SOU 1967:63

Förmåner och avgifter i sluten sjukvård m.m.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Genom beslut den 1 december 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t stats- rådet och chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju utrednings- män för att göra en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän numera ledamoten av riksdagens första kammare, förbundsordföranden Yngve Persson, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare, professorn Gun- nar Edström och överläkaren Rolf Kaijser, försåkringsdomaren Erik Malm, numera departementsrådet i inrikesdepartementet Gunnar Olofsson, leda- moten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Harald Pettersson, och ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Anna-Greta Skantz.

Utredningsmännen antog benämningen 1961 års sjukförsäkringsutred— ning.

På därom av försäkringsdomaren Malm gjord framställning entlediga- des Malm den 1 juni 1966 från uppdraget att vara ledamot av utredningen, varvid experten åt utredningen, byrådirektören hos riksförsäkringsverket Åke Blom, tillkallades att vara ledamot i Malms ställe.

Utredningen har den 10 december 1964 avgivit betänkande om tandvårds- försäkring (SOU 1965 :4) och den 13 maj 1966 betänkande om läkemedels- förmånen (SOU 196628).

I utredningens uppdrag ingår bl.a. att undersöka om de nuvarande for- merna för utbetalning av ersättning för sjukhusvård i alla delar är lämpli- ga. Vidare skall fördelarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhus- vård undersökas. Därjämte ingår i uppdraget att undersöka frågan om er- sättning från sjukförsäkringen vid vissa former av s.k. halvöppen sjuk— vård samt hur man skall kunna stimulera de försäkrade till vård i hem-

meti fall då sjukhusvård kan undvaras. Sedan ifrågavarande problem gjorts till föremål för särskilda utredningar och överväganden, har utredningen funnit det lämpligt att redovisa dessa delar av uppdraget i ett särskilt be- tänkande om förmåner och avgifter i sluten sjukvård m.m.

Vid behandlingen av nu nämnda delar av utredningsuppdraget har av- delningschefen Hugo Bolling och socionomen Gunnar Halldén biträtt ut- redningen som sekreterare.

Särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Edström, Kaijser och Pel- tersson.

Stockholm den 9 november 1967.

Yngve Persson

Åke Blom Gunnar Edström Rolf Kaijser Gunnar Olofsson Harald Pettersson Anna-Greta Skantz

/ Hugo Bolling Gunnar Halldén

KAPITEL 1

Sammanfattning av utredningens förslag

Vårdavgift i sluten sjukvård

Sjukförsäkringsutredningen har prövat grunden för att sjukförsäkringen skall svara för en del av kostnaderna för sjukhusvård genom att patienterna debiteras vårdavgift, som sedan ersätts av sjukförsäkringen. Vid denna prövning har bl.a. övervägts fördelarna och nackdelarna med en helt av- giftsfri sjukhusvård.

Härvid har för utredningen stått klart, å ena sidan, att vissa fördelar onek- ligen står att vinna med en helt avgiftsfri sjukhusvård.

Å andra sidan har kunnat konstateras att det, sedan principbeslutet om avgiftsfri sjukhusvård tillkom år 1946, inträffat förhållanden som ger an- ledning till betänkligheter mot att nu införa en sådan ordning.

Utredningen tänker därvid framför allt på de stora förändringar som sam- hället, inte minst på sjukvårdens område, genomgått. En successivt och i snabb takt stegrad efterfrågan på sluten vård kräver sålunda sedan flera år tillbaka ständigt ökade ekonomiska insatser från samhällets sida. Samtidigt har inkomstutvecklingen varit sådan, att medelinkomsterna för befolkning— en ökat väsentligt. Som exempel kan nämnas, att realinkomsten för år 1970 väntas bli fördubblad i förhållande till år 1948.

Vidare har det svårlösta sedan länge diskuterade s.k. överskottsproble- met, varmed avses de långtidssjukas samlande av överskott främst i form av pensionsmedel, fått ökad aktualitet bl.a. i och med införandet av ATP. Det totala årliga överskottet av enbart folkpensionsmedel, som skulle kun- na uppkomma för de långtidssjuka på mentalsjukhus, sjukhem för lätt- skötta psykiskt sjuka och sjukhem för långvarigt kroppssjuka och andra anstalter, beräknas till i runt tal 28 milj. kr. år 1963 och 58 milj. kr. år 1966. En helt avgiftsfri sjukhusvård skulle givetvis komma att ytterligare accentuera överskottsproblemet.

Slutligen bör beaktas det problem, som sammanhänger med att man på ålderdomshem tar ut vårdavgift i princip redan från första dagen. En så- dan ordning torde redan i dag medföra, att man får en efterfrågan av vård på sjukhemssektorn, som inte är betingad av vårdbehov. Med en helt av- giftsfri sjukhusvård skulle denna olägenhet ytterligare öka.

Utredningen har mot bakgrunden av vad nu anförts funnit övervägande

skäl tala för att patient i sluten vård bör erlägga avgift i någon form. Denna avgift bör emellertid vara konstruerad efter andra principer än de som lig- ger till grund för nuvarande vårdavgift.

Den nuvarande vårdavgiften i sluten sjukvård kan anses innesluta er- sättning för såväl vård (egentlig sjukvård) som underhåll (kost och logi m.m.). För den egentliga sjukvården, i det följande kallad den medicinska vården, anser utredningen att den enskilde inte bör erlägga någon avgift, eftersom värden på sjukhus är en grundläggande samhällelig uppgift. Där- till är nämnda medicinska vård i de flesta fall dessutom förenad med så höga kostnader, att endast ett relativt ringa antal personer skulle ha för- måga att själva svara för ens den andel av desamma, som patienter i öppen vård själva får bära. Utredningen föreslår därför, att den medicinska vår- den i samband med vård på allmän sal på sjukhus kostnadsfritt bereds samtliga patienter, för vilka vårdskyldighet enligt Sij föreligger. Denna förmån bör få åtnjutas under obegränsad tid på i princip samtliga av de offentliga sjukvårdshuvudmännen drivna sjukhus samt på de enskilda sjuk- vårdsanstalter, vilkas driftunderskott täcks genom bidrag från staten, lands- ting, landstingsfri stad eller kommun.

Genomförs förslaget om kostnadsfri medicinsk vård i sluten sjukvård, saknas skäl att i AFL bibehålla förmånen av ersättning för utgifter för sjukhusvård, varför denna förmån föreslås skola brytas ut ur nämnda lag.

Däremot anser utredningen det rimligt att patienterna erlägger viss av- gift för det underhåll (kost och logi m.m.) de får på sjukhuset. Kostnader av detta slag är något som den enskilde normalt själv får stå för, när han vistas utanför sjukhuset. En sådan avgift ter sig särskilt befogad beträffan- de sjuka, som mera stadigvarande omhändertagits för vård. Utredningen föreslår, att det nuvarande avgiftssystemet vid sluten vård överges och att vårdavgift enligt Sij i stället tas ut av huvudmannen i form av en avgift, som i princip motsvarar kostnaderna för patientens underhåll — underhålls- avgift.

Eftersom det primära syftet inte är att patienter i akutvård skall betala underhållsavgift, föreslår utredningen att avgiften inte tas ut, förrän patien— ten varit intagen på sjukhus viss tid, i det följande benämnd karenstid. Starka administrativa skäl talar också för att en viss karenstid bör tilläm- pas. Efter att ha övervägt olika alternativ för karenstidens längd har ut- redningen stannat för att förorda att denna sätts till 180 dagar att gälla vid i princip alla sjukhus. Utredningen lägger också fram förslag till regler för hur avbrott i sjukhusvården skall bedömas vid bestämmandet av under- hållsavgift.

Skyldigheten att betala underhållsavgift bör enligt utredningens förslag gälla i all sluten sjukvård och för alla patientkategorier. De som är intagna för vård av epidemisk eller venerisk sjukdom bör dock liksom f.n. vara helt befriade från avgifter. Underhållsavgiften föreslås skola vara maxi-

merad till visst belopp per vårddag. Detta maximibelopp bör vara enhetligt för samtliga sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde. Tills vidare bör den genomsnittliga kostnaden per vårddag för underhåll av patient vid ålderdomshemmen inom sjukvårdsområdet utgöra maximiavgift.

Vid fastställandet av underhållsavgift i varje särskilt fall skall patientens ekonomiska förhållanden i sin helhet beaktas. Hänsyn bör således tas till å ena sidan hans samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för be- räknad skatt samt å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset, såsom utgifter för bostad och anhörigas försörjning. Patientens förmåga att betala underhållsavgift bör bestämmas efter förhål- landena vid den tidpunkt, då avgiftsskyldighet inträder för honom. Härvid beräknas den mera stadigvarande inkomst, som han kan förväntas åtnjuta under ett å två år framåt i tiden. Till grund för prövningen av betalnings— förmågan bör ligga en av patienten eller annan behörig person avgiven de- klaration på heder och samvete angående patientens inkomst- och förmö— genhetsförhållanden.

I princip skall alla slag av inkomster medräknas. Vid bestämmande av om viss intäkt skall beaktas eller ej föreslås, att reglerna om skattepliktig inkomst i kommunalskattelagen med vissa undantag tillämpas. Beträffande inverkan av förmögenhetsinnehav på underhållsavgift förordar utredningen, att hänsyn skall tas till avkastningen härav varvid medräknas samma slag av intäkter som vid beskattning. I övrigt skall förmögenhetsinnehav ej be- aktas i annan mån än att all behållen förmögenhet, som överstiger 100 000 kr., skall antas omplacerad i en omedelbart utgående livränta. Denna om- vandling bör ske med användande av en särskild tabell, som intagits såom bilaga till betänkandet.

Avdrag för beräknad inkomstskatt m.m. bör ske med ledning av skatte- tabell för beräkning av preliminär skatt för det aktuella året. Med hänsyn till dels att folkpensionärer, som kommer att utgöra majoriteten av alla avgiftspliktiga vid sjukhusen, inte har att erlägga folkpensionsavgift och i regel inte heller sjukförsäkringsavgift och dels att särskilda regler om extra avdrag för folkpensionärer gäller enligt kommunalskattelagen har utredningen låtit utarbeta speciella tabeller för att beräkna skatt för folk- pensionärer.

l särskild bilaga framlägger utredningen en rad exempel för beräkning av underhållsavgift i sluten sjukvård.

Utredningens förslag till avgiftssystem i sluten vård bör f.n. ej föranleda annan ändring i 27 5 Sij än den som erfordras för att ge uttryck åt att den medicinska vården i sluten sjukvård skall lämnas kostnadsfritt. Det är nämligen enligt utredningens mening önskvärt att undvika ändringar av mera genomgripande principiell natur i sjukhushuvudmännens rätt att bestämma vårdavgifter, innan en definitiv lösning av frågorna om fördel- ningen av kostnaderna för sjukvården mellan stat, kommun och försäk-

ring kommit till stånd. Utredningen föreslår, att de närmare bestämmel- serna rörande huvudmännens skyldighet att lämna den medicinska vården i sluten vård kostnadsfritt meddelas i en särskild lag angående avgiftsfri- het för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m. I fråga om systemet för uttagande av underhållsavgift får utredningens förslag endast betraktas som rekommendationer till huvudmännen.

Vid genomförande av förslaget om kostnadsfri medicinsk vård i sluten sjukvård och i samband därmed utbrytning av sjukhusvårdsförmånen ur AFL skulle det enligt utredningens mening vara följdriktigt, att försäk- ringens medverkan i finansieringen av sjukhusvården helt upphörde. En sådan ordning skulle innebära, att huvudmännens nuvarande inkomster i form av ersättning för vårdavgifter från den allmänna försäkringen och vårdavgifter för utförsäkrade patienter upphörde. Detta skulle med ut— gångspunkt i 1965 års förhållanden medföra ett bortfall av vårdavgifter om ca 175 milj. kr. årligen. I stället skulle huvudmännen dock få inkomster i form av underhållsavgifter till övervägande del från patienter, som nu är utförsäkrade på grund av bestämmelserna om begränsad sjukhjälpstid enligt AFL. Enligt utredningens beräkningar skulle den totala årliga in- komsten härav under det nya avgiftssystemets första år kunna uppskattas till ca 135 milj. kr.

Om försäkringens medverkan i sjukhusvårdens finansiering upphörde, skulle den nuvarande fördelningen av kostnaderna för sjukvården mellan stat, kommun och försäkring rubbas. Härigenom skulle den mera allmänna översyn av hela frågan, vilken enligt utredningens mening på sikt framstår som ofrånkomlig, kunna anses föregripen. På grund härav föreslår utred— ningen att försäkringens medverkan i finansieringen av sjukhusvårdskost- naderna tills vidare bibehålls. Frågan om storleken av försäkringens er- sättning för sådana kostnader bör bli föremål för förhandlingar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, varvid bör beaktas de förändringar be- träffande sjukvårdshuvudmännens intäkter som uppstår om underhållsav- gifter enligt utredningens förslag införs.

För att största möjliga administrativa fördelar skall uppkomma för för- säkringskassorna och sjukhushuvudmännen genom utbrytningen av för- månen av ersättning för sjukhusvård ur AFL föreslår utredningen, att kas- sorna helt befrias från befattningen med vårdavgiftsräkningar från sj uk- husen och att riksförsäkringsverket för kassornas räkning —— i likhet med vad som nu gäller beträffande kassornas ersättning till apoteken för kost- nadsfria och prisnedsatta läkemedel — svarar för beräkningen och över- förandet av den ersättning, som skall tillkomma huvudmännen.

Vårdavgift m.m. i vissa andra vårdformer

Den stegrade efterfrågan på sluten sjukvård i förening med de höga kost- naderna för sjukhusvården har bl.a. fått till följd att sjukvårdshuvudmän—

nen såsom komplettering till den traditionella slutna vården vid vissa sjuk- hus börjat praktisera nya vårdformer. Sådana nya vårdformer är dag- sjukhusvård och vård av icke inneliggande patienter på rehabiliteringsav- delningar. Även s.k. femdagarsvård och i vissa fall också nattsjukhusvård är exempel på vårdformer, som tillkommit för att minska trycket på den slutna sjukvården. I syfte att mildra verkningarna av platsbristen inom den slutna värden har vidare den av sjukvårdshuvudmännen stödda hem- sjukvården byggts ut betydligt under 1960-talet.

Utredningen betonar angelägenheten av att alla åtgärder, som utgör ett medicinskt sett acceptabelt alternativ till den dyrbara slutna sjukvården och som kan bidra till att avlasta denna, främjas. En utökning av dagsjuk— liusvården och andra vårdformer, som innebär ett rationellt utnyttjande av vårdpersonal och minskade vårdkostnader, bör därför eftersträvas. En sådan utveckling kan förutsättas verka återhållande på utbyggnadsbehovet beträffande den traditionella slutna sjukvården. Verklig framgång för en utveckling av sjukvården i sådan riktning förutsätter emellertid en positiv medverkan även från de sjuka och deras anhöriga. Om kostnaderna för den enskilde blir alltför betydande i dagsjukhusvård och andra liknande vårdformer vid jämförelse med motsvarande kostnader för sluten vård i traditionell mening, kan enligt utredningens uppfattning intresset för en sådan medverkan försvagas. Härigenom kan en önskvärd utveckling av differentierade vårdformer försvåras.

Utredningen har mot bakgrunden av dessa omständigheter övervägt frå- gan om kostnadsansvaret vid dagsjukhusvård, nattsjukhusvård, femdagars— vård och hemsjukvård samt i samband med försäkrads övernattning utom hemorten på patienthotell o.d.

Såvitt gäller dagsjukhusvård och nattsjukhusvård har utredningen av- stått från att ta ställning till frågan, om dessa vårdformer bör hänföras till sluten eller öppen vård. Anledningen härtill är den, att i båda vårdformer— na finns inslag av såväl sluten som öppen vård och att det således är i det närmaste omöjligt att passa in dem i visst bestämt vårdfack. Med hänsyn härtill och då frågan om kostnadsansvaret går att lösa utan en sådan be— stämning, har utredningen ansett det vara tillfyllest att hänföra dagsjuk- husvård och nattsjukhusvård till en särskild vårdform mellan sluten och öppen vård, benämnd halvöppen vård.

Beträffande den medicinska vården i halvöppen vård föreslår utredning- en — i linje med sina förslag i fråga om den slutna vården — att den skall tillhandahållas kostnadsfritt av sjukvårdshuvudmannen. Bestämmelser härom bör tas in i den förutnämnda lagen angående avgiftsfrihet för medi- cinsk vård i sluten sjukvård m.m. Dessutom föreslås, att huvudmännen svarar också för kostnader för patienternas resor till och från sjukhuset i samband med halvöppen vård. Ersättning för patientens underhåll bör huvudmannen kunna ta ut i form av viss avgift per dag med tillämpning

av de regler, bl.a. om karenstid, som förordats beträffande sluten sjuk- värd.

Med femdagarsvård avses vård av patient, som är intagen på sjukhus under hela vårdtiden, när vården organiserats så att patienten vistas utan- för sjukhuset under veckosluten. Den som åtnjuter femdagarsvård bör enligt utredningens uppfattning fortlöpande anses vara föremål för sluten vård i Sij:s mening. Utredningen förordar sålunda, att dess förslag till avgiftssystem i sluten vård skall avse jämväl femdagarsvård. Underhålls- avgift bör dock inte tas ut för de dagar patienten vistas utanför sjukhuset _ i regel lördag och söndag. Eftersom femdagarsvården organiseras på huvudmannens initiativ, är det enligt utredningens mening skäligt att hu— vudmannen i princip helt ersätter kostnader för läkarvård eller annan vård, som kan uppkomma för patienten under vistelsen utanför sjukhuset på grund av akut insjuknande eller akut försämring i hans tillstånd. Vidare föreslås att huvudmannen vid femdagarsvård helt ersätter skäliga kostnader för såväl sådana resor som kan bli aktuella vid vård utanför sjukhuset som resor mellan sjukhus och bostad i samband med vistelsen utanför sjuk- huset under veckosluten så länge den slutna vården pågår.

För att förhindra att trycket på den slutna vården ökas och för att sti- mulera patienter till öppen vård utom hemorten i samband med upprepa- de behandlingar bör enligt utredningens mening patienterna i möjligaste mån avlastas merkostnader för uppehälle, när de inte kan resa fram och åter mellan bostaden och den ort, där läkarvården meddelas (behandlings- orten). Utredningen föreslår därför att sjuka som, för att erhålla läkarvård utom hemorten, under vårdtiden övernattar på behandlingsorten inom ra- men för sjukreseförordningens bestämmelser från den allmänna försäk- ringen skall få ersättning för sina utgifter för logi i samband därmed. Dock bör ersättning utgå med högst vad som motsvarar nattraktamente till förrätt- ningsman, tillhörande traktamentsklass C enligt allmänna resereglementet. Ersättning för övernattningskostnad bör aldrig utgå med högre belopp än vad den försäkrade skulle fått utge för resor mellan behandlingsorten och bostaden, om han i stället kunnat tillbringa nattvilan i bostaden, för så vitt han inte enligt den behandlande läkarens ordination av medicinska skäl stannat kvar på behandlingsorten.

Med hemsjukvård i den bemärkelse utredningen haft anledning att be- handla begreppet avses endast värd i hemmet av den som bedöms vara i behov av sluten sjukvård men som genom olika stödåtgärder från sjuk- vårdshuvudmannen och anhörig eller annan vårdare kan beredas erforder— lig vård i hemmet.

Utredningen har funnit, att det föreligger ett stort behov av hemsjukvård såsom komplement till sluten sjukvård i traditionell mening. Man kan räkna med att detta behov kvarstår även i en situation där gynnsammare balans mellan tillgång och efterfrågan på sluten sjukvård råder än som nu

är fallet. Då det med hänsyn till de otillräckliga vårdresurserna är önsk- värt att den dyrbara slutna sjukvården, där så är lämpligt och möjligt, av- lastas finner utredningen det synnerligen angeläget att patienter, som be- döms lämpligen kunna vårdas i hemsjukvård i stället för i sluten vård, på olika sätt stimuleras härtill. En förutsättning för att positiva resultat i detta avseende skall kunna nås är att tillgången på vårdpersonal och sjuk- vårdsutrustning för ändamålet tryggas samt att tillfredsställande ekono- miska villkor erbjuds den sjuke i form av bidrag till eller ersättning för kostnader för sjukvård och hemvård.

Ehuru frågan om åtgärder för att trygga sjukvårdens personalbehov fal- ler utanför utredningens uppdrag, anser sig utredningen böra starkt beto- na angelägenheten av att kraftfulla åtgärder vidtas för att häva bristen på personal för såväl sjukvård som hemvård inom hemsjukvården.

Ansvaret för sjukvården åvilar landstingen och de landstingsfria städer- na under det att hemvården är en primärkommunal uppgift. Frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för långtidssjukvården och åldringsvården har varit föremål för överväganden i olika sammanhang. Utredningen har den uppfattningen att frågan ännu inte är mogen för ett definitivt avgö— rande. På grund härav har utredningen, när den övervägt vilka åtgärder som bör vidtas för att stimulera de försäkrade till hemsjukvård, utgått från en oförändrad ansvarsfördelning beträffande sjukvården och hemvården. En sådan ordning behöver enligt utredningens mening inte hindra att till- gängliga resurser främst i fråga om personal inom de båda vårdgrenarna utnyttjas så rationellt som möjligt. Hemsjukvårdens krav på social hem- hjälp bör under inga förhållanden få leda till att sjukvårdshuvudmännen tvingas skapa en egen hemvårdsorganisation för hemsjukvård. Även den hemvårdspersonal, som krävs för hemsjukvården, bör därför tillhandahål- las av kommunerna.

I syfte att undanröja formella hinder för samordning av sjukvårdshuvud- männens och kommunernas åtgärder på detta område föreslår utredning- en att reglerna om statsbidrag till social hemhjälp utvidgas till att omfatta all av kommunen lämnad social hemhjälp, dvs. även hemvård som föranleds av hemsjukvård. 4 g kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 427) om statsbidrag till social hemhjälp föreslås därför upphävd. Vidare finner utredningen det motiverat att kommunernas kostnader för hemvård i hemsjukvård till den del de inte täcks genom statsbidrag eller genom avgifter från de sjuka ersätts av landstinget. Utredningen finner det dessutom angeläget att sam- ma regler för avgifter tillämpas för all social hemhjälp inom kommunerna, varvid dessa bör följa den av socialstyrelsen i samråd med kommunförbun- den och den rådgivande nämnden för social bemhjälpsverksamhet utarbeta— de rådgivande taxan för social hemhjälp.

Skall de försäkrade stimuleras till här avsedd hemsjukvård i stället för sluten sjukvård, är det enligt utredningens mening väsentligt, att man vid-

tar åtgärder, som leder till att den sjuke i hemsjukvård så långt möjligt blir jämställd med den sjuke i sluten sjukvård. Utredningen föreslår, att den sjukes kostnader för sjukvård, som meddelas i hemsjukvård av läkare, sjukgymnast och annan vårdpersonal och som bedömts erforderlig av för ändamålet förordnad läkare, ersätts av sjukvårdshuvudmannen till den del den allmänna försäkringen inte lämnar återbäring härför. Vidare bör den sjukes kostnader för resor i samband med sjukvård och läkemedel, som ordineras av läkare, ersättas av huvudmannen till den del de inte ersätts av försäkringen. Slutligen förordar utredningen att den hemsjukvårdade genom sjukvårdshuvudmannens försorg kostnadsfritt tillhandahålls sjuk- vårdsutrustning, förbandsmateriel och övrig förbrukningsmateriel som er- fordras för vården i hemmet.

Beträffande de särskilda hemsjukvårdsbidrag, som sjukvårdshuvudmän- nen utbetalar mestadels som bidrag till kostnaderna för att anlita annan kompetent vårdare än hemsamarit, föreslås att de i princip utges till alla sjuka i hemsjukvård oavsett sjukdomens art och längd. Utredningen vill dock framhålla, att avgörandet om en patient på huvudmannens bekostnad skall åtnjuta hemsjukvård i här avsedd bemärkelse givetvis skall ankomma på huvudmannen. Vidare föreslår utredningen att sjukvårdshuvudmännens centrala organisationer utarbetar enhetliga regler för hemsjukvårdsbidra— gen, såväl vad beträffar villkoren för bidrag som bidragens storlek.

Utredningen förordar, att samtliga dess i det föregående avgivna förslag beträffande sjukvårdshuvudmännens åtaganden i fråga om kostnader för patienternas sjukvård m.m. i halvöppen vård, femdagarsvård och hemsjuk- vård, frånsett förslaget om kostnadsfri medicinsk vård på sjukhus i halv— öppen vård och i femdagarsvård, inte lagfästs utan att huvudmännen en- dast rekommenderas att genomföra desamma.

Sjukpenning vid sjukhusvård

Ett genomförande av förslaget om kostnadsfri medicinsk vård och under- hållsavgift i sluten sjukvård föranleder enligt utredningens uppfattning, att bestämmelserna om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård omprövas.

Då dessa bestämmelser infördes angavs som huvudmotiv härför att till— strömningen till sjukhusen borde motarbetas genom att man sökte und— vika, att de på sjukhus intagna blev alltför mycket gynnade vid jämförelse med dem som behandlas i öppen vård. Utredningen är väl medveten om de stora skillnader som råder i fråga om kostnader för läkarvård och läke— medel för patient i öppen resp. sluten vård. Det torde inte kunna uteslutas, att detta förhållande kan vara ägnat att öka tillströmningen till sjukhusen

såtillvida, att även personer som i och för sig inte är i oundgängligt behov av sluten vård i viss utsträckning söker bli intagna på sjukhus av ekono- miska skäl.

Nämnda problem har man hittills huvudsakligen sökt komma till rätta med genom bestämmelserna om reducerad sjukpenning vid sjukhusvård. Denna anordning är dock förenad med påtagliga brister. Sålunda kan en- ligt utredningens åsikt med fog ifrågasättas, om ett avdrag påsjukpenning vid sjukhusvård med högst 5 kr. per dag verkligen fyller någon reell funk- tion som utjämnande faktor mellan öppen och sluten vård och därmed som äterhållande moment i fråga om efterfrågan på sjukhusvård. Vidare är den utjämning av skillnaderna i kostnader, som uppnås genom avdrag på sjukpenning, begränsad till försäkrade vilka uppbär sjukpenning vid sj uk— husvård.

I och för sig går det givetvis att bygga ut nuvarande system så att det bättre än f.n. kan medverka till att minska skillnaderna i kostnader för öppen resp. sluten vård, t.ex. genom att höja det belopp, varmed sjukpen- ningen skall reduceras, och låta även pensionsförmån bli föremål för re- duktion. Utredningen anser dock inte att detta är den rätta vägen att nå fram till en tillfredsställande lösning av frågan. Det främsta skälet härtill är, att varje form av pålaga som betingas av att patient i sluten vård kost— nadsfritt har tillgång till läkarvård och läkemedel inte är förenlig med grundtanken bakom utredningens förslag om avgiftsfrihet för den medi- cinska vården i sluten vård. Dessutom måste det enligt utredningens me- ning anses principiellt felaktigt att verka för en utjämning mellan öppen och sluten vård genom att göra sistnämnda vårdform från ekonomisk syn- punkt mindre attraktiv för den enskilde. En utjämning bör i stället åstad— kommas genom successiva förbättringar av förmånerna i den öppna vår- den. På grund härav har utredningen kommit till den uppfattningen, att det vid ett genomförande av utredningens förslag om avgiftssystem i sluten sjukvård inte är motiverat att bibehålla regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård. Utredningen förordar således, att bestämmelserna om re- ducerad sjukpenning vid sjukhusvård upphävs, när systemet med under- hållsavgifter i sluten sjukvård genomförs.

Upphävs regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård, kommer försäkringskassorna att befrias från ett ganska omfattande administrativt arbete. Å andra sidan kommer ett avskaffande av sjukpenningavdraget att medföra en kostnadsökning för den allmänna försäkringen. Enligt uppgift från riksförsäkringsverket kan denna med utgångspunkt i 1967 års förhål- landen beräknas till ca 35 milj. kr. årligen. Även staten kommer att få vid— kännas en kostnadsökning. På grund av reglerna om statsbidrag till grund- sjukpenningförsäkringen kan statens kostnader beräknas öka med ca 9,5 milj. kr. årligen.

Slopas bestämmelserna angående avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård

och bryts sjukhusvårdsförmänen ut ur AFL kan det ifrågasättas, om för— såkringskassorna har behov av de uppgifter som sjukhusen nu lämnar om in— och utskrivning av patienter i sluten sjukvård. Vid sina överväganden av denna fråga har utredningen funnit övervägande skäl tala för att in— och utskrivningsbeskeden bibehålls med tanke på inskrivningsbeskedets betydelse som sjukanmälan och för att tillgodose kassornas behov av upp- gifter i övrigt. Utredningen föreslår därför att ordningen med anmälan från sjukhusen till försäkringskassorna om in— och utskrivning av patienter i sluten sjukvård bibehålls.

Särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Edström, Kaijscr och Pet— tersson i anslutning till förslaget att bestämmelserna om reducerad sjuk- penning slopas.

KAPITEL ll

Utredningsuppdraget

Utredningsdirekliven m.m.

Direktiven för utredningens arbete innefattas i ett anförande till statsråds- protokollet över socialärenden den 1 december 1961 av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson. Departementschefen anförde därvid beträffande de frågor, som behandlas i detta betänkande, följande.

En särskild fråga som bör undersökas snarast är frågan om ersättning från sjukförsäkringen vid vissa former av s.k. halvöppen sjukvård, som under senare tid börjat praktiseras i allt större utsträckning. Jag avser härvid särskilt vård på s.k. dagsjukhus samt vård vid rehabiliteringsavdelningar av icke inneliggande patienter. Förslag i denna fråga bör om möjligt framläggas utan att man avvaktar utredningsresultatet i övrigt.

Av intresse i detta sammanhang är också frågan hur man skall kunna stimule- ra de försäkrade till vård i hemmet i fall då sjukhusvård kan undvaras.

Utredningen bör vidare undersöka om nu tillämpade former för utbetalning av ersättning för sjukhusvård i alla delar är lämpliga. Socialförsäkringens administra- tionsnämnd skisserade i sitt slutbetänkande (SOU 1960: 35) vissa linjer för en mera schablonmässig ordning för överförande av ersättning för sjukhusvård från sjukkassorna till sjukvårdsinrättningarna. En av förutsättningarna för en sådan ordning, nämligen införande av ett enkassesystem över hela landet, har förverkli- gats genom den administrativa omdaning av sjukkassorna som beslutats och som träder i tillämpning vid ingången av 1962. Utredningen bör undersöka vilka åt- göranden som påkallas för att ernå en önskvärd förenkling på förevarande om- råde.

I anslutning till vad som i det föregående nämnts bör utredningen även pröva grunden för att sjukförsäkringen, som nu sker, skall svara för en del av kost- naderna för sjukhusvård genom att patienterna debiteras vårdavgift som sedan gäldas av försäkringen. Fördelarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjuk- husvård bör undersökas.

Att tagas i övervägande vid utredningens arbete i nu nämnda delar av utredningsuppdraget har Kungl. Maj:t med skrivelse den 13 december 1963 överlämnat riksdagens skrivelse 1963z345 (BU 62) i anledning av väckt motion angående vissa spörsmål sammanhängande med överskottsmedel å folkpensioner för patienter på mentalsjukhus. Vidare har Kungl. Maj:t med skrivelse den 25 november 1966 under hänvisning till riksdagens skrivelse 1966:323 (BU 60) överlämnat de likalydande motionerna 1:122 och 11:131 vid 1966 års riksdag om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen

för övernattningskostnader vid behandling på sjukhus.

Statsrådet och chefen för socialdepartementet har till utredningen över- lämnat skrivelser

den 18 december 1959 från Svenska sjukkasseförbundet med fram— ställning om översyn av sjukförsäkringslagen,

den 1 juni 1960 från Svenska landstingsförbundet angående ersättning för sjukhusvård under tillfälligt avbrott i vården,

den 14 februari och den 4 april 1961 från Stockholms stads sjukvårds— styrelse med anhållan om ändring i ersättningssystemet hos sjukkassa vid vård på dagsjukhus m.m.,

den 15 oktober 1962 från Gustav Rudolph, Malmö, angående ersättning för sjukhusvård till folkpensionärer,

den 14 april från Göteborgs sjukvårdsstyrelse angående ersättning av allmänna sjukförsäkringen för vård på dagsjukhus,

den 21 augusti 1964 från Svenska landstingsförbundet med hemställande om medgivande för de allmänna försäkringskassorna att helt ersätta en till 10 kr. per dag höjd allmänsalsavgift vid sj uklmsen,

den 13 april 1966 från Pensionärernas riksorganisation angående folk- pensionärernas rätt till ersättning för sjukhusvård m.m. och

den 13 april 1966 från Gävleborgs läns landsting angående en vid lands- tingets möte den 22 mars 1966 väckt motion om befrielse för ålderspensio— närer från vårdplatsavgift på sjukhus.

Dessutom har statsrådet och chefen för socialdepartementet till utred— ningen för kännedom överlämnat avskrift av regeringsrättens utslag den 7 oktober 1965 i ärende angående klander av beslut av Stockholms stads sjukhusavgiftsdelegerade om vårdavgift på sjukhem.

Göteborgs och Bohus läns landsting har till utredningen för kännedom Överlämnat en vid landstingets lagtima möte år 1963 väckt motion angå- ende fråga om avveckling av vårdavgiften på sjukvårdsinrättningarna. Riks- förbundet för Hjärt- och Lungsjuka har i skrivelse den 20 november 1963 hemställt, att den för ålderspensionärer och pensionärer med hel förtids— pension enligt AFL begränsade sjukhjälpstiden måtte bli föremål för ut- redningens uppmärksamhet då frågan om avgiftsfri sjukhusvård övervägs. Kalmar läns socialdemokratiska partidistrikt har med skrivelse den 13 maj 1964 överlämnat en motion rörande pensionärernas rätt till ersättning för sjukhusvård och Jönköpings läns socialdemokratiska kvinnodistrikt har med skrivelse i juli 1966 överlämnat en motion angående upphävande av regeln om minskning av hemmafru tillkommande frivillig sjukpenning vid sjukhusvård.

Vidare har Svenska landstingsförbundet i skrivelse den 19 augusti 1965 hemställt, att utredningen till prövning måtte uppta frågan om avgivande av ett delbetänkande avseende den försäkringsmässiga regleringen av de halvöppna vårdformerna.

Även från andra organisationer och enskilda har utredningen erhållit framställningar rörande den framtida utformningen av de i detta betän- kande behandlade förmånerna.

Utredningsarbetets uppläggning och bedrivande

Som framgår av direktiven borde utredningen om möjligt framlägga förslag i fråga om ersättning från sjukförsäkringen vid vissa former av s.k. halv- öppen sjukvård utan att avvakta utredningsresultatet i övrigt. Vid närmare överväganden av frågan om avgivande av delbetänkande i ämnet kom ut- redningen emellertid till den uppfattningen, att den inte borde ta definitiv ståndpunkt beträffande förmånerna vid nyssnämnda vårdformer, innan för- delarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård undersökts. Vidare fann utredningen att spörsmålet hur man skall kunna stimulera de försäkrade till vård i hemmet i fall, då sjukhusvård kan undvaras, har så nära samband med frågan om förmånerna i såväl den slutna sjukvården som i den halvöppna sjukvården, att också förmånerna i hemsjukvården borde prövas i detta sammanhang.

För att kunna ta ställning till förmånerna i den slutna sjukvården fann utredningen det nödvändigt att främst undersöka dels sjukhusvårdavgifter- nas ekonomiska betydelse för sjukvårdshuvudmännen, dels förhållandet mellan huvudmännens brutt'outgifter och inkomster i fråga om den slutna vården och dels omfattningen av ersättningen till huvudmännen för vård- avgifter från den allmänna sjukförsäkringen. Med anledning härav be- gärde utredningen uppgifter i nu nämnda avseenden för åren 1961 och 1965 från sjukvårdshuvudmännen m.fl. I avsikt att söka kartlägga om- fattningen av det s.k. överskottsproblemet har utredningen företagit under- sökningar avseende patienterna vid mentalsjukhusen samt vid de enheter inom mental- och kroppssjukvården, som är avsedda främst för långtids- sjuka. Undersökningarna avsåg aktuella vårdtider för dem som den 30 april 1963 resp. den 30 april 1966 var inskrivna vid ifrågavarande vårdenheter och som uppbar ålders- eller förtidspension enligt AFL. För att kunna ta ställning till förmånerna i den halvöppna sjukvården och hemsjukvården begärdes i samband med undersökningen, avseende år 1965, uppgifter om dels vårdplatser, beläggning och vårddagar i dagsjukhusvård, dels vård- platser m.m. vid patienthotell och dels antalet hemsjukvårdade samt sjuk- vårdshuvudmännens kostnader för hemsjukvårdsbidrag m.m. Resultatet av undersökningarna redovisas i bil. A till betänkandet.

På utredningens uppdrag har landskamreraren Seth Manhem, Nyköping, och biträdande länsrevisorn Arne Palm, Halmstad, utarbetat anvisningar och tabeller för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven preli- minär A-skatt, avsedda att användas vid beräkning av skatt för folkpen-

sionärer som enligt utredningens förslag skall erlägga avgift för underhåll i sluten sjukvård. Anvisningarna och tabellerna återfinns i bil. C till be- tänkandet.

Utredningen har under arbetets gång haft kontakt med företrädare för bl.a. riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, de allmänna försäkringskassorna, kommunförbunden, olika sjukvårdshuvudmän och socialnämndernas storstadsdelegation.

KAPITEL III

Värdavgift i sluten sjukvård

Förarbetena till nuvarande lagstiftning

Socialuårdskommittén föreslog i sitt betänkande VII med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15), att den allmänna sjukförsäk- ringen i möjligaste mån skulle anknytas till den dåvarande statsunderstöd- da sjukförsäkringen samt att större prestationer icke borde föreskrivas än som föranleddes av kravet på ur social synpunkt erforderlig effektivitet hos försäkringen. Kommitténs förslag vilade på två grundprinciper, dels att försäkringen ej direkt skulle tillhandahålla sjukvård utan endast lämna ersättning för utgifter härför (det s.k. ersättningssystemet) och dels att utgifterna endast skulle ersättas vid försäkrads sjukdom. I fråga om sjuk- husvården erinrade kommittén om att vården i mycket stor utsträckning betalades av de erkända sjukkassorna direkt till vederbörande sjukhus. Er- sättningssystemet tillämpades sålunda i detta fall icke i praktiken. Kommit- tén föreslog att sjukkassorna i fortsättningen skulle vara skyldiga att i princip utge full ersättning för sjukhusvården direkt till sjukhuset enligt den för vård på allmän sal på sjukhuset gällande patientavgiften.

Vid den förberedande granskningen inom socialdepartementet av social— vårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring prövades vissa förslag till jämkning av kommittéförslaget. Denna prövning ledde till ut- arbetandet inom departementet av en den 31 maj 1945 dagtecknad prome- moria, sjukförsäkringspromemorian, med vissa ändringar i kommitténs förslag. I promemorian ifrågasattes den ändringen i förslaget, att stats- verket skulle överta ansvaret för sjukhusavgifternas erläggande i den mån vården lämnades på allmän sal. Om ett dylikt ansvar för statsverket in- fördes, kunde sjukhusvården utbrytas ur försäkringen. Enligt promemorian skulle detta för försäkringen medföra den fördelen, att avgifterna till för- säkringen för ersättning för sjukvård kunde avsevärt sänkas och det ad- ministrativa arbetet förenklas. Kostnadsökningen för staten uppskattades till ca 50 milj. kr. om året. Icke obetydliga besparingar skulle uppkomma för landstingen och för de städer som ej deltog i landsting.

Ehuru i sjukförsäkringspromemorian endast mera i förbigående berörts tanken, att all sjukhusvård på allmän sal skulle göras kostnadsfri för vårdtagaren genom att statsverket övertog ansvaret för vården, blev frågan

om utbrytning av sjukhusvården ur försäkringen föremål för uppmärk— samhet hos ett flertal remissinstanser. I åtskilliga av de avgivna remiss- yttrandena tillstyrktes principiellt den i promemorian framförda tanken härom. Det framhölls därvid, att det var rimligare att kostnaderna för sjukhusvården helt slogs ut på medborgarna efter de för beskattningen gällande grunderna än att de lades på individerna efter huvudtalet. Genom överflyttningen av sjukhusavgifterna på statsverket skulle den sjuke bli befriad från att bestrida avgifter för vårdtid som sträckte sig utöver den för sjukkassorna bestämda sjukhjälpstiden. I administrativt hänseende skulle överflyttningen på staten innebära stora förenklingar både för lands- tingen och för sjukkassorna. Att sjukkassornas kontrollverksamhet med avseende på de försäkrades anlitande av sjukhusvård skulle komma att bortfalla ansågs ej ägnat att inge större betänkligheter, då möjligheten för kassorna att påverka tillströmningen till sjukhusen var obetydlig. De remissinstanser, som ställde sig avvisande till förslaget, åberopade att för- säkringslinjen borde bibehållas, då denna skapade ansvarskänsla hos med— borgarna och ledde till större rättvisa. Om staten ställde sig såsom garant för sjukhusavgifterna, förelåg risk för att sjukhusägarnas rätt att orga- nisera sjukvården skulle komma att inskränkas. Ett genomförande av för— slaget skulle vidare medföra en ökad belastning av sjukhusen, som endast kunde bemästras genom utökning av såväl den slutna som den öppna vårdens resurser. Den administrativa förenklingen ansågs för sjukkassor- nas del icke bli av någon mera avsevärd omfattning.

Sedan frågan sålunda väckts att ur den föreslagna sjukförsäkringen ut- bryta sjukhusvården, tillkallades inom socialdepartementet särskild sak- kunnig för denna frågas behandling. Den sakkunnige avlämnade en den 31 december 1945 dagtecknad promemoria angående ifrågasatt övertagande från statens sida av patientavgifterna på allmän sal vid sjukhus inom riket (sjukhusvårdspromemorian). Det i sjukhusvårdspromemorian framlagda förslaget innebar i princip, att sjukhusvårdsförmånen skulle brytas ut ur den allmänna sjukförsäkringen och fri sjukhusvård i stället beredas den enskilde på så sätt, att staten inträdde som betalande part i förhållande till sjukhusens huvudmän, vilka således skulle erhålla gottgörelse direkt av sta- ten i stället för av sjukkassorna. Staten skulle med andra ord överta an- svaret för patientavgifternas erläggande. Sjukhusens huvudmän skulle för sin del förbinda sig att icke ta ut avgift av patienterna. Av praktiska skäl an— sågs statens gottgörelse böra bestämmas till ett visst begränsat belopp per vårddag för alla sjukhus av samma kategori. Landstingens och övriga kom- muners fria rätt att själva på bästa sätt ordna sjukhusvården skulle icke påverkas av den föreslagna anordningen. Vården skulle i princip vara fri på allmän sal oberoende av vårdtidens längd. Den kostnadsfria vården skulle omfatta både sjukdom och barnsbörd. I syfte att förhindra en ökad tillströmning av patienter till vissa sjukhus, främst storstadssjukhusens

specialavdelningar, föreslogs den inskränkningen i rätten till kostnads- fri vård, att vård på annat sjukhus än hemortssjukhus skulle vara fri för den enskilde endast om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet eller den sjuke från hemortssjukhus remitterats till det främmande sjukhuset. Vid vård på sjukhusens hel- eller halvenskilda rum ansågs gottgörelse av statsmedel böra utgå till sj ukhushuvudmannen med belopp motsvarande avgiften på all- män sal men med rätt för huvudmannen att därutöver ta ut viss ersättning av patienten. Beträffande grunderna för beräkningen av statens gottgörelse för indragna patientavgifter vid lasarett och sjukstugor förordade den sak- kunnige, att gottgörelsen skulle utgå med ett fast belopp för vårddag, lika för hela riket, oberoende av huruvida vården lämnats på allmän sal eller på hel- eller halvenskilt rum. Beloppet skulle bestämmas av Kungl. Maj :t för löpande tidsperioder av förslagsvis fem år, sedan tillfälle beretts sjuk- husägarnas huvudorganisationer att avge yttrande och förslag. Vid upp- skattningen av statsverkets kostnad räknade den sakkunnige med ett ge- nomsnittligt belopp per vårddag av 2:50 kr. Statsverkets årliga utgifter skulle enligt förslaget på grundval av dåvarande platsantal och beläggnings- siffror kunna beräknas till drygt 54 milj. kr.

I yttranden över sjukhusvårdspromemorian tillstyrktes av flertalet re- missinstanser förslagen att sjukhusvårdsförmånen skulle brytas ut ur sjuk- försäkringen och att staten skulle överta ansvaret för patientavgifterna. I åtskilliga yttranden framhölls dock, att förslaget tillstyrktes endast under förutsättning att detsamma varken då eller senare togs till intäkt för statliga ingripanden i landstingskommunernas och städernas rätt att själva ordna sin sjukhusvård.

I prop. 1946: 312 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring för- ordade föredragande departementschefen förslagen att sjukhusvården skulle brytas ut ur sjukförsäkringen och att frågan om kostnaderna härför skulle lösas i huvudsaklig överensstämmelse med framlagda förslag, dvs. genom direkta avräkningar mellan staten och sjukhusägarna. Sjukförsäkrings- reformen och förslaget om fri sjukhusvård måste genomföras i ett sam- manhang. Utan en rationellt ordnad sjukhusvård skulle nämligen en väsent- lig förutsättning för den obligatoriska sjukförsäkringen komma att saknas. Beträffande invändningen att förslaget skulle kunna komma att medföra, att de kommunala huvudmännens rätt att bestämma i sjukhusvårdsfrågorna skulle bli lidande på om staten bestämde gottgörelsen, framhöll departe- mentschefen att det icke förelåg någon avsikt att förbinda de ifrågasatta statliga avlösningsbeloppen med några villkor, varigenom huvudmännens rätt skulle komma att begränsas. Därjämte framhölls, att fri sjukhusvård fick anses innebära, att samhället erkände att det låg i dess eget intresse i lika hög grad som i den sjukes att bästa möjliga vård bereddes denne och att hans tillfrisknande påskyndades. Anordningen medförde vidare ur

social synpunkt den fördelen, att den begränsning av sjukhjälpstiden i fö— revarande avseende, som följde av reglerna för en sjukförsäkring enligt kommittéförslaget, bortföll. Den förnämsta vinsten blev dock en betydande förenkling av administrationen.

Med hänsyn till de föreliggande bristerna i fråga om vårdplatser och per— sonalresurser förordades att sjukförsäkringsreformen skulle träda i kraft förstår 1950.

Tredje särskilda utskottet vid 1946 års riksdag framhåll i sitt utlåtande nr 1 att utbrytningen av sjukhusvården från sjukförsäkringen sannolikt torde medföra en viss administrativ förenkling och tillstyrkte förslaget där- om. Därvid förutsattes att landstingens och övriga sjukhushuvudmäns rätt att själva svara för sjukhusvårdens utformning inte skulle komma att be- skäras genom reformen. Utskottet tillstyrkte, att lagen om allmän sjuk— försäkring skulle träda i kraft den 1 juli 1950.

I skrivelse 1946:559 anmälde riksdagen, att den i princip kunnat godta de av Kung. Maj :t föreslagna huvudgrunderna för tillhandahållande av sjuk- husvård. Lagen om allmän sjukförsäkring utfärdades den 3 januari 1947 (nr 1).

Med hänsyn till att tidpunkten för kommunindelningsreformens genom- förande — en reform som ansetts ofrånkomlig för att en allmän sjukför- säkring ur organisatoriska synpunkter skulle kunna komma till stånd — förskjutits, framflyttades genom lagen den 17 december 1948 angående änd- ring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring (nr 733) ikraftträdandet av den allmänna sjukförsäkringen till den 1 juli 1951.

I prop. 1950:253 med förslag till lag ang. ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring föreslog föredragande departements- chefen, att införandet av den obligatoriska sjukförsäkringen skulle upp- skjutas till en framtida tidpunkt som framdeles bestämdes av statsmakter- na. Han anförde därvid bl.a. följande. Arbetet med den nya kommunin- delningens genomförande hade fortskridit så långt, att därav inte betinga- des någon ytterligare framflyttning av tidpunkten för sjukförsäkringslagens ikraftträdande. I stället hade frågan om det i rådande statsfinansiella läge fanns ekonomiska betingelser att genomföra sjukförsäkringsreformen trätt i förgrunden. Hinder torde emellertid enligt departementschefen ej före- ligga mot att sjukhusvårdsreformen genomfördes före den obligatoriska försäkringen. Propositionen bifölls av riksdagen.

Genom lagen den 8 december 1950 angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring (nr 621) bestämdes, att sjukförsäk— ringslagen skulle träda i kraft å den framtida dag, varom Kungl. Maj:t med riksdagen framdeles förordnade.

De sakkunniga för fria sjukhusvården, vilka tillkallats år 1948 för att bi- träda med utredning angående den närmare utformningen av den fria sjuk- husvården, utgick i sitt betänkande den 7 mars 1951 (stencilerat) från att

den avgiftsfria sjukhusvården i princip skulle få den innebörden, att för- bud utfärdades för andra sjukhusvårdens huvudmän än staten att ta ut avgifter av patienterna och att staten skulle ersätta huvudmännen för av detta förbud förorsakat inkomstbortfall. På statens sjukhus skulle inte heller utgå avgifter. Det sagda gällde inomlänspatienter på allmän sal och motsvarande patienter på statens sjukhus. Den fria vården skulle i prin— cip omfatta alla här i riket bosatta personer. De sakkunniga föreslog, att rätten till fri sjukhusvård, där staten inträdde som helt betalande part i patientens ställe, i överensstämmelse med gränsdragningen i 20 5 sjukhuslagen, i fråga om sekundärkommunal vård begränsades till inom sjukvårdsområdet bosatta salspatienter. I fråga om de an- stalter, som icke i första hand var avsedda för patienter från visst sjuk— vårdsområde såsom statens sjukhus skulle fri vård på allmän sal tillkom— ma inom riket bosatta personer. I båda fallen skulle fri vård lämnas obero— ende av patienternas nationalitet. Behovet av föreskrifter angående vilka tjänster och andra förmåner, som skulle tillkomma en patient diskuterades jämväl. Härvidlag befanns föreskrifter icke erforderliga i fråga om den medicinska delen av vården. Ej heller i övrigt syntes några författnings- föreskrifter erforderliga på förevarande område.

Beträffande storleken av den statliga gottgörelsen till huvudmännen så- som kompensation för förbudet att ta ut avgifter av patienterna övervägdes olika möjligheter att bereda varje huvudman en mot hans inkomstförlust exakt svarande gottgörelse. Emellertid befanns det mest ändamålsenligt att konstruera gottgörelsen så, att den utgick med ett för alla huvudmän och anstalter lika belopp per vårddag. De sakkunniga fann, att med utgångs- punkt i 1947 års siffror gottgörelsebeloppet skäligen borde sättas till 2:50 kr. per vårddag. Detta gottgörelsebelopp borde utgå även till andra icke statliga anstalter än sekundärkommunala, vid vilka fri vård obligatoriskt skulle tillhandahållas. Statens huvudsakliga kostnader för den fria vården berodde enligt de sakkunniga av två faktorer. Den ena faktorn var gott- görelsen till andra huvudmän än staten medan den andra faktorn var bort- fallet eller, i fråga om rumsavgifter, minskningen av statens inkomster av legosängsavgifter på egna sj ukhus. Gottgörelsen beräknades till 46,5 milj. kr. medan inkomstbortfallet på de statliga sjukhusen uppskattades till 19,9 milj. kr. Statens sammanlagda kostnader för den fria sjukhusvården skulle sålunda uppgå till 66,4 milj. kr.

I yttrande över betänkandet angående fri sjukhusvård anförde Svenska sjukkasseförbundet bl.a. följande. Förbundet erinrade om 1946 års princip- beslut om en obligatorisk sjukförsäkring, enligt vilket fri sjukhusvård icke skulle ingå i försäkringen utan beredas den vårdbehövande allmän- heten mot det att staten lämnade sjukhushuvudmännen ersättning för ute— blivna patientavgifter. Riksdagsbeslutet kunde ej antas ha tillkommit av andra skäl än rent praktiska. Eftersom den allmänna sjukförsäkringen

med få undantag skulle komma att omfatta hela folket var det naturligt att acceptera tanken på fri sjukhusvård. Med hänsyn till den allmänna till- hörigheten till sjukförsäkringen och den antagna ordningen för försäkring- ens finansiering i huvudsak genom statsmedel föreföll med all rätt systemet med att bereda ersättning för kostnader för sjukhusvård genom förmedling av sjukförsäkringen oformligt i organisatoriskt avseende. Det borde emel- lertid konstateras, att ett införande av fri sjukhusvård i samband med genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen icke var att anse såsom en reform, vilken för medborgarna skulle medföra ökade sociala förmåner i jämförelse med de förmåner, vilka skulle beredas dem enligt socialvårds- kommitténs förslag, utan endast såsom en åtgärd ledande till en förenklad organisation och administration. Om till grund för diskussionen lades ut— talandet i 1950 års proposition om anstånd med ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring, att hinder icke torde föreligga mot att bl.a. sjukhus- vårdsreformen genomfördes från en tidigare tidpunkt än den obligatoriska sjukförsäkringen, torde den fria sjukhusvården få betraktas ur en annan synvinkel. Därvid torde utan vidare kunna göras gällande, att införandet av fri sjukhusvård icke framstod såsom en förstahandsangelägenhet. Bl.a. hade en stor del av allmänheten skaffat sig täckning för sina sjukvårdskost- nader genom medlemskap i de erkända sjukkassorna, vartill kom att arbets- givarna i ej obetydlig omfattning bestred sina anställdas kostnader för vård på sjukhus. Vidare framhölls att den enskildes kostnader vid öppen läkar- vård i allmänhet var betydligt mera betungande än vid sjukhusvistelse. Visserligen saknade en betydande del av befolkningen försäkringsmässigt skydd för sjukhusvårdskostnader, men detta förhållande torde icke behöva tillmätas en lika dominerande betydelse som frånvaron av eller bristfällig- heten i allmänhetens försäkringsskydd vid till följd av sjukdom uppkommet inkomstbortfall. Vid bedömandet av angelägenhetsgraden av en reform in- nebärande fri sjukhusvård borde nämligen inte bortses från att de vård- avgifter, som togs ut vid vård på sjukhus, i allmänhet var jämförelsevis obetydliga och endast till en mycket ringa del täckte kostnaderna för vården.

I remissyttranden över ett av socialvårdskommittén år 1951 avgivet be- tänkande (SOU 1951:25) med förslag till yrkesskadeförsäkringslag hade allmänt beklagats, att kommittén ej ansett sig kunna framlägga något för- slag till samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. För att i första hand undersöka om inte en samordning kunde komma till stånd tillkallades nya sakkunniga (1951 års socialförsäkringsutredning) med uppgift att överse bestämmelserna rörande den allmänna sjukför- säkringen jämte vissa andra spörsmål. I direktiven för utredningen ut- talades bl.a. att det borde undersökas på vad sätt statsverkets totala kost- nader kunde nedbringas under det belopp, som skulle erfordras om statsbi- draget utgick efter de i sjukförsäkringslagen stadgade grunderna, och att i

samband därmed borde prövas, huruvida möjligheterna att genomföra en all- män sjukförsäkring kunde underlättas genom ett etappvis genomförande därav även i annan ordning än som tidigare diskuterats.

I sitt betänkande »Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring», (SOU 1952:39), fann socialförsäkringsutredningen det uppenbart att ersättning för sjukhusvård i en eller annan form måste lämnas medborgarna med hänsyn såväl till samordningen med yrkesskadeförsäkringen som sjuk— försäkringens effektivitet i övrigt. Frågan var endast om förmånen skulle lämnas inom ramen för sjukförsäkringen eller på det sätt som förutsatts i 1946 års principbeslut. Utredningen framhöll, att ersättning för sjuk- husvårdskostnader utgjorde en prestation, som de erkända sjukkassorna enligt sjukkasseförordningen var skyldiga att utge. Vidare erinrades om att utbrytningen av sjukhusvården ur sjukförsäkringen främst motiverats med den administrativa förenkling detta skulle medföra. Anordningen skulle vidare ur social synpunkt medföra den fördelen, att all begränsning av sjuk- hjälpstiden skulle bortfalla med avseende på sjukhusvård. En fri sjuk- husvård skulle emellertid medföra stora kostnader för staten och utred- ningen erinrade om att de särskilda sakkunniga, som tillkallats för den närmare utformningen av den fria sjukhusvården, i sitt betänkande av den 7 mars 1951 beräknat att statens årliga kostnader för den fria sjukhus- vården skulle uppgå till 66 milj. kr. Om sjukhusvårdsförmåner i stället utgick från sjukförsäkringen, skulle statsverket inte behöva påta sig dessa kostnader.

Enligt socialförsäkringsutredningens mening borde försäkringens kost- nader för sjukhusvårdsersättningen bestridas helt av de försäkrades av- gifter. Den verkliga vårdkostnaden bestreds i huvudsak av allmänna me- del och patientavgifterna utgjorde endast en liten del av denna kostnad. Sjukhusvårdens inrymmande i sjukförsäkringen kunde sålunda —— om stats— bidrag till kassornas sjukvårdsutgifter ej utgick —— antas medföra en be- sparing för statsverket av omkring 66 milj. kr. för år, vilket i väsentlig män skulle undanröja de statsfinansiella svårigheterna för den allmänna sjukförsäkringens genomförande. Detta behövde emellertid inte föranleda en motsvarande ökning av försäkringens kostnader. Den tid, under vilken sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård utgick, kunde nämligen begränsas. Om sjukhusvården inrymdes i försäkringen, bortföll å andra si- dan de beräknade fördelarna för sjukkassorna och sjukhushuvudmännen i form av minskade arbetsuppgifter. Dessa fördelar borde emellertid inte övervärderas.

I fråga om sjukhusvårdsersättningens storlek anförde socialförsäkrings- utredningen att sjukkassornas utgifter för sjukhusvården enligt vad som föreslagits skulle bli helt beroende av de avgiftstaxor, som tillämpades för de allmänna sjukhusen. Den dåvarande taxepolitiken påverkades av de mindre bemedlades svårigheter att erlägga patientavgifter. Dä praktiskt

taget hela folket sjukvårdsförsäkrades och sjukhusavgifterna i väsentlig mån kom att erläggas av sjukkassorna, kunde risk föreligga för att kost— naderna för sjukhusvården genom höjda avgifter i viss mån överflyttades på sjukförsäkringen med högre försäkringsavgifter som följd. Även om statsbidrag till sjukhusvården inte skulle utgå, kom likväl statsverkets kost— nader att påverkas av sjukförsäkringsavgifternas storlek, eftersom staten enligt utredningens förslag i viss utsträckning skulle svara för att sjuk- kassorna erhöll de avgiftsbelopp, som debiterades medlemmarna. Utred- ningen fann det därför nödvändigt, att möjlighet förelåg att begränsa sjuk- försäkringens utgifter för sjukhusvård men avvisade tanken på att vård- avgifterna på allmän sal eller avdelning skulle maximeras i sjukhuslag— stiftningen. Detta skulle vara ett alltför starkt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. En annan möjlighet var att i sjukförsäkringslagen ange an- tingen ett enhetligt maximibelopp för sjukkassornas ersättningsskyldighet per vårddag eller olika sådana maximibelopp för olika slag av sjukhus. Utredningen föreslog att Kungl. Maj :t skulle kunna begränsa kassornas ersättningsskyldighet genom en taxa för beräkning av ersättningen för sjukhusvård enligt sjukförsäkringslagen. En sådan taxa skulle sålunda fastställas endast om så befanns påkallat för att hindra att sjukvårds- kostnader i större omfattning överfördes på sjukförsäkringen. Detta syntes utredningen vara det smidigaste sättet att åstadkomma den åsyftade be- gränsningen av ersättningsskyldigheten och samtidigt det sätt som föran- ledde det minsta ingreppet i den kommunala självstyrelsen. Utredningen utgick från att någon mera betydande ändring av sjukhushuvudmännens taxepolitik inte skulle ske i anledning av den föreslagna lagstiftningen och höll därför för troligt att behov av en sådan taxa i praktiken inte skulle komma att föreligga.

I remissinstansernas yttranden över socialförsäkringsutredningens be- tänkande tillstyrktes så gott som enhälligt att i den allmänna sjukför- säkringen skulle införas ersättning för utgifter för sjukhusvård.

I prop. 1953zl78 med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m.m. anförde föredragande departementschefen bl.a. att socialförsäkringsutredningen inte ansett sig kunna räkna med att fri sjukhusvård i dåvarande läge skulle kunna genomföras och hade därför i det framlagda förslaget till ändring av sjukförsäkringslagen inarbetat bestämmelser om ersättning för sjukhus- vård genom försäkringen. Såsom ett led i strävandena att minska statens utgifter för denna reform — och därmed underlätta sjukförsäkringens genomförande — syntes därför enligt departementschefens mening utred- ningens förslag i detta hänseende böra godtas. Sjukförsäkringens admini- stration borde naturligen göras så enkel som möjligt. Detta var särskilt önskvärt med hänsyn till det stora antalet ersättningsbelopp det kunde bli fråga om. På grund av förslaget om hempenning och om begränsad

sjukhjälpstid torde det emellertid vara nödvändigt, att sjukkassorna under- rättades om tid då medlem vårdades på sjukhus. Det syntes i och för sig ej vara behövligt att sjukhusen utfärdade särskild räkning för varje patient. De föreslagna bestämmelserna borde inte hindra, att kassorna utbetalade ersättning direkt till sjukhusen, varigenom möjlighet till vissa förenklingar förefanns. Även om departementschefen höll för troligt att en taxa för beräkning av ersättning från sjukförsäkringen för utgifter för sjukhus- vård inte skulle visa sig bli behövlig, ansåg han likväl att möjlighet borde finnas för Kungl. Maj:t att fastställa en sådan taxa. En taxa påkallades givetvis ej enbart av den omständigheten, att vissa avgiftshöjningar vidtogs inom ramen för den av huvudmännen nu tillämpade taxepolitiken.

Sedan riksdagen med viss ändring godtagit vad i ovannämnda proposition föreslagits i sjukförsäkringsfrågan, utfärdades lagen den 19 juni 1953 (nr 569) angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjuk- försäkring. Enligt bestämmelse i denna ändringslag trädde lagen om all- män sjukförsäkring i kraft den 1 januari 1955.

Genom tillkomsten av lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för- säkring, som trädde i kraft den 1 januari 1963, har bl.a. lagen om allmän sjukförsäkring upphört. Även i denna lag har bestämmelser rörande ersättning för sjukhusvård från sjukförsäkringen inarbetats.

Gällande lagstiftning

Sj ukvårdslagen

I sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) (Sij) regleras landstingskom- munernas skyldighet att meddela sjukhusvård och öppen vård. Beträffande statens sjukvårdsanstalter regleras verksamheten i särskilda reglementen och stadgor gällande de olika vårdenheterna. För sjukvårdsanstalt driven av enskilda personer eller sammanslutningar gäller i första hand Kungl. Maj:ts stadga den 22 april 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m.m.

Beträffande vårdskyldighet och vårdavgifter utgör enligt Sij landstings- kommun och stad, som ej tillhör sådan kommun, ett sjukvårdsområde. I fortsättningen kommer enbart beteckningen landstingskommun att an- vändas för såväl de egentliga landstingskommunerna som städerna utanför landsting, om annat ej framgår av sammanhanget.

Med sjukhus förstås i Sij av landstingskommun driven anstalt för ombesörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barns- börd, som fordrar intagning på anstalt (sluten värd). 1 3 5 Sij regleras skyldigheten att bereda sjukvård. Det åligger landstingskommun att för dem, som är bosatta inom sjukvårdsområdet, ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån annan

inte drar försorg därom. Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehö- vande ej utan men kan flyttas till sjukhus där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser. På sjukhus må intagas endast den som är i behov av vård eller observation på sjukhus. Utan pröv- ning av vårdbehovet skall dock intagning ske av patient med sådan smittsam sjukdom som anges i epidemilagen och den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är skyldig att låta sig tas in på sjukhus. Intagning på sjukhem kan i vissa fall ske utan prövning av värdbehovet. Om intagning på och utskrivning från sjukhus beslutar i princip vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas för på sjukhus meddelad sjukvård, dock att beträffande vårdavgift som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barna- vårdslagen åligger kommunen att vidkännas skall gälla vad i dessa lagar är stadgat. Om vårdavgift sätts till lägre belopp för sjuka från det egna sjuk- vårdsområdet (s.k. inomlänspatienter) än för andra sjuka (s.k. utomläns- patienter) får till sistnämnda grupp ej hänföras den som vid intagningen var bosatt inom sjukvårdsområdet. Vårdavgifterna brukar numera fast- ställas efter rekommendation av huvudmännens centrala organisationer och är i allt väsentligt desamma över hela landet. Avgiften för vård på allmän sal av patient från det egna sjukvårdsområdet är sålunda f.n. 5 kr. för vårddag. Fastställda avgifter för utomlänspatienter är avsevärt högre, f.n. 225 kr. per dag för remissfall och 110 kr. per dag för akutpatienter. Rätt till kostnadsfri sjukhusvård på allmän sal föreligger för epidemiskt sjuka och veneriskt sjuka.

Enligt 28 5 Sij är den, som intagits på sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften eller del därav, pliktig att i förskott inbetala vård- avgift för femton dagar åt gången. Ansvarsförbindelse kan lämnas i stället för förskottsbetalning. I fall, då skyndsam vård är av nöden eller intag- ning för sluten psykiatrisk vård begäres av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan hinder av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse saknas. I sådant fall skall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen. Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse får ej heller krävas vid intagning av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgif ten enligt vad därom särskilt stadgats gäldas av statsverket.

Sj ukvårdshuvudmannens vårdskyldighet omfattar, som förut nämnts, inte bara dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet utan även dem som under vistelse inom området blir i behov av omedelbar vård. Då det inte ansetts skäligt att låta dessa senare patienter erlägga de höga utomlänsavgifterna,

har huvudmännen träffat särskilda överenskommelser (utomlänsavtal), det senaste från år 1965, om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter. Avtalet innebär, att utomlänspatient på allmän sal eller den för patienten betalningsskyldige endast har att erlägga en patientavgift, som av samtliga huvudmän fastställts till 5 kr. om dagen. Återstoden av utomlänsavgiften bestrids enligt avtalet av patientens hemlandsting. Utomlänsavtalet gäller med vissa undantag dels patienter som drabbats av sjukdom eller skada under vistelse inom främmande sjukvårdsområde, dels patienter som för specialistvård remitterats till främmande sjukhus av någon hos hemlands- tinget anställd överläkare, bitr. överläkare, övertandläkare eller länsorto- dontist.

För utländsk patient, som icke enligt Sij är att anse som inomläns- patient, tas i enlighet med tillämpningsföreskrifter till utomlänsavtalet i allmänhet ut samma vårdavgift som för annan utomlänspatient. Till grup- pen inomlänspatienter hänförs dock vissa utländska medborgare, som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade till er- sättning för utgifter för sjukhusvård av allmän försäkringskassa. Detta gäller brittiska medborgare bosatta i den europeiska delen av samväldet samt nordiska medborgare. Som inomlänspatient räknas även utomlands bosatta svenska medborgare, som under vistelse i sjukvårdsområdet insjuk- nat och blivit i behov av sjukhusvård. För utlandssvensk, som söker sjuk- husvård i Sverige för icke akut sjukdom i vilken han insjuknat i annat land eller för sjukdom som ej kräver omedelbar intagning på sjukhus, tillämpas inomlänstaxa endast under förutsättning att patienten i bosättningslandet inte kan erhålla tillfredsställande sjukhus- eller förlossningsvård, som er- sätts av detta lands socialförsäkring. Vidare gäller i sådana fall inomlänstaxa endast på sjukhus inom det sjukvårdsområde, där patienten var bosatt innan han lämnade landet. Vid vård på annat sjukhus gäller inomlänstaxa endast i de fall patient remitterats dit för specialistvård. För denna grupp utlandssvenskar skall med bosättningsort alltid avses den senaste kyrko- bokföringsorten i Sverige.

Enligt 29 5 Sij får vid sjukhus anställd befattningshavare icke ta emot särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där in- tagen person eller för åtgärd som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning från sjukhuset. Detta gäller dock icke med avseende på åtgärd, som vidtagits vid läkares besök hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen vård på sjukhus må läkare efter överenskommelse med lands- tingskommunen ta ut särskild ersättning av den vårdsökande.

Beträffande vårdavgifternas storlek inom olika sj ukvårdsområden gäller i huvudsak följande.

Vårdavgiften för inomlänspatient på landstingens sjukhus och förloss— ningsanstalter utgör per vårddag på allmän sal såsom förut nämnts 5 kr., på halvenskilt rum 20 kr. och på helenskilt rum 35 kr. Västmanlands läns

landsting har fr.o.m. den 1 januari 1963 slopat de särskilda vårdavgifter- na för hel- och halvenskilda rum vid landstingets sjukhus. Sådana rum skall enligt vederbörande överläkares bestämmande beläggas endast med hänsyn till medicinska indikationer eller i andra hand synnerligen starka skäl. Landstingen i Örebro och Norrbottens län tillämpar lägre vårdav— gifter än de ovan nämnda för hel- och halvenskilda rum vid landstingens samtliga sjukhus och förlossningsanstalter.

Vårdavgiften för utomlänspatient vid landstingens lasarett, sjukstugor och läkarstationer med sluten vård, sanatorier och tuberkulossjukstugor, epidemisjukhus och epidemisjukstugor samt förlossningsanstalter utgör per vårddag för remisspatienter på allmän sal 225 kr., på halvenskilt rum 240 kr. och på helenskilt rum 255 kr. För övriga utomlänspatienter tas vård— avgift ut med 110 kr. på allmän sal, 125 kr. på halvenskilt rum och 140 kr. på helenskilt rum.

De städer, som ej tillhör landstingskommun, tillämpar med undantag för Malmö vid sina sjukvårdsinrättningar för patienter på allmän sal samma vårdavgifter som landstingen. Vårdavgifterna för patienter, som ej är bo- satta i ifrågavarande städer, regleras genom bestämmelserna i det ovan nämnda utomlänsavtalet. Malmö stad tillämpar, när det gäller inom det egna sjukvårdsområdet bosatta personer, en från övriga sjukhushuvud- män avvikande avgiftssättning för vård av psykiskt sjuka och långvarigt kroppssjuka. Sålunda utgör vårdavgiften vid stadens sjukhus för psykiskt sjuka, Malmö östra sjukhus, 9 kr. per dag och vid dess sjukvårdsinrätt- ningar för långvarigt kroppssjuka likaledes 9 kr. per dag.

Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har fastställts vård- avgifter för salspatienter, patienter på halvenskilda och helenskilda rum, som motsvarar de som tas ut av de landstingskommunala sjukhushuvud- männen. För salspatienterna vid de psykiatriska klinikerna vid Malmö- hus läns landstings sjukvårdsinrättningar i Lund och akademiska sjukhuset i Uppsala har av Kungl. Maj:t fastställts en vårdavgift av 5 kr. per dag.

Lagen om allmän försäkring

Enligt 2 kap. 4 & sista stycket lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381) (AFL) räknas såsom sjukhus i första hand allmänt sjukhus. Därmed förstås sjukvårdsinrättning, som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drivs av landstingskommun eller stad som ej till- hör landstingskommun. Dock råknas inte till allmänt sjukhus sjukvårds- inrättning, som är anordnad vid ålderdomshem eller annat hem som avses i 18 5 lagen om socialhjälp. Sjukvårdsinrättning, varöver riksförsäkrings- verket förfogar, anses såsom allmänt sjukhus. Slutligen anses såsom sjuk- hus i lagens mening andra sjukvårdsinrättningar än allmänna sjukhus, som upptagits i en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning (kungörelse den 25

maj 1962 /nr 384/ med förteckning över vissa sjukvårdsinrättningar, vilka äro att anse såsom sjukhus jämlikt lagen om allmän försäkring).

Med hemortssjukhus menas allmänt sjukhus, drivet av landstingskom- mun eller stad som ej tillhör sådan kommun, inom vars område den för- säkrade är bosatt.

Med sjukhusvård förstås enligt 2 kap. 4 & tredje stycket AFL vård som på sjukhus lämnas där intagen försäkrad ävensom vård på annan sjukvårds- inrättning, om vården bereds genom riksförsäkringsverkets försorg.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård utgår enligt 2 kap. 4 5 första stycket AFL, då vården varit erforderlig på grund av sjukdom eller för— lossning.

Då vården beretts på hemortssjukhus utgår ersättning med belopp, som motsvarar den för sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften på allmän sal. När erforderlig vård ej kunnat beredas på hemortssjukhus eller behovet av sjukhusvård uppkommit utanför det sjukvårdsområde, där den försäk- rade är bosatt, och han med anledning därav måst intas på annat allmänt sjukhus, utgår ersättningen med belopp som motsvarar den lägsta avgift mot vilken den försäkrade kunnat erhålla värden på sjukhuset. I övriga fall — förutom vid vård som genom riksförsäkringsverkets försorg beretts på vissa sommarkurorter där särskilda regler gäller — utgår ersättning med belopp motsvarande den lägsta avgift mot vilken den försäkrade kunnat erhålla värden på allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ovan nämnd ersättning för försäkrads utgifter för sjukhusvård. Har sådan taxa fastställts, utgår ej ersättning för belopp, varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp. Bestämmelsen har hittills ej tillämpats.

Statsbidrag utgår icke till de allmänna försäkringskassornas utgifter för ersättning för sjukhusvård i riket.

Sjukhjälpstiden är i princip obegränsad enligt AFL. Härav följer att även ersättning för utgifter för sjukhusvård kan utgå så länge behov före— ligger av vård på sjukhus. Beträffande ålderspensionärer och vissa för- tidspensionärer föreligger emellertid inskränkningar i sjukhjälpstiden. Så- lunda må enligt 4 kap. 3 5 AFL för tid efter ingången av den månad, var- under den försäkrade fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålders— pension enligt AFL, sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård inte ut- gå för mer än sammanlagt 180 dagar. I fråga om sjukhusvård är sjukhjälps- tiden även för den som åtnjuter hel förtidspension begränsad till 180 dagar. Med tid för hel förtidspension skall i detta sammanhang jämställas efter- följ ande tid, om förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den, varunder den försäkrade fyller 67 år.

Försäkrad, som inte är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning och därmed också till ersättning för utgifter för sjukhusvård, som åtnjutits härstädes, endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.

Beträffande försäkrads rätt till ersättning för kostnader för sjukhus— vård utom riket gäller vad därom är stadgat i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 388) angående ersättning för sjukvård utom riket enligt AFL.

Enligt 2 kap. 2 5 första stycket sista punkten AFL avses med läkarvård inte värd, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård. Denna be— stämmelse har sin motsvarighet i bestämmelsen i 29 5 första stycket Sij om förbud för vid sjukhus anställd befattningshavare att ta emot särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person.

För patienter, som är utförsäkrade och som åtnjuter någon form av folk— pension, har ett flertal landsting utfärdat särskilda bestämmelser om av— giftslindring. I korthet innebär dessa bestämmelser att patient, som uppbär någon form av folkpension och för vilken försäkringskassa enligt AFL ej har att erlägga sjukhusvårdavgift, efter prövning av landstingets förvalt— ningsutskott eller sjukvårdsstyrelse eller av vederbörande sjukhusdirektion kan beviljas nedsättning av eller befrielse från vårdavgift. För tuberku- lösa, som uppbär någon form av folkpension och för vilka försäkringskassa ej svarar för vårdkostnaden, tas i samtliga landsting utom två ut en vård- avgift av en krona per dag. Stockholms läns landsting tar ej ut någon vård- avgift av denna patientkategori medan i Malmöhus läns landsting hälso- och sjukvårdsstyrelsen prövar huruvida och i vad mån avgiften kan ned— sättas.

De nuvarande avgiftssystemen inom åldringsvården och långtidssjukvården

Socialpolitiska kommitténs undersökningar beträffande sjukvårdens resur— ser och patientsammansättning, redovisade i betänkandet »Åldringsvårdens läge» (SOU 1963:47), visar enligt kommitténs mening i hur hög grad sjukvården över hela linjen utvecklats till en medicinsk åldringsvård. Vid en patientinventering i hela landet den 12 april 1962 befanns det, att 4,6 % av alla åldringar var intagna för tillfällig eller långvarig vård på sjukhus och sjukhem av olika slag. Totalantalet patienter över 67 år var 35 000, dvs. lika många som alla intagna på ålderdomshemmen vid den tidpunkten. Undersökningarna visade också, att sjukhem och avdelningar för lång- varigt kroppssjuka företedde en ålderssammansättning, som i hög grad liknade ålderdomshemmens. Av åldringarna bland långtidssj ukvårdens pati- enter var hälften över 80 år och en fjärdedel mellan 75—79 år. Med led- ning av inhämtade uppgifter om antalet personer i olika vårdformer, som borde vårdas på annat sätt, fann kommittén beträffande på ålderdomshem- men intagna, att totalt högst 10 % eller ca 3 500 av de intagna, borde ha vård i annan form. Den form av vård, som därvid i första hand avsågs, var långtidssjukvård. Kommittén uppskattade att mellan 2000 —— 2500 in-

tagna på ålderdomshem borde beredas plats inom värden för lång— varigt kroppssjuka samt att för omkring 1 000 personer mentalsjukvård var behövlig. Huvuddelen av sistnämnda antal personer bedömdes kunna vårdas på mentalsjukhem. Vid sina överväganden rörande behoven och bristerna inom åldringsvården och långtidssjukvården har kommittén bl.a. framhållit att man, om man håller vårdavgiften på sjukhem för långvarigt sjuka avsevärt lägre än inackorderingskostnaden på ålderdomshem, får ett efterfrågetryck på sjukhemssektorn som kanske inte är påkallat av sjuk— vårdsbehov. En liknande uppfattning har även framförts till sjukförsäk- ringsutredningen från företrädare för kommunförbunden vid de kontakter utredningen haft med dem i frågan.

Avgiftssättningen vid ålderdomshemmen har varit föremål för utredning av bl.a en särskild kommitté, tillsatt av en mellan socialnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala, Västerås, Hälsingborg, Örebro och Gävle bildad samarbetsdelegation, kallad Socialnämndernas stor- stadsdelegation. I den utredning med förslag angående avgiftssättning vid ålderdomshem, som kommittén lagt fram den 15 mars 1965, ingår ett av- snitt rörande vårdavgiftsjämförelse sjukhem-ålderdomshem. Som motiv för att en sådan jämförelse skett har kommittén anfört att såväl den slutna åldringsvården som långtidssjukvården är av långtidskaraktär, att många människor vid ett något stegrat vårdbehov förs över från ålderdomshem till sjukhem och att många intagna på sjukhem vid förbättrat tillstånd flyttas från sjukhem till ålderdomshem. Utredningskommittén har i detta samman- hang framhållit, att det förhållandet att vårdavgiften på sjukhem i allmän- het endast är 5 kr. per dag kan utgöra ett problem för ålderdomshems- vården. De intagna på ålderdomshemmen har enligt kommitténs mening ofta svårt att förstå, att det skall vara dyrare bo på ett ålderdomshem, ehuru de intagna på sjukhem erhåller en mera kvalificerad vård.

På grund av vad som sagts beträffande beröringspunkter mellan ålder- domshem och sjukhem lämnas i det följande redogörelser för såväl avgifts— systemet inom den slutna åldringsvården som motsvarande system inom den slutna långtidssjukvården och de speciella problem, som hör ihop med respektive avgiftssystem, samt framförda förslag till åtgärder för att åstad- komma förbättringar.

Åldringsvården

Enligt en redogörelse från statistiska centralbyrån, publicerad i mars 1966, fanns vid slutet av år 1964 i hela riket 1 325 ålderdomshem. Av hemmen hade två särskild mentalsjukavdelning, 68 särskild avdelning för långvarigt sjuka samt 64 andra sjukavdelningar, som huvudsakligen var avsedda för hemmens pensionärer vid akuta sjukdomsfall. Totala antalet platser på

hemmen uppgick till 46 908, varav 41 690 på egentliga ålderdomshem, 102 på avdelning för mentalsjuka, 4 051 på särskilda avdelningar för långvarigt sjuka och 1 065 på andra sjukavdelningar. I medeltal hade 93 % av samtliga platser varit belagda under år 1964. Av vårdtagarna var drygt hälften över 80 år och en tredjedel mellan 70 och 80 år. Utgifterna för ålderdomshemmen under år 1964 uppgick till 424 milj. kr., vilket motsvarar 26:71 kr. per vårddag. Största delen av utgifterna föll på avlöningar, arvoden och dylikt. Dessa utgifter uppgick till 15:96 kr. per vårddag. Inkomsterna uppgick till 191 milj. kr., motsvarande 45 % av utgifterna eller 12:03 kr. per vårddag. Vårdavgifterna utgjorde den största inkomstposten. Denna post täckte 35 % av utgifterna. Nettoutgifterna för kommunerna uppgick till 233 milj. kr. eller 14:68 kr. per vårddag.

Storleken av den vårdavgift, som tas ut av de intagna på ålderdomshem— men, har sedan länge fastställts efter två olika huvudprinciper, nämligen

1) enhetlig vårdavgift, lika för alla oavsett den enskildes ekonomiska ställning, och

2) differentierad vårdavgift, olika stor i förhållande till den enskildes betalningsmöjligheter och sålunda varierande från fall till fall.

Oenighet har rätt om vilket system, som bör tillämpas. I socialpolitiska kommitténs förutnämnda betänkande anförs, att 70 % av ålderdoms- hemmen synes ha enhetliga vårdavgifter. Dessa bestäms regelmässigt till folkpensionsförmånens belopp minus stadgade fickpengar. Socialstyrelsens statistik för år 1960 visade, att 84 % av vårdtagarna i hela landet betalade efter den s.k. folkpensionsprincipen, dvs. de betalade oavsett vilket vård- avgiftssystem som gällde, endast sin folkpension. Svenska kommunför— bundet har i skrivelse den 6 augusti 1965, som delgetts åtskilliga kommuner vilka hemställt om förbundets rekommendation angående taxa för vårdav- gifter på ålderdomshem, uttalat att förbundet inte ansåg sig böra lämna någon egentlig rekommendation men att vårdavgifter enligt förbundets upp- fattning borde bestämmas med hänsyn till kommunernas självkostnader (driftkostnad och kapitalkostnad) även i de fall pensionär var hemma- hörande i kommunen. I skrivelsen framhölls vidare, att en samlad erfaren— het beträffande olika kommuners system för bestämmande av vårdavgiften på ålderdomshem saknades. Enligt förbundets uppfattning syntes det dock vara så, att minoritet förelåg för de kommuner, vilka såsom vårdavgift på ålderdomshem uttog endast folkpension minskad med s.k. fickpengar. De flesta kommuner tog på ett eller annat sätt hänsyn till de verkliga värd- kostnaderna för en plats på ålderdomshem, ofta genom att framräkna medelvärdkostnaderna för de senaste fem åren före beräkningsåret. Allt- mer vanligt blev det system, där man tog hänsyn till å ena sidan självkost— naden och å andra sidan vederbörande pensionärs verkliga inkomst (folk- pension, annan pension, inkomst av kapital eller fastighet etc.).

Beträffande avgift för vård på ålderdomshem torde fortfarande gälla en

från år 1947, i samband med riksdagens då fattade principbeslut om ålder- domshemmens uppgifter, utfärdad rekommendation till kommunerna om ett enhetligt vårdavgiftssystem, som byggde på principen att folkpensio- nären skulle bli i stånd att svara för inackorderingsavgiften med sin pen- sion. Denna rekommendation har medfört, att socialstyrelsen i »Råd och anvisningar», nr 125 år 1960 och nr 138 år 1961, uttalat att en enhetlig vårdavgift, motsvarande folkpensionsförmån minus fickpengar, bör tas ut av de intagna på ålderdomshemmen och att hänsyn i allmänhet inte skall tas till inkomst utöver folkpensionen. Som framgår av vad förut sagts följer åtskilliga kommuner emellertid inte denna rekommendation. De ändrade förhållandena rörande avgiftssystemen vid ålderdomshemmen har givetvis uppmärksammats av socialstyrelsen. I ett till JO den 6 maj 1966 avgivet utlåtande i ärende angående en kommuns debitering av vårdavgift på ålder- domshem har styrelsen bl.a. anfört, att man kan spåra ett stigande intresse från kommunernas sida att ingå avtal om högre vårdavgifter på ålderdoms- hem än som svarar mot folkpension minus fickpengar, vilket hänger sam- man med att allt flera åldringar har inkomster utöver sin folkpension. Risken för att sådana situationer som i det remitterade ärendet, där en kommun felaktigt kvittningsvis tillgodogjort sig folkpensionsmedel, skall uppkomma ökar därigenom och särskilt om kommunerna underlåter att klargöra för sig själva och de enskilda vårdtagarna, hur Vårdavgifterna skall erläggas. Det aktuella fallet visar enligt styrelsens uppfattning, att det är angeläget att oklarheten på området skingras. Frågan om avgifter på ålder— domshem har nämligen sedan länge erbjudit en komplicerad problematik. Avslutningsvis har styrelsen hänvisat till pågående utredningar i hithörande frågor, bl.a. inom socialpolitiska kommittén och sjukförsäkringsutredning— en, och framhållit att man kan vänta, att klarläggande uttalanden angående dessa förhållanden så småningom kan erhållas.

Den av socialnämndernas storstadsdelegation tillsatta utredningskom- mittén har i sin tidigare nämnda utredning beträffande avgiftssystem i huvudsak föreslagit, att ett differentierat vårdavgiftssystem införs och till- lämpas fr.o.m. den 1 januari 1967, att samtliga på ålderdomshemmen vårda- de pensionärer skall gå in under det nya systemet utan särskilda övergångs- bestämmelser och att systemet i nämnd ordning skall vara något av föl- jande tre, nämligen

a) avgiften differentieras från lägsta till högsta avgift med maximum vid den för varje särskilt ålderdomshem gällande högsta självkostnaden för Vården,

b) avgiften görs i princip enhetlig, fastställs till den vid varje särskilt ålderdomshem gällande högsta självkostnaden för vården samt nedsätts i förhållande till pensionärens betalningsförmåga efter framställning därom från pensionären eller

0) avgiften görs i princip enhetlig, fastställs till den vid varje särskilt

ålderdomshem gällande högsta självkostnaden för vården, varvid pensio- nären (efter tillskapande av nya regler för utgivande av kommunala bo- stadstillägg) tillerkänns kommunala bostadstillägg av individuellt vari- erande storlek men så stora, att pensionärerna får möjlighet betala den för alla lika vårdavgiften.

Skälen för ett differentierat vårdavgiftssystem har utredningskommittén utvecklat sålunda.

»Då en person intages på ålderdomshem, förändras hans livsföring i grunden och ålderdomshemmet träder i stället för det egna hemmet. Han har exempel- vis inte några kostnader för hyra av bostad. Ej heller har han särskilda utgifter för mat, läkarvård, medicin, telefon och andra liknande behov, vilka de i sin egen miljö levande åldringarna får svara för med sina pensioner och andra till- gångar. Det är därför riktigt, att pensionären så långt han äger förmåga därtill svarar för sina levnadskostnader sådana de övertagits av ålder- domshemmen upp till gränsen för sin betalningsförmåga. Eftersom denna betal- ningsförmåga är olika individerna emellan, måste Vårdavgifterna också bli olika.»

Som motiv för införande av ett differentierat avgiftssystem har kom- mittén dessutom anfört, att den allmänna tilläggspensioneringen medför att nytillkommande folkpensionärer får en inkomst vid sidan av den grund- läggande folkpensionen, som för varje ny årsgrupp pensionärer blir större. Ett av huvudskälen till det ursprungliga vårdavgiftssystemet med avgiftens anslutning till folkpensionens storlek har varit att det icke bedömdes möjligt att tillgodogöra sig nämnvärt större intäkter av vårdavgifter även om man tog ut högre avgifter, eftersom flertalet pensionärer inte har annan inkomst än sin folkpension. Detta skäl blir således enligt kommitténs mening allt mindre giltigt.

Socialnämndernas storstadsdelegation har under åberopande av den av utredningskommittén framlagda utredningen med förslag till avgiftssätt- ning av ålderdomshemmen i skrivelse den 1 december 1965 till socialdepar- tementet meddelat, att delegationen beslutat rekommendera att ett diffe- rentierat vårdavgiftssystem införs vid ålderdomshemmen. Efter att såsom ett alternativ för uttagande av realiter differentierade men formellt sett enhetliga vårdavgifter ha hänvisat till det av kommittén enligt c) ovan an- givna vårdavgiftssystemet har storstadsdelegationen föreslagit, att regeln om maximering av kommunalt bostadstillägg vid vård på ålderdomshem enligt kungl. kungörelsen 1955 :396 slopas. Ifrågavarande kungörelse har därefter upphört att gälla vid utgången av december 1965.

Problemet med överskottsmedel från folkpensionen gäller inte ålderdoms- hemmen, eftersom Vårdavgifterna vid dessa hem, såsom framgår av det an- förda, i regel uppgår till minst folkpensionen minskad med lagstadgade fickpengar, som f.n. utgör 1 020 kr. per år. Enligt bestämmelser i kungl. kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 393) — utfärdad med stöd av 10 kap. 3 & AFL — äger kommun av pensionsberättigad, som under hel månad är

intagen på bl.a. ålderdomshem, uppbära den pensionsberättigades folkpen- sion för månaden samt därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen. Även i dessa fall gäller, att den pensionsberättigade själv har rätt att få behålla lagstadgade fickpengar för sitt personliga behov.

Långtidssj ukvården

I samband med undersökningen beträffande sjukvårdshuvudmännens in- täkter år 1965 av vårdavgifter m.m., vilken redovisas i avsnittet »Sjukhus— avgifternas ekonomiska betydelse för sjukvårdshuvudmännen» i detta ka— pitel, har utredningen inhämtat uppgifter beträffande vårdplatserna för långtidssjukvård (Bil. A tab. 15). Dessa visar bl.a. följande.

Antalet vårdplatser vid avdelningar på sjukhus och sjukhem för lång— varigt kroppssjuka, drivna av landsting och landstingsfria städer, samt vid landstingens mentalsjukhem och avdelningar för långtidssjuka vid de landstingsfria städernas mentalsjukhus uppgick vid utgången av år 1965 till 22 958. Av platserna fanns 18 766 inom vården av långvarigt kropps— sjuka och 4 192 inom mentalsjukvården. Antalet vårdplatser vid av pri- märkommuner inom landstingsområdena drivna sjukvårdsinrättningar för långtidssjukvård (sjukhem och sjukavdelningar vid ålderdomshem) upp- gick till 1633. Totala antalet vårdplatser på ovannämnda sjukvårdsin- rättningar den 31 december 1965 uppgick således till 24 591. Av dessa fanns 20 399 inom vården av långvarigt kroppssjuka och 4 192 inom mentalsjuk- vården.

Antalet enskilda sjukvårdsinrättningar, på vilka landsting och städer utanför landsting disponerade eller utnyttjade vårdplatser för långtidssjuk- vård eller till vilka ifrågavarande sjukvårdshuvudmän lämnade bidrag till driftkostnaderna, uppgick till 57 och avsåg 1 438 vårdplatser. 44 sjukvårds- inrättningar med 1 209 vårdplatser fanns på inrättningar avsedda för vård av långvarigt kroppssjuka och 10 inrättningar med 230 vårdplatser på inrättningar avsedda för vård av långtidssjuka inom mentalsjukvården.

Som förut nämnts är avgiften för vård på allmän sal för s.k. inomlänspa- tient i regel 5 kr. per dag. På sjukhemmen för långvarigt kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka i Kalmar norra län och Örebro län tas dock för utförsäkrad patient, som åtnjuter pension i någon form, ut en avgift av 10 kr. För motsvarande fall i Västerbottens län är avgiften 8 kr. På sjuk- hemmen för lättskötta psykiskt sjuka uttas för folkpensionär folkpensionens belopp med ett avdrag per år av 780 kr. i Blekinge, 900 kr. i Kronobergs, Kri- stianstads, Skaraborgs och Kopparbergs samt 1020 kr. i Uppsala, Hallands, Jämtlands, Norrbottens län och Kalmar läns södra. Vårdavgiften vid Malmö stads sjukhus för psykiskt sjuka, Malmö östra sjukhus, och vid stadens sjukvårdsinrättningar för långvarigt kroppssjuka utgör 9 kr. per dag.

Officiell uppgift saknas om vårdavgifternas storlek på de enskilda sjuk- vårdsinrättningarna. Av en uppgift i betänkandet »Åldringsvårdens läge» (SOU 1963: 47) framgår dock, att avgifterna vid de enskilda sjukhemmen varierade mellan lägst 3 kr. och högst 65 kr. per dygn. Denna uppgift avsåg år 1962.

Överskottsmedlen från folkpensionerna utgör sedan länge ett problem inom framför allt den psykiatriska vården och värden av långvarigt kropps- ' sjuka. Bestämmelserna i 10 kap. AFL om rätt för den som driver anstalt att uppbära så stor del av pensionsberättigads folkpension, som svarar mot kostnaderna för värden på anstalten, avser nämligen icke sjukhus. I de län, där folkpensionens belopp minus fickpengar tas ut som vårdavgift, och i Malmö stad torde något problem inte uppstå. Problemet med Överskotts- medel är inte aktuellt på enskilda sjukvårdsinrättningar.

I syfte att erhålla närmare kännedom om omfattningen av nämnda problem har sjukförsäkringsutredningen inhämtat uppgifter från sjukvårds- huvudmännen angående de patienter med allmän ålders- och förtidspension, som vårdas på vissa sjukvårdsinrättningar. Uppgifterna begränsades till att omfatta patienter på mentalsjukhus, sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhem för långvarigt kroppssjuka, geriatriska lasarettskliniker och andra i anslutning till lasarett anordnade avdelningar för vård av lång- varigt kroppssjuka. Erfarenhetsmässigt är nämligen det övervägande an- talet långtidssjuka att finna på dylika inrättningar. Undersökningen avsåg den 30 april 1963 resp. den 30 april 1966 på nämnda sjukvårdsinrättningar inskrivna patienter och antalet patienter därav med ålders- och förtids— pension, fördelade efter en aktuell vårdtid om dels 180—365 dagar och dels 366 dagar och däröver. Som aktuell vårdtid räknades den tid, som förflutit efter inskrivningen vid sjukvårdsinrättningen (vid mentalsjukhu- sen alternativt den tid, som förflutit efter återintagning efter senaste för— söksutskrivning). Uppgifterna per den 30 april 1963 avsåg även sanatorier och lungkliniker. I uppgifterna per den 30 april 1966 ingick även ålder- domshemmens sjukavdelningar. Av uppgifterna, som återfinns i bil. A (tal). 16 och 17), framgår bl.a. att totala antalet inskrivna patienter på nämnda sjukvårdsinrättningar utom sanatorier, lungkliniker och sjukavdelningar vid ålderdomshem uppgick till 44 389 den 30 april 1963 resp. 49 730 den 30 april 1966. Av de inskrivna fanns 31 211 resp. 31 088 inom mentalsjuk— vården (mentalsjukhus och sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka) samt 13 178 resp. 18 642 inom vården av långvarigt kroppssjuka (sjukhem för långvarigt kroppssjuka, geriatriska lasarettskliniker och andra avdelningar vid lasarett för långvarigt kroppssjuka). 6 105 resp. 6 117 hade en aktuell vårdtid om minst 180 och högst 365 dagar. De fördelade sig med 2 624 resp. med 2319 inom mentalsjukvården och med 3481 resp. med 3 798 inom värden för långvarigt kroppssjuka. Motsvarande uppgifter beträffande patienter med en aktuell vårdtid om 366 dagar och däröver var totalt 26 099

resp. 30131 patienter, fördelade på mentalsjukvården med 20 775 resp. med 20 807 och på vården av långvarigt kroppssjuka med 5 324 resp. med 9 324. Av antalet patienter med en vårdtid av minst 180 men högst 365 dagar fanns 2 165 resp. 1 890 på mentalsjukhusen. Motsvarande antal för pati— enter med en vårdtid av 366 dagar och däröver på mentalsjukhusen var 17108 resp. 16 634. Det övervägande antalet långtidssjuka med möjlig- heter att samla överskott av folkpensionsmedel fanns sålunda på mental- sjukhusen.

Det totala årliga överskott av folkpensionsmedel som kunde uppkomma för de långtidssjuka per den 30 april 1963, har beräknats till i runt tal 28 milj. kr., fördelade på mentalsjukvården med 20 milj. kr., vården av långva- rigt kroppssjuka med 7,5 milj. kr. och tuberkulosvärden med knappt 0,5 milj. kr. Till grund för beräkningen har legat det då utgående folkpensions- iieloppet till ensam berättigad pensionär, dvs. 3 400 kr. för år, varvid räknats med en vårdavgift om 5 kr. per dag och ett årligt fickpenningbelopp mot— svarande det som tillkom pensionär på ålderdomshem eller 720 kr. Mot— svarande beräkning den 30 april 1966 har givit till resultat ett totalt över— skott avseende i runt tal 58 milj. kr., fördelade på mentalsjukvården med 37 milj. kr. och värden av långvarigt kroppssjuka med 21 milj. kr. Samma be- räkningsgrund som i det tidigare exemplet har använts, varvid räknats med den 30 april 1966 utgående folkpensionsbelopp om 4330 kr. för år och en vårdavgift om 5 kr. per dag samt ett årligt fickpenningbelopp om 900 kr. (jfr Bil. A tab. 18 och 19).

Även på andra sjukvårdsinrättningar än de ovannämnda torde — ehuru i mindre omfattning — finnas långtidssjuka, som på grund av den låga vårdavgiften på allmän sal har möjlighet att samla överskott. Sålunda med— för den nuvarande bristen på vårdplatser inom långtidssjukvården, att ett relativt stort antal sjuka, som borde vårdas på avdelning vid sjukhus eller sjukhem för långvarigt kroppssjuka, upptar plats främst på de medicinska och kirurgiska klinikerna vid lasaretten. Sjukförsäkringsutredningen har emellertid inte inhämtat några uppgifter härom från sjukvårdshuvudmän— nen med hänsyn till det omfattande arbete i form av individuella bedöm- ningar, som i så fall skulle ha måst utföras vid sjukhusen. Med utgångs- punkt i de uppgifter om »adekvat vårdform», som redovisats i socialpoli- tiska kommitténs betänkande »Åldringsvårdens läge» har sjukförsäkrings— utredningen dock uppskattat, att sådana långtidssjuka patienter på me- dicinska och kirurgiska kliniker samt på andra kliniker och odelade lasarett kan uppgå till ca 3 000 i hela riket. Av dessa torde drygt hälften vara i åldern 67 år och högre.

Diskussionen kring överskottsproblemet har hittills i huvudsak gällt en— bart folkpensionsmedlen under det att ev. tjänstepensioner eller andra in- komster lämnats utanför. Sålunda innehöll socialvårdskommitténs förslag till lag om folkpensionering ett stadgande om att, därest någon var intagen

på allmän sjukvårdsanstalt och vårdtiden på anstalten uppgått till mer än två månader, folkpension ej skulle utgå för tiden därefter. När för- slaget till lag om folkpensionering år 1946 förelades riksdagen uttalade föredragande departementschefen, att frågan i vad mån folkpension skulle utgå med reducerat belopp till folkpensionärer vid vistelse på allmän sjuk- vårdsanstalt borde anstå i avbidan på ställningstagande till förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård på allmän sal vid sjukhus. I anledning av motioner vid 1949 års riksdag beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning av de spörsmål, som ägde samband med de på offentliga eller statsunderstödda anstalter intagnas rätt till folk- pension. Med anledning härav tillkallades i december 1949 sakkunniga, som antog benämningen sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension m.m.

Nämnda sakkunniga avgav sitt betänkande år 1951 (SOU 1951:47). Efter att ha avvisat tanken på en allmän avsevärd höjning av vårdavgif- terna, konstaterade de sakkunniga, att man för att förhindra uppkomsten av överskott var hänvisad till att välja mellan två metoder, nämligen att föreskriva högre vårdavgifter för folkpensionärer än för andra eller att inne- hålla en del av folpensionen. De sakkunniga fann övervägande skäl tala för metoden att omreglera folkpensionen för tid, varunder pensionstagaren vårdades på anstalt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid sjukhusvård samt i övrigt vid avgiftsbelagd vård på statlig, kommunal eller statsunder- stödd anstalt folkpensionen, så långt den därtill förslog, utgå med belopp motsvarande dels, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnade, indexreg- lerade fickpengar, dels i andra hand den av anstalten betingade vårdavgif- ten. De sakkunniga konstaterade vidare att vid vissa anstalter, främst an— stalter för vård av sinnessjuka och sinnesslöa, behovet av fickpengar var varierande. I betänkandet föreslogs därför att all utbetalning av folkpen- sionsmedel för de pensionsberättigades personliga behov skulle bringas att upphöra för pensionärer, som vårdades på dylika statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda anstalter, och att i stället anstalterna genom upp- räkning av statliga bidrag eller anslag skulle sättas i stånd att med egna medel tillgodose sådana ändamål. Den del av folkpensionen, som motsva- rade vårdavgiften, skulle av pensionsstyrelsen utbetalas direkt till veder- börande sjukhus. För att åstadkomma administrativa förenklingar förorda- des att de på statens sinnessjukhus långvarigt vårdade pensionstagarna un- der vissa förutsättningar skulle kunna befrias från vårdavgift, vilket skulle medföra att folkpensionen i dessa fall kunde innehållas i sin helhet.

De sakkunnigas förslag i fråga om överskottsproblemet ledde dock inte till lagstiftning.

Riksdagens revisorer framhöll i sin den 31 oktober 1957 avgivna sär- skilda berättelse om anstaltvårdades rätt till folkpension m.m., att de se- naste årens successiva förbättringar av folkpensionerna och de samtidigt.

trots de avsevärt stegrade vårdkostnaderna, i stort sett oförändrade vårdav- gifter—na ytterligare accentuerat det sedan länge besvärliga överskottspro- blemet. Med en lösning av ifrågavarande problem kunde enligt revisorernas mening inte längre anstå. Revisorerna ansåg det uppenbart, att en helt ny utredning i ämnet var påkallad.

I prop. 1958:126 med förslag till lag om ändring i lagen om allmän sjuk- försäkring m.m. gjordes vissa uttalanden i frågan om överskottsmedlen. Föredragande departementschefen föreslog, att Vårdavgifterna för salspa- tienter på bl.a. mentalsjukhusen skulle höjas från 3 till 5 kr. per dag. Till följd av höjningen skulle för de patienter, som åtnjöt folkpension, en större del av pensionen gå åt för att betala kostnaderna på anstalten. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet ansågs avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den mån folkpensionerna ytterligare förbättrades skulle emellertid överskottsproblemet ånyo aktualiseras. Departementschefen framhöll också, att höjningen av Vårdavgifterna på längre sikt inte undan— röjde behovet av en mera definitiv lösning av överskottsproblemet och att frågan om en sådan lösning fick prövas senare. Även andra lagutskottet (utl. 1958: B-t) fann den förordade avgiftshöjningen godtagbar såsom en tempo— rär lösning av överskottsproblemet. Utskottet underströk att den höjning av folkpensionsförmånerna, varom enighet rådde, relativt snart skulle komma att ånyo aktualisera frågan.

I motion 11:197 år 1963 påtalades att gällande bestämmelser om folkpen- sion i vissa fall gjorde det möjligt för på mentalsjukhus intagna pensions- berättigade att av utgående pensionsbelopp samla överskottsmedel, varav vederbörande inte själv hade behov. I motionen framhölls att skäl före— låg, att spörsmålen beträffande dessa överskottsmedel fick sin slutgiltiga lösning. Motionären anhöll att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om förslag till sådana ändringar i AFL samt kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att upp- bära folkpension, att det i motionen anförda syftet tillgodosågs.

Över motionen avgavs yttranden av riksförsäkringsverket, medicinal- styrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Riksförsäkringsverket framhöll bl.a. att införandet av tilläggspensioneringen kommer att medföra, att ännu större pensionsöverskott än hittills kan uppkomma för pensionärer som vårdas på mentalsjukhus. Verket ansåg, att överskottsproblemet borde göras till föremål för ny utredning, men ifrågasatte, om den kunde begränsas att avse allenast pensionärer som vårdades på mentalsjukhus, och ansåg att det borde undersökas, om utredningsarbetet kunde anförtros någon av de på socialförsäkringsfältet redan arbetande kommittéerna. Svenska stadsför- bundet anförde bl.a. att förbundet i likhet med motionären ansåg en mera definitiv lösning av överskottsproblemet vara i hög grad önskvärd men att problemet inte var begränsat till mentalsjukhusen utan gällde även andra

vårdanstalter. Huruvida problemet kunde och borde lösas genom anpassning av folkpensionen torde enligt stadsförbundets uppfattning inte kunna be- dömas utan närmare utredning. En ny allsidig utredning av överskotts- problemet borde därför komma till stånd. Även Svenska landskommu- nernas förbund ifrågasatte, huruvida de åtgärder, som motionären anvisat, var tillfyllest och uttalade bl.a., att en allsidig utredning i ämnet torde vara nödvändig. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning borde enligt för- bundets mening en temporär anpassning komma till stånd genom en hö j ning av dagavgifterna på sjukhusen. Svenska landstingsförbundet ansåg en ut- redning av överskottsproblemet erforderlig inte minst med hänsyn till att inom sjukförsäkringsutredningen pågick överväganden om att slopa värd- avgifterna och ersätta dessa med klumpersättningar från sjukförsäkringen. Emellertid var det enligt landstingsförbundets mening angeläget att en omedelbar höjning av Vårdavgifterna vid sjukhusen kom till stånd. Medi- cinalstyrelsen framhöll bl.a., att de pensionsmedel som återstått efter vård— avgifternas erläggande för ett växande antal patienter varit till stor glädje och nytta, inte minst ur terapeutisk synpunkt. Styrelsen biträdde upp- fattningen, att fonderingar av pensionsmedel som inte kan tillgodogöras patienten bör förhindras, men förutsatte, att ev. åtgärder i anledning av motionen inte skulle medföra en försämring i ekonomiskt avseende för de folkpensionärer, som har ett legitimt behov av penningmedel under sin sjukhusvistelse eller i samband med sin utskrivning från sjukhuset.

I utlåtande (nr 62 år 1963) över motionen ifråga framhöll andra lagut- skottet följande.

>>Folkpensioneringen har till syfte att tillförsäkra peusionstagarna skälig för- sörjning. Då samhället beträffande vissa pensionstagare svarar härför genom att bereda dessa vård å anstalt, synes det principiellt felaktigt att folkpensionen i stället för att användas för att täcka samhällets verkliga kostnader för vården i vissa fall fonderas och tillfaller arvingar till pensionstagaren. Frågan berör inte blott de statliga mentalsjukhusens pensionsberättigade vårdtagare utan även vård- tagare vid vissa andra offentliga anstalter. En lösning av problemet bör avse alla därav berörda kategorier. Frågan är emellertid komplicerad och bör därför enligt utskottets mening förutsättningslöst utredas. Särskild uppmärksamhet förtjänar härvid spörsmålet om den betydelse tilläggspensioneringen kan komma att få med avseende på överskottsmedlen.»

I enlighet med utskottets hemställan har riksdagen i skrivelse den 15 november 1963 (nr 345) till Kungl. Maj:t anhållit, att spörsmålet om de överskottsmedel, varom i utlåtandet är fråga, görs till föremål för utred- ning. Kungl. Maj:t har därefter överlämnat ifrågavarande riksdagsskrivelse jämte utskottsutlåtandet till sjukförsäkringsutredningen att av denna över- vägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Förfarandet vid utbetalning av ersättning för sjukhusvård från sjukförsäkringen

Enligt bestämmelserna i Sij åligger det försäkrad att själv erlägga vård- avgiften på sjukhuset. Liknande bestämmelse återfanns i 1940 års lag- stiftning angående vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Med anledning av ikraftträdandet den 1 januari 1955 av lagen om allmän sjukför- säkring (SFL) beslöt emellertid Svenska landstingsförhundet och Svenska sjukkasseförbundet att gemensamt rekommendera sina medlemmar spe— ciella anordningar för reglering av vissa administrativa och ekonomiska för- hållanden. Denna rekommendation innehåller bl.a. följande:

»Förbundsstyrelserna äro ense, att sjukvårdsavgift icke skall erläggas av sjuk- försäkrad patient utan av vederbörande sjukkassa. Även om sjukkassa enligt SFL formellt ej är betalningsansvarig gentemot sjukvårdsinrättning för sjukvårdsavgift, har det dock _— i överensstämmelse med hittills tillämpad praxis — ansetts ända- målsenligt att sjukkassan i medlems ställe erlägger betalning till sjukvårdsinrätt- ningen för sjukhusvård, som meddelats medlemmen, dock endast för vård, för vilken denne enligt SFL är berättigad till sjukhusvårdsersättning från kassan.»

Ikraftträdandet av AFL har icke medfört någon ändring i denna över- enskommelse utan förfaringssättet som förutsätts i rekommendationen till- lämpas alltjämt. Flertalet försäkringskassor tillämpar således systemet med individuell debitering och redovisning särskilt för varje patient. Detta till— går i stora drag på följande sätt.

Då en person tas in på sjukvårdsinrättning, har inrättningen att utan dröjsmål och senast dagen efter inskrivningen göra anmälan (avisering) till den försäkringskassa, inom vars område den inskrivne patienten är mantalsskriven. Vid denna avisering begagnas en särskild blankett —— in- skrivningsbesked _ innehållande följande uppgifter: Efternamn, alla för— namn, födelsetid, yrke/titel, civilstånd, bostadsadress, adresspostanstalt. telefonnummer, arbetsgivare och dennes adress, närmaste anhörigs (be- träffande barn försörjares) namn, adress, telefonnummer, mantalsskriv- ningskommun och länsbokstav, försäkringskassa, intagningsdag, vårdav- delning och inskrivningsnummer. Vidare uppges på blanketten intagnings- orsak.

Försäkringskassan skall omgående undersöka, huruvida kassan eller i förekommande fall annan försäkringskassa har att erlägga vårdavgift för pa- tient, för vilken inskrivningsbesked erhållits. Föreligger betalningsskyldighet behålls inskrivningsbeskedet av den betalningsansvariga kassan. Befinns be— talningsskyldighet icke föreligga för kassan, skall inskrivningsbeskedet sna— rast, om möjligt inom sju dagar från aviseringsdatum, återställas till sjuk- vårdsinrättningen som härigenom uppmärksammas på att vårdavgift ej kan erläggas. Det ankommer då på sjukvårdsinrättningen att av den intagne eller av annan för denne betalningsskyldig ta ut vårdavgiften. Sjukvårdsinrätt-

ning skall till vederbörande försäkringskassa utan dröjsmål anmäla utskriv- ning av försäkrad patient. Detta skall ske genom översändande av vård- räkning. Om patients rätt till sjukhusvårdsersättning ej skulle vara klar- lagd vid utskrivningen, skall värdräkning ändock sändas till den aviserade kassan. Formuläret för vårdräkningen är så konstruerat, att detsamma i samband med utskrivningen av inskrivningsbesked med genomskrift kan förses med motsvarande identifieringsuppgifter som finns på inskrivnings- beskedet (dvs. patientens namn, födelsetid, adress m.m.). När patient ut- skrivs behöver således endast uppgifter om vårdtid och vårdkostnad införas på räkningen. Då försäkringskassa skall betala räkningen sker detta i all- mänhet över postgiro. Specifikation över de patienter betalningen avser kan ske genom att de olika vårdräkningarnas nummer anges. Likvid bör erläggas vid vissa bestämda tidpunkter, dock senast inom trettio dagar efter vård- räkningens översändande.

I de fall den på sjukvårdsinrättningen intagne patienten ej före inskriv- ningen gjort sj ukanmälan till försäkringskassan, vilket nästan alltid är fallet när sjukperiod inleds med sjukhusvård, kommer det från sjukvårdsin— rättningen till försäkringskassan översända inskrivningsbeskedet att jämväl utgöra sjukanmälan. Sjukvårdsinrättningen fullgör alltså i sådana fall den försäkrades anmälningsskyldighet till kassan.

Det nu angivna systemet med individuella vårdräkningar är tungrott och arbetskrävande både för sjukhusen och de allmänna försäkringskassorna. Vissa rationaliseringsåtgärder har därför vidtagits i samarbete mellan kas- sorna, sjukhusen och sjukvårdshuvudmännen. Ett flertal kassor har så- lunda överenskommit med resp. huvudmän och sjukhus att frångå den in- dividuella debiteringen av vårdavgifter och i stället införa en ordning, som innebär en mera schablonmässig klumpdebitering avseende endast antalet vårddagar under viss tidsperiod, vanligen en månad eller ett kvartal. Kon- troll av antalet på räkningarna upptagna vårddagar sker exempelvis mot in— och utskrivningsbesked och genom att kassan från sjukvårdsinrättning- en lånar patientjournalerna.

Socialförsäkringens administrationsnämnd skisserade i sitt slutbetänkan— de (SOU 1960:35) vissa linjer för en mera schablonmässig ordning för överförande av ersättning för sjukhusvård från sjukkassorna till sjukvårdsinrättningarna. Enligt administrationsnämnden skulle en för— enkling vara att vinna enligt en princip, som skulle innebära att ccntralsjukkassa för landstingsområde eller stad månatligen till sjukhus— huvudmannen utbetalade ett erfarenhetsmässigt beräknat belopp i avräkning mot ett slutligt belopp för kalenderår, som grundades på antalet belägg- ningsdagar på vederbörande sjukhus under året. Ett efter liknande grunder uppbyggt betalningssystem syntes vidare kunna tillämpas även vid kassor- nas motsvarande ekonomiska uppgörelser med staten och andra sjukhushu- vudmän. De största administrativa vinsterna skulle härvid göras av sjuk-

hushuvudmännen. Vinsterna skulle dock bli betydande även för kassorna. De tänkbara förenklingar, som sålunda skisserades i fråga om utbetalandet av sjukhusvårdsersättningarna, påverkade inte i något fall de rättigheter, som lagstiftningen gav de försäkrade, och inte heller rubbades de nuva— rande principerna för kostnadsfördelningen mellan kassorna och andra be- rörda organ.

I sin berättelse över den år 1964 verkställda granskningen av statsverket har riksdagens revisorer behandlat frågan angående debitering och avräk- ning av vårdavgifter mellan försäkringskassorna och sjukvårdsinrättningar- na. Från samtliga försäkringskassor infordrades uppgifter angående dels det system, som tillämpades vid debitering och avräkning m.m. av vård- avgifter, dels de ändringar däri som eventuellt ansågs önskvärda och möjliga att genomföra, dels ock de synpunkter i övrigt kassorna ansåg böra beaktas i hithörande spörsmål. Sedan revisorerna tagit del av kassornas synpunkter, uttalade de bl.a., att de kommit till den uppfattningen, att ett system med kollektiv i stället för individuell debitering av vårdavgifter har påtagliga fördelar samt att de ansåg det angeläget att, så länge nuvarande regler för sj ukförsäkringen gäller, sådana system införs av flera kassor än vad som nu är fallet. Såvitt revisorerna kunnat bedöma, borde en anordning med en centralt för hela landet administrerad utbetalning till sjukvårdshuvudmän— nen av sjukhusvårdavgifterna och en fördelning av kostnaderna härför på de Olika kassorna enligt schematiska grunder, exempelvis i ungefärlig ana— logi med vad som nu gäller i fråga om läkemedelskostnaderna, medföra av- sevärda lättnader och förenklingar i arbetet för såväl kassorna som sjuk- husvårdens företrädare. Det borde också vara möjligt att avpassa reglerna för kostnadsfördelningen så, att en i stort sett rättvis fördelning av kost- naderna mellan kassorna åstadkoms. Revisorerna ansåg, att spörsmålet om ett sådant system utan större dröjsmål borde upptas till övervägande av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Enligt riksförsäkringsverkets statistik rörande de allmänna försäkrings- kassornas (sjukkassornas) verksamhet kan antalet dagar, för vilka kassorna under åren 1961—1964 utbetalat ersättning för sjukhusvård, uppskattas till 15,5 15,5, 17 resp. 18 milj. Kassornas utgifter för sjukhusvård inom riket nämnda år har i milj. kr. uppgått till 82,5, 82,8, 89,1 resp. 93,9. För år 1965 uppgick ifrågavarande utgifter till 86,9 milj. kr.

Socialförsäkringens administrationsnämnd uppskattade antalet betal- ningstransaktioner mellan sjukvårdshuvudmän och sjukkassor till omkring en miljon per år. Det torde vara omöjligt att med någorlunda exakthet ange detta tal, eftersom i den officiella statistiken ej lämnas uppgift härom, men om man utgår från det antal vårddagar för vilka kassorna enligt vad ovan sagts var betalningsskyldiga år 1964 — 18 milj. —— och medelvärdtiden inom kroppssjukvården, vilken enligt »Allmän hälso- och sjukvård 1964» upp— gick till 19,4 dagar, skulle antalet vårdperioder för nämnda år kunna upp—

skattas till ca 928 000. Medelvärdtiden påverkas emellertid av ett förhållan— devis ringa antal fall med lång vårdtid, varför det faktiska antalet vård- perioder snarare torde ha överskridit än underskridit det av administra- tionsnämnden beräknade antalet av en miljon.

Antalet betalningstransaktioner mellan sjukvårdshuvudmännen och kas- sorna har givetvis nedbringats avsevärt genom de överenskommelser om kollektiv debitering, som ingåtts mellan ett antal kassor och offentliga sjuk— vårdshuvudmän, men torde alltjämt uppgå till flera hundratusental.

Vid ett inom ramen för gällande bestämmelser om försäkringskassornas skyldighet att ersätta kostnader för sjukhusvård förenklat förfarande för överförande av ersättning för sjukhusvård till sjukvårdshuvudmännen krävs i princip att det sjukvårdshuvudmannen tillkommande beloppet skall mot- svara ersättning för det antal vårddagar, för vilka kassorna nu efter ett i regel individuellt debiteringsförfarande påförs patientavgifter. Socialför- säkringens administrationsnämnd ansåg, att det härvid i det helt övervä- gande antalet fall rörde sig om räkningar från en sjukvårdsanstalt, för vil- ken landstingskommun eller stad utom landstingskommun var huvudman, till lokalsjukkassa inom landstingskommun eller till centralsjukkas- sa för staden. Det enligt administrationsnämnden tänkta systemet skulle in— nebära, att kassa för landstingsområde eller stad månatligen till sjukvårds- huvudmannen utbetalade ett erfarenhetsmässigt beräknat belopp i avräk— ning mot ett slutligt belopp för kalenderår, som grundades på antalet be— läggningsdagar på vederbörande sjukhus under året. Vid denna slutavräk- ning torde vissa smärre justeringar böra göras. Sålunda borde bl.a. från— räknas dagar, för vilka avgift erlagts av patienten själv eller av annan. En sådan ordning skulle visserligen medföra att en kassa å ena sidan fick er— lägga avgift för inom kassans område bosatta personer, som på grund av sin mantalsskrivning tillhörde annan kassa, men å andra sidan blev befriad från betalningsskyldighet för hos kassan försäkrade men inom annan kas- sas område bosatta personer. Vinster och förluster för en kassa av dessa an- ledningar torde emellertid enligt administrationsnämnden i stort sett jämna ut sig.

Administrationsnämndens antagande att de fall, där mantalsskrivnings- ort och bosättningsort ej sammanfaller, skulle jämna ut sig mellan kassorna torde i stort äga giltighet utom beträffande typiska inflyttningsområden och turistområden. För att belysa den kraftiga inflyttningen till vissa för- säkringskasseområden kan nämnas, att antalet inskrivna försäkrade inom verksamhetsområdena för försäkringskassorna i Stockholms län, Göteborgs stad och Älvsborgs län från den 31 december 1962 till den 31 december 1964 ökat med 39 824, 14 058 resp. 13 197 personer. Bl.a. dessa försäkrings- kassor skulle sålunda drabbas av större kostnader än f.n. men framförallt torde vid tillämpning av det av administrationsnämnden föreslagna systemet de försäkringskassor komma i ett ogynnsamt läge, inom vilkas områden

finns undervisningssjukhus, regionkliniker och andra sj ukvårdsinrättningar med upptagningsområden, som ej sammanfaller med försäkringskassornas områden. Detta förhållande skall här nedan belysas med några uppgifter om försäkringskassornas utgifter för sjukhusvård m.m.

Utgifterna per inskriven försäkrad i de allmänna försäkringskassorna för sjukhusvård utgjorde enligt publikationen »Allmän försäkring 1964» ge- nomsnittligt för samtliga länskassor kr. 15:51. Norrbottens länskassa redo- visade den högsta utgiften med 20:89 kr. Gotlands och Blekinge länskassor redovisade utgifter på Över 18 kr., medan utgifterna för Stockholms, Jön— köpings, Kalmar, Kopparbergs och Gävleborgs länskassor understeg 14 kr. Antalet sjukpenningdagar per inskriven sjukpenningförsäkrad (sjuktal) var år 1964 genomsnittligt i länskassorna 14,1. I Gotlands länskassa, som hade en kostnad på över 18 kr. per inskriven försäkrad för sjukhusvård, uppgick sjuktalet ej till mer än 12,0 medan det i Kalmar och Gävleborgs länskassor, där kostnaden var mindre än 14 kr., uppgick till 14,6. Väster- norrlands länskassa hade ett sjuktal på 16,2; det högsta redovisade bland länskassorna. Enligt »Allmän hälso- och sjukvård» fanns inom den slutna kroppssjukvården år 1964 genomsnittligt 966 vårdplatser per 100 000 in— vånare. För Norrbottens, Gotlands och Blekinge län redovisas 895, 1010 resp. 826 vårdplatser medan antalet dylika i Stockholms, Jönköpings, Kal— mar, Kopparbergs och Gävleborgs län utgjorde 670, 883, 898, 847 resp. 802.

Stadskassornas utgifter i kr. per inskriven försäkrad för sjukhusvård uppgick till genomsnittligt kr. 16: 65. Göteborgskassan redovisade den högsta utgiften med 18:07 kr. Sjuktalet var väsentligt högre än i läns- kassorna, nämligen genomsnittligt 19,8. Stockholmskassan hade det högsta sjuktalet, 21,4. Antalet vårdplatser per 100 000 invånare uppgick för stä- derna utanför landsting till, för Stockholm 1 283, Göteborg 1 055 och Malmö 1 045. Den genomsnittliga utgiften i kr. per inskriven försäkrad för samtliga stadskassor utgjorde 15:74.

Kassornas kostnader för sjukhusvård är som framgår av ovanstående exempel beroende såväl av sjuktalet inom kassorna som av vårdresurserna inom det sjukvårdsområde kassan har att betjäna. Kassor med ett för- hållandevis lågt sjuktal, som är verksamma inom sjukvårdsområden med väl utbyggd sluten vård, kan ha högre kostnader per inskriven försäkrad för sjukhusvård än en kassa med högt sjuktal i ett område, där vårdresur- serna är mindre väl tillgodosedda. Då alltså tillgången på vårdplatser inom en försäkringskassas område synes direkt påverka kassans utgifter för sjukhusvård föreligger vid genomförandet av förenklingar i debiterings- och betalningssystemet mellan sjukvårdshuvudmän och försäkringskassor på sätt administrationsnämnden föreslagit viss risk för att de försäkrade inom vissa kassor i avgiftshänseende kan komma i sämre ställning än försäk- rade i andra kassor. En sådan olägenhet kan förhindras, om en för hela riket lika stor avgift per inskriven försäkrad införs. En enhetlig avgift

skulle för år 1964 ha medfört en avgiftssänkning för försäkrade hos kas— sorna i städer utanför landsting utom Norrköping och hos elva av länskas- sorna, medan övriga försäkrade hade fått vidkännas en avgiftshöjning, som enligt 1964 års siffror skulle ha uppgått till 2: 42 kr. per inskriven försäk— rad hos Norrköpingskassan och högst 2: 21 kr. per inskriven försäkrad hos länskassa.

Sjukhusavgifternas ekonomiska betydelse för sjukvårdshuvudmännen

Under hösten 1962 och sommaren 1966 verkställde Sjukförsäkringsutred- ningen undersökningar beträffande samtliga sjukvårdshuvudmäns intäk- ter år 1961 resp. år 1965 av vårdavgifter m.m. Den är 1966 verkställda undersökningen ägde rum i samarbete med Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation. Båda undersökningarna avsåg i huvudsak att belysa dels avgifternas ekonomiska betydelse för huvudmännen, dels förhållandet mellan huvudmännens bruttoutgifter och inkomster i fråga om den slutna vården och dels omfattningen av sjuk- kassornas resp. försäkringskassornas ersättning till huvudmännen för vård- avgifter.

Insamlingen av materialet skedde genom skrivelser till vederbörande sjuk- hushuvudmän med begäran om uppgifter enligt översända formulär. För in— samlingen av uppgifterna från landstingen svarade vid 1966 års under- sökning Svenska landstingsförbundet.

I fråga om sjukhus, drivna av landstingskommun och av städer, som ej till— hör landstingskommun, skulle uppgifterna för år 1961 avse samtliga sjuk- hus som drevs av huvudmännen enligt sjukhuslagen den 17 april 1959 (nr 112) och uppgifterna för år 1965 samtliga sjukhus som drevs av huvud- männen enligt Sij. Särskilda uppgifter skulle lämnas beträffande sjuk- hem för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhem för konvalescenter och mental- sjukhus. Uppgifter angående lasarett och övriga sjukhus och sjukhem, som ej var hänförliga till någon av nyssnämnda kategorier, skulle slås samman. Uppgifterna skulle avse sådan sjukhusvård som var sluten vård och som i princip omfattades av SFL resp. AFL. För s.k. dagsjukhusvård eller lik- nande skulle separata uppgifter lämnas. Antal vårdplatser såväl i genom— snitt under året som per den 31 december 1961 resp. den 31 december 1965 skulle uppges. Särskild uppgift skulle lämnas om antalet värddagar i epi- demi- och könssjukvård, för vilka dagar någon vårdavgift ej debiterats. Uppgifter avseende total driftkostnad, huvudmännens nettokostnad, dvs. det belopp av driftkostnaderna för resp. år som täckts med skattemedel, samt utgående statsbidrag skulle lämnas. I fråga om inkomst av vårdavgifter skulle uppdelning ske mellan avgifter från allmän sjukkassa resp. försäk- ringskassa, avgifter från (för) utförsäkrade patienter samt avgifter som

51 influtit enligt avtal med andra huvudmän (utomlänsavtnl, regionsjukvårds- eller grannavtal). Vidare skulle bland inkomsterna av avgifter upptas övriga vårdavgifter, som ej kunde hänföras till annan inkomst av avgifter. Hit hörde bl.a. avgifter från patienter på hel- eller halvenskilda rum till den del avgiften översteg avgiften på allmän sal, utländska patienter, för vilka försäkringskassa (sjukkassa) ej erlagt avgifter, och interner.

Liknande uppgifter, anpassade efter förhållandena i det särskilda fallet, inhämtades från statens sjukhus (däri inbegripet jämväl riksförsäkrings- verkets sjukhus), primärkommunala sjukvårdsinrättningar och enskilda sj ukvårdsanstalter av lasarettskaraktär. Uppgifter om övriga enskilda sjuk- vårdsanstalter infordrades för år 1961 medan för år 1965 inhämtades upp- gifter om landstingens och städernas utanför landsting driftbidrag m.m. till primärkommunala sjukvårdsinrättningar och enskilda sjukvårdanstal- ter samt konvalescenthem.

Sammanställningar i tabellform av de inkomna uppgifterna samt de ut- räkningar utredningen låtit verkställa med ledning av uppgifterna har fogats till detta betänkande såsom bil. A.

Uppgifterna (Bil. A tab. 1 och 3) från samtliga landstingskommuner och städer, som ej tillhör landsting, utvisar bl.a. följande (1961 års uppgifter anges inom parentes).

Det totala antalet vårdplatser i genomsnitt under åren 1965 utgjorde i landstingskommunerna 50 808 (46 715) och sammanlagda antalet vårdda- gar därstädes ca 16 510 000 (15 039 000). Motsvarande siffror för Stock- holm, Göteborg, Malmö och Norrköping var 19 100 (17 379) vårdplatser och ca 6 523 000 (5 952 000) vårddagar. I förhållande till det disponibla antalet vårddagar utgjorde beläggningen i genomsnitt för hela riket 88,6 (89,7) %.

De totala driftkostnaderna, brutto, uppgick i fråga om landstingen till sammanlagt omkring 1 497,1 (819,9) milj. kr. och i fråga om städerna till— hopa ungefär 648,3 (368,5) milj. kr. eller för hela riket drygt 2 145 (1 188) milj. kr.

Landstingens intäkter från de allmänna försäkringskassorna (sjukkas- sorna) för av dessa ersatta vårdavgifter — i allmänhet 5 kr. per vårddag — uppgick till sammanlagt ca 55,1 (51,1) milj. kr. De landstingsfria städer- nas inkomster i motsvarande hänseende utgjorde ca 17,1 (17,1) milj. kr. Sammanlagt för hela riket inflöt sålunda i avgifter från försäkringskassor- na (sjukkassorna) omkring 72,1 (68,3) milj. kr. Därjämte inbetalades till landstingen och städerna i avgifter från andra försäkrade än dem, för vilka försäkringskassorna (sjukkassorna) erlade vårdavgift, ett belopp om ca 31,4 (23,2) milj. kr. resp. ca 21,6 (12,6) milj. kr. Intäkterna från andra sjukvårdshuvudmän till följd av utomlänsavtal, regionsjukvårdsavtal och liknande uppgick sammanlagt i hela riket till nära 80,4 (46,6) milj.kr. Ytterligare intäkter av vårdavgifter, avseende rumspatienter samt utom- länspatienter, för vilka annan huvudman ej erlagt avgiften, uppgick till ett

sammanlagt belopp av ca 13,7 (13,8) milj.kr. i landstingen och städerna utanför landsting.

Av den tidigare framställningen framgår, att bruttodriftkostnaderna för av landstingen och de landstingsfria städerna drivna sjukvårdsinrättningar år 1965 utgjorde ca 2 145 (1 188) milj.kr. Totalt erhölls ca 219,2 (164,5) milj.kr. i intäkter av avgifter. Frånräknas från detta belopp ca 94,0 (60,4) milj.kr. utgörande dels intäkter från andra huvudmän jämlikt utomläns- avtal, regionsjukvårdsavtal och andra driftavtal, dels avgifter från patienter på hel— och halvenskilda rum, återstår i intäkter av egentliga patientav- gifter ca 125,2 (104,1) milj.kr. Av denna summa utgjorde 72,1 (68,3) milj.kr. avgifter erlagda av allmänna försäkringskassor ( sjukkassor) och 53,1 (35,8) milj.kr. övriga patientavgifter, dvs. avgifter erlagda av eller för patienter, för vilkas vård kassa ej hade betalningsskyldighet (»utförsäkrade»). I procent av de landstingskommunala huvudmännens bruttodriftkostnader uppgick intäkterna av patientavgifter till 5,8 (9,1), därav i avgifter från kassorna 3,7 (6,2) och »övriga patientavgifter» 2,1 (2,9).

Intäkterna av patientavgifterna utgjorde genomsnittligt i de landstings— fria städerna 5,9 (8,1) % av driftkostnaderna, brutto, varvid 2,6 (4,7) % föll på avgifter erlagda av kassorna och 3,3 (3,4) % på »övriga patientav- gifter».

I fråga om statens sjukhus har uppgifter (Bil. A tab. 2 och 4) lämnats be- träffande mentalsjukhusen, varvid uteslutits uppgifterna om familjevård, Vilhemsro epilepsisjukhus, de statliga kroppssjukhusen nämligen karo- linska sjukhuset, serafimerlasarettet och akademiska sjukhuset, ävensom riksförsäkringsverkets sjukhus. Statens mentalsjukhus har i det material, som legat till grund för de lämnade uppgifterna är 1961, inte kunnat sär- skilja vilka patientavgifter som betalats av kassorna och vilka som erlagts av annan betalningsskyldig. På grund härav har för nämnda år beträffande samtliga statens sjukhus endast upptagits den totala intäkten av patientav— gifter, oavsett vem som erlagt avgiften.

Sammanlagda antalet vårdplatser på statens sjukhus uppgick år 1965 till 23 895 (24 970) och antalet vårddagar till ca 8 465 000 (8 997 000) exklu— sive mentalsjukvårdens familjevård. Beläggningen utgjorde i genomsnitt 96,0 (98,7 %). Driftkostnaderna, brutto, var nära 522 (319) milj. kr. Intäk- terna av vårdavgifter för patienter på allmän sal uppgick till ca 42,7 (44,8) milj.kr., varav 14,4 milj. från försäkringskassorna och 28,3 milj.kr. från »utförsäkrade» patienter. Avgifter från kommunala sjukvårdshuvudmän för vård vid de statliga kroppssjukhusen uppgick till ca 102,5 (60,4) milj. kr. och övriga avgiftsintäkter till ca 2,2 (2,1) milj.kr. Statens totala intäk- ter av vårdavgifter uppgick sålunda till ca 147,4 (105,6) milj.kr. I procent av driftkostnaderna, brutto, för sjukhusvården utgjorde de sammanlagda intäkterna 28,2 (33,1). Patientavgifterna utgjorde 8,2 (13,5) % av drift- kostnaderna, brutto.

Av de uppgifter, som inkommit från primärkommunala sjukvårdsinrätt- ningar, enskilda sjukvårdsanstalter av lasarettskaraktär och övriga enskilda sjukvårdsinrättningar (Bil. A tab. 8—11), har de som avser storleken av in- täkterna av vårdavgifter det största intresset. Genomgående finner man att avgifter erlagda av allmänna försäkringskassor (sjukkassor) sammanlagt för varje vårdform uppgår till väsentligt lägre belopp än de avgifter som erlagts för utförsäkrade patienter eller av landsting och städer utanför landsting. Även summan av de såsom »övriga vårdavgifter» betecknade in- täkterna överstiger i samtliga fall icke obetydligt vad som erlagts i avgif- ter av kassorna.

Vid de primärkommunala sjukvårdsinrättningarna (Bil. A tab. 8) upp- gick intäkterna av avgifter från försäkringskassa (sj ukkassa) till ca 340 000 (623 000) kr., för utförsäkrade patienter till ca 3,7 (2,0) milj.kr. och bidrag från landstingskommun (motsvarande) till något över 13,4 (5,7) milj.kr. Stor skillnad i intäkter från kassa och landstingskommun förelåg vid en- skilda sjukvårdsanstalter av lasarettskaraktär (Bil. A tab. 9). Där uppgick avgifterna från kassorna till ca 2,2 (1,8) milj.kr. och från landstingskom- munerna till ca 40,3 (27,9) milj.kr. medan avgiften för utförsäkrade upp— gick till ca 1 252 000 (408 000) kr.

För att beträffande de sekundärkommunala huvudmännen belysa den slutna vårdens andel i debiteringssatsen enligt 1960 och 1961 års taxeringar samt 1964 och 1965 års taxeringar har bl.a. med stöd av vid undersökning— arna framkomna siffror uträknats denna andel samt patientavgifternas motsvarighet i utdebiterade medel (Bil. A tab. 5 och 6). Den egna slutna sjukvårdens andel i debiteringssatsen utgjorde i genomsnitt i landstings- kommunerna enligt 1960 års taxering 2:60,7 kr. och enligt 1961 års taxe- ring 2:37,0 kr. Motsvarande andel enligt 1964 och 1965 års taxering var 4:14,3 kr. resp. 3:57,8 kr. Patientavgifternas andel i debiteringssatsen enligt 1960 resp. 1961 års taxering utgjorde 0:29,2 kr. och 0:26,5 kr. Motsvarande andel enligt 1964 och 1965 års taxering var 0:26,4 resp. 0:22,7 kr. Sist- nämnda belopp motsvarar den höjning av debiteringssatsen, som skulle bli erforderlig, om Vårdavgifterna slopades.

Motsvarande siffror för städer, som ej tillhör landstingskommun, var såvitt gällde den egna slutna sjukvårdens andel i debiteringssatsen 2:91,9 kr. år 1960, 2:69,9 kr. år 1961, 3:78,7 kr. år 1964 samt 3:38,0 kr år 1965. Patientavgifternas andel var 0:27,9 kr. år 1960, 0:25,8 kr. år 1961, 0:29,2 kr. år 1964 samt 0:26,0 kr. år 1965.

Slutligen har utredningen gjort en sammanställning avseende den genom- snittliga inkomsten per vårddag av patientavgifter och deras procentuella andel av driftkostnaderna vid landstingens och de landstingsfria städernas sjukhus åren 1947, 1961 och 1965 (Bil. A tab. 7). Siffermaterialet för år 1947 har hämtats ur sakkunnigas för fria sjukhusvården betänkande den 7 mars 1951 (stencilerat). Det må framhållas, att i 1947 års siffror inte ingår barn-

sjukhus, konvalescenthem och förlossningsavdelningar, medan dessa sjuk- hus och avdelningar är medtagna i Siffermaterialet för åren 1961 och 1965. Ett avskiljande av barnsjukhusen och förlossningsavdelningarna torde knappast kunna ske, då dessa numera till största delen ingår i lasaretten som särskilda kliniker. Konvalescenthemmen utgör fortfarande en ringa del av sjukvårdshuvudmännens åtaganden. Angivna avvikelser mellan 1947 samt 1961 och 1965 års primärmaterial torde knappast spela någon roll för bedömningen av Siffermaterialet i dess helhet. I materialet för samtliga tre år ingår de sekundärkommunala mentalsjukhusen i Stockholm, Göte- borg och Malmö. I 1947 års uppgifter hade medtagits akademiska sjukhuset, då detta sjukhus ansågs ha karaktären av centrallasarett inom sjukvårds- området. För att erhålla största möjliga kongruens i jämförelsen har så skett även i 1961 och 1965 års uppgifter. Vidare är att märka, att patient— avgifterna på allmän sal år 1947 i hög grad varierade mellan olika huvud— mannaområden och inom olika vårdformer medan denna avgift åren 1961 och 1965 på några undantag när utgick med 5 kr. för dag på allmän sal hos samtliga huvudmän.

En jämförelse (Bil. A tab. 7) mellan åren 1947, 1961 och 1965 utvisar beträffande landstingen, att antalet vårddagar ökat från ca 10 329 000 år 1947 till ca 15 362 000 år 1961 och till ca 16 865 000 år 1965 samt att drift- kostnaderna, som år 1947 uppgick till 154,4 milj.kr., år 1961 stigit till 852,1 milj.kr. samt är 1965 till 1 549,8 milj.kr. Inkomsterna av patientavgifter var är 1947 ca 17,3 milj.kr. och år 1961 ca 76 milj.kr. samt är 1965 88,3 milj.kr. eller i kr. per vårddag 1:67 är 1947 och 4:94 är 1961 samt 5:25 är 1965. I procent av driftkostnaderna uppgick inkomsterna av patientavgifter år 1947 till 11,2 och år 1961 till 8,9 samt är 1965 till 5,7.

För de landstingsfria städerna (Bil. A tab. 7) kan följande jämförelse göras. Antalet vårddagar i avrundade siffror var 4764 000 år 1947 mot 5 952 000 år 1961 samt 6 523 000 år 1965 och driftkostnaderna ca 78,1 milj. kr. år 1947 mot inte mindre än ca 368,5 milj.kr. 1961 samt ca 648,3 milj.kr. år 1965. Inkomsterna av patientavgifter utgjorde år 1947 omkring 10,5 milj. kr. och år 1961 omkring 29,7 milj.kr. samt är 1965 ca 38,7 milj.kr. Uttryckt i kr. per vårddag var beloppen 2:21 är 1947 och 5:00 år 1961 samt 5:93 är 1965. Patientavgifterna utgjorde i procent av driftkostnaderna 13,5 år 1947 och 8,1 år 1961 samt 5,9 år1965.

I genomsnitt för hela riket utgjorde huvudmännens intäkter av pati— entavgifter i procent av driftkostnaderna 12,0 år 1947 och 8,7 år 1961 samt 5,8 år 1965.

Sammanfattningsvis må framhållas följande. Vid de ovan nämnda under- sökningarna beträffande sjukvårdshuvudmännens intäkter av vårdavgifter m.m. åren 1965 och 1961 redovisades för landsting och städer utom lands- ting, enskilda sjukvårdsanstalter av lasarettskaraktär och primärkommu- nala sjukvårdinrättningar sammanlagt 74 632 937 resp. 70 714 215 kr. i in—

täkter av sjukhusvårdavgifter från allmän försäkringskassa resp. sjuk- kassa, motsvarande i runt tal 14,9 milj. resp. 14,1 milj. debiterade vård- dagar. Från statens sjukhus redovisades intäkter från försäkringskassorna (sjukkassorna) med 14 400 000 resp. uppskattningsvis 14 700 000 kr. mot- svarande i runt tal 2 880 000 resp. 2 940 000 debiterade vårddagar.

Enligt de uppgifter sjukförsäkringsutredningen sålunda erhållit från sjukvårdshuvudmännen skulle huvudmännen år 1965 resp. år 1961 i intäk- ter av patientavgifter erlagda av de allmänna försäkringskassorna (sjuk- kassorna) ha uppburit ca 89 030 000 kr. resp. ca 85 850 000 kr. motsvarande ca 17 800 000 vårddagar resp. ca 17 170 000 vårddagar.

I riksförsäkringsverkets statistik för allmän försäkring anges kassornas utgifter för sjukhusvård och vård på förlossningsanstalt för år 1965 och år 1961 till 86 918 000 resp. 82 515 000 kr. Skillnaden mellan huvudmännens beräknade intäkter och kassornas utgifter för nämnda år _ 2 112 000 resp. 3 335 000 kr. —— torde bero på att i sjukvårdshuvudmännens uppgifter inräk- nats även vid årets utgång av kassorna ännu ej likviderade vårdräkningar medan iriksförsäkringsverkets statistik upptagits de av kassorna under året bokförda utgifterna för sjukhusvård och vård på förlossningsanstalt. Kas- sornas verkliga utgifter bör således anses vara lika med huvudmännens be- räknade intäkter, dvs. 89 030 000 resp. 85 850 000 kr. Antalet vårddagar för vilka kassorna under år 1965 resp. år 1961 haft ersättningsskyldighet kan därför beräknas till 17 800 000 resp. 17 200 000.

Utredningens överväganden och förslag

Allmänna synpunkter

Utredningen har enligt sina direktiv att pröva grunden för att sjukför— säkringen skall svara för en del av kostnaderna för sjukhusvård genom att patienterna debiteras vårdavgift, som sedan ersätts av sjukförsäkringen. Vid sina överväganden av detta spörsmål har utredningen först prövat fördelar- na och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård.

I vårt land svarar samhället sedan gammalt för huvudparten av den slut- na sjukvården. Skyldighet att bereda sådan vård åvilar främst landstingen och städerna utanför landsting. Ursprungligen avsåg avgiften vid sjukhus- vård -— den s.k. legosängsavgiften —— att täcka enbart kostnaden för för- plägnad under det att den sjuke skulle erhålla husrum, medikamenter och vård kostnadsfritt. Den vårdavgift, som sjukhushuvudmännen numera med stöd av bestämmelserna i Sij tar ut, får dock anses innesluta ersättning för såväl vård som underhåll (behandling samt kost och logi m.m.). För vård på allmän sal utgör avgiften i regel 5 kr. per vårddag. Att avgiften hållits så låg beror huvudsakligen på hänsyn till de mindre bemedlade i samhället.

Enligt den undersökning rörande sjukhusavgifter m.m., som redovisats i det föregående, uppbar huvudmännen för år 1965 ca 89 milj.kr. i ersättning för vårdavgifter från den allmänna försäkringen och ca 86,4 milj.kr. i av— gifter för s.k. utförsäkrade patienter. Sammanlagt utgjorde således patient- avgifterna ca 175,4 milj.kr. Därav föll på landstingen 86,5 milj.kr., på de landstingsfria städerna 38,7 milj.kr. och på staten 42,7 milj.kr. Återstoden, ca 7,5 milj.kr., fördelade sig mellan huvudmän för enskilda sjukvårdsanstal- ter av lasarettskaraktär —— ca 3,4 milj.kr. — och primärkommunala huvud- män — ca 4,1 milj .kr. I procent av bruttodriftkostnaderna utgjorde huvud— männens intäkter i form av vårdavgifter för år 1961 13,9 för landstingskom- munerna och 13,6 för städerna utanför landsting (Bil. A tab. 1). Motsva— rande procenttal för år 1965 utgjorde 9,4 resp. 12,2 (Bil. A tab. 3). Håller man sig enbart till intäkterna från de allmänna försäkringskassorna blir procentsiffrorna för år 1961 6,2 resp. 4,7 och för år 1965 3,7 resp. 2,6. Det är således endast en ringa del av sjukhusvårdskostnaderna, som täcks genom ersättning från den allmänna försäkringen.

1946 års principbeslut om fri sjukhusvård förutsatte att sjukhushuvud- männen inte skulle få ta ut vårdavgifter. Beslutet byggde vidare på den förutsättningen att staten skulle gottgöra huvudmännen för de intäkter från patienter och sjukkassor som de härigenom skulle gå miste om. Enligt de beräkningar som redovisats ovan skulle statsutgifterna för år 1965 ha ökat med ca 175,4 milj.kr. vid fri sjukhusvård. Härav skulle 42,7 milj.kr. ha motsvarat bortfallet av avgifter från försäkringskassorna och utförsäkra- de patienter vid statens egna sj ukvårdsinrättningar. Om avgiftsbortfallet för landstingskommunerna i stället skulle ha tagits ut över landstings- resp. kommunalskatten, kan utdebiteringen för landstingskommunerna och stå- derna utanför landsting beräknas ha ökat med i genomsnitt 24 öre per skattekrona (.Bil. A tab. 6).

Principbeslutet om fri sjukhusvård syftade till att skapa administrativa lättnader för kassorna och huvudmännen men bör främst ses såsom ut- tryck för en principiell uppfattning om sjukförsäkringens roll i sjukvår- dens finansiering. Enligt denna uppfattning borde sjukkassorna främst svara för skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom, medan det allmänna i annan ordning skulle sörja för att läkar- och sjukhusvård samt läkemedel stod till den enskildes förfogande mot rimlig kostnad. Bakgrunden till att det tidigare principbeslutet om fri sjukhusvård frångicks vid införandet av den allmänna sjukförsäkringen den 1 januari 1955 var enligt vad som an- fördes i prop. 1953:178 strävandena att minska statens utgifter för refor— men. Någon ändrad principiell inställning till sjukförsäkringens roll i sjuk- vårdens finansiering kom däremot inte till uttryck.

När det gäller att bedöma fördelarna av ett system med helt avgiftsfri sjukhusvård har sjukförsäkringsutredningen funnit följande omständig- heter vara betydelsefulla.

Den utbrytning av sjukhusvårdsförmånen ur AFL, som en sådan re- form skulle innebära, skulle medföra administrativa lättnader och därmed kostnadsbesparingar både för försäkringskassorna och sj ukvårdshuvudmän- nen. Sålunda skulle försäkringskassorna helt kunna befrias från de med sjukhusvårdsräkningarna förenade arbetsuppgifterna och sjukhusens be- fattning med sådana räkningar kunna inskränkas avsevärt.

Enligt nuvarande system med individuell ersättning för sjukhusvårds- kostnader erlägger som redovisats i det föregående försäkringskassorna ersättning till sjukhusen mot ett stort antal räkningar, var och en omfat— tande i regel små belopp. Särskilt när det gäller kortare vårdtider torde administrationskostnaderna ofta ej stå i rimlig proportion till ersättnings- beloppens storlek. Visserligen har en del administrativa förenklingar redan kommit till stånd inom ramen för nuvarande system och ytterligare för- enklingar kan säkerligen genomföras titan att ändringar i själva systemet behöver vidtas. Emellertid kvarstår försäkringskassornas skyldighet att i en eller annan form kontrollera, att förutsättningarna för rätt till ersättning för sjukhusvård föreligger. Sådana kontroller är i varje fall tidvis arbets- krävande för kassorna. Då och då leder de till relativt omfattande utred- ningar för att spåra felkällor och korrigera felaktiga debiteringar. Dessut- om måste sjukhusen, oavsett vilka förenklingar som vidtas inom systemet, utfärda vårdavgiftsräkningar till flera försäkringskassor och sålunda fort- löpande bevaka patienternas tillhörighet till olika kassor.

Såväl landstingen som försäkringskassorna har undan för undan till- förts nya och omfattande uppgifter. Senast har landstingen övertagit huvud- mannaskapet för mentalsjukvården den 1 januari 1967 och försäkrings- kassornas arbetsuppgifter har fr.o.m. samma tidpunkt ökats väsentligt på grund av ändringarna i AFL beträffande karensdagar m.m. De vidgade arbetsuppgifterna ökar betydelsen av att alla möjligheter till förenklingar i de administrativa funktionerna hos såväl kassorna som sjukvårdshuvud- männen tillvaratas.

Om sjukhusvårdsförmånen bryts ut ur AFL skulle försäkringens utgifter minska med i runt tal 15 kr. per år och försäkrad.

Ett slopande av Vårdavgifterna skulle automatiskt medföra, att den nu- varande begränsningen av Sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvård för för- säkrade med ålderspension eller hel förtidspension upphörde. Därigenom skulle en betydande grupp av de hos kassorna inskrivna försäkrade, som är i en levnadsålder då vårdbehovet är som störst och för vilka sjukhusvistel- sen är särskilt betungande, erhålla förbättringar i skyddet mot kostnader vid sjukdom. Antalet försäkrade med ålderspension eller hel förtidspension uppgick år 1964 enligt den av riksförsäkringsverket utgivna publikationen »Allmän försäkring» till 947 169. Hela antalet inskrivna försäkrade hos de allmänna försäkringskassorna var 5 964 438 vid utgången av år 1964. Grup— pen pensionärer utgjorde sålunda ca 15,9 % av samtliga inskrivna försäk- rade vid denna tidpunkt.

För att belysa den skillnad i fråga om vårdbehov, som råder mellan olika åldersgrupper, kan erinras om resultatet av en av socialpolitiska kom— mittén gjord inventering av antalet patienter på sjukhus och sjukhem m.m. avseende förhållandena den 12 april 1962. Inventeringen, som avsåg akut kroppssjukvård, vård av långvarigt kroppssjuka och vård på mentalsjuk- hus och mentalsjukhem, har redovisats i betänkandet »Åldringsvårdens läge» ( SOU 1963:47 ). Den visar bl.a. att antalet patienter på sådana vård- anstalter i procent av samtliga personer i resp. åldersgrupp uppgick till 3,86 i åldern 67 år och däröver, 2,52 i åldern 65-66 år, 2,08 i åldern 60-64 år, 1,46 i åldern 50—59 år, 0,99 i åldern 40-49 år, 0,50 i åldern 15-39 år och 0,22 i åldern 0-14 år.

De remissinstanser, som på sin tid ställde sig avvisande till förslaget om utbrytning av sjukhusvårdsförmånen ur den allmänna sjukförsäkringen, befarade bl.a. att genomförandet av fri sjukhusvård skulle medföra en ökad belastning för sjukhusen, som endast kunde bemästras genom utökning av såväl den slutna som den öppna vårdens resurser. Vidare framhölls att svårigheterna att reglera tillströmningen till sjukhusen skulle öka i och med att kassornas kontrollverksamhet beträffande sjukhusvården skulle bort- falla.

Gentemot dessa farhågor kan enligt utredningens mening invändas att de nuvarande Vårdavgifterna sällan torde utgöra ett ekonomiskt hinder för den enskilde att söka sjukhusvård och att införandet av helt avgiftsfri sjukhusvård därför knappast skulle påtagligt öka efterfrågan på sådan vård. Ehuru de försäkrade f.n. formellt har att själva erlägga vårdav- giften torde de allra flesta, för vilka försäkringen ersätter utgifterna, uppfat- ta systemet så, att de redan nu åtnjuter fri sjukhusvård eftersom vårdav- gifterna regleras direkt mellan sjukhusen och försäkringskassorna.

Beträffande kassornas kontrollverksamhet må framhållas, att det vid nuvarande system i fråga om intagning och utskrivning vid sjukhus inte är möjligt för kassorna att inverka på patienttillströmningen eller på vård- tidens längd. I dessa avseenden är läkarna bestämmande. Enligt huvud— regeln i 24 5 Sij beslutar sålunda vederbörande överläkare, sjukstugu- läkare eller sjukhemsläkare om intagning. Enligt 25 5 samma lag får endast den som är i behov av vård eller observation på sjukhus tas in. Dessutom får inte utan sjukvårdsstyrelsens medgivande tas in annan än den för vilken landstingskommun jämlikt nämnda lag eller enligt avtal har att om- besörja sluten vård. Enligt sjukförsäkringsutredningens mening finns det således knappast anledning befara, att införandet av helt avgiftsfri sjukhus- vård i och för sig skulle medföra, att trycket på den slutna sjukvården ökade.

Trots att vissa fördelar onekligen står att vinna med helt avgiftsfri sjuk- husvård, finns det dock enligt utredningens mening i dag anledning att ställa sig tveksam till genomförandet av en sådan reform. Sedan principbeslutet

om avgiftsfri sjukhusvård tillkom år 1946 har samhället genomgått stora förändringar, inte minst på sjukvårdens område.

Det som framför allt satt sin prägel på sjukvården under senare år och som samtidigt är av vital betydelse när det gäller att ta ställning till frågan om avgift för sjukhusvård eller ej är kravet på ständigt stegrade ekonomis- ka insatser från samhällets sida på sjukvårdens område. Orsaken till detta tryck är främst att söka i en successivt och i snabb takt ökad efterfrågan på sluten vård, beroende på den medicinska utvecklingen och den förbättrade sjukvårdsstandarden men även på förhållanden som den hastigt stigande levnadsstandarden samt den växande insikten om hälso- och sjukvårdens betydelse. Befolkningsutvecklingen är också en faktor man måste räkna med då det gäller att förklara den ökade efterfrågan på sluten vård och därav betingat behov av en utbyggnad av vårdplatssektorn.

Efterfrågan på sjukvård har stigit kraftigt i vårt land trots att hälso— tillståndet oavbrutet har förbättrats. Sjukdomspanoramat har samtidigt förändrats genom en rad olika orsaker, såsom den minskade dödligheten och sjukligheten i yngre år, vilket medfört en stark ökning av medellivslängden. Antalet åldringar i förhållande till antalet personer i produktiv ålder har bl.a. härigenom successivt ökat. År 1950 fanns det drygt sju personer i produktiv ålder på varje åldring. År 1980 beräknas det gå ungefär fyra personer i produktiv ålder per åldring. Äldre människor har avsevärt större behov av medicinsk värd än yngre. Som läkarprognosutredningen ( SOU 1961:8 ) visat har exempelvis en 70-åring fyra gånger och en 80-åring fem gånger så stort sjukvårdsbehov som en 30—åring. De förbättrade behandlings- metoderna inom sjukvården medför dessutom att många sjuka, som tidigare skulle ha avlidit av sin sjukdom, numera överlever, oftast med långvarigt sjukvårdsbehov. Genom förskjutningen från akuta, snabbt övergående eller dödliga sjukdomar till långvariga sjukdomstillstånd framför allt i högre ålder har sålunda sjukvårdsorganisationen utsatts för en starkt ökad be- lastning. Denna utveckling pågår alltjämt. I framtiden kommer sannolikt långtidssjukdomarna att få ännu större tyngd.

Enligt en i Statistiska Meddelanden B 1963:12 publicerad riksprognos i fråga om den väntade befolkningsutvecklingen beräknas folkmängden i ri— ket år 1980 vara 8 531 000. Det innebär en ökning med 1 033 000 från år 1960. I prognosen har befolkningen bl.a. delats upp i åldersklasserna 0-15 är (barn), 16—66 år (produktiva) och 67 —— w (åldringar). De tre ålders- klassernas andel i procent av totalbefolkningen vid slutet av år 1960 och den väntade andelen år 1980 framgår av följande tabell.

År 0—15 år 16—66 år 67—w år 1960 23,9 66,1 10,0 1980 22,9 62,6 14,5

Enligt nämnda prognos väntas antalet personer, som fyllt 70 år, öka från 562 000 år 1960 Och 644 000 år 1965 till 739 000 år 1970, 847 000 år 1975 och 968 000 år 1980. Detta innebär en ökning med 72 procent från år 1960 till år 1980.

Den ökade efterfrågan på sluten sjukvård, som utvecklats snabbt, har inte kunnat tillgodoses. Främst föreligger brist på platser inom långtidssjuk- vården. Läkarprognosutredningen beräknade i sitt ovannämnda betänkan- de, att vårdplatsbehovet i långtidssjukvården —— inklusive vissa grupper lätt— skötta mentalt sjuka — motsvarade 4 promille av totalbefolkningen eller 55 promille av befolkningen i åldern 70 år och däröver. Med utgångspunkt i ovan angivna uppgifter om antalet 70—åringar åren 1960, 1965 och 1970 kan vårdplatsbehovet inom långtidssjukvården för åren 1960 och 1965 beräknas ha uppgått till ca 28 700 resp. ca 35 400. För år 1970 kan det beräknas till ca 40 600. Uppgifter om vårdplatsutvecklingen, redovisade i bilaga 6 till 1965 års långtidsutrednings huvudrapport (SOU 1966:13), visar att till- gången på platser i den slutna vården av långvarigt kroppssjuka år 1960 var 18 647 och år 1970 beräknas vara 35 800. Enligt uppgifter som sjukför- säkringsutredningen inhämtat från sjukvårdshuvudmännen utgjorde an- talet platser i långtidssjukvården år 1965 ca 24 600 (Bil. A tab. 15). En jäm- förelse mellan behov och tillgång på vårdplatser ger således vid handen, att en brist på ca 10 000 platser inom långtidssjukvården skulle ha förele— gat åren 1960 och 1965 samt att det år 1970 alltjämt skulle finnas en brist på ca 5 000 platser inom nämnda vårdområde.

Skall eftersläpningen beträffande vårdplatser i långtidssjukvården tas igen och utbyggnaden av vårdplatser kunna fortsätta i takt med den ytterligare ökning av behovet som väntas, krävs avsevärda investeringar. Enligt medici- nalstyrelsens bedömning ger en framskrivning av läkarprognosutredning- ens beräkningar ett behov av 46 500 vårdplatser år 1975 och 53 250 år 1980. De sammanlagda årliga investeringskostnaderna inom hälso- och sjukvår— den beräknas enligt 1ångtidsutredningens rapport öka från 530 milj. kr. år 1963 till omkring 1 500 milj.kr. år 1970. De totala driftkostnaderna beräk- nas öka från 2598 milj.kr. år 1963 till drygt 4000 milj.kr. i genomsnitt under åren 1966—1970 eller, under förutsättning av en jämn procentuell stegring, till närmare 5 000 milj. kr. år 1970. Stora krav på samhället kom- mer att ställas för att hälso- och sjukvården skall kunna tillföras de avsevärt ökade resurser, som således krävs för att tillgodose de stegrade behoven. Till bilden bör att detta skall ske i en situation, där både statens och lands— tingens resurser redan är hårt ansträngda i olika avseenden.

I detta sammanhang bör även beaktas den inkomstutveckling, som ägt rum i landet sedan principbeslutet om fri sjukhusvård fattades år 1946. I fråga om denna utveckling konstaterar allmänna skatteberedningen i sitt betänkande »Nytt skattesystem» ( SOU 1964:25 ) med stöd av beräkningar, som bygger på statistiska centralbyråns årliga inkomststatistik, att medel-

inkomsterna ökat väsentligt från år 1948 till år 1964 samt att de nominella medelinkomsterna kan antas bli i runt tal fyra gånger så höga år 1970 som år 1948 under det att realinkomsten mellan de angivna åren antas bli för- dubblad. Det är givet att det i ett sådant läge finns anledning ställa sig tvek- sam till en ordning, som innebär att huvudmännen kostnadsfritt skall till- handahålla sjukhusvård.

Ett införande av helt avgiftsfri sjukhusvård skulle vidare medföra, att det sedan länge besvärliga s.k. överskottsproblemet, varmed avses de lång- tidssjukas samlande av överskott, främst i form av pensionsmedel, ytter- ligare accentuerades. En av förutsättningarna för att man på allvar skall överväga att överge det nuvarande systemet med sjukhusavgifter är därför enligt utredningens mening, att man i samband därmed kan finna en till- fredsställande lösning av överskottsproblemet.

En metod att komma till rätta med överskottsproblemet har varit att höja vårdavgiften för salspatienter på sjukhusen. Så skedde senast den 1 januari 1959, då avgiften höjdes från 3 till 5 kr. I den departementsprome- moria, som låg till grund för förslaget i frågan ( prop. 1958:126 ), anfördes sammanfattningsvis att metoden att höja dagavgiften till 5 kr. i dåvarande läge kunde sägas innebära en någorlunda tillfredsställande lösning på över- skottsproblemet men att, eftersom avsikten var att under loppet av 1960— talet successivt höja folkpensionerna, lösningen måste betraktas som ett provisorium. Om metoden att höja dagavgiften för att lösa överskottsproble— met kunde betecknas som någorlunda tillfredsställande år 1958, måste enligt utredningens uppfattning metodens användbarhet i nämnda syfte numera starkt ifrågasättas. Bl.a. måste tillkomsten av den allmänna tilläggspensio- neringen tas i beaktande. Utredningen anser därför, att lösningen av över- skottsproblemet måste ske efter helt andra linjer än tidigare.

Som redovisats i det föregående har såväl socialpolitiska kommittén som den av Socialnämndernas storstadsdelegation tillsatta kommittén för utred- ning av frågan om avgiftssättning vid ålderdomshemmen påtalat det pro- blem, som sammanhänger med att vårdavgiften på sjukhemmen för lång- varigt sjuka är avsevärt lägre än inackorderingsavgiften på ålderdomshem- men. En sådan ordning medför, att man kan få en efterfrågan av vård på sjukhemssektorn, som inte är betingad av vårdbehov. Vid avgiftsfri sjuk— husvård är givetvis att befara, att risken för sådan styrning av efterfrågan ökar. Målet bör vara att var och en bereds den form av vård han behöver uteslutande på grund av sitt tillstånd. Enligt utredningens mening bör där- för i möjligaste mån undvikas en sådan utformning av avgiftssystemet som kan motverka att detta mål nås.

Vid prövningen av frågan om avgift för sluten sjukvård har utredningen mot bakgrunden av vad nu redovisats funnit övervägande skäl tala för att inte göra den slutna vården avgiftsfri.

Emellertid kan det ifrågasättas om inte inom ett system med avgiftsbe—

lagd sjukhusvård vårdavgiften bör vara konstruerad på ett annat sätt än f.n.

När det nuvarande avgiftssystemet infördes torde det ha framstått som naturligt att ta ut en låg enhetlig avgift för vård på allmän sal, eftersom denna motsvarade vad det stora flertalet patienter hade förmåga att betala. Dagens situation är i detta avseende väsentligt förändrad. Sålunda har den enskildes förmåga att bära kostnader vid sjukdom ökat väsentligt främst genom det ökade välståndet men också genom den utbyggnad av förmå- nerna inom socialförsäkringen, som successivt kommit till stånd. Exempelvis kommer allt flera pensionärer utöver folkpensionen att uppbära inkomst av ATP, som kan beräknas stiga för varje ny årsgrupp. Dessa inkomster kommer dessutom att variera mycket mellan olika pensionärer.

Som tidigare framhållits kan vårdavgiften anses innesluta ersättning för såväl vård (egentlig sjukvård) som underhåll (kost och logi m.m.). Utred- ningen anser av flera skäl, att den enskilde icke bör erlägga kostnader för den egentliga sjukvården »— i det följande benämnd den medicinska vår- den — i sluten vård. Det främsta skälet är att denna vård på sjukhus är en grundläggande samhällelig uppgift, som i de flesta fall dessutom är förenad med utomordentligt höga kostnader. Endast ett ringa antal patienter skulle ha förmåga att svara för så stor andel av dessa kostnader som motsvarar vad patienter i den mindre kostsamma öppna vården vid sjukhusen själva får bära. Det torde vidare innebära betydande svårigheter att mera exakt beräkna kostnaderna för den medicinska värden på sjukhus i det indivi- duella fallet.

Utredningen föreslår därför, att den medicinska vården i samband med vård på allmän sal på sjukhus kostnadsfritt bereds samtliga patienter, för vilka värdskyldighet enligt Sij föreligger. Denna förmån bör få åtnjutas under obegränsad tid på i princip samtliga av de offentliga sjukvårdshuvud- männen drivna sjukhusen samt på de enskilda sjukvårdsanstalter, vilkas driftunderskott täcks genom bidrag från staten, landsting, landstingsfri stad eller kommun.

Vid ett genomförande av kostnadsfri medicinsk vård i sluten vård be- höver förmånen av ersättning för utgifter för sjukhusvård inte bibehållas i AFL. Utredningen föreslår därför att denna förmån bryts ut ur nämnda lag.

Däremot finns enligt utredningens mening skäl att överväga ett avgifts- system, som innebär att patienterna i den slutna sjukvården får betala kostnader för underhåll — främst mat och logi — dvs. sådana kostnader för vilka patienterna normalt får svara om de i stället behandlas i öppen vård. Detta ter sig särskilt befogat när det gäller sådana patienter, som av samhället omhändertagits för långtidsvård på sjukhus. Även om patienterna inom långtidssjukvården inte i samma utsträckning som de intagna på ål- derdomshemmen är »stationära», har dock det övervägande antalet patienter

på sjukhemmen i och med intagningen där i verkligheten lämnat livet utan— för sjukhuset. Det kan därför göras gällande, att sjukhemmet för flertalet sådana patienter trätt i stället för det egna hemmet. Den sjuke har sålunda inte särskilda utgifter för exempelvis mat, kläder, läkarvård, läkemedel m.m. I många fall har patienten ej heller utgift för bostad. Det är därför rim— ligt att en sjuk, som mera stadigvarande omhändertagits för vård, till den som svarar för hans uppehälle i princip betalar de kostnader, som är för- enade därmed.

Sjukförsäkringsutredningen anser med hänsyn till dessa överväganden, att tiden nu är inne att överge det nuvarande avgiftssystemet vid sluten sjukvård, som innebär att patienter mot en låg enhetlig avgift under i prin- cip obegränsad tid bereds både medicinsk vård och uppehälle under sjuk- husvistelsen. Utredningen föreslår, att sjukhushuvudmännen vid bestäm- mande av de belopp, varmed vårdavgift enligt 27å Sij skall erläggas, i stället tillämpar ett system med avgifter för underhållskostnad. Förslaget innebär i stort, att i sluten vård skall tas ut avgifter, som i princip mot— svarar sjukhushuvudmännens kostnader för patienternas underhåll —- underhållsavgift.

I avgiften för underhållskostnad bör inte inräknas kostnad för den sjuk- vård patienten meddelas, eftersom den medicinska vården enligt vad som nyss föreslagits skall meddelas kostnadsfritt. Då det i praktiken torde vara utomordentligt komplicerat att ur sjukhusens kapital- och driftkostnader hålla isär vad som hänför sig till den medicinska vården och till patienter- nas underhåll, förordar utredningen att åtminstone tills vidare — till dess ett säkrare underlag för en sådan uppdelning kan presenteras _ den genom— snittliga kostnaden per vårddag för underhåll av patient vid ålderdoms- hemmen läggs till grund för underhållsavgiften, som bör vara enhetlig för samtliga sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde. Härigenom skapas enligt utredningens uppfattning garantier för att den medicinska vården blir kostnadsfri för patienter i sluten sjukvård.

Vid bestämmande av underhållsavgiften bör patientens ekonomiska för- hållanden beaktas. Sålunda bör hänsyn tas till å ena sidan hans samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för beräknad skatt samt å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset (t.ex. ut- gifter för bostad och anhörigas försörjning). I princip bör alla slag av in- komster medräknas. Någon begränsning till allmän pension skall således inte göras.

Inte heller bör skyldigheten att betala underhållsavgift begränsas till viss patientkategori eller visst slag av anstalter utan den bör omfatta all sluten sjukvård. Då emellertid det primära syftet inte är att patienter, som är intagna på sjukhus för akutvård, skall erlägga underhållsavgift, bör den- na tas ut först sedan sjukhusvården pågått viss tid i följd. Beräkningarna bör göras så enkla som möjligt, där så kan ske med hjälp av schabloner.

Genomförs utredningens förslag beträffande avgiftssystem i sluten sjuk- vård kommer problemet angående långtidssjukas samlande av överskott av folkpensionsmedel automatiskt att upphöra. Vidare kommer möjligheter att skapas för att tillämpa samma system vid uttag av avgifter inom den slutna sjukvården och den slutna åldringsvården. Härigenom kan undvikas ett efterfrågetryck på sjukhemmen, som inte är påkallat av vårdbehov. Skillnaderna i den enskildes kostnader vid öppen resp. sluten sjukvård, som systemet med låga salsavgifter i sluten sjukvård i hög grad medverkar till, kommer dessutom att minskas, främst vid långtidssjukvård.

Förslagets närmare utformning Skyldighet att bereda medicinsk vård kostnadsfritt

Enligt 27 5 Sij äger den som driver sjukhus rätt att bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhus för där meddelad vård. Utredningens förslag att den medicinska värden på allmän sal i sluten sjukvård skall lämnas kostnadsfritt, strider mot detta stadgande. Bestämmelsen måste därför ändras, om förslaget genom- förs. Enligt utredningens mening är det emellertid som förut framhållits angeläget att principerna för fördelningen mellan staten, sjukvårdshuvud- männen och försäkringen av kostnaderna för hälso- och sjukvården fram- deles tas upp till behandling i ett större sammanhang. I avvaktan härpå föreslår utredningen, att ändringen i Sij inte görs mera omfattande än som behövs för att ge uttryck åt att den medicinska vården skall lämnas utan avgift. Utredningen föreslår därjämte att tills vidare i en särskild lag införs förbud för sjukhushuvudmännen att ta ut avgift för medicinsk vård på allmän sal i sluten sjukvård. Förbudet skall således inte avse vård på en- skilda och halvenskilda rum.

Beträffande statens sjukhus och de av riksförsäkringsverket drivna sjukhusen bör föreskrifter av motsvarande innehåll utfärdas i administra— tiv ordning. När det gäller enskild sjukvårdsanstalt föreslår utredningen att såsom villkor för att av staten, landsting, landstingsfri stad eller kom— mun erhålla bidrag, som täcker huvudmannens driftunderskott, skall gälla att den som driver anstalten förbinder sig att lämna vården kostnadsfritt.

Avgränsningen till personkrets

Enligt var utredningen föreslagit i det föregående skall rätten att åtnjuta kostnadsfri medicinsk vård i sluten sjukvård gälla under obegränsad tid och omfatta dem, för vilka huvudmännen har värdskyldighet enligt Sij. Kostnadsfriheten kommer härigenom att omfatta dels dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet, dels dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar vård föreligger.

Kretsen försäkrade kommer genom ändring av 1 kap. 3 & AFL, vilken träder i kraft den 1 januari 1968, att helt överensstämma med den person- krets, för vilken vårdskyldighet föreligger för sjukvårdshuvudmännen jäm— likt 3 5 Sij. Lagändringen innebär, att det nuvarande kravet på mantals- skrivning för att utlänning skall tillhöra sjukförsäkringen ersätts av krav på bosättning i Sverige. Utredningen vill i detta sammanhang fästa upp- märksamheten på att vid tillämpningen av Sij och AFL hosättningsbe- greppet inte alltid bedöms ensartat. Enligt Sij anses i regel en person bosatt i Sverige först när kyrkobokföring skett under det att enligt AFL en person mycket väl kan anses vara bosatt i riket och sålunda inskriven i försäkringskassa utan att vara kyrkobokförd. Vad nu sagts kan vid ett genomförande av utredningens förslag leda till att en i försäkringskassa inskriven person, som inte är kyrkobokförd i Sverige, debiteras vårdav— gift utan att kunna få återbäring härför från försäkringen.

Om vid en utbrytning av sjukhusvårdsförmånen ur AFL enbart de, som är bosatta i riket, skulle beredas vård kostnadsfritt, skulle uppenbarligen ett —— låt vara relativt litet — antal utländska medborgare, för vilka för- säkringskassorna nu påförs s.k. utomlänsavgift, komma att ställas helt utan ekonomiskt skydd vid sjukhusvård. Sådana utländska medborgare, som en— ligt konventioner är likställda med svenskar i vad avser sjukförsäkringen och för vilka försäkringen nu utger ersättning vid sluten vård, bör enligt utredningens mening inte försättas i en sämre situation efter reformens genomförande. Utredningen anser det därför angeläget, att sjukvårdshuvud— männen svarar för att dessa utländska medborgare vid uppkommande vård- behov under vistelse här i riket bereds medicinsk vård i den slutna vår- den kostnadsfritt. De utländska medborgare som avses är de, som omfattas av konventionen om social trygghet mellan Sverige och Förenade Konunga- riket Storbritannien och Nordirland (SFS nr 1957: 154), konventionen mel— lan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet (SFS 1956: 491), konventionen mellan Sverige och Italien rörande social trygghet (SFS 1957: 458) samt Internationella arbetsorganisationens (ILO) konven— tion nr 118 angående utlänningars likställande med ett lands egna med- borgare i fråga om social trygghet (SFS 1964: 57). Utredningen förutsätter att, efter hand som andra länder ansluter sig till ILO—konventionen, dessa länders medborgare kommer att omfattas av rätten att erhålla medicinsk vård kostnadsfritt. Detsamma bör enligt utredningens mening gälla även i händelse nya konventioner ingås mellan Sverige och andra länder.

Vilken merkostnad för sjukvårdshuvudmännen den föreslagna utvidg— ningen av personkretsen kommer att innebära låter sig inte mera exakt bedömas. En viss vägledning kan hämtas från försäkringskassornas ut- gifter för sjukhjälp enligt konventionerna. Enligt uppgift från riksför- säkringsverket uppgick utgifterna för sjukhusvård för ifrågavarande patien- ter för år 1964 till 32 500 kr. och år 1965 till 80 000 kr. Det torde mot bak- grunden av dessa siffror röra sig om relativt små belopp.

Beträffande de sjukhus och anstalter — statens sjukhus, riksförsäkrings— verkets sjukhus, primärkommunala sjukhus och vissa enskilda sjukvårds- anstalter -— som inte i första hand är avsedda för patienter från visst sjuk- vårdsområde, föreslår utredningen i anslutning till sina i det föregående framförda förslag, att sjukvården där skall lämnas kostnadsfritt för inom riket bosatta personer och utlandssvenskar, som nu är berättigade till vård mot inomlänsavgift samt för de utländska medborgare, som enligt konven- tioner är likställda med svenskar i vad avser sjukförsäkringen och vilka enligt nu gällande regler är berättigade till vård på dessa sjukhus.

A vgränsningen till sjukhus

Sjukhushuvudmännens skyldighet att meddela den medicinska vården kost- nadsfritt bör omfatta den värd för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, som nu åligger landstingskommun enligt 3 5 Sij.

Kostnadsfriheten bör i princip gälla på alla av de offentliga huvudmän- nen — staten, landstingen, de landstingsfria städerna och primärkom- munerna —— drivna sjukhus, som upptagits i medicinalstyrelsens sjukhus- förteckning den 2 januari 1967, utom på vårdanstalter för psykiskt efter- blivna och sjukhem för psykopatiska och nervösa barn. Vården för psykisk efterblivenhet är till sin natur knappast att jämställa med sjukvård i gängse mening. Anstaltsvärden av psykiskt efterblivna behandlas ej heller i Sij utan i en särskild lag, 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Sjukhemmen för psykopatiska och nervösa barn torde få betraktas som ett speciellt slag av hem för barna- och ungdomsvård.

Dessutom bör vården lämnas kostnadsfritt på riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre.

Utredningen förordar vidare att den medicinska vården skall lämnas kostnadsfritt på de enskilda sjukvårdsanstalter, vilkas driftunderskott täcks genom bidrag från staten, landsting, landstingsfri stad eller kommun. När det gäller enskilda anstalter av lasarettskaraktär visar av utredningen in- hämtade uppgifter, avseende år 1965, att underskottstäckning lämnas be— träffande samtliga sådana i medicinalstyrelsens förteckning upptagna an- stalter utom Betaniastiftelsens sjukhus, Röda korsets sjukhus och Sophia- hemmet, samtliga i Stockholm, samt Carlanderska sjukhemmet i Göteborg.

Beträffande övriga enskilda sjukvårdsanstalter synes enligt till utredning- en inkomna uppgifter, avseende år 1965, landsting eller landstingsfri stad beträffande 50 av befintliga 231 anstalter lämna bidrag, som helt eller till väsentlig del täcker anstaltens driftkostnader. Huruvida bidragen helt täcker anstalternas driftunderskott framgår inte klart. Endast i den mån så är fallet bör jämväl sådana anstalter vara skyldiga att lämna den medi- cinska vården kostnadsfritt.

Det bör åligga den nya socialstyrelsen att i den av styrelsen förda sj ukhus-

förteckningen ange, på vilka av sjukhusen, som den medicinska vården lämnas kostnadsfritt. Om sjukhusförteckningen skall kunna hållas aktuell, måste de offentliga sjukhushuvudmän —— framför allt landsting eller lands- tingsfria städer — som lämnar bidrag till driftunderskott vid enskild sjuk- vårdsanstalt, fortlöpande underrätta socialstyrelsen om sådana förändringar i detta bidrag, vilka kan påverka frågan om. kostnadsfrihet.

Kungl. kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 384) med förteckning över vissa sjukvårdsinrättningar, vilka är att anse såsom sjukhus jämlikt lagen om allmän försäkring, erfordras ej längre vid ett genomförande av utred— ningens förslag och föreslås därför upphävd.

Grunden för underhållsavgiftens beräkning

Den som driver sjukhus äger med stöd av bestämmelser i Sij att fritt be- stämma avgifterna för vård på sjukhuset. Rätten gäller såväl för sluten som för öppen vård. Utredningens förslag om underhållsavgift i sluten sjuk— vård innebär således inte någon principiell nyhet. Redan nu föreligger möj- lighet för sjukhushuvudman att för patient i sluten sjukvård ta ut avgift för exempelvis underhåll, som motsvarar huvudmannens verkliga kostna- der härför, ehuru denna möjlighet endast undantagsvis utnyttjats. Utred- ningens förslag innebär endast, att sjukhushuvudmännen skall tillämpa sin vårdavgiftsrätt på annat sätt än hittills. För sluten sjukvård skall enligt förslaget fastställas en avgift, som i princip motsvarar sjukhushuvudman- nens självkostnader för patientens underhåll. I avgiften skall inte ingå kostnad för medicinsk vård. Enligt vad utredningen inhämtat saknas dock möjligheter att i varje fall f.n. vid sjukhusen särskilja kostnader för under— håll från övriga kostnader för patientens vård. Någon skarp gräns kan inte heller alltid dras mellan vad som är att hänföra till den medicinska vården och till underhåll av patienten. Av den anledningen och med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma överensstämmelse i avgiftssättningen mel- lan ålderdomshem och sjukhus föreslår utredningen, att den verkliga kost- naden för underhåll av de intagna på ålderdomshemmen, som enligt all— männa kommunalrättsliga grunder utgör maximum för kommunens avgifts— uttag, tills vidare tas till utgångspunkt för bestämmandet av den underhålls— avgift per vårddag, som skall tas ut vid vård på allmän sal. Om kommunens kostnad för underhåll av intagen på ålderdomshem används som utgångs— punkt för bestämmandet av underhållsavgift i sluten sjukvård, torde enligt utredningens mening risk inte föreligga för att på sjukhus intagen patient får erlägga avgift, som överstiger sjukhushuvudmännens självkostnad för underhållet.

Enligt den i det föregående nämnda redogörelsen från statistiska cen- tralbyrån var utgifterna i genomsnitt per vårddag vid de egentliga ålder- domshemmen i hela riket för år 1964 26:71 kr. I denna kostnad ingick

utgifter för underhåll av fastighet, underhåll och komplettering av inven- tarier, avlöningar, arvoden och dylikt, pensioner, pensionsavgifter för an- ställd personal, värme, lyse, renhållning, vatten, tvätt, kosthåll, beklädnad, läkarvård, medicin, tandvård, flit- och fickpengar samt hyror och övriga ut- gifter. Från utgifter för läkarvård, medicin och tandvård bör bortses, då underhållsavgift vid sjukhus fastställs, eftersom den medicinska vården en- ligt utredningens förslag skall vara kostnadsfri för patienten. Vidare bör bortses från utgifter för flit- och fickpengar.

Det vore onekligen till fördel om en enhetlig underhållsavgift kunde be— stämmas för alla sjukhus i landet. Emellertid varierar kostnaderna för ålderdomshemmen i vissa fall väsentligt mellan kommunerna i olika delar av landet. Förhållandet torde i inte oväsentlig grad bero på dyrortsgrup- peringens inverkan, eftersom denna ger utslag i fråga om utgifter för perso— nalens avlöningar, som utgör den största delen av de totala utgifterna för ålderdomshemmen. Dessa olikheter i kostnaderna bör enligt utredningens mening få återverkan också på underhållsavgifterna vid sjukhusen. Utred- ningen föreslår, att en någorlunda enhetlig underhållsavgift tillämpas inom ett och samma sjukvårdsområde. Avgiften bör vara maximerad till visst belopp per vårddag och grundas på den genomsnittliga kostnaden för kom- munerna per vårddag för underhåll av de intagna på ålderdomshemmen inom sjukvårdsområdet och beräknas årligen av landstingskommunerna, eftersom dessa dominerar sjukvården. Utredningen utgår från att övriga sjukhushuvudmän kommer att anpassa sin avgiftssättning till landstings- kommunernas.

Tidpunkten för underhållsavgiftens uttagande

Ett avgörande motiv för utredningens förslag om ett system med underhålls— avgifter har som förut utvecklats varit den förändring i den enskildes eko- nomiska förhållanden, som intagningen på sjukhus medför. Det år fram- för allt de långtidsvårdades situation och önskemålet att finna en varaktig lösning av överskottsproblemet, som utredningen härvid haft för ögonen. För de korttidsvårdade saknar dessa synpunkter relevans. De ekonomiska förpliktelserna utanför sjukhuset förändras inte nämnvärt under en rela- tivt kort sjukhusvistelse och under en sådan vistelse har patienten inte möjlighet att samla överskott av någon betydelse. Utredningen anser därför att underhållsavgift i allmänhet inte bör tas ut, förrän patientens uppehälle mera stadigvarande ombesörjs genom sjukhushuvudmännen.

Starka administrativa skäl talar också för att underhållsavgift inte tas ut, förrän patienten varit intagen på sjukhuset viss tid. I annat fall skulle huvudmännen i ett mycket stort antal fall av kortvarig sjukhusvistelse — där på grund av patientens ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset ingen eller ringa underhållsavgift kunde tas ut — belastas med admi-

nistrationskostnader som inte skulle stå i rimlig proportion till intäkterna av avgifterna.

Vid sina överväganden beträffande tidpunkten när avgift skall börja tas ut har utredningen främst sökt beakta dels huvudsyftet med det före- slagna avgiftssystemet, nämligen att de långtidssjuka skall erlägga avgifter för uppehälle, och dels att överensstämmelse i möjligaste mån uppnås mellan avgiftssystemen vid ålderdomshemmen och vårdenheterna för lång- varigt sjuka, särskilt sjukhemmen, så att ett efterfrågetryck, som inte är påkallat av vårdbehov, undviks på sjukhemssektorn. Tillämpas en relativt lång tid innan underhållsavgift tas ut, i det följande kallad karenstid, skyd- das flertalet akutsj uka men den mellan ålderdomshemmen och sjukhemmen eftersträvade överensstämmelsen i fråga om avgifter för de intagna går förlorad. En sådan överensstämmelse uppnås säkrast om en relativt kort karenstid tillämpas. En kort karenstid medför emellertid den nackdelen, att många akutsjuka får betala underhållsavgift. En komplicerande faktor är att det inte går att dra en skarp gräns mellan akutsjukvård och långtids- sjukvård vare sig medicinskt eller i fråga om patienternas fördelning på olika sjukvårdsanstalter.

Utredningen har mot bakgrunden av vad ovan sagts om syftet med under— hållsavgiften diskuterat olika alternativ för karenstid. I första hand har därvid övervägts om karenstiden bör vara enhetlig inom alla former av sluten sjukvård eller om olika regler för karenstid bör tillämpas på olika slag av sjukvårdsanstalter allteftersom de huvudsakligen är avsedda för akutsjukvård resp. långtidssjukvård. Till anstalter för akutsjukvård har i detta sammanhang hänförts lasarett för huvudsakligen somatisk vård, sjuk- stugor, sanatorier, tuberkulossjukstugor, epidemisjukhus, epidemisjukstu— gor och lasarett för psykiatrisk vård (f.d. mentalsjukhus). Till anstalter för långtidssj ukvård har hänförts sjukhem för långvarigt kroppssjuka och sj uk- hem för lättskötta psykiskt sjuka. Under förutsättning att alla långtids— sjuka var rätt placerade ur vårdsynpunkt, dvs. var intagna enbart på vård- enheter avsedda för sådana sjuka, skulle syftet med utredningens förslag om underhållsavgift bäst tillgodoses om en relativt kort karenstid tillämpa- des vid dessa vårdenheter och en relativt lång karenstid praktiserades vid vårdenheter för akutsjuka alternativt ingen underhållsavgift alls erlades inom akutsjukvården.

Den alltjämt rådande bristen på vårdplatser inom långtidssjukvården medför emellertid bl.a., att ett stort antal långtidssjuka måste vårdas på kroppssjukhusens akutavdelningar. Med utgångspunkt i vad som redovi- sats i betänkandet >>Åldringsvårdens läge» angående »adekvat» vårdform har utredningen som förut nämnts uppskattat, att minst 3000 patienter, som är långvarigt kroppssjuka, borde vårdas på klinik för långvarigt kropps- sjuka eller på sjukhem för långvarigt kroppssjuka i stället för på kropps- sjukhusens akutavdelningar. Vid ett system med kortare karenstid inom

långtidssjukvården skulle sålunda de långtidssjuka på dessa akutavdel— ningar gynnas framför de långtidssjuka, som är rätt placerade ur vård- synpunkt. Tas ingen underhållsavgift alls ut inom akutsjukvården skärps givetvis förhållandet ytterligare. [Blandningen av långtidssjuka och akut- sjuka patienter på kroppssjukhusen utgör alltså ett problem, om olika ka- renstider skulle tillämpas inom de olika vårdformerna.

Problemet beträffande blandningen av långtidssjuka och akutsjuka är än mera framträdande på lasaretten för psykiatrisk vård. Om dessa lasarett hänförs till akutsjukvården såsom förutsatts i det föregående och ingen underhållsavgift tas ut i akutsjukvården, skulle den absolut största grupp- en av sådana patienter, som bedöms kunna samla överskott av pensions- medel, helt undantas från systemet med underhållsavgifter. Tillämpas en längre karenstid inom akutsjukvården än i långtidssjukvården skulle lik- väl många patienter på lasaretten för psykiatrisk vård, vilka på samma grunder som de flesta sjukhemspatienter kan betecknas som långtidssjuka och som dessutom är betydligt flera än patienterna på sjukhem, behandlas gynnsammare än de intagna på sjukhemmen.

Om lasaretten för psykiatrisk vård i stället hänförs till långtidssjuk— vården skulle en stor grupp akutsjuka på dessa lasarett behandlas annor- lunda än de akutsjuka på lasaretten inom kroppssjukvården. Med hänsyn till sålunda föreliggande förhållanden, framför allt blandningen av lång— tidssjuka och akutsjuka såväl på lasaretten för somatisk vård som på lasaretten för psykiatrisk vård, har utredningen inte ansett sig böra före- slä olika karenstider inom akutsjukvården och långtidssjukvården. Ut- redningen har i stället stannat för att förorda en enhetlig karenstid inom alla vårdformer på samtliga sjukvårdsinrättningar i landet.

När det gäller frågan om den enhetliga karenstidens längd har utred- ningen övervägt tre alternativ, nämligen 90, 180 eller 365 dagar. Utredning- en har på olika vägar sökt inhämta upplysningar för att mera exakt kunna ange effekten av nämnda karenstidsalternativ. Detta har dock inte visat sig möjligt bl.a. på grund av att i den officiella statistiken saknas full- ständiga uppgifter om vårdtider inom den slutna sjukvården. I fråga om den mera omedelbara effekten av en karenstid av 180 resp. 365 dagar torde dock de av utredningen verkställda undersökningarna rörande förhållandena den 30 april 1963 och den 30 april 1966 (Bil. A tab. 16 och 17) ge en rela- tivt god uppfattning beträffande mentalsjukvården och värden av lång- varigt kroppsjuka. Det bör beaktas att vid fördelningen av de inskrivna pa— tienterna vid nyssnämnda tidpunkter på vårdtider om minst 180 resp. minst 365 dagar endast medtagits patienter med allmän ålders- eller förtids- pension. Dessa pensionärer utgör emellertid den absoluta majoriteten av de långtidssjuka på ifrågavarande vårdenheter, varför helhetsbilden inte torde nämnvärt förändras genom tillkomsten av ett mindre antal avgifts- pliktiga med andra inkomster än allmän pension. Resultatet av undersök- ningarna framgår sammanfattningsvis av följande uppställningar.

Mentalsjukvården Därav patienter med en vårdtid av Antalet minst 180 dagar minst 365 dagar mixat: procentuell procentuell p antal andel av antal andel av antalet antalet inskrivna inskrivna Den 30 april 1963. . .. 31211 23 399 75.0 20 775 66.6 Den 30 april 1966. . . . 31 088 23 126 74,4 20 807 66,9

Vården av långvarigt kroppssjuka

Därav patienter med en vårdtid av Åntalel minst 180 dagar minst 365 dagar målgång? procentuell procentuell p ' antal andel av antal andel av antalet antalet inskrivna inskrivna Den 30 april 1963. . .. 13 178 8 805 66,8 5 324 40,4 Den 30 april 1966. . .. 18 642 13122 70,4 9 324 50,0

Ifrågavarande undersökningar avsåg inte patienter med kortare vårdtid än 180 dagar. Med utgångspunkt i de vid nyssnämnda undersökningar er- hållna uppgifterna har utredningen dock beräknat, att antalet patienter med en vårdtid av minst 90 dagar per den 30 april 1963 skulle ha uppgått till ca 27 000 eller ca 86 % av antalet inskrivna inom mentalsjukvården och ca 11 000 eller ca 83 % av antalet inskrivna inom vården av långvarigt kropps- sjuka. Motsvarande siffror per den 30 april 1966 har uppskattats till ca 27 000 eller ca 87 % resp. ca 16 000 eller ca 85 %.

För att kunna ange antalet varje år nytillkommande patienter, för vilka underhållsavgift skall beräknas vid berörda karenstidsalternativ, erfordras uppgifter om det antal sjukhusvårdsfall, som efter olika tider kvarstår av det ursprungliga antalet sådana fall. Den officiella statistiken lämnar inte uppgift härom och utredningen har ej heller på annat sätt kunnat få fram mera exakta uppgifter i detta avseende. I riksförsäkringsverkets pu- blikation »Allmån försäkring» lämnas emellertid uppgifter om antalet sjukpenningsfall, som efter olika tider kvarstår av ursprungliga 1 000 fall. Uppgifter härom beträffande år 1964 visar, att av ursprungliga 1 000 fall efter tre månader återstod 52, efter sex månader 21 och efter ett år 9. Sjukhusvårdsfallens relativa andel av samtliga ersatta sjukdomsfall bland sjukpenningförsäkrade var 15,5 %. Procentandelen varierade starkt mel-

lan olika åldersgrupper, från 10,5 i åldern 16—19 år till 30,2 i åldern 67 år eller mer. Med utgångspunkt i antalet under år 1964 avslutade sjukpenning- fall, som av riksförsäkringsverket beräknats till i runt tal 2 574 000, kan beräknas att efter tre månader skulle ha återstått ca 134 000 sjukpenning- fall, efter sex månader ca 54 000 sådana fall och efter ett är ca 23 000 dylika fall. Om det antas, att antalet sjukhusvårdsfall utgjort 15,5 % av dessa sjukpenningfall, skulle sjukhushuvudmännen alltså vid en karenstid av 90 dagar ha att årligen handlägga totalt ca 20 700 nya fall med underhålls- avgift. Motsvarande antal nya fall vid en karenstid av 180 dagar skulle uppgå till ca 8 400 och vid 365 dagars karenstid till ca 3 500. Utredningen är emellertid angelägen stryka under att de angivna antalen är högst osäkra med hänsyn till ovissheten om den verkliga relationen mellan antalet sjuk- husvårdsfall och antalet sjukpenningfall. Det skall dessutom uppmärksam— mas, att de ovan beräknade antalen nya fall med underhållsavgift endast avser sjukpenningfall med sjukhusvård. Antalet sjukhusvårdsfall, avse- ende icke sjukpenningförsäkrade personer och s.k. utförsäkrade, har inte kunnat beräknas.

Vid övervägandena av olika karenstidsalternativ har utredningen även studerat uppgifter om medelvårdtider inom olika vårdområden. Enligt me- dicinalstyrelsens publikation »Allmän hälso- och sjukvård 1964» uppgick medelvårdtiden inom olika vårdområden i kroppssjukvården till följande antal dagar under nedan angivna år.

Alcdelvårdtid År Igäiärgälsl- Lung— Epidemi- Förlossnings— Lirågggg Ski—lr?)??- liknande SJUkval—d vard vård sjukvård sjukvård 1950 15,8 154,8 13,9 8,4 229,7 20,5 1960 13,8 73,7 15,4 7,6 226,6 20,2 1963 13,2 58,6 16,8 7,0 228,0 19,4 1964 12,9 57,7 15,9 6,9 225,3 19,4

Av storstadsdelegationens i det föregående omnämnda utredning rörande avgiftssättningen vid ålderdomshem m.m. framgår bl.a., att medelvårdtiden vid sjukhemmet i Västerås för år 1963 uppgick till 256 dagar samt att medel- vårdtiden för samma år vid sjukhemmet Bergalid i Hälsingborg uppskatta- des till omkring ett år. Utredningskommittén antog, att medelvårdtiden vid sjukhemmen i allmänhet sannolikt uppgick till högst ett år under det att vårdtiden vid ålderdomshemmen antogs vara mycket längre. För ålder- domshemmen i Göteborg antogs den sålunda vara omkring fyra år.

Uppgifter om medelvårdtider vid mentalsjukhusen återges inte i medi- cinalstyrelsens ovannämnda publikation. Ej heller har utredningen från

annat håll kunnat erhålla sådana uppgifter. Av uppgifter rörande utskrivna patienter vid mentalsjukhus och psykiatriska kliniker år 1964, vilka inhäm— tats från medicinalstyrelsen, framgår dock bl.a. följande. Nämnda år ut- skrevs sammanlagt 33 713 patienter. Av dessa beräknas 27 177 eller 81,6 % ha utskrivits senast 2—3 månader efter intagningen, 30 657 eller 01,9 % senast 3—6 månader efter intagningen samt 32 266 eller 95,7 % senast 9—12 månader efter intagningen.

Vid en karenstid av 90 dagar skulle flertalet akutsjuka inom kropps— sjukvården undgå att betala underhållsavgift. Den eftersträvade överens- stämmelsen mellan ålderdomshemmen och sjukhemmen i fråga om avgifter skulle tillgodoses tämligen väl. Däremot skulle, som framgår av de redovi- sade siffrorna, ett stort antal akutsjuka på lasaretten för psykiatrisk vård få erlägga underhållsavgift, vilket inte skulle överensstämma med utred- ningens principiella uppfattning om syftet med det föreslagna avgiftssy- stemet. En karenstid om 90 dagar skulle sannolikt föranleda sjukhushu- vudmännen att inom akutsjukvården av praktiska och andra skäl göra relativt många undantag i fråga om tidpunkten för avgiftsuttaget. Utred- ningen anser sig på grund av dessa omständigheter inte höra föreslå att karenstiden sätts till 90 dagar.

Vid en karenstid om 365 dagar skulle det övervägande antalet akutsjuka inom alla vårdformer slippa betala underhållsavgift. Detsamma skulle emel- lertid gälla även åtskilliga långtidssjuka med påföljd att icke obetydliga överskottsmedel av främst pensioner skulle kunna samlas. Strävan att nå överensstämmelse i fråga om avgiftssättningen mellan ålderdomshem och sjukhem skulle inte uppfyllas. Av ekonomiska skäl skulle patienter härige- nom kunna föranledas att begära vård på sjukhemmen utan att verkligt behov härav förelåg. En karenstid om 365 dagar anser utredningen av dessa skäl vara alltför lång.

Utifrån nyss angivna överväganden har utredningen funnit en karenstid om 180 dagar utgöra en rimlig kompromiss mellan de delvis motstridiga intressen, som bryts mot varandra. Det alldeles övervägande flertalet akut- sjuka inom alla vårdformer skulle slippa att erlägga vårdavgift utan att långtidssjuka därigenom skulle ges möjligheter att samla överskott av nämnvärd betydelse. En karenstid om 180 dagar skulle även ge den lång- tidssjuke rådrum att ställa om sig till en situation, där sjukhushuvudman— nen mera stadigvarande övertar ansvaret för hans uppehälle. Den efter— strävade överensstämmelsen mellan avgiftssystemen vid ålderdomshem och sjukhem tillgodoses också enligt utredningens mening på ett acceptabelt sätt. En viss skillnad torde vara motiverad genom att patienterna på de båda typerna av vårdhem inte kan jämställas i alla avseenden. Vistelsen på ålderdomshem har en starkare prägel av valfrihet. De intagna på dessa hem är dessutom i högre grad »stationära», dvs. de stannar som regel i åratal på hemmen. Av patienterna på landstingens sjukhem synes en inte ringa

del efter längre eller kortare tid skrivas ut för vård i eget eller anhörigs hem. Enligt uppgift beträffande omsättningen av patienter, som fyllt 67 år, vid ifrågavarande sjukhem år 1961, redovisad i betänkandet »Åldrings- vårdens läge», hade 21 % av patienterna vid landstingens sjukhem under året skrivits ut för vård i eget eller anhörigs hem. Bl.a. detta förhållande synes motivera en inte alltför kort karenstid vid sjukhemmen. Utredningen föreslår således, att underhållsavgift i sluten sjukvård inte tas ut av patien- ten, förrän denne åtnjutit sjukhusvård under minst 180 dagar i följd.

Tanken att anknyta karenstiden till sjukdom avvisas av utredningen. En sådan regel skulle nämligen ställa sjukhushuvudmännen inför svårigheter av liknande art som sjukkassorna hade att brottas med före den 1 januari 1963, då AFL trädde i kraft. Bestämmelserna om en till viss tid begränsad sjukhjälpstid vid varje sjukdom, varav den försäkrade led, var förenade med så svårtillämpade sammanläggningsregler och ledde till så slumpar- tade resultat för den försäkrade, att dessa regler avskaffades.

Från huvudregeln att sjukhusvården skall ha pågått i minst 180 dagar i följd bör enligt utredningens mening göras vissa undantag. I avgiftshän- seende är det enligt utredningens uppfattning inte motiverat att skilja patienterna på sjukavdelning vid ålderdomshem från patienterna på avdel- ningar för egentlig ålderdomsvård vid dessa hem. Gränsen mellan nyss- nämnda avdelningar inom hemmen är mestadels flytande. Olika avgiftssy- stem på avdelningarna skulle därför kunna medföra komplikationer i skilda avseenden. Det avgiftssystem, som tillämpas på avdelningarna för egentlig ålderdonisvård, bör därför som f.n. gälla även på hemmens sjukavdelningar.

Beträffande patient, som överförs till sjukhusvård från sluten åldrings- vård, för vilken inackorderingsavgift eller motsvarande avgift redan tas ut, bör underhållsavgift erläggas fr.o.m. intagningsdagen. Är det fråga om vård för akut sjukdom och patienten följaktligen beräknas återvända till den slutna åldringsvården, bör huvudmannen för det ålderdomshem, på vilket patienten är intagen, även under tiden för sjukhusvistelsen ta ut den för patienten vid ålderdomshemmet fastställda inackorderingsavgiften (underhållsavgiften). Kostnaderna för patientens underhåll under sjuk- husvistelsen regleras därefter mellan berörda huvudmän, sedan patienten återvänt till ålderdomshemmet eller akutsjukvården övergått i långtids- sjukvård och plats ej längre hålls reserverad för den sjuke på ålderdoms- hemmet. Utredningen utgår från att centrala överenskommelser träffas mellan huvudmännen för sjukvården och åldringsvården beträffande för- farandet i sådana fall.

När det gäller skyldigheten att betala underhållsavgift bör bortses från uppehåll eller avbrott i sjukhusvården, som inte överstiger viss inte alltför lång tid. En sådan regel om avbrottstid erfordras enligt vad utredningen funnit för att förhindra att ny karenstid beräknas i fall, där avbrott i sjuk- husvistelsen inte är föranlett av att vårdbehovet upphört utan av andra

orsaker, exempelvis stängning av vårdavdelning under sommaren eller vis- telse under viss tid (sommar eller längre helger) i eget eller anhörigs hem av långtidssjuk, på begäran av den sjuke själv eller anhörig till honom. Utredningen har övervägt, om regeln skall avse en bestämd tid eller grundas på behovet av sluten sjukvård. Att bedöma om behov av sluten sjukvård förelegat under tiden för avbrottet i sjukhusvården måste uppen- barligen ankomma på läkare och till synes främst på den för intagningen på den aktuella vårdavdelningen på sjukhuset ansvarige läkaren. En sådan ordning skulle enligt utredningens bedömande ställa läkarna inför besvär- liga avgöranden. Sannolikt skulle i många fall erfordras vidlyftiga utred- ningar rörande patientens tillstånd under tiden för avbrottet i sjukhus- vården, då patienten måhända under lång tid vistats fjärran från sjukhus— orten. Utredningen förordar därför, att regeln om avbrottstid får den inne— börden, att man vid beräkningen av karenstiden bortser från patientens vistelse utanför sjukhus, om denna inte överstiger en viss minsta tid, oav- sett huruvida behov av sluten sjukvård eller ej förelåg under avbrottstiden och oavsett om återintagningen på sjukhus har medicinskt samband med den tidigare intagningen eller inte.

Utredningen anser, att avbrottstidens längd måste ställas i relation till karenstidens längd. Vid en mycket kort karenstid är behovet av en regel om avbrottstid minst, ty patienten får då relativt snart erlägga underhålls— avgift vid en ny sj ukhusvistelse. Ju längre karenstiden är desto större effekt beträffande underhållsavgiften får ett avbrott i sjukhusvården för den en- skilde patienten.

Enligt utredningens mening bör avbrottstiden till sin längd bestämmas så, att ren spekulation i fråga om fördelarna av att avbryta sjukhusvistelsen motverkas. Å andra sidan bör den inte sättas så lång, att en patient som varit intagen för akutsjukvård hämmas att söka vård på nytt, om han senare drabbas av sjukdom. Vid avvägningen mellan dessa båda synpunk- ter har utredningen funnit, att den förstnämnda bör tillmätas största avse- ende. Utredningen anser därför att en relativt lång avbrottstid hör till— lämpas och föreslår, att den fastställs till 180 dagar.

Vid beräkningen av karenstiden bör också beaktas ev. perioder av sluten sjukvård på andra sjukvårdsinrättningar än den, på vilken den sjuke får vård, då det är aktuellt att ta ut underhållsavgift. Sålunda bör exempelvis överförande från hemortssjukhus till regionsjukhus inte föranleda att ny karenstid beräknas fr.o.m. intagningsdagen på regionsjukhuset. Utgångs— punkten för beräkningen av karenstid bör i detta fall vara den ursprungliga intagningsdagen på hemortssjukhuset. Karenstiden bör alltså enligt utred- ningens mening inte anknytas till visst eller vissa sjukhus. Av detta följer att regeln om avbrottstid skall tillämpas, oavsett om den sjuke vid ny sjukhusvistelse tas in på samma sjukhus som tidigare eller på nytt sjukhus. Om den sjuke t.ex. efter två månaders vistelse på hemortssjukhuset skrivs

ut till hemmet i avvaktan på intagning på regionsjukhuset och han efter tre månaders väntan i hemmet tas in på sistnämnda sjukhus, skall avbrotts- regeln tillämpas så att vid beräkning av karenstid den tidigare vårdtiden på hemortssjukhuset medräknas. Vid intagningen på regionsjukhuset har den sjuke således i detta fall »förbrukat» två månader av karenstiden. Av vad nyss sagts framgår även att avbrottsregeln skall tillämpas, oavsett om karenstiden förflutit helt eller delvis när avbrottet inträffar. Regeln om avbrottstid synes kräva, att man vid intagningen inhämtar uppgifter om föregående sjukhusperioder inom 180 dagar före den aktuella intagnings— dagen.

Sedan karenstiden förflutit och underhållsavgift skall börja tas ut, kom- mer i vissa fall att återstå så kort vårdtid på sjukvårdsinrättningen, att praktiska skäl kan tala för att huvudmannen underlåter att ta ut under- hållsavgift. Tillämpningen av regeln om avbrottstid bidrar ytterligare till uppkomsten av sådana situationer. Utredningens förslag om underhållsav— gift innebär givetvis inte att huvudmannen är tvingad att ta ut avgift, när det inte är förenligt med hans intressen. Någon ändring i jämförelse med vad nu gäller enligt Sij avses således ej. Avstår huvudmannen från sin rätt i ett sådant fall strider detta inte heller mot huvudsyftet med under- hållsavgiften, nämligen att patienten skall betala för underhållet när hans uppehälle mera stadigvarande tillgodoses genom sjukhushuvudmännens för- sorg. Utredningen vill dock betona angelägenheten av att huvudmännen i sådana fall följer ett så enhetligt mönster som möjligt så att inte olika praxis utbildas inom sjukvårdsområdena.

När det gäller karenstidens beräkning uppstår frågan, hur reglerna över- gångsvis skall tillämpas framför allt beträffande patienter, som är föremål för sluten sjukvård, när systemet med underhållsavgifter börjar tillämpas. Enligt utredningens mening kan det inte vara motiverat att räkna karens- tid för dem först fr.o.m. tidpunkten för underhållsavgiftssystemet införande. En sådan ordning skulle nämligen innebära, att många långtidssjuka. som sedan längre eller kortare tid tillbaka själva betalat vårdavgift, plötsligt helt skulle befrias från avgift under en period av upp till 180 dagar. För att förhindra bl.a. sådana verkningar föreslår utredningen att vid beräkning av karenstid för redan intagna patienter även sjukhusvistelse, som in- fallit före det nya avgiftssystemets införande, skall beaktas med tillämpning av reglerna om avbrottstid m.m. Motsvarande bör gälla beträffande patien- ter, som tas in för sluten vård efter tidpunkten för underhållsavgiftssyste— mets införande.

Reglerna för bestämmande av patientens underhållsavgift

Som förut anförts bör den underhållsavgift, som skall tas ut vid sjukhus- vård, motsvara den genomsnittliga kostnaden per dag för underhåll av dem

som är intagna på de egentliga ålderdomshemmen inom sjukvårdsområdet. En uppfattning om den nivå, på vilken en sådan avgift kan komma att ligga, får man bl.a. av statistiska centralbyråns redogörelse angående utgifterna för ålderdomshemmen år 1964. Enligt denna redogörelse uppgick som förut nämnts genomsnittsutgifterna per vårddag för de egentliga ålderdomshem- men i riket till 26:71 kr. För år 1962 var motsvarande utgift 21:03 kr. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen torde det kunna antas att den underhålls- avgift, som kommer att vara aktuell i slutet av 1960-talet, uppgår till om— kring 30 kr. per dag. Det är uppenbart, att långt ifrån alla sjuka kommer att ha möjlighet att, i varje fall innan ATP ger några större pensionsbelopp, betala en underhållsavgift av sådan storlek. Flertalet långtidssjuka kommer alltjämt att utgöras av sådana pensionärer vilka som enda inkomst har den allmänna folkpensionen. För långtidssjuka i mera aktiva åldrar torde en stor del av inkomsten behöva användas för att de skall kunna fullgöra sina förpliktelser utanför sjukhuset mot anhöriga, främst maka (make) och barn. Reglerna för bestämmande av underhållsavgift måste därför ta hänsyn till den sjukes ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset. Utred— ningens förslag innebär sammanfattningsvis att hänsyn skall tas till å ena sidan patientens samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för be- räknad skatt och å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utan- för sjukhuset såsom utgifter för bostad och försörjning av anhöriga. För- farandet kommer att innebära, att underhållsavgifterna tas ut med varieran- de belopp allt efter patienternas förmåga att betala avgift.

Patientens förmåga att erlägga underhållsavgift bör enligt utredningens mening bestämmas efter förhållandena vid den tidpunkt, då avgiftsskyldig- het inträder för honom. Härvid beräknas den mera stadigvarande inkomst, som patienten kan väntas åtnjuta under ett åt två år framåt i tiden. Till— fälliga förändringar av patientens inkomst- och förmögenhetsförhållanden bör inte påverka underhållsavgiftens storlek. Alla mera stadigvarande för- ändringar, som kan påverka patientens betalningsförmåga, bör givetvis föranleda, att frågan om underhållsavgiftens storlek snarast omprövas av huvudmannen. Vad nyss sagts om beräknad framtida inkomst utesluter inte, att föregående års inkomst- och förmögenhetsförhållanden för patien- ten kan tjäna som vägledning vid bestämmandet av underhållsavgift. I åt- skilliga fall, främst då förmögenhet förekommer, torde den senaste taxering- en för den sjuke kunna vara av värde vid prövningen av patientens förmåga att betala underhållsavgift. Till grund för denna prövning bör främst ligga en av patienten eller annan behörig person (anhörig, förmyndare etc.) av- given deklaration på heder och samvete rörande patientens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Vid bestämmandet av om viss intäkt skall beaktas eller ej föreslås, att reglerna om skattepliktig inkomst i 3 kap. 17—19 55 kommunalskattelagen skall tillämpas så att i princip varje inkomst, som är skattepliktig enligt

nämnda lag, tas med vid bestämmandet av patientens förmåga att erlägga underhållsavgift. Vissa undantag från reglerna i nyssnämnda lagrum är dock enligt utredningens mening motiverade.

Till skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen räknas bl.a. inte sjukpenning på grund av AFL, yrkesskadeförsäkringslagen (YFL), militär- ersättningsförordningen, förordningen om ersättning i anledning av kropps- skada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, förordningen om ersätt- ning i anledning av kroppsskada ådragen under vistelse på anstalt, kungö— relsen om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under verksam- het vid brandsläckning m.m. och den s.k. smittbärarlagen. Samtliga här an- givna författningar rör ersättning vid obligatorisk försäkring. Ersättning- arna utgår i princip under obegränsad tid och ger numera i varje fall till- sammans med ersättning enligt AFL i regel hög kompensation för för- lorad arbetsinkomst. Sjukpenning skall i princip utges vid kortvariga tider av arbetsoförmåga på grund av sjukdom. I händelse av varaktig arbetsoför- måga avlöses den av förtidspension (sjukbidrag). Ersättningsnivån när det gäller sjukpenning är i allmänhet minst lika hög som vid allmän pension, i åtskilliga fall högre än vid förtidspension. Det förekommer dessutom inte så få fall, där sjukpenning av olika anledningar utges oaktat patientens tillstånd egentligen skulle föranleda förtidspensionering. Nu redovisade om— ständigheter talar enligt utredningens uppfattning för att sjukpenning skall räknas som inkomst, då det gäller att fastställa underhållsavgift för pa- tient i sluten sjukvård. Även barntillägg till sådan sjukpenning bör med- räknas, eftersom skälig hänsyn bör tas till oförsörjda barn vid bestämmande av patientens underhållsavgift.

Till inkomst bör däremot inte hänföras något slag av frivillig sjukpen- ning. Enligt AFL kan numera endast hemmafruar och studerande teckna frivillig sjukpenningsförsäkring. Ett mindre antal egna företagare, som var 67 är den 1 januari 1963, har dessutom medgivits rätt att bibehålla dessför- innan tecknad frivillig försäkring. Eftersom försäkringar av detta slag vilar på ett frivilligt åtagande och när som helst kan upphöra, t.ex. på grund av bristande avgiftsbetalning, kan inkomst av sådan sjukpenning knappast betecknas som en mera stadigvarande inkomst, som man under alla för- hållanden kan räkna med att patienten kommer att uppbära. Försäkringar- na uppgår dessutom i regel till obetydliga belopp.

I de fall patient, som skall erlägga underhållsavgift, uppbär inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse, bör sådan inkomst ej be- räknas till högre belopp än som skulle skett vid tillämpning av bestämmel- serna om avdrag enligt kommunalskattelagen. Senast fastställda taxering torde i dessa fall i regel tjäna som god vägledning.

Den summa inkomst av tjänst, som tas med vid bestämmande av under- hållsavgift, bör givetvis inte heller beräknas till högre belopp än som skulle skett vid tillämpningen av bestämmelserna i kommunalskattelagen om av-

drag för inkomstens förvärvande. Till intäkt av tjänst enligt lagen hän- förs förutom avlöning och arvode etc. bl.a. pension. Härvid inräknas även pension på grund av frivillig försäkring. När det gäller barnpension föreslår utredningen, att inkomst härav tas med endast om det pensionsberättigade barnet självt skall erlägga underhållsavgift.

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet bör enligt utredningens mening inte likställas med skattepliktig inkomst i detta sammanhang. Det är här nämligen inte fråga om någon mera stadigvarande inkomst.

I fråga om förmögenhetsinnehav har utredningen övervägt, huruvida hän- syn skall tas till förmögenheten såsom sådan eller enbart till avkastningen av denna vid fastställandet av patientens betalningsförmåga. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det inte kan anses tillfredsställande att fästa avseende vid enbart avkastningen, enär förmögenheter är placerade på skiftande sätt med högst varierande utfall som följd. En metod att åstad- komma en oavsett förmögenhets placering mera ensartad inverkan av för- mögenhetsinnehav på underhållsavgift har anvisats av den i det föregående omnämnda, av socialnämndernas storstadsdelegation tillsatta utrednings— kommittén. Denna metod innebär, att förmögenhet skall antas omplacerad i en omedelbart utgående livränta. Den årliga livränta, som förmögenhet antas ge, kommer således att ställas i relation till patientens ålder. Livräntan ifråga skall antas utgöra inkomst för patienten och påverkar härigenom hans förmåga att erlägga avgift vid ålderdomshem. Vidare skall enligt ut- redningskommitténs förslag regeln om omvandling till livränta avse för- mögenheter överstigande 6 000 kr.

Sjukförsäkringsutredningen anser den av kommittén anvisade metoden för bestämmande av förmögenhets inverkan vid avgiftssättning vid ålder- domshemmen i princip kunna tillämpas också vid bestämmande av under- hållsavgift i sluten sjukvård. Om vid förmögenhets omvandling till livränta friläggs högst 6000 kr., föreligger dock enligt utredningens mening risk för att en patient med en förmögenhet, bestående i stort sett av uteslutande en normal en- eller tvåfamiljsfastighet, kan tvingas inteckna eller försälja fastigheten för att kunna betala underhållsavgift. En sådan åtgärd kan må- hända vara naturlig när det gäller på ålderdomshem intagna patienter, som i regel i och med inflyttningen på ålderdomshemmet lämnat sin tidigare bostad för gott. För åtskilliga långtidssjuka är situationen dock annorlunda beträffande behovet av bostad utanför sjukhus. Sålunda ger som förut nämnts en i betänkandet »Åldringsvårdens läge» redovisad undersökning vid handen, att ca en femtedel av patienterna på landstingens sjukhem åter— vänder till egen eller anhörigs bostad. Den förut nämnda utredningskom— mittén har efter en jämförelse mellan ålderdomshem och sjukhem också uttalat, att patienterna vid intagning på de sjukhem i Hälsingborg och Västerås, som varit föremål för jämförelsen, inte syntes böra avstå från bostad utanför sjukhuset.

Om garantier skall skapas för att främst ägare av normala enfamiljsfastig- heter skyddas, måste alltså ett avsevärt högre belopp än 6 000 kr. friläggas, innan en fingerad omvandling av förmögenhet sker. Vid bedömande av hur stor del av förmögenheten, som skall friläggas för att nå detta syfte, torde det ligga nära till hands att söka vägledning i reglerna rörande behållen förmögenhet vid beräkning av statlig förmögenhetsskatt. Enligt förordning- en om statlig förmögenhetsskatt är fysisk person befriad från statlig för- mögenhetsskatt, om den beskattningsbara inkomsten inte överstiger 100 000 kr. För makar gäller motsvarande befrielse, om deras sammanlagda be- hållna förmögenhet inte överstiger 100 000 kr.

Tillämpas samma regler som vid beräkning av statlig förmögenhetsskatt, när det gäller nivån av den frilagda förmögenheten, torde flertalet ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter skyddas mot risken att behöva inteckna eller avyttra fastighet för att erlägga underhållsavgift. Av ca 550 000 en- och tvåfamiljsfastigheter hade enligt 1965 års allmänna fastighetstaxering 525 000 ett taxeringsvärde, som uppgick till högst 100 000 kr.

Utredningen föreslår, att all behållen förmögenhet som ej överstiger 100 000 kr., beräknad på sätt som sker enligt förordningen om statlig för- mögenhetsskatt, friläggs, innan omvandling av förmögenheten fingeras ske till en omedelbart utgående livränta. Denna omvandling bör ske med använ- dande av en av riksförsäkringsverket upprättad grundtabell för beräkning av omedelbart utgående livränta vid frivillig pensionsförsäkring, som finns intagen som bil. B till detta betänkande. Tabellen förutsätter en oförändrad räntefot av 3,5 % men är i motsats till den tabell, som används vid liv- ränteberäkning vid frivillig pensionsförsäkring, inte belastad med omkost- nader m.m. Den årliga livräntan, framräknad på så sätt att den avgifts- pliktiga förmögenheten divideras med det tal som anges för resp. ålder i tabellen, utgör den inkomst vilken skall beaktas vid bestämmandet av pati- entens underhållsavgift.

Beträffande behållen förmögenhet som inte överstiger 100000 kr. eller den del av den behållna förmögenheten, som inte överstiger nämnda be- lopp, tas hänsyn endast till avkastningen, varvid medräknas samma slag av intäkter som vid beskattning.

När det gäller att bestämma den samlade inkomsten och förmögenheten föreslås att för gift patient makarnas gemensamma inkomst och förmögen- het beaktas samt att med gift patient likställs patient, som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken patienten varit gift eller har eller har haft barn.

Som framgår av vad ovan föreslagits rörande huvudreglerna vid bestäm- mandet av underhållsavgift skall, sedan patientens samlade inkomst och förmögenhet fastställts, hänsyn tas till vissa av hans ekonomiska förpliktel- ser utanför sjukhuset. Innan så sker skall emellertid den beräknade skatten på inkomst och förmögenhet samt avgifter till försäkringen dras av från

de fastställda inkomst- och förmögenhetsbeloppen, varvid beaktas att ev. medräknat sjukpenningbelopp är skattefritt.

Utredningen föreslår, att inkomstskatt m.m. för den som inte är ålders— eller förtidspensionär beräknas med ledning av skattetabell för beräkning av preliminär skatt för det aktuella året. För patient med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall därjämte beaktas den tilläggspensions- avgift han har att erlägga.

Vid bestämmandet av underhållsavgiften för ålders- eller förtidspensionär bör uppmärksammas att sådan patient inte skall erlägga folkpensionsav- gift (2 5 2 mom. lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensione- ringen). Sådan patient torde inte heller annat än undantagsvis ha att erlägga sjukförsäkringsavgift (19 kap. 2 och 6 55 AFL). Vidare bör beaktas reg- lerna om extra avdrag för folkpensionär enligt 50 g 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen. Dessa förhållanden torde i allmänhet medföra, att skatt för folkpensionär bör beräknas till lägre belopp än vad skattetabell för preliminär skatt utvisar. Eftersom majoriteten av alla avgiftspliktiga vid sjukhusen torde utgöras av pensionärer har utredningen låtit utarbeta särskilda tabeller för att beräkna skatt för dem (se bil. C). Olika tabeller har upprättats beträffande pensionärer med förmögenhet av ringa storleks- ordning och pensionärer med större förmögenhet.

Enligt 50 5 2 mom. kommunalskattelagen skall skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension, anses ha haft nedsatt skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag. Enligt anvisningarna till nämnda bestämmelse bör i fråga om sådan skattskyldig den taxerade in— komsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han upp- burit i folkpension. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats på sjuk— hus eller annan anstalt bör dock det belopp, varmed den taxerade inkomsten minskas, jämkas med hänsyn härtill. Utredningen föreslår att ifrågavaran- de anvisningar vid ett genomförande av förslaget om underhållsavgifter förtydligas så att av desamma framgår att med skattskyldig, som mot låg avgift vistas på sjukhus, inte avses sådan skattskyldig som erlägger under- hållsavgift.

De ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset, som föreslås skola he- aktas vid fastställandet av patientens förmåga att betala underhållsavgift, är bostadskostnad, underhållsbidrag och periodiskt understöd. Dessutom föreslås att patienten förbehålls ett fickpenningbelopp per år, som utgör 20 % av det vid det aktuella avgiftsårets ingång gällande basbeloppet enligt AFL.

Med bostadskostnad bör förstås kostnaden för bostad, som patienten för— hyr för sig och sin familjs räkning. För patient med egen enfamiljs- eller tvåfamiljsfastighet bör tas upp kostnader för drift av fastigheten (upp- värmning, renhållning och normalt underhåll). Utgifter för ränta på i fastigheten nedlagt kapital och för tomträttsavgäld beaktas icke i detta sam-

manhang. Någon begränsning i fråga om den tid varunder bostadskostnad skall beaktas torde icke böra ske. Däremot bör, i de fall patient under sjuk- husvistelsen hyr ut bostad helt eller delvis, influtna hyresinkomster dras av från den ordinarie bostadskostnaden.

Med underhållsbidrag avses här inte bidrag till den egna familjens för- sörjning utan bidrag till hustru och barn i tidigare äktenskap samt till barn utom äktenskapet. Med periodiskt understöd avses bidrag till person, som är beroende av patienten för sin försörjning, t.ex. åldrig fader eller moder, hos patienten tidigare anställd samt barn med bristande försörj- ningsförmåga. 'Reglerna enligt kommunalskattelagen föreslås tillämpade beträffande periodiskt understöd.

Sedan från den sålunda fastställda inkomsten och förmögenheten av- dragits fickpenningbelopp, bostadskostnad och förekommande underhålls- bidrag samt periodiskt understöd föreslås att med återstående belopp för- fars på följande sätt.

1. Gift patient, som saknar barn mot vilka försörjningsplikt föreligger. Av det återstående beloppet skall 40 % friläggas för hemmavarande make (maka). Det frilagda beloppet skall dock alltid utgöra minst det belopp, som tillkommer ensam berättigad åldersfolkpensionär. Vad därefter åter- står skall utgöra underlag för uttagande av underhållsavgift.

2. Gift patient med hemmavarande barn under 16 år eller med barn, som eljest är beroende av patienten för sin försörjning. (Med barn som eljest är beroende av patienten för sin försörjning avses exempelvis sjukt barn eller barn, som fortsätter studier efter 16 år på hemorten eller annorstädes och på grund därav inte kan försörja sig självt.) Av det återstående beloppet skall 40 % friläggas för hemmavarande make (maka) samt 10 % för varje barn. Det sammanlagda sålunda frilagda be— loppet får dock inte understiga det belopp, som tillkommer ensam be- rättigad åldersfolkpensionär multiplicerat med antalet personer (make/ma- ka och barn), för vilka friläggning skett. Vad därefter återstår skall utgöra underlag för uttagande av underhållsavgift.

3. Ensamstående med hemmavarande barn under 16 år eller med barn, som eljest är beroende av patienten för sin försörjning. Av det återstående beloppet skall 40 % friläggas för det första barnet samt 10 % för varje ytterligare barn. Det sammanlagda sålunda frilagda beloppet får dock inte understiga det belopp, som tillkommer ensam berättigad åldersfolkpensionär multiplicerat med antalet personer (barn), för vilka fri— läggning skett. Vad därefter återstår skall utgöra underlag för uttagande av underhållsavgift.

4. Ensamstående

Det återstående beloppet i sin helhet skall utgöra underlag för uttagande av underhållsavgift.

Med ensamstående avses även barn under 16 år.

Vid bestämmande av underhållsavgift för barn skall enbart barnets in- komst och förmögenhet beaktas.

Effekten i olika fall av de ovan föreslagna reglerna framgår av exempel— samling i bil. D till detta betänkande.

Det föreslagna förfarandet vid bestämmande av underhållsavgiften kan synas omständligt. Utredningen vill emellertid stryka under att framräk- ningen av underhållsavgiften med de tabeller utredningen utarbetat i själva verket är ganska enkel. Uppgifterna om inkomst— och förmögenhetsförhållan- dena torde också i de allra flesta fall kunna erhållas utan större omgång. Vid de kontakter utredningen haft med företrädare för sjukvårdshuvud— männen har några farhågor för att systemet skall bli administrativt be- tungande att tillämpa inte yppats. Utredningen vill också framhålla, att möjligheter till ytterligare schablonisering bör finnas sedan avgiftssystemet tillämpats någon tid.

Åtgärder för underhållsavgiftens uttagande

I nuvarande system med låga enhetliga avgifter för sluten sjukvård torde knappast föreligga något intresse för den avgiftspliktige att avhända sig tillgångar för att därigenom slippa betala avgift. Införandet av ett system med underhållsavgifter enligt utredningens förslag kan medföra, att denna situation i viss mån förändras. Konstruktionen med en relativt hög avgift för underhåll, vilken nedsätts i förhållande till patientens betalningsför- måga, kan fresta patienten eller dennes anhöriga att genom olika åtgärder söka undkomma avgiften helt eller delvis. I första hand kan tänkas före- komma att patientens tillgångar förs över till anhöriga eller andra eller att patienten eller dennes ombud underlåter att lämna sjukhushuvudmännen uppgift om patientens samtliga inkomst- och förmögenhetsslag. Det är även tänkbart, att patient eller anhörig helt enkelt vägrar betala underhållsav- gift. Det förhållandet att även den utanför sjukhuset varande makens in- komst- och förmögenhetsförhållanden skall beaktas vid bestämmandet av patientens underhållsavgift kan också i vissa fall väntas vålla huvudmännen speciella problem, t.ex. när det gäller att få klarhet i om sammanboende föreligger eller ej.

Som framgår av vad utredningen anfört i det föregående föreslås huvud- männens principiella rätt att ta ut vårdavgift enligt 27 5 Sij alltjämt att bibehållas. Utredningen föreslår också att bestämmelsen i 28å Sij om förskottsbetalning och ansvarsförbindelse bibehålls. Genomförandet av ut- redningens förslag kan dock i praktiken få konsekvenser beträffande sjuk— hushuvudmannens möjligheter att använda sig av de påtryckningsmedel att säkerställa avgiftsbetalningen, som bestämmelserna syftar till. F.n. gäller som allmän princip att vårdavgiften skall inbetalas i förskott för femton da-

gar åt gången eller att ansvarsförbindelse skall lämnas för avgiften. I det övervägande antalet sjukhusfall svarar försäkringskassorna nu för vårdav- gifterna, varför i dessa fall inte krävs förskott eller ansvarsförbindelser. I de fall där patienten själv har att erlägga vårdavgiften krävs i första hand förskottsbetalning och i andra hand ansvarsförbindelse.

Frågan om förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse brukar f.n. kopplas samman med själva intagningen på sjukhus, vilket torde vara ett effektivt sätt att skapa garanti för att vårdavgiften verkligen inflyter. I det nya systemet med underhållsavgifter blir det däremot i regel inte aktuellt att som villkor för intagning på sjukhus kräva förskottsbetalning eller ansvars- förbindelse, eftersom avgiftsfrågan i allmänhet inte skall avgöras, förrän patienten åtnjutit sjukhusvård under en längre tid i en följd. Kvar står dock huvudmannens möjligheter att under samma betingelser som nu knyta frå- gan om förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse samman med frågan om fortsatt sluten sjukvård för patienten. Enligt utredningens mening torde således en fortsatt tillämpning av den nuvarande principen om förskotts- betalning eller ansvarsförbindelse, när det gäller vårdavgiftens inbetalnind, i regel ge huvudmännen erforderlig garanti för att avgiften skall betalas.

En tillämpning av bestämmelserna i 28 5 Sij på sådant sätt, att nödvän— diga åtgärder för att bestämma underhållsavgiften vidtas i god tid före karenstidens utgång och att den fastställda avgiften avkrävs patienterna i förskott för femton dagar åt gången efter det karenstiden förflutit, torde i normala fall trygga inbetalningen av underhållsavgifter. Om förskotts- betalning av olika anledningar inte sker, återstår för huvudmannen att kräva ansvarsförbindelse av anhörig eller i sista hand av socialnämnd. Det bör uppmärksammas, att socialnämnd under vissa betingelser har sär- skilda möjligheter att enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta erhålla införsel för bidrag, som nämnden utbetalat till patientens underhåll på sjukhus. Denna utväg föreligger, om länsstyrelse (kammarrätten) fastställt socialnämnds krav på ersättning av patienten eller dennes make eller mot föräldrar. Socialnämnd har således större möj- lighet än sjukhushuvudman att få betalt för en fordran på underhålls— avgift, eftersom sjukhushuvudmannen inte kan ta ut en dylik fordran ge- nom införsel. Däremot kan fordran efter fastställelse av domstol självfallet tas ut exekutivt, om erforderliga tillgångar finns. En avgiftspliktig patient, som genom dom eller avtal är berättigad till underhållsbidrag, kan med stöd av införsellagen beviljas införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning, pension eller livränta samt sjukpenning för sådant underhåll. Det kan förmodas, att sjukhushuvudmannen i vissa fall vid behov har intresse att bistå sådan patient med erforderliga åtgärder för att införsel skall kom- ma till stånd.

Om för avgiftspliktig inte lämnas erforderliga uppgifter för bestämmande av hans förmåga att erlägga underhållsavgift, måste sjukhushuvudmannen

uppenbarligen själv införskaffa sådana uppgifter från olika håll och i sista hand fastställa avgiften efter skönsmässig prövning. Det torde också ligga i sakens natur, att sjukhushuvudmannen ofta måste kontrollera riktigheten av de lämnade uppgifterna, innan definitivt beslut om underhållsavgift fattas. Uppgifter i dessa avseenden torde kunna erhållas framför allt genom de lokala skattemyndigheterna och de allmänna försäkringskassorna.

Inskränkningar i sjukhushuvudmännens rätt att bestämma avgift i sluten vård

Sjukhushuvudmännens rätt enligt Sij att bestämma avgift är redan nu inskränkt i vissa avseenden. Sålunda stadgas i 27 5 första stycket Sij att beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barna— vårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad som finns före- skrivet i nämnda lagar. Vidare gäller enligt 27% tredje stycket Sij att vårdavgift inte får tas ut för vård och underhåll på allmän sal av den, som enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av köns- sjukdomar är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.

Begränsningen i rätten att ta ut vårdavgift av kommun sammanhänger med bestämmelser i socialhjälps- och barnavårdslagarna. Enligt 24 5 lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp skall, då en kommun haft kostna- der för socialhjälp för vilken annan kommun är ersättningsskyldig, er- sättningen utgå med det belopp, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen kan uppskattas. Avser ersättningen vård på anstalt eller annan inrättning, äger Kungl. Maj :t fastställa taxa för vården, om detta är påkallat. Motsvarande bestämmelse finns beträffande vårdkostnader enligt barna- vårdslagen. Med stöd av nämnda bestämmelser har Kungl. Maj :t den 21 december 1956 (nr 632) fastställt vårdtaxa, enligt vilken sjukhushuvud- man av kommun får ta ut en vårdavgift om högst 15 kr. per dag. Vård på ålderdomshem skall enligt taxans bestämmelser ersättas med 5 kr. per dag.

Om nuvarande avgiftssystem med låga enhetliga avgifter i sluten sjuk- vård ersätts av ett system med avgift för underhållskostnad i enlighet med vad utredningen i det föregående förordat, bör ersättningsbeloppen i vård- taxan enligt utredningens uppfattning anpassas till det nya avgiftssystemet. En ändring av vårdtaxans ersättningsbelopp vid sjukhusvård framstår som nödvändig också för att som utredningen föreslagit en reglering mellan huvudmännen för ålderdomshem och sjukvårdsanstalter av underhållskost- nader för intagna på ålderdomshem, som åtnjuter sjukhusvård, skall kunna genomföras. Särskilt otillfredsställande ur sjukhushuvudmannens synpunkt torde de nuvarande reglerna om ersättningsbelopp i vårdtaxan komma att te sig i de fall patient inte tillhör den personkrets, som är berättigad till kostnadsfri medicinsk vård och för vilken huvudmannen således i princip kan ta ut avgift för såväl vård som underhåll.

Även vårdtaxans ersättningsbelopp för ålderdomshem synes utredningen behöva omprövas. Det kan erinras om att i den inom Socialnämndernas storstadsdelegation verkställda utredningen angående avgiftssättning vid ålderdomshem framhölls, att de nuvarande reglerna beträffande ersättning för vård på ålderdomshem är otillfredsställande i vissa avseenden. Som exempel härpå nämndes att kommun för värden på ålderdomshem av ut- ländsk medborgare utan folkpension på grund av vårdtaxans bestämmelse av statsverket kan erhålla en ersättning av endast 5 kr. per vårddag, oaktat kommunens självkostnad betydligt överstiger detta belopp. Som förut nämnts motsvarade utgifterna vid ålderdomshemmen i genomsnitt 26: 71 kr. per vårddag år 1964.

De epidemiskt sjukas och veneriskt sjukas särställning i avgiftshänseende har nyligen behandlats av smittskyddslagstiftningsutredningen i betänkan- det »Smittskyddslagstiftning» ( SOU 1966:50 ). Utredningen framhåller att den avgiftsfrihet, som dessa sjuka tillförsäkrats, varit högst nödvändig före den obligatoriska sjukförsäkringens införande och att det utan denna ordning skulle ha mött avsevärda svårigheter att realisera föreskriften om skyldighet för dessa sjuka att söka sjukhusvård. Enligt vad smittskydds- lagstiftningsutredningen uttalat, har avgiftsfriheten numera inte samma be- tydelse som tidigare. Starka skäl anses dock alltjämt tala för att bestäm- melsen om kostnadsfrihet vid sjukhusvård för de epidemiskt och veneriskt sjuka bibehålls, framför allt av det skälet att även de som inte tillhör sjuk- försäkringen måste kunna tas in på sjukhus vid allmänfarlig sjukdom. Detta gäller särskilt utlänningar, bland vilka sjömän på ankommande fartyg spelar en viktig roll.

Ett genomförande av det av sjukförsäkringsutredningen föreslagna av- giftssystemet i sluten sjukvård kommer inte att förändra situationen för här i riket ej bosatta utlänningar i vad avser avgift vid sjukhusvård. Sådana ut- länningar kommer nämligen inte att äga rätt till kostnadsfri medicinsk vård, såvida de inte omfattas av konvention. Det av smittskyddslagstiftnings- utredningen åberopade skälet för att bibehålla kostnadsfriheten i sluten vård av epidemiskt och veneriskt sjuka i vad angår utlänningarnas ställning gäller således även i ett system med underhållsavgifter. Sjukförsäkringsut— redningen föreslår därför inte någon ändring i 27 5 Sij i detta avseende, varför de epidemiskt och veneriskt sjuka även i det av utredningen före- slagna avgiftssystemet kommer att vara helt befriade från avgifter i sluten vård. Däremot bör tid, varunder sluten vård meddelats för epidemisk eller venerisk sjukdom, medräknas vid bestämmande av karenstid och avbrotts- tid.

Finansieringsfrågor

I sjukförsäkringsutredningens uppdrag ingår inte att pröva grunderna för sjukvårdens finansiering —— i första hand fördelningen av kostnaderna

mellan stat, kommun och försäkring. Däremot har utredningen att ta ställning till frågan om sjukförsäkringen, som nu sker, skall svara för en del av kostnaderna för sjukhusvård genom att lämna ersättning för den vårdavgift, som debiterats patienten. Om såsom utredningen förordat den medicinska vården i den slutna sjukvården tillhandahålls kostnadsfritt under obegränsad tid och förmånen av ersättning för sjukhusvård bryts ut ur AFL, vore det enligt utredningens mening följdriktigt, att försäk- ringens medverkan i finansieringen av sjukhusvården helt upphörde. En sådan åtgärd skulle emellertid rubba den nuvarande kostnadsfördelningen mellan parterna och skulle därigenom kunna anses föregripa en mera allmän översyn av hela frågan. En dylik översyn framstår enligt utred- ningens uppfattning ålminstone på sikt som ofrånkomlig. I detta samman- hang kan erinras om att statsrådet och chefen för finansdepartementet i januari 1965 tillsatt en utredning med uppgift att överarbeta allmänna skatteheredningens förslag angående socialförsäkringsavgifter och indirekt beskattning samt därmed sammanhängande frågor. Vidare förtjänar upp- märksammas, att nu gällande principöverenskommelse mellan staten och Svenska landstingsförbundet angående finansieringen av den egentliga men- talsjukvården utlöper i och med 1971 års utgång. I samband därmed kan en mera allmän omprövning av parternas ekonomiska mellanhavanden tänkas komma till stånd. Utredningen föreslår i avvaktan på resultatet av en sådan allmän översyn av kostnadsfördelningsfrågorna, att försäkringens medver- kan i finansieringen av sjukhusvårdskostnaderna tills vidare bibehålls.

Statsrådet och chefen för socialdepartementet har till sjukförsäkrings- utredningen överlämnat en skrivelse av den 21 augusti 1964 från Svenska landstingsförbundet, i vilken förbundet hemställt om Kungl. Maj:ts med- givande för de allmänna försäkringskassorna att helt ersätta en till 10 kr. per dag höjd allmänsalsavgift vid sjukhusen. Som motiv för framställningen har anförts att medeldagkostnaden vid rikets samtliga lasarett stigit med drygt 60 % från en dagkostnad av 60: 32 kr. år 1958 till en dagkostnad av 96:63 kr. år 1963. Vidare åberopas att folkpensionsbeloppen höj ts, varigenom frågan om de s.k. överskottsmedlen på nytt blivit aktuell.

I yttrande över landstingsförbundets framställning har medieinalstyrelsen ur de synpunkter styrelsen har att företräda förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget. Riksförsäkringsverket har bl.a. under hänvisning till sjukförsäkringsutredningens direktiv anfört att, om landstingsförbundets förslag genomförs, försäkringens kostnader för sjukhusvårdsersättning så- väl totalt som per försäkrad torde komma att ungefär fördubblas. Detta be- räknas enligt verket medföra en höjning av avgifterna till de allmänna för- säkringskassornas utgifter för sjukhusvårdsersättning med omkring 22 kr. per försäkrad och år för de omkring 4,4 miljoner försäkrade, som erlägger sådan avgift. Verket har framhållit, att den största varsamhet måste iakttas, om inte avgiften, vars storlek i princip är oberoende av den försäkrades in- komstläge, skall framstå såsom orimligt hög.

Med anledning av landstingsförbundets framställning vill utredningen erinra om att vårdavgiften för salspatienter vid sjukvårds- och förlossnings- anstalterna fastställdes till 3 kr. per dag i samband med SFL:s ikraft- trädande, vilket i många fall inte innebar någon ändring i förhållande till vad som gällt tidigare. Då vårdavgiften fr.o.m. den 1 januari 1959 höjdes från 3 till 5 kr. per dag, uttalade föredragande departementschefen (prop. 1958:126) att de ökade dagkostnaderna för patienterna vid landstingens lasarett, vilka torde äga sin motsvarighet även beträffande övriga sjuk- vårds- och förlossningsanstalter, redan i sig själva utgjorde ett starkt skäl för en höjning av Vårdavgifterna. Svenska landstingsförbundet hade i yttran- de över den departementspromemoria, som låg till grund för förslaget, bl.a. upplyst att den verkliga dagkostnaden för en salspatient vid lands- tingens lasarett, som utgjorde 28:40 kr. år 1950 och 43:40 kr. år 1954, stigit till 51:60 kr. år 1956 och till omkring 57 kr. är 1957 samt att den för år 1958 väntades öka till ungefär 60 kr.

Som förut nämnts ökade dagkostnaden från 60:32 kr. år 1958 till 96:63 kr. år 1963 eller med 62,4 %. Enligt uppgift från medieinalstyrelsen utgjorde dagkostnaden 109 :41 kr. år 1964. För år 1965 uppgick den enligt preliminär beräkning till 122: 53 kr. Från år 1958 till år 1965 har dagkostnaden således mer än fördubblats.

Om allmänsalsavgiften på de statliga och kommunala sjukhusen samt på de enskilda sjukvårdsinrättningarna av lasarettskaraktär uppgått till 10 kr. per dag under år 1965, skulle i vårdavgifter, om det beräknade totala antalet vårddagar vid huvudmännens sjukvårdsinrättningar (32,5 milj.) nämnda år läggs till grund, ha influtit ca 325 milj.kr. Emellertid får man räkna med att det skulle ha blivit nödvändigt att sätta ned vårdavgiften för de pensionärer, som var hänvisade till att leva uteslutande på sin folkpension. Landstingsförbundet har i sin skrivelse förklarat sig berett att träffa över- enskommelser härom. Sjukvårdshuvudmännens intäkter av vårdavgifter skulle sålunda ha blivit mindre än 325 milj. kr., hur mycket har inte närma- re angivits av förbundet.

Som redovisats i det föregående uppgick den allmänna försäkringens er- sättning för vårdavgifter till sjukhushuvudmännen enligt sjukförsäkrings- utredningens undersökning till ca 89 milj. kr. för år 1965. Enligt samma undersökning erhöll huvudmännen för nämnda är ca 86,4 milj.kr. i vård— avgifter för s.k. utförsäkrade patienter. Om det nya avgiftssystem, som utredningen förordat, genomförs kommer huvudmännens nuvarande in- komster i form av vårdavgifter för utförsäkrade patienter att upphöra. I stället kommer huvudmännen att få inkomster i form av underhållsavgifter, till övervägande del från patienter, som är utförsäkrade på grund av nu- varande bestämmelser om begränsad sjukhjälpstid i AFL. Med utgångs- punkt i de i bil. A tab. 17 redovisade uppgifterna om antalet patienter med allmän ålders- eller förtidspension den 30 april 1966, vilka vårdats minst 180

dagar vid mentalsjukhus och vårdenheter för långvarigt sjuka, har utred— ningen sökt beräkna inkomsterna av underhållsavgifter under det nya av— giftssystemets första år. Härvid har räknats med det folkpensionsbelopp, som i december 1966 tillkom ensam pensionär efter avdrag av lagstadgat fickpenningbelopp (4 670 kr. —— 1 020 kr. = 3 650 kr. eller 10 kr. per dag). Enligt beräkningarna skulle den sammanlagda årliga inkomsten av under- hållsavgifter komma att uppgå till i runt tal 135 milj. kr. Utredningen är angelägen framhålla att beräkningarna grundar sig på schabloner. Sålunda har inte beaktats, att en underhållsavgift om 10 kr. per dag i varje fall f.n. överstiger vad pensionärer, vilkas inkomst består av enbart folkpensionens äktamakebelopp, kan betala. Inte heller har hänsyn tagits till patienternas ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset. Utredningen har dock ansett sig kunna räkna med att beloppet är tämligen realistiskt, eftersom å andra sidan inte beaktats inkomster utöver folkpensionen. Vidare har inga andra än långtidssjuka patienter med allmän pension medtagits vid beräkningen, oaktat utredningens förslag om underhållsavgift inte innebär någon be- gränsning i fråga om personkrets. En på motsvarande sätt utförd beräkning beträffande antalet patienter den 30 april 1966 med en vårdtid av minst 365 dagar visar, att huvudmännen skulle kunna räkna med årlig inkomst av underhållsavgifter om ca 113 milj.kr.

Med hänsyn till det nya läge i fråga om sjukhushuvudmännens intäkter av vårdavgifter, som uppstår om underhållsavgifter införs enligt utredning- ens förslag, anser utredningen att frågan om storleken av försäkringens ersättning för sjukhusvårdskostnader bör bli föremål för förhandlingar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. På grund härav har utredningen inte ansett sig böra lägga fram förslag i denna fråga.

Systemet för beräkning och utbetalning av den allmänna försäkringens er- sättning för sjukhusvårdskostnader

Om största möjliga administrativa fördelar skall uppkomma för försäkrings- kassorna och sjukvårdshuvudmännen genom en utbrytning av sjukhusvårds- förmånen ur AFL, måste så enkla regler som möjligt åstadkommas för beräkning och utbetalning av försäkringens ersättning för sjukhusvårds- kostnader. En av fördelarna med sjukhusvårdsförmånens utbrytning har, som förut anförts, bedömts vara, att kassorna helt kan befrias från att be— fatta sig med de nuvarande vårdavgiftsräkningarna från sjukhusen. För att detta syfte skall nås, bör kassorna inte heller belastas med några upp- gifter i samband med ersättningens överförande till sjukvårdshuvudmän- nen.

Utredningen föreslår, att riksförsäkringsverket för kassornas räkning —— i likhet med vad som nu gäller beträffande kassornas ersättning till apote- ken för kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel — svarar för beräkningen

och överförandet av den ersättning för sjukhusvårdskostnader, som skall tillkomma huvudmännen. Ersättningen bör beräknas efter schablonmäs- siga grunder. För att förenkla förfarandet förordar utredningen, att ersätt— ningen grundas på det belopp, som utbetalats från försäkringen till huvud- männen året innan utredningens förslag genomförts. Om försäkringens er- sättning skall beräknas efter en högre vårdavgift än 5 kr. per dag, förut- sätter utredningen att överenskommelse härom träffas mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i god tid före genomförandet av utredningens för- slag. För att motverka inkomstminskning i form av ränteförluster för sjuk- vårdshuvudmännen bör ersättning utanordnas kvartalsvis.

Mottagare av ersättningen blir till övervägande del de offentliga sjuk- vårdshuvudmännen, dvs. staten, landstingen och de landstingsfria städerna, samt riksförsäkringsverket för de av verket drivna sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre. Till landsting och landstingsfri stad hör av riksförsäkrings- verket utbetalas förutom ersättning avseende huvudmannens egna sjukhus även ersättning, som avser de primärkommunala och enskilda sjukvårdsan- stalter, vilka är belägna inom huvudmannens verksamhetsområde och vid vilka den medicinska vården i sluten vård skall lämnas kostnadsfritt. Dock förordar utredningen, att de förutnämnda i medicinalstyrelsens förteckning upptagna enskilda sjukvårdsanstalterna av lasarettskaraktär erhåller dem tillkommande ersättning direkt från riksförsäkringsverket. Detta undantag motiveras av att många av dessa sjukvårdsanstalter erhåller driftbidrag från flera sjukvårdshuvudmän. De är dessutom endast 14 till antalet. Hela antalet mottagare av bidrag blir alltså 44, dvs. staten, 25 landsting, tre landstingsfria städer, riksförsäkringsverket samt 14 enskilda sjukvårdsan- stalter.

Författningsmässig reglering och ikraftträdande

Utredningen förordar, att huvudmännens skyldighet att lämna kostnadsfri medicinsk vård, avgränsningen till personkrets och sjukhus av den kost- nadsfria vården, storleken av försäkringens ersättning och vilka som är er- sättningsberättigade m.m. regleras i en särskild lag. Förslag till sådan lag, benämnd »Lag angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m.», redovisas under rubriken» »Författningsförslag».

Bl.a. med hänsyn till att utredningen förutsätter att förhandlingar mel- lan staten och sjukvårdshuvudmännen angående försäkringens medverkan i sjukhusvårdens finansiering måste föregå ett genomförande av utred— ningens förslag till avgiftssystem i sluten vård m.m., har utredningen av- stått från att föreslå någon bestämd tidpunkt för förslagens genomförande.

KAPITEL IV

Vårdavgift m.m. i vissa andra vårdformer

Kompletterande vårdformer till den slutna sjukvården

Sjukvårdshuvudmännen har under senare år i ökande omfattning börjat komplettera den traditionella slutna sjukvården vid sjukhusen med andra vårdformer såsom dagsjukhusvård och vård vid rehabiliteringsavdelningar av icke inneliggande patienter. Dessa vårdformer, som ofta kallas halvöppen vård, kan betecknas som mellanformer i förhållande till öppen och sluten vård. Andra vårdformer på sjukhusen, som vunnit ökad aktualitet under senare år, är nattsjukhusvård och s.k. femdagarsvård. En form av vård utanför sjukhus är den s.k. hemsjukvården, vilken under senare tid i ökad omfattning fått stöd av huvudmännen.

Dagsj ukhusvård och vård vid rehabiIitcringsavdeIningar av icke inneliggande patienter

Dagsjukhusvården torde ha sitt ursprung i Sovjetunionen, där i början av 1930-talet i anslutning till psykiatriska kliniker lär ha inrättats s.k. dag- vårdsavdelningar, vid vilka patienter mottogs för arbetsterapi och rehabili- tering. Även i andra länder, särskilt i U.S.A. och Storbritannien, har sedan slutet av 1940-talet vuxit fram en organisation för dagsjukhusvård. Förebil- den för de i Sverige organiserade dagsjukhusavdelningarna synes närmast vara motsvarande brittiska förhållanden. I Storbritannien har dagsjukhus organiserats företrädesvis inom den psykiatriska vården men även inom åldringssjukvården har sådan organisation skapats. I det brittiska systemet skiljs mellan »day hospitals» och »day centres». De förra är dagsjukhus, antingen fristående eller anslutna som avdelningar till sjukhus. De senare är inrättningar som vanligtvis organiserats av lokala myndigheter för att i första hand ge sysselsättningsterapi och social omvårdnad. På flertalet av »day hospitals» meddelas aktiv sjukvård. För dagsjukhusvårdens patien- ter brukar finnas speciella transportorganisationer.

Omfattningen av den i Sverige bedrivna dagsjukhusvården har hittills varit relativt blygsam. I samband med den under sommaren 1966 verkställda undersökningen rörande sjukhusavgifternas betydelse m.m. för sjukvårds— huvudmännen, vars resultat i huvudsak redovisats i kap. III, begärdes från

huvudmännen uppgifter om antalet vårdplatser och vårddagar i dagsjuk- husvård. Med dagsjukhusvård avsågs även vård av icke inneliggande pa— tienter på rehabiliteringsavdelningar. Av de uppgifter, som lämnats av hu— vudmännen, avseende år 1965, framgår rörande dagsjukhusvården bl.a. följande (Bil. A tab. 12).

Inom mentalsjukvården uppgick det totala antalet dagsjukhusvårdplat- ser i genomsnitt under året till 98. Det totala antalet vårddagar var 28 024, av vilka 27 306 avsåg landstingskommunala sjukhus och 718 ett statligt sjukhus. Av de 27 306 vårddagarna kan 18 222 hänföras till mentalsjukhus och psykiatriska kliniker samt 9 084 till sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Beläggningen i procent av hela antalet vårdplatser utgjorde 86,2. Dagsjukhusvård inom mentalsjukvården hade endast bedrivits av lands- tingen i Örebro, Gävleborgs, Stockholms och Östergötlands län samt Stock- holms stad och på Sidsjöns sjukhus.

Inom kroppssjukvården uppgick det totala antalet dagsjukhusvårdplatser i genomsnitt under året till 250, av vilka 230 fanns på sjukhus, drivna av landsting och motsvarande städer, samt 20 på karolinska sjukhuset. Totala antalet vårddagar var 60 741, av vilka 52 012 avsåg landstingssjukhus samt 8 729 karolinska sjukhuset. Beläggningen i procent av hela antalet vårdplat- ser utgjorde 78,4. Dagsjukhusvård inom kroppssjukvården hade endast be— drivits förutom vid karolinska sjukhuset av landstingen i Södermanlands, Östergötlands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län samt städerna Norrköping, Göteborg och Stockholm.

Dagsjukhusvården inom mentalsjukvården synes ha tillkommit främst för att skapa en form av övergång från den traditionella slutna vården till arbetslivet och hemmen. Vid de psykiatriska lasarettsklinikerna synes ut— byggnaden av dagsjukhusvård inom mentalsjukvården ha nått längst. Så- lunda påbörjades år 1957 en försöksverksamhet med dagpatienter vid psy— kiatriska kliniken i Linköping. Man avsåg därvid i första hand att som en form av övergång till arbetslivet låta redan intagna patienter vårdas såsom dagpatienter men efter hand kom vårdformen att omfatta även icke intagna patienter med korta reseavstånd som inte var i behov av intensivare över- vakning. Vid Linköpingskliniken vårdas dagpatienterna på de slutna avdel- ningarna. Antalet samtidigt vårdade dagpatienter har uppgått till ca 20. Dagpatienterna har oaktat de åtnjutit permission varje natt av sjukhuset betraktats som intagna. I och med att försäkringskassan aviserats om in- och utskrivning har ersättning för vården utgivits av kassan såsom för sluten vård i traditionell bemärkelse. Som motiv för att patienterna trots att de icke tillbringat nätterna på sjukhuset betraktats som intagna har från sjukhusets sida anförts dels att hempermitteringen haft ett bestämt tera- peutiskt syfte och dels att det prövats, att patienterna icke behövt vistas på sjukhuset under nätterna. Patienterna har under tiden för den aktiva vår- den erhållit läkemedel kostnadsfritt, även sådana som avsetts att förbrukas utanför sjukhuset. Resekostnaderna har de svarat för själva.

Under våren 1961 igångsattes en försöksverksamhet med dagsjukhusvård vid Södersjukhusets psykiatriska klinik som ett led i ett vetenskapligt- praktiskt experiment. Att försöket kom till stånd berodde på erfarenheterna främst från Storbritannien, där vid Södersjukhuset anställd personal fått studera dagsjukhusvården. Verksamheten syftade till dels att försöka und- vika stängning av vårdavdelningar på grund av sköterskebristen, dels att erbjuda flera patienter tidigare vård och behandling. Vid kliniken har dag- patienterna samlats till en f.d. sluten avdelning, där en sammanhållen vård- enhet skapats inom de utrymmen, som en traditionell avdelning bjuder. Med förstärkning av läkar-, kurators- och terapeuttjänsterna men med mindre sköterskepersonal har avdelningen under en försöksperiod fyllt sitt ända- mål som dagvårdsavdelning för nära dubbla antalet patienter mot det som traditionellt vårdats där. Vården betraktas som sluten men har lämnats av- giftsfritt tills vidare i avvaktan på resultatet av sjukförsäkringsutredningens arbete. Resekostnaderna har patienterna själva svarat för.

På sjukhus för psykiatrisk vård, drivna av landsting och motsvarande städer, bedrivs dagsjukhusvård också vid Långbro och Beckomberga sjuk- hus i Stockholm samt Lillhagens sjukhus i Göteborg. Sådan vård lämnas vidare på några sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, nämligen vid Ulv- sundahemmet av Stockholms läns landsting och vid Södertulls sjukhus av Gävleborgs läns landsting. På vissa avdelningar vid Lillhagens sjukhus ut- gör dagpatienterna 20—30 0/0 av hela antalet patienter på avdelningarna. Långbro och Beckomberga sjukhus har vardera en avdelning för dagsjuk- husvård om ca 20 patienter. Inom mentalsjukvården är dagsjukhuspatien- terna i de flesta fall inskrivna vid sjukhuset men åtnjuter permission under nätterna samt under veckoslut och helger. För dagsjukhusvården på Lång- bro sjukhus tas ingen avgift ut i avvaktan på resultatet av sjukförsäkrings- utredningens arbete. 'Resekostnaderna får patienterna själva svara för.

Som förut nämnts uppgick hela antalet vårddagar i dagsjukhusvård år 1965 vid de dåvarande statliga mentalsjukhusen endast till 718. Samtliga dessa vårddagar avsåg dagsjukhusvård för tre patienter vid Sidsjöns sjuk- hus. Då mentalsjukvårdsberedningen i januari år 1961 tillsatte en sär- skild expertgrupp med uppdrag att utreda och framlägga förslag till en för- söksvis organiserad öppen vård vid de statliga mentalsjukhusen, fick denna expertgrupp även till uppgift att undersöka möjligheterna att inrätta an- tingen fristående dagsjukhus eller dagavdelningar vid mentalsjukhusen. Försöksverksamhet med dagavdelningar inom de förutvarande statliga men- talsjukhusen har dock hittills inte skett i någon större omfattning. Anled— ningen till detta har uppgivits vara läkarbrist och tveksamhet rörande till- gången på tillräckligt patientunderlag i sjukhusens närhet.

Dagsjukhusvården inom kroppssjukvården synes ha tillkommit såväl för att lätta trycket på den slutna vården och på ett rationellare sätt kunna utnyttja den knappa tillgången på sjukvårdspersonal som för att minska

huvudmännens kostnader för den dyrbara slutna vården. För år 1965 redo- visade sjukvärdsstyrelsen i Stockholm 22 236 vårddagar i dagsjukhusvård inom kroppssjukvården. För Norrköping var motsvarande siffra 8 976 och för Göteborg 3 145. Genomsnittliga antalet vårdplatser för år 1965 har upp— givits vara i Stockholm 91, i Norrköping 39 och i Göteborg 25.

I Stockholm har dagsjukhusvård införts vid flera medicinska kliniker såsom vid Sabbatsbergs sjukhus, S:t Eriks sjukhus och Södersjukhuset. I Göteborg är det främst vid dagsjukhuset för åldringar vid Vasa sjukhus som sådan vård bedrivs. Denna verksamhet påbörjades som försök år 1963. 1 Norrköping påbörjades redan i början av 1950-talet dagsjukhusvård vid en geriatrisk avdelning, tillhörande Sandbyhovs sjukhus för långvarigt kropps- ligt sjuka. Vid lasarettet i Norrköping, där dagsjukhusvård till en början bedrevs enbart på den geriatriska kliniken, har denna verksamhet utökats kraftigt och förekommer f.n. på så gott som samtliga kliniker.

Dagsjukhusvården vid karolinska sjukhuset bedrivs främst på medicinska kliniken, där sådan verksamhet påbörjades under hösten 1961. Vårdavgift har icke tagits ut i avvaktan på resultatet av sjukförsäkringsutredningens arbete. Patienterna har erhållit läkemedel kostnadsfritt även då dessa inta- gits utanför sjukhuset. Kostnader för resor till och från sjukhuset har er- lagts av patienterna själva.

Beträffande dagsjukhusvård på rehabiliteringskliniker kan nämnas att sådan vård meddelas vid Södersjukhusets rehabiliteringsavdelning, där i runt tal 45 patienter kan få vård samtidigt, vid Danderyds sjukhus i Stock- holms län och vid centrallasarettet i Eskilstuna. Antalet vårdplatser och vårddagar i dagsjukhusvård har för Danderyds sjukhus icke kunnat sär- redovisas. Antalet vårdplatser i dagsjukhusvård under år 1965, avseende såväl rehabiliteringskliniken som psykiatriska kliniken vid Danderyds sjuk- hus, uppskattas till 35—40. I Eskilstuna har ej funnits något fastställt antal vårdplatser i dagsjukhusvård. Antalet patienter har dock utgjort maximalt åtta per dag.

Vårdtiden per dag för patienterna i dagsjukhusvård synes variera från sex till åtta timmar. Vid vissa dagavdelningar pågår verksamheten sålunda mellan kl. 9—15, vid andra mellan kl. 9—17. Vården meddelas i allmänhet måndag—fredag varje vecka. I undantagsfall, exempelvis vid dagsjukhuset för åldringar vid Vasa sjukhus i Göteborg, där patienterna är indelade i två grupper, erhåller varje grupp vård under en dag två gånger i veckan. Under vistelsen på sjukhusen serveras patienterna ett eller flera mål mat om dagen.

Inom mentalsjukvården meddelas dagsjukhusvården antingen på sär- skilda dagavdelningar eller på avdelningarna för heldygnsintagna patienter, i de fall tillräckliga dag- och terapiutrymmen medger en sådan ordning. Inom kroppssjukvården synes dagsjukhusvården bedrivas företrädesvis på särskilda avdelningar för sådan vård.

För att belysa de olika verksamheterna vid dagsjukhusvård kan nämnas,

att på rehabiliteringskliniken vid Danderyds sjukhus behandlingen av dag- patienterna omfattar psykiatrisk terapi, sjukgymnastik, arbetsterapi och funktionsprövning. Vid Vasa sjukhus deltar dagpatienterna i fysioterapi, träning i det dagliga livets verksamheter, sysselsättnings- och arbetsterapi samt talövningar och psykoterapi. När det gäller dagsjukhusvården vid en medicinsk klinik kan nämnas, att den vid karolinska sjukhuset endast om— fattat sådana patienter, som kan vistas uppe och att i grova drag tre patient— kategorier mottagits. Till den första hör de, vilkas sjukdomsbild före intag— ningen varit oklar och vilka har remitterats till sjukhuset för diagnos. Den på diagnosen baserade behandlingen har i huvudsak varit medikamentell och har kunnat genomföras polikliniskt. Den andra gruppen har omfattat patienter, som intagits för behandlingar som krävt daglig tillsyn. Den tredje gruppen har omfattat enstaka patienter, som tagits in på dagvårdsavdel- ningen för att plats inte kunnat beredas på avdelning för sluten vård i tra- ditionell mening.

I sjukvårdslagstiftningen förekommer f.n. endast begreppen sluten och öppen vård. På grund av att de nya kompletterande vårdformerna inte upp- märksammats i lagstiftningen råder en viss osäkerhet om hur de skall be- handlas, bl.a. i försäkringshänseende.

I en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria den 15 december 1961 med förslag till författningsreglering i anledning av landstingens över- tagande av tjänsteläkarväsendet framhölls bl.a., att den ordningen alltmer börjat vinna tillämpning inom vissa vårdområden, att sjukhuspatient till- bringade natten i sitt hem. Enligt promemorian borde en sådan ordning ej medföra, att patienten inte skulle anses vara intagen på sjukhus under förutsättning att den omvårdnad han under dagen erhöll på sjukhuset i huvudsak motsvarade den, som kom övriga intagna patienter till del. Detta uttalande i departementspromemorian hälsades med tillfredsställelse av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, som konstaterade att sjukkassan därigenom skulle bli ansvarig för patientens vårdav— gifter. Sveriges läkarförbund hade ingen erinran mot den gjorda tolkningen, såvitt avsåg patienter på »dagsjukhus» men förutsatte, att den som blev föremål för utredning eller behandling på den öppna mottagningen vid ett sjukhus och som var inkvarterad på s.k. patienthotell inte skulle betraktas som intagen på sjukhus och åtnjutande sluten vård. Örebro läns landstings förvaltningsutskott förklarade, att även det förhållandet kunde bli aktuellt, att patienten tillbringade natten på sjukhuset men vistades utanför sjuk- huset på dagen. Det syntes därför utskottet angeläget, att frågeställningen om patient skulle anses vara intagen på sjukhus både vid dagsjukvård och nattsjukvård utvecklades närmare, så att en enhetlig tillämpning kunde komma till stånd. Riksförsäkringsanstalten framhöll, att uttalandet i pro- memorian i sak innebar en utvidgning av begreppet sluten vård, som för

sjukförsäkringens del skulle medföra konsekvenser beträffande försäkrads rätt till ersättning för vård och resekostnader.

Departementschefen (prop. 19621122) fann för sin del de framförda syn— punkterna på förslaget om utvidgning av begreppet sluten vård klart ge vid handen, att frågan måste bli föremål för särskild utredning, innan ställ- ning kunde tas till den. Han erinrade vidare om att Sjukförsäkringsutred- ningen fått i uppdrag att snarast undersöka frågan och om möjligt fram- lägga förslag till dess lösning utan att avvakta resultatet av sitt arbete i öv- rigt. Förslaget borde med hänsyn därtill inte föranleda någon ändring i den dittillsvarande innebörden av begreppet sluten vård.

Beträffande innebörden av begreppet sluten vård i Sij:s mening gäller således alltjämt att en person skall vistas på sjukhus under natten för att anses intagen där. Eftersom med sjukhusvård enligt bestämmelserna i 2 kap. 4 3" AFL avses vård, som på sjukhus lämnas där intagen försäkrad, kan ersättning för sjukhusvård icke utges enligt AFL vid dagsjukhusvård och vård av icke inneliggande patienter på rehabiliteringsavdelning, så länge begreppet intagning på anstalt (sluten vård) ges ovannämnda innebörd. I den mån vid nämnda vårdformer läkarvård meddelas patienten och kostnad härför debiteras honom torde däremot med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 2 och 5 gg AFL ersättning från försäkringen i princip inte kunna förvägras för dylik kostnad och ej heller för kostnad för resor för erhål- lande av sådan vård. Under enahanda förutsättningar får det anses åligga försäkringskassa att utge ersättning även för kostnad för annan vård och behandling (konvalescentvård och sjukgymnastisk behandling m.m.). Av läkare förskrivna läkemedel tillhandahålls antingen kostnadsfritt eller till nedsatt pris på apoteken.

Formerna för patienternas deltagande i kostnaderna för dagsjukhusvård, den allmänna försäkringens ersättning liksom sjukvårdhuvudmännens åtaganden i form av tillhandahållande av mat, husrum och vård samt be- stridande av resekostnader till och från sjukhusen m.m. har hittills inte lösts ensartat på alla håll. Sålunda har som förut nämnts vissa sjukvårds- huvudmän i avvaktan på resultatet av sjukförsäkringsutredningens arbete tills vidare inte tagit ut vårdavgift under det att andra huvudmän, ehuru patienterna ej tillbringat nätterna på sjukhusen, betraktat de dagsjukhus— vårdade såsom intagna och som vid sluten vård i traditionell mening genom inskrivningsbesked underrättat försäkringskassorna härom. I sådana fall har kassorna i allmänhet utbetalat ersättning för sjukhusvård enligt 2 kap. 4 & AFL, eftersom de saknat kännedom om att det rört sig om dagsjukhus- vård. I de fall kassan haft klart för sig att det varit fråga om dagsjukhus— vård, har antingen kravet på vårdavgift avvisats helt under motivering, att sjukhusvård i AFL:s mening ej förelegat, eller också har vårdavgiften er- satts som kostnad för öppen vård med 3/4 av 5 kr. Läkemedel synes i all- mänhet ha tillhandahållits patienterna kostnadsfritt av huvudmännen. Vissa

huvudmän har dessutom kostnadsfritt tillhandahållit patienterna läkemedel att intas utanför sjukhuset. Däremot har huvudmännen som regel ej sva- rat för kostnader för patienternas resor till och från sjukhusen i samband med dagsjukhusvård. I några fall har huvudmännen dock svarat för patien- ternas transport utan kostnad för dem genom särskild transportorganisa- tion. Från den allmänna försäkringen lämnas —— enligt vad utredningen har inhämtat — vid dagsjukhusvård ersättning för resor, som företas vid vår- dens början resp. slut, men som regel inte för sådana resor till eller från sjukhuset, som äger rum under tiden för vården.

Sjukvårdsstyrelserna iStockhoIm och Göteborg har i skrivelser till Kungl. Maj:t den 14 februari 1961 resp. den 14 april 1964 hemställt om åtgärder för att göra det möjligt för försäkringskassorna att ersätta kostnader för dagsjukhusvård på samma sätt som kostnader för sluten vård i traditionell mening. Sjukvårdsstyrelsen i Stockholm har därjämte hemställt, att åtgär- der vidtas så att kassorna blir i stånd att utge bidrag till transportkostna- derna för svårt handikappade till och från rehabiliteringsavdelning. Sjuk- vårdsstyrelsen i Göteborg har i sin skrivelse också begärt, att åtgärder vidtas så att försäkringskassorna kan ersätta alla slag av transportkostnader i samband med dagsjukhusvård.

I skrivelse den 4 april 1961 till statsrådet och chefen för socialdeparte- mentet har Sjukvårdsstyrelsen i Stockholm dessutom hemställt, att styrel- sens framställning den 14 februari 1961 får kompletteras att avse jämväl en vid Södersjukhuset för neurologiska fall särskilt anordnad rehabiliterings- verksamhet.

Nyssnämnda skrivelser har av statsrådet och chefen för socialdepartemen- tet överlämnats till sjukförsäkringsutredningen för beaktande vid fullgö— rande av dess uppdrag.

S jukvårdsstyrelsen i Stockholm framhöll i sin skrivelse den 14 februari 1961 bl.a. att — utöver en erforderlig utbyggnad av den slutna vården — den huvudsakliga expansionen inom sjukvården måste komma att äga rum inom den öppna vårdsektorn, om det ständigt stegrade sjukvårdsbehovet skall kunna tillgodoses. I samband därmed torde jämväl den »halvöppna sjukvården» få ökad betydelse. Styrelsen uttalade, att dagsjukhusvården mest liknade den slutna sjukvården och borde kunna betraktas som sådan i ersättningsavseende. För att möjligheterna till effektiv vård och behandling inte skulle bli beroende av patienternas ekonomiska ställning, syntes det styrelsen vara lämpligt att införa en enhetlig avgift per dag för all vård och behandling, som lämnas inom de halvöppna vårdformerna. Förutsättningen för att införa sådan avgift,vilken icke borde understiga 5 kr. per dag, var enligt styrelsens mening att sjukkassan gavs rätt att helt bestrida den. Er- sättningen borde inte få till följd att sjukhjälpstidens längd minskades eller att utgående sjukpenning reducerades. Styrelsen framhöll vidare, att det borde ligga i linje med sjukkassans insatser för rehabiliteringen att lämna

full kompensation för resekostnader beträffande sådana patienter som på grund av sitt handikapp inte kunde anlita allmänna kommunikationsmedel.

I en bilaga, vari Sjukvårdsstyrelsen redogjorde för försöksverksamheten med dagsjukhus på psykiatriska kliniken vid Södersjukhuset, framhölls att dagsjukhusvården syftade till 1) ett skenande och uppbyggande av patien- tens redan genom sjukdomen äventyrade sociala relationer, 2) en motverkan av isoleringstendenser med dess ödesdigra följdfenomen, 3) ökad möjlighet för patienterna och deras anhöriga att fördomsfritt acceptera psykisk sjuk- dom, eftersom vård och behandling här ej behövde innebära intagning av traditionell art, 4) ett betonande av verksamhetens realistiska atmosfär av arbetsmiljö i motsats till den som råder vid en traditionell vårdavdelning; vård och medicinbehandling fick på så sätt till stor del karaktären av ett arbete som patienten skötte på dagen och under eget ansvar, 5) minskade risker för s.k. hospitaliseringsskador, vilka på senare tid allmänt tillmätts stor negativ betydelse i vården av "psykiskt sjuka, samt 6) insättande av social rehabilitering på ett tidigare stadium än vid vård på traditionell vård- avdelning.

Slutligen framhöll sj ukvårdsstyrelsen att det klientel, som är särskilt läm- pat för vård på ett dagsjukhus, består av psykiskt sjuka, vilka för sin vård ej kräver nattlig övervakning på sjukhus. Klientelet på en dagsjukhusavdel— ning bör erhålla all den terapi, somatisk som psykisk, vilken erbjuds på vanliga sjukavdelningar varjämte psykoterapi, individuellt eller i grupp, arbetsterapi och motionsträning bör ges största utrymme på det dagliga arbetssehemat.

Angående dagvården på rehabiliteringsavdelningen vid Södersjukhuset påpekades, att vården skulle omfatta såväl läkarundersökningar som be- handlingar genom annan personal än läkare, närmast sjukgymnastisk be- handling och arbetsterapi, samt att avsikten var att bruka både rehabili- teringsavdelningens och andra resurser vid sjukhuset.

Yttranden över sjukvårdsstyrelsens framställning avgavs av riksförsäk— ringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, medieinalstyrelsen, mentalsjuk- vårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbudet och Svenska sjukkasseförbundet.

Svenska stadsförbundet tillstyrkte till alla delar sj ukvårdsstyrelsens fram- ställning. Arbetsmarknadsstgrelsen tillstyrkte den i princip. Svenska lands- tingsförbundet fann starka skäl föreligga att innefatta den vid dagsjukhus och rehabiliteringsavdelningar meddelade behandlingen under SFL:s er- sättningsbestämmelser. Medicinalstyrelsen ansåg det vara synnerligen ange- läget att möjlighet till återbäring gavs även för kostnader för öppen och halvöppen vård, varigenom den slutna vården skulle kunna avlastas och personalbehovet minskas.

Riksförsäkringsanstalten uttalade, att det syntes angeläget, att en översyn av berörda bestämmelser snarast möjligt kom till stånd, eftersom gällande

ersättningsbestämmelser enligt SFL inte gav en tillfredsställande lösning av ersättningsfrågan vid ifrågavarande vårdformer och dessa torde komma att få en alltmer ökad betydelse. Samma uppfattning hade mentalsjukvårds- beredningen och Svenska sjukkasseförbundet.

Beträffande vård på rehabiliteringsavdelning ansåg medieinalstyrelsen och mentalsjukvårdsberedningen att den borde betraktas som en form av vård på dagsjukhus. Styrelsen förutsatte härvid att patienten skulle vistas på rehabiliteringskliniken minst sex timmar dagligen.

I fråga om patienternas resekostnader vid dagsjukhusvård pekade medi- einalstyrelsen och mentalsjukvårdsberedningen på möjligheten att lösa frå- gan genom särskild transportorganisation. Enligt medieinalstyrelsen borde resekostnaderna ersättas av sjukförsäkringen enligt sedvanliga grunder.

S jukvårdsstyrelsen i Göteborg åberopade i sin förutnämnda skrivelse den 14 april 1964 en av sjukvårdsdirektören i staden upprättad promemoria rörande ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vård på dagsjuk- hus. I promemorian framhölls, att tillgången på vårdplatser vid stadens sjukhus understeg efterfrågan, vilket i särskilt hög grad gällde vid sjuk- husen för långtidssjuka. För att i någon mån minska trycket på den slutna sjukvården hade sjukvårdsstyrelsen börjat en försöksverksamhet med dag- sjukhus för åldringar vid Vasa sjukhus. Syftet med denna verksamhet var dels att genom ett aktivt omhändertagande inom olika verksamhetsgrenar häva åldringarnas isolering i hemmiljön och därmed minska frekvensen av intagning på sjukhus eller möjliggöra en tidigare utskrivning med åt- följande minskning av medelvårdtiden, dels att med en mindre kostnads- kråvande verksamhet öka samhällets vårdresurser. Enligt en för den provi- soriska dagsjukhusverksamheten uppgjord plan skulle sammanlagda antalet patienter utgöra 30, uppdelade på två grupper om vardera 15 patienter som två gånger i veckan skulle besöka sjukhuset. Kostnaden hade beräknats till 42 kr. per patient och vårddag, varav en tredjedel beräknades avse transpor— ter av patienterna till och från sjukhuset. Stadens kostnader beräknades sålunda understiga dem, som uppstår vid sluten vård, men bedömdes ändå vara så betydande att det kunde vara motiverat att ta ut avgifter. Den av- gift, som skulle ställa sig enklast ur debiteringssynpunkt, ansågs vara en enhetlig dagavgift, som icke skulle tas ut med mer än 5 kr. såsom vid sjuk- husvård. Avslutningsvis föreslogs i promemorian, att den allmänna sjuk- försäkringen skulle svara för denna enhetliga avgift samt att även transport- kostnaderna skulle ersättas genom sjukförsäkringen utan att avdrag därvid gjordes för självriskbeloppet vid hemresa.

Nattsj ukhusvård

Nattsjukhusvård är en vårdform, som förekommer inom den psykiatriska vården och praktiseras såväl vid vissa psykiatriska kliniker som vid lasaret-

ten för psykiatrisk vård. På grund av att patient, som är föremål för sådan vård, tillbringar natten på sjukhuset, anses han i regel vara intagen där och åtnjuta sluten vård.

Nattsjukhusvård förekommer bl.a. vid den psykiatriska kliniken vid lasa- rettet i Linköping och den psykiatriska undervisningskliniken vid Sahl- grenska sjukhuset i Göteborg. Vårdformen har tillämpats vid vissa former av lättare psykiska sjukdomar i de fall patient behövt följas mer intensivt än vad som varit möjligt vid besök på den öppna mottagningen vid klini— kerna. Det har uppgivits att patienterna, som iregel arbetat under dagarna, har varit i stort behov av hjälp på sjukhuset framför allt under natten och morgontimmarna, då de i regel känner oro och ångest. Under vistelsen på sjukhuset har de behandlats aktivt och fått tillfälle att samtala med läkare och sköterskor. Enligt uppgift har det visat sig, att denna vårdform för många patienter medverkat till att underlätta den definitiva utskrivningen från sjukhuset. De patienter, som varit föremål för nattsjukhusvård vid ifrågavarande kliniker, har inte alltid varit sjukskrivna. I regel har försäk- ringskassorna inte underrättats om nattsjukhusvården. Någon ersättning för sjukhusvård har härigenom i allmänhet inte kommit att utbetalats av kassorna utan patienterna har själva fått erlägga en avgift som motsvarar den gängse avgiften för vård på allmän sal.

Nattsjukhusvård förekommer som förut nämnts även vid lasaretten för psykiatrisk vård i form av utsträckt frigång. Ifrågavarande patienter har inte sällan avlönat arbete. I den mån de inte varit utförsäkrade, har er— sättning för sjukhusvård i regel utgivits av försäkringskassan. Efter utför- säkring har patienterna själva erlagt vårdavgift till sjukhuset, om de haft folkpension. Har pension inte utgått har vården lämnats kostnadsfritt. Det har från sjukvårdshuvudmannahåll uppgivits, att läget för patienterna i den utsträckta frigången många gånger är rätt labilt. Man kan nämligen aldrig vara säker på, hur lång tid patienterna kan sköta sina arbeten. Särskilt när det gäller klientelet inom den s.k. tunga psykiatrin har det därför varit na— turligt att patienterna betraktats såsom intagna även under tider, då enbart nattsjukhuSVård förekommit.

Eftersom enligt 2 kap. 2 5 första stycket AFL med läkarvård inte avses vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård, utgör läkarvård jämte resor härför, som under dagen kan bli aktuell för patienten utanför sjukhuset, inte sådan sjukvård som föranleder rätt till ersättning enligt nämnda lag. Inte heller torde andra resor till och från sjukhuset för erhål- lande av nattsjukhusvård vara ersättningsbara enligt AFL än dem som företas vid vårdens början (intagningsresa) och dess slut (återresa).

Femdagarsvård

Vid s.k. femdagarsvård, som sedan några år tillbaka i ökande omfattning tillämpas vid olika sjukhus i landet, åtnjuter patienten sluten vård i tradi-

tionell mening men vistas som regel utanför sjukhuset lördag och söndag, då ifrågavarande vårdavdelning brukar stängas helt. På måndagen åter- vänder patienten till sjukhuset, där heldygnsvård sålunda pågår under tiden måndag fredag. Rent medicinskt kan dock behovet av sjukhusvård inte anses upphöra under lördag—söndag. Visserligen vistas patienten då inte på sjukhuset men platsen på avdelningen står reserverad för hans räk— ning och han har att följa av läkare föreskrivna ordinationer angående läke- medel m.m. Systemet med femdagarsvård synes ha tillkommit främst för att ge huvudmännen möjlighet att dra till sig vårdpersonal, som inte kan följa de gängse arbetstiderna i sluten vård. Från huvudmannahåll har framhållits, att det är ytterst angeläget att denna verksamhet kan fortsättas och utbyggas under sådana former att den får allmänhetens fulla förtroende och accepte- ras utan betänkligheter.

Från ersättningssynpunkt enligt AFL anses patientens vistelse utanför sjukhuset under lördag och söndag inte ha föranlett avbrott i sjukhusvår- den. Som en följd därav utgör läkarvård jämte resor härför, som under så- dan kortvarig vistelse utanför sjukhuset lämnas patient i femdagarsvård, inte sådan sjukvård som medför rätt till ersättning enligt AFL. Av samma skäl utgör patientens resor till och från sjukhuset i samband med vistelsen utanför detsamma under femdagarsvården inte sådana ersättningsbara resor som avses i 2 kap. 5 % AFL. Debiterar sjukhuset patienten vårdavgift för lördag söndag, torde försäkringskassorna i allmänhet utge ersättning här- för, varvid avdrag på ev. utgående sjukpenning görs enligt 3 kap. 4 % AFL.

Sjukvård i samband med vistelse på patienthotell o.d.

Som ett led i de försök, som under senare år igångsatts för att förbilliga vårdkostnaderna vid sjukhusen och för att lösa problemen med bristande tillgång på vårdpersonal eller otillräcklig vårdkapacitet, har vissa sjukhus- huvudmän i egen regi ordnat inackordering främst för patienter i en längre tids öppen vård med långa reseavstånd. Inrättningar för sådan inackorde- ring benämns patienthotell, sjukhushotell, inackorderingshem, lasarettshem eller sj ålvhjälpsavdelningar. I den följande framställningen kommer som en samlande beteckning för ifrågavarande inrättningar att användas benäm— ningen patienthotell.

Enligt uppgifter som sjukförsäkringsutredningen införskaffat angående pa- tienthotell (Bil. A tab. 13), avseende år 1965, fanns i sjukhushuvudmännens egna hotell 126 patientplatser. Genom överenskommelser med hotell, pensio- nat eller annan huvudman disponerade sjukhushuvudmånnen dessutom 23 platser för inackordering av patienter. Det totala antalet platser uppgick således till 149. Endast ett fåtal sjukhushuvudmän hade platser i egna patienthotell. Det kan nämnas, att Gävleborgs läns landsting på sitt patient-

hotell i Gävle hade 35 platser samt att Kalmar läns norra landsting förfo- gade över fyra platser i egen anläggning. Vidare drev Malmöhus läns lands- ting ett patienthotell, benämnt lasarettshem, vid regionssjukhuset i Lund med 34 platser.

I anslutning till lasarettet i Växjö driver Svenska Röda Korset sedan den 1 juli 1965 ett patienthotell, benämnt sjukhushotell, med 15 platser. Krono— bergs läns landsting beslöt år 1965 anslå 145 000 kr. som bidrag till driften av detta hotell. Jämtlands läns landsting beviljade samma år lånsdistriktet av Svenska Röda Korset högst 15 000 kr. för verksamhet med patienthotell i Östersund. Jönköpings läns landsting har medgivit att patienthotell tills vidare får anordnas i hotell Portalen i Jönköping för patienter vid central- lasarettet i Jönköping.

Svenska Röda Korset driver dessutom sedan några år tillbaka ett patient- hotell i Stockholm, benämnt gästhem, för inackordering av patienter som er- håller poliklinisk behandling på radiumhemmet vid karolinska sjukhuset. År 1965 fanns 35 vårdplatser vid detta hotell. Antalet patientdagar vid ho— tellet uppgick till 13 918.

Enligt vad utredningen inhämtat uppgick totala antalet dagar, under vilka patienter år 1965 vistades på ovannämnda patienthotell, till 35 019.

Utredningen har vidare erfarit att ett patienthotell f.n. är under uppfö— rande i anslutning till regionsjukhuset i Umeå. Hotellet kommer att inne- hålla 60 rum. Västerbottens läns landsting har anvisat 1,5 milj. kr. till hotel- lets uppförande och direktionen för lasarettet i Umeå har fått i uppdrag att administrera verksamheten. Vidare har enligt uppgift Stockholms läns landsting för avsikt att i slutet av år 1967 inrätta ett patienthotell med 30 platser vid lasarettet i Danderyd.

Patienthotellen har såsom nyss framhållits tillkommit för att bereda patienter i öppen vård inackorderingsmöjligheter. De är sålunda avsedda främst för personer med långa reseavstånd, vilka skall meddelas en serie behandlingar eller bli föremål för utredning. Formerna för ersättning från den allmänna försäkringen för den vård, som meddelats ifrågavarande personer, har icke varit ensartade, framför allt beroende på att sjukhus- huvudmännen haft olika uppfattningar i frågan huruvida patienterna skall anses intagna på sjukhus eller ej. Sålunda har patienterna vid exempelvis hotellen i Gävle och Växjö ansetts intagna på sjukhus, varför respektive försäkringskassor underrättats genom inskrivningsbesked och ersättning för sjukhusvård utbetalats enligt AFL. Denna inställning från ifrågavarande huvudmäns sida torde dock inte ha sin grund i en från övriga huvudmän avvikande uppfattning rörande vårdens art för patienterna utan snarare bero på att sådana patienter tidigare, då patienthotell eller annan inackor- deringsmöjlighet på sjukhusorten saknades, intogs på sjukhus icke främst på grund av vårdbehov utan av sociala skäl —— främst långa reseavstånd. Flertalet huvudmän har emellertid behandlat patienterna vid patientho-

tellen såsom patienter i öppen vård. Patienterna har sålunda fått betala kost- nader för läkarvård m.m., varefter de haft att vända sig till försäkringskas- san för att få ut återbäring enligt AFL.

Eftersom flertalet patienter, som beretts inackordering på patienthotell o.d., således behandlats som patienter i öppen vård, har de i princip själva fått betala för mat och logi under vistelsen där. I vissa fall har därigenom uppkommit betydligt högre kostnader för patienterna än om de såsom tidi— gare skedde tagits in på sjukhus. Förhållandet har uppmärksammats av flera landsting, som krävts på ersättning för uppehållskostnader av patien- ter, som själva fått betala för mat och logi på sjukhusorten. Med anledning härav har Norrbottens läns landsting i skrivelse den 5 augusti 1965 _— under framhållande av vikten av att alla hemortslandsting har samma normer för ersättning till patienter för deras inackorderingskostnader, då de under kortare eller längre tid behandlas i öppen vård vid regionsjukhus — hem- ställt om Svenska landstingsförbundets rekommendation i frågan. Med an- ledning härav har landstingsförbundet rekommenderat samtliga landsting att tills vidare utge bidrag till patient, som efter remiss av därtill behörig läkare behandlas i öppen vård vid regionsjukhus. Ersättningen föreslås skola motsvara skälig hotellkostnad samt uppskattad merkostnad för mat på orten, det senare under förutsättning att fri mat inte erhålls vid sjuk- vårdsinrättningen eller hotellet.

Ersättning för försäkrads resekostnader i samband med hans vistelse på patienthotell o.d. utgår enligt sjukreseförordningen. Hans utgifter för resor till och från den ort, där läkarvården skall meddelas, liksom till och från läkare på nämnda ort ersätts enligt huvudregeln med det belopp, varmed utgifterna överstiger 4 kr. (i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping 5 kr.). Detta karensbelopp får den försäkrade själv svara för. Vid ersätt- ningens bestämmande räknas resan till och från behandlingsorten som en enda resa.

I resekostnad kan jämlikt 2 5 sista punkten sjukreseförordningen även inräknas utgift för övernattning. Förutsättningen härför är _ enligt 8 g tillämpningskungörelsen till nämnda förordning — vid resa för läkarvård (öppen värd), att den försäkrade vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, inte kunnat avsluta resan före kl. 24 den dag resan anträtts. Resan skall därvid anses ha avslutats på den plats, varifrån resan till läkaren företogs eller, om resan till läkaren företagits från den försäk— rades arbetsplats och han dagligen brukar resa mellan bostaden och arbets— platsen, vid den försäkrades bostad. Ersättning för övernattningskostnad beräknas efter det belopp, som den försäkrade erlagt för logi, dock efter högst 15 kr. per natt. Har den försäkrade övernattat men ej haft någon kostnad härför, utgår ej ersättning. Vid jämförelse mellan kostnader för olika färdsätt skall dock i förekommande fall kostnad för övernattning tas i beaktande och skall vid sådan jämförelse övernattningskostnaden beräk-

nas till 15 kr. Ersättningsunderlaget föreslogs iprop. 1959:161 i enlighet med sjukreseutredningens förslag i betänkandet »Sjukreseersättningar» ( SOU 1958:23 ) bli maximerat till samma belopp som lägsta nattraktamente enligt allmänna resereglementet, vilket vid ifrågavarande tidpunkt uppgick till 15 kr. per natt.

Till försäkrad, som under en period av läkarvård vistas på patienthotell eller dylik inrättning, kan inte utgå försäkringsersättning för utgifter för uppehåll på behandlingsorten i vidare mån än vad som följer av bestäm- melserna i 8 & ovannämnda tillämpningskungörelse. Dessa bestämmelser medger ersättning för övernattningskostnad i regel endast för en natt.

Hemsjukvård

Med hemsjukvård avses sjukvård, som meddelas patienten i hans hem av sjukvårdsutbildad personal, främst distriktssköterska, och anhörig eller annan, i sådana former att därigenom kan undvikas en eljest nödvändig intagning på sjukhus. Den hemsjukvård som sedan år 1949 meddelas av sjukvårdshuvudmännen har således tillkommit främst som ersättning för sluten sjukvård. Vården bedrivs i allmänhet fristående från den slutna sjukvården.

Socialpolitiska kommittén har redovisat uppgifter från kommuner och landsting om antalet hemsjukvårdade personer den 12 april 1962, som uppbar s.k. hemsjukvårdsbidrag från sjukvårdshuvudmännen samt huvud- männens kostnader härför år 1961. Sjukförsäkringsutredningen har inford— rat uppgifter från sjukvårdshuvudmännen om antalet hemsjukvårdade den 31 december 1965 med sådana bidrag samt huvudmännens kostnader för bidragen år 1965 (Bil. A tab. 14). Av uppgifterna framgår att antalet hem- sjukvårdade med bidrag ökat från 8 616 den 12 april 1962 till ca 20 400 den 31 december 1965. Av dessa föll på landstingen 8 189 resp. ca 17 700 perso- ner. Enligt den förra undersökningen hade kommunerna vid sidan av lands- tingens bidragsgivning utbetalat hemsjukvårdsbidrag till 1 136 personer.

Landstingens kostnader för vård i hemmen av långvarigt kroppssjuka uppgick år 1961 till 11,7 milj. kr. och år 1965 till 45,6 milj. kr. För år 1967 har landstingen anslagit 69,7 milj. kr. för verksamheten.

Organisatoriskt kan hemsjukvården, såsom den hittills bedrivits här i lan— det, indelas i sjukhusansluten och fristående hemsjukvård. Den sjukhus- anslutna hemsjukvården är av mindre omfattning än den fristående. I det följande lämnas en redogörelse för organisationen och omfattningen av de båda formerna av hemsjukvård. Där intet annat anges avser redogörelsen 1966 års förhållanden.

Sjukhusansluten hemsjukvård

Inom Östergötlands läns landsting bedrivs hemsjukvård ansluten till region- sjukhuset i Linköping. Verksamheten leds av läkaren vid förmedlingscentra— len för långvarigt kroppssjuka. En hemvårdssköterska har huvudansvaret för den utredning som görs, innan patienter antas i vårdformen. I utred- ningen ingår besök av henne på den klinik där patienten vårdas, samråd med patientens läkare och avdelningssköterska, besök i patientens hem samt information om vårdformen till patienten och dennes anhöriga. Genom hem— besök och genom dagliga kontakter med vårdpersonalen håller hemvårds- sköterskan sig underrättad om patienternas tillstånd och vårdbehov.

Under år 1966 erhöll sammanlagt 76 patienter — 17 män och 59 kvinnor »— sjukhusansluten hemsjukvård. 54 av dem fanns fortfarande kvar i hem- sjukvården vid årets slut. I genomsnitt vårdades 47 patienter per dag. I 38 fall hade patienterna tidigare vårdats på långvårdsklinik, i 22 fall på me— dicinklinik, i sju fall på radioterapeutisk klinik och i åtta fall på andra kliniker. En patient hade tidigare ej varit föremål för sjukhusvård. Medel- åldern var 68,5 år (män 70,4 år och kvinnor 68,0 år). Bland sjukdomarna dominerade maligna tumörer, nervsystemets sjukdomar samt hjärt- och kärlsjukdomar. Vårdkostnaderna per dag var 21: 46 kr., varav kostnaderna för vårdare uppgick till 19: 14 kr. per dag. 65 patienter uppbar bidrag till anställd vårdare, tre till både anställd vårdare och anhörig vårdare samt tre till anhörig vårdare. Två erhöll bidrag till endast läkarvård, läkemedel och sjukgymnastik och två till vård på enskilt sjukhem. Vårdbidrag utbetalades med lägst 100 kr. och högst 500 kr. per månad.

Läkarvård lämnades vid ca 400 besök i patienternas hem, i de flesta fall av läkare vid långvårdskliniken. Dessutom lämnades läkarvård vid pa— tienternas återbesök på lasarettsmottagning. Återintagning på sjukhus skedde i 62 fall under kortare tid för terapi eller diagnostik. Tre patienter hade periodvis omhändertagits som dagsjukhuspatienter på långvårdsklini— ken och på rehabiliteringskliniken.

Sjukskötersketillsyn lämnades av förmedlingscentralens hemvårdssjuk- sköterska samt av distrikts— och församlingssköterskor.

För patientvården i övrigt har funnits anställda två undersköterskor och 99 timanställda hemsamariter. Dessutom har anhöriga anlitats som vårdare. Undersköterskorna har tilldelats de mera kvalificerade vårduppgifterna. För sjukgymnastik har anlitats privatpraktiserande sjukgymnaster för 18 pati- enter. Förmedlingscentralens arbetsterapeut har lett arbetsterapi för 15 patienter. Patienterna har i regel erhållit läkemedel utan kostnad. Sjuk- vårdsmateriel (sängar, madrasser, lyftanordning m.m.) har anskaffats eller lånats ut från förmedlingscentralens förråd. Hjälpmedel för den dagliga livsföringen (ABL-hjälpmedel) och engångsmateriel har anskaffats i er— forderlig utsträckning. Patienterna har erhållit bidrag till kostnaderna för

transporter mellan bostäder och sjukhus till den del, som icke täckts genom återbäring från den allmänna försäkringen.

Fristående hemsjukvård Sjukvårdshuvudmännens bidrag till fristående hemsjukvård avser främst långvarigt kroppssjuka, som är i behov av sjukhusvård och inte lider av tuberkulos. 14 landsting lämnar även bidrag till vård i hemmet av psykiskt efterblivna och sex landsting lämnar dessutom bidrag för motsvarande kostnader för vård av psykiskt sjuka. Hemsjukvårdsbidragen utgår som ersättning för kostnader för hemsamarit eller annan kompetent vårdare för skötsel av sjuk, vilken på grund av platsbrist icke kan tas in på sjukhem. Stockholms läns landsting utbetalar i vissa fall bidrag för vård i hemmet trots att plats på sjukhem anvisats under förutsättning att godtagbar vård kan lämnas i hemmet. Hemsjukvårdsbidraget utbetalas i regel till den sjuke.

Flertalet landsting har efter rekommendation av Svenska landstingsför- bundet beslutat att hemortsbegreppet i Sij skall tillämpas, vilket bl.a. inne- bär att hemsjukvårdsbidraget vid patients flyttning från ett sjukvårdsom- råde till ett annat utges av avflyttningslandstinget intill dess bosättning skett i det nya sjukvårdsområdet.

Ansökan om hemsjukvårdsbidrag utreds inom landstingen på central- kanslierna och fastställs av sjukvårdsstyrelsen eller förvaltningsutskottet. Inom nio landsting handläggs den centrala verksamheten av ett särskilt organ, vanligtvis kallat hemsjukvårdscentralen. Vid landstingskanslierna finns i regel tillgång till läkare som prövar det medicinska vårdbehovet. Ekonomisk behovsprövning förekommer i fem landstingskommuner.

I 16 landstingskommuner förskotterar primärkommunerna hemsjuk- vårdsbidraget. I sju av dessa förskotterar kommunerna såväl ersättningar till hemsamarit som hemsjukvårdsbidrag till anhörig eller annan vårdare. I de övriga nio förskotterar kommunerna enbart ersättningar för hemsama- ritvård.

Inom Östergötlands läns landsting träffades år 1965 en överenskommelse med primärkommunerna i länet, som innebär att kommunerna åtagit sig att hålla en hemsamaritkår med uppgift att ombesörja hemsjukvård av åld— ringar och långvarigt sjuka. Landstinget ersätter kommunens kostnader för samaritvården enligt gällande kollektivavtal för hemsamariter med till— lägg för sociala utgifter och administrationskostnader.

Vid hemsjukvårdscentralerna i fyra landsting finns arvodesanställda lä- kare och i fem andra sjuksköterska för arbete inom hemsjukvården. Fem landsting har anställt kuratorer.

Distriktssköterskan är i regel ansvarig för vården i patienternas hem och svarar vanligtvis även för de lokala utredningar, som behövs för att kunna bedöma ansökningarna om hemsjukvårdsbidrag. I hennes arbete in—

går mestadels också besök hos de sjuka i hemmet för kontroll av deras till- stånd samt för instruktion av hemsamariter och övriga vårdare. Observerar hemsamarit eller annan vårdare förändringar i den sjukes hälsotillstånd, skall sådant vanligtvis anmälas till distriktssköterskan, som sedan har att bedöma vilka åtgärder som skall vidtas. I några landstingskommuner har distriktssköterskan att samråda med hemsjukvårdscentralens läkare eller intagningsläkaren vid långvårdsklinik, men i de flesta fall gäller att dist- riktssköterskan kan vända sig till tjänsteläkare. Tjänsteläkare eller annan läkare förutsätts endast i undantagsfall medverka i hemsjukvården. I regel är denna medverkan begränsad till rätten att inspektera vården i hemmet. [ Jönköpings län är tjänsteläkarna engagerade på så sätt, att de skall göra ett första besök i den sjukes hem, när hemsjukvårdsbidrag söks, och där- efter ytterligare besök i den mån medicinska skäl motiverar detta. Hur stor del av distriktssköterskornas arbete, som går åt för hemsjukvård av långvarigt sjuka, är svårt att bedöma men socialpolitiska kommittén räk— nade med att de i genomsnitt använder en dag i veckan för åldringssjuk- vården.

För sjukvård i patienternas hem finns hos Malmöhus läns landsting anställda undersköterskor, vilka samarbetar med distriktssköterskorna. I Hälsingborg arbetar under ledning av distriktssköterska tre s.k. kroniker- patruller. I Västernorrlands län har man beslutat anställa hemsjukvårdare, vilka i samarbete med distriktssköterskorna skall arbeta i de sjukas hem.

Inom hemsjukvården i Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens läns lands— tingskommuner finns sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Blekinge läns landsting har anordnat arbetsterapiverksamhet gemensamt för hemsjukvår- den och sjukhemmen för långvarigt kroppssjuka. Hemsjukvårdade i Norr- bottens län, som är i behov av talträning, kan erhålla sådan kostnadsfritt.

Sjukvårdsmateriel för att underlätta vården i hemmen utlånas i nio lands— tiuskommuner, i de flesta fall genom hemsjukvårdsorganisationen men även via Röda Korsets utlåningsförråd. Fyra landsting tillhandahåller dessutom förbrukningsmateriel av olika slag som erfordras för den sjukes vård.

Fria läkemedel lämnas dem som erhåller hemsjukvårdsbidrag av sex landsting. Bidrag lämnas för sjukgymnastisk behandling av fyra landsting liksom ersättning för arbets- och sysselsättningsterapi. Dessutom lämnar sex landsting bidrag till anskaffande av tekniska hjälpmedel.

I Stockholm, Göteborg och Malmö hör hemsjukvården under resp. sjuk- vårdsstyrelse. I Malmö svarar sjukvårdsstyrelsen även för den hemvård, som vanligen socialnämnd eller hemhjälpsnämnd ombesörjer.

I Stockholm ombesörjs hemsjukvården dels av 34 stadsdistriktssjukskö- terskor, dels av 13 sjuksköterskor, anställda av särskilda sjukvårdsför- eningar, och dels av 200 hemsamariter. Stadsdistriktssjuksköterskorna är fördelade på 27 distrikt och sorterar under förvaltningskontoret för öppen sjukvård. Efter rekvisition av läkare lämnar sköterskorna sjukvård i hem-

met eller på mottagningslokal. Under år 1964 genomförde dessa sköterskor 60 296 hembesök, varjämte de tog emot 41612 besök på mottagningarna. Ersättning för vården tas ut efter taxa. I staden _ främst innerstaden — finns fem sjukvårdsföreningar, som inom respektive församlingar genom sjuksköterskor lämnar vård åt sjuka dels i hemmen och dels på sjukskö— terskornas mottagning. Dessa sjuksköterskor utförde år 1963 38 949 hem- besök, varjämte de hade 25 584 besök på mottagningarna.

Hemsamariterna är anställda av Stockholms hemsamaritkommitté, vilken består av representanter för sjukvårdsstyrelsen, arbetsnämnden i Stock- holms stad och län och en rad frivilliga organisationer. Hemsamaritverk- samheten administreras av en hemsamaritexpedition, som sorterar under byråöverläkaren för sjukhus- och placeringscentralerna. Under år 1966 er- höll 1 201 patienter hjälp av hemsamariter. Av 1 882 nya fall, som ansökte om hemsamarithjälp, beviljades 890 hjälp. 898 ansökningar om hemsama- rithjälp blev inaktuella på grund av för lång väntetid eller andra anled- ningar såsom hjälp från annan institution, intagning på sjukhus eller på grund av att patienten avled. Hjälptiden har i regel uppgått till 2 timmar varje vardag. En del gravt invalidiserade personer har fått hjälp i större utsträckning. 202 patienter har under året fått fotvård. Avgift för hem- samaritvård har uttagits med högst 3: 50 kr. per timme. Omkring hälften av patienterna har erhållit vården kostnadsfritt.

Förutom nu nämnd vårdpersonal i hemsjukvården finns i huvudstaden en sjukgymnast och en arbetsterapeut, som har att bedöma och leda reliabli- literingen av de sjuka i hemmen.

Hemsjukvårdsbidrag i Stockholm beviljas sådan långvarigt sjuk, som efter prövning befinns vara i behov av sjukhusmässig vård men som genom lämpliga stödåtgärder kan erhålla personlig skötsel i hemmet, företrädesvis av anhörig.

I Göteborg sysselsätts i hemsjukvården ca 20 distriktssköterskor och ca 70 timanställda hemsamariter, som besöker patienterna i deras hem. Hemsjuk- vården leds från en särskild expedition, som ombesörjer mottagandet av rekvisitioner av hemhjälp och organiserar hemsjukvårdspersonalens arbete m.m. Antalet registrerade patienter uppgick år 1966 till 705. Hemsamarit kan erhållas efter rekvisition av läkare, distriktssköterska, kurator eller diakonissa. Hemsamariterna besöker dagligen 1—3 patienter. Varje besök beräknas ta ungefär 2 timmar. Taxan är 2 kr. per timme, i de fall nedsätt- ning inte beviljats. Detta prövas i så fall av hemsjukvårdsexpeditionen. Dist- riktssköterskorna får alla sina uppdrag genom hemsjukvårdsexpeditionen och har ingen egen mottagning. Distriktssköterskevården är kostnadsfri för obemedlad patient. För övriga erläggs en avgift av högst 3 kr. per besök. Distriktssköterskorna är arbetsledare för hemsamariterna i medicinska frå- gor. Den läkare, som remitterar patient till hemsjukvård, har överinseende över vården. I många fall är det distriktsläkaren, som remitterar, men även

privatpraktiserande läkare remitterar patient till hemsjukvården i stor ut- sträckning.

Sjukvårdsstyrelsen utger vårdbidrag och kostnadsersättning för långtids- sjuka. För att bidrag skall utgå förutsätts att den sjuke är stadigvarande bosatt i Göteborg, lider av långvarig kroppssjukdom eller senil demens och enligt bedömning av läkare är berättigad till intagning för somatisk eller psykiatrisk långtidsvård, om icke adekvat vård kan ordnas i hemmet. Anta- let vårdbidrag var år 1966 1 358. Stadens utgifter för vårdbidrag och kost- nadsersättning uppgick för år 1966 till 1 243 000 kr.

I Malmö sorterar som nämnts all hemsjukvård och hemvård under sjuk- vårdsstyrelsen. Verksamheten leds från hemvårdscentralen och är uppdelad på en hemvårdssektor och en hemsjukvårdssektor. Hemsjukvården bedrivs av 12 stadssjuksköterskor, ett mindre antal diakonissor och 54 sjukvårds- biträden, varav 40 är halvtidsanställda.

Stadssjuksköterskorna har mottagning varje dag på stadens fyra mot- tagningar för stadssjuksköterskor. Hembesök sker på anmodan av läkare. Varje sköterska har till sitt förfogande ett antal sjukvårdsbiträden.

Sjukvårdsbiträdena har hand om patientens personliga vård och enklare sjukvård. I de fall patienten har hjälp av såväl sjukvårdsbiträde som hem- samarit, är sysslorna fördelade så att sjukvårdsbiträdet sköter den person- liga vården och hemsamariten svarar för inköp, mathållning och städning.

Sjukvårdsbiträdena brukar ha 4—5 patienter om dagen att vårda och ägnar varje patient en halv till en och en halv timme eller någon gång något mera. Man har sökt ordna det så att patienten får behålla samma sjukvårds— biträde under hela vårdtiden.

Under år 1966 sköttes 4 180 patienter i hemsjukvården, varav 3 062 var registrerade fall. Antal pågående fall den 31 december 1966 var 998.

Fr.o.m. år 1967 lämnar Malmö stad bidrag för vård i hemmet av långvarigt sjuk, som efter prövning befinns vara i behov av sjukhusmässig vård men som kan vårdas av anhörig i hemmet.

För hemsjukvård, som anhörig ombesörjer, utgår bidrag med varierande belopp. De olika sjukvårdshuvudmännens bidrag framgår av följande sam— manställning (se 5. 110).

För vård genom hemsamarit eller annan sjukvårdskunnig person lämnar 15 landsting bidrag, som motsvarar timersättningen till kommunalt anställ- da hemsamariter. Bidraget är maximerat till 5 timmar per dag i två lands— tingsområden och till 4 timmar per dag i 12. Bidrag kan dock i några fall utgå för flera timmar per dag efter särskild prövning. I Blekinge läns lands- ting är timantalet per dag icke begränsat. Av övriga 10 landsting har sex maximerat bidraget för hemsamaritvård till såväl belopp per timme som ersättningstimmar per dag. Gotlands läns landsting lämnar ett månads— bidrag av 200 kr. för hemsamaritvård. Södermanlands läns landsting ut-

Hemsjukvårdsbidrag per månad kr. Huvudman i normala fall i speciella fall

Landsting Stockholms .................................. 1 1004600 högre belopp Uppsala ...................................... 200 högst 350 Södermanlands ............................... 180—330 högst 750 Östergötlands ................................. 100 högst 700 Jönköping ................................... 8 kr. per dag högst 16 kr. per dag Kronobergs ................................... 100—300 högre belopp Kalmar läns norra ............................ högst 425 — Kalmar läns södra ............................ 100—300 högre belopp Gotlands ..................................... 150—300 högre belopp Blekinge ..................................... 200 högst 400 Kristianstads .................................. högst 400 — Malmöhus ................................... högst 400 högre belopp Hallands ..................................... 200 högst 275 Göteborgs och Bohus ........................... 5 '" Älvsborgs .................................... högst 240 högre belopp Skaraborgs ................................... 250 högst 600 Värmlands ................................... 175 högre belopp Örebro ....................................... högst 175 högre belopp Västmanlands ................................. 1 5 kr. per dag högst 10 kr. per dag Kopparbergs .................................. 300 —— Gävleborgs ................................... 1 ' Västernorrlands .............................. 2 200 200—300 Jämtlands .................................... 400 " Västerbottens ................................. 300 ** Norrbottens ................................... 210—360 högre belopp Släder utanför landsting Stockholm .................................... 1 000 kr. per är högst 400 Göteborg ..................................... 150 högst 500 Malmö ...................................... 150 högst 400

1 Prövning sker i varje särskilt fall. ? Dock endast 100 kr. per månad om både patient och anhörig vårdare uppbär folkpension. " Samma belopp som till hemsamarit under högst 5 tim. per dag. ** Samma belopp som till hemsamarit under högst 4 tim. per dag. 5 Landstinget lämnar kommunerna ett bidrag per dag på 20 kr. för vård av långvarigt sjuka i hemmen maximerat efter en vårdplatskvot, som beräknats efter 55 promille av dem som är 70 år eller äldre.

betalar till. primärkommunerna 225 kr. per månad för varje patient vid vård en timme per dag samt ytterligare 225 kr. per månad för varje ytterligare vårdtimme per dag dock högst 750 kr. per månad. Göteborgs och Bohus läns samt Västmanlands läns landsting lämnar samma bidrag vid hemsamarit- vård som vid vård, som meddelas av anhörig.

Några uppgifter om den sociala hemhjälpen Ansvaret för vård i form av social hemhjälp vilar på primärkommunerna enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp. Kommunen kan låta socialnämnden fungera som hemhjälpsnämnd eller tillsätta en särskild hem-

hjälpsnämnd för verksamheten. Hemhjälpen kan lämnas dels genom hem- vårdarinnor till familjer, där husmor på grund av akut sjukdom, barnsbörd eller liknande inte kan sköta hemmet, dels i form av barntillsyn när ett barn, som i vanliga fall är på daghem, blir sjukt och dels i form av hem- samaritverksamhet bland åldringar och handikappade. Av betydelse för hemsjukvården är främst hemsamaritverksamheten bland åldringar och handikappade.

För att utjämna skillnaderna kommunerna emellan och underlätta ut- byggnaden av den sociala hemhjälpsverksamheten så att den bättre mot- svarar det verkliga behovet utgår statsbidrag till social hemhjälp (kungörel- sen den 29 maj 1964, nr 427). Statsbidraget utgår med 35 % av kommunens nettokostnader för hemvårdarinnor, hemsamariter och därmed jämförliga personer som i hemmen hjälper åldringar, handikappade och barnfamiljer. Bidrag utgår även på vissa villkor till kommunens kostnader för bidrag till enskild sammanslutning, som bedriver social hemhjälpsverksamhet. Dock utgår bidraget icke till kostnader för vård i enskilt hem, som ankommer på sjukvårdshuvudman, eller för kommunalt vårdbidrag, som utgår direkt till vårdtagaren. '

Den sociala hemhjälpen har ökat kraftigt under det sista decenniet. Ök- ningen hänför sig helt till hemsamaritverksamheten. Enligt socialstyrelsens redovisning rörande väntade förändringar i behov av och efterfrågan på socialvårdens olika tjänster under perioden 1964—1970, intagen i 1965 års långtidsutrednings huvudrapport, har hemvårdarinneverksamheten sedan slutet av 1950-talet haft ungefär oförändrad omfattning, medan hemsama- ritverksamheten under det senaste decenniet utvecklats utomordentligt kraf— tigt. Sålunda har antalet hemsamariter ökats från 8 700 år 1958 till drygt 23 000 år 1965. Antalet personer, som under en viss vecka fått hjälp av hem- samarit, uppgick år 1965 till 63 400, vilket innebar mer än en fördubbling sedan år 1960.

I redovisningen framhåller socialstyrelsen vidare, att den sociala hem- hjälpen trots hemsamaritverksamhetens kraftiga utveckling ännu är klart otillräcklig. Som exempel härpå nämns att endast 9 % av åldringarna över 65 år och handikappade får hjälp av hemsamarit eller hemvårdarinna och att det är uppenbart, att ett betydligt större antal är i behov av sådan hjälp. Efterfrågan på social hemhjälp väntas stiga till följd av det ökande antalet åldringar. En anledning till den stegrade efterfrågan är också att svårig- heten att få hjälp av anförvanter vid sjukdom ökar. Möjligheten att utveckla hemhjälpsverksamheten beror bl.a. på tillgången på arbetskraft på orten och konkurrensen från andra yrken om denna arbetskraft. Enligt svaren på en enkät våren 1964 hade omkring en tredjedel av landets kommuner åt— minstone periodvis haft svårigheter att skaffa hemsamariter, drygt hälften av kommunerna hade inte haft svårigheter därmed och 70 kommuner upp- gav, att det förelåg överskott på arbetskraft.

Socialstyrelsen räknar med att antalet hemvårdarinnor kommer att öka med ca 30 % mellan åren 1964 och 1970. Hemsamaritverksamheten väntas bli mer än fördubblad. Antalet hjälpta åldringar och handikappade beräk- nas öka från 84 500 år 1963, motsvarande ca 9 % av alla personer i åldern (55 år och däröver, till ca 193 000 år 1970, motsvarande ca 16 0/0 av nämnda åldersgrupp.

Utredningens överväganden ochförslag

Som utredningen har framhållit i det föregående har efterfrågan på sjuk- vård stigit mycket snabbt i landet men inte kunnat tillgodoses främst i fråga om platser inom den slutna sjukvården. Som ett led i försöken att lätta tryc— ket på den slutna sjukvården har under senare är nya vårdformer börjat praktiseras vid vissa sjukhus såsom komplettering till den traditionella slutna vården. En sådan ny vårdform är den förut nämnda dagsjukhusvår— den. Dessutom har omfattningen av den av huvudmännen stödda hemsjuk- vården ökat betydligt under 1960-talet. huvudsakligen i syfte att mildra verkningarna av vårdplatsbristen inom den slutna vården .

För att tillgodose det ständigt stegrade sjukvårdsbehovet måste sjukvår— dens resurser ökas men det är givetvis också av största vikt, att tillgängliga resurser utnyttjas på rationellast möjliga sätt, så att inte mera kostnadskrä- vande vårdformer behöver anlitas än som motiveras av patienternas sjuk- vårdsbehov. Alla åtgärder som utgör ett medicinskt sett acceptabelt alterna- tiv till den dyrbara slutna sjukvården och kan bidra till att avlasta denna bör enligt utredningens uppfattning främjas. En utökning av dagsjukhus- vården och andra vårdformer, som innebär ett rationellt utnyttjande av vårdpersonal och minskade vårdkostnader, måste därför anses som synner- ligen angelägen. En sådan utveckling kan förutsättas verka återhållande på utbyggnadsbehovet i fråga om den traditionella slutna vården. De nya vårdformerna har betydelse också ur medicinska synpunkter, bl.a. för att motverka hospitaliseringsskador inom den psykiatriska vården.

Verklig framgång för en utveckling av sjukvården i sådan riktning förut- sätter emellertid en positiv medverkan även från de sjuka och deras anhö- riga. Om kostnaderna för den enskilde blir alltför betydande i dagsjukhus— vård och andra liknande vårdformer vid jämförelse med motsvarande kost— nader för sluten vård i traditionell mening kan detta befaras hindra en så— dan medverkan, varigenom en önskvärd utveckling av olika vårdformer kan fördröjas. Mot denna bakgrund har utredningen fäst stort avseende vid att finna tillfredsställande lösningar på frågan om den sjukes kostnader i be— rörda vårdformer.

I det följande behandlas dagsjukhusvård, varmed även avses vård av icke inneliggande patienter på rehabiliteringsavdelningar, nattsjukhusvård, fem-

dagarsvård och hemsjukvård. I detta sammanhang har utredningen även övervägt frågan om den enskildes kostnader i samband med övernattning m.m. på patienthotell eller liknande inrättningar.

Dagsjukhusvård

Sjukvårdsstyrelsen i Stockholm har i sin förut nämnda skrivelse den 14 februari 1961 framhållit att såväl dagsjukhus som rehabiliteringsverksam- het är integrerande delar i en högklassig sjukvård och att dagsjukhusvården mest liknar den slutna sjukvården. Denna sjukvårdsstyrelsens uppfattning delas, såvitt framgår av yttrandena över skrivelsen, av bl.a. medieinalsty- relsen, mentalsjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Liksom patienten i sluten sjukvård har patienten i dagsjukhusvård till- gång till sjukhusets resurser i olika avseenden. Skillnaden mellan de båda vårdformerna är främst den att patienten i dagsjukhusvård får vistas utan- för sjukhuset den del av dygnet eller de dygn, då han bedöms inte fordra behandling eller tillsyn. Vidare får han, då han befinner sig utanför sjuk- huset, vid behov av sjukvård i första hand lita till den öppna vårdens resur- ser och själv i princip stå för de vårdkostnader, som uppkommer härvid.

Vården på sjukhuset vid dagsjukhusvård synes således närmast ansluta sig till den värd, som lämnas inom den slutna vården. De motiv för att i traditionell sluten sjukvård tillhandahålla den medicinska vården kostnads- fritt, som utredningen anfört i kap. III, gäller enligt utredningens uppfatt- ning i princip även vid dagsjukhusvård.

Det kan därför tyckas ligga nära till hands att utvidga begreppet sluten vård enligt Sij till att avse även dagsjukhusvård.

Som tidigare framhållits brukar för att någon skall anses intagen på sjuk- hus regelmässigt förutsättas, att han vistas där under natten. Hänförs dag- sjukhusvård till sluten vård, innebär detta i sak en utvidgning av begreppet sluten vård enligt Sij.

Dagsjukhusvård är inget entydigt begrepp. Den rymmer som förut nämnts också moment av öppen vård. En utvidgning av begreppet sluten vård till att omfatta även dagsjukhusvård synes därför enligt utredningens mening kräva, att sistnämnda vårdform klart definieras. Härvid måste eftersträvas en sådan utformning av begreppet, att alla nu förekommande varianter av vårdformen inbegrips men att å andra sidan en klar gräns hålls mot öppen vård i olika former. Det är även väsentligt att ev. nya varianter av vård- formen och nya liknande vårdformer, vid vilka det kan befinnas moti— verat att meddela den medicinska vården kostnadsfritt, inte genom en allt- för snäv definition av begreppet sluten vård faller utanför detsamma.

Utredningen har i första hand övervägt en konstruktion av den innebör- den, att patient i enlighet med det förut nämnda förslaget i departements-

promemorian den 15 december 1961 skall anses intagen på sjukhus även om han inte tillbringar natten där under förutsättning att den omvårdnad han erhåller på sjukhuset under dagen ihuvudsak motsvarar den, som kom- mer övriga intagna patienter till del. En alternativ utväg är att kräva vistelse vid sjukhuset hela dagen eller ett visst antal timmar per behandlingsdag för att vården skall kunna hänföras till sluten vård. I samband härmed kan övervägas om ett visst minsta antal behandlingsdagar under en vecka eller annan tidsperiod skall krävas. Utredningen har vidare diskuterat, om det skulle vara lämpligt att ställa krav på att vården meddelas på allmän sal eller särskild avdelning på sjukhus för att den skall hänföras till sluten vård.

Utredningen har kommit till den uppfattningen att intet av de angivna alternativen i och för sig skulle medge en tillräckligt klar gränsdragning mot öppen vård och skapa förutsättningar för en enhetlig tolkning av vad som skall anses som dagsjukhusvård eller annan likartad vård, i vilken den medicinska vården är att jämställa med den som meddelas i traditionell sluten vård. I praktiken torde nämligen frågan, huruvida den omvårdnad som en patient erhåller i huvudsak motsvarar den vilken kommer övriga intagna patienter till del, komma att bedömas olika inom skilda specialiteter och på olika sjukhus. Uppställs krav på ett visst antal dagar och timmar för vården eller att den skall meddelas på vissa rum eller avdelningar på sjukhus, föreligger risk för gränsfall, där patienter inte anses åtnjuta sluten vård, inte på grund av skillnad i vårdens kvalitet eller omfattning utan på grund av sjukhusorganisatoriska eller andra förhållanden. Det finns också risk för att sådana villkor beträffande tid och plats för vården motverkar en önskvärd utveckling av alternativa vårdformer.

I vissa fall kan ett innefattande av dagsjukhusvården i sluten vård med- föra ekonomiska nackdelar för patienten vid jämförelse med nuvarande för- hållanden. Med hänsyn till att patienten i alla nuvarande former av dag- sjukhusvård tillbringar större delen av dygnet utanför sjukhuset torde han inte sällan ha behov av läkarvård eller annan vård och behandling utanför sjukhuset. Som nämnts får patienten i sådana fall som regel själv stå för kostnaderna härför. Någon skyldighet för sjukvårdshuvudmannen att er- sätta dem föreligger inte. Om dagsjukhusvården hänförs till sluten vård, torde patienten ej heller kunna räkna med att få återbäring från den all- männa försäkringen för nämnda kostnader, eftersom patientens vistelse utanför sjukhuset mellan de olika behandlingarna i dagsjukhusvård vid tillämpningen av AFL torde komma att anses som sådan kortvarig vistelse som inte föranleder avbrott i sjukhusvården. Patienten riskerar alltså att själv få svara för hela denna vårdkostnad jämte reseutgifter. Detsamma gäller patientens resekostnader i samband med själva dagsjukhusvården, frånsett resan till sjukhuset vid dagsjukhusvårdens början och resan från sjukhuset efter det vården upphört helt.

Det anförda visar enligt utredningens mening svårigheterna att passa in dagsjukhusvården i någon av de traditionella vårdformerna — öppen eller sluten vård.Ehuru dagsjukhusvården synes närmast ansluta sig till den värd, som lämnas i sluten vård, förekommer i densamma inslag av öppen vård som gör att den inte definitivt kan hänföras till varken den ena eller andra vårdformen.

Det synes utredningen mindre angeläget att söka pressa in dagsjukhus- vården i något av de båda vårdfacken, sluten eller öppen vård. Det väsent- liga måste vara att få klarhet i hur huvudmännen, den allmänna försäk— ringen och de försäkrade sinsemellan skall svara för i samband med denna vård uppkomna kostnader. I sådant syfte är ej heller erforderligt att lösa frågan, om dagsjukhusvård bör hänföras till sluten eller öppen vård. Det torde vara tillfyllest att man rubricerar dagsjukhusvård som sådan medi- cinsk vård på sjukhus, som ej lämnas polikliniskt och ej heller är att hän— föra till sluten sjukvård, och bestämmer sig för hur kostnaderna för den- samma skall fördelas på olika intressenter. Med ett sådant synsätt blir dagsjukhusvård att betrakta som en särskild vårdform mellan sluten och öppen vård, i det följande kallad halvöppen vård.

Beträffande här avsedd medicinsk vård föreslår utredningen på skäl som tidigare nämnts — främst vårdens höga kvalitet och dess överensstämmelse i övrigt med sluten vård — att den i likhet med den medicinska vården i sluten vård tillhandahålls kostnadsfritt av sjukvårdshuvudmännen. Det bör ligga i sakens natur, att huvudmännen såsom ansvariga för att sjuk- vården meddelas under effektivast möjliga former och till lägsta möjliga kostnader har det största intresset att, där så är möjligt, genom att med- dela kostnadsfri medicinsk vård stimulera patienterna till dagsjukhusvård och ev. nya liknande vårdformer i stället för traditionell sluten vård. Be- stämmelser om kostnadsfrihet föreslås skola intagas i den tidigare före- slagna lagen angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m.

När det gäller kostnaderna för patienternas resor till och från sjukhus i samband med dagsjukhusvård och jämförlig halvöppen vård finner utred- ningen det praktiskt och från administrativ synpunkt lämpligt, att sjuk- vårdshuvudmännen svarar för dylika kostnader. 1 stor utsträckning torde sjukhusen genom sina transportorganisationer kunna på ett smidigt sätt ombesörja erforderliga resor.

För patient i dagsjukhusvård innebär utredningens förslag således, att den medicinska värden på sjukhuset meddelas patienten kostnadsfritt och att han inte behöver stå för några resekostnader i samband med värden på sjukhuset. Ev. kostnader för läkarvård eller annan vård och behandling, som meddelas utanför sjukhuset eller polikliniskt på sjukhus, samt för resor och läkemedel vid sådan vård får patienten dock själv stå för med rätt att erhålla återbäring från den allmänna försäkringen i den mån kostna- derna är ersättningsberättigande enligt AFL.

Slutligen föreslår utredningen att sjukvårdshuvudmännen, i de fall kost tillhandahålls patient, tar ut avgift härför högst efter sj älvkostnadspris för varje dag patienten åtnjuter vård på sjukhus med tillämpning i övrigt av de regler om karenstid och avbrottstid m.m., som utredningen förordat i kap. III i fråga om underhållsavgift.

Nattsj ukhusvård

Genom att den som vistas på sjukhus under natten enligt praxis anses inta- gen där kan den, som är föremål för nattsjukhusvård, i princip anses åt- njuta sluten vård i Sij:s mening.

Formerna för nattsjukhusvård kan variera rätt avsevärt. Som framhållits förekommer nattsjukhusvården vid lasaretten för psykiatrisk vård (f.d. mentalsjukhusen) i form av utsträckt frigång. Patienterna i denna vård till- bringar som regel varje natt på sjukhuset. Den aktiva medicinska vården av dessa patienter, som ofta har arbete utanför sjukhuset och inte är sjuk- skrivna, är i många fall ringa. Den huvudsakliga anledningen till dessa patienters vistelse på sjukhuset är i allmänhet behovet av gemenskap och viss tillsyn på kvällar och nätter.

Vid de psykiatriska klinikerna på lasaretten för huvudsakligen somatisk vård varierar behovet av nattsjukhusvård för patienterna från en till flera nätter i veckan. Omfattningen av den medicinska vården i denna vårdform kan växla mera i det individuella fallet än i övrig sluten vård men ofta synes patienten under kvällen och natten bli föremål för en intensivare behandling och övervakning än vad eljest vanligen är fallet i somatisk vård. Patienterna vistas större delen av vårdperioden utanför sjukhuset. Härunder har de ofta behov av läkarvård eller annan vård och behandling, som meddelas utanför sjukhuset eller polikliniskt på sjukhuset.

Vad nu sagts visar enligt utredningens åsikt att i nattsjukhusvård liksom i dagsjukhusvård finns inslag av såväl öppen som sluten sjukvård och att det är lika vanskligt att hänföra nattsjukhusvård till viss bestämd vårdform, sluten eller öppen vård. På i princip samma grunder, som anförts beträf- fande dagsjukhusvården, föreslår utredningen därför att nattsjukhusvår- den hänförs till den särskilda vårdform mellan öppen och sluten vård, som utredningen benämner halvöppen vård. Med hänsyn härtill föreslår utred— ningen vidare att begreppet sluten vård i Sij:s mening i fortsättningen tillämpas så att nattsjukhusvård i den bemärkelse denna vårdform här diskuteras icke betraktas såsom sluten vård.

När det gäller ansvaret för i samband med nattsjukhusvård uppkomna kostnader föreslår utredningen att i stort sett samma regler skall gälla, som förordats vid dagsjukhusvård. Den medicinska värden på sjukhus samt resorna till och från sjukhuset för erhållande av sådan vård förutsätts såle-

des skola tillhandahållas kostnadsfritt av sjukvårdshuvudmännen. Däremot anser utredningen det inte motiverat att patient i nattsjukhusvård erhåller ersättning för kostnader för resor till och från arbetsplats utanför sjuk- huset, eftersom det får anses skäligt att den nattsjukhusvårdade betalar dessa kostnader av sin arbetsförtjänst. För utgifter för läkarvård utanför sjukhuset eller polikliniskt på sjukhus och resor i samband därmed skall patienterna ha rätt till återbäring från den allmänna försäkringen.

I fråga om kost och logi för nattsjukhusvårdad föreslås att huvudmännen tar ut avgift härför högst efter självkostnadspris för varje dag patienten åtnjuter vård på sjukhus med tillämpning i övrigt av de av utredningen föreslagna reglerna om karenstid och avbrottstid m.m. beträffande under- hållsavgift.

Femdagarsvård

Den som åtnjuter s.k. femdagarsvård bör enligt utredningens uppfattning fortlöpande anses vara föremål för sluten vård i Sij:s mening, eftersom han i princip vistas på sjukhuset hela dygnet. Det förhållandet att patienten tillbringar några dagar —— i regel lördag och söndag — varje vecka utanför sjukhuset bör inte betraktas som avbrott i den slutna vården. Så länge han inte definitivt skrivits ut från sjukhuset får nämligen behovet av sluten vård anses kvarstå även under de dygn, som han vistas utanför sjukhuset.

Genom att femdagarsvården hänförs till sluten vård, kommer det av ut! redningen föreslagna avgiftssystemet i sluten vård, innebärande kostnads- fri medicinsk vård för patienten och skyldighet för honom att erlägga under- hållsavgift, att vara tillämpligt. Detta är enligt utredningens mening moti- verat inte bara av formella skäl. Det är sålunda att märka, att patienterna åtnjuter sluten vård i traditionell mening under större delen av veckan, då de vistas på sjukhuset. Femdagarsvård torde vidare inte kunna betecknas som en egentlig halvöppen vårdform. Såvitt utredningen kunnat finna torde patient i allmänhet inte tas in för femdagarsvård. Frågan om han skall få lämna sjukhuset över veckoslutet bedöms från fall till fall, då frågan aktua- liseras.

Utredningen förordar sålunda att dess förslag till avgiftssystem i sluten vård skall avse jämväl femdagarsvård. I fråga om underhållsavgift föreslås dock att sådan avgift inte tas ut för de dagar patienten vistas utanför sjuk- huset.

I detta sammanhang har utredningen övervägt, om ersättning skall utgå för sådana kostnader för läkarvård, som kan uppstå för patient vid vistelse utanför sjukhuset samt för resor i samband därmed eller mellan sjukhus och bostad under veckosluten. Som framhållits i det föregående har patient i femdagarsvård f.n. inte möjlighet att få ersättning från den allmänna för- säkringen för sådana kostnader.

Det är givetvis otillfredsställande att den enskilde i femdagarsvård kan riskera att åsamkas kostnader för sjukvård och resor, som han helt får svara för själv på grund av åtgärder, vilka ligger utanför hans möjligheter att påverka. Enligt utredningens uppfattning bör därför kostnader för lä- karvård och resor i samband med femdagarsvårdad patients vistelse utan- för sjukhuset icke belasta patienten. Behovet av sluten vård kvarstår ju även vid vistelsen utanför sjukhuset och den slutna vården förutsätts fortgå. Patientens resor under veckosluten har vidare tillkommit på sjukvårdshu— vudmannens initiativ och vistelsen utanför sjukhuset innebär vissa bespa- ringar för huvudmannen. Av dessa skäl anser utredningen det mest följd- riktigt att sjukvårdshuvudmännen svarar för nyssnämnda kostnader.

Utredningen föreslår därför att huvudmännen helt ersätter kostnader för läkarvård eller annan sjukvård, som kan uppkomma under patientens vis- telse utanför sjukhuset på grund av akut insjuknande eller akut försämring i patientens tillstånd, i den mån kostnaderna inte bedöms uppenbart oskä- liga. Vidare föreslås att huvudmännen helt ersätter skäliga kostnader för dels resor utanför sjukhus vid sådan vård och dels resor mellan sjukhuset och bostaden under veckosluten så länge den slutna vården pågår.

Kostnader för övernattning m.m. i samband med läkarvård utom hemorten

För att inte mera kostnadskrävande vårdformer än som motiveras av pati- enternas sjukvårdsbehov skall behöva tas i anspråk, är det givetvis betydel- sefullt att så vitt möjligt låta enbart medicinska skäl vara avgörande för intagning av patient på sjukhus. Åtgärder som syftar till att undanröja be- hov av att ta in patienter på grund av andra skäl, exempelvis sociala och ekonomiska, bör därför främjas. Exempel på sådana åtgärder är de inackor- deringsmöjligheter, som vissa sjukvårdshuvudmän framför allt i anslutning till regionsjukhus ordnat i form av patienthotell eller på annat sätt för patienter i öppen vård, vilka måste övernatta utom hemorten i samband med upprepade behandlingar. Utredningen anser de initiativ, som sjuk- vårdshuvudmännen tagit i detta hänseende, vara ett viktigt led i strävandena att avlasta den slutna vården och att en fortsatt utveckling på detta område är önskvärd.

I de fall huvudmannen inte svarar för ifrågavarande patienters mat- och logikostnader, stannar merparten av kostnaderna på patienterna själva. Er- sättning för logikostnad kan i fall, som här avses, erhållas från den allmän— na försäkringen för i regel endast en natt. För patienterna kan härigenom uppkomma kännbara merkostnader, främst för logi, vid jämförelse inte bara med patienter i sluten vård utan även vid jämförelse med patienter i öppen vård, som har möjligheter att resa fram och åter mellan bostaden och den ort där läkarvården meddelas, i det följande benämnd behandlings-

orten. För att stimulera patienter till öppen vård på behandlingsorten bör enligt utredningens mening patienterna i möjligaste mån avlastas merkost- nader för uppehälle, när de inte kan resa fram och åter mellan bostaden och behandlingsorten.

Utredningen föreslår därför att sjuka som, för att erhålla läkarvård utom hemorten, under vårdtiden tillfälligt bor på behandlingsorten inom ramen för sjukreseförordningens bestämmelser från den allmänna försäkringen erhåller ersättning för den kostnad de erlagt för logi i samband därmed, dock högst med ett belopp som motsvarar nattraktamente till förrättnings- man, tillhörande traktamentsklass C enligt allmänna resereglelnentet. Detta belopp utgör f.n. 29 kr.

Ersättning för övernattningskostnad bör aldrig utgå med högre belopp än vad den försäkrade skulle fått utge för resor mellan behandlingsorten och bostaden, om han i stället kunnat tillbringa nattvilan i bostaden. Denna begränsning bör dock inte gälla, om den försäkrade enligt den behandlande läkarens ordination av medicinska skäl stannat kvar på behandlingsorten. Med nattvila bör i detta sammanhang enligt utredningens mening avses en sammanhängande tid av åtta timmar. I denna tid bör ingå tiden mellan kl. 0 och kl. 6.

De föreslagna bestämmelserna om ersättning för övernattningskostnader bör tas in i 8 & kungörelsen den 25 maj 1962 med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen. Förslag till ändrad lydelse av nämnda paragraf redovisas under rubriken »Författningsförslag». De nuvarande bestämmel- serna om ersättning för övernattning i 8 'g' första stycket kungörelsen före- slås kvarstå i oförändrad lydelse.

Ett genomförande av utredningens förslag till ersättning för övernatt- ningskostnader kommer att medföra en utgiftsökning för den allmänna för- säkringen. Någon mera exakt beräkning av ökningens storlek har dock inte kunnat ske, emedan det saknas säkra hållpunkter för bestämmande av såväl det totala antal nätter, för vilka övernattningskostnader kan antas uppkomma, som den ersättningsbara genomsnittskostnaden per natt. En- ligt de från sjukvårdshuvudmännen införskaffade uppgifterna om patient— hotellen år 1965 uppgick antalet vistelsedagar (patientdagar) där nämnda år till ca 35 000. Under antagande dels att antalet nätter, för vilka övernatt- ningskostnader kan uppstå, kommer att vara minst lika många som ovan- nämnda vistelsedagar vid patienthotellen år 1965 och dels att den ersätt— ningsbara övernattningskostnaden uppgår till 29 kr. per natt, kan utgifts- ökningen för försäkringen beräknas till drygt en milj. kr.

Hemsjukvård

Enligt direktiven har sjukförsäkringsutredningen att pröva frågan hur man skall kunna stimulera de försäkrade till vård i hemmet i fall, då sjukhus-

vård kan undvaras. De överväganden och förslag i denna fråga, för vilka redogörs i det följande, avser endast vård i hemmet av den som egentligen bedöms vara i behov av sluten sjukvård men som genom olika stödåtgär- der från huvudmannen och anhörig eller annan vårdare kan beredas erfor- derlig vård i hemmet. När utredningen i det följande talar om hemsjukvård avses alltså därmed inte sådan sjukvård i hemmet, som inte kan anses utgöra alternativ till sluten vård.

Antalet patienter i hemsjukvård har ökat mycket kraftigt under 1960- talet och utgjorde som förut nämnts den 31 december 1965 enligt de upp- gifter utredningen inhämtat från sjukvårdshuvudmännen ca 20400. Den främsta anledningen till att antalet patienter i hemsjukvård ökat så starkt torde vara den stora bristen på vårdplatser i den slutna långtidssjukvår- den, som uppstått på grund av den utomordentligt stegrade efterfrågan på sjukvård i allmänhet. Även den bristande tillgången på platser i den slutna åldringsvården synes påverka hemsjukvårdens omfattning. De sjuka, som vårdas inom hemsjukvården, består sålunda till största delen av långtids— sjuka. Även om det i regel inte krävs tillgång till det kvalificerade sjukhu— sets diagnostiska och terapeutiska resurser för vården av dessa sjuka, er- fordras dock kontinuerlig vård och tillsyn av dem i sådan omfattning att de anses vara i behov av sjukhemsvård.

Den nuvarande bristen på vårdplatser inom långtidssjukvården kan med ledning av uppgifter i 1965 års långtidsutrednings huvudrapport beräknas uppgå till ca 10 000 men förutsätts kunna minskas till ca 5 000 år 1970. Antalet patienter i hemsjukvård skulle alltså enligt denna beräkning komma att sjunka rätt avsevärt. Vid balans mellan tillgång och efterfrågan på sluten sjukvård kan behovet av sådan hemsjukvård som är en ersättning för slu- ten sjukvård antas vara relativt litet. De uppgifter som sjukförsäkrings- utredningen inhämtat angående antalet patienter i hemsjukvård kan emel- lertid inte anses utgöra något säkert uttryck för det totala behovet i landet av hemsjukvård av åsyftat slag. Även om det kan förmodas att en del av de drygt 20000 patienter, som enligt sjukvårdshuvudmännens uppgifter vårdades i hemsjukvård vid utgången av år 1965, vid mera ingående utred— ningar inte skulle befinnas vara i behov av sluten sjukvård, torde man kunna räkna med att antalet patienter, som kan hänföras till hemsjukvård i här avsedd bemärkelse är betydligt större. Härför talar som socialpolitiska kommittén anfört i sitt betänkande »Åldringsvårdens läge» (1963:47), att många sjuka som skulle vårdas i sluten sjukvård erhåller hemsjukvårds— bidrag enbart från primärkommunerna. Dessa redovisas således inte som hemsjukvårdsfall av sjukvårdshuvudmännen. I detta sammanhang kan nämnas, att man enligt uppgift på grund av personalbrist tvingats avvisa hälften av dem som ansökte om hemsamaritvård i Stockholm under år 1966.

Enligt sj ukförsäkringsutredningens mening kan således det totala behovet

i landet av hemsjukvård såsom ersättning för sluten sjukvård antas vara större än vad sjukvårdshuvudmännens beräkningar ger uttryck för. De tidigare åberopade uppgifterna om bristen på vårdplatser i den slutna lång- tidssjukvården måste vidare betraktas som minimital. I själva verket är det verkliga behovet av vårdplatser i denna vårdform sannolikt betydligt större. Det är därför vanskligt att bedöma, när balans mellan tillgång och efterfrågan på platser i sluten långtidssjukvård kan uppnås.

Även i en situation, där balans råder, får man emellertid räkna med ett relativt omfattande behov av kvalitativt väl utbyggd hemsjukvård för att avlasta den slutna vården, vilket inte minst utländska erfarenheter visat. Vissa undersökningar rörande behovet av hemsjukvård har gjorts i Stock- holm och Göteborg. Vid en patientinventering på Stockholms stads sjukhus under år 1960 kom man fram till att ca 350 patienter i sluten sjukvård skulle kunna vårdas i hemsjukvård, om erforderliga vårdresurser i form av personal m.m. kunde ställas till förfogande utanför sjukhusen. I Göte- borg gjordes en undersökning rörande motsvarande förhållanden under år 1963, varvid man fann att ca 190 patienter, som vårdades i sluten sjukvård, skulle kunna vårdas i hemsjukvård med erforderliga resurser. Undersök— ningen avsåg enbart Sahlgrenska sjukhuset, Renströmska sjukhuset och Vasa sjukhus. Att med ledning av dessa undersökningar söka göra någon mera tillförlitlig bedömning av behovet av hemsjukvård av ifrågavarande typ för hela landet är givetvis inte möjligt.

Det anförda visar enligt utredningens uppfattning, att ett mycket stort behov av hemsjukvård såsom ersättning för sluten sjukvård i traditionell mening föreligger och att man kan räkna med att behovet kommer att kvar- stå även i en situation där gynnsammare balans mellan tillgång och efter- frågan på sluten sjukvård råder än som nu är fallet.

Då det med hänsyn till de otillräckliga vårdresurserna är önskvärt att den dyrbara slutna sjukvården, där så är lämpligt och möjligt, avlastas finner utredningen det synnerligen angeläget att patienter, som bedöms lämpligen kunna vårdas i hemsjukvård i stället för i sluten vård, på olika sätt stimu— leras härtill. En förutsättning för att positiva resultat härvid skall kunna nås är att tillgången på vårdpersonal och sjukvårdsutrustning för ända— målet tryggas samt att tillfredsställande ekonomiska villkor skapas för den sjuke i form av möjligheter för honom att erhålla bidrag till eller ersätt— ning för kostnader för sjukvård och hemvård.

Resurser och ansvarsfördelning

För att bedriva hemsjukvård krävs tillgång på personal för såväl sjukvård som hemvård. Ansvaret för sjukvården åvilar landstingen och de landstings- fria städerna under det att hemvården är en primärkommunal uppgift.

I de flesta sjukvårdsområden har distriktssköterskan under läkares led-

ning ansvaret för den sjukvård, som meddelas i hemsjukvård. Själva om- vårdnaden och tillsynen av den sjuke ombesörjs av anförvanter eller andra, t.ex. kommunalt anställda hemsamariter. I viss utsträckning förekommer även att sjukgymnaster meddelar vård i hemmen.

Möjligheterna att bygga ut hemsjukvården får ses mot bakgrunden av den betydande bristen på sjukvårdspersonal i landet. Enligt uppgift från medieinalstyrelsen visade undersökningar av personalläget den 31 mars 1967 att 6,3 % av hela antalet läkartj änster var vakanta utan vikarie. Mot— svarande procenttal beträffande sjuksköterskor på samtliga kroppssjukhus var 6,0. Vidare kan nämnas, att av 1 818 distriktsskötersketjänster 243 var helt obesatta i slutet av år 1965.

Bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal medför, att hemsjukvården inte i alla avseenden kan utvecklas i önskvärd omfattning. Den knappa tillgång- en på sjukvårdspersonal medför dessutom, att den kvalificerade sjukvårds- insatsen i många fall måste reduceras till men för den sjuke och hans vårdare. Den rådande bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal utgör såle- des ett allvarligt hinder, när det gäller att stimulera sjuka till hemsjukvård i stället för sluten sjukvård.

I fråga om tillgången på personal för hemvård, hemvårdarinnor och hem- samariter synes utvecklingen enligt socialstyrelsens redovisning för perio- den 1964—1970 vara gynnsammare än beträffande tillgången på sjukvårds— personal. Man kan sålunda räkna med en fortsatt kraftig ökning av antalet hemsamariter och en avsevärd ökning av antalet hemvårdarinnor. En ök- ning av hemvårdspersonalen är av största betydelse för att stimulera sjuka till hemsjukvård, eftersom hemvårdsuppgifterna dominerar i hemsjukvår- den. Det är angeläget att avlasta anförvanter sådana mycket krävande upp- gifter. Trots en avsevärd ökning av antalet i hemvården verksamma vår- darinnor och samariter torde man dock få räkna med kvarstående bety- dande brister på sådan personal inom flera kommuner. Det gäller särskilt inom storstäderna, där bristen på personal är mycket besvärande. Som tidi- gare nämnts tvingades exempelvis Stockholm att under år 1966 på grund av personalbrist avvisa hälften av dem, som ansökte om hemsamaritvård. Även bristen på hemvårdspersonal synes således komma att hindra en önsk- värd utveckling av hemsjukvården främst inom storstäderna.

Ehuru frågan faller utanför utredningens uppdrag, vill utredningen starkt betona angelägenheten av att kraftfulla åtgärder vidtas för att häva bristen på vårdpersonal.

Frågan om huvudmannaskapet för långtidssjukvården och åldringsvår- den har varit föremål för överväganden och förslag i olika sammanhang. I betänkandet »Sjukhus och öppen vård» (SOU 1963:21) framhöll sålunda ÖHS-kommittén, att en huvudmannaskapsreform beträffande långtidssjuk- vård och åldringsvård även bör omfatta ett förenhetligande av hela organi- sationen för hemsjukvård och social hemhjälp. I fråga om huvudmanna—

skapsreformen framhöll kommittén bl.a. att, även om det oftast torde före- komma ett gott samarbete mellan primär- och sekundärkommuner i fråga om hemsjukvård och hemtjänster av olika slag, vissa organisatoriska för- delar dock kan vara förenade med ett förenhetligande av dessa olika in— stanser i öppen vård. Den allmänna regeln om det ömsesidiga sambandet mellan sociala behov samt somatiska och mentala lidanden har nämligen sin giltighet även på detta område. Detta talade enligt kommittén för att landstingen borde överta den sociala hemtjänstorganisationen. Kommittén framhöll å andra sidan, att primärkommunala organ har en förtrogenhet med mera utpräglat sociala arbetsuppgifter som landstingsorganen inte haft anledning att utveckla samt att en social hemtjänstorganisation dessutom måste bygga på lokalkunskap och personkännedom, som primärkommunala organ har i större utsträckning än landstingen. Om landstingen skulle över- ta även den sociala hemtjänstorganisationen måste därför enligt kommitténs uppfattning landstingen under alla förhållanden samarbeta med primär- kommunernas socialorgan.

Även socialpolitiska kommittén har behandlat frågan om huvudmanna- skapet för långtidssjukvården och åldringsvården. Efter att tidigare ha ut- talat sig för ett oförändrat huvudmannaskap för åldringsvården har kom- mittén i betänkandet »Aktiv åldringsvård och handikappvård» (SOU 1966:45) framhållit, att frågan om huvudmannaskapet kan böra prövas från nya utgångspunkter. Kommittén berörde inte hemsjukvården i detta sammanhang. Beträffande den sociala hemhjälpen framhöll kommittén bl.a., att den fann det angeläget att samordna alla former av social hemhjälp och hemsamaritverksamhet. I denna fråga anknöt kommittén till vad familje- beredningen anfört i en promemoria »Social hemhjälp» (Socialdepartemen- tet, stencil 1963:8). Beredningen framhöll i detta avseende bl.a. att man vid bedömningen av behovet att bygga ut den sociala hemhjälpsverksam- heten bör räkna med ett stigande behov av sådan hemhjälp till sjuka, som vårdas utanför sjukhusen. Ehuru sjukvården är en landstingskommunal uppgift och inte ankommer på primärkommunerna annat än för de lands- tingsfria städerna, syntes det beredningen ur alla synpunkter lämpligt att den personalmässiga organisationen gjordes gemensam för alla hjälpbehov av hemvårdskaraktär. Genom en sådan ordning skulle nämligen enligt be— redningens mening ges ökade möjligheter till effektivt utnyttjande av till— gängliga personalresurser.

Sjukförsäkringsutredningen har med ledning av dels vad som ovan rela- terats rörande huvudmannaskapsfrågan och dels de synpunkter i ämnet, som i olika sammanhang delgivits utredningen av företrädare för primär- och sekundärkommunerna, kommit till den uppfattningen, att frågan om ansvarsfördelningen inte ännu är mogen för ett definitivt avgörande. På grund härav har utredningen, när den övervägt vilka åtgärder som bör vid- tas för att stimulera de försäkrade till hemsjukvård utgått från en oföränd—

rad ansvarsfördelning beträffande sjukvården och hemvården. En sådan ordning behöver enligt utredningens mening inte hindra att tillgängliga resurser främst i fråga om personal inom de båda vårdgrenarna utnyttjas på rationellast möjliga sätt. Den samordning på personalplanet som är en förutsättning härför, kan nämligen enligt utredningens uppfattning ske med bibehållande av nuvarande ansvarsfördelning. Det samarbete, som redan nu etablerats mellan landsting och kommuner på många håll, t.ex. genom att landstingens hemsjukvårdsbidrag utbetalas genom kommunerna men även i andra avseenden, ger enligt utredningens mening stöd härför. Hem- sjukvårdens krav på social hemhjälp bör under inga förhållanden få leda till att sjukvårdshuvudmännen tvingas skapa en egen hemvårdsorganisation för hemsjukvård. Även den hemvårdspersonal, som krävs för hemsjukvår- den, bör därför tillhandahållas av kommunerna. Kommunernas möjligheter att tillhandahålla erforderlig personal för hemvård av hemsjukvårdade synes också komma att öka avsevärt, om den av socialstyrelsen beräknade utvecklingen av antalet hemvårdarinnor och hemsamariter kommer till stånd.

Även om samarbete i olika avseenden beträffande hemsjukvården redan etablerats mellan landstingen och kommunerna återstår ännu mycket att göra för att utveckla samordningen av olika åtgärder inom hemsjukvården. Till att börja med är det därvid väsentligt att formella hinder för samord- ning av åtgärderna undanröjs.

Ett sådant hinder kan nuvarande bestämmelser i 4 5 kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 427) om statsbidrag till social hemhjälp utgöra. Dessa inne- bär nämligen att statsbidrag inte utges för hemvård, som föranleds av hem- sjukvård. Härigenom kan åstadkommas en gränsdragning mellan hemvård i hemsjukvård och annan hemvård, som varken är motiverad eller önsk- värd. Det skäl som åberopats för statsbidrag till social hemhjälp, nämligen önskan att stimulera till åtgärder för att bereda åldringar och handikap- pade tillfälle att så länge som möjligt bo i egna hem, är enligt utredningens uppfattning tillämpligt även beträffande de hemsjukvårdade i allmänhet. Utredningen föreslår därför att reglerna om statsbidrag utvidgas till att omfatta all social hemhjälp som kommunen tillhandahåller, dvs. även hem- vård som föranleds av hemsjukvård. Därför föreslås att 45 nämnda kun- görelse upphävs. Vidare finner utredningen det motiverat att kommuner- nas kostnader för hemvård i hemsjukvård till den del de inte täcks genom statsbidrag eller genom avgifter från de sjuka ersätts av landstinget.

Ett annat hinder för samordningen av åtgärder inom hemsjukvården kan uppkomma genom att vissa kommuner tillämpar olika avgifter för hemvård i hemsjukvård och för annan hemvård. Utredningen anser det därför ange- läget, att samma regler för avgifter tillämpas för all social hemhjälp inom kommunen. Därvid bör kommunerna följa den av socialstyrelsen i samråd med kommunförbunden och den rådgivande nämnden för social hemhjälps-

verksamhet utarbetade rådgivande taxan för social hemhjälp (bil. E). Vid bestämmande av avgift enligt denna taxa beaktas den enskildes ekonomiska förhållanden och hans försörjningsskyldighet.

Den enskildes kastnader

] hemsjukvård har patienten i princip att själv stå för kostnaderna för sin dagliga livsföring samt för hemvård och sjukvård. Trots att landstingen lämnar bidrag till långvarigt kroppssjuka för att anlita anhörig, hemsama- rit eller annan vårdare i hemsjukvård och den sjuke såsom i annan öppen vård får viss ersättning för kostnader för läkarvård m.m. samt erhåller rabatterade eller kostnadsfria läkemedel, blir den hemsjukvårdades kost- nader för vård och underhåll i regel högre än om han i stället vårdades i sluten sjukvård.

Om den enskilde åsamkas högre kostnader i hemsjukvård än i den slutna sjukvården kan detta antas i många fall avhålla patienten och hans anhö- riga från att medverka till att hemsjukvård kommer till stånd. Skall de för— säkrade stimuleras till hemsjukvård i stället för sluten sjukvård är det där- för enligt utredningens åsikt väsentligt, att man vidtar åtgärder som leder till att den sjuke i hemsjukvård i fråga om kostnader för vård och under- håll så långt möjligt blir jämställd med den sjuke i sluten sjukvård.

Utredningen föreslår, att den sjukes kostnader för all sjukvård, som med- delas i hemsjukvård av läkare, sjukgymnast och annan sjukvårdspersonal och som bedömts erforderlig av för ändamålet förordnad läkare, ersätts av sjukvårdshuvudmannen till den del den allmänna försäkringen inte lämnar återbäring härför. Vidare föreslår utredningen, att den sjukes kostnader för resor i samband med sjukvård och läkemedel, som ordineras av läkare, ersätts av sjukvårdshuvudmannen till den del de inte ersätts av försäk- ringen. Dessutom bör den hemsjukvårdade genom sjukvårdshuvudmannens försorg kostnadsfritt tillhandahållas sjukvårdsutrustning, förbandsmate- riel och övrig förbrukningsmateriel, som erfordras för vården i hemmet. Beträffande det administrativa förfarandet vid utbetalning av ersättning- arna föreslås att sjukvårdshuvudmannen, sedan han mot kvitton på erlagda kostnader ersatt den sjuke, lämpligen kvartalsvis från försäkringskassan rekvirerar ersättning för de sjukvårdskostnader, som kassan har att er- sätta.

De särskilda hemsjukvårdsbidrag, som sjukvårdshuvudmännen utbeta- lar mestadels som ersättning för annan kompetent vårdare än hemsamarit, synes vara av största betydelse när det gäller att stimulera försäkrade till hemsjukvård. Dessa bidrag uppgår numera till avsevärda belopp.

Bidragen till hemsjukvård är begränsade till huvudsakligen långvarigt kroppssjuka. Bidragsreglerna och bidragens storlek varierar mellan olika sjukvårdsområden. Detta finner utredningen otillfredsställande. Eftersom

landstingen numera är huvudmän för såväl den somatiska som den psyki- atriska vården finns det inte skäl att utestänga de psykiskt sjuka i hem- sjukvård från möjligheten att få hemsjukvårdsbidrag. I den mån hem- sjukvård kan ersätta sluten vård också vid akutsjukvård, bör bidrag kun- na utgå också i sådana fall. Utredningen föreslår därför, att bidragen i prin- cip utges till alla sjuka i hemsjukvård oavsett sjukdomens art och längd. Utredningen vill framhålla att avgörandet om en patient på huvudmannens bekostnad skall åtnjuta hemsjukvård i här avsedd bemärkelse givetvis skall ankomma på huvudmannen. Vidare föreslår utredningen att sjukvårdshu- vudmännens centrala organisationer utarbetar ensartade regler för hem- sjukvårdsbidragen, såväl vad beträffar villkoren för bidrag som bidragens storlek.

Koslmldsfrägor

Om förslagen till åtgärder för att stimulera till hemsjukvård genomförs, kommer staten och sjukvårdshuvudmännen att få vidkännas ökade kost- nader.

Kostnadsökningen för staten föranleds av förslaget om upphävande av 4 & kungörelsen den 29 maj 1964 om statsbidrag till social hemhjälp. Med led- ning av uppgifter från socialstyrelsen om statsbidrag för social hemhjälp till åldringar över 65 är och handikappade, avseende verksamheten under år 1966, samt den förut nämnda uppgiften om antalet hemsjukvårdade den 31 december 1965 —— ca 20 400 — torde statens kostnader kunna beräknas öka med ca 15 milj. kr. för år. Man torde emellertid få räkna med att den verkliga kostnadsökningen för staten kommer att bli större med hänsyn till dels att kostnadsberäkningen är grundad på 1966 års löneläge för persona- len inom den sociala hemhjälpen och dels att kostnaderna för social hem- hjälp till långvarigt sjuka enligt uppgift från socialstyrelsen måste antas ligga betydligt högre än motsvarande kostnader för åldringar och handikap- pade.

Kostnaden för sjukvårdshuvudmännen på grund av förslaget om att dessa skall svara för den del av kostnaderna för sjukvård, som i princip åvilar den hemsjukvårdade, har utredningen med utgångspunkt i dels uppgifter om den allmänna försäkringens kostnader för sjukvård åren 1963 och 1964 och dels ovannämnda antal hemsjukvårdade den 31 december 1965 uppskat- tat till ca 3—4 milj. kr. Utredningen har dock inte kunnat beräkna till vil- ken del kostnaden utgör en ökning jämfört med nuvarande förhållanden, eftersom i sjukvårdshuvudmännens kostnader för hemsjukvårdsbidrag re- dan nu ingår bidrag till vissa sjukvårdskostnader i hemsjukvård. Kostnads- ökningen för huvudmännen till följd av förslagen om vidgad användning av hemsjukvårdsbidrag och viss ersättning till kommunerna för kostnader för hemvård i hemsjukvård har inte kunnat beräknas.

Ett genomförande av utredningens förslag synes inte påverka primär- kommunernas och försäkringskassornas kostnader i nämnvärd grad.

Utredningen förordar, att samtliga dess i det föregående avgivna förslag beträffande sjukvårdshuvudmännens åtaganden i fråga om kostnader för patienters sjukvård m.m. i halvöppen vård, femdagarsvård och hemsjuk- vård, frånsett förslaget om kostnadsfri medicinsk vård på sjukhus i halv- öppen vård och i femdagarsvård, inte lagfästs utan att huvudmännen en— dast rekommenderas att genomföra desamma.

KAPITEL V

Sjukpenning vid sjukhusvård

Förarbetena till nuvarande lagstiftning

I sitt betänkande VII med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15) erinrade socialvårdskommittén om att erkänd sjukkassa, som ut- gav ersättning för sjukhusvård, enligt sjukkasseförordningen ägde minska sjukpenning som tillkom den sjuke för vårdnadstiden med ett belopp mot- svarande kassans kostnader för vården. Var den sjukes familj eller annan väsentligt beroende av honom för sitt uppehälle, fick dock högst halva sjuk- penningen dras av på detta sätt. De flesta erkända sjukkassorna hade också i sina stadgar tagit in bestämmelser angående minskning av eljest utgående sjukpenning under tid, då den försäkrade på kassans bekostnad erhöll sj uk- husvård. Allt flera sjukkassor hade emellertid övergått till att utge hel sjuk- penning även för tid, då kassan ersatte sjukhusvård. Detta förfaringssätt var enligt kommitténs uppfattning såväl ur försäkringens som ur det all- männas synpunkt mindre tillfredsställande, enär förfaringssättet särskilt i fråga om ogifta personer eller personer som saknade egentligt förvärvs- arbete innebar en uppenbar risk för överförsäkring. Kommittén framhöll, att en på sjukhus intagen person erhöll såväl helt fri läkarvård och fria läkemedel som föda, husrum och viss beklädnad. Vistades han i sitt hem skulle han, enligt den av kommittén föreslagna lagstiftningen, få betala en del av läkarvården, i regel halva kostnaden för läkemedel samt alla utgif- ter för föda, bostad och beklädnad. Dessutom kunde den som vistades hemma även få vidkännas kostnader för hemhjälp. Dessa förhållanden led- de enligt kommittén erfarenhetsmässigt till en ökad tillströmning till sjuk- husen, varjämte det med viss sannolikhet kunde antas att vårdtiderna för- längdes genom att de sjuka sökte få stanna kvar längre tid på sjukhusen än som ur ren vårdsynpunkt var erforderligt.

Kommittén föreslog att sjukpenningen under tid, då sjukkassa utgav er- sättning för sjukhusvård, skulle —— utom i vissa fall _— utgå med reducerat belopp. Sådan sjukpenning betecknades av kommittén som hempenning. För att tillgodose det större behovet av kontant sjukhjälp under sjukhus- vistelse, som i regel förelåg för dem som hade försörjningsplikt än för övriga, föreslog kommittén att hempenningen i sådana fall skulle bestäm- mas till hälften av den normala sjukpenningen och att familjetilläggen

skulle utgå med oavkortade belopp. Med hänsyn till att de försäkrade i regel hade vissa fasta utgifter för bostad, skatter, försåkringspremier e.d. ansågs ett visst lägsta belopp för hempenning motiverat. Vidare ansågs reduktion ej höra ske av den sjukpenning, som föreslogs utgå till de icke förvärvs- arbetande gifta kvinnorna, eftersom behovet av sjukpenning mången gång var störst då kvinnan var intagen på sjukhus.

Även socialförsäkringsutredningen förordade reducerad sjukpenning vid sjukhusvård i sitt betänkande »Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring» (SOU 195239). Det var enligt utredningens mening önskvärt, att tillström- ningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att man sökte und— vika att de som var intagna på anstalter blev alltför mycket gynnade i jäm- förelse med dem som vårdades utom dessa anstalter. Utredningen föreslog, att hempenningen skulle vara 2: 50 kr. lägre än sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen. Till hempenningen skulle utgå samma barntill- lägg som till grundsjukpenning.

Efter förslag i prop. 19531178 höjdes det belopp, varmed sjukpenningen skulle minskas vid sjukhusvård, till 3 kr.

Bestämmelserna om hempenning vid sjukhusvård intogs i 25 % SFL, som trädde i kraft den 1 januari 1955. Principen om reducerad sjukpenning vid sjukhusvård har sedan vidmakthållits.

Efter förslag av 1958 års socialförsäkringskommitté höjdes sjukpenning- avdraget vid sjukhusvård från 3 till 5 kr. fr.o.m. den 1 januari 1963 (prop. 1962z90, L2U27, rskr. 250).

Gällande lagstiftning

Enligt 3 kap. 4 & tredje stycket AFL skall för dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård sjukpenningen minskas med 5 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall intill ett belopp av 3 kr. anses belöpa på grundsjukpenning. I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

Med sjukhusvård avses vård som på sjukhus lämnas där intagen försäk- rad samt vård på annan sjukvårdsinrättning, om Vården bereds genom riks- försäkringsverkets försorg. Avdrag på sjukpenning skall därför alltid göras, om vården lämnas på sjukhus även om ersättning för vården inte utgår enligt AFL. Eftersom avdraget är maximerat till hälften av sjukpenningens belopp, är det först i sjukpenningklass nr 6, där sjukpenningen utgör 10 kr., som avdraget kommer att uppgå till 5 kr.

Bestämmelserna om avräkning av sjukhusvårdsavdraget på olika delar av sjukpenningen är erforderliga med hänsyn till att sjukpenningdelarna finansieras enligt olika regler.

Enligt 3 kap. 4 & fjärde stycket AFL utgör sjukpenningen vid sjukhus- vård lägst 6 kr. för kvinnlig försäkrad, om hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Bestämmelsen innebär bl.a. att hemmafruförsäkrade kvinnor med barn i nämnda ålder inte skall vidkännas något avdrag på sjukpenningen. Med barn likställs enligt 20 kap. 2 5 AFL adoptivbarn och fosterbarn. Under tid då kvinnlig försäkrad jämlikt 3 kap. 14 å AFL inte kan komma i åtnjutande av grundsjukpenning — 30 dagar fr.o.m. dagen för förlossningen — skall något avdrag vid sjukhusvård inte göras. Då gäl- ler inte heller någon garanti för en sjukpenning på minst 6 kr., om kvinnan har barn under tio år. Sjukpenning skall i sådana fall utgå med det i sjuk- penningtabellen för gällande sjukpenningklass angivna beloppet minus grundsjukpenningbeloppet 6 kr.

Bestämmelser motsvarande dem i AFL angående minskning av sjuk- penning vid sjukhusvård finns även intagna i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) jämte följdförfattningar till AFL och YFL.

Förfarandet vid bestämmande av sjukpenning under sjukhusvård

De uppgifter om sjukhusvård, som erfordras för att försäkringskassan skall kunna göra avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård, får kassan genom s.k. in- och utskrivningsbesked från sjukvårdsinrättningen. Med ledning av uppgifterna i dessa besked noteras hos kassan på särskild blankett, sjukkort, data för sjukhusvårdens början resp. upphörande. Då sjukpen— ning utbetalas för period, som helt eller delvis avser tid för sjukhusvistelse, ligger alltså uppgifterna om sjukhusvård på sjukkortet till grund för av- draget. På underlaget för utbetalningen, sjukpenningkvittot, skall dagar med sjukpenning vid sjukhusvård bokföras särskilt. Eftersom sjukpenning- delarna som förut nämnts finansieras enligt olika regler måste nämligen det belopp, varmed sjukpenning minskas, i förekommande fall fördelas på de olika sjukpenningdelarna — grundsjukpenning, tilläggssjukpenning på grund av anställning och tilläggssjukpenning på grund av annat förvärvs— arbete än anställning. Denna fördelning av sjukpenningavdraget är i vissa fall så komplicerad, att det visat sig nödvändigt upprätta särskilda tabeller härför. Föreskriften om fördelning av avdraget på olika delar av sjuk- penningen vållar speciella svårigheter i de tämligen ofta förekommande fall där, på grund av att uppgift om påbörjad eller avslutad sjukhusvistelse saknas vid utbetalningen av sjukpenning, kassan senare måste korrigera gjord utbetalning.

Antalet sjukpenningfall med reducerad sjukpenning vid sjukhusvård kan

— med utgångspunkt i uppgifter för år 1964 i riksförsäkringsverkets publi- kation »Allmän försäkring» om dels antalet sjukpenningfall och dels antalet sjukhusvårdsfall i procent av antalet sjukdomsfall bland sjukpenningför- säkrade — uppskattas till ca 400 000 årligen. Några mera exakta uppgifter om kassornas kostnader för arbetsuppgifterna i samband med tillämpningen av bestämmelserna om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård föreligger inte såvitt sjukförsäkringsutredningen kunnat inhämta.

Av riksdagens revisorers berättelse för år 1964 framgår bl.a., att reviso— rerna från samtliga försäkringskassor införskaffat uppgift angående dels det system kassorna tillämpade för debitering och avräkning m.m. av vård- avgifter, dels de ändringar däri kassorna ansåg önskvärda och möjliga, dels de synpunkter i övrigt kassorna ansåg böra beaktas i samband med dessa spörsmål. Praktiskt taget samstämmigt förklarade kassorna, att systemet med avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård vållade dem avsevärt besvär, varför mycket stora lättnader skulle vinnas, om bestämmelsen om sådant avdrag slopades. Enligt kassornas uppfattning var de besparingar i fråga om vissa levnadskostnader, som bl.a. motiverat bestämmelsens tillkomst, med tanke på den förhållandevis korta genomsnittliga vårdtiden icke av nämnvärd betydelse. Ej heller ansågs risken för missbruk genom överför- säkring eller utökad vårdtid vaia stor, eftersom intagning och vård på sjuk- hus förutsatte att läkare bedömt det som erforderligt. -

Rev1501 erna uttalade som sin mening, att det kunde ifrågasättas om inte de arbetsuppgifter, som föranleddes av regeln om reducering av sjukpen- ningen vid sjukhusvård, var mera betungande och omfattande än som kunde anses rimligt med hänsyn till de avdragna beloppens storlek. Vidare syntes det revisorerna tveksamt, om motiven för avdragen ägde samma giltighet som då de infördes. Revisorerna fann således de av kassorna framförda önskemålen om slopande av bestämmelsen om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård förståeliga. De framhöll dock att det undandrog sig deras be— dömande, om möjligen principiella eller andra skäl av avgörande styrka kunde föreligga för bibehållande av reduceringsreglerna, oavsett de bc- tänkligheter av administrativ art som syntes kunna anföras emot dem. Slutligen fann revisorerna det motiverat, att frågan om avdrag på sjukpen- ning vid sjukhusvård i lämpligt sammanhang prövades av 1961 års sjuk- försäkringsutredning.

Utredningens överväganden och förslag

Ett genomförande av förslaget i kap. III om kostnadsfri medicinsk vård och underhållsavgift i sluten sjukvård föranleder enligt utredningens uppfatt- ning, att reglerna om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård omprövas.

När bestämmelserna om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård inför-

des, angavs som huvudmotiv härför att tillströmningen till sjukhusen bor- de motarbetas genom att man sökte undvika att de på sjukhus intagna blev alltför mycket gynnade vid jämförelse med de sjuka i den öppna vården. Det är framför allt möjligheten att göra besparingar beträffande föda, hus- rum och klädslitage samt tillgången till fri läkarvård och läkemedel, som ansetts ge de sjuka i sluten värd en gynnad ställning i förhållande till dem som behandlas i öppen vård.

Utredningen är väl medveten om de stora skillnader som råder i fråga om de ekonomiska villkoren för patient i öppen resp. sluten vård. Utred- ningen tänker därvid inte i första hand på att patient i sluten sjukvård gör vissa besparingar beträffande föda, husrum och klädslitage. Vårdtiderna på sjukhus är ju i genomsnitt av kort varaktighet och de besparingar i nu nämnt avseende, som kan göras under en kortare tids vistelse på sjukhus, torde i allmänhet inte kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse. Det vä- sentliga torde vara skillnaden i kostnaderna för läkarvård och läkemedel, i vilket avseende patient i sluten vård är i hög grad gynnad i förhållande till patient i öppen vård.

Det torde inte kunna uteslutas, att nämnda skillnader i de ekonomiska villkoren för de sjuka är ägnade att öka tillströmningen till den slutna vårdformen såtillvida, att även personer som i och för sig inte är i ound- gängligt behov av sluten vård i viss utsträckning efterfrågar sådan vård av ekonomiska skäl.

Hittills har man sökt komma till rätta med hithörande problem i huvud- sak genom bestämmelserna om reducerad sjukpenning vid sluten vård. På- tagliga brister vidlåder emellertid enligt utredningens mening denna anord- ning. Sålunda kan med fog ifrågasättas, om ett avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård med högst 5 kr. per dag verkligen fyller någon reell funktion som utjämnande faktor mellan öppen och sluten vård och därmed som åter— hållande moment i fråga om efterfrågan på sistnämnda vårdform. Vidare är den utjämning av skillnaderna i kostnader, som uppnås genom avdrag på sjukpenning, begränsad till vissa kategorier försäkrade. Beträffande de många försäkrade med enbart sjukvårdsförsäkring saknas möjligheter att genom avdrag på socialförsäkringsförmåner åstadkomma en sådan utjäm- ning vid sjukhusvård. Dessa försäkrade utgjorde år 1964 1 270 000, varav ca 740000 med allmän ålderspension och ca 141000 med hel förtidspen- sion. Deras pensioner reduceras således inte vid sjukhusvård. Pensionärerna själva har inga utgifter för vården, förrän de »förbrukat» den till högst 180 dagar enligt AFL bestämda sjukhjälpstiden. Alla sjukpenningförsäkrade berörs inte heller av avdraget. Som framhållits i det föregående vidkänns sålunda hemmafruförsäkrade kvinnor med barn under tio år inte avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård. Vidare berörs inte hos staten och i stats- nnderstödd verksamhet anställda av avdraget, eftersom deras sjuklön om ca 90 % av den ordinarie lönen utgår med samma belopp, oavsett om de under

sjukperioderna vistas i hemmet eller åtnjuter sjukhusvård. Staten tillgodo- gör sig i stället de anställdas sjukpenning. Dessa sjuklöneförmåner omfattar i princip uppskattningsvis 400 000—500 000 personer. Dessutom träffar sj ukpenningavdraget de försäkrade olika beroende på inkomst.

I och för sig går det givetvis att bygga ut nuvarande system så att det bättre än f.n. kan medverka till att minska skillnaderna i kostnader för öppen resp. sluten vård, t.ex. genom att höja avdraget på sjukpenning och låta även pensionsförmån bli föremål för reduktion. Utredningen anser emellertid inte att detta är den rätta vägen att nå fram till en tillfredsstäl— lande lösning av frågan. För utredningens del är skälet härtill främst,batt varje form av pålaga som betingas av att patient i sluten vård kostnadsfritt har tillgång till läkarvård och läkemedel inte är förenlig med grundtanken bakom utredningens förslag om vårdavgift i sluten vård. Detsamma gäller uttagande av särskild avgift utan tillämpning av karenstid för besparingar som patient i sluten sjukvård kan göra beträffande husrum, föda och kläd- slitage. Enligt nämnda förslag skall ju den medicinska vården i sluten vård vara helt kostnadsfri och underhållsavgift såsom ersättning till sjukhuset för bl.a. kost och logi tas ut först sedan viss karenstid förflutit.

Tillika måste det enligt utredningens mening anses principiellt felaktigt att verka för en utjämning mellan öppen och sluten vård genom att göra sistnämnda vårdform från ekonomisk synpunkt mindre attraktiv för den enskilde. Ett sådant system ter sig särskilt otillfredsställande med tanke på att det drabbar även sjuka, som ofrånkomligen behöver sluten sjukvård. En utjämning bör i stället åstadkommas genom successiva förbättringar av förmånerna i den öppna vården .

I sammanhanget må erinras om att underhållsavgiften enligt utredningens förslag i kap. III om avgiftssystem i sluten sjukvård kommer att spela en effektiv roll som utjämnande faktor såvitt avser tiden efter karenstidens utgång.

Utredningen har med hänsyn till vad nu anförts kommit till den uppfatt- ningen, att det vid ett genomförande av förslaget om avgiftssystem i sluten sjukvård inte är motiverat att bibehålla regeln om avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård. Utredningen förordar således, att bestämmelserna härom upphävs, när systemet med underhållsavgifter i sluten vård genomförs.

Upphävs regeln om avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård kommer försäkringskassorna att befrias från omfattande administrativt arbete. Ett avskaffande av sjukpenningsavdraget kommer emellertid att medföra en kostnadsökning för den allmänna försäkringen. Enligt uppgift från riks— försäkringsverket beräknas avdraget på sjukpenningen vid sjukhusvård med utgångspunkt i 1967 års förhållanden representera en besparing för försäkringen på ca 35 milj. kr. årligen. Av detta belopp uppskattas ca 23,5 milj. kr. avse grundsjukpenningförsäkringen och ca 11,5 milj. kr. tilläggs- sjukpenningförsäkringen. På grund av reglerna om statsbidrag till grund-

sjukpenningförsäkringen medför gällande avdrag en besparing för staten med ca 9,5 milj. kr. Motivet för att avskaffa avdraget är enligt utredningens mening så övertygande att den kostnadsökning för staten och försäkringen, som blir följden därav, i och för sig inte bör hindra att regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård upphävs.

Om bestämmelserna angående avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård upphävs och sjukhusvårdsförmånen bryts ut ur AFL, finns det anledning att överväga om försäkringskassorna har behov av de uppgifter, som sjuk— husen nu lämnar om in- och utskrivning av patienter i sluten sjukvård.

En granskning av de uppgifter som sjukhusen behöver och de särskilda krav, som försäkringskassorna har ställt på uppgifterna från sjukhusen vid in— och utskrivning av patienter på sjukhus, ger vid handen att av samtliga uppgifter, som enligt förslag från centrala sjukvårdsberedningen i april 1963 bör insamlas av sjukhusen, endast två erfordras särskilt för kassornas be— hov. Dessa avser dels uppgift om vården är föranledd av förlossning eller sjukdom och dels uppgift om anledningen till intagningen. Den första uppgiften behöver kassan för att kunna bedöma, om reducerad sjukpenning skall utgå eller ej. Vid sjukhusvård i samband med förlossning reduceras som förut sagts inte sjukpenningen medan detta sker vid vård på grund av sjukdom. Upphävs regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård torde uppgift, huruvida vården är föranledd av sjukdom eller förlossning, inte längre erfordras för försäkringskassans del. Uppgiften om intagnings- anledning hade större betydelse under den tid, då enligt SFL en till i princip varje sjukdom begränsad sjukhjälpstid gällde än vid nuvarande förhållan- den med i princip obegränsad sjukhjälpstid.

De uppgifter, som insamlas på den vårdavdelning eller intagningsavdel- ning, där patienten först skrivs in, vidaresänds till sjukhuskontoret och överförs till citografplåt eller hålkort. Därefter återsänds plåtavtryck eller hålkortsuppgifter till olika delar av sjukhuset. Merarbetet med att sända ett plåtavtryck rörande inskrivning och utskrivning av patient till försäkrings- kassan är föga arbetskrävande enligt vad utredningen kunnat inhämta från olika sjukhusadministratörer.

För de försäkrades del har inskrivningsbeskedet den största betydelsen såsom sjukanmälan gentemot försäkringskassan. Enligt uppgifter, som in- hämtats från riksförsäkringsverket, avseende år 1964, synes omkring 10 % av de hos försäkringskassorna registrerade sjukdomsfallen inledas med sjukhusvård, dvs. intagning på sjukhus. Antalet under år 1964 avslutade sjukdomsfall, som föranlett utgivande av sjukpenning från allmän försäk- ringskassa, beräknas enligt publikationen »Allmän försäkring 1964» ha uppgått till 2 574 000. Avskaffas sjukhushuvudmännens skyldighet att ge- nom inskrivningsbesked underrätta kassorna om intagning på sjukhus, måste de intagna sj älva, i de fall sjukanmälan ej gjorts tidigare, på ett eller

annat sätt se till att berörda kassor underrättas om sjukdomsfallen. I åtskil- liga fall kommer de sjuka därvid att behöva hjälp från personal på de vård- avdelningar, där de är intagna. Ur administrativ synpunkt torde därför ett avskaffande av nuvarande system för sjukhusens vidkommande inte inne- bära någon vinst, snarare tvärtom. Ur försäkringskassornas synpunkt måste ett avskaffande av nuvarande system med inskrivningsbesked och övergång till individuella anmälningar från de på sjukhus intagna vara till nackdel. De främsta nackdelarna torde bli dels att uppgifterna i de individuella sjuk- anmälningarna i regel inte blir så fullständiga som uppgifterna i inskriv- ningsbeskeden och dels att anmälningarna i åtskilliga fall torde komma in till kassorna betydligt senare än f.n.

Även vid en utbrytning av sjukhusvårdsförmånen ur AFL har försäk- ringskassorna behov av de uppgifter, som förmedlas genom in- och utskriv- ningsbeskeden. Kassorna behöver t.ex. veta var de sjukskrivna uppehåller sig. Ersättning utgår inte för läkarvård och annan behandling under den tid försäkrad är föremål för sjukhusvård. In- och utskrivningsbeskeden kan därvid användas för stickprovskontroll. Vissa pensionsförmåner såsom in- validitetstillägg och vårdbidrag liksom kommunala bostadstillägg får inte utgå under längre anstaltsvistelse. Även för detta ändamål har kassorna be- hov av in— och utskrivningsbeskeden. Kassorna har också behov av beskeden för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt bestämmelserna i 4 kap. 25 och 16 kap. 2 5 AFL. Den förstnämnda uppgiften avser den s.k. 90—dagars- granskningen för bedömning om rehabiliteringsåtgärder skall vidtas. Så länge sjukhusvård pågår, torde sådana åtgärder icke vara aktuella. Den andra uppgiften avser bedömning, om behov föreligger av kompletterande undersökningar vid beslut i ärenden angående förtidspension. Uppgifter om sjukhusperioder är här av stort värde.

Utredningen har på grund av det anförda funnit att övervägande skäl talar för att bibehålla in— och utskrivningsbeskeden med tanke på inskriv- ningsbeskedets betydelse som sjukanmälan och för att tillgodose kassornas behov av uppgifter i övrigt. Utredningen föreslår därför att ordningen med anmälan från sjukhusen till försäkringskassorna om in- och utskrivning av patienter i sluten sjukvård bibehålls.

Författningsförslag

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 % sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (m' 242)

Härigenom förordnas, att 27 & sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 5. Den som — —— — — finnes stadgat. Sättes vårdavgift _ — _ _— inom sjukvårdsområdet. Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och un- derhåll på sjukhus.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och un- derhåll på sjukhus. Ej heller må för vård på allmän sal uttagas av- gift av den, som omfattas av lagen angående avgiftsfrihet för medicinsk vård isluten sjukvård m.m.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

lag angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m.

Härigenom förordnas som följer.

15.

Denna lag äger tillämpning i fråga om följande sjukvårdsinrättningar: 1) av staten drivna sjukhus, 2) av landstingskommun drivna lasarett för huvudsakligen somatisk eller psykiatrisk vård, sanatorier, epidemisjukhus, tuberkulossjukstugor, förlossningshem, sjukstugor, epidemisjukstugor och sjukhem, på vilka sjukvårdslagen är tillämplig,

3) av primärkommun drivna förlossningshem och sjukhem,

4) riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre samt annan sjukvårdsinrättning, varöver riksförsäkringsverket förfogar,

5) enskilda sjukvårdsanstalter, vilkas driftunderskott täcks av bidrag från staten, landstingskommun eller primärkommun.

Det åligger socialstyrelsen att i den av styrelsen förda sjukhusförteck- ningen angiva vilka av i förteckningen uppförda sjukhus, som omfattas av denna lag.

2 5.

I denna lag förstås med landstingskommun även stad, som ej tillhör landstingskommun, och med sjukhushuvudman den som driver sjukhus, som avses i 1 &.

3 5.

För medicinsk vård på allmän sal i sluten sjukvård får avgift ej uttagas på sjukhus, som avses i 1 5 under 1), 3), 4) och 5), av den som är bosatt i riket,

på sjukhus, som avses i 1 5 under 2), av den för vilken värdskyldighet föreligger enligt 3 å sjukvårdslagen.

Avgift för medicinsk vård på allmän sal på sjukhus, som avses i 1 5, får ej heller uttagas av utomlands bosatt svensk medborgare, som intagits an- tingen för sjukdom, i vilken han insjuknat under vistelse i Sverige, eller för sjukdom, i vilken han insjuknat i annat land och för vilken han i bo- sättningslandet ej kunnat erhålla tillfredsställande sjukhusvård som er- sättes av sistnämnda lands socialförsäkring. Vad nu sagts gäller även ut- ländsk medborgare, som icke är bosatt i riket men som omfattas av kon— vention, genom vilken han i fråga om rätt till ersättning för sjukvård är likställd med svensk medborgare, i den omfattning han enligt konventionen äger rätt till sådan ersättning.

Vad i första och andra styckena är stadgat om avgift i fråga om medi- cinsk vård skall gälla även medicinsk vård på sjukhus, som icke lämnas polikliniskt och ej heller är att hänföra till sluten vård.

4 5.

För kostnader för sjukhusvård, som avses i 3 &, skall de allmänna för— säkringskassorna till sjukhushuvudmännen utgiva ersättning med belopp, varom överenskommelse träffas mellan Kungl. Maj:t och huvudmännen.

Ersättningen skall utbetalas av riksförsäkringsverket, som även har att bestämma vilken andel av utbetalade belopp som varje försäkringskassa skall svara för.

5 &. Närmare föreskrifter för tillämpning av denna lag meddelas av Kungl. Maj:t eller av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer. Denna lag träder i kraft den

Förslag till

lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 25 maj 1962 om allmän för- säkring, dels att 2 kap. 4 g skall upphöra att gälla, dels ock att 2 kap. 1, 5, 6 och 7 åå, 3 kap. 4 5, 4 kap. 2, 3 och 4 55, 10 kap 4 5, 16 kap. 1 5 samt 19 kap. 2 och 4 åå skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap. 1 &.

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för ut- gifter för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift meddelats enligt 6 &.

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och tandlä- karvård ävensom i samband därmed företagna resor samt för utgifter för resor i samband med sjukhusvård, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift meddelats enligt 6 5.

Med sjukhusvård avses vård, som på sjukhus lämnas där intagen för- säkrad. Såsom sjukhus räknas s juk- vårdsinrättning, som avses i 1 & la- gen den (nr ) angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m. Med all- mänt sjukhus förstås sådant sjuk— hus, som avses i sagda paragraf un- der 1), 2) och 4. Hemortssjukhus är allmänt sjukhus, drivet av lands- tingskommun eller stad, inom vars område försäkrad är bosatt.

45.

Ersättning för utgifter för sjuk- husvård, som på grund av sjukdom eller förlossning varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjuk- hus, med belopp, som motsvarar den _ för sådan vård vid sjukhuset tilläm- pade avgiften å allmän sal,

(Nuvarande lydelse) då erforderlig vård ej kunnat be- redas å hemortssjukhus eller beho- vet av sjukhusvården uppkommit utanför den landstingskommun eller landstingskommun ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och han med anledning härav måst infogas ä annat allmänt sjukhus, med belopp, som motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäk- rade kunnat erhålla vården å sjuk- huset,

då vården annorstädes än å all- mänt sjukhus beretts genom riksför- säkringsverkets försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsva- rande den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vår- den å allmän sal vid hemortssjuk- hus, lämpat för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som avses i första stycket. Har sådan taxa fast- ställts, utgår ej ersättning för be- lopp, varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som å sjukhus lämnas där intagen för- säkrad, ävensom vård å annan sjuk- vårdsinrättning, om vården beredes genom riksförsäkringsverkets för- sorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag dels allmänt sjukhus, varmed förstås s jukvårdsinrättning som till- hör staten eller till vars drift stats- bidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun, och ej är an- ordnad vid hem, som avses i 18 5

(Föreslagen lydelse)

140 (Nuvarande lydelse) lagen om socialhjälp, ävensom sjuk- vårdsinrättning varöver riksförsäk- ringsverket förfogar, dels ock annan sjukvårdsinrättning, som enligt av Konungen fastställd förteckning är att anse såsom sjukhus jämlikt den- na lag. Hemortssjukhus är allmänt sjukhus, drivet av landstingskom- mun eller stad, inom vars område försäkrad är bosatt.

(Föreslagen lydelse)

55.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, som avses i 2 5, 3 5 första stycket eller !; &, utgår ersättning enligt vad Konungen med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor till och från läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått eller färdats på annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

6

Konungen äger föreskriva, att er- sättning enligt av Konungen fast- ställda grunder skall utgå för för- säkrads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än i 2—4 55 sägs.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård eller tandläkarvård, som avses i 2 5 eller 3 5 första stycket, utgår ersätt- ning enligt vad Konungen med riks- dagen förordnar för utgifter i anled- ning av resor till och från läkaren eller tandläkaren, där ej med hän- syn till resans längd samt den sju- kes tillstånd skäligen kunnat ford- ras att han gått eller färdats på an— nat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- vård gäller vad nu sagts jämväl re- sor till och från sjukvårdsinrätt- ningen.

Konungen äger föreskriva, att er- sättning enligt av Konungen fast— ställda grunder skall utgå för för— säkrads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än i 2 och 3 55 sägs.

7 5. Har kommun — — — — motsvarande kostnad. Allmän försäkringskassa äger med —— — — —— ifrågavarande kostnader. Allmän försäkringskassa äger jämväl — — _ — utförda transporter.

Överenskommelse som —— — — — av riksförsäkringsverket.

(Nuvarande lydelse) Om redare för svenskt fartyg jäm- likt sjömanslagen haft att vid sjö- mans sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2 5, 3 5 första stycket, 4, 5 eller 6 €, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelser- na i denna lag.

(Föreslagen lydelse)

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kost- nad som avses i 2 g, 3 5 första styc— ket, 5 eller 6 &, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag.

3 kap. 4 &. Försäkrad som — — — —— följande tabell: (tabellen utelämnad här). Av sjukpenningbeloppet _ — —— — återstoden tilläggssjukpenning. För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning min- skas med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens be- lopp. Minskningen skall intill ett be- lopp av tre kronor anses belöpa på grundsjukpenning. I övrigt skall minskningen i första hand anses be- löpa på sädan del av tilläggssjuk- penning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjuk- penningen vid sjukhusvård lägst ser. kronor, såframt hon stadigva— rande sammanbor med barn under tio år till henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon sta- digvarande sammanbor och med vil- ken hon varit gift eller har eller har haft barn.

4 kap.

25.

Har sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar i följd eller föreligger eljest

Har sjukpenning utgivits för nit- tio dagar i följd eller har försäkrad under sådan tid åtnjutit sjukhus-

142 (Nuvarande lydelse) skälig anledning, skall den allmänna försäkringskassan, i den utsträck- ning riksförsäkringsverket så före- skriver, undersöka huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis före- bygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu sagts erforderlig, skall kassan tillse att lämplig sådan vidtages.

35.

För tid efter ingången av den må— nad, varunder försäkrad fyllt sextio- sju år eller dessförinnan börjat åt- njuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt etthundraåttio da- gar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för sjukhusvård äga mot- svarande tillämpning för tid, var- under den försäkrade åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande tid, där- est förtidspensionen upphört att ut- gå med månaden näst före den, varunder den försäkrade fyller sex- tios ju är.

45.

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 55 ävensom 3 & detta kapitel stadgas med avse- ende på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade skulle hava kommit i åt- njutande av sådan pension, om han varit svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse)

vård eller föreligger eljest skälig an- ledning, skall den allmänna försäk- ringskassan, i den utsträckning riks— försäkringsverket så föreskriver un- dersöka huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller att el— jest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkra- des arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu sagts erforderlig, skall kas- san tillse att lämplig sådan vidtages.

För tid efter ingången av den må- nad, varunder försäkrad fyllt sextio- sju år eller dessförinnan börjat åt- njuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning icke utgå för mer än sammanlagt etthundraåttio dagar.

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 55 stadgas med avseende på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade skulle hava kom— mit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk medborgare.

10 kap.

45.

Är någon —— — — — avlidne mannen.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepen- sion eller hustrutillägg, utgives en- dast en av förmånerna. Utgives i enlighet härmed änkepension eller hustrutillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och 8 55 samt 4 kap. 3 5 anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av förtidspen- sion.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepension eller hustrutillägg, utgives endast en av förmånerna. Utgives i enlighet härmed änkepension eller hustru- tillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och 8 55 anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av förtidspension.

16 kap.

15.

Den som — —— _ — Konungen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård en— ligt denna lag, mä allmän försäk- ringskassa tillerkänna honom för- tidspension utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning enligt denna lag, må allmän försäk- ringskassa tillerkänna honom för- tidspension utan hinder av att han icke gjort ansökan därom. _

Åtnjuter försäkrad —— — —— — därom gjorts. I den — — — — ansökan därom. 19 kap. 2 &. Försäkrad, som _— — — — och tilläggssjukpenning.

Avgift avseende utgifter för sjuk- vårdsersättning, vari inbegripas de utgifter för läkemedel som åvila de allmänna försäkringskassorna, skall erläggas under förutsättning att vid taxering året närmast efter det år avgiften avser till statlig inkomst- skatt beskattningsbar inkomst be- räknats för den försäkrade eller, om denne taxerats enligt bestämmelser- na för gift skattskyldig, för någon

Avgift avseende utgifter för sjuk— vårdsersättning, vari inbegripas de utgifter för läkemedel och sjukhus- vård som åvila de allmänna försäk- ringskassorna, skall erläggas under förutsättning att vid taxering året närmast efter det år avgiften avser till statlig inkomstskatt beskatt- ningsbar inkomst beräknats för den försäkrade eller, om denne taxerats enligt bestämmelserna för gift skatt—

144 (Nuvarande lydelse)

av de samtaxerade. Sådan avgift skall dock icke erläggas, om den försäkrade vid utgången av det år avgiften avser upphört att vara in- skriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år eller för de- cember månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag.

(Föreslagen lydelse)

skyldig, för någon av de samtaxe— rade. Sådan avgift skall dock icke

erläggas, om den försäkrade vid ut- gången av det år avgiften avser upp- hört att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år eller för december månad samma år åtnjutit ålderpension eller förtids- pension enligt denna lag.

Avgift avseende —— — — — de samtaxerade. Avgift avseende — —— — — högre sjukpenningklass. Angående skyldighet — — —— — i uppbördsförordningen. 4 &.

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 5 skall utgå med två och sex tion— dels procent av det belopp, varå av- giften skall beräknas. Av avgiften skola sju tjugosjättedelar användas till bestridande av de allmänna för- säkringskassornas utgifter för sjuk— vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhål- lande till deras utgifter för vartdera ändamålet under året; och skola där— vid de utgifter för läkemedel, som åvila kassorna, anses ingå i utgifter— na för sjukvårdsersättning. Konung- en äger med riksdagen förordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de all— männa försäkringskassorna, i stål- let skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vil— ken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 5 skall utgå med två och sex tion- dels procent av det belopp, varå av— giften skall beräknas. Av avgiften skola sju tjugosjättedelar användas till bestridande av de allmänna för- säkringskassornas utgifter för sjuk- vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhål- lande till deras utgifter för vartde- ra ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel och sjukhusvård, som åvila kassorna, anses ingå i utgifterna för sjuk- vårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna, att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna för- säkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjuk- försäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i ena- handa ordning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

kungörelse angående upphävande av kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 384) med förteckning över vissa sjukvårdsinrättningar vilka äro att anse såsom sjukhus jämlikt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 25 maj 1962 med förteckning över vissa sjukvårdsinrättningar vilka äro att anse såsom sjukhus jämlikt lagen om allmän försäkring skall upphöra att gälla vid utgången av

Förslag till

förordning om ändring i förordningen den 25 maj 1962 (nr 385) angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen)

Härigenom förordnas, att 1 och 4 55 sjukreseförordningen den 25 maj 1962 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Försäkrad, som enligt lagen om allmän försäkring är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan stadgas.

Försäkrad enligt lagen om allmän försäkring, som åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan stadgas.

45.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- vård som avses i 2 kap. 4 5 lagen om allmän försäkring skall ersätt- ning utgå för utgifter i anledning av resor till och från sjukvårdsinrätt- ningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning och för anlitande av följeslagare eller vårdare under re- san.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- vård som avses i 2 kap. 1 & lagen om allmän försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning av re- sor till och från sj ukvårdsinrättning- en. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för över- nattning och för anlitande av följe- slagare eller vårdare under resan.

Ersättning må _ — — — kunnat beredas. Utgifter i —— — — —— kunnat beredas. Angående beräkningen —— — — —- sådant sjukhus.

Denna förordning träder i kraft den

kungörelse om ändrad lydelse av 8 % kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen

Härigenom förordnas, att 8 & kungörelsen den 25 maj 1962 med tillämp- ningsföreskrifter till sjukreseförordningen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 5. Ersättning för — _— — — eller sjukvårdsinrättning. Ersättningen beräknas å det be— lopp som den försäkrade erlagt för logi, dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes till- stånd kunnat användas, skall kost- naden för övernattning beräknas ut- göra femton kronor för natt.

Jämväl till försäkrad som erhål— lit läkarvård under flera dagar utan- för bostadsorten och mellan behand- lingstillfällena kvarstannat på den ort där vården meddelats, må ersätt- ning utgå för utgift för övernattning.

Ersättning enligt denna paragraf beräknas å det belopp, som den för- säkrade erlagt för logi, dock högst det belopp för natt som motsvarar nattraktamente till förrättningsman tillhörande rese— och traktaments- klass C i det allmänna resereglemen— tet. I fall, som avses i andra stycket, må ersättning icke utgå med högre belopp än vad den försäkrade, om han kunnat tillbringa nattvilan i sin bostad, skulle fått utgiva för resor fram och åter mellan den ort där vården meddelats och bostaden, såvida icke den försäkrade enligt den behandlande läkarens bedöman- de av medicinska skäl kvarstannat på orten för vårdens meddelande.

Har ifall som avses i första styc- ket övernattning ej ägt rum och skall kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, van- ligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas, skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra

(Nuvarande lydelse)

147 (Föreslagen lydelse)

det belopp för natt som motsvarar nattraktamente till förrättningsman, som ovan sagts.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

kungörelse om ändring i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom

Härigenom förordnas, att 1 och 3 55 kungörelsen den 25 maj 1962 angå- ende ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Har någon, som är omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring, haft utgifter för annan vård eller behandling i anled- ning av sjukdom än i 2 kap. 2—4 55 nämnda lag sägs, utgår ersättning för dessa utgifter enligt vad nedan stadgas.

35.

Har någon, som är omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring, haft utgifter för annan vård eller behandling i anled- ning av sjukdom än i 2 kap. 2 och 3 åå nämnda lag sägs, utgår ersätt- ning för dessa utgifter enligt vad nedan stadgas.

Ersättning för — —— — — fastställd förteckning.

Ersättningen utgår med tre fjär- dedelar av den försäkrades utgifter för vården, dock att ersättningen för vårddag ej må överstiga vårdavgif- ten å allmän sal vid hemortssjukhus och, beträffande den som är place- rad i sjukpenningklass, ej heller uppgå till högre belopp än att åter- stoden av den försäkrades utgift motsvarar minst det belopp, varmed hans sjukpenning minskas vid s juk- husvård.

Ersättningen utgår med tre fjär— dedelar av den försäkrades utgifter för vården, dock att ersättningen för vårddag ej må överstiga fem kro- nor.

Ersättning utgår —— — —— — sextio dagar.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 8 & kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 388) angående ersättning för sjukvård utom riket enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 8 5 kungörelsen den 25 maj 1962 angående er- sättning för sjukvård utom riket enligt lagen om allmän försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85.

I övrigt skall vad i lagen om all- män försäkring är stadgat rörande ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande ersättning enligt denna kungörelse.

Vad enligt — — — — sådan vård.

I övrigt skall vad i lagen om all- män försäkring är stadgat rörande ersättning för utgifter för läkarvård i tillämpliga delar lända till efter- rättelse beträffande ersättning en- ligt denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

kungörelse angående ändring i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 400) om utbetalning av statsbidrag m.m. till allmän försäkringskassa

Härigenom förordnas, att 2 och 5 55 i kungörelsen den 25 maj 1962 om utbetalning av statsbidrag m.m. till allmän försäkringskassa skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Vid den slutliga utbetalningen av bidrag och avgifter avseende visst år skall avdrag ske för förskott, som utgivits för samma år, samt för

Vid den slutliga utbetalningen av bidrag och avgifter avseende visst år skall avdrag ske för förskott, som utgivits för samma år, samt för kost-

kostnad, som enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läke- medel skall för året bestridas av den allmänna försäkringskassan. Därest summan av vad sålunda skall avdra- gas skulle överstiga det belopp, som för året tillkommer kassan, skall överskjutande belopp anses såsom förskott avseende det löpande året, såframt ej riksförsäkringsverket be— stämmer, att beloppet skall, helt el- ler delvis, inbetalas till verket.

55.

I avräkning å bidrag och avgifter, som avses i denna kungörelse, skall riksförsäkringsverket varje månad i en eller flera poster till allmän för- säkringskassa utbetala förskott med belopp, som för kassan beräknas er- forderligt för bestridande av måna- dens utbetalningar. Vid beräkning- en skall bortses från den skyldighet att bestrida kostnad för tillhanda- hållande av läkemedel, som enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel åvilar kassan.

nad, som enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kost- nadsfria eller prisnedsatta läkeme— del och lagen den

(nr ) angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjuk- vård m. ni. skall för året bestridas av den allmänna försäkringskassan. Därest summan av vad sålunda skall avdragas skulle överstiga det belopp, som för året tillkommer kassan, skall överskjutande belopp anses så- som förskott avseende det löpande året, såframt ej riksförsäkringsver- ket bestämmer, att beloppet skall, helt eller delvis, inbetalas till ver- ket.

I avräkning å bidrag och avgifter, som avses i denna kungörelse, skall riksförsäkringsverket varje månad i en eller flera poster till allmän för- säkringskassa utbetala förskott med belopp, som för kassan beräknas er- forderligt för bestridande av måna- dens utbetalningar. Vid beräkningen skall bortses från den skyldighet, som åvilar kassan, att bestrida kost- nad dels för tillhandahållande av läkemedel enligt förordningen angå- ende kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel dels ock för sjukhusvård enligt lagen angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

förordning angående ändrad lydelse av 6 5 förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordningen)

Härigenom förordnas, att 6 5 1 och 2 mom. militärersättningsförord- ningen den 2 juni 1950 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65.

1 mom. Föranleder skada till följd av olycksfall, som ovan avses, behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhus- vård eller av läkemedel, skola erfor— derliga kostnader härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas. Med läkarvård likställes sjukgym— nastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller het- luft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelas efter lä- kares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället läm- nas för annan lämplig vård.

1 mom. Föranleder skada till följd av olycksfall, som ovan avses, behov av läkar- eller tandläkarvård eller av sjukhusvård utom riket eller av läkemedel, skola erforderliga kost- nader härför ävensom nödiga utgif- ter för resor ersättas. Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elek- tricitet eller hetluft eller annan där- med jämförlig behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård.

Ersättning skall _ —— — — av Konungen. Tillika gåldas —— — — — skall utgå. Ersättning enligt — — — —— statens bekostnad.

2 mom. Har olycksfallet — — —— — halv sjukpenning. Sjukpenningens storlek —— — — — att hänföra. Sjukpenningklasserna och — _— _ —— följande tabell: (tabellen utelämnad här). Halv sjukpenning _ — — — hel sjukpenning. För tid, — — _— — dag räknad.

I fråga om utgivande av barntill- lägg till sjukpenningen och om sjuk- penning under tid för sjukhusvård skola bestämmelserna i 14 och 15 55 lagen om yrkesskadeförsäkring äga motsvarande tillämpning.

I fråga om utgivande av barntill- lägg till sjukpenningen skola be- stämmelserna i 145 lagen om yrkes- skadeförsäkring äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den

lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 14 maj 1954 om yrkesskade- försäkring, dels att 12 5 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 15 5 skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 g.

Föranleder yrkesskada efter sam- ordningstidens utgång behov av lä- kar-, tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderli- ga kostnader härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäk- ringsinrättningen. Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elek- tricitet eller hetluft eller annan där- med jämförlig behandling, som med- delas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård.

Föranleder yrkesskada efter sam- ordningstidens utgång behov av lä- kar- eller tandläkarvård eller av sjukhusvård utom riket eller av lä- kemedel, skola erforderliga kostna- der härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsin- rättningen. Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behand- ling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkar- vård ej anskaffas utan oskälig om- gång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård.

Ersättning skall —- — — —— av Konungen.

15 5.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall sjukpenning minskas med fem kronor för dag, dock med högst hälften av sjukpen- ningens belopp.

För skadad kvinna, som stadig- varande sammanbor med eget eller makes barn, adoptivbarn eller fos- terbarn under tio år, utgör sjukpen- ningen vid sjukhusvård lägst fem kronor för dag.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 3 & lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivilhg sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa

Härigenom förordnas, att 3 & lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 &. Försäkring enligt — — _ — 90 sjukhjälpsdagarna. Å sjukpenningen — — — — motsvarande tillämpning. Sjukpenning må — — — — av arbetsförmågan.

För dag, då den försäkrade åtnju— ter sjukhusvård, skall sjukpenning, som överstiger en krona 50 öre, ned- sättas till nämnda belopp.

Vid varje — — — — 90 dagar.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

lag angående upphävande av 4 5 lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare skall upphöra att gälla vid utgången av

Förslag till

kungörelse angående ändrad lydelse av 1 % taxan den 28 maj 1959 (nr 245) för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 1 $ taxan den 28 maj 1959 för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård enligt lagen om allmän försäk- ring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 5. Allmänna bestämmelser För beräkning _— —— — — taxans belopp. I fråga — — — — varje läkare. Ersättning för utgifter för tand— läkarvård utgår endast i fall som angives i 9 g och för behandling som där sägs. Ersättning må icke utgivas för tandläkarvård, som meddelas medan den försäkrade åtnjuter i 2 kap. 4 & lagen om allmän försäkring avsedd sjukhusvård.

Ersättning för utgifter för tand- läkarvård utgår endast i fall som angives i 9 5 och för behandling som där sägs. Ersättning må icke utgivas för tandläkarvård, som meddelas medan den försäkrade åtnjuter i 2 kap. I & lagen om allmän försäkring avsedd sjukhusvård.

Med Stockholmsområdet — — — — och Sundbyberg.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

kungörelse angående upphävande av 4 % kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 427) om statsbidrag till social hemhjälp

Härigenom förordnas, att 45 kungörelsen den 29 maj 1964 om statsbi- drag till social hemhjälp skall upphöra att gälla vid utgången av

Motivering till författningsförslagen

Sjukvårdslagen 27 5.

Sjukhushuvudmännens principiella rätt att bestämma vårdavgift regle- ras i 27 5 Sij. Utredningens förslag om kostnadsfri medicinsk vård i sluten sjukvård (kap. III) och i halvöppen sjukvård (kap. IV) innebär en in— skränkning i denna rätt. Som utredningen anfört i kap. III (s. 87) är det önskvärt att undvika ändringar av mera genomgripande natur i detta av— seende, innan en definitiv lösning av frågorna om fördelningen av kostna- derna för sjukvården mellan stat, kommun och försäkring kommit till stånd. På grund härav föreslår utredningen att den erforderliga ändringen i paragrafen medför så små ingrepp som möjligt i huvudmännens princi- piella rätt att bestämma vårdavgifter. Reglerna om inskränkningen i vård— avgiftsrätten har tagits in som en ny punkt i paragrafens sista stycke. De närmare föreskrifterna angående huvudmännens skyldighet att lämna den medicinska vården kostnadsfritt föreslås skola meddelas i en särskild lag angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m.

Lagen angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m.

Bestämmelserna i denna lag bygger på utredningens förslag 1 kap. III och IV om kostnadsfri medicinsk vård i sluten och halvöppen sjukvård.

1 5.

I första stycket anges de sjukvårdsinrättningar, för vilka bestämmelser- na om avgiftsfrihet i fråga om medicinsk vård skall gälla. Enligt förslaget skall vården beredas kostnadsfritt på i princip alla av stat, landsting och kommun drivna sjukvårdsinrättningar. Undantagna är endast vårdanstal- terna för psykiskt efterblivna och sjukhemmen för psykopatiska och ner- vösa barn. Dessutom skall vården lämnas kostnadsfritt på riksförsäkrings- verkets sjukhus och de enskilda sjukvårdsanstalter, vilkas driftunderskott täcks genom bidrag från staten, landstingskommun eller primärkommun.

Ehuru som framgår av 27 å Sij vårdavgift ej får tas ut av epidemiskt och veneriskt sjuka, har även epidemisjukhus och epidemisjukstugor ta— gits upp under 2) i denna paragraf. Detta beror på att vård på sådana sjukvårdsinrättningar kan beredas även andra sjuka än vad nyss sagts.

Det är givetvis av vikt både för den enskilde och för huvudmännen att otvetydiga bestämmelser finns som anger på vilka sjukhus den medicinska

vården lämnas kostnadsfritt. Bestämmelser härom bör lämpligen tas in i sjukhusförteckningen (senaste lydelse den 2 januari 1967, MF nr 1). För— teckningen fastställs fr.o.m. år 1968 av socialstyrelsen.

3 5.

I denna paragraf regleras sjukhushuvudmännens skyldighet att lämna den medicinska vården i sluten och halvöppen vård utan avgift. För lands- tingskommunerna innebär bestämmelserna en inskränkning i deras nuva- rande rätt att bestämma vårdavgift enligt 27 5 Sij.

Reglerna i första och andra styckena innebär förbud för huvudmännen att ta ut avgift för medicinsk vård av patient på allmän sal i sluten sjuk- vård. I tredje stycket stadgas förbud att ta ut avgift för motsvarande vård i halvöppen sjukvård (dagsjukhusvård och nattsjukhusvård).

I första och andra styckena anges den personkrets, som skall omfattas av den kostnadsfria sjukvården. Reglerna syftar till att alla, som nu är be— rättigade till sjukhusvård mot inomlänsavgift, skall beredas kostnadsfri medicinsk vård. Eftersom det för primärkommunernas del ej finns någon i lag fastställd skyldighet att bereda sjukhusvård, har utredningen funnit det naturligt att i det här sammanhanget låta kommunernas skyldighet att lämna den medicinska vården utan avgift omfatta alla i riket bosatta per— soner. Utredningen förutsätter dock att det mellan primärkommunerna träffas någon form av avtal om att hemortskommunen i förekommande fall har att svara för vårdkostnaden. Skyldigheten att lämna medicinsk vård utan avgift bör förutom i riket bosatta personer även omfatta de s.k. utlandssvenskarna och utländska medborgare, som inte är bosatta här men som omfattas av konvention angående utgivande av sjukvårdsersättning. Beträffande de sistnämnda föreslås en utvidgning i förhållande till den nu- varande kretsen av sådana personer, som är berättigade till sjukhusvård mot inomlänsavgift. Detta är erforderligt med hänsyn till att vissa utländska medborgare, som omfattas av sådan konvention, vid en utbrytning ur AFL av förmånen av ersättning för sjukhusvård i annat fall skulle bli helt utan ekonomiskt skydd vid sjukhusvård. Reglerna för rätt till sjukvårdser- sättning i resp. konvention bör vara avgörande för rätten till kostnadsfri medicinsk vård i det enskilda fallet. Detta innebär i allmänhet att vårdbe- hovet skall ha uppkommit under vistelse i Sverige. Utredningen använder uttrycket konvention, eftersom här avses såväl överenskommelse med främ- mande makt som ILO-konventionen.

Genom bestämmelserna i denna paragraf avses inte någon ändring i de nuvarande reglerna i utomlänsavtalet beträffande avgränsningen till sjukhus för utlandssvenskar som söker sjukhusvård i Sverige för sjukdom, i vilken de insjuknat i annat land.

Utredningen har funnit den rätt till kompensation för bortfallet av vård- avgifter för sjukhushuvudmännen, som utredningens förslag till kostnads- fri medicinsk vård innebär, vara så väsentlig för dem, att denna rätt bör lagfästas. Ersättningens storlek bör dock, som föreslagits i kap. Ill (5. 89), bestämmas efter förhandlingar mellan staten som företrädare för den all- männa försäkringen och huvudmännen.

Om största möjliga administrativa fördelar skall uppkomma för försäk— ringskassorna och sjukhushuvudmännen genom utbrytningen av sjukhus- vårdsförmånen ur AFL bör kassorna helt befrias från befattningen med vårdavgiftsräkningar. Den allmänna försäkringens ersättning till huvud- männen bör därför utbetalas av riksförsäkringsverket.

5 5.

Med stöd av bestämmelserna i denna paragraf bör föreskrifter utfärdas om bl.a. förfarandet vid och tidpunkterna för utbetalning av den allmänna försäkringens ersättning för kostnader för sjukhusvård till sjukhushuvud- männen. Utredningens förslag i dessa avseenden framgår av kap. III (s. 90). Då föreskrifternas innehåll blir beroende av de förutsatta förhandling- arna mellan staten och sjukvårdshuvudmännen rörande försäkringens med- verkan i sjukhusvårdens finansisering, har utredningen avstått från att lägga fram förslag angående den närmare utformningen av föreskrifterna.

Lagen om allmän försäkring 2 kap. 1 5.

Ändringen i paragrafen föranleds av förslaget i kap. III om utbrytning ur AFL av förmånen av ersättning för sjukhusvård. Som framgår av första stycket bibehålls emellertid förmånen av ersättning för resor vid sjukhus- vård.

Begreppet sjukhusvård erfordras alltjämt, bl.a. för att definiera be- greppet läkarvård enligt 2 kap. 2 &. Utredningen har därvid funnit det va— ra mest rationellt, att definitionen av sjukhusvård bibehålls i AFL men att den tas in i ett nytt stycke i denna paragraf.

Begreppen allmänt sjukhus och hemortssjukhus erfordras för tillämp- ning av bl.a. sjukreseförordningens regler angående ersättning för resor vid sjukhusvård m.m. Definitionerna av nämnda begrepp har tagits in som ett nytt andra stycke i paragrafen.

4 5. Paragrafen kan upphöra att gälla genom att sjukhusvårdsförmånen bryts ut ur AFL och definitioner av begreppen sjukhusvård, allmänt sjukhus och hemortssjukhus tas in i 1 5.

157 5 5. Ändringen i denna paragraf föranleds av att förmånen av ersättning för sjukhusvård bryts ut ur AF L men förmånen av ersättning för resor vid sjukhusvård alltjämt bibehålls i AFL.

6 och 7 55.

Ändringarna i paragraferna är av redaktionell art och föranleds av att 4 g upphör att gälla.

3 kap. 4 &. Tredje och fjärde styckena upphör att gälla på grund av förslaget i kap. V om upphävande av regeln angående avdrag på sjukpenning vid sjukhus- vård.

4 kap. 2—4 55. Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av förslaget om utbrytning ur AFL av förmånen av ersättning för sjukhusvård.

10 kap. 4 5. Sista punkten i andra stycket ändras på grund av förslaget till ändrad lydelse av 4 kap. 3 5.

16 kap. 1 &. Ändringen i andra stycket orsakas av förslaget om utbrytning ur AFL av förmånen av ersättning för sjukhusvård.

19 kap. 2 och 4 55.

Vid en utbrytning ur AFL av sjukhusvårdsförmånen kommer begreppet sjukvårdsersättning enligt 2 kap. inte längre att innefatta ifrågavarande förmån. På grund härav måste, eftersom försäkringen ändå föreslås skola medverka i finansieringen av sjukhusvården, i likhet med vad som gäller beträffande utgifter för läkemedel, i paragraferna särskilt anges, att i avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning skall inbegripas jämväl utgifter för sjukhusvård.

Kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 384) med förteckning över vissa sjukvårdsinrätt- ningar vilka äro att anse såsom sjukhus jämlikt lagen om allmän försäkring

Kungörelsen kan upphävas eftersom förteckningen inte erfordras, om sjukhusvårdsförmånen bryts ut ur AFL. De uppgifter om sjukhus, som krävs för bedömande huruvida sjukhusvård i AFL:s mening föreligger, kommer att framgå av sjukhusförteckningen (MF 196711). Jämför försla- get i 1 g sista stycket lagen angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i slu- ten sjukvård m.m., vari stadgas att det skall åligga socialstyrelsen att i sjukhusförteckningen ange vilka av i förteckningen uppförda sjukhus, som omfattas av ifrågavarande lag.

Sjukreseförordningen

1 g.

Ändringen i paragrafen föranleds av att sjukhusvårdsförmånen bryts ut ur AFL men förmånen av ersättning för resor vid sjukhusvård bibehålls i nämnda lag.

4 &.

Ändringen i första stycket orsakas av att definitionen av begreppet sjuk— husvård förts över från 2 kap. 4 5 till 2 kap. 1 & AFL.

Kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen 8 &. Ändringarna i denna paragraf föranleds av utredningens förslag i kap. IV beträffande ersättning till sjuka som, för att erhålla läkarvård utom hemorten, under vårdtiden övernattar på den ort, där läkarvården medde- lats. Första stycket föreslås kvarstå i oförändrad lydelse.

Kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom

1 5. Ändringen i paragrafen orsakas av att 2 kap. 4 & AFL upphör att gälla.

3 5.

Vid en utbrytning ur AFL av sjukhusvårdsförmånen måste bestämmel— serna i andra stycket ändras, eftersom ersättningens anknytning till vård- avgift på allmän sal vid hemortssjukhus då inte längre är aktuell. I avvak- tan på de förhandlingar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om stor- leken av försäkringens ersättning för sjukhusvårdkostnader, som utred-

ningen förutsätter skall komma till stånd vid ett genomförande av dess förslag till avgiftssystem i sluten vård, har utredningen i förslaget tagit upp den nuvarande ersättningen per vårddag, 5 kr.

Kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 388) angående ersättning för sjukvård utom riket enligt lagen om allmän försäkring 8 5. Ändringen i denna paragraf betingas av förslaget om utbrytning ur AFL av förmånen av ersättning för sjukhusvård.

Kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 400) om utbetalning av statsbidrag m.m. till allmän

försäkringskassa

2 och 5 55.

Ändringarna i paragraferna sammanhänger med förslaget om att riks- försäkringsverket skall utge den ersättning för kostnader för sjukhusvård, som föreslås skola åvila försäkringskassorna. Föreskrifter härom har tagits in i 4 5 lagen angående avgiftsfrihet för medicinsk vård i sluten sjukvård m.m.

Lagen om yrkesskadeförsäkring 12 &.

Ändringen i första stycket är föranledd av att, om utredningens förslag angående avgiftsfri medicinsk vård i sluten vård genomförs, det inte blir fråga om ersättning från yrkesskadeförsäkringen för annan sjukhusvård än den som kan bli aktuell utomlands. Enligt utredningens förslag skall så- lunda vid sjukhusvård i riket den medicinska vården vara kostnadsfri och, såvitt angår på sjukhus debiterad underhållsavgift, avser utredningen inte att ersättning härför skall utgå enligt YFL.

15 å. Paragrafen föreslås skola upphöra att gälla på grund av förslaget om upphävande av regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård.

Militärersättningsförordningen 6 5. Beträffande ändringen i 1 mom. första stycket se under 12 5 YFL. Beträffande ändringen i 2 mom. sista stycket se under 15 & YFL.

160 Lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjuk- penningförsäkring i allmän sjukkassa 3 5. Fjärde stycket föreslås skola upphöra att gälla på grund av förslaget om upphävande av regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård.

Lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare 4 &. Paragrafen föreslås skola upphöra att gälla med anledning av att regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård föreslås upphävd.

Taxan den 28 maj 1959 (nr 245) för beräkning av ersättning för läkarvård och tand- läkarvård enligt lagen om allmän försäkring 1 &. Ändringen i tredje stycket föranleds av att begreppet sjukhusvård förts över från 2 kap. 4 5 till 2 kap. 1 5 AFL.

Kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 427) om statsbidrag till social hemhjälp 4 &.

Paragrafen föreslås skola upphöra att gälla med hänsyn till förslaget i kap. IV att reglerna angående statsbidrag till social hemhjälp skall utvidgas till att omfatta all av kommun lämnad social hemhjälp, d.v.s. även den hem— vård som förekommer i hemsjukvård.

Särskilt yttrande

Av ledamöterna Edström, Kaijser och Pettersson

Endast med tvekan har vi kunnat ansluta oss till förslaget att upphäva re- geln om avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård, ett förslag som direkt strider mot önskemålet att utjämna kostnaderna för den sjuke vid öppen och vid sluten vård. När vi emellertid gjort detta har det varit av flera skäl. Sedan sjukpenningens belopp höjts har det nu utgående avdraget om 5 kr. mindre betydelse än tidigare. För många kategorier av försäkrade görs re- dan nu icke något avdrag, antingen enligt redan gällande regler eller enligt med arbetsgivaren träffat avtal. Upphävande av regeln om avdrag medför ett minskat administrativt arbete, något som dock icke får överskattas enär inskrivnings- och utskrivningsbesked ändock skall lämnas till försäkrings- kassorna. Införandet av en underhållsavgift innebär också att avdrag icke skall göras när underhållsavgift utgår.

Vår tvekan betingas även därav, att upphävandet av regeln medför en ökad kostnad för försäkringen om 35 milj. kr. Sjukförsäkringsutredning- en har att framlägga förslag om ytterligare mycket kostnadskrävande re- former inom sjukförsäkringen, särskilt beträffande reseersättningar och kostnader för merprestationer. Det kan ifrågasättas, om upphävandet av regeln om avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård är en sådan reform som bör prioriteras i detta sammanhang, då denna ändring i första hand gynnar de akutsjuka. Förbättrade förmåner vid merprestationer och vid resor i samband med dessa samt till läkare kommer däremot att mera gyn- na långtidssjuka och invalider.

6—0105907

BILAGA A

Sjukvårdshuvudmännens intäkter av Vårdavgifter åren

1961 och 1965 m.m.

Uppgifterna i de följande tabellerna har inhämtats från sjukvårdshuvudmän- nen år 1962 resp. år 1966 och avser förhållandena år 1961 resp. år 1965. Upp— gifterna från landstingen, avseende år 1965, har insamlats av Svenska lands— tingsförbundet.

Undersökningarna avsåg i huvudsak att belysa dels vårdavgifternas ekono- miska betydelse för huvudmännen, dels förhållandet mellan huvudmännens brutto— utgifter och inkomster i fråga om den slutna värden och dels omfattningen av sjukkassornas resp. försäkringskassornas ersättning till huvudmännen för vård- avgifter. Utöver de uppgifter som begärdes år 1962 avsåg uppgifterna, begärda år 1966, även huvudmännens åtaganden betr. dagsjukhusvård, patienthotell och hemsjukvård. Vid 1966 års undersökning begärdes även uppgift om de bidrag, som sekundärkommunerna utgivit till primärkommunala eller enskilda sjukhus samt konvalescenthem.

Förutom uppgifter om de sekundärkommunala huvudmännens sjukhus inhäm- tades uppgifter om statens kropps- och mentalsjukhus, primärkommunala sjuk- hus, enskilda sjukhus av lasarettskaraktär samt vid undersökningen'år 1962 även uppgifter om övriga enskilda sjukhus. '

I samtliga tabeller, som berör sekundärkommunernas sjukhus, är uppgifter betr. sjukhusen i städerna Hälsingborg och Gävle sammanförda med uppgifter angående sjukhusen i Malmöhus resp. Gävleborgs län.

I uppgifterna beträffande såväl de statliga kroppssjukhusen av undervisnings- karaktär som de sekundärkommunala sjukvårdshuvudmännens undervisningssjuk- hus har inräknats kostnaden för samtliga läkarlöner men däremot icke några aka- demiska lärarlöner. Det har dock icke kunnat undvikas, att kostnader för viss klinisk forskning kommit att belasta driften vid dessa sjukhus. I driftkostnader- na ingår ej räntor, avskrivningar eller pensioner. För år 1965 ingår personalpen- sionskostnaderna vid de sekundärkommunala sjukhusen.

Sjukförsäkringsutredningen företog våren 1963 en separat undersökning avseen- de patienterua vid mentalsjukhusen samt vid de enheter inom mental- och kropps- sjukvården, som främst är avsedda för långtidssjuka. Undersökningen avsåg aktuella vårdtider för dem som den 30 april 1963 var inskrivna vid ovannämnda vårdenheter och som uppbar ålders— eller förtidspension enligt AFL. Motsvarande uppgifter inhämtades i samband med 1966 års ovannämnda undersökning be- träffande dem som var inskrivna den 30 april 1966. Båda undersökningarna syftade till att söka kartlägga omfattningen av det s.k. överskottsproblemet.

Tabellkommentarer Tabellerna 1 och 3

Tabellerna innehåller uppgifter om sekundärkommuncrnas intäkter av vård— avgifter m.m. år 1961 resp. år 1965 dels i kronor och dels i procent av driftkost- naderna, brutto.

I kolunm 1 anges det totala antalet vårdplatser, som varje huvudman dispone- rade i genomsnitt under år 1961 resp. år 1965 och i kolumn 2 det totala antalet vårddagar, således även s.k. O-debiteradc vårddagar. I kolumn 3 anges belägg- ningen i procent av det disponibla antalet vårdplatser och i kolumn 4 finns uppgifter om bruttodriftkostnaderna. I driftkostnaderna ingår ej kostnader för räntor och avskrivningar. För år 1961 har även uteslutits pensionskostnaderna.

Intäkterna av vårdavgifter är specificerade i de därpå följande sex kolumnerna (5—10).

5. I kolumnen upptas det belopp, som influtit till huvudmännens olika sjuk- vårdsinrättningar från allmänna försäkringskassor (sjukkassor), i regel 5 kr. per vårddag.

6. I kolumnen upptas intäkter av patientavgifter för vård på allmän sal, vilka in- flutit från annan betalningsansvarig än allmän försäkringskassa (sjukkassa). Sum- morna innehåller således även de högre avgiftsbelopp, som några huvudmän tar ut för vård på sjukhus som beläggs företrädesvis med långtidssjuka.

7. I kolumnen visas den totala intäkten av patientavgifter.

8. I kolumnen anges det belopp, som totalt influtit från andra sekundär- kommunala huvudmän enligt utomlänsavtal, regionsjukvårdsavtal och andra drift- avtal.

9. Här upptas de intäkter av vårdavgifter, som icke kunnat hänföras till före- gående kolumner och utgörs huvudsakligen av patientavgifter från hel- och halv- enskilda rumspatienter till det belopp, som överstiger avgiften på allmän sal samt sådana avgifter från utomlänspatienter, som icke erlagts av annan sjuk— vårdshuvudman. 10. I kolumnen redovisas huvudmännens totala intäkter av vårdavgifter. Kolumner-na 11—14 innehåller uppgifter om vårdavgifternas procentuella andel av bruttodriftkostnaderna. I kolumnerna 11—13 anges patientavgifternas andel i driftkostnaden, varvid skilts på intäkter från allmänna försäkringskassor (sjuk- kassor) och intäkter från övriga (avgifter för utförsäkrade patienter samt even- tuell överdebitering av allmänsalsavgift). I kolumn 14 lämnas uppgift om vård— avgifternas totala andel av bruttodriftkostnaderna, dvs. förutom patientavgifter och övriga vårdavgifter även intäkter från andra huvudmän.

Tabellerna 2 och 4

Dessa tabeller innehåller uppgifter om intäkt av vårdavgifter m.m. vid de statliga sjukhusen.

I kolumn 1 upptas det antal vårdplatser, som varit disponibla under år 1961 resp. år 1965. I kolumn 2 anges totala antalet vårddagar exklusive familjevården inom mentalsjukvården. Däremot har medtagits s.k. O—debiterade vårddagar. I kolumn 3 visas beläggningen i procent av det disponibla antalet vårdplatser, varefter i kolumn 4 lämnas uppgifter om bruttodriftkostnaderna. I kolumn 5 redovisas avgifter som influtit från försäkringskassorna, medan övriga patient-

avgifter för vård på allmän sal, som influtit från annan betalningsansvarig än allmän försäkringskassa, redovisats i kolumn 6. För år 1961 har mentalsjukhusen icke kunnat särskilja de allmänna sjukkassornas ersättning från övriga patientav- gifter. I tabell 2 har därför ovannämnda uppgifter sammanförts i en kolumn (5—6).

I kolumn 7 redovisas avgifter till statens kroppssjukhus från sekundärkom— munala huvudmän, vilka enligt avtal med staten disponerar vårdplatser på ifrågavarande sjukhus. I kolumn 8 redovisas intäkter, som icke kunnat hänföras till någon av kolumnerna 5—7. Huvuddelen av intäkterna består av avgifter från hel- och halvenskilda rumspatienter. Slutligen redovisas i kolumn 10 patient- avgifterna i procent av bruttodriftkostnaderna och i kolumn 11 samtliga vårdav- gifter också i procent av bruttodriftkostnaderna.

Tahellerna 5 och 6

Tahellerna innehåller uppgifter om den egna slutna sjukvårdens andel i sekun- därkonnnunens debiteringssats enligt 1960 och 1961 resp. 1964 och 1965 års taxeringar samt patientavgifternas motsvarighet i utdebiterade medel enligt sam- ma års taxeringar för landstingskommunerna och städerna utanför landsting.

Uppgifterna för Stockholms län, Uppsala län och Stockholms stad är icke fullt jämförbara med uppgifterna för övriga sjukvårdsområden, då huvudmän- nen för sjukvården inom nämnda län genom avtal tillgodoser viss del av sitt värdplatsbehov via de statliga kroppssjukhusen.

Tabell 7

I tabellen lämnas uppgifter om inkomst av patientavgifter per vårddag samt patientavgifternas andel i procent av bruttodriftkostnaderna vid de sekundärkom- munala sjukhusen åren 1947, 1961 och 1965.

Uppgifterna för år 1947 är hämtade ur betänkandet »Fri sjukhusvård», avgivet av de sakkunniga för fria sjukhusvården år 1951. I uppgifterna från år 1947 ingår ej barnsjukhus, konvalescenthem eller förlossningsavdelningar. Barnsjukhu- sen och förlossningsavdelningarna ingår numera i särskilda kliniker vid lasaret- ten. Konvalescenthemmen utgör fortfarande en ringa del av samtliga vård- platser. Med hänsyn till materialet för åren 1961 och 1965 kan uppgifterna om barnsjukhus, konvalescenthem och förlossningsavdelningar för dessa är icke ute- slutas men tillkomsten av uppgifterna härom torde endast i ringa mån påverka det siffermaterial, som presenteras. Emedan akademiska sjukhuset ingår i uppgif- terna för Uppsala län är 1947, på grund av att de sakkunniga jämställt sjukhuset med centrallasarett, har även för åren 1961 och 1965 medtagits motsvarande uppgifter.

Tabell 8

Uppgifterna om primärkommunernas sjukvårdsinrättningar har infordrats för både är 1961 och år 1965. Vid utformningen av blanketterna avseende år 1965 har utredningen samrått med Svenska stadsförbundets socialsektion. Detta har lett

till att uppgifterna om kommunernas totala driftkostnader utelämnats i 1965 års uppgifter på grund av att kommunerna icke kan särskilja kostnaderna för sjukhem och sjukavdelningar från ålderdomshemmens kostnader.

Redovisningen för år 1961 omfattar endast 26 sjukvårdsinrättningar med 1 197 vårdplatser av totalt 81 sjukvårdsinrättningar med 2 373 vårdplatser.

För år 1965 redovisas uppgifter från 50 sjukvårdsinrättningar med 1 748 vård- platser av enligt medicinalstyrelsens sjukhusförteckning totalt 74 sjukvårdsin— rättningar med 2448 vårdplatser. Uppgifter saknas dock endast från 11 sjuk- vårdsinrättningar med 320 vårdplatser eftersom tre sjukvårdsinrättningar med 249 vårdplatser redovisas i uppgifterna för Gävleborgs läns landsting och 10 sjukvårdsinrättningar med 143 vårdplatser nedlagts enligt uppgifter från huvud- männen.

Av de redovisade sjukvårdsinrättningarna år 1965 var 26 (totalt fanns 27 sjukvårdsinrättningar på förteckningen) upptagna i kungl. kungörelsen den 25 maj 1962 över vissa sjukvårdsinrättningar, vilka är att anse såsom sjukhus jäm- likt AFL, medan 24 sjukvårdsinrättningar återfanns enbart i medicinalstyrelsens sjukhusförteckning MF 1/1965.

Beträffande det redovisade Siffermaterialet är att märka att statsbidrag för är 1965 endast har utgått till fyra av de 50 ovannämnda sjukvårdsinrättningarna. Avgifter från allmänna försäkringskassor (sjukkassor) har endast utgått för vård vid de sjukvårdsinrättningar, som upptagits i ovannämnda förteckning av den 25 maj 1962. Avgifter från (för) utförsäkrade patienter avser endast avgifter vid de sjukhus, som återfinns i förteckningen av den 25 maj 1962, medan i »övriga vårdavgifter» ingår dels övriga avgifter från de i nämnda förteckning upptagna sjukvårdsinrättningarna och dels samtliga avgifter från övriga sjuk- vårdsinrättningar.

Tabell 9

Uppgifterna avser enskilda sjukvårdsanstalter av lasarettskaraktär, till vilka sjukhusvårdsersättning utgår enligt 2 kap. 4 & AFL, förutom riksförsäkrings— verkets sjukhus, vilka redovisas bland statens sjukhus. I uppgifterna ingår såle- des icke Betaniastiftelsens sjukhus, Röda korsets sjukhus, Sophiahemmet och Carlanderska sjukhemmet.

Beträffande uppgifterna om intäkter av vårdavgifter har samma uppdelning använts som för primärkommunala sjukvårdsinrättningar, vilka finns upptagna i förteckningen enligt kungörelsen av den 25 maj 1962.

Tabell 10

För år 1961 har infordrats uppgifter från övriga enskilda sjukvårdsinrättningar. Fullständiga uppgifter har lämnats av 46 sjukhus. Samtliga epileptikersjukhus har lämnat uppgifter.

Beträffande de lämnade uppgifterna bör nämnas att räntor, avskrivningar och pensionskostnader ingår i de totala driftkostnaderna. Statsbidrag har uppburits enbart av epileptikersjukhusen. Beträffande fördelningen av vårdavgifter har till- lämpats samma uppdelning som beträffande de primärkommunala sjukvårdsin— rättningarna.

För år 1965 har uppgifter infordrats från landstingen (motsvarande) om dessas bidragsgivning till bl.a. övriga enskilda sjukvårdsinrättningar. Avsikten med undersökningen har varit att fastställa omfattningen av denna bidragsgivning i förhållande till sjukvårdsinrättningarnas driftkostnader samt att kartlägga om- fattningen av sjukvårdshuvudmännens reella vårdåtaganden dvs. den del av ifrågavarande enskilda sjukvårdsinrättningar, som reellt drivs av landstingen (mot- svarande) men som formellt redovisas under enskild huvudman.

De erhållna uppgifterna har inte möjliggjort för utredningen att fastställa om- fattningen av denna bidragsgivning. Däremot visar uppgifterna till vilka sjuk- vårdsinrättningar bidrag utgått under år 1965. Omfattningen av bidragsgivningen till det enskilda sjukhuset har ej heller kunnat fastställas, i många fall beroende på att bidrag utgått från flera landsting samt att uppgifter icke lämnats om lands- tingets bidrag i förhållande till sjukhusets totala driftkostnader.

I tabell 11 a redovisas antalet sjukvårdsinrättningar och antalet vårdplatser där. I tabell 11b visas antalet sjukhus, vid vilka landstingen (motsvarande) under år 1965 disponerat vårdplatser eller till vilka lämnats bidrag till driften. I tabell 11 c anges vilka typer av sjukvårdsinrättningar och antalet vårdplatser där, som Stockholms stad dessutom utnyttjat för placering av långtidssjuka.

Tabell 12

I samband med undersökningen om sjukhusavgifter m.m. för år 1965 begärdes även uppgifter om vårdplatser och vårddagar m.m. beträffande sådan dagsjuk- husvård, som förekommit i stället för traditionell sluten sjukvård. Erhållna upp- gifter om sådan vård redovisas i ovannämnda tabell. Uppgifterna visar att dags— sjukhusvården varit av relativt blygsam omfattning och bedrivits huvudsakligen i städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping, i östergötlands och Gävleborgs läns landsting samt på Karolinska sjukhuset.

Tabell 13

För år 1965 har från de statliga kroppssjukhusen samt från landstingen (mot- svarande) infordrats uppgifter om s.k. patienthotell. Verksamheten har som synes av tabellen varit av ringa omfattning och inom de flesta landsting har ingen eller en ytterst liten verksamhet ägt rum i detta avseende med undantag för Kronobergs län, Malmöhus län, Örebro län och Gävleborgs län. Karolinska sjuk- huset har disponerat 35 platser. För patienthotellet vid Gävle lasarett saknas upp- gifter om genomsnittligt antal inskrivna per dag samt antal vistelsedagar emedan dessa redovisats som sluten vård. Antal platser, för vilka fullständiga uppgifter föreligger är således 114, varav 91 vid egna anläggningar.

Tabell 14

För år 1965 har infordrats vissa uppgifter från landstingen (motsvarande) om hemsjukvård för att söka fastställa omfattningen av samt landstingens (mot-

svarande) kostnader för ifrågavarande vård. Uppgifter om de olika vårdresurser, som står till de hemsjukvårdades förfogande, har dock icke begärts vid under- sökningen.

I kolumn 1 anges i anslutning till uppgifterna om huvudman de avvikelser, som skett från de allmänna villkoren för rätt till hemsjukvård. I de flesta lands- tingskommuner (motsvarande) utgår bidrag till hemsjukvård huvudsakligen för vård i hemmet av långvarigt kroppssjuka, som ej har tbc.

I kolumnerna 2 och 3 lämnas uppgifter om antalet vårdade patienter dels i genomsnitt per dag under året och dels per den 31 december 1965. Den först- nämnda uppgiften har inte kunnat anges exakt av huvudmännen, emedan de icke kontinuerligt följer utvecklingen dag för dag. Ej heller uppgifterna i kolumn 4 om vårddagar har kunnat anges alldeles exakt. Uppgifterna i kolumn 5 omfattar förutom hemsjukvårdsbidrag även kostnader för en del sjukvårdande åtgärder i samband därmed. Huvudmännen har inte kunnat precisera dessa kostnader. Sålunda har bl.a. inte kunnat fastställas, huruvida läkemedelsbidrag ingår i uppgifterna från landstingen (motsvarande), emedan sådana kostnader i flera sjukvårdsområden redovisas på annat sätt än som bidrag till hemsjukvård. Bidrag för vård vid privata sjukhem utgår inom 10 landsting. Att lned ledning av upp- gifterna fastställa, huruvida bidrag för vård på privata sjukhem ingår eller ej, har icke låtit sig göra. I den mån detta förekommer är det fråga om förhållandevis små summor. Landstingens bidrag till enskilda sjukhems driftkostnader redovisas i regel på annat sätt. De bidrag, varom här är fråga, är bidrag till enskilda per- soners patientavgifter när de i väntan på plats vid landstingets sjukvårdsinrätt- ningar i stället placeras på privata sjukhem.

Tabell 15

I samband med uppgifterna om sjukhusavgifterna m.m. för år 1965 begärdes uppgifter från landstingen (motsvarande) om antalet vårdplatser för långtids- sjuka. Härom erhållna uppgifter redovisas i ovannämnda tabell. Dessutom anges med ledning av uppgifter från de primärkommuner, som ingår i landsting, antalet platser som av primärkommunerna disponeras för vård av långtidssjuka. Uppgifter saknas om antalet platser för långtidsvård vid enskilda sjukvårdsan- stalter.

I uppgifterna om vårdplatser i mentalsjukvården ingår 2016 vårdplatser för långtidssjuka av samtliga 4681 vid landstingens sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Dessutom ingår i uppgifterna om vårdplatser för långtidssjuka från lands- tingen 569 platser av sammanlagt 719 vårdplatser vid Mellringe sjukhus i Örebro län. I uppgifterna från de landstingsfria städerna ingår 177 platser av samman- lagt 423 vårdplatser vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka samt 1430 av mentalsjukhusens 5327 vårdplatser.

Uppgifterna om vårdplatser för långtidssjuka i kroppssjukvården omfattar betr. landstingen (motsvarande) platser vid lasarettskliniker, andra i anslutning till sjukhus anordnade avdelningar och sjukhem för långvarigt kroppssjuka. I upp- gifterna för Stockholms stad ingår även de av socialnämnden drivna sjukhemmen för långvarigt kroppssjuka. För kommunerna, anslutna till landsting, ingår för- utom sjukhem för långvarigt kroppssjuka även sjukavdelningar vid ålderdomshem.

Tahellerna 16 och 17

Som framgår av inledningen till denna tabellkommentar har utredningen vid två tillfällen genomfört undersökningar för att söka kartlägga omfattningen av

överskottsproblemet. Den första undersökningen genomfördes under våren 1963 och den andra i samband med undersökningen om sjukhusavgifter m.m. under hösten 1966. Undersökningarna avsåg aktuella vårdtider den 30 april 1963 resp. den 30 april 1966 för de patienter, som uppbar ålders- eller förtidspension och som vardades inom mentalsjukvården eller i de vårdenheter inom kroppssjuk- värden, som är avsedda för långtidssjuka. Utom ovannämnda vårdområden om- fattade 1963 års undersökning tuberkulosvården och 1966 års undersökning ålder— domshemmens sjukavdelningar.

[ kolumn 1 anges totala antalet inskrivna patienter den 30 april 1963 resp. den 30 april 1966. I kolumnerna 2 och 3 visas antalet patienter, som uppbar ålders- eller förtidspension och fördelning av dessa på vårdtider. I kolumn 2 upp- tas patienter med en vårtid i en följd av minst 181 dagar och högst 365 dagar och i kolumn 3 upptas patienter, som vårdats mer än 365 dagar i en följd. För— delningen på olika vårdtider anges även i procent av samtliga inskrivna den 30 april 1963 resp. den 30 april 1966.

Tahellerna 18 och 19

Med ledning av uppgifterna om vårdtider m.m. i tabellerna 16 och 17 i det föregående har sökt beräknas det årliga överskott av folkpensionsmedel, som kunnat uppkomma för de ålders- och förtidspensionärer, som haft en aktuell vårdtid om minst 180 dagar dels den 30 april 1963 och dels den 30 april 1966. Beräkningarna har skett under antagande av att vårdavgiften varit 5 kr. per dag och att bruttobeloppet för varje patient varit lika med det årliga folkpensions— beloppet för ensam berättigad pensionär.

Vid beräkning av antal vårddagar i kolumn 1 har antagits att vården för varje långtidssjuk patient varat ett helt år. Fickpenningbeloppet i kolumn 4 har be— räknats med utgångspunkt från reglerna i kungörelsen om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension. (Senaste lydelse SFS 1966:240).

Tabell 1. Landstingskommunernas och städernas utanför

Intäkter Antal Antal Belägg- Drift- __ vård— vård- ning kostnader, Huvudman platser dagar i % brutto én" manna sjuk— kassor 1 2 3 4 | 5 Landsting Stockholms län .................. 2 382 783 409 90,1 43 041 388 2 552 575 Uppsala län .................... 770 253 076 90,0 10 665 634 632 125 Södermanlands län .............. 1 837 590 206 88,0 32 194 944 2 249 077 Östergötlands län ................ 2 023 643 474 86,5 35 939 282 2 200 690 Jönköpings län .................. 2 428 729 590 82,3 37 873 875 2 605 013 Kronobergs län .................. 1 214 402 980 90,9 18 702 200 1 284 700 Kalmar läns norra .............. 881 254 112 79,0 12 840 537 721 540 Kalmar läns södra ................ 1 003 336 625 92,0 17 549 969 1 102 735 Gotlands län .................... 453 146 570 88,6 7 340 291 560 953 Blekinge län .................... 1 274 420 524 90,4 18 982 987 1 192 980 Kristianstads län ................ 2 152 697 038 88,7 32 280 706 2 246 810 Malmöhus län .................. 3 512 1 147 720 89,5 79 675124 3 868 795 Hallands län .................... 1 420 444 202 85,7 22 676103 1 426 185 Göteborgs o. Bohus län .......... 1 569 508 271 88,8 27 432 910 1 812 752 Älvsborgs län .................... 2 791 912 288 89,5 48 684 743 3 028 072 Skaraborgs län .................. 1 748 541 884 84,7 28 234 814 1 849 339 Värmlands län .................. 2 204 740 567 92,0 42 485 766 2 691 806 Örebro län ...................... 2 332 766 740 89,8 40 934 898 2 577 790 Västmanlands län ................ 1 603 522 248 89,2 32 425 663 1 992 592 Kopparbergs län ................ 2 043 658 061 88,2 35 680 209 2 254 825 Gävleborgs län .................. 2 402 790 311 90,1 43 105 316 2 694 280 Västernorrlands län .............. 2 463 753 342 83,8 38 863 297 2 731 638 Jämtlands län .................. 1 249 390 264 85,6 20 064 006 1 364 545 Västerbottens län ................ 2 263 715 918 86,7 39 543 386 2 569 787 Norrbottens län .................. 2 699 889 447 90,2 52 636 000 2 900 955 Summa landsting 46 715 15 038 867 88,2 819 854 04851 112 559 Städer utanför landsting Stockholm ...................... 8 283 2 894 823 95,8 180 954 508 8 050 519 Norrköping ...................... 840 285 849 93,2 16 494 987 963 690 Malmö .......................... 2 824 1 008 830 97,8 63 935 874 2 703 936 Göteborg ........................ 5 432 1 762 831 88,9 107 076 801 5 428 309 Summa städer utanför landsting 17 379 5 952 333 93,8 368 462 170 17 146 454 Summa totalt 64 094 20 991 200 89,7 1 188 316 218 68 259 013

landsting intäkter av vårdavgifter m.m. år 1961

av vårdavgifter i kronor

Intäkter av vårdavgifter i % av driftkostnaderna, brutto

Patientavgifter från Patientavgifter från

Från andra Från All-

sjukvård—s- .. . Totalt .. Totalt

Övriga Totalt huvudmän ovriga 123312! Övriga Totalt

kassor (i 7 8 9 | 10 11 12 13 14

1 294 689 3 847 264 366 557 421 722 4 635 543 5,9 3,0 8,9 10,4 663 593 1 295 718 284 670 120 411 1 700 799 5,9 6,2 12,1 15,9 661 381 2 910 458 365 827 363 590 3 639 875 7,0 2,0 9,0 11,3 1 005 279 3 205 969 481 936 365 712 4 053 617 6,1 2,8 8,9 11,3 974 697 3 579 710 860 746 292 915 4 733 371 6,9 2,6 9,5 12,5 680 791 1 965 491 104150 222 315 2 291 956 6,9 3,6 10,5 12,3 502 611 1 224151 87 458 63 668 1 375 277 5,6 3,9 9,5 10,7 670 285 1 773 020 688 937 236 740 2 698 697 6,3 3,8 10,1 15,4 131 458 692 411 112 330 37 200 841 941 7,6 1,8 9,4 11,5 948 742 2 141 722 342 643 268 641 2 753 006 6,3 5,0 11,3 14,5 1 074 249 3 321 059 3 570 816 543 843 7 435 718 7,0 3,3 10,3 23,0 1 904 335 5 773130 14 016 514 1 122 387 20 912 031 4,9 2,3 7,2 26,2 807 496 2 233 681 514 740 364 168 3 112 589 6,3 3,6 9,9 13,3 663 984 2 476 736 578 590 282 246 3 337 572 6,6 2,4 9,0 12,2 1 320 441 4 348 513 3 060 710 340 655 7 749 878 6,2 2,7 8,9 15,9 860 229 2 709 568 827 650 248 682 3 785 900 6,5 3,1 9,6 13,4 960 914 3 652 720 780 967 191 293 4 624 980 6,3 2,3 8,6 10,9 1 204 685 3 782 475 596 130 264 467 4 643 072 6,3 2,9 9,2 11,4 564 733 2 557 325 184 955 311 326 3 053 606 6,1 1,8 7,9 9,4 942 875 3 197 700 277 390 182 271 3 657 361 6,3 2,7 9,0 10,2 1 362 682 4 056 962 372 850 502 866 4 932 678 6,2 3,2 9,4 11,4 962 364 3 694 002 306 762 449121 4 449 885 7,0 2,5 9,5 11,5 665 441 2 029 986 290 865 102 126 2 422 977 6,8 3,3 10,1 12,1 760 022 3 329 809 2 673 462 63 476 6 066 747 6,5 1,9 8,4 15,3 1 657 691 4 558 646 948100 125 269 5 632 015 5,5 3,2 8,7 10,7 23 245 667 74 358 226 32 695 755 7 487110 114 541 091 6,2 2,9 9,1 13,9 6 081 158 14131 677 3 040 410 1296 864 18 468 951 4,4 3,4 7,8 10,2 392 625 1 356 315 2 039 469 163 415 3 559199 5,8 2,4 8,2 21,6 3 017 339 5 721 275 1 601 360 936 611 8 259 246 4,2 4,7 8,9 12,9 3108 899 8 537 208 7 222 719 3 926 915 19 686 842 5,1 2,9 8,0 18,4 12 600 021 29 746 475 13 903 958 6 323 805 49 974 238 4,7 3,4 8,1 13,6 35 845 688 104104 701 46 599 713 13 810 915 164 515 329 5,7 3,0 8,7 13,8

Tabell 2. Intäkter av vårdavgifter

Statens mentalsjukhus Vilhelmsro epilepsisjukhus Karolinska sjukhuset Serafimerlasarettet Akademiska sjukhuset Riksförsäkringsverkets sjukhus

Antal Antal Belägg- vård- vård- ning platser dagar i % l 2 3 21 555 7 867 428 100,0 209 76 195 85,7 1 322 420 769 82,0 364 112 385 84,7 956 323 380 86,0 564 196 578 95,5 24 970 8 996 735 98.7

m.m. vid statens sjukhus år 1961

Intäkter av vårdavgifter i kronor

Intäkter av vård— avgifteri % av

bruttodriftkost- naderna Bruttodrift- A "ft kostnad r - Vgl er ' _ e A_Ivglfter från kom- Avgifter . Pa for patl— Vårdavglfter, tient- enter å munala från totalt av— Totalt allmän sal sjukvårds- övriga gifter huvudmän 4 5—6 7 8 9 10 l 1 208169 541 37 735 983 — 359 294 38 095 277 18,1 18,3 2 205 331 188 125 -— _— 188 125 8,5 8,5 54 700 339 2 055 147 29 657 007 757 453 32 469 607 3,8 59,4 15182 029 652157 10 312 634 216131 11 180 922 4,3 73,6 32 289 654 1 601 039 20 401 949 533 776 22 536 764 5,0 69,8 6 324 446 924 145 — 244 795 1 168 940 14,6 18,5 318 871 340 43156 596 60 371590 2111 449 105 639 635 13,5 33,1

Tabell 3. Landstingskommunernas och städernas utanför

Intäkter Antal Antal Belågg— Drift— _ vård- vård— ning kostnader, Huvudman platser dagar i % brutto 1311" manna förs.— kassor 1 2 3 4 5 Landsting Stockholms län ................ 3 050 996 374 85,0 100 477 030 3 570 966 Uppsala län .................... 976 312 647 88,7 22 420 321 608 501 Södermanlands län .............. 1 841 606 201 90,7 48 308 049 2 102 676 Östergötlands län ................ 2 451 750 967 89,4 64 773 536 2 541 503 Jönköpings län .................. 2 206 753 985 88,7 67 320 810 2 572 972 Kronobergs län .................. 1 237 437 071 93,8 33 440 780 1 274 368 Kalmar läns norra .............. 913 281 403 84,4 22 913 955 1 213 683 Kalmar läns södra .............. 1 115 341 600 83,2 33 801 957 1 302 250 Gotlands län .................... 492 156 403 87,1 14 474 243 500 561 Blekinge län .................... 1 291 421 714 81,2 34 952 380 1 221 865 Kristianstads län ................ 2 188 689 077 86,5 63 291 248 2 543 384 Malmöhus län .................. 3 583 1 202 123 87,0 131 902 952 3 943 056 Hallands län .................... 1 342 478 000 92,6 33 187 188 1 456 300 Göteborgs o. Bohus län ............ 1 821 592 859 90,1 64 524 037 2 114 026 Älvsborgs län .................. 3 061 993 989 89,0 104 622 612 3 384 900 Skaraborgs län .................. 1 878 610 111 84,0 45 227 663 2 002 365 Värmlands län .................. 2 313 746 579 88,5 74 072122 2 720 494 Örebro län ...................... 3 096 1 026 253 90,8 75 167 427 2 905 253 Västmanlands län ................ 1 804 583 535 88,9 46 861 118 2 002 843 Kopparbergs län ................ 2 222 718 395 84,8 66 268 316 2 435 995 Gävleborgs län .................. 2 690 917 979 92,5 86 833 184 3 130 680 Västernorrlands län ............ 2 880 858 114 78,4 69 745 517 2 641 157 Jämtlands län .................. 1 219 396 933 89,0 34 349 845 1 428 855 Västerbottens län ................ 2 438 771 608 86,7 72 921 586 2 686 664 Norrbottens län .................. 2 701 865 601 84,9 85 243 253 2 749 885 Summa landsting 50 808 16 509 521 87,4 1 497 101 12955 055 202 Städer utanför landsting Stockholm ...................... 10 179 3 439 442 91,9 306 500 766 7 836 849 Norrköping ...................... 799 270 985 95,3 26 955 503 905 806 Malmö .......................... 2 912 1 029 721 94,9 117 098 057 2 836 734 Göteborg ........................ 5 210 1 782 821 89,3 197 748 585 5 499 110 Summa städer utanför landsting 19 100 6 522 969 91,8 648 302 911 17 078 499 Summa totalt 69 908 23 032 490 88,6 2 145 404 040 72 133 701

av vårdavgifter i kronor

Intäkter av vårdavgifter i % av driftkostnaderna, brutto

Patientavgifter från Patientavgifter från

Från andra ,

sjukvårds- .."?" Totalt 911" Totalt

Övriga Totalt huvudmän ovriga magna Övriga Totalt

kassor 6 7 8 9 10 11 12 | 13 14

1 342 797 4 913 763 1 533 063 277 376 6 724 202 3,6 1,3 4,9 6,7 1 102 496 1 710 997 536 657 200 704 2 448 358 2,7 4,9 7,6 10,9 929 817 3 032 493 488 606 326 625 3 847 724 4,4 1,9 6,3 8,0 1 261 298 3 802 801 3 153 950 264 534 7 221 285 3,9 2,0 5,9 11,1 1 163 489 3 736 461 1 357 235 378 595 5 472 291 3,8 1,7 5,5 8,1 1 561 270 2 835 638 217 260 243 926 3 296 824 3,8 4,7 8,5 9,9 350 941 1 564 624 143 925 164 026 1 872 575 5,3 1,5 6,8 8,2 762 932 2 065 182 1 619 685 176 902 3 861 769 3,8 2,3 6,1 11,4 455 315 955 876 245 095 — 1 200 971 3,5 3,1 6,6 8,3 1 157 656 2 379 521 302 231 185 123 2 866 875 3,5 3,3 6,8 8,2 1 588 196 4 131 580 1 135 230 229 354 5 496 164 4,0 2,5 6,5 8,7 2 236102 6179158 15 391497 987 575 22 558 230 3,0 1,7 4,7 17,1 1 225 138 2 681 438 763 490 336 065 3 780 993 4,4 3,7 8,1 11,4 823 767 2 937 793 2 074 275 1 889 737 6 901805 3,3 1,3 4,6 10,7 1 512 009 4 896 909 1 118 962 261 834 6 277 705 3,2 1,5 4,7 6,0 1 235 412 3 237 777 1 097 305 213 890 4 548 972 4,4 2,7 7,1 10,1 992 425 3 712 919 1 529 203 189 860 5 431 982 3,7 1,3 5,0 7,3 2 413 237 5 318 490 2 664 053 368 360 8 350 903 3,9 3,2 7,1 11,1 917 211 2 920 054 312 987 _ 3 233 041 4,3 2,0 6,3 6,9 1 325 832 3 761 827 596 630 88 529 4 446 986 3,7 2,0 5,7 6,7 1 409 583 4 540 263 767 600 259160 5 567 023 3,6 1,6 5,2 6,4 1 626124 4 267 281 779 650 287 105 5 334 036 3,8 2,3 6,1 7,6 794 514 2 223 369 636 500 17 980 2 877 849 4,2 2,3 6,5 8,4 1 215 378 3 902 042 5 774 595 578 345 10 254 982 3,7 1,7 5,4 14,1 2 032 364 4 782 249 1 371 436 189 164 6 342 849 3,2 2,4 5,6 7,4 31 435 303 86 490 505 45 611 120 8114 769 140 216 394 3,7 2,1 5,8 9,4 14127 811 21 964 660 7 441 725 2 453189 31 859 574 2,6 4,6 7,2 10,4 519 285 1 425 091 1 597 219 293 297 3 315 607 3,4 1,9 5,3 12,3 4 205 282 7 042 016 3 588 773 1 867 330 12 498 119 2,4 3,6 6,0 10,7 2 772 018 8 271 128 22 121 466 936 650 31 329 244 2,8 1,4 4,2 15,8 21 624 396 38 702 895 34 749 183 5 550 466 79 002 544 2,6 3,3 5,9 12,2 53 059 699 125 193 400 80 360 303 13 665 235 219 218 938 3,3 2,5 5,8 10,2

Antal Antal Belågg— Brutto- vård- vård- ning drift- platser dagar i % kostnader

1 2 3 4 Statens mentalsjukhus .......... 20 337 7 348 876 97,5 347 178 016 Vilhelmsro epilepsisjukhus ...... 220 46 241 96,0 4 133 373 Statens kroppssjukhus ............ 2 755 868 041 85,4 160 417 822 Riksförsäkringsverkets sjukhus . . 583 201 523 93,1 9 944 495 Summa 23 895 8 464 681 96,0 521 673 706

Intäkter av vårdavgifter i kronor

Intäkter av vårdavgifter i % av brutto-

Patientavgifter Avgifter dig-131222; från kom— Avgifter Vård- Allmänna munala från avgifter, Pa- försäkrings- Övriga ;Jukväquy ovrlga totalt tient- Totalt kassor uvu man avgifter 5 6 7 S 9 10 1 I 9 277 577 27 946143 — 459 417 37 683137 10,7 10,8 6 880 220 675 — 3 650 231 205 5,5 5,6 4144 613 147 737 102 486 920 1 694 995 108 474 265 2,7 67,6 968 901 —— -— — 968 901 9,7 9,7 14 397 971 28 314 555 102 486 920 2 158 062 147 357 508 8,2 28,2 ___—___ 42 712 526

Tabell 5. Den egna slutna vårdens andel i utdebiterade medel enligt 1960 och 1961 års taxeringar samt patientavgifternas motsvarighet i utdebiterade medel enligt samma år:: taxeringar för landstingskommunerna och städerna utanför landsting

1960 De," Egna Patientavgifters andel i Denleg- Patientavgifters andel beslu- s u km debiteringssatsen na 5.111; i debiteringssatsen tad ?Ju ' enl. 1960 års taxering na sju _ enl. 1961 års taxering debite- vardens vårdens Sjukvårdsområden rings— ändFl * ”(1.61 * sats . eblte- Från dehlte— Från kr. per rmgssat— allmän Från ringssat- allmän Från sen enl. . .. . Totalt sen enl. . .. . Totalt skatte- 1960 års Sjuk- ovriga 1961 års Sjuk- ovriga krona _ . kassa . kassa taxerlng taxering Landsting Stockholms län ...... 4:00 1: 61,5 0: 10,3 0: 05,2 0: 15,5 1: 53,9 0: 09,1 0: 04,6 0: 13,7 Uppsala län ........ 4: 75 1: 02,2 0: 08,3 0: 08,7 0: 17,0 0: 92,8 0: 07,5 0: 07,9 0: 15,4 Södermanlands län 4: 70 2: 66,1 0: 22,4 0: 06,6 0: 29,0 2: 39,5 0: 20,2 0: 05,9 0: 26,1 Östergötlands län 4: 50 2: 64,4 0: 19,9 0: 09,1 0: 29,0 2: 42,9 0: 18,3 0: 08,4 0: 26,7 Jönköpings län ...... 4: 50 2: 64,6 0: 22,7 0: 08,5 0: 31,2 2: 42,8 0: 20,8 0: 07,8 0: 28,6 Kronobergs län ...... 5: 00 2: 56,3 0: 22,4 0: 11,9 0: 34,3 2: 32,7 0: 20,3 0: 10,8 0: 31,1 Kalmar läns norra . . . . 5: 10 3: 33,5 0: 22,7 0: 15,8 0: 38,5 3: 08,4 0: 21,0 0: 14,6 0: 35,6 Kalmar läns södra . . .. 5: 00 2: 54,4 0: 21,0 0: 12,7 0: 33,7 2: 32,4 0: 19,2 0: 11,6 0: 30,8 Gotlands län ........ 5: 60 3: 33,5 0: 31,8 0: 07,4 0: 39,2 3: 18,6 0: 30,4 0: 07,1 0: 37,5 Blekinge län ........ 5: 00 2: 85,9 0: 22,4 0: 17,8 0: 40,2 2: 62,6 0: 20,6 0: 16,4 0: 37,0 Kristianstads län 4: 25 2: 41,5 0: 23,1 0: 06,4 0: 29,5 2: 19,5 0: 20,9 0: 05,8 0: 26,7 Malmöhus län ...... 4: 60 2: 70,4 0: 20,8 0: 10,3 0: 31,1 2: 48,2 0: 19,1 0: 09,4 0: 28,5 Hallands län ........ 4: 50 2: 63,4 0: 21,8 0: 12,3 0: 34,1 2: 40,0 0: 19,8 0:11,2 0: 31,0 Göteborgs o. Bohus län 5: 00 2: 58,4 0: 20,8 0: 07,6 0: 28,4 2: 37,0 0: 19,1 0: 07,0 0: 24,1 Älvsborgs län ........ 4: 80 2: 75,2 0: 19,7 0: 08,7 0: 28,4 2: 50,9 0: 18,0 0: 07,9 0: 25,9 Skaraborgs län ...... 4: 00 2: 34,1 0: 19,5 0: 05,8 0: 25,3 2: 12,8 0: 17,8 0: 05,2 0: 23,0 Värmlands län ...... 4: 60 3: 02,2 0: 23,0 0: 08,2 0: 31,2 2: 71,1 0: 20,6 0: 07,4 0: 28,0 Örebro län .......... 5: 00 2: 84,8 0: 21,4 0: 10,0 0: 31,4 2: 61,5 0: 19,7 0: 09,2 0: 28,9 Västmanlands län 4: 50 2: 42,0 0: 18,5 0: 05,3 0: 23,8 2: 17,6 0: 16,7 0: 04,7 0: 21,4 Kopparbergs län 4: 25 2: 37,6 0: 18,4 0: 07,7 0: 26,1 2: 15,5 0: 16,7 0: 07,0 0: 23,7 Gävleborgs län ...... 5: 00 3: 17,3 0: 22,2 0: 11,2 0: 83,4 2: 91,7 0: 20,4 0: 10,3 0: 30,7 Västernorrlands län 5: 00 2: 78,9 0: 22,7 0: 08,0 0: 30,7 2: 48,8 0: 20,2 0: 07,1 0: 27,3 Jämtlands län ...... 5: 00 3: 22,9 0: 27,6 0: 13,5 0: 41,1 2: 98,2 0: 25,5 0: 12,4 0: 37,9 Västerbottens län 5: 30 3: 37,9 0: 29,1 0: 08,6 0: 37,7 3: 05,2 0: 26,3 0: 07,8 0: 34,1 Norrbottens län 4: 90 3: 34,6 0: 22,9 0: 13,1 0: 36,0 3: 08,9 0: 21,1 0: 12,1 0: 33,2 Summa landsting 4: 64 2: 60,7 0: 20,3 0: 08,9 0: 29,2 2: 37,0 0: 18,4 0: 08,1 0: 26,5 Städer utanför landsting Stockholm .......... 12: 75 2: 46,6 0: 13,3 0: 10,0 0: 23,3 2: 27,9 0: 12,3 0: 09,3 0: 21,6 Norrköping .......... 14: 90 2: 56,9 0: 21,1 0: 08,6 0: 29,7 2: 42,9 0: 20,0 0: 08,1 0: 28,1 Malmö .............. 11:40 3: 22,8 0: 20,7 0: 12,8 0: 33,5 2: 98,1 0: 19,1 0: 11,8 0: 30,9 Göteborg ............ 14: 32 3: 98,4 0: 23,1 0: 13,2 0: 36,3 3: 67,5 0: 21,3 0: 12,2 0: 33,4 Summa städer —— 2: 91,9 0: 16,8 0:11,1 0: 27,9 2: 69,9 0: 15,6 0: 10,2 0: 25,8 Summa totalt — 2: 69,7 0: 19,3 0: 09,5 0: 28,8 2: 46,3 0: 17,6 0: 08,7 0: 26,3

'abell 6. Den egna slutna värdens andel i utdebiterade medel enligt 1964 och 1965 års neringar samt patientavgifternas motsvarighet i utdebiterade medel enligt samma års lanseringar för landstingskommunerna och städerna utanför landsting

Deln tegna Patientavgiftcrs andeli Del" Egna Patientavgifters andel 1964 S 11 ER debiteringssatsen enl. S 11 im i debiteringssatsen beslu- sju ' 1964 års taxering Sju ' enl. 1965 års taxering tad de- vårdens vårdens bite— andel 1 andel 1 Sjukvårdsområden rings- deb1te- debite- sats ”[tlgs' Från ”lågt Från skatte- 1964 rmgs- ovriga 1965 rings— ovrlga krona års taxe— kassa års taxe- kassa ring ring Landsting Stockholm slän ...... 4: 90 2: 10,2 0: 08,9 0: 03,4 0: 12,3 1: 78,7 0: 07,6 0: 02,9 0: 10,5 Uppsala län ........ 6: 35 1: 95,2 0: 06,0 0: 10,9 0: 16,9 1: 67,2 0: 05,2 0: 09,3 0:14,5 Södermanlands län 6:00 3: 56,2 0: 15,8 0: 07,0 0: 22,8 3: 08,3 0: 13,7 0: 06,0 0: 19,7 Östergötlands län 5: 90 3: 68,8 0: 18,1 0: 09,0 0: 27,1 3: 18,4 0: 15,6 0: 07,8 0: 23,4 Jönköpings län 5: 50 4: 36,1 0: 17,4 0: 07,9 0: 25,3 3: 75,3 0: 14,9 0: 06,8 0: 21,7 Kronobergs län ...... 6: 00 3: 95,5 0: 16,9 0: 20,8 0: 37,7 3: 33,8 0: 14,3 0: 17,6 0: 31,9 Kalmar läns norra ... . 6: 70 5: 77,9 0: 32,1 0: 09,2 0: 41,3 4: 94,9 0: 27,5 0: 07,9 0: 35,4 Kalmar läns södra . . . . 6: 25 4: 76,5 0: 19,5 0:11,4 0: 30,9 4: 08,1 0:16,7 0: 09,8 0: 26,5 Gotlands län ........ 6: 80 6: 06,9 0: 23,1 0: 21,0 0: 44,1 5: 25,9 0: 20,0 0: 18,2 0: 38,2 Blekinge län ........ 6: 25 4: 27,8 0:17,1 0: 16,2 0: 33,3 3: 70,2 0: 14,8 0:14,1 0: 28,9 Kritianstads län 5: 80 4: 73,5 0: 20,3 0: 12,6 0: 32,9 4: 05,1 0: 17,3 0:10,8 0: 28,1 Malmöhus län ...... 5: 60 4: 94,5 0: 16,6 0: 09,4 0: 26,0 4: 19,9 0: 14,1 0: 08,0 0: 22,1 Hallands län ........ 6:10 3: 36,9 0:16,9 0:14,3 0: 31,2 2: 90,3 0: 14,6 0:12,3 0: 26,9 Göteborgs o. Bohus län 5 : 50 4: 69,1 0: 17,6 0: 06,8 0: 24,4 3: 98,7 0: 15,0 0: 05,8 0: 20,8 Älvsborgs län ........ 6:00 5: 16,0 0: 17,2 0: 07,7 0: 24,9 4: 47,0 0:14,9 0: 06,6 0: 21,5 Skaraborgs län ...... 5: 50 3: 56,1 0: 16,5 0: 10,2 0: 26,7 3: 05,3 0: 14,2 0: 08,7 0: 22,9 Värmlands län ...... 6: 25 5: 05,2 0: 19,4 0: 07,0 0: 26,4 4: 40,9 0: 16,9 0: 06,2 0: 23,1 Örebro län .......... 6:00 4: 08,5 0: 19,5 0: 16,2 0: 35,7 3: 56,4 0:17,0 0: 14,1 0: 31,1 Västmanlands län 5: 80 3: 19,7 0:13,9 0: 06,3 0: 20,2 2: 74,1 0: 11,9 0: 05,5 0: 17,4 Kopparbergs län 5: 80 4: 48,4 0: 16,5 0: 09,0 0: 25,5 3: 92,7 0: 14,5 0: 07,9 0: 22,4 Gävleborgs län ...... 6: 25 4: 77,3 0: 18,6 0: 09,4 0: 28,0 4: 20,3 0: 16,4 0: 08,3 0: 24,7 Västernorrlands län 7: 00 4: 64,7 0: 18,2 0: 11,2 0: 29,4 4: 12,1 0: 16,1 0: 09,9 0: 26,0 Jämtlands län ...... 6: 55 5: 47,7 0: 24,0 0:13,4 0: 37,4 4: 81,2 0: 21,1 0: 11,7 0: 32,8 Västerbottens län 7: 00 5: 93,4 0: 24,4 0: 11,0 0: 35,4 5: 16,9 0: 21,2 0: 09,6 0: 30,8 Norrbottens län ...... 7: 50 5: 02,4 0:17,8 0: 13,1 0: 30,9 4: 47,8 0:15,8 0:11,7 0: 27,5 Summa landsting 5: 95 4: 14,3 0: 16,8 0: 09,6 0: 26,4 3: 57,8 0: 14,4 0: 08,3 0: 22,7 Städer utanför landsting Stockholm .......... 14: 93 3: 11,1 0: 10,0 0: 18,1 0: 28,1 2: 82,5 0: 09,1 0: 16,4 0: 25,5 Norrköping .......... 17: 50 4: 02,1 0: 15,6 0: 08,9 0: 24,5 3: 52,5 0: 13,7 0: 07,8 0: 21,5 Malmö .............. 14:00 4: 97,0 0: 16,0 0: 23,6 0: 39,6 4: 26,6 0: 13,7 0: 20,3 0: 34,0 Göteborg ............ 15:00 4: 76,3 0: 17,8 0: 08,9 0: 26,7 4: 18,0 0: 15,6 0: 07,8 0: 23,4 Summa städer -— 3: 78,7 0: 12,9 0: 16,3 0: 29,2 3: 38,0 0: 11,5 0: 14,5 0: 26,0 Summa totalt — 4: 04,0 0: 15,7 0: 11,5 0: 27,2 3: 52,2 0: 13,6 0: 10,0 0: 23,6

Tabell 7. Genomsnittliga inkomsten per vårddag av patientavgifter samt patient-

sjukhus åren

Antal vårddagar Driftkostnader i Sjukvårdsområden 1947 1961 1965 1947 1961

Landsting Stockholms län ........ 530 986 783 409 996 374 8 237 43 041 Uppsala län ............ 330 411 576 456 668 372 4 568 42 955 Södermanlands län 425 009 590 206 606 201 6 234 32 195 Östergötlands län ...... 423 912 643 474 750 967 6 462 35 939 Jönköpings län ........ 491 370 729 590 753 985 7 129 37 874 Kronobergs län ........ 289 176 402 980 437 071 3 487 18 702 Kalmar läns norra 159 919 254 112 281 403 2 256 12 841 Kalmar läns södra ...... 249 538 336 625 341 600 3 396 17 550 Gotlands län .......... 106 603 146 570 156 403 1 821 7 340 Blekinge län .......... 318 060 420 524 421 714 4 187 18 983 Kristianstads län ...... 455 165 697 038 689 077 5 604 32 281 Malmöhus län .......... 850 322 1 147 720 1 202 123 13 844 79 675 Hallands län .......... 281 310 444 202 478 000 4 002 22 676 Göteborgs o. Bohus län . . 340 092 508 271 592 859 4 862 27 433 Älvsborgs län .......... 574 885 912 288 993 989 8 901 48 685 Skaraborgs län ........ 419 354 541 884 610 111 5 013 28 235 Värmlands län ........ 474 620 740 567 746 579 7 948 42 486 Örebro län ............ 355 296 766 740 1 026 253 6 142 40 935 Västmanlands län ...... 334 154 522 248 583 535 5 355 32 426 Kopparbergs län ...... 554 175 658 061 718 395 8 231 35 680 Gävleborgs län ........ 494 129 790 311 917 979 8 026 43 105 Västernorrlands län 579 735 753 342 858 114 8 539 38 863 Jämtlands län ........ 230 194 390 264 396 933 3 364 20 064 Västerbottens län ...... 531 533 715 918 771 608 7 438 39 543 Norrbottens län ........ 528 954 889 447 865 601 9 319 52 636 Summa landsting 10 328 902 15 362 247 16 865 246 154 365 852 143

'Städer utanför landsting Stockholm ............ 2 604 262 2 894 823 3 439 442 43 518 180 955 Norrköping ............ 184 553 285 849 270 985 2 844 16 495 Malmö ................ 643 913 1 008 830 1 029 721 10 477 63 936 Göteborg .............. 1 331 159 1 762 831 1 782 821 21 219 107 077

Summa städer utanför

landsting 4 763 887 5 952 333 6 522 969 78 058 368 463 Summa totalt 15 092 789 21 314 580 23 388 215 232 423 1 220 606

avgifternas procentuella andel av driftkostnaderna vid sekundärkommunala 1947, 1961 och 1965

Inkomst av patientavgifter 1 OOO-tal kr.

i 1 OOO-tal kr. i kr. per vårddag i % av driftkostnaderna

1965 1947 | 1961 ! 1965 1947 1961 | 1965 1947 | 1961 | 1965 100 477 991 3 847 4 914 1:87 4: 91 4: 93 12,0 8,9 4,9 75106 508 2 897 3 479 1 : 54 5:03 5: 20 11,1 6,7 4,6 48 308 791 2 910 3 032 1 : 86 4: 93 5: 00 12,7 9,0 6,3 64 774 741 3 206 3 803 1: 75 4: 98 5: 06 11,5 8,9 5,9 67 321 907 3 580 3 736 1:85 4: 91 4: 96 12,7 9,5 5,5 33 441 510 1 965 2 836 1: 76 4: 88 6: 49 14,6 10,5 8,5 22 914 285 1 224 1 565 1: 78 4: 82 5: 56 12,6 9,5 6,8 33 802 476 1 773 2 065 1: 91 5: 27 6:05 14,0 10,1 6,1 14 474 186 692 956 1: 74 4: 72 6: 13 10,2 9,4 6,6 34 952 405 2 142 2 380 1:27 5: 09 5: 64 9,7 11,3 6,8 63 291 823 3 321 4132 1:81 4: 76 6:00 14,7 10,3 6,5 131903 1118 5773 6179 1:31 5:03 5:14 8,1 7,2 4,7 33 187 586 2 234 2 681 2: 08 5: 03 5: 61 14,6 9,9 8,1 64 524 559 2 477 2 938 1:64 4: 87 4: 96 11,5 9,0 4,6 104 623 985 4 349 4 897 1:71 4: 77 4: 93 11,1 8,9 4,7 45 228 890 2 710 3 238 2: 12 5: 00 5: 31 17,8 9,6 7,1 74 072 656 3 653 3 713 1: 38 4: 93 4: 97 8,3 8,6 5,0 75 167 604 3 782 5 318 1: 70 4: 93 5: 18 9,8 9,2 7,1 46 861 613 2 557 2 920 1:83 4: 90 5: 00 11,4 7,9 6,3 66 268 1 041 3 198 3 762 1: 88 4: 86 5: 24 12,6 9,0 5,7 86 833 972 4 057 4 540 1:97 5: 13 4: 95 12,1 9,4 5,2 69 746 889 3 694 4 267 1: 53 4: 90 4: 97 10,4 9,5 6,1 34 350 461 2 030 2 223 2:00 5: 20 5: 60 13,7 10,1 6,5 72 922 813 3 330 3 902 1 : 53 4: 65 5: 06 10,9 8,4 5,4 85 243 516 4 559 4 782 0: 98 5: 13 5: 52 5,5 8,7 5,6 1 549 786 17 326 75 960 88 258 1 : 67 4: 94 5: 25 11,2 8,9 5,7 306 501 5 527 14 132 21965 2: 12 4: 88 6: 39 12,7 7,8 7,2 26 955 383 1 356 1 425 2: 51 4: 74 5: 26 15,7 8,2 5,3 117 098 1 294 5 721 7 042 2:01 5: 67 6: 84 12,4 8,9 6,0 197 748 3 335 8 537 8 271 2: 08 4: 84 4: 64 13,5 8,0 4,2 648 302 10 539 29 746 38 703 2: 21 5: 00 5: 93 13,5 8,1 5,9 2 198 088 27 865 105 706 126 961 1: 85 4: 96 5: 43 12,0 8,7 5,8

Antal vårdplatser i genomsnitt under året ................ Antal debiterade vårddagar ............................ Total driftkostnad ............................... kr. Statsbidrag ....................................... » Bidrag från landsting och städer utanför landsting . »

Intäkter av vårdavgifter Avgifter från allmänna försäkringskassor (sjukkassor) kr. Avgifter från (för) utförsäkrade patienter ........... » Övriga vårdavgifter ............................... » Summa vårdavgifter ............................... » Huvudmannens nettokostnad ..................... »

1961 1965 1 197 1 748 426 162 622 433

14 988 033 —

258 064 27 689 5 755 992 13 421 701 622 627 339 885 2 011809 3 737 495 981 846 1 744 247 3 616 282 5 821627 5 419 637 8 204 757

Tabell 9. Enskilda sjukvårdsanstalter av lasarettskaraktär åren 1961 och 1965

1961 1965 Antal vårdplatser i genomsnitt under året ................ 1820 1 713 Antal debiterade vårddagar ............................ 534 043 447 447 Total driftkostnad ............................... kr. 38 476 130 57 425 348 Statsbidrag ....................................... >> 2 885 697 6 502 503 Bidrag från landsting och städer utanför landsting . » 27 902 724 40 255 419 Intäkter av vårdavgifter Avgifter från allmänna försäkringskassor (sjukkassor) kr. 1 832 575 2 159 351 Avgifter från (för) utförsäkrade patienter ........... >> 408 232 1252 256 Övriga vårdavgifter ............................... » 975 061 1 107 409 Summa vårdavgifter ............................. » 3 215 868 4 519 016 Huvudmannens nettokostnad ..................... » 0 0 Tabell 10. övriga enskilda sjukhus år 1961

Antal vårdplatser i genomsnitt under året ........................ 1 784 Antal vårddagar ................................................ 610 210 Total driftkostnad ......................................... kr. 17 008 280 Statsbidrag ............................................... » 2 123 796 Bidrag från landsting och städer utanför landsting ........... » 5 407 425 Intäkter av vårdavgifter Avgifter från allmänna sjukkassor ......................... kr. 437 141 Avgifter från (för) utförsäkrade patienter ................... » 4 795 744 Övriga vårdavgifter ....................................... » 2 458 362

Summa vårdavgifter » 7 691 247

Tabell 11. övriga enskilda sjukvårdsinrättningar år 1965

a) Antal sjukhus med antalet vårdplatser fördelade efter vårdform enligt medicinalstyrelsens sjukhusförteckning MF 1/1965.

Epileptikersjukhem Sjukhem för akut kroppssjuka Sjukhem för långvarigt kroppssjuka ...................... Sjukhem för psykiskt sjuka Konvalescenthem

Antal Sjukhus Värdplatser 10 762 115 756 153 1 674 90 1 606 258 1 468 226 6 266

1 4 sjukhem är godkända för såväl akut- som långtidskroppssjuka. "3 1 sjukhem är godkänt för såväl akut kroppssjuka som konvalescenter.

b) Antal sjukhus med antalet vårdplatser vid vilka landsting och städer utanför landsting är 1965 disponerat vårdplatser eller till vilka lämnats bidrag till driftkostnaderna, fördelade efter vårdform.

Epileptikersjukhem Sjukhem för akut kroppssjuka Sjukhem för långvarigt kroppssjuka Sjukhem för psykiskt sjuka Konvalescenthem

Antal Sjukhus Vårdplatser

7 743 4 224 22 773

3 80 14 355 50 2 175 .

0) Antal sjukhus med antalet vårdplatser vid vilka Stockholms stad dessutom utnyttjat vårdplatser år 1965 för långtidssjuka, fördelade efter vårdform.

Sjukhem för akut kroppssjuka Sjukhem för långvarigt kroppssjuka Sjukhem för psykiskt sjuka Konvalescenthem

Antal Sjukhus Vårdplatser 3 52 22 436 7 150 3 27 35 665

Mentals j ukvård Kroppssjukvård

Huvudman Vård- Belägg- Vård- Vård- Belägg- Vård- platser ningi% dagar platser ningi% dagar

Staten Karolinska sjukhuset —— — __ 20 85,0 8 729 Sidsjöns sjukhus 1— 1—- 718 _ —— — Landsting och städer utanför landsting

Stockholms län 20 105,6 6 337 —— ' — — —— 8 42,0 857 Södermanlands län -— — Östergötlands län 10 73,0 2 747 30 90,0 10 220 Örebro län 5 99,2 1 239 4 69,0 718 Gävleborgs län jämte Gävle stad 14 93,0 3 080 25 93,0 5 566 Västernorrlands län —— — —— 8 15,0 294 Stockholms stad 49 77,8 13 903 91 89,3 22 236 Norrköpings stad »— — — 39 63,1 8 976 Göteborgs stad —— -— —— 25 62,3 3 145

Summa 98 86,2 28 024 | 250 I 78,4 60 741 1 Uppgift saknas.

Tabell 13. Patienthotell år 1965 Antalet redovisade platser vid patienthotell 1965: a) i egna anläggningar .............................................. 1126 b) genom överenskommelse med hotell, pensionat och annan huvudman 23 Summa 1149

Genomsnittligt antal inskrivna per dag .............................. 101,1 Antal vistelsedagar ................................................ 35 019

1 Sjukhushotellet i Örebro omfattar 114 platser. varav 18 disponerades som patient- hotell under 1965.

uppgifter om antal hemsjukvårdade samt kostnaderna härför år 1965

Av lands- tinget APm Antal utbetald . patienter patienter :Antal ersätt- Huvudman 1 genomsnitt den 31 dec. varddagar ning (vård- per dag med- ca . vårdbidrag 1965 bldrag m.m.) kr. 1 2 3 4 5 Landsting Stockholms läns1 3 ............ 1 542 1 571 563 000 5 268 360 Uppsala läns1 ................ 350 381 130 000 860 000 Södermanlands länsö .......... —— 769 —— 2 823 031 Östergötlands läns3 .......... 510 560 186 000 1 768 000 Jönköpings läns .............. 953 1 014 320 000 2 875 000 Kronobergs läns .............. ca 600 ca 650 220 000 1 498 193 Kalmar läns norra3 .......... 410 429 130 000 497400 Kalmar läns södra3 ...... . ..... 425 460 155 000 609 477 Gotlands läns .............. 143 180 51 000 268 376 Blekinge läns3 ................ 250 249 84 000 639 669 Kristianstads läns ............ 412 457 149 000 630 218 Malmöhus läns3 .............. 1 000 951 365 000 2 446 956 Hallands läns ................ 451 610 170 000 1 010 552 Göteborgs och Bohus länsi 629 729 219000 3159 690 Älvsborgs läns3 .............. _ 823 — 2 389 424 Skaraborgs läns .............. 900 965 320 000 1 498 000 Värmlands läns .............. 530 521 195 000 1 634 483 örebro läns3 .................. 582 394 212 000 976 610 Västmanlands läns2 .......... 715 715 288 000 2 534 000 Kopparbergs läns ............ 589 673 215 000 1 725 807 Gävleborgs läns .............. 1 034 1 022 261 000 3 365 438 Västernorrlands läns?! ........ ca 1 600 1 663 445 000 3 775 570 Jämtlands läns .............. 244 307 89 000 504 712 Västerbottens läns3 .......... 875 1 010 287 000 1 780 438 Norrbottens läns .............. 611 619 211 000 1 100 097 Summa landsting ca 17 700 45 639 500 Städer utanför landsting Stockholm .................... 555 813 203 000 902 582 Norrköping .................. 126 137 46 000 244 919 Malmö ...................... 40 998 —— 1 322 000 Göteborg .................... 475—500 748 150 000—175 000 1 061 950 Summa städer utanför landsting 2 696 3 531 451 Summa totalt ca 20 400 49 170 952

! Bidrag utgår även för vård av vissa mentalt sjuka. ? Bidragen utbetalas som schablonbidrag till primärkommunerna. [ Göteborgs och Bohusläns landsting ingår även ersättning till kommunerna för vissa patienters vård vid llderdomshem.

3 I uppgifterna ingår, till mindre del, kostnader för vård vid privata sjukhem. 4 Malmö har först den 1 jan. 1967 infört hemsjukvårdsbidrag. 5 Ingår kostnader för vård vid ålderdomshem.

Vård-form Huvudman Summa Mental- Kropps— vårdplatser sjukvård sjukvård Landsting

Stockholms län .......................... 185 972 1 157 Uppsala län .............................. — 627 627 Södermanlands län ........................ — 569 569 Östergötlands län ........................ 77 573 650 Jönköpings län .......................... 519 519 Kronobergs län .......................... 170 411 581 Kalmar läns norra ........................ 341 341 Kalmar läns södra ........................ —- 282 282 Gotlands län ............................ —— 147 147 Blekinge län .............................. —— 308 308 Kristianstads län ........................ 252 540 792 Malmöhus län ............................ — 773 773 Hallands län .............................. 77 379 456 Göteborgs o. Bohus län .................... 105 485 590 Älvsborgs län ............................ —— 602 602 Skaraborgs län ............................ 131 501 632 Värmlands län ............................ -— 623 623 Örebro län ................................ 569 892 1 461 Västmanlands län ........................ — 358 358 Kopparbergs län .......................... —— 679 679 Gävleborgs län 111. Gävle .................. 27 602 629 Västernorrlands län ...................... 306 691 997 Jämtlands län ............................ 148 274 422 Västerbottens län ........................ 162 577 739 Norrbottens län .......................... 376 683 1 059 Summa landsting 2 585 13 408 15 993

Städer utanför landsting Stockholm ................................ 1 537 3 196 4 733 Norrköping .............................. 70 237 307 Malmö .................................. _ 682 682 Göteborg ................................ -— 1 243 1 243

Summa städer utanför landsting 1 607 5 358 6 965 Summa landsting och städer

utanför landsting 4 192 18 766 22 958 Kommuner ansl. till landsting ............ 1 633 1 633 Totalsumma 4 192 20 399 24 591

Därav patienter som upp- _ Antal bär ålders- eller förtids- lgåknvflla pension med aktuell a I'l - - Sjukvårdsinrättning måg Vårdtld (1 dagar) 181—365 366— l 2 3 Antal % Antal % A. Mentalsjukudrd 1. Mentalsjukhus ............................ 26 582 2 165 8,1 17108 64,4 2. Sjukhem för lättskötta psyk. sjuka ........ 4629 459 9,9 3667 79,2 Summa 31211 2 624 8,4 20 775 66,6 B. Värd av långvarigt kroppssjuka 1. Sjukhem för långvarigt kroppssjuka ........ 8940 2 282 25,5 4024 45,0 2. Geriatriska lasarettskliniker ................ 2021 657 32,5 612 30,3 3. Andra i anslutning till lasarett anordnade avdelningar eller andra vårdenheter för vård av långvarigt kroppssjuka ................ 2217 542 24,4 688 31,0 Summa 13 178 3 481 26,4 5 324 40,4 C. Tuberkulosvärd 1. Sanatorier .............................. 1 804 235 13,0 154 8,5 2. Lungkliniker .............................. 765 90 11,8 18 2,4 Summa 2569 325 12,7 | 172| 6,7

Tabell 17. Vårdade patienter å vissa sjukvårdsinrättningar den 30 april 1966

Därav patienter som upp-

_ Antal här ålders— eller förtids— 1231" lvnla pension med aktuell a ri - - Sjukvårdsinrättning 1966 Vårdtld (! dagar) 181—365 366— 1 2 3 Antal % Antal % A. Mentalsjukvård 1. Mentalsjukhus ............................ 26 047 1 890 7,3 16 634 63,9 2. Sjukhem för lättskötta psyk. sjuka ........ 5041 429 8,5 4173 82,8 Summa 31 088 2 319 , 20 807 66,9 B. Vård av långvarigt kroppssjuka 1. Sjukhem för långvarigt kroppssjuka ........ 12 834 2 623 20,4 6 928 54,0 2. Geriatriska lasarettskliniker ................ 2 634 483 18,3 1 069 40,6 3. Andra i anslutning till lasarett anordnade avdelningar eller andra vårdenheter för vård av långvarigt kroppssjuka ................ 3 174 692 21,8 1327 41,8 Summa 18 642 3 798 20,4 9 324 50,0 C. Ålderdomshemmens sjal.-avdelningar ........ 995 249 25,0 586 58,9

Tabell 18. Beräkningar beträffande antal vårddagar, pensionsinkomster, upp- kommande öuerskottsmedel m.m. för utförsäkrade patienter vårdade vid vissa statliga och kommunala sjukvårdsinrättningar den 30 april 1963

Total pen- sionsin— Maximalt komst per Vårdav— Summa 11 ' kom— år (3 400 gifter fickpenuing- pp . Antal . .. mande Sjukvårds— . kr/ar for efter belopp .. _ . .. . varddagar ovexskotts— inrattnlng ensam be— 5 kr./ efter belo rättigad vårddag 720 kr./är kr eflir folkpen- ' p a sionär) l 2 3 4 5

A. Mentalsjukvård

1. Mentalsjukhus 7 034 645 65 528 200 35173 225 13 876 560 16 478 415 2. Sjukhem för lätt- skötta psykiskt sjuka ........ 1 505 990 14 028 400 7 529 950 2 970 720 3 527 730

Summa 8 540 635 79 556 600 42 703 175 16 847 280 20 006 145

B. Vård av lång- varigt kroppssjuka

1. Sjukhem för långvarigt

kroppssjuka . . . . 2 301 690 21 440 400 11 508 450 4 540 320 5 391 630 2. Geriatriska lasa—

rettskliniker . . 463 185 4 314 600 2 315 925 913 680 1 084 995

3. Andra i anslut- ning till lasarett anordnade av- delningar för vård av lång- tidssjuka ...... 448 950 4 182 000 2 244 750 885 600 1 051 650

Summa 3 213 825 29 937 000 16 069125 6 339 600 7 528 275

C. Tuberkulosvärd

1. Sanatorier . . . . 141 985 1 322 600 709 925 280 080 332 595 2. Lungkliniker . . 39 420 367 200 197 100 77 760 92 340 Summa 181 405 1 689 800 907 025 357 840 424 935

Totalsumma 11 935 865 111 183 400 59 679 325 23 544 720 27 959 355

Tabell 19. Beräkningar beträffande antal vårddagar, pensionsinkomster, upp- kommande överskottsmedel m.m. för utförsäkrade patienter vårdade vid vissa statliga och kommunala sjukvårdsinrättningar den 30 april 1966

Total pen- sionsin- . komst per Vårdav- summa Maxxmalt år (4 330 ifter f'Ck' uppkom" . Antal _ .. g penning- mande Sjukvårds- . kr,/år for efter .. . .. . varddagar _ _ belopp överskotts- 1nrattn1ng ensam be— 5 kr.! ft b ] rättigad vårddag e e” . e Opp 900 kr./ar kr. per är folk— pensionär) l 2 3 4 5 A. Mentalsjukvård 1. Mentalsjukhus 6 761 260 80 208 920 33 806 300 16 671 600 29 731 020 2. Sjukhem för lätt- skötta psykiskt sjuka ........ 1 679 730 19 926 660 8 398 650 4141800 7 386 210 Summa 8 440 990 100135 580 42 204 950 20 813 400 37117 230 B. Vård av läng- varigt kroppssjuka l. Sjukhem för långvarigt kroppssjuka 3 486 115 41 355 830 17 430 575 8 595 900 15 329 355 2. Geriatriska lasa— rettskliniker 566 480 6 720 160 2 832 400 1 396 800 2 490 960 3. Andra i anslut— ning till lasarett anordnade avdel- ningar för vård av långtidssjuka 736 935 8 742 270 3 684 675 1 817 100 3 240 495 Summa 4 789 530 56 818 260 23 947 650 11 809 800 21 060 810 Totalsumma 13 230 520 156 953 840 66 152 600 32 623 200 58 178 040

BILAGA B

Tabell för beräkning av omedelbart utgående livränta

Tabellen bygger på grundtabell L 55 män. För kvinnor tillämpas en ålderssänk- ning av 3 år.

Tabellen förutsätter en oförändrad räntefot av 3,5 %. Tabellen är, i motsats till tabellerna för riksförsäkringsverkets frivilliga pensionsförsäkring, icke belastad med omkostnader m.m.

Den årliga livräntan framräknas på så sätt att den avgiftspliktiga förmögen- heten divideras med det tal, som anges för respektive ålder.

Omvand- Omvand— . Omvand- Ålder, år lingstal Ålder, år lingstal Ålder, ar lingstal 0 26,2900 35 21,5157 70 9,6645 1 26,2172 36 21,2864 71 9,2636 2 26,1419 37 21,0497 72 8,8657 3 26,0640 38 20,8066 73 8,4717 4 25,9833 39 20,5562 74 8,0822 5 25,8998 40 20,2982 75 7,6981 6 25,8133 41 20,0340 76 7,3203 7 25,7236 42 19,7626 77 6,9493 8 25,6312 43 19,4830 78 6,5858 9 25,5351 44 19,1969 79 6,2305 10 25,4359 45 18,9033 80 5,8842 11 25,3335 46 18,6031 81 5,5475 12 25,2272 47 18,2945 82 52207 13 25,1175 48 17,9794 83 4,9043 14 25,0038 49 1 7,6570 84 45992 15 24,8862 50 17,3274 85 4,3053 ] 6 24,7646 51 16,9907 86 4,0233 17 24,6387 52 16.647!) 87 3,7527 18 24,5090 53 16,2979 88 3,4946 19 24,3743 54 15,9411 89 3,2485 20 24,2359 55 15,5788 90 3,0146 21 124.091!) 56 15.2104 91 2,7930 22 23,9436 57 14,8363 92 2,5834 23 23,7904 58 14,4572 93 2,3857 24 23,6321 59 14,0726 94 2,1996 25 23,4686 60 13,6832 95 2,0252 26 23,2992 61 13,2911 96 1,8617 27 23,1252 62 12,8948 97 1,7090 28 22,9446 63 12,4947 98 1,5668 29 22,7588 64 12,0928 99 1,4344 30 225673 65 11,6889 100 1,3117 31 22,3694 66 11,2837 101 1,1982 32 22,1661 67 10,8781 102 1,0928 33 21,9555 68 10,4725 och äldre 34 21,7394 69 10,0677

BILAGA C

Skatteminskningstabeller

Anvisningar för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven preliminär A-skatt, avsedda att tillämpas på folkpensionärer intagna i sluten sjukvård

Skatteminskning på grund av att folkpensions- och sjukförsäkrings- avgifter icke utgår F olkpensionärer påförs i regel icke folkpensionsavgift och sjukförsäkrings- avgift. Den minskning i annars utgående preliminärskatt per månad, som blir en följd av detta förhållande, framgår av tab. 20 nedan.

Skattcminskning på grund av att avdrag för nedsatt skatte- förmåga medges folkpensionär Enligt 505 2 inom. fjärde stycket kommunalskattelagen skall — om särskilda omständigheter icke föranleder till annat — skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension, anses ha haft nedsatt skatte- förmåga, som berättigar till extra avdrag. Enligt anvisningarna till samma pa- ragraf bör i fråga om skattskyldig, som för sin försörjning varit helt beroende av vad han uppburit i folkpension, den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, även om det i 50 ä 2 mom. andra stycket nämnda lag angivna beloppet 4500 kr. därigenom överskrids. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats på sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omstän- dighet, bör dock det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn därtill. Skattskyldig som vid vistelse på sjuk- hus erlägger underhållsavgift anses icke åtnjuta vård mot låg avgift. Om skatt- skyldig haft jämväl annan inkomst (sidoinkomst) men folkpensionen likväl ut- gjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt medges ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag. Om folkpensionen icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör extra avdrag medges endast då särskilda skäl föranleder därtill.

Enligt 95 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt gäller enahanda regler vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

För att ernå största möjliga likformighet vid bedömandet av folkpensionä- rernas extra avdrag har riksskattenämnden (RN) den 13 februari 1967 utfärdat anvisningar med tillhörande tabeller för bestämmande av det extra avdragets storlek.

Dessa Rst anvisningar är avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av det avdrag, som bör tillerkännas en folkpensionär med sidoinkomst. I folk-

pensionen inräknas bl.a. barntillägg, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg, däremot icke invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Kommunalt bostads- tillägg utgår enligt de grunder vederbörande kommun bestämmer och dess stor- lek varierar avsevärt inom olika kommuner.

Det bör understrykas, att Rst tabeller endast är avsedda som hjälpmedel. Vid fastställande av det extra avdraget bör hänsyn således tas till de särskilda förhål- landen, som kan föreligga i det enskilda fallet.

Förmögenhet av ringa storlek bör i allmänhet inte föranleda minskning av avdraget. Sålunda bör exempelvis likvida medel såsom kontanter, bankmedel, fordringar och andra värdepapper icke överstigande 15000 kr. ävensom sådan egnahemsfastighet eller mindre jordbruksfastighet, som är belänad till en tred- jedel av taxeringsvärdet eller mera, icke påverka avdragets storlek. Räntelös ford- ran, som inte kunnat helt eller delvis uppsägas till betalning under beskattningsåret, bör i regel icke heller föranleda nedsättning av avdraget. Ej heller bör en mindre ökning av förmögenheten under beskattningsåret på grund av särskilt sparsamt levnadssätt eller på grund av ett mindre arv eller en mindre gåva i och för sig föranleda reducering av det extra avdraget.

Förmögenhet av större betydenhet än vad ovan sagts, exempelvis likvida till- gångar överstigande 15000 kr. och fastighet av ovan nämnt slag, som är be- lånad till mindre än en tredjedel av taxeringsvärdet, medför i regel minskning av avdraget. Därvid bör förmögenhet, som är nedlagd i fastighet av ovan nämnt slag, beräknas till skillnaden mellan å ena sidan en tredjedel av taxeringsvärdet och å andra sidan det belopp, vartill fastigheten är belånad.

Exempel. En folkpensionär äger bankmedel till ett belopp av 23 000 kr. samt en enfamiljsfastighet taxerad till 45 000 kr. och belånad till 10000 kr, Förmögenhe- ten beräknas till 23 000 + 45 000 J. 10 000 = 28 000.

3

överstiger förmögenheten 35000 kr. medges i regel icke avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Har folkpensionär under beskattningsåret haft icke obetydliga kostnader till följd av sjukdom (200—300 kr.) ökas det extra avdraget med ett belopp sva- rande mot kostnadsbeloppet. Såsom folkpensionärs sjukdomskostnad anses där- vid endast hans nettokostnad dvs. ntgifterna efter avdrag för belopp, som ersatts av försäkringskassa eller annan.

Med sidoinkomst enligt Rst anvisningar avses i princip all inkomst utom folkpension och däri ingående invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Såle- des inräknas i sidoinkomst ATP, ävensom inkomster av icke skattepliktig na— tur såsom exempelvis sjukpenning, den icke skattepliktiga delen av livränta enligt 3255 2 mom. kommunalskattelagen, den del av inkomst av kapital och schablontaxerad fastighet, som motsvaras av utnyttjat extra avdrag i förvärvs- källan i fråga, hyresinkomst av fastighet, där inkomsttaxeringen sker efter schablon, inkomst såsom delägare i dödsbo etc.

Med stöd av dessa 11st anvisningar har utarbetats särskilda skatteminsknings- tabeller (tab. 21—23) utvisande den schablonmässiga minskningen av i skatte— tabell angiven preliminär A-skatt, som blir en följd av att extra avdrag medges. Dessa tabeller skall användas jämsides med tab. 20. Tab. 21 avser folkpensionärer med förmögenhet, beräknad i enlighet med Rst anvisningar, understigande 15 000 kr., tab. 22 folkpensionärer med förmögenhet mellan 15 100 och 25 000 kr. och tab. 23 folkpensionärer med förmögenhet mellan 25 100 och 31 000 kr. Vid förmögenhet överstigande 31000 kr. ifrågakommer ingen skatteminskning på grund av extra avdrag. I sådana fall skall således endast tab. 20 användas.

Vid användning av tabellerna skall folkpension, sidoinkomst och förmögenhet bestämmas i enlighet med RN:s anvisningar. De för gifta upprättade tabellerna är avsedda för skattskyldiga, som äger rätt till ortsavdrag för gifta, medan tabellerna för ogifta är avsedda för ensamstående skattskyldiga. I tabellerna angivna folkpensioner och sidoinkomster avser årsbelopp, medan skatteminsk- ningen anges i belopp per månad. Talen längst till vänster i tabellerna för gifta avser makarnas sammanlagda sidoinkomster. Tahellerna är upprättade med 300-kr. intervaller för folkpensionen och 200-kr. intervaller för sidoinkomsten. Då folk- pensionen utgår med annat belopp än som upptagits i kolumnhuvudena resp. då sidoinkomsten uppgår till annat belopp än som upptagits i kolumnen för sido- inkomst, bör skatteminskningen bestämmas med ledning av vad som gäller för närmastvliggande i tabellen upptagen folkpension resp. sidoinkomst. Då folkpen- sion utgår med belopp, som ligger mitt emellan i kolumnhuvudena upptagna be- lopp resp. då sidoinkomst uppgår till belopp, som ligger mitt emellan i kolumnen för sidoinkomst upptagna belopp, bör skatteminskningen bestämmas med ledning av vad som gäller för närmast lägre folkpension resp. sidoinkomst. Tahellerna av- ser inkomståret 1967.

Tabell 20. Tabell för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven pre— liminär A-skatt på grund av att folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter ej utgår. (Gäller fr.o.m. 6707)

Följande grupper erhåller sådan minskning: A. Person, som under kalenderåret uppnår 67 år eller mer, eller som uppbär folkpension i form av barnpension, förtidspension eller ålderspension och därför ej skall betala folkpensions- eller sjukförsäkringsavgift. B. Person, som under kalenderåret fyller 66 år, och därför ej skall betala tolk- pensionsavgift. Tabellbeloppen är beräknade som skillnaden mellan skatt enligt preliminär- skattetabell och skatt beräknad utan medräknande av folkpensions-och sjuk- försäkringsavgifter, de senare med belopp motsvarande avgifter utom Stock- holm. Skatten har därvid beräknats på lägsta beloppet i varje intervall och skillnaden har avrundats nedåt till jämnt femtal kr. Tabellen kan tillämpas även för »stockholmare».

A B Månadsinkomst

kol 1 kol 2 kol 3 kol 1 kol 2. kol 3

300— 399 5 — 5 — —— _— 400— 499 10 _ 10 5 — 5 500— 599 25 5 25 10 5 15 600— 699 35 10 35 15 5 20 700— 799 40 10 40 20 5 25 800— 899 45 20 45 25 15 _ 30 900— 999 50 35 50 30 20 35

1 000—1 099 60 50 55 35 25 40 1 100—1 199 65 60 60 45 25 45 1 200—1 299 70 70 70 45 30 50 1 300—1 399 75 75 75 50 35 55 1 400—1 499 ' 80 80 80 55 40 - 60 1 500—1 599 85 85 85 60 45 65 1 600—1 699 90 90 90 65 50 70 1 700—1 799 95 95 95 70 55 75 1 800—1 899 100 105 100 70 60 80 1 900—1 999 105 105 105 75 65 85 2 OOO—2 099 110 115 110 80 70 90 2100—2199 115 120 115 85 80 95 2 200—2 299 120 125 120 90 80 100 2 300—2 399 125 135 125 95 90 105 2 400—2 499 130 140 130 100 95 110 2 500—2 599 130 150 135 100 100 115 2 600—2 699 140 150 140 105 100 120 2 700—2 799 145 155 145 110 105 120 2 800—2 899 150 160 150 115 110 125 2 900—2 999 155 165 155 120 115 130 3 OOO—3 099 160 170 155 125 120 130 3100—3199 160 175 155 130 125 135 3 200—3 299 170 180 160 135 130 135 3 300—3 399 170 185 160 185 135 135 3 400—3 499 170 195 160 135 140 135 3 500— 170 195 160 135 145 135

Ensamstående skattskyldig. Extra avdraget oreducerat med

Sido- F o 1 k - inkom” 2 500 2 800 3100 3 400 3 700 4 000 4 300 4 500 4 900 5 200 5 500 5 800 0 5 10 15 20 25 25 30 35 45 50 50 200 5 10 10 15 20 25 30 35 40 50 55 55 400 5 10 15 20 25 30 35 40 45 55 50 55 500 10 15 20 25 25 30 35 45 50 50 55 70 500 10 15 20 25 30 35 40 50 55 55 70 75 1 000 15 20 25 30 35 40 45 55 50 55 75 80 1 200 20 25 25 30 35 45 50 50 55 70 80 85 1 400 15 20 25 30 35 45 50 55 55 70 80 85 1 500 10 15 20 25 35 40 50 55 50 70 75 85 1 800 10 15 20 25 35 40 45 55 50 70 75 80 2 000 10 10 20 25 30 40 45 55 50 55 75 30 2 200 5 10 20 25 30 35 45 50 50 55 70 80 2 400 _— 10 15 25 30 40 40 50 55 55 70 75 2 500 — 5 10 20 25 30 35 45 50 50 55 70 2 800 — 5 15 20 30 40 40 45 55 50 70 3 000 _ 10 15 25 30 35 40 50 55 55 3 200 5 10 20 25 35 40 45 50 50 3 400 — 5 15 20 30 35 40 50 55 3 500 —— 10 15 25 30 35 45 50 3 800 5 10 20 25 35 40 45 4 000 — 5 15 20 30 35 40 4 200 — 10 15 25 30 35 4 400 5 10 20 25 35 4 500 — 5 15 20 30 4 800 — 10 15 25 5 000 5 10 20 5 200 — 5 15 5 400 _ 10 5 500 5 5 800 —

hänsyn till förmögenhet (= förmögenhet under 15 000 kr.)

pension

6100 6400 6700 7000 7300 7600 7900 8200 8500 8800 9100 9400 9700 10000

65 65 80 85 95 100 105 115 120 130 135 140 150 155 70 75 85 90 100 105 110 120 125 135 140 145 155 160 75 80 90 95 100 110 115 125 130 135 145 150 160 165 80 85 95 100 105 115 120 130 135 140 150 155 165 170 85 90 100 105 110 120 125 135 140 145 155 160 170 175 90 95 100 110 115 125 130 135 145 150 160 165 170 180

95 100 105 115 120 130 135 140 150 155 165 170 175 185 90 100 105 115 120 125 130 140 145 155 160 165 175 180 90 95 105 110 115 125 130 135 145 150 155 165 170 175 90 95 100 110 115 120 125 135 140 145 155 160 165 170 90 95 100 105 115 120 125 130 135 145 150 155 160 170

85 90 95 105 110 115 120 125 130 140 140 145 155 160 80 90 95 100 105 110 115 120 125 130 135 140 145 150 75 80 90 95 100 105 105 110 115 120 125 130 135 140 70 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 130 135 70 70 75 80 85 90 95 100 105 105 110 115 120 125

65 70 70 75 80 85 85 90 95 100 105 105 110 115 60 65 65 70 70 75 80 85 90 90 95 100 105 105 55 55 60 65 70 70 75 75 80 85 85 90 95 100 50 50 55 60 60 65 70 70 70 75 80 80 85 90 45 45 50 50 55 60 60 65 65 70 70 75 75 80

40 40 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 70 70 35 35 35 40 40 45 45 50 50 55 55 60 60 60 30 30 35 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50 55 20 25 30 30 30 35 35 35 40 40 40 40 40 45 20 20 25 25 25 25 25 25 30 30 35 35 35 35

15 15 15 15 20 20 20 20 25 25 25 25 25 25 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15 15 20 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 10 10 10

Gift skattskyldig. Extra avdraget oreducerat med

112133]; Folk pension (makarnas samman- _ ,

lagda 400q43004600490q52oob5oobsooh1oop4oq67007000730076007900320d350q330091009400 0 5 10 15 20 25 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 200 5 10 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 55 60 65 70 400 5 10 15 20 25 30 35 40 40 45 50 55 60 65 70 75 600 5 10 15 20 25 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 30 300 5 10 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 55 60 65 70 30 35 1000 —— 5 10 15 20 25 30 35 40 40 45 50 55 60 65 70 75 35 90 1200 5 10 15 20 25 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 30 90 95 1400 10 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 55 60 65 70 30 35 95 100 1600 10 15 20 25 30 35 40 40 45 50 55 60 65 70 75 35 90 100 105 1300 10 15 20 25 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 35 90 95 105 2000 10 15 15 20 25 30 35 40 40 45 50 55 60 70 75 35 90 95 100 2200 10 10 15 20 25 30 30 35 40 45 50 55 60 65 75 30 90 95 100 2400 10 10 15 20 25 25 30 35 40 45 50 55 60 65 75 30 35 95 100 2600 5 10 15 15 20 25 30 35 40 40 45 55 60 65 75 30 35 90 100 2300 5 10 10 15 20 25 25 30 35 40 45 55 60 65 70 30 35 90 95 3000 5 10 10 15 20 20 25 30 35 40 45 55 60 65 70 30 35 90 95 3200 5 5 10 10 15 20 25 25 35 40 45 55 60 65 70 75 30 90 95 3400 5 5 10 10 15 20 20 25 30 40 45 50 60 65 70 75 30 35 95 3600 —— 5 5 10 10 15 20 25 30 40 45 50 60 65 70 75 30 35 90 3300 5 5 10 10 15 20 25 30 40 45 50 55 65 70 75 30 35 90 4000 __ 5 5 10 15 20 25 30 40 45 50 55 65 65 70 75 30 35 4200 5 5 10 15 20 25 30 40 45 50 55 60 65 70 70 75 30 4400 __ 5 10 15 20 25 30 35 40 45 55 60 60 65 70 70 75 4600 __ 5 10 15 20 30 35 35 45 50 55 60 60 65 70 70 4300 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 55 60 65 65 5000 __ 5 10 15 20 25 35 35 45 45 50 55 55 60 60 5200 5 10 15 20 25 30 35 40 40 45 50 50 55 55 5400 __ 5 10 15 20 25 30 35 40 40 45 45 50 50 5600 —— 5 10 15 25 30 35 35 35 40 40 45 45 5300 5 10 15 20 25 30 35 35 35 40 40 40 6000 —— 5 10 15 20 25 30 30 35 35 35 35 6200 —— 5 10 20 25 25 25 30 30 35 35 6400 5 10 15 20 20 25 25 25 30 30 6600 —— 5 10 15 20 20 20 20 25 25 6300 —— 10 15 15 15 15 15 25 20 7000 5 10 10 10 10 15 15 15 7200 —— 5 5 5 5 10 10 10 7400 —— 5 5 5 5 5 5 7600 __ __ __ __ —— ——

A-skail på grund av all avdrag för nedsall slcaiicförmåga medges folkpensionär

hänsyn till förmögenhet (: förmögenhet under 15 000 kr.)

sammanlagda folkpensioner)

9700i100001030d1060q1090Q112001150M11300121001240d1270053000133001360013900 14200 1

75 30 90 95 105 110 115 125 130 140 145 150 150 165 175 130 30 35 95 100 105 115 120 130 135 140 150 155 165 170 175 135 35 90 100 105 110 120 125 135 140 145 155 160 170 175 130 190 90 95 105 110 115 125 130 140 145 150 160 165 175 130 135 195 95 100 105 115 120 130 135 140 150 155 165 170 175 135 190 200 100 105 110 120 125 135 140 145 155 160 170 175 130 190 195 205 105 110 115 125 130 140 145 150 160 165 175 170 135 195 200 210 105 115 120 130 135 140 150 155 165 170 175 135 190 200 205 210 110 120 125 135 140 145 155 160 170 175 130 190 195 205 210 215 110 120 125 130 135 145 150 160 165 170 130 135 195 200 205 215 110 115 120 130 135 145 150 155 160 170 175 135 190 195 205 210 110 115 120 125 135 140 145 155 160 165 175 130 135 195 200 205 105 110 120 125 130 135 145 150 155 165 170 175 135 190 195 200 105 110 115 125 130 135 140 150 155 160 165 175 130 135 190* 200 100 110 115 120 125 135 140 145 150 160 165 170 175 130 190» 195 100 105 115 120 125 130 135 145 150 155 160 165 175 130 135 190 100 105 110 120 125 130 135 140 145 150 160 165 170 175 130 135 100 105 110 115 120 125 130 140 145 150 155 160 165 170 175 175 95 105 110 115 120 125 130 135 140 140 145 150 155 160 165 170 95 100 105 105 110 115 120 125 130 135 140 140 145 150 155 160 90 95 100 105 105 110 115 120 125 130 130 135 140 145 150_ 150 35 90 95 95 100 105 105 110 115 120 125 130 135 135 140" 145 30 35 35 90 95 100 105 105 110 115 115 120 125 130 135” 135 75 30 30 35 90 95 95 100 105 105 110 115 115 120 125 130 70 70 75 30 30 35 90 95 95 100 105 105 110 110 115 120 65 70 70 75 75 30 35 35 90 90 95 100 100 105 105 110 60 65 65 70 70 75 75 30 30 35 90 90 95 95 100- 105 55 60 60 65 65 70 70 70 75 75 30 35 35 90 90— 95 50 50 55 55 60 60 65 65 70 70 70 75 75 30 30 85 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 70 70 70 75 75 40 40 45 45 45 50 50 55 55 55 60 60 65 65 65 70 35 35 35 40 40 40 45 45 50 50 50 55 55 55 60 60 30 30 35 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 50 50 50 25 25 30 30 30 30 35 35 35 35 35 35 40 40 40 40 20 20 20 25 25 25 25 25 30 30 30 30 30 35 35 35 15 15 15 15 20 20 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 10 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15 15 15 15 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 10 10

Tabell 22 a. Tabell för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven preliminär

Ensamstående skattskyldig. Extra avdraget reducerat med 40 % med

Sido- F 0 1 k - '"koms' 2 500 2 300 3100 3 400 3 700 4 000 4 300 4 600 4 900 5 200 5 500 |5 300 0 _— 5 5 5 10 15 15 20 20 25 35 40 200 — 5 10 10 10 15 20 20 25 30 35 40 400 5 5 10 10 15 15 20 25 30 35 40 45 600 5 10 10 15 15 20 20 25 35 40 45 50 300 10 10 10 15 20 20 25 30 35 40 45 55 1 000 10 10 15 15 20 25 30 35 40 45 50 55 1 200 10 15 15 20 20 25 35 40 45 50 55 60 1 400 10 10 15 15 20 30 35 40 45 50 55 60 1 600 10 10 10 15 20 30 35 35 45 50 55 60 1 300 5 10 10 15 20 30 30 35 40 45 50 55 2 000 5 10 10 15 20 25 30 35 40 45 45 50 2 200 5 10 10 15 20 25 30 35 35 40 45 50 2 400 — 5 10 15 15 20 25 30 35 35 40 45 2 600 — 5 10 15 20 25 25 30 35 40 45 2 300 5 10 10 15 20 25 30 35 40 40 3 000 — 5 10 15 20 25 25 30 35 35 3 200 — 5 10 15 20 25 30 30 35 3 400 5 10 10 15 20 25 30 35 3 600 _ 5 10 15 20 25 25 30 3 300 — 5 10 15 20 25 30 4 000 5 10 10 15 20 25 4 200 — 5 10 15 20 25 4 400 — 5 10 15 20 4 600 5 10 10 15 4 300 _ 5 10 15 5 000 — 5 10 5 200 5 10 5 400 _ 5 5 600 _—

5 300

A—skail på grund av att avdrag för nedsatt slcalleförmäga medges folkpensionär hänsyn till förmögenhet (= förmögenhet mellan 15 100—25 000 kr.)

p e n s 1 0 n

6100 6400 6700 7000 |7300 7600 |7900 |3200 3500 3300 9100 9400 970010000 45 50 55 60 65 70 75 30 35 90 95 95 100 105 45 55 60 60 70 75 30 30 35 90 95 100 105 105 50 55 60 65 70 75 30 35 90 95 100 105 105 110 55 60 65 70 30 30 35 90 95 95 100 105 110 115 55 60 70 75 30 30 35 90 95 100 105 105 110 115 60 65 70 75 35 35 90 95 100 105 105 110 115 120 65 70 75 30 30 90 95 95 100 105 110 115 115 120 65 70 70 75 75 35 90 95 95 100 105 105 110 115 60 65 70 70 70 30 35 90 95 95 100 105 105 110 60 60 65 70 70 75 30 35 90 90 95 100 105 105 55 60 65 65 70 70 75 30 30 35 90 95 95 100 55 55 60 65 65 70 70 75 30 30 35 90 95 95 50 55 55 60 60 65 70 70 75 75 30 35 35 90 45 50 55 55 60 60 65 70 70 75 75 30 30 35 45 45 50 50 55 60 60 65 65 70 70 75 75 30 40 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 70 70 75 35 40 45 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 70 35 35 40 40 45 45 45 50 55 55 60 60 60 65 35 35 40 35 40 40 45 45 45 50 50 55 55 60 30 30 35 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50 55 25 30 30 30 35 35 35 35 40 40 45 45 45 45 25 25 25 30 30 30 35 35 35 35 35 40 40 40 20 25 25 25 25 25 30 30 30 35 35 35 35 35 20 20 20 20 25 25 25 25 25 30 30 30 30 35 15 15 15 15 20 20 20 20 25 25 25 25 25 25 10 10 15 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 20 10 10 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15 5 5 5 5 5 5 10 10 10 10 10 10 10 10 — _ — _ 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

Tabell 22 b. Tabell för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven preliminär

Gift skattskyldig. Extra avdraget reducerat med 40 % med

åååglgllzs Folkpension (makarnas sanunan- | | | | | _ | I | | kgda 40004300460q4900520q5500580q6100b4OQG7007000W3007600J90082008500880q91009400 0 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 35 35 40 40 200 —— 5 10 10 10 15 20 20 25 25 30 30 35 40 40 45 400 5 5 10 10 15 15 20 25 25 30 30 35 35 40 45 45 600 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 35 35 40 40 45 50 800 —— 5 10 10 10 15 15 20 25 25 30 30 35 40 40 45 50 55 1000 —— 5 5 10 10 15 15 20 25 25 30 30 35 35 40 45 45 50 60 1200 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 35 35 40 40 45 50 55 60 1400 5 10 10 10 15 20 20 25 25 30 30 35 40 40 45 50 55 60 65 1600 5 10 10 15 15 20 25 25 30 30 35 35 40 40 45 50 60 65 70 1800 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 35 35 40 40 45 55 60 65 70 2000 5 10 10 10 15 20 20 25 25 30 30 35 40 45 45 55 60 65 70 2200 5 10 10 10 15 15 20 20 25 25 30 35 40 45 45 55 60 65 70 2400 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 35 40 45 45 55 60 65 70 2600 5 5 10 10 10 15 15 20 25 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 2800 5 5 10 10 10 15 15 20 20 25 30 35 40 45 50 55 55 65 65 3000 5 5 5 10 10 10 15 15 20 25 30 35 40 45 50 55 55 60 65 3200 —— 5 5 10 10 10 15 15 20 25 30 35 40 45 50 55 55 60 65 3400 5 5 5 10 10 10 15 20 25 30 35 40 45 45 50 55 60 60 3600 5 5 5 10 10 10 15 20 25 30 35 40 45 45 50 50 55 60 3800 —— 5 5 5 10 10 15 20 25 30 35 35 40 45 45 50 50 55 4000 5 5 5 10 10 15 20 25 30 35 35 40 40 45 45 50 50 4200 —— 5 5 10 10 15 20 25 25 30 35 35 40 40 45 45 50 4400 —— 5 10 10 15 20 20 25 30 35 35 35 40 40 45 45 4600 5 5 10 10 15 20 25 25 30 35 35 35 40 40 45 4800 —— 5 10 10 15 20 20 25 30 30 35 35 35 35 40 5000 5 5 10 10 15 20 25 25 30 30 35 35 35 35 5200 —— 5 10 10 15 15 20 25 25 30 30 30 35 35 5400 —— 5 10 10 15 20 25 25 25 25 30 30 30 5600 5 5 10 15 15 20 20 25 25 25 25 30 5800 —— 5 10 10 15 20 20 20 25 25 25 25 6000 5 5 10 10 15 15 20 20 20 20 25 6200 —— 5 5 10 15 15 15 15 20 20 20 6400 —— 5 10 10 10 15 15 15 15 15 6600 5 5 10 10 10 10 10 15 15 6800 5 10 10 10 10 10 10 10 7000 —— 5 5 5 5 10 10 10 7200 5 5 5 5 5 5 5 7400 —— —— —— —— —— —— —— 7600

.r1—slcaii på grund av att avdrag för nedsatt skatteförmäga medges folkpensionär hänsyn till förmögenhet (= förmögenhet mellan 15 100—25 000 kr.)

sammanlagda folkpensioner)

9 700 10 00010 30010 500110 900:11200;11500:11800;12100I12 400|12 700113 000113 30013 500213 900 14 200 45 50 55 50 55 70 80 80 85 95 100 105 110 115 120 125 50 55 50 55 70 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 50 50 55 70 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 130 55 50 55 70 80 80 85 95 100 105 110 115 120 125 130 135 50 55 70 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 135 140 55 70 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 130 135 140 55 70 80 80 85 95 100 105 110 115 120 125 130 135 140 145 70 75 80 85 90 95 100 105 115 115 120 125 135 140 140 150 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 130 135 140 145 150 75 80 85 90 95 100 105 110 115 120 125 130 135 140 140 145 75 80 85 90 95 100 105 105 115 120 125 130 130 135 140 140 75 75 85 90 90 100 100 105 110 115 120 120 125 130 135 140 70 75 85 85 90 95 100 105 105 110 115 115 120 125 130 130 70 75 80 85 90 95 95 100 105 110 110 115 115 120 125 130 70 75 80 80 85 90 95 95 100 105 105 110 110 115 120 120 70 70 75 80 80 85 90 90 95 100 100 105 105 110 115 115 55 70 70 75 80 80 85 85 90 95 95 100 105 105 110 110 55 55 70 70 75 75 80 85 85 90 95 95 100 100 105 105 50 55 55 70 70 75 75 80 80 85 90 90 95 95 100 105 50 50 50 55 70 70 70 75 80 80 85 85 90 90 95 95 55 55 50 50 55 55 70 70 75 75 80 80 85 85 90 90 50 55 55 50 50 55 55 70 70 70 75 75 80 80 85 85 45 50 50 55 50 50 50 55 55 70 70 70 75 75 80 80 45 45 50 50 55 55 50 50 50 55 55 70 70 70 75 75 40 45 45 45 50 50 55 55 50 50 50 55 55 70 70 70 40 40 40 45 45 45 50 50 55 55 50 50 50 55 55 55 35 35 40 40 40 45 45 45 50 50 55 55 55 50 50 50 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 45 50 50 55 55 55 30 30 35 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 45 50 50 25 30 30 30 35 35 35 40 35 35 40 40 40 45 45 50 25 25 25 25 30 30 30 35 35 35 35 35 35 35 40 40 20 25 25 25 25 25 25 30 30 30 30 35 35 35 35 35 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 25 25 30 30 80 30 15 15 15 15 20 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 25 10 10 10 15 15 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 20 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15

5 5 5 5 5 5 5 10 10 10 10 10 10 10 10 10 — — — — 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

Tabell 23 a. Tabell för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven preliminär

Ensamstående skattskyldig. Extra avdraget reducerat med 70 % med

Sido- F 01 k » inkomst 2 500 2 800 3 100 3 400 3 700 4 000 4 300 4 600 4 900 5 200 5 500 I 5 800 0 5 5 5 5 10 10 10 15 20 25 200 — 5 5 5 10 10 10 15 20 25 25 400 —— 5 5 5 10 10 10 10 15 20 25 25 600 5 5 5 5 10 10 10 15 20 25 25 30 800 5 5 5 10 10 10 15 20 25 25 25 30 1 000 5 5 10 10 10 10 15 20 25 25 30 30 1 200 5 5 10 10 10 15 20 25 25 30 30 30 1 400 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 30 1 600 5 5 5 10 15 15 20 20 25 25 25 30 1 800 5 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 30 2 000 — 5 5 10 10 15 15 15 20 20 25 25 2 200 5 5 5 10 10 15 15 20 20 25 25 2 400 —— 5 5 10 10 10 15 15 20 20 25 2 600 — 5 5 10 10 15 15 15 20 20 2 800 5 5 10 10 10 15 15 20 20 3 000 — 5 5 10 10 10 15 15 20 3 200 — 5 5 10 10 15 15 15 3 400 5 5 10 10 10 15 15 3 600 — 5 5 10 10 15 15 3 800 -— 5 5 10 10 15 4 000 5 5 10 10 10 4 200 — 5 5 10 10 4 400 — 5 5 10 4 600 5 5 10 4 800 — 5 5 5 000 — 5 5 200 5 5 400 — 5 600 5 800

A-skalt på grund av all avdrag för nedsatt skalleförmåga medges folkpensionär

hänsyn till förmögenhet (= förmögenhet mellan 25 100—31 000 kr.)

pension

6100 6400 6700 7000 7300 7600 7900 8200 8500 8800 9100 9400 9700 10000

25 30 30 30 35 35 35 40 40 45 45 50 50 50 25 30 30 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50 55 30 30 35 35 35 35 40 40 45 45 50 50 55 55 30 30 35 35 35 40 40 45 45 50 50 50 55 55 30 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50 55 55 60 35 35 35 35 40 40 45 45 50 50 55 55 60 60

35 35 35 40 40 45 45 50 50 50 55 55 60 60 35 35 35 35 40 40 45 45 50 50 50 55 55 60 30 35 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50 55 55 30 30 35 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50 55 30 30 30 35 35 35 35 40 40 45 45 45 50 50

25 30 30 30 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 25 25 30 30 30 35 35 35 35 35 40 40 45 45 25 25 25 30 30 30 35 35 35 35 35 40 40 40 20 25 25 25 30 30 30 30 35 35 35 35 35 40 20 20 25 25 25 25 30 30 30 35 35 35 35 35

15 20 20 25 25 25 25 30 30 30 30 35 35 35 15 20 20 20 20 25 25 25 25 30 30 30 30 30 15 15 20 20 20 20 25 25 25 25 25 30 30 30 15 15 15 15 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 15 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 25 25 25

10 10 15 15 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15 15 20 20 10 10 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15

5 5 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 15 5 5 5 5 5 5 5 10 10 10 10 10 10 10 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

0101

5 5 — — —— — — — 5 5 5 5 5 5

Tabell 23 b. Tabell för schablonmässig minskning av i skattetabell angiven preliminär

Gifta skattskyldiga. Extra avdraget reducerat med 70 % med

523313; Folkpension (makarnas samman- ' , lagda 4000 4300 4600 4900 5200 5500 5800'6100 6400'6700 7000 7300 7600 7900 8200 850058800'9100!9400 0 —— 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 20 20 20 200 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 15 20 20 25 400 — 5 5 5 10 10 10 10 10 15 15 15 20 20 20 25 600 —— 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 20 20 20 25 30 800 —— —— 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 15 20 20 25 25 30 1000 —— 5 5 5 10 10 10 10 10 15 15 15 20 20 20 25 30 30 1 200 — 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 20 20 20 25 30 30 35 1 400 — 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 15 20 20 25 25 30 35 40 1600 5 5 5 10 10 10 10 10 15 15 15 15 20 20 25 30 30 35 40 1800 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 15 20 20 25 30 35 40 40 2000 5 5 5 5 10 10 10 10 10 15 15 15 20 25 30 30 35 35 40 2200 —— 5 5 5 10 10 10 10 10 15 15 15 20 25 30 30 35 35 35 2400 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 20 20 25 30 30 35 35 35 2 600 5 5 5 5 10 10 10 10 15 15 20 25 25 30 30 35 35 35 2 800 5 5 5 5 5 10 10 10 15 15 20 25 25 30 80 30 35 35 3 000 —— 5 5 5 5 10 10 10 15 15 20 25 25 25 30 30 30 35 3 200 5 5 5 5 10 10 15 20 20 25 25 25 25 30 30 30 3400 —— 5 5 5 5 10 10 15 15 20 25 25 25 25 30 30 30 3600 5 5 5 5 10 10 15 15 20 20 20 25 25 25 30 30 3800 —— 5 5 5 10 10 15 15 15 20 20 20 25 25 25 30 4 000 5 5 5 10 10 10 15 15 20 20 20 20 25 25 25 4 200 — 5 5 10 10 10 15 15 15 20 20 20 20 25 25 4 400 5 5 5 10 10 10 15 15 15 20 20 20 20 25 4600 —— 5 5 10 10 10 15 15 15 15 20 20 20 20 4800 5 5 5 10 10 10 15 15 15 15 20 20 20 5 000 — 5 5 5 10 10 15 15 15 15 15 15 20 5 200 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 15 15 5400 —— 5 5 5 10 10 10 10 15 15 15 15 5 600 — 5 5 10 10 10 10 10 10 15 15 5 800 5 5 5 10 10 10 10 10 10 10 6 000 — 5 5 5 10 10 10 10 10 10 6 200 — 5 5 5 5 10 10 10 10 6400 5 5 5 5 5 5 10 10 6600 —— 5 5 5 5 5 5 5 6 800 5 5 5 5 5 5 5 7 000 —— _— -— — 5 5 5 7 200 — —— -— 7400 7 600

A-skatt på grund av all avdrag för nedsatt skalleförmåga medges folkpensionär hänsyn till förmögenhet (= förmögenhet mellan 25 100—31 000 kr.)

sammanlagda folkpensioner)

9 700 10 00010 30010 60010 900:11200115003118001210012 400:12 70013 00013 30013 60013 900 14 200 25 30 30 35 40 45 45 50 50 50 55 55 60 60 65 65 25 30 35 40 45 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 65 30 30 35 40 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 70 30 35 40 45 45 50 50 50 55 55 60 60 65 65 70 70 35 40 45 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 65 70 70 35 40 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 70 70 70 40 45 45 50 50 50 55 55 60 60 60 65 70 70 70 70 45 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 65 70 70 70 75 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 70 70. 70 75 75 45 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 70 70 70 70 40 45 45 45 50 50 55 55 60 60 65 65 65 70 70 70 40 40 45 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 65 70 35 40 40 45 45 45 50 50 55 55 60 60 60 65 65 65 35 40 40 40 45 45 45 50 50 55 55 55 60 60 60 65 35 35 40 40 40 45 45 45 50 50 55 55 55 60 60 60 35 35 35 40 40 40 45 45 45 50 50 50 55 55 55 60 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 50 50 50 55 55 55 30 35 35 35 35 35 40 40 45 45 50 45 50 - 50 50 55 30 30 35 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 50 50 50 30 30 30 35 35 35 35 35 40 40 45 40 45 45 45 50 25 30 30 30 35 35 35 35 35 35 40 40 40 45 45 45 25 25 30 30 30 30 35 35 35 35 40 35 40 40 45 45 25 25 25 30 30 30 30 30 35 35 35 35 35 35 40 40 25 25 25 25 25 30 30 30 30 35 35 35 35 35 35 35 20 20 25 25 25 25 25 30 30 30 35 30 .35 35 35 35 20 20 20 25 25 25 25 25 25 30 30 30 30 _ 30 35 35 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 30 30 30 30 30 30 15 15 20 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 25 30 30 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 25 25 25 25 25 25 15 15 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 20 20 25 25 10 10 15 15 15 15 15 15 15 15 20 20 20 20 20 20 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15 15 15 15 15 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 15 15 15 15 15 15

5 5 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 . 10 10 10 10 5 5 5 5 5 5 5 5 10 10 10 10 10 10 10 10 5 5 5 5 5 5 5 5 5 10 5 5 5 5 5 5 — —— — — — —- — 5 5 5 5 5 5 5 5 5

Förfarandet vid utarbetande av tabellerna 21—23

Tahellerna är upprättade under förutsättningarna att statlig inkomstskatt utgår med 10 % av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten och kom- munal inkomstskatt med 18 kr. per skattekrona, dvs. med 18 % av den till kom- munal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten.

Kommunalskatten minskar med ett belopp, som direkt kan beräknas till 18 % av medgivet extra avdrag. Beräkningen av minskningen i statlig inkomstskatt är något mer komplicerad. Enligt Rst anvisningar utgår extra avdrag med samma belopp vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt. Vid taxering till statlig inkomstskatt medges emellertid ett kommunalskatteavdrag, som fr.o.m. 1968 års taxering lägst uppgår till 2 250 kr. för ogift och 4 500 kr. för gifta. Med anledning därav inträffar det, att hela det tabellenliga extra avdraget enligt Rst anvisningar icke alltid kan utnyttjas vid taxering till statlig inkomstskatt. Minskningen i statlig inkomstskatt på grund av det extra avdraget kommer därför att bli beroende av i vad mån det extra avdraget kunnat utnyttjas. Nu nämnda för- hållande, som är beaktat i upprättade skatteminskningstabeller, klargörs med fyra exempel. I exempel 1 och 3 kan det extra avdraget utnyttjas helt vid taxe- ring till statlig inkomstskatt, i exempel 2 och 4 endast delvis.

Exempel 1

Ogift skattskyldig, förmögenhet understigande 15 000' kr. Folkpension: 4 600 Sidoinkomst: 3 400

8 000 Taxering till Taxering till statlig kommunal ink. skatt ink. skatt Kr. Kr.

Sammanräknad (netto) inkomst .............................. 8 000 8 000 Schablonavdrag under inkomst av tjänst ............... ./. 100 ./. 100 Schablonavdrag för sjukförsäkringsavgift ............... ./. 150 J. 150 Kommunalskatteavdrag ....................................... ./. 2 250 —— Taxerad inkomst ................................................ 5 500 7 750 Ortsavdrag ......................................................... ./. 2 250 J. 2 250 Beskattningsbar inkomst före extra avdrag ............ 3200 5500 Extra avdrag enligt riksskattenämndens tab. ............ ./. 1 200 ./. 1 200 Beskattningsbar inkomst ....................................... 2 000 4 300

Hela extra avdraget kan utnyttjas och skatteminskningen på grund därav blir för helt år 10 % Xl 200+18 % xl 200=336 kr. eller per månad 28 kr., avjämnat till närmaste 5-tal kr. = 30 kr. (tab. 21 a).

Exempel 2

Ogift skattskyldig, förmögenhet understigande 15 000 kr. Folkpension: 4 600 Sidoinkomst: 1 400

6 000

209 Taxering till Taxering till statlig kommunal ink. skatt ink. skatt Kr. Kr. Sammanräknad (netto)inkomst .............................. 6 000 6 000 Schablonavdrag under inkomst av tjänst .................. ./. 100 ./. 100 Schablonavdrag för sjukförsäkringsavgift ............... ./. 150 ./. 150 Kommunalskaiteavdrag ....................................... ./. 2 250 —— Taxerad inkomst ................................................ 3 500 5 750 Ortsavdrag ......................................................... ./. 2 250 ./. 2 250 Beskattningsbar inkomst före extra avdrag ............... 1 200 3 500 Extra avdrag enligt riksskattenämndens tab. utnyttjas

med ............................................................... ./. 1200 ./. 3 100 Beskattningsbar inkomst ....................................... — 400

Av tabellenligt extra avdrag än 3100 kr. kan endast 1 200 kr. utnyttjas vid taxering till statlig inkomstskatt. Skatteminskningen blir för helt år 10 % Xl 200 +18 % >(3 100=678 kr. eller per månad 56:50 kr., avjämnat till närmaste 5-tal kr.=55 kr. (tab. 21 a).

Exempel 3

Gifta skattskyldiga, förmögenhet 23 000 kr. Sammanlagd folkpension: 7 000 Sammanlagd sidoinkomst: 5000

12 000 Taxering till Taxering till statlig kommunal ink. skatt ink. skatt Kr. Kr.

Sammanräknad (netto) inkomst ........................ 12 000 12 000 Schablonavdrag under inkomst av tjänst ............... ./. 100 ./. 100 Schablonavdrag för sjukförsäkringsavgift ............ ./. 300 ./. 300 Kommunalskatteavdrag .................................... J. 4 500 —— Taxerad inkomst ............................................. 7 100 11 600 Ortsavdrag ...................................................... J. 4 500 ./. 4 500 Beskattningsbar inkomst före extra avdrag ............ 2 600 7 100 Extra avdrag enligt riksskattenämndens tab., 1 400

kr., reducerat med 40 % med hänsyn till förmögen- het ............................................................ ./. 800 ./. 800 Beskattningsbar inkomst .................................... 1 800 6 300

Hela extra avdraget kan utnyttjas och skatteminskningen på grund därav blir för helt år 10 % X800+18 % X800=224 kr. eller per månad 18: 66 kr., avjämnat till närmaste 5-tal kr.=20 kr. (tab. 22 b).

Gifta skattskyldiga, förmögenhet 23 000 kr. Sammanlagd folkpension: 7 000 Sammanlagd sidoinkomst: 2 000

9 000 Taxering till Taxering till statlig kommunal ink. skatt ink. skatt Kr. Kr. Sammanräknad (netto)inkomst ........................... 9 000 9 000 Schablonavdrag under inkomst av tjänst .................. ./. 100 ./. 100 Schablonavdrag för sjukförsäkringsavgift ............... ./. 300 ./. 300 Kommunalskatteavdrag ....................................... ./. 4 500 — Taxerad inkomst ................................................ 4 100 8 600 Ortsavdrag ......................................................... ./. 4 500 J. 4 500 Beskattningsbar inkomst före extra avdrag ............... 0 4 100 Extra avdrag enligt riksskattenämndens tab., 3 400 kr., reducerat med 40 % med hänsyn till förmögenhet, ut- nyttjas med ...................................................... ./. 0 ./. 2 000 Beskattningsbar inkomst ....................................... 0 2 100

Extra avdraget kan till ingen del utnyttjas vid taxering till statlig inkomst- skatt. Skatteminskningen blir för helt år 18 % x 2 000 = 360 kr. eller per månad 30 kr. (tab. 22 b).

BILAGA D

Exempel på beräkning av underhållsavgifter i sluten sjukvård

För att belysa de av utredningen i kap. III föreslagna reglerna för bestämmande av den enskildes underhållsavgift har följande exempel 1—15 konstruerats. In- täkterna har upptagits med årsbelopp. Vid förmögenhet överstigande 100 000 kr. har livränteavkastningen beräknats enligt bil. B. Vid beräkning av skatt har skattetabell 18 för preliminär A-skatt för år 1967 jämte tab. 20—23 i bil. C till- lämpats. Fickpenningbeloppet har beräknats med utgångspunkt i basbeloppet vid ingången av år 1967 (5500 kr.). Vid beräkning av garantibelopp till försörj- ningsberättigad har räknats med folkpensionen för ensamberättigad folkpensionär ijuli 1967 (4 931 kr.).

Exempel 1

Ensamstående förtidspensionär Inkomst av folkpension och kommunalt bostadstillägg 5940 kr., inkomst av ka- pital 261 kr. samt behållen förmögenhet 12 000 kr.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 6 201 Förmögenhet .................................................................. 0 6 201

Summa intäkter 6201

Avdrag:

Skatteberäkning : enligt skattetabell för preliminär skatt .................................... 1 164 skatteminskning enligt tab. 20 och 21 a .................................... 1 080 Beräknad skatt .................................................................. 84 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 2 200 Underhållsbidrag ............................................................... 0 Periodiskt understöd ......................................................... 0 3384 Avgiftsunderlag per år ......................................................... 2 817

Avgiftsunderlag per dag 7: 50 kr.

Exempel 2

Ensamstående förtidspensionär

Inkomst av folkpension och kommunalt bostadstillägg 5940 kr., inkomst av ka- pital 261 kr. samt underskott av fastighet 86 kr. Förmögenhet: Fastighet 80 000 kr., varav lån 15 000 kr., samt innestående på bank 12 000 kr.

212 Avgiftsberäkning: Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 6 115 Förmögenhet .................................................................. 0 6 115

Summa intäkter 6 115

Avdrag:

Skatteberäkning : enligt skattetabell för preliminär skatt ................................. 1 164 skatteminskning enligt tab. 20 och 22 a (Förmögenhet 12 000+80 000 ./. 15 000=23 666 kr.) ............... 780

3

Beräknad skatt .................................................................. 384 Fickpengar ........................................................................ 1 100 Bostadskostnad .................................................................. 900 Underhållsbidrag ............................................................... 0 Periodiskt understöd ......................................................... 0 2 384 Avgiftsunderlag per år ......................................................... 3 731

Avgiftsunderlag per dag 10 kr.

Exempel 3

Ensamstående manlig förtidspensionär, 60 år Inkomst av folkpension 4931 kr., inkomst av kapital 3275 kr., underskott av fastighet 86 kr. samt förmögenhet 150000 kr., varav fastighet 80000 kr., vilken belånats med 15 000 kr. Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst, pension ............................................................ 4 931 Ränteinkomst av kapitalet under 100 000 kr. ........................ 1 637 Underskott av fastighet ................................................ ./. 86 6 482 Förmögenhet 35 000 kr.:livränta enligt bil. B. .................. 2 557 2 557

Summa intäkter 9 039

Avdrag:

Skatteberäkning : enligt skattetabell för preliminär skatt (ä 8 120 kr.) .................. 1 836 skatteminskning enligt tab. 20 ................................................ 420 förmögenhetsskatt enl. senaste debetsedel .............................. 280 Beräknad skatt .................................................................. 1 696 Fickpengar ........................................................................ 1 100 Bostadskostnad .................................................................. 900 Underhållsbidrag ............................................................... 0 Periodiskt understöd ......................................................... 0 3 696 Avgiftsunderlag per år ......................................................... 5343

Avgiftsunderlag per dag 14: 50 kr.

Exempel 4 Frånskild statstjänsteman, 45 år, i Iöneklass 15, ortsgrupp 5 (län 2105 kr. per månad), med ett ej hemmavarande barn under 16 år Sjuklön (30-dagars månad) 1 916 kr.=22 960 kr. per år, inkomst av kapital 540 kr. samt behållen förmögenhet 17000 kr. Lämnar periodiskt understöd till tidi- gare hustru med 2 000 kr. samt underhållsbidrag till barnet med 2400 kr. per år.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 23 500 Förmögenhet .................................................................. 0 23 500

Summa intäkter 23 500

Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt (skatteberäkningen ba- serad på 20 500 kr. emedan avdrag för underhållsbidrag endast

medges med 1 000 kr.) ...................................................... 7 068 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 3 600 Underhållsbidrag ............................................................ 2 400 Periodiskt understöd ......................................................... 2 000 16 168 Avgiftsunderlag per år ............................................................... 7 332

Avgiftsanderlag per dag 20 kr.

Exempel 5

Gift man utan barn Förtidspension (AFP+ATP och tjänstepension) 20700 kr. Ingen behållen för— mögenhet. Hustrun saknar egen inkomst.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 20 700 Förmögenhet .................................................................. 0 20 700

Summa intäkter 20 700

Avdrag:

Skatteberäkning:

enligt skattetabell för preliminärskatt .................................... 5 208 skatteminskning enligt tab. 20 ............................................. 1 140 Beräknad skatt ............................................................... 4 068 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 6 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 11168

Återstående inkomst ..................................................................... 9 532 Frilagt belopp för hustrun (40 % >(9 532 kr.) ........................... 3 813 Garantibelopp .............................................................................. 4 931 Avgiftsunderlag per år .................................................................. 4 601

Avgiftsunderlag per dag 12:50 kr.

Exempel 6 Gift ålderspensionär, född 1895, med hustru som även uppbär ålderspension Makarna har inga andra inkomster än folkpension 7 696 kr. (äktamakebelopp juli 1967) samt kommunalt bostadstillägg 3 000 kr.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst .................................................................................... 10 696 Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt mannen ........................................................................... 864 hustrun ........................................................................... 852 skatteminskning enligt tab. 20 och 21 b ................................. 1 380 Beräknad skatt ............................................................... 336 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad .................................................................. 3 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 4 436 Återstående inkomst ..................................................................... 6 260 Frilagt belopp för hustrun (40 % )(6 260 kr.) ........................... 2 504 Garantibelopp .............................................................................. 4 931 Avgiftsunderlag per år .................................................................. 1329

Avgiftsunderlag per dag 3:50 kr.

Exempel 7

Gift ålderspensionär, 67 år, med hustru som även uppbär ålderspension Ålderspension från folkpensioneringen 7 696 kr., frivillig pensionsförsäkring 30 000 kr., inkomst av fastighet 8 000 kr. samt behållen förmögenhet 431 600 kr., varav fastighet 100 000 kr. Hustrun saknar egen inkomst utöver folkpension.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 45 696 Förmögenhet 331 600 kr.=livränta enligt bilaga B ............... 30 483 76179

Summa intäkter 76 179

Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt mannen (å 41 848 kr.) ...................................................... 16 392 hustrun (ä 3848 kr.) ...................................................... 288 skatteminskning enligt tab. 20 .......................................... 1 980 förmögenhetsskatt enligt senaste debetsedel ........................ 2610 Beräknad skatt ............................................................... 17 310 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 12 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 30 410 Återstående inkomst ..................................................................... 45 769 Frilagt belopp för hustrun (40 % >(45 769 kr.) .................................... 18 307 Avgiftsunderlag per år .................................................................. 27462

Avgiftsunderlag per dag 75 kr.

Exempel 8

Gift man, 63 år Enbart inkomst av fastighet 8 000 kr. samt behållen förmögenhet 431 600 kr., varav fastighet 100 000 kr. Hustrun saknar inkomst.

Augiflsberäkning:

Intäkter : Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 8 000 Förmögenhet 331 600 kr.:livränta enligt bilaga B. ............... 26 539 34 539

Summa intäkter 34 539

Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt .............................. 708 förmögenhetsskatt enligt senaste debetsedel ........................ 2 610 Beräknad skatt ............................................................... 3 318 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 12 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 16 418 Återstående inkomst ..................................................................... 18 121 Frilagt belopp för hustrun (40 % x18 121 kr.) .................................... 7 248 Avgiftsunderlag per år .................................................................. 10 873

Avgiftsunderlag per dag 29: 50 kr.

Gift man utan barn med ålderspension samt ej pensionsberättigad hustru med anslällningsinlcomst Mannen: Folkpension 4 931 kr. jämte kommunalt bostadstillägg 1 200 kr. Hustrun: Anställningsinkomst 12 000 kr. Makarna saknar förmögenhet.

A vgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst: mannen ........................................................................ 6 131 hustrun ........................................................................ 12 000 18 131

Summa intäkter 18131

Avdrag: Skatteberäkning: mannen enligt skattetabell för preliminär skatt ..................... 1 140 skatteminskning enligt tab. 20 .......................................... 300 hustrun enligt skattetabell för preliminär skatt .................. 3228 Beräknad skatt ................................................. " .............. 4 068 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 2 400 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 7568 Återstående inkomst ..................................................................... 10 563 Frilagt belopp för hustrun (40 % x10 563 kr. ) ........................ 4 225 Garantibelopp .............................................................................. 4 931 Avgiftsunderlag per år ..................................................................... 5632

Avgiftsunderlag per dag 15 kr.

Exempel 10 Gift man, 48 år, med 2 barn under 15 år samt hustru med anställningsinkomst. Mannen: Sjukpenning 28 kr. per dag=10 220 kr. per år. Inkomst av kapital 2 550 kr., varav 1 700 kr. för kapital under 100 000 kr. Hustrun: Anställningsinkomst 5 000 kr. Makarnas förmögenhet uppgår till 120 000 kr., varav fastighet 60 000 kr.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst: mannen ........................................................................ 11 920 hustrun ........................................................................ 5 000 Förmögenhet 20 000 kr.:livränta enligt bilaga B. .................. 1 112 18 032

Summa intäkter 18 032

Avdrag: Skatteberäkning: mannen: skatt på kapitalinkomsten samt sjukförsäkringsavgif— ten enligt senaste debetsedel ............................................. 380 förmögenhetsskatt enligt senaste debetsedel ........................ 160 hustrun: enligt skattetabell för preliminär skatt .................. 120 Beräknad skatt ............................................................... 660 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 3 600 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 5 360 Återstående inkomst 12 672 Frilagt belopp för hustrun (40 % x12 672) ........................... 5 068 Frilagt belopp för barnen (20 % x 12 672) .............................. 2 534 7 602 Garantibelopp (3 x 4 931 kr.) ......................................................... 14 793 0 Avgiftsunderlag per år 0 kr. Exempel 11 Gift man med 2 barn under 15 år samt hustru utan egen inkomst Förtidspension 20 700 kr. (AFP+ATP jämte tjänstepensionsförmåner). Barn- tillägg utgår enligt 9 kap. 1 & AFL med 2750 kr. (25 %x5500 kr.x2). Ingen behållen förmögenhet. Avgiftsberäkning: Intäkter: Kronor Kronor Inkomst .................................................................................... 23 450 Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt (å 26 200 kr.) ............ 6 324 skatteminskning enligt tab. 20 .......................................... 1 260 Beräknad skatt ............................................................... 5 064 Fickpengar .................................................................. 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 6 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 12 164 Återstående inkomst ..................................................................... 11 286 Frilagt belopp för hustrun (40 % x11 286 kr.) ........................ 4 514 Frilagt belopp för barnen (20 % x11 286 kr.) ........................ 2 257 6 771 Garantibelopp (3 x 4 931 kr.) ............................................................ 14 793 0

Avgiftsunderlag per år 0 kr.

Ensamstående kvinna med ett barn under 15 år

Änkepension utgår från AFP och ATP med 5970 kr. jämte kommunalt bostads- tillägg med 1 800 kr. samt obligatorisk sjukpenning 6 kr. per dag och barntill- lägg 1 kr. per dag=2555 kr. per år. Kvinnans frivilliga sjukpenning, 5 kr. per dag =1 825 kr. per år och barnets barnpension på 1 895 kr. per år medräknas inte.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst .................................................................................... 10 325 Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt (å 7 770 kr.) ............... 672 skatteminskning enl. tab. 21 a. (Folkpension 6 731 kr. jämte sidoinkomst 1 039 kr.) ...................................................... 1 200 Beräknad skatt ............................................................... 0 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 1 800 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 2 900 Återstående inkomst ..................................................................... 7 425 Frilagt belopp för barnet (40 % X 7 425 kr.) ........................... 2 970 Garantibelopp ........................................................................... 4 931 Avgiftsunderlag per år ..................................................................... 2 494

Avgiftsunderlag per dag 6: 50 kr.

Exempel 13

Barn 15 år vars föräldrar avlidit Barnet, som sammanbor med farmoder — ålderspensionär —— uppbär sammanlagt 6 525 kr. i barnpension, varav från AFP 1 995 kr. och från ATP 4 530 kr. Ingen förmögenhet.

Avgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst .................................................................................... 6 525 Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt ................................. 1 344 skatteminskning enl. tab. 20 ....... . ............................ , .......... 300 Beräknad skatt ......................... '. ..................................... 1 044 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad (barnets andel) .......................................... 1 200 3 344 Avgiftsunderlag per år ..................................................................... 3 181

Avgiftsunderlag per dag 8: 50 kr.

70-ärig lantbrukare (änkeman) med mindre, utarrenderad jordbruksfastighet Jordbruksfastigheten utarrenderas för 2000 kr. per år. Inkomst genom folk- pension med 4931 kr. samt inkomst av kapital 100 kr. Behållen förmögenhet 45 000 kr., varav fastigheten 30 000 kr. och maskiner 5000 kr. Fastigheten är ej helånad.

Augiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 7 031 Förmögenhet .................................................................. 0 7 031

Summa intäkter 7031

Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt .............................. 1 512 skatteminskning enligt tab. 20 och 22a .............................. 780 Beräknad skatt ............................................................... 732 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 1 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 2832

Avgiftsunderlag per år .................................................................. 4 199

Avgiftsunderlag per dag 11: 50 kr.

Exempel 15 Lantbrukare 70 år med hustru, 68 år, utan annan inkomst än folkpension Folkpension 7 696 kr. jämte inkomst av kapital 100 kr. och inkomst av jordbruks- fastighet 2000 kr. (arrende). Behållen förmögenhet 45000 kr., varav fastighet 30 000 kr. och maskiner 5 000 kr. Fastigheten är ej belånad.

A vgiftsberäkning:

Intäkter: Kronor Kronor Inkomst ........................................................................ 9 796 Förmögenhet .................................................................. 0 9 796

Summa intäkter 9 796

Avdrag: Skatteberäkning: enligt skattetabell för preliminär skatt

mannen ........................................................................ 1 068 hustrun ........................................................................ 288 skatteminskning enl. tab. 20 och 22 b. ................................. 660 Beräknad skatt ............................................................... 696 Fickpengar ..................................................................... 1 100 Bostadskostnad ............................................................... 1 000 Underhållsbidrag ............................................................ 0 Periodiskt understöd ...................................................... 0 2 796

Återstående inkomst .................................................................. Frilagt belopp för hustrun (40 %X7000 kr.) ........................ 2 800 Garantibelopp ..............................................................................

Avgiftsunderlag per år .................................................................. Avgiftsunderlag per dag 5: 50 kr.

BILAGA E

Rådgivande taxa för ersättning för social hemhjälp

Månads- Avgift per timme. Antal familjemedlemmar

inkomst _

kronor 1 2 3 4 | 5 | 6 7 8 | 9 | 10

801— 900 ——:60 901—1 000 —:80 —:60 1 001—1100 1:—— ——:80 _:60 1101—1 200 1:20 1:— —:80 —:60 1 201—1 300 1 :40 1 :20 1 :— ——:80 —:60 1 301—1 400 1 :60 1:40 1 :20 1'— _:80 ——:60 1 401—1 500 1 :80 1 :60 1:40 1:20 1 '— —:80 —.60 1 501—1 600 2:— 1 :80 1:60 1:40 1:20 1:— —:80 —:60 1 601—1 700 2:20 2:— 1:80 1:60 1:40 1:20 1:— —:80 ——:60 1 701—1 800 2:40 2:20 2:— 1:80 1:60 1:40 1:20 1:— —:80 —:60 1 801—1 900 2:60 2:40 2:20 2:——— 1:80 1:60 1:40 1:20 1:—— —:80 1 901—2 000 2:80 2:60 2:40 2:20 2:— 1:80 1:60 1:40 1:20 1 —— 2 001—2 100 3 :— 2 :80 2:60 2 :40 2 :20 2:——- 1 :80 1:60 1:40 1.20 2 101—2 200 3:20 3 :— 2:80 2:60 2:40 2:20 2:— 1:80 1:60 1:40 2 201—2 300 3:40 3:20 3:— 2:80 2:60 2:40 2:20 2:— 1 :80 1:60 2 301—2 400 3:60 3 :40 3:20 3:— 2:80 2:60 2:40 2:20 2:— 1:80 2 401—2 500 3:80 3:60 3:40 3:20 3:— 2:80 2:60 2:40 2:20 i).—— 2 501—2 700 4:20 4:_ 3:80 3:60 3:40 3:20 3:— 2:80 2:60 2:40 2 701—2 900 4:60 4:40 4:20 4:— 3:80 360 3:40 3:20 3:— 2:80 2 901—3 100 5:—— 4:80 4:60 4:40 4:20 4:— 3:80 3:60 3:40 3:20 3 101—3 300 5:40 5:20 5:— 4:80 4:60 4.40 4:20 4:_—— 3:80 3:60 3 301—3 500 5:80 5:60 5:40 5:20 5:—— 4:80 4:60 4:40 4:20 4:— 3 501—3 700 6220 6:— 5:80 5:60 5:40 5:20 5:—— 4:80 4:60 4:40

osv maximiavgift. : högst den på orten gällande timersättningen

Anmärkningar (Se vidare socialstyrelsens skrivelse den 1/12 1964 dnr II 24:2361/64).

1. 2. 3

10.

Till familjen räknas hemmavarande barn som saknar egen inkomst. Månadsinkomst lika med inkomsten vid hjälptillfället. Allmänt barnbidrag, studiebidrag, invaliditetsersättning, invaliditetstillägg, familje- bostadsbidrag, vårdbidrag från landsting och vårdbidrag till handikappade barn etc. skall ej inräknas i månadsinkomsten. . Har båda makarna inkomst av förvärvsarbete, sammanläggs bådas inkomster.

Beträffande hänsynstagande till med värd-tagare sammanboende anförvants egen inkomst; se ovannämnda skrivelse. Ensamstående föräldrar med barn som saknar egen inkomst räknas som makar med samma antal barn. Månadsinkomsten för åldringar ökas med 1 % per månad av kapital överstigande 20 000:—— (30 000:—) (Ett kapital på 25 000:—- medför en ökning av månadsin— komsten med 50: —— = 1 % på 5 000: —.) För hjälp av hemvårdarinna mer än 100 hjälptimmar per hjälptillfälle sänkes timavgiften med 1:— per timme under 2:—— och med 50 % vid en timavgift över 2: —; se ovannämnda skrivelse. För hjälp av hemsamarit sänkes timavgiften med 50 % efter 50 hjälptimmar per ka- lendermånad. Efter 100 bjälptimmar per kalendermånad är hjälpen avgiftsfri; se ovannämnda skrivelse. Särskilda omständigheter kan föranleda sänkning av taxan.

. .'." " E. ,, ." | | .|..||..,,, _.|_ ._.|.'.|—||_||| . 9415-11 ',]...- . '. ' "."" . W't'it. —,, | | |.| _ ||. .;|"..|'|,-|_||| 1' '. ._'||.'"|' * ._ . . . |||. |. | — MEM. '.' ,_.||.,,_.|. .. —:'5'».'.',.,,|'..:| __ . |||_| .'-".l-[., " t- r ||"—'|. |||'|.||_ wp". '|'»; P|__|||||'.lil'_-|'J'F |='fd._|å0lln'||||,,|."1'| |.|..I'j-0'1I' '.|. __|” ||' flå" _ . ...... ,....||,| ||| . L|. | > | .., .||....||||_ ||;|||.|_||'||| ' ' ' nr '..” 'T il? . |, .» ,.'...'......;|...|.|._.:,' '"'é. -._.;,,., -;-.' ' ,. "e." ..f. |.a|'. "' ' ' |..|.. . | . ' | ,._|'.'.,|"_ _.'||.| |||— ||il|_||_"| %# '|||_||”||= få? -. y. . » —.' r F ,,| —-.' "."-s ||||||||||||||||||||||||||||-||| "".'."—'_-."".'-"Ä'.- ', || _ =.. .. |'.—' ||_|,.|l f,”. "" : .. .. ||', . ..".."m. _, .. . .| |. 34% ' || |f' ..,. |||||_|..:.|.|||.=_||_-_|v||.|'|'||__'||| | .|.||||.|..|l:||J|_'||, ||| .; ||:|";|-||- _||_???” |. -"J| | -— " _|. ..' '.'. _'|||"i'lr|f',|_'.'|ä"-|I" ||| ||_|-|,|.| |'|'|3'|'|,_|£||.' ._.,|||'|| ||,|' '|..|.|"|"|||| | |.|.é'|"_5|_||.|.' _||.||_.| ." '." " ',".='-.',- "'.|! , .'"|'. "I. '.|5' L....E';J"|'.| . y. ,_| |.||||| _) ..|l__,. | ._|._||_|| ||| h'|_u. ,, Rt.; |'.!l " " |'.. _ "lp i" I.'|||.'P"' |'.—'Em? Plthl wiki ré'f ' f 'n; .. _|| ||.|||-.|'- .L 47

:. "..'|"|'.'.|- 1. '» |||.ti||'.,,,| "" - ",._r .._'|||. ||||_|l||ul ._ . |'.||4|T|,.;|__| '&éifä 'Fä£PJ||__ ”(||| . . , ' "' _, . ||).

, 'mg'... .....|:'|'||

.|.|. |||, -.') ; thj-V '

...

'|'-LEJ _|"; '|"|.l

"|l'.'.' |'|-|'1|||_|I|.|Z|" .. .

1. Nordiskt institut för samhällspianering. z. Nordisk: samarbete inom forskningens och den högre undervisningens område.

3. Meuanriksväg Kiruna—Nordnorge. 4.1nternordisk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m.

5. Nordisk Institut for vidareuddannelse i have- konst og landskabsplaniaegning.

6. Dansk. norsk og svensk presses indhold af nor- disk stot. 'I. Jagt- og viltvårdskonference.

8. Nordiska bestämmelser för skeppsapotek

9. Nordisk skolmatematik. 10. Matematik och ingenjörer. 11. New School Mathematics ln the Nordic Countries. 12. Pohjoismainen koulumatematiikka Mietinnön Suomenkielinen lyhennelmä.

OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1967

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsriitt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26] Förtidsrösining och gemensamma tvådagarsval. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28]

Firmaskydd. [35]

Förslag till lag om skyldighet att föra räkenska- per. m. m. [49 Förundersökning. [59]

Utrikesdepartementet Svenska Institutet. [561

Försvarsdepartementet Tjänsteställnlng inom krigsmakten. [15]

Socialdepartementet Barnstiliglor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- fall, & Medleinaistyrelsens narkomanvårdskommitté. 1.

Narkotikaproblemet. Del I. [25] 2. Narkotikabro- blemet. Del II. [41] 1964 års nykterhetsvårdsundersökning. 1. Nykter- hetsvårdens läge. Del I. [36] 2. Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor. [37] Samhällets barntillsyn. bamstugor och familjedag- hem. [39] Läkares grundutbildning och vidareutbildning. [51] Barnbidrag och familjetillägg. [52] Handikapputredningen. 1. Kommunerna och den sociala omvårdnaden. [53] 2. Bättre hjälpmedel för handikappade. [60] Adoption av utländska barn. [57] Semesterspridning. [61] Förmåner och avgifter i sluten sjukvård m. m. [63]

Kommunikatlonadepartementet

Länsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga lum- förvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvalt- ningen. 11. Bilagor. [21] Skatteförvaltningen. [22] Länsindelningsutredningen. [23] Transportkostnaderna i Gotlandstrafiken. [29] Kanaltrafikutredningen. 1. Vänerns och Vätterns förbindelse med Västerhavet. [32] 2. Vänerns och Fältterns förbindelse med Västerhavet. Bilagor. 33

Kommunalrättskommittén. IX. Kommunala befo- genheter inom turistväsendet. [50] X. Enhetlig kommuntyp. Städernas auktionsmonopol m. m.. [58] Fasta förbindelser över Öresund. [54]

Finansnytt-tementet

Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [B] &

Statskontorets programbudsetutredning. 1 . Pro- grambudgetering. Del 1. [11] 2. Programbudgete: ring. Del II — studier och försök. [12] 3. Program-; budgetering. Del 111 — En sammanfattning. [18] Lag om Skatterätt. [24] Kompensation i vissa fall för bensinskatt som utf få!]. vid användande av motorsåg och snöskoter.

Ecklesiaatlkdepartementet ;

Rikskonserter. [9] Organisationskommittén för anordnande av högre utbildning i Linköping: Subkommittén för tek-i nisk högskola i Linköping. 1. Linköpings högqf gräla. Del I. [10] 2. Linköpings högskola. Del II] Skolans arbetstider. [14] — 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokföä. ringen. [16] VIII. De teologiska fakulteterna. [17] IX. Kyrklig organisation och förvaltning. [45] X, Kyrklig egendom. skattefrågor. Prästerskapet! privilegier. [46] - 1962 års ungdomsutredning. statens stöd nu uns: domsverksamhet V. [19] - Filmens inflytande på sin publik. [31] . Lärarutbildning för folkhögskolan. [47] 4 Yrkesutbildningen. III. [48]

Jordbrukadepartementot

Den framtida Jordbrukspolitiken. [7] Skoglig yrkesutbildning. II. [38] * 1964 års naturresursutredning. 1. Utsödesbetningenl effekter. Ez] 2. Miljövårdsforskning. Del I. Torsk-f ningsomr det. [48]. 3. Miljövärdsforskning. Del II] Organisation och resutéer. [44] »

Inrikesdepartementet

Kommunal bostadsförmcdling. [11 Invandringen. 18] Höga eller låga hus? [30] ,' Företagareföreningarnas framtida organisation och verksamhet. [40] stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare. [62]

..»- .u- n.». .-, ..