2

Kungl. Maj.ts proposition nr 2A år 1966

Förslag

till

Lag

om vad som är fast egendom

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Fast egendom är jord. Av denna bildas fastigheter. Om fastighetsbildning

gälla särskilda bestämmelser.

2

§•

Till fastighet höra

hus, vattenverk och annan byggnad,

ledning, stängsel och annan anläggning, som anbragts i eller ovan jord

för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra växter, samt

naturlig gödsel.

Till fastighet hör även sådan byggnad eller anläggning som är uppförd

utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utnytt­

jande av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet

där den finnes. Vad nu sagts gäller dock ej elektrisk starkströmsledning.

Om vad som hör till fastighet, där elektrisk station eller järnväg finnes,

gälla särskilda bestämmelser.

3 §•

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit för­

sedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av

denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus

eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värmepanna,

element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brand­

redskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.

I enlighet med vad ovan sagts höra därjämte i regel till byggnad, såvitt

angår

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kyl­

skåp samt maskin för tvätt eller mangling,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och

anläggning för maskinmj dikning,

5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål, som avses i denna paragraf, höra ei

till byggnaden.

J

4§.

Till fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet,

hör utöver vad som följer av 2 och 3 §§ maskin och annan utrustning som

tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen pit den­

na. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg höra dock icke till lustig­

heten.

5 §■

Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än iaslighetsägaren

tillfört fastighet hör cj till denna, om icke föremålet och fastigheten kommit

i samma ägares hand. Detsamma gäller i fråga om föremål som enligt 4 §

kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan att

han ägde det.

.

Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i tore-

tagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i sam­

ma ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten ellei

näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastig­

heten om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall nä­

ringsidkaren förvärvat fastigheten, sex månader förflutit från det han sökt

lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tid­

rymd väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren

för den ort där fastigheten ligger hör föremålet ej till fastigheten, om icke

två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som

vunnit laga kraft.

6

§•

Förvärvar fastighetsägaren föremål under villkor att överlåtaren äger

återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom en­

ligt överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet skall förbliva hos

överlåtaren, till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts,

må villkoret ej göras gällande, sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten

föremålet så att det enligt 2 eller 3 § hör till fastigheten.

Vad nu sagts äger, i fråga om möjligheten att göra avtalet gällande, mot­

svarande tillämpning för det fall att detta betecknats som hyresavtal eller

betalningen som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om det finnes

vara åsyftat, att den, som fått föremålet utgivet till sig, skall bliva ägare av

detta.

Kungl. Maj As proposition nr 24 år 1!)(U>

3

7 §■

Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som besväras av in­

skriven tomträtt eller vattenfallsrätt eller som innehaves enligt lagen den 4

juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord, samt anlägg­

ning för gruvdrift höra ej till fastigheten, även om de tillhöra fastighetens

ägare.

8

§■

Överlåtelse av föremål, som hör till fastighet, gäller ej mot tredje man,

förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre

kan anses tillhöra denna.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då lagen den 21 maj 1895

(nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra skall upphöra

att gälla med de undantag, som följa av nedanstående bestämmelser.

2. Har fastighetsägare försatts i konkurs på grund av ansökan, som gjorts

4

före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre lag i stället för den nya

lagens regler om vad som hör till fastighet, så länge fastigheten ingår i

konkursboet.

Besväras vid den nya lagens ikraftträdande egendom av förlagsinteck-

njn8> gäller för tiden till den 1 januari 1968 eller den tidigare tidpunkt,

då egendomens ansvar för inteckningen upphör, äldre lag beträffande frå­

gan i \ad man egendomen hör till fastighet. Skulle den nya lagens regler,

om de vunnit tillämpning den 1 januari 1967, ha medfört, att den av inteck­

ningen besvärade egendomen så minskats att säkerhetens värde väsentligt

nedgått och ställer gäldenären ej inom en månad efter anmodan ytterligare

säkerhet varmed inteckningshavaren skäligen kan åtnöjas, äger inteck-

ningshavaren så länge äldre lag är tillämplig säga upp den intecknade ford­

ringen till betalning inom sex månader utan hinder av att längre uppsäg­

ningstid må ha avtalats eller uppsägning ej må ske. Har inteckningshavaren

före den 1 januari 1968 väckt talan om betalning och anmält detta till in­

skrivningsdomaren för den ort där fastigheten ligger, gäller äldre lag även

lör tiden därefter till dess två månader förflutit från det att talan avgjorts

genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

3. Har föremål före den nya lagens ikraftträdande överlåtits under villkor

som avses i 6 §, skall beträffande möjligheten att åberopa villkoret tilläm­

pas vad som gällde medan den äldre lagen bestod.

4. Bestämmelserna i 5 § i den äldre lagen om byggnad på ofri tomt i stad,

\ attenverk på annans grund och i jordeboken upptaget fiskeri äga fortfa­

rande tillämpning, om besittningsrätten består efter den nya lagens ikraft­

trädande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

Kunyl. Maj:ts proposition nr 2't år 1!) 66

5

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsiirenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock­

holms slott den 15 september 1965.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman,

J^ohansson, H^ermansson, H^olmqvist, L^undkvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om fast

egendom och vad därtill hör samt anför.

I. Inledning

Den jordabalk, som ingick i 1734 års lag, innefattade det huvudsakliga i

det system av regler som rörde rättsförhållanden angående fast egendom.

Balken innehöll dock inte några regler, som närmare fixerade jordägande­

rättens föremål. En noggrann gränsdragning mellan fast och lös egendom

ansågs nödvändig först i och med den moderna fastighetskreditens upp­

sving. Gränsen kom att dras i lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående

vad till fast egendom är att hänföra. För kreditväsendet har denna lag haft

särskild betydelse genom att den anger gränsen mellan vad som är töre­

mål för fastighetsinteckning och vad som är underlag för förlagsinteckning.

Den år 1903 tillsatta lagberedningen upptog i sitt arbete på en revision

av jordabalken bl. a. frågan om en reform av 1895 års lag. Förslag till ny

jordabalk framlades av beredningen år 1909 men föranledde endast vissa

partiella reformer. Arbetet på revisionen av jordabalken återupptogs av

lagberedningen år 1941 och resulterade år 1947 i ett förslag till sju inle­

dande kapitel i en ny jordabalk (SOU 1947: 38; omtryckt i SOU 1960: 26).

Här definierades i första kapitlet bl. a. begreppen fast egendom och fastig­

het samt upptogs i andra kapitlet regler om tillbehör till fastighet.

Någon remissbehandling förekom ej i anledning av 1947 års betänkande.

Lagberedningens fortsatta arbete på en ny jordabalk inriktades huvud­

sakligen på de återstående lagstiftningsfrågor som borde lösas inom ramen

6

för den tillämnade balken. Vid sidan härav företog emellertid beredningen

också vissa omarbetningar i 1947 års förslag. Beredningens slutbetänkande

med förslag till ny jordabalk framlades år 1960 (SOU 1960:24—26).

Yttranden över beredningens slutbetänkande, såvitt avser begreppen fast

egendom och fastighetstillbehör, avgavs efter remiss år 1960 av bank-

och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges advokatsamfund samt

av vissa handelskammare. Remissinstansernas inställning var, såvitt avsåg

bestämningen av kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för in­

dustriell verksamhet, ganska negativ.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1961 tillkalla­

de jag den 12 december samma år f. d. ledamoten i lagberedningen, numera

justitierådet Peter Westerlind att såsom särskild utredningsman verkställa

en överarbetning av vissa delar av lagberedningens förslag till ny jorda­

balk, som utsatts för kritik av remissinstanserna. I uppdraget ingick

bl. a. att överse bestämmelserna angående vad som skall räknas som till­

behör till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämför­

lig verksamhet. Utredningsmannen, som för utredningsverksamheten an­

tog beteckningen j or d abalksu t red ningen, avgav år 1968 ett betänkande

med titeln »Reviderat förslag till jordabalk in. m.» (SOU 1963:55).

Efter remiss år 1966 har yttranden över jordabalksutredningens förslag,

såvitt avser frågan om fastighetstillbehör, avgetts av Svea hovrätt, lagbe­

redningen, poststyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, bankinspektio­

nen, försäkringsinspektionen, riksskattenämnden, lantmäteristyrelsen, vat­

tenfallsstyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelser­

na i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämt­

lands län, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Svenska bank­

föreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jordbrukets

bank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo­

tekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Föreningen mellan ombudsmän­

nen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Svenska försäkringsbolags riks­

förbund, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges advokatsamfund, Sve­

riges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen Sve­

riges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges lantmä-

tareförening, Aktiebolagen Industrikredit och Företagskredit, Sveriges in­

dustriförbund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och industri-

organisation samt Svenska vattenkraftföreningen. Kommerskollegium har

bifogat yttranden av rikets handelskammare. Även i övrigt har stundom

yttranden från remissinstanserna underställda myndigheter eller från sär­

skilt berörda organisationer bifogats.

Inom justitiedepartementet bereds f. n., med lagberedningens och jorda­

balksutredningens förslag som grundval, frågan om en ny jordabalk. Denna

Kungl. Maj.is proposition nr 24 år 1966

7

avses innehålla bestämmelser om vad som skall höra till fast egendom, dvs

regler motsvarande den nu gällande 1895 års lag. Arbetet på den nya jorda­

balken är mycket omfattande. Det måste därför beräknas förflyta flera år

innan den kan träda i kraft. Samtidigt med den nya jordabalken har inom

departementet eu reform av förlagsinteckningsinstitutet beretts på grund­

val av ett av förlagsinteckningskommittén framlagt förslag till lag om

företagsinteckning (SOU 1964:10). Jag har tidigare i dag hemställt,

att lagrådets utlåtande måtte inhämtas över ett av mig framlagt förslag till

lag i detta ämne. Mellan förslaget till lag om företagsinteckning och spörs­

målet om gränsdragningen mellan fast och lös egendom råder ett nära sam­

band. Eftersom det får anses angeläget att en reform av förlagsintecknings­

institutet genomförs så snabbt som möjligt har jag funnit mig böra föreslå

att reglerna om gränsdragningen mellan fast och lös egendom bryts ut till

särskild lagstiftning. Reglerna torde senare böra överföras till den nya jor­

dabalken.

En ändrad gränsdragning mellan fast och lös egendom får återverkning­

ar bl. a. på det exekutions- och skatterättsliga planet. Jag avser att senare

framlägga förslag om de ändringar i exekutionsrättsligt hänseende, som

måste anses nödvändiga med hänsyn till reformen. Förslaget bör efter ve­

derbörlig lagrådsbehandling föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringar­

na kan träda i kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om före­

tagsinteckning samt om fast egendom och vad därtill hör. Förslag om er­

forderliga ändringar i skatterättsligt hänseende kommer att övervägas av

chefen för finansdepartementet.

Klingl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

II. Gällande rätt m. m.

Jordäganderättens föremål bestäms delvis genom den gräns, som dras

mellan fast och lös egendom. I gällande rätt fixeras begreppet fast egendom

och vad därtill hör genom lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom år att hänföra med däri gjorda ändringar.

I lagen stadgas inledningsvis, att fast egendom är jord på landet och i

stad (1 §). Av följande paragraf framgår att som omedelbara tillbehör

till fast egendom skall anses på jorden uppförda hus, vattenverk

och andra byggnader, för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar

och andra anläggningar, stängsel, på rot stående träd och andra växter med

frukt därpå samt gödsel (2 §).

Uttrycket »jord» i lagen fattas vid tillämpningen i vidsträckt bemärkelse.

Därunder innefattas alla inom svensk jurisdiktion belägna delar av jord­

ytan, som är föremål för äganderätt, vare sig de utgörs av torr mark eller

är täckta av vatten. Även ordet »byggnad» fattas i vidsträckt betydelse.

Därmed menas alla genom människohand på jorden medelst timring, me­

ning eller på annat jämförligt sätt uppförda konstruktioner. Dit hänförs

sålunda exempelvis murar, broar och bryggor. I rättspraxis har oljecister­

ner av plåt, som inte var fästade vid marken utan kvarhölls där enbart ge­

nom sin egen tyngd, ansetts som byggnader (NJA 1925: 317). Till anlägg­

ningar räknas exempelvis vissa transportanordningar samt cisterner och

källare, i den mån de inte är att anse som byggnader.

I 3 § 1895 års lag anges vad som skall anses utgöra tillbehör till

byggnad i allmänhet. Kretsen av tillbehör bestäms här dels

från synpunkten av ett visst yttre mekaniskt samband mellan föremålen

och byggnaden, dels från ändamålssynpunkt, dvs. med hänsyn till före­

målens och byggnadens gemensamma användning. Sålunda omfattar kret­

sen av byggnadstillbehör till en början fast inredning, såsom avbalkningar,

ledstänger, spiltor och annat dylikt, vidare ledningar för uppvärmning, be­

lysning, luftväxling och vattens eller andra ämnens inledande och bortfö­

rande samt annat, som i vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat. Dess­

utom inbegrips vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat,

såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar, järnugnar, kami­

ner, brandredskap in. m.

Den återgivna bestämmelsen har ansetts innebära bl. a. att den fasta in­

redningen räknas till byggnaden, oberoende av det sätt, varpå den är fäst

därvid, således vare sig den är inmurad, intimrad, fastlödd, fastlimmad el­

ler fäst genom spikar, nitar eller skruvar. Det är med hänsyn härtill för

9

tillämpningen likgiltigt hur (ten stundom svårbedömbara gränsen mellan

en byggnads egna beståndsdelar — väggar, tak, golv, dörrar, fönster in. in.

— och den fasta inredningen dras. Enligt uttalanden i förarbetena till

1895 års lag bör till den fasta inredningen räknas inte endast vindskontor,

garderober, fasta spisar, hissar och dylikt utan även vissa möbelliknande

inrättningar, nämligen fasta bänkar, vaskar, hyllfack, arbetsbänkar in. in.

»som särskilt apterats för byggnaden och vanligen skulle efter utbrytning

bli av jämförelsevis ringa värde.» Vanliga möbler, maskiner eller redskap

bör däremot inte räknas till den fasta inredningen, även om de fastsatts vid

byggnaden med spikar, nitar eller skruvar. Såsom anskaffade till stadig­

varande bruk för bostadsbyggnad och därför som tillbehör till denna har

i praxis bedömts bl. a. tvättställ, badkar, vattenklosetter, värmelednings­

pannor, radiatorer, korkmattor och oljeeldningsaggregat (NJA 1918:445,

1923: 602, 1941: 156, 1947: 680, 1948: 230, SvJT 1936 ref s. 71). I flera fall

har tvekan uppstått i fråga om inventarier som anskaffats för mer speciella

ändamål. Biografstolar, som fastsatts i golvet, har exempelvis inte ansetts

som fast inredning och inte heller som anskaffade för stadigvarande bruk

för byggnaden (NJA 1922: 88, 1934: 46). Inredningens ändamål ansågs här

koncentrerat till viss rörelse, inte till byggnaden som sådan.

I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet inrättade bygg­

nader räknar lagen (3 § andra stycket) med en särskild krets av tillbehör,

s. k. fabrikstillbehör eller med en mera vidsträckt beteckning industri­

tillbehör, utanför kretsen av vanliga byggnadstillbehör. Varje motor,

maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning krä­

ver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag, utgör fastighets-

tillbehör. Till kretsen av sådana hör också kraftledningar med därtill hö­

rande inrättningar, med undantag dock av sådana ledningar, som från det

allmänna ledningssystemet överför kraft till särskild maskin, vilken inte är

att hänföra till fast egendom.

I förarbetena till 1895 års lag uttalades att starka skäl kunde anföras för

ett mycket vidsträckt industritillbehörsbegrepp, huvudsakligen baserat på

det inre samband som normalt föreligger mellan all den industriella ut­

rustningen och den på fastigheten bedrivna verksamheten. Det yttre me­

kaniska sambandet kunde inte anses ge en lika säker måttstock utan läm­

nade alltför stort utrymme åt tillfälligheter. Eftersom en vidsträckt krets

av tillbehör — innefattande bl. a. en mängd lätt flyttbara föremål — ansågs

komma att i alltför hög grad strida mot den gängse rättsuppfattningen stan­

nade man emellertid för en mer restriktiv linje. Efter närmare övervägande

ansåg sig lagstiftaren böra uppställa som villkor för att exempelvis en ma­

skin skulle räknas som industritillbehör, att maskinen inte blott vilade på

fast, från grunden berett underlag utan även krävde ett sådant underlag.

För att hänföras till byggnaden skulle maskinen sålunda tillsammans med

underlaget bilda en på jorden uppförd konstruktion.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år

10

Reservdel eller dubblett till byggnadstillbehör räknas ej till fast egen­

dom (3 § tredje stycket).

En for utsättning för att föremål, som avses i 2 och 3 §§ 1895 års lag,

skall utgöra tillbehör till jord respektive byggnad är att fastighetsägaren

själv äger föremålen. Om det är skilda ägare till fastigheten

och till föremål som tillförts denna blir föremålen som re­

gel inte fastighetstillbehör. I 4 § stadgas sålunda, att sådana föremål, som nu

sagts, ej skall räknas till fast egendom, om någon »efter särskilt stadgande

eller på annan emot en var gällande grund» har äganderätt till föremålen.

Denna bestämmelse har ansetts innebära, att en byggnad, som en arrenda-

tor uppfört på arrenderad mark, inte skall betraktas som del av fastigheten

utan som lös egendom. Detsamma gäller exempelvis värmeaggregat eller

kylskåp, som anskaffats av hyresgäst.

Bestämmelsen i 4 § har gett upphov till vissa tolkningsproblem i fråga

om verkan av äganderättsförbehåll beträffande föremål, som

tillförs fastigheten av dess ägare. Förbehåll som nu sagts är vanliga vid

avbetalningsköp eller andra kreditköp. Sedan man i praxis tidigare ansett

äganderättsförbehåll gälla även i fråga om föremål, som infogats i fast

egendom, skedde en omsvängning genom ett pleniavgörande av högsta dom­

stolen år 1918 (NJA 1918:441). Genom detta fastslogs, att äganderättsför­

behåll beträffande egendom, som införlivats med fast egendom på sådant

sätt, att den objektivt framstår som tillbehör, inte kan göras gällande mot

ny ägare av fastigheten, som inköpt denna på exekutiv auktion. Detsamma

torde gälla om förvärvet skett genom frivillig överlåtelse. Förbehållet sak­

nar också verkan gentemot fastighetsägarens borgenärer (NJA 1923:602).

Däremot är det regelmässigt giltigt i förhållandet parterna emellan (NJA

1941:156). Här bör dock märkas, att äganderättsförbehåll till byggnads­

material ansetts förfallet, sedan därav uppförts en byggnad (NJA 1955: 1).

I detta sammanhang bör nämnas, att 1895 års lag saknar uttryckliga reg­

ler om verkan av separat överlåtelse av fastighetstillbe­

hör. Enligt stadgad rättsuppfattning får emellertid sådan överlåtelse ingen

verkan gentemot tredje man, förrän föremålet avskilts från fastigheten och

berövats sin karaktär av tillbehör. Avtalet blir visserligen i och för sig gil­

tigt och medför skyldighet för säljaren att avskilja föremålet, men intill

dess detta skett kan avtalet inte åberopas mot tredje man.

Enligt särskild bestämmelse i 1895 års lag hänförs byggnad, stängsel

eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning på område, som be­

sväras av inskriven tomträtt eller vattenfallsrätt eller innehas enligt lagen

om upplåtelse under åborätt av viss jord, inte till fast egendom, även om

byggnaden eller anläggningen tillhör fastighetsägaren (4 § första stycket

andra punkten). För gruvdrift avsedd byggnad, stängsel, ledning eller an­

nan anläggning får inte heller, även om den tillhör jordägaren, hänföras till

den jord där gruvan är belägen (4 § andra stycket).

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

11

1 5 § uppräknas vissa speciella slag av fast egendom, nämligen dels bygg­

nad på s. k. ofri tomt i stad, dels vattenverk på annans grund i förening

med sådan rätt till grunden, att den inte får återtas av ägaren, så länge ver­

ket uppehålls, dels i jordebok upplaget fiskeri, varmed äganderätt till grun­

den inte är förenad, dels slutligen frälseränta.

1895 års lag avslutas med ett stadgande, vari framhålls att lagen inte

rubbar de särskilda föreskrifter, som meddelats rörande vad i vissa fall är

att hänföra till järnväg, nämligen förordningen den 15 oktober 1880 (nr

36 s. 1) innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och ut­

mätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under kon­

kurs.

Kungl. Muj.ts proposition nr 2U år 1966

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

III. Lagberedningens förslag

Lagberedningens år 1947 avgivna förslag till jordabalk (SOU 1947:38)

upptar bl. a. i första kapitlet bestämmelsen, att fast egendom utgörs av

jord med vad därtill hör. Av andra kapitlet i beredningens förslag framgår

sedan närmare vad som bör anses höra till jorden.

I inledningen till motiven till andra kapitlet framhåller beredningen

bland vissa allmänna synpunkter, att eftersom den fasta och den lösa egen­

domen i åtskilliga hänseenden är underkastade skilda rättsregler det är

angeläget att gränsen bestäms sa tydligt som möjligt. Genom gränsdrag­

ningen kommer vissa föremål, som har samband med en fastighet, att hän­

föras dit som tillbehör i rättsligt avseende. En rättighet, som belastar fas­

tigheten, skall i princip också omfatta dess tillbehör, medan å andra

sidan en särskild sakrätt inte skall kunna gälla enbart i ett tillbehör.

Denna regel äger tvingande karaktär i vissa rättsförhållanden men kan i

andra sättas ur kraft genom överenskommelse mellan parterna. I först­

nämnda fall, t. ex. i fråga om objektet för panträtt, är regeln av särskild be­

tydelse för rättssäkerheten. I de fall åter, då regeln är dispositiv, såsom

i ett rättsförhållande mellan köpare och säljare av fastighet, kan den tjäna

såsom tolkningsprincip, när avtalet inte lämnar tillräcklig ledning.

I fortsättningen konstaterar lagberedningen, att man kan välja mellan

två olika metoder för att i lag ange vilka slag av föremål, som skall knytas

som tillbehör till fastighet. Tillbehörskretsen kan antingen bestämmas från

ändamålssynpunkt eller också begränsas till sådana föremål som på ett

yttre, mekaniskt sätt är förbundna med fastigheten. Beredningen framhål­

ler att den sistnämnda metoden i huvudsak legat till grund för gällande

lagbestämmelser, låt vara att ändamålssynpunkten vunnit visst beaktande.

Någon genomgripande avvikelse härifrån anser sig beredningen inte böra

föreslå. Visserligen kunde det förefalla önskvärt att låta föremål, som från

ekonomisk synpunkt hör samman med en fastighet, bilda en rättslig enhet

med denna, men en sådan anordning skulle, om den genomfördes med full

konsekvens, överensstämma mindre väl med rättssystemet i övrigt.

Inom den allmänna ram, som lagberedningen sålunda funnit sig böra bi­

behålla för sitt förslag, anser beredningen likväl utrymme föreligga för

ganska betydande sakliga nyheter. Av särskilt stor vikt anses vara att lagen

så klart som möjligt utvisar vad som skall utgöra tillbehör till fastighet

och vad som skall hänföras till lös egendom. I själva verket, menar bered­

ningen, torde det vara av mindre betydelse var gränsen förläggs än att

den blir tydligt uppdragen.

Kangl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

13

Omedelbara tillbehör till fast egendom. Beredningen erinrar om att gäl­

lande regler innebär atl vissa föremål genom sin anknytning till jorden

utgör direkta tillbehör till fast egendom, i huvudsak byggnader, ledningar

och andra anläggningar jämte stängsel samt växter av olika slag. Dessa

regler föreslås gälla i huvudsak oförändrade. 1 fråga om byggnadsbegreppet

framhåller beredningen, att det — även med en extensiv tolkning —• någon

gång kan vara tveksamt, när ett föremål skall anses ha karaktär av bygg­

nad, men att detta inte torde medföra några praktiska svårigheter, eftersom

ett sådant föremål i varje fall ingår under det vidsträckta begreppet an­

läggningar. Hit hör också — och framför allt — olika slag av ledningar.

En förutsättning för att en anläggning skall anses utgöra fast egendom hör

emellertid enligt beredningens mening alltjämt vara, att den anbragls för

stadigvarande bruk.

Beredningen har övervägt om även andra på en fastighet befintliga före­

mål än de som i gällande rätt hänförs till fast egendom bör hänföras dit

som tillbehör. Eftersom de föremål, som är fysiskt förenade med jorden,

redan i stort sett utgör tillbehör i egenskap av byggnader eller anlägg­

ningar, blir det här egentligen endast fråga om flyttbara saker. Med ett

obetydligt undantag — avseende s. k. hässjestänger — har beredningen

emellertid ej funnit sig böra frångå den hittills tillämpade huvudprincipen,

atl tillbehörsegenskapen förutsätter ett yttre, mekaniskt samband med fas­

tigheten.

Tillbehör till byggnad i allmänhet. När beredningen övergår till att be­

handla frågan vilka föremål som skall utgöra tillbehör till byggnad i allmän­

het sker detta mot bakgrund av gällande rätts indelning i fyra huvudkate­

gorier av tillbehör, nämligen 1) fast inredning, 2) ledningar av skilda slag,

3) annat, som är inmurat eller intimrat i vägg, tak eller golv, samt 4) vad

som anskaffats till stadigvarande bruk för byggnaden. Beredningen påpekar

att de fyra grupperna av tillbehör inte är sinsemellan klart avgränsade ge­

nom skilda kännetecken. Ledningar är exempelvis i allmänhet att hänföra

till fast inredning men kan också sägas vara anskaffade till stadigvarande

bruk för byggnaden. Den sistnämnda kategorien skiljer sig från de övriga

genom att den i första hand synes avse föremål, som inte är mekaniskt för­

enade med byggnaden.

Enligt lagberedningens uppfattning medför det i och för sig inga olägen­

heter, att de olika kategorierna delvis går över i varandra. Det är snarast

en fördel, att begreppet fast inredning är så omfattande, att någon gräns inte

behöver uppdragas mellan vad som skall hänföras dit och vad som skall

anses utgöra beståndsdelar av själva byggnaden. Beträffande gränsdrag­

ningen mellan tillbehör och lös egendom råder dock enligt beredningens

mening ganska stor tvekan på flera punkter.

Beredningen erinrar härvidlag om vad som i förarbetena till 1895 års lag

14

ansågs böra utgöra fast inredning och konstaterar att det inte finns någon

föreskrift om på vilket sätt den fasta inredningen skall vara förenad med

själva byggnaden. Även om ett föremål blivit fastsatt exempelvis genom lim­

ning eller med klena spikar, kan det ha karaktär av tillbehör enligt den

iträgavarande regeln. I lagen fordras ej heller uttryckligen att den fasta

inredningen skall tjäna ett stadigvarande syfte, men det har antagits att

viss hänsyn måste tas till ändamålssynpunkten, så att exempelvis en

exklusiv inredning, som blott avser att tjäna ett mer tillfälligt behov, inte

räknas som tillbehör till byggnaden.

I foi tsättningen framhålls att vad som blivit inmurat eller intimrat i

vägg, golv eller tak i allmänhet också är fast inredning. I vissa fall hat-

dock upptagandet av denna kategori fått självständig betydelse. Av förar­

betena till 1895 års lag framgår nämligen, påpekar beredningen, att före­

mål anses inmurat även om endast en mindre del på detta sätt infogats i

byggnaden.

Vad beträffar den kategori av tillbehör, som utgörs av vad som an­

skaffats till stadigvarande bruk för byggnaden, framhåller beredningen,

att denna har stor praktisk betydelse. I villkoret ligger ett krav på ända-

målsbetingat samband mellan föremålet och byggnaden. Samtidigt undan-

tas vad som tillförts fastigheten för ett tillfälligt ändamål, exempelvis

för att tillgodose viss hyresgästs speciella behov. Beredningen anför olika

rättsfall, som belyser hur domstolarna bedömt skilda slag av föremål i re­

lation till den byggnad där de installerats. Sålunda konstateras, att värme­

ledningspannor, radiatorer, badkar m. m. i praxis befunnits anskaffade till

stadigvarande bruk för byggnaden, men att i ett avgörande också vissa löst

uppställda inredningsföremål i speceri- och mjölkbutiker, såsom diskar,

skyltlådor och kylfack ansetts vara av samma karaktär. I sistnämnda av­

görande synes man enligt beredningens uppfattning ha gått längre än

praxis i allmänhet. Till jämförelse åberopar beredningen dels ett rättsfall,

där skåp, diskar och andra inventarier i ett apotek bedömts som lös egen­

dom (NJA 1919: 525), dels de båda rättsfall, där fastskruvade bänkar i en

biografsalong med hänsyn till ändamålets koncentration till viss rörelse

förklarats utgöra lös egendom (NJA 1922: 88, 1934: 46).

Sedan beredningen sålunda angivit på vad sätt gällande lag och därpå

grundad praxis uppdragit gränsen mellan fast egendom i form av tillbehör

tl!J byggnader i allmänhet och lös egendom, uttalar beredningen att denna

gränsdragning i stort sett förefaller väl avvägd och ändamålsenlig. Bered­

ningen anser sig därför inte böra föreslå några större sakliga nyheter. På

vissa punkter förutskickar dock beredningen att dess förslag innebär jämk­

ningar i den nuvarande gränsdragningen. Dessutom avviker förslaget i for­

mellt hänseende ganska avsevärt från gällande lag. Beredningen har i möj­

Kiingl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

15

ligaste mån sökt precisera tillbehörskretsen men funnit det ligga i sakens

natur, att verkligt uttömmande regler inte kan uppställas i detta ämne.

Vid sina överväganden av tillbehörsfrågan konstaterar beredningen att

de viktigaste tillbehörsföremålen för närvarande kan hänföras till de båda

grupperna fast inredning och vad som blivit anskaffat till stadigvarande

bruk för byggnaden. Beredningen tar i sitt förslag hänsyn till båda dessa

kategorier och betonar det önskvärda i en klar gräns mellan fast och lös

egendom. Enbart ett krav på att inredningen skall vara fast anses inte

tillräckligt för att ge en klar gräns. För att närmare bestämma när fast­

sittande inredningsdetaljer skall anses som tillbehör har beredningen, i an­

slutning till en tendens i rättspraxis, också här uppställt kriteriet stadig­

varande bruk för byggnaden. Detta kännetecken blir därigenom den väsent­

liga normen för hela tillbehörskretsens avgränsning mot lös egendom.

Vad beträffar de tillbehör, som inte ingår i inredningen men utgörs av fö­

remål vilka blivit anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden, anmär­

ker beredningen, att tillbehörsegenskapen inte följer av det subjektiva syfte,

som bvggnadens ägare kan ha haft vid anskaffningen, utan av ett objektivt

ändamålssamband mellan föremålet och byggnaden. För att tydligare ut­

märka detta föreslås den formella jämkningen, att föremålet skall vara

ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden. Detta innebär att före­

mål som blott tjänar ett övergående syfte, exempelvis en hyresgästs spe­

ciella behov, inte får karaktär av tillbehör. Dessutom påpekar bered­

ningen, att det för närvarande inte är fullt klart, i vad mån det kan

anses tillräckligt med ändamålsgemenskap i förhållande till en viss del av

byggnaden, som inrättats för någon särskild verksamhet, exempelvis till

affär eller biograf. Ett föremål bör kunna ha karaktär av tillbehör, fastän

det tjänar ett syfte för vilket blott en viss lokal i byggnaden är avsedd,

nämligen om denna lokal blivit inrättad på ett sätt, som gör att den inte

lätt kan förändras och bli lämplig för ett annat ändamål. Förslaget innebär

därför, att fast inredning och andra föremål skall utgöra tillbehör till bygg­

naden också när de tjänar till stadigvarande bruk endast för viss lägenhet

i byggnaden.

Beredningen anser att utöver ändamålsgemenskap också ett yttre sam­

band med byggnaden bör fordras för att ett föremål skall få karaktär av

tillbehör. Det yttre sambandet föreligger naturligtvis så snart inredningen

är fast. För andra föremål anses ytterligare en bestämning böra krävas.

Föremålen bör ha bringats i sådant samband med byggnaden, som mot­

svarar föremålets ändamålsgemenskap med byggnaden. Enligt beredningens

förslag är det därför inte tillräckligt, att ett föremål blivit anskaffat av

byggnadens ägare utan det fordras, att byggnaden skall ha blivit försedd

därmed. Att ett föremål sålunda bragts i ett direkt samband med byggna­

den utesluter inte att det rent tillfälligt kan avlägsnas därifrån utan att

Kungl. Mnj:ts proposition nr är 1966

16

förlora karaktären av tillbehör. Detta skall exempelvis vara fallet, om ett

föremål borttagits för reparation.

Av de i gällande rätt uppställda tillbehörsgrupperna är det två, som inte

återfinns i beredningens förslag, nämligen ledningar och föremål, som

inmurats eller intimrats. Beredningen framhåller att ledningar i allmän­

het blir tillbehör enligt den redan föreslagna regeln. Detta gäller i fråga

om alla slags ledningar, som är ägnade till stadigvarande bruk för byggna­

den eller särskilt inrättad lokal i denna. Beträffande den tillbehörska-

tegori som omfattar vad som blivit inmurat eller intimrat i byggnad an­

ser beiedningen tlera skäl tala mot ett bibehållande. Intimring förekom­

mer numera ganska sällan, och vid sidan av imurning finns andra

metoder, som ger lika stor fasthet i sammanfogningen. Enligt gällan­

de rätt fordras ej heller mer än att någon del av ett föremål blivit inmu­

rad eller intimrad, för att detta skall anses som tillbehör. Det kan vara

en jämförelsevis obetydlig och kanske tillfällig omständighet som sålunda

avgör, om ett töremål skall utgöra tillbehör eller inte. Av samma anledning

behöver ett frånskiljande av föremålet inte alltid medföra särskilt stora

skadeverkningar. Vad som blivit anbragt i en byggnad genom inmurning

eller på annat liknande sätt torde oftast ingå under kategorien fast inred­

ning, och enligt beredningens uppfattning är det inte lämpligt att vid sidan

av denna kategori räkna med en särskild tillbehörskategori, som enbart kän­

netecknas av att en viss metod använts vid föremålets sammanfogning med

byggnaden.

Industritillbehör. Stort utrymme ägnas den speciella kategori av tillbehör

till fabriker eller andra för industriell verksamhet inrättade byggnader,

som brukar kallas industritillbehör. Beredningen påpekar att frågan om

vilka föremål som skall utgöra tillbehör till fabriker och liknande byggna­

der har mycket stor praktisk och ekonomisk betydelse. De maskiner och

andra redskap som här kommer i fråga representerar ofta stora kapital­

värden, och gränsdragningen mellan fast och lös egendom får därför viktiga

konsekvenser, inte minst i fråga om kreditväsendet.

I fortsättningen kritiserar beredningen den nuvarande bestämmelsen,

vilken enligt beredningens mening i tillämpningen ofta visat sig

medföra tolkningssvårigheter. Det kan vara synnerligen vanskligt att av­

göra såväl om en viss maskin kräver ett fast, från grunden berett underlag

som när ett sådant underlag verkligen är för handen. Svårigheterna sam­

manhänger med att bestämmelsen blivit föråldrad till följd av den tekniska

utveckling, som ägt rum efter tillkomsten av gällande lag. Fabriksbyggnader

uppförs numera ofta med användande av mycket hållfasta material, exem­

pelvis armerad betong. I sådana byggnader, påpekar beredningen, kan ock­

så mycket stora och tunga maskiner, som i fabriker av äldre typ krävde

särskilt underlag, uppställas direkt på golvet, eventuellt i eu övre våning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1966

17

Huruvida en maskin fordrar särskilt underlag beror dessutom inte blott på

maskinens beskaffenhet och byggnadens konstruktion utan också på andra

omständigheter, som inte har något naturligt samband med tillbehörsfrå-

gan. I vissa fall används sålunda särskilda underlag för maskiner, som

framkallar starka vibrationer, för att hindra vibrationernas spridning. När

maskiner används i precisionsarbete brukar de stundom förses med fast

underlag för att isoleras från vibrationer. Grundförhållandena under bygg­

naden är slutligen av betydelse för frågan, om en maskin skall förses med

särskilt underlag eller inte. Beredningen uttalar att den nuvarande till-

behörsregeln inte blott är svårtolkad utan även i tillämpningen kan bli be­

roende av tillfälliga och ovidkommande omständigheter, som medför att

samma slags maskiner i vissa fall utgör tillbehör till byggnader och i andra

fall räknas som lös egendom.

Beredningen påpekar att de nu anförda förhållandena föranlett att de le­

gala reglerna på vissa områden ersatts av en annan ordning. Vid brandför­

säkring av fabriksbyggnader behandlas sålunda den maskinella utrustning­

en med tillhörande ledningar som lös egendom, fastän den enligt lagen har

karaktär av tillbehör. Likaså får alla slags maskiner, som är avsedda att i

huvudsak direkt tjäna industriellt ändamål, behandlas som lösa inventa­

rier i fråga om rätt till avskrivning vid beskattning. Beredningen påpekar

vidare att den av vissa inhämtade yttranden kunnat dra slutsatsen att det

varit ett tämligen spritt önskemål att tillbehörskretsen skulle inskränkas

i fråga om industrifastigheter. Från många håll hade sålunda förordats,

att endast maskiner, som erfordras för användningen av själva byggnaden,

fortfarande skulle utgöra tillbehör till denna, medan de maskiner, som be­

gagnas för en viss tillverkning, skulle hänföras till lös egendom.

Enligt beredningens mening är det på angivna skäl uppenbart, att den

nuvarande tillbehörsregeln om maskiner och andra redskap inte är till­

fredsställande. Beredningen ansluter sig till den uppfattningen att kretsen

av tillbehör till fabriksbyggnader om möjligt bör begränsas. Medan utveck­

lingen i fråga om bostadshus går i riktning mot en utvidgning av tillbehörs-

begreppet, råder en motsatt tendens beträffande fabriksbyggnader.

Frågan vilken hänsyn som måste tas till bestående inteckningsförhållan-

den ägnas ett särskilt avsnitt. Då långivning sker mot säkerhet i fastighets-

inteckning, torde oftast värdet av maskiner som tillbehör till byggnad med­

räknas. I många fall kompletteras fastighetsinteckningen med förlagsin-

teckning för att hela maskinvärdet skall kunna utnyttjas som kreditobjekt.

Även i sådana fall, påpekar beredningen, är emellertid en förskjutning i

värderelationen mellan objekten av viss betydelse från ekonomisk syn­

punkt, eftersom förlagsinteckning kan göras gällande endast i låntagarens

konkurs. Under en övergångstid måste därför i fråga om fastighet, vari

gäller inteckning som beviljats före nya jordabalkens ikraftträdande, äldre

18

läg äga tillämpning. Detta skulle visserligen innebära att man måste räkna

med skilda rättsregler för olika industriella anläggningar. Beredningen an­

ser dock inte att några praktiska olägenheter behöver befaras härav.

Beredningen har som grundval för en ny och snävare begränsning av

tillbehörskretsen till fabriksbyggnader föreslagit att dit endast bör hän­

föras sådana maskiner, som är till nytta för byggnaden som fabrikslokal,

oberoende av den särskilda verksamhet som bedrivs där. Till byggnaden

skall enligt förslaget hänföras sådana maskiner som ingår i byggnadens

utrustning för industriell drift i allmänhet eller vilkas användning i varje

fall inte är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren. Däremot

skall som tillbehör inte räknas t. ex. väverimaskiner, maskiner för skotill­

verkning och pappersmaskiner. Vad som i ett visst fall skall anses utgöra

ett tillbehör blir naturligen beroende på olika föreliggande omständigheter.

Som exempel nämns emellertid kraftmaskinerier, kylsystem och fläkt-

maskiner. De motorer, generatorer, ledningar och annat, som hör till så­

dant maskineri, skall alltså ingå i tillbehörskretsen, medan samma slags

föremål skall hänföras till den lösa egendomen, om de utgör delar av det

för en viss tillverkning avsedda arbetsmaskineriet. Principen att maskiner

och dylik utrustning skall räknas som tillbehör till fabriksbyggnad endast

om deras användning inte är begränsad till viss industri, är, uttalar be­

redningen, av delvis annan innebörd än den som förordats för byggnader i

allmänhet. Vid konstruerandet av fabriksbyggnader tas sålunda stor hän­

syn till den tillämnade maskinella utrustningen och över huvud taget

till fabrikens användning för en viss industri. Maskiner och sådan utrust­

ning kan stundom i betydande omfattning sägas vara ägnad till stadigva­

rande bruk för byggnaden. I motsats till vad som gäller i fråga om andra

slags byggnader skall emellertid dessa föremål inte därför anses som till­

behör utan en gränsdragning mellan tillbehör och lös egendom skall ske

med hänsyn till vad som tjänar till stadigvarande bruk för industriell rö­

relse i allmänhet. Vad angår andra föremål än de här nämnda skall enligt

förslaget huvudregeln om tillbehör till byggnad äga full tillämpning.

Skilda ägare till fastigheten och till föremål, som tillförts denna. Regeln

i 4 § i 1895 års lag är enligt beredningens mening inte fullt klar. Av be­

stämmelsen framgår emellertid, att byggnader och andra föremål, som på

grund av sitt samband med en fastighet skulle utgöra tillbehör till denna,

inte skall ha sådan karaktär, om de med en viss kvalificerad rätt tillhör

någon annan än fastighetens ägare. Denna rätt beskrivs i bestämmelsen

som äganderätt, baserad antingen på särskilt stadgande eller på någon an­

nan grund, som gäller mot envar.

Beredningen hävdar att det första ledet i denna regel inte gett upphov

till några svårigheter i tillämpningen. Här avses enligt beredningen stad-

ganden i skilda författningar om rätt för arrendatorer, boställshavare och

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj:Is proposition nr 24 år I!)(>(>

19

innehavare av stadgad åborätt all bortföra s. k. överioppshus, som dylika

brukare av annans jord uppfört ehuru detta inte ingått i deras byggnads­

skyldighet. Bestämmelserna är inte begränsade till byggnader utan avser

också annat som en arrendator bekostat, t. ex. fruktträd, i den mån han

tillfört fastigheten mer än som ålegat honom. Även i andra sammanhang

förekommer legala bestämmelser om rätt till föremål på annans mark.

Sålunda stadgas i 70 § expropriationslagen, att den som exproprierat en

fastighet vilken därefter blivit inlöst från honom har rätt att bortföra så­

dant, som han påkostat fastigheten och som inte inlöses inom 90 dagar från

den dag, då den nye ägaren har rätt att ta fastigheten i besittning.

Mera tvivelaktigt är under vilka närmare omständigheter tillbehörsegen-

skapen kan anses upphävd genom att föremålet på annan »emot en var gäl­

lande grund» tillhör annan än fastighetsägaren. Såväl bestämmelsens orda­

lag som dess tillkomsthistoria ger enligt beredningen vid handen, att det

inte är tillräckligt med ett avtal, varigenom exempelvis ägaren av en fas­

tighet säljer en därpå befintlig byggnad, men vad som fordras för att la­

gens krav på denna punkt skall anses uppfyllt är inte angivet i förarbetena.

Hur bestämmelsen skall tolkas har också varit föremål för skilda mening­

ar. En motsvarande bestämmelse upptogs även i 4 § i 1909 års förslag. En­

ligt denna bestämmelse skulle byggnader eller annat, som eljest hade ka­

raktär av tillbehör till fastighet, inte hänföras dit om någon annan än fas­

tighetsägaren på grund av lag var berättigad att föra bort det från fastig­

heten. I motiven hade framhållits att det naturligtvis inte fanns något hin­

der mot att tillbehör skildes från fastigheten och därmed fick rättslig själv­

ständighet. Men så länge ett sådant avskiljande inte faktiskt skett, med­

förde tillbehörsegenskapen, att dessa föremål rättsligen delade fastighetens

öde, så att den rätt som avsåg fastigheten också omfattade tillbehören. En­

ligt 1909 års förslag skulle denna regel emellertid inte vara undantagslös.

Det skulle sålunda inte vara uteslutet, att någon hade särskild rätt till ett

föremål av denna beskaffenhet. Föremålet kunde därigenom få rättslig

självständighet, ännu medan det var förenat med fastigheten. Att vid ett

sådant förhållande ändå beteckna det som tillbehör skulle vara oegentligt,

då en sådan beteckning just avsåg att ange dess rättsliga samhörighet med

fastigheten.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts i 1909 års förslag har lagbered­

ningen övervägt, om lagstiftningen över huvud skall tillåta att föremål,

som utåt framträder som tillbehör, inte har denna rättsliga karaktär på

grund av att särskilda rättigheter erkänns i dem. Sådana skentillbehör

framstår i många fall som mindre önskvärda, eftersom särrättigheterna

medför risk att föremålen skiljs från fastigheterna med värdeförstörelse

som följd. Det kan, menar beredningen, stundom vara tvistigt huruvida de

rättsliga förutsättningarna för tillbehörsegenskap föreligger eller inte, och

framför allt kan det innebära en fara för fastighetskrediten, om vad som

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

hör till en fastighet är beroende på privata rättsförhållanden som inte

bringas till offentlig kännedom. Sistnämnda synpunkt tilläggs mycket

stor betydelse vid bedömandet av frågan om giltigheten av äganderättsför­

behåll rörande föremål, som tillförts fastigheten, en fråga som beredningen

upptar i ett senare avsnitt.

I andra fall möter enligt beredningen inte några betänkligheter av nyss

angivet slag. Om en byggnad förses med inredning exempelvis av en hyres­

gäst, är det vanligen fråga om föremål av mindre värdefull beskaffenhet.

Om en hyresgäst i förhållande till fastighetsägaren åtagit sig att bekosta

något, som skall vara kvar för framtiden, måste detta merendels anses ha

överlåtits till fastighetsägaren. När det inte gäller bara inredning utan hel

byggnad kan visserligen det ekonomiska värdet vara stort. I regel är det

emellertid då fråga om s. k. överloppshus, som uppförts av en arrendator

eller därmed likställd brukare, och förekomsten av sådan byggnad torde i

regel inte påverka kreditgivningen. I det fall, som nu åsyftas, synes enligt

beredningens mening avsaknad av tillbehörsegenskap inte behöva föran­

leda några allvarliga risker för fastighetskrediten eller i övrigt vålla några

olägenheter av betydelse. Det har inte heller gjorts gällande, att den be­

gränsade möjlighet som enligt gällande lag föreligger att tillskapa s. k.

skentillbehör, i praktiken gett upphov till några egentliga missförhållanden.

Det skulle också otvivelaktigt strida mot gängse rättsuppfattning att låta

byggnader på annans mark och föremål, som infogats i annans byggnad,

få karaktär av tillbehör.

I anledning av ett påpekande om möjligheten att genom inskrivning i

fastighetsbok tillgodose publicitetsintresset anmärker beredningen att ex­

empel härpå finns i utländsk rätt. Beredningen anser emellertid vissa

hinder föreligga mot en sådan lösning också i svensk rätt. Det är vanligt

att hyresgäster och andra nyttjanderättshavare tillför byggnader föremål

av sådan beskaffenhet som det här är fråga om, och den föreslagna regeln

skulle därför medföra praktiska besvärligheter. Nyttjanderättshavare

skulle också kunna tillfogas rättsförluster till följd av bristande känne­

dom om ett sådant formalitetskrav. Fastän beredningen sålunda inte vill

förorda någon publiceringsåtgärd av antytt innehåll anser den ett stad­

gande som svarar mot den ifrågavarande regeln i 1895 års lag

inte kunna undvaras. Den nuvarande regeln anses emellertid, som redan

framhållits, inte ge tillräcklig ledning åt rättstillämpningen. Det har

synts beredningen lämpligt att söka direkt känneteckna de fall, som skall

inrymmas under det ifrågavarande stadgandet. Ett föremål skall enligt

beredningens förslag inte ha tillbehörskaraktär, om det tillförts fastigheten

av en nyttjanderättshavare eller annan, som inte är fastighetens ägare, och

den sistnämnde inte förvärvat föremålet. Såsom praktiska exempel på vad

som avses härmed nämns, att en hyresgäst anskaffat en korkmatta till sin

21

lägenhet eller att eu arrendator uppfört ett s. k. överloppshus. Om eu bygg­

nad sålunda inte utgör tillbehör till fastigheten, blir dess inredning och

andra sådana föremål likaledes lös egendom.

Det föreslagna stadgandet avses vara tillämpligt inte blott då det är eu

nyttjanderättshavare som tillfört fastigheten något föremål. Bestämmel­

sen skall gälla också i fall då den som vidtagit åtgärden varit någon annan,

blott inte fastighetens ägare. I första hand träffar regeln sådana fall, då

ett annat rättsförhållande än nyttjanderätt ligger till grund för åtgärden.

Beredningen nämner som exempel en födorådstagare, som anskaffat en ka­

min till sin i födorådet ingående bostad, eller ett elektricitetsverk, som upp­

satt mätarapparater i en fastighet. Dessutom skall stadgandet omfatta de

fal! då föremål tillförts en fastighet utan stöd av något rättsförhållande. Be­

redningen ifrågasätter själv om regeln härvidlag går för långt. Måhända

borde ett föremål i stället få tillbehörskaraktär när den som anbragt det i

en faslighet inte kan åberopa någon rättsgrund härför. Eftersom en sådan

ordning lätt skulle kunna leda till otillfredsställande resultat, särskilt om

föremålet hade stort värde, har beredningen låtit stadgandet omfatta också

det nu anförda fallet.

Maskiner och vissa andra föremål kan ha ställts till förfogande även ge­

nom uthyrning — ev. genom s. k. leasing-kontrakt. Om den som hyrt ett

sådant föremål är en nyttjanderättshavare eller eljest någon annan än fas­

tighetsägaren är det utan vidare klart, att föremålet med beredningens re­

gel inte utgör tillbehör till fastigheten. Är det däremot fastighetsägaren

själv som hyrt föremålet blir frågan mer invecklad. Stundom måste det an­

ses vara uthyraren, som tillfört fastigheten föremålet, och detta kan då inte

bli tillbehör. Så är enligt beredningens uppfattning fallet när föremålet till­

förts fastigheten i uthyrarens intresse. Ett exempel härpå utgör mätarap­

parater, som mot hyra installeras av ett elektricitetsverk. I regel förhyrs

dock föremålen i fastighetsägarens eget intresse, och det måste då anses

vara denne, som försett fastigheten med föremålet. Beredningen framhåller

att av det föreslagna stadgandets avfattning framgår att föremålet i dylikt

fall får karaktär av tillbehör varvid uthyrarens äganderätt går förlorad,

något som sammanhänger med den ståndpunkt som beredningen intagit

till frågan om giltighet av äganderättsförbehåll.

Verkan av äganderättsförbehåll. I ett särskilt avsnitt uppehåller sig be­

redningen närmare vid de problem, som uppstår beträffande föremål vilka

överlåts till fastighetsägaren under äganderättsförbehåll. Beredningen på­

pekar att det, när försäljning sker mot avbetalning eller eljest på kredit,

är synnerligen vanligt att säljaren skaffar sig säkerhet på detta sätt. Om

ett föremål, som sålts på sådant villkor, tillförs en byggnad uppkommer

frågan, om föremålet kan få karaktär av tillbehör, såvida övriga förutsätt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1966

22

ningar härför föreligger. Detta skulle betyda, att äganderättsförbehållet för­

lorar sin verkan mot tredje man, eftersom tillbehörsegenskapen innebär

att en särskild sakrätt inte får göras gällande enbart i tillbehöret.

Beredningen erinrar om den utveckling som skett i rättspraxis och fram­

håller att äganderättsförbehåll beträffande fastighetstillbehör enligt gällan­

de rätt visserligen anses giltiga mot den ursprunglige fastighetsägaren per­

sonligen men däremot inte mot ny ägare, som köpt fastigheten på exekutiv

auktion, eller mot fastighetsägarens konkursbo.

Frågan om verkan av äganderättsförbehåll anses av beredningen vara

ett av de praktiskt mest betydelsefulla spörsmålen rörande tillbehör till

fastighet. Enligt beredningens mening blir dock beträffande den maski­

nella utrustningen i fabriker och därmed jämförliga lokaler frågan av

mindre vikt än tidigare, om tillbehörskretsen begränsas på det sätt bered­

ningen föreslagit. Att äganderättsförbehåll i praxis inte tillerkänts verkan

mot tredje man anses grundat på starka sakliga skäl. I regel har det så­

lunda varit fråga om värmeledningar, hissar, sanitetsanläggningar och så­

dana föremål, vilka levererats på kredit under förbehåll, att leverantörens

äganderätt till föremålen skulle bibehållas till dess han erhållit full betal­

ning. Om sådana förbehåll skulle respekteras kunde en leverantör kanske

efter lång tid och sedan fastigheten gått genom flera händer återta mycket

viktiga inredningsföremål. En sådan möjlighet skulle innebära betydande

faror både för fastighetskrediten och för omsättningen på fastighetsmark­

naden. Nackdelarna skulle bli särskilt påtagliga för inteckningshavare, som

erhållit inteckningar efter föremålets införlivande med fastigheten, men

även för innehavare av äldre inteckningar kunde förbehållet lända till

förfång, exempelvis då tillbehör skulle avlägsnas och detta medförde skade­

görelse på byggnaden. Stora olägenheter skulle också kunna uppkomma för

hyresgäster i de fastigheter, där äganderättsförbehåll gjordes gällande.

Beredningen menar att de rättsliga möjligheter att inskrida, som står in­

teckningshavare och vissa andra intressenter till buds, säkerligen inte ger

dem tillräckligt praktiska och snabba reaktionsmedel mot sådana risker.

Dessutom skulle det från ekonomisk synpunkt i regel medföra större eller

mindre värdeförstörelse att skilja inredningen från fastigheten.

Enligt beredningens uppfattning är leverantörernas intresse i första hand

att lå kreditsäkerhet. Först i andra hand är det fråga om en önskan att

återfå föremålen. I den mån det kan anses påkallat att bereda leverantö­

rerna en särställning i förhållande till andra borgenärer, synes del bered­

ningen olämpligt att denna får karaktären av en rätt att bortföra delar av

vad som hör till fast egendom.

Den ståndpunkt till vilken rättspraxis kommit bör enligt beredningens

mening inte överges. Tvärtom ifrågasätts huruvida man inte bör gå ett steg

vidare. De av beredningen angivna skälen för den sedvanerättsliga regeln

att äganderättsförbehåll saknar verkan mot tredje man anses i stort sett

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

23

också tala för en utvidgning av denna verkan, så att äganderättsför-

behållen frånkänns giltighet även i förhållande till den avtalsslutande

fastighetsägaren. Om så sker, skulle det över huvud taget inte finnas nå­

gon användning för äganderättsförbehåll på detta område, och därmed skulle

vissa mindre lämpliga konsekvenser av den nuvarande ordningen undan­

röjas. Rättsläget är för närvarande alltför mycket beroende av den snabb­

het med vilken den ene eller andre intressenten kan framkalla olika rätts­

liga eller faktiska åtgärder. Beredningen föreslår därför att, när föremål

överlåts under äganderättsförbehåll, detta skall sakna verkan, om före­

målet tillförs fastigheten på sådant sätt att det blir tillbehör till denna.

På samma sätt som äganderättsförbehåll behandlas — efter förebild i la­

gen om avbetalningsköp — villkor att överlåtaren skall äga rätt att åter­

ta föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger. Beredningen

avser att regeln skall gälla inte blott när det är ett köp av tillbehörsföre-

mål, som skett under äganderättsförbehåll, utan även då ett sådant förbe­

håll gjorts vid annan överlåtelse t. ex. vid gåva. Att regeln inte bör kunna

kringgås genom att rättshandlingen får formen av ett hyresavtal anses

uppenbart.

Separat överlåtelse av fastighetstillbehör. Tillbehörsegenskapen bör en­

ligt beredningens mening inte utgöra hinder för en fastighetsägare att av­

yttra ett föremål, som utgör tillbehör. Ett avtal härom måste självfallet

tillerkännas bindande verkan kontrahenterna emellan, och fastighetsägaren

skall alltså till följd av avtalet vara pliktig att med föremålet vidtaga så­

dan åtgärd, att dess tillbehörsegenskap upphör och det erhåller rättslig

självständighet. Föremålet skall sålunda enligt beredningens uppfattning

i förhållande till fastigheten bringas i ett läge, som inte uppfyller de legala

förutsättningarna för tillbehörsegenskap. År tillbehörsegenskapen grundad

på ett rent mekaniskt samband mellan föremålet och fastigheten åstadkom­

mes förändringen genom att detta samband avklipps. Det fysiska avskiljan­

det blir dock inte alltid avgörande. Ett rent tillfälligt bortflyttande av eU

tillbehör exempelvis för reparation bör sålunda — liksom enligt gällande

rätt — inte medföra att föremålet i rättsligt hänseende får annan karaktär

än tidigare. Om tillbehörsegenskapen väsentligen grundas på ändamåls-

gemenskap åstadkommes förändringen vanligen därigenom att föremålet

flyttas så att det inte längre kan tjäna det ursprungliga ändamålet. Bered­

ningen menar dock att det inte torde vara erforderligt att föremålet helt

avlägsnas från fastigheten. Som exempel nämns ett badkar som flyttats

från badrummet till annan lokal i fastigheten. Här anser beredningen själva

förflyttningen av karet tillräckligt utmärka att detta ej längre utgör tillbehör

till fastigheten.

I överensstämmelse med vad sålunda utvecklats rörande tillbehörsbegrep-

pet föreslår beredningen ett stadgande av innehåll att överlåtelse av före­

Kungl. Muj.ts proposition nr 24 ur 1966

24

mål, som utgör tillbehör till fastighet, inte blir gällande mot tredje man,

utan att föremålet så skiljs från fastigheten, att det inte längre är att anse

som tillbehör till denna. Stadgandet anses kunna analogivis tillämpas på

annan rättshandling än överlåtelse, exempelvis testamente och arvskifte,

när detta i något fall ter sig naturligt och rimligt.

För det föreslagna stadgandets tillämplighet fordras inte att tredje

man vid det konkurrerande rättsförvärvet varit i god tro. Att tredje man

ägt eller bort äga kännedom om att ett visst tillbehör till fastigheten över­

låtits, synes nämligen inte få verka därhän, att föremålet förlorar sin

egenskap av tillbehör. Vad som i ett givet ögonblick skall utgöra det objekt

för rättigheter, som avses med begreppet fastighet, kan inte få vara bero­

ende av subjektiva omständigheter. Ett visst föremål skall inte samtidigt

kunna utgöra tillbehör, när det gäller en konkurrerande rättsförvärvare i

god tro, och bedömas som självständigt föremål, såvitt angår konkurrent

som är i ond tro.

Beredningens förslag innehåller ingen motsvarighet till bestämmelserna

i 5 § 1895 års lag, varigenom vissa äldre sakrättstyper hänförs till fast

egendom. Frälseränta har redan avvecklats. De övriga kategorierna förut­

sätts bli behandlade i övergångsbestämmelsen till nya jordabalken.

Beträffande fast egendom och vad därtill hör innehåller 1960 års förslag

såvitt nu är i fråga endast smärre ändringar i förhållande till 1947 års för­

slag. En särskild redovisning av nyheterna i 1960 års förslag torde i detta

sammanhang behövas endast såvitt avser den grundläggande bestämningen

av begreppet fast egendom.

I 1960 års förslag sägs fast egendom vara endast själva jorden. Till

jorden är enligt beredningen uppenbarligen att hänföra inte blott själva

jordytan utan även träd och andra växter. Frågan om vad som därutöver är

att anse som tillbehör torde emellertid uppkomma först då viss del av jord­

ytan gjorts till föremål för fastighetsbildning. Tillbehörsbegreppet bör

därför rättsligt anknyta till den sålunda bildade fastigheten. Av denna an­

ledning har i förslaget inte upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen

i 1947 års förslag, att fast egendom är, förutom jord, även vad därtill hör.

Lagberedningens förslag år 1960 torde få fogas som bilaga 1 vid proto­

kollet i detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i år 1906

25

IV. Remissyttranden över lagberedningens förslag

I yttrandena var del i huvudsak regleringen av tillbehörskretsen till fa­

briker och andra industribyggnader, som föranledde uttalanden. Bestäm­

melserna i övrigt lämnades med några få undantag utan erinran.

Vad till en början angår kretsen av tillbehör till byggnad i

allmänhet uttalade sparbanksinspektionen, stadshypotckskassan och

bostadskreditkassan sin tillfredsställelse med beredningens tillbehörsbe-

stämning, såvitt avsåg bostäder och affärslokaler. Förslaget ansågs närmast

innebära en förstärkning av panträttsunderlaget.

I fråga om bestämningen av begreppet industritillbehör fram­

kallade beredningens förslag däremot mer eller mindre kritiska uttalanden

från samtliga remissinstanser som uttalade sig beträffande bestämmelserna i

kapitlet. Kritiken tog framför allt fasta på att maskinbeståndet, som enligt

förslaget skulle förvandlas till lös egendom, i fortsättningen inte i samma

utsträckning som hittills skulle kunna utnyttjas för kreditändamål. Detta

sammanhängde enligt remissinstansernas uppfattning med att förlagsinteck-

ningen enligt gällande rätt inte hade tillräckligt kreditvärde. Flera remiss­

instanser ifrågasatte om inte gränsdragningsspörsmålet borde prövas i sam­

band med frågan om en reform av förlagsinteckningsinstitutet.

Den föreslagna regleringens stora ekonomiska betydelse underströks i

många yttranden. Bank- och fondinspektionen uttalade bl. a.

Om man beaktar, att i dagens läge industriföretagens fasta maskinbe-

stånd här i landet säkerligen har ett värde som uppgår till miljardbelopp

och praktiskt taget i hela sin omfattning utgör säkerhet för fastighetsin-

teckning, inses utan vidare hur omfattande de ekonomiska konsekvenserna

av den föreslagna regeln skulle bli. Inspektionen anser uteslutet, att försla­

get i denna del skulle kunna genomföras utan att de ekonomiska konse­

kvenserna närmare undersökes. I samband därmed bör förlagsintecknings­

institutet ges en ny utformning, innebärande bl. a. att förlagsinteckning i

olikhet med vad för närvarande gäller under vissa förutsättningar förenas

med verklig panträtt. Utredning om institutet pågår, men oavsett vilka de

resultat blir vartill denna utredning kan leda, torde inte kunna ifrågasättas,

att en ändring av nu gällande rätt skall ges tillbakaverkande kraft, och

eftersom fastighetsinteckningar ligger som säkerhet för många långa indu­

striobligationslån skulle det dröja decennier innan de nya bestämmelserna

vunnit tillämpning över hela linjen.

Det som främst väglett lagstiftaren vid uppställandet av den alltjämt

gällande regeln i 1895 års lag hade enligt inspektionen varit syftet att bringa

det stora värde, som maskinerna utgör, under fastighetsinteckningens ob­

26

jekt. Själva byggnaden var ofta att anse blott som en yttre ram för maski­

nerna, vilka då representerade industrifastighetens huvudsakliga värde. In­

spektionen ansåg att en undersökning bort göras om man inte kunnat fin­

na någon utväg för bibehållandet av den fasta maskinparken som objekt

för fastighetsinteckning.

Försäkringsbolagens riksförbund ansåg det vara en ofrånkomlig förut­

sättning för att de nya reglerna skulle kunna accepteras, att förlagsinteck-

ningsinstitutet dessförinnan utbyggdes och effektiviserades. Det kunde

exempelvis inte längre anses tillfredsställande att förlagsinteckningen var

konstruerad enbart som en förmånsrätt i konkurs.

Bankföreningen uppehöll sig vid lämpligheten i och för sig av den före­

slagna gränsen mellan fast och lös egendom beträffande industritillbehör.

Föreningen medgav visserligen att gränsen enligt förslaget skulle bli kla­

rare än den gällande gränsen som blivit föråldrad genom den tekniska ut­

vecklingen men ifrågasatte, om inte även de nya stadgandena i åtskilliga

fall kunde komma att ge upphov till svåra gränsdragningsproblem och fort­

satte.

Utrustning av sådant slag att dess användning normalt ej är begränsad

till viss industri, t. ex. ett fläktmaskineri, kan i det särskilda fallet ha di­

mensionerats och i övrigt ha utformats direkt för att passa för den speciel­

la verksamhet som bedrivits i byggnaden fram till det ögonblick då för­

säljning av denna för annat ändamål blir aktuell. Frågan huruvida fläkt-

maskineriet skall omfattas av försäljningen eller betraktas som lös egen­

dom synes då kunna bli mycket svårbedömd. Avsevärda tolkningssvårig-

heter uppstår också i sådana fall, då ett hus blott utgör ett »skal» kring en

stor maskin eller cisternanläggning. Möjligt är att anläggningen då inte

skall betraktas som något, varmed huset »blivit försett» men att den i stäl­

let skall anses vara sådan »annan byggnad» som omförmäles i första para­

grafen i kapitlet. Huruvida så är fallet eller om anläggningen skall hänfö­

ras till lös egendom framgår icke av lagberedningens motiv.

Även i andra yttranden upptogs liknande tillämpningsproblem. Försäk­

ringsbolagens riksförbund fann sålunda att fall kunde uppkomma, där lag­

texten inte gav tillräcklig ledning och ansåg därför ett förtydligande åt­

minstone i motiven påkallat. Som exempel nämndes, att lagtexten snarast

innebar att turbiner och annat maskineri i ett kraftverk inte skulle utgöra

tillbehör till fastigheten, eftersom detta maskineris användning »var be­

gränsad till viss industri eller verksamhetsgren». Förbundet förmodade, att

detta inte kunde vara lagberedningens avsikt. Vattenkraftföreningen påta­

lade frågans stora betydelse för kraftverkens del och uppgav, att värdet av

de fasta maskinerna i ett medelstort kraftverk med egen dammbyggnad

kunde uppgå till cirka 40 % av kraftverkets värde.

Såsom exempel på fall där maskiner var det primära och byggnaden det

sekundära från kreditsäkerhetssynpunkt nämnde Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare industribyggnader som inrymmer moderna ma­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

27

skiner för tillverkning av papper och papp samt de anläggningar, som var

under uppförande för Oxelösunds Jernverk. Handelskammaren anförde

vidare.

Handelskammaren är icke övertygad om att den väsentliga inskränkning

beredningen föreslår i tillbehörsbegreppet är en lämplig lösning. Man splitt­

rar i alltför hög grad upp tillgångarna i fasta och lösa utan att därvid hän­

syn tages till den naturliga ekonomiska samhörigheten. Denna inställning

synes inte riktigt stå i samklang med de möjligheter att av flera fastigheter

på ekonomiska grunder bilda en enhet, som samtidigt föreslås. Kammaren

skulle hellre se en utvidgning än en inskränkning av tillbehörsbegreppet.

Det väsentliga bör vara — liksom beträffande nycklar, dörrar och fönster

etc. — huruvida maskinen eller utrustningen anskaffats för stadigvarande

bruk i byggnaden.

Kungl. Maj:Is proposition nr 2't år 196G

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

V. Jordabalksutredningcns förslag om industritillbehör

I direktiven för jordabalksutredningens verksamhet uttalades bl. a., att

en omprövning av lagberedningens förslag framstod som påkallad i vad

avsåg bestämmelserna om vad som skulle räknas som tillbehör till fabriker

och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet, dvs.

beträffande industritillbehör. Det påpekades i direktiven att lagberedningens

förslag innebar en kraftig inskränkning av begreppet fabrikstillbehör. I

flera remissvar hade uttalats oro inför en dylik reform, som skulle med­

föra en avsevärd förträngning av de för industrien tillgängliga pantobjek­

ten i fast egendom. Dessa invändningar syntes inte vara helt oberättigade,

översynen av jordabalksförslaget borde därför beröra även frågan, huru­

vida inte den i och för sig önskvärda moderniseringen av gällande tillbe-

hörsregler kunde ske utan att de sålunda påvisade olägenheterna uppkom.

Kretsen av industritillbehör. Jordabalksutredningen erinrar inledningsvis

om de tolkningsproblem, som gällande industritillbehörsbegrepp vållat, och

om lagberedningens överväganden till lösning av problemen. Enligt utred­

ningens uppfattning önskade lagberedningen genom en ny bestämning av

industritillbehörsbegreppet inte blott ge kretsen av tillbehör klarare kon­

turer utan också begränsa denna till föremål med sådana allmängiltiga och

stadigvarande värden, som borde anses utmärka fastighetselementen. Kri­

tiken mot beredningens reformprogram kom främst att avse två förhållan­

den. Förslaget skulle när det gällde minskningen av industriens förmögen­

hetsmassa i fast egendom komma att visa sig synnerligen radikalt i prakti­

ken. Väldiga värden skulle omrubriceras från fast till lös egendom. Verk­

ningarna av gränsförskjutningen skulle bli särskilt ödesdigra med hänsyn

till att de ifrågavarande maskinerna i sin nya egenskap av lös egendom in­

te skulle kunna begagnas såsom kreditunderlag ens tillnärmelsevis i sam­

ma utsträckning som om de ingått bland fastighetstillbehören.

Utredningen redogör närmare för bristerna i det nuvarande förlagsin-

teckningsinstitutet och erinrar om den översyn av lagstiftningen, som för-

lagsinteckningskommittén vid tiden för jordabalksutredningens arbete be­

drev. Utredningen nämner att kommitténs uppgift inbegripit en granskning

av möjligheten att ge förlagsinteckningen ett större kreditvärde. Att kom­

mitténs uppdrag var besvärligt låg enligt utredningen i öppen dag, och även

med de mest långtgående anspråk på kommitténs blivande förslag ansåg

sig utredningen inte kunna förvänta att förlagsinteckningen skulle få ett

värde, som blev jämförbart med fastighetspanträtten. Jordabalksutredning-

Kungl. Maj:Is proposition nr 24 år 1960

29

eu betonar, att den i sin befattning med problematiken kring industritill­

behören inte ansett sig kunna göra några överväganden från en förhands­

bedömning av de slutliga reformresultaten i fråga om förlagsinteckningsin-

slitutet. Utredningen anser sig därför inte kunna undandra sig att söka nå

fram till en annan lösning än den lagberedningen förordat rörande gränsen

mellan fast och lös egendom på denna punkt.

Jordabalksutredningen framhåller härefter att om lagberedningens till-

behörsbestäinning kunde anses representera en i och för sig oklanderlig

logisk bedömning, man måhända borde uppställa den som principiellt gäl­

lande norm men medge, att tillbehörskretsen i det enskilda fallet fick eu

utvidgad innebörd. Efter att närmare ha berört vissa utländska förebilder

-— närmast i norsk och schweizisk rätt — anser sig utredningen emellertid

böra avstå från att lansera en sådan ordning. Detta sägs delvis bero därpå

att en in-casu-ulvidgning skulle föranleda en ytterligare belastning på in­

skrivningsmyndigheten, vilket utredningen finner direkt otillfredsställan­

de. Det avgörande skälet mot ett sådant regelsystem anges dock vara tvi­

vel på hållbarheten i de grundläggande resonemangen bakom beredningens

förslag till tillbehörskrets. Lagberedningen hade ansett att fabriksfastig-

heter för kreditgivaren hittills framstått som ganska osäkra pantobjekt.

Fabriksfastigheten företrädde inte i samma utsträckning som annan fast

egendom ensartade värdeelement. Bedömningen försvårades av den oviss-

hetsfaktor, som bestod i att ofta betydande delar av fastighetens värdeinne­

håll utgjordes av ytterst särpräglade maskinuppsättningar, brukbara en­

bart inom en mycket speciell bransch. Lagberedningen menade att med dess

gränsdragning fabriksfastighet borde bli jämställd med annan fastighet.

Utredningen anser sig i och för sig inte ha något att invända mot lagbe­

redningens betonande av det eftersträvansvärda i att elementen i den fasta

egendomen överlag skall äga pålitliga värden. Utredningen vitsordar också

att man med begreppet fast egendom förbinder föreställningen om en viss

allmängiltig och stadigvarande värdestruktur. Lika klart är emellertid, me­

nar utredningen, att det tidlösa och allmängiltiga värdeinnehållet hos den

fasta egendomen mer reellt betraktat är knutet enbart till grunden som så­

dan. De tillgångar, som utgörs av byggnader och andra anläggningar, re­

presenterar oundvikligen mera tids- och branschbetingade värden. Särskilt

värdena på industrifastigheter influeras i hög grad av den verksamhet, som

bedrivs där för tillfället, och av de förutsättningar för verksamheten, som

för tillfället råder. Att från tillbehörskretsen utmönstra sådant som inte

förkroppsligar den eftersträvade värdestabiliteten ställer sig därför mycket

svårt. Utredningen påpekar att lagberedningen fann sig föranlåten gå myc­

ket långt innan den nådde till element av acceptabel pålitlighetsgrad. På

grundval av studier av fastighetsförhållanden vid olika industriella verk­

samhetsgrenar hävdas, att lagberedningen för att förverkliga sin målsätt­

ning borde ha gått ännu längre i sovringen av tillbehör. I betydande ut­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1966

sträckning anser sig utredningen sålunda ha konstaterat, att inte ens fa­

briksbyggnaderna som sådana skulle kunna tas i anspråk för annan indu­

striell drift än den för vilken de uppförts. Sammanfattningsvis framhålls

beträffande lagberedningens gränsdragning, att den i praktiken inte synes

svara mot den åtskillnad mellan typiska och otypiska fastighetselement,

som lagberedningen trevat efter. Det anförda berättigar enligt utredning­

ens mening påståendet, att en åtskillnad av nyssnämnda slag inte gärna

kan få vara ledfyren vid bestämmandet av tillbehörskretsen i fråga om fas­

tighet där industriell verksamhet drivs. Den strikt logiska konsekvensen

skulle såsom antytts bara kunna bli ett nästan totalt negerande av tillbe-

hörsbegreppet.

De skilda alternativ, som stod lagberedningen till buds när den hade att

ta ställning till tillbehörsfrågan, var enligt utredningens mening tre. Be­

redningen kunde ha stannat för en tillbehörskrets ungefär motsvarande

den i 1895 års lag men angiven i termer, som var avpassade efter moderna

begrepp. En annan möjlighet var uppenbarligen att förverkliga tanken på

en extensiv tillbehörsbestämning. Slutligen fanns den linje man valde, näm­

ligen att inskränka tillbehörskategorien. Utredningen förklarar att en re­

form av sistnämnda slag över huvud taget inte ligger i syftlinjen för dess

egen verksamhet. Såväl lagberedningens förslag som varje annat projekt

med inskränkande effekt måste förklaras sakna intresse för utredningen.

Eftersom utredningen inte ens vill tänka sig en restriktiv reglering som

principiell grundval i det liberalare system, som den är uppfordrad att söka

utarbeta, skulle således av de tre skisserade reformriktningarna endast de

båda först utpekade kunna övervägas i förevarande läge.

Till en början diskuteras möjligheten att bygga en nöjaktig tillbehörs­

bestämning på ungefär samma grundval som de nuvarande reglerna. Här

konstateras, att bestämmelsen, att maskinen eller redskapet för sin an­

vändning skall kräva och jämväl vila på fast från grunden berett under­

lag för att räknas som tillbehör, måste ersättas med andra rekvisit som

på ett mera ändamålsenligt och klart sätt åstadkommer den erforder­

liga differentieringen. En sådan uppgift är enligt utredningens mening

mycket brydsam. Efter vad utredningen upplyser skall lagberedningen ha

övervägt en lösning enligt vilken maskiner skulle vara tillbehör, såvida de

inte kunde löstagas utan väsentlig skadegörelse. En gränsdragning eller

detta mönster skulle emellertid troligen bli ännu mindre entydig än den

nuvarande. Ej heller någon annan jämförbar metod för att dra den ifråga­

varande gränsen uppfyller enligt utredningens uppfattning berättigade krav

på tydlighet.

För utredningen återstår då att pröva alternativet att låta tillbehörskrei-

scn få en mycket vidsträckt räckvidd. Utredningen erinrar här om att tan ­

ken var aktuell redan under förarbetena till gällande lagstiftning. Som

argument för att samtliga inventarier, som används i fabriksrörelse, borde

31

räknas som tillbehör hade nya lagberedningen då anfört bl. a. följande. Med

en tillbehörsbestänming av detta slag skulle en värdefull enkelhet i lag­

stiftningen uppnås. Bara undantagsvis skulle del bli svårt alt avgöra, huru­

vida befintliga maskiner verkligen begagnades i fabriksrörelsen och fordra­

des för att driva denna. I regel skulle rekvisitet vara uppfyllt i fråga om

samtliga maskiner. Tillika var det en fördel, att man i väsentlig mån skulle

kunna undvika de oegentliga konsekvenser, som alltid måste uppstå,

om det mekaniska sambandet mellan huvudsak och bisak lades till grund

för gränsdragningen. Många gånger berodde det på fabriksägarens gottfin-

nande eller annan tillfällig orsak, om ett mekaniskt samband skapades. Dess­

utom skulle man i en exekutiv situation mestadels erhålla högre ersättning

för maskinerna om de hörde ihop med byggnaden än om de utgjorde lös­

ören.

Nya lagberedningen hade emellertid också påtalat vissa avigsidor, som

skulle vara förenade med ett extensivt tillbehörsbegrepp. Om lagstiftningen

fördes i den skisserade riktningen skulle alla i fabriksrörelsen använda ma­

skiner, av vad slag och hur lätt flyttbara de än var, räknas som tillbehör.

En sådan åtgärd stred i hög grad mot gängse rättsuppfattning och skulle

medföra betänkliga rubbningar i bestående rättsförhållanden. Vissa modi­

fikationer av tillbehörsprincipen skulle trots allt bli ofrånkomliga av prak-

liska skäl. Sålunda skulle man förmodligen tvingas göra förbehåll för s. k.

handverktyg. Sådana modifikationer skulle ånyo öppna fältet för tolknings-

tvister.

1 anslutning till vad utredningen sålunda uttalat om tidigare övervägan­

den om ett markant extensivt tillbehörsalternativ granskas närmare räck­

vidden av tillbehörsbegreppet inom några utländska rättssystem. Härom

må hänvisas till utredningens betänkande s. 245. Granskningen anses ge

vissa argument till förmån för en avsevärd utvidgning av begreppet indu­

stritillbehör.

Vid ett närmare övervägande av de förhållanden, som talar för en mycket

extensiv avgränsning av industritillbehörsbe greppet

framhåller utredningen att en sådan avgränsning skulle komma att motsvara

i stort sett samma bestämning som diskuterades inom nya lagberedningen.

Kravet på yttre samband skulle frånfallas, och av relevant betydelse skulle

vara endast den s. k. inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsin-

riktning och inventarierna eller maskinerna. När det härefter gäller att fram­

häva företrädena hos en extensiv begreppsbestämning åberopas huvudsak­

ligen samma argument som nya lagberedningen angav. Såsom den mest

väsentliga landvinningen pekar utredningen på reformens materiella hu­

vudeffekt, nämligen att begreppsbestämningen inte skulle splittra vad som

reellt utgör en organisk helhet eller med andra ord vad som sammanbinds

av den inre samhörigheten. Enligt utredningen ligger det i öppen dag vilket

värde detta skulle ha i panträttsligt avseende. Helheten måste anses repre­

Kungl. Maj.ls proposition nr 2b ur It)ti6

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

sentera ett större värde än summan av komponenterna. Företagna fabriks-

bcsiktningar hade skapat klarhet om i vilken hög grad verkligheten lämnar

belägg för de slutsatser, som sålunda dragits. Här understryker utred­

ningen, att observationerna beträffande den inre samhörigheten mellan de

element, som är länkar i verksamheten på en industrifastighet, och beträf­

fande fastighetsvärdets beroende av att samhörigheten vidmakthålls, inte

hänför sig blott till en mer kvalificerad krets av industriinventarier. Alla

element i industriutrustningen, i princip också helt ringa föremål, inbegrips

under uttalandena.

En definition som till industritillbehören sammanför alla maskiner och

andra inventarier med användning i den industriella verksamheten måste,

framhåller utredningen, uppenbarligen leda till att en mängd i bokstavlig

mening lösa (mobila) redskap kommer att ingå i tillbehörskretsen. Int°

minst denna konsekvens kan vid ett traditionellt betraktande få projektet

att te sig djärvt, kanske t. o. m. betänkligt. Uppgivandet av varje krav på

fast anknytning kunde tyckas försätta kreditgivaren-panthavaren i en myc­

ket vansklig position. I värsta fall kunde han befara, att det mobila inven-

tariebeståndet plötsligt bortfördes från fastigheten och därmed undandrogs

honom som kreditsäkerhet. En plötslig reduktion av tillbehörsbeståndet kan

emellertid tänkas även mot bakgrund av gällande regler. Enda skillnaden

i förutsättningar är att lösgörandet av maskiner med fast anknytning er­

bjuder större fysiska ansträngningar. Utredningen vitsordar emellertid, att

risken för bokföring ter sig större, när även lätt flyttbara föremål hänförs

till kretsen av tillbehör. Som garantier mot missbruk av sådan art tänker

sig utredningen därför vissa skyddsbestämmelser. Ett bortfall av enstaka

föremål skulle emellertid mera sällan allvarligt försämra kreditgivarens po­

sition. Den som ger lån mot panträtt i en fabriksfastighet verkställer knap­

past sina säkerhetskalkyler på basis av en individuell värdering av varje

enskild maskin eller utrustningsdetalj i övrigt. I den mån en värdering av

inventarierna över huvud taget tillmäts någon vikt för kreditengagemanget

torde kreditgivaren endast göra en generell överslagsberäkning av vad in­

ventarierna betyder för fastighetens totalvärde. Efter vissa närmare över­

väganden kring det mobila inslaget i tillbehörsbeståndet och därmed före­

nade risker framhåller utredningen att det mest relevanta intresset synes

vara, att fastighetsbegreppet och därigenom fastighetspanträtten omsluter

alla slags inventarieelement, som bidrager till produktionsutfallet. Det måste

erkännas vara ett faromoment, att till följd av denna vida gränsdragning,

som också innesluter mobila ting, föremål lätt skulle kunna hamna utanför

kreditgivarens räckvidd, men detta anses av utredningen ha relativt sett un­

derordnad betydelse.

Att egendom, som bildar en organisk enhet, får sammanhållas som sådan

också när den begagnas som kreditsäkerhet utgör enligt utredningen under

alla betingelser en värdefull konsekvens av övergången till ett utvidgat till-

3Ö

behörsbegrepp. Möjligheten att erbjuda kreditgivaren den i alla avseenden

kompletta industriegendomen såsom ett integrerat pantobjekt frigör etl

s. k. komplexövervärde. Med tanke på de förut berörda bristerna i svensk

rätt, när det gäller att såsom kreditsäkerhet nyttiggöra lös egendom, blir en­

ligt utredningens mening den materiella vinsten av reformprojektet ännu

mycket mera accentuerad. Fastighetspanträtten skulle i industrisamman­

hang träda i stället för den mindre fullvärdiga förlagsinteckningen såviU

angör maskiner och andra inventarier, med andra ord beträffande samtliga

anläggningstillgångar. I fråga om industriell rörelse skulle törlagsinleck-

ningen begränsas till att avse råvaror och tillverkningsprodukter på olika

stadier. Det borde hälsas med stor tillfredsställelse att tillbehörsreformen i

fråga om fabriksutrustning utanför det hittillsvarande fastighetsbegreppet

kunde bli ett svar på det angelägna önskemålet om bättre förutsättningar

för ett exploaterande av kreditvärdet.

Utredningen är medveten om att tillbehörsreformen naturligtvis inte kan

avlägsna de kreditproblem, som är förbundna med industriell verksamhet

på ofri grund. För dessa fall är det alltjämt en viktig uppgift att stärka

förlagsinteckningen. Att objektet för förlagsinteckningen i industriegendom

får varierande gränser alltefter som den industriella rörelsen bedrivs på

industriidkarens egen mark eller på annans grund kan väl i och för sig an­

ses beklagligt, men variationer i objektsbestämningen kan redan nu före­

komma.

Efter en ytterligare utblick på vissa utländska rättssystem framhåller ut­

redningen, att det normala anknytningsobjektet för maskiner och annan

utrustning av mer kvalificerad tillbehörstyp synes vara själva fabriksbygg­

naden, medan läget i fråga om övriga tillbehör är ett annat. Vill man ut­

vidga tillbehörsbegreppet, måste man häva inskränkningen till fabriksbygg-

nadstillbehör eller byggnadstillbehör över huvud taget. En inskränkning

av ena eller andra stränghetsgraden skulle nämligen hindra realiserandet

av reformsyftet. Kontorsmaskiner och övriga kontorsinventarier, som tjä­

nar driften, ligger inom ramen för det tänkta tillbehörsbegreppet, och hit­

hörande inventarier bör med samma berättigande inbegripas vare sig de

finns i ett utrymme i själva fabriksbyggnaden eller i ett speciellt kontors­

hus. Ändå är det tydligt att införandet av likställdhet mellan kontorsbygg­

nader och fabriksbyggnad bara skulle lösa det mindre problemet. Det stora

problemet hänför sig till hela mängden av maskiner och andra utrustnings-

element, som inte har påtaglig anknytning till byggnad över huvud taget.

Jordabalksutredningen anser det med hänsyn till det anförda lämpligast

att räkna med ett direkt förhållande mellan samtliga till­

behör och fastigheten som sådan (grunden). I anslut­

ning till att utredningen härefter närmare utvecklar vissa förtjänster med

ett sådant förslag framhålls att vad gäller kontorsutrustning, som tjänar

driften, denna dock kommer att inräknas bland industritillbehören endast

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 24

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 dr 196<i

34

om den finns på den fastighet, där den industriella verksamheten drivs.

Inventarier i kontorsbyggnad, som uppförts på separat fastighet, kan inte

betraktas som industritillbehör i den mening som här avses. Inventarierna

begagnas måhända även i sådant fall som instrument i den industriella

verksamheten, men de används inte i industriell verksamhet på den fas­

tighet där de finns, vilket måste uppställas såsom ett rekvisit för tillbe-

hörsegenskapen enligt ett system, som låter fastigheten och inte den indu­

striella verksamheten som sådan vara anknytningspunkten.

I annat sammanhang påpekar utredningen att en regel som knyter in­

dustritillbehören direkt till fastigheten inte tar sikte blott på fastigheter,

som uteslutande används för industriändamål. Även fastigheter som delvis

nyttjas för andra ändamål än rent industriella, kan ha industritillbehör.

En jordbruksfastighet, på vilken fastighetsägaren utöver lantbruk driver

en mindre industriell rörelse, får sålunda ett tillbehörsbestånd, som delvis

bestäms enligt regeln om industritillbehör men i övrigt enligt vanliga nor­

mer.

Med hänsyn till det stora beståndet av mobila ting — mobila

inte bara i den mening att de är flyttbara utan även i den betydelsen att de

avsetts för en rörlig användning — konstaterar utredningen att man måste

räkna med att vissa av föremålen delvis kan komma att begagnas utanför

industrifastighetens område. Bestämningen måste därför göras så vid att

den omfattar också det fall, att fastigheten så att säga utnyttjas såsom bas

för det externa begagnandet av mobila föremål. Frågan i vilken utsträck­

ning transportmedel bör ingå bland tillbehören är här central. Att man bör

medta truckar och andra lastfordon med exklusiv användning inom

fabrikslokalerna, inom fastighetens gränser eller, där flera fastigheter bil­

dar ett sammanhängande industriområde, inom detta, anses oomtvistligt.

Spörsmålet gäller egentligen transportmedel, som begagnas för transporter

mellan fastigheten eller industriområdet och andra platser (externa trans­

portmedel). Vid första konfrontationen framstår måhända, påpekar ut­

redningen, tanken på att inbegripa de externa transportmedlen som en smu­

la överraskande. Ifrågavarande transportmedel kan långvarigt befinna sig

borta från fastigheten och visionen av integrerande fastighetselement med

så uttunnade band till grunden som i nu tecknade situationer, överens­

stämmer föga med hittillsvarande syn på fastighetstillbehören. Ändå anser

utredningen att inte heller dessa yttringar av ett konsekvent helhetstän­

kande bör vara omöjliga att acceptera. Stöd härför finns i mycket närlig­

gande länder. Det torde därför inte finnas några tvingande skäl att beträf­

fande de externa transportmedlen göra ett generellt undantag från princi­

pen att hela den industriella utrustningen bör inbegripas i tillbehörskretsen.

Den inre samhörigheten med övriga element i den organiska enheten är, på­

pekar utredningen, inte med nödvändighet mindre påtaglig, även om den

yttre förbindelsen tidvis är obefintlig i fråga om transportmedlen. Till sa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

35

ken hör att ett uteslutande av de externa transportmedlen skulle skapa

synnerligen besvärliga gränsdragningsproblem. Gång på gång skulle upp­

komma spörsmål, huruvida man in casu hade alt göra med ett transport­

medel av sådant slag eller med ett transportmedel för internt bruk inom

fastigheten eller industriområdet. Om man vill skilja de externa transport­

medlen från industritillbehören skulle det logiska resultatet förmodligen

bli att transportelementen uteslöts över huvud taget. Detta skulle innebära

ett mycket otillfredsställande avsteg från huvudprincipen i förslaget. Från

industritillbehörskretsen anses däremot böra uteslutas dels luftfartyg, som

i särskild ordning kan bli objekt för inteckning, dels sådana fartyg, som

kan intecknas.

Utredningen erinrar om att nya lagberedningens tvekan inför ett exten-

sivt industritillbehörsbegrepp främst hänförde sig till de s. k. handverkty­

gen. Bakgrunden till nya lagberedningens obenägenhet att vilja tänka sig

handverktygen inbegripna i tillbehörskretsen var, antar utredningen, det

mycket mobila draget hos sådana föremål. Som argument till förmån för

att handverktygen inte bör undantas gör sig dock de redan utvecklade syn­

punkterna beträffande mobila industrielement i allmänhet gällande. Utred­

ningen hyser därför inga betänkligheter på detta område.

I och med att jordabalksutredningen uttalat sig mot en inskränkning i

principen om en extensiv tillbehörskrets, har räckvidden av den tilltänkta

bestämningen enligt utredningens mening blivit ännu mera precist utsta­

kad. Till fastighet med industriell verksamhet skall utan undantag enligt

utredningens förslag räknas all utrustning, som på fastigheten eller i an­

slutning till denna används i verksamheten. Utredningen anser sig vis­

serligen därigenom ha frångått uppfattningen om fastighetsbegreppet så­

som något absolut entydigt. Mera verklighetssinnat finner utredningen dock

vara att erkänna ett nyanserat fastighetsbegrepp, som alltefter syftet med

markexploateringen inrymmer varierande tillbehörsbestånd. Samma aspekt

gör sig måhända gällande i fråga om andra fastighetstyper, såsom jord­

bruksfastigheter, fastigheter för affärs- och kontorsändamål samt bostads­

fastigheter. En revision av gränsdragningen på nämnda områden anses

emellertid ligga utanför uppdraget. Vad beträffar industrifastigheter häv­

dar utredningen däremot med bestämdhet, att det måste råda en flexibel

uppfattning om vad som är fastighetsmässiga föremål. Det är naturligt, att

strukturen hos den aktuella verksamheten får utvisa vilka av föremålen

som har sådan karaktär. Detta betyder att till fastigheten blir att hänföra

samtliga de med fastigheten såsom produktiv faktor förbundna elementen.

Den på rent praktiska skäl stödda bedömningen, att som ett enda pantob­

jekt bör behandlas grunden jämte alla föremål på eller i anslutning till

denna som tjänar den därpå bedrivna verksamheten, får i så fall sin direk­

ta parallell i vad som blir slutsatsen av ett mera teoretiskt färgat resone­

mang om fastighetsbegreppets innebörd. Även på sistnämnda väg kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 i år 1!)t>6

36

man iram till att i den fasta egendomen rimligen måste anses ingå hela den

utrustning, som används i verksamheten.

Ett av utredningen särskilt uppmärksammat problem är det som sam­

manhänger med att ett företag driver industriverksamhet på flera register­

fastigheter. Ett föremål av utpräglat mobil karaktär kan framstå som till­

behör till flera fastigheter samtidigt. Utredningen finner att man här be­

höver regler, som anvisar hur föremålen skall fördelas mellan fastigheter­

na. Otla kan ett rättvist utslag härledas ur ett bedömande på vilken en­

skild fastighet föremålen normalt är stationerade. I begreppet stationering

innefattas då förvaring, uppställning och belägenhet i allmänhet. Stundom

kan emellertid frågan om vilken speciell enhet inom den industriella verk­

samheten som främst betjänas av föremålet erbjuda ett bättre underlag

för bedömandet. Vägledning kan också hämtas därur, att ett föremål bok-

föringsmässigt inventarieförtecknats såsom tillhörande viss fastighet. Ut­

redningen framhåller att den på detta sätt sökt stöd i anknytningsprinci­

pen, oaktat anknytningen undantagsvis skulle behöva fastställas med hjälp

av delvis artificiella bedömningsgrunder. Det möjligen närmast till hands

liggande alternativet skulle nämligen vara att i resignationens tecken från

tillbehörskretsen utesluta de föremål, som uppvisade en oklar anknytning.

En sådan lösning avvisas såsom onöjaktig.

Separat överlåtelse av industritillbehör. Med tanke på den stora tillit, som

kreditgivaren hyser till fastighetspanten, är det enligt jordabalksutredning-

ens mening viktigt att en utvidgning av begreppet fast egendom inte sker

till priset av en reduktion av pantvärdet. En sådan reduktion skulle kunna

bli ytterst försåtlig för kreditgivaren, men den skulle därjämte på längre

sikt leda till en deklassering av fastighetspanten och omintetgöra syftemå­

let med den föreslagna reformen. Lagstiftaren ikläder sig ett slags garanti

för att fastighetspanten även fortsättningsvis är förtjänt av det förtroende

som den hittills åtnjutit. Vad beträffar det extensiva tillbehörsprojekt, som

här diskuteras, antar utredningen att detta ansvar inte kan bli alltför be­

tungande. Hur kategoriskt man än kan bemöta varje tal om att projektet

innebär en försämring av fastighetspantens halt, är det likväl ofrånkomligt

att den tänkta bestämningen inbegriper element, som påfordrar vissa spe­

ciella anordningar till kreditgivarens fulla tryggande. Utredningen åsyftar

här de mobila föremålen och är därmed inne på de skyddsåtgärder mot

förskingring av dessa, som utredningen ställt i utsikt.

Ett av medlen att skapa den erforderliga tryggheten synes utredningen

vara att under vissa förutsättningar låta föremålen tillgripas för kreditgi­

varens gottgörande också sedan de kommit ur fastighetsägarens ägo och

besittning. Utredningen anför till en början följande.

Återigen kan det ha sitt intresse att anställa utblickar på de utländska

rättssystemen; ett par av dessa innefattar mer eller mindre uttryckliga reg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

Knngl. Mnj:ts proposition nr 24 ur 19Hd

37

ler av ungefär den nyss angivna innebörden. Norsk lagstiftning har ett di­

rekt stadgande i ämnet. Uti § 4 i lov indeholdendc forandringer i lovgiv-

ningen om ])anl föreskrives att panträtten (och därmed den tillbehörsegen-

skap som bär avses) bortfaller »naar de pantsatte Inventariegjenstande af-

haendes og bortföres fra Anlaegget, saafremt Erhververen var uvidende om,

att Eieren i Forhold till Panthaveren var uberettiget til åt forföie over

Gjenstanden»; är förvärvaren i ond tro, kvarstår tydligen panträtten. Vad

beträffar dansk rätt må till en början erinras om det förut citerade förbe­

hållet i tinglysningslovens § 37, enligt vilket panträtten (och därmed lill-

behörskaraktären) alltid bortfaller, när föremålen »udskilles ifölge eu re-

gelmsessig Drift af den paagseldende Ejendom». Den danska lagstiftningen

gör alltså en som man tycker ytterst berättigad distinktion mellan avytt­

ringar inom ramen för vad som är driftmässigt motiverat och avyttringar

utanför sagda ram. 1 det förra hänseendet är exempelvis fråga om utrange-

ring av maskiner och andra redskap, som inte längre är helt effektiva; nor­

malt presumeras därvid att ny utrustning anskaffas i den avgångnas ställe,

men naturligtvis kan även tänkas utrangering av sådant som blivit över­

flödigt och alltså inte behöver remplaceras. Med avyttring utanför ramen

för det driftmässigt motiverade menas utförsäljning för att utvinna likvida

tillgångar, d. v. s. realisation. Huruvida ond eller god tro föreligger hos för­

värvaren är alltså likgiltigt såvitt rör avyttring inom nyssnämnda ram. Be­

träffande annan avyttring av tillbehörsföremål gäller däremot den allmän­

na rättsprincipen, att panträtten kan åberopas mot förvärvaren om denne

var i ond tro; i denna del råder således överensstämmelse med norsk lag­

stiftning. Detta om den danska rätten på området. Den tyska bereder ännu

mindre utrymme för verkan av ond tro. I § 1121 första stycket BGB stadgas

att »Bestandteile» och »Zubeliör» inte längre omfattas av panträtten, såvida

de överlåtes och avlägsnas från fastigheten innan de tagits i beslag till för­

mån för kreditgivaren. Paragrafens andra stycke reglerar konkurrens mel­

lan förvärvare och kreditgivare i en speciell situation, nämligen när över­

låtelsen ägt rum först samt föremålet därefter lagts under beslag och slut­

ligen avlägsnats; i ett dylikt läge kan kreditgivaren få företräde till före­

målet framför förvärvaren, dock endast om förvärvaren är i ond tro be­

träffande beslaget. Slutligen kan angående innebörden i den schweiziska

rätten kort och gott uttalas att den är en direkt kontrast till vad som upp-

givits gälla enligt de norska reglerna. Därest dessa kan sägas vara renod-

fade så till vida, att de i princip alltid låter förvärvarens vetskap om tillbe-

hörskaraktären föranleda dennas bibehållande, representerar den schwei­

ziska rätten den andra ytterlighetsståndpunkten; såvitt kan utläsas upp­

hör föremålet under alla förhållanden att vara tillbehör, om det för tillbe-

hörsegenskapen essentiella yttre sambandet med fastigheten brytes.

Utredningen diskuterar härefter hur den svenska regleringen i ämnet

bör utformas och betonar lämpligheten av en efter dansk modell genomförd

nyansering med hänsyn till om överlåtelsen varit driftmässigt betingad

eller inte. Ännu en begränsning anses motiverad. Regleringen bör inte få

ta sikte på hur obetydliga överlåtelser som liclst utan avse enbart fall då

överlåtelsen kan sägas ha varit av betydande omfattning. Med nu angivna

modifikationer anser utredningen den danska anordningen kunna tjäna

som förebild. EU besvärligare spörsmål ligger i nödvändigheten att närma­

38

re precisera på vilket sätt föremålet även fortsättningsvis skall »stå till kre­

ditgivarens förfogande». Med den svenska inställningen, att det skall finnas

ett tillbehörsbegrepp, vilket universellt respekteras såsom normgivande för

vad som är fast egendom, kan knappast förlikas en sådan anordning att

fastighetspanträtten såsom sådan får kvarstå i ett föremål, som inte längre

utgör tillbehör. Vill man nå fram till att fastighetspanträtten omfattar även

överlåtna och bortförda föremål, krävs att själva tillbeliörsbegreppet på

motsvarande sätt utvidgas. Utvidgningen skulle visserligen svära mot till-

behörsdefinitionen i vad denna förbehåller tillbehörsegenskapen åt före­

mål som är tillförda fastigheten. Att sistnämnda avsteg finge tålas ligger

dock enligt utredningens uppfattning i sakens natur. Ett stadgande om att

föremål som avyttras under nu antydda omständigheter skulle bibehålla

sin karaktär av tillbehör kan, menar utredningen, lämpligen anknyta till

den bestämmelse i lagberedningens förslag till jordabalk där man föreskri­

ver att överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, inte är gäl­

lande mot tredje man med mindre föremålet så skiljs från denna, att det

inte längre är att räkna som tillbehör. Det tilltänkta komplementstadgandet

skulle lämpligen fastslå, att vid tillämpning av nyss återgivna föreskrift i

fråga om industritillbehör egenskapen av tillbehör alltjämt skulle kvarstå,

om överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom ramen för

rörelsens normala drift samt förvärvaren varit i ond tro beträffande till­

behörsegenskapen. Konsekvensen skulle således bli inte endast att tillbe-

hörskaraktären bevarades utan också att överlåtelsen blev ogiltig. Att sti­

pulera ond tro även rörande överlåtelsens omfattning och karaktär av rea­

lisation skulle emellertid vara att försätta kreditgivaren i en alltför ogynn­

sam position. Det borde rimligen räcka med att förvärvaren insett eller bort

inse att föremålet utgjorde industritillbehör.

Ett stadgande med den nyss angivna innebörden kan enligt utredningens

mening inte gälla utan begränsningar fastän varje begränsning skulle mins­

ka kreditgivarens trygghet. Utredningen behandlar här för det första den

situationen, att det överlåtna föremålet tillförts en främmande fastighet på

sådant sätt, att det enligt vanliga bestämmelser är att anse som tillbehör

till denna. Eftersom det är fråga om föremål, vilka enligt det tänkta kom­

plementstadgandet skulle anses kvarstå i överlåtarens ägo, åsyftas mer

preciserat vad som skulle gälla beträffande föremål, som tillförts fastig­

heten av dennas ägare men tillhör annan. Utredningen föreslår att sådana

föremål — i likhet med vad lagberedningen föreslagit beträffande föremål

i allmänhet, som tillförs fastighet — under angivna förhållanden inte skall

utgöra tillbehör till den fastighet de tillförs. Undantag föreslås dock be­

träffande föremål, som inte kan skiljas från en till fastigheten hörande

byggnad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan bygg­

nad utan väsentligt men för dennas nyttjande för sitt ändamål. Komple­

mentstadgandet bör följaktligen enligt utredningens uppfattning inte gälla

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

30

föremål, som på beskrivet sätt kommit alt ingå som utrustning i byggnad

på »den främmande fastigheten». Det skulle därigenom bli inskränkt till att

i huvudsak avse just industriföremål av den beskaffenhet, som varit i blick­

fånget, nämligen mobil utrustning, vilken genom den extensiva tillbeliörs-

bestämningen skulle föras under fastighetsbegreppet.

Ett komplementstadgande som det skisserade skulle enligt utredningen

rättfärdigas av syftemålet att till fromma för kreditgivaren vidmakt­

hålla stabilitet hos tillbehörsbeståndet och därmed hos fastighetsvärdet.

Det är emellertid uppenbart att stadgandet lätt skulle kunna bli ett tveeggai

vapen. Regleringen skulle visserligen vara ägnad att gagna den fastighet

som frånhändes föremålet, men kunde samtidigt skapa osäkerhet angående

tillbehörsbeståndet hos fastighet, dit föremålen eventuellt förts. Utredningen

finner det angeläget, att lagstiftaren inte ensidigt beaktar de intressen, som

ankyter till den förra fastigheten. Osäkerhetstillståndet för den mottagande

parten bör inte gärna få bli varaktigt utan en tidsfrist, etter vars utgång

överlåtelsens ogiltighet och sammankopplingen med den förra fastigheten

inte längre skulle kunna göras gällande, måste införas. Utredningen före­

slår att fristen bestäms till sex månader från det föremålet bortförts från

fastigheten.

Utredningen framhåller att man med visst berättigande torde kunna ifrå­

gasätta huruvida det nu ventilerade komplementstadgandet skulle visa sig

kunna fylla den tänkta funktionen. Stadgandet präglas av en viss komplika­

tion i sin allmänna uppbyggnad, och det måste få sina verkningar väsent­

ligt modifierade i ett par avseenden. Det skulle förmodligen också vara om­

ständligt och tidskrävande att begagna den beskrivna regeln. Trots dessa

negativa sidor vill utredningen föreställa sig att stadgandet inte skulle vara

så värdelöst att det lika gärna kunde undvaras. I katastrofsituationer, så­

som när en industri lagts ned och kanske hela inventarieutrustningen av­

yttrats och bortförts, kunde stadgandet väntas visa sig ha en reell uppgift.

Också andra anstalter för att skydda kreditgivaren diskuteras. Till en

början avvisas tanken på att i konkurslagen införa en särskild återvm-

ningsregel med sikte på avhändelse av utrustning från industrifastighet.

Inte heller är utredningen benägen att tänka sig att panthavare skall till­

läggas rätt till gottgörelse ur vederlag för överlåtna föremål. För att ge­

nomföra eu sådan ordning skulle erfordras ett vidlyftigt nedsättnings- och

fördelningsförfarande. Det supplerande skyddet för kreditgivaren vill ut­

redningen åstadkomma på ett annat plan. I det föregående har framskym­

tat att den extensiva tillbehörsbestämningen skulle förutsätta kontinuerlig

vaksamhet från kreditgivarens sida och utredningen anser det till stärkande

av kreditgivarens ställning värdefullt med ett stadgande, som under när­

mare fixerade villkor tillåter kreditgivaren-panthavaren att söka betalning

ur fastigheten före den gällande förfallotiden. Den föreslagna regeln upp­

tas som 8 kap. 14 § andra stycket i utredningens förslag till jordabalk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

40

Verkan av äganderättsförbehåll m. m. Den utpräglat extensiva tillbehörs-

bestämningen uppfordrar enligt utredningens mening inte bara till omtanke

om panthavaren. Anser lagstiftaren sig böra beakta dennes intresse av att

föremålen inom bestämningens avgränsning inte lösgörs från fastighets-

begreppet och därmed undandras panthavaren, bör förståelse visas även

tor de krav på skydd, som bestämningen föranleder sedd ur motsatt syn­

vinkel. I fråga om föremål, som överlåts till fastighetsägaren under ägan­

derättsförbehåll eller eljest med rätt för säljaren att återta föremålet

skulle den föreslagna tillbehörsbestämningen i mycket högre grad än den

nuvarande eller lagberedningens förslag komma att medföra att föremålen

inkluderades i fastighetsbegreppet och därmed undandrogs överlåtaren. Följ­

den skulle bli stor otrygghet inom den allmänna omsättningen vid kredil-

aftärer med maskiner och annan industriutrustning, vilket i sin tur skulle

törsämra industriidkarens läge. Eftersom sådana konsekvenser uppenbar­

ligen måste förebyggas bör man enligt utredningens mening åtminstone

såvill avser fastighet med industriell verksamhet inte upprätthålla lagbe­

redningens ståndpunkt, att äganderättsförbehåll inte under några förhål­

landen får göras gällande, sedan det överlåtna föremålet tillförts fastig­

heten på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör till denna. Stånd­

punkten skulle vara så mycket mindre ofrånkomlig som inte ens nuva­

rande rätt obetingat har en sådan innebörd. Utredningen anser den lämp­

ligaste avvägningen såväl i industrisammanhang som annars vara, att re­

geln om att äganderättsförbehåll förfaller tilläggs giltighet enbart beträf­

fande föremål, som inte kan skiljas från en till fastigheten hörande bygg­

nad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad

utan väsentligt men för dennas nyttjande för sitt ändamål. Utredningen an­

vänder sålunda även här den gräns som avses få betydelse för stadgandet

om tillbehörskaraktärens bevarande. Inskränkt till denna kategori av föremål

avses regeln om verkan av äganderättsförbehåll emellertid få den ovillkor­

liga innebörd som lagberedningen förordade, och alltså avse också den

ursprunglige avtalsslutande fastighetsägaren.

Den sålunda föreslagna ordningen är inte avsedd att medföra någon

försämring för rättighetshavare i affärs- och bostadsfastigheter. Sådana

föremål som värmeledningar, hissar och flertalet sanitetsanläggningar bör

sålunda vid tillämpning av utredningsförslaget aldrig någonsin kunna åter­

ställas till leverantören. Föremålen i fråga synes nämligen enligt utred­

ningens mening knappast kunna skiljas från byggnad utan väsentlig skade­

görelse eller eljest avlägsnas från byggnad utan väsentligt men för dennas

utnyttjande för sitt ändamål. På grund av sistnämnda betingelser torde

äganderättstörbehåll komma alt förfalla även beträffande sådana föremål

som värme- och kylskåp samt tvätt- och mangelmaskiner. Härmed anses

den reella karaktären av utredningsförslagets bestämning beträffande or­

dinära hyggnadstillbehör framträda. Det visar sig, framhåller utredningen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

41

all bestämningen, lät vara att den inte formellt stannar vid gränsen mellan

tillbehör och inte tillbehör, för de ordinära byggnadstillbehören får samma

ellekt som om sagda gräns tillädes relevans. Vad man vinner är alltså

enligt utredningens uppfattning att regleringen av äganderättsförbehållets

giltighet blir enhetlig utan att därmed, såvitt rör de ordinära byggnadstill­

behören, faktiskt ändring görs i lagberedningens förslag.

Den i förevarande sammanhang föreslagna gränsdragningen tar inte en­

bart sikte på äganderättsförbehållen. Utredningens reglering inbegriper även

det allt vanligare förfarandet, att dyrbara maskiner och andra utrustnings­

detaljer hyrs av fastighetsägare utan att avsikten är att föremålen skall

förvärvas med äganderätt (leasing).

Avslutningsvis granskar jordabalksutredningen den extensiva tillbehör s-

bestämningens verkningar från brandförsäkrings- och skattesynpunkt. Ut­

redningen framhåller att det visserligen i och för sig måste anses efter­

strävansvärt att ernå ett fastighetsbegrepp, som tolkas ensartat på skilda

områden. Måhända måste detta dock anses vara att sträcka anspråken för

långt. Faktiskt synes man i brandförsäkringspraxis och även på skatteom­

rådet redan i viss mån avvika från civilrättens fastighetsbegrepp. Antagli­

gen skulle tillbehörsreformen något förstora dessa divergenser. En sådan

effekt anser dock utredningen kunna tolereras. Förslaget skulle knappast

få så menliga följdverkningar, att det enbart för den skull borde avskrivas.

Utredningen tillägger att taxeringsvärdet åtminstone inte numera spelar

någon avgörande roll såsom indikation på belåningsvärdet hos industrifas­

tighet.

Utredningens förslag till 2 kap. jordabalken torde få fogas vid protokol­

let i detta ärende som bilaga 2.

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 24

42

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

VI. Remissyttranden över jordabalksutredningens förslag om

industri tillbehören

Remissinstansernas inställning till förslaget är påfallande oenhetlig.

Omkring hälften av dem ställer sig i princip positiva till jordabalks­

utredningens bestämning av industritillbe hörskretsen

medan den andra hälften är övervägande negativ mot förslaget i denna del.

Även bland de i princip positiva remissinstanserna ger flera uttryck åt

tanken att bestämningen är alltför vid och att en viss begränsning borde

ytterligare övervägas. Allvarlig kritik bär riktats mot de föreslagna regler­

na om bevarande av tillbehörskaraktären vid separat överlåtelse av industri-

tillbehör och om verkan av äganderättsförbehåll till egendom som tillförs

fastighet.

De remissinstanser som helt ställer sig bakom utredningens extensiva till-

behörsbestämning är vattenfallsstyrelsen, Svenska bankföreningen, För­

eningen Sveriges häradshövdingar, aktiebolagen Industrikredit och Före-

tagskredit, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Svenska vattenkraftföreningen samt

flertalet av rikets handelskammare. Bankföreningen, vars yttrande kan sä­

gas vara i stort sett representativt för de nu nämnda remissinstansernas

ståndpunkt, framhåller att förslaget visserligen kan synas radikalt men sam­

tidigt bör anses ge uttryck för en riktig princip, nämligen att all den egen­

dom, som används inom en industriverksamhet, i panträttsliänseende bör

betraktas som en organisk enhet. Som en ytterligare fördel med förslaget

betraktar föreningen, alt man kan undgå flera av de tolkningssvårigheter

som ofrånkomligen uppkommer vid varje reglering på bas av en uppspalt­

ning av industriinventarierna efter deras beskaffenhet. Föreningen anser

inte att någon rättsosäkerhet är förknippad med förslaget och hänvisar här

till att ett lika vidsträckt industritillbehörsbegrepp tillämpas i Danmark

och Norge utan att detta föranlett någon olägenhet.

Industriförbundet tar till utgångspunkt för sitt resonemang upp lagbe­

redningens förslag från år 1960 om en mycket snäv krets av industritillbe-

hör. Förbundet anför följande.

Till belysning av den ungefärliga ekonomiska betydelsen av lagbered­

ningens förslag må följande siffror anföras. För skogs- och bruksindustrier

torde så mycket som omkring 50 % av taxeringsvärdet för fabriksfastig-

heter utgöras av värdet av fasta maskiner. För mekanisk industri kan an­

delen antagas variera starkt men uppgår åtminstone i vissa fall till om­

kring 40 %. Även ifråga om kraftverk varierar relationen mellan byggna­

43

der och lasta maskiner starkt beroende bl. a. på regleringsanläggningarnas

omfattning. För ett mindre kraftverk utan regleringsdamm kan andelen

fasta maskiner ofta beräknas utgöra omkring 50 % men även för stora, ka-

pitalkrävande kraftverk med omfattande regleringsanläggningar kan vär­

det av fasta maskiner beräknas uppgå till betydande belopp, i vissa fall

omkring 15 % av taxeringsvärdet. Slutligen må nämnas att vid senaste

allmänna fastighetstaxering av taxeringsvärdena för aktiebolagens fastig­

heter endast 2,8 miljarder kronor hänförde sig till jordbruksfastighet me­

dan 17,6 miljarder kronor hänförde sig till annan fastighet.

Lagberedningens antagande, att det skulle vara av mindre betydelse var

gränsen förlägges än att den blir tydligt uppdragen torde sålunda ej vara

riktigt. Kredit mot säkerhet i fastighetsinteckningar svarar f. n. av flera

skäl för en mycket betydande andel av kreditgivningen i Sverige. Här må

blott erinras om att industriobligationslån med enstaka undantag regelmäs­

sigt emitteras med sådan säkerhet till fulla lånebeloppet. Säkerhet i lös

egendom i form av förlagsinteckningar har härvid karaktär av rent supple­

mentär säkerhet, som inte påverkar lånebeloppets storlek.

Ett realiserande av lagberedningens förslag skulle i själva verket ha med­

fört en avsevärd begränsning av kreditunderlaget för fastighetskrediten.

Enligt förbundets uppfattning torde det stå klart att lös egendom ej ens

efter genomgripande — och i och för sig önskvärda — förbättringar av

reglerna om förlagsinteckning skulle kunna erbjuda ett likvärdigt kredit­

underlag. Med ökande investeringsbehov och begränsade självfinansierings­

möjligheter måste industriföretagen för att kunna följa med i den tekniska

utvecklingen lita till en ökande extern finansiering. I denna situation skul­

le ett genomförande av lagberedningens förslag kunnat leda till synnerligen

allvarliga konsekvenser för industrins kapitalförsörjning.

Industriförbundet finner, mot bakgrund av sin inställning till det äldre

förslaget, jordabalksutredningens överväganden tillfredsställande och an­

sluter sig till det nya förslaget. Förbundet understryker det riktiga i att

all den utrustning som hör till en industri och erfordras för driften betraktas

som en integrerande del av industrifastigheten. Även från kreditgivarsyn­

punkt torde det vara av värde att den egendom som bildar en ekonomisk

enhet också vid belåning får sammanhållas som sådan. Liksom flera fas­

tigheter, vilka utgör en brukningsenhet, tillsammans representerar ett stör­

re värde än sammanlagda värdet av var och en av fastigheterna, represente­

rar enligt förbundets uppfattning en i alla avseenden komplett industri­

egendom ett större värde än fastigheten och tillbehören var för sig -— åt­

minstone så länge förutsättningar föreligger för en fortsatt drift av rörelsen.

Industriföreningen betonar att även om förlagsinteckningsinstitutet i

en ny utformning skulle väsentligt stärkas, fastighetsinteckning likväl

också i framtiden kommer att anses som den bästa kreditsäkerheten. För­

eningen drar härav slutsatsen att det är av största vikt att de miljardbe­

lopp, som maskiner och andra industritillbehör representerar, i största ut­

sträckning hänförs till fast egendom.

En viss tveksamhet inför den extensiva tillbehörsbestämningen visar

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

är 1966

44

länsstyrelsen i Kronobergs län, riksbanksfullmäktige, advokatsamfundet,

stadsdomareföreningen samt Östergötlands och Södermanlands läns han­

delskammare. Länsstyrelsen framhåller att den extensiva bestämningen

visserligen har avgjorda fördelar i jämförelse med lagberedningens restrik­

tiva bestämning, men att inte heller jordabalksutredningens förslag ger

någon tillfredsställande lösning på samtliga problem i sammanhanget.

Riksbanksfullmäktige finner den föreslagna ordningen starkt radikal och

anser att den i flera avseenden innebär lösare regler än den nuvarande.

Härvidlag betonas särskilt de problem, som sammanhänger med möjlighe­

terna att dra en lämplig gräns mellan industriell och därmed jämförlig rö­

relse å ena samt övrig näringsverksamhet å andra sidan. Fullmäktige pekar

bl. a. på den situationen, att en ägare av jordbruksfastighet på denna driver

såväl jordbruk som en mindre industriell rörelse. I sådant fall måste enligt

förslaget tillbehörsbeståndet sorteras, så att viss utrustning förs till den in­

dustriella rörelsen och därmed omfattas av fastighetsinteckningar, medan

annan egendom förs till jordbruksrörelsen och därmed omfattas av even­

tuella inteckningar i jordbruksinventarier. Uppenbarligen måste i sådana

fall, framhåller fullmäktige, åtskilliga osäkra bedömningar uppkomma.

Sammanfattningsvis uttalar fullmäktige, att vilken väg som än beträds,

betydande svårigheter möter att åstadkomma en från juridiskt-teknisk syn­

punkt i allo tillfredsställande lösning. Enligt fullmäktiges mening bygger

jordabalksutredningen på en riktig tanke, när den strävar att förena kre­

ditgivarens intresse av att såsom säkerhet erhålla en grupp tillgångar,

vilka utgör en fungerande ekonomisk enhet, med kredittagarens intresse av

att för sin finansiering kunna använda vidast möjliga krets tillgångar. Det

funktionellt riktiga häri synes enligt fullmäktiges uppfattning göra utred­

ningsförslaget förtjänt av att framför tidigare förslag läggas till grund för

lagstiftning. Härvid förutsätts dock att förslaget kompletteras med be­

stämmelser, som klargör om mobila föremål hör till en industrifastighet

eller inte, eventuellt genom ett registreringsförfarande.

Advokatsamfundet framhåller att samfundet tidigare utgått från att för-

lagsinteckningsinstitutet skulle komma att utbyggas och förstärkas så att

förlagsinteckningar kunde erhålla samma kreditvärde som fastighetsin­

teckningar. Ett sålunda förstärkt förlagsinteckningsinstitut skulle inne­

bära den särskilda fördelen att ge ökade kreditmöjligheter till sådana in-

dustriidkare som driver industriell verksamhet i hyrda lokaler. Samfundet

anser att man i sådant fall kunde ha godtagit lagberedningens restriktiva

förslag. Med hänsyn till vad som numera är känt om möjligheterna att

stärka förlagsinteckningsinstitutet finner samfundet det emellertid i prin­

cip riktigt att söka utvidga industritillbehörsbegreppet. Härvid ifrågasätter

samfundet emellertid huruvida till industritillbehör bör hänföras sådana

lätt flyttbara ting som kontorsinventarier och externa transportmedel. Ock­

så stadsdomareföreningen visar tveksamhet i detta hänseende. Enligt för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

15

eningens mening kan det stora värdet från kreditsynpunkt av att rörelsen

jämte inventarierna sammanhålls knappast gälla sådana i hög grad mobila

tillgångar. Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare frågar

sig med samma utgångspunkt varför ett utvidgat tillbehörsbegrepp för fas­

tighet blott skall gälla industriell eller liknande rörelse, i synnerhet som

utvidgningen av begreppet just omfattar sådana ting — kontorsinventarier,

transportmedel — som i hög grad kommer till användning inom andra

näringsgrenar såsom grosshandel, detaljhandel och övriga servicefunktio­

ner samt inom jordbruket. Mot bakgrund härav finner handelskammaren

den ensartade, enkla lösning jordabalksutredningen uppenbarligen efter­

strävat mindre klar. I sammanhanget påpekar handelskammaren att frågan

huruvida viss utrustning, inventarier m. in. kommer att tillhöra fastighet

såsom tillbehör eller inte beror av det slumpartade förhållandet om företa­

get i fråga äger eller förhyr den fastighet där verksamheten drivs. Sam­

manfattningsvis uttalar handelskammaren att frågan om viss begränsning

av tillbehör sbegreppet bör ytterligare övervägas.

Direkt avvisande eller i varje fall övervägande negativa till den extensiva

tillbehörsbestämningen ställer sig Svea hovrätt, bankinspektionen, överståt-

hållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län,

kommerskollegium, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län,

lagberedningen, sparbanksföreningen, Sparbankernas bank och försäk­

ringsbolagens riksförbund.

Gemensamt för de nu nämnda remissinstansernas yttranden kan sägas

vara, att de speglar en stark skepsis mot tanken alt låta förhållandevis lätt

flyttbara ting utgöra tillbehör till fastighet. Ett grundläggande fel hos för­

slaget anses vara att de tillbehör man vill infånga inte naturligt utgör tillbehör

till fastighet utan till en viss rörelse. Utredningen har enligt någras uppfatt­

ning nödgats till ett konstlat grepp på problematiken och förslagets betydelse

i kredithänscende har övervärderats. Gränsen mellan fast och lös egendom

anses bli godtycklig och egendomens omfattning i alltför hög grad beroende

av om röredseidkaren äger den fastighet där egendomen är belägen eller ej.

Man ifrågasätter om det ens från industriens egen synpunkt är lyckligt att

ge kretsen av industritillbehören en så vidsträckt avgränsning som den före­

slagna. Förslaget sägs innebära en väsentlig ändring när det gäller fast

egendom som pantobjekt, vilket kan föranleda stora omställningssvårig­

heter och med hänsyn till objektets utvidgning till att avse lättrörliga före­

mål även vissa risker för en framtida deklassering av fastighetspanten. På­

ståendet att helheten av grund, byggnader och inventarier i rörelsen skulle

representera ett större värde än summan av de olika delarna anses löst

grundat. Flera remissorgan gör också gällande att den föreslagna bestäm­

ningen innebär gränsdragningsproblem av delvis besvärlig art. Tillbehörs-

regeln skulle vara tillämplig endast på fastighet där industriell eller därmed

Kungl. Muj:ts proposition nr 2fi år 1966

46

jämförlig verksamhet drivs. Frågan om verksamhetens art blir därför av den

största betydelse för bedömning av vilken form av inteckning som omfattar

exempelvis inventarier och andra mobila föremål. Någon auktoritativ bedöm­

ning härav kan inte ske förrän i samband med exekution. Speciella svårighe­

ter uppstår i de fall då samma fastighet utnyttjas för exempelvis både jord­

bruksrörelse och industriell verksamhet. Anknytningsproblemen i de fall

mobila föremål, t. ex. transportredskap, nyttjas i anslutning till indu­

striell verksamhet, som drivs på flera olika registerfastigheter i samma

ägares hand eller delvis på arrenderad mark framhålls också. En annan

synpunkt som framförs av remissinstanserna är, att en förvärvare av indu­

strifastighet, som avser att använda fastigheten för annat ändamål än

tidigare, riskerar att till överpris tvingas överta egendom som har blott

ringa värde för honom. Begreppsbestämningen anses sålunda böra ske efter

snävare linjer och begränsas till föremål som har en påtaglig och direkt

anknytning till själva fastigheten som sådan. Man efterlyser ett mera sta­

bilt och värdebeständigt innehåll än vad utredningen föreslagit. Som skäl

för en snävare tillbehörsbestämning anförs också den väntade förstärk­

ningen av förlagsinteckningsinstitutet.

Sven hovrätt riktar sig bl. a. mot tanken att inlemma allehanda tran­

sportmedel i tillbehörskretsen. Av förslaget anser hovrätten följa att exem­

pelvis en bil som befinner sig långt avlägset från fastigheten, kanske på färd

utomlands, likväl skall kunna anses som tillbehör till fastigheten och följ­

aktligen utgöra fast egendom. Beträffande båtar kan relationen till fastig­

heten ytterligare uttunnas.

Bankinspektionen betonar att den omsorgsfulle kreditgivaren vid långiv-

ning till industriföretag nästan alltid skyddar sig genom en kombination av

fastighets- och förlagsinteckning. Från praktisk ekonomisk synpunkt får

därför gränsdragningen inte den avgörande betydelse, som man velat till­

mäta den. I stället bör fragan lösas efter rent juridiska linjer. Enligt inspek­

tionens mening bör man då inte vidta en väsentlig ändring av pantobjektet

utan att det är oundgängligen nödvändigt.

Den allvarligaste nackdelen med utredningens konstruktion är enligt

kommerskollegium, att den är ägnad att skapa oklarhet om eller felaktiga

bedömningar av säkerhetens värde. Risk föreligger att vid fastställande av

fastighets taxeringsvärde de mobila industritillbehören blir undervärde­

rade, om de över huvud taget upptas till något värde, och att kreditgivaren

intar samma ståndpunkt. En extensiv tillbehörsbestämning skulle därför,

menar kollegium, inte få den åsyftade effekten för utnyttjandet av kredit­

värdet. En utvidgad tillbehörskrets skulle kunna medföra att värdet på fas-

tighetsinteckningen förringades med påföljd att möjligheterna att få lång­

fristiga krediter till låg ränta i många fall skulle försvinna. Enligt kolle­

gium är det angeläget att lagstiftningen är så uppbyggd att skillnaden mel­

lan olika typer av säkerheter klart och naturligt framträder, såvitt angår

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

47

deras värde som kreditunderlag. Fastighetsinteckningen bör därför stödja

sig på en enkel och tillförlitlig panträttskonstruktion, medan förlagsinteck-

ningen må vila på eu mera osäker grund.

Kreditsynpunkterna behandlas även av den nuvarande lagberedningen,

som härvidlag anför följande.

Förslaget tager nära nog uteslutande sikte på fastighetskreditens intresse.

Det kan emellertid betvivlas, att detta intresse påkallar ett så vittgående

tillbehör sbegrepp. Lösa inventarier kan enligt sakens natur aldrig utgöra

lika god eller ens tillnärmelsevis lika god säkerhet som mark och byggna­

der. inventarier förslits ofta fort, och många blir snabbt omoderna. Någon

effektiv möjlighet finns icke heller att hindra företagaren att i en beträngd

situation avhända sig inventarier för att skaffa kontanter. Att hänföra in­

ventarierna till fast egendom och därmed låta dem utgöra objekt för pant­

rätt i fastigheten kan därför svårligen i realiteten öka belåningsmöjligheter-

na. 1 allt fall synes detta gälla, i den mån förlagsinteckningsinstitutet byggs

ut med anledning av förlagsinteckningskommitténs betänkande.

Jordabalksutredningens förslag utgår från att det är en fördel att grund,

byggnader och inventarier i rörelsen hålls ihop till ett enhetligt pantobjekt.

Helheten skulle representera ett större värde än summan av de olika delar­

nas värden, beräknade vart för sig. Denna förmodan förefaller att vara

löst grundad. Går ett företag så illa att exekution måste tillgripas, är rö­

relsen ofta mogen att nedläggas, om det ej redan skett. I en sådan situation

är det tvivelaktigt, om det ekonomiskt bästa resultatet vinns genom att rea­

lisera tillgångarna i en klump.

I ett annat sammanhang uttalar lagberedningen att den föreslagna grän­

sen mellan fast och lös egendom synes bli godtycklig. Beredningen frågar

sig varför exempelvis döda och levande inventarier till ett jordbruk inte

skall räknas som fastighetstillbehör, när inventarierna till ett på fastighe­

ten beläget mejeri hänförs till fast egendom. I likhet med flera andra re­

missinstanser påpekar beredningen vidare, att inventarierna i ett kontor på

en industrifastighet blir tillbehör men inventarierna i ett kontor på annans

grund blir lös egendom. Även beredningen anser tveksamt vad som avses

med »industriell eller därmed jämförlig verksamhet». Frågan synes inte

bli aktuell förrän på ett mycket sent stadium, nämligen vid exekution i fas­

tigheten eller vid konkurs. I fråga om de problem som kan uppstå i eu

exekutiv situation framhåller beredningen bl. a. följande.

Enligt 78 § utsökningslagen må växande gröda, växande skog eller annat

som hör till fast egendom icke tagas i mät annorledes än genom utmätning

av egendomen eller nyttjanderätt till jorden. Om stadgandet får kvarstå,

skulle särskild utmätning av industritillbehör ej få äga rum. Detta skulle

medföra stora svårigheter för borgenärer som icke har säkerhet i fastighe­

ten. För att vinna betalning ur något av hithörande egendomskomplex mås­

te de begära utmätning av hela industrifastigheten med allt vad detta drar

med sig. Detta skulle "bli tillämpligt bl. a. på skattekrav, vanliga leverans­

fordringar och hantverkares lönekrav. Om man åter finner resultatet

olämpligt och ändrar på regeln, skulle separat utmätning av tillbehör kun­

na tänkas kränka fastighetskreditgivarens rätt. Antagligen finge man i så

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

■18

lall ge honom rätt att omedelbart få industri- eller rörelseidkaren försatt

i konkurs (jfr 4 § konkurslagen).

Vare sig 78 § UL ändras eller ej, uppkommer frågan, hur det skall tillgå

vid utmatning av industrifastighet e. 1. (resp. fastställande av inteckning

till betalning ur fastigheten). Det kommer ej att räcka med beskrivning

och värdering av fastigheten i vedertagen bemärkelse, utan utmätnings”

mannen måste också göra en inventering av alla lösa tillbehör och söka

rättsligt pröva vad som hör till industrifastigheten. Prövningen torde böra

resultera i en förteckning över utmätta inventarier. Denna bör delgivas fas­

tighetsägaren, och särskild klagomöjlighet bör finnas. Vidare kan ifråga­

sättas, om det icke blir nödvändigt att på ett eller annat sätt särskilt säker­

ställa utmätningen i vad den omfattar bilar e. 1. på samma sätt som nu

sker vid utmätning av lös egendom. Fråga uppkommer också, när utmät­

ningen^ skall anses vara fullbordad. F. n. räknas utmätning av fast egen­

dom såsom fullbordad redan genom utmätningsförklaringen (resp. betal-

ningsfastställelsen), men det är tveksamt om denna regel kan bibehållas

därest förslaget genomförs.

Näi gemensamma inteckningar finns, skall fördelningen av intecknings-

belastningen i regel ske efter taxeringsvärdena. Såsom framhållits i betän­

kandet passar denna regel ej väl för de fall då någon av fastigheterna är

försedd med industritillbehör.

Vad härefter angår själva försäljningsförfarandet måste det kunna te

egendomligt att alltid nödgas utbjuda det hela — inklusive alla indu­

stritillbehör på en gång såsom UL förutsätter. Mången gång måste det

vara mera ändamålsenligt att sälja särskilda föremål i lämpliga poster, när

det hela ej längre representerar någon driftsduglig enhet. Vid försäljning

av industrifastighet, som med tillbehör tagits i anspråk genom utmätning,

måste alltså utväg stå till buds att sälja inventarierna för sig. Därvid mås­

te emellertid ändå den behållna köpeskillingen inräknas i valutan för fas­

tigheten och fördelas enligt dess regler. En viss möjlighet att avbryta för­

farandet, när sökanden fått fullt, bör också finnas. Hur detta skall regleras,

år f. n. mycket svårt att överblicka.

När fastighetsägaren råkat i konkurs, torde förutsättning sällan finnas

för fortsatt drift av rörelsen. Konkursförvaltningen bör därför icke vara

nödsakad att söka sälja fastigheten med alla industritillbehören i en klump.

Lagberedningen uppehåller sig även vid förslagets följder vid frivillig

överlåtelse av fastighet. Allt som betecknats som tillbehör skall därvid in

dubio medfölja. För att denna regel skall kunna fungera tillfredsställande

bör tillbehör sbegreppet vara sådant att kontrahenterna spontant utgår från

i huvudsak samma bedömning som lagen. Industritillbehörsbegreppet i för­

slaget tillgodoser enligt lagberedningen inte detta önskemål. Ingen kan vela

vad som följer med köpet utan en inventarieförteckning. I delta samman­

hang frågar sig lagberedningen bl. a. om avsikten är att lösöreköp skall

kunna upprättas beträffande lösa inventarier som enligt förslaget räknas

som industritillbehör. Så bör enligt beredningen inte få ske. Fastighet skre-

dit bör användas för typiska fasta anläggningstillgångar och förlagsinteck-

ning för vad som i övrigt hör till industriell rörelse. Härigenom vinns en

likartad reglering för olika slag av fastigheter och verksamhetsformer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24

dr

1!)66

Kuiujl. Maj:Is proposition nr 2 A år 196t>

49

Lagberedningen upptar också frågan om betydelsen av ändrade förhål­

landen och framhåller därvid följande.

Mindre rörelser av hithörande slag bedrivs ej sällan på arrenderad mark

eller i förhyrda lokaler. Om arrendatorn eller hyresgästen förvärvar fastig­

heten, förvandlas enligt förslaget en mängd inventarier till industritillbe­

hör. Förlagsinteckningshavare måste i så fall bl. a. få möjlighet att sätta

vederbörande i konkurs (jfr 4 § KL). Regleringen är olämplig, låt vara alt

redan gällande lag kan ge anledning till motsvarande problem inom ett me­

ra begränsat område.

Vid bedömningen av frågan, till vilken fastighet bilar och annan flytt­

bar utrustning skall hänföras, skall enligt förslaget hänsyn tagas bl. a. till

var föremålen normalt är stationerade. Om stationeringen ändras så att

föremålen i fortsättningen normalt uppställs på annan fastighet, lärer före­

målen bli att räkna till denna fastighet. Detta kan medföra allvarliga kon­

sekvenser för inteckningshavare, därest den senare fastigheten ej omfattas

av samma inteckningar som den förra. Eftersom fastighetsbegreppet måste

vara entydigt i förhållande till olika intressenter går det ej att genom över­

enskommelse med viss kreditgivare eller på liknande sätt klara ut vad som

hör till fastigheten.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank anknyter vid sin bedöm­

ning av utredningsförslaget till kreditgivarens intresse och anför därvid

följande.

Det kan väl i princip erkännas, att en realistisk bedömning av en indu­

strifastighet såsom kreditobjekt mera bör taga sikte på den på platsen be­

drivna rörelsen och dess produktionsresultat än på enbart fastigheten med

tillbehör. Ser man problematiken så är det också rent logiskt utan erinran

att kreditobjektet föreslagits omfatta all den utrustning, som bidrager till

produktionsresultatet. Såsom framgår av utredningens argumentering är

det emellertid ofrånkomligt att om man konsekvent fullföljer tankegången

i hela dess vidd tillbehörskretsen kommer att innefatta åtskilliga element,

som för en långivare kan te sig väl svårgripbara såsom delar av en säker­

het. Detta gäller särskilt de kategorier av lösa (mobila) redskap, vid vilka

utredningen mera utförligt uppehållit sig, nämligen transportmedel, hand­

verktyg och kontorsutrustning. Särskilt i fråga om de s. k. externa trans­

portmedlen är anknytningen till kreditobjektet så lös, att det för ett natur­

ligt betraktelsesätt kan bjuda emot att taga hänsyn till dem i värderingen

av låneobjektet.

Men även beträffande övriga transportmedel och andra lösa föremål av

det slag, varom här talats, kan sambandet med fastigheten och den därå

bedrivna rörelsen utifrån sett framstå som väl lösligt. Tillbehörskretsen

kommer ju med utredningens begreppsbestämning att i betydande omfatt­

ning inkludera föremål, som genom överlåtelse lätt kan avlägsnas från den

enhet, vari de ingår, utan att ersättas av nya. Detta kan ske utan att långi­

varen i tid får kunskap om vad som inträffat. Det kan alltså befaras, att

den föreslagna gränsbestämningen kommer att med avseende å de lösa till-

behörsföremålen betraktas såsom så oklar i konturerna att en kreditgivare,

i känslan av osäkerhet om föremålens tillgänglighet såsom exekutionsob-

jekt i händelse av en framtida tvångsindrivning av krediten, i sin värdering

helst vill lämna den »flytande» massan av mobila föremål utanför. Från

50

den synpunkten kan det alltså tänkas, att tillbehör av detta slag kommer

att behandlas såsom för värderingen helt irrelevanta. Det kan antagas,

att en sådan av osäkerhet om reglernas innebörd föranledd diskriminering

av industrifastigheten som värdeobjekt kommer att bli särskilt aktuell, när

det gäller industriföretag av mindre omfattning — av typen »småindustri»

— liksom ifråga om företag som bedriver sådan med industrirörelse »jäm­

förlig verksamhet» av det något opreciserade slag som exemplifierats av

jordabalksutredningen.

Samma remissinstanser tar i ett annat sammanhang upp frågan om vad

som skall avses med »fastighet, varå industriell eller därmed jämförlig

verksamhet bedrives» och anför därvid följande.

Industritillbehörsregeln tar enligt formuleringen inte bara sikte på fas­

tigheter, som exklusivt exploateras för industriändamål; också fastigheter,

som till en del utnyttjas för andra ändamål än rent industriella, kan ha

industritillbehör. Som exempel nämnes en jordbruksfastighet, på vilken

fastighetsägaren utöver jordbruksverksamheten bedriver en mindre indu­

striell rörelse. Fastigheten skulle då få ett tillbehörsbestånd, som delvis be­

stämdes enligt reglerna om industritillbehör men i övrigt enligt ordinära

normer. I motiven säges vidare, att under den angivna beteckningen skall

kunna räknas även rörelse av hantverkskaraktär, som betjänar sig av ma­

skinella hjälpmedel.

För eu kreditgivare, som avser att lämna lån till en industri mot säkerhet

av fastighetsinteckningar, inkluderande det av utredningen skisserade be­

ståndet av industritillbehör, är det självfallet av vital betydelse att klart

kunna bedöma om rörelsen på fastigheten är av sådan art, att också indu­

stritillbehör omfattas av panträtten. Även om detta beträffande rena indu­

strifastigheter mestadels torde vara okomplicerat, kan det när det gäller

fastigheter, varå bedrives rörelse av småindustrikaraktär, och kanske spe­

ciellt vid sådan »blandad» verksamhet som exemplifierats av utredningen,

bli fråga om ett bedömande — helt lagt på kreditgivaren — som kan vara

mycket svårt. Långivarens avgörande måste ske med utgångspunkt enbart

från vad som kan framgå av de faktiska förhållandena på platsen; för be­

dömandet vägledande uppgifter ur fastighetsböcker eller andra officiella

handlingar står enligt förslaget icke till buds.

Skall den av utredningen föreslagna begreppsbestämningen lagfästas sy­

nes det — bland annat med hänsyn till småindustriens möjligheter att ut­

nyttja rörelseutrustningen som kreditbas — nödvändigt att det på ett tyd­

ligt och fullt bindande sätt kan klarläggas i varje särskilt fall, att den verk­

samhet som bedrives på en för belåning avsedd fastighet är av sådan art,

att i fastigheten upplåten panträtt inbegriper även industritillbehör. Detta

skulle möjligen kunna tänkas ske genom eu registrering i fastighetsboken,

som helt enkelt angav att så vore förhållandet. En sådan registrering skulle

kunna verkställas på enbart en ansökan av fastighetsägaren. Även om eu

registrering icke ensam kan anses vara tillräcklig för en korrekt bedöm­

ning av säkerheten — långivaren måste ju som regel, trots fastighetsbokens

upplysning i saken, självständigt också bilda sig en uppfattning om tillbe-

hörskretsens faktiska omfång och beskaffenhet — så skulle registreringen

dock vara till väsentlig hjälp vid kreditbedömningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr

24

år 1966

51

Synpunkter liknande dem som anförts av sparbanksföreningen och spar­

bankernas bank framförs även av Stockholms handelskammare.

Flera av de remissinstanser som är övervägande kritiska mot utredningens

tillbehörsbestämning har förordat en bestämning, som i mindre grad avvi­

ker från gällande rätt. Så är fallet med Svea hovrätt, bankinspektionen,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands lön samt lagberedningen,

vilken sistnämnda dock alternativt förordar det mer restriktiva förslag till

gränsdragning som framlades av den tidigare lagberedningen. Detta för­

slag kan sägas ha en förespråkare även i kommerskollegium.

Svea hovrätt uttalar förvåning över att lagberedningen och jordabalksul-

redningen kommit till så vitt skilda resultat, oaktat de angripit problemen

med samma syfte —- att modernisera de nuvarande tillbehörsreglerna. En­

ligt hovrättens mening hade en revidering av beredningens förslag, varvid

de därmed förenade olägenheterna undanröjdes, varit den mest tillfreds­

ställande lösningen. Hovrätten menar att utredningen i annat sammanhang

visat en framkomlig väg, nämligen vad gäller frågan om begränsning av

äganderättsförbehålls giltighet. Den åsyftade regeln är den som innebär att

äganderättsförbehåll ej skall gälla beträffande föremål som inte kan skil­

jas från en till fastigheten hörande byggnad utan väsentlig skadegörelse

eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan väsentligt men för dennas

nyttjande för sitt ändamål. Hovrätten anser att en i enlighet med dessa

grunder utformad tillbehörsbestämning visserligen inte kan bli alldeles klar

och entydig, men att tvekan vid gränsdragningen måste vara oundviklig

hur än tillbehörsregeln formuleras.

Bankinspektionen anför liknande synpunkter. Enligt dess mening bör det

vara möjligt att förnya den gällande lagen så att den passar nutida bygg­

nadssätt och industriproduktion. Härigenom kommer tillbehörskretsen att

närmast överensstämma med sedan länge vedertagen uppfattning på områ­

det. Inspektionen anser att man då undviker den osäkerhet på kreditmark­

naden, som följer av en alltför radikal ändring på denna punkt. I detta

sammanhang hänvisar inspektionen till att det framlagda förslaget om en

reform av förlagsinteckningsinstitutet innebär en kraftig utvidgning av in-

ieckningsobjekten. Detta förslag medför enligt inspektionens uppfattning

att man inte behöver ett alltför extensivt tillbehörsbegrepp.

Lagberedningen anser att om ej den tidigare beredningens förslag godtas,

det synes ligga närmast till hands att anknyta till gällande lags stånd­

punkt med de modifikationer som påkallas av den tekniska utvecklingen.

Också beredningen framhåller att någon alldeles klar gräns aldrig kan vin­

nas, men påpekar att denna onöj aktighet torde spela mindre roll om man

inte inbegriper typiskt lös egendom, allra helst som kreditgivare, vilka har

intresse av gränsskiktet, kan förutsättas utöver fastighetsinteckning inneha

förlagsinteckning med bästa rätt. Kommerskollegium, som föredrar en an

knytning till lagberedningens tidigare förslag, motiverar sin ståndpunkt på

Kungl. Maj:ts proposition nr *Z\ dr 1 !)<>(>

52

i huvudsak samma sätt som lagberedningen och menar att förlagsinteek

ningen skulle vinna i förtroende, om även sådana tyngre maskiner, som vi­

lar på fast från grunden berett underlag, hänfördes till lös egendom och

därigenom blev objekt för förlagsinteckning.

I flera av de yttranden, som avgivits av remissinstanser, vilka är i huvud­

sak positivt inställda till förslaget, möter stark kritik mot de som en följd av

den extensiva tillbehör sbestämningen föreslagna reglerna om att tillbehörs-

karaktären i vissa fall skall bevaras vid separat överlåtelse av

industritillbehör. I allmänhet hänvisar man till synpunkter, som

i detta hänseende anförts av några av experterna i jordabalksutredningen i

särskilda yttranden till utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att utredningens förslag om

tillbehörsegenskapens bestånd under en sexmånaderstid efter överlåtelse är

komplicerat och i praktiken kommer att medföra stora svårigheter. Den med

lagstiftningen eftersträvade enkelheten anses därigenom gå förlorad. Advo­

katsamfundet, häradshövdingeföreningen och stadsdomareföreningen är

också av den uppfattningen, att de nu berörda reglerna bör utgå. Aktiebola­

gen Industrikredit och Företagskredit anför betänkligheter mot förslaget,

främst enär detta för dem som har panträtt i förvärvarens fastighet inne­

bär ett dolt hinder för tillbehörsegenskapens inträde vad beträffar de för­

värvade föremålen. Liknande synpunkter kommer till uttryck i yttrandena

från industriförbundet och flera av rikets handelskammare.

Även några av de remissorgan som är kritiska mot den extensiva tillbe-

hörsbestämningen över huvud har särskilt angripit de nu berörda reglerna.

Kommerskollegium betonar, att den föreslagna bestämmelsen om skydd vid

överlåtelse innebär att den som förvärvar lös egendom från eif industri­

företag måste ta ställning till flera svårbedömbara faktorer — omfattningen

av överlåtelsen, ramen för rörelsens normala drift -— och att han löper

risk att talan väckes om förvärvets ogiltighet. En sådan bestämmelse medför

enligt kollegium en betydande grad av otrygghet i samband med omsätt­

ningen av maskiner och annan utrustning av ifrågavarande slag. Svenska

försäkringsbolags riksförbund ger uttryck åt liknande tankegångar och

ifrågasätter dessutom huruvida den föreslagna sexmånaderstiden är till­

räckligt lång för att göra regeln effektiv.

Också de föreslagna reglerna om verkan av äganderättsför­

behåll till föremål, som tillförs fastighet, har utsatts för ganska hård

kritik såväl från de i övrigt väsentligen positiva remissinstanserna som från

de negativt inställda. Regeln om att äganderättsförbehåll skall vara ogiltigt i

fråga om föremål som inte kan skiljas från en till fastigheten hörande

byggnad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan bygg­

nad utan väsentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål, föranleder

industriförbundet till följande uttalande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kunyl.

Muj:Is proposition nr 2'i

nr 1 !)<>(>

53

Den föreslagna bestämmelsen beträffande väsentligt men för fastighetens

utnyttjande för sitt ändamål synes utgöra en mycket stor källa till osäker­

het. Utredningen har nämligen i annat sammanhang angivit värme- och

kylskåp samt tvätt- och mangelmaskiner som exempel på föremål som

ej kan avlägsnas från en bostadsfastighet utan väsentligt men för denna.

En tvättmaskin är dock ofta mycket lätt att förflytta, vilket alltså innebär

att utredningen beträffande byggnadstillbehör knäsatt eu extensiv tolkning

av begreppet väsentligt men. Det är att befara, att en sådan extensiv tolk­

ning också skulle kunna påverka tolkningen av samma begrepp såvitt avser

industritillbehör.

Det är möjligt att utredningen ansett att utredningens ovan angivna tolk­

ning får så olika resultat därför att byggnadstillbehörs borttagande regelmäs­

sigt utgör väsentligt men för byggnadens användning för sitt ändamål me­

dan industritillbehörs avlägsnande ej på samma sätt är till väsentligt men

för byggnaden utan för den på fastigheten bedrivna rörelsen. Av utredning­

ens egen utförliga motivering för systemet med industritillbehör framgår

emellertid att denna distinktion är orealistisk. En fabriksbyggnad har, som

utredningen själv påpekar, ofta fått eu så speciell utformning att dess an­

vändning är inskränkt i stort sett till den däri bedrivna rörelsen. Härav

följer emellertid att avlägsnandet av ett industritillbehör, när detta skulle

utgöra ett väsentligt men för den industriella rörelsen, även utgör ett vä­

sentligt men för fabriksbyggnadens utnyttjande för sitt ändamål.

Av skäl som jordabalksutredningen anfört är det ett oeftergivligt krav

att inte möjligheterna att sälja industriutrustning på kredit med ägarför-

beliåll försvåras. Redan en viss osäkerhet om ägarförbehållens giltighet kan

bär vålla betydande skada.

Förbundet föreslår att regeln om verkan av äganderättsförbehåll vid

sådant avlägsnande av tillbehör som vållar väsentligt men för dennas nytt­

jande för sitt ändamål, skall utgå.

Stockholms och Skånes handelskammare anser att frågan bör övervägas

närmare med hänsyn främst till finansieringsformen »leasing», dvs. arren-

dering av maskiner och andra produktionsmedel, vilken på senare tid till­

dragit sig allt större uppmärksamhet i landet. En förutsättning för »leasing»

är givetvis, framhåller man, att den uthyrande parten med sakrättslig ver­

kan kan förbehålla sig äganderätten till de uthyrda objekten under hela av­

talstiden.

Lagberedningen anser att förslaget gör ett djupt ingrepp i de nuvarande

reglerna om verkan av äganderättsförbehåll. Beredningen anför följande.

Det har sedan länge antagits, att dylikt förbehåll icke gäller mot tredje

man såvitt rör föremål som tillförts byggnad på sådant sätt att det blivit

att anse som tillbehör därtill. Av rättsfallet NJA 1960 s. 221 synes man

kunna draga den slutsatsen, att ägarförbehåll icke kan göras gällande mot

fastighetsägarens konkursbo även om det levererade föremålet ännu ej

infogats i byggnaden. En annan fråga är, om föremålet bör tillkomma

fastighetskreditgivaren eller oprioriterade borgenärer resp. borgenärer med

generell förmånsrätt i konkursen.

Utredningen föreslår en ny reglering enligt vilken ägarförbehåll skall

gälla, om föremålet kan skiljas från en till fastigheten hörande byggnad utan

54

väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan vä­

sentligt men för dess utnyttjande för sitt ändamål. Förslaget har härigenom

kommit in på ett mycket känsligt område, där man f. n. vet i stort sett gans­

ka väl vad man har att rätta sig efter. Redan att avgöra vad som enligt för­

slaget är väsentlig skadegörelse är ej lätt. Skall t. ex. dit räknas, att det

kostar 100 000 kr. att öppna och åter sluta en vägg för att föra ut en maskin

värd 1 000 000 kr., och inverkar det på frågan att den som vill återtaga

maskinen är beredd att betala för åtgärden? Man är vidare tveksam, huru­

vida det innebär väsentligt men att föra bort en maskin, när driften redan

ligger nere. Utredningen har uttalat, att mobil industriutrustning som är

i annans ägo aldrig kan inlemmas i tillbehörsbeståndet. Den skulle alltid

kunna avlägsnas utan väsentligt men för byggnads utnyttjande för sitt än­

damål. Beredningen kan för sin del ej anse annat än att uttalandet inne­

bär en betydlig överdrift. Speciella transportmedel kan t. ex. säkert vara så

betydelsefulla och dyra att återanskaffa att driften stoppar om de bortförts.

EU stort antal remissorgan ger bestämt uttryck åt uppfattningen, att

trågan om omfattningen av begreppet industritillbehör bör intimt samordnas

med frågan om en reform av förlagsinteckningsinstitu-

t e t. Några remissorgan, exempelvis Stockholms och Skånes handelskamma­

re, menar att en ny utredning fordras för att få till stånd en sådan samord­

ning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser hela frågan om industritiilbehörs-

begreppet ofullständigt utredd och förordar därför en ny, förutsättningslös

utredning.

Företrädarna för jordbrukets intressen bland remissorganen

har överlag betonat vikten av att den föreslagna tillbehörsbestämningen

begränsas till industriell och därmed jämförlig verksamhet och sålunda inte

vinner tillämpning inom jordbruket, där utvecklingen starkt varierar med

driftsformen. Denna uppfattning möter i yttranden från Jordbrukets bank,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

jordbrukskasseförbundet och lantbruksförbundet. Häri instämmer även

stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och Sveriges hypoteksbank.

Lantmäteristyrelsen menar emellertid, att en vidgning av institutet till att

avse även jordbruk bör övervägas. Vad gäller binäring till jordbruk, som

bedrivs under industriella former, anser jordbrukskasseförbundet att det

inte gärna bör komma i fråga att tillämpa olika tillbehörsregler för skilda

delar av de komponenter som ingår i driftsenheten.

Kammarrätten, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt riksskatte­

nämnden har behandlat tillbehörsreglerna närmast såvitt angår förslagets

inverkan på fastighetstaxeringen. Remissorganen är ense

om att förslaget inte lämpligen bör tillämpas vid sådan taxering. Om för­

slaget genomförs anses nu gällande beskattningsregler böra omarbetas, var­

vid ytterligare avvikelser mellan vad som skatterättsligt och civilrättsligt ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1066

55

gör fastighet blir ofrånkomliga. Kammarrätten motiverar sin ståndpunkt

på följande sätt.

Beskattningen fordrar en sådan stadga i fastiglietsbegreppet, att de till­

gångar, vilka åsättes taxeringsvärde såsom fastighet, kan förväntas kvar­

bliva å fastigheten under längre tid och icke undergå alltför snabb värde­

minskning. Av praktiska skäl sker allmän fastighetstaxering med långa

intervaller. De då åsatta värdena, vilka endast i speciella undantagsfall kan

ändras under mellanperioderna, tjänar under tiden mellan de allmänna

fastighetstaxeringarna till ledning vid inkomst- och förmögenhetstaxe-

ringen. Uppenbart torde vara, att fastighetsvärden inbegripande värden å

sådana mobilier som bilar och andra transportfordon, skrivmaskiner med

mera icke kan anses utgöra ett tillräckligt stabilt underlag under längre tid

vid taxering. Användandet vid taxering av två fastighetsbegrepp, ett tillämp­

ligt å industrifastigheter och ett för övriga fastigheter, måste vålla betänk­

ligheter även ur andra synpunkter. Vid fastighetsbeskattning skulle med

hänsyn till fastighetsbegreppets större omfattning industrifastigheter bii

hårdare beskattade än övriga fastigheter. Gränsdragningen mellan fastig­

hetsvärden som belöper å industriell verksamhet och värden som belöper

på annan verksamhet skulle bli mycket vansklig exempelvis i det vanliga

fallet, där industriell verksamhet bedrives i anslutning till jordbruksdrift,

med hänsyn till att inventarier av samma beskaffenhet kunde användas i

båda verksamhetsgrenarna, men beroende på användningen finge hänföras

antingen till fastighet eller till lös egendom.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det framlagda försla­

get nödvändiggör en särskild utredning om de skatterättsliga problem, som

en lagändring kan aktualisera. Enligt riksskattenämndens uppfattning bor­

de det inte, med tanke främst på fastighetstaxeringens praktiska betydelse

för långivningen men även på den fasta egendomens betydelse från skatte-

synpunkt, vara otänkbart att vid det civilrättsliga fastighetsbegreppets ut­

formning ta viss hänsyn även till skatterättens behov. I övrigt ger nämnden

uttryck åt ungefär samma synpunkter som kammarrätten.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt yttrande förutsatt att frågan om förslagets

skatterättsliga konsekvenser närmare övervägs.

56

Kungl. Ma j. ts proposition nr 24 år 1966

VII. Departementschefen

1. Inledning. Indelningen av skilda slags förmögenhetstillgångar i fast och

lös egendom är sedan gammalt av grundläggande betydelse inom vårt civil­

rättsliga regelsystem. Det är utmärkande för detta system att de båda kate­

gorierna av egendom i betydande utsträckning är underkastade olika rätts­

regler. Detta sammanhänger självfallet med att de naturliga förutsätt­

ningarna vad beträffar omsättning av egendom växlar i hög grad med

egendomens större eller mindre flyttbarhet. Det har av hänsyn till tredje

man exempelvis synts naturligt kräva att en överlåtelse av flyttbar egen­

dom i princip skall befästas genom att egendomen överlämnas i den nye

ägarens besittning för att överlåtelsen skall bli giltig mot överlåtarens bor­

genärer. I fråga om egendom, som inte är flyttbar, ter sig ett liknande krav

inte lika naturligt.

Med hänsyn till den antydda skillnaden i innebörden hos de rättsregler

som gäller för de båda kategorierna av egendom är det angeläget att gränsen

dem emellan blir så klart och tydligt uppdragen som möjligt. Gränsen har

i svensk rätt dragits genom att man i en särskild lag — 1895 års lag angå­

ende vad till fast egendom är att hänföra — angett vad som från rättslig

synpunkt utgör fast egendom eller tillbehör därtill. Den fasta egendomen

består av själva jorden medan tillbehören utgörs av olika slags föremål,

som på grund av sitt speciella — mer eller mindre direkta — samband med

jorden ansetts böra följa samma rättsliga öden som denna. En rättighet,

som belastar den fasta egendomen, omfattar sålunda i princip även dess

tillbehör, medan någon särskild sakrätt inte kan gälla enbart i ett tillbehör.

I fråga om objektet för panträtt har denna grundsats tvingande verkan. När

det gäller avtal om köp av fastighet tjänar samma grundsats närmast som

en tolkningsprincip.

Det är inte ägnat att förvåna att lagstiftaren stött på stora svårigheter

när det gällt att bestämma kretsen av tillbehör till fast egendom. Det finns

knappast någon given gräns för denna krets. Vissa föremål, exempel­

vis träd och buskar eller hus och andra byggnader, är på ett så påtag­

ligt yttre, mekaniskt sätt förbundna med fastigheten, att det därför är

naturligt att betrakta dem som tillbehör till denna. I andra fall, sär­

skilt när det gäller föremål som inplacerats i byggnad, kan det med hänsyn

till föremålets och byggnadens gemensamma användning te sig naturligt

att bedöma föremålet som fastighetstillbehör, oaktat något starkt meka­

niskt samband inte finns. Som exempel på sistnämnda kategori av föremål

kan nämnas badkar och oljeeldningsaggregat. Någon helt entydig in­

57

delning av olika slags föremål med hänsyn till de nu nämnda principerna

låter sig dock inte göra. Tveksamma gränsfall uppkommer, varvid valet

mellan en restriktiv eller extensiv tolkning kan bli utslagsgivande.

1895 års lag bygger i allt väsentligt på de nyssnämnda båda principerna

för angivande av fastighetstillbehör. Som ett led i sitt arbete på en ny jor­

dabalk har lagberedningen fortlöpande ägnat denna lag översyn och i olika

förslag övervägt lämpliga reformer. Någon genomgripande avvikelse från de

grunder som uppbär gällande rätt har beredningen dock inte ansett sig böra

föreslå. Beredningen tar bl. a. avstånd från tanken att låta alla föremål, som

från ekonomisk synpunkt hör samman med eu fastighet, även bilda en

rättslig enhet med denna. En sådan ordning skulle enligt beredningens me­

ning komma att stå i mindre god överensstämmelse med rättssystemet i

övrigt. Med hänsyn till den tekniska utvecklingen har en modernisering av

lagen emellertid ansetts nödvändig. En strävan har också varit alt ge så

enhetliga och tydliga regler, att vissa svårigheter som förelegat vid tillämp­

ningen av 1895 års lag skall kunna undvikas för framtiden. I stora delar

utgör emellertid beredningens förslag endast en formell bearbetning av gäl­

lande regler.

Det sist sagda gäller inte i fråga om industritillbehör, dvs. maskiner,

motorer, redskap in. m., som används i industriell verksamhet. Enligt nu­

varande regler hänförs sådan industriell utrustning till fast egendom bl. a.

om den är på visst mer permanent sätt applicerad i en fabrik eller annan

lokal för industriell verksamhet. Beredningen föreslår härvidlag en inte

obetydlig inskränkning av tillbehörskretsen. I huvudsak innebär bered­

ningens förslag att endast universellt brukbar industriell utrustning såsom

kraftmaskinerier, kylsystem och fläktanordningar skall utgöra tillbehör till

fabrik eller liknande.

Förslaget har i denna del föranlett åtskillig kritik från remissinstansernas

sida, och vid den över arbetning av förslaget, som jordabalksutredningen vid­

tagit, har frågan om industritillbehören därför tagits upp på nytt. Som ett

resultat av denna granskning föreslår utredningen en synnerligen kraftig

utvidgning av kretsen av industritillbehör. I korthet går förslaget ut på att

all utrustning, som används i industriell verksamhet, skall utgöra fastig­

hetstillbehör, även så lätt flyttbara föremål som exempelvis kontorsmöbler

och olika slags fordon. Kravet på yttre samband mellan fastighet och in­

ventarier får enligt förslaget vika för tanken att allt som sammanbinds av

den inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsinriktning och in­

ventarierna skall utgöra en organisk enhet i rättsligt hänseende.

Liksom lagberedningens förslag har jordabalksutredningens förslag ut­

satts för ganska omfattande remisskritik. De flesta remissinstanserna anser

sålunda, att den av utredningen föreslagna tillbehörskretsen är alltför vid

men två i sammanhanget betydelsefulla instanser, bankföreningen och in­

dustriförbundet, ger förslaget sitt fulla stöd.

Kanyl. Maj:ta proposition nr 2>t år 1966

58

När man bedömer utredningens förslag till vidsträckt krets av industri­

tillbehör bör man hålla i minnet att utredningen vid sina överväganden ut­

gått från en industriidkares nuvarande möjligheter att erbjuda kreditgivare

säkerhet i inventarier och annan lös egendom, dvs. från gällande regler i

fråga om förlagsinteckning. Den omständigheten att förlagsinteckningen

inte ansetts kunna ge kreditgivaren en tillnärmelsevis lika god säkerhet i

den intecknade egendomen som en fastighetsinteckning har uppenbarligen

medverkat till utredningsresultatet liksom den tidigare bidragit till remiss­

instansernas avvisande hållning till lagberedningens förslag om en restriktiv

tillbehörskrets. Förlagsinteckningskommitténs förslag till lagstiftning om

företagsinteckning skapar här ett delvis nytt läge. Kommittén föreslår näm­

ligen en kraftig förstärkning av förlagsinteckningsinstitutet, och en re­

form i denna riktning kan inte gärna undgå att påverka övervägandena

kring industritillbehörsbegreppet. Som jag redan inledningsvis nämnt är det

i själva verket just den angelägna reformen av förlagsinteckningen, som

föranlett mig föreslå att frågan om vad som skall anses höra till fast

egendom bryts ut ur sitt sammanhang med övriga jordabalksfrågor och

görs till föremål för lagstiftning i omedelbart samband med lagstiftningen om

företagsinteckning. Spörsmålet om hur industriell egendom i vidsträckt be­

märkelse på bästa sätt bör tillgodogöras för kreditändamål torde nämligen

inte kunna besvaras tillfredsställande utan en jämförelse mellan verkning­

arna av å ena sidan panträtt i fast egendom och å andra sidan säkerhet i

lös egendom på grund av inteckning i sådan egendom. Genom att redan i

detta sammanhang lösa frågan om fastighetstillbehören undviks också de

svårigheter, som skulle följa av att inteckningen i lös egendom under tiden

fram till dess den nya jordabalken träder i kraft måste anpassas efter 1895

års lag för att därefter samordnas med jordabalkens regler.

2. Fast egendom och omedelbara tillbehör till fastighet i allmänhet. Enligt

gällande rätt är fast egendom jord på landet och i stad. Begreppet jord

fattas här i vidsträckt bemärkelse och anses sålunda omfatta alla delar av

jordytan inom svenskt jurisdiktionsområde, oavsett om denna består av

matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av

torr mark eller täcks av vatten. Även vad som finns under själva jord­

ytan innefattas i begreppet jord och utgör del av den fasta egendomen,

såvida det inte gjorts till föremål för särskilt besittningstagande, såsom

fallet kan vara med gruvfyndigheter.

Lagberedningens förslag år 1960 innebär ingen materiell ändring i fråga

om begreppet fast egendom. Liksom i gällande rätt använder beredningen

i sitt förslag begreppet i två skilda betydelser, nämligen dels i fråga om det

konkreta fysiska objektet, dels i fråga om äganderätt till sådant objekt.

Den dubbla innebörden av begreppet fast egendom står i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1966

59

med rådande juridiskt språkbruk. Jag finner ingen anledning till erinran

mot en sådan användning av begreppet. Den i varje särskilt fall åsyftade

innebörden torde framgå av sammanhanget.

Såsom tillbehör till själva jorden uppräknar 1895 års lag vissa med jor­

den påtagligt förenade ting såsom träd och andra växter, hus, vattenverk

och andra byggnader, men lagen upptar också som tillbehör ledningar och

andra anläggningar, som för stadigvarande bruk anbragts i jorden. Som till­

behör till jorden anges även gödsel. Utöver tillbehör till jorden räknar man

i gällande rätt även med tillbehör till byggnad.

Lagberedningen har i sitt förslag infört begreppet tillbehör till fastighet.

Fråga om vad som utöver träd och andra växter kan utgöra tillbehör till

fast egendom förutsätts uppkomma först då en viss del av jordytan blir

föremål för fastighetsbildning enligt därför gällande regler. Beredningen

väljer därför termen tillbehör till fastighet som samlingsbeteckning för

föremål, som i ett visst läge i förhållande till den fasta egendomen får

karaktär av tillbehör. Tillbehören är antingen omedelbara i det de hänför

sig direkt till jorden, eller medelbara, då de hänför sig till ett omedelbart

tillbehör och därigenom indirekt kommer att bedömas som fastighetstill-

behör. Denna konstruktion av tillbehörsbegreppet synes lämplig och bör

därför läggas till grund för en lagstiftning innehållande nya regler om till­

behör till fast egendom.

Såsom omedelbara fastighetstillbehör upptar lagberedningen i sitt förslag

huvudsakligen samma föremål som den nuvarande lagen räknar som till­

behör till själva jorden. Beredningen uppfattar de måhända viktigaste båda

begreppen i uppräkningen, byggnad och anläggning, mycket vidsträckt och

förslaget skiljer sig därvidlag inte nämnvärt från gällande rätt. Som byggnad

räknas utom hus och vattenverk exempelvis murar, broar, bryggor och alla

slags andra uppbyggda konstruktioner. Husliknande anläggningar, som

uppförts under jordytan, anser beredningen också böra bedömas som bygg­

nader. Till kategorien anläggningar räknar beredningen i anslutning till

gällande praxis förutom de särskilt nämnda ledningarna bl. a. transport­

anordningar som räls och syllar samt cisterner och källare, allt i den mån

föremålen inte redan inbegripits under tillbehörskretsen i egenskap av

byggnader. Beträffande ledningarna påpekas att alla slag av sådana kan

räknas som anläggningar, vare sig de är avsedda för elektricitet, gas, vat­

ten eller annat. I sådana fall då en ledning sträcker sig utanför en fastighets

område bör enligt beredningens mening, vilken står i överensstämmelse med

uppfattningen i praxis, endast den del av ledningen som framdragits inom

fastigheten räknas som tillbehör till denna, medan återstoden av ledningen

blir lös egendom. Denna princip bör dock, framhåller beredningen — som

i detta sammanhang bortser från sådana fall där ledningen anbragts med

stöd av servitut — inte ha obetingad giltighet. Skjuter exempelvis en bygg-

Kungl. Maj. ts proposition nr 2'i år 1966

60

nåd över fastighetsgränsen, torde byggnaden i sin helhet böra räknas som

tillbehör till den fastighet, inom vars gräns den egentligen skulle ha in­

rymts.

De jämkningar och förtydliganden, som beredningen sålunda gjort i frå­

ga om kretsen av omedelbara fastighetstillbehör, har inte föranlett någon

allvarlig erinran från remissinstansernas sida. Gällande rätts gränsdragning

torde härvidlag i huvudlinjerna vara så naturlig, att man inte lätt finner

skäl till några mer betydande ändringar. Jag kan därför helt ansluta mig

till de uttalanden beredningen gjort såvitt nu är i fråga. Till vissa enskild­

heter i förslaget återkommer jag i specialmotiveringen.

De omedelbara fastighetstillbehör varom nu är fråga hänför sig till fas­

tigheter i allmänhet. I jordabalksutredningens förslag till regler om tillbe­

hör till fastighet, där industriell eller därmed jämförlig verksamhet bedrivs,

hänförs också industritillbehören direkt till fastigheten, även om vissa av

dem tekniskt sett utgör medelbara tillbehör. Till frågan om industritill­

behören återkommer jag emellertid i ett senare avsnitt.

3. Tillbehör till byggnad i allmänhet. De medelbara fastighetstillbehören

utgörs av sådana föremål, vilka på grund av sin mer eller mindre påtagliga

samhörighet med en byggnad anses utgöra tillbehör till denna och därigenom

även til] fastigheten. I 1895 års lag har som sådana tillbehör upptagits dels

vissa föremål, som på ett yttre, mekaniskt sätt är förenade med byggna­

den, dels vissa föremål, som hör samman med byggnaden på grund av att

de anskaffats till stadigvarande bruk för denna. Till den förra gruppen av

tillbehör räknas huvudsakligen byggnadens fasta inredning, ledningar inom

byggnaden samt vad som i övrigt är inmurat eller intimrat i golv, tak eller

vägg. Till den senare gruppen hör enligt lagens uppräkning exempelvis dub­

beldörrar, innanfönster, nycklar och kaminer. Såsom en särskild grupp av

byggnadstillbehör nämner 1895 års lag maskiner, motorer, redskap m. m.,

som uppställts i fabriker eller andra lokaler för industriell verksamhet.

1 detta sammanhang upptas endast frågan om tillbehör till andra slags

byggnader, dvs. i huvudsak tillbehör till bostadshus, affärslokaler och eko­

nomibyggnader.

I rättspraxis har de föremål, som anses utgöra tillbehör till bygg­

nad på grund av att de anskaffats till stadigvarande bruk för denna, kom­

mit att omfatta en ganska vid krets. Detta sammanhänger självfallet med

den tekniska utvecklingen, som medfört att olika slag av nya inredningsde-

taljer, som är avsedda för permanent användning i byggnader, introduce­

rats på marknaden. Särskilt påtaglig är måhända utvecklingen i fråga om

bostadshusen. Det har i flera rättsfall slagits fast, att värmepannor och ra­

diatorer samt badkar, tvättställ och andra sanitetsanläggningar har karak­

tär av tillbehör. I allmänhet har dock kravet att användningen skall vara

stadigvarande för byggnaden som sådan ansetts innebära att utrustning av

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

Öl

mer speciellt slag, som hänför sig till någon för särskilt ändamål inrät­

tad lokal i byggnaden, inte bedömts som byggnadstillbehör. Sålunda har

exempelvis skåp, diskar och andra inventarier i apotek inte ansetts utgöra

byggnadstillbehör. Detsamma gäller bänkar i biograflokaler.

Lagberedningen uttalar, att den gräns mellan tillbehör till byggnader i

allmänhet och lös egendom, som gällande lag och därpå grundad rättspraxis

uppdragit, i stort sett synes vara väl avvägd och ändamålsenlig. Beredningen

förordar därför inga större sakliga nyheter men söker i möjligaste mån

precisera tillbehörskretsen med hänsyn till den tekniska utvecklingen. 1

sitt förslag utgår beredningen från de båda viktigaste begreppen i den gäl­

lande definitionen, den fasta inredningen och vad som anskaffats till sta­

digvarande bruk för byggnaden. Beträffande den fasta inredningen fram­

håller beredningen att gällande rätt saknar föreskrift om hur det erforder­

liga mekaniska sambandet skall ha anordnats och att en sådan föreskrift

också ter sig olämplig. För att närmare bestämma när fasta inredningsde-

taljer skall anses som tillbehör inför beredningen även här, i anslutning

till en viss tendens i rättspraxis, kriteriet stadigvarande bruk för byggna­

den. Härigenom upphöjer beredningen detta kännetecken till huvudnorm

för hela tillbehörskretsens avgränsning mot den lösa egendomen.

Vad angår preciseringen av denna huvudnorm framhåller beredningen,

att tillbehörsegenskapen inte bör följa av det subjektiva syfte, som bygg­

nadens ägare kan ha haft vid anskaffningen, utan av ett objektivt ända-

målssammanhang mellan föremålet och byggnaden. Föremålet skall vara

ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden. Ett föremål bör emellertid kun­

na ha karaktär av tillbehör, även om det tjänar ett syfte för vilket blott en

viss lokal i byggnaden är avsedd, nämligen om denna lokal blivit inrättad

på ett sätt, som gör att den inte lätt kan ändras och bli lämplig för annat

ändamål.

För att ett föremål skall utgöra tiilbehör bör enligt beredningens upp­

fattning alltid krävas ett direkt yttre samband med byggnaden. Beträffande

föremål, som är ägnade till stadigvarande bruk för viss byggnad utan att

ingå i den fasta inredningen, uppställs därför det villkoret, att byggnaden

blivit försedd därmed.

Lagberedningens nu återgivna förslag till bestämning av vad som skall

anses utgöra tillbehör till byggnad i allmänhet har inte föranlett någon

nämnvärd kritik bland remissinstanserna. I stort sett förefaller man sålun­

da vara tillfreds med beredningens definition som ju också grundas på den

gällande rättsuppfattningen. Den föreslagna definitionen präglas av större

enkelhet och tydlighet än de nu gällande reglerna, vilket är fördelaktigt.

Beredningen har sålunda som obehövliga kunnat utesluta två i 1895 års lag

särskilt angivna grupper av tillbehör, nämligen ledningar inomhus och före­

mål, som inmurats eller intimrats i byggnad. Ledningar blir i allmänhet

tillbehör redan på grund av den föreslagna tillbehörsregeln, och detta gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 2'r år 19(U>

62

också flertalet av de ifrågavarande föremålen. I den män dessa hittills inte

kunnat hänföras till den fasta inredningen har det ofta varit en rent till­

fällig omständighet, som gett dem karaktär av tillbehör. Som beredningen

påpekar är det inte lämpligt att vid sidan av kategorien fast inredning räk­

na med en särskild tillbehörskategori, som blott kännetecknas av att eu

viss metod använts vid föremålets sammanfogning med byggnaden.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till beredningens förslag att

vad gäller tillbehör till byggnad i allmänhet fästa avgörande -vikt vid huru­

vida det ifrågavarande föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för den

byggnad» som försetts därmed. Till vad beredningen anfört i denna del vill

jag endast foga följande påpekanden.

En tolkning efter bokstaven av kriteriet stadigvarande bruk kan innebära

en långt driven restriktivitet i fråga om att tillerkänna skilda slag av före­

mål egenskap av tillbehör. Man bör emellertid vid bedömandet av kriteriet

utgå från att den byggnad eller del därav, varom är fråga, även i fortsätt­

ningen kommer att användas på i huvudsak samma sätt som tidigare, om

den inrättats på ett sådant sätt att den inte kan ändras utan genomgripande

ombyggnadsarbeten. Är en byggnad inrättad som bostadshus bör den ut­

rustning, som kan anses typisk för ett sådant och som därför normalt kom­

mer till användning där, vem eller vilka som än bebor huset, räknas som

byggnadstillbehör. På i huvudsak samma sätt bör en affärslokal bedömas.

Beredningen har med exempel belyst hur enligt dess mening den föreslagna

huvudregeln bör ge utslag dels för byggnader i allmänhet, dels för skilda

huvudtyper av byggnader. Exemplifikationen torde överensstämma väl med

de lämnade synpunkterna och ger för övrigt en god vägledning när det gäl­

ler att fastställa huvudregelns tillämpningsområde. De för byggnader i all­

mänhet uppräknade tillbehören utmärks av universalitet, exempelvis hissar,

ledstänger, ledningar med kranar, kontakter och värmepannor. Det är ock­

så uppenbart att sanitetsanläggningar av skilda slag, spisar samt värme-

och kylskåp är så typiska inredningsdetaljer i ett bostadshus, att de bör

utgöra tillbehör därtill. Detsamma kan normalt inte sägas vara fallet med

utrustning av ovanligt slag. Jag är emellertid fullt på det klara med att

utvecklingen kan leda till att föremål, som i dag ter sig alltför speciella för

att rymmas inom tillbehörskretsen, i framtiden kan anses vara så naturliga

inredningsdetaljer att det då kan te sig oriktigt att inte inräkna dem bland

tillbehören.

Beredningen har såsom exempel på typiska tillbehör till butikslokaler

upptagit hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar. Det kan visserligen

vara tveksamt om samma diskar och hyllor passar för olika typer av buti­

ker, men i allmänhet torde man i fråga om de nu nämnda inredningsdetal-

jerna kunna göra gällande, att de äger en så allmän användning i buti­

ker, att de kan inordnas bland byggnadstillbehören utan att grunderna för

huvudregeln därigenom rubbas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

Kungl. Ma j:In proposition nr 24 är 1966

63

4. Industritillbehör. Frågan om vad som skall anses utgöra tillbehör till

fastighet, där industriell verksamhet bedrivs, har länge varit ett besvär­

ligt och flitigt diskuterat problemkomplex. Intresset för frågan samman­

hänger i första hand med den stora betydelsen av industriell utrustning som

objekt för belåning. Maskiner, motorer och redskap av skilda slag, som an­

vänds inom industrien, representerar ofta mycket stora kapitalvärden och

behöver därför kunna utnyttjas som kredilunderlag. Särskilt i tider, då själv­

finansieringen inom industrien minskar i betydelse, stiger intresset för att

så fullständigt som möjligt kunna begagna skilda slag av egendom som

säkerhet vid upplåning. Härvidlag spelar möjligheten att inordna utrust­

ningen under fastighetsbegreppet och därigenom under reglerna för fastig-

hetspanträtten en stor roll. Vad som har tillbehörskaraktär omfattas av fas­

tighetens inteckningar, medan de inventarier, som hänförs till lös egen­

dom, kan utgöra föremål för förlagsinteckning.

Mot bakgrund av det nu anförda är det inte ägnat att förvåna

att man beträffande kretsen av tillbehör till industrifastighet sökt sig fram

på delvis andra vägar än dem som valts vid bestämmandet av vilka föremål

som skall utgöra tillbehör till fastigheter i allmänhet. Diskussionen har allt­

sedan förarbetena till 1895 års lag pendlat mellan en mycket vidsträckt krets

av s. k. industritillbehör och en trängre krets, mera motsvarande den stånd­

punkt som intagits beträffande övriga fastighetstillbehör. Den förstnämnda

ståndpunkten företräddes av nya lagberedningen i det betänkande som led­

de till 1895 års lag, och på samma linje står jordabalksutredningen i sitt nu

aktuella förslag. Gemensamt för båda förslagen är att de fäster avgö­

rande vikt vid samhörigheten mellan en fabriks ändamålsinriktning och

maskinerna, dvs. vad som brukar kallas det inre sambandet, och därför

räknar all utrustning, som används i den industriella rörelsen, som tillbe­

hör. Den motsatta ståndpunkten representeras av lagberedningen i dess för­

slag åren 1947 och 1960. Beredningen menar, att endast sådan industriell

utrustning vars användning inte är begränsad till viss industri eller verk­

samhetsgren utan kan hänföras till byggnaden som sådan skall utgöra till­

behör.

Gällande rätt intar en ståndpunkt mellan de båda nu nämnda. Enligt

1895 års lag räknas som tillbehör till fabriker och andra lokaler för indust­

riell verksamhet — utöver de allmänna byggnadstillbehören —- varje ma­

skin, motor, kärl eller därmed jämförligt redskap som för sin användning

kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag. Avsikten med

denna gräns, som kan sägas ha utgjort en kompromiss mellan de båda stånd­

punkterna, har varit att i fabrikstillbehör inbegripa den ofta mycket dyr­

bara maskinella utrustning, som är så fast applicerad i en fabrik eller

annan industrilokal, att den endast med svårighet kan skiljas därifrån.

Som fabrikstillbehör räknas också vissa kraftledningar och därtill hörande

inrättningar. Genom att sålunda den i allmänhet värdefullaste delen av in­

64

dustriutrustningen karakteriserats som fabrikstillbehör, har den fasta egen­

domens pantvärde blivit högre än annars skulle varit fallet. Detta anses ha

underlättat industriens finansieringsmöjligheter.

Den nuvarande bestämmelsen om maskiner och andra redskap har emel­

lertid utsatts för en med åren allt hårdare kritik. Detta sammanhänger up­

penbarligen med att regeln blivit föråldrad. Den tekniska utvecklingen gör

det svårare än tidigare att avgöra om en viss maskin kräver ett fast, från

grunden berett underlag, och om den i lagens mening vilar på ett sådant un­

derlag. I moderna fabriksbyggnader, som ofta uppförs av mycket hållbart

material, kan också mycket stora och tunga maskiner, som förr krävde sär­

skilt underlag, uppställas direkt på golvet, eventuellt i en övre våning.

Ibland inverkar helt andra förhållanden än maskinernas beskaffenhet och

byggnadskonstruktionen på frågan om fast underlag är behövligt. Maski­

ner, som framkallar starka vibrationer eller används i precisionsarbete,

isoleras exempelvis ofta genom sådant underlag.

Mot den gällande regeln brukar anföras att den är svårtolkad och att

tillfälliga och ovidkommande omständigheter kan medföra att samma slags

maskiner i vissa fall utgör tillbehör men i andra fall räknas som lös egen­

dom.

Mot bakgrunden av de nu nämnda förhållandena synes tämligen stor enig­

het råda därom att den nuvarande tillbehörsregeln beträffande maskiner och

andra redskap inte är tillfredsställande. Denna uppfattning ligger till

grund för såväl lagberedningens som jordabalksutredningens förslag i äm­

net. Behovet av en reform måste även enligt min mening anses klarlagt. Det

återstår att pröva huruvida något av de framlagda förslagen kan sägas er­

bjuda underlag för en reform.

Lagberedningens överväganden har som nämnts lett fram till eu snäv

gränsdragning. Endast sådan maskinell utrustning som är till nytta för

byggnaden som fabrikslokal, oberoende av den särskilda verksamhet som

bedrivs där, bör enligt beredningen utgöra tillbehör. Väverimaskiner, pap­

persmaskiner och andra maskiner avsedda för viss tillverkning måste ut­

bytas mot maskiner av helt annat slag, om fabriksbyggnaden tas i anspråk

för en ny tillverkning. De bör därför enligt förslaget inte hänföras till bygg­

naden, men väl maskiner som ingår i byggnadens utrustning för industriell

drift i allmänhet. Här nämner beredningen som exempel kyl- och fläkt-

maskinerier. Bakom beredningens förslag — i denna del liksom i övrigt —

ligger tanken att till fast egendom inte bör räknas annat än sådant som är

av bestående natur och därigenom äger verkligt pålitliga värden.

Den bland remissinstanserna ganska hårda kritiken mot beredningens

snäva bestämning av industritillbehörskretsen grundades huvudsakligen

därpå att industriens förmögenhet i fast egendom skulle betydligt minskas,

om förslaget genomfördes. Stora värden skulle komma att omrubriceras

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

65

från fast till lös egendom. Enligt remisskritiken skulle detta måhända inte

ha varit så allvarligt, om den ifrågavarande utrustningen i sin nya egenskap

av lös egendom kunnat hegagnas som kreditunderlag i samma utsträckning

som om den utgjort tillbehör till fast egendom. Möjligheten att förlagsin-

teckna egendomen bedömdes emellertid av remissinstanserna inte som nå­

got likvärdigt alternativ till att utnyttja egendomen inom fastighetspanträt-

tens ram. Också från tekniska utgångspunkter riktades kritik mot den fö­

reslagna gränsen. Det ansågs kunna bereda stora svårigheter att bestämma

vilka slag av industriell utrustning som har så allmän karaktär, att använd­

ningen inte kan anses begränsad till någon viss industri eller verksamhets­

gren. Angående exempelvis de av beredningen särskilt nämnda fläktmaski-

nerna anmärktes att de ofta dimensioneras och utformas direkt för att pas­

sa i den speciella verksamhet som bedrivs i byggnaden.

Jordabalksutredningen har vid sina överväganden i det nu aktuella ämnet

utgått från att någon inskränkning av tillbehörskretsen i förhållande till

gällande rätt inte är möjlig. Efter att ha konstaterat alt gränsdragnings-

problemen vid en modernisering av bestämningen i 1895 års lag — en lös­

ning som utredningen eljest funnit tänkbar — ter sig i det närmaste oöver­

komliga och att detsamma gäller andra lösningar efter en linje, som spal­

tar upp den industriella utrustningen i fast resp. lös egendom, kommer

utredningen fram till den ståndpunkten, att bestämningen inte bör splitt­

ra vad som är en organisk enhet, dvs. vad som sammanbinds av den

inre samhörigheten mellan den industriella verksamheten och inventarier­

na. Praktiskt taget alla maskiner och andra inventarier, som begagnas i den

industriella verksamheten, bör därför enligt förslaget räknas som tillbehör

och därmed utgöra fast egendom. Utredningen föreslår att industritillbe­

hören skall utgöra omedelbara fastighetstillbehör, inte som hittills medel­

bara sådana. Frikopplingen från byggnad såsom förbindelselänk bedöms

som nödvändig med hänsyn till syftet att skapa en så vidsträckt tillbehörs-

krets som möjligt.

Som de mest väsentliga fördelarna med en mycket extensiv tillbehörs-

krets nämner utredningen följande. Gränsen mellan fast och lös egendom

blir tydlig och skarp i det konkreta fallet. Om all utrustning, som används

inom en industri, utgör tillbehör till den tastighet, där verksamheten drivs,

kan knappast några gränsdragningsproblem uppstå. Varulager och olika slag

av fordringar och andra rättigheter blir den enda egendom, som kan karak­

teriseras som lös. Begreppsbestämningen splittrar inte vad som är en orga­

nisk enhet, nämligen de faktorer som samverkar till produktionen eller med

en annan term anläggningstillgångarna. Det ligger enligt utredningen i öp­

pen dag vilket värde detta måste ha i panträttsligt avseende. Utredningen

hävdar att den sålunda skapade helheten representerar en större värdetill­

gång än summan av delarna. I princip gäller detta inte blott den mer kvali­

ficerade kretsen av industriinventarier, exempelvis de tyngre maskinerna,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 24

Kungl. Maj.ts proposition nr 2'i är 196ti

66

utan även heit obetydliga föremål. Med hänsyn till att risken för skingring

av ett inventariebestånd måste bedömas som större, om detta är lättrörligt

än om det endast innefattar fast applicerade element, anser utredningen

dock vissa bestämmelser nödvändiga till skydd mot att belånade industri­

inventarier bortförs från den fastighet, till vilken de hör.

Remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag ger ett mycket

splittrat intryck. Förslaget om en extensiv tillbehörskrets vinner stöd hos

de i sammanhanget kanske viktigaste företrädarna för industrien och

bankvärlden men avvisas samtidigt av ett betydande antal remissinstanser.

Flertalet remissinstanser finner den föreslagna tillbehörskretsen alltför

vidsträckt.

De positiva remissyttrandena speglar framför allt uppfattningen, att för­

slagets ståndpunkt beträffande industriegendomen såsom en organisk en­

het i säkerhetshänseende är riktig. Enligt den negativa remisskritiken är

det ett grundläggande fel hos förslaget, att vad som föreslagits skola utgöra

tillbehör till fastighet ofta mer naturligt bort hänföras till själva rörelsen.

Omfattningen av den fasta egendomen blir enligt denna uppfattning i alltför

hög grad beroende på om industriidkaren äger den fastighet där egendomen

är belägen eller ej. Vidare uttalas farhågor för en framtida deklassering av

fastighetspanten, och påståendet att industriegendomen som en enhet skul­

le ha ett ö\ ervärde i förhallande till summan av delarna betvivlas. Svåra

gränsdragningsproblem anses kunna uppstå med hänsyn till att tillbehörs-

regeln enligt förslaget skall tillämpas endast på industrifastigheter. Spe­

ciella svårigheter sägs uppkomma om samma fastighet utnyttjas för såväl

industriell som annan verksamhet. De problem som uppkommer om olika

slag av lätt flyttbara föremål anknyts till fastighet betonas särskilt, lik­

som de problem som kan uppstå från exekutionsrättslig synpunkt. Stark

kritik riktas slutligen mot de regler som föreslagits i syfte alt skydda borge­

närerna om industritillbehör bortförs från den fastighet till vilken de hör.

En av de viktigaste uppgifterna vid en reform av tillbehörsbegreppet så-

\itt a\ser industrifastighet är att skapa de allmänt sett bästa möjligheterna

att utnyttja olika slag av egendom som objekt för belåning inom industriell

verksamhet. Det är därför, som jag redan antytt, nödvändigt att se de

Iramlagda förslagen mot bakgrund av nuvarande regler om förlagsinteck-

ning och att överväga vilken effekt en reform av dessa regler kan ha på

1 rågan om tillbehörskretsen. Ett sådant tillvägagångssätt är desto mer på­

kallat som både lagberedningen och jordbalksutredningen utgått från afl

lörlagsinteckningen skall bibehålla sin nuvarande konstruktion.

Hittills har förlagsinteckningen inte i kreditgivarens hand haft en ställ­

ning som kunnat jämföras med fastighetsinteckningens. De största svaghe­

terna hos förlagsinteckningen har ansetts vara att förmånsrätten inte kun­

nat utnyttjas annat än i konkurs och att inteckningen förlorat sin verkan

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 dr 1966

(»7

i och med alt egendomen, oavsett om det gäller inventarier eller varulager,

överlätils eller flyttats från den kommun där verksamheten tidigare bedri­

vits. Sedan en särskild kommitté framlagt ett förslag till reform av törlags-

inteckningcn har frågan kommit i ett annat läge. Med hänsyn till det sam­

band som utan tvivel här föreligger har, som jag redan inledningsvis antytt,

beredningen av den nu aktuella frågan om industritillbehör och frågan om

en reform av förlagsinteckningen samordnats. Härigenom har det varit

möjligt att i detalj — delvis i samråd med företrädare för industrien och

bankerna — undersöka vilka konsekvenser olika regler i den ena lag­

stiftningen får på den andra.

Enligt det förslag till lag om företagsinteckning, som nu utarbetats inom

departementet, skall företagsinteckningen liksom fastighetsinteckningen

medföra förmånsrätt såväl vid utmätning som i konkurs. Avsikten är vidare,

att företagsinteckning skall kunna fastställas att gälla inom ett så stort geo­

grafiskt område — ett län eller hela riket — att en flyttning av egendomen

blir betydelselös eller minskar i betydelse. Bland andra viktiga åtgärder till

stärkande av förlagsinteckningen bör nämnas den, att en fastställd inteck­

ning föreslås gälla i viss egendom också under en övergångstid efter det att

verksamhet, som omfattas av inteckningen, överlåtits på annan.

Om man med hänsyn till den föreslagna reformen av förlagsinteckningen

skulle kunna hävda att en företagsinteckning i fråga om olika slag av in­

dustriinventarier bereder i huvudsak samma kreditmöjligheter som en fas-

tighetsinteckning, måste det från ekonomisk synpunkt te sig tämligen lik­

giltigt om inventarierna rubriceras som fast eller lös egendom. Eftersom

det får anses ligga ett betydande värde i en principiell enhetlighet i be­

greppen fast och lös egendom skulle starka skäl kunna anses tala för en

restriktiv bestämning av tillbehörsbegreppet även såvitt avser industrifas­

tigheter. Att märka är ju att kritiken mot lagberedningens förslag i denna

del huvudsakligen grundas på uppfattningen, att förlagsinteckningen inte

kan ersätta fastighetsinteckningen såvitt avser de »fasta» maskiner, vilka

efter en reform i beredningens anda skulle komma att utgöra lös egendom.

I vissa av remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag uttrycks

också den uppfattningen, att den av utredningen förordade extensiva till-

behörsbestämningen är obefogad, om den av förlagsinteckningskommit-

tén föreslagna förstärkningen av förlagsinteckningsinstitutet genomförs.

Vid en jämförelse från kreditvärdighetssynpunkt mellan fastighetsin-

teckning och företagsinteckning, såvitt avser den grupp av föremål, som

här kommer i fråga, nämligen maskiner och andra inventarier i industriellt

bruk, visar sig den mest betydelsefulla skillnaden ligga däri, att den pant­

rätt, som fastighetsinteckning medför, följer själva fastigheten utan avse­

ende vid vem som är ägare till denna och utan tidsbegränsning, medan

den säkerhetsrätt företagsinteckningen avses medföra upphör sedan viss

tid förflutit efter överlåtelse av den intecknade rörelsen eller sedan egen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

68

domen trångåit lörvärvaren. Även om de båda inteckningsformerna i öv­

rigt i tlera avseenden kan antas bli likvärdiga och företagsinteckningen

åtminstone i vad gäller den mest rörliga utrustningen t. o. m. bli över­

lägsen fastighetsinteckningen måste den nu nämnda panträttsliga effekten

av fastighetsinteckningen tillskrivas ett så betydande värde, att företagsin­

teckningen inte kan anses fullt jämbördig därmed. Detta gäller framför

allt de maskiner och andra inventarier, som är applicerade på sådant sätt,

att de endast med svårighet kan bortflyttas, eller som har väsentlig bety­

delse för den produktion som drivs på fastigheten. Risken för separata

överlåtelser av sådana maskiner och därigenom för en skingring av belå­

nade objekt är i allmänhet relativt liten. Skulle dessa maskiner inte följa

fastigheten i panträttsligt avseende utan rörelsen via en företags­

inteckning kunde de efter en kombinerad överlåtelse av fastighet och rörel­

se komma att undandras inteckningshavaren, vilket däremot inte skulle

bli fallet om maskinerna utgjorde objekt för fastighetsinteckning.

Det nu förda resonemanget visar nackdelarna med en lösning som ersätter

fastighetsinteckningen med företagsinteckning när det gäller värdefulla in­

dustriinventarier. Samtidigt innefattar resonemanget också en från ekono­

misk utgångspunkt avgörande kritik mot varje gräns, som inte inordnar åt­

minstone de viktigaste anläggningstillgångarna i en industriell rörelse un­

der begreppet fastighetstillbehör. Från industriförbundets sida har upplysts,

att för skogs- och bruksindustri ända upp till 50 % av taxeringsvärdet för

fabriksfastigheter motsvaras av sådana maskiner, som med nuvarande

gränsdragning räknas till fast egendom. För mekanisk industri kan enligt

samma uppgift andelen fasta maskiner antas variera betydligt men den upp­

går åtminstone i vissa fall till omkring 40 %. Dessa siffror belyser att ett

realiserande av lagberedningens förslag skulle medföra en avsevärd begräns­

ning av kreditunderlaget för fastighetskrediten. Särskilt med hänsyn till de

långfristiga obligationslånen kunde en sådan reform få negativa effekter

för industriens finansiering. Även i övrigt skulle svårigheterna vid en över­

gång till en snävare bestämning än den nuvarande bli betydande.

Den föreslagna reformen av förlagsinteckningsinstitutet utgör sålunda

enligt min mening inte tillräcklig grund för att godta lagberedningens re­

striktiva ståndpunkt i fråga om kretsen av industritillbehör. Vid de överlägg­

ningar som under ärendets beredning i departementet ägt rum med framför

allt bankföreningen och industriförbundet har dessa organisationer med

skärpa uttalat samma mening. Inte heller en lösning, som alltigenom anslu­

ter till den av mig förordade gränsdragningen i fråga om tillbehör till bygg­

nad i allmänhet, förefaller i belysning av det anförda acceptabel. Som jag

tidigare Irainhällit bör det avgörande för huruvida ett föremål utgör bygg-

nadstillbehör vara om föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för byggna­

den eller viss del av denna. Tillbehörskaraktären bedöms enligt denna regel

med utgångspunkt från det huvudsakliga ändamål, för vilket lokalen blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

Öl)

inrättad, såvida denna inte lätt kan ändras och bli lämplig för annat ända­

mål. Är en byggnad utrustad som fabrik borde i enlighet härmed den indu­

striella utrustning, som kunde anses stadigvarande placerad i byggnaden,

anses utgöra byggnadstillbehör. Såsom stadigvarande kan emellertid huvud­

sakligen endast den utrustning anses, som är typisk för fabriksrörelse i all­

mänhet, eftersom annan industriell utrustning i allmänhet måste antas

skifta med ägare och produktionsinriktning. Med hänsyn härtill är eu gräns­

dragning efter samma linjer som beträffande de allmänna byggnadstillbe-

hören alltför snäv. I praktiken torde den väsentligen sammanfalla med

den av beredningen föreslagna kretsen av fabrikstillbehör.

I fråga om möjligheterna att dra en tydlig gräns genom maskinbeståndet

efter ungefär samma linjer som gällande rätt delar jag jordabalksutred-

ningens uppfattning. En okomplicerad och lättillämpad lagregel torde förut­

sätta att man inte generellt söker spalta upp inventarierna med hänsyn till

den mer eller mindre fasta förankring dessa har i en fabriksbyggnad. Över

huvud taget är den industriella utrustningen så skiftande och utvecklingen

på detta område så snabb att det ter sig olämpligt att söka dra en gräns di­

rekt efter den yttre anknytningen. Därmed är inte sagt, att man inte skulle

kunna avgränsa vissa lätt identifierbara kategorier av industriell utrust­

ning, för vilka det är gemensamt att de typiskt sett har en svagare yttre an­

knytning till byggnaden eller fastigheten än andra slag av utrustning. Jag

återkommer härtill i det följande.

Jordabalksutredningens förslag om en mycket extensiv tillbehörskrets har

den fördelen, att det för varje enskild fastighet drar upp en skarp gräns i

förhållande till olika slag av lös egendom. Dessutom måste det rent princi­

piellt sägas vara en fördel att förslaget söker inom fastighetspanträttens ram

sammanhålla vad som utgör en organisk enhet, nämligen de anläggnings­

tillgångar som samverkar till produktionsresultatet. Med hänsyn härtill och

i betraktande av den stora ekonomiska betydelse man från industriens och

bankvärldens sida tillskrivit grundtankarna i utredningsförslaget har jag

funnit att förslaget åtminstone i sina huvuddrag bör läggas till grund för

lagstiftning, trots att en vidsträckt bestämning av tillbehörskretsen obe­

stridligen skapar vissa problem.

Innan jag redovisar min slutliga ståndpunkt i ämnet vill jag framlägga

resultatet av den granskning som jag i skilda hänseenden låtit utredningens

förslag undergå.

Panträtt i fast egendom omfattar de föremål som vid varje enskilt till­

fälle har sådan anknytning till den ifrågavarande fastigheten, att de anses

utgöra tillbehör därtill, men upphör i ett föremål, så snart detta skiljs från

fastigheten. Jag har redan tidigare framhållit, att ju starkare fysiskt sam­

band med fastigheten ett tillbehör har, desto mindre sannolikt ter det sig

att föremålet avskiljs därifrån. Ä andra sidan: ju svagare det fysiska sam­

bandet är, desto större är risken för att ett föremål skall avskiljas och pant­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2i or 1966

70

objektet därmed minskas. Det nu sagda måste rimligtvis påverka möjlig­

heterna att utnyttja de olika föremålen som kreditunderlag i samband med

fastigheten. Tillbehör till fast egendom, som är mycket lätt flyttbara och

som därför har en ganska svag yttre anknytning till fastigheten, torde i all­

mänhet knappast kunna anses representera något mer väsentligt värde som

objekt för fastighetsinteckning. Vissa remissinstanser har t. o. m. gjort gäl­

lande, att en mycket vidsträckt tillbehörskrets skulle kunna medföra att

värdet på fastighetsinteckningen förringades med påföljd att möjligheterna

att få långfristiga krediter till låg ränta i många fall skulle försvinna. Ut­

redningen har ansett sådana farhågor överdrivna och synes därvid ha fäst

avgörande vikt vid att industrikrediter normalt beviljas under en bedöm­

ning av företagets allmänna räntabilitet och utvecklingsförmåga och inte

efter någon detaljerad substansvärdering av den utrustning, som industri-

idkaren förfogar över. Även om detta i och för sig är riktigt och även om

det speciella förtroendet för industriidkaren själv kanske spelar en lika

stor roll i sammanhanget, torde man dock inte kunna bestrida, att sking-

ringsrisken kan bidra till att kreditgivaren fäster blott obetydlig vikt vid

utrustning, som lätt kan flyttas bort från den belånade fastigheten. Från

kreditvärdighetssynpunkt talar därför åtskilligt för att som fastighetstill-

behör räkna endast sådan egendom som kan antas verksamt bidra till att

höja fastighetens pantvärde.

I detta sammanhang bör en av de grundläggande teser som utredningen

anfört till stöd för förslaget diskuteras något närmare. Utredningen gör

gällande, att helheten av grund, byggnader och inventarier frigör ett över­

värde, som summan av de olika delarna inte äger. Denna tes, som alltså

innebär att helheten representerar ett större värde än komponenterna, anses

främst gälla i en exekutiv situation. Utredningen menar, att ett utbud av en

fabriksfastighet jämte alla tillbehör måste ge ett bättre pris än särför-

säljning på grund av fastighets- resp. förlagsinteckningar. Flera remissin­

stanser har bestritt riktigheten av detta påstående. De har därvid bl. a.

framhållit att, om en industri gått så dåligt, att exekution blivit aktuell,

detta ofta torde bero på att företagets struktur behöver ändras tämligen ra­

dikalt. Mer sällan kan man då räkna med att företaget övertas i oförändrat

skick. I stället måste en större eller mindre del av utrustningen säljas sepa­

rat. Dessa synpunkter kan inte frånkännas betydelse. Det synes därför kun­

na ifrågasättas om utredningens argument har den allmängiltiga bärkraft

utredningen antagit. Att man i vissa fall bör kunna erhålla ett bättre pris

vid försäljning av den samlade produktionsenheten än vid sär för sälj ning

torde dock inte kunna bestridas.

Värdet av tydligheten hos en tillbehörsgräns, som omfattar all utrustning,

vilken används i industriell verksamhet, skulle måhända trots vad nu sagts

kunna motivera en fullständig anslutning till utredningsförslaget, om inte

vissa mer påtagliga nackdelar därav gjorde sig gällande i fråga om den mest

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 1966

71

rörliga utrustningen. Flertalet remissinstanser anser, att den föreslagna

tillbehörskretsen är alltför vidsträckt, och även bland de i huvudsak posi­

tiva remissinstanserna återfinns flera, som tar avstånd från förslaget

att så mobila föremål som transportmedel av olika slag och kontorsinventa­

rier skall räknas till industritillbehören. Transportmedlen är till själva sin

natur sådana, alt det i många fall knappast kan anses föreligga anknytning

till en viss fastighet. Särskilt i sådana fall, då en industriidkare driver verk­

samhet på flera skilda fastigheter och använder sina transportmedel och

andra fordon ibland på den ena och ibland på den andra fastigheten, måste

värdet av fordonen som pant för den kreditgivare, som till äventyrs har en

inteckning i blott en av fastigheterna, vara illusoriskt. Utredningen har här

föreslagit vissa regler, som går ut på att ett föremål, som i och för sig kan

hänföras till flera fastigheter, skall hänföras till den där den närmaste an­

knytningen finns. Det avgörande avses vara på vilken fastighet föremålet

normalt är stationerat, vilken fastighet det främst betjänar etc. Dessa

»baseringsregler» kan ge upphov till åtskilliga komplikationer vid tillämp­

ningen. I sammanhanget bör påpekas att, om sådan egendom varom nu är

fråga i stället görs till föremål för företagsinteckning enligt förslaget därom,

en förflyttning av egendomen från en fastighet till en annan normalt kom­

mer att sakna betydelse för kreditgivarens trygghet. Det torde knappast

kunna bestridas, att transportmedel och liknande rörlig utrustning som kre­

ditunderlag lämpar sig bättre för anknytning till den rörelse, inom vilken

utrustningen används, än till viss fastighet, där utrustningen kanske en­

dast mer sällan befinner sig.

Vissa remissinstanser påpekar, att från inteckningshavarnas synpunkt

skillnaden mellan egendom i industriell rörelse, som inryms i av industri-

idkaren ägda lokaler, och egendom, som inryms i hyrda lokaler, blir

större ju mer vidsträckt tillbehörskretsen blir. Konsekvenserna härav påta­

las särskilt med tanke på den situationen att en industriidkare förvärvar

den fastighet, där han tidigare hyrt en fabrikslokal. Detta kan redan en­

ligt gällande rätt innebära att en innehavare av förlagsinteckning måste

se kreditobjektet krympa. Den av utredningen föreslagna ordningen måste

uppenbarligen medföra att fastighets- och företagsinteckningar kan komma

att »konkurrera» i industriegendom i större utsträckning än hittills. Denna

omständighet talar i och för sig för en viss försiktighet i fråga om utvidg­

ningen av tillbehörskretsen.

Som en fördel med utredningens förslag har tidigare framhållits att det

ger en klar gräns mellan fast och lös egendom i det konkreta fallet. I vissa

situationer kan det emellertid bli svårt att dra gränsen mellan vad som är

föremål för fastighets- resp. företagsinteckning. Enligt utredningens förslag

skall industriell utrustning, som på eller i anslutning till en fastighet an­

vänds i »industriell eller därmed jämförlig verksamhet» utgöra tillbehör till

fastigheten. Det torde ibland vara svårt att avgöra vad som avses med detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 b år 19G(i

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

begrepp. Använder man ett vidsträckt tillbehörsbegrepp är den flyttbara

maskinella utrustningens karaktär av fast resp. lös egendom helt be­

roende av om verksamheten anses vara »industriell eller därmed jämförlig»

eller inte. Huruvida verksamheten är av denna art kan inte fastslås förrän

i samband med exekution, såvida inte möjlighet öppnas att genom ett sär­

skilt förfarande få ett auktoritativt besked i frågan redan på ett tidigare

stadium, t. ex. i samband med beviljandet av inteckning. Flera remissinstan­

ser har uppmärksammat denna fråga och föreslagit att en särskild form av

registrering av industrifastigheter införs. Genom något slag av driftsbevis

borde slutgiltigt fastslås, att en verksamhet som drevs på viss fastighet kun­

de betecknas som industriell eller därmed jämförlig verksamhet.

Jag hyser förståelse för den mening, som har kommit till uttryck i re­

missyttrandena i denna del, men ställer mig likväl tveksam till behovet

och lämpligheten av en registrering. De fall då osäkerhet råder om verk­

samhetens art torde vara ovanliga. I sådana sällsynta fall synes kredit­

givaren kunna skydda sig genom att skaffa sig också en företagsinteck-

ning. En registrering skulle behöva omfatta alla industrifastigheter, även

de helt notoriska. I dessa fall, som alltså kan antas vara den väsentliga

delen, skulle registreringsförfarandet sakna betydelse för inteckningsha-

varna men utgöra en stor belastning för inskrivningsväsendet. Besvärliga

problem skulle kunna uppstå, om en fastighet upphörde att användas för

industriell verksamhet utan att avregistrering skedde. Det anförda gör

mig obenägen att föreslå ett särskilt förfarande för registrering av industri­

fastigheter. Detta ställningstagande måste i någon mån verka återhållande

när det gäller att definitivt avgöra tillbehörskretsens omfattning.

Även i ett annat avseende medför en mycket vidsträckt tillbehörskrets

svårigheter, nämligen i fråga om det exekutionsrättsliga förfarandet. Detta

sammanhänger med att de exekutionsrättsliga reglerna normalt bör följa

den naturliga uppdelningen i rörliga och orörliga objekt. Svårigheterna att

skapa en ändamålsenlig exekutionsrättslig ordning med utgångspunkt från

en tillbehörskrets, som omfattar även mycket lätt flyttbara föremål, bör

verka tillbakahållande.

Med tanke på den speciella risk för skingring av industritillbehör, som

följer av eu mycket vidsträckt tillbehörskrets, har utredningen föreslagit

vissa regler till inteckningshavarens skydd vid separat överlåtelse av in­

dustritillbehör. Enligt förslaget skall, med visst undantag, tillbehörsegen-

skapen under en övergångstid kvarstå i avyttrat föremål. Förutsättningen

är att överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom ramen

lör rörelsens normala drift samt att förvärvaren insett eller bort inse, att fö­

remålet utgjorde industritillbehör. De flesta remissinstanserna har kritiserat

bestämmelsen. Med en restriktiv tillämpning anses regeln komma att sakna

praktisk betydelse, med en mer extensiv tillämpning befaras den kunna

töisvåra en i och för sig lojal handel med begagnade industriinventarier

73

och därigenom införa ett moment av osäkerhet i den allmänna omsättningen.

.lag avser att något senare närmare behandla de speciella problem som kan

följa av de nu berörda reglerna och vill i detta sammanhang endast fram­

hålla, att behovet av sådana skyddsregler minskar i samma mån som till-

behörskretsen begränsas.

.lag har i det föregående i flera sammanhang betonat att olägenheterna

av en mycket vidsträckt tillbehörskrets synes vara särskilt påtagliga i fråga

om sådan utrustning, som är lätt flyttbar. Detta har också påpekats av re­

missinstanserna. En lösning som ligger nära till hands är därför att vis­

serligen i huvuddragen följa utredningsförslaget men — med risk för att

gränsen då inte kan dras lika exakt som utredningen gjort utesluta den

mest lättrörliga utrustningen från kretsen av tillbehör. För en sådan ute­

slutning talar den omständigheten att säkerhetsvärdet av utrustning, som

avses här, synes kunna tillgodogöras bättre genom en inteckningsform

som hänför sig till rörelsen än genom fastighetsinteckning. Som en lämplig

sådan form framstår den företagsinteckning varom lagförslag utarbetats

på grundval av förlagsinteckningskommitténs förslag.

En inskränkning av tillbehörsbegreppet bör alltså ta sikte på att utesluta

sådan utrustning, som saknar större värde för tastighetskrediten, därför

att den har alltför svag anknytning till fastigheten. Det väsentliga är då

att låta tillbehörskretsen omfatta den tyngre och mer permanenta maski­

nella utrustningen. Härvid synes vara lämpligt att, som utredningen före­

slagit, låta själva fastigheten och inte byggnad utgöra objekt för anknyt­

ningen. Utrustning, som tillförts fastigheten inte för att användas främst på

denna utan för att användas »i anslutning till denna», bör uteslutas från

kretsen av tillbehör. Härigenom kommer de externa transportmedlen att

undantas från kretsen av industritillbehör, och man undgår komplikatio­

nerna av de föreslagna speciella »baseringsreglerna». Utrustning, som

tillförts fastigheten för att användas på denna, bör emellertid normalt kun­

na utgöra tillbehör. Ett krav på användning »uteslutande» på fastigheten

skulle kunna få olämpliga konsekvenser exempelvis i det fall, då avsikten är

att en maskin skall användas huvudsakligen inom en och samma fastighet

men meningen är att den också skall kunna brukas på en angränsande fas­

tighet inom ett och samma fabriksområde. En sådan maskin bör kunna ut­

göra fastighetstillbehör. En lämplig avvägning torde nås om kravet utformas

så att föremålet skall ha tillförts en fastighet för att användas huvudsakligen

på denna. I ändamålsbestämningen ligger att användningen skall vara kon­

centrerad till fastigheten i fråga, utan att detta därför behöver hindra, att

föremålet i mindre utsträckning kommer till användning utanför fastig­

heten.

För att undvika att lätt flyttbar utrustning räknas som tillbehör räc­

ker det emellertid uppenbarligen inte med den nu antydda begränsningen.

3| Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 24

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

74

Vissa grupper av föremål kan urskiljas som mer lättskingrade än andra.

I forsta hand tänker jag här på andra fordon än dem som är avsedda för

rent externa transporter, exempelvis traktorer och truckar. Dessa fordon

kan självtallet mycket lätt flyttas från den industrifastighet där de ursprung-

ligen placerats, även om avsikten från början inte varit annan än att de

skulle anvandas enbart där. En annan grupp av föremål, som till sin natur

är utpräglat lätt flyttbara, är handverktygen. Sådana verktyg, som brukaren

utan svårighet kan hära med sig, bör inte utgöra fastighetstillbehör. En

tredje grupp av föremål, som i allmänhet är lätt flyttbara och saknar större

kreditvärde, är inventarier på kontor, exempelvis kontorsmöbler och mind­

re kontorsmaskiner. Inte heller dessa bör enligt min mening bedömas som

industritillbehör.

Den omständigheten att den av jordabalksutredningen föreslagna vid­

sträckta tillbehörsregeln avser endast fastigheter där industriell eller där­

med jämförlig verksamhet bedrivs utgör, som redan antytts, ett motiv för

en viss begränsning av tillbehörskretsen. En extensiv tillbehörsbestämning

kan vålla gränsdragningsproblem i de fall då en och samma fastighet an­

vänds tör såväl industriell som annan verksamhet, exempelvis om på en

fastighet drivs både jordbruk och sågverksrörelse. Den utrustning som

används i sågverksrörelsen skall utgöra fastighetstillbehör, däremot inte

lantbruksutrustningen. Om samma utrustning används för båda ändamå­

len, uppstår tvekan huruvida utrustningen är fast eller lös egendom. Följ­

den kan då lätt bli konkurrens mellan innehavare av fastighets- resp. före­

tagsinteckning. Eftersom det är transportmedel och handverktyg av olika

slag som Irämst kan tänkas komma till användning inom såväl industriell

som annan rörelse på en och samma fastighet utgör det nu anförda ytter­

ligare ett skäl för att utesluta de berörda kategorierna av föremål från

kretsen av tastighetstillbehör. Härigenom främjas också en viss enhetlighet

vid jämförelse mellan å ena sidan industrifastigheter och å andra jord­

bruks- och altarsfastigheter. Man torde nämligen med en sådan begräns­

ning som den föreslagna endast mera sällan påträffa utrustning, som är

fastighetstillbehör om den används i industriell verksamhet men lös egen­

dom om den används i annan rörelse.

Jag har redan tidigare framhållit, att jag ansluter mig till tanken, att

industritillbehören bör ha själva fastigheten som objekt för anknytningen,

inte en viss byggnad. Som jag närmare skall utveckla också i ett senare av­

snitt har jag emellertid funnit att detta inte utesluter, att man även i fråga

om industrifastigheter räknar med ett visst bestånd av byggnadstillbehör,

i överensstämmelse med vad som i övrigt gäller för sådana. Vad beträffar

fastighet som objekt antingen det gäller inteckning eller försäljning sak­

nar visserligen en gränsdragning mellan å ena sidan sådana föremål, som

på grund av sin särskilda anknytning till viss byggnad räknas som tillbehör

till denna, och å andra sidan föremål, som på grund av sin speciella anknyt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1966

75

ning till viss industriell verksamhet har karaktär av industritillbehör, egent­

lig betydelse, men en sådan uppspaltning kan ha ett värde i andra avseen­

den. Jag syltar här framför allt på vissa frågor, som hänger samman med

tillbehörskaraktären hos föremål, vilka upplåtits till fastighetsägaren mot

hyra eller överlåtits till fastighetsägaren under förbehåll om bibehållen

äganderätt.

En ordning som den nu föreslagna erbjuder vissa fördelar ocksä från

systematisk synpunkt. Oavsett hur en fastighet används har man alt räkna

med vissa allmänna fastighetstillbehör -— byggnader, träd och växter m. m.

Alltefter den huvudsakliga användningen av en viss byggnad eller lägen­

het däri har man sedan att räkna med vissa byggnadstillbehör. Slutligen

har man beträffande fastighet, där industriell verksamhet hedrivs, att

räkna med en speciell krets av fastighetstillbehör, huvudsakligen omfat­

tande den tyngre maskinella utrustningen, de egentliga industritillbehö­

ren. Med en sådan uppspaltning som den här förordade blir industritill-

behörskretsens undantagsmässiga karaktär relativt tydligt markerad. Un­

dantaget motiveras främst av hänsyn till utvecklingen inom den industri­

ella byggnationen, där fastigheterna i allt större utsträckning utnyttjas på

ett för varje särskild verksamhet helt karakteristiskt sätt, och till den sto­

ra ekonomiska betydelsen av utrustningen som kreditunderlag.

5. Skilda ägare till fastigheten och till föremål, som tillförs denna. Verkan

av äganderättsförbehåll. Tillbehörsreglema i 1895 års lag är grundade på

den förutsättningen, att det är en och samma person som äger själva fas­

tigheten och de byggnader eller andra föremål, som på grund av sitt sam­

band med fastigheten betraktas som tillbehör till denna. För det tall att

någon annan än fastighetsägaren »efter särskilt stadgande eller på annan

emot en var gällande grund» har äganderätt till byggnad eller annat som nu

sagts, skall detta dock enligt stadgande i lagen inte räknas till den fasta

egendomen.

När det gäller att närmare analysera innebörden av denna bestämmelse

är det lämpligt att skilja på två fall. Det törsta avser den situationen, att

någon annan än fastighetsägaren — exempelvis en arrendator eller en hy­

resgäst — i en fastighet infogat ett föremål, vartill han eller någon annan

än fastighetsägaren har äganderätten. I detta fall bevaras äganderätten

till föremålet, även om detta blivit förenat med fastigheten genom exempel­

vis inmurning eller är ägnat till stadigvarande bruk för byggnad. En bygg­

nad som arrendatorn uppfört på den arrenderade marken utgör sålunda lös

egendom och omfattas inte vare sig av en försäljning av fastigheten eller av

inteckningar däri. Det andra iallet avser den situation som föreligger, när

fastighetsägaren själv i fastigheten intogat töremål, vartill äganderätten

förbehållits säljare eller äganderätten enligt avtal skall kvarbli hos upp-

låtare. Här är läget mer komplicerat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1 !!(>(>

76

Vad först beträffar det fallet att säljaren vid avyttring till fastighetsägare

gjort ett äganderättsförbehåll beträffande föremål, som är avsett alt infogas

i tastighet på sådant sätt att det objektivt sett skulle framstå som tillbe­

hör, har rättsutvecklingen lett fram till ståndpunkten, att förbehållet inte

anses utgöra sådan »emot en var gällande grund», som avses i 1895 års lag. I

praxis har sålunda fastslagits, att äganderättsförbehåll till föremål som nu

sagts saknar verkan mot fastighetsägarens borgenärer och mot ny ägare

av fastigheten, som inköpt denna på exekutiv auktion. Förbehållet kan

däremot i regel göras gällande mot den ursprunglige fastighetsägaren per­

sonligen. Man torde kunna våga påståendet att förbehållet normalt äger

obligationsrättslig men inte sakrättslig verkan.

Vad härefter angår det fallet, då eu maskin eller något annat föremål,

som objektivt framstår som fastighetstillbehör, ställts till förfogande ge­

nom uthyrning, är rättsläget mera osäkert. Om föremålet förhyrts i någon

annans intresse än fastighetsägarens, torde föremålet i varje fall inte ut­

göra tastighetstillbehör. Om föremålet däremot förhyrts i fastighetsägarens

eget intresse och det sålunda tår anses vara lastighetsägaren själv som

törsett fastigheten med föremålet, torde vissa analogier med äganderätts-

törbehållsfallen kunna dras.

Lagberedningen har i sitt förslag resonerat med utgångspunkt från den

nu antydda distinktionen mellan de fall då fastighetsägaren tillför fastig­

heten töremål, vartill äganderätt förbehållits eller eljest tillkommer annan,

och de fall då föremål både ägs av och tillförs fastigheten av annan än

fastighetsägaren. I fråga om de sistnämnda vill beredningen inte göra någon

ändring i gällande rätt men anser, att den nuvarande regeln inte är ägnad

att ge tillräcklig ledning åt rättstillämpningen. Beredningen föreslår därför

ett stadgande som direkt kännetecknar dessa fall. Ett föremål skall en­

ligt förslaget inte ha tillbehörskaraktär, om det tillförts fastigheten av en

nyttjanderättshavare eller annan, som inte är fastighetens ägare, och den

sistnämnde inte förvärvat föremålet.

Det föreslagna stadgandet har i stort sett lämnats utan erinran i remiss­

yttrandena över beredningens förslag. Jordabalksutredningen har inte före­

slagit någon ändring. Jag tillstyrker förslaget. I sammanhanget vill jag i

likhet med beredningen framhålla, att det föreslagna stadgandet avses gälla

inte endast då det är en nyttjanderättshavare, som tillfört fastigheten nå­

got föremål, utan även då den som vidtagit åtgärden varit någon annan,

blott inte fastighetens ägare. Även det fall, då föremål tillförts en fastig­

het utan stöd av något rättsförhållande, omfattas i princip av stadgandet.

Den som utan rätt anbragt något på en fastighet kan dock bli skadestånds-

skyldig enligt allmänna regler.

Beträffande de fall åter, då fastighetsägaren själv tillför fastigheten före­

mål, vartill annan har äganderätt, har lagberedningen främst uppehållit sig

vid frågan om verkan av ett äganderättsförbehåll som uppställts av leveran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

77

tören. Beredningen erinrar om att denna form av säkerhet i det sålda godset

är mycket vanlig när försäljning sker mot avbetalning eller i övrigt på kre­

dit. Den ståndpunkt rättspraxis intagit, när förbehållen frånkänts verkan

mot tredje man, är enligt beredningens uppfattning befogad. Om förbe­

håll avseende exempelvis hissar, värmeledningar och liknande föremål

skulle respekteras, kunde leverantören komma att återta även mycket vik­

tiga inredningsföremål. Detta skulle innebära påtagliga nackdelar för in-

teckningshavare och hyresgäster och risk för större eller mindre värdeiör-

störelse. Beredningen anser att den ståndpunkt, till vilken rättspraxis kom­

mit, inte bör överges men nöjer sig inte därmed utan diskuterar frågan

huruvida man inte bör gå ett steg vidare och frånkänna äganderättsförbehål-

len även obligationsrättslig verkan. I stort sett finner beredningen att samma

skäl talar mot att förbehållen skall äga sådan verkan som mot att förbe­

hållen tillerkänns sakrättslig verkan. Detta föranleder beredningen alt

föreslå att äganderättsförbehåll helt skall sakna verkan, om ett föremål till­

förs fastigheten på sådant sätt att det blir tillbehör till denna.

Beredningens förslag föranledde ingen erinran från remissinstansernas si­

da vid 196(1 års remiss. Jordabalksutredningen konstaterar emellertid att den

av utredningen föreslagna mycket vida tillbehörsbestämningen i fråga om

industrifastigheter skulle få besvärande konsekvenser från kreditsynpunkt

om inte någon modifierande bestämmelse infördes angående äganderätts-

förbehållens verkan. Den ifrågavarande industriella utrustningen skulle

komma att inkluderas i fastighetsbegreppet och därmed undandras överlå­

taren. Utredningen diskuterar möjligheten att åtminstone såvitt avser

industritillbehören frångå lagberedningens ståndpunkt, att förbehållen inte

under några förhållanden skulle få göras gällande, sedan det överlåtna före­

målet blivit att anse som tillbehör till fastighet. Utredningen stannar emel­

lertid för en regel som omfattar alla typer av tillbehör. Äganderättsförbehåll

frånkänns verkan — såväl sakrättsligt som obligationsrättsligt — endast

i fråga om föremål, som inte kan skiljas från en till fastigheten hörande

byggnad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan bygg­

nad utan väsentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål. Samma

gräns som i fråga om äganderättsförbehållens giltighet föreslås gälla i alla

fall då del är fråga om att avgöra huruvida ett föremål, som tillförts fas­

tighet av dennas ägare, är att betrakta som tillbehör, fastän föremålet till­

hör annan. Också föremål, som fastighetsägaren förhyr, skall alltså bli

fastighetstillbehör om dess samband med fastigheten har den styrka som

den föreslagna regeln anger.

Att äganderättsförbehåll i praxis frånkänns verkan mot tredje man i fråga

om föremål som får karaktär av tillbehör till fastighet synes vara grundat på

starka sakliga skäl. En möjlighet för en leverantör att från fastighet återta

viktiga inredningsföremål skulle innebära betydande faror såväl för fas tig-

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1 !)(>(>

78

hetskrediten som för omsättningen på fastighetsmarknaden. Ett förbehåll

av detta slag kunde bli till särskilt stort förfång för kreditgivare, som fått in­

teckning i fastigheten, sedan föremålen införlivats därmed, liksom för hyres­

gäster, vilka måhända kunde komma att finna sina lägenheter otjänliga för

sitt ändamål.

Med hänsyn till att i tall som de nyss nämnda skälen för att frånkänna

äganderättsförbehåll verkan även gentemot medkontrahenten förefaller vara i

stort sett desamma som skälen för att beröva dem dess sakrättsliga verkan,

och då svårigheter stundom kan föreligga att skilja mellan de sak- och

obligationsrättsliga verkningarna av ett sådant förbehåll, delar jag lagbe­

redningens principiella uppfattning, att man bör söka helt eliminera bety­

delsen av äganderättsförbehåll såvitt avser föremål, som fastighetsägaren in­

förlivar med sin fastighet på sådant sätt att de framstår som typiska tillbe­

hör till denna, omedelbart eller via en byggnad.

Förhållandet kompliceras emellertid om man i fråga om industritillbe­

hören väljer eu väsentligt vidsträcktare tillbehörsbestämning än den av

lagberedningen föreslagna. Såsom jordabalksutredningen framhåller skulle

regler som innebär att äganderättsförbehållen förfaller i och med att före­

målen införlivas med fastigheten innebära otrygghet inom den allmänna

omsättningen vid kreditaffärer med maskiner och annan industriutrustning.

Detta kunde i sin tur skärpa anspråken på kontant likvid och sålunda

törsämra industriidkarens allmänna situation. Avbetalningsköpen såsom

en form för extern finansiering har vunnit betydande utbredning i affärs­

livet och fyller otvivelaktigt en viktig funktion. En leverantörskredit vid

försäljning under äganderättsförbehåll kan enligt uppgift omfatta 80—90 %

av köpeskillingen. En så långt gående kredit mot säkerhet av en maskin

kan inte lämnas av bank eller annan allmän kreditinrättning. Skulle ägande-

rättstörbehållen trånkännas verkan i fråga om industriutrustning, kunde

detta sålunda innebära en begränsning av vissa maskinköpares kreditmöj­

ligheter.

I betraktande av det nu anförda är det naturligt, att jordabalksutredningen

i tråga om äganderättsförbehållens verkan förordat en särskild snävare

gräns i de fall då ett föremål, som tiilhör utomstående, införlivas med fas­

tighet genom fastighetsägarens försorg. Den av mig förordade gränsdrag­

ningen innebär visserligen en inskränkning i kretsen av industritillbehör i

förhållande till utredningens förslag, men begränsningen är inte av den om­

fattningen att den utesluter behovet av en särskild reglering beträffande

äganderättsförbehållens verkan in. in. i fråga om industrifastigheterna. Den

av utredningen föreslagna gränsen har emellertid utsatts för ganska hård

kritik av remissinstanserna. Man har menat att förslaget inte uppfyller be­

rättigade anspråk på klarhet. Jag delar denna uppfattning. Det kan sålunda

vara svårt att avgöra, huruvida det innebär »väsentlig skadegörelse» att riva

en vägg i en fabriksbyggnad till en kostnad av 10 000 kr. för att bortföra en

Kungl. Maj. ts proposition nr 24 år 1966

79

maskin, värd en halv milj. kr. Frågan huruvida ett avlägsnande av en ma­

skin ur en byggnad innebär väsentligt men för byggnadens utnyttjande för

dess ändamål torde ofta vara ännu svårare att avgöra. Som exempel kan

nämnas det fallet, att en leverantör vill återta en relativt liten, enkel och

billig maskin, som likväl är av elementär betydelse för en i fabriken bedriven

produktion. Del föreligger enligt min mening risk för att den föreslagna

gränsen skulle medföra tillämpningssvårigheter. En extensiv tolkning före­

faller också kunna innebära, att man inte undgår de i det föregående an­

tydda svårigheter för omsättning och industrifinansiering som kan följa av

en alltför sträng inställning till äganderättsförbehållen.

Jag har redan i det föregående rent principiellt framhållit, att jag anser

att äganderättsförbehåll bör frånkännas verkan såvitt avser föremål, som

fastighetsägaren införlivar med sin fastighet på sådant sätt att de framstår

som typiska tillbehör till denna, omedelbart eller via en byggnad. Vad gäl­

ler andra föremål, som tillförs fastighet, torde däremot inte skälen att

frånkänna äganderättsförbehåll verkan vara tillnärmelsevis lika starka.

Sådana föremål bör inte heller få egenskap av fastighetstillbehör, om de

tillhör annan än fastighetsägaren.

I fråga om andra fastigheter än industrifastigheter sammanfaller en gräns­

dragning efter de nu antydda linjerna med tillbehörsgränsen. Det naturliga

synes vara att låta samma gräns bli avgörande även såvitt avser verkan av

äganderättsförbehåll beträffande tillbehör till fastigheter, där industriell

verksamhet bedrivs. Detta innebär, att äganderättsförbehåll alltid, sålunda

även beträffande industrifastigheter, bör frånkännas verkan dels beträffan­

de sådana omedelbara tillbehör till fastighet som hus, byggnader, ledningar

och andra anläggningar, dels beträffande alla egentliga byggnadstillbehör,

för vilka det är utmärkande att de är ägnade till stadigvarande bruk för

byggnaden. Med en sådan gränsdragning nås en generell norm för alla slags

fastigheter i fråga om giltigheten av äganderättsförbehåll. Även om viss risk

föreligger för tillämpningsproblem i fråga om industriegendom, bör dessa

bli mindre framträdande med den nu antydda gränsdragningen än med den

av utredningen föreslagna bestämningen.

En väsentligt bidragande orsak till att jag, såvitt nu är i fråga, förordar

en relativt restriktiv bestämning är att samma gräns bör vara avgörande för

tillbehörsegenskapens inträde i de fall, då fastighetsägaren tillför fastig­

heten förhyrd egendom. Det är inte ovanligt att industriidkare genom för­

hyrning skaffar sig maskinell utrustning. Sådan s. k. leasing-verksamhet

väntas få ökad utbredning. Uthyraren bör även gentemot tredje man kunna

göra gällande krav med anledning av hyreskontraktet, såvida de uthyrda fö­

remålen inte införlivats med fastigheten eller byggnaden på sådant sätt att

de framstår som typiska fastighets- eller byggnadstillbehör. Är föremålen, vil­

ket naturligtvis är det normala, uthyrda för att användas i en speciell indu­

striell verksamhet, kan de endast sällan anses ägnade till stadigvarande bruk

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1966

lör fabriksbyggnaden och faller därmed inte inom kretsen av byggnadstill-

behör.

Jag har i det föregående med avseende på äganderättsförbehållen fram­

hållit, att jag delar lagberedningens och jordabalksutredningens uppfatt-

ning, att sådana lörbehåll, inom de gränser jag därefter uppdragit, bör vara

inte blott sakrättsligt utan även obligationsrättsligt verkningslösa. Förlus­

ten av verkan mot tredje man avses självfallet inträda i och med att före­

målet får karaktär av allmänt fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör. En

särskild bestämmelse, som tar sikte på förbehållets förlust av obligations-

rättslig verkan, bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag inryc­

kas i lagen. Något förslag om en motsvarande regel i fråga om förhyrnings-

fallen har däremot inte väckts. Jag anser mig heller inte böra förorda någon

sådan föreskrift. Det bör inte anses uteslutet att ett avtal om förhyrning av

töremål, som exempelvis utgör byggnadstillbehör, kan äga verkan mellan

fastighetsägaren och uthyraren. Någon ändring i förhållande till vad som

t. n. härvidlag får anses gälla är inte åsyftad.

Beträffande avtal, som betecknas som hyresavtal fastän avsikten är att

äganderätten till det »hyrda» godset skall övergå till »förhyraren», bör sam­

ma regler med avseende på avtalets tillämplighet gentemot fastighetsägaren

tillampas som om avtalet varit försett med ett äganderättsförbehåll. Ett

sådant avtal måste nämligen betraktas som ett förtäckt avbetalningsköp

(jfr 1 § andra stycket lagen den It juni 1915 (nr 219) om avbetalnings­

köp).

6. Separat överlåtelse av fastighetstillbehör. Som förut utvecklats skall en­

ligt huvudregeln en rättighet, som stiftats i fastighet, automatiskt omfatta

även dess tillbehör, medan å andra sidan en särskild sakrätt inte skall gälla

enbart i ett föremål, som utgör tillbehör. Tillbehörsegenskapen bör dock

självfallet inte utesluta att en fastighetsägare avyttrar ett föremål som utgör

tillbehör, såvida hinder inte föreligger av annan orsak. Avtal om avyttring

av föremål bör sålunda äga bindande verkan mellan parterna, och fastighets­

ägaren skall på grund av avtalet vara skyldig att vidta sådan åtgärd med

föremålet, att dess egenskap av tillbehör upphör och det erhåller rättslig

självständighet. Detta vinns genom att föremålet i förhållande till fastig­

heten försätts i ett sådant läge, att de legala förutsättningarna för tillbe-

hörsegenskap inte längre uppfylls.

Lagberedningen har i linje med vad sålunda anförts och i överensstäm­

melse med vad som ansetts vara innebörden i gällande rätt föreslagit, att

överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, inte skall gälla mot

tredje man, såvida inte töremålet så skiljs från fastigheten, att det infe

längre är att anse som tillbehör till denna. Mot detta förslag har remiss­

instanserna inle haft något att invända. Med hänsyn till förslaget om en myc­

ket vidsträckt krets av tillbehör till industrifastighet har emellertid jorda-

80

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 är 1966

81

balksutredningen framlagt förslag om vissa undantagsbestämmelser till

inteckningshavares skydd vid avyttring av industritillbehör. Jag har redan

i det föregående något berört dessa bestämmelser och den ganska hårda

kritik som mött dem från remissinstansernas sida. Jag skall här närmare gå

in på hithörande frågor.

Jordabalksutredningen föreslår att vid avyttring av industritillbehör till-

behörsegenskapen skall kvarstå under en övergångstid av sex månader efter

avyttringen, såvida överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom

ramen för rörelsens normala drift samt förvärvaren insett eller bort inse,

att föremålet utgjorde industritillbehör. Ifrån denna bestämmelse gör ut­

redningen undantag för det fallet, att föremålet tillförts annan fastighet

på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör därtill och föremålet inte

kan skiljas från en till fastigheten hörande byggnad utan väsentlig skade­

görelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan väsentligt men för

dennas utnyttjande för sitt ändamål.

Syftet med de nu ifrågavarande skyddsreglerna är uppenbarligen att

motverka risken för betydande skingring av industriutrustning och att

därigenom inom lastighetspanträttens ram höja kreditvärdet hos den lätt

flyttbara utrustningen. Genom möjligheten att »återvinna» avyttrad indu-

striutrustning till den fastighet, varifrån utrustningen avskilts, bör enligt

förslaget kreditgivarens intresse av att medverka till en belåning av pant­

objektet öka. Som jag redan nämnt har reglerna emellertid utsatts för hård

kritik och jag har påpekat att behovet av reglerna uppenbarligen minskar

i samma mån som tillbehörskretsen begränsas. Det återstår nu att mot

bakgrund av de av mig föreslagna begränsningarna av tillbehörskretsen

slutligt avgöra frågan om utredningsförslagets skyddsregler bör upptas i

departementsförslaget.

Några av de experter, som biträdde jordabalksutredningen i dess arbete,

har i särskilt yttrande till betänkandet avstyrkt förslaget till skydds­

regler. De har härvid gjort gällande, att den grundläggande bestämmelsen

med hänsyn till de speciella villkoren för dess tillämpning skulle få mycket

ringa värde för inteckningshavaren. Samtidigt skulle den emellertid kunna

komma att försvåra den lojala handeln med begagnade industriinventarier.

Jag delar denna uppfattning, vilken även kommit till uttryck i remissytt­

randen. Värdet av skyddsreglerna för inteckningshavarna blir än mindre,

när man väljer en snävare tillbehörskrets än den av utredningen föreslag­

na. Vad beträffar riskerna för den lojala handeln med begagnade industri-

inventarier vill jag påpeka att den föreslagna huvudbestämmelsen förefal­

ler vara avsedd att tillämpas bl. a. för det fallet att industriutrustning sålts

till flera olika om varandras inköp ovetande förvärvare i sådan total om­

fattning, att stadgandets objektiva kriterier uppfyllts. Varje försäljning för

sig skulle alltså inte nödvändigtvis behöva vara av större omfattning, blott

den ingick som ett led i en mer omfattande realisation av industriutrust­

82

ning. Med en sådan tillämpning kan allvarligt befaras, att skyddsreglerna

skulle medföra betydande osäkerhet om rättsläget vid förvärv av föremål,

som har karaktär av typiska industritillbehör.

Till det nu anförda kommer, att de föreslagna reglerna, såsom utred­

ningen själv påpekat, är tämligen komplicerade till sin natur. Det skulle

förmodligen vara omständligt och tidskrävande att utnyttja dem. De när­

mare processuella förutsättningarna härför förefaller för övrigt oklara.

På grund av vad jag sålunda anfört vill jag inte biträda förslaget om de

nu ifrågavarande skyddsreglerna. Den av lagberedningen föreslagna hu­

vudregeln om överlåtelsens giltighet mot tredje man, vilken i sak blott ut­

gör en kodifikation av gällande rätts ståndpunkt, bör däremot ingå i den

nya lagen.

På grundval av vad jag sålunda anfört angående grunderna för en re­

form av begreppet fast egendom och tillbehör till fastighet har inom de­

partementet upprättats förslag till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Jag anhåller att nu få till närmare behandling uppta detta lagförslag, vil­

ket torde få fogas som bilaga 3 vid protokollet i detta ärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj:Is proposition nr 2i är 1966

83

VIII. Specialmotivering

1

§■

Denna paragraf motsvarar 1 kap. 1 § i lagberedningens förslag av år

1960 och jordabalksutredningens förslag samt 1 § i 1895 års lag.

Departementschefen. Efter den inledande bestämmelsen, att fast egendom

är jord, följer det stadgande, som förmedlar grunden till begreppet fastig-

hetstillbehör. Som tidigare framhållits utgörs tillbehören normalt av före­

mål, som tillförs den fasta egendomen först sedan en fastighetsbildning

ägt rum. Det lämpliga anknytningsobjektet för tillbehören är därför själva

den rättsligt bildade fastigheten.

De regler, vartill stadgandet i andra punkten hänvisar, har redovisats av

lagberedningen i 1960 års förslag och torde här inte behöva närmare kom­

menteras.

2

§•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § i lagberedningens och jordabalksutred­

ningens förslag och 2 § i 1895 års lag.

Lagberedningen. I ett betydelsefullt avseende har lagberedningen fö­

reslagit en bestämmelse som saknar motsvarighet i gällande lag. Det gäller

byggnad eller anläggning på annan fastighet, som

uppförts för begagnande av en servitutsrätt.

Beredningen erinrade i 19k7 års förslag om att man i förarbetena till 1895

års lag förklarade att, eftersom servitutsrätt är förenad med äganderätten

till den härskande fastigheten, även de särskilda byggnader och andra an­

läggningar som för rättighetens tillgodogörande uppförts på den tjänande

fastigheten, måste anses höra till den härskande fastigheten såvida de tillhör

ägaren av denna. Detta ansågs så obestridligt, att något särskilt stadgande

därom inte erfordrades. Beredningen, som härvidlag anslöt sig till 1909 års

förslag till jordabalk, ansåg emellertid, att en uttrycklig bestämmelse i äm­

net var önskvärd. Eftersom själva servitutsrätten är ett slags bihang till

äganderätten till den härskande fastigheten ansåg beredningen det kon­

sekvent och ändamålsenligt att låta även sådana föremål på den tjänande

fastigheten, som är avsedda för rättighetens begagnande, utgöra tillbehör

till förutnämnda fastighet. Som praktiska exempel nämnde beredningen

byggnader och andra anläggningar för utnyttjande av grustäkt samt stäng­

sel, som är avsett för begagnande av betesrättighet.

84

För att ett föremål på den tjänande fastigheten skall anses som tillbehör

till den härskande fordrades enligt förslaget, att föremålet uppförts med

stöd av servitut. Härav följde att en anläggning, som redan före servituts-

upplåtelsen tillhört ägaren av den tjänande fastigheten, skulle vara tillbe­

hör till denna, även om den senare togs i anspråk för servitutets utnytt­

jande.

Enligt 1947 års förslag krävdes vidare, att föremålet var avsett uteslu-

slutande för tillgodogörandet av en fastigheten tillkommande servitutsför-

män. En ledning som gemensamt utnyttjades av flera fastigheter räknades

sålunda enligt detta förslag inte som tillbehör till någondera fastigheten.

Inte heller elektriska kraftledningar, som framdragits med stöd av servitut,

avsägs få karaktär av tillbehör med hänsyn till den nyss angivna begräns­

ningen. Kraftledningsservituten innebar rätt att draga ledningar över de

tjänande fastigheterna men var inte avsedda för tillgodogörande av en ser-

vitutsförmän. Tvärtom hade servitutsrättigheten tillskapats för ledningar­

nas framdragande. Mot att ge kraftledningar karaktär av tillbehör talade

enligt beredningens uppfattning, att kraftledningsnätet är så sammanbyggt

att en uppdelning av de olika ledningarna på särskilda härskande fastig­

heter inte kunde genomföras och att ledningarnas förande till fast egen­

dom kunde få omotiverade och mycket vittgående konsekvenser i beskatt­

ningshänseende. Om ett ledningsservitut tillkommit för att möjliggöra ut­

nyttjandet av annan servitutsrättighet, skulle ledningarna emellertid enligt

beredningens förslag bli tillbehör till den härskande fastigheten.

I 1960 års förslag tar lagberedningen på nytt upp frågan om byggnad eller

anläggning på annan fastighet, som uppförts med stöd av servitutsrätt. Be­

redningen erinrar om att enligt 1947 års förslag tre förutsättningar måste

vara uppfyllda för att en anläggning utanför fastigheten skulle bli tillbehör

därtill, nämligen att anläggningen uppförts med stöd av servitut, att den var

avsedd att tillgodogöra en fastigheten tillkommande servitutsförmån och att

anläggningen var avsedd uteslutande för sådant tillgodogörande. Beredningen

diskuterar närmare de sist upptagna förutsättningarna och ställer här till en

början frågan huruvida ett servitut, som uteslutande avser ledning, i och

för sig kan utgöra grund för att en anläggning, som uppförts på den tjä­

nande fastigheten med stöd av servitut för den härskande fastigheten, skall

tillhöra denna fastighet eller anläggaren som lös egendom. Beredningen

ifrågasätter om och i vad mån ståndpunkten i 1947 års förslag överensstäm­

mer med gällande rätt och underkastar detta spörsmål en närmare under­

sökning (SOU 1960: 25 s. 61).

Enligt beredningens mening lämnar undersökningen stöd för uppfatt­

ningen, att det enligt gällande rätt för tillbehörsegenskap är till fyllest att

anläggningen uppförts med stöd av servitut. Såvitt beredningen kan finna

föreligger inte i de olika uttalanden som åberopats någon antydan som kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

85

tolkas i den riktningen att den i 1 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om

servitut angivna rätten till ledning inte skulle anses som ett självständigt

servitutsändamål. Med hänsyn härtill torde enligt beredningens uppfattning

inte heller kunna antas, att den med stöd av servitutsrätten uppförda anlägg­

ningen inte skulle anses höra till den härskande fastigheten. Det påpekas

dock att en avvikande uppfattning framträder i förarbetena till lagen den

22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska

anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. in. Denna lag är enligt be­

redningen ett uttryck för ståndpunkten, alt en ledning varigenom kraft över­

förs från en fastighet till annan utgör tillbehör till förstnämnda fastighet i

den del den är framdragen i eller över dess egen mark men i övrigt kan bli

tillbehör till utgångsstationens fastighet endast genom registrering. Led­

ning kan också registreras som tillbehör till den fastighet där mottagnings­

stationen ligger. I andra fall är ledningen lös egendom.

Beredningen framhåller, att 1920 års lagstiftning måhända medför en

viss osäkerhet beträffande gällande rätts ståndpunkt. Oavsett hur de fall

bedöms som åsyftas i 1920 års lagstiftning torde emellertid enligt bered­

ningens uppfattning all sannolikhet tala för att vad angår andra fall tillbe-

hörsbegreppet f. n. inte är begränsat på det sätt som skulle bli en följd

av 1947 års förslag. Anledning saknas enligt beredningens uppfattning att

för ifrågavarande anläggningars förande till fastighet kräva mer än att

de uppförts med stöd av servitut. De i 1947 års betänkande upptagna skä­

len mot att föra kraftledningar till fast egendom rubbar inte beredningens

uppfattning om vad som utgör den riktiga lösningen av det föreliggande

spörsmålet. Skulle konsekvenserna i beskattningshänseende bli omotiverade

— något som framförts i debatten på detta område — får, menar bered­

ningen, skattereglerna ändras med utgångspunkt från vad som ansetts böra

gälla i civilrättsligt hänseende. För att anläggning på fastighet skall ut­

göra tillbehör till annan fastighet skall sålunda enligt 1960 års förslag ford­

ras, utöver att densamma anbragts för stadigvarande bruk, endast att den

är uppförd med stöd av ett på den förstnämnda fastigheten vilande, till för­

mån för den andra fastigheten gällande servitut. Om den närmare innebör­

den av det sålunda föreslagna stadgandet anför beredningen följande.

Med lagbudets grund överensstämmande är------------ att anse en anlägg­

ning, som av ägaren till en fastighet uppförts på annan fastighets mark och

som utgör lös egendom, övergå till att utgöra tillbehör till förstnämnda

fastighet, såframt anläggningens bibehållande efter det att den uppförts

blivit tryggat genom servitut. Motsvarande får anses gälla därest anlägg­

ningen uppförts av annan, i vars hand den var lös egendom, och från

honom överlåtits till ägaren av den härskande fastigheten. Om emellertid

anläggningen, vare sig före eller efter servitutets tillkomst, uppförts av eller

för den tjänande fastighetens ägare samt därigenom blivit tillbehör till hans

fastighet, behåller anläggningen denna egenskap även om den skulle få tas

i anspråk för servitutets utnyttjande; såsom framgår av annat stadgande

Kung!. Muj. ts proposition nr

24

år 1966

86

kan anläggningen ej med verkan mot tredje man genom överlåtelse över­

gå på den härskande fastighetens ägare med mindre den så skiljes från den

tjänande fastigheten att den ej längre är att anse såsom tillbehör till denna.

I anslutning till jordabalksförslaget framlade lagberedningen också ett

förslag till ändring i 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering

av elektriska anläggningar m. m. De föreslagna ändringarna motiverades

av den utvidgning av tillbehör sbegreppet beträffande ledningar på tjänan­

de fastigheter som beredningen föreslagit.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser har inte haft något att erinra

mot de föreslagna reglerna. Endast såvitt avser kraftledningar, som dragits

med stöd av servitut, har någon mer betydande kritik förekommit.

Kammarrätten och riksskattenämnden har anmärkt mot förslaget från

skatterättslig synpunkt. De framhåller, att ledningar hittills vid fastighets­

taxering inte räknats som tillbehör till fastighet ens om rätten att dra dem

grundats på servitut. Ändring i denna del skulle medföra helt omotiverade

stegringar av skatteunderlaget och därigenom mycket stora höjningar av

de härskande fastigheternas taxeringsvärden. Kraftledningar bör alltjämt

utgöra lös egendom och undantas vid fastighetsbeskattningen.

Industrikredit och Företagskredit har gjort gällande, att det ökade fastig­

hetsvärdet hos de härskande fastigheterna inte skulle kunna utnyttjas för

belåning, så länge servituten kunde komma att upphöra utan att inteck-

ningshavarna förmådde hindra det.

Enligt vattenkraftföreningens mening skulle ett automatiskt inordnande

under den fasta egendomen av ledningar som uppförts med stöd av servitut

kunna medföra orimliga konsekvenser. Ledningar till en sammanlagd

längd av 100 000 km och till ett sammanlagt värde av minst 2 000 milj.

kr. skulle upphöra att vara lös egendom. Åtgärden vore från skattesynpunkt

klart olämplig. I den mån behov förelåg av att inordna ledningar under fast

egendom fylldes detta behov redan av 1920 års registreringslag.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle samt Väster-

norrlands och Jämtlands läns handelskammare ger uttryck åt liknande tan­

kegångar. Med hänsyn till att kraftledningar ibland dras med stöd av nytt­

janderätt eller efter expropriation, ibland med stöd av servitutsrätt, skulle

den föreslagna reformen resultera i att en kraftledning skulle utgöra bitvis

fast, bitvis lös egendom. Detta förefaller remissinstanserna olämpligt.

Advokatsamfundet anser att som tillbehör bör räknas inte bara anlägg­

ningar som uppförts med stöd av servitut utan även anläggningar som fas­

tighetsägare uppfört på annans mark före tillkomsten av ett servitut, på

grund varav anläggningen sedan kommit att utnyttjas. Liknande synpunkter

har kommit till uttryck i yttrandena från fastighetsägareförbundet och

här adshövdingc föreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Mnj. ts proposition nr 24 år WHO

87

Departementschefen. Lagberedningen har i såväl 1947 års som 1960 års

förslag sökt att genom en särskild bestämmelse ge uttryck åt en stånd­

punkt, som utan stöd i lag ansetts vara gällande rätt i fråga om sådana an­

läggningar på andra fastigheter, som uppförts med stöd av servitut. Båda

förslagen utgår från att sådana anläggningar i allmänhet bör vara tillbe­

hör till de härskande fastigheterna. Såsom beredningen år 1960 anfört före­

faller emellertid 1947 års förslag i visst avseende alltför begränsat för att

väl svara mot den angivna avsikten. Här avses kravet, att anläggningarna

skall vara avsedda att uteslutande tillgodogöra en fastigheten tillkomman­

de servitutsförmån. Som närmare utvecklats i 1960 års förslag synes denna

begränsning i 1947 års förslag närmast vara föranledd av de tankegångar

som legat bakom 1920 års lag om registrering av elektriska anläggningar.

Denna lag vilar nämligen på den uppfattningen, att kraftledningar, som dra­

gits över annans fastighet, är lös egendom, oavsett om de uppförts med stöd

av servitutsrätt eller med stöd av annan rättighet. Endast om ledningarna i

särskild ordning registrerats som tillbehör till den fastighet där huvud­

stationen är belägen, blir ledningarna att anse som fastighetstillbehör.

I likhet med lagberedningen i dess sammansättning av år 1960 anser jag

inte skäl föreligga att med hänsyn till 1920 års lagstiftning inskränka kret­

sen av fastighetstillbehör på grund av servitutsrätt så kraftigt som bered­

ningen föreslagit år 1947. I princip delar jag lagberedningens ståndpunkt

sådan den kommit till uttryck år 1960, och departementsförslaget har ut­

formats i huvudsaklig överensstämmelse härmed. För att de ifrågavarande

anläggningarna skall föras till fastighet som tillbehör bör sålunda i allmän­

het inte krävas mer än att de uppförts med stöd av servitut. Med hänsyn till

att servitutsrätten alltid är förenad med äganderätten till den härskande fas­

tigheten framstår det nämligen som mindre följdriktigt, om en anläggning

av nu ifrågavarande slag endast i vissa fall skulle ha tillbehörskaraktär.

Då rätten till ledning är erkänd som självständigt servitutsändamål, skulle

det otvivelaktigt, som beredningen framhåller i 1960 års betänkande, rent

principiellt framstå som oegentligt om en anläggning som uppförts med stöd

av servitutet inte tillhörde den härskande fastigheten. Det skulle kunna leda

till olägenhet om anläggningen och den härskande fastigheten kom på skilda

händer, exempelvis vid exekutiv auktion på fastigheten.

I ett bestämt avseende avviker departementsförslaget från lagberedningens

förslag år 1960. I fråga om kraftledningar har som nämnts en särskild ord­

ning för registrering på huvudstationens fastighet införts genom 1920 års

lagstiftning. Flera remissinstanser är ense om att det skulle vara mindre

lämpligt att genom lagstiftning ge en kraftledning karaktär av tillbehör

till den härskande fastigheten i de delar ledningen uppförts på annan fas­

tighet med stöd av servitut, medan det särskilda registreringsförfarandet

skulle erfordras för att göra ledningen till fastighetstillbehör i övriga de­

lar. En sådan ordning ter sig oenhetlig och i förhållande till den lösning

88

som registreringslagen erbjuder opraktisk. Helt uteslutet synes också vara

att slopa den föreliggande registreringsmöjligheten.

Kommerskollegium har framlagt ett förslag till reviderad lagstiftning

om fastigheter med elektriska anläggningar. Detta förslag, som fått vila i

avbidan på resultatet av jordabalksutredningens arbete, synes böra över­

arbetas med hänsyn till de nya regler om fastighetstillbehör i allmänhet,

som nu framläggs, och de servitutsregler, som lagberedningen förordat.

Med hänsyn härtill och till vad jag förut anfört om skälen mot en reglering

i enlighet med 1960 års förslag av lagberedningen har i departementsför-

slaget gjorts ett undanJtag för elektriska starkströmsledningar, som dragits

över annans fastighet med stöd av servitut. Avsikten är sålunda, att 1920

års lagstiftning t. v. — liksom hittills — skall exklusivt reglera frågan

huruvida kraftledningar som framgår över annans mark utgör fast egendom.

Några remissinstanser har påpekat, att den nu ifrågavarande lagregeln ut­

tryckligen bör inbegripa anläggning, som först efter det att fastighetsäga­

ren uppfört den på annans mark tryggats genom servitut. Lagberedningen

anser att stadgandet bör ge utrymme åt en tolkning, som under bestäm­

melsen inbegriper en sådan anläggning. Jag kan ansluta mig till denna

ståndpunkt. En redan uppförd anläggning bör däremot inte enbart på

grund av ett servitutsavtal kunna övergå från att vara tillbehör till en fas­

tighet till att vara tillbehör till en annan.

Lagberedningen har föreslagit att det nu ifrågavarande stadgandet skall

omfatta även anläggningar uppförda med stöd av samfällighetsrätt. Detta

institut är en nyhet för jordabalksförslagen. Anledning saknas uppenbarligen

att redan i förevarande sammanhang beakta denna nyhet. Tillägget har

därför inte upptagits i departementsförslaget.

I fråga om byggnader som fastighetstillbehör må framhållas, att de

självfallet skall vara uppförda på fastigheten för att kunna hänföras dit,

såvida det inte är fråga om byggnader uppförda med stöd av servitut. Exem­

pelvis sådana transportabla skjul och kojor, som vid utförande av vissa ar­

beten flyttas från en plats till en annan, är således inte tillbehör till fas­

tighet. För lagrummets tillämpning skall däremot inte vara nödvändigt,

att byggnaden sammanfogats med marken. Som fastighetstillbehör bör så­

lunda räknas exempelvis oljecisterner av plåt, som inte är fästade vid mar­

ken utan kvarhålls där blott genom sin egen tyngd.

Beträffande ledningar och andra anläggningar av olika

slag på den egna fastigheten är att märka, att den nuvarande lagen upp­

ställer kravet att dessa skall vara anbragta i jorden för att vara tillbehör.

Ledningar ovan jord har med stöd av uttalanden i förarbetena antagits

utgöra tillbehör i egenskap av byggnader. För vinnande av större tydlighet

har bestämmelsen emellertid nu i enlighet med lagberedningens förslag ut­

formats så, att den omfattar såväl ledningar i jorden som ledningar ovan

Kungl. Maj. ts proposition nr

24

år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1!)66

89

jord. I elt remissyttrande över jordabalksutredningens förslag liar särskilt

framhållits betydelsen av vissa markanläggningar som inte kan anses inte­

grerade med jorden, exempelvis räls och syllar. Man ifrågasätter om inte

lagtexten bör förtydligas så att till fastighetstillbehör räknas inte blott an­

läggningar i och ovan jord utan även anläggningar »på» jorden. Enligt min

mening torde emellertid begreppet »ovan jord» täcka även sådana fall, då

anläggningarna vilar på jorden.

I anledning av elt yrkande under remissbehandlingen har stängsel, som

anskaffats för stadigvarande bruk på fastigheten, uttryckligen betecknats

som fastighetstillbehör. Utöver vad jag nu redovisat innebär departements-

förslaget endast smärre jämkningar i beredningens förslag. I stället för

hässjor används uttrycket hässjevirke men därmed avses ej någon materiell

ändring. Inte heller avses någon ändring genom att orden »på rot stående»

uteslutits i fråga om träd och andra växter.

Paragrafens sista stycke upptar en bestämmelse, vari erinras om vissa

särskilda tillbehörsregler, som gäller beträffande elektriska anläggningar

och järnvägar. Dessa regler har meddelats i 2 § i 1920 års lag om registre­

ring av elektriska anläggningar m. m. och i 1 § andra stycket förordningen

den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järn­

väg under konkurs.

3 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 och 3 §§ i lagberedningens förslag och 2

kap. 2 § i jordabalksutredningens förslag. I gällande rätt utgörs den när­

maste motsvarigheten av 3 § första och tredje styckena i 1895 års lag.

Departementschefen. Denna paragraf innehåller den viktiga definitionen

av vad som utgör tillbehör till byggnad och därigenom även fastighetstill­

behör. Som jag tidigare påpekat innebär departementsförslaget att det

finns en krets av tillbehör till alla slag av byggnader. För att ett föremål

skall utgöra byggnadstillbehör krävs generellt, att föremålet är ägnat till

stadigvarande bruk för den byggnad, som försetts med föremålet. I para­

grafen har uppräknats en rad typiska tillbehör till dels byggnader i all­

mänhet, dels byggnader eller lokaler av olika slag.

Av vad jag tidigare anfört om kretsen av byggnadstillbehör

torde framgå efter vilka linjer man i huvudsak bör kunna avgöra om ett

föremål har karaktär av sådant tillbehör eller inte. Om det inte är fråga

om sådana saker som exempelvis vatten- och värmeledningar samt värme­

pannor, vilka är typiska för alla slag av byggnader och som normalt fordras

för byggnadens bruk, vem som än är ägare av densamma, måste bedöm­

ningen ske med utgångspunkt från det huvudsakliga ändamålet med bygg­

naden eller den lokal i byggnaden som det är fråga om. Är en byggnad

inrättad som bostadshus kommer en viss krets av tillbehör i fråga, medan

90

eu helt annan krets blir aktuell, om det gäller inredning i eu samlingslo-

kal, i en ekonomibyggnad inom jordbruket eller i en fabrikslokal. Till

toljd av kravet att föremålet skall vara ägnat till stadigvarande bruk för

byggnaden gäller som allmän princip att föremålet med hänsyn till den hu-

vudsakliga användning, för vilken byggnaden eller lokalen på ett bestående

sätt är inrättad, skall framstå som eu så typisk inredningsdetalj, att man

bor anta att en ny ägare eller nyttjare av byggnaden eller lokalen — med

samma huvudsakliga inriktning av byggnadens eller lokalens användning

— bär bruk för föremålet. Standardutrustning vid nybyggen av genom-

snittlig typ bör inbegripas i den fasta egendomen. Med utgångspunkt här­

ifrån har de exempel valts, som under särskilda nummer i andra stycket

av bestämmelsen upptar vissa typiska tillbehör till byggnader eller lokaler

allt efter som dessa varaktigt inrättats för skilda ändamål. Bortsett från

fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet__ ett

ämne som jag strax skall återkomma till — innebär förslaget endast en

smärre avvikelse från lagberedningens och jordabalksutredningens förslag.

I stället för ladugårdar har under 4. upptagits ekonomibyggnad till jordbruk

och i stället iör spiitor, krubbor och kättar har som exempel på tillbehör

nämnts anordning tor utfodring av djur och för maskinmjölkning. Härmed

avses inte att ge bestämmelsen en annan innebörd utan endast att anpassa

exemplen till utvecklingen på ifrågavarande område. Med de nämnda an­

ordningarna bör likställas exempelvis anordning för utgödsling i ladugårdar.

När det gäller industribyggnader innebär departementsförslaget, som

redan framgått, att man har att räkna med dels en krets av byggnadstill-

behör, dels en krets av s. k. industritillbehör. Jag har redan förutskickat

att det kan mota vissa svårigheter att avgöra om ett visst tillbehör är av

det ena eller andra slaget. Denna fråga saknar visserligen betydelse från

panträttslig synpunkt, eftersom även industritillbehören 'ingår i pantunder­

laget, men tragan kan få betydelse i skatterättsligt hänseende och den är

dessutom av intresse när det gäller maskiner som fastighetsägaren hyrt eller

k°Pt mot äganderättsförbehåll. Spörsmålet om gränsdragningen mellan

byggnads tillbehör i fråga om fabriker eller liknande lokaler och industri­

tillbehör kan därför inte lämnas åsido.

Också lagberedningen hade att överväga vilka föremål som borde utgöra

byggnadstillbehör när det gäller industribyggnader. Beredningen fann att

en gränsdragning enbart med utgångspunkt från det för byggnader i all­

mänhet uppställda kravet på stadigvarande bruk kunde leda till en alltför

vidsträckt krets av tillbehör i fråga om maskiner och annan industriell

utrustning. De fall som åsyftades var bl. a. sådana där en fabriksbyggnad

konstruerats med hänsyn till den utrustning som skulle användas inbygg­

naden eller över huvud till den avsedda användningen. Maskiner och an­

nan dylik utrustning kunde i sådana fall i betydande omfattning sägas

vara ägnade till stadigvarande bruk för byggnaden. Beredningen före sim-

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år li)6t>

1)1

därför att gränsdragningen skulle ske så att endast maskiner o. d. vilka

tjänade till stadigvarande bruk för industriell rörelse i allmänhet kom att

falla under tillbehörsbegreppet.

Det av beredningen här berörda spörsmålet är tämligen komplicerat. Så

som jag i det föregående karakteriserat rekvisitet stadigvarande bruk torde

detta i normalfallet — utan någon uttrycklig begränsning — ligga ganska

nära beredningens ståndpunkt, att maskinell utrustning skall räknas som

byggnadstillbehör endast om den tjänar till stadigvarande bruk för indu­

striell rörelse i allmänhet. Kravet att utrustningen skall vara så typisk, att

en efterföljare i fabrikslokalen kan antas ha användning för den — låt vara

måhända inte i exakt samma utsträckning som företrädaren — även om

han vill driva annan tillverkning torde i det stora flertalet fall innebära,

att maskiner, redskap m. m. inte blir att betrakta som byggnadstillbehör.

En motsatt bedömning bör bli resultatet i fråga om utrustning, som har

till ändamål att göra själva fabrikslokalen brukbar för industriell verk­

samhet i allmänhet. Här kan nämnas exempelvis fläktmaskinerier och kyl­

system, vilka torde vara till nytta för varje industriidkare. Sådan utrust­

ning bör alltså utgöra byggnadstillbehör.

Det bör emellertid med anledning av lagberedningens överväganden inte

döljas, att speciella situationer kan uppstå, där man kan vara tveksam huruvi­

da inte en maskin är ägnad till stadigvarande bruk för viss byggnad. Jag tän­

ker här på sådana industribyggnader, som helt »skräddarsytts» för att passa

till en särskild maskinell utrustning. År det uppenbart att byggnaden inte

är åtminstone begränsat användbar inom annan industriell verksamhet än

den aktuella, kan man hävda, att byggnaden i princip har samma livslängd

som verksamheten på platsen och därmed som den maskinella utrust­

ningen. I ett sådant fall, liksom i ett fall då byggnaden endast utgör ett i

sig tämligen värdelöst »skal» runt en större anläggning — exempelvis runt

en masugn — och måste rivas, om anläggningen skall flyttas, torde man

knappast kunna undgå att betrakta den ifrågavarande utrustningen som

tillbehör till byggnaden.

Det nu anförda kan synas tyda på att det i fråga om industrifastigheter

måste uppkomma svårigheter att tillämpa den nu aktuella regeln. Så torde

dock inte bli fallet. Spörsmålet har, som jag redan antytt, betydelse endast

i de fall, då maskiner är förhyrda eller köpta under äganderättsförbehåll.

De mycket stora maskiner eller anläggningar, som till äventyrs kan komma

att anses som byggnadstillbehör, torde emellertid mera sällan förhyras eller

säljas på avbetalning. Betydelsen av att de nu berörda speciella formerna

för finansiering av industriell verksamhet kan bedrivas ostört även fram­

gent synes dock kräva en viss restriktivitet vid tolkningen av begreppet

byggnadstillbehör såvitt avser industribyggnader.

1 sista stycket av paragrafen har intagits en bestämmelse, enligt vilken

reservdel eller dubblett till föremål, som avses i 3 §, inte skall ut-

92

göra tillbehör till fastigheten. Lagberedningen övervägde huruvida inte re­

servdelar och dubbletter borde betraktas som tillbehör, eftersom de ofta är

avpassade för en viss bestämd apparat och i sådana fall har sitt egentliga

värde i förbindelse med denna. Med hänsyn till att reservdelar i de flesta

tall utgörs av standardvaror, som kan användas för olika ändamål, fann

beredningen det likväl inte lämpligt att hänföra sådana till en byggnad.

Beredningen töreslog därför ingen ändring i den rådande principen, att

reservdelar och dubbletter är lös egendom.

Jordabalksutredningen påpekar att dess förslag om en extensiv tillbehörs-

krets innebär, att reservdel eller dubblett till föremål inom den industriella

utrustningen alltid skall utgöra fastighetstillbehör. Beträffande den kate­

gori av föremål, där egenskapen av byggnadstillbehör alltjämt äger bety­

delse, har utredningen emellertid låtit det av beredningen föreslagna stad­

gandet om reservdelar och dubbletter kvarstå.

Departementsförslaget ansluter sig helt till utredningens förslag. Någon

större betydelse torde bestämmelsen inte få, eftersom reservdelar och dub­

bletter till maskiner och övrig industriell utrustning, som utgör industritill­

behör, blir fastighetstillbehör på grund av stadgandet i 4 §. Reservdelar

till töremål, som undantagits från kretsen av industritillbehör, kan dock

aldrig räknas till fastighetslillbehören.

4

§•

Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 2 kap. 1 § andra stycket i

jordabalksutredningens förslag och 3 § andra stycket i 1895 års lag.

Departementschefen. 1 denna paragraf bestäms kretsen av de egentliga

industritillbehören, dvs. sådan maskinell utrustning som hänförs till fas­

tighet på grund av där bedriven industriell verksamhet. Lag­

beredningens och jordabalksutredningens förslag innehöll här en något vid­

sträcktare bestämning, »industriell eller därmed jämförlig verksamhet»,

vilken saknar motsvarighet i gällande lag. Beredningen avsåg att samma

bedömningsgrunder som beträffande tillbehör till fabriker borde gälla exem­

pelvis i fråga om reparationsverkstäder, provningsanstalter och laboratorier,

som blivit särskilt konstruerade för sitt ändamål och tillförts sådan utrust­

ning, som förslaget handlade om. Vid avgörande om viss lokal skulle anses

likställd med fabrik borde enligt beredningens mening ledning kunna häm­

tas av den i 1 § första stycket förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

ang. förlagsinteckning gjorda gränsdragningen. Jordabalksutredningen an­

vände sedan begreppet i en något mer vidsträckt betydelse såsom känne­

tecken för själva den fastighet, dit viss maskinell utrustning skulle räknas

som tillbehör. Utredningen uttalade i detta sammanhang, att under beteck­

ningen »industriell eller därmed jämförlig verksamhet» borde falla inte bara

de av beredningen exemplifierade rörelsegrenarna utan dessutom i allmän-

Kungl. Maj. ts proposition nr

24

år 1966

K ant/!. Maj:ts proposition nr 2b år 1966

93

het även rörelse av hantverkskaraktär, som betjänar sig av maskinella

hjälpmedel.

Flera skäl talar enligt min mening mot att nu använda den mera vid­

sträckta formulering, som beredningen och utredningen förordat. Den före­

stående reformen av förlagsinteckningsinstitutet kommer sannolikt all göra

det omöjligt att för tolkningen av det vidsträcktare begreppet hämta ledning

i gällande lagstiftning. Dessutom måste en förstärkning av förlagsinteck-

ningen i många fall radikalt minska behovet av att viss utrustning bedöms

som fast egendom inom olika slag av företag, däribland dem, vilkas verk­

samhet inte klart faller in under begreppet »industriell». Bl. a. med hänsyn

till det tidigare påtalade intresset av en klar gräns mellan sådana fastigheter,

där industritillbeliörskretsen skall tillämpas, och andra fastigheter, är det

angeläget att formuleringen lämnar så litet utrymme för tvekan som möj­

ligt när det gäller att avgöra till vilken kategori fastigheten skall räknas.

Termen »industriell verksamhet» är visserligen inte heller den helt klar till

sin innebörd men det torde inte vara möjligt att finna en mer exakt formule­

ring. Utredningen anser att den väsentliga skiljelinjen i förhållande till hant­

verk bör dras med hänsyn till om företaget använder maskinell utrustning

resp. är helt inriktat på manuell verksamhet. En sådan gränsdragning före­

faller dock med hänsyn till den förestående förstärkningen av förlagsinteck­

ningsinstitutet onödigt vidsträckt. Med industriell verksamhet i stadgandets

mening avses endast verksamhet, som är inriktad på produktion med

maskinell utrustning av sådan omfattning, att den därför använda fastig­

heten eller lokalen påtagligt får sin prägel av denna verksamhet, s. k. fa­

briksindustri.

När det gäller att bestämma om en uppsättning maskiner eller dylikt

skall hänföras till en viss fastighet som industritillbehör skulle enligt jor-

dabalksutredningens förslag vara avgörande, huruvida på fastigheten drevs

eller under någon tid av de senast förflutna två åren drivits industriell eller

därmed jämförlig verksamhet. Tidsbestämmelsen ansågs nödvändig med

hänsyn till inteckningshavarna. Utan denna bestämmelse skulle den in­

dustriella utrustningen upphöra att vara fastighetstillbehör i samma ögon­

blick som driften av någon anledning nedlades. Den föreslagna tvåårsregeln

har emellertid utsatts för kritik under remissbehandlingen. Man synes

visserligen vara ense om att följden av en driftsnedläggel-

s e inte bör vara att den kanske mest betydande delen av kreditunderlaget

faller bort men anser en bestämd gräns vid två år olämplig. Någon remiss­

instans påpekar att en exekutiv situation kan föreligga vid tvåårstidens ut­

gång. I allmänhet anser man, att utrustningen bör utgöra del av pantobjektet

så länge den finns kvar på fastigheten.

Kritiken mot tvåårsregeln förefaller berättigad. Inteckningshavaren bör

i princip ha möjlighet att utnyttja kreditunderlaget så länge det finns kvar

94

Kungl. Maj.is proposition nr

24

år 1966

på fastigheten. Enligt min mening löses det föreliggande problemet mest

logiskt och effektivt om man väljer ungefär samma metod som i gällande

lag. Enligt 1895 års lag anses fasta maskiner som tillbehör till fabrik eller

annan för industriell verksamhet inrättad byggnad. Intill dess byggnaden in­

rättas för annat ändamål, exempelvis som bostadsfastighet, torde utrust­

ningen sålunda karakteriseras som fabrikstillbehör. På liknande sätt synes

man med utredningens förslag som utgångspunkt kunna föreskriva, att här

avsedd utrustning utgör tillbehör till fastighet eller byggnad, som helt eller

delvis inrättats för industriell verksamhet. Med den i departementsförslaget

förordade inskränkningen av tillbehörskretsen såvitt avser industrifastig­

heter torde nackdelarna av en sådan regel bli helt eliminerade.

Kretsen av industritillbehör har i departementsförslaget

— av skäl som jag tidigare redovisat — fått en snävare bestämning än jorda-

balksutredningen föreslagit. Utrustning som i betydande utsträckning avses

komma till användning utanför fastigheten skall inte utgöra fastighetstillbe-

hör. Med hänsyn härtill torde normalt alla externa transportmedel bli ute­

slutna från kretsen av industritillbehör, oavsett om det är fråga om flygplan,

båtar eller sådana motorfordon som bussar, last- och personbilar eller mo­

torcyklar.

Flyttbar utrustning bör emellertid, som tidigare antytts, inte frånkän-

nas egenskap av industritillbehör på grund av att den stundom används

utanför den fastighet, som försetts med utrustningen. Är utrustningen rör­

lig inte bara i den meningen att den är flyttbar utan direkt avsedd för en

rörlig användning faller den emellertid i allmänhet in under det första av

de undantag, som gjorts från huvudregeln. Detta undantag avser fordon

och inbegriper sådana transportmedel för övervägande internt bruk som

traktorer, truckar etc. Viss ledning för tolkning av fordonsbegreppet torde

kunna hämtas i förarbetena till vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648). Enligt 1 § 1 mom. förordningen förstås i denna med for­

don varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd

på marken och inte löper på skenor. Hjulförsedda anordningar kan uppen­

barligen endast i mycket begränsad utsträckning utgöra industritillbehör.

Här torde egentligen endast kunna komma i fråga två typer av anordning­

ar, nämligen dels sådana som löper på skenor, exempelvis lyftkranar och

traverser, dels sådana normalt stationära apparater, vilka försetts med hjul

endast för att underlätta en begränsad förflyttning. Ingen av dessa typer

faller under fordonsbegreppet. Beträffande de sistnämnda, på vilka hjulen

i stationärt tillstånd ibland är frånkopplade, beror detta på att de inte kan

anses vara »inrättade för färd på marken».

En annan grupp föremål, som enligt departementsförslaget är utesluten

från kretsen av industritillbehör, utgörs av kontorsutrustning.

Bakgrunden härtill är liksom i fråga om fordonen, att kontorsutrustningen

allmänt selt är lätt llyttbar och därför saknar större värde som kreditun­

derlag. Dessutom saknar den normalt liksom de externa transportmedlen

typisk anknytning till industriell verksamhet. Jordabalksutredningen har

"själv konstaterat, alt inventarierna i kontorshus som uppförts på särskild

fastighet inte heller med dess förslag kan utgöra induslritillbehör. Mot

denna bristande enhetlighet har vissa remissinstanser riktat kritik.

Med kontorsutrustning torde i förevarande sammanhang böra förslås

alla inventarier, som har sin väsentliga användning inom kontorsverksam-

heten. Hit bör normalt räknas dels alla kontorsmöbler som skrivbord, sto­

lar, hyllor, skåp, mattor, armatur m. in., dels alla typiska kontorsmaskiner

såsom skriv- och räknemaskiner och talregistreringsapparater. Ett problem

kan de stora databehandlings- och dupliceringsmaskinerna innebära. Data-

behandhngsmaskiner används i allt större utsträckning inom industrien

såväl inom den egentliga produktionen som inom den administrativa, kon-

torsmässiga verksamheten. En sådan apparat torde, om den uteslutande

används »på kontorssidan», böra räknas som kontorsmaskin men annars

som industritillbehör. Likaså bör en dupliceringsmaskin, som används

inom administrationen, bedömas som ett kontorsinventarium men en dupli­

ceringsmaskin, som används i ett tryckeri som ett led i produktionen, som

industritillbehör.

Den sista gruppen av föremål inom industriell utrustning, som med hän­

syn till att de ansetts vara alltför lätt flyttbara uttryckligen undantagits från

kretsen av industritillbehör, utgörs av h a n d v e r k t y g. Härmed avses

sådana verktyg, vilka brukaren utan svårighet kan bära med sig ensam. Hit

bör alltså räknas sådana typiska småverktyg som hammare, tänger, filar

m. m. men ä\en sådana något större verktyg av maskintyp som vissa motor­

sågar, tryckluftsborrar och svetsaggregat. I praktiken kan väl stundom upp­

stå tvekan om ett visst instrument eller verktyg är att anse som handverktyg.

Någon större betydelse i det särskilda fallet för fastighetskrediten torde en

sådan osäkerhet dock knappast kunna få. Viss ledning vid avgörandet av

vad som normalt bör bedömas som handverktyg torde för övrigt kunna er­

hållas av de meddelanden, som publiceras av Tekniska nomenklaturcen­

tralen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 2i år 1966

95

5 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § i lagberedningens förslag och 2 kap.

3 § i jordabalks utredningens förslag. Den närmaste motsvarigheten i gällan­

de rätt är 4 § i 1895 års lag.

Departementschefen. Liksom i beredningens och utredningens förslag har

stadgandet utformats som en negativ undantagsbestämmelse i förhållande

till den underförstådda positiva huvudregeln, att alla föremål, som enligt be­

96

stämmelserna i 2—4 §§ objektivt framstår som fastighetstillbehör, också ut­

gör sådana tillbehör. Av stadgandet framgår, att vad en arrendator eller hy­

resgäst infogar i en fastighet är lös egendom till dess fastighetsägaren —

eventuellt — förvärvar det (första punkten). Detsamma gäller industriell ut­

rustning (se 4 §), som fastighetsägaren själv tillför fastigheten, fastän det

tillhör annan, exempelvis på grund av äganderättsförbehåll eller uthyrnings-

kontrakt (andra punkten). Motsättningsvis måste anses gälla, att andra

föremål än industriinventarier, som fastighetsägaren införlivar med fastig­

heten, i förekommande fall blir fast egendom utan hinder av uppställda

äganderättsförbehåll eller ingångna hyresavtal. Som en följd härav mister

förbehållen eller avtalen sin verkan mot tredje man. Om äganderättsför-

behållets verkan mot fastighetsägaren handlar följande paragraf. När det

gäller samma verkan i fråga om förhyrd egendom har jag tidigare (s. 76)

framhållit att någon ändring i gällande rätt inte är avsedd.

Med att »tillföra» ett föremål torde ofta kunna förstås själva den åtgärd,

varigenom ett föremål installeras på fastigheten eller en byggnad förses

med en viss inredningsdetalj. Avgörande bör emellertid vara i vems in­

tresse installationen sker. Lagberedningen har angett mätarapparater, vilka

mot hyra installerats av ett elektricitetsverk, som exempel på föremål vilka

får anses ha tillförts fastigheten i uthyrarens intresse och därför inte blir

fastighetstillbehör.

Om ett föremål, som tillförts fastigheten av exempelvis en hyresgäst,

förvärvas av fastighetsägaren, blir föremålet tillbehör till fastigheten. Ett

sådant förvärv behöver inte alltid ske genom uttryckligt överlåtelseavtal.

Det kan ibland framgå av omständigheterna, exempelvis om en hyresgäst

ersätter eu av honom skadad inredningsdetalj. Ibland kan fastighetsägaren

också göra ett förvärv enligt allmänna rättsregler om s. k. accession eller

specifikation. Den rätt att bortföra föremål, som må tillkomma en nyttjan-

derättshavare eller annan bör för övrigt ej få göras gällande under hur

lång tid som helst efter det besittningsrätten till fastigheten upphört.

Lagberedningen föreslog som ett tillägg att tillbehörsegenskapen inte

skulle vara utesluten om föremålet var sådant att det enligt lag skulle kvar-

bli på fastigheten. Härmed avsågs närmast det fall, att arrendator tillfört fas­

tighet gödsel. Enligt 2 kap. 19 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt­

janderätt till fast egendom får sådan gödsel inte bortföras från fastigheten.

Beredningen ansåg att gödseln därför borde räknas som tillbehör. Häremot

torde i princip inte vara något att erinra. Något uttryckligt stadgande härom

synes emellertid inte vara nödvändigt.

6

§•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § i lagberedningens förslag och 2 kap.

6 § i jordabalksutredningens förslag. De fall som paragrafen avser att reg­

lera har i gällande rätt lösts med utgångspunkt från 4 § i 1895 års lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

97

Departementschefen. Paragrafen innehåller stadgandet om att ägande­

rättsförbehåll förlorar sin verkan även mot fastighetsägaren i och med att

det avyttrade föremålet tillförts en fastighet på sådant sätt att det är att

anse som allmänt fastighetstillbehör eller byggnadstillhehör. Stadgandet

korresponderar på visst sätt med 5 § andra punkten, som behandlar frågan

om tillbehörsegenskapens inträde i det berörda fallet men som också — i

motsats till det här föreslagna stadgandet — omfattar det fall då fastig­

hetsägaren förhyr föremål av tillbehörsnatnr. Det kan vara tveksamt om

bestämmelsen i 6 §, vilken avser själva förbehållets giltighet, bör ha sin

plats i en lag om fast egendom och vad därtill hör. Vissa skäl skulle kunna

anses tala för att bestämmelsen i stället infördes i lagen om avbetalnings­

köp. Med hänsyn till bestämmelsens mycket nära samband med den ome­

delbart föregående paragrafen har den dock, i enlighet med vad lagbered­

ningen och jordabalksutredningen föreslagit, intagits i det nu aktuella lag­

förslaget.

Jämfört med det av beredningen föreslagna stadgandet företer departe-

mentsförslaget den skillnaden att det inrymmer en uttrycklig regel om att

ett avtal, vilket till formen betecknats som hyresavtal, fastän det i realite­

ten är ett förtäckt avbetalningsköp, skall behandlas på samma sätt som

om avtalet varit försett med ett äganderättsförbehåll.

En konsekvens av stadgandena i förevarande paragraf och den omedel­

bart föregående är att ett äganderättsförbehåll beträffande ett föremål, som

infogats i en fastighet, i princip äger full verkan, om föremålet sålts till

annan än fastighetsägaren, exempelvis till en nyttjanderättshavare. Före­

målet får nämligen i sådant fall, på grund av 5 § första punkten, inte karak­

tär av tillbehör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2\ år 1066

7 §•

Paragrafen motsvarar 4 § första stycket andra punkten och andra stycket

i 1895 års lag, 2 kap. 5 § i lagberedningens förslag samt 2 kap. 4 § i jorda-

balksutredningens förslag.

Departementschefen. De i paragrafen stadgade undantagen från reglerna

om fastighetstillbehör avser sådant som i stället skall utgöra tillbehör till

tomträtt och vattenfallsrätt, till åborätt, som upplåtits enligt lagen den 4

juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord, samt slutligen till

gruva. I enlighet med vad lagberedningen år 1947 föreslagit har de nu gäl­

lande reglerna återgetts i mer koncentrerad form än i gällande rätt. De

byggnader och övriga anläggningar, som det här är fråga om, blir i rätts­

ligt hänseende så fullständigt avskilda från fastigheten, att de inte utgör till­

behör till denna, även om de kommer i fastighetsägarens hand. I stället blir

de att anse som tillbehör till rättigheten i fråga. Vad angår tomträtt och

vattenfallsrätt gäller härvid, sedan inskrivning skett, enligt 4 kap. 9 § och

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 24

98

5 kap. 2 § nyttjanderättslagen de grunder, som är stadgade i fråga om

tillbehör till fastighet. Rätten till gruva har, liksom de övriga nu nämnda

rättigheterna karaktär av lös egendom. Även här består ett visst rättsligt

samband mellan själva gruvrätten och anläggningar för gruvdriften. De-

partementsförslaget har härvidlag utformats i överensstämmelse med stad­

gandet i 1895 års lag. Såsom beredningen framhåller, torde med gruvdrift

avses endast bearbetande av sådan mineralfyndighet, som är föremål för in­

mutning eller koncession.

Kungi. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

8 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § i lagberedningens förslag samt 2 kap.

5 § första stycket i jordabalksutredningens förslag.

Departementschefen. Av paragrafen får anses följa, att ett undantagande

av tillbehör vid fastighetsöverlåtelse inte blir gällande mot tredje man in­

nan föremålet avskilts. Analogivis torde stadgandet kunna tillämpas på an­

nan rättshandling än överlåtelse — exempelvis testamente och arvskifte —

när detta i något fall ter sig naturligt och rimligt. Upplåtelse av rätt för

någon att själv tillägna sig vissa tillbehör, exempelvis växande träd, kan

emellertid få verkan mot tredje man om upplåtelsen har karaktär av nytt­

janderätt eller annan begränsad sakrätt.

För att den föreslagna regeln skall vara tillämplig fordras inte att tredje

man varit i god tro vid det konkurrerande rättsförvärvet. Att tredje man

ägt eller bort äga kännedom om att ett visst tillbehör överlåtits, synes

nämligen inte böra medföra att föremålet förlorar egenskap av tillbehör.

Vad som i ett givet ögonblick skall utgöra det objekt för rättigheter, som

avses med begreppet fastighet, bör ej vara beroende av subjektiva omstän­

digheter. Ett visst föremål skall därför inte samtidigt kunna utgöra tillbe­

hör, när det gäller en konkurrerande rättsförvärvare i god tro, och bedömas

som självständigt föremål, såvitt angår konkurrent i ond tro.

Som tidigare berörts har i departementsförslaget inte upptagits några

regler till skydd för inteckningshavare motsvarande dem som jordabalksut-

redningen föreslagit i ett särskilt andra stycke till 2 kap. 5 § i utredningens

förslag. Skälen härför har också redovisats. I sammanhanget bör påpekas,

att beredningens och utredningens förslag till jordabalk i kapitlet om pant­

rätt upptar en bestämmelse, som innebär rätt för borgenären att under vissa

förhållanden söka betalning ur fastigheten, fastän förfallotid för utställt

pantbrev inte är inne (8 kap. 14 § i förslagen). Enligt beredningens förslag

skulle detta kunna ske om fastigheten till följd av vanvård eller naturhän­

delse eller av annan orsak så försämrades att panträttens värde väsentligt

minskade. I utredningens förslag tillädes, att detsamma skulle gälla om över­

låtelse av industritillbehör skett i betydande omfattning samt överlåtelsen

gått utom ramen för rörelsens normala drift. Härvidlag anslöt utrednings­

99

förslaget sålunda väl till de rekvisit som uppställts för tillämpning av

skyddsreglerna i 2 kap. 5 §.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till de av beredningen

och utredningen föreslagna bestämmelserna om rätt för borgenären att söka

betalning ur fastighet utan hinder av att förfallotiden inte är inne. Sådana

regler har emellertid sin givna plats i jordabalken. Dessutom är alt märka

att den föreslagna regeln inte innebär att den fordran för vilken pantbrevet

må ha lämnats som säkerhet förfaller till betalning, utan endast åsyftar

den i pantbrevet angivna förfallotiden. Regeln gör alltså inte, såsom utred­

ningen även påpekat, en särskild klausul i omslagsreversen överflödig.

Det är därför tveksamt om inte en eventuell regel av det slag som avses

i 8 kap. 14 § i förslagen till jordabalk bör gå längre än som föreslagits

och ge borgenären en ovillkorlig rätt att utkräva sin fordran. De närmare

övervägandena i denna fråga bör ske inom ramen för arbetet på en ny jorda­

balk. Resultatet torde f. ö. bli beroende även av den konstruktion panträtten

får i en ny jordabalk. Jag anser mig inte heller böra nu föreslå någon änd­

ring i 31 § inteckningsförordningen som upptar ett stadgande av i huvud­

sak samma innebörd som det av beredningen i 8 kap. 14 § jordabalken

föreslagna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1960

Övergångsbestämmelser

Jordabalksutredningen. I sitt förslag till lag om införande av nya jorda­

balken erinrar utredningen om att dess förslag till regler om industritill­

behör påkallar uppmärksamhet. Utredningen påminner om att beredning­

ens jordabalksförslag kraftigt inskränkte kategorien av industritillbehör

medan utredningens tillbehörsbestämning är mycket extensiv. Betraktelse­

sättet i övergångssammanhanget blir därför väsentligt annorlunda för ut­

redningen än för beredningen. I utredningens förslag är det fråga om att

ta hänsyn till förlagsinteckning, som vid sin tillkomst haft nuvarande vi­

da krets av föremål till objekt, medan beredningen hade att tillgodose in­

tresset hos innehavare av äldre fastighetsinteckningar.

Utredningen utgår — i likhet med beredningen — från att de nya reg­

lerna om fast egendom och tillbehör därtill i princip kan sättas i kraft utan

särskilda övergångsregler. Beträffande fastigheter, där det vid balkens

ikraftträdande finns fabrik eller annan lokal för industriell verksamhet

föreslås dock speciella regler. Dessa upptas i 15 § av utredningens förslag

till promulgationslag till jordabalken. Som huvudregel föreslås att äldre

lag skall gälla i tillbehörshänseende under tio år.

En i och för sig tänkbar invändning om att en övergångstid av tio år är

väl kort för att bereda tillbörligt skydd åt innehavare av äldre förlagsin-

teckningar bemöts av utredningen på följande sätt.

4j Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 21

100

Föilagsinteckningar med lång löptid har man att räkna med i de situa­

tioners da inteckningarna i fråga utgör säkerhet för s. k. långa obligatio­

ner. Huvudsakerheten är därvid panträtten i fast egendom, och förlagsin-

teckningen uppbär funktionen att fungera såsom komplementsäkerhet Hit­

hörande situationer påfordrar intet speciellt hänsynstagande i övergångs-

sammanhanget; de representerar tvärtom just det typfall, då förlagsinteck-

ningshavaren, som ju därvid är identisk med fastighetspanthavaren, har

all anledning att medverka till att objektet för fastighetspanträtten vidgas

och objektet för förlagsinteckningen i motsvarande mån minskas. I själva

verket är det ju så, att förlagsinteckningarna mestadels utnyttjas såsom

kompletterande säkerhet i krediter, där huvudsäkerheten utgöres av pant­

rätt i fast egendom; denna form för utnyttjande av förlagsinteckning torde

t. o. ha samband med att enligt gällande rätt gränsdragningen mellan fasta

och losa mdustritillbehör är så komplicerad och godtycklig. De enda fall,

som påfordrar lagstiftarens uppmärksamhet och omtanke i övergångssam-

manhanget ar alltså inte de berörda situationerna med förlagsintecknin°en

sasom kompkmentssäkerhet utan i stället de relativt sällsvnta situationerna,

da lorlagsmtecknmgar utnyttjas såsom kreditsäkerhet isolerade från pant­

rätt i fast egendom. Det är praktiskt taget enbart med avseende a dessa

situationer som övergångsregeln i förevarande första stycke får reell bety­

delse. Enligt vad utredningen har sig bekant torde det beträffande hithö­

rande fall, där förlagsinteckningar sålunda spelar en självständig roll, ald­

rig vara fråga om långfristiga krediter utan enbart om kortfristiga Det

synes följaktligen vara fullt tillräckligt, att äldre lag får i tillbehörshänse-

ende galla bara under en så relativt kort tid som tio år efter nya balkens

ikraftträdande.

Utredningens förslag innebär att man under en övergångstid har att räk­

na med två typer av förlagsinteckningar, nämligen dels äldre inteckningar

med ett mer vidsträckt objekt, dels nya inteckningar som omfattar endast

den egendom som faller utanför utredningens industritillbehörsbegrepp.

hörslaget innebär också att en fastighetsägare, så länge de äldre tillbehörs-

reglerna äger tillämpning, inte kan som säkerhet för nya krediter utnyttja

maskiner och inventarier, som ligger utanför gällande rätts men inom ut­

redningens tillbehörsram. Utredningen är medveten om de olägenheter som

dessa konsekvenser innebär och föreslår därför ett anteckningsförfarande,

som skall medge en snabb övergång till det nya regelsystemet.

Konstruktionen av anteckningsförfarandet utgår från tanken att om de

föreslagna nya tillbehörsreglerna skall träda i kraft före tioårsfristens ut­

gång, bör detta förhållande skänkas särskild publicitet. Först sedan fastig­

hetsägaren fått viss anteckning verkställd av inskrivningsdomaren avses

därför de nya reglerna komma att tillämpas. Utredningen fortsätter.

Ur fastighetsägarnas synvinkel torde det------------- komma att bli

an«e-

laget att få begagna sig av utredningsförslagets vida tillbehörsbestämning.

Huimida detta låter sig göra blir emellertid beroende av fastighetsägarens

kreditengagemang vid balkens ikraftträdande och de överenskommelser,

han kan träffa med sina långivare. En övergång till de nya tillbehörsregler­

na är tänkbar, därest de föremål, som enligt nya balken skulle vara atf an­

se såsom tillbehör till fastigheten, inte häftar för förlagsinteckning. Från­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1966

101

varon av förlagsinteckningscngagemang styrkes uppenbarligen genom in­

tyg från den myndighet, som har att upptaga ärende angående dylik in­

teckning. Även om förlagsegendomen besväras av inteckning, finnes emel­

lertid möjlighet för fastighetsägaren att åstadkomma tillämpning av de nya

tillbehörsreglerna före utgången av tioårsfristen. Därest nämligen samtliga

innehavare av förlagsinteckningar medgiver det, kan fastighetsägaren tå

antecknat att de nya reglerna skall tillämpas.

Utredningen påpekar, att anteckningsförfarandet formellt framträder

som om det vore avsett för undantagsfallen. Det torde emellertid komma

att tillämpas i det dominerande antalet fall. Gentemot utredningens anord­

ningar skulle måhända därför kunna invändas att anteckningsförfarandet

kommer att belasta inskrivningsmyndigheterna kännbart. Utredningen an­

ser att denna synpunkt inte bör överdrivas, då anteckningsärendena san­

nolikt sprids ut under hela övergångstiden. Vart och ett av antecknings­

ärendena torde inte kräva alltför stor arbetsinsats.

I likhet med lagberedningen uppmärksammar utredningen den inverkan

de nya reglerna om verkan av äganderättsförbehåll kan få när det gäller

redan träffade avtal. Regeln om att sådana förbehåll i vissa fall helt skall

sakna verkan kan enligt utredningens mening inte ges tillbakaverkande

kraft. Utredningen föreslår därför en regel — 16 § i promulgationslagen

— som innebär att, om föremål överlåtits före nya balkens ikraftträdande

under äganderättsförbehåll eller liknande villkor, vad som gällde under

äldre lags bestånd skall tillämpas beträffande möjligheten att åberopa vill­

koret.

Departementschefen. Den nya lagen bör träda i kraft så snart som möj­

ligt. Av olika skäl kan dock en tidigare tidpunkt än den 1 januari 1967

inte komma i fråga. Vid ikraftträdandet skall 1895 års lag upphöra att

gälla. Övergången till de nya reglerna kan inte ske helt utan svårigheter.

Den viktigaste nyheten i det framlagda förslaget torde vara att kretsen

av tillbehör till industrifastigheter blir kraftigt utvidgad. I samma mån som

egendom, som förut varit att anse som lös, till följd av den föreslagna lag­

stiftningen kommer att kunna utgöra underlag för fastighetsinteckning

minskar, om inte annat bestäms, omfattningen av den egendom på indu­

strifastigheterna, som utgör säkerhet för uttagna förlagsinteckningar. Vid

övergången till den nya ordningen bör därför inom rimliga gränser tas

hänsyn till intresset hos innehavare av förlagsinteckning, som uttagits före

lagens ikraftträdande, av att kunna säkerställa sig i förhållande till den

minskning som säkerheten undergår.

Jordabalksutredningen har till skydd för äldre förlagsinteckningsha-

vare föreslagit övergångsbestämmelser, som innebär att reglerna i 1895

års lag skall tillämpas under tio år från lagens ikraftträdande i fråga om

industrifastigheter, om inte fastighetsägaren hos inskrivningsdomaren för­

Kungl. Mnj:Is proposition nr 21 or 1961i

102

mår visa, att de nya bestämmelserna kan tillämpas utan att förlagsinteck-

mngshavare kan bli lidande. Om fastighetsägaren styrker att de föremål,

som genom lagstiftningen skulle övergå från att vara lös egendom till att

bli industritillbehör och därmed fast egendom, inte besväras av förlagsin-

teckning eller om innehavaren av förlagsinteckning i sådana föremål med­

gei det, skall efter anteckning i fastighetsboken de nya reglerna gälla.

Om de föreslagna övergångsbestämmelserna torde till en början kunna

påstås, att det från principiell synpunkt är olyckligt att nödgas skjuta upp

ikraftträdandet av de viktigaste nyheterna i den föreslagna lagstiftningen

under så lång tid som tio år. Utredningens huvudregel bland övergångsbe­

stämmelserna rörande fastigheter varpå bedrivs industriell verksamhet in­

nebar dessutom att det från kreditsynpunkt så viktiga beståndet av ma­

skiner och annan industriell utrustning, som genom lagstiftningen får ka­

raktär av industritillbehör, under hela övergångstiden inte kan belånas med

vare sig fastighetsinteckning eller företagsinteckning som säkerhet. Före-

tagsinteckningen kommer nämligen att ha till föremål endast den egen­

dom, som efter den 1 januari 1967 är att anse som lös. Samtidigt kommer

även nya inteckningar i industrifastigheter att under övergångsperioden

omfatta bara vad som enligt 1895 års lag är fast egendom.

Jordabalksutredningen antar emellertid, att det föreslagna antecknings-

förfarandet skall anlitas i så stor utsträckning, att de fall då de äldre reg­

lerna kommer att tillämpas under hela tioårsperioden närmast får karak­

tär av undantag. Utredningen stöder detta antagande dels på att det all­

deles övervägande antalet förlagsinteckningar utgör kompletterande sä­

kerhet till fastighetsinteckningar, dels på att förlagsinteckning saknas helt

inom många industriföretag. Med hänsyn härtill och då intresset av att

få tillämpa de nya reglerna måste bli stort bland ägare till industrifastig­

heter torde man som utredningen kunna utgå från att ett godtagande av

utredningens förslag till övergångsbestämmelser skulle leda till att an-

teckningsförfarandet kom att anlitas i stor utsträckning.

En sådan ordning väcker emellertid betänkligheter från praktisk syn­

punkt. Inskrivningsdomarna skulle komma att bli avsevärt betungade av

det föreslagna anteckningsförfarandet. Man måste anta att särskilt under

de första åren en stor mängd anteckningsärenden skulle komma att be­

höva handläggas. Man torde vidare inte som utredningen med säkerhet

kunna påstå att vart och ett av dessa inte behövde kräva någon större ar­

betsinsats. Det kan nämligen visa sig vara förenat med svårigheter för

inskrivningsdomaren att tillförlitligt fastställa att en uppgift, som han er­

hållit beträffande en näringsidkare, avser viss industrifastighet.

Om man någorlunda säkert kan slå fast att det endast är ett förhållandevis

litet antal innehavare av förlagsinteckning, som kan tänkas lida skada ge­

nom reformen, synes man med hänsyn till det anförda böra undersöka om

det inte är möjligt att införa ett system, enligt vilket det läggs på dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Majrts proposition nr 2 i är 1966

103

inteckningshavare att vidta åtgärd för att tillgodose sina intressen, i stäl­

let för att kräva initiativ från alla dem, vilkas rätt inte berörs av de nya

tillbehörsreglerna. En sådan lösning kräver dock visshet om att man kan

sprida erforderlig upplysning om reformen.

Såsom utredningen påpekar är det egentligen bara i det fallet, då eu lån­

givare innehar en förlagsinteckning, vilken inte utgör komplement till fas-

tighetsinteckning, som reformen kan få menliga följder för inteckningsha-

varen. Sådana självständigt verkande förlagsinteckningar förekommer som

nämnts i endast liten utsträckning. Särskilt sällsynt torde det vara att så­

dan förlagsinteckning gäller mot ägare av industrifastighet, eftersom den­

ne i allmänhet kunnat ställa säkerhet även i form av fastighetsinteckning.

Det är dessutom bara i de fall då industriidkaren äger den fastighet, där

industrien drivs, som reformen kan vålla övergångssvårigheter.

Det föreligger vissa svårigheter att med bestämdhet fastställa inom vilka

kategorier av långivare man kan finna företrädare för den lilla grupp, som

kristalliserats ut genom det förda resonemanget. Banker och andra större

officiella kreditinrättningar ger normalt inga mer betydande lån enbart

mot säkerhet i form av förlagsinteckning. Ett och annat kortfristigt lån kan

dock ha lämnats mot sådan säkerhet. Det torde vidare förekomma att en­

staka grossister skaffar sig säkerhet för kontinuerliga varuleveranser en­

bart i form av förlagsinteckning. Företagareföreningarna i landet utnyttjar

också förlagsinteckningsinstitutet för att skaffa sig säkerhet för sin utlå­

ning. De här avsedda grupperna av långivare torde relativt lätt kunna nås

med upplysningar om vilka åtgärder de skall behöva vidta för att säkra

sina intressen.

Vad härefter angår uppgiften att bestämma vilken åtgärd de ifrågava­

rande äldre förlagsinteokningshavarna bör vidta för att undgå menliga

konsekvenser av den nya lagstiftningen skulle det med utgångspunkt från

utredningsförslaget måhända vara naturligt att tänka sig en ordning, där

inteckningshavaren låter verkställa en anteckning i fastighetsboken, vilken

innebär, att de äldre reglerna skall tillämpas i fråga om den berörda fastig­

heten under viss tid. Mot ett sådant system kan emellertid den anmärk­

ningen riktas, att det förutsätter utsättandet av en särskild tidrymd, inom

vilken fråga om anteckning skall väckas och under vilken de äldre regler­

na rimligtvis måste tillämpas i fråga om alla industrifastigheter. Av hän­

syn till inteckningshavaren torde denna tidrymd inte kunna göras alltför

kort. Följden blir då ett från flera synpunkter otillfredsställande uppskov

med de viktigaste inslagen i reformen. Inte heller med ett anteckningsför-

farande, som avser de förlagsinteckningshavare, vilkas rätt berörs av re­

formen, kan man för övrigt undgå de olägenheter, som följer av utred­

ningens förslag. Frågan om verkställande av anteckning måste här kom­

municeras med fastighetsägaren, som kan tänkas ha en annan uppfattning

om behovet av att de äldre reglerna skall tillämpas.

Det gemensamma för de nu diskuterade lösningarna är de nackdelar som

ligger i nödvändigheten att ha en övergångstid och belastningen på inskriv­

ningsdomarna. En lösning som inte har någon av dessa nackdelar har

övervägts inom departementet. Grundtanken bakom denna lösning är att

de nya reglerna skall äga omedelbar giltighet över hela fältet med det enda

undantaget, att de äldre reglerna skall tillämpas vid konkurs, som utbry­

ter inom viss tid efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, under för­

utsättning att i konkursen görs gällande fordran, som är föremål för för-

lagsinteckning. För att en bestämmelse härom skall kunna få full effekti­

vitet måste den emellertid kombineras med en bestämmelse, som ger inne­

havaren av förlagsinteckning rätt att kräva betalning för den intecknade

fordringen även om sådan rätt inte föreligger inom fristen i fråga. Rätten

att kräva betalning kan emellertid begränsas till sådana fall då inteckning­

ens värde väsentligt nedgår till följd av den nya lagens regler om vad som

bör till fast egendom och kompletterande säkerhet inte ställs inom kort

tid efter anfordran. En viss minsta uppsägningstid kan också stipuleras.

Det kan måhända förefalla som om den nu antydda lösningen skulle

ingripa alltför påtagligt i bestående avtalsförhållanden och därför vara onö­

digt radikal. Som jag tidigare framhållit torde det emellertid vara i myc­

ket få fall, som den nya lagstiftningen medför att den ställda säkerheten

väsentligt minskar i värde, eftersom denna i allmänhet utgörs av såväl fas­

tighets- som förlagsinteckningar. I de fåtaliga fall, där en självständigt ver­

kande förlagsinteckning besvärar inventarier på fastighet, som ägs av

industriidkaren, måste man räkna med att en minskning av kreditunder­

laget för förlagsinteckningen motsvaras av eu ökning av kreditunderlaget

för fastighetsinteckning, vilken normalt kan utnyttjas för särskild belå­

ning. Goda förutsättningar föreligger då för en uppgörelse mellan parter­

na i låneavtalet, vilken innebär att industriidkaren ger förlagsintecknings-

havaren en kompletterande säkerhet i form av fastighetsinteckning, mot­

svarande det till fastigheten överförda värdet av inventarierna. Den skis­

serade ordningen torde därför inte innebära några större risker för onö­

digtvis framtvingade konkurser. För att i någon mån stärka gäldenärens

ställning bör uppsägningstiden dock inte vara kortare än sex månader.

Detta är den längsta uppsägningstid som brukas bland kreditinrättningar

av olika slag. Övergången kan också ske mildare, om den tidrymd, inom

vilken konkurs får inledas med verkan att de äldre reglerna skall tilläm­

pas, görs relativt lång. Jag föreslår här en tidrymd av ett år.

I likhet med utredningen föreslår jag en särskild övergångsbestämmel­

se, som innebär, att äldre rätts regler om möjlighet att åberopa ägande­

rättsförbehåll och liknande villkor fortfarande skall gälla i de fall då

överlåtelse skett före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Departementsförslaget saknar liksom beredningens och utredningens för­

104

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

105

slag motsvarighet till bestämmelserna i 5 § 1895 års lag. Dessa bestäm­

melser hänför vissa äldre sakrättstyper till fast egendom. De sakrättsty-

per som det här är fråga om utgörs av frälseränta, s. k. ofri tomt i stad,

vattenverk på annans grund, förenat med sådan besittningsrätt till grun­

den att denna inte får återtas av ägaren så länge verket uppehålls, samt

i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden inte är för­

enad.

Frälseränta har avvecklats. De övriga rättigheterna utgör förhållandevis

sällsynta kvarlevor från äldre tid men kan inte omedelbart betagas egen­

skapen av fast egendom. Eftersom de inte längre kan tillskapas bör en be­

stämmelse motsvarande 5 § 1895 års lag upptas i övergångsbestämmelser­

na till förevarande lag. En sådan lösning överensstämmer med lagbered­

ningens avsikter. De närmare övervägandena angående de nämnda rättig­

heternas framtida ställning torde få ske inom ramen för arbetet på följd-

författningarna till den nya jordabalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2 i ur 1966

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag anfört föreligger i ärendet ett inom justitiedepar­

tementet upprättat förslag till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

106

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1966

Lagberedningens förslag till jordabalk år 1960

Bilaga 1

2 KAP.

Om tillbehör till fastighet

1 §•

Till fastighet höra:

därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,

för stadigvarande bruk i jorden eller därovan anbragta ledningar och

andra anläggningar,

stängsel, som uppförts på fastighetens mark eller vid dess ägogräns, även­

som hässjor,

på rot stående träd och andra växter,

naturlig gödsel samt

byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk anbragta anlägg­

ningar utanför fastigheten, vilka äro uppförda med stöd av servitut eller

samfällighetsrätt.

Om vad som skall anses höra till fastighet, varå finnes elektrisk station

eller järnväg, gälle tillika vad särskilt är stadgat.

2

§•

Till byggnad hör sådant varmed byggnaden blivit försedd, vare sig fast

inredning eller annat, såvida det är ägnat till stadigvarande bruk för bygg­

naden eller viss lägenhet däri. Såsom tillbehör till fabriker och andra lokaler

för industriell eller därmed jämförlig verksamhet skola likväl maskiner och

dylik utrustning räknas allenast om deras användning ej är begränsad till

viss industri eller verksamhetsgren.

I enlighet med vad ovan sa^s skola till byggnad företrädesvis hänföras:

fasta avbalkningar, hissar, ledstänger, ledningar för vatten, värme, ljus och

annat med därtill hörande kranar, kontakter och annan dylik utrustning,

pannor och element till värmeledning, kaminer, kakelugnar, korkmattor,

innanfönster, markiser, brandredskap, luftskyddsmateriel och nycklar samt

vad särskilt angår

1. bostäder: badkar och andra sanitetsanläggningar, spisar, värme- och

kylskåp samt tvätt- och mangelmaskiner,

2. butikslokaler: hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar,

3. samlingslokaler: estrader och för sådana lokaler avsedda sittplatsan­

ordningar,

r

4. ladugårdar: spiltor, krubbor, kättar och anläggningar för maskinmiölk-

mng samt

J

5. fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verk­

samhet: kraftmaskinerier med tillhörande ledningar, kylsystem och fläkt-

maskiner.

3 §•

Reservdel eller dubblett till föremål, som

behör till fastigheten.

avses i 2 §, skall ej utgöra till-

107

4 §.

Har föremål, som avses i 1 eller 2 §, tillförts fastigheten av nyttjande-

rättshavare eller eljest av annan än ägaren, skall föremålet ej utgöra till­

behör till fastigheten, med mindre det förvärvats av ägaren till denna eller

enligt lag skall kvarbliva därå.

5 §•

Vad som enligt därom meddelade bestämmelser utgör tillbehör till tomt­

rätt eller vattenfallsrätt eller till sådan åborätt, som upplåtes enligt lagen

den 4 juni 1926, skall icke anses höra till fastigheten.

Anläggning, som är att hänföra till gruvegendom, skall icke anses som

tillbehör till fastigheten.

6

§•

Överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, vare ej gällande

mot tredje man, med mindre föremålet så skiljes från fastigheten, att det ej

längre är att anse som tillbehör till denna.

7 §•

Överlåtes föremål under villkor att överlåtaren skall äga rätt att återtaga

föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger, eller att ägande­

rätten därtill skall förbliva hos överlåtaren, intill dess betalning erlagts eller

annan förutsättning uppfyllts, må villkoret ej göras gällande, sedan föremå­

let tillförts fastigheten på sådant sätt att det är att anse som tillbehör till

denna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2i år 1966

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1966

Jordabalksutredningens förslag till jordabalk

Bilagn 2

2 KAP.

Om tillbehör till fastighet

1 §•

Till fastighet höra:

därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,

för stadigvarande bruk i jorden eller därovan anbragta ledningar och

andra anläggningar,

stängsel, som uppförts på fastighetens mark eller vid dess ägogräns,

ävensom hässjor,

på rot stående träd och andra växter,

naturlig gödsel samt

byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk anbragta anlägg­

ningar utanför fastigheten, vilka äro uppförda med stöd av servitut eller

samfällighetsrätt.

Till fastighet varå industriell eller därmed jämförlig verksamhet bedrives

eller under någon tid av de senast förflutna två åren bedrivits höra tillika

maskiner och annan utrustning, som tillförts fastigheten för att å eller i

anslutning till denna användas i verksamheten (industritillbehör); fartyg,

som enligt vad därom är särskilt stadgat kunna intecknas för fordran, ingå

ej bland industritillbehören, ej heller luftfartyg. Kan enligt vad nu sagts före­

mål hänföras till flera fastigheter, skall det höra till den, vartill närmaste

anknytning finnes; av betydelse för anknytningen är å vilken fastighet före­

målet normalt är stationerat, vilken fastighet de främst betjäna, till vilken

lastighet det i bokföringen räknas och annat jämförligt förhållande.

Om vad som skall anses höra till fastighet, varå finnes elektrisk station

eller järnväg, gälle vad särskilt är stadgat.

2

§•

I den mån föremålen ej redan till följd av bestämmelserna i 1 § andra

stycket äro att anse såsom fastighetstillbehör, räknas till byggnad sådant

varmed byggnaden blivit försedd, vare sig fast inredning eller annat, så­

vida det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller viss lägenhet

däri.

I enlighet med vad ovan sagts skola till byggnad företrädesvis hänföras:

fasta avbalkningar, hissar, ledstänger, ledningar för vatten, värme, ljus

och annat med därtill hörande kranar, kontakter och annan dylik utrust­

ning, pannor och element till värmeledning, kaminer, kakelugnar, kork­

mattor, innanfönster, markiser, brandredskap, luftskyddsmateriel och nyck­

lar samt vad särskilt angår

1. bostäder: badkar och andra sanitetsanläggningar, spisar, värme- och

kylskåp samt tvätt- och mangelmaskiner,

2. butikslokaler: hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar,

3. samlingslokaler: estrader och för sådana lokaler avsedda sittplatsan­

ordningar, samt

4. ladugårdar: spiltor, krabbor, kättar och anläggningar för maskinmjölk-

ning.

Reservdel eller dubblett till föremål, som avses i denna paragraf, skall ej

utgöra tillbehör till fastigheten.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 2't år 1966

109

3

§■

Har föremål, som avses i 1 eller 2 §, tillförts fastigheten av nyttjande-

rättshavare eller eljest av annan än fastighetsägaren, skall föremålet ej ut­

göra tillbehör till fastigheten, med mindre det förvärvats av ägaren till

denna eller enligt lag skall kvarbliva därå. Samma lag vare beträffande

föremål av angiven beskaffenhet vilket, ehuru det var i annans ägo, tillförts

fastigheten av fastighetsägaren, dock att tillbehörsegenskap utan vidare lill-

komme föremålet, därest det icke kan skiljas från en till fastigheten höran­

de byggnad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan

byggnad utan väsentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål.

4 §•

Vad som enligt därom meddelade bestämmelser utgör tillbehör till tomt­

rätt eller till sådan åborätt, som upplåtes enligt lagen den 4 juni 1926, skall

icke anses höra till fastigheten.

Anläggning, som är att hänföra till gruvegendom, skall icke anses som

tillbehör till fastigheten.

5 §•

Överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, vare ej gällande

mot tredje man, med mindre föremålet så skiljes från sitt samband med

fastigheten, att det ej längre är att betrakta som tillbehör till denna.

Vid tillämpning av första stycket skall i fråga om industritillbehör an­

ses som att tillbehörsegenskapen alltjämt kvarstår, såvida överlåtelsen va­

rit av betydande omfattning och gått utom ramen för rörelsens normala

drift samt förvärvaren insett eller bort inse, att föremålet utgjorde industri­

tillbehör. Vad nu stadgats gälle dock ej sedan föremålet tillförts annan

fastighet på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör till denna, och

föremålet icke kan skiljas från en till fastigheten hörande byggnad utan

väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan vä­

sentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål; ej heller gälle det

stadgade sedan mer än sex månader förflutit efter det att föremålet bort­

förts utan att talan väckts å överlåtelsen.

6

§.

Överlåtes föremål under villkor att överlåtaren skall äga rätt att återtaga

föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger, eller att ägande­

rätten därtill skall förbliva hos överlåtaren, intill dess betalning erlagts eller

annan förutsättning uppfyllts, må villkoret ej göras gällande, sedan före­

målet tillförts fastighet på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör,

och föremålet icke kan skiljas från en till fastigheten hörande byggnad utan

väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan vä­

sentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr

24

år 1966

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om fast egendom och vad därtill hör

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom är jord. Av denna bildas fastigheter enligt vad därom

stadgas.

2 §•

Till fastighet hör

hus, vattenverk eller annan byggnad,

ledning, stängsel eller annan anläggning, som anbragts i eller ovan jord

för stadigvarande bruk,

träd och andra växter,

hässjevirke och naturlig gödsel,

byggnad, ledning, stängsel eller annan anläggning, som med stöd av ser­

vitut uppförts utanför fastigheten för stadigvarande bruk, dock ej elektrisk

starkströmsledning.

Om vad som hör till fastighet, där elektrisk station eller järnväg finnes,

gälla särskilda bestämmelser.

3 §•

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit för­

sedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av

denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme,

ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värme­

panna, element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis,

brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.

Till byggnad hör, bland annat, i fråga om

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och

kylskåp samt tvättmaskin och mangelmaskin,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och

anläggning för maskinmjölkning,

5. fabrik och annan lokal för industriell verksamhet: kylsystem och

fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål, som avses i denna paragraf, hör ej

till byggnaden.

4 §•

Till fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet,

hör utöver vad som följer av 2 och 3 §§ maskin och annan utrustning, som

in

tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på den­

na. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg höra dock icke till fastig­

heten.

5 §•

Föremål som nyttjanderättshavarc eller eljest annan än fastighetsägaren

tillfört fastighet, hör ej till denna, om det icke förvärvas av fastighetsägaren.

Detsamma gäller i fråga om föremål, som kan höra till fastigheten enligt 4 §

och som tillförts fastigheten av fastighetsägaren, oaktat det äges av annan.

6 §•

Förvärvar fastighetsägaren föremål under villkor att överlåtaren äger

återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom en­

ligt överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet skall förbliva hos

överlåtaren, till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts,

må villkoret ej göras gällande, sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten

föremålet på sådant sätt att det enligt 2 eller 3 § hör till fastigheten.

Vad nu sagts äger, i fråga om möjligheten att göra avtalet gällande, mot­

svarande tillämpning för det fall att detta betecknats som hyresavtal eller

betalningen som vederlag för godsets bruk och nyttjande, såvida det finnes

vara åsyftat, att den, som fått godset utgivet till sig, skall bliva ägare av

detta.

7 §•

Byggnad, stängsel eller annan anläggning på område, som besväras av

inskriven tomträtt eller vattenfallsrätt eller som innehaves enligt lagen den

4 juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord, eller an­

läggning för gruvdrift hör ej till fastigheten, även om föremålet tillhör fas­

tighetens ägare.

8

§•

Överlåtelse av föremål, som hör till fastighet, gäller ej mot tredje man,

förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre

kan anses tillhöra denna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 A år 19fi(i

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då lagen den 21 maj 1895

(nr 36 s. 1) ang. vad till fast egendom är att hänföra skall upphöra att

gälla med de undantag, som följa av nedanstående bestämmelser.

2. Medför den nya lagens regler om vad som hör till fast egendom att

värdet av säkerhet, som helt eller delvis utgöres av förlagsinteckning, vä­

sentligt minskas, äger inteckningshavaren, om gäldenären ej inom en må­

nad efter anmodan ställer ytterligare säkerhet, varmed inteckningshavaren

skäligen kan åtnöjas, säga upp den intecknade fordringen till betalning inom

sex månader utan hinder av att längre uppsägningstid må ha avtalats eller

att uppsägning ej må ske.

Ägde vid tiden för den nya lagens ikraftträdande borgenär på grund av

förlagsinteckning förmånsrätt i egendom, som enligt den nya lagen hör till

fastighet, skall, om fastigheten före den 1 januari 1968 utmätes för annans

fordran eller fastighetsägaren försättes i konkurs på grund av ansökan före

nämnda dag, egendomen vid försäljningen av fastigheten eller i konkursen

icke räknas till fastigheten, såvida innehavaren av förlagsinteckningen fram­

ställer yrkande därom.

112

3. Har föremål före lagens ikraftträdande överlåtits under villkor, som

avses i 6 §, skall beträffande möjligheten att åberopa villkoret tillämpas

vad som gällde medan den äldre lagen bestod.

4. Bestämmelserna i 5 § i den äldre lagen om byggnad på ofri tomt i

stad, vattenverk på annans grund samt i jordeboken upptaget fiskeri skola

fortfarande gälla, om besittningsrätten består efter den nya lagens ikraft­

trädande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

113

Utdrag av protokollet, hållet i lagrådet den 22 december 1965.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

E^dling,

H^egrelius,

P^etrén,

JOACHIMSSON.

Enligt lagrådet den 24 september 1965 tillhandakommet utdrag av pro­

tokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 15 september 1965, hade Kungl. Maj :t 1'örordnat, att lag­

rådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om fast egendom och vad därtill

hör.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av kanslirådet Axel Wallén.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet

Lagrådet:

Lagregler om vad som är fast egendom är avsedda att ingå i den blivande

jordabalken. Anledningen till att lagstiftningen i ämnet nu föreslås skola

upptagas till fristående behandling är, att den legala gränsdragningen mel­

lan fast och lös egendom har betydelse för utformningen av förlagsinteck-

ningsinstitutet, beträffande vilket en snar reform anses synnerligen ange­

lägen. Lagrådet har förståelse för önskvärdheten av att en sådan reform

kan genomföras utan avvaktan på jordabalken och att därför lagreglerna

om vad som hör till fast egendom tills vidare upptages i en särskild lag.

Emellertid vill lagrådet framhålla, att vid reglernas överförande till jorda­

balken uppmärksamhet måste ägnas åt frågan huruvida jämkningar är på­

kallade av hänsyn till jordabalkens regelsystem. Såsom departementsche­

fen framhåller medför de nya reglerna behov av ändringar i fråga om exe­

kution. Då förslag till sådana ännu icke föreligger, kan emellertid verkning­

arna i detta hänseende ej överblickas. Att förslaget även påkallar ändringar

i de skatterättsliga reglerna torde vara tydligt. Vid sin granskning av förslå-

114

Kungl. Maj:ts proposition nr

24

år 1966

get har lagrådet utgått från att detta och det till lagrådet jämväl remitte­

rade förslaget till lag om företagsinteckning samtidigt upphöjes till lag.

Förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör bygger i stort sett

beträffande såväl innehåll som systematik på den nu gällande lagen i ämnet.

På en punkt innebär emellertid förslaget en betydelsefull nyhet, nämligen i

fråga om vad som skall räknas som tillbehör till fastighet för industriell

verksamhet. Lagberedningen föreslog i detta avseende en snäv gräns, medan

jordabalksutredningen gav kretsen av tillbehör en mycket vid omfattning.

Det remitterade förslaget går en medelväg i så måtto, att det väl utgår från

samma grundsyn som jordabalksutredningen men ej oväsentligt inskränker

tillbehörskretsens omfattning.

Förslagets syfte är, att industriens maskinella utrustning, som represen­

terar mycket stora värden, i vid utsträckning skall tillsammans med själva

industribyggnaden och marken kunna tjäna som kreditunderlag för lån mot

fastighetsinteckning, vilken anses som en bättre form av säkerhet än före­

tagsinteckning. Detta syfte må — även med beaktande av att genom den

föreslagna nya lagstiftningen om företagsinteckning detta institut ges en

starkare ställning än det för närvarande har — anses i och för sig efter­

strävansvärt. Mot en sådan vinst måste emellertid vägas de olägenheter som

är förbundna med förslaget. För att nå sitt syfte måste förslaget i en helt

annan utsträckning än gällande rätt låta kretsen av de föremål, vilka såsom

tillbehör knytes till fastigheten, bestämmas av den omständigheten huru­

vida föremålen har ett ändamålsenligt ekonomiskt samband med den på

fastigheten bedrivna verksamheten. Så snart man emellertid i mer betydan­

de grad vidgar tillbehörskretsen att omfatta även andra föremål än dem

som på ett yttre mekaniskt sätt är förbundna med fastigheten, uppstår

olägenheter. Under begreppet fast egendom kommer då att hänföras även

egendom, vars samband med fastigheten som sådan icke är särskilt utpräg­

lat. Att förslaget, även efter de väsentliga jämkningar som vidtagits i för­

hållande till jordabalksutredningens förslag, är behäftat med olägenheter

av denna art är tydligt. Detta belyses av att lagreglerna icke anses kunna i

allo göras tillämpliga å industritillbehör utan att för dessa föreslås särreg­

ler i betydelsefulla hänseenden. Med hänsyn till industritillbehörens sär­

skilda karaktär erfordras även speciella exekutionsrättsliga regler för in­

dustrifastigheter; dessa regler kan antagas bli tämligen omfattande och göra

det redan nu invecklade förfarandet än mer komplicerat. Att nackdelar ej

endast av juridisk-teknisk art följer av ett sådant system med splittrade reg­

ler ligger i öppen dag. Härtill kommer svårigheterna att på ett tillfredsstäl­

lande sätt angiva vilka fastigheter som skall anses såsom industrifastig­

heter med särskilda regler för vad som skall vara tillbehör; lagrådet åter­

kommer senare till denna fråga.

Enligt lagrådets mening skulle en lösning i anslutning till lagbered­

ningens förslag ha givit en klar och från juridisk-teknisk synpunkt lämplig

115

skiljelinje mellan fast och lös egendom och därmed även mellan vad som

skulle kunna göras till föremål för fastighetsinteckning och företagsinteck­

ning. Lagrådet hyser däremot tvekan om de förut påtalade olägenheterna

med det remitterade förslaget uppväges av dess fördelar, i all synnerhet

som underlag för en bedömning av förslagets återverkningar på det exeku-

tionsrättsliga planet ännu ej föreligger. I lagstiftningsfrågans nuvarande

läge — särskilt med beaktande av att efter omfattande utredningar fram­

lagts ett förslag till lösning som förordas av företrädare för såväl industrien

som kreditväsendet — anser lagrådet emellertid, att vad som nu kan åbe­

ropas mot förslaget icke bör hindra att detta upphöjes till lag.

Rubriken

Knngl. Moj:ts proposition nr 2A år 19C>6

Lagrådet:

I förslaget anges lagen gälla fast egendom och vad därtill hör. Enligt lag­

rådets mening skulle lagens innehåll bättre och kortare komma till uttryck,

om lagens rubrik erhåller lydelsen »lag om vad som är fast egendom».

1 §•

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget är anknytningsobjektet för fastighetstill-

behör icke såsom enligt gällande lag jorden utan fastigheten, varmed åsyftas

i jordregister eller fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestäm­

melser avsedd enhet. Den sålunda föreslagna ordningen synes i och för sig

välgrundad. Emellertid finns viss jord, som icke ingår i nämnda indelning.

Detta gäller, utom vattenområde som enligt lagen den 1 december 1950 om

gräns mot allmänt vattenområde är allmänt, sådana områden som redovisas

i bihang C till fastighetsregistret för stad, dvs. vägar, gator, torg och andra

allmänna platser ävensom sådana vattenområden som ej veterligen hör till

en eller flera fastigheter enskilt. På här avsedda områden kan finnas bygg­

nader och anläggningar, exempelvis busstationer och toalettanläggningar.

Fastän sådana byggnader och anläggningar icke har anknytning till någon

fastighet utan blott till jorden, bör de, under förutsättningar som eljest gäl­

ler enligt lagförslaget, utgöra fast egendom. Detta skulle klart framgå, om i

lagen upptoges en bestämmelse av innehåll att om något, som om det vore

på fastighet skulle höra till denna, finns på jord, som ej ingår i fastighets­

indelning, det hör till jorden. Spörsmålet får emellertid anses vara av ringa

praktisk betydelse. Även ulan någon bestämmelse av antytt innehåll lärer

den här förordade ordningen komma att vinna tillämpning. En uttrycklig

bestämmelse torde därför kunna undvaras.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1966

2

§•

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innehåller i de fyra första leden av paragrafens

första stycke en uppräkning av föremål, vilka genom sin anknytning till

jorden utgör direkta tillbehör till fastigheten. Denna anknytning kommer i

nu gällande lag till uttryck bl. a. genom att hus, vattenverk och andra

byggnader sägs skola vara uppförda på jorden samt träd och växter stå på

rot. Enahanda bestämningar har upptagits i lagberedningens förslag 1947

och 1960 och i jordabalksutredningens förslag, men de har uteslutits i det

remitterade förslaget. Det kunde också synas som om bestämningarna vore

överflödiga. Emellertid utgår förslaget liksom gällande lag från att före­

målen i fråga har karaktär av tillbehör till fastigheten endast så länge det

angivna sambandet består och att de sålunda blir lös egendom, när sam­

bandet brytes. Så blir t. ex. ett träd lös egendom i samma ögonblick det

fälls. Denna innebörd kommer tydligare fram, om det yttre, mekaniska sam­

bandet med fastigheten framhäves. Lagrådet föreslår alltså, att förslaget i

nu angivna hänseende utformas i anslutning till gällande lag.

Utan motsvarighet i gällande lag upptar det remitterade förslaget hässje-

virke som tillbehör till fastighet. Uppslaget härtill är att finna i lagbered­

ningens förslag 1947, vars bestämmelse i frågan överfördes till lagbered­

ningens förslag 1960 och jordabalksutredningens förslag. Lagberedningen

framhöll 1947, att dess förslag i denna del utgjorde ett undantag, det enda,

från den dittills tillämpade huvudprincipen att tillbehörsegenskapen förut­

sätter ett fysiskt samband med fastigheten. Remissyttrande över 1960 års

förslag avgavs av bl. a. Sveriges lantbruksförbund. Av uttalanden i yttran­

det framgår, att det för ägare av jordbruksfastigheter icke kan anses vara

av nämnvärt intresse att hässjevirke överföres till kategorien fast egendom,

och förbundet avstyrkte för sin del förslaget därom. Anledning att trots

detta upptaga hässjevirke bland fastighetstillbehören synes icke föreligga.

Enligt femte ledet i första stycket skall, med visst undantag, byggnad,

ledning, stängsel eller annan anläggning, som med stöd av servitut uppförts

utanför fastighet för stadigvarande bruk, vara tillbehör till fastigheten. Be­

träffande detta stadgande vill lagrådet till en början framhålla, att det synes

överflödigt att särskilt nämna ledning och stängsel. Av remissprotokollet

framgår, att stadgandet avses skola omfatta icke blott anläggning, som upp­

förts med stöd av servitut, utan även anläggning, som tryggas genom servi­

tut men uppförts före servitutets tillkomst under sådana förhållanden att

den ej blivit tillbehör till den fastighet där den finns. Det får emellertid an­

ses tveksamt, om lagrummet medger en sådan tolkning. Att anläggningen

skall ha uppförts med stöd av servitut leder reservationslöst tanken till att

endast den situationen avses, att servitutet redan föreligger, när anlägg­

ningen uppföres. För att uttrycka den åsyftade meningen kan förslagsvis

117

stadgas, att till fastighet hör sådana utanför den uppförda byggnader och

anläggningar, som är avsedda för stadigvarande bruk vid utnyttjande av

servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet där de

finns.

Till ytterligare belysning av stadgandets innebörd må anföras, att om ser­

vitut upplåtes till förmån för två eller flera fastigheter och de härskande

fastigheternas ägare gemensamt uppför anläggningen, denna torde få an­

ses såsom tillbehör höra till samtliga de härskande fastigheterna med visst

andelstal för envar av dem. Uppför en servitutshavare och den tjänande

fastighetens ägare en anläggning gemensamt på den tjänande fastigheten

för att av dem båda begagnas, synes det bäst överensstämma med de grund­

satser som kommit till uttryck i förevarande stadgande och i 5 § att betrak­

ta anläggningen som lös egendom, överlåter den tjänande fastighetens äga­

re sin andel till servitutshavaren, blir anläggningen tillbehör till den härs­

kande fastigheten. Skulle å andra sidan servitutet upphöra och rätten till

anläggningen i dess helhet övergå till den tjänande fastighetens ägare, blir

anläggningen att anse som tillbehör till den tjänande fastigheten.

De fyra första leden i första stycket har som gemensamt villkor för fas-

tighetstillhörighet att föremålen och fastigheten är mekaniskt förenade med

varandra. I femte ledet är förhållandet ett annat. Det mekaniska sambandet

föreligger här mellan föremålet och en främmande fastighet, den tjänande

fastigheten i ett servitutsförhållande. Med hänsyn till denna olikhet synes

lämpligast, att femte ledet icke samordnas med de föregående utan brytes

ut till ett särskilt andra stycke.

3§.

Lagrådet:

För att föremål skall utgöra tillbehör till byggnad fordras enligt förslaget

bl. a., att föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del

av denna. Bestämmelse härom har intagits i paragrafens första stycke be­

träffande där angivna föremål. I fråga om de föremål, som uppräknas i pa­

ragrafens andra stycke, har icke angivits att samma krav gäller. Så avses

emellertid uppenbarligen vara fallet. Större klarhet synes kunna vinnas ge­

nom att andra stycket förses med en hänvisning till vad första stycket in­

nehåller.

Med utgångspunkt från att standardutrustning vid nybyggen av genom­

snittlig typ bör inbegripas i den fasta egendomen har i paragrafens andra

stycke under särskilda nummer uppräknats föremål, som ansetts vara ty­

piska tillbehör till vissa slags byggnader och lokaler. Uppräkningen utgör

endast en exemplifiering, vilket också angivits genom orden »bland annat»

i ingressen. Med den utformning stycket fått kommer det att medföra en

synnerligen stark presumtion för att föremål av de uppräknade slagen utgör

tillbehör. Omständigheterna kan emellertid ibland vara sådana, att bedöm-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 24

Kungl. Maj.ts proposition nr 2’t år 10 ti G

118

ningen bör bli den motsatta. Som exempel må nämnas maskiner för tvätt

och mangling. Medan de maskiner, som installerats i hyresfastighet till hy­

resgästernas gemensamma bruk, otvivelaktigt utgör tillbehör till byggnaden,

kan mindre maskiner för samma ändamål i villafastighet vara att hänföra

till lös egendom. För att undvika en alltför stark bindning av de uppräkna­

de föremålen till tillbehörsbegreppet synes därför orden »bland annat» böra

utbytas mot »i regel».

Ingressen till paragrafens andra stycke torde således böra formuleras på

förslagsvis följande sätt: I enlighet med vad ovan sagts hör till byggnad

därjämte i regel såvitt angår etc.

Vidare synes det under 5 begagnade uttrycket »industriell verksamhet»

böra utgå med hänsyn till den användning samma uttryck fått i 4 §. I stället

‘oide byggnadens art här lämpligen böra angivas såsom »fabrikslokal».

4§.

Justitierådet Edling, regeringsrådet Hegrelius och justitierådet Petrén:

Såsom tidigare framhållits är syftet med reglerna om industritillbehör,

att de betydande värden som ligger i industriens maskinella utrustning skall

kunna utnyttjas som underlag för fastighetsinteckning. Härvid torde upp­

märksamheten främst varit riktad på den tyngre och särskilt värdefulla ut­

rustningen inom den egentliga fabriksindustrien. Det framstår också som

naturligt att vid en reform med syfte att knyta den maskinella utrustningen

till fastigheten i första hand ha den egentliga fabriksindustrien för ögonen;

det är inom denna sektor, där maskinell utrustning av mera väsentligt kre­

ditvärde kommer till användning, som reformens fördelar främst står att

finna. En sådan reform är däremot av tvivelaktig nytta för en rörelse som,

även om den må kunna kallas industriell, dock är av blygsam omfattning

och bedrives med maskiner av ringa värde i förhållande till byggnaden. Den

maskinella utrustningen kan icke i nämnvärd mån öka kreditunderlaget för

fastighetsinteckning, medan å andra sidan möjligheterna att erhålla lån mot

företagsinteckning i den till rörelsen knutna egendomen i övrigt kan för­

ringas jämförelsevis mer.

Enligt förslagets lagtext skall reglerna om industritillbehör gälla fastig­

het, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet. Att uttryc­

ket industriell verksamhet innebär en begränsning med avseende å rörel­

sens art är tydligt; vad departementschefen anför härom föranleder icke

någon erinran. I vad mån i uttrycket ligger en begränsning med avseende

ä rörelsens storlek eller omfattning är däremot tveksamt. Så mycket torde

dock vara klart, att uttrycket icke, såsom departementschefen sammanfatt­

ningsvis i specialmotiveringen antytt, innefattar en begränsning till enbart

s. k. fabriksindustri. Av vad vi tidigare yttrat framgår, att det vore i hög

grad önskvärt att tillämpningsområdet för reglerna om industritillbehör

inskränktes till att avse endast sådana fastigheter varå bedrives en något

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Kunyl. Maj:ts proposition nr 2'i år HJiiii

1 U)

mera omfattande industriell verksamhet. Det synes emellertid knappast gör­

ligt att uppdraga eu sådan gränslinje med godtagbar klarhet ulan att till­

gripa något system med offentlig registrering av de fastigheter som skall anses

som industrifastigheter. Denna utväg har emellertid avvisats. Något ut­

tryck som med tillräcklig tydlighet skulle ange den i och för sig önskvärda

begränsningen torde knappast stå till buds. Kravet på nödig klarhet och

därmed rättssäkerhet föranleder därför, att man nödgas avstå från ytter­

ligare inskränkning av tillämpningsområdet utöver den som ligger i att

verksamheten skall vara industriell. Till belysning av vad förslaget får an­

ses innebära må som exempel anges, att om ägaren till eu hyresfastighet

inreder en källarlokal för någon industriell verksamhet eller om ägaren till

en villafastighet inrättar garaget, beläget i villan eller utgörande en fri­

stående byggnad, för sådant ändamål, den maskinella utrustningen blir

fast egendom. Att förslagets regler om industritillbehör sålunda kommer

att gälla inom ett större område än vad som i och för sig är påkallat inne­

bär såsom redan inledningsvis antytts en svaghet hos förslaget.

Justitierådet Joachimsson:

Såsom lagrådet inledningsvis framhållit är del tveksamt om olägenheterna

med förslaget i vad det avser s. k. industritillbehör uppväges av fördelarna.

Det vill synas som om fördelar vore att vinna i huvudsak endast för den

stora och medelstora industrien, som är väl etablerad och driver mera var­

aktig verksamhet. För mindre industrier skulle värdet av regler om indu­

stritillbehör i många fall kunna bli tvivelaktigt. Fn sådan industri kan vara

i det läget att företagsinteckning, omfattande maskinell utrustning, vore

effektivare som säkerhet för kredit än fastighetsinteckning. Samtidigt torde

olägenheterna med reformen vara förhållandevis små beträffande de stora

och medelstora industrierna, medan de skulle bli mera framträdande i sam­

ma mån som industrier av allt mindre storlek konime att beröras. Det

måste anses vara angeläget att begränsa reformens räckvidd så att indu­

striell verksamhet, som är kvantitativt mindre omfattande, uteslutes. A\

särskild betydelse torde vara att bestämmelserna icke vinner tillämpning

när verksamheten icke kan antagas vara mera varaktig eller när den be-

drives i en mindre del av en fastighet, som i övrigt är inrättad för helt an­

nat ändamål, och ej heller när maskinutrustningen icke har mera väsentligt

värde vare sig i och för sig eller i jämförelse med fastighetens värde.

I förslaget har en avsevärd begränsning eftersträvats, i det att enligt ut­

talande av departementschefen med industriell verksamhet i stadgandets

mening avses endast verksamhet, som är inriktad på produktion med maski­

nell utrustning av sådan omfattning att den därför använda fastigheten

eller lokalen påtagligt får sin prägel av denna verksamhet, s. 1c. fabriksin­

dustri. I hänvisningen till fabriksindustri kan man finna eu antydan om

att avseende skall fästas icke blott vid fastighetens eller lokalens skick och

120

Kungl. Maj.ts proposition nr Vr år 1966

beskaffenhet i allmänhet med hänsyn till den där bedrivna verksamheten

utan även, och kanske främst, vid i vilken grad fastighetens ekonomiska

utnyttjande präglas av verksamheten. Ett sådant ekonomiskt samband

mellan fastigheten och den maskinella utrustningen, som enligt förslaget

utgör den väsentliga grunden till att utrustningen skall vara tillbehör till

fastigheten, kan knappast i full utsträckning föreligga om icke fastighetens

ekonomiska ändamål är, i lika mån som den industriella utrustningens, in­

riktat på varaktigt industriellt utnyttjande.

Det i lagtexten använda uttrycket »industriell verksamhet» torde i språk­

bruket ha en vidsträcktare innebörd än som åsyftas med departementsche­

fens ovan återgivna uttalande. Det vill synas som om detta uttalande finge

bättre täckning med orden »fabriksindustri eller därmed jämförlig verk­

samhet», även om ej heller detta uttryck är helt tillfredsställande. Full

klarhet torde icke kunna vinnas utan ett system med registrering av de

fastigheter, som skall anses som industrifastigheter. Betydelsen av att det

emellanåt kan vara svårt att avgöra om en fastighet har industritillbehör

bör dock icke överdrivas. I allmänhet torde, då en rättshandling till sina

verkningar är beroende av om maskinell utrustning är fastighetstillbehör.

kontrahenterna ha sammanfallande uppfattning om hur därmed förhåller

sig. Uppkommer sedermera tvist torde deras uppfattning böra godtagas,

om den icke är uppenbart oförenlig med stadgandets avsedda innebörd. Eu

kreditgivare lär, såsom departementschefen anmärkt, i tveksamma fall kun­

na skydda sig genom att taga säkerhet i form av både fastighetsinteckning

och företagsinteckning. I övrigt torde faran för komplikationer bli mindre

ju snävare gränsen anpassas med beaktande av att regler om industritill­

behör icke bör omfatta sådana fall då den i verksamheten använda utrust­

ningen saknar större värde för fastighetskredit.

5 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första punkten torde böra så utformas att det uttryckligen

avser ej endast det fall att fastighetsägaren förvärvar föremålet utan även

situationen när ägaren av föremålet övertager fastigheten. Detta ernås, om

stadgandet anges avse det tall att föremålet och fastigheten kommit i sam­

ma ägares hand. I detta sammanhang torde böra framhållas, att den omstän­

digheten att föremålet är utmätt måste anses utgöra hinder mot att före­

målet och fastigheten kan i stadgandets mening komma i samma ägares

hand.

Enligt vad som stadgas i 2—4 §§ i förslaget hör varje i stadgandet av­

sett föremål, som finns på fastigheten, till denna. Såvitt framgår av dessa

stadganden saknar frågorna, huruvida vid ett föremåls förenande med fas­

tigheten det tillhörde fastighetsägaren eller annan eller huruvida det var

belastat med någon sakrätt, betydelse för spörsmålet om föremålet blivit

121

tillbehör till lustigheten. Avgörande vikt tillerkännes emellertid nämnda

omständigheter i de särskilt angivna fall som upptas i 5 §. Dessa fall är

endast två. Det ena gäller föremål som nyttjanderättshavare eller eljest

annan än fastighetsägaren tillfört fastigheten och som icke törenats med

fastigheten i samma ägares hand. Del andra avser fastigheten av fastighets­

ägaren tillförda föremål, som är av kategorien industritillbehör och som

äges av annan än fastighetsägaren, dvs. i främsta rummet av fastighets­

ägaren förhyrda eller under villkor om äganderättsförbehåll inköpta maski­

ner. Så länge situationen är eu av de sålunda beskrivna, är töremålet att

anse som lös egendom. I samma ögonblick de rättsliga förhållandena så

förändras, att i lagregeln beskriven situation ej längre är för handen, blir

föremålet tillbehör till fastigheten. En verkan härav är, att de särskilda

sakrätter, som kan finnas till föremålet när det är lös egendom, upphör

att gälla.

Det skydd undantagsreglerna i 5 § bereder nyttjanderättshavare som äger

fastigheten tillfört föremål samt, såvitt gäller industritillbehör, uthyrare

och säljare med förbehållen äganderätt synes betryggande; utan dessas med­

verkan kan knappast komma till stånd sådan förändring av äganderätts­

förhållandena som rubbar föremålets karaktär av lös egendom. Annorlun­

da ställer det sig för den som har endast en begränsad sakrätt till föremå­

let. Utan hans vetskap kan sådan ändring beträffande äganderätten ske,

att ett föremål byter karaktär med påföljd att den begränsade sakrätten

upphör. Från praktisk synpunkt torde emellertid detta förhållande som

regel vara av mindre betydelse. Med hänsyn till att de föremål det här är

fråga om finns på fastigheten torde nämligen panträtt och nyttjanderätt blott

i undantagsfall kunna föreligga till föremålen. Är däremot fråga om före­

mål som besväras av företagsinteckning, har det föreliggande problemet

praktisk betydelse.

Viktigast bland de fall då företagsinteckningens ställning påverkas är dels

när näringsidkaren-nyttjanderättshavaren förvärvar fastigheten från fastig­

hetsägaren dels när denne från näringsidkaren-nyttjanderättshavaren för­

värvar näringsverksamheten och därmed de fastigheten tillförda föremålen.

I dessa fall kommer enligt det remitterade förslaget av inteckningen besvä­

rad egendom att övergå till att bli fastighetstillbehör och den upphör i och

med detta att vidare häfta för inteckningen. Genom överlåtelser av denna

art kan en betydande del, stundom kanske t. o. m. den väsentligaste delen,

av den inteckningsbelastade egendomen bli fritagen från vidare ansvar. Här­

till kommer, att ändringen av rättsläget kan ske helt utan inteckningshava-

rens vetskap. Sådana överlåtelser varom nu är fråga får därför anses inne­

fatta betydande risker för inteckningshavaren.

Ehuru mellan de nu avsedda fallen finns den skillnaden alt överlåtelsen

i ena fallet avser fastigheten men i andra fallet näringsverksamheten, är i

själva verket fråga om samma problem. Det sist nämnda fallet är för övrigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 2>r år 1066

122

blott ett specialtall av den situation som städse föreligger, när en företagsin-

tecknad verksamhet överlåtes. För dylika överlåtelser upptar förslaget till

lag om företagsinteckning en undantagsregel från den enligt denna lag gäl­

lande huvudprincipen att vad som överlåtits icke vidare skall häfta för över­

låtarens företagsinteckningar. Enligt undantagsstadgandet, upptaget i 10 §

i det nyssnämnda förslaget, skall, om verksamhet som omfattas av företags­

inteckning överlåtes och egendom som besväras av inteckningen ingår i över­

låtelsen, egendomen i förvärvarens hand svara för inteckningen. Emellertid

skall inteckningshavaren förlora sin rätt, om han icke inom ett år efter det

verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren och anmäler detta

till inskrivningsdomaren. Vad sålunda föreslagits till inteekningshavarens

skydd skulle i det fall att överlåtelse av verksamhet sker mellan närings­

idkaren-ny ttjanderättsha varen och fastighetsägaren bli utan verkan beträf­

fande egendom, vilken genom att fastighetsägaren förvärvar den blir fast

egendom. Detta framstår som i och för sig mindre tillfredsställande. Lämp­

ligare synes vara att inteckningshavaren även i detta fall får under den tid

som anges i 10 § förslaget till lag om företagsinteckning hålla sig till egen­

domen. En sådan ordning skulle kunna ernås genom en regel av innebörd,

att den av företagsinteckningen omfattade egendomen ej blir tillbehör till

fastigheten förrän den upphört att svara för inteckningen, dvs. som regel

senast ett år efter det överlåtaren frånträtt rörelsen.

En följd av en sådan ordning blir att fastighetsinteckningarna under

samma tid ej omfattar den egendom vars karaktär påverkas av överlåtelsen.

Olägenhet härav, förtjänt att uppmärksammas, kan uppkomma endast för

innehavare av fastighetsinteckning som beviljats efter överlåtelsen. Det mås­

te antagas, att en sådan inteckningshavare vid försträckningsavtalets ingå­

ende i regel vetat om att fastighetsägaren nyligen förvärvat rörelsen och

därför haft anledning att undersöka, huruvida företagsinteckning funnes,

som kunde inverka på vad som är att anse som fast egendom. I vart fall får

företagsinteckningshavaren anses ha ett mera berättigat intresse att under

övergångstiden kunna hålla sig till den egendom som påverkas av överlåtel­

sen än innehavaren av fastighetsinteckningen.

Liknande synpunkter gör sig gällande, när näringsidkaren-nyttjanderätts-

havaren förvärvat fastigheten. Det är önskvärt att även i detta fall ge den

som innehar företagsinteckning i näringsidkarens verksamhet rätt att under

en övergångstid hålla sig till sådan egendom som genom näringsidkarens

förvärv av fastigheten övergår till att bli tillbehör till fastigheten. Detta kan

åstadkommas om det stadgas, att sådan egendom varom nu är fråga blir

tillbehör till fastigheten först vid en senare tidpunkt än fastighetsförvärvet.

Då syftet är, att företagsinteckningshavaren skall beredas tillfälle att under

övergångstiden vidtaga åtgärder som säkerställer hans rätt — exempelvis

kräva annan säkerhet, begära viss avbetalning eller, om nödvändigt, tillgripa

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1966

123

exekutiva åtgärder som leder till att egendomen direkt lages i anspråk ■

måste liden så bestämmas att den ej börjar löpa förrän han haft möjlighet

få reda på fastighetsöverlåtelsen och att han därefter får skäligt rådrum.

Detta ernås, om till utgångspunkt för övergångstiden lages den dag, när lag­

fart sökes på fånget till fastigheten, och tiden bestämmes till sex månader

från denna dag. Därest egendomen redan före utgången av tidsfristen blir fri

från ansvar för företagsinteckningen, t. ex. genom att inteckningen dödas

eller inteckningshavaren avstår från sin rätt, bör egendomen redan därvid

bli tillbehör till fastigheten. För att skyddet skall bli effektivt måste säker­

ställas, att företagsinteckningshavaren kan vidtaga erforderliga åtgärder un­

der tidsfristen, även om fordringen då ej är förfallen till betalning. Tillräck­

liga möjligheter härtill beredes honom genom 15 § i förslaget till lag om

företagsinteckning.

På grund av det anförda förordas, att i 5 § införes ett nytt stycke av inne­

håll, att om föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren,

ingår i företagsintecknad näringsverksamhet, och fastighetsägaren förvärvat

verksamheten eller näringsidkaren förvärvat fastigheten, föremålet, oaktat

detta och fastigheten därigenom kommit i samma ägares hand, ej skall höra

till fastigheten med mindre det upphört att svara för inteckningen eller ock,

i det fall att näringsidkaren förvärvat fastigheten, sex månader förflutit från

det han sökt lagfart å sitt fång utan att inteckningshavaren väckt talan om

betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren vid den domstol var­

under fastigheten lyder.

Ett sålunda utformat stadgande blir uppenbarligen icke lättillgängligt.

De konkurrensfall, som förslaget medför i förevarande hänseende, är emel­

lertid av sådan art, att de icke torde kunna lösas genom en enkel regel.

8

§•

Lagrådet:

Bestämmelserna i 2—4 §§ ger, särskilt med den utformning lagrådet

förordat, vid handen, att karaktären av fast egendom tillkommer där angiv­

na föremål så länge de finns på fastigheten men förlorar egenskapen av till­

behör, när sambandet med fastigheten brytes. Det under förevarande para­

graf upptagna stadgandet är vid sadant förhallande i och för sig överflödigt

och kan måhända vålla missförståndet att den däri angivna grundsatsen

skulle vinna tillämpning endast vid överlåtelse men ej vid avtal med annat

innehåll, t. ex. pantsättning. Risken härför får emellertid anses ringa. Det

kan å andra sidan vara av värde att grundsatsen att sakrättsligt skydd ej

föreligger för anspråk mot föremål med karaktär av tillbehör kommer till

uttryck beträffande det praktiskt mest betydelsefulla fallet. Lagrådet har

därför icke någon erinran mot att stadgandet upptages i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2\ år 1966

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Lagförslagets viktigaste avvikelse från gällande rätt är utvidgningen av

kretsen utav tillbehör till industrifastigheter. Ändringen föranleder, såsom

departementschefen framhållit, att omfattningen av egendom som utgör sä­

kerhet for uttagna förlagsinteckningar minskar. Emellertid medför ändring­

en, även om förlagsinteckning ej finnes, den rubbningen i bestående förhål­

landen att, i samma mån som säkerheten för fastighetsinteckningar ökar,

vad som står till andra borgenärers, särskilt de oprioriterades, förfogande

minskar. Om icke övergångsvis annat stadgas, inträder dessa rubbningar

omedelbart vid lagstiftningens ikraftträdande. Egendomens övergång från

att vara lös egendom till att bli tillbehör till fastigheten lärer ske, även om

vid lagstiftningens ikraftträdande fastigheten ingår i fastighetsägarens kon­

kursbo eller är utmätt men ännu icke försåld. Om däremot lös egendom

av beskaffenhet att enligt den nya lagstiftningen bli fastighetstillbehör vid

iki attti ädandet var utmätt, torde egendomen förbli lös. Genom utmätningen

a\ egendomen får denna i rättsligt hänseende anses ha så avskilts från fas­

tigheten, att förutsättning ej föreligger för egendomens omvandling till fas­

tighetstillbehör, så länge utmätningen består.

De under punkt 2 i övergångsbestämmelserna upptagna stadgandena av­

ser att tillgodose förlagsinteckningshavarens intresse. Däremot innehåller

förslaget ingen regel till skydd för andra borgenärer, vilkas ställning kan på­

verkas. Någon principiell erinran häremot torde icke kunna framställas. Ett

undantag synes dock motiverat, nämligen för det fall att fastighetsägaren är

försatt i konkurs vid lagstiftningens ikraftträdande eller därefter försättes

i konkurs på grund av ansökan, som gjorts före ikraftträdandet. Konkursen

avser nämligen att realisera den förmånsrättsordning som gällde vid tiden

för konkursansökningen. Det skulle stå i dålig överensstämmelse med kon­

kursens syfte att låta förmånsrättsordningen under konkursens gång få ett

väsentligt ändrat reellt innehåll, vare sig i förhållandet mellan innehavare

av fastighetsinteckning och oprioriterade borgenärer eller i förhållandet mel­

lan innehavare av sådan inteckning och innehavare av förlagsinteckning.

Har fastighetsägaren försatts i konkurs på grund av ansökan före den nya

lagens ikraftträdande, bör därför äldre lags regler gälla och den egendom

varom nu är fråga alltså bibehålla karaktären av lös egendom. Det bör själv­

fallet ankomma på konkursförvaltaren att tillse att denna ordning iakttages.

Lagrådet förordar därför, att sasom ett första stycke i förevarande punkt

upptages stadgandet, att om ägare av fastighet försatts i konkurs i anled­

ning av ansökan, som gjorts före den nya lagens ikraftträdande, i stället för

den nya lagens regler om vad som hör till fastighet äldre lag skall gälla, så

länge fastigheten ingår i konkursboet.

De regler som upptagits i det remitterade förslaget i förlagsintecknings-

125

havarens intresse innebär, att han får en tid av ett år på sig för att vidtaga

åtgärder till tryggande av sin rätt. Underlåter han att handla, kan genom att

säkerheten minskas hans på grund av överenskommelse uppkomna rätt i

själva verket påtagligt rubbas. Till stöd för att ett förslag med sådana verk­

ningar bör kunna godtagas åberopar departementschefen -— utom angelä­

genheten av att den nya lagstiftningen träder i kraft snarast och den be­

lastning på inskrivningsväsendet andra framförda förslag till lösningar in­

nefattar — det förhållandet att det torde vara blott i få fall som den nya

lagstiftningen medför att den ställda säkerheten minskar i värde. Större bär­

kraft äger icke detta argument. De principiella invändningarna mot den fö­

reslagna ordningen minskar dock, om en tillräckligt lång övergångstid stad­

gas, bl. a. med hänsyn till att vad som vid ikraftträdandet utgjorde säker­

heten med tiden förlorar i värde. Vid bestämmandet av övergångstidens

längd bör beaktas att redan enligt förslaget förlagsinteckningshavaren för

bevakande av sin rätt först skall kräva att ytterligare säkerhet ställes av gäl-

denären, vilken har en månad på sig för detta, och därefter säga upp ford­

ringen, därvid om icke kortare uppsägningstid avtalats denna är sex måna­

der, och slutligen söka gäldenären i konkurs. Med beaktande av det anförda

kan en kortare övergångstid än två år från lagstiftningens ikraftträdande ej

anses godtagbar.

Vad angår den ordning som skall gälla under övergångstiden innebär det

remitterade förslaget, att de av förlagsinteckningen omfattade föremålen re­

dan från den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer att höra till fastig­

heten; i vissa situationer skall de likväl icke räknas till denna. Innebörden

och verkan av denna så att säga dubbla egenskap som tillkommer föremå­

len har ej närmare belysts och är i viss mån oklar. Fastighetsinteckningarna,

vare sig de beviljats före nya lagens ikraftträdande eller under övergångs­

tiden, omfattar även föremålen. Efter ikraftträdandet tagna företagsinteck-

ningar belastar däremot ej föremålen, överlåtes fastigheten under över­

gångstiden, lärer föremålen få anses ingå i överlåtelsen. Detta torde med­

föra, att föremålen upphör att häfta för förlagsinteckningen. Även om vid

överlåtelsen förbehåll göres att föremålen ej skall medfölja, lärer förbehållet

sakna verkan gentemot tredje man, med mindre föremålen borttages från

fastigheten. Därest överlåtelsen avser både fastigheten och verksamheten,

synes ovisst hur förhållandena blir, särskilt såvitt gäller inteckningshava-

rens rätt enligt 10 § förslaget till lag om företagsinteckning att hålla sig till

egendomen även i förvärvarens hand. Vidare är att märka, att enligt det re­

mitterade förslaget förlagsinteckningshavarens rätt att kräva att föremålen

ej skall räknas till fastigheten är i den meningen ovillkorlig att det saknar

betydelse, om övrig belastad egendom förslår för att trygga hans rätt; även

om så är fallet skall hans yrkande bifallas med påföljd att egendom kan un­

dandragas fastighetsinteckningshavarna och i stället komma oprioriterade

borgenärer till godo. Det torde knappast vara möjligt att inom ramen för en

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2b år 1!)(>6

126

utmätningsförrättning få till stånd en sådan prövning, att olägenheter av

sist antydd art kan undvikas. Vidare måste beaktas, att utmätningsmannens

avgörande av frågan om viss egendom icke skall räknas till fastigheten mås­

te kunna särskilt överklagas. Även i andra hänseenden torde förslaget med­

föra exekutionsrättsliga svårigheter, exempelvis vidsträckt skyldighet att un­

derrätta förlagsinteckningshavare om skedd utmätning.

Med den ordning, som det remitterade förslaget innehåller, är sålunda en­

ligt lagrådets mening förenade åtskilliga vanskligheter. Dessa synes kunna

i väsentlig mån undvikas med ett förfarande som nära anknyter till vad

lagrådet föreslagit vid 5 § i lagen. Detta skulle innebära, att egendom som

vid nya lagens ikraftträdande är belastad av förlagsinteckning skall förbli

lös under övergångstiden. Först vid utgången av denna eller, om egendomens

ansvar för förlagsinteckningen upphör tidigare, vid denna tidpunkt blir

egendomen fastighetstillbehör. Som syftet är att intressenterna under över­

gångstiden skall anpassa sina mellanhavanden efter den nya lagstiftningen,

synes särskild övergångsordning vid övergångstidens slut ej vara påkallad

i vidare mån än att det får säkerställas att ett under övergångstiden inlett

förfarande kan leda till åsyftat resultat, även om det vinner sin avslutning

först efter utgången av denna tid.

I enlighet härmed förordar lagrådet att under förevarande punkt i över­

gångsbestämmelserna upptages ett andra stycke av följande lydelse: Be­

svärades vid den nya lagens ikraftträdande egendom av förlagsinteckning,

skall för tiden till den 1 januari 1969 eller den tidigare tidpunkt, då egen­

domens ansvar för inteckningen upphör, äldre lag gälla beträffande frågan

i vad mån egendomen hör till fastighet. Skulle den nya lagens regler, om de

vunnit tillämpning den 1 januari 1967, ha medfört, att den av inteckningen

besvärade egendomen så minskats att säkerhetens värde väsentligt nedgått,

äger inteckningshavaren så länge äldre lag är tillämplig att, om gäldenären

ej inom en månad efter anmodan ställer ytterligare säkerhet, varmed inteck­

ningshavaren skäligen kan åtnöjas, säga upp den intecknade fordringen till

betalning inom sex månader utan hinder av att enligt avtalet uppsägnings­

tiden är längre eller uppsägning ej må ske. Har inteckningshavaren väckt

talan om betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren vid den dom­

stol, varunder fastigheten lyder, skall äldre lag gälla även för tiden efter den

1 januari 1969 intill dess två månader förflutit från det att nämnda talan

avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

Till ytterligare belysning av innebörden av detta förslag må anföras, att

regeln avser endast egendom, som finns den 1 januari 1967. Föremål, som

därefter tillförs fastigheten, blir omedelbart fastighetstillbehör. Egendoms

ansvar för inteckningen kan upphöra genom att inteckningen dödas. Men

frihet från ansvar får också anses föreligga, om inteckningshavaren avstått

från rätten att hålla sig till ifrågavarande egendom; detta torde gälla enligt

allmänna rättsgrundsatser, varför särskild regel härom ej kan anses erfor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

127

derlig. Förfarandet med avstående innefattar ett enkelt sätt att snabbt få den

nya lagen tillämplig. Ansvarsfriheten måste emellertid gälla samtliga för-

lagsinteckningar. Beaktas bör därvid, att om den av inteckningen belastade

verksamheten jämte ifrågavarande egendom och fastigheten under över­

gångstiden överlåtes, egendomen även i förvärvarens hand svarar för inteck­

ningen enligt vad som följer av 10 § förslaget till lag om företagsinteckning.

Hänsyn skall däremot icke tagas till företagsinteckning som meddelats efter

den 1 januari 1967. Även sådan inteckning belastar visserligen ifrågavarande

egendom, så länge den är lös, men anledning saknas att tillerkänna inteck­

ningen sådan ställning, att den skulle utgöra hinder mot en omedelbar

övergång till den nya ordningen.

Den jämförelse, som skall göras för att konstatera om säkerhetens värde

väsentligt nedgått, torde böra hänföra sig till den 1 januari 1967. Anledning

saknas att medge inteckningshavaren rätt att vidtaga särskilda åtgärder un­

der längre tid än den, under vilken egendom varom här är fråga svarar för

inteckningen. Om vid utgången av den i lagen angivna tvåårstiden inteck­

ningshavaren ännu icke erhållit någon godtagbar uppgörelse, bibehåller han

sin rätt även för tiden därefter, såvida han dessförinnan väckt talan om be­

talning för sin fordran. Till undvikande av rättsförlust för tredje man har

föreskrivits att anteckning om nämnda talan skall göras i fastighetsboken.

Har inteckningshavaren erhållit utmätning i egendomen är — på sätt förut

angivits — hans rätt till betalning ur egendomen tryggad. Den frist varom

nu är fråga har därför bestämts så att tillfälle beredes honom att, efter det

hans talan prövats, erhålla utmätning i egendomen. Det kan ifrågasättas

huruvida särskild bestämmelse bort upptagas för det fall att fastighetsäga­

ren försättes i konkurs under den tvååriga övergångstiden och konkursen

pågår vid dennas utgång. Den princip som kommit till uttryck i första stycket

av förevarande punkt i övergångsbestämmelserna torde emellertid komma

att vinna tillämpning utan något uttryckligt stadgande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2b år 1966

Ur protokollet:

Thomas Krook

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

14 januari 1966.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^ermansson,

H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 december

1965 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 september 1965 remitte­

rade förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har med hänsyn till önskvärdheten av en snar reform av för-

lagsinteckningsinstitutet uttalat förståelse för att lagregler om vad som hör

till fast egendom nu upptas i en särskild lag för att senare överföras till

den blivande jordabalken. När det gäller bestämmandet av gränsen mellan

fast och lös egendom hyser lagrådet tvekan huruvida vissa j uri disk-tekniska

olägenheter med förslaget om en vidsträckt krets av industritillbehör upp­

vägs av de fördelar från kreditsynpunkt, som förslaget kan innebära. I frå­

gans nuvarande läge anser lagrådet, som särskilt beaktar att förslaget för­

ordas av töreträdare både för industrien och för kreditväsendet, dock att

vad som nu kan åberopas mot förslaget inte bör hindra att detta upphöjs

till lag.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag, att ett förslag som till den fasta

egendomen hänför föremål, vilka till sin natur är lätt flyttbara, inte är in-

vändningsfritt från juridisk-teknisk synpunkt. Med hänsyn till det starka

stöd, som förslaget om en vidsträckt krets av industritillbehör fått från de

närmast berörda intressenterna inom näringslivet, ansåg jag emellertid, att

de med förslaget förenade tekniska nackdelarna inte borde hindra en re­

form, vilken från kreditmarknadssynpunkt bedöms som angelägen. Jag vid­

håller denna uppfattning, som i huvudsak får anses överensstämma med den

av lagrådet uttalade. Redan i detta sammanhang vill jag för övrigt framhålla,

att de skyddsregler till förmån för innehavare av företagsinteckning, som

lagrådet föreslagit och till vilka jag ämnar återkomma, enligt min uppfatt­

ning är ägnade att på en väsentlig punkt minska de problem som kan upp­

komma på grund av förslaget om en vidsträckt krets av industritillbehör.

I fråga om lagens rubrik har jag ingenting att erinra mot lagrådets för­

slag att den bör lyda »lag om vad som är fast egendom».

12'J

Vad angår lagradets uttalanden i anslutning till 2 § linner jag mig kunna

biträda yrkandet att utesluta hässjevirke från fastighetstillbehören. .lag

ansluter mig också till ståndpunkten, att tillbehörskaraktären såvitt avser

träd och andra växter bör markeras tydligare genom att i lagen intörs den

bestämningen, att de skall stå på rot. Däremot kan jag inte finna att anled­

ning föreligger, att efter mönster av gällande lag särskilt markera det sam­

band med själva fastigheten som ligger i att en byggnad för att räknas som

tillbehör skall vara uppförd på fastigheten. Att detta krav måste vara upp­

fyllt är självklart utan uttrycklig föreskrift. Varje missförstånd torde vara

uteslutet bl. a. med hänsyn till den specialreglering för anläggning utanför

fastigheten som i paragrafen gjorts i fråga om servitutsfallet.

Lagrådet har föreslagit, att bestämmelsen om att anläggning på grund

av servitut utgör tillbehör till den härskande fastigheten omformuleras

på sådant sätt att den uttryckligen inbegriper inte bara anläggning, som

uppförts med stöd av servitut, utan också anläggning, som tryggas genom

servitut men uppförts före servitutets tillkomst under sådana förhållanden

att den ej blivit tillbehör till den fastighet där den finns. I detta syfte bör

enligt lagrådet föreskrivas, att till fastighet hör sådana utanför denna

uppförda byggnader och anläggningar, som är avsedda för stadigvarande

bruk vid utnyttjande av servitut till förmån för fastigheten och inte hör till

den fastighet där de finns.

Den av lagrådet föreslagna bestämmelsen ger visserligen tydligt besked

på en punkt där jag i likhet med lagberedningen ansåg, att ett motivutta­

lande kunde anses till fyllest, men är behäftad med den svagheten, att den

vid tillämpningen förutsätter överväganden med utgångspunkt från de re­

lativt svårtillgängliga bestämmelserna i 5 §. Nackdelen av en sådan kon­

struktion torde doek inte vara större än att den kan anses väl kompenserad

genom den större tydligheten. Avfattningen av bestämmelsen bör därför

ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet anfört.

Vad lagrådet anfört till belysning av den föreslagna bestämmelsens in­

nebörd torde inte föranleda någon annan kommentar än att påpekandena

om karaktären av anläggning, som uppförs gemensamt av en servitutsha-

vare och den tjänande fastighetens ägare på den sistnämnda fastigheten,

synes ha avseende på servitut, som inte tillkommit genom förrättning, dvs.

främst avtalsservitut. Med en sådan begränsning av uttalandets räckvidd

har jag ingenting att erinra mot detsamma.

I enlighet med lagrådets uttalanden synes vissa jämkningar böra vidtas

i 3 §.

Såsom lagrådet påpekar syftar reglerna om industritillbehör till att de

betydande värden, som ligger i industriens maskinella utrustning, skall

kunna utnyttjas som underlag för fastighetsinteckning. L^ppenbarligen är

uppmärksamheten härvid riktad främst på den tyngre och särskilt värde­

fulla utrustningen inom den egentliga fabriksindustrien. Såsom lagrådet

Kungl. Maj.ts proposition nr

21

ar 1'jtiti

130

framhållit kan emellertid del i 4 § använda uttrycket »fastighet, som hell

eller delvis är inrättad för industriell verksamhet» inte anses innefatta någon

fullt tydlig begränsning med avseende på rörelsens storlek eller omfattning.

Flertalet av lagrådets ledamöter har inte anmärkt på det valda uttrycks­

sättet men anser att tillbehörsreglerna med hänsyn till detta kommer att

vinna tillämpning även i åtskilliga fall när den maskinella utrustningen inte

utgör någon betydande del av fastighetsägarens tillgångar. Med beaktande av

bl. a. kravet på nödig klarhet och rättssäkerhet synes intet vara att erinra

mot att tillbehörsreglerna sålunda i princip erhåller ett ganska vidsträckt

tillämpningsområde. Någon större ekonomisk betydelse torde reglerna lik­

väl inte få i andra fall än de som åsyftats i det remitterade förslaget, näm­

ligen där den maskinella utrustningen används i egentlig fabriksindustri.

Vid remissen till lagrådet av departementsförslaget framhöll jag att en

vidsträckt bestämning av kretsen av industritillbehör kunde skapa problem

bl. a. med tanke på att samma värdefulla industriutrustning kunde vara

föremål för företagsinteckning i en hyresgästs hand men föremål för fas-

tighetsinteckning i fastighetsägarens hand. Konsekvenserna härav påtalades

särskilt för det fall att en industriidkare förvärvade den fastighet, där han

tidigare hyrt fabrikslokal. Risken för att en innehavare av företagsinteck­

ning kunde få kreditunderlaget väsentligt minskat genom en i och för sig

helt oangriplig fastighetstransaktion manade enligt min mening till försik­

tighet i fråga om bestämningen av tillbehörskretsen.

Lagrådet har ansett att företagsinteckningshavarens ställning behöver

stärkas i vissa fall där industriinventarier, som besväras av företagsinteck­

ning, övergår till att bli fastighetstillbehör. Som lagrådet påpekar under 5 §

är de viktigaste fallen dels när en industriidkare-nyttjanderättshavare för­

värvar fastigheten dels när eu fastighetsägare från industriidkare-nyttjande-

rättshavare förvärvar dennes näringsverksamhet och därmed den indu­

striella utrustning, som finns på fastigheten. Det sistnämnda fallet är, som

lagrådet understryker, bara ett specialfall av den situation, som alltid före­

ligger, när en företagsintecknad verksamhet överlåts. Med hänsyn till att

förslaget till lag om företagsinteckning innehåller bestämmelser om att

egendomen fortsätter att svara för företagsinteckning efter överlåtelse av

verksamheten anser lagrådet alt inteckningshavaren bör åtnjuta skydd

även för del fall att det är fastighetsägaren som förvärvar rörelsen. Lagrådet

föreslår därför att den av företagsinteckning besvärade egendomen i sådant

fall inte skall bli fastighetstillbehör förrän den upphört att svara för inteck­

ningen, dvs. som regel senast ett år efter rörelsens frånträde. I fråga om det

fall då det är industriidkaren-nyttjanderättshavaren som förvärvar fastig­

heten föreslår lagrådet, att tillbehörsegenskapen i stället skall inträda först

när sex månader förflutit från den dag, då lagfart söktes på fånget.

Enligt min uppfattning ligger lagrådets förslag till regler om skydd för

innehavare av företagsinteckning helt i linje med min strävan att över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 24 år 19(i6

131

brygga de motsättningar, som är svåra att undvika om man samtidigt vill

stärka såväl fastighets- som förlagsinteckningens kreditvärde. De av lag­

rådet föreslagna reglerna får anses utgöra en i det väsentliga väl avvägd

lösning på ett av de vanskligaste problemen bakom den vidgade tillbehörs-

bestämningen. En nackdel är att regelsystemet blir tämligen komplicerat i

förhållande till det nu gällande. En ordning som i varje givet läge söker

skapa de bästa förutsättningarna att utnyttja fast resp. lös egendom som

inteckningsunderlag torde emellertid inte kunna åstadkommas genom lätt­

tillgängliga regler.

I allt väsentligt synes vad lagrådet anfört i fråga om 5 § böra iakttas. 1

paragrafen bör därför införas ett andra stycke, som upptar de av lagrådet

föreslagna bestämmelserna i huvudsak oförändrade. Efter mönster av vad

lagrådet föreslår i fråga om övergångsbestämmelserna torde dock ett förtyd­

ligande böra göras beträffande tidpunkten för tillbehörsegenskapens inträde

i det fall att talan väckts om betalning. Föremålen bör då inte bli fast egen­

dom förrän två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom

eller beslut, som vunnit laga kraft.

Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna synes den av lagrådet fö­

reslagna ordningen i vissa hänseenden vara att föredra framför den som

föreslagits i remissen till lagrådet. Beträffande de praktiska konsekvenserna

torde några väsentliga skillnader inte föreligga mellan förslagen. Med hän­

syn främst till att lagrådets förslag nära anknyter till de förordade skydds-

reglerna i 5 §, har jag ingen erinran mot att övergångsbestämmelserna änd­

ras i huvudsak i enlighet med vad lagrådet förordat. Jag anser dock allt­

jämt att övergångsarrangemanget till förlagsinteckningshavarens skydd till

tiden bör vara begränsat till ett år.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa

redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regerings­

formen genom proposition föreslå riksdagen att antaga lagförslaget med de

ändringar som sålunda angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24 år 1966

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650465

Ur protokollet:

Stig Granqvist