SOU 1965:20

Radions och televisionens framtid i Sverige

Herr Statsrådet och Chefen för Kommunikationsdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 30 december 1959 chefen för kommunikations- departementet att tillkalla särskilda utredningsmän för att utreda frågan om ljudradions framtidsproblem. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 27 januari 1960 såsom utredningsmän dåvarande riksdagsmannen och direktören hos TCO, sedermera landshövdingen Valter Åman, ledamöterna av riksdagens första kammare, lantbrukaren Carl Eskilsson och redaktören Lisa Mattson, leda- möterna av riksdagens andra kammare docenten, sedermera landshövdingen Gunnar Helén, skogsinspektoren Harald Larsson och expeditören Sven Mellqvist, samt dåvarande byråchefen Lennart Öhrström. Åt Åman uppdrogs att i egen- skap av ordförande leda utredningens arbete.

Vi beslöt antaga benämningen 1960 års radioutredning. Genom beslut den 28 september 1962 utsågs till ledamot av utredningen även dåvarande ekonomidirektören Hans Heimbiirger. Denne har tillika tjänstgjort inom sekretariatet. Genom beslut den 23 januari 1964 entledigades byråchefen Öhrström (på. egen begäran) såsom ledamot av utredningen fr. o. m. den 1 feb- ruari 1964 och förordnades i stället att fr.o.m. samma dag vara expert åt ut- redningen.

Kungl. Maj :t beslöt den 16 november 1962 utvidga utredningens uppdrag till att även avse utredning rörande televisionens framtida utveckling.

De för utredningen av Kungl. Maj:t givna direktiven återges i inlednings- kapitlet.

Såsom sekreterare åt radioutredningen har enligt Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgjort dåvarande byrådirektören i statens sakrevision Nils Ljungstedt (t.o.m. den 31 oktober 1960), docenten Ingemar Lindblad (fr.o.m. den 15 juni 1960), dåvarande sekreteraren vid Stockholms stadskansli, nuvarande ekonomi- direktören vid Dramatiska teatern Torsten Ryde (under tiden 17 februari 1961—18 november 1963) samt byrådirektören i kommunikationsdepartementet Arne Brodd (fr. o. m. den 1 november 1962).

Såsom experter vid vårt allmänna utredningsarbete har av Kungl. Maj:t varit förordnade programdirektören hos Sveriges Radio Nils—Olof Franzén för tiden 31 maj 1960—31 december 1962, dåvarande kanslichefen hos Stockholms stads socialnämnd, numera kanslichefen hos universitetslärarförbundet Stig Persson fr.o.m. den 20 januari 1961, tekniske direktören i telestyrelsen Erik Esping och radiochefen Olof Rydbeck fr. o. m. den 1 januari 1963 samt ekonomidirektören hos Sveriges Radio Lennart Öhrström fr. o. m. den 1 februari 1964.

Dessutom har som experter varit förordnade, vid behandling av vissa orkester- frågor i samband med planerna på uppförandet av särskilt konserthus (etapp III av radiohusbygget i Stockholm), byrådirektören i handelsdepartementet Gustaf Lindenbaum under tiden 9 februari 1962—18 november 1963, och vid behandling av vissa juridiska frågor professor Svante Bergström fr.o.m. den 25 juni 1964.

Vissa delavsnitt av vårt arbete har behandlats av särskilda arbetsgrupper, vilka helt eller delvis bestått av experter som förordnats av Kungl. Maj:t. Dessa arbetsgrupper har varit följande.

(1) Expertgrupp för uppdragande av riktlinjer för Sveriges Radios delta— gande i den till utlandet riktade svenska upplysningsverksarnketen.

Gruppen bestod av dåvarande byråchefen i utrikesdepartementet, nuvarande ambassadören Sven Backlund (ordförande), dåvarande direktören hos Sveriges Radio Henrik Hahr och dåvarande direktören för Svenska institutet för kultu— rellt utbyte med utlandet, sedermera generalkonsuln Tore Tallroth. Såsom sek- reterare åt expertgruppen tjänstgjorde dåvarande produktionschefen vid Sve— riges Radio, nuvarande avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet Roland Pålsson.

Expertgruppen avlämnade den 15 november 1961 sitt betänkande till oss. Efter att ha inhämtat utlåtanden över gruppens förslag överlämnade vi be- tänkandet jämte en särskild skrivelse till chefen för kommunikationsdeparte— mentet den 27 april 1962. En kortfattad redogörelse för våra förslag (och med anledning därav vidtagna åtgärder) återfinns i kapitel 6.4.

(2) Radioutredningens skoldelegation, för frågor rörande skolradions och skoltelevisionens framtida omfattning, inriktning och finansiering (R USKO).

Delegationen bestod av utredningens ledamot, dåvarande docenten Gunnar Helén (ordförande) samt såsom företrädare för skolöverstyrelsen undervisnings- rådet Börje Beskow, såsom företrädare för överstyrelsen för yrkesutbildning byråchefen Harald Vrethammar samt såsom företrädare för Sveriges Radio då- varande redaktörerna, numera skolprogramchefen Rolf Lundgren och biträdande programchefen Sten-Sture Allebeck. Såsom delegationens sekreterare fungerade sekreteraren i radioutredningen Torsten Ryde. I delegationen deltog dessutom såsom adjungerad ledamot redaktionschefen i Sveriges Radio Axel Breitholtz.

Skoldelegationen avlämnade den 17 juni 1963 sitt betänkande till oss. Vi över- sände detsamma med särskild skrivelse till chefen för kommunikationsdeparte- mentet den 2 juli 1963. En sammanfattning av våra förslag (och med anledning därav vidtagna åtgärder) lämnas i punkt 8.2.1.

(3) Arbetsgruppen för konsumentupplysning i televisionen (AKU).

Gruppen, som tillsattes med anledning av tilläggsdirektiven, bestod av leda— moten av radioutredningen, riksdagsledamoten Lisa Mattson (ordförande) samt såsom experter byrådirektören hos statens institut för konsumentfrågor Brita Holme-Gustafsson, sektionschefen vid Sveriges Radio Ingrid Samuelsson— Forsén och förste forskningssekreteraren vid konjunkturinstitutet, ledamoten av

statens konsumentråd Ursula Wallberg. Såsom sekreterare åt arbetsgruppen fungerade intill den 15 augusti 1963 radioutredningens sekreterare, byrådirek- tören Arne Brodd och för tiden därefter fil. kand. Karin Himmelstrand, var- vid Brodd ingick som ledamot av arbetsgruppen.

Arbetsgruppen avlämnade den 12 oktober 1964 sitt betänkande till oss. Det har tryckts som SOU 1964:54 : »Konsumentupplysning i televisionen», vilket överlämnades till chefen för kommunikationsdepartementet den 10 december 1964. En sammanfattning av innehållet i de i detta betänkande framlagda för- slagen återfinns i kapitel 6.3.

(4) Radioutredningens delegation för frågor rörande folkbildningsarbetet, un- dervisningen på universitets— och högskolenivå samt den organiserade med- borgerliga samhällsinformationen ( R UF US ).

Delegationen, som tillsattes med anledning av tilläggsdirektiven 1962, bestod av ledamoten av radioutredningen, docenten Gunnar Helén (ordförande) samt programdirektören hos Sveriges Radio Nils-Olof Franzén och redaktören i Sve- riges Radio Ivar Ivre. Fr.o.m. den 12 maj 1964 ersattes Helén på egen begäran såsom ordförande av sekreteraren hos radioutredningen, docenten Ingemar Lind- blad. Såsom sekreterare åt delegationen fungerade lektorn Gunnar Hallingberg samt fr.o.m. 1 november 1963 dessutom avdelningschefen hos Arbetarnas bild- ningsförbund Bengt Hedlund.

Delegationens förslag har utformats som kapitel 6.1 och avdelning 8 i huvud- betänkandet och har integrerats med den allmänna planeringen. Till avdelning 8 hör flera bilagor.

Utredningsuppdraget avseende bildnings- och undervisningsverksamhet har visat sig vara mycket omfattande och vittsyftande. Vår uppgift har på detta om- råde i långa stycken varit att söka finna nya möjligheter, att informera om dessa och att i stora drag antyda vilka vägar utvecklingen kan ta. Därefter måste det ankomma på myndigheter och utredningar inom ecklesiastikdepartementets kompetensområde att ta vid och planera, på vilka sätt de nya möjligheterna skall utnyttjas. Vi har emellertid även framlagt omfattande förslag avseende Sveriges Radios verksamhet på dessa områden.

(5) Arbetsgruppen för frågor rörande behovet av forskning om radio och television ( RAF F ).

Gruppen, som tillsattes med anledning av tilläggsdirektiven 1962, bestod av sekreteraren hos radioutredningen, docenten Ingemar Lindblad (ordförande) samt dåvarande docenten, nuvarande professorn vid universitetet i Ibadan Ulf Himmelstrand och lektorn Gunnar Hallingberg.

Arbetsgruppens förslag ingår i huvudbetänkandet som avdelning 9. Dessa frågor är av mera speciell art, och gruppen har sett som sin främsta uppgift att kartlägga såväl redan utförd svensk forskning som läget i andra länder samt att diskutera angelägna studieobjekt i Sverige. Gruppens förslag vad avser insat- ser från Sveriges Radios sida ansluter vi oss till. Vad beträffar gruppens reso— nemangsvis framförda synpunkter på hur man inom universitetsväsendets ram

lämpligen bör främja och organisera forskning och undervisning på massmedie— området vill vi överlämna dem till de myndigheter som närmast berörs härav.

För vårt arbete har vi funnit det vara angeläget att skriftligen inhämta syn— punkter på ljudradio— och televisionsverksamheten från organisationer och en- skilda personer med intresse för kultur— och samhällsfrågor. Vi har beträffande televisionen dessutom anordnat en konferens med kritiker, forskare och andra intresserade personer. Redovisning av sålunda genomförda enkäter samt för kritikerkonferensen lämnas i kapitel 2.2.

På vår begäran har statistiska centralbyrån genomfört tre stickprovsunder— sökningar, den första avseende kartläggning av hushållens radioutrustning i områden som har tillgång till trådradio, den andra skolradions och skoltelevisio- nens användning och den tredje innehavet av FM-mottagare i landet. På vår begäran har dessutom Sveriges Radio utfört en intervjuundersökning rörande lyssningsfrekvensen för ljudradiosändningarna nattetid (Nattradion).

Utredningen i dess helhet, i vissa fall endast dess sekretariat samt experter hos utredningen, har med Kungl. Maj:ts medgivande företagit studieresor till Sveriges Radios distriktskontor i Göteborg, Luleå och Malmö samt till rund— radioföretag och myndigheter i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Norge, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och Österrike. Utred- ningens ordförande Åman, ledamoten Helén och sekreteraren Lindblad har dess- utom i samband med vistelser i Förenta staterna där bedrivit studier också för utredningens räkning.

Eftersom vi funnit det vara nödvändigt att utan att avvakta utredningens slutbetänkande bryta ut vissa delar av vårt utredningsuppdrag har vi — för- utom i det föregående omnämnda särskilda skrivelser rörande Sveriges Radios deltagande i den till utlandet riktade svenska upplysningsverksamheten, rörande skolradio och skol-TV samt beträffande konsumentupplysning — den 26 juni 1963 till chefen för kommunikationsdepartementet överlämnat en separat skri- velse med titeln »Ljudradions programkanaler, sändarnät och ekonomiska be- hov» (stencil). För innehållet i denna skrivelse och i anledning därav vidtagna åtgärder lämnas redogörelse i avdelning 5.

Utredningen har till chefen för kommunikationsdepartementet avgivit remiss- utlåtanden i nedan angivna frågor:

betr. framställning från Sveriges Radio om fortsatt anslag till hIelodi- och Nattradion under budgetåret 1961/62 (14 september 1961),

betr. Sveriges Radios, telestyrelsens och byggnadsstyrelsens medelsäskanden för budgetåret 1963/64 (1 november 1962),

betr. riksdagens revisorers uttalande om »Rundradions ekonomiska förvalt— ning» (18 januari 1963),

betr. radionämndens ställning och arbetsformer (4 april 1963), betr. byggnadsstyrelsens förslag till byggnadsprogram för ett radio- och TV- hus i Göteborg (9 maj 1963),

betr. frågan om effektivare typbesiktning samt möjligheterna till konsument— upplysning rörande motorfordon (5 september 1963),

betr. framställning från Sveriges Radio om ändring av 5 5 i lotteriförord— ningen (17 oktober 1963),

betr. Sveriges Radios, telestyrelsens och byggnadsstyrelsens medelsäskanden för budgetåret 1964/65 vad avser televisionen (5 november 1963),

betr. framställning från byggnadsstyrelsen om lokal- och markbehov för Sve- riges Radio i Stockholm (11 februari 1964),

betr. framställning från Sveriges Radio att få överföra färgsignaler från TV— scanner trådlöst (11 februari 1964),

betr. möjligheterna att anordna förbättrade väderleksrapporter under tiden för sådd och skörd anpassade efter jordbrukets behov (12 maj 1964),

betr. en av kommunikationsdepartementet tillsatt arbetsgrupp utarbetad pro- memoria rörande byggnadsprogram för radio— och TV-hus i Göteborg (9 juni 1964), samt

betr. Sveriges Radios, telestyrelsens och byggnadsstyrelsens medelsäskanden för budgetåret 1965/ 66 vad avser televisionen (22 oktober 1964).

Ledamoten Helén har under en viktig del av arbetets slutfas varit förhindrad att närvara vid flertalet sammanträden och har därför inte kunnat påverka den slutliga utformningen av texten. Han ansluter—sig dock till våra huvudförslag utom på de två punkter där han anmält avvikande mening, i ena fallet tillsam— mans med ledamoten Larsson.

Sedan utredningsarbetet nu slutförts får vi härmed överlämna vårt betän- kande. Detta har fördelats på två volymer.

Avvikande mening har anmälts beträffande kapitel 2.4 av ledamoten Helén och beträffande kapitel 3.1 av ledamöterna Helén och Larsson. I anslutning till Helens avvikande mening vid kapitel 2.4 vill vi framhålla, att vårt förslag om decentralisering av TV-produktionen (geografisk konkurrens) är resultatet av en mycket noggrann prövning av olika alternativ och inte en följd av någon TV- ledningens uppfattning.

Vi återger även ett särskilt yttrande av experten Persson. De frågor han berör har av oss ingående prövats, och vi har inte kunnat acceptera hans synpunkter. Den redogörelse han lämnar av vårt och sekretariatets sätt att arbeta är inte korrekt.

Stockholm den 30 mars 1965 Valter Åman Carl Eskilsson Hans Heimbu'rger Gunnar Helén Harald Larsson Lisa Mattson Sven Mellqvist

/ Ingemar Lindblad Arne Brodd

Sammanfattning

(utredningens förslag kursiverade)

1.1 En översikt över utvecklingen av ljudradion och televisionen i Sverige, med särskild hänsyn till tidigare utredningar och statsmakternas ställningstaganden.

1.2 En översikt över rundradioverksamheten i andra länder, i första hand i Västeuropa.

1.3 En översikt över de tekniska förutsättningar som gäller för distributionen av ljudradio- och televisionsprogram, inklusive möjligheten att »klyva» nuva— rande FM-kanaler. Av de tre nya kanalerna reserveras två för särskild rund- radio (kapitel 3.5) och en för stereo (kapitel 5.3).

2.1 Sammanfattning av de resultat som vunnits genom Sveriges Radios publik— undersökningar.

2.2 Redovisning för av utredningen genomförda, allmänna enkäter rörande ljudradions och televisionens framtid, samt av en särskild konferens för TV- frågor. (Specialenkäter redovisas i respektive kapitel.)

2.3 Diskussion av de grundläggande förutsättningarna för etermediemas verk- samhet samt av skilda värderingar, önskemål och förväntningar jämte principiellt hållna resonemang kring några av programpolitikens viktigaste frågor.

2.4 Diskussion om behovet av inre konkurrens inom Sveriges Radio, övervägan- den rörande skilda alternativ för konkurrens särskilt inom televisionen, rörande decentralisering allmänt samt produktion genom fristående svenska producenter. »Kanalkonkurrerw» mellan P 1 och P 2 i televisionen bedöms som olämplig och en form av »geografisk konkurrens» förordas.'

3.1 Redovisning av nackdelar med nuvarande förhållande mellan staten, Sve- riges Radio och telestyrelsen, och diskussion av olika alternativ till förändringar. Tanken på ett nytt organ »radiofullmäktige» avvisas och mera begränsade åt— gärder för att förbättra nuvarande förhållanden förordas. Treåriga finansplaner på trallande» basis införs för hela rundradioverksamheten, vari redovisas samt— liga intäkts- och kostnadsposter samt saldo och fondering. Sveriges Radio övertar från byggnadsstyrelsen ansvaret för uppförande av radio- och TV-hus samt ägan- derätten till dessa. Radionämndens storlek skärs ned och dess uppgift anpassas efter tillkomsten av ett programråd ( 3.2) och av särskild rundradio ( 3.5 ).

3.2 Sveriges Radio befrias från skattskyldighet och ombildas från bolag till stiftelse. Styrelsen nedskärs. De nuvarande intressenterna deltar även framdeles i styrelsen. Förslag till stadgar för Stiftelsen Sveriges Radio redovisas i bilaga 1. Ett programråd inrättas för att överta vissa uppgifter som nu åvilar dels styrel— sen för Sveriges Radio, dels radionämnden.

33 Sveriges Radios nuvarande organisation redovisas. Konsekvenserna för denna av utredningens förslag i olika kapitel sammanfattas. Särskilda förslag framläggs om inrättande av en befattning som biträdande radiochef, om tids- begränsning av förordnande för programchefer, om tillsättande av en planerings- och utvecklingsgrupp inom företaget, om organisations— och rationaliseringsspe- cialister, om en administrativ ordning inom programavdelninga—rna som tillåter förbättrad ekonomisk redovisning och delegering av ekonomiskt ansvar samt om upprättande av särskilda arbetslag (team) inom avdelningarna.

3.4 Personalfrågorna inom rundradion diskuteras och vissa synpunkter fram- förs på rekrytering av Sveriges Radios personal. Löne— och anställningspolitiken diskuteras liksom de aktuella och framtida utbildningsfrågorna.

3.5 Ett antal sändningsmöjligheter, främst för ljudrin men även för TV, som Sveriges Radio inte behöver, disponeras för helt nya ändamål, vilka benämns särskild rundradio. Ansvaret för den nya verksamheten skall åvila alla de orga- nisationer och myndigheter som erhåller tillstånd av Kungl. Maj:t. Tillståndet avser i varje enskilt fall den verksamhet som vederbörande organisation eller myndighet i övrigt bedriver. De nya kanalerna skall i huvudsak disponeras dels för undervisningsmyndigheter, dels för folkrörelser och andra organisationer. Verksamheten bekostas helt av tillståndsinnehavarna själva, och reklam blir inte tillåten. För förhyrningen av sändningstid betalas ersättning till televerket. För administration av den särskilda rundradion inrättas en sändningsnämnd. Ett förfarande för kontroll och för återkallande av tillstånd införs. De sannolika förhyrningskostnaderna dels för riksomfattande FM-nät (ljudradio), dels för lokala radio- och TV—stationer redovisas.

3.6 Vissa nyligen uppkomna problem rörande trådsändningar för radio och TV redovisas. Samarbete har förekommit med en särskild utredningsman på detta område. Denne har i samråd med radioutredningen utarbetat förslag till särskild radiolag, vilket inom kort framläggs separat.

4.1 Programverksamheten i TV fram till 1975 diskuteras och utförliga förslag lämnas. Ett program 2 startar våren 1968 med inledningsvis 15 tim/vecka. För programtidens utveckling framläggs tre alternativ, vilka för slutåret 1974/75 omfattar en programtid om totalt 85, 100 respektive 115 tim/vecka i båda kana- lerna. Medelalternativet förordas. Programtidens fördelning på olika produk- tionskategorier redovisas. Program 2 sammansätts vad avser egenproduktionen av bidrag producerade utanför Stockholm.

4.2 Som konsekvens av programförslagen redovisas behovet av produktions— resurser på olika orter. Nya TV-studior krävs i S:t E riksrnässan i Stockholm ( två), i Göteborg (tre) och i Illalmö (en). Samtliga nuvarande studior bibehålls. Den andra etappen av TV-huset i Stockholm behövs ej före 1975 enligt 100— timmarsalternatiuet. Frågan om decentralisering av studio-, OB- och filmproduk— tion diskuteras. För andra orter än Stockholm, Göteborg och zl/lalmö bör endast OB- och filmproduktion ifrågakomma. OB—enheter placeras i lllalmö och Umeå. Nya filmcentraler inrättas iFalun, Sundsvall, Umeå, Växjö och Örebro. Umeå får även filmstudio och centralmixer.

4.3 För distributionen av program 2 i TV krävs ett sändarnät som beräknas kosta 360 mkr. En utbyggnadsplan framläggs, enligt vilken P 2 vid starten når ca 65 procent av befolkningen samt inom ytterligare sju är ca 99 procent. Totalt torde 90 större och 175 slavstationer krävas.

4.4 Färg—TV allmänt, i andra länder och i synnerhet i Förenta staterna be— skrivs. Problem som är förknippade med införandet av färg—TV i Sverige disku— teras. Färgprogram börjar sändas under 1968/69 med en omfattning av 1—1,5 tim/dag. De expanderar sedan och förekommer i både P1 och P 2. Nuvarande sändarnät kan i princip användas. Under de första fem åren beräknas merkost— nader om totalt 60 mkr uppkomma. Den sannolika utvecklingen av allmänhetens mottagarköp diskuteras.

4.5 Kostnadsutvecklingen för TV—produktionen analyseras totalt och för skilda programkategorier. Faktorer som höjer kostnaderna diskuteras, liksom olika möjligheter att sänka dem. Man räknar å ena sidan med en årlig standard/röjning som motsvarar 3 procents kostnadspåslag varje är, å andra sidan med en netto— effekt av olika besparingsmöjligheter som 1975 uppgår till 10 procent. Kostna— derna för förslagen i föregående kapitel sammanfattas och en detaljerad kost- nadsprognos för de tre alternativen (i fast penningvärde) redovisas.

5.1 Ljudradions programuppgifter i TV-åldern diskuteras. I anslutning till skrivelsen den 26 juni 1963 föreslås en viss disposition av de tre riksprogrammen sedan sändarnätet för P 3 utbyggts. En klarare uppdelning av programuppgif— terna mellan de tre kanalerna sker. P1 spänner över de flesta smakriktningar, P 2 blir ett utpräglat minoritetsprogram som förlängs in på dagtid främst med seriös musik, P 3 övertar vissa underhållningsprogram från P 1 och används dess- utom för inplacering av långa sportsändningar m. m.

5.2 De nuvarande regionala radioprogrammen beskrivs och diskuteras. De en- skilda distriktens program utökas bl. a. med tidiga morgonsändningar. Samtliga distrikt får i princip sända lika länge, men där särskilda behov föreligger bör »subregionala» sändningar förekomma för bestämda, mindre områden. Nya distrikt bör organiseras för östra Svealand och för Gotland. Västra distriktet delas i ett västkust— och ett västgötadistrikt (huvudort Borås). Inkoppling i olika

riksprogram diskuteras. Den totala programvolymen redovisas och kostnadsbe— räkningar utförs.

5.3 Möjligheterna att anordna stereofoniska radiosändningar över en enda FM— kanal redovisas. Sådana sändningar påbörjas men får prägel av försökssänd- ningar, emedan t. v. inga nya programförbindelser anordnas utan befintliga re- servförbindelser utnyttjas.

5.4 Ljudradions lokalbehov diskuteras. Behovet av en stor musikstudio i Stock- holm samt av ett radiohus i Göteborg (redan tidigare förordade av utredningen) framhålls. Vad gäller distributionsnäten diskuteras möjligheterna att efter full- ständig utbyggnad av FM-näten nedlägga hela eller delar av AM-näten samt trådradion. De svaga AM—sändarna för P 2 nedläggs under 1960-talet, de svaga mindre AZlI-sändarna för P1 vid en senare, ej angiven tidpunkt. Om förnyad prövning bekräftar utredningens bedömning av de framtida mottagningsmöjlig— heterna nedläggs trådradion 1970.

5.5 Kostnaderna för utredningens förslag på ljudradioområdet sammanfattas.

6.1 Uppgiften att i radio och TV tillhandahålla allmän samhällsinformation diskuteras. En rad enskilda programområden genomgås, varvid rekommenda— tioner framläggs rörande bestämda projekt eller typer av program.

6.2 Programbehovet för syn— och hörselskadade, språkminoriteter m.m. disku— teras. Förslag till bestämda program och andra åtgärder framläggs.

6.3 De av utredningsgruppen för konsumentupplysning (AKU) framlagda för- slagen sammanfattas.

6.4 De av expertgruppen för utlandsverksamheten framlagda förslagen sam- manfattas.

7.1 Efter en historisk återblick diskuteras principerna för den allmänna rund- radions finansiering. Skattemedel bör inte användas annat än för specialuppgifter såsom skolprogram och utlandsverksamhet. Rundradioverksamheten baseras i framtiden på en enhetslicens, som erläggs endast av hushåll med TV-mottagare och som täcker även ljudradions kostnader. Detta system införs den 1 oktober 1967, varvid samtidigt de separata bilradiolicenserna avskaffas. Det nuvarande systemet för avskrivning av investeringar diskuteras men ifrågasätts inte. Sedan enhetslicensen införts redovisas intäkter, över— och underskott samt fonder ge- mensamt för ljudradio och TV. Vissa ytterligare inkomstkällor för rundradio dis- kuteras.

7.2 Kostnaderna för TV och ljudradio enligt tidigare kapitel sammanfattas och slås ut på antalet licensinnehavare. Beräkningar i fast penningvärde och med påslag för automatiska kostnadsökningar diskuteras. Finansplaner redovisas för

100—timmarsalternativet liksom för de två andra alternativen, tillsammans med ljudradion. Huvudalternativet kräver licenshöjningar (för enhetslicensen ) till 170 kr 1967, till 210 kr 1969, till 240 kr 1971 och till 270 kr 1973. Övergången till ett system med relativt täta licenshöjningar motiveras. Det påvisas att det totala licensbeloppet representerar en så gott som konstant andel av en industriarbetar— inkomst, samtidigt som programutbudet kraftigt ökar.

8.1 Bildnings- och undervisningsväsendets aktuella situation diskuteras med särskild hänsyn till de insatser som etermedierna kan göra. Erfarenheter från andra länder redovisas. Uppgifterna fördelas på två typer av åtaganden, näm- ligen utbildningsradio—TV som avser målinriktade studier, i regel anknutna till det reguljära undervisningsväsendet, samt studieradio-TV som närmast anknyter till det fria folkbildningsarbetet men även kan söka nya vägar. För den förra typen anlitas i stor utsträckning särskild rundradio, och i de fall program sänds genom Sveriges Radio betalas dessa med särskilda anslag och inte med licensme- del. Den senare typen av program faller däremot inom Sveriges Radios allmänna programansvar.

8.2 Förslag från delegationen RUSKO rörande skolprogrammen sammanfattas. Enkäter och andra undersökningar beträffande utbildningsradio-TV redovisas, särskilt vad avser undervisningen på universitetsnivå. Planerade och tänkbara försöksprojekt diskuteras. Ytterligare försöksprojekt bör avse akademisk kurs i pedagogik (ljudradio och TV), gymnasiekurs i engelska (ljudradio, korrespon— densundervisning), akademisk undervisning i fysik (TV). Sveriges Radios upp- gifter på längre sikt avser främst TV, emedan där inga andra riksomfattande sändarnät står till förfogande. Praktiska aspekter på radio- och TV-undervisning inom den särskilda rundradions ram diskuteras närmare, däribland särskilda universitetsstationer och sluten-krets-anläggningar för TV.

8.3 Förutsättningarna för gamla och nya studieformer diskuteras. Språkkur- serna utvidgas i framtiden. Genomförda undersökningar och enkäter kring folk— bildningsprogrammen samt ett försöksprojekt med regional radioskola redovisas. En expansion sker beträffande folkbildningsprogram (även för studiecirklar) inom Sveriges Radio. En helt ny verksamhetsform inom studie-TV benämnd »TV—högskolan» introduceras. Programmen sänds i P 2 måndag—fredag kl. 18— 20 med repriser i P 1 på andra tider. Programinriktningen diskuteras utförligt. Den avser även estetiska bildningsuppgifter. Organisationsfrågor och kostnads- konsekvenser diskuteras. Nya avdelningar upprättas inom Sveriges Radio, pro- duktionsstandarden motsvarar den för Sveriges Radios egenproduktion genom— snittliga men kostnaderna hålls nere genom de långa serierna.

9.1 Utredningsuppgiften beträffande forskning om radio och TV diskuteras. Hittillsvarande insatser i Sverige redovisas, vad avser säväl etermedierna som några angränsande områden.

9.2 Forskning om radio och TV i andra länder redovisas utförligt, uppdelad på olika ämnesområden eller discipliner.

9.3 Behovet av forskning om radio och TV i Sverige diskuteras på olika ämnes- områden.

9.4 Sveriges Radio bör lämna visst praktiskt stöd åt forskning om radio och TV. Diskussionsvis framförs även förslag om hur sådan forskning jämte undervisning kan infogas i universitetsorganisationen: först forskardocenturer, sedan särskilda massmedieinstitut, slutligen ett nytt universitetsämne »massmediekunskap».

Bilagor

I bilagor framläggs följande förslag:

1 a Stadgar för Stiftelsen Sveriges Radio

1 b Motiv för stadgarna

1 0 Ny beredskapsöverenskommelse mellan staten och Sveriges Radio 2 Instruktion för programrådet

3 Instruktion för radionämnden

6. Utbyggnadsplan för UHF-nät (för televisionens P 2)

Förkortningar och facktermer

Förkortningar

AM Amplitudmodulering, metod att på radiovåg (bärvåg) överföra program. Används bl.a. för ljudradio (långvåg, mellanvåg och kortvåg) samt för TV (bildsignalen).

FM Frekvensmodulering, annan metod för samma syfte. Används bl. a. för ljudradio (ultrakortvåg) samt för TV (ljudsignalen).

Hz Hertz, mått på radiovågors frekvens uttryckt i svängningar per sekund. 1 kHz

: 1 000 sv/sekund, 1 hin = 1 miljon sv/sekund. kHz Kilohertz. KV Kortvåg. kW Kilowatt (här mått på sändarstationers utstrålade effekt). LV Långvåg. MHz Megahertz. Mkr Nliljoner kronor. MV Mellanväg. OB Outside Broadcasting, TV—sändning med elektronkameror från annan plats än en studio.

UHF Ultra High Frequency, en del av ultrakortvågsbandet. UKV Ultrakortvåg. VHF Very High Frequency, en del av ultrakortvågsbandet.

Facktermer (däribland några av utredningen introducerade)

Broadcasting, engelsk term för rundradio. Educational broadcast-ing (radio, television), engelska termer för bildnings— och undervis- ningsverksamhet i radio och TV. Effekt, åsyftar i regel sändarstations utstrålade effekt. Egenproduktion, program vilka producerats av det programföretag som utsänder dem. Frekvens, radiovågs svängningstal, används (vid sidan av våglängden) som bestämning av var inom våglängdsbanden en station återfinns. Fri produktion, utredningens term för radio— och TV-program som producerats inom det land där de utsänds men ej av programföretaget självt utan av frilansar, speciella före- tag, filmbolag etc. Geografisk konkurrens, en form av »inre konkurrens» inom Sveriges Radio som baseras på decentralisering och betydande självständighet för producenterna på skilda orter. Kamerakedja, elektronisk TV-kamera (s.k. livekamera) jämte till denna hörande kontroll- enheter.

Kanal, sändningskanal, det avsnitt av ett våglängdsband som används för en radio- eller TV—sändare och vars bredd (bandbredd) bestäms av tekniska. krav. Kanal, programkanal, ett riksprogram i radio eller TV. Kanal/conkurrens, en form av »inre konkurrens» inom Sveriges Radio som innebär att olika programkanaler i sin helhet tävlar mot varandra under självständig ledning. K oaaialkabel, nyare form av kabel med större kapacitet än äldre typer. Kompatibilitet, »förenlighet». Används om färg-TV för system som tillåter att färgprogram tas emot (i svart-vitt) på vanliga mottagare och att svart-vita program tas emot på färgmottagare. Används om radiostcreofoni för system som tillåter att stereoprogram tas emot (utan stereoeffekt) på vanliga mottagare och att vanliga program tas emot på stereomottagare. Live, liveproduktz'on, engelsk term för produktion av TV-program medelst elektronkame- ror (till skillnad från filmproduktion). Termen »live» betecknar även bandade TV— program producerade på detta sätt. Network, amerikansk term för riksomfattande programbolag. Programförbindelser, överföringsförbindelser för ljudradio- och TV-program. Häri ingår bl.a. koaxialkablar, radiolänklinjer och telesatelliter. Programråcl, av utredningen föreslaget organ för rådgivning om kommande program för Sveriges Radio. Radiohögskolan, av utredningen föreslagen beteckning för nuvarande Radioskolan. Radiolänkar, förbindelser för trådlös överföring med riktad strålning av radio- och TV— program, telefonsamtal m.m. Radionämnd, enligt utredningens förslag förändrat organ för kontroll i efterhand av att utsända program motsvarat vissa regler. Regionalprogram (radio, television), program som utsänds endast" över del av landet. Program över en enda station kallas ibland lokalprogram. Regional produktion av pro- gram för utsändning i riksprogramkanal beskrivs som decentralisering. Renodlingsprincipen, fördelning av programstoffet mellan samtidiga programkanaler på sätt som ger dessa klara karaktärsskillnader. Rundradio (internationellt broadcasting, service de radiodiffunon), ljudradio- och televi- sionssändningar som är avsedda att mottagas av en större allmänhet. Flertalet radio- sändningar är av annan natur, såsom radiotelegrafi, fartygsradio etc. Scanner, filmscanner, apparat för TV-sändning av filmer. Slavstation, ljudradio- eller TV-station som uppfångar sändning från annan station direkt (ej via programförbindelse) och återutsänder den. Används ofta för ett begränsat om- råde, vilket av topografiska skäl inte erhåller tillfredsställande mottagning på. annat sätt. Station, (här) anläggning för utsändning till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Består främst av sändare (används ibland som synonym för station) med den nödvän— diga elektroniska utrustningen samt antenn. Stereofoni, utsändning av ljud över två kanaler för att erhålla riktningsverkan hos ljudet. Studieradio-TV, av utredningen föreslagna programtyper som på ett ambitiöst plan och i serieform erbjuder studiemöjligheter utan målinriktning (examen el. dyl.) och som avses för en bred allmänhet.

Subregionala program, av utredningen föreslagna program som utsänds för endast en del av en region (med region avses ett av Sveriges Radios distrikt). Sändningsnämnd, av utredningen föreslaget administrativt organ för särskild rundradio.

Särskild rundradio, av utredningen föreslagna nya typer av programverksamhet i radio och TV utanför Sveriges Radios ram. Team, teknisk arbetsgrupp för inspelning av TV—program (liveteam i studio eller vid OB; filmteam); även grupp av programproducenter. T rådradio, trådsändning, överföring av ljudradio- eller televisionsprogram som är bundna vid särskilt anordnade ledare. I de fall sändning kan mottagas av en större allmänhet föreslås den av utredningen bli jämställd med motsvarande form av trådlösa sändningar (rundradio). TV—högskolan, av utredningen föreslagen benämning på huvuddelen av programverksam- heten inom studie-TV. Utbildningsradz'o—TV, utredningens benämning på befintliga och framtida former av pro- gram i anslutning till målinriktade studier (examen el. dyl.), i regel inom ramen för det reguljära undervisningsväsendet. Hit. hör skolradio-TV liksom radiokursen i statskunskap ( : universitetsradio) . Videobandspelare, professionell anordning för inspelning och återgivning av TV-program från studio eller OB, eller från utlandet. De bandspelare för konsumentbruk som nu börjar marknadsföras benämns av utredningen TV—ba'ndspelare. Våglängd, används (vid sidan av frekvensen) som bestämning av var inom våglängds- banden en station återfinns. Växlingsprincipen, fördelning av programstoffet mellan samtidiga programkanaler på sätt som tillåter samma slags stoff att förekomma i olika kanaler växelvis.

Inledning

Direktiv angående ljudradion den 30 december 1959

Enligt en mellan svenska staten och Sveriges Radio aktiebolag träffad överenskommelse, som godkändes av Kungl. lt'Iajzt den 15 maj 1959 och gäller i första hand intill utgången av juni 1964, skall bolaget handha rundradions programverksamhet, medan rundradio- verksamheten i övrigt, omfattande bl.a. distribution av programmen, skall ombesörjas av televerket. Bolaget tillförsäkras ensamrätt att bestämma vilka rundradioprogram som skall utsändas över svenska sändare samt att inom landet producera dessa program. Överens— kommelsen innefattar vidare bl. a. vissa allmänna huvudlinjer för programverksamhetens bedrivande. Rörande kostnaderna stadgas att bolaget äger varje år av radiolicensmedel utfå det belopp, som Kungl. Maj :t finner vara erforderligt för programverksamheten.

Ifrågavarande avtal överensstämmer i sina huvuddrag med tidigare i ämnet träffade överenskommelser, av vilka den senaste ingicks år 1947.

Under de snart fyra decennier, som rundradioverksamhet bedrivits i landet, har vid flera tillfällen statliga utredningar tillsatts för att klarlägga riktlinjerna för radioverksamheten i olika avseenden. Jag vill här erinra om 1933 och 1943 års rundradioutredningar, den år 1952 tillsatta dubbelprogramutredningen samt 1951 och 1956 års televisionsutredningar. Vad utredningarna föreslagit har sedermera i erforderliga delar av Kungl. Maj:t under— ställts riksdagens prövning och sålunda. legat till grund för statsmakternas ställningstagan- den till de allmänna riktlinjerna för rundradioverksamhetens utbyggande, organisation och bedrivande.

Enligt gällande principer för ljudradiorörelsens finansiering skall av licensmedlen be- stridas såväl de löpande utgifterna för produktion och distribution av programmen som utgifterna för omedelbar avskrivning till 100 % av investeringarna i ljudradioanläggningar och radiohus. Överskott, som kan uppstå Vissa år, reserveras för ljudradiorörelsens behov under andra år, då de löpande inkomsterna ej förslår till att täcka utgifterna.

Licensavgiften uppgår sedan den 1 juli 1957 till 30 kr. I samband med att statsmakterna fastställde denna avgift uttalades, att någon ytterligare höjning av avgiften i början av 1960—talet — i enlighet med vad Sveriges Radio i då. föreliggande anslagsframställning förutsatt — icke borde ställas i utsikt. Rörelsen borde i stället anpassa sig inom den in- komstram, som den nya licensavgiften i förening med den fortgående ökningen av licens- antalet kunde ge. Endast om förändringar i penningvärdet, som mera väsentligt avvek från vad Sveriges Radio kalkylerat med, skulle inträffa, borde frågan om licensavgiftens storlek tas upp till omprövning. Utrymmet inom ramen för licensinkomsterna och den inbördes avvägningen de olika behoven emellan finge alltså bli bestämmande för takten i utvecklingen av rörelsens olika grenar. Vidare förutsattes för att erforderlig stadga skulle ernås i tillämpningen av självfinansieringsprincipen, att kostnaderna för kortvågssänd- ningar till utlandet, skolradio, väderleksrapporter och fria blindlicenser alltjämt skulle be— stridas av licensmedel (prop. 1957, bil. 27 p. 3; SU 9; Rskr 140).

Vid utgången av budgetåret 1958/59 visade ljudradions specialbudget ett ackumulerat överskott om 17,6 mkr. Dessutom redovisades en fordran på televisionsrörelsen uppgående till 2,6 mkr. Samtidigt fanns i bokföringen upptaget ett icke avskrivet värde av 11,4 mkr

på televerkets investeringar för ljudradioändamål från tiden före specialbudgetens in- förande den 1 juli 1957.

Enligt en i telestyrelsens och Sveriges Radios anslagsframställningar för budgetåret 1960/61 framlagd prognos beräknas förutnämnda överskott om tillhopa (17,6 + 2,6) 20,2 mkr stiga under budgetåret 1959/60 till 25,1 mkr. Därefter förväntas det ackumu- lerade överskottet successivt nedgå, så. att vid utgången av budgetåret 1963/64 en brist om 3,2 mkr skulle föreligga. Detta underskott beräknas därefter successivt öka.

Prognosen har sedermera av telestyrelsen och Sveriges Radio justerats så, att dels in- komsterna uppräknats med hänsyn till den inverkan på licensökningen, som kan väntas av den särskilt starka ökningen inom vissa åldersgrupper av landets befolkning under 1960- talet, dels vid angivandet av investeringskostnadema för radiohuset fråndragits ett belopp av 8 mkr, som Sveriges Radio ansett böra belasta televisionens budget. Enligt denna justerade prognos skulle ljudradiobudgeten balansera för den närmaste tioårsperioden.

I skrivelse den 24 oktober 1959 med förslag till ändringar i kungörelsen den 23 maj 1958 (nr 231) angående rätt att innehava radiomottagningsapparat har telestyrelsen förordat bl.a., att nu gällande särskilda licensskyldighet för radiomottagningsapparat i bil skall upphöra med utgången av juni 1960. Inkomsterna av licenserna för apparater i bilar beräknas f.n. uppgå till 8 mkr per år. Bortfallet av dessa inkomster skulle leda till att ljudradiobudgeten under budgetåret 1962/63 enligt den justerade prognosen kom att visa ett ackumulerat underskott om 7,6 mkr. Underskottet skulle sedan successivt stiga till 70 a 80 mkr år 1970. För att kompensera inkomstbortfallct skulle enligt telestyrelsen en generell höjning av den allmänna ljudradiolicensavgiften med 5 kr till 35 kr behöva vid— tagas under budgetåret 1961/62. Telestyrelsen anser emellertid det vara att föredraga, om man kunde uppskjuta avgiftshöjningen ytterligare några är, exempelvis till budgetåret 1964/ 65. Ljudradion skulle i så fall under budgetåren 1962/63—1964/65 behöva låna totalt ca 30 mkr för att täcka de underskott, som tillfälligt skulle uppstå. Styrelsen förordar, att televisionsrörelsen försträcker dessa lånemedel.

I ett vid telestyrelsens framställning fogat yttrande har Sveriges Radio avstyrkt, att den särskilda licensskyldigheten för radiomottagningsapparat i bil avskaffas.

Enligt min mening är utvecklingen av ljudradions ekonomi ägnad att inge oro för fram- tiden. Antalet licenser utgör f.n. omkring 2,6 milj. och uppgår därmed till sådan storlek, att licensantalet endast mycket långsamt stiger. Därmed blir också den årliga automatiska ökningen av ljudradions inkomster starkt begränsad. Utgiftema däremot har en påtagligt ökande tendens. Den gynnsammaste av de framlagda prognoserna, vilka bygger på oför- ändrade licensbestämmelser, visar visserligen balans i ljudradions ekonomi under en tio- årsperiod, men enligt min mening är denna prognos icke realistisk. Inkomsterna synes mig från dagens utgångspunkt vara väl optimistiskt beräknade. De i prognosen ingående ut— gifterna torde däremot ha underskattats. Bl. a. synes kostnaderna för radiohuset i Stock— holm komma att uppgå till ett betydligt högre belopp än vad som upptagits i prognosen.

Därest förslaget om att avskaffa den särskilda licensskyldigheten för radiomottagnings- apparat i bil genomföres, skulle följden bli mycket betydande underskott i rörelsen, vilka måste kompenseras med en generell licenshöjning. Även om skäl kan anföras för förslaget att radiomottagningsapparat i bil skall i licenshänseende vara likställd med övriga radio- mottagningsapparater i licensinnehavarens hushåll, är jag med hänsyn till de ekonomiska. konsekvenserna icke för närvarande beredd att förorda en sådan åtgärd.

Vid en bedömning av ljudradiorörelsens framtida utformning måste televisionens ut- veckling i hög grad beaktas. Antalet televisionslicenser uppgår f.n. till ca. 600 000. En snabb utbyggnad av televisionens sändningsnät är beslutad och inom några få år kommer så gott som hela landets befolkning att ha tekniska möjligheter att ta emot televisions- program. Licensantalet kan beräknas komma att ytterligare stiga mycket snabbt. Redan mot slutet av 1960—talet kommer sannolikt televisionen att bli var mans egendom i värt

land. Att allmänhetens vanor i fråga om att lyssna. på ljudradio kommer att påverkas härav torde vara obestridligt.

Mot bakgrunden av det anförda synes mig tidpunkten vara inne för en ny utredning rörande ljudradions framtidsproblem. Utredningen bör ha till främsta uppgift att göra ett mera långsiktigt bedömande av de huvudlinjer efter vilka programverksamheten bör ut- formas samt att ge underlag för ett ställningstagande till de frågor av större ekonomisk räckvidd beträffande nämnda verksamhet, som statsmakterna kan väntas bli ställda inför under de närmaste åren. Denna allsidiga undersökning torde lämpligen böra ske genom att en särskild, statlig utredning tillsättes för ändamålet. Utredningen bör enligt min mening ha i huvudsak parlamentarisk sammansättning.

Vad först angår frågan om huvudlinjerna för verksamheten torde utredm'ngen söka klargöra, vilka uppgifter som ljudradion bör ha under förutsättning av en mera fullständig utbredning av televisionen; med andra ord hur ljudradions programverksamhet hör av- vägas i förhållande till televisionens. Som underlag för bedömningen i detta hänseende bör erfarenheter inhämtas från andra länder, där televisionen är mera allmänt utbredd och där förhållandena är i stort sett likartade med våra, men även opinionsundersökningar inom landet bör kunna ge ledning. En översiktlig plan bör läggas fram med syfte att belysa bl. a. vilka allmänna typer av program, som är bäst ägnade för ljudradion i »televisions- åldern». Vidare bör övervägas huruvida en modifikation bör ske av den i 4 5 2 mom. i gällande överenskommelse mellan staten och Sveriges Radio avsedda avvägningen mellan å ena sidan riksprogrammen och å andra sidan lokala och provinsiella program. Till de spörsmål, som bör särskilt uppmärksammas, hör även omfattningen av ljudradions pro- gram 2 i framtiden. Utredningen bör också undersöka möjligheterna att i större utsträck- ning än f.n. sända program i svensk ljudradio från andra länder och i synnerhet från våra nordiska grannländer.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att Sveriges Radio i skrivelse den 2 juni 1959 hemställt om en utredning rörande riktlinjerna för bolagets deltagande i den till utlandet riktade svenska upplysningsverksamheten. I remissutlåtanden över framställningen har en sådan utredning allmänt tillstyrkts. För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att ifrågavarande spörsmål bör närmare övervägas. Detta synes mig böra ske genom den av mig förordade sakkunnigutredningen, lämpligen efter undersökningar av en särskild expert- grupp. I denna del bör samråd ske med den av chefen för handelsdepartementet tillkallade utredningen angående samverkan mellan organen för upplysningsverksamhet i utlandet.

Vid utredningen bör ljudradions uppgifter under beredskap och i krig uppmärksammas. Såsom jag förut nämnt bör en av utredningens huvuduppgifter vara att utarbeta och framlägga ett underlag för statsmakternas framtida ställningstaganden till frågor av större ekonomisk räckvidd beträffande ljudradioverksamheten. Härvid bör de huvudfaktorer, som påverkar ljudradiorörelsens ekonomi, göras till föremål för en granskning. Utredningen har bl.a. att söka bilda sig en uppfattning om den nuvarande kostnadsnivån för program- produktionen och den ekonomiska undersökningen bör uppläggas med hänsyn härtill. Vidare torde övervägas föreliggande planer i fråga om radiohusets tredje etapp samt sär- skilda radiohus i Göteborg och på andra platser i landet. Utredningen bör vara oförhind— rad att jämväl upptaga kostnaden för programmens distribution till granskning.

Vid sin prövning av ljudradions ekonomi bör utredningen såsom ett huvudalternativ utgå ifrån att drift— och investeringsutgifterna icke bör överstiga en utgiftsram, som mot- svaras av nuvarande licensavgift. Utredningen bör också grunda sina överväganden på. att ljudradiorörelsens och televisionsrörelsens ekonomiska förhållanden även för framtiden skall hållas åtskilda.

I utredningsuppdraget bör vidare ingå att överväga frågan om bilradiolicenserna även- som de spörsmål i övrigt rörande licensbestämmelsernas utformning, som utredningen kan finna skäl upptaga till prövning.

Under utredningsarbetets gång bör samråd äga rum med styrelsen för Sveriges Radio och telestyrelsen. Jag förutsätter, att utredningen bl.a. anlitar den expertis inom olika områden, som finns samlad inom Sveriges Radio. Det torde åligga telestyrelsen och andra statliga myndigheter att lämna erforderliga uppgifter för utredningsarbetet. Vad gäller Sveriges Radio utgår jag ifrån att företaget medverkar i utredningsarbetet och lämnar möjlighet till den insyn i företaget, som utredningen finner erforderlig för fullgörandet av sitt uppdrag.

Utredningen synes böra bestå av högst sju ledamöter. Avslutningsvis vill jag betona, att den av mig föreslagna utredningen i likhet med 1943 års rundradioutredning avser ett program på relativt lång sikt för ljudradions utveckling. Såsom uttryckligen framhölls i direktiven för 1943 års utredning kan det icke bli fråga om en i detalj gående planläggning utan endast om riktlinjer i stora drag, avsedda att tjäna till allmän vägledning för verksamhetens bedrivande.

Direktiv angående televisionen den 16 november 1962

Vid min anmälan av frågan rörande televisionens medelsbehov för budgetåret 1962/63 (prop. 1962: 120) anförde jag, att enligt min mening tiden nu vore inne att ta upp mera långsiktiga överväganden beträffande televisionen. Frågan om televisionens framtida ut- veckling i vårt land borde sålunda göras till föremål för utredning. Denna borde i första hand sikta till en ekonomisk långtidsplan, som kunde läggas till grund för statsmakternas ställningstaganden rörande televisionens anslagsfrågor. Jag erinrade i sammanhanget om att frågan om riktlinjerna för ljudradions framtida utveckling överlämnats till en sakkun- nigkommitté med i huvudsak parlamentarisk sammansättning —— 1960 års radioutredning. Då. enligt min mening de båda medias framtid lämpligen borde bedömas i ett samman— hang, ansåg jag, att jämväl spörsmålet om televisionens utveckling borde överlämnas till radioutredningen. Frågan om de närmare direktiven för utvidgningen av radioutredningens uppdrag förklarade jag mig ha för avsikt att vid senare tidpunkt anmäla för Kungl. Maj:t. hiitt uttalande om utvidgning av radioutredningens uppdrag till att omfatta även tele- visionens utveckling lämnades av riksdagen utan erinran.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om tilläggsdirektiven för 1960 års radioutredning till fortsatt behandling. Härvid ämnar jag först beröra televisionens allmänna betydelse i dagens svenska samhälle samt ange min grundsyn på detta mediums utnyttjande och den närmare målsättningen för den framtida verksamheten. Därefter kommer jag att redogöra för min uppfattning om de huvudlinjer, som bör följas vid televisionens fortsatta utbygg- nad i vårt land. Efter att ha redovisat en överslagskalkyl över televisionsbudgeten för tiden fram till år 1970 går jag över till att behandla dels frågan om vi skall ha ett eller flera programproducerande företag och dels frågan om någon form av reklamfinansiering bör införas för svensk television. Avslutningsvis avser jag att göra en sammanfattning av mina synpunkter och förslag i de aktuella, mera väsentliga televisionsfrågorna.

Efter en dynamisk utveckling under några få år har televisionen kommit att spela en allt viktigare roll i det svenska samhället. Vi saknar ännu en på vetenskaplig forskning grundad analys i vårt land av televisionens inverkan på de enskilda människorna och sam— hället i dess helhet. Men allt tyder på att televisionens stora spridning tillsammans med dess suggestiva kraft gör den till en mycket viktig faktor när det gäller påverkan av värderingar och normer och attitydbildningen i samhället. Rätt använd är televisionen ägnad att skapa vidare vyer, en bredare kulturmiljö och ett rikare mått av upplevelser för sin publik. Televisionen har visat sig äga en överlägsen förmåga att uppfånga och åter- spegla nuets händelser. På ett i jämförelse med andra massmedia mera omedelbart sätt kan televisionen lämna information om händelser och förhållanden i vårt eget land och utanför dess gränser. Den är också ett effektivt instrument för upplysning i samhällsfrågor

och ett lämpligt forum för debatt i sådana frågor. Vidare kan den förmedla kulturella och konstnärliga värden direkt till hemmen. Den når därvid en mångfaldigt större krets än något annat medium med undantag möjligen för ljudradion, som den emellertid vida över- träffar i fråga om uttrycksmedel. Icke minst har televisionen stora möjligheter att bjuda sin publik avkoppling och förströelse.

Frågan om televisionens inriktning och omfattning kan överhuvudtaget ses som ett väsentligt led i strävandena att skapa vidgade möjligheter för människorna att ge den ökade fritiden ett rikare och mer nyanserat innehåll.

För människor, som står vid sidan av arbetslivet eller som på grund av ålderdom eller till följd av sjukdom eller annat handikap har sin rörelseförmåga begränsad, ger televisio— nen unika möjligheter till en stimulerande kontakt med aktuella händelser och kultur- företeelser i samhället och erbjuder avkoppling och förströelse.

Televisionens utnyttjande spänner i dag över ett brett register. Det finns all anledning antaga, att dess användningsområde kommer att ytterligare vidgas. Man kan erfarenhets— mässigt räkna med att utvecklingen successivt kommer att leda till nya framsteg på tek- nikens och andra områden, som möjliggör ett ännu effektivare och intensivare utnyttjande av televisionen.

Genom den teletekniska utvecklingen har numera avsevärt ökade möjligheter öppnats för televisionen i vårt land. På en internationell våglängdskonferens sommaren 1961 har nämligen Sverige tilldelats sändarkanaler på ultrakortvågsbanden IV och V. Dessa kanaler kan disponeras för utom förbättring av mottagningen av det nuvarande programmet sändning av ytterligare två program, som var för sig täcker hela landet. Frågan om färgtelevisionen har däremot ännu icke fått någon slutgiltig teknisk lösning för de euro— peiska länderna. Den studiegrupp inom den internationella rådgivande radiokommittén, som arbetar med frågan om en internationell standard för färgtelevision, har ännu icke ansett sig kunna göra någon rekommendation i fråga om val av färgsystem. Sannolikt kommer någon dylik rekommendation icke att göras, förrän man genom fältförsök skaffat. sig erfarenheter av de två system, som valet gäller. När systemfrågan i sinom tid blivit löst, har man grundad anledning räkna med en relativt snabb utbyggnad av färgtelevisionen i vissa europeiska länder.

Mot bakgrund av vad jag förut allmänt anfört om televisionens möjligheter och upp- gifter anser jag det angeläget, att en fortsatt utbyggnad av televisionen i vårt land nu planeras och successivt genomföres i den takt våra resurser medger. Vid den utbyggnad av televisionen, som jag sålunda förordar, synes det mig vara av vitalt intresse att detta mediums positiva egenskaper på bästa möjliga sätt tillvaratages.

Programpolitiken bör utformas med tanke på televisionens centrala ställning i landets kultur- och samhällsliv. Programverksamheten bör i sina huvuddrag vila på samma grund- uppfattning, som utgör ledmotivet för samhällets insatser exempelvis inom kulturliv samt ungdomsvård och annan social verksamhet. Garantier bör därför finnas mot en utveckling av televisionen i förflackande riktning. Vid övervägandena i olika frågor, som rör televi— sionen, måste enligt min mening dessa synpunkter väga mycket tungt.

En mycket stor del av televisionens program syftar i första hand till att bereda publiken avkoppling och förströelse. Det gäller en mycket vid sektor som sträcker sig från mer anspråksfull teater och film till lättillgänglig familjeunderhållning. Självfallet finns även inom denna sektor av programproduktionen ett betydande utrymme för konstnärliga ambitioner. Publikens inställning i fråga om dessa lättare program varierar emellertid starkt mellan olika grupper. På vissa håll har den negativa reaktionen varit så stark, att dessa programs existensberättigande överhuvudtaget ifrågasatts. En sådan snäv program— politisk linje kan dock enligt min mening inte godtagas. Även på program av denna kate- gori måste givetvis ställas kravet att de skall fylla rimliga anspråk på stilkänsla och god smak och att skälig hänsyn skall tagas till att en del av publiken särskilt barnen är

lättpåverkad. Med en sådan uppläggning har dessa inslag en väsentlig uppgift att fylla inom den totala programproduktionens ram.

Vid televisionens fortsatta utbyggnad bör enligt min uppfattning en riktpunkt vara att ge publiken möjlighet till ett bredare och rikare programval. Redan genom den succes- sivt ökande sändningstiden ges en ökad valfrihet för televisionspubliken. Programverksam- heten kan med längre sändningstid göras allt rikare nyanserad. Vidare kan utrymme be- redas för sådana inslag, som främst intresserar minoriteter inom publiken. Vid förlängning av sändningstiden i nuvarande program ökas självfallet förutsättningarna för allmänheten att kunna välja och sovra bland de olika programpunkterna. Å andra sidan har en avse- värd del av televisionspubliken möjlighet att se television endast under en begränsad tid, huvudsakligen på kvällen. Denna del av publiken tillförsäkras en högre grad av valfrihet först när den erbjudes tillfälle att välja mellan olika program, som sändes samtidigt och tillika i väsentlig mån skiljer sig från varandra till karaktären. Detta förhållande måste enligt min mening tillmätas avgörande betydelse när det gäller att fastlägga de närmare riktlinjerna för den utbyggnad av televisionen, som bör komma till stånd. Huvudända- målet med denna utbyggnad bör därför vara att erbjuda televisionspubliken det större mått av valfrihet, som tillgång till ett dubbelprogram innebär.

I överensstämmelse med vad jag här anfört föreslår jag, att förberedande åtgärder nu vidtages för att införa ett andra televisionsprogram i vårt land. Vissa detaljåtgärder, som kan sägas ingå såsom ett led i ett dylikt förberedelsearbete, har visserligen redan beslutats, exempelvis försökssändning i mindre skala på. tilldelad frekvens inom band IV. Vad som nu bör igångsättas är emellertid en allsidig utredning av alla de frågor, som hänger samman med en utbyggnad av televisionen enligt de huvudlinjer, som jag till en del angivit i det föregående och i övrigt kommer att förorda i det följande.

En av utredningens primära uppgifter bör vara att utarbeta en plan för sändningstidens längd före och efter dubbelprogrammets införande. Utredningen bör vidare, sedan erfor- derliga detaljundersökningar i olika avseenden genomförts, framlägga förslag om vid vilken tidpunkt ett andra televisionsprogram bör startas och hur tillgänglig programtid bör för— delas mellan de två programmen. liled anknytning härtill bör en plan för utbyggnaden av distributionsnätet för det andra programmet utarbetas. Planen bör gå ut på en successiv utbyggnad över hela landet i den takt tillgängliga resurser medger. En av kostnadsskäl begränsad utbyggnad till enbart de tättbefolkade delarna av landet bör inte ifrågakomma.

I samband härmed torde utredningen få bilda sig en uppfattning om programsamman- sättningen i mycket grova drag och överväga den lämpliga fördelningen mellan program av olika typ liksom mellan program, som produceras inom landet, och inslag av nordiskt eller eljest utländskt ursprung. Denna senare fråga är bl. a. av stor ekonomisk betydelse, eftersom den egna produktionens omfattning på ett avgörande sätt dimensionerar de behövliga personella och materiella resurserna. Avvägningen i stort mellan ljudradions och televisionens program omfångs— och innehållsmässigt hör även till de frågor som bör prövas i sammanhanget.

En viktig uppgift, som bör anförtros utredningen, är att överväga televisionens framtida användning i undervisningens och bildningsarbetets tjänst. Denna sektor av mediets användningsområde benämner jag i det följande utbildningstelevisionen.

Programverksamhet av här avsett slag (educational television) spelar redan nu en be— tydelsefull roll i Förenta Staterna vid sidan av den kommersiella programproduktionen. I Italien sker en ambitiös insats i bottenskolans tjänst (Telescuola). I Frankrike har tele— visionen nyttjats i utbildningens tjänst sedan 1952 och bl.a. använts som ett hjälpmedel i den tekniska undervisningen. I andra länder liksom inom vissa internationella organisa- tioner, exempelvis OECD, undersöker man möjligheterna att använda televisionen som ett led i den allmänna strävan att i betydligt högre grad än hittills utnyttja tekniska hjälp- medel i undervisningen. De hittills vunna allmänna erfarenheterna tyder på. att televisio-

nen på utbildningens område är ett instrument med vittomfattande och flexibel avändbar— het, som sträcker sig från helt elementär undervisning till avancerad utbildning inom speciella fack.

För vårt lands del talar starka skäl för att vi söker utnyttja televisionen för utbildnings— ändamål i vida större omfattning än den f.n. försöksvis bedrivna skoltelevisionen, som hittills i huvudsak varit inriktad på att stödja undervisningen i grundskolan. Det bör därför klarläggas i vilken utsträckning televisionen lämpligen bör användas såsom stöd för undervisningen i grundskolan, yrkesskolor, gymnasier samt andra högre skolor och utbild— ningsanstalter samt, inte minst, som ett aktivt hjälpmedel inom det fria folkbildnings- arbetet. Utredningen bör överväga den framtida omfattningen, inriktningen och organisa- tionen av en sådan utbildningstelevision i vårt land.

Jag förutsätter, att utredningen — såsom redan skett beträffande skolradion för de närmare undersökningarna rörande utbildningstelevisionen till sig knyter en eller flera grupper av experter från berörda intresseområden.

En annan väsentlig fråga beträffande programverksamheten, som bör ägnas särskild uppmärksamhet, är konsumentupplysningen. Bland annat med hänsyn till den utveckling mot ett bredare varusortiment, som pågår inom produktionen och handeln, framträder ett allt större intresse från både konsument- och producenthåll av en konsumentupplys- ning, som är i verklig mening informativ och vederhäftig samt i övrigt så upplagd, att den tillvinner sig respekt och intresse. På grund av televisionens möjligheter att på ett åskåd— ligt och instruktivt sätt meddela fakta kan detta medium uppenbarligen göras till ett värdefullt instrument i strävandena att skapa en effektiv konsumentupplysning. De er- farenheter, som hittills gjorts i Sverige visar också att konsumentupplysning i televisionen i de fall den utformats efter mediets speciella förutsättningar, kan nå mycket goda resul- tat. Det är därför angeläget att radioutredningen närmare undersöker möjligheterna att vidga konsumentupplysningen i televisionen och framlägger konstruktiva förslag till ut— formningen av en sådan programverksamhet. Utredningen bör härvid pröva olika möjlig- heter till nyorientering av denna verksamhet. Under sitt arbete bör utredningen samråda med bl. a. statens organ för konsumentupplysning och sammanslutningar företrädande nä— ringslivet och konsumenterna. I mån av behov bör till utredningen knytas särskild expertis för utförande av specialundersökningar.

Den hittillsvarande programverksamheten i television har ofta kritiserats för att vara alltför huvudstadsbetonad. Denna kritik kan enligt min mening inte utan vidare till- bakavisas. lN/Ied hänsyn härtill bör prövas möjligheterna att i större utsträckning än f. 11. åstadkomma en decentralisering av programproduktionen. Härigenom kan man bättre än hittills utnyttja bl. a. skådespelare, sångare, musiker, publicister, vetenskapsmän och kul- turpersonligheter i övrigt som finns utanför huvudstaden. En ökad självständighet för produktionsenheterna utanför Stockholm kommer säkerligen också att skapa konkurrens mellan producenter inom samma programkategori och därigenom ge stimulans och varia— tion i programverksamheten. I samband härmed bör även övervägas, vilka fördelar som står att uppnå genom ett avsevärt större mått av självständighet också för vissa produk— tionsenheter i Stockholm. Denna senare fråga avser jag att behandla mera utförligt i det följande.

Såsom jag tidigare antytt är forskningen om televisionens inverkan på människor och samhälle föga utvecklad i vårt land. En ökad kännedom om arten och graden av televi- sionens, liksom även ljudradions inverkan är av betydelse både för programledningarnas kontinuerliga arbete med programproduktionen och för statsmakternas framtida ställnings— tagande i frågor rörande ljudradion och televisionen. Radioutredningen torde böra över— väga behovet av en sådan forskning och därvid samråda med bl. a. statens råd för sam- hällsforskning. Vidare bör utredningen pröva i vad mån bidrag till här avsedda ändamål bör lämnas av televisionsmedel.

Vad gäller färgtelevisionen synes det uppenbart, att denna innebär ett betydande steg framåt i mediets vidareutveckling. Färgtelevisionen kommer att erbjuda programprodu- centerna ett vidare och mer nyanserat register av uttrycksmedel vid utformningen av många programinslag. Användningen av färgprogram torde också skapa en del helt nya möjligheter för programverksamheten. Enligt min mening måste dock införandet av ett andra televisionsprogram i vårt land ges företräde framför färgtelevisionen. Härigenom blir det också möjligt att dra nytta av erfarenheterna i de europeiska länder, som först in- troducerar reguljära färgsändningar. Utredningen bör därför följa utvecklingen inom före- gångsländerna beträffande såväl teknik och ekonomi som programverksamhet samt avge de rekommendationer, som dess erfarenheter föranleder eller utredningen eljest finner skäl framlägga.

Av det föregående framgår, att en huvuduppgift för utredningen blir att för televisions— verksamheten utarbeta en ekonomisk långtidsplan, i vilken kostnaderna för ett andra tele- visionsprogram ingår. I denna plan är flertalet utgiftsposter relativt bundna. Det nuva— rande televisionsnätet för ett program (P 1) måste sålunda färdigställas i definitivt skick, vartill om man bortser från innevarande budgetår —— beräknas åtgå ytterligare omkring 75 mkr. Kostnaderna för ett hela landet omfattande distributionsnät för det andra pro- grammet (P 2) har av telestyrelsen uppskattats till ungefär 850 mkr. Drygt hälften härav belastar en första femårig utbyggnadsetapp, under vilken så gott som hela landet täcks med definitiva eller provisoriska sändare. Driftkostnaderna för sändarnäten kan med rela- tivt god säkerhet bedömas redan nu. Vidare måste förhållandevis stora investeringar göras i byggnader för att möjliggöra den ökade programproduktion som förutses, inte minst sedan sändningen av ett andra program påbörjats. Den post, som det är svårast att fixera, hänför sig till driftkostnaderna för programproduktionen. Det förhållandet att här avsedda kostnadsberäkningar för ett andra televisionsprogram avser en period, som sträcker sig relativt långt fram i tiden, jämte en del andra omständigheter medför att sistnämnda kostnadspost är speciellt svår att uppskatta.

Vad gäller intäkterna uppgår antalet licenser f. n. till drygt 1,5 miljon. Detta antal torde under innevarande decennium enligt gjorda prognoser komma att stiga till ca 2,4 miljoner. Licensintäkterna kommer därmed att successivt öka, så att de vid nuvarande licens— belopp om 100 kr per år — kommer att omkring 1970 uppgå till ca 240 mkr årligen.

En inom kommunikationsdepartementet upprättad grov överslagskalkyl visar, att man utan att höja licensbeloppet kan successivt öka programresurserna så, att till program- produktionens förfogande mot slutet av 1960-talet kan ställas ett årligt belopp vilket är tre gånger större än det som innevarande budgetår disponeras för samma ändamål. Det finns alltså anledning att räkna med, att man inom ramen för nu utgående licensavgift och utan att frångå nuvarande kontantfinansiering av investeringarna skall kunna finan- siera utbyggande och drift av ett andra televisionsprogram fram mot slutet av 1960-talet.

Jag går nu över till att behandla två principiella frågor av fundamental betydelse för televisionens framtida struktur i vårt land. Den ena gäller om programproduktionen skall anförtros ett eller flera televisionsföretag och den andra om reklamfinansiering i större eller mindre omfattning skall införas.

Dessa frågor, som övervägdes ingående i början och mitten av 1950-talet före televisio- nens introducerande i vårt land, har på nytt tagits upp till en livlig allmän debatt. I dis- kussionen kan urskiljas tre huvudalternativ till vårt nuvarande system med ett enda licens- finansierat programföretag. Det första alternativet avser ett system med ett eller två nya reklamfinansierade programföretag vid sidan av det nuvarande licensfinansierade. Det andra alternativet -— vars talesmän anser reklamfinansieringen olämplig innebär att ytterligare ett eller flera programföretag, vilka finansieras genom licensintäkter, skall in- föras. Det tredje alternativet går ut på. att det nuvarande systemet med ett enda program— företag skall bibehållas men att möjlighet bör öppnas för viss reklamfinansiering inom ramen för detta system.

I det följande ämnar jag ta upp dessa huvudalternativ till diskussion ur olika aspekter och jämföra dem med det nuvarande systemet. För att förenkla framställningen vill jag dock från början göra ett par avgränsningar. I det följande kommer jag sålunda att enbart behandla televisionen, eftersom den allmänna debatten i alldeles övervägande grad gällt detta medium. Ljudradion har tilldragit sig väsentligt mindre intresse i sammanhanget. De allmänna synpunkter och värderingar, som jag lägger fram för televisionens del, torde emellertid i huvudsak ha giltighet även för ljudradion. Vidare avser jag inte att särskilt ta upp de mera teoretiskt betonade alternativen med tre eller flera programföretag. Jag kommer sålunda att begränsa jämförelserna till den mera praktiska frågeställningen vilka för- och nackdelar som är förenade med olika alternativa system omfattande ett eller två företag.

Först och utförligast ämnar jag behandla alternativet med två televisionsföretag, det ena licensfinansierat och det andra reklamfinansierat. De aspekter, utifrån vilka jag avser att föra ett jämförande resonemang, är yttrandefriheten, valfriheten för publiken, program- standarden, programledningens integritet, det samhälleliga behovet av televisionsreklam, den ekonomiska betydelsen för televisionsrörelsen av reklamintäkter samt kostnadsnivån för programproduktionen. I min framställning går jag vidare ut ifrån, att statsmakterna i grova drag bestämmer den totala omfattningen av verksamheten vilket system man än väljer. Jämförelsen avser således alternativa system med i stort sett samma ekonomiska resurser och samma totala omfattning av verksamheten.

När frågan om yttrandefriheten i televisionen ventileras, göres i regel jämförelse med förhållandena på det tryckta ordets område med dess synnerligen vidsträckta möjligheter för medborgarna att föra fram åsikter. Med hänvisning härtill hävdas, att en liknande ordning bör skapas inom televisionen. En dylik jämförelse är emellertid klart missvisande. Utrymmet i etern är nämligen strängt ransonerat genom mellanfolkliga överenskommelser. Till följd härav är svenska statens befogenhet att ge koncession till sändningar för när- varande begränsad till att avse ett fåtal programkanaler. Enligt den tekniskt-vetenskapliga expertisen kan man inte heller på grundval av nu förutsebar utveckling inom teletekniken räkna med någon mera väsentlig utvidgning av antalet programkanaler, som kan ställas till vårt lands disposition. En etableringsfrihet av det slag, som medborgarna åtnjuter på tryckfrihetens område, måste därför av tekniska och praktiska skäl anses omöjlig att upp- nå för televisionens del.

I det till grund för koncessionen liggande avtalet mellan svenska staten och program— företaget finns bestämmelser avsedda att tillgodose kraven på att olika meningsriktningar får komma till tals i programmen. Så gott som allmän enighet torde råda om att i vårt land programföretaget varit redo att släppa fram en i möjligaste mån fullständig provkarta av åsikter och meningsriktningar i olika samhällsfrågor. Den allmänna debatt, som före- kommer i dagspressen, brukar nära avspeglas i radio och television. Erfarenheterna från andra demokratiska länder med liknande samhällsstruktur t. ex. Danmark, Norge, Stor- britannien och Förbundsrepubliken Tyskland —— talar i samma riktning. Vad gäller för- hållandena i Storbritannien torde knappast kunna hävdas, att yttrandefriheten inom tele- visionen blivit större genom tillkomsten av den kommersiella programkanalen och ej heller att yttrandefriheten är större inom televisionen med dess två programföretag än inom ljud- radion, där ett enda företag disponerar samtliga programkanaler. Det finns däremot de som hävdar att stora risker föreligger att den faktiska yttrandefriheten inom televisionen blir kringskuren i länder med en mycket fri konkurrens och en stark kommersialisering i vad gäller programföretagens verksamhet. Sålunda göres ibland gällande, att program- företagen skulle vara obenägna att släppa fram debattinlägg, som en majoritet kunde tänkas ogilla, enär impopulära åsikter kunde påverka publikfrekvensen och därmed re- klamintäkterna. I detta sammanhang vill jag även påpeka, att förespråkare för ett fri- stående reklamfinansierat televisionsföretag framhållit, att detta borde undvika kontro—

versiella politiska och religiösa frågor, med andra ord spörsmål som tillhör yttrandefri- hetens viktigaste objekt.

För vårt lands del anser jag den slutsatsen berättigad, att yttrandefriheten inom televi- sionen icke har något nära samband med organisationsformen och att ett reklamfinansierat programföretag vid sidan av ett licensfinansierat icke skulle leda till en ökning av yttrandefriheten. Från åtskilliga håll har starka farhågor uttryckts för att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag skulle få den verkan, att annonseringen i dags- pressen påverkades i ogynnsam riktning och därigenom nedläggandet av dagstidningar påskyndas. I så fall skulle med fog kunna göras gällande, att reklam i televisionen för- svagar möjligheterna till en rikt varierad offentlig diskussion och därmed försämrar opinionsbildningens villkor.

Vad gäller valfriheten d.v.s. möjligheten för den enskilde att välja mellan olika programinslag — har jag förut uttalat såsom min uppfattning, att televisionspubliken bör erbjudas det större mått av valfrihet, som tillgång till ett dubbelprogram innebär. I det följande skall jag söka belysa om ett system med två programkanaler, disponerade den ena av ett licensfinansierat och den andra av ett reklamfinansierat företag, kan antagas för publiken medföra en högre grad av valfrihet än ett system med två kanaler, båda dispo- nerade av ett enda företag.

Erfarenheterna från Storbritannien får här tillmätas stor vikt. Ett omfattande utred- ningsmaterial om brittisk television har nyligen publicerats i ett betänkande som ut- arbetats av en statlig kommitté i nämnda land. Kommitténs bedömningar bygger på ett synnerligen rikhaltigt underlag av opinionsyttringar från organisationer och enskilda.

För att den ökade valfrihet, som erbjudes vid dubbelprogram skall få ett reellt innehåll för den enskilde individen, är det av avgörande betydelse att de programinslag, som visas under samma sändningstid, i väsentlig mån skiljer sig från varandra till innehåll och karaktär. Erfarenheterna från länder med flera programföretag pekar emellertid på en klar tendens, att företagen tävlar med varandra om största möjliga publik under en mycket väsentlig del av sändningstiden. En konsekvens härav har blivit, att programsättningen koncentreras på ett mindre antal programkategorier och därvid särskilt på lättare under- hållningsprogram och att härtill samma kategori av program ofta visas under samma sänd- ningstid på de tävlande kanalerna.

Denna tendens har blivit särskilt framträdande i fråga om den bästa sändningstiden. Vidare placeras förekommande program av mera seriös art i regel på sämre publiktid och då ofta samtidigt i alla kanaler. För publikens del blir resultatet således, att den enskildes valfrihet under bästa sändningstid blir begränsad till ett antal lättare underhållnings- program av samma grundkaraktär. De stora grupper inom publiken, som vid varje särskild tidpunkt skulle föredra program av annat slag får endast i mindre grad sina önskemål tillgodosedda. Den enskildes valfrihet blir vid här diskuterade system merendels ytterst begränsad och detta oavsett vilken kategori av program vederbörande helst vill se.

Om däremot ett och samma företag svarar för samtliga programkanaler, kan program- verksamheten samordnas. Genom att de skilda programinslagen vid ett och samma sänd- ningstillfälle kan ges olika karaktär, erbjudes publiken en större variation i programvalet och den enskildes valfrihet får därmed ett mera reellt innehåll.

Min slutsats när det gäller valfriheten blir därför, att ett system med dubbelprogram producerade av ett enda företag tillgodoser publikens önskemål om valfrihet klart bättre än ett system med samma programvolym uppdelad på ett licensfinansierat och ett reklam- finansierat företag. Härvid förutsätter jag givetvis, att företaget vid sammansättningen av de båda programmen metodiskt beaktar valfrihetssynpunkten.

Även i fråga om programstandarden inom ett system med två konkurrerande televisions— företag, det ena licensfinansierat och det andra reklamfinansierat, kan övervägandena i stor utsträckning grundas på det utredningsmaterial, som förutnämnda brittiska kommitté lagt fram.

Kommittén uttalar ett erkännande åt vad den kommersiella televisionen åstadkommit i tekniskt och administrativt avseende men riktar en mycket stark kritik mot dess pro- gramstandard. Huvudinnebörden av kritiken är att programmen i alltför hög grad strävar efter stora publiksiffror och därför baseras på några få. nminsta gemensamma nämnare» av typ kriminalfilmer och frågesport; programmen innefattar således icke en tillräckligt bred skala av varierande inslag; i de enskilda programinslagen förekommer vidare för många och expressiva moment av våld; överhuvudtaget beaktas ej i tillräcklig grad tele- visionens effekt i vad gäller påverkan av människors attityder och värderingar. Kom- mittén anser att programmen i den kommersiella televisionen i Storbritannien icke gjort sig förtjänta av beteckningen god television.

Beträffande konkurrensens inverkan på det licensfinansierade företagets produktion hade bland opinionsyttringarna ingen röst höjts för att den enbart varit av godo; en del hade funnit den blandad och en del hävdade att den varit enbart av ondo. En positiv inverkan kunde märkas i fråga om den rent tekniska färdigheten. Det licensfinansierade företaget ansåg självt, att konkurrensen såvitt gäller programstandarden lett till att företaget i vad avserden lätta underhållningen i någon mån skärpt och förbättrat sina egna program. Företaget hävdade vidare, att det i fråga om många programinslag icke existerade någon nämnvärd konkurrens, enär den kommersiella televisionen ofta icke hade någon mot— svarighet till de mera ambitiösa programinslagen i den licensfinansierade televisionen; detta var särskilt markant vad beträffar seriösa programinslag under bästa sändningstid. Allmän enighet inom opinionen syntes råda om att variationen av inslag icke ökat med programtiden. Kommittén ansåg att konkurrensens tryck ibland föranlett det licensfinan— sierade företaget att i praktiken avvika från sin egen uppfattning om målsättningen för televisionsverksamheten.

På grundval av detta utredningsmaterial, sammanställt jämväl med erfarenheter från andra länder med konkurrerande kommersiella televisionsföretag, vill jag göra följande allmänna reflektioner. Ett system med inslag av tävlan mellan flera televisionsföretag kan ha en positiv effekt genom att det skärper ansträngningarna till tekniska förbättringar och framför allt uppmuntrar idéskapande och uppslagsrikedom inom vissa programkate- gorier. Den övervägande effekten torde dock vara av negativ art, i det att systemet inne— bär påtagliga risker för en mindre rikt varierad programproduktion och för ett försiktigt, konventionellt utformande av de enskilda programmen. Detta ligger i själva systemets natur. Huvudintresset i den kommersiella verksamheten måste vara inriktat på att vid varje tillfälle nå en så stor publik som möjligt. Risken är också stor, att det licensfinansie— rade företaget — sannolikt mot sin vilja — påverkas härav i sin programsättning, enär det icke vill förlora alltför stor del av publiken.

Jag vill kraftigt understryka, att höga publiksiffror vid varje enskilt programinslag icke är liktydigt med hög kvalitet på programproduktionen. En produktion, vars främsta mål- sättning är höga publiksiffror vid varje programinslag, leder lätt till en likriktning av programmen. Men publiken är ingen enhetlig och formlös massa utan består av enskilda människor med nyanserade önskemål och vanor. Varje individ har en del behov och önske— mål, som han delar med majoriteten, men samtidigt har han kanske fler intressen gemen- samma med olika, större eller mindre minoriteter. De intressen han sätter främst hör ofta till dem han delar med mindre grupper. En programservice, vilken i allt väsentligt är inriktad endast på önskemål, som är gemensamma för flertalet, tar således inte tillbörlig hänsyn till den enskilda människans skiftande behov och anspråk.

I detta sammanhang vill jag tillägga ytterligare en synpunkt på den reklamfinansierade televisionen, nämligen att själva reklaminslagen tar i anspråk programtid, företrädesvis på bästa sändningstid, utan att ha något egentligt programvärde, sett från televisions- publikens synpunkt.

Vad beträffar programstandarden vill jag sammanfatta min ståndpunkt sålunda, att jag anser, att ett system med ett enda programföretag erbjuder klart bättre förutsättningar

för en balanserad produktion och god kvalitet än ett system med två konkurrerande före— tag, varav det ena är reklamfinansierat.

Vad jag förut anfört om reklamfinansieringens inverkan på programstandarden har betydelse även för frågan om programledningens integritet. Vid uppbyggnaden av radio- och televisionsverksamheten i vårt land har hittills uppställts såsom en huvudprincip, att programledningen skall ha en sådan självständig ställning att den kan arbeta oberoende av intressen som är ovidkommande från programsynpunkt. Det är denna strävan att upp- rätthålla programledningens integritet som ligger bakom bestämmelsen i gällande avtal mellan staten och programföretaget, att program eller programinslag, där mot betalning eller vederlag i annan form kommersiell reklam medgives, icke må förekomma.

Att formerna för verksamhetens organisation och finansiering kan utöva inflytande på programledningens ställningstaganden till programmens allmänna sammansättning och standard framgår av vad jag anfört i det föregående. Enligt min mening finns även risk för inflytande på enskilda programinslag. Dessutom försvåras upprätthållandet av kraven på objektivitet och neutralitet inom ett företag, som finansieras av reklammedel. Vårt nu— varande system med ett enda. licensfinansierat företag synes mig erbjuda större garantier för en fri och oberoende programledning.

Ett ofta återkommande argument i debatten om kommersiell television är att det svenska näringslivet har behov av television som reklammedel. Från näringslivets sida hävdas bl. a. att införande av reklam i televisionen skulle kunna medverka till att höja effektiviteten i försäljnings— och distributionsleden och därmed förbilliga varorna. Den synpunkten har också framförts, att teknikens utveckling skulle medföra att även relativt avlägsna tele- visionssändare snart kommer att nå svenskt territorium. Dessutom har framhållits att, om något av våra grannländer skulle medge reklamsändningar, dessa skulle kunna mot- tagas även i vissa delar av Sverige och att utländska produkter härigenom skulle kunna få en favör på den svenska marknaden.

Erfarenheterna från länder med kommersiell reklam i televisionen visar klart, att denna i allmänhet utgör ett mycket effektivt reklammedium. Reklamens genomslagskraft anses mycket god och kostnaden per konsument, som nås med reklamen, beräknas vara relativt låg. Det är främst med hänsyn härtill som vissa grupper av företag i vårt land uttryckt starka önskemål att få tillgång till televisionsreklam.

Vid avvägningen gentemot motstående intressen av programmässig natur d. v. s. val— friheten, programstandarden och programledningens integritet —— är det emellertid mindre de nyssnämnda. önskemålen från företagarhåll om televisionsreklam än det eventuella vär- det av dylik reklam för samhällsekonomien i dess helhet som bör läggas i vågskålen.

Den kommersiella reklamen inom varuhandeln har en given funktion att fylla i ett sam— hälle med vårt ekonomiska system. I den offentliga debatten har emellertid uttalats åt- skilliga farhågor för att ett införande av televisionen som nytt reklammedel icke skulle få en övervägande positiv samhällsekonomisk effekt. Sålunda har från olika håll hävdats, att införandet av televisionsreklam kunde medföra en ökning av de totala reklamkostnaderna i samhället, och att en del av denna. ökning kunde falla på den improduktiva delen av reklamen. Härigenom skulle någon motsvarande besparing i produktions— eller distribu- tionsledet icke uppkomma, och följden skulle bli höjda snarare än sänkta varupriser. Vi- dare har gjorts gällande, att i den mån televisionsreklamen medförde verkan utöver smärre marginella förskjutningar mellan olika konsumtionsartiklar denna effekt skulle bli en ökning av konsumtionen i samhället på bekostnad av sparande och investeringar. Den synpunkten har också framförts, att mindre företag, som icke kunde väntas få råd att reklamera i television, skulle få svårare att hävda sig på marknaden, och att televisions— reklamen på så sätt skulle bidraga till en strukturomvandling, vars samhällsekonomiska verkningar icke torde bli enbart positiva.

I debatten har också pekats på vissa allmänna karakteristiska drag hos televisionsrekla-

men i de länder, där sådan förekommer. Märkesvaroma intar i denna reklam naturligt nog en helt dominerande plats. Den alldeles övervägande delen av de annonserande varorna utgöres av konsumtionsartiklar, såsom livsmedel, tvättmedel, kosmetika, patentmediciner, tobak, vin, öl och läskedrycker. Reklam för sådana varor som har anknytning till de in- dustrigrenar, vilka är av fundamental betydelse för vårt lands ekonomiska framåtskri— dande, förekommer däremot i endast obetydlig omfattning. Televisionsreklamen säges till sin allmänna karaktär huvudsakligen vara inriktad på att med suggererande medel in- pränta vissa firmanamn och varumärken. Dess konsumentupplysande effekt anses däremot vara ytterligt ringa.

Såsom jag tidigare framhållit är det vid avvägningen gentemot de motstående intressena av programmässig natur televisionsreklamens eventuella värde för samhällsekonomien i dess helhet som bör läggas i vågskålen. I det föregående har jag redogjort för en del av de argument som i den offentliga debatten anförts i fråga om införande av reklam i televisio— nen. Denna redogörelse gör ingalunda anspråk på att vara uttömmande. Det torde heller knappast vara möjligt att genom ytterligare utredningar skapa full klarhet i denna fråga.

För att kunna på förhand bedöma televisionsreklamens inverkan på samhällsekonomien måste man kunna ställa prognos dels hur denna reklam kommer att inriktas, dels hur köparen påverkas av en sådan reklam och dels hur detta i sin tur påverkar sparande, produktion och varuhandel. Dessa frågor borde i själva verket vara alltför komplicerade för att en utredning väsentligt skall kunna bidraga till frågans klargörande. En samman- fattande värdering av olika verkningar måste dessutom alltid bli subjektiv.

Frågan om värdet ur samhällsekonomisk synpunkt av televisionsreklam måste sålunda lämnas öppen.

I anslutning härtill vill jag erinra om att jag förut närmare berört en annan form av varuinformation åt konsumenterna, nämligen konsumentupplysningen, och föreslagit en utvidgning och effektivisering av denna upplysningsverksamhet. Konsumentupplysningen skall vara vederhäftig och i verklig mening informativ samt därigenom vägleda konsumen- ten till från hans synpunkt riktiga inköp. En effektiv konsumentupplysning har från sam— hällsekonomisk synpunkt obestridligt ett betydande positivt värde. Med hänsyn härtill och då värdet av televisionsreklam samhällsekonomiskt sett är tveksamt synes mig klart över- vägande skäl tala. för att den programtid, som inom ramen för en balanserad program— sammansättning bör avsättas till varuinformation, ägnas åt konsumentupplysning.

Det ibland framförda argumentet att de tekniska framstegen skulle i.en relativt nära framtid göra det möjligt att på enskilda televisionsmottagare i vårt land direkt ta in program jämväl från televisionssändare i avlägsna länder är enligt vad jag inhämtat av teknisk expertis helt ogrundat. Utvecklingen går nämligen snarare i motsatt riktning. Ju fler sändare som upprättas, ju mer tenderar störningarna att öka. Härigenom blir räckvidden hos sändarna i och för sig alltmer begränsad. Därtill kommer att räckvidden för sändare på de våglängdsband, som kan utnyttjas för ytterligare program (band IV och V), är betydligt mindre än för sändare, vilka användes för distribution av nuvarande pro- gram (band I och III). Enligt den tekniska expertisen kommer det vidare — med hänsyn till bl. a. de stora tekniskt—vetenskapliga och ekonomiska problemen att dröja mycket länge, innan televisionsprogram kan komma att sändas via kommunikationssatelliter direkt till televisionsmottagare i hemmen.

Något beslut om att i Danmark eller Norge införa kommersiell reklam i televisionen föreligger icke. Om den situationen i framtiden skulle uppkomma, att reklamprogram in- föres i något av nämnda länder, och dessa program skulle kunna mottagas av större be- folkningsgrupper i vårt land, bör från statsmakternas sida på nytt övervägas, vilka even- tuella åtgärder som i ett dylikt läge bör vidtagas. Intill dess synes mig argumentet om grannländernas eventuella övergång till kommersiell reklam i televisionen inte äga någon relevans.

Sammanfattningsvis vill jag i fråga om behovet av televisionsreklam för vissa delar av näringslivet framhålla, att jag från de synpunkter, som jag tagit upp och redovisat i det föregående, icke anser tillräckliga motiv föreligga för införande av dylik reklam.

En annan aspekt på frågan om reklam i television är hur den påverkar televisionsrörel- sens sammanlagda resurser. Förespråkarna för kommersiell television brukar hävda att införande av reklam i television skulle medföra betydande intåktstillskott för televisions- verksamheten. Härigenom skulle publiken »gratis» få längre programtid och bättre pro- gram eller lägre lieensavgift.

Hur stort belopp som genom införande av reklam skulle kunna tillföras televisionen är ytterligt svårt att uppskatta. Talesmän för kommersiell television har nämnt belopp av storleken 50 till 100 mkr årligen för ett fristående, reklamfinansierat televisionsföretag. Ett belopp av denna storleksordning är uppenbart otillräckligt för att finansiera investe- ringskostnaderna för ett nytt sändarnät och driftkostnaderna för produktion och distribu- tion av ett särskilt program.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att de annonserande företagens kostnad för reklamen ingår såsom en delpost i den totala produktions- och distributions- kostnad, som ligger till grund för prissättningen på varorna, d. v. 5. de inköpspriser konsu- menterna får betala. I stort sett samma allmänhet, som ser på televisionen, får alltså ytterst själv bekosta de ökade resurserna för televisionen, i den mån icke televisionsrekla- men medför eu sänkning av den prisnivå, som vid oförändrade förutsättningar i övrigt skulle råda. Av vad jag anfört i närmast föregående avsnitt framgår emellertid, att det icke går att göra någon vetenskaplig—ekonomisk undersökning, som tillfredsställande be- svarar det här aktuella frågekomplexet. Det är därför tveksamt om införandet av tele— visionsreklam medför en prissänkande effekt.

Däremot torde kunna hävdas att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag vid sidan av det licensfinansierade kommer att leda till en väsentligt högre kostnadsnivå för programproduktionen i jämförelse med det fall att en produktion av samma volym och standard ligger hos ett enda televisionsföretag. De administrativa och tekniska funktio- nerna måste nämligen dubbleras inom kostnadskrävande sektorer. Vidare finns vissa andra faktorer som verkar i kostnadsuppdrivande riktning.

Jag kommer nu att göra en sammanfattning av de värderingar som jag i det föregående ansett mig kunna göra vid en jämförelse ur olika aspekter mellan å ena sidan ett system med ett reklamfinansierat och ett licensfinansierat televisionsföretag och å andra sidan en organisation av televisionsverksamheten på ett enda företag, vilket i stora drag överens- stämmer med det nuvarande men disponerar över två programkanaler.

Det kan inte med fog göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag skulle leda till en ökad yttrandefrihet. Vad avser publikens reella valfrihet 'i fråga om de olika programmen och programledningens integritet mot obehörig påverkan synes alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag vara klart underlägset det nuvarande systemet. Detsamma gäller beträffande programstandarden, dock att konkurrensen som sådan torde kunna få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av program. Det går icke att fastställa huruvida införande av televisionsreklam får en positiv eller negativ effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart är däremot att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag kan beräknas medföra en högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen än systemet med ett enda företag.

Enligt min mening innefattar vårt nuvarande system fördelar i väsentliga avseenden framför ett system med två företag, varav det ena är reklamfinansierat. Utifrån den grundsyn på televisionens möjligheter och uppgifter, som jag inledningsvis deklarerat, anser jag att alternativet med ett enda licensfinansierat televisionsföretag obetingat är att föredraga. De skäl som talar emot införande av ett reklamfinansierat företag har enligt min mening en sådan styrka, att detta bestämt bör avvisas. Jag skall i det följande återkomma

till frågan huruvida vi inom ramen för vårt nuvarande system kan i någon utsträckning ta till vara den positiva inverkan på vissa programtyper, som enligt vad jag förut sagt kon— kurrensen kan medföra.

Jag övergår härefter till att i korthet behandla frågan om vilka för- eller nackdelar ett system med två licensfinansierade televisionsföretag kan ha i jämförelse med ett enda sådant företag.

Vad gäller yttrandefriheten torde systemet med två licensfinansierade företag icke med- föra fördelar av avgörande betydelse. I fråga om publikens valfrihet torde de negativa verkningarna av ett system med två licensfinansierade företag ej behöva bli lika starka som i det fall att det ena företaget är reklamfinansierat. Det torde likväl stå klart, att den valfrihet, som vid systemet med ett enda företag kan ernäs genom att programmen i de olika kanalerna samordnas på sådant sätt att de kompletterar varandra, inte står att vinna vid ett system med flera självständigt arbetande företag, finansierade med licensmedel. Med hänsyn till den stora vikt, som jag fäster vid valfrihetsaspekten, vill jag särskilt understryka den fördel, som ettföretagssystemet medför i här berörda avseenden, även om en viss fördelning av programinriktningen kan ske mellan de båda företagen. Dubbelorga- nisation och vissa kostnadsuppdrivande faktorer i övrigt kan beräknas medföra, att kost- nadsnivån för en programproduktion av samma volym och standard kommer att ligga väsentligt högre vid ett system med två licensfinansierade företag än vid en organisation av televisionsverksamheten på. ett enda företag.

Som skäl för alternativet med två licensfinansierade företag har i främsta rummet åbe- ropats den stimulerande inverkan, som konkurrensen mellan företagen skulle komma att få. Med anledning härav vill jag här närmare gå in på. frågan om vi inom ramen för vårt nuvarande system genom interna organisationsåtgärder kan skapa en sådan konkurrens mellan olika programavdelningar och enskilda producenter att denna får en klart stimule— rande effekt i riktning mot en högre programstandard.

Systemet med ett enda företag är här liksom på. andra områden förenat med påtagliga risker i vissa avseenden. Det ligger otvivelaktigt en fara i att ett företag med ensamrätt kan stelna i formerna och icke vara tillräckligt lyhört för förändringar i tiden och för olika publikkategoriers önskemål. En koncentration av beslutanderätten i programfrågor på allt- för få händer kan också innebära faror. Dessa risker bör dock icke överdrivas. Även ett televisionsföretag med ensamrätt arbetar inte alldeles utan konkurrens, ty det kan av publiken jämföras med andra massmedia, med kulturlivets institutioner, med det kommer- siella nöjeslivet och med utländska televisionsföretag. En vaksam och ambitiös presskriktik sörjer dessutom för att televisionsfrågorna står under ständig offentlig debatt. Enligt min mening talar emellertid starka skäl för att man ingående undersöker möjligheterna att inom ramen för det nuvarande systemet eliminera de nackdelar som ensamrätten för med Slg. . bitionen att prestera, ett fullgott arbete samt initiativen till experiment och nyska- pande stimuleras otvivelaktigt av jämförelser mellan sinsemellan oberoende programavdel- ningar och producenter. Som jag förut påpekat är emellertid konkurrens mellan företag med skilda målsättningar beträffande programpolitikens huvuddrag varken i samhällets eller i publikens intresse. Däremot måste jämförelser mellan olika program inom en och samma genre, med i huvudsak likartad målsättning, verka stimulerande och gynna en meningsfylld tävlan. Här kan nämligen producenterna sägas tävla inför samma publik och samma kritiker. Behovet av en sådan tävlan är måhända störst beträffande underhåll- ningen, det programområde som synes erbjuda de största svårigheterna och där kritiken också. varit särskilt negativ. Men den bör kunna få en i hög grad gynnsam verkan även på en rad andra områden, där produktionsgrupperna och de enskilda producenterna har eminenta förutsättningar att sätta sin individuella profil på, programinslagen och där dessa bedömes och värderas var för sig: teater, reportage, debatter, speciella kulturprogram etc.

Enligt min mening torde goda möjligheter föreligga att inom ramen för nuvarande system skapa en sådan stimulerande konkurrens. I första hand kommer därvid decentrali- seringen av programproduktionen i blickpunkten. Denna fråga har jag berört i ett före- gående avsnitt. Här vill jag tillägga att, i den mån program produceras — förutom i Stockholm _ även i Göteborg, Malmö och eventuellt också. på. andra platser, en sådan tävlan är ett faktum. Men även på. de olika produktionsorterna och speciellt då i Stock- holm torde det vara möjligt att ge ett betydligt större mått av självständighet åt olika produktionsenheter. Utredningen bör därför noggrant pröva, dels vilken grad av decentra- lisering som ytterst är förenlig med företagets målsättningar i övrigt, dels i vilken utsträck- ning och på vad sätt konkurrens mellan olika produktionsenheter i Stockholm och på andra produktionsorter kan främjas. Denna uppgift torde vara en av utredningens mest krävande, och det synes önskvärt, att de förslag, som utredningen kan komma att lägga fram, är baserade på erfarenheter från en i begränsad omfattning bedriven försöksverk— samhet.

Såsom en sammanfattning vill jag uttala, att jag anser övervägande skäl tala för att alternativet med ett enda licensfinansierat televisionsföretag är att föredraga framför alternativet med två sådana företag.

Det tredje huvudalternativet till vår nuvarande ordning är -— såsom jag förut fram- hållit — att öppna möjlighet till viss reklamfinansiering inom ettföretagssystemets ram.

Såsom argument för reklamfinansiering i denna form har anförts, att det inom närings— livet finns önskemål att använda televisionen som reklammedium och att införande av dylik reklam skulle medföra en samhällsekonomisk vinst. Vidare skulle televisionen genom reklamintäkterna :gratis» få ökade resurser. Jag har i det föregående belyst frågan om införande av televisionsreklam från samhällsekonomisk synpunkt. Därvid har jag konsta— terat, att det inte går att påvisa att televisionsreklamen skulle medföra en samhällsekono- misk vinst eller att televisionen genom dylik reklam ngratisn skulle få ökade intäkter.

Mot reklamfinansiering av televisionen har ansetts tala riskerna. för att reklamintressena skulle kunna rubba televisionsledn'mgens självständighet och oberoende samt utöva ett ogynnsamt inflytande på programmens sammansättning och standard. Förespråkarna för televisionsreklam har å andra sidan hävdat, att garantier bör kunna skapas mot ett sådant inflytande från annonsörernas sida, bl.a. genom att televisionsföretaget göres ekonomiskt oberoende av reklamintäkterna. Man har också hänvisat till förhållandena i Italien och Förbundsrepubliken Tyskland, där reklamprogrammen förlagts till särskilt avgränsade, på förhand tillkännagivna tider med begränsad utsträckning, ca 15—20 minuter per dag.

Enligt min mening framstår riskerna för att reklamintressena kan utöva ett ogynnsamt inflytande på programledning och programstandard icke lika starka i det här diskuterade alternativet som vid det tidigare behandlade systemet med två företag, varav det ena finansierades uteslutande med reklamintäkter. Riskerna för att televisionsföretaget kan bli ekonomiskt beroende av annonsörerna bör enligt min mening dock inte underskattas.

En begränsning av annonstiden på sätt som skett i Tyskland och Italien borde såvitt påståendena om det stora intresset för televisionsreklam bland svenska företag är hållbara — medföra en ransonering av efterfrågan på reklamtid genom höga priser eller på annat sätt. En följd härav torde bli att så småningom ett starkt tryck uppkommer på utökning av reklamtiden i television. Det är känt att ett sådant tryck redan gjort sig gällande i Italien och Tyskland.

Vidare anser jag att de farhågor, som jag redovisat i det föregående, för att reklam i television skulle kunna försvaga möjligheterna för en rikt nyanserad opinionsbildning bör tillmätas viss betydelse i förevarande sammanhang.

Jag vill erinra om vad jag i ett föregående avsnitt anfört rörande det ringa värdet ur programsynpunkt av själva reklaminslagen. Den tid, som i en välbalanserad program- verksamhet rimligen bör anslås till varuinformation, bör enligt min mening uteslutande ägnas åt konsumentupplysning.

Televisionens liksom radions uppgifter i vårt land har hittills varit att förmedla infor- mation, samhällsdebatt, kulturstoff och förströelse. Enligt min uppfattning måste det krä- vas utomordentligt starka skäl för att vi i Sverige skall ompröva den nuvarande ordningen på detta område och överväga att utöka dessa medias uppgifter med ännu en, nämligen den att förmedla reklam för varor och tjänster. Frågan om reklamfinansiering övervägdes i mitten på 1950-talet inför televisionens införande i vårt land och avvisades i princip av såväl 1951 års televisionsutredning som regering och riksdag. Några nya bärkraftiga argu- ment för reklamfinansiering har enligt min mening hittills icke framkommit i debatten.

Jag anser således, att radioutredningen i sitt fortsatta utredningsarbete bör utgå ifrån, att nuvarande system med ett enda programföretag skall bibehållas och att betald reklam icke skall förekomma i eller i anslutning till programmen.

I ett tidigare sammanhang har jag redovisat en grov överslagskalkyl för televisions- rörelsens ekonomi under 1960-talet vid utbyggnad av ett andra televisionsprogram och under förutsättning av att nuvarande licensfinansiering bibehålles. Kalkylen utvisade bl. a. att man inom ramen för nu utgående licensavgift och utan att frångå den gällande prin- cipen för kontantfinansiering av investeringarna skulle kunna finansiera utbyggande och drift av ett andra televisionsprogram fram mot slutet av 1960-talet. I anslutning härtill vill jag framhålla, att den nuvarande licensavgiften trots stegrad kostnadsnivå varit oför- ändrad sedan den 1 oktober 1956 och att verksamheten befunnit sig i oavbruten snabb expansion sedan dess.

Det bör ankomma på radioutredningen att utarbeta en långtidsplan för televisionsrörel- sens kostnader och intäkter. Planen bör upptaga så preciserade beräkningar som möjligt för 1960-talet, men den synes även böra omfatta överslagskalkyler beträffande den fort- satta utvecklingen av rörelsens ekonomi i varje fall under den första hälften av 1970—talet. Alternativa beräkningar med hänsyn till olika takt i televisionsverksamhetens expansion m.m. torde böra framläggas. Utredningen bör ange vilken inverkan de olika alternativen får på licensavgiftens storlek.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta vad jag i de föregående avsnitten anfört och före— slagit i fråga om den fortsatta planerings— och utredningsverksamhet, som bör ske på televisionens område.

Televisionen i vårt land bör ytterligare successivt byggas ut i den takt våra resurser medger. Mediets positiva egenskaper bör härvid effektivt tillvaratagas. Valfriheten för televisionspubliken bör ökas genom införande av ett andra program. Dubbelprogrammet bör i angelägenhetsgrad sättas före färgtelevision. Utvecklingen inom färgtelevisionens om- råde i andra länder bör dock studeras. Televisionen bör i framtiden i ökad utsträckning användas i utbildningens tjänst samt för konsumentupplysning. Det bör eftersträvas att genom lämpliga åtgärder införa en stimulerande konkurrens inom programproduktionen. Bland annat i detta syfte bör programverksamheten decentraliseras i större utsträckning än för närvarande och ett större mått av självständighet beredas olika programavdel- ningar och andra produktionsenheter. Behovet av forskning rörande televisionen bör över- vägas.

Vid utredningsarbetet bör en utgångspunkt vara att nuvarande system med ett enda programföretag, som finansieras med licensmedel, skall bibehållas. I övrigt bör inga be- gränsningar gälla för utredningsarbetet, utan även andra spörsmål än de jag här särskilt omnämnt kan upptagas till prövning.

Utredningsarbetet bör anförtros åt 1960 års radioutredning. Denna utrednings uppgift blir härigenom att framlägga underlag för statsmakternas framtida ställningstaganden beträffande både ljudradions och televisionens anslagsfrågor. En långtidsplan avseende kostnader och intäkter enligt alternativa utvecklingslinjer bör utarbetas.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt 1960 års radioutredning att utreda jämväl riktlinjerna för televisionens framtida ut- veckling.

Uttalande av statsrevisorerna 1962

I sin berättelse över den år 1962 verkställda granskningen av statsverket gjorde riksdagens revisorer ett uttalande om »Rundradions ekonomiska förvaltning» (& 18), i vilket revisorerna särskilt uppehöll sig vid det tillämpade budget— systemet och frågan om rundradions centrala ledning.

Beträffande budgetsystemet ansåg revisorerna, att det kunde starkt ifråga- sättas, huruvida det nuvarande systemet, enligt vilket Sveriges Radio endast kort tid före budgetårets ingång erhöll besked om det belopp som fick disponeras under detta år, var så utformat att ekonomiska och praktiska krav uppfylldes. Rundradions programproduktion var synnerligen särpräglad och föga lik de statliga myndigheternas normala verksamhet. Den starka utvecklingen på rund- radioområdet gjorde det nödvändigt, att väsentliga frågor som berör program- men och deras ekonomi, bedömdes på åtskilligt längre sikt än vad den nuvarande ordningen förutsatte. En viss framtidsplanering vore givetvis möjlig även med gällande system, men det torde kunna förutsättas att tidsbegränsningen be- träffande medelstilldelningen verkade hämmande på planeringsarbetet. Även det närmare framförliggande produktionsarbetet torde kunna gagnas av att större säkerhet rådde beträffande medelsresurserna under en längre tidsperiod. Det sagda torde bland annat gälla frågor om engagemang av medverkande per— sonal och beträffande mera omfattande reportagearbete av upplysnings- och kul— turkaraktär. En med verksamheten synnerligen oförenlig anordning syntes vara, att anvisade produktionsmedel, som ej hann förbrukas under löpande budgetår, icke fick av bolaget tagas i anspråk under det följande året utan skulle inlevere- ras till televerkets fond, på vilken licensmedlen centralt redovisas.

I fråga om den nuvarande organisationen av rundradioverksamheten an— märkte revisorerna på att en samlad bedömning av medelsäskanden från de tre i rundradioverksamheten sysselsatta parterna —— Sveriges Radio, telestyrelsen och byggnadsstyrelsen —— kom till stånd först då äskandena förelåg i kommunika- tionsdepartementet. Det syntes revisorerna önskvärt, att man närmare över- vägde möjligheterna för ett mera enhetligt förhandsbedömande särskilt av ut- vecklings- och prognosproblemen. Revisorerna sade sig emellertid utgå ifrån, att distributionen av sändningarna liksom uppbörden av licensavgifterna alltjämt skulle kvarbliva hos televerket.

Revisorerna ansåg, att de av dem berörda frågorna rörande rundradions bud- getsystem och organisation borde tagas under övervägande, vilket eventuellt skulle kunna ske genom 1960 års radioutrednings försorg. Sedan vi i avgivet re- missutlåtande över revisorernas uttalande meddelat, att utredningen i sitt bli— vande betänkande ämnade ta upp saken, inskränkte sig statsutskottet till att anmäla vad som förekommit för riksdagen.

1. ALLMÄN BAKGRUND

"I”"

ri %” ,!'-I] » '1

|:.' | . | ' l"' R.H.! |. ||| L HW ".._ '["' | -_. | ' ”—

1| mH

) | | & _ Fr ""—p r-

I'm" ljlflql ' ämm ” —_ ,

|| . _| |||-Vu s | '|r1 ,]. | . |

1.1. Radion och televisionen i Sverige

1.1.1. Ljudradion

Det första försöket med offentliga ljudradiosändningar gjordes redan 1908, men längre än till försök kom det inte förrän efter första världskrigets slut. Reguljära sändningar i större skala startades i Pittsburgh i slutet av 1920 och i London 1923.

I Sverige gjordes de första försöken med rundradio, som det nya mediet efter en översättning av det engelska »broadcasting» kallades, på hösten 1922, varvid televerket på försök sände grammofonmusik och andra program. Ungefär sam— tidigt började också Svenska radioaktiebolaget sända program över en egen sändare. I november 1923 fick televerket sin första för rundradio särskilt kon- struerade sändare, vilken hade en effekt av 0,5 kW. Sändningarna fick nu mera reguljär natur och blev kvalitativt bättre, och programverksamheten delades upp mellan televerket och radiobolaget. Televerkets program bekostades av fabrikanter och försäljare av radioapparater. Programtiden uppgick till 1 år 1,5 timme per dag. I slutet av 1923 påbörjades också mera reguljära sändningar över televerket tillhöriga sändare på kustradiostationerna i Boden och Göteborg.

Tillstånd att inneha radiomottagningsapparat skulle ursprungligen sökas hos Kungl. Maj:t, som emellertid inom kort bemyndigade telestyrelsen att utfärda tillståndsbevis, vilket i stämpelavgift kostade kr 3:50. Antalet sådana bevis uppgick i början av 1924 till 4 500 och steg sedan fram till årets slut till nära 40 000. Enligt en 1924 genomförd lagändring ersattes stämpelavgiften av en licensavgift, vars storlek skulle bestämmas av Kungl. Maj:t och som skulle ut- göra den ekonomiska grundvalen för rundradioverksamheten. Med stöd härav fastställdes fr.o.m. 1925 en årlig licensavgift av 12 kr.

Mot slutet av 1922 och i början av 1923 inkom till Kungl. Maj:t ett dussintal ansökningar om tillstånd att bedriva rundradioverksamhet. Tillstånd måste nämligen enligt 1907 års lag om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för telegrafering eller telefonering utan tråd beviljas av Konungen. I ett med anledning härav i februari 1923 avgivet yttrande avstyrkte telestyrelsen samt— liga dessa ansökningar. Enligt styrelsens uppfattning borde det ankomma på statsmakterna att tillse, att rundradioverksamheten lades i sådana händer, att nödiga garantier erhölls för att den nya verksamheten skulle komma att hand— has på rätt sätt. En ordning, enligt vilken verksamheten helt eller till någon nämnvärd del var baserad på. inkomster av annonsering, ansåg styrelsen vara utesluten. Verksamheten borde därför finansieras genom att årliga licensavgifter betalades av innehavarna av radioapparater. Sändarstationerna skulle vara i

statens ägo. Programverksamheten borde däremot inte omhänderhas av staten utan överlämnas åt ett för ändamålet bildat svenskt aktiebolag, som kunde bedriva sin verksamhet under friare former än som var möjligt för ett stats- företag. I bolaget, som borde stå under statens kontroll, skulle i första hand radioindustrien och tidningspressen inbjudas att ingå såsom delägare, pressen särskilt med tanke på det nyhetsmaterial som rundradion ej kunde undvara.

Kungl. Maj:t tog ställning till telestyrelsens skrivelse den 29 juni 1923. Då— varande statsrådet Liibeck anförde till statsrådsprotokollet, att det måste anses vara väl motiverat att staten ingrep för att få den nya verksamheten ordnad på ett ändamålsenligt sätt. Staten borde anlägga och driva sändarstationerna. Däremot var det ej lämpligt att staten skulle omhänderha programverksamhe- ten, vilken åtminstone till en början huvudsakligen kunde antas bli av förströel- sekaraktär. Garantier borde erhållas för opartiskhet och saklighet vid urvalet av utsända nyhetsmeddelanden, varjämte det var av vikt att tillse, att samarbete skedde med pressen på sådant sätt, att en illojal konkurrens med dess nyhets— förmedling undveks. Verksamheten borde finansieras genom licensavgifter.

Kungl. Maj:t uppdrog åt telestyrelsen att på basis av de sålunda uppdragna. riktlinjerna uppta underhandlingar med det eller de företag, som var villiga att ta hand om programverksamheten, varvid man också skulle ta upp frågan om storleken av den årliga licensavgiften och dess fördelning mellan televerket och vederbörande företag. Frågan, om verksamheten skulle för hela landets vid— kommande överlämnas åt ett enda företag -— såsom telestyrelsen hade före— slagit — eller eventuellt delas upp på flera sådana, lämnades öppen.

Sedan dessa förhandlingar till en tid varit resultatlösa meddelade representan- ter för pressen i mars 1924, att de var beredda att bilda ett eget programföretag, aktiebolaget Radiotjänst, och att de accepterade telestyrelsens krav att få för- foga över hälften av licensavgifterna. I juli samma år förklarade ett konsortium inom radioindustrien sig för sin del vara berett att godkänna samma Villkor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1924 tog telestyrelsen ställning till förmån för pressföretaget, eftersom man fann den svenska pressens medverkan i rundradioverksamheten ha särskilt stort värde. Tanken på att anförtro verk— samheten åt flera företag ansåg styrelsen av flera skäl inte böra komma i fråga. Det hade nämligen visat sig tekniskt fullt genomförbart att distribuera samma program till i olika delar av landet belägna sändarstationer. Dessutom skulle det bli svårt att finna en rättvis fördelning av licensavgifterna mellan flera företag.

Statsrådet Liibeck ville emellertid få till stånd samarbete mellan de två hu- vudintressenterna, pressen och radioindustrien, och han lyckades också få till stånd en överenskommelse dem emellan, som innebar att konsortiet skulle teckna en tredjedel av aktiekapitalet i Radiotjänst och tillsätta två styrelseleda— möter. Pressen skulle tillsätta tre ledamöter och staten två, däribland styrel- sens ordförande. På dessa villkor träffades sedan överenskommelse mellan tele— styrelsen och Radiotjänst, och det nya bolaget började sin verksamhet den 1 januari 1925.

Under 1925 steg antalet licenser så kraftigt, att den ursprungligen till 12 kr fastställda licensavgiften befanns vara onödigt hög. Fr.o.m. 1926 sänktes den därför till 10 kr. Fördelningen av avgifterna i proportionen 50—50 mellan bo- laget och televerket blev ej heller genomförd, utan bolaget fick det belopp som behövdes för dess verksamhet, vilket under de första åren motsvarade ungefär en tredjedel av licensinkomsterna. Licensavgiften 10 kr kvarstod sedermera oförändrad ända fram till 1951, då avgiften måste höjas till 15 kr.

Sändningstiden uppgick under Radiotjänsts första verksamhetsår till ca 1 500 timmar. Två år senare nådde man drygt 2 000 timmar och sändningstiden ökades sedan successivt år från år, så att den i början av 1930-talet uppgick till 3000 timmar och sista året före andra världskriget till 4000 timmar. Under krigsåren måste sändningstiden sänkas till ca 3500 timmar för att öka livs- längden på sändarrören, för vilka reservrör ej kunde skaffas. Efter kriget kunde sändningstiden åter ökas, och redan 1945 var man uppe i 4 200 timmar.

Vid starten av den reguljära programverksamheten den 1 januari 1925 kunde televerket ställa fyra sändare till förfogande, i Stockholm, Göteborg, Malmö och Boden. Effekten uppgick dock ej till mer än 0,5 kW. Under året tillkom ytter- ligare en sådan station i Sundsvall samt en provisorisk sändare i Karlsborg, och under år 1926 också en station i Östersund. Antalet av televerket anordnade stationer uppgick alltså då till 7. Härutöver hade emellertid anlagts 22 privata stationer. Intresset för rundradion var nämligen så stort, att man ute i landet inte ville avvakta den tidpunkt då televerket skulle kunna anlägga fler stationer. Man bildade därför radioklubbar, som uppförde egna lokala sändare och som erhöll en del av licensinkomsterna inom vederbörande stationers täckningsområ- den såsom bidrag till driftkostnaderna.

Det blev emellertid snart uppenbart, att det krävdes betydligt starkare sän- dare för att medge störningsfri avlyssning på längre avstånd från televerkets stationer. Den första storstationen med den på sin tid imponerande effekten av 30 kW — togs i bruk i Motala 1927 såsom ersättning för karlsborgssändaren. Under 1928 tillkom tre 10 kW-stationer (i Göteborg, Hörby och Sundsvall) och 1930 kunde stationen i Stockholm ersättas av en ny station i Spånga med en effekt av 55 kW. Härmed var den första utbyggnadsetappen avslutad. Tele- verket hade då fem starka och tre svaga sändare, vartill kom 23 privata lokala sändare, sammanlagt alltså 31 stationer.

Under 1930—talet började televerket successivt anordna egna stationer såsom ersättning för de privata sändarna. Deras antal hade därigenom i slutet av år 1939 reducerats till 14. Televerket hade då byggt tre nya storstationer, en i Motala med en effekt av 150 kW och en i Falun med en effekt av 100 kW samt en station i Luleå på 30 kW som ersättning för den tidigare stationen i Boden.

Redan 1929 hade telestyrelsen börjat göra försök med överföring av radiopro- gram på träd enligt olika metoder. Sedan det blivit möjligt att överföra program på vanliga telefonledningar utan att man förlorade möjligheten att samtidigt telefonera anlades under senare delen av 1930-talet ett antal försöksnät för

trådradio i områden, där mottagningsförhållandena för trådlösa sändningar var särskilt otillfredsställande. Antalet anslutna telefonabonnenter uppgick 1940 till ca 1 000. För anslutning utgick utöver den vanliga licensavgiften endast en mindre engångsavgift.

Under kriget måste till följd av materielsvårigheter ytterligare utbyggnad till starkare sändare och anordnande av stationer i stället för de privata stationerna praktiskt taget helt ligga nere. Till följd av sändningar från de krigförande blev emellertid mottagningsförhållandena på Gotland, där man inte hade någon egen station, så pass dåliga att det befanns nödvändigt att låta ön få en egen sän- dare.

I anledning av en motion (I: 222) vid 1933 års riksdag, i vilken begärdes ett förstatligande av rundradioverksamheten, anhöll riksdagen hos Kungl. hiajzt om en allsidig utredning av frågan, huruvida och på vad sätt staten borde beredas ökat inflytande över verksamheten. Såsom skäl härför anfördes att programmen inte längre, såsom utsades i avtalet mellan telestyrelsen och Radiotjänst, huvud— sakligen avsåg underhållning av förströelsekaraktär. Radion hade visat sig ha en mycket viktig uppgift att fylla i folkupplysningens och undervisningens tjänst och hade därmed blivit en betydande samhällsangelägenhet. Ledningen av pro- gramverksamheten borde därför läggas i sådana händer, att berättigade kultu— rella önskemål och folkupplysningssynpunkter blev beaktade.

I anledning härav tillsatte Kungl. Maj :t i juni samma år 1933 års rundradio- utredning, som avlämnade sitt betänkande i december 1934 (SOU 1935: 10). Utredningen fann för sin del det mest rationella vara, att staten själv övertog en verksamhet, som på grund av sin kulturella och folkuppfostrande betydelse i så eminent grad måste betraktas som en statens angelägenhet. Programverk- samheten vore dock bäst betjänt av att få arbeta under fria och jämförelsevis obundna former, och den borde därför anförtros åt en särskild organisation i vilken staten ägde hela inflytandet. Man skulle — efter mönster från BBC i Storbritannien — för detta ändamål kunna tänka sig att Kungl. Maj:t tillsatte en styrelse, som på eget ansvar övertog verksamheten. Eftersom emellertid bo- lagsformen var enklare att genomföra och erbjöd samma fördelar, föredrog ut- redningen denna form. Den föreslog därför att ett nytt aktiebolag skulle bildas av staten i syfte att överta programverksamheten. Samtliga ledamöter i styrel— sen skulle utses av Kungl. Maj:t. Antalet ordinarie ledamöter föreslogs bli ut— ökat från sju till nio, bl. a. för att möjliggöra representation även för landsorten.

Mot kommitténs förslag reserverade sig de två av utredningens fem leda- möter, som representerade Radiotjänst och televerket. Reservanterna ansåg, att några bärande skäl icke hade förebragts för att Radiotjänst skulle avlösas av ett nytt helstatligt bolag. För att staten skulle beredas större inflytande över rundradioverksamheten föreslog de i stället, att staten skulle inneha två tredje- delar av aktierna i Radiotjänst och tillsätta sex av nio styrelseledamöter.

I den proposition (nr 164), som i anledning av utredningens förslag framlades

till 1935 års riksdag, anslöt sig Kungl. Maj:t i huvudsak till förslaget om förstat- ligande av programbolaget men modifierade det så till vida, att man i stället för att bilda ett nytt aktiebolag för programverksamheten skulle låta Radiotjänst bestå, varvid staten skulle inlösa samtliga aktier i bolaget. Kungl. Maj:t fann dessutom den av utredningen föreslagna styrelsen på nio personer vara alltför stor. Det ansågs önskvärt att representanter för skilda uppfattningar och åskåd— ningar rörande programverksamheten bereddes tillfälle att utöva inflytande, men detta borde kunna tillgodoses genom det av Kungl. Maj:t utsedda pro- gramrädet, som utredningen hade föreslagit skulle utökas från nio till femton personer. Vad styrelsen beträffar borde huvudvikten läggas vid att den i sin helhet kunde följa bolagets verksamhet, vilket inte var möjligt om man gjorde styrelsen så stor, att inom densamma måste utses ett särskilt arbetsutskott. Antalet styrelseledamöter borde därför fortfarande begränsas till sju.

I fråga om sammansättningen av styrelsen föreslog Kungl. Maj:t, att tre leda— möter skulle utses av Kungl. Maj:t efter förslag av institutioner och samman- slutningar, som kunde antas ha insikter i och allmänt intresse för rundradio- rörelsen: skolöverstyrelsen, publicistklubben samt musikaliska akademien och teaterrådet. Vidare borde telestyrelsen utse en ledamot. Övriga ledamöter in— beräknat ordföranden skulle utses direkt av bolagsstämman, dvs. i realiteten av Kungl. Maj:t, varvid önskemålet om representation för landsorten borde kunna beaktas.

Vid riksdagsbehandlingen rönte förslaget om ökat statsinflytande starkt mot— stånd, varvid bl.a. hänvisades till erfarenheterna från utlandet; det var väl närmast förhållandena i Tyskland vid denna tid som man hade'i tankarna. _

Kamrarna stannade i olika beslut, och den slutliga sammanjämkningen inne— bar, att aktierna i Radiotjänst skulle ligga kvar hos de förutvarande intressen- terna, men att staten skulle få det dominerande inflytandet i bolagsstyrelsen ge— nom att tillsätta fyra ledamöter, varav tre skulle utses av Kungl. Maj:t och en av telestyrelsen, under det att antalet av bolagsstämman utsedda ledamöter skulle minskas till tre.

Vid 1943 års riksdag väcktes två motioner (I: 17 och II: 18), i vilka man begärde att riksdagen skulle anhålla om en snabb och allsidig utredning om rundradiorörelsens framtidslinjer och aktuella behov, varvid man särskilt skulle ta upp frågorna om införande av dubbelprogram, effektivisering av kortvågs- sändningarna till utlandet samt anordnande av trådradio. Motionerna bifölls av riksdagen och Kungl. Maj:t tillsatte i juni samma är sju sakkunniga — 1943 års rundradioutredning som avlämnade sitt betänkande i januari 1946 (SOU 1946:1).

Efter en genomgång av aktuella och enligt utredningens uppfattning befogade önskemål om större utrymme för folkbildnings- och utbildningskurser m.m. konstaterade utredningen, att programtiden måste anses vara alltför snävt till- mätt. Man föreslog därför, att tekniska möjligheter skulle skapas för utsändning

av mer än ett program. Eftersom detta emellertid skulle ta tid och dessutom måste bli mycket kostnadskrävande, framlade man också förslag till förbätt— ringar inom ramen för ett program. Ett förstahandsintresse måste därvid också vara, att de utsända programmen kunde med god hörbarhet avlyssnas i alla delar av landet, vilket vid denna tid ingalunda var fallet.

Någon möjlighet att genomföra dubbelprogram genom dubblering av statio- nerna på lång- och mellanvågsbanden förelåg av våglängdstekniska skäl inte, utan frågan måste lösas på annat sätt. Därvid stod två olika tekniska möjlig- heter till buds, nämligen utnyttjande av ultrakortvågsbandet (UKV), där till- räckligt antal frekvenser stod till buds, eller trådradio. På UKV hade i slutet av 1930-talet först i Förenta staterna och sedermera också i europeiska länder börjat användas systemet med frekvensmodulering (FM) i stället för den dittills använda amplitudmoduleringen (AM). Det nya systemet hade bl.a. den för- delen, att risken för störningar blev avsevärt mindre. På teknikens dåvarande ståndpunkt räknade man med att det med 150 sådana FM-sändare skulle vara möjligt att nå ungefär 75 procent av landets befolkning. Anläggningskostnaderna beräknades till 15 mkr. Med hänsyn till de stora kostnader som det skulle med- föra för radiolyssnarna att skaffa sig FM-mottagare ansåg sig utredningen dock inte kunna förorda detta system utan stannade i stället för att föreslå tråd- radio, varvid lyssnarna kunde utnyttja sina gamla apparater. Med trådradio skulle man också få möjlighet att överföra tre eller möjligen fyra program, och mottagningskvaliteten skulle bli avsevärt högre än vid trådlös mottagning på lång— eller mellanvåg. Anläggningskostnaden för ett hela landet omfattande trådradionät beräknades till ca 210 mkr, och kommittén föreslog, att utbyggna- den skulle ske under en tidrymd av tjugo år.

För att redan innan flera program kunde införas förbättra mottagningsför— hållandena förordade kommittén bl.a. ökning av effekten vid ett antal såväl större som mindre stationer. Även efter de sålunda föreslagna utbyggnaderna måste man emellertid räkna med att omkring 600 000 av landets 1 750 000 licens- betalare komme att sakna fullgoda avlyssningsmöjligheter, och för de områden där detta var fallet föreslog man anläggande av trådradionät. Kostnaderna här— för beräknades till något över 90 mkr.

Programtiden uppgick under 1945 till ca 4000 timmar. De önskemål om utökad sändningstid, som hade framförts till kommittén, avsåg i allmänhet bästa programtid, men vissa utökningar av sändningstiden under andra tider av dagen borde dock kunna genomföras för vissa slag av program såsom för flera nyhets- och väderleksrapporter, skolradio och lätt musik. Genom kommitténs förslag skulle sändningstiden i program 1 komma att ökas från 4 000 till 5 900 tim/år.

Enligt de av kommittén gjorda kostnadsberäkningarna skulle det vid ett ge- nomförande av dess förslag bli nödvändigt att höja licensavgiften från 10 till 15 kr, vilken höjning föreslogs skola träda i kraft ett år efter det utbyggnaden av trådradionätet hade påbörjats.

Kommittén framlade också förslag om att sammansättningen av Radiotjänsts styrelse — utan ändring av antalet ledamöter — skulle ändras, så att styrelsen även erhöll representanter för kultur— och samhällsliv. Utredningen föreslog också att Kungl. hlaj:t skulle ersätta telestyrelsen såsom avtalsslutande part med Radiotjänst.

För utredningens förslag till förbättring av kortvågssändningarna till utlandet lämnas redogörelse i kapitel 6.4.

Utredningens förslag i fråga om förbättring av avlyssningsförhållandena och införande av mer än ett program behandlades i proposition (nr 41) till 1947 års riksdag. I den sistnämnda frågan uttalade departementschefen, att han i likhet med utredningen fann att utvecklingen klart pekade hän mot flera samtidiga program och att sannolikheten talade för att den tekniska lösningen av detta pro- blem låg i trådradion. Med hänsyn till läget beträffande tillgång på arbetskraft och materiel borde dock utbyggnaden för flera program tills vidare uppskjutas. I avvaktan härpå skulle dock utbyggnaden av trådradionät fullföljas så snabbt som omständigheterna medgav inom områden, där tillfredsställande avlyssnings— möjligheter av trådlösa sändningar inte förelåg. Utredningens förslag om ut— byggnad till högre effekt av vissa trådlösa sändare godkändes.

Riksdagen biföll förslagen i propositionen men uttalade, att därest den fort- satta tekniska utvecklingen skulle visa sig möjliggöra andra metoder för lösning av flerprogramsfrågan borde dessa upptas till prövning. I anledning av väckta motioner begärde man, att frågan om licensavgiftens storlek skulle underställas riksdagen då den tidpunkt närmade sig vid vilken avgiften behövde höjas.

Den fortsatta utbyggnaden av ljudradionätet kom ända fram till mitten av 1950-talet att i princip ske efter de 1947 uppdragna riktlinjerna. Nya stationer med en effekt av 150 kW togs sålunda i bruk i Göteborg och Sundsvall. Dess— utom ersattes återstående privata sändare undan för undan av nya, av telever- ket anlagda stationer. Hela antalet av televerket ägda lång— och mellanvågssän- dare uppgick den 1 januari 1955 till 32.

Utbyggnaden av trådradionät i områden med dåliga avlyssningsmöjligheter tog större fart först under 1950—talet, då de av kriget förorsakade materielsvå- righeterna övervunnits. Antalet trådradioabonnenter, som vid slutet av 1945 var 2 000 och den 30 juni 1950 16 000, hade fem år senare vuxit till 145 000.

Programtiden för riksprogrammet kunde också successivt ökas, från 4200 timmar 1945 till omkring 4 900 timmar 1950/51 och 5 100 timmar 1954/55.

I samband med den inflationsvåg, som föranleddes av koreakrisen, blev det nödvändigt att fr. o. m. den 1 juli 1951 höja licensavgiften från 10 till 15 kr.

I början av 1950-talet hade i samband med planeringen av ett radiohus i Stockholm skiljaktiga meningar visat sig föreligga mellan telestyrelsen och Radiotjänst beträffande gränsdragningen på det tekniska området mellan de båda parterna. Frågan gällde närmast vem som skulle ha hand om studiotekni- ken. Telestyrelsen höll för sin del före, att även den för programproduktionen

erforderliga akustiska och teletekniska utrustningen borde anskaffas och under— hållas av televerket men betjänas av Radiotjänst, under det att den sistnämnda ansåg, att inte bara betjäningen utan också anskaffning och underhåll borde åvila programföretaget. För sin ståndpunkt anförde telestyrelsen främst bespa— ringsskäl, under det att Radiotjänst motiverade sin ståndpunkt med att den organisation, som har ansvaret för programproduktionen, också måste förfoga över alla medel för genomförandet av en fullgod sådan produktion.

För att lösa tvisten uppdrog Kungl. Maj :t 1952 åt förre regeringsrådet Hen- ning Fransén att såsom ordförande vid förhandlingar mellan telestyrelsen och Radiotjänst undersöka möjligheterna för en överenskommelse. Detta visade sig emellertid omöjligt, varför Fransén utarbetade ett eget förslag, som gick ut på att en blivande uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och Radiotjänst borde omfatta, icke blott en uppdelning av tekniken i huvudsaklig överensstämmelse med Radiotjänsts uppfattning utan också en lämpligt organiserad samverkan mellan de båda företagen på det tekniska området, varigenom man borde kunna un— danröja de olägenheter och merkostnader, som eljest skulle åtfölja varje upp— delning. Kungl. Maj:t fastställde i september 1953 särskilda bestämmelser om samordning och uppdelning av den tekniska rundradioverksamheten i huvudsak i överensstämmelse med Franséns förslag. För samordnings- och gränsdragnings— frågor inrättades en särskild rådgivande delegation, »Rundradions tekniska dele— gation», i vilken vartdera företaget utsåg två ledamöter och Kungl. Maj:t för- ordnade ordförande och vice ordförande. De sistnämnda har emellertid numera utgått.

I nu gällande överenskommelse mellan staten och Sveriges Radio förutses dessutom, att Kungl. Maj:t skall kunna utse en särskild teknisk nämnd med uppgift att avge yttrande i eller eljest till behandling uppta frågor som avser uppdelning och samordning mellan Sveriges Radio och televerket av den tek- niska rundradioverksamheten. Någon sådan nämnd har dock inte tillsatts.

I gemensam framställning på hösten 1952 aktualiserade Radiotjänst och tele— styrelsen ånyo frågan om flera radioprogram, eftersom det med ett enda riks— program inte var möjligt att tillmötesgå berättigade önskemål från lyssnarnas sida. Tekniken hade också under den tid som förflutit efter det 1943 års rund- radioutredning hade avlämnat sitt betänkande väsentligt utvecklats både på mottagar- och sändarsidan. För en rationell planering av radionätets utbyggnad på längre sikt var därför en utredning av de tekniska förutsättningarna för flera program nödvändig, varvid man också borde undersöka möjligheten att ned- bringa kostnaderna genom kombination med utbyggnaden av ett televisionsnät. Såsom senare omnämnes arbetade vid denna tid en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté med uppgift att utreda frågan om införande av television i Sverige. Radiotjänst och telestyrelsen förklarade sig beredda att själva svara för utred- ningsarbetet i flerprogramsfrågan men önskade få en av Kungl. Maj:t utsedd opartisk ordförande. Kungl. Maj:t biföll framställningen och utsåg i oktober

1952 f. d. regeringsrådet Henning Fransén att vara ordförande för en utredning — 1952 års dubbelprogramutredning _ rörande de programmässiga, tekniska och ekonomiska förutsättningarna för införande av dubbelprogram i radio.

Utredningen avlämnade sitt betänkande i januari 1955. I betänkandet svarade Radiotjänst för det avsnitt som avsåg programproduktionen och telestyrelsen för avsnittet om de distributionstekniska förutsättningarna för sändning av flera program samt för sammanställningen av kostnadsberäkningar.

Radiotjänst framhöll, att det var angeläget att bereda ökat utrymme för samhälleliga och allmänkulturella frågor, för kurs- och studieverksamhet samt för underhållning och lättillgänglig musik. Man förordade en ökning av sänd— ningstiden från 5 100 till 8 000 timmar eller med 55 tim/vecka, varav 10 timmar skulle fylla ut det dåvarande riksprogrammet och återstående 45 timmar skulle ingå i program 2. Det sistnämnda programmet skulle första året efter starten omfatta 20 tim/vecka och skulle därefter successivt byggas ut till 45 timmar, vilken sändningstid borde uppnås under fjärde året.

Enär det skulle dröja länge innan lyssnarna fick möjlighet att ta emot bägge programmen skulle sammansättningen av program 1 i princip bibehållas oför— ändrad och de båda programmen komponeras så, att man vid varje tidpunkt då bägge programmen sändes kunde välja mellan två programpunkter av såvitt möjligt kontrasterande natur. Det andra programmet skulle till en början i huvudsak bestå av repriser ur riksprogrammet men skulle efter hand få allt fler nyproducerade inslag.

Telestyrelsen konstaterade, att det nu liksom tidigare var omöjligt att på lång- och mellanvågsbanden öka antalet stationer så, att man därmed skulle kunna bereda acceptabla mottagningsmöjligheter över hela landet ens för ett enda program. Tvärtom hade situationen genom störningar från utländska sändare, som i flertalet fall hade inrättats utanför den internationellt fastställda våg- längdsplanen, blivit ännu sämre än tidigare. lNIer än en tredjedel eller 850 000 av 2 300 000 licensbetalare hade därför dåliga. avlyssningsmöjligheter. Distribu— tionsproblemet för ett andra program måste fördenskull lösas med antingen FM eller trådradio. Vid en våglängdskonferens i Stockholm 1952 hade Sverige erhål— lit 100 sändningskanaler på FM, fördelade på 50 stationer med var och en två kanaler, vilket skulle räcka till för att i stort sett försörja hela landet med två samtidiga program. Det andra systemet, trådradio, skulle ge samma ton— omfång vid mottagningen som FM. Vilket system man än valde måste man räkna med att det skulle ta många år att genomföra utbyggnaden.

Utbyggnadsplaner och kostnadsberäkningar hade av styrelsen uppgjorts för bägge systemen, varvid man behandlade områden med goda mottagningsmöjlig- heter och med dåliga mottagningsförhållanden var för sig. Vid utbyggnad med FM skulle för de förstnämnda områdena erfordras 19 stationer och för de sist- nämnda 31 stationer. Stationerna borde uppföras på samma platser som bli- vande TV-stationer. Eftersom det var önskvärt att så snart som möjligt göra det andra programmet tillgängligt för lyssnarna borde man påskynda utbyggnaden

genom att delvis uppföra mindre, provisoriska anläggningar. För att kunna ta emot sändningarna måste lyssnarna skaffa mottagare med FM-band eller sepa- rata FM-tillsatser till de befintliga apparaterna. Utbyggnadstiden beräknades med delvis provisoriska stationer till fem år sex år. Även vid fullständig utbygg- nad med FM-stationer beräknades dock alltjämt ungefär 250 000 lyssnare över huvud taget inte kunna försörjas med trådlös mottagning; för deras räkning måste trådradio anordnas.

Utbyggnad över hela landet med trådradio beräknades kunna ske på fem till sex år, varvid förutsattes att man skulle dra särskilda ledningar till sådana hus som saknade telefonledning.

Investeri-ngskostnaderna för distributionsnätet hade av telestyrelsen beräknats enligt tre olika alternativ, nämligen enbart FM (jämte behövlig komplettering med trådradio), enbart trådradio samt slutligen FM i tätbygderna och trådradio i glesbygderna. För att få fram de totala kostnaderna hade härtill lagts allmän- hetens investeringar i nya mottagare eller FM-tillsatser. Kostnaderna enligt de olika alternativen blev:

?lsmtill' Mottagare Summa |onsnat mkr mkr mkr Alt. 1 Enbart FM ........................ 62 146 208 » 2 » trådradio ................... 94 11 105 » 3 FM i täthygderna och trådradio i gles- bygderna .......................... 56 116 172

För sin del förordade telestyrelsen anläggandet av enbart trådradio i glesbyg- derna och anläggning av både FM och trådradio i tätbygderna. I de sistnämnda områdena skulle lyssnarna följaktligen kunna Välja mellan trådradio och FM. Detta alternativ beräknades komma att kosta ungefär lika mycket som alt. 2. Man räknade nämligen med att i så fall så många skulle välja FM i stäl— let för trådradio, att de härigenom minskade anslutningkostnaderna för tråd- radio ungefär skulle uppväga de tillkommande kostnaderna för FM-stationer.

Proposition (nr 146) om införande av dubbelprogram framlades av Kungl. Maj :t till 1955 års riksdag. Av de olika alternativen för utbyggnad av distributionsnätet stannade Kungl. Maj:t för alt. 3, vilket innebar att utbyggnaden med trådradio skulle ske i områden med dåliga avlyssningsmöjligheter på lång- och mellanvåg men att i den övriga delen av landet, alltså områden med godtagbara avlyss— ningsförhållanden, utbyggnad skulle ske enbart med FM. Som skäl härför an- fördes, att kraven på landets investeringsresurser var så stora, att det var nöd- vändigt att begränsa utbyggnadsprogrammet. Att Kungl. Maj:t för områden med tillfredsställande avlyssningsförhållanden valde FM framför trådradio be— rodde på att anläggning av ett nät av FM-stationer i alla händelser förr ellei senare skulle komma att aktualiseras i och med en blivande utbyggnad av TV- stationer. FM-systemet hade dessutom den fördelen, att det inte på samma sätt som trådradion begränsade abonnenternas möjligheter att fritt växla plats för

avlyssningen. Utbyggnaden med trådradio i de områden som hade de sämsta avlyssningsförhållandena beräknades komma att kräva anslutning av ca 850 000 lyssnare eller 700 000 fler än de som redan hade hunnit anslutas. Utbyggnaden med trådradio och FM beräknades ta en tid av ca sex år, varvid dock provi- soriska FM-stationer utan full räckvidd i viss utsträckning skulle anordnas. Redan pågående eller planerade arbeten för förbättring av lång— och mellan— vågssändare skulle dessutom genomföras.

Förslaget godkändes av riksdagen. I anledning av att man samtidigt på Kungl. Maj:ts förslag beslöt, att investeringskostnaderna i fortsättningen skulle bestridas med licensmedel (se kapitel 7.1), måste licensavgiften höjas från 15 till 20 kr. Denna höjning genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1956.

Under åren efter 1955 års riksdagsbeslut skedde utbyggnaden av anlägg- ningarna efter de av riksdagen godkända riktlinjerna. De fyra första FM-statio— nerna kunde tas i bruk redan 1955/56, och av de 19 stationer som dubbelpro— gramutredningen räknat med för tätbygderna var 17 i definitivt eller proviso- riskt utförande klara på våren 1960. Antalet trådradioabonnenter hade vid samma tidpunkt vuxit till 367 000. För att nå maximal effekt av de till trådradio anvisade medlen hade utbyggnaden därvid inriktats enbart på anslutning av abonnenter i hus, dit ledning för telefon redan fanns.

Två nya starkare AM-sändare med en effekt av 150 kW togs i bruk 1956— 1957 i Stockholm (Nacka) och Östersund, och en ny storstation, med en effekt av ej mindre än 600 kW, avsedd att ersätta den gamla motalasändaren, blev färdig 1962. För att snabbare än som kunde ske genom utbyggnaden med träd— radio och FM ge åtminstone vissa lyssnare möjlighet att höra program 2 började televerket 1956 sätta upp små mellanvågssändare med mycket låg effekt i vissa tätorter. De fick därför mycket begränsad räckvidd. Antalet sådana sändare hade år 1960 stigit till 25.

Program 2 startade den 26 november 1955 med en sändningstid av ca 15 tim/vecka. Sändningstiden utökades successivt under de följande åren till ca 2050 timmar under 1959/60. Eftersom programtiden i program 1 samtidigt ökades från 5 100 till 5 850 timmar var man alltså då uppe i en total programtid av 7900 timmar. I överensstämmelse med vad som tidigare omnämnts hade under den tid då P 2—nätet successivt byggdes ut bägge programkanalerna fått ha i huvudsak samma karaktär med omväxlande lätta och seriösa inslag. Från hösten 1960 började man emellertid tillämpa principen att under kvällstid, då sändningar pågick i båda kanalerna, låta P 1 bli programkanalen för lätta och P 2 för seriösa program.

Till följd av de år 1955 införda finansieringsprinciperna och ökade kostna- der i övrigt blev det nödvändigt att fr. 0. m. den 1 juli 1957 ånyo höja licens- avgiften, från 20 till 30 kr.

Emellertid hade också televisionen nu blivit aktuell. Principbeslut om dess införande fattades vid 1956 års riksdag och den första utbyggnadsplanen god-. kändes av 1957 års riksdag. Härmed var det också klart att TV-stationer skulle

komma att uppföras även i de områden, som dubbelprogramutredningen hade klassificerat såsom radiomässiga glesbygder, vilket gjorde det aktuellt att på samma platser också anordna FM-stationer. I september 1957 hemställde Radio— tjänst hos Kungl. Maj:t om en revision av 1955 års utbyggnadsplan för P2. Man åberopade därvid bl.a. den omständigheten, att investeringskostnaderna för trådradio var mångdubbelt större än för FM-stationer, och att det speciella skälet för valet av trådradio, nämligen att lyssnarna inte skulle behöva skaffa sig nya apparater, hade försvagats genom att vid den ständigt pågående moder- niseringen av mottagarbeståndet lyssnarna köpte apparater med FM-band, vilka nu var helt dominerande på marknaden.

I anledning av denna skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t åt telestyrelsen att i samråd med Sveriges Radio (Radiotjänst) utarbeta en ny plan för den fortsatta utbyggnaden av FM och trådradio. Situationen förändrades också radikalt ge- nom ett av 1958 års B-riksdag fattat beslut om forcerad utbyggnad av T V-sta— tioner. Härigenom skapades förutsättningar för en snabbare utbyggnad också av FM-stationer, varigenom lyssnarna skulle få möjlighet att höra P 2 tidigare än genom den mer tidskrävande utbyggnaden med trådradio. Efter att ha övervägt olika alternativ kom telestyrelsen till den slutsatsen, att trådradioutbyggnaden i fortsättningen borde inskränkas till fortsatt anslutning av nya abonnenter i de redan etablerade trådradioområdena. Detta förslag godtogs av Kungl. Maj :t och godkändes av 1959 års riksdag. Beslutet innebar samtidigt, att FM-stationer skulle anordnas på alla platser där man anlade TV—stationer, alltså även i de befintliga trådradioområdena.

Eftersom försäljningen av mottagare med FM—band sedermera visat sig bli betydligt större än man tidigare räknat med har det i fortsättningen aldrig blivit aktuellt att införa trådradio i nya områden. År 1962 beslöt Kungl. Maj:t, att anslutningen av nya trådradioabonnenter i fortsättningen skulle begränsas till sådana områden, där fullgod mottagning från FM—station inte föreligger. Antalet trådradioabonnenter, som den 30 juni 1960 uppgick till 367 000, ökade endast långsamt under de följande åren och uppgick den 30 juni 1964 till 399 000.

På våren 1961 började ett med rundradiosändare utrustat fartyg Radio Nord — att i strid mot gällande internationella radioreglemente, som förbjuder rundradiosändningar från fartyg utanför de olika ländernas nationella territorier, från en position utanför Stockholms skärgård sända reklamfinansierade radio- program, bestående av lätt grammofonmusik. Dessa sändningar kunde avlyssnas i stora delar av mellersta och södra Sverige. I anledning härav föreslog Sveriges Radio en väsentlig utökning av sändningstiden för lättare program i syfte att bjuda allmänheten ett alternativ till de illegala sändningarna. Behövliga medel anvisades av Kungl. Maj:t och den 5 maj 1961 startade Sveriges Radio den s. k. Melodiradion med sändningar under den första tiden mellan kl. 6 och kl. 17. Sändningarna, vilka skedde på den under denna tid lediga P 2—kanalen, utsträcktes sedermera till kl. 18.15. Samtidigt påbörjades sändningar också under

tiden från kl. 23 till kl. 24 eller 1, den s.k. Nattradion, i P 1-kanalen. För att tillgodose önskemål från personer med sådant arbete under natten, som kunde förenas med radiolyssnande, utsträcktes Nattradion sommaren 1962 ända till morgonprogrammets början kl. 6, varvid för ändamålet utnyttjades de åtta starka lång- och mellanvågssändarna. För att kunna fortsätta melodiradiosänd- ningarna under kvällstid, då P 1- och P 2-kanalerna var upptagna av de regul- jära programmen, startade man under sommaren 1962 också sändningar av melodiradiotyp (benämnda P3) över särskilda FBI-sändare i Stockholm, Göte- borg, Hörby, Sundsvall och Luleå. Därmed hade man för första gången börjat sända tre samtidiga program.

Genom Melodi- och Nattradion ökades den sammanlagda programtiden från 7 900 timmar 1959/60 till 15 800 timmar 1962/ 63.

Förutom Radio Nord hade också två illegala fartygssändare placerats i Öre- sund, Radio Mercur och Radio Syd, vilkas sändningar kunde avlyssnas i delar av Skåne. Efter samråd mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sve- rige och efter rekommendation från Nordiska rådet genomfördes i samtliga de berörda nordiska länderna särskild lagstiftning för att stoppa verksamheten från dessa »piratsändare». För Sveriges del antog riksdagen år 1962 på förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 171) en »lag med förbud i vissa fall mot rundradiosänd- ning på öppna havet m. m.» (SFS 1962: 278), vilken lag kriminaliserar medverkan vid upprättande och drift av sådana sändare, transport till fartygen av ljudband och liknande samt lämnande av uppdrag angående annonsering och reklam eller förmedling av sådana uppdrag. Till följd härav upphörde Radio Nord och Radio Mercur med sin verksamhet, under det att Radio Syd fortfarande har försökt hålla verksamheten i gång.

I skrivelse till kommunikationsministern den 26 juni 1963 framlade 1960 års radioutredning vissa förslag avseende ljudradions programkanaler, sändarnät och ekonomiska behov, vilka befunnits vara så brådskande att de inte kunde upp- skjutas i avvaktan på. utredningens slutbetänkande. De viktigaste punkterna i dessa förslag, för vilka redogöres mera utförligt i punkt 5.1.4, var

att det treprogramsystem som provisoriskt påbörjats genom P 3-sändningarna för knappt halva befolkningen skulle vidgas till hela landet och bli permanent,

att detta skulle uppnås genom ett tredje FM—nät, till vilket Melodi- och Nattradion skulle överflyttas,

att P2 skulle förlängas in på dagtid sedan lVIelodiradion flyttats bort och även ge plats för skolradion, samt

att licensavgiften skulle höjas till 40 kr för hushåll men sänkas till 20 kr för bilradio såsom ett första steg mot slopande av den separata bilradiolicensen.

I statsverkspropositionen 1964 (bil. 8, kapitalbudgeten B. Televerket) accep- terade Kungl. Maj:t förslagen beträffande den framtida utformningen av ljud- radions programverksamhet och utbyggnaden av ett tredje FM—nät. Departe- mentschefen var emellertid inte beredd att acceptera förslaget om en höjning

av hushållslicensen till 40 kr och en sänkning av bilradiolicensen till 20 kr utan föreslog i stället en enhetlig licensavgift av 35 kr. Begränsningen av avgifts- höjningen till 5 kr möjliggjordes av att kostnaderna för kortvågssändningarna till utlandet, skolradion och fria blindlicenser, som förut bestritts med licensmedel. enligt samtidigt framlagt förslag i fortsättningen skulle bestridas med särskilt riksstatsanslag (se kapitel 7.1).

Kungl. Maj:ts förslag godkändes till alla delar av riksdagen.

Utvecklingen av ljudradiorörelsen under hela tiden 1925—1964.— framgår av tabell 1. Den nedgång i kostnaden per programtimme, som enligt tabellen skett under de senaste åren, beror på de jämförelsevis låga kostnaderna för den genom Melodi- och Nattradion nytillkomna programtiden. Fr. o. m. 1954/ 55 har kost- naderna för kortvågssändningar m. m. till utlandet, som ej ingår i det här redo- visade antalet programtimmar, fråndragits. Däremot ingår skolradion.

1 .1 .2 Televisionen

Försök med TV-sändningar gjordes under 1930-talet såväl i Frankrike, Stor- britannien och Tyskland som i Förenta staterna och man började också anordna offentliga televisionsvisningar. Vid mitten av decenniet hade den tekniska ut— vecklingen kommit så långt, att man i de tre förstnämnda länderna ansåg sig kunna påbörja mera reguljära sändningar. Dessa avbröts dock 1939.

I Förenta staterna började reguljära sändningar först på våren 1939. Genom- brottet kom 1948, då de av kriget förorsakade svårigheterna på olika områden i stort sett hade övervunnits. Detta år började den explosionsartade utveckling av televisionen i Förenta staterna, som på fem år bringade upp antalet TV- mottagare från ca 150 000 till över 20 miljoner.

I Storbritannien återupptogs reguljära TV-sändningar i juni 1946. Under flera år blev Storbritannien det enda TV-landet i Europa. Visserligen gjordes också i andra länder försök med TV, men reguljära sändningar kom i gång först på 1950-talet, 1950 i Frankrike, 1951 i Nederländerna, 1952 i Västtyskland, 1953 i Belgien och Schweiz, 1954 i Danmark och Italien osv. Dröjsmålet berodde givetvis till stor del på att återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade länderna måste ges prioritet och att man måste övervinna den av kriget förorsakade va— rubristen. Vid en radiokonferens i Stockholm år 1952 fastställdes också för första gången tilldelningen av sändningskanaler för TV till olika europeiska länder.

I olika länder har man kommit att använda olika sändningssystem, som skiljer sig från varandra huvudsakligen genom olika antal linjer i bildrastret. Detta har gjort det nödvändigt att konstruera särskild apparatur för att program skall kunna överföras mellan länder med olika linjesystem. Ju högre linjeantalet är, desto bättre blir bildkvaliteten men också kostnaderna till följd av det större kravet på frekvensomfång (bandbredd), varför det har gällt att finna en lämplig avvägning.

Tabell 1. Utvecklingen av ljudradiorörelsen under tiden 1924—1964

An tal radio- licenser vid årets slut (tusental)

Antal sändare vid årets slut

tillhörande

televerket

AM FM

radio- klubbar AM

Antal tråd- radioahonnen- ter vid årets slut (tusental) Antal pro- gramtimmar

Kostnad per programtimme1

program- produktion kr

distribution

och licens-

inkassering kr

Summa

kr

1945 . ........ . . 1949/50 . ....... 1954/55 . .......

1955/56 ........ 1956/57 ........ 1957/58 ........ 1958/59 ..... . . . 1959/60 ........ 1960/61 1961/62 ........ 1962/63 ........ 1963/64

40 126 482 834 1 470 1 840 2 129 2 430 2 496 2 583 2 626 2 669 2 711 2 797 2 919 2 945 2 9443

åfåw

53 57 60 60 60 60 604

561 616101:—

16 145

202 273 316 343 367 382 393 398 399

1 Exkl. avskrivningar på televerkets och byggnadsstyrelsens investeringar.

nu

och 1 för P 2.

' Experimentsändare i Stockholm. Därav 365 000 bilradiolicenser. » 35 för P1 och 25 för P2. Härutöver ägde vattenfallsverket i Porjus 1 sändare för P 1

1 559 2 910 3 665 3 649 4 200 4 773 5 122 5 945 6 594 7 726 7 807 7 910

8 667 12 196 15 791 15 9466

" 41 stationer med sändare för P 1 och P 2 och 5 stationer med sändare för P 1, P 2 och P3. " Dessutom ca 1 500 timmar för regionala och lokala prog-ram.

330 530 650 1 010 1 480 2 130 3 250

3 480 3 750 3 990 4 640 4 690 4 880 3 930 3 360 3 670

290 610 740 1 300 1 190 1 690 2 110

1 950 1 900 1 890 1 970 1 940 1 720 1 470 1 210 1 350

620 1 140 1 390 2 310 2 670 3 820 5 360

5 430 5 650 5 880 6 610 6 630 6 600 5 400 4 570 5 020

I Förenta staterna använder man enligt ett beslut 1941 av Federal Com— munications Commission (FCC) ett 525-linjerssystem. I Storbritannien har man alltsedan starten av reguljära sändningar år 1936 använt ett system med 405 linjer. I Frankrike användes 455 linjer, men efter kriget fann man kvaliteten vara otillräcklig, varför man år 1948 beslöt övergå till 819 linjer, det högsta linjetal som någonstädes användes. I övriga länder i Europa, däribland Sverige,, som börjat med TV-sändningar under 1950-talet, har 625 linjer blivit standard.. Detta system har på våren 1964 införts för BBC:s andra TV-program, och all TV-verksamhet i Storbritannien skall successivt överflyttas till denna standard. Detsamma kommer måhända att ske även i Frankrike.

Självklart var intresset för TV stort också i Sverige. Våren 1947 upptogs kon- takter mellan försvarets forskningsanstalt, tekniska högskolan, telestyrelsen, telefonaktiebolaget L M Ericsson och statens tekniska forskningsråd för diskus- sion av frågan om hur utvecklingsarbetet på TV—området -— i första hand ett studium av de rent tekniska problemen _ borde organiseras i vårt land, och på hösten samma år beslöt de fyra förstnämnda att gemensamt påbörja sådan forskningsverksamhet. För ändamålet tillsattes ett samarbetsorgan, Nämnden för televisionsforskning. Våren 1949 kompletterades nämnden med representan— ter för Radiotjänst och för en grupp radiofabrikanter. Över på tekniska hög— skolan i Stockholm uppsatta sändare företogs omfattande tekniska försök." Vid några tillfällen anordnades också utsändningar av program.

I januari 1951 beslöt Kungl. Maj:t att tillkalla sex utredningsmän — 1951 års televisionsutredning — för att utreda frågan om televisionens införande i Sve- rige. Utredningen avlämnade sitt betänkande i november 1954 (SOU 1954:32).

Utredningen sammanfattade sitt förslag så, att televisionen liksom ljudradion borde ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hcmmens tjänst.. En väsentlig förutsättning för att den skulle kunna fylla denna uppgift vore, att den fick utvecklas fritt oberoende av ovidkommande intressen, varför utredningen avrådde från tanken att basera inkomsterna på försäljning av reklamtid. Verk— samheten borde i stället grundas på licensavgifter, byggas upp såsom en riks— television och omhänderhas av ett företag, som föreslogs skola bli Radiotjänst. Denna ensamrätt fick dock inte betraktas som ett åsiktsmonopol. En garanti mot missbruk låg i att upplåtelsen gjordes tidsbegränsad och i att ett avgörande inflytande på företagets ledning tillförsäkrades det allmänna. För TV skulle med andra ord gälla samma principer som för ljudradion. Med hänsyn till den nya omfattande arbetsuppgift, som skulle anförtros åt Radiotjänst, borde in— tresserepresentationen i bolaget breddas. Distributionen av TV-programmen borde liksom i fråga om ljudradioprogrammen anförtros åt televerket, som även skulle ha hand om avstörningsverksamhet och inkassering av licensavgifter.

I fråga om sändningstiden föreslog utredningen, att den under de två första verksamhetsåren skulle vara 15 tim/vecka och att den senare skulle ökas till 35 timmar. Man lämnade emellertid öppet, huruvida en så lång sändningstid som 35 timmar skulle eftersträvas inom ett enda program. Möjligen skulle,

menade utredningen, önskemål om större valfrihet för allmänheten tillgodoses genom två samtidiga program.

I fråga om utbyggnaden av distributionsnätet, som avsågs omfatta samtliga de 50 TV—stationer, som tilldelats Sverige vid stockholmskonferensen 1952 och som beräknades ge så gott som fullständig täckning av landet, hade utredningen övervägt två alternativ, enligt vilka utbyggnaden skulle vara genomförd på 9 respektive 14 år. Man förordade det förstnämnda alternativet. Sammanlagda investeringskostnaden för programförbindelser och sändare beräknades till 65 mkr, om stationerna samordnades med en utbyggnad över hela landet av FM- stationer för ljudradio, till 78 mkr om stationerna kombinerades med befintliga ljudradiostationer och till 82 mkr vid en helt fristående utbyggnad. Eftersom frågan om utbyggnad med FM-stationer ännu låg under utredning förordades det mellersta alternativet.

På begäran av utredningen hade Industriens utredningsinstitut gjort en prog- nos rörande den sannolika utvecklingen av antalet TV-licenser under de första sju åren. Med stöd härav hade utredningen beräknat, att antalet licenser efter 14 år skulle uppgå till 925 000.

Verksamheten förutsattes skola börja under budgetåret 1956/57. För förbe- redelseåret dessförinnan skulle behöva anvisas sammanlagt 11,6 mkr till investe— ringar och driftkostnader.

Det blev 1956 års riksdag, som fick ta ställning till vissa grundläggande prin- cipiella frågor beträffande televisionen. Kungl. 1Maj:t föreslog sålunda (prop. nr 90) att programverksamheten skulle finaniseras med licensavgifter och att uthyrning av programtid för reklamändamål ej skulle få ske. Programverksam- heten skulle anförtros åt Radiotjänst, som i samband därmed borde erhålla ett breddat intresseunderlag. I huvudfrågan —— införandet av television i Sverige —— var förslaget restriktivt. De stora investeringskostnaderna för produktion och distribution av programmen, de oundvikliga driftunderskotten under de första åren och de stora utgifterna för anskaffning av mottagare, vilka senare utgjorde den största utgiftsposten, ansågs stå i mindre god överensstämmelse med den återhållsamma ekonomiska politik som hade skisserats i årets finansplan, och Kungl. Maj:t föreslog därför endast att ett anslag skulle anvisas för fortsättning av den försöksverksamhet, som hade pågått under 1954/55 och 1955/56 och som hade finansierats dels med ljudradiolicensmedel, dels med en ökning av aktie- kapitalet hos Radiotjänst, samt att Radiotjänst därutöver skulle erhålla ett lån för inköp av TV-utrustning och televerket ett investeringsanslag för anskaffande av en TV—sändare för nackastationen i Stockholm. För stockholmssändarens täckningsområde föreslogs en licensavgift av 25 kr per kvartal, medan för övriga delar av landet en registreringsavgift för innehav av TV-mottagare med 10 kr skulle utgå.

Televisionssändaren i Nacka med en effekt av 60 kW togs i bruk den 15 sep- tember 1956.

Otåligheten med det långa dröjsmålet med införande av televisionen i landet

var emellertid stor. Riksdagen, som biföll propositionen, sade sig finna det i hög grad önskvärt, att prövningen av de med den reguljära televisionens start och utbyggnad sammanhängande problemen skedde med sådan skyndsamhet, att ett preciserat förslag kunde föreläggas riksdagen om möjligt redan 1957. I början av maj 1956 tillkallade Kungl. Maj:t också två utredningsmän, som ej tillhörde vare sig Radiotjänst eller televerket — 1956 års televisionsutredning med uppgift att i samråd med dessa skyndsamt framlägga förslag om utbyggnad av ett distributionsnät för TV med särskilt beaktande av möjligheterna att i be— gynnelseskedet genom provisoriska anordningar ernå en snabb utbyggnad till låga kostnader.

De två sakkunniga avlämnade också sitt förslag redan i november 1956. De föreslog, att utbyggnaden av TV-stationer skulle samordnas med uppförandet av FM-stationer, varom 1955 års riksdag hade fattat beslut, och att under de fem budgetåren 1957/58—1961/62 utöver nackastationen skulle uppföras 13 TV- stationer, varvid man för att snabbt få upp licensantalet och inkomsterna skulle börja i de folkrikaste områdena. Stationerna skulle försörjas med program dels över en radiolänkförbindelse Stockholm—Norrköping—Göteborg—Malmö, dels genom relämottagning. Eftersom man ej ansåg det vara rimligt att samtliga sta- tioner förlades till landets södra delar borde dock stationer uppföras också i Sundsvall och Boden, vilka stationer föreslogs skola sända inspelade riksprogram och vissa lokala direktprogram. De 14 TV—stationerna beräknades kunna ge ca 63 procent av landets invånare möjlighet att ta emot TV-program. Licensavgif- ten föreslogs bli 100 kr per år, och programtiden föreslogs enligt ett minimi— alternativ bli 10 tim/vecka under 1957/58, med en årlig ökning av 2 tim/vecka (detta avsåg enbart Radiotjänsts egenproduktion). Med den tidigare prognosen rörande licensutvecklingen räknade man med att rörelsen skulle börja ge över- skott under det femte utbyggnadsåret eller 1961/62.

I proposition (nr 54) till 1957 års riksdag anslöt sig Kungl. Maj:t i allt väsent- ligt till utredningsmännens förslag. I anledning av propositionen anvisade riks- dagen ett riksstatsanslag såsom bidrag till televisionens driftkostnader och ett investeringsanslag till televerket, varjämte Radiotjänst erhöll ett ytterligare lån till inköp av TV-utrustning.

Såsom förut nämnts föreslog 1951 års tclevisionsutredning, att Radiotjänst i samband med att bolaget fick hand även om televisionens programverksamhet skulle få ett breddat intresseunderlag. Denna breddning syntes utredningen lämpligen kunna åstadkommas genom att inbjuda vissa näringslivs— och folk- rörelseorganisationer att teckna aktier i bolaget. Pressens majoritetsställning i bolaget skulle dock bibehållas. Samtidigt med breddningen av intresseunderlaget skulle antalet styrelseledamöter ökas från sju till elva, av vilka staten skulle utse fem ledamöter jämte ordföranden och bolagsstämman återstående fem leda— möter. Samråd borde äga rum mellan Kungl. Maj:t och bolagsstämman vid

valet av styrelseledamöter för att uppnå en allsidig intresserepresentation i före- tagets ledning.

I propositionen angående televisionen till 1956 års riksdag anslöt sig Kungl. Maj:t till utredningens förslag om breddning av bolagets intresseunderlag men avvisade tanken att bibehålla pressens majoritetsställning. Sedan förhandlingar om aktiekapitalets storlek och fördelning slutförts blev resultatet att tidnings— pressens aktieinnehav minskades till 40 %. De grupper som representerade folk— rörelserna fick likaledes 40 % och återstoden, dvs. 20 %, tecknades av organisa- tioner och företag som representerade näringslivet. Antalet aktieägare uppgick i september 1962 till sammanlagt 78, varav 51 tillhörde pressen, 16 olika folk- rörelser och 11 näringslivet.

Antalet styrelseledamöter utökades från sju ordinarie och sex suppleanter till elva ordinarie och tio suppleanter och styrelsen fick därmed sin nuvarande sam- mansättning.

I samband med ovan angivna förändring ändrade Radiotjänst sitt namn till Sveriges Radio aktiebolag.

Med 1957 års riksdagsbeslut hade startsignalen givits till utbyggnaden av ett hela landet omfattande TV-nät. Intresset från allmänhetens sida för televisionen visade sig emellertid vida överträffa alla prognoser. 1956 års tclevisionsutredning hade för sin del räknat med att antalet licenser den 30 juni 1959 skulle uppgå till 72 000. I verkligheten var man redan då uppe i 407 000 licenser. I själva verket växte antalet licenser betydligt hastigare än vad ljudradiolicenserna på sin tid hade gjort under de första utbyggnadsåren trots de mångdubbelt större kostnaderna för inköp av mottagare. Redan vid 1958 års B-riksdag ansåg sig Kungl. Maj:t (prop. B 1, bil. 28) kunna förslå en hastigare utbyggnad av TV- stationer och radiolänkförbindelser än som hade beslutats bara ett år tidigare, varigenom man kunde tillmötesgå de mycket starka önskemålen från olika delar av landet att snabbt få möjlighet till TV-mottagning. Investeringarna i distribu- tionsnätet kunde också fr. o. m. 1959/60 i sin helhet bestridas med de årliga licensinkomsterna. Vid slutet av den första femårsperioden eller den 30 juni 1962, då landet enligt televisionsutredningen skulle ha 14 stationer, hade man i själva verket byggt 47 stationer, ehuru en del av dem ännu ej hade byggts ut till full effekt, och dessutom ett antal svaga slavstationer, dvs. stationer som efter förstärkning och omvandling till annan frekvens återutsänder från annan starkare station trådlöst mottagen sändning. Antalet TV—licenser uppgick vid samma tidpunkt till drygt 1 500 000 mot av utredningen beräknade 245 000.

Den 30 juni 1964 var antalet stationer (inklusive slavstationer) uppe i 95 och antalet licenser i 1 892 000. Antalet invånare i stationernas täckningsområden beräknades då vara 7 miljoner eller ca 93 procent av landets hela befolkning.

Utvecklingen under tiden 1956—1964 framgår av tabell 2. I siffrorna ingår även skol—TV.

Antal TV-sändare vid årets slut

Antal TV- År licenser vid med större effekt slavsta- årets slut1 tioner (1 000) defini- provi- med låg summa tiva soriska effekt” 1956/ 57 ........ 37 1 1 2 1957/ 58 ........ 148 2 2 4 1 958/ 59 ........ 407 4 11 1 16 1959/60 ........ 799 11 10 8 35 1960/61 ........ 1 172 19 21 10 50 1961/62 ........ 1 507 27 20 16 63 1962/ 63 ........ 1 731 33 14 27 74 1 963/64 ........ 1 892 38 9 48 95 Kostnad per programtimme3 År pågåfn- program- distribution timmar produktion .OCh hcens- Summa kr inkassering kr kr

1956/57 ........ 4904 10 830 510 11 340 1957/58 ........ 850' 14 560 1 230 15 790 1958/59 ........ 930 20 890 4 670 25 560 1959/60 ........ 1 010 27 490 8 240 35 730 1960/ 61 ........ 1 250 27 890 12 000 39 890 1961/62 ........ 1 460 33 220 13 560 46 780 1962/ 63 ........ 1 950 85 660 10 030 45 690 1963/64 ........ 2 270 87 590 10 300 47 890

' Inkl. registreringsbevis. 2 Sändare med mindre än 1 kW utstrålad effekt. " Exkl. avskrivningar på televerkets och byggnadsstyrelsens investeringar samt kostnader för upplys-

ningsverksamheten i utlandet. ' Dessutom i Göteborg 1956/57 300 timmar och 1957/58 30 timmar.

Till följd av det stora personalbehovet för TV, införandet av flera program i ljudradio samt en under senare är genomförd utbyggnad av distriktsorganisatio- nen har antalet anställda i Sveriges Radio kraftigt ökat. Under 1954/55. året innan program 2 infördes i radio, uppgick antalet till ca 500, vartill kom ett 25- tal personer som sysslade med förberedelser för TV. 1963/ 64 hade det totala an- talet anställda vuxit till 2 250, varav ungefär 1 000 kan beräknas falla på ljud— radio och ca 1 250 på TV. Av hela personalen återfanns 1954/55 endast några tiotal men 1963/ 64 drygt 200 utanför Stockholm.

1.2. Radio och television i andra länder

Vi har ansett det vara betydelsefullt att insamla ett brett material, som belyser radio— och televisionsverksamheten i andra länder, och då i första hand i de med Sverige jämförbara länderna i Europa. Radion och televisionen är nämligen särpräglade så till vida att de i väsentliga avseenden inte kan jämföras med några andra företeelser inom ett visst land. Det internationella perspektivet är därför nödvändigt som bakgrund till varje planering av den långsiktiga utveck- lingen av etermedierna. Vi har av denna anledning företagit eller låtit företa ett antal studieresor samt därutöver insamlat ett stort material genom skriftliga förfrågningar, fackpress och litteratur.

Följande länder och radioföretag (med gängse förkortningar angivna) har studerats:

Danmarks Radio (DSR) och Norsk Rikskringkasting (NRK) har besökts av hela utredningen 1962 och därefter (sedan tilläggsdirektiven utfärdats) ånyo av sekreterarna 1963. Finlands Rundradio (Yleisradio, YLE), det därmed samver- kande företaget Reklam-TV (Mainos-TV) samt det då ännu fristående kommer- siella företaget Tesvisio besöktes av hela utredningen 1963.

Radioföretaget i Frankrike, Radiodiffusion-Television Frangaise (RTF, nu— mera ORTF) besöktes av sekreterarna 1961, Radio Eireann (RE) på Irland 1963, Italiens Radiotelevisione Italiana. (RAI) såväl 1961 som 1963 — återbe— söket orsakat av tilläggsdirektiven. Schweizerische Radio- und Fernsehgesell— schaft (SRG) besöktes av sekreterarna 1961. Företaget, som är federalt upp- byggt, benämns på franska och italienska SSR. Vid resor till Storbritannien har British Broadcasting Corporation (BBC) och Independent Television Authority (ITA) besökts av en arbetsgrupp 1961 och av sekreterarna 1963. Vad gäller Västtyskland besöktes Norddeutscher Rundfunk (NDR) i Hamburg av sekrete- rarna 1961 och 1963, Westdeutscher Rundfunk (WDR) i Köln därtill 1963. I landet förekommer nio regionala radioföretag, sammanslutna i Arbeitsgemein- schaft der öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten der Bundesrepublik Deutschland (ARD), vars ledning 1963 låg inom WDR. Vidare verkar sedan 1963 Zweites Deutsches Fernsehen (ZDF) med säte i Mainz. Österreichischer Rundfunk (ÖRF) besöktes av sekreterarna 1961.

Tryckt material och skriftliga uppgifter har insamlats avseende Belgien, Nederländerna, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Östtyskland, visst material även för övriga europeiska länder.

En resa till Förenta staterna företogs av sekreteraren Lindblad vintern 1963

—1964, varvid besök gjordes vid två riksomfattande programbolag (networks), Columbia Broadcasting System (CBS) och National Broadcasting Company (NBC), samt vid National Educational Television and Radio Center (NET), Federal Communications Commission (FCC) och ett antal lokala, kommersiella såväl som samhällsnyttiga, TV-stationer. I landet finns ett tredje network, American Broadcasting Company (ABC).

Vad övriga icke-europeiska länder beträffar har vissa skriftliga uppgifter in— samlats rörande Australien, Canada och Japan.

1.2.1. Förhållandet mellan staten och rundradion

I flertalet europeiska stater samt i vissa stater utanför Europa är grundprinci- pen för rundradioverksamheten den, att ett enda företag av staten har erhållit rätten att bedriva radio- och televisionsverksamhet. Detta företag har i regel en halvoffentlig ställning, men exempel finns på att det konstruerats både som en del av statsförvaltningen och som ett i princip enskilt företag. Oavsett den juridiska konstruktionen i varje enskilt fall är det i realiteten alltid så, att staten genom en koncession, en överenskommelse med företaget eller på liknande sätt fastställer, efter vilka riktlinjer verksamheten skall bedrivas.

Ett radikalt annat system återfinns i Förenta staterna, där statens aktivitet i huvudsak inskränkts till att gälla fördelningen av kanaler. Programverksam- heten handhas av enskilda företag, av vilka de flesta är kommersiella men ett växande antal (de 5. k. educational stations) arbetar på samhällsnyttig grundval. Grunden för flertalet radioföretags arbete är alltså konkurrens och strävan efter vinst.

Mellan dessa båda grundformer finns sedan flera mellanformer. De mest in— tressanta avser TV-verksamheten i Storbritannien och Västtyskland (i båda dessa länder tillämpas den s.k. monopolprincipen för ljudradion). I Storbritan— nien har det offentliga men i förhållande till staten självständiga BBC sedan 1955 inte längre ensamrätt på TV-produktionen. En parallell programservice upprätthålls av ett 15-tal kommersiella programbolag, vart och ett arbetande på regional basis, vilka tillsammans även åstadkommer ett riksprogram. Deras verksamhet övervakas och koordineras av en statlig myndighet, Independent Television Authority (ITA). Den kommersiella programverksamheten brukar betecknas Independent Television (ITV).

Rundradioverksamheten i Västtyskland är baserad på. nio regionala program— företag, vilkas arbetsområden i princip sammanfaller med delstaterna (Länder). Medan dessa företag på ljudradioområdet fullt självständigt producerar pro- gram för sina respektive regioner, samverkar de på TV-området för att svara för ett riksprogram, som är gemensamt för hela landet. Detta samarbete orga.- niseras genom ARD. Sedan våren 1963 utsänds ett andra riksprogram i TV, producerat av Zweites Deutsches Fernsehen (ZDF). Då enligt den västtyska för-

fattningen delstaterna har överhöghet på det kulturella området, till vilket radio och television hör, kan inte förbundsstaten engagera sig på detta område. Där- för har delstatsregeringarna, vilka var för sig är huvudmän för de regionala ra- dioföretagen, i ett slags statsfördrag upprättat ZDF. Detta producerar alltså ett för hela landet gemensamt program men hör likväl statsrättsligt hemma på delstatsplanet. Såväl ARD-företagen som ZDF har offentlig status och de båda programmen finansieras på samma sätt: i huvudsak med licensmedel (varav 70 procent går till ARD och 30 procent till ZDF) men med bidrag av reklamin- täkter. Även här har man alltså skapat en konkurrenssituation, men i detta fall mellan två offentliga och icke kommersiella organisationer. Detta torde vara ett unikum i världen.

I tre icke-europeiska stater, nämligen Australien, Canada och Japan, förekom- mer ett system som närmast liknar det brittiska. Även här har ett offentligt företag (ABC, CBC, NHK) huvudansvaret för radio- och televisionsverksamhe— ten, med uppgift att täcka så stor del av landet som möjligt. De har emellertid på såväl ljudradio— som televisionsområdet att tävla med kommersiella statio- ner, i regel koncentrerade till de största städerna.

I samtliga europeiska länder finns alltså ett offentligt eller,,halvoffentligt radio— och TV—företag, vilket i regel har monopol på programverksamheten. Dess faktiska ställning i förhållande till staten varierar. Om nästan alla västeuro- peiska demokratier kan i dag sägas, att staten praktiskt taget saknar inflytande på det löpande arbetet inom företaget och då i synnerhet programverksamheten. Ett större eller mindre inflytande över sådana ting som investeringar och ut- byggnad av sändarnätet förekommer däremot, likaså ofta en allmän kontroll över verksamhetens ekonomiska ram. Sverige är härvidlag ett exempel.

En påtaglig tendens kan iakttagas, att radioföretagen successivt tillvinner sig större självständighet i förhållande till staten, framför allt i den meningen att de begränsade former för statligt inflytande över programmen som tidigare före- kommit alltmer tenderar att försvinna. Detta inflytande var väl att märka i regel negativt: radioföretagen hade eller ansågs ha skyldighet att iakttaga långt- gående neutralitet eller passivitet på kontroversiella områden. Utan att överge objektiviteten för partsengagemang har allt flera radioföretag på senare år ge- nom en självständig och djärv programpolitik klart markerat sitt oberoende. Vissa reaktioner har observerats, bl. a. i Västtyskland, men de har i allmänhet inte fått några praktiska konsekvenser.

Ett särfall i Västeuropa utgör utvecklingen inom Frankrike. Redan under fjärde republiken förekom ofta att regeringspartier utnyttjade möjligheterna att använda de allmänna etermedierna som en plattform för egna idéer. Utvecklingen har emellertid gått vida längre sedan 1958. Det torde vara korrekt att säga, att ORTF direkt står i den nuvarande regimens tjänst. Kritiken mot dessa för— hållanden är stark.

Vad den juridiska formen för rundradioverksamheten beträffar finns i Europa tre huvudtyper. Som en del av statsförvaltningen är rundradion organiserad i

bl. a. Frankrike (intill helt nyligen), Danmark och Norge. I Storbritannien och på Irland är de offentliga radioföretagen »public corporations», vilket innebär att de är självständiga rättssubjekt inom den offentliga sektorn. De västtyska radio- företagen (såväl de regionala som ZDF) har ställningen som »Anstalte der öffentlichen Recht», vilket har samma innebörd som »public corporation». Slut— ligen är radioföretagen i bl.a. Italien, Sverige och Österrike aktiebolag, ehuru ägandeförhållandena är starkt varierande. I Italien ägs aktierna främst av det statliga investeringsföretaget IRI (Istituto Ricostruzione Industriale), i Sverige av folkrörelserna, näringslivet och pressen, i Österrike slutligen av förbundsstaten och delstaterna. Aktiebolagsformen innebär således inte i något av dessa fall att kontrollen utövas av privatpersoner, eller att radioföretaget har en i egentlig mening enskild karaktär. Det hör uppenbarligen i samtliga fall i realiteten till den offentliga sektorn.

Vissa länder uppvisar säregna konstruktioner. Rundradion i Nederländerna är sålunda uppbyggd kring fem organisationer av ideell karaktär, represente- rande olika politiska och religiösa riktningar inom landet, till vilka program- verksamheten har överlåtits. Deras verksamhet samordnas av statliga myndig- heter, vilkas uppgift främst är att fördela programtiden och driva sändarnäten.

Av de icke-demokratiska staterna i Europa har de östeuropeiska utan undan- tag ett system med statsmonopol för ett företag. I Spanien och Portugal där- emot förekommer varierande mönster, med kommersiella, religiösa och politiska radio— och TV-stationer utöver de offentliga, både på riksplanet och rent lokalt.

1.2.2. Radioföretagens styresformer

I de flesta länder vilar ansvaret för radioföretagets ledning på två organ, näm- ligen en styrelse och en radiochef. Därutöver har i åtskilliga länder regeringen och/eller parlamentet vissa befogenheter, vilka dock i regel endast utövas i samband med årliga budgetbeslut eller med ännu längre mellanrum. Vidare finns givetvis en bolagsstämma eller motsvarande i de länder, där radioföretaget är organiserat efter aktiebolagsprincipen. I Västtyskland slutligen finns en form med dubbla styrelser, varav den mindre (Verwaltungsrat) närmast motsvarar andra radioföretags styrelser, medan den större (Rundfunkrat) utövar en rad av de funktioner, som i andra länder kan tillkomma regeringen eller en bolags- stämma.

I följande länder utses styrelsen i sin helhet av regeringen: Norge, Frankrike, Irland, Storbritannien (såväl för BBC som för ITA). Härtill bör också föras Ita- lien, där regeringen utser sex och IRI tio ledamöter i styrelsen för RAI, samt Österrike, där regeringen som helt dominerande aktieägare via bolagsstämman kontrollerar styrelsens sammansättning.

Ett större eller mindre inflytande för parlamentet finns i Danmark, där folke- tinget utser 15 av 18 ledamöter, varav tio som företrädare för publikorganisa-

tioner och fem som politiska representanter. Återstoden tillsätts av regeringen. I Yleisradio, det statliga programföretaget i Finland, utses de 21 ledamöterna av riksdagen genom proportionella val.

Överstyrelsen (Rundfunkrat) i de västtyska radioföretagen utses antingen av delstaternas parlament, lantdagarna, eller av olika grupper och organisationer enligt en korporativ representationsprincip. Företagsstyrelsen (Verwaltungsrat) utses i sin tur av Rundfunkrat. Organens storlek varierar: Verwaltungsrat har sju till nio ledamöter, medan Rundfunkrat i regel har 16 till 25 ledamöter (det för hela landet verkande ZDF dock hela 66). Här framträder alltså tydligt prin— cipen, att den större styrelsen skall vara ett representativt organ med beslu- tande funktioner begränsade till några få, mycket stora frågor. Mellan de båda styrelserna är arbetsfördelningen i huvudsak följande: Rundfunkrat godkänner budget och årsräkenskaper, utser hela (i regel) eller större delen av Verwaltungs- rat och radiochefen (Intendant) samt fattar mera vittgående beslut i fråga om verksamhetens riktlinjer, även på programområdet. Verwaltungsrat är i första hand en ekonomisk-administrativ styrelse, som övervakar den löpande förvalt- ningen och planerar budget och årsräkenskaper. I regel har Verwaltungsrat inte med programfrågor att göra.

Av de olika formerna för utseende av styrelse framgår ej direkt, om dessa när- mast har en politisk karaktär, eller om de arbetar efter andra riktlinjer. Hur härmed förhåller sig beror givetvis främst av vilka personer som utses till leda- möter, oavsett vem som väljer dem. I ett land som Storbritannien utser rege- ringen i regel personer utan direkt anknytning till det politiska livet, vilka i stället närmast företräder landets sociala och kulturella elit. Dessa intar i det dagliga arbetet en mycket självständig ställning i förhållande till statsmakterna och identifierar sig i hög grad med sitt företag och dess intressen. En motsatt ytterlighet representerar Frankrike, där regeringens och statsförvaltningens representanter i styrelsen (vilka utgör en klar majoritet inom denna) effektivt kontrollerar ORTF och dess programverksamhet. I Österrike (och i viss mån även i Västtyskland) synes de två stora politiska partiernas representanteri första hand se som sin uppgift att ömsesidigt bevaka varandra. I Västtyskland har detta påtagligen lett till att radiochefen och övriga tjänstemän blivit de drivande krafterna, och de har också vetat att utnyttja sin självständighet. I Italien har under hela efterkrigstiden det kristligt-demokratiska partiet framträtt som det »statsbärande» partiet, något som har återspeglats i radioföretagets ledning. Slutligen må påpekas, att styrelsen för Danmarks Radio synes utöva ett rela- tivt långtgående och detaljerat inflytande över den löpande ledningen av företa— gets verksamhet, detta dock utan några som helst politiska implikationer. Be- traktad mot en allmän europeisk bakgrund framstår styrelsen för Sveriges Radio som i anmärkningsvärt hög grad fri från politiska hänsyn, och som mycket åter- hållsam när det gäller att lämna föreskrifter för det löpande arbetet inom före- taget.

I de flesta länder i Europa har rundradioverksamheten karaktären av en »public service», i regel utövad av ett företag i monopolställning. Det blir där- för av största betydelse att tillförsäkra styrelsen för företaget en bred represen— tativitet. Detta tillgodoses i regel genom politisk proportionalitet vid styrelse- valet, eller också därigenom att organisationer, kyrkor, folkrörelser m.fl. grup- per antingen direkt får utse eller föreslår ledamöter. Formen för val av styrelse i Sveriges Radio utgör en variant på detta system.

I en rad länder finns särskilda organ, avsedda att syssla med programfrågor. Generella riktlinjer för programpolitiken finns i regel angivna i den koncession eller överenskommelse, som ligger till grund för programföretagets verksamhet. För planering eller kontroll av programverksamheten anses ofta styrelsen mindre lämplig, då dess inriktning i första hand är administrativ. I Sverige finns som bekant vid sidan av Sveriges Radios styrelse ett särskilt organ, nämligen radio- nämnden, vilken dock främst sysslar med verksamheten i efterhand och inte tar direkt befattning med det löpande programarbetet. I flertalet andra länder finns snarlika organ, programråd, vilkas uppgift dock är mera direkt inriktad på rådgivning i programfrågor. I vissa länder är systemet relativt utvecklat: i Belgien, Finland och Schweiz finns sålunda programråd för olika språkgrupper, i Storbritannien finns en lång rad regionala råd, och i detta land liksom i Frank— rike och Irland har man separata råd för olika ämnesområden.

Vad beträffar radiochefen utses han i många länder av styrelsen. I flera fall skall styrelsens val underställas regeringens godkännande —— så exempelvis i Italien och Schweiz. I några länder har radioföretagets styrelse en mycket stor reell frihet att välja radiochef, men i andra fall utövar regeringen mera direkt påverkan. I Belgien, Danmark, Frankrike och Norge utser regeringen själv radiochef, ett system som uppenbarligen fungerat väl i de två nordiska länderna.

Radiochefens faktiska ställning är i många länder mycket stark. Detta gäller samtliga nordiska länder, de västtyska företagen och Storbritannien. I andra fall har han mindre goda möjligheter att sätta sin prägel på verksamheten, där- för att hänsyn måste tagas av politisk (Österrike) eller närmast federal art (Schweiz). I Frankrike slutligen är som redan nämnts radiochefen närmast exekutor av regeringens vilja. I detta land har posten som radiochef bytt ägare upprepade gånger på senare år.

Samstämmighet mellan styrelsen och radiochefen är det normala i europeiska radioföretag. Hur samspelet i praktiken fungerar är inte möjligt att i detalj beskriva.. Uppenbart är att i många fall initiativen kommer från radiochefen och de anställda tjänstemännen, vilka ofta har långvarig erfarenhet av radioverk- samhet. Exempel härpå är Storbritannien, där nuvarande BBC-chefen sir Hugh Carleton Greene har gjort en lång karriär inom företaget och åtnjuter vid- sträckt förtroende, och de västtyska ARD-företagen. Men exempel finns också på att en kraftfull ledning inom styrelsen satt sin prägel på verksamheten. Detta är bl. a. fallet i Danmark, där styrelsen visar anmärkningsvärd aktivitet, i synnerhet dess ordförande som nära och intimt samarbetar med radiochefen.

1.2.3. Ekonomiska beslut och teknisk arbetsfördelning

All rundradioverksamhet i Västeuropa, utom ITV i Storbritannien samt vissa små kommersiella företag av typ Radio Luxembourg, finansieras med licensin- komster, vartill i vissa fall kommer reklamintäkter. Licensavgiftens storlek är därför av den största betydelse för radioverksamheten. Det tillkommer i samt— liga länder statsmakterna att fastställa detta belopp, men det formella förfa— randet varierar något. I vissa länder beslutar regeringen eller vederbörande mi- nister ensam, i andra länder åter deltar parlamentet i beslutet eller fattar en- samt detta. Radioföretagets möjligheter att påverka dessa beslut varierar i hög grad. I Norge har praxis blivit den, att Norsk Rikskringkastings förslag om licenshöjningar alltid har bifallits. Förutsättningen för en sådan utveckling är givetvis, att framställningarna är sakligt väl underbyggda. Vanligare är dock, att upprepade framställningar från radioföretagen, vilka kan vara sakligt väl motiverade, avvisas av olika skäl. Sålunda har frågorna om licenshöjning i Väst— tyskland och Österrike förblivit olösta på grund av kompetenstvister eller ovilja att ta ansvaret för impopulära beslut. I Storbritannien har BBC offent— ligen framfört som sin bestämda mening, att en betydande licenshöjning är nödvändig för att finansiera en av statsmakterna beslutad, utökad verksamhet, men dessa framställningar har hittills inte föranlett åtgärd.

I de flesta länder har en relativt fast praxis utvecklat sig för licenspolitiken. I vissa länder fastställer man sålunda mycket avrundade belopp, vilka tillämpas under ganska långa perioder. Det ankommer då på den myndighet som har att besluta om medelsförbrukning och fondering att tillse, att man kan inrymma verksamheten inom den ekonomiska ram, som detta licensbelopp ger, under relativt lång tid. Detta är i princip det system som i dag tillämpas i Sverige, men exempel finns på länder som föredragit ännu mera avrundade belopp, gällande för ännu längre perioder. I klar motsats härtill har man i Frankrike och i viss mening även i Italien laborerat med »udda- licensbelopp, vilka gällt endast en kort tid. Detta har inneburit upprepade, mindre licenshöjningar med ett eller några få års mellanrum.

Vad gäller dispositionen av influtna medel bör man skilja mellan två slags beslut: långtidsregler för fördelningen av medel mellan olika förbrukare, och korttidsbeslut (vanligen årliga) om medelsförbrukning och fondering. Långtids— regler finns i en rad europeiska länder men saknas bl.a. i Sverige. Korttids— besluten, alltså fastställande av rundradioverksamhetens budget, fattas i regel av radioföretagets styrelse men i några fall (Danmark, Frankrike, Sverige, Schweiz) av regeringen.

I flera länder gäller en schematisk :nyckel» för fördelningen av inflytande medel på radioföretaget och teleförvaltningen (nedan ofta kallad PTT). Sålunda överförs i Schweiz 30 procent och i Österrike 20 procent av medlen till PTT. I Västtyskland fastställs fördelningen av licensmedlen för varje delstat av dess lantdag. Av radiolicensen går därvid 20—25 procent, av den kombinerade radio-

och TV—licensen 27 procent till PTT (Deutsche Bundespost). I Italien driver RAI själv sändarna men måste årligen betala 4 procent av licensmedlen till PTT för att täcka olika omkostnader.

Exempel på andra former för avdrag erbjuder Norge och Storbritannien. I Norge, där Norsk Rikskringkasting själv inkasserar och handhar licensmedlen, lämnar televerket varje år radioföretaget en »räkning» på sina kostnader. I Stor— britannien däremot är det General Post Office som inkasserar licensmedlen, varvid man varje år behåller det belopp som man anser motsvarar den egna förbrukningen. Vad som återstår överlämnas därefter till BBC.

Beslut om hur stor andel av de årliga intäkterna som skall förbrukas för olika ändamål kan i många fall fattas av radioföretaget självt genom sin sty- relse. Dessa beslut (den årliga budgeten) skall i åtskilliga fall underställas rege— ringen (i Norge stortinget) för godkännande, medan sådant underställande inte erfordras i länder som Irland, Storbritannien, Västtyskland och Österrike. I Sverige ankommer det som bekant på regeringen att årligen fastställa, vad som får förbrukas av Sveriges Radio, telestyrelsen och byggnadsstyrelsen (för upp— förande av byggnader åt Sveriges Radio). Denna form av kontroll över den ekonomiska sidan av rundradioverksamheten är ovanlig i Europa. Även i län— der med ett formellt underställningsförfarande är det vanligt, att några änd- ringar inte vidtages. I flertalet länder kan radioföretagen likaså själva besluta om investeringar, vare sig dessa avser nya sändare eller byggnader. I Storbri— tannien kan regeringen dock som ett led i sin allmänna ekonomiska politik in- gripa för att begränsa investeringarna. Sannolikt förefinns sådana möjligheter även i vissa andra länder.

Arbetsfördelningen mellan radioföretagen och teleförvaltningarna uppvisar stora variationer. De viktigaste av de uppgifter som kan fördelas på olika sätt är byggande och drift av sändare, byggande och drift av programförbindelser samt licensinkassering och förvaltning av licensmedlen. I ett fall, nämligen i Schweiz, har PTT även ansvaret för att utrusta studiorna.

Den till omfånget viktigaste uppgiften avser sändarnätet. Detta sorterar un— der programföretaget i Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Storbritan— nien, Västtyskland (med vissa undantag) och Österrike. Teleförvaltningen hand- har denna uppgift i Danmark, Nederländerna, Norge, Sverige och Schweiz. I Västtyskland är, efter ett utslag av författningsdomstolen av 1961, grundprinci— pen den att Bundespost skall svara för sändamäten. Då emellertid de regionala företagen år 1961 redan hade sina egna sändarnät, har man valt en kompromiss— lösning, varvid de 1961 befintliga sändarna kvarblir hos radioföretagen.

Även i de länder där radioföretagen har hand om sändarna svarar i regel tele— förvaltningen för programförbindelserna. I Danmark, Finland, Frankrike och Italien äger dock programföretagen själva delvis sådana förbindelser.

I Sverige har televerket i viss utsträckning integrerat sändarnätet med andra slag av radioanläggningar, i första hand för telefoni. En sådan samordning är givetvis inte möjlig i länder, där programföretaget har hand om sändarnätet. Det

är ju att märka, att sändare för TV och FM-radio i regel samtidigt ingår i pro- gramförbindelsenäten. Det stöter därför på stora praktiska svårigheter att i länder, där en integration av de olika uppgifterna skett i teleförvaltningens regi, genomföra en separation, så. att radioföretaget kan överta sändarnätet.

Licensavgifterna inkasseras i de flesta länder av teleförvaltningen. Emellertid har programföretaget hand om denna uppgift i Danmark, Frankrike, Italien och Norge.

De ekonomiska relationerna mellan radioföretaget och teleförvaltningen upp- visar alltså stora variationer. Några exempel kan ges på detta: i Sverige beviljar staten medel separat till radion och televerket efter separat framlagda äskan- den; i Norge beställer radion hos teleförvaltningen de arbetsuppgifter man vill ha utförda och betalar de faktiska kostnaderna efter räkning; i en rad länder på kontinenten får PTT medel för sin drift i form av en årligen avdelad fast procentsats på licensintäkterna.

1.2.4. Spridningen av radio och TV: sändare och mottagare

I de länder som redovisas i denna översikt når radioprogrammen praktiskt taget hela befolkningen. Endast ett försvinnande fåtal torde bo på sådan ort, att det är omöjligt att följa åtminstone en del av programmen med en god mottagare. Detta innebär emellertid inte, att så gott som hela befolkningen har god mot- tagning, alltså en ljudkvalitet som gör lyssnandet njutbart. Detta beror därpå, att den primära radiotäckningen i de flesta länder fortfarande sker via lång- vågs- och mellanvågssändare. Dessa har i och för sig stor räckvidd: i länder som Frankrike och Storbritannien anses en enda långvågssändare med hög effekt täcka hela landet. Men på dagtid har signalerna på långvåg och mellanvåg mera begränsad räckvidd, och när denna kraftigt ökar efter mörkrets inbrott uppträder ofta svåra störningar från utlandet. Antalet stationer på varje fre- kvens har nämligen blivit större än vad som är förenligt med god radiomottag- ning, särskilt genom tillkomsten av de många stationer som inte upptas i den internationella våglängdsplanen. I vissa länder används trådradio för att för- bättra mottagningen, men någon viktigare roll spelar i regel inte denna teknik.

En god mottagning av samtliga riksprogram i ett land i Europa förutsätter nu för tiden, att man bor inom en FM—sändares täckningsområde och kan ta emot dess signal (i flera länder sänds ett eller flera riksprogram enbart över FM). Endast vissa länder är emellertid mera fullständigt täckta av FM-sändare, där- ibland Sverige. Vidare gäller, att medan numera de flesta hushåll i Europa har någon radiomottagare innehavet av FM—apparater i regel är begränsat. I Sverige har nu omkring 75 procent av alla hushåll FM-mottagare, vilket innebär att vårt land jämte Västtyskland är avgjort mest gynnsamt ställt i detta avseende. Det är dock ställt utom tvivel, att den framtida radioutvecklingen i Europa nästan helt kommer att baseras på FM, då allmänheten endast på FM-banden kan på- räkna den mottagning som motsvarar nutida kvalitetskrav.

Land Antal VHF-stationer Procent befolkning med god mottagning Sverige ................................ 95 93 Danmark ............................. 13 99 Finland (YLE) ........................ 32 90 Norge ................................. 32 65 Belgien ............................... 12 98,5 Frankrike ............................. 224 97 Irland ................................ 6 95 Italien (P 1) ........................... 613 98 Nederländerna ......................... 6 100 Schweiz .............................. 45 90 Storbritannien (BBC) .................. 39 99 (ITA) .................. 22 97 Västtyskland (ARD) ................... 500 91 Österrike .............................. 47 70

Anm. Uppgifterna avser den 1/1 1964, för Sverige dock den 30/6 1964. Även slavstationer har medräknats. Vidare måste framhållas, att olika länder kan tillämpa olika normer för vad som är »god mottagning,.

Vad gäller televisionen redovisas sändarnätens täckning i tabell 3. Uppgifter- na avser VHF, alltså de frekvensband där varje land utsänder sitt första pro- gram. Strävan är givetvis även här att täcka hela landet. I tabellen har med- tagits såväl större stationer som s.k. slavstationer, vilka anordnas på de orter, där mottagningen försvåras av berg eller annat fysiskt hinder för radiovågornas utbredning. Behovet av sådana slavstationer är ringa i flacka men stort i ku— perade länder, såsom Italien. Även Sverige har ansett det nödvändigt med ett relativt stort antal slavstationer: på VHF-banden kommer småningom två sådana att anordnas för varje stor station.

I tabellen redovisas hur stor andel av befolkningen som totalt kan få godtag- bar mottagning på VHF-banden (landets första program). Siffrorna i tabellen är de som varje land redovisat. Emellertid gäller att Sverige har strängare nor— mer än många andra länder för vad som är »godtagbart», varför i själva verket jämförelsen mellan vårt land och andra länder skulle utfalla gynnsammare för Sveriges del, om det vore möjligt att räkna om alla siffror efter samma norm. Som ett exempel kan nämnas, att man i Förenta staterna, som officiellt brukar redovisa en täckning av ca 95 procent, som godtagbar bedömer en fältstyrka hos den mottagna signalen som endast uppgår till 1/3—1/5 av motsvarande värden i Sverige. Efter svenska normer har därför endast knappt 90 procent av befolkningen i USA fullgod mottagning.

Av tabellen framgår att förhållandena även i Europa är relativt varierande. Så gott som fullständig täckning har uppnåtts i »de fyra stora» TV-länderna

(Frankrike, Italien, Storbritannien och Västtyskland) samt i de små och flacka länderna Belgien, Danmark och Nederländerna. Större svårigheter har bergs- länder som Norge och Österrike. Vad gäller Förenta staterna måste man hålla i minnet, att landet har mycket stora områden med praktiskt taget ingen be- folkning. Man kan dock konstatera, att landet erbjuder glesbygdsbefolkningen vida sämre möjligheter att följa TV-program än vad fallet är i de flesta euro- peiska länder. Även i de mera tättbefolkade delarna av landet är antalet VHF - stationer inom ett network lägre än i motsvarande områden i Europa.

I Storbritannien har man tack vare 405-linjerssystemet kunnat inrymma såväl BBC som ITV inom VHF-området. I alla andra länder måste emellertid ytter- ligare programkanaler utöver den första placeras på UHF. I Västtyskland och Italien har strävan varit att snabbt nå ut över hela landet, och inom två år efter starten kunde i båda länderna ca 3/4 av befolkningen följa programmen. När man under 1964 introducerade nya program i Storbritannien och Frank- rike sändes dessa enbart över huvudstaden. Den successiva utbyggnaden, som givetvis även här syftar till fullständig täckning, kommer i dessa länder uppen- barligen att bli långsammare än i de två första länderna. Då radiovågorna inom UHF—banden har betydligt kortare räckvidd än inom VHF-banden, krävs för varje land i runt tal dubbelt så många sändare för UHF som för VHF. Även slavstationernas antal blir mycket stort. Introduktionen av UHF-program med- för därför betydande kostnader för länder med stor yta och kuperad terräng, såsom Sverige.

Tabell 4. Radio- och TV—ägandet

Land imiiixiifhcenieoi) liiiishåll loouierilcenSIBOPlihshåll T*dpunkt Sverige ................... 39 91 26 71 1964 dec. Danmark ................ 34 21 (60) 1964 juli Finland .................. 30 13 (35) 1964 dec. Norge ................... 29' ) 13 (35) 1964- jan. Belgien .................. 30 13 1964 jan. Frankrike ................ 28 87 10 1963, 1964: Irland .................... 18 8 1964 jan. Italien ................... 19 70 8 29 1963 juli Nederländerna ............ 26 15 1964 okt. Schweiz .................. 29*) 9 1964 dec. Storbritannien ............ 29 24 (85) 1964 Okt. Västtyskland ............. 32") 17 47 1964 juli Österrike ................. 29 89 8 1964 dec. Tjeckoslovakien .......... 26 87 12 1964 juni Östtyskland ............... 33 16 1964 juli Förenta staterna. .......... 94 92 1963 nov.

Anm.. ") Ej bilradiolicens. För andra länder är dessa inräknade. De motsvarar för Sveriges del knappt 5 av de 39 lic/100 inv. som redovisas, i andra länder betydligt mindre.

Av tabell 4 framgår, i vilken utsträckning befolkningen i de undersökta län— derna kan följa radio- och TV-program. Antalet licenser snarare än antalet apparater utgör grunduppgiften, då det ju numera är vanligt att flera ljudradio- mottagare finns i samma hem. Särskilda uppgifter från Förenta staterna gör det möjligt att få fram jämförbara data.

Licensantalet har i tabellen ställts i relation till antalet invånare. Detta är en exakt men mindre tillfredsställande uppgift. I länder med genomsnittligt mycket stora hushåll kan ett visst antal apparater per 1 000 invånare vara till- räckligt för att ge en större del av befolkningen mottagningsmöjligheter än vad fallet är i ett annat land, där de enskilda hushållen är mindre. Redan i Europa är skillnaderna stora mellan länder som Sverige och Västtyskland, med i genom- snitt tre personer per hushåll, och sydeuropeiska länder som Italien med inemot fyra personer per hushåll. Därför redovisas även, hur stor andel av hushållen som har minst en radioapparat eller en TV-apparat. Då antalet hushåll i många länder endast är ungefärligt bekant, och då det för många länder är svårt att få en preciserad uppgift om antalet hushåll har siffrorna ofta avrundats till när- maste fem procent när de alls kunnat redovisas. Vad gäller TV—innehav bör därtill påpekas, att det är särskilt många enpersonshushåll som dröjer med att skaffa mottagare, medan stora hushåll tidigt köper sådana. Täckningen av hela befolkningen är därför i regel procentuellt högre än täckningen av hushållen.

Vad televisionsstatistiken beträffar bör framhållas, att expansionen f.n. är snabb i de flesta länder i Europa. Dateringen av uppgifterna är därför betydelse— full. Det kan nämnas att i Sverige, där expansionen varit snabbare än i något annat land, de mest expansiva åren omkring 1960 uppvisade en ökning med om- kring 15 procent av hushållen under varje år. Även några länder på kontinenten har eller har haft en expansion av storleksordningen 10 procent per år.

I USA har man praktiskt taget nått mättnadsgränsen för TV-spridning, då de hushåll som ännu inte har mottagare i flertalet fall torde sakna resurser att inköpa sådana. Mättnadsgränsen i länder som Sverige kan måhända ligga något högre, då det ekonomiskt svagaste skiktet torde vara mindre i länder som Sve— rige än i Förenta staterna.

1.2.5. Flera televisionsprogram; regionala TV-program

I de flesta länder i Europa förekom intill nyligen endast ett program. Såväl till omfång som sammansättning ligger det svenska TV-programmet i dag nära en europeisk normaltyp. I ett antal länder förekommer emellertid två eller flera samtidiga program. Dessa redovisas i tabell 5. De olika programkanalerna (be- fintliga eller planerade) beskrivs genom sändningstiden i tim/vecka, vilken kan ställas mot motsvarande uppgifter i tabell 6 för samtliga länder, där sifferupp- gifterna avser tim/år.

Storbritannien är det ledande TV-landet i Europa. BBC-TV började efter kriget 1946 (viss verksamhet hade förekommit 1936—1939), och 1955 introduce-

Tabell 5. Dubbelprogram i TV: vissa länder

Land tiiblv Stått tängv så? Anm. Finland (YLE, Tes) ....... 48 1957 22 1955 Aktuell plan Frankrike (RTF) ......... 65 1948 25 1964 Italien (RAI) ............ 80 1952 20 1961 I PI Skol-TV 35 tim/v Nederländerna (NTS) ..... 30 1951 18 1964 Storbritannien (BBC) ..... 70 1946 30 1964 (ITV) ...... 65 1955 Västtyskland (ARD) ...... 55 (+15) 1952 10—15 1964! P 3 reg. bildningsprogram (ZDF) ...... 30 1963 Österrike (ÖRF) .......... 35 (6) P 2—försök 3 dgr/v Sovjetunionen ............ 60 25 P3 1964; inga detaljer Japan (NHK) ............ 125 70 P2 bildningsprogram

Anm. Uppgiften om startår för P 1 avser reguljära, i regel dagliga sändningar, ej försöksprogram.

rades efter en kontroversiell lagstiftning en reklamfinansierad andra program- kanal, kallad Independent Television (ITV). Dessa båda program konkurrerar och har därför ungefär samma sändningstid. Innehållet i de båda kanalerna är likartat såtillvida, att båda eftersträvar att ge en fullständig service. Skillnaden ligger främst däri, att programbalansen är mera seriös i BBC—TV, medan under- hållning i olika former ges en mera framträdande plats i ITV. Detta gäller i synnerhet på bästa kvällstid. Skillnaden var betydligt större under åren närmast efter 1955, då ITV under de första åren uppvisade stora förluster och satsade hårt på att vinna publikflertalet. Härigenom erövrade ITV ett kraftigt försprång bland den publik som kunde följa båda kanalerna och började göra väldiga. vinster, men samtidigt drog man på sig stark kritik för sin programsättning. Senare har ett närmande skett: de båda kanalerna har förskjutit sin program- balans i riktning mot varandra. Detta gäller i synnerhet om ITV sedan 1960, då den s.k. Pilkington—kommittén tillsattes.

En betydande förändring av situationen inträdde våren 1964, då landet fick sitt tredje TV-program, BBC—2. Dess sändningstid var vid starten ca 4 tim/ dag eller 30 tim/vecka. Det är alltså ett kvällsprogram men som sådant omfattande. Härigenom får BBC två kanaler att fördela sina resurser på. BBC-1 och BBC-2 avser att vid varje given tidpunkt kontrastera mot och komplettera varandra. BBC-2 är dock totalt sett avgjort mera seriöst än BBC-1 och i synnerhet inrik— tat på minoriteter. Detta innebär en betydande vidgning av publikens val— frihet. Konkurrenssituationen mellan BBC och ITV har nämligen ofta hindrat någondera kanalen från att medvetet sätta »smalaren program mot samtidigt utsända »bredar inslag i den andra. Sålunda har på lördagseftermiddagar båda kanalerna haft långa sportsändningar (i huvudsak från samma evenemang), och

på lördagskvällarna har enbart lätt underhållning bjudits. BBC-2 erbjuder nu systematiskt inslag av kontrasterande art.

En nyhet har introducerats genom programsättningen i BBC-2. De enskilda kvällarna gavs nämligen en enhetlig prägel, varvid de antingen byggdes upp kring ett dominerande inslag (t.ex. en teaterpjäs) eller kring en serie kortare inslag över samma tema. Sålunda dominerades måndagar av familjeunderhåll- ning (BBC-1 har då seriöst reportage), på tisdagar gavs ren studie— och utbild- nings-TV med »kvällsuniversitetet», på onsdagar sändes repriser valda ur hela efterkrigsproduktionen, på torsdagar olika slag av minoritetsprogram, på freda- gar samlades olika familjeinriktade inslag kring en mindre krävande pjäs, på lördagar skapades en ren kontrast till sporten i BBC-1 (se ovan), och på sön— dagar gavs ett litterärt drama och klassisk musik. Programschemat var alltså påfallande »stelt» och regelbundet, något som antogs ge publiken bättre vetskap om vad som sänds och göra det lättare för den nya kanalen att vinna en egen profil. Det sistnämnda är betydelsefullt, då publiken för att ta emot BBC-2" måste skaffa nya mottagare för 625 linjer på UHF-området. Hösten 1964 bröts detta schema upp, utan att dock den totala programbalansen nämnvärt för- ändrades. Enligt någras mening hade därmed ett intressant experiment alltför hastigt övergivits.

Västtyskland har sedan 1961 likaledes två program över hela landet och fick hösten 1964 i några regioner ett tredje. Läget är här väsentligen annorlunda än i Storbritannien. Det första programmet (Deutsches Fernsehen) produceras ge- mensamt av de regionala radioföretagen, vilka samverkar inom ARD. Detta :gemenskapsprogram» har sändningar på dagtid och kl. 17—18 samt svarar för hela kvällsprogrammet efter kl. 20. Mellan kl. 18 och 20 disponerar däremot de regionala företagen själva sin tid, vilken i regel utnyttjas kl. 18.30—20. Man sänder då dels regionala nyheter och aktualiteter, dels kortare underhållnings— inslag sammankopplade med koncentrerade reklamblock. Försommaren 1961 startade ARD ett andra program på kvällstid, men i april 1963 övertogs detta av Zweites Deutsches Fernsehen. ZDF producerar ett rent riksprogram, utan regionala inslag (men med starkt decentraliserad produktion liksom ARD) och koncentrerat till kvällstid. Med början i regel 18.30 sändes första året 25, senare 30 tim/vecka.

Sedan de samverkande ARD-företagen förlorat det andra programmet fram- fördes planer att starta ett tredje program, vilket skulle utsändas på rent regional basis (på samma sätt som inom ljudradion). AV denna orsak är läget varierande från delstat till delstat. I september 1964 började Bayerischer Rund- funk att utsända ett sådant tredje program, benämnt »Studienprogramm». Flertalet andra ARD-företag är just nu i färd med att följa detta exempel. En viss variation kan uppstå mellan dessa delstatliga program. Följande kan emel- lertid väntas gälla om de flesta av dem: (1) Programmen sänds endast på kvälls- tid och under helt kort tid, högst 15 tim/vecka. I några fall avser man inled- ningsvis att sända endast några dagar i veckan. (2) Innehållet kommer att kon-

centreras till bildande och utbildande inslag, med samhällsinformation och kul- turprogram infogade. (3) Materialet kommer i stor utsträckning att utväxlas mellan de olika företagen; samtidiga sändningar i olika regioner blir däremot ovanliga. (4) Reklam kommer ej att förekomma i dessa program.

De två första programmen konkurrerar innehållsmässigt på samma sätt som BBC-1 och ITV i Storbritannien. Båda täcker hela programområdet, och till skillnad från vad fallet är i Storbritannien har båda ungefär samma program- balans (vilken närmast är mera seriös än BBC-1). Ett visst samarbete före- kommer dock mellan ARD och ZDF, och man strävar efter att undvika kolli- sioner och dubbeltäckning. Nyhetstjänsten är dubblerad men tidsmässigt för- skjuten. De tredje programmen kommer uppenbarligen inte att fungera som konkurrenter till nuvarande kanaler; inte heller skall de enligt vad som uppges tas till förevändning för ett uttunnande av de kulturella och samhällsinforma— tiva inslagen i ARD-programmet.

Program 1 (ARD) sänds i princip på VHF men med UHF-sändare som kom- plettering. Program 2 (ZDF) sänds uteslutande på UHF, liksom de regionala tredje program som nu startar.

Italien introducerade ett andra program hösten 1961. Båda programmen pro- duceras av RAI, och någon konkurrenssituation föreligger inte såsom fallet är i de två ovan beskrivna länderna. RAI-1 (Programma Nazionale) har mycket lång sändningstid, främst genom att skol-TV på dagtid har fått en så stor om- fattning. RAI-2 (Secondo Programma) är ett rent kvällsprogram, som startade med 15 tim/ vecka och fortfarande är ganska kort. Det börjar först kl. 21 (kvälls— vanorna är sena i Italien) och fungerar som ett kontrastprogram, men med sam- ma totala programbalans som RAI-1. Ett försök gjordes inledningsvis att göra RAI-2 till ett seriöst och kulturellt program, men detta övergavs snart. Till de svårigheter som alla rent seriösa kanaler har lades den, att RAI-2 sänds på UHF, varför till en början endast få tittare hade ens tekniska möjligheter att följa programmet. Publiken för RAI—2 blev så liten att det ansågs hota pro— grampolitiken, varför man övergick till att fördela »breda» och »smala» inslag likvärdigt på båda programmen. Trots sina insatser för drama och opera och sina inträngande samhällsreportage har italiensk TV likväl en påtagligt »lättare» totalprägel än såväl västtysk TV som BBC-TV. Några planer på ytterligare pro— gramkanaler finns inte f.n.

Frankrike introducerade våren 1964 ett andra program, liksom det första producerat av ORTF. ORTF-2 är ett rent kvällsprogram, knappt hälften så långt som det första. Det nya programmet är enligt uppgift helt samordnat med det första. Det är alltså även här frågan om ett rent kontrastprogram utan några konkurrensuppgifter. Om fransk TV gäller allmänt, att programbalansen synes vara relativt påtagligt förskjuten i »lättare» riktning.

Nederländerna startade, trots att sändningstiden i det första programmet ännu är relativt kort, ett andra program hösten 1964. Detta omfattar tills vidare 18 tim/vecka. En orsak till denna tidiga start är givetvis att landet är litet och

mycket flackt, varför man redan med en enda sändare kunnat täcka två tredje- delar av befolkningen.

Österrike utsänder sedan några år på experimentbasis ett andra program från några stationer. Från början bestod dessa sändningar enbart av repriser från det ordinarie programmet, men de är nu på väg att växa ut till ett mera. regul— järt andra program.

Finland har genom tillfälligheternas spel kommit att få dubbelprogram på VHF i landets sydvästra delar. Stiftelsen för teknikens främjande (TES) i Hel- singfors tog nämligen initiativet till provsändningar, innan Yleisradio gick in på denna uppgift. Sedan det senare företaget börjat bygga ut ett sändarnät över landet fick likväl stiftelsen tillstånd att fortsätta sina reklamfinansierade sänd- ningar från en svag sändare i Helsingfors. Till denna kom senare stationer i Tammerfors och Åbo, sammanknutna med länkar, varför företaget (Tesvisio) kom att täcka en stor del av befolkningen i landets sydvästra del. Program- mässigt kunde man emellertid inte konkurrera med Yleisradio och dess över- lägsna resurser, och reklammedlen sökte sig allt mera markant till den i Yleis- radios program inlagda reklamtelevisionen (Mainos-TV) med dess vida större marknad. Den ekonomiska basen rycktes därför undan för Tesvisio, som i no- vember 1963 tvingades att drastiskt skära ned sin verksamhet. Två månader senare köpte Yleisradio in företaget. Ett principbeslut har nu fattats om en fortsatt men långsam utbyggnad av tesvisionätet (på UHF), samtidigt som ett betydande mått av »geografisk konkurrens» mellan vad som nu blir P 1 och P 2 planeras. Samordning blir likväl den överordnade principen. En ingående redo- görelse för planen återfinns i bilaga 5.

Sovjetunionen har två riksprogram med en sammanlagd sändningstid av 85 tim/vecka. Ett av dessa program sänds större delen av dagen, det andra är ett rent kvällsprogram. Den exakta fördelningen av tid mellan dessa program liksom det innehållsmässiga samspelet är dock inte bekant. Ett tredje program uppges ha startats i lNIoskva hösten 1964, som ett rent utbildningsprogram. Uppgifterna gäller Moskva och orter som står i direkt förbindelse med huvud- staden; sammanknytningen av de skilda produktionsorterna pågår alltjämt. Den rent regionala verksamheten synes spela en mycket stor roll. Om TV i Sovjet- unionen (liksom i flertalet stater i Östeuropa) vet man allmänt, att program- balansen är utpräglat seriös och domineras av dels kulturprogram, dels och fram— för allt program inom aktualitets— och reportagesektorn, med den inriktning som samhällsformen i dessa länder gör oundviklig. Även bildnings- och utbildnings— program av olika slag är vanliga.

Beträffande övriga länder i Västeuropa finns följande uppgifter om planerna på ytterligare programkanaler. Danmark räknar med att kunna starta ett P2 mot slutet av 1960-talet, troligen inte långt efter (och delvis under trycket av) ett svenskt andra program. Norge torde inte under överskådlig framtid ha eko— nomiska möjligheter att dubblera sin TV-verksamhet. Belgien tvingas till en mycket omfattande produktion för landets två språkområden, och inga planer

på ytterligare expansion är bekanta. I Schweiz har den ansvarige ministern för- klarat, att de ekonomiska resurserna inte kommer att möjliggöra dubbelpro— gram i de enskilda språkområdena under den tid som han kunde överblicka.

För vissa andra länder föreligger också uppgifter. Östtyskland har redan i flera år aviserat ett andra program (en omfattande konkurrens om publikintresset mellan västtysk och östtysk TV äger rum på båda sidor om zongränsen), men myndigheterna tycks nu ha beslutat sig för att tills! vidare inte ge den redan starkt subventionerade verksamheten de ökade bidrag som detta skulle kräva. Polen har offentligt utlovat ett andra program inom kort, men närmare detaljer är inte bekanta. Tjeckoslovakien har en så omfattande produktion för sitt enda program, att denna i och för sig skulle kunna förslå för ett parallellprogram.

Fyra utomeuropeiska länder har närmare undersökts. I Australien, Canada och Japan förekommer en situation lik den brittiska. Ett offentligt företag av »public service»-typ (respektive ABC, CBC och NHK) täcker hela landet. NHK har två mycket långa program; det något kortare andra är av bildningstyp. Där- utöver förekommer i dessa länder kommersiella konkurrenter, vilka emellertid till skillnad från vad fallet är i Storbritannien inte söker täcka hela landet med ett riksprogram utan efter amerikanskt mönster i huvudsak arbetar lokalt. Antalet sådana konkurrenter på en ort är högst en i Canada, två eller tre i Australien, och i några fall ännu flera i Japan. Vad slutligen Förenta staterna beträffar, skiljer sig dess TV—verksamhet som bekant helt från den europeiska. Här gäller schematiskt, att tre stora programbolag eller »networks» (ABC, CBS och NBC) söker täcka hela landet, och att i runt tal 90 procent av befolk- ningen nås av deras program. Men dessa riksprogram om 70—80 tim/vecka återutsänds av lokala stationer, vilka ofta själva därtill svarar för 60—70 tim/ vecka, varför endast de rena nattimmarna blir programfria. I större städer före- kommer därtill rent lokala stationer (utan networkanknytning). I New York finns tre och i Los Angeles fyra sådana på kommersiell basis. Härtill kommer de s.k. educational stations med ett i huvudsak kulturellt och bildande program, av vilka nu närmare ett hundratal finns, därav på några platser två. Endast ett mindre antal stationer arbetar ännu på UHF.

I Sverige och åtskilliga andra länder sänds allt material enbart ut i riks— program. Det finns emellertid länder där regionala. program spelar en stor roll.

I Storbritannien ger BBC-TV sina sex regioner möjlighet att sända 2—5 tim/vecka, varvid innehållet i regel har en starkt regional prägel. Mot en riks- programproduktion av ca 3 500 tim/år står sammanlagt ca 1 000 tim/år inom de sex regionerna. ITV arbetar efter en annan grundprincip. Samtliga de pro— grambolag som tillsammans svarar för verksamheten har regionalt avgränsade arbetsområden. Av praktiska skäl åstadkommer man genom samarbete ett riks— program, vilket i huvudsak produceras av de »fyra stora» bolagen (ABC, AR, ATV och Granada). Men varje bolag har rätt att efter eget gottfinnande avstå från riksprogrammet och sända egna inslag. Detta innebär, att medan program-

tiden för den enskilde tittaren är en aning kortare än från BBC—1 är total— produktionen inom ITV dubbelt så stor som inom BBC, inte mindre än ca 9 000 tim/år. Av det material som utsänds regionalt är dock en stor del filmer o.dyl. utan anknytning till vederbörande område.

TV—verksamheten i Västtyskland är som nämnts från grunden regional. I program 1 sänds därför vardagar schematiskt (9 )( 1,5) ca 15 timmar regionalt, vilket motsvarar ca 5 000 tim/år eller en betydligt större volym än det gemen— samt utsända riksprogrammet. När nu tredje program av bildningskaraktär star- tas regionalt, kommer detta att medföra en ytterligare, kraftig ökning av pro— duktionen. Dock är avsikten att i viss utsträckning använda samma material i olika regioner, ehuru inte i form av samtidig utsändning.

I Frankrike finns en begränsad regional programverksamhet i vissa delar av landet, av samma typ som den som förekommer i ljudradion. Schweiz och Bel- gien nödgas av språkskäl bygga upp hela programproduktionen regionalt, något som givetvis medför stora merkostnader. Som en rationaliseringsåtgärd sänder därför de tre schweiziska språkområdena ungefär hälften av programmet med gemensam bild men skilda ljudkanaler, medan återstoden produceras helt sepa- rat. Språkskäl ligger även bakom den omfattande regionala produktionen i Tjeckoslovakien och Jugoslavien, liksom givetvis i ett mycket stort land som Sovjetunionen. I norra Europa förekommer ännu ingen regional TV-verksamhet.

1.2.6. TV-produktionen: omfattning och källor

För en översiktlig jämförelse mellan olika länders TV-verksamhet är det av största intresse att kunna bestämma omfattningen av den totala programpro- duktionen, uttryckt i timmar per år. I många fall uppstår stora svårigheter att beräkna denna tid. De siffror som redovisas i tabell 6 avser summan av alla de program, som utsänts över ett helt land och över delar av landet. Där omfat- tande regional verksamhet förekommer kan det vara mycket svårt att nå fram till en vederhäftig siffra.

Den avgjort största produktionen i Europa uppvisar Storbritannien. Väst— tyskland kommer lika uppenbart på andra plats. För båda dessa länder gäller, att den regionala produktionsformen (ITV, ARD) är den faktor som driver upp totalvolymen. Endast drygt 6500 timmar i Storbritannien går ut som riksprogram, liksom 4 500 timmar i Västtyskland. Detta kan ställas emot Italien, som saknar regional produktion men sänder inemot 5000 tim/år i sina båda riksprogram. Den ryska TV-produktionens omfattning kan inte närmare be— dömas, då exakta uppgifter endast föreligger om riksprogrammen.

Av övriga länder i Europa har Belgien, Finland, Frankrike, Schweiz, Tjecko- slovakien och Östtyskland en större produktion än Sverige. Vad gäller Belgien och Schweiz beror detta givetvis på nödvändigheten att förse de skilda språk- områdena med egna program. Frankrike har ett stort lands resurser. Tjeckoslo— vakien har omfattande regional produktion. Östtyskland konkurrerar med Väst-

Land Bali????” &%%'/(ämm Tåg/fill AVS” *""

Sverige (SR) .............. 2 250 — 2 250 1963/64 Danmark (DSR) .......... 1 450 — 1 450 1962 Finland (YLE) ........... 1 800 —- 1 800 1963 (Tesvisio) ........ 1 000 — 1 000 2 800 1963

Norge (NRK) ............ 1 000 — 1 000 1963 Belgien (RTB) ........... 1 900 1 900 1963/64 (totalt) ........... 3 800 — 3 800

Frankrike (RTF) ......... 3 300 700 4 000 1963/64

Irland (RE) .............. 2 200 2 200 1963 Italien (RAI) ............. 4 800 — 4 800 1963 Nederländerna (NTS) ..... 1 500 —— 1 500 1963 Schweiz (SRG-tyska) ...... 1 400 — 1 400 1962/63 (totalt) ........... 2 600 —- 2 600 Storbritannien (BBC) ..... 3 400 1 200 4 600 1962/ 63

(ITV) ..... 3 200 5 800 9 000 i 13 50" Västtyskland (ARD) ...... 2 800—I—1 000 5 000 8 800 _ (ZDF) ...... 1 600 1 600 10 500 i 1964 (” P 3) Österrike (ÖRF) .......... 2 000 2 000 1963/64

Polen .................... 2 600 2 200 1964

Sovjetunionen ............. 4 500 ? ? Tjeckoslovakien ........... 3 000 1 000 4 000 1964 (skattning) Ungern .................. 1 500 —— 1 500 1963 Östtyskland .............. 3 800 —— 3 800 1964 Japan (NHK) ............ 10 000 10 000 1962/63

tyskland om miljoner tittare på ömse sidor om zongränsen och anser sig därför nödsakat att upprätthålla en betydande produktion (jfr ljudradion). Mest an- märkningsvärda är onekligen förhållandena i Finland, vilka har berörts ovan. Otvivelaktigt har den tillfällighet, som lät två programföretag arbeta parallellt i sydvästra Finland, genom konkurrensens tryck drivit upp totalproduktio— nen kraftigt. Att detta stod i dålig samklang med tillgängliga resurser framgick vid Tesvisios ekonomiska sammanbrott i november 1963, sedan före- taget en längre tid arbetat med svagare resurser än något annat bekant företag i Europa.

Under den närmaste tiden undergår produktionen i flera länder betydande förändringar. I Finland kan man räkna med att en viss koncentration sker av resurserna, sedan Yleisradio inköpt Tesvisio. De regionala tredje programmen i Västtyskland kan, beroende på hur många regioner som inför dem, hur lång sändningstid man väljer och hur mycket av stoffet man byter inbördes, medföra. en ökning av 1 000 till 2 000 tim/år.

För de utomeuropeiska länderna ställer sig varje skattning av totalproduktio- nen utomordentligt vansklig, på grund av de många lokalt arbetande kommer-

siella stationerna, vilka likväl självfallet inte producerar ett exklusivt eget pro- gram. I USA, där man har den avgjort största produktionen i världen, har de två största programbolagen CBS och NBC vardera ungefär 200 lokala stationer anslutna genom kontrakt. Bolagen levererar 10—11 tim/dag av originalpro- gram, alltså inemot 4 000 tim/år. Lokalstationerna sänder i regel 18—20 tim/dag, varvid de anskaffar mellanskillnaden själva. Men i detta lokala material ingår varje dag långfilmer (biograffilmer) och särskilda för TV producerade och »syn- dikerade» filmer, vilka under loppet av ett år kanske visas på de flesta av ett network's stationer. Likväl torde många hundra tusen timmar TV—material pro— duceras i Förenta staterna varje år, om man här (som fallet har varit för Europa) medräknar de många spelfilmerna.

Redogörelsen för TV-produktionen i olika länder är inte fullständig utan en analys av produktionens sammansättning. Stora skillnader förekommer nämligen mellan olika länder vad avser programkällorna. Som en ytterlighet står företag som BBC, ORTF och RAI, Vilka svarar för 85—90 procent av programtiden genom egen produktion, som en annan ytterlighet de företag i småstater, vilka endast förmår producera 40—50 procent av programtiden själva.

Denna motsättning är emellertid inte alltid identisk med en motsättning mel— lan inhemska och utländska inslag. Vad gäller de nämnda, stora företagen kan man schematiskt säga att så är fallet, ehuru en liten del av den »främmande pro- duktionen» består av spelfilmer från det egna landet. Likaså måste små länder, som praktiskt taget saknar egen filmindustri, hämta så gott som all hyrfilm utanför landets gränser. Men i Västtyskland förekommer en mycket omfattande s.k. Auftragsproduktion, vilket innebär att fristående företag specialiserar sig på att producera färdiga program för försäljning till TV—företagen. I detta fall ägs ofta dessa fristående produktionsenheter (Bavaria, Studio Hamburg) av ett eller flera av TV-företagen, medan däremot i Förenta staterna det är vanligare att enheter inom filmbranschen specialiserar sig på TV-produktion. Det 1963 star- tade Zweites Deutsches Fernsehen producerade under sitt första verksamhetsår endast 30——40 procent av sin egen programtid, men av övriga 60—70 procent härrörde den största delen från tyska fria producenter.

Dessa skilda omständigheter har undersökts för ett antal länder, från vilka användbara uppgifter kunnat inhämtas. Dessa länder faller inom tre huvudkate— gorier: (a) företag som själva producerar största delen av sin programtid, (b) företag som låter en stor del av produktionen ske hos fristående företag men däremot inte i större utsträckning utnyttjar utländskt material, samt (c) före— .tag som producerar hälften eller mindre av sin programtid själva, och som i brist på andra producenter inom landet nödgas fylla programtiden med utländskt material.

I den första kategorien återfinns främst BBC och ITV i Storbritannien, RAI i Italien samt ORTF i Frankrike. Det rör sig här om väl etablerade företag i länder med stora resurser, tillika med en påtaglig nationell självkänsla som uteslu— ter tanken på mera omfattande import av utländskt material. Ur kvalitetssyn-

punkt synes denna starka koncentration på egenproduktion ha varit framgångs- rik i Storbritannien och Italien, måhända mindre lyckosam i Frankrike, där emellertid även andra faktorer spelat in.

I den andra kategorien finner vi i Europa endast Västtyskland, men därtill även Förenta staterna. Mellan dessa båda länder består dock en viktig skillnad. De västtyska företagen (särskilt de i ARD samverkande) kontrollerar de facto huvudparten av den fria produktionen; man får därför se arrangemanget som övervägande praktiskt och anpassat till den speciella organisationsformen i lan-- det. I USA däremot, där antalet avnämare för en fri företagare på området kan räknas i många hundratal (jämfört med högst tio i Tyskland), finns verkligen en marknad där man i stor utsträckning arbetar »på spekulation». Det enorma programbehovet torde begränsa riskerna till ett minimum för varje väletablerad producent.

I den tredje kategorien finner vi de flesta av de europeiska småstaternas före- tag. Mellan dessa föreligger likväl inte oväsentliga gradskillnader. Våra nordiska grannländer hör till denna grupp, liksom Schweiz och Österrike. Dock kan man göra en viss underuppdelnjng, med hänsyn till att de småstater på kontinenten som ligger inom ett större lands språkområde kan använda direktöverföringar därifrån. Sålunda utnyttjar den österrikiska och i viss mån den tysk-schweiziska televisionen i betydande utsträckning överföringar från Västtyskland. Frank—. rike spelar en likartad roll för Belgien och i mindre mån Schweiz, vad avser de franska programmen i dessa länder. Våra nordiska grannländer däremot bygge1 i större utsträckning sin import på filmer, även om Nordvisionen synes på väg att bygga upp ett mera omfattande programutbyte.

Sverige hör väl närmast till den tredje av dessa kategorier, men egenproduk- tionens andel är dock väsentligt större än i de flesta länder i denna kategori.- Sveriges Radio producerar nämligen ca 60 procent av sin egen programtid mot 40—50 procent i de flesta länder i gruppen. Detta sammanfaller också i stort sett med uppdelningen inhemskt—utländskt.

1.2.7. Internationella överföringar: Eurovision och Nordvision

Det systematiska utbytet av program mellan olika länder i Europa sker numera genom de två stora radioorganisationerna, för Västeuropa European Broad— casting Union (EBU) och för Östeuropa Organisation Internationale de Radio-' diffusion et Télévision (OIRT). Verksamheten benämns Eurovision respektive Intel-vision. Härtill kommer ett regionalt uppbyggt samarbete mellan länder med närmare kontakter med varandra. Där detta avser två grannländer med det ena som huvudsakligen tagande (t.ex. Belgien i relation till Frankrike) ges det i regel inte någon formell organisation. Däremot förekommer i dag två mera- systematiskt uppbyggda utbytesverksamheter mellan länder på mera jämställd fot. Den tidigare av dessa är Nordvisionen, som omfattar radioföretagen i. Danmark, Finland, Norge och Sverige. Nyare är Telepool eller den s.k. Alpvi-

sionen, i vilken SRG i Schweiz och ÖRF i Österrike samarbetar med Bayerischer Rundfunk, en av ARD-organisationerna i Västtyskland.

Medan programutbytet i Skandinavien vållar ringa tekniska problem, måste Eurovisionen arbeta med en relativt komplicerad apparat. Verksamheten är för— delad på ett administrativt kontor i Geneve och ett tekniskt högkvarter i Brys— sel. Genévekontoret insamlar uppgifter om alla de program, som medlemslän- derna är beredda att ställa till förfogande för utbyte, och distribuerar uppgifter härom. Sedan intresserade mottagare anmält sig sammanställs veckoprogram, där varje enskild överföring noggrant beskrivs. Sammankopplingen av de pro- gramnät som berörs sköts sedan från Bryssel. En särskild, löpande uppgift utgör det dagliga nyhetsutbytet. Erbjudanden om aktualitetsfilmer lämnas varje dag på förmiddagen. Sedan listan sammanställts och cirkulerat via telex samlar genevekontoret uppgifter om vilka företag som är intresserade, varefter kl. 17 det tekniska centrum i Bryssel i rask följd kopplar om mellan kanske ett halv— dussin skilda inslag, varvid ofta för varje särskilt fall ett nytt land är sändare och en ny grupp av länder mottagare.

Utbytet försvåras tekniskt av att Eurovisionen ännu inte förfogar över ett eget bilddistributionsnät (däremot har man nu egna ljudledningar, Vilket sär- skilt för det tekniska konferensarbetet är av största betydelse). Man får därför i varje särskilt fall förhyra ledningssträckor inom de enskilda länderna av deras teleförvaltningar. Även om detta nästan aldrig stöter på svårigheter i den me— ningen att ledningarna inte ställs till förfogande, är förfarandet klumpigt och tidsödande. Betalningen sker för varje överföring i förhållande till använd tid och distans. Då flera länder deltar i en överföring delar de kostnaderna enligt en fördelningsnyckel, som tar hänsyn till varierande betalningsförmåga (beräk- nad efter licensantalet). Skulle emellertid t. ex. Sverige vara intresserat av en överföring från Italien, som de mellanliggande länderna (Schweiz, Västtyskland och Danmark) inte vill utnyttja, måste man ensam bära en betydande kostnad. Avgörandet av vilka program som skall utväxlas kan därför ofta träffas först sedan klarhet vunnits om, hur många länder som vill dela kostnaderna.

Förhandlingar pågår emellertid om att för Eurovisionens räkning permanent förhyra ett distributionsnät. Detta innebär inte att man rent tekniskt nybygger programförbindelsesträckor överallt, utan endast att de olika teleförvaltningarna åtar sig att se till att Eurovisionen ständigt disponerar en genomgående för- bindelse, vilken betalas med ett engångsbelopp per år. Detta medför högre initialkostnader för de deltagande länderna, men man kommer dels att vinna ökad smidighet och möjlighet att snabbt få fram aktualiteter, dels också att för samma fasta belopp kunna öka utbytet starkt, varigenom timkostnaden för överföringar kommer att sjunka betydligt. Man bör därför räkna med att i framtiden eurovisionsutbytet dels blir betydligt rörligare och utnyttjas för inslag på kortare varsel, dels också ökas till omfånget. Bland de möjligheter som ett permanent förhyrt nät medger märks också »marknadsföring» av alla de pro— gram utan dagsaktualitet som är inspelade på band eller film, och som då kan

Visas över hela Europa på morgon- och middagstimmarna för vederbörande pro- gramavdelningar.

Det internationella utbytet av program har emellertid att övervinna en rad juridisk-ekonomiska svårigheter. När skådespelare, musiker eller artister med- verkar begär de högre ersättning i proportion till det ökade antalet tittare. Detta innebär antingen att det arrangerande företaget får starkt ökade kost- nader (något som kan tas igen i det fortsatta utbytet) eller att de mottagande länderna får betala kraftigt tilltagna supplement. För vissa länder och program- typer är detta fullt överkomligt; i andra fall —— och detta gäller särskilt program från Storbritannien stoppas utbytet så gott som helt upp av anspråkens om— fattning. Även på sportområdet spelar ersättningskraven ibland en avgörande roll. Varje förutsägelse eller plan för det internationella utbytets framtida ut- veckling har därför ett moment av osäkerhet. Man måste vara beredd på att förändringar i här nämnda förhållanden till följd av framtida förhandlingar med vederbörande organisationer kan leda till, antingen ett lättande läge och expan- sion eller en ytterligare åtstramning.

I framtiden kommer väl också programutbyte mellan kontinenter via kom- munikationssatelliter att spela en viss roll för programverksamheten. Några svå- righeter bör dock framhållas. För det första är det i varje situation, där återut— sändningen kan uppskjutas något dygn, vida förmånligare att sända program- met i form av film eller band med jetflyg över t. ex. Atlanten. För det andra innebär tidsskillnaden mellan kontinenterna, att många program kommer vid en olämplig tidpunkt i ett mottagarland: ett sportevenemang i Förenta staterna som äger rum på kvällen kommer till Västeuropa mitt i natten. För det tredje torde satelliterna i första hand komma att utnyttjas för telefontrafik, vilken då kan väntas belägga deras totala kapacitet större delen av dygnet. Hur samspe- let mellan denna reguljära verksamhet och plötsligt uppdykande anspråk på TV- överföringar skall utformas kan ännu inte bedömas. Säkert är likväl, att myc— ket stora händelser av den karaktären att direktsändning är av intresse även på andra kontinenter verkligen kommer att sändas direkt via satellit. I översikter vilka syftar till att bedöma, vilken programtid man i europeisk television kan påräkna från olika käller, synes det dock inte motiverat att sätta upp några siff- ror för satellitöverföringar. Dessa direktbidrag kommer troligen att, utslagna över en längre period, bli av relativt begränsad omfattning.

1 .2.8 L judradion

Mönstret av programkanaler i radio är mycket brokigt. En komprimering av till— gängliga uppgifter återfinns i tabell 7. En sådan tabell tränger emellertid ound- vikligen samman en rad starkt varierande förhållanden. En kommentar är därför av nöden.

Till en början kan man urskilja fyra huvudtyper av riksprogram efter den tid, under vilken de utsänds: (a) Zä-timmarsprogram, vilka alltså sänds dygnet

Tabell 7. Radioprogram: antal och längd

Land &??? Längd enskilda program tim/dag Anm. Sverige (SR) .......... 3 P 1 15 P 2 5 P 3'") 24 Danmark (DSR) ....... 3 P 1 18 P 2 6 P 3'") 11; Finland (YLE) ....... 4 Finskt 16 Svenskt 10 Tillk. två kortare FM-program Norge (NRK) ......... 1 13 Belgien (RTB) ........ 3 I 17 II 12 III & (totalt 2 språk) 6 RTB+BRT Frankrike (RTF) ...... 3 I 21; II 18 III"" 17 Intill 1964 4 program Irland (RE) ........... 1 11 Italien (RAI) .......... 3 (5) Naz 17,5 Sec 23 Ter 13 Trådr. 17'”)+17"” Nederländerna ......... 2 I 1 7 II 1 7 Schweiz (SRG-tyska) . . 2 I 15 II 4 (totalt 3 språk) 6 3 regioner Storbritannien (BBC) . . 3 HS 17 LP 17,5 TP-N3 5+m Västtyskland (NDR—omr.) 4 NDR—l 24 NDR-2 18 NBR-3 ];,5 riks-LV 20 Österrike (ÖR) ........ 2 (3) I 17 II 18,5 exp.") 7 Polen ................. 3 I 18 II 1 7 III 2,5 Tjeckoslovakien ........ 4 I 19 II 6 tj. 21 sl. 19 Ungern ............... 3 K 20 P 12 FM & Östtyskland ........... 5 DDR-I 24 DDR-II 14 BR 20

BW 20 DS 21;

Anm. "" Rena musikkanaler. I Storbritannien har helt nyligen tredje kanalen förlängts in på dagtid med ren musik.

runt. Sådana finns nu förutom i Sverige i länder som Väst- och Östtyskland, Frankrike och Italien. (b) Heldagsprogram som gör uppehåll under hela natten, t. ex. kl. 23—6. De är mycket vanliga; hit hör Sveriges Radios P 1. (c) Deldags- program, som gör längre uppehåll en eller flera gånger under dagen, såsom skedde med det förutvarande svenska riksprogrammet. (d) Kvällsprogram, kon- centrerade till den tid då de flesta kan lyssna. Hit hör bl. a. Sveriges Radios P 2.

Av de redovisade länderna har endast Norge och Irland ett enda rikspro- gram. Kombinationen av ett heldags- och ett kvällsprogram förekom bl. a. i Sverige intill Melodiradions tillkomst. Två kompletta dagsprogram förekommer i flera av de västtyska regionerna. Tre program är numera det vanligaste i Europa, i olika kombinationer. I Frankrike har man nyss koncentrerat verksam- heten från fyra till tre program, varvid dock en kanal delas vissa tider på dagen. Italien har fem program, av vilka emellertid blott tre utsänds trådlöst och där- för är allmänt tillgängliga. Genom utvidgningarna i flera mindre länder har

treprogramsystemet sedan några år kommit att bli något av västeuropeisk standard.

En mera omfattande produktion än denna förekommer endast i några fall. Frankrike hade som nämnts intill nyligen fyra fullständigt utbyggda program. Italien producerar utöver sina tre eterbuma program även två trådradiopro- gram, vilka endast består av grammofonmusik och blott när några få procent av publiken. Östtyskland framstår som den störste radioproducenten i Europa med sina fem program, och lika många görs i Sovjetunionen, som dock har ett regio— nalt utsändningssystem om vilket detaljerad information inte står att erhålla. Slutligen måste understrykas att publiken i Västtyskland i realiteten har ett vida större urval än vad den egna regionen producerar. I de centrala delarna av landet kan man normalt höra två eller tre program från den egna regionen, långvågsprogrammet »Deutschlandfunk» som täcker hela landet samt två—tre mellanvågsprogram och FM-program från angränsande regioner.

Programstoffets fördelning på kanaler sker i regel efter ettdera av två system, »växlingsprincipen- och »renodlingsprincipen». Enklast kan dessa beskrivas ge- nom en hänvisning till Sveriges Radios P 1 och P 2 (på kvällstid) före och efter 1960. Under det tidigare arrangemanget hade man samma totala program- balans i båda kanalerna, samma blandning mellan »breda» och »smala» inslag. Efter den 1 oktober 1960 systematiserades innehållet så, att P 1 företrädesvis innehöll »breda» inslag och alltså gavs en lättare karaktär, medan P2 fick flertalet »smala» inslag och därmed en seriös karaktär. Det är självklart, att en politik av det senare slaget kan genomföras endast när i princip hela publiken kan välja mellan båda programmen.

I Europa i dess helhet tycks de båda systemen vara ungefär lika vanliga. En variant som ofta observeras, t. ex. i de västtyska regioner som har tre program, är att de två första programmen har samma totala balans och endast kontras- terar punktmässigt mot varandra, medan det tredje programmet ges en mera exklusiv prägel. Mera detaljerade uppgifter om programsammansättningen i olika länder är ofta svåra att erhålla.

Till de länder vilka liksom Sverige tillämpar »renodlingsprincipen» hör bl. a. Danmark, Frankrike, Italien, Storbritannien samt veterligen flera av länderna i Östeuropa. Här skall en beskrivning lämnas av förhållandena dels i Storbri- tannien (BBC), varav Italien (RAI) utgör en påfallande trogen kopia, dels i Frankrike (ORTF) under dess intill helt nyligen bestående fyrkanalsystem. Storbritannien (Italien) har dessa tre alternativ:

(1) Home Service (Programma Nazionale) är ett »allmängiltigt» och varierande program med en tydlig koncentration till publiksmakens »mellangrupper». Kana- len bär de viktigaste nyhetssändningarna och politiska programmen.

(2) Light Programme (Secondo Programma) är utpräglat »brett» med lätt musik, underhållning och korta nyheter som huvudinnehåll, dock inte så utpräg— lat »lätt» och ungdomsbetonat som fallet är med Melodiradion.

(3) Third Programme (Terzo Programma) är ett mycket seriöst kvällsprogram,

inriktat på. små lyssnargrupper som önskar krävande föredrag, högklassig musik och teater m.m. På samma kanal sänds, tidigare på kvällen och i Italien även på eftermiddagen, Network Three (Rete Tre) med specialprogram för minoritets- intressen, kurser etc. Den tredje kanalen motsvarar ganska väl vad man i Förenta staterna kallar »educational» radio. -— Nyligen började man utnyttja dagtimmarna på den tredje kanalen för ett rent musikprogram, dock av betyd- ligt mera ambitiös art än Melodiradion.

Det franska fyrkanalsystemet såg ut som följer: (1) »France I: Paris-Inter, ett 24-timmarsprogram som mest bestod av musik. Häri ingick också korta nyheter.

(2) »France II» Régional, ett heldagsprogram som i likhet med France I var utpräglat lätt men endast till mindre del bestod av musik. Häri ingick, förutom omfattande regionala program, en myckenhet sport och producerade underhåll- ningsprogram.

(3) »France III» National, ett heldagsprogram med kulturell-musikalisk in— riktning, men likväl inte så »smalt» som BBC Third Programme.

(4) »France IV» Haute—Fidelité, ett rent musikprogram på FM, vilket täckte alla viktigare musikområden med stor plats även för musikaliska minoritets— intressen.

Den omstrukturering som nu har genomförts innebär i första hand att France I och II har sammansmälts. Detta betyder att programbalansen har förskjutits markant i seriös riktning.

Systemet med regionala program är mycket ojämnt utvecklat i olika länder. Variationerna har givetvis sin grund i det behov av specialiserad verksamhet som bottnar i ett lands storlek eller olika områdens egenart, och de avser främst kvantitativa förhållanden, såsom storleken hos regionerna, programmängden per region och total produktion av regionalprogram i ett land.

De fyra stora länderna i Västeuropa (Frankrike, Italien, Storbritannien och Västtyskland) har alla ett välutvecklat system av regional ljudradio. Så gott som all västtysk radio är regional, men även enskilda regionföretag som NDR , sänder program för underområdcn i ej oväsentlig omfattning. Av mindre län- der har Österrike en mycket omfattande regional produktion, trots att landet är både litet och kulturellt enhetligt. Belgien och Schweiz har naturligt nog sin verksamhet uppdelad på spräkregioner. I några stater i Östeuropa finns likale— des betydande regional produktion. Detta gäller i synnerhet Jugoslavien, som har ett tiotal kompletta regionala program men inget riksprogram ivanlig mening.

Det bör framhållas, att en rent lokal radioverksamhet av det slag som före- kommer i Förenta staterna ännu saknar egentlig motsvarighet i Europa. Ett förslag i denna riktning framlades för några år sedan av BBC. Enligt detta förslag skulle minst hundra tätorter (från 50 000 invånare och större) förses med FM-sändare med rent lokal räckvidd, för omfattande men billig programverk— samhet. Vad som i dagens Europa närmast motsvarar sådan lokal radio är väl Radio Bremen, Sender Freies Berlin, de regionala programmen för städer som

Hamburg och Wien, samt vissa regionala program i Frankrike, vilka sänds för t. ex. nordöstra delen av landet men som innehållsmässigt ofta vänder sig till en enskild stad inom regionen.

I Förenta staterna (liksom i Canada och Australien) arbetar de flesta kom- mersiella stationer på en rent lokal basis. Även helt små samhällen kan då ha lokala sändare med heldagsprogram. Innehållet varierar självfallet med resur— serna, men i de flesta fall är det mycket torftigt mätt med europeiska mått, helt dominerat av grammofonmusik. Även i städer som New York och Chicago är de flesta av de dussintals stationerna mycket små företag, medan en typisk småstadsstation kan drivas av tre—fyra personer huvudsakligen med hjälp av ett lager grammofonskivor. Det är här alltså frågan om en helt annan typ av verksamhet än i Europa.

Programtiden per region varierar likaså starkt i Europa. I några speciella fall sänds heldags— eller deldagsprogram i en region. Detta innebär att en egen kanal disponeras. Vanligast är emellertid att de regionala inslagen »bryts in» i ett riksprogram, antingen samtidigt och likformigt över ett helt land (varvid ofta riksprogrammet helt upphör) eller individuellt, varvid alltså riksprogram- met kopplas bort.

Österrike utgör något av ett särfall i Europa med en programtid av 6 tim/ dag för varje region. I Storbritannien och Frankrike sänds oftast 3 tim/dag, ehuru i Frankrike variationerna är betydande. I Italien sänds i regel blott 30—45 min/dag. De inomregionala programmen i Västtyskland varierar likaså, och de fyra delområden som NDR i Hamburg täcker erhåller 0,5—1 tim/dag. I Ungern sänds 1 tim/dag, och även Polen och Tjeckoslovakien har ganska stor regional produktion. Den svenska sändningstiden, i genomsnitt 0,5 tim/dag, är relativt låg, men däremot har Sverige gått längre än de flesta andra länder vad gäller att skapa små regioner.

Den totala radioproduktionen i de undersökta länderna framgår av tabell 8. I denna har summan av de regionala programmen adderats till riksprogrammen. De återgivna uppgifterna är av något varierande aktualitet, men då i motsats till televisionen ljudradion inte befinner sig i någon egentlig expansionsperiod har detta inte någon större betydelse. I de fall då det är känt att större utvidg- ningar har skett de senaste åren, har dessa också kunnat redovisas.

Att få fram helt rättvisande siffror från alla länder är inte möjligt. Vissa. företag har en mycket detaljerad och vederhäftig statistik. I andra fall måste man lita till överslagsberäkningar. Likaså bör man eliminera effekten av sam— sändningar av samma material, såsom när i Sverige P 1 och P 2 samsänder ny- heter eller lätt musik. Många uppgifter måste betraktas som ungefärliga och har därför inte givits större precision än vad materialet tål.

Västtyskland är på grund av sin organisationsform den i särklass största pro- gramproducenten i Europa, låt vara att tabelluppgiften är starkt avrundad. Lika påtagligt kommer Frankrike på andra plats (före nedskärningen från fyra till tre riksprogram), främst tack vare sin omfattande regionala verksamhet.

Tabell 8. Total radioproduktion

Land måfå” måtta. Sverige (SR) ............................. 17 500 1 500 Danmark (DSR) .......................... 12 000 250 Finland (YLE) ............................ 14 000 Norge (NRK) ............................ 6 000 1 500 Belgien (totalt) ............................ 22 000 3 000 Frankrike (RTF) .......................... 46 000 23 000 Irland (RE) .............................. 4 000 — Italien (RAI) ............................. 31 000 12 000 Nederländerna ............................ 12 000 Schweiz (totalt) ........................... 15 000 _— Storbritannien (BBC) ...................... 21 000 6 500 Västtyskland (NDR) ...................... 23 000 1 300 (totalt) ...................... 100 000+ 5 000? Österrike (öRF) .......................... 24 000 12 500 Polen .................................... 31 000 12 000 Tjeckoslovakien ........................... 25 000 6 000 Ungern .............. . ................... 14 000 2 000 Östtyskland .............................. 40 000 3 000

Italien kommer likaså mycket högt, om man medtar trådradiomusiken. Den svenska produktionen är, efter den utvidgning som P 3 inneburit, av samma stor- leksordning som i en rad andra, mindre länder.

Om flera av de länder, från vilka inga mera preciserade uppgifter föreligger, är bekant att de har en mycket hög produktion. Hit hör Jugoslavien (storleks- ordningen 50 000 tim/år), Spanien (med omfattande kommersiell och annan sido- verksamhet) samt givetvis Sovjetunionen, ett land som enbart i sin europeiska del har betydande regional programproduktion.

Vid en bedömning av värdena i tabellen ovan bör man hålla i minnet, att lika litet som för TV all radioproduktion är »likvärdig». Utländska inslag spelar vis- serligen en obetydlig roll i de flesta länder. Men en mycket stor kategori, näm— ligen grammofonmusik, är vida billigare än övrig produktion genom sina obetyd- liga anspråk på personal, lokaler och medel. För Sveriges del gäller, att ca halva programtiden härrör från P 3 (Melodiradion, Nattradion), som ju så gott som enbart utgörs av grammofonmusik. Danmark har introducerat en motsva- righet. Omfattande sändningar av lätt musik är visserligen numera normala inslag i radioverksamheten i de flesta länder, men stora företag som BBC och ORTF litar därvid främst till levande musik, dvs. direktsändningar och band— ningar från framträdanden av orkestrar, en mycket dyr programform. Däremot är program som »France IV» och Italiens två trådradioprogram baserade på grammofonmusik, liksom för övrigt de nattliga sändningarna i alla de länder där sådana förekommer.

Om ljudradion utanför Europa skall endast påpekas, att programinnehållet i de länder, där radion helt eller delvis drivs kommersiellt och därtill har att konkurrera med en omfattande TV-verksamhet, har blivit starkt uttunnat. Den totala radioproduktionen i Förenta staterna är givetvis, mätt på samma sätt som ovan, oerhört stor. Men större delen av programtiden på de flesta stationer upptas nu av grammofonmusik, och den mera påkostade produktion som en gång skapade radions ställning, och som fortfarande dominerar inom de stora europeiska radioföretagen, är numera sällsynt.

1.2.9. Licensbelopp och licensregler

Aktuella uppgifter om licensbelopp och licensregler har sammanställts i tabell 9. Av denna tabell kan följande slutsatser dragas.

Systemet med en kombinerad licens för radio- och TV-innehav har på senare år alltmer vunnit terräng och är nu det vanliga i Europa. I vissa fall är den enda skillnaden mellan detta system och det i Sverige tillämpade den, att de ytterst få hushåll som enbart innehar TV—mottagare tvingas betala som om de även hade radio, och att uppbörden förenklas och förbilligas. Detta gäller bl. a. Stor- britannien och de nordiska länderna. I andra fall medför däremot systemet, att intäkterna från den kombinerade licensen disponeras fritt utan att fördelas i relation till grundbeloppen. Detta gäller bl. a. Västtyskland, där radioföretagen inte har någon skyldighet att använda 24 DM av de 84 DM som den kombine— rade licensen betingar för ljudradio, trots att detta är vad en separat radioli— cens kostar. Behoven får i stället avgöra fördelningen.

Tabell 9. Licensbelopp och licensregler

Land Mynt' ”wall”" TV" Totalt Sv. kr. Index Bilradio slag licens licens

Sverige ............... Skr 35 100 135 135 100 B Danmark .............. Dkr 35 140 K 140 105: 20 78 B Finland ............... Nmk 20 80 K 80 129: 45 96 B Norge ................ Nkr 40 165 K 165 119: 80 89 Belgien ............... Bfl' 204 840 960 100: 10 74 B Frankrike ............. NF 25 85 K 85 90: 20 67 B Irland ................ £ 1/10 5 K 5 72: 60 54 B Italien ................ Lil'e 2 450 12 000 K 1.2 000 100: 50 74: B Nederländerna ........ Fl 12 36 48 69: 15 51 B Schweiz ............... Sfr 26 84 1 10 132: 20 98 Storbritannien ......... $. 1 4 K 4 58: 10 43 B Västtyskland .......... DM 24 84 K 84 109: 80 81 Österrike .............. Sch 98 600 698 140: 45 104 B

Anm. Vissa TV—licenser (markerade K) innesluter en radiolicens. Förekomsten av särskild bilradio— licens markeras med B.

Särskild licens för bilradio förekommer i de flesta länder. Endast Norge, Schweiz och Västtyskland har avstått från denna inkomstkälla. Krav på dess avskaffande förekommer allmänt men har inte lett till resultat.

Licenssystemet företer i övrigt vissa oregelbundenheter. Sålunda baseras licen— sen i regel på hushållets innehav av mottagare utan hänsyn till antalet, men i några länder gäller att en licens utgår för varje mottagare. Vidare förekommer att mottagare uppställda på restauranger o.dyl. betingar högre avgift än hem— mottagare, eller att licensbeloppet ställs i relation till rörbestyckningen. I Italien slutligen minskas den kombinerade licensen efter två års TV—innehav från 12 000 till 10 000 lire.

Det kan i sammanhanget påpekas att man i Norge har en andra inkomstkälla av licenskaraktär, nämligen en engångsavgift eller skatt på mottagare, vilken radiohandlaren har att utkräva vid köpet. Denna avgift svarar för en inte ovä- sentlig del av rundradioverksamhetens intäkter i landet.

Vid jämförelser av licensbeloppens storlek tar man lämpligen som utgångs— punkt den sammanlagda radio- och TV—licensen, eller den kombinerade licensen där sådan finns. Relationen mellan radio— och TV-licens uppvisar nämligen stor enhetlighet: i flertalet fall utgör radiolicensen 30 till 40 procent av TV-licensen. I tabellen har licensbeloppet omräknats till svensk valuta och sedan i form av ett index ställts direkt i relation till det svenska beloppet.

Om hänsyn ej tas till det faktiska penningvärdet finner man att den svenska licensen är en av de högsta i Europa. Lägst ligger då Storbritannien och Neder- länderna, med 43 respektive 51 procent av det svenska beloppet, högst jämte Sverige Österrike (104 procent) samt Finland och Schweiz.

Riktigare är emellertid att ta hänsyn till de betydande skillnader som råder mellan olika länder vad avser såväl köpkraften som kostnadsnivån. I ett land som Sverige blir kostnaderna höga främst på grund av löneläget, men samtidigt betyder en utgift av 135 kr för ett svenskt hushåll inte mera än ungefär 100 kr i Storbritannien eller 60—70 kr i Italien. Om man tar internationell eko- misk statistik som utgångspunkt, finner man att Sverige snarast ligger under ett europeiskt genomsnitt. På följande sätt kan man nämligen klassificera sum— man av olika länders radio- och TV-licenser i relation till det svenska beloppet:

Högre licens i Ungefär samma i Lägre licens i Finland Belgien Nederländerna Italien Danmark Storbritannien (mycket) Schweiz Frankrike Österrike (mycket) Norge Västtyskland

Om man därtill håller i minnet att licensinkomsterna skall täcka även distri- butionen av programmen, något som är särskilt kostsamt i ett stort och gles-

befolkat land som Sverige, samt att man i Finland, Italien, Västtyskland och Österrike även förfogar över reklaminkomster, blir det uppenbart att licens— trycket i Sverige i realiteten är ganska lågt.

1.2.10. Intäkter, kostnadsnivå och personal

De resurser som står rundradioverksamheten till buds i skilda länder varierar i första hand med invånarantalet. Fyra länder i Västeuropa, nämligen Frankrike, Italien, Storbritannien och Västtyskland kommer därför att intaga en särställ— ning, låt vara att även inom denna grupp skillnaden är stor mellan Storbritan- nien med 13 milj. TV-licenser samt Frankrike och Italien med [lo—5 milj. Licen- serna inbringade 1964 uppskattningsvis, i Västtyskland ca 1200 mkr, i Stor— britannien närmare 800 mkr, i Frankrike omkring 600 mkr och i Italien mellan 450 och 500 mkr. Härtill kommer reklamintäkter. I Storbritannien (ITV) ut— gjorde dessa 1962 ca 1 000 mkr, medan man för Västtyskland och Italien beräk- nar 110 mkr (1963) respektive 150 mkr (1962; denna siffra torde nu ha över- stigit 200 mkr). Med en lägre löne- och kostnadsnivå erbjuder dessa belopp helt andra möjligheter än vad Sveriges intäkter av knappt 270 mkr under 1963/64 medför.

Sverige befinner sig i gengäld i ett mera gynnsamt läge än de flesta mindre länder i Europa genom sitt i förhållande till befolkningen stora antal TV—licen- ser. Av våra nordiska grannländer har Danmark mindre än hälften av de svenska intäkterna, och Norge och Finland är ännu svagare ställda. Länder som Belgien och Nederländerna har genom stor TV-spridning och låga distributionskostna- der ett relativt gynnsamt läge, medan Schweiz och Österrike är i ett sämre läge. Vad gäller Schweiz har motsatsen mellan programkraven från tre språkregioner och intäkterna från alltför få licenser lett fram till ett beslut att under 1965 införa reklam i syfte att öka resurserna.

Totalutgifterna bestäms dels av verksamhetens omfattning, dels av kostnads- nivån. Vi har sökt nå fram till en rättvisande jämförelse mellan olika länder vad avser kostnadsnivån för televisionen, det avgjort dyrare mediet. Då distribu— tionskostnaderna varierar oerhört från land till land, har det synts riktigt att koncentrera jämförelserna till utgifterna för programproduktionen (med ute- slutande även av investeringar). Det enklaste måttet erhålls, om de totala pro- gramkostnaderna divideras med antalet programtimmar. Det måste framhållas att det vållar stora svårigheter att erhålla godtagbara och fullt jämförbara siff- ror från olika länder, emedan redovisningen byggts upp på det sätt varje land själv finner lämpligt. Denna reservation gör det nödvändigt att avstå från att kommentera små skillnader och att endast jämföra storleksordningar.

En rättvisande jämförelse kan emellertid göras blott om hänsyn tas till i första hand skillnaderna i lönenivå. Löner och gager utgör nämligen den utan jämförel— se största utgiftsposten för radio- och televisionsverksamhet. En korrigering har gjorts för dessa skillnader i löne- och prisnivå, varefter följande tablå kunnat

uppgöras. Den anger (hela tiden måste uppgifterna tas som runda tal) relationen mellan Sveriges Radios och vissa andra radioföretags kostnader, vad avser en- bart TV-produktionen (Sverige : 1):

Billigare än SR Dyrare än SR

Danmark (0,7—0,8) Frankrike (2,5—3) Finland—YLE (0,9—1) Italien (2—2,5) Irland (0,2—0,3) Storbritannien-BBC (2—2,5) Schweiz (0,3) Storbritannien-ITV (3—4) Norge (0,6—0,7) Västtyskland-ARD (2,5—3)

(avser Bayern och Hessen)

Västtyskland-ZDF (3—3,5)

Ovanstående siffror har satts i relation till uppgifterna ovan om egenproduk- tionens andel. De övriga nordiska grannländerna litar i betydligt större ut- sträckning än Sverige till hyrfilm, vilket till stor del förklarar skillnaderna mel- lan länderna. Kvar står det faktum, att Radio Eireann och SRG (Schweiz) lig- ger på en avgjort lägre kostnadsnivå än Sveriges Radio. NRK är på väg att höja sin intill nyligen mycket låga nivå, medan skillnaden mellan Sveriges Radio, Danmarks Radio och Yleisradio är oväsentlig, om hänsyn tas till egenproduk- tionens storlek.

De fyra stora länderna i Västeuropa arbetar alla på en högre kostnadsnivå än Sveriges Radio. Påpekas bör, att den kommersiella televisionen (ITV) i Stor— britannien har betydligt större resurser än BBC, och att ZDF valt en mycket hög nivå trots stora ekonomiska svårigheter.

Några användbara uppgifter från Östeuropa föreligger inte. Om Förenta sta- terna skall endast påpekas, att programbolagen (networks) har den troligen högsta kostnadsnivån i världen, men att man här måste göra en omräkning i motsatt riktning för löner och gager för att kunna jämföra med Sverige. Inga direkta siffror kan räknas fram, men man kan antaga att ABC, CBS och NBC regelmässigt arbetar på den kostnadsnivå som ITV och ARD-ZDF mera till- fälligtvis kommer upp till. Sålunda anges 500 000 till 600 000 kr (utan omräk- ning) som normalkostnad för en programtimma på kvällstid. Detta represen— terar däremot inte genomsnittsnivån för amerikansk TV-produktion i dess hel— het. Den lokala produktionen, som svarar för kanske 90 procent av all program— tid, torde ligga på en relativt låg kostnadsnivå även efter europeiska mått.

Det har även synts vara av intresse att undersöka, hur stor personal som sysselsätts av olika radioföretag i relation till deras produktion. Svårigheterna vid en sådan undersökning är betydande. I vissa länder svarar radioföretaget självt för stationerna och har personal anställd för detta ändamål, medan i andra fall uppgiften faller på teleförvaltningen. Att då skilja ut hur många som i det senare fallet direkt sysslar med radio och TV är mycket svårt och får skattas grovt. Bättre har därför synts vara att rensa bort sändarpersonalen från den

förra gruppen av företag. Likartade problem gäller licensuppbörden, där t. ex. ett företag som RAI i Italien har en stor personal för denna speciella uppgift. På ett annat plan tillkommer en ny typ av svårighet: gränsdragningen mellan fast anställd och därför redovisad personal samt s.k. frilansar. I samtliga radioföre- tag synes frilansar komma till omfattande användning, men det är likväl ovisst om man kan antaga att denna användning är i stort sett likformig. Slutligen anlitar de västtyska företagen, och då i synnerhet ZDF, en myckenhet inhemsk fri produktion. Användbarheten av anförda uppgifter är därför även här be- gränsad.

En jämförelse mellan Sveriges Radio och andra radioföretag i mindre länder i Europa tycks med dessa reservationer visa, att den svenska personalåtgången inte är större än vad som är »normalt» med hänsyn tagen till produktionens omfattning. Däremot ligger Sverige liksom de flesta andra mindre länder betyd— ligt under i första hand Storbritannien och Västtyskland. Anmärkningsvärt är sålunda, att ZDF tycks ha fyra till fem gånger så många programanställda som Sveriges Radio i förhållande till egenproduktionens omfattning. Även BBC, ITV samt de regionala västtyska företagen har en anmärkningsvärt stor personalåt- gång.

Den allmänna slutsats man kan dra av undersökningen är, att det i Europa närmast finns två skilda nivåer för personalåtgång, nämligen å ena sidan den brittisk-tyska, å andra sidan de mindre staternas. Skillnaden mellan dessa båda nivåer är betydande. Inom kretsen av mindre stater framträder däremot inga mera påtagliga differenser, och Sveriges Radios personal är varken anmärk- ningsvärt stor eller liten.

1.3. Tekniska förutsättningar

1.3.1. Radiovågor

ll/Ied radiovågor avser man elektromagnetiska vågor som utbreder sig i rymden med ljusets hastighet, dvs. 300 000 km/sek. Våglängden är beroende av sväng- ningstalet (frekvensen); ju högre svängningstalet är desto kortare är våglängden. Frekvensen anges i enheten Hertz, varvid man betecknar

en svängning per sekund som 1 Hz ett tusen svängningar » » » 1 kHz (kilohertz) en miljon :- » » » 1 MHz (megahertz) en miljard » » » » 1 GHz (gigahertz)

Våglängden uttryckt i meter erhålles genom att dividera 300 000 med frekven- sen i kilohertz.

Radiovågorna indelas efter frekvensen i vissa områden, av vilka de för den fortsatta framställningen aktuella är följande:

Långvåg 10— 300 kHz 30 000—1 000 meter MellanVåg 300—1 605 » 1 000— 187 » Kortvåg 4..— 30 MHz 75— 10 » Metervåg 30— 300 » 10— 1 » Decimetervåg 300—3 000 » 1—— 0,1 » Centimetervåg 3— 30 GHz 0,1— 0,01 »

Meter- och decimetervågområdena betecknas vanligen med de engelska ter- merna Very High Frequency (VHF) respektive Ultra High Frequency (UHF). Tillsammans utgör de ultrakortvågsområdet (UKV).

Radiovågorna på olika frekvenser har avsevärt olika utbredningsegenskaper. Från en långvågs- eller mellanvågssändare utstrålas radioenergien i alla rikt- ningar. Den del av strålningen som fortplantas längs jordytan markvågen — avtar i intensitet (fältstyrka) med växande avstånd från antennen. Dämpningen beror på jordytans elektriska egenskaper och på den använda våglängden. Den är t. ex. mångfaldigt större då markvågen utbreder sig över skogs- och berg- landskap än över god åkerjord. Den är minst vid utbredning över saltvatten. Den är också avsevärt större för korta radiovågor än för långa.

Den del av strålningen från antennen som går ut mot rymden _ rymdvågen absorberas under dagen i huvudsak av den lägre jonosfären (på 50—90 km

höjd) men reflekteras under natten, då joniseringen i detta skikt upplöses, av högre liggande skikt av jonosfären tillbaka till jordytan. Fältstyrkan av den reflekterande rymdvågen når sitt maximum 200—300 km från sändaren och avtar därefter med växande avstånd. En ljudradiostation på långvågs- eller mellanvågsbandet och med en effekt av 100 kW kan dock i vissa fall bli hörbar på avstånd upp till 2 000 ä 3 000 km. Vid ett avstånd av 4 OOO—5 000 km har rymdvågen i allmänhet försvagats så mycket, att inte ens en station med stor utstrålad energi kan uppfattas. Man har till följd härav kunnat indela världen i regioner, inom vilka frekvenstilldelningen till olika stationer kan göras oberoende av motsvarande tilldelning inom andra regioner (se punkt 1.3.2).

Markvågorna är i allmänhet stabila och undergår inga fältstyrkeförändringar, vilket däremot är fallet med de reflekterade rymdvågorna, beträffande vilka fältstyrkan undergår såväl långsamma som snabba förändringar. Vissa av dessa variationer är dygns— och årstidsbestämda och således långsamma; andra beror på oregelbundna och snabba förändringar i jonosfären. Effekten av sistnämnda förändringar i fältstyrkan (s. k. fading) kan reduceras ifall mottagarapparaterna såsom numera vanligen är fallet är försedda med automatisk volymkontroll. Efter- som markvågen och rymdvågen emellertid har gått olika långa vägar innan de träffar mottagarantennen uppkommer en viss tidsskillnad mellan dem. Om markvågens och rymdvågens fältstyrkevärden är ungefär lika uppkommer ljud- förvrängning (distortion) i mottagaren och ljudkvaliteten kan därigenom stund- tals bli helt förstörd. När den ena av de två vågorna blir mer än dubbelt så stark som den andra minskar emellertid dessa besvär.

Vid mottagning av enbart markvåg, alltså under dagtid eller nära sändaren, blir mottagningen god och stabil. Detta område kring sändarstationen kallas sändarens primärzon. Utanför denna zon har man den s.k. fadingzonen, där ljudkvaliteten vid mörker kan variera kraftigt på grund av styrkevariationerna hos rymdvågen och där mottagningsresultatet ofta är helt otillfredsställande. Därutanför ligger den s.k. sekundärzonen, där mottagning oftast är möjlig en- dast under den mörka delen av dygnet. Utanför primärzonen uppträder under mörker dessutom störningar genom reflekterade rymdvågor från andra långt bort belägna stationer som sänder på samma eller närliggande våglängd. Endast på sådana platser där den egna stationens fältstyrka är hundra gånger så stor som summan av de övriga stationernas blir störningarna inte besvärande.

För att förbättra mottagningsförhållandena har man i vårt land liksom i många andra länder utvecklat antennkonstruktionerna i syfte att öka stationer- nas primärzoner. Ett exempel härpå ges av antennsystemet vid den nya lång- vågsstationen i Orlunda söder om Motala, som togs i bruk på våren 1962. Det där använda antennsystemet har utvidgat primärzonen så, att den omfattar dubbelt så många lyssnare som förut.

Vid sändningar på kortvåg är markvågens räckvidd liten, och rymdvågen absorberas ej på samma sätt av det understa skiktet i jonosfären som vid lägre frekvenser utan reflekteras även under dagen tillbaka till jordytan. Den reflek—

teras sedan åter till jonosfären och tillbaka igen, varför den kan nå mycket långt. Av denna anledning används kortvågen i huvudsak för sändningar från ett land till andra delar av världen. Eftersom tillståndet i jonosfären beror på solstrålningen måste man skifta mellan olika våglängder med hänsyn till såväl tiden på dygnet och årstiden som solfläcksaktiviteten.

För att öka hörbarheten koncentreras den utsända energien i den aVSedda riktningen medelst s. k. riktantenner. Öppningsvinkeln på energistrålningen, som beror på riktantennens konstruktion, måste anpassas efter bredden av det geo— grafiska område för vilket programmet är avsett.

I Sverige sker kortvägssändningar till andra länder från två kortvågssändare i Hörby, vilka används för sändningar till såväl utomeuropeiska länder som andra europeiska länder. Över den ena sändaren utsändes också vissa tider varje dag program 1 i svenska riksprogrammet, eftersom man härigenom kan ge lyss- nare i den norra delen av landet inom områden, där mottagningsförhållandena på långvåg och mellanvåg är dåliga, möjlighet att i stället ta in programmet på kortvåg. Denna del av landet ligger nämligen till följd av det långa avståndet till Hörby utanför den döda zon som omger varje kortvågsstation.

De ultrakorta radiovågorna har egenskaper som i många avseenden liknar ljus- vågornas. De fortplantas i normala fall rätlinjigt. De har ringa genomträngnings— förmåga, absorberas lätt av porösa ytor och reflekteras lätt mot hårda. Hinder i deras väg såsom berg och höga hus ger upphov till markanta slagskuggor. Sän- darens antenn kan jämföras med en ljuskälla, som sänder ljusstrålning i alla riktningar. Genom särskild konstruktion av antennen kan strålningen koncentre- ras till horisontalplanet, varigenom fältstyrkan längs jordytan förstärkes. Resul— tatet blir skenbart att stationen sänder med en motsvarande större effekt. Om man t. ex. matar in 10 kW i antennen, kan strålningen längs jordytan genom lämplig antennkonstruktion ökas så att den motsvarar 100 kW inmatad i en antenn utan strålningskoncentration. Fältstyrkan minskar med stigande fre— kvens, varför sändningar på frekvenser i VHF—området når längre än på frekven- ser i UHF-området. Normalt är räckvidden för ultrakortvågsstationer endast 50 —100 km.

Om syftlinjen mellan sändarens och mottagarens antenner är fri från alla hinder kan man i regel räkna med goda mottagningsförhållanden. Bortom hori- sonten, sett från sändarantennen, blir mottagningen varierande. Antennen träffas där ofta av sådan strålning som genom avböjning i de nedre luftlagren når fram till antennen men också ofta av strålning som reflekterats en eller flera gånger mot bergväggar, hus m.m. Signalens styrka kan under sådana förhållanden variera avsevärt. Vid ljudradiomottagning kan man konstatera en viss ljudför— vrängning. Vid TV-mottagning erhåller man dubbelbilder (spökbilder).

Inom ultrakortvågsområdet behöver man endast i mycket ringa mån räkna med reflexioner från något av jonosfärens olika skikt. Sådana kan dock spora- diskt uppträda i VHF-området men däremot praktiskt taget aldrig i UHF— området. Däremot kan inom VHF-området förekomma ett slags rymdvåg på

grund av avböjningar i den lägsta delen av atmosfären, troposfären (upp till 10 km höjd), vilket vid vissa tillfällen, särskilt på eftersommaren och hösten, kan ge exceptionellt stora räckvidder, på upp till 1 000 km.

Eftersom en ultrakortvågsstations räckvidd normalt endast sträcker sig något bortom horisonten blir antennens höjd över omgivande landområde av stor betydelse för försörjningsområdets storlek. Man försöker finna lämpliga höga punkter för stationernas placering. Antennmasterna görs så höga som är prak- tiskt och ekonomiskt försvarbart. Masthöjder över 350 meter förekommer ytterst sällan. I Sverige är en höjd av 320 meter det vanliga. På mottagnings- sidan kan man av uppenbara skäl inte så lätt ordna höga antennmaster.

1.3.2. Fördelning av sändningskanaler

Den frekvens eller våglängd som anges för en radiosändare avser den s.k. bär— frekvensen eller bärvågen. Denna skall bära fram de informationer som skall omsättas i mottagaren till exempelvis ljud- eller televisionsprogram. Detta kan ske genom att antingen amplituden (strömstyrkan) hos bärvågen eller frekven- sen (våglängden) hos denna ändras i takt med svängningstalet hos den ton som skall utsändas. Det förra systemet kallas amplitudmodulering (AM) och det se— nare frekvensmodulering (FM). Vid AM beror amplitudens ytterlägen och vid FM svängningens ytterlägen på tonens styrka.

En ljudradiosändares bärvåg skall överföra hela det hörbara tonområdet, vil- ket i allmänhet ligger mellan 30 och 15 000 Hz (15 kHz). Vid amplitudmodule— ring, som användes för ljudradio inom lång— och mellanvågsområdena krävs härför ett frekvensband om 15 kHz bredd (sidband) på vardera sidan om bär- vågen. Stationens totala frekvensband blir således 30 kHz. Detta frekvensut— rymme kallas en sändningskanal, och skillnaden mellan lägsta och högsta fre- kvens inom kanalen ger kanalbredden. Kanalbredden bör alltså vid AM—sta- tioner vara 30 kHz. Som framgår av vad som senare omnämnes har denna kanal- bredd dock i praktiken måst minskas avsevärt. Som jämförelse kan nämnas, att för vanligt tal (telefoni) är kanalbredden 4—6 kHz.

För ljudradioöverföring inom ultrakortvågsområdet använder man i allmän- het frekvensmodulering. Kanalbredden för en FM-sändare blir lika med fre- kvensavståndet mellan svängningens maximala ytterlägen. Den maximala avvi— kelsen från bärfrekvensen är vanligen i 75 kHz. Kanalbredden är alltså 150 kHz.

Televisionen kräver mångdubbelt större kanalbredd. I Europa används fyra olika kanalbredder, i Storbritannien sålunda 5 MHz, i Sverige och övriga euro— peiska stater utom Frankrike 7 MHz, i Östeuropa 8 MHz och i Frankrike 14 MHz. För sändningar inom UHF—området har man däremot enat sig om en kanalbredd av 8 MHz.

Bärfrekvensen ligger vad gäller ljudradiosändningar i regel mitt i kanalen. Vid

TV-sändningar anges två bärfrekvenser, en för bildsändningen och en för ljud- sändningen. De båda frekvenserna ligger inom var sin ytterdel av kanalen.

Eftersom man för TV-sändningar i UHF-området har avdelat en kanalbredd av 8 MHz mot i bl. a. Sverige endast 7 MHz i VHF-området skulle det vara möjligt att i det förstnämnda området avdela ett sidband om 1 MHz för andra ändamål, exempelvis för att erhålla fler ljudradiokanaler än som står till buds inom band II i VHF-området. Om denna tanke kan realiseras är dock ovisst; det skulle göra det nödvändigt att utrusta ljudradiomottagarna för ännu ett fre- kvensområde. Inom detta kan likväl endast en mindre del nyttiggöras för ljud- radio. Man får ett stort antal band (vart och ett med flera kanaler) vilka är åt- skilda av TV-kanaler med en sju gånger större bredd.

Den starka utvecklingen inom radiokommunikationernas område har medfört en mycket hård konkurrens om sändningskanaler mellan olika slag av radiokom- munikationer såsom radiotelegraf- och radiotelefontrafik, sjöfartsradio, luftfarts- radio, rundradio (ljudradio och television), radiolänkar, radar, radioastronomi, amatörradiokorrespondens etc. Trots att för närvarande ett frekvensspektrum med en bredd av ungefär 40 GHz kan utnyttjas är efterfrågan på sändningskana- ler många gånger större än tillgången. På grund av radiovågornas varierande ut- bredningsegenskaper inom olika delar av frekvensspektrum (se punkt 1.3.1) har olika slag av trafik förlagts till olika delar av spektrum beroende på vilka av- stånd som skall överbryggas eller, vad gäller rundradio, vilka ytor man avser att täcka.

Det är uppenbart att intet land kan lösa sina radiokommunikationsproblem utan att ta hänsyn till vad som sker i andra länder. Det behövs därför en inter- nationell reglering av det tillgängliga utrymmet, vilket sker vid av Internatio- nella teleunionen — International Telecommunication Union (ITU) -— anord- nade universella och regionala radiokonferenser. De bestämmelser, som för när- varande reglerar tilldelningen av frekvensband för olika ändamål, har sålunda fastställts vid en radiokonferens i Geneve 1959. Man har därvid såvitt möjligt sökt åstadkomma likartad uppdelning av spektrum för olika delar av världen. För sådana frekvensområden där stationernas räckvidd är begränsad, såsom långvågs- och mellanvågsbanden samt ultrakortvågsbanden för rundradio, har man kunnat överlämna detaljfördelningen av kanalerna till olika regioner och regionala kanalfördelningskonferenser. För kortvågsområdet och för vissa slag av tjänster inom andra områden har det visat sig nödvändigt med världsom— fattande konferenser även för mera detaljerad kanalfördelning.

För den europeiska regionen, som förutom Europa omfattar Nordafrika och Främre Asien, har inom långvågs-, mellanvågs- och ultrakortvågsområdena de i tabell 10 upptagna frekvensbanden avdelats för rundradiosändning.

För internationella kortvågssändningar har avdelats nio olika frekvensband mellan frekvenserna 3,95 och 26,1 MHz. Kanalfördelningen kan för dessa band

Frekvens Våglängd Avsett för 1 meter kHz Långvåg 150 _ 250 2000—1200 Ljudradio Blellanvåg 525 —1605 571— 187 » MHz Ultrakortvåg Band I (VHF) 41 —— 68 7,3 —4,4 Television (i Östeuropa även ljudradio) » II (VHF) 87,5— 100 3,4 —3,0 Ljudradio (i Östeuropa television) » III (VHF) 1741 — 230 1,7 ——1,3 Television » IV (UHF) 470 —- 582 0,64—0,52 » » V (UHF) 582 _ 960 052-031 »

inte göras av regionala konferenser, eftersom såsom förut nämnts dessa sänd- ningar när hela världen.

Den nu gällande europeiska kanalfördelningsplanen för ljudradio inom lång- vågs- och mellanvågsbanden upprättades vid en regional konferens i Köpenhamn 1948. Vid denna konferens förelåg mer än 400 rekvisitioner på sändningskanaler. Redan förut var det klart att det låg helt utom möjligheternas gränser att tänka sig en kanalbredd av 30 kHz, vilket vore önskvärt ifall hela det hörbara ton- området skulle kunna sändas ostört. Man förlade därför kanalerna så att de delvis täckte varandra. Avståndet mellan två bärfrekvenser fastställdes till 9 kHz (i några få fall 8 kHz). De flesta stationer arbetar trots detta med en bandbredd av 20 kHz, vilket motsvarar ett tonomfång upp till 10 kHz, vilket anses ge tillräckligt god ljudkvalitet. Om mottagningsplatsen ligger nära statio- nen, blir den mottagna signalen så stark, att stationer på grannkanalerna inte förmår göra sig gällande, och mottagningskvaliteten blir under sådana förhållan— den fullgod. På större avstånd uppkommer störningar från grannkanalerna, som oftast ger upphov till ett kraxande ljud i högtalaren. För att minska sådana störningar görs mottagaren mer selektiv, dvs. den beskär den mottagna band- bredden, vilket dock medför en försämring av ljudkvaliteten hos det önskade programmet, eftersom tonomfånget reduceras. Dyrare mottagare ger möjlighet till variabel selektivitet och därmed möjlighet att få fullgod ljudkvalitet, när fältstyrkan från den önskade stationen så medger. I allmänhet är emellertid se- lektiviteten fast och avpassad för mottagning på större avstånd, varför band- bredden blir beskuren och därmed tonomfånget begränsat.

Vid en förläggning av bärfrekvenserna på 9 kHz avstånd från varandra ger det tilldelade frekvensutrymmet för långvåg och mellanvåg inte plats för mer än

15 kanaler inom långvågsområdet och 121 kanaler inom mellanvågsområdet. Alla de i köpenhamnskonferensen deltagande teleadministrationerna önskade givetvis att för sina länders ljudradiodistribution erhålla så många sändningskanaler och tillåtelse att använda så stora sändningseffekter, att landets hela befolkning skulle få god radiomottagning. Med hänsyn till det stora antalet begärda kanaler var det emellertid inte möjligt att tillmötesgå dessa önskemål.

På konferensen uppdelades de tillgängliga kanalerna i tre kategorier: exklusiva kanaler, prima delade kanaler och sekunda delade kanaler. En exklusiv kanal får användas av endast en station inom den europeiska rundradioregionen och skulle således ge möjlighet att täcka stora områden och även ge ostörda mot- tagningsmöjligheter utanför landets gränser under den mörka delen av dygnet. De prima delade kanalerna innebär att två, högst tre stationer inom regionen delar en kanal. De geografiska avstånden mellan stationerna görs så stora, att mottagningen inom stationernas försörjningsområden inom såväl sekundär— som primärzonen under minst 90 procent av sändningstiden blir fri från stör- ningar från övriga stationer på kanalen. Om stationernas sändningseffekter är 100—150 kW krävs att avstånden dem emellan är 2 000—3 000 km. Under reste- rande 10 procent av sändningstiden måste man räkna med ömsesidiga störningar mellan stationerna. Särskilt under månaderna oktober—november brukar dessa störningar bli besvärande. Med sekunda delade kanaler förstås kanaler, som får utnyttjas av i olika länder belägna större grupper av stationer, s. k. synkrongrup— per. Dessa stationer måste ha låg sändningseffekt. Om en sådan grupp av statio- ner sänder samma program kan man tillåta mindre geografiska avstånd mellan stationerna. Synkronstationernas försörjningsområden blir mycket begränsade på grund av det stora antalet stationer inom grupperna och på grund av delning av kanalerna med andra länders synkrongrupper med stora sammanlagda sänd- ningseffekter. Vid mörker blir radien endast 2—5 km, vid dagsljus kan radien bli två till tre gånger så stor.

För stationer med exklusiva och delade prima kanaler fastställdes vissa maxi— mala effekter. För synkronstationerna har fastställts vissa maximivärden för summan av effekten från samtliga stationer på en och samma frekvens inom varje land. För vissa stationer föreskrevs, att stationen skulle förses med riktantenn för att minska utstrålningen i en viss riktning, där den kunde bli störande för annan station på samma frekvens. Uppförande av ny station eller avsteg från planen i fråga om frekvens, maximieffekt, riktantenn, geografisk be- lägenhet m.m. skulle enligt planen få göras efter överenskommelse med de länder som är direkt berörda av en sådan förändring.

Redan den plan som uppgjordes i Köpenhamn innebar en hård beskärning av inlämnade önskemål. Under den tid som sedan dess har förflutit har planen i stor utsträckning förlorat sin avsedda verkan genom tillkomsten av en rad stationer utanför planen. I ett särskilt läge befann sig Tyskland, som vid konferensen före- träddes av de dåvarande ockupationsmakterna och som tilldelades endast en bråkdel av det tidigare antalet kanaler. På grund av de politiska förhållan-

Tabell 11 . Antal långvågs- och mellanvågsstationer

Antal namngivna . _ Effekt, kW stationer i köpen- 1963 hämt-hg”

hamnsplanen stationer 1 000 .......... —— 3 400—600 .......... 3 10 200—300 .......... 5 24 100—150 .......... 101 138 60— 85 .......... 11 12 4—0— 50 .......... 29 36 20— 35 .......... 80 118 10— 15 .......... 29 63 Summa 258 404

dena har i de båda tyska staterna anordnats stationer med hög effekt, vilka stör en rad grannländer, däribland Sverige.

Om man undantar stationer med en effekt under 10 kW, varmed stationer på synkronkanaler i stort sett bortfaller, uppgår antalet sändare i dag till omkring 400, medan köpenhamnsplanen upptar endast 258. För att undertrycka stör- ningar från andra stationer har man dessutom i andra fall höjt en stations effekt utöver vad som föreskrivits i planen. Det större antalet starka sändare har emellertid ytterligare ökat den totala störningsverkan.

En jämförelse mellan köpenhamnsplanen och faktiskt befintliga sändare åter- finns i tabell 11.

Antalet stationer med mindre än 10 kW effekt uppgick 1963 till ca 700. För lång- och mellanvågsstationer tilldelades Sverige i Köpenhamn 2 exklusiva kanaler för Hörby och Motala, 5 delade prima kanaler och 4 delade sekunda

Tabell 12. Större svenska AM -stationer

Station Friggs Vägg? Sääf Luleå ............... 182 1 648 10 Motala ............. 191 1 571 600 Sundsvall ........... 593 506 150 Östersund ........... 719 417 150 Stockholm .......... 773 388 150 Göteborg ........... 980 306 150 Hörby .............. 1 178 255 100 Falun .............. 1 223 245 100

kanaler. En station -— Östersund —— placerades provisoriskt på en för fartygs— radiotrafik utnyttjad kanal men har sedermera flyttats till en rundradiokanal, varvid man såsom för övrigt skett också med stationerna i Göteborg, Stockholm och Sundsvall för att undvika störningar på utländska stationer försett stationen med riktantenn, som skärmar av rymdvågen i vissa riktningar. Data för dessa åtta stationer framgår av tabell 12.

Sverige har vidare kunnat anordna 28 synkronstationer med en effekt av 0,06—2 kW, vilka distribuerar program 1, samt 26 synkronstationer med en effekt av 0,075—0,25 kW för program 2. I figur 1 återges en karta över statio- nerna (jämte trådradioområdena). De heldragna linjerna avser de åtta största stationernas täckningsområden under den mörka delen av dygnet.

Den ovannämnda utvecklingen med anordnande av en rad stationer utanför köpenhamnsplanen har medfört avsevärda försämringar för Sveriges del. Exem- pelvis har på den för Motala avsedda exklusiva kanalen anordnats såväl en väst- tysk som en östtysk station, båda med hög effekt. Genom tillkomsten av den nya stationen i Orlunda söder om Motala har störningarna från dessa tyska stationer dock delvis kunnat motverkas. På Östersunds kanal har en amerikansk station i Sydtyskland —- Radio Free Europe anlagts, vilken följts av en rad kraftiga störsändare i Tjeckoslovakien.

Det är alltså inte möjligt att erbjuda hela befolkningen i vårt land god mot- tagning genom lång- och mellanvågssändare. Aktuella beräkningar visar, att de sändare som distribuerar program 1 kan avlyssnas störningsfritt av ca 80 % av landets befolkning under den ljusa delen av dygnet. När mörkret faller och ut- ländska stationers räckvidd ökas sjunker den svenska täckningen till ca 65 %. De åtta större sändarna (jfr tabell 12) svarar ensamma för 56 respektive 47 % av denna täckning.

De mycket svaga P2-sändare på mellanvåg, som ursprungligen anordnades med tanke på de delar av landet som skulle få vänta länge på utbyggnaden av FM-nätet, när på dagtid ca 30 % och på kvällstid ca 15 % av befolkningen.

Ultrakortvågsbanden används, såsom förut angivits, för såväl ljudradio som television, varvid man för ljudradio och ljudet i TV använder systemet med frekvensmodulering (FM) i stället för amplitudmodulering (AM). FM-sänd- ningar har som regel högre kvalitet än AM-sändningar. Dels har kanalbredden kunnat göras så stor att man får ett mycket större tonomfång, dels är mottag— ningen avsevärt mindre utsatt för störningar.

Frekvensmoduleringen kräver mångdubbelt större kanalbredd än amplitud- modulering, men detta förhållande uppvägs av att den kortare räckvidden för radiovågorna på ultrakortvåg gör det möjligt att låta ett stort antal stationer dela samma kanal. De behövliga geografiska avstånden mellan stationerna på en delad kanal blir endast 1/ 5—1/ 10 av motsvarande avstånd mellan långvågs- och mellanvågsstationer. Avståndet måste vara större om radiovågorna utbreder sig över vatten än över land. Det kan göras mindre för FM-ljudradio än för TV, vilket beror på att TV-bilden sänds enligt AM-systemet, vilket är betydligt

AM-NÄTET

! ÖRNSKÖLDSVIK

- usn QJEHAMN . ,! --—vägrsaAs

VÄNERSB. UDDEVALLA

Större AM-stution (P1)

FALKENBERG (? . Mindre AIM—station (P1) HALMSTAD '-

O Mindre AM-station (P2)

Tråd rodion'öt (P1. P2)

känsligare för störningar än FM. Ljudsändarens effekt är i allmänhet endast en femtedel av bildsändarens.

Genom vissa åtgärder kan man i vissa fall minska avståndet mellan två sta- tioner som delar kanal. Man kan minska de ömsesidiga störningarna genom att utföra antennerna så, att strålningens styrka blir olika inom olika vinklar, var- igenom man kan minska styrkan i riktning mot en eller ett par stationer inom gruppen på samma sätt som sker beträffande mellanvågsantenner. Man kan uppnå liknande resultat genom att införa vissa bestämda, mindre skillnader mellan stationernas bärfrekvenser —— »off set».

Ännu en möjlighet att uppnå motsvarande resultat är att en TV-station sänder med horisontal polarisation och en annan med vertikal polarisation. En sändar- antenn för ultrakortvåg består av ett antal korta metallspröt, där sprötets längd är lika med ungefär halva våglängden. Är spröten horisontalt anordnade, innebär detta att sändningen sker med horisontal polarisation; är de anordnade vertikalt sker sändningen med vertikal polarisation. Mottagarantennen måste då anordnas på motsvarande sätt.

Eftersom de äldre ljudradiomottagarna för AM inte kunde användas för FM måste nya apparater anskaffas för FM-mottagning, vilket medförde att det dröjde rätt länge innan man införde FM—sändningar på ultrakortvåg. I större skala har därför i flertalet europeiska länder sådana sändningar blivit verklighet först under senare delen av 1950-talet. I Tyskland skedde det dock tidigare, eftersom ultrakortvågssändningar till följd av den otillräckliga tilldelningen av långvågs— och mellanvågskanaler till detta land var enda möjligheten att få tillfredsställande mottagningsmöjligheter. Hänsynen till allmänhetens kostnader för inköp av nya mottagare vägde mindre tungt till följd av att det tidigare apparatbeståndet i så stor utsträckning blivit förstört under kriget eller blivit helt föråldrat. I Sverige togs de första FM-stationerna i bruk 1955 och utbygg- naden av ett hela landet täckande FM-nät är ännu ej helt avslutad.

Fördelningen av kanaler för ljudradio och television på ultrakortvågsbanden har för den europeiska rundradioregionen skett vid två konferenser i Stockholm, den första 1952 och den andra 1961.

Den första konferensen inskränkte sig till att behandla frekvensfördelningen för FM och TV inom frekvensområdena mellan 41 och 216 MHz (band I—III). Sverige erhöll därvid sammanlagt 100 sändningskanaler för FM, fördelade på 50 stationer, samt 50 TV-kanaler lokaliserade till samma platser som FM-statio- nerna. Tilldelningen beräknades möjliggöra täckning av hela landet med två FM-program och ett TV—program. Den under 1950-talet påbörjade utbyggnaden av FM- och TV-stationer har skett i enlighet med denna tilldelning.

Den andra stockholmskonferensen 1961 fastställde kanaltilldelningen inom områdena 216—230 MHz (tillägg till band 111) samt 470—960 hIHz. Det visade sig samtidigt möjligt att finna plats för ett större antal FM- och TV-stationer inom de tidigare behandlade banden.

På grund av den betydligt kortare räckvidden inom UHF-området har man

inom banden IV och V kunnat tillåta en högre strålningseffekt än inom banden I—III. Härigenom har skillnaden i räckvidd kunnat göras mindre. För Sverige fordras dock för att täcka hela landet ungefär dubbelt så många TV-stationer inom UHF som på VHF.

För Sveriges del innebar den nya planen, att antalet FM-stationer i band II ökades från 50 med var och en två kanaler till 58 med var och en tre kanaler — man fick alltså nu möjlighet att sända tre samtidiga ljudradioprogram i stället för två — och att antalet TV-stationer i band I och III ökades från 50 till 65 samtidigt varmed sändningseffekten fick ökas för sju av de i planen tidigare upptagna stationerna. Man räknar dock för närvarande med att inte behöva bygga fler än 53 av dessa 65 stationer. I band IV och V erhöll Sverige 111 TV- stationer med var och en tre kanaler och därutöver 12 stationer med var och en två kanaler. Den nya frekvensplanen ger sålunda för Sveriges del möjlighet att sända tre samtidiga TV-program (inberäknat det nuvarande) över hela landet och ytterligare ett TV—program över större delen av landet.

De tolv UHF-stationer, som har endast två kanaler, är dock lokaliserade till relativt folkrika trakter. Dessutom har erfarenheten visat, att sändningar från vissa TV-stationer på band I blir så pass svårt störda av utländska stationer, att de måste kompletteras med UHF—sändare. Så har redan skett genom anlägg- ning av en sådan station i Hörby, vars sändningar på UHF—bandet återutsändes av s.k. slavstationer, dvs. stationer som efter förstärkning och omvandling till annan sändningskanal återutsänder från annan starkare station trådlöst mot— tagen sändning. I detta fall skall återutsändning ske på frekvenser i VHF-ban- det, varigenom allmänheten kan få tillfredsställande mottagning på sådana äldre mottagare som inte kan ta emot sändningar på UHF.

Stockholmsplanen innehåller förutom detaljerade bestämmelser om medgiven strålningseffekt, antennhöjd samt huruvida horisontal eller vertikal polarisation skall användas även noggranna geografiska positionsuppgifter. I banden I, II och III får en station placeras högst 25 km från den i planen angivna positionen; i banden IV och V får avvikelsen inte överskrida 15 km.

I planen upptas ej stationer med lägre strålningseffekt än 1 kW i banden I— III och 10 kW i handen IV och V. Som regel är det här fråga om slavstationer. Även om sådana stationer ej namnges i planen måste man innan de etableras rådgöra med teleadministrationerna i de angränsande länder som kan beröras därav.

På många platser inom stationernas nominella täckningsområden blir mot- tagningen inte fullgod på grund av lokala störningar eller på grund av topogra— fiska förhållanden (skuggor, reflexer m.m.). På sådana platser behövs lokala stationer med relativt låga sändningseffekter för att förbättra mottagningen. Både för FM och i än högre grad för TV byggs därför också slavsändare istort antal.

I Sverige fanns den 1 juli 1964 46 FM-stationer för ljudradions riksprogram, varav 3 slavstationer. Genom pågående utbyggnad kommer antalet den 1 juli

1965 att ha vuxit till 58, varav 44 större stationer och 14 slavstationer. Härige- nom kommer då ca 99% av befolkningen att få möjlighet till god mottagning över FM. Samtliga hittillsvarande stationer utsänder både program 1 och pro- gram 2. År 1962 utrustades fem stationer med en tredje FM-kanal för att kunna sända program 3. Dessa stationer ger en täckning av 45 %. Genom den av 1964 års riksdag på vårt förslag beslutade utbyggnaden av FM-stationer för program 3 kommer antalet sålunda kompletterade stationer att fram till den 1 juli 1965 ha stigit till 15, varigenom i det närmaste 70% av befolkningen kan höra pro- gram 3.

Den 1 juli 1964 fanns 95 TV-stationer, varav 48 slavstationer. Vid denna tid- punkt hade 93% av befolkningen god mottagning. Fram till den 1 juli 1965 kommer antalet TV-stationer att ha stigit till 115, varav 47 större stationer och 68 slavstationer, med en sammanlagd täckning av 96%. I figur 2 återfinns kartor över den beräknade omfattningen av sändarnätet (gäller enbart program 1) vid utgången av budgetåren 1964/ 65 respektive 1969/70. I det senare fallet har dock endast de slavstationer medtagits som beräknas ha blivit anordnade t.o.m. budgetåret 1965/66. Man räknar dock med att ett antal ytterligare sådana stationer kommer att behöva anordnas.

Användningen av sändningskanaler för radiokommunikation av olika slag kan, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, inte betraktas som nationella an— gelägenheter och inte heller som regionala. Ett internationellt frekvensregister och en internationell övervakningsorganisation har därför organiserats inom internationella teleunionen. Denna organisation — International Frequency Registration Board (IFRB) —— har bl.a. till uppgift att registrera frekvens- (kanal)tilldelningen samt att lämna teleadministrationerna råd för bästa ut- nyttjande av tillgängliga kanaler. Den internationella frekvenslistan upptog hösten 1963 omkring en halv miljon frekvensnotifikationer. Antalet registrerade svenska frekvenser för olika radiokommunikationsändamål, alltså inte bara för rundradio, är något över 2 000.

1.3.3. Trådradio

Eftersom några ytterligare kanaler för långvågs- eller mellanvågsstationer med större effekt inte kunde få disponeras tvingades man i Sverige på sin tid att söka andra vägar för att förbättra mottagningsförhållandena. Liksom i en del andra länder beslöt man därför att börja distribuera radioprogrammen även per tråd. Det system, som därvid kommit till användning, är s.k. högfrekvent tråd- radio. I detta system användes högfrekventa elektromagnetiska vågor, vilkas frekvensområde sammanfaller med ljudradions långvågsområde och som över- förs på det ordinarie telefonnätet. Eftersom de följer telefonledningarna strålar de inte ut i rymden. De stör därför inte de trådlösa sändningarna och kan som regel inte heller bli störda av trådlösa stationer. Tillgången till trådradio är inte

Figur 52 TELEVISIONSNÄTET

Förklaringar

© Större TV-stotion med full räckvidd

_ Rudiolönklinie

förbehållen enbart telefonabonnenter, eftersom man från en abonnentledning kan göra flera tiotal trådradioavgreningar till lyssnare som inte är telefonabon- nenter. Någon begränsning av kanalbredden behövs inte för trådradion utan sändningssystemet överför hela tonomfånget. Eftersom emellertid mottagare för trådlös mottagning används av lyssnarna begränsas tonomfånget i mottagarna av samma orsak som vid trådlös mottagning. Med trådradio är det också möjligt att sända flera samtidiga program.

Såsom framgått av den redogörelse som lämnats i punkt 1.1.1 började man i början av 1950-talet att bygga ut trådradio i större skala i de delar av landet där mottagningsförhållandena var dåliga på långvåg och mellanvåg. När det sedan gällde att införa dubbelprogram hade man att välja mellan att använda trådradio eller att anordna FM-stationer. Genom beslut vid 1955 års riksdag bestämdes att utbyggnaden för dubbelprogram i områden med dåliga avlyssningsmöjligheter på långvåg och mellanvåg skulle ske medelst trådradio och i övriga delar av landet genom anläggandet av FM-stationcr. När det seder- mera i samband med utbyggnaden av TV-stationer blev aktuellt att bygga ut FM-stationer över hela landet avbröts den vidare trådradioutbyggnaden. Då hade omkring 400 000 hushåll, motsvarande ca 15% av befolkningen, genom trådradion beretts fullgoda mottagningsmöjligheter.

Omfattningen av trådradionätet framgår av kartan i figur 1 (se föregående punkt). Det består av två skilda huvudområden, det ena i sydöstra Götaland och det andra i det inre av norra Svealand och av Norrland. Inom de områden där anslutning till trådradio är möjlig är '70 % av hushållen anslutna, därav 80 % i det sydöstra och 65% i det nordvästra området. Antalet sändaranläggningar för trådradio uppgår till 76.

1 .3.4 Programförbindelser

Från de platser, där ljudradio- och TV—programmen produceras, överförs pro- grammen på speciellt anordnade programförbindelser till sändarstationerna. För överföring av ljudradioprogram krävs i princip, att förbindelserna skall överföra det hörbara tonområdet, dvs. toner med svängningstal mellan ungefär 20 och 15000 Hz. lNIan har emellertid av ekonomiska skäl begränsat anspråken till området 30—10 000 Hz. Den kvalitetsförbättring, som man får vid ett större tonområde, står nämligen inte i proportion till kostnadsökningen. För vissa kortare lokala förbindelser, exempelvis från studio till närmaste sändarstation, överförs dock toner upp till 15000 Hz.

Vanliga telefonförbindelser kan inte användas för överföringar av exempelvis musik, dels på grund av att tonområdet är begränsat till 300—3 400 Hz, dels på grund av att de inte är så skyddade mot störningar från andra förbindelser i kablarna som krävs för god ljudradioöverföring. För programöverföringar lägger man därför in särskilda trådpar med avskärmning mot störningar.

Förbindelser behövs inte bara för överföring av programmen till sändarna utan också för överföring av hela program eller delar därav från andra produktions- orter till Stockholm samt från och till Sveriges Radios distriktskontor för de regionala programmen. För överföring av program från tillfälliga upptagnings— platser måste man i viss utsträckning använda vanliga telefonförbindelser, vilket kan vara acceptabelt när det gäller enbart talprogram.

Överföringen av bilddelen i TV-program sker via koaxialkablar eller radio- länkar, på vilka tillräckligt breda frekvensband kan överföras.

En koaxialkabels uppbyggnad skiljer sig från en vanlig telefonkabels huvud- sakligen därigenom, att ledarparen består av två koncentriska ledare i stället för två tvinnade koppartrådar. Ett ledarpar i en koaxialkabel kallas en tub. Tuben består av ett böjligt kopparrör och en i rörets centrum löpande koppartråd, som fixeras genom ringformiga isolatorer till rörets centrallinje. Eftersom växelström- men försvagas (dämpas) under sitt lopp genom ledningen och denna dämpning är större ju högre växelströmmens frekvens år, måste energiförlusten kompen- seras genom förstärkare, som kopplas in med jämna mellanrum utefter ledningen. Förstärkaren medger passage för växelströmmen endast i en riktning, varför man för telefoniförbindelser alltid måste ha två tuber. Antalet förstärkare på en kabelsträcka ökas med bredden av det frekvensband som skall överföras. I Sve- rige utlagda koaxialkablar innehåller två eller tre tubpar.

En radiolänk består av en serie trådlösa sändar- och mottagningsstationer, där sändarantennen koncentrerar radioenergien, som överföres på frekvenser i centi- metervågområdet, till ett smalt strålknippe. Detta riktas mot mottagarstationen, som i sin tur förstärker och återutsänder energien till nästa länkstation. Efter- som det vid så höga frekvenser måste finnas fri sikt mellan sändar- och motta- garstationerna placeras antennerna på master eller torn. Avståndet mellan två länkstationer är som regel 40 å 50 km.

De första i Sverige anlagda koaxialkablarna kunde överföra en bandbredd av 4 MHz, vilket medger överföring av 960 telefonförbindelser men ej är helt till- räckligt för överföring av TV-bild, som kräver upp till 5 MHz. Sedan några år håller emellertid ett nytt koaxialsystem på att införas, vilket kan ske även på de gamla tubparen genom att minska avståndet mellan förstärkarstationerna från ca 10 till ca 5 km. Det nya systemet kan överföra en bandbredd av 12 MHz, vilket räcker till 2700 telefonförbindelser eller till 1 200 telefonförbindelser plus två TV—kanaler, en i vardera riktningen, för bild. Sådana TV-kanaler har inlagts på koaxialkabeln mellan Stockholm och Sundsvall.

De första radiolänklinjerna uppfördes för enbart TV, men i viss utsträckning har man sedermera anordnat eller håller på att anordna gemensamma länklinjer för telefoni och TV. På vissa länklinjer inlägges även kanaler för ljudradio. För radiolänkar krävs ungefär 30 MHz bandbredd för en överföringskapacitet av 1 200—1 800 telefonsamtal eller ett TV-program.

För överföring av TV-program från en ort till en annan tvingades man i det första utbyggnadsstadiet att nöja sig med endast en kanal. För att möjliggöra

sändning också i motsatt riktning, t. ex. från Göteborg och Malmö till Stockholm eller från utlandet till Sverige, gjordes förbindelsen vändbar, så att den kunde användas för sändning i antingen den ena eller den andra riktningen. I längden kan ett sådant system inte vara tillfredsställande. Dels tar det tid att växla rikt- ning, dels föreligger ofta behov av att kunna sända samtidigt i båda rikt- ningarna, såsom då ett program från Stockholm innehåller inslag från annan produktionsort än Stockholm eller då ett eurovisionsinslag skall tas emot för bandning samtidigt som ett annat program sänds. Dessutom måste TV-program oberoende av pågående svenska sändningar kunna befordras genom Sverige mellan å ena sidan den europeiska kontinenten och å andra sidan Finland och Norge eller mellan Finland och Norge. Om det uppstår fel på en kanal måste man också ha möjlighet att koppla om till en annan, felfri kanal i samma länk— linje eller, om det uppstår totalavbrott på en länklinje, kunna sända program— men en annan väg än den normala.

Såsom framgår av kartan till vänster i figur 2 består det nuvarande nätet för överföring av TV-program av två huvudstråk mellan Stockholm och hIalmö, det ena över Göteborg och det andra längs ostkusten. Från Malmö finns anknytning till Danmark och därmed också till bortom Danmark belägna länder. Från det första stråket utgår i Västergötland en linje till Karlstad och Norge. Från Stockholm finns ett huvudstråk längs kusten upp till Boden och Kiruna och en länklinje till Finland. Från samtliga stråk finns dessutom avgreningar till vid sidan om stråken belägna TV-stationer.

Kartan till höger visar hur man för att skapa reservvägar planerar att komp- lettera nätet med genomgående linjer från Göteborg väster om Vänern till Karl- stad, från Stockholm norr om Mälaren till Örebro och därifrån inne i landet över Borlänge, Östersund, Tåsjö och Arvidsjaur till Gällivare.

Avsikten är också att utöka antalet kanaler på flertalet sträckor. För när- varande finns fyra förbindelser (två enkelriktade i vardera riktningen) på sträckorna Stockholm—Göteborg—Malmö och Sundsvall—Vännäs, tre förbin- delser mellan Karlstad och Norge och två förbindelser på avgreningen från det förstnämnda huvudstråket till Karlstad, mellan Stockholm och Uppsala samt från Vännäs norr ut till Kiruna och Haparanda. På övriga sträckor finns endast en enda vändbar förbindelse, vilket vanligen gäller också utgreningarna till vid sidan av huvudstråken belägna TV—stationer. Man planerar att i den mån så ej redan skett få fyra förbindelser på huvudstråken Stockholm—Göteborg— Malmö—Danmark, Karlstad—Norge, Stockholm—Finland, Stockholm—Boden och Sundsvall—Östersund. I övrigt skall man överallt ha två enkelriktade för- bindelser, mellan Västervik och Visby dock tre.

Om ett andra program i TV skall införas räknar telestyrelsen med att behöva komplettera länknätet med två enkelriktade förbindelser på samtliga sträckor. Detta betyder alltså, att huvudstråken kommer att få sex i stället för fyra för- bindelser och övriga stråk fyra i stället för två förbindelser. De TV-stationer för program 2 på platser, där stationer ej finns förut men där sådana måste anordnas

till följd av den kortare räckvidden för sändningar i UHF-bandet, skulle anslutas med två förbindelser.

Programförbindelsenätet för överföring av ljudradioprogram och för ljudet i TV uppgår till ungefär 40 000 km i kabelnät och till ungefär 6 000 km i radio- länknät. Av förstnämnda 40 000 km utgör omkring en tredjedel moderna för- bindelser som medger överföring av frekvensbandet 0,03—10 kHz, under det att återstoden består av äldre förbindelser med ett frekvensband av 0,03—6 ä 8 kHz.

Längden av radiolänkförbindelser för TV beräknas den 1 juli 1965 uppgå till ca 4 700 km med sammanlagt ca 11 100 km bildförbindelser och ca 15 000 km förbindelser för ljud.

Överföring av ljudradio- och TV-program mellan olika länder inom de olika kontinenterna sker på samma sätt som inom de enskilda länderna medelst koaxialkablar eller radiolänkar. Däremot har det inte varit möjligt att överföra TV-program mellan olika världsdelar. De koaxialkablar som finns utlagda exem- pelvis mellan Nordamerika och Europa eller mellan Nordamerika och Australien eller Japan, kan nämligen inte överföra så brett frekvensband, som erfordras för TV-överföringar. Självfallet kan man ej heller på så stora avstånd använda vanliga radiolänkar, eftersom kravet på fri sikt mellan länkstationerna inte kan uppfyllas. Överföringsproblemet har först kunnat lösas genom att placera en länkstation på en i rymden uppskjuten satellit, som befinner sig på sådan höjd att den samtidigt är synlig från båda kontinenterna. Den för förstärkning av signalerna behövliga energien erhålles på satelliten genom s.k. solbatterier.

Utvecklingen på telesatellitområdet har främst drivits fram av det enormt stegrade behovet av telefonförbindelser mellan kontinenterna, främst mellan Nordamerika och Europa, men satellitförbindelser kan också användas för TV- överföringar. Som bekant har också under de senaste åren upprepade lyckade överföringar av TV-program ägt rum via satellit.

Än så länge har det i fråga om telesatelliter varit fråga om försök, vid vilka man har provat två olika system. I det ena använder man satelliter, som på en höjd av ca 36000 km över ekvatorn kretsar synkront med jordens rotation och därigenom skenbart är stationära. I det andra alternativet använder man icke stationära satelliter på lägre höjd, varierande mellan knappt 1 000 km i vissa lägen till omkring 10 000 km eller enligt vissa planer upp till 20 000 km, vilka satelliter i olika banor kretsar kring jorden, antingen i s.k. okontrollerade banor eller i förutberäknade positioner.

De höga satelliterna (typen Syncom) har den fördelen, att de tack vare sitt teoretiskt fixa läge ställer mindre krav på jordstationernas utrustning för posi— tionskontroll och antenninriktning. Genom sitt höga läge har de också sådan räckvidd, att enbart tre sådana satelliter, utplacerade på lämpligt avstånd från varandra i ekvatorialplanet, beräknas praktiskt taget täcka hela världens behov

av satellitförbindelser. För höghöjdssatelliter krävs å andra sidan kraftigare och dyrbarare utskjutningsrakter än för satelliter avsedda att stanna på lägre höjder.

Låghöjdssatelliter (typen Telstar och Relay) är alltså billigare vad gäller den erforderliga raketstyrkan och erbjuder dessutom fördelen av ett avsevärt kortare överföringsavstånd än synkronsatelliter på 36 000 km höjd. Denna större höjd medför nämligen vid telefonsamtal en svårbemästrad överföringsfördröjning av två gånger 0,266 sekunder på den omkring 80 000 km långa sträckan från jord- station till satellit och därifrån åter till jordstation. De låga satelliterna fordrar å andra sidan en mer komplicerad och dyrbar utrustning på jordstationerna för positionsberäkning och antenninriktning. Vidare måste man ha ett jämförelsevis stort antal sådana satelliter _— enligt vissa diskuterade planer 18 till 24 stycken -— för att ge tillräcklig täckning såväl geografiskt sett som under dygnets tjugo- fyra timmar. För satelliter avsedda att placeras i kontrollerad bana tillkommer dessutom en invecklad apparatur för fjärrstyrning.

För handläggningen av frågor rörande globala satellitkommunikationer har träffats två internationella avtal, av vilka det ena avser provisoriska arrange- mang för ett världsomspännande kommersiellt telesatellitsystem och inrättandet av en överstatlig styrande interimskommitté med säte i Washington, medan det andra innehåller mer detaljerade regler av kommersiell, ekonomisk och teknisk natur. Till dessa överenskommelser har förutom Förenta staterna anslutit sig flertalet västeuropeiska länder, däribland Sverige, samt dessutom Australien, Japan och Kanada.

Vid en extraordinarie radiokonferens i Geneve 1963 har överenskommelse också träffats bl.a. om de frekvenser (inom centimetervågbandet) som skall få användas vid telesatellittrafik.

1.3.5. Radiostereofoni och delade FM-kanaler

Stereofonisk ljudåtergivning, varmed förstås sådan ljudåtergivning som liksom vid direkt lyssnande ger rumsverkan, har redan kommit till användning i gram— mofon— och bandspelartekniken. Det är emellertid också möjligt att anordna stereofoniska sändningar i ljudradio. Om man i en studio eller en konsertlokal ställer upp två mikrofoner H och V på ett sätt, som motsvarar de mänskliga öronens placering, och via två programförbindelser en för vardera mikrofonen — överför ljudet till två hörtelefoner, uppfattar man ljudet stereofoniskt, om man med det ena örat avlyssnar den ena ljudkanalen och med det andra örat den andra. Ett sådant stereosystem är dock rätt obekvämt. Blau kan emellertid få tillräckligt god stereoverkan genom att ersätta de två hörtelefonerna med två högtalare, som ställs upp med lämpligt inbördes avstånd. Den stereofoniska effekten blir därvid dock beroende på lyssnarens placering i förhållande till högtalarna, på möbleringen i rummet etc. Rummets akustik och reflexionsför- hållanden påverkar också resultatet. En verkligt naturtrogen stereofonisk ljud- återgivning kan därför ofta vara svår att uppnå med högtalare.

Det enklaste sättet att åstadkomma stereofoniska sändningar är att använda två radiosändare en för kanal H och en för kanal V — och på mottagarsidan en mottagare för vardera sändningskanalen. På detta sätt anordnade sändningar har också på försök ägt rum i Sverige under de senaste åren. liletoden har fram— för allt den nackdelen, att två sändare måste tas i anspråk för utsändningen. Härtill kommer att de lyssnare som bara har en mottagare inte kan få stereo- verkan. För att undgå dessa olägenheter har man sökt finna en metod, varige- nom man endast behöver använda en sändare samt en mottagare med två an— slutna hörtelefoner eller högtalare.

Flera system, som uppfyller dessa två villkor, har utarbetats i olika länder, men grundprincipen är överallt densamma. Med utnyttjande av FM-systemets stora kanalbredd är det möjligt att sända två program samtidigt på samma ka- nal. På mottagarsidan fordras en särskild s.k. stereotillsats, som antingen kan användas i kombination med en vanlig FM-mottagare eller — i de fall mottagar- apparaten tillverkas för stereosändning kan vara inbyggd i apparaten. I båda fallen kan mottagaren användas för såväl vanlig mottagning som för stereo- mottagning. I figur 7, som återfinnes i kapitel 5.3, visas skillnaden mellan det hittills använda provisoriska systemet och det nya systemet.

Systemet kan beskrivas på följande sätt. I studion eller konsertlokalen upp- ställs som förut två mikrofoner H och V på lämpligt avstånd från varandra. De båda mikrofonerna matar var sin ljudkanal. I en särskild förstärkare blandas sedan de båda kanalerna på så sätt, att man som utgångsresultat får två nya kanaler. Den ena av dessa monokanalen som brukar betecknas M —— består av summan av de båda kanalerna (H + V), under det att den andra — stereo- kanalen som kallas S består av skillnaden mellan de båda kanalerna (H V).

Om ljudkällan befinner sig på samma avstånd från de båda mikrofonerna och om reflexionsförhållandena i lokalen är symmetriska får de båda mikrofonerna samma ljudintryck och kanalen S=H——V blir tyst; de båda ljudintrycken upphäver varandra. Är avståndet olika och reflexionsförhållandena asymmet— riska, ger S-kanalen ett bidrag, som ger en uppfattning om ljudkällans läge i för- hållande till de båda mikrofonerna.

För distributionen av ett stereoprogram ut till sändarstationerna krävs dubbla programförbindelser. För att resultatet skall bli det avsedda måste de båda programförbindelserna vara praktiskt taget identiskt lika. Kraven på förbindel- sernas kvalitet blir något mindre, ifall H— och V-kanalerna konverteras till M och S först på sändarstationen, än om man gör konverteringen redan på studio- sidan.

I sändarapparaturen »staplas» de båda kanalerna M och S på varandra och sänds ut samtidigt på radiokanalen. I stereomottagaren sorteras kanalerna isär, varefter de återförs till sina ursprungskanaler. Om man adderar kanalerna M och S får man (H + V) +(H—V) : 2 H. Om man subtraherar dem får man (H + V) (H V) = 2 V. Man har på detta sätt återfått ursprungskanalerna. Kanal H matas sedan in i en högtalare och kanal V in i en annan.

I en mottagare utan stereotillsats hör man endast M-kanalcn, varvid ljudåter- givningen blir densamma som vid ett vanligt monoprogram.

Den princip, som blivit använd för stereoradio, kan emellertid också utnyttjas för att samtidigt sända två olika radioprogram över samma sändare. Man kan alltså härigenom fördubbla antalet FM-kanaler. Det som sänds på M-kanalen blir tillgängligt på samma sätt som nu, medan det program som sänds på S- kanalen blir »obefintligt» för den som har en vanlig mottagare men blir hörbart om man har en stereotillsats, En sådan kan användas inte bara för att samordna M— och S-kanalerna för stereomottagning utan också för att göra det möjligt att höra enbart på den ena eller den andra av de två FM-kanalerna.

I utlandet synes man inte ha intresserat sig för denna möjlighet att sända två olika program, varför de stereosystem som där används saknar denna möjlighet. Man måste nämligen ställa mycket högre fordringar på sändningssystemet och i viss mån även på mottagarna än vad som behövs enbart för stereo. Det kan inte helt undvikas, att en viss ömsesidig påverkan — överhörning — mellan M- och S—kanalerna kan uppkomma såväl i sändarutrustningarna som i motta— garna. Vid stereosändningar har detta inte så stor betydelse; de båda kanalerna har ju samma program som grund. Vid stereosändning kan denna överhörning få uppgå till 30 procent utan att det irriterar lyssnaren. Vid sändning av två skilda program över de båda kanalerna måste däremot överhörningen begränsas till 0,1 åa. 0,2 procent.

I Sverige har man dock funnit det vara av intresse att utvinna nya utsänd— ningsmöjligheter genom denna form av kanalklyvning. De tre riksomfattande FM-kanalerna skulle därigenom kunna ökas till sex eller, om man som är rimligt reserverar en dubbelkanal för radiostereofoni, till fem. Vid telestyrelsens radio- byrå har under de senaste åren utvecklats ett system, som av allt att döma löser de ovan nämnda svårigheterna med överhörning. Diskussioner har också pågått med den svenska radioindustrien som förklarat sig intresserad.

Då kostnaden för att omändra FM-sändarna för uppdelning i två kanaler är jämförelsevis blygsam står man i vårt land nu inför möjligheten att på samma gång kunna erbjuda stereofoniska sändningar på en av de tre FM-kanalerna och två helt nya FM-kanaler för monosändning. De senare, vilka vi benämner FM-4 och FM-5, blir tillgängliga för envar som skaffar sig en mottagare med den sär- skilda stereotillsatsen eller köper en dylik tillsats till sin FM-mottagare.

2. PROGRAMVERKSAMHETENS FÖRUTSÄTTNINGAR

1_4. Sport 5.1 Seriös musik

5.2 Opera, operett, balett 5.3 Teater och seriös film 2 Politik och samhälle 54 Litteratur 5.5 Bildkonst 2'1 Offentlig debatt allmant 5.6 Kulturdebatt och kritik 2.2 Valrörelser 2.3 Samhällsinformation 6

Underhållning 2.4 Konsumentupplysning

6.1 Lätt musik, dansmusik 6.2 Frågesport, artistprogram etc. 3 Bildning och undervisning 6.3 Förströelsefilm, farser etc.

3.1 Allmänbildning: enstaka 7 Vissa kategoriprogmm program _ _ 7.1 Barn och ungdom 3'2 Folkbildning, sy stematiska 7.2 Husmödrar och andra hemma- studier varande 3-3 Undervisning OCh utbildning: 7.3 Lantbrukare och andra yrkes— StÖd åt skolväsendet grupper 3.4 Undervisning och utbildning: 724 Syn- och hörseISkadade, språk— stöd åt universitet m. fl. minoriteter etc.

Radions och televisionens uppgifter måste givetvis ses i relation till andra massmedier, pressen och filmen, och till medier av mera begränsad räckvidd, såsom bokutgivning, folkbildning, teater- och konsertverksamhet. I det moderna samhället försiggår en ständig förmedling av information, upplevelser och åsikter, och de medier som handhar denna förmedling befinner sig i ett oupphörligt samspel med varandra. Direkt, genom att bygga på och dra nytta av varandras verksamhet. Indirekt, genom att nya medier tillkommer och gamla därigenom får en mera underordnad plats, varvid hela den samlade kommunikationsproces— sen förändras till omfång, inriktning och karaktär. När det gäller radions och televisionens roll är det tre omständigheter, som särskilt bör framhållas:

(a) I publikens uppfattning av den totala kommunikationsprocessen spelar numera radio och TV en mycket stor, måhända en dominerande roll. Men detta innebär i allt väsentligt inte, att de äldre medierna absolut sett fått sin verksam— hetsram beskuren. Tvärtom har flera av dem fortsatt att expandera även efter televisionens genombrott. Sålunda har dagspress och periodisk press nu ett större totalt omfång än någonsin tidigare, och de i och för sig allvarliga struktur—

förändringar som ägt rum kan inte återföras på etermediernas inverkan. Tvärt- emot vad många väntat sig synes grammofonindustrien inte ha negativt påverkats av radions omfattande musikverksamhet. De traditionella, till kulturlivet knutna medierna blomstrar nästan alla i välstånds- och utbildningssamhället. Det synes som om endast filmen direkt har drabbats av etermedierna, genom att dess hittills- varande uppgifter när det gäller att bereda publiken förströelse i stor utsträck- ning har övertagits av televisionen.

(b) Etermedierna bör inte betraktas som en restfaktor, som bör koncentrera sig på de uppgifter som lämpar sig mindre väl för de äldre medierna. Det finns allt- jämt de, som betraktar debatten i pressen som viktigare eller värdefullare än den som förs i radio och TV, och de som anser den levande musiken eller scenteatern som den enda att verkligen räkna med. Men det förhållandet att radio och TV delvis har andra uttrycksmedel än de äldre medierna innebär inte, att de skulle vara vanlottade och hänvisade att arbeta på sämre villkor. Redan storleken av de uppgifter som etermedierna hittills med framgång påtagit sig borde klargöra, att den antydda nedvärderingen är motiverad. Den opinionsbildning, som äger rum i radio och TV inför dess väldiga publik, måste i en demokrati bedömas som lika viktig som den som försiggår i pressen. Radiomusiken och TV-teatern har skapat en vidgad och till stor del ny kulturmiljö, som bör sättas lika högt som den traditionella, geografiskt och socialt vida mera begränsade kulturmiljön. Etermedierna har alltså en egen, självständig uppgift att fylla på de flesta av sina verksamhetsområden. De har all anledning att spela en aktiv roll, att ta initia— tiv, att väcka och stimulera, med hjälp av sin unika räckvidd och förmåga att nå hela befolkningen.

(c) Vid all samhällsplanering löper man risken att alltför mycket utgå från nuläget, att inte förutse och lämna utrymme för den utveckling som kan komma. Detta gäller i särskilt hög grad om radio och TV. Radion har ännu många out- nyttjade möjligheter vilka ryms i dess tekniska egenskaper, dess låga kostnads- nivå och den snabba utvecklingen av det rörliga lyssnandet. Televisionen, som är ett mycket yngre medium, och som genom sitt bredare register förmår ännu mycket mera, befinner sig alltjämt bara i början av sin utveckling. För oss har det därför framstått som ytterligt viktigt att hela tiden hålla fast vid ett dyna— miskt perspektiv, och att i den konkreta framtidsplaneringen lämna plats för nya arbetsuppgifter, av vilka några redan är kända, andra blott börjat skönjas, andra åter hittills förblivit helt obeaktade. I detta sammanhang bör uppmärk- samheten även riktas på sådana tekniska förändringar som det internationella programutbytet via permanenta radiolänklinjer och satelliter samt införandet av färgtelevision,

Mot bakgrund av dessa synpunkter skall en kortfattad översikt göras över de sju huvudsakliga arbetsområden för radio och TV, som upptagits i tablån ovan.

Vad först gäller aktuell information har etermediernas tillkomst medfört en stor förändring för huvuddelen av befolkningen, en relativt liten däremot för dem som grundligt utnyttjar pressen som kunskapskälla. Det är sannolikt att för—

bättringen av vetskapen om vad som sker varit mera påtaglig, ju mera seriösa nyheter man kommer till. Vid tidningsläsning torde många gå förbi politiska, ekonomiska och därmed jämförbara nyheter, vilka man nu genom radio och TV tar del av i inte oväsentlig omfattning. Mest påtaglig synes förändringen ha varit på det internationella området. Kännedomen om förhållandena i andra länder torde, i synnerhet efter televisionens genombrott, ha blivit i mycket hög grad breddad och även fördjupad. Men det finns ingen anledning att antaga, att man redan nu har utnyttjat de fulla möjligheterna av de nya mediernas förmåga att informera. Ökade resurser, nya programformer, tekniska förbättringar, samt på mottagarsidan en bättre skolunderbyggnad, är faktorer som alla torde bilda underlag för en fortsatt utveckling.

På många områden har först radion och sedan televisionen genom direkt- reportaget medfört en revolutionerande förbättring av publikens möjligheter att ta del av olika evenemang. Ett exempel på detta är sporten: för den idrotts- intresserade delen av publiken har etermedierna blivit oumbärliga. Den moderna kommunikationsteknikens förändring av människans vardag är sällan så på— taglig som när miljoner människor i många länder samtidigt kan följa ett världs— historiskt framsteg såsom ett rymdförsök, eller ett stort internationellt idrotts- evenemang.

Den offentliga debatten i allmänhet, och den politiska debatten i synnerhet, har på senare år i viss mån anpassat sig efter etermediernas arbetssätt. Menings— utbytet i allmänna angelägenheter förs numera ofta samtidigt på två plan med olika stor räckvidd: den traditionella debatten i dagspress och periodisk press har kompletterats av en debatt i radio och TV, vilken på grund av lyssnar- och tittarvanorna når en betydligt större publik. Vissa negativa konsekvenser har detta haft. Tidsbristen för de enskilda programmen gör ofta radio- och TV— debatter schematiska och argumenten förenklade. Mediernas rikskaraktär torde även ha medfört en viss utarmning av den rent lokala debatten. (Utvecklingen av den regionala radioverksamheten kan här medföra en förbättring.) Men fördelarna överväger ändå påtagligt. Det finns nämligen inget skäl att betvivla, att publiken/valmanskårens insikter i politiska sammanhang var vida mindre på den tid debatten främst fördes i tidningsledare samt vid parti- och valmöten. Etermedierna har förmått intressera en betydligt större del av allmänheten för den politiska debatten, något som är särskilt påtagligt under valrörelser.

I framtiden kommer det demokratiska samhället att ställa starkt stegrade krav på radio och TV. Den politiska verksamheten tenderar att bli alltmera komplicerad, de politiska tvistefrågorna i takt därmed allt svårare att ta ställ— ning till. Uppgiften att klargöra och i bästa mening popularisera måste i huvud- sak falla på etermedierna. Här blir det inte bara frågan om att vidga program- verksamheten på området till omfattning och inriktning, utan också om att beträda delvis nya områden. Samhällsinformation i vidaste mening samt den viktiga specialuppgiften konsumentupplysning måste utvecklas till betydelse- fulla arbetsfält. Med denna bedömning har vi därför uppdragit åt särskilda

delegationer att penetrera dessa områden och framlägga förslag, vilka redovisas på särskild plats.

Den insats etermedierna gjort på bildnings- och undervisningsområclet har hit- tills varit blygsam vid sidan av, inte bara verksamheten inom skolor och högre utbildningsanstalter, utan även det fria folkbildningsarbetet, biblioteken m. m. Denna insats har främst avsett skolradio och skol-TV, vissa folkbildningsserier, språkkurser samt givetvis föredrag, reportage o.dyl. inom den allmänna pro- gramverksamhetens ram. I stor utsträckning har etermedierna kommit att tjäna som introduktörer genom att —— även på ett underhållande sätt —— intressera människor för nya kunskapsområden, eller för studier och vetande över huvud taget. Med den kraftiga expansion i olika former som vi nu föreslår, kommer etermedierna att rycka fram i förgrunden på bildningsområdet. De kommer att i starkt vidgad utsträckning ställa sina tekniska resurser till förfogande för såväl traditionella som nyare undervisningsformer, från småskole- till universitets- nivå. De kommer också -— och häri ryms den största enskilda förändring av programverksamheten vi föreslår att skapa en ny och tidsenlig form för frivilligt studie— och folkbildningsarbete, som energiskt utnyttjad genom sina speciella förutsättningar kan komma att medföra en radikal förbättring av detta arbetes möjligheter.

På religionens område måste radio och TV av uppenbara skäl spela en mera förmedlande roll. Genom gudstjänster och andakter lämnar man en service åt stora grupper inom publiken, som av olika skäl är förhindrade att själva uppsöka kyrkor och andaktslokaler, eller som föredrar att följa gudstjänstlivet i denna form. Denna uppgift torde i huvudsak ha funnit sin form och sin yttre ram. Däremot finns ett stort och föga utnyttjat programmaterial av annan karaktär inom samma område, i form av debatt, reportage och annan bevakning av vad som sker inom kyrkor och samfund, trosliv och livsåskådning.

Inom nästan hela kulturlivet har etermedierna efter hand kommit att få en mycket viktig uppgift. Många av de viktigaste konstformerna presenteras ju i sådana yttre former, att de endast kan nå en begränsad del av befolkningen. I första hand avses härmed geografiska hinder: teater spelas regelbundet endast i ett mindre antal städer, konsertverksamheten är ännu mera koncentrerad, och opera och balett förekommer regelmässigt endast i Stockholm. Men även de psykologiska hindren, vanornas barriärer, är påtagliga realiteter. Många konst- former har av tradition betraktats som »överklassens njutningsmedel» och i sin yttre form gestaltats som sådana, något som utestängt stora grupper från att söka sig till dem. Slutligen skall inte undanhållas det faktum, att det fortfarande är dyrt att besöka konserter, teater- och operaföreställningar, samt att det för de flesta kräver långa resor. De bästa geografiska förutsättningarna har filmen och givetvis litteraturen, men den konstnärligt värdefulla filmen når inte alls så långt som biografkedjornas spridning skulle låta förmoda, och böcker är fortfa- rande (trots fickböcker och bibliotek) ofta mycket dyra varor.

Av dessa skäl har radio och TV tagit på sig stora uppgifter som kulturför-

medlare. De har visserligen sina begränsningar: den programtid som kan ägnas åt de sköna konsterna är ringa i förhållande till allt det, som man i och för sig skulle vilja presentera; de enskilda programmen blir ofta dyra att producera; etermedierna —— i synnerhet då radion — förmår stundom inte göra full rättvisa åt den ursprungliga produkten. Men etermedierna har också förmått utnyttja sina speciella egenskaper för att ur exempelvis teatern utvinna upplevelser, som de traditionella presentationsformerna inte förmådde ge. Och härtill kommer de enastående fördelar som massdistributionen ger: via etermedierna når konstens skapelser ut över hela landet, in i alla hem, till en ringa kostnad och utan att behöva passera samma psykologiska barriärer som förr. Redan har radio och TV gjort banbrytande insatser, särskilt för teatern och musiken. hIen nya stora möjligheter väntar. På den tekniska sidan kommer färgen att ge televisionen en helt ny dimension, som just på dessa områden får sin största betydelse, och som för första gången kan låta bildkonsten komma till sin rätt. På publiksidan kom— mer, om man vågar ställa förhoppningarna högt, den nya skolans estetiska fostran att gradvis undanröja de hinder för förståelsen, som bristande kännedom och fördomar ofta har rest mellan den stora konsten och den stora publiken. Vad gäller underhållning i dess olika former, har etermedierna en stor betydelse även här genom att bryta ned geografiska och ekonomiska hinder. Kostnaderna för att regelbundet besöka biografer, nöjesfält och folkparker, revyer och varieté- restauranger, eller för att köpa grammofonskivor, är relativt betydande. Även en geografisk faktor finns. Radio och TV har möjlighet att låta hela publiken ta del av de skickligaste artistprestationerna, de kvickaste författarna, de bästa uppsättningarna i Sverige och andra länder. Bredden, variationen och nivån på den förströelse som står publikflertalet till buds har därför kunnat vidgas och höjas betydligt genom etermediernas tillkomst. Det finns ingen anled- ning att antaga, att de nu skulle ha uttömt alla sina möjligheter på dessa om— råden. I detta sammanhang bör man även ge den lätta musikservicen (numera program 3) i radion dess erkännande, trots att den ju ofta kritiserats. Den upp- skattning som kommit P 3 till del i vida kretsar visar, att programmet har en väsentlig funktion att fylla vid sidan av de mera påkostade och engagerande inslag, som med nödvändighet kan erbjudas endast i begränsad omfattning. Vissa kategorier inom samhället har särskilda behov av information och för- ströelse, vilka kan tillfredsställas även av etermedierna. För några av dessa grup- per, såsom barn och ungdom samt lantbrukare, finns en programverksamhet med gamla traditioner och erkänd betydelse. För andra åter har radio och TV hittills endast i ringa utsträckning eller inte alls tagits i anspråk. Om några av dessa grupper gäller, att kommersiellt arbetande massmedier visserligen upp» märksammar deras önskemål men på ett ensidigt, ofta mycket otillfredsställande sätt. Andra åter är alltför små för att kunna utgöra grund för ekonomiskt lö- nande verksamhet. Radio och TV »i allmänhetens tjänst» har både skyldighet och möjlighet att svara för en allsidig programverksamhet för t. ex. barn och ungdom. De har också — och kommer i ännu högre grad i framtiden att få —

möjlighet att ägna sig åt mycket små grupper med särpräglade men starkt ut- talade behov. Vi räknar med att de förslag vi framlägger skall komma att med- föra betydelsefulla, i vissa fall genomgripande förbättringar för dessa grupper.

2.3.4. Några programpolitiska principer

Den målsättning efter vilken radio och TV arbetar kommer till praktiskt uttryck i programverksamheten. På detta område måste det programproducerande före- taget, Sverigcs Radio, ha ett mycket stort mått av handlingsfrihet. Även om statsmakterna har bestämda önskemål beträffande programverksamheten i radio och TV, bör dessa inte ges formen av detaljerade riktlinjer för Sveriges Radio. Sådana skulle nämligen inte bara medföra stora praktiska svårigheter utan även allvarligt hota det mått av självständighet, som är en oundgänglig förutsättning för att företaget skall behålla allmänhetens förtroende för dess politiska oberoende och opartiskhet.

Vi vill därför slå fast, att vi varken genom att föra de allmänt hållna resone— mang som här följer, eller genom de i avdelningarna 4 och 5 utarbetade försla- gen om programverksamhetens praktiska sida, avser att mera detaljerade före- skrifter för Sveriges Radio skall skapas. Däremot är det på sin plats att vi som vår egen mening framlägger och något utvecklar dessa allmänna synpunkter. Om statsmakterna ansluter sig till våra tankegångar, kan dessa få praktisk betydelse genom att Sveriges Radio får säkrare grunder för att bedöma stats- makternas intentioner på rundradioområdet, vartill kommer att radionämnden på motsvarande sätt får bättre möjligheter att bedöma om dessa intentioner- förverkligas.

Vi har valt att koncentrera vårt resonemang till tre allmänna frågeställningar. Dessa avser disponeringen av tillgänglig sändningstid för olika uppgifter, sam- spelet mellan olika samtidigt utsända radio- och TV-program samt förhållandet mellan de båda medierna, över vilka Sveriges Radio disponerar. I nästa punkt kommer sedan vissa tankegångar, som mera direkt anknyter till publikens situa- tion och reaktioner, att tas upp.

Sändningstidens disponering. Vilka typer av program skall sändas i radio och TV, och hur skall den totala sändningstiden fördelas mellan dem? Denna pro- grampolitikens huvudfråga är utomordentligt komplicerad och ömtålig, och vi vill därför begränsa oss till följande synpunkter och uttalanden. Sändningstidens totala längd bestämmer i hög grad, vad som kan sändas och hur mycket av varje programtyp som ryms. Sålunda är det uppenbart att tele— visionen under sina första år, då sändningstiden var mycket begränsad, inte hade möjlighet att i nämnvärd utsträckning tillgodose olika minoriteters önskemål, utan att man då i allt väsentligt måste nöja sig med att sända några huvudtyper av »allmänna program». Programverksamheten kom då främst att avse nyhets-

sändningar, aktuellt reportage, teater, filmer och olika slag av underhållnings- program. Som en allmän regel kan sägas, att ju mer sändningstiden förlängs, desto flera programpunkter med litet publikunderlag kan man inrymma, sam- tidigt som stommen i verksamheten alltfort utgörs av programtyper av ovan antytt slag.

Vad gäller vilka programtyper som över huvud taget bör förekomma i radio och TV vill vi erinra om det motto, som New York Times har gjort till sitt: xall the news thatfs fit to print». Den brittiska pilkingtonrapporten om radio och TV (1962) har en liknande tankegång, när den hävdar att etermedierna bör spegla det moderna samhället i all dess mångfald och rikedom. Någon begräns— ning i vissa riktningar bör enligt denna uppfattning således inte förekomma: det finns inte a priori några områden som det är olämpligt att behandla i radio och television. Det enda kriteriet bör vara att det finns en publik för det som sänds, liten eller stor, och ju längre sändningstiden utsträcks, desto mera generöst kan man erbjuda program för mycket små grupper av intresserade. Vi ansluter oss för vår del principiellt till denna uppfattning, med de reservationer som måste göras för programtyper, vilka kan utöva negativ inverkan eller eljest är oförenliga med god smak. Dessa senare frågor diskuteras nedan under punkt 2.3.6.

Avvägningen mellan olika programtyper inom en given yttre ram är en av de omdömesfrågor, som Sveriges Radio i princip själv bör lösa. Vad som i första hand är allmänintressant och kontroversiellt är givetvis fördelningen mellan »breda» och »smala» inslag, dvs. sådana inslag som har stor resp. liten publik. I viss mån —— men långt ifrån generellt sammanfaller denna uppdelning med en annan, nämligen den mellan »lätta» och »seriösa» inslag.

Vi är av den uppfattningen, att Sveriges Radio hittills i stort sett har löst dessa avvägningsfrågor på ett tillfredsställande sätt. Det kan anmärkas, att under utredningsarbetets gång en kraftig förskjutning ägt rum beträffande ljudradion i och med att Melodiradion och Nattradion infördes. Men detta skedde i samband med en betydande förlängning av sändningstiden, något som —— vilket redan påpekats -— ändrar förutsättningarna för programsammansätt- ningen. Inte desto mindre fann vi att dessa projekt borde åtföljas av en viss, om än inte lika omfattande, expansion för seriösa program och framlade också förslag härom i vår skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 26 juni 1963. Vad televisionen beträffar har liknande kraftiga förändringar inte varit aktuella. Som nedan framgår innebär våra förslag, främst genom tillkoms- ten av s.k. studie-TV, snarast en förskjutning av programbalansen i seriös riktning.

Den kritik mot programsammansättningen som mera allmänt förekommer kan i huvudsak hänföras till två kategorier. I det ena fallet riktar ledar- och kultur- skribenter i pressen samt personer i motsvarande ställning angrepp mot Sveriges Radio och hävdar, att företaget faller undan för oberättigade publikkrav på rena förströelseprogram utan egentligt värde. Man kräver därför, att balansen skall

förskjutas i seriös riktning. Särskilt markerad var detta slag av kritik vid Melo- diradions start. I det andra fallet framträder, genom opinionsundersökningar, i pressens insändarspalter och på andra vägar en motsatt kritik, som alltså finner att de svårtillgängliga inslagen får alltför stort utrymme och i stället kräver en »lättare» programsättning. Denna uppfattning torde delas av en stor del av pub- liken, kanske av ett flertal.

Två kommentarer är här på sin plats. För det första kan man med viss rätt hävda, att dessa båda slag av kritik ömsesidigt eliminerar varandra: vid kompro- misser är ofta båda parter mer eller mindre missnöjda, och radions och televi- sionens programsättning måste alltid i viss mening utgöra en kompromiss mellan olika önskemål. Dessa kan ofta förenklas till en motsats just mellan mer och mindre anspråksfulla segment inom publiken. För det andra måste man konsta- tera att de intressen Sveriges Radio söker tillfredsställa är så mångskiftande, att det är oundvikligt att stora delar av befolkningen måste stå oförstående eller negativa inför program, vilka avser att tillgodose helt andra publikgrupper. Det måste slås fast, att alla program inte är avsedda för alla tittare och lyssnare, och att den som envisas att följa de flesta program som sänds med nödvändighet måste stöta på inslag som han eller hon inte kan uppskatta.

Den programpolitiska uppfattning som vi företräder innebär, att fördelningen mellan olika programtyper aldrig kan följa en mall, baserad på lyssnar- eller tittarantalet. Sådan är nämligen publiksmakens fördelning, som ovan framgått, att en politik av detta slag skulle leda till att de rena förströelseinslagen blev helt dominerande, och att de mera seriösa eller »smala» inslagen undanträngdes- En sådan politik har varken Sveriges Radio eller något annat radioföretag i Europa (utom de fåtaliga rent kommersiella) ansett riktig. Ett rimligare synsätt är i stället följande: skilda önskemål bör om möjligt alla tillgodoses, på så sätt att varje enskild medlem av totalpubliken finner approximativt lika mycket av intresse i programproduktionen. Denna princip, som givetvis bara kan vara ett mycket ungefärligt rättesnöre, kan exemplifieras på följande sätt. När vårt redan framlagda förslag om en förlängning av radions P2 har hunnit genom— föras, kommer man på eftermiddagarna att ha tillgång till två programkanaler som huvudsakligen sänder grammofonmusik, nämligen P2 med seriös och P3 med lätt musik. Man kan antaga, att den publik som alls lyssnar på musik vid denna tid fördelar sig mycket ojämnt, alltså med en stark numerär övervikt för P3-publiken. Men alla som vill höra på musik får lika mycket att välja på. Detta är tydligen en mycket rimligare princip än att, med hänvisning till pub- likintressets fördelning, ägna huvuddelen av sändningstiden i såväl P 2 som P 3 åt den lätta musiken.

De problem som dessa motstridiga önskemål ger upphov till är givetvis i första hand problem, skapade av bristsituationer. NIed längre sändningstid för båda medierna och flera samtidiga programkanaler har Sveriges Radio lättare att tillgodose mångskiftande och mera speciella önskemål. Önskan att få den egna smaken tillgodosedd bör respekteras. Oviljan att låta andra få något som man

själv inte uppskattar bör Sveriges Radio inte fästa avseende vid. Dragspels- musiken har sin plats lika Väl som madrigalerna.

Största möjliga valfrihet. Grundläggande för programplaneringen bör vidare vara strävan att bereda publiken en valsituation, där ett maximalt antal alter— nativ får bästa möjliga inbördes placering. Detta ligger delvis inneslutet redan i ovan angivna önskemål, att så många olika ämnen skall behandlas som till- gänglig sändningstid medger.

Vad som hittills sagts kan gälla även för en begränsad produktion, som ligger samlad i en enda kanal (såsom fallet var i svensk radio intill 1955 och ännu är fallet i svensk TV). Men när två eller flera samtidiga program står till förfo- gande kan publikens valfrihet radikalt förbättras. Detta beror inte bara på att den totala programmängdcn ökar. Ett nytillkommet program placeras nämligen på den tid som för de flesta lyssnare och tittare är den mest fördelaktiga, alltså kvällstid. På så sätt tillkom radions P 2 och P 3, och som vi nedan framhåller är det självklart att även televisionens P 2 skall börja som ett parallellprogram koncentrerat till »bästa tid». Eftersom en betydligt större publik kan följa radio- och T V—programmen mellan kl. 19 och 22 än vid någon annan tidpunkt på dygnet, innebär tillkomsten av några timmars ytterligare programverksamhet under denna tid parallellt med existerande program en vida större förbättring av valfriheten än samma utökning i form av en förlängning av ett befintligt program till sen kvällstid eller dagtid.

Men skall skapandet av samtidiga programalternativ verkligen medföra den förbättring som här beskrivs, är det av största vikt att man planerar utbudet systematiskt. Därvid medger givetvis ett större antal kanaler bättre möjligheter än vad som kan rymmas inom ett mindre antal. När Sveriges Radio i praktiken under den tid för vilken vi planerar har att räkna med tre radioprogram och två TV-program bör företaget eftersträva, dels att under kvällens lopp i de olika programkanalerna tillfredsställa så många människor som möjligt, dels och detta är kärnpunkten i resonemanget att vid varje enskild tidpunkt i de skilda kanalerna söka tillgodose så många olika intresseriktningar som möjligt. Detta är principen om kompletterande eller kontrasterande programsättning, en princip som i en eller annan form har tillämpats av Sveriges Radio alltsedan starten av radions P 2 år 1955, och som likaså tillämpas av flertalet andra radio- och TV-företag i Europa.

Det måste klargöras, att denna princip inte för alla framstår som självklar och att det finns en annan, som också tillämpas i vissa länder. Denna andra princip utsäger, att samtidigt utsända program skall konkurrera med varandra, i praktiken konkurrera om största möjliga publik. I och för sig utesluter detta inte att olikartade program sänds samtidigt, och denna princips anhängare häv- dar också att man genom konkurrens uppnår ett särskilt stort mått av valfrihet. Vi anser oss emellertid på grundval av det rikhaltiga material som står till för- fogande kunna slå fast, att detta är en felsyn. Erfarenheten visar, att konkurrens

av det slag som bedrivs mellan olika radio- och TV-stationer i Förenta staterna leder till en påtaglig begränsning av de ämnen och programtyper, som tas upp på gynnsam publiktid. I praktiken sänds ofta mycket snarlika program av po- pulär typ samtidigt. Som bekant är det nästan alltid de rent underhållande, utpräglat »lätta» programtyperna som på detta sätt dominerar, medan de fåta- liga mera seriösa inslag som man anser sig ha skyldighet att sända dels placeras på för publiken oförmånliga tider, dels också ofta sänds samtidigt från olika företag. Vi konstaterar alltså, att konkurrens på kommersiell bas tenderar att minska publikens valfrihet. Däremot kan det uppenbarligen vara värdefullt att införa sådana moment av konkurrens i programverksamheten, som innebär att en tävlan i kvalitet uppstår, utan att publikens storlek blir ett kriterium.

Det närmare genomförandet av principen om kompletteringsplanering avser en rad dctaljproblem, som utredningen inte anser sig ha anledning att gå in på. Endast en fråga skall tas upp, nämligen vilken av två möjliga huvudprinciper som skall tillämpas. Tillämpade på två program skiljer de sig åt på följande sätt (med en viss schematisering):

»Vämlingspn'ncipen»

(a) Totala innehållet i P 1 och i P 2 (under t. ex. en vecka) likartat.

(b) Vid varje enskild tidpunkt bju— der P 1 och P2 kontrasterande in— slag.

(c) Publiken kan vid en viss tid- punkt i regel inte veta, vad för typ av inslag som bjuds i ena eller andra kanalen.

(d) Den selektiva delen av publiken växlar ofta kanal för att höra eller se det som mest intresserar.

(e) Den trögare delen av publiken får höra eller se program som den inte direkt sökt.

(f) God information om de enskilda inslagen är viktig.

(g) Programplaneringen något osmi- dig på grund av behovet att ha »kors», då P1 och P2 byter inslag samtidigt.

»Renodlingsprincipen»

(a) Totala innehållet i P 1 huvudsak- ligen »lätt» och i P 2 seriöst eller vice versa.

(b) Dito.

(c) Publiken vet i regel vid varje tid- punkt i stora drag, vad som bjuds i vardera kanalen.

((1) Den selektiva delen av publiken kan nästan alltid ha samma kanal in— kopplad.

(e) Den trögare delen av publiken förlorar nästan all kontakt med stof— fet i en kanal (i regel den seriösa).

(f) God information är mindre vik— tig. (g) Programplaneringen relativt smi- dig, då P 1 och P2 i huvudsak kan planeras skilda från varandra.

I svensk ljudradio tillämpades »växlingsprincipen» från starten av P 2 1955 fram till hösten 1960, då man övergick till »renodlingsprincipen». Motiveringen var i första hand den, att man så länge en stor del av publiken var fysiskt ur stånd att höra P 2 inte kunde koncentrera vissa programtyper dit utan att be— röva en del av publiken dessa inslag. 1960 ansågs täckningen av landet vara så god att man ej längre behövde ta sådana hänsyn. Uppenbarligen bedömde Sve— riges Radio »renodlingsprincipen» som den bästa, i den situation där man kunde välja.

På denna centrala punkt har vi kommit fram till den uppfattningen, att radion och televisionen är betjänta av skilda metoder. För ljudradions del bör »ren- odlingssystemet» bestå, medan televisionen efter starten av P2 bör fungera efter »växlingssystemet». Under de första åren, då P2-sändarnas täckning är ofullständig, är detta en självklarhet. Även därefter synes emellertid en upp- delning efter detta mönster vara att föredra. Motiveringarna för denna stånd- punkt är i främsta rummet:

(1) Det finns anledning tro att ett givet, mera seriöst eller värdefullt inslag (dessa två egenskaper sammanfaller ju i stor utsträckning) får större publik om det ligger i en blandad kanal än om det är placerat i en rent seriös kanal, även om valmöjlighet mellan två samtidiga program i båda fallen finns. Om man önskar att så många som möjligt bör se det bästa som TV erbjuder, är då »växlingsprincipen» att föredra. Samma argument gäller däremot inte längre för ljudradion, då intresset för denna är mindre och många där torde välja kanal snarare än ett enskilt inslag. Vore dess kanaler blandade i stället för renodlade, skulle kanske många som nu ibland hör på radio helt avstå härifrån hellre än att söka orientera sig om vad som sänds.

(2) Den information som pressen erbjuder gäller nästan helt TV. Det är lätt för publiken att veta vad som bjuds i en eller två TV-kanaler, även om båda är blandade, men svårare vad gäller ljudradion. Härtill kommer att radion med sin längre sändningstid har långt flera enskilda inslag att informera om.

(3) Vi har i kapitel 2.4- tagit ställning till förmån för ett betydande mått av konkurrens mellan de båda TV-kanalerna, utformad på så sätt att i princip alla inslag som produceras utanför Stockholm sammanförs till P 2 och ger denna kanal dess karaktär. Då ju Göteborg, Malmö och andra orter arbetar på de flesta pro- gramområden (det främsta undantaget gäller nyheter), har vi med detta beslut bundit oss för »växlingsprincipen».

Dessa och andra, mera perifera skäl anvisar alltså tills vidare en program- planering av renodlingstyp för ljudradion och en växlingsplanering för televi— sionen. Av de uppräknade skälen vill vi särskilt framhäva det första: det rena. förströelsegodsets försprång i kampen om publikens intresse är under alla för- hållanden stort; med ett tvåkanalsystem lämnar man alltid två skilda möjlig— heter; man bör då vidtaga lämpliga åtgärder för att förhindra att en mera ambitiös kanal förvandlas till ett »kulturreservat» för en mindre del av publiken, medan flertalet helt går miste om en stor och betydelsefull produktion.

Det kan synas, som om detta argument underkänner publikflertalets smak och inskränker dess valfrihet. Detta är dock inte fallet. Med fasthållande vid den valfrihetsprincip, som är grundläggande för flerkanalsystemet i såväl radio som TV, tar man endast på ett realistiskt sätt hänsyn till det väl bekanta faktum, att publikflertalet på grund av sin bakgrund och intresseinriktning ofta går miste om det värdefullaste av vad radio och TV har att bjuda. Det pedagogiska inslaget inskränker sig till att man underlättar för den enskilde att komma i kontakt med just detta stoff, som på ett särskilt sätt kan berika hans upplevelser och vidga hans erfarenhet.

Givetvis blir det tredje argumentet ensamt avgörande, då ju ett »renodlings- system» utesluter varje rimlig form av konkurrens mellan olika programkanaler.

Förhållandet mellan radio och. television. Enligt vår mening är det naturligt, att ett programföretag som Sveriges Radio disponerar såväl ljudradio som television som uttrycksmedel. Dessa medier hör naturligen samman, de kompletterar var- andra, drar nytta av varandras programmässiga erfarenheter och använder lik- artad distributionsteknik. Att uppdela programverksamheten för de båda medi- erna på skilda organisationer förefaller däremot varken lämpligt eller ändamåls— enligt.

Sveriges Radio behöver emellertid ha någon uppfattning om, hur statsmak- terna önskar att de två medierna skall handhavas i förhållande till varandra. Här finns två huvudmöjligheter, den ena att man såvitt möjligt håller radio och TV åtskilda vad programverksamheten beträffar och i det dagliga arbetet inom vardera mediet bortser från det andras existens, den andra att någon form av samordning, samarbete eller arbetsfördelning kommer till stånd. Rent allmänt synes det vara uppenbart, att den senare vägen är den lämpligare. Den måste emellertid tillämpas med återhållsamhet, om de två mediernas dynamik skall be- varas, deras fria utveckling fortsätta och möjligheter till nyskapande ej förkvävas. Man bör sträva att uppmuntra en renodling hos vardera mediet av dess egenart, dess särskilda förutsättningar, snarare än att snävt avgränsa och reservera arbetsområden för de båda medierna. I övrigt bör följande punkter framhållas:

(1) Publikens intresse är i första hand inriktat på televisionen. Genom att kunna tala till två av våra sinnen där ljudradion bara när ett har televisionen, och kommer sannolikt alltid att ha, den större attraktionskraften. Dess kost- nadsnivå är därtill mångdubbelt högre, och större förändringar måste såväl praktiskt som finansiellt planeras och genomföras på lång sikt. Därför bör en samlad planering närmast utgå från televisionens situation och behov, varvid den smidigare och billigare ljudradion till omfång och inriktning anpassar sig till TV-utvecklingen. Denna tankegång har varit bestämmande för vårt arbete.

(2) Föregående punkt bör emellertid inte tillämpas så strikt, att televisionen kan agera utan varje tanke på konsekvenserna för radion. Vissa uppgifter läm- par sig betydligt bättre för radio- än för TV-framställning, och försök att pro— ducera motsvarande program i TV slår oftast mindre väl ut. Sådana program

bör televisionen helst lämna radion i okvald besittning av. Likaså bör man und— vika att till TV överflytta program som skapats och vunnit framgång i radion, även om de kan produceras också i TV. Man bör med andra ord undvika att utplundra radion och beröva den dess succéer.

(3) Den omständigheten, att ett visst inslag nästan alltid erhåller en fler— dubbelt större publik i TV än i radio, måste i vissa fall avgöra i vilket medium det skall produceras. Radion erbjuder längre sändningstid och vida lägre kost- nader och i många fall talar även en programtyps karaktär för att den hör hemma i radion. Men när det bedöms som väsentligt att nå en mycket stor publik måste dessa hänsyn vika och inslaget placeras i TV. Detta gäller kanske särskilt olika politiska och samhällsinformativa program, där det är ett medbor- gerligt intresse att nå en stor publik.

(4) Principen om kontrastplanering, som tillämpas på samtidigt utsända pro- gram i radio eller i TV, bör såvitt möjligt även avse förhållandet mellan de båda medierna. Det bör sålunda inte förekomma att nyhetsblock, teater, religiösa inslag etc. sänds samtidigt i såväl en radio- som en TV-kanal. Denna regel kan givetvis inte tillämpas med fullständig konsekvens; i vissa fall (såsom vid valdebatter) är tvärtom samsändning det rätta. Vid grundtanken, att de båda medierna betjänar samma publik och måste ta hänsyn till varandras programplanering, bör man dock hålla fast.

(5) Samverkan på produktionsplanet bör äga rum mellan de båda medierna så långt detta är praktiskt möjligt och inte leder till oformligheter. Sålunda kan gemensamma avdelningar eller redaktioner för nyhetsintagning (som redan existerar), religiösa program, bildande verksamhet etc. visa sig vara lämpliga. Denna fråga behandlas närmare i kapitel 3.3 om Sveriges Radios inre organisa- tion. Även personalutbyte bör kunna förekomma, varvid enskilda tjänstemän används för båda medierna. I mera omfattande utsträckning tycks detta kunna tillämpas endast vid distriktens produktion. Centralt bör samverkan få den formen, att vederbörande avdelningschefer genom direktkontakter »lånar 'ut» lämpliga medarbetare i den mån arbetet så medger. Motiveringen för detta förfarande är givetvis, att företaget i dess helhet bör göra bästa möjliga bruk av sina medarbetare.

(6) När TV-ägandet blivit mycket spritt blir det naturligt att successivt ge- nomföra en längre gående arbetsfördelning mellan TV och radio än vad fallet är i dag. Vad detta närmare innebär utvecklas nedan, särskilt i kapitel 5.1. Men denna princip måste tillämpas med viktiga begränsningar: (a) På dagtid och även vid vissa andra tider har många personer tillfälle att höra på radioprogram på områden som i princip »hör till» TV. Sådana radioprogram förblir motiverade, då en stor del av deras publik vid samma tid är förhindrad att se TV-program. (b) Vissa grupper av TV-ägare kommer även vid andra tidpunkter än de nämnda att vara avstängda från TV—tittande, t.ex. på grund av resa, sjukdom eller vistelse på en plats där ingen TV-mottagare finns tillgänglig. Denna grupps existens motiverar likaså vissa avsteg från arbetsfördelningsprincipen. (c) Ra-

dions totala sändningstid kommer under den tid som nu kan överblickas att vara betydligt längre än televisionens. Detta innebär, att man inte kan ersätta en viss mängd radioprogram med motsvarande kvantitet TV-program. Längre sändningstid medger ju större variation inom ett programområde. (d) Radion bör, som närmare utvecklas på andra ställen, på grund av sin långa sändningstid, sina billiga produktionsmetoder och sin efterhandsställning i publikintresset ägna sig relativt mycket åt program för minoriteter. Med mera fullständig TV-sprid— ning blir detta något för framtidens radio utmärkande. Dessa program är ofta i och för sig »TV—mässiga», men de måste ändå i regel placeras i ljudradion.

2.3.5. Programmen och publiken

I kapitel 2.1 ovan har vissa resultat från publikundersökningar redovisats. Med dem som utgångspunkt skall här några för programpolitiken allmänt betydelse— fulla principer diskuteras.

Publikens anspråk ock önskemål. Det är knappast möjligt att söka några rikt— linjer för programverksamhetens omfattning hos publikens önskemål. Från en utgångspunkt tycks publiken i de flesta länder vara till freds med det utbud som vid ett visst tillfälle erbjuds, från en annan däremot finns ingen synbar gräns för vad publiken kan vilja ha att välja ibland. Erfarenheten tycks närmast ge vid handen, att varje ökning av programtiden i radio eller TV snabbt skapar nya vanor och förväntningar. Att på försök införa en verksamhet och sedan åter lägga ned den är således en operation, som stöter på mycket stort motstånd. Att avböja en viss utökning är vida lättare.

Sannolikt är de flesta människors inställning den, att de gärna vill ha ett be— tydligt större utbud inom en eller flera programkategorier, som de själva är starkt intresserade av. Eftersom de är fullt beredda att låta denna ökning kom- penseras av nedskärningar av andra program, som de personligen är likgiltiga inför, torde de flesta inte uppleva något starkare behov av flera programkanaler eller lång sändningstid i och för sig. Medan alltså trycket att få flera program på olika områden kommer från publiken, blir det paradoxalt nog Sveriges Radio eller rentav statsmakterna som tar initiativet att öka totalproduktionens om- fattning, särskilt genom införande av nya programkanaler. För dem som är medvetna om de många skilda programönskemålen, men som inte kan tillmötes- gå dem genom att tillgodose det ena på bekostnad av det andra, blir en allmän expansion den lösning som väljs, i den utsträckning resurserna tillåter.

Mera preciserade är publikens önskemål vad avser programinnehållet. För det första står det genom ovan refererade undersökningar klart, att ett otal önskemål föreligger, och att man på denna grund kan motivera en mycket bred och mångskiftande produktion. För det andra framgår, vilka typer av inslag som olika grupper inom befolkningen önskar höra eller se. Det är då tydligt, att stora grupper i första hand betraktar radio och TV som medier för förströelse,

i andra hand ser dem som källor för viss information, och därutöver knappast väntar eller önskar någonting mera av dem. För andra grupper däremot bjuder etermedierna en väg till upplevelse och kunskaper över ett mycket vidsträckt fält. Vi är övertygade om att Sveriges Radio även i framtiden bör bortse från begränsningen i de förra gruppernas synsätt och låta verksamheten spänna över ett mycket stort område.

Är då alla önskemål berättigade i den meningen att de bör tillgodoses med program? Att hävda detta skulle uppenbarligen kunna leda till orimliga konse- kvenser. Vi vill därför göra två avgränsningar, den ena praktisk och den andra principiell. För det första kan inte hur små auditorier som helst begära att få sina önskemål uppfyllda. Kostnaderna för program för ytterligt små grupper, och blockerandet av sändningstid, blir faktorer som till sist sätter gränser för ambitionen att betjäna minoriteter. För det andra finns det typer av inslag som måste avvisas av etiska, estetiska, mentalhygieniska och dylika skäl. Lika litet som grovt pornografiska inslag eller alltför brutala våldsscener tolereras vid offentlig visning av film bör de förekomma i TV —— argumenten för återhåll- samhet är rentav starkare i det senare fallet, på grund av att TV når in i hem- men och inte kan effektivt barnförbjudas. En begränsad censuruppgift föreligger alltså. Det finns ingen anledning betvivla, att Sveriges Radio såsom hittills skett även framgent skall handha denna uppgift med gott omdöme. De normer före- taget därvidlag tillämpar kontrollerar samhället genom radionämnden. En all- män diskussion om dessa problem förs i punkt 2.3.6.

Det är emellertid inte bara vissa inslag av våld m.m. som bör hållas borta från programmen, trots att de kan ge tillfredsställelse åt större eller mindre grupper inom publiken. Vissa estetiska minimikrav bör också upprätthållas. Det torde visserligen stå klart för alla, att de pretentioner på konstnärlig standard som regelmässigt tillämpas beträffande de seriösa konstformerna inte kan över- föras till sådana programsektorer som underhållning och lätt musik. Allting måste bedömas efter sin art, varje programavdelning nå fram till sina normer. Men detta får inte innebära en radions och televisionens självuppgivelse på förströelseområdet. Begreppet god smak är relevant även här, och i den goda smakens namn bör någon form av estetisk slaggutrensning förekomma. Därtill bör man vid den allmänna avvägningen inom detta område eftersträva att föra fram det till form och innehåll bättre godset. En sådan strävan bör vara ange- lägen för varje radio- och TV-företag med ansvarskänsla och självaktning, då ju publikens flertal ägnar huvuddelen av sitt intresse åt just dessa program— områden.

De ofta framförda önskemålen om goda program för barn och ungdom måste bedömas som synnerligen angelägna. Radion och televisionen har här en uppgift, som är förenad med ett ansvar av alldeles särskilt slag. Mycket av den för- ströelse som nöjesindustrien och kommersiella massmedier erbjuder barn och unga människor är direkt olämpligt, ännu mycket mera likgiltigt eller minder- värdigt. Det stora intresset för radio och TV i alla grupper ger dessa medier en

möjlighet att erbjuda någonting bättre. Det är fråga om ett svårt arbetsområde: vuxna måste lära sig att finna en våglängd som når fram till de unga, och varje slag av pekpinnar måste undvikas. Men uppgiften är också stimulerande: den unga publiken har många intressen, som radio och TV har goda förutsättningar att tillgodose. Barn har en stor vetgirighet, ett väldigt informationsbehov, och de är en tacksam publik. Tonåringar har en stark känsla för öppenhet och ärlig- het, och de kräver och uppskattar äkthet i det som bjuds. Många program- försök för dessa grupper har misslyckats. lNIen framgångarna — från sagor och lekar för treåringar till TV-klubbar för tonåringar —— har visat vad etermedierna kan uträtta. Och verksamheten bör inte begränsas till underhållning i olika former. Program som ger information eller engagerar ungdom i positiv och ideell aktivitet, gärna i samverkan med ungdomsorganisationerna, har likaså en stor uppgift att fylla. Att en allvarligt menad insats för dessa grupper kräver relativt mycket programtid är uppenbart: under uppväxtåren förändras både mognads- grad och intressen snabbt, och det gäller i varje enskilt fall att slå an den ton som är den rätta för den grupp man vill nå.

Radio och TV i publikens liv. Såväl publikundersökningar som mera personliga och kvalitativa erfarenheter visar, att radio och TV har kommit att betyda oerhört mycket för många människor. Detta uppfattas ofta som ett torftighets- tecken: många »kan inte ta sig något bättre före än att tillbringa kvällarna fram- för TV-apparaten». Detta är dock säkerligen en felsyn. För de flesta av de män— niskor, som ägnar relativt mycket av sin tid åt att lyssna på radio eller se på TV, har dessa medier medfört ett berikande av livet, en breddning av upplevelserna, en vidgning av kunskaperna och en allmän stimulans. Man möter därför ofta uttryck för stor uppskattning och tacksamhet. För dessa personer har den tid som ägnas åt radio och TV mera sällan tagits från sådana sysselsättningar som bokläsning, studier, hobbyverksamhet, föreningsengagemang o.dyl. Vissa nega- tiva konsekvenser har det stora radio- och TV-intresset givetvis medfört, men för de flesta människor gäller helt visst, att den förändring som radiolyssnande och TV—tittande har inneburit måste bedömas som något positivt. Utnyttjandet av radio och TV varierar emellertid mycket starkt mellan olika personer, olika hem och även olika grupper av människor. Bostadsort och där- med tillgång till alternativa sysselsättningar, tyngande arbete eller lång fritid, frivilliga uppgifter och engagemang samt intressen på andra områden avgör hur mycket tid, som den enskilde anser sig kunna ägna åt radio och TV. På detta sätt blir alltså etermedierna något mycket Viktigt i många människors liv, medan de för andra blir umbärliga ting, som man utnyttjar endast i ringa utsträckning. Grupper med stor konsumtion av radio och TV tycks också visa låg selektivi- tet. Man kan sitta framför TV—apparaten och se hela kvällsprogrammet (varvid missnöjesreaktioner uppkommer när mera speciella program presenteras). På dagen kan radioapparaten vara påslagen hela tiden, medan den eller de som förmodas lyssna i regel har sin uppmärksamhet koncentrerad på något annat.

Radioprogrammet bildar då en »ljudkuliss-, en uppgift för vilken Melodiradion är väl ägnad (samtidigt står P 1 till buds för dem som verkligen lyssnar aktivt). Bland dem som har en något mindre men likafullt stor och icke-selektiv kon- sumtion torde det vara vanligt, att man slår på radio- eller TV-apparaten på måfå för att se vad som försiggår. I länder med flera TV-program, och då fram- för allt Förenta staterna, synes det vara vanligt med ett planlöst sökande mellan kanalerna efter något som kan falla tittaren i smaken.

Annorlunda torde det förhålla sig med den publik som har liten konsumtion. Det rör sig här ofta om människor som sätter högt värde på sin fritid, och som inte är beredda att offra den för planlöst sökande eller för att se eller höra program som inte engagerar dem särskilt. Dessa människor väljer med hjälp av det tryckta programmet ut just det som särskilt intresserar dem, ofta ganska lång tid i förväg.

Vid planeringen av programverksamheten måste Sveriges Radio ta hänsyn till dessa fakta och söka tillgodose publikgrupper med olika vanor. Den program- planering som föreslås för TV — med två program — tar särskilt sikte på de icke—selektiva. Med tanke på dem som begränsar sitt lyssnande och tittande be- höver också informationen kring programverksamheten förbättras. I denna upp- gift har Sveriges Radio föga hjälp av dagspressen, vars voluminösa bevakning främst gäller de inslag som minst intresserar den selektiva delen av publiken. Planeringen av ljudradions kanaler med genomgående karaktärsskillnader är ett led i denna strävan att underlätta publikens orientering. På TV-sidan motsvaras detta närmast av ett relativt fast veckoschema, som de flesta kan väntas känna till.

Behovet av helhetssyn. I det föregående har ofta en schematisk indelning av programstoffet gjorts efter vad som är mer eller mindre lättillgängligt, mer eller mindre innehållsmässigt värdefullt. Det ligger nära till hands att göra en mot- svarande indelning av publiken. Naturligtvis återger en sådan schematisering en verklighet, som kommer fram vid alla publikundersökningar. Men det ligger en fara i att alltför starkt betona dessa förhållanden och räkna med »vattentäta skott» inom programverksamheten och bland publiken. Särskilt gäller detta un- derhållningsprogram kontra seriösa kulturinslag. Man får lätt uppfattningen att verksamheten bör sönderfalla i två klart särskiljbara uppgifter: att tillhandahålla »lätta» eller »breda» program för ett flertal inom publiken, och att skapa seriösa eller »smala» program för ett anspråksfullt mindretal.

En sådan förenklad uppfattning bör undvikas. Strävan bör i stället vara att tillhandahålla hela publiken såväl kulturstoff (och kvalificerad information) som förströelse. Även människor med anspråksfull smak känner nämligen behov av avkopplande program —— och söker också sådana, ehuru de ofta reagerar negativt mot vad etermedierna bjuder inom denna genre. Även det flertal som i regel har mindre aktivt intresse av seriös musik, god teater etc. kan finna rika upplevelser på dessa områden — och söker dem också, men endast i ringa ut—

sträckning. Det vore därför mycket olyckligt, om radion och televisionen upp- delar publiken i helt skilda klasser och reser murar mellan olika slag av program. I stället bör man medvetet söka bereda alla grupper tillgång till alla slag av program. Naturligtvis kan inte varje enskilt inslag utformas med tanke på en sådan politik, kanske inte ens ett flertal av programmen inom huvudkategorierna kultur och underhållning. Men även om de flesta underhållningsprogram skapas med tanke på en mycket stor publik bör en del av dem göras så, att de kan tillfredsställa även en mera fordrande smak (vilket vissa internationellt upp— märksammade inslag i TV-underhållningen lyckats med). Även om popularise- ring av kulturstoffet bjuder många vanskligheter och många inslag över huvud taget inte bör utsättas för försök i denna riktning, bör man likväl oupphörligt sträva efter att göra det lättare för flertalet av lyssnarna och tittarna att ta del av det bästa som radio och TV har att bjuda (något som hittills främst radio- och TV—teatern har förmått göra). Utformningen av det enskilda programmet, yttre presentation samt kompositionen av programkanalerna spelar här alla en viktig roll. Sveriges Radio har redan gjort vissa förtjänstfulla försök i denna riktning, men vi vill likväl understryka den utomordentliga vikten av att man, i ett samhälle av alltmer växande fritid, angriper detta grundproblem och finner mera tillfredsställande lösningar.

Program för minoriteter. Som minoritetsprogram kan två skilda typer av inslag betecknas. Ehuru gränsen dem emellan inte är helt klar och entydig är det lämp- ligt att hålla de två typerna isär. Å ena sidan kan man avse »allmänna pro- gram», vilka i och för sig vänder sig till hela publiken, men som av olika skäl ändå intresserar endast ett fåtal. Hit hör som mest typiska inslag högklassig seriös musik och andra kulturprogram. Om den allmänna smaknivån utvecklas, skulle därigenom automatiskt publiksiffrorna för dessa program stiga och de skulle upphöra att i denna mening vara minoritetsprogram. Å andra sidan kan man avse »kategoriprogram», vilka redan genom sin inriktning vänder sig till endast en del av befolkningen. Denna kan vara en stor del, såsom husmödrarna, de fackligt organiserade eller de religiöst intresserade, eller en liten del, såsom de finskspråkiga eller de blinda. Problematiken avser främst denna senare typ av program och då särskilt dem, som vänder sig till helt små kategorier.

Av vårt resonemang ovan följer, att det är en väsentlig uppgift för radion och televisionen att skapa program för minoriteter. Hittillsvarande programpraxis har främst uppmärksammat den förra typen av program, alltså de som inriktas på kulturinslag o.dyl. Dessa program har ofta relativt liten publik men hör tveklöst hemma bland de »allmänna» programmen. Deras berättigande har aldrig på allvar ifrågasatts, och de bör inte minst genom förlängningen av ra- dions P 2 och tillkomsten av ett andra TV-program få ännu bättre arbetsvillkor i framtiden. Den senare typen av minoritetsprogram, alltså program som vänder sig till avgränsade kategorier, har däremot hittills givits relativt ringa utrymme. Ett brett och omväxlande utbud av sådana program kan betjäna hela befolk-

ningen, ty vi tillhör alla någon minoritet, men till skillnad från de nallmänna» programmen tillfredsställer varje enskilt inslag med nödvändighet endast mindre grupper.

Om båda typerna av minoritetsprogram gäller, att starka skäl talar för att »radio och TV i allmänhetens tjänst» bör bereda dem så stort utrymme som möjligt. Det moderna samhället uppvisar en kluvenhet vad gäller de små grup— perna, de speciella intressena, de avvikande värderingarna och beteendena. Å ena sidan ryms inom detta samhälle en mångfald av variationer och särdrag, å andra sidan verkar starka krafter — och då inte minst massmedierna i rikt- ning mot en allt starkare likformighet i beteende och värderingar. I många län- der är väl splittringen, bristen på gemensamma värderingar och synsätt, ett svårt problem. I ett litet och homogent land som Sverige torde emellertid faran av en alltför stor likformighet vara större än faran av splittring. Vårt samhälle har därför intresse av att den mångfald och variation som finns bevaras och stärks. Det kan ibland synas vara i massmediernas natur att bli uniformitetens främsta pådrivare. Ibland är det av ekonomisk nödvändighet som de anser sig tvingade att tjäna likformigheten. »Radio och TV i allmänhetens tjänst», som inte arbetar under denna nödvändighet, bör verka i den motsatta riktningen. De bör med ökad sändningstid i större utsträckning än hittills ge plats för olika slag av minoritetsprogram. I vidare mening hör givetvis all regional och lokal programverksamhet till minoritetsprogrammen, och den expansion av dessa programformer som vi föreslår motiveras också i första hand på ensartat sätt.

2.3.6. Påverkan på beteende, normer och värderingar

I debatten om etermedierna har man särskilt uppmärksammat frågan om dessas förmåga att påverka sin publik i olika avseenden. Man har frågat sig, om en- skilda människors och hela gruppers normer och beteende kan förändras av vad de upplever såsom radio— och TV-publik. Riskerna för en negativ eller nedbry- tande inverkan på värderingar som anses önskvärda eller riktiga har dragits fram, liksom möjligheterna att skapa eller förstärka önskvärda beteenden och normer. Diskussionen har ofta koncentrerats till barn, ungdom och i övrigt lättpåverkade personer.

Det råder bland allmänheten en stark övertygelse om radions och televi— sionens, liksom om övriga massmediers, förmåga att påverka individer och mil- jöer. På allmänna grunder eller utifrån enskilda erfarenheter kan en sådan upp— fattning synas motiverad. Vi har emellertid mycket begränsad tillgång till de säkra kunskaper, som endast vetenskaplig forskning kan ge. De resultat som en begynnande massmedieforskning har kommit fram till pekar Visserligen när- mast på, att förväntningarna och farhågorna inför etermediernas omedelbara verkan har varit överdrivna, men man kan inte bortse ifrån, att vi praktiskt taget ingenting vet om deras inverkan på längre sikt.

Forskningen talar nämligen om tre former av påverkan eller effekt, av vilka

den omedelbara torde vara den minst betydelsefulla. Det händer alltså sällan, att ett bestämt program utlöser en våldshandling hos en labil tonåring. Den samlade effekten, dvs. följden på längre sikt av ett ständigt upprepande av samma mönster, är däremot ännu föga bekant. De flesta undersökningar av etermedierna synes peka på, att det är förstärkningseffekten som dominerar. Det är Vida lättare för massmedierna att förstärka redan befintliga Värderingar och beteendemönster hos individen —— goda lika väl som dåliga —— än att förändra dem i någon riktning.

I den offentliga debatten har särskilt frågan om våldet som inslag i radio- och TV—program ägnats stor uppmärksamhet, både i vetenskapliga undersök- ningar och annan argumentering, såsom i pilkingtonrapporten. Man har ifråga- satt, om etermedierna medverkat till den ökning av ungdomsbrottsligheten, som i såväl Sverige som andra länder är ett av vår tids allvarligaste sociala problem. Inte minst har man betonat faran för långsiktiga skadeverkningar genom att barn och ungdom bibringas en benägenhet att acceptera en värld, där våldet är något normalt och alldagligt.

Diskussionen har emellertid även gällt vissa andra problem med anknytning till normbildning och beteende, kanske särskilt bland ungdom. Det har gällt alkoholvanor, tobaksrökning, sexuella förhållanden, relationer inom familjen, personlig stil och hyfsning innefattande bl. a. bruket av svordomar. Många för— utsätter här, att ett kopierande av beteenden i filmer och teaterpjäser äger rum. Ibland menar man att risker föreligger att de unga alltför tidigt lägger sig till med vanor som hör hemma i de vuxnas värld, i andra fall anser man att normer och beteenden, som under alla förhållanden icke är önskvärda, på detta sätt kan spridas via radio och TV. Man har även uppmärksammat utformningen av reportage, debattprogram och dylikt. Sådana inslag antas ibland kunna få en bestämd effekt, genom att den reportagemässiga belysningen av faktiska för- hållanden eller urvalet av deltagare i en debatt medvetet eller omedvetet blir tendentiösa.

Den viktigaste konkreta slutsats som kan dragas här är, att forskningen på dessa områden behöver stödjas. Endast Säkerställda forskningsresultat kan av olika meningsriktningar godtagas som underlag för den framtida utformningen av programpolitiken. Men sådan forskning kan endast småningom tillföra oss ett större mått av säker kunskap. De som har ansvaret för radio och TV kan inte intill dess lämna hela detta problemkomplex åsido. Man måste i stället redan i dagens läge vara beredd att intaga en provisorisk ståndpunkt och att handla på grundval av denna. Som pilkingtonrapporten påpekar bör denna ståndpunkt vara, att radion och i synnerhet televisionen verkligen har en be- tydande inverkan på sin publik. Det finns två starka skäl härför. För det första talar våra egna, personliga erfarenheter för att en påverkan faktiskt föreligger: i en rad mera ytliga och harmlösa avseenden kopierar mångas beteende, inte minst barns och ungdoms, företeelser i massmedierna och då särskilt i TV. För det andra vore det uppenbarligen olyckligt om de för etermedierna ansvariga

handlade som om ingen påverkan förekom, om det senare skulle visa sig att så verkligen är fallet, medan i motsatt fall ingen verklig skada sker.

Radio och TV möter emellertid stora svårigheter, när det gäller att utforma program med tanke på önskvärda normer och värderingar. I vissa avseenden kan inställningen hos de allra flesta vara entydig: våld bedömes utpräglat nega- tivt av alla civiliserade människor, och det blir då en självklar tillämpning att svensk TV inte skall visa inslag som förhärligar råhet och brutalitet. På andra områden kan däremot värderingarna skära sig skarpt. Detta gäller t. ex. alkohol— och sexualfrågorna. I båda dessa fall kan värderingar och faktiskt beteende inom det svenska folket uttryckas på det sättet, att relativt små minoriteter på ömse sidor hävdar och tillämpar, å ena sidan en hämnings— och ansvarslös njutning eller utlevelse, å andra sidan en strikt eller negativ linje. Flertalet däremot ut- trycker sitt gillande av, eller tillämpar i vart fall i sitt dagliga liv, beteenden som ligger mellan dessa ytterligheter. Från vissa grupper — vilka utgår från antagan— det om etermediernas stora förmåga att påverka — riktas bestämda krav, att radio och TV skall tjäna den strängare uppfattningen, i dessa fall alltså närmast helnykterhet respektive sexuell avhållsamhet utanför äktenskapet. Dessa normer skall dels läras in i sammanhang där så kan ske, dels gynnas i debattprogram och dylika inslag, dels slutligen i vart fall inte skadas genom val av filmer, teaterpjäser och andra förströende eller konstnärliga inslag. Dessa anspråk motarbetas beslutsamt av grupper med avvikande värderingar. Här dras också stora principfrågor om objektivitetsbegreppet i radio och TV (vilket diskuteras närmare nedan) liksom om den konstnärliga friheten in.

De motsättningar som här uppenbaras har ofta en geografisk eller tidsmässig dimension. Det kan gälla generationsmotsättningar, där de som i dag är unga har valt andra vägar än sina föräldrar. Det kan gälla »strömningar i tiden», vilka haussas av vissa storstadstidningar men har ringa genklang ute i landet och kanske framstår som utpräglat främmande i en landsortsmiljö. Ibland påstås en konflikt föreligga mellan frisinne och tolerans å ena, trånga konven— tioner och intolerans å andra sidan. Andra åter kan om samma slag av motsätt- ning mena, att den ställer en stram, ansvarsfull livsstil mot slapphet och håll- ningslöshet. Ofta nog härrör dessa skilda bedömningar från starkt engagerade mindre grupper å ömse sidor, medan en diffus men för båda parters värderingar likgiltig majoritet står däremellan.

Sveriges Radio måste i dessa frågor avgöra, vad dess ansvar för etermedierna med ensamrätt skall innebära i det enskilda fallet. Många väntar sig, att radio och TV skall »ställa sig i de goda och uppbyggande krafternas tjänst» och arbeta i samförstånd med hem och skola för bestämda syften. Rimligt som ett sådant anspråk kan synas vara är det likväl inte problemfritt. Ansvaret gentemot hemmen och deras fostrande strävan kan ibland synas peka i en riktning, kra- vet att inte ta ställning mellan stridande meningar kan i ett annat fall synas vara det viktigaste. Avgörande synes därför böra vara, huruvida det i ett visst fall kan sägas föreligga en huvudlinje inom den ansvariga opinionen i landet

eller ej. Där så är fallet, bör Sveriges Radio ha skyldighet att främja denna linje och stödja de strävanden den representerar, låt vara utan att framträda som en direkt fostrare, med moraliserande pekpinne som måste stöta bort många. Här kan som ett exempel framföras det numera allmänt omfattade kravet på punktnykterhet, t. ex. absolut avhållsamhet från sprit för ungdomar, i trafiken samt i arbetslivet. Ingen ansvarig opinion bestrider riktigheten av dessa normer, och Sveriges Radio bör därför klart och tydligt hävda dem i olika sammanhang. Men detta exempel kan föras vidare. Vissa grupper ställer ett bestämt krav på helnykterhet i alla livets situationer, men detta krav avböjs av det stora fler- talet i landet. Sveriges Radio kan alltså inte ställa sig i den renodlade nykter- hetspropagandans tjänst utan måste i fråga om kravet på absolutism inta en närmast neutral ståndpunkt. Paralleller kan sedan dras på en rad andra om- råden.

Om Sveriges Radio sålunda inte kan ställa sig i de minoriteters tjänst, vilkas normer är strängare eller mera personligt krävande än det stora flertalets, bör företaget likväl på olika sätt klart ta ställning mot vad som måste anses som ett oförsvarligt socialt beteende. Berusning och andra former av ansvarslös alkohol— konsumtion får inte framställas som något komiskt eller positivt; promiskuitet eller någon annan hänsynslös sexualuppfattning får inte lanseras som ett fängs- lande evangelium; råhet, lymmelaktighet och andra former av grov stillöshet får inte skildras som naturliga eller välmotiverade ungdomsreaktioner osv. Dessa bestämda krav kan i enskilda fall behöva mildras, då t.ex. en konstnärligt högklassig skildring i dramatisk form eller ett aktivt samhällsreportage kräver det. I gengäld bör de desto starkare tillämpas i underhållningsprogram och liknande sammanhang, och givetvis i alla för barn och ungdom direkt avsedda program. Kraven på stil och hyfsning, på ett om man så vill gott socialt be- teende, bör rent allmänt hävdas vid utformningen av programmen.

Den goda smaken blir f. ö. ofta det bästa rättesnöret, då frågan gäller vad som skall och inte skall sändas. Det finns mycket i det samhälle som radio och TV skall spegla, eller i de filmer, pjäser och andra produkter som står till dessa mediers förfogande, som bör rensas bort helt enkelt därför att det är dumt, tarvligt, vulgärt eller motbjudande. Även på ett mycket enkelt och elementärt plan kan etermedierna bidraga till hyfsning, god ton och goda seder människor emellan. Här torde i vart fall inverkan på barn och ungdom vara påtaglig: om drumlighet, fräekhet, framfusighet och egoism framställs som roande eller rent av berömvärt (»tufft») har man anledning att antaga, att detta synsätt anam— mas av en stor del av den ungdomliga publiken.

En grupp av värderingar måste betraktas separat: de allmänt demokratiska. Här kan etermedierna aldrig vara neutrala. Lika väl som den politiska demokra- tien antas vara överlägsen andra system, måste sådana ting som tolerans, hänsyn till minoriteter, respekt för människovärdet och för det fria ordet självklart hävdas och där så är motiverat klart framställas som ideal. Omvänt måste rasfördomar, klasshögfärd och nationell chauvinism liksom många andra utslag av dumhet

och antidemokratiska attityder bekämpas på olika sätt. Detta problemkomplex berör såväl de etiska normer och beteendefrågor som ovan diskuterats som politik och andra samhällsfrågor, vilka behandlas under följande punkt. Hur gränsen mellan neutralitet och ställningstagande bör dragas av ett radioföretag i en demokrati uttrycktes en gång på detta sätt av en hög tjänsteman inom BBC: »The BBC must always be neutral between right and left, but it can never be neutral between right and wrong». Med tillbörlig ödmjukhet inför den egna förmågan att urskilja vad som är rätt och orätt bör denna maxim kunna tillämpas även av Sveriges Radio.

2.3.7. Politik, samhälle, samtid

Utgångspunkten för Sveriges Radios verksamhet på det politiska området är kraven på saklighet, neutralitet, objektivitet. Det heter i radions publicerings- regler, att kravet på opartiskhet är av fundamental betydelse med hänsyn till Sveriges Radios monopolställning. Opartiskhet blir därmed »en huvudregel för all programverksamhet och en nödvändig förutsättning för att allmänhetens förtroende för Sveriges Radio skall kunna bevaras». Dessa krav får sådana yttre uttryck som lika fördelning av sändningstiden mellan de politiska partierna under valrörelser, balansering av deltagarna i debatter, rätten till genmäle för angripen part etc., liksom förbud för Sveriges Radio att framföra en egen mening på det sätt som en tidning gör. I sina huvuddrag är dessa principer allmänt bekanta och på ett tillfredsställande sätt genomförda.

Genom att radio och TV dels har en mycket stor räckvidd, dels ger de skilda politiska partierna (med den begränsning som i praxis nu gäller) likvärdiga möj- ligheter att nå väljarna, bidrar etermedierna verksamt till att utjämna de olikheter i fråga om propagandaresurser, som härrör från dagspressens ojämna fördelning på åsiktsriktningar liksom av olikheten i ekonomiska resurser. I etermedierna kan likaledes särmeningar inom de stora partierna och nybildade åsiktsriktningar få värdefulla möjligheter att komma till tals. Härtill kommer, att framträdanden i radio och TV i regel inte belastar partier eller meningsriktningar lned några kostnader. Allt detta är av största värde för den moderna demokratien.

Strävan att iakttaga objektivitet och opartiskhet är emellertid inte tillräcklig som riktpunkt för programverksamheten på det politiska området i vidare me— ning. Den debatt, som har förts under de senaste åren, har påvisat en rad pro- blem som i vissa fall synes göra en fullständig opartiskhet omöjlig. Sålunda kan det göras gällande om nästan varje omstridd fråga, att enbart den omständig— heten att publicitet uppstår omkring den tenderar att gynna en viss part eller meningsriktning gentemot någon annan. Detta gäller även om de enskilda in- slagen i denna publicitet, däribland i radio och TV, är fullt sakliga och korrekta. Inte heller kan det förnekas, att det får stor praktisk betydelse om en viss fråga behandlas upprepade gånger på bästa sändningstid under en viss period eller

endast berörs i förbigående. Sveriges Radio kan inte dra sig ur detta dilemma genom att i bestämda enskilda frågor avstå från bevakning eller inskränka denna till ett minimum, då in den uteblivna eller begränsade publiciteten i sin tur får en viss effekt. Endast genom att helt lämna de partipolitiskt kontrover- siella frågorna åt sitt öde (bortsett från de rena valprogrammen) skulle Sveriges Radio med framgång kunna hoppas att undvika denna problematik. En sådan lösning är emellertid utesluten: det ansvar radion och televisionen har för sam- hällsinformation och opinionsbildning pekar tvärtom i riktning mot ett starkare engagemang än det hittillsvarande i frågor av detta slag. Någon enkel lösning på problemet om opartiskhet finns sålunda inte. Sveriges Radio måste i stället [' ständigt tillse, att dess totala verksamhet över en längre tid inom det politiska området inte tenderar att gynna någon meningsriktning framför andra. Man i måste sålunda av företaget kräva, att det alltfort rekryterar sina politiska med- arbetare med omsorg, och att dessa avstår från att aktivt deltaga i partipolitisk verksamhet.

Etermediernas uppgift på samhällsområdet anges ibland vara att spegla vad som händer i politik och samhälle, utan att själva ta ställning. Detta är i och för sig en riktig målsättning. Tolkas den emellertid så, att etermedierna endast skall spegla de frågor som de politiska partierna anser värda att föra fram till diskus- sion, innebär detta en orimlig begränsning. Stora politiska frågor blir tid efterl annan »höjda över partierna», vilket innebär att man i riksdagssammanhang söker undvika öppna meningsbrytningar. Ibland framträder kritik eller avvikande meningar inom större partier, vilka inte kan komma fram t. ex. i valdebatter. Vid andra tillfällen kan det synas, som om partierna och de offentliga myndig- heterna närmast genom förbiseende eller allmän brist på intresse lämnar vissa frågor åt sitt öde. Sveriges Radio kan inte åtaga sig att i dessa avseenden låta partiernas bedömning vara den avgörande. Tvärtom kan det göras gällande, att det är särskilt viktigt att etermedierna bedriver en aktiv journalistik på dessa områden, anordnar debatt även i ämnen där riksdagen föredrar att uppvisa yttre enighet, återger minoritetsmeningar inom partierna, och för fram i rampljuset frågor som kan synas väsentliga även om de inte uppmärksammas i de vanliga politiska sammanhangen.

Bevakning av samhällsfrågor och anordnande av debatter kan i vissa fall bli till »samhällskritik». Termen täcker en kritisk granskning inte bara av offentliga organ utan även av företag, intresseorganisationer, ideella rörelser m. 111. En mera systematisk verksamhet av detta slag har först under de senaste åren växt fram inom svensk radio och TV. Den har givit upphov till livliga diskussioner och ut- satts för många angrepp. Många menar uppenbarligen, att det inte är någon uppgift för Sveriges Radio att aktivt och självständigt belysa problem på ett sätt, som kan innebära kritik av samhällets eller partipolitikens sätt att fungera i olika avseenden. Denna restriktiva inställning är emellertid inte förenlig med I en allsidig belysning av samhällsproblemen. Sveriges Radio måste ha rätt att '

på eget initiativ och eget ansvar ta upp till behandling frågor, som man bedömer såsom angelägna. Genom praxis, och på grund av etermediernas särskilda ställ- ning, kan det rentav hävdas att det föreligger en skyldighet för Sveriges Radio i detta avseende. Självfallet måste man noga tillse, att man inte härvid kommer att ta ställning till förmån för vissa meningsriktningar. Uppgiften är helt enkelt att dra fram en viss verklighet, att presentera existerande problem, att rikta uppmärksamheten på frågor som varit mindre kända eller förblivit utanför den tidigare diskussionen.

Denna speglande och samhällskritiska verksamhet kommer ofta in på områ— den, vilka inte har med den reguljära partipolitiken att göra, men som likväl hör hemma på det offentliga området. Bland frågor av dessa slag, vilka Varit ak- tuella under de senaste åren, kan nämnas följande: rättssäkerhet, förhållandet mellan myndigheter och enskilda människor, möjligheten att kontrollera rätt— skipande och andra myndigheter; hemmets och familjens ställning, kvinnans roll i samhället, likalön och andra jämlikhetsfrågor; Sveriges internationella ansvar, mottagande av flyktingar och andra utlänningar i vårt land, ekonomiska insatser för u-länderna, engagemang i olika internationella samarbetssträvanden; inställ- ning till och formella relationer med länder med andra regimer än vår egen, bedömning av förändringar i de kommunistiska länderna, de nya regimerna i Afrika och Asien, samt sådana företeelser som Sydafrika. Frågor som rör landets ekonomi, näringslivets utveckling och förhållanden samt arbetsmarknaden hör, i den mån de inte är partipolitiskt kontroversiella, självfallet också hemma på detta område.

I några fall tangerar frågor som dessa den vanliga partipolitiken, varvid de givetvis måste behandlas enligt de förutsättningar som ovan antytts. Men även där så inte är fallet tenderar frågor av detta slag att väcka stort intresse och ge upphov till starka motsättningar. I några fall företräds den avvikande me- ningen av en liten minoritet (försvar för Sydafrika, kritik av FN-politiken i ]Kongo). I andra fall är meningarna starkt delade, såsom i den aktuella kvinno- debatten.

I vissa av dessa frågor framträder en viss inställning som tämligen självklar ur allmändemokratisk synpunkt, eller är eljest den allmänt omfattade. Att Sve— riges Radio vid sin bevakning av sådana frågor närmast utgår från denna upp- ' fattning, såsom har skett rörande Sydafrika eller de nya staterna i Afrika och Asien, är ganska självfallet.

På andra områden kan förhållandena uttryckas så, att det officiella samhället och myndigheterna har en viss politik, låt vara att denna kanske saknar brett stöd inom befolkningen. Som exempel kan anges inställningen till uppfostrings— frågor, ungdomsbrottslighet, mentalsjuka eller rasminoriteter såsom zigenare. Här föreligger ofta en direkt konflikt mellan en mera tidsenlig eller vidsynt upp— fattning, med stark förankring inom alla politiska riktningar, och en mera trång— synt och fördömande inställning som kan vara mycket vanlig inom befolkningen. På dylika områden har Sveriges Radio tydligen till uppgift att i viss mening

framträda som företrädare för »det officiella Sverige», att alltså verka för större upplysning, vidsynthet och tolerans.

De senaste årens debatt i kvinnofrågan kan användas för att belysa en något annan problemställning. Här möts en om man så vill modern attityd, vilken tills vidare sannolikt endast omfattas av ett mindretal, och en mera traditionell eller konservativ inställning. Frågan har inga partipolitiska anknytningar men enga- gerar häftigt de flesta människor. Ehuru opartiskhet mellan de stridande me- ningarna är den självklara riktpunkten, är det oundvikligt att Sveriges Radio genom sitt sätt att angripa problemen och genom att över huvud taget grundligt belysa dem i någon mån kommer att gynna den omprövande, den mera för— ändringsvilliga eller radikala riktningen. En sådan effekt uppstår ju i viss me— ning alltid, då invanda mönster tas upp till granskning och debatt, och måstel alltså accepteras som en konsekvens av en allsidig radio- och TV-debatt. Där— emot kan det inte vara en uppgift för Sveriges Radio att aktivt och medvetet uppträda som »legitimerad radikal». Etermediernas genomslagskraft är alltförl stor för att på detta sätt ställas till förfogande för —- som oundvikligen blir fal- let — ett litet antal medarbetare inom Sveriges Radio.

På områden som berör ekonomi, förvaltning, näringsliv och arbetsmarknad är problemen ofta av ett annat slag. Där kan radio- eller TV-reportern framträda, såsom företrädde han närmast den vanlige medborgaren, konsumenten, medlem- men gentemot myndigheten, producenten, ledningen för den stora organisa- tionen. Detta har visat sig vara en fruktbar utgångspunkt för undersökningar och debatter. Men i sak kan givetvis inte radio och TV ha till uppgift att ta ställning för de många mot de få, för konsumenterna mot producenterna, för medlemmarna mot förbundsstyrelserna. Det är nyhetskravet, allmänhetens rätt att få veta, som radio och TV måste företräda gentemot de många intressen, som vill begränsa informationen och hindra insynen. Här företräder etermedierna i eminent grad ett allmänintresse, nämligen kravet på fakta och genomlysning.- Att detta allmänintresse ofta kommer i konflikt med olika parters intressen är? oundvikligt. Ett fackförbund som för fram anmärkningsvärda lönekrav, en branschorganisation som söker begränsa konkurrensen, ett serviceföretag som gör ett dåligt arbete, ett samhällsföretag i monopolställning som synes vara in- effektivt, en myndighet som har fattat ett egendomligt beslut, alla dessa kom- mer i en ofördelaktig dager när radio och TV riktar sin uppmärksamhet mot dem. Att så är fallet, och att man på många håll därför energiskt söker för— hindra eller i efterhand kritiserar det uppsökande reportaget, får inte utgöra hinder för att detta fortsätter. Sveriges Radio har i huvudsak väl löst dessa problem, och företaget bör därför gå vidare på den inslagna vägen.

Den aktivitet som radion och televisionen på senare år har utvecklat på dessa områden har aktualiserat frågorna om eterjournalistikens etik. Debatten har gällt inte bara förmodade avvikelser från kravet på objektivitet och opartiskhet, utan också sådana ting som i vad mån man får eller bör kritisera enskilda per- soner, vilken innebörd krav på replikrätt eller rätt till företräde i en debatt skall

ha, eller om program kan få göras när viss part avböjer att medverka. Sveriges Radio har i dessa avseenden på senare år sökt sig fram till en mycket liberal praxis, därvid understödd av statens officiella kontrollorgan, radionämnden. Vid flera tillfällen, när anmärkningar riktats mot Sveriges Radio, har radionämnden i entydiga uttalanden understött den praxis som utvecklats. Denna innebär bl. a. att kraven på partsrepresentation och replikrätt inte nödvändigt måste innebära, att olika parter måste vara företrädda i ett och samma program, utan att det är tillräckligt om möjlighet att svara på likvärdiga villkor bereds inom kort tid efter ett första program. Likaså har det klart fastslagits, att det faktum att ett parti, en part eller en person vägrar deltaga i ett program, och att därför en viss åsikt inte blir företrädd, inte får hindra att dessa program sänds. Genom denna inställning har möjligheterna att bedriva en aktiv och informerande eter- journalistik avsevärt förbättrats.

Vad gäller frågan om i vilken utsträckning namngivna personer skall få kriti- seras eller angripas i radio eller TV, har likaså praxis blivit utpräglat liberal. Man är numera medveten om att hänsyn till den eller de enskilda som skulle drabbas av kritik i ett program alltid måste vägas mot hänsynen till de faktorer, som anses göra kritiken befogad. Det kan ofta sägas vara en större hänsynslöshet att avstå från ett samhällskritiskt inslag som hade kunnat bidraga till att rätta till svåra missförhållanden, än att genomföra programmet och därvid rikta skarp kritik mot bestämda personer. Givetvis måste man dock göra en åtskillnad mellan privatpersoner och sådana personer som yrkesmässigt, eller genom sin offentligaiställning, måste anses ha att framträda inför allmänheten. I det förra fallet kan det finnas skäl att iakttaga särskild återhållsamhet.

Det uppsökande reportaget och därmed jämförbara samhällskritiska program måste vara inriktade på att ge allmänheten saklig information om väsentlig- heter. Radions och televisionens medarbetare bör generellt undvika att genom taktlös eller kränkande behandling av enskilda personer eller intressen skapa ett motsatsförhållande mellan programföretaget och dem som omnämns eller inter- vjuas i programmen. En intervjuteknik som bygger på insinuanta frågor eller på försök att genom överraskning framlocka oöverlagda yttranden av de per— soner, som ställt sig till förfogande som medverkande i ett program, kan inte accepteras. Om valet av intervjuobjekt präglas mera av lust att ställa ut upp- seendeväckande och sensationella synpunkter till allmänhetens beskådande än av strävan att förmedla väsentlig kunskap i kontroversiella frågor, uppstår lika- ledes ofta en snedvridning av det samhällskritiska reportagets syfte. Det är därför enligt vår mening angeläget, att inte anställda och tillfälligt medverkande i radio och TV genom sensationssökande effekter eller en missriktad metodik motverkar den värdefulla och delvis unika uppgift, som etermedierna har att fylla i samhällskritiska sammanhang.

2.3.8. Religion och livsåskådning

Sveriges Radio har i både radio och TV berett permanent utrymme för religions- utövning inom olika samfund, varvid man sökt iakttaga en rimlig fördelning mellan dessa. Gudstjänsttid ställs sålunda till förfogande för de flesta samfund, men inte för vissa ytterlighetsgrupper. Den yttre formen är oftast den, att man förmedlar en vanlig gudstjänst eller anordnar en tillrättalagd andakt för perso- ner, som av olika skäl inte kan eller önskar besöka vanliga gudstjänstlokaler.

Klagomål har ofta framförts från samfundens företrädare över en alltför knappt tillmätt tid i fråga om gudstjänster och därmed besläktade program. Man har härvid pekat på den stora grupp av lyssnare, som är intresserad av de religiösa programmen, samtidigt som man hänvisat till den förlängning av pro- gramtiden som ägt rum, särskilt i samband med lVIelodiradions införande. Be- träffande det senare argumentet vill vi framhålla, att den åt olika program tillmätta tiden naturligtvis influeras av den totala tillgången på programtid, men att den i ännu högre grad bestäms av programmens egen natur. Tids- mängden för olika program kan inte vara statisk utan blir föremål för åter- kommande prövning. En ökad total programtid kan å andra sidan inte auto- matiskt medföra en likformig förlängning av tidsmängden för de olika pro- gramtyperna.

Företrädare för icke religiösa livsåskådningar klagar å sin sida över att de inte bereds utrymme i radioprogrammen för framförande av dessa åskådningar. Frånvaron av sådana program — vilka bl.a. skulle utgöra en motvikt till de religiösa -— grundar sig emellertid på att ingen verksamhet jämförbar med den religiösa bedrivs på dessa områden. Sveriges Radio har på eget initiativ delvis sökt tillgodose här berörda önskemål genom sådana inslag som »Vardags- morgon».

Att spegla och aktivt föra en debatt i religiösa och andra livsåskådningsfrågor måste vara en väsentlig uppgift för radio och TV. Skall den lösas väl ställer detta givetvis krav i rent yttre avseenden, på programtid, medarbetare och andra resurser. Men här lurar ofta fallgropar, om man av okunnighet eller i en strävan att ge färg åt en debatt i första hand litar till personer som företräder extrema meningar, eller om man koncentrerar nyhets- och reportagebevakning till ytterlighetsgrupper och konflikter.

Området för religiositet och livsåskådning är så allvarligt, betydelsefullt och ömtåligt, att det måste handhas med omdöme och återhållsamhet. Någon un— derhållningssynpunkt får därför inte inverka på utformningen. Av största vikt är att i meningsutbyten om skilda livsåskådningar de medverkande visar sådan takt, att starkt intoleranta, hånfulla eller bigotta utfall mot oliktänkande inte förekommer, liksom att kränkande uttalanden mot religiösa värden eller andra livsåskådningar inte tolereras. I sak skarpa meningsutbyten får heller inte med— föra, att man visar missaktning mot religiösa symboler eller andra uttryck för livsåskådningar.

Att radio och television ställs i allmänhetens och samhällets tjänst innebär inte, att de båda medierna utan vidare ställer sig till förfogande vare sig för publikens alla smakriktningar eller för varje myndigheternas önskemål. I ett demokratiskt samhälle måste det vara ett grundkrav, att en radio- och televisionsverksamhet med ensamrätt upprätthåller en viss distans såväl till publikens krav som till myndigheter av olika slag. Inom ramen för generellt utformade regler, och med hjälp av medel som ställs till förfogande utan särskilda detaljanvisningar, har därför Sveriges Radio att efter eget omdöme och på eget ansvar utforma pro- gramverksamheten.

I förhållande till samhällets olika organ bör givetvis radio och TV ofta vara beredda att göra bestämda insatser. Det finns många slag av meddelanden, information och uppmaningar som samhället kan vilja rikta till medborgarna, varvid radio och TV kan vara de lämpligaste medierna. Ett exempel härpå är in— formation och propaganda inför övergången till högertrafik. Frågan om dylikt utnyttjande av etermedierna i samhällets tjänst berörs närmare i kapitel 6.1 om samhällsinformation i trängre mening.

Folkrörelser, samfund och andra ideella grupper, näringsliv och korporationer väntar sig ofta mycket av radio och TV. Det kan röra sig om en allmän önskan att få publicitet, att helt enkelt bli uppmärksammad i de medier de flesta följer, men också om strävan att få nå ut med mera speciella budskap. I synnerhet de ideella organisationerna har därtill en allmän önskan att deras Värderingar på olika sätt skall få komma till uttryck i eller rent av allmänt prägla program- verksamheten. Sveriges Radio har här en mycket ömtålig ställning. Mycket lätt kan man råka ut för att isolera sig alltför mycket från de grupper som dock till- sammans i viss mening utgör det moderna Sverige, att sitta i ett elfenbenstorn mitt i det moderna samhället, men risken att bli alltför tillmötesgående mot olika önskemål är lika påtaglig.

Det rör sig här i stor utsträckning om kontakt- och kommunikationsproblem, där det viktiga är att Sveriges Radio inger förtroende för sin beredvillighet att lyssna till olika synpunkter. Företaget bör, genom att inrätta olika kontakt- organ och genom att bereda chefstjänstemännen tid och tillfälle att möta före- trädare för olika grupper, sträva att skapa ett sådant förtroende.

Var gränserna för sådant tillmötesgående bör dras är ofta lätt att fastställa, t. ex. vad gäller förhållandet till näringslivet. Svårare problem kan uppstå i synnerhet när det gäller folkrörelser eller andra grupper med ideella strävanden, då dessa inte önskar direkta tjänster utan mera allmänt strävar efter att influera programverksamheten. Här bör man generellt hänvisa till organ såsom det föreslagna programrådet men i övrigt hålla fast vid att programpolitiken är före- tagets ensak. I annat fall framkommer lätt krav på bestämda program, på viss balans i programtiden mellan olika grupper eller synpunkter, ja rentav på per— sonalrekrytering så att olika grupper blir »representerade» i Sveriges Radio. De

organisatoriska förändringar som föreslås i avdelning 3 har utformats med tanke på att möjliggöra och underlätta rimliga kontakter med folkrörelser och andra grupper, utan att dessa vinner ett otillbörligt inflytande på den löpande verk- samheten.

De vilkas synpunkter ofta blir obeaktade i detta mönster av kontakter är de anonyma lyssnarna och tittarna, alltså publiken i allmänhet. Kanske är de flesta inom publiken i en eller annan egenskap företrädda av de många rörelser eller organisationer som strävar att påverka Sveriges Radio, men inte i egenskap av enskilda konsumenter av radio- eller TV—program. De olika påtrycknings- grupperna är i regel inte intresserade av den huvuddel av programverksam- heten, vars syfte är att allmänt förströ eller berika publiken utan att meddela bestämd information eller skapa bestämda attityder. Försök att anordna lyss— narkonferenser gjordes för länge sedan av dåvarande Radiotjänst, men detta kan knappast sägas vara en rationell metod att lära känna publikens önskemål. Här måste i stället de moderna publikundersökningarna med deras vetenskap- ligt utmejslade teknik komma till användning. I kapitel 2.1 har en redogörelse lämnats för vissa huvudresultat som nåtts på dessa vägar, och tidigare i detta kapitel har vi dragit vissa slutsatser av detta material. Men det är önskvärt att man från de rena frekvensmätningar, som hittills dominerat, orienterar sig mot undersökningsmetoder som ger djupare kunskaper om publikens sammansätt- ning, vanor och attityder. Sälunda bör man med användning av s. k. panelteknik kunna nå fram till något som kan kallas en dialog mellan producent och publik.

Det ideala förhållandet mellan Sveriges Radio och dess publik skulle kunna uttryckas så, att företaget lär känna publikens vanor och önskemål så långt i detalj som möjligt är och alltid betraktar dessa som en huvudfaktor vid pro- grampolitikens utformning. Däremot får de aldrig bli den bestämmande faktorn som slår ut andra hänsyn: det rena räknandet av antalet lyssnare eller tittare kan aldrig få avgöra programsammansättningen. Det är för en publik av indivi- der med växlande bakgrund, förutsättningar och önskemål som Sveriges Radio skall utforma sina program, inte för en anonym massa med starkt schematise— rade egenskaper.

Etermedierna har genom sin starka ställning i det moderna samhället möjlighet till stora positiva insatser, men i samma mån möter de svårigheter och löper risker att trampa fel. De kan bli för självmedvetna och egenmäktiga och se sig själva som »en stat i staten», men de kan också genom passivitet och rädsla för kritik försitta många möjligheter. De kan frestas att bli Rösten, när deras upp- gift bör vara att släppa fram röster. De kan lätt komma att framstå som stor— stadsföreteelser, likgiltiga för eller i värsta fall negativa mot skeenden och vär- deringar i övriga delar av landet. lVIen de kan också tillfredsställa sin publik genom att vara provinsiella, nationellt inkrökta och fridsamma, när det vore mera angeläget att vända blickarna utåt och spegla en ny värld i vardande, att oroa, att visa på problem och konflikter.

Det är därför av största vikt, att radion och televisionen har en klar och rimlig föreställning om, vilken deras plats och uppgift skall vara i det svenska sam- hället, i en samtid av snabb förändring och utveckling. De måste ha klart för sig, att en spegling av verkligheten sådan den just nu är eller synes vara inte är nog, att de tröghetskrafter som bromsar angelägen omprövning och nödvändiga för- ändringar är starka, och att etermedierna inte har att till varje pris slå vakt om gamla, beprövade mönster och konventioner. De bör i stället vara öppna, prö- vande, intresserade av det nya, i ordets bästa mening respektlösa, utan att där— för bli stillösa.

Men radions och televisionens roll måste trots allt begränsas till att skapa underlag för det demokratiska samhällets debatt, kritik och omprövning. Genom att informera om förhållandena i Sverige och andra länder, genom att analysera svåra problemkomplex, genom att ställa frågor, ge plats för kritik och anordna debatt fyller Sveriges Radio sin uppgift i det större sammanhanget. Men någon självständig, skapande roll kan ett samhällsföretag med ensamrätt aldrig till- läggas. Det kan låta många stämmor höras men kan inte ha någon egen stämma. Det kan driva opinionsbildning men aldrig bestämda opinioner. Det kan fylla en Viktig uppgift i samhällsliv och statsliv, men det kan aldrig själv bli en stats— makt, Dessa begränsningar måste respekteras. De lämnar likväl åt Sveriges Radio en av de viktigaste uppgifterna i vårt samhälle.

2.1. Publikens vanor och önskemål

En av de viktigaste utgångspunkterna vid planering av radio och television är kännedom om publiken, dess vanor och önskemål. När har olika människor möj- lighet att följa programmen? Hur fördelar man sin tid mellan radio och TV? Mellan skilda radiokanaler? Vilka program intresserar olika grupper inom publiken?

Data som belyser publikens vanor och önskemål finns tillgängliga såväl från Sverige som från en rad andra länder. Sveriges Radios publikundersökningar är inte offentliga, men genom överenskommelse med företaget är vi i tillfälle att redovisa en rad forskningsresultat såväl från specialundersökningar som från regelbundet återkommande frekvensmätningar. Vi har själva tagit initiativet till några undersökningar. Däremot har vi valt att avstå från att redovisa data från andra länder, ehuru dessa i flera fall är betydligt mera omfattande och detalje- rade än de svenska uppgifterna. De yttre förhållandena varierar nämligen så starkt från land till land, att det inte är möjligt att dra några slutsatser om svenska förhållanden från dessa utländska data.

2.1 .] Levnadsvanor

Svenska folkets levnadsvanor kartlades vid en stor undersökning åren 1956—— 1958. Denna avsåg att bedöma, vid vilka tider på dygnet olika grupper av be— folkningen hade tillfälle att följa radioprogrammen. Tyvärr föreligger ingen mot- svarande, direkt för televisionen avpassad undersökning. Det är också. ovisst, hur stabila vanorna är över en något längre tid. Nedan redovisade data torde emellertid kunna tjäna som en god approximation även för läget i dag och för båda medierna.

Morgonprogrammens början bestäms av, när ett större antal människor vak- nat. Andelen vakna i procent av den vuxna befolkningen vid olika tider på mor- gonen vissa typiska dagar (värdena avrundade till närmaste femtal procent) framgår av tabell 13.

Bakom dessa totalsiffror döljer sig betydande gruppvariationer. Dessa gäller som väntat främst yrkesgrupper och den därmed sammanhängande faktorn utbildning. Under den tidiga morgonen är sålunda andelen vakna ca 30% högre bland jordbrukare än inom befolkningen i dess helhet. Variationen inom stadsyrkena framträder indirekt därigenom, att en vintervardag kl. 6.30 ca 70% av enbart folkskoleutbildade var vakna jämfört med endast 40 % av per—

Tabell 13. Andel vakna på morgonen (procent)

Kl Vinter- J uni- Juli- Vinter- ' vardag vardag vardag söndag 5.30 20 20 20 5 + 6.00 45 50 40 20 6.30 65 65 55 25 7.00 80 85 70 40 7.30 90 90 80 55 8.00 95 + 95 90 70 8.30 ( 100 95 90 + 80 9.00 ( 100 95 + 95 90

soner med realexamen eller högre utbildning. Vissa åldersskillnader framträder på söndagar: kl. 7.30 är endast 25% inom gruppen 15—25 år vakna, jämfört med 55% inom gruppen 25—65 år och 70 % av personer över 65 år. På var- dagar synes arbetslivet till stor del utjämna dessa skillnader. De är dock ej oväsentliga: kl. 6.30 en vintervardag är 50 % av de yngsta men 70 % inom gruppen 25—65 år vakna.

På motsvarande sätt bestäms kvällsprogrammets slut av den tidpunkt, då större delen av befolkningen gått till sängs. Den procentuella andelen vakna vid olika tidpunkter framgår av tabell 14.

Någon direkt mätning av de nattetid vakna företogs inte, men av en senare utförd undersökning (se punkt 2.1.4) framgår, att dessa uppgår till mindre än 5 % av hela befolkningen.

Gruppvariationerna på kvällstid var i stort desamma som de på morgonen. En vintervardag kl. 22.00 sover 75% av lantbrukarna men endast 40% av övriga. Vid samma tidpunkt är 45 % av de folkskoleutbildade men 80% av personer med realexamen och därutöver vakna. Åldersskillnaderna framträder åter starkast natten lördag—söndag: kl. 23.00 är 75 % av den yngsta gruppen, 45 % av mellangruppen och 25 % av de äldsta vakna.

Tabell 1.4. Andel vakna, på kvällen (procent)

Kl Vinter- J uni- Vinter— Vinter-

' vardag vardag lördag söndag 21 .00 85 95 95 85 21 .30 70 85 90 70 22.00 65 65 75 60 22.30 30 40 60 40 23.00 20 25 45 25 23.30 10 1 5 35 15 24.00 5 5 15 5

Dessa siffror bekräftade vad en tidigare, mindre precis undersökning visat, vars resultat Sveriges Radio redan då tog konsekvenserna av. Arbetslivet nöd— gar alltså hälften eller flera av de yrkesverksamma att gå upp omkring kl. 6 varje morgon, men härav följer också att flertalet har gått till sängs redan kl. 22.30. Avvikelsen i veckoslutsvanorna framträder mycket tydligt. Av största betydelse är också de stora skillnader, som framträder mellan olika grupper. Dessa har sin betydelse genom de markanta skillnader i intresseinriktning, som nedan redovisas mellan samma grupper.

Ett påpekande måste här göras. Man jämför vid publikundersökningar ofta grupper av mycket olika storlek. Därför måste man uppmärksamma, att den tidiga morgonpubliken inte är dominerad av jordbrukare trots dessas särskilt tidiga vanor, och även om den högst utbildade delen av publiken har betydligt senare kvällsvanor än andra (främst genom sina arbetstider) är likväl även vid sena tidpunkter flertalet av de vakna personer med lägre utbildning. Även i det följande måste denna reservation hållas i minnet, då olika stora grupper jämförs.

De hittills redovisade siffrorna avser emellertid endast andelen vakna inom den vuxna befolkningen vid olika tidpunkter. Många av dessa kan uppenbarli- gen inte följa radioprogrammen. Därför sökte man 1956—1958 ett annat och snävare begrepp, nämligen »potentiell» publik, alltså den del av befolkningen som verkligen har möjlighet att lyssna på radio. I tabell 15 har endast de med— tagits, som en vintervardag uppmärksamt kan följa programmen. Personer som kan lyssna »med halvt öra» faller alltså utanför.

Tabell 15. Potentiell radiopublik

Kl. 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24

% 20 40 45 40 35 30 40 40 35 35 35 40 50 70 65 60 40 15 5

Medan skillnaderna mellan en vintervardag (ovan) och samma dag på som- maren är små, framträder avvikelser vid veckosluten. En lördag är sålunda antalet potentiella lyssnare på eftermiddagen (mellan 13 och 17) 10 till 15% högre än ovan. Även på senkvällen är siffrorna högre: kl. 23 kan 30 % och kl. 24 fortfarande 15 % lyssna på radio. På söndagar är däremot antalet potentiella lyssnare avgjort lägre intill kl. 8 på morgonen. Därefter är det högre än en var— dag ända till kl. 16, varefter kvällssiffrorna är ungefär desamma som ovan.

Det kanske viktigaste resultatet av denna undersökning är ett mått på skill— naden mellan dagtids- och kvällspubliken för radio: en tredjedel kan lyssna under för- och eftermiddagstimmarna jämfört med två tredjedelar tidigt på kvällen. Skillnaden är betydligt mindre än vad gäller televisionen, vars poten- tiella publik på dagtid är vida mindre än radions, emedan TV—tittande kräver koncentration och hindrar andra sysslor. Först sedan genomsnittsfamiljen av- slutat middagsmålet, i storstäderna alltså omkring kl. 19, stiger den potentiella

TV-publiken till samma nivå som för radio. Under större delen av dagen har man därför att i första hand räkna med en potentiell TV-publik av småbarn, pensionärer, sjuka och andra hemmavarande.

Hur tänjbart begreppet potentiell publik är har emellertid Vissa populära TV-program visat. Enligt tabellen ovan skulle kl. 23 högst 15 % kunna lyssna på radio, men TV—serien »Hylands hörna» drog 1962—1963 en publik av 50— 60 % av TV-innehavarna vid denna sena tidpunkt. Det måste då också anmär- kas, att sådana förändringar av publikvanorna i sin tur tydligen hårt anstränger levnadsvanorna och därför ger upphov till klagomål över programsättningen.

2.1.2. Publikens möjligheter att ta emot radio- och TV-program

Viss teknisk utrustning fordras för att publiken skall kunna tillgodogöra sig radio— och TV-programmen. De uppgifter som i korthet redovisas nedan var aktuella vintern 1964. I flera viktiga avseenden genomgår mottagarbeståndet snabba förändringar, som gör revisioner av angivna siffror nödvändiga.

Vad först gäller TV uppgick antalet licenser i februari 1965 till 2 000 000. Detta synes innebära, att inemot 73% av hushållen har mottagare. Eftersom TV- hushållen i genomsnitt är betydligt större än de övriga (i runt tal 3,0 personer mot 2,2) betyder detta, att omkring 80 % av befolkningen kan följa TV-pro- grammen i sina hem. Den årliga tillväxten minskar successivt men uppgår fortfa- rande till i runt tal 5 % av hushållen, efter att åren omkring 1960 ha motsvarat ca. 15 % årligen. Då program 2 i TV avses starta kan man därför räkna med att omkring 85 % av befolkningen kan följa program 1 i hemmen.

Ljudradiomottagningen erbjuder en betydligt mera komplicerad bild. Här måste man för det första skilja mellan tre på olika sätt utstrålade program, för vilkas mottagning viss utrustning erfordras. Av kapitel 1.3 ovan har fram- gått, att man i så gott som hela landet kan ta emot samtliga program med god kvalitet om man innehar FM-mottagare. Sådan finns emellertid ännu endast i omkring 75 170 av hemmen. Övriga är hänvisade till följande möjligheter:

—- program 1 över AM-sändare på lång— och mellanvåg, som efter mörkrets inbrott kan tas emot med god kvalitet av 65 % av befolkningen, över trådradio som när 15% samt slutligen över kortvåg (från Hörby) som i övre Norrland kanske när någon enstaka procent,

— program 2 över svaga AM-sändare på mellanvåg, som i mörker kan tas emot godtagbart endast av 15 % av befolkningen och över trådradio på samma villkor som P 1 ovan,

—— program 3 kan endast tas emot via FM. På ljudradiosidan bör man vidare differentiera mellan tre olika typer av mot- tagare, vilka skapar skilda lyssnarmöjligheter.

För det första elanslutna mottagare, vilka ännu för tio år sedan var de helt dominerande. Dessa finns i nästan alla hem, eller i drygt 90 170 av samtliga. De utrustas nu alltid med FM-band, men det är troligt att en mycket stor del av

beståndet, kanske mer än hälften, har inköpts före 1955 och alltså saknar FM— möjligheter. Trådradio ansluts enbart till dessa större mottagare.

För det andra bärbara, transistorerade och batteridrivna mottagare. Dessa har under de senaste åren dominerat försäljningen och torde nu finnas i hälften av hemmen. Från början såldes många modeller där FM—band av prisskäl uteslöts. Efter tillkomsten av Melodiradion har emellertid så gott som alla bärbara mot- tagare försetts med FM—band.

För det tredje bilradiomottagare. Antalet bilradiolicenser motsvarar nu ca 25 % av alla personbilar i landet. Som en jämförelse kan nämnas, att 85 % av alla bilar som säljs i Förenta staterna numera är försedda med radiomottagare, och att mer än hälften av alla svenska hushåll nu disponerar personbilar. Efter- som bilradio är en högstandardvara kan man även för Sveriges del räkna med en snabb stegring. Då avstörningen i bilar vållar särskilda svårigheter (och drar stora kostnader) särskilt för FM, synes flertalet bilradiomottagare ännu säljas utan FM-band. För framtiden ligger det uppenbarligen i såväl radioindustriens som dess kunders intresse att detta förhållande ändras.

Spridningen av de olika typerna av mottagare uppvisar vissa ej oväsentliga variationer. Vad gäller TV-mottagare avser den viktigaste skillnaden hushållets storlek: 30—35 % av alla ensamboende, drygt 65 % av hushåll utan barn under 15 år samt 75 % av alla barnfamiljer är TV-innehavare. En viss ortstypsför- skjutning märks också, med en TV-spridning av drygt 70 % i storstäder mot drygt 60 % på ren landsbygd, med andra ortstyper däremellan. Äldre har vi- dare i långt mindre utsträckning än andra tillgång till TV: endast 50% av personer över 65 år, jämfört med 70 % i gruppen 45—65 år, nära 75 % i grup- pen 25—45 år och nära 80 % av dem som är i åldern 13—25 år kan se TV i hemmet. Någon större skillnad vad gäller skolutbildning märks däremot inte: störst är spridningen i gruppen »realexamen» med lägre värden åt ömse håll. —— Dessa siffror är inte helt aktuella, något som framgår av att deras medeltal (TV-innehavet i hela befolkningen) understiger de senast uppmätta värdena.

Vad gäller radioinnehav föreligger inte lika exakta siffror. Den allmänna bil- den är likartad, med de avvikelser som betingas av att någon radioapparat finns i nästan varje hem, men att i gengäld såväl FM— som i synnerhet bil- radiomottagare är vida mindre vanliga än TV-apparater. Särskilt FM-innehavet differentierar starkt mellan å ena sidan yngre, bättre utbildade och storstads— bor och å andra sidan äldre och glesbygdsinvånare. Bilradioinnehavet torde på grund av de relativt höga kostnaderna fortfarande främst vara förbehållet de högre inkomstgrupperna.

2.1.3. Televisionens publik

Från fjorton olika dagar 1963 har en beskrivning av det genomsnittliga publik- beteendet för TV och ljudradio räknats fram. Dessa dagar kan anses typiska för »säsong». Något högre värden uppträder tillfälligtvis t.ex. vid de stora

helgerna, medan naturligt nog sommaren visar lägre publiktal, dock ej någon kraftig nedgång. — Vid vissa redovisningar nedan har omräkning skett till absoluta tal. Därvid har TV-publiken (över 13 år) satts till 4,5 och radiopubli- ken till 6 miljoner. Procentsiffrorna refererar i regel till TV-innehavarna enbart.

Omkring 80 % av TV-publiken, alltså de personer som har tillgång till TV- mottagare i bostaden, ser i genomsnitt något TV-program varje dag. Anmärk— ningsvärt är att fortfarande drygt 10% av den TV-lösa publiken likaså ser TV varje dag. Båda värdena är avsevärt högre på lördagar, då man kan räkna med att i regel inemot 90% av TV-publiken och 25—30 % av de TV-lösa ser minst ett program. Av TV-innehavarna säger sig 20 % bruka se hela kvällspro— grammet på vardagar, 70 % på lördagar. Söndagar slutligen intar en mellan- ställning, med en publik som kan närma sig lördagarnas.

TV-ägarna ser i genomsnitt under en vecka en fjärdedel av den totala pro- gramtiden under hela dagen. Begränsar man sig till tiden 1930—2230 finner man, att genomsnittskonsumtionen är ca 1 timme 20 minuter. Då härvid de som inte alls sett TV är inräknade, betyder det att den faktiska publiken i genom— snitt följer drygt halva programtiden eller 1 timme 35 minuter.

Skillnaderna i tittarvanor mellan olika grupper är inte stora. Mätt efter de två viktigaste variablerna, ålder och utbildning, finner man de Värden (avser TV—innehavare) som framgår av tabell 16.

Tabell 16. T V—vanor i olika grupper

Har sett TV 13—24 år 74 % Folkskola 83 % en given dag 25—44 år 83 % Mellangrupp 77 % 45—64 år 84 % Realex—högre 75 % 65—80 år 85 %

Del av tiden 1930—2230 som följts Folkskola 44 % Mellangrupp 40 %; Realex—högre 37 %

Granskar man så publikens storlek för enskilda program, framstår omedel- bart som det Viktigaste resultatet den mycket stora skillnaden mellan dagtids— och kvällspublik, med övergången omkring kl. 19. Visserligen sänds i regel andra typer av program på dagtid än på kvällar, men direkta jämförelser kan likväl i viss utsträckning göras. Därjämte observeras en genomgående »av— trappning» av kvällspubliken, som sätter in redan omkring kl. 21. Hur stark denna är kan man inte med full säkerhet bedöma, då programpolitiken nästan genomgående placerar inslag som i och för sig har en »smalare» bas i publik— intresset på senare tider, och då enstaka mycket populära program (av typ »Hylands hörna») även på sen kvällstid förmår dra stor publik. Den betydande skillnaden mellan publiken för de två »Aktuelltn-sändningarna 1930—2000

och 22.15—22.30 antyder dock ungefär hur stark avtrappningen är. Genom- snittspubliken är nämligen 60—65 % (nära 3 miljoner) för den förra men endast 20—25% (ca 1 miljon) för den senare sändningen. Med tanke på publikens påvisade stora intresse för rena nyhetsprogram kan dessa värden tas som mått på en »normalt stor TV-publik» vid respektive tidpunkter.

Den minsta publiken uppvisar naturligt nog skol-TV, vars dagsändningar i regel följs av blott någon enstaka procent (några tiotusental) av hela TV-publi- ken. Skolprogram som sänds i repris kl. 18.30—19.30 (detta sker i regel en dag i veckan) kan dock få en publik om 5—8% (200 000—400 000).

Barn- och ungdomsprogram sänds likaså nästan alltid utanför »bästa pro— gramtid». Inslagen för små barn kl. 9.00 eller 16.30 brukar följas av 2—5 % (100 000—200 000) av hela publiken, medan programmen för något större barn kl. 18.00 kan få siffror som 5—15 %. De populära barn- och familjeserierna på lördagar kl. 19.00 (»Rasmus», »Vi på Saltkråkan» m.fl.) har däremot mycket höga publiktal, av storleksordningen 60 % (2,5—3 miljoner). Nästan hela bam— publiken i åldern 3—9 år följer dessa olika barnprogram. Tonårsprogram kring jazz o.dyl. kl. 19.00 följs i regel av 10—15 % av hela publiken, medan ett sön— dagsmagasin som »Klubb Lida» tydligen appellerar till familjerna och får mil— jonpublik.

En särskild ställning intar eftermiddagsrepriserna, Vilka sänds måndagar, onsdagar och lördagar kl. 14.00, i regel ca två timmar. Deras publik varierar givetvis starkt med innehållet i det som sänds, men på måndagar och onsdagar ligger den ofta så lågt som några tiotusental för enskilda inslag, och den genom- snittliga publiken liggcr vid 1—4% (50 000—200 000). Högre blir däremot vär— dena på lördagar, då ju inte bara husmödrar, skiftarbetare och dylika kan följa repriserna. Värden på ca 10 % (en halv miljon) uppnås då ej sällan, med enstaka mycket populära inslag kring 15 %. Detta skulle kunna antyda, att lördagarnas repriser fyller en vida större uppgift än de på vanliga veckodagar placerade.

Det skall emellertid påpekas, att den äldsta gruppen, alltså personer över 65 år, som ju har möjlighet att se TV på dagarna, uppvisar betydligt högre siffror än genomsnittet även för vanliga vardagsrepriser.

Sportreportage förekommer också oftast utanför »bästa kvällstid». Direkt— sändningar på lördagar och söndagar får här ofta en publik av 25—50 % (1—2 miljoner) av hela TV-publiken, medan program efter det vanliga kvällspro— grammets slut i regel ligger vida lägre. Publiksiffran 50 % för ett konståknings- VM som sändes kl. 22—24 en kväll visar därför, att man här har att göra med en underhållnings- snarare än en idrottspublik.

Söndagsförmiddagarnas gudstjänster har relativt små publiksiffror, mellan 5 och 10 %. Däremot följs andakterna på söndagskvällarna (mellan kl. 18 och 19) ofta av 20—30 % av publiken, alltså 1—1,5 miljon.

Vad så det egentliga kvällsprogrammet (mellan de båda »Aktuellt»-sänd- ningarna) beträffar, uppvisar de olika programtyperna en påfallande regelbun—

denhet: en viss typ av program får nästan alltid samma publikfrekvens. ”Mest populära är de rent svenska eller samnordiska underhållningsprogrammen, såväl av typen »show» som de mera dramatiskt utformade. Publiksiffrorna varierar här i regel mellan 60 och 80 % (2,5—3,5 miljoner — TV-lösa tittare medräknade upp till 4 miljoner) med ett medelvärde kring 70 %. Dessa inslag sänds emel- lertid nästan alltid på mest gynnsamma tid, dvs. kl. 20. Därnäst följer vad publikantalet beträffar TV-teater med genomsnittsvärdet 60 %. Utländska un- derhållningsfilmer (komedier, »Vilda Västern», kriminalfilmer, tecknade filmer etc.) har en påfallande stabil publik om ca 50 % (2—2,5 miljoner).

Av de mera utpräglat seriösa inslagen (bortsett från TV—teatern, vars reper— toar ju delvis är av underhållningskaraktär) är dokumentärfilmer (även ut- ländska) och reportage de avgjort mest publikdragande. Deras publiktal ligger vid 35—50 % (1,5—2,5 miljoner). Program om djur och natur ligger högt, liksom reseskildringar, men även rent politiska reportage av typ »Land i jäsning» väc- ker i det närmaste samma intresse. Mindre publik drar program om samhälle, politik, ekonomi och kultur. Dessa program (debatt, intervjuer, reportage) bru- kar följas av 20—30 % (1—1,5 miljon) av publiken då de placeras på mera lätt- tillgänglig tid, däremot av kanske bara 5—10 % (250 000—500 000) om de sänds efter senare »Aktuellt», såsom ej sällan är fallet.

Särskilt svårtillgänglig för den stora publiken tycks den seriösa musiken vara. Här sänder TV konserter med orkester- och kammarmusik, solistprogram, opera och balett. Variationen är mycket stor: vissa program med en känd musiker i centrum och på god publiktid har fått höga tal, medan t. ex. utländsk opera på sämre tid får mycket små värden. Genomsnittligt torde den egentliga musik- publiken vara av storleksordningen 10—20% (0,5—1 miljon), då inte speciellt tillrättalagda program sänds på bästa tid. Detta är ändå en mycket större publik än den som följer ljudradions seriösa musik.

2.1.4. Radio publiken

Från ovan nämnda undersökningar 1963 hämtas också uppgifter om ljudradions publik. Denna redovisas på två sätt, nämligen dels för hela antalet radioinne- havare, dels för TV-innehavare. De senare utgör numera över 80 % av urvalet i Sveriges Radios på telefonbefolkningen baserade undersökningar (omkring 75 % av hela befolkningen), och eftersom man måste räkna med en fortsatt till- växt av T V-innehavet intill en inte närmare preciserad måttnadsgräns någon- stans vid 90—95 % spridning, är vanorna inom den TV-ägande delen av radio- publiken av största intresse. Redovisningen nedan utgår därför från denna grupp, med icke-TV-ägarnas siffror i några fall inom parentes. Där uppgifterna avser hela radiopubliken anges detta uttryckligt.

Sveriges Radio har undersökt radiopubliken dels kl. 6—17, dels kl. 17—24. Under den förra perioden har 60 till 70 % av hela publiken någon gång hört radio, därav 50 till 60 % P 1 och 25 till 35 % Melodiradion. Efter kl. 17 har i

runt tal 50% av samtliga hört radio. Av dessa har omkring 45% hört P1, ca 10% (600 000) P2 (inklusive Melodiradion på denna kanal före kl. 18.15) och knappt 5"% (250 000—300 000) P3. Det sistnämnda programmet kan tas emot av ungefär halva publiken, varför siffran schematiskt sett kan fördubblas för full jämförbarhets skull. Samtliga Värden är markerat lägre på lördagar.

Under tiden 6—17 hörde alla grupper inom publiken i runt tal 10 % av pro- gramtiden eller drygt en timme per person. Under tiden 17—24 var motsvaran- de tid en halvtimme för TV-innehavare men det dubbla för övriga. Studerar man särskilt perioden 1930—2230 (jfr TV ovan) finner man, att TV- publiken då hört radio i genomsnitt endast 10 minuter men den TV-lösa delen av publiken närmare en halvtimme. Det sistnämnda värdet motsvarar 1/6 av programtiden, 3 timmar.

Skillnaden mellan olika grupper är i regel små, på dagtid även vad avser TV- ägare kontra övriga. Det mest påfallande resultatet här är ej oväntat, att Melo- diradion och i synnerhet P3 är utpräglade ungdomsprogram. Den andel som alls lyssnar på Melodiradion en given dag är (i runda tal): under 25 år 50—60 %, mellan 25 och 45 år 30—35 %, mellan 45 och 65 år 15—20 % samt över 65% knappt 5 %. Kvällsprogrammet P 3 i synnerhet är en nästan renodlad service för den ungdomliga publiken: ca 15 % under 25 år men knappast någon där- utöver lyssnar dagligen.

Program 1 har på morgonen (kl. 6—8) en publik på mellan 5 och 20% (300 OOO—drygt 1 miljon). Morgonnyheterna kl. 8 hörs av 25% (nära 2 miljo— ner), varefter lyssnarfrekvensen går starkt ned på förmiddagen och uppgår till endast några enstaka procent. Kl. 11—12.30 ökar den åter med olika musik- inslag till 5—10 %, och förmiddagsnyheterna hörs av ca 15—20'%. Mellan kl. 13 och 17 har så de mera utpräglat seriösa utsändningarna oftast en publik av 1—8 ”% (50 OOO—500 000), som dock för populära underhållningsprogram kan vara betydligt större. Alla dessa värden avser totalpubliken.

Kl. 17—1730 åhörs P 1 av 5—10 % av hela publiken (något lägre andel av TV-publiken). Nyheterna 18.30 följs av 25—30 % av TV-ägarna men av 40— 50 % av de TV-lösa. Efter kl. 19 sjunker så kvällspubliken för P 1 till 3—10 % av TV-ägarna, medan övriga har en frekvens av 5—30 % (totalt 200 OOO—nära 1 miljon). Enstaka inslag kan locka 15 till 30% av TV-ägarna, medan andra kan stanna vid 1 %. De båda grupperna skiljer sig särskilt på lördagarna, då mycket få TV-ägare men särskilt många TV-lösa lyssnar på radio. De senare nyheterna har en genomsnittspublik av ca 5 % av samtliga (300 000) och där— efter följs Melodiradion i P 1 av några få procent av publiken.

Enstaka undantag kan nämnas som särskilt populära radioprogram: referatet av Vasaloppet följdes av 50 "% (3 miljoner) i P 1, och den s.k. »Sveriges Bilra- dio» åhörs på lördagsmiddagarna av 40—50 % av publiken.

Melodiradion når vid varje enskilt tillfälle mycket sällan över 10 % av publi— ken och har ofta en betydligt lägre frekvens (särskilt tidigt på morgonen). Ett

undantag är inslaget »Det skall vi fira» kl. 12—13, vilket hörs av 15—20 % av hela publiken. Mellan kl. 17 och 18.30 hörs Melodiradion av 3—8 % av publiken, varefter P3 (endast halva befolkningen) under kvällen endast följs av någon enstaka procent, svarande mot 50 000—100 000 potentiella lyssnare vid full täckning.

Program 2 (den seriösa kanalen på kvällstid) har en mycket liten publik. Då denna får mätas i tiotusental och ofta kanske i tusental ger den sällan utslag i Sveriges Radios undersökningar, med deras ganska små urval. För att få ett säkrare grepp om denna publik kommer därför pub]ikundersökningssektionen i framtiden att årligen genomföra detaljundersökningar med stora urval (ca 5 000 personer) som tillåter en finare analys av dessa grupper.

Beträffande en särskilt viktig programtyp, nämligen den seriösa musiken, kan konstateras att denna är starkt beroende av var i programschemat den placeras in. I P 1 på dagtid eller kvällstid uppnås ofta en publik på flera hundra- tusen, i P2 på kvällstid däremot oftast bara några tiotusental.

För Nattradion, alltså sändningarna av lätt musik i P 1 (enbart de åtta stora AM-sändarna) mellan midnatt och kl. 6, har en särskild publikundersökning gjorts genom vår försorg. Denna undersökning visade, att man har att räkna med två delpubliker, nämligen dels nattarbetande och dels »nattugglor», dvs. folk i allmänhet som av olika orsaker är vakna. Den förra gruppen svarar hela natten för en publik av uppskattningsvis 15 000—20 000 personer, vilka i genom- snitt lyssnar 3 timmar per natt. För denna lilla grupp spelar alltså Nattradion en stor roll. »Nattugglorna» är betydligt flera men har andra vanor. En var- dagsnatt lyssnar totalt 3 %, en natt mellan lördag och söndag 7 % av den vuxna befolkningen någon gång på radio. Den största publiken uppnås timmen efter midnatt med 2 (4) *%. Antalet radiolyssnande »nattugglor» minskar emellertid snabbt mot nattens slut. Man kan därför schematiskt räkna med en total publik av 100 000—150 000 före kl. 1, 50 OOO—100 000 mellan 1 och 4 men endast några tiotusental mellan 4 och 6. Strax före 6 kommer så de första morgonlyssnarna.

I en särskild undersökning har uppmätts, hur många som över huvud taget har lyssnat på de olika radiokanalerna under tiden 18.15—22.05 (alltså den tid då P 1 ännu pågår, P 2 är helt seriöst och P 3 sänds i delar av landet). Under— sökningen avsåg den del av publiken som hade ett fullständigt val, dvs. TV- och FM—ägare inom den del av landet som nås av P 3-sändningarna. Det visade sig, att drygt 30 % lyssnat på P 1, drygt 5 % på P 2 och ca 15 % på P 3. Emel- lertid sjönk alla dessa värden på lördagar, för P 1 och P2 måttligt men för P 3 så starkt att nästan ingen mätbar publik kvarstod. Utslaget på hela landet vid fullständig TV—P 3-täckning motsvarar detta i runda tal 2 miljoner för P 1, 300 000 för P2 och närmare 1 miljon för P 3. Av dessa nära fyra timmar ägnade publiken ca 1 timme 20 minuter åt radiolyssnande, vilket i ren tid mätt fördelade sig ungefär som 35:15:50 på de tre kanalerna. Dessa siffror skiljer sig som synes ej obetydligt från de ovan redovisade.

2.1.5. Publiken för regionala radioprogram

Sedan några år förekommer över hela landet en regional programverksamhet i form av aktualitetskvartar, placerade i P 2 1815—1830, alltså i övergången från Melodiradion till de seriösa kvällssändningarna. Vid olika reguljära undersök- ningar har man uppmätt den totala publiken för dessa kvartar till 2—5 %, alltså 100 000—250 000 personer. Emellertid föreligger härutöver vissa direkt på regionalprogrammen inriktade undersökningar.

Vid ett tillfälle under 1961 undersöktes samtidigt Sydkvarten (sänds från Malmö, avser distriktet Skåne—Blekinge), Mellankvarten (från Örebro, avser mälarlänen) och XYZ—kvarten (från Sundsvall, avser Hälsingland samt Väster- norrlands och Jämtlands län). Det visade sig, att den publik som kunde höra P 2 och alltså var potentiella regionalprogramlyssnare varierade ganska starkt: i Sydsverige gällde det 64%, i mälarlänen 72 % och i södra Norrland 84: %. I tabell 17 redovisas uppgifter om de normala lyssnarvanorna.

Tabell 17. Lyssnarfrekvens för regionalkvarta'r

Hör kvarten Malmö Örebro Sundsvall var dag/flera. dagar per vecka ...... 22 19 21 mera sällan ....................... 22 9 11 — aldrig ............................ 56 72 68 Summa 100 % 100 % 100 %

Uppgifter av detta slag, i vilka en person anger vad han anser vara sitt »normala» beteende, är emellertid notoriskt otillförlitliga. Det visade sig också, att undersökningsdagen endast 3, 3 respektive 2'% faktiskt hade lyssnat på regionalkvarten i de tre områdena. Uppgifterna ovan stämmer också illa överens dels med möjligheterna att höra P 2, dels med senare data som pekar på att intresset är störst i norr. — Däremot tyckte man sig 1961 kunna påvisa, att det i stor utsträckning var Melodiradion som ledde in publiken på regionalkvar- tarna: publiken fortsatte helt enkelt att lyssna på samma kanal.

En undersökning 1963 över större delen av landet gav mera nyanserade uppgifter om lyssnarvanorna i olika områden, låt vara att antalet intervjuade i vissa områden var litet. Av dem som kunde höra P 2 hade en viss dag ca 10 % hört regionalkvarten i norrlandsdistrikten, 6'% i det småländska distriktet men endast 1—2 % i de kring Stockholm, Göteborg och Norrköping uppbyggda di- strikten. En uppgift om 30% lyssnarfrekvens i Värmland kan däremot knap— past tagas för god.

Den hittills viktigaste undersökningen avser ett av Sveriges Radio i oktober 1963 genomfört experiment i Norrbotten (Luleå). Man vidgade då det regionala eftermiddagsprogrammet med '75 minuter och sände från 17 till 18.30, med den

befintliga nyhetskvarten som naturlig avslutning. Härtill kom vissa reguljära inslag, en kort information dagligen 1300—1305, sportkrönikor på söndagama samt varje vecka ett halvtimmesprogram för vardera samer (i huvudsak på svenska) och finskspråkiga.

Under experimentmånaden följdes eftermiddagsblocket i genomsnitt av 20— 25 % av hela publiken i Norrbotten. Själva kvarten 18.15—18.30 hade i runt tal 30% som publik, vilket uppskattningsvis innebar en fördubbling jämfört med publikvanorna kort före denna månad. Informationen 13.00 avlyssnades av 6—8 % och idrottskrönikorna på söndagskvällarna av ca 25 %.

Ombedda att lämna uppgift om sina vanor över en längre tid uppgav drygt 75 %, att de brukar lyssna på Norrbottenskvarten flera gånger per vecka, därav nära 40 % varje dag. Detta ger (jfr reservation ovan) ett mått på överdriften i detta slag av uppgifter, vilket bör föras in som korrigering av de samtidiga upp- gifterna om det finskspråkiga Pohjois-Kalotti och Samenytt i tabell 18.

Tabell 18. Lyssnarfrekvens för vissa, regionala inslag

Lyssnar i regel Pohjois Samenytt -— varje vecka ................................... 5 8 — några gånger per månad ........................ 7 17 — mera sällan ................................... 20 30 — aldrig ........................................ 68 45 Summa 100 % 100 %

Antalet som lyssnar bör alltså sannolikt skäras ned, om felmarginalen är lika stor här som vid andra uppgifter av detta slag.

Det bör framhållas, att Norrbotten knappast är ett typiskt län vad gäller intresset för regionalradio. Det finns anledning antaga, att det representerar ett maximum av potentiell publik, Vilket ju också antyds av den anmärknings- värda storleken av publiken under experimentmånaden jämfört med rikspro- grammens genomsnittspublik.

2.1.6. Publiksmaken

Publikens smak beträffande olika radio- och TV-program är mycket varierande. Detta framgår redan av de frekvenssiffror, som redovisats ovan. Sveriges Radio har emellertid kompletterat dessa med undersökningar, som direkt syftat till att mäta och lokalisera intresset för olika programtyper samt skapa en sam- manhängande bild av det mönster av önskemål och tycken som kännetecknar publiken. I första hand utnyttjas här en undersökning från februari 1962.

I tabell 19 redovisas andelen »mycket intresserade» för en rad olika radio-

Tabell 19. »Mycket intresserade» av olika radioprogram (procent)

Programtyp Samtliga F F + R S Lätt musik

Skivpratarprogram .......... 49 53 55 46 23 Gammal dansmusik .......... 33 47 27 8 8 Operetter ................... 30 25 37 35 37 Modem dansmusik .......... 16 16 18 20 7 Jazz ........................ 5 4 2 10 12 Seriös musik

Orkestermusik ............... 14 8 8 15 48 Operor ..................... 9 3 11 15 27 Kammarmusik .............. 9 4 4 16 31 Talacl underhållning Frågesport .................. 58 61 60 56 46 Annan underhållning ........ 30 36 32 21 6 Reportage, dokumentärt Program om naturen ........ 45 50 43 42 27 Reseskildringar .............. 42 43 50 39 31 Utlandsreportage ............ 29 25 30 27 52 Biografi, minnen ............ 24 24 28 24 21 Politiskt

Samhälle, inrikes, socialt 26 25 29 21 39 Utrikes .................... 23 17 25 23 53 Kulturprogram

Teater: komedier ............ 41 35 41 52 55 Teater: dramer .............. 30 24 32 40 37 Litterära uppläsningar ........ 21 20 23 23 19 Krönikor o.dyl. ............ 13 9 8 21 34 Övrigt Andlig musik och sång ...... 28 39 22 14 5 Gudstjänster, andakter ...... 24 82 16 13 12 Husmorsprogram ............ 20 26 19 11 6

program, sammanförda i grupper. För alla program anges motsvarande värden med de intervjuade fördelade efter utbildning: enbart folkskola (F), viss fortsatt utbildning (F +), realexamen eller motsvarande (R) samt studentexamen eller därutöver (S). De senare data är korrigerade så, att grupperna erhållit gemen- samma medelvärden (andelen »mycket intresserade» var nämligen genomgående lägre i grupperna med högre utbildning, varför tendenserna för olika program- typer framträder på ett riktigt sätt först efter denna korrigering).

En liknande sammanställning har gjorts över olika slag av TV-program. Resultaten redovisas i tabell 20 på motsvarande sätt som ovan.

Tabell 20. »Mycket intresserade» av olika TV—program (procent)

Programtyp Samtliga F F + R S Underhållningsprogram

Frågesport .................. 64 68 63 58 50 Artistprogram ............... 42 45 40 40 35 Kriminalserier ............... 40 38 43 51 28 Vilda. Västem-serier .......... 33 38 37 30 5 Film, teater TV-teater: komedier ......... 57 54 55 70 60 TV-teater: dramer ........... 49 46 52 59 46 Operetter ................... 29 24 35 35 36 Långfilmer .................. 38 38 40 42 31 Reportage, dokumentärt Program om naturen ........ 65 71 66 54 49 Dokumentärfilmer ........... 55 50 61 63 55 Vetenskap, populärvetenskap .. 24 19 30 30 39 Seriösa program Samhälle, politik, socialt ..... 28 27 35 35 36 Utrikes ..................... 25 20 25 24 56 Balett ...................... 24 23 22 29 27 Seriös musik: solister ........ 21 17 21 27 38 Seriös musik: orkester ........ 14 12 12 15 37 Operor ..................... 13 8 13 17 32 övriga program Husmorsprogram ............ 30 37 27 21 14 Gudstjänster, andakter ....... 26 38 16 13 8

Av ovanstående tabeller och tidigare redovisade data kan följande slutsatser dragas:

(a) Program vilkas främsta syfte är att underhålla, vare sig med musik eller tal, intresserar betydligt flera människor än utpräglat seriösa program, såväl kulturella som informativa. (b) Intresset för seriöst stoff stiger snabbt med tilltagande utbildning hos den enskilde lyssnaren/tittaren. (c) Intresset för underhållande stoff faller i regel, dock mindre snabbt, med sti— gande utbildning. (d) Vissa slag av »lätta- program, i synnerhet jazz, representerar lika utpräg- lade minoritetsintressen som den mest seriösa musiken. (e) Dramatiska program (teater liksom även filmer med ett dramatiskt snarare än underhållande innehåll) möter ett mycket stort publikintresse. (f) Program med faktiskt stoff, alltså nyheter, dokumentärfilmer, reportage, väcker stort intresse inom alla grupper.

(g) Faktiskt stoff kring natur, människor, förhållanden i andra länder o.dyl. intresserar betydligt flera än sociala, politiska och internationella inslag. (h) Mycket stort intresse möter kombinationen av faktiskt stoff och underhåll- ning, t.ex. i form av frågesport.

Ett annat viktigt resultat som skymtar i tabellerna ovan är, att skillnaderna i intresseinriktning mellan olika utbildningsgrupper är betydligt mindre vad gäller TV än vad gäller radio. Detta innebär rent praktiskt, att många radiopro- gram har en ganska renodlad publik, medan T V—programmen oftare följs av ett tvärsnitt av befolkningen.

Detta förhållande framgår av i figur 3 redovisade beräkningar av sambandet mellan andelen »mycket intresserade» inom de fyra olika utbildningsgrupperna för ovan angivna programkategorier. (Siffrorna avser produktmomentkorrela- tionskoefficienten, varvid värdet 1 anger fullständig överensstämmelse och 0 total frånvaro av samband.)

Figur 3. Intressemönster för utbildningsgrupper

Intresset för radioprogram

F F+ R S

| 0,85 | | 0,84 | | 0,51 0,55

0,35

0,00

Intresset för TV—program

F F+ R S

| 0,89 | | 0,92 | | 0,58 0,77

0,52

0,27

Av dessa siffror framgår, att vid den successiva förskjutningen av intressein— riktning den största skillnaden återfinns mellan de två grupperna till höger. Det är alltså främst på studentexamensnivå, som smaken förändras. Intressant är likväl, att samtliga korrelationer utom en är positiva och ingen negativ. Det är de många fakticitetsprogrammen, som verkar utjämnande. För tretton olika musiktyper i radio (dvs. samtliga utom den inom samtliga utbildningsgrupper impopulära jazzen) uppstår mellan högsta och lägsta gruppen en negativ rang— korrelation, nämligen 0,37.

I ovanstående tabeller har utbildningen tagits med som differentierande fak- tor, därför att alla undersökningar (såväl av faktiskt beteende som av uttalad smak) visar att denna faktor är den som främst bestämmer vad som intresserar eller inte intresserar en person.

Även andra faktorer delar emellertid publiken. Från en tidigare, likartad undersökning som avsåg enbart radioprogram hämtar vi uppgifter om procent— andelen rintresserade» i olika åldersklasser för programtyper, som skiljer sig just på denna punkt. Av sju klasser har i tabell 21 för överskädlighets skull fyra tagits ut.

Tabell 21. Intresseskillnader mellan åldersgrupper (procent)

Programtyp 15—20 år 25—35 år 45—55 år 65— år Jazz ...................... 79 35 2 1 Modern dansmusik ........ 79 59 15 Lätt musik i övrigt ........ 74 81 53 23 Idrottsreferat .............. 60 46 45 19 Kammarmusik ............ 5 6 9 17 Samhälle, socialt .......... 25 53 64 54 Inrikespolitik .............. 21 42 56 60 Gudstjänster, andakter . . . . 9 25 45 79

Även här finns således programtyper, vilka är synnerligen omtyckta i vissa grupper men nästan helt saknar publik i andra. Jazz (och som framgått tidigare s.k. popmusik) är det mest extrema exemplet: det övervägande flertalet ton— åringar är intresserade men praktiskt taget ingen människa över 40 år. I andra fall åter är visserligen ålderssambandet fullt tydligt (idrott, inrikespolitik) men betydande minoriteter å ömse håll delar de motsatta gruppernas intresse.

Även kön bestämmer i vissa fall intresset för olika programtyper. Från samma radioundersökning som i närmast föregående fall hämtas siffrorna i tabell 22, avseende klart könsdifferentierade intressen.

Tabell 22. Intresseskillnader mellan könen (procent)

Programtyp Män Kvinnor Idrottsreferat ............................ 60 24 Utrikespolitik ........................... 65 35 Populärvetenskap ........................ 30 14 Uppläsningar av lyrik ................... 6 15 Gudstjänster, andakter ................... 32 53 Hus- och hemprogram .................... 13 65

Här är likväl (med undantag för den sistnämnda programtypen) intresseskill- naderna inte så extrema som i vissa av fallen ovan.

Man kan uppenbarligen, vad gäller publikens intresse, urskilja följande huvud- typer av program:

(a) Program med stor publik, som alltså intresserar det stora flertalet tittare eller lyssnare. (b) Program med medelstor publik, av en sammansättning som närmar sig total- publikens. (c) Program med medelstor publik, men med påtaglig förskjutning (i fråga om utbildning, ålder, kön) i förhållande till totalpubliken. (d) Program, som vänder sig till en liten publik, vilken huvudsakligen rekry- teras ur en begränsad del av totalpubliken.

Inom grupperna (c) och (d) finns givetvis olika undergrupper. Det är i detta sammanhang väsentligt att göra klart för sig, att de flesta program är minoritetsprogram i den meningen, att endast en mindre del av totalpubliken är utpräglat intresserad av dem. Man möter ofta den föreställ- ningen, att olika former av underhållning och lätt musik förenar det stora fler- talet till en ganska enhetlig grupp, »den stora publiken», med likartade önske- mål beträffande programsättningen, och att häremot står en enda minoritet, närmast de utbildningsmässigt gynnade. Detta är uppenbarligen en oriktig bild. Flertalet lyssnare och tittare sätter visserligen mindre krävande program överst på sin intresselista. Men den inbördes skillnaden mellan t. ex. äldre som tycker om andliga sånger och tonåringar som vill ha »pop» är mycket stor; landsbygds- och stadsbefolkning har ofta mycket olika smak; den utpräglade idrottspubliken är inte särskilt stor osv. Även »den stora publiken» består alltså av en rad del— publiker, av vilka många inte är större än publiken för utpräglat seriösa inslag. De programtyper som verkligen samlar en stor majoritet av starkt intresserade är dels vissa typer av underhållning utan extrem utformning, dels och främst nyhetstjänst, aktualiteter och reportage.

De utpräglat »smala» programmen är inte bara att finna inom den seriösa musiken, litteratur o.dyl. Dit hör också och detta vet vi även från andra undersökningar än de ovan refererade jazz, s.k. popmusik för tonåringar, religiösa inslag av annan typ än andakter och andlig musik, hobby- och studie—- program, idrottsreferat från andra än de »folkkära» idrottsgrenarna, samt inte minst vissa nyare slag av underhållning (satir och parodi, »sjuk humor», avan- cerat bildberättande). Samtidigt finns flera seriösa programtyper som har »bred» anknytning, i synnerhet inom televisionen: dokumentärfilmer om politiska för— hållanden i andra länder, många program kring svensk inrikespolitik, dramatik och seriösa långfilmer.

Ytterligare några observationer skall knytas till undersökningarna av publik- smaken. Statistiska data avslöjar allmänna trender men döljer individuella av- vikelser. Främst gäller detta motsättningen mellan seriös och förströelseinriktad

smak. Även om intresset för lättare underhållning faller successivt med högre nt- bildning, är det fortfarande en stor del av den högsta skolningsgruppen som är intresserad av sådana program. Kvalificerade musikprogram har en publik även i de lägre utbildningsgrupperna, och den publiken är stor mätt i absoluta tal på grund av gruppernas dominans inom totalpubliken. Och enskilda intresse— kombinationer som bryter huvudmönstret är vanliga. Den som främst inriktar sitt TV—tittande på vetenskap kan också vara fotbollsentusiast. Den politiskt och socialt engagerade radiolyssnaren kan därtill älska jazz. Bland gudstjänst— publiken finns många, som även njuter av seriös musik och andra som tycker om satirisk underhållning. Exemplen kan mångfaldigas.

Programkanaler, som ges en relativt enhetlig prägel, får likväl en däremot svarande, enhetlig publik. Detta gäller särskilt ljudradion, och detta av två skäl. Skillnaderna i fråga om smak mellan olika grupper är betydligt mera markanta här än vad gäller televisionen, och det allmänna intresset för radio är betydligt mindre än för TV (många ser i första hand TV och i andra hand ett program, medan man i radio nästan alltid söker programinnehållet). Man har därför att i framtiden med tre hela dagen innehållsmässigt differentierade kanaler räkna med tre ganska skarpt åtskilda slag av radiopublik: för P 1 företrädesvis medelålders och äldre personer med genomsnittlig eller lägre utbildning (till sammansättning ej alltför avvikande från rikspubliken för radio), för P2 en utpräglad »utbildningspublik» med överrepresentation även för äldre grupper och större städer, för P 3 en utpräglat ungdomlig och lägre utbildad publik med ringa fäste på landsbygden (såvitt inte P 3 blir mera allmänt populärinriktat i stället för som hittills ganska tonårspräglat).

Samma material kan ofta placeras i olika kanaler, varvid man dock när olika slag av publik. Ett stycke mera lättillgänglig klassisk musik i P 2 avlyssnas av en normal kvällspublik, kanske 20 000 eller 30000 personer. I P 1 får inslaget kanske den fem- eller tiodubbla publiken, i P 3 kanske ingen publik alls (starkt negativ reaktion hos de befintliga lyssnarna). I TV slutligen får även seriös musik så länge enkanalsystemet består en publik av minst en halv, kanske en miljon människor. Detta betyder att stycket lättast återfinns av den mest in- tresserade publiken om det sänds i P 2, när vida längre men också en del mindre intresserade i P 1, går helt förlorat för vanlig musikpublik i P3 samt när en mycket stor och delvis helt otränad publik i TV.

Slutligen skall erinras om, att lyssnandets och tittandets kvalitet givetvis är minst lika viktig som dess kvantitet. Hur intensivt upplever man ett program? Vad får man ut av det? Är det inte lika värdefullt att sända ett program för en liten publik för vilken det betyder oerhört mycket, som ett annat program för en stor men ganska okoncentrerad eller likgiltig publik? Dessa frågor riktar sig mot några av programskapandets viktigaste realiteter. Sveriges Radio har också på olika vägar sökt studera dem. Den här som i flera andra länder till- gripna metoden är att be publiken bedöma ett inslags kvalitet. Svårigheterna är likväl stora. Ett »uppskattningsindex» kan bli detsamma för ett program som

alla är måttligt nöjda med som för ett, som på samma gång väcker såväl stor förtjusning som starkt missnöje. Och placeringen av ett inslag bestämmer ofta dess publik och därmed bedömningen. Det visar sig t.ex. att ett jazzprogram i TV kl. 19 som inledning till kvällsprogrammet får en publik på mindre än 10 %, Vilken ger ett högt uppskattningsindex: man har nått den egentliga jazzpubli- ken, som är tacksam och entusiastisk. Samma program, lagt t. ex. en söndags- kväll då sändning redan pågått i flera timmar och en andakt just avslutats, kan få en flera gånger större publik men också ett vida mera negativt totalomdöme. Det finns då ofta anledning räkna med, att »kärnan» i publiken är lika upp- skattande som förut, men att man dessutom råkat få med en stor publik utan förståelse för jazz, vilken reagerar negativt. Detta sätt att mäta blir därför ofta meningslöst. Detsamma gäller om sådana intressemässigt specialiserade pro— gramtyper som gudstjänster, sport och -— ett extremt fall den på senare tid introducerade satiriska underhållningen, vilken i exceptionellt hög grad kluvit publiken i ett förbittrat flertal och en entusiastisk minoritet. Här måste tydligen allmänna erfarenheter jämte ett gott omdöme vara programpolitikens ledstjärna. Att undvika en ovidkommande publik, som man endast lyckas reta, kan tyd- ligen vara lika viktigt som att nå ett programs »egentliga publik». Detta uppnår man lättast genom att bjuda alternativ.

2.1.7. Den framtida utvecklingen

Att uttala en mening om hur publikens vanor och önskemål kommer att ut- vecklas i framtiden är givetvis vanskligt. Emellertid finns det på en rad viktiga punkter anledning att förmoda att förändringar kommer att inträffa. Resone— mangen nedan, vilka givetvis måste föras med stor reservation, utgår i första hand från tre faktorer: publikens allmänna vanor och omständigheter, hem- mens tillgång till olika typer av mottagare, samt programutbudets förändringar.

Genom arbetstidsförkortningen ökar publikens möjligheter att följa radio- och TV—programmen. Den viktigaste förändringen här avser femdagarsveckan, vilken om några år torde ha blivit allmän i vårt land. Denna kommer måhända att göra fredagskvällen till »en andra lördagskväll» i det allmänna medvetandet. Den kommer att friställa hela lördagen för många typer av program, som män- niskor direkt söker sig till. Men samtidigt kommer allt större grupper att till- bringa långa veckoslut på sommarstugor och liknande platser, varvid man ofta befinner sig utom räckhåll för TV och ibland även för radio.

Närings- och yrkesförskjutningen innebär, att de i jordbruk och industri- arbete sysselsatta blir färre relativt och absolut, medan tjänstemännen samt de i handel och service verksamma blir flera. Detta betyder att i framtiden färre har tidiga morgon- och kvällsvanor, och framför allt att publikunderlaget för program på sen kvällstid successivt ökar.

Genom den mycket hastiga stegringen av tillströmningen till högre läroanstal- ter ökar andelen högre utbildade inom varje årsklass snabbt. Vi har ovan på

en rad punkter haft anledning framhäva de stora skillnader i vanor och smak, som bestäms av den enskildes utbildning. Det finns därför anledning att räkna med en successiv stegring av intresseunderlaget för alla radio- och TV-program av mera krävande art, och då inte minst för radions P 2, under förutsättning att denna kanal omges med tillräcklig publicitet.

Vad beträffar apparatutrustningen kommer TV-expansionen med säkerhet att fortsätta (jfr prognos i avsnitt 7.2.1). Vintern 1965 kan i runt tal 80 (70 av alla invånare i Sverige följa TV-programmen i sina hem. Ehuru nytillskotten av mottagare och licenser blir successivt färre per år, är takten fortfarande hög. En mättnadsgräns finns givetvis, men denna uppnås säkerligen först vid en 90—95-procentig täckning. Detta innebär att man kan vänta, dels direkt en fortsatt markant ökning av TV-publiken, dels indirekt en Viss ytterligare minsk— ning av radiopubliken.

Måhända kan det dock förhålla sig så, att de som dröjt med att anskaffa TV-mottagare i stor utsträckning varit personer, som rent allmänt är mindre intresserade av eller har mindre tid att följa TV-programmen. Förhåller det sig så, betyder det oavsett dessa personers radiointresse att den fortsatta nedgången av den potentiella radiopubliken kan bli mycket obetydlig.

I samma riktning verkar givetvis den fortsatta ökningen av antalet radio- mottagare. Den totala faktiska radiotäckningen är över 95 % och torde där- med ha nått mättnadsgiänsen. Men det blir numera allt vanligare att hushållen har mer än en mottagare, och ofta har nästan varje familjemedlem på ena eller andra sättet en möjlighet att höra radio. Det kan inte gärna undgå att få vissa praktiska konsekvenser att det blivit så lätt för de flesta att lyssna på radio- program.

Anskaffningen av nya radioapparater avser främst FM-mottagare, såväl större som i synnerhet bärbara. De flesta apparater som säljs i dag torde vara försedda med FM-band. Ungefär 75% av alla hushåll beräknades hösten 1964 ha minst en FM-mottagare, en siffra som sannolikt är i stigande. Läggs här- till andra möjligheter (trådradio och lokala AM-sändare på mellanvåg) kan i vart fall på dagtid ca 85 % höra P 2. Likväl återstår då omkring en miljon män- niskor i vårt land, som inte har någon egentlig möjlighet att höra P 2 (nu med Melodiradion). Och de närmare två miljoner som saknar FM-mottagare är i regel hänvisade att höra P 1 på lång- eller mellanvåg, på kvällstid mycket ofta med låg ljudkvalitet. Den fortsatta ökningen av FM-ägandet kan visserligen antas bli relativt långsam, men över en längre period kommer otvivelaktigt den potentiella radiopubliken att ytterligare tillväxa.

Även bilradiomottagarnas antal ökar. I dag har ca 55 % av hushållen egen per- sonbil, och något över 25 % av dessa kan beräknas vara utrustade med radio. Skall man ta konsumtionsmönstret i Förenta staterna som utgångspunkt för en förutsägelse, kan man kanske räkna med (70% bilägande )( 50% radioutrust- ning) 35 % totalt bilradioinnehav före utgången av 1960-talet. Eftersom sam- tidigt en växande del av befolkningen tillbringar en växande del av sin tid i

bil, på resor till och från arbetsplatsen eller fritidsbostaden, blir publikunder— laget för ljudradion här snabbt större, i detta fall utan konkurrens från tele- visionen.

Vi bör också uppmärksamma den eventuella tillkomsten av stereoradio. Om och när sådana sändningar inleds, kan man räkna med att de får en till en bör- jan ganska liten men desto mera trogen publik, som på detta sätt får en typ av upplevelse som televisionen inte kan skänka. Vi får här ett lyssnande, vars kvalitet är lika viktig som dess kvantitet.

Övergår vi så till förändringar orsakade av programutbudet, står givetvis det andra TV-programmet främst i blickpunkten. Såsom detta enligt vårt förslag kommer att utformas, kan man vänta följande viktigare konsekvenser av dess tillkomst:

—— Genom att man samtidigt kan tillgodose två skilda smakriktningar kom- mer ofta den totala TV-publiken vid en given tidpunkt att bli större än nu (dock är den redan nu vid många tillfällen så stor att någon mera betydande ökning inte synes sannolik).

— Genom de två samtidiga programmen kommer den totala TV-publiken att klyvas, på varierande sätt alltefter de två samtidiga utbudens art, varför många inslag inte längre kan väntas erhålla den publik som varit fallet hittills.

— Genom att man samtidigt kan tillgodose olika önskemål kan en viss, ytter- ligare minskning för ljudradion väntas (dock synes publikundersökningarna all- mänt peka på, att de enskilda TV-inslagens art inte längre påverkar relationen mellan radio— och TV-publik vid ett givet tillfälle).

De publiksiffor som hittills konstaterats för utpräglat »smala» inslag i TV, såsom seriös musik och talprogram om kultur och samhälle, kan väntas bli kraftigt reducerade om dessa program i framtiden kontrasteras emot lättare un- derhållning i den andra TV-kanalen.

En annan framtida utveckling avser regional- och lokalradions expansion. Då denna avser ett programinnehåll, som erfarenhetsmässigt intresserar de flesta människor starkt, men som inte inom överskådlig framtid kan presenteras i televisionen, kan en mera ambitiös regional verksamhet väntas öka den totala radiopubliken något. Detta gäller inte minst då FM-beståndet växer: detta är nu som svagast just i de befolkningsgrupper (äldre personer, invånare i gles- bygd) som kan antas ha det största intresset för dessa programtyper.

Slutligen bör en mera generellt verkande faktor nämnas. Det finns starka skäl att antaga, att den faktiska programproduktionen vilken den än är i viss utsträckning påverkar publiksmaken. Detta sker i första hand genom att in- tresse väcks för tidigare icke bekanta ting, som förs fram i TV (tidigare radio), i betydligt mindre mån genom att intresset minskar för sådana ting som får en undanskymd plats i radio och TV. Det mest påtagliga exemplet på ett av etermedierna skapat eller kraftigt vidgat intresse gäller idrotten. Vissa »TV—mäs- siga» idrottsgrenar, i vilka därtill svenska tävlande haft stor framgång, har rönt ett starkt stegrat intresse. Detta gäller bl. a. tennis, ishockey och simning men

även en mindre lättillgänglig gren som skridskolöpning. Att intresset för poli- tiska och samhälleliga frågor allmänt, och för förhållandena i främmande länder i synnerhet, har vidgats genom att radio och TV medvetet givit dessa ämnes- områden stor plats, torde likaså vara ostridigt. På underhållningsområdet har en förskjutning skett i riktning från bygdegården mot storstadsrestaurangen, för att välja en förenklad illustration, alltså en utveckling från enklare och mera provinsiella förströelser mot mera internationella och »sofistikerade» varianter. Det i vissa grupper starkt uppdrivna intresset för »pop» och annan lätt musik torde delvis vara skapat just av radio och TV.

Denna etermediernas förmåga att i viss utsträckning själva skapa det intresse de sedan bygger på har sin största praktiska betydelse på det område, som varit och är ett av de mest svårarbetade men också ett av de viktigaste, nämligen det kulturella. För seriös musik, litteratur, balett, opera och konst, samt för krönikor och debatter på dessa områden, har den traditionella publiken alltid och i alla länder varit liten. Det finns emellertid mycket som tyder på att även här radio och TV förmår vidga sin egen bas. Som exempel kan nämnas de för en bredare publik tillrättalagda musikprogram i TV, i vilka kända konstnärer presenterat musik i litet format. Den mera djupgående och bestående effekten av en sådan verksamhet är väl både långsam och begränsad, men den är otvi— velaktigt en realitet. Tack vare den antydda vidgningen av den högre skolut- bildningens räckvidd kommer denna om man så vill pedagogiska verksamhet att kunna bedrivas under bättre förutsättningar i framtiden.

2.2. Rundfrågor till organisationer m. fl.

Vi har haft att ta ställning till en rad frågor, där allmänna värderingar och om- dömen spelar en avgörande roll. Vi har därför ansett det värdefullt att, utan att avvakta det formella remissförfarandet, vända oss till en rad myndigheter, organisationer, folkrörelser och enskilda, vilkas mening om radio och television vi har ansett vara av intresse. I första hand har skriftliga rundfrågor använts, varvid vi särskilt har framhållit de punkter som direktiven angivit såsom bety- delsefulla. Även konferenser och direkta kontakter har emellertid förekommit.

Följande undersökningar har genomförts. Vintern 1961 utsändes ett frågefor— mulär beträffande ljudradion till vissa organisationer och enskilda personer. Sedan vårt uppdrag vidgats till att omfatta även televisionen utsändes ett likar- tat frågeformulär vintern 1963 till i huvudsak samma organisationer. Vidare in- bjöds ett antal kritiker, kulturskribenter och andra intresserade personer till en konferens den 13 mars 1963, varvid diskussionen gällde i huvudsak de frågor som medtagits i frågeformuläret rörande televisionen.

Att deltaga i rundfrågan rörande ljudradion inbjöds 31 organisationer, av vilka följande 22 utnyttjade möjligheten att svara: De Blindas förening, De Vanföras riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Frikyrk- liga samarbetskommittén (numera Sveriges frikyrkoråd), Föreningen Norden, Högerns kvinnoförbund, Kommittén för Sveriges förenade kristliga student— rörelser, Musikaliska akademien, Modersmålslärarnas förening, Målsmännens riksförbund, Publicistklubben, Radiotjänstemännens förening, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska kyrkans diakonistyrelsc, Svenska landsbyg- dens kvinnoförbund (numera Centerns kvinnoförbund), Svenska landsbygdens ungdomsförbunds riksorganisation (numera Centerns ungdomsförbund), Svenska turisttrafikförbundet, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges nykterhetsvän- ners landsförbund, Sveriges riksidrottsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Statens ungdomsråd, som vid tiden för denna rundfråga nyligen hade organiserats och därför inte inkom med något yttrande, tog våren 1964 kontakt med oss för att vid en muntlig överläggning framföra sina syn- punkter.

Att deltaga i rundfrågan rörande televisionen inbjöds 34 organisationer, av vilka 24 utnyttjade den erbjudna möjligheten. Följande organisationer som ej inbjudits eller svarat vid det första tillfället deltog nu: Samverkande bildnings- förbunden, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges folkpensionärers riks— organisation, Sveriges folkskollärareförbund, folkskollärarinneförbund och små-

skollärareförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Högerns ung- domsförbund, Läroverkslärarnas riksförbund, skolöverstyrelsen, Sveriges social- demokratiska kvinnoförbund, socialstyrelsen samt Svenska teaterförbundet. Av de organisationer som deltagit vid det första tillfället saknades denna gång följande: De Blindas förening, De Vanföras riksförbund, Folkpartiets kvinno- förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Kommittén för Sveriges förenade krist— liga studentrörelser, NIodersmålslärarnas förening, Svenska turisttrafikförbundet och Sveriges förenade studentkårer.

Att deltaga i rundfrågan rörande ljudradion inbjöds därtill 97 enskilda perso- ner, av vilka dock endastöS valde att svara. Dessa var: numera framlidne landshövding Gustaf Andersson, redaktör Annmari Behring, konsulent Lilly Arrhenius-Beyer, landshövding Thorwald Bergquist, professor Karl-Birger Blom- dahl, redaktör Tore Borglund, överdirektör C. W. Curtman, professor Ingemar Diiring, överläkare Gunnar Edström, lektor Elof Ehnmark, redaktör Sigrid Gill- ner, direktör Folke Haldén, friherrinnan Gunni Hermelin, studierektor Karl Högemark, direktör Axel Iveroth, författaren Eyvind Johnson, adjunkt Sven Jonsson, fil. mag. Gunlög Järhult, brigadör Torsten Kjäll, direktör Hugo Larsson, fru Ingrid Levin, förre LO-ordföranden August Lindberg, rektor Paul Lindblom, författarinnan Astrid Lindgren, fil. dr John Lindgren, teol. kand. Ester Lutte- man, professor Carl-Allan Moberg, författaren Ture Nerman, redaktör Ragnar Oldberg, kyrkoherden Erik Oldeberg, redaktör John Olofsson, pastor Lewi Pethrus, fil lic. Karin Schultz, redaktör Henrik Sjögren, rektor Sven—Arne Stahre, numera framlidne redaktör Gösta A. Svensson, professor Jörgen VVesterståhl samt fil. lic. Sven Wilson.

Vid den särskilda konferensen rörande televisionen den 13 mars 1963 (vilken i viss mån avsåg att ersätta ovannämnda skriftliga rundfråga rörande ljud- radion, vilken ansågs ha givit alltför låg svarsprocent) deltog följande personer: redaktörerna Olof Alsén, Alvar Alsterdal, Carl-Gustaf Boäthius, Gunnar Bring, Herbert Connor, Roland Ekström, Gunnar Falk, Olof Lindgren, Arne Lindström, Sten Lundgren, Ingvar Orre, Göran Palm, Hemming Sten, Bertil Widerberg och Åsa Wohlin, samt fil. lic. Gunnar Hallingberg och fil. lic. Erland Sundström. Ungefär lika många inbjudna var förhindrade att närvara. Därjämte deltog fler- talet av utredningens ledamöter.

Utöver dessa mera systematiska kontakter har vi genom vårt sekretariat över- lagt med en rad myndigheter, organisationer och enskilda personer, ofta på des- sas eget initiativ. Våra arbetsgrupper har därtill haft en synnerligen omfattande kontaktverksamhet —- till dels i form av enkäter vilken redovisats i anslut- ning till deras rapporter eller i de kapitel som bygger på deras arbete.

2.2.1. Rundfråga rörande ljudradion

Vid rundfrågan rörande ljudradion använde vi (liksom vid de senare tillfäl- lena) ett frågeformulär, varigenom vi avsåg att samla svaren kring vissa huvud-

punkter och undvika alltför stor spridning. Givetvis lämnades de deltagande organisationerna och personerna full frihet att därtill utveckla sina egna syn- punkter, något som också i stor utsträckning skedde. Redovisningen nedan utgår dock i första hand från de huvudpunkter som vi tagit upp.

Det bör påpekas att den följande översikten inte kan, och inte heller söker, ge en fullständig bild av de enskilda organisationernas yttranden. En dylik redo- visning skulle bli mycket omfattande och därtill oöverskådlig. I de fall en viss organisation apostroferas sker detta därför att den varit ensam om en synpunkt, eller framfört denna med särskild pregnans. Det bör också ånyo erinras att dessa frågor besvarades för fyra år sedan och att det är oundvikligt att härigenom deras värde i några avseenden begränsas.

Eventuell höjning av radiolicensen. Då vi redan vintern 1961 funnit, att den i de ursprungliga direktiven angivna målsättningen att söka hålla radioverk- samhetens utveckling inom ramen för en oförändrad licensavgift skulle bli myc- ket svår att upprätthålla, ombads deltagarna att uttala sig om det önskvärda i en licenshöjning för att möjliggöra en fortsatt, relativt expansiv radiopolitik. Av de åtta organisationer som tar ställning på denna punkt är sju klart positiva och endast en negativ till tanken på en licenshöjning. Flera framhäver därtill, att licensavgiften i förhållande till vad radion erbjuder måste betraktas som låg. De som inte direkt tar ställning till licensfrågan synes likväl i allmänhet utgå ifrån, att de ekonomiska problemen måste lösas genom en inkomstökning snarare än genom en påtaglig minskning av utgifterna. Av de enskilda tillfråga- de ställer sig elva uttalat positiva och fem negativa till en licenshöjning. En syn- punkt som återfinns i många andra svar är den, att radion i en tid av allmän standardstegring inte bör behandlas snålt.

Två organisationer och två enskilda personer har direkt kritiserat bilradio- licensema och föreslagit deras avskaffande eller förbilligande.

Besparingar genom minskning av programtiden. För att genomföra det i ur- sprungsdirektiven angivna huvudalternativet, oförändrat belopp för ljudradio— licensen, tycktes en minskning av programtiden kunna bli nödvändig. (Observera att frågan ställdes vintern 1961.) Här synes tre organisationer vara beredda att acceptera en sådan minskning: en av dessa använder formuleringen »hellre kor- tare programtid än lägre kvalitet». Sex organisationer synes vara emot en minsk- ning eller talar rent av för en ökning. På den ena sidan uttalar Svenska lands— bygdens ungdomsförbund, att det inte är nödvändigt med två parallella radio- program under hela dagen. På den andra sidan hävdar Radiotjänstemännens förening, att radion är så fast etablerad som en del av vårt samhälle att pro— gramtiden inte bör minskas, samt att en ökning snarare än en minskning av konsumtionsmöjligheterna bör vara det naturliga i överflödssamhället även vad gäller radion. Proportionerna är likartade bland de enskilda deltagarna: sex är i olika hög grad beredda att acceptera en förkortning av sändningstiden, medan tio uttalar sig emot en sådan, likaledes med olika grader av bestämdhet. Bland svaren i den förra kategorien återfinns sådana synpunkter som att sändningarna

kan börja senare och tillåtas ha en eftermiddagspaus, att lång sändningstid synes ha blivit ett självändamål för Sveriges Radio, att tidsminskningar kan över- vägas i samband med att TV-program pågår, och att »vi behöver inte under- hållas dygnet runt». Av deltagare med motsatt synpunkt anförs bl.a. att in- skränkningar inte bör drabba sådana radiomässiga inslag som föredrag, hörspel och musik, att det blir oerhört svårt att välja de tidpunkter då inskränkningar skall ske utan att därvid olika speciella lyssnargrupper blir missgynnade, och att en förkortning av radions programtid är förkastlig emedan just den långa sändningstiden är radions särskilda styrka gentemot televisionen.

Undersökningen har på denna punkt den svagheten, att Lielodiradion till- kom under den tid svaren infordrades, varvid några av deltagarna utformade sina svar före, andra åter efter det att denna verksamhet inletts. Då inte så få hävdar att man saklöst kan skära bort mycket av den lätta musiken (låt vara att man inser att detta inte skulle innebära mera betydande besparingar), skulle måhända vid denna tidpunkt fler inom den tillfrågade gruppen ha uttalat sig för en tidsminskning om samtliga svarat efter införandet av Melodiradion. Den häftiga kritik som detta program vid sin start utsattes för av ledar- och kul- turskribenter i pressen synes nämligen i stora drag ha varit representativ för tänkesätten inom den grupp, ur vilken de tillfrågade vid vår undersökning häm- tats, åtminstone vid den aktuella tiden.

Besparingar på andra vägar än genom förkortning av programtiden. Sju orga— nisationer uttalar sig emot tanken, att man skulle söka uppnå besparingar ge- nom att ersätta dyrare programtyper med billigare. Bland enstaka förslag om besparingar märks tanken att man kan öka proportionen samnordiska program kraftigt, att dyrare underhållningsprogram generellt kan placeras i TV och att Sveriges Radio skulle kunna upplåta programtid till kristna samfund, folkrörel- ser och andra organisationer, vilka på egen bekostnad men under Sveriges Ra- dios kontroll skulle få göra program (förslag från Högerns kvinnoförbund). Bland svaren från enskilda personer återfinns en rad uppslag beträffande möjligheter att göra besparingar: regionalprogrammen är överflödiga och bör utgå, opera kan flyttas till TV, orkesterkonserter kan delvis ersättas med grammofon- musik, dyrare teater- och underhållningsprogram kan flyttas till TV, antalet repriser kan ökas etc. I motsatt riktning uppmanar däremot flera personer oss att slå vakt om de dyrare programmen, i synnerhet radioteater och regionala program. Svaren uppvisar i sin helhet en mycket splittrad bild. Mest påtagligt synes vara, att många allmänt uttalar sig emot en billigare programproduktion och uppfattar en sådan som ett hot mot radions kvalitet.

Hur fyller radion sin uppgift? De tillfrågade uppmanades också att avge mera allmänna omdömen om det sätt, på vilket radion hittills uppfyllt sina förplik- telser. Vad nyhets- och aktualitetsprogrammen beträffar synes man kunna dra den allmänna slutsatsen att tillfredsställelse råder, dels genom uttalat positiva svar, dels genom frånvaron av omdömen eller kritik.

Vad beträffar information i vidare mening framföres däremot en rad kritiska

!

synpunkter. I stor utsträckning innebär detta att man anser att det egna arbets- eller intresseområdet presenteras på ett otillfredsställande sätt. Den politiska informationen angrips i flera avseenden: mera neutralitet krävs (Folkpartiets kvinnoförbund), företaget behöver bättre personalresurser och större självstän- dighet gentemot partierna (Folkpartiets ungdomsförbund), friare former och mindre ängslig strävan efter »rättvisa» (d:o), mer information om riksdagen (en- skild person). Kontakter och programutformning beträffande utbildnings- och folkbildningsprogram kritiseras av flera deltagare, och olika krav på bättre samhällsinformation framförs. Allmänt gäller, att på detta område, där ju fler— talet deltagare är särskilt sakkunniga, en rad värdefulla synpunkter kommit fram, ofta i form av preciserade förslag till förändringar. Det synes dock inte riktigt att ta. dessa många synpunkter och anmärkningar som intäkt för, att ett mera allmänt missnöje skulle råda med radions verksamhet på dessa områden.

Vad gäller kulturprogrammen i vid mening är synpunkterna här färre och mindre preciserade, och allmänt positiva omdömen är vanligare. Av de grupper och enskilda som har intresse av att bevaka vissa områden är särskilt musik— folket till freds med radion, medan däremot de kristna grupperna är missnöjda. Från Frikyrkliga samarbetskommittén riktas en bestämd kritik mot de religiösa programmen, vilka anses vara konventionella, inriktade enbart på gudstjänster och andakter och stödda av otillräckliga resurser i synnerhet i fråga om personal.

Differentieringen mellan program 1 och, program 2. Ett halvår före undersök- ningen hade programsättningen i radions båda kanaler på kvällstid ändrats, på så sätt att P 1 givits en genomgående mera underhållande och P 2 en mera seriös karaktär. Vid det aktuella tillfället hade denna politik mötts av stark kritik i pressen. Denna negativa inställning går ett halvår senare klart igen i undersökningssvaren: av organisationerna är sex allmänt negativa till föränd- ringen, medan utom Radiotjänstemännens förening ytterligare endast en är till freds. Bland de enskilda deltagarna står åtta negativa omdömen mot endast tre positiva. Huvudsynpunkten i de kritiska svaren är, att radions folkuppfostrande och kulturspridande uppgift har försvårats, då majoriteten av publiken efter omläggningen kan antas lyssna enbart på program 1. Programuppdelningen an— tas ha skapat en olycklig, skarp gräns mellan vad som är »lätt» och vad som är seriöst. Den mer eller mindre klart uttalade tanken synes vara, att en relativt stor del av publiken under det tidigare systemet kom i kontakt med mera vär- defulla program, vilka de inte spontant skulle uppsöka. Från några håll (där- ibland Sveriges förenade studentkårer) har påpekats, att vissa grupper av distributionsmässiga skäl ej nås av program 2 och därigenom helt går miste om de mera kvalificerade inslagen. Särskilt har nämnts finlandssvenskarna samt sjukhuspatienter.

Sändningstidens fördelning på olika programtyper. Bland de få organisationer och enskilda som tagit upp denna fråga råder allmänt den meningen, att de lätta programmen tilldelas alltför lång sändningstid och alltför stor andel av medlen. Särskilt skarpa angrepp kommer från vissa enskilda personer, som anser att

»skvalmusik» och underhållning av »typ tjo och tjim» har brett ut sig, och som angriper Sveriges Radio för popularitetskult och för en orimlig »demokratisk» motivering för programsättningen. De som yttrat sig är alltså främst kritiska mot det omfång underhållning och lätt musik ges i programsättningen. Det stora flertalet har gått förbi hela frågan, vilket måhända kan uppfattas som ett tec- ken på att man finner programavvägningen rimlig. Man bör dock erinra sig, att flertalet svar utformades innan Melodiradion startade.

De egna verksamhets- eller intresseområdena. Om de deltagande organisatio— nerna gäller, att de genomgående koncentrerar sina svar på denna punkt och ibland behandlar den mycket utförligt för att lämna nästan alla andra punkter åsido. Även många av de enskilda har inriktat sig på sina egna särskilda in- tressen. Genomgående är här, att man vill ha mera programtid för att belysa det egna området. På en rad detaljpunkter synes de med sakkunskap och efter- tanke utarbetade förslagen vara väl värda att beakta, men ett utförligare refe— rat av dem synes likväl inte ha sin plats i denna framställning. Dessa förslag faller också i huvudsak inom Sveriges Radios och inte inom vårt kompetens- område.

Regionala och lokala program. Inställningen till dessa program synes genom- gående vara mera positiv bland organisationerna än bland de enskilda delta- garna. Två organisationer vill närmast bibehålla den regionala programverksam- heten i befintligt skick, medan fem vill att den skall undergå en verklig expan- sion. Inga negativa synpunkter (krav på inskränkningar) anförs däremot. Mest i detalj går Radiotjänstemännens förening: då intresset varierar starkt mellan olika delar av landet, bör verksamheten vara differentierad även till omfånget. Programledningen i regionen bör ha stor frihet att utforma sina program till såväl tidpunkt som omfång och inriktning. För lokala program i egentlig me- ning (en verksamhet som hittills saknats i Sverige) synes sex organisationer ut- tala sig. Frikyrkliga samarbetskommittén framhåller, att sådana program skulle få lyssnarna att på ett nytt sätt uppfatta radion som sin egen, och Svenska lands- bygdens ungdomsförbund, som vill att hela landet snarast möjligt skall täckas av lokala program, framhäver vikten av en decentraliserad kulturverksamhet och menar att radion kan vara en spegel för provinsens liv. Två av de enskilda deltagarna vill för sin del slopa de regionala programmen. Sex personer vill i gengäld ge dessa program längre sändningstid, och en av dessa vill därtill, att de enskilda regionerna skall göras mindre än vad de nu är. Till rent lokal radio- verksamhet ståller sig fem personer allmänt positiva, medan en annan anser att detta inte kan vara en angelägen uppgift. Allmänt gäller, att något egent- ligt svar på den allmänna frågan om lokal radio inte har lämnats, därför att de flesta inte kunnat göra sig en föreställning om, vad en sådan verksamhet i praktiken skulle kunna innebära.

Radion i TV—åldern. Frågan på denna punkt har givit upphov till de utför- ligaste svaren. De båda mediernas produktionstekniska förutsättningar gör dock, att många av de framförda förslagen knappast är genomförbara. Från åtskilliga

håll påpekas radions särskilda fördelar: den kan fortare och lättare än TV sända nyheter, kan lättare lägga om sitt program, och kan ha betydligt längre sänd— ningstid i flera kanaler. Ganska många program är också rent »ljudmässiga». Radion når även en publik som inte kan följa TV: lyssnarsituationen är mera obunden och rörlig. Men man måste också tänka om beträffande vad som är »bästa lyssnartid» och i helt annan utsträckning än hittills lägga kvalificerade program på dagtid. Beträffande samspelet mellan radio och TV finns sympa- tier för en mera systematisk arbetsfördelning, vilken exemplifieras på olika sätt. En väsentlig tanke, som framförs bl. a. av Folkpartiets ungdomsförbund, Riks- förbundet Landsbygdens folk och de kristliga studentrörelserna, är den att radion bör utgå ifrån att den stora publiken söker sig till TV-programmen, och att radion därför bör inrikta sig på minoriteter och Specialintressen på ett helt annat sätt än hittills, och på ett annat sätt än vad TV kan göra. Likartade tankegångar återkommer även bland de enskilda personernas svar, vilka i övrigt uppvisar en mycket splittrad bild. Sålunda ställer sig både de som hävdar att TV inte har förändrat radions uppgifter, och de många som anser att radion måste genomgå en betydande omdaning, positiva till radions framtid som själv— ständigt medium. Det påpekas också att de grupper som fortfarande är beroen- de av radion är numerärt betydande: de som inte har råd att skaffa sig TV, de sjuka, de som hemarbetar under dagen, pensionärer etc. Bland enskilda, mera intressanta synpunkter märks följande: radio och TV bör vänja sig av med att bevaka varandra och härma varandras arbetssätt; underhållningen bör i framtiden övervägande få sitt forum inom TV, de seriösa programmen inom radion; radion bör odla sin stil som en intim konstart »man to man». Den all- männa uppfattningen synes alltså vara, att radion måste undergå förändringar i TV-åldern, att den delvis bör inrikta sig på andra delar av publiken än nu, att programplaneringen måste ta hänsyn till när och vad TV sänder, men att radions omfång och ambitioner inte bör bli mera blygsamma än hittills.

Nya uppgifter för radion. Vi hade väckt frågan, om radion i framtiden skulle kunna tänkas ta upp helt nya uppgifter eller verksamhetsområden. Vissa upp- slag av intresse framkom här. De Blindas förening önskar disponera viss radio- tid för kontakt med sina medlemmar. Folkpartiets kvinnoförbund för fram tanken att kraftigt utvidga Radioskolan (till flera timmar per dag) med stän- diga kurser på olika stadier i alla viktiga främmande språk. Sveriges förenade studentkårer, som är av samma mening, vill samla skol- och utbildningsverksam- heten i en särskild kanal, »utbildningsprogrammet». Frikyrkliga samarbetskom- mittén föreslår helt nya typer av religiösa program. Föreningen Norden vill ha gränsregionala program, t. ex. i samarbete med den finska radion, samt föreslår finskspråkiga program över det svenska riksnätet. Bland förslagen från enskilda personer märks, att arbetsmarknadens organisationer bör få tillfälle att genom radion informera om sin verksamhet och ta kontakt med sina medlemmar.

Decentralisering av programproduktionen. Denna fråga har spontant tagits upp av tre organisationer. De kristliga studentrörelserna hävdar, att Sveriges

Radio nått sitt maximala omfång i Stockholm och att i framtiden en vida större del av produktionen bör förläggas till andra städer. Av Riksförbundet Landsbyg- dens folk och Svenska landsbygdens ungdomförbund framhålls, att även vid en utbyggnad av regionalprogrammen riksprogrammen bör ha mindre utpräglad huvudstadsprägel än vad fallet är i dag.

2.2.2. Rundfråga rörande televisionen

Rundfrågan rörande televisionen genomfördes i princip på samma sätt som den tidigare rörande ljudradion, dock med den skillnaden att denna gång inga en- skilda personer inbjöds att deltaga. Motiveringen härför var, att svarsprocenten vid det förra tillfället blivit mycket låg och att de enskilda svaren i regel inrik- tats på någon enstaka fråga. I stället beslöt vi att inbjuda vissa särskilt in- tresserade eller engagerade personer till en konferens, för vilken en särskild redogörelse lämnas nedan. Det bör understrykas, att TV-undersökningen ägde rum två år senare än ljudradioundersökningen.

Allmän bedömning av svensk TV. Elva organisationer har tagit tillfället i akt att göra mera allmänna uttalanden om hittillsvarande programverksamhet, av vilka sex i huvudsak är positiva och fem övervägande negativa. En genomgående skillnad är, att de positiva uttalar sig i allmänna ordalag om förutsättningar och resultat i svensk TV, medan de kritiska går mera in i detalj på enskilda områ- den. Sålunda kommer allmänt uppskattande uttalanden från Samverkande bildningsförbunden, Målsmännens riksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. På en särskild punkt, nämligen musiken, uttalar sig Musikaliska akademien mycket erkännsamt. Flera av de negativa svaren är starkt begränsade till sin inriktning. Mera generellt hävdar Sveriges frikyrkoråd, att programpolitiken alltför mycket gynnat förströelseinslagen på bekostnad av värdefulla program. Högerns kvinnoförbund anser att sändningstiden är snålt tillmätt, licensavgiften hög och resurserna för programverksamheten otillräckliga. Ett mycket häftigt angrepp görs av Högerns ungdomsförbund, som hävdar att endast kommersiell TV kan lösa rådande problem.

Målsättningen för svensk TV. Vi redovisade här den målsättning, som fram- träder i de för oss utfärdade TV-direktiven. De flesta av de organisationer som yttrat sig ansluter sig till denna målsättning, många med understrykande av någon viss aspekt av denna eller utvecklande av någon särskild synpunkt. Radio- tjänstemännens förening hävdar att förverkligandet av målsättningen i hög grad är en fråga om resurser. Den enda organisation som är kritisk mot mål- sättningen är Högerns ungdomsförbund: antingen är den en truism, eller också ger den uttryck för en politisk grunduppfattning som förbundet inte kan dela.

Konflikten mellan lång programtid och hög kvalitet. Flera organisationer häv- dar helt kort, att kvalitet måste gå före kvantitet och synes närmast mena, att en förlängning av sändningstiden inte är angelägen. Andra utvecklar närmare den synpunkten, att längre sändningstid och ett andra program i och för sig är

värdefulla, men att man inte får nä därhän genom att tunna ut genomsnitts- kvaliteten hos produktionen. Det mest genomförda resonemanget förs av Sve- riges frikyrkoråd, som hävdar att en ökning av programtiden främst bör ske med hänsyn till speciella kategorier inom publiken. Förbättring av de resurser som tilldelas vissa eftersatta programtyper sägs vara viktigare än längre sänd- ningstid. Införandet av program 2 och andra förlängningar av sändningstiden bör användas så, att antalet programtyper vidgas för att ge större valfrihet. Denna utvidgning bör främst avse värdefulla program, som tvingar till engage— mang, förmedlar saklig information och är karaktärsfostrande och samhällse uppbyggande.

Programkanaler och total produktion. I valet mellan att skapa ett andra pro- gram och att förlänga sändningstiden för P 1 utanför kvällstid föredras allmänt det förra alternativet. Högerns kvinnoförbund talar för en betydande ökning av repriserna, Föreningen Norden för en stor plats åt internordiska program, skolöverstyrelsen för specialinriktade program på dagtid av typ utbildnings-TV samt program för sjuka och handikappade. Publicistklubben anser, att P 2 kan inskränkas till kvällstid men att det då bör ges starkt differentierad karaktär, inriktat helt på den stora publiken. Radiotjänstemännens förening hävdar, att en ökning av valfriheten inte bör få den formen, att det ena programmet blir »lätt» och det andra »tungt».

Fördelningen mellan svenska och utländska inslag. Vi påpekade, att relationen mellan svenska och utländska inslag under de senaste åren varit omkring 60:40 och väckte frågan, om i samband med en utökning av programtiden en förskjutning till exempelvis 50 :50 skulle kunna accepteras. Så gott som samtliga organisationer som svarar på denna punkt finner antingen frågan om nationellt ursprung ointressant eller ställer sig positiva till en ökning av den utländska andelen. Endast Teaterförbundet är negativt och hävdar, att många utländska program köps enbart därför att de är billiga. Vissa organisationer finner ett egenvärde i en omfattande utländsk produktion i svensk TV. Högerns kvinno— förbund, som finner proportionen 50:50 motiverad, vill att den amerikanska dominansen i de utländska inslagen skall brytas till förmån för europeiska och andra inslag. Föreningen Norden vill att nordiska program skall betraktas som en mellanform mellan svenska och utländska. Likartade positiva uttalanden görs av Radiotjänstemännens förening, Riksförbundet Landsbygdens folk, skol- överstyrelsen, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Samverkande bildnings- förbunden, Centerns ungdomsförbund och Frikyrkorådet. Vissa försiktiga reser- vationer görs dock, vilka i allmänhet är av samma typ som Samverkande bild- ningsförbundens: ökningen av utländska inslag får inte avse enkelt förströelse- gods.

Decentralisering av produktionen. Nästan alla de organisationer som tagit ställning till denna fråga är positiva till en ökad decentralisering; skeptisk är endast Diakonistyrelsen. Programmässigt anses vinsten bestå i en bättre speg- ling av närings- och kulturlivet ute i landet. Föreningen Norden framhåller vär-

det av decentralisering för gränsområdena, såsom öresundsregionen och Nord— kalotten. Många organisationer framhåller vikten av att de regionala redaktiio- nerna får relativt stor självständighet i förhållande till Stockholm. Betydelsen av lokal filmverksamhet, särskilt för nyhetsinsamlandet, anförs bl. a. av Radiao— tjänstemännens förening. Långtgående synpunkter framförs av Frikyrkorådet, som kan tänka sig att landsortsredaktionerna blir mer eller mindre självständiga radioföretag i samarbete med Stockholm, samt med rätt att förfoga över viss tid i riksprogrammet. Radiotjänstemännens förening framhåller, att omfattande decentralisering kräver stora resurser, om redaktionerna utanför Stockholm skall få möjlighet att producera fullgoda program. Vidare påpekas, att om (en verklig inre konkurrens (se kapitel 2.4) skall uppstå inom Sveriges Radio måszte olika orter tävla på lika villkor.

Inre konkurrens och fri produktion. Vi begärde även ståndpunktstaganden tzill »inre konkurrens» inom Sveriges Radio på huvudorten, alltså i Stockholm, samt till »fri produktion», dvs. mera omfattande bidrag till programverksamheten av helt fristående producenter, vilkas program inköps av Sveriges Radio. Svaren varierar starkt mellan entusiasm och utpräglad skepsis. Föreningen Sveriges filmproducenter är mycket positiv och utvecklar önskvärdheten av att engagera den svenska filmindustrien. Frikyrkorådet talar för inköp av såväl programupip— slag som färdiga program samt vill ge olika avdelningar inom Sveriges Radio större inbördes självständighet. Högerns kvinnoförbund däremot tror att det är orealistiskt att vänta sig mer variation och idérikedom genom fria producenter, emedan det är så dyrt att göra TV—program »på spekulation» att ytterst få kan arbeta på det sättet. Radiotjänstemännens förening är i huvudsak skeptisk men tror dock att fri produktion kan ge mera variation. Skolöverstyrelsen vill un— derstryka värdet av att så många kompetenta parter som möjligt, alltså även sådana utanför Sveriges Radios fasta stab, får möjlighet att göra program. Detta kräver att utbildning ordnas även för fristående producenter. Skepsis mot i synnerhet inre konkurrens framförs av Diakonistyrelsen, Centerns ung— domsförbund, Radiotjänstemännens förening och Riksförbundet Landsbygdens folk. Man kritiserar tanken på långt driven konkurrens, som kan leda till slöseri med produktionsmedlen och med stoffet.

Färgtelevisionen. De flesta organisationer som yttrat sig om färg-TV är ut— präglat positiva. Sålunda anser Frikyrkorådet, att det är självfallet att utveck- lingen mot färg-TV inte bör hållas tillbaka, Föreningen Norden att färg—TV innebär ett stort framsteg, RLF att färg—TV bör införas så snart som de tek- niska förutsättningama uppnåtts, och skolöverstyrelsen att färg-TV kommer att innebära en utomordentligt värdefull tillgång. Mera skeptisk är endast Publi- cistklubben, som vill uppskjuta ett ställningstagande tills vidare. Såväl Cen— terns som Högerns ungdomsförbund anser, att införandet av färg-TV inte bör fördröjas med hänvisning till merutgifterna för folkhushållet: publiken bör själv få bestämma om den har råd att bära kostnaderna för apparatinköp. För— | eningen Norden hävdar vidare, att planläggningen av färg-TV bör ske i nära i

kontakt med övriga nordiska TV-företag, och att införandet bör äga rum unge- fär samtidigt i alla nordiska länder. Radiotjänstemännens förening slutligen vill, att man skall följa utvecklingen utanför Sverige och förbereda sig genom forsk- ning, provsändningar och inspelning av film i färg. Man finner dock färg-TV vara mindre angelägen än vissa andra, aktuella TV—uppgifter.

Förhållandet mellan radio och TV. Svaren på denna punkt företer en splitt- rad bild, vilken inte låter sig sammanfattas i några få meningar. Ingen hävdar emellertid, att de båda medierna bör arbeta helt skilda från varandra eller i kon- kurrens med varandra. Tanken att de närmast har att komplettera varandra och att erbjuda alternativ till varandra vinner relativt allmän anslut- ning. Bland de särskilda synpunkterna må följande redovisas närmare. Samverkande bildningsförbunden vill att radion i framtiden skall ge vidgat utrymme för folkbildning, inslag som dock inte bör samlas enbart i detta me- dium utan även förekomma i TV. Radion bör enligt Högerns kvinnoförbund bl.a. få uppföljande, kompletterande och fördjupande uppgifter vid sidan av TV. Högerns ungdomsförbund vill framhålla, att man inte bör fastställa prin- cipiella gränser mellan olika programtyper för deras placering i radio eller i TV.

Tanken på ett samarbete mellan de båda medierna, där TV initierar ett programområde och radion genomför en omfattande uppföljning, återkommer hos flera andra organisationer. Av bl. a. Radiotjänstemännens förening och Social- demokratiska ungdomsförbundet framhålls, att radion i ökad utsträckning bör inrikta sig på att tillgodose minoriteter och Specialintressen. Televisionen kan ju med sin korta sändningstid endast i begränsad utsträckning påtaga sig sådana uppgifter. Radiotjänstemännens förening hävdar vidare, att både radio och TV skulle vinna på en samordning av sin programplanering och ökat direkt sam- arbete.

Utbildnings-TV. Inte mindre än sjutton organisationer har yttrat sig på denna punkt, många av dem mycket detaljrikt. Allmänt gäller, att de flesta har en positiv gmndinställning. Ett enda undantag finns, nämligen Högerns ungdoms— förbund, som anser det föreligga en påtaglig risk för missbruk av statskontrol— lerade massmedier på detta område. De slutsatser som kan dragas begränsas del— vis därav, att många organisationer inte dragit en klar gräns mellan skol-TV och andra former av undervisnings-TV, varför många av de positiva uttalan- dena och förslagen närmast avser vad som ryms inom begreppet skol—TV.

Det mest utförliga svaret har lämnats av skolöverstyrelsen. Styrelsen anser, att två program är en nödvändig förutsättning för att utbildnings—TV skall få verkliga arbetsmöjligheter. Utvecklingen inom forskningens olika områden gör det angeläget, att den del av TV som ägnas åt utbildning får goda resurser. Skol—TV är endast ett första ambitiöst steg i riktning mot en rikt differentierad folkundervisning och upplysning. Den kvalificerade undervisningen i TV kan nå glesbygdens ungdom, och den kan fortbilda och omskola de vuxna i ett stän- digt föränderligt samhälle. Utbildnings-TV kan genom sin genomslagskraft och flexibilitet få avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Andra länder har

positiva erfarenheter av universitets-TV. I anslutning härtill kan nämnas, att socialstyrelsen finner att den hittillsvarande, begränsade samhällsorienterande verksamheten lyckats väl, och att ett andra TV-program skulle ge detta arbets— område avsevärt ökade möjligheter.

Av övriga synpunkter skall följande redovisas. Samverkande bildningsför- bunden önskar ett nära samarbete mellan TV och folkbildningsorganisationema, vilkas erfarenhet bör komma TV till del. Folkskollärareförbunden anser, att radio och TV kan bli betydelsefulla för lärarfortbildningen samt för allmän information om skolan. Folkpensionäremas riksförbund erinrar om, att en miljon pensionärer vill ha regelbundna program om sina särskilda problem. Frikyrko- rådet önskar att plats bereds för religiösa program, inte minst för barn. Publi- cistklubben anser, att det ena av två TV-program bör ägnas åt skol—TV på dag— tid och i första hand åt utbildnings-TV för vuxna på kvällstid. RLF erinrar om att många yrkesgrupper och näringsutövare behöver rådgivning och vidareut- bildning. Inte minst gäller detta jordbruket, vars struktur gör det svårt att ge aktuell information till jordbrukarna.

Konsumentupplysning. Fyra organisationer är allmänt positiva och förväntar sig här en viktig insats från TV. Skeptiska eller mycket tveksamma är Högerns kvinnoförbund och ungdomsförbund, vilka ser många risker förbundna med konsumentupplysning i TV. De betonar mycket starkt kravet på objektivitet, något som bl. a. kräver lång sändningstid så att hela branscher kan redovisas fullständigt.

Radiotjänstemännens förening framhåller behovet av forskning om publikens situation: hur påverkas dess behov, hur väcks och stimuleras dessa? Man måste veta, vilka slags positiva eller negativa impulser konsumentupplysningen skapar.

Forskning om radio och TV. Fjorton av organisationerna har uttalat sig om sådan forskning, varvid nästan alla framhåller att denna forskning är en ytter- ligt angelägen uppgift som bör stödjas på olika sätt. Samverkande bildningsför— bunden, Diakonistyrelsen och Frikyrkorådet vill alla på något sätt medverka vid denna forskning. Olika organisationer framhäver televisionens inverkan på den enskilde, hemmet och familjen samt på värderingar och attityder. Radio- tjänstemännens förening erinrar dock om, att många har onyanserade och över- drivna föreställningar om denna inverkan, och att man likaså gör sig över- drivna förhoppningar om etermediernas möjligheter att träda i utbildningens och opinionsbildningens tjänst. Forskningsområdets storlek påpekas av flera orga- nisationer: det berör sociologi, psykologi, pedagogik, semantik, ekonomi, politik etc. Från flera håll påpekas också, att vunna forskningsresultat fortlöpande bör publiceras.

Kritik av enskilda delar av programverksamheten. Några organisationer har i svaren även medtagit omdömen om enskilda programpunkter eller program- typer. Detta gäller särskilt Socialdemokratiska ungdomsförbundet, vilket med utgångspunkt från organisationens värderingar gör en samlad bedömning av programverksamheten. Man framhåller, att internationella reportage och upp—

_,_.__..__q._=_..m__..

qiu— "'_';-

'lysningsprogram liksom sociala inrikesreportage har mycket stort folkupply- sande värde. TV-teatern betecknas som en betydande kulturfaktor. Som direkt olämpliga för barn och ungdom beskrivs de amerikanska importfilmerna, inte bara på grund av inverkan av våldsinslag o. dyl. utan över huvud taget på grund av dessa filmers verklighetsfrämmande miljö. Vidare riktas bestämd kritik mot .aktualitetsavdelningen. Man hävdar att »Aktuellt» är ett alltför »lätt» nyhets— program, alltför fyllt av perifera frågor och ren kuriosa.

Specialsyn'punkter från det egna området. Många organisationer har utförligt redovisat problem från det egna arbetsområdet eller också fört fram värderingar (och önskemål, som är för organisationen typiska. Av dessa specialsynpunkter skall följande nämnas.

Såväl Diakonistyrelsen som Frikyrkorådet kritiserar de religiösa program- mens omfattning och utformning och anser att de har otillräckliga personalresur— ser. Föreningen Sveriges filmproducenter talar för en omfattande »fri produk- tion»; man bör utnyttja den stora fond av kunnande som finns inom filmbola- gen. Musikaliska akademien konstaterar, att man sedan sitt svar på ljud- radioenkäten två år tidigare blivit mycket mera positiv till möjligheterna att framställa musikprogram i TV. Man tar särskilt fasta på den förstklassiga opera som sänts i svensk TV och önskar en utbyggnad härav. Föreningen Norden framlägger ett mycket omfattande program för nordiskt samarbete på TV-om- rådet. Man vill se en mycket kraftig utbytesverksamhet på en rad program- områden. Den i pressen framförda tanken, att ett program 2 kan åstadkommas billigt och enkelt genom att i stort sett bli ett nordvisionsprogram återfinns även här. Slutligen erinras om att 150 000 personer i Sverige har finska som moders- mål, vilket anses motivera att finskspråkiga program sänds i svensk TV, gärna i samarbete med den finska televisionen. Riksidrottsförbundet konstaterar, att TV är ett effektivt propagandamedel för idrotten, men att inte bara elitidrott utan även breddidrott och ungdomsverksamhet bör stödjas och stimuleras av TV och radio. Tidningarna koncentrerar sig av kommersiella skäl på elitidrot- ten, något som radio och TV inte är tvingade att göra. Förbundet framför dess- utom förslaget att orter, där större idrottsevenemang vilka utsänds i TV äger rum, bör kunna avskärmas.

2.2.3. Kritikerkonferens rörande TV

Den konferens för yrkeskritiker och andra med TV-frågor särskilt sysselsatta personer, som vi anordnade den 13 mars 1963, skall sammanfattas relativt kort.

En stor del av överläggningen avsåg den kvantitativa utvecklingen av svensk TV och då särskilt införandet av program 2. Mest kritisk mot expansionsplaner- na ställde sig Gunnar Falk, som fruktade att den kvantitativa utveckling som ett program 2 måste kräva skulle medföra en kvalitativ uttunning av sådant slag att den inte kunde accepteras. Tiden vore enligt honom ännu inte mogen för ett andra program, utan detta borde få organiskt växa fram ur program 1

vid en senare tidpunkt. Den motsatta uppfattningen var dock vanligare. Såväl Hemming Sten som Åsa Wohlin menade, att program 2 måste föras fram snarast möjligt, så att publiken erhöll ett alternativ under bästa sändningstid. Flera del— tagare underströk, att Sveriges Radios egenproduktion alltfort måste vara ett dominerande inslag i programmet, men att många billiga och värdefulla program kunde tillkomma inom denna sektor. Utvecklingen vad gäller importprogram bedömdes på växlande sätt. Allmänt var man kritisk mot dominansen för ameri- kanska filmer och hänvisade till andra framstående TV-länder, särskilt de väst- europeiska men även vissa utomeuropeiska. Samtidigt påpekades, att om man valde att bygga upp ett program 2 huvudsakligen av importgods (även om detta var av god kvalitet) kunde detta program få stämpel på sig som en »importkanal», vilket skulle skada det.

En fråga som särskilt intresserade kritikerna var möjligheten att införa ett moment av inre konkurrens inom Sveriges Radio. Flera av dem (Hemming Sten, Olof Alsén och Ingvar Orre) tog upp tanken att ett program 2 skulle kunna or— ganiseras helt självständigt, med två skilda programledningar, eventuellt med ledningen för P 2 placerad i Göteborg. Merkostnaderna för en sådan decentrali- sering diskuterades, men flera av kritikerna ansåg att det innehållsmässiga vär— det av en sådan klyvning skulle kunna motivera även dessa. I motsats härtill anförde bl.a. Göran Palm med stöd av Roland Ekström och Alvar Alsterdal, att man inte kan utgå från som självklart att inre konkurrens alltid är bra. Andra åtgärder vore vida mer väsentliga för att förbättra programkvaliteten. Det vore oriktigt att göra jämförelser med pressen; lika väl kunde man jämföra med bibliotek, skolor m.fl. kulturinstitutioner, vilkas verksamhet ingalunda blir förstenad eller slentrianmässig därför att någon konkurrens inte förekommer. Decentraliseringen togs upp som ett moment av inre konkurrens, varvid det påpekades att verkligt effektiv tävlan mellan programredaktionerna på olika orter i landet endast kunde bli en realitet, om orterna utanför Stockholm fick lika goda resurser som huvudorten. Hittills har de mycket begränsade resur- serna i Göteborg och Malmö förhindrat, att man där producerar lika goda pro- gram som i Stockholm. Emellertid påpekades det också, att en sådan verkligt betydelsefull decentralisering blir mycket kostnadskrävande.

En diskussion utspann sig även om målsättningen för svensk TV. De flesta deltagare syntes ense om att Sveriges Radio hittills väl motsvarat den målsätt- ning för kvalitet och programinnehåll som kan sägas gälla. En rad svårigheter påpekades dock. Det kan synas oundvikligt, att en formulerad målsättning måste vara mycket svävande. Den rådande fördelningen av programtiden på olika typer av innehåll befanns i allmänhet rimlig, men farhågor framfördes för en förskjutning i riktning mot »lättare» programsättning, och flera deltagare un- derströk att man inte kunde bygga programpolitiken på genomsnittet av publik— smaken. Erland Sundström påpekade, att den diskussion som fördes i radiout— redningens direktiv beträffande TV syntes förutsätta, att enhetlighet råder i dagens svenska samhälle beträffande »samhällets värderingar», men att dagens

kulturliv snarare präglas av splittring, motsägelser och brist på entydighet. Inte ens ett sådant begrepp som förflackning, vilket utpekades i direktiven och även togs upp under kritikerdiskussionen, har samma innebörd för alla.

En bestämd kritik på vissa punkter framfördes av Alvar Alsterdal, som fann att samhällsområdet var illa bevakat i TV, inte minst om man jämför dess sändningstid med vad som tillkommer andra programområden. Han framhöll vikten av att Sveriges Radio rekryterar sin personal på rätt sätt. För närvaran- de brister det enligt Alsterdal ofta i omdöme och kvalitet hos dem som svarar för programmen. Inte minst gäller detta aktualitetsbevakningen. Viktigare än att anställa fler tjänstemän är att anställa bättre tjänstemän. TV har blivit vårt största massmedium, och det bör då också disponera de bästa krafterna.

En kritik av annat slag framfördes av Gunnar Hallingberg, som hävdade att olika grupper inom Sverige, inte minst folkrörelserna, fann det svårt att komma i kontakt med Sveriges Radio för att framföra sina synpunkter. Den uppfatt- ningen vore allmän, att TV i viss mening verkar förflackande, och att väsentliga saker skjuts undan till förmån för det som den stora publiken kan finna in- tressant. Ett verkligt behov funnes av ett forum för en »dialog mellan Sveriges Radio och folkrörelserna». Då radionämnden inte kunde fungera på detta sätt, vore det önskvärt att radioutredningen skapade ett sådant forum.

Behovet av variation och öppenhet i programpolitiken framhölls bl. a. av Carl-Gustaf Boéthius. Med exempel från filmbevakningen i TV visade han, hur viktigt det är att man på områden där estetiska eller etiska synpunkter kom- mer in inte låter en enda person med sina bestämda värderingar ensam svara för de program som sänds. På alla de viktiga områden, där värdegemenskap inte föreligger i det moderna svenska samhället, finns det ingen annan väg för Sveriges Radio än att låta de olika uppfattningarna komma till tals. Alvar Alster- dal anknöt till diskussionen om inre konkurrens och nämnde, att man t.ex. kan anlita mer än en filmkrönikör, mer än en konstbedömare etc. Gunnar Falk påpekade, att redan nu viss konkurrens förekommer mellan olika producenter och att det på ett annat område, nämligen underhållningsprogrammens, är lämp- ligt att ge redaktionerna i Göteborg och Malmö så goda resurser att de kan tävla med Stockholm på detta område.

2.3. Målsättningar, uppgifter, problem

2.3.1. Etermediernas unika ställning

Radion och televisionen har kommit att få en enastående betydelse i det moderna samhället. Knappast några uppfinningar har så radikalt som etermedi— erna förändrat förutsättningarna för kommunikationen människor emellan. Efter att först ha mötts med häpnad, entusiasm och misstro blev de snabbt självklara inslag i vardagslivet. Men etermedierna kan vara förvärv på både gott och ont. Deras möjligheter att tjäna samhällets bästa och berika människors liv synes vara lika många som möjligheterna i motsatt riktning. När därför en ny utveck- lingsfas för radion och televisionen i Sverige planeras, är det väsentligt att så klart och entydigt som möjligt precisera dessa mediers målsättningar och uppgifter.

Etermedierna har vunnit sin unika ställning i första hand genom tre egenska— per. För det första har de en vida större räckvidd än något annat massmedium. Radion når sedan länge praktiskt taget varje människa i vårt land, och dess »täckning» är nästan lika fullständig i en rad andra länder. Televisionen når i dag, via mottagare i hemmen, nära 95 procent av befolkningen i Förenta sta— terna och omkring 80 procent i Sverige. I de flesta andra TV-länder är täckning- en mera begränsad, men tendensen är allestädes densamma: snabb expansion. Etermedierna är alltså redan nu eller blir inom kort en del av det dagliga livet för de flesta människor i det moderna samhället. Endast dagspressen har en räckvidd, som motsvarar radions och televisionens. Och för denna gäller, dels att varje enskild tidning endast när en mindre del av befolkningen, dels att såväl köp- som läsvanorna fungerar så, att stora delar av befolkningen aldrig kommer i kontakt med det som ofta betraktas som pressens huvudinnehåll.

För det andra har radion och i synnerhet televisionen efter vad man tror sig veta en mycket stor genomslagskraft, som endast filmens närmar sig. Jämfört med filmen verkar emellertid etermedierna över mycket vidare områden. Förmå- gan att starkt påverka publiken beror givetvis främst på det talade ordets och den levande bildens åskådlighet och närhet, både i fråga om tid och rum. Men mottagarsituationen torde också vara av betydelse: man lyssnar och ser i sitt eget hem, ofta i kretsen av sina närmaste. Vad radion och televisionen bjuder blir en del av det dagliga livet, inte ett mer eller mindre sällsynt avbrott i den vanliga rutinen.

För det tredje har radion och televisionen i många länder en auktoritativ ställning, ja, i mångas ögon har de en halvt officiell karaktär. Till detta bidrar

givetvis i någon mån samma oreflekterade inställning som har givit det tryckta ordet en särskild sanningsprägel: det som skrivs, sägs eller visas på så kvalifice- rade vägar som press, radio eller TV måste man acceptera. Men viktigare är naturligtvis de båda mediernas yttre ställning i flertalet europeiska länder, där- ibland Sverige. Dessa medier har ensamrätt och åtnjuter genom en koncession eller en överenskommelse med staten i viss mån officiell sanktion. Samtidigt är de oberoende av statsmakterna. i snävare, politisk mening och uppfattas som bärare av en högre, »allmändemokratisk» opartiskhet.

En sista, mera materiell synpunkt av stor vikt bör framhållas i detta samman— hang. Rent distributionsekonomiskt är radion och televisionen oftast de lämp- ligaste vägarna att förmedla information, kunskaper och upplevelser av olika slag. Detta gäller även vid en jämförelse med andra massmedier, såsom pressen och filmen, men i särskilt hög grad i jämförelse med medier som har en mera begränsad räckvidd. En nyhetsutsändning i radio är mycket billig jämfört med distributionen av dagstidningar till motsvarande publik, och en operaföreställ— ning i TV kan via det internationella länknätet nå tiotals miljoner människor på en gång, medan samma föreställning i scenversion under en säsong kanske skulle ses av några tiotusental människor. De årliga utgifter som radio- och TV-ägare har för mottagare och licenser är mycket ringa, ställda i relation till det program- utbud på olika områden som de båda etermedierna erbjuder, och till de kostnader som de skulle ha för att inhämta samma information, samma slag av upplevelser, på andra vägar. Vid varje övervägande rörande radio och television måste man därför ställa denna fråga: är det över huvud taget möjligt att nå samma publik med motsvarande innehåll via andra medier, och vilka blir kostnaderna i båda fallen? Detta slag av jämförelse utfaller nästan alltid emfatiskt till etermediernas fördel. Denna synpunkt kan synas trivial, men den måste i själva verket vara grundläggande vid en bedömning av radions och televisionens framtid.

2.3.2. Radio och TV »i allmänhetens tjänst»

I västerländska demokratier möter man i dag två i princip skilda sätt att upp- fatta radions och televisionens roll. I renodlad och tillspetsad form kan skillna— den uttryckas så, att några anser att etermedierna bör fungera enligt den enskilda företagsamhetens principer. Andra åter menar, att de båda medierna bör stå i sam- hällets tjänst, utan att därför vara en del av statsförvaltningen, och att sam- hället också bör medverka vid eller svara för organisationen och finansieringen av verksamheten. Praktiskt tillämpad leder den första principen till ett »kom— mersiellt» radio- och TV-system, ofta med en rad tävlande företag, vilka finan- sierar sin verksamhet genom reklamintäkter, medan den andra principen i regel leder till ett system med ensamrätt för ett företag, Vilket auktoriseras av stats— makterna och ofta även etableras på offentlig väg och finansieras med allmänna medel, i regel i form av särskilda licensavgifter. Med en bekant engelsk term betecknas det senare systemet som »public service broadcasting», här nedan

översatt med »radio och TV i allmänhetens tjänst». De klassiska exemplen på de båda skilda synsätten och deras tillämpning har som bekant varit, å ena sidan Förenta staterna med dess många kommersiella radio— och TV-bolag, å andra sidan Storbritannien med British Broadcasting Corporation (BBC), mönstret för de flesta andra »public service:-företag.

Vad Sverige beträffar har statsmakterna alltid hållit fast vid att radion — och senare även televisionen — skall behandlas som en »public service», en offentlig nyttighet. Denna uppfattning har ännu en gång slagits fast i de av chefen för kommunikationsdepartementet den 16 november 1962 för radioutredningen ut- färdade tilläggsdirektiven.

Innebörden av termen :i allmänhetens tjänst» behöver emellertid närmare utvecklas, om dess användning skall vara meningsfull. En radio— och TV- verksamhet av detta slag har till uppgift att tjäna samhällets intressen och publikens önskemål. Principen markeras därav, att staten garanterar radions och televisionens yttre ställning och tar på sig ansvaret för att deras ekonomiska behov blir täckta, utan att den dock inordnar de båda medierna. i sin egen verk- samhet. Denna princip kräver, att radio— och TV-verksamheten inte är beroende av några som irrelevanta uppfattade sidointressen, varmed man främst åsyftar strävan efter ekonomisk vinst.

Radio och TV verkar i samhällets intresse genom att på olika sätt hålla med- borgarna väl informerade. Målet är här en allsidig information om det egna landet och om världen i stort, vilken verkligen når fram till alla de vuxna med- borgarna, de som bär upp samhällsstyrelsen. Ett väsentligt led i denna informa- tion utgör redovisningen av de skilda åsikter, värderingar och meningsriktningar, vilka ingår som en integrerande del av den moderna demokratien. Vi föreställer oss nämligen att en väl fungerande demokrati kräver kunniga medborgare, vilka tar del av opinionsbildningen i samhället och därför kan deltaga i statslivet på ett meningsfullt sätt. Med en viss tillspetsning skulle man kunna säga, att det moderna samhället är så komplicerat, dess sammanhang så svåröverskådliga och vitt förgrenade, att ett demokratiskt styrelseskick förutsätter massmediernas och då i första hand etermediernas medverkan.

Radio och TV har i publikens intresse att se till, att så många av dess önske- mål som möjligt tillgodoses. Några uttrycker detta på ett förenklat sätt: man skall »ge folk vad de vill ha». Men detta är inte en så entydig målsättning som många föreställer sig. Publiken är inte en enhetlig massa, inte ens om man non- chalerar ett mindretal med mera anspråksfull smak, så som kommersiell radio och TV oftast gör. Närmare eftertanke visar nämligen, att den »stora» publiken består av en mångfald större och mindre grupper, att varje individ kan tillhöra flera av dessa, och att dessa grupptillhörigheter och intressen korsar varandra och växlar på många sätt. Man måste också hålla i minnet, att olika intressen kan vara mer eller mindre centrala för den enskilde, att vad som samlar en stor publik ofta är ett slags »minsta gemensamma nämnare» som därför också är ganska perifer för de flesta som ingår i denna publik, och att det mycket ofta

är just de intressen som den enskilde delar med ett fåtal andra som betyder mest för honom. Därför är det lika viktigt att tillgodose de små publikernas önskemål som att ta hänsyn till de stora publikerna. Därför måste program— verksamheten ges så stor variationsbredd som möjligt. Därför och detta är något centralt för radio och TV i allmänhetens tjänst —— får man aldrig låta sig ledas enbart av kvantitativa data om publiken och aldrig låta det vara ett mål i sig att uppnå största möjliga publik, utan ständigt hålla i minnet hur komplex och dynamisk publiksituationen är.

»Public service»-idealet ställer radio och TV inför ett stort ansvar i flera avseenden. Ansvaret gentemot samhället är uppenbart, och vad det innebär torde stå klart efter det ovan förda resonemanget. Ansvaret gentemot publiken innebär något mera komplicerat, eftersom publiken varken har möjlighet att formulera sina krav på ett samlat och entydigt sätt, så som samhället kan göra det, eller att utkräva ett ansvar i den mån etermedierna inte motsvarar vad man väntar sig av dem. Desto viktigare är det då att dessa medier ges en sådan yttre ställning och sådana ekonomiska resurser, att de likväl kommer att arbeta på det sätt som ansvaret gentemot publiken kräver. Men etermedierna anses därut- över i vårt land och i många andra länder ha ansvar i ytterligare andra rikt— ningar: gentemot den andliga odlingen, mot de sköna konsternas utveckling, mot stil och ton i samhället, ja, i vidare mening mot alla de mänskliga värden som kan påverkas av dessa mediers verksamhet. Att närmare utveckla vad dessa for— mer av ansvar bör innebära kan inte göras här. Men det bör slås fast, att även de hör hemma i föreställningen om en radio- och televisionsverksamhet i allmän— hetens tjänst.

2.3.3. Radions och televisionens uppgifter i förhållande till andra medier

Radions och televisionens uppgifter brukar ofta sammanfattas som förmedling av information, kulturstoff och underhållning. En sådan definition är uppenbar- ligen bristfällig, då den ju knappast täcker en rad viktiga områden. Den sche- matiska uppdelningen tenderar också att överskyla det faktum, att de två stora områdena kultur- och underhållningsprogram inte har någon klar inbördes gräns utan tvärtom går över i varandra, och att båda i en viss mening har samma huvuduppgift, nämligen att skänka upplevelser, låt vara att dessa kan vara av ytterligt olika slag. Det är därför inte lämpligt att normativt söka fastställa, vilka uppgifter etermedierna bör ha. Men för den kommande framställningen är det likväl av värde att rent deskriptivt sammanfatta programverksamheten i ett antal relativt klart bestämda kategorier.

I följande tablå upptas de nuvarande arbetsområdena för den svenska radion och televisionen, jämte några områden som i allt väsentligt hör framtiden till. Avsikten med tablån är i första hand att underlätta diskussionen i betänkandet genom en översiktlig uppställning.

1.1 Nyhetstjänst; bulletiner 4.1 Gudstjänster och andakter 1.2 Nyhetstjänst: bakgrund och 4-2 Debatter, TCPOTtage etc- kommentarer 5 Kulturstoff

2.4. Im'e konkurrens, decentralisering m. m.

2.4.1. Behovet av inre konkurrens

De senaste årens debatt om radion och televisionen i Sverige har i mycket rört sig om fördelar och nackdelar hos det system, där ett enda företag svarar för programverksamheten i landet. De som kritiserar detta system hävdar vanligen, att man ur publikens synpunkt skulle uppnå bättre resultat genom ett system med »konkurrens i etern». Enligt denna uppfattning skulle man inom radio och TV, på ungefär samma sätt som vad gäller industriell produktion, genom att till- låta olika företag att tävla om publikens'/ konsumenternas bevågenhet stimulera till, eller framtvinga, en konkurrens som skulle ge en bättre programproduktion som resultat. Systemet med ensamrätt eller »monopol i etern» antas däremot medföra stora risker för att de programansvariga inte gör sitt bästa, slår sig till ro med beprövade former, underlåter att ta hänsyn till kritik och missnöje från publikens sida.

I kapitel 2.3 har vi i korthet redovisat de viktigaste motargumenten gent- emot denna uppfattning. I tilläggsdirektiven av den 16 november 1962 har de— partementschefen utförligt utvecklat samma tankegång, och hans slutsats är att en övergång till ett system med konkurrerande programföretag inte bör över- vägas. Samtidigt har han emellertid framhållit, att ett starkt behov föreligger av stimulans i programarbetet i form av »inre konkurrens» i olika former. Vi delar uppfattningen att det nuvarande systemet i och för sig kan få vissa av de negativa konsekvenser som kritikerna talar om. Vi har därför i samband med studieresor till andra länder och vid överläggningar med ett stort antal tjänstemän inom Sveriges Radio diskuterat, på vilka vägar programverksamhe- ten inom ramen för systemet med ensamrätt skulle kunna stimuleras. I detta kapitel redovisar vi våra överväganden rörande »inre konkurrens» i olika av- seenden.

Vi vill erinra om att det viktigaste argumentet mot »konkurrens i etern» är, att en dylik tävlan så gott som oundvikligen utvecklar sig till en tävlan att vinna största möjliga publik. Erfarenheterna från de länder som tillämpar dy- lika system visar, att detta oftast blir till förfång för programverksamheten. Sär— skilt skapas svårigheter för programföretagen att uppfylla de åligganden de måste anses ha gentemot den mera anspråksfulla delen av publiken och gent- emot kulturlivet; programverksamheten blir ensidig och begränsad till ämnes- valet i stället för omväxlande och mångfasetterad. Där flera samtidiga program utsänds, tenderar dessa att likna varandra och alltså erbjuda föga tillfredsstäl-

lande alternativ, medan i stället det rimliga vore att genom kontrasterande eller kompletterande programsättning erbjuda så stor valfrihet som möjligt. Vi vill alltså slå fast, att varje åtgärd i syfte att skapa inre konkurrens inom Sveriges Radios ram måste utformas så att man undviker dessa konsekvenser. I parallella programkanaler får aldrig lika ställas mot lika., utan målet måste vara att vid varje tidpunkt erbjuda program för skilda smakriktningar.

Ytterligare en linje i kritiken mot »etermonopolet» bör uppmärksammas. Det finns nämligen de som hävdar att Sveriges Radios ensamrätt medför faror för den fria debatten och opinionsbildningen. Genom att ansvaret för en rad vik- tiga programbeslut ligger hos en enda grupp av personer, hur omdömesgilla och opartiska dessa än må vara, riskerar man enligt denna meningsriktning alltid en begränsning av de aspekter som tas upp, de synpunkter som befinns värda att uppmärksamma. En variant på denna kritik går ut på att man inom ett före- tag med ensamrätt av rädsla för att stöta sig med skilda meningsriktningar skulle undvika kontroversiella och väsentliga frågor, för att i stället hålla sig till det allmängiltiga och likgiltiga.

En kritik av detta slag är enligt vår mening i huvudsak ogrundad, och erfa- renheten pekar på många punkter i helt annan riktning. Det kan likafullt inte bestridas att det system som valts för Sveriges del kan medföra vissa faror av antytt slag, även om den ständiga granskningen i offentlighetens ljus av Sveriges Radios programpolitik begränsar dessa faror. Man kan inte heller bortse från den rent psykologiska betydelsen av hur rundradiosystemet är utformat. För många framstår otvivelaktigt en samling av programansvaret på en enda hand som stötande, oavsett om de hittillsvarande erfarenheterna varit negativa eller ej. Vi tillmäter alltså även detta slag av kritik en viss betydelse, och i de följande förslagen har vi sökt att framhäva sådana moment som synes ägnade att för— hindra en koncentration av ansvaret för programfrågor av detta slag på ett fåtal händer.

När vi i det följande först summerar ett antal utvecklingslinjer som vi funnit särskilt intressanta och sedan närmare diskuterar dessa, sker det mot bakgrun- den av en mera vidsträckt och nyanserad uppfattning om vad »inre konkurrens» är eller bör vara än vad som kan synas ligga i själva termen. Den direkta tävlan om att prestera goda (dvs. högt uppskattade eller populära) program är relevant och förtjänar att framhållas på många områden, såsom underhållning i vidaste mening. Men därtill kommer som en minst lika viktig aspekt spridningen av ansvar och avgörande i programfrågor inom det stora företaget, självständig- heten för enskilda programavdelningar eller producenter. Vi tillmäter detta den största betydelse såväl för arbetsglädje och arbetsresultat inom Sveriges Radio som för opinionsbildningens frihet och för mångsidigheten inom etermedierna.

Vad gäller konkreta åtgärder eller yttre arrangemang, som kan befrämja »inre konkurrens» och självständighet inom Sveriges Radio, har följande sex möjligheter befunnits mest intressanta:

(1) I skilda sammanhang har två möjligheter diskuterats att organisera dub—

belprogramsystemet inom televisionen. Den ena innebär att de båda framtida programkanalerna i betydande utsträckning blir självständiga inom Sveriges Radios ram, alltså får var sin ledning och i princip också skilda produktions— enheter. De båda kanalerna skulle därigenom i sin helhet tävla med varandra.

(2) Den andra möjligheten bygger på en omfattande decentralisering av pro- gramverksamheten, varvid alla de egenproducerade inslag som härrör från Stockholm skulle samlas i den ena och de som kommer från övriga orter i den andra kanalen. Ett betydande mått av självständighet skulle lämnas de en- skilda programenheterna på olika orter. Däremot skulle de båda kanalerna totalt sett samordnas med varandra, inte minst i syfte att uppnå en viss arbets- fördelning och en rimlig placering av det utländska gods, som även i framtiden kommer att svara för en betydande del av programtiden.

(3) Även bortsett från förekomsten av parallella programkanaler inom radio och TV finns utrymme för tävlan mellan olika enheter inom Sveriges Radio. Inom många programavdelningar är det nämligen både möjligt och önskvärt att fördela ansvaret för de enskilda inslagen på olika händer. Detta sker lättast om de inslag som en viss avdelning producerar fördelas på ett antal serier, med gemensam överrubrik och helst också en i huvudsak enhetlig yttre form. Dessa serier bör löpa samtidigt och växelvis under ett verksamhetsår, och personalen inom avdelningen fördelas (individuellt eller i arbetslag) på de olika serierna i stället för att användas än för den ena och än för den andra. Väsentligt är då givetvis att den eller de som svarar för en viss serie lämnas största möjliga själv— ständighet vid programmens utformning.

(4) Betydande vinster kan uppnås genom en allmän decentralisering i pro— gramproduktionen, även bortsett från placeringen av program i skilda kanaler. Såväl publik som kritik görs medvetna om från vilken ort ett viss inslag kommer, och beröm eller kritik återfaller på produktionsorten liksom på det enskilda programmet. Det mått av »lokalpatriotism» som de ansvarigas ansträngningar ger uttryck för bör i detta fall uppfattas som något positivt. Väsentligt år här givetvis, att de skilda produktionsortema erhåller likvärdiga resurser för att kunna tävla på lika villkor, och att man inte sprider uppgifterna mer än vad det på varje ort tillgängliga programunderlaget tål.

(5) Programverksamheten bör även kunna stimuleras av att enskilda personer eller företag inom landet men utanför Sveriges Radios ram producerar program, som sedan inköps och används av Sveriges Radio. När det gäller sådana pro- gram som kan åstadkommas av enskilda personer — frilansar -—— har detta före- kommit redan länge, ehuru det mindre ofta uppmärksammats utåt. I synnerhet på TV-området förutsätter emellertid självständig programproduktion relativt fast etablerade enheter, något som tidigare inte förekommit i vårt land men väl däremot i andra länder. För denna företeelse har vi valt benämningen »fri produktion».

(6) Av vad som redan sagts framgår, att de anordningar som vidtas för att stimulera en inre tävlan måste bli påtagliga inåt och uppmärksammade utåt om

de skall få önskad effekt. Inom Sveriges Radio måste de medverkande identifiera sig med sin kanal eller sin programserie, något som främst förutsätter att de regelmässigt används av vissa enheter men inte av andra. Gentemot publiken är »marknadsföringen» av de vidtagna åtgärderna av avgörande betydelse. En ursprungsbeteckning måste åsättas det enskilda programmet, programserien eller programkanalen, så att publik och kritik aldrig kan sväva i tvivelsmål om vem som har ansvaret för en bestämd programprodukt. Sålunda kan inslag från en viss ort identifieras med hjälp av en särskild skylt och en fanfar. Ett fram- hävande av de enskilda personerna bakom ett program är ofta besvärande. Men kanalen, produktionsorten eller arbetsgruppen måste utmärkas, om begreppet »inre konkurrens» skall få någon mening.

2.4.2. Förhållandet mellan televisionens P 1 och P 2

I den hittillsvarande diskussionen har två bestämda förslag till »inre konkurrens» särskilt framhållits, Vilka båda utgår från att televisionens programkanaler efter starten av ett P2 i någon mening skall konkurrera med varandra. Liknande uppslag har även framförts till oss i samband med våra enkäter och vår s. k. kritikerkonferens (se kapitel 2.2). I båda fallen gäller att totalinnehållet i de båda TV-kanalerna på kvällstid måste fördelas enligt »växlingsprincipen»; en- dast därigenom kan de två kanalernas prestationer jämföras med varandra. Ljudradions tre programkanaler är däremot samordnade under en enda pro- gramdirektör, vilken fastställer innehållet i samtliga kanaler. Eftersom den inne- hållsmässiga fördelningen är uppbyggd efter »renodlingsprincipen» kan någon konkurrens i egentlig mening inte förekomma mellan de tre kanalerna, och någon sådan eftersträvas inte heller.

En »inre konkurrens» mellan två programkanaler kan åstadkommas på många sätt. Vi har valt att systematiskt utveckla två principiellt klara och inbördes olika alternativ. Som ett komplement till dessa hänvisas till bilaga 5, i vilken en fyllig redogörelse lämnas för hur Finlands Rundradio avser att lösa mot- svarande problem. Den finländska planen, vilken inte kunnat utarbetas lika förutsättningslöst som våra två alternativ, kan i många hänseenden sägas utgöra en blandform mellan dessa.

Det första av de båda alternativ som redovisas i figur 4 benämns kanalkon- kurrens. Enligt detta skulle man eftersträva att låta de båda kanalerna i sin helhet tävla med varandra, vilket i sin tur förutsätter skilda programledningar. En sådan uppdelning eller boskillnad mellan de båda kanalerna kan drivas mer eller mindre långt. Som en begränsad variant kunde man tänka sig, att det när- mast under televisionens programdirektör skulle finnas två programredaktörer eller redaktioner, vilka gavs relativt betydande självständighet när det gällde att sammanställa material för vardera kanalen. Men programdirektören skulle relativt ingående övervaka den arbetsfördelning som sålunda uppstod. Vidare

Figur ];. Två alternativ för inre konkurrens i TV

Alternativ A Radio- (kanalkonkurrens) Chelfe" Programdir. P'l Koordi- Programdir. P 2 Redaktion notor Reduktion

E ; i?! nlci lol |_E'Ll

_F-J x—F—f Progromavd. som Progromavd. som Programuvd. som arbetar enbart för P1 arbetar både för arbetar enbart för P2

Pl och F2

Alternativ B Radio-

(geografisk konkurrens) Chefen

Redaktör Pl Direktör för TV Redaktör P 2

e f***

Gbg Malmö ! Andra orter |

"&

(: | b I c 0 | b c _,— Egenproduceronde avdelningar Hyrfilm, int. Ovriga landet Stockholm kontakter

kunde man (främst av ekonomiska skäl) välja att hålla samman programavdel— ningarna och endast tillse att enskilda medarbetare ställde samman program för enbart P 1 eller P 2.

Vi har emellertid funnit det vara mera intressant och klarläggande att redo- visa ett alternativ, som konsekvent byggts upp på principen om två såvitt möj— ligt åtskilda programkanaler. Detta innebär då (jfr alt. A i figuren) att själv- ständigt arbetande programdirektörer med egna staber står i spetsen för kana— lerna, att flertalet programavdelningar arbetar endera för P 1 eller för P 2 (och att alltså de flesta av de nuvarande avdelningarna klyvs eller dubbleras) samt att sådana funktioner som nyhetstjänst, ackvisition av hyrfilm och intag av ut- ländska överföringar sker separat för vardera kanalen. Vidare måste enligt detta alternativ förutsättas att de båda kanalerna var för sig disponerar produktions- tekniska faciliteter, att alltså den nuvarande tekniska avdelningen klyvs. Be- gränsningar av konkurrensprincipen måste dock tänkas för skol-TV och vissa liknande uppgifter, kanske också i fråga om bevakningen av sport och allmänna

evenemang. I det senare fallet avser ju referatet en enda händelse vilken inte kan anordnas eller kontrolleras av programföretaget. Dubbelbevakningen i dylika fall i länder som Storbritannien och Förenta staterna medges även av föresprå- kare för konkurrens vara ett omotiverat slöseri med resurser.

Även om konkurrensen i betydelsen självständighet för de båda kanalerna drivs mycket långt måste man, så länge de ryms inom ett och samma företag, tänka sig att det finns en tjänsteman (koordinator) som svarar för ett visst mått av samordning. Hur stort detta är, och vilken roll koordinatorn skall spela, kan givetvis varieras inom vissa gränser även vid en bestämd organisation av de två kanalerna. Samordningen avser som ett minimum sådana ting som fördelningen av de nämnda bevakningsuppgifterna och inplacering av skol-TV samt därut- över rimligtvis undvikandet av mera flagranta kollisioner som direkt strider mot publikens intresse, t.ex. samtidig placering av teaterstycken i båda kanalerna. Ju mer man av dylika skäl vill begränsa konkurrensmomentet, desto större upp- gifter erhåller koordinatorn.

En grundläggande förutsättning för kanalkonkurrens måste vara, att man med hjälp av budgetering och kostnadskontroll kan ge de båda kanalerna lik- värdiga resurser. Säkerligen kommer kravet på likvärdighet att av program- direktörerna tolkas som ett krav att båda programmen skall i samma utsträck- ning produceras i och utanför Stockholm.

Det andra alternativet (B i figuren) benämns geografisk konkurrens. Denna går utöver en decentralisering i mera begränsad mening därigenom, att de inslag som produceras utanför Stockholm samlas i den ena programkanalen och ger denna dess särskilda karaktär. Detta i sin tur förutsätter både kvantitativt och kvalitativt väl tilltagna resurser. Eftersom det här inte är hela kanalerna som skall konkurrera kan man acceptera att program från Stockholm förekommer även i P 2 på dagtid, men under de särskilt viktiga publiktimmarna måste en lika stor andel egenproduktion i båda kanalerna komma från respektive Stock- holm och övriga orter och därtill produceras på likvärdiga villkor. Det är då för- utsatt att de ansvariga på varje ort arbetar med ett mycket stort mått av självständighet när det gäller att realisera programmen, sedan väl det schema gjorts upp som fördelar uppgifterna och tillförsäkrar publiken en väl avvägd produktion. Även avdelningarna i Stockholm bör få arbeta relativt självständigt, varför programdirektörens funktioner enligt detta alternativ blir utpräglat admi- nistrativa. Vi benämner honom därför »direktör för televisionen».

Det bör framhållas att det vid alternativ B inte finns någon ansvarig chef som har ett primärt intresse av att en hel programkanal — P 1 eller P2 — framstår som populär och framgångsrik; det finns över huvud taget ingen chef för någondera kanalen. Den inre konkurrensen avser i stället de många skilda produktionsenheterna, programavdelningarna 1 Stockholm samt distriktskonto— ren, men även mindre arbetslag och enskilda producenter på en viss ort. Som en metod att utforma P 1 versus P 2 innebär alternativet helt enkelt att man i av- sikt att ge vardera kanalen en distinkt profil tillgriper den i och för sig nära till

hands liggande geografiska fördelningen av olika inslag. —— Detta i sin tur med— för att man under de två-tre första åren av program 2, då de av oss i kapitel 4.2 föreslagna produktionsresurserna för i första hand Göteborg och Malmö ännu inte kommit till stånd, måste komponera P 2-kanalen på ett delvis annat sätt. Självständigheten för olika enheter kan givetvis tillämpas redan tidigare.

Program 2 får inte uppfattas som en aprovinskanal» enligt detta alternativ, begränsad till lokala frågor och lokala talanger. Tvärtom bör det vara naturligt för de stora enheterna i Göteborg och Malmö, som kvantitativt bär upp P 2, att eftersträva allmängiltighet i sitt ämnesval, att ta upp rikspolitiska frågor även om det innebär programarbete i Stockholm, att söka vilka medverkande de önskar etc. Båda kanalerna arbetar alltså över hela registret av programformer och ämnesområden.

I alternativ B kan man systematiskt tillgodose behovet av arbetsfördelning på dagtid, avseende sådana stående uppgifter som utbildnings- och studie-TV. Inte heller överföringar från utlandet och inhemska referat av idrott och andra eve- nemang, vilka TV inte själv arrangerar utan endast bevakar, görs till föremål för konkurrens. Man kan alltså låta den ena kanalen förmedla en idrottsöverföring medan i den andra utsänds lektioner. Hyrfilm och liknande ej egenproducerat material kan fördelas centralt (men man kan ge filmredaktörer för P 1 och P 2 i Stockholm och Göteborg rätt att låta sina skilda synpunkter komma till uttryck vid valet av filmer, förutsatt att tvister om samma film eller serie slits av TV- direktören).

Konkurrensen avser alltså egenproduktionen på :bästa tid», och effekten uppnås inte genom att man manövrerar hela kanalerna mot varandra utan ge- nom att de enskilda orterna lämnas stor självständighet. Program 1 och 2 blir närmast ramar för en rad sinsemellan oberoende avdelningschefer och distrikts— chefer. Program 2 blir därvid dels den kanal där den samlade »provinsen» hävdar sig gentemot huvudstaden, dels också plattformen för dessa skilda orters in— bördes tävlan. Någon koordinator behövs inte i detta fall, eftersom det finns en gemensam TV-direktör. Däremot bör denne biträdas av en redaktör för vardera kanalen, vilken är kontaktman för de avdelningar som förser kanalen med material. Det kan visa sig praktiskt att rent lokalmässigt låta kontakt- mannen för P 2 befinna sig i Stockholm (i direkt kontakt med sin kollega och med TV-direktören) men han bör då vara en »ambassadör» för distrikten, må- hända rekryterad växelvis från Göteborg och hialmö. TV—direktören och redak- törerna sammanställer med utgångspunkt från förslag från de olika producerande enheterna ett programschema, som undviker kollisioner och syftar till största möjliga valfrihet för publiken.

En tävlan enligt alt. A blir naturligtvis mer fullständig i den meningen, att ' man dels använder även hyrfilm och andra icke egenproducerade inslag i för- söken att »slå ut» medkanalen, dels manövrerar den allmänna programsättningen i samma syfte. Härav följer å andra sidan, att alt. B tillåter betydligt mera sam— ordning med tanke på publikens valsituation. Man kommer i detta alternativ

också ifrån svårigheten att kanalerna knappast kan konkurrera vid vissa tider, om sådana uppgifter som t. ex. skol—TV och studie-TV skall kunna lösas till- fredsställande.

Argumenten till förmån för »inre konkurrens» i olika avseenden har redovisats ovan. Vid en närmare granskning av de två här närmare utarbetade alternativen bör följande ytterligare argument i olika riktningar anföras.

(1) Även om båda TV-kanalerna finansieras centralt inom företaget och med licensmedel, och alltså inte för sina resurser är beroende av publikens storlek, synes det likväl nästan oundvikligt att en konkurrens av detta slag i första hand kommer att gälla just publikfrekvensen. Den »tävlan om kvalitet» som vi finner vara det väsentliga är svår att omsätta i handfast verklighet, för det första där- för att det alltid är svårt att avgöra i vilken riktning publikens och kritikens reaktioner kan anses gå, för det andra därför att det är nästan oundvikligt att den uppmätta publikens storlek i längden slår igenom som en betydligt starkare faktor än varje form av kvalitetsuppskattning. I synnerhet då ju båda program- kanalerna i princip har samma målsättning torde publikfrekvensen under längre tid i praktiken bli det avgörande måttet på hur de lyckas. Riskerna med en konkurrens om publikens storlek har diskuterats i kapitel 2.3. Denna konkurrens kan också komma att gå ut över viljan till experiment, till förnyelse i program- skapandet och satsning på det oprövade och ovanliga.

Detta argument drabbar konkurrens i allmänhet och alltså i viss mening båda alternativen. En väsentlig skillnad finns dock. I alt. A kan de två programdirek- törerna drivas till försök att i själva programschemat särskilt gynna populära inslag (varvid konflikter med koordinatorn och radiochefen regelmässigt torde uppstå). I alt. B däremot ligger kontrollen över programschemat hos en enda TV-direktör som för sin del är ointresserad av de båda kanalernas inbördes popularitet, och som därför kan fördela skilda uppgifter med hänsyn till olika publikgruppers berättigade önskemål. Det är i detta alternativ vida lättare att tillgodose sådana speciella men utomordentligt angelägna uppgifter som studie- TV (jfr kapitel 8.3).

(2) För närvarande har de enskilda programavdelningarna och producenterna inom Sveriges Radio ett väsentligt mått av självständighet. Programuppslag kommer nästan alltid nedifrån, och sedan ett allmänt godkännande givits får vederbörande också under stor frihet utveckla programmen. Det är nästan ound— vikligt att en kanalkonkurrens mellan P 1 och P 2 skulle få samma konsekven— ser som tävlan mellan skilda programföretag har fått i utlandet, dvs. en stark koncentration av besluträtten hos programdirektörerna och deras staber. I sin vällovliga strävan att nå bästa möjliga resultat (i praktiken nästan alltid största möjliga publik) för sin kanal skulle de i detalj övervaka vad de enskilda medar- betarna gör, och den nuvarande decentraliseringen inom programföretaget skulle alltså ersättas med en långtgående centralisering, låt vara på två händer. En

dylik utveckling kan naturligtvis bedömas på olika sätt. För vår del skulle vi finna den olycklig.

I alt. B finns det mellan den för båda kanalerna gemensamme direktören och de enskilda produktionsenheterna i Stockholm och ute på fältet ingen instans, som har ett eget intresse av tävlan. Det finns ingen chef eller annan instans som företräder P 1 och P 2 som sådana (utom de relativt underordnade redak- törerna), utan ansvaret är fördelat på programavdelningarna i Stockholm samt på två större och en rad mindre produktionscentra rute i landet. Detta alternativ avser att skapa en i förhållande till nuläget ökad decentralisering inom program- företagets ram, såväl geografiskt som inom stockholmsorganisationen. Det under- lättar dessutom en vidgad ansvarsspridning inom de enskilda avdelningarna av det slag som ovan diskuterats.

(3) Den som i likhet med oss finner en geografisk decentralisering önskvärd måste ta intryck av de följder som kanalkonkurrens på kommersiell basis fått i länder som Storbritannien och Förenta staterna. Inom den brittiska ITV- kanalen dominerar de fyra stora programbolagen (ABC, AR, ATV och Granada) från London, Birmingham och Manchester helt. De elva mindre bolagen, base- rade på efter våra mått stora städer, förekommer ytterst sällan i riksprogrammet. I Förenta staterna har konkurrensen mellan ABC, CBS och NBC efter hand koncentrerat produktionen till New York och Hollywood, och en så stor stad som Chicago som tidigare spelade en stor roll för riksprogrammen har slagits ut.

I Sverige måste man räkna med att två i sin helhet tävlande riksprogram i TV skulle eftersträva att placera en så stor del av sin produktion som möjligt i Stockholm. Kraven på produktionsteknisk förenkling och direkt övervakning från programdirektörernas sida skulle verka i denna riktning, liksom sådana programfaktorer som att man vill hålla sig till beprövade artister för att inte ta risken av publikbortfall. Att bedömningen av programstoff och medverkande kan vara en annan ute i landet torde härvidlag spela en underordnad roll.

(4) På det politiska och likartade områden kan måhända Sveriges Radios dubbla ansvar, att på samma gång visa opartiskhet och saklighet samt ägna sig åt en orädd bevakning av kontroversiella men viktiga områden, komma i fara. Konkurrens mellan kanaler eller programorter kan rubba balansen mellan dessa hänsyn i två riktningar. Den enskilde producenten kan i strävan efter framgång välja sensationsbetonade programformer, eller lämna den ena sidan av en vik- tig fråga obelyst i den vaga förhoppningen att den andra kanalen eller någon annan ort skall återställa balansen. Men erfarenheten från utlandet pekar också på att risken att stöta sig med partier och intressegrupper i samhället och där— igenom förlora popularitet eller möjlighet att fortsättningsvis göra program kan leda till överdriven försiktighet, varvid ämnen som verkligen borde bely- sas undviks därför att man inte vill irritera delar av publiken.

(5) Det är på allmänna grunder önskvärt att bevakningen av politiska och kulturella frågor, samhällsinformation och offentlig debatt fungerar på så sätt att alla viktigare frågor tas upp, att program i samma ämne inte kolliderar och

att samtidigt kontroversiella ämnen blir belysta från olika utgångspunkter. Dessa syften kan otvivelaktigt lättast nås genom en stark central kontroll över hela programproduktionen. I frånvaro av en sådan på grund av kanalkonkur— rensen i alt. A eller decentraliseringen i alt. B —— riskerar man att vissa ämnen som antas intressera publiken, eller som helt enkelt fångat producenterna, före- kommer i båda kanalerna, medan andra faller åt sidan. Man kan också om ingen eller föga samordning förekommer — få debatter i samma ämne på samma dag eller mycket nära varandra, med kanske samma allmänna synpunkter före- trädda.

Även om denna kritik drabbar båda alternativen vinner man genom alt. B flera fördelar. Medan de självständigt arbetande enheterna i och utanför Stock- holm svarar för uppslagen till och genomförandet av programmen, kan TV- direktören med hjälp av de två kanalredaktörerna tillse att den totala verksam- heten på området blir Välplanerad. Härtill kommer att debatten i Stockholm inte nödvändigt avspeglar den i hela landet, även om TV-producenter i huvudstaden ofta synes tro detta, och att förtroendet för mediets agerande på opinionsbild- ningens område torde bli större om man kommer bort från stockholmsdominan— sen i valet av ämnen, medverkande och infallsvinklar.

(6) I den offentliga debatten har ett huvudargument till förmån för kanal- konkurrens och givetvis för helt självständiga programföretag — gentemot ett centraliserat system varit, att man i en demokrati bör undvika att betydande inflytande inom opinionsbildningens område koncentreras på en hand. Det får alltså inom ett så viktigt massmedium som televisionen inte vara så att en per- son, eller en grupp av samverkande personer, avgör vilka frågor som skall tas upp och vilka som skall medverka och yttra sig. Detta argument måste tillmätas stor vikt.

Det förtjänar då att påpekas att man torde uppnå detta mål ännu säkrare med geografisk konkurrens, eftersom man där får fler än två självständigt ar— betande enheter som svarar för program av denna typ. Därtill minskas som vi redan påpekat —— frestelsen att i syfte att vinna popularitet för en hel kanal hålla sig till vissa ämnen och vissa medverkande, liksom den ensidighet som kan ligga i en gemensam utsiktspunkt från huvudstadens horisont.

(7) På en rad programområden måste en mycket besvärande dragkamp upp- stå mellan de båda kanalerna enligt alt. A. Detta kan gälla eftertraktad hyrfilm från utlandet, rätten att bevaka särskilt intressanta idrottsevenemang, engage- mang av de fåtaliga verkligt goda underhållningsartister som finns i landet, frågan om vilken kanal som skall tilldelas de skickligaste eller populäraste -— av Sveriges Radios egna programtjänstemän etc. Här måste en rad fördelnings- och kompetenstvister ideligen slitas, något som ger koordinatorn en utslags- givande ställning i många fall.

I alt. B begränsas denna typ av tvister i huvudsak till att gälla sådana utom- stående medverkande som kan deltaga i inspelningar på mer än en plats. På varje enskild ort arbetar programenhetema för samma kanal och tävlar inte med

varandra. Fördelning av främmande produktion samt av bevakningen av mer eller mindre attraktiva evenemang görs centralt av direktören i de fall där inte geografiska omständigheter placerar ansvaret.

(8) Fördelningen av befogenheter och ansvar inom Sveriges Radio kan bli mycket svårhanterlig enligt alt. A. Ju mera konsekvent man genomför klyv- ningen eller dubbleringen, desto lättare undviker man givetvis dessa svårigheter. Redan ganska måttliga krav på samordning av programschemat i publikens in- tresse måste dock ge koordinatorn en betydelsefull och därmed utsatt ställning gentemot de två programdirektörerna. Blir han underordnad dessa kan de i sina respektive kanalers intressen åstadkomma ett utbud som illa motsvarar publi- kens behov av valmöjligheter; blir han för att undvika detta ställd på samma nivå kan ständigt kompetenstvister uppstå.

Om man för att hålla tillbaka kostnadsökningen och bättre utnyttja begrän- sade resurser avstår från att dubblera en rad programavdelningar och den tek- niska tjänsten, uppstår enligt alt. A i gengäld onaturliga befälsförhållanden inom organisationen. Chefen för en programavdelning eller den som svarar för tekniska faciliteter slits åt två håll av skilda men likställda överordnade, vilka därtill kan frestas att gå förbi honom för att direkt knyta till sin kanal hans skickligaste medarbetare.

Ingen motsvarighet till dessa problem uppstår enligt alt. B. Redaktörerna för de två kanalerna är underordnade tjänstemän (på lägre nivå än avdelnings- och distriktscheferna) och har ingen besluträtt.

(9) Det synes även vara tveksamt, om det system för arbetsfördelning mellan de båda kanalerna som vi i kapitel 4.1 föreslår skola gälla intill kl. 20 kan upp- rätthållas vid en konkurrens enligt alt. A. Programdirektörema för P 1 och P 2 måste ha en naturlig ambition att tävla med varandra under så stor del av dagen som möjligt, och tilldelas de helt olika uppgifter som därtill ur publiksyn- punkt ingalunda är likvärdiga — kan detta påverka såväl den allmänna bilden av de två kanalerna som deras möjligheter att hålla kvar publiken på bästa kvällstid. Säkerligen kommer ett starkt tryck att uppstå att utsträcka konkur- rensen över hela dagen. Därigenom skulle inte minst den väsentliga inriktningen på studie- och utbildningsuppgifter komma i fara.

Dessa farhågor är helt irrelevanta vad avser alt. B, då det här inte finns nå- gon instans som svarar för en hel kanal, och då samtliga produktionsorter avses bidraga till de mera speciella uppgifter som placeras på dagtid och tidig kvällstid.

(10) En programfråga av stort principiellt intresse avser nyhetstjänsten. Den skulle enligt alt. A vara dubblerad, kanske enligt västtyskt mönster med ett nyhetsblock i P 1 kl. 19 och ett i P 2 kl. 19.30. Enligt alt. B skulle enbart P 1 (baserat på Stockholm) innehålla nyheter.

Det hävdas ofta att konkurrens på detta område leder till bättre resultat. Huruvida så verkligen är fallet är svårt att leda i bevis. Ofta menar man olika ting med »bättre» resultat. Kanske kan konkurrens å ena sidan göra presenta— tionen mera genomarbetad, snärtigare, mera njutbar rent programmässigt (lik-

som givetvis produktionen blir dyrare). Men å andra sidan kan det visa sig publikmässigt lönande att inrikta sig på sensationella och triviala ting snarare än på en seriös nyhetsbevakning.

Den som är angelägen om att etermedierna skall ha mer än en väg att utforma nyheterna bör inte heller tappa bort ljudradion från resonemanget. Av uppen— bara skäl måste de två medier som Sveriges Radio disponerar över utforma sina nyhetsprogram var för sig och på de skilda sätt som mediernas karaktär betingar. Inom televisionen skulle däremot två parallella nyhetsprogram i myc- ket bli varandra lika: exakt samma nyhetsfilm från Eurovisionen, så gott som samma idrottsbilder låt vara från två olika kameror, bilder från samma press— konferens med en aktuell person etc.

(11) Av största betydelse för en bedömning måste hänsyn till kostnaderna vara. Ehuru det är omöjligt att närmare beräkna hur mycket en mera omfat- tande kanalkonkurrens mellan P 1 och P 2 skulle kosta jämfört med en fullstän- dig samordning, står det likväl klart att betydande fördyringar måste uppstå. Nyhetstjänstens dubblering erbjuder det mest påtagliga exemplet: för att produ- cera i stort sett samma program måste såväl reporterstaben inom landet som utlandskorrespondenterna fördubblas. Särskilt dyrt blir det givetvis att t. ex. sända ut två helikoptrar i stället för en för att filma ett havererat fartyg. Klyv- ningen av den tekniska tjänsten torde likaså visa sig synnerligen oekonomisk. Härtill kommer hela den personal som är sysselsatt med den centrala ledningen för de båda kanalerna. Vidare kommer givetvis ett starkt tryck att uppstå från medverkande, inte minst då från dem som engageras mera tillfälligt. Med er- farenheter från utlandet för ögonen vågar vi påstå att gagekostnaderna kommer att skjuta kraftigt i höjden. Då det är uppenbart att televisionens ekonomi på längre sikt ger anledning till bekymmer finns det anledning att betrakta detta starka tryck i fördyrande riktning synnerligen allvarligt.

Vad gäller alt. B bör i princip fördyringar kunna undvikas jämfört med en produktion i centraliserade former. En omfattande decentralisering kan visser- ligen — i vart fall utanför Göteborg och Malmö -— medföra något högre kost— nader per programtimma än en starkare koncentration av verksamheten till i första hand Stockholm, men detta torde ligga inom den ekonomiska långtids— kalkylens felmarginal.

(12) Det vill slutligen synas som om alt. A om det en gång har införts knap— past kan modifieras, i den mån erfarenheterna ger vid handen att så skulle vara önskvärt. Detta skulle i vart fall kräva ingrepp av en sådan art att det torde vara så gott som omöjligt att genomföra dem. Sannolikt erbjuder alt. B härvid— lag betydligt större handlingsfrihet i framtiden, främst därför att den grund— läggande organisationen inom Sveriges Radio enligt detta förslag ändras ganska litet jämfört med nuläget. De väsentligaste förändringarna är att enheterna utanför Stockholm växer mycket snabbt, samt att befogenhetsfördelningen i fråga om det aktiva programskapandet förskjuts i riktning mot de enskilda avdelningarna och distrikten.

Vid en samvrmnfattning av dessa skilda typer av invändningar finner vi, att avgörande skäl talar mot en kanalkonkurrens enligt alternativ A. Vi har i kapi- tel 2.3 allmänt anslutit oss till tanken att ett system med ensamrätt ger bety- dande fördelar framför en renodlad konkurrenssituation. Att mot denna bak- grund söka »bygga in» en tävlan mellan två programkanaler inom Sveriges Radio, när detta enligt vad vi har påvisat skulle medföra en rad stora nackdelar, kan inte motiveras. Vad man förlorar i fråga om ensamrättens många väsentliga fördelar uppvägs inte på långt när av de vinster konkurrensen kan ge.

Men genomgången av skilda argument har påvisat, att det råder stora skill- nader mellan alternativen med kanalkonkurrens och geografisk konkurrens. I det senare fallet synes man kunna bevara de flesta av de fördelar i form av stimu- lans o. dyl. som ett mått av konkurrens kan antas ge, och samtidigt slå vakt om ensamrättens förmåga att garantera samordning och variation, genom att den administrativa kontrollen samlas på en hand. Särskilt vill vi framhålla det be- tydande mått av självständighet för enskilda programenheter som alternativ B medför, och som vi för vår del vill se som ett minst lika stort värde som inre konkurrens i snävare mening.

Vi förordar därför det ovan redovisade alternativet B. Detta förutsätter emel— lertid att Sveriges Radio gör en likvärdig fördelning mellan Stockholm och övriga orter, så att inte de mest intressanta uppgifterna inom egenproduk— tionen eller de mest attraktiva främmande inslagen -— förbehålls pro- gram 1. Det dagliga arbetet med att bringa de två kanalerna i samspel med varandra åvilar de båda programredaktörerna. Den ene av dessa är i ständig kontakt med de producerande avdelningarna i Stockholm, medan den andre är »övriga Sveriges» kontaktman och därtill svarar för den löpande samordningen mellan enheterna ute i landet.

I detta system bör man söka föra in så mycket som möjligt av den »serie— konkurrens», som vi redovisade som punkt 3 i punkt 2.4.1. Praktiskt innebär detta att de avdelningar som har att svara för program relativt ofta fördelar dessa på olika serier med skilda rubriker och skilda ansvariga, eller grupper av ansvariga. För att ta ett exempel kan man varje söndagseftermiddag i P 1 (me- dan P 2 sänder sport) ha ett politiskt magasin, vilket växelvis sammanställs av skilda producenter och där skilda uppsättningar av kommentatorer eller debattö- rer med olika intressen och värderingar medverkar. Vad man härmed motarbetar är dels de enskilda programmens anonymitet, dels samlandet av mer kontroll och ansvar på en hand än vad programarbetet och samordningen gör nödvän- digt.

Vi har fört ett relativt utförligt resonemang kring detta spörsmål, emedan det framstår som centralt för den svenska televisionens (och i tillämpliga delar också ljudradions) framtid. Detta innebär givetvis inte att vi kunnat uttömma alla synpunkter, ej heller att samtliga de argument som måste tillmätas betydelse talar för det ena och mot det andra av de redovisade alternativen. Även det av oss förordade alt. B rymmer svårigheter, kanske främst genom den långtgående

decentralisering som vi medvetet har förordat. Det kan komma att visa sig att en starkare central ledning många gånger skulle vara önskvärd. Frågan blir då om man för att i dessa stycken uppnå förbättringar skall vidga de centrala in- stansernas befogenheter, eller om man likväl sätter sådant värde på en mycket långtgående befogenhetsspridning att man är redo att acceptera även nack— delarna med denna. Under alla förhållanden kan man förutse att erfarenheterna av ett system, som ännu inte tillämpats i Sverige och som har få motsvarigheteri andra länder, kommer att leda till successiva modifikationer.

Vi vill emellertid understryka, att de två teoretiskt renodlade alternativ som vi har diskuterat uppvisar så grundläggande olikheter att de knappast med för- del kan föras samman i en »kompromiss». Det system som nu förutses för den finländska televisionen (se bilaga 5) kan måhända uppfattas som ett mellanting mellan våra båda alternativ. Men bortsett från att det har måst upplinjeras i en situation där man redan haft en rad förutsättningar givna och nödgats anpassa sig till även relativt ogynnsamma villkor, torde det av redogörelsen i bilagan framgå vilka svårigheter som sammansmältningen av skilda element medför och i synnerhet hur man i en rad avseenden söker undvika den rena kanalkonkurren— sens nackdelar. Några jämbördiga kanaler kan det med de givna resurserna knappast bli tal om i Finland.

2.4.3. Decentralisering

En decentralisering av programverksamheten har emellertid uppgifter att fylla även utöver inre konkurrens. De två huvudargumenten för decentralisering är uppenbara och obestridliga. Det måste alltid vara en strävan för radio och TV att söka tillvarata de resurser i fråga om medverkande, idéer och programinne- håll som finns tillgängliga. I ett litet land som Sverige blir detta särskilt viktigt. Endast genom decentralisering kan man väl utnyttja de möjligheter som finns ute i landet. Det är likaså nödvändigt att disponera sådana resurser för bevak- ning av aktualiteter och andra viktiga händelser utanför Stockholm, att man verkligen kan åstadkomma en likvärdig täckning av landet och undvika den slagsida gentemot händelser i huvudstaden, som så ofta gjort sig märkbar. Då huvuddelen av produktionen alltid måste ske i den eller de största städerna, finns det en verklig fara för att etermedierna blir stockholms- eller storstads- betonade. En eldsvåda i Stockholm tycks alltid vara en mycket större nyhet än en eldsvåda i en småstad, en teaterpremiär i Stockholm är alltid ett evenemang men inte alltid en i Malmö, debatten i stockholmspressen framställs ofta som representativ för opinionsbildningen i landet i dess helhet osv. Mot sådana snedvridningar måste Sveriges Radio vara på sin vakt.

Det kan emellertid inte vara någon uppgift för Sveriges Radio att ge med- verkande eller händelser utanför Stockholm en större plats än vad deras för- måga, eller egenintresse, motiverar. Schematiskt sett kan man uttrycka saken så, att decentraliseringen skall möjliggöra att likvärdiga normer kan tillämpas

vid urvalet av artister och andra medverkande, och att nyhetsvärderingen av skilda händelser blir densamma oavsett var händelserna inträffar. Detta kom- mer även framgent att ge ett försteg åt storstäderna och då i synnerhet Stock- holm, därför att mycket av det betydelsefulla i landet måste inträffa i huvud— staden, och därför att ett starkt »sug» drar konstnärer och artister av olika slag mot huvudstaden och de möjligheter den erbjuder. Att huvuddelen av program- produktionen på en lång rad områden alltid kommer att kvarligga i Stockholm är därför uppenbart.

Men inte minst på sistnämnda punkt finns det anledning att uppmärksamma, på vilket sätt etermedierna själva kan spela en aktiv roll beträffande fördel— ningen av artister och liknande grupper inom landet. En huvudorsak till den starka koncentration av skådespelare, musiker o.dyl. till Stockholm som nu ob— serveras är givetvis att ojämförligt fler arbetstillfällen erbjuds i huvudstaden. På vissa områden kan inte ens så stora städer som Göteborg och Malmö er- bjuda likvärdiga villkor. Men radio och TV är själva arbetsgivare, som i fram— tiden kommer att spela en ännu större roll än nu för många grupper av tänk- bara medverkande. Om Sveriges Radios distriktskontor i Göteborg och Malmö får svara för en relativt stor del av produktionen av musik, teater och under- hållningsprogram i radio och i synnerhet i TV, innebär detta i och för sig en för- ändring av de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna. Det starka »suget» mot Stockholm reduceras då, och etermedierna skapar åt sig själva ett bättre underlag för sin verksamhet på andra orter. Avvägningen mellan produktion i Stockholm och på andra orter vad det gäller program av denna typ kan alltså inte enbart göras med utgångspunkt från den nuvarande balansen i fråga om tillgången på artister, utan hänsyn måste tas till de förutsättningar som kommer att råda i framtiden, och som Sveriges Radio till en del själv kan skapa.

Hänsyn till resurser och kostnadshänsyn allmänt måste få väga tungt, då man närmare preciserar den framtida decentraliseringens omfattning. Tillgången på TV-studior är ett exempel på detta. På andra orter än Stockholm, Göteborg och Malmö är möjligheterna att anordna teaterföreställningar och större under- hållningsprogram för TV-ändamål inte sådana att man effektivt kan utnyttja en s. k. livestudio. När ensembler eller artister på sådana orter skall medverka blir det billigare att använda OB- eller filmteknik. I Göteborg och Malmö där- emot finns det behov av relativt stora produktionscentra, och det blir då mest ekonomiskt att ge dessa en viss minimistorlek, så att deras produktion kan hållas vid samma kostnadsnivå som gäller i Stockholm. Erfarenheten visar nämligen att kostnaderna på dessa orter tenderar att bli högre därför att man vid nuva- rande, begränsade liveproduktion inte kan utnyttja resurserna fullt rationellt.

Om vi alltså allmänt utgår från att kostnadshänsyn skall spela en betydande roll, kvarstår likväl att det i vissa fall är nödvändigt med decentralisering även då denna medför kostnadsökningar. Detta gäller i första hand alla de åtgärder som avser att möjliggöra en fullgod bevakning av vad som händer ute i landet. Det är en oavvislig skyldighet för Sveriges Radio att genom en väl utbyggd

distriktsorganisation möjliggöra att såväl nyhetstjänsten som bevakningen av politik, kulturliv, religion och livsåskådning samt opinionsbildning i övrigt blir fullgod. Det måste givetvis också vara stimulerande för kultur- och artistlivet på en ort att emellanåt få uppvisa sina bästa produkter inför hela landet och inte blott inför publiken i ett mindre område.

Det är inte lämpligt att år för år i detalj söka föreskriva, hur programproduk- tionen på olika områden bör fördelas mellan Stockholm och andra orter. Vad gäller ljudradion finner vi den balans, som man genom åren har kommit fram till och som numera tillämpas, fullt rimlig. På TV-området har vi haft anledning att framlägga detaljerade förslag till utbyggnad av produktionsresurserna, i första hand genom anordnande av studiolokaler och arbetsplatser för filmteam på en rad orter i landet. Den balans som uppstår vid fullt utnyttjande av dessa lokaler innebär en väsentlig förskjutning bort från den hittillsvarande dominan- sen för Stockholm.

2.4.4. Fri produktion

Vi finner det i princip önskvärt att självständigt arbetande svenska producen- ter får sälja vissa program till Sveriges Radio. Vi tror att detta kan verka sti- mulerande och att det samtidigt på ett smidigt sätt kan avlasta trycket på personal och faciliteter inom Sveriges Radio. Något monopol på själva produk- tionen av program bör inte eftersträvas för Sveriges Radios del. Vissa männi- skor kan finna det mer naturligt att arbeta självständigt, eller i mindre företag, och i sin egen takt eller efter sina egna förutsättningar. Många gånger har också sådana mindre enheter lättare att uppdriva och utnyttja lokaler, som för Sveriges Radios del skulle bli svåra att infoga i produktionen. Det måste även för programföretaget vara en fördel att inte behöva fast anställa alla de med- verkande, som behövs för att åstadkomma en god programproduktion. Rent all— mänt finner vi det önskvärt att man söker hålla nere antalet fast anställda och erhålla en inte oväsentlig del av produktionen, dels från kontraktsengagerade personer eller frilansar, dels också från helt fristående producenter.

Inför framtiden har den fria produktionen sin största betydelse för televi- sionen. Medan denna spelar en mycket stor roll i länder som Förenta staterna. och Västtyskland har den i Sverige hittills haft sin största betydelse vad avser frilansfotografer, som arbetar individuellt. Dessa har svarat för många värde- fulla bidrag, vilka emellertid inte fått någon större omfattning och knappast spelat någon roll för »inre konkurrens» eller liknande strävanden inom Sveriges Radio. Vidare har ett samarbete från tid till annan kommit till stånd mellan Sveriges Radio och enskilda filmbolag, då det har gällt att spela in någon större serie för vilken programföretaget inte haft tillräckliga resurser.

Våren 1964: tillkom emellertid det första svenska företag som direkt speciali- serade sig på produktion av egentliga TV-program. Detta företag avser att pro- ducera reguljära TV-program för försäljning såväl till Sveriges Radio som till

utlandet. Dess existensmöjligheter beror emellertid främst av ett gott samar- bete med Sveriges Radio. Skulle detta företag lyckas väl, kan man på längre sikt tänka sig att ytterligare verksamhet av detta slag blir aktuell. I mycket stor utsträckning blir det givetvis en praktisk och ekonomisk fråga, i vad mån Sveriges Radio väljer att själv genomföra programuppslag eller överlåter dem åt en utomstående »fri producent». Vi vill dock anföra några mera principiella reflexioner på denna punkt.

Även om den stimulerande effekten av ett antal fria produktionsföretag en— ligt vår mening ofta har överskattats, finns det ingen anledning att förneka det värde deras förekomst kan ha. Sveriges Radio kan visserligen välja mellan att använda eller avböja deras produkter, men en mera generellt avvisande attityd från programföretagets sida är knappast hållbar i ett läge, där de självständiga enheterna kan erbjuda såväl producenter som medverkande av högsta klass. På de relativt få områden där de fria producenterna har sitt naturliga verk- samhetsfält måste såväl publik och kritiker som Sveriges Radios egna program- avdelningar vara medvetna om att en form av tävlan förekommer, och denna måste i stort sett uppfattas som ett sundhetstecken. Vad man bestämt måste undvika är en osund dragkamp om personal (även teknisk personal) och attrak- tiva artister, vilken kan driva upp kostnadsnivån till förfång för alla parter och begränsa Sveriges Radios villighet och möjlighet att utnyttja produkter från fristående företag på TV—området.

Tillkomsten av självständiga företag med egna studior etc. kan innebära att de totala produktionsresurserna för TV—verksamheten i Sverige ökar. Rent all- mänt borde det därför vara till fördel för en snabbt expanderande svensk TV- verksamhet att ha tillgång till dylika »fria producenter». Särskilt inför starten av ett program 2 och av en mera omfattande bildnings- och undervisningsverk- samhet i TV, med ty åtföljande starkt stegrade krav på produktionen, måste dylika extra tillskott framstå som värdefulla.

Erfarenheter från utlandet tyder emellertid på att det är olämpligt om en mera betydande del av den inhemska produktionen löper via sådana »fria produ- center». Visserligen tycks det inte för överskådlig tid framåt bli aktuellt med en dylik utveckling i Sverige, men vi vill likväl understryka att det är önskvärt att Sveriges Radio inte bara kontrollerar utan själv genomför huvuddelen av sin programproduktion.

Det står givetvis en »fri producent» fritt att fullfölja en produktion och er- bjuda ett färdigt resultat till programföretaget. Helt bortsett från de ekono- miska villkor som då kan bli aktuella är emellertid en dylik försäljningssituation i regel mindre lycklig från båda parters synpunkt. Programföretaget nödgas välja mellan att köpa en produkt som kanske inte helt överensstämmer med de egna intentionerna eller också avstå från ett på mera allmänna grunder önskvärt till- skott, medan producenten riskerar att inte få avsättning för sin vara. Det natur- liga är därför att samråd äger rum på ett tidigt stadium, och att överenskom- melse träffas innan inspelningen startar. Under detta samråd bör givetvis även

priset för det färdiga programmet diskuteras. Det bör vara en självklar mål- sättning, att Sveriges Radio inte skall betala mera för sådana program än vad de skulle kosta för företaget självt att producera dem (med hänsyn tagen till alla fasta kostnader) och att t.o.m. eftersträva lägre priser just med tanke på att de »fria producenterna» inte belastas med en rad av de grundkostnader som Sveriges Radio måste påtaga sig. Direkta jämförelser av kostnaderna för likvär— diga program, inte minst vad avser den tekniska sidan, bör även kunna bli en värdefull kontroll av effektiviteten hos både Sveriges Radio och de självständiga företagen.

Ur ett stort programföretags synpunkt kan det vara bekvämt att ha tillgång till »fria producenter» vid varje enskilt tillfälle, då man skulle behöva hjälp med en enskild produktion. Då emellertid Sveriges Radio är den ende avnämaren inom landet är det knappast troligt att »fria producenter» kan existera längre tid på sådana relativt osäkra villkor. Antingen måste Sveriges Radio bestämma sig för att mera systematiskt utnyttja dem, räkna med deras alster som ett nor- malt och bestämt inslag i sin verksamhet och lämna dem uppgifter på relativt lång sikt och med en viss regelbundenhet. Eller också måste programföretaget klargöra att man inte är beredd att göra sådana åtaganden gentemot de »fria producenterna», varefter dessa får dra konsekvenserna för egen del. Då det i det senare fallet kan bli mycket svårt för dessa att över huvud taget upprätt— hålla en verksamhet, och då införandet av ett andra program och av omfat— tande bildnings- och undervisningsverksamhet kommer att medföra mycket stora anspråk på produktionsresursema, vill vi rent allmänt uttala vår förhoppning att det skall bli möjligt att uppnå ett arrangemang, som gör det möjligt att i framtiden dra nytta av den extra kapacitet i fråga om personliga förutsättningar och materiella resurser som de »fria producenterna» representerar.

Den fria produktionen har sina naturliga arbetsområden, och det finns ingen anledning att närmare föreskriva var den bör och inte bör utnyttjas. Vi vill dock som vår mening framhålla, att Sveriges Radio ensam bör ta det fulla an- svaret inte bara på nyhets- och aktualitetsområdena utan över huvud taget på alla områden som har med debatt och opinionsbildning att göra. Företagets an- svar är i dessa avseenden så stort, att man inte bör lämna ifrån sig ens en del därav. Den största betydelsen av fri produktion måste därför avse sådana om- råden som underhållning, teater, filmade programserier, barn- och ungdomspro- gram etc. Det bör emellertid även undersökas om inte undervisnings- och ut— bildningsprogram av skilda slag liksom sådana studieprogram som förutses i kapitel 8.3 i väsentlig utsträckning bör kunna överlåtas på fria producenter.

2.4.5. Sveriges Radios nyhetstjänst och TT

En särskild fråga som vi har övervägt avser förhållandet mellan Sveriges Radio och Tidningarnas Telegrambyrå beträffande nyhetstjänsten i radio. Av ålder har TT haft ansvaret för de viktigaste nyhetsbulletinema i ljudradion, vilket

innebär att företaget svarar både för sammanställning och uppläsning av dessa. Sedan Sveriges Radio dels har introducerat ett stort antal egna nyhetsbulletiner i ljudradion, dels ensam tagit ansvaret för nyhetstjänsten i televisionen, har detta arrangemang ifrågasatts. Man har därvid kunnat andraga exempel från en rad andra länder där programföretagen har det fulla ansvaret för nyhets- tjänsten, principiella skäl, samt exempel på friktioner mellan Sveriges Radio och TT.

För att närmare utreda denna fråga har vi tillsatt en särskild arbetsgrupp, bestående av ledamoten av utredningen riksdagsledamoten Lisa Mattson, pro- gramdirektör Nils-Olof Franzén i Sveriges Radio samt kanslichefen Stig Persson. Gruppen har kommit till den slutsatsen, att någon besparing inte skulle stå att vinna genom att Sveriges Radio övertog nyhetstjänsten. Personalförstärkningar måste givetvis genomföras på nyhetsredaktionen, medan kostnaderna för före- tagets abonnemang hos TT inte skulle minska i den utsträckning som skillnaden mellan nuvarande tjänster och ett rent »tidningsabonnemang» motsvarar. TT anser nämligen att dess nuvarande ansvar för de viktigaste nyhetsbulletinerna i ljudradion har ett så stort good Will-värde, att detta i och för sig bör kompense- ras ekonomiskt.

Vi finner för vår del ingen anledning att yrka på en förändring av nuvarande förhållanden. Det bör i stället ankomma på Sveriges Radio att, i ljuset av fram- tida erfarenheter och beräkningar, ta ställning till om man önskar en förändring och i så fall genom förhandlingar med TT lösa denna fråga.

3. KONSTITUTIONELLA OCH ORGANISATORISKA FRÅGOR

3.1. Förhållandet mellan staten och rundradioverksamheten

3.1.1. Huvudmannaskapet för rundradion

Såsom framhållits i inledningen till kapitel 2.3 intar radion och televisionen en i flera avseenden unik ställning i det nutida samhällslivet. Vi vill i detta sam— manhang särskilt understryka etermediernas enastående betydelse för infor- mation och opinionsbildning. Samtidigt begränsar tekniska och ekonomiska för- hållanden förutsättningarna för deras verksamhet på ett sådant sätt, att man i Sverige liksom i en rad andra länder har funnit det vara riktigt att förbehålla den allmänna programverksamheten åt ett enda företag. Etermedierna hör där- med de facto hemma inom den offentliga sektorn. Men de bör samtidigt intaga en självständig ställning gentemot statsmakterna och den reguljära statsförvalt- ningen. Denna självständighet gäller i första hand programverksamheten, för vilken statsmakterna endast bör fastställa allmänna principer. lVIen den bör också avse den ekonomiska förvaltningen inom den yttre ram för verksamhe— tens omfattning som uppdragits av statsmakterna. Dessa omständigheter talar enligt vår mening för att man bör tillskapa de yttre former för rundradioverk— samheten, som är bäst ägnade att garantera självständighet och effektivitet. Därvid bör man inte anse sig bunden vare sig av nuvarande ordning eller av sådana administrativa former, vilka tillämpas för statsförvaltning i vanlig me- ning eller för statlig affärsrörelse.

Rundradioverksamheten i Sverige är uppdelad på två sidoordnade parter, Sve— riges Radio och televerket, av vilka Sveriges Radio ombesörjer programproduk- tionen och televerket anläggning och drift av distributionsnät samt inkassering och förvaltning av licensmedel. Dessutom svarar byggnadsstyrelsen för uppfö- rande av permanenta radio- och TV—hus. Enär Sveriges Radio och televerket är sidoordnade i förhållande till varandra, kommer det slutliga avgörandet i fråga om fördelningen av licensmedel på programproduktion, på investeringar i distri- butionsanläggningar och i radio och TV—hus samt på driftkostnader för distributionen att åvila kommunikationsdeparternentet. Detta tjänstgör följ- aktligen i praktiken som samordnande instans för hela verksamheten. Kungl. Maj:t tar ställning till den mera långsiktiga planeringen för rundradioverksam— heten på basis av förslag framlagda av från tid efter annan särskilt tillsatta utredningar, av vilka vår utredning är den senaste.

Vissa frågor avgörs inte slutgiltigt av Kungl. Maj:t utan hänskjuts till riks— dagen. Till dessa frågor hör fastställandet av licensavgifternas storlek och beslut rörande investeringar i distributionsanläggningar samt i radio- och TV-hus.

Vi har ansett oss böra överväga, huruvida man skulle kunna nå fram till en sådan ordning, att det under Kungl. Maj:t fanns en huvudman för den samlade rundradioverksamheten. Ett ytterligare incitament att söka en sådan lösning har uppkommit i och med att vi beslutat föreslå införandet av s.k. särskild rundradio (se kapitel 3.5), för vilken en administrativ ordning måste nyskapas. I det följande redogör vi för olika alternativ vad gäller en sådan huvudman.

Ett sätt att erhålla en enda huvudman för hela rundradioverksamheten skulle givetvis vara att anförtro denna uppgift åt en av de nu sidoställda parterna, telestyrelsen eller Sveriges Radio. Att ge denna funktion åt telestyrelsen synes emellertid inte böra komma i fråga. Att låta Sveriges Radio bli en del av tele- verket får anses uteslutet, eftersom programverksamhet ej gärna kan bedrivas i de bundna former som gäller för statsförvaltningen, även om det såsom i detta fall är fråga om ett affärsdrivande verk. Man måste följaktligen förutsätta att programverksamheten skall omhänderhas av ett utanför den vanliga stats- förvaltningen stående organ.

Ur rent formell synpunkt skulle detta måhända inte hindra att telestyrelsen fungerade såsom huvudman för hela verksamheten. Det finns inom statsförvalt— ningen redan nu exempel på att ett statligt verk är huvudman för ett aktie- bolag (vars aktier i regel helt ägs av staten). Detta system tillämpas emellertid endast då en del av vederbörande verks naturliga arbetsuppgifter av särskilda skäl ansetts böra bedrivas i aktiebolagsform. Programverksamhet för rundradio kan emellertid inte betraktas såsom någon naturlig uppgift för televerket. Här- till kommer, att inom rundradioverksamheten programproduktionen måste ain- sas vara den primära och distributionen av programmen den sekundära arbets- uppgiften. Om det alltså skulle gälla att göra antingen televerket eller Sveriges Radio till huvudman för hela verksamheten, vore det mera naturligt att ge up,-p- draget åt Sveriges Radio. I flera andra länder har också programföretaget (en sådan ställning därigenom att det självt har hand om anläggning och drift av sändare (i några få länder dessutom av programförbindelser).

Enligt vår uppfattning bör emellertid ingen principiell ändring göras i ruva- rande arbetsfördelning mellan Sveriges Radio och televerket. lVIot att överföra distributionen från televerket till Sveriges Radio talar nämligen flera skäll. Vad beträffar programförbindelserna är det inte möjligt att flytta över sådama förbindelser som ingår i med telefoni gemensamma anläggningar, vilket gälller ljud- och bildförbindelserna i telefonkablar och vissa av de stora stråken atv radiolänkar. Beträffande sändarna är det i många fall omöjligt att isolera dem från televerkets övriga anläggningar. Sändarstationerna är i stor utsträcknirng kombinerade med radiolänkstationer, vilka till en del samtidigt är avsedd]. för både telefoni och television samt inrymmer anläggningar även för kommersiell radiotelefoni- och radiotelegrafitrafik, för s.k. abonnemangsradio, för luftfarts— radio m.m. Det är otvivelaktigt också så, att televerket har större förutsättt- ningar än Sveriges Radio skulle ha att på ett ekonomiskt sätt ombesörja anläggg- ning och drift inklusive underhåll av sändarna, eftersom man har en över hela

landet utbyggd organisation för ändamålet, som samtidigt har hand om även andra slag av radioanläggningar. Ett ytterligare skäl mot en uppdelning på två huvudmän av de radioanläggningar som nu handhas av televerket är, att detta måste leda till mindre rationellt utnyttjande av de alltför få tekniker som finns i landet. Det är sålunda från både ekonomiska och praktisk-organisatoriska syn- punkter lämpligast att televerket också i fortsättningen har hand om distribu- tionsnäten för ljudradio och television.

Inom parentes må nämnas, att såväl 1933 och 1943 års rundradioutredningar som 1951 års televisionsutredning tog ställning till förmån för ett bibehållande av telestyrelsen såsom det ansvariga organet för distributionen av rundradio- programmen. 1962 års riksdagsrevisorer, som omnämnts i inledningen, sade sig i sitt uttalande om rundradions ekonomiska förvaltning likaledes utgå från att distributionen av sändningarna även i framtiden skulle ombesörjas av televerket.

Förutom anläggning och drift av programförbindelser omhänderhar televerket också uppbörden av licensavgifter, kontrollen av att licens har lösts för mottag- ningsapparat (licensinventering) samt avstörningsverksamheten.

Ej heller i fråga om uppbörden av licensavgifter är det påkallat att ändra nuvarande arbetsfördelning. Licensuppbörd genom televerket bör nämligen bli billigare än genom Sveriges Radio, eftersom vid det i hög grad mekaniserade uppbördsarbetet samma maskinpark utnyttjas både för licensrörelsen och för faktureringen av telefonräkningar. Det må nämnas, att i flertalet andra länder i Västeuropa licensuppbörden likaledes ombesörjes av vederbörande lands post— och teleförvaltning.

Licensinventeringen bör av naturliga skäl ombesörjas av samma instans som har hand om licensuppbörden.

Vidare ombesörjer televerket som redan nämnts undersökningar av störningar vid mottagning av radio- och TV-program och vidtar åtgärder för avstörning av olika störningskällor. Enligt medgivande av Kungl. Maj :t får årligen vissa belopp användas för anskaffande och uppsättande av störningsskydd. Som exempel på verksamhetens omfattning kan nämnas att den under 1963/64 om- fatlällc ca 11 000 fall, varav ungefär 7 000 avsåg störningar vid TV—mottagning. Verksamheten är av sådan art att den bör handhas av televerket.

3.1.2. Frågan om ett nytt organ, »radiofullmäktige»

Eftersom alltså varken Sveriges Radio eller televerket bör göras till huvudman för hela rundradioverksamheten har vi övervägt möjligheten att skapa ett nytt organ, som skulle överta samordnings- och budgetuppgifter och dessutom ta på sig den mera inträngande långtidsplanering, som hittills ej skett annat än genom tid efter annan tillsatta statliga utredningar.

Vi har utgått från att ett sådant organ, om det över huvud taget skall till- skapas, i så många frågor som möjligt måste vara en slutinstans med befogenhet att självständigt besluta i olika ärenden. Eljest skulle man enbart skapa en

mellaninstans, som på ett olyckligt sätt skulle betunga och försena handlägg- ningen av de ärenden som måste föras upp till Kungl. Maj:t. och i förekom- mande fall riksdagen. Om vidsträckta beslutsbefogenheter skall ges det nya organet måste man förutsätta, att det ges en utformning som skapar förtroende för dess handläggning av olika frågor. Vi har därför vid våra överväganden ut- gått från att det nya organet skulle behöva utformas som en fullmäktigeför- samling, som utses av riksdagen efter gängse proportionella principer och som ges sådan storlek, att alla viktigare politiska riktningar inryms däri och att därjämte en avspegling av folkrörelser och organisationsliv blir möjlig. Efter dessa riktlinjer har ett detaljerat alternativ utarbetats inom vårt sekretariat. Såsom arbetsnamn på det av oss diskuterade organet har vi använt benäm— ningen radiofullmäktige.

Det är emellertid inte tänkbart att låta radiofullmäktige besluta i samtliga de frågor, som nu avgörs av riksdagen. Denna bör liksom nu fatta beslut om stor— leken av licensavgifterna. Därav följer också indirekt att riksdagen måste ta ställning till större förändringar i verksamhetens omfattning, då valet mellan olika. tänkbara nivåer för avgifterna bestämmer hur stor den ekonomiska ramen för rundradioverksamheten blir (låt vara att endast få åtgärder är av den stor- leksordningen att licensbeslut blir direkt avgörande). Självklart kan radiofull- mäktige inte heller besluta om storleken av de anslag på riksstaten, som f.n. anvisas till vissa delar av rundradioverksamheten, exempelvis för den till utlan- det riktade upplysningsverksamheten och för skolprogrammen. Däremot har vi förutsatt, att Kungl. Maj:t och riksdagen till radiofullmäktige skulle delegera besluträtten i fråga om dispositionen av licensmedlen för driftkostnader och investeringar.

Med dessa förutsättningar skulle radiofullmäktiges uppgifter och befogen- heter bli:

(1) Att svara för långtidsplaneringen för den allmänna rundradioverksam- heten.

(2) Att handha förvaltningen av licensmedlen samt besluta om den årliga medelstilldelningen till Sveriges Radio och televerket för drift- och investerings- kostnader.

(3) Att varje år utarbeta och framlägga en flerårig, »rullande» finansplan (jfr punkt 3.1.3).

(4) Att avge framställningar till Kungl. Maj:t när behov av licenshöjning anses föreligga.

(5) Att godkänna överenskommelser mellan Sveriges Radio och olika myn- digheter beträffande utbildnings-TV (jfr kapitel 8.2) och andra uppgifter, som ej finansieras med licensmedel.

(6) Att till Kungl. Maj:t eller direkt till vederbörande myndighet anmäla det årliga medelsbehovet för utlandsverksamhet, Skolprogram och andra uppgifter, som Sveriges Radio själv handhar men som skall finansieras med särskilda riksstatsanslag.

(7) Att samordna Sveriges Radios och televerkets verksamhet. (8) Att avge en årsredogörelse för rundradioverksamheten. (9) Att avge remissutlåtanden i rundradiofrågor.

(10) Att — i anslutning till förslag i kapitel 3.5 —— fungera som huvudman för den särskilda rundradion. Därvid skulle fullmäktige in pleno fatta viktigare principiella beslut, medan en mindre nämnd som fullmäktige utsåg inom sig sva- rade för löpande beslut.

Vidare skulle man kunna tänka sig att överlämna åt radiofullmäktige att utse det programråd som föreslås i kapitel 3.2.

Radiofullmäktige måste givetvis utrustas med ett kansli, som förbereder de ärenden som skall föreläggas fullmäktige och som kan utföra de utrednings- arbeten som behövs för den fortlöpande långtidsplaneringen av rundradioverk- samheten på Sveriges Radios och televerkets arbetsområden. Kansliet skulle också sköta den löpande handläggningen av frågor rörande särskild rundradio.

Till förmån för det organisationsalternativ, i vilket radiofullmäktige intar nyc- kelställningen, har under våra överläggningar anförts i huvudsak följande fyra skäl.

(a) hIan skulle komma ifrån det hittillsvarande systemet att Kungl. Maj:t och då givetvis i första hand kommunikationsdepartementet —- måste ta rela- tivt ingående befattning med rundradions ekonomi, i synnerhet vid den årliga budgetprövningen. Detta har varit en betungande uppgift för departementet, och det har av många på allmänna grunder uppfattats som oriktigt.

(b) Man skulle erhålla ett samlat grepp över hela rundradioområdet, sär— skilt angeläget vid en tidpunkt då detta kraftigt vidgas genom tillkomsten av särskild rundradio. Med en enda huvudman skulle större administrativ klarhet uppnås och en medveten och långsiktig politik från samhällets sida. kunna ut- vecklas.

(c) Man skulle få ett organ för långsiktig planering som i viss mening ut- gjorde en permanent radioutredning, skilt från den löpande rundradioverksam- heten, i stånd att ta upp stora, principiellt väsentliga frågor.

((1) Principiella motiveringar kan anses tala för att varken det allmänna rund— radioföretaget med ensamrätt och därför i en utsatt ställning -— eller den särskilda rundradion normalt bör befinna sig i direktkontakt med regeringen. Enligt detta synsätt vore det riktigare att för ändamålet tillskapa ett sam- hälleligt organ med bredast möjliga förankring, vilket blir beslutande instans i de flesta frågor.

Vid våra ytterligare överväganden rörande frågan att inrätta ett huvudorgan för rundradioverksamheten har dock flertalet av oss stannat för den slutsatsen, att övervägande skäl talar emot ett sådant organ. Även om Kungl. Maj:t och riksdagen skulle vara villiga att delegera befogenheter i den utsträckning som vi angivit, skulle det nya organet fortfarande bli en tyngande och försenande mel- laninstans vid behandlingen av de ärenden, som under alla förhållanden måste föras upp till Kungl. Maj:t. Detta gäller sålunda de riksstatsanslag, som anvisas .

för vissa delar av rundradioverksamheten, och även de större förändringar i verksamhetens omfattning som kräver ändring av licensbeloppen. Vi har ej heller känt oss övertygade om att en fullmäktigeförsamling, som inte gärna kan sammanträda mer än några få gånger om året, kan bli i stånd att tränga in i frå— gor om budget och långtidsplanering. Risk föreligger därmed för att det kommer att bli fullmäktiges kansli i stället för fullmäktige själva, som de facto kommer att avgöra ärendena. Det synes också föreligga risk för att radiofullmäktige och dess kansli efter hand skulle kunna utvecklas till att dubblera styrelserna för Sveriges Radio och televerket. Dessutom har vi inte kunnat undgå att ta hän- syn till att fullmäktigeinstitutionen kommer att dra rätt betydande kostnader, som ytterligare ökar belastningen på licensmedlen.

Vi har därför ansett det vara, bättre att föreslå andra och mera begränsade åtgärder, avsedda att avhjälpa de olägenheter som avsaknaden av ett gemen- samt huvudorgan för rundradioverksamheten kan medföra. I sådant syfte fram- lägger vi i det följande vissa förslag till bättre samordning i fråga om Sveriges Radios och telestyrelsens budgetförslag och långtidsplanering m.m. Vi föreslår också större befogenheter framför allt för Sveriges Radio på det ekonomiska om- rådet och vad avser byggnadsverksamheten. Vi förutsätter vidare att större ut— vidgningar och omläggningar av rundradioverksamheten, som normalt aktuali— seras endast med flera års mellanrum, liksom tidigare skall kunna övervägas och utredas av särskilda av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer. Vad speciellt gäller den särskilda rundradion föreslår vi i det följande, att man för handlägg- ningen av i samband därmed stående frågor skall inrätta en särskild nämnd på några få personer. Den löpande handläggningen av dessa frågor kan för övrigt inte utföras av en fullmäktigeförsamling, och även besluträtten skulle i stor utsträckning av denna få delegeras till den ovan beskrivna, mindre fullmäktige— nämnden.

Andra tilltänkta uppgifter för radiofullmäktige än befogenheten att besluta om tilldelningen av licensmedel kan inte i och för sig anses vara av sådan art och vikt, att de kan motivera inrättandet av ett nytt organ. Förvaltningen av licensmedel synes utan olägenhet liksom nu kunna uppdras åt telestyrelsen, och utarbetandet av en årsredogörelse för rundradioverksamheten bör kunna utföras av Sveriges Radio och telestyrelsen i samarbete. Någon egentlig olägenhet av att Kungl. Maj:t måste infordra yttranden från såväl Sveriges Radio som tele- styrelsen i frågor som rör bådas verksamhet kan knappast föreligga. Båda skulle ju i alla fall behöva yttra sig till radiofullmäktige, och Kungl. Maj:t kan när så är motiverat begära att yttrande skall avges efter samråd mellan de båda styrelserna.

3.1.3. Budgetsystem för rundradioverksamheten

För närvarande fattar riksdagen varje år beslut om investeringar i distributions- _ anläggningar samt i radio- och TV-hus, under det att den av Kungl. Maj:t

förutsatta storleken av Sveriges Radios och televerkets driftkostnader visserligen meddelas riksdagen men definitivt fastställs av Kungl. Maj:t först omedelbart före samma budgetårs början. Samtliga beslut avser enbart det närmast föl- jande budgetåret, dock med det undantaget att riksdagen beträffande telever— kets investeringar i under utbyggnad varande nät (för närvarande det tredje FM-nätet samt TV—nätet) lämnar beställningsbemyndigande också för de fyra budgetår som följer närmast efter det aktuella budgetåret. Numera har också större frihet beretts Sveriges Radio i fråga om inköp av inventarier, i det att departementschefen i 1964 års statsverksproposition uttalat att »hinder inte synes möta för Sveriges Radios styrelse att utan särskilt bemyndigande binda sig för utbetalningar under kommande budgetår för olika ändamål till belopp, som kan rymmas inom en total medelsanvisning till bolaget av samma storlek som den vid det aktuella tillfället senast fastställda. Därest bolaget för någon tidsperiod skulle behöva binda sig i större utsträckning än vad som sålunda angivits, torde bolaget böra underställa frågan härom Kungl. Maj:ts prövning och därvid framlägga närmare utredning i ärendet».

I statsverkspropositionen lämnar Kungl. Maj:t som regel uppgifter även om beräknade intäkter och kostnader för ljudradio— respektive televisionsverksam- heten under de fyra budgetår, som följer efter det i statsverkspropositionen aktuella budgetåret. Dessa beräkningar är dock delvis mycket schematiska. De är inte bindande för statsmakterna och ger följaktligen ej heller Sveriges Radio eller telestyrelsen frihet att i större utsträckning än ovan angivits handla inom ramen för de gjorda beräkningarna.

Särskilt från Sveriges Radios sida har starkt framhävts olägenheterna av den bundenhet som uppstår genom de för varje budgetår för sig fastställda maximi— beloppen för inköp av inventarier och för driftkostnader. Denna bundenhet anses i hög grad försvåra en effektiv och ekonomisk långtidsplanering, särskilt på investerings— och personalsidan, liksom även en anpassning till utgifter som vid budgetens uppgörande inte kunnat förutses men som likväl är ofrånkomliga.

Också enligt vår uppfattning bör ytterligare åtgärder kunna vidtagas för att bereda Sveriges Radio större rörelsefrihet i fråga om ej blott investeringar utan även driftkostnader. Detta innebär givetvis inte att vi skulle anse, att man ej skulle behöva fastställa maximibelopp för driftkostnaderna. De krav som ställs på programföretaget dels från allmänhet och press, dels från företagets egna ambitiösa producenter, är så starka att en gräns måste fastställas, som normalt inte får överskridas. Man måste därför alltid räkna med att även sådana önske- mål om utgiftsökningar, som i och för sig är välmotiverade, inte kan tillgodoses inom ramen för den ofrånkomliga begränsning av kostnaderna för verksamheten, som anges av de under en längre tidsperiod tillgängliga licensmedlen. Även för televerkets del är en sådan begränsning självklar.

Vad vi föreslår är därför att nuvarande ettårsbudget skall ersättas med en flerårig finansplan, och att förskjutningar mellan de i denna plan upptagna budgetåren under vissa förutsättningar skall vara medgivna. Genom en sådan

ordning skulle de för rundradioverksamheten ansvariga få större möjligheter att lägga upp sin verksamhet på längre sikt utan att vara bundna av nödvändig— heten att under alla förhållanden tillse, att kostnaderna för varje särskilt år håller sig inom ramen för det för detta år fastställda maximibeloppet.

Finansplanen, som endast skall omfatta den del av verksamheten som finansie- ras med licensmedel, bör omfatta förslagsvis tre år, varvid det första året utgörs av den för närmast följande budgetår gällande årsbudgeten. Finansplanen skall för varje år kompletteras med intäkter och kostnader för ytterligare ett år, så att man oavbrutet kan arbeta efter en rullande treårsplan. Beställningsbemyn— diganden för telestyrelsen bör dock liksom nu få avse fem är vad gäller lång- siktiga utbyggnadsprojekt.

Finansplanen skall upptaga följande huvudrubriker. Intäkter, saldo och fond redovisas därvid gemensamt, medan driftkostnader bortsett från licensrörelsen för ljudradio och TV redovisas var för sig (se kapitel 7.1):

Beräknade intäkter: licensavgifter övriga intäkter för Sveriges Radio övriga intäkter för televerket

Investeringar: uppförande av radio- och TV—hus anläggning av sändare och programförbindelser

Driftkostnader

Sveriges Radio: inköp av inventarier byggnadsverksamhet (inredningar) programkostnader

Televerket: drift av sändare och programförbindelser licensrörelsen

Över— eller underskott (saldo) Vid varje budgetårs slut beräknad behållning av licensmedel (fond)

Vad beträffar de hittillsvarande prognoserna har vi observerat, att Sveriges Radio utför dem på annat sätt än telestyrelsen och byggnadsstyrelsen. Sveriges Radio räknar med en erfarenhetsmässigt kalkylerad stegring av löner och andra kostnader, under det att telestyrelsen och byggnadsstyrelsen i överensstämmelse med av finansdepartementet meddelade direktiv räknar med den kostnadsnivå som gäller då beräkningarna görs (dock vad gäller telestyrelsen med tillägg för redan kända framtida kostnadsstegringar, t. ex. genom flerårsavtal med de an- ställda). Sakligt sett finns givetvis skäl för Sveriges Radios tillvägagångssätt. Särskilt vid beräkningar på tre års sikt kan ju skillnaden mellan beräkningar i fast kostnadsläge och med t.ex. fem procents årlig kostnadsstegring bli bety— dande. Å andra sidan blir varje antagande om framtida kostnadsstegringar ovisst. Vidare bör man erinra om att det för de flesta projekt är lättare att

bedöma kostnaderna jämfört med väntade resultat i det kostnadsläge som vid ett visst tillfälle råder. De ökningar som uppkommer genom en successiv kost- nadsstegring under ett antal år tenderar att skymma undan de sakliga för- ändringar, som ändock är det väsentliga. Då ett enhetligt beräkningssätt fram— står som synnerligen önskvärt, förordar vi därför att även Sveriges Radio fram- deles utför sina långsiktiga beräkningar i ett fast kostnadsläge.

Finansplanen skall innehålla uppgifter om vad som för den aktuella perioden förutsätts i fråga om antal programkanaler, total sändningstid, höjning av pro- gramkvaliteten (medeltimkostnaden), anskaffning av inventarier för nya stu- dior, uppförande av radio- och TV—hus, anläggning av nya sändare och pro— gramförbindelser samt de uppgifter i övrigt som har betydelse i sammanhanget. Självklart hör hit också frågor om införande av ny teknik, t.ex. färg-TV och stereofoni. Vi vill understryka att förslaget till finansplan skall baseras på detal— jerade kostnadsberäkningar beträffande de förändringar i verksamheten, som föreslås i finansplanen. Det är sålunda inte tillräckligt med en schematisk fram— skrivning av beloppen, exempelvis genom att för varje år öka kostnaderna med ett mer eller mindre godtyckligt valt procenttal.

I planen skall dessutom anges, vid vilken tidpunkt de ackumulerade överskot- ten av licensmedel har förbrukats och licenshöjning synes bli nödvändig. Detta motsvarar den sista av de obligatoriska uppgifterna i finansplanen. Då emeller— tid systemet med beräkningar i fast kostnadsläge på tre års sikt medför stora divergenser i förhållande till det reella utfallet blir det nödvändigt att i kom- mentaren till finansplanen ange, vid vilken tidigare tidpunkt än den som siffer- mässigt framräknats fonden sannolikt kommer att vara förbrukad.

Eftersom förslaget till finansplan enligt vad som ovan nämnts bygger på det aktuella kostnadsläget, förutsätts att Kungl. Maj:t efter framställning från Sve- riges Radio och telestyrelsen före ingången av varje budgetår räknar upp de i finansplanen för detta är upptagna beloppen med hänsyn till sådana kostnads— stegringar, som blivit kända först efter det att förslaget ursprungligen upp- gjordes.

Sedan finansplanen blivit fastställd av Kungl. Maj:t, skall Sveriges Radio och telestyrelsen var för sig äga frihet att i fråga om investeringar och driftkostna— der besluta om utgifter inom ramen för den i planen angivna omfattningen av verksamheten. De skall dessutom ha rätt att flytta utgifter från ett år till ett annat, om detta visar sig lämpligt eller nödvändigt. Såsom exempel på sådana överflyttningar som bör tillåtas kan nämnas betalning för beställd materiel, för vilken räkning ej erhålles under det budgetår som förutsatts i finansplanen, byggnadskostnader för radio- och TV—hus som förskjuts i förhållande till den i finansplanen beräknade medelsförbrukningen under olika budgetår, anläggnings- kostnader för i planen upptagna sändare och programförbindelser som det med hänsyn till tillgången på arbetskraft eller andra omständigheter visar sig möj— ligt att tidigarelägga eller nödvändigt att senarelägga i förhållande till finans— planen etc. Sådana förskjutningar får dock inte som konsekvens leda till att man

avviker från de grundläggande förutsättningar, på vilka finansplanen är byggd. Man får sålunda inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd tidigarelägga införandet av en viss typ av program eller en ny teknik (såsom färg—TV), som sedan medför en bestående höjning av kostnadsnivån.

Om ett i planen upptaget belopp något år underskrids till följd av en under närmast föregående punkt nämnd förskjutning av betalningarna, skall alltså motsvarande belopp få användas under följande är.

Sveriges Radio eller telestyrelsen skall sålunda inte ha rätt att besluta om utvidgningar eller omläggningar av verksamheten, som kommer att medföra en i planen ej förutsedd ökning av kostnaderna. Om sådan utvidgning eller omlägg— ning skulle bli aktuell, eller om på någon punkt kostnaderna av annat skäl be- räknas bli högre än de förutsedda, skall i första hand undersökas om motsva— rande besparingar kan göras på andra punkter. Därest detta ej visar sig möj- ligt, skall framställning göras om höjning av i finansplanen upptagna belopp. Som regel skall sådan framställning ske i samband med den nämnda årliga kompletteringen av finansplanen med ytterligare ett år. Om tidpunkten härför inte kan avvaktas skall separat framställning i ärendet göras. Detta förutsätts dock komma i fråga endast i undantagsfall. Sveriges Radio eller telestyrelsen skall givetvis inte ha rätt att fatta beslut, som i förväg binder Kungl. Maj:ts och riksdagens handlingsfrihet.

Samråd mellan Sveriges Radio och telestyrelsen i fråga om deras respektive budgeter sker för närvarande på följande sätt. Först informerar tjänstemän på ekonomiavdelningama inom Sveriges Radio och telestyrelsens radiobyrå var- andra om vilka kostnader man beräknar för nästföljande budgetår. Därefter översänder telestyrelsen, som f.n. har i uppdrag att lämna Kungl. Maj:t en sammanställning av beräknade intäkter och kostnader samt en beräkning av licensinkomsterna, under första hälften av augusti månad till Sveriges Radio ett förslagskoncept till sin blivande skrivelse till Kungl. Maj:t. I denna skall dessutom eventuella meningsskiljaktigheter mellan Sveriges Radio och telesty- relsen särskilt redovisas.

Med de förslag som vi i det föregående framlagt måste samråd mellan Sveriges Radio och telestyrelsen ske, inte blott som nu i fråga om rundradiobudgeten för det närmaste budgetåret utan för en hel treårsperiod. Vid utarbetandet av finansplanen måste hänsyn också tas till vad den kommer att innebära i fråga om den erforderliga storleken av licensavgifterna. Det är därför enligt vår upp- fattning nödvändigt att bygga ut det nuvarande samrådsförfarandet, vilket för- slagsvis skulle ske på följande sätt.

Inom såväl Sveriges Radio som televerket skall finnas en planeringsgrupp (se punkt 3.3.3). Det bör åligga cheferna för de båda grupperna att i sitt arbete hålla nära kontakt med varandra, vilket i den utsträckning som befinns nödvän- dig bör ske vid gemensamma sammanträden. Sedan planeringsgrupperna utar— betat förslag till finansplan skall detta förslag föreläggas dels radiochefen, dels chefen för telestyrelsens radiobyrå för granskning och föredragning inför respek—

tive styrelser. Förslaget skall därefter efter eventuella, av båda parterna god- kända ändringar -— insändas gemensamt av Sveriges Radio och telestyrelsen till Kungl. Maj:t. Sveriges Radio och telestyrelsen insänder dessutom var för sig specialmotiveringar för sina äskanden.

Om delade meningar uppstår mellan Sveriges Radio och telestyrelsen torde dessa som regel göra sig gällande redan på planeringsstadiet. Det bör i sådana fall åligga de båda styrelserna att var för sig utse någon eller några represen- tanter, som får i uppdrag att gemensamt söka komma fram till en för båda parter godtagbar kompromiss. Om detta ej lyckas skall de avvikande meningarna redovisas i den gemensamma skrivelsen till Kungl. Maj:t. Genom att, såsom vi föreslår i punkt 3.2.3 av nästföljande kapitel, förutom radiochefen även en repre— sentant för telestyrelsen skall närvara vid Sveriges Radios styrelsesammanträden med rätt att delta i överläggningarna, torde man dock kunna räkna med att de båda parternas synpunkter och önskemål som regel skall kunna samordnas på ett tidigt stadium.

3.1.4. Samordning av Sveriges Radios och televerkets verksamhet på det tekniska området

Bestämmelser rörande uppdelning och samordning mellan televerket och Sve— riges Radio av den tekniska rundradioverksamheten har senast utfärdats av Kungl. Maj:t den 15 maj 1959. Enligt dessa bestämmelser skall det för att under- lätta samordningen finnas en samarbetsdelegation, som består av två av tele- verket och två av Sveriges Radio utsedda personer.

Eventuellt uppkommande meningsskiljaktigheter rörande tillämpningen i praktiken av de utav Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna bör i första hand behandlas av den redan existerande samarbetsdelegationen. Om man inte där kan komma överens förutsätter vi, att Sveriges Radios styrelse och telestyrelsen gemensamt skall söka åstadkomma en för båda parter godtagbar lösning. Ge- nom den nyssnämnda, av oss föreslagna konstruktionen av Sveriges Radios sty- relse, torde förutsättningar också finnas för att även tekniska samordnings— problem skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

Sveriges Radio har hos oss hemställt om vissa justeringar i gränsdragningen mellan televerkets och Sveriges Radios ansvarsområden. Enligt nuvarande be- stämmelser hänförs nämligen överföringar inom Sverige av programkomponen- ter mellan Sveriges Radios produktionsställen (programuppsamling) till distribu- tionen, och kostnaderna för sådana överföringar belastar televerkets andel av licensbudgeten. För att få ett omedelbart ekonomiskt incitament till hushåll- ning med ledningsresurser i detta avseende har Sveriges Radio funnit det ange— läget att kostnaderna för dessa överföringar bestrids av företaget och önskar därför, att överföringarna i fråga måtte hänföras till produktionen av program. I sammanhanget har Sveriges Radio framfört önskemål om viss ändring av arbetsformer-na när det gäller överföringar till och från utlandet.

På vår begäran har parterna haft överläggningar i dessa frågor och därvid i princip enats om vissa ändringar i den nu gällande gränsdragningen.

Sålunda skall framdeles produktion i princip omfatta samtliga led fram till det moment, då programmet vid ett produktionsställe överlämnas till telever- ket för överföring till sändarna. Jämfört med dagens förhållanden innebär detta den ändringen, att programuppsamling för av Sveriges Radio producerade pro- gram skall räknas till produktionen och ej till distributionen. Sveriges Radio skall emellertid alltjämt anlita televerket för dessa överföringar, varvid dock televerket skall inta ställningen som entreprenör och fortlöpande debitera Sve- riges Radio dessa överföringar enligt särskilda regler, varom överenskommelse skall träffas mellan företagen. Undantag från skyldigheten att anlita televerket skall kunna ske för vissa närmare specificerade slag av överföringar, för vilka Sveriges Radio skall svara med egna resurser.

De påtalade oklara förhållanden som råder beträffande kontaktvägarna i sam- band med utländska överföringar är huvudsakligen beroende av att den tekniska uppbyggnaden är baserad på de förhållanden som rådde innan den tekniska verksamheten delades mellan Sveriges Radio och televerket. När nya produk— tions— och distributionsanläggningar i Stockholm tas i bruk kommer en gräns— dragning mellan företagen avsevärt att underlättas, vilken i största möjliga utsträckning överensstämmer med den som i internationellt samarbete vanligen förutsättes gälla mellan rundradioföretag och teleadministration. Närmare före- skrifter i detta avseende torde dock behöva utarbetas.

Parterna har i samråd tillsatt en arbetsgrupp, som skall utreda vissa detalj- spörsmål i anledning av ovanstående samt utarbeta förslag till nya bestämmel- ser om uppdelning och samordning mellan televerket och Sveriges Radio av den tekniska rundradioverksamheten och till tillämpningsföreskrifter för dessa.

3.1.5. Överflyttning av byggnadsärenden till Sveriges Radio

Enligt nu gällande ordning skall radio— och TV—hus projekteras och uppföras genom byggnadsstyrelsens försorg. Investeringsanslag till husen anvisas efter förslag från byggnadsstyrelsen på statens allmänna fastighetsfond. Medel till husbyggnaderna erhåller byggnadsstyrelsen genom rekvisition av licensmedel från telestyrelsen, varigenom kostnaderna omedelbart blir helt avskrivna.

Erfarenheten har visat, att det har fordrats och fortfarande krävs onormalt lång tid att få radio- och TV—hus uppförda. Detta medför så stora olägenheter för programproduktionen, att det enligt vår uppfattning är nödvändigt att få en ändring till stånd. Vi föreslår därför att Sveriges Radio själv får hand om pro— jektering och byggande av radio— och TV—hus.

Nlot en sådan ordning har byggnadsstyrelsen i remissutlåtande över riksda- gens revisorers uttalande om rundradions ekonomiska förvaltning, där även denna sak berördes (Riksdagens revisorers berättelse över 1962 års granskning,

del II, sid. 102) anfört, att enligt av riksdagen godkända riktlinjer statliga hus- byggnadsprojekt av större omfattning bör ledas och utföras av byggnadssty- relsen, såvida inte i det enskilda fallet starka särskilda skäl talar däremot. Hus— byggnadsuppgifterna avseende radio och TV har emellertid ej ansetts höra till undantagen. Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning måste också den mest ända- målsenliga och rationella lösningen vara, att styrelsen handhar byggnadsverk— samheten för radio och television. Eftersom denna verksamhet på grund av sin omfattning och speciella karaktär bedömts ställa krav på särskilda organisato— riska anordningar, varvid även samarbetet med Sveriges Radio bör särskilt beaktas, har inom styrelsen organiserats en särskild arbetsgrupp för ändamålet. Därmed har frågan enligt byggnadsstyrelsens uppfattning tills vidare fått en tillfredsställande lösning, vilken även i stort sett torde tillgodose Sveriges Radios intressen.

I motsats till vad byggnadsstyrelsen anfört vill vi dock hävda, att det i detta fall verkligen finns starka skäl som talar för ett avsteg från principen att stat— liga husbyggnadsföretag skall ledas och utföras av byggnadsstyrelsen. Dessa skäl är förutom att byggnadsfrågorna har så stor anknytning till Sveriges Radios huvuduppgift, att de utgör en integrerande del av verksamheten — att det i detta fall gäller byggnader som närmast har karaktär av industribyggnader. De saknar motsvarighet inom statsförvaltningen, all sakkunskap på området finns hos Sveriges Radio, och granskning av utomstående myndigheter kan därför inte baseras på någon utanför Sveriges Radio tillgänglig inhemsk expertis. Den utomordentligt långa tid, som med nuvarande ordning förflyter efter det att lokalförteckning blivit uppgjord till dess husen blir färdiga, medför uppenbara olägenheter. Dels försvåras en smidig planering och utveckling av programverk— samheten, dels uppstår liksom vid alla förseningar ej oväsentliga fördyringar.

En överflyttning av projekteringsarbetet från byggnadsstyrelsen till Sveriges Radio kommer inte i och för sig att medföra behov av någon större personal— förstärkning hos Sveriges Radio, eftersom projekteringsarbetet även med bygg— nadsstyrelsen som huvudman utförs av vederbörande arkitektfirma och av kon— sulterandc firmor. Av naturliga skäl är därvid också redan nu Sveriges Radio inkopplad. Även själva byggnadsarbetet utförs på entreprenad. Däremot måste Sveriges Radio överta de kontakter med entreprenadfirmorna som byggnadssty- relsen nu svarar för, liksom även kontrollen av kostnadsberäkningarna och bygg- nadsarbetet. Sveriges Radio bör givetvis endast bygga upp så stor organisation, som utöver den nuvarande blir erforderlig för dessa förmedlande och kontrolle- rande uppgifter.

De treåriga finansplanerna medför även för byggnadsverksamheten fördelar genom att projekt kan redovisas successivt och första gången på tre års sikt. En treårsplan innehåller dels för det i tiden närmaste året definitiva beslut om medelsanvisning för byggnadsändamål, dels också preliminära beslut om pro- jekt under de två därpå följande åren. I denna arbetsgång kan såväl sakpröv— ningen som beviljandet av projekteringstillstånd infogas.

I och för sig borde sammanförandet av statliga byggnadsuppgifter till bygg— nadsstyrelsen medföra rationaliseringsvinster, som alltså i viss män skulle gå förlorade om Sveriges Radio själv får hand om projekterings- och byggnadsupp- gifter. Bortsett från att denna vinst är osäker i fråga om så högt specialiserade lokaler som t. ex. TV-studior, kan man i motsatt riktning redovisa de vinster som görs genom att man slopar den omgång Via byggnadsstyrelsen, som för närvarande sker. Denna medför en arbetsbelastning för både Sveriges Radio och byggnadsstyrelsen, vilken förefaller föga rationell och som medför delat an— svar, dubbelarbete och svårigheter då byggnader skall tas i bruk. Vi vill för vår. del särskilt framhålla, att nuvarande ordning lätt medför att varken Sveriges Radio eller byggnadsstyrelsen känner sig ha det fulla ansvaret för att tillräck- liga ekonomiska hänsyn tas vid projekteringen av husen. lVIed det förslag till förändring av Sveriges Radios styrelse till en verklig företagsstyrelse, som vi framlägger i punkt 3.2.3, bör garantier också skapas för att styrelsen för Sveriges Radio skall ta sådana ekonomiska hänsyn.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att 1960 års byggnadsstyrelseutredning i sitt slutbetänkande (SOU 1962: 37) uttalat, att utredningen funnit det vara självklart att utgå från den allmänna målsättningen, att statens byggnader skall anförtros kompetenta och effektivt arbetande organ för tillgodoseende av höga fackmässiga krav i fråga om byggnadslösningar och god byggekonomi. För att bl. a. detta krav skall tillgodoses bör byggnadsuppgifterna vara av sådan art och ha sådan stadigvarande volym, att de inom vederbörande organisation er- forderliga fackmännen kan sysselsättas effektivt. Vidare bör byggnadsfrågorna ha så nära anknytning till organisationens huvuduppgift, att de med tillräcklig styrka kan bli framförda i verksledningen.

Med hänsyn till den omfattande byggnadsverksamhet som ännu återstår för Sveriges Radios räkning, och det intima sambandet mellan byggnadsfrågorna och programverksamheten, bör den av byggnadsstyrelseutredningen angivna målsättningen kunna bli helt tillgodosedd även om Sveriges Radio skulle få hand om projektering och byggande av radio- och TV-hus. Detta skall givetvis inte utesluta, att Sveriges Radio i erforderlig utsträckning söker samråd med bygg- nadsstyrelsen. Sådant samråd är självklart i de fall då i statens ägo befintlig tomtmark kan komma i fråga för husen, men det erfordras också för den arki- tektoniska utformningen och anpassningen av husen i stadsmiljön, när dessa liksom fallet är i Stockholm och i viss mån även i Göteborg skall uppföras i ett ur miljösynpunkt känsligt område.

Även förvaltningen och skötseln av radio— och TV—husen bör anförtros Sveriges Radio, som dock även därvidlag vid behov bör söka samråd med byggnadssty— relsen såsom den centrala statsmyndigheten på bl.a. fastighetsförvaltningens område.

Om uppförande och förvaltning av radio- och TV—hus anförtros åt Sveriges Radio är det naturligt att även låta företaget få äganderätten till husen. Detta förutsätter dock att Sveriges Radio inte förblir ett privatägt aktiebolag. Om

däremot staten skulle få aktiemajoriteten i bolaget, eller om Sveriges Radio såsom vi i följande kapitel rekommenderar förvandlas till en av staten och de nuvarande intressenterna bildad stiftelse, synes ingenting hindra att äganderät- ten överlämnas till företaget. Vi förutsätter emellertid att, om äganderätten till husen överlämnas till Sveriges Radio, av staten ägd tomtmark på vilken radio- och TV-hus är eller blir uppförda inte skall betalas med licensmedel. Om hinder skulle möta att överföra värdet av sådan mark till stiftelsen genom en rent bokföringsmässig kapitalöverföring från statens allmänna fastighets- fond, skulle tomtvärdet kunna bokföras i statens allmänna fastighetsfond och tomtmarken utarrenderas till Sveriges Radio mot en nominell arrendeavgift.

Såsom ett alternativ till att överflytta äganderätten till radio— och TV-husen till Sveriges Radio skulle man kunna tänka sig att dessa hus visserligen pro— jekteras, byggs och förvaltas av Sveriges Radio, men att de bokförs på en sepa- rat delfond i statens allmänna fastighetsfond, för vilken Sveriges Radio redo- visar till byggnadsstyrelsen.

3.1.6. Ekonomisk årsredogörelse för rundradioverksamheten

I den av Sveriges Radios styrelse och verkställande direktör avgivna årsredo- visningen med årsbokslut och revisionsberättelse lämnas också en kortfattad, sammanfattande redogörelse för såväl programverksamheten som distributionen. Mer utförliga och detaljerade uppgifter lämnas om programverksamheten i Sve- riges Radios årsbok och om distributionen i den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Televerket.

Textavdelningen till Sveriges Radios årsredovisning synes i huvudsak kunna fylla uppgiften att lämna en kortfattad, sammanfattande redogörelse för hela rundradioverksamheten. De uppgifter som lämnas beträffande distributions— nätet torde dock behöva utvidgas, så att man lämnar uppgifter inte blott om läget vid verksamhetsårets slut utan även om viktigare, under året inträffade förändringar.

Härutöver har det emellertid förefallit oss vara önskvärt, att det också skall finnas en sammanfattande ekonomisk redovisning för hela rundradioverksam- heten, omfattande alla intäkter och kostnader och rörelsens samtliga tillgångar och skulder. En sådan sammanfattning bör lämpligen utarbetas i samråd mellan Sveriges Radio och telestyrelsen och undertecknas av båda. Redovisningen av intäkter och kostnader bör ske enligt den uppställning, som vi i punkt 3.1.3 angivit för finansplanen, och bör dessutom lämna separata uppgifter för de delar av verksamheten som finansieras med särskilda riksstatsanslag eller direkt av någon myndighet. Beträffande tillgångar och skulder skall redovisningen själv- klart omfatta även radio- och TV-husen, varom för närvarande inga uppgifter publiceras.

Vad speciellt beträffar tillgångar och skulder bokförs dessa för närvarande av

telestyrelsen och byggnadsstyrelsen så, att anläggningskostnadema är upptagna pä tillgångssidan, under det att avskrivningar redovisas såsom till värdeminsk— ningskonto avsatta belopp. Sveriges Radios investeringar i byggnader av barack- typ samt i studioutrustningar redovisas däremot på tillgångssidan med en min— nespost av en krona för vardera gruppen av tillgångar. För att få likformighet med redovisningen av tillgångar och skulder i övrigt synes Sveriges Radio i stäl- let böra redovisa bruttovärdet av sina byggnader och inventarier på tillgångs- sidan och motsvarande belopp såsom värdeminskningskonto på skuldsidan. Härvid bör dock iakttagas, att endast mera varaktiga barackbyggnader medtas och endast sådana inventarier som har större värde och som ej kan betraktas som förbrukningsmateriel. Vid utrangering skall tillgångar och värdeminsknings— konto nedskrivas med det bokförda värdet av utrangerade byggnader och in- ventarier.

3.1.7. Radionämnden

I ett den 4 april 1963 avgivet remissyttrande i anledning av en till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse avseende radionämndens ställning och arbetsformer föreslog vi vissa ändringar i nämndens instruktion. Med beaktande härav utfärdade Kungl. Maj:t den 31 maj 1963 en ny instruktion för nämnden. Vi åtog oss sam- tidigt att återkomma med en mera genomgripande omarbetning av nämndens instruktion, i den mån detta vid närmare prövning befanns motiverat.

Radionämnden var från början till stor del inriktad på att framföra syn- punkter och värderingar vad avser programverksamheten allmänt. Efter hand har emellertid nämndens arbete alltmer kommit att bestå av ställningstaganden till anmärkningar mot enskilda program, vilka i regel inlämnats av allmän— heten. Det var till dels denna utveckling, som föranledde 1963 års instruktions- ändringar.

Inför framtiden påverkas radionämndens ställning av följande av oss före— slagna förändringar:

(1) Den särskilda rundradion se kapitel 3.5 _ kommer till och skall i granskningshänseende underställas radionämnden på i princip samma sätt som Sveriges Radio, låt vara att de normer som skall tillämpas inte är identiska.

(2) Genom denna dubbla funktion måste varje anordning, som till synes gör radionämnden till ett organ inom eller för Sveriges Radio, upphöra. Detta gäller främst sådana yttre ting som att programföretaget svarar för radionämndens kanslihjälp och dess kostnader.

(3) Det av oss i punkt 3.2.4 föreslagna programrådet kommer att få till upp- gift att med ledningen för Sveriges Radio diskutera de allmänna riktlinjerna för programverksamheten. Rådet övertar därigenom, delvis från den nuvarande styrelsen för Sveriges Radio men delvis också från radionämnden, uppgiften att framföra allmänna synpunkter och önskemål på programverksamheten, vartill

bl. a. hör att yttra sig om sådana regler för programmen allmänt och för sär- skilda programfrågor, som Sveriges Radio kan utarbeta (och som det tillkommer radiochefen ensam att fastställa). Nämnden skall däremot behålla uppgiften att pröva huruvida sådana programregler överensstämmer med stadgarna för Sveriges Radio.

Radionämnden förlorar alltså mera allmänna uppgifter vad avser program— politiken till programrådet, vilket samtidigt genom sin storlek och sammansätt- ning tar på sig de brett representativa uppgifter som radionämnden genom sin nuvarande storlek (24 ledamöter) kan anses ha. Nämnden erhåller däremot en ny uppgift gentemot den särskilda rundradion.

Dessa förändringar pekar på att radionämnden i framtiden både till samman- sättning och funktion bör renodlas som en opinionsnämnd. Den har visserligen inte heller nu rätt att ta del av, eller lämna råd om, det löpande programarbe- tet, men den bör i framtiden vara skild även från mera allmänna överväganden om hur programpolitiken borde vara. I stället bör den helt koncentrera sig på ställningstaganden till om de program som faktiskt sänds överensstämmer med de regler och föreskrifter, som kan gälla, eller med vedertagen publicistisk sed. Givetvis kan uttalanden av radionämnden få prejudicerande inverkan för fram- tida program.

Av denna orsak bör radionämndens storlek minskas till förslagsvis sju leda- möter. Av dessa bör minst en vara jurist med långvarig erfarenhet.

Vi framlägger i bilaga 3 förslag till ny instruktion för radionämnden. Vi har där sökt precisera de förändringar av nämndens arbetsområde och uppgifter, som ovan diskuterats. För att förtydliga texten vill vi ytterligare anföra följande:

(a) De normer, vilkas efterlevnad nämnden har att pröva, är de av oss i kapitel 3.2 för Sveriges Radio föreslagna stadgarna -— ett flertal paragrafer torde därvid äga relevans och med anledning därav utfärdade regler för pro- gramverksamheten, för den särskilda rundradion den författning som kommer att utfärdas, jämte härtill fogade, av Kungl. biaji eller sändningsnämnden utfärdade föreskrifter. Därjämte har nämnden att, i de fall där ett direkt brott mot gällande bestämmelser inte har ifrågasatts, även pröva om ett program genom omdömeslöshet eller smaklöshet utformats på ett sätt, som är ägnat att skada rundradions anseende.

(b) Radionämnden skall inte övervaka eventuella brott mot bestämmelsen, att endast viss begränsad tid inom särskild rundradio får användas för »all- männa program». Denna uppgift åvilar det administrativa organet, sändnings- nämnden.

(c) Radionämnden må kunna kopplas in då tvist uppstår, om »reklamförbu- det» för allmän och särskild rundradio överträtts eller ej. I praktiken kommer detta att gälla gränsfall inom särskild rundradio, medan entydiga fall torde kunna handläggas direkt av sändningsnämnden.

(d) Formuleringarna om överläggning med företrädare för Sveriges Radio har ändrats och parallellställts med vad som gäller för särskild rundradio (såväl

sändningsnämnden som enskilda tillståndsinnehavare). IVIan inbjuder alltså vissa personer för att inhämta deras synpunkter i ett ärende men »samråder» inte med dem. 1963 års ändring, som möjliggör att enskild anmälare får företräde för radionämnden, kvarstår.

(e) Det har inte minst med tanke på tillkomsten av särskild rundradio an- setts nödvändigt att påpeka, att jäv kan föreligga för ledamot av radionämnden.

(f) Radionämnden får i framtiden själv svara för sitt kansliarbete. Dess kost- nader fördelas av Kungl. Maj:t på dels ett särskilt anslag av licensmedel, dels medel från särskild rundradio.

3.2. Sveriges Radios konstitutionella förhållanden

3.2.1. Skanskyldigheten för Sveriges Radio

Vi har av flera skäl funnit det vara påkallat att föreslå en ändring av företags- formen för Sveriges Radio. Innan vi ingår på en närmare redogörelse för våra förslag härvidlag vill vi först ta upp den därmed delvis sammanhängande frågan om företagets skattskyldighet. Sveriges Radio belastas nämligen för närvarande med olika skatter som vi har funnit vara både omotiverade och olämpliga.

(1) Enligt gällande bolagsordning skall aktieägarna erhålla 5 procents utdel- ning på sina aktier. Aktiekapitalet utgör 1,08 mkr och den årliga utdelningen uppgår följaktligen till 54 000 kr. För att detta belopp skall kunna utdelas, måste ett så mycket större belopp tas upp som skattepliktig inkomst, att det efter avdrag av skatt till stat och kommun återstår 554 000 kr. Den skatt, som måste erläggas för att utdelning skall kunna ske, uppgår till ungefär samma belopp som utdelningen eller omkring 50 000 kr. Detta belopp måste alltså tas från de licensmedel som tilldelas bolaget.

(2) Allvarligare ur ekonomisk synpunkt skulle bli, om Sveriges Radio också skulle behöva betala kommunal inkomstskatt för grundbelopp på fastighet. Denna fråga har aktualiserats sedan taxeringsnämnden i Stockholm har ansett att sådan skatt bör erläggas för Radiohuset. En process härom pågår, varvid kammarrätten har bifallit stadens talan och ärendet har förts vidare till rege- ringsrätten. Skulle dylik skattskyldighet bestå i framtiden kan den årliga av— bränningen på licensmedel komma att bli av storleksordningen 1 mkr, om hän- syn tages till de värden som de planerade radio- och TV—husen i landet kommer att representera.

(3) Sveriges Radio har erhållit besked om att de licensmedel som företaget tilldelas är att betrakta som skattepliktig inkomst. Visserligen motsvaras i regel den årliga tilldelningen av lika höga avdragsgilla kostnader, men skulle t. ex. på grund av försenade materielleveranser ett överskott uppstå har föreskrivits att Sveriges Radio skall betala tillbaka de medel det gäller till televerket. Eljest blir beloppet skattepliktig inkomst. Denna ordning medför emellertid lätt vissa mindre önskvärda konsekvenser. Sålunda kan den leda till slöseri, om man inom de olika avdelningarna i företaget får den föreställningen, att det gäller att för- bruka tilldelade medel före budgetårets slut, oavsett om programverksamheten kräver detta eller ej. En sådan inställning ligger så mycket närmare till hands som de belopp, som under ett budgetår inte tagits i anspråk, för närvarande inte automatiskt ånyo ställs till Sveriges Radios förfogande.

Någon motsvarande skattskyldighet för ej ianspråktagna licensmedel eller för fastigheter föreligger inte för televerkets del, eftersom verket är undantaget från skattskyldighet enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningen om statlig inkomstskatt. En närmare redogörelse för de villkor, som i skattehänseende gäller för Sveriges Radio, återfinns i bilaga 4.

Enligt vår mening kan starka skäl anföras för att Sveriges Radio skall befrias från skattskyldighet i samma utsträckning som televerket. Dessa skäl är i hu- vudsak följande.

För det första förefaller det vara irrationellt och inkonsekvent, att licensmedel skall beskattas när det gäller programproduktionen men inte när det gäller distributionen av programmen. Att Sveriges Radio till skillnad mot televerket är skattepliktig beror inte på att programverksamheten skulle ha en mera affärs— mässig inriktning utan enbart på överväganden av icke ekonomisk natur. Det har nämligen befunnits lämpligt att ge programföretaget en i förhållande till staten självständig rättslig ställning, ehuru det helt finansieras med licensmedel.

För det andra driver Sveriges Radio ett av staten skapat monopol, som finansieras genom av staten pålagda och upptagna licensavgifter, vilka är att jämställa med en skatt. Det kan därvid erinras om att när AB Tipstjänst på sin tid erhöll skattefrihet motiverades detta med att man inte skulle lägga skatt på skatten. Motsvarande resonemang kan med visst fog föras även för Sveriges Radios del, särskilt när det gäller beskattning av medel som inte förbrukats vid budgetårets utgång.

För det tredje bedriver Sveriges Radio inte någon rörelse i egentlig mening, eftersom verksamheten inte har vinstsyfte och inte heller finansieras med reklam— inkomster. Verksamheten gäller i stor utsträckning kultur- och samhällsfrågor samt undervisning och utbildning. Med de förslag som vi framlägger i avdelning 8 kommer verksamheten på dessa områden för övrigt att ytterligare utvidgas. Genom frånvaron av vinstsyfte och inriktningen i övrigt kommer Sveriges Radio till sin karaktär nära sådana stiftelser, undervisningsverk och andra kultur- institutioner som för närvarande åtnjuter skattefrihet.

För det fjärde är redan eller kommer snart nog tillgången på licensmedel att bli så knapp, att det är i högsta grad angeläget att undvika de inte oväsentliga avbränningar på dessa medel, som ökade skattebetalningar skulle medföra.

Vi vill alltså för vår del föreslå, att Sveriges Radio skall befrias från skatt— skyldighet i den utsträckning som vi ovan angivit. Frågan om skattebefrielse sammanhänger emellertid nära med själva företagsformen för Sveriges Radio, som vi behandlar i nästföljande punkt, och vi återkommer därför där till frågan.

3.2.2. Förändring av Sveriges Radio till stiftelse

Såsom framgått av den i kapitel 1.1 lämnade redogörelsen för 1933 års rund- radioutrednings förslag och den därpå följande riksdagsbehandlingen av förslaget är 1935, framstod det redan då som ett allvarligt diskuterat alternativ att om-

bilda dåvarande Radiotjänst till ett statligt aktiebolag. Förslaget härom bifölls emellertid inte av riksdagen, som nöjde sig med att besluta att staten skulle tillsätta majoriteten av bolagets styrelse samt två av bolagets tre revisorer. Denna ordning har sedan bestått. Situationen är alltså i dag den, att staten har det avgörande inflytandet i Sveriges Radios styrelse utan att själv äga några aktier i bolaget. Givetvis har aktieägarna ensamma besluträtt vid bolagsstäm— man, men dennas funktioner har blivit beskurna i förhållande till vad som avses i aktiebolagslagen.

Det kan enligt vår mening inte betraktas som tillfredsställande, att bolags- stämman skall bevilja ansvarsfrihet för den majoritet av styrelseledamöter som den själv inte har tillsatt, och att den ej äger utse mer än en av bolagets tre revisorer. En utväg att komma till rätta med denna anomali skulle uppenbarligen vara att låta statens faktiska inflytande på bolagets förvaltning komma till ut- tryck i ägarförhållandet, genom att staten också innehar majoriteten av aktierna. Detta skulle kunna ordnas så, att man ökar bolagets aktiekapital från nuvarande 1,08 mkr till exempelvis 2,20 mkr, varvid staten skulle teckna samtliga nytill— kommande aktier. Aktierna borde emitteras till en kurs av 120 procent, så att omedelbart en reservfond av samma procentuella storlek som för närvarande erhålls.

Ehuru en ombildning av Sveriges Radio till halvstatligt aktiebolag skulle råda bot på vissa mindre tillfredsställande förhållanden, som har samband med att bolaget för närvarande helt ägs av privata intressenter, kan vissa invändningar riktas mot förslaget.

En första invändning är att detta förslag kan komma att uppfattas som en åtgärd för att öka statens inflytande över programverksamheten. I sak är visser— ligen denna farhåga ogrundad, eftersom statens aktieteckning enbart avser att låta aktiefördelningen avspegla statens redan nu existerande inflytande på bo- lagets förvaltning, men från psykologiska synpunkter kan invändningen dock tillmätas en viss tyngd, eftersom man inte bör ge ens ett sken av att staten skulle dirigera den löpande programverksamheten.

En andra, mera vägande invändning är, att aktiebolagsformen _— det må gälla ett helt privatägt eller ett halv- eller helstatligt aktiebolag _— framstår som mindre lämplig för ett företag med Sveriges Radios uppgifter. Aktiebolagslagen består till övervägande del av bestämmelser avsedda att trygga de olika andels- ägarnas ställning i olika lägen, vilka bestämmelser vad beträffar Sveriges Radio antingen är överflödiga eller innebär en onödig administrativ belastning. I sam— manhanget bör också observeras, att Sveriges Radio till skillnad från vad som i allmänhet gäller för aktiebolag ej drivs med vinstsyfte.

En tredje invändning är att det sannolikt blir svårare att få den av oss före— slagna skattefriheten för Sveriges Radio genomförd, så länge företaget är kon— struerat som ett aktiebolag.

Vi har av dessa skäl övervägt, huruvida aktiebolagsformen skulle kunna ut- bytas mot någon annan företagsform. Att låta verksamheten bedrivas i form

av ett vanligt statligt verk anser vi vara helt uteslutet. Mot detta talar att Sve- riges Radio skall —- inom ramen för av statsmakterna uppdragna allmänna rikt- linjer — bedriva en av staten obunden programverksamhet, vilket förutsätter friare former än de som ett statligt verk arbetar under. Av liknande skäl är affärsverksformen olämplig.

Vi har däremot närmare studerat den nya organisationsform för affärsverken —— »tredje formen» — som har aktualiserats i olika sammanhang de senaste åren. Närmast har man därvid till förebild haft public corporations i Storbritannien, av vilka BBC är en. Även de västtyska radioföretagen har såsom »Anstalte des öffentliehen Rechts» en liknande ställning. Det rör sig alltså här om självständiga rättssubjekt på det offentliga området. Denna i Sverige hittills ej tillämpade form har många tilltalande egenskaper. Det visar sig emellertid att man inte kan komma ifrån vissa för svensk förvaltningsrätt utmärkande regler, som även ett sådant företag måste vara underkastat. Tjänstemännen skulle arbeta under ämbetsansvar, besvär skulle kunna anföras över beslut inom företaget, och en rad inom företaget upprättade handlingar skulle vara offentliga. Det är uppen- bart att dylika villkor inte kan tillämpas för ett rundradioföretag. Frågan om de anställdas ansvar har hos Sveriges Radio en helt annan karaktär än inom stats— förvaltningen. Den löses lämpligen genom åtgärder av det slag som kan för- anledas av genomförda och pågående utredningar om radions juridiska ansvar, samt genom det klagoförfarande som sker hos radionämnden.

Sveriges Radio måste alltså även framdeles ha privaträttslig status. Vi har då funnit det vara både möjligt och lämpligt att ombilda företaget till en stiftelse. Därigenom understryker man ytterligare att programverksamheten är en hela samhällets angelägenhet och kommer samtidigt ifrån bundenheten vid aktie- bolagslagen. För stiftelseformen talar också att Sveriges Radios verksamhet ej bedrivs i vinstsyfte, vilket är naturligt för en stiftelse men knappast för ett aktie- bolag. Det är vidare karakteristiskt för en stiftelse att medel utifrån kontinuer— ligt anslås —— i detta fall licensmedel —— för att främja ett bestämt ändamål. Slutligen är det mera naturligt att en stiftelse åtnjuter skattefrihet än att ett aktiebolag gör det.

Ombildning till stiftelse behöver i och för sig inte medföra någon ändring i nuvarande förhållande, att folkrörelser, näringsliv och press är intressenter i företaget. Tvärtom kan skäl anföras för att man även i fortsättningen skall låta dessa viktiga grupper inom samhället bli representerade i Sveriges Radio. Vi har i detta sammanhang övervägt, huruvida man skulle kräva att dessa intressenter till en grundfond för stiftelsen skulle tillskjuta ett belopp, motsvarande deras tidigare insatser i form av aktieteckning. Emellertid skulle därvid den skillnaden inträda gentemot nu gällande förhållanden, att intressenterna ej längre skulle erhålla någon utdelning på de av dem insatta beloppen. Det har förefallit oss vara mindre tilltalande att från stiftelsen utesluta dem bland de nuvarande in— tressenterna, som ej har råd att avstå från sådan utdelning. Vårt förslag innebär därför, att de nuvarande aktierna skall inlösas av staten i överensstämmelse

med bestämmelserna i & 16 av gällande bolagsordning. Något anslag på riks— staten eller av licensmedel behöver inte anvisas för ändamålet, eftersom ett mot aktiekapitalet svarande belopp är innestående på särskild bankräkning. Sveriges Radios övriga tillgångar och skulder bör överflyttas till stiftelsen.

För stiftelsen skall utfärdas stadgar, vilka inrymmer tillämpliga bestämmelser i dels den nuvarande överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio an- gående rundradions programverksamhet, dels den nuvarande bolagsordningen för Sveriges Radio. Förslag till stadgar för stiftelsen har utarbetats av vår expert, professor Svante Bergström, och återfinns jämte motiveringar i bilaga 1.

Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som rundradioverksamheten skall fylla vid krig och krigsfara, skall liksom nu en överenskommelse finnas mellan staten och Sveriges Radio. Förslag till en dylik överenskommelse återfinns i bilaga 1 c.

För utformningen av den utav oss föreslagna skattebefrielsen för stiftelsen Sveriges Radio hänvisas till bilaga 4.

3.2.3. Sveriges Radios styrelse

Såsom framgår av den historiska redogörelsen i kapitel 1.1 ökades antalet sty- relseledamöter i Sveriges Radio i samband med införandet av televisionen från sju ordinarie ledamöter och sex suppleanter till elva ordinarie ledamöter och tio suppleanter. Av dessa utser Kungl. Maj:t ordföranden samt fem ordinarie leda- möter och fem suppleanter, under det att aktieägarna utser fem ordinarie leda- möter och fem suppleanter.

Enligt den för Sveriges Radio gällande arbetsordningen skall styrelsen besluta i följande ärenden:

(a) viktigare frågor rörande bolagets ekonomi, såsom statförslag och årsredo- visning, samt rörande bolagets inre organisation,

(b) långtidsplaner för rundradioverksamheten, (c) viktigare administrativa frågor, såsom avtalsfrågor av principiell betydelse, inrättande och indragning av högre chefstjänster samt anställande och entledi- gande av sådana befattningshavare,

(d) avgivande av viktigare officiella yttranden och skrivelser, (e) ändringar i överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio angående programverksamheten samt ändringar i arbetsordning och förslag till ändringar i bolagsordning.

Styrelsen utser utom eller inom sig bolagets verkställande direktör (radio- chefen), som tre gånger om året skall lämna styrelsen redogörelse för program- planer.

Mot den nuvarande utformningen av styrelsen för Sveriges Radio måste riktas den anmärkningen, att den inte kan sägas vara en effektivt arbetande bolags- styrelse. Därtill är antalet ledamöter alldeles för stort. Detta gäller redan de ordinarie ledamöterna, men situationen blir än mer otillfredsställande om man

inbegriper även suppleanterna, vilka enligt praxis kallas till alla sammanträden. Dessutom sker urvalet av styrelseledamöter knappast med tillräckligt beaktande av att styrelsens huvudsakliga arbetsuppgifter ligger på det ekonomiska och administrativa planet.

Följden av att antalet ledamöter är ohanterligt stort har blivit, att styrelsen inom sig har måst utse ett arbetsutskott (förvaltningsutskott), som består av styrelsens ordförande samt tre av de utav Kungl. Maj:t och tre av de utav bolagsstämman utsedda ledamöterna. Arbetsutskottet sammanträder en gång i månaden, under det att hela styrelsen kallas till sammanträde minst fyra gånger om året.

Det stora antalet ledamöter i styrelsen torde i första hand ha motiverats av önskemålet att bereda olika intressegrupper i samhället möjlighet att genom råd och förslag påverka programverksamheten, vilket i första hand kan ske i sam— band med de redogörelser för densamma, som radiochefen tre gånger om året lämnar styrelsen. Detta i och för sig välmotiverade önskemål synes emellertid bättre kunna tillgodoses genom att man inrättar ett för sådan rådgivning särskilt avsett programråd. Vi framlägger därför senare i detta kapitel ett förslag av denna innebörd (punkt 3.2.4). Härigenom skulle antalet styrelseledamöter kunna inskränkas så att styrelsen kan bli ett effektivt förvaltningsorgan, vilket liksom det nuvarande arbetsutskottet bör sammanträda minst en gång i månaden. Den nya, mindre styrelsen skulle ägna sig åt skötseln av bolaget i ekonomiskt och administrativt hänseende.

Liksom nu bör gälla, att radiochefen och inte styrelsen skall besluta i program— frågor. Jämfört med nuvarande förhållanden bör därför styrelsen i stort sett upphöra att ta befattning med allmänna programfrågor. Med hänsyn till det ansvar som styrelsen har för den ekonomiska skötseln av företaget, bör det givet- vis dock tillkomma densamma att ta ställning till särskilt dyrbara former av programproduktion. Även i några andra, speciella fall måste styrelsen kunna behandla programfrågor; sålunda bör uttalanden av radionämnden föredras i styrelsen.

För att få en effektivt arbetande företagsstyrelse föreslår vi, att antalet leda— möter minskas till sju personer, dvs. detsamma som i det nuvarande arbetsut- skottet. Av dessa sju bör Kungl. Maj:t utse ordförande och tre ledamöter och de tre privata intressegrupperna vardera en. På ledamöterna av styrelsen måste ställas kravet att de skall äga administrativ och företagsekonomisk erfarenhet och kunnighet samt, vilket inte är minst viktigt, att vederbörande verkligen är beredda att ägna tid åt företagets skötsel. Framför allt måste styrelsens ord- förande vara i stånd att fortlöpande följa verksamheten. För varje ledamot utom ordföranden skall utses en personlig suppleant som vid förfall för ledamot, men endast då, kallas till styrelsens sammanträden.

För att redan på ett tidigt stadium säkerställa nödvändigt samråd mellan Sveriges Radio och telestyrelsen bör radiochefen samt en av telestyrelsen utsedd högre tjänsteman närvara vid styrelsens sammanträden. Är de inte utsedda

till ledamöter av styrelsen skall de — eller vid förfall för dem deras för detta uppdrag utsedda ställföreträdare ändå närvara vid sammanträden när ären- dets natur så påfordrar, med rätt att delta i överläggningarna och att till pro- tokollet anteckna sin mening.

Styrelsen skall vara beslutmässig, då mer än hälften av styrelsens ledamöter och, när ärendets natur så kräver, radiochefen och telestyrelsens representant är närvarande.

Eftersom man vid en stiftelse är obunden av aktiebolagslagen kan styrelse- ledamöter och suppleanter utses för längre tid än ett år i sänder. Tiden bör dock begränsas till exempelvis fyra år. Omval efter utgången av fyraårsperioden bör kunna ske.

3.2.4 Inrättande av ett programråd

Sveriges Radios ställning såsom det enda allmänna rundradioföretaget i landet, med uppgift att i sin programverksamhet vända sig till den stora allmänheten och tillgodose olika intresseriktningar, gör det angeläget att företaget har en bred förankring inom befolkningen. Hittills har man sökt tillgodose detta krav genom att ge olika intressegrupper representation i bolagets styrelse. Såsom vi i före— gående punkt framhållit, har styrelsen emellertid till följd härav dels fått ett alltför stort antal ledamöter, dels också fått en sammansättning som inte i till- räcklig grad tillgodoser behovet av ekonomisk och administrativ sakkunskap. Vi har föreslagit, att man för att få en effektivt arbetande företagsstyrelse skall minska antalet ledamöter till högst sju personer, vilka främst besitter administra— tiv och företagsekonomisk erfarenhet och kunnighet. Genomförs detta förslag kommer styrelsen inte längre att fylla uppgiften att företräda olika intresserikt- ningar i samhället. Vi föreslår därför att man inrättar ett programråd, som skall kunna förmedla olika meningsriktningars synpunkter och önskemål i fråga om programmens sammansättning och utformning.

Programrådet bör göras relativt stort. Antalet ledamöter föreslås därför bli 21 eller samma antal som i den nuvarande styrelsen, om suppleanterna i denna medräknas. Rådet skulle ha tre ordinarie sammanträden om året, varvid radio— chefen skulle lämna en orientering om programplanerna för den kommande perioden. Vid rådets sammanträden skulle förutom radiochefen närvara bl.a. programdirektörerna för TV och ljudradio. Även extra sammanträden skulle kunna inkallas.

Ett programråd av denna typ bör inte bli en del av Sveriges Radios orga- nisation och kan därför inte erhålla några beslutande funktioner i företaget. Dess huvuduppgift blir att diskutera riktlinjerna för programverksamheten, med en inriktning på allmänna snarare än speciella spörsmål.

Förutom de överläggningar som uppkommer i anslutning till radiochefens föredragningar och av enskilda ledamöter väckta ärenden bör programrådet beredas tillfälle att yttra sig över förslag till nya eller omarbetade regler för

programverksamheten. Dylika gäller nu dels för verksamheten allmänt, dels för vissa särskilt viktiga områden. De fastställs av radiochefen, men deras karaktär av allmänt hållna rättesnören inte minst i omdömesfrågor gör det naturligt att inhämta programrådets mening om dem.

De redogörelser för programplanerna, som radiochefen enligt nuvarande ar— betsordning har att lämna styrelsen, skulle sålunda i framtiden lämnas till pro- gramrådet. Detta skall givetvis inte hindra, att radiochefen också håller styrelsen underrättad om programplanerna. Framför allt måste detta, såsom vi tidigare framhållit, ske i fråga om särskilt dyrbara programproduktioner.

Eftersom det förefaller vara lämpligt att programrådet utses av annan instans än Sveriges Radio själv, föreslår vi att ledamöterna i rådet skall utses av Kungl. Maj:t. Därvid bör tillses att olika områden av samhällslivet blir representerade på lämpligt sätt. Exempel på sådana områden är arbetsmarknad, filmkonst, folk- rörelser, fritidssysselsättningar, hälsovård, musikliv, näringsliv, press, religion, teater, ungdomsverksamhet, utbildning och vetenskap. Lämpliga institutioner och organisationer, som är verksamma på dessa områden, bör beredas tillfälle att föreslå ledamöter av programrådet. Det bör därvid förutsättas, att veder- börande institution eller organisation inte nödvändigtvis skall föreslå någon hos sig anställd person, utan att man allmänt utpekar någon som anses särskilt läm- pad för uppgiften. Givetvis måste man på betydelsefulla områden lämna en rad skilda organisationer och rörelser tillfälle att lämna förslag.

Kungl. Maj:t har rätt att avvika från framlagda förslag och kan därför även utse pesoner, som ej föreslagits av någon organisation men som anses lämpliga. Detta gäller framför allt den person, som skall utses till programrådets ord- förande.

Kostnaderna för programrådet kan beräknas till ca 30 000 kr om året. För- slag till instruktion för programrådet återfinns i bilaga 2.

En särskild fråga blir hur gränsdragningen skall göras mellan arbetsuppgif— terna för programrådet och radionämnden. Enligt sin instruktion har den sist— nämnda för närvarande till uppgift att pröva, huruvida programverksamheten i stort handhas i enlighet med bestämmelserna i överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio, samt att behandla inkomna klagomål över utsända program. Däremot skall nämnden inte ta befattning med det löpande arbetet för program— mens anordnande och sammansättning. I praktiken har nämndens huvuduppgift blivit att i efterhand granska programverksamheten, men även principdiskussio— ner förekommer, och nämnden gör ibland uttalanden om vad som allmänt bör gälla på ett programområde.

Vi har övervägt möjligheten att sammanslå de uppgifter som avser program- rådet och radionämnden hos ett enda organ men funnit detta olämpligt. Rikti— gare är att renodla de två skilda funktioner det närmast är fråga om, nämligen å ena sidan rådgivning och allmänna synpunkter på programverksamheten, å andra sidan en efterhandsgranskning (av såväl Sveriges Radio som den kom— mande särskilda rundradion) av »domstolsmässig» art. Denna uppdelning och

arbetsfördelning bör komma till uttryck i såväl instruktionen för, som samman- sättningen av, de två organen. Detta innebär att de mera allmänna ställnings— taganden av normerande karaktär som tid efter annan förekommer i radionämn- den i framtiden blir en programrådets sak, medan radionämnden — som sam- tidigt radikalt minskas till storleken blir en renodlad opinionsnämnd. De närmare förslagen beträffande radionämnden har redovisats i punkt 3.1.7.

Programrådets huvuduppgift blir alltså att vara ett forum, där olika grupper genom särskilt kunniga och intresserade företrädare får tillfälle att framföra syn- punkter och önskemål beträffande den framtida programverksamheten. Lien Sveriges Radio behöver därutöver ofta vid uppläggningen av olika programserier eller enstaka program rådfråga experter, vilka kan utses med tanke på det behov som föreligger i det enskilda fallet. Sådan rådfrågning sker givetvis redan nu. För vissa ämnesområden har Sveriges Radio emellertid funnit sig behöva ett mera kontinuerligt samarbete och har därför organiserat ett antal permanenta rådgivande programkommittéer. Sådana kommittéer finns för närvarande för folkbildning, skolundervisning, lantbruk, sjuk- och hälsovård, religion, musik och den till utlandet riktade upplysningsverksamheten om svenska förhållanden. Dessutom finns en kommitté för hjälpverksamhet (Radiohjälpen) och en kom- mitté för forskning i samband med företagets publikundersökningar. — I parti- politiska frågor sker samråd med de politiska partierna på så sätt, att inför val- rörelser Sveriges Radio först rådgör med partisekreterarna och därefter med partiledarna.

För dessa uppgifter är programrådet uppenbarligen inte lämpat, då det inte kan erbjuda den specialiserade sakkunskap som behövs på mera begränsade områden, där den rådgivning som krävs ofta avser den detaljerade utformningen av programmen, och då rådet sammanträder endast tre å fyra gånger om året. Sveriges Radios styrelse bör därför även i fortsättningen tillsätta dylika pro- gramkommittéer, när behov därav har visat sig föreligga. Dessförinnan bör dock kontakt ha tagits med institutioner och sammanslutningar som är verksamma på berörda ämnesområden, för att få förslag på lämpliga personer. I flertalet fall kommer därvid även statliga organ i fråga. Styrelsen är givetvis oförhindrad att därvid vända sig till personer som är medlemmar i programrådet, liksom också att ta med personer som inte har anknytning till någon speciell institution eller sammanslutning, men som har ådagalagt sådant intresse för ifrågavarande ämnesområde, att det är värdefullt att tillföra den rådgivande verksamheten deras speciella kapacitet.

3.3. Sveriges Radios inre organisation

3.3.1. Nuvarande förhållanden

Vi har funnit det lämpligt att, dels som en bakgrund till våra förslag beträffande skilda punkter i Sveriges Radios inre organisation, dels också som en allmän in- formation, kortfattat redogöra för nuvarande förhållanden. Vi hänvisar därvid till figur 5, vari ett förenklat organisationsschema återges.

Den nuvarande styrelsen (bestående av elva ordinarie ledamöter och tio supp- leanter) är i första hand ett ekonomiskt och administrativt organ, men i prin- cip kan även programfrågor avhandlas. Denna stora styrelse sammanträder 8— 10 gånger varje år. För att handlägga vissa och förbereda andra ärenden har inom den utsetts ett arbetsutskott om sju ledamöter, vilket sammanträder om— kring 12 gånger per år.

Radiochefen, som också har ställningen som verkställande direktör i Sve- riges Radio AB, leder arbetet inom företaget och har därvid ett direkt ansvar för programfrågorna. Under styrelsen beslutar radiochefen ensam, men han biträds av två betydelsefulla interna organ. Administrativa ärenden behandlas i direktionen, som sammanträder en gång i veckan. I denna ingår för närvarande cheferna för de olika verksamhetsgrenarna ljudradio, television, teknik, ekonomi, personaladministration och förlagsrörelse. Programärenden behandlas i radio— chefens programkollegium, som likaså sammanträder en gång i veckan. Häri ingår de två programdirektörerna, vissa avdelnings- och redaktionschefer m.fl. Inom kollegiet behandlas främst mera kontroversiella programfrågor samt frågor rörande samordning och allmän planering. En gång i månaden utvidgas kretsen till s.k. stort programkollegium, då principiella frågor liksom publikundersök- ningarnas resultat diskuteras.

Inom det centrala kansliet har sammanförts en rad för företaget gemensamma enheter, ställda direkt under radiochefens ledning. Inom detta märks radioche— fens kansli, vars chef även är styrelsens och direktionens sekreterare, och vari ingår företagets jurister samt tjänstemän för handläggning av beredskapsären— den. Hit hör vidare centralredaktionen som är ett serviceorgan på nyhetsområdet för radions och televisionens programavdelningar, samt distriktscentralen som utgör det centrala kontaktorganet för de nuvarande tio distriktskontoren inklu- sive de ombud eller kontaktmän som finns på ett hundratal platser över hela landet.

Ljudradion leds av en programdirektör, som vid samordningen och den lång- siktiga planeringen av programverksamheten biträds av en central program-

Figur 5. Sveriges Radios organisation

I Radiochot |

Diraktion

Centrala kansliet

Radiochefens kansli Dist 'ktscentralen Publlkundersökningar

Informationsovdelningen Centralredaktionen Bib ioteks- och arkivavd.

I

?

ljudradion

Televisionen

Skolprog ramavd.

Tekniken

El 'J"

n | .II' rv-

Förlaget

Utlandsavdelning

Distrikten

Programdirektör Centrala

pro ramred. Produ tionskontor Kulturredaktionen Nyhetsredaktionen Musikavdelningen Radioteatern Underhål nings-

Programdirektör Planerin savd. Kulturre aktionen Samhöllsred. TV-teatern Nyhetsredaktionen Sport- och OB- redaktion Barn- och ungdomssektionen Underhållnings- avdelning Filmarkiv

Skolprogramchef Skolradiosektion Skol-TV-sektion Redaktionen för skolmateriel

Teknisk direktör By gnadsbyrå An öggningsavd.

Driftavdelning ljudradio Driftavdelning televi ion

Ekonomidirektör Planerings- sektion Ekonomibyrö Förvaltnings- sektion Personaldirektör Personalbyrå . Personulutbildmng

Förlagsdirektör

Bokförlag

Skiv-, band- och filmcentral

Skolmateriel

RiR-TV

Annonskontor

Försä ingskontor

Utlandschef Utlandssekretari- atet Utlandsprogram Utlands- korrespondenter

Göteborg Malmö Falun Karlstad hijleåk" _ orr oping Sundsvall

redaktion (CPR) och ett produktionskontor. På CPR ankommer att insamla programförslag från olika avdelningar och uppgöra veckotablåerna. Produktions— kontoret biträder programavdelningarna i fråga om den tekniska planeringen.

I nyhetsredaktionen ingår in- och utrikespolitiska medarbetare, Sportmedar- betare m.fl. Inom kulturredaktionen produceras bl.a. religiösa program, hem— och samhällsprogram samt litterära program. Till denna redaktion hör även den nybildade sektionen för vuxenundervisning. Musikavdelningen svarar för seriös musik och folkmusik, talprogram på samma områden samt för den musi- kaliska inriktningen och produktionen av seriös musik inom TV. Avdelningen administrerar även radioorkestern, som numera består av över 100 musiker. Teateravdelningen svarar förutom för radioteatem även för produktion av inslag i feature-program, skolradioprogram m.m. Underhållningsavdelningen svarar för såväl talprogram som för lätt musik och hlelodiradion. Till avdelningen hör också sektionen för barn- och ungdomsprogram.

Televisionen är i princip organiserad på samma sätt som ljudradion. Program- direktören biträds av en planeringsavdelning, i vilken ingår en programsektion, ett produktionskontor och en sektion för hyrfilm.

Inom kulturavdelningen märks en sektion för dokumentärfilm, inom sam- hällsredaktionen en hem- och familjesektion som även svarar för konsumentpro- grammen. Teateravdelningen producerar förutom TV-teaterns pjäser även opera— och operettföreställningar samt seriösa musikprogram. De senare administreras dock som nämnts av ljudradions musikavdelning. Sport- och OB-redaktionen svarar för direktsändningar även från andra evenemang än idrott, t. ex. från offentliga högtidligheter.

Skolprogramaudelningen har organiserats i enlighet med förslag från vår ar- betsgrupp för skolfrågor (RUSKO). Tidigare sorterade skolradio och skol—TV under respektive programdirektörer. Avdelningen har tillkommit i samband med planerna på en betydande utvidgning av skolprogramverksamheten.

Den tekniska tjänsten omfattar all teknisk personal inom företaget. För— utom- särskilda driftavdelningar för ljudradio och television finns här en an- läggningsavdelning, som svarar för anskaffning och installation av teknisk ma- teriel samt för planerings-, konstruktions- och inköpsverksamhet, och en bygg- nadsbyrå, vilken har att utföra de byggnads- och inredningsarbeten som bedrivs i Sveriges Radios egen regi. (För uppförandet av permanenta radio- och TV—hus svarar f.n. byggnadsstyrelsen.)

Ekonomia'udelningen betjänar liksom den tekniska avdelningen hela företaget. Inom dess planeringssektion utförs budget- och prognosberäkningar, budget- kontroll och ekonomiska utredningar.

Personalatudelningen svarar dels för det löpande personaladministrativa arbe- tet, dels för företagets interna utbildning. Denna är, såsom framgår av kapitel 3.4, numera av relativt betydande omfattning.

Förlagsavdelningen har erhållit omfattande uppgifter inte minst i anslutning till Sveriges Radios verksamhet i fråga om Skolprogram och vuxenundervisning.

Dessa programuppgiftcr är beroende av utgivningen av såväl kurslitteratur och annat studiematerial som av grammofonskivor, ljudband och filmer.

Inom utlandsavdelningen har, på förslag av vår arbetsgrupp för Sveriges Radios utlandsverksamhet, sammanförts dels utlandssekreteriatet och dels sek- tionen för utlandsprogram. Det förra handhar alla företagets internationella kontakter, medan den senare producerar radioprogram för svenska och ut- ländska lyssnare i andra länder, utsända via kortvåg eller distribuerade i form av programband. Avdelningen producerar även TV—program för distribution till utländska företag.

De tio distriktskontoren har till uppgift, dels att förse ljudradions och tele- visionens riksprogram med inslag, dels att (enbart för ljudradio) producera re- gionala och lokala program. Ombud och kontaktmän inom varje distrikt bidrar med material och inslag. Distriktsorganisationen är underställd radiochefen, men i programhänseende samarbetar man direkt med vederbörande programavdel- ningar. Ibland lämnar dessa uppdrag till distrikten, ibland tar de senare initia- tivet och sänder in förslag. Fr.o.m. den 1 juli 1965 skall för televisionen den ordningen gälla, att planeringsavdelningen centralt fördelar resurserna och med— delar programavdelningarna vilka produktioner som skall placeras på distrikten. Detta är ett försök att mera effektivt utnyttja resurserna utanför Stockholm. Åtgärden ligger i så, måtto i linje med våra förslag, att distrikten erhåller garanti för att ett visst antal produktioner får utföras av dem och att medel härtill står till förfogande.

Det bör understrykas att radionämnden inte är Sveriges Radios organ, och att den därför inte kan återges i någon organisationsplan över företaget.

3.3.2. Konsekvenser av våra förslag

En rad av de förslag som vi framlagt i olika kapitel får konsekvenser även för Sveriges Radios inre organisation. Då de i regel utförligt beskrivits i vederböran— de kapitel, skall de här endast kortfattat redovisas i den ordning som svarar mot betänkandets disposition.

(1) Vi har i kapitel 2.4 framlagt förslag om att televisionens programverksam- het efter starten av P 2 skall baseras på principen om »geografisk konkurrens», samt att även i övrigt olika åtgärder i syfte att uppnå »inre konkurrens» skall vidtagas. Detta får betydande konsekvenser för Sveriges Radios inre orga- nisation. Vi har velat lämna en relativt omfattande redogörelse för dessa kon- sekvenser. Denna återfinns i slutet av detta avsnitt efter de numrerade punk- tema.

(2) I kapitel 3.1 har vi föreslagit att Sveriges Radio från byggnadsstyrelsen skall överta uppgiften att uppföra nya. radio- och TV-hus. Vi anser emellertid inte att detta skall medföra krav på någon större förstärkning av byggnadsby— rån inom den tekniska avdelningen, emedan Sveriges Radio på samma sätt som

byggnadsstyrelsen i huvudsak bör anlita konsulter och entreprenörer för dylika företag.

(3) I samband med omvandlingen av Sveriges Radio till en stiftelse har vi i kapitel 3.2 föreslagit att den nuvarande företagsstyrelsen skall minskas kraftigt. Antalet ordinarie ledamöter föreslås sålunda minska från elva till sju, och supp- leant avses i framtiden endast få närvara vid förfall för ordinarie ledamot, var- igenom antalet ledamöter som normalt har rätt att närvara vid sammanträdena minskar från tjugoen till sju. Vidare blir styrelsens uppgifter i framtiden mer renodlat administrativa och ekonomiska, och dess befattning med programfrågor begränsas i huvudsak till de kostnadsmässiga aspekterna.

(4) Sedan såväl styrelsens som radionämndens uppgifter preciserats och in— skränkts, har vi i kapitel 3.2 föreslagit inrättandet av ett programråd. Detta hör inte hemma inom företagets egen organisation men det bör likväl redovisas här, emedan det påverkar inte minst styrelsens ställning och arbete och emedan Sveriges Radio föreslås svara för dess kansli.

(5) De synpunkter vi i kapitel 3.4: framför på den interna utbildningen med- för i och för sig inga krav på förändringar av den nuvarande organisationen. Rent kvantitativt torde emellertid behovet av nyutbildning öka mycket starkt, inte minst inför starten av ett P 2 i televisionen. Detta kan måhända få konse- kvenser för personalavdelningens del.

(6) I kapitel 4.2 föreslår vi, att även andra distriktskontor än de i Göte- borg och Malmö skall få betydande uppgifter vad avser programproduktionen för TV. Även bortsett från de principiella bevekelsegrunder som diskuterats i kapitel 2.4 måste den föreslagna utökningen av distriktens uppgifter och där— med deras personal medföra en mera självständig ställning.

(7) Vid planeringen av regionalradions framtid i kapitel 5.2 har vi funnit att den nuvarande distriktsindelningen bör överses. Särskilda distriktskontor bör organiseras i Stockholm och Visby för de två områden som hittills inte täckts av en egentlig distriktsverksamhet. Vidare bör det västra distriktet delas och ett nytt västgötadistrikt skapas med huvudort förslagsvis i Borås.

(8) Vi förordar i kapitel 6.3 — efter förslag av vår arbetsgrupp för konsu- mentupplysning — att den starkt utökade produktionen av konsumentprogram i TV ombesörjs av en fristående sektion inom samhällsredaktionen.

(9) De nuvarande skolprogrammen utgör som framgår av kapitel 8.2 endast början till en mycket omfattande verksamhet benämnd utbildningsradio-TV. Skulle Sveriges Radio i större utsträckning få till uppgift att producera dylika program (och inte endast att inplacera dem i sitt sändningsschema), torde det naturliga bli att överlämna denna uppgift till den nuvarande skolprogramav- delningen. Om emellertid de samlade arbetsuppgifterna blir mycket stora, synes det oss riktigare att ombilda avdelningen och låta skolprogrammen utgöra en sektion inom denna, medan andra sektioner kan komma att skapas t.ex. för universitetsundervisning

(10) Vad gäller de delvis nya programkategorier som vi i kapitel 8.3 disku- terar under beteckningen studieradio och studie-TV, har vår arbetsgrupp RUFUS stannat för att de inte bör sammanföras under en för radio och TV gemensam avdelning. Inom ljudradion blir det den nuvarande sektionen för vuxenundervisning som får ansvaret, medan vi för TV föreslår att en helt ny avdelning inrättas, benämnd »TV-högskolan». Det är likväl uppenbart att denna typ av verksamhet på något sätt måste samordnas såväl med skolprogrammen som med andra former av utbildningsradio-TV. Detta kan lämpligen ske genom en inom företaget upprättad samarbetsgrupp, i vilken alla berörda chefer ingår. Vi vill också hålla den möjligheten öppen, att man i framtiden kan finna det rationellt att genomföra mer långtgående samordningsåtgärder.

(11) I kapitel 9.4— rörande forskningsfrågor föreslår vi, att biblioteks— och arkivavdelningen inom det centrala kansliet skall erhålla förbättrade resur- ser att biträda forskare på radio- och TV-området. För detta ändamål bör bl. a. en särskild befattning inrättas.

Televisionens organisation undergår mycket omfattande förändringar enligt de förslag som vi skisserat i kapitel 2.4. Vår huvudtanke är den, att å ena sidan själva planeringen och det administrativa programansvaret skall vara samlade på en hand, medan å andra sidan ansvaret för det aktiva programskapandet i mesta möjliga mån decentraliseras, såväl inom organisationen i Stockholm som geografiskt över hela landet.

Det bör även i framtiden finnas en gemensam direktör för hela TV-verksam- heten, vars roll enligt förslaget främst blir av administrativ natur. Benämningen programdirektör blir därigenom inte längre helt adekvat. Med hjälp av två redaktioner -— en för vardera programkanalen —— skall han svara för att pro- gramschemat i stort och därmed utbudet till publiken utmärks av samordning, kontinuitet, konsekvens och programbalans såväl inom som mellan de två kana- lerna. Det mera. omedelbara ansvaret för produktionen av programmen skall däremot åvila, för P1 avdelningscheferna i Stockholm och för P2 distrikts- cheferna ute i landet. Dessa skall i princip ha samma självständighet i förhål- lande till direktören, som alltså har samma besluträtt beträffande båda kana— lerna.

I Göteborg och Malmö, vilka orter avses svara för flertalet svenska inslag i P2, synes vissa programsektioner böra etableras. De kan förslagsvis täcka följande områden: (a) samhälls- och kulturfrågor, (b) teater, (c) underhållning, (d) skol-TV och studie-TV, (e) sport och annan OB-verksamhet, i den mån OB- enheter stationeras på dessa platser. Vid andra distriktskontor torde en under— organisation bli aktuell endast i den mån de får relativt omfattande uppgifter. Sålunda kan det i Umeå bli aktuellt med sektioner dels för skol-TV och studie-TV, dels för OB-program. Genom att de centrala organen direktören och de två redaktionerna — huvudsakligen har programadministrativa uppgif- ter, medan initiativ, idéskapande och utformning av programmen ankommer på

relativt små enheter, bör goda förutsättningar finnas för en effektiv direkt ar- betsledning utan onödig byråkratisk omgång. Härtill bidrar det starkt vidgade ekonomiska ansvaret för de mindre enheterna (se vårt separata förslag i punkt 3.3.3).

I figur 4: i kapitel 2.4 redovisas en organisationsplan för televisionen enligt det av oss utarbetade förslaget (figurens alternativ B).

Då vi är mycket angelägna om att så mycket som möjligt av initiativet i pro- gramskapandet skall ligga hos de enskilda cheferna, och då samtidigt ingen av dessa har ansvaret för mer än en begränsad programtid i en kanal, måste uppen— barligen flera gånger per år en omfattande programkonferens el. dyl. samman- kallas. Till denna bör avdelnings- och distriktscheferna kallas, förberedda med de programförslag som utarbetats inom deras respektive enheter. Så långt möj— ligt bör man genom överläggningar söka nå fram till en rimlig fördelning av arbetsuppgiftema. Alternativet till detta månhända relativt omständliga förfa— ringssätt vore uppenbarligen en betydande koncentration av besluträtten till TV—direktören och under honom de två kanalredaktionerna, något som emeller- tid skulle stå i strid med våra allmänna intentioner.

De principiella resonemang som vi fört i kapitel 2.4 gäller givetvis även ljud- radion, låt vara att ett effektivt genomförande av våra förslag av uppenbara skäl blir särskilt viktigt vad avser televisionen. Då vi emellertid inte har velat fram- hålla »konkurrens» i mera egentlig mening såsom väsentlig för ljudradion, blir det i stället närmast de olika produktionsenhetemas självständighet vid det egentliga programskapandet som här träder i förgrunden. Vi vill här erinra om de framgångar som ljudradion vunnit t. ex. genom de självständigt arbetande producenter som stått bakom serier som »Tidsspegeln» på det seriösa området och »Mosebacke Monarki» inom underhållningen. Också i framtiden kommer ljudradions totala produktion på de centrala programområdena att vara så stor, att det är lika rimligt här liksom inom televisionen att låta enskilda program- tjänstemän eller mindre arbetsgrupper med ett relativt stort mått av självstän- dighet svara för serier av program.

Även beträffande förhållandet mellan distriktsorganisationen och de olika programavdelningarna i Stockholm gäller vad vi anfört om televisionen. Det system som innebär att de centrala avdelningarna lämnar ut mycket noggrant bestämda uppdrag till enskilda distrikt, efter en bedömning av vad som lämp- ligen kan göras i huvudstaden och på andra orter, är knappast ägnat att stimu— lera distrikten i deras arbete. Som ett exempel bland många på värdet av att ett distrikt över en längre period självständigt får handha en väsentlig program— serie vill vi nämna programpunkten »Naturen och vi» i P 1 på söndagsmidda— garna.

Utöver vad som aktualiseras genom förslag i andra kapitel vill vi diskutera vissa ytterligare organisationsfrågor, vilka vi har ansett vara väsentliga.

(1) Inom Sveriges Radio finns en befattning som radiochefens ställföreträ- dare, vilken innehas av någon av direktionens medlemmar. Det är alltså inte fråga om någon självständig tjänst.

Radiochefens uppgift är synnerligen krävande, dels genom att ett ovanligt stort antal enheter är direkt underställda honom, dels genom att han i en rad skilda sammanhang skall representera företaget. Enligt vår uppfattning före— ligger behov av en högre tjänsteman som avlastar radiochefen en del av hans arbetsbörda, kanske särskilt med avseende på den långsiktiga planeringen. Vi föreslår därför att en särskild befattning som biträdande radiochef inrättas.

(2) Radiochefen förordnas på en tid av fem år. För övriga tjänstemän inom Sverige har däremot regeln varit att de utses tills vidare, dvs. på obestämd tid. Vi är emellertid av den uppfattningen, att de skäl som motiverar visstidsförord- nande för radiochefen även gäller för de tjänstemän som i ledande befattning har att svara för programpolitiken. Genom vårt förslag om relativt långtgående ansvarsspridning inom företaget berör detta inte bara de nuvarande program- direktörerna och biträdande programdirektörerna utan även avdelningscheferna i Stockholm samt distriktscheferna. Vi föreslår därför att innehavare av dessa befattningar förordnas på en tid av varje gång högst fem år.

(3) Vi har uppmärksammat behovet av mera allmän och långsiktig planering inom Sveriges Radio. Erfarenheten visar, att de tjänstemän som är sysselsatta med löpande administrativt arbete inte kan frigöras tillräckligt mycket för att på ett effektivt sätt ägna sig åt utvecklings- och planeringsuppgifter av. större omfattning. Vi föreslår därför att det inrättas en planeringsgrupp inom Sveriges Radio, vilken bör inordnas i centrala kansliet. En ledamot av direktionen, för- slagsvis biträdande radiochefen, bör vara gruppens chef. Samrådet mellan grup— pens tjänstemän och cheferna för olika verksamhetsgrenar kan ske i olika for- mer, t. ex. kommittéer med gruppens chef som ordförande.

Planerings- och utvecklingsgruppen skall "stå till förfogande för alla de sär- skilda utredningsuppdrag som den med löpande administration sysselsatta per- sonalen inte har tid att utföra. Det åligger planeringschefen att utan särskilda direktiv se till att man inom gruppen följer de internationella facktidskrifterna och facklitteraturen, skaffar in uppgifter direkt från andra företag, håller kon- takt med problematiken inom de olika avdelningarna och kontinuerligt bedömer gällande planer och den långsiktiga. utvecklingen. En av gruppens uppgifter blir givetvis att ha fortlöpande kontakt med telestyrelsen i frågor som avser finans- planer och sändarnätens utbyggnad.

(4) Sveriges Radio har nu nått en sådan storlek, att det är motiverat att ha en eller flera organisations- och rationaliseringsspecialister. Genom deras arbete bör man dels kunna uppnå ej oväsentliga besparingar, dels också underlätta den

interna administrationen. Vi har i vår skrivelse av den 26 juni 1963 angående ljudradion föreslagit att i det centrala kansliet skall ingå en eller flera dylika specialister. Dessa bör självfallet samarbeta med den under punkt (3) nämnda planeringsgruppen.

(5) Frågan om hur radion och televisionen inom programföretagets ram bäst bör samordna sin verksamhet har ofta diskuterats. Vi har utvecklat våra prin- cipiella synpunkter därvidlag i kapitel 2.3. Det synes oss uppenbart att ett sam— arbete bör äga rum vad gäller programplaneringen, så att kollisioner kan und— vikas och en för publiken lämplig arbetsfördelning uppnås. Något organ för detta ändamål finns ännu inte, och vi finner det angeläget att det kommer till stånd.

Inom olika rundradioföretag förekommer mer eller mindre långtgående sam- arbete, varvid ofta en och samma avdelning svarar för program inom båda medierna. Det mest typiska exemplet i Sveriges Radios nuvarande organisation utgör skolprogramavdelningen, men på vissa mindre områden, såsom de religiösa programmen, föreligger i princip samma situation. Vi har också redovisat att ljudradions musikavdelning i väsentliga avseenden svarar för musikprogrammen i TV.

Bland de argument som anförts för en mer långtgående samordning märks gi- vetvis publiksynpunkterna. Det ligger i publikens intresse att Sveriges Radio kan utnyttja de lämpligaste personerna för program, oavsett var de formellt är placerade. Kunskaper om sakinnehållet i ett planerat program är ofta av mer utslagsgivande betydelse än teknisk erfarenhet av ettdera mediet. Publiken bör kunna kräva, att de trots allt relativt fåtaliga specialister som finns på olika om— råden verkligen används rationellt, dvs. inom båda medierna.

Detta sker redan i viss utsträckning, men det förfarande för inbördes utlåning (»rekvisition») som nu förekommer är komplicerat och skapar viss irritation. Om i stället två avdelningar på ett visst fackområde vore samordnade eller rent av sammanslagna, skulle en smidig personal- och arbetsfördelning mera allmänt kunna äga rum. Det har även antagits att vissa besparingar skulle uppnås vid en sammanslagning av programavdelningar, t. ex. genom en mera systematisk arbetsfördelning.

Emellertid har även starka skäl anförts mot mera långtgående samordning eller sammanslagning av avdelningar. Administrationen av mycket stora enheter kan bli besvärlig och avdelningens verksamhet sönderryckt och svåröverskådlig. Vi har ju i den allmänna planeringen för »inre konkurrens» i stället strävat efter så små enheter som möjligt i det löpande arbetet. Det förtjänar också nämnas, att när man inom Danmarks Radio år 1964 beslöt övergå från gemensamma till uppdelade programavdelningar, detta bl. a. motiverades med negativa erfaren- heter i organisatoriskt avseende.

Även programpolitiska argument gentemot beslutkoncentration inom Sveriges Radio är relevanta. Det har rent allmänt hävdats, att de nackdelar som Sveriges | Radios ensamrätt anses medföra inte bör ytterligare markeras genom att på en I

rad programområden de två medierna står under samme chef. Detta synes givet- vis särskilt betydelsefullt på de områden som har med opinionsbildning att göra. Det är däremot mera tveksamt i vad mån man kan räkna med en stimulerande »konkurrens: direkt mellan ljudradion och televisionen utanför vissa bestämda områden, såsom nyhetsförmedlingen. Här torde i regel en arbetsfördelning ligga mer i publikens intresse.

Vi har funnit dessa problem vara av den arten, att de principiellt bör hand- läggas av Sveriges Radio själv. Vi har därför bortsett från skol— och utbildnings- omrädet inte velat lämna nägra bestämda rekommendationer. Dock vill vi un- derstryka, att problematiken ter sig helt olika på programområden där man har att på bästa sätt bevaka ett gemensamt material (såsom offentliga evenemang, idrott eller religiös verksamhet) jämfört med de områden där man inom företaget själv producerar program. I det förra fallet synes starka praktiska skäl tala för en långtgående samordning eller rent av en organisatorisk sammanslagning. I det senare fallet har man däremot att räkna med väsentliga negativa konsekvenser vid en beskärning av de skilda programavdelningarnas självständighet. På om- råden som har med opinionsbildning att göra tillkommer principiella argument av enligt vår mening avgörande slag, som talar emot sammanslagningar i större enheter.

I detta sammanhang vill vi framföra den uppfattningen, att det skulle vara till fördel såväl för de båda medierna som för enskilda medarbetare, om program— personalen inte alltför definitivt knöts till endera ljudradion eller televisionen. AV uppenbara skäl har televisionen engagerat relativt många medarbetare som tidigare arbetat inom ljudradion, medan övergång i motsatt riktning sällan har förekommit. Liksom vi önskar att man så ofta och så lätt som möjligt skall kunna låna kunniga medarbetare från det ena mediet till det andra, vore det helt visst lyckligt om programpersonal på en mera långsiktig basis växlade mel- lan motsvarande programavdelningar inom ljudradion och televisionen. Det— samma gäller Stockholm gentemot övriga produktionsorter. Den hittills i hög grad enkelriktade övergången i riktning mot huvudstaden bör kunna följas av en mera normal trafik i båda riktningarna, när våra förslag till utbyggnad av produktionsresurserna i distrikten genomförts. — Liknande tankar har framförts av vår arbetsgrupp för konsumentupplysning (SOU 1964: 54).

(6) På ett bestämt område, nämligen nyhetsprogrammen, har en intern utred- ning företagits inom Sveriges Radio (1958) av möjligheten att sammanslå ljud- radions och televisionens produktionsenheter. Man kunde här bl.a. peka på BBC, som har en gemensam nyhetsavdelning under ledning av en pro- gramdirektör. Uppenbara praktiska skäl syntes tala för en samordning eller sam- manslagning, såsom att man arbetade med samma råmaterial för nyhetskom- munikéer och kommentarer, antingen sändningarna skedde i ljudradio eller TV. Detta material kom från TT och andra nyhetsbyråer, från företagets egna kor- respondenter i Sverige och utlandet etc. Andra argument som framdrogs till för- män för en samordning var den mycket stora betydelse som nyhetsprogrammen

måste tillmätas. De måste framstå som auktoritativa och tillförlitliga, och därför borde en enhetlig policy tillämpas för ljudradions och televisionens nyhets- tjänster.

Skäl anfördes även mot tanken på en gemensam organisation för nyhets— tjänsten. Det främsta av argumenten ansågs vara att ljudradion och televisionen är två helt olika medier som fritt borde få utvecklas vid sidan av och oberoende av varandra. Det var framför allt utvecklingen av aktualitetstjänsten inom televisionen man därvidlag tänkte på, eftersom ljudradion haft mer än 30 år på sig att finna sin form på detta viktiga område. Det anfördes att det nu kunde vara olyckligt att samordna televisionens verksamhet med de redan etablerade formerna inom ljudradion. T elevisionen borde helt självständigt få finna sina egna uttrycksformer och normer även i fråga om aktualitetstjänsten. Detta ut- vecklingsarbete syntes bäst bedrivas inom samma organisation som televisionens övriga programverksamhet och inte i en fristående nyhetsavdelning.

Utredningsmännen inom Sveriges Radio fäste stort avseende vid dessa argu- ment och vägde dem gentemot de skäl som talade för en gemensam nyhets— tjänst. Majoritetens slutsats blev dock att någon form av gemensam nyhets- tjänst för ljudradio och TV vore den mest ändamålsenliga ordningen för Sveriges Radio. I det huvudalternativ för nyhetstjänsten som utredningen föreslog hade kraven på en gentemot ljudradion obunden utveckling av televisionens nyhets- tjänst tillgodosetts i så måtto, att man inom en gemensam nyhetstjänsts ram skulle etablera en särskild TV—redaktion och en särskild radioredaktion, vilka var för sig med utgångspunkt från det gemensamma råmaterialet skulle produ- cera aktualitetsprogram för respektive medium i stort sett oberoende av var- andra. Sveriges Radios styrelse beslöt dock att enligt ett av radiochefen fram- lagt förslag införa en mindre långt gående samordning än vad två av de tre utredningsmännen förordat.

Som en följd av denna. utredning tillskapades centralredaktionen, vilken svarar för nyhetsintag såväl för företagets egna kommunikéer i ljudradion som för tele- visionens nyhetsprogram. Programarbetet i övrigt är uppdelat på de båda me— dierna, men man kan likväl nå relativt långt i riktning mot samordning och en gemensam policy genom radiochefens programkollegium samt genom de korta, dagliga nyhetskonferenser som äger rum under radiochefens direkta. ledning. Huvudsyftet med de sistnämnda är att garantera att företagets publiceringsreg— ler följs i båda medierna.

Vi har tagit upp frågan om nyhetsprogrammens samordning men funnit att vi i rådande läge inte kan eller bör föreslå några förändringar. Själva vill vi peka på det programmässiga värdet av att två avdelningar, som har att presentera i princip samma stoff på skilda tekniska vägar, får arbeta självständigt i de senare stadierna av arbetet.

(7) Samarbetet mellan de programproducerande enheterna och den tekniska tjänsten är en mycket viktig fråga. Särskilt för televisionen, vars kostnadsnivå är hög, är det viktigt att studior, OB-enheter och teknisk personal kan utnyttjas

rationellt. Huruvida detta bäst kan ske genom ett enda produktionskontor som kan ha en samlad överblick, eller genom flera kontor som mera i detalj kan tränga in i de enskilda avdelningarnas behov och arbetssätt, kan diskuteras. Problemets kärna gäller emellertid kostnadsredovisningen för varje enskild pro- duktion. Hittills har man exempelvis för vederbörande avdelning inom televisio- nen endast redovisat de direkta programkostnaderna, medan varken den fasta personalens löner och övriga omkostnader eller den tekniska driftens kostnader kunnat fördelas. Vi har funnit denna ordning otillfredsställande. I punkt 4.5.2 diskuteras de ekonomiska aspekterna på denna fråga.

Sveriges Radio söker nu genom en intern utredning nå fram till ett system, varigenom man kan fördela de fullständiga kostnaderna på varje enskild produk- tion. Härigenom bör det kunna bli möjligt att tilldela de enskilda avdelningsche- ferna i Stockholm, respektive distriktscheferna på övriga orter, ekonomiska ra- mar för varje budgetår, inom vilka de sedan kan arbeta relativt självständigt. N är man nått därhän kan det måhända visa sig lämpligare att överflytta en del av de uppgifter, som nu centraliserats till produktionskontoren för ljudradio och TV, till de enskilda avdelningarna och till distrikten. Det blir då närmast de ar— betsuppgifter som de nuvarande administrativa assistenterna fyller som blir utökade. Mellan de enskilda programavdelningarna, som lämnar sina beställ- ningar på studior och andra faciliteter, och de tekniska driftenheterna, som har att ställa sina resurser till förfogande, behövs då kanske endast ett mindre organ för sammanställning av de olika avdelningarnas önskemål. En dylik ordning skulle bli ett starkt stöd för den ökade självständighet för programavdelningarna och distrikten, som vi föreslagit.

Mot en uppdelning av det administrativa ansvaret talar givetvis kravet på samordning, inte minst av ekonomiska skäl, direkt under direktören för TV. Detta väsentliga önskemål torde dock kunna uppfyllas på den väg som nyss beskrivits, dvs. genom ett mindre, centralt placerat organ, särskilt om man där har tillgång till mera utvecklade administrativa metoder.

(8) I kapitel 2.4 och senare har vi som en viktig programpolitisk åtgärd före- slagit en relativt långtgående uppdelning av programansvaret inom de enskilda avdelningarna. Tanken är schematiskt uttryckt den, att då t. ex. underhållnings- avdelningama för ljudradio och television i Stockholm har att svara för en rela— tivt stor produktion varje vecka eller månad, de enskilda uppgifterna med för- del kan fördelas på enskilda producenter eller arbetslag (team), vilka får svara för serier av program under ett betydande eget ansvar och under relativt lång tid. Medan givetvis den administrativa och ekonomiska kontrollen från avdel— ningens sida måste vara relativt strikt, skulle man på detta sätt kunna komma bort från en alltför stark sammanhållning av programproduktionen vad avser idéer samt val av medverkande, stil- och smakriktningar etc.

Väsentligt för att denna form av »inre konkurrens» skall lyckas är att såväl publiken som programtjänstemännen själva identifierar vissa program eller pro- gramserier med bestämda producenter och medverkande. Det är av detta skäl

uteslutet att avdelningschefen fritt förfogar över sin personal i den meningen att var och en kan sättas in med kort varsel på varje uppgift som behöver ar- betskraft. Givetvis kan man inte gå så långt som att formellt organisera de skilda arbetsgrupperna inom en avdelnings eller en redaktions ram. De bör emellertid hållas samman under minst en säsong, och man bör eftersträva att så långt verksamheten tillåter skapa och bibehålla en »profil» som avser såväl programserien som de för denna ansvariga.

På de områden där debatt och opinionsbildning är väsentliga, såsom i sam- hälls- och kulturprogram, är det framför allt de enskilda producenternas eller arbetsgruppernas inbördes självständighet som träder i förgrunden. Här, liksom vad gäller det mera utpräglade konkurrensmomentet på andra områden, måste det ankomma på ljudradio- och TV—direktörerna och ytterst på radiochefen att tillse, att det mått av självständigt ansvar som man beslutat att tillämpa verk- ligen blir en realitet och inte beskärs i rationaliseringens namn. De hänsyn som kostnadsnivån och kraven på en rimlig samordning förutsätter måste tas i be— traktande innan en plan för intern arbetsfördelning fastställts, så att de inte blir till argument för ett beskärande i efterhand av denna självständighet.

3.4. Personalfrågor

3.4.1. Anställningspolitik, arbetsmarknad

Sveriges Radio är den ende arbetsgivaren i sitt slag inom Sverige. Tillkomsten av särskild rundradio kommer att något förändra läget, i synnerhet på den tek- niska sidan, även om väl antalet teknikertjänster där kommer att bli relativt begränsat. För programtjänstemän och administratörer erbjuds däremot endast en karriär inom landet. Detta får vissa konsekvenser, vilka måste tas med i bil- den när man planerar utbildning, principer för anställningspolitik m.m.

Men i vidare mening arbetar Sveriges Radio på ett fält, där arbetsmarknaden inkluderar en rad andra arbetsgivare, och de som av en eller annan anledning lämnat programföretaget kan söka sig till dessa. Vad de nyhetsinriktade tjäns— terna beträffar intar givetvis dagspressen den främsta platsen, men man bör även peka på såväl nyhetsbyråer som periodisk press. Inom kultursektorn till- kommer och framhålls särskilt sådan verksamhet som kulturtidskrifter och annan kulturjournalistik, bokförlag, verksamhet inom universiteten m.m. På det mera konstnärliga området har man givetvis att räkna med filmbranschen, teatern och den reguljära konsertverksamheten. Något liknande gäller om un- derhållningssektorn. Många anställda befinner sig praktiskt taget i samma läge oberoende av arbetsgivare (som fallet är med radioorkestern) medan andra hela tiden samtidigt arbetar för Sveriges Radio och andra uppdragsgivare (skåde- spelare som samtidigt deltar i filminspelningar eller uppträder på teater, artister som växelvis framträder i olika medier, andra konstnärer med alternativa en- gagemang).

För den mer utpräglade programpersonalen, som i teknisk mening är högt utbildad för att producera radio- och TV—program, är situationen delvis en annan. De särskilda färdigheter som man med åren förvärvat kan man inte ut- nyttja någon annanstans än inom Sveriges Radio (bortsett från den begränsade möjlighet, som verksamheten som fri producent innebär). Den utländska mark— naden erbjuder härvidlag för de flesta inget alternativ. För just denna personal är alltså Sveriges Radio den ende tänkbare arbetsgivaren, något som på samma gång ger programföretaget en stark ställning och ett utpräglat ansvar. Vad den specialiserade utbildningen beträffar kan denna knappast äga rum utanför Sve— riges Radio, då väl ingen vill genomgå en sådan utbildning utan att vara garan- terad anställning inom företaget. Den nuvarande formen att personer anställs på allmänna meriter och därefter specialutbildas inom företaget synes därför oundviklig.

En viktig fråga gäller, i vilken utsträckning man som programproducenter vid sidan av yngre personer som »lärs upp» inom företaget även skall eftersträva att anställa personer med relativt lång erfarenhet på andra områden och följaktligen med relativt höga löneanspråk. Det kan även rent ekonomiskt vara motiverat att engagera personer av det senare slaget. Erfarenheten visar nämligen att t. ex. en tränad journalist kan uträtta betydligt mera än en nybörjare inom samma tidsrymd. Den tid som åtgår för den senare för att förbereda program genom in- läsning av materialet, förfrågningar och ett planlöst sökande efter medverkande är vida längre än den som en erfaren medarbetare behöver, som på förhand bc- härskar programområdet och vet var han skall söka fakta och programdeltagare. — Det har emellertid visat sig, att många som skolats inom ett annat medium har svårt att anpassa sig till arbetssättet inom radio-TV och ibland oavsett erbjudna villkor inte vill ställa sig till förfogande.

De personer som arbetar för Sveriges Radio faller i huvudsak inom tre kate- gorier: (a) fast anställda vilka kan räkna med trygghet i tjänsten och endast av- skedas vid tjänstefel eller dylikt, (b) kontraktsanställda, vilka träffat överens— kommelse med företaget att medverka Viss tid, t. ex. ett eller några år, (c) frilan- sar, dvs. personer som antingen vid sidan om annan sysselsättning eller utan någon fast anställning arbetar uppdrag för uppdrag för Sveriges Radio. Till den senare kategorien hör bl. a. många medarbetare i provinsen.

Det har ofta diskuterats, om det skulle vara till fördel för företaget att be— gränsa antalet fast anställda till förmån i första hand för kontraktsanställda men även för frilansar. Detta gäller uppenbarligen varken den tekniska tjänsten eller den administrativa personalen, där såväl företagets arbetssätt som gängse regler på arbetsmarknaden gör det naturligt att fast anställa den personal man be- höver. På den programproducerande sidan däremot synes skäl tala för att man söker begränsa den fasta medarbetarstaben. Rent ekonomiska hänsyn talar till en början härför. Då personalkostnaderna spelar en avgörande roll för radio-TV- budgeten är varje begränsning av den i och för sig ofrånkomliga personalök- ningen angelägen. Programorganisationen bör vara flexibel och varje enskild avdelning inte fast engagera flera än de med säkerhet behöver på längre sikt, varför marginalinsatserna så långt möjligt bör ske genom icke fast anställd personal.

Hänsyn måste också tagas till de särskilda krav som Sveriges Radio måste ställa vid rekryteringen. Varje företag strävar att finna den lämpligaste perso- nalen, men etermediernas betydelse och Sveriges Radios ställning gör det i detta fall särskilt angeläget att undvika misstag vid anställning av programpersonal. Enligt vår mening bör man i första hand söka lösa dessa problem genom att ha en betryggande provtjänstgöring, efter vilken företaget skall ha fullständig frihet att avböja fast anställning. Under denna tidrymd bör det vara möjligt att sålla ut dem som inte lämpar sig för radio- eller TV—tjänstgöring. Alternativt kan programpersonal till en början erbjudas t.ex. ettårskontrakt, ett system som enligt vad vi erfarit tillämpats med framgång. Det väsentliga är dock inte de

yttre formerna utan att man verkligen tillvaratar möjligheten till en noggrann prövning inom berörda kategorier.

Dien man har också att räkna med det allmänna problemet att enskilda män- niskors skapande förmåga, deras idéer och deras möjligheter att förnya sig, efter hand sinar. Detta gäller främst ett totalt sett mindre antal programtjänste— män, där verksamheten som sådan kan suga ut vederbörande på relativt kort tid. Det kan därför vara en direkt fördel att en person tjänstgör endast ett visst antal år i direkt programarbete för att därefter övergå till annan sysselsättning. Många kan också vara beredda att acceptera några års skapande arbete inom radio eller TV som ett avgränsat led i sin verksamhet snarare än som början till en lång karriär. Här kommer i första hand kontraktsanställningen in i bilden. TV—teaterns fasta ensemble tjänstgör sålunda i regel blott ett eller två år, och även inom samhälls— och kultursektorn har en snabb omsättning av program— ansvariga förekommit.

Ett särskilt problem rör den formella rekryteringen eller tillsättningsförfaran- det vad gäller programpersonalen. Sveriges Radio är i dessa avseenden mycket noga bevakad, dels emedan en karriär inom radio och TV för många framstår som synnerligen eftersträvansvärd, dels emedan Sveriges Radio som enda pro- gramföretag i landet har en nyckelställning i opinionsbildningen. Dess rekryte- ring till programavdelningar som sysslar med politik m.m. bevakas därför myc— ket noggrant.

Det var tidigare en utbredd uppfattning, att rekryteringen av producenter — i synnerhet yngre och utan större tidigare erfarenhet hade en relativt slump- artad karaktär. Det gjordes ibland gällande att personliga förbindelser med redan anställda personer skulle jämna vägen in i företaget, eller att en kort tid som vikarie på ett mera formlöst sätt efter hand övergick i fast anställning. Sveriges Radio har emellertid på senare tid systematiskt utannonserat tjänster som medarbetare (även vikarier). Även om givetvis vederbörande program- avdelning måste ha ett avgörande inflytande på vilka som anställs det rör sig om små arbetsenheter, där en nyanställd måste kunna flyta in i en miljö _ är det angeläget, att anställningsförfarandet på detta sätt blir formaliserat och att sökande kan känna, att deras meriter vägs gentemot andras på ett tillfreds— ställande sätt.

Vad gäller högre nivåer, från redaktions— och avdelningschefer och uppåt, sker rekrytering såväl inom företaget som genom att personer hämtas utifrån. Denna blandade rekrytering är förvisso den lyckligaste. De som arbetar inom företaget måste känna, att de har rimliga möjligheter att avancera även till ledande poster, men samtidigt får det inte bli så att var och en som vill göra en bety— delsefull insats inom radio och TV måste »börja från botten» inom företaget. Det måste alltid finnas möjlighet att hämta förstklassiga personer utifrån och sätta in dem direkt i ledande ställning. Angeläget är, att man verkligen utannon- serar tjänster på så höga nivåer som möjligt till allmän ansökan. Detta bör

alltså gälla inte bara rena programproducentcr utan även chefer för redaktioner och avdelningar.

Vad gäller Sveriges Radios ställning som »monopolföretag» blir denna särskilt känslig på områden som har med opinionsbildning att göra, alltså politik, religion och livsåskådning, kulturdebatt m.m.

Företaget har här den svåra uppgiften att svara för en ingående och oför— skräekt belysning av kontroversiella frågor, samtidigt som det måste möta höga krav på saklighet och opartiskhet. Det tryck som intresserade parter av natur- liga skäl utövar för att få sina synpunkter tillgodosedda kan ibland ta formen av anspråk på »proportionell» rekrytering eller andra, lika orimliga krav. Givet— vis är det väsentliga inte vilka åsikter Sveriges Radios medarbetare kan hysa som privatmänniskor, utan att de svarar för en programverksamhet som präglas av opartiskhet. Men det är ofrånkomligt att ett radioföretag med ensamrätt utsätts för närgången bevakning på dessa områden, liksom att dess lokalisering i storstadsmiljö och dess anknytning (genom direkt rekrytering och tillfälliga medverkande) till opinionsbildning och värderingar inom relativt snäva stor— stadskretsar kan skapa en viss misstänksamhet hos många. Det blir därför sär- skilt angeläget att för de programavdelningar det här gäller tillämpa den ovan beskrivna praxis som avser ett formaliserat rekryteringsförfarande etc.

En bestämd kritik har riktats mot att viktiga befattningar som t.ex. in- tervjuare och kommentatorer i radio och TV anförtrotts mycket unga personer, vilka uppenbarligen har alltför begränsad erfarenhet. Detta skiljer sig från praxis i de flesta andra radioföretag. Det är inte ägnat att öka allmänhetens förtroende för rundradion, om känsliga uppgifter där det personliga omdömet spelar en stor roll anförtros åt personer som inte är och inte heller synes vara vuxna sin upp- gift. Detta berör såväl frågor om »skjutjärnsjournalistik» som om politisk och annan åskådningsmässig opartiskhet, Vilka båda förut diskuterats. Sveriges Radio bör därför eftersträva att i dylika sammanhang —— alltså främst då den medverkande »syns» utåt _— söka använda personer som uppnått en viss grad av mognad, och som har en betydande kunnighet, erfarenhet och vederhäftighet.

3.4.2. Löne- och anställningspolitik

Sveriges Radio har hittills valt att sköta sina egna avtalsförhandlingar. Detta vållar uppenbara svårigheter. Starka personalorganisationer pressar på från olika håll med bestämda krav. Det har därför framförts propåer från olika håll att Sveriges Radio skulle anförtro sin förhandlingsverksamhet åt antingen statens avtalsnämnd eller någon arbetsgivareorganisation.

Vi har övervägt detta och kommit till den uppfattningen, att en statlig an- knytning knappast kan vara det lämpliga, då ju Sveriges Radios självständiga ställning i förhållande till statsförvaltningen ytterligare markeras genom vårt förslag att omvandla företaget till en privaträttslig stiftelse. Det är inte heller

lyckligt att ett rundradioföretag anförtror sig åt förhandlare, vilka är fast bundna vid det statliga löneplanstänkandet. Därför synes en privat arbets- givareorganisation närmast komma i fråga. Vi kan givetvis inte lämna Sveriges Radio någon bestämd rekommendation på denna punkt men uttalar dock som vår mening, att företaget bör vara angeläget att skaffa sig den stadga i avtals- hänseende som anslutning till en arbetsgivareorganisation eller dess förhandlings- verksamhet skulle medföra. På orkesterområdet samordnar statens avtals— nämnd på Kungl. Maj:ts uppdrag alla förhandlingar för de stora orkestrarna i Stockholm och Göteborg, däribland även Radioorkestern.

I fråga om lönepolitiken allmänt måste företaget givetvis sträva efter att iakttaga den återhållsamhet, som möjliggör en god hushållning med licensmedel. Att visa anmärkningsvärd generositet med motiveringen att man har tillgång till licensmedel som är specialdestinerade för radio och TV kan inte komma i fråga. Däremot behöver företaget vissa riktmärken när det gäller relationen till andra, alternativa arbetsmarknader. Vad gäller nyhetsmedarbetare och liknande personal konkurrerar man ju med dagspress och periodisk press, vad avser artister och skådespelare med teatrar, film och nöjesliv, vad gäller administration med både statlig och privat tjänst etc. Sveriges Radio befinner sig numera i det läget att man kan konkurrera på relativt förmånliga villkor med de flesta av dessa alternativa arbetsgivare. Företaget erbjuder ju också i jämförelse med flera av dessa bättre yttre villkor. Så t.ex. kan skådespelare spela in pjäser (bandning) på dagtid, medan de vid seenarbete måste räkna med att spela så gott som varje kväll i veckan. Även radioorkesterns medlemmar har förmånliga tjänstgöringsförhållanden.

Sveriges Radios lönesättning har tidigare baserats på en informell löneplan, vilken innebar att i princip anställda i samma tjänsteställning inom olika av- delningar hade samma lön, och att den som avancerade på ett bestämt sätt inom företaget fick motsvarande löneökningar. Ett sådant system har alla de nack- delar och fördelar som en offentlig löneplan har. Man har emellertid numera frångått denna lönesättningsmetod till förmån för en i princip individuell löne- sättning efter mönster av enskilda företag. Detta har sin främsta betydelse när det gäller att engagera eller kvarhålla särskilt framstående programtjänstemän, Vilka inte har någon fallenhet eller önskan att ägna sig åt administrativt arbete. För att uppnå detta kanske man måste erbjuda dem personliga lönetillägg. Om sådana avvikelser ansågs uteslutna finge man avstå från vissa särskilt fram- stående personer, eller också ta del av deras produkter endast via s.k. fri produktion. Sveriges Radio synes ha löst dessa problem på ett lyckligt sätt.

3.4.3. Utbildnings frågor

Sveriges Radio bedriver numera en relativt omfattande intern utbildning. Denna har sina längsta traditioner och sin största omfattning på den tekniska sidan, där man i allmänhet får räkna med att de nyanställda saknar de nödvändiga kunskaperna. I vissa fall har man kunnat rekrytera personal från filmbranschen, såsom filmfotografer, sminkörer och dylikt. Möjligheterna att förvärva färdig- utbildad personal från den allmänna marknaden är numera i stort sett förbru— kade, och även på detta område måste man räkna med ett fullständigt utbild— ningsprogram inom radioföretagets ram. Under verksamhetsåret 1963/641 anord- nades fyra kurser i filmteknik, nio i ljudradioteknik och femton i TV—teknik. Dessa kurser kunde variera från några få timmar (kortfattade orienteringskur— ser) till en treårig kurs för filmklippare. Antalet deltagare var inom filmteknik 50, inom ljudradioteknik 58 och inom TV-teknik ett 100—tal.

Inom den allmänna personalutbildningen var verksamheten betydligt mera begränsad. Under året anordnades tio introduktionskurser för sammanlagt ca 300 nyanställda. Vidare anordnades två längre kurser för TV—producenter med sammanlagt ca 70 deltagare samt en kurs för 10 skol-TV-producenter. Härtill kom kurser anordnade för journalistinstituten i Stockholm och Göteborg samt en rad kurser för personalen, vilka endast perifert berörde deras egentliga yrkes- verksamhet (såsom t.ex. språkkurser).

Sveriges Radio drar även nytta av den utbildning som äger rum vid journalist- instituten (allmän utbildning för journalister, vilka dock vid anställning inom företaget även måste specialutbildas). Indirekt drar man givetvis nytta av förut— varande intern utbildning vid landets teatrar och inom filmbranschen, vilket i framtiden kommer att motsvaras av de nya skolorna för scenisk utbildning samt i någon mån av det nya filminstitutet (som dock har en mycket begränsad kapacitet och inriktas på några få toppkrafter). På detta senare område arbetar också en särskild utredning, vilken söker finna ett samlat grepp på utbildningen för teater, film, radio, television och anslutande medier. Vi har varit i kontakt med denna utredning och fått besked om, att det ännu är relativt ovisst vilka förslag den kan komma att lägga fram. Det vill dock synas, som om man främst vill ta fasta på behovet av en mera allmän grundutbildning över hela fältet av konstnärliga medier, varför man på varje specialområde -— och således även radio och TV —— måste ta vid med mera direkt yrkesutbildning av de mera allmänt skolade (men därför också allmänt användbara) personer som genom- gått en dylik grundutbildning.

Ett annat förslag som framförts i debatten har varit, att de nordiska länderna gemensamt skulle organisera utbildning på ljudradio- och TV—området. Med tanke på det kraftiga nyanställningsbehov som samtliga länders radioföretag torde komma att få under kommande år och de stora resurser som krävs för en fullgod utbildning, skulle måhända ett sådant arrangemang visa sig ekonomiskt gynnsamt. Försök har redan gjorts vad gäller skol-TV-producenter, man byter

undervisningsmaterial och inventerar för närvarande behovet av Specialkurser för mycket små grupper, t. ex. videobandpersonal. Vad gäller utbildning i all— mänhet torde dock språksvårigheterna bli betydande, vartill kommer att trakta- mentskostnader m.m. gör det ovisst om nämnvärda besparingar står att uppnå.

Vi vill för vår del avstå från att lämna direkta rekommendationer beträffande det sätt på vilket utbildningen i framtiden bör organiseras. Mot en enkel och schematisk lösning talar en rad omständigheter: det rör sig om en rad grupper med mycket divergerande förkunskaper och uppgifter, på område efter område förekommer en arbetsmarknad som delas mellan Sveriges Radio och skiftande alternativa arbetsgivare, det är ovisst till vilka resultat den särskilt tillsatta kommittén skall komma, och de ekonomiska konsekvenserna av de olika utbild- ningsalternativen är inte utredda. Härtill kommer, att den särskilda rundradion torde kräva viss, i första hand teknisk, personal. Vi är dock av den uppfatt— ningen, att Sveriges Radio allt framgent behöver svara för en relativt omfat- tande intern utbildning av såväl programtjänstemän som teknisk personal. Då företaget på en rad områden är den ende avnämaren i Sverige, skulle en helt fristående utbildning skapa betydande svårigheter. Antingen skulle en rad personer med ett verkligt intresse för radio och TV underkasta sig en i vissa fall omfattande utbildning för att därefter riskera att inte få någon anställning, eller också skulle Sveriges Radio i sin anställningspolitik bindas att antaga personer som genomgått sådan utbildning framför andra, som saknar denna utbildning men kanske visat större personliga förutsättningar. Systemet att anställa på mera allmänna grunder och sedan utbilda internt förefaller därför överlägset.

Starten av televisionens program 2 medför ett stort, sammanträngt utbild- ningsbehov. Särskilt gäller detta den programpersonal, som måste vara redo att ta ansvaret för en kraftig ökning av egenproduktionen. Åtgärder måste vidtagas för att anställa och utbilda den personal som krävs. Medel måste anvisas för detta ändamål redan för budgetåret 1966/ 67, om starten av P 2 skall kunna äga rum på våren 1968.

En särskild ställning intar musikskolan på Edsbergs slott i Sollentuna, vilken Sveriges Radio sedan några år tillbaka driver. På skolan förekommer undervis- ning i piano-, violin- och violoncellspel samt ensemblespel. Skolans föreståndare är tonsättaren Sven-Erik Bäck, och som lärare har några av Europas förnämsta solister engagerats. Skolan har för närvarande 24 elever, och dessa stannar i regel två eller tre år vid skolan.

Edsbergsskolan erbjuder betydande fördelar. Den utgör ett värdefullt komple- ment till den större men också mer schematiskt arbetande musikhögskolan, och dess nivå kan anpassas mera efter elevernas individuella förutsättningar. De anställningsvillkor som erbjuds gör det möjligt att utnyttja lärare, vilka inte är villiga eller i stånd att ta fast anställning vid musikhögskolan. De tillbringar nu sammanlagt några månader varje år på Edsberg, varefter deras verksamhet följs upp av biträdande lärare. Något tvång att ta anställning vid Sveriges Radio efter genomgången utbildning föreligger inte, men en betydande del av eleverna

går likväl den vägen. Rent allmänt har givetvis Sveriges Radio glädje av varje värdefullt nytillskott till den svenska musikermarknaden.

Skolan drar för närvarande en årskostnad av omkring 230 000 kr, vilket i betraktande av den kulturvårdande gärning den innebär inte är ett anmärk— ningsvärt högt belopp. Likväl måste en verksamhet av detta slag sägas falla utanför ett radioföretags normala uppgifter. Den har närmast uppkommit, där- för att ett bestämt behov förelåg som ingen annan var beredd eller var i stånd att tillgodose. Skulle därför överläggningar ge vid handen, att intresse föreligger från musikhögskolans del att överta ansvaret för utbildningen på Edsberg, skulle vi finna en sådan lösning lycklig. Vi vill emellertid understryka, att detta inte bör få till följd att de värden på lärar- och elevsidan som edsbergsskolan har inneburit försvinner.

3 .5 Särskild rundradio

3.5.1. Förutsättningar

Vi har i kapitel 1.3 redovisat, vilka möjligheter Sverige har att inom ramen för gällande internationella överenskommelser samt under rådande tekniska för— hållanden finna utsändningsmöjligheter för ljudradio- och televisionsprogram. Dessa möjligheter sammanfattar vi nu på följande sätt, med angivande av vilket bruk som görs eller kommer att göras av dem.

Ljudradio-AM (långvåg, mellanvåg och kortvåg): (1) hfellanvåg och långvåg: stationer för P 1. Om i en framtid utsändningen av Sveriges Radios program koncentreras till FM, skulle de mindre av dessa sta— tioner friställas eller nedläggas.

(2) Mellanvåg: stationer med låg effekt för P 2. Har vida mindre betydelse än P 1-stationerna. Kan likaså friställas för andra ändamål.

(3) Kortvåg: sändningar till utlandet. Skall bestå.

Ljudradio—FM ( ultrakortvåg ):

(4) Nuvarande FM-nät med tre kanaler per station. Används i utbyggt skick för P1, P2 och P3.

(5) Möjlighet att genom »klyvning» av dessa FM-kanaler erhålla ytterligare tre kanaler per station. En av dessa bör reserveras för stereofoniska sändningar (kapitel 5.3). De två övriga av oss betecknade FM—AL och FM—5 kan an— vändas för andra ändamål.

(6) Möjlighet att på vissa orter anordna FM-stationer, i regel med låg effekt och begränsad räckvidd.

(7) Möjlighet att i framtiden — härom råder osäkerhet — utnyttja de s.k. sidbanden inom UHF-kanalerna för ljudradio.

T televisionen:

(1) VHF-området, band I och III. Används för nuvarande TV-program (P 1). (2) UHF-området, band IV och V. Rymmer tre kanaler på flertalet stationer, två på några. Den första av dessa kanaler skall användas för det planerade P 2, den andra reserveras för under 1970-talet förutsedda behov, främst av undervisningsart (jfr kapitlen 4.1 och 8.2). Vidare måste vid vissa stationer den tredje kanalen användas för att sända P 1, nämligen i de fall där stationer inom

band I störs från utlandet. Detta lämnar emellertid flertalet stationers tredje kanal outnyttjad.

(3) Möjlighet att inom samtliga band anordna stationer med låg effekt och begränsad räckvidd —— en parallell till ljudradions fall (2) och (6) ovan.

Av denna inventering framgår, att antalet utsändningsmöjligheter inte ovä- sentligt överstiger Sveriges Radios förutsedda behov.

Denna iakttagelse kan sammanställas med en rad önskemål, som har framträtt under utredningsarbetets gång, och som till stor del också har redovisats i den offentliga debatten under senare år. De flesta av dessa önskemål avser speciella uppgifter och klart avgränsade grupper inom publiken. Allmänt gäller, att vad som eftersträvas på dessa områden tillsammantaget markerar ett synnerligen omfattande behov av programtid, och att detta dessutom ofta är av sådan karak— tär att det svårligen kan förenas med den allmänna målsättningen för Sveriges Radios verksamhet.

Det viktigaste av dessa områden är bildningsverksamhet i olika former. Här avses först radio- och TV—program, avsedda att ingå i och understödja under- visningen inom olika skolformer. Erfarenheten har visat, att radio och TV i många sammanhang är utomordentliga hjälpmedel för undervisningen. Hittills har radio och TV främst prövats inom grundskolan. Men även gymnasier, uni- versitet, kvällsgymnasier, folkhögskolor, korrespondensundervisning och en rad specialiserade utbildningsformer kan dra nytta av radio och TV som teknik. Det är lätt att inse, att alla dessa skilda utbildningsformer på olika nivåer och med olika ämnen svårligen kan få sina önskemål tillgodosedda inom ramen för Sveriges Radios program.

Det finns emellertid även en rad viktiga bildningsuppgifter, som inte är an- knutna till formaliserad undervisning. Vi kan här erinra om folkbildningen i alla dess former, sådan den i dag bedrivs av en rad organisationer i Sverige. Närmast med målsättningen att berika den enskildes liv och vidga hans horisonter fullgör en sådan bildningsverksamhet en mycket väsentlig uppgift.

Det nutida Sverige har på ett avgörande sätt präglats av folkrörelserna. Bien dessa möter i dag många kontakt- och kommunikationsproblem, Radio och TV tycks genom sin räckvidd kunna lösa många av dessa problem. När man vill ut- nyttja Sveriges Radio för detta ändamål möter emellertid två mycket stora svårigheter. För det första är den tid som kan ställas till förfogande för folk- rörelser, samfund och andra grupper av uppenbara skäl starkt begränsad. För det andra måste Sveriges Radio iakttaga mycket stor återhållsamhet när det gäller grupper med bestämda värderingar och syften. Pingströrelsens uppoff— ringar för Ibra Radio är ett exempel på, att en sådan grupp anser sig ha ett mycket starkt behov att självständigt få disponera tid i radio för att nå ut med ett bestämt budskap. Detta behov kan uppenbarligen blott med svårighet eller inte alls tillgodoses inom Sveriges Radios ram.

Även de rena intresseorganisationerna har kontaktproblem. För deras del

gäller det i första hand att informera medlemmarna exempelvis om lönerörelser, jordbruksförhandlingar, konfliktsituationer och aktuella arbetsuppgifter. Men även här