarna har utförts i två etapper. Först har beräknats vilka skolor, kurser eller yrken, som i dag skulle ha kunnat kräva social fackskola eller där denna skola skulle ha varit en väsentlig merit om den funnits. Främst har med- tagits yrken och utbildningsvägar dit ett stort antal studenter söker sig men där studentexamen ej fordras. Vidare har medtagits arbetsområden där kraven är minst normalskolekompetens eller formellt en kvalificerad realexamen samt slutligen sådana där i praktiken flertalet antagna har kvalificerad realexamen eller motsvarande, fastän kraven formellt endast är realexamen.

För de så erhållna yrkes— och utbildningsområdena har sedan bedömts utveck- lingstendenserna intill 1970. På grundval av dessa överväganden, har arbetsgrup- pen kommit fram till två prognosalternativ för 1970: det ena redovisar samma yrken och utbildningsvägar 1970 som år 1960, det andra bygger på antaganden om en utveckling med allt högre skolunderbyggnadskrav. Resultaten redovisas i kapitel 3 i samband med överväganden och förslag rörande kompetensvärdet av fackskolans utbildning.

Undersökning angående folkhögskolornas elevrekrytering m.m. Som framgår av direktiven skall utredningen särskilt uppmärksamma »huruvida —— utan ef- tersättande av något väsentligt i syftet med fackskolorganisationen — särskilda åtgärder kan och bör företagas för att åstadkomma en god balans mellan de två skolformerna.»

Utredningen har närmare undersökt folkhögskolelevernas skolunderbyggnad och yrkesplaner genom en enkät till eleverna i folkhögskolornas andra årskurs, vinterkursen 1962/ 63. Sammanlagt 3 496 elever har besvarat enkäten. Till jäm— förelse kan nämnas att andra årskursen vid berörda skolor vid tidpunkten för enkäten omfattade 3 896 elever. Resultaten av dessa undersökningar, som också jämförs med motsvarande undersökningar genomförda av skolkommissionen år 1947 och arbetsmarknadsstyrelsen år 1955, redovisas i kapitel 5 i samband med behandlingen av fackskolornas förhållande till andra skolformer på motsvarande åldersstadium.

I syfte att ytterligare belysa folkhögskolelevernas studiesituation har utred— ningen vidare i en enkät vänt sig till folkhögskolornas lärarråd. Av de 97 tillfrå- gade lärarråden har 93 besvarat enkäten, som bl. a. gällde elevernas erfarenheter från arbetslivet, en jämförelse mellan undervisning av äldre och yngre elever, vuxna elevers möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen samt internatmil- jöns betydelse. Även resultaten av denna undersökning redovisas och kommen- teras i samband med utredningens behandling av förhållandet mellan fackskolor och folkhögskolor i kapitel 5.

I detta sammanhang kan också nämnas, att utredningen tagit del av en un— dersökning, som gjorts inom skolöverstyrelsen rörande folkhögskolelevernas möjligheter till vidareutbildning. Utredningen återkommer senare till resultatet av denna utredning.

FACKSKOLANS INNEHÅLL OCH UTFORMNING

Namnfrågor

I enlighet med sina direktiv framlade fackskoleutredningen i framställning till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 november 1962 vissa preliminära förslag angående den planerade försöksverksamheten med tvååriga fackskolor. I samband med en konferens för de för försöksverksamheten aktu— ella kommunerna presenterade fackskoleutredningen därefter den 7 mars 1963 vissa preliminära förslag till timplaner och intagningsbestämmelser m. m. (sten- cil, ecklesiastikdepartementet 19633).

I de ovan nämnda förslagen framhöll utredningen att den av skolberedningen föreslagna humanistiska skolan och social-ekonomiska fackskolan borde samman— slås till en fackskola, av utredningen benämnd allmän fackskola. Den dåvarande utredningen ansåg sig ej finna någon motsättning mellan begreppen »allmän» och »fack»—skola om hänsyn togs till den allmänna bredd undervisningen skulle komma att få inom de grenar som föreslogs ingå i den allmänna fackskolan sam— tidigt som den avsågs ge yrkesförberedelse för vissa yrken eller fortsatt yrkesut- bildning. Det ansågs att det föreslagna namnet skulle vara bättre täckande än de i direktiven ifrågasatta benämningarna social-ekonomisk eller social fackskola.

Den av skolberedningen föreslagna till den social-ekonomiska fackskolan för— lagda förvaltningstekniska linjen ansåg utredningen borde överflyttas till den merkantila fackskolan.

Vidare föreslogs den tekniska fackskolan erhålla en kemiteknisk linje, som dock ej kunde förväntas bli lika ofta förekommande som övriga linjer inom den tekniska fackskolan.

Förslaget om en sammanslagning av den humanistiska skolan och den social— ekonomiska fackskolan tillstyrktes av det stora flertalet remissinstanser. Vissa kritiska synpunkter framfördes dock från bl.a. LO, arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasieutredningen. Om den allmänna fackskolan skulle fylla sin dubbla upp- gift att dels erbjuda icke klart yrkesbestämda elever en möjlighet till fortsatta studier, dels verka gymnasieavlänkande borde, ansåg arbetsmarknadsstyrelsen, studiegången ej från början medföra en avgörande differentiering utan i huvud— sak inriktas på allmänbildande studier. Gymnasieutredningen fann det ange— läget, att utbildningen framför allt för vårdnadsyrken och socialt-kurativa yrken i vid mening tillgodosågs inom härför lämpade grenar och kunde tänka sig, att den allmänna fackskolan fick denna uppgift. Den ansåg dock att social fack—

skola under sådana förhållanden blev en mer adekvat benämning. LO ansåg att den allmänna fackskolan ej skulle bli gymnasieavl'änkande i den omfattning, som en humanistisk skola avsetts kunna bli och ej heller vara lockande med sin ytterst onyanserade och inkonsekventa beteckning. LO uttalade i sitt yttrande att den social-ekonomiska fackskolan sådan som den var skisserad av skolbered- ningen redan i dagens läge och än mer i framtiden skulle komma att väl försvara sin plats bredvid övriga fackskolor.

Föredragande departementschefen tillstyrkte i propositionen 1963:98 fack- skoleutredningens förslag att de av skolberedningen föreslagna humanistiska och social-ekonomiska fackskolorna under försöksverksamheten 1063/64g orga— niserades som en fackskola. Den av utredningen föreslagna benämningen, all— män fackskola, ansåg sig departementschefen kunna acceptera som ett arbets- namn tills vidare. Departementschefen betonade i detta sammanhang särskilt vikten av att en på vårdyrken inriktad utbildning skapades samt bedömde det vara en av de främsta uppgifterna för den allmänna fackskolan att tillhandahålla sådan utbildning.

Som framgått av det anförda har fackskoleutredningen haft förmånen att under arbetets gång kunna ta hänsyn till ett antal representativa remissinstan- sers synpunkter på sina första mer preliminära förslag. I sitt fortsatta arbete har fackskoleutredningen beaktat de av departementschefen gjorda uttalandena samt de remissyttranden som avgivits. Vissa konferenser har som framgår av kapitel 1 även anordnats med representanter för olika avnämargrupper, arbets- marknadens organisationer m.fl., vid vilka värdefulla synpunkter framförts be- träffande föreliggande förslag till timplaner.

Utredningen, som ej ansett sig bunden till de tidigare såsom preliminära av- givna förslagen, har som framgår av kapitlen 3 och 8 föreslagit relativt bety— dande omarbetningar av timplanerna för främst den fackskola som skall ersätta skolberedningens humanistiska skola och social-ekonomiska fackskola. Genom de nu föreslagna ändringarna får denna fackskola en starkare inriktning mot i vid mening sociala och vårdande yrken jämte serviceyrken, då flera ämnen t. ex. konsumentkunskap, som i fackskoleutredningens preliminära timplaneförslag endast förekom som specialisering för vissa elever, blivit obligatoriska för alla elever i första årskursen, medan ämnet socialkunskap inarbetats i samhällskun- skap för första årskursen. Med hänsyn till dessa överarbetningar av det prelimi— nära förslaget har fackskoleutredningen funnit beteckningen social fackskola vara den bäst täckande för denna fackskola. Utredningen föreslår sålunda, att den tidigare, preliminära benämningen allmän fackskola utbytes mot namnet social fackskola.

Enligt utredningens uppfattning kan man även ifrågasätta om benämningen merkantil fackskola är den mest lämpliga för den fackskola som kommer att inrymma ej endast specialiseringar mot distributions-, kameral— och korrespon- dentområden utan även mot förvaltningsuppgifter. Begreppet merkantil före— faller rutredningen vara alltför snävt och framför allt inriktat mot endast en del

av närings— och affärslivet. Namnet merkantil skulle således inte rätt beteckna den skola som utredningen strävat efter att skapa, en utbildningsväg som ger eleverna en bättre insikt i och förståelse för ekonomiska samband och förhållan- den över huvud taget. Fackskoleutredningen har därför vid sina fortsatta över- väganden funnit benämningen ekonomisk fackskola vara mera lämplig med hänsyn till målsättningen för denna fackskola och den utformning som getts tim— och kursplanerna för denna och utredningen föreslår alltså detta namn.

Vad avser benämningen teknisk fackskola ifrågasätter utredningen ingen änd- ring i jämförelse med vad skolberedningen föreslagit.

Vid uppgörandet av tim— och kursplanerna har utredningen, som närmare re— dovisas i främst kapitlet om fackskolans mål och uppgifter, sökt undvika en alltför långt gående uppsplittring. I förslaget till såväl den sociala fackskolan som den ekonomiska förekommer sålunda ingen egentlig linjedelning. Vad avser den sociala fackskolan beredes eleverna tillfälle att inom ramen för de 35 vecko— timmar som timplanen upptar i såväl första som andra årskursen välja dels en viss specialisering, dels därutöver ämne (årskurs 1) eller ämnen (årskurs 2) för fritt tillval med något större utrymme för fria, individuella önskemål än vad specialiseringen medger.

Timplanen för den ekonomiska fackskolan har byggts upp på liknande sätt, dock att specialisering där förekommer endast i andra årskursen, medan anord- ningen med ämnen för fritt tillval förekommer i båda årskurserna.

Med hänsyn till de önskemål som framförts om ytterligare specialisering inom den tekniska fackskolan, önskemål som utredningen funnit sig böra i viss mån tillmötesgå, föreslår utredningen här en uppdelning av undervisningen på fyra linjer, en maskinteknisk, en elteknisk, en byggteknisk och en kemiteknisk linje. På den maskintekniska linjen ges eleverna en mer begränsad specialisering ge- nom fördjupat studium i viss omfattning inom ettdera av linjens karaktärsäm- nen på sätt som angivits i det föregående beträffande den sociala och den eko- nomiska fackskolan. Den eltekniska och byggtekniska linjen uppdelas i årskurs 2 på två grenar, elk-raftgren och elektronikgren, husbyggnads- och väg- och vat— tenbyggnadsgren. Vad slutligen avser den kemitekniska linjen av teknisk fack- skola har inom denna föreslagits en för alla elever gemensam studiegång.

Som framgår av kapitel 2 (s. 19) föreslog skolberedningen, att undervisningen i den tekniska fackskolan skulle ge närmast samma kompetens som nu ges vid de tekniska instituten, medan den på de tre andra skulle leda fram till fackskolekompetens från respektive fackskola. Om dessa benämningsfrågor vill utredningen anföra följande.

Genom de förslag i fråga om såväl benämningen på de tre fackskolorna som timplanernas konstruktion samt kursplanernas uppläggning och innehåll torde de skilda fackskolorna mer än enligt skolberedningens förslag komma att fram- stå som en jämförelsevis enhetlig företeelse. Det bör dock understrykas att trots alla principiella likheter, klara skillnader föreligger i fråga om graden av yrkes-

inriktning mellan de olika fackskolorna. Sålunda är den tekniska fackskolan den mest specialiserade och den sociala fackskolan den minst specialiserade medan den ekonomiska intar en mellanställning. Skulle nu en särskild benämning ges på fackskolekompetensen från den tekniska fackskolan (fackskoleingenjör) lig— ger det nära till hands att överväga någon motsvarande benämning på person med slutbetyg från endera av de båda andra fackskolorna, den sociala och den ekonomiska. I varje fall gäller detta den sistnämnda (fackskolekonom).

Frågan om speciella benämningar på vissa examina och kompetenser, som väl ursprungligen motiverades av att vederbörande utbildning direkt meriterade för en på den statliga tjänsteförteckningen upptagen befattning, innehåller emel— lertid utöver den kvalitativa kursplanemässiga åtskilliga sidor — ekonomiska, psykologiska och anställningsmässiga m.fl. —— vilka det ligger utanför utred- ningens möjlighet att allsidigt bedöma. Det kan för övrigt sättas i fråga om man över huvud taget, i varje fall på den utbildningsnivå det här gäller, bör införa någon form av författningsmässigt angiven kompetensbenämning eller titulatur. Som skäl för denna tvekan räcker det t. ex. med en erinran om att utbildningen inte är vare sig mer specialiserad eller avancerad än att den som genomgått ut- bildningen har möjlighet till anställning och utveckling inom ganska skilda om- råden.

Även om utredningen är medveten om att person med slutbetyg från teknisk fackskola, på motsvarande sätt som numera är allmänt godtaget beträffande kommunal teknisk skola, regelmässigt torde komma att benämnas ingenjör (mer preciserat fackskoleingenjör), anser sig utredningen inte böra framlägga förslag om formellt angiven, specifik benämning på kompetens från någon fackskola. Skulle det av skäl som utredningen inte nu överblickar, visa sig olämpligt eller omöjligt att endast utfärda »Slutbetyg från teknisk (ekonomisk respektive social) fackskola», vilket utredningen i första hand förordar, borde det i varje fall tills vidare räcka med att karakterisera genomgång av utbildningen som fackskole— kompetens från vederbörande fackskola.

Fackskolans mål och uppgifter

Inledning

I sitt huvudbetänkande Grundskolan (SOU 1961:30) utvecklar 1957 års skol- beredning (s. 482 ff.) sina synpunkter på fackskolan som en skolform, villken bl. a. har till uppgift att erbjuda ungdomen ökade möjligheter till Vidare utbild- ning av olika slag ovanpå grundskolan och därmed bör kunna verka i gymnasie- avlänkande syfte.

I detta sammanhang torde också böra understrykas att, så vitt man kan se av utveck- lingen, det ökade välståndet medför att den därmed följande ökningen i anspråken på utbildning för ungdomen alltmer inriktas mot en mindre specialiserad utbildning. Anlled— ningen är uppenbar. Om utbildningen inte specialiseras alltför starkt, bibehåller den unge

längre upp i åren en vidare sektor av möjligheter för det mera definitiva yrkesvalet. Även denna företeelse talar otvivelaktigt för att vårt hittillsvarande skolsystern kompletteras med inte för starkt specialiserade utbildningsvägar av måttlig längd, vilka ger eleverna nya valmöjligheter.

Självfallet kan emellertid samhället inte enbart av ovan nämnda skäl tillhandahålla en ny skolform av det slag som beredningen här framlägger förslag om. Samhällets egna be- hov av utbildade människor måste tillmätas avgörande betydelse. Beredningen har inte funnit det möjligt att inom ramen för sitt uppdrag göra en inventering av näringslivets strukturförändring men finner dock utifrån tillgängligt material och egna iakttagelser, att behov föreligger och kommer att föreligga i ökad omfattning av människor med utbild- ning på den nivå och av den karaktär som beredningen menar att de här föreslagna fack- skolorna kommer att leda fram till.

Skolberedningen, som framförde förslag angående upprättandet av såväl en humanistisk skola som en social-ekonomisk fackskola framhåller i sitt huvud- betänkande beträffande den humanistiska, skolan (5. 484 f.) i huvudsak följande.

Den humanistiska skolan syftar till att ge en utöver grundskolan fördjupad och vidgad allmänbildning med möjlighet till viss inriktning av i huvudsak språklig eller matematisk- naturvetenskaplig karaktär. Lärogången har sin tyngdpunkt förlagd till den teoretiska allmänbildningen, men en god balans och samverkan mellan teoretiska, praktiska och este— tiska ämnen eftersträvas. För estetiskt inriktade och begåvade elever avses en något mer utpräglad inriktning bli möjlig.

Begreppet humanistisk i detta sammanhang måste ges en inte alltför snäv innebörd. En skola, som skall kunna betecknas som humanistisk, måste syfta till att ge kunskap om människans situation i våra dagar såväl som i gången tid, och den måste eftersträva att ge eleverna tillfälle till allsidig mänsklig utveckling. I enlighet med denna uppfattning syftar skolan till att ge sina elever en allmän utbildning, som omfattar inte bara de äm- nen, som i traditionellt språkbruk betecknas som humanistiska, utan även en viss natur- vetenskaplig orientering. Skolan bör vidare betecknas som humanistisk både i fråga om det för alla elever gemensamma lärostoffet och i fråga om läroplanens uppläggning och arbetsformerna (jfr Läroplaner för grundskola och fackskolor, SOU 1961:31). Beteck- ningen humanistisk används därmed i en vidare mening än den traditionella och kan inte utan vidare användas för att karakterisera ämnesuppsättm'ngen vid skolan. Denna är humanistisk i sin mångsidighet, inte i begränsning till en viss grupp av ämnen.

Skolan syftar emellertid också till att ge sina elever, vid sidan om en brett humanistisk allmänbildning, möjlighet till inriktning på vissa ämnesområden. Eleverna avses få välja mellan ett antal ämneskombinationer, som samlar sig på två huvudinriktningar, en real- betonad och en språkbetonad. Därutöver kan de ytterligare individualisera sin ämnesupp- sättning genom att välja inom ramen för »fritt valt arbete». Det antal timmar som står till förfogande härför skall i första hand användas för estetiska och praktiska ämnen, men en del därav kan i vissa fall användas för att förstärka den teoretiska ämnesuppsätt— ningen. För de estetiskt inriktade och begåvade eleverna presenteras här vissa ämneskom- binationer, som ger utrymme såväl för en vidgad konst— och stilhistorisk orientering som för skapande verksamhet inom ett estetiskt specialområde. Den estetiska specialiseringen är sålunda möjlig för såväl reallinjens som språklinjens elever.

Den humanistiska skolan är allmänbildande och inte yrkesinriktad. Därmed bör den kunna. motsvara en tendens i vårt alltmer komplicerade samhälle att kräva ett ökat mått av allmänbildning, innan den egentliga yrkesutbildningen börjar.

Skolberedningen fann med hänsyn till behovet på arbetsmarknaden det vidare motiverat att föreslå inrättandet av en social-ekonomisk fackskola. Även skäl

som berörde ungdomarnas personliga utveckling talade för dess upprättande. Beredningen angav sammanfattningsvis (s. 492 f.) följande beträffande den social-ekonomiska fackskolan.

Den social—ekonomiska fackskolan har till uppgift att på den obligatoriska skolans grund ge eleverna ökad allmänbildning samt en utbildning som förbereder för sådana uppgifter inom yrkesliv och fritidsverksamhet, som i särskilt hög grad innebär kontakt med män- niskor.

Undervisningen bör bidra till att ge eleverna ökad människokännedom och klargöra betydelsen av ett korrekt, vänligt och hjälpsamt uppträdande. Den skall vidare ge eleverna en god kunskap om samhället, söka fördjupa förståelsen för de grundläggande demokra- tiska principerna och insikten om, vilken betydelse de har för enskilda människors hand- lande. Vidare skall den uppöva elevernas färdighet i att på ett korrekt och naturligt sätt uttrycka sig i tal och skrift samt ge viss övning i att utföra de uppgifter av administrativ och ekonomisk art, som kan komma i fråga inom den praktiska yrkesverksamheten. Även om det här anförda måste ingå i målet för all utbildning, är det uppenbart att det gäller i alldeles speciell grad för den social-ekonomiska skolan, eftersom denna just har till upp- gift att utbilda sina elever för verksamhet inom kontakt- och servieeområden.

Social-ekonomisk fackskola skall genom ett system med tillvalsämnen bereda spelrum för olika yrkes- och begåvningsinriktningar bland eleverna samt ge tillfälle att odla este- tiska och praktiska intressen. Till innehåll och uppläggning skall undervisningen, förutom att tjäna elevernas personliga utveckling, uppöva deras förmåga både till självständigt arbete och till samarbete med andra.

Vad avser målsättningen för den av skolberedningen föreslagna merkantila fackskolan anförde beredningen (s. 488 ff.) följande.

Den merkantila fackskolan bör ge allmänbildning av mera teoretisk art än yrkesutbild- ningsanstalterna och en fackutbildning av mera praktisk natur än vad fackgymnasiet ger. Då man tidigare talade om handelsutbildning vid våra handelsskolor, avsåg man en utbild- ning, som både till sin karaktär och uppläggning var avsedd för anställning såväl vid affärskontor som i butiker. Nutidens ofta mycket stora affärsenheter med betydande in- vesteringar i kontorsmaskiner, lager och annan utrustning kräver både en bättre allmän- bildning och viss specialisering av sina befattningshavare för att göra den bättre och dyr- barare maskinparken och organisationen full rättvisa.

Det intensifierade internationella handelsutbytet, bättre kommunikationer med snabba affärsresor och telefonkontakter som ett alternativ till den tidigare vidlyftiga korrespon- densen kräver bättre språkkunskaper än tidigare av personer, som är sysselsatta inom kontaktyrket handel med närliggande områden. En ytterligare konsekvens torde vara, att utbildningen måste inrikta sig på att ge eleverna en god samhällsorientering och en bre- dare allmänbildning.

Den merkantila fackskolan kan inte omspänna en alltför vid sektor utan får sålunda inrikta sig på att ge eleverna en god grundutbildning inom det merkantila området. Den bör ge en vidgad allmänbildning jämsides med en viss fackutbildning. Denna senare får inte förväxlas med branschutbildning, som nödvändigt måste bli mycket specialiserad till vissa yrkesområden t.ex. livsmedel, manufaktur och försäkring. Såsom förberedande för ett utåtriktat yrke bör eleverna få övning i och förståelse för god kontakt med omgiv- nmgen.

Skolberedningen motiverade sitt förslag om upprättande av tvååriga tekniska fackskolor med näringslivets behov av ytterligare teknisk personal från den s.k.

institutsingenjörsgruppen. Med hänsyn till den bättre grund för fortsatta stu— dier, som den obligatoriska nioåriga skolan kommer att ge, bedömde skolbered- ningen det möjligt att under två läsår genomföra samma lägre ingenjörsutbild— ning, som tidigare omfattat fem terminer vid de nuvarande tekniska skolorna. Denna formellt sett kortare studietid fick dock inte tas till intäkt för en ensidigt teknisk utbildning. Den tekniska, fackskolan måste, liksom varje annan skola på detta åldersstadium, ägna betydande uppmärksamhet åt att förbättra och berika den allmänbildning som eleverna erhållit i grundskolan. Den tekniska fackskolan borde också enligt beredningens mening få en viss specialisering.

I kapitlen 2 och 3 har fackskoleutredningen redogjort för de synpunkter som vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande framfördes angående sammanslagning av den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fack- skolan till en fackskola med stark social inriktning.

Beträffande den merkantila fackskolan framhölls i flera yttranden över skol- beredningens förslag i denna del, att den borde erhålla en tämligen ospecialise— rad målsättning med rika inslag av allmänna ämnen, dvs. en uppbyggnad på ett senare åldersstadium efter de principer som varit vägledande vid konstruktionen av grundskolans högstadium. Den merkantila fackskolan borde således meddela en bred grundutbildning som förberedelse för verksamhet inom tämligen vida. sektorer av affärslivet.

Såväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning fann att mål- sättningen för den merkantila fackskolan i betraktande av den föreslagna läro- planen angivits alltför blygsamt och satts väsentligt lägre än övriga fackskolors. Som riktpunkt för den högre målsättningen borde sättas, att fackskolan inom endera av språk- eller handelsämnena skulle nå en nivå, som ligger endast något under den som hittills uppnåtts inom de tvååriga handelsgymnasierna.

Den tekniska fackskolan ansågs av remissinstanserna utgöra ett särskilt väl- kommet tillskott i synnerhet mot bakgrunden av arbetsmarknadens ökade behov av utbildade tekniker på mellannivå. Invändningar mot de föreslagna linjerna. och grenarna förekom sällan. Däremot återkom i ett flertal remissvar förslag; om upprättandet av en kemiteknisk linje. Den kritik som förekom uttryckte i. några fall en viss tveksamhet gentemot de föreslagna nya undervisningsmeto- derna med undervisningen koncentrerad till vissa större integrerade ämnen. Man föreslog en ytterligare bearbetning av kursplanerna. Några remissinstanser berörde frågan om avgränsning gentemot andra utbildningsvägar på det tek- niska området.

I direktiven till fackskoleutredningen gör departementschefen vissa uttalan— den angående målsättningen för fackskolorna.

Vissa utgångspunkter för arbetet med fackskolornas närmare utformning ger det för— hållandet, att fackskolorna avses i viss mån ersätta den utbildning som hittills givits av å ena sidan den kommunala flickskolan och den praktiska realskolan, å andra sidan de kommunala tekniska skolorna och vissa andra därmed jämförliga skolor och utbildnings— vägar hörande till yrkesskolväsendet. Vissa av dessa utbildningsvägar är jämförelsevis

starkt specialiserade och skiljer sig därför principith från den uppbyggnad som fackskol- organisationen bör erhålla. Karakteristiskt för samtliga fackskolor bör i enlighet med skol- beredningens intentioner vara, att de ger en bred grundutbildning med ganska stora inslag av allmän utbildning samt att specialiseringen så långt det är möjligt och lämpligt bör hållas tillbaka. Inom den del av läroplanen, som ägnas åt för linjerna karakteristiska äm- nen, får sedan skillnaderna i fråga om linjernas inriktning komma till uttryck. Någon tvekan om att den tekniska och den merkantila fackskolan därvid primärt skall syfta mot ett bestämt, för direkt inträde i näringslivet inriktat utbildningsmål kan inte råda. Önsk- värt är också, som flera remissinstanser framhållit, att den social-ekonomiska fackskolan får en mer utpräglad yrkesim'iktning än vad den i skolberedningens förslag måhända er- hållit. Uppenbart är vidare att den humanistiska skolan bibehållen som en helt själv- ständig utbildning eller inarbetad mer eller mindre integrerande i den social—ekonomiska fackskolan kommer att bli den minst yrkesinriktade. För ett realiserande av en ut- bildningsväg, sådan som den humanistiska skolan avsetts bli, talar bl. a. det förhållandet, att yrkesmognaden hos åtskilliga unga människor inträffar relativt sent och att det för dessa. elevers del kan finnas behov av en icke specialiserad allmän utbildningsväg, even- tuellt med möjlighet till inriktning mot ett estetiskt specialområde. Angeläget är därvid att utbildningen utformas så, att den i lika hög grad vänder sig till pojkar som till flickor och att möjligheterna till övergång till en social-ekonomisk studieväg underlättas. Skulle de sakkunniga vid sina överväganden finna, att den humanistiska och den social—ekono- miska fackskolan bör förenas till en enda fackskola, innefattande flera utbildningsgrenar, synes denna av det nyss anförda skälet böra benämnas social-ekonomisk eller kanske en- dast social fackskola.

Det ibland framförda önskemålet om möjligheter till lokalt betonade speciallinjer av fackskolor kan knappast anses förenligt med den grundläggande synen på fackskolornas uppläggning, nämligen att fackskolorna skall ge en så långt möjligt bred grundutbildning samt att specialiseringen skall hållas tillbaka så, långt som det med hänsyn till syftet med utbildningen är möjligt. För att ytterligare understryka denna principiella uppfattning bör här framhållas, att det snarare finns anledning överväga, om inte den av skolbered- ningen redan föreslagna differentieringen av utbildningen inom de skilda fackskolorna kan minskas. Sålunda kunde måhända med fördel, som i några remissyttranden framhållits, den kamerala linjen och korrespondentlinjen inom den merkantila fackskolan sammanslås till en kontorslinje. En begränsning av specialiseringen bör inte hindra att ungdomen ge- nom fackskolorganisationen, såsom avsikten är, beredes rikare möjligheter till en intresse- betonad utbildning.

Undervisningen i fackskolorna belyst genom undersökningar m. m.

På uppdrag av gymnasieutredningen har Kjell Härnqvist och Åke Grahm utfört vissa undersökningar, vilka syftat till att belysa gymnasieutbildningen från ele— vernas synpunkt (Vägen genom gymnasiet SOU 1963:15). Undersökningen har utförts med hjälp av frågeformulär, som besvarats av elever på tre olika stadier, nämligen abiturienter, s.k. grenväljare (ringarna 13 och IP) samt elever i de klasser i allmän realskola, flickskola och enhetsskola, från vilka övergång till treårigt respektive fyraårigt gymnasium normalt äger rum. För att belysa säker— heten i elevernas val av gymnasium har realskoleleverna och de s.k. grenväljarna i enkäten fått besvara vissa frågor om inställningen till fackskolor såsom alter- nativ till gymnasiestudier. Författarna varnar läsarna för att beträffande fack- skolornas dragningskraft dra alltför förhastade slutsatser av undersökningen

med hänsyn bl.a. till att fackskolorna presenterade för eleverna som tvååriga påbyggnadslinjer på nionde skolåret — var en fullständig nyhet för flertalet av dem. De hade ej heller varit i tillfälle att diskutera detta utbildningsalternativ med föräldrarna och ej heller kunnat få upplysningar om skolformen av äldre kamrater, som tidigare gått denna utbildningsväg. Intresset för fackskolorna visar sig i realskolematerialet vara störst bland dem som ej avser att fortsätta i gymnasium. _

I dessa grupper har ungefär två tredjedelar av eleverna visat ett positivt in— tresse för studier i fackskolan, varvid pojkarnas val anhopar sig på teknisk linje och flickornas på social-ekonomisk. Merkantil och humanistisk kommer därnäst hos båda könen.

Fackskolorna uppfattas också relativt ofta som ett alternativ till gymnasium bland dem som skall gå till fackgymnasium, och linjevalet överensstämmer med det de gjort på gymnasienivå. Ungefär en tredjedel av dessa elever skulle kunna överväga att följa en teoretiskt något mindre krävande utbildningsväg. I sam— manhanget erinras om att fackgymnasieeleverna även i övrigt visat sig mindre säkra på valet av gymnasium än det allmänna gymnasiets elever.

På det allmänna gymnasiet är det eleverna på den allmänna linjen som oftast säger ja till fackskolorna, och även det stämmer med vad man tidigare vet om denna elevgrupps relativa osäkerhet i valet. Frekvenserna för enskilda linjer på fackskolorna är ganska låga både bland eleverna på allmän linje, latin- och real- linje (A, L, R). Endast flickor A och pojkar R har i över 10 % angett en viss facklinje, närmare bestämt den social-ekonomiska respektive den tekniska (SOU 1963:15 s. 69).

Bland grenväljarna har mellan 15—30 % sagt ja till någon av fackskolorna och största frekvensen förekommer för social-ekonomiska fackskolan bland all- männa linjens flickor. Denna fackskola har fått de flesta rösterna också i de övriga flickgrupperna. Bland pojkarna har den tekniska fackskolan den starkaste ställningen. Dessa resultat överensstämmer tämligen väl med resultaten i under- sökningsrapporten för realskolematerialet. Den mest anmärkningsvärda skillna- den mellan de båda materialen är den social-ekonomiska fackskolans högre fre- kvenser bland de grenväljande än bland de linjeväljande flickorna (24, 11 res- pektive 10 % på A, L respektive R mot 11, 7 och 6 % i realskolematerialet, s. 148).

Likaledes på uppdrag av gymnasieutredningen har Urban Dahllöf utfört vissa s.k. avnämarundersökningar vid universitet och högskolor, i förvaltning och näringsliv (Kraven på gymnasiet SOU 1963:22).

Även om undersökningarna främst tar sikte på förhållandena på gymnasiet, torde dock vissa av de allmänna slutsatser, som han anser sig kunna dra, också vara av intresse för belysning av målsättningsfrågorna i fackskolorna. Särskilt gäller detta en enkätundersökning till förvaltning och näringsliv angående yrkes— krav i allmänna ämnen och färdigheter, som ingår i undervisningen på gymna— siet. Enkäten omfattade 527 större företag och förvaltningsenheter, av vilka 4—12

eller 78 % besvarade de utsända frågorna. Den högsta svarsfrekvensen redovi- sades från offentliga myndigheter, banker samt större företag tillhörande Sven- ska arbetsgivareföreningen.

Undersökningen visar dels att man kunnat identifiera en kärna av allmänna ämnen som röner en större eller mindre efterfrågan hos det absoluta flertalet avnämare i förvaltning och näringsliv, dels att det är dessa allmänna, gemensamma ämnen eller färdigheter som i första hand utgör de svaga punkterna i det nuvarande gymnasiets undervisning. De flesta och mest genomgående klagomålen drabbar nämligen i första hand dessa moment, fram— för allt i fråga om språk, psykologi, samhällskunskap men endast i mindre män allmänna färdigheter av typen självständigt arbete, vilka dock ingår med höga värden i den ge- mensamma grunden på kravsidan (s. 147 f.).

Från förvaltning och näringsliv önskar man beträffande förändringar av gymnasiets innehåll och arbetssätt större vikt vid vana vid självständiga studier, moderna språk, svenska språket och samhällsorientering samt i mindre mån — matematik och sådana fackämnen som är utmärkande för den verksamhet i vilken personalen senare hamnar. Attityderna är negativa mot estetiska ämnen låt vara endast med låga minusvärden — samt klassiska språk.

I fråga om arbetssättet anser man att följande reformer vore till fördel för de stude- rande: Större arbetsuppgifter på egen hand och mera grupparbete samt om än mindre utpräglat tentamen på större kursavsnitt åt gången i stället för läxförhör, mera »mat— nyttiga» studier, mera högskolemässiga studieformer i högsta ringen, fritt val av ämnen. Följande vore däremot till nackdel: Större del av arbetet utanför klassrummet, avgångs- etapp efter näst högsta ringen (i nuvarande gymnasicorganisation). Det sistnämnda gäller fackgymnasierna (s. 162 f.).

Härnqvist och Grahm har i sin tidigare omnämnda undersökning, Vägen ge- nom gymnasiet (SOU 1963:15), även sökt belysa elevernas inställning till stu— dieformerna på gymnasiet. Eleverna fick dels genom vissa parvisa jämförelser markera sin uppskattning av olika arbetssätt, dels i en fråga ta ställning till en rad reformförslag beträffande gymnasiets arbetsformer.

De arbetssätt som eleverna visar den mest positiva inställningen till och sam— tidigt har en stark önskan om en förskjutning mot i förhållande till vad de be— dömer som vanligast, är att läraren gör utvikningar, t. ex. i samband med aktu- ella händelser; att andra prestationer än skrivningsresultaten är utslagsgivande för terminsbetygen; att frågor som har beröring med flera ämnen, tas upp i samverkan mellan ämnena och att läraren begär att man kritiskt skall kunna ta ställning till innehållet i undervisningen (s. 256).

En del förskjutningar i elevernas inställning tycks inträffa på vägen genom gymnasiet. Koncentrerade studier blir allt populärare ju högre man kommer, i synnerhet bland flickorna. På högre stadier har man även ett mer allmänorien— terande studiemål än tidigare. Detta gäller dock ej realar-na, utan främst lati— narna och flickorna. Önskemålen om mera självständiga och individuella arbets- uppgifter samt friare undervisningsformer ökar ju högre man kommer i gymna- siet (s. 256).

Fackskoleutredningen har i det föregående i detta kapitel tämligen utförligt

redovisat dels vad skolberedningen och departementschefen m. fl. anfört i fråga om fackskolornas mål och uppgifter, dels aktuella undersökningar ägnade att belysa frågan. Dessa frågor gränsar emellertid också nära till motsvarande pro- blem inom gymnasieutredningens område och nämnda utredning ägnar också. i sitt nyligen framlagda betänkande stor uppmärksamhet åt skolans mål och upp— gifter. Då vad där anföres i väsentliga delar äger giltighet även för fackskolorna, vill fackskoleutredningen fullständiga bakgrunden för sina egna överväganden och förslag med en redogörelse för vissa delar av vad gymnasieutredningen an— för i förevarande fråga.

I den diskussion om gymnasieutbildningens innehåll och mål, som gymnasie- utredningen utvecklar i SOU 1963: 42, kapitel 5, hänvisar nämnda utredning till den sammanfattning av skolans uppgifter, som lämnas i skollagen (1 kap. 1 å).

Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och an— svarskännande samhällsmedlemmar.

Enligt gymnasieutredningens uppfattning, som fackskoleutredningen delar, innebär formuleringen, att skolans allmänna personlighetsutvecklande uppgifter accentueras mer än tidigare. Gymnasieutredningen finner, att den fixering av dessa uppgifter, som görs i skollagen och mera preciserat i läroplanen för grund- skolan, har sådan generell giltighet att gymnasieutredningen kan begränsa sina överväganden till de för gymnasiestudierna specifika uppgifterna.

Gymnasieutredningen har på olika sätt sökt precisera de krav som ställes på gymnasiet från avnämarna, samhället och de enskilda individerna. Kraven från avnämarnas sida är bl. a. följande, nämligen

. specialförberedelser med sikte på. vederbörande avnämarverksamhet,

»kommunikationsfärdigheter» i form av gedigna kunskaper i svenska och ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska fär— digheter, företrädesvis aV statistisk art, . allmänna, icke ämnesbundna färdigheter, som har med studie- och arbets- teknik att göra.

Kraven 2 och 3 ovan är i stort sett desamma för alla avnämare. Förutom krav på vissa »kommunikationsfärdigheter» och på allmänna studie— och arbetstekniska insikter ställer avnämarna också krav på viss specifik förut- bildning, som ofta. kan vara mycket olikartade och — om de skulle tillgodoses i större omfattning — kunde leda till en alltför stark uppsplittring av gymnasiets målsättning i skilda specialriktningar.

De viktigaste komponenterna i samhällets krav på gymnasiet anger gym- nasieutredningen bl. a. vara att

tillgodose ett ökat krav på. kunskaper om beteendemönster i olika kulturer och det mänskliga samhällets konstruktion och funktioner, varvid perspektivet måste vidgas över

de nationella gränserna. Detta bör ske genom att den samhällsorienterande undervis— ningen stärks, men givetvis bör den ökade internationaliseringen prägla alla ämnen.

Viktigt är emellertid också att andra aspekter beaktas, när det gäller att utveckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga att förstå sig själva och andra samt att göra en positiv insats i den komplicerade värld i vilken de lever. Gymnasiet måste där- för fortsätta det studium av litteratur, konst och religion, som påbörjats inom grundsko- lan. Även ett -— med hänsyn till olika studieinriktningar — på lämpligt sätt upplagt filo— sofi— och psykologistudium har i detta sammanhang en uppgift (s. 190).

Gymnasieutredningen anser vidare, att alla skolformer måste medverka till att ge medborgarna en god orientering utöver den grund som den obligatoriska skolan givit om den naturvetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna orientering bör innebära någon inblick i naturvetenskapligt betraktelsesätt, en orientering om de problem man brottas med samt någon bekantskap med de tekniska hjälpmedlen, som står vetenskapen till buds, och med de empiriska och matematiska metoder, varmed den arbetar (s. 191).

Gymnasiet skall även ge övrig kulturell orientering, dvs. om litterära, estetiska, religiösa, filosofiska och psykologiska frågor. Samhällsorienteringen får ej stanna enbart vid den egna samtiden. Ett historiskt och i vissa fall framåtblickande perspektiv måste också förekomma i undervisningen.

Flera av de ovan angivna kraven har, som gymnasieutredningen framhåller, redan tillgodosetts i grundskolan genom dess samhälls- och naturorienterande ämnen. Gymnasiets uppgift blir nu inte att enbart öka de i grundskolan inhäm— tade faktakunskaperna.

De fakta som inläres bör väljas så att de ses i ett funktionellt sammanhang. Under- visningen bör också utformas så att faktainhämtandet delvis blir ett resultat av elevens självständiga studier. På detta sätt får eleverna lättare överblick över och sammanhang i sitt vetande. Detta måste vara väsentligt med tanke på de former i vilka eleverna efter studiernas slut kommer att inhämta kunskaper. Genom diskussioner av problem och idéer, dvs. genom att undervisningen får präglas av en kritiskt prövande inställning, skapas bättre beredskap för förståelse av social, politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig, teknisk, kulturell, religiös och mänsklig problematik vare sig det gäller det egna sam- hället och dess medborgare eller andra människor och samhällen.

Individernas krav på gymnasiet har utredningen sökt kartlägga genom den i det föregående omnämnda undersökningen av Härnqvist och Grahm. Rent all— mänt kan sägas, att det finns en betydande överensstämmelse mellan de ämnen som eleverna föredrar och de ämnen som upptages på respektive linjers timplan. Abiturienternas bedömning av olika ämnen och ämnesmoments generella vikt i det framtida gymnasiet visar en påfallande överensstämmelse med de allmänna krav på gymnasiet som framförts från avnämarna.

Högst i listan och före alla ämnesmoment i egentlig bemärkelse kommer ett önskemål om större övning i självständigt studiearbete. Bland ämnesmomenten i övre delen av listan skiljer sig två tämligen klart ifrån de övriga, nämligen orientering i det moderna samhälls- livet och färdigheter i moderna främmande språk, där majoriteten av eleverna markerat önskemål om större vikt för momenten. Ännu mera påtagligt skiljer sig i slutet av listan kunskaper i klassiska språk från de övriga (s. 195).

Gymnasieutredningen söker ange målet för gymnasieundervisningen genom att precisera skolans uppgifter mot bakgrunden av de krav som från olika håll ställes på skolan. Skolans uppgifter sammanföres under fem huvudpunkter:

personlighetsutveckling,

förberedelser för kommande verksamhet, kommunikationsfärdigheter, förberedelser för samhällslivet samt studie- och arbetsvanor.

Fackskoleutredningen vill för sin del framhålla, att detta naturligtvis gäller all undervisning på detta stadium och således i hög grad även den som skall meddelas i fackskolan.

För att tillmötesgå de krav som individen ställer på att få förverkliga sina intressen i största möjliga utsträckning, bör skolan genom en viss flexibilitet i läroplan och organisation kunna erbjuda mer eller mindre individualiserade stu— dieprogram.

I varje skolform bör man slutligen enligt gymnasieutredningen ställa krav på att skapa goda arbetsvanor. En av uppgifterna för skolan på detta ålderssta— dium måste därför vara att förmedla en studieteknik och en arbetsträning till sina elever, som fullföljer den studieträning, som i grundskolan ingår i varje ämne. Men det innebär också att skolans uppgift är att skapa sådana arbetsfor- mer att elevens förmåga till självständigt ställningstagande kommer till sin rätt. Det åstadkommes genom att eleverna ställs inför successivt alltmer krävande uppgifter och att de vänjes att genomföra dessa på egen hand med den hand- ledning som kan vara erforderlig.

Fackskoleutredningens egna överväganden och förslag

Fackskoleutredningen har i det föregående sökt redovisa den diskussion som under senare år förts angående mål och uppgifter för fackskolan och gymnasiet.

Många av de allmänna krav som ställs på skolan har generell räckvidd och berör såväl grundskolan som de skolformer vilka bygger på denna.

Det gäller sålunda för fackskolan som för andra skolformer, vilka ingår i det gymnasiala utbildningssystemet, att vidga och vidareutveckla de kunskaper och färdigheter hos eleverna, vilka redan undervisningen i grundskolan givit dem. Här avses särskilt skolans personlighetsutvecklande uppgifter, arbets- och studieträning, utveckling av elevernas kommunikationsfärdigheter samt skolans uppgift att ge vidgad och fördjupad orientering om samhället, folkens kultu- rella och religiösa förhållanden samt orientering om den tekniska och vetenskap- liga utvecklingen.

Ett genomgående drag i Skoldebatten under senare år har varit, att man fäst allt större vikt vid den utbildning av allmän karaktär som skolan kan ge. Såvitt fackskoleutredningen kunnat finna råder enighet om att även facksko-

lorna skall ge en vidgad och fördjupad allmän utbildning eller som framhålles i direktiven till fackskoleutredningen _ »en bred grundutbildning med ganska stora inslag av allmän utbildning». Utredningen använder här attributet allmän för att karakterisera sådana attityder, vanor, färdigheter och kunskaper, som skolan bör ge alla elever även om det ibland kan gälla moment av rent förutbil- dande betydelse för vissa elevers yrkes- eller studieverksamhet.

I kraven från förvaltning och näringsliv kan vidare som en gemensam näm- nare anges önskemål om en för alla elever gemensam undervisning i en kärna av allmänna ämnen jämte en av de särskilda ämnena obunden arbets— och studie- fostran.

Fackskolorna bör också öka elevernas allmänna kommunikationsfärdigheter i svenska, främmande språk och i viss utsträckning ämnet matematik. Facksko- lorna skall även ge en allmän orientering om samhällsliv, om kulturella förhål- landen och om de skiftande etiska normer, efter vilka människorna lever.

Till de allmänna kunskaper som bör bibringas alla elever hör även kännedom om arbetshygien och arbetsfysiologi. En viktig uppgift för undervisningen är att hos eleverna skapa intresse för och förmåga att efter avslutad utbildning fort- gående orientera sig inom yrket och samhällslivet samt att fördjupa och förnya sig inom andra för personligheten väsentliga områden. Detta krav framträder med ökad tydlighet i ett samhälle som präglas av dels snabb utveckling i olika avseenden, dels ökad fritid för den enskilde.

Fackskolan skall även genom en målinriktad utbildning ge förberedelse för elevernas kommande verksamhet.

Fackskoleutredningen vill i detta sammanhang erinra om att det i många fall kan vara svårt att dra en markerad gräns mellan allmän utbildning och yrkes- förberedande utbildning. Som tidigare antytts har den vidgade allmänna utbild— ning som fackskolan avser att förmedla i mycket också betydelse för elevernas framtida yrkesverksamhet. Behovet av fördjupade insikter i mänskliga och sam- hälleliga förhållanden ökar alltmer bl. a. för alla dem som i sitt yrke har arbets- ledande funktioner eller på annat sätt har att samarbeta med andra och inverka på andra människors villkor. Vid uppgörandet av tim- och kursplanerna måste man söka åstadkomma en viss balans mellan de allmänna kunskaper och färdig- heter som skolan skall bibringa eleverna och de krav på en i viss mån målinrik- tad utbildning som avnämarna ställer på skolformen. Under kursplanearbetet har det visat sig, att dessa senare krav varit särskilt långtgående inom den tek- niska fackskolan. För att under en till två läsår koncentrerad studietid kunna nå det utbildningsmål i de tekniska ämnena, som uppställts i kursplanerna har fack- skoleutredningen nödgats begränsa de allmänna ämnena i den tekniska fack- skolan till vad utredningen bedömt vara ett oundgängligt minimum. Det bör dock samtidigt framhållas, att det föreliggande förslaget till tim- och kursplaner både ger större utrymme åt allmänna ämnen och innebär mindre av specialise- ring inom de tekniska ämnena än i skolberedningens förslag eller i hittills före— kommande jämförbara skolformer.

Utredningen vill i detta sammanhang något utförligare uppehålla sig vid äm- net livsåskådnings- och religionskunskap. Både sakliga och psykologisk-peda— gogiska skäl motiverar att skolan genom sin undervisning bl.a. skall försöka göra eleverna medvetna om värdet och behovet av en helst personligt tilläg- nad —— livsåskådning. Undervisningen bör därför i första hand inriktas häremot. Mot den så erhållna bakgrunden bör det bli naturligt att redogöra för efter vilka olika vägar människorna fått sitt behov av livsåskådning och förankring i till— varon tillfredsställt. I anslutning härtill ges eleverna kunskaper om de olika religionerna, likheter och olikheter, karakteristiska drag och idéhistoriska data m. m. Liksom i grundskolan bör eleverna få bilden av religiösa problem och livs- åskådningsproblem belysta också med en objektiv redogörelse för de ström- ningar som satt religiösa sanningars värde i fråga. I samband härmed tas så upp olika etiska frågor till behandling och diskuteras hur man med utgångspunkt i olika livsåskådningar och med olika livsinställning ser på dessa frågor.

Vad utredningen här anfört motiverar att detta ämne skulle förekomma i samtliga fackskolor och utredningen har också lagt in ämnet på timplanen för såväl den sociala som den ekonomiska fackskolan. Det torde för övrigt vara för- sta gången, i varje fall på senare tid, som ett ämne av denna karaktär förekom- mer på timplanen för ekonomisk (merkantil) utbildning. I den av fackskoleutred- ningen föreslagna utformningen har ämnet över huvud taget icke tidigare före- kommit i det allmänna skolväsendet. Däremot har ämnet livsåskådnings- och religionskunskap sedan lång tid varit ett ofta företrätt ämne inom folkhögsko- lorna, där det visat sig vara ett uppskattat undervisningsämne och av stort värde för eleVerna. I fråga om den tekniska fackskolan har utredningen nödgats mot varandra väga önskemålen om en allmänt inriktad undervisning i livsåskådnings- och religionskunskap och en för de blivande teknikerna mer speciell undervis— ning i företagsekonomi. Om än med tvekan har utredningen funnit sig böra för dagen låta det förra ämnet stå tillbaka för det senare, men förutsätter att även i denna fackskola viss orientering i livsåskådningsfrågor ges dock utanför tim- planen.

En medborgare i dagens samhälle måste vidare vara väl förtrogen med tra— fiktekniska frågor. Det kan givetvis diskuteras om det är skolans uppgift att ge denna information och i vilka former den skall ske. Då frågan om eventuell trafik- och motorundervisning torde komma att bli föremål för mer ingående överväganden inom bilförarutredningen har fackskoleutredningen ej velat fram— lägga något förslag om obligatorisk undervisning i trafik- och motorkunskap i någon av fackskolorna. För att ändå ge eleverna möjlighet att inom skolans ram få sådan undervisning har utredningen bland tillvalsämnena i årskurs 2 i den sociala och den ekonomiska fackskolan infört ämnet trafik- och motorkun- skap. Ämnet torde också ha värde som yrkesförberedelse för ungdomar som siktar mot utbildning inom polisväsendet, försvaret m.m. Utredningen har på grund av den stora ämnesträngseln inom den tekniska fackskolan och de starka

krav som uppställts på mot teknisk verksamhet målinriktad utbildning där- emot ej kunnat ge plats för detta tillvalsämne i den tekniska fackskolan.

Till den allmänna utbildning som fackskolan bör meddela hör —— utöver den tidigare omnämnda arbets- och studiefostran, som gör eleverna kapabla att ar— beta självständigt, att kritiskt pröva och granska även vana att kunna ut— nyttja och samordna fakta, arbetssätt och metoder från olika ämnesområden för lösandet av aktuella uppgifter och problem. Studierna i större integrerade äm- nesblock så som föreslagits för t.ex. samhällskunskap inom den sociala fack- skolan, företagsekonomi inom den ekonomiska fackskolan och teknologi inom den tekniska fackskolan — som föreslagits av vissa andra skäl t.ex. för att minska ämnessplittringen bör bidra till att befordra detta. Arbetsformerna syftar också som redan nämnts till att förbereda och intressera eleverna för fort— satta självständiga studier efter avslutad utbildning. Fackskoleutredningen fin— ner det också synnerligen önskvärt med samarbete i olika former mellan fack— skolan och det fria folkbildningsarbetet för att därigenom berika båda verksam- heterna och skapa förutsättningar för en god orientering för fackskolans elever om de möjligheter till fortsatta studier som folkbildningsorganisationerna kan erbjuda. '

Ett mer utförligt angivande av målsättningen för de skilda fackskolorna åter- finnes vid de speciella avsnitten nedan för var och en av dem samt vid den all— männa presentationen av fackskolorna, se s. 50 ff.

Fackskolorna skall som framhållits i skilda sammanhang ge en utbildning på s.k. mellannivå. Detta gäller inte endast den målinriktade utbildningen utan också den allmänna utbildning som behandlats i det föregående. Sålunda bör större utrymme ges åt praktiska, konkreta tillämpningar på bekostnad av en längre driven systematik. Det självständiga arbetet, specialarbetet, bör ges en något mindre omfattning än på gymnasiet och i regel ej behandla mer teoretiska problemställningar osv. Emellertid är det lika viktigt som på gymnasiet att ele- verna tränas att självständigt lösa uppgifter av successivt stegrad svårighets- grad, fastän gymnasieeleverna generellt sett på sina tre är bör kunna nå längre än fackskoleleverna på två.

Även skolor som vill meddela en målinriktad utbildning måste ge eleverna tillfälle att utveckla sina personliga intressen. Inte minst gäller detta på de estetiska och praktiska områdena. I såväl den sociala som den ekonomiska fack- skolan bör eleverna inom det totala veckotimtalet bland vissa på timplanen an- givna ämnen fritt få Välja tillvalsämnen. Dessa kan utgöras av ämnen som kompletterar den utbildning som förekommer inom respektive fackskola, men kan också utgöras av ämnen från det estetiska och praktiska ämnesområdet. Inom den tekniska fackskolan kan motsvarande önskemål tillgodoses genom frivillig teckning och musik utanför timplanen.

Beträffande målet för utbildningen inom de tre fackskolorna önskar fackskole— utredningen i detta sammanhang lämna följande mer allmänna orientering.

Social fackskola Den sociala fackskolan skall förutom vidgad och fördjupad allmän utbildning främst ge en förberedande utbildning för sociala och andra yrken, som på olika sätt i hög grad innebär kontakt med andra människor och som av sina yrkesut— övare kräver förmåga att arbeta självständigt, att organisera arbetsuppgifterna samt att samarbeta med, leda, instruera och hjälpa andra människor. Utbild- ningen bör därför ge eleverna ökade insikter i olika mänskliga frågor samt god kunskap om samhället och de organ inom samhället som på skilda områden söker ta vård om och ge service åt de enskilda människorna. Genom den allmän- na bredden i utbildningen kan den sociala fackskolan liksom den av skolbered- ningen föreslagna humanistiska skolan också vara ett studiealternativ för elever som ännu inte vunnit klarhet om sitt framtida yrkesval och därför önskar en tämligen allmän utbildning.

I sin skrivelse av den 12 november 1962 konstaterade fackskoleutredningen som omnämnts i föregående avsnitt att den humanistiska skolan och den social— ekonomiska fackskolan, som föreslagits av skolberedningen, överlappade var- andra. Olika studievägar kunde sålunda leda fram till ett likartat yrkesval. Ut- redningen föreslog därför, att de båda fackskolorna skulle sammanslås och er- hålla benämningen allmän fackskola. En utförlig motivering för sammanslag— ningen ges i det följande s. 59 ff.

En sådan sammanslagning har även påtagliga organisatoriska fördelar. Det blir bl. a. lättare för en mindre kommun att finna underlag för en integrerad fackskola med olika specialiseringar än för två separata fackskolor.

I propositionen 1963:98 på grundval av fackskoleutredningens förslag till för- söksverksamhet uttalade departementschefen som anförts i föregående avsnitt, att han fann det önskvärt, att den allmänna fackskolan fick en mot vårdyrken mera inriktad undervisning. Med anledning av remissinstanser-nas och departe- mentschefens uttalanden har som tidigare omnämnts en tämligen omfattande bearbetning av den allmänna fackskolans preliminära kursplaner skett. Hela fackskolan har erhållit en klarare inriktning mot olika sociala yrken genom att på den gemensamma timplanen uppförts ämnen, som i tidigare förslag endast funnits på vissa specialiseringar, t.ex. konsumentkunskap och biologi (tidigare kallat hälsolära med arbetshygien). Samhällskunskapen har också i första års- kursen erhållit större utrymme för alla elever, och historia har i andra årskursen uppförts på den för alla gemensamma timplanen. Dessa förändringar har lett till att de gemensamma ämnenas timtal i första årskursen ökat till 25 och för andra årskursen till 22. Någon linje— eller grendelning har under sådana förhål- landen inte ansetts motiverad. I stället förekommer specialisering genom fasta tillvalsgrupper sju veckotimmar första årskursen och åtta veckotimmar andra årskursen. Specialiseringen första årskursen har inskränkts att endast omfatta två tillvalsgrupper, en språklig och en naturvetenskaplig. För andra årskursen har föreslagits fyra specialiseringar, språklig, naturvetenskaplig, samhälls och

konsumtionsekonomisk. Antalet timmar för fritt tillval har genom den gjorda för- ändringen minskat till tre första årskursen och till fem andra årskursen. Efter de gjorda bearbetningarna har fackskoleutredningen som framgått av vad som anförts i namnfrågan funnit, att benämningen social fackskola numera torde vara den mest lämpliga.

Av de i det föregående nämnda specialiseringarna torde en närmare presenta— tion vara obehövlig vad avser den språkliga och naturvetenskapliga specialise- ringen. Det torde räcka att nämna att i den förra tre främmande språk erbjudes eleverna, därav ett valfritt nybörjarspråk och att i den senare ett mer ingående studium avses i matematik, fysik och kemi. Inom samhällsspecialiseringen ges en mer omfattande orientering om olika yrkesområden inom sektorn av sociala och vårdande yrken jämte servicesektorerna. Då den fjärde specialise— ringen, konsumtionsekonomisk specialisering, är en nyhet, som tidigare ej pre- senterats i mer konkret form, torde det finnas anledning att här dröja något vid denna.

Vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande framhölls från flera håll det önskvärda i att det skapades en utbildningsväg inriktad mot det kon- sumtionsekonomiska området. Fackskoleutredningen skulle därför enligt direkti- ven undersöka ndet behov som prövats föreligga av hemekonomisk, hushållstek— nisk eller konsumtionsekonomisk utbildning med hjälp av tillvalsämnen eller på liknande sätt». Då fackskoleutredningen i sin skrivelse den 12 november 1962 preliminärt föreslog en sådan konsumtionsekonomisk specialisering vann detta flertalet remissinstansers gillande. TCO uttalade bl. a. följande: »De yrkeskate- gorier som på olika sätt har att befatta sig med den privata konsumtionen behö- ver i många fall en utbildning utöver grundskolans. Under senare tid har kraven på kunnigt folk just för detta område ökat. Det behövs yrkesmänniskor, som kan ge råd och upplysningar om material, kvalitet, användning och behandling och som kan deltaga i prov och laborationsarbete för att särskilt i fråga om livsmedel, textilier och bosättningsartiklar medverka till en på lång sikt ändamålsenlig produktion och distribution».

Då detta uttalande överensstämmer med fackskoleutredningens bedömning av behovet och dessutom många befattningshavare inom olika vårdyrken och i övrigt personal inom olika samhälleliga institutioner har behov av en ganska omfattande material- och varukunskap, har fackskoleutredningen föreslagit ovan nämnda konsumtionsekonomiska specialisering andra årskursen omfattande åtta veckotimmar med undervisningen koncentrerad till ämnena konsumentkunskap (6 vtr) och kemi (2 vtr). För att vidare tillgodose behovet av en mer elementär undervisning i konsumentfrågor för alla elever inom den sociala fackskolan, har i första årskursen ämnet konsumentkunskap (2 vtr) gjorts obligatoriskt i denna fackskola. Den ekonomiska fackskolans elever har dessutom erbjudits ämnet som tillvalsämne.

Som framgår av undersökningar Vilka arbetsmarknadsstyrelsen utfört för fack— skoleutredningens räkning och för vilka närmare redogöres i det följande, 5. 115 f.

och i bilaga 2, angående rekryteringsbehovet för vissa utbildningsanstalter på fackskolenivå, antas de sociala och vårdande arbetsområdena år 1970 omfatta ca 60 % av sociala fackskolans avnämarområde. Det pedagogiska området be- räknas till 7—12 %, medan de konstnärliga yrkena beräknas till 7—9 %. Efter ingående överväganden har fackskoleutredningen därför ej ansett sig kunna framlägga förslag om en långt gående estetisk specialisering som mer allmänt kan inrättas i fackskolorna, då arbetsmarknadsmässiga förutsättningar för en sådan utbildning på fackskolenivå kan anses föreligga endast i mycket begrän- sad utsträckning.

Som framgår av redogörelsen på s. 62 anser dock fackskoleutredningen att i landets största kommuner, där tillfredsställande elevunderlag erbjudes och där lokal- och lärarresurserna så medger, en femte specialisering, estetisk spe- cialisering, efter medgivande av Kungl. Maj:t bör kunna få inrättas i årskurs 2. Utrymme bör däremot generellt ges på schemat i den sociala fackskolan för ett tillval av estetisk-praktiska ämnen såsom frivilliga tillvalsämnen utöver teckning alternativt musik som förekommer på den obligatoriska timplanen. Förutom de elever som har en yrkesinriktning mot konstnärliga yrkesområden, torde elever som avser att utbilda sig till olika läraryrken böra i fackskolan få ägna viss tid åt estetiska och praktiska ämnen. Även för personal inom många sociala institutioner liksom inom olika yrken med serviceuppgifter är utvecklan— det av praktiskt handlag och sinne för estetiska värden av stor betydelse inom yrkesutövningen. Detsamma torde i hög grad vara fallet beträffande den en- skilda människans utformande av den personliga hemmiljön. Få ämnen torde också — rätt utnyttjade på ett så påtagligt sätt som de estetiska och prak- tiska kunna bidraga till den personlighetsutveckling, som numera allmänt anses vara en av skolans främsta uppgifter.

Ekonomisk fackskola

I likhet med den tekniska fackskolan skall den ekonomiska fackskolan för- utom vidgad och fördjupad allmän utbildning ge en för direkt inträde i närings— livet målinriktad utbildning. Den utbildning som ges vid den ekonomiska fack- skolan bör inte vara alltför teoretisk. En avgränsning mot gymnasiernas mer teoretiskt betonade utbildning är därför naturlig. Den bör emellertid ej heller vara huvudsakligen praktisk i den meningen att de manuella färdigheterna skall spela huvudrollen. Utredningen har sökt lösa detta avvägningsproblem genom att i exempelvis ämnet företagsekonomi lämna ett inte oväsentligt utrymme åt kontorstekniska rutiner utan att därför eftersätta kravet på teoretiska kun- skaper.

Eleverna bör i den ekonomiska fackskolan få vidgade kunskaper i ett främ- mande språk, engelska, samt ges möjlighet att under två läsår bedriva studier i ytterligare ett eller två främmande språk.

Fackskoleutredningen har i enlighet med sina direktiv och uttalanden av flera remissinstanser sökt minska specialiseringen och har i föreliggande förslag bc— gränsat denna till att omfatta sex veckotimmar i årskurs 2. Eleverna beredes här möjlighet att välja mellan fyra olika utbildningsvägar; distribution, förvalt- ning, redovisning och korrespondens.

Specialiseringen på förvaltningsutbildning är en nyhet jämfört med skolbe- redningens förslag. I samband med sammanslagningen av den humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan till en social fackskola har förvaltningsutbild— ningen i enlighet med flera remissinstansers önskemål förts till den ekonomiska fackskolan.

En närmare presentation av utformningen av de olika specialiseringarna inom den ekonomiska fackskolan lämnas i det följande på s. 73 f.

Inslaget av allmänna läroämnen i den ekonomiska fackskolan har givits en rätt stor omfattning, 14 veckotimmar i första årskursen och 15 veckotimmar i andra årskursen. Därjämte kan eleverna bland de tillvalsgrupper som timplanen erbjuder vid sidan av ämnen som kompletterar den målinriktade utbildning som ges på den övriga delen av timplanen tillvälja praktiskt-estetiska tillvalsämnen sex veckotimmar i årskurs 1 och sju veckotimmar i årskurs 2.

I likhet med övriga fackskolor avser den ekonomiska fackskolan att ge utbild— ning för befattningar på s.k. mellannivå som i kompetenshänseende närmast kan karakteriseras som en assistentkarriär, dvs. tjänster, som ej har företags— ledande uppgifter men ej heller är begränsade till rutinuppgifter.

Teknisk fackskola

Den tekniska fackskolan skall förutom vidgad allmän utbildning ge en målin- riktad teknisk utbildning på mellannivå, som gör eleverna skickade att efter skolgångens slut direkt inträda i näringslivet på i stort sett sådana befattningar, vilka de s.k. institutsingenjörerna tidigare rekryterat.

Hittills har den tekniska utbildningen på denna nivå präglats av en ganska bue— stämd målinriktning och en därmed följande begränsning i utrymmet för allmän- na ämnen. Utbildningen har vidare i hög grad kommit att bli uppdelad i ett jäm- förelsevis stort antal specialiteter, inriktade mot ganska snävt avgränsade mål. En sådan utbildning måste för de unga människor varom här är fråga komma att begränsa deras frihet i fråga om val av yrke och anställning samtidigt som det för avnämarna-företagen ökar risken för att de vid nyanställning av arbets- kraft skall få anställda med en utbildning inte helt inriktad på deras kommande arbetsuppgifter i företaget. För övrigt synes det uppenbart att skolan, som sak— nar daglig kontakt med den tekniska utvecklingen på arbetsplatserna, knappast kan ha möjlighet att på varje område följa denna utveckling i alla dess detaljer. Detta förhållande medför sålunda att varje företag som anställer en befattnings— havare med nyss avslutad teknisk utbildning måste räkna med att denne får en viss inskolning i företaget och görs något så när förtrogen med företagets

speciella förutsättningar och förhållanden, innan han kan börja att aktivt och självständigt fullgöra sina arbetsuppgifter. Det förefaller uppenbart, att med en bredare och bättre grundutbildning, teknisk lika väl som allmän, som skolan ger sina elever, ökas deras möjligheter att tillgodogöra sig den specialutbildning som de under alla förhållanden måste erhålla på den kommande arbetsplatsen. Samt- liga här nämnda omständigheter talar för en utveckling av den tekniska utbild— ningen i varje fall på den nivå som den tekniska fackskolan representerar i rikt- ning mot ett större inslag av allmänna ämnen och en mindre grad av specialise- ring inom det tekniska ämnesområdet. Även om utredningen av principiella skäl övervägt att gå längre än vad det föreliggande förslaget till tim— och kursplaner visar, torde det nu tagna steget bort från nuvarande specialisering av olika skäl få bedömas vara vad man, vägt mot framförda önskemål, för närvarande kan åstadkomma.

Fackskoleutredningens förslag beträffande den tekniska fackskolan framgår av presentationen på s. 76 ff. Den tekniska fackskolan föreslås sålunda omfatta fyra linjer, maskinteknisk, elteknisk, byggteknisk och kemiteknisk linje. På den maskintekniska linjen får eleverna tillfälle att i andra årskursen under fem veckotimmar bedriva studium efter eget val av antingen konstruktion, produk- tion eller energi. Den eltekniska linjen uppdelas i andra årskursen på en elkraft- gren och en elektronikgren, varvid specialiseringen omfattar 19 veckotimmar. Även specialiseringen på den byggtekniska linjen är utformad som en grendel- ning i andra årskursen. Under tio veckotimmar får eleverna efter eget val läsa antingen husbyggnadsteknik eller Väg- och vattenbyggnadsteknik. Utredningen har Vidare efter ingående överväganden stannat för att föreslå en kemiteknisk grundutbildning på den kemitekniska linjen, där alltså någon ytterligare spe— cialisering ej förekommer.

Genom den konstruktion som givits den tekniska fackskolan ställs eleverna vid två tillfällen inför en valsituation, nämligen att vid inträde i fackskolan välja linje samt vid övergång till årskurs 2 avgöra vilken specialisering som föredra- ges. Eleverna i den tekniska fackskolan torde efter avslutandet av den för in— träde i årskurs 2 erforderliga praktiken ha vunnit sådan klarhet över sitt yrkes- val, att de vid denna tidpunkt bör kunna göra ett realistiskt val av gren eller specialisering.

Olika slag av fackskolor

Några gemensamma drag i de olika fackskolorna

Inledning. I kapitel 5 redogör fackskoleutredningen för sin principiella syn på fackskolan som en del av det gymnasiala skolsystemet och den organisatoriska utformning fackskolan enligt utredningens uppfattning bör få för att utgöra ett alternativ och komplement till gymnasiet och yrkesskolan.

En skolas, dvs. en skolforms, utformning och karaktär bestäms främst genom målet för verksamheten samt de anvisningar och kursplaner som konkretiserar detta. Under det senaste årets allmänna diskussion omkring den kommande fackskolan har ibland oro uttalats för att skolformens dragningskraft skulle minska om den i större omfattning komme att lokalmässigt samordnas med andra skolformer, främst gymnasium. Vårt nuvarande skolsystern kännetecknas som bekant av från varandra skilda, tämligen strikta och med varandra föga samordnade studievägar — yrkesskola, gymnasium m.fl. Man kan naturligtvis inte helt bortse från möjligheten av att i ett sådant skolsystern en kortare stu— diegång samorganiserad med en annan kan för sin verksamhet bli beroende av den längre, i all synnerhet om den senare har en större omfattning. Utredningen, som erinrar om att det nyss föreslagna gymnasiet och fackskolan kommer att tillsammans med yrkesskolan bilda ett väsentligt mer flexibelt skolsystem än det hittillsvarande, menar emellertid, att om en skola ej kan erbjuda det innehåll som svarar mot dess mål och kursplaner m. m., torde dess lokala organisation inte ha något nämnvärt inflytande på elevtillströmningen eller på mottagande skolors och arbetsgivares bedömning av skolformen. Sannolikt torde en skolform bestående av skilda studievägar lättare framstå som ett tämligen väl definierat eller enhetligt begrepp om dess olika delar kan uppvisa ett flertal gemensamma drag i fråga om mål, innehåll, organisation och arbete.

I tidigare avsnitt av detta kapitel har fackskoleutredningen redogjort för den allmänna målsättningen för fackskolan, sökt ange huvuddragen i den målinrik— tade utbildning som fackskolan avser att ge, anfört vissa motiveringar för några ändringar som utredningen föreslagit i förhållande till skolberedningens ursprung— liga organisation av fackskolorna samt berört vissa namnfrågor. I det följande kommer några väsentliga drag i de olika fackskolorna att närmare presenteras liksom förslag framläggas om vissa gemensamma bestämmelser för elevernas upp- delning på klasser och grupper m. m.

Gemensamma ämnen i fackskolorna. I fackskoleutredningens redogörelse för sina överväganden och förslag rörande mål och riktlinjer för fackskolan har vissa gemensamma drag i de tre fackskolorna behandlats relativt ingående (se 5. 41 f.). Detta gäller den allmänna målsättningen för skolan, som i direktiven angetts vara att ge »en bred grundutbildning med ganska stora inslag av allmän utbild— ning». Utredningen har funnit starka skäl föreligga för att läroplanerna skall

uppbyggas kring en kärna av allmänna ämnen, gemensam för alla elever och dessutom ge utrymme för en mer allmän arbets- och studieträning. Samtliga elever bör sålunda bibringas ökade kunskaper och färdigheter i svenska, sam— hällskunskap, främmande språk och i viss utsträckning i ämnet matematik.

Som kommer att framgå av den följande redogörelsen för de skilda facksko- lorna har utredningen så långt detta befunnits möjligt sökt i tim- och kurspla- nerna, liksom senare i tillhörande anvisningar, realisera dessa önskemål.

De för fackskolorna gemensamma ämnena och veckotimmarna framgår av nedanstående sammanställning.

Årskurs 1 Årskurs 2

Antal veckotimmar Antal veckotimmar

Sf Ef Tf Sf Ef Tf

Svenska .................. 3 Engelska ................. 3 Livsåskådnings— och religions- kunskap 2 Samhällskunskap 2* Konsumentkunskap ....... Psykologi ................ (2') Gymnastik ............... 2 Specialarbete ............. 2 Timme till förfogande ..... 1

Summa 14 (16) 15 (17) 15 (17)

* Alternativt tyska Gemensam kurs med sociala fackskolans samhällsspecialisering ” Kursen omfattar huvudmoment, som i social och ekonomisk fackskola fördelats på båda. års- kurserna ' Tillvalsämne, samma kurs som i social fackskola men med viss inriktning på ekonomisk psykologi " Tillvalsämne, samma kurs som i sociala fackskolans första årskurs

Som framgår av sammanställningen upptar de gemensamma ämnena största antalet veckotimmar i den sociala och den ekonomiska fackskolan. Dessutom till— kommer som nedan framgår några ämnen för fritt tillval i dessa båda fack— skolor, s. 54 f. Även om utredningen lägger fram ett relativt genomgripande förslag beträffande utformningen av tim- och kursplanerna för den tekniska fackskolan och därvid gett ökat utrymme på timplanen för allmänna ämnen i förhållande till vad som hittills och för närvarande är fallet vid den tekniska ut- bildningen, har dock särarten vid den tekniska fackskolan blivit mer framträ- dande än i de övriga fackskolorna. Det för den tekniska fackskolan och övriga fackskolor gemensamma ämnesinnehållet är för övrigt något större än vad som framgår av sammanställningen. I timplanen för årskurs 2 i den tekniska fack-

skolan ingår nämligen bl.a. ämnet ergonomi, som innehåller stora inslag av psykologi och biologi. I den tekniska fackskolan förekommer undervisning i före- tagsekonomi med åtskilliga kursmoment gemensamma med motsvarande under- visning i den ekonomiska fackskolan. Stora kurspartier i ämnena matematik, fysik och kemi är också gemensamma i den tekniska fackskolan och i den sociala fackskolans naturvetenskapliga specialisering.

Undervisningen i svenska, i fackskolan avser bl.a. att utveckla elevernas för- måga att uttrycka sig vårdat och korrekt i tal och skrift, att öva deras färdighet att i studie- och informationssyfte läsa framställningar av olika slag samt att ge dem ökade insikter i frågor rörande språkvård och språkriktighet. Undervis- ningen vill därjämte ge eleverna ökad förmåga att förstå danska och norska i tal och skrift. Den vill också stimulera deras intresse för litteratur, teater och film.

Eleverna skall i fackskolan ges vidgade kunskaper i minst ett främmande språk. Som framgår av sammanställningen blir det i de flesta fall engelskan, som kommer i fråga. Ämnet kan på detta sätt bli föremål för ett åttaårigt studium från och med årskurs 4 i grundskolan till och med avslutandet av studierna i fackskolan. Med hänsyn till att teknisk litteratur i relativt stor utsträckning finns tillgänglig på tyska har i den tekniska fackskolan eleverna beretts möjlig- het att i stället för ett fortsatt studium av engelska vidga sina kunskaper från grundskolan i tyska. I båda språken föreslås såväl allmän kurs som särskild kurs, vilka direkt ansluter till de kurser eleverna läst i grundskolan.

I såväl den sociala som ekonomiska fackskolan beredes eleverna vidare möjlig- het att läsa s.k. B- och C—språk. Om engelskan som obligatoriskt främmande språk kan ges benämningen A-språk, förstås med B-språk det andra främmande språket, som eleverna läst i grundskolan, alltså tyska eller franska. Även här föreligger kursalternativ för allmän och för särskild kurs i anslutning till mot- svarande kursplaner i grundskolan. C-språk är den sammanfattande benäm- ningen på. det tredje främmande språket, nybörjarspråket, som antingen kan utgöras av det andra språk som ej lästs av eleven i grundskolan, franska (tyska), eller av ryska eller av ett av de sydromanska språken spanska och italienska.

Utmärkande för språkundervisningen i fackskolan är en strävan att utveckla elevernas förmåga att förstå språket i tal och skrift, att befästa och öva deras förmåga att uttrycka sig, framför allt i tal men även i skrift, samt att ge dem ökade kunskaper om respektive länders historia, geografi, samhällsförhållanden och kultur.

Gemensamma kurser finns även upprättade för den sociala och ekonomiska fackskolan i ämnet matematik. I årskurs 1 erbjudes även här s.k. allmän kurs och särskild kurs, medan studierna i årskurs 2 endast avser s.k. särskild kurs.

Inom båda kurserna ges relativt stort utrymme åt beskrivande statistik. Den allmänna kursen har en uppläggning med tonvikt på tillämpningen i anknytning till andra ämnen i de olika fackskolorna såsom företagsekonomi, socialkunskap, konsumentkunskap och samhällskunskap.

Även ämnet psykologi är i årskurs 1 gemensamt för den sociala och ekono- miska fackskolan. Studierna syftar här till att ge eleverna kunskaper om männi- skors upplevelser och beteenden som individer och i grupp. Undervisningen bör även förbättra elevernas möjligheter att observera och tolka förhållanden, vilka är av intresse både för deras egen utveckling som konsumenter och för deras senare förvärvsarbete.

I årskurs 2 är en viss grundkurs i utvecklingspsykologi, särskilt barn- och ung- domsårens, differentiell psykologi, ekonomisk psykologi och socialpsykologi ge— mensam för eleverna i den sociala fackskolan och för de elever som i den ekono- miska fackskolan valt sådan tillvalsgrupp, i vilken ämnet psykologi ingår. Ele- verna i den ekonomiska fackskolan fördjupar dessutom sina studier i ekonomisk psykologi, dvs. en orientering om den tillämpade psykologi som blivit av allt större betydelse inom det merkantila området. Eleverna i den sociala fackskolan läser en utvidgad kurs inom ett av de tidigare omnämnda specialområdena.

Fackskoleutredningen har i målsättningskapitlet närmare motiverat sitt för— slag angående det för den sociala och ekonomiska fackskolan gemensamma ämnet livsåskådnings- och religionskunskap liksom sina överväganden rörande ämnets ifrågasatta införande även på den tekniska fackskolan.

Genom ämnet livsåskådnings- och religionskunskap vill fackskoleutredningen att undervisningen, med utgångspunkt i elevernas egna erfarenheter och intres- sen, i första hand skall ge dem insikt om och förståelse för den moderna männi— skans behov av en på personlig övertygelse grundad egen livsåskådning. Under- visningen skall därför orientera eleverna om väsentliga livsåskådningsmässiga och etiska problem i nutiden samt ge dem fördjupade kunskaper om olika rikt- ningar inom den kristna religionen samt om viktiga icke kristna religioner. Av- sikten är att ge en objektiv belysning av olika uppfattningars innebörd och konsekvenser samt söka stimulera eleverna till egen eftertanke och självstän- diga ställningstaganden med bibehållen tolerans mot andras uppfattning. Bland etiska frågor som avses bli upptagna till behandling kan nämnas problem rörande förhållandet mellan barn och föräldrar, sexual- och äktenskapsfrågor, arbetsetiska frågor, problem rörande individen och samhället och i samband där- med frågan om individens ansvar inför olika sociala problem, t. ex. alkoholfrågan samt frågor om internationellt samarbete. Samverkan bör inom både den sociala och ekonomiska fackskolan ske med bl.a. ämnena samhällskunskap och psyko- logi samt inom den sociala fackskolan dessutom med historia, familjekunskap och biologi.

Inom samtliga fackskolor ges undervisning i samhällskunskap. Undervisningen avser att ge vissa kunskaper om befolkning, näringsliv och arbetsmarknad samt samhällsekonomiska, politiska och sociala förhållanden. Flera moment som hit— tills ingått i ämnet geografi har således kommit att ingå i ämnet samhällskun— skap. Det vill vidare hos eleverna utveckla förmågan att förstå hur samhället fungerar samt söka klargöra viktiga samhällsproblem.

Kursplanen för årskurs 1 av social fackskola upptar vissa moment av social-

kunskap och blir därmed fylligare än motsvarande kursplan i den ekonomiska fackskolan. Fyra veckotimmar står härvid till förfogande medan den ekonomiska fackskolan har två.

Vid det fortsatta studiet i årskurs 2 av den ekonomiska och sociala fackskolan (samhällsspecialisering) får eleverna däremot en undervisning som givits ett för de båda fackskolorna identiskt innehåll.

I den tekniska fackskolan sker undervisningen i samhällskunskap endast i års- kurs 2. Kursplanen upptar vissa huvudmoment från samma ämne i årskurs 1 och 2 av social och ekonomisk fackskola.

Utredningen anser undervisning om familjen vara så betydelsefull, att den bör meddelas i alla tre fackskolorna. Eftersom familjekunskap endast i den so- ciala fackskolan förekommer som särskilt ämne, vill utredningen framhålla det angelägna i att familjens situation också i den ekonomiska och den tekniska fackskolan belyses från skilda utgångspunkter. Detta kan lämpligen ske genom en samordnad behandling av med familjen sammanhängande frågor i de olika ämnen, vari sådana moment ingår. I vissa fall kan det vara motiverat att ut— nyttja timmar till förfogande för behandling av aktuella frågor som rör familjen.

Ämnet gymnastik har i fackskolan fått en relativt bred uppläggning i syfte att dels ge eleverna tillfälle till rekreation och omväxling, dels genom allsidig träning ge dem en god kondition. Undervisningen avses vidare ge viss färdighet i arbets- teknik med anknytning till biologi och ergonomi. Den vill dessutom hos eleverna skapa ett bestående intresse liksom förståelse för behovet av fysisk aktivitet.

Utredningen föreslår vidare en s.k. stilku'rs i avsikt att utöver den undervis— ning och fostran som ges i andra ämnen ge eleverna orientering om de en- skildheter, vanor och beteenden i fråga om uppträdande, klädkultur, personlig hygien m.m. som på arbetsplatser och i det övriga umgänget människor emel- lan uppfattas som en del av begreppet personlig stil. Denna undervisning bör lämpligen förläggas till årskurs 2, varvid timmar till förfogande kan utnyttjas. Den tid som avsättes för en sådan kurs måste givetvis bedömas gentemot andra angelägna anspråk på timmar till förfogande. Omfånget bör därför kunna varie— ras inom en relativt vid ram och få en innehålls- och tidsmässigt olika utform— ning skilda läsår. En liknande orientering om än av något begränsad omfattning kan även förekomma i den tekniska fackskolan (se vidare 5. 57).

För vissa elevgrupper inom den sociala och ekonomiska fackskolan kan grup- pen gemensamma ämnen komma att omfatta ett betydligt större antal vecko— timmar än som upptagits i sammanställningen på s. 51. Eleverna i de båda fackskolorna kan sålunda läsa samma kurser i matematik (3 vtr) samt B- och C-språk (3 respektive 4 vtr).

Både den sociala och ekonomiska fackskolan har också getts samma organisa— toriska utformning genom att undervisningen är uppdelad på tre ämnesgrupper, gemensamma ämnen, specialiseringar samt ämnen för fritt tillval.

Ämnen för fritt tillval omfattar i den sociala fackskolan i årskurs I tre vecko-

timmar och i årskurs 2 fem veckotimmar. I den ekonomiska fackskolan är mot- svarande timtal sex respektive sju. Möjlighet bör finnas, där förhållandena så påkallar, att medge vissa elever någon minskning i timtalet för tillvalsgrupperna, t. ex. på grund av svag hälsa, för kompletteringsstudier för övergång till gymna- sium, annan fackskola eller annan specialisering, för stödundervisning osv.

Flera av de ämnen som ingår i tillvalsgrupperna är gemensamma för de båda fackskolorna såsom teckning, musik, maskinskrivning, trafik- och motorkunskap samt psykologi och konsumentkunskap, vilka båda senare ämnen kan ingå i till- valsgrupp i den ekonomiska fackskolan men också förekommer med samma kursplan som obligatoriska ämnen i den sociala fackskolan.

Vad utredningen anfört på s. 47 i sina överväganden i målsättningsfrågorna rörande de estetiska och praktiska ämnenas betydelse för utvecklande hos ele- verna av praktiskt handlag och sinne för estetiska värden gäller givetvis med samma styrka för den ekonomiska som för den sociala fackskolan.

Utredningen har i sina överväganden om målsättningen (se 5. 43 f.) närmare motiverat sitt förslag att införa ämnet trafik- och motorkunskap som tillvals- ämne i den sociala och ekonomiska fackskolan samt sina överväganden beträf- fande möjligheten att bereda ämnet plats i den tekniska fackskolan. Som fram- går av kursplanen kap. 8 har utredningen avsett, att detta ämne bör ge eleverna undervisning om gällande trafikregler, orientering om olika trafikantgruppers problem och förhållanden och de krav som ur skilda synvinklar ställs på föraren av motorfordon. Undervisningen skall ge tillräcklig grund för körkortssökande dels i teori motsvarande kraven för det teoretiska provet, dels för en praktisk förståelse av olika motorfordons konstruktion och egenskaper.

Utredningen, som i fråga om detta ämne haft vissa överläggningar med bil- förarutredningen, föreslår att den teoretiska delen av körkortsprovet för de elever som går i fackskolan och där väljer ämnet trafik— och motorkunskap förlägges till fackskolan enligt de närmare föreskrifter härom som kan komma att utarbetas av bilförarutredningen. En viss tidsgräns för provets giltighet torde böra fastställas; det i skolan avlagda provet bör kunna godtas av bil- inspektionen, såvida det praktiska körkortsprovet ej avlägges senare än förslags- vis ett halvt år efter det den teoretiska undervisningen avslutats.

Timmar till förfogande. Utredningen har ansett det vara av stort värde om skolorna mer fritt kunde disponera någon tid dels för sådana moment som visser- ligen i regel återkommer år efter år men vilka till sin omfattning och placering i studiegången inte alltid bör fastställas alltför detaljerat, dels för sådana upp- gifter för vilka förutsättningarna växlar efter lokala förhållanden.

Timmar till förfogande skall alltså användas för verksamhet som inte har karaktären av ämnesundervisning eller inte kan eller bör fogas in i något av de ämnen som är upptagna på timplanen. Hit kan höra exempelvis informations- teknik, röst- och talvård, lästeknik, studierådgivning och yrkesorientering, s.k. stilkurs m.m. Allt detta är av stor betydelse men varje moment fordrar väsent-

ligt mindre tid än en veckotimme och bör för övrigt ej heller studeras under ett för alla skolor fixerat tidsutrymme.

Timmarna kan också användas för att föra in i undervisningen inslag av mer tillfällig karaktär. Det kan gälla att inom skolans arbetsordning skapa utrymme för teater- eller konsertförestållningar eller lämna mer speciell information om t.ex. sexualkunskap, alkoholkunskap, information som är begränsad till vissa grupper av elever (pojkar, flickor, elever som läser matematik etc.), information kring något aktuellt problem i anknytning till skolan, orten eller frågor av mer generell räckvidd. Den information kring händelser som aktualiserats i press, radio, TV eller litteratur och som skolberedningen föreslog inom ramen för ämnet aktuell orientering kan också ges vid timmar till förfogande.

Timmarna skall vidare —- vilket är väsentligt — kunna utnyttjas för en lokal anpassning av verksamheten. Man skall t.ex. kunna beakta de näringslivspro- blem som är aktuella i en viss bygd. Eleverna kan därigenom få stifta bekant- skap med frågor som är speciella för trakten och som kan vara av betydelse för dem när de skall söka anställning.

Timmar till förfogande bör schemaläggas i den sociala och ekonomiska fack- skolan som övriga timmar på timplanen och kan läggas ut med en timme per vecka, men det kan i många fall vara fördelaktigare att lägga dem som dubbel- timmar varannan vecka. Timmarna skall utnyttjas för de föreslagna ändamålen, men det kan många gånger av praktiska skäl vara lämpligt att ett visst arrange- mang förlägges till annan tid än den som upptagits på schemat. Det kan också vara ändamålsenligt att ibland för en mer tidskrävande uppgift, t. ex. en teater- föreställning sammanslå ett större antal timmar till förfogande. Över huvud taget bör skolans pedagogiska ledning ha stor frihet att utnyttja den samlade tiden för ett läsår på det sätt som för den enskilda skolan är mest ändamålsenligt utan att känna sig bunden av att fördela den jämnt över läsåret.

Skolans pedagogiska ledning (rektor och studierektor) bär ansvaret för tim- marnas organisation, men det bör då studierektor finnes främst ankomma på denne att för varje läsår göra en planering av timmar till förfogande. Därvid bör vissa återkommande inslag kunna läggas ut på fixerade tidpunkter, medan den återstående tiden disponeras för mer tillfälliga inslag.

Med denna uppläggning är det naturligt att timme till förfogande ej ingår i någon enskild lärares tjänstgöringsskyldighet. Ett flertal lärare, gästföreläsare, gästande artister o. (1. kan i stället medverka under dessa timmar. Klassen är inte heller den givna storleksordningen för den grupp av elever som samtidigt deltar i timmar till förfogande. När så är lämpligt kan eleverna sammanföras i stora avdelningar, t. ex. så att alla elever i en årskurs eller i hela fackskolan deltar samtidigt. Vid andra tillfällen kan verksamheten organiseras för arbete i mindre grupper än i klass av traditionell omfattning.

Timmar till förfogande ingår som varje annat schemalagt ämne som ett nor— malt inslag i undervisningen, varför det givetvis föreligger skyldighet för eleverna att deltaga.

För varje timme till förfogande bör utgå ett anslag motsvarande timlärar- ersättning för en veckotimme i högsta löneklass för ordinarie lärare i läroämne. Detta arvode bör av skolledningen kunna disponeras efter eget bedömande för kostnaderna i samband med timmarna. Denna fria disposition gör det möjligt att till vissa timmar förlägga verksamhet som är mer kostnadskrävande, medan för andra timmar kostnaden kan vara liten eller ingen.

I teknisk fackskola har det ej varit möjligt att bereda utrymme för timmar till förfogande inom ramen för 35 veckotimmar. Det innebär ej att de behov som aktualiserat timmar till förfogande skulle vara mindre på teknisk fackskola än på de övriga. Det är tvärtom lika angeläget att eleverna där får t. ex. den ak- tuella orientering som föreslagits skola ges inom ramen för timmar till förfogande. Dessutom tillkommer behov av viss orientering i livsåskådningsfrägor som inom de båda övriga fackskolorna tillgodoses i ämnet livsåskådnings- och religions- kunskap. Fackskoleutredningen föreslår därför, att rektor vid teknisk fackskola skall ha rätt att efter eget bedömande i stället för den ordinarie undervisningen vid lämpliga tidpunkter under läsåret anordna information m. m. av den art som ovan angivits.

I de fall där teknisk fackskola är samorganiserad med annan fackskola behöver det ej medföra särskilda kostnader. Där förutsättes att vid behov eleverna i teknisk fackskola friställes från annan undervisning och deltar i annan fackskolas timmar till förfogande.

För de fall då teknisk fackskola är fristående eller samorganiserad med annan skolform än fackskola, bör ett särskilt anslag utgå, som med hänsyn till de sär- skilda förhållandena vid den tekniska fackskolan kan begränsas till 1 000 kronor per klassavdelning.

Specialarbete. Träning både i självständigt arbete och i samarbete med kam- rater tillmätes stor vikt inom fackskolan liksom inom grundskolan och det pla- nerade nya gymnasiet.

Utöver den övning som i nämnda aVSeenden ges inom de olika ämnena föreslås i andra årskursen av social och ekonomisk fackskola två veckotimmar schema- lagd tid för s.k. specialarbete. Sedan eleverna under första årskursen systema- tiskt tränats att lösa uppgifter av successivt stegrad svårighetsgrad, får de i årskurs 2 fritt välja ett antal uppgifter för självständig bearbetning, i regel minst tre, som inte behöver ligga inom ett enskilt ämnes ram, utan helst bör utgöra tillämpning av kunskaper som inhämtats i flera olika ämnen och som i så stor utsträckning som möjligt bör lösas i samarbete med en eller ett par, undantags- vis fler kamrater.

Uppgifterna behöver inte alltid utföras under den schemalagda tiden, men lärare skall finnas för handledning, och lokaler skall finnas tillgängliga för arbetet.

Inom den tekniska fackskolan finns inte särskild tid avsatt på timplanen för specialarbete. De tekniska tillämpningsämnena har i andra årskursen ett ganska

stort timtal och ger även i övrigt goda möjligheter till självständigt arbete av samma art som är avsett förekomma inom specialarbetets ram i de övriga fack— skolorna.

Uppläggningen av specialarbetet presenteras närmare på s. 98 i detta kapitel samt i kapitel 8.

Frivillig teckning, frivillig musik. Gemensamt för samtliga fackskolor föreslår fackskoleutredningen även en viss timtilldelning utöver den fastställda timpla- nen för undervisning i frivillig teckning och frivillig musik. Båda ämnena har sedan lång tid tillbaka haft motsvarande ställning i de högre skolorna i landet. Även om ämnena i den sociala och ekonomiska fackskolan kan ingå i vissa till- valsgrupper, torde det ej bli alltför ovanligt att elever, som valt tillvalsgrupper med hänsyn till sin yrkesinriktning önskar ägna någon tid per vecka åt musik- utövning eller skapande verksamhet inom den vida ram som numera anges av ämnet teckning. Detta torde också gälla eleverna i den tekniska fackskolan, som inte kunnat beredas någon möjlighet att inom timplanen välja estetiska eller praktiska ämnen. För skapandet av den atmosfär och trivsel som är en förut- sättning för en god skolgemenskap kan en elevorkester eller skolkör vara av stor betydelse. Motsvarande gäller beträffande den på dekorativa uppgifter inriktade teckningsundervisningen. Fackskoleutredningen föreslår, att beträffande den fri- villiga musikundervisningen bestämmelserna i grundskolan skall äga tillämpning även i fackskolan. För körsång föreslås alltså en veckotimme för varje fullt fem- tiotal deltagande elever dock minst en veckotimme samt för instrumentalmusik och solosång en veckotimme för varje femtiotal elever vid skolan. För frivillig undervisning i teckning föreslås en veckotimme för varje fullt trettiotal del- tagande elever.

Samläsning. Den organisation som föreslås för fackskolorna medför en relativt stor valfrihet för eleverna. Alla möjligheter till samläsning mellan olika klasser och olika fackskolor i samma kommun bör därför tillvaratagas. Särskilt gäller detta ämnen för fritt tillval och över huvud taget ämnen med relativt lågt elev- antal samt då så lämpligen kan ske timmar till förfogande liksom frivillig teck- ning och frivillig musik.

Som framgått av den lämnade redogörelsen för gemensamma drag inom de skilda fackskolorna utgör fackskolan som tidigare framhållits på s. 50 en rela- tivt enhetlig skolform, även om skillnader föreligger beträffande graden av mål- inriktning, specialiseringarnas utformning m.m. Självfallet föreslås för samtliga fackskolor i princip samma bestämmelser beträffande intagning av elever, be- tyg, flyttning och avgång liksom beträffande skilda organisatoriska anord- ningar, bestämmelser om studiehjälp, statsbidrag 111. in. Den enda mer påtagliga avvikelsen från övriga fackskolor företer den tekniska fackskolan, där enligt ut- talande vid 1962 års riksdag krav uppställes på ett års praktik före inträdet i årskurs 2.

Social fackskola

Som tidigare i flera sammanhang framhållits har fackskolorna ett dubbelt syfte. De skall ge dels viss allmän utbildning, dels fackutbildning aVSeende breda sek- torer av näringslivet. Detta gäller också den sociala fackskolan, fastän det inom den är svårare än beträffande de båda övriga fackskolorna att avgränsa vad som skall räknas som fackutbildning. De yrken som den sociala fackskolans ele— ver i stor utsträckning beräknas komma att ägna sig åt är nämligen sådana att en utbildning av tämligen allmän karaktär också innebär en lämplig yrkesför- beredelse.

En avgränsning mellan vad som skall räknas som fackutbildning och vad som skall räknas som allmän utbildning försvåras inom den sociala fackskolan också därav att kunskaper och färdigheter, vilka kan betraktas som ett led i utbild- ningen för vissa yrken, som skolan tar sikte på, inom andra har betydelse endast indirekt, genom att de ökar individens kringsyn och breddar hans användbarhet för skiftande uppgifter. Det är således först sedan en person kommit ut i arbets- livet som det går att avgöra vad som har varit övervägande yrkesutbildning och vad som har varit en mer allmän utbildning. Ju bredare fält inom yrkeslivet en skola utbildar för och ju större krav som inom dessa sektorer ställs på personlig mognad och kunskaper om människor och samhälle ju svårare är det att göra en avgränsning mellan ovan angivna former av utbildning.

Av de förteckningar som av skolberedningen uppgjordes över lämpliga yrken för elever från de föreslagna humanistiska och social—ekonomiska skolorna fram- gick, att den avnämarsektor båda dessa skolor beräknades få till stor del 'är ge- mensam, särskilt nu sedan den ekonomiska fackskolan kan beräknas rekrytera en del av de elever som önskar viss specialisering för att kunna tjänstgöra på kontor och expeditioner inom offentlig förvaltning.

Flertalet av de elever som söker sig till en skola med övervägande allmän ut- bildning ovanför grundskolans nivå, ledande fram till ett något annorlunda stu- diemål än gymnasiets kan sålunda senare beräknas söka sig till yrken eller till vidareutbildning för yrken, som innebär kontakt med människor och i vidaste mening kan räknas till sociala yrken, dvs. vårdyrken eller kontakt- och service- yrken. För en del elever är inriktningen mot sådana yrken redan i 16—17-års- åldern så tydlig, att en direkt yrkesutbildning kan påbörjas, medan för andra en fortsatt mera allmän utbildning med försiktig specialisering enbart efter intresse- och begåvningsinriktning ter sig naturligare. (Jfr bl.a. H—ärnqvists och Grahms undersökningar, SOU 1963:15 ).

En allmän tendens i alla högindustrialiserade länder synes vara att yrkesvalet hos flertalet ungdomar numera kommer senare än förr. Också i vårt land gör sig denna tendens gällande med allt större styrka. Ett av skälen är att betydligt fler valmöjligheter beträffande yrken står till buds än bara för några decennier sedan. Det gäller inte minst inom service- och vårdsektorn, som ökat kraftigt i takt med det ökade materiella välståndet. Den större geografiska rörligheten

har lett till att ungdomarna inte längre känner sig bundna att ta ett arbete som bjudes, bara för att det finns i hemorten, och yrkesvalet är heller inte så bero- ende av vad föräldrarna har för yrke. Föräldrarna har också numera på ett helt annat sätt än förr råd att ge barnen en längre skolmässig utbildning och att låta dem vänta med yrkesvalet. De många möjligheterna gör emellertid att det är svårare att välja än förr. Samtidigt har kraven från arbetsgivarnas sida på ung- domarna beträffande kunskaper och allmän mognad vid inträdet i yrkeslivet synbarligen ökat. Vid överläggningar med företrädare för näringsliv och organi— sationer har det framgått, att det ur arbetsgivarnas synpunkt i allt större ut- sträckning är önskvärt att eleverna är något äldre än sexton år, innan de kom- mer ut i arbetslivet. Många av de yrken som uppfattas som omväxlande och intressanta eller ur andra synpunkter lockande går dessutom mera sällan att erhålla enbart på grundval av genomgången grundskola eller realskola, även när kraven på kunskaper inte i och för sig är så omfattande att studentexamen be- döms nödvändig. Vid många utbildningsanstalter, som formellt inte kräver mer än grundskola eller motsvarande, är vidare konkurrensen mellan de inträdes— sökande så stark, att de som saknar utbildning utöver minimum inte har möjlig— het att göra sig gällande. Konkurrensen både om tillträde till utbildningsanstal- ter och goda anställningar skapar alltså i förening med den stigande levnads- standarden en stark benägenhet till längre utbildning. Denna tendens har ökat kraftigt samtidigt med att en nioårig skolgång blivit obligatorisk. I USA går flertalet ungdomar av samma skäl som anförts ovan i skola fram till omkring artonårsåldern. I vårt land går utvecklingen i motsvarande riktning snabbare än man kunnat förutse. Hur stark efterfrågan på gymnasial utbildning år fram- går av en undersökning som utförts inom gymnasieutredningen (SOU 1963:42 kap. 4 samt specialutredningar om gymnasiet, SOU 1963:41).

Den starka ökningen av efterfrågan på gymnasial utbildning får säkerligen till avsevärd del ses som ett uttryck för denna önskan från elevernas och föräldrar- nas sida att uppskjuta yrkesvalet genom en förlängd, föga specialiserad utbild- ning. För en del av de elever det här gäller bör den sociala fackskolan kunna fylla samma uppgift som den kommunala flickskolan hittills fyllt för en mer be- gränsad grupp av elever och som den humanistiska skolan enligt skolberedning- ens förslag avsåg att fylla. Den bör kunna verka tilldragande på de elever som önskar fortsatt allmän utbildning men tror gymnasiestudierna vara alltför teore- tiska, eller finner dem onödigt långa eller onödigt krävande. För vissa utbild- ningsanstalter som tenderat att kräva studentexamen, därför att annan lämplig utbildning ovanför grundskolan funnits i alltför begränsad utsträckning, kan social fackskola komma att anses som lämplig grund.

För de flesta av de yrkesobestämda eleverna är som tidigare nämnts en all- män utbildning med specialisering enbart efter intressen det naturligaste utbild- ningsalternativet. Dessa elever bör bjudas ämnen som ger ökade kunskaper om människor och samhälle, ökar studiefärdigheterna liksom vad man brukar kalla kommunikationsfärdigheterna samt slutligen ämnen som utvecklar estetiska och

praktiska färdigheter. En sådan ökad allmän utbildning är meningsfull för den enskilde, vilket yrke han sedan än kommer att välja, även om den är särskilt lämplig för den som senare kommer att gå till ett yrke som kan karakteriseras som människovårdande eller som ett kontaktyrke. Också för samhället och avnämarna är det värdefullt med ett ökat antal människor som före påbör- jandet av den egentliga yrkesutbildningen har en relativt omfattande allmän utbildning. Det ökar deras användbarhet och möjligheter till anpassning inför de snabba strukturförändringarna inom yrkesvärlden som karakteriserar vår tid.

Det är emellertid inte avsikten att utbildningen i den sociala fackskolan skall göras så allmän, att flertalet elever som lämnar skolan måste gå till någon form av fortsatt utbildning innan de kan bli användbara i arbetslivet. I detta avse- ende skiljer sig den sociala fackskolan från den av skolberedningen föreslagna humanistiska skolan, som uttryckligen sades vara »allmänbildande och inte yr- kesinriktad» (SOU 1961:30 s. 485). Den sociala fackskolan avser att tillgodose behovet av förlängd allmän utbildning men är som namnet anger en fackskola som i första hand vill förbereda för sociala yrken, dvs. yrken som i hög grad innebär kontakt med människor antingen det gäller anställning inom samhälle- liga institutioner eller serviceyrken inom enskilda företag.

Ett moment som måste tillmätas särskilt stor vikt i en skola för elever, som huvudsakligen beräknas ägna sig åt i vidaste mening sociala yrken på mellan- nivå, är en omfattande orientering om de olika yrken och utbildningsvägar som står till buds inom denna sektor av yrkeslivet. En huvuduppgift för skolan bör vara att göra det möjligt för eleverna att efter skolgångens slut med någon grad av säkerhet välja yrke. Ämnet samhällskunskap i första årskursen samt social- kunskap i andra tjänar, vid sidan av den individuella och allmänna yrkesvägled— ningen, bl. a. ett sådant yrkesorienterande syfte.

Den specialisering som närmast kommer i fråga både för den som ännu inte bestämt sig för något yrke och för den mot det sociala området yrkesbestämde är inriktning på främmande språk respektive matematik och naturvetenskapliga ämnen. För serviceyrken t. ex. inom kommunikationsverken är goda språkkun— skaper önskvärda, medan för vissa vårdyrken, t. ex. sjuksköterskeyrket, kunska- per i naturvetenskapliga ämnen utöver grundskolan är betydelsefulla. Det senare torde också gälla vissa traditionellt manliga yrken, t. ex. poliser, militärer, sjö- folk, brandpersonal, viss servicepersonal inom motorbranschen samt arbetsledare inom jord— och skogsbruk. För båda kategorierna elever, både de klart yrkesin- riktade och de mera obestämda, är det emellertid som tidigare framhållits med tanke på deras senare yrkesverksamhet önskvärt med en ganska omfattande gemensam utbildning. Undervisningen bör därför i den sociala fackskolan främst omfatta ämnen som ger vidgad människokunskap och ökad kunskap om sam- hället. Den bör ge en tämligen ingående kännedom om olika samhälleliga organ som finns inrättade till medborgarnas gagn och uppfattning om de krav som bör ställas på dem som arbetar inom olika vård- och serviceyrken. Undervisningen bör vidare liksom i övriga fackskolor utveckla elevernas förmåga att uttryck sig

i tal och skrift och att självständigt förvärva kunskaper. Den bör också skapa förståelse för de värden som den demokratiska livsformen rymmer.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts har en sammanslagning av de av skol- beredningen tidigare föreslagna humanistiska och social—ekonomiska skolorna till en social fackskola tett sig naturlig, trots att den humanistiska skolan var av- sedd som en rent allmänbildande skola för de mera yrkesobestämda och den social-ekonomiska fackskolan avsåg yrkesförberedelse för olika socialt betonade yrken.

Den sociala fackskolan tar sålunda tillvara väsentliga drag i de båda tidigare föreslagna humanistiska och social-ekonomiska skolorna. Den avser liksom den humanistiska skolan att ge fördjupad allmän utbildning med möjlighet till viss språklig eller naturvetenskaplig specialisering. Det har eftersträvats god balans mellan teoretiska, praktiska och estetiska ämnen och mellan teoretiska och praktiska moment inom de olika ämnena. Detta har för utredningen tett sig särskilt angeläget eftersom många vårdyrken kräver gott praktiskt handlag och förståelse för även den yttre miljöns betydelse. De estetiska ämnena har häri vid sidan av deras betydelse för personlighetsutvecklingen en bred motivering. Möjlighet finnes dessutom att genom fritt tillval odla estetiska och praktiska Specialintressen. En mera omfattande specialisering som kunde te sig som direkt förberedelse för estetiska yrken har däremot som en generell utbildningsväg und— vikits, främst med tanke på risken att locka många ungdomar att utbilda sig för yrken där deras möjligheter till framtida försörjning är begränsade (se bilaga 2). Skulle framdeles på vissa orter, som erbjuder tillfredsställande elevunderlag och där lokal- och lärarresurser det medger, starka önskemål framkomma om en mer utpräglad estetisk utbildning bör dessa önskemål efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall få tillgodoses inom ramen för det föreslagna antalet specialiseringstimmar i årskurs 2.

Liksom i den tidigare föreslagna social-ekonomiska fackskolan finns vidare ett block av samhällsämnen med relativt högt timtal bland de gemensamma äm- nena. Tonvikt har därjämte för alla elever lagts på inhämtande av kunskap-er och färdigheter, som är av direkt betydelse inom de flesta vård- och serviceyrken, t. ex. genom ämnen som konsumentkunskap och kontorsteknik. Genom speciali- sering på socialkunskap respektive konsumentkunskap i andra årskursen har möjlighet beretts bl. a. mera direkt yrkesmedvetna elever att få en undervisning som bör ge god användbarhet även vid direkt inträde i arbetslivet efter skolans slut. Det bör dock betonas att det först efter långvarig erfarenhet av skolformen går att säga i vilken utsträckning elever från olika specialiseringar går till vidare utbildning och i vilken utsträckning de väljer att gå direkt ut i yrkeslivet. Spe- cialiseringen är inte mer omfattande än att eleverna från samtliga grenar med obetydlig komplettering av ämnen kan gå till i det stora hela samma yrken och utbildningsvägar inom vård- och serviceområdet.

Den sociala fackskolan har liksom övriga fackskolor organiserats med en kärna av gemensamma ämnen, som för denna fackskolas del i första årskursen

omfattar 25 timmar och i andra årskursen 22 timmar. Specialiseringen på språk— lig respektive naturvetenskaplig inriktning omfattar första årskursen sju timmar förutom möjlighet till val av ämnen för fritt tillval tre veckotimmar första års— kursen. Andra årskursen utökas specialiseringen att omfatta fyra områden, språklig, naturvetenskaplig, samhällelig och konsumtionsekonomisk. Denna spe- cialisering åstadkommes genom fasta tillvalskombinationer åtta veckotimmar. Dessutom tillkommer i denna årskurs fem veckotimmar fritt valda tillvalsämnen.

Vissa ämnen som utredningen ansett vara av särskilt stor betydelse för alla fackskolans elever, vilket yrke de än skall gå till, är, som framgått av föregående avsnitt 5. 50 ff., gemensamma för både social, ekonomisk och teknisk fackskola. Dessa ämnen har så långt möjligt erhållit samma timtal framför allt därför att utredningen därigenom önskat understryka sin grundsyn att samtliga fackskol— elever bör ha ett gemensamt kunskapsstoff av inte alltför ringa omfattning men också för att samundervisning skall kunna ske, något som kan bli aktuellt sär- skilt i mindre skolenheter.

Speciellt stora är samläsningsmöjligheterna mellan den sociala och ekonomiska fackskolan. Antalet gemensamma veckotimmar kan här, som sammanställningen på s. 51 utvisar, uppgå till 14—17 timmar. Sammanställningen visar också att samundervisningsmöjligheterna med den tekniska fackskolan är mera begrän- sade.

För att göra det möjligt för eleverna i den sociala fackskolan att fortsätta sina studier i främmande språk och matematik från den nivå de befann sig på vid grundskolans slut har alternativa kurser föreslagits i dessa ämnen. Skolan kan därmed te sig som ett valvärt alternativ både för de elever som genom sitt kurs— och ämnesval i grundskolan har möjlighet att söka inträde i gymnasium och för övriga elever. Den särskilda kursen bygger på grundskolans särskilda kurs me- dan allmänna kursen bygger på grundskolans allmänna kurs, mindre kurs eller i vissa fall avbruten studiegång i ämnet. I övrigt lämnas följande kom— mentarer till val av ämnen och kursinnehåll.

Ämnet samhällskunskap är i första årskursen gemensamt för alla elever med fyra veckotimmar. Det avser att i samverkan med ämnet historia ge en avrun- dad kurs med tonvikt bl. a. på frågor rörande näringsliv, befolkning och sam— hällsstruktur inom både vårt eget land och världen i övrigt. Geografin som inte förekommer som självständigt ämne är således integrerad med samhällskunska- pen. Avsikten är vidare att bl. a. genom ofta återkommande studiebesök ge en tämligen omfattande yrkesorientering inom fältet av sociala yrken samt vård- och serviceyrken, något som bör underlätta valet av specialisering i andra års- kursen. Endast de elever som väljer samhällsspecialiscring studerar i andra års- kursen ämnet samhällskunskap.

I ämnet historia som är gemensamt för alla elever med två veckotimmar un- der första årskursen och tre veckotimmar under andra årskursen behandlas so— ciala, politiska och kulturella företeelser i såväl äldre som senare tid både i vårt eget kulturområde och i några utomeuropeiska kulturkretsar. Stoffet väljes så

att man för fackskolans mognare åldersstadium kan ge en mer nyanserad bild än grundskolan kunnat åstadkomma av vad som format den värld vi nu lever i. Ämnet avser att belysa hur de olika kulturmönster vuxit fram, som finns inom vårt land och i andra länder både inom och utom Europa och därmed bidraga till tolerans och respekt för kulturella olikheter. Ämnet ger under första årskur— sen möjligheter till samverkan med samhällskunskapen och med de stilhistoriska momenten i de estetiska tillvalsämnena.

Andra årskursen ger goda möjligheter till samverkan främst med ämnet livs— åskådnings- och religionskunskap men också med ämnena psykologi och familje— kunskap.

meiljekunskap, som är ett obligatoriskt ämne i andra årskursen, med en veckotimme, har en ganska vid ram och rymmer såväl familjesociologiska frågor som samlevnads-, ekonomi- och miljöfrågor. Inriktningen är dubbel och gäl— ler dels elevernas aktuella situation — att förstå de familjer de lever i och ser omkring sig dels den egna familjebildningen som för många av dem ej 'är sär— skilt avlägsen. Ämnet får i hög grad ses som ett integrerat studium av skilda, för familjefrågorna viktiga moment vilka delvis förekommer också i vissa andra ämnen men här kan göras till föremål för ett samlat studium. Samverkan måste vara intim med dessa ämnen både för undvikande av dubbelbehandling och för att de moment som berör familjefrågor skall komma in vid från samordningssyn- punkt lämpliga tidpunkter i de olika ämnena. Sålunda kan olika sidor av famil— jens funktion belysas med exempel ur litteraturen och sammanställas med de frågor som behandlas i de övriga gemensamma ämnena samhällskunskap, psy- kologi, biologi, historia och livsåskådnings— och religionskunskap samt konsu— mentkunskap.

Ämnet konsumentkunskap avses i första årskursen få en inriktning som kan bedömas vara av värde för varje medborgare. Det allt rikare varusortimcntet med ständigt nya varor har medfört alltmer komplicerade valsituationer för konsumenterna. Konsumtionsvanorna är dessutom underkastade kraftiga föränd- ringar bl. a. genom den ökade fritiden och en växande efterfrågan på kapitalvaror. Detta har skapat ökat behov av konsumentupplysning för alla. Flertalet elever som ämnar sig till vård— och serviceyrken och samhälleliga institutioner av olika slag beräknas även i sin yrkesutövning komma att få större eller mindre kontakt med konsumtionsekonomiska frågor. Under första läsåret får eleverna sådan kontakt med ämnet, att de lättare kan avgöra om de önskar mer ingående spe- cialisering med tanke på val av yrken som kräver större mått av konsumtions- ekonomisk orientering samt köp— och varukunskap. Varukunskap spelar särskilt andra läsåret stor roll inom ämnet. Kursplanen disponeras sista läsåret så, att undervisningen då så är nödvändigt kan fördelas mellan hushålls- och textillä- rare och andra specialister som eventuellt kan komma i fråga. Under det andra läsåret får livsmedelstekniska och textiltekniska laborationer stor betydelse i samarbete med ämnet kemi.

Ämnet socialkunskap förekommer som specialisering i andra årskursen och av-

ser att ge en praktisk tillämpning av de teoretiska kunskaper om institutionsvård och andra samhälleliga vårdåtgärdcr, socialpolitik och förvaltningsåtgärder som gives inom samhällskunskap, familjekunskap, psykologi och andra ämnen. So- cialkunskapen bör med sitt stora timtal (sex veckotimmar) kunna ge en ganska omfattande orientering om de viktigaste samhälleliga vårdområdena t. ex. bar- navård, åldringsvård, nykterhetsvård och sjukvård. Orienteringen bör omfatta servicebetonat arbete inom såväl offentlig som enskild förvaltning och företag- samhet. Ämnet tjänar härigenom även ett yrkesorienterande syfte. Undervis— ningen bör läggas upp så att stoffet främst väljes bland sådant som kan vara av intresse för yrkesverksamhet efter skolans slut. Kursinnehållet måste därför vara av starkt konkret karaktär och anknyta till de problem som aktualiseras inom olika sociala vårdyrken. Individualisering bör ske med fördjupning på olika yrkes— områden med hänsyn till elevernas yrkes- och intresseinriktning. Självverksam- het bl. a. i form av studiebesök och fortlöpande iakttagelser vid institutioner bör spela en stor roll inom ämnet. Under båda läsåren bör tjänstemän, vårdpersonal och förtroendemän inom den kommunala vårdverksamheten anlitas vid under- visningen.

Flertalet personer inom institutioner, vård- och serviceyrken behöver någon kunskap om hur ett förvaltningskontor fungerar. Ämnet kontorsteknik avser att ge en sådan elementär kunskap. Vissa kontorstekniska övningar har också förlagts till socialkunskapen med anknytning till ämnets övriga moment. Ma- skinskrivning med vissa moment av maskinräkning förekommer vidare som till— valsämne för dem som inte redan i grundskolan förvärvat färdighet i detta ämne.

Biologi är obligatoriskt ämne med två veckotimmar i båda årskurserna. Un- dervisningen i ämnet har till uppgift att öka elevernas kunskaper om sådana biologiska företeelser och skeenden som är av mera direkt betydelse för män- niskans hälsa samt för samhällets funktion.

I årskurs 1 studeras bl. a. ärftlighets- och utvecklingslära, frågor rörande jor- dens försörjning med livsmedel samt beteendeforskningens rön beträffande in- stinkthandlingar m. in. En viktig uppgift för undervisningen är att skapa för- ståelse för behovet av en god naturvård.

I årskurs 2 upptar arbetshygieniska frågor och hälsolära det största utrym- met. Viktiga moment är här sexualkunskap, mikrobiologi, livsmedels- och bo- stadshygien samt arbetsfysiologi och arbetshygien.

Samverkan sker speciellt med ämnena samhällskunskap, psykologi, familje- kunskap, konsumentkunskap samt kemi.

Ämnena fysik och kemi förekommer på naturvetenskaplig specialisering båda läsåren med vardera 2 veckotimmar första årskursen och 2,5 veckotimmar andra. Med hänsyn till att eleverna andra året har möjlighet att övergå till annan spe- cialisering, främst samhälls- eller konsumtionsekonomisk, är första årskursen ut— formad som en avrundad kurs. Fysiken har båda årskurserna en uppläggning med huvudsakligen praktiska tillämpningar, användbara inom de olika yrkes- områden som den sociala fackskolan avser att förbereda för. Första året upptar

optiken stort utrymme med behandling av kikare, mikroskop, fotoapparater m. m. Andra året tar elektricitetsläran det största utrymmet.

Kemikursen är första året upplagd som en allmän kurs i oorganisk kemi, som kan utgöra grund för specialisering inom ett stort antal yrken eller för fortsatta studier. Årskurs 2 är av mer tillämpad natur. Den avser att orientera om orga— nisk kemi för vardagsbruk, tvättmedel, bränslen, plaster, mediciner osv. Dess- utom ger den en inblick i några kemiska reaktioner i levande materia (biokemi) med exempel från människokroppen. Samverkan bör här ske med ämnet biologi.

Ämnen för fritt tillval är dels främmande språk och matematik, dels praktiska och estetiska ämnen. Inom de estetiska ämnena ges en stilhistorisk orientering som också anknyter till kursen i historia under första årskursen. Sådan integra- tion av de stilhistoriska momenten i respektive estetiska ämnen har utredningen ansett ge större utbyte än ett särskilt ämne stilhistoria, som riskerar få alltför teoretisk karaktär eftersom den tid som kan erbjudas måste bli relativt begrän- sad. Genom tillfälliga lärarbyten mellan tillvalsgrupperna bör lärarna i de olika estetiska ämnena kunna presentera stilutvecklingen inom sina ämnen och därmed ge något av den stilhistoriska orientering som skolberedningen inom den huma— nistiska skolan ville förverkliga med stilhistoria som särskilt ämne.

Ett ämne som hittills funnits i ringa utsträckning i det allmänna skolväsendet, och som erbjuds som tillvalsämne i den sociala fackskolan är ämnet dramatik. Arbetet med dramatisk framställning avser att öka elevernas människokunskap och samarbetsförmåga samt stärka deras intresse för teater och förståelsen för dess uttrycksmedel.

Efter särskilt medgivande av länsskolnämnden bör enligt utredningens mening skolor, vilka har lärar- och lokalresurser som ämnen för fritt tillval kunna få erbjuda även andra estetiska ämnen än dem som finns upptagna på timplanen.

Elever som önskar komplettera ämnen för val av annan specialisering än dem de ursprungligen inriktat sig på bör, som framgår av förslag i kapitel 44, enligt ut— redningens mening av rektor kunna befrias från de fria tillvalsämnena för att i stället ägna sig åt komplettering. Detsamma gäller elever som övergått till so- cial fackskola från annan skolform t. ex. gymnasium. Den i annat sammanhang presenterade stödundervisningen bör i viss utsträckning kunna förläggas till dessa lektioner. Även av andra skäl, t. ex. svag hälsa bör elev av rektor kunna befrias från ämne eller del av ämne för fritt tillval.

Utredningen föreslår att eleverna får Välja fritt och utan bindning mellan de båda årskurserna bland de angivna fria tillvalsgrupperna. Det innebär sålunda att estetiskt inriktade elever i andra årskursen kan välja mer än ett estetiskt ämne, såvida de föreslagna förutsättningarna för upprättande av grupp uppfylls.

Under andra årskursen kan ett stort antal tillvalskombinationer uppstå, men eftersom samläsning kan ske mellan de flesta ämnen som har samma timtal, be- höver antalet grupper inte bli så stort som det annars kunde förefalla. Dessutom finns som redan framhållits Vissa samläsningsmöjligheter med den ekonomiska

fackskolans tillvalsämnen. Utredningen är väl medveten om att tillvalet, om det omfattade samtliga möjligheter, skulle framför allt i mindre skolor kunna med- föra avsevärda schematekniska eller praktiska svårigheter i övrigt. Det är emel- lertid enligt utredningens mening inte nödvändigt att samtliga kombinationer är representerade vid varje skola. Nedan återges de tillvalskombinationer som kan tänkas förekomma: vtr B-språk eller C—språk .......................................... 3 Musik. dramatik eller teckning .................................. 2 B-språk eller C-språk .......................................... 3 Maskinskrivning eller trafik- och motorkunskap .................. 2 Matematik .................................................... 3 Musik, dramatik eller teckning .................................. 2 Matematik Maskinskrivning eller trafik- och motorkunskap .................. 2 Hushållsteknik eller slöjd ...................................... 3 Musik, dramatik eller teckning .................................. 2 Hushållsteknik eller slöjd ...................................... 3 Maskinskrivning eller trafik- och motorkunskap .................. 2 Dramatik eller teckning ........................................ Musik eller teckning Maskinskrivning

Årskurs ?.

V . % Gemensamma ämnen . Specialisering D Ämnen för fritt tillval

Diagram 1. Ämnen i social fackskola

Ekonomisk fackskola

Som utredningen närmare utvecklat på s. 41 ff. har fackskolan en dubbel mål— sättning. Den skall sålunda dels vidga och fördjupa den allmänna utbildning ele- verna förvärvat i grundskolan, dels ge fackutbildning. Fackutbildningen bör täcka breda områden. Det bör emellertid understrykas, att när det gäller ekonomisk fackskola, gränsdragningen mellan vad som skall anses vara allmän och vad som skall anses vara yrkesförberedande undervisning är ytterst vansklig. Vad som i regel brukar räknas som allmänna ämnen, exempelvis samhällskunskap, psy- kologi och språk, innehåller åtskilliga moment som är av yrkesförberedande karaktär. Vad som ytterst är bestämmande för bedömningen av vad som skall anses vara yrkesförberedande eller ej beror av elevens framtida verksamhet. Språkkunskaper för en elev på kameral specialisering är t. ex. normalt att hän- föra till den allmänna utbildningen. För en blivande korrespondent är det där- emot fråga om fackutbildning.

Fackskoleutredningen har i det föregående, 5. 50 ff., redogjort för vissa ge- mensamma drag i de olika fackskolorna. Som framgår av sammanställningen på s. 51 omfattar de ämnen som är gemensamma för den sociala och den eko- nomiska fackskolan 14: veckotimmar i första årskursen och 15 veckotimmar i andra årskursen. Om vissa tillvalsämnen (se nedan) inräknas, kan det gemen- samma antalet veckotimmar uppgå till 16 respektive 17.

Utöver de för eleverna i båda dessa fackskolor gemensamma ämnena tillkom- mer en grupp ämnen gemensamma för samtliga elever enbart i den ekonomiska fackskolan. Det centrala ämnet i denna grupp är företagsekonomi.

Inom handelsundervisningen har hittills de centrala fackämnena i regel ut- gjorts av bokföring, handelsräkning och handelslära. I vissa fall har dessutom förekommit undervisning i distribution, reklampsykologi och liknande ämnen. Denna undervisning har dock intagit en jämförelsevis blygsam plats på schemat i de skolor där den förekommit.

Bokföringsundervisningen har i regel varit inriktad mot 5. k. grosshandels- bokföring. Industriell redovisning, kalkylering, analyser o. (1. har spelat en mindre roll. Jämförelsevis stort utrymme har lämnats åt att lösa komplicerade och ovanliga bokslut. Undervisningen har i regel haft till ändamål att lära ele- verna föra löpande noteringar i dagböcker och göra bokslut. Den tillbakablic- kande synen på det redovisningstekniska materialet har alltså kommit att spela huvudrollen. Samtidigt har stora områden av företagsekonomin lämnats utanför eller i alla händelser erhållit "föga utrymme.

Det är emellertid av största vikt att eleverna lär sig att bokslutet skall bi- draga till att ge inte blott ledningen utan även de anställda en viss överblick över och förståelse för de företagsekonomiska sammanhangen samt att man med hjälp av det givna siffermaterialet kan göra vissa framtidsbedömningar och fatta beslut i fråga om investeringar o.d. Valet mellan en handdriven och en elek- trisk räknemaskin, för att ta ett enkelt exempel, är en valsituation där man kan

ha nytta av tidigare perioders siffermateriel, som detta kommer fram i bokfö- ringen. Sådana beslutsituationer kan man räkna med att många som gått genom fackskolan ställes inför. I samband därmed bör hos eleverna uppövas förmågan att inse kostnadernas betydelse i ett företag eller i en förvaltning. Förmågan att kunna genomföra komplicerade bokslut bör sålunda ersättas med ett uppövande av färdigheten att kunna göra avväganden och fatta beslut i företagsekono- miska frågor. Ett sådant konstaterande innebär givetvis icke att bokföring skall uteslutas från undervisningen. Fackskolans elever kommer med all säkerhet att i många fall få arbetsuppgifter, där det är nödvändigt med goda kunskaper i bokföring. Dessa färdigheter bör dock ges en mindre dominerande plats och öv- ningarna få en mindre invecklad karaktär än vad de hittills ofta haft och allt- jämt har.

Ämnet handelsräkning har i tidigare handelsundervisning förutsatt endast elementära matematiska kunskaper. Exemplen har i allmänhet hämtats från det företagsekonomiska området. En del av dessa torde vara aktuella även i fram- tiden, exempelvis problem rörande kalkylering, omsättningshastighet o.d. Från matematisk synpunkt representerar dessa tillämpningsuppgifter emellertid of- tast enkla problem. Undervisningen i ämnet matematik har till uppgift att öka elevernas matematiska insikter och färdigheter, vilket däremot de i ämnet han- delsräkning behandlade metoderna och uppgifterna gör blott i begränsad om— fattning. De i ämnet handelsräkning ingående kursmomenten är alltså icke i för- sta hand av sådan karaktär, att de hör hemma i matematikundervisningen men väl i företagsekonomin, där de är tillämpningar på ekonomiska problem. Enkla kalkyler kan t.ex. ofta vara en lämplig introduktion till kostnadsbokföring, medan problem om omsättningshastigheten hör hemma inom finansieringen. Starka sakliga skäl talar sålunda för att handelsräkning som självständigt ämne inte längre bör återfinnas på läroplanen men väl att vissa i detta ämne traditio- nellt ingående moment har sin plats i undervisningen inom ämnet företagseko- nomi.

I ämnet handelslära har eleverna hittills vanligen fått dels stifta bekantskap med en introducerande terminologi om det företagsekonomiska området, dels en begränsad och företrädesvis beskrivande kurs i administration och distribution. Anmärkas bör att utformningen av undervisningen i detta läroämne icke varit enhetlig. Läroböckerna har nämligen här som väl i de flesta ämnen styrt under- visningen och eftersom en strikt angiven kursplan i stort sett saknats, har olika slag av läroböcker allt efter författarens uppfattning om ämnets innehåll kom— mit att styra undervisningen i delvis olika riktningar. Utredningen anser, att eleverna i början av sina studier bör få kännedom om den grundläggande terminologin. Denna introduktion bör dock inte vara alltför omfattande. Elever- na bör även få vissa inte alltför elementära kunskaper i administration och distribution. Proportionellt bör dessa ämnesdelar få ett större utrymme i för— hållande till bokföringsundervisningen än de hittills haft.

Det av utredningen föreslagna ämnet företagsekonomi bör således omfatta

redovisning —— vari ingår en del av den traditionella bokföringen distribution och administration. Genom att inga vattentäta skott bygges upp mellan äm- nesdelarna, räknar utredningen med, att eleverna skall uppleva företaget som en helhet, att företagsproblemen skall bli allsidigt belysta och att inte främst dess bokföringsmässiga sidor skall dominera undervisningen. Här föreslagen integration kommer säkerligen också att motverka en ofta konstlad sönderplock— ning i mindre delar av något som är en helhet sedd ur olika synvinklar. Utred— ningen tror sig därigenom kunna bidra till att skapa en riktigare bild hos elever- na av det ekonomiska livet inom ett företag och samspelet inom detta mellan olika faktorer.

Det är mot bakgrunden av vad utredningen i det föregående anfört uppen- bart, att kursinnehållet i ämnet företagsekonomi icke heller får utformas på så- dant sätt, att undervisningen blir alltför teoretisk. Ämnesrubriken företagseko— nomi får icke förleda läraren till att i första hand behandla komplicerade teore— tiska problem. Han bör i stället inrikta sig på att ge en undervisning med in— riktning på överblick och praktisk tillämpning. Utredningen har utformat försla- get till målsättning, kursplan och anvisningar i överensstämmelse med denna uppfattning.

Som framhålles på s. 48 och 125 f. har undervisningen i den ekonomiska fack- skolan till uppgift att utbilda befattningshavare i s.k. mellangrader. Dessa be- fattningshavare skall dels förvärva en allmän överblick över de företagsekono- miska frågeställningarna, dels mera grundligt lära sig sådana moment som är av direkt betydelse för deras kommande arbetsuppgifter.

Undervisningen bör därför bl. a. syfta till att bibringa eleverna en viss säker- het att lösa uppgifter av relativt frekvent art, att ge dem känsla för noggrann- het i arbetet samt kunskaper om inte alltför okvalificerade kontorsrutiner. Ut- redningen vill därför framhålla det betydelsefulla i att de praktiska moment främst av kontorsteknisk art som föreslås ingå i ämnet inte får en undan- skymd plats i förhållande till övrigt lärostoff utan ägnas all den uppmärksamhet som erfordras för att eleverna skall få avsedd nytta av undervisningen.

Huvuddelen av undervisningen i företagsekonomi —— nio veckotimmar —— har koncentrerats till årskurs 1 och en mindre del fyra veckotimmar —— till årskurs 2. Motiveringen härtill är, att eleverna på så sätt redan från början skall tillägna sig en relativt gedigen kurs av det ämne som är karakteristiskt för den utbildning som den ekonomiska fackskolan ger samtliga sina elever. Om möjligt bör också av samma skäl undervisningen i årskurs 2 koncentreras till hösttermi- nen med åtta veckotimmar. Härigenom kommer undervisningen i distribution, redovisning och förvaltning i årskurs 2 att underlättas. Dessa moment förutsät- ter nämligen delvis kunskaper i den grundläggande kursen i företagsekonomi.

Som specifika handelsämnen har i allmänhet rubricerats samhällsekonomi och ekonomisk geografi. Dessa ämnen är icke företrädda på timplanen för den eko- nomiska fackskolan genom självständiga ämnen. De ingår emellertid i utred— ningens förslag till kursplan i samhällskmwkap. Detta ämne omfattar alltså bl. a.

följande avsnitt: det ekonomiska kretsloppet och försörjningsbalansen, prisbild- ning och resursallokering, samhällsekonomisk balans, jordens näringsliv samt Sveriges näringsliv. Utredningen anser att eleverna på detta sätt bäst förvärvar i detta sammanhang erforderliga kunskaper.

Vidare föreslår utredningen en för alla elever gemensam kurs i maskinskriv- ning och. maskinräkning om tre veckotimmar i årskurs 1. Målsättningen för denna kurs är i första hand att lära eleverna den tekniska färdigheten i vidare mening att handskas med dessa kontorsmaskiner, icke att öva upp skrivhastig— heten. Då elevernas förkunskaper kommer att vara skiftande, kommer givetvis i många fall den tekniska färdigheten att vara god hos eleverna redan vid bör— jan av studierna vid fackskolan.

De för den ekonomiska fackskolan karakteristiska ämnena som är gemensam— ma för alla dess elever fördelar sig sålunda enligt följande:

Årskurs 1 Årskurs 2 Företagsekonomi ................................... 9 4: NIaskinskrivning (inklusive maskinräkning) ............ 3 ——

12 4

Totalt studerar alltså eleverna i den ekonomiska fackskolan dels allmänna ämnen, dels allmänna ekonomiska ämnen under sammanlagt 26 veckotimmar i årskurs 1 och 19 veckotimmar i årskurs 2.

Ett ämne som traditionellt räknas till handelsundervisningen är stenografi. Ibland hävdas dock att detta ämne inte längre är behövligt inom affärslivet. Man menar att stenografin har ersatts av diktafoner och andra tekniska hjälp- medel. De tekniska hjälpmedel av olika slag som på senare år tillkommit har emellertid ingalunda gjort stenografin överflödig även om den inte är lika oum— bärlig som förr. För vissa ändamål, kvantitativt för övrigt ganska omfattande om än inte dominerande, är stenografin alltjämt otvivelaktigt det bästa hjälpmedlet av dessa två. Detta beror bl. a. på att man vid utskrift av dikta- mina o.d. ofta har behov av att omredigera texten, något som utan tidsutdräkt kan utföras vid utskrift av stenogram. För andra typer av meddelanden än så- dana där redigering o. d. spelar stor roll, har diktafonerna en given plats. Dikta— fon användes ofta även för kortare meddelanden och uppdrag av tillfällig ka— raktär, diktamen av utkast till promemorior och av minnesanteckningar m.m. något som gör att den synes få en vidgad användning. Utredningen föreslår därför, att instruktion i handhavande av diktafoner ges vid undervisningen i maskinskrivning och kontorsteknik. Samtidigt föreslår utredningen undervis- ning i stenografi för vissa elever. Eleverna får alltså möjlighet dels att lära sig sköta diktafoner, dels att skriva stenografi och blir alltså inte bundna vid att använda blott ett av dessa hjälpmedel.

Långt ifrån alla elever som arbetar inom dessa områden behöver dock kun- skaper i stenografi. Ämnet bör alltså inom ramen för det totala antalet vecko—

timmar vara tillgängligt för tillval. Som alternativt tillval för de elever som inte väljer stenografi har utredningen stannat för ämnet matematik.

I regel får det förutsättas att blivande korrespondenter kommer att välja ste- nografi. Denna kategori har så vitt utredningen kunnat finna, icke nödvändigt- vis behov av andra matematiska kunskaper än dem som de fått i grundskolan. Genom den här föreslagna konstruktionen med valfrihet mellan stenografi och matematik beredes elever, som inte har intresse för Vidare studier i ämnet ma— tematik en möjlighet att välja ekonomisk utbildning utan att läsa detta ämne. Utredningen föreslår därför, att samtliga elever under tre veckotimmar i var- dera årskurs 1 och 2 får välja stenografi eller matematik. Kursen i matematik föreslås bli identisk med motsvarande kurs för social fackskola. För årskurs 2 har icke utarbetats något förslag till allmän kurs i matematik. I de förmodligen inte särskilt vanliga fall då det blir aktuellt att elever i årskurs 1 läser denna kurs föreslås de i årskurs 2 studera kontorsteknik. Genom det frivilliga tillval som utredningen föreslår på s. 74 ff. beredes för övrigt eleverna möjlighet att välja både matematik och stenografi och därigenom än mer bredda sitt ämnes- område.

Den i det föregående behandlade delen av kursplanen är obligatorisk för samt- liga elever. Inom den obligatoriska delen av kursplanen förutsättes dock nyss— nämnda möjlighet till variation som ligger i att eleverna erbjudes frihet att utan ändring av timtalet välja mellan stenografi och matematik.

En elev som exempelvis beslutar sig för den kamerala utbildningsvägen skall sålunda kunna förvärva tillräckliga kunskaper för sin framtida verksamhet utan särskilda kunskaper i matematik utöver dem han får i grundskolan. Eleven väl- jer ju i så fall stenografi som ger honom ökad användbarhet för andra arbets- uppgifter än i begränsad mening kamerala. Hans utbildning närmar sig med andra ord en allmän kontorsutbildning med bred användbarhet. Det må för öv- rigt erinras om att departementschefen i direktiven till utredningen uttalat önsk— värdheten av att denna bredare utbildning blir föremål för överväganden inom utredningen. Utredningen vill här erinra om direktiven till utredningen, där det bl. a. sägs: »Sålunda kunde med fördel, som i några remissyttranden fram- hållits, den kamerala linjen och korrespondentlinjen inom den merkantila fack- skolan sammanslås till en kontorslinje». Utredningen anser, att samhörigheten mellan samtliga utbildningsvägar inom den ekonomiska fackskolan är så stor, att utbildningen bör vara gemensam för samtliga elever, dock så att varje utbildningsväg får en svag specialisering. En elev som vill bli korrespondent skall vidare kunna utbilda sig härtill utan att läsa stenografi. Eleven kan näm- ligen beräknas få arbetsuppgifter, där han kan ha nytta av sina språkkunskaper och av sin allmänna ekonomiska utbildning utan att han fördenskull behärskar stenografi. Det är givet, att det blir ovanligt, att blivande korrespondenter icke väljer stenografi eller att andra elever väljer detta ämne. Utredningen vill emel— lertid bestämt understryka, att den föreslagna valfriheten i fråga om ämnena stenografi och matematik inte rubbar karaktären av en för alla elever gemen-

sam utbildning inom den hittills behandlade delen av den ekonomiska fack- skolans timplan.

Skolberedningen föreslog, att vid den merkantila fackskolan skulle finnas en korrespondentlinje, en kamerallinje och en distributionslinje. Fackskoleutred- ningen anser det föreligga behov av utbildning av detta slag, som dock icke be- höver tillgodoses genom särskilda linjer. Som framgår av läroplanen har emeller— tid ämnesinnehållet på distributionslinjen så tillvida undergått en viss förskjut— ning att de mot detaljhandeln inriktade momenten har fått mindre utrymme.

Den ovan föreslagna utbildningen är emellertid i första hand avsedd för be— fattningshavare inom den enskilda sektorn. I många fall kan visserligen personal med denna utbildning vinna anställning även inom den offentliga. I regel är det emellertid då fråga om arbetsuppgifter av liknande slag som inom den enskilda sektorn, exempelvis inom statliga eller kommunala affärsdrivande verk. Utred- ningen är emellertid av den uppfattningen, att även den direkt förvaltande verk- samheten inom den offentliga sektorn kan ha nytta av befattningshavare med utbildning från den ekonomiska fackskolan. En viss företagsekonomisk grund— kunskap är värdefull även för denna kategori befattningshavare. De bör emel- lertid även ha vissa kunskaper om frågeställningar specifika för den offentliga sektorn, inte minst om den allmänna förvaltningsläran men även om socialpoli- tiken. Utredningen föreslår därför för årskurs 2 en särskild sextimmarsspeciali- sering i förvaltning. På 5. 125 f. exemplifieras den framtida yrkesverksamhet som ovan nämnda specialiseringar i första hand avser att utbilda för.

Huvuddelen av de kunskaper som eleverna behöver på dessa olika utbildnings- vägar är emellertid otvivelaktigt densamma. Detta gäller det för alla elever ge- mensamma behovet av vissa allmänna ämnen. Det gäller även företagsekonomi, maskinskrivning o. d. Det för de olika utbildningsvägarna specifika lärostoffet är därför så begränsat, att det kan tillgodoses genom en mindre grad av specia- lisering. Vid avvägningen inom den till buds stående undervisningstiden, har ut— redningen funnit det möjligt att för erforderlig specialisering avdela sex vecko- timmar i andra årskursen, vilket också synes ge tillräckligt utrymme för den begränsade specialisering som enligt målsättningen bör komma i fråga. Med an— ledning härav anser sig utredningen, med frångående av det tidigare avgivna preliminära timplaneförslaget, inte böra föreslå, att utbildningen i årskurs 2 differentieras på linjer eller grenar. Detta skulle nämligen ge intryck av att skillnaden mellan de olika utbildningsvägarna är större än vad som i verklig- heten är fallet. Den specialisering som här föreslås visar i stället i hur hög grad utbildningen är identisk för alla elever på den ekonomiska fackskolan. Denna fackskola kommer därför i stor utsträckning att ge alla elever en god allmän kon- torsutbildning, som gör dem användbara inom vida områden av handel och kon- tor liksom även inom stora delar av allmän och enskild förvaltning. Genom att nästan alla komponenterna i utbildningen är ensartade, skapas även möjlighet för eleverna att utan större svårighet byta från en specialitet till en annan. Er-

forderlig komplettering begränsas till en kurs om sex veckotimmar under andra årskursen. Elevernas användbarhet ökas därigenom. En mer utpräglad speciali— sering skulle däremot otvivelaktigt minska möjligheten för dem att framdeles på arbetsmarknaden söka anställning enligt de yttre och inre omständigheter som tillsammans bildar önskemålet om en viss bestämd plats eller sysselsättning. Härigenom skulle därjämte arbetsgivarens möjligheter minskas att placera den anställde, där denne med hänsyn till sina egna önskemål och förutsättningar liksom till företagets behov gör den största nyttan. En stark specialisering av skollundervisningen blir dessutom lätt föråldrad i ett näringsliv, som präglas av starka och jämförelsevis hastigt skeende förändringar.

För elever som inriktar sig mot distribution, kamerala uppgifter respektive förvaltning erbjudes sålunda ett ämne om sex veckotimmar i varje specialisering. För korrespondentutbildningen är det däremot inte möjligt att begränsa sig till ett ämne. Blivande korrespondenter bör förvärva vissa kunskaper i affärskor- respondens samt i mot affärslivet inriktad sakprosa i det egna språket och i engelska. I detta sammanhang må framhållas att undervisningen i den för samt- liga elever obligatoriska kursen i svenska och engelska icke skall omfatta sär- skilt mot affärskorrespondens inriktat språk. Det väsentliga är nämligen att elevernas språkkänsla och språkkunskaper i allmänhet förbättras och fördjupas och att de elever som särskilt behöver fackutbildning i affärskorrespondens o.d. får detta i den specialiserade delen av undervisningen. Som tredje ämne inom specialiseringen för korrespondenter föreslås praktiskt sekreterararbete.

Det i det föregående förda resonemanget har alltså lett till att samtliga elever får 29 veckotimmar i årskurs 1 och 28 veckotimmar i årskurs 2 enligt följande:

Årskurs 1 Årskurs 2 för ekonomisk och social fackskola gemensamma timmar 14 (16) 15 (17) för samtliga elever i ekonomisk fackskola gemensamma timmar matematik/stenografi specialisering

5 (31) %(30)

Som föreslagits i annat sammanhang anser fackskoleutredningen, att det to- tala antalet timmar i regel bör vara 35 i vardera årskursen. Detta skulle betyda att ytterligare sex respektive sju veckotimmar står till förfogande. När det gäller dispositionen av återstående timmar bör största möjliga hänsyn tas till elevernas intresseinriktning. Utredningen är samtidigt medveten om att ett så- dant konstaterande inte kan medföra en obegränsad frihet för eleverna att välja till ämnen. De återstående veckotimmarna bör i stället sammanföras till grup— per av ämnen för fritt tillval, mellan vilka eleverna får välja. Vid konstruktionen av dessa grupper har utredningen utgått från att elever som går eller avser att gå en viss bestämd av de föreslagna specialiseringarna har större intresse av Vissa ämnen eller ämnesgrupper än elever som väljer andra specialiseringar. Ele-

ver som beslutat sig för en viss bestämd specialisering skall emellertid trots detta inte känna sig bundna just vid en mot denna specialisering svarande grupp av frivilliga ämnen. Den ovan angivna, obligatoriska gemensamma undervisningen om 29 respektive 22 veckotimmar jämte sextimmarsspecialiseringarna i års- kurs 2 är sålunda enligt utredningens mening tillfyllest för att eleverna skall få erforderlig fackutbildning. Eleverna skall därför kunna välja ämnesgrupper som utan att nödvändigtvis mera utpräglat knyta an till det merkantila livet i vidaste bemärkelse —— kan bredda och fördjupa deras individuella intressen, även på t. ex. det estetiska området.

Utredningen föreslår därför följande tillvalsgrupper

I årskurs 1: I årskurs 2:

. B—språk .................. Stenografi eller matematik . . Utländsk stenografi ........ . C-språk .................. . C-språk .................. Stenografi eller matematik . . Utländsk stenografi ........ . B-språk .................. . Kontorsteknik Kontorsteknik ............. Psykologi .................

. C-språk Maskinskrivning ........... Kontorsteknik ............. . Konsumentkunskap ........

. Kontorsteknik ............. Psykologi ................. Stenografi eller matematik . . Musik .................... . Konsumentkunskap ........ Teckning ................. Teckning ................. . Konsumentkunskap ........ Musik .................... Musik ....................

Teckning ................. 2 Trafik- och motorkunskap .. 2

Vart och ett av ämnena under grupp 6 i årskurs 1 och under grupp 5 i årskurs 2 förutsättes kunna ersätta ett ämne under 1—5 i årskurs 1 och 1—4 i årskurs 2 även om härigenom undantagsvis en minskning av det totala veckotimtalet sker med högst två veckotimmar. Samma reservation i fråga om antalet i en ekono- misk fackskola förekommande tillvalskombinationer bör gälla, som utredningen tidigare anfört på s. 67 beträffande social fackskola.

Kurserna i kontorsteknik och maskinskrivning liksom i konsumentkunskap, musik och teckning avses bli identiska i årskurs 1 och 2 och bör alltså blott läsas i en av årskurserna.

Genom att matematik respektive stenografi erbjudes eleverna som alterna- tivt tillval kan de elever som så önskar, genom denna konstruktion läsa både matematik och stenografi (se 5. 72).

I normalfallet kan emellertid förutsättas att blivande korrespondenter i års-

kurs 1 väljer grupp 1, 2, 3 eller 4; i årskurs 2 grupp 1 eller 2. Övriga kan förut- sättas i första hand välja i årskurs 1 grupp 4 och 5 och i årskurs 2 grupp 3 eller 4. Samtliga har dessutom möjlighet att välja ämnen utan direkt anknytning till undervisningen i ekonomiska ämnen.

I särskilda fall torde som utredningen anfört på s. 66 rektor i den ekonomiska fackskolan liksom i den sociala beredas möjlighet att befria elev från ämne eller del av ämne för fritt tillval för att därigenom något minska på elevernas arbets- börda.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att utredningen föreslår en i det hela odifferentierad ekonomisk fackskola, där dock viss specialisering erbjudes ele- verna såväl efter deras tillämnade yrkesinriktning som i viss omfattning efter deras intressen och förutsättningar i övrigt. Genom att utbildningen i så hög grad är odifferentierad kommer den i viss utsträckning att få karaktären av allmän kontorsutbildning utan att därför avnämarnas behov av specialutbild- ning på här ifrågavarande nivå eftersättes. Eleverna kommer även att få en inte oväsentlig grund av allmänna ämnen varvid dock 'är att märka, att i många fall dessa ämnen även är yrkesförberedande. Detta gäller exempelvis samhälls- kunskap, psykologi och inte minst språken.

Årskurs | ; . =35 vtr

Årskurs 2 ' ' =35 vtr

Gemensamt med sociol fackskola

Gemensamt för samtli o elever D

Matematik eller stenografi & Fritt tillval

nom ekonomisk fucks ola Specialisering

Diagram 2. Ämnen i ekonomisk fackskola

Teknisk fackskola

Den tekniska fackskola som i stora drag föreslogs av 1957 års skolberedning mottogs i det hela väl av remissinstanserna. Den ansågs som ett välkommet till— skott till vårt skolväsen, i synnerhet mot bakgrunden av arbetsmarknadens be- hov av olika slag av tekniker. Remissinstanserna gav också på något undantag när sitt stöd åt de linjer och grenar inom den tekniska fackskolan som skolbered- ningen föreslog. Från flera håll framfördes dock önskemål om tillkomsten även av en kemiteknisk linje. I propositionen 196254 sades också inrättandet av en sådan linje böra övervägas vid den överarbetning av läroplanerna som skulle komma

till stånd. Utredningen har i sin skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesia- stikdepartementet av den 12 november 1962 uttalat, att linjen synes vara be- hövlig, även om den inte torde bli lika vanlig som de av skolberedningen före- slagna linjerna.

Det ifrågasättes i direktiven för fackskoleutredningen, om icke den av skol- beredningen föreslagna differentieringen av utbildningen inom de skilda fack- skolorna kunde ytterligare begränsas. Fackskoleutredningen har i sina övervä- ganden rörande den tekniska fackskolans mål och innehåll med utgångspunkt i direktiven icke kunnat bortse från att kravet på omfattningen av den egent- liga fackutbildningen är starkt. Arbetsmarknadens redovisade behov av tekniker av olika slag1 ger enligt utredningen stor tyngd åt kravet på en relativt stark yrkesinriktning av den tekniska fackskolan. Slutsatsen härav har blivit, att de tekniska ämnena och de för dessa grundläggande ämnena matematik, fysik och kemi bör få samma jämförelsevis starka ställning på timplanen som de hade i skolberedningens förslag. Som framgår av nedanstående redogörelse för vissa i de olika fackskolorna gemensamma ämnen, har dock önskemålen om dels vidgad allmän utbildning, dels viss enhetlighet i timantalet i gemensamma ämnen (svenska, främmande språk, samhällskunskap och gymnastik), bl. a. med hänsyn till samläsningsmöjligheterna, krävt vissa jämkningar i de av skolberedningen föreslagna timplanerna.

En jämförelse mellan de olika fackskolornas timplaner visar, att de i gängse mening fackutbildande ämnena har fått ett relativt större utrymme i den tek- niska fackskolan än i den sociala och den ekonomiska. Det måste dock fram- hållas, att denna olikhet till en del är skenbar, eftersom avgränsningen mellan å ena sidan vad som skall räknas som allmän utbildning och å andra sidan den undervisning som kan kallas direkt fackutbildande ofta kan vara svår att dra, olika svår beträffande de olika fackskolorna. I den sociala och den ekonomiska fackskolan torde vissa allmänt utbildande ämnen ha en något starkare eller mera uppenbar anknytning till elevernas kommande yrkesverksamhet än vad samma ämnen har i den tekniska, t.ex. svenska, främmande språk och sam- hällskunskap. Samtidigt inrymmer de tekniska ämnena lärostoff med ett bety— dande allmänt utbildningsvärde.

Den timplan för den tekniska fackskolan som utredningen stannat för låter sig naturligt indela i tre ämnesgrupper. Den första är gemensam för alla tre fackskolorna och omfattar svenska, engelska (alt. tyska), samhällskunskap och gymnastik, summa 14 veckotimmar inom båda årskurserna tillsammans. Den andra gruppen omfattar ämnen, som utöver de föregående är gemensamma för de fyra linjerna inom teknisk fackskola, nämligen matematik, fysik, kemi (för andra linjer än den kemitekniska), företagsekonomi och det nya ämnet ergo— nomi, som nedan närmare presenteras, med tillsammans 22 veckotimmar. Den tredje delen utgöres av de olika linjernas karaktärsämnen, i första årskursen

1 Det framtida ingenjörsbehovet (AMS Arbetsmarknadsinformation 85/1962)

huvudsakligen grundläggande tekniska ämnen med 13 veckotimmar och i andra årskursen tekniska tillämpningsämnen med tillsammans 21 veckotimmar.2

De tre grupperna och deras fördelning på de båda årskurserna framgår av nedanstående sammanställning.

Årskurs 1 Årskurs 2

Svenska ....................................... 4. — Engelska (alt. tyska) ............................ 3 Samhällskunskap Gymnastik 3

10

Matematik, fysik, kemi ........................ 12 Företagsekonomi ............................... — Ergonomi —

12 10

Tekniska ämnen ............................... 13 21

Summa 35 vtr 35 vtr

I fråga om uppdelning på olika linjer finner utredningen icke anledning ändra på skolberedningens förslag om maskinteknisk, elektroteknisk (av utredningen kallad elteknisk) och byggnadsteknisk linje (av utredningen kallad byggteknisk) men föreslår dessutom inrättandet av en kemiteknisk linje. Den tekniska under- visningen har på nivåer, som motsvarar gymnasiets och fackskolans, frånsett viss ytterligare differentiering på mer speciella linjer av kvantitativt mindre betydelse, sedan länge varit differentierad på i stort sett dessa fyra linjer. Man kan därför med tämligen stor sannolikhet utgå ifrån, att en sådan uppdelning av den tekniska utbildningen relativt väl svarar mot näringslivets behov. Gym— nasieutredningen, som mer ingående har behandlat differentieringsfrågan, före- slår också fyra studiegångar, svarande mot de nämnda linjerna. De önskemål om en kemiteknisk linje, som remissvägen framfördes vid behandlingen av skol— beredningens betänkande, är icke endast uttryck för ett utbildningsintresse hos eleverna utan avspeglar också ett tämligen klart arbetsmarknadsbehov, som har angivits av företrädare för industrin.

Fackskoleutredningen har efter hörande av företrädare för representativa av- nämargrupper och på grundval av förslag från läroplansexperter för de tekniska ämnena ingående prövat frågan om differentieringen inom de olika linjerna. Ut— redningen har i denna fråga också haft att beakta gjorda erfarenheter rörande

” Två timmar mindre på elteknisk linje på grund av att linjen har tilläggskurs i matematik i årskurs 2 och två timmar mer på byggteknisk linje på grund av att företagsekonomin ingår som en integrerande del av det större ämnet byggproduktion

i vad mån de färdigutbildades val av verksamhet motsvarar deras val av studie— väg inom teknisk undervisning. Gymnasieutredningen, som närmare studerat denna s.k. funktionsglidning (SOU 1963: 41 s. 197 ff.), har kommit till den slut- satsen, att differentieringen från denna synpunkt icke bör göras för stark. Över— vägandena har lett till att fackskoleutredningen för två av linjerna, den maskin- tekniska och kemitekniska, föreslår att de i princip skall vara ogrenade, varvid dock beträffande den maskintekniska utrymme skall finnas för viss valfri specia- lisering under fem veckotimmar, under det att för de båda övriga linjerna, den eltekniska och byggtekniska, grendelning föreslås.

För den maskintekniska linjen föreslog skolberedningen två grenar, en kon- struktionsteknisk och en produktionsteknisk. En remissinstans, kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola, ansåg en sådan uppdelning på denna utbild- ningsnivå mindre lämplig. Utredningen delar i huvudsak denna uppfattning. Det maskintekniska området representerar visserligen en bred sektor, men en ma- il skintekniker torde på flertalet verksamhetsfält vara bättre betjänt av att ha en | tämligen bred grundutbildning inom området än av en specialiserad utbildning inom ett snävare område. Liknande synpunkter framfördes för övrigt redan av 1948 års tekniska Skolutredning, som i sitt betänkande, SOU 1955:21, avstyrkte en differentiering av den maskintekniska linjen vid de tekniska gymnasierna. Ett visst utrymme för differentiering inom den maskintekniska linjen vid fack- skolan har dock ansetts önskvärt, icke minst för att eleverna skall få tillfälle till något fördjupade insikter i ett av linjens huvudämnen eller få ett special— intresse tillgodosett. Utredningen föreslår därför, att i timplanen upptages fem veckotimmar i årskurs 2 för specialisering inom ett av de tre ämnena konstruk- tion, produktion och energi, varvid valet i princip skall Vara fritt.

Det är även utredningens tanke, att denna specialisering inom den maskin- tekniska linjen i undantagsfall skall kunna ge utrymme för en viss bransch- anpassning, därest önskemål från elevernas sida om en sådan skulle föreligga och den lokala industrins speciella behov därigenom skulle kunna tillgodoses på ett acceptabelt sätt. Det har remissvägen från arbetsgivarhåll uttalats far- hågor för att branscher utan mer direkt anknytning till de av utredningen föreslagna linjerna skulle få svårigheter att rekrytera tekniker på fackskole- nivå. Utredningen har likväl, icke minst med hänsyn till den grundläggande syn på fackskolornas uppläggning som angavs i direktiven för utredningen, stannat för att begränsa differentieringen till de nämnda fyra linjerna. Om utredningen härmed har velat ge en anvisning om möjlighet till någon branschanpassning, vill den samtidigt framhålla, att specialisering, som skulle kräva ändring av läroplan, endast kan medgivas efter särskild framställning till Kungl. Maj:t eller efter dess bemyndigande skolöverstyrelsen.

De tidigare redovisade synpunkterna på differentieringen inom den maskin— tekniska linjen har inte samma tyngd för övriga linjer. För den eltekniska linjen har utredningen funnit en reguljär grendelning vara den mest ändamålsenliga lösningen. De två föreslagna grenarna, en elkraftgren och en elektronikgren,

motsvarar en differentiering som eljest i det nuvarande tekniska utbildnings— systemet markeras genom delning på olika linjer. Den relativt långt drivna differentiering, som sålunda enligt praxis råder på det eltekniska området och här i princip önskas bibehållen, kan motiveras utifrån två skilda utgångspunk- ter. Ett motiv för en tudelning av linjen är, att det på arbetsmarknaden går vissa naturliga gränser mellan det elkrafttekniska och det elektroniska området. Häremot kan anföras, att det finns flera sysselsättningar där en eltekniker har behov av goda kunskaper på båda områdena och att en differentiering med hänsyn till arbetsuppgifterna därför ej är lämplig. Det andra skälet samman- hänger med ämnenas natur på denna linje. Var och en av de två grenarna inne- håller två centrala ämnen, elmaskiner och elanläggning respektive elektronik och telekommunikation, alla i årskurs 2. Ämnen av detta slag, i vilka ingår ett relativt stort antal laborationer, blir för att kunna leda fram till en någorlunda god överblick av de enkla tekniska tillämpningarna så tidskrävande, att alla fyra områdena icke tillfredsställande kan behandlas under den korta tiden av ett läsår. I denna avvägning har utredningen funnit skälen för en grendifferen- tiering starkast. Dock bör eleverna oavsett grenval få viss orientering om den andra grenens centrala lärostoff.

Två olika studievägar bör sålunda erbjudas, en med elkraftteknisk och en med elektronikteknisk hu udinriktning. Vardera grenen innehåller två huvud- ämnen om tillsammans 14 veckotimmar och därutöver ett ämne om fem vecko- timmar, avsett att ge den nämnda orienteringen om den andra grenens huvud- områden. På elkraftgrenen har detta ämne kallats elektronik och på elektronik- grenen elkraftteknik.

På den byggtekniska linjen föreslog skolberedningen inrättande av en hus- byggnadsteknisk och en Väg- och vattenbyggnadsteknisk gren i årskurs 2. Ut- redningen föreslår nu, att grendelningen kvarstår, men har utformat läropla— nen så, att differentieringen blir svagare än enligt det ursprungliga förslaget. Företrädare för byggnadsbranschens organisationer har vid kontakter med utredningen uttalat sig mot en alltför specialiserad utbildning. En husbygg- nadstekniker har sagts vara i behov av goda kunskaper på det väg- och vatten- byggnadstekniska området och vice versa. Arbetsuppgifterna inom branschen synes ofta vara en integration av delar från de två huvudområdena husbyggnad och väg— och vattenbyggnad. Den nu föreslagna timplanen innehåller en för de båda områdena gemensam kärna i årskurs 2, bestående av ämnena byggkonstruk- tion, byggproduktion samt hus- och stadsplanering, om tillsammans 13 vecko- timmar. Specialiseringen omfattar tio veckotimmar. I densamma ingår på hus— byggnadsgrenen en översikt av den andra grenens karaktärsämnen. Detta orien- teringsämne har fått namnet anläggningsteknik. Väg- och vattenbyggnadstek- nikerna har ansetts få tillräcklig orientering om husbyggnadsområdet genom ämnet byggnadsteknik i årskurs 1 liksom av h-us— och stadsplanering i den ge— mensamma kursen i årskurs 2.

Den kemitekniska, linjen fanns icke med i skolberedningens förslag till teknisk

fackskola, varför utredningen beträffande dess mål och innehåll har haft att arbeta utan förslag från skolberedningen och utan remissyttranden.

Vid diskussionen av denna linjes timplan har noga övervägts vilka för- och nackdelar en odelad linje jämförd med en på olika sätt utförd grendelning skulle innebära. Den i fackskoleutredningens preliminära förslag till timplaner för för- söksverksamheten 1963/64 framlagda timplanen innebär en grendelning av års- kurs 2 av kemitekniska linjen på tre olika grenar: en analytisk, en livsmedelstek- nisk och en produktionsteknisk. Denna uppdelning hade som bakgrund dels de olika arbetsformer, den analytiska och den produktionsmässiga, som kemisten möter i industriell verksamhet, dels de speciella krav som ställs på dem som syss- lar med produktion av livsmedel. Utredningen har emellertid vid ytterligare dis- kussion av dessa frågor tillsammans med tillkallade ämnesexperter kommit till det resultatet, att en odelad kemiteknisk linje innebär en större fördel för såväl eleverna som arbetsmarknaden. En grendelning har på denna linje ansetts inne- bära ökade svårigheter att ge erforderlig allmän grundkunskap inom teoretiska, systematiska och praktiska områden. Det har i detta fall synts angeläget att ge eleven en relativt god överblick för att han sedan skall ha möjlighet att genom en kombination av sina praktiska erfarenheter från industriarbete och sina studier i fackskolan välja en för honom eller henne lämpligt inriktad verk- samhet. För den praktiskt verksamme analytikern innebär kunskaper om pro- duktionsmässiga metoder och problem en styrka, och för den i produktionen verksamme är kunskap i analytiska frågor erforderlig för en riktig bedömning av många frågor. De för livsmedelskemisten nödvändiga kunskaperna i mikro- biologi och biokemi får ständigt nya tillämpningar även inom andra fält av kemisk verksamhet. Även problem av allmänt hygienisk art, som i första hand livsmedelskemisten behöver kunskap om, bör vara kända för övriga kemister. Utredningens överväganden leder sålunda till att den föreslår den kemitekniska linjen ogrenad.

Som ovan sagts, har utredningen eftersträvat viss enhetlighet i timtalet i vissa för de olika fackskolorna gemensamma ämnen. I någon utsträckning har utredningen också kunnat tillgodose detta önskemål jämväl vad avser den tek- niska fackskolan. Dessutom är att märka, att vissa avvikelser från skolbered- ningens timplaneförslag är en följd av namnändringar eller nya ämnens infö— rande. Därtill har införandet av ytterligare ämnen varit under diskussion. Ut- redningen önskar i sammanhanget redovisa några överväganden rörande vissa ämnen och deras timtal.

Vad först ämnet svenska beträffar vill utredningen erinra om att för såväl den sociala som den ekonomiska fackskolan har upptagits fyra veckotimmar i årskurs 1, varvid samma kurs avses. Det är önskvärt att även den tekniska fackskolan erhåller fyra veckotimmar svenska. Anledningen härtill är icke i första hand av schemateknisk eller skolorganisatorisk natur utan en önskan att

eleverna i den tekniska fackskolan så långt möjligt skall få samma grund i detta ämne som övriga fackskolelever. I årskurs 2 har det dock ej funnits plats för ämnet i den tekniska fackskolan. Någon från de andra fackskolorna avvikan- de utformning av kursen i svenska för eleverna i den tekniska fackskolan är icke tänkt. Självfallet kan det dock vara lämpligt att ge uppgifter för muntlig framställning och att välja litteratur av sådant slag som motsvarar elevernas intressen och deras inriktning i skolarbetet mot den kommande yrkesverksam- heten. En gemensam uppläggning av kursen i svenska för samtliga fackskolor skall alltså icke behöva leda till att den anpassning av undervisningen till en viss fackskola försvåras, som kan vara pedagogiskt lämplig.

Den gemensamma kursen upptar som betydelsefulla inslag just det som brukar efterfrågas från arbetsgivarhåll, studieteknik, informationsteknik, rapportskriv- ning m. 111.

För ämnet samhällskunskap har det icke heller varit möjligt att ge den tek- niska fackskolan samma timtal som den sociala och den ekonomiska. I sitt preli- minära förslag till timplaner för försöksverksamheten har utredningen icke pre— ciserat timtalet för bl.a. samhällskunskap. Två veckotimmar har nu bedömts vara ett rimligt minimum för undervisningen i detta ämne. Särskild uppmärk- samhet ägnas där åt arbetsmarknadens intresseorganisationer samt förhandlings- och rättsordningen inom arbetslivet. Ämnet innehåller för övrigt moment som i de båda övriga fackskolorna är fördelade på båda årskurserna.

Ett ämne som utredningen har övervägt att infoga i gruppen av för samtliga fackskolor gemensamma ämnen är psykologi. Det vore av principiella och sak- liga skäl önskvärt att införa ämnet i årskurs 1 med två veckotimmar som fallet är vid den sociala och den ekonomiska fackskolan. Skolberedningen upp- tog under ämnesrubriken sociallära i årskurs 2 ett större kursmoment arbets— psykologi, och i den läroplan fackskoleutredningen nu framlägger kommer detta att i stora drag återfinnas inom ämnet ergonomi i årskurs 2. Utredningen har mot den bakgrunden i balanserandet av olika önskemål måst nöja sig med denna begränsade kurs i tillämpad psykologi och sålunda avstå från psykologi i vidare mening som ett fristående ämne.

Ergonomi är ett helt nytt ämne, som fackskoleutredningen introducerar i den tekniska fackskolan, samtidigt som gymnasieutredningen inför ämnet på gym- nasiet. I båda fallen upptager ämnet två veckotimmar i sista årskursen. Ämnet kan i korthet sägas syfta till att ge eleverna kunskaper om de tekniska, medi- cinska, hygieniska, psykologiska och sociala faktorer, som påverkar effektivitet, hälsotillstånd och trivsel på arbetsplatsen. Ämnet inrymmer sålunda stoff inom biologi och psykologi, som har särskild betydelse för tekniker i deras yrkesutöv- ning och exempelvis berör frågor om samarbete och arbetsledning. Människans anpassning till arbetsmiljön i såväl fysiskt som psykiskt avseende är ett centralt motiv för ämnet. Mätningar och studium av sådana biologiska och fysiologiska data, som avser människokroppens belastning och förslitning i olika avseenden är exempel på kursmoment inom detta ämne, som tidigare icke funnit någon

plats inom den tekniska undervisningen. Studiet av industrilokalers förläggande i samhället och topografin, klimatologiska faktorers inverkan, buller och sprid— ning av föroreningar i arbetslokaler, är andra exempel på kursmoment, som illustrerar ämnets mångskiftande men ändå homogena karaktär.

Gemensamt för de olika linjerna inom den tekniska fackskolan är ämnet före— tagsekonomi i årskurs 2. Ett formellt undantag föreligger beträffande bygg- tekniska linjen, där ämnet är en integrerande del av ämnet byggproduktion. Vid utredningens överläggningar med avnämarna har dessa starkt betonat före- tagsekonomins betydelse, då det gällt att ge den tekniska fackskolan ett lämp— ligt studiemål. Med hänsyn till teknikernas vidsträckta användning inom indu- striföretagen är det betydelsefullt att alla tekniker erhåller kunskaper om indu- striföretagets ekonomiska målsättningar samt inre och yttre organisation, någon information om redovisning, kostnads— och intäktsanalys samt försäljningsfrå- gor. I ämnet ingår även en elementär kurs i arbetsstudier om cirka 20 timmar. Även läroplansexperterna för produktion och teknologi har understrukit be- hovet av företagsekonomi som stöd för dessa ämnen. En fråga som kan låta sig ytterligare diskuteras är huruvida de nämnda momenten skall ingå i ett särskilt ämne eller bör integreras i respektive tekniska tillämpningsämne, såsom föreslagits för byggteknisk linje. Utredningen har diskuterat en sådan anordning även för de övriga linjerna men har i avvägningen mellan de krav på innehåll som ställts för dessa linjer stannat för ett självständigt ämne.

Det bör här redovisas, att utredningen i sin avvägning av olika ämnens plats på timplanen ingående har diskuterat ännu ett ämne i årskurs 2, som är gemen- samt för de sociala och ekonomiska fackskolorna, nämligen livsåskådnings- och religionskunskap och därvid i en slutomgång av diskussionen kommit att ställa detta mot ämnet företagsekonomi. Självfallet måste det för alla medborgare vara värdefullt med en undervisning i livsåskådningsfrågor, vilket i och för sig talar för att ämnet införes vid samtliga fackskolor. Då det har gällt att mot var- andra Väga å ena sidan önskemålet om plats för allmänutbildande inslag i un- dervisningen och å andra sidan önskemålet om bästa möjliga yrkesutbildning, har emellertid utredningen i fråga om den tekniska fackskolan funnit sig böra ge ämnet företagsekonomi företräde.

Till ämnen som är gemensamma för samtliga linjer inom den tekniska fack- skolan hör som redan nämnts matematik och fysik.

Kursen i matematik skiljer sig i flera avseenden från den nuvarande på när- mast motsvarande stadium. Vissa traditionella kursmoment —— t. ex. inom geo- metrin _ vilka numera är inaktuella, har uteslutits samtidigt som helt nya mo— ment av orienterande slag tillkommit. Den helhetssyn på ämnet som här ges är i stort sett densamma som gymnasieutredningen redovisar beträffande gymna- siets kurs, bl.a. innebärande ökad tonvikt åt moment, som har kommit att få större betydelse för moderna tillämpningar. Några karakteristiska drag i kursen kan nämnas. Färdigheten att utföra enkla räkningar stärks genom en samman- fattande genomgång av egenskaper hos olika talområden. Räknestickan som

hjälpmedel för numerisk räkning ges företräde framför logaritmer. I trigono- metrin lägges ökad vikt vid funktionssynpunkten, medan planimetriska tillämp- ningar minskas. Elementär vektorräkning införes för att ge stöd åt de tekniska tillämpningarna. Kursen i funktionslära betonar förståelsen av de grundläggande begreppen, som inläres och belyses genom enkla problem, varvid funktioner av flera olika slag studeras. Det framgår av anvisningarna, i vilka fall dessa bör och kan användas för härledning av formler eller för klargörande av vissa be- grepp i de tekniska ämnena. Liksom i gymnasiet införes, ehuru med en mera praktisk uppläggning av kursen, sannolikhetslära, beskrivande statistik och information om räknemaskiner.

Karakteristiskt för kursen i fysik är att moment med stark yrkesinriktning har skjutits i förgrunden, bl.a. så att mätteknik och instrumentlära behandlas även i den undervisning, som ligger utanför laboratoriet. De fysikaliska princi- perna skall utgöra det centrala i kursen. Tekniska tillämpningar skall sålunda i fysik behandlas främst i den mån de kan anses belysa en fysikalisk princip. Den matematiska behandlingen av de olika kursmomenten bör om möjligt ges en enkel form. Experimentet i demonstrationens eller laborationens form skall till— delas en viktig plats i fysikundervisningen och så att lärostoffet i stor utsträck- ning kan förmedlas induktivt. Särskilt den andra årskursen innehåller ett urval av sådana avsnitt av fysiken, som har teknisk anknytning, olika för olika linjer.

I skolberedningens förslag till läroplaner för de tekniska ämnena avviker äm- nesindelningen i flera fall från den konventionella. Timplanerna för den tek- niska fackskolan är så uppbyggda, att fackämnena bildar enheter, omfattande flera sådana ämnen, som enligt gällande timplaner för de nuvarande tekniska skolorna är fristående. Sådana enheter betecknas som ämnesblock. Fackskole- utredningen har sökt fullfölja tanken härmed under arbetet med de läroplaner som nu redovisas.

Införandet av ämnesblock har huvudsakligen ett pedagogiskt syfte, nämligen att underlätta för de studerande att integrera de olika delarna av ett naturligt sammanhängande ämnesområde. Om de grundläggande tekniska ämnena alltför mycket uppdelas i sina komponenter och undervisningen i dessa samtidigt hål- les skild från den tekniska tillämpningen, minskas elevernas möjligheter till överblick av ämnet i sin helhet. En integrerad undervisning ger sålunda tillfälle till mera omedelbara tillämpningar och därmed större motivation för studiet av de grundläggande teoretiska momenten än vad som blir möjligt, då en inbördes tidsordning mellan grunder och tillämpning mer fixeras. En sådan uppläggning torde också slutligen bidra till att ge eleverna en riktigare uppfattning om den tekniska verklighet, som kommer att möta dem i arbetslivet. Det komplicerade samspelet mellan olika tekniska faktorer, sådant det ter sig i praktiken, torde lättare kunna belysas i undervisning av detta slag.

I föreliggande förslag har principen med ämnesblock drivits längst vid ut- formandet av timplan för den maskintekniska linjen. Sålunda har ämnena enligt traditionell beteckning mekanik, hållfasthetslära, ritteknik, materiallära

och maskinelement sammansmälts till ett ämne, teknologi. Ämnena med samma namn på eltekniska och kemitekniska linjen är att betrakta mer som oriente- ringskurser men är även de upplagda enligt denna princip. På den byggtek- niska linjen är byggnadsmekanik, hållfasthetslära och byggnadskonstruktions- lära sammanförda till ett ämnesblock, benämnt byggkonstruktion, under det att byggnadsritning och byggnadsmateriallära inordnas i blocket byggnadstek- nik. Byggproduktion på samma linje har även blockkaraktär. Ämnet telekom— munikation på den eltekniska linjen innefattar moment från såväl radioteknik som telefonteknik enligt tidigare gängse beteckningar.

Denna integrationsprincip som grund för ämnesindelningen har så vitt utred- ningen har sig bekant tidigare icke prövats i praktiken. Det bör framhållas, att principens genomförande bygger på två viktiga förutsättningar, den ena att för systemet avpassade läroböcker utarbetas, den andra att lärare, vilkas kompetens omspänner hela ämnesblocket, kommer att kunna förvärvas åt fack- l skolan och, sett på längre sikt, kommer att vara utbildade för uppgiften. För 1 att underlätta arbetet med ämnet teknologi, det kanske mest typiska block- ämnet, har utredningen i anvisningarna för detta upptagit ett tämligen detal— |

jerat förslag till studiegång. Förslaget kan i viss mån ses som en vägledning för blockämnesprincipens genomförande.

Årskurs ] =55 v'h'

Årskurs ?.

=55 vtr

Med övriga fackskolor gemen-

ommu o männa ämnen

Matematik, fysik, kemi D Tekniska ämnen

_ & Matematik, fysik, Allmonna ämnen W ergonomi, . % företagsekonom

Diagram 8. Ämnen i teknisk fackskola

Lärotider, delningshestämmelser m. m.

Lärotide'r m. m. För närvarande finns vissa skillnader beträffande läsårets längd i olika skolformer. Läsåret omfattar sålunda 38 veckor utöver tiden för inträdes- och flyttningsprövningar vid allmänt gymnasium och handelsgymnasium samt 39 veckor vid grundskolan och vid tekniskt gymnasium, vid den sistnämnda skolformen inberäknat tiden för inträdes— och flyttningsprövningar. Vid ett fler— tal avdelningar vid yrkesskolväsendet främst inom handelsutbildningen omfattar

läsåret likaså 39 veckor. I sitt huvudbetänkande förutsätter gymnasieutred- ningen i kapitel 9, att nu rådande skillnader i fråga om läsårets längd avlägsnas och föreslår, att bestämmelsen om läsårets längd vid gymnasiet får samma ut- formning som för grundskolan. Fackskoleutredningen, som tidigare i samband med uppgörandet av förslag till bestämmelser för försöksverksamheten med två- åriga fackskolor uttalat sig för att läsåret i fackskolan bör omfatta 39 veckor, har samma uppfattning som gymnasieutredningen och menar, att enhetliga bestäm- melser beträffande läsårets längd bör åstadkommas. Då fackskolan kan komma att samorganiseras ej endast med gymnasiet utan på flera platser i landet med grundskolans högstadium eller med yrkesskola är det önskvärt, att bestämmel- sen om läsårets längd om möjligt får samma utformning i samtliga skolformer som står under den kommunala skolstyrelsens förvaltning. Fackskoleutredningen föreslår därför, att läsåret i fackskolan skall omfatta 39 veckor. Läsåret bör för- delas på en hösttermin och en vårtermin. Den övriga delen av året utgöres av ferier. Elevernas skolarbete fördelas på fem eller sex veckodagar, alltefter beslut av vederbörande myndigheter.

Beträffande läsårets början, upprop, årsavslutning, lov, planerings- och studie- dagar föreslår utredningen, att nuvarande bestämmelser i skolstadgan 5 kap. 16 och 29—32 åå skall äga motsvarande tillämpning i fackskolan.

Frågan om antalet veckotimmar i de olika fackskolorna har ingående över- vägts av utredningen. Å ena sidan bör stor hänsyn tas till de strävanden som under senare år framförts allt starkare, nämligen att man bör minska arbets- bördan för skoleleverna för att dessa skall kunna få en rimlig fritid, kunna ägna sig åt självvalda sysselsättningar och deltaga i föreningsverksamhet m. m. Utredningen har å andra sidan haft stora svårigheter att inom ramen för en arbetsvecka som ej blir alltför lång inrymma den utbildning som eleverna bör ges under de två läsåren i fackskolan. Vid vägande av olika önskemål och syn- punkter mot varandra har utredningen stannat för att föreslå att veckotimtalet i fackskolan anges till i princip 35 i båda årskurserna. Vissa variationer, i första hand nedåt men i vissa fall även uppåt, bör dock kunna förekomma. Sålunda föreslås att frivillig undervisning i teckning och musik skall kunna anordnas vid samtliga fackskolor samt som försöksverksamhet i vissa kommuner —— förberedande yrkespraktik vid teknisk fackskola. I den sociala och ekonomiska fackskolan bör —- då skäl härför föreligger rektor kunna nedsätta vissa elevers arbetsbörda genom att ge dem befrielse från deltagande i undervis- ningen i ämne eller del av ämne för fritt tillval (tillvalsgrupper).

Den dagliga undervisningstiden för eleverna bör ej få överskrida sju lektioner.

Gemensamma samlingar. Behovet av gemensamma samlingar är självfallet lika stort i fackskolorna som i andra skolformer. Det är här fråga om informa— tion av skilda slag, t. ex. i ordningsfrågor, aktuell orientering m. 111. men också samling av sådant slag som bidrar till att skapa gemenskap i en skola, där under-

visningen i övrigt är uppdelad på ett flertal, från varandra rätt olika linjer, grenar eller specialiseringar.

Gymnasieutredningen föreslår i sitt huvudbetänkande kapitel 9 att den nu- varande morgonsamlingen på allmänna gymnasiet ersättes av en gemensam sam- ling, som förutsättes omfatta samma tid som nuvarande morgonsamling, dvs. 10 eller högst 15 minuter. Den gemensamma samlingen bör kunna förläggas till en för skolans elever lämplig tidpunkt. Då det endast i undantagsfall torde vara möjligt att samla en gymnasieskolas samtliga elever till en för skolan gemensam samling, rekommenderar gymnasieutredningen att eleverna uppdelas i grupper, som alltefter det förekommande behovet kallas till i regel en åt två samlingar per vecka. Skolorna bör enligt gymnasieutredningen få stor frihet beträffande ut— formningen av programmet för de gemensamma samlingarna. Dessa kan sålunda omfatta information om skolans arbete, musikframföranden, visning av film, , uppläsningar eller korta anföranden. Medverkan från elevernas sida bl. a. genom i elevrådet bör eftersträvas. »Den gemensamma samlingen skall utformas så, att 4 den skänker känsla av samhörighet. Åsiktsfriheten får ej kränkas.» * Med tanke på de elever, vilka med stort intresse omfattat de tidigare morgon- samlingar, som behandlat religiösa frågor, föreslår gymnasieutredningen att 10- kaler och tid ställs till förfogande för samlingar av denna art. »Dessa bör emel- lertid vara frivilliga — deltagandet bör vara beroende av varje enskild elevs initiativ. Frekvenserna av sådana samlingar bör också vara elevernas ensak.»

Enligt fackskoleutredningens uppfattning måste frågan angående morgonsam— ling i fackskolan lösas med hänsyn till förhållandena i detta avseende i den skol— enhet, i vilken fackskolan ingår.

Ett betydande antal fackskolor kommer att ingå i samma skolenhet som gym- nasier. I överensstämmelse med vad som inledningsvis anförts angående behovet av gemensamma samlingar i fackskolan bör bestämmelserna vid gymnasierna om gemensam samling för information rörande skolan och för behandling av aktuella samhällsfrågor och andra aktuella frågor m. ni. även äga tillämpning på sådana fackskolor. Utredningen föreslår, att detsamma skall gälla även beträf- fande de ovan omnämnda frivilliga samlingarna.

I de fall då fackskolan är samorganiserad med grundskolas högstadium eller — under ett övergångsskede —- med kommunal flickskola eller realskola bör vid sådana skolenheter bestämmelserna i skolstadgan 5 kap. 35 & om morgonsam- ling äga tillämpning även på fackskolan.

Behovet av gemensamma samlingar för information och skapandet av en fas- tare skolgemenskap är självfallet lika stort i fackskolor som upprättas i anslut- ning till yrkesskolor som i övriga fackskolor. Även om för närvarande gemen— samma samlingar av den art, som gymnasieutredningen föreslår, ej förekommer inom yrkesskolväsendet anser fackskoleutredningen, att rektor vid sådan fack- skola bör — utöver föreskrivet antal lektioner — kunna få disponera tid för ge— mensam samling av fackskolans elever i den omfattning som kan anses påkallad. I främst de största städerna i landet kan vidare fristående fackskolor komma

att organiseras. De ovan för gymnasiet refererade bestämmelserna om gemen- samma samlingar föreslås gälla även för dylika fristående fackskolor.

Delningsbestämmelser. Som utredningen vid flera tillfällen framhåller går ut— vecklingen på skolväsendets område mot en ökad integration och utjämning av tidigare befintliga gränser mellan skolformerna. Inte minst torde detta gälla fackskolorna, som mer undantagsvis beräknas komma att upprättas som fristå— ende skolenheter. Enligt fackskoleutredningens uppfattning bör så långt detta är möjligt med hänsyn till utbildningens mål och undervisningens organisation och utformning m. m. likartade bestämmelser tillämpas i de skolformer som kan komma att ingå i samma skolenheter.

Vid behandlingen av proposition 196254; fastställde riksdagen vissa bestäm- melser avseende grundskolan för elevernas fördelning på klasser och grupper m. m. I stort sett innebär de 3. k. delningsbestämmelserna i grundskolan att klas— ser får upprättas för varje påbörjat 30—tal elever, att tillvalsgrupp får anordnas om minst fem elever valt gruppen samt att linje får anordnas i årskurs 9 såsom särskild klass om antalet elever är lägst tolv. Om elevantalet i årskurs 9 är lägre kan linje anordnas i samarbete med annan linje om elevantalet är lägst fem och den separata undervisningen för den förstnämnda linjen omfattar i medeltal högst sju veckotimmar, samt eljest, om antalet elever är lägst åtta.

Gymnasieutredningen redovisar i kapitel 12 i sitt huvudbetänkande en rätt omfattande utredning angående klass- och gruppstorleken på gymnasiet. Nämn- da utredning, som beräknat lärarlönekostnaderna på gymnasiet vid olika elev- antal och olika gymnasiefrekvens, finner att de för gymnasiet uppställda målen kan tillgodoses vid ett delningstal för klass av 30, om man samtidigt som regel kan ange elevantalet för upprättande av grupp till fem. Gymnasieutredningen föreslår dessutom vissa kompletterande bestämmelser. För anordnandet av den mer kostnadskrävande undervisningen i t. ex. vissa ämnen av ekonomisk och tek- nisk lärokurs skall sålunda krävas minst åtta elever. På orter med flera gym- nasier, där viss samläsning mellan gymnasierna kan anordnas anser gymnasie- utredningen att minimitalet för undervisning i enstaka ämne ävenledes bör kunna sättas till åtta.

Vid tillämpning av delningstalet 30 på undervisning i visst ämne föreslår gymnasieutredningen den modifikationen, att elevantalet under Vissa förhållan- den kan få något överskrida 30 utan att nya avdelningar behöver upprättas.

Vid bedömningen av storleken på klasser och grupper i fackskolan vill fack- skoleutredningen först erinra om vissa organisatoriska förhållanden som påver- kar elevantalet vid undervisningen.

I den sociala och den ekonomiska fackskolan kommer klasserna att samman- hållas för undervisning i obligatoriska ämnen under 22—25 respektive 22—29 veckotimmar. Eleverna kommer för den övriga undervisningen att uppdelas på mindre grupper genom specialiseringar, val av tillvalsgrupper m. m.

I den tekniska fackskolan kan en uppdelning på fyra linjer förekomma, var— jämte vissa specialiseringar erbjudes eleverna i årskurs 2.

Fackskoleutredningen anser det vara i hög grad angeläget att det antal spe- cialiseringar eller varianter, som enligt läroplanen finns inom varje fackskola, kan etableras i flertalet fackskolor. Utredningen föreslår därför, att elevantalet för anordnandet av undervisning i grenar, specialiseringar och tillvalsgrupper anges till lägst fem. I sådana ämnen där samläsning med andra fackskolor på skolorten kan anordnas, bör minimitalet fastställas till åtta med möjlighet för vederbörande länsskoln'ämnd att medge undantag med hänsyn till föreliggande speciella schematekniska svårigheter, alltför långa avstånd mellan skolorna o. d. Genom de här föreslagna delningsbestämmelserna erhålles likformighet med de för gymnasiet föreslagna.

För den tekniska fackskolan har utredningen funnit att delningstalet för upp— rättande av linje såsom särskild klass bör vara tolv med möjlighet för skolsty— relsen att på liknande sätt som fastställts för grundskolan upprätta linje i sam- läsning med annan linje inom tekniska fackskolan om elevantalet på respektive linje är lägst åtta.

Som motivering för det föreslagna delningstalet för upprättande av linje i den tekniska fackskolan får utredningen utöver till motsvarande bestämmelser för grundskolan hänvisa till de förändringar i elevantalet och de uppdelningar på grenar eller specialiseringar som uppstår i andra årskursen. På grund av kra- vet på praktik för inträde i årskurs 2 är det sannolikt att ett antal elever, som påbörjat studierna i årskurs 1, fullgör ett praktikår, innan de upptar studierna i årskurs 2, medan andra elever fullgjort praktik redan före inträdet i facksko- lan och alltså inte behöver göra något studieuppehåll. Man måste alltså räkna med att rätt stora variationer i elevantalet från årskurs 1 till årskurs 2 kan före- komma. Följderna härav kompliceras av att eleverna i årskurs 2 uppdelas i vissa ämnen på. grenar eller specialiseringar. För att i andra årskursen erhålla ett tillfredsställande underlag för gren- och gruppdelningar bör en viss marginal skapas genom ett något högre delningstal i årskurs 1.

I syfte att kunna garantera en oavbruten studiegång åt de elever i teknisk fackskola, som tidigare fullgjort den stipulerade praktiken bör enligt fackskole- utredningens uppfattning länsskolnämnden äga medge, att linje, gren eller spe- cialisering må anordnas vid lägre elevantal än som angivits i det föregående.

På samma sätt som gymnasieutredningen anser fackskoleutredningen det av praktiska och skolorganisatoriska skäl vara nödvändigt med Vissa möjligheter till mindre modifikationer av bestämmelserna om delningstalet 30 för upprät- tande av klass.

Om vid tillämpning av delningstalet 30 på undervisningen i visst ämne erhål- les ett antal klasser med vardera 30 elever och det överskjutande antalet elever blir ett, två eller tre, bör sålunda länsskolnämnden fatta beslut huruvida ny klass må upprättas eller om sistnämnda elever skall fördelas på redan bildade klasser.

Vid undervisningen i slöjd, hushållsteknik, laborationer, rit- och konstruk- tionsövningar och s. k. grupptimmar i vissa ämnen — samt, om särskilda Skäl föreligger, vid undervisning i maskinskrivning — bör enligt fackskoleutredning- ens uppfattning uppdelning av klass på två grupper kunna förekomma enligt vad som gäller för grundskolans högstadium, dvs. om elevantalet är lägst 17. I ämnet maskinskrivning bör delningen få företagas först efter medgivande av länsskolnämnden, som förutsättes äga kännedom om lokalförhållandena m.m. vid skolan.

Vid undervisning i s. k. C—språk (nybörjarspråk), årskurs 1, föreslår utred— ningen att delning aV klass på samma sätt må ske, om elevantalet i klassen är lägst 21.

Utredningen föreSIår även att delning av klass får äga rum i årskurs 1 under sammanlagt två 5. k. grupptimmar. Avsikten med denna förstärkningsanordning år att lärarna skall ges tillfälle att i mindre grupper bereda eleverna övning i studieteknik, ge dem individuell handledning i deras studier m. m. En av grupp- timmarna föreslår utredningen förlägges till ämnet svenska och den andra till det ämne eller den ämnesgrupp bland dem som är gemensamma för flertalet elever i klassen och där rektor bedömer att ifrågavarande timme — med hän- syn till ämnets art, lärarnas intresseinriktning m. m. — bäst kommer att ut- nyttjas för angivet ändamål.

Fackskoleutredningen förutsätter, att samundervisning anordnas i största möj- liga utsträckning i åmnen och kurser som är identiska. I de fall då avstånden ej blir för stora och schematekniska problem ej lägger hinder i vägen bör sam- läsning kunna äga rum även med andra fackskolor på skolorten. Särskilt ange- läget är detta beträffande ämnen och kurser, som väljes av ett mindre antal elever, t. ex. vissa C-språk, estetiska ämnen m. fl. tillvalsämnen. Elevantalet i en samundervisningsgrupp bör dock ej överstiga antalet elever i klass. Utredningen föreslår även, att —- i likhet med nu gällande bestämmelser i grundskolan länsskolnämnden mi, om särskilda skäl föreligger, medge att linje, gren eller grupp anordnas vid lägre elevantal än som sagts ovan.

I likhet med bestämmelserna för grundskolan bör besluten om anordnandet av klasser, linjer, grenar eller grupper bygga på elevantalet vid läsårets början, såvida ej annat särskilt föreskrives eller länsskolnämnden för visst fall av sär- skilda skäl medger 1;ndantag. Nedgår elevantalet därefter under det föreskrivna, bör klassen, linjen, grenen eller gruppen få bibehållas till krursens slut.

Som fackskoleutrcdningen berört i annat sammanhang, påbörjas innevarande läsår vissa förberedande försök angående varierande klasstorlek med utgångs— punkt från den reformverksamhet på detta område, som sedan en längre tid tillbaka bedrivits iUSA. Den egentliga försöksverksamheten, som även kom- mer att beröra facksiOIOI'na, avser överstyrelserna att igångsätta läsåret 1964/ 65. Ifrågavarande försörsverksamhet bör enligt fackskoleutredningens uppfattning följas med stor uppnärksamhet. Sannolikt har vi i vårt land stannat vid alltför konventionella uppfattningar angående storleken på klasser och undervisnings-

grupper. Åtskilliga skäl talar för att i vissa ämnen eller ämnesmoment ett större antal elever än 30 kan åtminstone tidvis undervisas gemensamt, Det är också troligt, att undervisningen skulle öka i effektivitet, om mindre grupper i något större utsträckning än vad nu är fallet, kunde organiseras för att bereda ele— verna övningar i studieteknik, diskussioner, grupparbeten In. 111. Ej heller kan det anses uteslutet, att undervisningen i vissa övningsämnen, där lokaler och utrustningar anskaffats för ett elevantal av högst 15—20, kan bedrivas i större grupper än de som allmänt accepterats i vårt land. Bl. a. erfarenheterna från andra länder talar för riktigheten av sådana överväganden, Fackskoleutred- ningen vill därför understryka, att överväganden och förslag i fråga om stor- leken av klasser och grupper, vilka utredningen här framfört, huvudsakligen baserar sig på en konventionell uppfattning om hur skolans arbete skall orga— niseras. Förestående försök med varierande klasstorlekar kan emellertid snabbt komma att ändra förutsättningarna härvidlag.

Allmänna riktlinjer för det inre arbetet Inledning

Undervisningens utformning har helt naturligt avgörande betydelse för realise— randet av fackskolans mål. I tidigare avsnitt har vissa allmänna riktlinjer angi- vits, som i detta avsnitt ytterligare belyses och utvecklas genom generella syn- punkter på undervisningens utformning. De förslag som här framställes måste ses mot bakgrunden av den principiella syn på undervisnirgen som redovisats såväl av skolberedningen som av gymnasieutredningen likson i de specialunder- sökningar som tidigare nämnts. Förslagen innebär främst att de centrala proble- men vid överväganden angående undervisningens utformnirg är frågor om hur eleverna tillägnar sig det stoff som läroplanen innehåller, vika, metoder som är de mest ändamålsenliga för att undervisningen skall ge ilte bara kunskaper utan även de färdigheter och den träning som är betydelsäull såväl för verk- samheten inom som rutom skolan. Det sista är i en skolform som fackskolan av utomordentlig betydelse. Undervisningen skall i viss utstläckning vara mål- inriktad och förbereda för om icke vissa bestämda yrken ;å dock yrkesverk- samhet inom breda sektorer direkt eller kort tid efter skolstidiernas slut. Fack— skolans arbetsformer bör också vara sådana att elevernas intresse väckes för att även efter skoltidens slut på egen hand tillägna sig kunskaper.

I den undersökning som utförts av Urban Dahllöf (SOI 1963z22) beträf- fande kraven på gymnasiet har framhållits, att praktiskt tiget, alla avnämare starkt betonat kravet på allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter. Detta krav har framförts inte bara från dem som är gymnasiets traditionella, avnä- mare utan även från näringsliv och förvaltning. Med hänsyi till vad som ovan anförts om elevernas kommande yrkesverksamhet måste (e synpunkter som

kommit från näringslivet och förvaltningen ha en stor tyngd när det gäller överväganden angående arbetsformerna i fackskolan. Sammanfattningsvis kan kraven sägas avse ökad vana vid att självständigt utföra uppgifter. Det på- pekas särskilt att eleverna bör ställas inför större arbetsuppgifter som de har att lösa på egen hand och att redovisningen av kursavsnitt borde samlas till mindre ofta förekommande redovisningstillfällen.

När det gäller att utforma undervisningen på ett sådant sätt att de nämnda kraven tillgodoses, har möjligheten att låta eleverna utveckla självständighet och tillämpa ett friare arbetssätt betonats vid åtskilliga tillfällen då man tagit ställning till gymnasiets inre arbete, senast av gymnasieutredningen. De förslag till friare arbetsformer som fackskoleutredningen här föreslår innebär därför till sitt syfte följaktligen ingenting nytt. Fackskoleutredningen vill emellertid genom sina förslag söka ge undervisningsarbetet en sådan organisation, att den skapar tillräckliga garantier för att de nämnda syftena realiseras i fackskolan. För de förslag som framställes är det därvid möjligt att stödja sig på de erfaren— heter som vunnits genom försöksverksamheten vid högre skolor.

Försöksverksamhet i detta avseende har ingående behandlats i gymnasieut- redningens huvudbetänkande kapitel 1 och kapitel 10, varför fackskoleutred- ningen här inskränker sig till ett kort referat av de synpunkter som där fram- föres. Vissa försök har under de senaste åren utförts i avsikt att i gymnasiet till- lämpa arbetsformer som gjort det möjligt för eleverna att under en längre sam- manhängande period på ett självständigt sätt bearbeta ett kursavsnitt eller ett visst material och att redovisa detta. Vad som därvid särskilt tilldrar sig intresse är betingsförsöken som inneburit att hela terminskursen delats [upp i större av- snitt, vilka studerats och redovisats i sin helhet. Försöken har visserligen varit av begränsad omfattning men de resultat som därvid vunnits tilldrar sig intresse. Även om inställningen bland såväl elever som lärare har varit växlande till olika moment av denna undervisningsform, har dock en majoritet av eleverna ut- tryckt den meningen att betingsläsning borde införas i varje fall i ett eller några ämnen på gymnasiet som ett normalt inslag i skolans arbete.

I samband med dessa försök har det dock betonats, att möjligheten till an- vändning av friare och sj'älvständigare arbetsformer i högsta grad är beroende av att eleverna är i besittning av den studieteknik som är mest ändamålsenlig för sådant arbete. Vid de refererade försöken har också en betydande del av den tid som stått till förfogande ägnats åt träning av färdigheter av studieteknisk natur som varit specifika för respektive ämne. Värdet av den studietekniska träningen belyses också av de försök som ägt rum vid försöksgymnasierna. Även om det av detta material är svårt att fälla entydiga omdömen om den studietek- niska träningens effekt synes dock försöksgymnasiets studieteknikkurs ha rönt uppskattning bland såväl elever som lärare. Det är därvid kursens innehåll som fått de positiva omdömena. Kritik har dock framförts mot att handledningen placerats utanför timplanen och att organisatoriska möjligheter saknats att integrera den med undervisningen i övrigt.

Behovet av studiehandledning belyses också av de undersökningar som profes- sorn Yngve Norinder utfört på gymnasieutredningens uppdrag ( SOU 1963:41 ). Denna undersökning ger belägg för att studieresultaten även beror på andra faktorer än t. ex. elevurval och elevernas allmänintellektuella ställning. En av de slutsatser som kan dras av undersökningen och som för övrigt helt överens- stämmer med de erfarenheter man gjort vid försöksgymnasiern-a är att denna handledning inte får stanna vid studieteknik i mer ytlig bemärkelse. Skall stu— dieträningen leda till några betydelsefulla förbättringar av studieresultaten bör den enligt Norinder utvidgas till att bli en studieträning i vid mening med in- riktning på att individuellt försöka påverka arbetsegenskaperna hos eleverna. Om ett självständigt arbetssätt tillmätes stor betydelse inom fackskolan, måste den kontinuerliga studieträningen tillmätas stor betydelse vid utformningen av undervisningen.

När fackskoleutredningen i fortsättningen närmare redogör för riktlinjerna i arbetet inom fackskolan inskränker sig utredningen därvid till de verksamhets— former som får anses specifika för åldersstadiet. De anvisningar som ges i grund- skolans läroplan liksom givetvis också de som ges i gymnasiets har till stora delar giltighet även för fackskolan. De generella synpunkter som i dessa ges på undervisningsformer och arbetssätt är av den karaktären att de är tillämpbara även på undervisningen i andra skolformer. Dylika synpunkter behandlas där- för ej i fortsättningen.

Studieteknik

I grundskolan har eleverna meddelats studieteknisk träning inom varje enskilt ämne. I målsättningen för ämnena i grundskolans läroplan betonas behovet av färdighetsträning och i anvisningar och kommentarer ges fortlöpande studie- tekniska anvisningar för behandlingen av lärostoffet. Man kan därför förutsätta att varje enskild elev, när han kommer från grundskola till fackskola är för- trogen med den arbets— och informationsteknik liksom med de hjälpmedel som är av betydelse för kunskapstillägnelsen i de ämnen han studerat. Dessutom har eleven erhållit en studieteknisk träning av mer generell karaktär. Fackskolan bör givetvis ta till vara dessa i grundskolan inövade färdighets- moment och bygga vidare på den basen. Som tidigare nämnts har vissa försök i den riktningen förekommit genom försöksgymnasiets handledning i studietek— nik. Dess utformning har emellertid, framförallt därför att studietekniken för— lagts utom timplanen, utsatts för kritik och det bör därför övervägas, om inte den generella handledningen i studieteknik i fackskolan bör utformas efter andra linjer. Som särskilt betydelsefullt har det, t. ex. genom N orinders undersökningar framhävts att studietekniken ej bör framstå som en separat uppgift utan på ett naturligt sätt infogas i ämnesstudiet. Varje särskilt ämne kräver specialfärdig- heter, som det skulle vara svårt att ägna uppmärksamhet i en generell studie— teknisk handledning och som endast med svårighet kan övas utan anknytning

till stoffet. Dessutom måste uppmärksammas att fackskolans läroplan inne— håller ämnen som tidigare icke studerats i grundskolan.

De element i försöksgymnasiets studieteknikhandledning som rönt uppskatt- ning är framför allt den grundläggande inlärningspsykologiska orienteringen lik— som möjligheterna att diagnostisera de individuella studievanorna. Med utgångs- punkt i detta konstaterande har gymnasieutredningen i kapitel 10 i sitt huvud- betänkande lagt fram ett förslag till introducerande studieteknisk handledning i det nya gymnasiet. Denna innefattar generell studieorientering och studie- teknisk information. Dessa uppgifter fördelas på information vid en introduk- tionsdag vid första årskursens början, studievanediagnostisering i anknytning till introduktionsdagen och grundläggande inlärningspsykologisk information under några timmar till förfogande. Utöver denna introduktion föreslås kon- tinuerlig studieteknisk träning grundlagd genom fyra grupptimmar, dvs. lektio- ner med delad klass i årskurs 1, som möjliggör individualisering av handled- ningen. Eftersom de förslag som framlägges i nyssnämnda kapitel dels är av generell karaktär, dels i sak innebär en fortsättning av den handledning som påbörjats i grundskolan bör den principiella uppläggningen av den grundläg— gande studietekniken kunna vara densamma såväl i fackskola som i gymna- sium. Detta är särskilt betydelsefullt med tanke på de möjligheter som enligt fackskoleutredningens förslag i kapitel 5 bör stå öppna för elever att övergå såväl från fackskola till gymnasium som från gymnasium till fackskola. Det är visserligen svårt att kvantitativt fastställa omfattningen av sådan övergång, men även om den skulle vara relativt litet omfattande är det betydelsefullt, att de elever som går över från den ena skolformen till den andra icke möter spe- ciella svårigheter som är förbundna med olikheter i arbets- och studietekniken i respektive skolformer. Fackskoleutredningen föreslår därför en utformning av den grundläggande studietekniska handledningen i nära anslutning till det för— slag som nyligen framlagts av gymnasieutredningen.

Det innebär att för den grundläggande handledningen speciell tid bör ställas till förfogande. Det kan delvis ske genom att man utnyttjar en del av den tid som avsättes för introduktion i studierna vid fackskolan. Denna föreslås få form av en introduktionsdag vid eller i nära anslutning till höstterminens början, en introduktionsdag som bör komma till stånd även av andra skäl, t. ex. för infor- mation av allmänt studieorienterande karaktär. Vidare bör i social och ekono- misk fackskola för studieteknikhandledningen kunna utnyttjas ett par timmar till förfogande under början av höstterminen i årskurs 1, varvid sådana avsnitt kan behandlas som kan ges åt stora grupper samtidigt. Härmed avses som när— mare framgår av läroplanens allmänna anvisningar (kapitel 8) viss inlärnings— psykologisk information. I ekonomisk och teknisk fackskola bör motsvarande tid friställas från annan undervisning (se 5. 57).

Dessa åtgärder är av generell karaktär. För att den studietekniska träningen skall få effekt krävs emellertid att även den grundläggande handledningen kan varieras efter elevernas individuella behov. Detta torde vara desto angelägnare

som eleverna vid inträdet i fackskolan kommer från olika skolor och tillhör olika ålderskategorier och därför kan förutsättas ha delvis skiftande studievanor. An- tagligen kommer det därför för många elever att bli svårt att i praktiskt hand- lande direkt tillämpa den teoretiska orientering som ovan nämnts. Den teore- tiska introduktionen skall visserligen fullföljas genom praktisk tillämpning i varje enskilt ämne, men det torde i alla situationer inte vara möjligt att stanna vid råd och anvisningar som avser alla elever. För att just tillgodose elever med skiftande studievanor är en mer individualiserad handledning erforderlig. Det förutsätter en kontakt emellan elev och lärare som i den vanliga undervisnings- gruppen torde möta vissa svårigheter. För att möta dessa svårigheter har gym- nasieutredningen föreslagit en anordning med s.k. grupptimmar i årskurs 1, innebärande att undervisningsavdelningen får delas under fyra veckotimmar, avsedda i första hand för arbetsteknisk bearbetning av stoffet. Fackskoleutred- ningen har övervägt behovet av ett motsvarande arrangemang i fackskolan. Be— hoven är givetvis likartade i såväl fackskola som gymnasium och skäl finns där— för för ett likartat arrangemang. Fackskoleutredningen har emellertid stannat för att föreslå endast två grupptimmar för studieteknisk handledning i årskurs 1. Skälet härtill är att i fackskolan till skillnad från gymnasiet — systemet med tillvalsgrupper liksom tillvalsämnen i första årskursen kommer att leda till un- dervisningsavdelningar som i åtskilliga ämnen väsentligt kommer att understiga delningstalet för klass, i varje fall på social och ekonomisk fackskola. Fackskole- utredningen föreslår dessutom som tidigare nämnts i detta kapitel (5. 90), att delning av klass får företagas i vissa ämnen. Detta gäller särskilt teknisk fack- skola. Genom dessa anordningar synes undervisningsgruppernas storlek i fack— skolan att i åtskilliga ämnen komma att bli lägre än på gymnasiet. Grupptim- mar föreslås därför endast i sådana, ämnen som alltid kan förutsättas nå del- ningstalet för klass. Den ena bör därför vara förlagd till svenska. Den andra grupptimmen bör ej permanent knytas till något bestämt ämne. Den bör kunna disponeras relativt fritt och läggas till det ämne där behoven synes mest ange- lägna och utbytet av den studietekniska träningen blir störst. På så sätt vinnes även att den andra grupptimmen kan förläggas till ämne där av studieteknik- träning specith intresserad lärare finns att tillgå. Det bör därför ankomma på skolans pedagogiska ledning att varje läsår avgöra vilket ämne som skall till- delas grupptimme eller om den eventuellt skall fördelas mellan två ämnen.

Verksamhetsformer

Arbetsuppgifte'rna. Den individuella studieträningen utgör givetvis en viktig förutsättning för möjligheten att använda arbetsformer, som bygger på elev- aktivitet och som utöver inhämtandet av kunskaper stimulerar till lösning av problem och skapande verksamhet. Eleven bör få tillfälle att tillämpa den ar- betsteknik han förvärvat och utveckla den vidare på uppgifter, som successivt ställer större krav på hans förmåga i olika avseenden. Målsättningen bör vara

att eleven vid fackskolans slut skall ha förmåga att på egen hand förhållande- vis självständigt kunna ge sig i kast med rätt omfattande uppgifter.

Denna förmåga kan utvecklas genom att arbetsuppgifterna får växa konti- nuerligt. Lärostoffet kan organiseras så att eleven efter att vid fackskolestu— diemas början ha fått i undervisningen svara för ett relativt kort avsnitt suc- cessivt vänjes att svara för större avsnitt än de som vanligen ges som läxa. Studietekniken får därmed en naturlig tillämpning. Eleven blir tvungen att mer självständigt ta ställning till och söka överblicka ett förelagt avsnitt än när läxan ges till varje ny lektion.

Fackskoleutredningen förutsätter därför att en övergång ifrån den dagliga korta arbetsuppgiften till ett system med längre sammanhållna uppgifter, i ana— logi med gymnasieutredningens förslag kallade långläxor, sker i slutet av första årskursen och regelmässigt tillämpas under den andra årskursen. Detta förutsät— ter givetvis att undervisningen samtidigt undergår erforderliga förändringar. En närmare presentation av arbetsformer m.m. ges i kapitel 8. För förverkligande av det här uppställda målet kräves att klassundervisningen i traditionell me- ning samtidigt ersättes med former av mer handledande undervisning, vars uppgift bör vara att föra in eleverna i de problem som är väsentliga i varje upp- gift, att ge de erforderliga anvisningarna för hur dessa skall lösas samt att ge upplysningar om hjälpmedel för lösandet av uppgifterna. Genom systemet med långläxor kan antalet uppgifter eller läxor som skall redovisas nedbringas till en eller två per dag. Härigenom bör större effekt erhållas i hemarbetet och elevens arbetsbörda minskas.

Beting. Gymnasieutredningen har i sitt betänkande föreslagit genomförandet i de två högsta årskurserna av en arbetsorganisation påminnande om långläxor, betecknad beting. Betingsorganisationen förutsättes i gymnasiet i de två högsta årskurserna få i viss omfattning obligatorisk karaktär.

Betinget kan schematiskt uppfattas som en förlängd långläxa, som en tillämp- ning av långläxans teknik på ett något större avsnitt. Syftet med betingsläs- ningen är att uppöva förmågan att mer självständigt bearbeta ett förelagt ma— terial av teoretisk eller praktisk natur och att på egen hand lösa mer omfattande arbetsuppgifter. Betingsläsningen ökar också möjligheterna till en mer indivi- dualiserad arbetstakt och fördjupning och ger tillfälle för eleven att friare dis— ponera sin tid, vilket samtidigt ställer krav på elevens förmåga till arbetsplane— ring. Den förutsätter dessutom att undervisningen till större eller mindre del får friare former för handledning och studium inom det timtal som är tilldelat ämnet. Den samlade tiden för ett ämne fördelas under en betingsperiod på olika avsnitt t. ex. genomgång, handledning, självstudium och redovisning, varvid en icke obetydlig del av schematiden friställes för elevens eget arbete.

Gymnasieutredningen har i sitt förslag till betingsstudium uppmärksammat speciellt arbetsbördan för eleverna och framhållit att en sådan organisation av studierna inte får leda till en ökad arbetsbörda. Den ökade självständiga insat—

sen från elevernas sida som kan ta större tid än andra undervisningsformer skall kompenseras genom motsvarande ledighet från lektionstid.

Fackskoleutredningen avser icke att föreslå lika omfattande betingsläsning i fackskolan som i gymnasiet, med särskild hänsyn till att inom fackskolan viss schematid, specialarbete, avsatts för fullgörande av självständiga arbetsuppgif- ter. Vidare bör uppmärksammas att fackskolan till skillnad från gymnasiet har en kortare tid för den successiva arbetsträning som är en förutsättning för ett framgångsrikt bedrivande av betingstudier. Sista terminen i årskurs 2 bör dock beting obligatoriskt anordnas i ett ämne. Även därutöver bör studierna under årskurs 2 i lämplig utsträckning organiseras som betingstudier (jfr kap. 8). Rektor och studierektor bör ägna detta speciell uppmärksamhet och i konfe— renser vid vårterminens slut under första årskursen diskutera och fastställa vilka ämnen som eventuellt skall betingsläsas under andra året.

Gymnasieutredningen har påpekat behovet av att exempel på lösningar för betingstudium i form av studieplaner utarbetas för varje ämne och därvid före- slagit att det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att se till att dylika blir tillgäng- liga. Fackskoleutredningen finner det angeläget att understryka detta behov. Vid det arbete som utföres inom skolöverstyrelsen med upprättandet av dylika studieplaner bör även fackskolans behov beaktas.

Koncentration av schemat. Vid försöksverksamheten med betingsläsning har det påpekats att om betingstudiet inpassas i ett schema av hävdvunnen typ kan det bli utsträckt över en ogynnsamt lång tid. Betingstudium har därför ofta kombinerats med schematekniska anordningar för att kompensera detta förhål— lande. Man har därvid eftersträvat att åstadkomma att betingen kan genom- föras under en kortare tidsperiod med ett större antal veckotimmar. För att åstadkomma detta har timplanen koncentrerats genom olika metoder. En me- tod har varit att ämnen med lägre timtal koncentrerats till ena halvan av läs- året. Mot dessa har då lagts ämnen med lika timtal under den andra halvan av läsåret eller också har andra ämnen koncentrerats partiellt under hälften av läsåret. Det innebär att dessa ämnen under vissa tidsperioder varit företrädda med ett större och under andra med ett mindre timtal.

Även andra skäl talar för en koncentration av timplanen. Antalet samtidigt lästa ämnen i fackskolan blir i vissa fall förhållandevis stort. Det vore därför värdefullt om antalet samtidigt lästa ämnen kunde nedbringas. Gymnasieutred- ningen som diskuterat samma problematik har framfört förslaget att skolorna ålägges att genomföra en obligatorisk minimikoncentration givetvis med rätt för dem att företa ytterligare koncentration i den mån de lokala omständighe- terna medger det. Med hänsyn till att antalet ämnen med förhållandevis lågt timtal är stort i fackskolan vill fackskoleutredningen föreslå att de ämnen som i timplanen är representerade med två veckotimmar eller mindre i regel kon- centreras till ena hälften av läsåret dock med undantag för estetiska ämnen och gymnastik. Vissa ämnen med högre timtal bör också göras till föremål för

obligatoriska koncentrationsanordningar, t. ex. sådana ämnen som är förlagda till enbart den ena årskursen. Vid utarbetande av en arbetsordning med koncen- tration av vissa ämnen bör dock vid förläggandet av ämnena till olika delar av läsåret deras inbördes sammanhang uppmärksammas. Koncentrationen får gi- vetvis icke ske på ett sådant sätt att väsentliga möjligheter till samverkan emel— lan ämnen omöjliggöres. Likaså måste möjligheterna för eleverna att läsa ämnen för fritt tillval uppmärksammas.

Specialarbete. Den studie— och arbetstekniska träning som hittills diskuterats gäller det stoff som ligger inom läroplanens ram. Det gäller alltså ett stoff som i större eller mindre utsträckning är gemensamt för alla elever. Fackskoleutred— ningen har bedömt det vara av värde för eleverna att få tillfälle att tillämpa sina färdigheter även på sådana uppgifter som ligger utanför läroplanen och som eleven själv har valt individuellt eller tillsammans med sina kamrater. Det bör vara uppgifter av en sådan uppläggning att de innehåller, om möjligt, de kompo- nenter av färdigheter och kunskaper som eleverna tidigare tillägnat sig. De bör vidare vara så utformade att de ger en möjlighet till samordning av stoff och får- digheter från olika ämnen. Fackskoleutredningen har därför föreslagit att i års— kurs 2 specialarbete inlägges med två veckotimmar på schemat. Undantag har dock gjorts för den tekniska fackskolan, där bl. a. konstruktionsuppgifter inom de tekniska tillämpningsämnena upptar en stor del av elevernas arbete och ofta har den karaktären, att de till sin inriktning bör jämställas med social och eko— nomisk fackskolas specialarbete.

Den samlade tid som ställs till förfogande under rubriken specialarbete bör under läsåret fördelas på olika ämnen efter elevens eget val. Dock bör i regel minst tre ämnen vara representerade. Stor frihet bör ges eleverna vid val av arbetsuppgifter inom ramen för specialarbete och arbetsuppgifternas omfatt— ning bör också kunna variera efter elevens intresse och fallenhet. Medan en elev kan få koncentrera sig på en uppgift i vart och ett av tre ämnen bör andra kunna få dela sin tid mellan flera smärre uppgifter. Det bör heller inte vara ute- slutet att en del av de av eleverna valda uppgifterna ej anknyter till något speciellt ämne i fackskolan. Förtjänstfullt vore om dessa arbetsuppgifter stund- om kunde få en sådan karaktär att de kombinerade kunskaper och färdigheter från olika ämnen.

Beträffande formerna för specialarbetets bedrivande hänvisas till kapitel 8. Att specialarbete schemalägges med ett visst antal veckotimmar betyder ej att eleven skall vara bunden att utföra sitt arbete inom skolan eller under just den angivna tiden. Åtskilliga uppgifter torde kunna ges som innebär insamlan— de av data utanför skolan eller studier som kan förläggas till annan plats än skolan. Att specialarbetet schemalägges får ej heller innebära att handled- ningen koncentreras till dessa timmar. Det torde av praktiska skäl vara lämp- ligast att läraren kontinuerligt håller sig underrättad om arbetets fortgång, att eleverna vid olika tidpunkter anmäler sitt behov av hjälp och handledning och

att lärare och elev överenskommer om lämplig tid för denna (om sättet att in- räkna detta i lärarens tjänstgöring se nedan). Schemaläggningen innebär för- utom att den löser vissa tekniska problem, att under denna tid skolans hjälp- medelsresurser och vissa lokaler frigöres från andra uppgifter för att kunna utnyttjas av eleverna.

Specialarbetet skall givetvis under sådana förhållanden icke vid tjänsteför- delning inräknas i viss lärares tjänst eller fördelas jämnt på lärarna. För att den tid som ställes till förfogande skall kunna utnyttjas allt efter behov av handled— ning fördelade på olika lärare och olika ämnen föreslår fackskoleutredningen, att för specialarbete medel ställes till rektors förfogande motsvarande ersättning enligt AT 30. Denna summa fördelas vid läsårets slut mellan lärarna i de pro— portioner de stått till förfogande för handledning av specialarbetet.

En svårbedömbar fråga är i vad mån det arbete som utförts inom ramen för specialarbetet skall premieras på något sätt, dvs. om det skall ske någon registrering av prestationen på slutbetyget. Man kan om man vill välja att be- tygsätta specialarbetet antingen låta det återverka på betyget i visst ämne eller införa ett särskilt graderat omdöme om elevens förmåga att utföra arbetsupp- gifter på egen hand.

Från den senare typen av omdöme måste man förmodligen avstå av hänsyn till att utvärderingsinstrument för närvarande saknas för en sådan bedömning. Dessutom kan mot ett sådant omdöme anföras att specialarbetet är en del av övrigt skolarbete och närmast är att hänföra till den arbets— och studietekniska fostran och att det vore felaktigt att bryta ut ett sådant moment för att betyg- sätta det.

Även mot förslaget att låta prestationen inom ramen för specialarbete åter- verka på ämnesbetyget kan invändningar göras. Härvid bortses från de fall då elev kan tänkas välja ett specialarbete som berör ett ämnesområde som endast delvis kan sägas ligga inom ramen för ett schemaämne. Avgörande torde vara dels att specialarbetet ofta torde komma att utföras som grupparbete samt att det skulle kunna få en olycklig styrning av valet av ämnen om specialarbetet särskilt betygsattes. Ämnesvalet bör rimligtvis styras främst av elevernas in— tresse, ej av spekulationer om betygshöjningar i visst eller vissa ämnen.

Avstår man från att vitsorda elevens förmåga genom ett särskilt betyg eller genom att låta det återverka på betygsgivningen i visst ämne behöver man för den skull inte eliminera möjligheten att på ett eller annat sätt premiera presta— tionen. Generellt kan naturligtvis sägas att vad eleven uträttar otvivelaktigt kommer hans allmänna prestationer tillgodo utan att det speciellt belönas. Man bör då överväga vilken inverkan det kan ha på elevernas inställning till utfö- rande av obligatoriskt specialarbete om en förtjänstfull prestation inte markeras på något sätt. Fackskoleutredningen finner det angeläget att detta på något sätt beaktas. Med hänsyn till vad tidigare anförts om svårigheten att avge gra— derade omdömen har fackskoleutredningen därför stannat vid att föreslå, att i

slutbetyg från fackskola med viss utförlighet noteras vilket eller vilka special- arbeten eleven utfört.

Grupparbete. I olika sammanhang har fackskoleutredningen betonat betydel- sen av grupparbete bl.a. i samband med framställningen om beting och spe— cialarbete, varför det finnes skäl att något utveckla motiveringar härför. Fack— skoleutredningen ansluter sig till de allmänna motiveringarna för grupparbete som anförts av skolberedningen och gymnasieutredningen, men vill utöver dessa understryka de anledningar som finnes att lägga särskild vikt vid detta arbetssätt i fackskolan. Fackskolan avser att vara en målinriktad yrkesförbe- redande skola. Eleverna skall kunna gå ut till yrkesverksamhet direkt från den ekonomiska respektive tekniska fackskolan och naturligtvis också från den so- ciala fackskolan. I arbetslivet är sådana arbetsformer vanliga som förutsät- ter samverkan mellan flera personer inom en arbetsgrupp. Det gäller i hög grad de arbetsfält dit elever från ekonomisk och teknisk fackskola söker sig. Det gäller också de fält dit elever från social fackskola söker sig direkt eller efter yt— terligare studier. Fackskolan skulle försumma en betydelsefull del av studie- och arbetsträningen, om eleverna ej finge tillfälle att använda sig av de arbetssätt som avnämare och samhälle betraktar som oundgängliga och som de kommer att möta i yrkeslivet. Det bör därför vara angeläget att arbetsuppgifterna ar- rangeras på ett sådant sätt att den lämpligaste lösningen ofta är grupparbete. Att skapa sådana arbetssituationer bör i många ämnen vara relativt lätt. Enkla marknadsundersökningar kan vara en naturlig uppgift för elever i ekonomisk fackskola. För elever i social fackskola bör inom ramen för ämnena socialkun- skap och konsumentkunskap sådana arbetsuppgifter kunna läggas upp som in— nebär exempelvis insamlande av data genom enkäter, studiebesök, intervjuer ute i samhället och bearbetning av dessa data. I teknisk fackskola är konstruk— tionsuppgifter av den karaktären att de i regel är lämpliga som gruppuppgifter. Över huvud taget bör det vara skolans strävan att skapa realistiska arbets— situationer och tillämpa sådana arbetsformer som kan ge kontakt mellan skolan och arbetslivet utanför skolan.

Samverkan och planering

Grundskolans läroplan vittnar om långt gående strävanden till samverkan mel- lan ämnen. Man kan således förvänta sig att de elever som går vidare till fack- skolan erfarit olika former av samordnad eller samlad undervisning. Att bryta ämnenas isolering och skapa en samordnad undervisning är ett sedan länge ut- talat önskemål som även beaktats i mycket hög grad i det förslag till läroplan som gymnasieutredningen framlagt för det nya gymnasiet. De resultat som vun- nits genom försöksverksamhet med samverkan mellan olika ämnen talar också för att det innebär en avsevärd stimulans för arbetet i skolan. Träningen att sammanställa och samordna kunskaper från olika ämnesområden till ett sam—

manhang vänjer eleverna att se problem ur flera synvinklar. Därtill kommer att vinster i form av minskad tid och minskat arbete kan ernås genom samverkan. Vidare kan dubbelbehandling av ämnesstoff undvikas vilket också innebär ratio- naliseringsvinster. Alla skäl talar således för att även fackskolan bör i sin läro- plan och vid undervisningens utformning ägna största uppmärksamhet åt sam- verkan mellan olika ämnen.

På sätt och vis föreligger bättre förutsättningar för samverkan i fackskolan än t. ex. på grundskolans högstadium. Varje fackskola är mer eller mindre mål— inriktad. De olika ämnena på timplanen utgör ingredienser som samlat skall ge en utbildning avsedd för vissa yrkesfält. Det har därför också varit fackskole— utredningens strävan vid utarbetandet av läroplanen att stoff från olika ämnen inom en och samma fackskola skall utformas på sådant sätt att ämnena färdig- hets— och kunskapsmässigt stöder varandra. Vidare har genom timplanens ut- f formning en sådan följd skapats mellan ämnena, att exempelvis moment som

behandlas i ett ämne i årskurs 1 återupptages och vidareutvecklas i ett annat ämne i årskurs 2. Som exempel härpå kan anföras hur i ekonomisk fackskola den gemensamma kursen i företagsekonomi i årskurs 1 utgör grund för under- visningen i respektive redovisning, distribution och förvaltning i årskurs 2. Vidare kan anföras hur i teknisk fackskolas årskurs 1 stoffet fördelas mellan de teoretiskt grundläggande ämnena matematik, fysik och kemi och de grund- läggande momenten i teknologi och hur dessa gemensamt stöder de tekniska tillämpningSämnena i årskurs 2. Från social fackskola kan anföras hur de gene— rellt socialt orienterande ämnena samhällskunskap, psykologi och historia inne— hållsmåssigt samordnats med de mer tillämpningsbetonade socialkunskap och konsumentkunskap i årskurs 2. , För övrigt bör även anmärkas hur i strävan att åstadkomma ytterligare sam— verkan mellan ämnen fackskoleutredningen sökt att samla det stoff som i skol- beredningens förslag var fördelat på flera ämnen till vissa för utbildningen grundläggande blockämnen, t. ex. företagsekonomi, samhällskunskap och konsu- mentkunskap. Beträffande den tekniska fackskolan framfördes och exemplifie— rades denna idé redan i skolberedningens betänkande.

I läroplanen ägnas den horisontella samverkan mellan samtidigt studerade ämnen stor uppmärksamhet. Det gäller t. ex. samverkan mellan skilda tekniska ämnen, men även mera ovanliga former för samordning, t.ex. mellan språk och naturvetenskapliga ämnen. Fackskoleutredningen vill mycket starkt under- stryka angelägenheten av att dessa uppslag i läroplanerna utnyttjas och att samverkan kommer till stånd inom schemat samt att man därvid beaktar icke blott samverkan mellan ämnesstoff utan även möjligheten att samordna trä— nandet av färdigheter. Läraren i det enskilda ämnet bör vid sin planering av ord— ningsföljden mellan ämnenas olika moment, en planering för vilket läroplanen medger en icke obetydlig frihet, beakta alla tillfällen till samverkan med an- gränsande samtidigt studerade ämnen, även om sådan samverkan inte äger rum i organiserade former.

hIed hänsyn till den vikt som läroplanen fäster vid samverkan och för att ge en anledning till gemensamt planeringsarbete vill fackskoleutredningen i likhet med gymnasieutredningen föreslå att organiserad samverkan skall förekomma inom något eller några ämnesområden i varje årskurs. Rektor har härvid att efter hörande av konferens fastställa vilket eller vilka ämnesområden som är lämpliga för samverkan. Därvid bör även möjligheterna till samlad undervis— ning övervägas i den mån tjänstefördelning och schemaläggning gör sådan möjlig.

Fackskoleutredningen vill också fästa uppmärksamheten på att möjligheter till samverkan särskilt bör utnyttjas vid utformande av specialarbete. Även in- slag i undervisningen som normalt ej är att hänföra till schemabunden ämnes— undervisning bör kunna uppmärksammas som objekt för samverkan mellan olika ämnen. Fackskoleutredningen vill härvidlag endast peka på hur studiebesök, exkursioner och lägerskolor kan utnyttjas för detta ändamål. Det sätt på vilka timmar till förfogande utnyttjas kan också för eleverna understryka samhörig- heten mellan olika ämnen.

Samverkan och samordning ställer krav på planering. Denna planering kan inte bara avse den enskilde läraren och ett enskilt ämne utan måste avse större eller mindre grupper av lärare och ämnen. Ofta kan naturligtvis inom en skola de behov av planering och samråd som aktualiserats genom samverkansprojekt lösas på informella vägar genom personliga kontakter. Men även om en mycket väsentlig del av samverkan kan åstadkommas på ett personligt plan så torde det, när större avsnitt aktualiseras, t. ex. när den ovan föreskrivna obligatoriska samordningen organiseras, eller när planläggning för en hel årskurs görs i syfte att uppmärksamma samordningen mellan ett större antal ämnen, vara nödvän- digt att tillgripa formellt samarbete genom konferenser.

Fackskoleutredningen förutser att konferensernas arbete med dessa projekt på ett framgångsrikt sätt bör kunna samordnas genom den studierektorsbefattning som utredningen föreslår skall inrättas (jfr kap. 6), eftersom studierektorn har till speciell uppgift att närmast under rektor handlägga pedagogiska frågor.

Då det kan förutses att i varje fall under uppbyggnadsperioden —- behovet av samråd mellan skolans olika befattningshavare är rätt omfattande, vore det angeläget att en del av de erforderliga ämneskonferenserna kunde infogas i sko- lans normala arbetsdag. Gymnasiefutredningen har i sitt betänkande uppmärk— sammat ett system för konferenser som tillämpas inom försöksverksamheten, s.k. rörliga konferensdagar, varvid konferenserna hållits på undervisningstid. Lärarna har då friställts från undervisningen och eleverna har givits arbetsupp- gifter av en sådan uppläggning, att de bygger på självständigt arbete. För att förhindra att dessa på schematid förlagda konferenser på ett ensidigt sätt skulle komma att åstadkomma timbortfall för vissa ämnen har konferenserna enligt en viss plan flyttats från veckodag till veckodag.

Denna typ av konferenser synes visserligen kunna lösa många av de problem som varit förknippade med formella överläggningar angående undervisningen

och bör därför prövas, men fackskoleutredningen vill ej föreslå den som den enda eller reguljära formen för konferenser. Konferensbehovet är så skiftande till karaktär och kronologisk placering att under alla förhållanden åtskilliga kon— ferenser bör hållas utanför undervisningstid. Dessutom kommer fackskola i många fall att vara samordnad med annan skolform. Det vore därför mindre lämpligt att binda formerna för konferenser i fackskolan på ett sådant sätt som kan skapa svårigheter för administrationen av arbetet i en skolenhet med flera skolformer. I sådana fall där fackskolan har en lärarkår som delvis utnyttjas i en annan skolform måste givetvis en anslutning till dennas former för konferens- arbete ske.

Hjälpmedel

I läroplanen lägges stor vikt vid att inhämtandet av kunskaper och färdighets- träningen sker på ett sätt som utvecklar elevernas förmåga att arbeta på egen hand. För att tillgodose detta är det betydelsefullt att eleverna till sitt förfo- gande har de hjälpmedel som kan förverkliga detta syfte och att de hjälpmedel som finns tillgängliga utnyttjas på ett från studieteknisk synpunkt lämpligt sätt. Behovet av hjälpmedel i skolarbetet behandlades utförligt av skolberedningen i ett särskilt betänkande (SOU 1961:17). Även gymnasieutredningen har i sitt huvudbetänkande, kapitel 16, ingående behandlat hjälpmedlens och lokalernas roll för studiearbetet. Fackskoleutredningen framlägger därför ej något eget utförligare förslag angående hjälpmedelsbehovet. Utredningen vill här endast avge några generella synpunkter på hjälpmedlens funktion i undervisningen. Fackskoleutredningen vill då särskilt uppmärksamma två områden av betydelse för utformningen av undervisningen i fackskolan. Det ena gäller det tryckta studiematerialets, särskilt läroböckernas, utformning. Det andra gäller behovet av sådana hjälpmedel som kan användas för bearbetning av ett stoff utan stöd av lärarens kontinuerliga handledning.

I det praktiska skolarbetet preciseras lärokurserna i betydande utsträckning av läroböckerna. Dessa är stundom utformade på ett sådant sätt att utrymmet för elevernas eget självständiga ställningstagande till de informationer som ges blir litet. Möjligheten att utifrån den framställning som ges i läroboken söka sig fram till de ytterligare upplysningar och till det material som kan belysa de problem som behandlas är i många fall alltför begränsade.

För att kunna svara emot de mål som satts för fackskolan och för att kunna tillgodose behovet av självständiga arbetsformer skulle läroboken och övrigt studiematerial behöva ha en helt annan bredd och en delvis annan utformning än de läroböcker som för närvarande finns. För utformningen av läroböcker för fackskolan erbjuder sig nu ett tillfälle som tidigare inte funnits när det gäller övriga skolformer. Fackskolan representerar ett nytt inslag i svenskt utbildnings- väsende. De läroböcker och övrigt studiematerial som utarbetas för fackskolan

kan utformas utan att hänsyn behöver tas till tidigare förekommande skolfor- mer på motsvarande åldersstadium.

Den form för läroböcker som synes böra eftersträvas är ett lärobokssystem utformat kring en stomme bestående av en grundbok, som innehåller en sam- manfattande framställning. Den komplettering som grundboken behöver i form av olika typer av hjälpmedel bör produceras i direkt anknytning till grundbo- ken och kan utgöras t. ex. av studiehandledningar för eleverna och lärarhandled- ning. Till detta kan sedan fogas ytterligare material i form av bilder, ljudband, filmer etc. För åtskilliga av fackskolans ämnen borde denna typ av lärobok vara direkt oundgänglig. Det gäller t. ex. sådana ämnen som socialkunskap, företags— ekonomi, teknologi och konsumentkunskap. Bortsett från de allmänt pedago- giska synpunkter som här ovan anlagts på lärobokens utformning torde det vara praktiskt ogörligt att utforma en lärobok för dessa ämnen som tillgodoser alla de tänkbara variationerna inom ämnet i form av individualiseringar för eleverna eller i form av anpassning till den lokala situationen på orten. I dessa ämnen bör den grundläggande läroboken vara så utformad, att den ger vissa generella synpunkter och viss vägledande information samt innehåller sådana hänvisningar till kompletterande material eller studieobjekt ute i samhället, att eleven och läraren med utgångspunkt i dessa kan bygga upp en kurs som kan anpassas individuellt och lokalt.

Kravet på ökad självständighet i elevernas arbete, exemplifierat genom spe— cialarbetet i andra årskursen, ställer krav på tillgång till sådant material som kan bearbetas utan att lärarens kontinuerliga genomgång av stoffet är erforder- lig. Sådant material saknas för närvarande i stor utsträckning. Vad fackskolan skulle vara betjänt av med särskild tanke på övergångstiden vore en rikhaltig uppsättning av självinstruerande hjälpmedel.

Med tanke just på övergångstiden innan fackskolorganisationen stabiliserat sig vill fackskoleutredningen också peka på att hjälpmedlen i vissa fall torde komma att fylla en annan funktion än att konkretisera och komplettera den lärarhandledda undervisningen, nämligen att svara för den pedagogiska upp- läggningen av undervisningen i ett visst ämne och att överta en större eller en mindre del av lärarens uppgifter. Lärarfortbildningen kan med säkerhet inte bedrivas med en sådan intensitet och så kontinuerligt, att det vid varje tillfälle under fackskolans utvecklingsperiod är möjligt att erbjuda en fullt aktuell lärar— utbildning. Det går därför ej att undvika situationer där det erbjuder svårig— heter att tillhandahålla undervisning av kompetent lärare i visst ämne eller att hålla ämnet i kontakt med den aktuella utvecklingen. Fackskoleutredningen vill i detta sammanhang peka på att flera av de ämnen som införes i fackskolan är nykonstruktioner och att det givetvis kommer att ta viss tid att åstadkomma den för dessa fullt adekvata lärarutbildningen.

I dessa situationer bedömer fackskoleutredningen bl. a. skoltelevisionens möj- ligheter som stora. Särskilt för den integrerade undervisningen i de blockäm— nen som skapats i respektive fackskolor, teknologi, företagsekonomi, samhälls—

kunskap och konsumentkunskap bör televisionen ha större möjligheter än öv- riga hjälpmedel att ge illustration till undervisningen. Det bör dock understry- kas, att dessa program, om de kommer till stånd, måste läggas upp för en helt ny skolform vilket innebär att effekt av en sådan programverksamhet kan vän- tas först efter någon tidsutdräkt. Fackskoleutredningen har genom kontakter med 1960 års radioutrednings skoldelegation blivit i tillfälle att framlägga de ovan anförda synpunkterna pä skolornas behov. Fackskoleutredningen vill i detta. sammanhang även understryka den insats som skoltelevisionen kan göra genom att erbjuda program som tillgodoser det stora behovet av samverkan mellan olika ämnen som ovan tecknats. Även när det gäller att ge konkret illust- ration i ämnen där behovet av aktuellt stoff är stort, liksom för yrkesoriente— rande uppgifter bör skoltelevisionen kunna spela en betydelsefull roll.

Iakttagelser och bedömning

I egenskap av ledare för undervisningen bör läraren successivt kontrollera re- sultatet av dess effekt, resultatet av sina egna arbetsinsatser lika väl som ele- vernas. Den verksamheten bör i första hand inte ses som prov utan som en upp— följning av undervisningen. Undervisningen kan inte gärna fortsätta från en viss nivå innan man förvissat sig om att eleverna nått de kunskaper och de färdig- heter från vilka undervisningen skall bygga vidare. Denna uppföljning av under- visningen innebär alltså två saker. Det innebär för det första en diagnos för att konstatera var brister kan förekomma och avser att ge tillfälle att söka skälen till bristerna och på så vis kunna sätta in lämpliga åtgärder. Å andra sidan ger denna uppföljning ett betydelsefullt underlag för lärarens planering av det fort- satta arbetet.

På motsvarande sätt är det betydelsefullt för eleverna att läraren följer resul- tatet av deras arbete. Den kan ge dem besked om resultatet av deras arbete och om i vilka avseenden de har anledning att ytterligare förbättra sina kunskaper inom olika kursavsnitt.

I lärarens uppgifter ingår också att söka bestämma kvaliteten av elevernas prestationer. Om denna bedömning skall bli någorlunda. tillförlitlig, så måste den som grund ha iakttagelser som är både systematiska och i möjligaste mån objek- tiva och som kan tjäna som underlag för betygsättningen.

Allt detta förutsätter någon form av bedömning av undervisningsarbetet. Gymnasieutredningen har på ett utförligt sätt i sitt huvudbetänkande, kapitel 10, analyserat kontrollens utformning när det gäller det nuvarande gymnasiet. De synpunkter som där anföres bör vara generellt giltiga för all bedömning av undervisningsarbete.

Gymnasieutredningen diskuterar den muntliga och den skriftliga kontrollen och väger mot varandra för- och nackdelar med dessa olika former av kontroll. Därvid konstateras att de skriftliga proven i sin vanligaste utformning, de 5. k. lappskrivningarna, mer har kommit att mäta elevernas receptivitet än deras förmåga till överblick och självständigt tänkande. De har i de flesta fall tagit sikte enbart på kontroll av faktainlärningen. Inte

sällan har de utformats så att oväsentliga detaljkunskaper kommit att premieras. Man konstaterar också att lappskrivningarna vare sig de är förberedda eller oförberedda kan utsättas för stark kritik. De förberedda inbjuder till faktainpluggning omedelbart före provet vilket ger utbyte för stunden men inte på lång sikt. Arbetsrytmen störs och effek- tiviteten av övrig undervisning blir liten. De oförberedda proven av gängse typ kan skapa olust inte minst hos ambitiösa elever som för att vara garderade tvingas att stän- digt hålla mycket detaljstoff aktuellt. Från skriftliga prov av denna typ tar gymnasie— utredningen avstånd. Man påpekar i det sammanhanget att skälen mot dem blir ännu starkare i en skola som i sitt inre arbete vill lägga stor vikt vid andra synpunkter än faktainlärning. Samtidigt påpekas att den kritik som framförts inte drabbar den skrift- liga kunskaps- och -färdighetskontrollen som sådan utan endast dess avarter. Det påpekas också att flera av de argument som anförs till förmån för den muntliga kontrollformen kan med samma fog gälla den skriftliga. Vissa elever har svårt att skriftligt formulera sina svar och upplever därför de skriftliga proven som pressande. Andra som har svårig- heter att muntligt formulera sina kunskaper har motsvarande negativa inställning till ett muntligt förhör och känner sig illa berörda av att behöva redovisa sina kunskaper med kamraterna som åhörare. För den senare kategorin innebär det skriftliga provet vissa fördelar. Mot bakgrund av detta och efter en inventering av det muntliga för- hörets för- och nackdelar konstaterar gymnasieutredningen att båda formerna av kontroll har sitt värde som undervisningsinstrument och alltså bör förekomma vid sidan av var- andra, under förutsättning att båda utformas så att kontrollen tar sikte på med hänsyn till målsättningen väsentliga kunskaper och färdigheter. Kontrollen av elevernas studie- arbete skall läggas upp så att förmågan att bedriva studier på egen hand tillräckligt uppmärksammas. Elevernas omdöme och skicklighet att använda sina kunskaper och färdigheter bör i första hand bli föremål för lärarens kontroll. Memoreringen bör sålunda inte bli föremål för kontroll i någon större utsträckning. Sådan kontroll bör överlåtas på eleverna att själva i stor utsträckning ansvara för.

Det muntliga förhöret bör utformas så att det verkligen speglar de former för kunskaps- inhämtande som anges vara karakteristiska för varje ämne. Det innebär att det skall visa elevens förmåga att reflektera över ett studerat avsnitt och jämföra det med vad som tidigare lästs eller vad som inhämtats på andra områden. När förhören avser redo- visning av beting måste tyngdpunkten läggas på förmågan att sammanhålla och över- blicka stoffet i stort.

Å andra sidan kommer gymnasiet att odla mer individuella arbetsformer och grupp- diskussioner. Bedömningen av elevernas arbetsresultat genom muntligt förhör kommer därigenom att försvagas.

Behovet av skriftliga prov som hjälpmedel både för information och bedömning kom- mer av flera skäl att accentueras i det nya gymnasiet. Studietiden måste utnyttjas så effektivt som möjligt. Lektionerna måste i första hand användas för undervisning, först i andra hand för kunskaps- och färdighetskontroll. Denna bör därför ske så snabbt som möjligt och utformas så att den informationsmängd som erhålles per tidsenhet blir maxi- mal. Det gäller i synnerhet betingen, där inte alltför stor del av den samlade tiden får tas i anspråk för kontroll.

Gymnasieutredningen konstaterar också att den ökade tillströmningen till gymnasierna som torde resultera i en större spridning beträffande studietraditioner och arbetsvanor hos eleverna ställer vissa krav på kontrollen. Det blir för diagnos och vägledning ännu viktigare att skapa hjälpmedel. Skall skriftliga prov kunna användas för dessa uppgifter är det under förutsättning att de kan ges en sådan utformning att de på ett adekvat och objektivt sätt speglar undervisningens målsättning. Det torde därför möta vissa svårigheter för den enskilde läraren att utan allt för stor arbetsinsats konstruera sådana.

Gymnasieutredningen redogör därefter för de olika syften som prov kan användas för,

exempelvis för diagnostisering, för rangordning och för ekvivalering av bedömningen av elevernas arbetsresultat. I samband därmed framföres förslag om nya typer av skriftliga prov, i första hand entydigt rättningsbara prov, s. k. »objektiva prov» och essäprov.

Samtidigt konstateras att kvalitetskravet måste ställas högt på sådana prov. Det vore värdefullt om lärarna själva kunde konstruera prov som hjälpmedel för diagnostiska syften. För att kunna göra detta krävs emellertid förlagor av hög klass i form av en samling prototyper för olika ämnen.

Gymnasieutredningen finner det önskvärt att nya former av entydigt rättningsbara prov och essäprov framkommer och finner det därför angeläget att erfarenheter av dessa provformer snabbt kan virmas genom försöksverksamhet.

Fackskoleutredningen vill konstatera, att de synpunkter som gymnasieutred- ningen lagt på provens utformning och provens syfte i stora delar är giltiga även för fackskolan. Som framgått av tidigare delar av detta kapitel föreslår fack— skoleutredningen, att formerna för studiernas organisation och för redovisningen bör vara sådana, att intervallen mellan kontrolltillfällena blir successivt större. Här erinras endast om förslaget om generellt tillämpande av långläxor i andra årskursen samt möjlighet att använda sig av betingsarbete i samma årskurs. Samtidigt lägger också fackskoleutredningen stor vikt vid att undervisningen ut— formas på ett sådant sätt att den allsidigt speglar elevens förmåga inte bara att inhämta kunskaper utan att tillägna sig och tillämpa studie- och arbetstekniska färdigheter. Dessa förhållanden ställer krav på kontrollformer som är enkla att använda i diagnostiserande syfte och som utan alltför stora tidsförluster kan tillämpas vid redovisning av större sammanhängande uppgifter. De former för skriftlig kontroll som av gymnasieutredningen diskuterats synes erbjuda stora möjligheter att ensamma eller i förening med muntliga kontrollformer ge väl avpassade hjälpmedel för att befordra den målsättning som uppställts för stu— diernas bedrivande inom fackskolan. Utredningen vill också betona, att de syn- punkter som lagts på behovet av diagnostiska prov liksom de skäl som anförts för dylika i lika hög grad är giltiga för fackskolan. Utredningen vill därför in- stämma i förslaget, att nya provformer snabbt göres till föremål för försöksverk- samhet.

Fackskoleutredningen vill emellertid till diskussion ta upp två för fackskolan betydelsefulla problem i anknytning till undervisningskontrollen. Det gäller rangordning av eleverna samt ekvivalering av betygen.

För att kunna betygsätta elevernas prestationer är det betydelsefullt, att lä- raren i sin hand har de därför lämpliga instrumenten bl.a. för att rangordna eleverna inom en grupp eller en klass. Det är givet att betygsättningen bör grundas på en rad olika observationer samt att den bör omfatta flera olika ele— ment som tillsammans svarar mot målsättningen för de enskilda ämnena. Men även om betygsättningen grundas på kontinuerliga observationer kan rangord- ningen mellan eleverna vara svår att genomföra om inte samtliga elever ibland får samma uppgifter att lösa. För detta ändamål bör någon av de ovan refere- rade provformerna kunna komma i fråga eller andra former av prov som kan framkomma genom försöksverksamheten. Huruvida några rangordningsprov

bör vara obligatoriska, dvs. i den mening som nu inlägges i begreppet salsskriv— ningar för vissa ämnen, bör man nu ta ställning till för fackskolan som en helt ny skolform. Skäl för införande av sådana prov i vissa ämnen skulle, vid sidan av de pedagogiska vara att man därmed tillför ett antal rangordningsdata som underlag för lärarnas bedömning. Fackskoleutredningen vill dock påpeka, att den utformning av undervisningen som föreslagits innebär att rangordningsdata kan inhämtas vid upprepade tillfällen under läsåret. Ett mera regelmässigt till— lämpande av långläxor liksom andra former för längre arbetsuppgifter ger genom de upprepade redovisningstillfällena ett viktigt underlag för lärarnas bedömning av elevernas prestationer. Tillämpas de nya provformer som ovan diskuterats har läraren dessutom i sin hand utvärderingsinstrument som på ett så långt möj- ligt tillfredsställande sätt kan ge erforderliga data för betygsättningen. Bety- delsefullt måste också vara att den tillgängliga tiden väsentligen används för undervisning och ej för förhör och prov. Den kvantitet rangordningsdata som obligatoriskt föreskrivna prov i vissa ämnen skulle ge måste då vägas mot den förlust som dessa obligatoriska prov kan ge i undervisningstid, en förlust som icke bara drabbar det ämne där det obligatoriska provet förekommer utan även andra ämnen, vilka ställer tid till förfogande för dessa prov. Det bör även beak- tas att diskussionen angående värdet av obligatoriska prov för närvarande pekar hän mot det befogade i ett minskande av obligatoriska prov till både antal och omfattning. Vårt land torde enligt tillgängliga uppgifter inta en särställning när det gäller provens omfattning inom skolväsendet på det gymnasiala ålders- stadiet. Då utvecklingen nu går mot en minskning av proven, vore det föga motiverat att i en ny skolform föreslå obligatoriska skriftliga prov.

Fackskoleutredningen finner därför ej anledning att föreslå obligatoriska sche- malagda prov i något ämne inom fackskolan. Utredningen bortser därvid icke från att i vissa ämnen prov kan behöva utformas av den omfattningen att de ej kan slutföras inom ramen för den enskilda lektionstimmen. Vid schemaläggning- en bör därför för sådana ämnen det arrangemanget vidtagas att ämnets timmar delvis kan läggas ut som dubbeltimmar. De mer omfattande proven kan då äga rum på dessa. Därmed vinnes också att proven kan förläggas till ämnets egna timmar, varvid bortfallet av undervisningstid för andra ämnen försvinner.

Föreliggande behov av längre prov torde utan svårighet kunna ordnas genom timbyte i erforderlig omfattning.

Oavsett vilka former av prov som anordnas är det givetvis angeläget att pro- ven ges en för syftet betryggande utformning och att deras antal och längd ej blir för omfattande samt att de ej i tiden nära sammanfaller med prov i andra ämnen. Proven bör därför på förhand anmälas till rektor, förvaras vid skolan och kunna bli föremål för granskning av förekommande inspektion.

Ett behov att ekvivalera betyg, dvs. att åstadkomma jämförbarhet mellan betyg både mellan skolor och inom en skola har alltid aktualitet. I gymnasiet har ekvivaleringsproblemet tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet, eftersom

slutbetyg från gymnasium berättigar till inträde vid universitet och högskolor. Omfattande åtgärder har därför vidtagits för att åstadkomma betygsekvivale- ring, t. ex. genom centrala prov och censorskontroll.

Slutbetyg från fackskola kommer att få betydelse för eleverna både vid kom- mande anställning och för inträde vid olika utbildningsanstalter, varför ekviva- leringsproblemet är aktuellt också inom fackskolan.

Ekvivalering kan i fackskolan tjäna två väsentliga syften. Det ena är att göra betygen jämförbara inom den enskilda skolan och mellan olika fackskolor. Det andra är att åstadkomma prov som medverkar till den pedagogiska utveck- lingen i enlighet med de mål som uppställts för skolan. Den vanligaste och enk- laste formen för betygsnormering är givetvis lärarbedömningarna. Dess norme- rande förmåga är givetvis begränsad till den egna skolan och när det gäller be- tygens jämförbarhet mellan olika fackskolor förhållandevis ringa. När det gäller den enskilda skolan kan läraren ha ett gott stöd i de upplysningar han kan er— hålla om betygsfördelningen i andra avdelningar och i övriga ämnen samt ge— nom de jämförelser han kan göra med av honom tidigare avgivna betyg. Fack— skoleutredningen är av den uppfattningen att dylika jämförelser mellan betyg— sättningen i olika ämnen och klasser har en viktig uppgift att fylla för ekvivale- ringen. I läroplanen har därför i riktlinjerna för arbetet givits anvisningar för sådana jämförelser.

En viss ekvivalerande effekt har givetvis också den tilltänkta inspektionen av fackskolan. Inspektörerna kan genom sina jämförelser mellan betygsätt— ningen vid olika fackskolor bidra till normeringen av betygen skolorna emellan.

F ackskoleutredningen finner det emellertid angeläget, att ytterligare åtgärder vidtas i normeringssyfte för att uppnå de två tidigare nämnda ändamålen, näm- ligen att göra betygen jämförbara och att positivt styra undervisningen. Detta är desto angelägnare som den relativa betygskala utredningen i kapitel 4 före- slagit skall införas medför ökade anspråk på den enskilde läraren att bedöma genomsnitt och spridning i hans egen klass beroende på att den då skall jämföras med alla andra klasser läsande samma kurs. För att nå bättre resultat av norme- ringen krävs då att särskilda hjälpmedel ställs till lärarnas förfogande. Av detta skäl är det angeläget att ekvivalerande instrument i form av prov utarbetade genom skolöverstyrelsens försorg (standardprov) ställs till förfogande. Dessa. prov bör då vara så konstruerade, att de kan fylla det dubbla kravet på ekvi— valering och förmåga att påverka undervisningen i överensstämmelse med mål- sättningen.

Dessa centralt utfärdade standardprov bör få en utformning som ansluter sig till vad som ovan har diskuterats. Dessa prov bör i motsats till andra prov som förekommer under läsåret i princip ej tillmätas större vikt för den enskilde ele- vens betyg. Med denna syn på ekvivaleringsproven blir tidpunkten för dessa mindre betydelsefull. Proven bör kunna förekomma i båda årskurserna och bör ej vara bundna till läsårets slut. De bör dock ges vid samma tid i de berörda skolorna. I vissa ämnen kan prov få förekomma båda åren. Med hänsyn till att

försöksverksamheten med fackskola börjar innevarande hösttermin år det ange- läget, att förslag till standardprov genom skolöverstyrelsens försorg snabbt ut- arbetas.

Konsulent- och inspektionsverksamhet

De förslag till kursplaner som fackskoleutredningen härmed framlägger inne- fattar bl.a. även anvisningar för undervisningens utformning. Anvisningarna innehåller enligt utredningens mening viktiga nyheter både beträffande stoff— organisation och arbetsformer. Främst under inledningsskedet men även fram- gent är det därför betydelsefullt, att de enskilda skolorna kan erhålla sådan ledning för undervisningsarbetet att de åsyftade målen kan förverkligas. Denna fortlöpande rådgivning bör kunna ske genom en utveckling av konsulent- och inspektionsverksamheten.

Konsulentverksamhet. Vid överstyrelsen för yrkesutbildning är från och med läsåret 1963/64 inrättade fyra konsulenttjänster, vilkas innehavare har till upp- gift att främst följa och stödja undervisningen vid de tekniska gymnasierna. På motsvarande sätt kommer konsulenttjänster att tillsättas för handelsgym- nasiernas del, i första hand avseende språkutbildning och företagsekonomiska ämnen samt för stenografi- och maskinskrivningsutbildning. Denna konsulent— verksamhet torde även till viss del komma att beröra fackskolan. Inom skol— överstyrelsen finns särskilda ämneskonsulenter förordnade, vilka på samma sätt som nämnts bör utsträcka sin verksamhet även till fackskolan.

Fackskoleutredningen förutsätter, att den nu befintliga konsulentorganisa- tionen utbygges så, att ämneskonsulenter representerande karaktärsämnen även för den sociala fackskolan kommer att förordnas.

Inspektionsverksamhet. Konsulentinstitutionen är i första hand vägledande, informerande och rådgivande. I dess uppgifter ingår normalt inga inspektions- mässiga bedömningar av undervisningen. Den uppgiften handhas för närvarande av länsskolnämnderna vad beträffar grundskolan samt av de centrala ämbets- verken och censorer respektive examensombud när det gäller gymnasiet. När fackskolan nu införes som en ny skolform i svenskt utbildningsväsende, finns det därför anledning att överväga dels behovet av inspektion, dels formerna för densamma.

Behovet har i viss mån berörts i samband med konsulentinstitutionen. Sär- skilt untler fackskolans första tid är det viktigt att undervisningsarbetet kan följas och att tillfälle ges till ämnesinformation och diskussioner kring arbets- formerna, inte minst de angivna formerna för självständigt arbete. Även på längre sikt torde fackskolans lärare inte kunna undvara den rådgivning och

stimulans åt arbetet som en inspekterande institution kan ge vid sidan om konsulentverksamheten. De undervisningsproblem som behöver belysas är både komplicerade och ställer krav på överblick och omdöme. En icke oväsentlig uppgift för inspektionen måste vara att ge råd och hjälp för bedömning av undervisningens inriktning och nivå, av elevernas prestationer och i samband därmed också för s. k. ekvivalering av betyg. Att denna uppgift kan lösas på ett tillfredsställande sätt är betydelsefullt med tanke bl. a. på att slutbetyget från fackskolan skall ge ett visst kompetensvärde. Den sistnämnda frågeställ- ningen uppvisar en viss likhet med problemen inom gymnasiet och det borde därför kunna övervägas om ej fackskolan bör bli föremål för ett inspektions- förfarande som liknar gymnasiets.

I samband med förslag om avveckling av censorsinstitutionen vid de allmänna gymnasierna och av systemet med examensombud vid de tekniska har gym— nasieutredningen i sitt huvudbetänkande (SOU 1963:42) kapitel 13 s. 591 f., föreslagit, att ett 35-tal tjänster som gymnasieinspektörer skall inrättas. De av dessa som är heltidstjänstgörande kan tänkas få olika stationeringsorter och på så sätt kunna nå ett större antal gymnasier utan tidsödande resor. Inspektörer— na, vilka av gymnasieutredningen föreslås få titeln gymnasieråd, bör enligt för- slaget ha till uppgift att granska institutioner och undervisningsmateriel, följa undervisningen, granska laborationer och skriftliga arbeten samt helst vid flera tillfällen under gymnasietiden granska och diskutera betygsättningen. Inspek- tionerna skall omfatta samtliga årskurser, även om tyngdpunkten bör läggas på de senare årskurserna. Såväl vid genomförandet av den nya skolorganisationen som senare bör de enligt förslaget leda ämneskonferenser, ge lärare råd och anvisningar och på olika sätt stimulera det pedagogiska arbetet.

De för gymnasiet föreslagna inspektörerna bör dels representera olika ämnes— grupper, dels ha erfarenheter av skilda verksamhetsområden på högskole— och universitetsplanet eller från näringsliv och förvaltning. Tjänsterna föreslås för— delade på heltidstjänster och tjänster som kan besättas med tillfälliga inne- havare eller delas upp på kortare förordnanden.

Under en del av året bör gymnasieråden ha arbetsuppgifter inom skolöver— styrelsen och delta t. ex. i eftergranskningar, provkonstruktioner och standar- diseringar liksom vid kursplanearbete och lärarfortbildning.

Kostnaderna beräknas i proportion till elevantalet motsvara dem som censors- institutionen och systemet med examensombud nu medför.

Åtskilliga av de skäl som talar för genomförande av inspektion genom gym- nasieråd vid gymnasierna kan också anföras för ett likartat inspektionssystem vid fackskolorna. Det gäller de generella pedagogiska och metodiska motive- ringarna för inspektionen samt behovet av ämnesinriktad inspektion. Det gäller också önskvärdheten av råd och information beträffande vissa tekniska upp- gifter, t.ex. betygsekvivalering, som lagts på gymnasieråden.

Däremot gäller andra av de motiveringar gymnasieutredningen anfört uppen- barligen inte för fackskolans del. Gymnasieråden efterträder de nuvarande

censorerna och examensombuden. Dessa har uppgifter som inte faller bort i och med en ny gymnasiekonstruktion. Fackskolan är en helt ny skolform och konstruktionen av inspektionsförfarandet kan göras friare.

Mot en organisation liknande den för gymnasiet kan också anföras, att flera av de skolformer som fackskolan avses avlösa nu inspekteras genom länsskol- nämndernas försorg. Ett förslag om centralt ledd inspektion skulle komma att gå emot utvecklingen under de senaste åren med en decentralisering i fråga om skolväsendets ledning.

I det fall en inspektion genom länsskolnämndernas försorg överväges, bör det dock erinras om att fackskolans behov av ämnesinspektion som tidigare nämnts är likartad gymnasiets. En inspektion som gåve fackmässig täckning för såväl social, ekonomisk som teknisk fackskola skulle erfordra att ett förhållandevis stort antal ämnesexperter knötes till länsskolnämnderna. För de större länen skulle detta möjligen inte stöta på alltför stora svårigheter. För de mindre finge man tänka sig en för flera län gemensam inspektionsverksamhet.

Av det ovan sagda framgår att fackskoleutredningen finner det angeläget, att den inspektion som bör utövas vid fackskolan kan omfatta inte bara all- männa pedagogiska frågor utan även vara av ämnesinspekterande och —konsul- terande art. Åtskilliga av de ämnen som förekommer i fackskolan har stark anknytning till aktuella förhållanden på arbetsmarknad och i näringsliv. Det måste vara betydelsefullt att man för undervisningen i dessa ämnen får tillfälle att utnyttja tjänster från en ämnessakkunnig inspektion.

Särskilt under fackskolans uppbyggnadsperiod är behovet av inspekterande och konsulterande verksamhet starkt. Skälen härtill är flera. Fackskolan kan ej falla tillbaka på en tidigare utbildningstradition. Flera ämnen är nykonstruk- tioner. Andra har ett från motsvarande ämnen i andra skolformer avvikande innehåll. De lärare som i undervisningen skall utföra läroplanens syften ställs inför en helt ny situation och har följaktligen behov av att kunna få stöd och information för att förverkliga målsättningen.

Till sin karaktär skulle inspektionen vid fackskolorna kunna vara densamma som vid gymnasierna. Återstår så att ta ställning till inspektionens organisation. Som redan framförts talar åtskilliga skäl både för den organisation som föresla- gits för gymnasiet och en organisation i anknytning till länsskolnämnderna med starkare betoning på den ämneskonsulterande sidan av inspektionen. Även om således starka skäl kan anföras för såväl den ena som den andra organisationen anser sig emellertid fackskoleutredningen icke nu kunna framlägga ett förslag med ställningstagande för endera av dessa organisationsformer. Som skäl härför vill utredningen anföra följande.

Ett definitivt ställningstagande bör anstå tills säkrare information kan vinnas om fackskolans organisation och omfattning. Situationen för inspektionsverk- samheten blir otvivelaktigt mer komplicerad genom tillkomsten av facksko— lorna. De kommer lokalt att kunna organiseras på olika sätt. Endast i mindre— talet fall kommer fackskolan att uppträda som en fristående skolenhet. Det vore

därför mindre lämpligt, att inspektionen vid fackskolavdelningarna inom en skolenhet utformades på ett sätt som avvek från inspektionen av andra under- visningsavdelningar inom skolan. I de fall där fackskola samorganiseras med gymnasium skulle inspektion genom länsskolnämnden leda till att skolan under- ställdes tvä inspektionsmyndigheter. Samma sak skulle inträffa om fackskolan samorganiseras med yrkesskola eller grundskolans högstadium och inspektio- nen utfördes av de föreslagna gymnasieråden. F ackskolans kvantitativa omfatt- ning måste även bli avgörande för inspektionens utformning. Skulle den prognos skolberedningen ställde och som också bildat utgångspunkten för fackskoleutred- ningens överväganden i kapitel 7, nämligen att fackskolan omkring 1970 skulle motta ca 20 % av en årskull, visa sig vara realistisk, torde en centralt ledd inspektion kunna hållas inom en sådan organisatorisk och ekonomisk ram att den kan fungera smidigt och ändamålsenligt. Skulle den kvantitativa utveck- lingen för fackskolans del däremot bli väsentligt kraftigare, torde det vara för- delaktigare med en regional inspektionsverksamhet. I bedömningen av effekten av den kvantitativa utvecklingen måste även utvecklingen av andra skolformer på det gymnasiala åldersstadiet ingå. Eftersom de nämnda problemen kan be— lysas först när fackskolans verksamhet pågått någon tid, bör ett definitivt ställ- ningstagande anstå till dess erforderliga erfarenheter vunnits, och det bör då ankomma på skolöverstyrelsen att framlägga förslag angående inspektionens organisation.

Trots att fackskoleutredningen nu ej framlägger ett definitivt utformat för- slag till inspektionsorganisation vill den understryka behovet av främst råd- givande och konsulterande verksamhet inte minst under fackskolans första år. Det är därför angeläget, att den utvidgning av nuvarande konsulentverksamhet som tidigare påpekats kommer till stånd och att därvid de ämnen som ej blir täckta av nuvarande konsulenter uppmärksammas. Utredningen finner det vidare angeläget, att den av gymnasieutredningen föreslagna inspektionsorga— nisationen kan utnyttjas även för fackskolans del i de fall där fackskola och gymnasium är samorganiserade. De erfarenheter som då vinnes bör kunna läggas till grund för skolöverstyrelsens förslag angående permanent inspektionsorganisa- tion. För att göra denna verksamhet möjlig föreslår utredningen, att det antal inspektörer som gymnasieutredningen föreslagit uppräknas med hänsyn till fack- skolans behov i de fall samorganisation äger rum med gymnasiet.

Slutligen vill fackskoleutredningen påpeka behovet av konsulterande verk- samhet avseende vissa ämnen med stark anknytning till elevernas framtida yrkesverksamhet. I dessa fall skulle det vara angeläget att till en konsulterande eller inspekterande myndighet kunna knyta representanter för avnämarna. Utredningen föreslår därför i huvudsaklig överensstämmelse med gymnasieutred- ningens nyss framlagda förslag, att sådana deltidstjänster eller kortare förord- nanden kommer till stånd som gör det möjligt att till ämbetsverkens konsulent- verksamhet för kortare perioder knyta företrädare för väsentliga avnämarsek- torer.

Kompetensvärdet av fackskolornas utbildning

Inledning

I direktiven för fackskoleutredningens arbete framhålles önskvärdheten av att den kompetens som genomgången fackskola kommer att ge belyses genom att ställas i relation till de krav på grundläggande kunskaper och färdigheter som föreligger från olika områden.

Översiktligt kan sådana krav uppdelas i kompetenskrav och meritkrav, dvs. krav på vissa specifika kunskaper eller på en viss utbildningsnivå.

I vissa fall uppställes krav på formell kompetens, dvs. en skol- eller yrkesut— bildning skall ha meddelat kunskaper i speciella ämnen eller färdigheter av Visst slag för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen vid t. ex. en fackutbildningsanstalt eller yrkesutövaren skall anses behörig att uppehålla en viss befattning. Kompetensvärdet av en skolform är sålunda beroende av huru- vida skolformen i fråga givit den utbildning som erfordras som ett minimum för inträde i annan skola eller för anställning med vissa arbetsuppgifter.

I andra fall är det riktigare att tala om meritvärde än kompetensvärde: skol- underbyggnad på viss nivå utgör minimikrav, men en högre skolunderbyggnad ger ett extra meritvärde; viss förpraktik kan krävas och ge poäng, men över— praktik eller praktik som bedöms vara av speciellt stort värde kan ge extra meritvärde och extrapoäng. Somliga fackutbildningsanstalter och yrkesområden har mycket starkt fixerade meritvärdesbestämmelser medan andra strävar efter att med andra medel, t. ex. provtjänstgöring, personliga intervjuer, muntliga referenser osv. bilda sig en uppfattning om »individen bakom meritförteck— ningen». Meritvärdet av en utbildning är emellertid oavsett fixering av nivåer i hög grad en konjunkturfråga. Meritvärde innebär med andra ord det faktiska, reella värde, som en utbildning har, beroende på tillgång och efterfrågan på sökande inom ett område.

I dagens läge finns åtskilliga exempel på att föreskriven minimikompetens till en viss utbildning saknar reellt värde. Man kan som exempel nämna realexa- menskompetensen i förhållande till sjukgymnastutbildningen. En högre skolun- derbyggnad får i sådana fall ofta både kompetens- och meritvärde.

Vissa svårigheter hos mottagande skolor och företag, som anställer ung ar- betskraft måste självfallet uppstå då såsom nu en genomgripande förändring av skolväsendet företages, varigenom nya utbildningsvägar tillskapas. Man får sålunda räkna med att en viss tid förlöper innan dessa nya utbildningsvägar, framför allt de som inte utan vidare kan relateras till nu existerande skolformer och examina, blivit allmänt kända. Under en övergångstid, när gamla och nya utbildningsvägar löper parallellt, torde det knappast vara möjligt att stanna för en mer fixerad eller strikt meritvärdesbedömning av fackskolorna. Eftersom därtill tendensen för närvarande är att man så mycket som möjligt strävar att gå ifrån formella meritvärdesbestämningar kommer fackskoleutredningen att i

det följande främst inrikta sig på att ge en bedömning av fackskolornas kom— petensvärde, dvs. en bedömning av vilka yrken och arbetsområden som kan tänkas vara lämpliga för eleverna med hänsyn till de kunskaper och färdigheter de har efter genomgången fackskola.

Eftersom det faktiska värdet av en utbildning i hög grad sammanhänger med tillgång och efterfrågan på anställningar eller nybörjarplatser vid önskad fort- satt utbildning finns det skäl att vid bedömningen ta viss hänsyn till det fram- tida rekryteringsbehovet beträffande befattningshavare med utbildning från de olika fackskolorna.

Arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion har på uppdrag av fackskoleutred- ningen gjort ett försök till kvantitativ bedömning av avnämarområden för olika linjer och grenar inom den sociala fackskolan. (Se bilaga 2, Försök till kvanti- tativ bedömning av avnämarområden för olika linjer och grenar inom allmän fackskola). I nyssnämnda översikt framhålles inledningsvis att de tekniska och ekonomiska fackskolorna på grund av sin mer bestämda yrkesinriktning bör dimensioneras något så när i överensstämmelse med arbetsmarknadens behov. Den sociala fackskolan däremot, som innehåller vissa yrkesinriktade moment, men samtidigt mycket som är att betrakta som vidgad allmän utbildning bör i större utsträckning dimensioneras efter elevernas intresse för denna skolform. De sakkunniga framhåller vidare, att tankegångar i den riktningen ytterligare understrykes av svårigheten att bedöma avnämarområdenas storlek i början av 1970-talet med tanke på den snabba utveckling som utbildningsväsende och arbetsmarknad för närvarande undergår. Sakkunniggruppen baserar sin bedöm— ning på en beräkning av rekryteringsbehovet för vissa arbetsområden (pedago— giska, sociala och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, service och konst- närliga) som kan tänkas bli den sociala fackskolans huvudsakliga avnämare. Den kommer därvid fram till att den sociala fackskolan omkring år 1970 bör ta emot ca 10 000 nybörjare, men reserverar sig för att stora delar av det beräk- nade rekryteringsbehovet kan komma att tillgodoses av personer med student- examen, avgångsexamen från teknisk eller ekonomisk fackskola eller — om än i begränsad utsträckning _ med avgångsbetyg från grundskola. Vidare fram- hålles att många elever från den sociala fackskolan kommer att söka sig till helt andra arbetsområden än de ovan nämnda. Man anser det sålunda sanno- likt att ett stort antal elever kommer att genomgå t. ex. en kontorsutbildning av något slag eller gå vidare till gymnasium.

Beträffande rekryteringsbehovet för den ekonomiska fackskolan, framhåller sakkunniggruppen att utbildningsväsendets utveckling inom det merkantila området i stort sett framskridit på samma sätt som inom det tekniska området. De tekniska och merkantila gymnasierna förekommer f. n. till ungefär samma an— tal och de har också i stort samma antal elever. På närmast lägre nivå anser gruppen det vara svårare att göra en jämförelse, eftersom skolformerna hittills saknat direkta motsvarigheter. Man framhåller att de senaste årens utbildnings- politik i fråga om handelshögskole- och handelsgymnasieutbildningen icke med-

fört någon förändring i balansen mellan tillgång och efterfrågan på personal med sådan utbildning. Det nuvarande läget karakteriseras av en ungefär lika stor brist i fråga om båda kategorierna. Sakkunniggruppen drar därav den slutsatsen att det torde vara väl motiverat att tills vidare sikta mot en rekrytering av ca 5 000 elever årligen till den ekonomiska fackskolan i början av 1970—talet.

Beträffande rekryteringen till den tekniska fackskolan hänvisar sakkunnig- gruppen till den ingenjörsprognos som arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasie- utredningen utfört och som redovisas i arbetsmarknadsstyrelsens information Serie S 5/62 »Det framtida ingenjörsbehovet». Av nyssnämnda prognos fram— går, att intagningskapaciteten för tekniska institut och skolor på ungefär mot- svarande nivå som den tekniska fackskolan, uppskattas till mellan 3000 och 4: 000 elever i början av 1970-talet. Dessa siffror gäller dock enbart det egentliga ingenjörsbehovet. Sakkunniggruppen framhåller, att om man tänker sig den tekniska fackskolan som förutbildning även till ett antal andra yrken med tek— niskt naturvetenskapliga inslag, bör skolberedningens förslag om en rekrytering av mellan 5 000 och 6 000 elever vara rimligt.

I skolberedningens betänkande Grundskolan (SOU 1961:30) framfördes i ka— pitel 36 »Kompetensvärdet av fackskolornas utbildning» bl.a. följande syn— punkter.

Slutbetyg från tvåårig fackskola avsågs komma att ge en lämplig kompetens för vissa yrkesområden och utbildningsanstalter. Beträffande de senare fram- hölls som gemensamma drag, att de som regel krävde förpraktik inom respek- tive områden, att de i de flesta fall hade en relativt hög intagningsålder samt att utbildningen oftast ledde fram till yrken, som av sina yrkesutövare krävde mognad, förmåga att arbeta självständigt, att organisera arbetsuppgifterna samt att samarbeta med, leda och instruera andra människor.

Beredningen framhöll vidare, att åtskilliga av dessa utbildningsanstalter upp- ställde som inträdeskrav »studentexamen, normalskolekompetens, realexamen eller motsvarande». Krav på studentbetyg i vissa specificerade ämnen förekom också. Den allmänbildande skolan hade för dessa skolors vidkommande i stort sett endast omfattat två kompetensnivåer, realexamen och studentexamen. Nor- malskolekompetensens ställning som mellannivå hade begränsats på grund av att den nästan uteslutande varit tillgänglig för flickor och därför bara kommit att bli ett begrepp som lämplig kompetens för yrkesområden, som tidigare be- traktats som specifikt kvinnliga. Det ansågs sannolikt, att begränsningen till två kompetensnivåer lett till, att studentexamen i många fall kommit att krä- vas för en anställning eller för inträde vid en viss skola helt enkelt därför att närmast lägre kompetens realexamen ansetts för låg.

I betänkandet underströks vidare att inrättandet av de tvååriga fackskolorna, tillgängliga för både flickor och pojkar, skulle komma att tillföra det framtida skolväsendet den kompetens på mellannivå som saknades.

En rimlighetsbedömning av kraven på skolunderbyggnad vid de utbildnings- anstalter, som tenderade mot att höja kravet till studentexamen gav enligt be-

redningen vid handen, att genomgången fackskola i flera fall skulle bli den lämp- ligaste kompetensen. En sådan studiegång skulle i relation till gymnasiestudier medföra att eleven vann ett år i studietid, vilket i stället kunde ägnas åt den yrkesinriktade förpraktik som ofta krävdes. En lämpligare studietakt och där- med bättre anpassning till studierna skulle sannolikt i många fall också medföra bättre resultat än om eleven till varje pris måste avlägga studentexamen.

Beredningen konstaterade också, att tendensen att höja kravet på skolunder- byggnad till studentexamensnivå orsakades mer av den starka konkurrensen om tillgängliga elevplatser än av att undervisningen vid vederbörande skolor krävde högre allmänbildningsnivå för att eleverna skulle kunna tillgodogöra sig den undervisning som där meddelades. Konkurrensen hade i vissa fall medfört en nästan orimlig höjning av inträdeskraven. Beredningen nämnde som exem- pel, att en undervisningsanstalt, som formellt hade realexamen som minimikrav i fråga om skolunderbyggnad, endast antog studenter med mycket kvalificerade betyg och att i de fall, där studentbetyget inte låg på tillräckligt hög nivå, en- dast komplettering i form av akademiska betyg kunde ge de extra poäng som behövdes för antagande. F örpraktik i yrket gav däremot ingen eller blott ringa poäng, trots att sådan praktik borde vara mycket värdefull när det gällde att bedöma de sökandes lämplighet för yrket. Beredningen underströk, att en sådan utveckling i fråga om kraven på de inträdessökande inte var önskvärd från samhällets synpunkt.

Beredningen betonade slutligen, att det var av största betydelse för samhäl- let, att ökningen i de kommande studentkullarna, inte fick resultera i ett krav på studentexamen som skolunderbyggnad för ett stort antal yrken, för vilka rimligtvis en lägre kompetens borde vara tillfyllest för att tillgodogöra sig fack- utbildningen. Krav på en kombination av god allmänbildning och ett gott hand- lag för yrket, det sistnämnda lämpligen dokumenterat genom fullödig och väl meriterad praktik, borde även i framtiden få utgöra den normala vägen in i ett yrke. I de fall där studentexamen inte skulle bedömas som ett oeftergivligt krav för att följa undervisningen vid vederbörande skola och grundskolutbildning inte kunde anses tillräcklig — borde slutbetyg från fackskola bedömas som lämp- lig kompetens. När sökande med studentexamen och fackskolekompetens kon- kurrerade om en plats skulle enligt beredningens mening omdömen från förprak- tik och förpraktikens värde i förhållande till det tilltänkta yrket tillmätas myc— ket stor betydelse.

Genom en bedömning av vilka reella kunskaper som måste krävas av ele- verna för att tillgodogöra sig en på fackskolan följande utbildning eller för att klara vissa bestämda arbetsuppgifter, gavs i skolberedningens betänkande exem— pel på yrken och arbetsområden, för vilka respektive fackskola kunde anses som en lämplig grund.

Av remissyttrandena över ovan relaterade synpunkter i skolberedningens be- tänkande angående kompetensvärdet framgick bl.a. följande. Från vissa håll framfördes önskemål om att kompetensvärdet av utbildningen klart skulle fast-

ställas dels för att man skulle undvika onödig konkurrens med redan existerande yrkesutbildande skolor och dels för att eleverna skulle kunna hävda sig väl på arbetsmarknaden. Det påpekades vidare att en närmare arbetsmarknadsmässig bedömning av utbildningsvägarnas värde saknades. Från andra håll betonade man, att den nya utbildningens kompetens måste få en klar och entydig lösning om fackskolorna skulle bli det tilldragande alternativ till bl. a. gymnasiestudier som beredningen syftat till. Slutligen underströks att åtgärder behövde vidtagas för att man skall nå en enhetlig standard och slutkompetens över hela landet.

Åtskilliga yttranden främst från fackliga organisationers sida underströk, att utbildningen antingen inte kunde anses utgöra en tillräcklig grund för något visst yrkesområde, som nämnts i beredningens betänkande, eller att nu gällande lägre inträdeskrav i och med fackskolornas införande borde höjas till denna niva.

Den bedömning av fackskolornas kompetensvärde, som fackskoleutredningen i det följande ger, kommer i viss utsträckning att utföras på samma sätt som skett i skolberedningens betänkande, men med ökat hänsynstagande till nu— varande starka tendenser till en skärpning av kravet på skolunderbyggnad för många yrken och utbildningsvägar.

Allmänt kan beträffande nu föreliggande förslag till fackskolor följande syn— punkter framhållas. Samtliga ger de eleverna möjligheter

a) att efter fullständigt genomgången fackskola gå till fortsatt utbildning av allmän eller yrkesutbildande art, t. ex. till högre årskurs i gymnasium,

b) att gå direkt ut i arbetslivet och komma fram till befattningar på mellan— nivå t. ex. som assistenter till högre befattningshavare, som arbetsledare för mindre avdelningar eller som helt eller delvis självständiga yrkesutövare, befatt- ningar som för övrigt också gör det möjligt att »arbeta sig fram» till ledande poster,

0) att utbilda sig vidare inom speciella verk, förvaltningar eller företag. Generellt gäller givetvis också, att även om kompetensen från viss fackskola eller från viss linje eller gren av en fackskola kan bedömas som ett framtida krav för speciella yrken eller utbildningsvägar bör eleverna alltid välja studieväg efter håg och fallenhet. Om de väljer den väg som intresserar dem mest och som innehåller sådana ämnen som de tror sig klara bäst, torde de bästa förutsätt- ningarna skapas för att nå goda studieresultat, vilket i sin tur med all sannolik- het öppnar vägen till det yrke de längre fram önskar välja. Detta gäller samtliga yrken. En helt yrkesobestämd elev bör givetvis i första hand välja den väg, där det största antalet ämnen intresserar honom.

Den sociala fackskolans kompetensvärde

Vid remissbehandlingen av skolberedningens förslag till inrättande av frivilliga tvååriga påbyggnadsskolor accepterades i stort sett de tekniska och merkantila

fackskolorna, medan däremot den humanistiska skolan och den social-ekono- miska fackskolan blev föremål för kritik. Skolberedningens eget påpekande om den oklara gränsdragningen mellan skolorna underströks ytterligare i remissbe— handlingen. Av yttrandena framgick också att somliga instanser förordade en mera bestämd karaktär åt yrkesinriktningen i dessa skolor, medan andra ansåg en bred allmänbildande inriktning mer väsentlig.

Beträffande kompetensvärdet av det nu utarbetade förslaget till social fack- skola kan följande anföras.

De under 1960-talet framväxande skolformerna grundskola—fackskola medför att de elever som söker sig ut på arbetsmarknaden eller söker inträde på andra utbildningsvägar har helt andra kunskaper än deras äldre kamrater från för— söksskolor, realskolor och flickskolor. Starka tendenser finns som redan nämnts till en skärpning av kravet på skolunderbyggnad för många yrken och utbild- ningsvägar. Denna skärpning sammanhänger dels med tillgång på sökande med högre skolunderbyggnad än som formellt krävs och dels motiveras den av att arbetsmarknaden i många fall kräver bättre kunskaper och utbildning än tidi— gare. Att därför i dagens utbildningssituation fastslå för vilka yrken eller ut- bildningsvägar den sociala fackskolan i framtiden kan bli lämplig skolunderbygg- nad innebär givetvis stora osäkerhetsmoment. I remissutlåtande om facksko- lornas kompetensvärde gör bl. a. skolöverstyrelsen det viktiga påpekandet att införandet av fackskolekompetens icke får medföra en höjning av kompetens— kravet för tillträde till utbildningsvägar, för vilka grundskolan bör ge tillräck- lig förutbildning.

Till dess fackskolan hunnit inrättas i större skala bör enligt överstyrelsens mening ej heller fackskolekompetens över huvud ställas som inträdeskrav utan i stället tills vidare tillmätas meritvärde.

Faktum kvarstår dock, att utvecklingen för närvarande synes gå mot att åtskilliga utbildningsvägar, för vilka nu realexamen eller motsvarande fordras, i framtiden kan komma att kräva studentexamen samtidigt som andra yrken och utbildningsvägar, vilka för närvarande kräver genomgången folkskola i fram- tiden kan komma att formellt eller faktiskt kräva t. ex. fackskola i någon form. Oavsett vilken inverkan på utvecklingen som ovan berörda faktorer kommer att få, förefaller det rimligt att i bedömningen av den sociala fackskolans kom- petensvärde ta viss hänsyn till nu iakttagna tendenser.

Allmänt kan emellertid sägas, att de generella synpunkter som anförts beträf- fande fackskolornas kompetensvärde, givetvis i lika hög grad gäller den sociala fackskolan, trots att den kan betecknas som den minst yrkesinriktade av fack— skolorna. Sålunda kan elever från den sociala fackskolan gå vidare till högre teoretiska studier. Utbildningen kan också leda till befattningar på mellannivå samtidigt som den kan utgöra en lämplig grund för vidareutbildning vid fack— utbildningsanstalter av olika slag.

Beträffande yrken på mellannivå kommer förmodligen den sociala fackskolan att medföra den intressantaste utvecklingen. Det har tidigare påpekats att en

skolunderbyggnad mellan real- och studentexamen i stort sett hittills saknats. Det förtjänar även att framhållas, att också yrkesutbildning på mellannivå i stor utsträckning saknas, speciellt inom yrkesområden som kan tänkas höra hemma bland den sociala fackskolans avnämare. Man kan som exempel nämna »gapet» mellan socionomer och skrivbiträdespersonal inom den allmänna socialvården, mellan ekonomiföreståndare och biträdespersonal inom det hushållstekniska om- rådet. Inom sjukvården har på senare är nya yrkeskategorier börjat växa fram: undersköterskor, mentalsköterskor, röntgenassistenter osv., yrken som utfyller bristen på yrken mellan sjuksköterskor och tidigare helt outbildad biträdesper— sonal.

Det finns skäl att anta, att den sociala fackskolan liksom den ekonomiska kom- mer att stimulera tillkomsten av sådana nya yrken och att skolans yrkesinrikt- ning kommer att få speciell användbarhet just i typen aspirantutbildningar — assistentarbete.

I skolberedningens betänkande gjordes ett försök att analysera de reella kun— skaper som måste krävas av eleverna för att tillgodogöra sig undervisningen i en på fackskolan följande utbildning eller för att fullgöra vissa bestämda arbets- uppgifter i ett yrke. För att en analys av detta slag skall kunna ge ett mer de- finitivt besked om den sociala fackskolans kompetensvärde, krävs en synnerli- gen omfattande och mycket ingående undersökning. Det torde knappast vara möjligt att nu utföra en sådan undersökning. Det synes inte heller önskvärt att i nuvarande skede ge den sociala fackskolan alltför definitiva kompetensområ- den eller precisera kompetensen för de olika specialiseringar som skolan ger möjlighet till. Fackskoleutredningen utgår emellertid ifrån att arbetsgivare och mottagande skolor icke ställer krav på viss specialisering i större omfattning än vad som kan anses erforderligt för kommande yrke eller utbildning. Tillvalsäm- nena erbjuder visserligen i någon mån specialförberedelse med sikte på olika avnämarområden, men de har samtidigt ett innehåll som berikar elevens allmän- orientering och ökar förmågan att tillägna sig fortsatt utbildning. Vissa varia- tioner i fackskolestudiernas allmänna kunskapsinnehåll behöver inte vara till nackdel för den fortsatta utbildningen eller verksamheten. Det måste vara till fördel både för eleven och samhället att möjligheterna till anställning eller yrkes- utbildning icke mer än nödvändigt begränsas av ämnesvalet under fackskole— tiden.

Med hänsyn till detta och med accepterande av de tendenser, som sedan länge gjort sig gällande och som ovan redovisats, kommer fackskoleutredningen att i det följande nämna ett antal yrkesområden, som kan tänkas bli den sociala fack- skolans huvudsakliga avnämare. Bedömningen av vilka skolor, kurser eller yr— ken, som i dag skulle ha krävt social fackskola som formell kompetens om den hade funnits eller där denna skola skulle ha varit en avgjord merit har gjorts med följande utgångspunkter:

1) Yrken och utbildningsvägar, dit ett stort antal studenter söker sig men

där krav på studentexamen ej föreligger.

2) Yrken och utbildningsvägar, där det reellt fordras något högre skolunder- byggnad än realexamen eller motsvarande. 3) Yrken och utbildningsvägar, där det formella kravet är realexamen, men där i praktiken flertalet antagna har på visst sätt kvalificerad realexamen eller studentbetyg i vissa ämnen. Yrkena har sammanförts i följande större grupper: Pedagogiska, sociala och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, service— och konstnärliga yrken.

I gruppen pedagogiska yrken kan nämnas förskollärare, vissa klasslärare, slöjd-, tecknings-, musik-, hushålls-, textil- och barnavårdslärare.

I denna grupp återfinnes ett flertal yrken, dit för närvarande ett avsevärt antal studenter söker sig. Åtskilligt tyder på att samtliga ovannämnda yr- ken med undantag för slöjd-, barnavårds- och förskolläraryrkena i framtiden kommer att rekryteras med studenter. Det bör även framhållas, att den utbild- ning den föreslagna konsumtionsekonomiska specialiseringen och samhällsspecia- liseringen kommer att ge, bör bli mycket värdefull för flertalet yrken i denna grupp.

Av sociala och vårdande yrken och utbildningar kan följande områden näm- nas som exempel: socialinstitut, diakonutbildning, polisutbildning, sjuksköterske- utbildning, röntgen—, radioterapi- och operationsassistent, arbetsterapeut, vård- personal för psykiskt utvecklingsstörda och mentalsjuka, ålderdomshemsföre- ståndarinna, barnhemsföreståndarinna (socialpedagog), tandsköterska, ungdoms— ledare, ungdoms- och fritidskonsulent. '

De sociala och vårdande yrkena torde komma att inta en klart dominerande ställning bland den sociala fackskolans tänkta avnämare. Utbildningen vid so- cialinstituten, som leder till mer kvalificerade tjänster inom den allmänna so- cialvården, kommer i framtiden med all sannolikhet att bygga på kunskaper motsvarande studentexamen. För samtliga övriga nämnda yrken inom denna grupp torde emellertid den sociala fackskolan utgöra en mycket lämplig grund. Polis— och tandsköterskeyrkena har en servicebetonad kontakt med allmän- heten. Inom de övriga yrkesområdena har yrkesutövarna utom det direkta vård- nadsarbetet både socialt-kurativa och personalledande—instruerande arbetsupp- gifter. De sociala och konsumtionsekonomiska specialiseringarna bör ge en mycket värdefull grundutbildning, dock med den reservationen att eleverna bör ha valt någon av dessa specialiseringar på grund av en intresseinriktning mot dessa yrkesområden och icke på grund av svårigheter att klara de naturveten— skapliga ämnena, vilka för åtskilliga av dessa yrken anses speciellt viktiga.

Sjuksköterskeskolorna visar en tendens till väsentlig höjning av kravet på skolunderbyggnad. Vid Vissa skolor har en särskild studentlinje inrättats för blivande lärare vid sjuksköterskeskolor. Huruvida kravet på höjd skolunder- byggnad för samtliga kategorier av sjuksköterskeyrket kan anses väl motiverat, är inte slutgiltigt utrett, men att den nuvarande snabba utvecklingen inom svensk sjukvård ställer stora krav på yrkesutövarna inom detta område är obe—

stridligt. Ett generellt krav på gymnasieutbildning som underbyggnad måste dock anses orimligt. Fackskolekompetens får anses bli speciellt lämplig bl. a. med tanke på att inträdesåldern till dessa skolor är så hög som 19 är.

Det har i tidigare utredningar framhållits, att de sociala och vårdande yrke— nas dominans också kommer att medföra att den sociala fackskolan huvudsak— ligen kommer att rekryteras med kvinnliga elever. Man bör emellertid i detta sammanhang observera, att en Viss tendens till ökande antal manliga elever i dessa yrken för närvarande tydligt kan iakttagas. Det finns skäl att anta, att just tillkomsten av den sociala fackskolan med den orientering mot dessa yrkes- områden, som denna skola ger, kommer att främja en utveckling i nämnda rikt- ning. Ett antal manliga sökande finns redan nu till sjuksköterskeskolorna. Till utbildningen för mentalvårdspersonal rekryteras åtskilliga manliga elever. So- cialpedagogutbildningen har det senaste året lagts om för att man skall få flera manliga yrkesutövare. Vårdpersonal vid fångvårdsanstalter, alkoholistanstalter, och ungdomsvårdsskolor består för närvarande till stor del av manliga yrkes— utövare. För nyss nämnda arbetsområden saknas samtidigt yrkesutbildning på mellannivå.

Det är vidare såsom tidigare nämnts tänkbart att i framtiden en hel del nya yrkesutbildningar kommer att växa fram på samma sätt som skett inom sjuk- vården. Inom vissa områden har länge funnits ett latent behov av yrkesutbild- ning, som ännu ej kommit till stånd. Som exempel kan nämnas att utbildningen till t. ex. ungdomsledare hittills har bedrivits så gott som uteslutande vid rela— tivt korta kurser, anordnade av kommuner, enskilda ideella organisationer och folkhögskolor. På liknande sätt har utbildning av personal för fritidsverksamhet av olika slag skett.

Inom andra områden finns redan socialt-samhällsorienterande utbildningar. Vissa statliga och kommunala myndigheter har i egen regi anordnat s. k. aspi- rantutbildning, omfattande teoretiska kurser och praktiktj'änstgöring för perso- nal med socialt, servicebetonat kontaktarbete. För samtliga sådana kommande och redan nu existerande utbildningar bör den sociala fackskolan ge en mycket lämplig grund.

I gruppen hushållstekniska yrken och utbildningar skall här endast nämnas storhushållsföreståndare (ekonomi-, internat- och hemföreståndare), hushålls— tekniska kurser och butikskonsulenter, eftersom läraryrkena upptagits under pedagogiska yrken.

Till utbildningarna för de arbetsledande befattningarna inom storhushållen är konkurrensen för närvarande mycket stor. Ekonomiföreståndarutbildningen kräver enligt nu gällande bestämmelser realexamen med överbetyg bl. a. i de naturvetenskapliga ämnena som skolunderbyggnad. Övriga föreståndarkurser har i ganska stor utsträckning också antagit elever med folkhögskolunderbygg— nad.

Även inom det hushållstekniska området saknas yrkesutbildningar på mellan—

nivå mellan arbetsledare och biträdespersonal. Att ett latent behov av sådana utbildningar föreligger torde bl. a. framgå av det på senare tid väckta förslaget om anställande av dietassistenter vid sjukhusen. Antalet personer som intar en eller flera måltider utom hemmet har på senare är kraftigt ökat. I samband här- med har lunchrestauranger, personalrestauranger och lunchrum i enskild regi inom olika företag börjat inrättas i allt större utsträckning. Utbildning av före- ståndare för sådana mindre storhushåll förekommer för närvarande endast vid ett par av landets yrkesskolor.

Skolmåltidsverksamheten har under senare år expanderat kraftigt. Utbildning för befattningshavare som kan avlasta föreståndaren en del arbetsuppgifter och t. ex. relativt självständigt sköta ett visst område inom sådana storhushåll sak- nas för närvarande. I betraktande av att verksamheten alltjämt expanderar och tillgången på folk med god skolunderbyggnad ökar i och med grundskolans och fackskolornas genomförande, torde det från samhällets synpunkt vara för- månligt om en enhetlig yrkesutbildning för sådana befattningshavare växer fram.

Samma synpunkter kan framhållas beträffande yrken, som sammanhänger med enskild varudistribution och konsumentupplysning. Inom detta område sker en mycket snabb utveckling: rikare varusortiment, nya material och större butiksenheter. Allmänheten skolas på sitt sätt till bättre varukännedom och till självservice, men om denna utveckling skall kunna fullföljas kommer med all sannolikhet behovet av kvalificerad personal med rådgivande uppgifter att göra sig gällande. Även inom detta område kommer säkerligen många nya yrken att återfinnas. Viss utbildning för butiksvärdinnor och assistenter finns redan.

För heminredare inom möbelbranschen finns också en utbildning. Innan den utbildningen tillkom hade ungdomar med intresse för sådana arbetsuppgifter endast möjligheten att söka till de mycket kvalificerade och ofta rent konstnär— ligt inriktade utbildningarna till inredningsarkitekt, ett yrke som för övrigt mera sällan innebär att yrkesutövaren ger allmänheten varuupplysning och råd i fråga om heminredning.

Det kanske kan förefalla naturligast att personal för ovan nämnda områden rekryteras från den ekonomiska fackskolan. Att den konsumtionsekonomiska specialiseringen och samhällsspecialiseringen inom den sociala fackskolan kom- mer att stå för en del av rekryteringen och på ett förmånligt sätt främja utveck- lingen mot välutbildad och för dessa områden välbehövlig personal är emellertid mycket sannolikt.

Bland utbildningar till arbetsledande yrken (ej tekniska) kan följande näm— nas: befälsutbildningar inom jordbruk, trädgård och skogsbruk, sjöbefälsutbild— ning (däcksbefäl och radiotelegrafister), direktrisutbildning inom konfektions- och trikåindustri. Grafiska institutets kurser samt försvarets och kommunika- tionsväsendets olika utbildningar.

Beträffande arbetsledande yrken av detta slag 'är bedömningen av den sociala

fackskolans kompetensvärde mycket svår att göra. I denna grupp torde det största antalet manliga elever finnas. Pojkar med från början bestämd yrkesin— riktning mot dessa områden kommer sannolikt sällan att välja social fackskola annat än i de fall, där sådan skolunderbyggnad kommer att uppställas som krav. För yrkesobestämda elever som väljer fackskolutbildning för att uppskjuta det definitiva yrkesvalet, kan sägas att samtliga specialiseringar vid den sociala fackskolan utgör en god grund för blivande arbetsledare bl. a. på grund av att den antingen kan ge eleverna en social och samhällelig orientering eller möjlig- heter att få bättre underbyggnad i språk eller naturvetenskapliga ämnen. Ut— vecklingen går som vid flera tidigare tillfällen nämnts mot krav på högre skol- underbyggnad. Eftersom antagningsåldern till utbildningar för arbetsledande befattningar är relativt hög och den förpraktik som krävs i många fall är alltför fysiskt krävande för ungdom i 16-årsåldern, finns det skäl att anta att vägen via social fackskola blir den naturliga.

Gruppen serviceyrken omfattar bl.a. apotekstekniker, trafikvärdinna, yrken inom hotell och restaurang, resebyråtjänsteman, postexpeditör, telegrafexpedi- tör, viss personal inom försäkringsbolag och försäkringskassor samt skönhets- vårdsyrken.

Bland serviceyrkena torde trafikvärdinneutbildningen höra till dem som kan antas övergå till huvudsaklig studentrekrytering. Företrädare för apoteks-, re— sebyrå-, post- och telegrafyrkena kommer med all sannolikhet att föredra fack- skolelever med specialisering på de språkliga eller naturvetenskapliga grenarna. För ytterligare kommentarer beträffande värdinneyrkena hänvisas tills. 126, eko— nomisk fackskola. Hotell-, restaurang- och skönhetsvårdsyrkena är exempel på områden, där samhälls— eller konsumtionsekonomisk specialisering kommer att ge en utmärkt grund.

Gruppen konstnärlig utbildning kan komma att omfatta utbildning vid konst- fackskolan, reklam-, textil—, teater- och musikutbildning, tandtekniker-, foto- graf-, kartritnings- och ritbiträdesyrkena.

För dessa yrken torde valet av specialisering inom den sociala fackskolan få sägas vara av underordnad betydelse, eftersom såväl språklig som naturveten— skaplig, social- och konsumtionsekonomisk utbildning kan bli värdefull. Det kanske kan förefalla inadekvat att inom begreppet »konstnärlig» föreslå yrken som tandtekniker, kartriterska och ritbiträde, men för ungdom i yrkesvalssitua- tion är det inte ovanligt att man övergår till något av dessa områden sedan man konstaterat att den konstnärliga begåvningen eller teckningsintresset inte räc- ker till för ett mera utpräglat konstnärligt yrke.

Den ekonomiska fackskolans kompetensvärde

Beträffande den ekonomiska fackskolan, som tidigare hade benämningen mer- kantil fackskola. framfördes i skolberedningens huvudbetänkande (SOU 1961:30 s. 613) bl. a. följande synpunkter beträffande kompetensvärdet.

»Den merkantila fackskolan kommer att ge en kompetens som för närvarande närmast motsvaras av t.ex. realexamen samt en god kontorsutbildning vid kommunal yrkesskola eller privat handelsinstitut. Eleverna blir väl rustade för att direkt efter skolan söka en anställning, men också för att vidareutbilda sig vid branschbetonade kurser».

Remissyttrandena beträffande den merkantila fackskolan gav vid handen, att denna skola ansågs som det mest genomarbetade förslaget. Från vissa håll fram- fördes dock den synpunkten, att skolans målsättning och kompetensvärde satts för lågt med hänsyn till den föreslagna kursplanen. Man anförde, att en tvåårig studiegång efter grundskolan borde kunna ge ett större kunskapsmått än den praktiska realskolan och den ettåriga handelsskolan, men betonade samtidigt att undervisningen borde inriktas mer direkt på den kommande yrkesverksamheten, om eleven skulle bli så »omedelbart användbar» som beredningen avsåg.

Vid remissbehandlingen framfördes från vissa håll, att det utan underkän- nande av nu existerande skolor måste anses som en fördel att den merkantila utbildningen på mellannivå göres enhetlig och införes »under det offentliga skol- våsendets tak». Floran av utbildningsvägar på ifrågavarande nivå är liksom inom det tekniska området stor. Ett sådant förhållande skapar osäkerhet hos ungdom i yrkesvalssituationen och hos deras föräldrar.

Den nu föreslagna ekonomiska fackskolutbildningen kommer med all sanno- likhet i framtiden att bli ett normgivande begrepp och ge en kompetens vilken liksom fackskolorna i övrigt lämnar vägen öppen att gå vidare till högre stu- dier, men också till verksamhet i befattningar på mellannivå eller att använda utbildningen som grund för ett helt annat yrkesområde eller för vidare utbild- ning inom verk och företag.

Att den i skolberedningens betänkande gjorda jämförelsen med nuvarande skolformer förefaller vissa remissinstanser som en alltför låg målsättning torde betecknande nog sammanhänga med att det bland de många utbildningsvägar som nu förekommer varit svårt att få fram kompetensbegrepp, som är kända bland dagens avnämare. En arbetsgivares bedömning av en skolas kompetens- värde kan ofta vara mycket subjektiv och många gånger gå i negativ eller posi- tiv riktning beroende på den enskilde elevens personliga kvalifikationer. Var och en som anställer arbetskraft med ekonomisk grundutbildning, kan rimligtvis inte vara insatt i alla de olika kursplaner som nu finns. Även detta talar för att den enhetlighet som den ekonomiska fackskolan så småningom kommer att skapa bidrar till att öka värdet av dess kompetens.

Föreliggande förslag till ekonomisk fackskola representerar sålunda en ny skolform, som företer en del likheter med nu existerande skolformer, samtidigt som den innebär väsentliga nyheter på många områden.

Den ekonomiska fackskolan kommer att ge utbildning för blivande sekreterare och korrespondenter, för inköps— och försäljningspersonal samt för olika yrken med allmänt kamerala arbetsuppgifter såsom bokföring, redovisning, kalkylering, kassagöromål, budgetering, statistik, avlöningsredovisning m. m. Inom den of- fentliga sektorn ger den dessutom kompetens för mellanbefattningar på många

andra områden förutom det kamerala. Den kan också bli en lämplig grund— utbildning för personal inom reklam och PR—verksamhet liksom för värdinne- yrken av olika slag.

För utbildningen till värdinne- och sekreteraryrken krävs ofta mycket goda kunskaper i engelsk, tysk och fransk konversation. För värdinneutbildningarna är det formella minimikravet i fråga om skolunderbyggnad realexamen, men drygt hälften av de antagna har studentexamen. Allmänt kan sägas att antagna med studentexamen haft relativt kort förpraktik, medan däremot antagna med lägre skolunderbyggnad haft lång branschpraktik, ofta utlandspraktik med språkstudier. Det bör beaktas, att receptionist— och värdinneyrkena i viss mån får anses som genomgångsyrken. Elever som genomgått den ekonomiska fack- skolan och därefter skaffat sig praktik inom branschen samt ytterligare språk- kunskaper genom kompletteringsstudier eller utlandsvistelse, blir därför bäst rustade för framtiden, eftersom de med en sådan utbildning senare kan övergå till kontorsyrken, som kräver goda språkkunskaper.

Såsom tidigare nämnts kommer den ekonomiska fackskolan också att ge ut- bildning för en rad andra yrken på mellannivå, yrken som innebär, att befatt— ningshavaren inte har företagsledande arbetsuppgifter, men ej heller rutinarbete. Att ge en närmare bestämning av sådana yrken ställer sig för närvarande svårt. Allmänt kan emellertid sägas att den ekonomiska fackskolan ger kompetens för personal på olika nivåer inom såväl enskild som offentlig verksamhet, dvs. för handel, industri, samfärdsel, serviceverksamhet, kreditverksamhet samt för kom— munal och statlig förvaltning, där vederbörande kan beräknas handlägga ofta återkommande ärendegrupper, som dock ej är av rutinkaraktär.

Den tekniska fackskolans kompetensvärde

I skolberedningens betänkande angavs följande synpunkter beträffande den tekniska fackskolan.

»Den tekniska fackskolan kommer att leda fram till en lägre ingenjörskompetens mot- svarande den kompetens som studier vid tekniska aftonskolor, kommunala tekniska sko— lor och tekniska institut nu ger.

Den tekniska fackskolans kompetensvärde är alltså ganska given. Det stora flertalet av de elever som genomgår denna, kommer att gå till teknikeryrken av olika slag. Den före— slagna utbildningen leder till en ny kompetensnivå, lämplig för kvalificerade arbetsupp- gifter — utan att det för den skull nödvändigtvis måste vara fråga om befälsposter — inom verkstadsindustrien och det större hantverket. Utbildningen kan emellertid även ge en lämplig kompetens för andra yrkesområden t.ex. för förvaltnings— och befälspersonal inom jordbruk, skogsbruk och fiskerinäring.

De skolor som ger utbildning för dessa yrkesgrupper utgör typiska exempel på att av- saknaden av en kompetens på. mellannivå ofta framtvingar krav på en alltför hög skol— underbyggnad.

Den tekniska fackskolan kommer också att ge en lämplig kompetens för teknisk be- fälspersonal inom sjöfarten, samt för blivande hälsovårdsinspektörer».

Vid remissbehandlingen framkom att vissa instanser ansåg den tekniska fack— skolans ställning som ett valvärt alternativ i förhållande till bl. a. tekniskt gym- nasium diskutabel, därför att studietiden i båda skolformerna omfattar tre år, men det tekniska gymnasiet kommer att ge en betydligt högre kompetens. And- ra instanser framhöll, att den tekniska fackskolan inte heller kan anses motsvara den kompetens som nuvarande tekniska institut och kommunala tekniska sko— lor ger bl. a. på grund av att praktiktiden måste anses för kort och eleverna efter genomgången fackskola blir för unga att anförtros sådana arbetsuppgifter som en ingenjör i regel har. Vidare uttalades att den tekniska fackskolan också skulle ge en väsentligt lägre kompetens än nuvarande »specialkurs» (fackskola) vid de högre tekniska läroverken.

Med anledning av ovannämnda yttrande vid remissbehandlingen av den tek- niska fackskolans kompetensvärde bör här framhållas, att utbildningen inte skall jämföras med nu existerande utbildningsformer. Det blir en ny utbild— ning, som så småningom också kommer att bli ett begrepp i det allmänna medvetandet. När de tekniska fackskolorna i en framtid har ersatt de många utbildningsvägar på denna nivå som för närvarande finns kommer detta att medföra en enhetlighet i utbildningssystemet som gör det betydligt lättare för den mottagande parten att bedöma en sökandes teoretiska meriter. Framför allt innebär det också med största sannolikhet en lättnad för enskilda föräldrar och elever att inte som nu behöva orientera sig om vad många olika typer av skolor ger för kompetens och framtida möjligheter.

I remissbehandlingen av skolberedningens förslag framfördes som ovan nämnts den synpunkten, att studietidens längd skulle göra den tekniska fackskolan till ett mindre valvärt alternativ på grund av att den i realiteten skulle bli den— samma som vid tekniskt gymnasium, men trots det ge en lägre kompetens. Det finns därför anledning att här framhålla, att den teoretiska utbildningen vid teknisk fackskola omfattar två år, vartill kommer krav på ett års vanligen avlönad praktik för inträde i andra årskursen. Vid tekniskt gymnasium är den teoretiska utbildningen för närvarande treårig och gymnasieutredningen har dessutom i sitt nyss framlagda huvudbetänkande (SOU 1963: 42) föreslagit om— läggning till en fyraårig studiegång för gymnasiets tekniska lärokurs.

Gymnasieutredningen har föreslagit en väsentlig utbyggnad av gymnasiets tekniska sektor. Detta medför med all sannolikhet inom kort att en avsevärd del av de elever, som tidigare gått till tekniska institut och liknande utbild- ningar, kommer att söka till gymnasier med teknisk lärokurs när de får till- gång till sådana i hemorten. Även om utbildningsorganisationen i övrigt förblev oförändrad, skulle den kvantitativa utbyggnaden av de tekniska gymnasierna märkbart påverka sammansättningen av elevstocken i de nuvarande tekniska instituten såväl i fråga om elevernas inträdesålder som deras yrkespraktik och föregående teoretiska utbildning m. m. Utbyggnaden av skolväsendet kommer i stor utsträckning att medföra att en utbildning i framtiden kan påbörjas i be- tydligt lägre ålder än som nu är fallet. En sådan tendens till sänkning av elev-

åldern år för övrigt redan märkbar. Redan av här anförda skäl är det således inte möjligt att för framtiden göra förutsägelser om den nuvarande lägre tek— niska utbildningens karaktär och värde i jämförelse med den som den tekniska fackskolan avses ge. Därtill kommer den i princip förändrade läroplan som fackskoleutredningen nu föreslår.

Av arbetsmarknadsstyrelsens utredning »Det framtida ingenjörsbehovet» (S 5/62) framgår bl. a. att den nuvarande relationen mellan de olika ingenjörs— kategorierna (ciVilingenjör—läroverksingenjör-institutsingenjör) synes vara 1:2:3 (något utjämnade tal).

Vid bedömningen av det framtida behovet av den ena eller andra kategorin är det givet, att de nuvarande tendenserna inte får anses normgivande eller att de ens kan vara det. De observerade tendenserna under senare hälften av 50- talet torde snarare spegla tillgången på ingenjörer med olika utbildning än indu- strins verkliga behov. Ett flertal delvis varandra motsägande synpunkter har lagts till diskussionen angående den optimala fördelningen av de olika katego- rierna emellan.

Å ena sidan framhålles att den tekniska utvecklingen med dess mer och mer komplicerade maskiner och förlopp ställer allt större krav på tekniskt kunnande. En generell höjning av kunskapskraven på den tekniskt utbildade arbetskraften på alla nivåer är därför nödvändig. Den procentuella andelen civilingenjörer måste sålunda kraftigt höjas. Man hänvisar härvidlag även till förhållandena i Sovjet_ där den högskolemässiga ingenjörsutbildningen under senare år så vitt bekant byggts ut mycket kraftigt.

Å andra sidan påpekas i diskussionen att en civilingenjör om han skall kunna effektivt utnyttjas, måste ha tillgång till ett stort antal tekniska assistenter, av vilka endast krävs en lägre utbildning. Dessa assistenter skall kunna utföra mera :rutinbetonat» arbete efter impulser och direktiv från den överordnade. Antalet sådana assistenter synes för närvarande ej vara tillräckligt stort för en rationell arbetsfördelning, varför det vore nödvändigt att öka läroverks- och instituts- ingenjörsutbildningen kraftigare än civilingenjörsutbildningen relativt sett.

En studie över den nuvarande arbetsfördelningen mellan de tre utbildnings— nivåerna ger vid handen att några mer fasta gränser mellan de tre kategoriernas arbetsuppgifter ej tycks existera.

Av detta kan den slutsatsen dras, att det inte finns skäl att överbetona jäm- förelsen med nuvarande utbildningar. Av den tekniska fackskolans elever kom- mer somliga att gå vidare till högre teoretiska studier, andra att bli verksamma i befattningar på mellannivå. Några kommer att använda sin fackskolutbild— ning som grund för helt andra yrkesområden: jordbruk, skogsbruk, fiskerinäring, sjöfart, medan andra kommer att söka till utbildningar inom olika verk och fö— retag, t. ex. försvaret, kommunikationsväsendet, lantmäteriet.

Med den nu inrättade kemilinjen kommer den tekniska fackskolan också att ge kompetens för åtskilliga befattningar inom kemisk industri, såsom cellulosa-,

läkemedels-, livsmedels—, metallurgisk och plastindustri m. fl., vid vetenskapliga institutioner, inom hälsovård m. m.

Avslutningsvis kan i fråga om kompetensvärdet av fackskolornas utbildning följande framhållas.

Av skäl som framgår nedan anser fackskoleutredningen i motsats till de remissinstanser som framställde krav på att kompetensvärdet av fackskolornas utbildning klart skulle fastställas, att ett alltför definitivt angivande av kompe- tensen för närvarande knappast kan anses önskvärt.

En omfattande utredning angående grundskolans kompetensvärde pågår för närvarande. Resultaten av denna ingående undersökning bör kunna ge en an- visning om vilka instanser som icke eller med tvekan kommer att godkänna grundskolan som tillräcklig kompetens. Först när denna utredning kommit fram till resultat som man kan bygga vidare på och när den försöksverksamhet med fackskola som startat innevarande läsår pågått en tid, bör ett slutgiltigt bedö— mande av fackskolornas kompetensvärde göras.

I nuvarande tidiga skede då erfarenhet av fackskolorna saknas kan motta— gande instanser inte med någon större grad av säkerhet uttala sig om skol— formens kompetensvärde. Underhandlingar med representanter för avnämarna skulle då kanske medföra att krav på fackskola emellanåt uppställdes för om- råden där grundskola bör vara tillräcklig skolunderbyggnad. Sådana under- handlingar skulle vidare kunna medföra att fackskolekompetensen bedömdes för låg i fall där den bör vara tillräcklig.

VISSA FRÅGOR RÖRANDE FORMERNA FÖR SKOLORNAS ORGANISATION OCH ARBETE. VUXENUTBILDNING

Intagning av elever från grundskola och andra skolor

I direktiven till fackskoleutredningen har departementschefen uttalat att till de frågor som utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet hör närmare bestäm- melser rörande intagning av elever. Departementschefen anför i detta sam- manhang:

»Skolberedningen har endast i förbigående uppehållit sig vid denna fråga men dock uttalat, att enligt dess mening fackskolan bör vända sig såväl till elever, som direkt efter grundskolan vill fortsätta sin utbildning, som till äldre elever, vilka efter ett eller flera år av yrkesarbete vill skaffa sig vidgad teoretisk utbildning ett spörsmål som i viss mån redan berörts ovan. Under en ganska avsevärd övergångstid torde man böra räkna med att elever med tämligen varierande tidigare skolunderbyggnad kan komma att söka sig till fackskolorna.

Önskvärt är vidare att man försöker undvika en alltför strikt utformning av vill- koren för inträde i de skilda fackskolorna. Det överensstämmer tvärtom bättre med modern syn på skola och utbildning att utbildningssökande, som först vid en senare tidpunkt önskar skaffa sig fortsatt utbildning, på allt sätt erhåller samhällets stöd i denna sin strävan. — _»

I fråga om intagning i fackskola bör vidare särskilt uppmärksammas skol- beredningens uttalande, att det inte bör förutsättas att viss fackskola skall eller måste rekryteras från motsvarande linje i grundskolans årskurs 9.

»Det skulle uppenbarligen strida mot syftet med grundskolan, om elever och målsmän bibringades den uppfattningen, att övergång t. ex. till teknisk fackskola måste ske från linje 9t. Övergång till nämnda fackskola liksom till varje annan bör tvärtom vara lika naturlig från var och en av linjerna i nionde årskursen, varvid dock övergång från någon av de praktiska linjerna vanligen torde få förberedas med hjälp av det kompletterings— institut vid fackskolorna, som skolberedningen speciellt i vad avser den tekniska fack— skolan har uttalat sig för och som det bör åligga de sakkunniga att närmare överväga.»

I anslutning till direktiven tar utredningen i detta kapitel upp frågan om a. intagning av elever direkt efter genomgången grundskola, b. intagning av äldre elever samt c. stödåtgärder för kompletteringar av olika slag för elever tillhörande de båda kategorierna.

I anslutning till de generella intagningsbestämmelserna behandlas i följande avsnitt frågan om krav på. praktik för inträde.

Som framgår av departementschefens uttalande är det önskvärt att undvika alltför detaljerade och strikta intagningsbestämmelser. Enligt fackskoleutred- ningens uppfattning bör fackskolorna således i princip stå öppna för elever med tämligen varierande skolunderbyggnad. Efter genomgången grundskola bör det också vara möjligt för eleverna att betrakta samtliga fackskolor och fackskol— linjer som tänkbara alternativ för fortsatta studier. I annat fall skulle eleverna tvingas att redan vid valet av studiegångar i grundskolan beakta möjligheterna att välja fackskollinjer. Det bör därför vara möjligt att vinna inträde i de olika fackskolorna från samtliga linjer i grundskolans årskurs 9.

För att eleverna skall få avsett utbyte av sina fackskolestudier krävs emeller- tid vissa särskilt angivna förkunskaper. Det blir därför för vissa inträdessökande nödvändigt att komplettera sina tidigare studier (se nedan 5. 155). Dessa kom- pletteringar kan beräknas bli mer omfattande för elever som från de prak- tiska linjerna i årskurs 9 vill gå till fackskola. Däremot bör i princip elever, som i årskurs 9 tillhört linje 9g, %, 9t, 9m och 95, med små eller inga komplet- teringar kunna gå vidare till vilken fackskola som helst. Utredningen återkom- mer senare till för olika fackskolor och linjer speciella behörighetsbestämmelser.

Tidigare diskussioner om intagningen av elever till högre skolor har ofta kret— sat kring frågan om fastställandet av vissa s. k. tröskelvärden, dvs. en lägsta poängsumma för intagning i den högre skolan. Syftet med en sådan gräns, vilken för övrigt torde vara en kvarleva från den tid, då utbildningsintresset var ringa och antalet sökande till de olika högre skolornas nybörjarklasser ofta var mindre än antalet elevplatser, synes ha varit, att den skulle skilja ut elever som be— dömdes ha rimliga utsikter att tillgodogöra sig undervisningen från dem som förmodades inte kunna följa den önskade utbildningen. Å andra sidan har flera prognosundersökningar visat att betygen försiktigt uttryckt _ fungerat mindre tillfredsställande som gallringsinstrument. För att man skall kunna vara relativt säker på att ej avvisa elever, som kan ha förutsättningar att fullfölja studierna, måste tröskelvärdet sättas ganska lågt, vilket å andra sidan medför att ett ej ringa antal elever kan komma att intas, som ej kan fullfölja studierna.

I fackskolorna liksom på gymnasiet torde —— i varje fall under de närmaste tio åren —— trots alla åtgärder från samhällets sida efterfrågan på utbildning bli större än tillgången på elevplatser. I den konkurrens om utbildningsplat- serna som sålunda kommer att uppstå skulle med all säkerhet ett eventuellt fastställt tröskelvärde komma att regelmässigt överskridas, såsom under senare år i regel varit fallet beträffande de minimipoäng, som gällt för inträde i gym- nasium och i realskola.

Med hänvisning till ovan anförda överväganden har fackskoleutredningen ej funnit det nödvändigt eller ändamålsenligt att föreslå införandet av en betygs- spärr för inträde till fackskolorna. Enligt utredningens uppfattning bör till— fredsställande resultat av intagningen kunna uppnås genom en utbyggd yrkes— vägledning och studierådgivning, som utredningen återkommer till i kapitel 7.

Vad utredningen i det följande anför om speciella inträdeskrav avser i första

hand elever utan eller med endast kortare föregående praktisk erfarenhet. I fråga om sådana äldre inträdessökande som har föregående yrkespraktik av mer avsevärd omfattning torde bestämmelserna angående intagning böra ges en annan utformning. Utredningen återkommer härtill under avsnittet om krav på praktik.

Speciella behörighetskrav för fackskolestudier

För tillträde till fackskola bör av alla inträdessökande krävas kunskaper mot- svarande vad som fordras i grundskolans årskurs 9 i ämnena svenska, sam- hällskunskap, geografi, biologi och engelska, vilka ämnen förekommer eller genom tillval (engelska) kan förekomma på samtliga linjer i årskurs 9. Här— utöver bör kunskaper motsvarande kursfordringarna i årskurs 9 krävas i nedan- stående ämnen av elever som väljer

social fackskola, språklig specialisering, tyska eller franska, social fackskola, naturvetemkaplig specialisering, matematik, fysik och kemi, ekonomisk fackskola, matematik eller handelsräkning, teknisk fackskola, matematik (särskild kurs), fysik, kemi och teckning (alter- nativt yrkesritning).

En översikt över de kompletteringar som enligt dessa behörighetsbestämmel— ser blir erforderliga för inträdessökande till olika fackskolor och grenar presen- teras senare i detta kapitel.

Elever, som efter genomgången grundskola fortsatt sin utbildning utanför fackskola och gymnasium eller gått direkt ut i yrkeslivet, bör beredas möjlig— het att om de så önskar senare genomgå fackskola. Sådana elever har kunnat tillgodogöra sig praktiska erfarenheter och har på grund av större mognad och ofta stora ambitioner också i regel större förutsättningar att genomföra fackskolestudierna än deras formella behörighet utvisar. De bör därför kunna intas även om de inte uppfyller de formella inträdeskraven. Som framgår av utredningens överväganden och förslag i praktikfrågan (s. 139 f.) rekommen- derar fackskoleutredningen, att dessa elever blir föremål för en något friare bedömning än de inträdessökande som kommer direkt från grundskolan. En viss del av det tillgängliga platsantalet bör enligt utredningens uppfattning reserveras för elever, som kan redovisa minst tre års väl vitsordad och för den åsyftade utbildningen lämpad praktik eller slutfört minst tvååriga kurser vid vissa avdelningar inom yrkesskolväsendet. För tillträde till fackskolor bör även en kortare skolmässig utbildning kunna kompletteras med sådan praktik som angivits i det föregående. Det bör ankomma på den nedan föreslagna intagnings- nämnden, att inom ramen för en Viss kvot av reserverade platser ta in äldre elever.

Värdet av erfarenheter från yrkeslivet har särskilt understrukits beträffande den tekniska fackskolan, och behovet av reserverade elevplatser torde bli störst vid denna. För utbildningen i den ekonomiska fackskolan måste yrkeserfaren-

heter likaså ha betydelse. Äldre elever, som önskar en mot den sociala fackskolan svarande utbildning, kommer som tidigare framhållits, säkerligen att i största utsträckning gå till folkhögskolan, då denna till sin uppläggning och utformning av undervisningen är mer direkt anpassad efter vuxnas behov och förutsättningar.

Utredningen har också övervägt att icke framlägga. förslag om kvotering för den sociala fackskolan med hänsyn till folkhögskolornas möjligheter att erbjuda motsvarande utbildning men har funnit starkare skäl tala för enhetliga regler för de tre fackskolorna. Dock torde andelen av för äldre elever reserverade platser böra variera mellan de olika fackskolorna.

Fackskoleutredningen ansluter sig till skolberedningens förslag, att några krav på praktik ej skall uppställas för inträde i någon fackskola. Enligt utredningens uppfattning bör nämligen samtliga skolformer inom det gymnasiala skolsyste— met vara tillgängliga för eleverna på samma villkor. Om för tillträdet till en skolform skulle uppställas krav på längre praktik kunde detta innebära, att skolformen ej blev lika tilldragande som övriga på elever inom denna ålders— grupp. Den så ofta omnämnda gymnasieavlänkande effekten, som man önskar att fackskolan bl. &. skall få, kunde genom ett sådant praktikkrav komma att minska eller helt bortfalla. Dock bör för inträde i andra årskursen av teknisk fackskola krävas minst ett års väl vitsordad och för undervisningen ändamåls- enlig praktik i vilken tid lagstadgad semester får inräknas. Denna praktik kan givetvis ha fullgjorts före fackskolestudiernas början. Utredningen behandlar praktikfordringarna nedan i nästa avsnitt av detta kapitel, 5. 136.

Urval bland behöriga sökande

Inom överskådlig tid kommer med säkerhet antalet sökande till fackskolorna att överstiga tillgången på platser. Ett urval måste därför göras bland de sökande. Vid urval och fördelning av inträdessökande bör hänsyn tas till samt- liga utbildningsvägar efter grundskolan. Sålunda bör gemensam intagning av elever till gymnasium och fackskolor samt helst även till vissa avdelningar vid yrkesskolorna komma till stånd. Intagningsbestämmelserna bör därför göras så likformiga som möjligt och intagningen ombesörjas av en gemensam intagnings— nämnd.

Som ovan antytts bör intagningen grundas på data, som kan användas för en rangordning av eleverna efter deras förutsättningar att fullfölja studierna i fackskolan.

Gymnasieutredningen har i sitt huvudbetänkande behandlat frågan om ur— val av behöriga sökande och därvid bl. a. redovisat en korrelationsundersökning mellan rangordningen av sökande, då i ena fallet rangordningen bygger på betygsumman i tolv läroämnen och i andra fallet summan av betygen i de tolv läroämnena och fyra övningsämnen. Undersökningen visade, att rangord- ningen endast obetydligt påverkades, om övningsänmena medräknades (korr.

0,98 för flickor och 0,97 för pojkar) under förutsättning att betygsumman i båda fallen användes. Utredningen visar också att en viktning, dvs. multipli— cering (vanligen med 2) av poängvärdet av betygen i vissa ämnen ej ökar prognosvärdet i den omfattning som ibland hävdats. Fackskoleutredningen delar gymnasieutredningens uppfattning att intagning till gymnasium och fack- skola och, då så befinnes lämpligt, även till yrkesskola bör grundas på summan av betygen i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen, varvid i princip alla ämnen ges lika vikt.

F ackskoleutredningen föreslår sålunda, att intagningen till fackskolorna grun- das på ett för varje elev framräknat medelbetyg, som omfattar alla läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen, varvid alla ämnen ges lika vikt. Eftersom elever med fysiska handikapp och andra svårigheter kan ha svaga betyg i gymnastik, bör undantag vid beräkning av medelbetyg för intagning göras för betyget i gymnastik, så att detta medräknas endast om betyget överskrider medelbetyget i övriga ämnen. Om så inte är fallet ersättes gymnastikbetyget med medelbety- get i övriga ämnen. Utredningen förutsätter, att den helhetsbedömning som utredningen i det följande föreslår skall tillämpas vid bedömning av frågan om elevers uppflyttning skall tillämpas av intagningsnämnden, särskilt då ett urval måste företagas bland flera poängmässigt jämställda elever. Vid en sådan helhetsbedömning bör skälig hänsyn även tas till den praktik som sökandena redovisar.

Övergångsbestämmelser

De föreslagna bestämmelserna för intagning till fackskola föreslås tillämpade fr. o. m. den intagning som sker vid slutet av det läsår då huvuddelen av kom- munerna inom en fackskolas elevområde första gången tillämpat grundskolans läroplaner i årskurs 9, för flertalet fackskolor tidigast vid intagningen till läs- året 1966/67.

Under övergångstiden fram till ovan angivna tidpunkt samt beträffande sökande från äldre skolformer föreslår utredningen, att följande intagnings— bestämmelser skall tillämpas.

1. Allmänna krav Behörig för inträde i fackskola är den som erhållit godkända betyg i ämnen, som angivits här nedan, ådagalagda genom

genomgången nioårig grundskola (försöksskola), allmän eller praktisk real- examen, särskild eller särskild praktisk realexamen, betyg från klass 55, 66 eller '77, vid flyttning från klass 45, 56 eller 67 å normalskollinje, vid flyttning från ring 14 av allmänt gymnasium, prövning å grundskolans kurs enligt 6 kap. 21 & skol— stadgan, särskild prövning för realexamen eller praktisk realexamen eller dock undantagsvis genom särskilda inträdesprov anordnade av läroanstalten. Inga krav på praktik uppställes för inträde.

2. Speciella behörighetskrav för fackskolestudier För inträde till fackskola erfordras godkända betyg i slutbetyg (avgångsbetyg) från under punkt 1 angivna skolor i ämnena svenska (modersmålet), samhälls- kunskap, geografi (ekonomisk geografi), biologi och engelska. Härutöver erfordras godkända betyg i nedanstående ämnen av elever som väljer social fackskola, språklig specialisering, tyska, social fackskola, naturvetenskaplig specialisering, matematik, fysik och kemi, ekonomisk fackskola, matematik eller handelsräkning, teknisk fackskola, matematik, särskild kurs, fysik, kemi och teckning (alter- nativt yrkesritning).

3. Urval bland behöriga sökande

Om antalet sökande till fackskola överstiger antalet tillgängliga elevplatser bör ett urval bland de sökande göras enligt samma grunder som utredningen före- slagit i det föregående, 5. 133 f.

Betyg i engelska, tyska och matematik i särskild studiegång i realskolans högsta klass jämställes med alternativkurs 1 i motsvarande ämnen, där man i grundskolans årskurs 9 läst efter försöksskolans läroplan, betyg i handels- räkning från praktisk realskolas handelslinje jänlställes med alternativkurs 1 i matematik samt betyg i historia med samhällslära i realskolans högsta klass jämställes med betyg i samhällskunskap i grundskolans årskurs 9. Bestämmelser för evalvering av betyg gällande alternativkurs 1 och 2 respektive särskilda kurser i realexamen torde böra utfärdas av skolöverstyrelsen.

Under en övergångstid måste även särskilda åtgärder vidtagas för att elever med enbart folkskola skall kunna vinna inträde i fackskolan. Fackskoleutred- ningen föreslår att skolöverstyrelsen får i uppdrag att utforma intagningsbestäm- melserna för denna kategori sökande.

Flera av dessa sökande torde kunna intagas enligt den kvoteringsregel som ut— redningen föreslagit i det föregående, 5. 132 f. Även folkhögskolans möjligheter att för äldre elever erbjuda erforderlig kompletterande undervisning bör beaktas, något som i stor utsträckning nu görs för exempelvis sökande till tekniska skolor och institut.

Den lokala intagningen

Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att vid behov utfärda anvisningar för intagning, så ock komplettering till bestämmelserna i skolstadgan.

Ansökan till fackskola bör inlämnas före den 1 april. På grundval av en plan över beräknat antal elever i första årskursen av såväl fackskola som gymnasium och yrkesskola, bestämmer det centrala ämbetsverket antalet klasser i års- kurs 1 av fackskola, gymnasium och andra skolformer.

Intagningarna bör verkställas av en särskild intagningsnämnd, gemensam för samtliga berörda skolor (i förekommande fall även verkstadsskolor och annan motsvarande yrkesutbildning). I intagningsnämnden, som bör utses av läns— skolnämnden, bör ingå representanter för berörda skolformer samt representant för berörda skolstyrelser.

De sökande bör intas i den ordning de förekommer enligt sina medelbetyg. Så långt möjligt antas eleverna enligt uttalade önskemål om skolform och studieväg. Vid bedömning av de inträdessökande bör dock skälig hänsyn tagas till förekomsten av för utbildningen ändamålsenlig praktisk verksamhet av inte alltför ringa omfattning.

Vid intagning bör beaktas att platser reserveras för äldre elever med yrkes— praktik m. ni., som behandlas i följande avsnitt av detta kapitel.

Frågan om övergång av elever från gymnasium och vissa avdelningar vid yrkesskolorna till fackskola behandlar utredningen i det följande, 5. 153 ff.

Praktik vid inträde i fackskola

Utredningen har vid sin behandling av frågan om fackskolorna försökt anlägga en gemensam principiell grundsyn på samtliga fackskolor i fråga om såväl mål— sättning som läroplanens innehåll och utformning, ämnesuppsättning och tim— fördelning m.m. I överensstämmelse härmed har utredningen i sin strävan att låta de tre utbildningsvägarna utgöra delar av en enhetlig skolform jämväl vid behandlingen av frågan om den praktiska utbildningens värde för den skolmässiga utbildningen undersökt i vad mån gemensamma synpunkter och önskemål kan anläggas på samtliga tre typer av fackskolor. Detta synes ange— läget bl.a. från likvärdighetssynpunkt. Skulle nämligen skillnaden mellan de tre fackskolevägarna komma att bli för stor måste man sannolikt räkna med att de inte kommer att framstå som i utbildningsavseende lika konkurrenskraftiga och tilldragande för den utbildningssökande ungdomen, vilket i sin tur medför risk för väsentliga ojämnheter i rekryteringen till dem och därmed också risk för irrationellt motiverade, icke önskvärda ojämnheter i rekryteringen till gymnasie- stadiets utbildningssystem som helhet.

I åtskilliga andra sammanhang har utredningen betonat nödvändigheten av att avvägningen mellan å ena sidan den allmänna utbildning som fackskolan skall ge och å andra sidan den målinriktade göres så, att samtliga elever inom varje fackskola erhåller en så stor gemensam grund som möjligt av allmän ut— bildning. Likaså har utredningen strävat efter att man även skall försöka få vissa ämnen med samma timtal upptagna på läroplanen till samtliga fackskolor. Denna syn på utformningen av läroplanen för fackskolorna är för övrigt endast en fortsatt tillämpning på ett senare åldersstadium av en av de för grundsko-

lans uppbyggnad väsentliga principerna. Vad så i andra hand rör den målinrik— tade delen av utbildningen har utredningen haft att mot varandra väga dels önskemålet från åtskilliga håll om en tämligen genomförd specialisering med inriktning mot vissa, ganska klart avgränsade yrken, dels principen om en jäm- förelsevis bred grundutbildning, vilken förbereder eleverna för en kommande yrkesverksamhet inom en bredare sektor av näringsliv och företagsamhet. Även vad avser den målinriktade delen av utbildningen har — för övrigt i överens- stämmelse med i direktiven givna anvisningar — specialiseringen fått stå till- baka för en större bredd hos utbildningen.

Emellertid är det uppenbart att utformningen av en skola, dess målsättning och läroplan m. m. inte kan ske utan hänsyn till tidigare förhållanden och tradi- tioner inom det område som den avses skola täcka. För den sociala fackskolans del är det därför vida lättare att ge den allmänna utbildningen ett rikt utrymme och låta den målinriktade utbildningen bli av mindre omfattning och med sva- gare specialisering eftersom den dels avser att ge viss förberedande yrkesinrik- tad utbildning, till vilken någon motsvarighet för närvarande ej finnes, dels kan sägas ge sådan utbildning som i nuvarande skolorganisation närmast motsvaras av den kommunala flickskolan. Som utredningen på annat ställe framhåller, stämmer detta också väl överens med den sociala fackskolans uppgift att både förbereda för olika sociala yrken, inom vilka goda kunskaper om män- niskan och samhället är väsentliga och att erbjuda ungdomar, vilkas yrkesplaner ännu ej mognat definitivt, en för dem avpassad utbildning.

Den ekonomiska fackskolan har jämfört med den sociala större utrymme för målinriktade ämnen med viss påtaglig yrkeskaraktär. Den allmänna utbild- ningen är dock alltjämt jämförelsevis omfattande och då därtill kommer att de yrkesinriktade ämnena inom den ekonomiska fackskolan är av direkt betydelse inom ganska vitt skilda yrken kan om denna fackskola sägas att den, i likhet med den sociala fackskolan, erbjuder ett ganska stort mått av allmän utbildning, men att den trots allt har en klarare målinriktning än den sociala.

Vid arbetet med läroplanen för den tekniska fackskolan har utredningen na- turligtvis i hög grad måst beakta den nuvarande lägre tekniska utbildningens jämförelsevis starka specialisering. Denna får väl delvis ses som ett uttryck för de önskemål som förelegat från näringslivets sida under en tid då elevernas rör- lighet på arbetsmarknaden var mindre än nu, då specialiseringen på arbetsplat— serna inte var så långt driven som nu och då den skolmässiga utbildningen allt- jämt förväntades ge en på visst eller vissa yrken mer direkt inriktad förbere- delse. De önskemål om en så stor gemensam grund av allmänna ämnen som möjligt för samtliga fackskolor har alltså för den tekniska fackskolans del fått vägas mot en redan etablerad uppfattning bland såväl allmänhet — föräldrar och elever rn. fl. —— som skolformens avnämare om den tekniska utbildningens karaktär av direkt förberedelse för övergång till visst eller vissa yrken. Fack— skoleutredningens förslag till kursplan för den tekniska fackskolan innebär, att större utrymme givits åt allmänna ämnen och att specialiseringen inom fack-

ämnena gjorts mindre omfattande än i hittills existerande skolor på denna nivå. Bl.a. mot bakgrund av tidigare utbildningstradition har utredningen dock fun— nit sig böra på läroplanen för den tekniska fackskolan ge de allmänna ämnena ett mindre utrymme än för de två andra samtidigt som de målinriktade äm- nena för denna fackskola fått en något högre grad av specialisering än vad som blivit fallet för de andra två. Den slutliga utformningen av läroplanen synes därigenom Väl svara mot önskemål som nu föreligger hos dem som kom- mer att rekrytera anställda med utbildning från den tekniska fackskolan.

Skillnaden i karaktär mellan de tre fackskolorna medför väsentliga skillnader i fråga om bedömningen av krav på, respektive tillgodoräkning av praktik för inträde i vederbörande fackskola. Till belysning av dessa frågor redovisar ut- redningen i nästa avsnitt vissa synpunkter på praktikens värde i allmänhet för utbildningen i fackskolorna samt den tillgodoräkning vid inträdet av föregående yrkespraktik som kan bli aktuell för samtliga fackskolor. I det därpå följande avsnittet behandlas så frågor rörande krav på praktik för genomgång av tek- nisk fackskola och praktiken som del av dess totala utbildning.

Praktikens värde för utbildningen i fackskola

Fackskoleutredningen behöver i detta sammanhang inte alltför utförligt uppe— hålla sig vid det värde över huvud taget som en föregående praktisk erfarenhet har för den skolmässiga utbildningen på detta åldersstadium. Längre yrkes- praktik och erfarenhet från arbetsplats i förening med den större mognad som åldern ger, gör det allmänt sett lättare för den enskilde eleven att tillgodogöra sig den utbildning som skolan ger. Särskilt gäller naturligtvis detta om skolan ger fortsatt utbildning inom det yrkesområde som praktiken avser, men även i andra fall medför praktisk erfarenhet från en arbetsplats större erfarenhet och ökad mognad hos eleven av värde för allt studiearbete. Vidare synes förekom- sten i en klass av något äldre elever med erfarenhet av anställning och arbete vara en tillgång för läraren i hans arbete samtidigt som det stimulerar de yngre eleverna. Det sistnämnda gäller i varje fall inom vissa områden av skolans verksamhet såsom i fråga om individuellt arbete, gruppstudier och studieteknik m. m. I sammanhanget bör vidare framhållas det värde som ligger i att en skola erbjuder en naturlig väg till fortsatt skolgång för de ungdomar som först några år efter grundskolans slut beslutar sig för fortsatt skolmässig utbildning.

Praktisk verksamhet före inträdet i skolan är sålunda av stort värde för såväl skolans verksamhet som den enskilde eleven vid hans vistelse i skolan. Där— jämte torde den praktiska verksamheten —- i kombination med den skolmässiga utbildningen vara av betydande värde för elevens kommande yrkesutövning, bl. a. därför att eleven förutom den ökade erfarenhet som den praktiska verk- samheten skänker blir ett eller annat år äldre, innan han träder ut till något mer kvalificerade uppgifter på en arbetsplats.

Fackskoleutredningen har ovan konstaterat värdet av tidigare praktisk verk-

samhet för utbildning på detta åldersstadium. Likväl bör formellt krav på föregående praktik för inträde inte uppställas vad gäller social och ekonomisk fackskola dels därför att praktik inte bedömes som lika nödvändig i undervis— ningen vid dessa som vid teknisk fackskola, dels därför att övriga motsvarande skolformer på det gymnasiala åldersstadiet inte uppst'äller ett sådant krav. Vad avser kraven på praktik för inträde i teknisk fackskola återkommer utredningen härtill nedan. Däremot motiverar vad ovan anförts att mer omfattande föregå- ende praktik på ett eller annat sätt bör få tillgodoräknas vid inträde i samtliga fackskolor. Utredningen föreslår i överensstämmelse härmed följande system med kvotering av totala antalet tillgängliga elevplatser i årskurs 1 av fackskola.

Av totala antalet nybörjarplatser i fackskola reserveras en viss del för i första hand sökande med minst tre års föregående praktisk erfarenhet inom områden av betydelse för tillämnad utbildning och kommande yrkesverksamhet. Med praktisk yrkesverksamhet jämställes i detta avseende en avslutad skolmässig yrkesutbildning av motsvarande slag. I princip synes denna böra vara av sam- ma längd som den fria praktiken, men eftersom skolmässig yrkesutbildning vanligen ger en mer systematisk lärogång och därför mer omfattande kunska— per — om än vanligen mindre av miljö och av autentiska sociala upplevelser av arbetsplatsen — kunde det vara motiverat att sätta kraven på längden av den skolmässiga utbildningen något lägre. En minst tvåårig, avslutad skolmässig utbildning av betydelse för den studieväg eleven valt i fackskolan föreslås där- för bli jämställd med tre års praktiskt yrkesarbete. Kortare skolmässig utbild— ning än två år föreslås få tillgodoräknas i kombination med praktik, tidsmässigt jämställd med denna. Kvotens storlek, vilken för övrigt sannolikt bör variera mellan olika områden av landet liksom inbördes mellan de olika fackskolorna, torde inte kunna mer exakt fastställas på grundval av enbart teoretiska över- väganden. Utredningen föreslår för sin del, att tills vidare och intill dess erfa- renheter av anordningen vunnits en fjärdedel av totala antalet nybörjarplatser i första årskursen av fackskolorna reserveras för här avsedda inträdessökande. I regioner med mer än en fackskola eller med flera linjer av samma slag bör kvoten inte beräknas på varje skola för sig utan på totala antalet nybörjarplat— ser för respektive fackskola inom elevområdet. Förslaget innebär, att äldre sökande med praktisk utbildning eller erfarenhet av föreskriven minsta längd får ensamma konkurrera om inträdesplatser inom fastställd kvot, medan övriga sökande får konkurrera om återstående platser. Skulle däremot den reserverade kvoten inte kunna fyllas med sökande med föreskriven minsta praktik och med erforderliga teoretiska kunskaper får återstående platser inom kvoten fyllas med andra inträdessökande.

Förslaget om kvotering jämväl vad avser den sociala fackskolan kunde tänkas i vissa områden av landet ogynnsamt påverka rekryteringen till folkhögskolan. Genom den föreslagna anordningen kan nämligen äldre elever, som eljest skulle söka sig till folkhögskola i stället vilja gå till social fackskola. Utredningen me— nar emellertid att denna för folkhögskolan eventuellt uppträdande effekt blir

av ringa omfattning främst kanske därför att elever som bor på ort som saknar fackskola vid val av folkhögskola i stället för fackskola — bl. a. kan räkna med internatförläggning med alla dess praktiska och studiemässiga fördelar. Åt- minstone på orter som har både fackskola och folkhögskola torde vidare elev- underlaget vara mer än tillräckligt för båda skolformerna. Dessutom torde man kunna räkna med att genomsnittsåldern i social fackskola blir lägre än åtmin- stone i teknisk fackskola med dess praktikkrav, och att något äldre elever, som önskar en väsentligen allmän utbildning, också av det skälet hellre söker sig till en skolform direkt inriktad på att tillgodose vuxnas studiesätt och behov. Ut- redningen finner sålunda, vilket för övrigt ytterligare belyses i avsnittet om folkhögskolan och fackskolan, att ett underlättande för äldre elever att vinna inträde i social fackskola kan genomföras utan risk för negativ påverkan av folkhögskolans förutsättningar. Emellertid är det av ovan relaterade skäl tyd- ligt att det kvantitativa behovet av platser för elever med längre praktisk er- farenhet inte är lika stort i den sociala fackskolan som i de båda övriga fack- skolorna. Andelen av kvoten torde sålunda kunna sättas väsentligt lägre än för de båda andra. Att med hänsyn till förekomsten av folkhögskolan helt slopa kvotering för den sociala fackskolan, vilket också övervägts inom utredningen, har bedömts vara olämpligt. Dels skulle det strida mot det principiella önske— målet att så långt möjligt i olika avseenden behandla de olika fackskolorna på samma sätt, dels skulle en olikhet i detta fall innebära en uppenbar orättvisa mot de ungdomar med längre praktisk erfarenhet, som av olika skäl, t. ex. eko- nomiska, hellre skulle önska söka till social fackskola i hemorten än till folk— högskola på annan ort. Det skulle innebära en viss dirigering av en del ungdo- mar, antingen till folkhögskola, till annan icke primärt önskad —— fack— skola eller yrkesskola, såvida de inte helt avstod från fortsatta studier. En så- dan indirekt dirigering skulle innebära ett intrång i den frihet när det gäller val av utbildningsväg, som i andra sammanhang befrämjas inom svenskt skolväsen. Positiva åtgärder av det slag som utredningen i kapitel 5 skisserat torde vara fullt tillräckliga för att folkhögskolan även med ett fullt utbyggt system av gymnasier och fackskolor skall kunna bestå och utvecklas med bevarande av sin fria ställning och sin egenart.

Med den syn utredningen här givit på den praktiska utbildningens värde i vidaste mening för den skolmässiga utbildningen skulle det måhända ligga nära till hands att överväga någon form av poängmässig värdering av praktik eller yrkesutbildning, såväl för sökande med mer än ett års men mindre än tre års praktik som för sökande med mer än tre års praktik. Uppenbarligen är föregå- ende praktisk erfarenhet som nämnts regelmässigt av betydande värde för den skolmässiga utbildningen. Enligt utredningens uppfattning saknas dock under- lag för en värdering i poängmässig form dels av föregående praktisk erfarenhet gentemot betyg i teoretiska ämnen, dels av olika former av praktik gentemot varandra. Utredningen, som är väl medveten om vilka svårigheter vederbörande intagningsnämnd ställs inför vid bedömningen av de inträdessökandes meriter,

menar sålunda, att dylik poängmässig utvärdering av praktik inte bör komma i fråga. Frånvaron av s.k. praktikpoäng torde inte allt för mycket öka svårighe— terna för intagningsnämnden att rättvist bedöma de inträdessökande. Anord- ningen förutsätter dock att man vid varje intagningstillfälle söker göra en hel- hetsbedömning av de sökandes möjligheter att tillgodogöra sig den kommande utbildningen, en princip som redan införts i grundskolan vad avser elevernas uppflyttning till högre årskurs. Att utredningen slutligen, trots de invändningar av administrativ natur och rättvisenatur som kan resas mot förslaget, stannat för detta beror i första hand på att den anser det hittills tillämpade systemet med poängmässig värdering av framför allt praktik ger ett endast skenbart intryck av siffermässig klarhet och rättvisa. Vidare synes det antal inträdessö— kande som tävlar om de sista platserna och mellan vilka tvekan kan uppstå inte vara större än att en helhetsbedömning av de sökande väl låter sig genomföra.

På annat ställe i detta betänkande behandlar utredningen frågan om gene- rella bestämmelser för inträde i fackskola. Där föreslår utredningen bl. a. vilka krav i fråga om teoretiska kunskaper som bör fordras för inträde på de olika utbildningsvägarna liksom också vissa krav på komplettering i olika avseenden jämte möjligheter till kompletterande studier och stödundervisning inom skolan. Genom nämnda inträdesbestämmelser anges de förkunskaper vilka måste be- dömas som erforderliga för att eleverna med god behållning skall kunna följa utbildningen i fackskolan. Utredningen har nu övervägt vilken form inträdes— kraven bör ges för sökande med så lång praktik m.m. att de i första hand kon- kurrerar om platser inom den avdelade kvoten. Härom vill utredningen anföra följande.

Ett viktigt syfte med tillgodoräkning av praktisk erfarenhet så som här före— slagits är bl.a. att bereda möjligheter för elever, vilkas studieintresse vaknar först senare, tillfälle att på grundval av faktiskt förvärvade kunskaper och utan hinder av strikt utformade formella bestämmelser återvända till en skolmässig utbildning. Man torde också kunna räkna med att den allmänna och praktiska erfarenhet som förvärvsarbete eller skolmässig yrkesutbildning förlänar mer än väl kan kompensera oenhetlighet eller mindre brister i teoretiska kunskaper. Till detta kommer så den ambition, den vilja att studera utan vilken någon vid senare är knappast återvänder till studier. Dessa omständigheter talar för, att man för här avsedda inträdessökande inte skall binda deras inträde vid några i formellt avseende fixerade krav. Å andra sidan bör också bestämt framhållas, att med de anspråk som studierna i fackskolan måste ställa på den enskilde elevens förutsättningar och intresse för studiearbetet, ingen inträdessökande på grund av frånvaron av fixerade bestämmelser bör förledas att påbörja studier för vilka han saknar erforderliga förutsättningar. Däremot är det naturligtvis för de kommande fackskolestudierna av mindre betydelse huruvida den teoretiska för— utbildningen förvärvats i grundskolan, genom folkhögskolest-udier, genom fria egna studier, genom kurs i grundläggande ämnen i yrkesskola eller genom t. ex.

korrespondensstudier. Vid vägande av olika omständigheter mot varandra har utredningen slutligen funnit, att några på bestämt sätt utformade, detaljerade bestämmelser angående fordringar för inträde inte bör uppställas för inträdeS- sökande med så lång praktik m.m. att de konkurrerar om platser inom den s. k. kvoten. Enär de förkunskaper som anses erforderliga för att eleverna skall kunna följa undervisningen i vederbörande fackskola finns angivna i de allmänna in- tagningsbestämmelserna, torde det vara tillräckligt att för inträdessökande inom kvoten ange att han förutom den praktiska erfarenheten respektive den skol- mässiga yrkesutbildningen av föreskriven minsta längd, skall ha »sådana insikter och färdigheter i övrigt att han kan förväntas väl följa utbildningen i fackskolan». Denna friare formulering bör dock inte få föranleda intagningsnämnd eller an- nan prövande myndighet till en så återhållsam tolkning att syftet med den friare formulerade intagningsbestämmelsen sättes ur spel eller till att uppställa egna intagningsbestämmelscr. Det bör ankomma på det centrala ämbetsverket att genom fortlöpande kontroll vaka över att bestämmelsen inte tillämpas med en fast normalisering, kanske till och med strängare i sina krav än dem som gäller för sökande till platser utanför kvoten.

Slutligen vill utredningen upprepa, att den föreslagna kvotens storlek — en fjärdedel av samtliga nybörjarplatser inom elevområdet —— torde få försöksvis tillämpas under de första åren av skolformens verksamhet. På grundval av vunna erfarenheter kan därefter erforderliga justeringar företagas. Vad avser den minst målinriktade fackskolan, dvs. den sociala kan det som redan framhål— lits bli naturligt, att kvoten sätts lägre än för de båda andra.

Praktikkrav för teknisk fackskola Som framgår av det föregående har utredningen föreslagit att några speciella krav på föregående praktik för genomgång av social eller ekonomisk fackskola inte skall uppresas. Vad däremot avser den tekniska fackskolan har 1962 års riksdag (prop. 54 s. 342 ff.; SäU 1 s. 175 f.) till behandling haft skolberedningens förslag om att »för inträde i andra årskursen fordras sammanlagt minst tolv månaders planmässig och allsidig praktik av sådant slag, att den utgör en god förberedelse för studierna inom det område som fackinriktningen i andra års- kursen representerar» (SOU 1961: 30 s. 496). Som skäl för sitt förslag anför skol- beredningen i första hand, att undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena i andra årskursen skulle allvarligt försvåras om inte arbetet kunde baseras på en viss fond av praktiska erfarenheter och manuella färdigheter hos de stude— rande. Fackskoleutredningen finner för sin del den av skolberedningen föreslagna bestämmelsen om föregående minimipraktik för påbörjande av årskurs 2 i den tekniska fackskolan väl befogad, men vill modifiera bestämmelsen till att avse ett års praktik, vari lagstadgad semester får inräknas. Med sådan praktik bör naturligtvis verkstadsskola och annan skolmässig yrkesutbildning av betydelse för den kommande utbildningen och av minst ett års längd jämställas.

För att få ytterligare belysning av den i flera avseenden svårbedömda frågan om praktikens infogande i den tekniska fackskolans utbildningsgång har utred- ningen uppdragit åt en expertgrupp att undersöka hur praktiken lämpligen kan utformas för att de blivande fackskoleleverna skall erhålla så stort utbyte som möjligt av densamma. Undersökningen har delvis också föranletts av dels önske— målet om att samtliga elever skall ha en så allsidig praktisk erfarenhet som möjligt. dels av att man inom vissa områden av landet måhända kan förutse att anspråken från olika håll på tillräckligt omfattande och allsidig s.k. fri praktik kan bli svåra att tillgodose. Expertgruppens förslag till s.k. styrd praktik för elever, som omedelbart efter grundskolan fortsätter sin utbildning i teknisk fack- skola, vilket förslag i sin helhet återges i bilaga till detta betänkande (bilaga 3), innebär i korthet följande.

Den styrda praktiken förutsättes för den sistnämnda kategorin regelmässigt bli fullgjord mellan första och andra årskursen i den tekniska fackskolan. För elever som vunnit inträde i fackskolans första årskurs och som så önskar, bör praktik emellertid också kunna få fullgöras före första årskursen.

Då det på grund av elevernas låga ålder och ringa erfarenhet av industriellt arbete eller verkstadsarbete kan uppstå stora svårigheter att under praktikpe— rioden placera dem i produktionen, är det nödvändigt att på bästa sätt förbe- reda dem för den egentliga praktiken. Expertgruppen föreslår därför, att prak- tiken delas upp i två delar, en första skolmässig grundutbildning och en andra egentlig praktikperiod, industripraktik, som i samband med praktiskt arbete omfattar studier av tekniska, sociala och organisatoriska miljöförhållanden. Grundutbildningen tänkes bli utförd med hjälp av yrkesskolornas utrustning och lärare, vilka förutsättes kunna utnyttjas på kvälls- och ferietid. Gruppen påpekar, att gymnasieutredningen i sitt nyss avgivna betänkande angivit en motsvarande lösning för den tekniska gymnasieutbildningens praktikfråga.

Den praktiska grundutbildningen skulle ha till mål att ge praktikanterna/ele- verna grundläggande utbildning inom respektive yrkesområde syftande till för- bättrade förutsättningar för dem att under den egentliga praktikperioden delta i från utbildningssynpunkt lämpligt manuellt arbete liksom att tillgodogöra sig kommande erfarenheter från det industriella arbetet. Huvudmomenten i denna grundläggande utbildning, för vilken expertgruppen uppgjort förslag till en i Viss mån programmerad studiegång, skulle enligt förslaget bestå av ett antal för det kommande praktiska arbetet fundamentala moment och färdigheter. Denna grundläggande kurs föreslås omfatta 210 timmar för samtliga linjer utom den byggtekniska där grundkursen skulle omfatta 160 timmar. Utläggningen av undervisningstimmarna föreslås ske dels med fyra timmar per vecka — ut— över det ordinarie schemat — under hela första studieåret och dels med två veckors heltidsundervisning omedelbart efter det första läsårets slut. Utlägg- ningen av den byggtekniska linjens grundkurs föreslås ske till dagtid i juni månad.

Den skolmässiga grundutbildningen avser att underlätta för praktikanterna/

eleverna att erhålla lämpliga praktikanställningar under den egentliga praktiken, industripraktiken. Syftet med denna är enligt förslaget att ge eleverna erfarenhet av miljöbetingade tekniska förutsättningar för manuellt arbete beträffande kvalitet och kvantitet samt övriga förekommande tekniska arbetsplatsförhål— landen av skilda slag, erfarenhet av de sociala och psykologiska miljöbetingel— serna för manuellt arbete och slutligen viss manuell yrkesfärdighct. Denna grundutbildning har även syftet att stödja undervisningen i första årskursens tekniska ämnen.

Gruppen har också lagt fram förslag om dels på vilka olika slag av arbets- platser praktiken bör kunna fullgöras, dels förslag om ett antal olika miljöstu- dier bland vilka varje elev bör fullgöra en eller flera av skolan tilldelade kon- kreta arbetsuppgifter avseende tekniska, organisatoriska eller sociala miljöför- hållanden.

Beträffande organisation och styrning av industripraktiken, vilken föreslås börja efter industrisemesterns slut omkring den första augusti samt pågå till industrisemesterns början påföljande år, framlägges en jämförelsevis detaljerad plan för skolans övervakning av praktiken, dess samverkan med arbetsförmed— ling och arbetsplats m.m. Industripraktiken får förutsättas bli förmedlad av arbetsförmedlingen. Praktikanterna förutsättes vidare under praktikåret vara skolans elever och stå under skolans direkta ledning. För denna skulle i första hand som praktiklärare svara huvudläraren eller annan lämplig lärare för huvudämnena inom det utbildningsområde som praktiken avser. J ämväl föreslås att eleverna skall föra regelbundna anteckningar över sina iakttagelser m.m. samt att de dessutom en gång i månaden skall till praktikläraren översända en sammanfattande rapport om månadens arbete och praktiska erfarenheter av det- samma. Det förutsättes att rapporterna granskas och signeras av vederbörande praktikgivande företag.

Expertgruppen vill genom de föreslagna åtgärderna fastslå nödvändigheten av att skolan påtar sig ett omfattande ansvar för såväl kvalitativ som kvantita- tiv kontroll av praktiken. De föreslagna praktiklärarnas verksamhet bör också kunna bli av stor betydelse, framhålles i förslaget, för ett ökat samarbete i prak- tikfrågorna mellan skola och näringsliv.

Det av expertgruppen framlagda förslaget till styrd och normerad praktik uppfyller enligt fackskoleutredningens mening stora anspråk i fråga om en väl genomtänkt, effektiv och för den fortsatta utbildningen ändamålsenlig praktik. Genom en sådan praktik, vilken tillsammans med den första och andra årskur— sens utbildning i fackskolan till sin karaktär närmast är att betrakta som ett slag av växelutbildning, skulle eleverna få god förberedelse för andra årskursens studier. Den skolmässiga praktiska utbildningen ger också i flera avseenden stöd åt undervisningen i tekniska ämnen i årskurs 1. Vidare skulle denna praktik också ge kommande arbetsgivare viss garanti för att den nyanställde har ett angivet minimum av manuellt kunnande och industrimässig praktisk erfarenhet. Däremot skulle eleven vid avgången från fackskola regelmässigt inte vara äldre

än om han på annat sätt skaffat sig ett års praktik före inträdet i andra års— kursen.

Styrd praktik i överensstämmelse med det framlagda förslaget förutsätter å andra sidan ganska betydande organisatoriska anordningar med därav följande krav på befattningshavare med speciella uppgifter m.m. Även de praktiska konsekvenserna av förslaget i andra avseenden kommer med säkerhet att bli ganska omfattande och i vissa fall även betungande för såväl skola som praktik- givare. Anordningen med praktiklärare skulle utsättas för betydande påfrest- ningar vid ofta återkommande lärarbyten, en nu inte ovanlig företeelse. Genom förordnande av särskilda praktiklärare skulle vidare erhållas ytterligare en kate- gori befattningshavare inom skolans värld och det kan dessutom ifrågasättas om det just under rådande lärarbrist alltid är lämpligt att lärare avdelas för den uppgiften. I de delar av landet där bristen på praktikplatser förutsätter att ele- verna hänvisas till praktik på annan ort skulle skolan också få svara för skol— skjutsar eller internatförläggning. I vissa fall skulle detta måhända kunna ordnas med utnyttjande av skolhemmen vid centrala verkstadsskolor och andra redan befintliga anläggningar.

Vid vägande mot varandra av å ena sidan önskemålet eller angelägenheten av att eleverna erhåller en på angivet sätt normerad praktisk förberedelse för de fortsatta studierna och den kommande yrkesverksamheten samt å andra sidan de betydande praktiska konsekvenser varmed det framlagda i övrigt vär- defulla förslaget är förenat, har utredningen i fråga om krav på praktik för ge- nomgång av teknisk fackskola slutligen stannat för det av skolberedningen fram— förda förslaget om minst ett års väl vitsordad och för den kommande utbild- ningen väl lämpad praktik som det formellt fastställda kravet för inträde i andra årskursen. Det bör ankomma på vederbörande intagningsnämnd att avgöra huruvida den praktik som de inträdessökande åberopar motsvarar de krav vilka angivits som minimum för inträde i teknisk fackskola.

Utredningen menar emellertid samtidigt, att som mål för de kommande årens utveckling bör uppställas en praktik av den omfattning och med i stort sett det innehåll som den av expertgruppen föreslagna styrda praktiken avser att ge. De med denna praktik förenade praktiska m.fl. olägenheterna synes också kunna bemästras i framför allt de större städerna med ett väl utbyggt yrkesskolväsen och ett differentierat näringsliv. Utredningen föreslår sålunda, att samtidigt som den fria praktiken, enligt de krav som skolberedningen ursprungligen angav, uppställes som det normala kravet för genomgång av teknisk fackskola, anstäl- les försök med styrd praktik i huvudsak enligt expertgruppens förslag på ett antal orter med goda förutsättningar att genomföra anordningen. Vid försöks— verksamheten bör särskilt uppmärksammas huruvida grundutbildningens fyra timmar per vecka utanför det ordinarie schemat blir en alltför stor arbetsbelast- ning för eleverna liksom de olägenheter de medför för elever som bor på så stort avstånd från fackskoleorten att de måste anlita Skolskjutsar. Försöket bör för- sta gången avse den elevgrupp som vinner inträde i första årskursen av teknisk

fackskola höstterminen 1964. Då anordningen med styrd praktik kan komma att fordra vissa undantag från i övrigt gällande bestämmelser för skolarbete samt också vara förenad med vissa kostnader, bör försöksverksamheten till en början få anordnas först efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall.

Slutligen föreslår utredningen, att frågan om ett eventuellt mera generellt genomförande av anordningen med styrd praktik överlämnas till den yrkes— skolberedning, som i höst kommer att påbörja sitt arbete. Beredningen torde böra beakta möjligheterna att under sommarmånaderna utnyttja yrkesskolornas lokaler och utrustning. Det synes nämligen fackskoleutredningen väsentligt, att de dyrbara investeringarna i dessa lokaler under så stor del av året som möjligt kommer till rationell och ändamålsenlig användning.

Betyg, flyttning, studieuppehåll, avgång

Betyg. Betygens uppgifter och betygsättningens problem har behandlats rela- tivt ingående av såväl 1957 års skolberedning som av gymnasieutredningen. Vid remissbehandlingen av skolberedningens huvudbetänkande har också värde— fulla synpunkter framförts, vilka bl.a. lagts till grund för den slutliga utform- ningen av kapitlet »Bedömning av elevernas resultat» i läroplanen för grund- skolan (Kungl. skolöverstyrelsens skriftserie nr 60 s. 89 ff.).

Bland de frågor som diskuterats märks särskilt problemställningen absolut eller relativ betygsättning. Båda utredningarna har efter ingående övervägan— den stannat för att föreslå den s.k. relativa betygsättningen, dvs. att betyg- sättningen utgår ifrån de faktiska prestationerna för ett större, för skolformen representativt elevmaterial.

Även om denna betygsättning, som gymnasieutredningen anför, förutsätter att läroplanens föreskrifter och anvisningar tolkas på ett likvärdigt sätt av samtliga undervisande lärare, vilken förutsättning ej alltid gäller, har det dock visat sig vara lättare att med särskilda åtgärder motverka de nackdelar som vidlåder denna betygsättning jämfört med den absoluta. Med klara anvisningar till lärarna, hjälpmedel i form av centralt utarbetade prov osv. kan en god— tagbar normering och betygsfördelning uppnås. Härmed avses att likartade elevprestationer blir betygsatta på i stort sett samma sätt, oaktat de utförts för skilda lärare och under skilda betingelser i övrigt.

Fackskoleutredningen anlägger i huvudsak de principiella synpunkter på betygsättningen som framförts av de båda utredningarna. Utredningen anser sålunda, att betygen bl.a. kan ha följande syften, även om dessa i vissa av- seenden bättre kan tillgodoses på andra vägar: gradera elevernas prestationer i relation till de i kursplanen uppställda studiemålen; tjäna som meddelande till hemmen angående elevernas studieresultat; utgöra underlag för avgöranden om flyttning, övergång mellan olika stadier och skolformer och vid examina; bli

medel att sporra eleverna i deras arbete; användas som hjälpmedel vid råd— givning angående val av studieväg samt utnyttjas av avnämarna såsom ett bidrag vid bedömning av sökande till viss anställning.

Fackskoleutredningen har i kapitel 3 redogjort för de olika former av sam- organisation, som kommer att etableras mellan fackskolan och andra skol— former. Fackskolan kommer sannolikt mera sällan att förekomma som en fri- stående skolenhet, medan en samorganisation med främst gymnasiet men även med grundskolans högstadium eller med yrkesskolan kommer att bli relativt vanlig. Även av dessa skäl är det ytterst viktigt, att samma principer beträf- fande betygsättningen tillämpas i samtliga skolformer som ingår i de skol— enheter, där i jämförelsevis stor utsträckning samma lärare kommer att tjänst— göra. Fackskoleutredningen föreslår därför, att den s.k. relativa betygsättningen skall tillämpas i fackskolan i huvudsak enligt de allmänna anvisningar som utformats i den tidigare omnämnda läroplanen för grundskolan.

Betygskalan föreslås sålunda i fackskolan liksom i de båda övriga nämnda * skolformerna bli numerisk och omfatta värdena 1—5, där 5 är högsta betyg. l Vid användande av den relativa betygsättningen på ett stort, representativt elevmaterial bör denna tillämpas så, att följande procentuella fördelning erhålles.

Betyg ....................................... 1 2 3 4 5 Procent ..................................... 7 24 38 24 7

Fackskoleutredningen föreslår, att betyg ges i samtliga ämnen, som före— kommer på timplanen i fackskolan. Betyg bör sättas vid varje termins slut, således även vid slutet av höstterminen. Höstterminsbetygen i årskurs 1 bör dock betraktas endast som en förhandsinformation till eleven och målsmännen inför elevens val av gren eller specialisering, medan däremot vårterminsbetygen bör avse hela läsåret och alltså även omfatta vad som behandlats under höst- terminen. Betyget bör alltså utgöra ett samlat uttryck för de kunskaper och färdigheter som eleven förvärvat, varvid dock särskild hänsyn bör tas till presta- tionerna mot slutet av perioden.

Skilda meningar har framträtt i debatten om skolans betyg i ordning och uppförande. Från lärare i grundskolan har bl. a. hävdats, att betygen är en hjälp för lärarna i det ofta svåra arbetet att i den obligatoriska skolan skapa en tillfredsställande arbetsdisciplin, varför man ej ansett sig kunna avvara betygen i ordning och uppförande. Vid riksdagsbehandlingen av skolbered— ningens betänkande framfördes i andra kammaren en motion om att särskilda vitsord i ordning och uppförande inte skulle ges i grundskolan, med motivering bl.a. att normerna för sedebetygen kan växla från skola till skola, att risken för dubbelbestraffning blir stor och att andra former syftande till fortlöpande information till hemmen än utfärdandet av sänkta s.k. sedebetyg bör prövas. Motionärerna ansåg att den ändring som vidtagits beträffande betygen, som innebär att betygen ej införes på avgångs— eller slutbetygen utan endast i betygsjournalen ej medför en tillfredsställande förbättring i här berörda av—

seenden, enär betygsjournalerna är offentliga handlingar och vem som helst kan göra sig underrättad om de vitsord en person tilldelats vid avgången från en skola. Ett sänkt betyg i ordning eller uppförande kan på detta sätt följa en människa genom livet.

Särskilda utskottet vid 1962 års riksdag (SäU 1962:1 s. 172 f.) ansåg, att de i motionen anförda skälen stod i överensstämmelse med den syn på skolans verksamhet och dess förhållande till den enskilde eleven som låg till grund för förslaget om reformering av den obligatoriska skolan.

Utskottet ansåg det dock ostridigt att förekomsten av vitsorden ofta av lärarna ansågs vara ett stöd i deras arbete. I avvaktan på de förbättringar som fortsatt forskning och förbättrad lärarutbildning och lärarfortbildning kunde åstadkomma, borde de föreslagna vitsorden enligt utskottets mening tills vidare bibehållas.

Gymnasieutredningen föreslår, att betygen i ordning och uppförande avskaf— fas i gymnasiet. Nämnda utredning anser, att den oftast framförda motive— ringen för bibehållandet av betygen i fråga, att dessa kan verka disciplinuppe— hållande, är svagare i gymnasiet än i grundskolan på grund av gymnasiets karaktär av frivillig skola med ett mera moget elevklientel. Uppkomna disci- plinproblem borde kunna lösas på ett smidigare och mindre konstlat sätt än genom betyg i uppförande och ordning, främst då genom en god elevvård och föräldrakontakt inom gymnasiet.

I fackskolan torde förhållandena i stort sett vara desamma som på gymna- siet. Eleverna är äldre, har en starkare målinriktning och har frivilligt valt att fortsätta sina studier efter grundskolans slut. I fackskolan lämnas vidare kontinuerliga informationer till eleverna i skilda frågor, och genom den skol- sociala verksamheten har skolan möjlighet att verka såväl i förebyggande syfte som på ett tidigt stadium ingripa och på ett individuellt sätt behandla mer speciella elevproblem. Fackskoleutredningen, som i den principiella sakfrågan finner de argument vilka anfördes i den tidigare omnämnda riksdagsmotionen övertygande föreslår, att betyg i ordning och uppförande ej ges i fackskolan.

Beträffande betygsättning av elever med läs- och skrivsvårigheter föreslår fackskoleutredningen, att bestämmelserna och anvisningarna för grundskolan skall äga motsvarande tillämpning. Enligt utredningens uppfattning är det troligt att elever, som tidigare haft starka läs- och skrivsvårigheter inte sällan kommer att söka sig till fackskolan, eftersom denna genom sin lugnare studie- gång och sin något mindre teoretiska inriktning underlättar för dem att kom- pensera sitt handikapp. Genom de valmöjligheter som erbjudes i främst den sociala och den ekonomiska fackskolan torde dessa elever också kunna finna sig relativt väl till rätta i fackskolan. Vid den helhetsbedömning som kan kom- ma i fråga, då tvekan uppstår huruvida elev skall uppflyttas till årskurs 2, bör elevens särskilda svårigheter beaktas. Utredningen vill för övrigt i detta sammanhang understryka nödvändigheten av att lärarna i fackskolan, liksom lärarna i grundskolan och gymnasiet, noggrant iakttar de anvisningar

angående bedömning av elever med läs- och skrivsvårigheter, vilka sedan länge är utfärdade och som på senare tid förnyats (se t. ex. AktSö 1963: 30 s. 378 f. och Läroplanen för grundskolan s. 92). Bestämmelserna bör gälla med samma styrka på fackskolans stadium som på lägre stadier. Nämnda bestämmelser, som ut— formats så att mindre hänsyn kan tagas till dessa svårigheter på högre stadier, bör omarbetas i anslutning till nyssnämnda uppfattning.

Slutbetyg må utfärdas endast då elev genomgått den tvååriga lärokursen i fackskolan. På slutbetyget upptages samtliga ämnen som förekommit alltså även ämnen som avslutats i årskurs 1. Slutbetyget undertecknas, förutom av klassföreståndaren även av rektor såsom ordförande i klasskonferensen.

Om en elev avgår utan att slutbetyg utfärdas, skall intyg om avgång utfärdas av rektor. Intyget skall innehålla uppgifter om de senaste betyg i förekommande ämnen, vilka meddelats eleven.

Ytterligare anvisningar för betygsättningen återfinnes i läroplanen, kapitel 8. I sitt huvudbetänkande Grundskolan framförde skolberedningen förslag om utredning angående betygens rättskraft. Beredningen framhöll att lärarnas, klasskonferensens eller kollegiets åtgärder vad beträffar betyg och betygsätt— ning för närvarande är utan appell med det undantaget att vid allmänt läro— verk och vissa andra skolformer kollegiets beslut om vitsord i ordning och upp— förande kan överklagas. Med tanke dels på de avsevärda felkällor, som alltid föreligger vid betygsättning, dels på den stora betydelse för den enskilde som mottagande skolor och arbetsgivare tillmäter betygen kan detta förhållande inte anses tillfredsställande, allra minst i ett samhälle, där man på olika områden försöker tillgodose den enskildes rättssäkerhet bl. a. genom möjligheter att över- klaga myndigheternas åtgärder.

Fackskoleutredningen anser, att denna fråga är av sådan betydelse, att en utredning av hela frågekomplexet snarast bör företagas. Tidpunkten för en sådan utredning torde nu vara särskilt lämplig med hänsyn till att nya och i stort sett enhetliga bestämmelser angående betygsättning, flyttning m. 111. kom— mer att utfärdas förutom för grundskolan även för gymnasiet och fackskolan, om nu föreliggande förslag genomföres.

Flyttning. I det föregående har fackskoleutredningen nära anslutit sig till den uppfattning rörande betygsättningen m. in., som först framfördes av 1957 års skolberedning. Utredningen ansluter sig även i huvudsak till de principer som beredningen framförde angående elevens passage genom skolan. Elev i fack- skolan bör sålunda som regel uppflyttas vid läsårets slut från årskurs 1 till årskurs 2. Då fråga uppkommer om att elev måhända ej bör flytta till nästa årskurs, oavsett om förslaget väckes av skolan, elevens föräldrar eller om eleven är myndig av denne själv, bör bedömningen härav ske med hänsyn till vad som bedömes vara för eleven i det hela lämpligast, naturligtvis med er- forderlig hänsyn tagen till kamraterna liksom till skolans organisation och arbete

i övrigt. Med hänsyn bl.a. till att dylika bedömningar endast kommer att avse en årskurs och ett ofta relativt begränsat antal elever finner utredningen ej skäl föreligga, att i fackskolan för underlättandet av bedömningar föreslå någon fastställd poänggräns som tröskelvärde (hjälpmedel) vid flyttning. Beslut om flyttning bör träffas av klasskonferensen efter samråd med eleven och i före— kommande fall med hans målsmän. Enligt fackskoleutredningens uppfattning saknas anledning att utfärda några allmänna direktiv, som kunde komma att binda klasskonferenserna vid deras prövning av de enskilda elevfallen.

Skulle elev önska stanna kvar i årskursen trots att skolan funnit, att eleven bör flytta, bör detta få ske efter medgivande av rektor i varje enskilt fall samt om detta inte medför ändringar i (utökning av) skolans organisation.

Eleverna bör ha rättighet att gå om endast en årskurs i fackskolan, såvida inte särskilda skäl föranleder undantag. En elev, som tillhört någon av fack- skolans årskurser under två läsår och icke uppflyttas, skall sålunda i regel avgå från fackskolan.

Utredningen har under sitt arbete diskuterat frågan om införandet i fack— skolan av s.k. mindre studiekurs, motsvarande vad som nu föreslagits för gym— nasiet. Enligt utredningens uppfattning kan en sådan kurs ej innebära att eleverna väljer bort några av fackskolans (linjens) karaktärsämnen, såvida ej ett sådant bortval i likhet med i gymnasiet kan kombineras med förlängd under- visning. Med hänsyn till den valfrihet som redan erbjudes eleverna beträffande sådana ämnen, som brukar erbjuda särskilda svårigheter finner utredningen, att skäl för närvarande ej föreligger för att i fackskolan skapa motsvarigheter till de mindre studiekurser som av gymnasieutredningen föreslås för gymnasiet.

Vid höstterminens början anordnas prövningar för bland andra elever, som vägrats uppflyttning vid vårterminens slut. I dessa prövningar kan även vissa inträdessökande deltaga. Erhåller elev vid sådan prövning högre betyg bör frågan om hans uppflyttning ånyo omprövas. Prövningarna kan också anordnas på så sätt att eleven under någon tid, förslagsvis 1—2 veckor följer undervisningen i årskurs 2.

Studieuppehåll. Det torde kunna inträffa, att elev efter första årskursen ger sig ut i yrkeslivet eller förlänger praktikåret före sista årskursen i teknisk fackskola. Sådana uppehåll i studierna, vilka utöver förekommande praktikår dock bör begränsas till högst ett är, bör kunna medges, om det finns skäl härför och om rektor bedömer, att det kan vara till nytta för vederbörandes fortsatta utbildning och yrkesverksamhet.

F ackskolestudiemas avslutning. Fackskolan skall vara examensfri. Studierna avslutas med att slutbetyg utfärdas efter andra årskursen. Detta slutbetyg kommer givetvis av eleverna själva och av avnämarna att tillmätas stor bety— delse vid konkurrens om platser och befattningar. Det är alltså av vikt, att betygen så långt möjligt är jämförbara mellan skilda klasser och skolor. En

dylik normering av betygsättningen behöver emellertid inte ske genom skrift- liga eller muntliga avgångsprov av t. ex. de slag som nu föregår avläggande av real- och studentexamen. Olägenheterna med dessa åtgärder för betygsnormering är uppenbara, varför fackskoleutredningen föreslår att sådana inte bör före- komma.

I grundskolans läroplan anvisas som betygsnormerande hjälpmedel centralt utarbetade standardprov, som ställs till förfogande för frivillig användning. Standardprov i vissa av fackskolornas ämnen skulle vara ett värdefullt hjälp— medel för lärarna, när det gäller att sätta betyg, som är jämförbara över hela riket. Utredningen föreslår därför, att det uppdras ät skolöverstyrelsen att ombesörja att standardprov utarbetas för vissa av fackskolornas ämnen. Det torde böra ankomma på det centrala ämbetsverket att framlägga detaljerade förslag härom liksom att vidta de åtgärder som erfordras för framställande av betygsekvivalerande hjälpmedel i fackskolan. I förevarande betänkande (kapitel 8) behandlas utförligare olika åtgärder för ekvivalering av betygsättningen både med och utan tillgång till standardprov. Utöver de åtgärder som där föreslås, bl.a. frivillig användning av standard- prov, bör kontrollen av undervisningens standard upprätthållas genom en intensifierad konsulent- och inspektionsverksamhet.

Även om slutbetygen genom olika åtgärder blir till en del ekvivalerade, dvs. i viss omfattning jämförbara över hela riket, kvarstår frågan om fackskolekom- petensen skall anknytas till en viss nivå på slutbetyget. Detta skulle medföra att elever med slutbetyg från fackskola skulle komma att indelas i två grupper, sådana med respektive sådana utan fackskolekompetens. Motiveringen till att fackskolekompetens endast skulle tilldelas elever med viss kvalitet på slut- betyget skulle vara att avnämarna kunde önska att kompetensen förankras vid ett tröskelvärde i fråga om kunskaper och färdigheter, en slags garantinivå, som avnämarna skulle ha lätt att förstå och använda.

Självfallet. är det väsentligt att beakta avnämarnas önskemål att fackskole- kompetensen skall vara preciserad. Detta innebär emellertid inte att de skulle vara betjänta av att en viss betygsgräns fastställs för slutkompetensen. Medel- betyget för de olika eleverna visar stor spridning och betygen i skilda ämnen för elever med ett och samma medelbetyg kan vara olika. Av denna anledning blir det svårt att genom ett tröskelvärde ange en lägsta gemensam godkänd- gräns med allmängiltigt innehåll. Den precisering av slutkompetensen som av- nämarna är mest betjänta av, torde kunna uppnås genom en normerad betyg— sättning av elevprestationer på områden, som definieras i läroplanen. Efter hand som avnämarna blir förtrogna med läroplanerna och betygsättningen, kommer slutbetyget som sådant utan godtyckliga tröskelkriterier att vara det bästa och mest nyanserade uttrycket för elevernas slutkompetens. Att använda tröskel- värden skulle också strida mot de betygsättningsprinciper, som återges i läro-

planens allmänna del (kapitel 8). Någon indelning av betygen i godkända och underkända bör sålunda inte förekomma.

Som framgår av vad utredningen anfört i kapitel 3 s. 32 i namnfrågan, anser sig utredningen inte böra framlägga förslag om en formth angiven, spe- cifik benämning på kompetens från någon fackskola. Fackskoleutredningen an- ser att det bör räcka, att eleverna tilldelas slutbetyg från social, ekonomisk eller teknisk fackskola. I dagligt tal kan den genomgångna utbildningen even— tuellt karakteriseras som fackskolekompetens från vederbörande fackskola.

Kompetensuärdet av fackskolornas utbildning. Skolberedningen behandlade i kapitel 36 i sitt huvudbetänkande kompetensvärdet av fackskolornas utbildning. Av remissyttrandena över detta kapitel framgick som ett starkt önskemål att utbildningens kompetensvärde klart fastställdes, och att slutkompetensen finge en enhetlig standard över hela landet. Som fackskoleutredningen närmare ut— vecklat i kapitel 3 s. 00 f. kan begreppet »fast och klart kompetensvärde» preciseras på följande sätt. Fackskolekompetensen definieras av utbildningens innehåll, dvs. läroplanerna, liksom av elevernas prestationer med avseende på kunskaper och färdigheter, från skolans sida dokumenterade genom betygsätt— ningen. Denna föreslås få en så långt möjligt enhetlig standard genom olika betygsnormerande åtgärder på det sätt som föreslagits i kapitel 8 och på s. 000 i detta kapitel.

Elevers övergång mellan fackskola och andra skolor.

Komplettering, stödundervisning, preparandkurser

Som departementschefen framhållit i direktiven bör skolformerna ovanför grund- skolan betraktas i ett sammanhang, och det måste därför vara av stor vikt, att man vid uppbyggandet av fackskolorganisationen söker undvika sådana negativa verkningar som kännetecknade det tidigare parallellskolesystemet. I enlighet med den grundsyn som fackskoleutredningen utvecklat i kapitel 3 har utredningen inom ramen för den för fackskolorna angivna målsättningen sökt ge läroplanerna en sådan utfornming, att övergång från fackskola till gymnasium respektive från gymnasium till fackskola inte onödigtvis försvåras. Beslut om övergång från en skolform till en annan inom det gymnasiala skolsystemet bör fattas i vanlig ordning av vederbörande intagningsnämnd, som därvid bör avgöra, huru— vida, inträdesprövning måste anses erforderlig, eller om studieresultaten i den avlämnande" skolan kan betraktas vara så goda, att direkt övergång bör kunna medges. Som utgångspunkt för intagningsnämnden bör härvid gälla, att inträdes— prövningar föreskrives med stor återhållsamhet. I det kommande gymnasiala,

i hög grad integrerade, skolsystemet bör man nämligen kunna räkna med så god samverkan mellan olika skolor och skolformer, att elevs övergång från en studie— väg till en annan normalt bör kunna ske, utan att man tillgriper det tämligen osäkra instrument som i varje fall en kort inträdesprövning utgör. Enligt fack- skoleutredningens uppfattning torde den bästa formen för inträdesprövning vara, i de fall då denna över huvud taget behöver förekomma, att vederbörande elever får följa undervisningen i den nya skolan på prov 1—2 veckor, varefter i den mottagande skolan rektor efter hörande av klasskonferensen tar ställning till frågan om elevens fortsatta skolgång.

Övergång från fackskola till gymnasium. Av flera skäl kan det inträffa att elev önskar övergå från fackskola till motsvarande studiekurs eller eventuellt andra studiekurser på gymnasiet. Vissa elever t. ex., som genom linje- och ämnesval i grundskolan inte varit behöriga till gymnasiestudier, bör efter studier i fack— skolan kunna bli behöriga för inträde på gymnasiet osv.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning bör dylik övergång normalt ske först från årskurs 2 i fackskolan till andra årskursen på det treåriga gymnasiet. Flertalet ungdomar torde säkerligen också föredra att skaffa sig den slutkompe— tens som fackskolan ger, innan de önskar påbörja studierna i en ny skolform. Kompletteringsstudierna behöver i dessa fall inte bli alltför omfattande, särskilt då eleven söker till närmast motsvarande studiekurs på gymnasiet, varför even- tuella kompletteringsstudier bör kunna genomföras under en sommarferie.

Övergång från fackskolans årskurs 1 till gymnasiets första årskurs kan också komma att önskas av elever och föräldrar. Utredningen ställer sig mer tveksam till att underlätta en dylik övergång, eftersom eleven genom att gå kvar ännu ett år i fackskolan skulle erhålla slutkompetens där och sedan övergå till gymnasiets andra årskurs utan att förlora någon tid jämfört med det diskuterade alterna- tivet. Om en elev däremot skulle övergå till gymnasiet från årskurs 1 i fack- skolan och efter något år på gymnasiet avbryter gymnasiestudierna, kommer eleven ej att ha någon avslutad utbildning utöver grundskolan, trots att han följt undervisningen inom det gymnasiala skolsystemet under flera år. Övergång från fackskolans årskurs 1 till gymnasiets första årskurs är självfallet fullt möjlig, om den sökande intas på de i grundskolans årskurs 9 erhållna betygen eller efter eventuellt företagen s.k. behörighetskomplettering. Betyg från årskurs 1 i fack- skolan bör däremot inte kunna tillgodoräknas vid intagning i gymnasiets första årskurs, eftersom den naturliga vägen bör vara att i förekommande fall övergå från fackskolans sista årskurs till gymnasiets andra årskurs.

Fackskoleutredningen föreslår alltså som huvudregel, att den tvååriga fack- skolutbildningen skall fullföljas av eleverna. Övergång från årskurs 1 i fack- skolan till gymnasiet bör medges endast med återhållsamhet. En alltför ofta förekommande övergång från årskurs 1 skulle, förutom de risker som kan upp— komma för den enskilde eleven, även skapa pedagogiska, organisatoriska och administrativa problem för skolan och därmed även för kvarvarande elever.

Bl. a. skulle den organisatoriska planeringen för årskurs 2 i fackskola starkt för- svåras. Fackskolan kunde också lätt få karaktären av genomgångs- eller komplet- teringsinstitut för gymnasiet och ej bli den självständiga, målinriktade skolform som avsetts.

Även vissa andra möjligheter för övergångar mellan fackskola och gymnasium kan förekomma nämligen från årskurs 1 i fackskolan till årskurs 2 på gymnasiet samt från årskurs 2 i fackskolan till årskurs 3 på gymnasiet.

Elever, som av klasskonferensen i fackskolan bedöms ha goda förutsättningar för studier på gymnasiet, bör efter vissa kompletteringsstudier kunna övergå från årskurs 1 i fackskolan till närmast motsvarande studiekurs av årskurs 2 på gymnasiet. Med hänsyn till de ovan angivna riskerna för att elever, som övergår till gymnasiet innan de förvärvat fackskolekompetens, kan komma att avbryta studierna inom det gymnasiala skolsystemet utan att ha förvärvat någon slutkompetens, bör dylika övergångar medges med återhållsamhet och endast då klasskonferensen vid den avlämnande och rektor vid den mottagande skolan förordat sådan övergång. Vid delade meningar bör ärendet kunna hän- visas till skolstyrelsen för avgörande.

Med den konstruktion den tekniska lärokursen i gymnasiet fått enligt gymna- sieutredningens förslag bör det för den som har goda kunskaper från teknisk fackskola ej vara omöjligt att i varje fall efter viss komplettering gå till års- kurs 3 i gymnasiets tekniska lärokurs. De största luckorna torde dylika elever uppvisa i de allmänna läroämnena. Eleverna bör antingen kunna fullfölja stu- dierna på gymnasiet såsom likställda med gymnasieelever, som valt s.k. mindre studiekurs eller före inträde i gymnasium komplettera de allmänna ämnena och slutföra gymnasiestudierna med en fullständig lärokurs.

I vissa undantagsfall kan även elev från social eller ekonomisk fackskola över— gå från årskurs 2 i fackskolan till årskurs 3 av motsvarande studiekurs på gym- nasiet. Även här kan eleven göra ett val mellan mindre studiekurs eller fullstän- dig studiekurs efter vissa kompletteringsstudier.

Övergång från gymnasiet till fackskolan. På samma sätt som i det nuvarande skolsystemet ett ej ringa antal elever avbrutit sina studier i gymnasiet för över- gång till utbildning vid andra skolformer eller inom näringslivet torde elever även i framtiden ibland önska lämna gymnasiet för övergång bl. a. till fackskolorna. Med hänsyn till den mer flexibla organisation som det nya gymnasiet får med bl. a. mindre studiekurser torde man dock kunna anta, att dylika studieavbrott kan bli mindre vanligt förekommande, än vad hittills varit fallet.

Övergång från gymnasiet till fackskolorna kan tänkas normalt förekomma i tre fall, nämligen övergång från gymnasiets första årskurs till årskurs 1 eller 2 i fackskolan samt övergång från årskurs 2 på gymnasiet till årskurs 2 i fack- skolan.

Den senare övergången torde, som gymnasieutredningen framhållit, bli mindre vanlig. Elever, som bedrivit studier i gymnasiet under två läsår, torde mer sanno-

likt välja mindre studiekurser eller föredra kvarsittning på gymnasiet framför en övergång till en skolform som utan större tidsvinster ger en delvis annan slut- kompetens.

Den vanligaste övergången kan därför beräknas bli från årskurs 1 i gymnasiet till årskurs 1 eller 2 i fackskolan. För de elever som önskar bedriva studier i den med studiekursen i gymnasiet närmast motsvarande fackskolan torde övergång till årskurs 2 som regel kunna medges. Vissa kompletteringsstudier, vilka bör kunna genomföras under sommaren eventuellt under vårterminen i gymnasiet, torde dock erfordras. För den tekniska sektorn av de båda skolformerna torde en övergång från gymnasiets årskurs 1 till fackskolans årskurs 2 knappast bli aktuell främst på grund av den relativt stora omfattningen av tekniska ämnen redan i fackskolans första årskurs.

Det torde ej bli helt ovanligt, att elever vid övergång från gymnasium till fackskola önskar byta studiekurs, t.ex. övergå från gymnasiets humanistisk- samhällsvetenskapliga studiekurs till ekonomisk eller teknisk fackskola. I vissa fall torde därvid en övergång till årskurs 1 i fackskolan vara att rekommendera, särskilt då där kompletteringar-na kan bli relativt omfattande eller eleven ej kunnat påbörja kompletteringsstudierna så tidigt under vårterminen, att en in- tagning i årskurs 2 kan medges.

Övergång mellan olika fackskolor. Övergångar mellan de olika fackskolorna och mellan olika grenar inom en och samma fackskola bör vara möjliga efter vissa kompletteringar. Det bör ankomma på rektor och klasskonferens att göra de pedagogiska bedömningar som blir aktuella, när elever önskar övergå till annan specialisering, linje eller skola. När plats finnes eller nya avdelningar skall upprättas, sker intagningen genom rektor efter klasskonferensens yttrande.

Behovet av komplettering av grundskolebetygen för inträde i fackskola. De intagningsbestämmelser som utredningen föreslagit i kapitel 3 medför att elever, som grnomgått årskurs 9 på vissa linjer, måste komplettera sina kunskaper i vissa ämnen för att vinna inträde i fackskola. Följande kompletteringar krävs.

Samtliga fackskolor: för elever i 9 pr, 9tp, 9 ha och 9 ht, engelska (såvida de ej valt ämnet i stället för musik).

Social fackskola, språklig specialisering: för alla elever utom av elever från 9 g, 9 h eller 9 m, tyska eller franska.

Social fackskola, naturvetenskaplig specialisering: för elever i 9 pr, 9 tp, 9 ha och 9 ht, matematik, fysik och kemi.

Ekonomisk fackskola: För elever i 9 pr, 9 tp och 9 ht, matematik eller handels— räkning.

Teknisk fackskola: i förekommande fall komplettering till särskild kurs i mate- matik i årskurs 9 samt för elever i 9 pr, 9 tp, 9 ha och 9 ht komplettering av fysik och kemi. Dessutom för samtliga i förekommande fall komplettering av teckning (alternativt yrkesritning).

Elevkategorier som behöver stödåtgärder för flyttning eller övergång till annan studiegång. De i föregående avsnitt nämnda eleverna som behöver komplettera är inträdessökande, vilka därför att de saknar föreskrivna kunskaper i ett eller flera ämnen ej har behörighet för inträde på önskad utbildningsväg.

Grupper av elever inom fackskola, egentligt gymnasium eller skolmässig yrkes- utbildning, vilka kan komma i fråga för stödundervisning är

a) elever som i enstaka ämnen inte uppnår tillfredsställande resultat men som i övrigt har goda förutsättningar att fullfölja fackskolestudierna,

b) elever som önskar övergå från en linje eller specialisering till annan inom samma fackskola samt undantagsvis från en fackskola till en annan,

c) elever som önskar inträde i årskurs 2 av fackskola (vanligen elever som genomgått årskurs 1 i gymnasiet),

d) elever som önskar bredda sin fackskolekompetens genom att utöver det ordinarie studieprogrammet tillvälja ämnen från andra fackskolor,

e) elever inom yrkesutbildning, vilka för övergång till fackskole- eller gymna— sieutbildning önskar komplettera sina teoretiska kunskaper.

För prövningar efter dessa kompletteringar, liksom för prövning efter behörig— hetskomplettering, bör motsvarande bestämmelser, som nu gäller för grund- skolan, skolstadgan 6 kap. 20—23 55, tillämpas.

Åtgärder för att underlätta intagning, flyttning och övergång mellan studie— gångar. För inträdessökande från grundskola respektive gymnasium samt för elever av kategori a) och e) ovan kan kompletteringar under sommaren bli erfor- derliga. I åtskilliga fall bör kompletterings- respektive stödundervisning kunna ske under terminen efter en preliminär intagning vid höstterminens början. Under vårterminen före övergången till en ny studiegång bör också elever i kate— gori b) få tillåtelse att komplettera ämnen som hör till annan specialisering, gren eller linje än den de ursprungligen tänkt sig genom att de befrias från de fria tillvalsämnena för att i stället ägna sig åt komplettering. Detsamma bör gälla för elever, som önskar övergå till annan fackskola, till gymnasium eller till vissa avdelningar vid yrkesskolväsendet efter avslutad fackskola. Den nedan om- nämnda stödundervisningen bör kunna förläggas till dessa lektioner.

För att underlätta elevernas kompletteringar erfordras stöd från skolans sida. Stödet kan i första hand ske genom korrespondensundervisning, varvid erfor— derlig lärarhandledning bör anordnas av skolan. Det bör uppdras åt skolöver- styrelsen att vidtaga sådana åtgärder att erforderligt studiematerial tillhanda- hålles i den mån sådant inte redan finns. Sedan vissa erfarenheter vunnits av om- fattningen av kompletteringsstudierna torde en generell tilldelning av timmar för lärarhandledning kunna meddelas skolorna, förslagsvis angiven till ett visst antal veckotimmar per årskurs och klass, varvid möjligheterna till samläsning med andra fackskolor i kommunen självklart bör beaktas. Denna stödundervisning bör kunna bedrivas både under löpande termin (i så

fall under lektioner som frigörs genom bortval av fria tillvalsämnen) och under sommaren.

Preparandkurser för inträde i fackskola. Enligt de av departementschefen givna direktiven skall utredningen även överväga frågan angående upprättandet av det kompletteringsinstitut för fackskolorna, som skolberedningen speciellt uttalat sig för vad avser den tekniska fackskolan.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning torde det vara mindre lämpligt att koncentrera de — i varje fall under en övergångstid —-— rätt omfattande komplet— teringsstudierna till ett fåtal platser i landet. Kompletteringsstudierna kommer väl främst att efterfrågas av ungdom och vuxna med enbart folkskola och som alltså ej genomgått grundskolan (enhetsskolan) och ej heller erhållit avgångs- betyg från realskolor och flickskolor liksom av personer, vilka genom ämnes- och linjeval i grundskolan (enhetsskolan) måste komplettera sina slutbetyg med betyg i vissa ämnen främst färdighetsämnena engelska, tyska eller franska samt i vissa fall fysik, kemi, matematik och teckning enligt fordringarna för årskurs 9 i grundskolan. Från flera synpunkter måste en geografisk utspridning vara önsk— värd och lämplig, då härigenom ett större antal personer kan utan alltför stora kostnader och besvär bedriva kompletteringsstudier i hemorten. I de fall då kompletteringsstudierna för den enskilde eleven får en större omfattning torde främst folkhögskolornas möjligheter att erbjuda kompletterande undervis- ning åt äldre elever böra uppmärksammas. För många inträdessökande torde dock studierna endast avse ett eller ett par ämnen. För denna kategori bör kompletteringsstudierna enklast kunna lösas genom att studierna administrativt samordnas med den stödundervisning (de kompletteringsstudier) som utred— ningen i det föregående föreslagit skall anordnas vid fackskolorna. En förutsätt- ning för en sådan samordning är dock att undervisningen med hänsyn till inträdessökande som har förvärvsarbete eller som utför praktikarbete —— med- delas på kvällstid. Naturligtvis bör också kompletteringsmöjligheter tillhanda- hållas för varje slag av fackskola och sålunda inte bara för den tekniska, även om den där sannolikt kommer att få den största betydelsen.

Kompletteringsstudierna avser i allmänhet studier enligt kursfordringarna i årskurs 9 i grundskolan och torde vanligen komma att avslutas med prövningar enligt skolstadgan 6 kap. 22—23 åå. Det kan därför ifrågasättas om ej kom- pletteringsstudierna under dessa förhållanden i första hand bör administreras av grundskolorna och utbyggas att tillgodose det behov av kompletteringar som torde uppkomma även för inträdessökande till ett flertal andra skolor och ut- bildningsanstalter. En förutsättning för detta är att grundskolan efter vissa gene- rella regler får en viss tilldelning av handledartimmar, vilka alltså får inräknas i statsbidragsunderlaget för kommunens grundskola. Sådant bidrag har ej utgått i försöksskolorna, medan visst statsbidrag kunnat erhållas, då kompletterings- studierna anordnats i yrkesskolornas regi. Utredningen anser icke sådana kom- pletteringar höra hemma inom yrkesutbildningens område. De har ej heller

anordnats i så stor utsträckning, att de kan anses ha motsvarat det föreliggande behovet. Under försöksverksamheten med nioårig enhetsskola har på flera plat- ser i landet kompletteringsstudier anordnats genom en kombination av kor— respondensundervisning och muntlig handledning. Eleverna har själva fått svara för kostnaderna för studiematerialet, medan kommunerna svarat för kostna- derna för handledartimmarna. Som regel har man kunnat nöja sig med en hand- ledartimme per vecka och ämne, varför lönekostnaderna blivit begränsade. Enligt fackskoleutredningens uppfattning bör möjlighet till relativt lättillgängliga kom— pletteringsstudier beredas alla inträdessökande och således ej göras beroende av kommunala eller enskilda initiativ i dessa frågor.

Med hänsyn till de strävanden som framträtt allt starkare på skilda håll inom skolväsendet att kostnadsfritt tillhandahålla eleverna olika slag av studiemate— riel såsom läroböcker, förbrukningsmateriel m. m. kan det övervägas, om ej ersättning i någon form för redovisade kostnader för studiebrev m. m. borde utgå till de elever eller förutvarande elever som fullföljt kompletteringsstudierna och uppvisat tillfredsställande resultat vid fyllnadsprövningarna. Enligt den kost- nadsfördelning mellan stat och kommun som nu gäller beträffande kostnaderna på skolväsendets område, faller kostnader av de slag som angivits ovan på kom- munerna. Flera kommuner har enligt vad fackskoleutredningen har sig bekant genomfört fri skolmateriel och fria läroböcker för elever även i icke-obligatoriska skolor, medan det stora flertalet kommuner i landet ännu ej genomfört detta system i skolformer ovanför grundskolan. Då en anordning beträffande komplet- teringsstudierna, som fackskoleutredningen ifrågasatt i det föregående, måste an- ses vara en kommunal angelägenhet, har utredningen endast på detta sätt velat aktualisera frågan utan att här framlägga något konkret förslag.

I de kommuner, där fyllnadsprövningar i grundskolan blivit allt vanligare har målsmännen ofta förvånat sig över de avgifter som eleverna enligt skolstadgan ålagts erlägga till rektor och lärare för deltagande i fyllnadsprövning. Ifråga— varande system med avgifter för fyllnadsprövningar torde mer eller mindre auto— matiskt ha överförts från de allmänna läroverken till försöksskolan och senare till grundskolan. Även om avgifterna må ha haft sitt berättigande i icke-obliga- toriska skolor, måste systemet med avgifter för fyllnadsprövningar anses passa mindre väl i den obligatoriska skolan. Enligt vad fackskoleutredningen erfarit har vissa problem även uppstått i kommunerna beträffande medlens redovis— ning, revisionsförfarandet m. m.

Fackskoleutredningen föreslår, att bestämmelserna om avgifter för. fyllnads— prövningar i grundskolan borttages, och att det uppdras åt skolöverstyrelsen att låta utarbeta de förslag till detaljbestämmelser som erfordras för att bereda lärarna skälig ersättning för tjänstgöring vid fyllnadsprövningar. I sista hand torde denna fråga få lösas på sedvanligt sätt vid förhandlingar mellan stats- makterna och berörda personalorganisationer.

Genom en sådan åtgärd jämte en inräkning i statsbidragsunderlaget av hand— ledartimmar skulle staten inom sin sektor ha bidragit till att bereda förutva—

rande elever i grundskolan kostnadsfria kompletteringsstudier. Den av utred- ningen i det föregående berörda möjligheten att under vissa förhållanden lämna viss återbetalning för redovisade kostnader för studiematerial m. ni. skulle enligt utredningens uppfattning kunna bli ett bidrag från kommunernas sida.

Under hänvisning till de överväganden som redovisats i det föregående får fackskoleutredningen föreslå, att möjligheter till kompletteringsstudier tillhanda- hålles på det sätt som utredningen här angivit samt att dessa i första hand admi- nistreras av grundskolor vid vilka tillfredsställande elevunderlag för anordnande av dylik undervisning finnes, i andra hand till fackskolor, som uppfyller samma villkor.

Studiehj älp

I propositionen 1963198 (5. 16) anför departementschefen beträffande studie- sociala förmåner för fackskolans elever följande:

»Elev vid fackskola bör åtnjuta samma studiesociala förmåner som elev vid gymna- sium. Vid beräkningen av anslaget Studiebidrag och stipendier (1963 års statsverks— proposition, bil. 10 s. 631 ff.) har hänsyn tagits till de väntade kostnaderna för studie— hjälp till elever vid fackskolor.»

Departementschefens yttrande avsåg försöksverksamheten med fackskola. Den anknytning till principerna för studiehjälp till gymnasiets elever som där gjordes har emellertid alltjämt betydelse. Fackskolans elever är i allmänhet lika gamla som gymnasiets. I fråga om framför allt den tekniska fackskolan kan dock särskilda förhållanden uppstå. Det har nämligen förutsatts och den på- gående försöksverksamheten synes också utvisa riktigheten därav att en icke ringa del av särskilt den tekniska fackskolans elever torde komma att ut— göras av sådana som från förvärvsarbete återvänder till studierna för att ytter— ligare öka sin kompetens. Flera av dessa elever kan vara gifta och ha familj eller i övrigt ha ekonomiskt ansvar gentemot andra. För många av den tek- niska fackskolans elever kan den obligatoriska praktiken under ett år även skapa problem i ekonomiskt hänseende. Andra elever får långa och kostsamma resor till skolorten eller tvingas till utgifter för inackordering. Fackskoleutred- ningen är i detta sammanhang angelägen att erinra om dessa förhållanden. Utredningen har diskuterat dem med företrädare för studiehjälpsutredningen, som enligt sina direktiv har att utreda de studiesociala förmånerna för stude— rande vid gymnasier, yrkesskolor, folkhögskolor och dylika utbildningsanstalter. Enligt direktiven skall nämnda utredning därjämte uppmärksamma tillkomsten av fackskolorna.

Fackskoleutredningen liksom också gymnasieutredningen —- avstår så— lunda från att ytterligare uppehålla sig vid de studiesociala frågorna utan hän- visar till studiehjälpsutredningens under hösten 1963 avlämnade betänkande. Ej

heller har utredningen ansett sig böra närmare behandla frågan om Skolmål- tider för fackskolans elever. Utredningen konstaterar med tillfredsställelse, att en allt större del av eleverna på det gymnasiala utbildningsstadiet nu erhåller fria Skolmåltider. Med hänsyn till inte minst den stora gruppen tillresande elever är det också önskvärt, att skolmältidsverksamheten utvidgas till att i största möjliga utsträckning omfatta fackskolans elever.

FACKSKOLAN OCH VISSA ANDRA MOTSVARANDE SKOLFORMER

I proposition nr 54 år 1962 framhåller departementschefen att frågan om fackskolorganisationens framtida omfattning bör ingående uppmärksammas och i mån av behov omprövas, i första hand i samband med gymnasieutredningens överväganden rörande det »gymnasiala» utbildningsväsendets framtida total- dimensionering och avvägningen mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor.

I direktiven till fackskoleutredningen framhåller departementschefen att till- komsten av fackskolorna medför »nya problem när det gäller deras avgränsning mot och samordning med parallella skolformer, såväl gymnasier som yrkesskolor, problem som det är nödvändigt att grundligt penetrera. På den obligatoriska skolans åldersstadium står man nu inför att definitivt överge parallellskole— systemet».

»I det förestående arbetet kan sålunda fackskolefrågan redan av här antydda skäl inte ses isolerad utan uppgiften måste i olika hänseenden beröra relatio— nerna mellan å ena sidan de nya fackskolorna och å andra sidan vissa befintliga skolformer, nämligen gymnasier och yrkesskolor samt även folkhögskolan.»

»Fackskolornas inverkan på vissa delar av yrkesutbildningsväsendet måste likaså uppmärksamt beaktas. Vissa yrkesskolor torde, såsom skolberedningen för sin del förutskickat beträffande en del tekniska skolor, med fördel kunna avlösas av de kommande fackskolorna. Även andra typer av skolor och kurser inom yrkesskolväsendet, som mer eller mindre motsvarar de nya fackskolorna, kan i detta sammanhang behöva uppmärksammas; särskilt torde detta gälla beträf- fande viss merkantil utbildning.»

»De sakkunniga bör även beakta vad som anföres i propositionen 196254: (s. 3448 ff.) om förhållandet mellan fackskolorganisationen och folkhögskolan samt därvid uppmärksamma huruvida —— utan eftersättande av något väsentligt i syftet med fackskolorganisationen —— särskilda åtgärder kan och bör företagas för att åstadkomma en god balans mellan de två skolformerna.»

Det gymnasiala skolsystemet

I sitt nyss framlagda huvudbetänkande behandlar gymnasieutredningen i kapi- tel 6 och 12 det s.k. gymnasiala skolsystemet. Gymnasieutredningen använder ordet gymnasial för att markera att en skola i huvudsak avser samma ålders- stadium som gymnasiet, medan beteckningen gymnasium anger sammanfatt— ningen av de utbildningsvägar som utgör en direkt fortsättning på grundskolan och utan att alltid ha detta som huvuduppgift —— meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jämförliga utbildningsanstalter. F ackskoleutred- ningen ansluter sig till denna uppfattning och vill beteckna den utbildning som ges under de närmaste åren efter grundskolan i åldern 16—19 år som gymnasial utbildning.

Gymnasieutredningen framhåller att nya studievägar inom detta ålderssta— dium torde bli aktuella och påvisar bl. a. det stora utbildningsbehovet för vård- nadsområdet samt en fortsatt utbyggnad och innehållsmässig modernisering och komplettering av den tekniska och den ekonomiska utbildningen.

Inom skolsystemet erfordras även nivåmässigt anpassning till ungdomarnas skilda studieförutsättningar. Många ungdomar som syftar till en yrkesverksam- het på s.k. mellannivå eller en mer speciell yrkesutbildning önskar ovanför grundskolan fullfölja en utbildning, där kraven inte motsvarar nuvarande gym- nasieexamina, utan önskar en kortare studietid, som snabbare leder fram till förvärvsverksamhet.

Gymnasieutredningen anser med hänsyn till skolfrågan i dess helhet införan— det av fackskolorna vara en riktig och betydelsefull åtgärd. »Det är av stor vikt», framhåller utredningen, »att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan redan från början utformas så att de tillsammans bildar ett flexibelt och anpassnings- bart skolsystem.»

Gymnasieutredningen räknar med att omkring 1970 drygt 50 % av årskullen torde komma att mottagas i en relativt teoretisk utbildning på det gymnasiala åldersstadiet, vartill kommer ca 20 %, som torde söka till en minst tvåårig skol- mässig yrkesutbildning. Medan vid nämnda tidpunkt 30—35 % av årskullen beräknas ha behov av en utbildning i huvudsak motsvarande det nuvarande gymnasiet, antas fackskolorna fullt utbyggda omkring år 1970 mottaga ca 20 % av årskullen. Gymnasieutredningen anser det ändamålsenligt, att man sätter stu— diemålet inom fackskolorna så högt att dessa kan fylla det behov av kortare teo- retiska utbildningsvägar, som förefinnes inom det gymnasiala skolsystemet, i stället för att skapa ett parallellskolesystem genom upprättandet av tvååriga linjer inom det egentliga gymnasiet.

I en framtid, när efterfrågan på utbildade och intresset för utbildning ytter- ligare ökat, anser gymnasieutredningen för sin del vidare, att det kan bli nöd— vändigt att fastare än vad som nu kan ske sammanfoga de olika skolformerna ovanpå grundskolan till en enhet. Enligt utredningens uppfattning kommer i framtiden intresset på det gymnasiala åldersstadiet för en mer speciell yrkes-

utbildning, tidigt inriktad på enstaka yrkesgrupper att minska, samtidigt som man har att räkna med en fortsatt snabb utbyggnad av yrkesskolväsendet, vars uppgifter kan komma att delvis förändras och ges formen av påbyggnadskurser ovanpå en bredare men dock målinriktad grundutbildning erhållen inte bara i grundskolan utan i stor utsträckning inom gymnasiala skolformer.

Skolplanering bör vidare enligt nämnda utredning bedrivas efter mera över— gripande riktlinjer, vilka kan sammanfattas enligt följande fyra huvudpunkter. Den bör (s. 500 i SOU 1963: 42)

a) vara rationell, dvs. effektivt utnyttja ekonomiska och personella resurser,

b) så långt möjligt ge eleverna, oavsett bostadsort, samma tillgång till olika utbildningslinjer,

c) i möjligaste mån ta hänsyn till efterfrågan på gymnasieutbildade dels kvan— titativt, dels vid lokaliseringen av en enskild skola och

d) medge största möjliga flexibilitet så att den med minsta möjliga ytterligare investeringar kan anpassas till ändrade förhållanden.

Fackskoleutredningen ansluter sig till de framförda synpunkterna angående gemensam planering och i den mån så befinnes lämpligt samorganisation av olika skolformer inom det gymnasiala skolsystemet. Alltefter rådande lokala förhållanden kan alltså till samma skolenhet förläggas gymnasium, fackskola och/eller yrkesskola. I vissa fall kan samorganisation med grundskola också förekomma. Avgörande för vilken utformning som den lokala skolenheten får bör enligt fackskoleutredningens uppfattning vara främst de ovan anförda syn- punkterna på en rationell skolorganisation. Liksom gymnasieutredningen är emellertid fackskoleutredningen medveten om att i enskilda fall hänsyn måste tas till lokala förhållanden, framför allt befintliga äldre skollokaler.

Fackskolan och gymnasiet

Som framgår av kapitel 12 av gymnasieutredningens huvudbetänkande kan man omkring år 1970 räkna med 118 fackskoleregioner i landet. I flertalet ca 90 skulle fackskolan komma att omfatta högst 14 klasser. En organisation med fristående blandfackskola skulle bli mycket oekonomisk med hänsyn till de om- fattande investeringar som erfordras, särskilt för den tekniska fackskolan.

Ett stort antal gymnasier kommer enligt nämnda huvudbetänkande samtidigt att bestå av ett mindre antal parallellavdelningar. Även sådana skolenheter kommer beträffande såväl lokaler som lärare i flera ämnen att få en relativt låg utnyttjandegrad.

Mycket talar därför för en yttre samordning mellan gymnasierna och fack- skolorna. En samordning mellan gymnasium och yrkesskola liksom fackskola (ekonomisk och teknisk fackskola) och yrkesskola kan också bli aktuell. I kapi- tel 20 har gymnasieutredningen sökt beräkna de besparingar som samhället kan

göra genom sådana samplaneringar. Vid en samorganisation gymnasium—fack- skola beräknas de investeringskostnader som fordras för erforderlig utbygg- nad av de båda skolformerna bli avsevärt lägre än om de båda skolformerna konsekvent utbygges fristående från varandra. Kostnadsminskningarna har av gymnasieutredningen angivits i storleksordningen 200 mkr.

Genom en samordning gymnasium—fackskola kan också den gymnasiala utbildningen utspridas till ett större antal platser i landet.

Läsåret 1962/63 fanns sammanlagt 231 gymnasier upprättade på 124 gym- nasieorter. Utbyggnaden av gymnasierna har enligt gymnasieutredningen nu nått så långt, att med hittillsvarande utformning endast någon enstaka ytter— ligare ort kan komma i fråga för reguljär gymnasieutbildning under den tid som nu kan överblickas. Om däremot på vissa orter en sammankoppling av gym- nasium och fackskola kan ske, ökas möjligheterna för en ytterligare utspridning av gymnasieutbildningen. Som mer allmän riktpunkt för denna utspridning an— ger gymnasieutredningen att regioner med ett elevunderlag av mer än 125 elever och med restidsavstånd om mer än en halvtimme bör kunna nyinrättas under den viktiga förutsättningen, att redan befintliga gymnasier ej ogynnsamt på- verkas i betydande grad. Gymnasieutredningen räknar med att uppemot ett tiotal nya orter uppfyller dessa fordringar. Härtill kommer ett antal glesbygds— orter, på vilka en särskild form av gymnasial utbildning bör kunna anordnas genom sammanförandet av gymnasium och fackskola. Vid dessa skolenheter kan i förekommande fall och om elevunderlaget är så litet att årliga variationer i elevtillströmningen eljest skulle förorsaka svårigheter, undervisningen i större eller mindre omfattning bedrivas enligt korrespondensmetoden. Även undantags- former av gymnasium med muntlig undervisning bör kunna övervägas.

Gymnasieutredningen avvisar tanken på ett »horisontellt kluvet» egentligt gymnasium med en avgångsetapp efter två år och anser att samma fördelar som en sådan organisation skulle erbjuda i fråga om möjlighet till ytterligare geogra— fisk spridning i stort sett kan uppnås även i det gymnasiala skolsystern, som pre- senterats i det föregående. Det egentliga gymnasiet eller kanske hellre student— utbildningsvägen bör sålunda tillsammans med fackskolan och den skolmässiga yrkesutbildningen bilda ett överstadium till grundskolan, inom vilket goda över— gångsmöjligheter bör finnas, varjämte vuxenutbildningen bör vidgas och effekti- viseras (SOU 1963142 5. 234).

I debatten om fackskolan har farhågor framförts att skolan skulle förlora sin karaktär eller sitt egenvärde, om den kom att ingå i en relativt fast samorga- nisation med annan skolform, främst gymnasium. Karaktären och egenvärdet har visserligen inte definierats, men i vissa fall synes man ha föreställt sig att gymnasiet och fackskolan borde organiseras som skolformer för helt skilda elev— kategorier. De individer som sökte sig till fackskola skulle eftersträva ett utbild- ningsmål och ett utbildningsinnehåll av helt annan karaktär än gymnasiets. Skillnaderna mellan gymnasium och fackskola måste av den anledningen mar- keras starkt.

Fackskoleutredningen menar att en långsiktig planering för den teoretiska utbildningen ovanför grundskolan bör anpassas efter elevernas intressen och samhällets och avnämarnas behov.

De ungdomar som i framtiden kommer att söka sig till gymnasial utbildning av huvudsakligen teoretisk karaktär bildar inte någon enhetlig grupp. Olika in- tressen kommer att vara representerade beträffande ämnen, ämnesområden och yrkesinriktning. Studieförutsättningarna växlar också i många avseenden. Det gäller inte bara intellektuell prestationsförmåga utan även ambition, målinrikt- ning, arbetskapacitet etc. Alla de faktorer som inverkar på valet av studieväg och bestämmer framgången inom denna är inte heller likartat företrädda hos individerna utan är ofta kombinerade på olika sätt. Drivkrafterna till vidare utbildning torde därför variera kontinuerligt inom hela gruppen.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning torde det vara svårt att uppdela ungdomarna i två eller tre markerade grupper med starkt avvikande intresse- inriktning, skolinställning och utbildningsförutsättningar. I princip skulle ung— domarnas önskemål bara kunna tillgodoses genom en totalt individualiserad skola. Utredningens uppfattning sammanfaller här med gymnasieutredningens.

I praktiken får man givetvis nöja sig med approximationer, genom att som i gymnasiet erbjuda olika studievägar och eventuellt begränsade studieprogram och genom att skapa nya gymnasiala skolformer, vilka ej endast bör utgöra ett alternativ till gymnasiet utan erbjuda ett studiemål, som till en del är att be— trakta som en variation av gymnasiets. Om dessa synpunkter ej beaktades kunde följden lätt bli att stora elevgrupper inte attraheras av vare sig det ena eller det andra alternativet.

I stället för att komplettera varandra kunde de båda skolformerna komma att spelas ut mot varandra. Blir prestigeskäl avgörande skulle vissa elever kom- ma att dras till gymnasiet utan att deras intressen och utbildningsbehov till— fredsställs därav. Effekten blir gymnasiepåspädande, ej gymnasieavlänkande därför att utbildningsvägen genom gymnasiet kommer att te sig väsentligt mer lockande, eftersom den ger större möjligheter till fortsatta teoretiska studier. Det är därför enligt utredningens uppfattning angeläget, att möjligheter skapas för de ungdomar som väljer fackskola eller yrkesskola, att i en. senare etapp uppnå fullständig gymnasiekompetens liksom att möjligheter ges till komplette- rande gymnasiestudier genom en väl utbyggd vuxenutbildning.

Övergångar i olika riktningar mellan yrkesskola, fackskola och gymnasie- utbildning måste ske smidigt, vilket naturligtvis dock ej utesluter att komplet— terande studier i vissa ämnen kan komma att krävas. En faktor som vidare är betydelsefull för värderingen av de olika gymnasiala utbildningsvägarna är givetvis också utformningen av den egentliga gymnasieutbildningen. Med den konstruktion av gymnasiet som gymnasieutredningen föreslår blir det inte lika definitiv skillnad som hittills beträffande deras slutkompetens som genomgått gymnasium och deras som genomgått andra skolformer. Tillträde till universitet och högskolor är inte automatiskt knutet till genomgång av gymnasiet utan bl. a.

beroende av att eleverna fullföljt hela studieprogrammet. Eleverna kan nämligen stanna kvar i gymnasiet och ta 5. k. mindre studiekurs. Det kommer sålunda att bli mer flytande gränser mellan den kompetens som genomgång av olika gymna— siala utbildningsvägar ger. Detta markeras också av att studentexamen i dess nuvarande form försvinner.

I direktiven för fackskoleutredningen framhåller departementschefen att vissa synpunkter på de lokala organisationsformerna framförts i skolberedningens be— tänkande, »vilka bör kunna vara i det väsentligaste riktgivande för den lokala uppbyggnaden av fackskolor. I detta sammanhang bör också erinras om att en särskild arbetsgrupp mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbild- ning för närvarande handlägger frågor rörande planeringen för bl.a. fackskol- organisationens utbyggnad. De nu tillkallade sakkunniga behöver därför icke beakta hithörande planeringsfrågor på annat sätt än genom kontakt i erforderlig omfattning med nyssnämnda planeringsorgan.»

Som framgår av direktiven torde fackskoleutredningen ej ha anledning att ta annan befattning med berörda planeringsfrågor än att i sitt arbete söka ge fack- skolan en sådan utformning, att den —— samtidigt som den tar vara på sin pri- mära uppgift —— på ett smidigt sätt kan inordnas i större skolenheter, som kan komma att omfatta de andra skolformerna gymnasium, yrkesskola eller grund- skola.

Enligt utredningens uppfattning måste därför frågan om den lokala organisa— tionen av fackskolorna främst betraktas som ett praktiskt och ekonomiskt pro- blem, som måste lösas för varje kommun på det sätt som efter rådande lokala förhållanden visar sig vara mest ändamålsenligt. Fackskoleutredningen förut— sätter i samband härmed, att kommunerna kommer att få avsevärd frihet att inom ramen för vissa för skolplaneringen betydelsefulla generella riktlinjer i samråd med vederbörande regionala planeringsorgan själva utforma det gym- nasiala skolsystemets organisation inom den egna kommunen.

Det väsentliga för att en skola skall få en egen karaktär är nämligen, som fackskoleutredningen framhållit på s. 50 att målsättningen för skolan, skolans tim- och kursplaner samt det inre arbetet i skolan utformas så, att skolan leder fram till en reell kompetens, att den på grund av den utbildning som där med- delas får ett egenvärde, som klart uppfattas av allmänheten, såväl avnämare som målsmän och elever.

Fackskolan och yrkesskolan m. m.

Inledning. Riksdagen har 1962 beslutat om takten och formen för hur de prak- tiska realskolorna — liksom de kommunala flickskoloma skall avlösas av fack— skolan. Vid fackskolans införande kommer emellertid även andra skolformer att beröras. Även yrkesskolorna bedriver sålunda undervisning som helt eller till en del kommer att motsvaras av vad fackskolan avser att ge. Förutom de del—

tidskurser av varierande längd och med varierande anspråksnivå, som yrkes— skolorna erbjuder, finnes sålunda ett stort och växande antal heltidskurser. De sistnämnda representerar oftast någon av huvudgrenarna: industri och hant— verk, husligt arbete — vartill numera kommer vårdande yrken — samt handel. Dessutom finns inrättade särskilda tekniska skolor.

Avlösning av yrkesskolornas handelskurser. Handelsundervisningen vid yrkes- skolorna har mycket stor omfattning. Expansionen började efter det andra världskriget och omfattade i början främst utbildning av elever med avslutad folkskola. Under 1940-talet inrättades emellertid även avdelningar, som byggde på avlagd realexamen. Deras antal var dock relativt ringa. Antalet elever i av— delningarna var ofta inte större än att det uppnådde det minimum, som före- skrives för inrättandet av en avdelning, nämligen åtta elever. Under 1950-talet har däremot ett för varje år ökande antal ettåriga kurser för elever med avlagd realexamen eller motsvarande kommit till stånd.

Sålunda fanns under arbetsåret 1962/63 129 yrkesskolor där undervisning i heltidskurser i handel sker för elever med realexamen. Vid mindre skolor före— kommer det, att samläsning äger rum i vissa ämnen med elever från andra av— delningar. I de största städerna är å andra sidan antalet avdelningar av detta slag mycket stort. Skolorna redovisas dock i båda fallen som en skola. Utbild- ningen har varit relativt oenhetlig, men överstyrelsen för yrkesutbildning har eftersträvat att förenhetliga utbildningen. För närvarande följer de flesta av— delningar endera av följande två kursplaner: ettårig kontorskurs allmän linje och ettårig kontorskurs stenograf— och korrespondentlinje. Båda linjerna är starkt yrkesinriktade. Allmänna ämnen förekommer blott sparsamt i undervis— ningen. Sådana ämnen som av hävd räknats till de merkantila ämnena har där- emot ett betydande utrymme. Utbildningen i språk är exempelvis starkt inrik- tad mot fackutbildning i begränsad mening genom att eleverna framför allt lär sig affärskorrespondens.

Den allmänna linjen ger en relativt bred kontorsutbildning. Eleverna stu- derar svensk och engelsk affärskorrespondens och samtidigt en relativt omfat- tande kurs i företagsekonomiska ämnen. I stenograf— och korrespondentlinjen är utbildningen på ett helt annat sätt än när det gäller allmänna linjen inriktad mot blott en del av kontorsyrket nämligen korrespondentutbildningen. Sålunda studerar eleverna exempelvis både engelsk och tysk affärskorrespondens om var- dera sex veckotimmar. Den i egentlig mening företagsekonomiska utbildningen omfattar åtta veckotimmar och har fått samlingsnamnet handelsteknik. Inne- hållet i detta ämne uppvisar vissa likheter med det av utredningen nu före— slagna ämnet företagsekonomi. Man försöker sålunda här genomföra en viss blockundervisning. Det föreligger emellertid en väsentlig skillnad. I realiteten är nämligen beteckningen handelsteknik en huvudrubrik för ämnena bokföring, handelsräkning, handelslära och handelsrätt som vart för sig erhåller två vecko— timmar. Det är alltså icke fråga om integration av ämnesdelarna till en helhet,

vilket enligt såväl mål som kursinnehåll m. m. i hög grad gäller det av utred- ningen föreslagna ämnet företagsekonomi.

Att antalet handelsavdelningar är mycket stort har flera orsaker. En är att den utbildning som eleverna får vid handelsavdelningarna ofta är av den arten att den ger utrymme för utbildning mot mycket vida områden av arbets- livet. ävcn sådan som inte har direkt anknytning till det i begränsad mening merkantila livet. Eleverna behöver sålunda icke ta slutlig ställning till yrkes— valet före studierna vid yrkesskola. En annan orsak är, att de investeringar som är nödvändiga för inrättandet av en ny handelsavdelning i allmänhet är små. När det gäller inrättandet av verkstadsavdelningar där maskinparken kräver omfattande anskaffningar blir däremot investeringarna stora. Detta kan tvivels— utan påverka de lokala skolmyndigheterna vid deras ställningstagande.

Det är emellertid också otvivelaktigt så, att den utbildning som yrkesskolorna givit i sin ettåriga handelsutbildning motsvarar ett behov hos avnämarna. Detta har bl. a. berott på att man i undervisningen lagt stor vikt vid inövandet av vissa kontorsrutiner. Detta får dock icke tolkas så att undervisningen varit enbart inriktad mot att öva upp rutiner av olika slag. Den har även givit ge— digna teoretiska kunskaper.

Under senaste åren har vidare inrättats tvååriga kurser byggande på realexa— men eller motsvarande. Antalet sådana kurser har under läsåret 1962/63 varit elva. De fanns på följande orter: Bollnäs, Jakobsberg, Kiruna, Mora, Olof— ström, Södertälje, Vetlanda, Växjö, Åseda, Älmhult och Ängelholm. Härtill kom— mer den tvååriga kurs för affärsledare som finnes i Linköping. Man jämför emellanåt denna utbildning med den som skolberedningen föreslog skulle före— komma vid ekonomisk (merkantil) fackskola och hävdar då ibland att utbild— ningarna är identiska. Så är emellertid icke fallet. Den ekonomiska fackskolan ger nämligen på ett helt annat sätt utrymme för allmänna ämnen som sam— tidigt är av betydelse för elevernas framtida verksamhet. Detta gäller i all synnerhet efter de förändringar som utredningen företagit i det tidigare försla— get till merkantil fackskola och som resulterat i det förslag till ekonomisk fack- skola, som utredningen härmed framlägger.

Yrkesskolans tvååriga läroplan innebär bl.a. att undervisningen i årskurs 2 uppspaltas i tre linjer: en redovisningsteknisk, en distributionsteknisk och en språklig. På denna punkt har man följt skolberedningens förslag till läroplan för merkantil fackskola. Samläsningsmöjligheterna mellan de olika linjerna i årskurs 2 av denna utbildning vid yrkesskolan är rätt begränsade genom att timtalet icke sammanfaller i någon högre grad. Skolberedningens timplaneförslag gav föga utrymme för allmänna ämnen, något som ej heller timplanen för den tvååriga kursen ger. Utredningen föreslår emellertid, att den ekonomiska fackskolan skall få. ett inte oväsentligt utrymme för allmänna ämnen. (Se detta betänkande s. 68). Utredningen föreslår vidare en fjärde mot förvaltningsarbetet inriktad linje. Man kan mot bakgrunden härav då fråga sig, hur det kommer att gå med de i det föregående redovisade linjerna inom yrkesskolan —— både de ett—

åriga och de tvååriga när den ekonomiska fackskolan införes. I vissa fall har dessutom inrättats ettåriga påbyggnadskurser ovanför ettåriga handelskur— ser byggande på realexamen. Denna typ av utbildning är mycket lik de ovan beskrivna tvååriga kurserna även om varje årskurs i och för sig är ett avslutat helt. Frågan om dessa kursers avlösning är givetvis även aktuell.

Inledningsvis kan konstateras att de här behandlade olika utbildningsvägarna riktar sig till samma ålderskategorier och till elever med samma grundutbild— ning, nämligen realexamen eller grundskola. Utredningens förslag till läroplan kommer att ge eleverna lika goda kunskaper i ekonomiska ämnen som skol— beredningens skiss gav och som gives vid yrkesskolorna. Antalet timmar i före- tagsekonomiska ämnen i yrkesskolans tvååriga merkantila utbildning är visser- ligen större än vad utredningen nu föreslår för den ekonomiska fackskolan. Integrationen av lärostoffet i det gemensamma ämnet företagsekonomi kommer dock att eliminera dubbelläsning. Ämnesstoffet och kursplanen har vidare ut- valts och sammansatts så att de ger tillräckliga kunskaper för det behov som föreligger.

När det gäller utbildningen är utredningen således av den meningen att den ekonomiska fackskolan bättre motsvarar elevers, föräldrars och avnämares be— hov. Utbildningen blir mer allsidigt användbar och har en bredare målsättning i överensstämmelse dels med pågående utveckling på arbetsmarknaden dels med elevernas yrkesmognad. Härigenom får bl.a. eleverna större rörelsefrihet när det gäller att välja yrke. De tvååriga kurserna ger vidare ingen tidsvinst jäm- fört med vad den ekonomiska fackskolan ger.

Utredningen är därför av den uppfattningen, att eleverna i stor utsträckning kommer att söka sig till ekonomiska fackskolor i stället för till tvååriga kurser vid yrkesskolornas handelsavdelningar. För den händelse de tvååriga kurserna skulle fortsätta vid sidan om fackskolan föreligger vidare risk för ett icke önsk— värt parallellskolesystem. En ort kan frestas att Vilja erbjuda en utbildning som är av i stort sett samma längd och organisation men därför icke identisk med en utbildning av liknande slag på en annan ort. Detta kan då allvarligt påverka t. ex. elevunderlaget för skolan på en ort, som tillkommit efter sedvan- liga planeringsöverväganden.

Med anledning härav föreslår utredningen, att statsbidrag till nya tvååriga handelskurser ej skall utgå från och med läsåret 1965/ 66. Utredningen föreslår vidare, att utbildningen vid de redan inrättade tvååriga kurserna avlöses av ekonomiska fackskolor så snart förhållandena så möjliggör, under förutsättning att de därigenom uppkomna ekonomiska fackskolorna kan få en med hänsyn till den allmänna skolplaneringen lämplig eller åtminstone godtagbar geografisk placering. Särskilda påbyggnadskurser ovanför ettåriga kurser bör ej heller komma till stånd. Utredningen är av den meningen, att den sanering bland antalet kurser som blir följden av ett sådant beslut är till fördel för den erfor— derliga överblicken av de tillgängliga utbildningsresurserna på här aktuell nivå.

De ettåriga kurserna ger givetvis en tidsvinst jämfört med fackskolan. Den utbildning som ges vid dessa kurser är god. Eleverna får anställningar som ofta ställer inte oväsentliga kvalitativa krav på dem. Enligt utredningens för- menande behöver dock en tvåårig utbildning i och för sig icke avskräcka ele- ver eller målsmän från att välja denna framför en ettårig utbildning. Man har nämligen anledning förmoda, att målsmän och elever kommer att uppfatta det som en tillgång om en utbildning erbjudes med inte oväsentliga inslag av all- männa ämnen vid sidan av de ekonomiska. Den ettåriga utbildningen är där— emot strängt yrkesinriktad och ger som sagts endast föga utrymme för allmänna ämnen.

Som framgår av kapitel 3 s. 125 har icke alltid de hittillsvarande ettåriga kur- serna uppfattats som bestämda kompetensvägar. Sedan den ekonomiska fack- skolan fått en bestämd kompetens är det rimligt förmoda, att de blivande ar- betsgivarna i ökad utsträckning kommer att välja elever med denna utbildning.

De ettåriga kursernas stora antal — förutom ovan redovisade 129 skolor finnes ett stort antal avdelningar där eleverna har genomgått folkskola — med- för vidare att handelsutbildningen redan nu är mycket spridd över landet. Detta har förmodligen medverkat till det relativt låga antal sökande till den ekono— miska (merkantila) fackskolan ca 1/5 av samtliga sökande till fackskolor som förmärkts vid den nu påbörjade försöksverksamheten med tvååriga fack- skolor, se kapitel 7 s. 251. Även på relativt små orter har nämligen kunnat erbjudas handelsutbildning, något som har minskat målsmännens intresse att skicka sina barn till den merkantila fackskolan på en annan ort.

Utredningen vill emellertid på nuvarande ståndpunkt icke direkt föreslå att de ettåriga kurserna byggande på realexamen eller motsvarande skall upphöra. De kan i vissa fall utgöra ett valvärt alternativ för elever som önskar en kortare ut- bildning än vad den ekonomiska fackskolan kan ge. Å andra sidan bör en olyck— lig konkurrens mellan de båda skolformerna icke få komma till stånd. Utred- ningen utgår ifrån att de ettåriga kurserna byggande på realexamen eller mot— svarande kommer att starkt minska i antal, och vill därjämte understryka nöd- vändigheten av att man ur allmänna planeringssynpunkter noggrant obser- verar lokaliseringen o. (1. av dessa kurser för att förhindra uppkomsten av ett parallellskolesystem med alla dess inte önskvärda konsekvenser. Det före- ligger emellertid ett stort antal för närvarande svåröverskådliga frågor i sam— band med ett eventuellt avlösande av de ettåriga kurserna. Utredningen är där- för icke beredd att framlägga ett förslag på denna punkt. Det torde få ankomma på. den aviserade yrkesskolberedningen att uppta denna fråga till behandling. Utredningen utgår därjämte ifrån att planeringsarbetet under de närmaste åren uppmärksammar eventuella nya önskemål om ettåriga kurser.

För den händelse en avlösning blir aktuell av yrkesskolornas handelsunder- visning uppstår givetvis vissa problem. Den utrustning av »merkantil» art som finnes vid yrkesskolorna kan givetvis delvis användas vid yrkesskolornas spe— cialkurser. Hit hör exempelvis övningsbutiker, skyltverkstäder m. m. Annan ut-

rustning exempelvis i form av skrivmaskiner, bokföringsmaskiner, viss kontors— teknisk utrustning osv. kan övertas av fackskolan eller grundskolan i de fall där de ej erfordras för yrkesskolans egen undervisning. Lärarna kommer ibland att kunna användas i den nya fackskolan osv. Både när det gäller yrkesskolan och fackskolan är vidare huvudmannen densamma, nämligen kommunen. Proble— men vid avlösningen kommer säkerligen icke att bli särskilt betydande i de fall där yrkesskola och fackskola finnes på samma ort. På orter där det inte är aktuellt att införa fackskola kan det däremot uppstå vissa problem. I vissa fall torde utrustningen med fördel kunna användas av grundskolans högstadium. I andra fall torde däremot utrustningen kunna användas inom den framtida yrkesskolans undervisning. Frågor i samband härmed torde det emellertid an— komma på den aviserade yrkesskolberedningen att utreda.

Avlösning av kommunala tekniska skolor. En fråga rörande den tekniska fack- skolan, som tilldragit sig stort intresse från tidigare remissinstansers sida och även behandlats i den offentliga diskussionen under fackskoleutredningens ar- bete, är den som berör äldre motsvarande skolformers avlösning genom den nya skolformens tillkomst.

För skolberedningen var det dokumenterade utbildningsbehovet på den s.k. institutsingenjörsnivån en viktig utgångspunkt, då förslaget om teknisk fack— skola framlades. För beredningen framstod det som en angelägen uppgift att skapa. en regionalt mer utbredd organisation och en med avseende på inträdes- fordringar och studiemål mer enhetlig form för utbildning av tekniskt utbil- dade befattningshavare på den ifrågavarande nivån än vad de nuvarande läro- anstalterna, tekniska institut, kommunala tekniska skolor och tekniska afton- skolor, tillsammans representerar. Avsikten härmed torde ha varit att ge den tekniska utbildningen av här ifrågavarande slag en fastare plats i skolsystemet bl. a. dels i det avseendet, att den naturligt anslöte sig till den nioåriga obliga— toriska skolan, dels i det avseendet att inrättandet av skolor skulle ske enligt allmänna planeringsprinciper.

Den starka expansionen av de kommunala tekniska skolorna under senare år -— det finns ett 60-tal skolor, varav inemot hälften har heltidsundervisning —— torde i hög grad vara resultatet av kommunernas strävan att utveckla det egna skolväsendet och genom den tekniska utbildningen under rådande teknikerbrist förbättra arbetskraftstillgången vid den lokala industrin. Efter 1956 års propo— sition om den tekniska skolutbildningen och det därav följande beslutet om att utbyggnaden av den tekniska utbildningen skulle intensifieras har en stark ut- veckling ägt rum. Statsmakterna har med tillfredsställelse mottagit kommu— nala initiativ om upprättande av nya tekniska skolor. Lokaliseringen har emel— lertid på så sätt delvis bestämts av de varierande kommunala initiativen. Även orter med relativt litet befolkningsunderlag har tagit initiativ till och erhållit kommunala tekniska skolor samtidigt som flertalet större städer avstått från dylika iniatitiv. Skolmyndigheterna har i de större tätorterna med deras starkt

utvecklade allmänna skolväsende fram till den kompetensnivå, som motsvarar inträde i gymnasium, ofta ansett gymnasiets kvantitativa utveckling som den mest angelägna åtgärden för att tillmötesgå ett allmänt ökande utbildnings- behov. De enda skolformer med teknisk utbildning som där har existerat har varit tekniska gymnasier och kommunala tekniska aftonskolor, av vilka afton- skolorna till stor del rekryterats av yrkesverksamma ofta något äldre elever. En lucka i utbildningssystemet har uppenbarligen förelegat i dessa fall.

En av förklaringarna till den angivna utvecklingen torde ligga i att det sak— nats en naturlig anknytning mellan det allmänna skolväsendet och den kommu— nala tekniska skolan.

Skolberedningens tanke, att den tvååriga tekniska fackskolan i framtiden skulle bli norm för den tekniska utbildningen på den här ifrågavarande nivån och att de nuvarande kurserna om fem terminer sålunda skulle omorganiseras, bygger självfallet på den förutsättningen att förkunskaperna för utbildningen samtidigt skulle förbättras. Organisationen av de nuvarande kommunala tek- niska skolorna bygger på andra förhållanden inom det obligatoriska skolväsendet än dem som nu är under genomförande. Under tider, då en stor del av årsklas— serna fick nöja sig med sjuklassig folkskola, var det naturligt att inträdeskraven till de lägre tekniska läroanstalterna ställdes väsentligt lägre än fordringarna i realexamen. Ofta var dock de inträdessökande genom studier vid folkhögskolor, korrespondensinstitut o.d. så väl förberedda, att de inom en tid av endast en termin kunde uppnå den mot realexamen svarande kunskapsnivån i vissa karak— tärsämnen. Sedan den obligatoriska skolan föreslagits bli nioårig och inträdes- kraven för den tekniska fackskolan i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena avsetts bli i stort sett desamma som skulle gälla för inträde i gymnasium, var det enligt skolberedningen naturligt att låta teknikerutbildningen på mellannivå i framtiden bygga på denna bättre grund och i stället ge den en studietid av två år. Fackskoleutredningen delar denna uppfattning.

Fackskoleutredningen har på annat ställe (kapitel 3) redovisat sin uppfattning om kompetensvärdet av utbildningen vid teknisk fackskola och därvid bl.a. hänvisat till de ändrade förhållanden som följer med gymnasiets beräknade kvan— titativa utveckling. Tanken att låta den tekniska fackskolan bli norm för den tekniska utbildningen på en viss nivå behöver icke nödvändigtvis innebära att de nuvarande tekniska skolorna över hela linjen förutsättes bli avlösta av fack— skolan, eftersom det under vissa betingelser kan befinnas ändamålsenligt med parallella skolformer. Exempel på sådana betingelser 'är att klara skillnader föreligger i fråga om målet för undervisningen och läroplanens utformning, ett annat att den ena skolformen särskilt lämpar sig för utbildning av vuxna. Fack- skoleutredningens förslag innebär icke något ställningstagande till vuxenutbild— ningsproblemet i sin helhet, enär detta avses bli föremål för särskilt bedömande i den utredning om vuxenutbildninge'n, som gymnasieutredningen i en andra etapp av sitt arbete avses verkställa.

Det bör också i detta sammanhang erinras om att vid vissa tekniska skolor

konkurrensen om platserna på grund av otillräcklig utbildningsvolym inom skol- väsendet i stort lett till en sådan höjning av de intagnas reella förkunskaper, att redan den första terminens studier kunnat bygga på en kunskapsgrund i vissa ämnen liknande den som fordras för inträde på gymnasiet. Detta har medfört en höjning av studieresultatet och en därmed följande successiv höjning av stu- diemålet utöver det ursprungligen avsedda. Höga kvalifikationer hos lärarkåren och god materiell utrustning har verkat i samma riktning. Det är sannolikt att dylika tekniska skolor, som nu har ett utbildningsmål, som mer är att jämföra med gymnasiets mål än den blivande fackskolans, kan infogas i ett blivande vuxenutbildningssystem med bibehållande av sin nuvarande huvudkaraktär. För bedömningen av frågan om kommunala tekniska skolors avlösning med fack- skolor kan man dock bortse från dessa speciella tekniska skolor.

Vissa remissinstanser uppehöll sig speciellt vid frågan om fackskolan som nor- malform för den lägre tekniska utbildningen. Arbets'nmrknadsstyrelsen tillstyrkte oreserverat skolberedningens förslag om inrättande av tekniska fackskolor. Det underströks, att nuvarande utbildning vid kommunala tekniska skolor, tekniska institut och tekniska aftonskolor bygger på andra förhållanden inom det obliga- toriska skolväsendet än dem som nu är under genomförande. »En omformning av utbildningen blir därför nödvändig, och den föreslagna tekniska fackskolan är enligt styrelsens uppfattning väl lämpad som en normgivande utbildningsväg. Skolans undervisning synes väl motsvara arbetsmarknadens utbildningskrav, när det gäller ifrågavarande teknikerpersonal.» Enligt Tekniska läroverkens lä- rarförbund måste det hälsas med tillfredsställelse om den föreslagna tekniska fackskolan kan åstadkomma en normering av den tekniska utbildningen under gymnasienivå. Tekniska läroverkens ingenjörsförbund tillstyrkte i princip skol— beredningens förslag och välkomnade en utbyggnad och normalisering av utbild- ningsväsendet på denna nivå.

I fråga om kompetensvärdet av den tekniska fackskolans utbildning uttalade skolberedningen, att den avsågs leda fram till en lägre ingenjörskompetens mot— svarande den kompetens som studier vid tekniska aftonskolor, kommunala tek— niska skolor och tekniska institut ger.

Fackskoleutredningen finner en mer nyanserad bedömning av denna fråga nödvändig och erinrar om att den grupp av läroanstalter, med vilken jämförelse här skett, är ytterst heterogen.

Fackskolan skiljer sig inte oväsentligt från ett tekniskt institut i fråga om det utstakade målet liksom i fråga om läroplanen. Det torde stå klart, att instituten i ringa utsträckning tjänat som förebild vid utformningen av den tekniska facksko- lan. Under det att fackskolans utbildning i teoretiskt avseende givits en mer åter- hållsam målsättning än det tekniska gymnasiets, torde det vara svårt att finna en liknande gränsdragning mellan institutens och det nuvarande tekniska gym- nasiets mål. Det sagda gäller om inte alla så dock flera av de tekniska instituten. Förklaringen till den större likheten mellan dessa båda sistnämnda skolformers

formella studiemål ligger i den historiska utvecklingen. Instituten tillkom och utformades under en tid, då näringslivets behov av tekniker var långt större än det som kunde tillgodoses genom statliga och kommunala tekniska läro- anstalter. De från instituten utexaminerade ingenjörerna hävdade sig också väl på arbetsmarknaden. Även om studietiden var något kortare än vid tekniskt gymnasium, hade Vissa institut ett tillräckligt gott elevmaterial för att kunna hålla undervisningen på en jämförelsevis hög nivå. Under sådana gynnsamma betingelser har också ett stort antal elever, tillhörande det nuvarande ingenjörs- beståndet, utexaminerats.

Det är emellertid ostridigt, att rekryteringen av de tekniska instituten under- gått och alltjämt undergår en successiv förändring. På grund av den starka utbyggnaden av de tekniska gymnasierna och de större förmåner av olika slag, som de statliga tekniska gymnasierna lämnar sina elever, är det sannolikt att elevurvalet vid instituten icke är detsamma nu som tidigare, om en så enkel och föga nyanserad jämförelse må tillåtas. Studiemålet och kurserna torde dock icke alltid ha anpassats till de ändrade förhållandena, utan dessa har alltjämt hållits på en relativt hög nivå dock utan att alltid finna täckning i den reella kunskapsstandarden. Detta torde vara en av anledningarna till den stora sprid- ning av kunskapsnivån, som gäller icke minst vid instituten.

I Vissa remisser över skolberedningens betänkande gjordes direkta jämförelser mellan den nuvarande »institutsgruppens» utbildningsnivå och den nivå man kunde vänta sig att fackskolans utbildning skulle komma att ligga på. Tekniska läroverkens ingenjörsfö'rbund fann det beklagligt, att den nya fackskolan, vars elever dock avsågs fullgöra ingenjörsuppgifter, blir av lägre kvalitet än de nu- varande kommunala tekniska skolorna och flertalet av de tekniska instituten. Kollegienämmien vid tekniska högskolan i Stockholm betonade att omfånget och framför allt djupet av kunskaperna hos fackskolans elever måste bli mindre än hos elever från de tekniska institut och de kommunala skolor som nu existe- rar. Kollegiet sade sig icke kunna dela skolberedningens uppfattning, att den föreslagna fackskolan skulle komma att ersätta nämnda skolor och institut. Utan att dock göra direkta jämförelser mellan nuet och framtiden uttalade arbets- marknadsstyrelsen, att den tekniska fackskolan synes väl motsvara arbetsmark— nadens utbildningskrav när det gäller ifrågavarande teknikerpersonal.

Dessa jämförelser och även sådana som gjorts i enstaka diskussionsinlägg i dags- och fackpress under fackskoleutredningens arbete, synes vara baserade på antagandet om en sänkning i ett eller flera avseenden, beträffande ålder, yrkcs- praktik och förkunskaper hos elevmaterialet. Såsom framgår av avsnittet om den tekniska fackskolans praktikfråga, s. 139 ff., önskar utredningen bl. a. genom viss kvotering vid intagningen främja en utveckling, enligt vilken en icke obe— tydlig andel av de studerande vid teknisk fackskola har praktisk utbildning eller motsvarande industriell erfarenhet före inträdet.

Vad beträffar kravet på elevernas förkunskaper, har de provisoriska intag- ningsbestämmelserna till teknisk fackskola för läsåret 1963/64 tagits till intäkt

för en pessimistisk bedömning av de reella kraven. Utredningen önskar fram- hålla, att man vid utformandet av dessa tillämpat principen att undvika alltför höga formella krav för att därmed möjliggöra en friare bedömning. Skolbered- ningen betonade, att skolan på allt sätt borde underlätta för utbildningssökande med annan bakgrund än den för vederbörande skolform normala att ge dem tillträde utan onödig formalism. Kunskaper från den särskilda kursen i mate— matik från klass 9, förvärvade i grundskolan eller vid särskilt anordnade förbe- redande kurser är exempel på vad utredningen anser nödvändigt att obetingat kräva, eftersom elev med lägre förkunskaper i detta ämne måste anses få alltför stora svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen i flera av fackskolans äm- nen redan i årskurs 1. Beträffande kraven i de främmande språken vill utred— ningen endast erinra om vad som anföres i läroplanerna för engelska och tyska. Den starka begränsningen i fordringarna i dessa ämnen ligger helt i linje med den tekniska fackskolans allmänna målsättning. Den avses bl. a. underlätta för dem som är inriktade på och har goda förutsättningar för tekniska studier men ej fyller de krav i främmande språk som gymnasiet ställer, att finna en för dem lämplig studieväg.

Den starka expansion av gymnasiet, som nu pågår och enligt gymnasieutred- ningen kan väntas fortsätta, kommer vidare med säkerhet att påverka rekryte- ringen av närliggande skolformer. Man kan utgå från att ett stort antal av de elever som nu väljer kommunal teknisk skola eller tekniskt institut, i och för sig är intresserade av och har förutsättningar för gymnasiets studier och vid en större platstillgång skulle ha valt dessa, om jämväl vissa övriga förutsätt- ningar varit för handen (ekonomiska förhållanden, tillgång till gymnasium i hemorten m. in.). Andra åter, som nu väljer gymnasium, skulle om fackskola funnits föredragit den. Utredningen hänvisar här vidare till sina synpunkter på den blivande rekryteringen som redovisats i kapitel 3 s. 127.

Sammanfattningsvis finner fackskoleutredningen sålunda, att den tekniska fackskolan med avseende på mål och innehåll är ägnad att avlösa femtermins- kurser (teknikerkurs och högre fackkurs) vid kommunal teknisk skola. Utred- ningen föreslår i överensstämmelse härmed, att beslut nu fattas om att de kom- munala tekniska skolorna successivt avvecklas i och med tillkomsten av tek- niska fackskolor, såvida icke en befintlig teknisk skolas särart med avseende på studiemål eller elevernas åldersfördelning i enstaka fall motiverar dess bi- behållande parallellt med fackskolan. För detta förslag talar bl.a. även hän- synen till möjligheterna att genomföra en rationell, ändamålsenlig, ekonomiskt försvarlig planering av denna del av vårt skolväsen. Beträffande de kommunala tekniska aftonskolorna med sin speciella karaktär av vuxenutbildningsanstalter finner utredningen, att de i avvaktan på kommande utredning rörande vuxen— utbildningen bör tills vidare bibehålla sin nuvarande organisatoriska utform- ning. Beträffande de relativt få tekniska instituten, vilka samtliga är enskilda, ehuru de flesta av dem åtnjuter statsbidrag, får man dock räkna med att de efter hand kommer att anpassa sin organisation och verksamhet efter den genom-

gripande utbyggnad av det allmänna skolväsendet som naturligen kommer att ändra rekryteringen och därmed också förutsättningarna i stort jämväl för dem och deras arbete.

Tillkomsten av den tekniska fackskolan kan även i andra avseenden än den successiva avlösningen av kommunala tekniska skolor komma att beröra yrkes— skolväsendet.

Det har förutsagts att fackskolorna såsom varande mer teoretiskt betonade än yrkesskolorna skulle bli mer tilldragande än de sistnämnda och det har ut- talats farhågor för att fackskolorna därmed skulle komma att fråntaga yrkes- skolorna en betydelsefull del av deras rekryteringsunderlag.

Att en sådan avlänkningseffekt kan uppkomma i fråga om vissa kurser, som har ett relativt starkt inslag av teoretisk utbildning, kan man icke bortse från. Som exempel på dylika delvis teoretiskt inriktade kurser, där tillkomsten av den tekniska fackskolan kan inverka menligt på rekryteringen, är utbildning av telemontörer. Vad avser laborantutbildningen måste tillkomsten av fack— skolans kemitekniska linje ändra förutsättningarna för dess utformning.

Fackskoleutredningen, som är medveten om existensen av dessa problem, finner det dock svårt att innan konkreta erfarenheter vunnits från de första årens försöksverksamhet med fackskolor ytterligare belysa dessa frågor, Vilket i stället torde böra ankomma på bl. a. den aviserade yrkesskolberedningen.

Tillkomsten av tekniska fackskolor kan å andra sidan beräknas få en positiv inverkan på rekryteringen av yrkesskolan, om den uppfattningen blir allmänt spridd, att praktisk utbildning är en god grund för teknisk utbildning och för en kommande ingenjörsmässig verksamhet. Just genom att den tekniska fack- skolan erbjuder en god möjlighet till vidareutbildning, kommer säkerligen åtskil- liga ungdomar som eljest skulle tveka inför valet mellan en mer teoretisk och en mer praktisk utbildning att välja den sistnämnda i medvetande om att de senare kan fortsätta eller komplettera sin utbildning vid fackskolan. Det är särskilt viktigt att de ungdomar som har en praktisk inriktning och även en viss fallenhet för teoretiska studier göres uppmärksamma på att det verkligen finns led till vidare utbildning och naturliga övergångar.

Det är bl. a. också för att främja detta syfte som utredningen föreslagit ett system med kvotering av inträdesplatserna varigenom äldre inträdessökande med flerårig praktik eller yrkesutbildning erhåller en naturlig väg för fortsatt utbildning. Även om denna väg kommer att rekryteras jämförelsevis ojämnt år från år och region från region blir den dock sannolikt en naturlig och av många ungdomar, med sent vaknande studieintresse, uppskattad möjlighet till fortsättning på yrkesskolan. Det stämmer för övrigt väl överens med numera allmänt godtagna principer för utbildningsväsendets uppbyggnad att man från varje form av utbildning skall utan hinder av onödiga formella avgränsningar eller bestämmelser kunna gå vidare även till den mest kvalificerade utbildning som vårt utbildningsväsen kan erbjuda. Det torde vidare inte behöva särskilt

understrykas vilket värde för industri och näringsliv, som ligger i att man på detta sätt kan räkna med att få ett antal befattningshavare, vilka efter yrkes- utbildning skaffar sig teoretisk skolning vid teknisk fackskola, tekniskt gymna- sium och i vissa fall kanske till och med vid teknisk högskola.

Fackskolan och folkhögskolan

I direktiven för fackskoleutredningen hänvisar departementschefen till vad som berörts i propositionen 1962: 541 om förhållandet mellan fackskolorganisationen och folkhögskolan och anför vidare.

De sakkunniga bör -— — — uppmärksamma huruvida —— utan eftersättande av något väsentligt i syftet med fackskolorganisationen särskilda åtgärder kan och bör före- tagas för att åstadkomma en god balans mellan de två skolformerna. Även om, såsom påvisas i propositionen, folkhögskolan och de två fackskolor, som har det närmaste släkt— skapet med denna, primärt riktar sig till skilda ålderskategorier, måste här också beaktas att fackskolorna är avsedda att mottaga inte uteslutande ungdom, som just lämnat den obligatoriska skolan, utan också äldre, som mognat till insikt om värdet av fortsatt all— män eller specialiserad utbildning.

1957 års skolberedning berörde i sitt huvudbetänkande (SOU 1961:30) även folkhögskolan och anlade vissa principiella synpunkter på dess framtida ställ- ning i skolväsendet.

Beredningen framhöll, att folkhögskolans huvuduppgift har varit och är att ge medborgerlig och personlig bildning. Men utan att åsidosätta denna uppgift har skolan från början tagit viss hänsyn till elevernas behov av målinriktad ut- bildning av betydelse för inträde vid yrkesutbildande skolor.

Denna dubbla uppgift är fortfarande av stor betydelse för folkhögskolan, därför attl skolan på så. sätt får möjlighet att väcka intresse för sociala och centralt mänskliga problem hos ungdom, som annars kanske skulle fått en snävare inriktning, dominerad av yrket och dess problem. Denna uppgift kan beräknas komma att avtaga i samma takt som yrkes- och fackskolutbildningen utbyggs. Folkhögskolan skulle därigenom få möjlig- het att odelat ägna sig åt sin huvuduppgift att ge medborgerlig och personhg bildning, en insats som av allt att döma blir ännu angelägnare i framtiden. — — — Med sin frihet i fråga om kursplaner, sin erfarenhet av vuxenundervisning och sin internatform kan folk- högskolan i nära samverkan med samhällets olika organ, folkrörelser och andra skol— former göra en ytterligt betydelsefull insats. ——

Därmed kommer behovet av fördjupad insikt i sociala och personliga frågor och av förmåga till ansvar och samarbete att öka också i arbetsmiljön liksom i samhället i stort. Folkhögskolan har särskilda förutsättningar att fullgöra denna uppgift och den låter sig väl förena med folkhögskolornas fria ställning, 'fria kursuppläggning och betygsfrihet. En förutsättning för denna enligt beredningens mening angelägna uppgift är emellertid att ” man från statsmakternas sida gör allt för att denna' 1 folkhögskolan frivilligt inhämtade allmänbildning vinner erkännande 1 arbetslivet. — —-

Enligt beredningens uppfattning kommer de genom grundskolans och fackskolans ge— nomförande för alla förbättrade möjligheterna till utbildning inte att göra folkhögskolans

i l 1

uppgifter mindre betydelsefulla. Tvärtom talar all erfarenhet för att ju bättre den all- männa, grundläggande utbildningen blir, desto större blir önskemålen hos de unga om att få ytterligare förbättra och fördjupa sina kunskaper. Folkhögskolan kommer därför att framdeles få nya och betydelsefulla uppgifter främst på ett högre personlighetsfostrande plan, uppgifter som ligger i linje både med viktiga delar av den målsättning för grund— skolan som beredningen angivit och med de för folkhögskolans verksamhet bärande tan— karna (s. 568—570).

Vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande berörde ett stort an— tal remissinstanser bl. a. också frågan om folkhögskolans framtida ställning, ofta för att understryka denna skolforms fortsatta betydelse med dess särskilda bild— ningsuppgifter och dess mera obundna ställning och friare arbetsformer. I ett flertal yttranden uppmärksammades förhållandet mellan folkhögskolorna och de föreslagna fackskolorna. Man erinrade, att särskilt de humanistiska och social- ekonomiska fackskolorna skulle komma att meddela allmänt yrkesförberedande utbildning av liknande slag som nu meddelas i folkhögskolorna. I vissa yttran- den inskränkte man sig till att påpeka de rekryteringssvårigheter, somkundeupp- komma för folkhögskolan, men i många fall gick man in på frågan om en lämp- lig gränsdragning mellan skolformerna eller påpekade möjligheten att på något sätt utnyttja folkhögskolorna för fackskolundervisning, eventuellt endast över- gångsvis. De flesta yttrandena innehöll dock ej några närmare förslag utan frå- gan hänsköts till vidare utredning.

Den samverkan mellan folkhögskolor och fackskolor, som åsyftades i yttran— dena, synes vara tänkt på mycket skiftande sätt. Huvudtyperna bland de före- liggande förslagen kan emellertid sägas vara följande.

Den första typen av förslag gick ut på att folkhögskolan och fackskolan borde kunna bestå parallellt och båda ge en yrkesinriktad utbildning som medförde ungefär samma kompetens. Ibland föreslogs att de genom central eller regional planering skulle anvisas var sina områden, där de hade att ombesörja sådan utbildning. Man synes i allmänhet ha avsett, att folkhögskolorna skulle kunna bibehålla sin ställning och sina arbetsformer oförändrade. Skolöverstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. &. följande.

Då det alltså är väsentligt att folkhögskolan behåller sin yrkesutbildande uppgift vid sidan av sin allmänbildande insats, bör det också. konstateras att det bör vara helt möj— ligt att samtidigt tillgodose kraven på inrättandet av fackskolor och på folkhögskolan som ett fritt alternativ med fria kursplaner och utan betyg. Det bör alltså eftersträvas att folkhögskolorna blir alternativ till fackskolorna utan att folkhögskolorna därför tvingas in i fixerade och för alla gemensamma kursplaner eller i någon form av betyg. Av vikt är emellertid att den av folkhögskolorna givna undervisningen får kompetens— värde i näringslivet och vid tillträde till högre undervisning.

Svenska landstingsförbundet, som ansåg att stor risk föreligger för att elev- underlaget för folkhögskolan kommer att avsevärt minska, anförde om folkhög- skolan vidare bl. a. följande.

Folkhögskolan har ju i första hand varit en landsbygdens och glesbygdens skolform och dess syfte har varit att meddela såväl personlig bildning som utbildning. Facksko-

lorna, som är direkt inriktade mot ett bestämt utbildningsmål, måste lägga huvudvikten vid utbildningssynpunkterna. För folkhögskolan skulle då återstå den i och för sig bety- delsefulla uppgiften att meddela en personlighetsdanande bildning. Ifrågasättas kan emellertid, om det är lyckligt att söka genomföra en dylik skillnad. För flertalet av de uppgifter, som den social-ekonomiska fackskolan skulle giva utbildning för finns ett stort behov av personlig bildning. Så är det t. ex. inom de vårdande yrkena inte endast fråga om betyg i kunskapsämnen utan även intresset för dem som skall vårdas, som är av största betydelse. Icke minst med hänsyn härtill synes det styrelsen angeläget att folk- högskolan icke ställes vid sidan av skolorganisationen.

I några yttranden föreslogs att folkhögskolorna särskilt skulle anförtros sådan utbildning, som i olika sammanhang ifrågakommer för något äldre elever. Läns- skolnämnden i Kristianstads län betonade i detta sammanhang, att det måste finnas möjlighet att rätta felval i fråga om studieriktning under skolgången, samt föreslog, att centralt i varje län eller landskap skulle ordnas omställnings- och kompletteringskurser på ferietid. Beträffande vilka elevkategorier, som vid folkhögskolorna skulle kunna få undervisning av värde för deras yrkesutbild- ning, anförde skolöverstyrelsen följande.

En främst på allmänbildning inriktad kompletterande undervisning, som sammanfaller med folkhögskolans traditionella insats, kommer sannolikt att krävas både p å och 6 v e r fackskolornas nivå.

Beträffande uppgiften på fackskolenivån kan flera behovsgrupper bli aktuella, t.ex. ungdom, som genomgått eller påbörjat yrkesskola, men som vill övergå till fackskola, eller ungdom, som genomgått yrkesskola, men som vill meritera sig för inträde till annan fackutbildning, eller också ungdom, som vill övergå från en fackskola till en annan, t. ex. från en teknisk till en social fackskola. Dessa kompletterande insatser för ungdom i åldern 16—17 år skulle kunna fullgöras bäst genom inrättandet av ungdomsfolkhögskolor av Vårdingetyp, medan ungdom över 17 år skulle hänvisas till övriga folkhögskolor.

Uppgiften ö v er fackskolenivån kan gälla ungdom, som utöver fackskolan vill skaffa sig ytterligare meriter för att förbättra möjligheterna att vinna inträde vid en institution för fortsatt utbildning, exempelvis fackhögskola eller ungdom och vuxna, som efter något eller några år i förvärvsarbete vill aktualisera och komplettera sina kunskaper för inträde vid en högre utbildningsanstalt. Mycket talar för att både utbildningsbehovet och yrkes- rörligheten växer i snabbare takt än hittills och därigenom gör denna. komplettering ännu angelägnare.

Till ovannämnda grupper kan fogas andra, t.ex. ungdom som genomgått fackskola eller yrkesskola men som på grund av skolleda eller sen studiemognad nått mindre till- fredsställande resultat. Studiemognaden liksom yrkesmedvetandet utvecklas hos många först efter fack- eller yrkesskoletiden och för dessa kan folkhögskolan bli en lämplig och kanske nödvändig fortbildningsväg. Intresset för yrkesbyte kommer dessutom sannolikt att växa i ett samhälle med bättre individuell ekonomi, med ökad kontakt mellan olika yrkesgrupper, med bättre information. om olika yrken och med snabbare förändringar yrkesmässigt på arbetsmarknaden.

En andra speciell variant av förslagen till lösningar av folkhögskolefrågan gick ut på att fackskollinjer borde inrättas vid vissa folkhögskolor, varvid i flera yttranden påpekades det lämpliga i att man utnyttjade folkhögskolornas inter- natmöjligheter. Den organisatoriska lösningen i fråga om huvudmannaskap m.m. berördes i allmänhet icke närmare.

I några fall föreslogs uttryckligen som en tredje variant, att vissa folkhögsko— lor skulle kunna inordnas bland fackskolorna, bl. a. för att tillgodose glesbyg- dernas speciella behov.

Utöver det nu anförda gjordes en del särskilda uttalanden angående folkhög— skolornas framtida roll. I några fall såg man det som en vinst om folkhögsko— ilorna genom bortfallet av de yrkesutbildande uppgifterna bringades att »åter— finna sin själ». Folkhögskolans insatser för det folkliga kulturlivet och betydelse för folkbildningsarbetet framhölls av skolöverstyrelsen och flera studieförbund. Samverkande bildningsförbunden underströk att folkhögskolan både formellt och reellt måste betraktas som en synnerligen betydelsefull del av svenskt folk— bildningsarbete, och att den som sådan utgör ett värdefullt stöd och komple— ment till studieförbundens verksamhet. Om folkhögskolorna genom fackskolor- nas tillkomst berövas en del av sin nuvarande karaktär och omfattning skulle det otvivelaktigt innebära en svår förlust för svenskt folkbildningsarbete.

Styrelserna för de tre socialinstituten uttalade sig bestämt för folkhögskolan som en lämplig förutbildning för socialinstituten. Sydsvenska socialinstitutet framhöll därvid att socialinstituten har mycket goda erfarenheter av den förut— bildning, som institutens studerande har erhållit vid folkhögskolorna.

Dessa har möjlighet att ta emot personer som har erfarenhet från arbetslivet och ofta _ har visat stort intresse för samhällsfrågor genom föreningsarbete o.d. och därför har för— värvat en personlig mognad, som gör dem mycket lämpliga för socialt arbete. Olika undersökningar har också visat att de som kommit in vid socialinstituten efter folkhög— skolestudier, har nått likvärdiga studieresultat som den grupp studenter, som antagits utan prov (dvs. med minst Ba i genomsnitt i studentbetyget) och avsevärt bättre resultat än de studenter, som har antagits efter prov.

Flera remissinstanser underströk betydelsen av att folkhögskolekompetensen vinner erkännande i näringslivet. Så gjorde bl. a. skolöverstyrelsen, som vidare ansåg, att medel borde anslås till kvalificerad fortbildning av folkhögskollärare och att folkhögskolan snarast borde ges ökade ekonomiska resurser inte minst för anordnande av kortare kurser för samhällsgrupper, som inte har möjlighet att genomgå de längre kurserna.

I proposition 1962-54 behandlade föredragande departementschefen även frå— gan om folkhögskolans ställning och uppgifter i den framtida utbildningsorgani— sationen och bildningsverksamheten.

Efter att inledningsvis ha erinrat om vad som anfördes i propositionen 1957 : 146 angående folkhögskolans ställning och uppgifter, konstaterade departements— chefen, att de där angivna riktlinjerna alltjämt i hög grad synes äga giltighet och bör tjäna som utgångspunkt för en bedömning av folkhögskolans verksam— het. Han anförde vidare bl.a. följande.

Från nägra håll har nu farhågor yppats för att införandet av en ny skolform — fack- skolorna och av dem särskilt den humanistiska och social-ekonomiska skulle kunna i” innebära en fara för folkhögskolans fortsatta existens eller i varje fall försvåra för den

att fullgöra sina uppgifter. För egen del vill jag tvärtom framhålla, att tillkomsten av fackskolor bör i än högre grad än enbart den förlängda skolplikten möjliggöra för folk— högskolan att hålla fast vid sin primära målsättning. I anslutning härtill vill jag först erinra om några faktiska omständigheter av betydelse i sammanhanget.

Den tekniska fackskolan kan förmodas få elever företrädesvis i åldern 17—25 år, den = humanistiska och den social—ekonomiska i åldern 16—18 år och den merkantila sannolikt f i åldern 17—20 är. Ingen har satt i fråga att de tekniska och merkantila fackskolorna. skulle infogas i eller inkräkta på folkhögskolan. Farhågorna för intressekollision har be-o! rört de två andra fackskolorna. Det bör då erinras om att folkhögskolan för närvarande] till övervägande delen tar emot elever som är lägst 18 år. Medelåldern hos dess elever är; enligt senast tillgängliga uppgifter 21 år för män och 20 år för kvinnor. De föreslagna humanistiska och social—ekonomiska fackskolorna är alltså företrädesvis avsedda för andra ålderskategorier än dem folkhögskolan stadgemässigt och traditionellt vänder sig till.

Folkhögskolan är vidare relativt sett en inte särskilt stor skolform: den har innevaran- ] de läsår omkring 12000 elever. Beredningen beräknar, att fackskolorganisationen under, tiden 1965—1970 skall utbygges till en omfattning motsvarande omkring 20 % av varje ; årskull, vilket innebär att fackskolorna vid full utbyggnad skulle ha omkring 40 000; elever, varav inemot hälften i de humanistiska och social-ekonomiska fackskolorna. Önskemål om fackskolutbildning kan vidare med säkerhet förväntas uppstå i första hand på orter med stort befolkningsunderlag. Det torde vara uppenbart att folkhögskolorna, vilka i elevavseende i hög grad har riks- eller landsdelskaraktär, saknar tillräckliga möj— ligheter att uppfylla de utbildningsönskemål, som avses bli tillgodosedda av fackskolorna. Däremot kan naturligtvis de senare tänkas dra till sig ett antal elever, som eljest skulle ha sökt sig till folkhögskola.

Jag vill vidare understryka, att till omständigheter som man vid bedömningen av,! dessa frågor inte kan bortse från hör att folkhögskolan som är betygsfri och arbetar? utan fasta kursplaner och med betydande frihet över huvud taget, har väsentligt annan? karaktär och andra uppgifter än dem fackskolan föreslagits få. Att göra om fackskolanl till folkhögskola vore att ge den ett annat syfte än vad beredningen med stort instäm- mande från remissinstanserna föreslagit. En sådan förändring av den föreslagna nya skol- formen bör enligt min mening inte komma i fråga.

Det från något håll framkastade förslaget om att folkhögskolan skulle få — med bibe- hållande av sin egenart och karaktär arbeta med den för fackskolorna angivna mål- sättningen är enligt min mening på grund av de väsentliga motsägelser det synes inne— bära knappast genomförbart i praktiken. Det avgörande principiella skälet mot detta förslag synes mig emellertid vara, att ett genomförande därav skulle i betydande grad eliminera de grundläggande värdena i folkhögskolans målsättning eller i varje fall starkt undergräva dessa.

Skulle däremot huvudmannen för en folkhögskola av något skäl och man skall härvid naturligtvis inte helt bortse från möjligheten av en till följd av skilda orsaker avtagande elcvtillströmning vilja ändra skolan till en fackskola med dess karaktär, mål och kurs— innehåll m.m., bör detta som det synes mig utan svårighet kunna ske efter vederbörlig framställning till Kungl. Maj:t. Fackskolor kommer med säkerhet inte att kunna upp- rättas med så stor geografisk spridning, att fackskolutbildning blir i lika hög grad till— gänglig för all landets ungdom. Tillkomsten genom omändring av folkhögskola -——— av fackskola i internatform skulle därför ge värdefulla möjligheter till fackskolutbildning för elever som eljest endast med svårighet skulle kunna komma i åtnjutande därav.

En viktig uppgift för folkhögskolan under framför allt de senaste åren har varit att,-. utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning, meddela målinriktad fyllnadsut— bildning och komplettering. Jag vill därför peka på att det under avsevärd tid framåt,

i varje fall hela sextiotalet och en betydande del av sjuttiotalet, kommer att finnas män— niskor i för folkhögskolan aktuella åldrar med enbart folkskolutbildning, vilka för fortsatt yrkesutbildning behöver bättra på sina kunskaper i grundläggande ämnen. Lied tillkom- sten av ett mer differentierat utbildningssystem uppstår också efter hand ett ökat behov av kompletterande utbildning för inträde i yrkesskola och annan fackutbildning m.m., behov som folkhögskolan även i fortsättningen bör kunna tillgodose, om den, såsom det hette 1957, i tid söker anpassa sin undervisning, både till innehåll och form, efter det nya läget, prövar andra kurstyper och söker en starkare anknytning till nya befolknings— grupper. För vuxna kan folkhögskolan därigenom ge likartade möjligheter som fackskolan är avsedd att ge åt främst yngre elever (s. 348—349).

Departementschefen anslöt sig vidare till skolberedningens syn på folkhög— skolans dubbla uppgift att ge allmän medborgerlig bildning och en viss förbe- redande yrkesutbildning. Han ansåg emellertid att uppgiften att ge målinriktad grundutbildning kan beräknas avtaga i samma takt som yrkes— och fackskolut- bildningen byggs ut.

Beträffande folkhögskolekursernas kompetensvärde anförde departementsche- fen följande.

Jag vill vidare i anslutning till vad jag nyss anfört understryka det angelägna i att den i folkhögskolan frivilligt inhämtade allmänbildningen vinner allt erkännande. Inte minst bör man vid utfärdande av olika intagnings- och meritvärdesbestämmelser på nämnda grund regelmässigt kunna ange folkhögskolutbildningen som ett alternativ lik- värdigt med motsvarande eller likartad fackskolutbildning (s. 350).

Avslutningsvis berörde departementschefen det av flera remissinstanser fram— förda förslaget om en utredning om folkhögskolans ställning och uppgifter i framtiden, vilket emellertid avvisades med bl. a. följande konstaterande.

Dess fria ställning kräver tvärtom, att den nödvändiga omställningen och anpassningen till fortskridande förändringar i ett dynamiskt utbildningsväsende och till nya ström- ningar i människornas bildningssträvanden nu kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden som bör hållas levande vid varje skola. Jag är förvissad om att folkhögskolan därigenom skall kunna på det mest övertygande sättet visa sin livskraft (s. 350).

Vid riksdagens behandling av proposition 196254 framlades ett flertal motio- ner, i vilka föreslogs utredning om folkhögskolans ställning och uppgifter. I två motioner föreslogs vidare att vid planläggning av den nya fackskolorganisatio- nen vederbörlig hänsyn tages till de ungdomsskolor i internatform som redan arbetar inom folkhögskoleförfattningarnas ram, och att huvudman för folkhög- skola må äga rätt och möjlighet att inom denna skola, som alltjämt må kunna behålla sin ursprungliga karaktär, anordna en eller flera fackskollinjer.

Om de aktuella folkhögskolproblemen framhöll särskilda utskottet (SäU 196211) följande i anslutning till sin behandling av propositionen och de ovan nämnda motionerna.

Folkhögskolans huvuduppgift har varit och är att ge medborgerlig och personlig bild- ning i vid bemärkelse. Men utan att åsidosätta denna uppgift har skolan från början och i tidvis ökande omfattning tagit viss hänsyn även till elevernas behov av målinriktad

utbildning. Genom fullgörandet av dessa uppgifter har folkhögskolan gjort en betydelse- full insats i svenskt bildnings- och utbildningsväsen. Liksom skolberedningen och departe- mentschefen menar utskottet att folkhögskolan även i fortsättningen kan göra en ytter— ligt viktig insats i nära samverkan med samhällets olika organ, folkrörelser och andra skolformer. —————— Utskottet vill vidare, i likhet med departementschefen, å. andra sidan understryka det angelägna i att man ger den i folkhögskolan inhämtade all- mänbildningen allt erkännande. Vid utarbetande av olika intagnings- och meritvärdesbe- , stämmelser bör man därför regelmässigt söka ange folkhögskolutbildningen som ett alter- nativ likvärdigt med motsvarande eller likartad fackskolutbildning. Inte minst bör denna uppfattning vara vägledande för de statliga och statsunderstödda verk och institutioner, som bedriver utbildningsverksamhet eller som i övrigt rekryterar personal på den ut— bildningsnivå som här avses (s. 175).

Vad beträffar tanken på en folkhögskolutredning anslöt sig utskottet till de— partementschefens uppfattning att en särskild utredning om folkhögskolan inte nu borde sättas igång. Utskottet förutsatte dock att Kungl. Maj:t och skolöver— styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på folkhögskolans utveckling också i kvalitativt avseende och vid en senare tidpunkt till fortsatt övervägande tar upp frågan huruvida folkhögskolans arbets— och rekryteringsförhållanden m.m. blivit så förändrade, att en samlad översyn av skolformens förhållanden er— fordras.

Fackskoleutredningen har för att få en bakgrund till sina överväganden be— träffande folkhögskolan i en enkät vänt sig till eleverna. i folkhögskolornas andra årskurs vinterkursen 1962/63 för att bl. a. få klarlagt deras skolunder- byggnad före inträdet i folkhögskolan samt deras yrkesplaner efter genomgången folkhögskola. Av årskursens dåvarande 3 896 elever besvarade 3 496 enkäten.

Av de svarande hade 196 (6 %) avlagt realexamen eller genomgått flickskola, 398 (11 %) gått i realskola eller flickskola men avbrutit skolgången. 664 elever (19 %) sade sig ha önskat gå i realskola eller flickskola men icke kunnat göra detta bl. a. på grund av familjens ekonomi, avståndet till skolorten eller brist på elevplatser i skolan. Flertalet elever hade icke önskat gå i realskola eller flick- skola. Skälet till detta angavs av 1 007 elever (29 %) vara att de varit trötta på skolarbete, av 919 (26 %), att de inte insett betydelsen av vidare skolgång, samt av 4170 (13 %) att de då inte ansåg sig ha förutsättningar att klara studierna i realskolan eller flickskolan.

Beträffande sina yrkesplaner efter avslutade studier vid folkhögskolan avsåg 1 4-58 (42 %) att byta yrke, 1 099 (31 %) att söka mer kvalificerade uppgifter inom samma yrke eller yrkesgrupp, 143 (4 %) att återvända till sitt tidigare yrke, och 528 (15 %) saknade för närvarande planer beträffande det framtida yrket.

På frågan om inom vilket yrkesområde eleverna skulle vilja utbilda sig efter avslutade folkhögskolestudier fördelade sig svaren på vårdyrke (ex. sjuksköter- ska, arbetsterapeut) 1 087 (31%), tekniskt yrke 412 (12 %), merkantilt yrke

(handels— och kontorsarbete) 216 (6 %), socialt yrke (ex. socialkurator, arbets— förmedlare) 437 (13 %), läraryrke 464 (13%) och annat yrkesområde 579 (17 %). Ovisshet om fortsatt utbildning angavs av 288 (8 %).

Motsvarande undersökningar av folkhögskolelevernas yrkesplaner har tidi-

',» gare genomförts av skolkommissionen år 1947 och arbetsmarknadsstyrelsen år '; 1955. Vid båda dessa tillfällen undersöktes i vilken utsträckning folkhögskolung- domen avsåg att övergå till annan sysselsättning. Därvid framkom, att de man- liga eleverna i första årskursen i större utsträckning än övriga elever avsåg att återgå till sitt tidigare yrke. Andelen 1955 var dock låg jämfört med 1947 (18 mot 33 %). Ännu mindre var den för de kvinnliga elevernas del (11 mot 35 %).

(Nära hälften av samtliga folkhögskolelever, manliga och kvinnliga, år 1955, '. syntes vara klart inriktade på att övergå till annat fixerat yrke, eller 42 % bland de manliga och 41 % bland de kvinnliga eleverna.

Uppgifterna om folkhögskolelevernas framtida vidareutbildning och yrkes— byte i dessa båda undersökningar är icke helt jämförbara med motsvarande uppgifter i fackskoleutredningens, bl.a. beroende på att syftet med och upp- läggningen av undersökningarna varit olika.

Fackskoleutredningen har vidare i en enkät vänt sig till folkhögskolornas lärar- råd för att få vissa synpunkter på folkhögskolelevernas studiesituation. Av de 97 tillfrågade lärarråden har 93 besvarat enkäten. Till de ställda frågorna hade svarsalternativ icke angivits, varför en statistisk bearbetning av svaren icke varit helt genomförbar.

Beträffande elevernas erfarenheter från arbetslivet hävdades bl. a. att de har stor betydelse i de flesta ämnen (9 lärarråd), särskilt i samhällsämnen (12) och i orienteringsämnen (19), att motivationen för studierna blir större (34), lärostof- fet konkretiseras (4) och diskussionerna får konkretare innehåll (9). Erfarenhe— terna från arbetslivet har vidare lärt eleverna betydelsen av samarbete (7).

Tidigare kunde elever under 18 år antagas vid folkhögskola. För kvinnliga elever har detta gällt t. o. m. läsåret 1962/ 63. Folkhögskolornas lärarråd har allt- så haft vissa om också begränsade möjligheter att jämföra undervisning av äldre och yngre elever. Beträffande betydelsen av de äldre elevernas större mognad i jämförelse med 16—17-åringars framhölls bl.a. att de äldre visar större mål- medvetenhet i sina studier (29), äger större förmåga att sovra material (9), att resonera och planera (10), att arbeta självständigt (12) och att arbeta med ut- hållighet och koncentrationsförmåga (9). Vidare nämndes bättre förhållande lärare-elev (4) och friheten från disciplinproblem (10). [ Internatmiljöns betydelse för studierna bedömdes som positiv i de flesta svar. i Den innebär att kamraterna sporrar och hjälper varandra (24), underlättar '( grupparbete (13), stimulerar till samarbete (18), möjliggör diskussioner på fritid (24), ger ständig tillgång till bibliotek m. m. (25), lärarna finns tillgängliga även efter lektionstid (25). Men det konstaterades också att kamratumgänget kan bli alltför tidsödande (15). Frågan om internatmiljöns sociala betydelse berördes icke i enkäten.

Frågan huruvida vuxna elever har mindre förmåga att tillgodogöra sig under— visningen i några ämnen, besvarades nekande av 26 lärarråd. Från 13 hävdades att de äldre eleverna har lättare att tillgodogöra sig undervisningen än de yngre. Vuxna elever ansågs ha svårigheter vad beträffar mekanisk inlärning (15) och med främmande språk (nybörjarundervisning, uttal) (38).

Inom skolöverstyrelsen pågår för närvarande en utredning om folkhögskol— elevernas möjligheter till vidareutbildning. Denna utredning har företagit en enkät till olika utbildningsanstalter, till vilka folkhögskolelever mera regelbun- det söker (bl.a. socialinstitut, förskoleseminarier, sjuksköterskeskolor, skogs- skolon och polisskolor), för att bl. a. få folkhögskolans kompetensvärde belyst. En fråga i denna enkät gällde, vilken framtida utbildningsväg de mottagande skolorna ansåg ur olika synpunkter vara värdefullast för sökande till skolorna, å ena sidan humanistisk eller social-ekonomisk fackskola omedelbart efter ge— nomgången grundskola, å andra sidan tvåårig folkhögskola med likartad utbild— ning men där eleverna har minst två års erfarenheter från arbetslivet mellan avslutad grundskola och inträde i folkhögskolan. Beträffande denna enkät bör framhållas svårigheten för de tillfrågade utbildningsanstalterna att göra en jäm- förelse mellan en ännu icke existerande och en under förändring stadd skolform- Svaren belyser emellertid de tillfrågades värdering av elevernas erfarenheter från arbetslivet före fortsatta teoretiska studier. Tolv skolor uttalade sig för fackskolalternativet medan trettioåtta satte folkhögskolan i första hand, fyra ansåg båda utbildningsvägarna lika värdefulla.

För fackskolalternativet anfördes följande argument. En sammanhängande studiegång gör det lättare för eleven att tillägna sig teoretiska kunskaper. Ett tvåårigt avbrott i studierna innebär tidsförlust. Det är bättre med erforderlig yrkespraktik omedelbart före den egentliga yrkesutbildningen.

I motiveringarna för folkhögskolalternativet dominerade argumentet om större mognad hos den studerande, vilket bl. a. skulle medföra större utbyte av och större målmedvetenhet i studierna. Vidare anfördes, att erfarenheter från arbetslivet ger bakgrund och motivation åt studierna, och att de ger större klarhet i fråga om yrkesvalet. Det värdefulla i yrkeserfarenheter från andra områden än det som man senare utbildas på framhölls och vidare att det är av värde att de senaste teoretiska studierna ligger nära den egentliga yrkesutbild— nlngen.

Fackskoleutredningens överväganden och förslag beträffande folkhögskolans framtida ställning och uppgifter

Problemet om folkhögskolans ställning i relation till fackskolan ingår som en del i det större sammanhang som omfattar vuxenutbildningen i det framtida skolväsendet. Fackskoleutredningen har emellertid endast haft att ta ställning till hur folkhögskolan påverkas av den nytillkommande fackskolorganisationen samt att överväga eventuella därav betingade åtgärder.

Som framgår av kapitel 7 beräknas fackskolorganisationen vara utbyggd över hela landet senast i början av 1970-talet. Detta innebär, att hela landet i rekryteringsavseende då täckes av fackskolan. Inför detta perspektiv har som redan nämnts oro över folkhögskolans möjligheter att fortleva uttalats från skilda håll, bl. a. i åtskilliga remissyttranden över skolberedningens betän- kande och i samband med riksdagens behandling av propositionen 196254. Bakom denna bedömning av folkhögskolans framtid ligger konstaterandet, att folkhögskolan för närvarande i relativt sett stor omfattning rekryteras av elever, som önskar meritera sig för vidare yrkesutbildning, och att fackskolan till större delen kommer att täcka meriteringsbehovet på denna utbildningsnivå. ,

Fackskoleutredningen konstaterar, i likhet med vad departementschefen an— fört i propositionen 1962: 54, att införandet av den ekonomiska och den tek- niska fackskolan sannolikt endast i mindre omfattning kommer att påverka folkhögskolans verksamhetsområde och rekrytering. Problemet om folkhög— skolans framtida ställning och uppgifter i vad mån dessa beror av fackskol- organisationens tillkomst torde sålunda i allt väsentligt kunna begränsas till den sociala fackskolan. Utredningen vill därför i första hand granska förhållandet mellan folkhögskolan och den sociala fackskolan för att därefter avslutningsvis något beröra hur folkhögskolans uppgifter och karaktär kan komma att på- verkas av samhällsutvecklingen och det allmänna skolväsendets fortlöpande förvandling.

Utredningen delar de värderingar av folkhögskolans hittillsvarande insatser, som framförts av skolberedningen och ytterligare understrukits i den fortsatta behandlingen av dess betänkande. Genom sin målsättning, sina arbetsmetoder och sin internatform har folkhögskolan sin självklara plats i det svenska skol- väsendet. Dess huvuduppgift har varit och bör framdeles också vara att ge medborgerlig och personlig bildning. Utan att göra avkall på sin primära mål— sättning som bildningsskola kan folkhögskolan emellertid för många elever vara en hjälp i yrkesvalet och erbjuda en väg till fortsatt yrkesutbildning. Kravet på fördjupade insikter i sociala och personliga frågor liksom på förmåga att ta ansvar och samarbeta blir allt större även i arbetsmiljön. I detta hänseende är det alltså icke befogat att göra åtskillnad mellan skolans yrkesförberedande och personlighetsbildande uppgifter. Den personliga och medborgerliga fostran, som folkhögskolan syftar till, måste vara av största värde för alla dem vilkas fram— tida yrke innebär samarbete och kontakt med människor. I synnerhet gäller detta yrken med arbetsledande och sociala uppgifter.

Den sociala fackskolan avser bl. a. att tillgodose de växande behoven av för- utbildning för yrken, där kraven på samarbete och kontakt med andra männi- skor är särskilt stora. Folkhögskolan kan bli ett värdefullt alternativ till fack— skolan i detta avseende. Man kan nämligen icke bortse från att många ung- domar för vilka fackskolestudier i och för sig skulle vara en lämplig utbildning, av olika skäl icke kommer att söka till fackskola eller annan utbildning på gymnasial nivå omedelbart efter genomgången grundskola. Rekryteringen till

fackskolan kommer säkerligen i viss utsträckning att påverkas på samma sätt som t. ex. avstånd till skolorten eller sent vaknat studieintresse kommit ung- dom att avstå från realskolestudier.

Vidare kan man räkna med att också framdeles åtskilliga människor efter en / tids verksamhet inom det område där de hamnat kommer att vilja omskola sig/' för övergång till annat yrke eller förvärva ökade allmänna kunskaper för vidare— utbildning inom eget fack. För denna grupp av utbildningssökande bör folk- högskolan kunna ge mycket goda möjligheter. En med denna elevgrupp delvis sammanfallande kategori, för vilken folkhögskolan kan erbjuda en lämplig studiegång, är de vilka tidigare genomgått annat slags vidareutbildning eller avbrutit sina studier och senare önskar en mot den sociala fackskolan svarande utbildning.

Det kan i detta sammanhang också finnas anledning att understryka vad som från skilda håll anförts om den betydelse som elevernas större mognad och några års erfarenheter från arbetslivet har för deras vilja att skaffa sig fortsatt utbildning liksom för deras förmåga att tillgodogöra sig undervisningen i för folkhögskolan centrala ämnen. Utan tvekan fordras det för en djupare för- ståelse av många viktiga personliga och sociala frågor en mognad, som yngre elever normalt icke uppnått. För många yrken, inte minst inom det sociala området, torde folkhögskolan därför vara en synnerligen lämplig utbildningsväg.

De särskilda möjligheter, som intematlivet erbjuder, talar också för detta. Ett demokratiskt uppbyggt internatliv kan i hög grad bidraga till utvecklingen av personligheten och stärka elevens sociala medvetande, hans ansvar för sig själv och andra människor. Av betydelse är också folkhögskolans anknytning till övrigt folkbildningsarbete och till folkrörelserna. Hos både lärare och elever kan denna kontakt främja intresset och förståelsen för olika sidor av dagens samhällsliv.

Utredningen finner det väsentligt att grundskolans elever inför valet av fort— satt studieväg också. görs 'uppmärksamma på de möjligheter som folkhögskolan kan erbjuda.

F ackskolorna är visserligen icke avsedda att uteslutande mottaga ungdom, som just lämnat den obligatoriska skolan. För flertalet äldre ungdomar, som står i valet mellan studier i social fackskola och i folkhögskola, torde emellertid den senare vara att föredraga, bl. a. därför att denna skola till sin allmänna. uppläggning och sin utformning av undervisningen är mer direkt anpassad efter vuxnas behov och förutsättningar.

Fackskoleutredningen bedömer det som mycket väsentligt, att den i folkhög— skolan inhämtade utbildningen vinner allt erkännande. I likhet med vad som uttalats av departementschefen och understrukits av. riksdagen bör man därför, regelmässigt söka ange folkhögskolutbildningen som ett alternativ likvärdigt med motsvarande eller likartad fackskolutbildning. Inte minst bör, som sär- skilda utskottet framhöll, denna uppfattning vara Vägledande för de statliga och statsunderstödda verk och institutioner, som bedriver utbildningsverksam—

het eller som i övrigt rekryterar personal på den utbildningsnivå som här avses. Därvid måste emellertid uppmärksammas, att kraven i intagningsbestämmelser och intagningspraxis hos mottagande skolor m.fl. på överensstämmelse mellan folkhögskolundervisningen och den sociala fackskolans kursplaner icke göres mer omfattande, än vad som kan anses erforderligt för den avsedda fortsatta utbildningen.

Två årskurser vid folkhögskola har hittills gällt som alternativ till realexamen eller normalskolekompetens för inträde till åtskilliga utbildningsanstalter. Två— årig folkhögskola har alltså haft att konkurrera med skolor, som oftast gett tre till fyra års studier utöver folkskolan. Förutsättningarna för folkhögskolan att framdeles, när den rekryteras med elever som genomgått grundskolan, i meri— teringshänseende bli ett alternativ till den tvååriga sociala fackskolan kan inte bedömas bli sämre.

Det är emellertid omöjligt att med visshet förutse, vilken inverkan fackskolan, och då främst den sociala, kan få på folkhögskolans elevrekrytering, en fråga som naturligtvis i hög grad är beroende av vilka slags utbildning folkhögskolan i framtiden kommer att erbjuda de utbildningssökande samt på vilken nivå den erbjudna utbildningen kommer att ligga. För den elevgrupp, som i dag söker sig till folkhögskolan för att sedan gå vidare till teknisk eller merkantil utbildning, kommer i framtiden de tekniska och ekonomiska fackskolorna att erbjuda en lämpligare studiegång. Enligt utredningens undersökning hade 18 % av andra årskursens elever vinterkursen 1962/63 denna studieinriktning. För många som genomgått teknisk eller merkantil utbildning kan dock studier vid folkhögskola bli ett komplement av värde också för deras insatser i arbetslivet.

Utöver de vanliga folkhögskolorna för vuxen ungdom finns en ungdomsfolk— högskola för elever i åldern 16—17 år. Vidare finns ett par filialfolkhögskolor för denna ålderskategori. Filialskolorna har tillkommit för att möta de behov av ytterligare utbildningsmöjligheter, som de stora årskullar-na medfört. De kan därför betraktas som en mer temporär företeelse. Ungdomsfolkhögskolan har en från andra folkhögskolor delvis avvikande inriktning. Den har tagit emot ungdomar, som inte varit speciellt yrkesinriktade eller mogna för förvärvsarbete, men som utan att vara negativa till skolgång dock varit trötta på studier i tra- ditionell skolmiljö. Behovet av en sådan skolform —— av jämförelsevis begränsad omfattning och kapacitet —— kvarstår även efter fackskolans genomförande.

Folkhögskolorna rekryteras för närvarande huvudsakligen av ungdomar med enbart folkskolutbildning, men en- inte oväsentlig grupp har en längre skolut- bildning bakom sig. Under en övergångstid av åtminstone de närmaste femton åren kommer folkhögskolorna alltjämt att få motta elever med enbart en kor- ; tare obligatorisk skola som förutbildning, men andelen elever med åtminstone igenomgången nioårig grundskola kommer successivt att växa. Folkhögskolan l kommer därför att under denna övergångsperiod ha elever med ganska varie- lrande förutbildning, och där situationen successivt kommer att förskjutas så, att erfarenheterna av undervisningen och arbetet i övrigt från en tidsperiod

inte är i oförändrat skick tillämpliga under nästa. Detta ställer naturligtvis be— tydande krav på folkhögskolans förmåga till kontinuerlig anpassning i under- visningssituationen, men det kräver också framför allt i vissa ämnen en ganska långt gående differentiering och individualisering av undervisningen. Denna uppgift borde ligga särskilt väl till för folkhögskolan med dess speciella peda— gogiska traditioner.

För att folkhögskolan rätt skall kunna fylla sin uppgift i ett framtida skol— system med nioårig grundskola, helt genomförd fackskolorganisation och ett i grunden förändrat gymnasium, som dessutom byggts ut i sådan omfattning att gymnasieutbildning i princip skall vara tillgänglig för alla ungdomar, som önskar och har förutsättningar för sådan utbildning, måste folkhögskolan utöver en genomgripande anpassning av de traditionella längre kurserna emellertid även väsentligen vidga och utbygga kursuppsättningen och innehållet i övrigt. Fackskoleutredningen vill för sin del framhålla, att lösningen på detta problem i hög grad är av pedagogisk natur, och skolformens egna företrädare har därför säkerligen bättre förutsättningar än andra att finna positiva och konstruktiva lösningar på sin egen skolforms problem. I det följande försöker fackskoleutred- ningen bl.a. med utgångspunkt i aktuella tendenser inom folkhögskolan, ange några av de vägar efter vilka utvecklingen kan tänkas gå.

1. Höjning av utbildningsnivån inom folkhögskolan

En ökad tillströmning av elever med grundskolutbildning kommer som tidigare nämnts att göra det möjligt för folkhögskolan att i flertalet ämnen höja utbild- ningsnivån. Som redan nu sker, kan de olika folkhögskolorna också ge olika inriktning åt studierna och tillfredsställa skilda studiebehov. Emellertid kan man också räkna med utbildningsbehov hos personer med högre utbildning än grundskola, elever vilka redan genomgått t. ex. fackskola eller egentligt gymna— sium. Det förefaller därför uppenbart att vissa — så småningom kanske en större del — folkhögskolor bör erbjuda en utbildning, som når över fackskole— nivån eller över gymnasienivån och därigenom förbereda eleverna för universi- tets- eller högskolestudier på motsvarande sått som vissa folkhögskolor nu är en väg till utbildning vid socialinstituten. Studier i vissa ämnen på akademisk nivå, ledande till kunskaper motsvarande t. ex. ett akademiskt betyg eller mer, förefaller vara en naturlig utveckling i ett samhälle där den allmänna utbild- ningsnivån över huvud taget stiger. Utredningen vill här bara erinra om att ' med den tillgång på korrespondenskurser i akademiska ämnen som för närva— rande finns, utgör brist på lärare i visst eller Vissa ämnen intet hinder för en folkhögskola att anordna undervisning i dessa. Folkhögskolans lärare kan under alla förhållanden fungera som studieledare för elev eller grupp av elever, vilka bedriver här avsedda studier. För elever, som inte har behov av att avsluta stu— dierna med tentamen vid fakultet eller högskola, behöver bristen på avlagd studentexamen ej heller utgöra hinder för att bedriva studier i ämnet. Till belys—

ning av realismen i den här framförda möjligheten till utveckling av folkhög- skolans arbete vill utredningen erinra om den decentraliserade akademiska ut- bildning, som redan anordnas sedan ett par år tillbaka på ett tiotal orter i landet, främst som ett led i motverkandet av lärarbristen.

2. Fördjupning av tidigare erhållen utbildning. Inriktning mot humanistiska

och, estetiska ämnen m.m.

a. Ett avtagande behov av mer grundläggande utbildning i anslutning till folk- skolan måste göra det naturligt för många folkhögskolor att sträva efter en för— djupning av undervisningen i för folkhögskolan av tradition centrala ämnen. En sådan omläggning av undervisningen innebär Väl inte annat än att under— visningen i de ämnen som kan bli aktuella baseras på grundskolans läroplan och innehållsmässigt förs upp på gymnasiets nivå, i vissa fall också en bit därutöver. Självfallet ligger det härvid nära till hands att undervisningens innehåll väsent- ligt breddas utöver den undervisning som gymnasiet eller fackskolan ger. Vad som här närmast avses är t. ex. en fördjupning i ämnet samhällskunskap beträf- fande speciella ekonomiska och sociala frågor eller skilda arbetsmarknadspro- blem. Motsvarande gäller naturligtvis också sådana ämnen som exempelvis * geografi, historia, filosofi och psykologi. En dylik fördjupning i något eller några , centrala ämnen bör emellertid inte få medföra att man åsidosätter en allmän i orientering i andra ämnen.

b. Ser man till aktuella tendenser inom folkhögskolans kursutformning, kan 1 man konstatera en fortgående orientering mot nya eller tidigare mindre beakta- 1 de ämnesområden. Så intar estetiska ämnen redan nu en framträdande plats i studieprogrammet vid flera folkhögskolor. Bl. a. har särskilda musiklinjer in- ; rättats under senare år. En utvidgning av sådan verksamhet, även av jäm- förelsevis betydande omfattning vad studietidens längd beträffar, avseende musik. dramatik, konsthantverk och andra estetiska ämnesområden svarar säkerligen mot ett redan nu existerande och i framtiden växande behov, ett ! behov kanske främst motiverat av individuella intressen men till en del också av arbetsmarknadens önskemål. Även om inte ett alltför stort antal folkhög- 1 skolor kan helt inrikta sin verksamhet på estetisk och konstnärlig undervisning bör detta dock kunna ske vid några, samtidigt som andra kan tillhandahålla en eller flera dylika utbildningsvägar vid sidan om övrig utbildning.

c. För åtskilliga folkhögskolor måste den pågående utvecklingen mot ökade internationella kontakter medföra möjligheter att anpassa sin verksamhet så att den täcker ett växande behov av utbildning hos medborgarna. Förberedande kurser för arbete i u-länderna har redan planerats. Därjämte kan man emeller- tid också motse stort behov av utbildning i internationella frågor för människor, som visserligen inte avser att förlägga sin verksamhet utom landets gränser men som i sin dagliga gärning, t. ex. i organisationer eller institutioner med liv— liga internationella förbindelser, i hög grad är beroende av att hålla kontakt med

den internationella utvecklingen och har behov av god överblick över inter- nationella förhållanden inom skilda områden. Särskilt bör här uppmärksammas, att utvecklingen inom de delar av världen, vilka för närvarande befinner sig på * ett »initialstadium», snabbt kan komma att ställa anspråk, som endast lång- samt kan motsvaras av det reguljära skolväsendet.

d. Folkhögskolan har under de senaste åren blivit en alltmer integrerad del av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sedan år 1958 har folkhögskol— lärare haft möjlighet att fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet som konsulent i regionalt bildningsförbund och som ledare för studiecirklar utanför skolan. Från och med innevarande verksamhetsår omfattar detta även tjänst- göring som ämneskonsulent i folkbildningsorganisationernas regionala verk- samhet. Det förefaller därför naturligt att folkhögskolan under de närmaste l åren i anslutning till sin samverkan i övrigt med folkbildningsorganisationerna l ägnar stor uppmärksamhet åt utbildning av ungdomsledare och studieledare. | Denna utbildning intar redan vid flera folkhögskolor en framträdande plats i |

undervisningen, men utbildningsbehovet kan beräknas växa under de närmaste åren i sådan omfattning, att verksamheten regelbundet måste anordnas vid ? flera folkhögskolor. I all synnerhet torde denna uppgift bli självklar för rörelse- skolorna.

3. Kortare kurser inom aktuella områden

Sedan år 1958 äger folkhögskola rätt att självständigt eller i samarbete med folkbildningsorganisation anordna fristående ämneskurser av minst en veckas längd. Under verksamhetsåret 1962/63 hölls 53 sådana ämneskurser i bl. a. este— tiska, sociala och internationella ämnen. Kurser var anordnade för speciella kategorier, t. ex. familjekurser och pensionärskurser liksom kurser för kommu- nalmän samt för ungdoms- och studieledare.

Den pågående samhällsutvecklingen kännetecknas bl. a. av ökad fritid och i övrigt höjd levnadsstandard och av en snabb förändring eller utbyggnad av samhällets funktioner på skilda områden. Båda dessa företeelser förorsakar ett starkt vidgat behovav utbildning, närmast då av en karaktär som svarar mot vad man skulle kalla fortbildning, dvs. en kortare kursutbildning i aktuella äm- nen, som gör det möjligt för medborgarna att snabbt tillgodogöra sig och följa med i de förändringar som sker. Som exempel på ämnesområden som kan kom- ma i fråga för en sådan verksamhet inriktad på kortare kurser må nämnas riks— dagsbeslutet om grundskolan och skolreformen, dess bildningsmässiga och sociala verkningar liksom konkreta upplysningar om dess innehåll i olika avseenden, gymnasiereformen och genomförandet av fackskolorganisationen, Sveriges för- hållande till den internationella marknadsutvecklingen, befolkningsomflytt- i ningen, dess omfattning, tendenser och verkningar i ekonomiskt och befolk— ningspolitiskt avseende. Dessa och liknande frågor kräver inte minst av de ansvariga inom kommunala organ liksom inom olika slag av institutioner och

organisationer goda och aktuella insikter för att de skall kunna fullgöra sina upp— drag tillfredsställande, något som medför stort behov av informativ utbildning. Så vitt utredningen kan bedöma kommer var och en av de nämnda frågorna att under flera år skapa ett omfattande utbildningsbehov, vilket med stor fördel skulle kunna motsvaras av folkhögskolorna.

Det kan inte råda någon tvekan om att kortare informerande och oriente— rande kurser av olika slag ganska snart är ett betydelsefullt verksamhetsom- råde inom svensk utbildning. Eftersom folkhögskolan redan har de organisato- » riska och pedagogiska förutsättningarna, bör den genom en vaken och aktiv ; politik snabbt kunna utvecklas till en viktig faktor inom denna utbildningssek— * tor. Enligt utredningens mening är även kurser av mindre än en veckas längd * en angelägen uppgift för folkhögskolan, varför fackskoleutredningen föreslår, , att skolöverstyrelsen ges i uppdrag att framlägga förslag om härför erforderliga ändringar av gällande bestämmelser.

];. Omändring av folkhögskola till fackskola

Som departementschefen konstaterat i propositionen 196254 bör en folkhög— skola om huvudmannen så önskar kunna omändras till fackskola med dess ka— raktär, mål och kursinnehåll m.m. Sådana internatfackskolor kan i en del fall bli ett värdefullt komplement till den övriga fackskolorganisationen, framför allt då för att tillgodose glesbygdernas speciella utbildningsbehov. I några remiss— yttranden över skolberedningens huvudbetänkande har vidare föreslagits, att. fackskollinjer inrättas vid vissa folkhögskolor, en tanke som departementsche- fen, med riksdagens gillande, dock ställt sig avvisande till. Enligt fackskoleut— redningens mening bör dylika blandade skolor undvikas. Renodlade fackskolor respektive folkhögskolor synes bestämt vara att föredra med hänsyn till dels att målsättningen för de båda skolformerna inte sammanfaller, dels att elevåldern inte kommer att vara helt densamma, vilket bl. a. kan medföra särskilda pro-

|

blem i en internatskola. Omändring av folkhögskola till fackskola, vilket natur- ligtvis kan ske först på initiativ från huvudmannen för folkhögskolan, bör dock som regel inte komma i fråga i andra fall än då behovet av folkhögskolor i regio- nen ändå kan bli tillgodosett.

Fackskoleutredningen har i det föregående sökt ge en antydan om vägar efter , vilka folkhögskolan kan utbygga sin kursuppsättning och därmed möta nya be— hov. Utredningen är emellertid medveten om svårigheter som kan uppstå i vissa av de anförda sammanhangen. Det kan icke bortses ifrån att i yrkesarbete verk— 1 samma tvekar inför att ta ledigt ifrån sitt arbete och avstå från sina löneförmå- ner för att skaffa sig ytterligare utbildning med mindre än att denna har direkt betydelse för deras fortsatta yrkesverksamhet. Möjligheterna att på semestertid få deltagare i kortare kurser har också blivit allt mindre under senare år. Man

kan därför befara att det kommer att möta vissa svårigheter att rekrytera kur- ser av i och för sig angeläget allmänt eller samhälleligt innehåll.

Insikten om värdet av vidareutbildning och fortbildning växer emellertid myc- ket snabbt. Inte minst gäller detta inom stora delar av näringsliv och förvalt— ning, vilka har behov av att deras anställda snabbt får del av förändringar i utvecklingen inom deras verksamhetsområden. Man kan därför framdeles räkna med att anställda kan i tjänsten eller med ett mindre löneavdrag få bedriva studier vid folkhögskola inom för deras arbete betydelsefulla områden. Främst bör detta kunna gälla för sådan utbildning som berörts under punkt 3 ovan. Anordningen är ingen nyhet. Sedan länge har statsanställda möjlighet till ut- bildning på dylika villkor, vilket för övrigt utnyttjas i ökande omfattning och likaså har kommunalt anställda befattningshavare numera i ganska betydande utsträckning möjlighet att i tjänsten genomgå kurser av olika slag, även sådana som anordnats på privat initiativ. Som tidigare framhållits bör folkhögskolan kunna göra en värdefull insats för här avsedd fortbildningsverksamhet. Fack- skoleutredningen finner det naturligt, att myndigheter och andra arbetsgivare utnyttjar folkhögskolan i detta hänseende och ger sina anställda möjlighet att deltaga även i av folkhögskolorna anordnade kurser.

Den ledarutbildning och fortbildning av funktionärer och förtroendemän i organisationerna, som tidigare berörts och för vilken folkhögskolan skulle kunna. göra en viktig insats, eftersträvar man ofta inom organisationerna att ordna i egen regi. Delar av den utbildning som här avses är vidare av sådan art, att den kräver specialister som lärare, vilka mäste hämtas ur organisationernas egna led eller från olika statliga och kommunala myndigheter. Folkhögskolan kan då fungera som organisatör med kursgård och kursledning m.m. medan skolans lärare måhända kan medverka endast i begränsad utsträckning.

De svårigheter som en utvidgning av folkhögskolornas kursverksamhet kan komma att möta, gör det emellertid inte mindre angeläget att nya vägar prövas. Även om det ankommer på varje skola och dess huvudman att utforma sin verksamhet, är det dock nödvändigt att tillsynsmyndigheten stöder och stimu— lerar skolorna i denna nyorientering. Fackskoleutredningen förutsätter också att skolöverstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt dessa utvecklingsfrågor samt erhåller tillräckliga resurser i detta avseende, t. ex. för konferenser och regionala pedagogdagar.

Förändringarna i folkhögskolans ställning och uppgifter i det framtida svenska skolväsendet liksom de ökade kraven på effektivitet i dess verksamhet kom— mer säkerligen också att medföra ökade krav på skolans materiella och per- sonella resurser. Folkhögskolan skiljer sig härutinnan inte från andra skolfor— mer. En väsentlig förstärkning av driftsbidrag och byggnadsbidrag torde vara en förutsättning för att folkhögskolan skall kunna fullgöra sina uppgifter. Lika- så torde folkhögskolan liksom övriga skolformer behöva en avsevärd förstärk- ning i fråga om tillgången på pedagogiska hjälpmedel av olika slag. Fackskole-

utredningen föreslår, att folkhögskolorna på lika villkor som övriga skolor skall få tillgång till den service och den hjälp i övrigt som den beslutade organisa- tionen med hjälpmedelscentraler kommer att ge. En starkare inriktning mot nya ämnesområden och nya uppgifter i övrigt medför ett växande behov av fortbildning och vidareutbildning för folkhögskolans lärare. Detta behov bör kunna tillgodoses genom att folkhögskolan omfattas av den fortbildningsorgani- sation som nu håller på att byggas upp, något som för övrigt även av flera andra skäl måste anses betydelsefullt. En mer regelmässig pedagogisk utbildning av läraraspiranterna är vidare nödvändig. Utredningen anser emellertid, att denna i och för sig mycket viktiga fråga inte ingår i dess uppdrag utan föreslår, att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får till uppdrag att jämväl utreda frågan om utbildning av lärare för folkhögskolan.

Ett annat viktigt villkor, för att kursverksamheten vid folkhögskolorna skall kunna utbyggas i av utredningen antydd omfattning, är att studiehjälp utgår till deltagarna i kurser ordnade av folkhögskola. Nuvarande bestämmelser, som innebär att studiebidrag endast utgår för kurser av lägst fyra månaders längd, har onekligen haft en hämmande inverkan på anordnandet av ämneskurser.

Vid folkhögskolans fortsatta utveckling i ett rikare differentierat skolsystern torde även planeringsfrågan böra ägnas viss uppmärksamhet. Med hänsyn till dels de uppgifter som kommer att åvila fackskolan och folkhögskolan i utbild- ningsavseende, uppgifter som även delvis kommer att beröra övrig gymnasial utbildning, dels att de båda skolformerna i viss utsträckning kan komma att rekryteras från samma kategorier utbildningssökande, bör den regionala plane- ringen ske i visst samråd mellan de bägge skolformer-nas huvudmän och regio- nala instanser. Genom sådan samverkan kan även bättre förutsättningar skapas för en allsidig information om de båda skolorna, bl. a. för grundskolans elever.

Folkhögskolan är vid utformningen av sin verksamhet friare än någon annan skolform. Det innebär bl. a. att den fortgående och utan större hinder av orga- nisatorisk karaktär kan anpassa sig efter de nya krav, som följer av samhälls- utvecklingen och förändringarna i elevrekryteringen, liksom att skilda folkhög- skolor kan tillgodose olika behov. En förutsättning är emellertid att nuvarande bestämmelser för folkhögskolornas verksamhet inte ändras på sådant sätt att verksamheten och den erforderliga omställningen försvåras.

Som torde ha framgått av utredningens här redovisade översikt behöver man alls inte räkna med att folkhögskolan framdeles på grund av införandet av fack- skolor kommer att få minskade arbetsuppgifter eller rentav bli överflödig. T värt- om synes allt tala för att folkhögskolan framdeles har både rika och rikt varie- rade uppgifter att fullgöra. Folkhögskolan torde på grund av sin frihet, sin elasticitet i arbete och organisation liksom på grund av sina pedagogiska tradi- tioner ha väsentligt lättare än andra skolformer att företa även stora föränd- ringar av sin verksamhet för att bättre svara mot ett snabbt föränderligt sam- hälles krav. Även om folkhögskolans framtidsmöjligheter kan bedömas som goda,

i l i | L

bör dock försiktighet iakttas beträffande startandet av nya folkhögskolor under den nu pågående utbyggnaden av det allmänna skolväsendet. De nya folkhög- skolor som redan startat och de planerade folkhögskolor, vilkas huvudmän efter samråd med skolöverstyrelsen gjort omfattande förberedelser för verksamheten, innan skolberedningens förslag om fackskolor förelåg, bör emellertid enligt fack- skoleutredningens mening medgivas statsbidrag. Då huvudmännen för dessa skolor tvingas till betydande årliga ekonomiska uppoffringar, och då. behovet av folkhögskolutbildning i stor utsträckning icke kan tillgodoses för närvarande, finner utredningen det angeläget att dessa skolor snarast möjligt beviljas stats- bidrag. För senare tillkommande folkhögskolor bör i nuvarande läge återhåll- samhet tillämpas och endast sådana folkhögskolor beviljas statsbidrag, vilka kan anses fylla behov, som icke tillgodoses i tillräcklig omfattning av redan existerande skolor.

FACKSKOLANS BEFATTNINGSHAVARE

Lärare

I direktiven för fackskoleutredningen erinrar departementschefen om att frågor om lärare och övriga befattningshavare vid fackskolorna delvis berörts såväl i , skolberedningens huvudbetänkande som i proposition 1962: 54.

»Det bör ankomma på de sakkunniga att framlägga de ytterligare förslag i före- varande avseenden som kan fordras. Härvid bör även beaktas frågor om personal vid skolformer som är avsedda att avvecklas: kommunala flickskolor, praktiska realskolor m. fl.)

Skolberedningens synpunkter på lärarfrågorna i fackskolorna I sitt huvudbetänkande (SOU 1961: 30) framlade 1957 års skolberedning vissa principiella synpunkter på lärarfrågorna i fackskolorna.

Beträffande den sociala fackskolan (humanistisk skola, social-ekonomisk fack- skola) ansåg beredningen att i stort sett samma ämneskombinationer kunde bli aktuella som tidigare funnits vid kommunal flickskola, praktisk realskola eller allmänt gymnasium, även om friare ämneskombinationer än de där vanliga borde kunna förekomma. Därigenom borde framför allt i vissa ämnen på orten befintliga lärarkrafter tas i anspråk för undervisningen.

Undervisningen i familjekunskap torde normalt komma att bestridas av lärare i hemkunskap. Skolberedningen bedömde det dock vara av stort värde, om skolan kunde förvärva lärare som skaffat sig vidareutbildning genom akade- miska studier. En enbart akademiskt utbildad lärare, som specialiserat sig på familje- och hushållsfrågor, kunde också komma i fråga. För undervisning i ämnet konsumtionsekonomi borde hushållslärarna dels erhålla vidareutbildning inom det ekonomisk-sociologiska området, dels ges vidgade kunskaper i material- och varukännedom.

Speciella problem kunde uppstå vid rekryteringen av lärare till de estetiska ämnena. Genom ämnenas karaktär av tillvalsämnen förelåg dock ej här samma situation som beträffande övriga ämnen. Kommunerna har här frihet att erbjuda undervisning i de ämnen, för vilka de har större förutsättningar att klara de aktuella lärarfrågorna.

Beträffande den tekniska fackskolan liksom övriga fackskolor ansåg bered- ningen att lektorstjänster ej kunde anses erforderliga. I läroämnena torde föl-

jande lärarkategorier böra finnas: adjunkter, ämneslärare, lärare i befordrings- gång och timlärare.

I matematik, fysik, kemi och i de humanistiska ämnena erfordras liksom vid gymnasierna lärare med akademisk utbildning. Beredningen syntes även önska i princip till den tekniska fackskolan överföra nuvarande bestämmelser an- gående behörighet till adjunktur vid praktisk realskola, vari praktiskt ämne ingår, dvs. krav på civilingenjörsexamen.

Beredningen räknade emellertid med att även andra ingenjörer än civilingen- jörer skulle komma att bestrida undervisningen i tekniska ämnen vid den tek- niska fackskolan och syntes i första hand här vilja utnyttja välkvalificerade läroverksingenjörer, för vilka följande kompetenskrav uppställdes

a) kvalificerade betyg i läroverksingenjörsexamen i de i tjänsten ingående ämnena,

b) ett års normerad vidareutbildning inklusive pedagogisk utbildning,

c) minst fyra års industriell eller motsvarande teknisk verksamhet.

Beredningen förutsatte att en längre synnerligen kvalificerad yrkesverksamhet skulle kunna medföra dispens från kravet på vidareutbildning enligt b).

Samma svårigheter som präglat rekryteringen av lärare till handelsutbild— ningsanstaltema antog skolberedningen skulle komma att uppstå vid de ekono- miska (merkantila) fackskoloma. Vissa ämnen kommer här att kräva en ny typ av lärare. För ämnena rättskunskap samt samhälls- och ekonomilära torde lärare med jur. kand.-examen, pol. mag.-examen, civilekonomexamen eller fil. mag.- examen — vissa kombinationer —- kunna komma i fråga. Större problem er- bjuder vissa Specialämnen såsom allmän varukunskap, skyltning och varu— exponering samt reklam- och försäljningsteknik. Beredningen framhöll här särskilt behovet av en god praktik och ansåg det realistiskt att som teoretisk grund fordra handelsgymnasieexamen jämte pedagogisk utbildning. För under- visning i textning samt färg- och formkomposition ansåg beredningen det önsk- värt med teckningslärarexamen jämte god kännedom om handel och distribu- tion samt utbildning i reklamteckning.

Skolberedningen förutsatte även, att specialister utanför skolan skulle anlitas för undervisningen i vissa kursmoment, såsom trafikkunskap, den s. k. stil- kursen osv.

Yttranden vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande Vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande berörde några remiss- instanser lärarfrågorna inom fackskolan. Beredningens förslag beträffande kom- petenskrav och tjänster i de allmänna läroämnena och den teoretiska delen av fackämnena tillstyrktes av bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund.

TCO uttalade, att behörighet till adjunktstjänst inom fackskolorna generellt borde tillkomma samtliga enligt då gällande läroverksstadga i 5 178 mom.

3:I—III avsedda lärare. Även de vidareutbildade folkskollärarnas ställning i denna skolform borde enligt TCO övervägas. Statskontoret uppehöll sig bl. a. vid ämneslärarna, vilka genomgått det numera nedlagda högre lärarinnesemi- nariet. Under åberopande av dessa lärarinnors långa tjänstgöringstid, deras kompetens, olämpligheten av att placera dem på grundskolans högstadium och de sannolika svårigheterna att rekrytera lärare till fackskolorna föreslog statskontoret, att lärarinnorna i någon form skulle överföras till fackskolorna. Även kollegierna vid högre allmänna läroverket i Östersund och vid Malmö praktiska realskola (Malmö Borgarskola) samt Stockholms stad och Uppsala stad m.fl. uttalade sig för att denna lärargrupp bereddes tillfälle till anställning vid fackskolorna. Enligt kollegiets i Östersund mening borde tjänstgöring också på grundskolans högstadium ifrågakomma för denna kategori.

Skolberedningens förslag beträffande lärare i vissa läroämnen mötte vissa invändningar. Ekonomiska fakulteten vid universitetet i Lund fann det önsk- värt, att högskoleutbildade lärare användes i största möjliga utsträckning, och ville förorda, att begreppet praktisk utbildning inte tänjdes alltför mycket, ] i vilket fall den merkantila (ekonomiska) fackskolan inte skulle bli vad skol- " beredningen åsyftade: ett bra alternativ till handelsgymnasieutbildningen. ]

Skolöverstyrelsen instämde i vad skolberedningen uttalade om överföring av ! lärare från praktisk realskola till fackskola, som trädde i den praktiska real— skolans ställe. Överstyrelsen tillade, att man därutöver också borde på lämpligt sätt bereda sådana lärare annan tjänst, vilka inte kunde beredas tjänstgöring vid fackskolan.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhöll ,

att undervisningen vid fackskolorna kommer att delvis ligga på samma nivå som gymnasiet. Det finnes sålunda ingen anledning, att lärartjänsterna icke skall vara av samma slag som vid gymnasierna. Överstyrelsen vill starkt understryka kravet av att vid de tekniska fackskolorna, inrättas lektorstjänster avsedda för civilingenjörer, som är huvudlärare. Det synes eljest icke möjligt att till fackskolorna kunna knyta tillräck- ligt kompetenta lärarkrafter.

De nyss berörda kraven i fråga om vidareutbildning av läroverksingenjörer bedömer överstyrelsen som otillräckliga. Det bör beaktas, att beredningens förslag om under- visning i ämnesblock förutsätter, att lärarna ges utbildning härför. Den föreslagna vidare- utbildningen om endast två terminer blir till följd härav alldeles för kort. Överstyrelsen räknar med att utbildningen icke bör sättas kortare än tre terminer.

Även för vissa gymnasieekonomer anser överstyrelsen det nödvändigt att den peda- gogiska utbildningen kompletteras med en termins ämnesmässig utbildning.

Kraven på välmeriterad och lång yrkespraktik bör vara absoluta. Det vore olyckligt, om brist på sökande, som fyller såväl examens— som praktikkravet, vid något tillfälle skulle föranleda, att det senare kravet eftersattes. Naturligare är att det skapas dispens- l möjligheter för sökande med god praktik och med tillräckliga teoretiska kunskaper, .! ådagalagda på annat sätt än genom angivna examina.

I Kungl. Maj:ts proposition 1962: 54— biträdde departementschefen i samband med frågan om genomförandet av fackskolorganisationen beredningens önske— mål om en smidig övergång från den äldre till den nyare organisationen med

tillvaratagande av befintliga tillgångar i form av lokaler och lärare samt en värdefull pedagogisk erfarenhet och tradition.

Gymnasieutredningens förslag i lärarfrågorna

Gymnasieutredningen har i kapitel 15 i sitt nyligen framlagda huvudbetänkande framfört sina förslag beträffande lärarpersonalen på gymnasiet. Generellt kon- stateras »att de enskilda ämnenas konstruktion i många fall ställer helt nya krav på innehållet i den teoretiska lärarutbildningen liksom på kombinatio— nerna av ämnen i akademiska examina och i lärartjänster». Som exempel näm- nes de integrerade ämnen, som även förekommer i fackskolorna, teknologi och företagsekonomi. Gymnasieutredningen framhåller även de nya utbildnings— krav, som möter i ämnena samhällskunskap, historia och biologi liksom att andra än de nu vanliga ämneskombinationerna blir nödvändiga. Ovan nämnda : synpunkter har samma aktualitet beträffande fackskolorna.

I det inre arbetet kommer lärarna att möta många nya uppgifter, såsom s. k. friare arbetsformer, samverkan mellan ämnena i större ämnesblock, utnytt- jande i större omfattning än tidigare av pedagogiska hjälpmedel m. m. samt en mer systematiskt genomförd elevvård.

På gymnasiet kommer enligt gymnasieutredningens förslag att tjänstgöra dels lektorer, vilka tillika skall fungera som huvudlärare och institutionsföreståndare, dels adj—unkter.

För behörighet till adjunktstjänst vid gymnasium anser gymnasieutredningen att kraven bör ställas högre än för adjunktstjänst vid grundskolan. »Generellt kan det definieras som kunskaper, motsvarande tre betyg i ett ämne i nu- varande ämbetsexamen. Tjänsterna bör normalt inte omfatta mer än två äm- nen.» Genom vissa övergångsbestämmelser, utfärdade av skolöverstyrelsen, borde personer med äldre utbildning eventuellt efter vissa kompletteringar av ämnesmässig eller pedagogisk art kunna komma i fråga för adjunktstjänst på gymnasium.

Beträffande lektorstjänsterna framlägger gymnasieutredningen ett förslag, som innebär att vissa alternativa meriteringsvägar skapas.

Behörighet som lektor kan liksom hittills vinnas genom licentiatexamen eller doktorsgrad i examensämne motsvarande Skolämne eller genom på visst sätt kvalificerad civilingenjörs- eller civilekonomexamen. Utredningen föreslår där- jämte, att även den som avlagt godkänd tentamen för ett betyg i licentiat- examen skall bli behörig till lektorstjänst.

Vid sidan av den teoretiska meriteringen bör även en väg stå öppen, där avseende fästes vid pedagogisk kvalificering genom utvecklingsarbete och för- söksverksamhet inom metodik och didaktik eller genom bl. a. vetenskapligt eller pedagogiskt författarskap, konsulenttjänstgöring eller kursverksamhet samt genom allmän dokumentering som duglig, pedagogiskt skicklig lärare. Den teo-

retiska grundutbildningen för denna kategori lärare förutsättes vara en för adjunktstjänst kvalificerad grundexamen innefattande en trebetygskurs eller motsvarande.

Samma principer som utvecklats i det föregående beträffande lärare i all- männa ämnen skall tillämpas så långt detta är möjligt även när det gäller eko- nomiska och tekniska ämnen. Gymnasieutredningen ifrågasätter sålunda, om ej rekryteringen till lärartjänster i ekonomiska ämnen i fortsättningen vid sidan av civilekonomexamen även bör gå via filosofisk ämbetsexamen och utformas helt i analogi med teoretisk lärarutbildning för allmänna ämnen. Gymnasie- utredningen hänvisar också till sina förslag beträffande lärarutbildning i tek- niska ämnen, vilka syftar till att skapa en reguljär lärarutbildning även i dessa ämnen.

I kapitel 15 framlägger gymnasieutredningen även diskussionsvis vissa syn— punkter på den framtida lärarutbildningens uppbyggnad. För fil. mag.-utbild- ningen (motsvarande) tänker man sig en treårig studiegång vad avser ämnes- utbildningen. En blivande lärare i grundskolan skulle [under de tre studieåren därvid läsa tre ämnen, medan gymnasieläraren under det tredje (eventuellt fjärde) året fortsätter att fördjupa sina studier i ett av de två ämnen som den- nes examen normalt skulle omfatta.

Beträffande den praktiska lärarutbildningen framhåller gymnasieutredningen önskvärdheten av att undervisningselement, som direkt förbereder för den praktiska lärarutbildningen, införes på ett så tidigt stadium som möjligt, var- igenom utbildningen kan målinriktas på ett helt annat sätt än vad nu är fallet.

Såsom yrkesförberedande moment bör därför vissa inslag av vad som nu kallas praktisk lärarutbildning förekomma redan i samband med den teoretiska lärarutbildningen. Bland de diskussionsvis framförda synpunkterna kan nämnas, att t. ex. information om målsättningsfrågor i vidare mening, skolorganisation, pedagogiskt utvecklingsarbete, hjälpmedel m. m. föreslås meddelade parallellt med ämnesstudierna. Även vissa inslag av styrda auskultationer rekommen— deras, liksom andra former för en integrering av den praktiska lärarutbildningen i den teoretiska utbildningen.

För att så snabbt som möjligt anpassa lärarutbildningen efter de nya behov, som reformeringen av de gymnasiala utbildningsvägarna aktualiserar, föreslår gymnasieutredningen ett flertal omedelbara åtgärder. Redan fr. o. m. höst— terminen 1964 bör sålunda vissa förändringar av universitetskurserna vidtagas inom ramen för nuvarande organisation.

En intensifiering av fortbildningsverksamheten aktualiseras även för att un- der en övergångstid anpassa en tidigare utbildning till en ny situation. Bland annat bör målsättningsfrågorna och de nya undervisningsprinciperna uppmärk- sammas, t. ex. förslaget om ökat utrymme för självständigt arbete och studie- teknisk handledning liksom metodfrågor för enskilda ämnen.

Skolöverstyrelsen bör i samarbete med bl. a. branschorganisationerna låta

utarbeta lämpligt material för fortbildningsverksamheten, som tänkes koncen- trerad till studiedagar, feriekurser, kvällskurser osv.

För lösandet av de mer omfattande fortbildningsproblem som aktualiserats genom den starka förändring som skett i vissa ämnen rekommenderas bl. a. lokalt organiserade kurser eller brevskoleundervisning, feriekurser i främst tek— niska och naturvetenskapliga ämnen m. m. Den föreslagna fortbildningen bör administreras genom skolöverstyrelsens försorg.

Skolöverstyrelsen föreslås få ett särskilt utredningsanslag på en miljon kronor till förfogande för utredning och planering av den skisserade fortbildningsverk- samheten.

Gymnasieutredningen anser också att en permanent fortbildning erfordras, om de vidtagna förändringarna snabbt skall kunna slå igenom och den före- slagna fortskridande läroplansrevisionen skall kunna genomföras.

,! Ett specialproblem erbjuder fortbildningen av tekniker och lärare i ekono- 1 miska ämnen. För dessa lärare borde fortbildningen delvis ha formen av arbete i l

inom industri eller företag.

Gymnasieutredningen diskuterar också olika åtgärder för att främja lärar- försörjningen i främst de ämnen som beräknas expandera genom gymnasie- reformen.

Den av gymnasieutredningen föreslagna lärarutbildningen för tekniska ämnen har redan lett till beslut vid 1963 års riksdag. Det ökade behovet av lärare i ekonomiska ämnen torde bli tillgodosett genom att ämnet företagsekonomi nu- mera kan ingå i filosofisk ämbetsexamen.

Gymnasieutredningen diskuterar även inrättandet av tjänster som assistenter, vilka skulle svara för mer rutinmässiga uppgifter i undervisningen såsom labora- tioner, handledningen av räkneövningar m. m.

Som assistenter i tekniska ämnen anser gymnasieutredningen, att gymnasie— ingenjörer utan pedagogisk utbildning bör förordnas. För undervisningen i eko— nomiska ämnen bör ett liknande arrangemang övervägas.

Gymnasieutredningen ansluter sig även till tidigare framförda rekommenda- tioner att för undervisningen i vissa Specialämnen förvärva specialister från olika områden liksom åtgärder, vilka åsyftar att bättre tillvarata lärarkraftema genom anlitandet av arvodesanställd personal för arbete i skolans institutioner, bibliotek, AV-centraler och som skrivhjälp åt lärarna.

För att söka råda bot på den lärarbrist som kommer att uppstå rekommen- deras nya och okonventionella metodiska grepp. Bland annat ifrågasätter gym— nasieutredningen om klassavdelningen i alla situationer är den givna gränsen för ett optimalt undervisningsresultat och utredningen är ej främmande för tanken att läraren kan utnyttjas som handledare för ett större antal elever osv. samt hänvisar till den av skolöverstyrelsen i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning tillsatta arbetsgruppen för försök med varierande klasstor- lek och lagundervisning.

Fackskoleutredningen; överväganden och förslag beträffande lärare i läro- och övningsämnen

Som framgått av kapitel 5 torde fackskolorna ofta komma att ingå som en del av en större skolenhet tillsammans med egentligt gymnasium, yrkesskola eller grundskolans högstadium. Även om underlag kommer att uppstå för ett relativt betydande antal heltidstjänster, av skolberedningen uppskattat till ca 1700 läsåren 1970/72 (SOU 1961: 30 s. 670) kommer sannolikt en relativt stor del av undervisningen att bestridas av lärare vid kommunens skolväsen, vilka sam— tidigt fullgör viss undervisning i andra skolor inom eller utanför den skolenhet i vilken fackskolan ingår.

Vid de överväganden som fackskoleutredningen företagit rörande lärarfrå- gorna i fackskolorna, har utredningen tagit särskild hänsyn till ovan angivna förutsättningar. Utredningen har förutsatt, att man —— så långt detta är möjligt söker motverka tillkomsten av särbestämmelser för lärarpersonalen vid fack— skolorna och i stället söker utforma bestämmelser om lärarkompetens, beford- ringsgång, tjänstgöringsskyldighet m. m. i nära anslutning till motsvarande bestämmelser för hela stadiet. Om utbildningen av lärare för skilda skolformer kan göras helt eller till betydande delar gemensam ökar det lärarnas möjlighet att söka tjänst vid den skola som bäst motsvarar deras intressen. Samtidigt ökas möjligheterna för samhället att på ett effektivt sätt utnyttja befintliga tillgångar av utbildade lärare, eftersom olika former av specialutbildning kan hållas nere eller undvikas.

Lärare i läroämnen, allmänna synpunkter. Lärarna i läroämnen i fackskolorna kan uppdelas på tre kategorier, nämligen lärare i allmänna, ekonomiska samt tekniska ämnen. Som framgår av det följande kan vissa lärarkombinationer komma att omfatta ämnen från två av dessa kategorier.

Vid behandlingen av lärarfrågorna i fackskolorna torde det vara nödvändigt, att dels framlägga ett principförslag på längre sikt i anslutning till de över— väganden som ägt rum mellan gymnasieutredningen och 1960 års lärarutbild- ningssakkunniga, dels överväga åtgärder för de närmaste 5—10 åren med för- slag till sådana övergångsbestämmelser, som aktualiseras genom den beslutade eller väntade avlösningen av vissa nu befintliga kommunala skolor.

I enlighet med utredningens förslag, kapitel 5, kommer fackskolorna att ingå i det gymnasiala utbildningssystemet och här representera ett tvåårigt utbild- ningsalternativ till gymnasiala studier omfattande 3—4. år. För fackskolorna har vidare i kapitel 3 angivits en dubbel målsättning. Fackskolorna skall sålunda ge dels en utöver grundskolan vidgad och fördjupad allmän utbildning, dels en mot vissa sektorer inom samhällslivet målinriktad fackutbildning.

För att undervisningen i fackskolorna skall kunna bedrivas på den relativt höga nivå, som följer av den angivna målsättningen, måste enligt utredningens uppfattning i stort sett samma kompetenskrav uppställas beträffande lärar-

tjänster i fackskolorna, som föreslagits av gymnasieutredningen för vissa lärar- kategorier på gymnasierna.

Även om det kunde vara önskvärt, att lektorstjänster inrättades vid fack- skolorna, finner fackskoleutredningen emellertid liksom 1957 års skolberedning, att dessa tjänster — bl. a. på grund av den lärarbrist som under en följd av år kommer att föreligga — inte bör inrättas inom fackskolan. Självfallet bör detta inte utesluta att i många fall lektorer kommer att utnyttjas i undervis— ningen vid fackskolorna, vilket kommer att bli särskilt naturligt i de fall där gymnasium och fackskola är belägna i samma skolenhet.

Med hänsyn till önskvärdheten att etablera en pedagogisk samordning mellan de olika gymnasiala utbildningsvägarna bör alltså gymnasiernas lektorer nor- malt fullgöra viss del av sin undervisningsskyldighet i fackskolorna i kommunen på samma sätt som är fallet i nu befintliga gymnasieskolor, omfattande gym- nasium och realskola eller grundskolans högstadium.

Kompetenskraven för lärare i läroämnen. Under hänvisning till de principiella synpunkter, som utredningen utvecklat i det föregående, framlägger fackskole- utredningen följande förslag angående kompetenskraven på längre sikt för lärar- tjänster i läroämnen vid fackskolorna.

Vid fackskolorna inrättas ordinarie adjunktstjänster i den omfattning som undervisningens uppehållande kräver minskat med den andel som bör reser- veras för icke-ordinarie lärare. För dessa tjänster torde samma kompetenskrav böra uppställas som för _adjunktstjänster vid gymnasierna dvs. på visst sätt kvalificerad examen från filosofisk eller ekonomisk fakultet, handelshögskola eller teknisk högskola jämte praktisk lärarutbildning. Med hänsyn till att lärarna bör ha möjlighet att samtidigt tjänstgöra i gymnasium bör alltså ett generellt krav föreligga på kompetens för gymnasieadjunktur. Värdet av en bre- dare utbildning innefattande ett tredje undervisningsämne bör dock under- strykas. En högre ämnesteoretisk utbildning bör självfallet få tillgodoräknas som särskild merit. De av gymnasieutredningen redovisade synpunkterna på ändrade ämneskombinationer äger samma tyngd även för fackskolorna.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller vissa högre kompetenskrav (skolstad— gan 15 kap. 17 5) för ordinarie adjunktstjänst vid gymnasium i förhållande till adjun'ktstjänster i grundskolan vad avser filosofisk ämbetsexamen (skol- stadgan 10 kap. 21—24 åå). Adjunkt i grundskolan som ej avlagt fullständig filosofisk ämbetsexamen är sålunda ej behörig att inneha adjunktstjänst på allmänt gymnasium. Med hänsyn till den målsättning som uppställts för fack— skolorna bör enligt fackskoleutredningens uppfattning samma kompetenskrav uppställas för ordinarie adjunktstjänst i fackskolorna som vid gymnasierna.

Gymnasieutredningen föreslår, att övergångsbestämmelser utfärdas så att skolöverstyrelsen bemyndigas medgiva att »adjunkter med äldre utbildning men

med eventuellt erforderlig komplettering av ämnesmässig eller pedagogisk meri- tering äger rätt att söka och inneha adjunktstjänst på gymnasium».

Fackskoleutredningen biträder gymnasieutredningens synpunkter i denna fråga liksom vad utredningen anfört om fortbildning och vidareutbildning av lärare m. m.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning bör möjligheter beredas Vissa öv— ningslärare, som ej uppfyller de formella kraven för inskrivning vid universitet och högskolor, att vid tjänstledighet med s.k. B-avdrag bedriva kompletterande ämnesstudier i läroämne, Vilka bedömes vara av värde för lärarens undervisning i fackskola. Utredningen avser närmast lärare i hemkunskap och barnavård samt lärare i teckning, musik och slöjd, vilka önskar bedriva t. ex. sociologiska, psykologiska och ekonomiska studier respektive studier i konst—, musik- och teaterhistoria. En akademisk utbildning som meriterar för undervisning i ämnet konsumentkunskap torde också snarast böra organiseras.

Som skolberedningen anfört ( SOU 1961:30 s. 507 ) har viss kursverksamhet påbörjats i syfte att ge lärare behörighet för undervisning i ämnet dramatik. Fackskoleutredningen förutsätter, att ifrågavarande kursverksamhet utbygges och även inriktas på den undervisning i ämnet som fackskolorna föreslås erbjuda eleverna.

Vid större fackskolor torde underlag komma att uppstå för ordinarie adjunkts- tjänster i samhällskunskap kombinerat exempelvis med något av ämnena social- kunskap, psykologi och eventuellt familjekunskap, kombinationer som för när— varande ej förekommer. Utredningen föreslår, att möjlighet beredes kommu— nerna att inrätta sådana tjänster, i förekommande fall s.k. ettämnesadjunktu- rer, varvid såsom teoretisk utbildning bör anges juridisk-samhällsvetenskaplig examen, filosofisk ämbetsexamen med samhällsvetenskapliga ämnen, filosofisk- samhällsvetenskaplig examen eller civilekonomexamen med kompletterande akademiskt betyg i det eller de ämnen som motsvarar i tjänsten ingående läro- ämnen.

I flertalet kommuner torde underlag ej komma att uppstå för hela tjänster i ovannämnda ämnen. Även av andra skäl torde det -— i varje fall under de närmaste åren — bli omöjligt att skapa lärartjänster med fasta ämneskombi- nationer för flera nya ämnen, som upptages på fackskolornas timplaner, såsom socialkunskap, ergonomi och dramatik. I stor utsträckning torde därför specia- lister utanför skolan komma att förordnas såsom timlärare i dessa ämnen. I mindre grad torde förhållandet behöva bli enahanda för familjekunskap och kon— sumentkunskap. Man räknar visserligen med att undervisningen i dessa ämnen i huvudsak kommer att bestridas av vissa redan existerande lärarkategorier, men därutöver kan också specialister komma att anlitas. Då de lärare som kommu- nerna kan engagera kommer att ha skiftande ämnesteoretisk och pedagogisk utbildning, torde skolöverstyrelsen böra pröva lärarnas behörighet samt sedan viss erfarenhet vunnits —— utfärda allmänna anvisningar rörande behörig- hetsvillkoren till vägledning för skolstyrelserna.

% l

Slutligen vill utredningen under detta avsnitt framhålla följande beträffande undervisningen i ämnet livsåskådnings- och religionskunskap. Som framgår av mål och kursinnehåll för detta ämne är det inte nödvändigt att för undervisning i detta ämne kräva hittillsvarande utbildning som kristendomslärare. Ämnet innehåller avsevärda moment av etisk och filosofisk karaktär vid sidan om histo- riska och religionshistoriska inslag. Under sådana förhållanden bör ämnet kunna ingå i ämneskombination för tjänst tillsammans med även andra ämnen än kristendomskunskap. Närmast till hands förefaller då ligga sådana ämnen som filosofi, svenska och historia men även andra ämnen såsom psykologi bör kunna på ett naturligt sätt ingå i ämneskombination med livsåskådnings— och religions— kunskap.

Lärare i ekonomiska ämnen. De ekonomiska ämnena utgöres av företags— ekonomi, redovisning, distribution, förvaltning, maskinskrivning, stenografi, kontorsteknik samt praktiskt sekreterararbete.

På gymnasiala skolformer har traditionellt undervisningen i företagsekonomi handhafts av civilekonomer. Utredningen finner det naturligt att undervisningen i företagsekonomi, redovisning och distribution handhas av lärare med denna utbildning. De torde emellertid icke längre få anses vara de enda som är lämp— liga för undervisning i dessa ämnen. I pol. mag.-examen samt fil. kand.— och fil. ämbetsexamen kan nämligen numera ingå företagsekonomi. Akademiker med denna utbildning torde vara mycket lämpade för undervisning i ekonomiska ämnen i fackskolan. Av betydelse i detta sammanhang är även att dessa examina kan kombineras med andra ämnen av direkt nytta för skolundervisningen. Hit hör exempelvis nationalekonomi, statistik, psykologi och statskunskap. Den utbildning som civilekonomerna fått är visserligen i och för sig lämpad för undervisning i företagsekonomiska ämnen. Den ger dock icke utrymme för undervisning i andra ämnen i fackskolan. Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställde i sina petita 1962 att pol. magistrar och andra med företagsekonomi i examen skulle äga rätt att vinna inträde vid överstyrelsens lärarutbildning på samma villkor som civilekonomer. Denna framställning har upptagits i stats- verkspropositionen för budgetåret 1963/64 och i till ämbetsverket utfärdat regleringsbrev. Enligt fackskoleutredningens mening är det emellertid icke blott pol. mag.— och fil. kand.-examen som är lämplig grundval för lärare i företags— ekonomiska ämnen. Det vore även önskvärt om företagsekonomi som kan ingå i filosofisk ämbetsexamen även kunde ingå i ämneskombinationer som ger behö- righet för adjunktstjänst i fackskola. Härigenom kunde vinnas att en mot under- visningen direkt inriktad exarnen kunde innehålla ett undervisningsämne av väsentlig betydelse både inom den ekonomiska sektorn av gymnasiet och inom den ekonomiska fackskolan. Utredningen föreslår, att universitetsstatutema erhåller sådant ändrat innehåll att detta ämne likvärdigt med andra ämnen kan bilda en filosofisk ämbetsexamen.

Under den övergångstid under vilken fackskolan genomföres och innan resul— tatet av en ny utbildning kommer skolorna till godo måste lärarfrågan lösas genom speciella åtgärder. För undervisning i ekonomiska ämnen torde därför i viss utsträckning även andra lärare än sådana med akademisk examen behöva utnyttjas. I detta sammanhang bör ihågkommas att den ekonomiska fackskolan i många fall kommer att ersätta yrkesskolornas handelsavdelningar. Vid dessa undervisar i inte ringa utsträckning gymnasieekonomer. Gymnasieekonomer kan med hänsyn till sin relativt korta teoretiska utbildning normalt icke anses kom- petenta att undervisa i fackskola. Givet är att man i situationer med brist på kompetenta lärare kan och bör utnyttja gymnasieekonomer. De ämneslärar- tjänster för gymnasieekonomer som föreslås inrättade i fackskolan torde med hänsyn till anordningens mindre permanenta karaktär —— böra organiseras som extra—ordinarie tjänster.

Användes gymnasieekonomer för undervisning vid ekonomiska fackskolor bör deras utbildning kompletteras genom en ämnesmässig vidareutbildning av i prin— cip samma längd som för gymnasieingenjörer. Därtill kommer pedagogisk ut- bildning, som likaledes omfattar en termin. Ändamålet med denna utbildning bör då icke vara att bredda deras kunskapsområde att omfatta fler ämnen utan att fördjupa deras kunskaper i de företagsekonomiska ämnen som de tidigare har läst. Dessa lärare bör användas i första hand för undervisningen i företags- ekonomi och kontorsteknik. Undervisningen i företagsekonomi skall icke blott omfatta teoretiska moment utan även uppövandet av den praktiska färdigheten bl.a. i kontorsarbete. Det bör därför krävas att dessa lärare har god praktik från näringslivet. En enbart teoretisk utbildning kan inte ge den grund som är erforderlig. Utredningen föreslår därför, att de för motsvarande lärarkategorier vid yrkesskolorna gällande bestämmelserna om minst två års praktik överföres att gälla även för fackskolorna.

Utredningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att i riks- staten för 1963/64 medel ställes till överstyrelsens för yrkesutbildning förfogande för att anordna 15-Veckors kompletteringskurser för gymnasieekonomer. Sådan utbildning bör även kunna ske genom korrespondensundervisning kompletterad med muntlig undervisning under kortare perioder. Ett sådant arrangemang är värdefullt inte minst därför att det minskar skolornas behov av vikarier. Man får nämligen förutsätta att utbildningen i första hand riktar sig till redan verk- samma lärare, som annars måste ta tjänstledighet under en hel termin, men som blott behöver ta kortare tjänstledigheter om utbildningen i stor utsträckning får karaktären av korrespondensstudier.

Av de inom yrkesutbildningsväsendet nu verksamma gymnasieekonomerna torde flera efter sin examen från handelsgymnasium ha skaffat sig fortsatt teore- tisk utbildning av olika slag, som i vissa fall bör kunna jämställas med ovan- nämnda kompletteringskurser. Enligt fackskoleutredningens uppfattning bör det

I ! _q % i

centrala ämbetsverket ges möjlighet att meddela dispens från deltagande i kom- pletteringskurserna.

Ovan har utredningen konstaterat det önskvärda i att gymnasieekonomer som undervisar i fackskolan har god praktisk erfarenhet. För närvarande kräves även av lärare vid yrkesskolan två års praktik från näringslivet »av väsentlig betydelse för tjänsten» om de är gymnasieekonomer. Den praktik som dessa lärare kan uppvisa är emellertid av mycket skiftande karaktär. Många har gi- vetvis en lång och mycket värdefull praktik. Andra har däremot erfarenhet från ur undervisningens synpunkt mindre värdefulla områden. Samma år förhållan- det med civilekonomer, som dock blott behöver ett års praktik.

Utredningen anser det i och för sig synnerligen värdefullt med god, allsidig praktik för blivande lärare vid ekonomisk fackskola. De arbetsuppgifter som eleverna från fackskolan kommer att få ligger på »assistentplanet», där goda kunskaper i inte alltför okvalificerade rutiner är väsentlig. En god och allsidig praktik kan enligt utredningens mening vara av väsentlig betydelse för lärarna i denna skolform, där de praktiska momenten skall ha stort utrymme i ämnet företagsekonomi. Utredningen anser därför att för tjänsten värdefull praktik, helst om den förvärvats under en längre tid -— exempelvis fem, sex år —— bör tillmätas stor betydelse ur meriteringssynpunkt. Utredningen anser samtidigt icke att praktikkravet för adjunkter bör uppehållas som ett absolut krav.

Utredningen föreslår sålunda som behörighetsvillkor för lärare i företagseko— nomi, redovisning och distribution civilekonomexamen, juridisk-samhällsveten— skaplig examen, filosofisk-samhällsvetenskaplig examen eller som utredningen föreslagit i det föregående filosofisk ämbetsexamen i de sistnämnda fallen under förutsättning att ämnet företagsekonomi ingår i examen. Utredningen före- slår vidare, att extra-ordinarie ämneslärartjänster inrättas för gymnasieekonomer med viss vidareutbildning för undervisning i företagsekonomi och i kontors- teknik. Enligt utredningens mening bör vidare praktisk erfarenhet från närings- liv och förvaltning tillmätas stor betydelse men icke vara ett absolut villkor för blivande lärare utom vad gäller gymnasieekonomer. Det torde ankomma på tillsynsmyndigheten att genom anvisningar av olika slag närmare ange på vilket sätt och i vilken utsträckning praktisk erfarenhet skall tillmätas särskilt merit- värde.

Undervisningen i förvaltning kan i avvaktan på att lärarutbildning organi- seras handhas av socionomer eller pol. magistrar utan särskild pedagogisk ut— bildning. Av väsentlig betydelse är att läraren har erfarenhet från den offentliga sektorns praktiska problem, framför allt på mellannivå och i första hand på det kommunala området. Vid undervisningen främst i förvaltning, men även i äm- nen såsom distribution och kontorsteknik torde särskilt vid de mindre fack— skolorna specialister från offentlig förvaltning eller från näringslivet komma att utnyttjas. Utredningen återkommer i det följande till denna fråga.

I maskinskrivning och stenografi bör uppställas samma krav som för motsva- rande lärarkategorier på gymnasium. Lärarna bör sålunda minst ha en grund-

utbildning motsvarande studentexamen, någon handelsutbildning samt doku- menterade kunskaper i maskinskrivning och stenografi. Härtill kommer givetvis pedagogisk utbildning. Utredningen vill framhålla, att den föreslagna utbild- ningen i utländsk stenografi förutsätter att lärarna har språkkunskaper som minst motsvarar fordringarna i studentexamen. Genom de ensartade behörig- hetskraven för de båda skolformerna torde ett större antal ordinarie och extra ordinarie lärartjänster i maskinskrivning och stenografi kunna inrättas med skyldighet för tjänsteinnehavarna att fullgöra fyllnadstjänstgöring vid gymna- sium liksom vid yrkesskola.

Som lärare i kontorsteknik torde i många fall kunna användas gymnasie— ekonomer med god praktisk erfarenhet från området. I många fall kan det säkerligen även här vara lämpligt att för hela ämnet eller för vissa delar nyttja praktiker från näringslivet. Detsamma gäller praktiskt sekreterararbete, där även stenografilärare i många fall är de mest lämpliga. Dock krävs för flertalet moment erfarenhet från kvalificerade sekreteraruppgifter. I avvaktan på större erfarenhet av behörighetskurser i detta ämne bör provisoriska behörighetsbe- stämmelser utfärdas.

I samband därmed vill utredningen ta upp en fråga angående ämnesbeteck- ningarna. I nu gällande bestämmelser för försöksverksamhet med tvååriga fack— skolor talas om läroämnen till vilka exempelvis redovisning hör, övningsämnen samt 'ämnen* till vilka räknas maskinskrivning, stenografi, praktiskt kontorsar- bete och praktiskt sekreterararbete. Samtliga dessa ämnen bör ge praktisk öv- ning. Samtliga ämnen — även kontorsteknik och stenografi --— skall innehålla teori. Det torde därför från undervisningens synpunkt vara svårt att motivera en klassificering i olika grupper. Då emellertid ämnes- och ämnesgruppbeteck— ningarna är intimt förknippade med administrativa och ekonomiska frågor, vilka samtliga ligger utanför fackskoleutredningens kompetensområde, anser sig ut— redningen här ej kunna framlägga konkreta förslag i denna fråga.

I årskurs 2 kommer blivande korrespondenter att få läsa en särskild kurs i svensk och utländsk affärskorrespondens. Man har ofta framhållit de svårigheter språklärare utan merkantil utbildning har att undervisa i fackspråk inklusive affärskorrespondens, som förutsätter kunskaper inom det merkantila fältet. Ibland har därför hävdats att dessa lärare bör ha någon form av merkantil ut- bildning förutom sin utbildning i språk. Såsom språkundervisningen vid fack- skolan beräknas bli upplagd kommer man i viss utsträckning i textvalet o.d. att söka tillmötesgå de enskilda elevernas intressen av specialtexter. En tek- niker kan förmodas läsa tekniska texter, en elev med utpräglat humanistiska intressen vill läsa skönlitterär text osv. Det torde bli ogörligt att utbilda spe- ciallärare i språk på de vitt skilda områden som här kan komma i fråga. Utred— ningen avvisar därför tanken på att kräva särskild specialutbildning i merkantila ämnen av lärare i affärskorrespondens. De undervisningsproblem som kan upp- stå bör lösas genom fortbildning i vanlig ordning.

i i i ! l l ä

Utredningen förutsätter i sitt kursplaneförslag att undervisningen i konsu- mentkunskap, teckning o.d. i den ekonomiska fackskolan får sådan inriktning att även det speciellt fackutbildande momentet tillgodoses. Detta torde vara möjligt utan att tillgängliga lärare erhåller särskild specialutbildning med in- riktning just på den ekonomiska fackskolan. Så har exempelvis teckningslärarna erhållit sådan utbildning, att de kan användas för undervisning i layout och annat av direkt nytta för de yrkesutbildande avsnitten.

Lärare i tekniska ämnen. Beträffande utredningens principiella ställnings- tagande till kompetensnivån för tekniska ämnen hänvisas till de synpunkter av generell karaktär som tidigare anförts, i detta fall innebärande, att civilingen- jörsexamen eller — som framgår av det följande teknologie magisterexamen skall vara normalt kompetenskrav för adjunktur vid teknisk fackskola.

I proposition 1963:111 framlägger departementschefen förslag om utbildning av lärare för tekniska gymnasier och fackskolor. Utbildningen avser i första hand ämnena matematik, fysik och grundläggande tekniska ämnen såsom pro— jektionslära, mekanik, elektronik, hållfasthetslära samt materiallära. Utbild— ningen som skall leda till teknologie magisterexamen, är avsedd att ge be- hörighet för adjunktstjänst vid tekniskt gymnasium såväl i matematik och fysik som i vissa tekniska ämnen.

Utformningen av denna nya lärarutbildning i enlighet med propositionen och riksdagsbeslutet måste ses som preliminär, eftersom gymnasieutredningens och fackskoleutredningens förslag till läroplaner icke förelåg då propositionen avläm- nades. Fackskoleutredningen förutsätter därför, att teknologie magisterutbild- ningens mål och innehåll överarbetas med hänsyn till de nya förutsättningar som följer av de båda utredningarnas förslag till läroplaner för de respektive skolfor- mer, vid vilka den nya lärarkategorin är avsedd att tjänstgöra.

Utredningen förutsätter därjämte, att man för en vidare bedömning av dessa lärares kompetens att undervisa i tekniska ämnen tillmäter deras praktisk-tek— niska erfarenhet väsentlig betydelse. De grundläggande tekniska ämnena saknas i många fall som fristående ämnen på den tekniska fackskolans timplan och ingår i stället som komponenter i eller bildar en integrerande del av ett block- ämne, vars yttersta syfte är att samtidigt ge en teoretisk grund och förmedla kunskap om teknisk tillämpning. Detta förhållande leder till att undervisning i tekniska ämnen i fackskolan i regel av sin utövare kräver en god praktisk erfarenhet.

Det bör för tydlighets skull påpekas, att detta icke gäller matematik, fysik och ellära. I dessa ämnen torde teknologie magistrarna utan hänsyn till praktik uppnå fullgod kompetens, särskilt med tanke på att deras utbildning innefattar en teknisk orientering som måste vara av värde även för undervisning i mate— matik och fysik.

Fackskoleutredningen föreslår, att adjunktstjänster för lärare med teknologie magisterexamen inrättas vid de tekniska fackskolorna fr. o. m. läsåret 1967/68

samt att nu gällande bestämmelser om ordinarie och extra ordinarie adjunkts— tjänster vid tekniska gymnasier (skolstadgan 15 kap. 25 5) måtte gälla även be— träffande fackskolorna fr.o.m. läsåret 1964/65. För behörighet till dessa tjäns- ter bör krävas filosofisk ämbetsexamen i naturvetenskapliga ämnen eller civil- ingenjörsexamen från facklinjer som kan anses motsvara vid teknisk fackskola upprättade linjer.

En del av undervisningen i tekniska läroämnen torde i analogi med vad som redan anförts om gymnasieekonomer komma att bestridas av ämneslärare med gymnasieingenjörsutbildning. Även om denna lärarkategori i en framtid kan komma att disponeras främst såsom assistenter vid gymnasierna i enlighet med vad gymnasieutredningen föreslagit, torde runder en följd av år gymnasieingen- jörer med pedagogisk utbildning komma att självständigt svara för undervis— ningen i de ämnen för vilka de fått utbildning. På samma sätt som föreslagits beträffande gymnasieekonomer föreslår utredningen, att extra-ordinarie ämnes— lärartjänster för gymnasieingenjörer inrättas vid den tekniska fackskolan. F ack- skoleutredningen biträder i huvudsak de synpunkter som 1957 års skolbered- ning framfört beträffande läroverksingenjörerna och föreslår, att för behörighet till extra-ordinarie ämneslärartjänst vid teknisk fackskola skall krävas dels gym- nasieingenjörsexamen från facklinje motsvarande inom tekniska fackskolan upp— rättade linjer med kvalificerade betyg i tjänstens ämnen, dels för tjänsten värde- full praktik från näringslivet omfattande minst två år, mot av skolberedningen föreslagna fyra är, dels ock att ha med godkänt betyg genomgått lärarutbild- ningskurs för gymnasieingenjörer med särskild inriktning på undervisningen i fackskolorna. De av överstyrelsen för yrkesutbildning framförda önskemålen om minst tre terminers vidareutbildning anser sig fackskoleutredningen kunna i princip biträda, utan att därmed ta definitiv ställning till utbildningens om— fattning. Med samma motivering som anförts beträffande lärare i ekonomiska läroämnen såväl av överstyrelsen för yrkesutbildning som fackskoleutredningen räknar utredningen med att övergångsvis dispensmöjligheter skapas för gym- nasieingenjörer som av skolöverstyrelsen bedömts ha på annat sätt förvärvat erforderliga praktiska och teoretiska kunskaper.

Utöver ordinarie och extra—ordinarie lärare i tekniska ämnen torde vid de tekniska fackskolorna specialister från näringslivet komma att förordnas som timlärare, speciallärare, i relativt stor utsträckning. Utredningen återkommer i annat sammanhang till denna fråga.

Fackskoleutredningen instämmer i gymnasieutredningens synpunkter beträf- fande fortbildningen av lärare i tekniska ämnen. Enligt utredningens uppfatt- ning bör dock lärare endast med skolstyrelsens medgivande få åtaga sig uppdrag som konsulter i industrin. Det är från skolans och undervisningens synpunkt utan tvivel värdefullt att även denna form av fortlöpande kontakt upprätt- hålles mellan skola och näringsliv, men uppdragen får självfallet å andra sidan

inte ta sådan omfattning för den enskilde läraren att de hindrar eller påtagligt försvårar hans arbete som lärare.

I syfte att råda bot på den väntade lärarbristen diskuterar gymnasieutred— ningen inrättandet av bl. a. tjänster som assistenter vid gymnasierna. Fack- skoleutredningen har övervägt frågan angående liknande anordningar i fack— skolan, men ej ansett sig för närvarande kunna föreslå inrättandet av dylika tjänster med hänsyn bl. a. till att denna fråga torde komma att ytterligare behandlas av 1960 års lärarutbildningssakkunniga. Dock torde eventuella assi- stenter vid gymnasier kunna utnyttjas även vid teknisk fackskola som ingår i samma skolenhet.

Lärare i övningsämnen. Vid fackskolorna kommer undervisning att meddelas i övningsämnena teckning, musik, gymnastik, slöjd och hushållsteknik. Under- ,, visningen i fackskolorna torde inte komma att så påtagligt avvika från den som [i förekommer i angränsande skolformer, att det finns anledning föreskriva andra l l l l

kompetenskrav än vad som uppställts i skolstadgan för ordinarie tjänster vid gymnasier och på grundskolans högstadium. Som tidigare nämnts (s. 196) torde under en övergångstid undervisningen i * familjekunskap i rätt betydande omfattning komma att bestridas av lärare i hemkunskap och barnavård. För undervisning i ämnet konsumentkunskap torde i varje fall under en övergångstid både lärare i hemkunskap (hushålls- teknik) och textilslöjd komma i fråga, de senare särskilt under andra. årskursen. Fackskoleutredningen förutsätter som tidigare nämnts, att åtgärder efter hand vidtages för en reguljär utbildning av lärare i dessa ämnen. För utredningens förslag, syftande till att främja en kompletterande akademisk vidareutbildning av övningslärare har redogjorts på s. 204. Utredningen har med tillfredsställelse erfarit, att skolöverstyrelsen redan sommaren 1963 anordnat särskilda kurser i konsumentkunskap och familjekunskap för lärare i hemkunskap och barna- ! vård och förutsätter, att dessa kurser liksom kurser i konsumentkunskap för . textilslöjdlärare även i fortsättningen återfinnes bland den kursverksamhet, som planeras av ämbetsverket i sådan omfattning att den svarar mot behovet under fackskolans uppbyggnadsskede. På lång sikt finner fackskoleutredningen det önskvärt, att en utredning kunde företagas angående skapandet av en lärar— kategori, som kunde handha undervisningen i både textilslöjd och hemkunskap (hushållsteknik) och efter en akademisk vidareutbildning också i ämnet kon- sumentkunskap.

Särskilda timlärare. I fackskolan kommer säkerligen som framgår av det ovan anförda specialister utanför skolan att relativt ofta förordnas som timlärare. Detta blir särskilt vanligt under de närmaste 5—10 åren, innan lärarutbild- ningen helt anpassats efter den nya skolformens behov samt även senare vid mindre fackskolor, vid vilka underlag ej kommer att uppstå för adjunktstjänster med mer speciella ämneskombinationer. I den sociala fackskolan får man räkna

med att förutom barnavårdslärare personal från statlig eller kommunal för- valtning kommer att anlitas som timlärare i socialkunskap. För trafik- och motorkunskap bör personal från polisens trafikavdelningar, verkmästare från bilverkstäder m. fl. vara de lämpligaste lärarna. I dramatik och andra estetiska ämnen kan utövande konstnärer behöva utnyttjas osv. För den s. k. stilkursen bör även specialister utanför skolan anlitas.

I den ekonomiska fackskolan torde särskilt ämnet förvaltning kräva lärarkraf- ter utanför skolans fasta personal. Undervisningen i åmnet förvaltning inom den ekonomiska fackskolan spänner över ett flertal områden, exempelvis förvalt- ningsproceduren, barnavård, kriminalvård, kommunal bokföring, enskild för- valtning. I många fall får man förutsätta att icke samma person behärskar hela detta område, varför det kan vara lämpligt att för dessa olika moment utnyttja specialister från olika grenar av den kommunala förvaltningen.

Särskilt stora problem kommer på många orter att uppstå vid rekryteringen av lärare till den tekniska fackskolan. Här är ett intimt samarbete mellan sko— lan och ortens näringsliv särskilt önskvärt.

Utredningen finner det angeläget, att företagsledare och kommunala förvalt- ningschefer på olika sätt medverkar till att kvalificerade tjänstemän kan fri- ställas under några timmar i veckan för undervisning i fackskola. Från avnä— marnas sida torde en sådan anordning även kunna vara av värde, då de häri- genom får möjlighet att på tidigast tänkbara stadium ge undervisningen den praktiska inriktning som är nödvändig inte minst för att undervisningen i fack- skolan skall bli yrkesinriktad.

Fackskoleutredningen förutsätter att löne- och anställningsvillkoren kan ut- formas på sådant sätt, att en rekrytering av välkvalificerade timlärare av detta slag underlättas.

Med hänsyn till olika, svårigheter av både pedagogisk och organisatorisk art att mera permanent fylla lärarbehovet med personer som har sin huvudupp- gift utanför skolan bör dock strävan för framtiden vara att skapa reguljär lärarutbildning även i ämnen med ringa timtal, så att eleverna i största möjliga utsträckning kan undervisas av personal med pedagogisk utbildning och er- farenhet. Synnerligen önskvärt är dock att de vid skolorna heltidsanställda lärarna genom viss verksamhet i organisationer, kommunala organ och närings- liv håller kontakt med aktuella förhållanden på de områden, vilka de har att behandla i sin undervisning.

Vidareutbildning, fortbildning av lärare. Som framgått av fackskoleutredning— ens överväganden i det föregående erfordras relativt omfattande åtgärder för vidareutbildning och fortbildning av lärare, vilka avser att tjänstgöra i fack— skolorna. Dessa torde inte vad avser vare sig behov eller organisation skilja sig från andra skolformer. Då dessutom ett principförslag framlagts av gymnasie- utredningen framlägger fackskoleutredningen inte något eget principförslag.

För ett snabbt förverkligande av fackskolornas pedagogiska program torde

en relativt omfattande kursverksamhet böra organiseras. Utöver den tid som kan disponeras härför på studiedagarna bör även under genomförandeperioden ett antal feriekurser årligen anordnas. Vissa veckoslutskurser bör även planeras för de särskilda timlärarna, som kan komma att tjänstgöra vid fackskolorna särskilt under genomförandeperioden, men även senare vid främst mindre fack- skolor. Denna kursverksamhet torde också som utredningen framhåller i kapi- tel 7 komma att ingå som ett led i den fortskridande läroplansrevision, som torde vara ofrånkomlig i en ny skolform, särskilt innan denna vunnit erforderlig fasthet.

Fackskoleutredningen har under sitt arbete haft vissa kontakter med 1960 års lärarutbildningssakkunniga, som bl. a. har att utreda frågan om utbildning av ämneslärare, införandet av viss ämneslärarutbildning i övningslärarutbild- ningen samt vidareutbildning och fortbildning av lärare.

Utbildningen av flera av de speciallärarkategorier som berörts i det föregå— ende torde icke för närvarande ingå i de sakkunnigas uppdrag. Fackskoleutred- ningen, i vars uppdrag det ej ingått att mer ingående genomlysa de relativt komplicerade utbildningsfrågor som aktualiseras i samband med fackskolans införande, förutsätter, att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att fullfölja det utredningarbete beträffande utbildningen av fackskolans lärarper— sonal, som berörts i detta kapitel.

Utredningen har i det föregående, kapitel 5, föreslagit att 1960 års lärarutbild- ningssakkunniga skall få motsvarande uppdrag beträffande lärarpersonalen vid folkhögskolorna.

Det torde även ankomma på de sakkunniga att mer i detalj utforma det pro— gram för vidare utbildning av redan utbildade lärare, vilka beräknas komma att tjänstgöra i fackskolorna.

Vissa mer omedelbara fortbildningsåtgärder synes fackskoleutredningen böra lösas av de båda överstyrelserna, vilka har de största möjligheterna att beräkna härför erforderliga kostnader samt förfogar över personal för kursverksamhetens bedrivande m. m.

Lärarfrågori samband med avvecklandet av högre kommunala skolor och even- tuell avlösning av vissa. skolor/kurser inom yrkesskolväsendet. Enligt fackskole- utredningens direktiv skall utredningen bl. a. beakta frågor om personal vid skol- former, som är avsedda att avvecklas: kommunala flickskolor och praktiska real— skolor m.fl. Utredningen skall även uppmärksamma fackskolornas inverkan på vissa delar av yrkesutbildningsväsendet, där en del tekniska och merkantila sko— lor med fördel bör kunna avlösas av de kommande fackskolorna.

Utredningen har i kapitel 5 behandlat fackskolorna och andra skolformer på motsvarande åldersstadium och därvid bl. a. berört de pedagogiska och organi- satoriska frågorna vid avlösningen av vissa skolor (kurser) inom yrkesskolväsen— det. Avvecklingen av kommunala flickskolor och praktiska realskolor, liksom en

eventuell avlösning av kurser/skolor inom yrkesskolväsendet aktualiserar även flera lärarfrågor, som utredningen i det följande behandlar.

Inledningsvis får fackskoleutredningen erinra om att vissa bestämmelser an— gående överflyttning av lärare vid avveckling av högre skola utfärdats av Kungl. Maj:t i brev till skolöverstyrelsen den 18 januari 1963.

Enligt bestämmelserna må ordinarie lärare vid statlig realskola eller högre kommunal skola under avveckling, om läraren är villig därtill, kunna av läns- skolnämnden utan iakttagande av gällande bestämmelser om ledigkungörande av tjänst överflyttas till grundskolan i kommunen. Ordinarie adjunkt eller övningslärare vid kommunalt gymnasium, vilket ombildas till statligt må, om han är villig därtill, på liknande sätt överflyttas till det statliga gymnasiet. Överflyttningen skall ske till ledig ordinarie tjänst i samma lönegrad och i mot- svarande ämnen. Yttrande av skolstyrelsen skall inhämtas.

Ordinarie lärare i allmänna läroämnen vid skolor som kommer att avveckhzs eller avlösas. Vid de högre kommunala skolor som kommer att avvecklas i sam- band med grundskolans genomförande tjänstgör dels adjunkter, som är behöriga till ordinarie adjunktstjänst vid gymnasium, dvs. avlagt fullständig filosofisk ämbetsexamen, dels adjunkter, vilka avlagt folkskollärarexamen eller har av- gångsbetyg från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet i Stockholm samt vid sluttentamen för filosofisk ämbetsexamen förvärvat minst fyra akade- miska betyg i examensämnen, som motsvarar i tjänsten ingående läroämnen, eller utöver särskild ämnesutbildning vid till folkskoleseminarium förlagda vi- dareutbildningskurser förvärvat minst två akademiska betyg.

Härtill kommer ett antal adjunkter med tjänster, i vilka ämnet kristendoms— kunskap ingår (skolstadgan 10 kap. 22—244 åå).

Vid de högre kommunala skolorna tjänstgör även ett antal ämneslärare, som antingen har avgångsbetyg från den treåriga kursen vid högre lärarinnesemina- riet eller har av överstyrelsen på grund av studier vid universitet eller högskola, pedagogisk utbildning och lärartjänstgöring förklarats behöriga att vara ämnes- lärare i de läroämnen tjänsten omfattar.

De nuvarande högre kommunala skolorna torde vid grundskolans genomfö- rande och efter eventuellt upprättande på orten av fackskola som regel komma att omorganiseras till högstadieskolor, kombinerade med antingen grundskolans låg- eller mellanstadium eller med annan skolform såsom gymnasium eller fack- skola.

Beträffande de ordinarie lärare, som är anställda vid ovan nämnda högre kom— munala skolor, vill fackskoleutredningen föreslå följande.

Ordinarie adjunkter, som är behöriga att inneha tjänst vid gymnasium må -— efter deras uttalade önskemål och utan iakttagande av eljest gällande be- stämmelser om ledigkungörande av tjänst överflyttas till fackskola eller till grundskola i kommunen enligt de bestämmelser som Kungl. Maj:t utfärdat den 18 januari 1963 angående överflyttning av lärare vid avveckling av högre skola.

3: ;

För gymnasietjänst ej behöriga ordinarie adjunkter samt ordinarie ämneslärare må på samma sätt -— om de är därtill villiga — överflyttas till grundskola i kom- munen.

I Kungl. Maj:ts brev till skolöverstyrelsen angående bestämmelser rörande försöksverksamheten med fackskolor läsåret 1963/64 föreskrives, att undervis- ningen i fackskola skall i den utsträckning så är möjligt bedrivas med anlitande av lärarpersonal vid skola med vilken fackskola bildar skolenhet, ävensom av annan lärarpersonal, vilken kan beredas fyllnadstjänstgöring vid fackskolan. I fackskoleutredningens förslag till bestämmelser för fackskolan kapitel 9 föreslår utredningen, att nuvarande bestämmelser i skolstadgan (10 kap. 39 %) angående fyllnadstjänstgöring för lärare i läroämne i grundskolan skall tillämpas även i fackskolan.

Som tidigare omnämnts kan flera praktiska realskolor och kommunala flick- skolor i framtiden komma att omvandlas till skolenheter omfattande såväl grundskolans högstadium som någon eller några av de i kommunen upprättade fackskolorna. Genom de av fackskoleutredningen föreslagna åtgärderna torde vid de avvecklande skolorna nu tjänstgörande ämneslärare och för adjunkts- tjänst vid gymnasium ej behöriga adjunkter kunna om de så önskar kvar— bliva vid skolenheten samt fullgöra undervisning dels på grundskolans högsta- dium, dels även i allmänna läroämnen på de till skolenheten förlagda fackskol— linjerna. Såsom en övergångsanordning torde det även vara önskvärt, att skol- överstyrelsen ges möjlighet att vid prövning från fall till fall kunna ge behörig- het för adjunkts- respektive ämneslärartjänst vid fackskola till för gymnasie— tjänst formellt ej behörig lärare, som ämbetsverket finner vara synnerligen lämplig för tjänst vid fackskola med hänsyn till vederbörandes teoretiska och pedagogiska utbildning och förvärvade erfarenheter som lärare.

Ordinarie lärare i ekonomiska och tekniska ämnen samt övningsämnen. Vid de praktiska realskolorna finns även inrättade bl. a. ordinarie adjunktstjänster för civilekonomer eller pol. magistrar, ämneslärare, som av skolöverstyrelsen för- klarats behöriga som ämneslärare i tjänstens ämnen vid högre kommunal skola samt ämneslärare i maskinskrivning och stenografi, vilka genomgått av Kungl. Maj:t godkänd utbildningskurs eller på annat sätt förvärvat erforderlig utbild- ning och styrkt sig ha nöjaktig pedagogisk utbildning eller erfarenhet. Vid dessa skolor finns också anställda dels ordinarie adjunkter med avgångsexamen från teknisk högskola, dels extra ordinarie ämneslärare, läroverksingenjörer, vilka genomgått föreskriven lärarutbildning.

På samma sätt som föreslagits beträffande lärare i allmänna läroämnen före- slår fackskoleutredningen, att ordinarie adjunkter i ekonomiska och tekniska (praktiska) ämnen vid praktisk realskola, som nedlägges i samband med upp- rättandet av fackskola erbjudes möjlighet att flytta över till motsvarande tjäns— ter vid fackskola i kommunen. Övriga ordinarie lärare i praktiska ämnen, vilka

ej är eller kan av överstyrelsen bli förklarade behöriga att inneha ordinarie ad- junkts- eller ämneslärartjänst vid fackskola, föreslås på motsvarande sätt bli överflyttade till vakanta tjänster vid kommunens yrkesskola eller grundskolans högstadium. Lärare, vilka innehar extra ordinarie ämneslärartjänster för läro- verksingenjörer eller gymnasieekonomer, torde efter sedvanligt ledigkungörande kunna söka motsvarande nyinrättade extra ordinarie och ordinarie tjänster vid fackskola i kommunen.

Vid de högre kommunala skolorna finns anställda ordinarie övningslärare i gymnastik, hemkunskap, musik och teckning. På. samma sätt som föreslagits be- träffande lärare i läroämnen föreslår fackskoleutredningen, att ifrågavarande övningslärare ges möjlighet att flytta över till motsvarande tjänster i fackskola eller till grundskolan i kommunen.

Lärarfrågor i samband med avvecklandet av vissa kommunala eller landstings— kommunala yrkesskolor och tekniska skolor. Vid kommunala tekniska skolor och kommunala och landstingskommunala yrkesskolor finns anställda lärare med ad- junktskompetens i språk, tekniska ämnen, handelstekniska ämnen, naturveten— skapliga ämnen och därmed jämförbara ämnen eller lärare för vilka som kom- petensvillkor fastställts examen vid teknisk högskola jämte praktik och minst två års lärartjänstgöring i heltidstjänst. Samtliga dessa lärare är i regel inplace- rade i lönegrad A 23.

Vid yrkesskolor/tekniska skolor finns även anställda andra lärare med aka- demisk examen. Under förutsättning, att minst hälften av undervisningsskyldig- heten fullgöres i kurser som bygger på realexamen eller motsvarande kunskaper, i behörighetskurser för elektriker (B—behörighetskurser) eller i förberedande kur- ser för inträdessökande till tekniska läroverk och andra fackutbildande skolor, där realexamen eller motsvarande kunskaper fordras för inträde, är dessa lärare inplacerade i lönegrad A21. I övriga fall är lärare med ovan nämnd utbild- ning placerade i lönegrad A 19.

Gymnasieingenjörer med pedagogisk utbildning omfattande två terminer — alternativt pedagogisk kurs om 15 veckor utöver fyra terminers lärartjänstgö— ring med minst halv tjänstgöring samt, två års praktik i näringslivet -— är in- placerade i A 19. Samma bestämmelser gäller även för gymnasieekonomer och folkskollärare med särskild ämnesutbildning.

Lärare i kurser i husligt arbete med viss angiven pedagogisk utbildning är som regel placerade i lönegrad A 14.

Enligt beslut av 1963 års riksdag (Kungl. Maj:ts proposition nr 170) skall lä- rare och skolledare vid kommunala och landstingskommunala yrkesskolor, inbe- räknat tekniska skolor, centrala verkstadsskolor m.fl. fr.o.m. den 1 januari 1964: överföras från de kommunala (landstingskommunala) avlöningsreglemen- tena till statens allmänna avlöningsreglemente med de ändringar och tillägg som erfordras på grund av yrkeslärarnas speciella tjänstgöringsförhållanden. Lärarna vid yrkesskolorna kommer enligt det nya reglementet att åläggas skyldighet

fullgöra fyllnadstjänstgöring i huvudsak enligt bestämmelserna för övningslärare i skolstadgan 8 kap. 20—23 åå och 10 kap. 50—52 55 vid bl. a. andra kommunala och landstingskommunala yrkesskolor, grundskolans högstadium, högre kommu- nala skolor och de blivande fackskolorna. Ovan angivna lönegrader kommer att gälla oförändrade beträffande adjunkter och ämneslärare även sedan tjänsterna överflyttats till Saar. Undervisningsskyldigheten har för dessa lärare med giltig- het redan fr. o. m. den 1 juli 1963 fastställts till 241 veckotimmar.

För övriga angivna lärarkategorier har en lönegradsuppflyttning skett från lönegrad A 14 till A 15.

Fackskoleutredningen har tidigare i kapitel 5 behandlat frågan om avlösningen av vissa kommunala eller landstingskommunala skolor och avdelningar vid upp- byggandet av fackskolorna. Främst torde de kommunala tekniska skolorna samt vissa tvååriga handelskurser som bygger på realexamen eller motsvarande kun- skaper komma att avvecklas, då fackskolorna kommer att ersätta dessa. På i samma sätt som framhållits beträffande avlösningen av praktiska realskolor och i kommunala flickskolor anser utredningen det angeläget, att även vid dessa sko- lors nedläggande taga vara på den pedagogiska erfarenhet som skolornas lärar- personal representerar. Sedan statens allmänna avlöningsreglemente fr. o. m. den 1 januari 1964— kommer att gälla även för dessa lärarkategorier, torde problemen ej vara större att överflytta de lärare som så önskar från de för nedläggning aktuella kommunala skolorna till motsvarande tjänster vid fack- skolor än för motsvarande lärarpersonal vid 5. k. högre kommunala skolor.

Flertalet tjänsteinnehavare vid de aktuella avdelningarna vid yrkesskolorna/ tekniska skolorna, vilka varit föremål för en särskilt stark utbyggnad under de senaste fem åren, torde ha förordnats på sina tjänster av statlig myndighet (ve— derbörande länsskolnämnd).

Fackskoleutredningen föreslår, att ordinarie lärare vid kommunala och lands— tingskommunala yrkesskolor, inklusive tekniska skolor, vilka fullgör huvudde— len av sin undervisningsskyldighet vid avdelningar, som kommer att avvecklas i samband med upprättandet av fackskolor, må — om lärarna är därtill villiga och uppfyller de för tjänster vid fackskola fastställda behörighetskraven — över- flyttas till ordinarie tjänster i samma lönegrad i motsvarande ämnen vid fack- skola.

Ordinarie lärare, som blir övertaliga vid nedläggandet av vissa skolor/kurser vid yrkesskolorna och vilka ej är eller kan av överstyrelsen förklaras behöriga att inneha ordinarie tjänst vid fackskola, föreslås på motsvarande sätt bli över- flyttade till vakanta tjänster vid grundskolans högstadium i kommunen.

i

; Lärarfrågor vid eventuell avveckling eller omändring av vissa folkhögskolor. Fackskoleutredningen har i kapitel 5 berört frågan om eventuell avveckling eller

i omändring av vissa folkhögskolor i enlighet med departementschefens uttalande

i propositionen 196254. För den händelse en sådan avveckling skulle bli aktuell och vissa folkhögskolor komma att ersättas av fackskolor, borde möjligheter

skapas att på samma sätt som föreslagits i det föregående — utan tjänsternas ledigförklarande —— överföra ordinarie lärare vid för avveckling aktuella folk- högskolor till sådan fackskola, som kommer att ersätta den nedlagda folkhög— skolan eller till annan fackskola. Med hänsyn dels till att det i dessa fall ofta torde bli fråga om att överföra tjänst till annan huvudman, dels till att lärarna i folkhögskolorna ej alltid har samma ämneskombinationer m.m. som är fastställ- da för de högre kommunala skolorna föreslås att beslut om sådan överflyttning fattas av skolöverstyrelsen, sedan skolstyrelse och länsskolnämnd avgivit ytt- rande i ärendet.

Bibehållande av tidigare avlöningsförmåner m. m. I vissa fall torde det kunna inträffa att lärare vid överflyttning till motsvarande tjänst vid fackskola skulle få vidkännas viss löneminskning genom att tjänsten i fackskola är placerad i lägre lönegrad. Detta kan t. ex. bli fallet för vissa lärare vid praktisk realskola. F ackskoleutredningen förutsätter, att ordinarie lärare, som på sätt som ovan föreslagits överflyttas till fackskola, får övergångsvis bibehålla tidigare avlö— ningsförmåner.

Eventuell fyllnadstjänstgöring vid statlig eller kommunal förvaltning m.m. I särskilda fall torde det ej kunna undvikas, att lärare främst i vissa Specialämnen ej alltid kan erbjudas full tjänstgöring inom kommunens skolväsen. Detta kan inträffa vid en skolas avveckling, men också inom en mindre fackskola på grund av ovanligt stora variationer i elevernas val av linje, gren, specialisering eller äm- nen för fritt tillval. Ifrågavarande lärare bör vid sådana tillfällen beredas del— tidsanställning i kommunal eller statlig förvaltning eller medges att med kom— munal tjänst förena uppdrag i det privata näringslivet.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning kan sådan tjänstgöring vara av värde såväl för den enskilde läraren som skolan. Läraren får ytterligare praktisk

I i l

erfarenhet från verksamhetsområden, för vilka han utbildar eleverna i facksko— lan, och skolan på detta sätt en mer direkt kontakt med avnämarna.

Med hänsyn till att även om noggranna planeringar företages innan hel— tidstjänster inrättas —— ovan angivna situationer torde kunna inträffa, föreslås att man i skolstadgan eller i annat sammanhang inför skyldighet för lärare att, i de fall då full lärartjänstgöring ej kan beredas inom kommunens skol— väsen på grund av tillfälliga variationer i elevernas val av linje, gren, speciali- sering eller ämnen för fritt tillval, åtaga sig tjänst motsvarande fyllnadstjänst- göring för lärartjänster i statlig eller kommunal förvaltning eller verksamhet.

Infomation till lärarpersonalen. Organisationsförändringar som företages, oavsett inom vilket samhälls- eller företagsområde det gäller, medför vanligen för de anställda vissa påfrestningar, större eller mindre allt efter vederbö- rande befattningshavares utbildning, tidigare erfarenheter och personliga för- hållanden m.m. Det är dels av hänsyn till berörd personal, dels för ett lycko- samt och smidigt genomförande av den nya organisationen angeläget, att

samtliga av en omorganisation berörda befattningshavare på ett tidigt sta- dium erhåller utförlig information om förändringarnas innebörd och konse- kvenser och dessa informationer bör som regel ges fortlöpande. Personalen bör därvid för övrigt inte bara ges information. Det är också för huvudmannen värdefullt för ett riktigt och rationellt genomförande av organisationsföränd— ringen att tillgodogöra sig den sakkunskap som befattningshavarna represen- terar och den erfarenhet som där finnes samlad. Ansvaret för att den lokala informationen — som normalt bör lämnas av ansvarig i tillräckligt hög tjänste- eller förtroendeställning —— kommer till stånd vilar naturligtvis i första hand på den lokala skolstyrelsen, men även länsskolnämnden bör ägna dessa frågor fortlöpande och aktiv uppmärksamhet.

Bibliotekarier, vaktmästare m. fl.

i Bibliotekarier. Som framgår av fackskoleutredningens redogörelse i kapitel 8 för

de föreslagna tim- och kursplanerna för fackskolor och därtill hörande allmänna anvisningar för undervisningens bedrivande kommer stora krav att ställas på fackskolornas bibliotek och bibliotekets resurser att ge service åt lärare och elever säväl enskilt som vid undervisning i klass och i grupp, vid betingsläsning eller vid s.k. specialarbeten.

En genom kommunförbundens försorg genomförd rationaliseringsundersökning angående den kommunala biblioteksverksamheten (Organisation och arbetsmeto- der vid kommunala bibliotek) har redovisat de vinster som från rationaliserings- synpunkt kan göras genom att för bibliotekstekniska göromål även inom skol- väsendet utnyttja härför specialutbildad arbetskraft. Fackskoleutredningen har i det föregående framhållit angelägenheten av att den för undervisningsändamål utbildade lärarkraften utnyttjas för sina egentliga uppgifter och finner därför de rationaliseringssträvanden som under senare år framträtt vid biblioteksverk— samheten inom kommunerna naturliga och ändamålsenliga. På mindre orter torde det dock visa sig mest lämpligt att lägga hela skolbiblioteksverksamheten ' i fackskolan på härför utbildade lärare. Även i de fall, då hel- eller deltids- anställd bibliotekspersonal utnyttjas för huvuddelen av arbetsuppgifterna i skol— * biblioteket bör det vara fackskolans lärare som har ansvaret för pedagogiska arbetsuppgifter. Vederbörande lärare, som förutsättes ha särskilt intresse för i och erfarenhet av friare arbetsformer såsom självständigt studium, studietek- niska övningar, betingsläsning, specialarbeten m.m. bör kunna ge fackskolans lärare råd och anvisningar vid uppgörandet av förteckningar över arbetsmate- rial, studieanvisningar m. m. I vissa fall torde planeringen för dessa pedagogiska arbetsuppgifter kunna handhas av studierektor.

Då biblioteksverksamheten numera är en helt kommunal angelägenhet torde det närmast ankomma på de kommunala myndigheterna att organisera skol-

biblioteksverksamheten i fackskolorna på det sätt som med hänsyn till rådande lokala förhållanden befinnes vara mest ändamålsenligt. Fackskoleutredningen vill dock framhålla, att vilken lösning som man än finner för skolbiblioteksverksam- heten måste den vara ändamålsenlig med hänsyn till skolans uppgifter.

När fackskola förläggs till skolenhet tillsammans med annan skolform bör fackskolan naturligen på lämpligt sätt representeras i en rådgivande nämnd för bokanskaffningen. I en helt fristående fackskola bör självfallet skolstadgans be— stämmelser angående biblioteksnämnd gälla även för fackskolan.

För i självständiga skolenheter organiserade fackskolor bör kostnaderna för skolbiblioteksverksamheten beräknas till 3 000 kronor per skolenhet och åtta kronor per vid höstterminens början närvarande elev. För en fristående fackskola med 400 elever medför detta ett anslag av 6 200 kronor per år.

Vaktmästare. Även frågan om anställandet av vaktmästare, värmeskötare m.fl. föreslås liksom för övriga skolformer bli en helt kommunal angelägenhet i fackskolan. Fackskoleutredningen vill för sin del understryka behovet av hjälp från viss vaktmästarpersonal beträffande expeditionella göromål såsom dupli- cering, materielutlämning, budskickn'mg m.m. I vissa mindre fackskolor torde vaktmästarna även delvis kunna göra tjänst som institutionstekniker enligt vad nedan föreslås.

' Tekniska biträden. Behovet av tekniska biträden för översyn, rengöring, repa- ration, uppsättning och nedtagning av materiel, viss tillverkning och ändring av apparater, inköp av förbrukningsartiklar och övrig materiel m.m. är lika stort i fackskolan som i gymnasier med samma omfattning beträffande institutioner, klasser och laborationsgrupper.

Beträffande fackskolor, som samordnas med gymnasium, bör en samordning mellan gymnasium och fackskola i och för sig ej öka teknikerbehovet, såvida ej någon nämnvärd utökning av laboratorierna skett.

Fackskolor, som organiseras som självständiga skolenheter eller tillsammans med yrkesskolor eller grundskolans högstadium, bör också få tillgång till biträ- dande arbetskraft vid institutionerna. Det normala torde i dessa fall bli, att dessa uppgifter anförtros vaktmästaren, såvida inte skolenheten rymmer flera paralleller med naturvetenskapliga och tekniska lärokurser, varvid deltids- eller heltidstjänster kan bli aktuella.

I samband med kommunaliseringen av gymnasierna torde frågan angående anställandet av institutionstekniker komma att upptas till behandling, såväl centralt i kommunförbunden som ute i kommunerna. Med hänsyn till att även denna personal blir helt kommunalt anställd begränsar sig fackskoleutredningen till att på sätt som skett i det föregående dels understryka behovet av institu- tionstekniker på hel- eller deltidstjänster i fackskolan, dels framhålla att frågan måste lösas i samband med behandlingen av denna och liknande personalfrågor vid andra gymnasiala skolformer.

Personal för elevvårdande uppgifter

Fackskolornas behov av särskild personal med elevvårdande uppgifter avser främst följande:

a) Skolhälsovård (medicinsk och psykisk) b) Skolpsykologisk verksamhet 0) Studie— och yrkesorientering

Beträffande skolhälsovården föreslår fackskoleutredningen, att denna anordnas på samma sätt i fackskolan som i grundskolan och gymnasiet. För fackskola, som organiseras vid skolenhet tillsammans med annan skolform, bör heltidsanställd skolsköterska finnas, enligt samma bestämmelser som gäller för övriga skolformer inom skolenheten. Fackskoleleverna föreslås få tillgång till Skolläkare och skol- sköterska på samma villkor som elever vid grundskola och gymnasium. Skol- läkarens och skolsköterskans arbetsuppgifter bör vara desamma som i dessa skol- former.

Skolpsykologisk verksamhet. I samband med grundskolereformens genom- förande kommer en länsskolpsykologorganisation successivt att byggas ut. I allt flera län inrättas även centraler för psykisk barna- och ungdomsvård, vilka avses betjäna vederbörande landstingsområde. Även i kommunerna har under senare år en kommunal skolpsykologverksamhet organiserats; i större och medelstora städer genom inrättandet av heltidstjänster; i andra kommuner i form av halv- tidstjänster, deltidstjänster för bl. a. härför speciellt utbildade lärare, vilka med- getts relativt kraftig nedsättning i undervisningsskyldigheten osv.

Gymnasieutredningen beräknar att ett elevunderlag av ca 10000 skall vara erforderligt för en heltidstjänst som skolpsykolog. Nämnda utredning framhåller dock att skolpsykologorganisationen kan vara tilltagen i underkant och att med en skolpsykologitjänst på 10 000 elever endast de mest angelägna behoven kan tillgodoms. Med, hänsyn till den knappa tillgången på personal med kvalificerad psykologisk utbildning torde någon mer personalkrävande organisation än den ovan angivna för närvarande inte kunna övervägas. Det 'är möjligt att en skol- psykologorganisation beräknad efter en heltidtjänst per 10 000 elever kan vara tillfyllest i län, där den av landstinget bedrivna psykiska barna- och ung- domsvården blivit väl utbyggd. Där detta ej är förhållandet vore det önskvärt att man finge utgå från ett lägre antal elever per heltidstjänst. Erfarenheterna från den kommunalt bedrivna till den obligatoriska skolan koncentrerade verk- samheten i Vissa städer pekar på ett elevantal av ca 8—9 000.

I elevunderlaget för hel- eller deltidstjänster för skolpsykologer bör självfallet även inräknas eleverna i fackskolan. Fackskoleutredningen vill även här uttala att personalfrågan för fackskolans del bör lösas i ett sammanhang tillsammans med övrzga skolformer i kommunen.

Y rkesvägledning. Frågan angående den yrkesvägledande verksamheten i grundskolan torde ej ännu ha fått sin definitiva lösning. För gymnasiets del före- slår gymnasieutredningen att personal från länsarbetsnämnden skall svara för den yrkesvägledande verksamheten. Personalbehovet har beräknats till en hel- tidstjänst på 5 000 elever.

Beträffande fackskolan vill fackskoleutredningen framhålla, att behovet av yrkes- och studievägledning kommer att bli relativt stort, i varje fall ej av mindre omfattning än i gymnasiet och i de högsta årskurserna i grundskolan. Eleverna skall under vårterminen i årskurs 1 välja gren eller specialisering för årskurs 2. Under första årskursen bör sålunda lämnas såväl anlagsorientering som studie- vägledning inför valet av gren eller specialisering. I sista årskursen anmäler sig också behov av enskild yrkesvägledning på samma sätt som i årskurs 9 i grund- skolan. Eleverna i fackskolan, liksom i gymnasiet bör också ges en omfattande arbetsmarknadsorientering.

Ifrågavarande arbetsuppgifter bör omhänderhas av personal med särskild ut- bildning härför. Huruvida de bör utföras av personal som är heltidsanställd vid länsarbetsnämnden eller av deltidsanställda yrkesvalslärare, som har sina tjänster placerade i grundskolan, där de tidigare lärt känna flertalet av fackskolans elever torde inte vara möjligt att avgöra förrän erfarenhet vunnits av fackskolan som skolform liksom av dess samverkan i hithörande frågor med andra skolformer. Som gymnasieutredningen påpekar är det här främst en fråga om de resurser som är tillgängliga vad avser personal. Den utbyggnad med 34— tjänster för den yrkesvägledande verksamheten i skolorna från den 1 juli 1963 som genomförts i arbetsmarknadsstyrelsens regi är ytterst värdefull, men torde dock ej förslå långt, då gymnasium och fackskola helt utbyggts enligt de nu framlagda utrednings- förslagen.

Fackskoleutredningen föreslår, att dessa frågor snarast blir föremål för utred- ning i samband med den föreslagna översynen av yrkesvalsverksamheten inom skolväsendet i stort. Under den försöksverksamhet med tvååriga fackskolor som nyligen inletts bör olika organisationsformer för den yrkesvägledande verksam- heten prövas. Utredningen föreslår därför, att särskilda medel efter framställning från berörda kommuner ställes till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Skolkuratorer. Gymnasieutredningen framlägger förslag om inrättandet vid främst gymnasierna av vissa tjänster som skolkuratorer med uppgifter alt ha särskilt ansvar för och på olika sätt koordinera skolans elevvårdande verk- samhet. Skolkuratorn skall förutom kurativ verksamhet även biträda vid ut- vecklande av skolans studiefostran, planlägga och organisera studie- och yrkes- orienteringen, lämna råd och anvisningar åt eleverna vid problem av praktisk och personlig natur osv. Arbetsmängden för skolkuratorn uppskattas till 3/4 ä 1 timme per elev eller en halvtidstjänst per skolanläggning om 800—1 000 elever.

Behovet av kurativ verksamhet är lika stort i fackskolan som på gymnasiet. I fackskolan kan särskilda elevproblem uppkomma genom att många elever är

äldre och har försörjningsplikter. Kravet på ett års praktik före inträde i års- kurs 2 i den tekniska fackskolan torde också skapa vissa kurativa arbetsupp- gifter osv.

Vid flera fackskolor torde vidare ett ej ringa antal elever komma att in— ackorderas eller förläggas i elevhem ej endast under de två studieåren i fack- skolan utan även under det för den tekniska fackskolan föreskrivna praktikåret. Enligt fackskoleutredningens uppfattning borde ifrågavarande elever bli före- mål för samma omvårdnad från skolans sida som nu förekommer vid de centrala verkstadsskolorna, vid vilka skolor i regel kuratorstjänster är inrättade som heltids— eller deltidstjänster.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning är emellertid samtliga frågor som berör de elevvårdande arbetsuppgifterna i vidaste mening inom skolväsendet så komplicerade och så invävda i och svåra att avgränsa från varandra, att de bör göras till föremål för en särskild utredning. Det är därför enligt fackskoleutred- ningens uppfattning lämpligast att dessa frågor analyseras och överväges till- sammans med den nyssnämnda utredningen om yrkesvägledningsfrågorna. Den samlade utredningen angående den elevvårdande verksamheten inom skolväsen— det synes, med hänsyn till det primära ansvar som kommunerna alltid har för denna, böra tillkallas som en utredning med representanter bl. a. för kommun- förbunden och de centrala ämbetsverken.

Rektor, biträdande skolledare, biträdespersonal

Skolledningens uppgifter

Skoladministrativa utredningen har i sin rapport »Förslag till förbättringar av läroverksrektorernas arbetssituation» (stencil, ecklesiastikdepartementet 1962: 5) uppdelat rektors arbetsuppgifter i tre grupper: pedagogiska, administrativa och skolsociala arbetsuppgiften _Utredningen säger sig vid en enkätundersökning bl. a. ha funnit, att rektorerna vid de allmänna och tekniska läroverken har en arbets- börda som avsevärt överstiger vad som är vanligt för tjänstemän i motsvarande befattningar och föreslagit vissa åtgärder till förbättrande av deras arbetssitua- tion. Även om de sakkunnigas utredning främst tar sikte på förhållandena vid läroverken, torde de gjorda iakttagelserna också i huvudsak kunna tas till utgångspunkt för bedömning av förhållandena i fackskolan och i de skolenheter i vilka fackskola kommer att ingå.

Beträffande rektors arbetsbörda är fackskoleutredningen böjd för att anta, att denna kommer att bli betydande, inte minst under utbyggnadsskedet, som man för varje kommun med inräknande av ofta ofrånkomlig byggnadsverk— samhet m. m. bör ange till 5—10 år.

Stora krav kommer under dessa år att ställas på skolledningens initiativkraft,

arbetsförmåga och intresse för uppgiften. Utredningen har i det föregående, , kapitel 3 redovisat de pedagogiska nyheter som fackskolan presenterar: och det pedagogiska utvecklingsarbete som är en förutsättning för att mållsätt- ningen för den nya skolformen skall kunna realiseras. Även om ansvaret hiärför kommer att delas av skolans lärare, torde dock utvecklingen i hög grad betingas av skolledningens intresse för pedagogiska frågor och förmåga att få läirarna att engagera sig i utvecklingsarbetet.

Till fackskolorna kommer under uppbyggnadsskedet sannolikt att kmytas ett ganska stort antal specialister utöver skolans fasta lärarpersonal, v'arför skolan i förhållande till sin storlek kan komma att få en relativt stor lärmrkår, där lärare med olika utbildning och skilda erfarenheter från skola, närinigsliv, forskning och förvaltning kommer att ingå. Till allt detta kommer uppgiften att oberoende av omgivningen och äldre skolformers tradition m. m. utfiorma fackskolan till en ny skolform helt utifrån de förutsättningar som skolformens egna läroplaner anger. Enligt fackskoleutredningens uppfattning kommer där— för särskilt stora krav att ställas på skolledningens förmåga till samarbete:.

Rektorstjänst vid fackskola

Som framgått av fackskoleutredningens behandling av kapitel 5 s. 163 kom- mer fristående fackskolor sannolikt att upprättas endast i de största städerna i landet. Det vanligaste torde i stället bli att fackskolorna kommer att ingå i en större skolenhet som förutom fackskola kommer att inrymma gymnasium, yrkesskola eller grundskolas högstadium. Enligt fackskoleutredningens uppfatt- ning bör det finnas endast en rektor såsom under skolstyrelsen närmast ansvarig för verksamheten vid sådan skolenhet. Av bl. a. detta skäl är det inte möjligt att i fortsättningen på motsvarande sätt som hittills gällt för det allmänna skolväsendet föreskriva behörighet för lärartjänst just i fackskola som villkor för förordnande som rektor vid fackskola. Utredningen anser därför att kompe— tensbestämmelserna för dylik rektorstjänst måste ges en vidare utformning än tidigare och föreslår med den motivering som ovan anförts, att behörighetskra- ven för rektorstjänst vid fackskola utformas på samma sätt som i nuvarande skolstadga anges för rektorstjänst vid tekniskt gymnasium och yrkesskola.

För behörighet till förordnande som rektor vid skolenhet med fackskola bör sålunda fordras att vara med hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och övriga egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten. Några i detalj utformade bestäm— melser därutöver bör ej anges. Särskild vikt bör naturligtvis läggas vid rektors förmåga att på grundval av egen pedagogisk kompetens främja den pedagogiska utvecklingen inom hans ämbetsområde liksom skolans arbete i vidaste mening.

Skolstadgans bestämmelser i övrigt angående förordnande av rektor, rektors allmänna skyldigheter m. m. föreslås tillämpade även i fackskolan. Vid fast- ställande av rektors undervisningsskyldighet och tjänstens inplacering i löne-

grupp förutsätter utredn'ngen att de i det föregående anförda synpunkterna angående rektors arbetsrppgifter beaktas.

Övergångsbestämmelser. I samband med avvecklingen av kommunala flick- skolor, (praktiska) realskolor och kommunala tekniska skolor kan fråga upp- komma att avveckla vissa rektorstjänster vid ovan nämnda skolor. I Kungl. Maj:ts proposition 1961:85 angående vissa frågor rörande rektorstjänsterna inom skolväsendet m. m föreslog departementschefen bl. a., att skolöversty- relsen skulle erhålla initativrätt att överflytta rektor vid realskola, som är under avveckling, till nyinrättad eller eljest ledig rektorstjänst vid det obligato- riska skolväsendet utan att tjänsten ledigförklaras. Överstyrelsen borde där- jämte, när så befanns påkallat, vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de ytter- ligare åtgärder, som kunde behövas för att tillgodose de här berörda intressena.

Fackskoleutredningen föreslår, att på samma sätt som ovan angivits beträf- fande grundskolan möjlighet beredes att — då så. befinnes lämpligt över- flytta en avvecklande skolas rektor, som uppfyller de allmänna behörighets- , krav som angivits i det föregående, till rektorstjänst vid fackskola.

Biträdande skolledare vid fackskola

Som framgått av det föregående kommer de olika fackskolorna att skilja sig avsevärt från varandra såväl vad avser samorganisationen med andra skol- former (skolor) som beträffande antalet klasser, som respektive fackskola kom- i mer att omfatta. Mindre skillnader torde däremot komma att förefinnas mellan storleken på de skolenheter, i vilka fackskolorna kommer att ingå, även om också här antalet klasser kan komma att variera.

För den händelse fackskolan kommer att få en sådan organisatorisk utform- ning som föreslagits av fackskoleutredningen i kapitel 5, kommer som regel ' de skolenheter, i vilka fackskolan ingår, att få en sådan omfattning att behov

kommer att uppstå &V biträdande skolledare. För bedömning av frågan, hur , den biträdande skolledningen skall utformas i skolenheter med fackskola torde en redogörelse för förhållandena vid olika skolformer vara av intresse.

Studierektorsbefattningar i befintliga skolformer. Studierektorstjänster kan i grundskolan inrättas för högstadiet, om rektors utbildning och erfarenhet ,huvrudsakligen avser låg- och mellanstadierna, för låg- och mellanstadiet om rektors utbildning och erfarenhet huvudsakligen avser högstadiet eller för an- tingen högstadiet eller låg- och mellanstadierna, om rektors utbildning och erfarenhet avser samtliga stadier. För behörighet till befattning såsom studie- ,rektor fordras som regel att inneha lärartjänst vid grundskolan samt att av länsskolnämnden ha förklarats lämplig för befattningen.

Studierektor skall som framgår av nedanstående uppräkning främst hand- lägga pedagogiska arbetsuppgifter. Närmast under rektor skall han sålunda

a) utöva den pedagogiska ledningen och tillsynen över det eller de stadier ' för vilka han är förordnad,

b) tillse att föreskrivna eller eljest erforderliga kollegier, konferenser och föräldramöten hållas,

c) regelbundet besöka klasserna, göra sig förtrogen med skolarbetet och råd— göra med lärarna om'arbetets lämpliga uppläggning samt

d) utföra förberedelse— och avslutningsarbeten för läsåret, såsom att uppgöra förslag till elevernas fördelning på klasser och grupper, till arbetsfördelning mellan lärarna och till schema (skolstadgan 9 kap. 11 5).

I kommun med minst 20 klasser i grundskolan äger länsskolnämnden medge inrättandet av två eller flera befattningar såsom studierektor. Studierektors undervisningsskyldighet kan av länsskolnämnden nedsättas, om högstadiet om- fattar minst fyra klasser och låg- och mellanstadierna minst åtta klasser. Arvode utgår med belopp som vid senaste förhandlingsöverenskommelsen fastställts till 24—00, 3 600 och 4; 800 kronor allt efter omfattningen av studierektors arbets— område.

Enligt nuvarande skolstadga (9 kap. 13 5) kan länsskolnämnden medge, att den pedagogiska ledningen förstärkes på annat sätt än genom anställande av studierektor, om detta ej medför högre kostnader för statsverket än om studie- rektor vore anställd.

Vid sidan av studierektorsinstitutionen förekommer vid grundskola även anordningen med rektorsassistenter. Dessa befattningshavares uppgifter skiljer sig något ifrån studierektors eftersom de innefattar såväl administrativa som pedagogiska uppgifter. Vid den praktiska utformningen av dessa tjänster har de i många fall kommit att mer eller mindre fungera som rent administrativa befattningar. Anledningen till att anordningen med rektorsassistenter kunnat utformas på detta sätt har varit att man i skolenheten avsetts kunna påräkna hjälp från lokalt eller regionalt verksamma ämneskonsulenter.

Vid de större yrkesskolorna har tidigare funnits olika slag av biträdande skolledare. I befattningarna har ingått i vissa fall huvudsakligen pedagogiska och i andra fall huvudsakligen administrativa arbetsuppgifter. I många fall har befattningarna innefattat båda slagen av uppgifter i ungefär samma om- fattning. Befattningarna har inte haft någon enhetlig utformning eller benäm— ning.

Enligt beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963:170) inrättas fr. o. m. den 1 januari 1964 studierektorstjänster vid yrkesskolor, som omfattar minst 30 poäng (ca 20 avdelningar) och studierektors arbetsområde omfattar lägst 9 poäng (6 avdelningar). Befattningar som studierektor inrättas av länsskolnämn- den. Studierektors arbetsområde skall vara vissa kurser och linjer, för vilka han har det pedagogiska ansvaret. Studierektor skall vara lärare vid skolan och förordnas av skolstyrelsen tills vidare. Till studierektor vid yrkesskola utgår ett högre befattningsarvode än vad som fastställts för grundskolan, 4800—7 200 kronor. I det högre arvodet ingår bl. a. vikariatsersättning för

uppiehållande av rektorstjänst under ferietid. Studierektorerna, som skall ha semiester, skall under ferierna därutöver bl. a. anlitas för förberedelse- och avsllutningsarbeten, såsom schemaarbete, kontakter med näringslivet på orten, inköp av undervisningsmateriel och arbetsmaterial.

V'id större yrkesskolor som omfattar lägst 71 poäng må efter Kungl. Maj:ts medlgivande finnas biträdande rektor, som skall vara lärare vid skolan och liksom studierektor ha semester, ej ferie. Möjlighet finnes för kommuner som så önskar att bibehålla eller anställa biträdande skolledare med andra arbets- uppigifter än studierektors, men särskilt statsbidrag utgår ej för sådana befatt- ningar.

Fiör studierektorstjänster såväl vid grundskola som yrkesskola skall skol- styrelsen fastställa särskild instruktion med ledning av en av överstyrelsen utfärdad normalinstruktion. För biträdande rektor skall överstyrelsen fastställa instruktion.

Gymnasieutredningens förslag om biträdande skolledare. I sitt nyligen fram- lagd'a huvudbetänkande (SOU 1963: 42) föreslår gymnasieutredningen bl. a. som en lämplig form för förstärkning av gymnasiets pedagogiska ledning att en studierektor biträdd av huvudlärare med samma slags uppgifter som åvilar de nuvarande huvudlärarna ställes vid rektors sida som biträdande skolledare. Åt studierektorn bör enligt förslaget även uppdragas att fylla. vissa andra skol- ledarfunktioner än pedagogiska vid förfall för rektor. Befattningshavaren bör emellertid enligt gymnasieutredningens förmenande, framför allt för att mar- kera. funktionen som pedagogisk ledare, betecknas studierektor. Det bör för denne studierektor därvid inte ställas som villkor, att han skall företräda något visst speciellt ämnesområde inom skolenheten utan hans arbetsuppgifter här till en del motsvara arbetsuppgifterna för nuvarande biträdande rektorers. Något krav på att hans utbildning skall omfatta vissa bestämda ämnen bör därför icke ställas. Dock är det önskvärt att studierektorn till sin teoretiska utbildning kompletterar rektor.

Studierektor skall därest han icke redan innehar lärartjänst förordnas som lärare vid skolan och hans undervisningsskyldighet nedsättas med 8—14c vecko- timmar. Till detta bör läggas arvode.3 För att kunna fylla sina funktioner bör studierektor åläggas att ej åtaga sig övertimmar. Eftersom studierektor även skall åtaga sig vissa andra skolledarfunktioner än pedagogiska vid förfall för rektor, bör han åtnjuta semester ej ferier.

Tjänster som tillsynslärare och huvudlärare i grundskolan. I grundskolan finns befattningar som tillsynslärare vid skolor, som omfattar minst tre klasser, om rektor ej är knuten till skolanläggningen. Vid övriga skolor, s. k. rektors- skolor, skall också tillsynslärare förordnas, om skolan omfattar minst elva klasser och poängtalet i kommunen överstiger 14.

Utredningen har i sina kostnadskalkyler beräknat arvodet till 7200 kronor

Tillsynslärare skall under rektor

a) ha tillsyn över skolanläggningen och ordningen vid denna,

b) utöva ledningen av och tillsynen över anskaffning och vård av inventa- rier och undervisningsmateriel i den mån sådant ej ankommer på annan,

c) utföra förberedelse- och avslutningsarbeten för läsåret,

d) vara förman för ekonomipersonalen,

e) biträda vid ordnandet av föräldramöten, studieutflykter, skolavslutningar o.d. (skolstadgan 9 kap. 15 5). Med ledning av en av överstyrelsen ut- färdad normalinstruktion skall skolstyrelsen fastställa instruktion för tillsyns- lärarna, vilka kan erhålla nedsättning i undervisningsskyldigheten med högst fyra veckotimmar för lärare i läroämnen på högstadiet, om antalet klasser i skolanläggningen är lägst tre.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår årsarvode till tillsynslärarna beräknat efter 480 kronor upp till 3 poäng (angående beräkning av poäng se s. 229) 96 kronor för varje ytterligare hel poäng t. o. m. den tionde och 72 kronor per poäng för varje hel poäng över 10.

Befattning som tillsynslärare kan uppdelas på två eller flera lärare under förutsättning att detta ej medför högre kostnader för statsverket än om endast en tillsynslärare vore anställd.

På grundskolans högstadium liksom på gymnasiet skall i varje ämne finnas en huvudlärare med uppgift att gå övriga lärare i ämnet tillhanda med råd och upplysningar. Huvudläraren är som regel även föreståndare för till ämnet hörande institution.

Gymnasieutredningens nyss framlagda förslag beträffande kompetenskrav för huvudlärare på gymnasium har behandlats i det föregående 5. 199.

Fackskoleutredningens överväganden och förslag. Inledningsvis vill fackskole- utredningen ge uttryck för sin uppfattning att man på allt sätt bör sträva efter att göra den skolenhet i vilken fackskola ingår till en skola, som ej annat än schemamässigt bör uppdelas på skilda skolformer, linjer, studiekurser och ut- bildningsvägar. Utredningen har tidigare understrukit vikten av att samtliga skolformer inom skolenheten ställs under samma ledning och bl. a. av detta skäl föreslagit en vidare utformning av behörighetskraven för rektorstjänst vid fackskola.

Utredningen anser för sin del att det skulle vara olyckligt om den biträdande, skolledningen splittrades på ett antal befattningshavare, som var för sig hade under rektor ett ansvar, närmast liknande ett divisionsansvar för sin del av skolan (skolenheten). Utredningen föreslår därför, att endast en tjänst som biträdande skolledare med pedagogiska arbetsuppgifter skall inrättas i skol- enheten, där fackskola ingår. Biträdande skolledaren bör benämnas studierektor. Utredningen vill därmed understryka att han i första hand skall biträda

rektorn —- som, det vill fackskoleutredningen betona alltid måste vara i sista hand ansvarig för skolans pedagogiska ledning.

Vid beräkning av poängunderlaget för tjänsten skall samtliga klasser i skol- enheten inräknas och bestämmelserna i skolstadgan 1 kap. 4 5 i övrigt tilläm- pas (f1,5 poäng per klass på gymnasium, fackskola, heltidskurser omfattande normalläsår vid yrkesskola, grundskolas högstadium, 1 poäng per klass på grundskolans låg- och mellanstadium, övriga heltidskurser vid yrkesskolor m.m.). Som lägsta poängtal för inrättande av studierektorstjänst föreslår utredningen 24 poäng vid skolenheten i dess helhet, dvs. ca 16 klasser, med möjlighet för skolöverstyrelsen att då skäl härför föreligger medge inrättandet av studierektorstjänst även då poängtalet underskrider 24. Studierektor bör till sin utbildning och genom sina pedagogiska erfarenheter komplettera rektor, men i övrigt ej företräda någon speciell skolform, linje, studiekurs eller utbild- ningsväg inom skolan. En väsentlig arbetsuppgift för studierektorn bör som nämnts vara att närmast under rektor övergripande leda det peda- gogiska arbetet. Det kan gälla t. ex. studieteknikhandledning, organisation av samverkan mellan olika ämnen, åtgärder för betygsnormering, verkstäl- lande av de anvisningar och råd som ges av inspekterande myndigheter samt organiserande av ämnes— och klasskonferenser. Fackskoleutredningen förutsät- ter, att studierektorn kommer att biträdas av huvudlärare för varje ämne eller grupp av ämnen som verkställande organ, varigenom garantier bör ges för att varje ämnes intressen blir väl tillgodosedda. Med denna organisation vinnes också att varje enskild huvudlärare får tillfälle att i sitt planeringsarbete sam- tidigt beakta sitt ämnes problem i samtliga lärokurser inom skolenheten, oavsett vilken skolform lärokurserna representerar. Han kan genom den jämförelse som är möjlig avväga lärostoff och arbetsformer i överensstämmelse med respektive skolforms eller lärokurs studiemål på ett sätt som ej låter sig göra om huvud— läraren har ansvar för endast en del av de lärokurser som förekommer inom skolenheten.

Vid vissa större yrkesskolor, där tidigare en biträdande rektor eller flera över- lärare varit förordnade, kommer sannolikt flera studierektorstjänster att inrättas fr. o. m. den 1 januari 1964. Utredningen anser sig i de fall då fackskolor kom— mer att förläggas till sådana yrkesskolor kunna acceptera detta förhållande som ett undantag tills vidare med hänsyn till skolornas storlek och rikt diffe— rentierade utbildning. Utredningen förutsätter dock, att någon speciell tjänst som studierektor för till yrkesskola förlagd fackskola ej kommer att inrättas, utan att fackskoleklasserna i sådana fall kommer att ingå i befintliga studie- rektorers arbetsområden.

I vissa större städer kan fristående fackskolor komma att upprättas, antingen som s.k. blandfackskolor eller som ensartad fackskola, exempelvis teknisk fackskola.

Som regel torde de fristående fackskolorna bli relativt stora, eljest skulle utbildningen i fråga organiseras tillsammans med utbildning av annat slag. De

fristående fackskolorna kommer därför normalt att inrymma ett stort antal studiekurser, med flertalet linjer, grenar och specialiseringar. Även för en fri— stående fackskola torde därför enligt fackskoleutredningens uppfattning behov föreligga av biträdande skolledare. Utredningen föreslår, att då fristående fack- skola bildar en skolenhet av sådan omfattning att biträdande skolledare erford- ras, en studierektor får förordnas enligt samma grunder som angivits i det föregående.

Gymnasieutredningen har i sitt huvudbetänkandes kapitel 15 (s. 677) disku- terat arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor och föreslår därvid att exempelvis en sådan fördelning göres, att studierektor skulle kunna bära ansva- ret för vissa övergripande pedagogiska åtgärder rörande studieteknisk handled- ning, studieorientering, organiserad samverkan mellan ämnen, betingsläsning, betygsnormering, praktik m. m. Han skulle vidare organisera konferenser och förmedla pedagogiska nyheter och impulser.

I övrigt skall studierektor fullgöra vad som bestämmes för honom i instruk- tion, som skolstyrelsen fastställer.

Som framgår av en jämförelse med motsvarande bestämmelser för grund- skolan (se s. 226) är instruktionen i stort sett densamma, frånsett att det ej ansetts nödvändigt att införa bestämmelser om skyldighet för studierektor som vid gymnasium ej skall åtnjuta ferie att utföra förberedelse- och avslutnings- arbeten för läsåret.

Fackskoleutredningen finner för sin del att den av gymnasieutredningen före- slagna organisationen av skolans pedagogiska ledning väl skulle passa även för fackskolans behov. De behov som aktualiserat förslaget är i de båda skol- formerna likartade säväl vad undervisningsarbetets organisation som utform— ning gäller. Fackskoleutredningen föreslår därför, att i skolenhet med fackskola den pedagogiska ledningen fördelas på rektor och studierektor med biträde av huvudlärare i huvudsaklig överensstämmelse med gymnasieutredningens förslag.

En förutsättning för att befattningen som studierektor skall ge den förstärk- ning av den pedagogiska ledningen som avses är att stora krav ställs på studie- rektors pedagogiska kvalifikationer och allmänna lämplighet för befattningen i fråga. Fackskoleutredningen föreslår därför, att för behörighet till studie- rektorstjänst vid skolenhet med fackskola skall erfordras, att vederbörande innehar lärartjänst vid fackskola eller skolenhet i vilken fackskola ingår samt att han i det senare fallet har en del av sin tjänstgöring förlagd till fackskolan. Han skall vidare av länsskolnämnden ha förklarats lämplig för befattningen.

Frågor rörande arvode för studierektor, studierektors undervisningsskyldighet liksom frågan huruvida tjänsten skall vara förenad med rätt till ferier eller semester torde böra lösas vid förhandlingar med berörda parter.

Fackskoleutredningen förutsätter, att med tjänsterna förenas sådana löne- och anställningsvillkor att de kan locka de bäst meriterade lärarna vid sko- lorna. Hänsyn bör därvid även tas till önskemålet, att studierektor ej skall ——

annat än där så oundgängligen erfordras och då med länsskolnämndens med- givande kunna åtaga sig eller åläggas övertimmar.

Biträdespersonal

Enligt tidigare riksdagsbeslut skall fackskolorna upprättas som kommunala sko- lor. Det torde därför närmast ankomma på kommunerna att inrätta de biträdes- tjänster som erfordras. Fackskoleutredningen inskränker sig därför — liksom beträffande övrig kommunalt anställd personal att här redovisa vissa prin- cipiella synpunkter på personalorganisationen vid fackskolornas kansli. Utred- ningen vill inledningsvis erinra om sin framställning till Kungl. Maj:t den 12 november 1962 med synpunkter på inrättandet av fackskolor hösten 1963. I skrivelsen framhöll utredningen bl. a., att den fann det vara av betydelse att rektor vid fackskola erhöll effektiv förstärkning av biträdeshjälp för admi- nistrativa och organisatoriska arbetsuppgifter och därigenom fick möjlighet att ägna sig åt den pedagogiska planeringen och verksamheten i övrigt.

I Kungl. Maj:ts proposition 1963: 98 förutsatte departementschefen som självklart att kommunerna utan att föreskrifter meddelades ställde erforderliga medel till förfogande härvidlag.

Behovet av effektiv förstärkning av biträdeshjälp gör sig enligt utredningens uppfattning gällande med samma tyngd även sedan försöksverksamheten upp- hört och det allmänna genomförandet av fackskolorna vidtar. Enligt utred- ningens uppfattning bör lärarpersonalen i första hand utnyttjas för undervisning och för övriga pedagogiska göromål. Utredningen finner det därför mer ratio— nellt och ekonomiskt att heltids- eventuellt halvtidstjänster inrättas för per- sonal med kontors- eller förvaltningsutbildning i stället för att en eller flera lärare förordnas att bestrida motsvarande göromål.

Även när det gäller biträdespersonalen torde skoladministrativa utredningens iakttagelser beträffande läroverken i huvudsak komma att äga giltighet för fackskolan. Fackskoleutredningen anser sig dock under hänvisning till ovan anförda synpunkter beträffande lärarpersonalens utnyttjande böra föreslå inrät- tandet av tjänster med benämningen kanslist och kanslibiträde. Utredningen delar gymnasieutredningens uppfattning att särskilda medel, förslagsvis beräk— nat till 4 kronor per elev, anslås för det även i fackskolan komplicerade schema— arbetet.

En konsekvens av fackskoleutredningens i skilda sammanhang framförda upp- fattning att lärarpersonalen i första hand bör utnyttjas för undervisning är, att medel ställes till förfogande för skrivhjälp åt lärarna. I fackskolorna torde — inte minst under genomförandeperioden i skolorna upprättade kompen- dier, arbets- och studiematerial komma att utnyttjas i relativt stor utsträck- ning. Fackskoleutredningen ansluter sig även till gymnasieutredningens förslag om en anslagssumma på 3 000 kronor per skolenhet samt ett rörligt belopp av 4— kronor per elev därutöver.

KAPITEL 7

GENOMFÖRANDET AV FAC KS KOLORGANISATIONEN

Skolformens omfattning. Det allmänna genomförandet

av fackskolan

Enligt utredningens på annat ställe (kap. 5) framförda uppfattning och förslag bildar fackskolorna tillsammans med såväl det egentliga gymnasiet som yrkes— skolan en del av utbildningssystemet på det gymnasiala stadiet ovanför grund- skolan, det gymnasiala skolsystemet.

En del existerande skolor har tidigare erbjudit undervisning som i vissa av- seenden fört fram till likartad kompetens med den fackskolan avses ge. Enligt de förslag som utredningen framfört i det föregående (kap. 5) kommer dessa skolor helt eller delvis att omvandlas till fackskolor eller starkt påverkas av fackskolorna vad beträffar elevrekryteringen.

I första hand gäller detta vissa skolor med utbildning av institutsingenjörer, kurser för handel och kontor byggande på realexamen, grundskolans årskurs 9 eller de två högsta årskurserna i kommunal flickskola. Fackskolorna kommer även att erbjuda eleverna ett alternativ till det egentliga gymnasiet.

I nedanstående tabell redovisas utbildningssituationen vad avser ovannämnda skolor läsåret 1962/63. Läsåren 1963/65 kan en ytterligare utspridning till nya orter av ovannämnda skolor med undantag för flickskolan beräknas äga rum enligt följande. 1) Allmänt gymnasium 2 (beslut föreligger beträffande Hallsta— hammar), 2) tekniskt gymnasium 4: (beslut föreligger beträffande Motala och Karlskoga och i princip _— beträffande Umeå-området och Sundsvall), 3) filial till handelsgymnasium ett 20-tal, 4) filial till tekniskt gymnasium ett 20-tal, 5) teknisk gren av realgymnasium ca 25, 6) tvåårig handelsutbildning, byg— gande på realexamen och 7) högre fackkurs i teknisk skola vardera ett 10-tal.

Utan att ge till alla delar motsvarande innehåll torde den avsedda utbild—

Tabell 1. Utbildningssr'tuationen i vissa skolor 1962/63

Te H Kfl Ag Hg Hfi Tg Tfi Tgr

Antal orter ............... 20 11 39 118 31 17 28 17 10 därav med Ag ............ 18 8 39 118 30 17 28 17 10 därav utan Ag ............ 2 3 — — 1 —— — — ——

Te : högre fackkurs i teknisk skola, H : tvåårig handelsutbildning, byggande på realexamen, Kfl : flickskola, Ag : allmänt gymnasium, Hg : handelsgymnasium, Hfi : Hg-filial, Tg : tekniskt gymnasium, Tfi : Tg-filial, Tgr : teknisk gren av reallinjen.

niingen i ettårig kontorskurs byggande på realexamen samt praktisk realskola miotsvara viss del av utbildningen i ekonomisk fackskola.

Fackskoleutredningen föreslog i skrivelse den 12 november 1962 att försöks- veerksamheten med fackskolor läsåret 1963/64 skulle omfatta högst ett tiotal orter med sammanlagt ett 50—tal avdelningar. Riksdagen beslöt i enlighet här- med, och Kungl. Maj:t har medgivit inrättande av fackskolor på nio orter med sammanlagt 58 avdelningar. Framställningar förelåg från ytterligare sex kom- nnuner. Ett inte obetydligt antal kommuner — med eller utan erforderligt elev- umderlag har redovisat önskemål om upprättande av fackskolor.

1957 års skolberedning lät genomföra en enkät rörande de enskilda kommu- nearnas önskemål och planer rörande tidpunkten för grundskolans införande. N å- gom motsvarande undersökning beträffande fackskolorna har ej befunnits er- fmrderlig. Fackskoleutredningen anser sig emellertid kunna konstatera, att en öwergångstakt i enlighet med kommunernas önskemål, så som dessa kunnat upp- faxttas vid kontakter med olika kommuner, skulle komma att innebära en myc- kert snabb och till tiden koncentrerad genomförandeperiod. Skolberedningens förslag om en styrd utbyggnad av fackskoleväsendet, till vilket förslag 1962 års riksdag anslutit sig, synes sålunda vara befogat.

Fackskoleutredningen vill ytterligare belysa hithörande fråga men finner det nödvändigt att först i korthet beröra vissa planeringsproblem. Beträffande dessa har överläggningar ägt rum med gymnasieutredningen.

Skolberedningen framhöll, att den planering som sker beträffande gymna- sierna, även måste ta in fackskolorna i bilden. Beredningen fann även att »de principer som legat till grund för högstadie- respektive gymnasieplaneringen» föreföll vara en framkomlig väg att »preliminärt fastställa de orter, där fack- skolor kan vara motiverade». Planeringsarbetet vore att betrakta som »en hjälp för det allmänna att undvika omfattande och kostsamma felinvesteringar».

I propositionen 196254. framhåller departementschefen att planeringen bör ske för den samlade skolorganisationen, i första hand grundskola, yrkesskolor, fackskolor och gymnasier. Gränsdragningen mellan de olika skolorna på det gymnasiala åldersstadiet kan medföra besvärliga avvägningsproblem, varför »utbyggnaden av yrkesskolor, fackskolor och gymnasier synes (därför) böra ba- seras på kvantitativa beräkningar av det för dem alla gemensamma rekryte- ringsunderlagct inom varje upptagningsområde».

Det framtida antalet elever i den icke-obligatoriska skolan bestäms av dels årskullarnas storlek, dels frekvensen, dvs. den andel av årskullen som söker sig till ifrågavarande utbildning. Gjorda undersökningar visar, att en presumtiv elev, sedan han eller hon bestämt sig för utbildning på viss nivå ofta väljer den skola, som är mest närbelägen. En ort, som endast kan erbjuda utbildning inom en begränsad sektor, redovisar som regel en väsentligt högre frekvens för denna sektor än en ort, som därjämte erbjuder utbildning inom ett större antal sekto- rer. Om endast någon eller några få sektorer inom utbildningen erbjuds på de olika orterna, blir resultatet en snedvriden »utbildningsgeografi», och många

elever dras till följd av sin bostadsort till skolor, som för dem måhända inte är vare sig ändamålsenliga eller leder till den av dem i första hand önskade slut- kompetensen. Fackskoleutredningen finner med hänsyn härtill, att man bör eftersträva att på de orter, där fackskola upprättas kunna erbjuda eleverna så många studie- vägar inom fackskolan som möjligt och att elevunderlaget därför bör vara så stort, att åtminstone tre parallellklasser kan upprätthållas, normalt representerande alla tre utbildningsvägarna inom fackskolan. I de fall elevantalet icke medger upprättande av mer än en linje i den tekniska fackskolan, bör den maskinteknis- ka linjen upprättas, såvida inte särskilda omständigheter föranleder undantag. Enligt propositionen 196254 bör vid planeringen beräknas att ca 20 % av årskullen söker sig till fackskola. I följande avsnitt rörande försöksverksamhet med tvååriga fackskolor redovisas vissa siffror beträffande antalet sökande till fackskolorna läsåret 1963/64. Såvitt fackskoleutredningen kan bedöma torde antagandet om en 20-procentig frekvens inte vara för högt. I de följande siffer— redovisningarna anges därför även alternativa bedömanden baserade på anta- gandet om en 25-procentig frekvens. Ungdomens snabbt växande efterfrågan på utbildning även efter den nio- åriga skolans slut ställer utomordentligt stora krav i fråga om tillgång på lärare och lokaler för skolorna på det gymnasiala stadiet. En förutsättning för att sam- hället skall kunna ge så många ungdomar som möjligt en för dem ändamålsen- lig utbildning finner fackskoleutredningen vara, att skolväsendet utbyggs på ett rationellt sätt, varigenom ekonomiska och personella resurser bäst utnyttjas. I sitt nyligen avlämnade betänkande redovisar gymnasieutredningen beräkningar om lärar— och lokalbehov av stor omfattning. En organisation, som bygger på alltför många och små enheter, kräver fler lärare och större investeringar i loka— ler per elev räknat än en skolorganisation med större enheter. Om möjligheter för eleverna att dagligen uppnå skolorten finns eller kan anordnas synes det med hänsyn till ovanstående vara ändamålsenligt att inte splittra skolorganisa- tionen på flera orter. Inom större glesbygdsområden torde däremot med hänsyn till eleverna mindre enheter kunna behöva upprättas. Sammanfattningsvis finner fackskoleutredningen att antalet fackskolelever i en fackskolas elevupptagningsområde normalt ej bör understiga 80—100,

att antalet 16-åringar inom upptagningsområdet sålunda kan beräknas uppgå till 400—500 vid en frekvens av 20 % och till 325—400 vid en frekvens av 25 %, att naturligt avgränsade upptagningsområden med 400—500 16—åringar vid

sidan av nuvarande g-regioner ej kan avgränsas utom i storstadsregio- nerna och att ej heller upptagningsområden med 325—400 16—åringar därutöver kan avgränsas mer än till ett mindre antal samt

att nuvarande g-regioner sålunda kan användas för här erforderliga beräk—

ningar.

F ackskoloma skall utgöra en tvåårig påbyggnad på grundskolan. En förut- säittning för inrättande av fackskolor inom en region bör då vara, att flertalet ICS-åringar inom regionen genomgått grundskolans årskurs 9 (alternativt för— söiksskolans årskurs 9). Under en längre eller kortare övergångstid kommer sko- loirna att rekryteras jämväl av elever med examen från realskola eller praktisk realskola, vissa yrkesskolekurser etc. Läsåret 1963/64 bor ca 71 % av landets befolkning i kommuner, som infört grundskola. Eleverna uppnår normalt åldern 16 år det kalenderår, de avslutar sina studier i grundskolans årskurs 9.

Antalet 16-åringar i de »grundskolekommuner», som genomfört grundskolan i samtliga årskurser framgår av tabell 2.

Tabell 2. Antal 16—ån'ngar i kommuner, som genomfört grundskolan

i samtliga årskurser

År Antal 16-åringar 1 963 ..................... 31 200 1964 ..................... 46 600 1965 ..................... 54 200 1966 ..................... 62 200 1967 ..................... 65 1 00 1 968 ..................... 76 800

Av dessa har en del intagits i annan skola, kommunal flickskola, realskola eller liknande. Å andra. sidan har elever från andra kommuner, tillhörande en under avveckling varande realskolas elevområde, frivilligt sökt till och vunnit inträde i realskolekommunens grundskola. Det totala antalet elever i årskurs 9

—respektive år torde dock inte nämnvärt ha påverkats därav.

I tabell 3 redovisas landets olika regioner, dvs. g-regioner fördelade med hän- syn till den andel av regionens 16-åringar, som är bosatta inom kommuner med fullt utbyggd grundskola. Antalet motsvarar således i stort sett den andel av 16-å1ingarna, som respektive är avslutat studierna i årskurs 9.

Enär det kan komma att visa sig ändamålsenligt även för intagningen i fack- skolor, i likhet med vad som är fallet beträffande gymnasierna, att en gemen- sam intagningsnämnd tillskapas för hela Stor—Stockholmsområdet, redovisas antalet regioner dels utan Stor-Stockholms gymnasieregioner, dels — inom () — med le olika regionerna i Stor-Stockholm. Antalet gymnasieregioner i riket upp- går till 118, varav 12 ingår i Stor-Stockholmsområdet. (I tabell 3 har fyra regio- ner inom Stor-Stockholmsområdet sammanförts till två regioner.)

Som ovan framhållits har riksdagen anslutit sig till departementschefens för- slag att planeringen tills vidare bör räkna med en fackskolefrekvens av 20 %. I vad mån detta frekvenstal är för lågt, kan avgöras först sedan erfarenhet

Tabell 3. Antal regioner med olika andel 16-åringar, som genomgått grundskolans årskurs 9

( År 90—100 % 70—89 % 50—69 % ( 49 % 1964 ........................... 5 (9) 11 (13) 10 (11) 81 (83) 1965 ........................... 12 (16) 14 (16) 13 (14) 68 (70) 1966 ........................... 16 (23) 17 (18) 16 (16) 58 (59) 1967 ........................... 20 (29) 19 (19) 17 (17) 51 (51) 1968 ........................... 35 (44) 22 (22) 14 (14) 36 (36)

vunnits rörande ansökningarna under ett antal år. Några vittgående slutsatser kan ej dragas enbart av ansökningarna vid den nyss inledda försöksverksam— heten. Utredningen vill dock hänvisa till den redovisning som lämnas i följande avsnitt 5. 250 ff.

F ackskoleutredningen framhöll i sin skrivelse den 12 november 1962 angående försöksverksamheten läsåret 1963/64, att de för försök föreslagna orterna borde med ett minimum av nyinvesteringar kunna ställa lokaler till förfogande. F ack— skoleutredningen har i kapitel 5 erinrat om de jämförelsevis betydande krav på lokaler, som införandet av fackskolor kommer att ställa. För att undvika felinvesteringar i ett läge då oklarhet ännu kan råda om lokalernas lämpliga utformning, synes ovannämnda krav böra uppfyllas även beträffande de orter som läsåret 1964/ 65 påbörjar försöksverksamhet. Större klarhet beträffande loka- lerna torde dock föreligga inför läsåret 1964/65 än innevarande år.

När det gäller planeringen för fackskolorganisationens definitiva genomförande synes skäl inte föreligga att på samma sätt låta befintliga lokaler bli avgörande för den tidpunkt, vid vilken de olika orterna bör få upprätta fackskolor. I stäl— let bör kravet på grundskolans genomförande som regel vara det primära.

Utredningen konstaterade i sin ovannämnda skrivelse, vilket även underströks i en del remissyttranden, att berättigade krav från ungdomen och näringslivet på utbildning på fackskolenivå föreligger. Det synes emellertid vara utomordent— ligt svårt att påvisa att önskemålen om utbildning är olika inom rikets olika delar. Självfallet bör utbildningens omfattning och genomförandet i hela riket bestämmas med hänsyn även till arbetsmarknadens behov. Däremot torde lokala önskemål som regel inte kunna bli avgörande för tidpunkten för införandet av fackskola i de olika regionerna.

Fackskoleutredningen redogör nedan för sin syn på genomförandetakten i hela riket.

I tabellerna 4—6 redovisas det beräknade antalet fackskolelever (F—elever) åren 19641/65—1968/69. Därvid har antagits att antalet F-elever motsvarar 20 %, alternativt 25 % av regionens 16—åringar. Det antal regioner, i vilka grundskolan i hela dess längd är genomförd till respektive > 89 %, 70—89 % och 50—69 % vid de olika tidpunkterna redovisas samtidigt.

T(abell ];. Antal regioner med olika andel 16—åringar, som genomgått grundskolans årskurs 9, grupperade med hänsyn till det beräknade antalet F-elever med 20 procents frekvens

Grundskolan Antal Antal regioner är genomförd ] . e ever tlll % 1964 1965 1966 1967 1968 > 89 ( 91 1 1 2 3 91 — 120 4 6 7 9 13 121 150 1 2 3 5 151 —— 180 2 2 3 4 7 181 — 210 1 2 3 3 4 211 -— 240 —— __ _ __ 1 241 -— 270 — _ __ 1 271 300 _ 1 2 2 3 > 300 28) 3b) 50) 60) ”(€) Samtliga 9 16 23 29 44 70 89 ( 91 —- _ __ 2 2 91 120 5 5 5 5 7 121 150 1 2 2 2 5 151 —— 180 _ 1 2 1 1 181 210 3 2 2 2 1 211 240 2 2 2 2 1 241 —— 270 _ _ 1 1 2 271 300 1 1 2 3 2 > 300 1 3 2 1 1 Samtliga 13 16 18 19 22 50 — 69 ( 91 — 1 2 1 1 91 —— 120 2 2 2 2 —- 121 150 3 5 7 8 6 151 180 1 1 1 2 3 181 —— 210 — 1 — 1 211 240 — —— 1 1 1 241 — 270 1 1 1 1 —— 271 300 -— 1 1 1 1 > 300 4'1) 20) 1 1 1 Samtliga 11 14 16 1 7 14

a) Inkl. Stockholm

b) » Stockholm och Malmö

c) » Stockholm, Göteborg och Malmö 11) » Göteborg

I tabellerna 4 och 5 redovisas de tre regiongrupperna var för sig. Antalet re- gioner i grupp 1 (grundskola i hela dess längd genomförd till 90— %) är nio år 1964 och 44 år 1968. Motsvarande antal regioner är i grupp 2 (70—89 %) 13 respektive 22 och i grupp 3 (50—69 %) 11 respektive 14.

Tabell 5. Antal regioner med olika andel 16-åringar, som genomgått grundskolans årskurs 9, grupperade med hänsyn till det beräknade antalet F—elever med 25 procents frekvens

Grundskolan Antal regioner är

genom förd Antal

till % elever 1966

> 89 ( 91 91 —— 120 121—150 151 180 181— 210 211—240 241 — 270 271 — 300 > 300

H—leH—nmy—I Oahu-wmwl

a' v alwaummwl

leHb—llhl

: v

CD 1.— 03 [0 03

Samtliga

( 91

91 — 120 121—150 151 180 181— 210 211— 240 241 — 270 271 300 > 300

mmm—Hlpul PMHHMHWÄHI muulmmaw—A

H 03 H 05 H (I M N)

Samtliga

( 91

91 —— 120 121—150 151 —— 180 181—_ 210 211—240 241 270 271 ——300 > 300

Samtliga

lHHmr—lHl ngHth—lwl

p—A 9 H d') v—A & p—A ja.

a) Inkl. Stockholm

b) » Stockholm och Malmö

c) : Stockholm, Göteborg och Malmö d) » Göteborg

Tabellerna visar inom varje regiongrupp hur många regioner av olika stor- lek, som kan beräknas finnas respektive år under perioden 1964—1968. Därvid har räknats med en frekvens av 20 % i tabell 4 och 25 % i tabell 5. Utfallet av olika hög frekvens kan utläsas genom att tabellerna jämföres horisontellt. I

Tabell 6. Antal regioner med olika andel 16-åringar, som genomgått grundskolans årskurs 9, av hela antalet regioner i riket

Grundskolan Antal regioner år genomförd till 1965 1966

Absoluta tal 90 % 16 23 70 % 32 41 50 % 46 57

Relativa tal 90 % 14 20 70 % 28 35 50 % 39 48

grupp 1 uppgår t. ex. antalet regioner med mindre än 90 elever till en år 1965 och 1966, till två år 1967 och till tre år 1968 om frekvensen är 20 % (se tabell 4). Stiger frekvensen till 25 % kommer samtliga regioner i grupp 1 åren 1964—1968 att ha mer än 90 elever (se tabell 5).

I tabell 6 redovisas förutom antalet regioner med olika andel 16-åringar, som genomgått grundskolans årskurs 9, även den andel i procent som dessa utgör av hela antalet regioner i riket.

På grundval av de i tabellerna 4 och 5 redovisade beräkningarna kan antalet nybörjarklasser respektive år under perioden 1964—1968 anges. Antalet elever har omvandlats till antal klasser enligt följande sammanställning:

Antal elever Antal klasser Antal elever Antal klasser

( 91 ................ 211—240 10 241—270 11 271—300 12 151—180 15 181—210

Antalet klasser i Stockholm, Göteborg och Malmö anges särskilt inom (). I tabell 7 har fackskolefrekvensen antagits uppgå till 20 % av årskullen och i tabell 8 till 25 %.

Tabell 7. Antal klasser i fackskolans årskurs 1 respektive år under perioden 1964/68. Klasserna i de olika regionerna redovisas i grupper, ordnade efter den andel av 16-åringarna som bor i kommuner med helt genomförd grundskola. Fackskolefrekvens: 20 % a v ' å r s k ull e n

Antal klasser i regioner med grundskolan genomförd till

90—100 % 70—89 % 50—69 %

1964, ..................... 56 (85) 100 90 (30) 1965 ..................... 94 (115) 135 96 (50) 1966 ..................... 148 (165) 151 112 1967 ..................... 188 (165) 146 123 1968 ..................... 300 (165) 152 109

Tabell 8. Antal klasser i fackskolans årskurs 1. Fackskolefrekvens: 25 % a v ä r s k u l l e n

Antal klasser i regioner med grundskolan genomförd till

90—100 % 70——89 % 50—69 %

1964; ..................... 69 (100) 138 105 (100) 1965 ..................... 125 (135) 163 121 (65) 1966 ..................... 181 (200) 184 144 1967 ..................... 228 (200) 184 154 1968 ..................... 355 (200) 196 135

I det följande redovisas fackskolans utbyggnad enligt tre alternativ med ut- gångspunkt från i vilken omfattning grundskolan i hela dess längd är genom— förd i de olika regionerna. Alternativ a) omfattar regioner, inom vilka den andel av 16—åringarna, som bor i kommuner med helt genomförd grundskola, uppgår till minst 90 %. I alternativ b ) 'är motsvarande procenttal minst 70, och i alter- nativ c) minst 50. I tabellerna 9 och 10 redovisas det beräknade antalet klasser i årskurs 1 åren 1964—1968 enligt de olika alternativen. De i tabellerna 7 och 8 särredovisade uppgifterna om antalet klasser i Stockholm, Göteborg och lVIalmö har inräknats. I tabell 9 har fackskolefrekvensen antagits uppgå till 20 % av årskullen och i tabell 10 till 25 % av årskullen.

Uppgifterna i tabellerna 7 och 8 avser läget under 1960-talets senare del. Om en fackskolorganisation vore fullt utbyggd i hela riket år 1965 även i de regioner där grundskolan ej är genomförd, skulle detta kräva ca 950 klasser i årskurs 1 vid en fackskolefrekvens av 20 % och ca 1 100 klasser vid en frekvens av 25 %.

Överväganden och förslag. Fackskoleutredningen har i tabell 9 och 10 redovisat tre alternativ för fackskolorganisationens successiva genomförande. Skolorna skall

Tabell 9. Antal klasser i fackskolans årskurs 1 enligt tre olika alternativ. Frekvens: 20 % av årskullen

Antal klasser enligt

alt. 8.) alt. b) alt. 0)

141 241 361 209 344 490 313 464 576 353 499 622 465 617 726

Tabell 10. Antal klasser i fackskolans årskurs 1 enligt tre olika alternativ. Frekvens: 25 % av årskullen

Antal klasser enligt

alt. 11.) alt. b) alt. c)

169 307 512 260 423 609 381 565 709 428 612 766 555 715 866

bygga på grundskolan. Utredningen finner därför, att endast regioner, inom vilka majoriteten av de sökande kan förutsättas ha genomgått grundskolan, bör in— föra fackskolor. Enligt alternativ a) skulle regioner med helt genomförd grund- skola (minst 90 % av regionens 16-åringar bosatta inom kommuner med grund- skolans årskurser 1—9) medgivas tillstånd att inrätta fackskolor. En dylik genomförandetakt skulle ställa förhållandevis ringa krav på lärare och investe- ringar i lokaler. Å andra sidan stegras efterfrågan på utbildning ovanpå den obligatoriska skolan och realskolan snabbt. Detta utbildningsbehov skulle — om fackskolor ej står till förfogande — behöva fyllas genom upprättande av skolor inom det hittillsvarande skolväsendets ram. På en rad orter behövde nyinrättas skolor, som inom ett fåtal år kan beräknas bli ersatta av facksko- lorna. En så kort uppbyggnadsperiod av de förstnämnda skolorna med därefter följande omorganisation leder i kommunerna till pedagogiska och organisato- riska problem, vilka i en hel del fall skulle kunna elimineras, om genomförandet av fackskolorna skedde i ett snabbare tempo.

Enligt alternativ 0) skulle regioner med grundskolan genomförd i sådan om— fattning, att minst hälften av 16-åringarna genomgått årskurs 9, ges tillstånd att inrätta fackskolor.

Diagram 4. R

egzoner, 2 e =: B* & CQ. & 3 &— FF 0 N ana

r genomförd til l ca 70 procent eller mer

en å al en 4 = o a o 0 In LlllllllllllIlllllIllllllIIllllllllllllllllllllIlllllllllllllllllllIlLLIlllllllljllllllllllll % E O

| 4 [965 1966 167 968 |69 l970

Diagram 5. Fackskolans successiva utbyggnad enligt alternativ b)

En dylik genomförandetakt skulle möjliggöra, att utbildningsbehovet så som det framgår av dels de presumtiva elevernas önskemål, dels arbetsmarknadens efterfrågan på personer med utbildning på mellannivå, på en rad orter kunde redan från början tillgodoses inom fackskolorna. Kravet på tillgång på lärare och investeringar i lokaler skulle emellertid bli betydande och kräva stora in— satser av samhället i ett läge då genomförandet av grundskolan samtidigt an- stränger resurserna.

Enligt alternativ b) skulle regioner med grundskolan genomförd i sådan om- fattning, att större delen — minst 70 % av 16-åringarna genomgått årskurs 9, ges tillstånd att inrätta fackskolor.

Av ovan redovisade alternativ, innebär alternativ a) den minsta påfrestningen på samhällets samlade resurser för landets skolväsende. Fackskoleutredningen finner emellertid att det dokumenterade utbildningsbehovet inte på ett tillfreds— ställande sätt skulle kunna. tillgodoses inom en så förhållandevis snäv ram. Även med hänsyn till de pedagogiska och organisatoriska problem, som en fortsatt utbyggnad av nuvarande skolor på fackskolenivå skulle medföra, då en omor-

;ganisation i samband med fackskolornas införande inom kort bleve aktuell, fin— ner utredningen, att en snabbare genomförandetakt är angelägen. Hänsyn synes även böra tagas till de kommunala önskemålen om att snabbt få tillgång till fackskolorna. Å andra sidan torde en snabb utbyggnad av organisationen leda till alltför betydande påfrestningar beträffande behovet av lärare och lokaler.

Enligt fackskoleutredningens uppfattning synes därför alternativ b) innebära den bästa avvägningen mellan de olika synpunkterna på genomförandetakten. Alternativ b) innebär att av det totala antalet klasser vid fullt utbyggd fackskol— organisation, skulle följande andel vara inrättade respektive år under perioden 1963—1968. 1963: 6*%, 1964: 25 %, 1965: 35 %, 1966: 50 *%, 1967: 55 %, 1968: 65 %. Återstående regioner kan med ett fåtal undantag beräknas ha fullt genom- förd grundskola i sådan omfattning att minst 70 % av 16-åringarna genomgått årskurs 9 vårterminen 1970. Fackskolorganisationen skulle sålunda kunna vara. helt utbyggd år 1970.

Fackskolans successiva utbiyggnad enligt alternativ b) illustreras i diagram 5. Som framgår av diagrammet på s. 244 inträffar emellertid en tillfällig nedgång i utbyggnadstakten år 1967 . Man bör därför överväga att vid denna tidpunkt söka åstadkomma en snabbare och jämnare utbyggnad av fackskolan genom att då medge införandet av fackskola även i regioner, där grundskolan är genom- förd till mindre än 70 %, beräknat på antalet 16-åringar inom årskullen.

Försöksverksamhet med fackskola läsåren 196 3 / 65. Pedagogiskt utvecklingsarbete

I sitt huvudbetänkande uttalade 1957 års skolberedning det önskvärda i att försök med enstaka fackskolor av olika slag kunde komma igång så snart som möjligt. Fackskolor borde däremot mer allmänt få upprättas först från och med höstterminen 1965.

Vid remissbehandlingen av skolberedningens betänkande framförde flera re— missinstanser, bl. a. kollegierna vid de tekniska högskolorna, Tekniska lärover- kens l'ärarförbund och skolöverstyrelsen, förslag angående försöksverksamhet med tvååriga fackskolor.

Med anledning av de vid remissbehandlingen framförda önskemålen om en närmast systematisk försöksverksamhet beträffande utprovningen av läropla- ner, gjorde departementschefen i propositionen 196254 ett uttalande, som angav riktlinjerna för den kommande försöksverksamheten:

»Det ligger i sakens natur att man just för en ny skolform, efterhand som bl. a. det praktiska skolarbetet givit erfarenheter, bör räkna med att läroplanerna måste ändras och att i den meningen all verksamhet på området sker försöksvis. Jag utgår ifrån att de ansvariga ämbetsverken särskilt under de första åren av verksamheten kontinuerligt

håller Kungl. Maj:t underrättad om