SOU 1969:46

Läkemedelsförsörjning i samverkan

1. Kortfattad översikt över läkemedelsförsörjningens

organisation

1.1 Inledning

Grundläggande bestämmelser om läkeme— delskontrollen, inbegripet regler om tillverk- ning och import av samt handel med läke— medel återfinns i 1962 års läkemedelsför- ordning och till denna knutna föreskrifter.

Med hänsyn till produktionssättet skiljer man mellan två huvudgrupper av läkeme- del, nämligen farmacevtiska specialiteter och extemporeberedningar. Med farmacev- tisk specialitet förstås standardiserat läkeme- del, som är avsett att tillhandahållas förbru- karen i tillverkarens originalförpackning. En extemporeberedning är ett för tillfället för viss patient iordningställt läkemedel.

Principiellt får endast sådana farmacev— tiska specialiteter försäljas som godkänts (registrerats) av socialstyrelsen. Endast så- dana specialiteter som medicinskt och far- macevtiskt är ändamålsenliga och som be- tingar ett skäligt pris får registreras. F.n. finns inom landet tillgängliga omkring 3 000 farmacevtiska specialiteter. Dessa har fram- ställts vid ca 45 svenska och 175 utländska läkemedelsfabriker, inom det civila apoteks- väsendet samt vid militärapoteket. Extem- poreberedningar framställs endast på apo- tek.

Försäljning av läkemedel till konsument är i princip förbehållen apoteken. Andra företag än apotek som vill tillverka läkeme- del eller idka partihandel med sådana (drog- handel) måste ha tillstånd av socialstyrelsen.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning omhän- derhas till största delen av det privata apo— teksväsendet. Dock försörjes Karolinska sjukhuset och lasarettet i Boden av det stat- liga militärapoteket och sex andra sjukhus av kommunala sjukhusapotek.

1.2 Nuvarande läkemedelsförbrukning

Konsumenternas kostnader för de i Sverige under ett år förbrukade läkemedlen är f.n. tämligen exakt 1 miljard kronor. Under 1968 såldes nämligen av de privata apoteken läkemedel för omkring 950 milj. kr. vartill kommer omkring 50 milj. kr för läkemedel som utlämnats av de kommunala sjukhus- apoteken och militärapoteket samt för vissa till sjukhus från producent direktlevererade läkemedel m. m.

Av den totala läkemedelsförbrukningen är % beroende på läkarordinationer, medan 1/4 är självmedikation. Under 1968 expedie— rades omkring 36 milj. recept till patienter i öppen vård. Kostnaderna härför belöpte sig till 644 milj. kr. Därav utbetalade riks- försäkringsverket till apoteken 396 milj. kr. inom ramen för läkemedelsrabatteringen.

Den ojämförligt största delen av de för- brukade läkemedlen utgörs av farmacevtiska specialiteter. Sålunda motsvarar dessa värde- mässigt omkring 95 % av hela förbruk- ningen. Extemporemedlen svarar för åter- stoden eller ca 5 %.

Av de farmacevtiska specialiteterna hade

år 1968 drygt 40 % (värdemässigt sett) till— verkats i utlandet. De största utländska före- tagen på den svenska marknaden är de schweiziska fabrikerna Roche, Geigy, San- doz och Ciba, vidare Merck Sharpe & Dohme och Pfizer i USA samt ICI i Eng- land. För de svensktillverkade svarade apo- teksväsendet (ACO) för omkring llui medan 9/1o emanerade från svenska läkemedels— fabriker.

1.3 Industriell Iäkemedelstillverkning i Sverige

Även om det som inledningsvis nämnts finns omkring 45 företag i Sverige som tillverkar läkemedel är det endast ett fåtal som är av betydelse för totalbilden. Sålunda räknar man med att över 95 % av de i landet för- sålda svensktillverkade läkemedlen produ— ceras av de 9 företag som ingår i läkeme- delsindustriföreningen (LIF-gruppen) samt av det av apotekarsocieteten ägda Vitrum och de inom apoteksväsendet arbetande di— striktslaboratorierna (ACO).

I storleksordning med hänsyn till försälj- ningen på den svenska marknaden 1967 är dessa företag följande. Astra, Leo, Kabi, ACO, Pharmacia, Hässle, Draco, Ferrosan, Vitrum, Recip, Bofors.

Av de uppräknade företagen tillhör Astra, Draco och Hässle Astrakoncernen. Recip är helägt dotterföretag till Kabi.

Den svenska läkemedelsindustrin har trots ett hårt internationellt klimat lyckats göra sig gällande på exportmarknaden. Bland läkemedelsexporterande länder ligger Sve- rige på ungefär 10:e plats. Värdet av den svenska läkemedelsförsäljningen i utlandet överstiger 250 milj. kr. och är något större än värdet av utländska företags försäljning iSverige.

1.4 Droghandeln

Apoteken förvärvar huvuddelen av sina va- ror från partihandelsföretag (droghandel). En droghandelrörelse, Astra Distribution, är

inget fristående företag utan en del av AB Astra, en annan, Vitrum, är tillika läkeme- delsfabrik. De övriga ADA, Kronans Drog- handel och Läkemedels-Distribution är sär- skilda aktiebolag med uppgift att idka par- tihandel med läkemedel. Härtill kommer att distriktslaboratorierna driver partihandel med sina egna produkter. Varje apotek be— höver dock endast ha kontakt med ett dist- riktslaboratorium.

De fem droghandlamas försäljning täcker hela landet. Vitrum har kontor enbart i Stockholm, medan de övriga har order- centraler även i Göteborg och Malmö samt ADA, Astra Distribution och Läkemedels- Distribution därjämte i Umeå.

Apotekarsocieteten innehar aktiemajorite— ten i Vitrum. ADA ingår i Fortiakoncernen dit även läkemedelsfabriken Pharmacia hör. Kronan ägs av ett konsortium i vilket ingår ett flertal svenska och utländska läkemedels- fabriker.

Av de fem droghandlarna är Astra Distri- bution, ADA och Vitrum störst i nu nämnd ordning. Tillsammans svarar de för ca 5/0 av partihandeln, medan resten till ungefär lika delar handhas av Kronan och Läkeme- dels-Distribution.

Vissa läkemedel tillhandahålls apoteken endast genom en droghandlare (enkanals- distribution). Detta är fallet med Astrakon- cernens produkter som blott säljs genom Astra Distribution och Leos läkemedel som endast saluhålls av Läkemedels-Distribution. Båda dessa droghandlare säljer även vissa andra företags produkter, delvis med en- samrått.

Droghandelsföretagen ADA, Vitrum och Kronan har i stort sett samma sortiment. De tillhandahåller läkemedel från svenska och utländska fabriker som i motsats till Astra och Leo föredragit att låta mer än ett grosshandelsföretag saluföra sina produk- ter (flerkanalsdistribution). Medan ADA och Vitrum arbetar enbart med varor som dist— ribueras genom flera kanaler har Kronan ensamrätt på distributionen av vissa av de sålda produkterna.

Omkring 1 000 personer är sysselsatta in- om droghandeln.

1.5 Apoteksväsendet

Vid utgången av 1968 skulle enligt fatta- de beslut finnas 377 självständiga apotek och till dessa anknutna 238 filialapotek samt 22 sjukhusapotek. Beslut om inrättande av självständiga apotek och sjukhusapotek med- delas av Kungl. Maj:t medan socialstyrelsen beslutar om filialapotek.

De självständiga apoteken innehas med s.k. personligt privilegium av apotekare, som utnämnts av Kungl. Maj:t efter för- slag från socialstyrelsen. Apoteksinnehava— re pensioneras vid 67 års ålder. Under privi— legietiden äger apotekaren lager och inven- tarier inom den apoteksrörelse han driver. Förvärv av apoteksrörelse underlättas av att företagsinteckning kan erhållas i lager och inventarier, att särskilt kreditinstitut finns inom apotekarkåren och att borgen kan lämnas av apotekarsocieteten eller ett droghandelskonsortium. Personal, inbegripet av socialstyrelsen förordnad föreståndare för ev. filialapotek anställs av apoteksinnehava- ren.

Landets ca 375 apoteksinnehavare är förenade i en sammanslutning, apotekarso- cieteten, som numera i hög grad framstår som ett centralt ledande organ för apoteks- väsendet. I spetsen för apotekarsocieteten står en direktion, vald av fullmäktige, vilka i sin tur utsetts genom direkta val inom so— cietetens lokala kretsar. Apotekarsociete- tens kansli och övriga centrala organ har en personal av ca 200 personer. Av dessa tjänstgör omkring 100 personer inom den s.k. tekniska huvudavdelningen (lednings- organ för den industriellt betonade tillverk- ning som avhandlas i fortsättningen under rubriken Distriktslaboratoriema). Den an- ställda personalen i övrigt är under en verk- ställande direktör verksam inom central- kansliet med fem avdelningar (information, kamera], personal, planering, sjukhusfarma- cevtisk).

Apoteksinnehavarnas inkomster är liksom läkemedelspriserna reglerade av bestämmel- ser utfärdade av Kungl. Maj:t. Den sakliga innebörden av bestämmelserna är bl. a. att enhetliga läkemedelspriser skall hållas i hela

landet, att mindre bärkraftiga apotek stöds av mer bärkraftiga och att apoteksinneha- varnas behållna inkomster är reglerade så att de i normalfallen varierar inom ganska snä- va gränser trots stora skillnader i apotekens omsättningssiffror. Tillämpningen av be- stämmelserna övervakas av en inom apote- karsocieteten verksam avgiftsberedning som i sin tur får direktiv från apotekens avgifts— nämnd i vilken ordföranden och ytterligare två av de fem ledamöterna är utsedda av Kungl. Maj:t.

Ersättning till den på apoteken tjänstgö- rande personalen utgår enligt bestämmelser i tre kollektivavtal som slutits mellan sta- tens avtalsverk å ena sidan samt var och en av Sveriges farmacevtförbund, Apotekstek- nikerförbundet resp. Apoteksstäderskeför— bundet å den andra. Alla löner utbetalas av Apotekens centrala lönekontor inom apo- tekarsocieteten och finansieras av avgifter som erläggs av apoteken.

Apoteksväsendet sysselsatte 1967 inklusi- ve apoteksinnehavama omkring 8 900 per- soner, därav 900 apotekare, 1 800 recepta— rier och 6200 apotekstekniker, städerskor, varubud rn. fl. Av receptarierna arbetar 50 % på deltid och av teknikerna etc. 30 % på deltid. Omräknas de 8 900 till heltid er— hålls ca 7 400 tjänster.

1.6 Distriktslaboratorierna ( ACO)

Sedan 1946 har en fortgående centralisering ägt rum av apotekens tillverkning av stan- dardiserade läkemedel och halvfabrikat. F.n. sker den vid 13 apotek förbundna med s.k. distriktslaboratorier. Av dessa la- boratorier disponerar sju lokaler helt skilda från de apotek av vilka de organisatoriskt är delar.

Tillverkningsprogrammet är mycket om- fattande. Sålunda upptar distriktslaborato- riemas engrosprislista för 1968 ungefär 1 600 varuslag fördelade på mer än 3 000 olika förpackningar. Frekvensen av de olika varorna är starkt varierande. Detta kan be- lysas med ett exempel beträffande tablet- ter. 1965 tillverkades ca 560 miljoner tab- letter fördelade på 180 tablettsorter. Av

dessa svarade 26 sorter för 88 % av om- sättningen antalsmässigt.

Distriktslaboratoriernas produkter lanse- ras under varumärket ACO.

Distriktslaboratoriernas verksamhet sam— ordnas av apotekarsocietetens tekniska hu- vudavdelning vari societetens centrala la- boratorium ingår.

Vid huvudavdelningen finns för ACO— verksamheten omkring 70 personer anställ- da därav 40 vid laboratoriet. Distriktslabo— ratorierna sysselsatte 1966 omkring 850 per- soner. Omräknat till heltidstjänstgörande motsvarar detta 550 personer, därav ca 60 apotekare och receptarier.

2. Statliga engagemang inom läkemedelsområdet

2.1 Statliga organ med uppgifter inom läke- medelsområdet

2.1 .1 Statsdepartementen Inom Kungl. Maj:ts kansli handläggs läke- medelsfrågor av minst sju departement.

Socialdepartementet utdelar privilegier på apotek samt beslutar om inrättande och nedläggande av självständiga apotek. Vida- re avgörs inom socialdepartementet frågor som har samband med dels apotekens all- männa avgifter för vissa gemensamma ända- mål och dels apotekens prissättning på läke- medel.

Civildepartementet handlade tidigare bl. a. vissa ärenden, som berörde apoteksperso- nalens lönevillkor. Sedan det gamla civilde— partementets arbetsuppgifter fr.o.m. den 1 juli 1969 överflyttats till finansdeparte- mentet handläggs sådana frågor numera in- om sistnämnda departement.

Försvarsdepartementets befattning med läkemedelsfrågor hänför sig helt till att mili- tärapoteket, försvarets sjukvårdsstyrelse och överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap sorterar under detta departement.

Utbildningsdepartementet svarar för om- rådet farmacevtisk utbildning och forskning.

Industridepartementet som handlägger ärenden rörande näringspolitik och statliga företag, energi och bergsbruk samt teknisk forskning, har att ta befattning med in- dustriella läkemedelsfrågor. Propositionen till årets höstriksdag angående statens för-

värv av läkemedelsföretagen Kabi och Vit- rum har handlagts inom industridepartemen- tet.

Såväl utrikes- som handelsdepartementen kommer vidare i beröring med läkemedels- frågor. Detta gäller exempelvis tullärenden och sådana läkemedelsfrågor som behand- las inom internationella organ som EEC och EFTA.

2.1.2 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyn— dighet för många ärenden som gäller läke- medelsförsörjningen. Kontrollagstiftningen rörande läkemedel hör till socialstyrelsens ansvarsområde. Vidare handlägger styrelsen ekonomiska frågor, prisfrågor, personal- ärenden samt beredskapsärenden på läkeme- delsförsörjningens område.

Inom socialstyrelsen finns en särskild lä— kemedelsbyrå som ingår i den administrativa avdelningen. Byråchefen har titeln medici- nalråd.

Beslutanderätten i vissa läkemedelsären- den tillkommer allt efter ärendets art och betydelse vederbörande sektionschef inom

läkemedelsbyrån, byråchefen, avdelnings- chefen eller överdirektören samt slutligen generaldirektören.

En särskild nämnd, läkemedelsnämnden, beslutar i de ärenden som den tidigare spe- cialitetsnämnden handlade som rådgivande

organ till medicinalstyrelsen. Läkemedels- nämnden består av sju av Kungl. Maj:t sär- skilt utsedda ledamöter, chefen för läkeme- delsbyrån samt vid byrån tjänstgörande lä— kare. Nämndens kansligöromål är förlagda till läkemedelsbyrån.

Socialstyrelsen är chefsmyndighet för sta- tens farmacevtiska laboratorium (SFL) som har rådgivande ställning i specialitetsfrågor.

2.1.3 Statens farmacevtiska laboratorium

Statens farmacevtiska laboratorium har till uppgift att inom de områden som berör tillverkning och försäljning av läkemedel utföra undersökningar med praktiskt och vetenskapligt syfte. Laboratoriet har ca 50 anställda och är uppdelat på tre avdelning- ar, nämligen den kemiska, den biologiska och den farmakoterapevtiska avdelningen.

Kontrollen av farmacevtiska specialiteter är den mest betydande gemensamma upp- giften vid laboratoriet. Den kemiska och farmacevtiska kontrollen åvilar den kemiska avdelningen, medan den farmakologiska och toxikologiska kontrollen åvilar den biolo- giska avdelningen. Kontrollen av medicinsk ändamålsenlighet och reklam utförs av far- makoterapevtiska avdelningen.

En huvuduppgift för sistnämnda avdel- ning är att utreda och bedöma de klinisk- terapevtiska egenskaperna hos farmacev- tiska specialiteter vari innefattas riskerna för biverkningar. Sedan den 1 januari 1964 åligger det även avdelningen att granska an- mälningar om kliniska prövningar av nya oregistrerade läkemedel.

2.1.4 Svenska farmakopékommittén

Någon svensk farmakopé utkommer inte längre utan i stället föreligger en gemensam nordisk utgåva, Pharmacopoea Nordica, som trädde i kraft samtidigt i de nordiska län- derna den 1 april 1965.

Enligt svenska farmakopékommitténs in- struktion (K. Br. 30/12 1965) bör det sven- ska farmakopéarbetet i möjligaste mån an-

knyta till motsvarande verksamhet i de and- ra nordiska länderna och kommittén skall därför samarbeta med nordiska farmakopé- nämnden och dess verkställighetsorgan. Kommittén skall verka för att den nordiska farmakopén fortlöpande anpassas efter de vetenskapliga framstegen på läkemedelsom- rådet.

Svenska farmakopékommittén, som be- står av sju av Kungl. Maj:t utsedda leda— möter, biträds av en sekreterare och ett an- tal laboratorieapotekare. Övrig personal som behövs för löpande kontors- och laboratorie- arbete tillhandahålls av SFL.

Den nordiska farmakopénämnden består av tre medlemmar från varje land hämtade bland de nationella farmakopékommittéer- na. Generalsekreterare hos nämnden är f. n. sekreteraren i den svenska farmakopékom— mittén.

2.1.5 Farmacevtiska fakulteten

Före 1964 utgjorde farmacevtiska institutet en i organisatoriskt hänseende fristående högskola med egen styrelse, som var direkt underställd dåvarande ecklesiastikdeparte- mentet.

I enlighet med statsmakternas beslut (prop. 1964: 50, SU 119, rskr 293) inord- nades farmacevtiska institutet fr.o.m. den 1 juli 1964 i den nya universitets- och hög- skoleorganisationen.

Riksdagen beslöt med anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 1 oktober 1965 angå— ende utbyggnaden av universitet och hög- skolor m.m. ( prop. 1965: 141 , SU 173, rskr 411), att den farmacevtiska utbildnings- och forskningsorganisationen skall flyttas från Stockholm till Uppsala och där inordnas som en farmacevtisk fakultet vid universite- tet. Vidare antogs en ny utbildningsordning som började tillämpas från höstterminen 1967.

Organisatoriskt är den farmacevtiska fa- kulteten upprättad men utbildningen är fort- farande förlagd till de gamla lokalerna i Stockholm. Lokaler för den farmacevtiska fakulteten håller på att byggas i anslutning till Uppsalas biomedicinska centrum.

Förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel (nr 519) föreskriver att apotekare som mot recept utlämnat läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt pris äger i den ordning Konungen bestämmer av riksförsäkringsverket erhålla ersättning med belopp motsvarande i förra fallet fastställt försäljningspris och eljest fö- reskriven prisnedsättning. _

Enligt tillämpningskungörelsen den 3 de- cember 1954 (nr 735) till nämnda förord- ning utgår ersättning från riksförsäkrings- verket till apoteken efter kalendermånad. Räkningen skall upprättas å blankett enligt fastställt formulär. Apotekarens verifikatio- ner för räkningen ifråga skall förvaras av honom i tre år framåt för att på anfordran överlämnas till socialstyrelsen eller riksför- säkringsverket.

Apoteksinnehavarnas fakturor till riksför- säkringsverket upptar totalbeloppet på må- nadens kreditförsäljning till verket med särredovisning på två poster, de helt kost- nadsfria läkemedlen och de prisnedsatta lä- kemedlen.

I riksförsäkringsverkets granskning av in- komna räkningar ingår en skälighetsbedöm- ning mellan räkningens belopp och beloppen för tidigare månader. Vidare kontrollerar riksförsäkringsverket stickprovsvis att apo- tekens räkningar är riktiga.

De verifikationer (receptmaterial) som infordras' från apoteken underkastas kame- ral granskning av ' riksförsäkringsverket. Granskningen består i dels kontrollsumme- ring av .verifikationsbeloppen och dels i granskning av de enskilda verifikationerna. Härvid iakttas om verifikationerna uppfyl- ler vissa krav såsom att för ändamålet fast- ställd blankett använts, att inte förnamn el- ler efternamn på patienten saknas och att inte läkarnas egenhändiga namnteckning saknas.

2.1. T Statens avtalsverk Statens 'thalsverk är enligt sin instruktion (1965: 642) '_c'entral förvaltningsmyndighet

för förhandling om anställnings- eller arbets- villkor för arbetstagare hos staten med un- dantag av riksdagen och dess verk samt för övriga arbetstagare vilkas anställnings- eller arbetsvillkor skall fastställas under medver- kan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj. t bestämmer.

Avtalsverket har inträtt som avtalsslutan- de part för apotekarsocieteten gentemot per- sonalorganisationerna på de enskilda apote- kens område.

Avtalsverket har träffat kollektivavtal med Sveriges farmacevtförbund, Apotekstek- nikerförbundet och Apoteksstäderskeförbun- det rörande löne- och anställningsvillkor fram till den 31 december 1970. I anslut- ning till dessa kollektivavtal har även slutits särskilda fördelningsavtal. Även på pensions- sidan har avtalsverket träffat kollektivavtal för dessa arbetstagare.

2.1.8. Övriga

Det återstår att nämna sex statliga organ med uppgifter inom läkemedelsområdet.

Militärapoteket, försvarets sjukvårdssty- reise, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap är om- nämnda i kapitel 6.

Statliga organ med uppgifter inom apo- teksväsendet är apotekarbefordringsnämn— den och apotekens avgiftsnämnd. Se avsnit- ten 3.l.4 resp. 3.2.1.

2.2 Läkemedelskontrollen

2.2.1. V-Kontrollområdets avgränsning

Grundreglerna om läkemedelskontrollens ut- formning och avgränsning av kontrollområ- det ges i läkemedelsförordningen den 14 de- cember 1962 (nr 701) och i föreskrifter som meddelats med stöd av denna förordning. Förarbetena redovisas i prop. 1962: 184 samt i_andra lagutskottets utlåtande 1962: 43.'_ Beträffande propositionens behandling i riksdagen i övrigt hänvisas till första kam— marens protokoll nr 35 sid 74 ff och andra kammarens protokoll nr 37 sid 98 ff samt

riksdagsskrivelse 1962: 419. Tillsynsmyndig- het för läkemedelskontrollen är socialstyrel- sen.

Av de mera betydelsefulla författningarna om läkemedelskontrollen må utöver läke- medelsförordningen nämnas Kungl. Maj:ts tillämpningskungörelse till förordningen (1963: 439) samt den av tillsynsmyndigheten utfärdade receptkungörelsen (MF 1965: 100) och märkningskungörelsen (MF 1968: 35).

I läkemedelsförordningen definieras be- greppen läkemedel, farmacevtisk specialitet och bakteriologiskt preparat. Läkemedelsde- finitionen ges i förordningens 1 % 1 mom. och har följande lydelse.

Med läkemedel förstås i denna förordning sådan vara, som är avsedd antingen att vid in- värtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssym- tom hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband med behand- ling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruks- färdigt skick.

Som läkemedel skall icke anses blod för infusionsändamål, odontologiskt-tekniska preparat, såsom tandfyllnings- och protes- material, eller kirurgiskt-tekniska preparat, såsom katgut och förbandsgips. (2 mom.)

I 3 mom. föreskrivs att om ej socialsty- relsen i särskilt fall bestämmer annat skall vad i förordningen stadgas icke tillämpas be- träffande sådant medel, som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet över- stigande en miljondel av medlets vikt. Detta innebär i praktiken att homeopatiska prepa- rat i regel faller utanför förordningens till- lämpningsområde och kan tillhandahållas som fria handelsvaror i den allmänna han- deln. Detsamma gäller om mineralvatten, mineralkällsalter, fruktsalter och sådana för munhåla och svalg avsedda pastiller och liknande beredningar, som inte innehåller annat än vad som jämlikt livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer. I 3 mom. stadgas även att läkemedelsförordningen inte skall äga tillämpning på sådana medel som sår- salvor, inandningsoljor, antiseptiska lösning-

ar, liniment och dylikt, som uppfyller de villkor i fråga om sammansättning och märkning, som socialstyrelsen föreskriver.

När särskilda skäl är därtill äger socialsty- relsen föreskriva, att läkemedelsförordning- en helt eller delvis skall tillämpas beträffan- de vara som i fråga om egenskaper och an- vändning står läkemedel nära. Motsvarande gäller beträffande vara som kan användas på sådant sätt som sägs i den grundläggan- de läkemedelsdefinitionen men som inte iordningsställts i bruksfärdigt skick. Med stöd av det refererade stadgandet har före- skrivits att ett mindre antal substanser, bland dem fenacetin, amidopyrin och ace- tanilid skall följa förordningens regler om läkemedel. Ett annat exempel på tillämp- ningen av bemyndigandet är att perorala antikonceptionsmedel kontrolleras på sam- ma sätt som läkemedel.

I 2 & definieras farmacevtisk specialitet såsom standardiserat läkemedel, som är av- sett att tillhandahållas förbrukaren i till- verkarens originalförpackning. En särskild grupp bland de farmacevtiska specialiteter- na bildar de bakteriologiska preparaten. Om dessa heter det i 3 &.

Sådan farmacevtisk specialitet, som utgöres av antingen serum eller fraktion därav, härrö- rande från människa eller djur och innehållan- de specifika antikroppar, eller vaccin, ympäm- ne eller annat preparat av biologiskt ursprung. avsett att genom införande i organismen fram- kalla eller påvisa immunitet eller därmed lik- artat tillstånd, benämnes i denna förordning bakteriologiskt preparat.

Av den lämnade redogörelsen framgår att läkemedelsförordningen äger tillämpning dels på sådana varor som träffas av läke- medelsdefinitionen dels under vissa omstän- digheter för en del andra varor. Sådana lä- kemedel som inte faller under läkemedels- förordningen kallas ofta fria läkemedel på grund av att de får säljas i den fria han- deln och sålunda inte är underkastade apo- teksmonopolet. I den ganska begränsade ut- sträckning då till förtäring avsedda läkeme- del har karaktär av fria läkemedel, och de- ras sammansättning och tillverkning inte är underkastad särskild kontroll jämlikt läke-

medelsförfattningarna, är livsmedelsstadgan i stället tillämplig.

Om inte annat särskilt sägs avses i fort- sättningen med läkemedel sådana varor på vilka läkemedelsförordningen är tillämplig.

2.2.2. Läkemedelskontrollens innebörd och allmänna uppläggning

Kontrollens syfte

I den förutnämnda propositionen 19621184 uttalade föredragande departementschefen att en läkemedelskontroll i vidsträckt be- märkelse har till uppgift att garantera, att de varor som används som läkemedel är av fullgod beskaffenhet för uppgivet ändamål. Det konstaterades vidare att kontrollen för att fylla en sådan uppgift måste tillse dels att en som läkemedel utbjuden vara är läm- pad att användas som läkemedel, dels att en som läkemedel erkänd vara i det enskil- da fallet föreligger i rent och oförfalskat skick, är av rätt styrka, har tillräcklig håll- barhet etc. Som en huvuduppgift för kon- trollen anges att begränsa vådorna av farliga medel. Härvid betonas det, att parallellt med tillkomsten av högaktiva läkemedel har frå- gan om medlens biverkningar blivit allt all— varligare. Som självfallen betecknas läke- medelskontrollens uppgift att tillse att salu- förda läkemedel har effekt. Den av depar- tementschefen angivna målsättningen har i läkemedelsförordningen kommit till uttryck genom följande allmänna stadgande i 4 &. Läkemedel skall vara av fullgod beskaffen- het och får icke vid normal användning med-

föra skadeverkningar, som stå i missförhållan- de till den avsedda effekten.

Den citerade bestämmelsen skall vara en ramföreskrift för varje läkemedelstillver- kare och en bas för kontrollorganets hand- lande i det enskilda fallet.

Kontrollens huvudlinjer

Enligt säkerhetslagstiftningen på läkemedels- området ställs vissa minimikrav i fråga om formerna för tillverkningen. Vidare inrym- mer den ett efter olika läkemedelstyper an-

passat system för produktkontroll. Slutligen utstakar den sådana handelsvägar, att även distributionsformerna blir led i kontrollked- jan. Oavsett under vilka organisatoriska for- mer tillverkningen sker finns vissa standards som norm för såväl tillverkare som kontroll- organ.

2.2.3. Tillverkningskontroll

Kompetensmonopol

Läkemedelsförordningen föreskriver (7 5) att yrkesmässig tillverkning av läkemedel får bedrivas endast av apoteksföreståndare samt av den som erhållit tillstånd därtill. Utan särskilt tillstånd må bakteriologiska preparat tillverkas vid statens bakteriologiska labo- ratorium och statens veterinärmedicinska anstalt. Med tillverkning förstås i samman- hanget såväl framställning som förpackning eller ompackning.

Apotek får endast drivas efter särskilt be- slut av Kungl. Maj:t eller i vissa fall so- cialstyrelsen. En närmare redogörelse här- för lämnas i annat sammanhang. Här må endast fastslås att tillverkning av läkeme- del på apotek sker under ansvar av person med en i författningsväg fastlagd kompe- tens. I princip får alla typer av läkemedel tillverkas på varje apotek. Till följd av se- dan länge insatta rationaliseringar och på grund av en av socialstyrelsen utfärdad be- stämmelse, enligt vilken apoteks utrustning skall vara avpassad med hänsyn till den tillverkning som bedrivs där är emellertid tillverkningen starkt differentierad. Alla apo— tek bereder läkemedel enligt recept men till- verkning i egentlig bemärkelse sker endast på ett litet antal apotek främst distrikts- apoteken.

Tillstånd att tillverka läkemedel annorstä- des än på apoteken meddelas av socialsty- relsen. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och kan avse visst eller vissa lä- kemedel eller läkemedel i allmänhet. Till- verkningen skall förestås av en av social— styrelsen godkänd föreståndare. Vid anlägg- ning av större omfattning må särskilda före- ståndare godkännas för olika avdelningar.

SOm föreståndare må godkännas endast den, som med hänsyn till tillverkningens art och omfattning äger erforderliga teoretiska kun- skaper och tillräcklig praktisk erfarenhet och som i övrigt prövas lämplig. Förestån- dare skall tillse att tillverkningen bedrivs på behörigt sätt i tekniskt avseende samt att bestämmelserna i läkemedelsförordningen och de föreskrifter och beslut som meddelas med stöd därav, iakttas i samband med tillverkningen.

Inspektioner o. dyl.

Enligt.läkemedelsförordningen (18 å) och !tilläi'npningskungörelsen 1963:439 (26 &) ägefsocialstyrelsen genom inspektion av fö- retag .där. läkemedel tillverkas eller han- töräs—kontrollera, att verksamheten bedrivs *tindbr förhållanden som inte äventyrar ;enrffullgo'd ”beskaffenhet .av läkemedlen. __ Särskilt skall tillses, att föreståndåren utöVar

den—faktiskatillsynen över verksamheten, att tillverknings-, lager- och expeditionslokaler är lämpade för ändamålet och att god ord- ning råder i lokalerna samt att företagets kontroll över tillverkningen är betryggande.

Medan kontinuerliga kontrollförrättningar på apoteken förekommit alltsedan apotek började inrättas har inspektion av läkeme- delsfabriker endast förekommit sedan 1964 i och med ikraftträdandet av läkemedelsför- ordningen. Hos socialstyrelsen finns tre lä- kemedelsinspektörer, som i normalfallet ut- för förekommande inspektioner av läkeme- delsföretagen och apoteken. Inspektion av apotek förrättas vartannat till vart femte år. De år då inspektion inte förekommer verkställs s.k. visitation av vederbörande länsläkare. Läkemedelsfabrikerna inspekte- ras vid behov. Förhållandena är emeller- tid så olika vid skilda företag att någon viss periodicitet knappast kan anges.

Endast svenska företag träffas av läke- medelslagstiftningens bestämmelser om in- spektion. I vissa andra länder bl. a. USA och Canada.kan godkännande av ett visst ut- lä'ridsktiläkemedel 'görasberoende av att den 'utländåk'a'fabriken' underkastar sig inspek- .tiön=ffr'åri-konti'ollandet och bestrider kost-

naderna härför. Danmark kan anföras som exempel på ett land som i fråga om utländs- ka läkemedel kräver intyg från vederböran— de lands medicinalmyndighet om att verk- samheten bedrivs under fackmässiga och fullt betryggande förhållanden. Då det kom- mit att framstå som allt angelägnare att äga kännedom om under vilka betingelser ett lä- kemedel produceras finns en tendens till en utvidgad utländsk inspektion. För att söka förhindra det slöseri med tid, arbetskraft och pengar som en fullt utbildad multila- teral läkemedelsinspektion skulle innebära är man i flera internationella sammanhang inne på att på annat sätt skapa erforderli- ga garantier för en tillräckligt hög tillverk- ningsstandard. Sålunda är man inom WHO verksam med att utarbeta normer för » good manufacturing practice» i fråga om läke- medel. Inom EFTA har utarbetats förslag till en konvention enligt vilken de för- dragsslutande parterna skulle förbinda sig att utföra läkemedelsinspektioner enligt ge- mensamma normer och på förfrågan ge var- andra besked om huruvida en viss fabrik uppfyller stadgade fordringar.

2.2.4. Produktkontroll

F armakopéföreskri fter

Grundläggande regler *om de kvalitetskrav som läkemedel måste 'uppfylla harri ett flertal länder fastställts i farmaköpéer.” I vårt land har officiellt gällande farmako- péer funnits sedan slutet av 1600-talet. Den sista upplagan av Svenska farmakopén ut— kom 1946. Sedan den ägt tillämpning med ändringar och tillägg till år 1965, har den efterföljts av Nordiska farmakopén, gemen- sam för de fem nordiska länderna.

Sådana substanser som används på apo- teken och som är beskrivna i den Nordiska farmakopén måste uppfylla de i farmakopén ställda kvalitetskraven. Formellt är varje apoteksföreståndare ansvarig för att denna regel iakttas. Numera företas dock i regel inte några analytiska kvalitetsundersökning- ar på apoteken, utan halt- och renhetspröv- ningar sker centralt för alla apoteks räkning

vid apotekens centrallaboratorium. Där un- dersöks även andra substanser än sådana som är intagna i den Nordiska farmakopén." Enligt stadgande i 1 & KK 1963z439 får nämligen vid tillverkning av läkemedel en- dast användas varor, vilkas art eller sam- mansättning samt renhet och halt är väl kända.

Inom läkemedelsindustrin är man inte på samma sätt som på apoteken formellt bun- den av farmakopéns föreskrifter. Även för industrin gäller dock självfallet kravet att alla använda råvaror skall vara noggrant kända och specificerade. I samband med den i det följande skildrade specialitetskon- trollen övervakas, att varor av tillfredsstäl- lande kvalitet kommer till användning.

Farmacevtiska specialiteter

En grundläggande regel om farmacevtiska specialiteter är att de inte får försäljas utan att vara registrerade hos socialstyrelsen. Från denna grundregel finns följande tre undan- tag.

1) Bakteriologiskt preparat, som tillverkats eller importerats av statens bakteriologiska la- boratorium eller statens veterinärmedicinska an- stalt, må försäljas utan att vara registrerat, un- der förutsättning att preparatet undergått kon- troll enligt av socialstyrelsen meddelade be- stämmelser.

2) På svenskt apotek tillverkad farmacevtisk Specialitet, som överensstämmer med medel in— taget i gällande farmakopé eller som social- styrelsen med hänsyn till specialitetens ända- målsenlighet finner jämförbar med sådant me- del, får försäljas utan att vara registrerad.

3) På särskild framställning äger socialsty- relsen medge rätt till försäljning (licensförsälj- ning) av sådan icke registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas av viss läkare, vete- rinär eller tandläkare eller varav viss person befunnits vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd. Sådan framställning skall vara åtföljd av motivering av vederbörande läkare, veterinär eller tandläkare. Medgivande till li- censförsäljning må förbindas med villkor till förebyggande av skada.

Motivet för de båda första undantagen är att det ansetts att man på enklare sätt än genom en registreringsprocedur kan få be- tryggande garantier för preparatens ända-

målsenlighet. Beträffande undantaget för li- censförsäljning sägs i förarbetena att licens- givning bör strikt begränsas till sådana si- tuationer, då annat ändamålsenligt medel in- te står till buds. Så kan vara fallet, då nå- gon drabbats av en hos OSS sällsynt sjuk- dom, mot vilken lämpligt medel inte intro- ducerats i Sverige men finns tillgängligt utomlands. För prövningsändamål beviljas licens endast i speciella fall. I princip skall den kliniska prövningen vara avslutad in- nan ett läkemedel överhuvudtaget blir fö- remål för försäljning.

Som villkor för registrering gäller att spe- cialiteten befunnits ändamålsenlig och i öv- rigt uppfyller de krav i fråga om kvalitet, märkning och skäligt pris som uppställts i läkemedelsförordningen. Vid ansökan om registrering skall bl. a. lämnas uppgift om specialitetens sammansättning och läkeme- delsform samt hållbarhet, specialitetens far- makologiska, toxikologiska och kliniskt—te- rapevtiska egenskaper samt indikationer, kontraindikationer, biverkningar och dose- ring, förpackningsstorlekar, pris m. m. Upp— givna data skall vara tillfredsställande styrk- ta.

Den förberedande granskningen av regist- reringsansökningar sker vid statens farma- cevtiska laboratorium, som är uppdelat på tre avdelningar, en biologisk, en kemisk och en farmakoterapevtisk. Avdelningscheferna har professors ställning. Det slutliga avgö— randet i registreringsärenden träffas i so- cialstyrelsens namn av dess läkemedels- nämnd.

Registrering må återkallas om förhållan- den som legat till grund för registreringen, inte längre är för handen. Återkallelse av re— gistrering må också ske om villkor för spe- cialitetens tillhandahållande åsidosätts eller om specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven eller vil- seledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. En registrerad spe- cialitet kan givetvis tas ur marknaden av tillverkaren, som därvid skall göra anmälan därom till socialstyrelsen. '

Registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom socialstyrel-

sens försorg. Efterkontrollarbetet handhas väsentligen av statens farmacevtiska labora- torium.

Ett led i efterkontrollen utövas av den sedan 1965 fungerande läkemedelsbiverk- ningsnämnden som är knuten till social- styrelsen och som lokalmässigt är ansluten till statens farmacevtiska laboratorium. En- ligt nämndens rekommendation rapporte— rar läkarna iakttagelser om oväntade biverk- ningar vid läkemedelsbehandling. Rappor- terna bearbetas och följs upp av nämnden.

Nämnden medverkar i det internationella program på området som handhas av världs- hälsoorganisationen.

Extemporeberedningar

Som extemporeberedning benämns sådana för tillfället beredda läkemedel, vilka kom— ponerats av läkare, veterinär eller tandläka— re för en speciell patient. För receptutfärda— re gäller vid hans komponerande att han har att handla i överensstämmelse med veten— skap och beprövad erfarenhet. Den expedie- rande farmacevten har att handla enligt far- makopéns och socialstyrelsens föreskrifter och i överensstämmelse med god farmacev- tisk praxis. Några speciella kontrollåtgär— der kan av praktiska skäl i regel inte kom- ma i fråga. Enstaka prov på extemporebe- redningar tas av läkemedelsinspektörerna vid förekommande apoteksinspektioner.

2.2.5 Handelsvägen — ett led i kontroll— kedjan

Läkemedelsförordningen utstakar vissa han- delsvägar för läkemedel. Härvid skiljs mel— lan partihandel och detaljhandel. Med par— tihandel förstås försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Annan försäljning är detalj- handel.

Partihandel må bedrivas endast av den som behörigen tillverkat läkemedlet, apo- teksföreståndare samt den som erhållit till— stånd att idka partihandel med läkemedel. Beträffande tillståndsgivning och åtnjutan- de av tillstånd gäller motsvarande bestäm-

melser som för tillverkning.

Detaljhandel med läkemedel får bedri— vas endast av apoteksföreståndarc. I viss ut- sträckning äger doek partihandlare sälja lä— kemedel direkt till sjukvårdsinrättning och bakteriologiska preparat kan få försäljas direkt till läkare och veterinär.

Som motiv för att detaljhandel med läke— medel i stort sett endast bör få ske på apo— tek anförde föredragande departementsche— fen, statsrådet Johansson, bl. a följande. (Prop 1962: 184 sid. 141.)

Som ett betydelsefullt led i samhällets kon- troll över läkemedelshanteringen måste man se anordningen med handelsvägen över apotek. Det är en allmän uppfattning, att läkemedel med gift— eller andra skadeverkningar endast bör tillhandahållas allmänheten över apotek. Vår uppfattning om vad som är skadligt eller giftigt är emellertid, som jag i annat samman- hang berört, högst relativ och beror ytterst på vår kunskap om det vetenskapliga underlaget vid varje tillfälle. Den nu raskt fortgående forskningen har i flera fall gett oss en modifie- rad eller helt förändrad syn på läkemedels nytto— och skadeverkningar. Jag kan här blott erinra om att ett sedan 1800—talet allmänt an- vänt medel, fenacetin, som ansetts tämligen oskadligt, med vår tids förfinade observations- metoder visat sig medföra risk för så allvarliga skadeverkningar, främst njurskador, att det med omedelbar verkan receptbelagts. Inskridanden av dylikt slag kan ske med full effektivitet endast om medlen är förbehållna apoteken. Här- till kommer, och detta är väsentligt, att det från allmän folkhälsosynpunkt inte är något intres- se med en ökad kommersialisering av läkeme- delshandeln.

Betydelsen av att detaljhandeln med lä- kemedel varit förbehållen apoteken har va— rit särskilt framträdande vid sådana tillfäl- len då ett läkemedel till följd av konstate— rad felaktighet har måst dragas ur handeln eller då receptbeläggning aktualiserats för ett i handeln befintligt läkemedel. Sådana åtgärder har vid behov kunnat genomföras med omedelbar verkan. Bland exemplen på sådana situationer må nämnas att vid kon- staterad salmonellainfektion av ett recept- fritt leverpreparat för pemiciös anemi var det möjligt icke blott att dra preparatet ur handeln med några timmars varsel utan även genomförbart för apoteken att spåra fler-

talet av de patienter, som erhållit prepa- rat vid något tillfälle under en längre tids- period.

2.3 Läkemedelsrabatteringen

2.3.1. Inledning

Ersättning för läkemedelskostnader utgavs i viss omfattning redan av sådana sjukkassor, som var inregistrerade enligt 1910 års sjuk- kasselag. 1931 års förordning om erkända sjukkassor medgav kassorna rätt att med tillsynsmyndighetens tillstånd bidra till sina medlemmars sjukvård i vidare omfattning än lagens minimivillkor angav. Härigenom kunde bidrag lämnas även till läkemedels- kostnader.

2.3.2 1954 års läkemedelsreform

1954 års läkemedelsreform föregicks av ett mycket omfattande och långvarigt ut- redningsarbete. En närmare redogörelse för detta återfinns i SOU 1966: 28 s. 7 ff.

1954 års beslut angående läkemedelsre- formen utformades närmare i förordningen (1954: 519) angående kogtnadsfria eller pris- nedsatta läkemedel. Härjämte utfärdades kungörelsen (1954: 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel och kungörel- sen (1954: 735) med tillämpningsföreskrif— ter till förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Författning- arna trädde i kraft den 1 januari 1955. Bestämmelserna innebar i dåvarande lydel- se i huvudsak följande.

Kostnadsfria läkemedel skall utlämnas till den som är sjukförsäkrad enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och som lider av långvarig och allvarlig sjukdom. Kungl. Maj:t bestämmer dels vid vilka sjuk- domar kostnadsfritt läkemedel kan komma ifrå- ga dels vilka läkemedel som får utlämnas.

Rätt till prisnedsatta läkemedel tillkommer den som omfattas av sjukförsäkring enligt la- gen om allmän försäkring eller här i riket är i allmän eller enskild tjänst. Vid inköp av läke- medel, som förskrivits av läkare, sätts det fast-

ställda priset för läkemedlet ned med hälften av det belopp, varmed priset överstiger det s. k. karensbeloppet tre kr. Karensbeloppet räknas på varje läkemedel för sig. Är förskrivningen avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Läkemedelsförmåner utgår inte till personer, som åtnjuter sjukhusvård som avses i lagen om allmän försäkring.

Apotekarna får ersättning av riksförsäkrings- verket för kostnaden för läkemedel, som ut- lämnats kostnadsfritt, och för rabatten på lä- kemedel som utlämnats till nedsatt pris.

Kostnaden för tillhandahållande av kostnads- fria och prisnedsatta läkemedel bestrides till viss del av statsmedel och i övrigt av de all- männa försäkringskassorna.

Bidrag av statsmedel för kassornas utgifter för läkemedel utgår med belopp för kalender- år motsvarande en krona 15 öre för envar, som vid utgången av det år kostnaden avser är in- skriven hos allmän försäkringskassa.

I sjukförsäkringsavgiften innefattas avgift av- seende den allmänna försäkringskassans utgif- ter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet ut- gifter för läkemedel. Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning uttas ej om den försäk- rade vid utgången av det år avgiften avser upp— hört att vara inskriven hos allmän försäkrings- kassa eller fyllt 67 år eller för december månad det år avgiften avser uppbär ålderspension eller förtidspension enligt lagen om allmän försäk- ring.

Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen beräk- nas i förhållande till de löner arbetsgivaren ut- gett under året inom vissa minimi— och maxi- migränser beträffande lönebeloppen. Avgift till sjukförsäkringen utgår med 1,5 % av det be- lopp varå avgiften beräknas. Av avgiften skall fyra femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassomas utgifter för sjukvårdsersättning. De utgifter för läkemedel som åvilar kassorna anses härvid ingå i utgif- terna för sjukvårdsersättning.

2.3.3. Ändring av läkemedelsförmånerna

Efter reformens ikraftträdande blev läke- medelsförmånerna vid ett flertal tillfällen föremål för riksdagens behandling, främst i anledning av motioner. Ändringar beträffan— de såväl de kostnadsfria som de rabattera- de läkemedlen föreslogs i dessa. Även ad- ministrativa frågor behandlades. Vidare av- gav en särskild utredning år 1959 ett be- tänkande Läkemedelsrabatteringen (SOU 1959: 43). Denna utredning föreslog bl.a.

ett s. k. självrisksystem, som innebar att den enskilde upp till en viss årlig kostnad (50 kr.) skulle betala fullt pris på apoteket för för- skrivna läkemedel.

Varken riksdagsbehandlingen eller nämn- da utredning föranledde några ändringar av gällande bestämmelser. 1961 tillkallades emellertid 1961 års sjukförsäkringsutred- ning som bl. a. hade i uppdrag att med ut- gångspunkt i det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet söka finna vägar för en lösning av reglerna angående den med sjukförsäkringen sammankopplade läkeme- delsförmånen. Utredningen avgav sitt betän— kande Läkemedelsförmånen (SOU 1966: 28) imaj 1966.

Utredningen redovisade dels en undersök- ning över läkemedelsförbrukningen i lan- det under företrädesvis 1957—1961 och dels en undersökning av receptmaterial avseen- de år 1963 som skulle belysa den indivi- duella läkemedelskonsumtionen. Undersök- ningarna visade bl. a. följande.

Apotekens läkemedelsförsäljning mot recept till andra förbrukare än sjukvårdsinrättning ha- de under perioden 1955—1964 ökat från ca 126 till ca 365 milj. kr., dvs. nära tredubblats. Den årliga omsättningsökningen hade varierat mellan 8 och 19 %. Antalet recipen (med recipe avses varje enskild läkemedelspost) hade ökat med drygt 50 % eller från 19,5 till 29,5 milj. Medelpriset per recipe hade ökat från ca 6:50 kr. till ca 12:40 kr., dvs. nästan fördubblats. Läkemedelskostnaderna inom den slutna vår- den hade under nämnda tid ökat från 25,3 till 68,4 milj. kr. eller med 170 %.

Kostnaderna för läkemedelsförmånerna öka- de från ca 39 milj. kr. år 1955 till ca 157 milj. kr. år 1964, dvs. en fyrdubbling. År 1965 upp- gick kostnaderna till ca 183 milj. kr. Antalet verifikationer hade under perioden ungefär för- dubblats. De kostnadsfria läkemedlens andel i totalkostnaderna uppskattades till ca 25 %. An- talet expeditioner av kostnadsfria läkemedel be- räknades utgöra 8—9 % av totala antalet expedi- tioner. Medelpriset per expedierat kostnadsfritt läkemedel låg högre och hade även stigit snab— bare än motsvarande pris för rabatterat läke- medel.

Av utredningens undersökning rörande den individuella förbrukningen av läkemedel under år 1963 hos 16 561 personer över 16 år fram- gick bl. a. att 44,8 % av männen, 59,9 % av kvin- norna och 52,4 % av samtliga undersökta ha- de erhållit förmånsberättigande läkemedel. An-

delen var mindre i lägre och större i högre ål- dersgrupper. I åldrarna över 67 år utgjorde an- delen 62,7 %. Det genomsnittliga antalet reci- pen var 6. Kvinnor hade i alla åldersgrupper flera recipen än män. Andelen läkemedelsför- brukare på landet var mindre än i städerna. Antalet läkemedelsförbruk-are ökade med sti- gande inkomst. Den genomsnittliga läkemedels- kostnaden för personer som fått någon form av läkemedelsförmån var 75 kr. Stora skillna- der i läkemedelskostnader förelåg mellan olika åldersgrupper. Den genomsnittliga kostnaden utgjorde sålunda för personer i åldern 16—44 år 51 kr., 45—66 år 85 kr. samt 67 år och där- över 115 kr. Medelpriset per recipe var i ge— nomsnitt 12:50 kr. Det varierade obetydligt med åldern.

Stora individuella skillnader i läkemedels- kostnaden förelåg. För 13 % av antalet personer med läkemedelsförmån var kostnaden för in- köpta läkemedel 150 kr. eller mer. Dessa svara- de för ca 50% av den totala kostnaden för gruppen och för 41 % av antalet recipen.

För enbart prisnedsatta läkemedel utgjorde den genomsnittliga egenkostnaden för personer i åldern 16—44 år 29 kr., 45—66 år 48 kr. och över 67 år 61 kr. Medelantalet recipen var resp. 4, 6,3 och 8,1. Gruppen förtids- pensionärer hade genomsnittligt högre antal re— cipen per person än andra grupper (8,7 för män och 10,2 för kvinnor i åldrarna 30—59 år). De hade också högre medicinkostnader än andra grupper.

I fråga om de kostnadsfria läkemedlen var den genomsnittliga kostnaden för personer i åldern 16—44 år 147 kr., 45—66 år 84 kr. och över 67 år 60 kr. Kostnaden för fria läke- medel var således högre för yngre personer än för äldre.

Enligt utredningen hade de starkt öka- de kostnaderna flera orsaker. Antalet läkar- konsultationer och receptexpeditioner hade liksom antalet förskrivna läkemedel per in- divid och konsultationstillfälle ökat. Nya medel fanns för behandling av sjukdoms— tillstånd som inte tidigare var åtkomliga med läkemedelsterapi. Flera olika läkeme- del förskrevs oftare vid samma sjukdoms- bild. Priserna för läkemedlen hade ökat. Livslängden på standardläkemedel var rela- tivt kort. Prisnivån på nya preparat låg of- ta högre än på motsvarande äldre medel. Läkarnas förskrivningsvanor inom olika in- dikationsgrupper hade förskjutits till nya och ofta dyrare preparat.

Utredningen framhöll att skyddet för den

enskilde vid dåvarande förmånssystem var otillfredsställande och att i genomsnitt mind- re än 40 % av dennes läkemedelskostnader ersattes.

Utredningens överväganden rörande möj- ligheterna till förbättrade förmåner utmyn- nade i förslaget att karensbeloppet skulle avskaffas och att en rabatt med 75 % skul- le lämnas på hela läkemedelskostnaden.

Om det kunde förutses att förslagets ge- nomförande i dess helhet skulle dröja nå- gon längre tid, ansåg utredningen att en delreform borde komma till stånd.

Enligt utredningens majoritet borde i så fall karensbeloppet avskaffas och nuvaran- de rabattsats behållas.

En minoritet inom utredningen ansåg, att en höjning av rabattsatsen borde genom- föras i första hand, eftersom detta alter- nativ i jämförelse med karensbeloppets slo— pande i regel ger bättre hjälp åt dem som har höga läkemedelskostnader men inte kan få del av den särskilda förmånen av fria lä- kemedel. Vidare åberopades att karensbe- loppet för det stora flertalet läkemedelsför- brukare medförde en relativt liten utgift. När det gällde kostnadsfria läkemedel an- såg utredningen att nuvarande principer för urval av sjukdomar och läkemedel borde behållas.

I prop. 1967:135 föreslogs att läkeme- delsförmånerna liksom tidigare skulle be- stå av en kostnadsfri och en prisnedsatt del. Kostnadsfria läkemedel skulle tillhan- dahållas enligt samma principer som tidiga- re. För att tillgodOse personer som på grund- av sjukdom hade stora utgifter för medicin föreslogs att karensbeloppet, som tidigare beräknades för varje läkemedelspost, i stäl- let skulle avse alla vid ett expeditionstill- fälle inköpta, samtidigt förskrivna läkeme— del. Karensbeloppet föreslogs i samband härmed höjt till fem kr. Enligt propositio- nen skulle rabattsatsen 50 % ovanför karens- beloppet behållas men den del av priset som översteg 25 kr. skulle rabatteras helt. De föreslagna reglerna innebar att inte någon skulle behöva betala mer än 15 kr. vid var- je inköp av medicin på recept. Även läke- medel förskrivna av tandläkare föreslogs

bli omfattade av rabatteringen.

Riksdagen hade intet att erinra mot för- slaget och de nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1968.

2.3.4 Kostnader m.m. för läkemedelsför- månerna

Som 1961 års sjukförsäkringsutredning vi- sade ökade kostnaderna för läkemedelsför- månerna från ca 39 milj. kr. 1955 till ca 157 milj. kr. år 1964. En uppföljning av dessa siffror visar att kostnaderna för åren 1965—1967 ökat till ca 183, 207 och 239 milj. kr., innebärande en ökning år från år med resp. 16, 13 och 16 %. För 1968, då bestämmelserna om de nya läkemedelsför- månerna trätt i kraft, har kostnaderna ökat till 396 milj. kr. eller en ökning från före- gående år med 66 %.

I Sv. Farm. Tidskrift nr 20 1969 pre- senteras en receptundersökning oktober 1967 och oktober 1968, som bl. a. syftat till att studera hur de förbättrade läkemedels- förmånerna påverkat läkemedelsförskriv— ningen. Undersökningens resultat meddelas preliminärt i avvaktan på att vissa delar av densamma studeras närmare. Vissa slut- satser kan emellertid redan nu dras av den— samma.

Således framgår att antalet recipen per expeditionstillfälle ökat från genomsnittligt 1,4 till 1,6. Värdemässigt har de kostnads- fria läkemedlen ökat från 10 % till 11 % av totalkostnaden, vilket enligt författarna tor- de bero på att indikationsområdet för kost- nadsfria läkemedel vidgades den 1 januari 1968. Vidare har andelen recipen som tar upp kostnadsfritt läkemedel ökat från 7 % av totalantalet 1967 till 10 % 1968. I un- dersökningen ingick även en tabell med to- tala antalet expedierade förpackningar för- delade på olika läkemedelsgrupper. Av den- na framgick att några större förändringar i de olika gruppernas andelar av den totala läkemedelskonsumtionen inte synes ha skett.

Slutligen återfanns i undersökningen om- stående tabell över antalet förpackningar som expedierats inom olika åldersgrupper.

Den kraftiga höjningen 1968 av läke-

Antal förpackningar expedierade inom olika åldersgrupper.

Antal förpackningar Procent Åldersintervall 1967 1968 1967 1968 0—15 2 111 2 276 9,7 9,2 16—45 6 651 7 442 30,6 30,1 46—66 7 859 9 064 36,2 36,6 67— 5 108 5 973 23,5 24,1

medelskostnadema inom ramen för sjukför- säkringen avspeglar sig också i en markant ökning av riksförsäkringsverkets andel av läkemedelsförsäljningen på recept i öppen vård. I övrigt bekostas allmänhetens läke- medelsinköp av konsumenterna själva, av socialvårdsmyndigheter, företag m. fl.

Nedanstående tabell visar fördelningen riksförsäkringsverket—övriga kunder av- seende allmänhetens läkemedelsinköp på re- cept 1962—1968.

Övriga

Rfv kunder År % % 1962 42 58 1963 42 58 1964 43 57 1965 43 57 1966 44 56 1967 44 56 1968 62 38

Läkemedelsförmånen har utan tvekan bi- dragit till en kraftig stegring av det all— männas läkemedelskostnader.

Som tidigare nämnts uppgick riksförsäk- ringsverkets utgifter för allmänhetens läke- medelsinköp år 1967 till 239 milj. kr. Sjuk- vårdshuvudmännens läkemedelskostnader inom den slutna vården uppgick samma år till ca 110 milj. kr. Det allmännas samman— lagda kostnader uppgick sålunda detta år till ca 350 milj.kr. av totalt 634 milj.kr. eller 55,2 %. År 1968 uppgick riksförsäk- ringsverkets kostnader för allmänhetens lä- kemedelsinköp till nära 400 milj. kr. och sjukhusens läkemedelskostnader hade då sti- git till ca 120 milj. kr. Sammanlagt svarar sålunda det allmänna 1968 för 520 milj. kr. av totalt 750 milj. kr. eller ca 69,3 %.

2.4. Statlig läkemedelstillverkning

Läkemedelstillverkning i statlig regi bedrivs vid statens bakteriologiska laboratorium (SBL), statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), militärapoteket, försvarets fabriks- verk samt vid Kabi, vars aktiemajoritet ny- ligen förvärvats av staten. I det följande ges en kortfattad redogörelse för omfatt- ningen m. m. av denna tillverkning.

Förvärvet av Kabi grundar sig på en över- enskommelse mellan staten och Pripps bryg- gerier den 8 juli 1969. Staten, som numera äger 65 % av aktierna i Kabi tillträdde verk- samheten den 1 oktober 1969.

Kabis största enskilda produktgrupp är blodäggvitefraktioner såsom gammaglobu- lin och albumin. Vidare har företaget en vä- sentlig antibiotikaframställning. I Sverige är Kabi det enda företag som genom jäsning framställer penicillin. Omsättningen uppgick 1967 till 61 milj. kr. Kabi har totalt ca 910 anställda varav 60 i utlandet.

Kabis huvudanläggning finns i Stock- holm. Där finns forskningslaboratorier, cen- traladministration, marknadsavdelningar och vissa tillverkningsenheter bl. a. för framställ- ning av farmacevtiska specialiteter.

I Strängnäs finns anläggningar för tillverk— ning av läkemedelssubstanser.

SBL har bl. a. till uppgift att framställa och tillhandahålla sera, ympämnen och and— ra bakteriologiska preparat. Tillverkningen härav sker på laboratoriets produktionsav— delning. På denna avdelning var under bud- getåret 1968/ 69 ett hundratal av laborato- riets närmare 500 tjänster placerade. Om- sättningen av nu ifrågavarande preparat upp- gick under samma budgetår till drygt 13 milj. kr.

SVA skall enligt sin instruktion bereda och tillhandahålla sera, vacciner och andra bakteriologiska preparat. Av anstaltens drygt 200 anställda sysselsätts ca 40 på pro— duktionsavdelningen, där tillverkningen sker. Tillverkningen av bakteriologiska pre- parat uppgår till drygt 5000 liter per år. Vidare framställer avdelningen ungefär 2 000 liter normalsera och blod, varav leve— ranser sker även till sjukhus. Omsättningen

av nu ifrågavarande preparat uppgår till i det närmaste 3 milj. kr. om året. Därjäm- te importerar anstalten bakteriologiska pre— parat till ett värde av ca 0,5 milj.kr. per år.

Militärapoteket tillverkar läkemedel för försvaret, karolinska sjukhuset, karolinska institutet samt Norrbackainstitutet. Vissa le- veranser sker även till institutioner såsom försvarets forskningsanstalt, statens rättske- miska laboratorium m. fl.

Den sterila tillverkningen omfattar infu- sious-, desinfektions— och injektionslösning— ar, spolvätskor, autoinjektorer och allergen- »spädningar m. m.

Produktionens totala försäljningsvärde uppgår till ca tre milj. kr. Antal sysselsatta personer i produktionen är 20—25 st.

Vid Åkers krutbruk löntillverkar för- svarets fabriksverk åt militärapoteket vissa produkter som fått en sådan omfattning att de svårligen kan inrymmas i apotekets nu— varande lokaler.

Fabriksverket svarar därvid för byggnad, apparatur, personal och ekonomi, medan det åvilar militärapoteket att utöva den far- macevtiska kontrollen för att en fullgod pro- duktion skall kunna garanteras. På plats finns därför en på militärapoteket anställd apotekare, som är godkänd av socialstyrel— sen såsom föreståndare.

3. Apoteksväsendet

3.1. Apoteken

3.1.1. Inledning

Apoteksväsendets organisation finns inte fastlagd genom lagstiftning eller på något annat sätt i samverkan med riksdagen.

I allt väsentligt är hela den nuvarande uppbyggnaden baserad på administrativa be- slut, vilka i sin tur delvis är grundade på en traditionell praxis som går tillbaka ända till 1600-talet. Då delfrågor, som berör apo- teksväsendet behandlats i riksdagen, har man emellertid utan erinran utgått från rå- dande förhållanden.

De grundläggande bestämmelserna om tillverkning och import av samt handel med läkemedel återfinns i läkemedelsförordning- en (SFS 1962: 701). Förordningen innehål- ler också de basala reglerna om läkeme- delskontrollen. Förordningen är utfärdad efter riksdagens hörande ( prop. 1962: 184 , BU 43, rskr 419).

I förordningen används orden apotek och apoteksföreståndare utan närmare de- finition. Detta sker bl. a. i samband med en avgränsning av apoteksmonopolets omfatt- ning (10 och 12 55).

Enligt 10 & förstås med partihandel med läkemedel försäljning till tillverkare för den- nes rörelse eller till återförsäljare eller apo- tek. Med detaljhandel förstås all annan för- säljning. Detaljhandel med läkemedel må enligt stadgande i 12 & bedrivas endast av apoteksföreståndare. Dock må den som äger

idka partihandel med läkemedel, i den ut- sträckning och på de villkor som särskilt stadgas, försälja läkemedel till sjukvårdsin- rättning samt, såvitt angår bakteriologiska preparat, jämväl till läkare och veterinär.

3.1.2 Inrättande och upphörande av apotek

Det finns tre olika huvudtyper av apotek, nämligen självständigt apotek, filialapotek samt sjukhusapotek. Kungl. Maj:t bestäm— mer om inrättande av samt upphörande av självständigt apotek och sjukhusapotek. Mot- svarande beslut beträffande filialapotek med- delas av socialstyrelsen.

Enligt vad som framgår av kungörelsen angående läkemedelsförsörjningen vid sjuk- vårdsinrättningarna (SFS 1963: 440) kan ett sjukhusapotek antingen vara ett fristående apotek, drivet av sjukvårdsinrättningens hu— vudman eller en del av ett apotek i orten. Kungl. Maj:t har medgivit inrättande av fri- stående sjukhusapotek vid fem av Stock— holms stads sjukhus (Södersjukhuset, Sab— batsberg, S:t Erik, S:t Göran och Serafimer— lasarettet), vid Centrallasarettet i Västerås samt vid Lillhagens sjukhus i Göteborg.

Med stöd av särskilda Kungl. Maj:ts be- slut drivs vidare ett 20-tal sjukhusapotek som delar av apotek i orten vid olika sjuk- hus i landet.

Att det är Kungl. Maj:t som bestämmer om inrättande och upphörande av själv- ständiga apotek framgår av instruktionen

för socialstyrelsen (3 5) där det också före- skrivs att socialstyrelsen skall ha motsva- rande befogenhet i fråga om filialapotek (SFS 1967: 606). Det finns f.n. omkring 380 självständiga apotek och 200 filialapo- tek. Ett självständigt apotek med ev. tillhö- rande filialapotek bildar en apoteksrörelse.

3.1.3. Privilegiesystemet

Ett självständigt apotek drivs av en apo- tekare som av Kungl. Maj:t »tillagts per- sonliga privilegiet» på apoteket i fråga. Uttrycket är en kvarleva från en tid då privilegiet var en kunglig nådegåva. Nume- ra har. tei'm'e'n' ingen annan.reell."innebörd än att Kungl. 'Maj: t .bestärrimer vem som skall driva ett visst apotek och under vilka villkor detta skallske' . .. ”|

Några av de .viktigaste bestämmelserna beträffande tilldelande och utövande av apoteksprivilegier återfinns i följande kun- görelser, brev m.m.

1) Kungörelse (1931: 342) med vissa före- skrifter beträffande ordningen för överta- gande av apotek m. m.;

2) Kungörelse ( 1935:508 ) om förestån- darskap å apotek;

3) K Br 30/ 12 1935 angående meddelan— de av allmän föreskrift om skyldighet för apoteksinnehavare att underkasta sig vissa bestämmelser;

4) K Br 7/2 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ända- mål m.m.;

5) Lag (1941: 331) om avstängning i vissa fall av apoteksinnehavare eller farmacevt från tjänstgöring å apoteksinrättning;

6) K Br 22/10 1954 angående faststäl- lande av medicinaltaxegrunder;

7) K Br 28/6 1963 angående apoteks- föreståndares skyldighet att tillhandahålla läkemedel och gifter;

8) Medicinalstyrelsens kungörelse 26/ 4 1966 angående apotekens inredning och ut- rustning m.m.;

9) Medicinalstyrelsens cirkulär 26/ 4 1966 angående anskaffning av inredning och ut— rustning till apoteken.

I anslutning till en närmare behandling av olika delfrågor i fortsättningen kommer i erforderlig utsträckning att redogöras för innehållet i de förtecknade kungörelserna m. m. Redan här må dock följande nämnas.

Det framgår av det ovannämnda K Br 30/ 12 1935 att den som erhåller personligt privilegium å apotek dels skall ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser an- gående apoteksväsendet dels skall vara skyl— dig underkasta sig vad Kungl. Maj:t fram— deles kan komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående eller sättet för dess utövande.

På uppdrag av 1946 års läkemedelsut- redning angav f." justitierådet E. Sandström ett utlåtande "angående apoteksprivilegiernas rättsliga natur. Det framgår därav att' apo- teksinnehava'rna— inte kan motsätta sig ett avstående: från privil'egierna i samband med en omorganisation t. ex. vid införande av ett statsmonopol.

I fråga om inlösningsskyldigheten anför Sandström att någon rättsregel inte kan åberopas som stöd för ett ersättningskrav från apotekarnas sida utan att det endast är billigheten som kan motivera denna. Han anser emellertid att man säkerligen kan utgå från att staten bl. a. övertar lager och inventarier samt sörjer för privilegieinneha- varnas och de anställdas framtid på ett sätt som är förenligt med den ställning de haft.

3.1.4 Tillsättande av apoteksprivilegier

Ett apoteksprivilegium skall tillsättas i föl- jande fall: 1) ett apotek skall nyinrättas; 2) en apoteksinnehavare har fått annat pri— vilegium eller önskar frånträda sitt apotek av annat skäl; 3) en apoteksinnehavare skall avgå med pension (67 år); 4) en apoteksinnehavare har avlidit.

I samtliga fall ledigförklaras privilegiet av socialstyrelsen. Ansökningar ställda till Konungen skall inges till socialstyrelsen. Efter en formell granskning av handlingarna (sökande skall ha avlagt apotekarexamen

och ha minst fyra tjänsteår på apotek) över- lämnas dessa till apotekarbefordringsnämn- den för uppförande av förslag. Nämnden har fem ledamöter, nämligen en ordförande utsedd av Kungl. Maj:t, två apoteksinneha- vare och två andra apotekare, utsedda av apotekarsocieteten resp. Sveriges farmacevt— förbund. Nämnden skall uppföra tre bland de sökande, om så många anmält sig och be— funnits lämpliga, i den ordning de på grund av förtjänst och skicklighet anses böra kom- ma i fråga till privilegiet. Befordringsnämn- dens beslut kan inte överklagas.

Socialstyrelsen, som ej är bunden av nämndens förslag, förordar hos Kungl. Maj:t den av de sökande som företrädesvis anses böra ifrågakomma eller anmäler att sådant förord inte kan ges.

Årligen utdelas omkring 30 apotekspri- vilegier. Medelåldern vid erhållande av förs- ta privilegiet är f.n. över 51 år. I regel skall minst fem år förflyta, innan en apoteks- innehavare kan söka nytt privilegium och normalt kan förflyttning ske högst två gånger.

3.1.5 Övertagande och inlösen av apotek

I kungörelse 1931: 342 stadgas att om någon erhållit privilegium å apotek, åligger det honom att, i den mån sådant inom en månad från privilegiebrevets utfärdande på— fordras, mot kontant betalning eller eljest på sätt, som överenskommes, till sig lösa apotekets varulager och inventarier, såvitt de är fullgoda och behövs för apoteksdrif- ten. Kan överenskommelse ej träffas skall en skiljenämnd om tre personer bestämma i vilken omfattning och till vilket pris in- lösen skall äga rum. Nämndens ordföran- de utses av socialstyrelsen och vardera par- ten utser en ledamot. Skiljenämnd förekom- mer numera ytterst sällan.

När inlösen skett får läkemedel säljas för den nye innehavarens räkning.

Värdering och övertagande av apotek sker vanligtvis under medverkan av Apotekar- kårens värderingsnämnd.

3.1.6. Föreståndarskap för apotek

Självständigt apotek skall förestås av dess innehavare från och med den dag läkemedel säljs från apoteket för hans räkning (kun- görelse 1935 : 508). Under tillfälliga ledighe- ter för apoteksinnehavaren skall apoteket förestås av behörig person, varom närmare stadgas i föreståndarkungörelsen.

Avlider apoteksinnehavare förordnar so- cialstyrelsen föreståndare i regel efter fram- ställning från dödsboet.

Försätts apoteksinnehavare i konkurs prö- var Kungl. Maj:t om privilegiet får behållas. eller om det skall återkallas. Till dess frågan är prövad skall apoteket förestås av en av socialstyrelsen förordnad föreståndare.

Om apoteksinnehavare på grund av sin— nessjukdom eller annan rubbning i själs- tillståndet blir ur stånd att nöjaktigt tjänst- göra på apotek skall socialstyrelsen avstänga honom från sådan tjänstgöring. Under tid avstängning varar skall apoteket förestås av en av socialstyrelsen förordnad behörig person. Motsvarande kan tillämpas om grun— dad anledning föreligger till antagande att apoteksinnehavare av nyssnämnda skäl är oförmögen att nöjaktigt tjänstgöra på apo— tek.

Skulle apoteksinnehavare göra sig skyl— dig till fel eller försummelse vid utövandet av föreståndarskapet kan han a) av social— styrelsen tilldelas varning, b) anmälas till åtal eller c) fråntas apoteksprivilegiet.

3.1.7. Apotekens beskaffenhet och drift

Genom K Br 28/6 1963 har föreskrivits att apoteksföreståndare är skyldig att på begäran snarast möjligt anskaffa och till- handahålla läkemedel som behörigen för- ordnats av läkare, tandläkare eller veteri- när samt, därest hinder mot utlämnande inte föreligger, dels läkemedel som endast må tillhandahållas av apoteksföreståndare dels ock gift, då sådant fall föreligger, att giftet endast kan förvärvas genom apoteks- föreståndare. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande medicinalstyrelsen att meddela erforderliga föreskrifter om apo-

teksföreståndares skyldighet att hålla läke- medel i lager.

Några andra detaljbestämmelser om apo— tekens beskaffenhet och drift har inte med- delats av Kungl. Maj:t men i instruktionen för socialstyrelsen föreskrivs allmänt att styrelsen skall ha tillsynen över apoteken.

De i sammanhanget viktigaste reglerna finns i medicinalstyrelsens kungörelse 26/ 4 1966 och i styrelsens cirkulär samma dag om anskaffande av inredning och utrust- ning. I huvudsak innebär bestämmelserna följande. 1) Apotek skall förfoga över lokaler, som är anpassade efter verksamhetens omfatt- ning. Lokalerna skall vara anordnade på ändamålsenligt sätt, så att arbetet kan be- drivas under tillfredsställande förhållanden och läkemedlens fullgoda beskaffenhet inte äventyras. Lämpliga personalutrymmen skall finnas.

2) Apotekslokalerna skall vara avskilda från lokaler, som används för annat ändamål, och försedda med anordningar som försvå- rar obehörigt tillträde. 3) Apotek skall vara försett med ändmåls- enlig och tillräcklig inredning och utrust- ning för den verksamhet, som bedrivs där. 4) Planerad nybyggnad av apotekslokaler eller mera omfattande ombyggnad eller ut- ökning av befintliga lokaler skall understäl- las socialstyrelsens prövning. Så skall ock, i den omfattning särskilt föreskrivs, ske be- träffande anskaffning av inredning och ut- rustning.

Utan särskilt medgivande äger apoteks— innehavare för rörelsen dels inköpa för expeditions- och receptur- arbete erforderlig utrustning samt låta vid- ta åtgärder som försvåra obehörigt till- träde dels anskaffa annan erforderlig inredning och utrustning intill ett sammanlagt belopp för varje kalenderår av 6 000 kr. eller det högre belopp, som motsvarar 0,3 % av apo- tekets omsättning under nämiast föregående ar.

Medgivandet gäller endast beträffande in- redning och utrustning som med hänsyn till apotekets förhållande kan anses vara av

Varje apotek skall hålla i lager dels i farmakopén upptagna varor ävensom farmacevtiska specialiteter, allt i den mån de erfordras för att tillgodose efterfrågan, som inte är av tillfällig natur dels de övriga läkemedel, varom överens- kommelse må ha träffats med i orten verk- sam läkare, tandläkare eller veterinär dels ock sjukvårds- och förbandsartiklar i efter åtgången lämpad mängd.

Vidare finns särskilda bestämmelser om lagerhållning och tillhandahållande av pre- ventivmedel.

Slutligen finns en rad detaljbestämmelser om förvaring och kontroll av läkemedlen på apotek. Efterlevnaden av dessa bestäm- melser påkallar tillgång till viss analysut- rustning och vissa speciella förvaringsan- ordningar, m. m.

3.1.8. Finansiering av apoteksövertagande

Det kapitalbehov som föreligger för över- tagande av en apoteksrörelse brukar beräk- nas till mellan 100 och 110 % av värdet av varulager och inventarier. Avgörande för lånebehovets storlek är hur stor del av det totala kapitalbehovet som den nye ägaren kan och är beredd att betala av eget kapi- tal.

Apotekarens upplåning sker oftast dels i form av s.k. grundlån hos Apotekarkårens kreditkassa och dels genom checkkredit hos affärsbank eller sparbank.

Grundlån erhåller apotekaren hos Apo- tekarkårens kreditkassa, ekonomisk för- ening. Kreditkassan är bildad av samman- slutningar inom apotekarkåren, bland dem apotekarsocieteten och Sveriges farmacevt- förbund samt av enskilda apoteksinnehava- re och farmacevter. Som säkerhet för lå- net godtas företagsinteckningar i apoteks- rörelsen. Grundlånet kan beviljas upp till maximalt 60 % av varulagervärdet och 70 % av inventarievärdet. Amortering sker med 2 % per år. Även s.k. avbetalningslån kan lämnas av kreditkassan. Dessa amorteras med 5—10 % per år. En annan låneform som under senare år fått allt större betydelse

är checkkredit. För att erhålla sådan ford- ras i allmänhet utöver säkerhet i företags- inteckning även borgen. Sådan borgen läm- nas antingen av apotekarsocieteten eller av Läkemedelsgrossisternas Finansierings AB. Då apotekarsocietetens borgen utnyttjas gäller att grundlån skall tas till ett belopp som motsvarar minst inventarievärdet. Man kan alltså inte få checkkredit för hela kre- ditbehovet.

AB Apotekarelån är ett Skandiakoncer- nen närstående kreditinstitut som också i viss utsträckning anlitas för finansiering av apoteksövertaganden.

Apotekarsocietetens borgen kan erhållas för den'upplåning, som erfordras vid över- tagande eller vid nyetablering av apotek, upp till 110 % av den beräknade summan av inventarie— och varulagervärdena. Denna borgen är tillfällig och gäller till dess över- låtelsen är klar och företagsinteckningen kunnat fastställas. Borgen ersätts då med enbart företagsinteckningar när det gäller grundlånet och med en hos Svenska Kredit- försäkrings AB tecknad hypoteksförsäkring när det gäller checkkrediten.

Borgen kan också erhållas genom Läke- medelsgrossisternas Finansierings AB. Bo- laget ägs av de fem grossistföretagen Apo- tekarnas Droghåndel AB (ADA), Astra Di- stribution, Kronans Droghandel AB, AB Lä- kemedels-Distribution och Apoteksvarucen- tralen Vitmm Apotekare AB. Dessa före- tag har'v'arde'ra tecknat en femtedel av aktierna. Bolaget har till föremål för sin verksamh'etfatt lämna finansieringsstöd inom detaljhåndeln med läkemedel ävensom an- nan därmed förenlig verksamhet. I främsta rummet avser bolaget att genom lämnande av borgen bistå innehavaren av apoteks- privilegiu'm med anskaffande av erforderligt kapital för övertagande och drivande av apoteksrörelse. Endast solidarisk borgen läm- nas numera genom bolaget. Härigenom har den anmärkning eliminerats som tidigare förts fram angående den risk för moralisk bundenhet till viss leverantör, som "det ”en- skilda borgensåtagandet ansågs medföra.

Enligt 1953 års läkemedelskomr'nitté npp- gick det'bokförda värdet av inventarier och

Tabell 3:I Apoteksinnehavare efter födelse- år den 1.4.1967 Källa: Svensk farmacevtisk matrikel 1967

Födelseår Antal % 1900—1904 83 22 1905—1909 146 39 1910—1914 79 21 1915—1919 55 14 1920—1924 14 4

377 100

varulager hos apoteken och distriktslabo- ratorierna till sammanlagt något mer än 70 milj. kr. den 31 december'1957. Omkring 60 milj. kr. beräknades vara finansierat med främmande kapital. Härav svarade Apotekarkårens kreditkassa för närmare 40 milj. kr. Återstoden måste täckas genom lån hos andra kreditinstitut.

På 10 år har apotekens omsättning mer än fördubblats. Värdet av investeringarnas bokförda belopp har samtidigt stigit något mer än 50 %. Sålunda uppgick den 31 de- cember 1967 det bokförda värdet av in- ventarier och varulager till något mer än 110 milj. kr. Av detta belopp är ca två tredjedelar finansierat genom lån hos kredit- kassan m.fl. medan återstoden består av checkkrediter.

3.1.9. Apotekspersonal

Självständiga apotek förestås av en inneha- vare. Som regel kan en apotekare inte räkna med att få eget apotek förrän efter åtskilliga tjänsteår. Flertalet apoteksinnehavare är över 55 år. Ingen innehavare var under 43 år vid den tidpunkt som tabell 3:1 avser. Med undantag för städerskor, varubud m. fl. uppgår de anställda på apoteken till ca 8 500. Personalen är till 90 % kvinnlig. Partiell tjänstgöring är vanlig på apote- ken. Av receptarierna arbetar 50 % på del- tid. Apotek'steknikerna är till 30 % deltids- anställda. _ .. _ . Apoteksinnehavarnas inkomster regleras genom avgiftssystemet. Genomsnittligt tor- de en åpotekSinnehavare tjäna ca 75 000 kr./ år. De apoteksanställdas avlöhingsi och an—

Tabell 3:2 Antalet anställda farmacevter och tekniker på apotek 1967. Källa : Apotekarsocieteten

S:a Män Kvinnor Apotekare 493 283 210 Receptarier 1 838 155 1 683 Tekniker 6 163 433 5 730

8 494 871 7 623

ställningsförhållanden är som nämnts fast- ställda genom avtal mellan statens avtals- verk och vederbörande personalorganisation. Apotekare med mindre än tre tjänsteår bör- jar i lkl 1 (drygt 3 000 kr/mån i ortsgrupp 5 och kan efter uppflyttning vart 3:e år komma upp till lkl 14 (omkring 6 500 kr/ mån). Begynnelselön lkl 1 för receptarier är ca 2 400 kr/mån. Även receptarier erhål- ler löneklassuppflyttning vart tredje år till dess slutlöneklasscn 9 uppnåtts (ca 3 600 kr/mån).

3.2 Avgiftssystemet

Utredningen har ansett det ligga nära till hands att i samband med en redogörelse för apoteken m.m. även redogöra för det nu- varande avgiftssystemet och den s. k. läke- medelsfonden.

3.2.1. Allmänna avgifter

Avgiftssystemet har utförligt behandlats i såväl 1946 års läkemedelsutrednings betän- kande (SOU 1951: 34) som i det betänkan- de som avgavs av 1953 års läkemedelskom- mitté (SOU 1959: 5). Här skall därför en- dast en kortfattad redogörelse lämnas om dess tillkomst och om systemets nuvarande huvuddrag. De första stegen mot det nu- varande avgiftssystemet togs genom den kollektivisering av apoteksväsendet, som på- börjades under 1920-talet. Under denna tid vidtogs således uttaxering av avgifter till apotekarpensioneringsfonden och förening- en apotekarkårens ålderstilläggskassa. Ge- nom dessa åtgärder åstadkoms en viss ut- jämning av apoteksinnehavarnas inkomster. Vidare skapades möjligheter att företa vis-

sa sänkningar av läkemedelspriserna. Sedan ytterligare åtgärder vidtagits gällde för apo- teksinnehavarna före den 1 april 1936 för- pliktelse att erlägga avgifter för fem olika för apoteksväsendet gemensamma ändamål nämligen

1) avgifter till föreningen apotekarkårens ål— derstilläggskassa;

2) avgifter för apoteksinnehavares pensio— nering;

3) driftbidrag till mindre bärkraftiga apo- tek;

4) kostnader för pensionering av apotekens farmacevtiska personal; och

5) kostnader för pensionering av apoteks- innehavares, pensionerade apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevande än— kor och minderåriga barn.

Sedan medicinalstyrelsen lagt fram för- slag till grunder för bestämmande av avgif- ter från apoteken till pensionsändamål rn. m., utfärdade Kungl. Maj:t den 7 februa- ri 1936 närmare föreskrifter i ämnet. Med undantag för vissa ändringar, senast den 21 februari 1969, gäller dessa bestämmelser allt- jämt.

Enligt dessa är apoteksinnehavarna skyl- diga att erlägga avgifter för bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål. Denna avgift kallas allmän avgift.

Avgiften utgår på apotekets rörelsevinst eller, där rörelsen är uppdelad på moder- och filialapotek, på apotekens sammanlag- da rörelsevinst. Rörelsevinsten fastställs av en särskild beredning, avgiftsberedningen. Denna består av högst nio ledamöter, vilka utses för en tid av tre år av apotekarsocie- tetens direktion. Kostnaderna för beredning- ens verksamhet bestrids av apotekarsocie- teten.

Grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster bestäms av en särskild nämnd, avgiftsnämnden. Nämnden följer kontinuer- ligt avgiftsberedningens arbete och bered- ningens beslut skall finnas tillgängliga för nämnden. Innan nämnden bestämmer grun- der för rörelsevinstens fastställande skall nämnden samråda med beredningen. När det gäller frågor av större vikt åligger det beredningen att samråda med nämnden.

Nämnden består av fem ledamöter jämte suppleanter, utsedda för en tid av tre år.

Kungl. Maj:t utser ordförande och två le- damöter samt minst en suppleant för dem. Återstående två ledamöter och suppleanter för dem utgörs av ledamöter av avgiftsbe- redningen, som av apotekarsocietetens di- rektion utsetts att vara ledamöter resp. suppleanter i avgiftsnämnden.

För att rörelsevinsten skall kunna fast— ställas skall apoteksinnehavare inge dekla- ration till avgiftsberedningen angående fö— regående års rörelse. Sedan rörelsevinsten för föregående år fastställts, meddelar be- redningen beslut rörande den allmänna av- gift, som skall erläggas för samma år. Om ett apotek under året innehafts av olika personer skall beredningen vid avgiftens be- stämmande meddela föreskrift om avgif- tens fördelning på innehavarna. Den som är missnöjd med avgiftsberedningens beslut kan få det prövat av avgiftsnämnden. Av— giftsnämndens beslut kan inte överklagas.

Som tidigare nämnts beräknas den all- männa avgiften på apotekens rörelsevinst. I Kungl. Maj:ts brev den 7 februari 1936 stadgas i dess lydelse den 21 februari 1969 bl. a.

Allmänna avgiften utgår vid en årsom— sättning av högst 300 000 kronor på rörel— sevinst, som överstiger beträffande apotek på ort tillhörande

ortsgrupp 3 och 4 50000 kronor samt » 5 50400 »

Vid en årsomsättning överstigande 300 000 kronor skall det avgiftsfria belop- pet minskas med 8 promille av den del av omsättningen, som överstiger 300000 kro- nor men icke överstiger 3 000000 kronor samt med 8,2 promille av den del av om- sättningen, som överstiger 3 000 000 kronor. Om avdraget därvid överstiger det avgifts- fria beloppet, skall rörelsevinsten vid beräk- ning av den allmänna avgiften ökas med det överskjutande beloppet.

Allmänna avgiften utgår med

10 % av de första 1 000 kronorna 30 % av de nästa 2 000 kronor 50 % av de nästa 3 000 kronor 70 % av de nästa 3 000 kronor

90 % av de nästa 76 000 kronor 91 % av återstoden.

Allmänna avgiften erläggs senast den 25 i varje månad med ett provisoriskt belopp; beräknat i förhållande till rörelsen under föregående månad.

(Fr.o.m. den 1 juli 1964 har proviso- risk allmän avgift inbetalats för löpande månad. MF 1964/ 69).

De allmänna avgifterna skall som fram- gått av det tidigare användas för apoteks- väsendets gemensamma ändamål. Med så- dana ändamål avses i första hand lön m .m. enligt gällande avtal mellan statens avtals- verk som företrädare för apotekarsociete- ten och Sveriges farmacevtförbund resp. Apoteksteknikerförbundet, pensionering av viss apotekspersonal samt deras efterlevan- de enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestäm- melser, ersättning för hållande av filialapo- tek samt täckande av förlust å apoteksrö- relse. Sedan även medel för bestridande av utgifter från fonden för apoteksinneha— varnas pensionering avsatts skall återstoden tillföras en fond för reglering av läkeme- delsprisen m. rn. (läkemedelsfonden).

3.2.2 Fonden för reglering av läkemedels- prisen m. m. (regleringsfonden)

Den s.k. regleringsfonden tillskapades 1936 för att utgöra ett instrument för bedö- mande av huruvida läkemedelspriserna är riktigt avvägda. Priserna måste nämligen i princip hållas på sådan nivå att de all- männa avgifterna täcker apotekskollektivets utgifter. Det är emellertid omöjligt att få en sådan prissättning att avgifterna exakt motsvarar nämnda utgifter. Läkeme- delspriserna måste därför sättas så att en betryggande marginal uppstår. Överskottet skall som nämnts placeras i fonden. Denna förvaltas av socialstyrelsen enligt bestämmel- serna i det av Kungl. Maj:t den 30 decem- ber 1936 med därefter gjorda ändringar ut- färdade reglementet för fonden.

Enligt reglementet skall de till fonden in- flutna medlen, inbegripet avkastning, avsät- tas till dess de uppgår till det belopp som

Tabell 3: 3 Läkemedelsfondens ställning 1950—1967 (tusental kr.)

År Behållning År Behållning 1950 47 620 1959 13 986 1951 42 766 1960 15 422 1952 35 291 1961 15 525 1953 27 501 1962 13 255 1954 19 529 1963 10 856 1955 13 045 1964 5 278 1956 9 582 1965 8 865 1957 8 807 1966 5 470 1958 12 892 1967 14 675

bestäms av Kungl. Maj:t. Beloppet är f.n. bestämt till 15 milj. kr. Då det bestämda be- loppet uppnåtts skall inflytande medel, se- dan förvaltningskostnaderna bestritts, a_n- vändas till reglering av läkemedelspriser på sätt Kungl. Maj:t bestämmer. Det åligger socialstyrelsen att hos chefen för socialde- partementet anmäla när förenämnda belopp uppnåtts. Vidare skall styrelsen lägga fram förslag till sådan ändring av gällande grun- der för läkemedels taxering å apotek, att läkemedelspriserna nedbringas. Det åligger vidare styrelsen att årligen lämna uppgift till chefen för nämnda departement om fon- dens inkomster och utgifter under det när- mast föregående kalenderåret samt om in- flutna allmänna avgifter och därav bestrid— da utgifter.

Fondens ställning vid utgången av åren 1950—1967 framgår av tabell 3: 3.

3.3 A potekarsocieteten

3.3.1. Uppkomst och utveckling

Apotekarsocieteten daterar sin tillkomst till 1778. I en till 150-års jubileet utgiven min- nesskrift, författad av apotekaren Karl Ahl- berg, framhålls att apotekarna betydligt tidigare uppträtt som kår och att benäm- ningen Apotekarsocieteten förekommit i oli- ka sammanhang mot slutet av 1600-talet. De första stadgarna för societeten tillkom emel- lertid inte förrän långt in på 1800-talet. De fastställdes av Kungl. Maj:t år 1837.

Syftet med apotekarsocieteten skulle en- ligt stadgarna vara att befrämja farmacev-

tiska vetenskapen och bereda ett närmare samband mellan dess idkare, att för yngling- ar som ägna sig åt apotekaryrket stifta och underhålla en läroanstalt för undervisning i kemi, farmaci, materia medica, naturalhisto- ria, latinska och tyska språken, samt att lämna understöd åt behövande apotekare, deras änkor och barn.

Societeten skulle utgöras av »alla privi- legierade apotekare i riket, vilka tecknat sig till delaktighet i denna inrättning». Med medlemskap var förenad skyldighet att er- lägga avgift till societeten som enligt före- skrift i de stadfästa stadgarna varierade mel- lan 15 der och 1 der 12 sk beroende på apotekets storlek.

Apotekare som inte vid 1836 års slut del- tagit i societeten men som sedermera önska- de inträde skulle vara skyldig att betala av- gift för alla år från och med 1836. Var och en som efter stadgarnas ikraftträdande er- höll apoteksprivilegium skulle vara skyldig att erlägga avgifter. Uppenbarligen syftade man till att medlemskap i societeten skulle bli obligatoriskt för samtliga privilegieinne— havare efter en viss övergångstid.

Samma år stadgarna stadfästes inrätta- de apotekarsocieteten en läroanstalt i Stock- holm med en lärare i farmacevtisk kemi och en i materia medica. Detta var början till den högskola som under benämningen far— macevtiska institutet existerat till 1968, då den ombildades till en farmacevtisk fakul— tet vid universitetet i Uppsala, dit den även lokalmässigt kommer att flyttas under de närmaste åren. År 1845 fick institutet sitt första statsbidrag och 1881 övertogs det helt av staten.

Efter en långt utdragen behandling före- skrev Kungl. Maj:t i kungörelse 1873 an- gående avskaffande av de säljbara apoteks- privilegierna att all handel med eller över- låtelse enskilda emellan av apoteksprivile- gier skulle upphöra att tillerkännas gällande kraft med utgången av 1920. I samband härmed hade stadgar fastställts för en amor- teringsfond för apoteksprivilegier. Förbere- delserna till 1873 års beslut i frågan hade pågått i flera decennier. Utan tvivel är so- cietetens arbete för avskaffandet av de sälj-

bara privilegierna jämte omsorgema om den farmacevtiska undervisningen det mest be- tydelsefulla apotekarsocieteten hade på sitt program fram till 1880-talet.

1881—1952

Den omnämnda händelseutvecklingen hade gjort societetens stadgar i hög grad inaktuel- la. De nya stadgar som utarbetades stad- fästes av Kungl. Maj:t 1881 och skulle — med vissa ändringar — förbli i kraft i mer än 70 år.

Enligt de nya stadgarna skulle societetens syfte vara »att befordra farmaciens utveck- ling, bereda närmare samband mellan dess idkare, bevaka dessas intressen, lämna un- derstöd åt behövande apotekare samt de- ras änkor och barn, ävensom genom gåvo- medel, stipendier eller på annat dylikt sätt uppmuntra dem, som ägna sig åt farma- cevtiska studier».

Societeten skulle utgöras av landets samt- liga apoteksinnehavare.

Årsavgiften varierade enligt den ursprung- liga lydelsen mellan 5 och 50 kr. Då stad- garna ersattes av nya 1953 var motsvarande belopp 10 resp. 1 500 kr.

Genom en ändring av stadgarna 1933 in— skrevs att societeten för att underlätta upp- bärandet av apotekens ansvar för beskaf- fenheten av apoteksvaror särskilt farmacev- tiska specialiteter upprätthåller ett labora- torium med uppgift att kontrollera dessa varors överensstämmelse med gällande före- skrifter och att i övrigt enhetliggöra och ve- tenskapligt stödja apotekens kontroll av lä- kemedel.

Ytterligare en ändring av stadgarna av mera väsentlig innebörd gjordes 1940. Den inledande ändamålsparagrafen komplettera- des då med regler om att societeten borde genom registrering utverka uteslutande rätt för medlemmarna att begagna föreningsmär- ke. Detta som sedermera fastställdes till ACO skulle få begagnas efter tillstånd av societetens direktion för läkemedel och and— ra apotekspreparat som var av fullgod be- skaffenhet och överensstämde med gällande bestämmelser.

Under den tid 1881 års stadgar var gäl— lande genomfördes väsentliga förändringar beträffande apoteksväsendet. Sedan handel med säljbara privilegier upphört att kunna ske lagligen 1920 genomfördes en pensions- ordning för apoteksinnehavare. Pensionsål- dern fastställdes ursprungligen till 70 år men sänktes sedermera till 67 år. Genom före- skrifter om s. k. allmänna avgifter från apo- teken för vissa gemensamma ändamål 1936 befästes den kollektivisering av apoteks— väsendet som sedan så starkt präglat dess utveckling. I samband härmed pålades apo- tekarsocieteten jämte det i fortsättningen nämnda apotekarförbundet vissa kamerala och administrativa uppgifter. Vidare må nämnas att distriktslaboratoriernas verksam- het började i mitten av 1940-talet och att central råvarukontroll genomfördes ett par år senare.

Med samma medlemmar som apotekarso- cieteten dvs. samtliga apoteksinnehavare i landet existerade under åren 1909—1953 Sveriges apotekareförbund. Detta var till sin karaktär en ren intresseförening med sär- skild uppgift att bevaka sådana frågor som berörde apotekarna i deras egenskap av ar- betsgivare. Så småningom etablerades ett så långt gående samarbete mellan förbun- det och societeten att gränserna mellan de båda organisationernas aktionsområden i flertalet fall var svåra att skönja. En sam- manslagning av förbundet och societeten kom till stånd med verkan från och med den 1 januari 1953.

Tiden efter 1952

De stadgar som ersatte 1881 års trädde i kraft den 1 januari 1953. I dessa stadgar hade endast tre paragrafer fastställts av Kungl. Maj:t, nämligen 55 1, 17 och 18. Av dessa anger den första societetens ända- mål medan de båda andra har den gemen- samma rubriken »Kapitalförvaltning». Sam— tidigt som dessa paragrafer fastställdes för- ordnade Kungl. Maj:t att sådan föreskrift i Kungl. Maj:ts beslut som avsåg Sveriges apotekareförbund eller dess centralstyrelse

i stället skulle gälla apotekarsocieteten resp. dess direktion.

I de nya stadgarna markeras fusionen med apotekareförbundet bl. a. genom att det som ett av societetens ändamål intagits »att tillvarataga medlemmarnas gemensam- ma intressen». Organisationen av den nya societeten bär i allt väsentligt det upplösta förbundets prägel. Sålunda skulle medlem- marna vara fördelade i ett antal kretsar (geografiskt orienterade beroende på apo- tekens läge) och den högsta beslutande funk- tionen skulle tillkomma en av kretsarna vald fullmäktigeförsamling. Denna i sin tur ut- ser societetens direktion som är det verk- ställande och ledande organet. Årsavgifter- na som i de äldre av Kungl. Maj:t fast- ställda stadgarna var angivna med fas-ta belopp bestäms enligt de nya stadgarna av fullmäktige.

Redan 1963 fick societeten än en gång nya stadgar. De skiljer sig från de äldre stadgarna dels i redaktionellt avseende dels och framför allt däri att societeten inte lång- re framstår enbart som en sammanslutning av rörelseidkare utan som ett företag med direktionen som ledande organ.

Den nya inriktningen framgår av % 2 med rubriken »Verksamhetj». Paragrafen har följande lydelse.

Till medlemmarnas tjänst och för att be- främja en ändamålsenlig utveckling av apoteks- väsendet samt god funktionsduglighet hos och ekonomisk drift av apoteken upprätthåller so- cieteten en central förvaltning. Däri ingå labo- ratorier för farmacevtiskt utvecklings- och forskningsarbete samt läkemedelsprövning även- som organ för planering av läkemedels till- verkning och distribution, för prissättning, råd- givning, utbildnings- och informationsverksam- het samt för ekonomisk och kameral verksam- het och kontroll.

Mera konkret framträder den nya inrikt- ningen i en ny omfattande paragraf (% 24) som har rubriken »Läkemedelstillverkning». Den lyder:

Tillverkning av läkemedel för försäljning till apotek sker vid distriktslaboratorium, vil- ket inrättas och drives av apoteksinnehavare, som därtill erhåller direktionens uppdrag.

Direktionen åligger:

att besluta om inrättande och nedläggande av distriktslaboratorium;

att uppdraga åt apoteksinnehavare, som där- till förklarar sig villig, att inrätta och driva distriktslaboratorium;

att besluta om tillverkningens och distribu- tionens omfattning vid varje distriktslaborato- n'um;

att besluta om omfattningen av distriktsla- boratoriernas serviceverksamhet i övrigt;

att följa distriktslaboratoriernas verksamhet i farmacevtiskt och ekonomiskt avseende och att vid behov vidtaga erforderliga åtgärder för att förbättra denna verksamhet; samt

att fastställa priser på distriktslaboratoriu- nas produkter och tjänster ävensom att fatta beslut om de leverans- och betalningsvillkor, som skola tillämpas.

Apoteksinnehavare, som driver distriktsla- boratorium, åligger

att ställa sig till efterrättelse de beslut rö- rande laboratoriets drift, som fattats av direk- tionen;

att icke utan direktionens medgivande till engrospris leverera preparanda annat än till apotek; samt

att icke avskilja distriktslaboratoriet för att driva detsamma såsom särskild firma.

Vid nedläggande av distriktslaboratorium till följd av direktionens beslut ävensom vid mera avsevärda inskränkningar i distriktslaborato- riums verksamhet skall direktionen tillse att eventuellt uppkommande kapitalförluster för innehavaren i skälig utsträckning täckas. Även kompensation för inkomstminskning för apo— teksinnehavaren till följd av sådana beslut bör kunna ifrågakomma, varvid direktionen i de enskilda fallen efter förhandling med vederbö- rande innehavare äger fastställa kompensatio- nens storlek.

Direktionen äger icke ålägga innehavare av distriktslaboratorium att mot hans vilja göra mera väsentliga nyinvesteringar i laboratorie- rörelsen.

Direktionens förstärkta ställning kommer klart till uttryck. Sålunda heter det att di- rektionen handhar den omedelbara ledning- en av societetens verksamhet i överensstäm- melse med stadgarna och av fullmäktige fat- tade beslut samt utgör mellan fullmäktige- mötena societetens beslutande organ. En klart företagsledande funktion tilläggs di- rektionen genom stadgandet att den har att »efter av fullmäktige uppdragna riktlin- jer utöva den centrala ledningen av distriks- laboraton'eorganisationen». Härvid skall särskilt iakttas vad som anges i den tidi- gare citerade 5 24.

Även ifråga om medlemmar i allmänhet har direktionen tillagts en funktion som fö- retagsekonomiskt övervakande organ. Det heter sålunda att direktionen skall följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel samt att därvid vid behov ingripa med råd och anvisningar och — om detta inte leder till önskat resultat genom ålägganden eller vidtagande av direkta åtgärder rörande drif- ten. Mot detta stadgande korresponderar en föreskrift om medlems förpliktelser i & 28. Det heter där att medlem är skyldig att läm- na av direktionen begärda uppgifter rörande det apotek, han innehar, samt låta av di- rektionen utsedd person taga del av apote- kets samtliga bokföringshandlingar, när sär- skild anledning finns därtill. Medlem är ock- så förpliktad »att själv vidtaga eller tåla de åtgärder» beträffande sitt apoteks ekono— miska skötsel som direktionen kan finna er— forderligt att föreskriva med stöd av stadgar- na.

Sammanfattningsvis kan konstateras föl— jande beträffande apotekarsocieteten såvitt framgår av de delar av stadgarna som fast- ställts av Kungl. Maj:t.

]. Societeten är en sammanslutning av landets samtliga apoteksinnehavare.

2. Societetens syftemål är att befordra farmaciens och apoteksväsendets utveckling, att tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen, att lämna understöd åt behövande apotekare samt deras änkor och barn även- som att uppmuntra dem, som ägnar sig åt farmacevtiska studier.

3. Societeten förvaltar till densamma överlämnade fonder och använder deras av- kastning enligt meddelade föreskrifter.

4. Societetens kapitaltillgångar får aldrig under någon förevändning eller till vad för- ment nytta som helst tillgripas eller för- skingras.

5. Detaljerade bestämmelser finns om vård av värdehandlingar samt om sättet för placering av societetens fondmedel.

3.3.2. Societetens nuvarande organisation Allmän översikt

Som redan framgått består apotekarsocie-

teten av landets samtliga apoteksinnehava- re. Dessa samlas årligen till årssamman- komst för dryftande av gemensamma ange— lägenheter. Beslut av nämnvärd räckvidd kan inte fattas utan huvudsakligen före- kommer föredrag, information och diskus- sion.

Det högsta beslutande organet är full- mäktige. Dessa består av representanter för de f.n. 13 kretsar i vilka societetens med- lemmar fördelats efter vederbörande apo- teks belägenhet. Antalet fullmäktigeledamö- ter var 38 år 1968.

Fullmäktige utser direktion som omhän- derhar societetens förvaltning och är dess verkställande organ. Direktionen består av ordförande, sex övriga ledamöter och två suppleanter.

Societetens främste tjänsteman är en verkställande direktör. Denne skall bl. a. handha den löpande förvaltningen, tillse att direktionens beslut verkställs och i stor ut- sträckning bereda och föredra ärenden som skall behandlas av direktionen.

Till societetens förfogande står en omfat- tande förvaltningsapparat belägen i Stock- holm. En organisationskiss återfinns på nästa sida.

Den verkställande direktören är inför di- rektionen ansvarig för apotekarsocietetens verksamhet och förvaltning. Direkt under direktionen sorterar också sex nämnder.

Sedan 1963 är den centrala organisatio— nen uppdelad i två huvudavdelningar, den administrativa och den tekniska.

Den administrativa huvudavdelningen är i sin tur uppdelad på fem avdelningar näm- ligen information, kameral, personal, pla- nering och sjukhusfarmacevtiska. Varje av- delning leds av en nämnd bestående av avdelningschefen och två apoteksinnehava- re varav en i regel också är direktionsleda- mot.

Den tekniska huvudavdelningen är cen- tralt ledningsorgan för distriktslaboratorie- verksamheten som utåt fungerar som ett företag med namnet ACO. Verksamheten är uppdelad på fem avdelningar avseende pro- duktion, ekonomi, marknadsföring, forsk- ning och kontroll. De båda sistnämnda av-

| DIREKTION Administrativ huvudavdelning ] | Teknisk huvudavdelning | VD l—lKanslil | Produktions- Nämnd Nämnd |Nämnd |NämndHNämnd namnd | Teknisk direktör Infor- Kame- Perso- Pla- Sjuk- Eko- Mark- Pro- Forsk. Kon- ma- ralavd. nal- ner. husf. nomi- nads- dukt. avd. troll tions- avd. avd. avd. avd. avd. avd. ' avd. avd. ' -

delningarna bildar Apotekens centrallabora- torium.

Den tekniska huvudavdelningen leds av en teknisk direktör och en nämnd, pro- duktionsnämnden. Medlemmar av produk- tionsnämnden är fyra apoteksinnehavare, tekniske direktören och laboratoriechefen.

VD med kansli

VD låter bereda och föredra de ärenden som skall behandlas av direktionen samt övervakar verkställandet av direktionens be- slut. Via avdelningscheferna äger VD leda avdelningarnas löpande verksamhet. Han svarar för upprätthållandet av löpande kon- takter med myndigheter och organisationer. VD är högsta chef för den anställda per- sonalen och anställer och entledigar all per- sonal utom chefstjänstemännen, vilkas an- ställande direktionen fattar beslut om. Kansliet har som främsta uppgift att be- reda de ärenden som skall behandlas vid direktionens sammanträden. Alla expeditio- ner i anledning av direktionens beslut lik- som övriga skrivelser till myndigheter m. fl.

av officiell karaktär, utarbetas inom kans- liet.

Verksamma inom kansliet är bl. a. tre ombudsmän och en ekonom.

Fackliga ombudsmannen tillhandagår in- nehavarna med upplysningar i frågor rö- rande innehavarna i deras egenskap av med- lemmar i apotekarsocieteten samt i perso- nalfrågor. Han för också direktionens pro- tokoll.

Juridiska ombudsmannen för protokoll vid societetens årssammankomster och full- mäktigemöten. Han för societetens talan in- för domstol, verkställer utredningar av juri- disk art och utövar rådgivningsverksamhet i juridiska frågor till societetens medlemmar. Han handlägger vidare ärenden rörande den centrala förhyrningen av apotekslokaler.

Ombudsmannen för PR-frågor handhar i samråd med direktionens ordförande och VD den idémässiga informationen till med- lemmarna, till myndigheter och organisatio- ner, till allmänhet och press m. fl.

Ekonomen har till uppgift att verkstäl- la eller delta i större ekonomiska utred- ningar som rör apotekskollektivets ekono-

miska förvaltning, t.ex. ekonomiska prog- noser, medicinaltaxerevisioner, avgiftssyste- mets utformning m. m.

3.3.3. Informationsavdelningen

Avdelningen arbetar med förlagsverksamhet och intern information, utbildnings- och för- fattningsfrågor och allmän läkemedelsinfor- mation.

Avdelningen fungerar som informations- givare i yrkesfrågor, läkemedelsärenden och författningsproblem av skilda slag åt apo- tek, läkare, droghandlare, läkemedelsfabri- kanter och allmänhet.

På framställning från kretsar inom apo— tekarsocieteten och farmacevtförbundet stäl- ler avdelningen föredragshållare till förfo— gande, antingen avdelningens egna tjänste- män eller personer, knutna till organisatio- nen. Förmedling av andra föredragshållare äger även rum.

Avdelningen utför sekretariatsgöromål åt apotekarsocietetens och farmacevtförbun- dets studienämnd.

En omfattande distribution och lagerfö- ring av publikationer och blankettryck före- kommer.

Svensk farmaceutisk tidskrift redigeras och distribueras genom avdelningens för- sorg.

3.3.4. Kameralavdelningen

Avdelningen är verkställande organ för för- valtningen av den kollektiva ekonomin. Ut- betalning av löner sker till apotekens far— macevtiska och tekniska personal. Avlö- ningsberäkningar utförs numera med hjälp av automatisk databehandling och omfattar ca 9 700 löne- och pensionsuträkningar per månad.

Avdelningen beräknar, debiterar, inkas- serar och bokför de enskilda apotekens all- männa avgifter. Vidare sker viss siffer- granskning och kontrollräkning av de defi— nitiva avgiftsdeklarationema i samarbete med apotekens avgiftsberedning.

Till kameralavdelningen hör förvaltning av societetens fastigheter och fonder, kas-

sakontor, bokföring och uppgörande av budget och bokslut. Avdelningschefen sva- rar vidare för uppgiften att följa apotekens ekonomiska skötsel och att biträda socie- tetens medlemmar med råd i hithörande frågor.

3.3.5. Personalavdelningen

Det åvilar avdelningen att verka för att er- forderlig personal finns tillgänglig för apo- teken. Avdelningen handlägger sålunda frå- gor rörande personalstatistik Och rekryte- ring, innefattande prognoser beträffande personalbehovet. Till arbetsuppgifterna hör vidare att anställa och placera farrnacevter för tjänstgöring enligt 18 å i farmacevtavta- let. Personalfördelningsärenden och övriga ärenden enligt tilläggsavtalet till farmacevt- avtalet handläggs genom avdelningen ge- mensamt med farmacevtförbundet i det här- för avsedda samarbetsorganet, personal- nämnden.

Avdelningen handlägger frågor rörande löneklassplacering av apotekens befattnings- havare, tjänstetidsberäkning och arvodefrå— gor liksom beträffande tjänstgöringstillstånd för utländska farmacevter.

Till avdelningens uppgifter hör också att beräkna pensionsförmåner för apotekens farmacevtiska och tekniska personal. Nära samarbete äger här rum med apotekarkå- rens livränte- och pensionskassa, som på so- cialstyrelsens uppdrag ombesörjer pensions— utbetalningar till apoteksinnehavare och till farmacevtisk personal enligt äldre bestäm- melser. Avdelningschefen är kamrer i liv- ränte- och pensionskassan.

Slutligen hänförs till avdelningen frå- gor rörande apoteksteknikernas rekrytering och utbildning i den allmänna yrkesskolan liksom övriga utbildningsårenden rörande apotekstekniker.

3.3.6. Planeringsavdelningen

Avdelningen handlägger ärenden rörande apotekens inredning och utrustning samt distributionsstatistik och taxefrågor. Utredningar och utvecklingsarbete utförs

rörande lokaler, apparatur och inventarier. Avdelningen fungerar som rådgivande or- gan i dessa frågor såväl vad avser allmän organisation och lokalplanering som mate- rial- och utrustningsval. En omfattande verksamhet bedrivs beträffande inrednings- ritningar o. dyl. Avdelningen leder även om- byggnader av apotek.

En jämförelsevis omfattande samköps- verksamhet av apparatur förekommer.

Avdelningen verkställer utredningar rö- rande principerna för läkemedelsdistributio- nens utformning och svarar därvid för att kontakt hålls med långtidsplaneringen rö- rande hälso- och sjukvård, näringslivets ut- veckling och andra faktorer av betydelse för apotekens lokalisering.

Avdelningen biträder socialstyrelsens be- redskapsråd vid krigsplanering av den civila läkemedelsförsörjningen.

Till avdelningen har förlagts apotekens löpande försäljningsstatistik. Avdelningen svarar också för uträkning av priser, tryck- ning av apotekarsocietetens taxor samt taxe- frågor i allmänhet.

Avdelningen har till sitt förfogande sju konsulter som är apoteksinnehavare och bo- satta i olika delar av landet.

3.3.7. Sjukhusfarmacevtiska avdelningen

Sjukhusfarmacevtiska avdelningen har till uppgift att stå till apotekens förfogande i alla frågor som rör sjukhusens läkemedels- försörjning. Det gäller exempelvis informa- tion om läkemedel, lokalplanering och ut- rustning av sjukhusapotek och centralför- råd samt uppläggning av det praktiska ar- betet vid olika former av sjukhusleveranser. Avdelningen samordnar också utveck- lings- och forskningsuppgifterna vid sjuk- husapoteken och biträder i samarbete med forskningsavdelningen med de undersök- ningar som denna forskning kan kräva. Läkemedelsinformation ingår till väsent- lig del i avdelningens arbete och rör läke- medlens egenskaper. Frågorna förs i ett kartotek. Från avdelningen går också ut fo- tostatkopior av artiklar som kan vara av intresse för apotek med sjukhusleveranser.

Avdelningen har till sig knutit tolv regio- nalt spridda apoteksinnehavare som konsul- ter. Deras uppgift är bl. a. att stå till apo- tekens direkta förfogande för samråd be— träffande organisation av läkemedelsförsörj- ningen och annan farmacevtisk service till sjukhusen inom sin region. Regelbundna konferenser med konsulterna och tjänste- männen vid den sjukhusfarmacevtiska av- delningen bidrar till att samordna den sjuk- husfarmacevtiska verksamheten i hela lan- det.

3.3.8. Produktions-, ekonomi- och mark- nadsavdelningarna

Tidigare inrymde produktionsavdelningen samtliga centrala funktioner utom labora- torieverksamheten för ACO-rörelsen. På ny- året 1968 bröts ekonomi— och marknads- föring ut från produktionsavdelningen och bildar egna avdelningar.

Avdelningarnas uppgifter är kort uppräk- nade produktionsplanering, lokal- och appa- raturfrågor, tillverknings- och försäljnings— ekonomiska frågor, läkemedelsinformation och annan sales promotion.

Ett omfattande samarbete med motsva- rande organisationer i de nordiska länderna har utvecklats.

3.3.9. Forsknings- och kontrollavdelningar- na (ACL)

Avdelningarna (före den 1.1.1967 labora— torieavdelningen) fungerar som centrallabo— ratorium åt ACO. Bland uppgifterna märks synteskemiskt, farmakologiskt och galeniskt forsknings- och utvecklingsarbete samt ke- misk, biologisk och teknisk produktkontroll och analytisk metodutveckling.

Till viss del, främst vad gäller varukon- trollen, arbetar ACL åt alla apoteken. ACL åtar sig också uppgifter av mera allmän ka- raktär såsom jämförande laboratoriepröv- ningar av läkemedel t. ex. antibiotika, des- infektionsmedel, pyrogen- och viss toxicitets- prövning, även annan farmakologisk test- ning samt materialkontroll av plastemballa— ge för läkemedel. Service med organisk-ke-

Tabell 3:4 Personalen avdelningsvis den 1.1. 1969 Källa: Apotekarsocieteten

Avdelning Antal Kansli 10 Informationsavd. 25 Kameralavd. 22 Personalavd. 7 Planeringsavd. 16 Sjukhusfarm. avd. 8 Vaktmästare, Städpersonal m ti 14 Produktions-, ekonomi- och marknads— avd. 25 Forsknings- och kontrollavd. (ACL) 73 S a 200

misk syntes åt t.ex. forskare vid sjukhus lämnas också.

Slutligen bör nämnas att ACL sedan 1955 är ett »WHO International Reference Centre for Chemical Reference Substances».

3.3.10 Personal

Apotekarsocieteten hade 200 anställda på nyåret 1969 varav 10 på kansliet, 92 inom administrativa huvudavdelningen och 98 in- om tekniska huvudavdelningen. Apotekarsocietetens personal i ledande ställning och på assistentnivå domineras av farmacevter. Verkställande direktören, tek- niske direktören tillika chef för marknads— avdelningen samt chefen för ACL tillika forskningsavdelningens chef är farmacie li— centiater. Chefen för sjukhusfarmacevtiska

Tabell 3:5 Personalkategorier 1.1. 1969 Källa: Apotekarsocieteten

Kategori Antal Farm. dr., farm. lic., 6 Apotekare 31 Receptarier 28 Vissa tjänstemän 14 Apotekstekniker och lab.biträden 15 Lab.assistenter 20 Kontorsbiträden 52 Vaktmästare, städerskor m. ti. 27 Timanställda 3 Konsulter 4 S:a 200

avdelningen är farrnacie doktor. Av avdel- ningscheferna är fem apotekare.

I tabell 3: 5 över apotekarsocietetens personal efter olika kategorier finns en grupp »vissa tjänstemän». Dessa består av en jur. dr., en arkitekt, en fil. kand., två ci- vilekonomer, en kameraldirektör, några in- genjörer, kamrerare och ritare samt en fak- tor.

De 200 anställda motsvaras av ca 175 heltidstjänster. Deltidsanställning förekom- mer huvudsakligen bland receptarierna, kon- torspersonalen och städpersonalen. Samman- lagt tjänstgjorde hos societeten vid årsskif- tet 48 personer på deltid utöver de tre tim- anställda och de fyra konsulenterna.

3.3.11Anställnings- och avlöningsförhål-

landen

Apotekarsocietetens personal avlönas indi- viduellt.

Farmacevtavtalet vilket tidigare om- nämnts ligger i allmänhet i botten beträf- fande anställnings- och avlöningsförhållan— den för den farmacevtiska personalen inom apotekarsocieteten. Vissa arvoden utöver de tabellmässiga lönerna fastställs av apotekar- societetens direktion.

Bland de anställda i övrigt finns vissa som anslutit sig till tjänstemannaorganisa- tioner. Apotekarsocieteten har emellertid in- te något avtal med dessa organisationer. Den löneskala som societeten tillämpar t. ex. för kontorspersonal är ensidigt fastställd av ar- betsgivaren.

3.3.12 Pensionsförhållanden

Apotekarsocietetens farmacevtiska personal har sin pension ordnad efter de bestämmel— ser som gäller för farmacevterna på apotek. För den övriga personalen har apotekarso- cieteten i regel SPP-försäkring. Det finns dock några f.d. arbetstagare till vilka årli- gen betalas ut pension direkt från societe- ten.

3.3.13 Lönekostnader

Apotekarsocietetens löner uppgick till 6 309 304 kr. 1968 varav för kansliet 570 770 kr., administrativa huvudavdelning- en 2 446 832 kr., tekniska huvudavdelning- en 3 241 122 kr. och för bibliotek m.m. 50 580 kr. Arvoden såsom de till fullmäk- tige och direktion eller till särskilda kommit- téer ingår inte i dessa siffror.

4. Farmacevtiska sammanslutningar

4.1 Branschsammanslumingar

4.1.1 LIF och RUFI

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) med medlemmar bland svenska läkemedelsindust- rier bildades 1951. Medlemmar är i dagens läge följande nio läkemedelsindustrier: Ast- ra, Draco och Hässle i Astra-koncemen, Kabi och Recip i Kabi-gruppen, Bofors, Ferrosan, Leo och Pharmacia.

Av LIF:s stadgar framgår att föreningen utgör en sammanslutning av industriföretag vilkas rörelse omfattar produktion av far- macevtiska specialiteter och därmed jämför- lig verksamhet och som i samband därmed utövar självständig forskning och annan ve— tenskaplig verksamhet.

Föreningens ändamål är att tillvarata ge- mensamma branschintressen. Till förverk- ligande av detta ändamål skall föreningen särskilt främja sunda affärsprinciper inom läkemedelsbranschen samt tillhandagå myn- digheter, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska Industrikontor, rikets handelskam- rar och andra dylika institutioner samt inter- nationella organisationer med yttranden och utredningar som berör läkemedelsområdet.

LIF kanaliserar också medel från läke— medelsindustrin till den akademiska forsk- ningen. LIF:s stiftelse för klinisk-farmakolo- gisk forskning delade 1965—1967 ut stipen- dier på över 600 000 kr.

Representantföreningen för utländska far— macevtiska industrier (RUFI) bildades 1947

och hade vid starten fem medlemmar. Nu har RUFI 38 medlemmar, som tillsammans företräder 118 utländska läkemedelsfabri- kanter.

Enligt RUFI:s stadgar utgör föreningen en sammanslutning av företag och personer, vilka huvudsakligen såsom representanter för utländska företag (eller personer) eller såsom kommissionärer eller agenter för dy- lika företag eller personer driver försäljning av farmacevtiska alster. RUFI:s ändamål är att tillvarataga medlemmarnas gemensamma yrkesintressen gentemot myndigheter, före- tag och enskilda personer, framför allt i vad gäller lagstiftnings- och lagtillämpnings- samt övriga branschfrågor.

LIF och RUFI har gemensamt bildat Läkemedelsstatistik AB och Läkemedelsin- formation AB.

Läkemedelsstatistik AB sammanställer försäljnings- och marknadsstatistik på basis av droghandelns försäljningsuppgifter. Svens- ka och utländska läkemedelsföretag är abonnenter på rapporten »Swedish Drug Market» som kommer ut sedan 1965. Jfr 16.2.2.

Läkemedelsinformation AB handhar ut- givningen av läkemedelsindustrins gemen— samma läkemedelskatalog FASS. Den första FASS kom ut 1966. För utsändande av in- formationsmaterial finns hos företaget ett centralt register omfattande ca 9 000 läkare i landet. Jfr 16.1.1.

4.1.2 Föreningen Sveriges droghandlare

Föreningen är en sammanslutning av gross- handelsföretag, som till föremål för sin verk- samhet huvudsakligen har att sälja läkeme- del och andra varuslag till apoteken.

Medlem blir den som efter beslut av för- eningsstämman kallats till medlem och som antagit denna kallelse.

Medlemmar i föreningen är Apotekarnas Droghandel AB (ADA), Apoteksvarucentra- len Vitrum Apotekare AB, Astra Distribu- tion, Kronans Droghandel AB och AB Lä- kemedels-Distribution.

4.2 Personalsammanslutningar

4.2.1 Sveriges farmacevtförbund

Farmacevtförbundet har till ändamål att till- varata medlemmarnas intressen och att ver- ka för farmacevtyrkets utveckling. Medlem kan den bli som avlagt svensk farmacevtisk examen eller är inskriven som studerande vid farmacevtiska fakulteten eller antagen som apotekselev. Inträde kan också beviljas den som avlagt annan än svensk farmacev- tisk examen.

Farmacevtförbundet hade 3 442 medlem- mar den 30 april 1968. Härav var 693 apo— tekare, 2158 farmacie kandidater och re- ceptarier, 85 farmacevter med utländsk exa- men, 120 elever antagna av socialstyrelsen samt 386 farmacie studerande.

Förbundets verksamhet bedrivs f. n. inom tio kretsar vad avser de apoteksanställda medlemmarna. Vidare finns tre sektioner inom förbundet. Statstjänstemannasektionen vari också ingår kommunal- och landstings- anställda hade 135 medlemmar den 30 april 1968. Samtidigt hade industrisektionen 163 medlemmar och studentsektionen 386 med- lemmar. De återstående 2758 medlemmar- na hörde till kretsarna.

Fullmäktige är förbundets högsta beslu- tande organ. Förvaltande och verkställande organ är centralstyrelsen med säte i Stock- holm.

Förbundet ger ut Farmacevtisk revy.

4.2.2 Apoteksteknikerförbundet

Apoteksteknikerförbundet är en samman- slutning av teknisk apotekspersonal. Antalet medlemmar uppgick till 6374 den 31.12. 1968.

Förbundets ändamål är att främja med- lemmarnas ekonomiska, fackliga, sociala, yrkesmässiga och intellektuella intressen.

Medlemmarna är indelade 1 f. n. 20 regio- nala kretsar. Förbundets organisation består i övrigt av kongress, representantskap och förbundsstyrelse.

Kongressen är förbundets högsta beslutan- de organ. Representantskapet har till upp— gift att mellan kongresserna besluta om upp- sägning av avtal, välja förhandlingsdelega- tion och i övrigt besluta i frågor av större betydelse och räckvidd. Förbundsstyrelsen innehar ledningen av förbundets verksamhet och är, när kongressen eller representant- skapet ej är samlat förbundets verkställande och beslutande myndighet i alla de frågor i vilka kongressen eller representantskapet ej fattat beslut.

Förbundet ger ut Apoteksteknikern.

4.2.3 Apoteksstäderskeförbundet

Apoteksstäderskeförbundet är en samman- slutning av städerskor med anställning på apoteksinrättning. Förbundet har till upp- gift att värna och främja medlemmarnas gemensamma intressen.

Förbundet är indelat i kretsar vilkas om- råden regleras av förbundsstyrelsen.

Vid årsskiftet 1968/ 69 hade förbundet 717 organiserade medlemmar vartill kom- mer ca 50 pensionärer med arbete på apote- ken.

Mer eller mindre tillfällig städpersonal på apoteken torde uppgå till 200—300 stä- derskor som inte är organiserade.

4.3 Andra sammanslutningar

4.3.1 Farmacevtiska föreningen

Föreningen har enligt sina stadgar bl. a. till uppgift att främja farmacins utveckling, att

bland sina medlemmar befrämja en god och kamratlig anda samt att genom lån bispringa föreningsmedlemmar, särskilt då de för stu- diers bedrivande är i behov därav.

Medlem kan den bli som avlagt svensk farmacevtisk examen eller som studerar vid farmacevtiska fakulteten. Även den som av- lagt utländsk farmacevtisk examen kan bli medlem.

Föreningens styrelse finns i Stockholm. Inom föreningen har bildats ett antal lokala sektioner.

Föreningen ger ut Svensk farmacevtisk matrikel.

4.3.2 Föreningen Sveriges sjukhus— farmacevter

Föreningen är en ideell sammanslutning som har till syfte att sammanföra farmacevter och andra personer med intrese för sjukhus- farmacevtiska frågor och att verka för en utveckling av landets sjukhusfarmaci. Medlem kan dels den bli som avlagt far- macevtisk examen eller som är inskriven vid farmacevtiska fakulteten och dels den som avlagt utländsk farmacevtisk examen och har tillstånd att tjänstgöra som recepta- rie på svenskt apotek. Även vissa andra per— soner med särskilt intresse för sjukhusfar- macevtiska frågor kan beviljas medlemskap.

5. Sjukhusens läkemedelsförsörjning

5.1 Grundläggande bestämmelser

Den nuvarande läkemedelslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1964. De be- stämmelser, som i första hand reglerar läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrätt- ningar m.m. återfinns i kungörelsen (1963: 440) angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna, kungörelsen (1963: 439) om tillämpningen av läkemedelsför- ordningen (19621701) samt i medicinalsty- relsens kungörelse angående läkemedelsför- sörjningen vid sjukvårdsinrättningarna den 22 januari 1965 (MF nr 7).

5.1.1 Sjukhusapotek

Enligt kungörelsen angående läkemedelsför- sörjningen vid sjukvårdsinrättningarna skall vid sådan inrättning finnas särskilda an- ordningar för att tillgodose läkemedelsför- sörjningen där.

Om verksamheten vid sjukvårdsinrätt- ning är uppdelad på flera avdelningar skall det, om inte socialstyrelsen bestäm- mer annat, finnas dels avdelningsförråd med läkemedel för den dagliga sjukvår- den inom avdelningen och dels sjukhus- apotek eller centralförråd för avdelnings—

Tabell 5: ] Sjukhusen efter kostnader för varor från apotek 1966 Källa: Apotekarsocieteten och militärapoteket

Sjukhus Summa kostnader

Varor från apotek i ——————————-—- 1 000 kr. Antal % 1 000 kr. % 1— 100 30 16 1 500 1 101— 200 40 21 6000 6 201— 500 65 34 22750 21 501—1 000 31 16 23 250 22 1 001—1 500 14 7 17 500 17 1 501—2 000 5 3 8 750 8 2 001—3 000 2 1 5 000 5 3 001—4 000 2 1 7 000 7 4 001—5 000 2 1 9 000 8 5 001—6 000 1 — 5 500 5 Summa 192 100 106 2501 100

1 Klassmitterna har använts. Summa kostnader på 106 milj. kr. ger hygglig överensstämmelse med verkliga värdet 101 milj. kr. Härav avser 13 milj. kr. de huvudmannaägda sjukhusapotekens om- sättning och 88 milj. kr. leveranser från apotekskollektivet.

Tabell 5 :2 Olika sjukhuskategoriers kostnader för varor från apotek 1966 Källa: Apotekarsocieteten och militärapoteket

Sjukhus Summa kostnader

Antal % 1 000 kr. % Undervisnings- och region- sjukhus 10 5 30 878 31 Lasarett i övrigt med över 500 vårdplatser 25 13 27 413 27 Lasarett med 150—500 vård- platser 57 30 17 055 17 Mentalsjukhus med över 300 vårdplatser 29 15 15 289 15 Mindre lasarett och mental- sjukhus, speciallasarett, privata lasarett, sjukstugor, sjukhem 71 37 ]O 572 10

Summa 192 100 101 207 100

förrådens gemensamma behov.

Sjukhusapotek är antingen ett friståen— de apotek, som drivs av sjukvårdsinrätt- ningens huvudman, eller del av apotek i orten.

Kungl. Maj: t beslutar om inrättande av sjukhusapotek.

Verksamheten vid fristående sjukhusapo- tek bedrivs under ledning av en av Kungl. Maj: t förordnad chefsapotekare.

Vid sjukhusapotek som är del av apotek i orten leds verksamheten av en apotekare, som efter förslag av apoteksinnehavaren förordnas av socialstyrelsen.

5.1.2 Central- och avdelningsförråd

Central- och avdelningsförråd utgör delar av sjukvårdsinrättningen. Centralförrådet förestås närmast under styresman eller chefs- läkare av person med farmacevtisk examen.

När det gäller tillverkning av läkemedel och i fråga om beskaffenhet, förvaring och kontroll av läkemedel och varor som är avsedda för tillverkning av läkemedel gäller motsvarande bestämmelser som på apotek.

Om tillverkning av läkemedel förekom- mer på centralförråd skall det vara utrus- tat med de redskap, som är föreskrivna vid motsvarande verksamhet på apotek.

Utlämning av läkemedel från central- förråd får endast ske mot recept eller lä- kares skriftliga rekvisition.

När det gäller avdelningsförråd är över- läkare i sin egenskap av ansvarig för sjuk- vården på sjukhuset (klinik, avdelning) även ansvarig för läkemedelsförsörjningen på detta och har att övervaka att gällande föreskrifter iakttas.

Avdelningsförråd förestås i första hand av avdelningssköterska.

Central-_ och avdelningsförråd och annat utrymme, där läkemedel förvaras för annat ändamål än omedelbar användning, skall inspekteras minst en gång varje kvartal av apotekare. Avdelningsförråd kan även inspekteras av receptarie. På sjukvårdsin- rättning, som inte är uppdelad på avdel- ningar, får antalet inspektioner begränsas till två per år.

Inspektion av person med farmacevtisk examen skall omfatta tillsyn av läkemed- lens tillredning, märkning, beskaffenhet, förvaring och kontroll.

5 . 1 .3 Sjukhusens läkemedelsleverantörer

Apoteken är sjukhusens huvudleverantör av läkemedel. Med socialstyrelsens medgi- vande får dock fabrikanter och grosshand- lare direkt till sjukhusen leverera sådana läkemedel som företrädesvis används på sjukhus och i allmänhet levereras i för- packning av mera avsevärd tyngd eller skrymmande volym. Om huvudmannaägt sjukhusapotek finns köper sjukhuset sina lä-

Tabell 5 :3 Sjukhusen med hänsyn till anordningar för läkemedelsförsörjningen 1967 Källa: Apotekarsocieteten

Antal sjukhus

Därav med enbart av- delnings- Totalt sjukhusapotek centralförråd förråd Undervisnings- och region- sjukhus 10 9 1 —— Lasarett i övrigt med över 500 vårdplatser 25 131 12 — Lasarett med 150—500 vård- platser 57 12 47 9 Mentalsjukhus med över 300 vårdplatser 29 —— 27 2 Mindre lasarett och mental- sjukhus, speciallasarett, privata lasarett, sjukstugor, sjukhem 71 33 38 Summa 192 235 120 49

1_Inkl. Karlskrona inom sjukhusområdet 2, Nacka inom sjukhusområdet [Varav 18 i kollektivet, 3 kommunala och 2 statliga

kemedel hos de gängse läkemedelsleverantö- rerna.

5.2 Sjukhusleveransernas omfattning m. m.

1966 sålde apotekskollektivet läkemedel till sjukhus för minst 84 milj. kr. (re- cepturförsäljningen). Samma år redovisar apotekskollektivet en total försäljning till sjukvårdsinrättningar på 108 milj. kr.

Tabell 5: 1 visar sjukhusen efter kostna- der för varor från apotek 1966.

Tabell 5: 2 utvisar olika sjukhuskategoriers kostnader för varor från apotek 1966.

Som framgår varierar sjukhusens kostna- der för varor från apotek högst Väsentligt. Detta resulterar givetvis i olika anordning- ar på sjukhusen för läkemedelsförsörjning- en. Fördelningen av sjukhusapotek, central— förråd och avdelningsförråd på olika sjuk- vårdsinrättningar framgår av tabell 5: 3.

Av sjukhusens förbrukning av varor från apotek svarade de huvudmannaägda sjukhusapoteken för Värdemässigt mer än 10 % och således apotekskollektivet för mindre än 90 %.

Tabell 5: 4 utvisar apotekskollektivets för- säljning efter kundgrupper 1966.

5 .3 Gällande avtal för leveranser till sjuk- vårdsinrättningar

Överenskommelser om leveranser till sjuk- vårdsinrättningar träffas centralt och gäller för alla kollektivets apotek. I kontraktet mellan sjukhus och apotek anges de eko- nomiska villkoren beträffande leveranser av läkemedel och fria handelsvaror som apoteken säljer. Sjukh-usrabatterna är något olika beroende på om leveranserna sker över sjukhusapotek eller till centralförråd resp. direkt till avdelningsförråd. Sjukhus- rabatterna motiveras av att sjukhusen är stora kunder samt av att de läkemedel som rekvireras i rätt stor utsträckning är kon- stanta. Inom ramen för det centrala för- säljningsavtalet kommer sjukhuset och apo- teket överens om detaljerna kring leveran- serna.

Tidigare avtal om leveranser till sjuk- vårdsinrättningar byggde på en överens- kommelse, som träffades 1955 mellan Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet å ena sidan och apotekar- societeten å den andra. Vissa detaljjuste— ringar har skett under åren men i huvud- dragen har avtalen kvarstått oförändrade.

Tabell 5:4 Apotekskollektivets försäljning efter kundgrupper 1966 Källa: Apotekarsocieteten

Procentuell andel

Milj. kr.1 av totalförsäljning

Till sjukvårdsinrättningar: Stockholms stad 10,0 1 Göteborgs stad 7,6 1 Övriga landet 90,8 12 Summa 108,4 14

Till allmänheten:

Stockholms stad 99,0 12 Göteborgs stad 44,3 6 Övriga landet 541 ,0 68 Summa 684,3 86 Totalt 792,7 100

1 Exkl. dlabsförsäljning

De hade härigenom i viss mån blivit för- åldrade och alltför komplicerade. Med an- ledning härav har en särskild förhandlings- delegation med representanter från Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunför- bundet och apotekarsocieteten sedan 1967 förberett nya avtal.

Inom förhandlingsdelegationen har arbe- tat två arbetsgrupper, den ena för att ut- reda och förbereda servicefrågorna och den andra för att utreda och förbereda de eko- nomiska frågorna för förhandlingsdelega- tionen. Delegationens arbete har resulterat i att nya avtal om leveranser till sjukvårds- inrättningar kunnat träffas. Avtalen gäller fr.o.m. den 1 januari 1969 och prissätt- ningsnormema bygger på apotekens inköps— pris med ett procenttillägg och ett fast tillägg för varje expedition.

5.4 Siukhusleveransernas fördelning mellan apoteken

Apotekarsocietetens direktion träffar beslut om sjukhusleveranser. Dessa beslut måste apoteken följa enligt stadgarna för apo- tekarsocieteten. Apotekskollektivets sjuk- huskunder fördelas centralt. I regel har sjukhusleveranserna på en ort med flera sjukhus eller flera apotek fördelats mellan apoteken. Ett och samma sjukhus köper dock alltid från bara ett apotek. Denna för— delning mellan apoteken har medfört att

det nu finns över 300 apotek med sjukhus— leveranser, flertalet med små sändningar.

5 .5 S jukhusens apotekspersonal

All befintlig statlig apotekspersonal hör till militärapoteket som har 98 anställda. Av dessa tjänstgör 91 vid huvudavdelningen vid karolinska sjukhuset i Stockholm, fyra vid filialen vid Bodens lasarett och tre i Karls- krona. Härutöver har militärapoteket möj- lighet att anställa personal för mera speciella uppgifter t. ex. internationell hjälpverksam- het. Vanligtvis finns 10—20 personer för sådan verksamhet. Vidare placeras fyra värnpliktiga apotekare kontinuerligt på mi- litärapoteket.

Stockholms stad har innevarande år sam- manlagt 140 anställda för apoteksverksam- heten på sina sjukhus. Härav är 119 perso— ner verksamma på de fem sjukhusapoteken och 21 personer på centralförråden.

Den sammanlagda apoteksverksamheten på övriga sjukhus i landet uppskattas syssel- sätta ca 400 personer. Alla är dock inte an- ställda av sjukhusen. På de sjukhusapotek som drivs av innehavare av självständiga apotek torde finnas omkring 175 personer varav ca 40 apotekare. På vissa sjukhus utan sjukhusapotek tjänstgör en apotekare från något apotek i staden som konsult åt sjuk- huset i läkemedelsfrågor. Såväl apotekare som receptarier anställda antingen direkt av

sjukhuset eller indirekt via de privata apote- ken fungerar som föreståndare för central- förråd. Enligt en övergångsbestämmelse kan även sjuksköterskor förestå centralförråd.

Apotekspersonalen på sjukhusen utgörs av apotekare, receptarier, apotekstekniker, eko— nomibiträden m.fl. På centralförråden är deltidstjänstgöring vanlig.

Anställnings— och lönevillkoren för sjuk- husens egen personal avseende läkemedels- försörjningen på sjukhuset dikteras utifrån de avtal som respektive personalorganisa- tion sluter med arbetsgivaren dvs. staten, landstingen eller kommunerna.

5.6. Läkemedelshanteringen på vårdavdel— ningarna

Som framgått av det tidigare återfinns gäl- lande detaljbestämmelser för läkemedelshan- teringen vid sjukvårdsinrättningarna i social— styrelsens kungörelse den 22 januari 1965. Bestämmelserna ger sjukhusen stora möjlig- heter att själva utfomia för verksamheten erforderliga detaljföreskrifter. Detta har re- sulterat i att skilda rutiner i många fall kom— mit att tillämpas.

En arbetsgrupp som i november 1967 till— sattes av socialstyrelsen har medelst en en- kät närmare undersökt läkemedelshante- ringen vid 190 sjukavdelningar. Arbetsgrup— pens rapport publicerades i Svensk Farma- cevtisk Tidskrift nr 20 1969.

Beträffande läkemedelsordinationen sägs att rutinerna varierar mellan olika vårdfor- mer och även mellan olika kliniker. I de flesta fall skriver sjuksköterskan läkarens muntliga ordination på ett s.k. rondblock. Vid medicinklinik är det vanligt att läkaren själv skriver ordinationen, men denna synes inte användas som underlag för uttag av läkemedel från medicinskåpet. Överförandet av ordinationen från originalhandlingen till ex. medicinlista liksom ändringar av givna ordinationer är föremål för kontroller av mycket olika omfattning.

Nära hälften av avdelningsförråden har bedömts vara för små. I vissa fall förvaras skrymmande läkemedel i särskilda utrym- men. Läkemedelssortimentets storlek varie-

Beträffande uttag av patientmedicin visar enkäten att patienternas medicin till mer än hälften av fallen iordningställs vid varje ut- lämningstillfälle och i övriga fall en gång per dygn. Även längre tidsrymder än ett dygn förekommer. De medicinbrickor som kommer till användning har högst varieran- de utformning.

Sjuksköterskor lämnar vanligen ut läke- medlen till patienten. Identifiering av denne görs ofta genom förfrågan och med hjälp av temperaturkurva eller medicinlista kon— trolleras att patienten får det läkemedel som läkaren ordinerat.

Enligt arbetsgruppen uppfylls i många fall inte de krav som måste ställas från säker- hetssynpunkt varför behov bedöms föreligga av föreskrifter som möjliggör enhetliga ru- tiner för läkemedelshanteringen på sjukav- delningarna.

En av socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp gemensam med Spri har till uppgift att ut- arbeta råd och anvisningar för läkemedels— hanteringen på sjukavdelningar samt att framta erforderliga tekniska hjälpmedel.

I framställning till Kungl. Maj:t den 19 maj 1969 har socialstyrelsen uttalat att lä- kemedelsinspektionen måste ges sådana re- surser att den kan ge kontrollen av sjukhu- sens läkemedelshantering en omfattning motsvarande den som ägnas övriga delar av landets läkemedelsförsörjning. Styrelsen hemställde att medel skulle ställas till förfo- gande för anställning av en extra läkeme- delsinspektör och för igångsättande av viss försöksverksamhet. Försöksverksamheten skulle bygga på följande principer

1. Centralförråden (över 100) för läke- medel vid sjukhusen jämställes med sjukhus- apotek ur kontrollsynpunkt.

2. Stickprovskontroll av sjukhusens av- delningsförråd i samband med inspektion av leverantören (apoteket, sjukhusapoteket, centralförrådet).

3. Den lokala inspektionen bibehålles i föreslagen omfattning.

4. Råd och anvisningar för den lokala inspektionsverksamheten utarbetas och re- videras av läkemedelsinspektörerna.

Den föreslagna extra inspektörens uppgif- ter skulle bli att

a) under en sexmånadersperiod i nära samarbete med den centrala läkemedelsin- spektionen inspektera objekt inom Uppsala, Östergötlands och Västmanlands län för ut- provning av ett lämpligt inspektionssystem

b) under ytterligare en sexmånadersperiod genomföra motsvarande försök inom Stock- holm, Södermanlands och Gotlands län men nu med nära anslutning till lämplig länslä- kareorganisation

e) med ledning av vunna erfarenheter i samarbete med de centrala läkemedelsin- spektörerna revidera utredningens råd och anvisningar för den lokala inspektionsverk- samheten

d) i mån av tid företa vissa inspektioner av ålderdomshem men framför allt initiera att råd och anvisningar för den lokala in- spektionen också tillämpas vid inspektionen av ålderdomshem

e) bedriva informationsverksamhet inom försöksdistrikten om de lokala inspektioner- nas uppläggning och syften.

Genom beslut den 10 juli 1969 har Kungl. Maj:t medgivit att en extra läkemedelsin- spektör anställs under budgetåret 1969/ 70 för en försöksverksamhet med utvidgad in- spektion beträffande läkemedelsförsörjning- en inom sjukvården.

6. Totalförsvarets läkemedelsförsörjning

6.1 Inledning

Landets försvarsberedskap kräver i ökad utsträckning en planerings— och förberedel- severksamhet i fred icke blott vad gäller personal- och materieltillgång för stridande förband utan även för den allsidiga försörj— ningen med olika förnödenheter både för den militära och den civila sektorn. Icke minst inom läkemedelsområdet är en god beredskap av stor betydelse och planering för en beredskaps- och krigssituation har därför vidtagits inom olika områden av to- talförsvaret. Detta gäller både det allmän— na civila försvaret, den särskilda civilför- svarsorganisationen, det ekonomiska försva- ret och givetvis det militära försvaret.

Helt självklart har tidigast och i största omfattning förberedelser vidtagits inom krigsmaktens ansvarsområde. De uppbyggda kapaciteterna inom detta utnyttjas även till icke ringa del i den civila sektorns läke- medelsförsörjning i fred. Av denna anled- ning synes en redogörelse för totalförsva- rets läkemedelsförsörjning i första hand böra innefatta en beskrivning av militärapoteket och dess regionala organ. Redovisningen kommer främst att gälla fredsförhållanden och endast omfatta sådana uppgifter, som med hänsyn till gällande sekretessbestäm- melser kan publiceras.

6.2. Krigsmaktens läkemedelsförsörjning 6.2.1 Förhållandena före 1946

Under tidsperioden före andra världskriget förvarades i arméns utrustningsbehov in-

gående läkemedel dels å garnisonsapoteket i Stockholm, dels å vissa apotek i landsorten. Lagerhållningen omfattade endast läkeme- del av mer beständig natur. För täckande av brister samt för kontinuerlig omsättning av de lagerhållna läkemedlen hade kontrakt slutits med vederbörande civila apotek.

Sommaren 1939 tillsattes en särskild ut- redning angående försvarsväsendets läke- medelsförsörjning, som redan i december månad samma år lade fram förslag om att garnisonsapoteket skulle ombildas till ett försvarets centralapotek, beläget å karolins- ka sjukhuset och med uppgift att betjäna såväl krigsmakten i sin helhet som detta sjukhus. Förslagen omfattade även bildan- det av en läkemedelsavdelning inom då- varande arméförvaltningens sjukvårdssty- relse under ledning av militärapotekschefen och vidare en regional förrådsorganisation för krigsmaktens läkemedelslagring.

I prop 1940: 159 förklarade sig departe- mentschefen beredd att tillstyrka det cen- trala statsapoteket och den föreslagna läke- medelsavdelningen inom sjukvårdsstyrelsen. Hans förslag omfattade emellertid inte nå- gon regional organisation utan förutsatte att förrådshållningen t. v. skulle ske genom upplagring av utrustningsbehoven på respek- tive förband (motsv.). Vid de större förråden t. ex. vid trängförbanden och vid vissa er- sättningsförråd i Boden och på Gotland skul- le förrådshållningen ske under ledning av apotekare medan de andra lagren skulle stå under tillsyn av militära uppbördsmän.

Riksdagen godtog den framlagda propo— sitionen.

De i krigsutrustningarna ingående läke-

medlen omfattade 133 preparat. För utnytt- jande inom fredssjukvården fanns därut- över en tilläggslista om 125 preparat. För- sörjningen av försvarets behov av läkeme- del för daglig sjukvård förutsattes att till- godoses från det centrala apoteket i Stock- holm samt i viss utsträckning från de större förråden i trängorterna samt i Boden och Karlskrona, vilka hade kontinuerlig tillgång till apotekare.

Under beredskapsperioden bedrevs den militärfarmacevtiska verksamheten i stort sett efter de linjer, som utstakats genom 1940 års riksdagsbeslut. Särskilda apoteka— re anställdes på ett antal av de större förrå- den för att biträda den militära personalen med läkemedelsförvaltningen och inkallade vpl apotekare tjänstgjorde i stor utsträck- ning inom förrådsorganisa-tionen. Inom gar- nisonerna i Boden och Karlskrona tillskapa- des regionala enheter med permanent till- gång till farmacevtisk arbetskraft och med en utbyggd verksamhet i form av filial- apoteksverksamhet till militärapoteket i Stockholm. Detta apotek tillika sjukhus- apotek som ingick i det nybyggda karo- linska sjukhuset fick det samlade ansvaret för krigsmaktens läkemedelsförsörjning.

Den 4 juni 1944 tillkallades en särskild utredning, 1944 års utredning rörande för- svarets läkemedelsförsörjning, som skulle framlägga förslag rörande vård och omsätt- ning av försvarets läkemedel.

Utredningen avgav sitt förslag den 14 juni 1945 och efter remissbehandling framla- de försvarsministern den 4 januari 1946 en proposition till riksdagen angående förråds- organisation för försvarets läkemedel.

6.2.2 1946 års organisation

Utredningens förslag omfattade i princip en regional förrådsorganisation för krigs- maktens utrustnings- och ersättningsbehov av läkemedel. Lokalt vid förråden skulle anställas apotekare som ansvariga för led- ningen av dessa och verksamheten skulle ske enligt militärapotekets anvisningar. Omsätt- ningen av läkemedel skulle dels genomföras Över försvaret och karolinska sjukhuset,

dels över civila sjukhus och enskilda apotek. Departementschefen anförde bl. a. följan- de om de framlagda förslagen.

I överensstämmelse med utredningens förslag torde antalet regionala förrådscentralorter böra bestämmas till nio. — Övertygande skäl synas mig däremot ha förebragts för bibehållande av filialapoteken i Boden och Karlskrona. Boden- filialen torde liksom för närvarande böra tjänst— göra såsom sjukhusapotek vid det till staden förlagda garnisonssjukhuset.

Departementschefen godtog i allt väsent- ligt de framlagda förslagen, som bl. 3. upp- tog nio regionala förråd och som förutsatte att filialapoteken i Boden och Karlskrona skulle bibehållas, varvid det förstnämnda liksom militärapoteket i Stockholm även skulle tjänstgöra såsom sjukhusapotek. Be— träffande framkomna förslag att Karlskrona- filialen skulle få karaktär av sjukhusapotek till länslasarettet där anför departements- chefen följande:

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, att filialen i Karlskrona skulle få motsvarande funktion (sjukhusapotek) i förhållande till läns- lasarettet i nämnda stad. Sjukhusapotek inrät- tas enligt gällande bestämmelser å sjukvårds— anstalter, där Kungl. Maj:t med hänsyn till läkemedelsförsörjningens omfattning eller av andra skäl finner nödigt. Med hänsyn härtill förefinnes icke anledning att i detta samman- hang ingå på denna fråga.

I den av utredningen framlagda prome- morian diskuterades utförligt metodiken för omsättning av försvarets lager av läkeme- del, särskilt om försäljning skulle ske direkt till olika sjukhus utöver de som direkt be- tjänades av militärapoteket och dess filial— apotek. Departementschefen ansluter sig till förslaget om försäljning över civilapote- ken, men anför härom följande:

Jag vill här nämna att, enligt till mig över— lämnat utdrag av protokoll, hållet vid ordina- rie sammanträde med fullmäktige för Sveriges apotekareförbund den 5 och 6 juni 1945, full- mäktige beslutat, att civilapoteken, när så kom- mer att visa sig behövligt, skola i första hand från militärapoteket täcka sitt behov av så- dana läkemedel, som ingå i försvarets förråd i fredstid och icke kunna i erforderlig omfattning omsättas inom försvaret eller vid karolinska sjukhuset. Apoteken skola vidare enligt full- mäktiges beslut medverka till att sådana läke-

medel komma till användning i största möjliga utsträckning. Framhållas må ytterligare, att apotekarorganisationerna i sitt remissyttrande uttalat att den erforderliga omsättningen enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna torde kunna förväntas i stort sett komma att ske på ett tillfredsställande sätt.

Departementschefen uttalar dock att hin- der inte bör föreligga för militärapoteket att i omsättningssyfte försälja läkemedel till statliga affärsdrivande verk, kemisk-tekniska företag m.fl. Departementschefen anför vi- dare att om icke tillfredsställande omsätt- ning kan uppnås på de föreslagna vägarna, det får ankomma på Kungl. Maj:t att taga frågan under förnyad prövning och vidtaga de åtgärder, som kan vara lämpliga.

Riksdagen fattade beslut enligt departe- mentschefens förslag och den ännu är 1968 existerande organisationen är grundad på detta riksdagsbeslut.

6.2.3. Utvecklingen 1946—1968

Under den nämnda tidsperioden har såväl försvarets förrådsorganisation för läkemedel som militärapoteket vad gäller dess civila arbetsuppgifter undergått en stark utveck- ling. Antalet förrådsenheter har utbyggts och en stark utökning och mer beredskaps— mässig uppläggning har skett av försvarets läkemedelsutrustning. Läkemedlen förvaras sålunda numera i stor utsträckning i packade satser och förvaring sker utöver nedanståen- de förrådsorganisation i ett relativt stort an- tal lokala förråd.

Försvarets lagerhållning av läkemedel är till sin huvuddel färdigberedda preparat. Vissa delar av lagren är placerade på läke— medelsindustrier (motsv.), som medverkar vid omsättningen men de helt dominerande delarna är spridda till ett antal hemliga för— råd samt till regionala läkemedelscentraler å följande orter: Stockholm, Boden, Västra Frölunda, Hässleholm, Karlskrona, Karlstad, Linköping, Mullsjö, Norsjö, Skövde, Sollef- teå, Säter, Tandsbyn, Vindeln, Visby.

Under den gångna 20-årsperioden har givetvis förändringar vidtagits i organisa- tionen av försvarets läkemedelsförsörjning, men som tidigare nämnts är grunddragen

fortfarande desamma, som uppdrogs vid 1945 års utredning.

6.2.4. Militärapoteket 1968

Militärapoteket har försvarets sjukvårds- styrelse såsom chefsmyndighet. Under sam- ma myndighet lyder apotekets filialapotek och läkemedelscentraler. Dessa är rent for- mellt inordnade inom huvudrubriken För- svarets sjukvårdsförråd. Verksamheten vid alla enheter, som förrådshåller läkemedel, leds dock av militärapoteket.

Militärapoteket arbetar med nedanståen- de organisation fastställd den 1.7.1968.

Chef

Ledning av apotekets verksamhet. Föredrag- ning av läkemedelsärenden i försvarets sjukvårdSStyrelse och karolinska sjukhusets direktion.

Militär sektion

Urval, anskaffning och förrådshållning av läkemedel för krigsmakten. Försök och prov samt undervisning vad gäller denna verk- samhet.

Sjuklmssektion

Leveranser av läkemedel till karolinska sjuk- huset m.fl. institutioner. Ansvar för ex- temporeberedningar.

Kontrollsektion

Kontroll av anskaffade rå— och färdigvaror, kontroll av beredda och lagerhållna läke— medel samt ansvar för reagensservicen. All- män kontrollverksamhet över apoteket. Håll- barhetsstudier av viktiga läkemedel.

Produktionssektion

Produktion av sterila och icke sterila bered- ningar såväl vad gäller kortare och längre serier som mer kvalificerade extempore- beredningar. Utvecklingsverksamhet avseen-

de läkemedelsformer och förpackningar samt produktionsteknik.

Administrativ sektion

Ansvar för personalfrågor, kassatjänst samt registratur. Ansvar för mer kvalificerad re- miss- och utredningsverksamhet som petita- framställningar etc.

Läkemedelsinformationscentral

Utredning och information om rationellt läkemedelssortiment i samarbete med de spe- ciella kommittéerna inom karolinska sjuk- huset och försvaret.

F orskningsa vdeln ing

Forsknings- och utvecklingsarbete, främst avseende stabiliteten hos krigsviktiga läke- medel där försvaret har speciella krav.

Dataavdelning

System- och programutveckling rörande apo- tekets ADB-verksamhet för anskaffning, la- gerkontroll, fakturering och statistik av lä- kemedel.

Apotekets verksamhet karakteriseras av att under gemensam ledning sammanslagning skett av eljest möjligen tänkbara separata or- gan för planering av försvarets läkemedels— försörjning i krig, läkemedelsdistribution till det militära försvaret i fred, sjukhusapoteks— verksamhet gentemot karolinska sjukhuset samt viss forsknings- och produktionsverk- samhet vad gäller läkemedel. Några skarpa gränser mellan de olika verksamhetsgrenar— na finns inte inom apoteket utan maximala fördelar av resurskoncentrationen eftersträ- vas i stället.

En mer utförlig redovisning av apotekets verksamhet är inte möjlig inom läkemedels— försörjningsutredningens ram. Några grenar av apotekets arbetsområden synes dock på grund av sitt allmänna intresse böra belysas något utförligare.

Apoteket arbetar i synnerligen nära kontakt med sjukhuset och inskränker sig härvid in- te bara till att leverera läkemedel utan del- tar i stor utsträckning i all slags utrednings- och kommittéverksamhet som berör läke- medelsområdet. Särskilt aktuella är frågorna om rationellt läkemedelsurval samt om läke- medelsdistribution. Den förra utrednings- verksamheten har utförligt redovisats bl.a. i Svensk Läkartidning m.fl. tidskrifter och har numera motsvarigheter på en rad sjuk- hus. Försök med rationaliserad läkeme- delsdistn'bution har upptagits från och med 1968 och syftar till att i ett slutskede farma- cevter på särskilda »klinikapotek» skall ta hand om läkarnas utfärdade ordinationer och på grundval av dessa färdigställa pa- tienternas läkemedel i en—dos-förpackningar, som sedan utdelas av vederbörande avdel- ningssköterska.

Som ett första steg mot en sådan utveck— ling, som förutsätter tillgängligheten av ett stort antal en-pack-förpackningar, kommer på ett stigande antal avdelningar apoteket att svara för att erforderliga läkemedel till- föres avdelningar utan att särskilda beställ- ningar inges för varje tillfälle. Systemet förutsätter ett av vederbörande läkare fast- ställt standardsortiment, att detta efterleves och av betydelse är även att vissa rationali— seringar kan genomföras vad avser etikette- ring av ifrågavarande läkemedel. Den be- drivna verksamheten sker med särskilt till— stånd av socialstyrelsen och är i viss ut- sträckning inspirerad av utländska förebil— der, främst i Amerika och Skottland.

Läkemedelstill verkning

Inriktningen av apotekets produktion sker huvudsakligen på preparat av speciellt in— tresse för försvaret och karolinska sjukhuset och av sådana där kontinuerlig erfarenhet är erforderlig med tanke på militärapote- kets speciella ansvar under beredskaps- och krigsförhållanden.

Ökad vikt har senare år lagts vid produk- tionsavdelningens medverkan vid utveckling

av nya läkemedelsformer och förpackningar, vilket skett i anslutning till vid forsknings- avdelningen framkomna resultat. Såväl det- ta förhållande som tillverkningslokalernas ringa omfattning har gjort att kvantiteten producerade läkemedel inte på något sätt ökat i takt med apotekets utveckling i övrigt. Relativt många beredningar har också stru- kits från produktionsprogrammet, såväl så- dana med obetydlig åtgång och utan vikt ur beredskapssynpunkt som andra med krav på industriella resurser vid tillverkningen. Med hänsyn till bl. a. de ökade hygieniska kraven vid tillverkning av läkemedel synes en fort- satt nedskärning av produktionsprogrammet få ske vid apoteket och anskaffning få ge- nomföras från annat håll.

Ekonomi

Beträffande apotekets ekonomisering, så ut- gör visserligen apoteket en statlig myndighet, som tilldelas tjänster och medel efter beslut av riksdagen och Kungl. Maj:t men de eko- nomiska förhållandena är delvis jämställda med sådana för självförsörjande verk. Apo- teket har sålunda själv att erlägga alla kost- nader för anskaffade läkemedel samt huvud- delen av personallönerna och uppkomna omkostnader. Intäkter för täckning av dessa kostnader erhåller apoteket genom att företa debiteringar av alla fullgjorda leveranser, varvid som högst-pris gäller priser, som ut— tages av andra apotek vid motsvarande leve- ranser.

6.3 Läkemedelsberedskapsfrågor inom totalförsvaret i övrigt

6.3.1. Socialstyrelsens ansvarsområde

Socialstyrelsens beredskapsråd har bl.a. att handlägga frågor angående läkemedelsbe- redskapen och fastställer bl. a. en lista över s. k. beredskapsläkemedel, vilka inte kan undvaras i händelse av krig. Kvantiteten av erforderliga läkemedel bedömes med hänsyn bl. a. till den kontinuerliga fredskonsumtio- nen.

I samråd med militärapoteket och över-

styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap upprättar socialstyrelsen krigsproduktionsbe- sked med landets läkemedelsindustrier så att deras sammanlagda kapacitet kommer det civila och militära försvaret tillgodo. Socialstyrelsen planerar vidare i samråd med vederbörande myndigheter och företag en utflyttning i krig av såväl grosshandelsfö- retagen som ett stort antal apotek med la- ger till bättre belägna områden än de, där de är placerade i fred. Likaså sker plane- ringsverksamhet för bl. a. läkemedelstillför- sel till beredskapssjukhusen samt för dis- triktsapotekens (i krig : läkemedelslaborato- rier) omflyttning och produktion i krig. Någon mer omfattande lagerhållning av läkemedel är i fred inte genomförd av soci- alstyrelsen undantagandes lagerhållning av läkemedel för s.k. sjukhärbärgen. Dessa läkemedel avses dock inte att omsättas.

6.3.2. Civilförsvarsstyrelsens ansvarsområde

För den speciella verksamheten inom civil- försvaret har beredskapsuppläggning genom- förts av vissa läkemedel bl. a. dextran och nervgasmotmedel. I samråd med militär- apoteket avses en ökning ske av beredskaps- lagren.

6.3.3. Överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap

Överstyrelsen har att enligt anvisningar från socialstyrelsens beredskapsråd upplägga främst råvaror till alla sådana läkemedel, som i fred importeras till landet och som bedöms oundgängliga i krig. Lagren består huvudsakligen av sådana läkemedelssubstan- ser som ej tillverkas i landet. Vissa synner- ligen viktiga svensktillverkade läkemedel lagras även, t.ex. antibiotika och insulin. Läkemedel upparbetas till lämpliga bered- ningar t.ex. tabletter. Denna upparbetning är avsedd att ske hos läkemedelsfabrikanter— na Och apotekens distriktslaboratorier. Kontinuerlig omsättning kan genomföras för huvuddelen av beredskapslagren. Detta sker genom landets läkemedelsindustrier,

grosshandelsföretag samt apotekens distrikts- laboratorier.

Den läkemedelsproduktion som försiggår vid landets läkemedelsfabriker planläggs för krigsfallet enligt särskilda s.k. krigsproduk- tionsbesked, som avtalas med företagen av socialstyrelsen och försvarets sjukvårdssty- relse i samråd.

Dessa besked skall underställas översty- relsen för godkännande. Råvarubehovet för den planlagda krigsproduktionen skall, i den mån tillräckliga lager ej finns hos tillverka- ren, tillgodOses genom myndigheternas för- sorg. Överstyrelsen har därför tidigare haft en beredskapslagring av s.k. industriråva- ror för läkemedelsindustrins behov. På grund av svårigheterna att hålla dessa råva- rulager aktuella undersöks möjligheten för företagen att själva åta sig denna lagring mot viss ersättning från överstyrelsen.

6.4 Läkemedelsförsörjningen i krig

Verksamheten baseras i första hand på de fredsrnässiga resurserna, som dock nästan undantagslöst är lokaliserade till större orter. Landets samtliga läkemedelsindustrier kom- mer att i en krigssituation arbeta enligt re- dan i fred uppgjorda program och leverera sina varor enligt särskild fördelning till den civila och militära sektorn. Därest råvaror inte disponeras eller kan importeras får överstyrelsens lager tagas i anspråk. Gemen— samt för totalförsvaret upprättas på ett an— tal ställen i landet s. k. vätskecentraler, som skall svara för totalbehovet av infusionslös- ningar, spolvätskor och dylikt.

Grosshandeln avses att fungera såsom i fredstid men med lokalisering till ur skydds— synpunkt bättre områden än de nuvarande förläggningsorterna.

Inom den civila sektorn avses produktion ske på de nuvarande distriktsapoteken som emellertid måste omlokaliseras och om möj- ligt vart och ett ges möjlighet att producera ett tämligen brett sortiment av läkemedel. De apotek, som är belägna å utrymningsor- ter läggs endera ner eller flyttas i ett antal fall till orter med beredskapssjukhus.

Inom den militära sektorn upprättas ett

antal oentralapotek med utnyttjande av militärapotekets resurser och vissa planlagda tillgångar. Dessutom har vissa förband möj- ligheter att kunna bereda vissa läkemedel, dock inte för mer omfattande behov.

7. Droghandeln

7.1 Inledning

Av apotekens huvudleverantörer går fem under benämningen droghandlarna nämli- gen Apotekarnes Droghandel AB (ADA), Kronans Droghandel AB, Apoteksvarucen- tralen Vitrum Apotekare AB (Vitrum), Ast- ra Distribution och AB Läkemedel-Distri- bution. Redogörelsen här behandlar dessa företag.

De fem droghandlarna svarar för sam- manlagt ca 90 % av apotekens varukostna- der för läkemedel och fria handelsvaror. Droghandlarna säljer förutom läkemedel också artiklar av främst kemisk-teknisk ka- raktär. Kunder är apotek, färghandlare m. fl.

Droghandlarnas leverantörer av läkeme- del utgörs av andra droghandlare med im- port, ett antal övriga importörer samt före— tag med tillverkning inom landet. I egen- skap av importör är droghandlaren central- lagerhållare i landet åt den utländske fabri- kanten. För centrallagerhållningen åt svensk fabrikant vars produkter säljs med ensam— rätt till apoteken svarar droghandlaren ifrå- ga. Härav följer att droghandlaren också kan utnyttjas som exportör.

Den ökade efterfrågan på läkemedel har kommit alla droghandlarna till del. Drog- handlarna är stora företag som sedan länge är väl etablerade på marknaden. Samman- lagt köpte apoteken av droghandeln för 577,8 milj. kr. 1968 mot 313,9 milj. kr. 1962. De farmacevtiska specialiteterna do-

minerar droghandelns försäljning. För var och en av droghandlarna har försäljningen på läkemedel ökat med 10—20 % årligen under 1960-talet.

Med utbyggnad och rationalisering har droghandeln mött den ökade efterfrågan på läkemedel. Det sammanlagda antalet dis- tributionscentraler var länge 15 men är nu 16 genom tillkomsten av ADA:s filial i Umeå på nyåret 1968. Gamla lokaler har ersatts med nya eller byggts om och mo- derniserats. Personalförändringar har skett. Datamaskiner har tagits i anspråk och ADB- verksamheten växer. Samtidigt sker organi- satoriska förändringar såsom centralisering av lagerkontroll och inköpsverksamhet.

7.2 Lokaler m. m.

För försäljning till apoteken har droghand- larna sammanlagt upprättat 16 distribu- tionscentraler. (Se tab. 7: 1).

ADA och Kronan har huvudkontor 1 an- slutning till respektive distributionscentral i Göteborg. Vitrums huvudkontor ligger i Stockholm. Astra Distribution har huvud- kontor i Södertälje och Läkemedels-Distri- bution i Hälsingborg.

Droghandelsföretagen är omsättningsmäs- sigt av olika storlek. Störst är Astra Distri— bution med 36 % av droghandelns samlade omsättning 1967. (Se tab. 7: 2).

ADA:s Umeåfilial fanns inte 1967 men ingår i tabellen med uppskattad försäljning

Tabell 7:I Droghandelns distributionscentraler Källa: Droghandlarna

Distributionscentraler

Droghandlare Summa Stockholm Göteborg Malmö Umeå ADA 4 1 l 1 1 Kronan 3 l 1 1 Vitrum ] ] Astra D. 4 1 1 1 1 Läkemedels-D. 4 l 1 l

Summ a 1 6 5 4 4 3

om 14,0 milj. kr. och motsvarande reduk- tion för Stockholmsfilialen.

Tabell 7: 3 visar droghandelns lokalyta 1967. I tabellen ingår även ADA:s Umeåfi- lial som började sin verksamhet den 1 janu— ari 1968. Några andra väsentliga föränd- ringar i lokalhånseende har inte ägt rum 1968.

Droghandlarna finns till övervägande de- len i moderna lokaler.

ADA:s nybygge i Backa i Göteborg om-

Tabell 7:2 Droghandelns försäljning 1967 Källa: Droghandlarna a) utan uppdelning på distributionscentraler

fattande filialkontor med centrallager, dis- penseringsfabrik och huvudkontor stod in— flyttningsklart 1966. Stockholmsfilialen flyt— tade in i nya lokaler 1961. Malmöfilialens lokaler är relativt nyrenoverade. Filialen i Umeå disponerar lokaler i en av Pharma- cia nyuppförd fastighet.

Kronans lokaler i Stockholm är från mit- ten av 1940-talet. Expansionsmöjligheterna är goda. Lokalerna i Göteborg och Malmö är nyare.

Därav till Apotek Total Farm. Övriga Andra Droghandlare försäljning mkr spec. varor Summa kunder Astra D. 231,8 191,0 5,6 196,6 35,2 ADA 183,9 134,9 21,7 156,6 27,3 Vitrum 121,4 107,5 12,7 120,2 1,2 Kronan 52,8 44,1 8,2 52,3 0,5 Läkemedels-D. 52,4 51,9 0,2 52,1 0,3 Summa 642,3 329,4 48,4 577,8 64,5 b) med uppdelning på distributionscentraler Distributionscentraler Total Droghandlare försäljning mkr Stockholm Göteborg Malmö Umeå. Astra D. 231,8 125,8 45,5 35,9 24,6 ADA 183,9 68,0 60,2 41,7 14,0 Vitrum 121,4 121,4 — —— Kronan 52,8 23,3 16,0 13,5 —— Läkemedels-D. 52,4 20,4 12,6 13,4 6,0 Summa 642,3 358,9 134, 3 104,5 44,6 60 SOU 1969: 46

Tabell 7 :3 Droghandelns lokalyta 1967 Källa: Droghandlarna a) utan uppdelning på distributionscentraler

Därav på Droghandlare Totalt i m, Administration Lager m.m. ADA 21 200 6 290 14 910 Kronan 5 860 925 4 935 Vitrum 9 400 3 200 6 200 Astra D. 12 350 1 650 10 700 Läkemedels-D. 3 150 860 2 290 Summa 51 960 12 925 39 035 b) med uppdelning på distributionscentraler Distributionscentraler

Droghandlare Summa Stockholm Göteborg Malmö Umeå ADA 21 200 5 440 10 250 4 290 1 220 Kronan 5 860 1 730 2 890 1 240 Vitrum 9 400 9 400 Astra D. 12 350 7 3501 1 400 2 200 1 400 Läkemedels-D. 3 150 680 1 000 1 1102 360

Summa 51 960 24 600 15 540 8 840 2 980

1 Inkl. huvudkontoret i Södertälje. ' Inkl. huvudkontoret i Hälsingborg.

Vitrums fastighet i Stockholm är från 1954 och uppförd för sitt nuvarande ända- mål.

Astra Distribution befinner sig i Stock- holm i en ny anläggning inrymmande även kontorslokaler för Astras dotterbolag Ime— co, Kistner och Wallco. Utbyggnad av lag-

ret pågår. I Malmö och Umeå är lokalerna också moderna men äldre i Göteborg. Läkemedels-Distribution har varit i de nuvarande lokalerna 2-8 år. Stockholms- filialen flyttar 1969 till ett nyinköpt hus i Huddinge. I tabell 7: 4 redovisas brandförsäkrings-

Tabell 7 :4 Brandförsäkringsvärdet på droghandelns byggnader, maskiner och inventarier 1967 Källa: Droghandlarna

Därav på Maskiner och

Droghandlare Totalt milj. kr. Byggnader inventarier ADA1 23,9 20,7 3,2 Kronan 5,1 4,2 0,9 Astra D. 14,6 10,1 4,5 Läkemedels-D. 1,3 0,8 0,5

Summa 44,9 35,8 9,1 Vitrum2 24,0 13,8 10,2

1 Inkl. ADA:s filial i Umeå. 2 Någon uppdelning mellan grossist- och fabrikationsdel föreligger inte, varför värdena gäller hela fastigheten Franzéngatan 7—9 i Stockholm.

värdet på av droghandlarna disponerade byggnader, maskiner och inventarier.

7.3 Lagerdepåer för importerade läkemedel

De utländska läkemedlen svarar för värde- mässigt ca 40 % av läkemedelsförsäljningen i landet. Droghandlarna säljer inte läkemedel bara till apotek och sjukhus utan är också leverantörer åt varandra i den mån de im- porterar läkemedel som säljs vidare till apo- teken genom flera kanaler.

Utländska läkemedelsfabrikanter repre- senteras i Sverige av agenter. Det finns fö- retag med agenturverksamhet i samma kon- cern som en droghandlare. Agenten brukar anlita droghandlaren för den fysiska varu- hanteringen.

Det finns fler importörer än droghand- larna. Alla är partihandlare med läkeme- del. Både försäljningen av läkemedel till apoteken och till de tidigare distributions- leden täcks av det juridiska partihandelsbe- greppet.

I syfte att få utrönt vissa förhållanden i partihandelsledet före droghandeln utsän— de läkemedelsförsörjningsutredningen på sommaren 1968 ett intervjuformulär till des- sa partihandlare. Socialstyrelsens tillstånds— givning omfattade vid denna tidpunkt ut— över de 5 droghandlarna 96 partihandlare varav 73 visade sig verksamma som parti- handlare.

Flertalet partihandlare är importörer av läkemedel. Beträffande antalet lagerdepåer finnes inte alltid lokalmässigt skarpa grän- ser mellan partihandlarna. Vissa partihand-

Tabell 7:5 Droghandelns personal 1967 Källa: Droghandlarna

Antal anställda omräknat till

Droghandlare heltidstjänster ADA 398 Kronan ] 15 Vitrum 204 Astra D. 154 Läkemedels-D. 57

S: 3 928

lare har gemensamma lagerlokaler. Inte hel- ler kan likhetstecken sättas mellan antal partihandlare med tillstånd och antalet äga- re till lagren. Importörerna håller till viss del läkemedel i konsignation åt fabrikan- terna.

Partihandlarna har i flertalet fall endast ett lagerställe i landet. Av undersöknings- materialet att döma torde det sammanlagda antalet lagerdepåer uppgå till minst 60. När droghandlarnas distributionscentraler med- räknas erhålles ca 75 lagerdepåer för läke- medel i partihandelsledet mellan fabrikan- ter och apotek.

7.4 Personal

Sammansättningen av den personal som droghandeln sysselsätter torde inte skilja sig från den inom annan partihandel. Drog— handlarna behöver administratörer, ekono— mer, systemmän och programmerare, lager— arbetare, chaufförer, försäljare, kontorsper- sonal, telefonister m. fl.

Totalt hade droghandeln ca 1000 an- ställda 1967. Omräkning av antal anställda till heltidstjänster för varje droghandelsfö— retag har gjorts i tabellerna 7: 5 och 7: 6. Liksom i tabellerna över försäljning och lokalyta har ADA:s Umeåfilial som började den 1 januari 1968 inräknats. I Umeå är 12 personer anställda vilket föranlett en viss reduktion av personalstyrkan på ADA:s fi- lial i Stockholm.

Droghandlarnas uppgifter om både loka- ler och personal avser företagen som hel- het således förutom distributionen av läke— medel till apoteken också försäljningen av fria handelsvaror, lagerhållning och even- tuellt inköpsarbete beträffande agenturpro- dukter rn. m.

Det sammanlagda personalantalet hos droghandeln har hållit sig tämligen konstant under 1960-talet. Däremot kan det enskilda droghandelsföretaget uppvisa förändringar i personalstyrkan från det ena året till det andra.

7.5 Lager

Antalet artiklar eller förpackningsvarianter

i droghandlarnas lager framgår av tabell 7: 7.

ADA, Kronan och Vitrum är sortirnents- droghandlare till sin natur. Kronan har emellertid börjat med viss ensamrättförsälj- ning till apoteken. Läkemedels-Distribution är enbart enkanalsdistributör medan Astra Distribution vid sidan av sin ensamrättsför— säljning också saluför vissa läkemedel i kon- kurrens med de tre sortimentsdroghandlarna.

I partihandelsledet kan läkemedlen lager- föras både på fabrikslager och grossistla- ger. Alternativt förekommer att fabrikan- ten låtit överflytta till droghandeln den del av fabrikslagret som är avsedd för den svenska marknaden ävensom att fabrikan- ten utnyttjar droghandlare med enkanals- distribution som lagerhållare för hela Nor- den.

Inom droghandeln förekommer både kon- signationslager och köp i fast räkning.

ADA är importör och handhar bl. a. la- gerhållningen av koncemföretagen Scanme- das och Famacos agenturprodukter. Dessa lager finns i Göteborg och Stockholm. ADA:s lager av läkemedel är till viss del konsignationslager.

Kronan räknar med Övertagande av im- porten på de läkemedel som Kronan bör- jar distribuera till apoteken med ensamrätt. Kronan köper hela sitt sortiment i fast räk- ning utom en enda artikel som hålls i kon- signation.

Droghandlaren Vitrum svarar för central- lager dels åt läkemedelsfabrikanten Vitrum och dels åt några utländska fabrikanter. Vit-

Tabell 7.7 Antal förpackningsstorlekar i drog- handelns lager 1968 Källa: Droghandlarna

Förpackningsstorlekar Farmacevtiska Övriga Droghandlare specialiteter artiklar ADA 5 000 9 050 Kronan 5 300 2 000 Vitrum 5 000 6 500 Astra D. 4 800 900 Läkemedels-D. 900 20

rum äger hela sitt lager.

Astra-koncernens fabrikslager av läke— medel i Södertälje är också centrallager för koncemföretagen Hässles och Imecos agen- turprodukter. Lagret i Södertälje flyttas på våren 1969 till Astra Distributions Stock- holmsfilial. Samtidigt övertar Astra Distri- bution all export av koncernens läkemedel. I de fall Astra Distribution är enkanalsdi— stributör åt utländska läkemedelsfabrikanter skall all import ske direkt till droghandla- ren. Astra Distribution håller hela sitt lager av läkemedel i konsignation åt fabrikanterna.

Av Läkemedels-Distribution importerade läkemedel passerar droghandlarens buffert- lager i Hälsingborg. Läkemedels-Distribu— tion köper i princip hela sortimentet i fast räkning.

7.6 ADB

Droghandelns situation 1968 vad gäller da- tamaskiner framgår av uppställningen på nästa sida.

7:6. Droghandelns personal med uppdelning på distributionscentraler

Källa: Droghandlarna

Distributiouscentraler

Droghandlare Summa Stockholm Göteborg Malmö Umeå ADA 398 115 197 74 12 Kronan 115 42 50 23 Vitrum 204 204 Astra D. 154 881 26 26 14 Läkemedels-D. 57 22 10 20, 5 Summa 928 471 283 143 31

1 Inkl. huvudkontoret i Södertälje. ' Inkl. huvudkontoret i Hälsingborg. SOU 1969: 46 63

Företag Maskin ADA IBM 1440 hyrd finns på företaget i Göteborg Kronan hålkortsavdelning Vitrum hyr in sig på servicebyrå (förut hålkort) Astra D. IBM 1401/1311

hyrd finns hos Astra

utnyttjas till 90% av Astra D. IBM 360/20

hyrd

finns hos Leo

Läkemedels-D.

Till droghandelns ADB-rutiner hör fram- tagning av försäljnings- och marknadsstatis— tik som läkemedelsfabrikanterna får del av. Hur denna statistik är sammansatt m.m. redovisas i kapitel 16.

Datamaskinerna är viktiga som hjälpme- del för lagerkontroll. Men även manuell lagerbevakning förekommer.

En kort beskrivning av Astrakoncernens och ADA:s ADB-system lämnas i det föl- jande.

Astrakoncernens ADB—system

Astrakoncernens ADB-system innebär en sammanknytning mellan de olika funktio- nerna produktion, distribution, marknads- föring och nyproduktfunktionen.

I systemet har integrerats Astrakoncer- nens svenska enheter omfattande läkeme- delsföretag samt tillverknings- och försälj- ningsbolag på den kemisk-tekniska sidan. Inom en nära framtid kommer även verk- samheten i de övriga nordiska länderna att integreras i datasystemet. Vidare finns pla- ner på att inlemma även Astra Interna- tional i systemet.

Den enskilda orderraden som registreras främst på Astra-Distributions filialer i och med ordermottagningen utgör primärdata i datasystemet. Av de enskilda orderraderna byggs upp en för de olika funktionerna ge- mensam prognOS för planering och styr- ning av verksamheten. Underlaget till prog— nosen kan dagligen fångas upp vid apotek,

sjukhus, varuhus, industrier, laboratorier etc.

Den integrerade databehandlingen leder till en effektivare lagerstyrning för filialer, centrallager inkl. exportlager och lager i ut- landet. Vidare eftersträvas optimala tillverk- ningskvantiteter och beordringspunkter.

På sikt ger Astras datasystem möjlighe- ter till ett styrande av koncernens totala resurser innebärande optimering av de fi- nansiella, personella och materiella resurser- na.

ADA :s ADB-system

ADA:s ADB-rutiner omfattar lagerbokfö- ring, fakturering och personalredovisning.

Ute vid varorna i lagren ligger förstan— sade artikelhålkort. Samtidigt med varorna plockas ett hålkort för varje rad. Den plockade kvantiteten noteras på hålkorten som sedan bearbetas i datacentralen. Samt- liga transaktioner under en vecka samlas för maskinell framställning av fakturor och statistiska rapporter.

Alla transaktioner överförs löpande till magnetband för arkivering. Härigenom möj- liggörs senare statistiska bearbetningar av önskad omfattning. Parallellt med denna överföring framtas ett magnetband inne- hållande uppgifter som skall lämnas till Lä- kemedelsstatistik AB.

Tack vare den information som ADA:s datamaskin lämnar har bl. a. en integrering bakåt kommit till stånd innebärande auto- matisk påfyllning av ADA:s lager.

Kostnaden för dataavdelningen inkl. lö- pande utvecklingsarbeten är idag något över 1 milj. kr. per år. En lagerminskning med 4 milj. kr. vid en lagerhållningskostnad av 20 % innebär en minskad kostnad av 800000 kr. per år. Utöver denna reduk- tion i lagerhållningskostnad får man en stor mängd information vars värde är svårt att mäta i reda pengar.

ADA arbetar på att ersätta det nuvaran- de systemet med ett nytt system om några år. Planerna går bl. a. ut på att få en fas- tare central styrning av företagets totala la- ger som är uppdelat på fyra regionalkontor.

7.7 H iälpmedel i droghandlarnas orderrutin

Astra Distribution, Läkemedels-Distribution och ADA styr centralt sina lagerdepåer. Respektive företags dataanläggning matas med information från filialerna som sedan får lagerpåfyllning på signal från huvud- kontoret. Även centrallagren är eller av— ses bli integrerade i datasystemen.

Kronan har manuell lagerbevakning och decentraliserad ordergivning. Defektkort (la- gerkort), används i princip som på apote- ken. Initiativet till lagerpåfyllning tas av orderkontoren som själva kontaktar leve- rantörerna.

Vitrum har all lagerhållning förlagd till Stockholm. Lagerbevakningen sker manuellt och med hjälp av defektkort. Vitrum pla- nerar att under 1969 gå över till maskinell lagerstyrning. Vissa maskinella rutiner före- kommer redan nu beträffande läkemedel som tenderar att bli liggande för länge i lager.

Enkanalsdistributörernas lagerredovisning- ar är ett led i avräkningen mellan läkeme- delsfabrikanter och droghandlare. Astra Di— stribution som säljer alla läkemedel i kon— signation redovisar i regel lagret den siste i varje månad. Datamaskinen skriver ut in- gående Och utgående kvantiteter vid ifråga— varande tidpunkter m. m.

7.8 H iälpmedel i apotekens orderrutin

Apoteken har manuell lagerbevakning. På defektkortet som brukar upprättas för var— je lagerförd artikel på apoteket, anges till vilken nivå lagret får sjunka innan varan på nytt behöver inköpas.

Apoteken är i sin orderrutin inte bundna av några avtal med droghandeln. Man föl- jer praxis med kort leveranstid från drog- handelns sida och täta leveranser. Till apo- tek på nederlagsort har droghandeln ofta le- veranser två gånger per dag och till övri- ga apotek en gång per dag. Apoteken får hem varorna samma dag eller senast dagen efter beställningen.

I regel håller sig apoteket med huvudle- verantörer och bileverantörer. Tendensen finns till att överenskommelse träffas mel- lan leverantörer och apotek om en fast tid på dagen när leverantören kan ringa upp apoteket. Order mottages per telefon och med post.

Alla droghandlarna ger rabatt på inköp av läkemedel enligt vissa villkor. Enbart kassarabatt lämnas av Astra Distribution. De övriga droghandlarnas hjälpmedel till apoteken i beställningsarbetet sammanhäng- er med deras rabatter. Apoteken får sig till- sänt orderblanketter och orderlistor. Alla orderkontor inom en droghandel skickar ut samma material till apoteken.

Apoteken beställer alltid efter varunamn. Detta gäller samtliga droghandlare. Det till apoteken översända beställningsmaterialet upptar inte någon kolumn för artikelnum- mer. Droghandlarna har inte heller tillställt apoteken någon varunummerkod som skul- le kunna användas vid beställning per tele- fon. All överföring av varunamn till num- mer sker hos droghandeln. Droghandlarna tillämpar en gemensam nummerkod på far- macevtiska specialiteter.

ADA ger apoteken viss rabatt på större order vars nedre gräns sätts i förhållande till apotekens årsomsättning. Brevorderbo- nus tillkommer på premieorder utskriven med maskin på ADA:s orderset. Detta or- derset består av framplockningsorder med följesedel och tre lagerkopior.

Kronan lämnar viss rabatt på de artiklar som finns upptagna i Kronans favörlista. En viss minimikvantitet per artikel måste be- ställas. Apoteken kan notera antalet för- packningar på listan men vanligtvis ges or- dern per telefon.

Vitrums inköpsbonus beräknas på värdet av varje orderrad. I tryckta listor över vis— sa artiklar noterar apoteket antalet förpack- ningar som beställs av varje läkemedel. Or- derna sänds per post eller rings in.

Läkemedels-Distribution ger brevorderra- batt. För beställning per post kan apoteken använda sig av droghandlarens brevorder— blanketter.

8.1 Inledning

Koncentrationsutredningen har nyligen av- gett sitt betänkande »Läkemedelsindustrin» (SOU 1969: 36). I detta lämnas en utför— lig redogörelse för och analys av både den svenska och utländska läkemedelsproduktio- nen. För sammanhangets skull lämnas här vissa uppgifter ur detta betänkande, i förs- ta hand beträffande de svenska företagen på området.

8.2 F öretagsstrukturen på läkemedels— området

År 1965 var 217 företag företrädda på den svenska marknaden varav nära hälften eta-

Industriell läkemedelstillverkning

blerats efter 1955.

Som framgår av tabell 8: l fanns år 1966 totalt 41 läkemedelsföretag med produk— tion i Sverige. Av dessa hade drygt hälf- ten en försäljning om högst 1 milj. kr.

Vid sidan av de till apotekarsocieteten anknutna företagen ACO och Vitrum finns sex större tillverkande läkemedelsföretag i landet, nämligen Astra, Pharmacia, Kabi, Leo, Ferrosan och Bofors Nobel-Pharma.1

Dessa företag jämte vissa av deras dot- terbolag är medlemmar av branschorgani- sationen Läkemedelsindustriföreningen (LIF). LIF-företagens sammanlagda andel

1 Ang. statens förvärv av Kabi, ACO och Vitrum se prop. 1969: 142.

Tabell &] . Storleksmässig fördelning år 1966 av i Sverige för den svenska marknaden pro-

ducerande läkemedelsföretag2

Försäljning i milj. kr. Antal Antal anställda inom läkemedels- Antal av läkemedel företag tillverkning i Sverige företag 0—1 23 0—49 29 1—-—2 1 50—99 3 2—3 3 100—149 1 3—4 1 150—199 —— 4—5 200—299 2 5—10 3 300—399 1 10—15 2 400—499 1 15—20 2 500—599 1 20—30 1 600—699 2 30—50 4 — — 50— 1 1 400—1 500 1 Summa 41 Summa 41

” De 14 s. k. distriktslaboratorierna inom ACO har räknats som ett företag. I övrigt har ej räknats

på koncernnivå.

Tabell 8:2 Individuella LIF-företags läkemedelsförsäljning 1958, 1965 och 1968 Källa: Uppgifter erhållna från företagen.

1958 1965 1968 Andel Andel Andel Andel egna agen- egna agen- Total prep. Andel tur- Total prep. Andel tur- Total läkeme- +li- licens- för- läkeme- +li- licens- för- läkeme- delsför- cens- prepa- sälj- delsför- cens- prepa- sälj- delsför- säljning intäk- rat ning säljning intäk- rat ning säljning Företag mkr1 ter % % % mkr1 ter % % % mkr1 Astrakoncernen 86,5 76 14 10 248,5 57 19 24 365,3 Pharmacia 19,9 77 23 68,7 83 17 95,4 Kabi 20,4 44 56 -— 39,1 60 40 -— 68,6 Leo 18,1 63 35 2 36,3 60 39 1 55,5 Ferrosan 15,1 61 17 22 25,0 40 27 33 39,0 Bofors 3,3 65 35 15,7 100 -—- 19,1 Summa 163,3 642 302 62 433,13 672 232 102 642,9

1 Droghandelns inköpspris (i fabrikspris för exportdelen). 2 Ovägt genomsnitt.

av läkemedelsförsäljningen i Sverige upp- gick år 1965 till 44 %. Apotekskollektivet svarade för ca 15 %. Övriga privatägda, svenska företag svarade tillsammans för en- dast 2 % av totalförsäljningen.

Samtliga svenska läkemedelsföretag utom Bofors är huvudsakligen inriktade på läke- medelsområdet. Astrakoncernen och Fer- rosan har dock en icke obetydlig andel av försäljningen inriktad på kemisk—tekniska produkter utanför läkemedelsområdet. Kabi har genom Grummebolagen etablerat sig även på det kosmetiska området. ACO har likaså en viss kosmetisk tillverkning. Phar- macia har till följd av sin läkemedelsforsk- ning kommit att tillverka produkter inom näraliggande varuområden.

En särställning intar statens bakteriolo- giska laboratorium genom ensamrätt på im- port av humanbakteriologiska preparat. La- boratoriet bedriver även tillverkning av dy- lika läkemedel.

De större, svenska företagen har expan- derat mycket snabbt under senare år. Un- der perioden 1960—65 ökade LIF-företa- gens försäljning med i genomsnitt 16 % per år, räknat i löpande priser. Antalet anställ- da ökade under samma period med 8 % per år. Av totalt 5 805 anställda 1965 föll 1 830 på dotterbolagen i utlandet.

Som framgår av tabell 8: 2 är Astrakon-

cemen överlägset störst av LIF-företagen och svarar för mer än hälften av dessa fö- retags sammanlagda läkemedelsförsäljning.

Tillverkningen vid distriktslaboratorier- na (ursprungligen 25 st., 13 st. år 1968) uppgick år 1968 till 36,7 milj. kr. jämfört med 25 milj. kr. år 1965 och 16,2 milj. kr. år 1958. Läkemedelstillverkningen vid Vit- rum uppgick till ca 18 milj. kr. år 1968.

Som framgår av tabell 8: 3 har den ut- ländska läkemedelsindustrin kraftigt ökat sin andel av den svenska läkemedelsmarknaden sedan början av 50-talet. Andelen är nu närmare 40 %. Andelen för apotekskollekti- vets produktion har reducerats kraftigt me- dan andelen för »övriga företag» (främst LIF—företagens försäljning i Sverige) är täm- ligen oförändrad.

8.3 De svenska Iäkemedelsföretagen

I det följande redovisas vissa uppgifter om organisatorisk uppbyggnad m. ut. hos Astra, Pharmacia, Kabi, Leo, Ferrosan och Bofors samt vissa upplysningar om Vitrum och ACO.

Astrakoncernen. Astrakoncernen är Nor- dens största läkemedelsföretag. Moderbolag är AB Astra, som är beläget i Södertälje.

Av Astrakoncernens svenska dotterbolag är följande verksamma på läkemedelsområ-

Tabell 8:3 Andelar för olika slags läkemedelsföretag åren 1952, 1965 och 1967 Källa: Uppgifter erhållna från Läkemedelsindustriföreningen.

Andel svensktillverkade läke- medel (%)2

Därav Försäljning av läkemedel i Apotekskol— _ Sverige, Utländska företags lektivets vriga År AUP, milj. kr. andel (%)1 Totalt produktion3 företag 1952 180 11 89 41 48 1965 670 39 61 15 46 1967 840 39 61 14 47

1 Utländska företag företrädda genom egna dotterbolag eller ombud. ” Inkl. produktion och försäljning på basis av licenser från utländska läkemedelsföretag. ” Avser produktion vid ACO samt enskilda apotek. Den starka nedgången i apotekskollektivets produktion beror på att användningen av extemporeberedda läkemedel numera nästan helt upphört.

det, nämligen AB Hässle, Mölndal, AB Dra- co, Lund, AB Tika, Umeå och Imeco, Astra Agency Company, Stockholm AB.

Astra hade år 1967 dotterbolag i 16 län- der utanför Sverige. Koncernen är dessutom representerad på utländska marknader ge— nom sammanlagt ett sjuttiotal agenter och licenstagare. Av de utländska dotterbola- gen är bolaget i USA störst med bl. a. en betydande produktion av lokalbedövnings- medlet Xylocain.

Huvudfabrikerna i Södertälje tillverkar samtliga läkemedel, som saluförs av Astra Läkemedel AB, Hässle, Draco och Tika på den skandinaviska marknaden samt även lä- kemedel, som exporteras till andra län- der. I Södertälje tillverkas dessutom läke- medelssubstanser för flertalet utländska dot- terbolag och licenstagare. Hässles, Dracos och Tikas lokalisering är betingad av beho- vet att bedriva ett nära forskningssamarbe- te med universiteten.

År 1967 hade Astrakoncernen 4 240 an- ställda varav 1708 vid moderbolaget, 682 vid svenska dotterbolag och 1850 vid ut- ländska dotterbolag. Under perioden 1959— 68 har försäljningen drygt tredubblats.

År 1967 uppgick Astrakoncernens totala försäljning till 445 milj.kr. Härav svarade läkemedel för ca 75 %. 36 % av försäljning- en avsattes utomlands.

Pharmacia. Fram till år 1965 var Phar- macia AB dotterbolag till landets näst stör- sta droghandelsföretag, Apotekarnes Drog-

handel AB (ADA). Droghandelsverksamhe- ten överfördes detta år till ett nybildat dot- terbolag (som gavs namnet Apotekarnes Droghandel AB ADA). Moderbolagets namn ändrades till AB Portia, vilket nume- ra är förvaltningsbolag för både Pharmacia och ADA.

Pharmacia AB försäljer självt sina egna läkemedel för humanbruk i Sverige. Övri- ga produkter på den svenska marknaden omhänderhas av dotterbolag.

År 1967 hade Pharmacia åtta utländska dotterbolag varav flertalet för läkemedels- försäljning. På övriga marknader sker för- säljningen genom agenter eller licenstaga- re, sammanlagt ett 80-tal.

År 1967 hade Pharmacia-koncernen ca 1100 anställda. Företaget har expanderat utomordentligt starkt under 1960-talet. Kon- cernens försäljning uppgick till 105 milj. kr. år 1967 mot 26 milj.kr. år 1960. År 1967 svarade utlandsförsäljningen för 64 % av to- tala försäljningen.

Kabi. AB Kabi är moderföretag inom Kabigruppen. Denna består förutom av Kabi av läkemedelsföretaget Recip samt Grummebolagen med kemisk-teknisk till- verkning. Kabi ägs till 65 % av staten och i övrigt av Pripp-Bryggerierna. Kabi med dotterbolag hade ca 800 anställda i Sverige år 1967. Företagens försäljning detta år uppgick till 68,4 milj. kr. varav läkemedels- försäljningen svarade för 56,6 milj. kr. Ut- landsförsäljningen utgjorde 29 % av Kabis

Tabell 8:4 Världens 10 största läkemedelsföretag år 1965 (ungefärliga värden i milj. sv. kronor).

Totalför- Läkemedels- säljning försäljning Företag Land 1965 1965 1 Hoffman-La Roche & Co AG Schweiz 3 600 3 500 2 American Home Products USA 3 900 2 400 3 Pfizer & Co USA 2 800 1 700 4 E Lilly & Co USA 1 700 1 500 5 Merck & Co USA 1 700 1 400 6 Sterling Drug Inc USA 1 600 1 200 7 Warner-Lambert USA 2 000 1 200 8 J R Geigy AG Schweiz 2 100 1 200 9 Takeda Chem. Japan 1 400 1 200 10 Smith, Kline & French USA 1 300 1 100

läkemedelsförsäljning år 1967.

I Kabis tillverkning och forskning ligger tyngdpunkten på antibiotika- och blodom- rådcna. Tuberkulosmedlet Cykloserin tillver- kas av Kabi enligt licensavtal med Merck, Sharp&Dohme (MSD) i USA. Kabi har emellertid utvecklat nya industriella fram- ställningsmetoder för preparatet, vilket främst säljs till öststaterna. På blodområdet är Gammaglobulin och Albumin de viktigas- te preparaten.

Lco. Fyra femtedelar av aktierna i AB Leo innehas av det danska investmentbola- get Kefalas A/S. Samma ägarintressen står även bakom det danska läkemedelsbolaget Lundbeck&Co A/S i Köpenhamn. Leo har ett dotterbolag, AB Mekos, som lika- ledes marknadsför läkemedel. Leos dotter- bolag AB Läkemedcls-Distribution bedriver uteslutande grosshandel i form av enkanal- distribution till apoteken i Sverige av ett antal fabrikanters produkter, främst koncer- nens egna produkter. Som framgår av ta- bell 8: 2 uppgick företagets läkemedelsför- säljning 1968 till drygt 55 milj. kr.

Ferrosan. Ferrosan-gruppen är främst verksam inom läkemedelsområdet. Verk- samheten omfattar därutöver områdena för veterinärmedicin, fodermedel, växtskydds- preparat, desinfektionsmedel rn. m. Gruppen har omkring 1 000 anställda, varav ca 40 % i Sverige. Försäljningen uppgick 1968 till 39 milj. kr.

Bofors Nobel-Pharma. AB Bofors, No- bel-Pharma är en avdelning av AB Bofors, som är ett av Sveriges största företag med

ett mycket brett produktsortiment. Tyngre metallvaruindustri och tyngre maskinindu— stri svarar för huvuddelen av verksamhe- ten. Företaget har dock även en betydan- de tillverkning av kemiska produkter däribland läkemedel vid Bofors Nobel- krut. Den totala läkemedelsförsäljningen var 1968 drygt 19 milj. kr.

ACO Läkemedel. 1 kap. 1 har en kort- fattad redovisning lämnats beträffande ACO. Vidare redovisas i bil. 8 den överenskom- melse som träffats mellan staten och apo- tekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem, vilken bl.a. innebär att staten förvärvar de tillverknings- enheter inom apoteksväsendet som produ- cerar läkemedel under varumärket ACO. Överenskommelsen innebär också att den verksamhet som nu utövas av apotekarso- cietetens tekniska huvudavdelning och ACO under en minimitid av två år räknat från den 1 januari 1971 skall drivas i form av ett särskilt dotterbolag till det apoteksbolag som överenskommelsen förutsätter skall bil- das. Slutligen kommer kap. 14 att innehål- la en redogörelse för ACO-verksamhetens fortsatta utövning. Med hänsyn härtill skall här endast erinras om att ACO år 1965 ha- de ca 560 anställda varav 500 på distrikts- laboratorier och 60 inom den centrala led- ningen. Försäljningen uppgick 1968 till drygt 36 milj. kr.

Vitrum. Apotekarsocieteten övertog år 1959 aktiemajoriteten i Apoteksvarucentra- len Vitrum. Detta företag bedriver främst droghandel men tillverkar även ett litet an-

tal preparat. Av dessa är Insulin och Hepa— rin på hormonområdet samt Aminosol och Intralipid på nutritionsområdet resultatet av egen forskning i samarbete med forskare på universitet och högskolor. De två sistnämn- da preparaten säljs även utomlands.

Den i det tidigare nämnda överenskom- melsen mellan staten och apotekarsociete- ten innebär att staten, under förutsättning av höstriksdagens godkännande, övertar Vit- rum den 1 januari 1970.

8.4 De utländska läkemedels/öretagen

För jämförelsens skull redovisas i tabell 8: 4 världens tio största läkemedelsföretag år 1965 . Av dessa var sju amerikanska.

9. Prissättning och kostnader

9.1 Prissättning

9.1.1 Inledning

En reglering av apotekens priser går tillbaka ända till 1688 års medicinalordningar. Där omtalas »en skälig och lidlig taxa» som skulle tillämpas vid försäljning av läkemedel från apotek och som inte fick överskridas. I 1739 års medicinaltaxa föreskrevs enhet- liga läkemedelspriser för hela riket.

Den taxa som utfärdades 1819 i samband med att ett nytt apotekarreglemente kom till var uppbyggd efter regler som gällde ända till 1925.

Nu gällande medicinaltaxegrunder är så konstruerade att apotekens priser beräknas efter tre olika taxor:

Taxa I: Kemikalier och droger Taxa ll: Farmacevtiska specialiteter Taxa III: Arbetet på apoteket med tillredning av extemporeläkemedel.

Med ledning av de sålunda fastställda grunderna har apotekarsocietetens direktion att räkna ut läkemedlens utförsäljningspri- ser och införa dem i en medicinaltaxa som skall tillämpas av apoteken. En grundläg- gande regel är att apoteken vid försäljningen inte får ta ut högre priser än vad som anges i medicinaltaxan.

Medicinaltaxegrundernas mest detaljerade regler hänför sig till apotekens avans på olika varuslag samt till ersättningen för det arbete som utförs på apotek vid tillredning av sådana läkemedel som skall beredas för

tillfället (extempore). Även beträffande apo- tekens inköp finns emellertid bestämmelser som syftar till en viss priskontroll. Dessa korresponderar med det allmänna stadgan- det i läkemedelsförordningens 6 & som så- ger att priset på läkemedel skall vara skäligt. Socialstyrelsen skall varje år före den 1 september, efter att ha hört apotekarsocie- teten, lägga fram så noggrann beräkning som möjligt av apoteksväsendets intäkter och kostnader under närmast följande ka- lenderår. Samtidigt skall styrelsen fram- ställa förslag om den jämkning i medici- naltaxegrunderna som beräkningen ger an- ledning till. Härefter fastställs medicinal- taxegrunderna av Kungl. Maj: t. Ändringar i medicinaltaxegrunderna kungörs i samling av författningar och cirkulär m.m. ang. medicinalväsendet (MF). Apotekskollektivets kostnadskalkyl utar- betas på basis av föreliggande uppgifter från apoteken och den centrala organisationen. Vissa beräknade kostnader är normalisera- de med hänsyn till det omfattande statistiska material som finns om samtliga apotek. Medicinaltaxegrunderna är sammankopp- lade med apotekens avgiftssystem. En av avgiftssystemets funktioner är att reglera apoteksinnehavarnas inkomster som i sin tur sammanhänger med apotekens försälj- ningspriser. Eventuella överskottsmedel för kollektivets gemensamma ändamål bildar fonden för reglering av läkemedelsprisen. Fonden tjänar som en buffert och har tagits

i anspråk de år apotekskollektivet gått med förlust.

Den årliga översynen av medicinaltaxe- grunderna föreskrivs som nämnts i gällan- de bestämmelser. Det inträffar emellertid att myndigheterna mer än en gång på året begär beräkningar över apotekskollektivets intäkter och kostnader och även att apote- karsocieteten tar initiativet till en ändring av priserna före kalenderårets utgång.

9.1.2 Producentpris och droghandelspålägg

De kemikalier och droger som apoteken an- vänder vid framställning av extemporeläke- medel har ett pris i medicinaltaxan som grundar sig på ett normalinköpspris som finns infört i en hos socialstyrelsen förd medicinaltaxeliggare. Detta normalinköps- pris erhålles med ledning av inhämtade pris- noteringar från droghandlarna. Av de in- hämtade priserna väljs det lägsta som nor- malinköpspris om det bedöms att leverans i erforderlig utsträckning kan ske till detta pris. Till bedömning av normalinköpspri- serna skall socialstyrelsen i möjligaste mån hålla sig underrättad om prisutvecklingen på läkemedel i in- och utlandet.

Då det gäller farmacevtiska specialiteter skall det i taxeliggaren för varje specialitet finnas antecknat senast godkända pris för försäljning till apotek. Prisgranskningen av farmacevtiska specialiteter är ett led i re- gistreringsproceduren. Denna granskning berörs något närmare i kap. 17. Här må endast nämnas att koncentrationsutredning- en som i SOU 1969: 36 redovisar en rela- tivt ingående studie av läkemedelspriserna konstaterat att denna granskning är av be- gränsad betydelse.

9.1 .3 Apotekens avans

Apotekens påslag på farmacevtiska specia- liteter sker enligt regler i taxa II. Enligt denna skall utförsäljningspriset på en farma- cevtisk specialitet beräknas så, att till det fastställda inköpspriset lägges dels 21 pro- cent av nämnda pris, dels ock ett fast be- lopp av 110 öre per förpackning, dock att

påläggen sammanlagt inte får överstiga sum- man av 30 öre och 80 procent av inköps- priset.

För kemikalier och droger erhålls utför- säljningspriset genom att man till normal- inköpspriset lägger ett tillägg som finns när- mare angivet i taxa I.

Slutligen må nämnas att taxebestämmel- serna inrymmer föreskrift om en viss ex- peditionsavgift, olika vid recepturexpedition och annan expedition.

9.2 Läkemedelskostnaderna

9.2.1 Totalkostnadema

Värdet på den sammanlagda försäljningen av läkemedel till förbrukarna i landet ut- trycker de totala läkemedelskostnaderna. Allmänheten är för inköp av läkemedel hänvisad till apoteken. För leveranser av läkemedel till sjukhusen svarar apoteken men också i viss utsträckning fabrikanter och grossister.

Apotekskollektivet bestående av alla pri- vata apotek i landet omsätter nu totalt för över 1000 milj. kr. årligen. Denna siffra ger storleksordningen på de totala läkemedelskostnaderna. Apotekens försälj- ning av kemisk-tekniska artiklar m.m. är inte av sådan omfattning att totalornsätt- ningen blir obrukbar som ett mått enbart på läkemedelskostnaderna.

Apotekskollektivets omsättning ökade un- der 1952—1962 från 195 milj.kr. till 501,6 milj. kr. Den årliga utvecklingen från 1962 framgår av tabell 9: 1.

Som framgår av tabell 9: 2 ökar för varje år både antalet recipen (recipezpost på ett recept) och medelpriset per recipe.

Orsaken till de ökade kostnaderna kan vara direkta prisändringar, som i sin tur be— ror på ändrade råvaru- eller industripriser eller på ändring i medicinaltaxegrundema.

Kostnadsökningen kan också bero på att ändrad mängd av läkemedlen förskrivs eller på en förskjutning av förskrivningsvanorna till andra preparat.

Studier rörande de farmacevtiska specia— liteterna och medelpriset per recipe finns

Tabell 9:1. Utvecklingen av apotekskollekti- vets totalomsättning 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten.

Total- omsättning Ökning År milj. kr. år från år i % 1962 501,6 1963 553,2 + 10 % 1964 613,3 + 11 % 1965 702,6 + 15 % 1966 772,6 + 10 % 1967 876,8 + 14 % 1968 1011,7 +15% redovisade i Läkemedelsförmånen, SOU 1966: 38, sid. 136—139.

9.2.2 Receptur handköp

Apotekens totalomsättning finns uppdelad på receptur och handköp. I handköpsför- säljningen ingår både läkemedel utan re- cept och fria handelsvaror.

Som framgår av tabell 9: 3 utgör läkeme- del utlämnade mot recept nu ca 75 % av apotekens totala försäljning.

Recepturförsäljnjngen sammansätts av snabbreceptur och extemporereceptur. Snabbrecepturen avser de standardförpacka- de läkemedlen eller de farmacevtiska specia- litetema som nu svarar för mer än 95 % av recepturförsäljningen. Extemporerecep- turen har under 1960-talet minskat kon- tinuerligt såväl relativt som beträffande det absoluta antalet läkemedelsexpeditioner.

Av recepturförsäljningen går årligen ca 85 % till allmänheten och 15 % till sjukhu- sen. (Jfr tabell 9: 4).

Sjukhusen har också viss del i apotekens

handköpsförsäljning. Under t. ex. 1966 köpte sjukhusen totalt för ca 110 milj. kr. från apotekskollektivet varav ca 25 milj. kr. gick vid sidan av recepturförsäljningen. All- mänhetens handköp kan framräknas till ca 200 milj. kr 1966.

9.2.3 Sjukhusens läkemedelskostnader

Med sjukhus avses en rad olika sjukvårds- inrättningar nämligen lasarett, mentalsjuk- hus, andra specialsjukhus, sjukstugor samt sjukhem av olika slag.

Sjukhusens läkemedelskostnader är av- hängiga av

1) köp från apotekskollektivet när sjukhuset saknar huvudmannaägt sjukhusapotek

2) köp från droghandeln när huvudmanna- ägt sjukhusapotek finns

3) köp av vissa läkemedel direkt från gros- sister och fabrikanter som tillåts även när huvudmannaägt sjukhusapotek saknas.

Sjukhus med huvudmannaägda apotek köper läkemedel direkt av fabrikanter och droghandlare. Övriga sjukhus vilka anlitar vanliga apotek erhåller rabatt enligt avtal som slutits vid förhandlingar mellan sjuk- vårdshuvudmännen och företrädare för apo- teksväsendet. De centrala besluten rörande sjukhusleveranser är bindande för apoteken.

Vid årsskiftet 1968/ 69 fanns fem huvud— mannaägda sjukhusapotek nämligen på tre av Stockholms stads större lasarett, ett i Västerås sedan 1 september 1968 samt det statliga militärapoteket. De fyra förstnämn- da sjukhusapoteken omsatte 1968 för 11,4 milj. kr. Samtidigt omsatte militärapote- ket totalt för 20,5 milj. kr. Härav avser

Tabell 9:2. Recepturexpeditioner 1955 och 1962—1967 , samtliga kundgrupper Källa: Apotekarsocieteten.

Antal recipen Relativ Medelpris per Ökning år

Är i milj. förändring recipe i kr från år i % 1955 20,4 7,50 1962 28,5 12,21 1963 29,7 +4% 13,02 +6% 1964 31,2 +5% 13,91 +7% 1965 33,4 +7% 14,97 +8% 1966 33,8 +1 % 16,30 +9% 1967 35,6 +5% 17,79 +9%

Tabell 9: 3. Receptur handköp 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten.

Totalt Receptur Handköp År milj. kr % milj. kr % milj. kr. % 1962 501,6 100 347,5 69 154,1 31 1963 53,2 100 386,2 70 167,0 30 1964 613,3 100 433,5 71 179,13 29 1965 702,6 100 500,4 71 202,2 29 1966 772,6 100 551,2 71 221,4 29 1967 876,8 100 633,5 72 243,3 28 1968 1 011,7 100 750,1 74 26],6 26

8,2 milj.kr. karolinska sjukhuset och Bo- dens lasarett. Till krigsmaktens sjukhus och beredskapslager gick 7,2 milj. kr. samt resterande 5,1 milj. kr. till enskilda apotek, forskningsinstitut m. fl.

De huvudmannaägda sjukhusapotekens omsättning hänför sig till största delen till sjukhusens slutna vård.

Enligt tabell 9: 5 svarar de privata apote- ken för 80 % av apotekens omsättning av seende läkemedel till sjukhus. Huvudre- geln för sjukhusens upphandling av läke- medel är att läkemedel skall levereras ge- nom apotek. Socialstyrelsen äger medgiva vissa undantag från denna regel. Sålunda får till sjukvårdsinrättning av partihandlare försäljas läkemedel som företrädesvis an— vänds vid sjukvårdsinrättning och i allmän- het levereras i förpackning av mera avse- värd tyngd eller skrymmande volym.

Infusionslösningar och spolvätskor bru- kar höra till de läkemedel som sjukhusen till- låts köpa direkt från grossister och fabrikan— ter även när eget apotek saknas. »Övriga lä-

kemedel» i tabell 9:6 torde avse dylika direktinköp.

Av totalt 115 lasarett är sju stora och åtta små lasarett utelämnade i tabellen på grund av redovisningstekniska skillnader i källma- terialet.

Att döma av tabellen går lasarettens in- köp av läkemedel och läkemedel närståen- de varor till ca 25 % vid sidan av apoteken. Det är inte säkert att denna siffra är rele- vant även för andra slag av sjukhus. Tro— ligen har lasaretten med sin akutsjukvård och många kliniker större behov av infu— sionslösningar, blod och medicinska gaser än t. ex. sjukhus för långvård.

9.2.4 Kostnader för läkemedelsförmånerna inom sjukförsäkringen

En närmare redogörelse för läkemedelsför- månerna har lämnats i avsnitt 2.3. Som där påpekades har samhällets kostnader för läkemedelsförmånerna ökat från 39,4 milj. kr. 1955 till 396 milj. kr. 1968. Den

Tabell 9:4. Recepturförsåljning i öppen och sluten vård 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten.

Totalt Öppenvård Sluten vård År milj. kr. % milj. kr. % milj. kr. % 1962 347,5 100 293,1 84 54,4 16 1963 386,2 100 325,6 84 60,6 16 1964 433,5 100 365,1 84 68,4 16 1965 500,4 100 424,6 85 75,8 15 1966 551,2 100 467,5 85 83,7 15 1967 633,5 100 537,6 85 95,9 15 1968 750,1 100 644,0 86 106,1 14 74 SOU 1969: 46

Tabell 9: 5. Sjukhusens kostnader avseende läkemedel genom apotek 1968 Källa: Apotekarsocieteten, militärapoteket, Stockholms stads sjukvårdsförvaltning, sjukhusapoteket vid centrallasarettet i Västerås. Milj. kr %

Sjukhus utan huvudmanna- ägda apotek 106,l 80 Sjukhus med huvudmanna- ägda apotek 19,6 15 Krigsmakten 7,2 5 Summa 132,9 100

Tabell 9.6. Kostnader för läkemedel m. m. avseende 100 lasarett 1965 Källa: Landstingsböckerna eller motsvarande

1966 milj. kr % Varor från apotek 47,6 - 73 Blod och blodplasma, medicinska gaser, övriga läkemedel 17,6 & Summa 65,2 100

Tabell 9: 7. Utvecklingen av kostnaderna för läkemedelsförmånerna 1962—1968 Källa: Riksförsäkringsverket.

Ökning år från

År milj. kr. år i % 1962 122,3 1963 137,9 + 1 % 1964 157,2 + 14 % 1965 183,0 +16 % 1966 206,9 + 13 % 1967 239,0 + 16 % 1968 396,0 +66 % SOU 1969: 46

Tabell 9:8. Relativ fördelning riksförsäk- ringsverket- övriga kunder avseende allmän- hetens läkemedelsinköp på recept 1962—1968

Källa: Apotekarsocieteten och riksförsäkrings-

verket

Apotekens _

receptur RFV Övriga År % % kunder % 1962 100 42 58 1963 100 42 58 1964 100 43 57 1965 100 43 57 1966 100 44 56 1967 100 44 56 1968 100 62 38

årliga utveckling från 1962 visas i tabell 9: 7.

Den kraftiga höjningen 1968 av läkeme- delskostnaderna inom ramen för sjukför— säkringen avspeglar sig också i en markant ökning av riksförsäkringsverkets andel av läkemedelsförsäljningen på recept i öppen vård (Jfr tabell 9: 8).

10 arbetets bedrivande

10.1 Inledning

Direktiven för läkemedelsförsörjningsutred- ningen meddelades i ett anförande till stats- rådsprotokollet över inrikesärenden den 19 april 1963. De återges in extenso i bilaga 10. I detta kapitel refereras de under rubri- ker som anger de väsentligaste delområdena för utredningen. Samtidigt lämnas viss in- formation om utredningens bedrivande.

Redan här måste emellertid framhållas att utredningsuppdraget i sitt avslutande skede partiellt övergick till ett förhandlings- uppdrag. En närmare redogörelse härför lämnas i kap. 12 samt i bilaga 8. Här må endast erinras om att en överenskommelse ingåtts mellan staten och apotekarsociete- ten enligt vilken bl. a. a) staten och en av apotekarsocieteten grundad stiftelse skall ge- nom ett bolag, där staten har majoritet, över- ta ansvaret för apoteksväsendet från 1971, b) staten skall överta apotekarsocietetens majoritetsintresse i läkemedelsföretaget Vit- rum (fabrik och partihandelsföretag) från 1970 samt c) avkastningen av den omnämn— da stiftelsens aktier i apoteksbolaget skall tillfalla en organisationsenhet för informa- tion och statistik på läkemedelsområdet.

I direktiven erinras om att läkemedelsför- sörjningens organisation och därmed sam- manhängande frågor länge varit föremål för prövning av skilda utredningar. Därefter lämnas en redogörelse för huvuddragen av

Läkemedelsförsörjningsutredningen — direktiv och

de förslag som framlagts av 1946 års läke- medelsutredning och 1953 års läkemedels- kommitté. Vid remissbehandlingen av des— sa förslag hade så vägande invändningar gjorts att förslagen inte kunnat läggas till grund för önskvärda reformer. Det påpe- kas att under den tid utredningarna på- gått har en utveckling och modernisering skett inom såväl läkemedelsindustri som droghandel och apoteksväsendc. Därefter heter det.

När det gäller att tillgodose de samhälleliga intressena, såväl av ekonomisk som annan art kvarstår däremot problemen i allt väsentligt olösta.

Det sägs därför vara angeläget att läke- medelsförsörjningens organisation ytterliga- re reformeras i riktning mot ett större sam- hällsengagemang. Vissa riktlinjer anges som den nya utredningen i första hand bör föl- ja. Dessa berörs närmare under skilda av- snitt i fortsättningen. Det framhålls slut- ligen att om en lösning'enligt de angivna principiella linjerna inte kan förordas, se- dan de erforderliga detaljundersökningarna gjorts, bör andra vägar prövas att ge sam- hället ökat grepp om de betydelsefulla frå- gorna på läkemedelsförsörjningens område. Det sägs också att den kartläggning av om- rådet som redan skett i stor utsträckning borde kunna tjäna som underlag för nya re- formförslag.

10.2 Läkemedelsproduktionen och dess villkor

I direktiven påpekas att den långt övervä— gande delen av de nu använda läkemedlen är industriellt tillverkade. Flertalet är fram- ställda inom privat läkemedelsindustri, svensk eller utländsk. En mindre del till- verkas under industrimässiga förhållanden vid distriktslaboratorier, knutna till vissa apotek.

Det framhålles att läkemedelsindustrin i hög grad är beroende av forsknings- och utvecklingsarbete, som bedrivs i konkurrens mellan flera självständiga enheter. Vad den svenska industrin beträffar är det med hän- syn till de stora kostnaderna för detta ar— bete väsentligt att den kan avsätta sina pro- dukter på en större marknad än den sven— ska. I direktiven omnämns att inemot hälf- ten av industrins inkomster beräknades kom- ma från utlandet. Under den tid utredning- en arbetat har den svenska industrins ut- ländska verksamhet ökat. Samtidigt har emellertid den utländska industrins andel av den svenska marknaden ökat. I stort sett råder f. n. balans mellan svensk export och utländsk import på läkemedelsområdet.

I utredningens uppdrag ingår inte att prö- va frågan om ett förstatligande av läkeme— delsindustrin. Däremot bör undersökas »om inte från konkurrenssynpunkt en viss läke- medelstillverkning utöver vad som nu före- kommer bör ske i allmän regi».

Läkemedelsförsörjningsutredningens befatt- ning med produktionsfrågoma har skett ef- ter flera olika linjer. Innan detta närmare berörs bör emellertid nämnas att en om- fattande kartläggning av den svenska läke— medelsindustrins förhållanden gjorts av kon- centrationsutredningen. Arbetet har nyligen redovisats i betänkandet Läkemedelsindu- strin (SOU 1969: 36).

I olika faser av de båda utredningamas arbete har kontakt ägt rum. Härigenom har dubbelarbete undvikits. Då det vidare för- håller sig så att koncentrationsutredningen inte haft i uppdrag att framlägga förslag till åtgärder men vissa utredningsresultat klart pekat på behovet av en del av de

åtgärder läkemedelsförsörjningsutredningen från delvis andra utgångspunkter också fun- nit erforderliga har utredningarna komp- letterat varandra.

Den i direktiven omnämnda industriella läkemedelstillverkningen inom apoteksvä— sendet (ACO) har med bl. a. hänsyn till lön- samhet studerats av koncentrationsutred- ningen. Läkemedelsförsörjningsutredningen har för sin del granskat behovet och lämp- ligheten av att ACO-tillverkningen bibehål- les. Granskningen har resulterat i förslag om att ACO—verksamheten överföres till ett särskilt tillverkningsbolag. Denna fråga be- handlas i kap. 14. Genom överenskommel- sen med apotekarsocieteten har utredningen medverkat till att läkemedelsföretaget Vit- rum med dess tillverkningsdel övergår i sta— tens ägo vid kommande årsskifte.

Bedömningen av huruvida ett visst läke- medel skall tas upp på ett tillverkningspro- gram, om ett medel skall vidareutvecklas el- ler om ett befintligt läkemedel skall tas bort ur sortimentet är i hög grad beroende av information om behovet och efterfrågan. Omvänt är användningen av ett visst medel starkt beroende av vilken information som lämnas om det. Dessa frågor har delvis be- rörts av koncentrationsutredningen. I andra avseenden har de behandlats av läkemedels- försörjningsutredningen. Påtagligt är att det finns ett behov av såväl en bättre läkeme- delsstatistik som en utvidgad objektiv läke- medelsinformation. Frågorna har ett nära samband och behandlas i kap. 16.

Som framhålles i direktiven är läkeme— delsindustrin i hög grad beroende av forsk- nings- och utvecklingsarbete. Denna fråga har studerats av koncentrationsutredningen.

10.3 Grosshandelsfunktionen

Grosshandeln med läkemedel omhänderhas av droghandelsföretag ägda av eller förena- de med läkemedelsindustrier. Omfattande undersökningar av droghandeln gjordes av 1953 års läkemedelskommitté som redovisa— de sitt arbete genom betänkandet SOU 1959: 5. Kommitténs ståndpunkt i drog-

handelsfrågan skildras på följande sätt i di- rektiven.

Förhållandena vid grosshandeln med läkeme- del ansåg kommittén otillfredsställande från det allmännas synpunkt. Droghandeln känneteck- nades sålunda enligt kommitténs mening av en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt av en dyrbar admini- strations- och lagerhållningsapparat. Två alter— nativa lösningar diskuterades för att avhjälpa konstaterade brister. Den ena innebar en cen- tralisering till ett enda företag, ägt antingen av staten eller av läkemedelsindustrien och apote- ken gemensamt. Det andra alternativet skulle vara att inrätta ett droghandelsföretag, helt eller till övervägande delen ägt av apotekarso- cieteten och avsett att bli ett komplement och en konkurrent till de övriga företagen på området. Kommittén förordade det senare al- ternativet. Innan kommittén framlade sitt för- slag hade den förändringen inträtt, att apo- tekarsocieteten förvärvat aktiemajoriteten i ett av de existerande droghandelsföretagen, näm- ligen Apoteksvarucentralen Vitrum. Kommit- tén uttalade, att det gjorda förvärvet samman- föll med kommitténs förslag endast under för— utsättning, att företagets tillverkningsdel och utländska försäljningsorganisation avskildes.

Några åtgärder beträffande droghandeln vidtogs inte med anledning av läkemedels- kommitténs betänkande. Det har ålagts lä- kemedelsförsörjningsutredningen att ytterli- gare penetrera frågan och framlägga de för- slag vartill utredningen kan föranleda. Här- om heter det i direktiven.

Droghandelns läkemedelsleveranser sker framför allt till apoteken. Det ojämförligt stör- sta antalet varor utgörs av farmacevtiska spe- cialiteter på vilka prisema är fasta. Konkurren- sen inom branschen är därför närmast en ser- vicekonkurrens, vars samhälleliga värde oftast torde vara ringa. Detta och andra skäl har lä- kemedelskommittén ansett tala för en centrali- serad droghandel. Kommittén har dock som nämnts förordat inrättande av ett särskilt, av apotekarsocieteten ägt eller dominerat droghan- delsföretag som komplement till de övriga. I viss mån har detta alternativ förverkligats ge— nom apotekarsocietetens förvärv av Vitrum. Med den erfarenhet som nu vunnits synes det emellertid allvarligt böra övervägas att som också redan två reservanter inom läkemedelsut- redningen förordade centralisera droghandels- verksamheten till ett statsägt monopolföretag. Det synes sannolikt, att ett sådant företag skulle bli ett värdefullt instrument för att hålla läke- medelskostnadema under bättre kontroll.

Vid utredningens arbete med droghan- delsfrågoma har det av 195 3 års läkemedels- kommitté samlade materialet och remissytt- randena över kommitténs betänkande ut- gjort ett Värdefullt initialmaterial. En del av detta material är en under ledning av pro- fessorn Ulf af Trolle för kommitténs räk- ning gjord undersökning beträffande drog- handeln. En uppföljning av arbetet har skett genom en studie av produktivitets- och ef- fektivitetsutvecklingen under 1954—64 in- om fyra av de befintliga fem droghandels- företagen. Studien som redovisats som num- mer 196613 1 Handeishögskolans i Göte- borg skriftserie berörs närmare i kap. 15. Den har utgjort underlag för överläggningar mellan utredningen och företrädare för droghandeln vilka överläggningar i sin tur lett till att branschföretagen medverkat till vissa specialundersökningar som utredning- en hemställt om. Den mest omfattande av dessa avser s. k. enkanaldistribution av läke— medel och har utförts av civilekonomen Holger Formgren. Undersökningen redovi— sas i bilaga 7 vid betänkandet.

Utredningen har ingående studerat drog- handelsverksamheten i Norge vilken är fö— remål för statsmonopol och utövas av Norsk medisinaldepot. En redogörelse för denna verksamhet lämnas i bilaga 5 .

För att få belyst hur distributions- och orderrutinen fungerar inom andra, men från vissa synpunkter jämförbara verksamhets— grenar, har en intervjuundersökning berö— rande åtta skilda områden genomförts. Den— na redovisas i bilaga 6.

10.4 A poteksväsendet

Detaljhandeln med läkemedel är med få un— dantag monopoliserad till apoteken. Dessa är privatägda. Innehavama av de f.n. om— kring 375 självständiga apoteken utnämns emellertid av Kungl. Maj:t. Ekonomiskt är apotekarna underkastade bestämmelser om s.k. allmänna avgifter. Genom avgiftssyste— met utjämnas olikheter i de skilda apotekens ekonomiska förhållanden. Därigenom blir det möjligt att driva apotek på en ort, trots att apoteket på grund av otillräckligt be-

folkningsunderlag och dylikt inte är ekono- miskt bärkraftigt. Genom det kollektiva sy- stemet regleras vidare apoteksinnehavarnas inkomster.

Efter ett omnämnande av dessa förhål- landen konstateras i direktiven att apote— karna inte blott i farmacevtiskt utan även i ekonomiskt hänseende i viss utsträckning står under statlig tillsyn och kontroll. Där- efter fortsätter direktiven.

De står emellertid också under ekonomiskt inseende av den organisation de obligatoriskt tillhör, nämligen apotekarsocieteten. Som ex- empel härpå kan nämnas att enligt apotekarso- cietetens stadgar åligger det societetens direk- tion att följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel samt att därvid vid behov ingripa med råd och anvisningar och i yttersta fall även föranstalta om ålägganden eller vidtagande av direkta åtgärder rörande driften. Medlem är enligt stadgarna förpliktad att själv vidtaga el- ler tåla de åtgärder, som direktionen kan fin- na erforderligt att besluta om. Ytterligare ett exempel på apotekarsocietetens starka realin- flytande över apoteksväsendets funktioner är, att det enligt stadgarna tillkommer direktionen att besluta om inrättande och nedläggande av distriktslaboratorium, Det sagda ger vid han- den att apotekarsocieteten genom sin direk- tion påtagit sig företagsledande funktioner för det samlade apoteksväsendet. Apotekarsociete- ten lämnar också medlemmarna en omfattande service. Bl.a. genom att inrätta och driva kontroll- och utvecklingslaboratorier samt and- ra centrala organ har societeten bidragit till att rationalisera apoteksväsendet.

Det stora inflytande myndigheterna har över apoteksväsendet är enligt uttalande i direktiven naturligt med hänsyn till att de privatägda apoteken i stort sett tillförsäk- rats monopolrätt. Det system som utbil- dats för att utjämna driftsresultaten mellan de olika apoteken och för att trots de starkt varierande förutsättningarna upp- rätthålla enhetliga läkemedelspriser i landet har emellertid blivit alltmer artificiellt och komplicerat. Systemet karakteriseras av att apoteksinnehavarna endast i ringa utsträck— ning själva får vidkännas kostnadsökning- ar, vilket medför att dessa inte såsom eljest är fallet behöver frammana rationalisering- ar, heter det vidare i direktiven. Därefter görs följande uttalande.

Enligt min mening bör nu en ny ordning för läkemedelsförsörjningen på detaljhandelsplanet övervägas. Mycket torde därvid tala för att de samhälleliga organ som nu är huvudmän för sjukvården också får ett ökat ansvar för läke- medelsförsörjningen. Detta skulle i så fall va— ra att gå vidare på den väg, som anvisades i prop. 1962: 184 i fråga om läkemedelsförsörj- ningen vid vissa sjukhus. En sådan ordning torde dock inte böra utesluta att läkemedel ock- så tillhandahålles genom privatägda apotek. Därest nu skisserade ordning icke skulle visa sig ändamålsenlig, kan som ett alternativ för- tjäna övervägas ett system med apoteken an- knutna till ett statligt företag. Oavsett vilket system som väljes bör tillses att allmänhetens behov av service på förevarande område blir väl tillgodosett även i en ny organisation.

Ingen erinran har i direktiven gjorts mot apotekens tekniska standard eller deras sätt att fungera. Tvärtom framgår indirekt av ett uttalande beträffande allmänhetens behov av service på läkemedelsområdet att detta behov är väl tillgodosett i det rådande sy- stemet. Kritiken gäller främst apoteksväsen- dets organisation som bedömts komplicerad och orationell. Apotekarsocietetens egenar- tade ställning bidrar till att göra den en- skilde av Kungl. Maj:t utnämnda inneha- varens ansvarsställning oklar.

För utredningen har det varit angeläget att få till stånd ett system som medger kla- ra ansvars- och kontraktsförhållanden. Vid valet av organisationsform har det gällt att säkra ett nära samarbete med andra grenar inom hälso- och sjukvården, att trygga all- mänhetens behov av service på området samt att få garantier för en företagsekono- miskt rationell ordning. Den i direktiven diskuterade utvägen att låta sjukvårdens huvudmän få ett ökat ansvar för läkemedels- försörjningen har inte visat sig framkomlig. Däremot är den i direktiven alternativt framförda tanken om apoteken anknutna till ett statligt företag väl realiserbar.

Som ytterligare en möjlighet har utred- ningen låtit utreda en ordning där apotekar- societeten som organisation skulle ges kon- cession att driva ett bolag med ansvar för apoteksverksamheten i landet. Den gjorda utredningen redovisas i bilaga 3. Av olika skäl kan en lösning enligt en sådan linje inte

komma i fråga. Åtskilligt av utredningsma- terialet kan emellertid nyttiggöras vid upp- byggandet av det apoteksbolag som enligt överenskommelsen mellan staten och apo- tekarsocieteten skall komma till stånd. Så synes även kunna bli fallet med det utred- ningsmaterial om ett apoteksbolag som Sve- riges farmacevtförbund i början av oktober 1969 överlämnat till läkemedelsförsörjnings- utredningen. Sistnämnda material har in- tagits som bilaga 9 vid betänkandet. Frå- gan om apoteksbolagets organisation och funktion behandlas i kap. 13.

10.5 Prisbildning och kostnader

Läkemedelspriserna är administrativt regle- rade. Sålunda gäller beträffande de farma- cevtiska specialiteterna dit de fabriksbered- da originalförpackade medlen hör, att so- cialstyrelsens läkemedelsnämnd i samband med godkännande av medlen skall pröva att priset är skäligt. Vidare är grunderna för prissättningen av apotekens substanser och beredningar meddelade av Kungl. Maj:t som även fastställer apotekens avans på samtliga läkemedel.

Då läkemedelsförsörjningsutredningen till- kallades 1963 var kostnaderna för den to- tala läkemedelskonsumtionen i Sverige ca 500 milj. kr. om året. Härav betalades om- kring 200 milj. kr. av sjukförsäkringsmedel eller av stat och kommun. Nu är värdet av den årliga förbrukningen mer än 1 000 milj. kr. varav det allmänna i olika former står för ca 600 milj. kr.

Det framhålles i direktiven att det är väsentligt av hänsyn både till den enskilda konsumenten och till samhällsekonomin, att kostnaderna inte blir högre än vad som kan anses nödvändigt. Direktiven fortsätter.

Visa på läkemedelspriserna inverkande fak- torer står dock utanför det allmännas kontroll. Detta gäller även detaljhandelsledet, något som är särskilt otillfredsställande med tanke på att den eljest prisreglerande konkurrensfaktorn här av säkerhetsskäl satts ur spel.

Beträffande prisbildningen i industrile- det sägs att man torde som tidigare närmast få inrikta sig på en prövning av prisernas

skälighet. Därefter kommer det tidigare re- fererade uttalandet att det bör undersökas om inte från konkurrenssynpunkt en ökning av läkemedelstillverkningen i allmän regi borde komma till stånd. Även den i direk- tiven framförda tanken att eventuellt cen- tralisera droghandelsverksamheten till ett, statsägt monopolföretag är förestavad av en förmodan att man härigenom skulle få ett instrument för att hålla läkemedelskostna- derna under bättre kontroll. I samband med att vissa förhållanden inom apoteksväsen- det diskuteras betonas ytterligare en omstän- dighet som gör det angeläget att samhället har bästa möjliga grepp om prisbildning och kostnader på läkemedelsområdet. Det heter sålunda.

Att alla möjligheter tillvaratages för att in- te ökande kostnader mer än nödvändigt slår igenom i läkemedelspriserna är särskilt ange- läget eftersom allmänheten när det gäller läke- medel i stort sett saknar valfrihet beträffande inriktning och omfattning av konsumtionen.

Som framgår av den lämnade redogörel- sen gäller det att få till stånd en sådan ord- ning för läkemedelsförsörjningen att det all- männas grepp om prisbildning och kostna- der blir så fast som möjligt. Däremot har det inte uppdragits åt utredningen att utar- beta nya tekniska regler för prissättningen av läkemedel. Varje led i utredningens för- slag är tillkommet med tanke på att ratio- nalitet och effektivitet skall befrämjas. Av stor betydelse på sikt anser utredningen det vara att man genom en detaljerad läkeme- delsstatistik och en effektiviserad läkeme- delsinformation får gynnsamma förutsätt- ningar för en mer rationell läkemedelsan- vändning.

I kap. 17 behandlas det nya systemets di- rekta möjligheter att påverka kostnaderna.

10.6 Övriga frågor

Det understryks i direktiven att pågående internationella integrationssträvanden kan komma att slå igenom även på läkemedels- området. Under utredningsarbetet borde un— dersökas vilka konsekvenser, som kunde föl— ja därav. Det borde även uppmärksammas,

huruvida apotekssystem i andra länder in- rymde moment av förenklingar som kunde nyttiggöras vid en omorganisation. Denna del av utredningsuppdraget har fullgjorts ge- nom internationella kontakter av olika slag.

Sålunda har utredningsmannen i egen- skap av svensk delegat i och ordförande för en arbetsgrupp inom EFTA skaffat sig in- gående kännedom om rådande förhållan- den och utvecklingslinjcr på läkemedelsom- rådet såväl inom EFTA- som EEC-länder- na. Inom ramen för Nordisk läkemedels— kommitté där utredningsmannen varit le- damot har motsvarande frågor penetrerats än mera ingående såvitt berör förhållan- dena i de nordiska länderna. I övrigt har erfarenhet om utländska farmacevtiska frå— gor och apotekssystem inhämtats i sam- band med flera speciella uppdrag som un- der utredningstiden föranlett utrikes resor. Förutom europeiska länder har dessa berört Canada, USA och Argentina. I sistnämnda fall hade utredningsmannen tillfälle till kon- takt med företrädare för läkemedelsbran- schen från praktiskt taget samtliga länder på de amerikanska kontinenterna.

Beträffande allmänhetens behov av servi- ce betonas i direktiven vikten av att detta blir väl tillgodosett även i en ny organi— sation. Hänsyn har tagits härtill vid utar- betandet av förslagen till åtgärder. En sär- skild garanti för att de förtjänster som kan känneteckna det hittillsvarande systemet in- te går förlorade i det nya torde ligga däri att huvudmännen för dagens apoteksväsen— de enligt den med apotekarsocieteten in- gångna överenskommelsen skall ha ett med- inflytande i ledningen för den nya organi— sationen.

I fråga om farmacevtisk utbildning och forskning har utredningsmannen så långt det vid den tidpunkten var möjligt i egenskap av ledamot av farmacevtutbildningskommit- tén sökt bevaka att förslagen i det under hösten 1964 avgivna betänkandet SOU 1964: 48 skulle leda till en från vidare läke— medelsförsörjningsaspekter ändamålsenlig organisation. Uppbyggnaden av den farma- cevtiska fakulteten i Uppsala, som i allt väsentligt sker enligt de linjer som drogs upp

i det nämnda betänkandet, synes på ett till— fredsställande sätt ge förutsättningar för att tillgodose de krav på området som kan ak— tualiseras om förslagen i detta betänkande förverkligas. Vad angår utbildningen av re— ceptarier och apotekstekniker väntas för— slag inom kort från yrkesutbildningsbered— ningen. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 juni 1966 skulle beredningen i samråd med läkemedelsförsörjningsutredningen övervä— ga, om den nuvarande utbildningskapacite— ten i fråga om receptarier kunde behöva ökas inom de närmaste åren med hänsyn till bl.a. yrkesområdets successiva utvidg- ning. Sådana gemensamma överväganden har ägt rum och även i övrigt har samråd skett mellan de båda utredningarna. Huvud- linjerna i beredningens förslag synes väl tillgodose det kommande apoteksbolagets behov av flexibilitet mellan olika personal- gruppers funktioner samt önskvärdheten av vidgade möjligheter till fortsatt utbildning och befordran.

Såvitt angår läkemedlens kvalitet bör den kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet som nu finns principiellt inte ändras med hänsyn till de åtgärder utredningen före- slår. Däremot blir flera av socialstyrelsens tillsynsuppgifter gentemot apoteksväsendet på det ekonomiska och administrativa pla- net inte aktuella efter ett förverkligande av utredningens förslag. Härigenom tangeras frågan om läkemedelskontrollens framtida organisation. För att önskvärd rationalise- ring skall uppnås, krävs en förstärkning och koncentration av nu tillgängliga resur- ser. Denna fråga har utredningen haft att befatta sig med till följd av Kungl. Maj:ts uppdrag enligt vilket socialstyrelsen i sam- råd med läkemedelsförsörjningsutredningen och statskontoret skulle utreda vissa frå- gor angående verksamheten vid statens far— macevtiska laboratorium. Uppdraget som redovisas särskilt till Kungl. Maj:t berörs i kap. 19.

ll Allmän bakgrund till utredningens förslag

11.1 Tillbakablick

Läkemedelsfrågorna har i vårt land varit föremål för en intensiv och nästan oavbru- ten utredningsverksamhet sedan början av 1930-talet. Som resultat härav har en rad reformer successivt genomförts men likväl finns det fog för påståendet att de mest orn- fattande reformerna alltjämt återstår att ge- nomföra. Av allt att döma föreligger emel- lertid nu förutsättningar för att genomföra åtgärder av sådan innebörd och omfattning att man i fortsättningen mera kan ägna sig åt produktivt arbete i sjukvårdens tjänst än åt ytterligare tidsödande och arbetskrävande analyser och diskussioner rörande behovet av förändringar och deras innebörd. Innan läkemedelsförsörjningsutredningen går att teckna bakgrunden till de reformförslag det— ta betänkande innehåller kanske det [kan vara av värde att rekapitulera huvuddragen av de utredningsaktiviteter som sålunda fö- rekommit.

Mot slutet av 1920-talet gjordes åtskil- liga framstötar i riksdagen om att läke- medelspriserna var orimligt höga och att man borde vidta åtgärder för att sänka dem. Till följd härav till-kallades apoteks- sakkunniga av år 1931 med uppgift att efter utredning föreslå åtgärder för ned- bringande av läkemedelspriserna m.m. De sakkunniga lade fram två betänkanden. Det första som kom redan 1932 innehöll förslag om en specialreglering av formerna för han-

deln med farmacevtiska specialiteter, dvs. sådana originalförpackade 'fabriksberedda läkemedel som vid den tidpunkten började bli ett visst komplement till de klassiska helt dominerande mediciner som läkarna då förskrev och som bereddes extempore (för tillfället) i det enskilda fallet. Resultatet blev att Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande 1934 utfärdade en kungörelse om handeln med farmacevtiska specialiteter. Utredning- ens andra betänkande som presenterades 1934 ledde endast delvis till att förordade reformer genomfördes. Det mest påtagliga resultatet blev att Kungl. Maj:t genom be- slut 1936 lade grunden till den sedermera alltmer utvecklade och fortfarande beståen- de kollektiviseringen av apoteksväsendet. Genom det införda systemet med s.k. all- männa avgifter från apoteken skapades möj— lighet att med bibehållande av enhetliga läkemedelspriser i hela landet genomföra en utjämning av apoteksinnehavarnas inkoms— ter och främja en teknisk upprustning av apoteken och formerna för deras verksam- het.

Förslag från utredningens sida till re- formering av den allmänna läkemedelslag- stiftningen ledde inte till något resultat lik- som ej heller förslag om en rationaliserad tillverkning av apoteksberedningar, en cent- raliserad inköpsverksamhet m. m. Det andra världskrigets utbrott förde med sig att man inom läkemedelsområdet liksom inom alla andra sektorer av samhällslivet främst fick

koncentrera sig på att lösa de komplicerade dagsaktuella frågorna. Behandlingen av de mera långsiktiga problemen avstannade dock inte helt. Bl.a. ledde arbeten inom medi- cinalstyrelsen till att Kungl. Maj:t 1943 utfärdade en ny giftstadga och först genom denna legaliserades grosshandeln med gif- tiga läkemedel. Sådan hade visserligen länge ägt rum utanför apoteksväsendet men hade kunnat ske endast genom ett bulvanför- farande från vissa apoteksinnehavares sida. Medicinalstyrelsens ansträngningar att ge- nom överarbetning av apotekssakkunnigas förslag till reformerad läkemedelslagstift- ning i övrigt ledde till att ett förslag till läkemedelsstadga lades fram 1945. Försla- get ledde dock ej till positiva åtgärder.

Närmast till följd av en motion i riks- dagen 1944 tillkallades två år senare 1946 års läkemedelsutredning. Denna hade ett omfattande mandat och lade fram sina för- slag i två betänkanden, det ena 1951 och det andra 1955. Huvudförslaget i det första betänkandet var att apoteksväsendet skulle ombildas och samlas i ett statligt aktie- bolag. Förslaget utsattes för häftig kritik och ledde inte till något resultat. Det andra betänkandet berörde lagstiftningen och in- nehöll förslag till en läkemedelsförordning. Utredningen påpekade själv att en av förut- sättningarna för att förslaget skulle kunna genomföras var att giftlagstiftningen revi- derades. En översyn av denna lagstiftning kom också till stånd genom den år 1957 tillkallade giftstadgeutredningen. Utredning- ens år 1961 framlagda förslag liksom ett inom inrikesdepartementet överarbetat för- slag till läkemedelsförordning föranledde proposition till 1962 års riksdag rörande moderniserad lagstiftning om läkemedel, hälsofarliga varor, bekämpningsmedel och narkotika.

Parallellt med att det skildrade lagstift- ningsarbetet bedrevs hade 1953 års läke- medelskommitté arbetat vidare med att söka reformera formerna för handeln med läke— medel. Kommitténs betänkande lades fram 1959 och berörde huvudsakligen apotekens avgiftssystem och droghandelsfrågorna. Det innehöll även förslag om inrättande av en

apoteksnämnd. Förslagen ledde inte till någ- ra positiva beslut.

Två andra problemkomplex som, ehuru sidoordnade de hittills berörda frågorna, är av största betydelse för läkemedelsförsörj- ningen, har också varit föremål för livlig utredningsverksamhet under den avhandlade perioden. Det ena är frågan om läkeme- delsersättning som en försäkringsförmån, det andra rör frågan om den farmacevtiska utbildningen och forskningen. Vad den se— nare frågan beträffar utreddes den av far— macevtutbildningssakkunniga som föreslog för den tiden långtgående reformer i ett betänkande 1948. Förslagen ledde inte till några omedelbara resultat. Vissa förbätt- ringar och förstärkningar kom dock till stånd 1952, varigenom grunden till en mo- derniserad farmacevtutbildning lades. En basal forskningsorganisation vid dåvarande farmacevtiska institutet erhölls dock inte förrän 1958 och då till följd av förslag från den året innan tillkallade farmacevt- utbildningskammittén. Samma kommitté la- de senare fram de förslag som lett till att den farmacevtiska forskningen och utbild- ningen funnit nya former inom den till Upp- sala universitet anknutna farmacevtiska fa- kulteten. Där integreras den nu med den medicinska fakulteten och naturvetenskap— lig mikrobiologi, varigenom man kunnat skapa ett biomedicinskt centrum, för vilket helt nya institutionslokaler är under uppfö- rande i Uppsala. Ett av farmacevtutbild- ningskommittén framlagt förslag om en tre— formerad receptarieutbildning ledde inte till något omedelbart resultat. Frågan har lagts i händerna på yrkesutbildningsberedningen som inom kort väntas lägga fram förslag i ämnet.

Vad angår läkemedelsförmånerna inom sjukförsäkringens ram framlades grundläg- gande förslag av socialvårdskommittén i dess 1944 avlämnade betänkande. Sedan ett tekniskt mer detaljutformat förslag fram- lagts året därpå i den s.k. läkemedelspro- memorian, fattade 1946 års riksdag prin- cipbeslut om huvudgrunderna för den läke- medelsförmån som sedermera skulle infö— ras. En jämkning av principbeslutet kom

till stånd vid 1953 års riksdag, varefter en särskild utredningsman mot slutet av 1953 framlade detaljförslag om läkemedelsförmå- nens utformning. Förmånen infördes från 1955. Redan två år senare tillkallades ut— redningen om läkemedelsrabatteringen som 1959 föreslog en väsentligt ändrad kon— struktion av läkemedelsförmånen. Försla- get lades inte till grund för någon proposi— tion utan det uppdrogs åt 196] års sjuk- försäkringsutredning att ytterligare bearbeta frågan. Sedan utredningen 1966 avgivit be- tänkande med förslag i ämnet beslöt riks- dagen påföljande år att en väsentligt ut— vidgad läkemedelsförmån skulle utgå från 1968.

I och med att läkemedelsförsörjningsut- redningen avlämnar detta betänkande av- slutas dess arbete. Det sker vid en tidpunkt då koncentrationsutredningen nyligen av- lämnat sitt betänkande med en ingående analys av läkemedelsindustrins förhållanden och ungefär samtidigt med att socialsty— relsens kontrollarganisationsutredning slut- fört sitt uppdrag att överse läkemedelskon- trollens organisation.

Då man ser tillbaka på de skildrade nära 40 årens utredningsverksamhet får man ovillkorligen det intrycket att läkemedelsom— rådet länge har betraktats som en betydelse— full sektor där det allmänna haft anledning att söka modernisera, dirigera och koordi- nera. Det är också påtagligt hur trögt det va- rit att få till stånd erforderliga reformer. Be- traktar man var företeelse som en isolerad faktor är det lätt att förledas tro att försla- gen varit mycket orealistiska och krävt djup— gående modifieringar och omarbetningar. Emellertid visar det sig om man ser till hel- heten att det i stort sett varit en tämligen rät linje efter vilken reformsträvandena sökt sig fram. Det är dock uppenbart att det krävts tid för att dessa skulle resultera i positiva beslut. Antingen man ser till lag- stiftning, forsknings- och utbildningsorgani- sation, läkemedelsförmån eller läkemedels- hanteringens organisation har vid ett till- fälle refuserade förslag kommit tillbaka i nya versioner och så småningom har för- ändringar genomförts i nära överensstäm-

Läkemedelsförsörjningsutredningen har funnit särskild anledning att erinra om detta förhållande, eftersom det nu ifråga om flera av de bärande delarna av utredningens för- slag föreligger en betydande enighet om lämpligheten att de genomföres.

Eftersom det vidare förhåller sig så att de tre samtidigt föreliggande betänkandena från koncentrationsutredningcn, läkeme- delsförsörjningsutredningen och kontrollor— ganisationsutredningen tillsammans belyser praktiskt taget hela läkemedelsområdet bort- sett från de delområden som nyligen om- fattats av genomgripande reformer vill det synas som om man nu står vid slutet av ett osedvanligt långt skede av grundläggande utredningsverksamhet. För alla dem som är verksamma inom läkemedelsområdet borde det vara tillfredsställande om krafterna nu i ökad utsträckning kunde ägnas åt produk- tivt utvecklingsarbete,

11.2 Motiv för förändringar 11.2.1 Allmänna synpunkter

Det egentliga läkemedlets uppgift är att förebygga, lindra eller bota sjukdom och sjukdomssymtom. Frågor om läkemedel måste sålunda ses som delproblem av sam- hällets strävanden att bekämpa sjukdom och att tillförsäkra medborgarna hälsa. Medi- cinska och socialmedicinska synpunkter får därför starkt inflytande på bedömningarna, men ytterst är det dock alltid fråga om vilken ekonomisk ram som tillmäts och vidare är det en självklarhet att man alltid måste eftersträva största möjliga effekt av en bestämd ekonomisk satsning.

Nya sjukdomssituationer skapar nya läke- medelsbehov nya läkemedel skapar nya hälsoproblem. Det är därför väsentligt att det finns goda kontakter mellan det prak- tiska sjukvårdsarbetet på fältet och den centrala planeringen för forskning och pro- duktion på läkemedelsområdet. Denna syn- punkt måste vara central vid planeringen av hela läkemedelsförsörjningsorganisatio- nen. Med hänsyn härtill har det för läke-

medelsförsörjningsutredningen tett sig na- turligt för att inte säga nödvändigt att bidra till största möjliga integration mellan läke- medelsförsörjningens olika led. Totalområ- det uppfattas därvid så vidsträckt att det inbegriper inte bara produktion och distri- bution utan täcker även forskningsplanering och rapportering om effekter på läkeme- delskonsumenterna.

Vid ett sådant betraktelsesätt ger händel- sekedjans ändpunkter upphov till de intres- santaste medicinska och farmacevtiska dis- kussionerna, medan det i fråga om de mel- lanliggande länkarna mer blir fråga om att tillgodose krav på obrutna kommunikationer samt effektivitet och stabilitet i varje led. Man måste alltså ge ett nytt apotekssystem en sådan konstruktion att det får stora kontaktytor med den praktiska sjukvårdens läkemedelsproblem. Det skall genom sina informationer befrämja en samhälleligt önskvärd produktion och bidra till att spåra upp och förebygga ogynnsamma verkning- ar av läkemedel.

Enligt direktiven för utredningen skall den industriella läkemedelsproduktionen icke djupare penetreras. Inom ramen för vad som ålagts utredningen är den slutsat- sen klar, att staten bör engagera sig i läke- medelsproduktionen. Ett par bärande skäl är härvid att man måste ha garantier för att en tillräcklig arsenal av basläkemedel står till förfogande till lägsta möjliga pris, att forskningsinsatsernas optimala utnyttjande kräver ett ökat offentligt risktagande och att man utan det allmännas direkta med- verkan i industriell läkemedelstillverkning icke kan påräkna de nödvändiga erfaren- heterna för att rationellt bedöma frågor om priskalkyler på läkemedelsområdet.

Målet bör vara en så stor statlig läke- medelsproduktion att den blir en reell kon- kurrensfaktor till den privata industrin. An- geläget är att den får så lika villkor som möjligt som den privata och att en sund konkurrens stimuleras.

Läkemedelsgrosshandeln spelar på läke- medelsområdet en jämförelsevis underord- nad roll då det gäller prisbildningen. Den har däremot haft viktiga funktioner att fylla

vad angår den fysiska varuhanteringen. Pro- blematiken beträffande grosshandeln är en— ligt utredningens mening främst beroende av hur man kan tillgodose kravet på att det finns en väl fungerande distributionsappa- rat samtidigt som man har ett sådant grepp om prisfrågolrna att intet led i kedjan blir obevakat. Uppenbart är att statsmonopol in- te är det enda alternativet till den nuvarande situationen. En viss integration även i drog— handelsledet är en annan möjlighet. Kan konkurrensen mellan företagen ytterligare stimuleras är även detta ett framsteg jäm— fört med nuläget.

Apoteken är inom ramen för nuvarande organisation mycket välskötta. Det är därför icke frågan om att ingripa mot oefterrätt— liga brister utan det gäller att skapa en or- ganisation som ger större möjligheter till ökad anpassning till dagens samhälle än vad den nuvarande organisationen kan ge. Bland annat gäller det att säkra förutsätt- ningama för ökat samarbete mellan läke- medelssektorn och sjukvården i övrigt. Det är fråga om att skapa möjlighet för ett maximalt utnyttjande av vad modern data- teknik kan ge. Vidare är det angeläget att apoteksväsendet blir ett instrument för en rationell prispolitik på läkemedelsområdet.

11.2.2 Några speciella synpunkter

Stora läkemedelskostnader medför krav på ökad samhällelig insyn

Under det att större delen av landets hälso- och sjukvård tillhandahålles av det allmän- na, sker praktiskt taget all produktion och distribution av läkemedel i privat regi. Vis- serligen är icke kostnaderna för läkemedel någon dominerande post i de samlade kost- naderna för hälso- och sjukvård, men det absoluta beloppet över en miljard kro- nor är av sådan storleksordning att det ter sig som en anomali att samhället icke har ett fastare grepp om de förhållanden som bestämmer läkemedelskostnaderna. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bak- grunden av att det allmänna genom sjuk- kassorna och sjukvårdens huvudmän beta-

lar mer än hälften av totalkostnaden eller f. n. minst 600 milj. kr./ år. Härtill kommer, och i det långa loppet är det kanske det allra väsentligaste, att nuvarande förhållan- den inte medger en tillfredsställande sam- ordning av samhällets insatser och behov å den ena sidan och läkemedelsbranschens re— surser och möjligheter å den andra. Detta gäller såväl på den praktiska sjukvårdens fält som inom ramen för forskning och ut- veckling på läkemedelsområdet.

Nuvarande system för prisövervakning ineffektivt

Formellt är läkemedelspriserna offentligt kontrollerade, men i praktiken ger det nu- varande systemet mycket begränsade möj- ligheter till effektiv priskontroll. Priset på en farmacevtisk specialitet skall enligt läke- medelsförordningen vara skäligt och på ba- sis av denna regel fastställer läkemedels- nämnden ett maximipris att gälla vid för— säljning till apotek. Pålägget i apoteksledet bestäms genom de av Kungl. Maj:t fast- ställda medicinaltaxegrunderna. Ordningen kan synas betryggande men är i praktiken behäftad med stora svagheter. Sålunda ut- talar koncentrationsutredningen som stude- rat bl.a. prisfrågan att prisövervakningen har begränsade effekter. Vad medicinaltaxe- grunderna beträffar medger prövningen att inga oskäliga vinster uppstår i apoteksledet. Däremot har man för att endast nämna en omständighet av betydelse ingen möjlighet att pröva om personalkostnadema är lämp- ligt avvägda.

Rationellt samhälleligt handlande inom läke- medelssektorn kräver ökade möjligheter att få och ge information

En egenhet för läkemedelsområdet är att varken konsument eller producent har det avgörande inflytande på vilka läkemedel som får den största efterfrågan. En tredje part, läkaren, bestämmer ytterst konsum- tionsmönstrets utseende. Detta har lett till att läkemedelsindustrin satsat mycket hårt på reklam och information till läkaren.

Om objektiva medicinska och ekonomiska skäl skall dominera läkemedelsvalet måste läkemedelsinformationen bli bättre. För att detta skall vara möjligt behövs ökad kun- skap om den nuvarande läkemedelskonsum- tionens struktur samt om de nu tillgängliga läkemedlens fördelar och risker. Här anmä- ler sig stora möjligheter om man effektivt tar datatekniken till hjälp. Utöver vad som kan nås inom ramen för den redan existe- rande litteraturdoknmentationen kan man, som senare skall något närmare beröras, till låg kostnad få en uttömmande kunskap om läkemedelsvanor och därmed förbättrade möjligheter att studera bl.a. biverkningar om automatisk databehandling integreras i apotekens expeditionsrutiner. Härigenom fås även aktuell information som på ett avgö- rande sätt kan användas i förhandlingar om läkemedelspriserna.

Om en samhällelig läkemedelsinformation blir högklassig undanrycks motiven för en stor del av industrins nuvarande dyrbara informationsverksamhet. Får man samti- digt instrument för en effektiv prispolitik från samhällets sida kommer reklamkost— nadernas inverkan på läkemedelspriserna att minska.

Apoteken varken typiska företag eller institutioner

Apoteken framstår i flera avseenden som institutioner i hälso- och sjukvårdens tjänst. Begreppsmässigt är emellertid de ca 375 apoteksrörelserna privata företag. De sak- nar dock i allt väsentligt de kännetecken man förbinder med sådana utan att äga de offentliga institutionernas karakteristika. Några exempel må lämnas.

Priserna på läkemedel fastställs inte av apotekarna utan av myndigheterna (Kungl. Maj:t, socialstyrelsen). Enhetliga priser gäl— ler för hela landet.

Lönerna för praktiskt tagct all apoteks— personal är fastlagda i kollektivavtal där personalorganisationema är den ena avtals- slutande parten. Den andra är inte apote— karsocieteten utan statens avtalsverk som enligt den s. k. ställföreträdarlagen förhand-

lar för arbetsgivarpartens räkning. Lönerna fastställs med andra ord enligt samma pro- cedur och även i nära reell anslutning till vad som gäller för statstjänstemän.

Investeringar betalas av apotekaren men kräver socialstyrelsens medgivande, vilket delvis givits i generell forrn delvis kräver prövning i det enskilda fallet.

Apoteksinnehavaren som själv skall finan- siera sitt apotek, utnämns av Kungl. Maj:t efter ett ansökningsförfarande. De primära befordringsgrunderna är förtjänst och skick- lighet. Procedurens såväl form som dess in— nehåll är sålunda en direkt parallell till vad som gäller för allmän tjänst. Apotekama skall lämna sina rörelser vid 67 års ålder och erhåller tjänstepension.

Apoteken får inte driva en aktiv försälj— ningspolitik genom reklam eller andra me- del. Kriteriet på en god apoteksskötsel är inte heller största möjliga omsättning. En god lönsamhet som tecken på en rationell drift borde vara ett sådant kriterium. Eko- nomiskt premierar den emellertid inte nämn- värt rörelseidkarna. Detta beror på att apo- teksinnehavarnas inkomst fastställs enligt ett avgiftssystem som syftar till att begränsa innehavamas inkomster och utjämna resul- taten mellan de olika apoteken. Genom av— giftssystemet är också risktagandet i allt vä- sentligt eliminerat.

Ytterligare rationaliseringar av väsentlig betydelse inom apoteksväsendet förutsätter ändrad organisationsform

Under efterkrigstiden har det svenska apo- teksväsendet rationaliserats avsevärt. Detta har underlättats av de organisatoriska för- hållanden som rått. Dessa kan i korthet karakteriseras så att det rört sig om en offentlig förvaltning genom enskilda, där ett ekonomiskt utjämningssystem i hög grad eliminerat det enskilda risktagandet och vinstintresset. Samtidigt har emellertid de reella ekonomiska faktorernas betydelse un- danskymts.

De rationaliseringar som gjorts innebär bl. a. att den lokalmässiga och tekniska standarden på apoteken höjts och att en rad

lednings-, planerings- och interna kontroll- funktioner centraliserats. Det mest påtag- liga uttrycket härför är att det inom ra- men för apotekarsocietetens verksamhet vuxit upp en centraladministration som f. n. sysselsätter omkring 200 tjänstemän. Då apoteksväsendet formellt alltjämt är upp- byggt av ca 375 ekonomiskt fristående apo— teksrörelser föreligger bestämda begräns- ningar för möjligheten att effektivt utnyttja denna tjänstemannastab och samtidigt hålla vid liv ett aktivt rationaliseringsintresse på fältet. De större möjligheter som eljest skulle föreligga att använda automatisk da- tabehandling för lagerstyrning och redovis- ning kan sannolikt inte tillnärmelsevis helt tillvaratas i och med att apoteksväsendet icke är en sammanhållen ekonomisk enhet. Förutsättningen för ett djupare ekonomiskt och socialmedicinskt samarbete med sjuk- vårdens huvudmän saknas, så länge apo- teksväsendets ledning inte kan planera och förhandla som företrädare för en samman- hållen enhet med en av statsmakterna for- mulerad samhällsinriktad målsättning.

En rad speciella företeelser som ytterli- gare belyser begränsningarna och olägenhe— terna hos det nuvarande systemet skulle kunna anföras. Anledning saknas emellertid härtill, då det redan föreligger en överens— kommelse mellan staten och apotekarsocie- teten om organisationsförändring.

Aktiebolagsformen lämplig

Någon annan organisationsform än aktie- bolaget torde knappast kunna komma i frå- ga vid en omorganisation av apoteksväsen- det. Till den uppfattningen har även Sveri- ges farmacevtförbund kommit i den under- sökning som överlämnats till utredningen (bil. 9). I denna företagsform kan enligt för— bundet en stabil organisation förenas med en fortsatt flexibel administration. I ett aktie- bolag kan vidare en central styrning i grund- läggande policyfrågor angående svensk lä— kemedelsdistribution kombineras med en de- centraliserad beslutsrätt till lokala enheter i enlighet med lokala distributionsbehov. De positiva delarna i det nuvarande systemet

behöver inte gå förlorade i ett aktiebolag. Datarutinen får bättre genomslagskraft och de nuvarande individuella finansieringspro- blemen försvinner. Ett aktiebolag kommer dessutom, framhåller förbundet, förmodli- gen att utmärkas av ett enhetligare system för befordran och tjänstetillsättning samt en bättre användning av kvalificerad perso- nal i kvalificerade uppgifter.

11.3 Viss avgränsning av förslagens räck- vidd

Läkemedelsförsörjningsutredningens upp— drag har inte innefattat det militära apoteks— väsendet. Därför berör inte utredningens för- slag detta och ej heller den till militärapo- teket knutna försörjningen av Karolinska sjukhuset. Enligt utredningens mening är det emellertid angeläget att man efter tillkoms- ten av apoteksbolaget tar upp frågan om en samordning av det civila och det militära apoteksväsendet, vilka båda kommer att dri— vas i statlig regi. I detta sammanhang tor- de få erinras om att chefen för industride- partementet i prop. 1969:142 uttalat att fördelar torde kunna uppnås genom en sam- ordning av läkemedelstillverkningen vid SBL och SVA samt militärapotekets och försvarets fabriksverks tillverkning av läke— medel. Industrirninistern säger sig ha för av- sikt att snarast ta upp dessa frågor till när— mare prövning med tonvikt på hur myn- dighetsfunktionerna måste avskiljas vid eventuell inordning i en statlig läkemedels- koncern.

För översiktens skull har läkemedelsför- sörjningsutredningen i kap. 6 lämnat en redogörelse för totalförsvarets läkemedels- försörjning. I anslutning till denna redogö— relse och till vad här anförts vill utredning- en allmänt endast framhålla att tillkomsten av apoteksbolaget bör öppna nya möjlighe- ter att lösa beredskapsfrågorna på läkeme- delsområdet.

12 Överenskommelse mellan staten och

apotekarsocieteten om formerna för avlösning av

nuvarande apotekssystem

12.1 Förhandlingarna

Genom beslut den 11 april 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningsmannen samt kanslirådet i industridepartementet Tony Hagström, budgetchefen i finansdeparte- mentet Bo Jonas Sjönander och expeditions- chefen i socialdepartementet Bengt Söder— qvist att i anslutning till utredningen om läkemedelsförsörjningen uppta de förhand- lingar rörande organisationen m. m. av lä- kemedelsförsörjningen som kunde påkallas med anledning av utredningens arbete. Till följd av detta beslut har förhandlingar ägt rum med apotekarsocieteten som därvid företrätts av sin ordförande medicinalrådet Sven Söderlundh samt apotekaren Sven Ek- lund och juris doktorn Göran Linden. Förhandlingarna resulterade i en den 17 september 1969 dagtecknad överenskommel— se mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apo- tekssystem. Texten till överenskommelsen återges i bilaga 8. Vid överenskommelsen är fogad tre bilagor, nämligen 1) prome— moria angående apoteksinnehavarnas löne- och andra anställningsförhållanden vid av- lösning av nuvarande apotekssystem, 2) kö- peavtal avseende statens förvärv av Vitrum samt 3) vissa protokollsanteckningar. Des- sa bilagor har inte intagits i betänkandet. Överenskommelsen har slutits under för-

n

utsättning av godkännande a ena sidan av Kungl. Maj:t och riksdagen samt a den andra av apotekarsocietetens fullmäktige.

Genom beslut den 20 september 1969 har apotekarsocietetens fullmäktige för sin del godkänt överenskommelsen. Frågan om statens förvärv av Vitrum har förelagts riks- dagen genom proposition 19691142. Vad avser överenskommelsen i övrigt har man utgått från att den skall föreläggas 1970 års vårriksdag.

12.2 Allmän förutsättning

Som allmän förutsättning för överenskom- melsen gäller att staten genom lagstiftning inför principiell ensamrätt för staten att från den 1 januari 1971 driva detaljhandel med läkemedel och upplåter sin ensamrätt på ett för ändamålet bildat apoteksbolag.

Läkernedelsförsörjningsutredningen lägger i detta betänkande fram ett förslag till lag om ensamrätt för staten att driva detaljhan- del med läkemedel. Om statsmakterna an- tar en lag av den innebörd förslaget avser, måste vissa ändringar göras i läkemedels- förordningen. Även härom läggs förslag fram.

Det i den allmänna förutsättningen om- nämnda apoteksbolaget avhandlas närmare i kap. 13. Redan här må emellertid nämnas att utredningen 1 kap. 20 lämnar ett förslag till bolagsordning för Apoteksbolaget AB och att ett förslag till avtal mellan staten och detta bolag utarbetats. Genom ett dy- likt avtal kan staten på apoteksbolaget över- låta sin ensamrätt till detaljhandel med läke- medel.

12.3 Samägt apoteksbolag

De grundläggande reglerna för apoteksbo- laget är enligt Överenskommelsen att detta skall svara för att en god läkemedelsför- sörjning upprätthålls i landet, att bolaget skall bildas av staten och en av apotekar- societeten grundad stiftelse, att staten skall ha majoritet i bolaget och att det skall ge skälig förräntning av insatt kapital.

Stiftelsen grundas av apotekarsocieteten som avsätter 15 milj. kr. av sitt kapital till främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsförsörjning. Hela stiftelsens kapital används för att teckna aktier i apo- teksbolaget. Stiftelsen skall vara represen— terad i apoteksbolagets styrelse genom 1/3 av det totala antalet styrelseledamöter, dock minst två personer.

Överenskommelsen innehåller inte någon föreskrift om hur stort apoteksbolagets ak- tiekapital skall vara. Av det hittills sagda torde emellertid framgå att avsikten varit att staten skall svara för 30 milj. kr. och att sammanlagt 45 milj. kr. alltså skulle teck- nas. Denna uppgift lämnades även i den av social- och industridepartementen samt apo- tekarsocieteten den 22 september 1969 ut— färdade presskommunikén.

Frågan om till vilken kurs aktier skall tecknas berörs ej i överenskommelsen. Un- der hand och även vid den presskonferens som hölls i samband med att den nyssnämn— da kom-munikén utfärdades har dock ut— talats att det är lämpligt att aktierna teck- nas till en viss överkurs. Syftet härmed är att apoteksbolaget redan vid starten erhåller en reservfond. Avkastningen under en följd

Apoteksbolagets eget kapital (Milj. kr.) Tecknat av Apotekar- societeten Staten (via stiftelse) Totalt Aktiekapital 25 12,5 37,5 Reservfond 5 2,5 7,5 Summa 30 15 45

av år måste annars avsättas för detta ända- mål. En kurs av 120% synes lämplig. Vid sådant förhållande skulle den situation före- ligga som anges i tablån nederst på sidan.

Enligt överenskommelsen skall frågan om stiftelsens medverkan i apoteksbolaget om- prövas 1985. Därvid har såväl staten som stiftelsen möjlighet att påfordra att samar— betet skall upphöra. Skyldighet föreligger för staten att på begäran lösa in stiftelsens aktier samtidigt som stiftelsen på begäran av staten är skyldig att låta sina aktier in- lösas.

12.4 Inlösen av apoteken

Alla apoteksrörelser inlöses vid årsskiftet 1970—71. Härvid övertar apoteksbolaget lager och inventarier samt ingångna anställ- ningsavtal ävensom till rörelserna knutna hyresavtal och övriga förpliktelser.

Det har överenskommits att de f.n. inom apoteksväsendet tillämpade värde- ringsnormerna i huvudsak skall följas. Bindningen till nuvarande värderingsnormer avser att praxis i frågan om prissättning skall tillämpas. Med uttrycket »i huvud- sak» har — enligt en vid överenskommel- sens ingående gjord protokollsanteckning — parterna velat markera att hinder inte skall föreligga för sådana jämkningar i procedu— ren och schabloniseringar som kan vara be- tingade av de speciella omständigheterna.

Fastställande av lager— och inventarievär- de för omkring 600 apotek per en och sam— ma dag (31.12.1970) kan erbjuda vissa tek- niska svårigheter. Med den stora erfarenhet och med de väl etablerade normer som finns på området bör det dock vara fullt möjligt att lösa uppgiften. Det är dock nöd- vändigt att köpare och säljare väl utnyttjar den tid som står till buds för att genom lämplig försöksverksamhet pröva fram er- forderliga tekniska hjälpmedel och gemen- samt noggrant fastlägga den erforderliga proceduren.

Vid en f.n. förekommande apoteksöver- låtelse upprättas preliminärt köpekontrakt, enligt vilket köparen har att till säljaren er- lägga det belopp, vartill värderingsmännen i avbidan på det slutliga fastställandet av

omfattningen och priset på inventarier och varulager preliminärt uppskattat desamma. Slutuppgörelsen sker sedan beloppen slut— giltigt fastställts.

Även vid de överlåtelser som skall ske till apoteksbolaget torde det bli nödvändigt med preliminära uppgörelser. Däremot bör det övervägas om inte bolaget vid dessa över- låtelser lämpligen övertar samtliga tillgång- en och skulder inbegripet de lån som före— kommer.

Till utredningen har från apotekarsocie- tetens kameralavdelning överlämnats en ba- lansmässig sammanställning för samtliga apotek per den 31.12.1968. Denna har föl— jande utseende.

Balansräkning per 31.12.1968 (samtliga apotek)

Tillgångar milj. kr. Inventarier 49,0 Varulager 85,8 Kundfordringar 65,7 Avgiftsfordringar 4,7 Övriga fordringar 3,1 Likvida medel 11,1 219,4 Skulder och eget kapital Lån och checkkrediter 103,6 Leverantörskulder 59,4 Avgiftsskulder 6,8 Latenta avgiftsskulder 16,1 22,9 Övriga skulder 13,0 Eget kapital (därav del i dold reserv 1,6) 20,5 219,4

Vid beräkning av det erforderliga kapi— talet för inlösen bör bortses från skulder och fordringar som avser all-männa avgif- ter. Detta är nämligen mellanhavanden di- rekt mellan den avgående apotekaren och avgiftsberedningen. Borträknas vidare pos- ten likvida medel återstår på tillgångssidan för inventarier, lager och fordringar (49,0 + 85,8 + 65,7 + 3,1 :) 203,6 milj. kr. och på skuldsidan för lån- och checkkre- diter, leverantörsskulder och vissa andra skulder (103,6 + 59,4 + 13,0 :) 176,0 milj. kr. Differensen är sålunda 27,6 milj. kr. Eftersom apotekarnas nettoskulder hos avgiftsberedningen är beräknade till 18,2

milj. kr. innebär detta att det egna kon- tantillskottet i rörelserna stannar vid 9,4 milj. kr. utöver de 11,1 milj. kr. som en- ligt balansräkningen föreligger som likvida medel.

Övertagandet av ingångna anställningsav- tal berörs i avsnitt 12.6. Vad angår hyres- avtalen är att notera att sammanlagda hy- reskostnaderna för apotekslokaler under 1968 var 18,8 milj. kr. eller 1,7 % av om- sättningssumman. De flesta hyresavtalen torde vara slutna direkt mellan apoteksinne- havaren och fastighetsägaren. I viss ut- sträckning, särskilt då det gäller långtids- kontrakt, hyr emellertid apotekaren i andra hand, varvid primärkontraktet är slutet mellan apotekarsocieteten och fastighetsäga- ren. Numera är det ytterst sällan som apo— teksinnehavaren äger den fastighet, där hans apotek är inrymt. Om så emellertid är fallet och fastigheten uteslutande eller till huvudsaklig del används för rörelsen äger apotekaren påfordra att fastigheten inlöses av staten.

12.5 Huvuddelen av apotekarsocietetens centrala organisation övergår till bolaget

Av kapitel 3 framgår att apotekarsocieteten byggt upp en omfattande central organisa- tion, som i många avseenden fungerar som ledningsorgan för dagens apoteksväsende. Mindre delar av de förefintliga resurserna kommer att behållas av apotekarsocieteten för föreningens fortsatta verksamhet (jfr av- snitt 12.9). I övrigt övertas organisationen av apoteksbolaget.

Genom övertagandet förvärvar bolaget hela den tekniska huvudavdelningen (central organisation för ACO) inbegripet apotekens centrallaboratorium samt större delen av den adminstrativa huvudavdelningen. I för- värvet ingår bl. a. hyresrätten till c:a 700 m2 kontorslokaler och 1800 m2 laboratorie- lokaler. Vidare har genom överenskom- melsen staten för tiden 1971—1975 tillför- säkrats förtursrätt att förhyra de relativt omfattande kontorslokaler i apotekarsocie- tetens fastigheter som inte kommer att be- hövas för societetens egen verksamhet.

12.6 Alla befattningshavare inom apoteks- väsendet erbjuds anställning hos bolaget

I samband med att apoteken inlöses erbjuds alla apotekare som lämnar sin rörelse an- ställning hos bolaget. Därvid skall de i förs- ta hand ha rätt att begära att bli förestån- dare för det apotek de förut innehaft. Som ett led i överenskommelsen har lämnats ga- ranti att de i princip skall bibehållas vid oförändrad inkomstnivå, dock med viss ut- jämning och schablonisering. Det förutsätts att anställningsvillkoren skall fastställas efter förhandlingar mellan bolaget och de apo- teksinnehavare som övergår i bolagets tjänst. En relativt detaljerad promemoria om hur begreppet oförändrad inkomstnivå skall tolkas har utarbetats och fogats som bilaga vid den undertecknade överenskom- melsen. Man har förutsatt att de i prome- morian angivna riktlinjerna skall följas vid de avsedda förhandlingarna.

All personal som nu är anställd hos apo- tekarsocieteten och som sedermera inte er- fordras för den ombildade föreningens verk- samhet garanteras anställning hos apoteks- bolaget, dess dotterbolag eller den speciella organisationsenhet för information och sta- tistik på läkemedelsområdet, som skall stödjas av apotekarsocietetens stiftelse. Per- sonal som sålunda övergår från societetens tjänst skall inte vidkännas försämringar i innehavda löne- eller andra anställningsvill- kor.

I samband med inlösen av apoteken över- tar bolaget bl.a. föreliggande anställnings- avtal. Detta innebär att all personal som arbetar på apoteken är garanterad fortsatt anställning. Praktiskt taget all personal på apoteken har sina anställningsvillkor reg- lerade genom kollektivavtal. Mellan vart och ett av Sveriges farmacevtförbund, Apo- teksteknikerförbundet och Apoteksstäderske- förbundet å ena sidan samt statens avtals- verk som företrädare för apotekarsociete- ten å den andra har avtal slutits om an- ställningsvillkoren vid tjänstgöring på apo- tek. De nu gällande avtalen utlöper i och med utgången av 1970. Detta innebär att all personal på apoteken är garanterad fort- satt tjänst hos bolaget men att villkoren för

anställning måste bli föremål för förhand- lingar mellan bolaget och personalorganisa- tionerna. Självfallet är det av vikt att såda- na förhandlingar tas upp i god tid före 1971.

12.7 Staten övertar Vitrum

Apotekarsocieteten äger drygt 87 % av ak- tierna i Apoteksvarucentralen Vitrum Apo- tekareaktiebolaget. Vitrum bedriver gross- handel med och tillverkning av läkemedel. Om Vitrums grosshandelsdel lämnas närma- re uppgifter i kap. 7. Av den totala om- sättningen som 1968 var 152,1 milj. kr. hän- förde sig 134,4 milj. kr. till grosshandeln och 17,7 milj. kr. till fabriksdelen.

Enligt överenskommelsen skall staten per den 1 januari 1970 förvärva apotekarsocie- tetens aktieinnehav i Vitrum för 24,4 milj. kr. enligt närmare regler i ett i samband med överenskommelsen träffat köpeavtal. Det har varit ett gemensamt intresse för säl- jare och köpare att kontinuitet i företagets utveckling bevaras. I detta syfte garanteras att säljaren även under 1970 skall vara rep- resenterad i Vitrums styrelse. Därefter skall företaget under två år drivas som dotter- företag till apoteksbolaget, varvid apote- karsocietetens stiftelse som har 1/3 av sty- relseposterna i apoteksbolaget jämte statens representanter har att tillse att stiftelsen blir företrädd jämväl i dotterbolagets styrel- se.

Proposition om Vitrumförvärvet har som nämnts förelagts 1969 års höstriksdag. I samma proposition behandlas frågan om förvärv av aktiemajoriteten i Kabi. Det framgår av propositionen att avsikten är att fabriksdelen efter 1972 skall införlivas med Kabikoncernen medan grosshandelsdelen även därefter skall anknytas till apoteksbo- laget.

12.8 ACO-verksamheten överförs till ett separat bolag

Redan i det inledande avsnittet (1.6) har lämnats vissa uppgifter om tillverkningen vid apotekens distriktslaboratorier, den s.k. ACO-verksamheten. I kapitel 3 (av-

snitten 3.3.8—10) ges vissa upplysningar om den centrala samordningen av distrikts- laboratoriernas arbete. Ytterligare informa- tion om ACO återfinns i kap. 14. Här skall endast nämnas att vid ingången av 1971 skulle enligt planer som apotekarso- cieteten tidigare stadfäst åtta distriktslabora- torier finnas. Dessa skulle vara förbundna med följande apotek, nämligen Sälen och Vita Björnen i Stockholm, Kvarnen i Sol- na, Vasen i Linköping, Lejonet i Malmö, Kronan i Göteborg, Lejonet i Sundsvall samt Järven i Umeå (endast för distribu- tion). Samtliga dessa distriktslaboratorier har lokaler helt avskilda från apoteksverk- samheten i övrigt.

Vid inlösningen av apoteken i landet kommer distriktslaboratoriernas inventarier och lager att överföras till apoteksbolaget. Enligt överenskommelsen skall emellertid denna egendom avskiljas och tillsammans med de från apotekarsocieteten övertagna resurserna vid den tekniska huvudavdelning- en samlas inom ett särskilt dotterföretag till apoteksbolaget. ACO skall drivas som dotterbolag under minst två år. Enligt vad som framgår av propositionen om för- värvet av Kabi och Vitrum är avsikten att tillverkningen sedermera skall inordnas i Kabikoncernen. Det synes t. v. böra hållas öppet huruvida apotekens centrallaborato— rium skall ingå i ACO-bolaget eller direkt i apoteksbolaget. Laboratoriet har nämligen en betydande verksamhet som inte avser ACO och det synes sannolikt att denna del även framdeles kommer att behövas för apoteksbolagets räkning. Oavsett vilken konstruktion som väljes för de närmaste åren måste man givetvis göra interna debi— teringar så att kostnaderna belastar den verksamhet dit de rätteligen hör.

Utöver vad som redan skildrats finns i överenskommelsen två punkter som har samband med distriktslaboratoriema. Den ena avser ett fastighetsförvärv. Sålunda är apotekarsocieteten ägare till den fastighet i vilken det distriktslaboratorium är inrymt, som är anknutet till apoteket Lejonet i Sundsvall. Denna fastighet övertas av staten. Den andra punkten av intresse i samman- hanget berör viss övergångsersättning till

apoteksinnehavare som frånträtt eller från- träder ledningen av distriktslaboratorium i samband med omorganisation.

12.9 A patekarsocieteten ombildas

Vid apoteksbolagets tillkomst ändras radi- kalt förutsättningarna för apotekarsociete— tens verksamhet.

Sålunda rycks grunden undan för det obligatoriska medlemskapet — innehav av apotek och de omfattande företagsledan- de funktionerna övertas av apoteksbolaget. Genom överenskommelsen har riktlinjer dragits upp för societetens fortsatta verk— samhet i nya former och under nya förut- sättningar.

Apotekarsocieteten skall ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlem- skap. Föreningen skall främja apoteksvä- sendets och farmacins utveckling samt en hög farmacevtisk yrkesstandard bl.a. ge— nom att stödja farmacevtisk forskning och utbildning, bedriva publicistisk och annan informativ verksamhet på det farmacevtis- ka området, hålla ett farmacevtiskt biblio- tek samt främja kollegiala kontakter inom och utom landet. Däremot skall föreningen inte befatta sig med löne- och anställnings— frågor eller dylikt och inte heller bedriva verksamhet som kan anses konkurrerande med sådana aktiviteter som i övrigt berörs i överenskommelsen. Under de förhand- lingar som resulterade i överenskommelsen framgick det bl. a. att apotekarsocieteten skulle fortsätta att ge ut de båda högklas- siga tidskrifterna Svensk farmaceutisk tid- skrift och Acta pharmaceutica suecica. Vi- dare avsåg man att även fortsättningsvrs satsa på kursverksamhet för vidareutbild- ning av farmacevter. Det ytterst förnäm- liga biblioteket skulle vidmakthållas och förstärkas.

Enligt utredningens mening föreligger gynnsamma förutsättningar för att den fort- satta utvecklingen på ett värdefullt sätt skall befrämjas av societeten. Härtill kommer säkert att bidra att man förklarat sig äm— na eftersträva en breddning av medlems- underlaget, så att allsidig expertis på lä— kemedelsområdet blir företrädd i förenin-

gen. Sålunda skall till medlemmar i före- ningen kunna antas, förutom nuvarande apoteksinnehavare, jämväl andra personer, som är verksamma i kvalificerade funktio- ner inom läkemedelsområdet och som kan förväntas som medlemmar främja förening- ens ändamål.

Bestämmelserna i föreningens stadgar om dess ändamål och upplösning skall faststäl- las av Kungl. Maj: t.

12.10 Stöd till information och statistik på läkemedelsområdet

Den stiftelse apotekarsocieteten skall grun- da skall som redan nämnts använda hela sitt kapital för att teckna aktier i apoteks- bolaget. Enligt överenskommelsen skall av— kastningen, förutom för att täcka kostna- derna för stiftelsens förvaltning, tillföras en organisationsenhet med uppgift att bl. a. främja information och statistik på läkeme- delsområdet. Apotekarsocieteten skall vara representerad i verksamheten.

Under förhandlingarna har den närmare utformningen av den angivna organisations- enheten inte diskuterats men full enighet har förelegat om ändamålet. I kap. 16 läg- ger utredningen fram förslag om att ett lä- kemedelsinstitut inrättas. Detta skall bedri- va sådan verksamhet som förutsattes i över- enskommelsen.

12.11 Tidpunkten för avläsningen

Som angivits redan i den allmänna förut- sättningen för överenskommelsen har par- terna varit ense om att avlösningen av nu- varande apotekssystem skall ske den 1 ja- nuari 1971. En fråga som inte tagits upp under förhandlingarna men som för undan- röjande av ev. oklarhet något bör beröras är huruvida utdelandc av apoteksprivilegier bör fortsätta ända fram till tiden för av- lösningen.

Enligt gällande pensionsordning skall 13 innehavare avgå med pension under 1970. Den yngsta av dessa skall pensioneras i och med utgången av oktober månad nämn- da år. I överensstämmelse med tillämpade

regler skulle ifrågavarande apoteksprivile- gium annonseras ledigt till ansökan den 30 maj 1970. Av 1970 års pensioneringsapo- tek har tre redan utannonserats och det återstår alltså tio. Utredningen kan inte fin- na att det finns anledning att införa några speciella regler för dessa få apotek. Samt— liga under 1970 ledigblivande pensionerings- apotek bör alltså återbesättas i vanlig ord- ning. Om däremot något apoteksprivile— gium skulle bli ledigt efter maj månad till följd av dödsfall eller transport till annat apotek synes man inte böra vidta några för— beredelser för att återbesätta det. I ett så— dant fall skulle nämligen risk föreligga att den nye apotekaren nätt och jämt hinner tillträda apoteket innan det skall inlösas.

13. Apoteksväsendet ombildas till ett riksomfattande

bolag

13.1 Nuvarande detaljdistribution av läkemedel

13.1.1 Inledning

Då det nya apoteksbolaget börjar sin verk- samhet den 1 januari 1971 sker detta genom att det övertar en i dag fungerande organi- sation för läkemedelsdistributionen. Denna organisation omfattar 391 självständiga apo- tek och till dessa knutna filialapotek samt 22 sjukhusapotek (siffrorna avser 1968 års utgång). För att underlätta distributionen finns vidare tre typer av läkemedelsförråd betecknade A, B och C samt distribution genom medicinlådor och kommissionärer. I det följande ges en översikt över denna dis- tributionsapparat till belysning av vad det nya bolaget övertar.

Figuren på nästa sida ger en överblick av apoteksväsendets olika distributionsenheter.

13.1.2 Apotek

Basenheter i distributionssystemet är de självständiga apoteken som vid utgången av år 1968 uppgick till 391 st. Tabell 13: 1 vi- sar antalet huvudapotek och filialapotek un- der visst antal år. Ett självständigt apotek har ansetts kräva ett genomsnittligt befolk- ningsunderlag av minst 20 000 personer. Omsättningssiffrorna för dessa apotek varie— rar mellan 400 000 och 6 milj. kr. och man

sysselsätter mellan 5 och 50 personer på varje apotek.

Personalen på ett medelstort apotek, som omsätter ca 1,5 milj. kr. uppgår till ca 15 anställda varav 1—2 apotekare, tre recep— tarier, åtta apotekstekniker samt tre övriga befattningshavare.

Tabell 13.-I Apotekens antal och status Källa: Svensk farmacevtisk matrikel 1969.

Själv- År ständiga Filialer Summa 1955 414 93 507 1960 417 126 543 1961 417 131 548 1962 416 136 552 1963 415 143 558 1964 413 148 561 1965 413 160 573 1966 405 167 572 1967 397 177 574 1968 391 189 580

Tabell 13.-2 Apotekens fördelning på städer och landsbygd Källa: Svensk farmacevtisk matrikel 1967.

Antal Antal inv.] År apotek apotek Städer 1955 264 13 500 1960 289 13 000 1965 303 13 500 Landsbygd 1955 243 15 000 1960 254 14 500 1965 270 13 500 95

Självständiga apoiek

39.1

%

/ x Filialapotek Sjukhusapotek' Centra/förråd / ' ' 'x , ' 238 *. 22 A Järråd ca 40 B-fdrrad C-färråd ca 500 ca 170

Medicinlåda 1 400

Kammisionär

50

Det kan i detta sammanhang också vara av intresse att visa hur apoteken fördelar sig mellan städer och landsbygd. Detta framgår av tabell 13: 2.

Ett annat sätt att illustrera koncentra- tionsgraden för apoteken återges i följande översikt som avser årsskiftet 1966—67.

Stockholmsområdet 97 Göteborgsområdet 30 Malmöområdet 16 33 större städer med flera apotek 104 329 orter med ett apotek 329

Summa 576

Nästa enhet i storleksordning är filialapote- ket som lyder under ett självständigt apotek. Det senare kan ha flera filialer. Utåt funge- rar ett filialapotek på samma sätt som ett självständigt. Ofta är emellertid tillverk— ningsuppgifter, administrativa funktioner och viss lagerhållning centraliserad till mo- derapoteket. Filialapotek inrättas när be— folkningsunderlaget uppgår till 5 000— 15 000 personer. Av de filialapotek som var i drift i slutet av 1968 förestods ca 50 av apo-

tekare och övriga av receptarier. Omsätt- ningen varierar mellan 150000 och 1,5 milj. kr. Allt vanligare blir filialapotek av förenklad typ med reducerade möjligheter till beredning av läkemedel eller med redu- cerat öppethållande.

13 . 1 .3 Läkemedelsförråd

Läkemedelsförråd finns som nämnts av tre typer betecknade A, B och C. Typ A som tidigare benämndes apoteksfilial och nu även apoteksförråd har formen av en mind— re butik i en särskild av apoteksinnehavaren hyrd lokal och med av denne anställd före— ståndare. Apoteksförråd inrättas där till- räckligt underlag för filialapotek saknas. Det brukar då hålla sig kring 3 OOO—4 000 per- soner. Föreståndare är en av socialstyrelsen förordnad apotekstekniker.

Endast standardförpackade läkemedel el- ler på apoteken färdigställda förpackningar av lösviktsvaror får lagerhållas. Förutom handköpsläkemedel och tekniska artiklar finns färdigberedda receptbelagda läkeme-

del till ett antal av högst 125 st. i enlighet med en förteckning som upprättats i samråd med läkare på platsen. Övriga läkemedel le- vereras efter rekvisition från moderapote- ket. Det finns ett 40-tal apoteksförråd i lan- det och omsättningsgenomsnittet är ca 120 000 kr./ år. Läkemedelsförråd typ B inrättas efter social— styrelsens medgivande av apotekare hos därför lämpade personer t. ex. handlare, distriktssköterskor, poststationsföreståndare o.s.v.

Ett B-förråd får lagerföra högst 50 recept- fria läkemedel samt andra handköpsvaror efter behov. Dessutom kan receptbelagda läkemedel enligt särskilda bestämmelser till- handahållas. Dessa skall på samma sätt som för A-förråd vara upptagna på en särskild förteckning, upprättad efter samråd med lä- kare.

Som minimiunderlag för inrättande av B- förråd har ansetts krävas 400 personer, men upp till flera tusen personer kan försörjas genom ett B-förråd. Omsättningen varierar inom vida gränser kring ett genomsnitt av ca 9 000 kr.

Totalt finns över 500 B-förråd i landet. Den minsta fasta enheten utgöres av lä- kemedelsförråd typ C som inrättas i orter med stort avstånd till eller dåliga förbindel- ser med närmaste apotek. Förrådet består av en transportabel låda som utbytes av apo- teket varje månad, varvid översyn och kom- plettering av förrådet sker.

Sortimentet begränsas till 20 receptfria lä— kemedel. Dessutom brukar förrådsförestån- daren tillhandahålla förbands— och sjuk- vårdsartiklar. Förordnande av föreståndare sker på samma sätt som för B-förråd.

C-förråd finns till ett antal av 170 st. Ge- nomsnittligt omsätts ca 2 500 kr. per år ge- nom varje C-förråd.

13.1.4 Medicinlådor och kommissionärer

Läkemedelsförsörjningen till många mindre orter ombesörjes genom medicinlådor och kommissionärer. Lådoma sänds i regel en gång per dag mellan apoteket och en person (kommissionären) i den ort som medicinlå-

dan skall betjäna. Varorna expedieras i lå- dan i separat emballage för varje enskild kund efter lämnat recept eller rekvisition. Genom regelbunden samsändning i medi- cinlådan reduceras fraktkostnaderna. Frakt- kostnaderna betalas av apoteket.

Antalet medicinlådor uppgår till nära 1 500 och antalet paket som sändes därigenom är ca 1,3 milj. per år.

13.1.5 Sjukhusapotek, sjukhusleveranser m. m.

Sjukhusapoteken och sjukhusleveranser från apotek beskrivs på annan plats i betänkan- det. Här skall endast erinras om de distribu- tionsformer som förekommer.

Bortsett från de fåtaliga fristående sjuk- husapotek som drivs av sjukhusens huvud- män finns ett 20—tal sjukhusapotek som är anknutna till självständiga apotek och fun- gerar som filialapotek med speciella uppgif- ter. De flesta sjukhusapoteken har ingen för- säljning till allmänheten. På senare år har man emellertid i några fall försöksvis arran- gerat sjukhusapotek med begränsad försälj— ning till allmänheten, främst till hemgående patienter. Givetvis krävs i sådana fall att lokalerna är belägna så att de lätt kan nås av allmänheten och att tillräckligt utrymme kan ordnas för denna.

Utöver sjukhusapotek förekommer s.k. centralförråd, som kan sägas vara starkt förenklade sjukhusapotek med i regel en receptarie som föreståndare. Centralförråd finns vid vissa centrallasarett och vid nor- mallasaretten.

En tredje möjlighet har i ett mindre antal fall prövats, nämligen direktleveranser från självständigt apotek till lasarettets avdel- ningsförråd. Denna form är vanlig då det gäller små enheter, ålderdomshem och kon- valescenthem.

Totalt finns således i landet ca 600 enhe- ter med kvalificerad personal och omfattan- de lagerhållning samt ytterligare 700 utläm- ningsställen för läkemedel och ca 1 500 me- dicinlådor. Vissa personaluppgifter framgår av tabell 13: 3.

Tabell I3:3 Antal anställda farmacevter och tekniker inom apoteksväsendet 1967 Källa: Apotekarsocieteten

Män Kvinnor S:a S:a Heltid Deltid Heltid Deltid Heltid Deltid Totalt Apotekare 268 15 143 67 41 1 82 493 Receptarier 85 70 825 858 910 928 1 838 Tekniker 397 36 3 867 1 863 4 264 1 899 6 163

750 121 4 835 2 788 5 585 2 909 8 494

13.1.6 Arbetsorganisation m. ut.

En gemensam huvuduppgift för apoteken är detaljdistribution av läkemedel. Häri infat- tas en god lagerhållning såväl kvalitativt som kvantitativt, snabb anskaffning av lä- kemedel, en säker hantering så att rätt läke- medel levereras vid rätt tidpunkt till rätt pa- tient samt en sakkunnig och vederhäftig in— formation.

Genom att apoteken har en mycket va- rierande storlek — från 0,4 milj. kr. till 5—6 milj. kr. i omsättning varierar gi- vetvis också arbetsorganisationen från apo- tek till apotek. Den dominerande delen av arbetet gäller receptexpedition. Denna om- fattar kontroll av att receptet är utskrivet av behörig person, prissättning, utskrift av eti- kett, debitering av utgående läkemedelsför- mån m.m., samt framtagning eller i vissa fall beredning av läkemedlet, varefter för- packningen iordningställs och utlämnas. Flertalet av dessa moment ombesörjs av apotekstekniker, men efter gjord kontroll skall en farmacevt uppbära ansvaret för att expeditionen skett korrekt. Expeditionen in- nefattar en rimlighetskontroll av doseringen varvid bl. a. patientens ålder observeras okulärbesiktning av läkemedlet, kontroll av att hållbarhetsdatum ej överskridits och att ev. anvisningar och varningar påsatts. Emellanåt finns behov av att en anvisning eller annan information ges till kunden vid utlämnandet av medicinen. Ansvaret för att sådan information lämnas åvilar den expe- dierande farmacevten.

Drygt var tjugonde recept upptar sådan medicin som inte finns färdig s.k. extem- poreläkemedel. Beredningen av extempore-

läkemedel sker i regel av farmacevt i vissa fall med biträde av apotekstekniker. Recep- turförsäljningens fördelning framgår av ta- bell 13: 4.

Åtskilliga recept (10—30 %) intelefoneras av receptutfärdaren. Mottagande av sådant recept skall ske av farmacevt. Särskilt ofta används telefonförskrivning på landsbygden.

En betydande del av apoteksarbetet be- står i att expediera receptfria läkemedel, kemiskt-tekniska varor och liknande s.k. handköpsvaror. Huvudparten av detta ar- bete omhänderhas av apotekstekniker. I samband med handköpsförsäljning sker ock- så en viss varuupplysning och rådgivning be— träffande varornas användning.

Även utan direkt samband med läkeme- delsexpeditionen fullgör apoteken en viss informationsverksamhet främst gentemot läkare och andra receptutfärdare. Det kan gälla läkemedlens sammansättning och no- menklatur, förekomst av synonympreparat, bl. a. till i Sverige ej marknadsförda läke- medel, upplysningar om dosering, biverk- ningar m.m. För att underlätta och för- bättra denna service från apoteken har en omfattande central informationstjänst byggts upp hos apotekarsocieteten. Denna har pro- ducerat informationsmaterial till de olika medarbetarna och medverkat till att lösa svårare frågor som slussats till de lämpliga instanserna från apoteken.

För att expeditionsarbetet .skall fungera krävs ett välordnat varutillflöde. Tillräck- liga buffertlager måste finnas, hållbarhets- tider och riktiga förvaringsbetingelser måste iakttas. Av väsentlig betydelse är att va- ruinköpen och lagervården sker med iakt- tagande av såväl farmacevtiska som ekono-

miska synpunkter. Det är många faktorer som spelar in i detta sammanhang. För- brukningen av läkemedel dirigeras i hög grad av receptutfärdama, vilkas val av läkeme- del direkt påverkar apotekets inköpskvan- titeter av en viss vara. I många fall har läkemedlen hållbarhetstider, som ibland kan vara relativt korta. Inköpskvantiteter och lagernivåer påverkas även av grossistens olika försäljningsvillkor och av apotekets lagerkapacitet.

Genom att många apotek har mindre distributionsenheter knutna till sig förekom- mer i olika utsträckning leveranser och va- rusändningar till sådana enheter. Vanligt är också att apoteken distribuerar läkemedel i medicinlåda eller som paket direkt till enskilda kunder samt till sjukhus och andra vårdanstalter. Denna funktion skötes av apotekstekniker.

Tillverkningsverksamheten på det enskil- da apoteket är numera huvudsakligen knu- ten till extemporeberedningar som tidigare berörts. Fortfarande har emellertid vissa apotek lagertillverkning av t. ex. desinfek- tionslösningar, bamsalva m. m. Sådana be- redningar skall ske under analytisk kontroll. Tillverkningen utförs av laboratorietekni- ker under överinseende av farmacevt.

Recepturförsäljningens procentuella för- delning under vissa år framgår av tabell 13: 4.

På grund av en stor andel kreditförsälj- ning, främst föranledd av de rabatterade och kostnadsfria läkemedlen men även av leveranser till sjukhus, vårdinrättningar av olika slag, kommunanställda o.s.v. före- kommer ett ej obetydligt kontorsarbete som handhas av särskild kontorspersonal eller apotekstekniker, utbildade för sådana upp- gifter.

Med hänsyn till de speciella krav man stäl- ler på läkemedels kvalitet och hantering måste apotekslokalema inredas och utrustas på särskilt sätt. När det gäller beredning av läkemedel t. ex. för injektion, för app— licering på ögon och i öron samt vissa salvor, måste denna ske i särskilt rum eller skåp där en bakteriefri miljö eftersträvas. Även övrig läkemedelsberedning bör vara avskild från annan verksamhet så att infek- tionsrisken reduceras till ett minimum. På senare år har man prövat sig fram till en organisation där dessa dyrbara anläggningar kan avvaras genom att viss extemporetill- verkning överförs från filialapotek till mo- derapotek.

En betydande del av läkemedlen måste av hållbarhetsskäl förvaras svalt (under 15”) vilket kräver betydande utrymmen som av rationella skäl måste ligga i nära anslutning till expeditionslokalerna. Vissa läkemedel kräver vidare kylförvaring (2— 8”).

Det är inte bara hygieniska skäl utan också det förhållandet att läkemedlen ofta har karaktär av gifter eller hälsofarliga va- ror, som har gjort att en distinkt åtskill- nad mellan kundutrymmet och varorna har måst göras. Rationaliseringsvinster genom självbetjäning som är vanlig inom detalj- handel har således ej kunnat göras på apo- teken. I stället har personalbesparande åt- gärder fått vidtagas genom utnyttjande av en optimalt arbetsbesparande arbetsrutin. Försök med t.ex. transportband, kompak- ta förvaringsskåp och andra tekniska arran- gemang har därvid varit av stort intresse.

Ett stort antal av de existerande apoteken har tillkommit under efterkrigstiden och.

Tabell I3:4 Procentuell fördelning av recepturförsäljningen* 1952 och 1962—1967

1952 1962 1963 1964 1965 1966 1967 Farm.spec. 59,1 90,5 91,8 93,1 94,0 94,9 95,6 Extemp. 29,9 8,7 7,4 6,3 5,4 4,6 3,9 Lösvikt 11,0 0,8 0,7 0,6 0,6 0,5 0,5

" Beräknat på s. k. vanlig försäljning, m. a. o. ej sjukhusleveranser.

praktiskt taget alla de övriga har samtidigt undergått mer eller mindre genomgripande omändringar. I allt väsentligt måste lokal- st'andarden på apoteken anses som hög.

13.1.8 Rationaliseringssträvanden

Rationalisering av verksamheten har pågått kontinuerligt i större eller mindre utsträck- ning beroende på de lokala förhållandena. Under senare år har apotekens centrala or- ganisation även bedrivit systematiska ratio- naliseringsutredningar. Man har exempelvis gjort analyser av organisation och olika arbetsmetoder. Det har utarbetats förslag till normalrutiner för receptexpedition, mo- deller för avvägningen mellan belastning och bemanning samt modeller för optime- ring av inköps— och lagerhållningsnivåer.

En annan typ av rationalisering är om- vandling av vissa självständiga apotek till filialapotek. Sedan en tid sker en sådan om- vandling systematiskt. Besluten fattas där- vid av Kungl. Maj:t. Förslag till åtgärderna har kommit från apotekarkåren. Till grund har därvid legat en inom apotekarsocieteten särskilt gjord utredning rörande landsbyg- dens läkemedelsförsörjning (referat intaget i bilaga 2). Enligt denna utredning borde ca 140 apotek förändra status och antalet filialapotek öka med drygt 160. Den be— räknade årliga besparingen är av storleks- ordningen fem milj. kr.

13.2 A poteksbolag bildas

13.2.1 Inledning

Utredningen har i föregående kapitel redo- visat den överenskommelse som träffats mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apo- tekssystem. Som förutsättning för denna överenskommelse gäller att staten genom lagstiftning inför principiell ensamrätt för staten att från den 1 januari 1971 driva detaljhandel med läkemedel och upplåter sin ensamrätt på ett för ändamålet bildat aktiebolag. Förslag till sådan lag läggs

Det förutsätts att staten inlöser samtliga apotek och erbjuder all befintlig apoteks- personal anställning inom bolaget. Apoteks- innehavaren garanteras tjänst hos bolaget i första hand som föreståndare för det apo- tek han innehaft.

Enligt överenskommelsen skall staten ock- så överta stora delar av apotekarsocietetens centrala förvaltningsapparat. Staten skall vidare medverka till att personal, som nu är anställd hos societeten, och som inte erfordras för den ombildade societetens verksamhet får anställning inom apoteks- bolaget, dess dotterbolag eller det av ut- redningen föreslagna läkemedelsinstitutet.

Som underlag för sin bedömning av hur ett apoteksbolag lämpligen bör organiseras har utredningen bl.a. haft ett inom apo— tekarsocieteten på initiativ av läkemedels— försörjningsutredningen — utarbetat förslag till organisation och funktion hos ett apo— teksbolag. Förslaget är i sin helhet inta- get som bilaga 3 till betänkandet. Med hänsyn till att den nya organisationen bl. a. förutsätter att staten övertar stora delar av apotekarsocieteten har särskild anled- ning funnits att noggrant studera detta för- slag.

Vidare har utredningen i sitt slutskede fått ta del av ett av Sveriges farmacevt— förbund utarbetat förslag till apoteksorga- nisation i bolagsform. Detta förslag har tagits in som bilaga 9 till betänkandet. Även detta förslag innehåller värdefulla synpunkter på hur en rationell läkemedels- distribution bör vara orgLniserad. Båda ut- redningarna räknar med att apoteksbolagets organisation skall växa fram successivt. Det- ta synes vara en realistisk bedömning.

I den av apotekarsocieteten gjorda utred- ningen uttalas att ett apoteksbolcg i princip måste ha samma friheter och befogenheter att leda apoteksväsendets drift och utveck- ling som varje annat aktisbolag har på sitt område. Detta innebär, fortsätter man i ut— talandet, att apoteksväsendet skall skötas ef- ter affärsmässiga grunder endast med de in- skränkningar som kan ifrågxkomma med hänsyn till områdets karaktär; bl. a. bör

inte bolaget arbeta med största möjliga vinst som huvudsyfte. Bolaget måste emellertid drivas så att full ersättning erhålles för ut- förda prestationer och de totala kostnader- na måste täckas av de samlade intäkterna. Möjlighet måste också givas bolaget att med ianspråktagande av vinstmedel utvecklas på ett såväl ekonomiskt som organisatoriskt sunt sätt. Läkemedelsförsörjningsutredning- en instämmer i det gjorda uttalandet.

I kap. 20 lägger läkemedelsförsörjnings- utredningen fram ett utarbetat förslag till avtal mellan staten och apoteksbolaget. Där- av framgår hur bolagets skyldigheter och rättigheter enligt utredningens mening bör gestalta sig. Härutöver görs ett antal utta- landen i skilda sammanhang i betänkandet som ytterligare preciserar utredningens ståndpunkt. Det har däremot inte synts vara behov av någon samlad diskussion om alla de synpunkter och uttalanden som förekom- mer i apotekarsocietetens och farmacevt— förbundets utredningar. I och med att de in extenso tagits in som bilagor finns möjlighet för envar att bedöma i vad mån beaktans— värda synpunkter inte tillgodosetts i utred— ningens förslag.

13.2.2 Bolagsbildningen och förberedelser för bolagets verksamhet

Genomförandet av den tidsplan som före- ligger i överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten förutsätter att proposi— tion om apoteksväsendets ombildning före- läggs vårriksdagen 1970. Det tilltänkta apo- teksbolaget skall träda i funktion den 1 januari 1971 men bör bildas dessförinnan.

Konstruktionen av bolaget måste givet- vis följa de regler som 1944 års aktiebo- lagslag föreskriver. Utkast till bolagsordning för apoteksbolaget presenteras i kap. 20.

Som framgår av kapitel 12.3 räknar utredningen med att bolagets aktiekapital skall vara 37,5 milj. kr. och att en reserv- fond av 7,5 milj. kr. skall finnas från början. Balansomslutningen kan beräknas till omkring 220 milj. kr. Ytterligare om bolagsbildningen och finansieringen åter- finns i kap. 21.

Den 1 januari 1971 skall det nya bolaget börja sin verksamhet. För att detta skall vara möjligt utan att friktioner uppstår måste bearbetning av åtskilliga praktiska problem påbörjas snarast.

De organisationsplaner som presenteras i betänkandet bör främst betraktas som modeller utgörande underlag för den när— maste tidens diskussion. Bolagsledningen måste ha frihet och skyldighet att ge bo- laget den interna organisation som ledning- en finner mest ändamålsenlig för att nå de uppställda målen. Före den 1 juli 1970 bör bolagsstyrelsen ha i allt väsentligt fast- ställt den organisationsplan som skall till- lämpas vid starten. Senast den 1 septem- ber bör de ledande befattningshavarna vara utsedda och åtminstone partiellt i verksam- het. Successivt måste fastläggas hur den verksamhet som skall flyttas från apotekar- societeten skall gestalta sig hos bolaget. Allt detta förutsätter ett aktivt arbete un- der 1970.

Även om bolaget genom överenskommel— sen är tillförsäkrad en hel del av de loka- ler som nu disponeras av apotekarsociete- ten uppstår säkert åtskilliga lokalproblem. Redan planering av hur de delvis splittrade lokaler som övertas skall disponeras för de nya uppgifterna tar sin tid. Härtill kom- mer att man måste räkna med att ytterli- gare lokaler behöver anskaffas. Dessa upp- gifter bör vara lösta i god tid före 1971.

Utredningen föreslår att ett avancerat datasystem skall betjäna apoteksbolaget. Ett idéförslag till ett sådant läggs fram.

Innan man kan ta slutgiltig ställning till frågans alla detaljer krävs emellertid en mycket omfattande detaljutredning av sär- skilda experter. En sådan bör påbörjas sna- rast för att minska den ofrånkomliga och under alla omständigheter alltför långa vän- tetiden, innan datautrustning kan varai praktiskt bruk inom apoteksväsendet. Fort- löpande kontakt måste hållas mellan exper- terna och talesmän för bolaget.

Enligt överenskommelsen skall staten den 31 december 1970 inlösa apotekens lager och inventarier. Då det rör sig om ca 600 apotek, vilkas lager- och inventarie-

värde skall fastställas per en och samma dag (31.12.1970) måste den tekniska pro— ceduren snarast börja diskuteras.

ACO-verksamheten skall från den 1 janu— ari 1971 drivas i bolagsform och det bilda- de bolaget blir dotterföretag till apoteksbo— laget. Från 1973 räknar man med att till- verkningen skall inordnas i Kabikoncernen. Som uttalas av chefen för industrideparte- mentet i prop. 1969:142 måste det sna— rast inledas överläggningar om hur ACO:s verksamhet skall utformas efter 1972.

Personalen i det nya bolaget måste lik- som apotekspersonalen hittills har gjort kun— na ge klara och definitiva besked åt all— mänheten. För att man skall lyckas här- vidlag måste flera olika vägar beträdas. Instruktioner om exempelvis beslutsfunktio— nernas fördelning, varuanskaffning och re- dovisning måste utarbetas och delges i god tid. Informationsmaterial måste spridas och informationsmöten hållas. Sådan verksam- het bör förberedas snarast.

På ett tidigt stadium bör kontakt tas med berörda organisationer och apotekens huvudleverantörer för att man skall få del av olika parters förmodade problem. Häri- genom kommer säkert ett flertal mer eller mindre svårlösta frågor att aktualiseras.

Som framgår av den här lämnade exem- plifieringen är det fråga om dels att starta och hålla samman olika expertgrupper, dels att successivt fatta beslut med i praktiken bindande verkan för apoteksbolaget, dels att bedriva informationsverksamhet.

Vid undertecknandet av överenskommel- sen mellan staten och apotekarsocieteten gjordes en protokollsanteckning om att verk- samheten vid societetens tekniska huvud- avdelning och de delar av den administra- tiva huvudavdelningen som skall övertas av staten inte väsentligt skall ändras under tiden fram till den 1 januari 1971. Endast för verksamheten normala åtgärder skall vidtagas under denna tid. Åtgärder av stör- re räckvidd eller av väsentlig betydelse för den framtida verksamheten, t. ex. nyan- ställningar på ledande poster och större investeringar, skulle underställas en sam- arbetsdelegation, som enligt parternas upp-

fattning snarast borde komma till stånd. De frågor som avsågs i denna protokolls- anteckning är av begränsad räckvidd jäm- fört med flertalet övriga frågor som här antytts. I regel föreligger emellertid ett nära samband mellan frågorna.

Till slut bör nämnas att även vissa eko- nomiska och finansiella frågor som sam- manhänger med avlösningen måste pene- treras i särskild ordning.

13.3. Apoteksbolaget i starten

Läkemedelsförsörjningsutredningen behand- lar i nästa avsnitt frågan om apoteksbola— gets blivande organisation. Utredningen vill emellertid här kraftigt understryka att den- na organisation bör byggas upp successivt och att man på allt sätt bör undvika tvära kast. I allt väsentligt fungerar apoteken i dag på ett utmärkt sätt gentemot allmän- heten. De organisatoriska förändringar som nu av flera skäl är nödvändiga får inte genomföras på ett sådant sätt att apotekens serviceroll på något sätt försämras. Det gäller i stället att kontinuerligt ta i bruk nya hjälpmedel och nya organisationsfor— mer så att denna service kan bibehållas och om möjligt ytterligare förbättras, detta trots de ständigt ökade kostnader som på alla områden är ett hot mot bibehållen servicestandard.

Flera omständigheter bidrar till att om- ställningen till det nya systemet bör kunna ske mjukt. Av särskild betydelse härvid- lag är att formerna för avlösningen skall ske enligt regler som redan överenskom- mits mellan staten och apoteksinnehavarna. Detta bör borga för en positiv attityd från apotekarnas sida. Även från personalorga- nisationernas sida, är man enligt gjorda uttalanden positivt inställd till de kom- mande förändringarna. På ett alldeles sär- skilt sätt har detta manifesterats av Sve- riges farmacevtförbund. Sålunda har, som redan omnämnts, farmacevtförbundet klart uttalat sig till förmån för en bolagsbild- ning och även gjort en ingående studie av hur ett apoteksbolag enligt förbundets me- ning borde organiseras. Det framgår vis-

serligen klart av utredningen (bilaga 9) att den gjorts till stor del i syfte att klarlägga hur förbundets medlemmar genom rand- utbildning och annan aktivitet med fram- gång skulle kunna konkurrera om tillkom- mande tjänster inom bolaget. Detta syfte är emellertid vällovligt för ett fackförbund och förtar på intet sätt värdet av den gjorda utredningen och det löfte den ger om en positiv medverkan från medlemmar- nas sida att ge apoteksbolaget en gynnsam start och växande möjligheter att lösa sina uppgifter.

Även om apoteksväsendet består av in— emot 400 apoteksrörelser med var sin ägare är det i många avseenden så starkt inrät- tat efter ett centraliserat system att om- läggningen till en rörelse med mångfilial- organisation inte bör innebära särskilt sto- ra förändringar i det dagliga arbetet. Så- lunda har alla apotek redan nu skyldighet att tillhandahålla samma läkemedel. Des— sa betingar enhetliga priser i hela landet. Samma expeditionsrutiner — grundande sig på socialstyrelsens långtgående detaljregle— ring — tillämpas överallt. Alla apotek får sina varor från ett litet antal leverantörer, som blir desamma i fortsättningen, låt vara att man kan vänta sig vissa strukturomvand- lingar vad angår sortirnentets fördelning mellan dessa leverantörer.

Det bör vidare tilläggas att de centrala serviceorganen hos apotekarsocieteten redan nu förser apoteken inte bara med hand— böcker och annan hjälplitteratur utan också med långtgående detaljanvisningar för hand- landet i det enskilda fallet. Dessa service— organ skall överföras till bolagets verksam- het.

Slutligen kan framhållas att den nuva- rande personalen inte bara har enhetliga anställningsvillkor enligt kollektivavtal till- lämpliga för samtliga apotek utan avlöning- arna till praktiskt taget all personal betalas också redan nu ut centralt.

13.4.1 Mångfilialföretag med regional in— delning

De f.n. fler än 600 apoteken med till- hörande läkemedelsförråd (ca 750) m.m. blir alla enheter inom apoteksbolaget. Det är tämligen uppenbart att ett mångfilial- företag med så många lokala enheter skul— le bli tungrott och i sig rymma betydande risker för byråkrati om man inte får till stånd en lämplig balans mellan de centrala och lokala funktionerna.

Vid en bedömning ifråga om apoteks- väsendet av den problematik som ryms i det sagda har det för läkemedelsförsörj- ningsutredningen varit fundamentalt att ett apotek i sina normala funktioner, fram- för allt expedition av recept och utlämnan- de av läkemedel i övrigt, har fackutbildad personal som skall handla självständigt in- om ramen för givna författningar och före- skrifter. Detta innebär att apoteket i sitt normala arbete inte har behov av kontakter med vare sig regionala eller centrala or- gan. Däremot föreligger behov av repli- punkter och överordnade beslutsorgan i komplicerade eller helt oförutsedda situa- tioner samt då det gäller mera generella beslut av organisatorisk eller funktionell art, vissa personalärenden etc. Det bör vidare framhållas att ett organiserat sam- arbete på ett decentraliserat plan kan vara av särskilt värde då det gäller mera syste- matiska kontakter med sjukvården och dess organ, läkarkåren etc.

Från dessa utgångspunkter har utredning- en ansett det naturligt att regional organi- sation av apoteksbolaget kommer till stånd. Enligt utredningens mening är landets sju sjukvårdsregioner lämpliga områden för en indelning regionvis även vad apoteken be- träffar. Genom att välja dessa som orga- nisationsenheter bör man få särskilt goda möjligheter till aktivering av samarbetet mel- lan apotek och sjukvårdens utövare.

Områdena har vidare den storleksord- ningen att de ger utrymme för ett kvalifi- cerat och meningsfyllt samordningsarbete.

0

De är a andra sidan inte så stora att de

Organisatrbnsplan för apoteksbolaget.

Styrelse Huvudkontor Stock- Upp- Linkö— Låt:? Göte- Öre- Ume å holm sala ping Malmö borg bro

|__| IL! [][] DD

lI—l ||| ||| | |__| DD DE DE DE DE!

Apotek och kommissionsförsäljning.

är svåra att överblicka eller omöjliggör go- da personliga kontakter mellan regionled- ningen och alla apoteken inom området.

Vid en regional indelning av föreslagen art skulle apoteksbolagets organisation i stort få den utformning som åskådliggöres av ovanstående figur.

Det må framhållas att den föreslagna regionindelningen överensstämmer med vad som skisserats i apotekarsocietetens utred- ning återgiven i bilaga 3. Även i farma- cevtförbundets utredning har man räknat med en regional indelning. Därvid har kom- munblocken fått ligga till grund för indel- ningen och man har stannat för att föror- da ett 40-tal regioner. Uppenbarligen är syftet med denna indelning ett annat än det utredningen ansett böra komma i fråga. Enligt utredningens mening innebär farma— cevtförbundets förslag en risk för att de separata apoteken på ett för allmänheten olyckligt sätt blir alltför osjälvständiga. Trots detta är det sannolikt att vid full utbyggnad en lösning enligt farmacevtför- bundets linje skulle bli dyrare än utred- ningens. För undvikande av varje miss- förstånd vill läkemedelsförsörjningsutred- ningen betona att den självfallet menar att alla näraliggande apotek skall hålla god kontakt med varandra, vilket bör kunna

ske utan att de sammankopplats i en spe- ciell organisatorisk enhet.

13.4.2 Huvudkontor och central förvalt- ningsapparat

Till huvudkontoret centraliseras en rad funk- tioner. Förslagsvis får huvudkontoret fem enheter (driftsenhet, ekonomienhet, infor- mationsenhet, personalenhet, organisations- enhet). Härtill kommer laboratorierna samt en datasektion med ställning som service— organ för hela verksamheten. Vidare finns ett kansli för verkställande direktör och direktion.

Apotekarsocieteten fungerar idag som cen- tralt ledningsorgan för apoteksväsendet. Hu— vudparten av dess personal — omkring 200 personer (jfr tabell 3:4) kommer enligt överenskommelsen att övergå i bo- lagets tjänst. Utredningen räknar med att personalen vid centrallaboratoriet, omkring 75 personer, skall kvarbliva i innehavda befattningar, att laboratoriet skall ankny- tas direkt till apoteksbolaget men att tjäns- ter som levereras till dotterbolaget ACO (jfr kap. 14) debiteras detta bolag. Vidare utgår utredningen från att personalen vid den tekniska huvudavdelningen (omkring 25 personer) kommer att få anställning

Styrelse

VD — | | | — — Kansli | Direktion ' Datasektion Laboratorium Ekonomienhet Informations- _ _ Löner €"th Organisations- Driftsenhet Pensioner Iåkemedels- Personalenhet ”':' kl k Varuinköp Redovisning information Rekrytering lisää; so a- Intendentur Finansiering Stanstrk Anställning Utredåin Inspektion Fastighets- _Personal- Utbildning R _ rg och instruktion a_trona l- hyresårenden Extern PR sering

inom ACO. Övrig personal som beräknas övergå till apoteksbolaget (inemot 100 per— soner) har f.n. arbetsuppgifter som till väsentlig del kommer att ha sin motsvarig— het inom bolagets huvudkontor.

Den tänkta organisationen av apoteksbo- lagets huvudkontor framgår av ovanstående figur.

Bolagets ledning skall på sedvanligt sätt handhas av en verkställande direktör. Vid hans sida bör finnas en direktion om ytter- ligare fem personer. Var och en av dessa ha ställning som chefstjänsteman inom bo- laget. En av dem bör tillika vara vice verk- ställande direktör.

Driftsenheten är bolagets organ för kon- takter med läkemedelsfabrikanter och läke- medelsgrossister samt med leverantörer av övriga varor som lämpar sig för försäljning på apoteken. Utöver den inköpande verk- samheten handhar driftsenheten distribu- tions- och lagerhållningsfrågor samt bered- skapsfrågor. Till enheten hänförs även in- köp av kontorsutrustning, apparater och utensilier m.m. för apotekens, distrikts- kontorens och den centrala organisationens behov. Huvudansvaret för erforderlig in- spektionsverksamhet skall också åvila den- na enhet.

Ekonomienheten handhar finansierings-

frågor, kassarörelse, helt centraliserade lö— neutbetalningar och andra utbetalningar, fakturering, fastighetsfrågor samt bokfö- ring. Andra uppgifter för enheten blir viss räkenskapskontroll av apoteken samt budget- och prognosarbete.

Informationsenheten skall svara för all in- tern information inom bolaget, inbegripet produktion av prislistor, handledningar och annat dylikt hjälpmateriel. Det blir också enhetens uppgift att handha bolagets PR- verksamhet och annan extern information. Bolagets befattning med förbrukningsstati- stik bör också föras till denna enhet.

Personalenheten. Apoteksbolaget kommer att ha ca 9000 anställda. Det blir därför en omfattande uppgift för personalenheten att svara för rekrytering, anställning och intern utbildning av bolagets personal. På enheten bör också ansvaret för en perso- naltidning ligga.

Organisationsenheten skall fortlöpande verkställa utredningar rörande läkemedels- distributionens utformning inom bolaget. Även frågor om erforderliga rationaliserings- åtgärder hänförs till denna enhet.

Laboratoriet svarar för kontroll av råva- ror för extemporeläkemedlen samt andra fö- rekommande laboratoriegöromål. En del av dess verksamhet innebär direkt service till

Tabell I3:5 Vissa jämförelser mellan regionerna i 1966 års siffror Källor: Apotekarsocieteten, Svensk farmacevtisk matrikel 1966.

Apotek Omsättning Farmacevtisk personal

Region Antal % milj. kr % Antal % Stockholm 119 21 170,2 22 854 27 Uppsala 101 18 122,6 15 491 15 Linköping 69 12 90,9 12 314 10 Lund—Malmö 87 15 139,9 18 530 17 Göteborg 88 15 136,5 17 520 16 Örebro 59 10 73,7 9 272 9 Umeå 53 9 58,9 7 1 84 6

Summa 576 100 792,7 100 3 165 100

det blivande ACO-företaget. Denna del måste noggrant särskiljas för att kunna de- biteras detta företag, som närmare presen- teras i nästa kapitel.

Gjorda beräkningar har givit vid handen att huvudkontoret inberäknat laboratoriet skulle komma att sysselsätta omkring 200 personer. Detta är ca 25 personer mer än vad som finns hos apotekarsocieteten. (Kor- rigering har gjorts för 25 personer vid tek- niska huvudavdelningen som beräknas över- gå till dotterbolaget ACO).

Societetens lönekostnader för annan per- sonal än den som i fortsättningen redovisas över ACO uppgick 1968 till ca 5,5 milj. kr. Beräkningen för bolagets personal vid huvudkontoret stannar vid 6,3 milj. kr dvs. en ökning med 0,8 milj. kr. Denna kommer att motverkas bl. a. av lägre ad- ministrationskostnader på apoteken.

13.4.3 Bolagets styrelse m. m.

Bolaget kommer att få en årsomsättning, som redan från starten avsevärt överstiger en miljard kr, och det blir därmed ett av landets största handelsföretag. Styrelsen måste givetvis därför tillförsäkras kvalifi- cerad ekonomisk sakkunskap. Vidare bör finnas representation som säkerställer nära samverkan med sjukvården och sjukvårdens planering. Önskvärt är att medicinsk sak- kunskap ingår. Den med apotekarsocieteten träffade överenskommelsen förutsätter att societeten grundar en särskild stiftelse för främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsförsörjning. Enligt överens-

kommelsen skall stiftelsen vara represente- rad i apoteksbolagets styrelse med en tredje- del av antalet ledamöter dock minst två personer. Antalet styrelseledamöter föreslås bli sju. Detta innebär att stiftelsen får två representanter. Styrelsen utser utom eller inom sig verkställande direktör.

Som förut nämnts bör finnas en direk- tion som biträder verkställande direktören vid den omedelbara ledningen av bolagets hela verksamhet.

13.4.4 Regional administrativ instans (re— gionkontor)

Som tidigare nämnts erfordras en regional organisation. Utredningen har därvid för— ordat en anknytning till de sju sjukvårds- regionerna i landet. Det förutses sålunda ett regionkontor i var och en av städerna Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund/ Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå. Regionkontoren skall i första hand fun— gera som konsult- och serviceorgan åt apo- teken med uppgift att underlätta och effek- tivisera deras arbete. Det bör också vara regionkontorens uppgift att intensifiera kon- takter mellan apoteken och läkarna. Bland uppgifter som bör läggas på regionkontoren hör vissa kontroll— och övervakningsfunk- tioner av såväl ekonomisk som farmacevtisk art, utredningsarbete om förändringar av distributionsnätet inom regionen samt sam- ordnade uppgifter i allmänhet, såsom hand- havande av vissa personalfrågor, vissa kon- takter med landsting och kommuner m.m. När det gäller personalfrågor bör apoteks- föreståndare förordnas av huvudkontoret.

Detta bör också fastställa personalramar för apoteken efter förslag från dessa och efter granskning av vederbörande region- chef.

Antal apotek m.m. per region framgår av tabell 13: 5.

Sammanlagt torde regionkontorens per— sonalbehov uppgå till ca 60 personer, var— av 7 regionchefer, 23 konsulenter och 30 övriga. Stockholms- och Uppsalaregioner— na som skulle få över 100 apotek beräknas vardera behöva fyra konsulenter. För vart och ett av de övriga regionkontoren före- slås tre konsulenter.

Det är av avgörande betydelse att inte arbetet på regionkontoren stelnar i former- na. Kontoren bör bli levande centra för apoteken inom regionen. Personalen på regionkontoren skall vara strängt begränsad och i stor utsträckning använda sin tid till besök på apoteken. Härigenom skapas god kontakt mellan apotekspersonalen och befattningshavarna vid kontoret vilket är en förutsättning för att kontoret snabbt skall kunna bispringa apoteken med till— fällig hjälp, lokalt betonade insatser etc. Bl.a. bör det vara en uppgift för region- kontoret att medverka till att personal från ett apotek tillfälligt ställs till förfogande vid ett annat vid sjukdomsfall, hastigt påkom- mande vakanser etc.

Personalkostnaderna för regionkontoren uppskattas totalt till 2,3 milj. kr. K05t- nader för resor och traktamenten blir re- lativt betydande och beräknas uppgå till ca 0,5 milj. kr. per år. Sedvanliga omkost— nader beräknas till samma belopp. Totalt beräknas därför regionkontorens årliga kost- nad vid full utbyggnad till ca 3,3 milj. kr.

Den föreslagna regionorganisationen tor- de inte behöva genomföras omedelbart i samband med omorganisationen av apoteks- väsendet utan kan ske successivt. Till att börja med torde de första kontoren kunna sammankopplas med något av de större apo- teken i regionen. Vederbörande apoteks- föreståndare torde då, under förutsättning att han får personalförstärknin-g i övrigt på apoteket, kunna tjänstgöra som region— chef.

Under senare år har allt fler små själv- ständiga apotek förändrats till filialapotek. Förändringarna har ansetts vara företags- ekonomiskt motiverade. Riktlinjer för en sådan utveckling återfinns i den förut om- nämnda inom apotekarsocieteten gjorda ut- redningen rörande landsbygdens läkemedels- försörjning, varav ett referat intagits i be- tänkandet som bilaga 2. Riktpunkten har varit att skapa större administrativa apo- teksenheter under ledning av en apoteks- innehavare.

I den nya organisationen kommer samt- liga apotek att ha ställning av filialer inom ett sammanhållet företag. Detta innebär vissa förändringar beträffande det nuvaran- de förhållandet mellan moderapotek och filialapotek. Detta kan övergångsvis mcd- föra vissa olägenheter för i första hand nuvarande filialapotek, som vant sig att kunna vända sig till moderapoteket i olika frågor. Läkemedelsförsörjningsutredningen är angelägen om att även härvidlag få till stånd en mjuk övergång till det nya systemet. Under en övergångstid bör en viss bindning kunna bestå mellan här av- sedda apotek i avvaktan på ytterligare er- farenheter.

När apoteksbolaget börjar sin verksam- het torde omkring 9 000 personer vara sys- selsatta på apoteken. Det framtida perso- nalbehovet på apoteken blir beroende av förändringar i omsättning och kundstruktur, av rationaliseringsåtgärder och servicedif- ferentiering. Den kapacitet i fråga om per- sonal som apoteken har idag tyder emel- lertid på att bolaget till att börja med bör gå in för viss restriktivitet vid nyan- ställningar. Motiveringen härtill är bl.a. centralisering av vissa uppgifter som nu faller på apoteken samt översyn av apo- tekens arbetsrutiner i samband med över— gång till ADB.

13.4.6 Anställnings— och löneförhållanden m.m.

Statens avtalsverk har sedan 1965 behö- righet att förhandla om apoteksanställdas

löner. Apoteksväsendet har därvid likställts med allmän inrättning och avtalsverket in- träder som avtalsslutande part. När det gäller statliga bolag skall verket dock en- dast på begäran biträda bolagsstyrelsen vid förhandlingar.

En fri och rörlig lönepolitik är av störs- ta betydelse för ett progressivt arbetande företag. Härigenom ges möjlighet att kon- kurrera om värdefull personal. Det är därför nödvändigt att bolaget självt för- [handlar med resp. personalorganisation, eventuellt med biträde av statens avtals- verk.

Apoteksföreståndama bör enligt läkeme- delsförsörjningsutredningens mening tillsät- tas centralt av apoteksbolaget. Det är där- vid av största vikt att en aktiv befordrings- politik förs och att dessa tjänster besätts med dugliga och initiativrika personer. And- ra farmacevter än apoteksföreståndare samt övrig personal bör tillsättas av regionkon— toren när det gäller permanent personal. Extra personal och vikarier bör föreståndar- na själva få tillsätta.

Det kan här upprepas att den mellan staten och apotekarsocieteten träffade över- enskommelsen bl. a. innebär att staten över- tar ansvaret för ingångna anställningsavtal. Detta betyder, att apotekspersonalen från den 1 januari 1971 fortsätter att tjänst- göra på i princip oförändrade anställnings— villkor.

13.5 Den nya organisationens ökade möi- ligheter till rationell Iäkemedelsdistribution m. m.

13.5.1 Nytt system för expediering och registrering av recept vid apoteken

För utredningen har det från början stått klart att vissa av apotekens rutiner i ett sammanhållet företag skulle kunna automa- tiseras och att samhället borde tillföras en officiell fortlöpande läkemedelsstatistik. Ut- redningen har därför låtit utarbeta förslag till ett nytt system för expediering och re- gistrering av recept. Detta har skett genom medverkan av statskontoret. Utredningen

har gjorts av pol. mag. Ivar Ekman. Hans promemoria återges i sin helhet som bilaga 4 till betänkandet.

Promemorian innehåller ett principförslag som innebär reelltidsbearbetning av recepten via terminaler. Förslaget har utformats med god »framhållning» dvs. att det skall vara tekniskt enkelt och ekonomiskt gynnsamt då det tas i bruk en bit in på 1970-talet.

Samtliga apotek eller alla av en viss minsta storleksordning utrustas med termi- naler av skrivmaskintyp förbundna »on— line» med en central datamaskin (central- maskin). Kommunikation mellan termina- lema och centralmaskinen sker dels vid expediering av recept dels för information i lagerfrågor och annan frågeverksamhet. Kommunikation sker i bägge riktningarna men ej terminalema sinsemellan.

Via apotekens terminaler inmatas uppgif- ter om varje recept (29 tecken/ recept). Strax därefter utmatas pris och etikett på apotekets terminal. Patientens namn skrivs manuellt på etiketten.

I centralmaskinen lagras för varje recept uppgifter om recepttyp, receptutfärdare, preparatnummer, ordinationsföreskrifter samt patientens personnummer. Informa- tionen bearbetas sedan för framtagning av önskad statistik.

Systemet kontrollerar lagemivån vid apo- teken, informerar om nödvändiga inköp och sköter kontakten med droghandeln, som utan insatser från apoteken levererar erforderliga varor. Systemet avses också bl. a. ombesörja utbetalning av läkarersätt- ningar och produktion av fakturor som dis- tribueras till apotekens kreditkunder (riks- försäkringsverket, sjukhus m. fl.).

Receptbelagda läkemedel samt de even- tuella receptfria läkemedel som ofta köps på recept omfattas av systemet och således av den maskinella lagerbevakningen. Apo- teken behåller lagerbevakningen med hjälp av defektkorten för övriga icke receptbe— lagda läkemedel samt för fria handelsvaror. För detta sortiment återstår att finna en smidig lösning så att order etc. produce- ras maskinellt.

Om samtliga apotek i Stockholm, Göte-

borg och Malmö (105 st.) och alla övriga med minst 501 recipen per vecka (10 re- cipen per öppethållandetimma) utrustas med terminaler blir 436 av landets totalt 574 anotek anslutna till systemet. Detta motsva- rar omkring 628 000 recipen per vecka eller 92% av den totala receptvolymen. För år 1967 innebär detta att omkring 32 miljoner recipen skulle ha expedierats med hjälp av terminalsystemet.

En expediering på i medeltal ca 12 000— 13 000 recipen per öppethållandetimma motsvaras av 1,22 miljoner tecken under samma tid. Alternativt erhålls för ca 10 000 recipen en överföringsvolym om 0,94 mil- joner tecken per öppethållandetimma.

Övriga apoteks (dvs. de som ej utrustas med terminaler) transaktioner fångas upp i systemet vid den månadsvisa databehand- lingen. Således stansas detta material upp (2,75 miljoner recipen från sammanlagt 138 apotek år 1967) förslagsvis centralt och bearbetas tillsammans med ackumulerade uppgifter från »on-line»-applikationen i fakturerings-, läkarersättnings- och statistik- rutinerna.

Den totala årskostnaden för systemet för- delad på 5 år uppskattas till 14 milj. kr.

assa kostnader uppdelas på systemutveck- ling, datamaskinutrustning (centralmaskin), terminalutrustning, övrig transmissionsut— rustning (modem, koncentratorer m.m.), driftsorganisation, dataöverföring, stansning och utbildning.

Denna kostnad torde mer än väl mot- svaras redan av de personalbesparingar som genom systemet blir möjliga på apoteken. Härtill kommer en rad olika besparingar som systemet möjliggör. Sålunda medför den rationellare varuanskaffningen och lager- hållningen såväl i apoteks- som grosshan- delsledet betydande kostnadsreduktioner. Vidare möjliggör systemet en detaljerad kon- sumtionsstatistik som i sin tur kan bidra till ett rationellare utnyttjande av läkemedels— behandlingens möjligheter.

Sammanfattande kan konstateras att det föreslagna datasystemet är flexibelt och ut- byggbart. För apotekens del torde konse- kvenserna av datasystemet bli

a) personalbesparingar genom mekanisering av rutinerna och taxering och etikettutskriv— ning, genom centralisering och mekanisering av orderarbete och utbetalningar,

b) optimal lagerhållning,

c) kontroll av svinn genom framräkning av apotekens lager med åtföljande avstäm- ning med verkliga inventeringsvärden,

d) snabbare expedition.

Det maskinella orderarbetet innebär också fördelar för nuvarande leverantörer genom en mer planmässig beställningsrutin. Läke- medelstillverkaren får ett bättre prognosun- derlag för sin tillverkning, läkemedelsgros— sisten får med ett bättre prognosunderlag lägre kostnader för orderbehandling, varu- hantering, transport och lagerinvestering.

För apoteksbolagets ledning innebär data- systemet att man får ett instrument för prognoser och styrning av lagerhållningen. Detta medför möjligheter till kostnadsbe— sparingar. Man kan vidare följa upp för- säljningen genom rapportering av adekvat information till chefer på olika nivåer. And- ra möjligheter systemet ger är simulering av utfall av olika tänkbara åtgärder, framtag- ning av statistik som ger underlag för kost- nadsberäkningar och lönsamhetskalkyler.

13.5.2 Koncentrering av vissa arbetsupp- gifter

Det ligger i sakens natur att det samman- hållna företaget möjliggör en koncentration och därmed rationalisering av vissa arbets- uppgifter. Hit hör det kamerala arbztet som med datasystemets hjälp helt koncentreras till huvudkontoret.

Vad angår det rent farmacevtiska arbe- tet bör de redan pågående rationaliserings- undersökningarna intensifieras och de nya möjligheterna effektivt utnyttjas. Ansträng— ningar bör göras att få till stånd en viss centralisering av extemporeberedningen utan att allmänhetens möjlighet till god service eftersätts. I sammanhanget bör påpekas att de möjliga rationaliseringsvinsterna inte så mycket har att gör med beredningen av det enskilda läkemedlet. I stället sammanhänger de med att man inte behöver upprätthålla

samma lagerhållning av råvaror, vårda in- strument och utensilier etc.

I samband med att datasystemet defini- tivt utformas bör man undersöka möjlighe- ten och lämpligheten av att särskilt för stor- stadsområdenas vidkommande skapa spe- ciella mottagningscentraler för telefonrecept, från vilka de av läkarna inringda recepten kan matas in på vederbörande apoteks ter- minal. Självfallet skall man även beakta möj— ligheterna att skapa direkta datakontakter mellan läkare och apotek.

Vad här anförts är givetvis endast exem- pel på nära till hands liggande rationalise- ringsmöjligheter. Det bör vara bolagsled- ningens uppgift att i nära samarbete med apotekens personal pröva sig fram till nya lösningar.

13.5.3 Ökad flexibilitet ifråga om apoteks- typer och apotekslokalisering.

Under efterkrigstiden har vissa nya typer av distributionsorgan för läkemedel kommit fram. Sådana är filialapoteket med förenk- lad utrustning och läkemedelsförråd typ A (apoteksförråd). Det är angeläget att man i ökad utsträckning söker sig fram till varie- rade apotekstyper allt efter de lokala be— hoven.

Läkemedelsshop på sjukhus

För att närmare kartlägga varifrån de på apoteken expedierade recepten emanerar har läkemedelsförsörjningsutredningen ge- nomfört en speciell undersökning, vecka 16- undersökningen 1966. Utförlig undersök- ningsrapport återfinns i bil. 1. Undersök- ningen pågick under tiden 18—23 april och omfattade samtliga 596 apotek i landet.

För varje expedierat recept skulle apo- teken på härför avsedd blankett anteckna receptutfärdarens namn, typ av expedition, receptutfärdarkategori och var receptutfär- daren var stationerad. Till varje fråga hörde ett antal svarsalternativ av vilka det till- lämpliga skulle markeras. Beträffande typ av expedition delades originalrecepten upp i förstagångsexpeditioner och iterationer för

att undersöka i vilken utsträckning patien- ten önskar hämta sin medicin i direkt an- slutning till förskrivningen.

Av totalantalet expeditioner för de 596 apoteken var ca 30 % att hänföra till varde- ra grupperna »sjukhusläkare» och »provin- sialläkare el. motsv.» samt ca 35 % till »andra läkare».

Vecka 16-undersökningen visar vidare att av alla på apoteken expedierade recept av- såg ungefär vart sjätte ett av sjukhusläkare utskrivet originalrecept.

Som en serviceåtgärd främst med tanke på poliklinikpatienter och hemgående pa- tienter bör vid varje större sjukhus inrättas ett särskilt utlämningsställe för läkemedel, en läkemedelsshop. En sådan bör vara helt skild från den enhet som avser läkemedels- försörjningen för sjukhusets interna behov. Apoteksbolaget bör i samarbete med sjuk- husets huvudman inrätta och därefter driva ett dylikt serviceapotek.

Drugstores :" modifierad form

Det synes vidare vara skäl att undersöka om inte vissa tendenser ifråga om lokali— sering av detaljhandel i allmänhet bör av- spegla sig i en flexiblare politik beträffande apotekens lokalisering. Av säkerhetsskäl måste man hålla fast vid principen att läke- medelsförsäljning endast kan ske under be- hörig personals ledning och oftast torde starka skäl tala för att hålla verksamheten samlad i speciella apotekslokaler. Om det emellertid skulle befrämja allmänhetens ser- vice och även kunna ske till väsentligt lägre kostnad bör det dock i och för sig inte före- ligga hinder för att ett enklare expeditions- apotek inryms inom en stormarknad eller liknande kommersiellt centrum. Bolagsled- ningen bör hålla blicken öppen för sådana möjligheter.

13.6 A poteksbolagets ekonomi

Apoteksbolaget kommer att överta hela den verksamhet som nu bedrivs inom apoteks- väsendet. Enligt överenskommelsen skall all nu befintlig personal beredas anställning in-

Tabeli 13: 6. Apotekens kostnader 1968 Källa: Apotekarsocieteten.

milj. kr. % Varukostnader 741 69 Löner 223 21 Socialförsäkringar, pensioner 28 3 Hyror 19 2 Räntor 10 l Avskrivningar 8 1 Övriga kostnader 34 3

1 063 100

om bolaget, lager och inventarier skall in- lösas, hyreskontrakt skall övertas etc. Till en början kommer bolaget därför att be- lastas med alla de kostnader som apoteken nu har. Storleken och relativa fördelningen av dessa kostnader 1968 framgår av tabell 13: 6.

Med ledning av bokslutet 1968 för det samlade apoteksväsendet har apotekarsocie- teten i oktober 1969 gjort prognoser för 1969 och 1970. En översikt av föreliggande siffermaterial lämnas i tabell 13: 7.

Tabell 13: 7. Apotekens bokslut 1968 och prognoser för 1969 och 1970

Bokslut Prognos Prognos 1968 1969 1970 Omsättning 1 075 1 180 1 300 Varukostnader 741 843 939 Bruttovinst 334 337 361 Omkostnader Löner: apoteksinnehavare 28 27 27 farm. personal 74 79 84 tekn. personal 96 103 110 övrig personal 25 27 28 Summa löner 223 236 249 Andra omkostnader socialförsäkringar 16 21 24 pensioner 12 12 14 hyror 19 21 22 räntor 10 12 14 avskrivningar 8 —- 9 9 övriga kostnader 34 38 42

Summa andra _ omkostnader 99 113 125

322 349 374 + 12 12 13

Summa omkostnader Resultat

Det framgår att apoteksväsendet gick med vinst under 1968 och att det beräknas gå med förlust under såväl 1969 som 1970. En taxejustcring har därför begärts. Huru- vida den prisjustering som kan komma att fastställas blir tillräcklig för att häva under- skottet och motverka ytterligare förluster under 1971 kan ännu inte överblickas. Klart är emellertid att bolaget kommer att ställas inför hårda rationaliseringskrav redan från starten. Med hänsyn till de förpliktelser sta- ten iklätt sig i överenskommelsen med apo- tekarsocieteten är det uppenbart att det före— ligger starkt begränsade möjligheter till kost- nadsreduktioner i initialskedet. Till detta kommer att datasystemet och andra åtgär- der som behövs för att man på sikt skall kunna ekonomisera rörelsen kommer att för- orsaka ökade kostnader i början.

Målsättningen kan därför inte vara några omedelbara sänkningar av läkemedelspriser- na. Såväl kortsiktigt som långsiktigt måste man däremot inrikta sig på en politik som ger en maximal läkemedelsservice inom ra- men för de belopp som kan vara disponibla för läkemedelskonsumtion.

14. ACO-verksamheten samlas i separat bolag

14.1 ACO och distriktslaboratorierna

14.1.1 ACO som varumärke

Patent- och registreringsverket beviljade den 27 november 1939 registrering såsom varu- märke (föreningsmärke) av bokstäverna ACO i visst inbördes läge jämte apoteks- emblem avsett att användas av apotekar- societetens medlemmar för läkemedel och andra apotekspreparat.

ACO-märket är inregistrerat av apotekar- societetens direktion som för medlemmarna utfärdat följande bindande beslut:

1. Varumärket får endast användas vid försäljning av vara som överensstämmer med givna föreskrifter angående mängd, emballage och utstyrsel.

2. Varumärket får endast användas för vara som genomgått en kontroll vilken apo- tekarsocietetens direktion må hava före- skrivit och som tillverkas på säljarens apo- tek eller anskaffas från apotek med distrikts- laboratorium.

3. Varumärket får endast påsättas för- packningar som försetts med kontrollnum- mer möjliggörande efterkontroll av prepa- ratet. Sedan koncentreringen av apotekens läke- medelstillverkning började i mitten av 40- talet har ACO allt mer kommit att bli ett begrepp synonymt med distriktslaboratorie- organisationen och dess centrala lednings- organ. ACO kommer i det följande att an- vändas i denna betydelse.

14.1 .2 Distriktslaboratoriernas och utveckling

uppkomst

Apotekarsocieteten fattade 1945 beslut om att inrätta distriktslaboratorier i enlighet med av direktionen uppdragna riktlinjer för en rationalisering av apotekens s.k. pre- parandatillverkning. Distriktslaboratoriema skulle tillverka framför allt sådana bered- ningar som fordrade dyrbar apparatur eller omständligt arbete.

Societeten uppdrog åt 25 apoteksinneha- vare att driva distriktslaboratorium inom sin apoteksrörelse. Detta antal bestämdes till att börja med inte av mera ingående företags- ekonomiska överväganden utan mot bak- grund av att organisationen i utgångsläget i stort sett skulle få tillräcklig kapacitet utan stora nyinvesteringar i lokaler och appara- tur.

Medicinalstyrelsen förklarade efter fram- ställning från societeten hinder inte möta att dels på apotek med distriktslaboratorium framställa beredningar för regelmässig för- säljning till andra apotek dels ock annorstä- des än från apotek inköpa beredningar un- der förutsättning att dessa på ett betryggan- de sätt undersöks till sammansättning och kvalitet.

Då det principiella beslutet fattades att inrätta distriktslaboratorier ansåg societeten att tvång att köpa vissa preparat inte borde införas. Apoteken skulle själva även i fort- sättningen tillverka enklare beredningar men det angavs också att en övergång till obli—

gatoriskt köp av preparanda från distrikts— laboratorierna kunde bli aktuell vid senare tidpunkt när verksamheten stabliliserats.

Några beslut som inskränkt apotekens rätt till tillverkning av läkemedelsberedningar har inte heller senare fattats utom vad av- ser registrerade preparat vilkas tillverkning begränsats till vissa distriktslaboratorier. Där- emot har till följd av läkemedelsförordnin- gens tillverkningsbegrepp (tillverkning bl. a. : förpackning) och de alltmer skärpta kra- ven på tillverkningskontroll i praktiken en stark inskränkning skett i flertalet apoteks tillverkning.

Successivt har antalet distriktslaborato- rier minskats från ursprungligen 25 till f.n. mindre än hälften. Enligt fattat beslut skall minskningen fortsätta så att antalet vid års- skiftet 1970—71 är nere i åtta. De då kvar— varande distriktslaboratorierna skulle vara anknutna till följande apotek, nämligen Sä- len och Vita Björnen i Stockholm, Kvarnen i Solna, Vasen i Linköping, Lejonet i Mal- mö, Kronan i Göteborg, Lejonet i Sunds- vall samt Järven i Umeå. Det sistnämnda skulle ha enbart distribuerande uppgifter och Kvarnen i Solna ha starkt specialiserade uppgifter, nämligen att finfördela kemikalier och droger.

] 4.1.3 Organisation

ACO-verksamheten leds ytterst av apotekar- societetens direktion. Detta framgår av 5 24 stadgarna för apotekarsocieteten, som åter- givits på sid. 37. Närmast under direktionen ankommer ledningen på en särskild pro- duktionsnämnd. I sin tur har denna ansvaret för societetens tekniska huvudavdelning in— om vilken ACO-verksamheten hålls sam- man. Den tekniska huvudavdelningen om- fattar ekonomi—, marknads—, produktions-, forsknings- och kontrollavdelningarna. Led- ningen för dessa utövas av den tekniske di— rektören som närmast biträds av en labora- toriechef. Denne har det omedelbara an- svaret för apotekens centrallaboratorier inom vilket forsknings- och kontrollavdel- ningama är inrymda.

Vart och ett av distriktslaboratorierna är

anknutet till ett självständigt apotek. Inne- havaren av detta är således chef för det tillhörande distriktslaboratoriet. Till sitt för- fogande för driftsledning har han i regel minst två apotekare, den ene med ansvar för tillverkningen och den andre för kontrollen. Förekommande funktioner i övrigt är främst administration och engrosexpedition.

14.2 Personella och materiella resurser

1421 Personal

Som framgår av det sagda finns ACO:s personal dels inom den tekniska huvudav- delningen dels vid distriktslaboratorierna.

Vid början av 1969 fanns vid den cen- trala tekniska huvudavdelningen i det när- maste 100 personer anställda. Av dessa tjänstgjorde omkring 70 personer vid cen- trallaboratoriet av vilka i sin tur omkring 30 fullgjorde andra uppgifter än sådana som avsåg ACO. Den centralt verksamma ACO- personalen uppgick alltså till omkring 70 personer.

Personalen på distriktslaboratorierna var 1966, då antalet laboratorier var 14, om— kring 850 personer. Ett betydande an*al var emellertid deltidstjänstgörande. Omräknat till heltidstjänstgörande rörde det sig om ca 550 personer fördelade på följ inde sätt.

Apoteksinnehavare 14 Andra apotekare 32 Receptarier 12 Apotekstekniker 2l4 Städerskor 57 Övrig personal 226

555

Vid slutet av 1970 då ACO—verksamheten i sin nuvarande form skall upphöra beräknas personalen uppgå till omkring 450 p.rsoner.

14.2.2 Lokaler

Den tekniska huvudavdelningen är inrymd dels i kontorslokaler om ca 700 in2 vid Döb_lnsgatan i Stockholm dels i laborato— rielokaler om ca 1 800 ut2 vid Gårdsvägen i Solna. Hyresrätten till dessa lokaler skall

övertas av staten enligt överenskommelsen med apotekarsocieteten.

Lokalerna för de sju producerande distriktslaboratorier som finns kvar vid ut- gången av 1970 omfattar drygt 15 000 in2 enligt följande sammanställning.

Stockholm, Sälen 2 600 Stockholm, Vita Björnen 2 100 Solna, Kvarnen ] 300 Linköping, Vasen ] 000 Malmö, Lejonet 2 300 Göteborg, Kronan 2 200 Sundsvall, Lejonet 3 600

15 100

Av lokalerna fördelar sig 4000 m2 på försäljningsavdelningarna, 3 500 m2 för em- ballagelager samt 7600 rn2 på övriga 10- kaler. Samtliga de angivna lokalerna är helt avskilda från de egentliga apotekslokalerna. I flertalet fall är de belägna i särskilda fas- tigheter i industriområden. Den fastighet i vilken laboratoriet i Sundsvall är inrymt ägs av apotekarsocieteten och skall förvärvas av staten enligt den träffade överenskommel- sen.

14.2.3 Apparatur

Den apparatur som finns på de distrikts— laboratorier som beräknas fortsätta sin verk- samhet under 1970 torde i stort sett få an- ses modern och ändamålsenlig. Värdet torde inte överstiga fyra milj. kr.

Det centrala laboratoriet får anses väl ut- rustat med såväl högklassig forsknings- och laboratorieapparatur som utensilier och glasutrustning. Standarden på laboratoriein- redningen är förhållandevis hög.

Distriktslaboratoriernas inredning och ut— rustning ingår formellt som delar av de apo- tek de tillhör. Den kommer sålunda att för- värvas av apoteksbolaget i samband med inlösningen av apoteken. Centrallaborato— riets samtliga resurser skall förvärvas av sta- ten enligt överenskommelsen.

14.3 Sortiment, produktion m. m.

14.3.1 Karakteristik av sortimentet

Historiskt har ACO-produktionen utvecklat sig ur apotekens preparandatillverkning av

sammansatta preparat som antingen är läke- medel eller utgör halvfabrikat för framställ- ning av läkemedel. Sådana medel sätter fort- farande sin prägel på ACO-produktionen. Parallellt härmed har emellertid utvecklats en rad mera specifika preparat. Främst har ACO vid utvecklingen av sådana sökt finna nya läkemedelsformer som bättre än de klassiska skall ge ett högt utnyttjande av in- gående substanser.

Generellt kan sägas att ACO-preparaten söker vara lågprisläkemedel. Omkring 2/ 5 av produktionen hänför sig till handköpspre— parat.

14.3.2 Sortimentets sammansättning

ACO-produktionen omfattar framför allt standardpreparat av sådan typ som finns angivna i allmänt tillgängliga handböcker. Av de 1965 tillhandahållna läkemedlen van sålunda 200 upptagna i Nordiska farma- kopén och 150 i medicinalstyrelsens förteck- ning över läkemedel jämförbara med farma— kopépreparat. Därutöver fanns 44 läkeme— del registrerade som farmacevtiska speciali- teter. Slutligen såldes ett 50—tal medel, un- dantagna från läkemedelsförordningens be- stämmelser samt några hudvårdspreparat.

De mest betydande ACO-läkemedlen är Magnecyl- och Magnecyl-kodeintabletter, några vitaminpreparat samt några medel in- nehållande välkända standardsubstanser så- dana som pentymal, meprobamat och papa— verin.

De ACO-preparat som finns upptagna i Apotekens specialitetsregister och FASS är till antalet drygt 200 fördelade på ca 750 förpackningsstorlekar. Emellertid tillhanda- håller ACO därutöver ett stort antal varor. Sålunda upptar distriktslaboratoriernas en- grosprislista 1968 inte mindre än inemot 3 200 förpackningar fördelade på följande produktgrupper

Standardläkemedel 975 Finfördelade droger, kemikalier och blandningar av dessa 775 Kryddförpackningar 35 Reagenser 425 Preparanda 975 Summa 3 _185 SOU 1969: 46

Tabell 14:] ACO:s tablettsortiment Sortimentsstorlek i relation till produktionens omfattning år 1965

Tillverkning år 1965 Antal Ackumulerat Tillverkning tusental beredningar antal % tusental ackumulerat % 50 26 26 14,4 741 741 0,1 50— 100 26 52 28,9 2 174 2 915 0,4 100— 250 21 73 40,6 3 332 6 246 0,8 250—— 500 27 100 55,6 10 462 16 708 2,2 500— 1 000 26 126 70,0 19 404 36 112 4,8 1 000— 5 000 28 154 85,6 56 295 92 407 12,3 5 000—10 000 13 167 92,8 101 579 193 986 25,8 10 000— 13 180 100,0 558 993 752 969 100,0

14.3.3 Produktion och distribution

De olika distrikslaboratorierna har fördelat produktionen mellan sig så att i regel ett visst preparat tillverkas på endast ett labo- ratorium i landet. Varje laboratorium dis- tribuerar däremot principiell-t samtliga labo- ratoriers produkter till de apotek som an- litar ett visst distriktslaboratorium.

Tillverkningsvärdet 1968 var 39 milj. kr. Alla typer av läkemedelsformer ingår i till- verkningen. Tabletter, salvor och infusions- lösningar är de volymmässigt utan jämförel- se dominerande.

Tillverkningen är splittrad på ett stort an- tal preparat av vilka de flesta har liten åt- gång. Detta illustreras av tabell 14: 1 som vi— sar hur tablettillverkningens omfattning för- delar sig på antal beredningar. Av tabellen framgår bl. a. att 100 av de 180 tablettsor- tema svar-ar för bara 2,2% av tillverknings- volymen och att i det närmaste 75% av vo- lymen motsvaras av blott 13 tablettsorter.

14.4 Marknadsföring och marknadsandel

Fram till början av 1960-talet förekom ingen central marknadsföringsaktivitet för ACO- produktionen. Numera finns en sådan en- ligt samma mönster som tillämpas av annan läkemedelsindustri. Sålunda sker annonse— ring i medicinsk fackpress och för vissa handköpspreparat även i annan press. Lä- karbesökare förekommer och läkarprover tillhandahålls. Från och med tredje årgången av FASS (1968) finns ACO-preparat med idenna.

ACO:s marknadsandel av apotekens to- tala försäljning är f. n. omkring 10 %.

14.5 Finansiering, ekonomi och lönsamhet

ACO-verksamheten är en del av apoteks- väsendet och har helt finansierats inom ra- men för detta. Sålunda har distrikslabora- toriema successivt byggts ut från klassiska apotekslaboratorier med anlitande av de fi- nansieringsvägar som angivits i kap. 3. _

Tidigare har angivits att värdet av dis- triktslaboratoriernas inventarier inte torde överstiga fyra milj. kr. Värdet av vam- lagret kan beräknas till drygt tio milj. kr.

Den centrala organisationen för ACO, dvs. centrallaboratoriet och den tekniska huvudavdelningen i övrigt har byggts upp och drivits med anlitande av sådana avgifter som apotekarsocieteten som organisation kunnat uttaxera från apoteken. Under åren 1960—69 har på detta sätt influtit 22,2 milj. kr. från distriktslaboratorieapoteken. Härav har 15,5 milj. kr använts för forsknings- och utvecklingsarbete samt 6,7 milj. kr till marknadsföring. För inredning och utrust- ning av centrallaboratoriet, som inte bara betjänar ACO, torde därutöver ytterligare avgiftsmedel ha anlitats.

Den ekonomiska utvecklingen för ACO' under 1960-talet har i stort sett varit vikan— de. Detta framgår av följande tablå

1960 1964 1968 Försäljning 21,8 26,5 43,6 Varukostnader 7,9 9,3 15,3 Bruttovinst 13,9 17,2 28,3 Omkostnader 9,4 15,8 26,2 Nettoresultat 4,5 1,4 2,1

Förklaringen synes till stor del vara att betydligt ökade belopp lagts ner på forsk- ning, utveckling och marknadsföring. Det synes inte osannolikt att dessa satsningar i förening med de rationaliseringar som är möjliga så småningom skall leda till att lön- samheten åter ökar.

En mer ingående lönsamhetsundersökning av ACO har gjorts av koncentrationsutred- ningen.

Denna redovisas i kapitel 9 i utredningens betänkande Läkemedelsindustrin, betitlat Läkemedelsföretagens vinster och räntabili- tet. Därom må anföras följande såvitt angår lönsamheten hos ACO.

Utredningen visar att ACO under samt- liga studerade år dvs. 1958—1965 gått med vinst. En gjord jämförelse mellan ACO:s och LIF-företagens räntabilitet på totalt kapital före skatt redovisas på följande sätt

ACO LIF 1958 20 15 59 19 16 60 26 13 61 26 13 62 24 12 63 13 15 64 11 13 65 || 12

Koncentrationsutredningen framhåller att man vid bedömning av de redovisade lön- samhetsskillnaderna måste beakta att ACO:s verksamhet i flera avseenden radikalt skil- jer sig från övriga företags. Som läkemedels- försörjningsutredningen redan framhållit be- står sortimentet huvudsakligen av väl kända standardpreparat, vilket innebär att varken utvecklings— eller marknadsföringskostnader- na blir särskilt stora. Vidare är 40 % av sortimentet handköpspreparat. Dessa för- orsakar ej heller särskilt stora försäljnings- kostnader. Det betonas att priskonkurrensen i vissa fall lönat sig genom att ACO kunnat hålla ett 10—30% lägre pris utan att behöva riskera en sänkning av konkurrenternas pri- ser.

Som förklaring till att lönsamheten sjun-

kit framhålles — liksom läkemedelsförsörj- ningsutredningen redan gjort i det före- gående att ACO:s politik beträffande forskning och reklam undergått en ändring som lett till en stor procentuell höjning av kostnaderna härför. Som en ytterligare tänk- bar förklaring till den försämrade lönsam- heten skulle kunna anföras hypotesen att ACO övertagit olönsamma produktgrupper från enskilda apotek. Det påpekas emeller- tid att det är först 1968 som en betydande överföring av sådan produktion sket-t. Koncentrationsutredningen framhåller att ACO skulle ha kunnat driva priskonkur— rensen ännu hårdare. Härom heter det:

Det har påvisats att felkällor kan föreligga vid en särredovisning av distriktslaboratoriernas verksamhet på grund av att vissa produktions- faktorer utnyttjas gemensamt i produktions- och apoteksleden. Utredningens räntabilitetsberäk- ningar av ACO:s verksamhet för perioden 1958— 1965 visar dock klart, att företagets läkeme- delspriser medgivit ett överskott på rörelsen. Fö- retagets priskonkurrens skulle med andra ord ha kunnat drivas ännu intensivare utan att för- luster skulle ha uppstått.

Slutligen erinrar utredningen om att apo- teksväsendet som helhet buffrar ACO:s ekonomiska situation. Om verksamheten går med vinst kommer det den samlade apoteks- verksamheten till godo. Går den däremot med förlust tas denna upp av reg'erings- fonden (jfr sid. 34). Detta betyder, fram- håller koncentrationsutredningen, att ACO- verksamheten i sin risksituation skiljer sig radikalt från övriga studerade företag.

14.6 ACO i överenskommelsen

Av den i kap. 12 lämnade redogörelsen för överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten framgår att ACO under minst två år räknat från den 1 januari 1971 skall drivas som dotterföretag till apoteks- bolaget. Den av apotekarsocieteten grun- dade stiftelsen skall vara representerad i dotterbolagets styrelse. Staten skall för 7,5 milj. kr förvärva bl.a. apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning, inklusive inrett laboratorium (ACL) med apparatur och in- ventarier, patent- och varumärkesrätter samt

hyresrättema till de av laboratoriet och företagsledningen för ACO disponerade lo- kalerna ävensom den fastighet i vilken dis- triktslaboratoriet i Sundsvall är inrymt. Det framgår också att staten förvärvar distrikts- laboratoriernas egna resurser i samband med inlösningen av apoteken. Slutligen må erin- ras om att staten övertar betalningsansva- ret för vissa ersättningar till apoteksinne- havare som drivit distriktslaboratorier.

14.7 AC O:s framtid och utveckling

Läkemedelsförsörjningsutredningens med- verkan till att överenskommelsens klausuler som berör ACO utformats på det sätt som skett grundar sig på utredningens övertygel- se om lämpligheten och önskvärdheten av att ACO fortlever och utvecklas men att det- ta skcr helt avskilt från apoteksverksamhe- ten. Sammanfattande får läkemedelsförsörj- ningsutredningen som stöd för denna sin uppfattning anföra följande:

Distriktslaboratoricverksamheten kom ur- sprungligen till stånd som en service med uppgift att underlätta för apoteken att upp- fylla sin skyldighet att tillhandahålla alla efterfrågade läkemedel. Från en relativ blygsam omfattning vid sta-rten har verksam- heten numera fått en avsevärd omfattning. ACO har under sin verksamhetstid funge- rat som ett komplement och i vissa fall som ett alternativ till läkemedelsindustrin. Särskilt framträdande har dess prispolitik varit. En viktig målsättning har således varit att hålla låga priser på de enskilda läkemedlen. Av stor betydelse har därvid distriktslaboratoriernas allsidiga tillverk- ningssortiment varit. Som alternativ till. industritillverkade preparat finns därför ofta ACO-läkemedel med lägre och ibland avse- värt lägre prise-r än de förra.

För att distriktslaboratorieorganisationen redan från starten skulle få tillräcklig kapa- citet utan omfattande investeringar gjordes antalet distriktslaboratorier ganska stort, nämligen ett drygt tjugotal. Ett utmärkande drag för verksamheten särskilt under senare år har varit strävanden att genomföra en fullständig produktionsfördelning så att

samtliga i distriktslaboratoriernas ordinarie tillverkningssortiment upptagna beredningar endast skall tillverkas på ett eller undantags- vis två distriktslaboratorier. I samband här- med har också en specialisering av de en- skilda laboratoriernas verksamhet till vissa preparatgrupper ägt rum. Koncentreringen av verksamheten är avsedd att minska an- talet distriktslaboratorier till åtta under 1970;

Läkemedelsförsörjningsutredningen anser att en del av den tillverkning som centra- liserats till distriktslaboratorierna varit nöd- vändig för en fullgod läkemedelsförsörjning.

Vissa läkemedel är således till sina kvan- titeter för små för att den enskilda läke- medelsindustrin skall vara intresserad av att tillverka dessa. Samtidigt har de haft så stor åtgång eller har tillverkningen varit så komplicerad, att en hantverksmässig till- verkning vid de enskilda apoteken, skulle ha varit orationell. ,

Här måste emellertid tilläggas att ACO:s sortiment varit orimligt stort och splittrat delvis beroende av de historiskt betingade reglerna om apotekens långtgående skyldig- het att tillhandahålla medel som formellt är läkemedel men som medicinskt framstår som obsoleta. Enligt läkemedelsförsörjnings- utredningens förslag till modernare regler härvidlag bortfaller incitamentet för ACO att bibehålla dylika produkter.

Av koncentrationsutredningens redovis- ning av lönsamheten beträffande ACO-verk- samheten framgår att den fram till 1963 varit betydligt högre än för de s.k. LIF- företagen. Efter denna tidpunkt har lönsam- heten visat sig vara nedåtgående men allt- jämt försvarlig. Nedgången torde bl. a. bero på betydligt ökade forskningsinsatser i förhållande till de närmast föregående åren.

Läkemedelsförsörjningsutredningen anser således, att tillverkningen på distriktslabo- ratorierna fyller en önskvärd funktion inom läkemedelsförsörjningen och att lönsamhe- ten måste betraktas som godtagbar. Av des- sa skäl anser utredningen att en nedlägg- ning av distrikslaboratorieverksamheten inte kan komma i fråga. Det skulle för övrigt innebära en inte godtagbar kapitalförstö-

ring. I samband med att apoteksbolaget inlöser de nuvarande apotekens lager och inventarier avskiljs de kvarvarande distrikts- laboratorierna och samlas i ett tillverk- ningsföretag som till att börja med blir dotterbolag till apoteksbolaget. Sedermera bör det överföras till den under uppbygg— nad varande statliga tillverkningskoncernen. Företaget bör enligt utredningen syfta till att utgöra en konkurrensfaktor inom läke- medelstillverkningen genom att särskilt ha till uppgift att säkra tillgången på neutrala basläkemedel till låga priser. Genom att inarbeta ACO-verksamheten i ett statligt tillverkningsföretag elimineras också huvud- delen av den kritik som under årens lopp riktats mot verksamheten. Den allvarligaste invändningen mot den har varit att verk- samheten ekonomiskt inte kunnat helt skil- jas från den allmänna apoteksrörelsen samt att verksamheten finansieras av några enskil- da apoteksinnehavare, som var och en dri- ver sin rörelse medan planering i stort och central ledning sköts av apotekarsocieteten som organisation. Vidare har det ansetts vara principiellt betänkligt, att de apoteka- re, som har monopol på att sälja fabri- kemas produkter, samtidigt tillverkar kon- kurrerande preparat.

Till en början skulle verksamheten drivas i Stockholm, Solna, Linköping, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Det är dock osan- nolikt, att det kan vara rationellt att i längden ha tillverkningen uppdelad på så många enheter. Största möjliga koncentre- ring av verksamheten bör därför eftersträ- vas på sikt. Självfallet måste verksamheten också samordnas med den statliga tillverk- ningen i övrigt. Det bör ankomma på led- ningen för det nya företaget att beakta alla möjligheter till en sådan utveckling i fram- tiden.

15 ' Droghandelns ställning i det nya systemet

15.1 Inledning

I direktiven för utredningen uttalas att det allvarligt borde övervägas att centralisera droghandelsverksamheten till ett statsägt monopolföretag. Detta uttalande görs sedan det erinrats om att såväl 1946 års läke- medelsutredning som 1953 års läkemedels- kommitté behandlat droghandelsfrågan. Inga åtgärder beträffande droghandeln har vidtagits till följd av förslag från dessa ut- redningar. Det av utredningarna presterade materialet, särskilt det som förebragts av 1953 års läkemedelskommitté, är emellertid alltjämt av värde vid en bedömning av pro- blemkomplexet. En kortare redogörelse för delar av detta lämnas därför i det följande.

Inom ramen för läkemedelskommitténs arbete hade en omfattande undersökning om centralisering av läkemedelsgrosshandeln gjorts av professorn Ulf af Trolle och medarbetare. Även denna undersökning be- rörs i det följande.

Av övrigt material som utredningen haft till sitt förfogande må nämnas en undersök- ning om produktivitets- och effektivitetsut— vecklingen 1954—1964 inom den fristående läkemedelsgrosshandeln. Vidare kan näm- nas studier av enkanaldistribution av läke- medel utförda av civilekonomen Holger Formgren.

De ovan angivna utredningarna har kom- pletterats med vissa uppgifter direkt från droghandlarna. Norges monopoldroghandel,

Norsk Medisinaldepot, den enda statliga droghandeln i västvärlden, har besökts un— der utredningsarbetet. Redogörelse för den— na lämnas dels i bilaga 5 dels i ett av- snitt i detta kapitel.

Genom intervjuer med åtta företag inom andra branscher, har material för studium av andra företags distributions- och order- rutiner m. m. insamlats.

15 .2 1 94 6 års Iäkemedelsutredning

15.2.1 Droghandelns sortiment, service m. rn.

Till droghandlarna räknar 1946 års läke— medelsutredning ADA, Kronan, Vitrum och Distra (nu Astra Distribution). Dessa före- tag är fortfarande leverantörer till apoteken.

Droghandelns sortiment har efter hand ändrat karaktär genom att de farmacevtiska specialiteterna nu till mer än 95 % domi- nerar apotekens läkemedelsförsörjning. Vid tiden för läkemedelsutredningens arbete var försäljningen av farmacevtiska specialiteter omkring hälften av apotekens omsättning.

Beträffande apotekens orderrutin påpeka- de läkemedelsutredningen att apoteken när som helst kunde telefonera in sina order till leverantörerna. Utredningen menade att det stundom kunde vara nödvändigt att ett apotek kom i direkt kontakt med leveran- tören för att efterhöra varupriser m. m. Apo- tekens behov av att dagligen orientera sig

om varupriserna var visserligen betydligt större under en tid då droger och kemika- lier spelade en väsentligt större roll än nu för normalapoteket. Som droghandelns ser- vice hade utvecklat sig befarades emellertid att den genomsnittliga storleken av apote— kens order ofta inte stod i rimlig proportion till kostnaden för deras införskaffande och effektuerande.

Droghandelns handlingsmönster ansågs sammanhänga med den bristande offentliga kontrollen av engrospriserna. Läkemedels- utredningen skrev (sid. 302).

Bland bristerna i läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation må här även nämnas det sätt, på vilket varuförsörjningen av apo— teken nu sker via läkemedelsgrosshandeln. Bristerna härutinnan äro i huvudsak alltjämt desamma som då apotekssakkunniga av år 1931 avgåvo sitt förslag till droghandelns förstat— ligande. Sålunda finns det fortfarande prak- tiskt taget ingen möjlighet för det allmänna till betryggande kontroll av prissättningen i gross- handelsledet. Vad särskilt prissättningen av de farmacevtiska specialiteterna beträffar, bör så- som ett anmärkningsvärt faktum framhållas frånvaron av en differentiering av apotekens inköpspris efter orderstorlek. Om ett apotek köper ett eller flera rör av en tablettsort, är sålunda priset per rör i båda fallen detsamma.

Det allmänna saknar fortfarande i allt väsentligt insyn beträffande prisbildningen i partihandelsledet.

15.2.2 Ett statligt apoteksbolag och privat droghandel.

1946 års läkemedelsutredning föreslog att apoteksväsendet skulle ombildas till ett hel- statligt aktiebolag med monopolställning. Beträffande droghandelns ställning ansåg en majoritet inom utredningen att denna frå— ga tills vidare skulle lämnas öppen. Med bolaget skulle skapas förutsättningar för apoteken att vid lämplig tidpunkt inrätta en egen inköpscentral med faktisk monopol- ställning. Genom att inte förstatliga drog- handeln skulle man undvika de startkostna- der som måste uppstå vid en tvångsmono— polisering.

Beträffande apoteksbolagets lagerhållning anförde läkemedelsutredningen bl.a. (sid. 412—413).

I fråga om apoteksbolagets lagerhållning är att framhålla, att även om det torde bli möj- ligt för ledningen att förskaffa sig fortlöpande kännedom om det huvudsakliga varubehovet inom företaget i sin helhet, får man räkna med växlingar av mer eller mindre tillfällig karaktär, varför apoteksbolaget alltid bör hålla vissa egna förråd (stötlager). Till dessa skola apoteken kunna översända varor, som de själ- va icke ha behov av men som kunna vara efterfrågade på andra håll eller som hör av- skrivas. Centralförråd och depåer kunna dess- utom vara omsättningscentraler för varor som vederbörande myndigheter (främst de militära) icke själva kunna omsätta i sin verksamhet, och likaså för varor, som ha begränsad hållbarhet men som alltid måste finnas i reserv för olika ändamål.

Läkemedelsutredningen tangerar här det ständigt aktuella bristorderproblemet. För många läkemedel gäller idag att efterfrågan är liten och ryckig. Även dessa läkemedel måste apoteken kunna tillhandahålla utan onödig tidsutdräkt.

Två reservanter inom läkemedelsutred- ningen förordade 'att även droghandeln skul- le förstatligas. Reservantema anförde (sid. 374).

I motsats till vad fallet var vid tobaks- och spritmonopolens införande är det alltså här fråga endast om en monopolisering av detalj- handeln; någon ensamrätt för ett statligt apo- teksföretag att bedriva tillverkning av eller grosshandel med apoteksvaror åsyftas däremot icke. Nu visar emellertid erfarenheten från de båda andra statsmonopolen, att ett dylikt s. k. partiellt monopol tenderar att inverka även på de grenar av hanteringen, som vid starten lämnats utanför det centraliserande ingripandet.

Reservantema ville inte underlåta att för droghandlarnas del räkna med möjligheten av en avsevärd nedgång i deras totala om- sättning. I vilket fall som helst skulle med apotekens förstatligande ett osäkerhetsmo— ment tillkomma i droghandlarnas verksam- het. Reservanterna menade att en inlösning av droghandeln kunde bli aktuell efter ett förstatligande av apoteken. I sitt remissvar anmälde droghandlarna att de ville bli in- lösta till den del som avsåg distributionen av läkemedel till apotek.

15.3 1953 års Iäkemedelskommitté 15.3.1 Apoteksägd droghandel

När 1953 års läkemedelskommitté lade fram sitt betänkande (SOU 1959:5) fanns lik- som tidigare tre sortimentsdroghandlare (ADA, Kronan och Vitrum). Dessutom före- kom fortfarande direktdistribution till apo— teken 'av Astrakoncernens produkter samt numera också av Leos läkemedel.

Kommittén undersökte droghandelns kost- nadsstruktur och konstaterade att droghan- deln hade en kostnadskrävande servicekon— kurrens och försäljningspolitik samt en dyr- bar administrations- och lagerhållningsappa- rat. '

Två alternativ uppställdes till den rådan— de droghandelsstrukturen. Det ena innebar en centralisering till ett enda företag ägt antingen -av staten eller av läkemedelsin- dustrin och apoteken gemensamt. Det andra alternativet skulle vara att inrätta en kol- lektiv droghandel eller inköpscentral ägd av apotekskollektivet och avsedd att bli ett komplement och en konkurrent till de övri- ga droghandlarna.

Kommittén förordade det sistnämnda al- ternativet. En kollektiv droghandel motive- rades sammanfattningsvis på följande sätt (sid. 229).

Genom en dylik skulle man få garanti att sortimentsdroghandeln kommer att bestå och ge småindustri, nya tillverkningsföretag samt den utländska industrien samma möjligheter till kontakt med apoteken som de större, inhemska tillverkarna har. En av apotekskollektivet helt eller till övervägande del ägd droghandel kan förutsättas ha intresse av priskonkurrens och effektivisering i distributionen, varigenom en ökad priskonkurrens och förbättrade kostnads- förhållanden inom droghandeln i dess helhet skulle ernås.

Den lämpligaste formen för en kollektiv droghandel knuten till apoteksväsendet an- sågs av kommittén vara ett aktiebolag med apotekarsocieteten som dominerande aktie- ägare.

Innan kommittén i maj 1959 framlade sitt förslag offentliggjordes den 18 mars 1959 att apotekarsocieteten förvärvat aktiemajori- teten i droghandelsföretaget Vitrum. Kom-

mittén uttalade att det gjorda förvärvet sam-.- manföll med kommitténs förslag endast un— der förutsättning att Vitrums tillverknings- del och utländska försäljningsorganisation avskildes. Så har ej skett.

15.3.2 Konkurrensen mellan droghandlarna

1953 års läkemedelskommitté förutsatte att den apoteksägda droghandeln skulle ha in- tresse av priskonkurrens. Det kan påpekas att kommittén framlade ett detaljerat för- slag till nytt avgiftssystem för apoteken som syftade till ett större ekonomiskt utbyte för apoteksinnehavarna vid ökning av rörelse- resultatet. Kommitténs avgiftssystem genom.-K fördes aldrig.

Vitrum har numera varit i apotekarsocie- tetens ägo i tio år. Några radikala föränd- ringar inom droghandeln har inte skett un- der denna tid. Apoteken fördelar sina in- köp på flera sortimentsdroghandlare liksom tidigare. Vitrum har inte gjorts till ett apo- tekens instrument för en prispress på de tidigare distributionsleden.

En reducering av droghandelsmarginalen från 15 till 10 procentenheter har skett un- der de senaste tio åren. Kanhända spelade tillkomsten av en av apotekarsocieteten ägd droghandel en roll för denna pressning av droghandelsmarginalen men initiativet kom inte från Vitrum.

Vinsten i droghandelsledet har inte slagit igenom i det pris konsumenten får betala för läkemedel.

Apotekens bristande möjligheter att eko- nomiskt utnyttja konkurrensen mellan drog- handlarna är bl.a. beroende av det sätt på vilket den offentliga kontrollen över lä- kemedelspriserna är utformad. Kommittén lade inte fram något alternativ till det allt- jämt gällande prissättningsförfarandet som innebär att myndigheterna fastställer apote- kens högsta inköpspris.

Kommittén ansåg sortimentsdroghandeln önskvärd. En apoteksägd droghandel skulle bli en garanti för sortimentsdroghandelns bestående. Nu tio år senare har det visat sig att ensamrättsförsäljning, s. k. enkanals- distribution, vinner terräng inom branschen.

15.4.1 Inledning

Frågan om vilka effekter som ernås vid en centralisering av droghandeln har varit central för läkemedelsförsörjningsutredning- en. Så var fallet även för 1953 års läke- medelskommitté. Denna beställde en sär- skild utredning angående kostnadsförhållan— dena inom den fungerande droghandeln jäm- fört med ett alternativ där droghandelsdist- ributionen tänktes koncentrerad till ett enda företag. Utredningen utfördes av Institutet för distributionsekonomisk och administra- tiv forskning vid handelshögskolan i Göte- borg under ledning av professorn Ulf af Trolle. Utredningsrapporten som omfattar 277 sidor är publicerad som meddelande 1958: 13 i institutets skriftserie. I fortsätt— ningen ges ett referat av vissa delar av ut- redningen.

15.4.2 Frågeställningar, förutsättningar m.m.

I utgångsläget för specialutredningen fanns fyra droghandelsföretag. Vid en centralise- ring av droghandeln till ett enda företag (centrala droghandelsföretaget eller CDI-I) skulle omedelbart följa vissa kortsiktiga verkningar för apoteken, droghandeln och läkemedelsindustrin. Apoteken skulle få en enda leverantör och droghandelns leveran- törer i sin tur en enda kund. Som huvud- frågeställning hade utredningen att klarläg— ga de uppkommande kortsiktiga kostnads- förändringarna med tyngdpunkten lagd på droghandelsledet.

Bland övriga frågeställningar i uppdraget kan nämnas att institutet skulle söka belysa de långsiktiga följderna av en centralisering. Institutet hade däremot inte fått i uppdrag att göra någon avvägning mellan kortsik- tiga och långsiktiga konsekvenser och inte heller att framlägga något förslag.

Utredningen uppdelade de kortsiktiga för- ändringarna vid en centralisering av drog- handeln i ändringar till följd av den änd- rade orderstrukturen och ändringar sam- manhängande med stordriftsfördelar.

Förutsättningarna på vilka de kortsiktiga kostnadsberäkningama baserar sig kan in— delas i förutsättningar enligt centrala beslut och förutsättningar som uppstår som en följd av centraliseringen. Till de förra hör CDH:s monopolrätt och till de senare an- talet order vid övergång till CDI-I.

Även om utredningen utgick från att en minskning av antalet order blir en följd av centraliseringen har utredningen berört möjligheten att minska antalet order utan centralisering. Det ansågs otänkbart att det- ta skulle kunna ske genom någon form av överenskommelse mellan droghandlarna. Konkurrensen bygger i så väsentlig grad på tillräcklig täthet och snabbhet i leveranserna att en »kartellöverenskommelse» inte skulle ha några möjligheter att upprätthållas. Vi- dare sägs (sid. 67):

Däremot är det tänkbart att man skulle kun- na uppnå en ökning av orderstorleken genom ett orderpremieringssystem, varvid det dock först måste förutsättas att avgiftssystemet änd— ras på ett sådant sätt att det lönar sig för en apotekare att koncentrera sina inköp. Ett pre— mieringssystern skulle under nuvarande förhål— landen sannolikt bli helt verkningslöst.

Bland de av utredningens förutsättningar som hänför sig speciellt till stordriftsunder— sökningen kan nämnas förutsättningen om vissa centrala funktioner för CDH, främst en högsta ledning och därtill knuten stab samt inköpsfunktionen.

Utredningen kom för både order- och stordriftsundersökningen fram till en arbets— metod kallad ändringskalkylmetoden. Föl— jande formulering av frågan om de kort- siktiga besparingarnas storlek med centra— liserad droghandel beskriver metoden (sid. 53).

Vilken utbyggnad skulle behöva ske av det största företaget inom branschen (ADA) om det finge övertaga hela distributionen till apoteken och vilka kostnadsminskningar skulle därvid uppstå inom de övriga företagen?

Empiriska studier, som innebar att kost- nadssiffror insamlades för olika funktioner och att arbetsorganisationen studerades vid personliga besök på företagen, utfördes. En- dast den del av droghandelns verksamhet som utgjordes av distribution till apoteken

Droghandlarna arbetade under delvis skif— tande betingelser framför allt med hänsyn till sortimentets storlek. Det framkom bl. a. att Distra hade den enklaste organisationen och de lägsta kostnaderna medan de tre sor- timentsföretagen i stort sett hade samma totala kostnadsnivå.

För beräkningen av den ändrade order- strukturens inverkan på kostnaderna kunde ADA:s Göteborgskontor betraktas som re- presentativt för branschen. Stordriftsunder- sökningen omfattade däremot samtliga före- tag varvid ökade kostnader för ADA vid en ökning av omsättningen motsvarande de övriga företagens försäljning till apotek ställ- des mot det kostnadsbortfall, som samtidigt skulle uppstå vid de övriga företagen.

15.4.3 Kortsiktiga kostnadsbesparingar vid en centralisering

Den detaljerade analysen avseende de kort— siktiga kostnadsbesparingama i droghandeln genom minskning av antalet order ledde fram till en beräknad besparing på ca 1 milj. kr. i 1954 års kostnadsnivå. Bespa- ringarna hänför sig till orderupptagning och orderbehandling, lagerarbete, transporter m.m.

Utredningen indelade de kortsiktiga per- sonalbesparingarna genom stordriftsfördelar efter funktionerna allmän ledning, inköp, försäljning och orderupptagning, varuhante- ring, ekonomi- och personalfunktioner, or- ganisationskontroll och diverse servicefunk- tioner. De kortsiktiga besparingarna genom stordriftsfördelar i andra kostnader än per- sonalkostnader avser ränte- och lokalkost- nader, reklam och representation m. m.

Besparingarna genom stordriftsfördelar beräknas i 1954 års kostnadsnivå till 1—3 milj. kr. Till detta kan läggas de i det före- gående nämnda besparingarna i orderbero- ende kostnader på ca en milj. kr. De totalt uppskattade kortsiktiga besparingarna inom droghandeln vid en centralisering blir så- ledes 2—4 milj. kr. i 1954 års kostnads- nivå.

15.4.4 Långsiktiga konsekvenser av en centralisering

De långsiktiga konsekvenserna av en cen- tralisering kan inte mätas. På lång sikt känner man inte tillräckligt noga hur bl. a. omsättning, sortiment och rationaliserings— takt utvecklar sig och hur dessa faktorer samverkar.

När konkurrensen elimineras försvinner den press till rationalisering som är ett ut- slag av konkurrensen. Om problemet att avgöra vad som är effektivt i en monopol- situation skriver utredningen bl. a. (sid. 203 —204) att en faktor som talar mot centra- lisering, gäller det stora problemet vid all rationalise- ring utan konkurrens nämligen svårigheten att finna standards för vad som är effektivt, att veta huruvida en vald metod är rationell eller ej. Under konkurrens prövas många olika me— toder samtidigt av de olika företagen och om- sättnings- och vinstutvecklingen för de enskilda företagen ger vägledning. Effektivare metoder sprides och andra utmönstras. Konkurrensen medger en jämförelse som monopolställningen icke ger.

15.5 Produktivitets- och effektivitetsutveckå lingen inom droghandeln

15.5.1 Droghandeln som bransch

Den i det föregående omnämnda utredning- en, som gjordes för läkemedelskommitténs räkning avsåg förhållandena 1954. På upp— drag av ADA, Distra (numera distributions— enhet inom Astra), Kronan och Leo-Distri— bution har under af Trolles ledning en undersökning gjorts av produktivitets— och effektivitetsutvecklingen 1954—1964. Undersökningsrapporten presenterades i Handelshögskolans i Göteborg skriftserie nummer 1966: 3 och omfattar 59 sidor. Utredningen knyter produktiviteten till arbetskraftsinsatsen. Effektiviteten definie- ras efter en mer allsidig belysning av ut- vecklingen varvid totalkostnaderna fått re- presentera insatta resurser. Som mått på prestationerna används omsättningen i fast penningvärde och antalet orderrader. Penningvärdesförsämring har pågått un-

det den aktuella perioden. Omsättningen och kostnaderna måste därför omvandlas till användbara volymbegrepp. Då något enty— digt mått på prisstegringen på läkemedels- området inte stått att erhålla har man på anförda skäl räknat med två alternativ, näm- ligen 15 % och 25 %.

Antalet orderrrader per årsverke och kost- nadskrona ger utslag i en årlig förbättring för de fyra droghandelsföretagen på ca 4,5 %. Med produktivitetsmåttet omsättning per årsverke och 'effektivitetsmåttet omsätt- ning per kostnadskrona framkommer en är— lig förbättring om 7—8 % .

Det kunde ligga nära till hands att för- klara en gynnsam utveckling med att un— dermåliga förhållanden förelegat i utgångs- läget. Undersökningarna 1955—1958 ansågs emellertid inte ge vid handen att droghan—

Utredningen berör även förhållanden som påverkat droghandelns utveckling. Man skil- jer mellan automatiskt verkande omständig- heter och medvetna rationaliseringsåtgärder. Till de förstnämnda hör bl. a. att företa— gens omsättning stigit under perioden. Där- för har man bättre kunnat utnyttja stor— driftens fördelar. Medvetna rationaliserings- åtgärder är bl. a. anställning av mer per- sonal för deltidsarbete vid toppbelastning, modernisering av lokaler och införande av ADB-system för lagerplanering och lager- kontroll.

Även i jämförelse med andra branscher visar sig droghandeln ligga väl framme i fråga om utvecklingstakt. Detta framgår av följande tabell som hämtats ur undersök- ningsrapporten.

Droghandeln (4 företag) Större partihandel, alla branscher (406 resp. 421 företag) Livsmedelsgrosshandel (57 resp. 41 företag)

15.5.2 De speciella företagen

Av den refererade undersökningen framgår att droghandelns effektivitet stigit under den observerade perioden. Den redovisade ök- ningen i effektivitet avser branschen tagen som helhet. Mellan de olika företagen före- ligger emellertid betydande skillnader, vil— ket framgår av följande uppgifter som lä- kemedelsförsörjningsutredningen samman- ställt av tillgängligt material. Det måste emellertid betonas att siffrorna bör tolkas med stor försiktighet. Även med hänsyn tagen härtill är dock differenserna så stora att klara olikheter måste föreligga ifråga om uppnådd effektivitetsgrad.

Effektivitet uttryckt i omsättning per an— ställd (heltidstjänst) 1967 är som följer.

Kostnader/omsättning (%) Förändring

1954 1964 Absolut %

12,3 8,2 ./.4,_1 ' 32,8

12,7 16.2 3,5 27,4 11,5 11,3 ./.0,2 ./.l,6

Kronor/anställd

Företag A 595 000 » B 920 000 » C 460 000 » D 460 000 » E 1 510 000

Omsättningen per rna lokalyta 1967 Kronor/m* lokalyta Företag A 12 900 » B 16 600 » C 8 700 » D 9 000 » E 18 700

De gjorda beräkningarna pekar på att även om droghandeln som bransch betrak— tad visat en god effektivitetsutveckling, finns det alltjämt ett inte obetydligt utrymme för rationaliseringar.

Tabell 15 : ]. Distributionskanaler 1968. Källor: FASS 1968. Specialitetsregistret 1967—1968, Synonymregistret 1968—1969

Därav Flerkanals- Totalt Enkanalsdistribution distribution antal % antal % antal % Fabrikanter 204 100 39 19 I 65 81 Förpackningsstorlekar 6 679" 100 2 188 33 4 49! 67

' Den 1 januari 1968 exkl. de som utgår ur handeln 1.1.1968—31.3.l968.

15.6 Enkanaldistribution av läkemedel 15 .6.1 Förberedande studie

Som framgår av tidigare redogörelser före- kommer sedan länge distribution av läke- medel antingen enligt enkanalsystern (ett visst läkemedel tillhandahålls apoteken en- dast genom en droghandel) eller flerkanal- system (tillhandahålls genom fler droghand- lare). För att få en viss uppfattning om hur dessa system utnyttjas har läkemedelsför- sörjningsutredningen företagit en studie av fabrikanternas förpackningsstorlekar och de- ras förekomst i olika droghandelssystem. Tabellerna 1511, 15:12 och 15:3 visar sambandet mellan antalet fabrikanter, för- packningsstorlekar och distributionskanaler. Läkemedel som säljs med ensamrätt expe- dieras till apotekzn från 3—4 droghandels— lager. När flera droghandlare säljer samma läkemedel används 8—12 droghandelslager fördelade på 3—4 lagerställen i Stockholm,

Tabell 15: 2. Enkanalsdistribution 1968.

2—3 i resp. Göteborg och Malmö och 1—2 i Umeå.

Enkanalsdistribution har valts av åtta svenska och 31 utländska läkemedelsfabri- kanter. I klassen 201—500 förpacknings- storlekar är båda fabrikantema svenska, i den näst största klassen är två fabrikanter svenska och två utländska.

Distribution genom mer än en droghand— lare tillämpas av 29 svenska och 136 ut- ländska läkemedelsfabrikanter. ] samtliga klasser i tabellen finns både svenska och utländska fabrikanter.

Uppdelning på flera distributionskanaler synes vara mindre lämplig när en fabrikant endast saluför 1 ä 2 förpackningar. Trots detta återfinns 50 fabrikanter i de båda minsta förpackningsklassema. De tre första klasserna i tabellen innehåller tillsammans 50% av fabrikanterna men inte mer än S% av de förpackningar som är föremål för flerkanalsdistribution.

Källor: FASS 1968, Specialitetsregistret 1967—1968. Synonymregistret 1968-1969

Fabrikanter

S:a förpackningsstorlekar

Antal förpackningsstorlekar Antal % Antal % 1 3 8 3 2 7 18 14 l 3— 5 4 10 16 1 6— 10 4 10 35 2 11— 50 7 18 139 6 51—100 8 21 548 25 ]0l—200 4 10 562 25 201—500 2 5 87l 40 Summa 39 100 2 188 100 SOU 1969: 46 125

Källor: FASS 1968, Specialitetsregistret 1967—1968, Synonymregistret 1968—1969.

Fabrikanter S:a förpackningsstorlekar

Antal förpackningsstorlekar Antal % Antal % 1 27 16 27 1 2 23 14 46 l

3— 5 34 21 121 3 6— 10 27 16 206 4 l 1— 50 28 17 690 15 51—100 14 9 1 132 25 101—200 8 5 1 119 25 201—500 4 2 1 150 26 Summa 165 100 4 491 100

15.6.2 Producentens motiv för val av distributionssystem

I en i mars 1968 publicerad uppsats om enkanalsdistribution av läkemedel tar civil- ekonom Holger Formgren upp producentens motiv för val av distributionsform i grossist- ledet och skriver bl. a.:

Valet av distributionskanal kan som regel icke isoleras från producentens marknadsfö- ringsbeslut i övrigt. Valet av distributionskanal är beroende av t. ex. de beslut företagsledningen fattar ifråga om sortimentets sammansättning och reklamens allmänna utformning. Prispoli- tiken och önskemålet att uppnå viss företags- profil kan också ha betydelse. Valet av distri- butionskanal måste härför som regel grundas på vissa förutsättningar i fråga om marknads- föringspolitiken i stort.

Vid övergång till enkanalsdistribution (EKD) svänger konkurrensen i grossistledet om från konkurrens om kunderna till kon- kurrens om leverantörerna. EKD uppfyller enligt författaren kraven på önskvärd kon- kurrens enligt konkurrensbegränsningslagen ty '

endast grossister som kan distribuera till låga kostnader och uppfylla de rationaliseringsåt- gärder fabrikanterna kräver kan bli framgångs— rika i denna konkurrens.

Faktorer att analysera i samband med en allmän övergång till EKD är bl. a. antalet grossister efter omfördelningen av leverans- vägama, genomsnittligt lager av läkemedel till följd av sortimentsomfördelningen samt enkanalsdistributionen och apotekens rabat- ter.

Författaren menar att förekomsten av konkurrens, stordriften i grossistledet i nu- läget och det förhållandet att tre grossister nu har EKD helt eller delvis troligen leder till att antalet grossister i framtiden blir oförändrat eller lägre än i dag.

Den saudade lagerhållningen av läkeme- del i grossistledet kan nedbringas vid oför- ändrad servicegrad när all efterfrågan på en viss artikel samlas hos en enda grossist.

Nuvarande köptrohetsrabatter till apotek torde utgå vid omgestaltningen av konkur— rensen. De rabatter som behålls vid EKD torde enbart bli distributionsekonomiskt mo- tiverade.

Läkemedelsförsörjningsutredningen har ansett det vara av stort intresse att få en bild av vilka konsekvenser en mer allmän övergång till EKD skulle få.

Utredningen har därför tagit initiativ till att en undersökning skulle göras härom. Denna har bekostats av de fem droghan- delsföretagen, letts av professorn Ulf af Trolle och utförts av civilekonomen Holger Formgren (bilaga 7).

Enligt vad som överenskommits skulle undersökningen omfatta två led: 1) Förut- sättningarna för EKD och de kostnadsför- ändringar man på basis av dessa kan för- vänta vid en allmän övergång till EKD. 2) Förutsättningarna för CDH och vilka ytterligare kostnadsförändringar denna dist- ributionsform kan väntas leda till i förhål- lande till EKD.

Hela distributionskedjan med tyngdpunk- ten lagd på grossistledet skulle beaktas vid

undersökningen. Endast distributionen av farmacevtiska specialiteter till apotek avsågs. ' Som nuläge skulle gälla 1967 eller därmed jämförligt räkenskapsår.

15.6.3 Kostnadsförändringar genom över- gång till EKD

Utredningsmannen ger en översikt av distri- butionsled, distributionsfunktioner och kost- nadspåverkade faktorer. Exempel på de se- nare är omsättning, antal expedierade or- der och orderrader, distribuerad vikt och volym. Sekundärstatistiskt material har va- rit till hjälp för att få fram de faktorer som ur kostnadssynpunkt är av största be- tydelse vid en allmän övergång till EKD.

Kalkylerna i utredningen baserar sig på en rad förutsättningar. En allmän övergång till EKD antages innebära vissa samarbets- avtal mellan grossister och producenter, mellan grossistema inbördes och mellan grossister och apotek dock utan att det är möjligt att ange i vilken takt dylikt samar- bete kan komma till stånd. Några exempel på de rent siffermässiga förutsättningarna är totalantalet order från apoteken om 840 000 per år eller obetydligt färre än det verkliga antalet i nuläget, 15 lagerställen i grossistledet samt en omsättning per drog- handlare motsvarande den nuvarande.

EKD uppskattas på kort sikt ge en årlig kostnadsbesparing om 11,4 milj. kr. varav 7,7 milj. kr. hänför sig till grossistledet och 3,7 milj. kr. till producentledet. I utredning- en ingår inga särskilda beräkningar av sam- bandet mellan kostnadspåverkande faktorer och kostnader i apoteksledet. Kostnaderna för teknisk utrustning på apoteken vid en tänkt mekanisering av beställningsrutinema har lagts på grossistledet. Utan denna me- kanisering reduceras kostnadsbesparingama från 11,4 milj. kr. till 10,5 milj. kr.

15.6.4 Jämförelse mellan EKD och CDH

De kortsiktiga kostnadsförändringarna vid

CDH blir i princip av samma karaktär som

kostnadsförändringama vid EKD. Utredningen bygger vidare på de vid EKD

uppskattade kostnadsbesparingama. Det för- utsätts bl. a. att grossistledets lagerställen är tre vid CDH samt att totalantalet order från apoteken blir 250 000 per år. Det har inte i denna utredning varit möjligt att i detalj gå in på CDH:s uppbyggnad. Möjlig- het till en uppskattning av administrations- kostnaderna vid CDH ges emellertid utifrån den tidigare större undersökningen om CDH på 1950—talet.

Utredningen kommer fram till en årlig kortsiktig kostnadsbesparing om ca 4 milj. kr. för CDH jämfört med EKD. Denna siffra är en maximibesparing, varvid bl. a. har medräknats de fördelar ur kostnads- synpunkt som den integrerade lagerhållning- en i producent- och droghandelsleden ger.

På längre sikt kan emellertid CDH: s kortsiktiga kostnadsfördel absorberas av en lägre utvecklingstakt jämfört med EKD.

Vid CDH försvinner den med konkurren- sen förbundna pressen på rationalisering.

15 .7 Varudistribution branscher

inom några andra

15.7.1 Inledning

Läkemedelsförsörjningsutredningen har lå- tit intervjua företrädare för åtta företag i andra branscher för att få närmare känne- dom om dessas distributions- och orderru— tiner m.m. Dessa är KF:s lagercentral i Södertälje, Margarinbolaget AB, AB Seelig & Co, AB Svenska Pressbyrån, Svenska To- baks AB, Torssell & Lundberg AB (avser Volvos reservdelar), AB Turitz&Co samt Åhlén & Holm AB.

Valet av Turitz resp. Åhléns med bl.a. de båda varuhuskedjorna Epa och Tempo samt Pressbyrån betingades av att de är mångfilialföretag med egna centrallager. Detta betyder att såväl detaljist- som gros- sistverksamheten styrs av samstämmiga in- tressen.

Konsumentkooperationens varudistribu— tion har alltmer kommit att ske enligt typen mångfilialföretag. KF: 5 lagercentral i Söder- tälje får här representera denna verksamhet.

Från det intervjuade företaget Seelig &

Företag Producent M argarinbolaget AB _ Stockholm fabriker Svenska Tobaks AB . Stockholm fabriker

AB Seelig & Co Solna

KF:s lagercentral i Södertälje

AB Turitz & Co Göteborg

Åhlén & Holm AB Stockholm

AB Svenska Press- byrån Stockholm

Torssell & Lundberg AB Vällingby

Co får bokhandeln sina sändningar. Bok- handeln har i likhet med apoteken en lång tradition karakteriserad av monopolställning för sin varudistribution.

Margarinbolaget och Tobaksbolaget be- driver riksomfattande distribution och båda har dessutom egen tillverkning. Integratio- nen sträcker sig inte till detaljistledet.

Handeln med reservdelar till bilar är här särskilt intressant därför att bilverksta- den förväntas på kort tid kunna skaffa er- forderliga reservdelar. För intervjun föll va- let på Volvo som har ett fullständigt ge— nomfört datasystem för beställningarna. Volvo och dess återförsäljare är fristående från varandra. Intervjun gjordes med åter- försäljaren Torssell & Lundberg.

Intervjuerna har avsett lagringsbara kon- sumtionsvaror. Färskvaror och kapitalvaror (möbler, motorbåtar o.dyl.) är inte aktu— ella i detta sammanhang.

Ovanstående skiss visar företagen med hänsyn till deras placering i distributions- kedjan.

I det följande grupperas företagen efter vissa likheter och olikheter.

Det fullständiga intervjumaterialet är samlat i bilaga 6.

Grossist Detaljist depåer distributions- centraler »Bokens Hus» lagercentral varuhusen centrallager Epa och Grand varuhusen centrallager Åhléns och Tempo centrallager kiosker bilverkstad, Volvo

15.7.2 Tre distributionsvarianter i grossistledet

Epa, Tempo, Pressbyrån och KF har storlager Turitz & Co med ca 100 Epa-varuhus och 3 Grandvaruhus har huvudkontor och central- lager i Göteborg. Åhlén & Holm med Tem- po har ca 75 varuhus över hela landet samt huvudkontor i Stockholm och centrallager i Jordbro söder om Stockholm.

I varuhuskedjoma är inköpsverksamhetcn centraliserad. Varuhusen måste följa en fastställd sortimentslista.

Importerade varor går över respektive centrallager liksom vissa svenska varor. Sändning r direkt från säljaren till varuhu- s;n förekommcr i den omfattning som är fördel..ktigast för varuhuskedjoma.

Antalet leverantörer är stort. Av Turitz' 10 000 leverantörer kan 3 000 betecknas som stora och 7 000 som små. Regeln är att Turitz för en viss artikel aldrig har mer än en leverantör. Pressbyrån har huvudkontor i Stockholm och centrallager i en av förorterna. Distri— butionen av pressalster sker till ca 15 000 återförsäljare utöver de 1 200 egna försälj-

ningsställena. Tidnings- och tidskriftsförsälj— ningen har sin speciella karaktär eftersom utgivningsdagen är bestämd. Intresset riktar sig därför här mot övriga varor i kioskernas sortiment.

Pressbyrån fastställer också centralt en sortimentslista, men till skillnad från varu- husen i det föregående görs ingen klassifi- cering av kioskerna med hänsyn till sorti- mentet. Konsumtionsföreningarna har slagit in på vägen med gemensamma lagercentraler. F. n. finns 20 lagercentraler mot 38 år 1960. Härtill kommer några lager för frukt, grön— saker och djupfryst.

Kooperativa förbundet är lagercentraler- nas juridiska ägare. Styrelsen för en lager- central är däremot utsedd av konsumtions- föreningarna inom centralens område.

KF sluter avtal med lagercentralernas le- verantörer. Då avgörs inköpspriser och and- ra leveransvillkor. Lagercentralerna beställer sedan utifrån de uppgjorda villkoren.

Föreningarna är inte bundna till att köpa varor från sin lagercentral, men butikerna vill troligen inte splittra sig på flera inköps- källor.

Tobaksbolaget är flerkanalsdistributör

Tobaksbolaget distribuerar såväl egna som importerade tobaksvaror över hela landet. Huvudparten av de 10600 kunderna är detaljister men försäljning sker också till partihandlare t. ex. detaljhandelsblockens in- köpscentraler.

Distributionscentraler finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. I slutet på 1950-talet fanns tio distributionscentraler.

Distributionsfunktionen är renodlad och inbegriper inte aktiv försäljning i samband med varuavlämningen. Marknadsföringen av Tobaksbolagets egna märken sköts ge- nom andra kanaler.

Margarinbolaget, Seelig och Volvos reserv- delsavdelning är enkanalsdistributörer

Margarinbolagets produkter distribueras till detaljhandeln endast genom egna kanaler.

Kunder är livsmedelsbutiker samt restau- ranger, bagerier och andra storförbrukare. Totalt har företaget 16 000—17 000 kunder.

Margarinbolagets produkter passerar all- tid en depå på vägen från fabrikant till kund. Under de sista 20 åren har Marga- rinbolagets depåer minskat från ca 70 till 21.

I tätbefolkade områden prövar Marga- rinbolaget en form av satellitdistribution. Från en centraldepå körs på kvällar och nätter stora kvantiteter ut med långtradare till bestämda uppställningsplatser för om— lastning till nya distributionsbilar.

Bokhandelsbranschen har ett enda före- tag, Seelig & Co, som förbindelselänk mel- lan bokförlagen och den s. k. A-bokhandeln. För böcker tillåts samma priser i hela lan- det.

Seeligs verksamhet kan grovt uppdelas på bokspedition och bokdistribution. Till spe- ditionsavdelningen kommer färdiga paket från förlagen för vidare befordran till de 325 fullsortimentsboklådoma. Seelig för- medlar också returer och rekvisitioner från bokhandeln till företagen. Distribution av böcker innebär försäljning till bokhandeln från ett lager hos Seelig. Antalet kontrakt med förlag m.fl. bokutgivare för distribu- tionsverksamheten uppgår f.n. till ca 500. Bokspedition däremot ombesörjs åt alla bok- förlag som vill anlita Seelig.

All verksamhet är förlagd till Seeligs Bo— kens Hus i Solna. De flesta bokförlagen finns i Stockholmsområdet. Seeligs gods går till 75 % ut till landsorten. Volvos distribution av reservdelar till åter- försäljarna går helt i egen regi. Centrallager finns hos Volvo i Göteborg. Vissa artiklar t. ex. avgasrör distribueras till återförsäljarna från Volvos fabrik på annan plats i landet utan att passera centrallagret.

15.7.3 Datamaskiner

För mångfilialföretagen Epa, Tempo och Pressbyrån finns centrala dataanläggningar. I de övriga intervjuade branscherna finns datamaskinerna hos grossistema. I större el- ler mindre utsträckning säljs dataservice till

Volvos beställningssystem för reservdelar är baserat på ADB-rutiner. Härvid fungerar Volvos datacentral som servicebyrå åt bil- verkstäderna.

Genom varuhuskedjomas datamaskiner har leverantörerna avlastats arbetet med fakturautskrivning, vilket ger beställaren möjligheter att pressa inköpspriserna.

Bokförlagen kan hos Seelig abonnera på månadsstatistik utvisande försäljningsvärde och antal sålda exemplar på förlagets böc— ker. Specialstatistik kan beställas avseende fördelningen av Seeligs distribution till de olika boklådorna. Som hjälpmedel i bok- handelns årliga inventeringsarbete får bok- handeln en tryckt lista över alla böcker som ligger ute i kommission.

Det kan slutligen nämnas att dataavdel- ningarna i vissa fall också utarbetar pro- gnoser till ledning för uppgörande av nya order.

15.7.4 Orderrutinen i normalfallet

E pa, Tempo och Pressbyrån

ADB-rutin ingår i Epa-varuhusens orderar- bete. Varuhusen lämnar vissa uppgifter till huvudkontoret där datamaskinen räknar ut ordern. Hos Åhléns med Tempo samt i frå- ga om Pressbyrån meddelar varuhusen och kioskerna behovet av lagerpåfyllning. Be- ställningarna går via huvudkontoret (exkl. färskvaror m.m. som köps av lokala leve- rantörer).

Leveranserna är tidsbundna. Pressbyrå- kioskerna, Epa- och Tempovaruhusen måste följa det centralt uppgjorda tidsschemat för orderarbetet.

Varje artikel i Epa-varuhusets sortiment underkastas inventering fem gånger om året. På fastställd dag skickar huvudkontoret en katalog som utgör beställningsunderlag. Va- ruhusets svar på beställningsunderlaget in- nehåller lagerstorlek vid ifrågavarande tid- punkt samt försäljningsprognos för den kommande 2- eller 3-månadersperioden. Svaret stansas och skickas i form av hål- remsa per post till huvudkontoret. Varuhu-

sen är uppdelade i södra och norra gruppen. För varje varuhusgrupp och artikel sker be- ställning upp till fem gånger om året. Be- ställningama kan uppdelas på flera leve- ranstillfällen.

Åhléns varuhus får varje vecka en sänd- ning från centrallagret. Varje avdelning på ett varuhus får sin speciella orderbok. Den- na innehåller bl. a. beställningsremsor som skickas på fastställd veckodag med posten till huvudkontoret.

Pressbyråkioskernas ordergivning sker med hjälp av hålkort. Ett hålkort används för varje artikel. Hålkorten skickas per post till centrallagret varifrån leverans sker var 14:e dag till varje kiosk.

Leverantör och kund samråder om order- storlek

Margarinbolagets orderchaufförer gör in- ventering av margarinlagret i butiken. För en vara som margarin kan man göra goda försäljningsprognoser. Försäljningen följer ett visst beteendemönster och det är inte fråga om stora variationer. Orderchauffö- rerna har fått utbildning i att anpassa de in- dividuella leveranserna efter behovet. Kun- derna besöks en gång i veckan, i Norrland dock bara varannan vecka. I de fasta kör- turema är samtliga kunder inprickade.

Det finns 150 återförsäljare för Volvo i Sverige varav flertalet, representerande 90 % av volymen, använder sig av det nya systemet för beställning av reservdelar.

Försäljningsavräkning sker löpande på bilverkstäderna. Uppgifterna om försäljning- en stansas in på hålremsor. Det intervjuade företaget Torssell & Lundberg skickar varje vecka hålremsor till Volvo.

Varje bilverkstad får på fastställd dag en gång i månaden ett köpförslag som fram- ställts av Volvos datamaskin. Kunden god- tar köpförslaget eller gör justeringar. Hela månadsordern sänds vid ett enda leverans- tillfälle och sker fritt mottagarens lager. Le- veranstiden som räknas från det att köp- förslaget framställts till det att reservdelarna ligger på sin plats hos återförsäljaren är ca sju veckor.

Kunden avgör orderstorlek utan samråd med leverantören

KF:s lagercentral i Södertälje, Tobaksbola- get och Seelig tillämpar också tidsbunden distribution. Överenskommelse om leverans- dagar har träffats med kunderna som be- ställer per post och per telefon.

Konsumbutikerna i Södertäljecentralens område har tilldelats en eller i allmänhet två bestämda leveransdagar i veckan. Kun- derna använder sig av lagercentralens order- förteckningar för skriftliga beställningar.

Södertäljecentralens prispålägg fastställs efter ett poängsystem för varje vara. Poäng- sättningen görs upp på lagercentralen. Ju större hanteringskostnader, transportkostna- der etc. desto högre kostnadspoäng får va- ran. Systemet tar inte hänsyn till hur många förpackningar som köps på en gång eller kombinationen varor inom en och samma order.

Tobaksbolagets kunder får leverans en gång per vecka. Särskild expeditionsavgift uttas. Skriftliga beställningar till distribu- tionscentralerna skickas in på beställnings- blanketter som Tobaksbolaget tillhandahål- ler.

För alla sändningar från Seelig betalar bokhandlarna frakten. Större boklådor vill ha sändningar varje dag medan de små kanske nöjer sig med en gång i veckan. Be- ställningar kan gälla endast ett eller två exemplar av en bok och det färdiga paketet innehåller kanske bara 4—5 böcker.

15 .7.5 Bristorder

Normalrutinen hos de intervjuade företagen utesluter inte bristorder.

Av totalt 80 000 artiklar i gruppen reserv- delar och tillbehör enbart för Volvo svarar ett litet antal för en stor del av omsätt- ningen. Bilverkstädernas dagorder görs per telefon. Till Torssell och Lundberg kommer reservdelarna enligt dagordern med flyg från Göteborg. På dagorder blir rabatten lägre än på månadsorder. Mottagaren betalar frak- ten för dagorder.

Kunderna hos KF:s Södertäljecentral de-

Bokhandeln kan per post begära särskilt brådskande korsband från Seelig till betyd- ligt ökade sändningskostnader för mottaga- ren.

Tobaksbolaget expedierat ca 20000 ex- traorder per år av totalt 284000 order. Extraordern är inte föremål för någon till- läggsavgift.

15.8 Droghandeln och andra branscher — synpunkter och jämförelser

15.8.1 Grossistfunktionen

I den klassiska bilden av läkemedelsdistri- butionen framträder droghandeln som ett fristående handelsled, men även läkemedels- företag med »direkt distribution» till apo— teken har grossistens alla funktioner som ordermottagning, lagerhållning och expedi- tion av läkemedel. Attributet »direkt» är därför något missvisande eftersom grossist- funktionen inte försvinner. Grossistfunktio- nen skulle också kunna skjutas framåt i dis- tributionskedjan och fullgöras av t.ex. in- köpsavdelningen inom en apotekskoncern.

De följande tre modellerna illustrerar det sagda, kompletterat med parallella förhål- landen inom andra branscher.

I modell 1 styrs grossistfunktionen av till- verkaren. Detta gäller på läkemedelsområ- det om Astra-koncernens och Leos läkeme- del. Motsvarande distributionsmönster kan hämtas från bilbranschen med Volvo som ensam leverantör av sina reservdelar till bilverkstäderna.

I modell 2 är läkemedelsfabrikanten, drog- handlaren ADA och apoteket en illustration till den klassiska uppdelningen av distribu- tionskedjan i olika led. Från andra branscher passar t. ex. distributionen av utländska ci- garretter via Tobaksbolaget in i den tradi- tionella bilden av handelsvägarna.

I modell 3 är grossistfunktionen inbyggd hos detaljisten. Varuhuskedjorna passar in här. Motsvarigheten på läkemedelsområdet är alternativet med apoteksbolagets central- lager.

Droghandelns distribution är i nuläget

Volvo __ __ ' | bilverkstad | tillverkn. reservdelsavd __ Astra __ _ | apotek | tillverkn. | Astra D. __ Mode112 fabrikant j_] Tobaksbolaget _| tobaksaffär | | fabrikant |—— ADA ———| apotek | Modell 3 __ Epa | fabrikant I ___—_ centrallager varuhus _. Apoteksbolaget | fabrikant ___—. centrallager _— apotek

satt i system efter resp. läkemedelsfabrikants totala utbud på den svenska marknaden. Fabrikantens alla artiklar distribueras an- tingen av en enda eller av flera droghand— lare. Alternativt skulle t. ex. fabrikanterna kunna saluföra vissa av sina produkter via en viss droghandlare och resten av sortirnen- tet via en annan droghandlare.

Apoteken fördelar sina. order på flera sor- timentsdroghandlare. Det anses vara fördel- aktigt att ha kontakter med flera droghand- lare vid särskilt brådskande leveranser. Om- Vänt kan emellertid sägas att det kan be- faras att varorna tar slut hos en droghand— lare till följd av uppsplittringen på flera grossister.

Försäljningen med ensamrätt har ökat. Detta synes inte ha medfört att leveransbe- redskapen blivit sämre trots att apoteken inte kan välja leverantör utan måste köpa av den droghandlare som för den önskade varan. Både Astra-Distribution (Distra) och Läkemedels-Distribution (Leo-Distribution) har sålt med ensamrätt i många år utan att

såvitt känt några allvarliga anmärkningar riktats mot deras service.

15 .8.2 Integrationsförhållanden

Med integration avses här ett närmare sam- arbete mellan två eller flera länkar i en dis- tributionskedja.

Mellan läkemedelsfabrikanter och drog- handlare föreligger integrationssträvanden av olika slag. Dessa båda distributionsled är i sina mellanhavanden inte bundna vid fasta priser eller vinstutjämningssystem. Både droghandlare och läkemedelsfabrikanter har ekonomiska motiv för att använda moderna lagerstyrningssystem som förutsätter goda kommunikationer och planlagt samarbete. En del läkemedelsfabrikanter har även an— förtrott sin centrallagerhållning åt droghand- laren-specialisten på engrosdistribution. Till området integrerad distribution hör också att läkemedelsfabrikanterna systematiskt delges uppgifter rörande droghandlarnas försäljning av de enskilda preparaten. Läke-

medelsfabrikanternas och droghandlamas integration sträcker sig inte till apoteken.

Som förhållandena i andra branscher vi- sar behöver ett systematiskt samarbete mel- lan detaljist-grossist inte förutsätta att båda leden styrs av samma ägarintressen. Det vä- sentliga är att båda leden ser med sin fördel förenligt att gå in för ett planmässigt hand- lande med bättre kommunikationer och att balansen mellan de olika intressenterna är sådan att en önskad integrering kan genom- föras.

Genomgående för de åtta intervjuade fö- retagen gäller en standardisering av order- rutinen detaljist-grossist (modell 1, 2 och 3). Särskilda bristordermtiner finns. Volvo ger ADB-service åt bilverkstädema i deras or- derarbete (modell 1). Mekaniserade order- rutiner utmärker också varuhuskedjoma (modell 3). Vissa ADB-tjänster utanför det direkta orderarbetet utförs också av grossis— ten för detaljistens räkning. KF:s lagercent- ral i Södertälje visar i detaljerade rapporter hur butikerna gör sina inköp (modell 2). Från Seelig får bokhandeln för det årliga inventeringsarbetet en tryckt lista över alla böcker som ligger ute i kommission (modell 2).

15.8.3 Orderrutin

I det föregående avsnittet har berörts att strikta orderrutiner utformats i många and- ra branscher och att man genom eko- nomiska regler sökt stimulera till en opti— mering. Apoteken är inte bundna till någon strikt orderrutin. De har sålunda möjlighet att för leverans med kort varsel beställa även små kvantiteter. Droghandelns pris på en farmacevtisk specialitet är det av regist- reringsmyndigheten fastställda maximipriset vid försäljning till apotek oavsett order- storlek.

Det bör dock nämnas att droghandeln in- fört vissa prestationsrabatter, som beskrivs närmare i kapitel 7.

Enligt en av Distra (Astra Distribution) utförd och till läkemedelsförsörjningsutred- ningen överlämnad undersökning över 23 apoteks inköp under andra halvåret 1964

skulle en mer ekonomisk lagerhållning kun- na åstadkommas på apoteken genom ändrad orderrutin.

Inköpsrutinen har också uppmärksam- mats av apotekens rationaliseringskommitté

i apotekarsocietetens skriftserie 1967: 3. Bl. a. sägs att en-månadsmodellen, vilken används vid många apotek, medför vid strikt tillämpning väsentligt flera orderkontakter och orderrader. Rent matematiskt är modellen inte anpassad till variationer i efterfrågan och dess tillämpning leder i åtskilliga fall till kompletteringsköp.

Tidsbunden distribution har inte införts, Ej heller har expeditionsavgifter eller sär— skild debitering för extra snabba leveranser införts. Möjligen kan det senare samman- hänga med avgiftssystemets konstruktion som till stor del förtar verkan av såväl rabat- ter som extra påslag.

Det synes mer än sannolikt att apotekens order- och distributionsrutiner avseende lä- kemedel kan rationaliseras utan att apote- kens service till allmänheten blir lidande.

15.8.4 Antal distributionscentraler

Genomgående för de intervjuade företagen med partihandelsrörelse är att i den mån antalet distributionscentraler ändrats har det rört sig om en minskning. Man kan härav dra slutsatsen att längre transporter och in— vesteringar i personal och teknik med sikte på stordrift mer än väl kompenseras av de minskade kapitalkostnaderna för lagerhåll- ningen. Lagernivån, framräknad som me- delvärdet av samtliga lager, kan nämligen vid oförändrad bristrisk och efterfrågan sän- kas när lagret koncentreras till färre punk- ter.

Antalet droghandelslager i förhållande till antalet grossistlager i andra jämförda bran- scher är stort. Medan t.ex. Tobaksbolaget med 10 600 kunder nu är nere i tre distri- butionscentraler har droghandeln som leve- rerar till 600 apotek 16 distributionscentra- ler.

Den droghandlare som har det största läkemedelssortimentet eller ca 5 300 artik- lar från ca 170 fabrikanter distribuerar des-

sa genom tre lagercentraler. Som jämförelse kan nämnas Seeligs bokdistribution som ute- slutande sker från Bokens Hus i Solna. See- lig som är kontrakterad av 500 bokutgivare har ca 9 000 boktitlar i lager.

Den läkemedelsdistributör som har det lägsta antalet artiklar, 900, låter dessa pas- sera ett buffertlager för att sedan distribue- ras från fyra centraler. Volvo med 80000 reservdelar och biltillbehör har en enda or- dercentral.

De gjorda jämförelserna får givetvis inte pressas men de låter ana att en ökad ratio- nalisering av droghandeln genom en minsk- ning av antalet distributionscentraler borde vara möjlig utan att leveransberedskapen minskas.

15.9 Den statliga droghandeln i Norge

15.9.1 Den norska droghandelns utform— ning

Karakteristik

Norsk Medisinaldepot (NMD) skildras ut- förligt i bilaga 5. Den norska droghandeln är föremål för statsmonopol sedan 1957.

NMD säljer med ensamrätt läkemedel och råvaror för apotekens läkemedelstillverkning till apoteken. NMD har också monopol på import av läkemedel. I praktiken förekom- mer emellertid import av läkemedel i privat regi efter avtal med NMD. För närvarande svarar de utländska läkemedlen för 63 % av NMD:s omsättning på farmacevtiska specialiteter.

NMD är ett självständigt rättssubjekt. I ledningen för NMD står verkställande di- rektören och en styrelse på sju personer.

Sosialdepartementet skall godkänna NMD:s budget. Driftsöverskottet kan en— dast avsättas till reservfond, prisreglerings— fond eller andra fonder till främjandet av NMD:s verksamhet.

NMD och avvecklingen av den tidigare droghandeln

Rätten att driva handel med läkemedel kun— de enligt norsk lag fråntagas de existerande

droghandelsföretagen. I Apotekelov av den 4 augusti 1909 stadgas i 19 %: »Hvis der ef- ter offentlig foranstaltning blir oprettet et :entralkjöp for apotekens forsyning med legemidler, skal enhver apoteker vaere for- pligtet til alene fra dette at indkjöpe de le- gemidler, som depotet forhandlet».

I och med att NMD upprättades yrkade de förutvarande droghandlarna på ersätt- ning för överflödiga inventarier m.m. samt för merkostnader till följd av att droghand- larna ombesörjde läkemedelsgrosshandeln ända fram till den dag då NMD övertog verksamheten. Vidare yrkade droghandlarna ersättning för mistad good-will.

Stortinget beslöt om billighetsersättningar till droghandeln och NMD ålades att betala de fastställda ersättningarna.

NMD:s omsättning, sortiment, kunder m. m.

NMD:s totala omsättning uppgick till 171,6 milj. kr. 1967 varav 167,8 milj. kr. avser försäljningen till apoteken. De farmacevtiska specialiteternas andel av försäljningen till apotek är 94%. NMD: s råvaruförsäljning till apoteken håller sig konstant på ca 1 000 ton årligen men minskar relativt sett. Viss försäljning av kemisk-tekniska artiklar o. dyl. förekommer också.

NMD:s kundregister upptar 280 apotek, 100 sjukhus och några hundra övriga namn som hänför sig till laboratorier, färghandlare rn. fl. Antalet apotek har i stort sett varit oförändrat under NMD:s tid.

NMD hade 312 anställda 1967 mot 191 vid starten 1957. Avdelningar har inrättats i Oslo, Bergen, Trondheim och Harstad.

Stortinget anvisade medel för upprättande av NMD som startade med ett eget kapital på 10 milj. kr. och ett långfristigt lån på 17,5 milj. kr. Under åren har det egna kapi— talet vuxit och var vid utgången av 1967 33 milj. kr. En del av NMD:s driftsöver- skott har också avsatts i form av långfris— tiga skulder bl.a. till en fond för klinisk farmakologi.

NMD har i växande utsträckning påtagit sig uppgifter på läkemedelsområdet utanför den egentliga varudistributionen. Dessa akti—

viteter sammanhänger tydligt med att NMD har egen datamaskin och en analysavdelning med bibliotek och farmacevtisk expertis.

Apotekens orderrutin

De norska apoteken är liksom de nuvarande svenska förankrade i ett privilegiesystem med monopol på detaljhandeln med läkeme- del.

Apoteken har skyldighet att tillhandahålla efterfrågade läkemedel. NMD ser som sin uppgift att fullgöra sina åtaganden som apo— tekens enda läkemedelsleverantör på ett för apoteken tillfredsställande sätt.

Apoteken påtvingas inte en bestämd or- derrutin. NMD arbetar dock för en stan- dardisering av apotekens orderrutin och har hittills kunnat genomföra frivilliga veckoor- der eller rabattorder varvid NMD fått apo- teken att något öka sin lagerhållning. Alter- nativt finns dagorder utan rabatt.

NMD:s datamaskin

NMD har infört elektronisk databehandling som utnyttjas i det rutinmässiga inköps- och försäljningsarbetet. Oslo-avdelningens lager styrs automatiskt och fortsatt automatisering planeras.

Som monopoldroghandel intar NMD en central ställning ifråga om framtagning av läkemedelsstatistik. Fabrikanterna får köpa information om NMD:s försäljning av varje eget preparat. Beträffande konkurrenternas försäljning tillhandahåller NMD enbart sta- tistik över grupper av olika preparat.

NMD ger på anmodan myndigheterna in- formation om försäljningen av olika läke- medel.

Apoteken köper inte någon statistik men får gratis NMD:s inventeringslistor, en för farmacevtiska specialiteter och en för övriga varor i NMD:s sortiment. På begäran taxe- ras apotekens varubehållning av datamaski- nen. Apoteken erhåller också defektkort (la— gerkort) förtryckta med varunamn, förpack- ningsstorlek och NMD:s varunummer.

NMD övertog i början av 1968 Spesiali- tetskontrollens uppgift med tryckning av lis-

tan över apotekens försäljningspriser på lä- kemedel (Spesialitetsprisliste) och har sedan dess kört fram en ny upplaga av prislistan varje kvartal.

Slutligen kan nämnas att Sosialdeparte- mentet fr.o.m. 1968 låter NMD:s data- maskin bearbeta de årsräkenskaper som apoteken är skyldiga att avlämna för resul- tatutjämningen mellan apoteken.

15.9.2 Några jämförelser mellan den svens— ka och norska droghandeln

Droghandelns läkemedelssortiment

I Norge är antalet farmacevtiska specialite- ter inte lika stort som i Sverige, beroende på att en specialitet inte registreras i Norge om indikationsområdet redan är täckt.

NMD lagerhåller 4 800 registrerade för— packningsstorlekar av farmacevtiska specia— liteter. I Sverige har fyra av droghandlarna i lager 4 800—5 300 förpackningsstorlekar av farmacevtiska specialiteter. Delvis rör det sig om samma artiklar. Den femte droghand— laren har 900 förpackningsstorlekar.

Även icke registrerade specialiteter säljs i Norge med Spesialitetskontrollens tillåtelse. NMD expedierar dagligen ca 30 sådana spe- cialbeställningar. Härvid intar NMD en ko- ordinerande ställning mellan apoteken och registreringsmyndigheten.

NMD använder inte sortimentsbegräns— ning som ett instrument för att påverka lön- samheten. I själva verket har NMD ett stör- re sortiment av produkter som står på grän— sen till läkemedel än den tidigare privata droghandeln.

Läkemedelsindustrin, droghandeln, apoteken

Det ligger i sakens natur att en droghandel som arbetar under konkurrensförhållanden på olika sätt söker upprätthålla så goda rela- tioner som möjligt till såväl läkemedelsin— dustri som apotek. Ett uttryck härför är att den svenska droghandeln i motsats till andra branscher inte söker styra kundens val av produkter. Droghandlarna har där-

för inte gett sig in på att påverka utveck- lingen såsom den kommer till uttryck i fa- brikanternas produktpolitik och apotekens inköpspolitik.

Så är ej heller fallet i Norge. Även den statliga monopoldroghandeln bemödar sig att inta en neutral ställning i förhållandet industri apotek. Av apotekens skyldighet att stå till tjänst med efterfrågade läkemedel följer indirekt samma skyldighet för den statliga droghandeln gentemot apoteken.

Droghandeln och läkemedelsstatistiken

Både från Sverige och Norge delges drog- handelns försäljningsdata läkemedelsfabri- kanterna enligt fastställda rutiner.

Droghandlarna kan ta fram fullständig läkemedelsstatistik över vad varje apotek köper. Exempel från Norge visar att också apoteken har användning för sådana upp- gifter, men de norska apoteken köper inte systematiskt någon statistik. NMD har en- dast enstaka förfrågningar vid speciella till- fällen. De svenska apoteken kan inte ta del av droghandelns försäljningsstatistik.

De privata företagen som handlar med läkemedel är inte ålagda att förse myndighe- terna med information och försäljningen av enskilda preparat.

I Norge finns andra möjligheter. Där kan myndigheterna begära detaljerade försälj- ningsuppgifter av NMD och denna informa- tion lämnas också. Officiell publicering har hittills inte förekommit utan uppgifterna stannar hos myndigheterna.

Omsättning per anställd

Ett försök till jämförelse av effektivitetsgra- den hos den norska monopoldroghandeln och den svenska erbjuder stora svårigheter. Det är många andra förhållanden än orga- nisationsformen som inte är likartade. Detta gäller t. ex. antal kunder, avstånd till kun- derna och aktiviteter utöver läkemedelsför- säljning till apoteken. Trots detta anges här sifferserier som visar omsättningsutveck- lingen per anställd. Siffrorna ger inte vid handen att monopoldroghandeln är effek- tivare.

Tabell 15:4. Omsättning svenska droghandeln. Källa: Droghandlarna

per anställd i

Omsättning __ per anställd Andring år från Är i skr år i % 1962 355 000 1963 415 000 + 17 1964 455 000 + 10 1965 525 000 + 15 1966 595 000 + 13 1967 690 000 + 16

15.10 Utredningens överväganden och för— slag

Frågan om läkemedelsgrosshandelns upp— gifter och ställning har varit föremål för ett flertal utredningar och undersökningar se- dan 1930-talet. Av det material som f.n. föreligger kan utläsas att droghandeln un- der det senaste årtiondet väl hävdat sig jäm— fört med andra partihandelsföretag. Det bör dock tas med i bilden då man konstaterar detta att droghandeln i flera avseenden haft en särskilt gynnsam position. Omsättnings— volymen har stigit mycket kraftigt utan att detta på något sätt haft något samband med en aktiv försäljningspolitik från droghan— delns sida. Apotekens fortgående rationali- sering har inneburit att droghandeln mer och mer torde ha fått motta beställningar som även från droghandelns synpunkt va- rit rationellare. Slutligen har den fortgåen— de minskningen av drogernas och kemika- liemas andel av försäljningsvolymen till för- män för de farmacevtiska specialiteterna in-

Tabell 15: 5. Omsättning per anställd i Norsk Medisinaldepot. Källa: Norsk Medisinaldepots årsberättelser

Omsättning "

per anställd Andring år från Är i nkr år i % 1962 345 000 1963 365 000 + 6 1964 390 000 + 7 1965 435 000 + 12 1966 490 000 + 13 1967 550 000 + 12

neburit att automatiskt verkande rationali- seringsvinster kunnat tas hem.

Det utredningsmaterial som läkemedels- försörjningsutredningen framlägger, ger vid handen att det alltjämt finns utrymme för icke obetydliga rationaliseringar. Sådana bör snarast komma till stånd och rationalise- ringsvinstema bör komma läkemedelskon- sumenterna till godo. En verksam möjlighet att kortsiktigt uppnå detta vore utan tvivel att nu ombilda droghandeln till ett monopol- företag anknutet till apoteksbolaget. Det synes emellertid sannolikt att man kan uppnå goda resultat, och från vissa syn- punkter bättre resultat, genom mindre ge- nomgripande åtgärder.

Innan utredningen övergår till att disku- tera detta bör det understrykas att droghan- delns huvudsakliga uppgift på läkemedels— området är att ombesörja fysisk distribution av varorna. Den inom annan grosshandels- rörelse väl så väsentliga uppgiften nämligen att genom kommersiella medel pressa pris— sättningen och därigenom vinna kunder saknar här i stort sett relevans till följd av det system som gäller för den offentliga prisgranskningen av farmacevtiska specia- liteter.

Framlagt utredningsmaterial visar att övergång till enkanalsystem kan medföra betydande besparingar. En förutsättning är emellertid att inte antalet grosshandelsföre- tag ökar och att inte något företag blir så litet att det distribuerar endast ett litet an- tal icke försumbara preparat. Skulle utveck- lingen bli sådan att denna förutsättning inte kommer att föreligga, kan de nu beräknade vinsterna förbytas i kostnadsökningar för apoteken till följd av att antalet kontakter apotek—grosshandel skulle öka oproportio- nerligt mycket. Ingenting talar emellertid för att en sådan utveckling skulle ske efter det att apoteksbolaget etablerats.

En övergång till enkanalsystem innebär att ett nytt konkurrensmedel införs. Det blir en konkurrens från droghandlarnas sida att få distribuera en viss producents preparat och producenterna får ökat intresse av att veta vilket droghandelsföretag som är ef- fektivast. I relationen droghandel—apotek

innebär enkanalsystemet i sig ingen garanti för att det nya konkurrensmedlet skulle ha någon ekonomisk effekt. Utan ändringar i övrigt av systemet för läkemedelsdistribu- tionen skulle därför en ökad övergång till enkanalsdistribution mycket väl kunna in- nebära att rationaliseringsvinsterna helt kom att fördelas mellan producent och drog- handlare. Detta vore en för samhället icke acceptabel utveckling. Med tillkomsten av apoteksbolaget uppstår emellertid en helt ny situation.

I kapitel 17 föreslås att apoteksbolaget skall fastställa utförsäljningspriset på sina varor. Detta pris kommer att bli beroende av dels till vilket pris bolaget kan förvärva sina varor, dels vilken kostnad bolaget kom- mer att få för sin egen verksamhet med att distribuera varorna och i övrigt fullgöra sina uppgifter. Skall bolaget få verklig be- tydelse för prisbildningen måste det ges till- fälle att påverka sina inköpspriser. Det kan därför inte längre komma i fråga att ett apotekens högsta inköpspris, inberäknat droghandelsavans, fastställs av registrerings- myndigheten, utan om ett pris överhuvudta- get skall fastställas vid registreringen bör detta vara ett producentens högsta utför- säljningspris. Om så sker kommer följande mönster att föreligga.

En producent som önskar marknadsföra en specialitet tar kontakt med apoteksbola- get för att diskutera till vilket pris hans vara bör kunna säljas till konsumenten. Förhållanden som påverkar detta pris är bl. a. försäljningsvolym, storleksordningen av producentpriset, beräknade variationer i efterfrågan etc. samt varans faktiska väg från producent till konsument. I diskussio- nen kommer sålunda bl. a. in frågan huru- vida ett visst partihandelsföretag har sär- skilt gynnsamma förutsättningar att distri- buera just denna vara. Om så antas vara fallet och sålunda av intresse för såväl pro- ducent som konsument är det rimligt att det partihandelsföretag som var konkur- renskraftigast i detta fall blir enkanals- distributör för varan. Apoteksbolaget följer sedan försäljningens utveckling och kan ta initiativ till prisjusteringar.

Självfallet förutsätter en förhandling av antydd typ att goda kontakter finns såväl mellan producent—droghandel, mellan pro- ducent—apoteksbolaget och mellan apoteks- bolaget—droghandeln. Den nya situationen kommer därför att i sig befrämja att all— männa ekonomiska regler får ökad genom- slagskraft även på läkemedelsområdet.

Givetvis kommer apoteksbolagets besitt- ning av Vitrum att innebära en styrka vid bolagets strävanden att påverka prisbild- ningen. Alternativet att använda den egna apparaten för engrosdistributionen kommer alltid att finnas och bolaget behöver inte riskera att komma i ett tvångsläge till följd av kartellbildningar eller andra åtgärder från de få utomstående droghandelsföreta- gen. Det bör emellertid framhållas att bola- get i sitt agerande måste söka se till helhe- ten. I vissa lägen kanske det för producen- ten kan vara förenat med särskilt stora för— delar att den fysiska distributionen sker en viss väg. Om detta övertygande visas och totalkostnadema för läkemedlet härigenom minskar bör detta bestämma distributions- vägen. Inte minst då det gäller de stora sjukhusens förvärv av stapelläkemedel kan sådana synpunkter komma in med särskild styrka.

Vad som här anförts har endast haft till avsikt att exemplifiera hur det nya systemet innebär nya utvecklingslinjer. Enligt utred- ningens mening är dessa så många och så intressanta att det finns all anledning att nu pröva vilka effekter som kan uppnås utan ytterligare ingripanden i droghandelsledet. Utredningen anser det sålunda icke påkallat att nu införa ett statsmonopol på grosshan- deln med läkemedel.

16 Svenska läkemedelsinstitutet —— ett samordnings-

organ för information

16.1 Information om läkemedlens egenskaper

16.1.1 Nuvarande förhållanden

Läkemedelsindustrins aktiviteter

Den ojämförligt mest omfattande verksam- heten på läkemedelsinformationens område utövas av läkemedelsindustrin. En översikt- lig redogörelse härför såvitt angår det nor- diska planet lämnas av Nordisk läkeme- delskommitté i betänkandet NU 1968: 7. Kommittén framhåller därvid inledningsvis att huvudparten av industrins information samtidigt har karaktär av reklam, vilket måste tas med i beräkningen vid en be- dömning av värdet av denna information. Koncentrationsutredningen som kartlagt in- dustrins kostnader i Sverige för denna verk- samhet gör inget försök att skilja mellan industrins information och reklam utan be- traktar dessa aktiviteter som en helhet, ef- tersom gränsen i många fall är diffus. Koncentrationsutredningen visar att de fem största läkemedel—sföretagen i Sverige ökade sina kostnader för information och reklam i absoluta tal under perioden 1958 —1965, nämligen från 23,6 milj. kr. till 80,3 milj. kr. Inom Norden ökade kostna- derna för information och reklam under perioden från 13,7 milj. kr. till 45,3 milj. kr. och utanför Norden från 9,8 milj. kr. till 35,0 milj. kr. Utredningen har ej haft tillgång till data om de totala utgifterna för information och reklam på den svenska läkemedelsmarknaden men har gjort vissa

uppskattningar. Härom anför koncentra- tionsutredningen följande.

Om andra säljare än LIF-företagen avdelade relativt sett lika stora resurser på information och reklam, skulle totala kostnaderna härför på den svenska marknaden uppgå till ca 65 milj. kr. Om de utländska säljarna i Sverige avdelade relativt sett lika stora resurser på in- formation och reklam som de svenska före- tagen på utomnordiska marknader skulle LIF- och RUFI-företagens sammanlagda kostnader härför på den svenska marknaden år 1965 uppgå till ca 80 milj. kr.

Enligt de riktlinjer för läkemedelsindu- strins information till läkarkåren som fast- ställts av LIF och RUFI är industrins vik- tigaste informationsformer gentemot läkar- kåren följande, nämligen

1. Läkemedelskonsulenter a) för enskild information b) för gruppinformation . Produktinformation i FASS . Trycksaker . Annonser Läkemedelsprover Undervisningsfilmer . Symposier . Utställningar; vetenskapliga — kommer- siella Litteraturservice 10. Hjälpmedel ED

FASS (farmacevtiska specialiteter i Sve- rige) är en läkemedelsförteckning utgiven av Läkemedelsinformation AB, bakom vil- ket bolag står LIF och RUFI. Boken inne—

håller, ordnade fabrikantvis, samtliga spe- cialiteter på den svenska marknaden med förhållandevis utförliga uppgifter om varje preparat. Varje fabrikant svarar själv för riktigheten av sin text men redaktionen ver- kar för att de olika preparaten presenteras på ett enhetligt och sakligt sätt i överens- stämmelse med lämnade anvisningar. 1969 års upplaga av FASS omfattar 719 sidor i formatet 18 X 25 cm. Tillkomsten av FASS har inneburit en betydande rationali- sering eftersom den i ett band ersätter ett stort antal fabrikanters separata kataloger.

I koncentrationsutredningens studie ingår en undersökning av hur information och reklamkostnader för fem LIF-företag på den nordiska marknaden fördelar sig på kostnadsslag. Det visar sig att de tyngsta posterna avser konsulenter (28 %), basorga— nisation (20 %), annonser (17 %) och tryck- saker (15 %). De samlade kostnaderna för dessa aktiviteter 1965 var 46,9 milj. kr.

Antalet läkemedelskonsulenter har ökat under senare år. Sammanlagt fanns 1968 omkring 400 konsulenter som representera- de de företag som saluför läkemedel på den svenska marknaden. LIF och RUFI har nyligen antagit en studieplan för utbild- ning av konsulenter. Ett tillsatt utbildnings- råd kontrollerar att överenskommen grund- utbildning inhämtats på ett tillfredsställan- de sätt. I fråga om LIF-företagen sker även genom utbildningsrådet kontroll av konsulenternas kunskap i produktkännedom. LIF:s utbildningsråd meddelar auktorisa- tion av konsulenter som genomgått god- kända prov och har praktisk erfarenhet från informationsarbete under minst åtta måna- der.

I ett debattinslag, från LIF hösten 1969 med titeln »Skriftlig läkemedelsinformation det kommer faktiskt mer än påminnelse- reklam», lämnas vissa upplysningar om fö— retagens trycksaker och skrifter m.m. Av denna framgår att de nio företagen under åren 1964—69 gett ut 115 allmänna publi- kationer, 102 skrifter med preparatinfor- mation och 31 med patientråd. De har givit ut åtta periodica, producerat sex filmer och anordnat 21 symposier.

Förutom svenska och utländska läroböcker och specialarbeten om läkemedel finns någ- ra särskilda handböcker att tillgå för en överblick av de läkemedel som är tillgäng- liga i vårt land.

Standardverket som uttömmande redovi- sar för försäljning tillåtna farmacevtiska specialiteter är Apotekens specialitetsregis- ter som ges ut av apotekarsocieteten. Det innehåller bl. a. uppgifter om sammansätt- ning, förpackningsstorlek, priser och tillver- kare. Societeten ger också ut Synonymre- gister över farmacevtiska specialiteter. Det— ta register är uppställt efter ett farmakolo— giskt-kliniskt system. Bl. a. innehåller det kortfattade uppgifter om innehåll av vikti- gare beståndsdelar, normaldoseringar, far— makologiska data, biverkningar och kontra— indikationer samt priser.

Handboken Pharmaconomia Svecica (NOM) ges ut av Sveriges läkarförbund ge- nom en särskild fondstyrelse. Boken kom- mer ut med långa mellanrum. De två se- naste utgåvorna är från 1953 resp. 1967. Enligt gällande regler fastställs de allmän— na riktlinjerna för utgivningen av NOM av den nämnda fondstyrelsen och socialstyrel- sen. Manuskriptet utarbetas av en expert- grupp, utsedd av socialstyrelsen och fond- styrelsen gemensamt och underställs social- styrelsen för granskning genom dess veten- skapliga råd och för auktorisation. Läke- medlen är grupperade på samma sätt i Pharmaconomia Svecica 1967 och i Apote- kens synonymregister. Som handbok i läke- medlens användning ger NOM utförligare medicinska data än synonymregistret.

F ackpressen

In- och utländska fackpressen innehåller självfallet ett stort utbud av artiklar om läkemedel. Svårigheten att utnyttja mate— rialet sammanhänger med dess väldiga om- fång.

Ett initiativ att med specialnummer av Läkartidningen informera läkarna om ut- vecklingen på läkemedelsområdet togs 1965

och denna verksamhet har sedan utvidgats. Läkartidningens läkemedelsnummer utkom- mer nu fyra gånger om året. I regel är ett preparatområde huvudtema för ett nummer. Artiklarna kompletteras med presentationer av nyheter. Vidare innehåller läkemedels- numren artiklar som speglar den aktuella debatten i läkemedelsfrågor.

Sjukhusens läkemedelskommittéer

Läkemedelskommittéer på sjukhusen ver- kar för att underlätta för den enskilde lä- karen vid val av läkemedel och för att ra— tionalisera läkemedelshanteringen på sjuk- husen. Resultatet av arbetet mynnar ut i rekommendationer för preparatval i rutin— sjukvård.

Läkemedelskommittéerna sammansätts av läkare, sjukhusapotekare och farmakologer. Den första läkemedelskommittén i vårt land tillsattes 1961 vid Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet. Sedan dess har läkeme- delskommittéer inrättats vid ett flertal sjuk- hus särskilt vid sådana som har sjukhus- apotek.

En redogörelse för arbetet inom Karo- linska sjukhusets och Serafimerlasarettets lä- kemedelskommitté finns i Läkartidningen 1966: 26. Enligt det beskrivna arbetssättet väljer kommittén först ut en viss läkeme- delsgrupp som skall bearbetas. Därefter kontaktas sakkunniga läkare för samråd, kompletterande statistik inhämtas från sjuk- husapoteket, litteratur samt uppgifter som på begäran lämnats av läkemedelsindustrin studeras. Den rekommendation som kom- mitténs arbete resulterar i sänds ut på re- miss till sjukhusens klinikchefer. Därefter görs den definitiva rekommendationen.

Socialstyrelsens kommitté för läkemedels- information

Sedan Kungl. Maj:t ställt särskilda medel till förfogande för ändamålet finns från den 1 oktober 1968 Kommittén för läkemedels- information, tillsatt av socialstyrelsen. Le-

damöter är professorn Lars Thorén, Upp- sala, ordförande, docenten Håkan Ljung- gren, Halmstad, laboratorn Per Lundgren, Stockholm, och docenten Anders Rosén, Stockholm, den sistnämnda tillika kommit- téns sekreterare. Kommittén avser att ge ut en skriftserie som skall »ge en bred och objektiv läkemedelsinformation baserad på aktuella farmakologiska och kliniska forsk- ningsresultat och erfarenheter». Skrifterna skall tillställas samtliga läkare, apotekare och andra farmacevter. Vissa häften skall även tillställas tandläkare och veterinärer.

Varje nummer i skriftserien består av två häften. Det första innehåller en far- makologisk och klinisk översiktsartikel över den aktuella läkemedelsgruppen, författad av erkänd expertis. Det andra häftet inne— håller en av kommittén gjord sammanfatt- ning av översiktsartikeln i det första häf— tet samt vidare biofarmacevtiska kommen- tarer och kommitténs synpunkter på val av preparat. Dessa synpunkter baseras på den i häftena presenterade informationen och är avsedd att uppmärksamma likheter och väsentliga skillnader i läkemedlens me— dicinska ändamålsenlighet och priser.

Det första numret i serien har utkom- mit i september 1969. Ytterligare tre num- mer beräknas utkomma under hösten 1969 och därutöver är ett lO-tal nummer plane- rade f.n. Arbetet med skriftserien beteck- nas av kommittén som en försöksverksam- het.

I förordet till det utkomna numret utta- lar kommittén att om den lämnade infor— mationen skall leda till en rationell läke— medelsförskrivning är det önskvärt, att den anpassas till lokala förhållanden genom förmedling av lokala läkemedelskommit- téer. Man har därför kontaktat landets lä- kemedelskommittéer för ett samarbete på informationsområdet.

Kommentarerna till det arbete som so- cialstyrelsens läkemedelskommitté nu börjat redovisa har varit positiva. Sålunda uttalas i en ledare i Svensk farmacevtisk tidskrift den 30 september 1969 bl. a. följande.

Det omedelbara intrycket är att kommittén löst sin svåra uppgift på ett sätt som bådar

gott för det fortsatta arbetet. Kommittén har också övertygat om att den har en uppgift att fylla.

Även Läkartidningen, som också behand- lar kommitténs första nummer på ledande plats (15 oktober 1969), anser att social- styrelsen löst sin uppgift bra, men, tillägger tidningen, inte bättre än någon annan som söker ge »objektiv» läkemedelsinformation. Ledaren slutar på följande sätt.

Det skall bli intressant att se om läkarkåren anser att socialstyrelsens läkemedelsinforma— tion ger något väsentligt utöver den vi själva erbjuder och kommer att erbjuda. Efter den nu inledda försöksverksamheten socialsty- relsen är angelägen att betona att det rör sig om en sådan bör man kunna tänka sig en diskussion om samarbete mellan alla berörda parter för att nå maximalt utbyte. Från vår sida vill vi anmäla vårt intresse för detta.

16.1.2 Synpunkter på läkemedelsinformatio- nen framförda i svensk fackpress

Vid flera tillfällen under de senaste två åren har förekommit debattinlägg i Läkar- tidningen om läkemedelsinformationen. Upp- takten kom i och med utgivandet av den fjärde upplagan av Pharmaconomia Svecica (NOM 4) som 1967 presenterades av ord- föranden i farmakonomikommittén profes- sor Gunnar Lindgren. Han ger samtidigt en översikt över läkemedelsinformationen i Sverige sådan den bedrivs av olika in- tressenter och anser att en framtida sam- ordning av de skilda informationsaktivite- terna är önskvärd.

Påföljande år (1968) ställde docenten Sune Rosell frågan huruvida FASS är till- räckligt objektiv. Han är tveksam huru- vida så är fallet, men finner att FASS ändå är värdefull. Författaren anser att Synonym- registret, NOM och FASS inte komplette— rar varandra särskilt väl enär de i den principiella utformningen är mycket likar— tade. En effektiv läkemedelsinformation skulle kunna skapas genom konstellationen FASS—Läkartidningens läkemedelsnummer —läkemedelskommittéer vid alla större sjuk— hus. Läkemedelskommittéerna kan vaska

fram de värdefulla preparaten av det stora utbudet i FASS menar författaren och fort- sätter att både socialstyrelsen och läkaror- ganisationerna på olika sätt borde stimule- ra till bildandet av läkemedelskommittéer på alla större sjukhus i landet.

En ledare i Läkartidningen 64,3496 (1967) behandlar läkemedelsindustrins påminnelse- reklam. Tidningen skriver att det är ingen överdrift att påstå att det just är påminnel- sereklamen som för läkarna är den främsta källan till irritation och när läkemedelsre- klamen diskuteras är det ofta denna reklam— typ man egentligen avser med sin kritik. I samma ledare får Hässle gott betyg för sitt initiativ att slopa sin påminnelsereklam. En del andra läkemedelsfirmor har följt Hässles exempel och sökt begränsa påmin- nelsereklamen genom att ersätta den med periodiska skrifter. Påminnelsereklamens ef- fekt på försäljningen är diskutabel hävdar chefen för Draco, apotekare Carl-Gustav Ljunggren i Läkartidningen 65,433 (1968). Samtidigt nämner han bl. a. att under lan— seringsperioden har även de enklaste tryck— saker sin betydelse genom att de bidrar till att preparatets namn blir känt.

En annan företrädare för producenterna, apotekare Rune Casslén i Läkemedelsindu— striföreningen, poängterar att både läkarna och industrin behöver ett instrument för att introducera nyheter. Författaren vill i sin artikel i Läkartidningen 64,5011 (1967) bl. a. framhålla att industrin inte kan avstå från den personliga kontakten med läkar- na. All erfarenhet visar enligt författaren att läkemedelsinformationen från läkarna till industrin bäst i de flesta fall ute— slutande — kommer till stånd vid person- liga besök. Beträffande gruppinformation eller individuell information omtalar Cass— lén att denna fråga diskuterats mycket på senare tid och har aktualitet särskilt vid sjukhusklinikerna. Industrins uppfattning är, fortsätter han, att det inte är fråga om ett antingen/eller utan om ett både/ och.

En undersökning över läkemedelsinfor- mationen genom konsulenter har genom- förts vid regionsjukhuset i Linköping under ca 1/2 år. Resultatet redovisas i Läkartid-

ningen 66,2068 (1969) av docent Ragnar Berlin på regionsjukhuset tillsammans med apotekare Karl Meynert och civilekonom Stefan Kronvall vid AB Ferrosan. Totalt inkom svarsformulär från 30 enskilda be- sök och 41 gruppinformationsbesök. Man frågade om värdet av erhållen information, om tidpunkten för besöket var lämplig eller olämplig m.m. Resultatet av undersökning- en anses inte i nämnvärd grad ge belägg för att den många gånger bistra kritik som riktats mot konsulentverksamheten kan ges generell innebörd. Det påpekas att tidigare publicerade undersökningar — T. Hjortsjö; Svensk läkemedelsreklam, Lund University, Department of Anatomy Communications No 7 1964, samt N. Bejerot och J. Örten— gren: Läkarkårens syn på läkemedelsinfor- mation, Läkartidningen 62, 3756 (1965) — inte i samma utsträckning visar en så positiv uppfattning bland läkarna till konsulentverk- samheten. Författarna till undersökningen i Linköping tror emellertid att det enstaka besöket som värderingsenhet ger en mer rättvisande bild av verkligheten än tidigare undersökningars generella värderingar.

16.1.3 Förslag av Nordisk läkemedels- kommitté

I .det betänkande Nordisk samarbejde om laegemidler (NU 1968: 7) som framlagts av Nordisk läkemedelskommitté har ett kapitel ägnats åt upplysning om läkemedel. Kom- mittén redovisar därvid en inventering av existerande upplysningskällor på området i Norden och finner att det förhandenvaran- de informationsmaterialet är så stort och så varierande i kvalitetsmässigt hänseende att det för den enskilda läkaren eller far- makologen är mycket vanskligt att få en samlad bild av de i handeln förekomman- de läkemedlen och på ett tillfreds-ställande sätt värdera de skilda upplysningarna i för- hållande till varandra.

Kommittén betecknar situationen som otillfredsställande även om den medger att det offras mycket pengar och arbetskraft på försök att täcka behovet av information på läkemedelsområdet. Den upplysnings-

verksamhet som det är särskilt behov av enligt kommitténs uppfattning kräver till- gång till

1) handböcker, som innehåller jämföran- de och objektiva värderingar av de på mark- naden tillgängliga läkemedlen,

2) översiktsartiklar som ger mera djup- gående information om förhållandena inom de skilda läkemedelsgrupperna, samt

3) systematisk vidareutbildning av 'medi- cinalpersonal.

I fråga om handböcker uttalar sig kom- mittén positivt om den av American Medi- cal Association årligen utgivna boken New Drugs men konstaterar att den används i ringa utsträckning av praktiserande läkare i de nordiska länderna. Skälen härtill antas vara att preparaturvalet delvis är ett annat än det som förekommer i de nordiska län- derna och att medlen förekommer under andra nanm än de som används här. En- ligt kommitténs mening finns det ännu inte resurser — vare sig personella eller eko- nomiska — att ens med gemensamma nor- diska insatser utarbeta ett motsvarande verk för de i Norden förekommande läkemed- len.

Vad beträffar översiktsartiklar finner kommittén det vara viktigt att man söker stimulera en verksamhet för att skapa så- dana i ökad omfattning. Även här är knapp— heten på kompetenta personer ett besväran- de hinder men kommittén ställer stora för- väntningar på den personalförstärkning som skulle komma till stånd om en av kom— mittén föreslagen nordisk läkemedelsfond skapas. Om denna fond må anföras föl- jande.

Fonden skulle tillföras en milj. svens- ka kr. årligen genom bidrag av Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det svenska bidraget skulle vara 400000 kr. per år. Av fondens medel skulle anslag beviljas dels till farmakologiska undersökningar, särskilt klinisk-farmakologiska undersök— ningar på nordisk bas beträffande läkemed- lens säkerhet och effektivitet, dels till sti- pendier åt nordiska forskare för utbildning och verksamhet inom i första hand den kli- niska farmakologins område. I motiven för

särskilt stöd åt den kliniska farmakologin anför kommittén bl. a. följande.

En af grundene til, at der specielt på dette område er et så stort behov for en foroget forskningsindsats, er, at den endelige bedöm- melse af et lzegemiddels effektivitet afvejet mod dets bivirkninger — som tidligere påpe- get ofte först kan foretages, efter at lage- midlet i längere tid har vazret overgivet til almindelig anvendelse i sygdomsbehandlingen. Det kan ikke forventes, at industrien fortsatt- ter kostbare underspgelser af denne art for de praeparaters vedkommende, der allerede er accepteret af det offentlige.

Herudover er der i hoj grad et behov for sammenlignende underscigelser over mere eller mindre nazrtbeslmgtede przeparater med sam- me indikation, dvs. beregnet til behandling af den samme sygdom, og sådanne undersogelser bor foretages uafhaengigt af industrien. Sam- menligningeme må, specielt for så vidt an- går sygdomme af mere langvarig art, fore- tages mellem flere forskellige przeparater, med forskellige doseringer og på et meget stort patientmateriale. Opgaven er ikke blot at re— gistrere laegemidlernes effektivitet over for den pågazldende sygdom, men også bivirk- ningsfrekvensen og arten af de bivirkninger, der optrazder. Underssögelser af denna art er en del af den kliniske farmakologs arbejdsom- råde, og behovet for disse undersogelser un- derstreger igen en almindelig anerkendt nad- vendighed af en udbygning af den kliniske farmakologi.

Vad angår vidareutbildningen av medi- cinalpersonal påpekar kommittén att beho- vet för läkarna i fråga om läkemedel främst rör sig om nya kliniska iakttagelser och slutledningar. Det framhålles beträffande apotekarna att dessa bör sättas i stånd att ge läkarna en objektiv och ständigt aktuell läkemedelsinformation. Särskilt understryks Vikten av att det vid sjukhus där nya läke— medel först kommer i bruk, finns väl ut— bildad farmacevtisk personal som säkrar kontakten läkare—apotekare.

Nordisk läkemedelskommitté avslutar sin redogörelse för läkemedelsinformationens problem med att nämna att man under ar- betet diskuterat om man kunde samla till- gängliga nordiska krafter i en sammanslut- ning för nordisk läkemedelsinformation. De parter man därvid haft i åtanke är bl.a. medicinalmyndigheterna, yrkesorganisationer

för läkare, tandläkare, veterinärer och far- macevter samt läkemedelsproducenterna. Kommittén hade emellertid inte bedömt det som realistiskt att nu få till stånd en sam— nordisk koordinering av de många intres— senterna. I stället uttalar kommittén en re- kommendation till organisationer som nu ut— ger publikationen om läkemedel att i sam— arbete med fabrikanter, myndigheter och universitetsinstitutioner söka först på det nationella och så småningom på det nor- diska planet få till stånd litteratur med jämförande upplysningar om de i handeln tillgängliga läkemedlen.

16.1.4 Koncentrationsutredningens syn-

punkter på informationsproblemet

I det avslutande kapitlet Normativa aspek- ter i SOU 1969: 36 ger koncentrationsut- redningen sina synpunkter på läkemedels- företagens information och reklam. Härvid uttalas inledningsvis att det säkert från det enskilda företagets synpunkt är rationellt dvs. vinstgivande att ha så stora kostnader som fallet är för information och reklam, men att det är en annan fråga om det är rationellt även från samhällets synpunkt. Därefter förs ett mera allmänt resonemang om näringslivets reklam och dess följdverk— ningar, varefter utredningen (sid. 190) mera speciellt behandlar läkemedelsindustrins in- formation och reklam. Det hävdas att den— na har vissa värden som gör att man inte kan se den som en variant, vilken som helst, av reklam i allmänhet. Härom skri— ver utredningen:

För det första får behovet av korrekt och uttömmande information förutsättas väga tyng- re i fråga om läkemedel än i fråga om de flesta andra varor. Felaktiga val av andra va- ror, betingade av bristfällig information, har som regel mindre allvarliga konsekvenser än felaktiga val av läkemedel. Samtidigt som det sålunda är särskilt viktigt att välja rätt läke- medel, är likväl — och just på grund därav valsituationen enklare för läkemedel än för de flesta andra varor i åtminstone ett hån— seende: Priset spelar nämligen, och bör också spela, en förhållandevis sekundär roll för lä— kemedelsvalet (nämligen oavsett om konsu- mentpriserna är optimala eller ej). Detta gör

att kardinalsvårigheten för nästan all, till ob- jektivitet syftande konsumentupplysning - att väga kvalitet mot pris är mindre besväran- de i fallet läkemedel.

Det påpekas att prisfrågan naturligtvis inte är betydelselös utan att den rent av kan vara avgörande t. ex. i fall där två lä- kemedel ter sig medicinskt likvärda. Där- efter fortsätter utredningen:

Ett annat särdrag hos läkemedelsmarkna- den, av betydelse för bedömningen av rekla- men, är läkarens roll som konsumtionsdirigent. Läkarna är en högt kvalificerad yrkesgrupp, utbildad för att mottaga kvalificerad informa- tion och (får man antaga) utrustad med en mer än normalt utvecklad resistens mot per— suasiv reklam. Förmodligen är det här man har att finna huvudorsaken till att läkemedels- reklamen är kvalitativt överlägsen mycken an— nan reklam.

Det framhålles att även om läkemedels— reklamen är relativt högtstående har den vissa brister från mottagarens synpunkt. Så- lunda ger den endast partiell information. Enligt koncentrationsutredningen kan det inte råda någon tvekan om att det finns ett stort och växande behov av direkt jäm- förande information om läkemedel. Efter en skildring av den verksamhet som skall bedrivas av socialstyrelsens läkemedelskom- mitté, till vilken utredningen är positiv, stäl- ler kommittén frågan hur läkemedelsindua strins reklam och information kommer att utvecklas efterhand som samhällets apparat för läkemedelsinformation växer i omfatt- ning och betydelse. Det sägs att svaret mås— te bli beroende av hur i detalj och i vilken takt samhällets läkemedelsinformation kom- mer att utvecklas. Därefter uttalar utred— ningen:

I den mån de förväntningar infrias, som sy- nes kunna på goda grunder ställas på densam- ma, kommer industrins aktiviteter på detta om- råde icke bara att te sig alltmer obehövliga utan rimligtvis också att faktiskt reduceras utan att några särskilda, diskriminerande åt- gärder behöver vidtagas.

På tal om läkemedelskonsulenterna fram- håller koncentrationsutredningen att även samhället kan, om så skulle befinnas önsk-

värt, använda konsulenter i sin verksam- het, och även samhället borde kunna vidare- befordra läkarnas erfarenheter till företa- gen. Utredningen fortsätter:

Vissa stordriftsfördelar borde finnas i en så- dan, av samhället bedriven konsulentverksam- het — informationerna i båda riktningarna skulle icke begränsas till ett företags preparat — förutom den, rimligtvis mera tungt vägan— de fördelen att informationen skulle, liksom de ovan berörda informationsformerna, kunna innehålla komparativa inslag.

Till slut betonar utredningen att det sy- nes vara önskvärt och möjligt att effektivi— sera de kliniska prövningarnas arbetsfor- mer, bl.a. genom att bättre utnyttja den regionalt organiserade sjukvårdens möjlig- heter. Den form av central registrering som finns inom varje regionssjukhus ger under- lag för systematiska studier av även låg— frekventa sjukdomar.

16.2 Information om Iäkemedelskonsumtion 16.2.1 Allmän statistik

Av de årligen utkommande publikationer som ingår i Sveriges officiella statistik inne- håller åtminstone fyra uppgifter om läke- medel. Dessa är

1) Allmän hälso— och sjukvård 2) Allmän försäkring 3) Utrikeshandel 4) Industri De två sistnämnda ger emellertid ganska summariska upplysningar om läkemedlen. Farmacevtiska produkter ingår i Utrikes— handel som en undergrupp till »Produkter av kemiska och närstående industrier». De farmacevtiska produkterna indelas i sin tur i varuposter. Den mest detaljerade statisti- ken i »Utrikeshandel» avser införsel och utförsel fördelad på varuposter och ur- sprungsländer respektive förbrukningsländer. Siffrorna anger dels kvantitet och dels vär- de. I publikationen »Industri» ingår läke- medelsfabriker som en undergrupp under huvudgruppen kemisk-teknisk industri. Upp- gifter lämnas om arbetsställen, personal, förbrukad elektrisk kraft o. dyl. Vad gäller produktion av läkemedel redovisas denna

efter samma indelning i varugrupper som i »Utrikeshandel».

Uppgifter som mera direkt ger vissa upp- lysningar om läkemedelskonsumtionen finns i Allmän hälso- och sjukvård samt i Allmän försäkring.

Allmän hälso- och sjukvård ges ut av socialstyrelsen. Här finns viss statistik av- seende apoteken, läkemedelsförmånen och registrerade farmacevtiska specialiteter. Apo— tekens antal och försäljning anges med upp- delning på län. Recepturförsäljningen som en del av den totala försäljningen redovi- sas separat. Även antalet recepturexpeditio- ner under ifrågavarande år redovisas. Apo- tekens försäljning har vidare brutits ned i en tabell utvisande läkemedelsförbrukning per invånare. Antalet apotek vid viss tid- punkt redovisas länsvis och för hela riket. Vissa uppgifter om apotekens status och om apotekens personal finns också. Beträffan— de registrerade farmacevtiska specialiteter finns uppgifter dels om det totala antalet och dels om hur stor del härav som hän— för sig till utländska preparat. Vidare an— ges i indextal hur antalet registreringar ut— vecklats under de senaste åren.

Riksförsäkringsverket svarar för publika- tionen Allmän försäkring. I denna lämnas information om läkemedelsförmånen. I 1965 års utgåva finns bl.a. följande uppgifter, dels i absoluta tal dels utvisande utveckling- en ] indextal under den senaste tioårsperio- den:

Kostnaderna för läkemedelsförmånen Antalet läkemedelsverifikationer Medelkostnad per läkemedelsverifikation.

Totalkostnaden för läkemedelsförmånen kan uppdelas på de allmänna försäkrings- kassornas utgifter och på statsbidrag. I All- män försäkring redovisas varje försäkrings- kassas läkemedelsutgifter.

16.2.2 Swedish Drug Market

Den mest detaljerade läkemedelsstatistiken produceras av företaget Läkemedelsstatistik AB, som ägs av vissa läkemedelsföretag an-

Läkemedelsstatistik AB sammanställer för- säljningsstatistik och marknadsstatistik på basis av droghandlarnas försäljningsuppgif— ter. Försäljningsstatistiken utarbetas månat- ligen och avser de läkemedel som säljs till apoteken av flera droghandlare. Astra Dis- tribution och Läkemedels-Distribution tar själva fram försäljningsstatistik över läkeme- del som säljs med ensamrätt. De primär— data Läkemedelsstatistik mottar är lagrade på magnettape el. dyl. För varje orderrad (förpackning och antal sålda enheter) finns uppgift om kund och försäljningsdag. Drog- handlarna använder enhetliga varu- och kundnummer. Läkemedelsstatistik AB kör samman droghandlamas material i datama- skin. Försäljningsstatistiken täcker således droghandelns totala försäljning. Datamaski- nen skriver ut statistiken på tabulatorpap- per som tillställs fabrikanterna två veckor efter månadsslutet.

Fabrikanten kan köpa försäljningsstatistik över hela eller valda delar av sitt sortiment.

Marknadsstatistiken produceras varje kvartal. Leverans av den bundna rapporten Swedish Drug Market sker 6—7 veckor ef- ter kvartalsslutet. Abonnenter är svenska och utländska läkemedelsfabrikanter. Swedish Drug Market är inte offentlig.

Swedish Drug Market visar totalförsälj- ningen i pengar i hela landet. Jämförelser görs mellan olika tidsperioder. Förpack- ningsstorlekama är de minsta enheterna. De sammanställs i farmacevtiska specialiteter vilka i sin tur bildar farmakologiska grupper uppställda efter en inom European Pharma— ceutical Marketing Research Association ut- arbetad kod (EPhaMRAkoden). Omsättning- en för varje företag redovisas. Var sitt av- snitt har också de största företagen, de störs- ta produkterna och nyintroducerade pro- dukter.

Till marknadsstatistiken används försälj— ningsstatistikens summaband för varje må- nad samt till Läkemedelsstatistik AB insänt kompletterande material avseende dels Astra Distributions och Läkemedels-Distributions enkanalsförsäljning och dels droghandlarnas direktförsäljning till sjukhusen.

En för internt bruk inom apotekens avgifts— nämnd och apotekens avgiftsberedning gjord sammanställning om de olika apotekens eko- nomiska förhållanden ger upplysningar om apotekens årliga inköps- och försäljnings- summor samt därjämte flera detaljerade uppgifter av företagsekonomisk art.

I apotekarsocietetens årsberättelser finns bl.a. uppgifter om apotekens försäljnings- summor dels uttryckta i bruttoomsättning dels fördelade på recepturförsäljning och annan försäljning. Vidare visas recepturens sammansättning på extemporeläkemedel och standardförpackningar såväl Värdemässigt som antalsmässigt. Apotekens kostnader re- dovisas med uppdelning på vissa kostnads- poster. Såväl för försäljningen som för kost- naderna beskrivs utvecklingen med hjälp av indextal.

Den av Farmacevtiska föreningen utgivna Svensk farmacevtisk matrikel ger inga upp- lysningar om läkemedelsförbrukningen. Där- emot lämnas omfattande personuppgifter och personalstatistik. Siffrorna avseende apotekens antal och status i matrikeln går tillbaka med vissa intervall till år 1865. Det— ta år är också utgångsåret för uppgifter om nyanläggningar av apotek i Sverige. Apo- tekstätheten under vissa år beskrivs på så sätt att antalet invånare anges per apotek i städer, på landsbygden och i hela riket.

16.2.4 Speciella undersökningar

Vid farmacevtiska institutets (numera far- macevtiska fakulteten) avdelning för social— och rättsfarmaci har utförts flera delvis ganska omfattande undersökningar rörande läkemedelskonsumtionens omfattning och struktur. De har genomgående byggt på re- presentativa urval av recept som expedierats på apoteken. Syftet med undersökningarna har varit dels att kontinuerligt studera effek- ten av den 1955 införda läkemedelsförmå— nen dels att kartlägga läkemedelskonsum- tionen i stort. Bl. a. har materialet bearbe- tats med avseende på enskilda grupper av läkemedel, varvid varje grupp studerats med

hänsyn till konsumenternas ålder och kön. En undersökning som utförts av farm. lic. Ulla Swarén på uppdrag av 1961 års sjuk- försäkringsutredning och publicerats som bl- laga till SOU 1966: 28 bygger på det om- fattande material som samlats vid avdel- ningen för social- och rättsfarmaci.

Sedan läkemedelsförmånen väsentligt ut- vidgats från den 1 januari 1968 bedrivs en undersökning av liknande typ, som de här angivna, vid avdelningen under medverkan av socialstyrelsen och apotekarsocieteten.

I sjukförsäkringsutredningzns betänkande II redovisas också en receptundersökning utförd av med. lic. Björn Smedby vid social- medicinska institutionen i Uppsala. Recept- undersökningens syfte har varit att med individen som utgångåspunkt studera för— brukningen under hela är 1963 av sådana läkemedel som omfattas av de med sjukför- säkringen sammankopplade läkemedelsför- månerna, dvs. prisnedsatta och kostnadsfria läkemedel. Resultatet anges i tabeller som belyser skillnader mellan olika grupper av personer beträffande konsumtionen av och kostnaderna för sådana läkemedel som om- fattas av läkemedelsförmånerna. Personerna i receptundersökningen 1963 har indelats efter kön, ålder, hemvist i städer eller på landsbygden, samt efter socio-ekonomiska grupper. Inom ramen för denna personin- delning redovisas läkemedelsförmånerna ef- ter olika slag av förmåner, genomsnittligt antal prisnedsatta recipen, andelen personer med egenkostnad uppgående till visst belopp osv. Undersökningen ingår i ett större so- cialmedicinskt arbete som Smedby bedriver.

Med stöd av medel som ställts till förfo- gande av Jämtlands läns landsting pågår inom länet vissa undersökningar angående läkemedelskonsumtionen i länet. Syftet är att få detaljerad information om ordinerade läkemedel korrelerade till patienter och or- dinerande läkare.

16.2.5 Utländska förhållanden

Kommersiellt tillgängliga sammanställningar av läkemedelsförsäljningen görs på flera

håll i världen. I regel grundar de sig på stickprovsundersökningar, intervjuer och andra marknadsundersökningar av traditio- nell typ. Särskilt i USA finns en omfattan- de erfarenhet av dylikt arbete.

Totalstatistik grundad på helt tillförlitligt material är sällsynt. Länder där sådan fö- rekommer är Norge och England. I redo- görelsen för Norsk Medisinaldepot (Bilaga 5, avsnitt 5.11) lämnas upplysningar om NMD:s läkemedelsstatistik, varav framgår att en detaljerad försäljningsstatistik finns. Denna innehåller inte bara kommersiella upplysningar utan ger också besked av far- makologiskt-kliniskt intresse. Statistiken är tillgänglig för medicinalmyndigheterna och under vissa förutsättningar för fabri- kanter. Vissa gruppvis sammanfattade upp- gifter har nyligen frisläppts för försäljning till alla intresserade.

Liksom fallet är i Sverige omfattar läke- medelsförmånen i England alla läkemedel. Alla recept som avsett läkemedel vilka er- satts av National Health Service bearbetas. Bl.a. gör man fortlöpande kostnadsjämfö- relser för förskrivningen "av skilda läkeme- del med likartad verkan.

' En organisation av ett visst intresse i det- ta sammanhang är Office of Health Eco- nomics i England. Den grundades 1962 av the Association of the British Pharmaceu- tical Industry. Den har till uppgift att be- driva ekonomisk forskning på hälso- och sjukvårdens område, att studera andra när- liggande sociala problem, att insamla data av intresse från andra länder samt att publi- cera resultaten av sitt arbete. Anställda hos organisationen är endast ca fem personer med självständiga utrednings- och forsk- ningsuppdrag, hämtade bland väl kvalifice- rade sociologer, statistiker m.fl. Office of Health Economics har dessutom en redak- tionell styrelse samt ett vetenskapligt råd. Budgeten uppgår till 60000 pund per år varav 7000 pund går till beställningsupp- drag huvudsakligen vid universiteten. Det går att kombinera forskningsuppgifter åt Office of Health Economics med studier för högre examen. Organisationen ger ut två skriftserier: allmänna serien och serien för

läkare. Som exempel på titlar i den allmän- na serien kan nämnas Pneumonia in De- cline, Obecity and Disease, The Costs of Medical Care och The Pharmacist in Soci- ety. Den allmänna serien tillställs 20 000— 30 000 adressater, både engelska och ut- ländska och i allmänhet gratis. Innehållet i serien för läkare bygger på föredrag vid medicinska kongresser o. dyl. Dessa artiklar författas huvudsakligen av läkare.

16.3 Utredningens överväganden och förslag

16.3.1 Behovet av åtgärder och deras hu— vudsakliga innebörd -

Av den lämnade redogörelsen framgår att det förekommer omfattande aktiviteter på läkemedelsinformationens område men att det är en betydande brist på samordning. Någon för myndigheterna tillgänglig mera detaljerad konsumtionsstatistik finns inte.

i Ett nytt inslag i bilden är tillkomsten av socialstyrelsens kommitté för läkemedelsin- formation. Även den ringa erfarenhet som hittills finns av dess verksamhet ger klart vid handen att den fyller ett behov. Enligt utredningens uppfattning bör verksamheten permanentas och föras över i fastare for- mer. Även om så blir fallet är det emeller- tid uppenbart att läget i fråga om läkeme- delsinformationen i stort inte blir i grunden förändrat. Kvar står att det allmänna lägger ned några hundra tusen kronor på läkeme- delsinformation medan läkemedelsindustrins satsningar på information och reklam redan 1965 var av storleksordningen 80 milj. kr.

Självfallet kan man inte sätta effekten av satsningar på information i direkt rela- tion till det insatta kapitalet. Säkert finns det anledning att tro att det blir en pro- portionsvis stor utdelning på de belopp som bekostar läkemedelskommitténs verksamhet. Men om den inte förstärks genom kom- pletterande åtgärder är det fara värt att ef- fekten blir av kortvarig natur.

Som Nordisk läkemedelskommitté närma- re utvecklat krävs en rad åtgärder för att säkra en riskfri, rationell och effektiv läke- medelsbehandling. En sådan åtgärd är att

producera information av den typ som ge- nom socialstyrelsens initiativ nu blir till- gänglig. En annan är stöd åt vissa typer av forskning och ytterligare en är stipendiering av läkare, apotekare och andra, bl. a. för att främja tillkomsten av personalgrupper som ägnar sig åt hithörande verksamhet. Ytterligare åtgärder som bör komma till stånd är anordnande av symposier och lik- nande konferenser som kan ske utan någon som helst intressentpåverkan. Särskilt ange- läget är vidare att man får till stånd en sam- ordning av nu föreliggande aktiviteter och att nya initiativ planmässigt kan inordnas i ett mönster som gagnar helheten. Det mås- te också beaktas att information om ett lä— kemedels egenskaper och information om i vilken utsträckning och under vilka förhål- landen det används ofta kompletterar var- andra på ett sådant sätt att endast kunskap om samtliga dessa förhållanden ger en klar bild. De här antydda linjerna efter vilka man borde angripa problemet att rationali- sera läkemedelsinformationen sammanfaller nära med utvecklingslinjer som koncentra- tionsutredningen bejakat.

Det behov som föreligger skulle tillgodo- ses om man skapar ett läkemedelsinstitut som blir ett samarbetsorgan för informa- tion och statistik på läkemedelsområdet. Ut- redningen förordar att ett sådant läkeme- delsinstitut kommer till stånd och ger i det följande en närmare redogörelse för det föreslagna institutets uppgifter, organisation och finansiering.

16.3.2 Ekonomisk grund för ett läkemedels- institut

Enligt överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten skall avkastningen av den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen, dvs. det kapital som sätts in i apoteksbola- get, tillföras en organisationsenhet med upp- gift att bl. a. främja information och statistik på läkemedelsområdet. Denna enhet bör bli identisk med det läkemedelsinstitut ut- redningen förordat i närmast föregående av- snitt. Under förutsättning att de insatta med— len förräntas efter 6 % blir den årliga utdel- ningen 0,75 milj. kr.

Om staten och apotekarsocietetens sär- skilda stiftelse gemensamt grundar läkeme- delsinstitutet blir tillkomstsättet analogt med det som tillämpades då Spri kom till stånd.

Läkemedelsinstitutets verksamhet kommer att främja en ändamålsenlig användning av läkemedlen. Att så blir fallet måste vara ett intresse även för de seriösa läkemedelspro- ducenterna. Utredningen har också särskilt hos den svenska läkemedelsindustrin mött ett stort intresse för tanken på ett läkeme- delsinstitut. Intresset har i själva verket va- rit så stort att utredningen inte håller det för osannolikt att många producenter gärna skulle ha samtyckt till en medfinansiering från industrins sida på frivillig grund.

Eftersom emellertid en fullständig anslut- ning inte kan förväntas på frivillig väg och då varje producent bör bära sin del av bör- dan anser läkemedelsförsörjningsutredning- en att det bidrag som bör lämnas av indu- strin måste komma i form av obligatoriska avgifter.

Utredningen föreslår att föreskrift om en avgift till främjande av en ändamålsenlig användning av läkemedel som är farmacev- tiska specialiteter tas in i läkemedelsförord- ningen. Med hänsyn till den eljest förelig- gande risken för onödiga biverkningar och andra icke önskvärda effekter vid en olämp- lig användning av läkemedel synes det näm- ligen vara ett säkerhetsintresse att effektiva åtgärder sätts in för att trygga att läkemed- len används på ett ändamålsenligt sätt. Avgiften bör sättas i relation till en pro- ducents försäljning av hans specialiteter. Med hänsyn till de f.n. föreliggande be- hoven, som närmare preciseras i fortsätt- ningen förordar utredningen att avgiften t.v. kommer att uppgå till 0,7 procent av försäljningssumman. Avgiften bör inkasse- ras av socialstyrelsen och ställas till läke- medelsinstitutets disposition.

Omsättningen av farmacevtiska speciali— teter uttryckt i apoteksbolagets försäljnings- priser kan beräknas bli 1000 milj. kr. år 1971. Producentbidraget till läkemedelsin- stitutet skulle alltså bli 7 milj. kr. Totalt skulle institutet sålunda vid starten dispo- nera inemot 8 milj. kr. för sin verksamhet.

16.3.3 Institutet bör bekosta speciella pro- fessurer

Nordisk läkemedelskommitté har kraftigt understrukit behovet av stöd åt den kliniska farmakologiska forskningen. Man har ock- så framhållit vikten av ett samhälleligt stöd åt forskning som syftar till jämförelser mel- lan olika preparat med likaitade indika- tionsområden. I de i vårt land framförda kraven på samhälleliga insatser för en bätt- re läkemedelsinformation har också frågan om jämförelser mellan olika preparat varit central.

För att rättvisande jämförelser skall kun- na göras är det givetvis nödvändigt att till- räckligt exakta metoder finns inte bara för att mäta de enskilda medlens effekter vid klinisk användning utan också för att korre- lera effekterna till varandra. Över huvud ta- get måste man ha metoder som säkerställer att medlens samtliga för- och nackdelar skall bli beaktade. Ofta torde det här röra sig om avancerade kombinationer av mätteknik och statistik. Det är givetvis de många me- dicinska disciplinernas uppgift att var och en inom sitt område sörja för att läkemed- lens användning sker under så optimala be- tingelser som möjligt. Att utveckla metodik av den generella art som här antytts torde emellertid falla på den kliniska farmakolo- gin.

Då det är ett vitalt intresse för den ade- kvata läkemedelsanvändningen att denna del av den kliniska farmakologin utvecklas och får sin egen talesman i landet synes det an- geläget att institutet ställer medel till för- fogande för en speciell professur i ämnet. Förslagsvis bör den benämnas professur i komparativ farmakoterapi. Den bör place- ras vid lämplig medicinsk fakultet.

Tidigare har förordats att apoteksbolaget tar i anspråk avancerad datateknik för styr- ning av lagerhållning, för expeditions— och debiteringsarbeten m. rn. samt för att kunna bidra till en individualiserad konsumtions- statistik. Utvecklingen och utnyttjandet av den erforderliga tekniken kommer att ställa många nya krav. Med all sannolikhet står vi här i början av ett skede där tvärveten-

skapliga forskningsinsatser blir särskilt ange- lägna. För att statistiken skall till fullo kun— na ställas i läkemedelsupplysningens tjänst erfordras speciell forskning och möjlighet till kvalificerad utbildning av ett antal per- soner inom läkemedelsområdet. Det synes nödvändigt att en särskild professur snarast kommer till stånd för ändamålet. Utred- ningen föreslår att den benämnes professur i farmacevtisk informationsbehandling. Pro- fessuren bör bekostas av läkemedelsinstitu- tet och placeras vid farmacevtiska fakulte- ten i Uppsala.

För var och en av de förordade profes- surema räknar utredningen med ett medels- behov av 500000 kr. per år. Beloppet är avsett att täcka avlöningskostnadema för professurerna, hjälpkrafter och materiel.

16.3.4 Konsulter i läkemedelsfrågor ställs till sjukhusens förfogande

Nordisk läkemedelskommitté har framhållit behovet av stipendier för medicinalpersonal för utbildning inom klinisk farmakologi. Lä- kemedelsförsörjningsutredningen vill under- stryka detta behov. Enligt utredningens me- ning är det emellertid helt otillräckligt att begränsa sig till utbildningstipendier i snäv bemärkelse. Här föreligger ett stort behov av att kvalificerade läkare och apotekare får möjlighet att under daglig verksamhet på sjukhus medverka till att överföra funna forskningsresultat om rationell läkemedels- användning till praktisk sjukvård. Man kan inte räkna med att sådan verksamhet skall te sig omedelbart ekonomiskt intressant för sjukvårdshuvudmännen. Under en följd av år bör därför tjänster placerade på under- visnings- och regionsjukhus samt andra stör- re sjukhus bekostas av läkemedelsinstitutet. Innehavama av dessa tjänster bör åläggas att hålla nära kontakt med läkemedelsin- stitutet och apoteksbolagets regionkontor. Härigenom bör de kunna medverka till att initiativ till samarbete och utveckling ömse- sidigt tas inom centrala och regionala organ och i det praktiska sjukvårdsarbetet. De bör också upprätthålla goda kontakter med in- dustrin och dit framföra synpunkter och

önskemål från fältet. Dessa befattningsha- vare, konsulter i läkemedelsfrågor, bör re- gelmässigt delta i överläggningar inom sjuk- huset rörande läkemedel.

Det torde vara lämpligt att ungefär halva antalet stipendiater är läkare och halva an- talet apotekare. Till en början torde ett be— lopp av 1,5 milj. kr. vara tillräckligt men allteftersom tillgången på lämplig personal ökar måste högre belopp ställas till förfo- gande. 0,2 milj. kr. beräknas för stipendier i klinisk farmakologi.

16.3.5 Centrala läkemedelskommitténs verk— samhet bekostas av institutet

Den redan lämnade skildringen av den av socialstyrelsen startade kommittén för läke- medelsinformation ger vid handen att dess verksamhet helt faller inom ramen för de uppgifter institutet skall främja. Det synes sålunda naturligt att institutet övertar kost- naderna för denna verksamhet som beräk- nas till 0,8 milj. kr.

16.3.6 Symposier och kurser anordnas och stöds

Ett oundgängligt komplement till den tryck- ta översiktsinformationen är sådan som kan erhållas vid mera specialiserade symposier. Sådana anordnas även i viss utsträckning av läkemedelsfabrikanterna. Det är angelä- get att läkemedelsinstitutet med sin obund- na ställning kan arrangera och stödja sym- posier som bedöms värdefulla. Särskild vikt bör läggas vid att erkänd utländsk expertis inbjuds liksom att svenska fackmän får möj- lighet att medverka vid symposier och lik- nande i utlandet. Även kursverksamhet be- träffande läkemedel för vidareutbildning av läkare och apotekare bör stödjas av institu- tet. För ändamålet beräknas ett medelsbe— hov av 0,4 milj. kr. årligen.

16.3.7 Bidrag lämnas till framtagning och bearbetning av medicinskt betydelsefull läke— medelsstatistik

Apoteksbolagets dataanläggning är för bola- get primärt av värde från rent ekonomisk

synpunkt. Emellertid kommer den att möj- liggöra framtagning och bearbetning av åt- skillig statistik av stort medicinskt värde. Bidrag bör lämnas till bolaget i den mån det åtar sig att utföra speciella tjänster på detta område. I avvaktan på närmare utred- ning beräknas bidraget till 2 milj. kr. årligen.

16.3.8 Läkemedelsinstitutets organisation

Institutet bör ledas av en styrelse med bred förankring inom läkemedelsområdet. Sålun- da bör företrädare finnas för socialstyrel- sen, statens läkemedelskontroll (jfr kap. 19), universiteten, apoteksbolaget, sjukvårdens huvudmän, läkarkåren, apotekarsocieteten, andra yrkessammanslutningar och läkeme— delsindustrin. Då i flera fall mer än en före- trädare bör ingå om en tillräckligt allsidig representation skall komma till stånd torde antalet styrelseledamöter komma att uppgå till minst 15. Den dagliga ledningen av institutet bör handhas av en befattningsha- vare med professors ställning. Till sin typ torde chefen närmast böra motsvara vad man kräver av en forskningsadministratör. Han skall sålunda äga vetenskaplig utbild- ning och ha god överblick över det stora verksamhetsfältet. Han skall vara initiativ- rik och ha förmåga att i stort följa arbe- ten även utanför det egna området. I styrel- sen skall han fungera som föredragande. Som ett beredande organ åt styrelsen och som ett koordinationsorgan för institutets verksamhet bör finnas en permanent arbets- grupp med högkvalificerad kompetens på läkemedelsområdet. Gruppen som föreslås arbeta under benämningen institutskollegium bör förutom institutets chef inrymma de av institutet avlönade professorerna i kompara- tiv farmakoterapi samt farmacevtisk infor- mationsbehandling, chefen för statens läke- medelskontroll samt företrädare för sjuk- vårdshuvudmännen och för apoteksbolaget. Institutets egen personal bör vara starkt begränsad. Den modell man följt i den för- ut beskrivna Office of Health Economics synes sålunda beträffande organisationen böra tjäna som en förebild. Fem till sju egna befattningshavare synes vara lämpligt.

Huvuduppgiften för institutet självt skall vara att initiera och samordna. Mera omfat- tande arbeten bör läggas ut som beställ— ningsuppdrag hos universiteten, apoteksbo- laget m. fl.

För arvoden och andra ersättningar samt till förberedande utredningar och omkost— nader inom institutet beräknas 0,6 milj. kr. Vidare beräknas ett belopp av 1,5 milj. kr. för tillfälliga undersökningar och åtgärder som beslutas av institutets styrelse.

Om läkemedelsinstitutet byggs upp enligt de riktlinjer utredningen förordat skulle dess organisation och uppgifter schematiskt te sig på följande sätt.

Styrelse

Professor och chef

Institutskallegium

Institutets chef Professorn i komparativ farmakoterapi Professorn i farmacevtisk informations- behandling Chefen för statens läkemedelskontroll Företrädare för sjukvårdshuvudmännen Företrädare för apoteksbolaget

V

Rådgivning, samarbete och annan koma/(Werk- samhet

Myndigheter

Universiteten Sjukhusen Läkare, farmacevter, tandläkare, veterinärer m.fl. Låkemedelsindustrin Apoteksbolaget Yrkesorganisationer Press och andra massmedia Allmänheten

17. Den nya prispolitiken

17.1 Nuvarande förhållanden

I kap. 9 har utredningen relativt ingående redogjort för de nu gällande bestämmelser- na om priskontroll på läkemedel. Därav framgår att apotekens utförsäljningspriser är fastställda enligt grunder som givits av Kungl. Maj:t. Innebörden av bestämmel- serna är följande.

1. För farmacevtiska specialiteter fast- ställer socialstyrelsen i samband med re- gistreringen ett högsta pris som leverantö- ren får betinga sig vid försäljning till apo- tek. I praktiken blir detta maximipris apo— tekets normala inköpspris. Apotekens ut- försäljningspris erhålles genom tillägg av ett visst belopp enligt generella regler.

2. För läkemedel och läkemedelssubstan— ser som produceras av mer än en tillver- kare fastställs ett apotekens utförsäljnings— pris. Detta är framräknat med ledning av ett kalkylerat medelinköpspris vartill lagts skälig avans för apoteken.

3. För arbetsoperationer som utförs på apotek vid tillredning av läkemedel utgår ersättning enligt en fastställd taxa.

17.2 F ramförda synpunkter beträffande taxefrågorna

De nuvarande medicinaltaxegrunderna fast- ställdes 1954 och har sedermera justerats vid ett flertal tillfällen. Därvid har rikt- punkten alltid varit att apotekens avanser skall vara stora nog för att apoteksväsendet skall kunna bära sina egna kostnader, men

de skall inte ge några överskott. De i prak- tiken ofrånkomliga svängningarna fångas upp av regleringsfonden.

Numera förs mera sällan någon diskus- sion om huruvida medicinaltaxegrunderna är lämpligt utformade rent tekniskt. Före 1955 då de nuvarande reglerna träddei kraft var detta ett ofta återkommande dis- kussionsämne. Förklaringen torde vara att eventuella anomalier i konstruktionen har ganska obetydligt inflytande på de samlade läkemedelskostnaderna. Den avgörande fråf gan är vilket pris de farmacevtiska speciali- teterna betingar. Härvid är i sin tur kar- dinalfrågan huruvida producentpriset är rim- ligt med hänsyn till alla de omständigheter som bör beaktas.

I sitt betänkande om läkemedelsindustrin behandlar koncentrationsutredningen frågan om priser på läkemedel på sid. 78-95. På basis av sin undersökning konstaterar ut- redningen att prisgranskningen har måttliga effekter. Rådande prisövervakning kan i vis- sa fall ha medfört att medicinskt sett starkt substituerbara preparat kommit att ligga när- mare varandra i pris än om prisövervak- ning inte funnits. Utredningen understryker emellertid, att även när prisdifferenser mel- lan synonyma preparat föranleder en åt- gärd från socialstyrelsens sida, saknas säkra kunskaper om det lägre prisets skälighet. Det uppges av utredningen att några pro- duktkalkyler aldrig krävts in av socialsty- relsen från något företag utom i vissa fall från ACO. Anledningen hade uppgivits vara en betänksamhet inför svårigheterna att ut-

ifrån de givna normerna ta ställning till hu- ruvida en redovisad kalkyl kan godtas el- ler ej.

17.3 Befogenhet att fastställa apoteks- bolagets taxor

17.3.1 Taxor hos affärsverken

Frågan om de affärsdrivande verkens pris- och taxepolitik har behandlats bl.a. av före- tagsformsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1960: 32). Senare har den bedömts av affärsverksutredningen som redovisat sina överväganden härom i SOU 1968: 45.

Företagsformsutredningen menade att statsmakterna borde fastlägga principerna för verkens taxe- och prispolitik och därvid särskilt ta ställning till om verket bör ge överskott, drivas enligt självkostnadsprinci— pen eller subventioneras med statsmedel. Sedan så skett borde verken få befogenhet att fastställa sina taxor på grundval av stats- makternas principiella ståndpunktstaganden.

Läget beträffande affärsverkens taxor an- ges kortfattat i det följande varvid uppgif- terna huvudsakligen hämtats från affärs— verksutredningens betänkande.

Postverket: Postmedlen beslutas grundlagsen- ligt av riksdagen som emellertid numera över- låtit på Kungl. Maj:t att bestämma såväl samt- liga avgifter i den utrikes som vissa avgifter i den inrikes rörelsen. Bemyndiganden för Kungl. Maj:t att besluta om dessa avgifter brukar lämnas för viss tid. Kungl. Maj:t har i sin tur överlåtit åt poststyrelsen att bestäm-' ma vissa avgifter.

Televerket: Telefon- och telegraftaxor fast- ställs delvis av Kungl. Maj:t och delvis av ver- ket. Kungl. Maj:t fastställer maximibeloppet av inträdesavgiften, markeringsavgiften för te— lefonsamtal m. m. Televerket bestämmer abon- nemangsavgifter t.ex. för växlar. Licens för radio och TV fastställs av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande.

Statens Järnvägar: Taxor för såväl person- som godstrafik fastställs i väsentliga delar av Kungl. Maj:t. Hit hör avgiftsgrundema för bl.a. enkla biljetter och tur- och returbilietter. Av Kungl. Maj:t beslutade taxor är maximi- taxor. SJ fastställer bl.a. månadsbiljetter, ra- batt— och årskort.

Luftfartsverket: Taxa för begagnande av sta- tens civila flygplatser fastställs av Kungl. Maj:t

Vattenfallsverket: Verket bestämmer självt sina priser och taxor. Vattenfallsverket drivs i konkurrens med enskilda företag.

Domänverket: Verket bestämmer självt sina priser och taxor. Domänverket är för sin pris- sättning beroende av den internationella mark- naden för skogsprodukter.

Försvarets fabriksverk: Verket bestämmer självt sina priser och taxor. Fabriksverket ar- betar också till större delen under konkurrens och har viss export både på den militära och den civila sidan.

Affärsverksutredningen framhåller för egen del i fråga om befogenhetsfördelningen beträffande priser att det system för ekono- misk styrning som utredningen föreslår är ägnat att medge en större delegering av be— fogenheter till verken själva. Detta gäller även frågan om fastställande av priser och taxor. Motivet för en ökad delegering till verken är enligt affärsverksutredningen att främja deras känsla av ansvar för sin eko- nomi och servicepolitik. Utredningen menar vidare att man vid bedömandet av dessa frå- gor måste beakta den olika marknadssitua- tion i vilken respektive affärsverk arbetar. Tendensen i utredningens förslag som hel- het är att öppna möjlighet till en ökad dele- gering av ekonomiska befogenheter. Slut— satsen blir att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att från fall till fall pröva förutsätt- ningarna för en befogenhetsdelegering. I samband med en sådan delegering förelig- ger givetvis möjlighet för Kungl. Maj:t att ange allmänna principer för ifrågavarande verks taxe- och prissättning, slutar affärs- verksutredningen sitt uttalande.

Den principiella sidan av befogenhetsför- delningen har nyligen prövats av riksdagen i och med att riksdagen 1969 antagit för— slag till grundlagsändring avseende upphä— vande av postmedlens egenskap av bevill- ning. Samtidigt lämnade riksdagen utan er- inran förslag om att det i princip skall till- komma Kungl. Maj:t att fastställa postavgif— terna men att Kungl. Maj:t skall kunna de- legera sin befogenhet till postverket.

17.3.2 Taxor hos statliga aktiebolag

Av de statliga aktiebolagen torde endast Nya systembolaget vara av intresse med hän-

syn till dess monopolställning. För system- bolagets verksamhet gäller f.n. ett 1967 upprättat avtal mellan staten och Nya Sy- stembolaget. Enligt & 3 av detta avtal åligger det bolaget bl. a.

att vid försäljning av rusdrycker bedriva verksamheten på sådant sätt, att behörig hän- syn tages till allmänheten,

att vid försäljning av rusdrycker tillämpa så- dana prissättningsgrunder, att allmänheten skyd— das mot obehörig fördyring av varorna, på samma gång som bolaget erhåller täckning för sina omkostnader samt skälig inkomst av rö- relsen, under beaktande jämväl av den i pro— positionen nr 152 till riksdagen år 1954 an- givna synpunkten att de besparingar som kan uppnås till följd av motbokssystemets slopande och omorganisationen av detaljhandeln med rusdrycker skall komma statsverket tillgodo,

samt att, för vinnande av största möjliga be- sparing av omkostnader, utöva verksamheten på det mest rationella och effektiva sätt.

Nya systembolaget fastställer sålunda självt sina priser och har endast bundits av regler om att verksamheten skall bedrivas rationellt och effektivt.

17.3.3 Apoteksbolagets taxor

Konklusionen av den lämnade redogörelsen beträffande affärsverkens taxor och priser samt prissättningen hos monopolföretaget Nya systembolaget torde bli att apoteksbola- get bör ges befogenhet att självt fastställa sina taxor. En sådan befogenhet föreslogs även av 1946 års läkemedelsutredning för det av utredningen föreslagna svenska apo- teksaktiebolaget. Sålunda hette det i försla- get till 5 4 i avtalet mellan staten och bola- get bl. a. att det skulle åligga bolaget att vid varornas försäljning tillämpa sådana pris- sättningsgrunder att den köpande allmänhe- ten tillförsäkrades lägsta möjliga pris och att bolaget inte bereddes större inkomst av rörelsen än att bolaget efter avskrivning och avsättning till fonder kunde lämna ve- derbörlig utdelning på aktiekapitalet. Det föreskrevs också i avtalsförslaget att bolaget för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna på alla områden av sin verksamhet skulle handha rörelsen på det

Läkemedelsförsörjningsutredningen före- slår att apoteksbolaget får rätt att fastställa sina taxor och priser. I det i kap. 21 pre- senterade förslaget till avtal beträffande bo- lagets verksamhet har en regel intagits här- om. Det har vidare föreskrivits att bolaget skall tillämpa enhetliga priser över hela lan- det och att bolaget skall erhålla täckning för sina kostnader och kunna förränta in- satt kapital.

17.4. Producentpriset på farmacevtiska specialiteter

17.4.1. Fri prissättning eller reglering

Påståendet att läkemedelspriserna i vårt land ända sedan 1600-talet varit föremål för stat— lig kontroll är endast såtillvida sant som att apotekens prispålägg alltid varit maxi- merat genom administrativa beslut.

En granskning av producentpriset har däremot inte förekommit särskilt länge. För- söket att genom vissa bestämmelser i 1913 års apoteksvarustadga påverka prisbildning- en fick aldrig någon praktiskt betydelse, utan en priskontroll i producentledet intro- ducerades först i och med tillkomsten av 1934 års kungörelse om handeln med far- macevtiska specialiteter. Eftersom dessa nu- mera helt dominerar bilden är det av största betydelse för totalkostnadernas begränsning att specialitetsprisema är skäliga. En före- skrift om att så skall vara fallet finns också i läkemedelsförordningen. I samband med att registrering söks för en farmacevtisk specialitet skall sökanden uppge det pris varan är tänkt att betinga. I samband med prövningen av hela registreringsfrågan sker sedan en bedömning.

I och för sig är det givetvis inte nödvän- digt att koppla samman registreringspröv- ning och prisgranskning. Det är överhuvud- taget en öppen fråga huruvida prisregle- ring skall förekomma. Det torde knappast vara påkallat att från svenska utgångspunk- ter genomföra en diskussion härom, efter- som en så dominerande del av läkemedlen helt eller delvis betalas inom ramen för

sjukförsäkringen. Överallt torde gälla att man har någon form av prisövervakning i varje fall av den del av läkemedelskostna- dema som betalas av sjukkassor, sjukför- säkringar eller dylikt. Det torde råda stor enighet om att det varit en social och me— dicinsk tillgång av betydande värde att i vårt land varje läkemedel kan omfattas av läkemedelsförmånen. En konsekvens torde vara att en prisreglering är nödvändig. Det återstår sålunda hur prisgranskningen skall ske för att bli så effektiv som möjligt.

17.4.2 Prisreglering utan samband med registrering

Ett argument som ibland framförs är att statens farmacevtiska laboratorium och so- cialstyrelsens läkemedelsnämnd har alltför begränsad kompetens att handha en pris- granskning. Man menar att denna typ av prövning är alltför olika de övriga pröv- ningsmoment som skall förekomma och för vilka dessa organ har exklusiv kompetens.

Om man inte önskar ha prisgranskningen förlagd till socialstyrelsen torde i stort sett två helt olika vägar stå till buds om man på annat sätt vill få garantier för att läke- medelspriserna är skäliga.

En möjlighet är att granskningen omhän- derhas formellt eller reellt av annan myndighet med en för ända-målet mera obe- stridd kompetens. Utredningen återkommer härtill. En annan möjlighet är att en spe- cialitet registreras utan hänsynstagande till priset men att apoteksbolagets skyldighet att tillhandahålla specialiteten blir beroende av huruvida bolaget kan inköpa den till ett pris som bolaget bedömer rimligt.

Om man valde vägen att låta leverans- skyldigheten bli beroende av prisets skäl-ig- het skulle detta säkert leda till en ökad kon- kurrens särskilt mellan specialiteter av lik- artad eller nära besläktad typ. Det måste emellertid befaras att apoteksbolaget skulle utsättas för en stark press och ett misstänk- liggörande för partiskhet som skulle vara hämmande för dess aktiviteter i övrigt om bolaget vägrade att i sitt sortiment ta upp produkter som en svensk kompetent myn-

dighet bedömt ändamålsenlig från medicinsk synpunkt. Med hänsyn härtill kan läkeme- delsförsörjningsutredningen inte tillstyrka att man beträder en sådan väg.

17.4.3. Förstärkt kompetens vid prövningen av prisets skälighet

Redan i föregående avsnitt har utredningen berört frågan att man kunde föra in ökad sakkunskap vid prövningen av huruvida pri- set på en farmacevtisk specialitet är skäligt. Bland de nu befintliga myndigheterna skulle i så fall närmast statens pris- och kartell- nämnd vara den som bör komma ifråga. Den tveksamhet som kan finnas inför en sådan anordning sammanhänger bl. a. med att det kanske är mindre tilltalande att sam- tidigt som man nu söker samla de på många händer splittrade läkemedelsfrågorna man skulle föra in ett nytt verk i bilden. Det må även erinras om att man i England, där frågan nyligen prövats efter förslag av den s.k. Sainsburykommittén, avstått från att införa ett nytt priskalkyleringssystem som bl.a. skulle ge granskningsmyndighe— ten rätt att infordra detaljerade produkt- kalkyler från fabrikanterna för att jämföras med kalkyler uppgjorda inom myndighe— ten. Förslaget föll på grund av de befarade höga administrationskostnaderna.

Ytterligare ett sätt att tillföra gransk- ningsmomentet ökad sakkunskap vore att på lämpligt sätt koppla in apoteksbolaget i prisprövningen. Bolaget kan förväntas få stor erfarenhet av prisbildning på det far- macevtiska området. Det bör bli utrustat med framstående ekonomisk expertis och ha tillgång till relativt stora resurser för kalkylmässiga och andra ekonomiska be- dömningar. Enligt utredningens uppfattning bör det bli en måttligt kostnadskrävande och relativt effektiv metod att föra in bolaget som remissorgan innan läkemedelsnämnden avgör om det anmälda priset är skäligt. Utredningen föreslår att denna åtgärd ge- nomförs men förmenar att den inte kan praktiseras förrän tillverkningsbolagen Vit- rum och ACO upphört att vara dotterföre- tag till apoteksbolaget.

17.4.4. Producent- och ej grossistpris bör fastställas

I kapitlet om droghandelns ställning i det nya systemet har utredningen i avsnitt 15 .10 hävdat att om ett pris skall fastställas vid registreringen bör detta vara producentens högsta medgivna utförsäljningspris. Om den ändringen jämfört med nuvarande ordning inte vidtas, blir effekten av det förordade enkanalsystemet i droghandelsledet alltför begränsad. Med en ändring i linje med vad här föreslås, ökar konkurrensen i droghan- delsledet. Förhoppningen om att ökad kon- kurrens skall komma till stånd är ett bäran- de motiv för att inte införa en monopol- droghandel i Sverige.

Utredningen föreslår sålunda att prisets skälighet alltjämt skall prövas före registre- ring men att vad som fastställs som maximi- pris är producentens utförsäljningspris eller med andra ord partihandelns inköpspris.

17.5 Sammanfattning

I samband med granskning av registrerings— ansökningen beträffande farmacevtiska spe- cialiteter skall läkemedelsnämnden pröva skäligheten av det anmälda priset. Innan så sker bör yttrande ha inhämtats från apo- teksbolaget. Det pris som fastställs är pro- ducentens utförsäljningspris. , Apoteksbolaget fastställer sina utförsälj- ningspriser som skall vara enhetliga över hela landet och ge full kostnadstäckning. Prispålägget i grosshandelsledet bestäms enligt affärsmässiga grunder och blir i prak- tiken ofta beroende av överläggningar mel- lan producent, grossist och apoteksbolaget. För introducerade farmacevtiska specia- liteter följer apoteksbolaget försäljningsut- vecklingen och tar då anledning syns före- ligga därtill initiativ till förhandlingar med producenten om prissänkningar.

18. Sjukvården och läkemedelshanteringen

18.1. Inledning

Den enligt statsmakternas beslut pågående omorganisationen av den farmacevtiska ut— bildningen syftar till att ge farmacevterna väsentligt bättre baskunskaper för deras medverkan i hälso- och sjukvården. Den farmacevtiska forskningen har fått en vä- sentligt förstärkt ställning och integratio- nen med den medicinska fakulteten i Upp- sala inom det biomedicinska centret har skapat nya förutsättningar för ett aktivt samarbete mellan medicin och farmacii såväl forskning som undervisning. Vid planeringen av farmacins framtida ställ- ning inom sjukvården måste målet vara ett optimalt utnyttjande av de ökade farma- cevtiska resurserna i sjukvårdens tjänst. Det är självfallet viktigt att inte föråldrade or- ganisatoriska anordningar hindrar en an- passning till dagens möjligheter.

Sjukvården är under ständig utbyggnad och sjukvårdskostnaderna stiger. Såvitt an- går läkemedlen gäller det att information och samordning fungerar på ett sådant sätt att såväl det medicinska som det ekonomiska utbytet blir det bästa. I stort sett kan far- macevten härvid verka, efter två linjer. Den ena är att biträda med farmacevtiska och farmakologiska synpunkter vid val av läke- medel generellt och i det enskilda fallet. Det andra är att medverka till att resurser för produktion, distribution och informa- tion utnyttjas så att samhällets kostnader

för läkemedel inte blir högre än nödvän- digt.

Utvecklingslinjerna inom den slutna vår- den innebär koncentrering av akutsjukvår- den till stora specialiserade sjukhus samt ut- byggnad av vårdenheter för långtidssjuka och konvalescenter. Den öppna vården knyts i allt högre grad till särskilda centra, dessa må vara anslutna till sjukhusen genom poliklinker och dylikt, till flerläkarstationer i speciellt inredda mottagningslokaler, till privata läkarhus etc.

I stort sett torde man kunna säga att in- om sjukhusen, dvs. vad beträffar den slutna vården, bör farmacevtisk sakkunskap ingå i serviceorganisationen men också så långt det är möjligt i vårdteamet. Då det gäller den öppna sjukvården är farmacevternas uppgift framför allt att medverka till att pa— tienterna på ett bekvämt sätt får de läkeme- del som ordinerats.

18.2 Tidigare utredningars behandling av frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning

Före den nya läkemedelslagstiftningens ge- nomförande den 1 januari 1964 kunde fler- talet läkemedel förvärvas av sjukhusen en- dast via apotek. Förslag om förändringar i fråga om formerna för sjukhusens läkeme- delsförsörjning hade emellertid i olika sam- manhang förts fram. Förslagen berörde han- delsvägarna för de för sjukhusen erforderli- ga läkemedlen, frågan om huvudmannaska-

pet för sjukhusapoteken samt omfattningen av läkemedelsberedningen på sjukhusen m.m.

Frågan om ändrade handelsvägar för de för sjukhusen erforderliga läkemedlen be- handlades av läkemedelsutredningen i dess andra betänkande (SOU 1955:44). I ut- redningens förslag till läkemedelsförordning föreslogs bl. a. att tillverkare och gross- handlare skulle få sälja apoteksvara direkt till sjukvårdsinrättning eller anstalt för vård av djur efter tillstånd av medicinalstyrelsen.

Utredningen hade därvid inte gått in på de ekonomiska spörsmål, som var förknip- pade med denna fråga, då dessa enligt utredningen ansågs tillhöra det problemkom- plex, som 1953 års läkemedelskommitté ha- de att behandla. Utredningen sade sig emel- lertid vara väl medveten om att direktför— säljning av specialiteter från fabriker och grosshandelsföretag till sjukhus innebär ett ingrepp i apotekens ekonomi. Vidare fram— höll utredningen, att om en direktförsälj— ning kom till stånd, torde sjukhusen visser- ligen göra bespaningar till följd av lägre inköpspriser, men å andra sidan skulle de åsamkas nya kostnader bland annat genom att sjukhusen förlorade den service, som er- hållits från apoteken i samband med leve- ranserna. Lagringskostnaderna skulle säker- ligen också bli en icke oväsentlig post.

Från säkerhetssynpunkt ansåg utredning- en att den föreslagna ordningen var möjlig, under förutsättning att läkemedlen på sjuk- husen mottogs och omhänderhades av till- räckligt kompetent personal.

1953 års läkemedelskommitté diskuterade i sitt betänkande ang. läkemedelsförsörj— ningens organisation (SOU 1959: 5) frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning från rent ekonomiska utgångspunkter. Kommit- tén fann därvid, att från apotekskollekti- vet borde endast få avskiljas sådan försälj— ning som var ekonomiskt försvarbar och som till lägre kostnader kunde drivas av sjukhu- sen själva. Sjukhusapotek borde dock inte få avskiljas, om detta medförde mindre vinst för sjukhuset än den förlust som kunde upp- stå för apotekskollektivet.

Med denna utgångspunkt och med stöd

av en av kommittén utförd ekonomisk ut- redning föreslogs, att sjukhusapotek skall få inrättas i de fall då sjukhusets inköp av lä- kemedel uppgick till minst 800000 kr. ut- tryckt i 1956 års prisnivå. Då förslaget la- des fram, var detta fallet vid sex sjukhus i landet.

När det gällde genomförandet av kom- mitténs förslag, framhöll kommittén, att ett lösbrytande av ett sjukhusapotek från dess moderapotek om möjligt inte borde ske an- nat än vid innehavareskifte, därför att ett ingrepp av detta slag i det enskilda fallet väsentligt ändrade de förutsättningar under vilka apoteksprivilegiet sökts och erhållits.

18.3 Utvecklingen efter 1962

I proposition 1962: 184 med förslag till lä- kemedelsförordning m.m. togs frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning upp till ganska ingående diskussion. Härvid anför- de föredragande departementschefen,stats- rådet Johansson bl. a. följande.

Vid ett bedömande av frågan hur sjukhu- sens läkemedelsförsörjning för framtiden skall ordnas torde man först ha att ta ställning till huruvida spörsmålet bör bedömas uteslutande från ekonomiska utgångspunkter. Den frågan sammanhänger i sin tur med om det är be- rättigat att betrakta läkemedelsförsörjningen på sjukhusen blott och bart som en fråga om la- gerhållning och distribution. Enligt min me- ning kan så inte vara fallet. De senaste är- tiondenas utveckling på läkemedelsområdet har visat vad effektivare medel betyder för individ och samhälle men har också uppdagat tidigare okända risker vid läkemedelsbehandling. Det är av största betydelse från allmänmänsklig och samhällsekonomisk synpunkt, att ett intensi- fierat forskningsarbete kommer till stånd för att ytterligare öka läkemedelsterapins möjlig— heter och minska dess risker. Ett sådant ar- bete kan inte bedrivas med framgång utan ak- tiv medverkan från sjukhusens sida. Vid ett sådant arbete måste en samverkan äga rum mellan företrädare för olika ämnesområden och därvid inte minst farmacin. Jag anser det därför lämpligt att de större sjukhusen, främst undervisnings- och regionsjukhusen, utrustas med farmacevtiska avdelningar, som inte blott har att förse klinikerna med läkemedel för den dagliga sjukvården utan också har resurser att från farmacevtiska utgångspunkter deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet och

i övrigt medverka vid lösning av sjukhus- problem, som står läkemedelsfrågorna nära. Som exempel på sådana vill jag blott nämna de mångskiftande problemställningama på ste- riliseringsteknikens område. Även för den prak- tiska sjukvården är omedelbar tillgång till far- macevtisk sakkunskap av stort värde. En så- dan samordning mellan medicin och farmaci, som den jag hir skisserat, existerar sedan mer än tjugu år vid karolinska sjukhuset, där det statliga militärapoteket är sjukhusapotek. En- ligt vad jag erfarit från såväl sjukhusledning som läkare och apotekare har systemet varit till stor båtnad för alla parter. Även utom- lands, där huvudmannaägda sjukhusapotek är regel, har man de bästa erfarenheter av hur en progressiv sjukhusfarmaci kuggat in i de övriga verksamhetsgrenama på sjukhusen. Gi- vetvis är förutsättningen att sjukhusapoteken har tillräckliga personella, lokalmässiga och instrumentella resurser.

Departementschefen sade sig vidare anse att även om ekonomiska synpunkter inte främst bör påverka ställningstagandet i den- na fråga, kan de givetvis inte helt lämnas åt sidan. De delvis ganska omfattande eko- nomiska utredningar som gjorts visar emel- lertid, fortsatte uttalandet, hur vanskliga teoretiska beräkningar på området är. Sedan huvudmannaägda sjukhusapotek inrättats vid ett mindre antal sådana sjukhus, där de eko- nomiska synpunkterna på frågan i särskilt hög grad måste förbli sekundära, torde be- tydligt säkrare underlag erhållas för fram- tida bedömningar. Därefter uttalades föl- jande.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att sjukhusen i viss utsträckning och på vissa vill- kor efter Kungl. Maj:ts prövning i varje sär- skilt fall medges rätt att genom egna sjuk- husapotek svara för sin läkemedelsförsörjning. Som allmänna förutsättningar bör gälla, att sjukhuset har tillräcklig storlek och att apote- ket ges erforderliga resurser. Jag utgår ifrån att befattning som chefsapotekare vid sjukhus, apotek tillsättes efter ansökningsförfarande och att apotekaren liksom chefen för militärapo- teket och innehavarna av de självständiga apo- teken förordnas av Kungl. Maj:t.

Där förhållandena inte motiverar att huvud- mannaägda sjukhusapotek inrättas bör sjukhu- sen liksom nu förvärva sina läkemedel från apotek på orten. Härigenom torde sjukhusets behov av direkt farmacevtisk kontakt bäst till- godoses och de samlade farmacevtiska resur- serna på en viss ort bli bäst tillvaratagna.

Endast få sjukhus har utnyttjat rätten att själva få driva sjukhusapotek. Stockholms stad gjorde redan 1963 en framställning om att få driva apotek vid fyra av stadens sjuk— hus och 1965 övertogs sjukhusapoteken vid Södersjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus av Stockholms stad. Kungl. Maj:t har sederme- ra beslutat om inrättande av fristående sjuk- husapotek vid ytterligare tre av Stockholms stads sjukhus, nämligen S:t Erik, S:t Göran och Serafimerlasarettet, samt dessutom vid Centrallasarettet i Västerås och Lillhagens sjukhus i Göteborg.

De ökade kraven på den sjukhusfarma- cevtiska verksamheten, som kom till synes i den citerade propositionen, medförde att utredningar tillsattes av dels centrala sjuk- vårdsberedningen, dels apotekarsocieteten. Den av centrala sjukvårdsberedningen gjor- da undersökningen avsåg särskilt lokalbe- hovet.

Apotekarsocietetens utredning »Svensk sjukhusfarmacis uppgifter och resurser» pu- blicerades 1963. I utredningen tar man un- der hänvisning till prop. 1962:184 bl.a. upp frågan om farmacevtiska avdelningar och deras uppgifter i forskningsarbetet på läkemedelsområdet. Beträffande forsknings- uppgiftema skriver utredningen:

Man kan emellertid inte räkna med att spe- cialister inom farmacins alla delar skall finnas på varje sjukhusapotek. En samordning mellan sjukhusapoteken och en repliering på en cen- tral organisation torde därför vara nödvändig om man skall kunna fylla de krav på farma- cevtisk forskning som ett sjukhus i våra dagar ställer.

Utredningen yrkade på ökade resurser för den sjukhusfarmacevtiska verksamheten. Detta resulterade i att sjukhusfarmacin i slutet av 1963 fick en egen avdelning inom apotekens centrala organisation. Den sjuk— husfarmacevtiska avdelningen sysselsätter fyra apotekare och en receptarie samt apo- tekstekniker och sekreterare. Avdelningens arbetsuppgifter har närmare beskrivits i kap. 3.3.7. _

Även lokalfrågan behandlades av utred- ningen. Lokalbehovet angavs till 600— 900 rn2 för sjukhusapotek vid undervisnings-

sjukhus, som har moderapotek och som ut- nyttjar centrala resurser, samt till 1400— 1600 rn2 för självständigt sjukhusapotek utan tillgång till centrala resurser.

Personalbehovet för ett sjukhusapotek vid undervisningssjukhus uppskattades till ca fem apotekare och lika många receptarier samt ca 20 övriga personer. Motsvarande siffror för sjukhusapotek vid centrallasarett om ca 750 vårdplatser anges till två apote- kare, två receptarier och ca tio övriga. So- cietetens utredning bygger emellertid i vis- sa alternativ på att sjukhusapoteket vid stör- re lasarett skall utgöra del av apotek i or- ten.

18.4 Sjukhusens Iäkemedelssituation och lä- kemedelsförsörjningen i övrigt

I allt väsentligt är det samma läkemedels- substanser som används inom sluten och öppen vård, även om tyngdpunkten i an— vändningen är förskjuten än till den ena än till den andra sidan. Många diagnostiska läkemedel och medel som är förutsättningar för eller komplement till kirurgiska ingrepp och andra tekniskt krävande behandlingar återfinns givetvis främst inom den slutna vården. Vad angår förekommande typer av läkemedelsberedningar ligger det i sakens natur att vissa sådana t.ex. injektionsme- del, infusionslösningar och spolvätskor an- vänds i mycket större utsträckning i den slutna vården än i den öppna. Då det gäller frågan om läkemedels/örpackningar kan konstateras att man på sjukhusen torde ha ett större behov av endos— och engångsför- packningar än i den öppna vården. Vidare kan den enskilda patientens egen använd- ning av ett medel i hemmet skapa vissa speciella behov på förpackningssidan me- dan läkarens eller sköterskans användning av ett medel vid behandlingen på sjukhuset kan kräva andra hänsynstaganden.

Antingen de färdiga läkemedlen skall an- vändas i öppen eller i sluten vård kräver tillkomsten av nya medel ett omfattande forskningsarbete, där den allmänna och den privata sektorns samverkan för ett mera op- timalt utnyttjande av resurserna säkerligen

kan bli mer effektiv än nu. Då det gäller att på basis av vunna forskningsresultat pro- ducera läkemedel, oavsett var de skall an- vändas, är standardisering och långa serier nödvändiga förutsättningar om kostnaderna för tillverkning och kontroll skall kunna hål- las nere så långt som möjligt. Valet av lämp— ligt läkemedel befrämjas av tillgång till en saklig och aktuell läkemedelsinformation. Självfallet gäller detta för både d;n slutna och den öppna vården. Användningen i det enskilda fallet förutsätter en snabbt och så- kert arbetande läkemedelsdistribution. Här krävs emellertid olika tekniska lösningar be- roende på de olika förhållanden under vilka öppen och sluten sjukvård bedrivs.

Konklusionen av det anförda måste bli att det är väsentligt mer som enar än som skiljer då det gäller den öppna och den slut— na vårdens läkemedelsförsörjning. Det måste vara väsentligt att de särarter som förekommer tillgodoses på ett sådant sätt att helheten befrämjas.

Läkemedelsförsörjningsutredningen tar i följande aVsnitt upp några frågor som rör distribution och information inom sjukhu- sen. I allt väsentligt är den målsättning allt- jämt ouppnådd vilken skisserades i det ci- terade departementschefsyttrandet. Här be- hövs enligt utredningens uppfattning ökade insatser från huvudmännens sida. En vä- sentlig förbättring bör uppnås gznom de i 18.7 omnämnda konsulentema som skall bekostas av det i kap. 16 föreslagna läke- medelsinstitutet.

Då det gäller produktion av läkemedel har trenden länge varit en ökad övergång till industriell tillverkning. Detta gäller icke minst de läkemedel som används på sjuk- husen och likväl synes det uppenbart att man här ännu inte kunnat dra full fördel av industrialiseringen på läkemedelsområdet. Detta synes bl. a. bero på att de speciella behoven inom den slutna vård 11, som dock är begränsade till en del av ett totalbehov, som även det är ganska litet jämfört med den öppna vårdens (jfr kap. 5), inte varit tillräckligt intressanta obj kt för läkeme- delsindustrin. En annan förklaring kan del- vis vara att den svenska sjukhusfarmacin i

viss mån byggts upp under inflytande av utländska erfarenheter. Detta har varit ut- märkt exempelvis då det gällt informationen men i arbetsfördelningen sjukhus-industri- apotek har redan de hittillsvarande förhål- landena i Sverige ofta inneburit möjligheter till ett mer rationellt handlande än i många andra länder. I fortsättningen bör det bli än mer naturligt att få till stånd lösningar, där de samlade resurserna vid sjukhusen och inom den privata och statliga industrin till- varats på det för helheten bästa sättet. Apo- teksbolaget, läkemedelsinstitutet och Spri bör samverka i denna riktning. I avvaktan på att mönstret utbildar sig bör enligt utred- ningens mening största återhållsamhet iakt- tas beträffande ytterligare utbyggnad av pro- duktionsenheter inom sjukhusen.

Vad angår varuanskaffningen kommer denna i ett helt annat läge efter tillkomsten av apoteksbolaget. Ingen köpare kan för- väntas erhålla bättre ekonomiska villkor av producenterna än den största uppköparen på området, apoteksbolaget. De ekonomis- ka skäl som tidigare funnits för att sjukhu- sen vid sidan av apoteken skulle bedriva upphandling med läkemedel bortfaller så- lunda nu. Enligt läkemedelsförsörjningsu-t- redningens mening bör därför sjukhusens inköp av läkemedel i fortsättningen ske via apoteksbolaget. Därvid är det en självklar sak att speciella inköpsavtal bör komma till stånd mellan sjukhusen och bolaget.

18.5 Läkemedelskonsulenter vid sjukhusen

I kap. 16 har läkemedelsförsörjningsutred- ningen lagt fram förslag om att ett läkeme- delsinstitut inrättas. Detta skall främst va- ra ett samordningsorgan för läkemedelsin— formation. Bland förslagen märks att medel skall finnas för anställande av kvalificerade läkare och apotekare som konsulenter för läkemedelsfrågor. Dessa konsulenter skall utan kostnad för sjukhushuvudmännen pla— ceras vid vissa sjukhus i landet. Konsulen- terna skall delta i diskussioner om den dagliga sjukvårdens läkemedelsproblern vid de sjukhus, där de tjänstgör, de bör delta i arbetet i läkemedelskc "'nittéema och bi-

träda med föredrag, kursverksamhet etc. även vid andra sjukhus inom den räjong där de verkar. '

18.6 Den slutna vården och läkemedelsdis- tributionen

18.6.1. Farmacevtiska avdelningar vid stora sjukhus

De riktlinjer som d-rogs upp i prop. 1962: 184 är fortfarande tillämpliga. Vid under- visnings- och regionsjukhus bör farrnacev- tiska avdelningar, som utgör del i sjukvårds- inrättningen, inrättas för att tillgodose den slutna vårdens behov av läkemedel. Progres- siv sjukhusfarmaci kan inte bedrivas annat än i intimt samarbete med medicinsk ex- pertis. Om den farmacevtiska enheten är en av sjukhusets avdelningar torde kontakten med övriga avdelningar underlättas och ar- betsfältet på ett naturligt sätt vidgas.

Vid undervisnings- och regionssjukhus, där farmacevtiska avdelningar i första hand bör finnas, får man räkna med att det ock- så kommer att finnas en klinisk farmakolog. I samarbete mellan denne, den specielle lä- kemedelskonsulenten och chefsapotekaren bör serviceenheter för farmakologi och far- maci växa fram och utvecklas på ett för sjukhusen ändamålsenligt sätt.

Föreståndaren för den farmacevtiska av- delningen, chefsapotekaren, bör — som fallet hittills varit beträffande chefsapotekare vid fristående sjukhusapotek utses enligt sam- ma ordning som överläkare, dvs. för när- varande av Kungl. Maj:t.

18.6.2. Sjukhusapotek vid mindre sjukhus

Det stora flertalet sjukhus är 'i dag utrus— tade med sjukhusapotek som är filialer till apotek i orten eller med centralförråd. Sjuk— husapoteken förestås av apotekare, medan centralförråden i regel förestås av recepta- rier. Enligt utredningens uppfattning saknas anledning att i fortsättningen upprätthål- la distinktionen sjukhusapotek—centralför- råd. I båda fallen rör det sig om att ha en distributionscentral för utsändning av läke-

medel till avdelningarna. Den formella ex- peditionskompetensen är vidare densamma för apotekare och receptarier. Vad angår de informativa uppgifterna bör dessa fullgöras i så stor utsträckning och så djupgående som de tillgängliga personella resurserna möjlig- gör.

Genom samarbete mellan apoteksbolaget och sjukhushuvudmännen bör de personel- la frågorna lösas på ett sätt som är så smi- digt som möjligt för båda parter. Ofta tor- de det vara lättare för bolaget än för sjuk- hushuvudmännen att sköta rekrytering, fyl- la tillfälliga vakanser etc. För helheten kan det säkerligen vara till gagn att man genom personalunioner får nära förbindelser mel- lan sjukhuset och ett apotek i orten. Det synes med andra ord böra övervägas att apoteksbolaget i större utsträckning än vad apoteken kunnat göra hittills förmedlar så- väl läkemedel som farmacevtiska tjänster.

18.6.3. Avdelningsförråden

Även om patienternas läkemedel skall iord- ningställas vid de farmacevtiska avdelning— arna och sjukhusapoteken måste man på av- delningarna ha mindre lager av läkemedel för att tillgodose behov av mera tillfällig art. Läkemedlen skall som tidigare vara in- rymda i ett avdelningsförråd för vilket av- delningssköterskan ansvarar.

18.7 Rationaliseringsmöiligheter

Inom sjukhusen genomförs rationaliseringar för att effektivisera uttagen från medicin- skåpen och utdelningen av läkemedel till patienterna. Dispensrar för uttag av läke- medel samt olika typer av medicinbägare och brickor kommer till användning. Även standardisering av läkemedelssortimentet har medfört tidsvinster.

Läkemedelsarbetet vid avdelningarna uppdelning av läkemedlen och utdelning av dessa till patientema—utförsiallmänhet av avdelningssköterskan. Detta arbete uppskat— tas ta ca 2 tim/ dag i anspråk. Undersök- ningar utförda i England och USA har vi- sat att den uppdrivna arbetstakten på av- delningarna kan förorsaka medicinerings-

fel ex. patienten får fel läkemedel, tidpunk- ten för medioineringen är fel osv.

Av säkerhetsskäl bör farmacevtisk per- sonal sköta läkemedelshanteringen fram till den tidpunkt då läkemedlet skall överläm- nas til-l patienten. Det är även önskvärt att sjukvårdspersonalen avlastas arbetet med distribution av läkemedel till förmån för de utpräglat vårdande arbetsuppgifterna.

] framtiden torde de endosförpackade lä- kemedlen vinna terräng. Läkemedelsfabri- kanterna övertar alltså en del av dispen- seringsarbetet och förser förpackningarna med nödvändiga uppgifter om läkemedlet. Dispensering av läkemedel som ej är en— dosförpackade bör naturligtvis ske vid de farmacevtiska avdelningarna där också brickor el. dyl. med läkemedel för de olika patienterna iordningställes. Brickoma levere- ras till avdelningarna. _

För närvarande transporteras läkemedlen vanligen i låsta lådor till avdelningarna. I samband med att sjukhusens interna trans- portsystem utbyggs och inrymmer rörpost, olika typer av transportband, rälsbanor etc. bör dessa om möjligt utformas så att de även kan utnyttjas för transport av läke- medel.

Införande av datarutiner kommer att be- tyda stora rationaliseringsvinster. Vid ensta- ka större sjukhus har ADB-teknik redan börjat utnyttjas på läkemedelsområdet. Ra- tionaliseringsvinster har kunnat göras och en omfattande läkemedelsstatistik erhålls.

Från apoteksbolagets synpunkt är det nöd— vändigt att införa standardiserad orderrutin och tidsbundna leveranser. Avvägningen av lagret vid farmacevtiska avdelningar och sjukhusapotek kommer att förenklas då da- tarutiner används i beställningsarbetet och personal frigöres för mera kvalificerade ar— betsuppgifter.

För patienter i öppen vård och hemgåen- de patienter bör som tidigare nämnts i ökad utsträckning inrättas utlämningsställen, för-- enklade apotek, som drivs av apoteksbola— get.

19. Apoteksbolaget och kontrollmyndigheterna

19.1. Socialstyrelsens kontrollorganisations- utredning

19.1.1. Inledning

Utredningen har i kap. 2.2 redogjort för den nuvarande läkemedelskontrollen. Av denna framgår bl.a. den betydelsefulla roll som statens farmacevtiska laboratorium (SFL) därvid spelar. Vidare framgick att den nu- varande kontrollorganisationen var splittrad på ett flertal mer eller mindre självständi- ga enheter. Olika uppgifter inom området omhänderhas således av socialstyrelsens lä- kemedelsbyrå, läkemedelsnämnd och läke— medelsbiverkningsnämnd samt dess kom— mitté för läkemedelsinformation, SFL, sta- tens kontrollanter för bakteriologiska pre- parat, svenska farmakopékommittén samt nordiska farmakopénämnden. Vidare deltar statens institut för folkhälsan och statens bakteriologiska laboratorium i kontrollarbe- tet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1968 pekade socialstyrelsen på att SFL un- der 1960—talet i takt med utvecklingen på läkemedelsområdet fått ständigt utvidgade arbetsuppgifter och större ansvar. Enligt sty- relsen måste laboratoriets samtliga tre av- delningar få ökad kapacitet för att kunna svara mot samhällets krav på detsamma. Styrelsen pekade i sin skrivelse även på att läkemedelsindustrin fann det besvärande att handläggningen av ärenden som rörde registrering av farmacevtiska specialiteter tog så lång tid.

Med anledning av dessa förhållanden ha- de laboratoriets chef hos socialstyrelsen be- gärt en organisationsutredning av styrelsen och laboratoriets handläggning av registre- ringsärenden.

Socialstyrelsen framhöll i sin skrivelse att den ansåg en sådan utredning, kombinerad med en inventering av resurserna vara nöd- vändig och en absolut förutsättning för var— je vidare åtgärd till komplettering och ut- byggnad av laboratoriet.

I juli 1968 ställde Kungl. Maj:t medel till socialstyrelsens förfogande för den öns- kade organisationsutredningen vid SFL. Ut- redningen skulle ske i samråd med statskon- toret och läkemedelsförsörjningsutredningen.

Utredningen har bedrivits så att en av socialstyrelsen utsedd mindre expertgrupp, som under arbetet haft underhandskontakter med bl. a. läkemedelsförsörjningsutred- ningen, haft det direkta ansvaret för kart- läggning, problemanalys och uppgörande av förslag till åtgärder. Sedan gruppen un- der oktober 1969 avgivit en stencilerad rap- port över sitt arbete har socialstyrelsen be- gärt samråd i frågan med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen. Denna har avgivit sitt yttrande den 31 oktober 1969.

19.1.2. Problem i nuvarande kontrollorgani- sation m. m.

För att antyda vilka väsentliga problem

Bristande resurser

.)

Bristande forsk- ___.) ningsmöjligheter 1—

Bristande anknyt- ning till akademi

Få tjänster

Dåliga löner

rekrytera personal

Bristande merite- ringsmöjligheter

Brister i 508 kun- ___) skap om kontroll- organisation

Figur 19: 1.Problemöversikt

Ingen total chef ___,

(ledarresurser)

J- Bristeri inne- hållsdiskussion och formulering

Behov av admini- ___.) Brister i resursför- strativ personal delningsmetoder

Fackavdelnings— __, Brister i samord- tänkande ning av tackresur- i ser

1. + Svårigheter att -— > Brist på personal _a .,

T

Fristående fackor- __ Brister i resurs- gan —_*”—') utnyttjande

Normoklarhet ___,

Brister i info till ___+ Brister i ansök- industrin ningshandlingar

Brister i administ- rativa rutiner och arbetsformer

Kvalitativa ofull- komllgheter SFL

För lång hand- läggningstid SFL Krav på ytter- ligare arbetsupp- gifter

kontrollorganisationen har och hur dessa problem relaterar till varandra presenterades omstående problemöversikt.

Som framgår av översikten anser utred- ningen följande förhållanden vara otillfreds- ställande hos SFL.

1. Kvalitativa ofullkomligheter i SFL:s utredningsprodukter.

2. Lång handläggningstid av specialitets- ärenden.

3. Krav på att SFL borde kunna utföra ytterligare arbetsuppgifter, vilka man nu in- te har möjlighet att utföra. En av orsakerna till dessa brister är att kontrollorganisationen i varje fall vissa delar av den har en uppenbar brist på personal. Detta beror på att man har få tjänster men också på att man har svårt att få de tjänster som finns besatta. Det sist- nämnda problemet hänger samman med att de löner som erbjuds inte är konkurrens- kraftiga, och att arbetet i kontrollorganisa- tionen inte ger möjlighet till den typ av me- ritering som söks av de personalkategorier som det vore önskvärt att knyta till kontroll- organisationen. De bristande meriterings- möjligheterna är i sin tur beroende av de bristande forskningsmöjligheterna inom kon- trollorganisationen samt av att kontrollor- ganisationen inte har tillräckliga kontakter med akademiska institutioner, där forsk- ningsresultat oftast bedöms, bl.a. i meri— teringssammanhang. Av översikten framgår vidare att utred- ningen kommit fram till att kontrollorgani- sationen inte heller utnyttjar tillgängliga re- surser på ett maximalt sätt. Detta beror på bl.a. följande faktorer, nämligen

1. brister i samordning av fackresurser

2. brister i industrins ansökningshand- lingar

3. brister i administrativa rutiner.

Anledningen til-l dessa faktorer utvecklas närmare av utredningen. När det först gäl— ler bristen i samordning av fackresurser har denna flera orsaker. En sådan orsak är att inom hela kontrollorganisationen således inte bara inom SFL råder ett utpräglat fackavdelningstänkande, vilket tar sig ut—

tryck i att befattningshavare tenderat att på ett inte tillräckligt uttalat sätt se den egna avdelningen integrerad i ett större samman- hang. En annan orsak är att läkemedelskon- trollens innehåll och därmed målsättningen för kontrollorganisationens olika delar inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Ytter- ligare en annan orsak är att den totala kon- trollorganisationen består av några friståen- de fackorgan, vilka inte är tillräckligt in- tegrerade. En sista orsak är att man i kon- trollorganisationen inte behärskar de resurs- fördelnings- och administrativa metoder, vil- ka skulle behövas för att åstadkomma en samordning av fackresurserna.

Fackavdelningstänkandet är i sin tur be- roende på att såväl kontrollorganisationen i dess helhet som SFL inte har någon en- hetlig, »total» chef. Frånvaron av denna chef påverkar också bristerna på målformu- leringen liksom det förhållandet att social- styrelsen inte har tillräckliga kunskaper om kontrollorganisationen och dess verksam- het.

Bristerna i resursfördelningsmetoder be- ror på att man inom kontrollorganisationen inte har tillgång på administrativt kunnig personal i den utsträckning som vore önsk- värt.

Beträffande bristerna i ansökningshand— lingarna beror dessa bl. a. på att industrin inte är tillräckligt väl informerad om de krav som man från kontrollorganisationens sida ställer på ansökningshandlingarnas in- nehåll och utformning. Detta beror i sin tur på att en viss oklarhet råder inom kon- trollorganisationen beträffande vilka normer som skall tillämpas vis—å—vis industrin och dess produkter.

Vad slutligen gäller brister i administra— tiva rutiner och arbetsformer förekommer dessa framför allt i fråga om den kontors- tekniska samordningen mellan kontrollorga- nisationens olika delar.

19.1.3. Förslag till ny organisation (inom i huvudsak nuvarande resursmängd)

Efter den utförliga diskussionen av de på— pekade bristema i den nuvarande kontroll—

organisationens resursutnyttjande föreslår utredningen en genomgripande omorgani- sation av densamma.

Förslaget innebär att en ny organisation skapas genom sammanslagning av SFL, far- makopélaboratoriet och biverkningsnämn- dens verkställande del. Till denna nya orga- nisation överförs också en del av läkeme- delsinspektionen samt huvuddelen av före- dragandena i läkemedelsärenden i social— styrelsen..Vidare överförs den del av läke- medelsbyrån, som i dag utför kansliuppgif- ter åt läkemedelsnämnden, samt byråns pris- kontrollgrupp. Vidare föreslås att den nya organisationen ställs under en enhetlig led- ning med en »totalchef». Den nya organi— sationen kallas Statens Läkemedelskontroll (SLK)—

Till denna organisation knyts såsom ex- pertorgan den hittills försöksvis inrättade biverkningsnämnden samt en av socialsty- relsen planerad p-piller kommitté.

SLK föreslås organiserad såsom en s.k. matrisorganisation, vilket innebär att SLK organiseras i två dimensioner, nämligen re- sursavdelningar och funktioner. SLK får fyra resursavdelningar, nämligen en farma- cevtisk (nuvarande kemiska avdelningen vid SFL, farmakopélaboratoriet och den far- macevtiska föredraganden i läkemedelsären- den i socialstyrelsen), en farmakologisk (nu- varande biologiska avdelningen vid SFL), en klinisk-farmakologisk (nuvarande farma- koterapevtiska avdelningen vid SFL, bi- verkningsnämndens verkställande del och den medicinska föredraganden i läkeme- delsärenden i socialstyrelsen) och en inspek- tionsavdelning (nuvarande läkemedelsinspek- tionen och statens kontrollanter för bakte- riologiska preparat). Inom SLK inrättas vi- dare tre funktioner, vilka »går över» dessa resursavdelningar. De tre funktionerna är a) registreringsfunktionen, b) kontrollfunk- tionen och c) standardiserings— och utveck- lingsfunktionen.

Såväl resursavdelningarna som funktio- nerna ställs under ledning av separata che- fer. Chefemas för resursavdelningarna vik- tigaste uppgifter är att slå vakt om och ut— veckla sinaavdelningars professionella kun-

nande och att ställa sina resurser till funk- tionschefernas förfogande. Funktionschefer— nas viktigaste uppgifter är att ha ansvaret för att det arbete som faller inom respekti- ve funktion blir utfört i enlighet med mål- sättningen för funktionen och att skaffa sig resurser för detta arbete från resursavdel- ningscheferna.

Samspelet mellan SLK:s resursavdelning- ar och funktioner kan också uttryckas på det sättet, att SLK:s resurser för läkeme- delskontroll finns samlade i de olika re— sursavdelningarna, vilka har egna lokaler, arbetsplatser, apparatur etc. Resurserna skall dock användas inom de olika funktionerna. Detta innebär således, att varje resursav- delningschef får ställa sina fackresurser till de olika funktionschefernas förfogande.

Med hänsyn till att det föreslagna funk- tionstänkandet också ger möjlighet att på sikt införa mer avancerade former för mål- formulering och resursfördelning och resurs- kontroll föreslås också att programbudgete- ring införs vid SLK.

Utredningen föreslår att SLK får en »to- tal» chef, som inte skall vara chef för vare sig resursavdelning eller funktion inom SLK. SLK:s chef skall ansvara för och övervaka resursfördelningen, företräda SLK utåt mot industrin, andra myndigheter etc samt del- ta i kontrollrådets arbete. Befattningen som chef för SLK föreslås förenad med be- fattningen såsom föredragande i läkemedels- ärenden i socialstyrelsen.

Vidare föreslås att ett speciellt registre- ringskansli skapas genom sammanslagning av delar av SFL:s nuvarande kansli och lä- kemedelsnämndens kansli inom läkemedels- byrån i socialstyrelsen samt priskontroll- gruppen inom läkemedelsbyrån i socialsty- relsen. Aktarkivet skall överflyttas till SLK, vilket kommer att förbättra accesstiden till akterna.

Slutligen föreslås att ett allmänt kansli — direkt underställt chefen för SLK in- rättas. Dess arbetsuppgifter skall vara fram- för allt ekonomisk redovisning och personal— frågor. Kansliet bör också biträda chefen i framför allt uppföljning av resursfördelning- en inom SLK. Kansliet skall byggas upp

med grund från den del av SFL:s nuvaran- de kansli, som inte kommer att ingå i re- gistreringskansliet. Kansliet bör ledas av en administratör med erfarenhet av program- budgetering.

19.1.4. Socialstyrelsens uppgifter inom läke- medelsområdet efter förslagets genomföran- de m. m.

Socialstyrelsen och dess läkemedelsbyrå skall enligt förslaget utföra de arbetsuppgif- ter som hänger samman med författnings- funktionerna, hanteringskontroll- och han- teringsstandardfunktionerna samt konsum- tions- och förskrivningsvanekontrollfunktio- en. Dessa funktioner är de som i dag synes ha mest samhörighet med socialstyrelsens verksamhet i övrigt. Socialstyrelsens kanske mest betydelsefulla uppgift i detta samman- hang blir dock att vara ansvarig för att en kontinuerlig diskussion sker av läkemedels- kontrollens innehåll och att i samband med denna formulera mål för SLK.

Den föreslagna organisationsförändringen innebär först och främst att så gott som he- la läkemedelsnämndsgruppen med läkeme- delsnämndens nuvarande kansli samt arkiv överförs till SLK. Kvar blir endast en del- tidsföredragande läkare för allmänna, me- dicinska frågor. Kontrollgruppen minskas med den del av läkemedelsinspektionen, som överförs till kontrollorganisationen. Den all- männa gruppen bibehålls i nuvarande skick »till dess vissa apoteksärenden kan komma att överföras till någon ny apoteksorganisa- tion». De härigenom lösgjorda resurserna måste då med nödvändighet komma att an- vändas för det utredningsarbete som byrån bedriver, men som f.n. är eftersatt, samt till en intensifierad genomgång av de för— fattningar som reglerar läkemedelshantering- en.

För läkemedelsnämnden innebär den fö- reslagna organisationen att den övertar be- slutsfunktionen i farmakopéfrågor. Detta in- nebär också att farmakopékommittén upp- går i läkemedelsnämnden.

För att avhjälpa bristen på information

till läkemedelsindustrin beträffande läkeme- delsnämndens bedömningsgrunder vid beslut om registrering föreslås att läkemedelsnämn- den exempelvis en gång om året inbjuder representanter från industrin till ett sym- posium, där aktuella bedömningsproblem diskuteras. Vidare föreslås, att läkemedels- nämnden tillsammans med SLK ombesörjer att råd och anvisningar vid registrering av farmacevtiska specialiteter kontinuerligt ges ut i ny upplaga, så att ev. ändringar av re- gistreringsnormerna snarast meddelas in- dustriföretagen.

Även om läkemedelsnämnden upprättar direkta kommunikationer med industrin finns fortfarande behov av ytterligare dis- kussion mellan kontrollorganisationen och industrin men även mellan kontrollorgani- sationen och övriga intressenter i denna. Därför föreslås att det inrättas ett organ för utbyte av information på läkemedelsområ- det, kallat socialstyrelsens kontrollråd. I detta bör ingå representanter för socialsty- relsen, läkemedelsnämnden, SLK, veteri- närstyrelsen, läkemedelsindustrin, apote- teken, läkarförbundet, statens institut för folkhälsan, giftnämnden och allmänheten.

Utredningen konstaterar att den föreslag— na nya organisationen medför behov av förstärkning av ledningsresursema. I första hand måste således förstärkning ske för så- dana arbetsuppgifter som planering, styr- ning, kontroll och uppföljning. Följande befattningar erfordras för detta, nämligen en chef för SLK, en administrativ chef, tillika chef för SLK:s kansli samt funktions- chefer. De två förstnämnda befattningarna har tidigare berörts. Beträfande funktions- chefsbefattningama måste framför allt chefs- befattningen inom registreringsfuktionen bli en heltidstjänst. Befattningama som chefer för de två övriga funktionerna däremot kan tillsvidare kombineras med andra befatt- ningar inom SLK.

Sammanfattningen föreslår således att följande tjänster inrättas, nämligen en som »totalchef», en som administrativ chef och en som registreringsfunktionschef. De båda andra funktionscheferna föreslås få särskilt funktionschefsarvode. Kostnaderna för den-

na förstärkning av ledningsresurserna be- räknas till 450 000 kr.

19.1.5. Erforderlig resursförstärkning

Enligt den gjorda utredningen är kontrollor— ganisationens resurser klart otillräckliga och det föreligger därför en säkerhetsrisk som måste förebyggas, vilket endast anses kunna ske genom att organisationens totala kapa- citets- och kvalitetsnivå höjs.

En kontrollorganisation måste enligt ut- redningen vara flexibel och resurserna måste kunna omfördelas inom organisationen med hänsyn till det mål organisationen har vid en viss tidpunkt. Utredningen anser det där- för viktigt att organisationen får ett resurs- tillskott som kan sättas in dels med hänsyn till den typ av personal som kommer att behövas dels och framför allt — med hänsyn till de arbetsuppgifter som kommer att läggas på den. Därför föreslås att kon- trollorganisationen under den tid som om- organisationen pågår och fram till det att programbudgetering är helt genomförd er- håller att extra anslag av 750000 kr. fr. o. m. budgetåret 1970/ 71 utöver den to- tala kostnadsramen för budgetåret 1969/ 70 för de nu fungerande olika enheterna och utöver de i det tidigare beräknade kostna- derna för ökade ledningsresurser. Beloppet skall disponeras för en permanent chef för den farmakologiska (nuvarande biologiska) resursavdelningen, för laboratorsbefattning- ar eller motsvarande i galenisk farmaci, i toxikologi och i mikrobiologi samt dess- utom för teknisk förstärkning av resursav- delningarna. Även kostnaderna för tillfäl- liga experter och beställningsarbeten skall bestridas med detta anslag.

1 9.1.6 Rekryteringsproblem

För att avhjälpa kontrollorganisationens svå- righeter att rekrytera kvalificerad personal föreslås, att SLK får möjlighet att kontrakts- anställa personal och att till nu löneplace- rad personal betala individuella lönetillägg allt efter vars och ens »marknadsvärde».

Härigenom kan man för duktiga befattnings- havare skapa en karriärväg inom organisa- tionen.

Vad gäller meriteringsmöjlighetema fram- hålls, att SLK måste kunna erbjuda sina anställda större möjligheter till forskning för att dels kunna attrahera kvalificerad per- sonal, dels garantera att den vetenskapliga standarden inom organisationen hålls på en tillfredställande nivå. En möjlighet att upp- nå detta är att personal av kategori labora- torieläkare och -apotekare anställs såsom forskarassistenter under en viss tidsperiod. I varje enskilt fall görs överenskommelse om hur stor del av arbetstiden som får äg- nas åt forskning. Det framhålles att det för- modligen råder en viss substituerbarhet mellan lön och forskningsmöjligheter.

En annan möjlighet är enligt utredningen att en del av den forskningsverksamhet som SLK:s personal ägnar sig åt får bedrivas vid akademiska institutioner. Härigenom skulle SLK också knytas närmare till dem.

Vidare framhåller utredningen vikten av att resursavdelningscheferna har god kontakt med de akademiska institutionerna på sitt område. Dessa chefer borde därför mycket väl samtidigt kunna uppehålla något slag av forsknings- eller lärarebefattning vid en akademisk institution. De har då också möj- lighet att tjänstgöra som akademisk hand- ledare åt den personal inom SLK som me- riterar sig vetenskapligt.

19.1.7. Finansiering

Beträffande finansieringen av kostnadshöj- ningarna framhålls att denna kan ske genom en höjning av årsavgiften på registrerade farmacevtiska specialiteter. Från industri- håll har nämligen förklarats, att om labo- ratoriets resurser kunde ökas och handlägg- ningstiden därigenom förkortas t. ex. genom en höjning av avgifterna för registrering så skulle detta innebära en vinst för industrin och därigenom i praktiken ett förbilligande av registreringsförfarandet, bl. a. genom att räntekostnaden blir mindre för det kapital som lagts ner i registreringsprojekten. Efter- som lansering av ett nytt läkemedel är myc-

ket dyrbart anser man att även en kraftig avgiftshöjning mer än väl kan kompenseras av en kortare handläggningstid och att en avgiftshöjning därför inte behöver medföra ett högre läkcmedelspris. En med 350 kr. höjd årsavgift skulle ge ca en milj. kr., me- dan däremot en höjning av registreringsav- giften skulle behöva göras högst betydande för att ge några egentliga pengar.

Kontrollen bör enligt nuvarande princi- per vara självbärande med kostnadstäckning via avgifter. Detta system förordas även i fortsättningen, vilket innebär att avgifter- na bör höjas så mycket att kostnadstäckning uppnås för hela den nya kontrollorganisatio- nen och dessutom för de tjänster som nu ut- förs inom kontrollområdet av statens bak- teriologiska laboratorium.

19.1.8. Tidsplan för omorganisation

Utredningen har inte i detalj beskrivit hur omorganisationsarbetet skall ske men har velat peka på några betydelsefulla tidpunk- ter och delprocesser. Tidpunktema är:

1. Den 1.7.1970 skapas formellt SLK samt utnämns de föreslagna cheferna: chef för SLK, funktionschefer och administrativ chef.

2. Den formella sammanslagningen av de enheter som skall ingå i SLK sker naturligt- vis vid samma tidpunkt men torde i reali— teten kunna ske först i början på hösten 1970 efter sommarsemestrama.

3. Under början av 1971 påbörjas förbe- redelser för programbudgetering och vid pe- titaavlämnandet hösten 1971 är SLK:s pe- tita utformad såsom programbudget. Utredningen föreslår vidare att vissa ak- tiviteter - delprocesser redan nu på- börjas. De aktiviteter som anses väsentliga är

1. Explicit diskussion om läkemedelskon- trollens innehåll

2. Chefsutveckling i form av problem- diskussioner och problemlösning i grupp

3. Förändring och utredning av resurs- fördelnings- och resursuppföljningsmetoder

4. Översyn och utveckling av övriga ad-

ministrativa rutiner och hjälpmedel samt kontorsteknisk översyn .

5. Planering för lokalutnyttjande och lo- kalexpansion

19.1 .9 Läkemedelsförsörjningsutredningens ståndpunkt

Läkemedelsförsörjningsutredningen har här lämnat en relativt utförlig redogörelse av den utredning som socialstyrelsens kontroll- organisationsutredning genomfört. Detta kan synas onödigt med hänsyn till att so- cialstyrelsen inom kort torde presentera ut- redningen för Kungl. Maj:t. Det finns emel- lertid flera skäl härtill. Undersökningen har således skett i samråd med läkemedelsför- sörjningsutredningen, som under utredning- ens gång haft tillfälle att närmare utveckla och få gehör för de synpunkter som varit angelägna att anlägga med hänsyn till den genomgripande omorganisation av hela lä- kemedelsförsörjningen som i det tidigare fö- reslagits. Då utredningen i stort delar de synpunkter som kommit fram i kontroll- organisationsutredningen är det också na- turligt att huvuddragen av dessa återges i betänkandet. För de remissorgan som skall yttra sig över läkemedelsförsörjningsutred- ningens betänkande men inte behöver avge utlåtande över kontrollorganisationsutred— ningens förslag torde det för helhetsbilden vara av värde att få kännedom om huvud- dragen av dessa.

Som nyss nämnts delar läkemedelsför- sörjningsutredningen i allt väsentligt kon- trollorganisationsutredningens slutsatser. Sär- skilt vill utredningen understryka att den kraftigt ökade aktivitet på läkemedelsför- sörjningens område som kan förväntas ef- ter tillkomsten av apoteksbolaget och lä- kemedelsinstitutet inte får hämmas av att läkemedelskontrollen i brist på resurser in- te i tid kan fullgöra sina uppgifter.

Vidare vill läkemedelsförsörjningsutred- ningen betona vikten av att befattningsha- vare inom läkemedelskontrollen får ökade möjligheter att aktivt delta i forskningsar- bete. Självfallet är det därvid angeläget att intim kontakt hålls med akademiska insti-

tutioner med besläktade arbetsområden. Där- emot ställer sig utredningen tveksam till ett mera långtgående organisatoriskt sam- gående mellan universitetsorganisationen och läkemedelskontrollen. I detta sammanhang måste läkemedelsförsörjningsutredningen också framhålla att en radikal lösning av den utbyggda läkemedelskontrollens lokal- frågor nödvändigtvis måste komma till stånd. Skall de föreslagna organisatoriska åtgärderna få avsedd effekt måste samtliga aktiviteter på ett konsekvent sätt samordnas även lokalmässigt. Utredningen betvivlar att detta kan ske utan att en nybyggnad kom- mer till stånd för läkemedelskontrollens räk- ning. I så fall bör det vara naturligt att över- väga en lokalisering till Uppsala. Härigenom skulle läkemedelskontrollen få tillgång till alla de resurser som kommer att finnas vid den farmacevtiska fakulteten och det under uppbyggnad varande biomedicinska centret i Uppsala.

19.2 Ansvarsfördelningen mellan socialsty- relsen, läkemedelskontrollen och apoteksbo- laget

Som framgått av föregående avsnitt skall statens läkemedelskontroll svara för erfor- derlig läkemedelskontroll. Det framgår också att det blir socialstyrelsens uppgift att formulera kontrollens målsättning.

Socialstyrelsen har f.n. inte bara an- svaret för läkemedelskontrollen utan har även i övrigt många åligganden på läkeme- delsområdet. Flera av dessa blir i det nya läget inaktuella. Andra synes böra över- flyttas på apoteksbolaget. Riktpunkten bör därvid vara att bolaget får ansvaret för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålls medan socialstyrelsen fullgör kontrollfunk- tioner, särskilt vad angår förhållanden som kan påverka läkemedlens kvalitet. En till- lämpning av denna huvudregel innebär i huvudsak följande.

Frågor om apoteks inrättande eller upp- hörande, statusförändringar etc. liksom frå- gor rörande inrättande av eller förändring- ar beträffande övriga typer av försäljnings- ställen skall skötas av apoteksbolaget.

Avgöranden som rör apotekens lokaler, inredning och utrustning faller på bolaget. Kontrollen av apotekens skick och skötsel kommer emellertid som tidigare att utföras av läkemedelsinspektörerna.

De frågor rörande apotekens personal som skall handläggas hos socialstyrelsen är dels avstängning av farmacevt från tjänst- göring och dels ärenden rörande legitimation av apotekare och meddelande av behörighet som receptarie. Övriga ärenden rörande apotekspersonalen såsom tillsättande av fö- reståndare behandlas av apoteksbolaget.

Den i samband med registrering av far- macevtiska specialiteter förekommande prisgranskningen föreslås bli kvar hos so- cialstyrelsen, ehuru granskningen delvis får ändrat innehåll. Andra pris- och taxefrågor flyttas till apoteksbolaget.

Frågor om receptbeläggning och dylikt handläggs av socialstyrelsen.

20. Lagstiftning, avtal m. m.

20.1. Inledning

Läkemedelsförsörjningsutredningen vill i det- ta avsnitt redovisa vilka författningsändring- ar m.m. som måste göras i samband med den nya organisationens genomförande. Grundläggande för omorganisationen är en lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Förslag till så- dan lag återfinns i det följande, liksom för- slag till erforderliga ändringar i läkemedels- förordningen den 14 december 1962 (nr 701). Vissa ändringar måste också göras i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701). De erfor- derliga ändringarna berör bestämmelserna om handel med läkemedel samt vissa före- skrifter om registrering av specialiteter. I sistnämnda fall blir det tex inaktuellt att apotekarsocieteten skall kunna ansöka om registrering. Det blir också inaktuellt med anmälningar om prissänkningar, eftersom socialstyrelsen endast skall godkänna ett högstpris. Erforderliga ändringar om han-

del med läkemedel är direkta konsekvenser av monopollagen. Det har inte ansetts er- forderligt att utarbeta förslag till den be- hövliga ändringen av kungörelsen.

Kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 440) ang. läkemedelsförsörjningen vid sjukvårds- inrättningarna bör ersättas med ny kun- görelse. Förslag härtill läggs fram.

Ytterligare ett antal författningar m.m. måste på grund av omorganisationen änd- ras eller upphävas. Dessa redovisas i detta avsnitt.

Slutligen presenterar utredningen i detta avsnitt ett utkast till bolagsordning för det nya apoteksbolaget samt ett förslag till av- tal mellan staten och apoteksbolaget vari- genom staten på apoteksbolaget upplåter sin ensamrätt att driva detaljhandel.

20.2 Lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel

20.2.1. Lagtext

Förslag till Lag

om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel.

15

Med detaljhandel förstås i denna lag allt saluhållande som icke avser försäljning till tillverkare av läkemedel för dennes rörelse eller till återförsäljare. Med läkemedel avses vara på vilken läkemedelsförordningen äger tillämpning.

25

Detaljhandel med läkemedel må drivas endast av staten.

35

Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma hur statens ensamrätt att driva de- taljhandel med läkemedel skall utövas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

20.2.2. Kommentar

Som förutsättning för den med apotekarsocieteten träffade överenskommelsen om av- lösning av nuvarande apotekssystem gäller att staten före den 1 januari 1971 skall in- föra ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel.

Bestämmelser härom bör tas in i en särskild lag. Som framgår av betänkandet är avsikten att statens ensamrätt beträffande läke- medelshandel skall avse den verksamhet som nu utövas av apoteken samt sådan för- säljning till sjukhusen som i begränsad utsträckning kan ske vid sidan av privata apo- tek. Vid uppgörandet av lagförslaget har läkemedelsförordningens terminologi i möj- ligaste mån följts. Förordningen skiljer mellan partihandel och detaljhandel. Därvid förstås med partihandel försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återför- säljare eller apotek medan annan handel är detaljhandel. Uttrycket »eller apotek» sam- manhänger med att ett huvudmannaägt sjukhusapotek utan försäljning till allmänheten inte är återförsäljare vilket alla andra apotek är. ] lagförslagets definition på partihan- del har orden »eller apotek» utgått eftersom apoteksbolaget är återförsäljare. En kon— sekvens härav är att bolagets försäljning även till större avnämare som exempelvis sjukhus definitionsmässigt blir detaljhandel.

20.3 Förordning om ändring i läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) 20.3.1 Författningstext

Förslag till

Förordning

om ändring i läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701).

Härigenom förordnas, att 10—12 && läkemedelsförordningen den 14 december 1962 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

105

Med partihandel förstås i denna för- ordning försäljning till tillverkare för den- nes rörelse eller till återförsäljare eller apo- tek. Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

(Föreslagen lydelse)

Med partihandel förstås i denna förord- ning försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare. Med detalj- handel "förstås annan försäljning.

11 & Partihandel med läkemedel må drivas endast av

a) den som behörigen tillverkat medlet; b) apoteksföreståndare; samt

e) den som innehar tillstånd att idka parti- handel med läkemedel.

a) den som behörigen tillverkat medlet;

b) den till vilken staten upplåtit sin en- samrätt att driva detaljhandel med lä- kemedel; samt

e) den som innehar tillstånd att idka parti- handel med läkemedel.

125

Detaljhandel med läkemedel må bedri- vas endast av apoteksföreståndare.

Utan hinder av vad i första stycket stad- gas må den som äger idka partihandel med läkemedel, i den utsträckning och på de villkor som särskilt stadgas, försälja lä- kemedel till sjukvårdsinrättning samt, så- vitt angår bakteriologiska preparat, jäm- väl till läkare och veterinär.

Om ensamrätt för staten att driva de- taljhandel med läkemedel finns särskilt stadgat.

165

För att täcka statens kostnader för kon- trollen av farmacevtiska specialiteter skall den som söker eller erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

För att täcka statens kostnader för kon- troll av farmacevtiska specialiteter och för främjande av en ändamålsenlig använd- ning av sådana skall den som söker eller erhållit registrering erlägga särskilda av- gifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 ja- nuari 1971.

20.3.2. Kommentar

10—1255

Ändringarna är direkta konsekvenser av bestämmelserna i monopollagen (20. 2. 2).

16 &

Nuvarande bestämmelser om avgifter för registrering och kontroll av farmacevtiska specialiteter återfinns i Kungl. brev den 28 juni 1968. Detta måste ändras på grund av utredningens förslag till ändring av denna paragraf. Utredningen har i kap. 16 föror- dat att en särskild avgift tas ut för främjan- de av en ändamålsenlig användning av far- macevtiska specialiteter samt att denna av- gift sätts i relation till en producents för- säljning (jfr även 21.2.3).

20.4 Kungörelse om läkemedelsförsörjning- en på sjukvårdsinrättningarna

20.4.1. Författningstext Förslag till

Kungörelse angående läkemedelsförsörjningen vid sjuk- vårdsinrättningama.

1 5.

Vid sjukvårdsinrättning skall finnas sär- skilda anordningar för att tillgodose läke- medelsförsörjningen inom inrättningen.

Är verksamheten vid sjukvårdsinrättning uppdelad på flera avdelningar skall, såvida icke socialstyrelsen bestämmer annat, fin- nas dels avdelningsförråd med läkemedel för den dagliga sjukvården inom avdelni-ng- en, dels farmacevtisk avdelning eller sjuk- husapotek för avdelningsförrådens gemen- samma behov.

2 &

Farmacevtisk avdelning skall förfoga över personal, utrustning och lokaler som med- ger att den icke blott kan förse vårdavdel- ningarna med läkemedel för den dagliga sjukvårdens behov utan även aktivt kan medverka till att en rationell läkemedels- terapi tillämpa-s inom sjukhuset.

Sjukhusapotek skall distribuera läkeme-

del inom sjukhuset och i övrigt på ett efter förhållandena lämpat sätt biträda beträf- fande sjukhusets läkemedelsförsörjning.

3 &

Farmacevtisk avdelning förestås av en chefsapotekare. I fråga om tillsättande av tjänst som chefsapotekare skall sjukvårdsla- gens bestämmelser om tillsättande av över- läkartjänst äga motsvarande tillämpning.

Sjukhusapotek förestås av apotekare eller receptarie som förordnas av direktionen för sjukhuset.

4 5 Närmare bestämmelser om verksamheten vid farmacevtiska avdelningar, sjukhusapo- tek och avdelningsförråd meddelas av so- cialstyrelsen som även har att utöva tillsyn och kontroll av läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 ja- nuari 1971, då kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 440) angående läkemedelsförsörj- ningen vid sjukvårdsinrättningama upphör att gälla.

20.4.2. Kommentar

Kungörelsen ersätter kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 440) angående läkemedelsför- sörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. I allt väsentligt torde motiven till de föreslagna ändringarna framgå av kap. 18. Ändringar- nas innebörd är all-mänt att den nya kun- görelsen starkare betonar servicefunktionen. hos de olika enheterna för sjukhusens läke- medelsförsörjning. Begreppet centralförråd föreslås försvinna och konsumeras av ter- men sjukhusapotek. Som nytt begrepp in- föres termen farmacevtisk avdelning.

Av 3 5 andra stycket framgår att före— ståndaren för sjukhusapotek skall förorda nas av sjukhusets direktion. Föreståndaren kan vara avlönad antingen av sjukhuset el- ler apoteksbolaget.

20.5 Författningsrum och föreskrifter som berörs av utredningens förslag

20.5.1. Förteckningar

I det tidigare har angetts de författningar som är av grundläggande betydelse för ett genomförande av omorganisationen.

Nedan upptas en förteckning över vissa förordningar och kungörelser m.m. som måste ändras eller upphävas i samband med omorganisationen.

1) KF 1938: 569 med vissa bestämmelser

angående fosterfördrivande medel.

2) KK 1939: 461 angående kostnadsfritt tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. 3) KK 1944z397 angående kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjuk- domar, m. m. 4) KF 1954:519 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. 5) KK 1954: 735 med tillämpningsföre- skrifter till förordningen 1954: 519 angående kostnadsfria eller prisned— satta läkemedel. 6) KK 1955: 666 angående anvisningslä- kare m. m. 7) KF 1962: 701 Kungl. Maj:ts läkeme- delsförordning. 8) KF 1962: 702 om gifter och andra häl- sofarliga varor (giftförordning). 9) KF 1962: 704 Kungl. Maj:ts narkotika- förordning. 10) KK 1966: 192 antagning och utbildning av apotekselever. ll) Cirkulär 1966: 736 med anvisningar om regleringen av sjuklöne- och sjukvårds— förmåner m. ni. som utgå till statstjäns— temän m. fl. 12) KF 1968: 70 med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. 13) Lag 1941:331 om avstängning i vissa fall av apoteksinnehavare eller farma— cevt från tjänstgöring på apot-ksinrätt- ning. 14) KK 1931z342 med vissa föreskrifter betr. ordningen för övertagande av apotek m. m.

15) K 1935: 508 om föreståndarskap å apotek. 16) Kbr. 30/ 12 1935 angående meddelande av allmän föreskrift om skyldighet för apoteksinnehavare att underkasta sig vissa bestämmelser. 17) Kbr. 7/2 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ända- mål m. m.

18) Kbr. 30/12 1936 angående dels — dels ock reglemente för fonden för reglering av läkemedelsprisen m.m.

19) Kbr. 30/6 1947 i vad avser ordningen för tilldelande av personligt privilegium å apotek, m. m. 20) Kbr. 15/ 10 1948 angående ändrade be- stämmelser rörande driftbidrag till vis- sa apotek. 21) Kbr. 22/10 1954 angående fastställan- de av medicinaltaxegrunder. 22) Beslut den 3 maj 1963 angående be- myndigande för medicinalstyrelsen att meddela bestämmelser om apotekens öppethållande. 23) Kungl. brev den 28 juni 1963 angåen- de apoteksföreståndares skyldighet att tillhandahålla läkemedel och gifter.

20.5.2. Kommentar

Gemensamt för under 1—12 angivna författ- ningar m.m. är att de inrymmer författ- ningsrum som anger uppgifter för apotekare eller apoteksföreståndare. vilkas uppgifter i den nya organisationen skall övertas av apo- teksbolaget. Förutom ändring i detta av- seende behöver flera av dem genomgå en allmän modernisering. Den under 7 upptag- na läkemedelsförordningen har tidigare kommenterats i annat avseende.

I den under 13 angivna lagen föreskrivs att socialstyrelsen ofördröjlig n skrll avstänga apoteksinnehavare eller receptarie som på grund av sinnessjukdom eller annan rubb- ning är ur stånd att tjänstgöra på apoteks- inrättning. Om man alltjämt vill special- reglera just detta område måste lagen fin- nas kvar men den bör då moderniseras. De under 14—23 angivna författningarna m.m. blir genom omorganisationen inaktu-

I detta sammanhang kan också nämnas att vissa organ i den nuvarande organisa- tionen inte är erforderliga efter omorgani- sationen, nämligen apotekarbefordrings- nämnden, avgiftsberedningzn och avgifts- nämnden. Det bör dock påpekas att av- giftsnämndens verksamhet inte kan avslutas förrän det med avlösning av nuvarande apo- tekssystem erforderliga arbetet är klart.

20.6. Bolagsordning 20.6.1 Text

Utkast till bolagsordning för apoteksbolaget

1 5 Bolagets firma är Apoteksbolaget AB.

25

Bolaget har till ändamål att tillhandahålla varor och tjänster inom läkemedelsområdet samt att bedriva annan därmed förenlig verksamhet.

35

Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm.

45

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 35 milj. kronor och högst 50 miljoner kro- nor.

5 5 Aktie skall lyda å 1 000 kronor. 6 5

Bolagets styrelse skall bestå av sju leda- möter samt tre suppleanter.

Ledamöter och suppleanter utses på or- dinarie bolagsstämma för tiden intill dess nästa ordinarie bolagsstämma hållits.

Styrelsen utser inom eller utom sig verk- ställande direktör för bolaget.

7 5 Bolagets firma tecknas av den eller dem, inom eller utom styrelsen, som styrelsen ut- ser därtill. SOU 1969: 46

Granskningen av styrelsens och verkstäl- lande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas av tre reviso— rer, för vilka lika antal suppleanter skall finnas.

Revisorerna jämte deras suppleanter ut- ses för tiden intill dess nästa ordinarie bo— lagsstämma hållits.

95

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång årligen i maj eller juni månad. Därvid skall följande ärenden före- komma:

1) val av ordförande vid stämma; 2) upprättande och godkännande av röst- längd;

3) val av två justeringsmän; 4) fråga om stämman blivit behörigen sammankallad;

5) föredragning av förvaltningsberättel- sen, balansräkningen, vinst— och förlusträk- ningen samt fråga om fastställande av ba- lansräkningen;

6) fråga om ansvarsfrihet för styrelsele- damöterna och verkställande direktören;

7) beslut angående bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräk- ningen;

8) fastställande av arvoden åt styrelsen och revisorerna;

9) val av styrelseledamöter, styrelsesupp- leanter, revisorer och revisorssuppleanter',

10) övriga ärenden, som i behörig ordning hänskjutits till stämman.

105

Av till utdelning tillgängliga vinstmedel må årligen utdelas till aktieägarna högst sex procent av aktiekapitalet; dock må aktie- ägare, därest under ett eller flera år den angivna högsta tillåtna utdelningen ej kun- nat lämnas, av senare års utdelningsbara vinst erhålla, vad som tidigare ej kunnat ut- delas.

llå

Kallelse till bolagsstämma och andra med- delanden till aktieägarna skall ske genom

rekommenderade brev till aktieägarna. Kallelse till ordinarie bolagsstämma skall ske senast två veckor och till extra bolags-

stämma senast en vecka före stämman.

20.6.2. Kommentar

Bolagsordningen måste givetvis följa de be- stämmelser som finns i 1944 års aktiebo- lagslag.

Aktiekapitalet har satts till lägst 35 och högst 50 milj. kr. med hänsyn till den över- enskommelse som träffats mellan staten och apotekarsocieteten, enligt vilken aktier skall tecknas i aktiebolaget med 45 milj. kr.

Som framgår av kap. 12 räknar utred- ningen med att av tecknade 45 milj. kr. kommer 37,5 milj. kr. att utgöra aktiekapi- tal och resten reservfond.

20.7 Förslag till avtal angående apoteksbolagets verksamhet

20.7.1 Text

15

Kungl. Maj:t upplåter för en tid av fem- ton år räknat från den 1 januari 1971 till Apoteksbolaget AB den staten tillkommande ensamrätten att bedriva detaljhandel med läkemedel med de rättigheter och skyldig- heter som följer därmed enligt lag och för- fattning samt på följande villkor i övrigt.

25

Apoteksbolaget fullgör de skyldigheter och åtnjuter de rättigheter som tillkommer staten enligt den mellan staten och apote- karsocieteten den 17 september 1969 träf- fade överenskommelsen om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem.

35

Det åligger apoteksbolaget att svara för att en god läkemedelsförsörjning upprätt- hålles i landet. Verksamheten skall därvid bedrivas så att möjligheterna att utnyttja läkemedelsutvecklingens resultat främjas samtidigt som så låga läkemedelskostnader som möjligt upprätthålls.

Bolaget skall eftersträva ett intimt sam- arbete med sjukvårdens huvudmän och med medicinalpersonal av olika kategorier som har att ta befattning med läkemedelsfrågor.

55

Bolaget bestämmer i vilken utsträckning apotek och andra försäljningsställen för lä- kemedel skall finnas och var de skall vara belägna. Som apotek må betecknas sådant utlämningsställe för läkemedel som med hänsyn till personella och övriga resurser kan ge en läkemedelsservice av mera all- män art och omfattning.

Vid avvägning av försäljningsställenas valör och placering skall bolaget eftersträva en god service till allmänhet och sjukvår- dens organ samtidigt som hänsyn tas till kravet på att läkemedelskostnaderna hålls på en försvarlig nivå.

65

Det åligger apoteksbolaget att på begäran snarast möjligt anskaffa och tillhandahålla läkemedel som behörigen förordnats av lä- kare, tandläkare eller veterinär. I övrigt är bolaget skyldigt att tillhandahålla för för- säljning tillåtna farmacevtiska specialiteter samt läkemedel intagna i officiella läkeme— delshandböcker.

Vid avvägningen av sin lagerhållning av varor på apotek och andra försäljningsstäl- len för läkemedel skall bolaget eftersträva att tillgodose de behov som en rationell och effektiv hälso- och sjukvård kräver.

75

Bolaget skall hålla sina utlämningsställen för läkemedel tillgängliga i sådan utsträck— ning att sjukvårdens behöriga krav inte ef- tersätts.

85

Bolagets priser på läkemedel skall vara enhetliga för hela landet. Sådana normer för prissättning av tillhandahållna varor och tjänster skall tillämpas att bolaget erhåller täckning för sina kostnader och kan bereda

skälig förräntning av det i bolaget insatta kapitalet.

9 5 Bolaget skall medverka till att statistik över läkemedelsförbrukningens art och om- fattning fortlöpande produceras. Härvid har bolaget att samarbeta med svenska läkeme- delsinstitutet.

105

Bolaget skall efter överlåtelse på bolaget av samtliga av socialstyrelsen förvaltade fon- der för apoteksinnehavamas och apotekens farmacevtiska personals pensionering nämli- gen apotekens pensions- och subventione- ringsfond, apotekarnas pensioneringsfond samt farmacevternas pensioneringsfond svara för uppfyllande av de pensionsför- pliktelser som grundar sig på av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser avseende apo- teksinnehavare och apoteksanställda samt deras efterlevande ävensom statens pensions- åtagande enligt överenskommelse den 17 september 1969 mellan staten och apotekar— societeten.

20.7.2 Kommentar 1 &

Oktrojtiden 15 år har föreslagits med hän- syn till att den i överenskommelsen avtalade konstruktionen om samgående mellan sta- ten och apotekarsocietetens stiftelse i varje fall skall bestå till 1985. Nämnda år skall frågan om stiftelsens medverkan i bolaget kunna omprövas.

3—5 55

Beslut om inrättande och lokalisering av apotek meddelas f.n. av Kungl. Maj:t då det gäller självständiga apotek. I fråga om filialapotek och läkemedelsförråd är social- styrelsen beslutande organ. Om bolaget skall kunna bedriva en aktiv politik dels för att ge farmacevtisk service dels för att hålla läkemedelskostnadema under kontroll måste bolaget ges i uppdrag att framdeles svara för distributionsnätets utformning.

Det kan synas obehövligt med ett stad—

gande om att bolaget skall ha ett gott sam- arbete med sjukvårdens huvudmän och me- dicinalpersonalen. Att det likväl intagits i förslaget till avtal sammanhänger med att det enligt utredningens mening bör betonas att bolaget har betydande socialmedicinska och socialfarmacevtiska uppgifter. Av lik- nande skäl har betonats att bolaget skall främja utnyttjandet av läkemedelsutveck- lingens resultat. Detta kan exempelvis ske genom att bolaget samverkar med läkeme- delsinstitut i dess informativa verksamhet.

Begreppet apotek finns inte närmare de- finierat i någon av Kungl. Maj:t utfärdad författning utan ordet används traditions- mässigt. Om bolaget har olika typer av dis- tributionsorgan bör det tillkomma bolaget att benämna dessa. En viss ministandard bör emellertid gälla för att ordet apotek lämpligen skall användas. Det ankommer givetvis på socialstyrelsen att ge erforder- liga säkerhetsföreskrifterna.

65

Apoteksföreståndare har tidigare enligt KBr. den 28 juni 1963 varit skyldig att till- handahålla läkemedel som förordnats av be- hörig receptutfärdare. Detta stadgande har sin motsvarighet i avtalet mellan staten och apoteksbolaget. Beträffande övriga läkeme- del har hittills gällt att läkemedel på vilka läkemedelsförordningen kan tillämpas skall tillhandahållas på apotek. Enligt avtalet skall den ovillkorliga expeditionsskyldigheten be- gränsas till att gälla farmacevtiska specia- liteter och övriga officiellt godtagna medel.

Ändringen sammanhänger med att den nuvarande skyldigheten som går tillbaka på äldre rätt kan leda till rent orimliga kon— sekvenser. På grund av läkemedelsbegrep- pets uppbyggnad kan skyldigheten omfatta medel som nu anses medicinskt förkastliga. Så som skyldigheten utformats — officiel— la läkemedelshandböcker bör f. n. innefatta den nordiska farmakopén och Pharmaco- nomia Svecica — tillgodoser den mer än väl alla rimliga krav. En motsvarande jämk- ning av expeditionsskyldigheten föreslogs redan 1955 i läkemedelsutredningens betän-

kande med förslag till läkemedelsförord— ning.

Apotekens lagerhållning av varor har reglerats av medicinalstyrelsens kungörelse den 26 april 1966, den s.k. utrustningskun- görelsen. Där stadgas att varje apotek skall hålla i förråd dels i farmakopén upptagna varor ävensom farmacevtiska specialiteter, allt i den mån de erfordras för att tillgodo— se efterfrågan som ej är av tillfällig art, dels ock övriga läkemedel varom överens- kommelse må ha träffats med i orten verk— sam läkare, tandläkare eller veterinär, dels ock sjukvårds- och förbandsartiklar i efter åtgången lämpad mängd. Beträffande lager- hållning av preventivmedel är särskilt stad- gat.

Enligt 6 5 i avtalet skall apoteksbolaget anpassa lagerhållningen till efterfrågan, vilket torde motsvara vad, som nu gäller i praktiken.

75

Enligt nuvarande ordning bestämmer so- cialstyrelsen om tiderna för apotekens öp- pethållande. I en av medicinalstyrelsen den 2 juli 1963 utfärdad kungörelse är apoteken indelade i grupper med hänsyn till geogra- fisk belägenhet och befolkningstäthet. För dessa grupper anger kungörelsen detaljerat vilka tider apoteken skall vara tillgängliga för expedition. Sedermera har bestämmel— s'ema delvis uppmjukats och apoteksinne- havarna har vissa möjligheter att jämka ti- derna.

85

Frågan om prissättning behandlas i kap. 17. Apotekens pris på läkemedel regleras nu av KBr ang. fastställande av medicinal- taxegrunder.

Genom att medicinaltaxegrundema upp- hävs bortfaller skyldigheten för socialstyrel- sen att föra medicinaltaxeliggare samt för apotekaresocieteten att producera medici- naltaxa.

9 5 Det datasystem som omnämns i kap. 13

medger en omfattande statistikproduktion. Läkemedelsinstitutet och bolaget skall sam- arbeta så att statistik av lämplig omfatt— ning och utformning framkommer. Denna kan bli av stort värde för att mäta infor- mationens effekter, för att ligga som grund för planering av utvecklings- och forsknings- projekt, för studier av biverkningsrisker m. m. Den kan också bli ett värdefullt kom— plement till annan sjukvårdsstatistik.

105

Pensionsfrågan för de inom apoteksvä- sendet verksamma behandlades i prop. 1963: 157. Enligt uppgift i nämnda propo— sition uppgick de för tryggande av sådana pensioner särskilt avsatta fonderna till om- kring 60 milj. kr. Enligt departementsche- fen borde ytterligare fondering inte ske. I stället borde en statsgaranti beslutas. Vid lämnande av sådan garanti borde förutsät- tas att staten inträdde som avtalsslutande part i fråga om både löne- och pensions- förmåner. Frågan om den närmare utform— ningen av de statliga åtgärderna skulle sena- re underställas riksdagen. Vad sålunda an- fördes godkändes av riksdagen.

Statens avtalsverk har sedermera inträtt som avtalsslutande part för apotekarsocie- teten gentemot personalorganisationerna och har med dem träffat överenskommelse rö— rande denna personals pensionsförmåner.

Apoteksinnehavamas pensioner har inte omreglerats, men en uppräkning av nu ut- gående belopp är enligt överenskommelsen den 17 september 1969 avsedd att ske för innehavare som övergår i bolagets tjänst. Sedan avsättning till pensionsfonderna upp— hört bestrids pensionsutgifterna i växande grad av löpande inkomster från apoteken. Efter tillkomsten av apoteksbolaget bör detta åläggas att svara för fullgörandet av befintliga och tillkommande pensionsut— fästelser på området. En konsekvens är att pensionsfonderna överförs till bolaget.

21. Förslagets genomförande

21.1. Erforderliga åtgärder och tidsplan

I betänkandet har i anslutning till de olika huvudfrågorna framlagts förslag till åtgär- der och angivits vid vilken tidpunkt de oli- ka åtgärderna borde vidtas.

Med utgångspunkt från överenskommel— sen har utredningen räknat med att pro— position ang. omorganisation av läkeme- delsförsörjningen skall föreläggas vårriks- dagen 1970. Utredningen erinrar om att den del av överenskommelsen som avsåg statens förvärv av Vitrum enligt överens- kommelsen redan förelagts 1969 års höst- riksdag (prop. 1969: 142). I propositionen till vårriksdagen bör framläggas huvuddra- gen av den föreslagna omorganisationen av läkemedelsförsörjningen inbegripet förslag till lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Bemyndigande bör utverkas för Kungl. Maj:t att teckna aktier till ett belopp av 30 milj.kr. i apo- teksbolaget. Vidare bör huvuddragen av lä- kemedelsinstitutets organisation och verk- samhet föreläggas riksdagen, som även un- derställs frågan om institutets finansiering. Riksdagens yttrande över förordning med förslag till ändringar i läkemedelsförordning- en inhämtas. Slutligen bör förslag till viss omorganisation av läkemedelskontrollens or- ganisation framläggas i propositionen.

Avsikten är att apoteksbolaget skall träda i funktion den 1 januari 1971. För att detta skall kunna ske utan störningar bör bolaget bildas och svara för organisations-

arbete betydligt tidigare. Till att börja med kan en särskild organisationskommitté hand- ha sådana uppgifter. Snarast möjligt efter riksdagsbeslutet bör emellertid bolagsstyrel- sen vara i funktion och avtal slutas mellan staten och apoteksbolaget om bolagets verk- samhet.

Det föreslagna läkemedelsinstitutet bör träda i verksamhet senast den 1 juli 1971. Önskvärt vore att det kunde börja fungera tidigare men den finansieringsmetod utred- ningen föreslagit — avkastning av stiftelsens medel samt avgifter beräknade i relation till omsättningen av farmacevtiska specialiteter kommer inte att tillföra institutet några medel förrän en bit in på 1971. (Stiftelsen har medel tillgängliga första gången efter det att apoteksbolaget hållit ordinarie bo- lagsstämma 1972. Avgifterna på försålda specialiteter inkasseras i efterskott och den kortaste beräkningstiden torde vara ett kvar— tal.) Om läkemedelsinstitutet skall träda i funktion under 1971 bör en särskild orga- nisationskommitté börja förbereda verksam- heten senast den 1 juli 1970.

Det sagda innebär att följande tidtabell bör tillämpas.

1969 November—December Organisations- kommitté för apoteksbolaget tillsätts. 1970 Mars Proposition föreläggs riksda- gen. A pril-Maj Riksdagsbeslut fattas. Apoteks— bolaget bildas.

Juli Organisationskommitté för läkeme- delsinstitutet tillsätts

December 31 Apoteken inlöses. Egendom förvärvas av apotekarsocieteten.

1971 Januari 1 Apoteksbolaget börjar sin verksamhet. Juli Läkemedelsinstitutet börjar sin verk- samhet.

21 .2. F inansieringsfrågor

21 .2.1 Apoteksbolaget

Bolagsbildningen, inlösningsförfarandet m. m.

I kap 12 har utredningen angivit att en ut- gångspunkt vid överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten varit att sta- ten skulle teckna aktier i apoteksbolaget för 30 milj. kr. För bolagsbildningen erfordras sålunda detta belopp, vilket torde anvisas över kapitalbudgeten.

Apoteksbolaget skall enligt det förslag till avtal mellan staten och bolaget som presen— teras i kap. 20 fullgöra de skyldigheter som tillkommer staten enligt överenskommelsen med apotekarsocieteten den 17 september 1969. Detta innebär att bolaget skall inlö- sa apotekens varulager och inventarier rn. m. samt till apotekarsocieteten betala 31,9 milj. kr. för de i överenskommelsen angivna för- värven från societeten.

I kap. 12.4. har frågan om inlösen av apoteken illustrerats. Därav framgår att — under förutsättning att apoteksbolaget över— tar samtliga tillgångar och skulder i apoteks- rörelsema det erfordras 27,6 milj. kr. Den- na beräkning hänför sig till den 31.12.1968 och det är svårbedömt hur stort motsvaran— de belopp är den 31.12.1970. Några större fluktuationer torde man dock inte behöva räkna med.

Under första halvåret 1971 äger minori- tetsägare i Vitrum påfordra inlösen av sina aktier till samma kurs staten betalar enligt överenskommelsen. Detta motsvarar ett be— talningsansvar för apoteksbolaget av högst 3,6 milj. kr. Bolaget skall vidare enligt vad som framgår av prop. 1969: 142 erlägga den för 1970 upplupna räntan å riksgälds—

kontorets reverser, vilka utges som likvid för statens förvärv av Vitrumaktier. Denna ränta beräknas till 2,2 milj. kr.

Bolagets omedelbara kapitalbehov synes sålunda vara (31,9 + 27,6 + 3,6 + 2,2 :) 65,3 milj. kr. Härtill kommer behov av likvida medel av storleksordningen 10 milj. kr. Mot det samlade kapitalbehovet av ca 75 milj. kr. svarar 45 milj. kr. som satsats av aktieägarna. Ett lånebebov av 30 milj. kr. föreligger sålunda.

I kap. 20.7. har utredningen berört pen- sionsfondernas ställning och deras över— lämnande till bolaget. Härtill kan ytterliga- re läggas att deras bokförda värde den 30.6.1969 var 59,7 milj.kr. Härav arbe- tade 13,4 milj. kr. som kapital inom apo— teksväsendet i det att detta belopp utlånats till apotekarkårens kreditkassa. Utredning- en utgår från att förutsättningar skapas för att pensionsfondernas totala kapital skall kunna arbeta inom apoteksbolaget och fin— ner sålunda att några omedelbara svårighe- ter inte bör föreligga för bolagets kapital— försörjning.

Bolagets fortsatta kapitalbehov Utredningen har inte gjort några mera in- gående beräkningar av apoteksbolagets ka- pitalbehov på längre sikt. Här må endast framhållas att de största investeringarna un- der de första åren av bolagets verksamhet torde sammanhänga med installationen av datasystemet. Detta torde nära sammanfal- la i tiden med avyttrandet av ACO-verk- samheten och Vitrums tillverkningsdel.

21 .2.2 Läkemedelsinstitutet

I kap. 16 har utredningen föreslagit att ett särskilt läkemedelsinstitut bildas som ett samarbetsorgan för information och stati- stik på läkemedelsområdet. För finansie- ring av detta institut har utredningen före- slagit en särskild avgift på farmacevtiska specialiteter med hänsyn till att institutet skall främja en ändamålsenlig användning av farmacevtiska specialiteter. Enligt försla- get borde denna avgift uppgå till 0,7 pro- cent av specialiteternas försäljningsvärde.

Med denna utgångspunkt beräknas avgif- terna uppgå till ca 7 milj. kr. under år 1970. Vidare skall avkastningen av det kapital som den av apotekarsocieteten grun- dade stiftelsen skall sätta in i apoteksbola- get, tillföras institutet. Avkastningen kan beräknas till ca 0,75 milj. kr. Samman- lagt kommer institutet således att förfoga över ca 7,8 milj. kr. per år.

Vad angår formerna för inkasseringen av producentavgiftema synes man lämpli— gen böra förfara på följande sätt. Apoteks- bolaget rapporterar periodiskt till socialsty- relsen försäljningens storlek för varje spe- cialitet. Räkning på producentbidragen till- ställs därefter registreringshavarna. Influtna medel ställs till läkemedelsinstitutets förfo- gande.

21 .2.3 Läkemedelskontrollen

I kap. 19 har utredningen ställt sig bakom det av socialstyrelsens kontrollorganisations- utredning framlagda förslaget till omorga- nisation av läkemedelskontrollen. Utred- ningen har inte haft möjlighet att i detalj bedöma det erforderliga anslagsbehovet men utgår från att de ganska avsevärda förstärk— ningar som utan tvivel behövs kommer att finansieras med höjda avgifter för speciali- tetskontrollen. Härvid synes höjningen helt böra falla på årsavgifterna.

21.3 Regleringxfonden efter 1970

Som omnämnts i kap. 3 finns sedan 1936 en speciell fond för reglering av läkeme- delspriserna. Fondens medel är ackumule- rade överskott av influtna allmänna avgif- ter som inte behövt tas i anspråk för såda— na apoteksväsendets gemensamma ändamål som anges i bilaga till 1936 års avgifts- brev. Fonden förvaltas av socialstyrelsen och dispositionsrättcn tillkommer Kungl. Maj:t. Enligt Kungl. Maj:ts beslut dett 15 december 1955 skall fondens medel upp- gå till 15 milj. kr., innan fonden får an- vändas till reglering av läkemedelspriser på sätt Kungl. Maj:t bestämmer. I praktiken har fonden fungerat som en reservfond

för apoteksväsendet. Har den tenderat att understiga 15 milj. kr. har Kungl. Maj:t fattat beslut om sådan uppjustering av läke- medelspriserna att fonden i varje fall hål- lit sig kring det fastställda beloppet. Om fonden däremot stigit har läkemedelspriser- na sänkts. Till följd av dessa regler kan antas att regleringsfonden mot slutet av 1970 inte kommer att understiga 15 milj. kr. Dessa medel inte bara kvarstår, de kommer också att öka väsentligt i sam- band med inlösningen av apoteken. Man kan nämligen beräkna att till följd av ned- skrivningar ett latent kapital av ca 18 milj. kr. finns i apoteksrörelsema. Detta belopp kommer fram vid värderingen och inlösen av apotekens lager och inventarier vid års- skiftet 1970—71. Emellertid kommer i en- lighet med avgiftsreglema omkring 90 % av detta belopp att via allmänna avgifter till- föras regleringsfonden. Fonden kan sålunda beräknas uppgå till minst 30 milj. kr. vid den tidpunkt under Våren 1971 då inlös- ningsförfarandets detaljreglering i allt vä— sentligt slutförts. Då apoteksväsendet i sin gamla form upphört finns inte längre något behov av fonden för de tidigare syftena. Läkemedelsförsörjningsutredningen har inte funnit skäl att gå närmare in på hur regle- ringsfondens medel skall användas efter 1970. Det synes emellertid ligga i sakens natur att de på lämpligt sätt tas i anspråk uteslutande för uppgifter som kan betecknas som apoteksändamål och syftar till att hål- la läkemedelspriserna under kontroll.

22. Sammanfattning

22.1 N uläget

Huvudparten av alla läkemedel som an- vänds i Sverige tillhandahålls genom apo- teken. De drygt 600 apoteken är fördelade på ca 375 apoteksrörelser, som var och en ägs av en apoteksinnehavare som av Kungl. Maj:t erhållit personligt privilegium på apoteksrörelsen. Vid omkring 25 sjuk- hus finns särskilda sjukhusapotek. Sju sjuk- husapotek drivs av huvudmän för sjukvår- den, i övrigt är sjukhusapoteken filialer till vanliga apotek.

Omkring 95 % av alla förbrukade läke- medel utgörs av farmacevtiska specialiteter dvs. standardiserade läkemedel som tillhan- dahålls i producentens originalförpackning. Ca 45 svenska och 175 utländska läkeme- delsproducenter är representerade på den svenska marknaden. Av dessa svarar ett 20- tal för 80 % av den totala marknaden. De inom apoteksväsendet vid ett tiotal s.k. distriktslaboratorier producerade specialite- terna lanceras under varumärket ACO. Des- sa svarar för omkring 10 % av den totala läkemedelsförbrukningen.

De fabriksberedda läkemedlen samt läke- medelsråvaror levereras till apoteken av fem grosshandelsföretag ofta benämnda drog- handlare. Samtliga är integrerade med pro- ducentföretag.

Apoteksväsendets totalomsättning var 1968 ca 1,1 miljard kronor. Balansomslut- ningen uppgick till ca 220 milj. kr. Värdet

av apotekens lager och inventarier kan be- räknas till 135 milj. kr. Mot utestående fordringar om ca 70 milj. kr. svarade le- verantörskulder m.m. uppgående till unge— fär samma belopp. Lån, checkkrediter m.m. uppgick till ca 120 milj. kr. medan apotekarnas i rörelserna satsade eget kapi- tal stannade vid ca 20 milj. kr.

Apoteksinnehavarna är förenade i en sam- manslutning, apotekarsocieteten, vars topp- organ numera i hög grad framstår som samordnande och ledande för apoteksväsen- det. Societetens kansli och övriga centrala organ har en personal av ca 200 personer. Inkomsterna för apoteksinnehavarna är lik- som läkemedelsprisema reglerade av Kungl. Maj:t. Innebörden av bestämmelserna är bl. a. att enhetliga läkemedelspriser skall hållas i hela landet, att mindre bärkraf- tiga apotek stöds av mer bärkraftiga och att apoteksinnehavarnas behållna inkomster är reglerade så att de i normalfallet varierar inom ganska snäva gränser trots stora skill- nader i apotekens omsättningsbelopp.

Apoteksväsendets inemot 9000 anställ- da avlönas enligt kollektivavtal som slutits mellan statens avtalsverk som företrädare för apotekarsocieteten å den ena sidan samt Sveriges farmacevtförbund, Apotekstekni- kerförbundet resp. Apoteksstäderskeförbun- det å den andra.

Information om läkemedel omhänderhas nästan helt av läkemedelsindustrin. Kon- centrationsutredningen har i det nyligen av-

givna betänkandet om läkemedelsindustrin (SOU 1969: 36) lämnat uppgifter som ger vid handen att industrins kostnader för in- formation och reklam på den svenska mark- naden är av storleksordningen 80 milj. kr per år. Den största kostnaden faller på industrins läkemedelskonsulenter som besö- ker läkare och annan medicinalpersonal för att informera om företagens produkter. Det finns över 400 konsulenter i verksamhet f.n. Informationen i övrigt till läkarna inskränker sig till att läkartidningen ägnar fyra specialnummer årligen åt läkemedel samt att socialstyrelsen startat en försöks- verksamhet med skrifter med objektiv upp- lysning om läkemedel. Det första num- ret av denna skriftserie har just utkommit. En närmare redogörelse för nuvarande förhållanden lämnas i kap. 1—9. Ytter- ligare upplysningar om nuläget lämnas i vissa andra kapitel som bakgrund till fram- lagda förslag. Detta gäller särskilt kap. 13 och 14, där kompletterande information ges om apoteken och distriktslaboratorierna samt kap. 16 med uppgifter om läkeme- delsinformation och statistik.

22.2 Direktiven för utredningen

Utredningen har haft i uppdrag att överse stora delar av läkemedelsförsörjningens or- ganisation. Sålunda skulle förslag fram- läggas om en ny ordning på detaljhandels- planet, som skulle ge samhället ett ökat grepp om de betydelsefulla frågorna på lä- kemedelsförsörjningens område. Etableran- de av ett statsägt monopolföretag för gross- handel med läkemedel skulle övervägas. Det skulle undersökas om inte från kon- kurrenssynpunkt en ökad läkemedelstillverk- ning i allmän regi borde komma till stånd. Direktiven för utredningen återges in ex- tenso i bil. 10 och refereras i anslutning till en redogörelse för arbetets bedrivande ikap 10.

22.3 Överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten

Inom ramen för läkemedelsförsörjningens arbete har enligt särskilt uppdrag förhand-

lingar förts som lett till en mellan staten och apotekarsocieteten under vissa förut- sättningar träffad överenskommelse om for- merna för avlösning av nuvarande apoteks- system. Överenskommelsen för vilken en redogörelse lämnas i kap. 12 innebär i hu- vudsak följande.

All apoteksrörelse överförs till ett av sta- ten och apotekarna gemensamt bildat apo- teksbolag, där staten skall ha aktiemajori- teten. Staten förvärvar vissa centrala led- ningsenheter inom apoteksväsendet, de till- verkningsenheter inom apoteksväsendet som producerar läkemedel under varumärket ACO samt aktiemajoriteten i läkemedels- företaget Vitrum.

Överenskommelsen förutsätter att det ge- nom lagstiftning införs ensamrätt för sta- ten att från 1971 driva detaljhandel med läkemedel. Ensamrätten skall upplåtas på det nya apoteksbolaget. Bolaget inlöser den 1 januari 1971 de nuvarande apoteken och garanterar att apoteksinnehavarna och apo- tekens personal bereds anställning i det nya bolaget.

Apotekamas medverkan i apoteksbolaget sker genom att apotekarsocieteten avsätter 15 milj.kr. till en stiftelse för främjande av farmacins utveckling och en god läke- medelsförsörjning, varefter stiftelsens hela kapital används för aktieteckning i bolaget. Stiftelsens avkastning av aktier i apoteks- bolaget skall tillföras en organisationsenhet för främjande av information och statistik på läkemedelsområdet.

Apotekarsocieteten skall ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlem- skap. Den skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling samt en hög far- macevtisk yrkesstandard, bl.a. genom att stödja farmacevtisk forskning och utbild- ning, bedriva publicistisk och annan infor- mativ verksamhet på det farmacevtiska om- rådet, hålla ett farmacevtiskt bibliotek samt främja kollegiala kontakter inom och utom landet.

22.4 Apoteksväsendet uppgår i ett riksom- fattande apoteksbolag.

Enligt överenskommelsen skall samtliga apo- tek inlösas och uppgå i ett riksomfattande apoteksbolag. Apotekarsocietetens centrala ledningsorgan för apoteksväsendet övertas också. Det nya apoteksbolaget får om- kring 9000 anställda och beräknas få en årsomsättning av ca 1,2 miljarder kronor.

Aktier i apoteksbolaget tecknas för 45 milj. kr., varav 30 milj. kr. sätts in av sta- ten och 15 milj. kr. tillskjuts av apotekar- societeten genom den särskilda stiftelsen.

Apoteksbolagets åligganden och befogen- heter skall fastläggas i ett avtal mellan sta- ten och bolaget (kap. 20). Enligt detta skall bolaget tillämpa sådana normer för prissättningen att bolaget blir självbärande men inte vinstgivande. Enhetliga läkeme— delspriser skall hållas i landet. Grundläg- gande för verksamheten skall vara att bo- laget eftersträvar en god service till all- mänhet och sjukvårdens organ samtidigt som det tillses att läkemedelskostnadema hålls på en försvarlig nivå.

22.5 A poteksbolagets organisation och funk- tion.

En närmare redogörelse för apoteksväsen— dets ombildning till ett riksomfattande apo- teksbolag lämnas i kap 13. Därav fram- går bl. a. att bolaget blir organiserat som ett mångfilialföretag med regional indel- ning. Apoteksbolagets regioner samman- faller med de sju sjukvårdsregionerna i lan— det. Regionkontoren skall fungera som kon- sult- och serviceorgan åt apoteken med upp- gift att underlätta och effektivisera dessas arbete. Det bör också vara regionkontorens uppgift att intensifiera kontakten mellan apo— teken och läkarna. Bolagsledningen får till sitt förfogande ett huvudkontor med fem enheter (driftsenhet, ckonomienhet, infor- mationsenhet, personalenhet, organisations- enhet). Härtill kommer centrallaboratorium samt en datasektion med ställning som ser- viceorgan för hela verksamheten. Bolagets styrelse som föreslås få sju ledamöter bör

bl. a. inrymma farmacevtisk, medicinsk och ekonomisk sakkunskap. Vidare bör inom styrelsen finnas representation som säkerställer nära samverkan med sjukvården och dess planering.

Apoteken får självfallet gentemot allmän— heten samma uppgifter som de har i dag. Dock kommer ökade möjligheter till ratio- nell läkemedelsdistribution att föreligga.

Inom bolaget skall införas ett avance- rat datasystem. Apoteken utrustas med ter- minaler av skrivmaskinstyp förbundna med en central datamaskin. Härigenom blir det möjligt att i detalj följa läkemedelskonsum- tionens utveckling såväl från kostnadssyn- punkt som från medicinska och sociala syn- punkter. Datasystemet skall kontrollera la- gemivån vid varje apotek, informera om nödvändiga varuanskaffningar samt sköta kontakten med leverantörerna som därige- nom kan förse apoteken med varor utan några personalinsatser från apotekens sida. Även för apotekens kamerala verksamhet blir datasystemet starkt personalbesparan- de. Det förordas att bolaget skall utbygga distributionsnätet genom att i ökad utsträck- ning inrätta mindre expeditionsapotek i an- slutning till sjukhus, läkarcentraler o.dyl. Även en modifierad form av drugstores bör prövas genom att bolaget för läkeme- delsexpedition hyr utrymmen i stormarkna— der etc.

22.6 Tillverkningen hos ACO och Vitrum inlemmas i Kabikoncernen

Genom att apoteksbolaget inlöser landets apotek och enligt överenskommelsen för- värvar apotekarsocietetens tekniska huvud- avdelning kommer den verksamhet som nu bedrivs under namnet ACO att tillföras bolaget. Det föreslås att denna tills vidare fortsätts vid distriktslaboratorier i Stock- holm, Solna, Linköping, Malmö, Göteborg och Sundsvall. Verksamheten som hittills bedrivits under skilda firmor men samman— hållits av societetens tekniska huvudavdel- ning skall samlas inom ett företag. Under en tvåårig övergångstid skall detta vara dotterbolag till apoteksbolaget men bör där— efter överföras till den under uppbyggnad

varande statliga läkemedelskoncernen Kabi (kap. 14).

Enligt överenskommelsen skall apoteks- bolaget förvärva Vitrum som är dels en läkemedelsfabrik dels ett partihandelsföre- tag för läkemedel. Även Vitrums verk- samhet skall under 1971—72 bedrivas i form av dotterföretag till apoteksbolaget. Utredningen har räknat med att, som fram- går av särskild proposition till höstriksda- gen, Vitrums tillverkningsdel därefter skall överföras till Kabikoncernen men att gross- handelsdelen skall förbli nära anknuten till apoteksbolaget.

Genom statens förvärv av ACO och Vit- rum och överförande av tillverkningen som bedrivs där till Kabikoncernen åstadkoms en betydande strukturrationalisering.

22.7 Enkanalsystem sänker kostnaderna i grosshandelsledet.

Genom tillkomsten av apoteksbolaget kom- mer ett nytt mönster för distribution av läkemedel från producent till konsument att utbilda sig. Bolaget som enda kund kommer att få ett betydande inflytande även över grosshandelsfunktionen, helst som bolaget genom statens förvärv av Vitrum får ett väl fungerande distributionsföretag som dotterbolag. En i samråd med bran- schen gjord utredning visar att den s.k. enkanalsdistributionen, som blir en naturlig konsekvens av apoteksbolagets tillkomst, kommer att medföra stora besparingar. Dessa bör genom apoteksbolagets medver- kan komma konsumentema tillgodo. En- kanalssystemet kommer att leda till en in- tensivare konkurrens mellan grosshandels- företagen. Som nämnts uppstår också nya möjligheter till inflytande i grosshandelsle- det. Med hänsyn till dessa omständighe- ter föreslås inget statsmonopol beträffande droghandeln (kap. 15, bil. 5—7).

22.8. Effektivare prisövervakning

I samband med att socialstyrelsens läke- medelsnämnd bedömer en ansökan om re-

gistrering av ett läkemedel som farmacev- tisk specialitet skall nämnden granska om producentpriset på specialiteten är skäligt. Denna granskning skall enligt utredningens förslag fortfarande ske hos socialstyrelsen, men bör effektiviseras. Bl.a. genom apo- teksbolagets medverkan kan man få ett fas- tare grepp om prisfrågoma. I motsats till vad nu är fallet skall granskningen avse producentens utförsäljningspris medan man nu fastställer ett högsta partihandelspris vid försäljning till apotek. Alla med distribu- tionen sammanhängande pålägg bestäms yt- terst av apoteksbolaget. Detta får till följd att en producent som önskar marknadsföra en viss specialitet tar kontakt med apoteks- bolaget för att diskutera till vilket pris hans vara bör kunna säljas till konsumenten. För— hållanden som påverkar detta pris är för- utom producentpriset bl.a. försäljningsvo- lymen, variationer i efterfrågan, prepara- tets hållbarhet, varans faktiska väg från producent till konsument m.m. Sedan bo- laget med beaktande av alla relevanta om- ständigheter fastställt sitt utförsäljningspris följer bolaget i detalj försäljningens utveck— ling. Vid behov kan bolaget ta initiativ till prisjusteringar. I regel torde sådana kunna uppnås genom överenskommelser mellan producenten och bolaget, men om så inte visar sig möjligt bör bolaget på- kalla rcgistreringsmyndighetens ingripande.

Prisfrågorna behandlas huvudsakligen i kap. 17, men deras samband med enka- nalsystemet i droghandelsledet gör att de även berörs i kap. 15.

22.9 Ett läkemedelsinstitut samordnar och utvecklar läkemedelsinformationen

Läkemedelsförsörjningsutredningen föreslår i kap. 16 att ett läkemedelsinstitut inrättas för att tjäna som samordningsorgan för läkemedelsinformationen. Denna omhän- derhas f.n. nästan helt av läkemedelsindu— strin. Medel till institutets verksamhet er- hålls genom avgifter på farmacevtiska spe- cialiteter som skall betalas av tillverkar- na samt från den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen som är delägare i apo-

teksbolaget. För första året beräknas nära 8 milj. kr. stå till institutets förfogande.

En central uppgift för läkemedelsinsti- tutet blir att fortsätta och vidareutveckla den produktion av objektiva informations- skrifter rörande läkemedel som nyligen på försök startats av socialstyrelsen. Institutet skall anställa kvalificerade läkare och apo- tekare som utan kostnad för sjukhusen skall placeras vid större sjukhus för att biträ- da i arbetet med att man så rationellt som möjligt utnyttjar tillgängliga läkemedel. Två professurer föreslås bli inrättade och bekostade av läkemedelsinstitutet, nämligen en i komparativ farmakoterapi (jämförande forskning om läkemedelsbehandling) och en i farmacevtisk informationsbehandling. Kur- ser och symposieverksamhet på läkemedels- området skall kunna bekostas eller stödjas av läkemedelsinstitutet.

Styrelsen för läkemedelsinstitutet före- slås få en bred förankring. Sålunda bör ingå representanter för socialstyrelsen, sta- tens läkemedelskontroll, apoteksbolaget, universiteten, sjukvårdens huvudmän, medi- cinska, farmacevtiska, veterinära och odon— tologiska yrkessammanslutningar, läkeme- delsindustrin m. fl. Chefen för institutet skall ha professors ställning. I sin ledning av institutets verksamhet skall han biträ- das av ett institutskollegium i vilket skall ingå innehavarna av de förut nämnda pro- fessurema, chefen för statens läkemedels- kontroll, för apoteksbolaget samt företrä- dare för sjukvårdens huvudmän.

22.10. Ökad säkerhet och effektivitet i sjukhusens läkemedelsförsörjning.

Förslag läggs fram om ny kungörelse an- gående läkemedelsförsörjningen vid sjuk- vårdsinrättningarna. Enligt denna skall ökad vikt läggas vid att en effektiv sam- verkan kommer till stånd mellan den farma- cevtiska expertisen samt läkare och övrig sjukvårdspersonal. I normalfallet skall vid ett sjukhus finnas antingen en farmacevtisk avdelning eller ett sjukhusapotek för att betjäna sjukvårdsavdelningarna. Den far- macevtiska avdelningen skall förfoga över

personal, utrustning och lokaler som med— ger att den inte bara kan förse vårdav- delningarna med läkemedel för den dagliga sjukvårdens behov utan också kan med— verka till att en rationell läkemedelstera- pi tillämpas inom sjukhuset. Chefsapoteka— ren som skall förestå den farmacevtiska av— delningen skall utses på motsvarande sätt som gäller för överläkare.

Vid sjukhus som inte har farmacevtiska avdelningar skall finnas sjukhusapotek. Des- sa skall distribuera läkemedel inom sjukhu— set och i övrigt på ett efter förhållandena lämpat sätt biträda beträffande sjukhusets läkemedelsförsörjning. Sjukhusapotek skall förestås av apotekare eller receptarie som förordnas av direktionen för sjukhuset. De kan vara avlönade antingen av sjuk- huset eller apoteksbolaget beroende av vil- ka överenskommclscr som träffats mellan bolaget och sjukhuset i fråga om läkeme- delsleveranserna dit. Sjukhusets resurser och den farmacevtiska personalens tid kan mera odelat ägnas åt läkemedelsfrågorna inom sjukhuset (läkemedelsval, intern di- stribution, säkerhetsfrågor, rådgivning och uppföljning) i och med att de kommersiella frågorna helt åvilar bolaget. Dessa frågor behandlas i kap. 18.

22.11 Läkemedelskontrollen upprustas

Genom läkemedelsförordningen som trädde i kraft 1964 erhölls en modern läkeme— delslagstiftning. Effekten härav har emeller- tid inte varit den maximala då de statliga organen för kontroll och tillsyn haft otill- räckliga resurser och delvis varit splittrade. Detta har varit till men såväl för sjukvår- den som för producenterna. Efter initiativ av socialstyrelsen har Kungl. Maj:t föran- staltat om en utredning om kontrollens or- ganisation. Denna skulle fullgöras av so- cialstyrelsen i samråd med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen. Organi- sationsutredningen som i särskild ordning överlämnas till Kungl. Maj:t refereras i kap. 20. Läkemedelsförsörjningsutredning- en ger starkt stöd åt förslaget att samla statens farmacevtiska laboratorium, svenska

farmakopékommittén, biverkningsnämnden m.m. inom en sammanhållen organisation benämnd statens läkemedelskontroll. Den- na bör få väsentligt förstärkta resurser. En omlokalisering till Uppsala föreslås, vari- genom intimare kontakter kan etableras med det biomedicinska centret i Uppsala i vil— ket bl. a. ingår den nya farmacevtiska fakul- teten.

22.12. Läkemedelsförsörjning i samverkan

Ett bifall till utredningens förslag innebär att läkemedelsförsörjningen i ökad utsträck- ning kommer att ske i samverkan mellan berörda parter. Apoteksbolaget skall bil- das och drivas i samverkan av staten och apotekarsocieteten. I samverkan mellan apo- teksbolaget, droghandeln och läkemedels- industrin skall tillverkningsprogram, distri- butionsvägar och kostnader optimeras. Lä- kemedelsinstitutet skall ledas av en sty- relse i vilken representanter för ett stort antal myndigheter, institutioner, organisa- tioner och företag i samverkan skall ut- forma programmet. Institutets ledning hand- has av en chef som arbetar i samverkan med företrädare för vetenskap, praktisk sjukvård, läkemedelskontroll och läkeme- delsdistribution. I samverkan med specialis- ter som anställs av läkemedelsinstitutet skall sjukhusläkama få ökade möjligheter att be- driva en från både medicinska och ekono- miska synpunkter adekvat läkemedelstera- pi. Orginisationen av sjukhusens läkeme- delsförsörjning utformas så att samverkan mellan medicinsk, farmacevtisk och eko- nomisk sakkunskap bättre än nu tillgodo- ser sjukvårdens behov. Samverkan mellan alla apotek inom ett och samma företag skall ge alla medborgare samma tillgång till de samlade resurserna på läkemedels- området.

"41: |' ' |J_j _j'lm "31 mat- ”11:53 611 1.31 '.'-|

" , . . sub-m.... . '..545 RÅM mm....." ”'i" " bufi—_me I.i'ii'1"l.l|'|.'l!".r:"'1|'w.q..j|

:. # man. ....» ams-... ......

"'" 'Ww .. .'ll, " rfl..'151".l_e_:| ' Id m.fl

" ' .ru... ?

' .H'I. ' '. I.. . ' "ul

PUH' .amå Lägsta mini,—$'”: Mif-Walt tl W klå...

ia. "Mtg:"..a ..... m.. -.-.i-...|i. 'ii. |.. '-I.| ,L. 41. "Jb k.! '1' .'|i_1-'- "Tev-lzanl'tllll |:.l.'. _| EAL" itll? 'ru'! i'wfg 'Ql ||; 'm.l .; . . "" M. se!» .....

.:.Ti'i #91 1.3 ||| ' nl" I'- 'izi. ' Limå $U _a. lui Wulf" im] ;. 'ui_=.'».i_.'f1. i” :Jquå' Juul?! d'!” dui ." ..]I'flglj 'n. 5le ' åhh" 'fu 11— fan!!-LL Willi få»; |..' man. -- 'l' mean-king... m.m-"Iwan www.—. .u.- . .I _- _:I. i'J .ru "'...J'M ”'..is d....nmnnlnaa'J ha... mine] Meänmaa? s. 1 c;!- . 'N' J'aafh' JM l:!!! -||n. furu] mp..

nh! ' '" ..: #*; #3 |,” anus] .... '1h.| L” Mi. |.4_J.l l||9|' . anamn. u.."l'w'l .”!aUIhr .u. '...'m' law: Light)-I "" I .'i

|| ' - 'if-|| 1:21..qu- .' 15: ÖHEF'JH, han), '5' .1. är?-',? elul thai "..-II.. Mir.. ...—väst.. ' H..'.-.. ':i' I av han. l'z-"twwm '( ... .mm...r...u.

..| muut-n. 'mnf- 'nrgvdä'q, .luu...- rm " "NÅ Bl |M£lflh '" . '&olw. "|| .Äillunåurr la!-Op 'I'J'IIFMFM 'nqll'h'. '|'!hf9ll81r. |!" . . Jung. :. ... &%%'. man? ..1. &%%'m &”.LJIW—CHJThum "l..”. J..-lä? '&'-MV WIJ-.; |'| !.J|_|'|. hm |:... .i-.| "...l'g'. " 'in'-3 |..' ' .]! qall. ##]Hån . ik" '|' ||' .ht'h. :(. 'mh. maj-;få'ii. #33 'p'?” JW #91. !# 'MM' 'm) MTLIFREI' mh. .|". A*... Ha HE lj m...$a'$m|m.w itne" '"I 'ta:

uk '" 4 '. ' | H 2. ' .'|'! '.'dl'. ' . 5. .'11- . || | * a "I - .? - .. ' '— ' . _ 'l'ti . i ' |. | "|. |." .. &" ni". __ | | :q' =*- | 'l'| .V. 1l1l'

BILAGOR

.f " (';?le '|'-"

Av fil. kand. Kerstin Swarén

1.1 Undersökningens uppläggning och genomförande

1.1.1 Undersökningens planering och syfte

Det är givetvis av väsentlig betydelse för såväl en rationell apotekslokalisering som för en god planering av det enskilda apo- teket att känna till varifrån de på apote- ken expedierade recepten emanerar, hur stor del som skrivits ut på sjukhus och läkar- centraler, andelen telefonrecept och beställ- ningsblanketter m.m. Utredningen har där- för genomfört en speciell undersökning för att få svar på dessa och närliggande frågor.

På apoteken arkiveras visst receptmate- rial, som i någon mån kan förväntas ge svar på. sådana frågor. Recept eller viss form av receptkopia skall förvaras tre år på apo- teket som verifikation till riksförsäkringsver- ket för kostnadsfritt eller prisnedsatt läke- medel. De enligt bestämmelserna arkiverade recepten och receptkopiorna på apoteken ger emellertid inte en fullständig bild av samt- liga läkemedelsexpeditioner. Inköp på re- cept, för vilka betalningen inte överstiger ett av läkemedelsförmånen stipulerat belopp bortfaller. I de fall verifikationema inte ut- görs av recept utan av etikettsavskrifter och beställningsblanketter kan man bl.a. inte utläsa receptutfärdarens adress eller vil— ken tur i ordningen som kunden hämtar ut läkemedel på samma recept.

Ett fullständigare material skulle kunna erhållas om man i stället för att använda

Vecka 16 — undersökningen 1966

verifikationerna gick direkt på recepten och antecknade vissa uppgifter i samband med att medicinen expedieras. På ett recept åter- finns, förutom utfärdarens namn, ofta även dennes adress. Av receptet kan man också utläsa vilken gång i ordningen, som kunden hämtar ut läkemedlet.

1.1.2 Undersökningens omfattning

Undersökningen pågick sex dagar under ti- den 18—23 april 1966 (vecka 16) och om- fattade hela landet. För att den skulle bli så representativ som möjligt omfattade under- sökningen samtliga apotek eller 596 stycken. Av dessa var 22 sjukhusapotek. I Stockholms stad och län återfanns 7 av sjukhusapoteken. Apoteket på Södersjukhuset har förutom av— delningen för sjukhusets eget behov av läke- medel ett utlämningsställe i entréhallen. Bland sjukhusapoteken ingår militärapo- teket i Stockholm, som också är sjukhusapo- tek vid Karolinska sjukhuset, veterinärhög- skolans apotek samt militärapoteket i Karls- krona. Inom lasarettsområdet i Karlskrona har nyligen öppnats ett apotek, som både svarar för leveranserna till lasarettet och fungerar som ett vanligt försäljningsställe för allmänheten. Detta apotek har hänförts till gruppen »cityapotek».

Till cityapoteken räknas alla apotek, som inte klassificeras som sjukhusapotek. Ett cityapotek är ett försäljningsställe för all- mänheten. Några ytterligare inskränkningar

läggs inte i ordet, utan dessa apotek kan vara belägna såväl i köpcentrum som i ut- kanterna av en ort och både i större städer och i små samhällen.

Antal cityapotek i undersökningen 574 Antal sjukhusapotek i undersökningen iz

Summa apotek 596

Vecka 16 var en vanlig arbetsvecka utan helgdagar. Tidigare receptundersökningar har visat att under april månad har läke- medelsförsäljningen i allmänhet inte börjat avta inför sommaren. Det sagda gäller inte generellt för alla apotek. Vissa apotek på t.ex. badorter kan ha sin största försälj- ning under sommaren. Tidpunkten för er- hållandet av blankettmaterialet från trycke- riet och andra tekniska arrangemang spela— de givetvis också in för beslutet om tid- punkt för undersökningens genomförande. Vilken vecka som än väljs för en sådan här undersökning, kan för några apotek inne- bära vissa onormala förhållanden. Apo- teket kan vara under ombyggnad, provin- sialläkaren kan vara bortrest, tillfälliga tra- fikhinder kan återverka på läkemedelsför- säljningen osv.

Läkarbesöksdagen behöver inte samman- falla med dagen för läkemedelsinköpet. Den öppna vårdens patienter torde inte besöka läkaren på lördagarna mer än i särskilt brådskande fall. Däremot kan lördagen vara en stor apoteksdag. Antagandet att antal läkemedelsexpeditioner under viss tid är lika stort som antalet förskrivningar under samma tid håller inte för en undersöknings- period på endast en dag.

Undersökningen avsåg endast recept som härrörde från den öppna vården. Patienter som intagits på sjukhus får sin medicin dit. Ålderdomshem och dylika inrättningar har utredningen också betraktat som en form av sluten vård.

I skrivelsen till samtliga apoteksförestån- dare sades bl.a. följande: »Expeditioner till sjukvårdsinrättningar och därmed jämställda förbrukare (läkarmottagningar, tandpolikli- niker, ålderdomshem m.m.) berörs icke av undersökningen. Vidare undantags expe—

ditioner på läkemedelsförråd av läkemedel enligt förteckning II. I övrigt omfattar den alla expeditioner, som sker enligt recept ut- färdade av behöriga personer.»

Läkemedelsförråden lagerhåller vissa lä- kemedel, som utlämnas på recept. Över des— sa läkemedel upprättas en förteckning av apotekaren efter samråd med vederbörande läkare. Det författningsenliga namnet på denna lista är förteckning II. När läkeme- del enligt förteckning II levereras från apo- teket till förrådet är de i förväg signerade av farmacevt. De s.k. medicinlådorna var däremot inte undantagna från undersök- ningen. Allmänheten kan lämna sina recept antingen direkt till apoteket eller också till den som har hand om medicinlådan och sedan hämta sina läkemedel hos denne. Va— rorna packas på apoteket separat för varje kund och lämnas ut från lådan utan att paketet öppnats.

En receptblankett kan uppta flera olika läkemedel (flera recipen). Det var inte an- talet receptblanketter utan antalet recipen, som avsågs i undersökningen. Varje recipe är en expedition. Förpackningsstorleken på ett visst läkemedel inverkar däremot inte, när antalet expeditioner skall anges. Om en läkare t. ex. ordinerar 200 tabletter av visst slag och dessa tabletter endast finns i för- packningar om 100 stycken, så är två askar =en expedition=ett recipe. Om däremot läkaren vid samma tillfälle förskriver såväl tabletter som t.ex. ögondroppar, så upptar denna receptblankett två recipen: två ex- peditioner.

1.1.3 Undersökningens genomförande

Utredningen ville ha svar på vilken typ av recept som expedierats, receptutfärdar- kategori m.m. För varje expedierat recept skulle apoteken fylla i blankett 1 (bifogas), som tog upp fyra frågor. Receptutfärda— rens namn efterfrågades för varje recept. Övriga tre frågor avsåg typ av expedition, receptutfärdarkategori samt var receptut- färdaren var stationerad. Dessa frågor inne- höll olika alternativ, där ett alternativ inom varje fråga skulle passa för den aktuella

expeditionen. Det tillämpliga alternativet skulle markeras med ett kryss.

Det fanns fyra alternativ att välja mel- lan vad gäller typ av recept. Originalrecep- ten delades upp på förstagångsexpeditioner och iterationsexpeditioner. En tanke bakom denna uppdelning var att patienten kunde vara intresserad av att få hämta sin medi- cin i direkt anslutning till förskrivningen. När läkemedelskonsumenten gör ett itera— tionsköp, dvs. handlar på samma recept för andra, tredje eller fjärde gången kan det ha gått en viss tid mellan förskrivnings- tillfället och läkemedelshämtningen. Då fö- refaller inte längre avståndet mellan recept— utfärdare och apotek att vara av intresse för kunden. Som tredje alternativ har upp- satts telefonrecept och som fjärde beställ- ningsblankett. En patient, som ordinerats ett kostnadsfritt läkemedel, kunde 1966 inte gå direkt från läkaren till apoteket utan måste ta vägen via försäkringskassan för erhållan- de av beställningsblanketter.

Receptutfärdarna indelades i sex katego- rier. Sjukhusläkarna bildade en kategori. En annan grupp läkare var praktikerna i läkar— husen. Främst med tanke på dessa läkare tillkom alternativet »receptutfärdaren är verksam vid läkarcentral». Provinsial- och stadsdistriktsläkarna bildade en grupp. För privatpraktikerna utanför läkarhusen passa- de lämpligen alternativet »annan läkare». De två resterande receptutfärdarkategoriema var tandläkare och veterinärer.

De fyra alternativ, som avsåg receptut- färdarens stationeringsplats korresponderade mot de tidigare angivna läkarkategorierna. Ett av dessa alternativ var också tillämpligt för tandläkare och veterinärer. En tandlä- kare kan t. ex. vara stationerad vid sjukhus.

Av utredningens anvisningar för under- sökningens genomförande framgick bl. a. att för varje recept, som expedierades till all— mänheten, skulle blankett 1 användas. Om receptet upptog flera recipen skulle antalet antecknas nedtill till höger på blanketten. Blanketten 1 avsågs tjänstgöra som hjälp- blankett för redovisningen av undersök-

ningen på sammanfattningsblanketterna 2,

3 och 4 (bifogas).

Antalet recipen, som expedierats till all- mänheten under de sista åren, har uppgått till cirka 30 miljoner per år. Man kunde därför uppskatta grundmaterialet i under— sökningen till cirka 600 000 blanketter. Det- ta råmaterial skulle ligga till grund för apo- tekens redovisning av undersökningen på sammanfattningsblanketterna 2, 3 och 4, vilka skulle sändas in till utredningen i ett exemplar. Apoteken anmodades förvara hjälpblanketterna ] till den 1 september 1966 för att de vid behov skulle kunna till- ställas utredningen. Om detta grundmate- rial inte infordrats före nyss nämnda datum kunde det förstöras.

Det kan ibland föreligga sådana skillna— der mellan apoteken att en viss kategori- indelning av receptutfärdama på blankett 1 hade varit den mest lämpliga för en grupp av apotek, medan andra apotek skulle ha funnit en annan indelningsgrund bättre. I anvisningarna sades därför, att i de fall alltför knapphändiga data förelåg eller då uppgifterna på recepten inte var entydiga skulle det alternativ väljas, som apoteket ansåg vara det mest adekvata för expedi- tionen i fråga. Gränsfall kunde givetvis tän- kas även när det gällde att bedöma vilken receptutfärdarkategori en viss läkare tillhör- de. Som exempel på sådana gränsfall kan nämnas att en provinsialläkare, som är sta- tionerad i anslutning till sjukstuga el. dyl. samtidigt är sjukstugeläkare. Ett annat gränsfall är stadsdistriktsläkarens mottag- ning i läkarhus. Frågor av detta och lik- nande slag kom in till utredningen dels in- nan undersökningen började och dels un- der pågående undersökning. 1 sistnämnda fall hade frågorna mer karaktär av upp- lysning för vederbörande apotek. Eljest lämnades åt apoteken att själva bedöma gränsfallen. '

1.2 Undersökningens resultat 1.2.1 Inledning

De resultat, som här läggs fram, hänför sig till förhållandena under undersöknings- veckan. Tack vare en" 100-procentig med-

Antal S:a exp. under Antal S:a exp. under

Län cityapotek 6 dagar Län cityapotek 6 dagar A 67 86 233 0 42 55 396 B 37 35 786 P 24 30 102 C 13 17 718 R 18 20 402 D 20 20 839 S 23 23 608 E 29 33 402 T 22 20 704 F 21 22 839 U 19 18 681 G 13 13 076 W 24 22 543 H 19 20 544 X 24 24 475 I 5 4 574 Y 20 20 389 K 8 12 694 Z 15 10 569 L 22 19 436 AC 24 16 460 M 38 57175 BD 18 18 363 N 9 15 285

S:a 574 641 293

verkan från apotekens sida täcker under- sökningsmaterialet hela landet.

Sammanfattningsblanketten 2 ligger till grund för redovisningen av totalantalet ex- peditioner i varje län m.m. Därefter speci- ficeras olika sjukhus med hänsyn till dels antalet förstagångsexpeditioner enligt ori- ginalrecept och dels antalet apotek, som redovisar recept från sjukhuset i fråga.

I det därpå följande avsnittet samman- ställs uppgifter från undersökningsmateria- let beträffande läkarhusen.

Till sist studeras gruppen »provinsiallä- kare eller motsvarande».

1.2.2 Totalantalet läkemedelsexpeditioner

Fördelningen på län och apotek av total— antalet expeditioner

Länsindelningen i det följande har gjorts med hänsyn till var de olika försäljnings- ställena är belägna. Moderapotek och fi- lialapotek ligger inte alltid inom samma län.

Det totala antalet expeditioner till all- mänheten under vecka 16 uppgick till 644161. Härav svarade sjukhusapoteken för 0,5 % eller 2 868 expeditioner. Hur totalantalet expeditioner till allmänheten

Tabell 2. Sammanfattning av antalet expeditioner för samtliga 596 apotek.

Summa expeditioner under 6 dagar

Original- Original- Beställ- recept: recept: nings- första- iterations- Telefon- blan- Receptutfärdare gångsexp. exp. recept kett Totalt sjukhusläkare 113 750 36 329 11 145 22 074 183 298 Provinsialläkare el. motsv. 113 093 24 061 60 322 11 424 208 900 Läkare verksamma vid läkarcentraler 11 381 1 571 2 157 613 15 722 Andra läkare 133 821 37 246 40 293 11 260 222 620 Summa 372 045 99 207 113 917 45 371 630 540 Tandläkare 3 125 10 1 097 9 4 241 Veterinärer 1 999 87 7 264 30 9 380 Summa 5 124 97 8 361 39 13 621 Totalt 377 169 99 304 122 278 45 410 644 161 196 SOU 1969: 46

Tabell 3. Cityapoteken i hela landet.

Apotek

Antal expeditioner Antal % — 100 3 —- 101— 300 25 4 301— 500 116 20 501—1 000 175 31 1 001—2 000 166 29 2 001—3 000 72 13 3 001— 17 3 S:a 574 100

på Cityapoteken fördelar sig på län fram- går av tabell 1, medan tabell 2 ger en sam- manfattning av antalet expeditioner för samtliga 596 apotek.

Lasarettsläkarna i öppen vård på sjuk— husen torde inte ha vållat några svårighe- ter vad avser grupptillhörighet. Gränsfal- len inom lasarettsläkargruppen har förmod- ligen främst avsett sådana läkare, som ock- så har privatpraktik. Här har valet stått mellan »sjukhusläkare» och »andra läkare» (ev. »läkare verksamma vid läkarcentra- ler»).

Det framstår inte heller som diskutabelt hur läkare vid mentalsjukhus, sanatorier och dylika sjukvårdsinrättningar skall klassi- ficeras. Däremot kan olikheter i redovis- ningen apoteken emellan föreligga i fråga om sjukstugoma. Provinsialläkarna på vissa orter är även sjukstugeläkare. Därför har dessa antingen redovisats som sjukhusläkare eller som provinsialläkare.

Läkare vid mödravårdscentraler har ibland klassificerats sOm »provinsialläkare el. motsv.», ibland som »läkare verksam vid läkarcentral». De kan också finnas med bland »andra läkare».

Tabell 4. Sjukhusapoteken i hela landet.

Apotek Antal expeditioner (till personal etc.) Antal % — 50 6 27 51—100 8 37 101—300 4 18 301— 4 1 8 S:a 22 100

Med läkarcentral avsågs främst de s.k. läkarhusen. Men hit har också förts läkare vid från sjukhusen fristående polikliniker, dispensärläkare, verksläkare m. fl. Vissa apotek har valt att redovisa dylika läkare som »provinsialläkare el. motsv.». Det kan också vara så, att de, i den mån de före— kommer, har klassificerats som »andra lä— kare».

Expeditionernas fördelning på cityapotek resp. sjukhusapotek framgår av tabell 3 och 4.

Fördelning på receptutfärdargrupper och län av totalantalet expeditioner

Av totalantalet expeditioner på de 596 apo— teken var ca 30 % att hänföra till vardera grupperna »sjukhusläkare» och »provinsial- läkare el. motsv.» samt ca 35 % till »and— ra läkare». På sjukhusapoteken svarade sjukhusläkarna för drygt 80 % av antalet expeditioner i öppen vård på sjukhusapo- teken.

Tabell 5 bygger på redovisningen från cityapoteken i varje län. Tabellen återger

en procentuella fördelningen inom varje län vad avser de tre största receptutfär- dargrupperna.

Läkare verksamma vid läkarcentral var en liten grupp vad gällde antalet recept möjligen med undantag för Stockholms stad där deras andel av totalantalet expe- ditioner uppgick till 9 %.

Tandläkare och veterinärer var också små grupper. På Gotland hade veterinä- rerna en andel på 5 % av totalantalet ex- peditioner i länet. I övriga län svarade ve— terinärerna för högst 3 % .

Tabell 5 har sammanställts enligt apo- tekens redovisning på sammanfattningsblan- ketten 2. Av tabellen framgår att gruppen »andra läkare» dominerar i städerna Stock- holm och Göteborg samt i Malmöhus län. Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare har ej någon större andel av totalantalet expe- ditioner i dessa tättbebyggda områden. Med undantag för Stockholms stad och län samt Norrbottens län uppgår sjukhusläkarnas an- del av totalantalet expeditioner i länet till

Tabell 5 a—c. Andelen läkemedelsexpeditioner avseende olika receptutfärdargrupper inom varje län.

a) sjukhusläkare

% av totalantalet exp. inom länet län

20—29 A, B, E, F, G, H, K, L, , (exkl Gbg , R, W, X, Z, AC, 30—39 C, D, 1, M, G g stad, P, S, T, U, Y 40—49 BD

b) provinsialläkare eller motsv.

% av totalantalet exp. inom länet län

1— 9 A 10—19 M, Gbg stad 20—29 B, C, N 30—39 D, E, I, L, 0 (exkl. Gbg), P, T, U 40—49 F, K, R, S, X, Y, BD 50—59 G, H, W, Z 60—69 AC

c) andra läkare

% av totalantalet exp. inom länet län

1— 9 AC, BD 10—19 H, W, Y 20—29 D, F, G, I, R, S, U, X, Z 30—39 C, E, K, L, N, (exkl. Gbg), P7 TD 40—49 B 50—59 M, Gbg stad 60—69 A

mellan 25 och 35 %. I fråga om de två nordligaste länen kan här påpekas olikhe- ter i redovisningen vad gäller provinsial- läkare på sjukstugorna. Vissa apotek har re- dovisat dessa som sjukhusläkare medan andra apotek har klassificerat dem som provinsialläkare.

Receptexpeditionernas fördelning på recept- utfärdargrupper

Tabellen 5 visar enbart olika receptutfär- dargruppers procentuella andel av totalan- talet expeditioner. Betraktas däremot det absoluta antalet expeditioner och en järn- förelse görs mellan länen har Cityapoteken i Stockholms stad sammanlagt de flesta sjukhusläkarrecepten. För Stockholms stad uppgick denna siffra till över 18 000 expe- ditioner, för Malmöhus län till drygt 17 000 och för Göteborgs och Bohus län till drygt 16 000 expeditioner.

I Stockholms stad svarade »andra läka— re» för ca 50 000 expeditioner, medan mot- svarande siffra i de två nyssnämnda länen uppgick till mellan 25 000 och 30 000. Av expeditionerna i hela landet avseende »lä- kare verksamma vid läkarcentraler» kom hälften eller cirka 7500 expeditioner på Cityapoteken i Stockholms stad. Det största receptantalet från >>provinsialläkare el. motsv.» enligt redovisningen på blanketten 2 hade Östergötlands län med 13 000 expe- ditioner. Gävleborgs län kom därnäst med

Tabell 6. Totalantalet läkemedelsexpeditioner fördelade på. receptutfärdare i Stockholms stad och Västerbottens län.

Stockholms stad AC län

Receptutfärdare Antal % Antal % Sjukhusläkare 18 452 21 4 636 28 Provinsialläkare eller motsvarande 6 926 8 10 725 65 Läkareverksamma vid läkar- centraler 7 632 9 20 —— Andra läkare 51 901 60 647 4 Tandläkare 796 1 65 1 Veterinärer 526 1 367 2

S:a 86 233 100 16 460 100

Tabell 7. Andelen telefonrecept etc. inom olika receptutfärdargrupper. Hela landet.

Recepttyp i %

Original- Original- recept: recept: Beställ— första- itera- Telefon- nings- Receptutfärdargrupp gångsexp. tionsexp. recept blankett Totalt sjukhusläkare 62 20 6 12 100 Provinsialläkare el. motsv. 54 12 29 5 100 Läkare verksamma vid låkarcentraler 72 10 14 4 100 Andra läkare 60 17 18 5 100

12000 expeditioner. Tabell 6 har tagits in här för att belysa skillnaden mellan Stock- holms stad och Västerbottens län i fråga om receptutfärdare.

Recepttyper och receptutfärdargrupper

När man först ser på varje recepttyp utan att ta hänsyn till receptutfärdarkategori konstateras att originalrecepten, förstagångs- expeditioner, utgjorde minst hälften av to- talantalet expeditioner i samtliga län. På cityapoteken i Stockholms stad hade första- gångsexpeditionerna enligt originalrecepten 70 % av totalantalet. För cityapoteken i Göteborgs stad var motsvarande siffra 65 %. Den lägsta siffra, som erhölls vid jäm- förelse mellan länen vad avser denna re-

eepttyp, var 50 % för respektive Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län.

I tabell 7 betraktas både recepttyp och receptutfärdargrupp.

Procentsiffrorna i tabellen har framräk- nats från tabell 2. Motsvarande uppställ- ningar vad avser cityapoteken i de olika länen visar inte några påfallande skillnader i jämförelse med tabell 7. Andelen beställ- ningsblanketter, som grundar sig på sjuk- husläkarnas förskrivningar, sjunker inte un- der 10 % i något län. En av orsakerna till att andelen beställningsblanketter är större för sjukhusläkarna än för de andra recept- utfärdargrupperna torde vara den, att det på sjukhusen finns en hel del specialister på sådana sjukdomar, för vilka det finns kostnadsfria läkemedel.

Tabell 8. Totalantalet originalrecept, förstagångsexpeditioner för samtliga grupper av sjukhus.

Originalrecept:

_ förstagångsexp. Sjukhus S:a 6 dagar Antal sjukhus 1) Lasarett a) landstingsägda etc. 101 104 118 b) sjukhem av lasarettskaraktär 1 520 11 Summa 102 624 129 2) sjukstugor 6 418 44 3) Mentalsjukhus 4434 34 4) Sanatorier 806 20 5) Epidemisjukhus 262 7 6) Spec. sjukvårdsinrättningar: a) fristående ortopediska 112 6 b) riksförsäkringsverkets 187 3 c) epilepsi 77 3 7) Övriga sjukhus 1 894 50 Totalt 116 864 296

TabellQ a—b. Antalet originalrecept, första- gångsexpeditioner från olika sjukhus.

a) Specificering av sjukhus med det största receptantalet.

Originalrecept, förstagångsexp. 5:3 6 dagar Sjukhus 5 908 Sahlgrenska sjukhuset, Gbg 4 730 Malmö allmänna sjukhus (inkl. Flensburgska barn- sjukhuset) 4 312 Karolinska sjukhuset, Sthlm 3 547 Södersjukhuset, Sthlm (inkl. Sachsska barnsjukhuset) 3 233 Lunds lasarett 3 207 Akademiska sjukhuset, Uppsala 2 655 Regionsjukhuset i Örebro 2 303 Regionsjukhuset i Linkö- ping 2 278 Borås lasarett 2 241 Karlstads lasarett 2 094 Västerås lasarett 1 793 Eskilstuna lasarett 1 730 Falu lasarett 1 716 Umeå lasarett 1 687 Uddevalla lasarett 1 649 S:t Göran, Sthlm 1 640 Sabbatsberg, Sthlm 1 637 Halmstads lasarett 1 633 Danderyds sjukhus 1 548 Jönköpings lasarett S:a 51 541 20 sjukhus

b) ej specificering av sjukhus, från vilka emane- rar mindre än 1 500 originalrecept, första- gångsexp.

Originalrecept: förstagångsexp. S:a 6 dagar Antal sjukhus 1 OOO—1 499 14 500— 999 20 300—_ 499 36 100— 299 88 1— 99 118

S:a 276

Andelen telefonrecept för provinsial- och stadsdistriktsläkarna var lägst i Stockholms stad, 15 %, och högst i Jämtlands län, där motsvarande siffra uppgick till 47 %. Des- sa uppgifter har hämtats från sammanställ- ningar av typ tabell 7 för varje län. Det kan vara så att provinsialläkarna på lands- bygden gör fler hembesök än kollegerna i storstäderna och att provinsialläkaren ef—

ter hembesöken samlar ihop alla ordina— tioner och ringer in recepten.

Provinsial- och stadsdistriktsläkarnas re- cept på Cityapoteken i Stockholms stad be- stod till 76 % av förstagångsexpeditioner enligt originalrecept. Motsvarande siffra för Jämtlands län var 41 % .

1.2.3 Originalrecept, ner från sjukhusen

förstagångsexpeditio—

Fördelning av recepten efter sjukhus

Den indelning av sjukhusen i olika grup- per, som används i tabell 8 och i det föl- jande, bygger delvis på dåvarande medi- cinalstyrelsens matrikel över läkare och tand- läkare. Till grund för redovisningen ligger blankett 3 och 4.

De uppgifter, som redovisas i tabell 9 nedan, har sammanställts enligt materialet från samtliga 596 apotek.

Sjukhusen, från vilka härrör 500—1499 originalrecept, förstagångsexpeditioner, be- står av 33 lasarett och 1 sjukstuga. I klas— sen 300 till 499 expeditioner fördelar sig sjukhusen på 30 lasarett, 2 mentalsjukhus, 2 sjukstugor samt 2 sjukhem. Av sjukhusen i den lägsta klassen, 1—99 expeditioner, ut- görs största delen av sjukhem.

I Stockholms stad och län finns 6 lasa- rett, för vilka antalet expeditioner enligt ta- bell 9 uppgick till minst 1 000 från respek— tive sjukhus. Förutom lasaretten i Malmö och Lund hade Hälsingborgs lasarett i Malmöhus län över 1 000 expeditioner. De två största lasaretten i Södermanlands, Ös— tergötlands och Älvsborgs län samt i Göte- borgs och Bohus län hade också över 1 000 expeditioner. Med undantag för Gotlands län redovisades minst 1000 förstagångsex- peditioner enligt originalrecept från det största lasarettet i varje län.

Spridning av originalrecepten, förstagångs- expeditioner på vissa apotek

Recept från de stora lasaretten i Stockholm har expedierats på ett hundratal apotek. Som framgår av tabell 10 har 210 apo- tek tagit emot originalrecept, förstagångs—

expeditioner från Karolinska sjukhuset. Bland dessa apotek ingår samtliga cityapotek i Stockholms stad och län samt 4 sjukhus- apotek inom samma område. Karolinska sjukhuset är det enda sjukhuset, vilket redo- visas av apotek över hela landet. Att även recept från undervisningssjukhus utanför Stockholm expedierats på apoteken i åt- skilliga län, torde kunna förklaras med att patienterna kommer dit för att söka en specialist. Recept från Akademiska sjukhu- set förekom på minst ett apotek i 20 län. Lasarettet i Lund har besökts av patien— ter från 16 län varav det nordligaste är Kopparbergs län.

Apotekens originalrecept, förstagångsexpe- ditioner från lasarett på orten

1 Stockholms stad och län fanns 8 lasarett, där antalet förstagångsexpeditioner enligt originalrecept översteg 500 under vecka 16. Recepten från de stora lasaretten i Stock— holms stad med förorter sprids till så gott som alla apotek i detta område. Det be- tyder att många apotek får recept från flera sjukhus. I Stockholm med förorter finns inte något apotek, där antalet expe- ditioner från ett och samma sjukhus upp- gick till 500 under vecka 16. För de allra flesta apoteken gällde att man från ett och samma sjukhus hade högst 99 förstagångs- expeditioner enligt originalrecept. Apoteken i Göteborg uppvisar inte som apoteken i Stockholm ett ungefärligt lika antal expeditioner från flera sjukhus. I Göteborg finns ett stort lasarett plus flera mindre (vad receptantalet beträffar). För 23 av de 25 apoteken i Göteborgs stad låg antalet förstagångsexpeditioner enligt origi— nalrecept från Sahlgrenska sjukhuset på mellan 100 och 499. I Malmö finns inte något apotek för vilket motsvarande siffra från Malmö allmänna sjukhus var lägre än 100. I andra städer hade 26 cityapotek var- dera haft minst 500 förstagångsexpeditio— ner enligt originalrecept från lasarettet i staden. Dessa expeditioner svarade för en andel på omkring 35 % av totalantalet ex-

Tabell 10. Sjukhusen i ordning efter förekomst på antal apotek (city- och sjukhusapotek).

Antal apotek som redovisat original- recept, första-

gångsexp. Sjukhus 210 Karolinska sjukhuset, Stockholm 123 Akademiska sjukhuset, Uppsala 119 Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg 116 Lunds lasarett 113 Södersjukhuset, Stockholm 105 S:t Erik, Stockholm 101 S:t Göran, Stockholm 94 Danderyds sjukhus 93 Serafimerlasarettet, Stock- holm 86 Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm 67 Allmänna BB, Stockholm 59 Umeå lasarett 58 Regionsjukhuset i Linkö- pins 57 Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, Stockholm 55 Epidemiska sjukhuset, Stockholm (numera Roslagstulls sjukhus) 55 Malmö allmänna sjukhus 54 Ersta sjukhus, Stockholm 50 Regionsjukhuset i Örebro 40—49 11 sjukhus 30—39 18 » 20—29 29 » 10—19 56 » 1-— 9 164 »

peditioner på 3 apotek. För 13 av apote— ken framräknades motsvarande siffra till 25—30 %. Endast ett apotek finns på många lasarettsorter. Ett tiotal sådana apo- tek hade över 500 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från lasarettet i fråga.

Omkring 60 ensamma apotek på lasa— rettsorter redovisar 100—499 originalre— cept, förstagångsexpeditioner från lasarettet på orten. Minst ett av apoteken i städer som Jönköping, Västerås och Kalmar har 100—499 recept från lasarettet.

Spridningen av sjukhusens originalrecept, förstagångsexpeditioner på olika län

Vid jämförelse mellan lasaretten vad avser spridningen av originalrecept, förstagångs- expeditioner på olika län konstateras att

av samtliga landstingsägda lasarett etc. fanns endast 4 lasarett i landet för vilka an- delen expeditioner i hemmalänet var min- dre än 90 %. Stockholms stad och län har härvid betraktats som ett län. Lasaretten i Borås, Säffle och Ängelholm ligger alla tre i utkanten av sitt län. I omkringlig- gande län har expedierats 15—20 % av an- talet förstagångsexpeditioner från respektive sjukhus. Vad avser det fjärde lasarettet, Akademiska sjukhuset i Uppsala, hade apo— teken i hemmalänet likaså cirka 85 % av antalet förstagångsexpeditioner.

Det finns fem lasarett för psykiatrisk vård, för vilka andelen originalrecept, första- gångsexpeditioner, är mindre än 90 % i hem- malänet. Av dessa ligger två på gränsen till annat län och recepten fördelar sig i huvud- sak på dessa båda län. Recept från S:a Ma- ria sjukhus i Hälsingborg och S:t Lars sjuk— hus i Lund förekom på apotek i 6 län för- utom Malmöhus län. För dessa båda lasa- rett uppgick andelen förstagångsexpeditio- ner i hemmalänet till mellan 70 och 85 %. Detsamma gäller för S:ta Birgittas sjukhus iVadstena.

Utöver de nyss nämnda lasaretten finns det endast ett tiotal sjukhus i undersöknings- materialet, för vilka gäller att andelen ori- ginalrecept, förstagångsexpeditioner är läg- re än 90 % i hemmalänet. Riksförsäkrings- verkets sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre hör till denna grupp. Recept från sjuk- huset i Nynäshamn redovisas av apotek i 5 län, från Tranås i 10 län samt från Åre i 9 län.

Reumatikersjukhuset i Strängnäs och Spenshults reumatikersjukhus i Halland, vilka båda klassificeras som sjukhem av la- sarettskaraktär, uppvisar en siffra på mel- lan 60 och 75 % vad gäller andelen första- gångsexpeditioner i hemmalänet. Av un- dersökningsmaterialet att döma har Spens- hults reumatikersjukhus besökts av patien— ter från Skåne i söder till Dalarna i norr. Bland de privata sjukhemmen från vilka recept har inlämnats på apoteken i flera län kan nämnas Hultafors sanatorium utan- för Borås.

Vid undersökning av fördelningen på län

av det absoluta antalet förstagångsexpedi- tioner från sjukhusen med en andel på minst 90 % i hemmalänet, visar det sig att endast lasaretten i Lund och Uddevalla har bidragit med mer än 100 förstagångsexpe- ditioner på ett och samma apotek i annat län.

1.2.4 Originalrecept, förstagångsexpeditio-

ner från läkarhusen

Som läkarhus har här 16 läkarmottagningar klassificerats. Av dessa finns 13 i Stock- holms stad och län. Förutom läkarhusen i Vällingby och Solna centrum samt Läkar- gruppen i Näsby Park har hit räknats Lä— karmottagningen Björkhagens centrum, Lä- karmottagningen Farsta centrum osv. I Uppsala finns ett samt i Malmö två läkarhus.

I de fall tjänsteläkarmottagningar såsom mödravårdscentraler och stadsdistriktslä- karnas mottagning förlagts till läkarhus har recepten från dessa läkare enligt specifice— ring på blanketten 4 adderats till det antal expeditioner, som av apoteken redovisats på blanketten 3.

Totalt uppgick antalet förstagångsexpedi- tioner enligt originalrecept från de 16 lä- karhusen till cirka 10 000.

Läkarhuset Indalsbacken 17 i Vällingby och Läkarmottagningen Vällingbyplan 1 svarar tillsammans för drygt 1 300 original- recept, förstagångsexpeditioner. Motsvaran- de siffra för Läkarmottagningen Högdalens centrum och Läkarmottagningen Odenplan är ca 1 200. Denna siffra är lika stor som från poliklinikmottagningarna på lasarett av storlek Växjö lasarett.

Läkarhuset i Uppsala finns med i mate— rialet från samtliga apotek i staden. I Malmö förekommer recept från Slottssta- dens läkargrupp och Läkargruppen Arkaden på de flesta apoteken. I Stockholm och Stockholms län varierar antalet apotek från ett tiotal för Läkarmottagningen Riddarga— tan 12 till omkring åttio apotek för Läkar- mottagningen Odenplan. Från läkarhusen har också förekommit enstaka recept på några apotek ute ilandet.

1.2.5 Läkemedelsexpeditioner avseende provinsialläkare eller motsvarande

Fördelning av provinsialläkare el. motsv. efter antal recept

I de fall apoteken valt att redovisa poli- klinikmottagningar, läkarmottagningar i lä- karhus och sjukstugor på blanketten 4, er- hålles också antalet originalrecept, första- gångsexpeditioner samt telefonrecept för var och en av dessa läkare. Däremot fram- går inte om samma läkare kommer igen på de apotek, som redovisar de nyss nämnda mottagningarna på blanketten 3.

Antalet provinsialläkare och stadsdistrikts- läkare uppgick till 1485. Dessa läkare är inte alla ordinarie tjänsteläkare. Vikarier och före detta provinsial- eller stadsdistrikts- läkare ingår också.

Minst lika många originalrecept, första- gångsexpeditioner, som telefonrecept har 1 267 av tabellens 1 485 läkare. På mindre

orter är den proportionella andelen tele- ' fonrecept för en läkare större än för lä- karna i storstäderna.

Expeditioner från en och samma provinsial- läkare

De procentsiffror, som anges i detta av- snitt, har framräknats från blanketterna 2 och 4. Bland de 574 cityapoteken har 91 apotek haft så många läkemedelsexpeditio- ner från »provinsialläkare el. motsv.», att dessa läkare svarade för minst 75 % av to- talantalet expeditioner. De 91 apoteken

ligger huvudsakligen på orter, som inte är städer. Ett eller flera av dessa apotek åter- finns i samtliga län utom iStockholms stad, Blekinge län samt Malmöhus län.

Av blanketten 4 erhålls antalet original- recept, förstagångsexpeditioner, samt tele- fonrecept från en och samma läkare. På 55 av de nyss nämnda 91 apoteken samt på ytterligare 20 apotek, alla på mindre orter, utgjorde antalet förstagångsexpeditioner en- ligt originalrecept och antalet telefonrecept från en och samma läkare tillhopa minst 50 % av totalantalet expeditioner på ifråga- varande apotek.

1.3 Sammanfattning

I syfte att få utrönt varifrån recepten på apoteken emanerar anmodades apoteken medverka i en totalundersökning under ti— den 18—23 april 1966 (vecka 16). Samtliga 596 apotek genomförde undersökningen. Av blankettmaterialet från undersökningen framgår hur stor del av de på apoteken expedierade recepten, som utskrivits på sjukhus och läkarcentraler, andelen telefon- recept och beställningsblanketter m. m. Undersökningen omfattade alla expedi- tioner enligt recept med undantag för ex- peditioner till sjukvårdsinrättningar och där- med jämställda förbrukare. Antalet läke- medelsexpeditioner till allmänheten uppgick under veckan till ca 650000. För var- dera omkring 1/3 av totalantalet svarade de tre grupperna »sjukhusläkare» (i öppen vård), »provinsialläkare el. motsv.» samt

Tabell 1]. Provinsial- och stadsdistriktsläkare utanför sjukhus och läkarhus med hänsyn till

antalet recept från en och samma läkare.

Originalrecept förstagångsexp. Antal Telefonrecept Antal S:a 6 dagar läkare S:a 6 dagar läkare — 9 594 — 9 716 10— 24 92 10— 24 156 25— 49 78 25— 49 194 50— 99 212 50— 99 227 100—149 261 100—149 105 150—199 139 150—199 45 200—299 83 200—299 32 300— 26 300— 10 Summa 1 485 1 485 SOU 1969: 46 203

»andra läkare».

Telefonreceptens andel av samtliga re— cept från provinsial- och stadsdistriktslä- kare i hela landet uppgick till 29 %. För »andra läkare» var motsvarande siffra 18 % och för »sjukhusläkare» 6 %.

På apoteken i Stockholm dominerar san- dra läkare». Men om en jämförelse görs mellan olika län vad avser totalantalet ex— peditioner enligt recept från sjukhusläkarna konstateras, att apoteken i Stockholms stad sammanlagt redovisar det högsta antalet dylika expeditioner eller drygt 18 000.

Sjukhus och läkarcentraler finns speci- ficerade i den mån förstagångsexpeditioner enligt originalrecept därifrån förekommit på apoteket ifråga. Vad gäller sjukhusen upp- gick antalet dylika expeditioner till ca 115 000. Härav svarade 20 lasarett för näs— tan hälften. Det största av dem är Sahl- grenska sjukhuset med ca 6000 första- gångsexpeditioner enligt originalrecept. När däremot antalet apotek räknas, som redo- visar ett visst sjukhus, framgår det att re- cepten från Karolinska sjukhuset är de mest spridda. På flertalet apotek i Stockholm med förorter inlämnas recept från de stora lasaretten inom detta område. I andra stä- der, varav de flesta med få apotek, redo- visar en rad apotek minst 500 förstagångs- expeditioner enligt originalrecept från lasa- rettet på orten.

Med läkarcentral avsåg utredningen främst de s.k. läkarhusen. Det fanns lä- karhus med bortåt 1200 förstagångsexpe- ditioner enligt originalrecept under en vecka.

Beträffande provinsialläkarna framkom att på 75 apotek emanerade minst 50 % av apotekets samtliga expeditioner från ortens provinsialläkare.

Läkemedelsförsörjningsutrednlngen Blankett 1

Apotekets stämpel

Till grund för expedltlonen ligger:

originalrecept, tidigare ej exp. D (förstagångsexp)

|:] orlglnalrecept. tldlgure exp. (iterationsexp)

E] telefonrecept

Ej bestöllnlngsblenkett

Reeeptutfördurei

(namn) Receptutfärduren är: B sjukhusläkare [] tandläkare D provlnsiullöque el. motsv. [:] veterinär [] verksam vid tökurcentral Ej annan läkare Receptutfärduren är stationerad vid: [:] sjukhus

(numn)

D läkarcentrul

(namn)

I:] provlnslalläkurmottagnlng el. motsv.

(adress)

D unnun mottagnlng

Lökemedelsförsör]nlngsutrednlngen Blankett 2

Apotek: .

SAMMANFATTNING AV ANTALET EXPEDlTlONER

Summa expeditioner under 6 dagar

Receptuttdrdure Orlginqlrecept: Originalrecept: Telefon- Beställnings- Totalt förstagångsexp. iterutlensexp. recept blankett

Sjukhuslökure

Provtnsiulläkore et. motsvarande

Läkare verksamma vid läkarcentroler

And ro läkare

Summa Tandläkare Veterlnörer Summa Totalt

Läkemedelsförsör]ningsutredningen Apotek: __

SAMMANFATTNING AV FÖREKOMMANDE SJUKHUS OCH LÄKARCENTRALER

lnröttnlngens namn

Ort

Origlnalrecept: förstagångsexp. S:a 6 dagar

För utredningens anteckningar

Totalt

Lökemedelsförsörjningsutredningen Blankett 4 Apotek: __ ____________________ SAMMANFATTNING AV FÖREKOMMANDE PROVINSIALLÄKARE EL. MOTSVARANDE Summa expeditioner under 6 dagar För Läkarens namn Adress ut. 4 ' .,

Originalrecept: Telefon- förstagängsexp. recept

anteckningar

Totalt

försörjning

Utredning rörande landsbygdens läkemedels-

Referat av en inom apotekarsocieteten gjord utredning

Landsbygdens läkemedelsförsörjning har på uppdrag av apotekarsocietetens direktion va- rit föremål för en omfattande utredning, den s.k. landsbygdsutredningen, vilken om- fattat hela landet med undantag av stor- stadsregionema Stockholm, Göteborg och Malmö. Utredningen har därmed omfat- tat läkemedelsförsörjningens distributions- organisation för ca 5,7 milj. invånare.

I det följande ges en sammanfattning av utredningen.

2.1 Nuvarande förhållanden 2.1.1 Samhällsplaneringen

En riksomfattande apotekslokalisering kan inte genomföras utan att hänsyn tas till den allmänna samhällsplaneringen. Denna sker i nära samverkan mellan stat, kommun och näringsliv och vill åstadkomma en effektiv samhällsinriktad servicestruktur, där skol- väsende, sjuk- och åldringsvård, kommu- nikationsförhållanden och allmän offentlig service är de väsentligaste hörnstenarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är ett centralt organ i fråga om näringslivets lo- kalisering.

År 1961 företog AMS en utredning som avsågs läggas till grund vid bedömningar rörande näringslivets lokalisering. Landet indelades i regioner av tre olika storleks- ordningar, som gavs beteckningarna A, B

och C. Varje sådan region skulle ha mini- miunderlag av resp. 30000, 15000 och 7 500 invånare. Syftet med indelningen var bl.a. att åstadkomma ett statistiskt under- lag för ställningstaganden ifråga om ser— vice- och produktionsföretagens lokalise— ring. Centrumklassificeringen gjordes på grundval av befolkningsunderlaget och det härmed sammanhängande servicebehovet.

Enligt utredningen borde ett A—centrum ha följande serviceorgan för att kunna göra anspråk på att vara fullständigt utrustat, nämligen gymnasium, differentierad yrkes- utbildning, lasarett, daglig tidning, goda kommunikationer, omfattande detaljhandel med flera varuhus, apotek och domsage— kansli. Antalet A—centra uppgick till 98.

Ett B-centrum skall vara väl utvecklat ifråga om skolväsen och antalet detaljhan- delsföretag. Här borde också finnas odelat lasarett eller sjukstuga med flerläkarstation, apotek, systembolag och postkontor. Varje A-centrum är tillika B-centrum och sam- manlagt uppgick antalet B-centra till 155.

Den ursprungliga C-regionindelningen har i stort sett slopats och ersatts med den av riksdagen år 1963 beslutade kommun- blocksindelningen. Centralorterna kallas här kommunblockscentra. Här förläggs ad- ministration, hälso- och sjukvård m.m. och dessa orter får i regel även en bety- dande uppsättning detaljhandelsföretag. Tillskapandet av 1-2 läkarstationer i kom-

munblockcentra har också medfört, att ett antal filialapotek under senare år förlagts till dessa orter.

I dagens läge är det sålunda A-regio- nerna och kommunblocken, som år av be- tydelse för lokaliseringspolitikens inrikt- ning. Föreliggande förslag till apotekslo- kalisering bygger därför i hög grad på de statistiska uppgifter, som är grundläggande för näringslivets allmänna lokalisering.

2.1.2 Drag i strukturomvandlingen inom apoteksväsendet

Under de senaste decennierna har apoteks- väsendet förändrats i flera väsentliga av- seenden.

Distriktslaboratoriema har exempelvis ta- git hand om huvudparten av apotekens la- gertillverkning och inläggningsverksamhet. Apotekens tillverkningsfunktioner är i da- gens läge nästan helt begränsade till extem- poreberedningar och även dessa är i avta- gande. Således uppgick extemporevärdet år 1956 till 16,5 procent av det totala re- cepturvärdet. Motsvarande siffra år 1965 var 4,2 procent. Antalet s.k. handköps- uppvägningar har minskat på motsvarande sätt.

Å andra sidan har distributionen av stan- dardförpackningarna ökat. Recepturomsätt- ningen har ökat mer än 200 procent under den senaste IO-årsperioden, medan däremot handköpets värdemässiga andel av omsätt— ningen minskar.

Flera faktorer påverkar ökningen av recep— turomsättningen. Recipeantalet har t. ex. ökat 45 procent under nämnda period. Den väsentligaste ökningen hänger dock samman med trenden mot mer högaktiva och dyra läkemedel. Det rikt varierande sortimentet och läkemedlens många gånger komplicerade natur har successivt framska- pat ett starkt uttalat behov av information, och farmacevternas aktivitet i detta sam- manhang kan väntas få stor betydelse.

Allmänheten har även krav på att apo- teksväsendet skall lämna sådan service som samhällslivet i övrigt ger. Inom detaljhan- deln tillgodoses detta krav genom fri kon—

kurrens. Konkurrensen inom detaljhandeln framtvingar rationaliseringar, som leder till lägsta möjliga priser. Detta förhållande har lett till strukturrationaliseringar inom vissa branscher, som gått ut över allmänheten i form av försämrad service. För att tillgodose läkemedelskonsumenternas krav på lägsta möjliga läkemedelspriser är det nödvändigt att rationaliseringar genomförs även inom läkemedelshanteringens detaljistled. Åtgär- derna får emellertid inte innebära minskad säkerhet och ej heller att den rimliga ser- vicenivån åsidosätts. Självfallet kan man inte komma ifrån att olika servicenivåer måste finnas i ett system, som omfattar ca 550 försäljningsenheter. I storstäderna fin- ner man i vissa fall en tendens till överser- vice, medan tendenser i motsatt riktning kan förmärkas på platser, där ogynnsamma distributionsförhållanden föreligger. En dif- ferentiering av servicen synes i vissa avseen- den vara ofrånkomlig inom ett rationellt system. Det är t. ex. möjligt att extempore- beredningar i framtiden måste koncentreras till vissa apotek. Skälen härför kan antingen vara att beredningama måste utföras vid så stränga hygieniska betingelser, att det inte blir ekonomiskt rimligt att skapa erforder- liga förutsättningar på varje apotek, eller att omfattningen blir så ringa att lagerhåll- ning av råvaror o.dyl. lämpligen bör be- gränsas till ett mindre antal enheter. Detta kommer att innebära, att man för ifrågava— rande recept kan få längre väntetider än för närvarande, men i gengäld kan arbetsupp- gifterna renodlas för den övriga verksam— heten på sådant sätt, att man totalt får kortare väntetider.

Samtidigt med förskjutningen på de en- skilda apoteken från produktion till distri- bution äger en successiv strukturrationali- sering rum. Självständiga mindre apotek förändras till filialapotek, och man får apo- teksgrupper som allt vanligare omfattar mer än två enheter. Samhällslivet i övrigt har ge- nomgått motsvarande ändringar. Lands— bygdsutredningens förslag innebär ett upp- följande av utvecklingen mot större apoteks- grupper.

2.1 .3 Utvecklingstendenser

Konsumtionsökning Läkemedelskonsumtio- nen förväntas öka i ungefär samma takt som hitintills. Medelsförbrukningen per individ och är låg 1957 något under 40 kr. Mot- svarande siffra för 1965 var ca 80 kr. An- ledningen till stegringen har bl. a. varit den successivt höjda levnadsstandarden liksom även resultatet av den medicinska forsk- ningen.

Fortfarande finns dock stora sjukdomsom- råden, där farmaka används i liten utsträck- ning. Vidare kommer under den närmaste lS-årsperioden åldersgruppen »över 65 år» att öka från 1 milj. till 1,5 milj. personer. Denna åldersgrupp har ungefär tre gånger så stor läkemedelsförbrukning som genom- snittet, och ökningen av gruppen betyder en märkbar ökning av den totala läkeme— delskonsumtionen.

Befolkningsfördelningen Under hela 1900- talet har glesbygdsbefolkningen minskat. År- 1930 bodde hälften av landets befolkning i glesbygden (gränsen mellan begreppen gles- bygd och tätort går vid 200 inv.). 20 år se- nare utgjorde glesbygdens befolkning endast 35 procent av landets befolkning. Denna urbanisering fortsätter och år 1980 beräk- nas endast 19 procent bo i glesbygd medan 64 procent av befolkningen då är koncen- trerad till A-centra.

Denna utveckling för med sig, att järn- vägar läggs ned och antalet bussförbindelser skärs ned. Å andra sidan ökar biltätheten, och de som har tillgång till bil förlägger ofta inköpen till den centralort, som är bekvä- mast att uppsöka. Landsortsbutikerna för- svinner och äldre personer får inte den ser- vice som behövs för att leva kvar i glesbyg- den, och många måste helt enkelt flytta till »serviceort». De apotek, som är belägna i utglesningsområden, har av naturliga skäl haft svårigheter att anpassa kostnaderna i takt till det vikande underlaget och har måst förändras till filialapotek. Ett annat resultat av utglesningen är att förutsätt- ningarna för läkemedelsförråd och medicin- lådor i glesbygderna har minskat.

2.1.4 Jämförelser mellan apotekens och några andra serviceorgans lokalisering

En orts centralitet är givetvis av största be- tydelse för affärslivet. I centra, där man har varuhus och en fullständig uppsättning spe- cialbutiker, kan man i regel räkna med att det även finns postkontor, systembolag, sjukkassa m. m. När en ort har denna cen- tralitet, råder det ingen tvekan om att en apoteksinrättning med centralt läge skall finnas i citykärnan och vanligen finns i dessa fall underlag för självständigt apotek. Postverkets distribution är baserad på en- heten postkontor, som deltar i postverkets samtliga rörelsegrenar, och för närvarande finns 184 st. av denna typ. Underlaget för postkontor varierar mellan 1 100 och 35 000 hushåll och underlaget är minst i glesbyg- derna och störst i storstäderna. Postkontoren har tre olika typer av underlydande enheter, nämligen postexpeditioner, poststationer och postombud. Postexpeditionerna, som är om- kring 1 300 till antalet, betjänar mellan 200 och 3 000 hushåll. Skillnaden mellan post- kontor och postexpedition är den, att i det senare fallet kan servicen minskas ifråga om postdelgivning, utväxling och utbetalning av telegrampostanvisningar, expressutdelning. Även kortare öppethållandetider är vanliga. Postexpeditionerna deltar dock som regel i postverkets samtliga rörelsegrenar och dess ställning kan närmast jämföras med filial— apoteken inom apoteksväsendet. Poststatio- nerna, som är ca 1 700 st., betjänar upp till 500 hushåll och servicenivån är här lägre än beträffande postexpeditionerna, enär ovan nämnda inskränkningar i dessa fall drivits längre. Inom apoteksväsendet torde man ha en motsvarighet i typen förenklade filialapo- tek. Om jämförelsen mellan postverket och apoteksväsendet ytterligare utvecklas, torde postombnden motsvaras av läkemedelsförrå- den. ' Inom systembolagets organisation finns ca 290 butiker. Vid nyetablering är befolk- ningsunderlagets storlek och prognosen för utvecklingen de faktorer, som har den största betydelsen. I princip inrättas ingen ny butik om underlaget understiger 20 000 personer,

Prognos Förhållandet 1965 nov. 1966 1-läkarstat. 400 415 2- » 125 109 fler- » 75 37 S:a 900tj.1 750 tj.

1 År 1968 räknade man med 1 000 tjänster.

och på landsbygden tages hänsyn till av- ståndet till närliggande butik, vilket van- ligen inte bör vara mindre än 2 mil. I storstadsregionema ligger emellertid buti- kerna ganska tätt, och de har där förlagts till själva stadskärnan eller till stora för— ortsområden. Om butiker skall etableras i förortscentra anses det nödvändigt att un- derlaget blir större än 20 000 personer. Un- der den senaste tioårsperioden har 31 bu- tiker etablerats, varav 9 i stockholmsområ- det och 8 st. inom områden, där avståndet till närmaste butik varit mer än 10 mil.

En systembutik får upprätta utlämnings- ställen, varav för närvarande finns ca 550 st. Dessa upprättas på orter belägna på ett av- stånd av minst 2—3 mil till närmaste sys- tembutik och där underlaget utgöres av minst 2 000 personer. Föreståndaren får ca 1 kr/paket i provision, och denna avgift behöver inte betalas av köparen. Till orter som saknar utlämningsställen, belägna på minst 2—3 mils avstånd från systembutik, sändes även paket fraktfritt med järnväg el- ler post.

2.1.5 Tjänsteläkarorganisationen

Den successiva utbyggnaden av tjänstelä- karsystemet följer en av medicinalstyrelsen upprättad stomplan. Landstingen bestäm- mer var stationsorten skall förläggas. Det är en allmän strävan från landstingens sida att skapa två- eller fler-läkarstationer och man räknar med att två-läkarstationer nor- malt kommer att inrättas i kommunblocks- centra (genomsnittsunderlag = 8 000 perso— ner). Ett läkardistrikt har ungefär 4 000 in- vånare. Enligt en utredning rörande den öppna sjukvården räknade man med att ca

900 provinsialläkartjänster skulle finnas år 1965, vilket framgår av nedanstående ta- bell.

Som synes av tabellen föreligger en viss eftersläpning av antalet läkartjänster inom den öppna sjukvården. Den pågående kon- centreringen av läkarstationer till kommun- blockcentra kommer att ha betydelse för etableringen av filialapotek.

2.2 Motiven för ändringar inom distribu- tionssystemet

2.2.1 Nuvarande förhållanden

De självständiga apotekens omsättning år 1965 varierade mellan 164 och 10 870 tkr.

Under senare år har en tendens förmärkts att de minsta apoteken nästan undantags- löst förändrats till filialapotek i samband med innehavarskifte. Under åren 1963— 1966 har således 13 apotek ändrats till filial— apotek och l nedlagts. Den främsta an- ledningen till statusändringama har varit att de områden, där apoteken ifråga varit belägna, undergått en fortlöpande befolk- ningsminskning, vilket haft till följd att om- sättningarna inte ökat i takt med kollekti— vets genomsnittliga utveckling.

Andra faktorer som talar för en utveck- ling mot ett färre antal självständiga en- heter är att de mindre orternas centralitet minskar. Åtskilliga serviceinrättningar över- flyttas kontinuerligt till närliggande större orter och som exempel kan nämnas de för- ändringar som sker inom den öppna sjuk- vården. Provinsialläkarna lokaliseras till fler- läkarstationer i de fall så är lämpligt. Mind- re sjukvårdsinrättningar nedlägges ofta, och apotek som drabbas av dessa åtgärder stagnerar. Trenden att koncentrera admi— nistration och skolväsende till regioncentra har blivit allt mera märkbar, vilket givet- vis går ut över tätorter med mindre utveck— lad centralitet.

2.2.2 Förutsättningarna för organisations- ändringar

Vid behandling av frågor rörande apote- kens status spelar givetvis strukturändring-

arna inom yrket stor roll. Normalapote- kens tillverkningsfunktion är som nämnts numera nästan helt begränsad till extempore- beredning, och denna är desslikes i avta- gande. Detaljdistributionen av läkemedel har blivit den väsentligaste uppgiften, och p. g. a. det ständigt ökande antalet nya lä- kemedel har apotekspersonalens specialkun- skaper alltmer börjat utnyttjas för informa- tion till personer, verksamma inom hälso- och sjukvården samt till allmänheten.

Apoteksinnehavarnas uppgift i dagens samhälle är att dels vara organisatoriska ledare för apoteksrörelser och dels ansva— ra för att farmacevtisk sakkunskap finns tillgänglig inom räjonger, omfattande dist- ributionsenheter, som kan variera till art och omfattning. Innehavarnas tjänsteställ- ning är författningsmässigt fastställd. De främsta skälen till att en chef för en apo- teksrörelse bör vara en farmacevtiskt ut- bildad person är att denne genom sin ut- bildning har förutsättningar för att orga- nisera och övervaka ett effektivt kontroll- system samt att en seriös information i alla avseenden lämnas från apoteket.

Resurserna inom apotekarsocietetens cen- trala organisation har under senare år för- stärkts i väsentlig omfattning. Man har nu— mera möjlighet att inom organisationen an— lita sakkunnig personal för olika uppgifter, t. ex. beträffande lokal- och inredningspla- nering, kontorsrationalisering, läkemedelsin- formation m. m.

För olika arbetsuppgifter inom apoteks- rörelsen kan det vara en fördel att utnytt- ja specialutbildad personal t.ex. för ad- ministrativa göromål. Man kan även fram- hålla möjligheterna att använda sig av oli- ka tekniska hjälpmedel i större utsträck- ning än som för närvarande sker.

Innehavarnas arbetsuppgifter har sålun- da genom olika vidtagna åtgärder föränd- rats, och förutsättningarna att utnyttja apo- teksinnehavarnas kapacitet inom en större sektor får anses ha vidgats.

2.2.3 Landsbygdsutredningens princip— förslag

Kriterier för självständigt apotek. Ett själv- ständigt apotek bör enligt utredningens upp- fattning betjäna minst tre tjänsteläkare, vil- ket motsvarar ett underlag av ca 12000 personer. Med utgångspunkt från per capi- tavärdet för år 1966, som var 86 kr., kan omsättningen beräknas till ca 1 mkr. Ar- betsvolymen för denna omsättning motsva- rar 50—60 000 recipen per år, vilket an- tal kräver en bemanning av minst två far— macevter. Anknyter man till arbetsmark- nadsstyrelsens regionindelning kan kriterier- na för en »apoteksort» närmast jämföras med dem som skisserats för ett B-centrum.

Otvivelaktigt krävs större resurser -— främst beträffande personaltillgång för sådant apotek, som har omsättningen splitt- rad på filialapotek, sjukhusleveranser och annan personalkrävande service. Omsätt— ningen bör enligt kommitténs mening för dylika moderapotek ökas i relation till den stigande belastningen upp till en gräns av 1,2. mkr. Över denna gräns, som svarar mot 3—4 anställda farmacevter, torde pro- blemen knappast föreligga att vid behov förse underlydande enheter med vikarier och avbytare.

140 apotek berörs. Om ovan angivna prin- ciper strängt följes, skulle resultatet bli att ca 190 självständiga apotek (storstadsre- gionema ej inräknade) förändrades till fi- lialapotek. Efter en bedömning av de olika räjongernas utvecklingsgrad m. ni. har kom— mittén funnit det rimligt att som en första etapp föreslå förändring av ca 140 apotek. Det är sannolikt att ett antal andra apo- tek utvecklas på sådant sätt att statusänd— ring blir aktuell.

Förslaget betyder besparingar för apoteks— väsendet i stort och därmed för läkemedels- konsumentema. En jämförelse mellan kost- naderna för självständigt apotek ochfilial- apotek visar, att den senare enheten kan i genomsnitt drivas ca 40000 kr. billigare per år.

Om man analyserar de rationaliserings—

incitament, som förslaget innehåller, finner man:

att personalkostnaderna kan minskas ge- nom ett effektivare utnyttjande av personal- resurserna, '

att kontorsarbete, extemporeberedning m.m. kan centraliseras till moderapoteket,

att hyres- och inventariekostnaderna kan nedbringas,

att varulagret totalt kan minskas genom att moderapoteket fungerar som lager för mindre frekventa preparat,

att en effektiv transportorganisation kan byggas upp för en räjong, om skickningar i rimlig omfattning koncentreras till ett ställe.

Organisationsplan för ett mångfilialapotek

Inom vissa regioner blir filialapotekens an- tal ganska stort. I de flesta fall kan filial- apoteken fördelas på flera apoteksräjonger. Emellertid finns det några regioner, där en- dast ett moderapotek är möjligt och där filialapotekens antal kan bli upp till 10 st. Organisationen av ett sådant mångfilial- apotek är för närvarande föremål för spe- cialstudier. Inget av de aktuella filialapote- ken har mer än 25 000 recipen, och enligt kommitténs uppfattning kan dessa filialer skötas av en receptarie och 1—3 tekniker. En apotekare på moderapoteket bör dock av- delas som filialapotekschef med uppgifter att handlägga filialapotekens personal- och samordningsfrågor. Han skall också organi- sera informationsgivningen och ombesörja att transportfunktionen utnyttjas rätt. Officinchefen kan vara antingen apoteka- re eller receptarie med uppgift att svara för arbetsledningen i officinen. När rörelsen har den omfattning det här är frågan om, kan det vara befogat att anställa en kamrer, som avlastar innehavarens kontorsarbete.

Regioner med flera självständiga apotek

I de större städerna finns för närvarande två eller flera självständiga apotek. Förutom stadsbefolkningen är det ett större eller mindre uppland, som utnyttjar stadens ser- vicefunktioner. Vanligen råder det förhål—

landet att upplandet utglesas, och här be— fintliga apotek förändras successivt till fi- lialapotek. Inom regionen har man vanligen lasarett och ett antal sjukvårdsinrättningar, som enligt en viss ordning är »rättvist» för- delade mellan ortens apotek.

En samordning av sjukhusleveranserna in- nebär fördelar ur såväl farmacevtisk som ekonomisk synpunkt, och dessa bör därför läggas under ett och samma apotek. Regio- nens filialapotek kan å andra sidan fördelas på återstående apotek och indelas i räjong- er, som ur kommunikationssynpunkt etc. är de mest lämpliga. I regioner med flera själv- ständiga närliggande apotek bör också det verkliga rörelseresultatet vara positivt. I an- nat fall bör apoteket förändras till filial— apotek. Ortens behov av farmacevtisk sak- kunskap tillgodoses nämligen av de övriga apoteken, och friställda resurser kan i stäl- let nyttiggöras inom områden, där de bättre behövs.

A poteksgruppens storlek

Erfarenheten har visat, att när ett apotek kommit upp i en storleksordning av 200 000 recipen per år eller mer, uppstår vissa pro— blem under sådana tider på dagen när kund- tillströmningen är stor, och inte ens med olika rationaliseringsåtgärder kan långa vän- tetider undvikas. Man bör då överväga olika avlastningsåtgärder genom att exempelvis antingen inrätta filialapotek eller kanske t.o.m. ett nytt apotek, där så kan vara be- fogat.

En apoteksgrupp har också sitt optimum ifråga om storleken. Det totala recipeanta- let för en apoteksgrupp synes böra begrän- sas till ca 300 000 per år, så att man inte riskerar att organisationen blir alltför otymp-

lig.

2.2.4 Filialapotek

För inrättande av ett filialapotek erfordras enligt utredningens uppfattning ett befolk— ningsunderlag av minst 4 000 personer, vil- ket kan beräknas motsvara en omsättning av ca 300 tkr (1965 års uppgifter, pc—värde :

78 kr). Förutsättningen för att denna om- sättning skall uppnås är att filialapoteket inte har konkurrens från annan närliggande apo— teksinrättning. För filialapotek inom områ- den som ligger i närheten av större tätor- ter fordras större befolkningsunderlag, och i städer bör influensområdet omfatta minst 8 000 invånare. Vid inrättande av filialapo— tek på landsbygden bör i första hand hänsyn tagas till olika sociala faktorer, medan man i städerna kan fästa större avseende vid att bärigheten blir tillfredsställande. Vid inrät- tande av ett filialapotek bör diskuteras om man kan räkna med en expedition av minst 12 000 recipen per år, vilket bl. a. torde in- nebära att tjänsteläkare finns stationerad på orten. Kommitterade har också diskuterat olika varianter av filialapotek. Sedan 1950— talet har i vissa städer ett antal så kallade förenklade filialapotek fungerat med bra re- sultat, och förenklingen har främst inne- burit, att extemporerecepturen helt eller del- vis utförts på moderapoteket. Investerings— behovet har härvid kunnat begränsas p. g. a. att kraven på utrustning och lagerhållning minskat. Den nuvarande utrustningskungö- relsen ger apoteken möjligheter att taga kon— sekvenserna av de vunna erfarenheterna. Olika förenklingar kan numera vidtagas utan särskilt tillstånd från medicinalstyrelsen, och lagerhållning m.m. får anpassas efter rå- dande förhållanden. Kan ett väl fungeran- de transportsystem organiseras inom en apo- teksgrupp, synes filialerna kunna skötas av liten personalstyrka och på ett sådant sätt, att allmänhetens servicebehov inte behöver eftersättas. De mindre filialerna bör ha möj- ligheter att anpassa öppethållandetiden ef- ter de lokala förhållandena, och som exem- pel på dylika kan nämnas avgångstider för samfärdsmedlen, läkares mottagningstid m. m. På de mindre filialapoteken kan arbe- tet vanligen skötas av en receptarie. När det årliga recipeantalet överstiger 30000 torde ytterligare en receptarie behöva anställas, såvida inte kraftiga rationaliseringar genom- föres. De större filialapoteken bör ha apote- kare som föreståndare. Enligt utredningens förslag ökar antalet filialapotek med 139 förändrade självständiga apotek och 24 för-

ändrade läkemedelsförråd typ A eller helt nyinrättade filialapotek, och antalet kom- mer då att sammanlagt uppgå till 300 st. utöver dem, som finns inom de tre stor- stadsregionerna.

Ett 25-tal filialapotek som har mindre än 300 tkr i omsättning år 1965 bedöms inte kunna ge en receptarie full sysselsättning. En regressiv befolkningsutveckling är dess- utom betecknande för de områden dylika filialapotek betjänar, och den sannolika ut— vecklingen är att befintliga läkare på or- terna i fråga kommer att överflyttas till läkarstationer i kommunblockscentra. Filial— apoteken kan då flyttas, avvecklas eller änd- ras till apoteksförråd eller läkemedelsför- råd.

Läkardislriktens läkemedelsförsörjning

Läkardistriktsindelningen håller för närva- rande på att omorganiseras, och man kon- centrerar tjänsterna till läkarstationer. Me- dicinalstyrelsen har upprättat en s.k. stom- plan som anvisar hur resurserna bör för- delas, och man räknar med att antalet lä- kare successivt skall öka så att tjänsteläkar- systemet kan utbyggas. Den nuvarande dis- triktsindelningen ger vid handen att apo- teksinrättning saknas på 168 läkarstations- orter. I de flesta av dessa distrikt finns inga förutsättningar för att kunna inrätta en så kvalificerad distributionsform som fi- lialapotek. Läkemedelsförråd typ A före— kommer på 24 läkarstationsorter, och 8 av dessa föreslås förändras till filialapotek. Ut- vecklingen väntas leda till att flertalet av ifrågavarande distrikt överföres till större orter (kommunblockscentra). Undantagen från denna utveckling torde återfinnas inom de norrländska glesbygdsområdena och i några fall finner kommitterade befogat att här inrätta filialapotek för att möjliggöra snabbare expedition av läkemedel.

Försäljning av läkemedel från sjukhusapotek

Vid de större sjukhusen sker en omfattan- de receptförskrivning, vilken kan uppskat- tas till ca 1/a-del av totalantalet recept.

Många sjukhus är belägna utanför de egent- liga tätortema, och det kan då vara en olä- genhet för patienterna att uppsöka närmas- te apotek.

Det är också angeläget att en god kontakt alltid upprätthålles mellan det levererande apoteket och lasarettets läkarkår. Vid vissa lasarett har inrättande av självständiga apo- tek föreslagits, och i flera andra fall torde filialapotek i kombination med sjukhusapo- tek vara önskvärda.

En vid Södersjukhuset i Stockholm gjord undersökning om i vilken omfattning all- mänheten utnyttjar möjligheten att få re— cepten expedierade från sjukhusapoteket, visar emellertid att försäljningen är låg i för- hållande till kundunderlaget.

Anledningarna till den låga omsättningen beträffande sjukhusapotekets försäljning till allmänheten torde vara att patienterna ef— ter väntan på poliklinikema inte vill riske— ra att på sjukhuset få vänta ytterligare, att apoteket endast har öppet under tiden kl. 9—15 samt att vissa extemporerecept inte expedieras.

2.2.5 Glesbygdens läkemedelsförsörjning

Som glesbygd definieras sådana områden, där befolkningskoncentrationerna understi- ger 200 personer. En apoteksinrättning krä- ver i regel ett underlag av minst 4 000 per- soner, och när dessa förutsättningar saknas, får läkemedelsförsörjningen vid behov ord— nas på annat sätt. De distributionsformer som då står till buds är läkemedelsförråd, medicinlådor eller paketleveranser.

Apoteksförråd

Kommitterade har konstaterat, att det fort- farande finns behov av apoteksförråd och föreslår, att denna typ med vissa modifi- kationer bibehålls.

Apoteksförråden bör framförallt anläg- gas på orter som tillsammans med intillig— gande område har ett befolkningsunderlag av omkring 3-4 000 personer. Avståndet till närmaste apoteksinrättning bör vara minst 2 mil. Exempel på platser där apoteksför-

råd kan inrättas är sådana läkarstations— orter som är för små för filialapotek.

Läkemedelsförråd

År 1964 företogs en inventering av läke— medelsförråden. Denna visade att 231 apo— tek hade sammanlagt 712 läkemedelsför- råd, varav 534 typ B och 178 typ C. Den sammanlagda omsättningen uppgår till ca 10 mkr (år 1966). Under den senaste 10- årsperioden visar försäljningen genom lä- kemedelsförråd endast en hälften så stor ökning som handköpsförsäljningen på apo- tek.

Detta förhållande beror i första hand på att befolkningen i glesbygderna, där biltät— heten är stor, i större utsträckning än förr gör inköpen i centralorterna. Den starka utglesningen på landsbygden är också en bidragande orsak till läkemedelsförrådens regress.

Undersökningar har visat, att egentliga skäl inte föreligger för en differentiering av förråden i två olika typer. Lämpligare synes vara att låta varornas försäljnings— frekvens avgöra, huruvida lagerhållning skall ske på förrådet. Om förrådet växer och antalet förpackningar ökar, när man en gräns, då en mer kvalificerad distributions- form måste åstadkommas.

Vid inrättande av ett läkemedelsförråd bör avståndet till närmaste apoteksinrätt— ning inte understiga en mil. Befolknings- underlaget bör vara minst 300 personer, och kommunikationsförhållandena spelar också en väsentlig roll för ställningstagan- det. Minimigränsen för antalet försålda för- packningar har föreslagits till 1 200 st. per år.

En undersökning av merkostnaden vid försäljning från läkemedelsförråd visar att det är 8 % dyrare för apoteket att sälja en vara via förråd än över apoteksdisken.

Medicinlådor

Enligt utredningen måste glesbygdens läke- medelsförsörjning ske från apoteksinrätt— ningarna i tätorterna. Leverans genom me-

Tätorter med

Gles— 200— 500— 1 000— 2 000— > 10 000 bygd 500 1 000 2 000 10 000 inv Antal orter —— 881 401 225 231 76 Folkmängd l OOO-tal 2 000 281 280 320 977 3 595 Apotek 5 6 17 40 137 197 Filialapotek 9 9 18 31 42 83 Apoteksförråd —- 2 3 15 10 11 Läkemedelsförråd 1 240 150 160 94 48 10 Medicinlådor 630 253 123

1 till ca 350 förråd sänds även medicinlådor ' till orter >1 000 inv. sänds sammanlagt ca 100 medicinlådor förutom dem som sänds till förråd

dicinlådor är därför en viktig och nödvändig del av distributionsnätet. Fraktkostnaderna stiger emellertid ständigt, vilket i första hand drabbar de prisbilliga handköpsläkemedlen.

En stor del av medicinlådorna bör därför kombineras med förråd. Merkostnaden för apoteken vid leverans genom medicinlåda har beräknats till tre procent.

2.2.6 Distributionsenheternas fördelning över landet

Landets invånare indelas i tätortsbefolkning - d. v. 5. personer bosatta på orter med 200 invånare eller mer -— och glesbygdsbefolk— ning. År 1965 uppgick tätortsbefolkningen till ca 5,5 milj. och glesbygdsbefolkningen till ca 2 milj. Fördelningen kommer att vara annorlunda år 1980, då man räknar med 7,1 milj. i tätorterna och 1,6 milj. i gles— bygderna. Nedanstående tabell visar hur lan— det f.n. täcks av de olika distributionsfor- merna.

läkemedelsförsörjningen synes i stort sett vara Välplanerad över hela landet. Den ut- ökning av antalet distributionsenheter, som kan vara befogad, torde finnas inom tätorts- gruppen 200-500 invånare.

Strukturförändringarna i sin helhet inom samhället måste emellertid även återverka på apotekskollektivet. Om 10—15 år torde glesbygden ha minskat med ca 400 000 in- vånare och gruppen med mer än 10 000 in- vånare torde å andra sidan ha ökat. Detta får till följd, att ca 140 självständiga apotek inom sektorn »glesbygd ca 6000 inv.» förändras till filialapotek, och att antalet

filialapotek minskar på de mindre orterna men ökar i de större tätorterna. Apoteksför- rådens antal förblir sannolikt ganska oför— ändrat men återfinns inom tätortsgruppema 2 OOO—4 000 invånare. Vidare kommer med största sannolikhet antalet läkemedelsförråd att minska i glesbygden, vilket kanske även kommer att drabba medicinlådorna.

2.2.7 Lönsamheten i förändring för själv— ständigt apotek till filialapotek

Utredningens förslag innebär att ett stort an- tal självständiga apotek förändras till filial- apotek. Strukturförändringen medför stora organisatoriska ändringar främst på den ad- ministrativa sidan. Distributionsfunktionen, läkemedelsinformationen och hälsovårds- upplysningen blir de väsentligaste och mest arbetskrävande uppgifterna. Tillverkningen av läkemedel inom apotekskollektivet kom- mer till övervägande del att äga rum på distriktslaboratorierna, förutom den extem— poreberedning som kommer att finnas kvar på enskilda apotek.

En förändring till filialapotek innebär att man allmänt kan sänka kostnadsnivån, ge- nom att vissa uppgifter kan överföras på ett större apotek som har resurser i olika avse- enden. Härmed menas att det finns perso- nal, som kan rycka in vid vakanser, sjuk- domsfall, semestrar och annan ledighet.

Administrativa uppgifter av olika slag kan med fördel koncentreras till den större enhe- ten, och som exempel härpå anförs kontors- arbete och information. Inom en apoteks- grupp kan extemporeverksamheten enkelt

koncentreras till ett apotek, och även skick- ningar kan många gånger göras effektivare, om man får förutsättningar att samordna transporterna. På filialapotek kan hyres- och inventariekostnaderna hållas lägre än på apotek av motsvarande storleksordning och samma sak gäller även lagerkostnaderna.

Ett genomförande av utredningens förslag som innebär att ca 140 apotek förändras till filialapotek skulle enligt gjorda beräkningar minska kollektivets årliga kostnad med om- kring 5 milj. kr. Sannolikt kan ytterligare kostnadssänkningar åstadkommas genom olika rationaliseringsåtgärder.

2.3 Sammanfattning

Utredningen omfattar i stort sett läkeme- delsförsörjningen för hela riket med undan- tag för storstadsregionerna Stockholm, Gö- teborg och Malmö.

Följande faktorer har bedömts vara av stor betydelse för läkemedelsförsörjningens framtida organisering.

1) Samhällsplaneringens organisation. 2) Förändringarna inom apoteksväsendet har till stor del varit en följd av att lagertill- verkningen starkt avtagit genom distriktsla- boratoriernas verksamhet. Även extempore- tillverkningens omfattning har minskat. De- taljdistributionen har fått ökad betydelse och till följd härav har kraven på informa- tion och hälsovårdsupplysning blivit starka- re.

3) Läkemedelsförbrukningens kraftiga ökning. Värdet av handköpsförsäljningen ut- vecklas långsammare än recepturförsäljning— en. Percapitavärdet har ökat från 52 kr. år 1961 till 78 kr. år 1965.

4) Befolkningsutvecklingen ökar väsent- ligt inom de större städerna, och i viss om- fattning kan man spåra samma utveckling även för mindre tätorter. På sikt kommer dessa emellertid åter att minska. Anledning— en härtill är den samhällsstyrda utvecklingen av näringslivet till servicemässigt välutrusta- de A-regioner samt till kommunblockscent- ra, vilka i första hand skall fungera som ad- ministrativa enheter. Minskningen inom glesbygden är markant och denna trend ut-

mynnar i att försäljningen via läkemedels— förråd och medicinlådor stagnerar.

5) Apoteksinrättningarnas lokalisering sammanhänger självfallet intimt med sjuk- vårdens organisation. Lasarett och andra sjukvårdsinrättningar replierar med några få undantag på apotekskollektivets enheter. Dessa måste sålunda ha resurser i olika av- seenden så att rimliga krav, som ställs av sjukhusvårdens huvudman kan uppfyllas. Strävan har varit att apoteksinrättning skall finnas där tjänsteläkare är stationerad. I da- gens läge har man inte förutsättningar för att genomföra ett sådant program. På sikt kommer emellertid tjänsteläkarna att statio— neras i kommunblockscentra och där kom- mer apoteksinrättningar undantagslöst att finnas.

Apotekslokaliseringen bör ske i samklang med det övriga näringslivets lokalisering. Man kan inom näringslivet märka en allmän trend mot större enheter och anledningen till denna utveckling är strävan efter en ökad effektivitet samt lägre kostnader. Pågående strukturändringar inom apotekskollektivet leder successivt till ett minskat kostnadstryck som delvis kommer att kompensera apote- kens allmänna kostnadsökning. En struktur- rationalisering till ett avsevärt minskat antal självständiga apotek skapar förutsättningar för långtgående detaljrationaliseringar utan att kraven på service och säkerhet behöver minskas. Apoteksinnehavarnas arbetsuppgif- ter har genom olika åtgärder ändrats i sådan riktning att apoteksrörelsernas storlek vä- sentligt kan ökas utan att skötseln eftersät- tes.

Apoteksinrättningar måste förläggas i så- dant läge att allmänhetens servicebehov kan tillfredsställas på ett rimligt sätt. Förutsätt— ningar för en rationell skötsel skall finnas, vilken emellertid kan bli olika kostnadskrä- vande beroende på apotekets struktur. Man måste nämligen av servicemässiga skäl driva underlydande enheter såsom filialapotek, lä— kemedelsförråd och kommissionärer. Denna försäljning blir självfallet mera kostnadskrä- vande än direktförsäljningen.

Arbetsmarknadsstyrelsens centrumklassi- ficering är uppbyggd på orternas centralitet

d.v.s. serviceförmåga. Kommitterade har funnit att kriterierna för ett B-centrum stäm- mer väl överens med det minimiunderlag som kan anses vara lämpligt för självständigt apotek. Den omsättning, som svarar mot ifrågavarande underlag (ca 15 000 inv.) kan beräknas till ca 800 tkr (1964 års förhållan- de). Denna storleksordning kräver två recep- tarier enär recipeantalet uppgår till 50— 60000 per år. Om resurser behövs för att betjäna underlydande enheter (filialapotek, sjukhusapotek, apoteksförråd, KLM-försälj- ning), torde det vara nödvändigt att basom- sättningen är högre eller upp till ca 1,2 mkr alltefter den ökande belastningen. Självstän- digt apotek bör betjäna minst tre tjänstelä- kare (motsv. 12 000 inv.).

Enligt kommitterades bedömande bör ca 140 apotek förändra status.

Filialapotekens antal ökas enligt förslaget med drygt 160 st. Omsättningen bör vara minst 300 tkr. vilket svarar mot 4000 in- vånare och ett recipeantal av ca 12 000 per år. Ett antal filialapotek uppfyller för när- varande inte dessa kriterier och dessa före- slås avvecklas vid lämplig tidpunkt. Filial— apoteken kommer i första hand att inrättas i kommunblockscentra dit även läkarstatio- ner lokaliseras.

Serviceförmågan beträffande hemvändan- de patienter och poliklinikpatienter vid sjuk- hus har berörts. Kommitterade anser att be- hov föreligger att vid större lasarett inrätta filialapotek eller motsvarande. Detta behov får inte negligeras av den anledningen att erfarenheten visat att dylik försäljning från sjukhus har ringa omfattning.

Apoteksförråden (läkemedelsförråd typ A) föreslås bibehållas med vissa modifika- tioner.

En utredning rörande merkostnaden vid försäljning från läkemedelsförråd har visat att densamma är omkring 8 % av försälj- ningsvärdet.

Glesbygdens läkemedelsförsörjning måste ske från apoteksinrättningarna i tätorterna. Medicinlådeleveranserna är med anledning härav en nödvändig del av distributionsnä- tet, men utredning har visat att vissa medi- cinlådor borde indragas. Den totala merkost-

naden för apoteken vid nuvarande leverans- sätt har beräknats till omkring 3 % per pa- ket (omsättning inkl. Rfv).

Utredningen har visat att distributionsen- heterna synes vara väl fördelade över hela landet kanske med undantag för tätorts- gruppen 200—500 inv.

Företagna beräkningar för att utröna den ekonomiska vinsten av att driva en enhet som filialapotek i stället för som självstän- digt apotek pekar på att en årli g inbesparing av storleksordning 5 milj. kr. kan erhållas vid ett genomförande av utredningens för- slag.

Bilaga 3 Omorganisation till ett apoteksbolag

Av särskilt tillsatt kommitté inom apotekarsocieteten

3.1 Målsättning och förutsättningar för detaljdistribution av läkemedel

Så sent som i början av 1900-talet skedde alltjämt beredning av bruksfärdiga läke- medel praktiskt taget enbart på apotek. Apoteken handhade såväl parti— som detalj- handel med läkemedelsråvaror och med läkemedel. Legala förutsättningar för en läkemedelstillverkning utanför apoteken till- kom genom 1913 års apoteksvarustadga som också öppnade möjlighet för andra än apo- tek att idka grosshandel med läkemedel. Ut— vecklingen har sedan lett till att den helt dominerande delen av landets läkemedels- produktion sker inom läkemedelsindustrin och på särskilda tillverkningsapotek och att partihandeln med läkemedel koncentrerats till särskilda grosshandelsföretag. Den domi- nerande uppgiften för de enskilda apoteken är därför numera att handha detaljdistribu— tionen av läkemedel, vartill kommer en viss beredningsverksamhet, huvudsakligen ex- temporetillverkning, vars omfattning dock länge visat en vikande tendens.

Kommittén har i sitt utredningsarbete förutsatt att apotekens primära uppgift ock- så framdeles skall vara detaljdistribution av läkemedel. Våra överväganden rörande apo- teksväsendets framtida organisation sker mot bakgrund av en precisering av de krav som bör ställas på denna funktion.

I den målsättning för apoteksväsendet,

som fastställdes av apotekarsocietetens full- mäktige 1958 anges de grundläggande krav på apoteksverksamheten och dess relatio— ner till individ och samhälle vilka apotekar- kåren ansett böra tillgodoses.

Det är framför allt tre krav, som under- strykes i målsättningen, nämligen kraven på säkerhet, service och prisbillighet.

Säkerhetskravet förutsätter garanterad kvalitet, vilket bl. a. är en funktion av det farmacevtiska kunnandet i det