SOU 1970:15

Regionalekonomisk utveckling : bilagedel II till Balanserad regional utveckling

1. Övrig partihandel

2. Samfärdsel

3. Offentlig förvaltning 4. Livsmedelsindustri

. Grafisk industri Elektroindustri

. Andra offentliga tjänster . Hälso- och sjukvård

9. Undervisning 10. Uppdragsverksamhet ll. Kemisk industri 12. Maskinindustri 13. Transportmedelsindustri 14. Annan tillverkningsindustri

De näringsgrenar som ovan redovisas sys- selsätter alla arbetskraft inom hälften eller flera av det totala antalet yrken (35) enligt en tillämpad yrkesindelning och flera av dem använder stor andel högt utbildad ar- betskraft.

Om storstadsregionens tillväxt i antal sys- selsatta begränsas genom brist på bostäder, kommunal service eller andra fysiska förut- sättningar för inflyttning begränsas den eko- nomiska tillväxten samtidigt till de närings— grenar som har de största relativa förde- larna av en storstadslokalisering, medan de näringsgrenar som har den minsta relativa fördelen av storstadslokaliseringen överflyt- tas till andra regioner. Denna urvalsprocess har i Sverige lett till betydande regionala skillnader i produktion per sysselsatt och därmed till regionala skillnader i levnads- standarden oavsett om den mätes i trygg- het på arbetsmarknaden, genomsnittlig no-

minell och real inkomst eller i möjligheter till yrkesval.

Inkomst— och arbetslöshetsproblemet illu- streras översiktligt i nedanstående tablå.

Av tablån framgår att de regioner som har mindre än 60 000 invånare — vilka till- sammans omfattar samma befolkning som Stockholmsregionen — har en genomsnitts- inkomst som ligger drygt en tredjedel un- der Stockholmsregionens medelinkomster. Den lägre inkomsten för de sysselsatta i gles- bygdsregionerna borde medge en högre sys- selsättningsgrad än i storstadsregionen. I verkligheten är sysselsättningsgraden betyd- ligt lägre i låginkomstregionerna, antalet ar- betslösa i förhållande till antalet lediga plat- ser är också högre och de minsta regionerna har en arbetskrafts- och befolkningsavtapp- ning som är betydande. Tillsammans visar materialet att produktivitetsförhållandena är bättre i storstadsregionerna än i övriga re— giontyper,1 vilket tillsammans med den stör- re anställningstryggheten och de bättre avan- cemangsmöjligheterna ger rimliga förkla- ringar till den snabba inflyttningen —— sär- skilt i yngre åldersklasser.

Med en utvecklad lokaliseringspolitik skulle man i viss utsträckning kunna bryta de starka tendenserna till bristande jämlik-

1 Även om skillnader i ålders- och utbildnings- fördelar neutraliseras kvarstår produktivitets- skillnaderna.

Tablå över arbetskraftens flyttnings-, inkomst- och arbetslöshetssituation i A-regioner aggrege- rade i olika storleksklasser.

(1) (2) (3) (4) Genomsnittlig Genomsnittlig taxerad inkomst inkomst per för fysiska sysselsatt. (Till Genomsnittlig personer. (Till kommunal in- inrikes netto- kommunal komstskatt

Hyttning 1961— inkomstskatt taxerad inkomst Antalet arbets- 1965 per är per

A-regiangrupper efter 1 000 av folkm.

taxerad inkomst år 1967 dividerad med antalet

år 1967 dividerad lösa i relation till antalet lediga

befolkningsstorlek 1.11. 1965. med folkm.) sysselsatta.) platser år 1965 1. mindre än 60 000 —7,0 8 151 19 275 0,96 2. 60 000—95 000 —4,0 8 221 19 379 0,87 3. 95 000—130 000 —1,4 8 585 19 666 0,49 4. 130 000—180 000 0,4 9 127 20 570 0,52 5. Göteborg, Malmö— Landskrona 6,8 10 966 23 751 0,22 6. Stockholmsregionen 6,9 12 718 26 681 0,15

het mellan regionerna i sysselsättning och inkomster. På lång sikt medför en snabb ur- baniseringsprocess att de regionala inkomst— skillnadema dämpas, därigenom att arbets- utbudet omfördelas efter produktivitetsskill- naderna. Historiskt material visar att de re— lativa regionala inkomstskillnaderna ned— bringats till hälften mellan år 1920 och år 1960 en period med hög urbaniserings— takt. Under det senaste årtiondet har emel- lertid den regionala inkomstfördelningen in- te utjämnats nämnvärt. Urbaniseringen mås- te därför av jämlikhetsskäl kompletteras med förstärkt finansiell transferering från storstadsregionerna.

Vill man förhindra att en omfördelning av produktionsenheter från de mest produk- tiva till de mindre produktiva regionerna ger negativa produktionseffekter, så måste lokaliseringspolitiken ges en delvis föränd- rad inriktning. I del I av utredningen ana- lyseras därför möjligheterna att till storstads- regionerna koncentrera de relativt sett mest lämpliga produktionsleden, medan övriga näringsgrenar lokaliseras till glesare befol— kade delar av landet. Både utbildnings—, differentierings- och rena produktivitetsmät- ningar utnyttjas med förenklad teknik. En— ligt räkneexempel visar det sig att de gle- sare delarna av landet, särskilt norrlands- länen, borde få en stark industriell sys- selsättningstillväxt i näringsgrenama metall- verk, massa- och pappersindustri och ke- misk industri.

Även om kalkylerna endast är räkneex- empel, så är tendensen intressant. Den vi- sar att de mest kapitalintensiva sektorerna har mycket att vinna på glesbygdslokalise- ring, vilket i viss mån strider mot den all- männa föreställningen att det från nationell utgångspunkt vore rimligast att till glesbyg— den med dess arbetslöshet i första hand lokalisera arbetsintensiva produktionsled. Räkneexemplen är så konstruerade att am— bitionen ifråga om industriell sysselsätt- ningsgrad i de glesare befolkade delarna av landet kan sättas högt.

I del II behandlas obalansproblem som förknippas med storstäders expansion. Det rör sig om flera olika balansbegrepp. Om

produktionen specialiseras efter relativa pro- duktionsfördelar för regioner med olika tät— hetsgrad utvecklas givetvis obalans mellan efterfrågan på varor och tjänster och regio— nens egen produktion och sysselsättning in- om samma produktionsled. En specialise- ring av produktionen kan emellertid vara förutsättningen för en jämn fördelning av sysselsättningsmöjligheterna mellan regio— nerna och en hög total produktionseffekti- vitet för landet som helhet. Men speciali— seringen, som till stor del innebär att stor- driftsfördelar bättre utnyttjas, innebär i mindre regioner att man begränsar valfrihe- ten på arbetsmarknaden. Bara storstadsre- gionerna tillåter att stordrifts- och speciali- seringsfördelar i produktionen utnyttjas samtidigt som ett mångsidigt näringsliv upp- rätthålles.

Tablån på s. 20—21 återger arbetsmarkna- dens valmöjligheter i skilda regiontyper. Av beräkningstekniska skäl redovisas endast 20 A-regioner av 70 med en fördelning av de- ras sysselsatta på 60 yrken. I tablån anges för de olika regiontyperna det antal yrken inom vilka regionerna kan prestera ett över- utbud av sysselsättning. En helt specialise- rad region får enligt detta kriterium över- representation i en enda cell och placeras i så fall längst till höger. En region med stor mångsidighet kommer långt till vänster i tablån, då den kan erbjuda relativt sett samma antal arbetsmöjligheter som riket i dess helhet. Med yrkena förfars på analogt sätt vid omsorteringen. Av tabellen framgår att Stockholms, Göteborgs och Malmö- Lunds A—regioner uppvisar klart mångsidi- gare arbetsmarknad än mindre regioner. Tablån visar också att en dålig lokaliserings- politik kan leda till klart undermåliga lös— ningar även för stora regioner. Borås A- region har exempelvis en jämförelsevis stor befolkning och kombinerar denna med låg differentieringsgrad på sin arbetsmarknad och låga medelinkomster. Mariestad är en klar kontrast med endast en fjärdedel av Boråsregionens befolkning men nära 1000 kronor högre genomsnittsinkomst på grund av en relativt mångsidigt sammansatt arbets- marknad.

Analysen av denna typ av balansproblem visar alltså, att storstadsregionerna genom- gående har den bättre balansen, vilket mås- te tillmätas betydande vikt, eftersom det innebär att hushållen tillförsäkras större trygghet och valfrihet i sysselsättningen.

I stabiliseringspolitiska hänseenden upp- visar emellertid storstadsregionerna större tendenser till obalans än mindre regioner. Genom. att storstadsregionerna är mera själv- försörjande än andra regioner sprider sig ef- terfrågeökningar i mindre utsträckning till andra regioner i form av importefterfrågan. En ökning av de offentliga utgifterna leder härigenom till större omedelbara multiplika— toreffekter i de största regionerna. Ofta för- stärks multiplikatorprocesserna ytterligare genom att efterfrågestegringar leder till be- tydande följdinvesteringar i de största regio- nerna, medan en mindre region i ganska liten utsträckning motiverar sina investering— ar utifrån tillväxten i regionens egen efter- frågan.

De största regionerna bör av dessa skäl normalt vara mera konjunkturkänsliga än de mindre regionerna. Det finns därför all anledning att föra en regionalt selektiv kon- junkturpolitik. I det sammanhanget måste man emellertid beakta att konjunkturpolitik med regional differentiering förutsätter att man tar hänsyn till allokerings— och förde]- ningspolitikens krav.

Omflyttningen av arbetskraft mellan olika regioner leder till förstärkt obalans i den sta— biliseringspolitiska bemärkelsen. Regioner av olika storlek skiljer sig åt i total produk- tivitet. Om både kapital och arbetskraft är långsiktigt rörliga uppstår inflationistiska tendenser under försöken att genom om- flyttning av arbetskraft och kapital utjämna lönesatser och räntabilitet. Om kapitalägar- na eller hushållen med hjälp av olika sub— sidier bringats att bli helt ointresserade av att genom omflyttning utjämna löne- och räntabilitetsskillnader, så skulle denna typ av obalanser inte självförstärkas. Priset för att uppnå tillväxt under samtidig makroeko- nomisk balans i alla regiontyper blir i så fall lägre sammanlagd produktionseffektivi— tet för landet som helhet.

Omflyttningens inflationseffekter genom återverkan på bostadsbyggande och kommu- nala investeringar i storstadsregionerna har ofta framhållits i den politiska debatten. In- flationseffekter av den arten är emellertid inte typiska för de största regionerna. Ihål- lande inflyttningsöverskott leder till infla- tionstendenser i alla regiontyper. Vill man undvika omflyttningsstimulerad inflation räcker det inte att begränsa Storstadstill- växten. I så fall måste inflyttningsöverskott förhindras i alla områden.

I ett mera omfattande kapitel i del II dis— kuteras storstadsregionernas obalanserade tillväxt som ett välfärdsproblem. Analysen visar att tillväxtförlopp med tillfälliga oba- lanser mellan de olika näringsgrenarna ibland kan vara nödvändiga om man på längre sikt försöker att uppnå högt ställda mål både på bostadspolitikens, serviceför- sörjningens och den industriella produktio- nens område.

I del III av utredningen görs en analys av storstadsregionens inre uppbyggnad mot bakgrund av en diskussion av rimliga mål för den inomregionala politiken.

För den ekonomiska politiken på natio- nell nivå har vissa mål utkristalliserat sig, som vid en ambitiös tolkning i hög grad be- gränsar den enskilda regionens möjligheter att föra sysselsättnings—, inkomstfördelnings- och näringspolitik. Det finns däremot stort politiskt utrymme för en självständig styr- ning av olika anläggningars geografiska för- delning inom storstadsregionerna. Om för- delningen av arbetskraft och realkapital på olika produktionssektorer är given genom den centrala ekonomiska politiken finns fort- farande ett utrymme att påverka välfärds- nivån genom att styra anläggningarnas lo- kalisering i den lokala planeringen dvs. i stadsbyggnads—, trafik- och markpolitiken. Detta allokeringsproblem har nästan enbart betydelse i de största regionerna med deras långt drivna konkurrens mellan olika mark- användare.

Överensstämmelsen med de nationella må- len måste dock säkras även i den inomregio- nala lokaliseringspolitiken. Storstadsregio— nernas fysiska planering måste därför upp-

a) Storstadsregionens fysiska struktur skall vara så utformad att ekonomisk jäm— likhet kan uppnås,

b) storstadsregionens fysiska struktur skall utformas så att ekonomisk effektivitet säkras.

De här nämnda jämlikhets— och effektivi- tetskraven förutsätter stor rörlighet i stor— stadsregionerna, dvs. ett kommunikations- system som tillåter en fri pendling mellan bostäder, arbetsområden och servicekoncen— trationer. Om man undervärderar behoven av ett välfungerande kommunikationssystem över hela regionen uppstår lokala arbets- och servicemarknader med egen löne- och prissättning och egen sysselsättningssitua- tion. Både i Stockholmsregionen och i Gö- teborgsregionen har man på senare år efter- strävat att bygga upp nya, stora och väl- organiserade arbetsområden utanför inner- städerna. Dessa arbetsområden får en i många stycken överlägsen kapitalutrustning såväl av kommersiellt som av offentligt ka- pital. Om dessa externa arbetsområden inte omedelbart integreras i kommunikationssys- temet på ett sätt som svarar mot de his- toriskt framvuxna innerstädemas kommu- nikationsläge utvecklas lätt en avgränsning av arbetsmarknaden till den sektor av re- gionen där arbetsområdet lokaliserats.

För företagens del och för samhällets produktionsresultat innebär detta en förlust av storstadsfördelarna i att ha tillgång till en mycket differentierad arbetskraft. För de arbetstagare som kunnat bosätta sig i samma sektor som det nya arbetsområdet förbätt- ras sysselsättningsmöjligheter och lönelä- ge men med hänsyn till jämlikhetskraven är den på så sätt uppkommande situationen inte lycklig. Övriga delar av storstadsregio- nen blir inte delaktiga av de bättre produk- tionsförutsättningarna, varken i form av högre löner eller bättre tillgång på arbets- tillfällen. Om stadsbyggandet inriktas på en flerkärnig/tet i Storstadsregionernas lokalise- ringsmönster så måste därför de för lönelik- heten och effektiviteten erforderliga kommu- nikationsinvesleringarna beaktas i stadsbygg- nadskalkylerna. Kommunikationsmönstret

måste då också få en annan struktur än den som dominerat stadsbyggandet enligt tradi— tionella mönster. Vid den traditionella kon- centrationen av arbetsplatser och servicedis- tribution till en kärna i storstadsregionerna har det varit mest angeläget och i stort sett tillräckligt att bygga upp radiella kommu- nikationsleder utan välutvecklade tvärleder. Med en flerkärnighet i arbetsområdenas framtida lokalisering måste huvudtyngd- punkten läggas på investeringar i tvärför— bindelser som möjliggör pendling mellan den stjärnformade stadsregionens traditionella och tidigare separerade utbyggnadskorrido- rer. Dessa krav på kommunikationsplane- ringen i storstadsregionerna blir särskilt mar- kerade i Stockholmsregionen med dess ut- veckling norr och söder om Mälar-Saltsjö- snittet.

Minst lika betydelsefull som den ekono- miska integrationen av storstadsregionen till en gemensam arbets- och servicemarknad är emellertid en mera vittsyftande social in- tegration. Kommunikationssystemet kan va- ra tillräckligt väl utformat för att arbets- och servicependlingen skall förmå att ut- jämna lönenivåerna och priserna på slut- produkter. Storstadsregionen kan likväl fun- gera otillfredsställande från bredare sociala bedömningsgrunder.

Den rådande ojämlikheten i inkomster och köpkraft i alla regioner tar sig uttryck i in- omregionala segregationstendenser. Segrega- tionen är särskilt lätt att iaktta i en stor- stadsregion. Den kan konstateras på många olika sätt. Den visar sig inte bara i olika be- teendeavvikelser som brottslighet och asoci— alt beteende utan också i skillnader i yrkes- fördelningen i olika delar av regionen, den visar sig i olika områdens genomsnittliga inkomstnivå och den kan ofta mycket påtag- ligt avläsas i bostadsområdenas yttre och inre kvalitetsegenskaper. Koncentration till vissa distrikt av nedsliten bebyggelse med otillfredsställande miljöegenskaper uppfattas ofta som orsaken till utvecklingen av slum- områden i regionernas inre delar. Orsaks- sammanhanget är emellertid snarast det om- vända. Fördelningen av inkomster är skev i storstadsregionerna som i andra regioner.

Den del av inkomsterna som avdelas för bostadskonsumtion och transporter har hög inkomstelasticitet, vilket leder till att hög- inkomsttagare har starka skäl att söka sig utåt i regionen där marktillgången är bättre och markpriserna lägre. Låginkomsttagarna med deras lägre allmänna bostadsefterfrå- gan och sämre transportmöjligheter föredrar att efterfråga en lägre bostadsstandard och en högre kollektiv trafikstandard i de inre delarna av regionen. Härigenom stiger efter- frågan på fastigheter i lägre kvalitetsklasser, som förslummas i syfte att hålla driftskost- naderna nere. Storstadsregionema och deras geografiska utbredning förutsätter därför, om rumslig segregation skall kunna undvi- kas, att inkomstfördelningen utjämnas ge- nom allmän omfördelning av bostadssubven— tioner samt att fördelarna av ett perifert boende ökas för de lägre inkomsttagarna sett i relation till höginkomsttagarnas för- delar.

Analysen av storstadsregionernas inomre- gionala situation visar att de har integra- tions- och jämlikhetsproblem, som i och för sig inte har så mycket med deras fortsatta befolkningstillväxt att göra utan mera beror på den politik som har förts under efter- krigstiden — och alltjämt förs — med hyres- reglering, otillräckliga subsidier till hushål- lens bostadsefterfrågan, restriktiv bostads— byggnadspolitik, m. m. i dessa regioner. Det är alltså fråga om problem som inte blir lös- ta även om man nu lyckas genomföra en 10- kaliseringspolitik, som dämpar storstadstill- växten. En sådan politik vilken som fram- hållits ovan bör använda sig av mera gene- rella metoder än åtstramningar på bostads— eller trafiksektorn är likväl betydelsefull även för bedömningen av storstadsproble- matiken bl. a. av det skälet att man, om de- ras befolkningstillväxt fortsätter i högt tem- po kan få ökade svårigheter att behärska de här framhävda strukturproblemen.

I Storstadsregionernas roll i det nationella

produktionssystemet

l Empirisk belysning av storstadsregionernas

ekonomiska betydelse

Storstadsregioner och glesbygdsregioner före- kommer ofta i den ekonomisk-politiska de- batten utan närmare precisering av begrep- pens innebörd. Med region avser man i all- mänhet ett sammanhängande geografiskt område, som är enhetligt i något väsentligt avsende. De administrativa regionerna är ofta mindre lämpliga, eftersom de tilkom— mit i tidigare skeden för att möjliggöra ett rationellt politiskt beslutsfattande i vissa be— gränsade frågor. Vid regionindelning för ekonomisk analys är det ofta fördelaktigt att ta produktionsfaktorernas rörlighet som utgångspunkt. Man kan t.ex. indela i re- gioner som karakteriseras av hög intern rör- lighet i fråga om realkapital, råvaror och halvfabrikat.

Vill man studera regionalekonomiska pro- blem i Sverige på medellång och lång sikt måste man avgränsa regioner efter arbets— kraftens rörlighet. Dels är arbetskraften ge- nerellt sett högre sysselsatt i ett land på Sveriges utvecklingsnivå. Dels är arbetskraf- tens rörlighet normalt mera begränsad än de nyproducerade produktionsfaktorernas. Regional brist på arbetskraft kan därför i ett land med hög sparkvot skapa betydligt stör- re effektivitetsförluster i produktionen än när det gäller regional kapitalbrist som lätt utjämnas genom handel.

Arbetskraftens rörlighet avgörs av hushål- lens ekonomiska situation, fordonens effekti- vitet och samhällets uppbyggnad av vägar och andra kommunikationsleder. Vid ekono-

misk tillväxt ökar samhällets möjlighet att bygga ut det kollektiva transportsystemet lik- som det vägsystem som betjänar pendlarna. Samtidigt förbättras i allmänhet hushållens disponibla inkomster och därigenom tillväxer deras efterfrågan på bostadsyta, liksom an- nan arealkrävande konsumtion. Ett ytexten- sivare konsumtionsmönster möjliggörs ge- nom att utgifterna för privata transportme- del successivt ökas. Dessa faktorer ger ett allt extensivare pendlingsmönster, som med- för att en regionindelning baserad på pend- lingsbegreppet inte kan förväntas vara stabil. Kommunikationsteknikens utveckling liksom inkomsttillväxten skapar sålunda allt större pendlingsområden för arbetskraften runt de växande arbetsplatskoncentrationerna.

I praktiskt planeringsarbete har en stor del av arbetsmarknadsstyrelsens A—regioner konstruerats approximativt i anslutning till det verkliga antalet uppmätta pendlingar. Avsteg från denna princip har gjorts i vissa delar av landet, särskilt i glesbygdsområdena, där vissa servicekriterier blivit mer avgöran- de. På det stora hela torde emellertid A- regioner bättre än någon annan nu i plane— ringen använd indelning approximera arbets- kraftens pendling. Indelningen i 70 A-regio- ner blir självfallet på längre sikt mindre lämplig på grund av förbättringar av kom— munikationssystemen och uppkomsten av mera diffusa citybildningar.

Stockholm-Södertälje A-region är den till folkmängden största sammanhängande pend-

lingsregionen i vårt land. Vid internationell jämförelse kan den med viss tvekan karak- teriseras som en storstadsregion. I svensk regionpolitik utgör den emellertid en bety- dande tyngdpunkt. Dess befolkning uppgick vid årsskiftet 1968—1969 till 1 400 000 per- soner eller ungefär lika mycket som de tret- tio minsta A-regionerna sammantagna. Vis- sa år motsvarar Stockholmsregionens folk- ökning den totala folkmängden i någon av de minsta av våra A-regioner.

Storstadsregionernas roll i det svenska regionsystemet kan självfallet inte diskuteras utan förankring i en social och ekonomisk- politisk ram. Härvid aktualiseras tre huvud- problem av central betydelse i svensk poli- tisk debatt. Det är fördelningsproblemet, sysselsättningsproblemet och den ekonomis- ka effektivitetens problem.

Fördelningsproblemet torde vara den vik— tigaste regionalpolitiska frågan. Inkomstskill- naden i nominella termer mellan storstads— regionerna och de minsta regionerna uppgår i högt utvecklade länder på Sveriges nivå i allmänhet till mera än 50 procent av de mindre A-regionernas genomsnittsinkomst. I länder på en låg utvecklingsnivå är skill- naderna än mera accentuerade.

En studie av J. G. Williamson1 visar att de interregionala skillnaderna är minst i län— der på mycket hög utvecklingsnivå. Skill- naderna är också jämförelsevis små i länder på extremt låg utvecklingsnivå som Indien. Störst är skillnaderna i länder som befinner sig i en tidig fas av sin ekonomiska utveck- ling. Förhållandena illustreras i tab. 1: l hämtad från undersökningen.

Definitioner

l. Australien, 1949/50—1959/60. Baserad på personlig per capita-inkomst. Sex regioner

2. Nya Zeeland, 1955. Baserad på personlig per capita-inkomst. Tio provinser

3. Canada, 1950—61. Baserad på personlig per capita-inkomst. Elva provinser

4. Storbritannien, 1959—60. Baseradpå den totala taxerade nettoinkomsten per capita. Fem- ton regioner: Nio engelska »Standard Regions», West Central Scotland, East Central Scotland, Highlands, Scottish Border Countries, Nordir- land och Wales

5. USA, 1950—61. Baserad på personlig in-

komst per capita. Estimaten för åren 1950—54 är hämtade från Hanna (1959) s. 36. Estimaten av inkomst per capita åren 1955—61 är häm- tade från olika utgåvor av »the Survey of current business» och befolkningsestimaten är tagna ur »the Statistical abstract for the United States». Nio regioner baserade på Bureau of Census gruppering

6. Sverige, 1951, 1955, 1961. Baserad på taxerad inkomst per capita. Tjugofyra län plus Stockholms stad

7. Finland, 1950, 1954, 1958. Baserad på deklarerad inkomst per capita. Tjugotre ekono- miska regioner 1950. Tio landskap 1954. 1958: Undenuman, Turun-Porin, Ahvenanmaa, Hä- meen, Kymen, Mikkelin, Koupron, Vaasan, Oulun samt Lapin

8. Frankrike, 1954, 1955/56, 1958. Baserad på disponibel inkomst per capita 1954 och per- sonlig inkomst per capita 1955/56 och 1958. Tjugoen regioner

9. Västtyskland, 1950—55, 1960. Baserad på nettoprodukten till faktorkostnad per capita. Nio västtyska landsdelar (utom Saar och Ber- lin) 10. Holland, 1950, 1955, 1958. Baserad på nettoprodukten till faktorkostnad per capita. Elva landsdelar ll. Norge, 1952, 1957—60. Baserad på taxe- rad inkomst per capita. Tjugo län 12. Irland, 1960. Baserad på förvärvsinkomst per capita. Tjugosex län (counties) 13. Chile, 1958. Tillgång till källa saknas för inkomstmåttet. Nio regioner 14. Österrike, 1957. Baserad på regionin- komst per capita. Nio provinser 15. Puerto Rico, 1960. Baserad på median- inkomsten per familj. Inkomst och befolknings- estimat är hämtade från 1960 års »US Census of population», T—35 och T-37 s. 116 och 117. Tjugosex municipros 16. Brasilien, 1950—59. Baserad på regionin- komst per capita. Tjugoen stater 17. Italien, 1951, 1955, 1960. Baserad på nettoregioninkomst per capita. Nitton regioner 18. Spanien, 1955, 1957. Baserad på region- inkomst per capita. Femtio provinser 19. Columbia. 1953. Inkomstbegreppet inte klart i källan. Behandlat som inkomst per ca- pita. SextOn departement 20. Grekland. 1954. Baserad på regionin- komst per capita. Elva regioner 21. Jugoslavien, 1956, 1960. Baserad på re- gioninkomst per capita. Sex provinser 1956. Elva provinser 1960 22. Japan 1951—59. Baserad på personlig in- komst per capita. Fyrtiosex prefectures 23. Filippinerna, 1957. Baserad på personlig inkomst per familj. Tio regioner 1 Williamson, J. G. i Regional analysis, ed. Needleman, London 1968.

_ f i (Y: _ )2 ; V = _ W' "2 y Land samt gruppindelning Yta enligt Kuznets Behandlade år VW kvadratmiles Australien 1949/50—1959/60 0,058 2 974 581 Nya Zeeland 1955 0,063 103 736 Canada 1950—61 0,-192 3 845 774 Storbritannien 1959—60 0,141 94 279 USA 1950—61 0,182 3 022 387 Sverige 1950, 1955, 1960 0,200 173 378 Genomsnitt Grupp I 0,139 Finland 1950, 1954, 1958 0,331 130 165 Frankrike 1954, 1955/56, 1958 0,283 212 659 Västtyskland 1950—55, 1960 0,205 94 723 Holland 1950, 1955, 1958 0.131 12 850 Norge 1952, 1957, 1960 0,309 125 064 Genomsnitt Grupp II 0,252 Irland 1960 0,268 26 601 Chile 1958 0,327 286 397 Osterrike 1957 0,225 32 369 Puerto Rico 1960 M 3 435 Genomsnitt Grupp III 0,335 Brasilien 1950—59 0,700 3 288 050 Italien 1951, 1955, 1960 0,360 117 471 Spanien 1955, 1957 0,415 195 504 Columbia 1953 0,54] 439 617 Grekland 1954 0,302 51 246 Genomsnitt Grupp IV 0,464 Jugoslavien 1956, 1959, 1960 0,340 95 558 Japan 1951—59 % 142 644 Genomsnitt Grupp V 0,292 Filippinerna Grupp VI 1957 0.556 115 600 Indien Grupp VII 1950/51, 1955/56 0.275 1 221 880 Genomsnitt totalt 0,309

Källa: Bearbetning av J. G. Williamson a.a. s. 112.

12. =befolkning i region

n =befolkning i landet yi =per capita-inkomst =i:te regionen i ; :inkomst per capita i nationen Vw= mått på regionala avvikelser

24. Indien, 1950/51, 1955/56. Baserad på re- kan därför återfalla på olika finhet i re— gioninkomst per capita. Arton stater gionindelningen. Observera att indelningen i regioner inte Förklaringen till att länder på mycket låg följer någon teoretiskt motiverad princip! utvecklingsnivå har en relativt jämn regio- En del av skillnaderna i regional spridning nal inkomstfördelning torde ligga i att hu-

vudmassan av deras befolkning finns i jord- bruk och att knappast någon riktigt expan- siv industriell verksamhet eller modern ser- viceverksamhet hunnit växa fram i storstä- derna. De skillnader som uppkommer i län- der som Indien skulle alltså kunna återföras på skillnader i markens produktivitet för jordbruk och boskapsskötsel.

Länder som Mexico och Brasilien däremot karakteriseras i sina glesbygdsdelar av ett jordbruk med mycket låg effektivitet, me— dan deras storstadsregioner i många avseen— den är lika effektiva som storstadsregioner i de högt utvecklade länderna. Bristen på goda kommunikationssystem gör att stor- stadsregioner i sådana länder lätt utvecklas till tillväxtcentra utan reell ekonomisk och social samhörighet med övriga delar. Exem— pel på sådana relationer mellan storstad och glesbygd är Mexico med Mexico City och Brasilien med Sao Paulo-området. Man talar i utvecklingsekonomiska sammanhang ofta om dessa länder som »dual economics».

I länder på hög utvecklingsnivå är den fördelningspolitiska situationen ibland mind— re svårbemästrad. Bidragande orsaker är lik- heten i utbildningsstandard, social och etnisk struktur liksom den höga kvaliteten på kom- munikationssystemet. Härigenom möjliggörs ett livligt utbyte av produkter mellan de olika regionerna. Ett livligt handelsutbyte kan i viss utsträckning utjämna skillnaderna i levnadsstandard mellan stora och små re- gioner. Men den viktigaste utjämningsfak- torn är möjligheten till stor rörlighet hos ar— betskraften i form av flyttning och pend- ling mellan områden med skilda utvecklings- mönster på arbetsmarknaden.

Den långsiktiga utvecklingen av den re- gionala inkomstfördelningen i Sverige fram- går av nedanstående tablå. Den visar att de regionala inkomstskillnaderna successivt dämpats under de senaste femtio åren. Den verkliga levnadsstandarden i glesbygden har troligen förr varit högre än vad som framgår i en statistik som baseras på taxerad in- komst, varför utjämningen inte kan ha va- rit fullt så markerad som antyds av tabel- lerna.

Tidsserieutvecklingen, som antyder en ut-

Sverige Vw

1920 0,440 1930 0,530 1944 0,311 1950 0,229 1955 0,180 1961 0.192

Källa: Williamson a.a.

jämning av inkomstklyftan mellan storstads- regionerna och övriga regioner stöds också av tidsseriematerial från USA.

Situationen kan alltså te sig gynnsam, om man inte ser till de absoluta inkomstskill- naderna mellan storstadsregionerna och de utpräglade glesbygdsregionerna i Sverige. Nedanstående tabell visar skillnaderna i ge— nomsnittlig taxerad inkomst (för fysiska per- soner) per sysselsatt ett givet år.

De här anförda skillnaderna i inkomstläge mellan storstadsregionerna och övriga regio- ner kan i en viss, om än ganska begränsad, utsträckning förklaras av olikheter i syssel- sättningsstrukturen. Även om man går till statistiken över nominella löner för kollek- tivanställda arbetare går skillnaderna mel-

Tabell 1 : 2. Inkomstskillnader mellan regioner i Sverige år 1966.

Grupper av A-regioner Genomsnittlig inkomst och kommunblock per sysselsatt

Stockholm—Södertälje 26 681 kronor Göteborg—Malmö/ Lund—Hälsinbgorg/

Landskrona 22 783 >>

A-regioner med be- folkning mellan 95 000 och 190 000 inv. i södra och mellersta Sverige 20 153 »

A-regioner med bef. under 95 000 inv. i södra och mellersta Sverige 19 333 » Kommunblock i Norr- lands kustland 20 039 » Kommunblock i Norr- lands inland 18 101 »

Källa: ÅSK 1968 samt AMS-meddelanden

Tabell 1 : 3. Genomsnittlig timförtjanst inom egentlig industri i olika geografiska områden år 1967.

Manliga arbetare. Index 100. Genomsnittslönen för samtliga Kvinnliga arbetare. Index 100. Genomsnittslönen för samtliga in- industrigrupper i hela riket 1 070 öre dustrigrupper i hela riket 861 öre

Smålands- Mellersta Smålands- Mellersta Sthlm stad Göte- lånen Norrland Sthlm stad Göte- länen Norrland m.vissa borgm _ _ Hela m. vissa borgm _— _ Hela Industrigrupp förorter förorter Malmö F G H X Y Z riket förorter förorter Malmö F G H X Y Z riket

Gruvindustri —— — —— —— 107 — 112 —— — — — _ — 115 Metall och verkstad 116 115 104 96 98 94 100 102 102 103 121 136 108 103 99 98 111 106 95 111 Jord och sten 117 107 104 95 92 90 97 95 93 97 — — 78 83 87 92 —— 93 Träindustri 109 101 103 93 90 90 92 92 90 92 103 —— 98 96 100 101 108 102 Massa och papper 109 102 92 97 94 95 96 99 94 97 113 104 102 103 94 94 93 96 — 98 Grafisk industri 133 116 122 107 108 106 105 111 110 119 122 117 — 99 96 95 103 — — 110 Livsmedel 111 105 103 90 93 91 93 93 97 97 115 110 97 94 98 96 94 97102101 Dryckes- och tobaksindustri 109 100 101 96 89 85 91 94 — 97 127 112 _ 105 107 _ 100 107 —— 101 9 Textil och beklädnad 98 94 88 89 83 85 81 _ 85 86 102 98 90 89 86 85 89 95 92 92 10 Läder, hår

gummi 110 114 100 94 88 87 84 87 95 112 113 100 98 89 — 89 85 — 95 11 Kemisk,

kem. teknisk 100 105 91 89 91 87 88 96 — 95 107 107 — 92 97 91 86 95 —— 98 12 Samtliga 117 112 104 95 93 92 98 98 96 100 116 112 97 96 90 94 101 99 95 100

_N MQ?) xOINOO

lan storstadsregionerna och övriga regioner igen på ett mycket påtagligt sätt.

Tab. 113 visar skillnaderna i löneläge mellan storstadsregionerna, mera glesbygds- betonade län och riksgenomsnittet för olika industrigrupper. Av tablån framgår att en kvinnlig kollektivanställd i verkstadsindu- strin i Kalmar län kan få en löneförhöjning med 38 procent genom att flytta till Göte- borg och ta en anställning i samma industri— grupp.

De interregionala löneskillnaderna är i vissa näringsgrenar så stora att de förmår >>kompensera>> löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Sålunda har kvinnliga metall- arbetare i Göteborg nära 3 000 kr. högre årslön än manliga i Kalmar län och samma relation gäller mellan kvinnliga och manliga arbetare i dryckes- och tobaksvaruindu- strin i Stockholm respektive Kalmar.

De skillnader som noteras för en relativt grov industrigruppindelning i de tidigare ta- bellerna kvarstår i stort sett oförändrade vid en nedbrytning på industriundergrupper inom de olika industrigrupperna.

1.1 Sysselsättningsproblemet

Storstadslänens sysselsättningssituation i järn- förelse med skogslänens illustreras med ne- danstående figur för perioden 1961—1969. I anslutning till figuren redovisas standard- avvikelsen för efterfrågeöverskottet på ar- betsmarknaden satt i relation till den ge- nomsnittliga nivån på efterfrågeöverskottet. Bilden visar dels att storstadslänen praktiskt taget aldrig haft lika få lediga platser som antal arbetslösa, medan motsatsen varit regel i glesbygdsområdena. Av figuren framgår också att storstadsregionerna har större amp- litud i sin konjunkturcykel, vilket kan sam- manhänga med en större tendens till endo- gena förstärkningar av konjunkturförloppet i de mot omvärlden mera slutna storstads— regionerna. En medverkande faktor torde vara inflyttningsöverskotten som i expan- sionsperioder medför starkt stegrade krav på bostadsbyggande och investeringar i ser- viceanläggningar. Hela stabiliseringsproble— met kommer emellertid att särskilt behand-

De kvinnliga förvärvsintensiteterna är också genomsnittligt högre i storstadsregio- nerna, vilket till en del kan förklaras av näringsgrensstrukturen och den högre löne- och efterfrågenivån.

Nedanstående tabell visar förvärvsintensi- teten i de tre storstadslänen och övriga riket enligt 1960 och 1965 års folkräkning.

Göteborgs och Bohus län visar här en betydligt lägre förvärvsintensitet, ett för— hållande som föranlett många sociologiska undersökningar. Till ganska betydande del förklaras den lägre förvärvsintensiteten i Göteborgs och Bohus län av att så stor an- del av de sysselsatta befinner sig inom den tunga metallindustrin.

1.2 Den ekonomiska effektiviteten i olika regiontyper

Storstadsregionen kan ses som ett av många sätt att rumsligt organisera produktion av varor och tjänster. Därför måste denna or- ganisationsforms effektivitet jämföras med alternativa sätt att utföra produktionen. Det är svårt att entydigt bedöma produk- tivitet hos en struktur jämfört med en an- nan i mera total skala. Det gäller att jämfö- ra ett index för produktionsutfallet med ett index för insatsen av produktionsfaktorer. En enkel jämförelse av produktion per an- ställd inom verksamhetsställen i olika re- gioner leder lätt till felaktiga slutsatser, ef- tersom två sektorer eller två regioner kan skilja sig åt i fråga om insats av andra pro- duktionsfaktorer, särskilt realkapital. En re- gion med högre förädlingsvärde per anställd kan således vara mindre produktiv än re- gioner med lägre förädlingsvärde per an-

Tabell I:4. Andel förvårvsarbetande gifta kvinnor år 1960 och 1965

Län 1960 1965 Stockholms stad 38,2 43,4 Stockholms län 33,2 38,6 Malmöhus län 34,1 39,2 Göteborgs och Bohus län 27,1 32,6

Hela riket 28,5 34,8

Antalet ledi 0 platser Antalet arbetslosa

Kvartalsdota

for storstadslän och skogslän.

&, variationskvot)

(V

glidande medelvurde,

samt

196|3 - "3692

iiiiiiiiii 6 i u. J rl XX |4

Axl & ..3 8

) / z 6 4 (I 1 12

4: I I /

0 liv .!

storstadslän (V

ol)

0,3 Å

// 1 f x w_/

(' &

skogsldn (V A

I X : x

Kv7

l3—

[2—

[O'

8 7—1 5—4 5.4 4 3 2

Interregional yrkesstruktur. Absolut överrepresentation av antal för- varvsarbetande nattbefolkning. 1960 fördelad på 20 A-regioner och yrke (2-siffernivå) (a,-j samt au— i procent av aj)

Skalogramz Reyroduktionlkoefficlaut . 0,73

?: " _

5?

u.:uepoH m..-u umustnx

a_("xe sura xuueuu FHM-"|| 21136ququ

i.:oqq ru], 171-""X RUY'X

['$-"WS UWOÅS

A 'YJOH u punuätug :; 65017:an :: synas!/| ng

WGS e o.:qng 5

m m .n ,. (v

Yrke :)

., 13 : 2 "3 % Surdgxuw g;

! . 12 36 Zaj E_iänoo Yrke ( Z—axtflrnxvl )

m 1 E' _ m | ,, (4 | | | | "| rv | I N M N nu |

no o n v; ;

0,6 0.7 1.2 7.0 6.0 9.4 7.5 |.945 mo.o Parti—oo detaljh_.nduluftlr-—tlnrn .. * hkeceri gs-oeh mullartn urban

." 6.319 99.9 um!- stu uri- lagar-eeh .. .1' o

m m e—

| =) .- | v: w |

|

|

|

| u: A |

|

|

| m N v

10 N w w ln N a'a | a 15 N ,__ o ”. 0 'T. 40 se m n N.

; , 40 1.1 24.1 619 l.! 2.7 25.2 16.1 5.) 5.4 11 & 15.612 99.9 kntbruk _ akou— ch tridsllxdnludnl..g . " 2.9 10.4 10.1 3.8 4.5, 8.9 14.5 5.1 21.6

5.168 99 ,9 Jordbruk-

och ua.-31:e nu ta djurr'Muol , 17 1c,7 3.2 5.3 5.615 99,9 hux—ber

1.815 100.11 Live:-ade sal-bete

' "5 ' ' ' 1.8 12.4 9.5 6.4 35,4-

283 1004 Enlinän urban:

| 51.0 "2.1 5.2 0.6 0,2

2,3 9.0 0,1 81,4 1.804 ||,4 17,7 0.5

0,7 1,6 Å,?éö 100.0 Sko— och läderlrbtt )] 10,8 7.0 0.6 1.74] 99.6 Däcka- o ». nunnan-akan l . 75 3.2 0.1 14.2 2.1 15.411 100,11 Vurkntndl- m mmm.. unmm

1.7 10.9 1.965 100,41 Faskin- ch motor-kö: .1

': 59 55.1 20.1 1,9 4.4

7.5 6.9 * 159 99,8 EJ ”en icurat t anamn- och kom. rbaw

16.3 0.9 13.3 6.4 25 45.0 12,3 14,2 9.2 4.8

5.6 _ 1.7 233 ioo.o Övrigt tr'unuport- och km.:iinuonuubne

11.5 0.6 520 99,9 linning. och m aringsnr m.

vs . '” 73.2 I.? 5.6 1.7 .T 14.6 2.216 mma rum.—tassen

7 |. 55:5 1575 3.8 ”l.! l,! 6,3

5,6 4.479 100,24 Övrigt : llvorkn1.mrbetu

'7 6.2 36.4 25.3 l.2 3.7 3.1 2.5 & ”J 6.8 3.1 162 mom manus |. arbete '” . 15.0 5.0 5.0 10,0 10 0 55,0 ac mom Huvudman jakt 53 _ _ 295 72 || 234 356 14 _ - ' 12,8 2.560 1.1 0,5 10,: 1176 16.8 :"4 0.6 2.307 99.9 Knuinkt— eh "nu annt—km kt unt ,8 19,0. 6.5 42 259 [167 292 35 _ _ 104 3:51 21.5 15.5 24,4 2.9 , B.!» 1.204 mom Muren o n botonurbeto 11.4. _ 297 15 _ _ 467 _ _ _ _ _ _ _ _ ,,,) 11596 5. 7 55 a b c , 361 84 37 ' _ 4.9 71.0 1 11 1oo.o mna n e = 0,6 12,1 2,6 1,2 2.797 99.9 Pout- ec! tnlukoumunlknio 147 _ _. r17 ' 241 202 21 _ 102 3.9 88 11,5 6.3 5.3 0.6 3.817 100,0 Häluo- n 11 njukvlvdaarbete _ 7.0 6.1 5.5* 9.' 1.448 100,o Pedagongt arbet '5 5' 341 .. - _ 493 32 ' 2'5 14 _ _ _ _ _ 7' 4 & Lokförnr , jär" = . m n:- " . |. ): _ 518 1.5 _ 35 1,2a1 _ ' ,, _. ' _ w ' 1 535 99.9 bunden mt var nu ut | 13.6 ha 0.8 29.1 1.4 ' ' ' 0.2 ' 4 145 . 99.9 Elektron—'han

0.5 11.476 09,9 Tekniakt arbete

6. 1. . ,, 418 ”19 9 314 _ _ - ' _ ' _ * | 84 100,1 111 lvacirxcerbux—t tillverkJnuu-bu _ . _ , _ _ _ - - _ _ _ _

2.7 5.5 0.0 1,9 014 ' | 2.321 100,13 cum 1: m......" och "”hur," 71 _ .. _ _ ma - _ _ 1.956. _ - na _ - _ 1.174 l- _ mr.; . _ _ ”___-.t. _.._.._._.__ _ .__ ..

1.5 1.6 0.1 11,0 0.4 5.1

3. 368 100,1 Finmekln

kt "ha 0

| | | | = | m .2. | | 106 - - - _ . 7.722 100.0 Punghe ukötsel. städning

. 49.7 2,2 11,5 21,0 04 11.5 1.756 100,11 11111

rt lrheto u ' 13.7 52.2 5.7 0.5 1"1.1 4.1 ).9 2.157 99,9 Huang: rim. yo Hex-Irbe o m 16,5 . 44,0 1,5 18,0

.-' _ _ 17 _ _ _ _ _ - -

0,9 0,5

3.049 100.0 Grov- oc duu—urban

3.135 100.0 Allmänt mbällnn mun.". ": ut. .

0,6 1,5 0,2

- 5.057 - - - _ - 1.265 _ _ - _ "17.1 13.3 0.4 0,4 6.558 100,11 Skogen-m |. _ 5 _ - - — 4 — — — — — 0.5 . , 956 100,11 Junank lrhete , _ .*o Pu-tlfdr 1113..an a...... kun h-uök me 0.5 4.3 5.0 1. 810 100.11 annan.—rh."

1. 766 100 , 1 Servern :..-rune

'5-3 '|') 210 61.2 12.851 99.9 rum-x ute . 1

' 7.925 _ 100 ,0 Grafiskt urbota

0,5 10,0 . 0,2

2.4 1.2 411 99.9 'l'rul'xkle lung och tnfikerulludnLj 26,8

, 2.5 519 100,0 m......" nu

419

6.2 3.0 , 2.198 100,0 Sqöbafil.nrb=t.e , - - Stenum-Li- och m_akxmkri minga- 48.)61 99,9 unt ann t kantor-urbota

1.796 ' 100,11 Indic—inn |. arbete

015 .. 4.201 . 100.0 ron—11. eh nun-1: nu:-m. , 1 _ _ För-JV ut. och En agendan, tjlnn e » 2.002 10010 och "xd-bevi- 111. .

.. . 6.848 _ 100,0 rum-11: nch kam—tuhlfct ubne

0,8 13_o39 100,11 Orr. kun-urnan! ubu-

2.) 3.5 514 . . 1.680 . 100,11 hus-111 mh fynkal-kt um- ..

* _ .a _ _ _ > _ _ - _ 11 _ _ _ 6 _ Peru. ne 0) 1.1... tönt—rt yrken » lur 2510 "5 2 5.5 3,0 200 .. 100,0 ud 4,1 | 5111-11 yr unna. man .

0.4 ' ' _ _ _ - 50 19 ' 97 - - - 148 12 14.5 11.3 28,0 4215 315 346 100.) Gruv— ac "annans.-thet: _ _ _ _ _ _ _ 11 — — - - 1151 - 1206 64 — 991 . - mau-, ;) nuna-. keruik— och . 8' 0.4 11.6 15.24 1.3 28 3,42; 100.n Lenin-h u . . .

.z, "gm 41.435 22.117 3.443 6.152 13.294 5.164 2.295 11.220 5.455 2.860 7-150 3-54' 45-429 515” ”75 ”44 5'5”, 2.861 21.355 195.171 ..

l . 213.059 17.500 11.291 14.266 15.186 13.493 166568 14.744 16.981 15.528 14.166 111916 14.510 16.458 14.410 14.116 14.06 15.1701 14.188 ”&.”

533. No.!) F*lymrbe e _ 11.11.1an nu 1967 för nu 1111" re gion ., _

. 1.381.854 667.293 421.070 57.536 160.601 129.215 121.690 40.122 135-54' 767.196 41.859 55.419

| 124.578i 50.030 113.173 61.650 46.529I 55.406

folkmängd 1957 få: rupulzmva regim

30.010 154.946

111an leubctnllg lv POD- 50, råtnåaller

ställd, såvida realkapitalövertaget per an- ställd är mycket stort. Därför krävs infor- mation om såväl realkapitalmängden per anställd som förädlingsvärdet per anställd för att produktivitetsjämförelser skall kun- na genomföras.

Ett alternativt sätt att göra produktivi- tetsjämförelser är att undersöka bruttolön per sysselsatt och bruttovinst per insatt ka— pitalenhet. Regionprodukten kan nämligen förenklat definieras som summan av alla förädlingsvärden. Förädlingsvärdet i indu- strin brukar beräknas som produktionens saluvärde med avdrag för kostnader för rå- varor, emballage, bränsle, elenergi och lejda transporter samt bortlämnade lönearbeten. Det som därefter återstår är i stort sett lö— ner, bruttovinster och eventuella räntein- komster. Tyvärr finns inga jämförbara to- tala regionproduktberäkningar för olika re- gioner och naturligtvis än mindre totala skattningar av realkapitalvolymen. Man tvingas därför genomföra produktivitetsjäm- förelser för sådana sektorer där det finns statistik. I regionala produktivitetsjäm- förelser måste man emellertid ta hänsyn till de eventuella regionala prisskillnaderna. Vis- sa sektorer, särskilt sektorer med ett be- gränsat avsättningsområde för sina produk- ter, kan kompensera en högre lönenivå ge- nom att utnyttja sin monopolställning på den lokala marknaden. Om lokal prisstati- stik saknas måste produktivitetsjämförelser- na därför begränsas att gälla sådana bran- scher som säljer sina produkter på en na- tionell eller internationell marknad. Hit hör huvuddelen av industribranscherna.

Om man jämför arbetarlöneläget i en gi- ven industribransch i storstadsregionerna med samma bransch i glesbygdsregionerna, så skulle de stora löneskillnaderna vara ut- tryck för produktivitetsskillnader, om mäng- den kapital per anställd vore optimalt an- passad till den för hela landet gällande rän- teläget. Genom företagens bättre informa- tion och de större möjligheterna till inter- regional kapitalrörlighet på längre sikt torde sådan utjämning av gränsproduktiviteten uppnås snabbare än för arbetskraften. På kort sikt kan man dock både tänka sig att

löneskillnaderna över- och underestimerar de totala produktivitetsskillnaderna. Nedan- stående tabell visar produktivitetssituationen i mindre regioner respektive storstadsregio- ner för två industribranscher år 1965.1

Tabellen visar att skillnaden i löneläge mellan storstadsregionerna och de mera gles- bygdsbetonade regionerna är likformig med skillnader i bruttovinster per kapitalenhet i maskin- och motorindustrin. Samtidigt kan man observera att inte bara regionstorleken ger produktivitetsskillnader. Också anlägg- ningarnas storlek ger en påtaglig effekt. Av denna anledning har materialet storleksgrup— perats inom varje region. För maskin- och motorindustrin antyds i stort sett lika stor effekt av uppgång i anläggningens storlek som effekten av större regionstorlek.

Den plastbearbetande industrin visar en helt annan situation. Den maximala skillna- den i lön per anställd och bruttovinst per kapitalenhet är mindre i den plastbearbe- tande industrin. Några större anläggningar existerar inte i den plastbearbetande indu- strin, vilket också antyder att några egent- liga interna stordriftsfördelar ännu ej blivit påtagliga eller kunnat tillvaratas i branschen.

Om de inomregionala löneskillnaderna på längre sikt krymper i storstadsregionerna till följd av bättre fungerande kommunika- tionssystem, kommer uppenbarligen en bransch som den plastbearbetande industrin att relativt snart få flytta från storstadsre- gionerna. Härigenom kan lokaliserings— mönstret för denna bransch komma att bli likformigt med gjuteriernas lokaliserings- mönster. Fristående gjuterier visar sig ha en regionalt utjämnad löne- och vinstsitua- tion och förekommer praktiskt taget inte alls i de större regionerna.

Sektorer som maskinindustri, gjuterier och plastbearbetande industrier säljer på en internationell eller nationell marknad och tvingas därför acceptera utifrån givna pri- scr. Det högre löneläget i storstadsregioner-

1 För en redovisning av hela industrins pro- duktivitetsförhållanden i olika regioner se ERUs huvudrapport, SOU 1970: 3, kap. 2, samt tab. 5: 1 i denna bilaga.

.. -e 11081 11 t ..5 av C, lik”;l "sera a ka en el'n S .. komp sektor Cherna lägre därfor inte brans med föl' åste Om _ nda ioner. ed & m vitet” .tnäm reg d'afm r. duktl ., sls .ndre och ., tt ro tva .11 ml den iva- _. 3 P ed dj. e.as " arkna— lönen möl'lgt för m a 15 tSm 'tthg ra [Ser . e a .. _ Omlok å arb Omsnl nde b..- fore h vi 0 k P en ara . tsja'm. Oc — o 3 ?— tryC lägre g närv ktivlte ka ”tenre Stor _ _ "r du 5 t v |__. "ande "r fo ro gan . de t a . £ ] Det aionala ptgöf en ingen 1 procen _ .' n få 0 35. göra ”få som Iylsselsatt 20—30 ,vice' _ _!x "81 1 1 5 an & _ ' & V 00":— —1 induStrdel av (moll _ gen). tionSS—l äng % 53 © ? kande ' Hema ]Sättmnkonsumligt tllg'onal : o. o 10 556 h nt gl o _, _. o a; sreg Sy _ oc ffe re 1- ä & vä ;"— stad totaladuktions inga 031" med exempe'T o o .. _ Om." den . ro finnS -- ing - Pa lar a .— =: 0.) V N o ' [P atn . et .» de &” 215 m a %. Foamheterivitetsm .. indlcltadsfor-onefna' % 3 13.1 0 O ] & & Verks roduktDet end nS storstadsregl i stor- 0 i” A " liga FTring' servlce' stors tivitet tmed u.) ': w ooN 11er tionS - en 1 duk lighe as E ;; q, se; stfa duk . lväxt pro ' en Iain :a o N ko . _ [' ..ore n -- % m 0 P o tll tri 1 forde 5: = U V gw- of.” VIS törre r ho? 'ndus 'Va) &_” '; % m 32 den 5. dikera..n förl relatl hinder E 'U ;;, V 008 1n_ l" & ller . a - .:: 5 : xo MN som glone a (e etlsk a Jam ». ..- 111 "' m 99 ' e lv r ' 2 3 - 231 mi stadsr parat - a (eo Att lngd den _ =; g _ [ÖN '" kom k ing Iser' me tik :; _ -—1 .- S . ' ; g = g .. de .1 . do?-mere ».kläfa Ssang . ? % 3 30” teer .t finn- itetslabara fo duktion däremo w __ m 'tn e 1V .. ' ' o o __ oo D kt rO et rlg _... c:. _ N, du kan = P . 5 d sva & A N N .. pro kett pa fmn .-ter det en ._'. m for er 5 risten tom "r mo om få 2 o före”. diga b - a Sek .en ha Efters inge” 1: 11 0 20. tan ntllg å n et" -' deln " ' a :=: 1 ge. en musd... offe .. 1118... pia"... ... .. iam *" 'N " " . 'k & iS in ]tat :o 5 02 N _. For tlstl ret tem an sU LL. 0. V 1: . sta tteO issys n m - nsre e- , .. 1—1 Nä. :: 185 . de 1' ka th & 1" 'n % !x (”'=' % v ter pa något %ukter rOduk real xo .> (rg N .. he . ns I'O __ t P o den 3 2 5 T/ &_ WR & "nte fm tliga p anvag ått pa en' rtläg- :a ln äg V) 000 [;;—1 2 I 1 Offen samm ägt m uktion n kil. of- 5 å n:: 0 g 177, är? 2 5 av ett manv - prod gen ka 0 den _ , _. , ' a re" _1: ._ ac” x-w ora såm. al.. n1"--td-e % in: £ _C— xo M: & f ed etå'ndnlngesanvaniullt sat ,lng lntOder. & 'g .. $ 8 &? mrsanva reSur nings nVändnde Inet ..ller :E E 2 3.9 $'"” 24 Su te ens elt me itala saftaw & ga'ft— : 5 c V :» - NN _..._ In tt h kap en tung drl m 'ö' % m 0002. så 51 e tOrns_ och är rn dera 11— % E 17; V _ 102 253 gas p a Sek iml'ga som kostna kraftsa E. "5 & .— 2.152 22 .Eå fendlg med rförelsel' terings arbets stadlga .::: o 1. ...å: GN ...a: -saS -—'m _ es å n .. n > 10 (|» —1 0 v1 18 (W Ks de & e .. . o. '— 10... 01.1: (10 da v 1 0c ch 1 P S & få % " :$ 5 De en - gen a ujligen nala o empe Oland &_ u. - .. .- cklln mO mu tt eX iR .: g ** E'?» utVe r och nkom er. E dock 2 11) X .— o. -fte . de -0n . ns 'n . "ä 2 &” S % utgldning 1 lika reg-irelse flåg-,rsöknl g =! =: 0 .” "n - o .. fo _ - 13.111 a - 1 11 T:: .5 ”En .. .a E V orn '. nian lmSu - n- : > : ., >.- ekt lve kho 510 .*5 _E E S 0.5 S re dr .Stoc diskusktur' av:» aga s» & rani. s.... _gåensii. strupe» 32 o i I 17. % å Art era Innomlskholm & %'TEM &"; enmseko Stoc '4—1 _ ___.; "I" % Cics 51% a 53 . 4f0ckh01åe1 2, 7: 23 o 8 5.50; : _2 kap _stO 4, "0 o .0 u *— —' |— Se ol' 5 2 0 E *.- 3 a 1 St nr 0. åwgaclg .-=1 2Selande =D 1: .2 »Vi ""U clde 08- ? ä .. .. 26 ”2 s- 3 0 a 0 5 & ": E % 5 E 5 := _0 % f = M . en ... 3 :: 0 sq % :: 29 :O ” 5 m. &, 2. Ö '_' .. 0 N & E'. N v-Q 15. 15 970: U 1 ;50

»För att sluta cirkeln — eller med andra ord fylla i den återstående luckan på användnings— sidan av statsinkomsten (Stor-Stockholms—in- täkten) —— skulle vi nu egentligen fastställa den statliga förvaltningens kostnader för Stor-Stock- holm. Det vill säga: hur stor andel av statens totala förvaltningskostnader (inklusive försva- ret) år 1950 kan anses falla på Stor-Stockholm? Tyvärr kunna vi ej fastställa denna andel. Man skulle möjligen kunna tänka sig att fördela kost— naden efter invånarantalet i Stor-Stockholm och övriga Sverige eller efter den privata kon- sumtionens relativa fördelning på Stor-Stock- holm och övriga Sverige. Men båda tillväga- gångssätten förefalla godtyckliga. Här har i stället valts en annan väg.

Vi skola helt enkelt fråga: hur stora intäk- ter erhöll staten (i form av skatter etc.) från Stor-Stockholm — och hur stora intäkter er- höll Stor-Stockholm (i form av löner till stats- anställda, folkpensioner etc.) från staten? Den- na fråga kan besvaras på basis av data i stock- holmstabellen.

År 1950 hade den svenska staten intäkter på sammanlagt 5 415 miljoner kronor. För lö- pande ändamål (inklusive alla försvarsutgifter) användes härav nära 4900 miljoner kronor, dvs. staden hade ett budgetöverskott (i den s.k. driftbudgeten) på drygt 500 miljoner kro- nor. I nedanstående sammanställning visas å ena sidan hur mycket av statsintäkterna, som inflöto från Stor-Stockholm, övriga Sverige och utlandet, samt å andra sidan hur mycket staten betalade ut till Stor-Stockholm, övriga Sverige och utlandet.

Statens intäkter från Stor-Stockholm: a) Intäkter från de ekonomiska

sektorerna 412 milj. kr, b) Intäkter från hushållen 856 » » c) » » Stockholms stad1 0,2 » » Summa statsintäkter från Stor- Stockholm 1 268 milj. kr. Statens kostnader (utbetalningar) till Stor- Stockholm: a) Intäkter till de ekonomiska

sektorerna (inkl. subventioner till skolor, sjukhus etc.) 253 milj. kr.

b) Intäkter till hushållen (inkl.

löner till samtligai Stor-Stock- holm bosatta statsanställda inom förvaltning och försvar

och vidare folkpensioner etc.) 491 » » c) Intäkter till Stockholms stad

(bidrag till täckande av in- vesteringar m.m.) 50 » » Summa statsintäkter till Stor- Stockholm 794 milj. kr.

Statens intäkter från övriga Sverige: a) Intäkter från de ekonomiska

sektorerna 1 223 milj. kr. b) Intäkter från hushållen 2 858 » » c) » » kommunala myndigheter 1 » » Summa statsintäkter från övriga Sverige 4 082 milj. kr. Statens kostnader (utbetalningar) till övriga Sverige: a) Intäkter till de ekonomiska sektorerna2 1 137 milj. kr. b) Intäkter till hushållen 2 134 » » c) » » kommunala myndigheter 505 » » Summa statsintäkter till övriga Sverige 3 776 milj. kr. Statens intäkter från utlandet 53 milj. kr. » » [lll » 315 » »

Härtill kommer en internpost på 12,5 mil- joner kronor, som i stockholmstabellen upp- tagits både som en intäkt och som en kostnad för staten.

Uppställa vi nu endast saldona över statens intäktsrelationer med omvärlden, få dessa föl- jande utseende: Statens nettointäkt från Stor- Stockholm + 474 milj. kr. Statens nettointäkt från övriga Sverige + 306 » » Statens nettointäkt från utlandet — 262 » » Nettoöverskott på den statliga budgeten + 518 milj. kr.

Statens intäktsunderskott i förhållande till utlandet, 262 miljoner kronor, uppstod framför allt till följd av importsubventioner på en del konsumentvaror i samband med koreakrisen och till följd av inköp för försvarsändamål. Om detta underskott helt schablonmässigt fördelas med en femtedel på Stor-Stockholm och fyra femtedelar på övriga landet, erhålles följande resultat: Statens nettointäkt från Stor- Stockholm + 422 milj. kr. Statens nettointäkt från övriga

Sverige + 96 » .. Nettoöverskott på den statliga

budgeten + 518 milj. kr.

1 Övriga kommunala myndigheter inom Stor- Stockholm har inte kunnat särskiljas. 2 Såsom tidigare nämnts ingår statliga sjuk- hus och skolor etc. i övriga Sverige ej i de eko- nomiska sektorerna: löner m.m. till sjukhus- och skolpersonal etc. har därför förts på hus- hållen direkt från staten.

Enligt denna beräkning skulle således drygt 80 % av det statliga budgetöverskottet år 1950 ha kommit från Stor-Stockholm. Man synes därför kunna dra den slutsatsen, att i den mån det statliga budgetöverskottet under år 1950 verkat dämpande på den ekonomiska ak- tiviteten i landet, borde dämpningen ha varit mest påtaglig i Stor-Stockholm.»

Efter 1950 har genomsnittsinkomsten sti- git snabbt i landet som helhet men ligger betydligt högre i Stockholmsregionen än i övriga delar. Progressiviteten i skatteskalan har samtidigt bibehållits i stort sett oför- ändrad, varför statens intäkter från Stock- holmsregionen torde ha fortsatt att stiga snabbare än i övriga delar av landet. Det är därför troligt att storstadsregionerna bi- drar med större andel av inkomsterna än den del som utnyttjas för offentlig service inom dessa regioner. En sådan relation åter- speglar de fördelningspolitiska ambitionerna i den ekonomiska politiken, eftersom vissa delar av de offentliga utgifterna avser att utjämna interregionala skillnader i levnads- standard.

Det finns endast begränsade möjligheter att göra noggranna produktivitetsjämförelser sektor för sektor. Analysen hänvisas i stället till grova empiriska mått på hela den ekono- miska aktiviteten i regioner av olika storleks- ordning. Tab. 1: 6 återger några data av den-

na art. Ingen av dem kan säga något enty- digt om produktivitetssituationen i regioner av olika storleksordning. Tillsammans kan de emellertid ge en ganska klar bild av pro- duktivitetsövertag i de största regionerna. Det här redovisade materialet ger vid handen att storstadsregionerna har betydligt högre inkomster än de mindre regionerna, en betydligt gynnsammare sysselsättningssi— tuation och en högre produktivitet. För för- delningspolitiken pekar materialet på bety- dande problem. Dels antyder materialet en betydligt bättre ekonomisk situation för dem som bor i storstadsregionerna. Samtidigt kan stimulans till utflyttning av företag för att utjämna denna skeva fördelning lätt leda till svåra problem för den ekonomiska effektivi- teten om inte urvalet av sektorer för stor- stadslokalisering görs med omsorg. Tabellens kolumn 2 visar att storstads- regionerna har betydande övertag i inkomst per sysselsatt, vilket till begränsad del för- klaras av en annan sektorstruktur än i mind- re regioner. Samtidigt är efterfrågeöverskot- ten på arbetsmarknaden betydligt större i storstadsregionerna. Om inte inkomst- och löneläget skulle vara en indikator på pro- duktivitetsövertag borde antalet lediga plat- ser per arbetslös vara betydligt mindre i stor- stadsregionerna. Av tab. 1: 6 framgår också att storstadsregionerna samtidigt med efter—

Tabell 1 : 6. Arbetskraftens Gynnings—, inkomst- och arbetslöshetssituation i agglomerations- klasser med olika storlek.

(1) (2)

(3) (4)

Genomsnittlig in- komst per syssel-

Genomsnittlig inrikes netto- flyttning 1961—

A-regiongrupper ordnade efter befolk-

satt. (Till kom- munal inkomst- skatt taxerad in-

Antalet lediga platser i förhål- Antal sysselsatta

ningsunderlag 1965 per är per komst år 1967 di- lande till antalet per 100 av folk- i de ingående A- 1 000 av folkm. viderat med an- arbetslösa hösten mängden regionerna 1.11.1965 talet sysselsatta) 1965 1.1 1 .1965 29 000— 59 000 inv. —7,0 19 275 1,04 41,4 60 000— 92 000 » —4,0 19 379 1,15 41,4 96 000—132 000 » —1,4 19 666 2,04 42,6 133 000—184 000 >> +0,4 20 570 1,92 43,8 Göteborg—Malmö/ Lund/Hälsingborg/ Landskrona +6,8 23 751 4,55 45,9 Stockholm/Södertälje +6,9 26 681 6,67 47,6

Källor: AMS meddelanden.

frågeöverskott för arbetskraft hade ett in- flyttningsöverskott om 6,8 promille per år 1961—1965, samt en högre sysselsättnings- grad än de mindre regionerna.

1.2.1 Storstadsregionens bytesbalans

Det redovisade övertaget i nominella in- komster för storstadsregionen skulle givet-- vis kunna förklaras med fortlöpande import- överskott från övriga delar av landet. Stor- stadsregionema skulle enligt en sådan hy- potes suga ut övriga delar av landet. Det finns ganska få empiriska undersökningar av det interregionala utbytets uppbyggnad, men ett undantag gäller Stor-Stockholm och dess samspel med övriga delar av Sverige respektive utlandet år 1950.1

»Man möter ibland tankegångar, som inne- bära en generell värdering och rangordning av olika näringsgrenar i samhället. Det kanske oftast påträffade fallet gäller relationen mellan jordbruk, industri och hantverk å ena sidan och handeln å den andra. Handeln stämplas därvid såsom varande ”mindre produktiv” eller rentav 'improduktiv*. Bakom detta betraktelse— sätt ligger som regel den åsikten den fysio- kratiska skolan är ju ett klassiskt exempel — att blott en varuproducerande näringsgren är 'produktiv”. En variation av i grunden samma

tema har under senare år vunnit spridning vid studiet av näringsgrenarna i städer. Man före- ställer sig därvid, att de näringar i en stad, som prestera för omvärlden, helt eller i huvudsak bestämma stadens utveckling. Dessa näringar, som ges rangen av 'basnäringar” inbringa ett slags ”exportintäkter' till staden och det är — anser man i kraft av sådana exportintäkter som staden kan växa. Alla andra näringar i staden, 'service-näringarna', som mer eller mindre parasitera på de så kallade basnäring- arna, följa med i den utveckling som bestäm- mes av dessa.

En sådan tankegång, onyanserat tillämpad, ger en alltför snäv bild av det sätt på vilket en stad — och i synnerhet en storstad —- ut- vecklas.Av denna utredning att döma är det inte en faktor utan flera och av varandra inbör- des beroende — faktorer, som bestämmer ut- vecklingen i en stor stad. Stockholmstabellen kan betraktas som ett praktiskt, ehuru natur- ligtvis i sin tur mycket förenklat, åskådnings- exempel på hur komplicerat det nät av rela- tioner är, som binder samman olika delar av det ekonomiska livet . . .

Förhöll det sig möjligen så, att Stor-Stock- holm använde en del av sina intäkter till att finansiera ett exportöverskott? Den frågan sko- la vi närmast ta upp. I följande tabell belyses hur Stor—Stockholms bytesbalans med omvärl—

1 Storstoekholms ekonomiska struktur, med- delande nr 54, del 2, Roland Artle: Samspelet mellan ekonomiska sektorer i Storstockholm, Stockholm 1957. s. 304—308.

Tabell 1: 7. Stor-Stockholms bytesbalans år 1950 (exkl. relationerna med staten)

Intäkter från och till om- världen (övriga Sverige Saldon och utlandet) mellan export »Export» »Import» och milj. kr. milj. kr. import I. Metallindustri1 1 000 635 + 365 II. Grafisk industri' 282 136 + 146 III. Livsmedelsindustri1 234 520 286 IV. All övrig industri1 772 653 + 119 V. Partihandelz 476 90 + 386 VI. Samfärdsel 670 381 + 289 VII. Detaljhandel2 41 44 3 VIII. Alla övriga ekonomiska sektorer 421 414 + 7 Summa för de ekonomiska sektorerna 3 896 2 873 +1 023 IX. Stockhlms stad 1 9 — 8 X. Hushållen i Storstockholm 68 610 _ 542 XI. Import av investeringsvaror 135 135 XII. Nettoäverskatt av exportintäkter 3 965 3 627 + 338

1 Siffrorna inkluderar även hantverk 2 Såsom redan tidigare framhållits avser siffrorna för partihandeln och detaljhandeln skillnaden mellan de sålda varornas försäljningsvärden och inköpsvärden.

den, exklusive staten, var sammansatt år 1950; tabellen visar således å ena sidan hur stora in- täkter Stor-Stockholm erhöll från övriga Sveri- ge och utlandet genom 'export' dit av varor och tjänster, och å andra sidan hur stora in- täkter Stor-Stockholm erlade till övriga Sverige och utlandet som ersättning för ”import” där- ifrån. På grund av brister i det statistiska un- derlaget lämnas data beträffande kommunerna endast för Stockholms stad, däremot inte för övriga kommuner inom Stor-Stockholm.

Man finner, att näringslivet i Stor-Stockholm under år 1950 hade ett exportöverskott på drygt en miljard kronor. Därvid hade emeller- tid inte irnporten av investeringsvaror (maski- ner, apparater, transportmedel etc.) inräknats. Medräknas denna import och dessutom hus- hållens och den kommunala förvaltningens (i Stockholms stad) intäktsrelationer med omvärl- den, sjunker överskottet till som synes 338 miljoner. Därmed ha vi funnit ytterligare en komponent på stadsinkomstens användningssi- da; den privata och kommunala konsumtionen samt investeringarna, i Stor-Stockholm, vore ju enligt det föregående tillsammans mindre än Stor-Stockholms bidrag till nationalinkoms- ten.

Det kanske kan vara av intresse i samman- hanget att också se hur Stor-Stockholms export och import, i den här använda betydelsen, för- delade sig på övriga Sverige och Stockholms stads intäktsrelationer med dels övriga Sverige och utlandet. Nedanstående tablå visar de eko- nomiska sektoremas, hushållens och Stock- holms stads intäktsrelationer med dels övriga Sverige (fortfarande exklusive relationerna med staten) och dels utlandet.

milj. kr. Stor-Stockholms intäkter från övriga Sverige 2 918 minus vad Stor-Stockholm använde till inköp m.m. från övriga Sverige 2 293 Netto i förhållande till övriga Sverige + 625 Stor-Stockholms intäkter från utlandet 1 048 minus vad Stor-Stockholm använde till inköp m.m. från utlandet 1 335 Netto i förhållande till utlan- det —287 Nettoexport i förhållande till omvärlden + 338

Stor-Stockholm hade alltså ett betydande överskott i sina intäktsrelationer med övriga Sverige, vilket delvis användes till att finansie— ra ett underskott i förhållande till utlandet.»

Åtminstone fram till 1950-talet visa- de Stockholmsregionen ett exportöverskott gentemot övriga delar av landet, som upp— gick till drygt 10 procent av nettoregion— produkten.

Inte heller om man betraktar Stockholms— regionens samspel med övriga delar av lan- det från den offentliga sektorns sida får man något stöd för att storstadsregionerna skulle suga ut övriga delar av landet.

1.2.2 Sysselsättningsstrukturen i storstads- regionerna under 1960-talet

I kap. 2, 3 och 4 analyseras arbetsfördel- ningen mellan Storstadsregioner och andra regioner, då politiken har som mål att upp- rätthålla en viss sysselsättning i var och en av regionerna och näringslivets sektorer, samtidigt som den ekonomiska politiken syf- tar till att uppnå en maximal produktion i ekonomin som helhet. Fördelningsproblemet förutsättes lösbart med transfereringspoli- tik (i den utsträckning som fördelningsfrå- gan inte löses genom den antagna mobili- teten hos arbetskraften).

Innan den sektoriella utvecklingsstrategin diskuteras för storstadsregioner och övriga regioner finns det dock anledning att något beakta de skillnader som empiriskt kan iakttas. Tab. B 1 och B 2 visar de sysselsatta fördelade på näringsgren och region enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsunder- sökning hösten 1967 med ett urval om ca 60 000 personer i åldrar över 14 år. Storstadslänen har en underrepresentation gentemot riket som helhet i arealbundna sektorer som jord- och skogsbruk samt gru- vor och tillverkningsindustri. Sin största överrepresentation visar storstadslänen i sek- torerna handel och offentlig förvaltning. Tab. B 1 visar också att skogslänen har en högre industrialiseringsgrad än storstadsre— gionerna och en högre andel sysselsatta in- om jord- och skogsbruk och med största underrepresentation gentemot storstadsom- rådena inom handeln. Östra Götaland och mellersta Svealand, som i stor utsträckning innehåller medelstora stadsregioner är de starkast industrialiserade områdena med ca

37 procent av sina sysselsatta inom indu- stri mot 28 procent i storstadslänen.

En särskild bearbetning av den utvidga— de arbetskraftsundersökningen för år 1967, avseende Stor-Stockholm, ger en mera de— taljerad bild av Stockholmsregionens syssel- sättningsstruktur gentemot hela riket.

Tab. B 2 i bilagan visar att Stor-Stock- holm i följande näringsgrenar har den största överrepresentationen i sysselsättningen gent- emot övriga riket:

Övrig partihandel

U p pdragsverksamhet Elektroindustri Grafisk industri Offentlig förvaltning Andra offentliga tjänster

Särskilt uppdragsverksamheten har en mycket stark överrepresentation i storstads- regionerna. Företagsregistret 1966 visar att den tekniska konsultverksamheten växer snabbast av all Uppdragsverksamhet under 1960-talet. Samma material visar att denna sektor har 63 procent av sin totala natio- nella arbetsvolym förlagd till Stockholmsre- gionen. Materialet visar också att den rela- tiva förändringen i sektorn uppdragsverk- samhet, mätt i antalet arbetstimmar uppgick till 34 procent under perioden 1962—1965 för landet som helhet.

Det har hävdats att det parallellt med den sektoriella strukturförändringen i storstads- regionerna pågår en regional strukturför- skjutning inom företagen. Den sistnämnda strukturförskjutningen skulle innebära att enheter i produktionsprocessen med relativt sett mer kvalificerade arbetsuppgifter ut- söndras till storstadsregionerna, medan mer rutinbetonad verksamhet överföres till stor— stadsregionernas yttre delar eller mindre tätt befolkade regioner.1 Någon klar evidens för detta förhållande står inte att få utan in- gående korsklassificeringar av sysselsätt- ningsstatistiken för olika delområden av landet efter näringsgren och yrke, men att sektorer med särskilt kvalificerad personal och kanske också enskilda anläggningar in- om sektorerna med särskilt kvalificerade ar- betsuppgifter torde vara i viss mån över-

representerade i storstadsområdena framgår av tabellerna B 3 och B 4 i bilagan, som ger sysselsatta fördelade på grova yrkes- grupper och yrkesområden respektive finare yrkesgrupper inom Stor-Stockholm och hela riket. Tabellerna visar att storstadslänen har en betydande överrepresentation gentemot övriga län i fråga om huvudgruppen 0 som innehåller olika slag av akademiskt arbete, huvudgruppen 1 som innehåller administra- tivt arbete, huvudgruppen 2 som innehåller kameralt och kontorstekniskt arbete samt huvudgruppen 3 som innehåller kommer- siellt arbete. Inom huvudgruppen service- arbete är yrkesandelen ungefär densamma i olika delar av landet.

1 Se särskilt Kristensson, F., Människor företag och regioner, Stockholm 1967 och Thorngren, B., Regionala external economics, Stockholm 1967 (stencil). Se särskilt inledningen till kap. 4 idenna utredning.

2 Produktionsteoretiska förklaringar till storstads-

re gioners tillväxt

Vid en långsiktig bedömning av storstads- regionernas utveckling av efterfrågan på arbetskraft intar externa effekter, produk- tionstekniska odelbarheter, skalekonomi och komplementaritet med andra produktions— sektorer ett dominerande intresse. Samtliga faktorer har studerats var och en för sig men i allmänhet utan inbördes sammankopp- ling och sällan i förening med lokaliserings- problemet.1 Komplementariteten mellan sek- torer omnämns sällan i den lokaliseringsteo- retiska litteraturen.2

Den ekonomiska komplementariteten har centralt intresse, därigenom att en enda sek- tor med stark teknisk eller ekonomisk länk- ning till andra sektorer kan komma att av- göra möjligheten att regionalt sprida sådana sektorer, som i begränsad omfattning har egna produktionsfördelar av koncentration till någon särskild region. En allmän steg- ring av det intersektoriella beroendet inom en ekonomi kan komma att medföra ökade fördelar av ett allt mera omfattande och mångsidigt näringsliv på en begränsad yta.

Om en input_output-matris utvecklas på det sätt som visas i nedanstående princip- skiss, kan följden bli att produktionen effek— tiviseras genom att produktionsenheterna koncentreras till färre regioner (fig. 2: 1).

De ljusa ytorna anger sådana element i input-output-matrisen, där leveransvolymen är »liten» i jämförelse med totala volymen av sekundärinputs, medan de mörka symbo- liserar sådana sektorsamband, där leverans-

volymen relativt sett är omfattande. En för- skjutning av det symboliserade slaget med- för vid given geografisk utspridning av före- tagen, att intersektoriella och därmed inter— regionala leveranser växer. Det finns därvid anledning att anta att multiplikativa proces- ser förstärker den interregionala effekten.3

För sektorer, som är känsliga för trans- portkostnader, tenderar stegrat intersekto- riellt beroende att driva på en omlokalise- ring, så att företagen kommer till tätare och större regioner, där ett ökat kontaktbehov tillgodoses, utan att den totala transportvo— lymen behöver öka. Men ett förstärkt be- roende mellan sektorer ger inte nödvändigt- vis detta resultat. Transportkostnaderna kan sjunka tillräckligt snabbt för att kompen- sera olägenheterna av det ökade kontakt— behovet.

Det finns dock en typ av sektorer där ett större ömsesidigt beroende mellan sektorer driver på urbaniseringen. Vissa sektorer le- vererar tjänster eller varor som förutsätter

1 Guteland, Gösta, Regionala produktions- betingelser i Sverige. Stockholm 1967 (stencil). Tinbergen, Jan, Economic development and investment indivisibilities i Essays in honour of M. Kalecki, Warzawa 1964. Lerner, Abba, Economics of control, New York, 1946, vilka ger olika exempel på ansatser på dessa områden. 2 Se dock Hirschman, The strategy of deve- lopment, New Haven 1958 samt Ghosh, A, Experiments with input-output-models, Cam— bridge 1964. 3 Leontief, W.W. Input-output economics. Harvard, 1966, s. 223—257.

Leverans till Lev eran s sektor från sektor

tidsperiod:

Figur 2: I .

personkontakter mellan levererande och mot- tagande företag och persontransporter över längre sträckor blir inte alltid billigare ge- nom den transporttekniska utvecklingen.1

Privata tjänsters andel i nationalprodukten väntas stiga starkt under perioden 1965— 1980.2 Även vid en oförändrad andel tjäns- ter i den totala mängden sekundärinputs ökar därmed behovet av interpersonella kon- takter. Det finns tecken, som desutom tyder på att service som input i produktionen ten— derar att stiga i relation till andra inputs. Tyvärr saknas möjligheter att påvisa denna utveckling med svenskt material. Utveck- lingen kan dock i någon mån belysas med det input-output-material för den engelska ekonomin som sammanställts inom Cam- bridge-universitetet.3

Hägerstrand betonar skillnaden i friktio- ner vid gods- och persontransporter på föl— jande sätt:

»Att Sverige ligger bland de främsta bland världens länder ifråga om sådana anläggningar som järnvägar, vägar och kraftledningar per capita räknat är naturligtvis ett tecken på en högt utvecklad ekonomi. Samtidigt är det ock— så ett mått på den betydande ekonomiska be— lastning som avstånden utgör. Lyckligtvis har framstegen på transportteknikens område lett till att distansfriktioner kunnat i hög grad Över- vinnas. Det existerar dock ännu svårhanterliga restposter. Ett förhållande, som ter sig nästan för trivialt för att behöva påpekas, men likväl är av grundläggande betydelse för transporter- nas roll i produktion och socialt liv, är att gods och meddelanden i stor utsträckning kan delas i smådelar och enkelt lagras längre eller kortare tid, medan personer måste förflyttas som hel- heter och förses med ett uppbåd av tjänster under såväl rörelse som uppehåll. Resultatet

Leverans till sektor

Leverans till

är, att medan avståndet nästan upphört att vara ett hinder vid transport av meddelanden och får allt mindre betydelse vid transport av gods, så är distansfriktionen nu och i framti- den avsevärd vid förflyttningar av personer.»

Ett stegrat input-behov av offentliga och privata tjänster tenderar, till följd av beho- vet av personkommunikation, att förstärka fördelarna av agglomeration, särskilt om de tjänsteproducerande verksamheterna upple- ver odelbarhetsproblem. Starka tecken tyder på odelbarheter i produktionsservicesektorn. Vissa serviceverksamheter förekommer inte alls annat än i storstadsregioner och andra uppträder endast inom högre storleksord- ningar bland regionerna.

Det är svårt att empiriskt belysa tillgången på produktionsservice i olikstora regioner. I bilagan »Lokaliseringsbara enheter» görs ett försök att kartlägga tillgången på produk- tionsservice särskilt i olika delar av det norra stödområdet med hjälp av televerkets uppgifter på abonnenter i yrkesregistret. Redovisning av detta material innebär både fördelar och svårigheter. Den främsta svårig- heten 1igger i att avgränsningen mellan olika verksamheter blir vag och ofta subjektiv. Dessutom redovisas stora och små enheter utan uppdelning efter antal sysselsatta, om— sättning eller annat storlekskriterium. Förde- len ligger i den goda marknadsanpassningen, vilket gör att enheter inte så ofta sorteras in

1 För en diskussion av dessa frågor se bilaga 5 till ERUs rapporter. 2 SOU 1966:1 Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980 s. 250. Input-output relationships Cambridge 1963.

1954—1966,

Tabell 2:I. Serviceinputs procentuella andel av totala sekundära inputsumman i den brittiska ekonomin 1954—1966

Näringsgren 1954 1960 1966 (prognos) Jordbruk, skogsbruk, fiske 7,83 9,83 10,78 Kolgruvor 8,70 11,07 12,33 Gruvbrytning i övrigt 8,97 12,25 13,59 Livsmedelsindustri 11,15 17,68 19,80 Tobaks- och dryckesvaruindustri 9,84 24,00 29,50 Koksugnar m. m. 2,25 4,23 4,40 Mineraloljerafl' 9,15 14,60 16,06 Kemisk och kemisk-teknisk industri 10,68 14,04 15,41 Järn- och stålind (melting, rolling and

casting) 5,73 8,35 8,90 Järn- och stålindustri (övrigt) 4,80 6,57 7,25 Metaller (non-ferr) 15,01 20,13 21,53 Maskin- och clektroindustri 7,50 10,00 11,13 Skeppsvarv 7,25 11,61 12,86 Motorcykel- och cykelindustri 7,83 10,49 11,74 Flygplansindustri 7,10 4,19 4,35 J ärnvägsmaterialindustri 9,75 13,40 17,79 Metallvaror 8,96 11,32 12,48 Textilindustri 6,46 7,56 8,21 Konfektions— och skoindustri 9,85 13,56 14,81 Byggnadsmaterialindustri 16,70 22,72 25,91 Glas- och porslinsindustri 13,74 18,58 20,91 Träindustri 12,36 14,90 16,29 Pappers- och grafisk industri 13,87 18,41 20,51 Annan tillverkningsindustri 8,98 10,75 11,72 Byggnadsindustri 7,05 9,89 10,33 Glasproduktion 4,36 6,64 8,01 Elkraftproduktion 7,86 7,97 9,29 Vattenförsörjning 9,50 14,40 18,43 Transport och kommunikationer 2,93 5,17 5,54 Handel 3,20 4,68 4,68 Service 7,14 10,70 10,74

under falska beteckningar, vilket är vanligt i offentlig statistik.

Med dessa reservationer som bakgrund framkommer vissa skillnader mellan en gles- bygdsregion och Stockholmsregionen i till- gång på olika typer av produktionsservice år 1969 enligt yrkesregistren i telefonkata- logen.

Lyckseleregionen och Stockholmsregionen (i den mån anpassning till telefonområdet kunnat ske) har jämförts. Lycksele har ut- valts för jämförelsen eftersom regionen lig- ger på relativt stort avstånd från andra re- gioner och betjänar ett till ytan mycket stort uppland. Redan jämförelsen av antalet ru- briker visar skillnaderna. I Lyckseleområdet utbjudes tjänster under knappt 20 procent av antalet rubriker i Stockholmsområdet. Drygt 80 procent av den service som finns inom en tremilsradie kring Stockholms city

kan inte nås utan långa resor i glesbygds- regionen i fråga. Viss del av dess service- behov kan täckas i Norrlands kuststäder, men i många fall torde det vara nödvändigt att utnyttja storstadsregionens utbud med höga transportkostnader som följd.

En utförlig redovisning av materialet finns i tabellbilagan.

Koncentrationstendensen är särskilt utpräg- lad för de serviceverksamheter som kräver hög utbildning.1 Frågan om servicesektorer- nas samverkan med andra sektorer kan inte belysas kvantitativt. Därtill skulle utöver de vanliga input-output-studierna fordras un- dersökningar av direkta person-kommunika- tioner mellan sektorer med olika utbildnings- profil. Undersökningar av denna art vore särskilt användbara i den regionala plane-

1 Thorngren, B., Regionala external econo- mies, Stockholm 1967 (stencil).

ringen om de kunde anordnas i enlighet med lämplig input-output-sektorisering.1 Råder betydande stordriftsfördelar eller odelbarhet för anläggningar i servicesektorn, kommer stigande inputandel via komplementariteten att tvinga fram koncentration till storstads- regionerna även av de sektorer som ej själva upplever stordriftsfördelar eller odel- barhet.2

För många länder går det att arrangera vissa sektorer i oberoende block eller vinsten.-"> Möjligheten till blockbildning har inte studerats lika utförligt som triangulära sektorberoenden, men blockbildning av vissa sektorer relativt oberoende av sektorer utan— för det egna blocket, är lokaliseringspolitiskt intressantare. I en studie av Ghosh redo- visas ett försök till blockbildning av produk- tionssektorer i England, men studien ut- mynnar inte i några lokaliseringspolitiska slutsatser. Det är dock uppenbart att till- växtpolitiskt rimlig lokaliseringspolitik en- dast är möjlig om de omlokaliserade sekto- rerna samverkar i klara clustermönster.

I tab. 2.2 redovisas koncentrationen av samspelet mellan sektorer och block i den engelska ekonomin. Särskilt homogena i clusteravseende är block 2, 3 och 4, vil- ka i huvudsak omfattar ren tillverknings- industri, dvs. sådana som för närvarande berörs av den lokaliseringspolitiska verk- samheten i Sverige.

Den redovisade blockningen torde ha li- ten relevans för lokaliseringspolitiska beslut och bör bara ses som en illustration. Det saknas nämligen numeriska beräkningsme- toder för att finna optimala blockstrukturer. Dels är det svårt att precisera optimalitets— villkoret och dels är det svårt att finna ett unikt och globalt maximum. En politiskt rimlig bloekningsanalys borde innehålla ett större antal block och en hög grad av homo- genitet inom vart och ett av blocken.

Snabbheten i ekonomiska förändringars spridning från storstadsregionerna beror på den grad av blockbildning som ekonomin uppvisar. Möjligheten av divergens mellan storstadsregionernas och övriga rcgioners ekonomiska tillväxt kan bara uppskattas i den mån som blockbildningen är känd. Det

är möjligt att lokaliseringspolitiska insatser i stagnerande regioner nu avger sina huvud- sakliga multiplikatoreffekter i de starkt ex- pansiva regionerna, eftersom ensidiga be- roenden mellan regioner och sektorer inte varit kända, när man fattat beslut om loka— liseringsstöd till företag. Spridningseffekten kan sålunda vara så inriktad mot vissa redan expansiva regioner, att en önskad uppbroms- ning av urbaniseringstakten genom lokalise- ringspolitiken snarare förbyts i sin motsats. Det finns en uppenbar risk att de tre stor- stadsregionerna och några få medelstora re- gioner ömsesidigt driver på varandras ut- veckling, medan huvuddelen av de övriga regionerna förblir opåverkade av storstads- regionernas produktion och efterfrågan (om man undantar migrationen av arbetskraft).

Exkurs

2.1 Stordriftsfördelar och lokaliseringsmöns— ter*

>>As long as indivisibility of commodities is not recognized these models fail to grasp the essential character of the problems posed by urban conglomerations . . .

If we imagine all land to be of the same quality, both agriculturally and in amount and accessibility of mineral resources, then an ac- tivity analysis model of production that in- cludes the proportionality postulate would show a perfectly even distribution of activities to be mOSt economical.»

Koopmans, T.C., 3 essays on the state of economic science. New York 1957, s. 153—154.

Ovanstående citat belyser att produktions-

* Artie, R., Cities and Space. Ed. L. Wingo, Public policy and the space economy of the city.

2 Med stordriftsfördelar avses att för en

produktionsfunktion som är homogen med Q= f(mxl, mx2,_mx3 ,..,mxn)=mk ' f(xl, x,, ...,xn) så är k>l inom hela den valhandlingsmässigt intressanta produktionsmängden. Med odelbarhet avses att anpassningen av en homogen funktion försvåras, genom att produktionsalternativen utgöres av ett mindre antal punkter i produktionsrummet.

Se Ghosh, A., Experiments with input- output models, Cambridge 1964, kap. 7.

* Avsnitt med asterisk förutsätter kunskaper i ekonomisk teori. Denna exkurs är avsedd att ge en bakgrund till analysen i kapitel 4.

Tabell 2: 2. Procent av varje industris output som säljs inom det egna blocket respektive till

slutliga användningsområden.

Outputs

Inputs Sektor Block 1 Block 2 Block 3 Block 4 Block 5

Block 1 1 Spannmål etc. 2 Kött och mjölk 3 Övr.jordbruksprodukter 4 Kol och koks, 5 Ovr. gruvprodukter 6 Byggnadsmaterial 7 Glas och porslin 8 Kemiska produkter etc. 9 Läkemedel etc. 10 Tvålprodukter 11 Olja och fett

77,8 32,2 64,0 55,9 3,7 22,9 55,6 67,2 94,2 95,7 58,9

Block 2 12 Järn och stål (m.r.c.)

13 _» » » (övr.) l4 Övr. metaller 15 Motorer och cyklar 16 Flygplan 17 Lokomotiv 18 Fartyg

19. Maskinverktyg

20 Konstruktioner 21 Mekaniska hjälpmedel 22 Elektriska hjälpmedel 23 Radio och telekom. 24 Verktyg och wires 25 Hard- and hollow-ware 26 Instrument

Block 3 27 Bomull och silke

28 Ullvaror 29 Andra textilier 30 Trikåvaror 31 Textilfinish 32 Läder och hårvaror 33 Konfektion 34 Skor

Block 4 35 Vegetabiliska livsmedel

36 Socker, kakao m.m. 37 Andra livsmedel 38 Tobaks- och dryckesvaror

Block 5 39 Trä- och korkprodukter

40 Papper och board 41 Grafiska produkter 42 Gummiprodukter 43 Div. manuf. produkter 44 Byggnader 45 Gas och vatten 46 Elektricitet

Källa: Ghosh a.a. Tab. 7.3, s. 68.

sambandens utseende kan implicera lokalise- ringsmönster. Analys efter de av Koopmans rekommenderade linjerna har varit undantag snarare än regel i den regionalekonomiska lit- teraturen. Stordriftsfördelar respektive odelbar- het, som i Koopmans analys närmast identi- fieras med varandra, har i lokaliseringsanalyser

85,1 82,5 88,8 98,4 99,3 98,5 97,7 85,0 97,8 94,3 94,3 90,4 75,6 67,9 94,6

96,7 99,3 70,3 99,7 99,6 93,9 99,1 98,5

98 4 99,0 97,4 99,1

63,9 51,5 92,3 49,2 842 77,1 64,5 50,9

i allmänhet inkluderats i produktionsfunktioner- nas resttermer och benämnes därvid externali- tetsfördelar.l

1 Hos Guteland, G., a.a. benämnes residualen agglomerationsfaktorn.

Produktionsfunktionen får därvid utseendetl

oci (l—ai)

(1 3) Qri = Ari Lri Kri eller (1 b) Qri=y,,(aK;51+ bLITB'") —(1/#,-)

där Qri : produktionens förädlingsvärde i region r och sektor i y,.4 : residualtermen (externalitets— eller agglo— merationsfaktorn) L : arbetskraften K : kapitalstocken : elasticitet

Ekvation (la) är homogen av första graden och har en substitutionselasticitet som alltid är lika med 1. Används ekvation (lb) vinner man fördelen att den konstanta substitutionselastici-

] teten (HB—) kan skilja sig från talet 1. Esti- mering av ekvationstyp (lb) kan enklast ske vid antagande om kvantitetsanpassning såväl i in-

1 puts som outputs. Termen(T+-B—)kan då härledas i en reducerad form:

1 [agq= — (1 +i?)!og 31—16 (1 —Ö)+

+(—1—lo w 1+B g

q : förädlingsvärde per sysselsatt w : lönesatsen () : en fördelningsparameter ;» : effektivitetsparametern # : substitutionsparameter

Denna funktionstyp har större fördelnings- politiskt intresse än funktionstyp (la). Vinst- andelen bestäms nämligen av substitutionselasti-

citeten = L. på följande sätt i produk- Q 1 +)? tionsfunktioner utan interna stordriftsfördelar.2

df k ,, dk q ( q ) (9 1)

Om gzl som. i ekvation (la) blir vinstande— len f densamma i alla regiontyper. Om g>1 blir vinstandelen större i regioner med högre kapitalintensitet.

Med stordriftsfördelar (increasing returns to scale) eller växande skalavkastning brukar man avse sådana företeelser som kan betecknas som interna för produktionsenheten. Med den- na term avses, att företagets effektivitet i hu- vudsak beror på företagets egen produktions— nivå. Bland interna stordriftsfaktorer märks i

första hand de som sammanhänger med geo- metriska företeelser (gäller exempelvis pipe- lines), Vissa sannolikhetsteoretiska företeelser (exempelvis lager- och likviditetsreserver) samt specialiseringsmöjligheter (i första hand när det gäller arbetskraften, maskiner och verktyg). Sådana stordriftsfördelar skapar fördelar av att uppföra stora arbetsplatser, men behöver i och för sig inte alltid medföra regional koncentra- tion av mera betydande omfattning.

Snarare är det de externa siordriflsfördelarna, som skapar fördelar av regional koncentration. Begreppet täcker inte helt det som vanligen kallas external economics, vilka till en del kan uppstå oberoende av regionens täthet eller stor- lek.

Med externa stordriftsfördelar avses sådana faktorer, som har att göra med storleken på regionen, där den ekonomiska verksamheten bedrivs.3 Hit hör de marknadsekonomiska fak- torerna, som exempelvis tar sig uttryck i att en region måste förfoga över ett förbrukarunder- lag, för att verksamheten skall kunna bedrivas till rimliga kostnader (skolor kan nämnas som exempel). En annan företeelse som troligen blir av allt större intresse och som lämpligen bör inordnas under de skalekonomiska före- teelserna är de genom utbildningssystemets ex- pansion stigande kraven på differentierat nä— ringsliv. Konsekvensen av denna faktor är tro- ligen, att även om de interna skalekonomiska vinsterna kan uppnås utan flyttning till någon av de större regionerna, så kommer befolk- ningens preferenser för differentierade syssel- sättningsmöjligheter att sänka sannolikheten för regelbunden arbetskraftsförsörjning vid ett fö- retags lokalisering till en mindre region av brukssamhälletyp.

1 Ekv. (lb) har större fördelar i vissa makro- analyser då den enklare kan aggregeras upp från mikrofunktioner. 2 Ett bevis finns bl.a. i Allen, R. G. D., Macroeconomic Theory. London 1967. 3 Symboliskt kan resonemanget förtydligas med följande enkla produktionsfunktion Q=A(t) LaKbBC Q=produktionens förädlingsvärde A=teknologifaktorn L = arbetskraften K=kapitalstocken B=regionbefolkningen eller annat agglomera- tionsmått Låt oss nu anta att verksamhetsstället, vars produktion antas bestämd genom ovanstående funktion, tagit tillvara alla interna skaleko- nomiska fördelar, så att summan av para- metrarna a och b är lika med 1. Skalekonomiska fördelar kan nu fortfarande existera i den be- märkelsen att a+b+c är större än 1, vilket innebär att stigande befolkning (ceteris paribus) höjer produktionen. Självfallet beror produk- tionsenhetens befolkningsoptimum också på efterfrågeförhållandena.

Q/L

(Q/Ur

ll

(Q/Lt'

(K/Lh.

K/L

(K/u,

Q/L=förädlingsvärde per anställd

K/L=kapita1 per anställd

w =löneandelen r :regionen med högre produktivitet r' :regionen med lägre produktivitet

Figur 2: 2.

Regionala skillnader i externa produktions- fördelar tar sig uttryck i regionala differenser i värdet på restfaktorn An», vilket får samma innebörd som de skillnader, som registreras i produktionsfunktioner, vilka har teknologiskt neutral tillväxt över tiden. Förhållandet impli- cerar att i ekvationen (la) kan en tangerings- linje med oförändrad lutning förbindas i tan- geringspunkterna med en linjär origostråle oav- sett värdet på den multiplikativa faktorn Ari. En linjär origostråle implicerar i ekonomisk tolkning konstant capital-output-kvot oavsett värdet på externalitetsfaktorn.1 Ett produktions- övertag för en viss region tar sig uttryck i att produktionsfunktionen för regionen ifråga lig— ger över andra regioners i hela sitt förlopp, vilket illustreras i ovanstående diagram.

Den högre produktionsfunktionen anger en region med externalitetsfördelar. Gränsproduk- tivitetsanpassade löner innebär ett löneövertag för region r och med de här inritade produk- tionsfunktionerna erhålles också högre kapi- talintensitet i region r. Resultatet beror på att vi fasthållit vid antagandet om begränsad mar- ginell rörlighet för arbetskraften och obegrän- sad rörlighet för kapitalet. Härigenom erhålles en utjämning av räntabiliteten, men med en re- gional lönedifferentiering som följd. I det här åskådliggjorda fallet skulle skillnader i pro- duktiOnsfunktionerna, efter att jämviktsläget

uppnåtts, inte utraderas av en successiv om- lokalisering av verksamhetsställen. I jämvikts- läget har den större regionen högre löneläge, högre kapitalintensitet, men samma capital- output-kvot och samma räntabilitet som den mindre regionen.

Med interna stordriftsfördelar i produktio- nen blir resultatet helt annorlunda. Låt oss anta att den ena regionen genom sitt befolkningsöver- tag kommit att bättre utnyttja stordriftsförde- larna. Likheten mellan räntabiliteten i de olika regionerna kan aldrig bli bestående i detta fall. En successiv överföring av realkapital kommer att ske till den i utgångsläget över- lägsna regionen, såvida inte restriktioner av nå- gon art omöjliggör tillväxten.2 Genom denna överföring ökar successivt kapitalintensiteten i den mera folkrika regionen, vilket förutsättes ske utan att underlägsenhet i produktiviteten blir en följd.

Svagheten i att härleda förekomsten av ex- terna effekter genom residualberäkning finns också i andra avseenden. I residualen samlas en

1 Förhållandet skulle kunna karakteriseras som »neutral externalitet». Här avses inte »pe— kuniära externa effekter» som hellre bör kallas pris- eller marknadselfekter. 2 Se Koopmans, T.—Beckmann, P., Assign- ment problems and the location of economic activities. Econometrica jan. 1957.

mängd olika faktorer, som kan vara regionalt skilda, men inte återspeglar några egentliga ex- ternalitetsskillnader. Hit hör exempelvis skillna- der i arbetskraftens och realkapitalets åldersför- delningar. Det finns dock möjligheter att redu- cera denna svaghet genom att uppskatta pro- duktionseffekten av arbetskraftens fortgående strukturförändring och här står i princip två vä- gar öppna. En möjlighet är att arbetskraften och kapitalet delas upp i flera helt fristående delar med olika effektivitet och ålder, varvid var och en av dessa kategorier ingår i ekvatio— nen som en fristående produktionsfaktor med egen exponent. Den andra metoden innebär att man försöker sammanväga arbete och kapital av olika ålder och utbildningsnivå i effektivi— tetsenheter.1

Stigler har i en uppsats försökt förklara in- ternationella differenser i produktionsresultat från en skalekonomisk utgångpunkt snarare än med externalitetsskillnader.2 Jämförelsen gäller England och USA, bygger på data för 24 produktionssektorer och syftar till estime- ring av en makro-ekonomisk produktionsfunk- tion, där samtliga fördelar antas härröra från stordriftsfördelar. Exponenternas summa i en Cobb-Douglas-funktion uppgår till 1,27 och skulle sålunda implicera betydande stordrifts- fördelar.

Den grundläggande svagheten i Stiglers ana- lys är av samma slag som i den nämnda exter- nalitetsansatsen. Endast genom avvisande av teknologiska skillnader och skillnader i externa effekter kunde anpassningen ske, varför stor- driftsfördelarna också fått residualkaraktär.

Betydande kritik har riktats mot Stiglers analys, men skulle resultaten vara riktiga för en jämförelse mellan länder av olika storlek, borde stordriftsfördelar vara än viktigare som förklaring till regioners tillväxt eller tillbaka- gång. För småregioner kan stordrifts- och odelbarhetsproblem ställas på sin spets. I yt- terlighetsfallen torde vissa regioner i Sverige för närvarande vara så små, att praktiskt taget inga företagsenheter av företagsekonomiskt op- timal storlek kan lokaliseras dit.

Det förefaller rimligt att anta, att stordrifts— fördelar eller konstant skalavkastning är de enda långsiktigt möjliga alternativen. Skulle det råda smådriftsfördelar inom någon sektor bör den långsiktiga effekten bli, att uppdelning av produktionsenheterna sker till dess att con- stant returns uppstår. Om increasing returns to scale råder, finns dock ingen dominansprin- cip av motsvarande slag. Enheterna kan succes- sivt växa (och därmed regionerna), utan att lä- get för konstant skalavkastning uppnås, vilket kan förhindras av att regionens marknadsstor- lek är alltför begränsad.

1 Olgaard, A., Growth, productivity and relative prices, Amsterdam 1968. Stigler, Economic problems in measuring changes in productivity; in Output, input and productivity measurement, NIER Princeton 1961.

3 Flyttningens samspel med produktionsförhållandena

i större regioner

Flyttningen från mindre till större regioner är koncentrerad till vissa åldrar och är ojämnt könsfördelad inom dessa åldersgrupper. Ål- dersgrupper mellan 15 och 30 år dominerar starkt. Förskjutningar i folkmängd och ål— dersstruktur kan därför ske förhållandevis snabbt både i de största och i de minsta re- gionerna och inverkar därigenom i betydel- sefull utsträckning på konsumtionsnivån, produktionsnivån och sektorfördelningen av efterfrågan på konsumtionsprodukter. De långsiktiga förskjutningarna i den samlade konsumtionens omfattning och näringsgrens- fördelning förklaras troligen delvis av netto- omflyttningens effekter på ålders- och köns- strukturen hos olika regioners befolkning.

De egentliga orsakerna till nettoinflytt- ningen till storstadsregionerna är emellertid svåra att bestämma. Den helt dominerande andelen av flyttningen finns inom ålders- gruppen under 30 år och det är därför denna grupps attityder som bör dominera flytt- ningsförklaringen. Professor Hägerstrand har i ett appendix till 1965 års långtidsut- redning formulerat de yngre flyttarnas drag- ning till storstäderna på följande sätt: »Indi— viden har i själva verket mycket att vinna i valfrihet och trygghet på att befinna sig i en omgivning som erbjuder rik variation på möjligheter till utbildning och fortbildning, primärt yrkesval, avancemang och yrkesby- te, bred konsumtion, kulturaktivitet och un- derhållning».

Ett av de centrala elementen i äldre mar-

ginalistiska och mera allmänna flyttnings— modeller är individers nyttofunktioner. Var- je persons utbud av arbete kommer enligt valhandlingsteorin att bli bestämd av den inkomst per tidsenhet vederbörande erbju- des. De för varje individ giltiga utbudskur- vorna för arbete kan ofta aggregeras till en samlad utbudsfunktion för arbetsmarkna- den. Under antagande om att företagens mål är att maximera vinsten, att de kvantitets- anpassar sig på arbetsmarknaden men accep- terar marknadslönen och att arbetskraftens tjänster är en kontinuerligt variabel produk- tionsfaktor, så kommer varje enskilt före- tags efterfrågan på arbetskraft att samman- falla med marginalproduktivitetskurvan för arbetskraften. På samma sätt som personers utbudskurvor för arbete kan aggregeras, finns det också möjligheter att aggregera de enskilda företagens kurvor för arbetskrafts— efterfrågan till en samlad efterfrågekurva för hela arbetsmarknaden. Om varje produk- tionssektor konstituerar en homogen arbets- marknad kommer såväl sysselsättning som löneläge att bestämmas i skärningspunkten mellan efterfråge- och utbudskurvan för delmarknaden.

Anta att samtliga sektorer i ekonomin sta- biliserats på detta sätt och att samtliga över- föringar av arbetskraft genomförts i den ut- sträckning som de varit önskade av arbets- kraften. I så fall har en lönestruktur etable- rats, som kan sägas vara förenlig med total jämvikt på arbetsmarknaden.

De olika sektorerna på den tänkta arbets- marknaden förutsätts få en likvärdig steg- ring av sin arbetsproduktivitet. Det kan då vara frestande att tro att det enda resul- tatet av denna förskjutning skulle vara en ny stabilisering av lönestrukturen vid en högre lönenivå och med oförändrad sysselsättning i de olika sektorerna. Så är dock normalt icke fallet. Företagens efterfrågekurvor för arbetskraft är nämligen uppbyggda av två komponenter, arbetskraftens gränsprodukti- vitet och prisförhållandcna på färdigvaru- marknaden. Den stegrade produktiviteten kommer därför visserligen att förskjuta gränsproduktiviteten lika mycket i alla sek- torer, men endast i fysisk bemärkelse. För- ändringen på färdigvarumarknaderna kom- mer i själva verket inte alls att gå lika lik- formigt. Under förutsättning att efterfrågan är inkomstbestämd, när det gäller färdig- varuprodukter, kommer den stegrade pro- duktiviteten att leda till högre inkomster för konsumenterna, vilket också medför att de- ras efterfrågan på varor och tjänster för- ändras.

För varor och tjänster där efterfrågan har hög inkomstelasticitet blir prisförskjutningen stor och därigenom kommer dessa sektorers efterfrågekurvor på arbetsmarknaden att stiga starkt. Sektorer som däremot har en efterfrågan med låg inkomstelasticitet får en låg samlad efterfrågeförskjutning, vilken också är liktydig med en mindre relativ pris- stegring. Härigenom kommer dessa sektorers efterfrågekurvor på arbetsmarknaden att förskjuta sig mindre än vad som gäller för högelasticitetsnäringarna, vilket innebär att det uppstår en lönedifferens mellan de olika sektorerna.

När en lönedifferens uppstår på det an- givna sättet överförs arbetskraften från sek- torer med lägre lön till sektorer med hög— re lön. Överföringen av arbetskraft mel- lan sektorerna antas upphöra då löneskill- naderna eliminerats, dvs. då värdet av fak- torns marginalprodukt är densamma i alla sektorer sånär som för överföringskostna- den. Om sektorerna finns i olika regio- ner, får man en överföring av arbetskraft mellan regionerna.

Teorin för arbetskraftsöverföring mellan jordbruksbygd och stadsbygd är vanligen uppbyggd i anslutning till den anförda teo- rin. Sålunda har Simon visat, att om in- komstelasticiteten för jordbruksprodukter är mindre än för industriprodukter kommer lika procentuella ökningar i effektivitet i produktionen av industri- och jordbrukspro- dukter att medföra en minskning av antalet anställda inom jordbrukssektorn och en ök- ning av antalet anställda inom industrisek- torn.1

Det är givet att den angivna teorin inte endast förmår att förklara överföring av arbetskraft mellan jordbruksnäringar och stadsnäringar (samt därigenom också flytt— ningsrörelserna). Givetvis är teorin tillämp- lig i varje situation, där inkomstelasticiteter- na starkt avviker mellan olika produktions- sektorers produkter.

Inkomstelasticiteternas effekter på befolk- ningsutvecklingen i olika landsdelar bör inte överdrivas, då komparativa produktionsför- delar ibland kan ge en kompenserande till- växt till följd av export mellan regionerna.

Det torde dock vara utvecklingen av kon- sumenternas efterfrågan i kombination med långsam strukturomvandling i produktions- ledet, som är den främsta drivkraften bak- om befolkningsomflyttningarna. Det är ock- så ofrånkomligen så att tvära kastningar i konsumtionsefterfrågan, som är en naturlig följd av den snabba inkomsttillväxten kom- binerad med den höga genomsnittliga väl- ståndsnivån, måste ställa stora krav på ar- betskraften inte endast när det gäller över- gång mellan produktionssektorer, utan även när det gäller flyttning mellan regioner. Flyttningen mellan regioner kan givetvis be- gränsas i den mån som individen bor på en tillräckligt stor arbetsmarknad, vilken med- ger sektorbyten utan att härigenom automa— tiskt framtvinga byte av bostad och därige- nom uppbrytning av sociala relationer. Stor- stadens främsta fördel torde därför av indi-

1 Simon, Models of Man, New York 1967, s. 207—218. Se dock Leif Johanssons kritik av Simon i A multisectoral model of economic growth, Amsterdam 1959.

viden uppfattas så att en snabb produktions- utveckling och en föränderlig slutefterfrågan kan möjliggöras utan annan flyttning än mel- lan arbetsplatser, näringsgrenar och yrken.

Jämsides med löne- och inkomstincitamen- ten för flyttningen har det lanserats andra, sociologiska förklaringsvariabler. Det är ock- så naturligt med hänsyn till att olika regio- ner och sektorer kan uppvisa jämförelsevis stora löneskillnader innan det uppstår mera betydande överföringar av arbetskraft. Bland de förskjutningar i andra hänseenden, som kompletterar de rena produktivitets- och lö- neskillnadernas attraktionskraft för flyttare, märks den utökade fritiden, utbildningssyste- mets tillväxt samt de sociala förskjutningar, som sker till följd av att familjcbanden upp- hävs vid allt lägrc och därmcd mera flytt- ningsbenägna åldrar.

Utbildningssektorns tillväxt kommer san- nolikt inom överskådlig framtid att höja Storstadsregionernas attraktivitet, eftersom nya former av undervisning och forskning till följd av odelbarheter koncentreras regio- nalt och därvid lockar till flyttning före in- dividernas egentliga inträde på arbetsmark- naden. Redan i utbildningsskedct uppstår därför viss social bindning vid utbildnings- regionerna. Utbildningens specialisering bör desutom binda de nyutbildade vid alltmera specialiserade yrken och sektorer. Av denna anledning minskar valmöjligheterna på mind- re regionala arbetsmarknader oavsett ut- vecklingen av individuella näringsgrenars lokalisering. Valet kommer därför att stå mellan ständig flyttning mellan mindre och yrkesspecialiserade regioner över hela lan— det och inomregional flyttning i någon av de stora och i yrkeslivet differentierade regio- nerna.

Tendensen till minskad inomregional val— möjlighet vid utökad utbildning har omvitt- nats av sociologiska flyttningsstudier. En undersökning av omflyttningen av arbets- kraft i samband med nedläggningen av ett större industriföretag i Norrköping visade att mera än 30 procent av tjänstemännen men bara 6 procent av de manliga arbetarna flyttade från staden i samband med arbets- platsens nedläggning.1 En stigande utbild-

ning för alltmera specialiserade yrken ten- derar därför troligen att förstärka attraktivi- teten hos de stora regionerna.

3.1. Omflytming och produktionsteori*

De demografiska faktorerna intar en central ställning i vår analys och det finns därför skäl att mera än tidigare stanna upp vid sam- spelet mellan befolkning, arbetskraft och pro- duktion mot bakgrund av mera generella anta- ganden om de produktionstekniska sambanden.

Låt förädlingsvärdet (Q) vara bestämt av arbetskraften (L) samt realkapitalet (K) på föl- jande sätt:

Q=Q(L,K); varvid sambandet mellan ar- betskraften och befolkningen kan tecknas som ett direkt proportionellt samband så att L: ÄB; där B : befolkningen.

För att folkmängden skall öka måste lev- nadsstandarden, mätt i förädlingsvärde per

capita (% ) växa i en viss given takt. Emigra-

tion från regionen uppstår således så snart till- växten i levnadsstandard understiger en kon- stant, men förbyts i immigration så snart detta »tröskelvärde» överskrids. Om det inte finns någon tillväxt i effektiviteten kan tillväxt i levnadsstandard uttryckas som

(öQ L+5$2-k>B—Q-is

d 67" (SK E(Q/B)=———?,————= öQ - öQ AB - = B, >o - dL - dK - dB L=-Ft-,K=d—I,B=Yt,

Omskrivningen följer av ett antagande om att någon viss relation mellan kapital- och arbets- kraftstillväxt måste gälla t. ex.:

x "L . ti; E=ydeS.K—yK(l—B).

Sålunda ges tillväxten i levnadsstandard av

(&.y.3+ö_Q.yK_Q>'B i B)= ÖL öK _>0 dt(Q/ 132

1 Rundblad, B.: Arbetskraftens rörlighet, Uppsala 1964. * Detta avsnitt kräver kunskaper i eko- nomisk teori.

Tillväxt i levnadsstandarden i samband med befolkningstillväxt kräver följaktligen (eftersom B2 alltid är större än 0) att:

129. B+å—Q- K-y>Q

öK vilket endast kan uppnås genom att -y>1, när det råder konstant skalavkastning. Resultatet innebär att konstant skalavkastning endast är förenlig med stigande genomsnittsinkomst vid stigande kapitalintensitet. Konstant kapitalin- tensitet med stigande per-capita-inkomst kräver å andra sidan att det råder stordriftsfördelar. Förutsättningen om en stegring i standarden i en takt högre än en viss given konstant får till effekt att ovanstående resultat skärps. Det bör uppmärksammas att slutsatserna dras utan hänsynstagande till teknologiska förhållanden. Resultaten blir dock likartade om innovations- förloppet är teknologiskt neutralt.

Z-koefficientens effekt är också av intresse i sammanhanget. Den kan närmast betecknas som ett förvärvsintensitetstal, vilkets värde så- lunda avgör den takt, med vilken kapitalinten— siteten måste stegras.

Förvärvsintensitetens värde samvarierar nor- malt i positiv riktning med regionstorlek till följd av de större regionernas mera differen- tierade arbetsmarknad. Immigration till en stor region skulle sålunda få mindre effekt på kapitalintensiteten än om motsvarande immi- gration sker till en mindre region med åtföl- jande lägre värde på förvärvsintensiteten. Den sammanlagda effekten, ceteris paribus, på den samlade nationella kapitalintensiteten skul- le därigenom bli mera begränsad. Effekten på kapitalkvoten är svårare att uppskatta, då vär- det på y-parametern har en effekt tillsammans med antagandet om skalekonomi. Med stor- driftsfördelar och given kapitalintensitet måste kapitalkvoten sjunka, medan utvecklingen av kvoten vid konstant eller avtagande skaleko- nomi är osäker och beror på värdena på y- respektive Z—parametern.

Skillnader i förvärvsintensiteten mellan stor- stadsregioner och glesbygd kan under vissa möjliga (och inte helt ointressanta) förhållan- den förstärka inflyttningen till de större re- gionerna.

En sådan effekt uppstår när Z—parameterns värde är positivt korrelerad med regionens be- folkningsstorlek. Som i den tidigare analysen antas flyttningen samvariera med produktions- värdet i relation till befolkningen. Förvärvsinten- siteten [ region r.

dl (1) Å, =)., (B,), med 53 >0 Migratio-

nen >0 till/från

region r.

(2) M,= M((Q/B)r); där—

d d (Q/B)

Produk— tionen [ region r.

(3) (Q/B), = li,/4. (If/LW; 0(oc(l

Alla parametrarna utom i-parametern förut- sättes här vara lika i alla regioner.

Vi finner direkt att skillnaderna i förvärvs- intensiteten kommer att uppfattas som regio- nala skillnader i den restterm som normalt an- vänds som indikator på externa effekter.

En högre familjeinkomst erhålles i den större regionen, vilken sålunda skapar ett im- migrationsincitament, vilket i sin tur ökar folk- mängden. Vid överföring till förloppsanalys er- hålles en kumulativ befolkningstillväxt även för etti produktivitet likvärdigt, men i utgångs— läget folkrikare, område.

Ett samband av denna art skulle kanske kunna förklara, att medellönemässigt under- lägsna men familjeinkomstmässigt överlägsna regioner som Borås fortlöpande över längre perioder kan bibehålla sina immigrationsöver- skott.

3.2. Bostadsbyggandet och flyttningens ut- veckling

I regionala befolkningsprognoser intar an- taganden om inflyttningsöverskott en cen- tral ställning. Inflyttningen måste därför prognosticeras och en vanlig metod är här- vidlag att utnyttja observerade inflyttnings— överskott i en trendframskrivning.

Exempel på dessa metoder utgör SCBs prognoser över kommunblockens befolk- ningsutveckling. Att enbart lägga de trend- mässiga utvecklingstendenserna till grund för flyttningsprognoser är inte meningsfullt. De egentliga attraktionsfaktorerna som något diskuterats tidigare bör i stället bilda ut- gångspunkt. Flyttningsmodeller av sådan typ har också konstruerats och förefaller att ge bättre prediktionsresultat.

Som framgått av den tidigare redogörelsen bör en teoretisk diskussion av flyttningsrörel- serna egentligen byggas upp från individnivå. En sadant ansats innebär att saväl total in- flyttning som total utflyttning tas upp till separat betraktelse. Med andra ord ter det sig riskabelt att enbart arbeta med analyser av flyttningssaldot, vilket har blivit van— ligt bland dem som försökt bygga upp för- klaringsmodeller för flyttningsrörelserna.

Det är troligt att flyttningsrörelsernas samspel med bostadspolitiken inte kan ges

en uttömmande förklaring, såvida de flyt- tandes konsumtionsmönster inte beaktas. Det är vanligt att i konsumtionsanalyser ignorera effekten av skillnader i den regionala mil— jön. Som exempel behöver vi endast upp- märksamma dyrortsundersökningarna vilka helt arbetar med en given budgetsamman- sättning hos ett nationellt >>typhushåll.» Även om ett sådant förfarande kan vara rimligt i vissa sammanhang, ter det sig utomordent- ligt äventyrligt att överföra samma under- sökningsmetodik på regionala analyser. Nor- malt utgör nämligen skillnader i utbildnings- struktur, hushållsstruktur och rent demogra- fiska faktorer vid en given tidsperiod lika betydande element för konsumtionsmönstret som skillnaderna i inkomster. Att utelämna de demografiska förhållandena kan endast försvaras i befolkningsmässigt mycket sta- bila områden. Med hänsyn till att regionerna inom ett land i allmänhet är befolknings- mässigt starkt föränderliga, är det riskabelt att bortse från de skillnader i konsumtions- mönstret som orsakas av variationer i den demografiska strukturen.

Varje indexundersökning bygger på ett antagande om att den budget som utgör typ- budgeten är i någon mening optimal för de som berörs av indexberäkningen. Sålunda kan indexproblematiken belysas i ett in- differensdiagram hämtat ur valhandlings- teorin.

Ett av grundsambanden i dessa valhand- lingsdiagram är den s. k. budgetlinjen. Den- na linje anger personens valhandlingsmöjlig- heter innanför hans budget. Prisrelationen bestämmer budgetlinjens riktningskoefficient medan inkomstläget, vid given prisrelation mellan de två konsumtionsprodukterna, be— stämmer budgetlinjens avstånd från origo. En inkomsthöjning vid oförändrad prisrela- tion innebär sålunda en parallellförskjutning av budgetlinjen. En prisförändring vid given levnadsstandard innebär att budgetlinjen svänger med ständig tangering av »typhus- hållets» indifferenskurva.

Antag att en person befinner sig i den re- gion som ger budgetrelationen NN och i lä- get n i fig. 3.1. Antag också att en prisrela- tion existerar i storstadsregionen som ger

linjen SS. Under förutsättning att nyttoupp- gången är större än vad som svarar mot frik- tionen i samband med överflyttningen till storstadsregionen, är det även från de enk- laste kriterier lönsamt att flytta från region N till region S. Det är således, med den an- givna preferensstrukturen, rimligt för per- sonen i fråga att flytta ifrån regionen med NN-prisrelationen till den större regionen med SS-prisrelationen då prisskillnaden upplevs som en inkomstskillnad. Preferens- fältet kan antas vara förskjutet uppåt för en- samstående yngre personer (UE) och för- skjutet nedåt för personer med familj (UF). Om en yngre person (med U E) flyttar till en storstadsregion som ensamstående (med optimalpunkten 3) skulle samma inkomstnivå och samma budgetrelation innebära att han — när han senare bildar familj tvingas till ett läge kanske vid 3”. En ny flyttning ak— tualiseras i så fall, i den mån det finns sys- selsättning för honom, till en region som kan ge honom den indexmässigt i stort likvär- diga budgetrelationen GG och optimaltilläg— get g. Förutsättningen för att en sådan för- nyad interregional flyttning inte skulle te sig attraktiv är då att personen i fråga erhåller en inkomstkampensation dvs. en förskjut— ning av sin budgetrelation SS till linje S'S' (den streckade linjen). I den mån som sub— stitutionselasticiteten (ett uttryck som anger flexibiliteten i konsumtionsmönstret) är låg. blir naturligtvis kompensationskravet större än om substitutionselasticiteten är hög.

Skulle låga substitutionselasticiteter råda på bostadsmarknaden innebär detta att en ändring av hyreslagstiftningen måste ge upp- hov till starka flyttningsrörelser. Vi kan så- lunda säga att ett upphävande av hyresreg- leringen bör leda till att bruttoflyttningen ökar markant, att den demografiska struk- turen i de olika regiontyperna kommer att uppvisa större skillnader än i dag och att skillnaderna i första hand skulle ta sig ut- tryck i en ökad dominans för ogifta och yngre personer i storstadsregionerna.

Det förefaller också som om en hävd hyresreglering, med åtföljande skärpning av skillnaderna i prisrelationerna, borde leda till större total arbetskraftsvolym i storstads-

k

B= bostadstjönster O= ovriga varor och tjänster

LE jpdifferlenskurvo får en X typisk ensumstoende

UF: lundifter'enskurva typisk tamiljeperson

för en

Figur 3: ]. Hushållets bosättningsval vid regionala skillnader ilinkomster, bostadskostnader och priser på övriga produkter.

regionerna än vad som uppnås vid reglerad bostadsmarknad. Varje inkomsttagare får nämligen förutsättas förbruka mera bostads— tjänster i den mån de sorterar under UF- funktionerna. Ett utbyte av F-individer mot E-individer innebär att hushållen efterfrågar mindre mängd boendetjänster genomsnittligt. En slopad hyresreglering bör därför, åtmin- stone på kortare sikt, öka befolkningstill- växten genom inflyttning.

Det är självfallet betydligt mer komplice— rat i en långsiktig verklighet än vad som här kunnat illustreras. Dels är valhandlingssitua— tionen mera komplex i och med att man normalt inte kan aggregera samman alla varor och tjänster till en post på så sätt som skett i det tidigare exemplet. Vi har också bortsett från förmögenhetsändringar vid flyttning. Det är inte heller lätt att definiera bostadstjänster på ett entydigt sätt. Analysen är emellertid i ganska liten utsträckning av— hängig av krav på operationalitet, eftersom många av de resonemang som här förts en- dast har att göra med förändringarnas rikt-

ning och inte med deras kvantitativa om- fattning.

3.3 Kortfattad diskussion av hushållets lång- siktiga flyttningsbesluft

En flyttning måste i allmänhet ses som ett mera långfristigt val för hushållet. Hushållets kalkyl får därför många likheter med företa- gets investeringskalkyl. Det gäller för hushållet att beakta en följd av år med ofta oviss ut- veckling för betydelsefulla faktorer. Hushållet måste ta hänsyn till de löneskillnader det kan få genom omflyttningen, sannolikheten för löneutfallet i de två regionerna — som till stor del beror på det allmänna sysselsättningsläget — samt kostnader på kort och lång sikt som är direkt kopplade till omflyttningen.

Enklast uttryckt är flyttningsvinsten skillna- den mellan löneökningen genom flyttningen och flyttningskostnaden, mätta i reala termer över hela den återstående förväntade yrkes— verksamma tiden.

Tb M- T” & =Vinst .:.) (1 +r)' ,=o(1+'>'

est : (1 _ ås)z gsOi9g1=(1—' ögy ng

* Detta avsnitt kräver kunskaper i ekonomisk teori.

Kostnadsdelen av vinstekvationen kan delas upp i en fast kostnad (förmögenhetsförlusten F0) och en rörlig del. Reallönen antages stiga i inflyttningsregionen med stegringstakten ms och i utflyttningsregionen med stegringstakten m . ”För enkelhetens skull göres summeringen kontinuerlig i den fortsatta redovisningen

msgéraémg

T Vo = 950 Wso lb g(ms—ös—ösms—r)r df 0 Tb — pgo wgo [ eimg_åg_6g'"g"')' dt 0

T —- QsO CO .; €(”_ös_Ös'7_')' dt —— Fo ()

g: sannolikhet;å=fallhastighet hos p;77=fall- hastighet hos C;w=lön ireala termer; T=slut- år; m=stegringstakt i reallönen över tiden O—Tb i genomsnittet per period r=subjektiv diskonteringsfaktor; t=tidsperiod C=årlig »kontaktkostnad» med uthyttnings- området Fo=förmögenhetsförlust vid Hyttningen s= inflyttningsområdet g=utHyttningsområdet Ta=slutår för kostnadskalkyl Tb=slutår för intäktskalkyl Vo=tlyttningsvinstens nuvärde beslutsåret 0.

W ? Vo = JM— [g(ms—ås—Ösms—F) Tb _ 1] ms—ös— åsms—r _ % [etmg—ag—ågmg—r) Tb _ 1] mg " a öamg — r _ 950_CO [g(n—ås—ösn—r) Ta _ 1] _ Fo 17 — ås ås ms -— r Om tillväxten är lika i de två områdena och densamma som realräntan reduceras vinsten till

VO _ 950 wso

_ö,(1+r)

1_ —-å(l+r)Tb __ 990 Woo [ e . ] 6, (1 +r) QSO CO

1_ —ög(1+t-)Tb __ [ e ] ö,(l+r)+r—7)

[1 _ e—(ÖSG +r)+r—n)Ta]

Det sistnämnda uttrycket är mindre än det tidigare, när m,>r och större när mö./cr. Om avflyttningsområdet har lägre sysselsättnings- grad än inflyttningsområdet i utgångsläget och samma sannolikhetsfördelning över tiden slår detta ganska hårt i flyttningsvinst-kalkylen. Om sannolikheten för att få ett arbete i utgångs- perioden sjunker från 0,9 till 0,8 i avflytt-

ningsområdet svarar det mot ca tio procents förlängning av lönevinstens utfallstid vid flytt— ning vid normala värden på de olika paramet- rarna i övrigt. Av den sistnämnda formeln framgår klart ålderns direkta betydelse för flyttningskalkylen och dess indirekta betydelse via den lokalt bundna förmögenhetsfaktorn (FO). Utbildningen som en del av omflyttnings- planen kan ses som nivån på differensen mellan ms och r. Om den flyttande planerar att ut- bilda sig på den nya orten blir skillnaden större än om hans utbildning redan är avslu- tad och anpassad till avflyttningsortens närings- liv. Om omflyttningen är en funktion av flytt- ningsvinsten bör följande faktorer ingå som förklarande variabler i en flyttningsekvation: a) Ålder b) Reallön i avflyttningsorten vägd med långsiktiga sannolikheten för sysselsätt- ning till lönen i fråga (högsta produkten väljes)

c) Tillväxt i reallönen Vägd med sannolik- hetstalet

d) b) och e) i inflyttningsområdet

e) Sannolikhetsvägda kontaktkostnader efter den tänkta omflyttningen

f) Förlust av lokalt bunden förmögenhet minus vinst av lokalt bunden förmögen- het i inflyttningsområdet Regressionskoefficienten på den sistnämn- da faktorn kan ses som reaktionsparametern i flyttningsekvationen

Mij = 05 Vi] 'i'/9 [ä—värdet kan tolkas som ett mått på skev- heten i beslutsfattarens information eller på restriktioner på bostadsmarknaden, som hindrar ett från hushållets synvinkel ratio— nellt val och/eller som ett mått på värdet av icke-ekonomiska miljöfaktorer.

3.4 Empiriska samband mellan flyttning och ekonomiska faktorer

I en studie som genomförts vid nationaleko- nomiska institutionen vid Göteborgs univer- sitet av Olof Fahlén har en enkel modell testats, där flyttningsrörelserna antagits hänga samman med regionernas inkomst- och arbetslöshetstal. A-regioner har använts som underlag för studien. Statistiskt grund-

material existerade vid tiden för undersök- ningen för årcn 1961, 1962 och 1963, vilka också blev den period som inkluderades i en multipel regressionsanalys. De ovannämnda faktorerna förklarade flyttningen mellan re- gionerna vid linjär regression till en omfatt- ning av mer än 60 procent.1 Senare har också andra studier vid samma institution byggts upp på motsvarande sätt, men under hänsynstagande till inte endast inkomst och arbetslöshet utan också regionernas service- kapacitet.

Storstadsregionernas egentliga attraktion kan med utgångspunkt från dessa analyser sägas vara stark. Såväl servicekapaciteten som inkomstsituationen är gynnsam relativt andra regioner. Till detta kommer att stor— stadsregionerna inte endast noterar låga ar- betslöshetstal under alla normala förutsätt- ningar utan även betydande efterfrågeöver- skott på arbetsmarknaden, vilket underlät- tar inomregionala arbetsbyten. Trots att net- toinflyttningen till storstadsregionerna upp- gått till ett genomsnitt om 25 000 personer per år mellan 1961 och 1965 har överskotts- efterfrågan på arbetskraft hela tiden vuxit, vilket tyder på en stor expansionskraft hos Storstadsregionernas näringsliv. Sålunda kan nämnas att en undersökning inom AMS vi- sar, att medan antalet lediga platser i stor- stadsområdena under tredje kvartalet 1965 uppgivits till 27 600 personer var antalet registrerade arbetslösa vid samma tidpunkt 2200 personer. Senare uppgifter färgas av den allmänna konjunkturrecessionen, men under år 1966 var efterfrågeöverskottet praktiskt taget helt lokaliserat till storstads— regionerna.

De nämnda faktorerna talar sålunda för en historiskt sett hög attraktivitet för stor— stadsregionerna och en attraktivitet som också talar för större inflyttningsöverskott än de hittills realiserade i den mån bostads— byggandets omfattning tillåter sådan steg- ring.

Sambandet mellan nettobostadsbyggande och nettoinflyttning är för de mest inflytt- ningsbetonade regionerna starkt. En regres— sionsanpassning på tvärsnittsdata mellan de två variablernas genomsnitt i de snabbast ex-

panderande regionerna för perioden 1961— 1965 ger en determinationskoefficient på 0,98 och med en regressionskoefficient som praktiskt taget innebär proportionell anpass- ning.

Formellt sett kan man betrakta nettoin- flyttningen till större regioner som bestämd av nettobostadsbyggandets omfattning. I praktiken finns emellertid tolkningssvårighe- ter, när det gäller regressionsekvationer av denna art. Den kausalitet som ovan anta- gits, kan i själva verket vara den omvända, och skulle då innebära att nettobostadsbyg— gandet helt anpassas till den redan upp- nådda nettoflyttningen. Statistiken över bo- stadsbyggandet visar emellertid att detta inte- är någon regel, vilket undersökts närmare med hjälp av multipel regressionsanalys av- seende den totala fördelningen av bostäder över landets A-regioner under perioden 1961—1965. Resultaten anger att den centra- la fördelningen av bostäder i första hand för— klaras av den totala folkmängden och endast i andra hand av befolkningens förändringar.

Bostadsbyggandets fördelning på storstads— regioner och avflyttningsområden visar att samordningen mellan bostads— och arbets- marknadspolitik varit dålig. De tre egent- liga storstadsregionerna med stora in_flytt- ningsöverskott under efterkrigstiden Stock—— holms och Södertäljes A-region, Malmö A- region och Göteborgs A-region _ ligger dis- tinkt under riksgenomsnittet i fördelningen av antalet färdigställda lägenheter på 1 000' av folkmängden.

Trots att storstadsregionerna tagit mellan 50 och 70 procent av hela flyttningsvinsten i Sverige har deras andel av bostadsbyg- gandet begränsats till ca 30 procent av brut- tobostadstillskottet.

Enbart efterfrågan på bostäder till följd" av inkomstutvecklingen skulle med säkerhet ha räckt till för att göra de relativa efter- frågeöverskotten lika stora, vilket kanske bäst belyses av att de tre storstadsregionerna tillsammans under perioden 1961—1963 ge— nererade ca 35 procent av rikets nettoin- komster för fysiska personer, men bara för-

1 Multipla korrelationskoefficienten uppgick till närmare 0,8.

Tabell 3:I. Indikativa data för Storstadsregionernas bostadsmarknad

Område Stock- holms och Storstads- Södertäljes Göteborgs Malmö Riket regionerna A-regioner A-region A-region

Befolkning i milj. pers. år 1960 7,499 2,053 1,239 0,552 0,262 Procentuellt av rikets befolkn. 100 27,4 16,5 7,4 3,5 Nettoinkomst för fysiska personer 1962 mdr. kr. 52,6 18,8 12,2 4,4 2,2 Procentuellt av rikets nettoinkomst 100 36 23 8 4 Immigr. till vinstregioner 1961—1965 per år 37 608 22 218 13 227 5 335 3 656 Procentuellt av immigration till samtliga vinstregioner 100 59 35 14 10 Bostadsstock 1 milj. rumsenheter 1960 9.118 2,479 1,508 0,651 0,320 Procentuellt av rikets bostadsstock 100 27,2 16,6 7,1 3,5 Rivning 1961—65 i lägenheter 44 731 16 140 8 786 5 552 1 802 Procentuellt av rikets rivning 100 36,1 19,7 12,4 4,0 Bostadsbyggande bruttoantal lägenheter 1961—1965 414 291 130 895 76 686 35 474 18 735 Procentuellt av rikets bostadsbyggande 100 31,5 18,5 8,6 4,5

Källor: AMS meddelanden från utredningsbyrån 1966:19

AMS befolkning och näringsliv, 1965 SCB SMzBo 1966117 SOS: Bostadsbyggandet 1961—1964

fogade över 27 procent av rikets bostadsbe- stånd (mätt i rumsenheter). Det är därför ingen tillfällighet att bostadsbristen, mätt i yta, upplevs som svårast i storstadsregioner- na (möjligen med undantag av Malmö-re- gionen). Det skall emellertid framhållas att en höjning av bostadsproduktionen i de största regionerna inte är problemfri. I så fall måste bostadsproduktion, statliga och kommunala följdinvesteringar och övriga sektorers ekonomiska aktivitet samordnas i en bättre och mera långsiktig regional pla- nering i storstadsområdena.l

1 Denna fråga behandlas ingående i kap. 7 och 8.

4 Det ekonomiska samspelet mellan storstads-

regionerna och övriga regioner*

I det nationella produktionssystemet ingår storstadsregionerna som en betydelsefull rumsligt-ekonomisk organisationsform. De karakteriseras inte bara av långtgående in- tensitet i markutnyttjandet utan också av sin vitala roll i total produktion, samman- lagd befolkning och andra nationella mått på samlad ekonomisk och social aktivitet. Den oerhörda dominansen i det nationella produktionssystemet för vissa få geografiskt koncentrerade folkrika regioner jämfört med till befolkningen medelstora och mindra re- gioner som upptar huvuddelen av ländernas geografiska yta är empiriskt sett så vanlig att man i den deskriptiva geografin ofta be- skriver den regionala strukturen som ett storleksordnat system, ett »rank—size-system».

En redovisning av Sveriges A-regioner ef- ter samma princip ger god möjlighet att an- passa likartade funktioner. Se tabellbilagans tabell B 5 med dess linjärlogaritmiska an— passning.

I anslutning till diagram av denna typ kan man ställa två frågor. Dels en normativ: om någon särskild storleksfördelning är väl- färdspolitiskt gynnsam. Dels en kausal: om detta mönster uppstått till följd av några särskilda ekonomiska eller tekniska faktorer som generellt förklarar uppkomsten av en struktur av denna art.

Oavsett hur dessa två frågor besvaras återstår emellertid problemet hur ett redan befintligt system av regioner kan tänkas samverka samhällsekonomiskt för att för-

bättra den sammanlagda levnadsstandarden jämfört med förhållandet utan samverkan.

En samverkan i ekonomiskt avseende kan ses som en funktionsuppdelning, där ett ut- byte av produkter och produktionsfaktorer blir en självklar följd. Det finns i stort sett tre sätt att förklara produktionsuppdelning- en mellan olika regioner.

a) Utbyte av produkter och produktions- faktorer mellan regioner uppstår i första hand till följd av skillnader i produktions- funktionernas utseende. Med produktions- funktion avser man då det samband som för- klarar hur produktionsresultatet beror på in- satsen av de tidigare nämnda produktions- faktorerna. Skillnader i produktionsfunktio- nerna kan bero på stordriftsfördelar an- tingen inom företagen eller till följd av samlokalisering av olika företag.

b) Utbyte av produkter och produktions— faktorer mellan olika regioner uppstår i första hand till följd av regionala skillnader i faktoruppsättning, dvs. skillnader i till- gången på arbetskraft av olika slag, skillna— der i tillgången på realkapital och skillnader i tillgången på naturtillgångar.

c) Utbyte av produkter och produktions— faktorer mellan områden uppstår i första hand till följd av regionala skillnader i kon- sumenternas preferensstruktur.

I en nyligen publicerad studie av det in-

* Avsnittet är till vissa delar utformat för läsare utan kunskaper i ekonomisk teori.

Size (thousands of inhabitants)

IO—

Figur 4: I . Amerikanska städers storleksstruktur

terregionala lokaliseringsproblemet1 anger Mennes, Tinbergen och Waardenburg föl— jande sektorer som begränsade till en regio— nal marknad:

Klassificering enl. ISIC (1958)

206 Bageriindustri 209 Övrig livsmedelsindustri 242 Skomakerier 384 Bilreparationsverkstäder 400 Byggnadsindustri 521 Vattenverk 522 Renhållningsverk 612 Detaljhandel 712 Spårvägar, bussrörelse

714 Lastbilsåkerier

718. Transportförmedling 720 Lagrings- och magasineringsrörelse 730 Post- och televerk 821 Undervisning (särskilt lägre) 822 Hälso- och sjukvård 824 Socialvård

825 Religiösa institutioner 831 Juridisk uppdragsverksamhet 832 Kameral uppdragsverksamhet 833 Teknisk konsultverksamhet 839 ÖVrig uppdragsverksamhet 841 Biografrörelse 843 Övrig rekreationsverksamhet 851 Hushåll 852 Restauranger, kaféer

853. Hotell, pensionat 854 Tvätterier 855 Friser— och Skönhetssalonger 859 Övrig serviceverksamhet

Det kriterium som väglett vid klassifice- ringen är transportkostnadernas andel av förädlingsvärdet vid transport över en given längre sträcka. Enligt detta kriterium skulle Sverige för närvarande ha 45 procent av sin yrkesverksamma befolkning i regionala sek- torer, vilket är ett av de högsta värdena i det internationella material som gruppen redovisar.

4.1. Lokaliseringsförklaring A: Regionala produktivitetsskillnader

Den förklaring, som i första hand tar sin utgångspunkt i regionala skillnader i pro- duktionsfunktionernas utseende, är den äldsta av de nämnda förklaringarna och bru- kar kallas det komparativa (eller relativa) fördelarnas teori. I sin ursprungliga form, där man dels antar att preferensstrukturen är densamma i alla regioner och desutom antar att stordriftsfördelar saknas i produk- tionen, kan villkoret för att region 1 skall exportera vara 1 till region 2 och importera vara 2 från region 2 uttryckas som villkoret AI/Ag större än Bl/BL).

A 1 betyder här relationen mellan produk- tionsresultat och produktionsfaktorinsats i region 1 i produktionen av produkt 1 medan B; symboliserar relationen mellan produk- tionsresultat och faktorinsats i region 2 i produktion av produkt 1. För att så enkla villkor skall hålla måste arbetskraft, natur- resurser och kapital ingå i fasta proportio- ner i produktionen i alla regioner. Av vill- koret framgår att varuutbytet mellan olika regioner bestäms av de relativa produktions- fördelarna snarare än de absoluta. Den här givna formuleringen av orsaker till regionalt produktutbyte är tyvärr alldeles för förenk— lad för att kunna förklara det regionalekono- miska samspelet vid en teknologiskt mera

1 Mennes, Tinbergen, Waardenburg, The element of space in development planning, Amsterdam 1969.

komplicerad produktionsstruktur. Vissa mo- derna produktionsteoretiker1 som Minhas formulerar produktionsfunktioner av nedan- stående typ, som lätt överföres till regional analys:

1 (1) q. anarki—Mb.) 4?)

q,:produktion per sysselsatt i sektor i k,:kapital per sysselsatt i sektor i a,, b,, 5, är parametrar som uttrycker sambandet mellan kapital och produktion per sysselsatt i sektor i; y,, är en parameter som är regionalt skild och som därigenom uttrycker regionala produktivitetsskillnader i sektor i.

Om alla regionala produktivitetsskillnader kan samlas uppien skiftparameter som yw så kan det enkla kriteriet för relativa pro- duktionsfördelar utbytas mot nedanstående uttryck för relativa produktionsfördelar:

7,4. VB (2) ——l > —' VAj 'YBJ.

När relation 2 gäller har sålunda region A en relativ produktionsfördel i produkten i och en relativ nackdel i produktion av produkt j. Region A skulle därigenom bli en exportör av produkt i och en importör av produkt j från region B.

Principiellt är det möjligt att analysera betingelserna för regionalt ekonomiskt sam- spel i termer av ekvation 1 och villkor 2.2 På en internationell skala har Minhas i den tidigare nämnda artikeln också funnit att produktionsfunktioner av denna art kan esti- meras. Orsaken till regionala skillnader i y-parametern sammanfattas under beteck— ningen externa effekter.3

Med externa effekter avser man de tek- niska fördelar eller nackdelar, som ett givet företag uppnår genom samlokalisering med andra företag. Ett företag inom metallindu- strin som nyetableras i närheten av ett re— dan befintligt stort företag inom samma bransch får fördelar av den yrkesskicklighet och förtrogenhet med branschens problem som arbetskraften fått inom området. Men man kan också tänka sig negativa externa effekter som t. ex. uppstår om ett redan 10-

kaliserat metallindustriföretag drabbas av en närliggande nylokalisering av något företag i den kemisk—tekniska industrin som avger sådana luftföroreningar som ökar korro— sionshastigheten hos alla metallföremål i an- läggningens närhet.

Om de positiva externa effekterna till följd av samlokalisering är större än de ne- gativa leder en större klusterbildning av pro— duktionsanläggningar till högre effektivi— tetsparameter (y—parametern) för alla an- läggningar i ett större kluster jämfört med ett mindre. Det är föga troligt att alla pro- duktionssektorer har likartad fördel av sam- lokalisering. Vissa sektorer kanske totalt sett upplever effektivitetsförluster vid sam- lokalisering med andra verksamheter, även om detta torde tillhöra undantagen. Så snart effektivitetsparametrarna utvecklas olikfor- migt vid koncentration uppkommer fördelar av interregional arbetsfördelning med hjälp av varuutbyte i enlighet med villkor 2. Hur stark specialisering, som kan uppnås när vill- kor 2 är uppfyllt, beror på möjligheten till transport av information och produkter mel- lan de olika regionerna.

4.2 Lokaliseringsförklaring B: Skillnader i tillgången på produktionsfaktorer

Det ömsesidiga beroendet mellan regioner av olika storlek, kan som tidigare nämnts, också förklaras om man antar att det finns regionala skillnader i tillgången på arbets- kraft av olika kvalifikationsgrad, realkapital av olika typer respektive naturtillgångar. Denna hypotes kallas ibland Heckscher- Ohlin-hypotesen och innebär i sin renodlade form att alla regioner antas ha samma pro— duktionsfunktioner, men skiljaktiga till-

1 B. S. Minhas, The homohypallagic pro- duction function, factor intensity reversals and the Heckscher-Ohlin theorem. Journal of political economy april 1962. Se 5. 53 och 54. 2 Se G. Guteland, Regionala produktions- betingelser, Stockholm 1968, stencil, samt Å Andersson-G. Guteland, En regional och sek- toriell modell för konsistensprövning av den nationella långtidsplaneringen och de regionala utvecklingsplanerna, Stockholm 1968, stencil, s. 91 t.o.m. 99. 3 Dessa samband diskuteras utförligare på s. 29—36.

gångar av primära produktionsfaktorer.

Detta teorem för det ömsesidiga beroen- det mellan olika regioner säger att varje region exporterar de produkter, som för sin framställning kräver stora mängder av så- dana produktionsfaktorer, som regionen har relativt sett gott om. Regioner med arbets- kraftsöverskott skulle sålunda exportera i första hand sådana produkter som för sin framställning kräver stor mängd arbets- kraft, medan regioner med relativ knapphet på arbetskraft skulle koncentrera sin export på produkter med stort kapitalinnehåll. Här- igenom skulle man få en dold överflyttning av produktionsfaktorer även om produk- tionsfaktorerna i sig själva hade en begrän- sad rörlighet.

Hypotesen innebär att arbetslöshetsområ- den som Norrbotten i första hand skulle ex- portera arbetskraftsintensiva produkter till storstadsregionerna, medan storstadsregio- nerna i sin tur skulle betala med export av kapitalintensiva produkter till Norrbotten. En följeslagare till denna hypotes säger att den i exporten av arbetsintensiva varor dol- da emigrationen av arbetskraft från regioner med >>arbetskraftsöverflöd>> till regioner med »arbetskraftsunderskott» tjänar som substi- tut för verklig migration mellan regionerna och därigenom utjämnar interregionala löne- skillnader. Såväl huvudhypotesen som följd- hypotesen om löneutjämningen har visat sig kräva mycket speciella antaganden om pro- duktionssambandens utseenden. I sin enk— laste form säger sålunda hypoteserna att region A exporterar produkt i om följande relation är uppfylld:

KA: KB:

(3) H 5 j 1

där K uttrycker mängden kapital per syssel- satt. Om produktionsfunktionen är av typ 1 så kan faktorrelationen i en viss region uttryckas som ekvation (4):

(4) '— =

ö är den konstanta substitutionselasticiteten w är lika med lönesatsen r är lika med realräntesatsen

] är ett aggregat av konstanter

Endast under förutsättning att 6 har sam- ma värde i alla produktionssektorer blir re- lationen mellan kapitalintensiteterna obero- ende av löneläget. Ekvation 3 måste därför bli ett dåligt kriterium, eftersom ingen sek- tor kan sägas vara för alltid entydigt kapital- eller arbetskraftsintensiv i sin produktion.

Om löneläget antas generellt sett utjäm- nat mellan olika sektorer i en storstadsregion vid en viss nivå och utjämnat vid en annan och lägre nivå mellan sektorerna i en gles- bygdsregion, så kan sektor i vara mera ka- pitalintensiv i glesbygdsregionen och sektor ]" den mera kapitalintensiva i storstadsregio— nen. I ett långsiktigt perspektiv blir kriteriet

an riskablare, da relatlonen(—> stiger over r

tiden vid teknologisk utveckling.

Ett kriterium av den tredje typen ter sig därför ganska riskabelt som förklaring till export/importrelationen mellan en storstads- region och övriga regioner. Man kan dess- utom visa att en utjämning av lönerna inte automatiskt följer av ett interregionalt pro- duktutbyte mellan höglöne- och låglönere- gioner ens om de interregionala prisrelatio- nerna helt utjämnas.

Det finns således ingen mekanism som undanröjer det interregionala fördelnings- problemet på ett automatiskt sätt. En ojämn inkomstfördelning mellan regionerna är möjlig, även om den ekonomiska integra— tionen på handelns område drivs mycket långt.1

Ekvation (4) säger också att sektorer med hög substitutionselasticitet mellan arbetskraft och kapital borde komma att dominera i storstadsregionerna på längre sikt, om dessa också i ett längre tidsperspektiv uppvisar större relativ arbetskraftsbrist. Analysresul— tatet skulle ha stort värde, om substitutions— elasticiteterna voro kända. Mätningar har dock endast genomförts för de egentliga in- dustribranscherna och ej för de 75 procent

1 Se Minhas a.a.

av näringslivet, som ligger utanför dessa branscher. Dessutom förefaller huvuddelen av uppmätningarna vara inkonsistenta med varandra, vilket påvisats i en större un- dersökning.1

På senare tid har man försökt ersätta kapitalintensiteten som ett lokaliserings- och därmed exportkriterium med analyser av forskningsintensiteten eller utbildningsinten- siteten i produktionen.

Dessa studier2 visar att det troligen är rimligare med en uppdelning av arbetskraf- ten i lågt utbildad och högt utbildad arbets— kraft. USA ien internationell skala och stor- stadsregionerna i en nationell skala skulle då ha ett relativt övertag i tillgången på högt kvalificerad arbetskraft, som skulle ge sek- torer med särskilt stor andel input av ut- bildning i produktionsprocessen särskilda storstadsfördelar.

Nedanstående tabell, hämtad ur Keesings undersökning, visar samvariationen mellan

export och utbildningsövertag för några stora industrisektorer i USA.

Såsom framgår av tablån är det en rela- tivt stark samvariation mellan exportandelar och forskningsandelar. Samma typ av sam- variation påvisas i Gruber—Mehta—Vernons undersökning ur vilken en tablå hämtats, som redovisas i tabellbilagan.

De industrisektorer som enligt de här nämnda undersökningarna skulle ha en på— taglig fördel av storstadslokalisering i Sve- rige vore:

Transportmedelsindustrin Elektroindustrin Instrumenttillverkning Maskinindustri

Kemisk och kemisk-teknisk industri

1 Nerlove, Marc, Recent empirical studies of the CES and related productions functions, Editor: Murray Brown, New York 1967, 5. 55—136.

Tabell 4:]. Federal and Company funds spent for the performance of Research and Develop- ment in Company with trade performance, for sixteen industries.

Company R & Federal R &

US Share of D as Percen- D as Percen- Total R & D as Group of Ten tage of Sales, tage of Sales, Percentage of Industry Exports 1960 1960 1960 Sales, 1960 Aircraft 59.52 2.6 19.9 22.5 Scientific and mechanical measuring equipment 36.52 4.1 7.7 11.3 Drugs 33.09 4,7 0.1 4.8 Machinery 32.50 2.7 1.6 4.3 Chemicals, except drugs 27.32 3.4 0.7 4.1 Electrical equipment 26.75 3.7 7.2 10.9 Rubber products 23.30 1.4 0.7 2.1 Motor vehicles and other transport equipment 22.62 2.4 0.7 3.1 Other instruments 21.62 4.4 2.1 6.5 Petroleum refining 20.59 1.0 0.1 1.1 Fabricated metal products 19.62 1.0 0.5 1.5 Non-ferrous metals 18.06 0.9 0.2 1.1 Paper and allied products 15.79 0.7 0.0 0.7 Lumber, wood products, furniture 12.26 0.5 0.1 0.6 Textiles and apparel 10.26 0.4 0.2 0.6 Primary ferrous products 9.14 0.6 0.0 0.6 Rank correlation with 1 column 0.84 0.73 0.92 Linear correlation with 1 column 0.59 0.84 0.90

2 Gruber, W., Mehta, D., Vernon, R. The R & D Factor in international investment of United States industries. Journal of Political Economy 1967 samt Keesing, D., The impact of research and development on United States Trade. Journal of Political Economy 1967.

Särskilt olämpliga för en storstadslokali- sering skulle vara:

Konfektionsindustri Träindustri Textilindustri Läderindustri Tobaksindustri Grafisk industri Pappersindustri

Självfallet kan någon av de sistnämnda verksamheterna, exempelvis grafisk industri, ha en lokal avsalu till köpare i storstadsre— gionerna, som är oproportionellt stor. Här- igenom kan naturligtvis lokaliserings- och exportmönstret bli ett annat än vad som antyds av ovanstående tablåer.

4.3. Utbildning och mångsidighet hos arbets- kraften som lokaliseringsfaktorer

Storstadsregionema utgör emellertid inte en— dast en god arbetsmarknad för de företag som främst efterfrågar högt utbildad arbets- kraft. Även sådana verksamheter som efter- frågar en mångsidig arbetskraft borde ha mycket att vinna på en lokalisering till storstadsregionen, då man inom dessa verk- samheter får möjlighet att bättre undvika flaskhalsar även i tillförseln av mindre yr- keskategorier med ofta begränsad utbyt- barhet.

I syfte att kartlägga utbildnings- och yrkesstrukturen inom näringsgrenarna har Stockholms stads generalplaneberednings kansli i samarbete med statistiska central- byrån genomfört en intervjuundersökning hösten 1967 med omkring 10000 personer i åldrarna över 14 år. Undersökningen avser förhållandena i Stor-Stockholm november 1967. Den har senare kompletterats med en mera detaljerad undersökning, som dock ännu ej bearbetats och som avser förhållan- dena i november 1968. I den förstnämnda undersökningen som redovisas som medde- lande nr 4, I och 11, från Stockholms stads generalplanearbete, korsklassificeras bl. a. sysselsättnings-, utbildnings- och yrkesstruk— turen mot näringsgrensstrukturen.

Följande sektorer har den största allsidig-

heten i arbetskraftens sammansättning. Rangordningen nedan har skett efter det an- tal yrken som finns representerade inom varje näringsgren. De näringsgrenar som medtagits sysselsätter arbetskraft inom hälf- ten eller flera av det totala antalet yrken (35) enligt den tillämpade yrkesindelningen.

]. Övrig partihandel Samfärdsel Offentlig förvaltning Li vsmedelsindustri Grafisk industri Elektroindustri Andra offentliga tjänster Hälso— och sjukvård

9. Fastighetsförvaltning 10, Undervisning I 1. U ppdragsverksamhet 12. Kemisk industri 13. Maskinindustri 14. T ransportmedelsindustri 15. Annan tillverkningsindustri

PONPNSAÅPEV

De sektoriella skillnaderna i utbildnings— strukturen är emellertid också stora enligt samma undersökning. Fritt lokaliseringsbara sektorer med betydande andel i den regio- nala ekonomin uppvisar högre antal högt utbildade än näringslivets genomsnitt. Dessa sektorer är i rangordning

Undervisning Offentlig förvaltning Uppdragsverksamhet Elektroindustri Maskinindustri Övrig partihandel Kemisk industri

NPNP'åP—WVF

När utbildningsintensiteten och differen- tieringsgraden hos arbetskraften kombineras i en gemensam rangordning, som avser på- tagligt fritt lokaliseringsbara verksamheter, även utanför den rena tillverkningsindustrin, erhålles följande rangordning för de i Sve- riges storstadsregioner relativt sett mest ut- vecklingsbara verksamheterna:1

1 Se 5. 183—190 över den verkliga överrepre- sentationen av produktionssektorer i Stock- holmsregionen.

Offentlig förvaltning Andra offentliga tjänster Undervisning Övrig partihandel Elektroindustri Uppdragsverksamhet Hälso- och sjukvård Maskinindustri Kemisk industri

Flera av dem har dessutom betydande stordriftsfördelar. Tillsammans innebär de nämnda egenskaperna att ovannämnda sek- torer har mycket att vinna i effektivitet vid en lokalisering till en storstadsregion.

Kravet på samtidig hög utbildningsnivå och stark differentiering i arbetskraftens yr- kesstruktur ställer krav på en omfattande och rumsligt enhetlig arbetsmarknad. Om storstadsregionerna skall vara gynnsammare Iokaliseringsalternativ på lång sikt, beror på i vilken grad företagen kan tillfredsställa sina krav på ett stort upptagningsområde för arbetskraften. Skulle storstadsregionerna i Sverige utvecklas mot rumslig stelhet, an— tingen på bostadsmarknaden eller i sitt transportsystem, så att självförsörjande del- marknader (new towns) blir regel snarare än undantag, sjunker storstadsregionernas relativa produktivitetsövertag även i dessa sektorer.

Vi har tidigare funnit att kapitalintensi- tetskriteriet är ett dåligt underlag för lokali- seringspolitiska beslut. Orsaken är de tenden- ser till »factor-intensity-reversals» som upp— står vid ett långsiktigt stigande löneläge un— der skilda substitutionselasticiteter i närings- livets olika sektorer. Om arbetskraft på olika utbildningsnivå ingår i en produktionsfunk- tion med konstant substitutionselasticitet, så gäller de samband mellan kapitalintensite- terna och relationen mellan faktorersättning- arna som anges i detta kapitels ekvation 4. Det finns emellertid ändå skäl att vänta sig stor konstans i relationen mellan utbild- ningsintensiteter i olika sektorer, eftersom relationen mellan löner för högt utbildad arbetskraft och lågt utbildad arbetskraft tor- de vara långsiktigt konstant åtminstone i för— hållande till de långsiktiga förändringarna i

relationen mellan lön och kapitalränta. Me- dan kapitalintensiteten sålunda a priori kan sägas vara en riskabel tumregel i analysen av sektorers komparativa fördelar i stor- stadsregioner, så är risken för felslut från observerade relationer i arbetskraftens ut- bildningsmässiga sammansättning betydligt mindre.

4.4 LokaliserittgsförkIaring C: Regionala efterfrågeskillnader

En tredje viktig faktor. som kan förklara utbytet av varor och tjänster mellan regio- ner, är regionala skillnader i preferensstruk- turen vid givna produktionsförutsättningar såväl i produktionsfunktionernas form som i tillgången på produktionsfaktorer. Att ett så- dant interregionalt beroende mellan stor- stadsregioner och glesbygdsregioner måste finnas är uppenbart. Redan de betydande skillnaderna i åldersstruktur mellan stor- stadsregionerna och de minsta regionerna är tillräckliga för att förklara sådana skillnader i preferensstruktur som gör ett interregio— nalt varuutbyte mellan storstadsregioner och mindre regioner nödvändigt. Storstadsre— gionema har nu drygt 68 procent av sin be- folkning i åldersklasserna mellan 15 och 64 år samtidigt som de minsta regionerna i lan- det har 65 procent av sin befolkning i sam—

Tabell 4:2. Genomsnittlig sparbenägenhet, definierad som totalt sparande i relation till disponibel inkomst, inklusive inkomst-vins- ter, för olika åldersgrupper enligt 1957 års undersökning av hushållens sparande.

Genomsnittlig Ålder sparbenägenhet % 0—24 år _ 0,6 25—29 » 2,8 30—34 » 7,0 35—39 » 9,5 40—44 » 7,5 45—49 » ' 9,1 50—54 » 19,3 55—59 » 6,5 60—64 » 8,7 65——w » 0 7

Källa: 1957 års sparundersökning KI serie B, tab. 4 s. 69 (del 1).

ma åldersklass. Härigenom rubbas inte bara de marginella och genomsnittliga konsum- tionsbenägenheterna utan också konsum- tionens fördelning på olika produkter. Att demografiska skillnader mellan de största och de mindre regionerna återverkar på konsumtionsmönstret framgår av tab. 4: 2.

5 Försök till optimal fördelning av produktion,

kapital och sysselsättning mellan storstads- regioner och övriga regioner*

I föregående kapitel har det påvisats att stor- stadsregionerna uppvisar löneövertag och kanske också ett allmänt produktivitetsöver- tag för de flesta sektorer av näringslivet. Storstadsregionema har ett relativt övertag i produktivitet enbart i vissa sektorer. I kap. 4 antyds att det relativa utbildningsövertaget är en god indikator på det relativa produkti- vitetsövertaget för storstadsregionerna. Sek- torer med utbildningsövertag skulle sålunda —— i den mån de är fritt lokaliseringsbara — föredra en lokalisering till storstadsregio- nerna. Härav följer exportöverskott för stor— stadsregionernas del i de särskilt utbildnings- intensiva sektorerna av näringslivet. Ett lik- artat resonemang har förts med hänsyn till arbetskraftens yrkesdifferentiering i olika sektorer.

Det finns emellertid på längre sikt andra och mera fullständiga metoder att analysera de komparativa produktionsfördelarna för de största regionerna. För en sådan analys fordras större datamängder än vad som krävs i en kvalitativ analys av den typ som genomförts i kap. 4. Ett relativt produk- tivitetsövertag kan avläsas, om lön per an- ställd är högre samtidigt som bruttovinst per kapitalenhet är densamma eller högre i storstadsregionerna jämfört med övriga de- lar av landet.

Produktivitetsövertag kan också avläsas genom jämförelse av arbetskraftens produk- tivitet och kapitalintensitet (kapital per sys- selsatt) i olika delar av landet i en given

näringsgren. Är kapitalintensiteten lika stor eller mindre i storstadsregionen i en nä- ringsgren, samtidigt som arbetsproduktivite- ten är högre, så har storstadsregionen ett produktivitetsövertag i näringsgrenen i fråga. Den ekonomiska politiken kan ha uppställt mål för näringsgrenarnas långsiktiga produk- tionsutveckling med hänsyn till betalnings- balansens och den ekonomiska tillväxtens krav. Av krav på jämlikhet mellan regio- nerna kan samhället ha uppställt mål för produktionsökningen i regionerna för samt- liga lokaliseringsbara näringsgrenar. Dessa grupper av målsättningar kan uppställas som restriktioner i ett programmeringspro- blem.

På samma sätt kan samhället i den regio- nala politiken ha uppställt som mål att ex- pansionen av produktionen i olika sektorer och regioner inte får leda till översysselsätt- ning av arbetskraften. Även dessa krav kan läggas in som restriktioner i samma modell. Om samhället samtidigt vill maximera kon- sumtions- och exportmöjligheterna, gäller det följaktligen att fördela produktionstill- växten över regioner och sektorer på ett så- dant sätt att det totala investeringsbehovet under planperioden minimeras.

De olika målen kan sammanfattas i ne- danstående linjära modell för interregional politik.

* Avsnittet förutsätter kunskaper i ekonomisk teori.

Modell ]:1 (= investe- . . " r Minimera Es Z,: ll, ys ringssumma) Restriktioner Z J'QZ ;, (s = I ,...,m) r Zygzi' (r= I,...,n) 3 253251. (s=1, .m) |" 326329. (r=1,. ,n) i; min g fl; y; g i; max (s = I,...,m) (r = I,...,n)

ji; :marginell kapitalåtgång i förhållande till ökningar i förädlingsvärdet i sektor s och region r

fi; :marginell arbetskraftsåtgång i förhållan— de till ökningar i förädlingsvärdet i sek- tor s och region r

; :förändring i förädlingsvärdet i region r och sektor s över planperioden eller res-triktions— [, y=målsatta värden

gränser

!; :förändring av total sysselsättning i re- gion r och sektor s

En planeringsmodell av denna typ är järn— förelsevis datakrävande, särskilt om den skall omfatta alla de produktionssektorer, som har fritt lokaliseringsbara enheter.

På nästföljande sida redovisas vissa ge- nomsnittliga värden för modellens koeffici- enter för industrihuvudgrupper i enlighet med ISIC—indelningen år 1965 för Stock- holms stad och län och övriga riket. Mate— rialet visar lika eller högre produktivitet för den exemplifierade storstadsregionen enligt de tidigare anförda kriterierna för huvudde- len av industrihuvudgrupperna. Produktivi- tetsövertaget är olika stort och en modell av den anförda typen skall därför välja ut de sektorer som visar det största relativa pro— duktivitetsövertaget, vilket också medför

största möjliga manöverutrymme för för- delnings- och allokeringspolitiken.

Den analys av storstadsregionernas kom- parativa fördelar som föreslagits (modell 1) är jämförelsevis datakrävande. I samband med denna studie har det bara funnits data för Stockholmsregionen och övriga landet och en relativ fördelsanalys i enlighet med den modellen har därför tett sig mindre me- ningsfull.

Under vissa produktions- och marknads- ekonomiska betingelser kan emellertid de relativa produktivitetsfördelarna analyseras med hjälp av enkla modellansatser. Anting- en kan man låta löneläget eller vinstläget ut- göra kriterier på produktivitetsövertagen.

Om företagen har god information om produktionsförutsättningarna i olika delar av landet, så kommer de sektorer, där man producerar lättrörliga produkter, att karak— teriseras av räntabilitetsutjämning, som upp- nås till följd av investeringarnas rörlighet. Om produktionsfunktionerna samtidigt är sådana, att de inte innehåller några interna stordriftsfördelar, samtidigt som de är ho- mogena och regionalt skiljaktiga genom en multiplikativ konstant, så kommer löneskill- nader att återspegla produktivitetsskillnader.2

Den bristande informationen och den läg— re rörligheten hos arbetskraften skulle så- lunda enligt detta resonemang förklara var- för regionala skillnader i produktivitet ibland återspeglas i de regionala löneskillnaderna. De regionala löneskillnaderna är emellertid inte desamma för arbetare och tjänstemän. En första analys för arbetskraftens fördel- ning över storstadsregionerna och övriga landet med arbetarlönen som mått på pro- duktiviteten har genomförts. Arbetarlönerna antas i denna beräkning främst återspegla

1 Se framställningen i Andersson-Guteland, a.a. för en fullständig modell. Se också Waarden— burg, G.,Space in development programming; Papers of the regional science congress, 1966; Lefeber, L., Alloeation in space, Amsterdam 1958; samt Chenery, H. B., Clark P. G., Inter- industry economics, New York 1959, kap. 12. Alla dessa ansatser belyser möjligheten att i programmeringsmodeller optimera sektor- och regionfördelningen av produktionsfaktorer. 2 Dessa frågor diskuteras närmare på s. 38—40.

Tabell 5:I. Produktivitetsrelationer mellan Stockholmsregionen och riket för industrihuvud- grupper år 1965.

Stockholms stad 0. län Övriga riket

Industrihuvudgrupp Nr L/Q ' 10-5 HK/Q ' 104 L/Q ' 10—6 HK/Q-lO—6 Livsmedelsindustri 20 23,0 127,0 24,0 163,0 Dryckesvaruindustrj 21 19,0 123,0 21 ,0 118,0 Tobaksindustri 22 19,0 57,0 13,0 74,0 Textilindustri 23 43,0 28,0 38,0 195,0 Beklädnads- o. sömnads- industri 24 38,0 21,0 46,0 41,0 Träindustri 25 31,0 325,0 32,0 340,0 Möbel- o. inredningsindustri 26 31,0 141,0 38,0 172,0 Massa o. papper 27 20,0 120,3 25,0 1 071,0 Grafisk industri 28 24,0 53,0 29,0 49,0 Läderind ustri 29 25 ,0 16,0 41,0 224,0 Gummiindustri 30 34,0 211,0 32,0 283,0 Kemisk industri 31 19,0 111,0 20,0 338,0 Petroleum o. kol 32 6,0 119,0 16,0 300,0 Järn- o. metallverk 34 38,0 245,0 26,0 773 0 Järn-, stål- 0. metallmanu- faktur 35 27,0 97,0 32,0 184,0 Maskinindustri 36 26,0 92,0 31,0 190,0 Elektroindustri 37 21 ,0 49,0 44,0 182,0 Transportmedelsindustri 38 27,0 134,0 31,0 153,0 Annan förädlingsindustri 39 29,0 85,0 31,0 159,0

Källa: Specialbearbetning av industristatistikens primärmaterial.

produktivitetsskillnader med hänsyn till att arbetare av företagen mera betraktas som en marginell produktionsfaktor, vars sysselsätt- ning helt får anpassas efter de rådande produktions- och efterfrågeförhållandena (även på kort sikt). Den modell som används är linjär och av transporttyp. Den har föl- jande struktur.1

Modell 2

Maximera Z Z w; ]; Proxyvariabel för pro- ' 5 duktionsökning Restriktioner:

Z,: 1; = ls; (s = 1, . . . , 14) sektorrestriktioner ZS: I ; = I— '; (r = 1, . . . , 24) länsrestriktioner lggl—gymax(r=l,..., 24; s=1,..., 14) [221—;,min(r=1,...,24; s=1,...,l4)

I = sysselsättningsförändring w : arbetarlön

r = region s = industrisektor

max= förändrings övre gräns min = förändrings undre gräns

[ : predeterminerat förändringsvärde

Modell 2 innehåller i räkneexemplen re- striktioner på sektorutvecklingen som är här- ledda ur långtidsutredningen och industrins utredningsinstituts kalkyler inför 1965 års långtidsutredning, medan länsrestriktionerna är direkt hämtade ur 1967 års försöksvisa länsplanering. De enskilda sektorernas ut- veckling i enskilda län har begränsats uppåt och nedåt med hänsyn till de maximala för- ändringar, som historiskt kunnat iakttagas mellan 1950 och 1965.

En andra genomförd produktivitetsanalys har skett med den genomsnittliga lönen till all personal som mått på produktivitetsför—

1 I arbetet med beräkningar har förf. haft hjälp av fil. lic. Olle Ohlsson, pol.mag. Arne Granholm och civilingenjör Anders Holvid.

hållandena. Teoretiskt finns det mindre som talar för denna modelltyp.

Modell 3

Maximera Z Z w'l' Proxyvariabe/ för pra- -* s * duktionsökning

Restriktioner: samma som i modell 2 w=genomsnittlig lön för alla sysselsatta

Räntabilitetsskillnader utgör, som vi tidi- gare nämnt, på teoretiska grunder ett dåligt mått på regionala produktivitetsskillnader. Så länge som den allmänna investeringsnivån är hög inom industrin, är det troligt att realkapitalet marginellt omfördelas tills rän- tabiliteten är densamma i alla regioner. Om kapital och arbetskraft emellertid skulle ingå i jämförelsevis fasta faktorkombinationeri de olika sektorerna, kunde produktivitets- skillnaderna eventuellt ses som förädlings- värdet i en viss sektor och i en viss region minus den för hela landet rådande normal- lönen i samma sektor. Denna residual skulle då kunna ses som räntabiliteten per anställd (och per kapitalenhet) vid en förutsättning om »regionsolidarisk» lönepolitik.

Modell 4

Maximera Z Z ((%) ; — W3>lg ' S Restriktioner: samma som i modell 2

(%> =förädlingsvärde per anställd

w =normallön i sektor s &

Modell 2, i vilken arbetarlönen antas ut- göra ett mått på produktiviteten, ger till re- sultat att de tre mest expansiva sektorerna i Stockholms stad och län fram till 1980 skulle vara elektroteknisk industri, grafisk industri och livsmedelsindustri. I Malmöhus län skulle sysselsättningsökningen vara mest produktiv om den förlades till metallmanu- faktur, transportmedelsindustri och kemisk och kemisk-teknisk industri medan Göte- borgs och Bohus län skulle ha de största produktivitetsfördelarna att vinna genom

expansion av transportmedelsindustri, me- kanisk industri och kemisk och kemisk-tek— nisk industri. I övriga landet skulle sysselsätt- ningsexpansionen enligt denna kalkyl i första hand läggas på metallverk, kemisk och ke- misk-teknisk industri och massaindustri.

När genomsnittslönen används som mått på produktivitetsskillnader erhålles samma tendenser för Stockholms stad och län om än i svagare grad. För Malmöhus län skulle livsmedelsindustrin i stället för transportme- delsindustrin visa expansionsfördelar. De två övriga sektorerna, metallmanufaktur och kemisk och kemisk-teknisk industri skulle emellertid ha samma expansionsfördelar. Även för Göteborgs och Bohus län uppnås resultatet att expansionen är lönsam för samma sektorer som när arbetarlönen an- vänds som produktivitetsmått. Också i den— na kalkyl skulle det övriga landet se sina största expansionsfördelar i metallverk, mas- saindustri och kemisk och kemisk-teknisk industri.

Om modell 4 används för allokeringen av arbetskraften erhålles delvis ett annat resul- tat än i de två tidigare nämnda modellerna. Visserligen skulle expansionsmönstret till stora delar bli likartat för de områden som faller utanför storstadsregionerna med stark expansion i metallverk, tnassaindustri och kemisk och kemisk-teknisk industri. Kalky- len visar emellertid att kemisk och kemisk- teknisk industri skulle bli den starkast ex- panderande sektorn i Stockholms stad och län enligt denna kalkyl medan den visar till- bakagång enligt modell 2. Grafisk industri och livsmedelsindustrin är emellertid starkt expansiva sektorer även i denna kalkyl. Malmöhus län är fortfarande i modell 4 mest expansiv [ kemisk och kemisk-teknisk indu- stri och visar också stora expansionsfördelar i metallmanufaktur. Transportmedelsindu- strin som enligt modellerna 2 och 3 skulle ha stora produktivitetsfördelar i Malmöhus län visar emellertid i denna kalkyl tillbaka- gång. Göteborgs och Bohus län visar exakt samma expansionsresultat för de tre mest expansiva sektorerna enligt alla tre redovi- sade modellerna. Ett av de mera intressanta resultaten av körningarna är tendenserna till

Tabell 5: 2. Skillnaden 1965—1980 i sysselsättning vid tre olika modeller för analys av komparativa fördelar. ]. Arbetarlön som mått på produk- 2. Genomsnittslönen till all personal 3. Förädlingsvärdet minus tiviteten som mått på produktiviteten som mått på produktiviteten

normallön

A och Övriga A och Övriga A och B-län M-län O-län landet B-län M-län O-län landet B-lån M-län O-län

Metallverk — 139 934 — 8 40 109 1 001 934 — 8 38 969 139 934 —— 8 Metallmanufaktur 4 757 3 057 1 208 — 3 227 —4 757 3 057 —- 1 734 — 285 —— 4 757 3 057 —1 734 Transportmedelsindustri — 1 854 6 813 16 425 — 7 368 ——5 490 —2 478 16 425 5 559 5 490 —2 478 16 425 Mek. verkstadsindustri —12 511 —6 476 9 189 9 327 —2 426 —6 592 9 189 — 642 —- 2 798 —6 592 9 189 Elektroindustri 17 769 23 —1 319 —16 564 4597 — 805 1 813 — 5 696 1 822 1 107 1 813 Annan tillverkning 2 454 —— 957 —1 080 5 286 1 680 — 957 —— 1 080 4 512 2 755 488 —1 080 Trävaruindustri 538 1 035 —— 354 1 818 — 538 — 443 — 354 3 296 — 538 443 354 Massaindustri _ 758 1 434 1 245 14 539 — 758 +] 434 —— 553 16337 1 358 1 434 _ 695 Grafisk industri 5 352 —3 354 3 498 — 5 492 8 150 —3 354 — 876 — 3 916 2 232 —— 180 —2 120 Livsmedelsindustri 7 946 —2 801 — 918 8 114 7 946 3 851 »— 918 1 462 7946 893 —— 918 Dryckesvaruindustri 55 31 26 — 146 55 31 26 — 146 55 31 26 Textilindustri 317 —3 759 —7 883 —— 3 325 —1 625 1 302 — 2425 —11 902 1 625 —1 295 —2 069 Läderindustri —— 337 2 700 — 978 852 — 861 2 700 454 852 — 861 2 700 576 Kemisk industri —— 5 501 9 340 6 317 27 989 524 9 340 6317 21 964 13 048 9 340 6 317

Övriga landet

40 109 285 5 559 —— 270 — 4 833 —— 546 3 296 14 363 72

4 420

— 146 »— 9 661 178 9 440

Utbildningskriterier Yrkesdifl'erentiering Linjärprogrammering

Gruber Mehta Stor-Stockholms- Stor-Stockholms- Vernon undersökn. 1963 undersökn. Arb. löner Tot. löner Vinstpotential Transportm. ind. Undervisning Övrig partihandel Transportm. Kemisk Kemisk Elektroindustri Offentlig förv. Samfärdsel Livsmedel Livsmedel Transportm. Kemisk industri Uppdragsverks. Offentlig förvaltn. Elektro Transportm. Livsmedel Instrumentind. Elektroindustri Livsmedelsind. Kemisk Grafisk Elektro Maskinindustri Maskinindustri Grafisk industri Grafisk Elektro Massa Petroleumindustri Ovrig partihandel Elektroindustri Obs. Omfattar endast tillverk- ningsindustri

Kemisk industri Andra off. tjänster Undervisning Uppdragsverksamhet Obs. Omfattar endast 14 industrisektorer Kemisk industri Maskinindustri

att områdena utanför storstadsregionerna finner lokaliseringsfördelar för sektorer med mycket hög kapitalintensitet. De här genom- förda körningarna bestyrker från en annan utgångspunkt kritiken av skillnader i kapital— intensitet som kriterium för lokaliseringspoli- tiken.

Materialet måste tolkas med försiktighet i några hänseenden:

a) Explicit analys av produktionsfördelar- na sker endast i fråga om arbetskraften.

b) De iakttagna löneskillnaderna antas uppvisa stabila produktivitetsskillnader för en lång tidsperiod framåt.

c) Analysen gäller endast de komparativa produktionsfördelarna inom den egentliga industrin, medan analys av lokaliserings- förutsättningarna för övriga näringsgrenar över huvud taget inte behandlas.

d) Ingen hänsyn har tagits till interna stordriftsfördelar i produktionen.

I någon mån kan dessa svagheter reduce- ras genom användning av modell typ 1 för alla fritt lokaliseringsbara sektorer med upp- delning av varje sektors utveckling i flera storleksklasser. En utvidgning av analyserna kräver dock omfattande samplingsundersök- ningar av produktiviteten i hela näringslivet.

5.1 Sammanfattning av vissa lokaliserings- tendenser för storstadsregioner

I tab. 5:3 sammanfattas några lokalise- ringstendenser för storstadsregionernas del,

som skulle realiseras om olika — tidigare be- handlade lokaliseringskriterier tillämpas. Det bör observeras att vissa av beräkningar- na är mycket partiella.

.- 1- ||. .J. »» 4 In,—... ' !» | :

ung.); n' Mt.-tf

l l_l_ ., . L'..F.

.t- ', 'IIL' * |Em

hum-1,11 no? Lilitu .- . _l ' "i

['li|_ .hn. ._;__-. '. ”In ' ii; - Afa. :a lust. tar—nah.

.-..A._______._-_.a___—-.__

II

Storstadsregionens balansproblem

6. Konjunkturteoretiska och stabiliseringspolitiska

balansproblem i storstadsregionerna

I den politiska debatten har man ofta un— derstrukit de balansproblem som storstads- regionen uppvisar. I allmänhet preciseras dock inte tillräckligt klart vilken typ av obalans som är särskilt påtaglig i en stor- stadsregion. Finansdepartementets bekym- mer över storstadsregionernas obalanserade ekonomi torde i första hand ha en stabili- seringspolitisk bakgrund.

När kommunalpolitiker i storstadsregio- ner ibland uttalar sig om eftersläpningar och obalanser syftar de på en helt annan typ av obalansfenomen, nämligen obalansen i olika kommunala sektorers, bostadsbyggan- dets och övriga sektorers utveckling sedd som ett välfärdspolitiskt allokeringsproblem.

Man kan naturligtvis också se balanspro- blemet som ett tillväxtpolitiskt problem på liknande sätt som sker i den internatio- nellt inriktade ekonomiska tillväxtlitteratu- ren.

Denna del av utredningen avser att från en ekonomisk-politisk utgångspunkt disku- tera den sektoriella och totala balanspro— blematiken sedd från storstadsregionernas utgångspunkt. Det är då meningen att fem huvudfrågor skall tas upp till behandling:

a) de konjunkturteoretiska och stabilise- ringspolitiska balansproblemen i storstads- regionerna

b) obalanserad tillväxt i storstadsregioner- na som ett allokeringspolitiskt problem

c) bostadspolitiken i storstadsregionerna som en obalans- och tillväxtfaktor

d) obalansen som ett medel i storstads- regionernas ekonomiska politik

e) välfärdsaspekter på den sektoriella oba— lanserade tillväxten i storstadsregionen.

6..1 Känslighet för en yttre störning

I den empiriska redovisningen i kap. 2 påvisas dels att storstadsregionerna har en högre efterfrågan på arbetsmarknaden i järn- förelse med arbetskraftsutbudet och dess- utom att storstadsregionerna har större kon- junkturkänslighet under 1960-talet.

Innan konjunkturproblemen närmare kan belysas bör storstadsregionens känslighet för förändringar av de offentliga utgifterna eller exporten belysas i en enkel modell. Precis som i den nationella stabiliseringspolitiken kan man belysa samspelet mellan olika mak- roekonomiska variabler i en s. k. multipli- kator. 1 k= __ [1—c(1—1)+m]

k=multiplikatorn

c=genomsnittlig och marginell konsum- tionskvot

t = marginell skattekvot

m=genomsnittlig och marginell import- kvot

Uttrycket inom parentesen är det som vanligen kallas multiplikatorn.1 Multiplika-

1 Den skiljer sig från den av geografer an- vända multiplikatorn, som är uppbyggd direkt på arbetskraftsdata.

torns ungefärliga värde kan för Stockholms- regionen bestämmas med hjälp av uppskatt- ningar av den genomsnittliga konsumtions- och importkvoten. Regionprodukten får hög- re värde, ju högre konsumtionsbenägenheten är och ett lägre värde ju högre importbenä- genheten är. Det är vanligt att i nationella sammanhang föreställa sig att multiplikatorn är stor. Det är inte ovanligt att man i den internationella litteraturen talar om värden mellan 2 och 4. Går man emellertid till öpp- na ekonomier som den samlade svenska eko- nomin sjunker genast värdet till närheten av 2, vilket innebär att en uppgång i exem- pelvis de offentliga utgifterna med en mil- jon ger en total inkomsteffekt om bortåt 2 miljoner kronor. Vid estimering på regio— nala data måste man ta hänsyn till att regio- ner har högre importbenägenheter än länder som helhet. I Roland Artles Stor-Stock- holmsundersökning från 1950-talet låg im- portkvoten, om man räknar netto, vid 0,36. Tillsammans med de då giltiga värdena för konsumtionsbenägenhet och genomsnittlig skattesats ger detta ett partiellt värde på multiplikatorn om ca 1,30.

En miljon kronors stegring i den offent- liga sektorns utgifter, normalt fördelad över alla produktionssektorer, ger sålunda 1,30 miljoner kronors ökning i regionprodukten. Självfallet bleve multiplikatoreffekten en helt annan om man lade utgiftsökningen på en enda specifik sektor, eftersom de intersck- toriella leveranserna i så fall spelar stor roll för multiplikatorprocessen.

Jämför man storstadsregionerna med en enskild glesbygdsregion, så är multiplikator- effekten emellertid jämförelsevis hög. En glesbygdsregion kan ha en importkvot på dubbla värdet mot Stockholm, vilket inne- bär att multiplikatoreffekten blir mindre än 1. I så fall leder en offentlig utgift om en miljon kronor till en regionsproduktökning med mindre än en miljon. Skillnader i im- portkvot kan därför sägas göra storstadsre- gionerna mera känsliga för autonoma höj— ningar i den offentliga eller den privata sektorns utgifter.

Ovanstående slutsatser belyser förenklat effekten av förskjutning i någon av de exo-

gena komponenterna i en regions efterfrå- gan. Vill man öka sysselsättningsnivån i en liten region krävs det sålunda mycket stora investeringar och det finns ofta ingen anled- ning att vänta sig lokala multiplikatoreffek- ter. Vill man å andra sidan strama åt efter- frågan i någon av storstadsregionerna kan man klara sig med något mindre förändring- ar, men även i detta fall är multiplikator- effekterna små jämfört med landet som hel- het efter full återverkan mellan regionerna. De multiplikatoranalyser som här återgi- vits berör enbart samspelet mellan region- produkten och exogena förändringar i den slutliga efterfrågan, för konsumtion, investe- ringar eller export. I många sektorer utgör emellertid den slutliga efterfrågan en myc- ket liten del av totalförbrukningen. I sådana fall är det nödvändigt att arbeta med en total produktionsmodell, i vilken alla sek— torers ömsesidiga beroende av varandra kan kartläggas. Input-output-modellen är en för- enklad modell för analys av sektorers inter- dependens. Den är helt linjär och företer därigenom mycket stora likheter med de enkla multiplikatormodellerna. I en input- output-modell kan sambandet mellan re- gionproduktens komponenter och den totala produktionen uttryckas på följande sätt.

X = (1 — fl)—'f x=en vektor med total produktion i varje sektor A = en input-output-matris med elemen-

ten x,, x]

där x”- är leverans från sektor i till sektorj och xj är produktionen i sektor j

f=en vektor med total slutlig efterfrågan i varje sektor fördelad på offentlig och privat konsumtion och investeringar i varje sektor plus export minus import.

En ökning av den totala efterfrågan i en viss sektor kan leda till en total produktion, som blir helt skild från den totala produk- tion, som uppstår om samma ökning i den

1 Se Archibald G. C., Regional multiplier effects, i Oxford economic papers, 1968.

totala slutliga efterfrågan helt faller på en annan sektor. Summerar man elementen i matrisen (I—A)'1 lodrätt i kolumn i får man den totala produktionsmultiplikatorn för sek- tor j. Dess värde beror på hur väl det regio- nala produktionssystemet är integrerat. Med en stor import och stor export blir inte bara den vanliga inkomstmultiplikatorn utan även produktionsmultiplikatorn låg. Följaktligen bör man vänta sig att de sektoriella multi- plikatorerna är lägre i de olika regionerna än i landet som helhet. Det visar sig också att Stockholmsregionen enligt Artles under- sökning hade ett ovägt genomsnitt för multi- plikatorkoefficienterna som låg 25 procent under deras vägda genomsnitt för riket som helhet enligt den nationella input-output- undersökningen för 19571. Går man emeller- tid till mindre regioner än Stockholmsregio- nen. så måste multiplikatorvärdet ytterligare sjunka. Följaktligen kvarstår de tidigare iakt- tagelserna av en större konjunkturkänslig- hct för de större regionerna.

Det kan emellertid i detta sammanhang också vara intressant att jämföra olika sek— torers känslighet för uppgångar i den slut- liga förbrukningen. I den nationella input— output—tablån för år 1957 är multiplikator- värdet högst i den lättare verkstadsindustrin, livsmedelsindustrin, byggnadsindustrin och skogsindustrin. De lägsta värdena uppvisar timmer- och vedproduktionen, gruvindustrin och serviceproduktionen. inklusive den of- fentliga sektorn.

Det är således svårt att se den offentliga sektorns expansion som märkbart kumulativt inflationsdrivandc. Går man till Artles ta— blå, med dess inriktning på en storstadsre- gions problem. visar det sig att byggnadsin— dustrin intar en absolut topplacering med ett multiplikatorvärde om 1.6. Värdet för denna sektor ligger ungefär 15 procent un- der det nationella multiplikatorvärdet.

Byggnadssektorn uppvisade under 1950— talet större multiplikatoreffekter för efter— frågan än någon annan sektor i Stockholms- regionen. I de nationella I-O-tablåerna vi- sar inte byggnadscktorn samma relativa känslighet. Med transportteknikens utveck- ling torde denna skillnad emellertid tendera

att sjunka, därigenom att byggnadsindustrin alltmera kan importera sina inputs från and- ra regioner och andra länder. Dct finns emellertid ändå starka skäl att senare disku- tera byggnadssektorns roll i storstadsregio- nens utvecklingsmönster.

Exkurs

6.2 Tendens till ningar [ efterfrågan [ storstadsregionen

självgenererande sväng-

Så snart man inför investeringarna som en storhet som bestäms av regionens egen efter- frågeutveckling uppkommer en risk för egen- svängningar i regionens ekonomiska aktivitet. Ju större en region blir desto troligare är det att investeringarna bestäms av efterfrågeut- vecklingen inom den egna regionen. Om det dessutom finns vissa tidsfördröjningar mellan efterfrågeökningar och investeringsaktivitet, så uppstår lätt en instabilitet i den lokala kon- junkturutvecklingen.

Konjunkturfrågan skall i det följande bely- sas med hjälp av en enkel dynamisk modell.

Investeringarna (l) antas vara endogent be- stämda till en del och exogent bestämda till en annan del, importen antas endogent be- stämd, medan de offentliga utgifterna och exportutvecklingen antas exogent bestämda. Ek- vation (2) är tidsrekursiv och anger region- produktens beroende av offentliga utgifter, ex— port, import, investeringar och konsumtion. Konsumtionen antas endogent bestämd av re- gionproduktens utveckling men med hänsyns— tagande till skattepolitiken.

(l) I,=B(Y,__| '— Yl—2)+Ixt

I= investering Y= total efterfrågan och regionprodukt [X= exogent bestämd investering fi=investeringskvot för endogent investeringar (2) Yr = C..(1 T) YI—l +/3(Yt—1 Yr_z) + IM + G, +Er — mY,_1

bestämda

m =importkvot; cd=konsumtionskvot;

r =skattekvot G =offentliga utgifter E =export

(3) Y: = [C(1 — t) +t3 m] YH i”,—z + A0 (1 +g)' där AO =(1x + G +E)0 och g = årlig tillväxttakt

1 Man måste självklart observera skillnaderna i de två undersökningarnas uppläggning och skillnaderna i tidsperioder för datainsamling.

(4) Y,— VYt—t +l3Yt—2=A0 (1 +g)' y=c(l —1)+j3—m

Läsning: (5) X2— yX+j8=0

+7iVy2—4t3

6 X'X= ()192 2

Ao

= ___—__ t 2 (7) YP [(l+g)2—y(l+g)+5](l+g)+

(Sa) Yc = A1 X*1+ A2 X;

Tillväxt uppstår om:

1 + 28 +g2 +,5>y + yg, dvs. i alla normal- fall

Om 45 > yz, så svänger Y cykliskt, dvs. om 4;3>[c(1—'t:)+/3—m]2

2 vm 2 (8b) Yc=|:V/(%j> +(——'32 V )] (Amer + Byt-net) / 2 V4—_2 2 t mitt;) tet—)] (Acme! + Bsinef)

___/4;— t 2 +|:(1+g)2—y(1+g)+t3](l+g)+

Nha

Case = : WMV—45%”)?

V4j3 3)? 2

/ Z 2 + V4/3 _ )” 2 V 2 2

Av lösningen framgår att uttrycket under det angivna rotteeknet blir negativt om investe- ringskvoten multiplicerad med 4 är större än ): i kvadrat. Skulle detta inträffa kan ekvation (4) endast lösas som en trigonometrisk ekva- tion, dvs. regionprodukten kommer då att be-

St'nG) =

skriva en vågrörelse runt den stigande trenden (om g>0). Skillnaden i importkvot mellan stora och små regioner torde inte betyda så mycket för konjunkturkänsligheten, jämfört med effekten av endogent bestämda investe- ringar. Ett högt värde på kapitalkvoten (få), som anger investeringarnas beroende av den regio- nala efterfrågan, innebär risk för att region- produktens rörelsemönster över tiden blir våg- format.

Av ovanstående analys följer att de största regionerna normalt är mera konjunktur- känsliga än de mindre regionerna. Dels leder en stegring i den exogena efterfrågan till större multiplikatoreffekter på grund av att de största regionerna har mindre importbe- nägenhet. Till detta kommer en starkare tendens till utveckling av egna konjunktur- rörelser i de största regionerna, då investe- ringsverksamheten i dessa regioner [ betyd- ligt större utsträckning torde vara bestämd av den lokala efterfrågeutvecklingen.

För mindre regioner, där investeringskvo- ten ligger nära noll, blir lösningen ibland enklare. Under denna förutsättning konver- gerar systemet ofta snabbt mot trendlös- ningen efter en kort multiplikatorutveckling. Resultatet blir i det dynamiska fallet för de mindre regionerna snarlikt med den tidi- gare visade enkla statiska multiplikatorn.

På ett ekonomiskt-politiskt plan kan man dra två slutsatser av konjunkturanalysen. Den första är att det finns all anledning att ha särskild konjunkturpolitik för storstads- regionerna, då såväl autonoma stegringar som minskningar i efterfrågan får större multiplikatoreffekter i de största regionerna jämfört med mindre regioner. Den dynamis- ka analysen antyder dessutom att storstads- regionerna har en större tendens till själv- genererande konjunkturutveckling vid sidan av den nationella konjunkturen. Även denna tendens gör det nödvändigt att föra regionalt sett selektiv konjunkturpolitik.

Den sistnämnda slutsatsen måste emeller- tid kringgärdas med vissa reservationer:

a) de konjunkturpolitiska bedömningarna och åtgärderna måste beakta tillväxtpoliti- kens krav.

b) de måste också ses i relation till för- delningspolitiska krav på längre sikt.

e) de måste inordnas under bostadsför- sörjningens och servicepoiitikens samt andra allokeringspolitiska mål.

Reservationernas innebörd och politiska konsekvenser skall närmare utredas i de följande avsnitten. Huruvida storstadsregio- nerna själva eller staten skall sörja för kon- junkturstabiliseringen är en avvägningsfråga, som knappast kan ges något generellt svar förrän tillväxt-, allokerings- och fördelnings- problemen diskuterats närmare.

7. Obalanserad tillväxt i storstadsregionerna som ett

allokerings- och bostadspolitiskt problem

I del I visas att många faktorer odelbar— het i produktionsanläggningar, komplemen- taritet mellan odelbara serviceanläggningar och produktionsanläggningar liksom externa effekter — förklarar den större effektiviteten i storstadsregionernas produktion. Normalt har emellertid vissa sektorer större fördel av lokalisering till storstadsregioner än andra. Regioner av olika storlek inom ett land handlar med varandra vilket är ett uttryck för specialiseringen på produktionsgrenar i enlighet med regionernas komparativa för- delar. Handeln och specialiseringen iir tec— ken på obalans mellan regionens egen efter- frågan och dess prodttktionsstrnktur. I den- na bemärkelse är den regionala sektorstruk- turen alltid mera obalanserad än den natio- nella. Att den sektoriella obalansen kan vid- makthållas utan välfärdsstörning och i själva verket förhöjer välfärden. beror på att inter— regionala friktioner för varuutbytet sällan blir lika påtagliga som vid handel mellan länder.l Regionerna använder samma va- luta och det finns inte heller tullar eller andra begränsningar av den typen. Det enda väsentliga hindret för den regionala specia- Iiseringen är transportkostnaderna. som be- gränsar möjligheterna att utnyttja produktio- nens specialiserings_ och stordriftsfördelar. Är transportkostnaderna negligerbara finns det inga hinder för en total specialisering i regionerna i enlighet med stordriftsfördelar— na i olika produktionssektorer. Koncentra- tion till några få anläggningar i varje bransch

är särskilt fördelaktig om totalkostnaden för varje produktionsteknik ex ante uppvisar ett fast element och en rörlig del som är lin- järt proportionell mot produktionsnivån; i så fall faller den totala genomsnittskostna— den monotont med stigande anläggnings- storlek. Om terminalkostnaderna i trans- portapparaten samtidigt växer över tiden i relation till det rörligaste transportkostnads- elementet måste produktionen koncentreras till ständigt färre produktionsanläggningar (vid given total efterfrågan).

Endast i sektorer, där den totala efter- frågan efter produkterna växer mycket snabbt, kan antalet anläggningar öka trots långsiktigt växande interna stordriftsförde- lar och växande terminalkostnader 1 trans— portsystemet. Såväl de interna stordriftsför-

1 Slutsatsen ovan bygger på teorin för han- delns fördel. Enklast belyses fördelen iett box- diagram för två produkter och två regioner. Regionerna har produktionstekniska möjligheter i enlighet med kurvorna TA TA resp. TB TB. Vid fullständig specialisering i de två regio- nerna uppnås tillgångsboxen QS BS Ps As, som är större än varje tillgångsbox titan specialise- ring. Se jämförelsefallet Q0 Bu P0 As vid produk- tionen a., bo; de ha. Om det finns sociala preferensfunktioner n' (a, b) och dessa är konvexa mot respektive origo och om de aldrig korsar varandra, så ger den större tillgången Rs Bs PS As lägre väl- färd än Qo BO PO A., om regionerna inte hand— lar med varandra. Om regionerna kombinerar handel och specialisering (vid rimliga transport-

(Forts. s 7: 67.)

delarna som den historiskt iakttagna trans- portkostnadsutvecklingen talar för en an- läggningskoncentration på lång sikt. Men det är inte självklart att anläggningskoncentra- tionen entydigt gynnar de största regionerna. Det beror dels på hur selektivt lokaliserings- politiken verkar och dessutom på externa effekter och andra ömsesidiga beroenden mellan produktionssektorerna. Stordriftsför— delarna kan dock normalt inte uppnås utan negativa välfärdseffekter annat än i stor- stadsregionen där ömsesidiga beroenden samtidigt kan säkras innanför regionens ram. Specialiseringens fördelar är således inte helt entydiga i ett regionalt perspektiv, även om man kan finna stora tillväxt— och kon- sumtionsfördelar av en långtgående specia- lisering med därtill följande obalans mel- lan konsumtionsmönster och produktions- struktur. Visserligen leder ett större beroen— de av omvärlden till mindre risk för själv- generade konjunktursvängningar, men å andra sidan leder en allmän nedgång i ef—

(Farts. fr. s. 7: 66.) kostnader) blir välfärden högre vid specialise- ring av produktionen i de två regionerna. Det finns exempelvis inget hinder mot att de två regionerna kommer till en total lösning i punk- ten R (RA; RB) i T-diagrammen, som ligger utanför de möjliga försörjningsmängderna titan specialisering och handel.

Vid stordriftsfördelar förstärks vinsten av regional specialisering, eftersom T-kurvorna. då blir konvexa mot origo i stället för linjära.

Tillväxtpolitiskt lönar sig specialiseringen om en regions nya kapital- och arbetstillgångar hela tiden kan föras in i sektorn med produk- tionsfördelar utan att fördelarna reduceras i väsentlig utsträckning.

0 Region

terfrågan för någon särskild produkt lätt till oproportionell sysselsättningsminskning i de regioner som hårt specialiserat sig på pro- dukten i fråga., Boråsregionen utgör ett be- lysande exempel på en region som under långa perioder vunnit specialiseringsfördelar, men fått betala detta med entydigt vikande sysselsättning i en senare fas av sitt ut— vecklingsförlopp. Det finns goda möjligheter att undvika dessa svårigheter i de största regionerna, som samtidigt tillåter utnyttjan— de av stordriftsfördelar och en mångsidig produktion.

Men även storstadsregionerna uppvisar sins- emellan olika specialiseringsgrad. Göteborgs- regionen har specialiserat sig inom sådana sektorer, där anläggningarnas interna stor- driftsfördelar upphör först vid mycket stora sysselsättningstal. Mycket talar för att Vol— vos anläggningar i Göteborgsregionen lik- som varvsanläggningarna helt utnyttjar sina respektive sektorers stordriftsfördelar i pro- duktionen. Koncentrationsutredningen visar också att en annan av Göteborgsregionens stora näringsgrenar, den petro-kemiska indu— strin, inte på långt när utnyttjat de interna stordriftsfördelarna. En längre driven spe— cialisering av industrin antyds i de kompara- tiva fördelsanalyserna, trots att metall- och verkstadsindustrin och den kemiska och ke- misk-tekniska industrin tillsammans syssel- sätter mer än 60 procent av industristatisti- kens sysselsatta i Göteborgsregionen. I en internationell skala kan Göteborg jämföras med Detroit och Pittsburgh som är stora re- gioner, där specialisering av produktionen kombinerats med känslighet för yttre stör— ningar. Mycket talar för att Göteborgsre-

gionen kommer att få de svåraste sysselsätt- ningsproblemen av de tre storstadsregio— nerna vid en framtida mer allmän förskjut- ning i efterfrågans inriktning.

7.1 StorstadSregionens tillväxtmönster

Tillväxt- och effektivitetsfrågorna har hittills analyserats partiellt, men dessa frågor måste nu sättas in i ett något större sammanhang. För detta ändamål krävs det att en total en- kel makroekonomisk tillväxtmodell formule— ras.

För en balanserad tillväxt krävs att efter- frågan på arbetskraft ständigt är lika stor som utbudet. Från ett visst givet utgångs- värde för arbetskraftsutbudet (mätt i arbets- tid) sker en tillväxt som beror på inflytt- ningsöverskottet, tillväxten av den bofasta befolkningen i arbetsföra åldrar. utveckling- en av förvärvsintensiteten och arbetstids- förkortningen. Genom den tekniska utveck— lingen uppstår emellertid också ständigt be— hov av ny sysselsättning. Om den tek- niska utvecklingen tar sig uttryck i successiv effektivitetshöjning hos arbetskraften.1 där hela effektivitetsvinsten antas utfalla på de i produktionen sysselsatta, så kommer den tekniska utvecklingstakten att ge ett med arbetskraftstillväxten jämförligt behov av ny sysselsättning. Det gäller sålunda att hålla den på olika sätt växande arbetskraften fullt sysselsatt. Denna tillväxttakt brukar i litte- raturen kring ekonomisk tillväxt kallas för den naturliga tillväxttakten.

För balans i den ekonomiska tillväxten måste man dessutom kräva att företagens planerade investeringar, som förenklat kan ses som tillväxten i kapitalet, är i balans med hushållens önskade sparande, samhällets önskade beskattning, den planerade impor- ten i regionen minus de planerade offentliga utgifterna och med avdrag för den planerade exporten. Genom ett villkor av denna art tillförsäkras försörjningsbalans i regionen. dvs. på den aggregerade produktmarknaden. För enkelhetens skull skall vi i den fort- satta analysen anta att det önskade sparan- det är helt proportionellt mot regionproduk- ten på längre sikt. Samma antaganden skall

göras för det planerade skatteuttaget och för den planerade importen. Däremot antas de offentliga utgifterna och exporten i andra regioner vara storheter som bestämmes obe- roende av den regionala produktions- och inkomstutvecklingen.

För produktionsenheternas beteende an- tas gälla två mycket enkla samband. Det finns ständigt en viss relation mellan kapital och produktion som enheterna önskar för— verkliga. Många faktorer bestämmer i själva verket de planerade värdena på dessa kvo- ter. I första hand märks räntabilitetsnivån och lönenivån. Men också den tekniska utvecklingstakten har sin givna betydelse för utvecklingen av de planerade arbets— oeh kapitalkvoterna. Bakom dessa plane- ringsstorheter på kapital- och arbetskrafts- sidan finns någon typ av produktionsfunk- tion, varmed avses en funktion som uttryck- er hur kapital och arbetskraft samverkar i produktionsprocessen. För enkelhetens skull skall vi bortse från alla de intrikata aggre- geringsproblem som måste lösas innan man kommer fram till en meningsfull makroeko- nomisk produktionsfunktion. Vi skall bara anta att ekonomin uppvisar någon produk- tionsfunktion, kanske av det slag som ex- emplifierades i kap. 3, och som tillåter kon- tinuerlig substitution mellan arbete och ka— pital.

Man får inte heller glömma att utgångs- läget för regionens kapital och arbetskraft kan innebära både en under- och överdi- mensionering av den ena eller båda av de grundläggande produktionsfaktorerna. Man kan sålunda tänka sig att tillväxten startar från en överdimensionerad kapitalstock, vil- ket avgör möjligheterna att uppnå balans på kort och lång sikt. Det finns sålunda både balansvillkor, som kan återföras på ekonomins beståndssida och balansvillkor som direkt relateras till själva tillväxtför- loppet.

Vi skall först behandla det sistnämnda balansproblemet, dvs. problemet om en re— gionalt sett balanserad tillväxt från en i ut-

1 Diesembodied technical change antas under hela analysen.

gångsläget mot produktionen svarande ka- pital- och arbetskraftsvolym.

Under denna förutsättning kommer den balanserade tillväxttakten enligt kravet på balans på produktmarknaden och kravet på en viss relation mellan kapital och produk— tion att ge upphov till ett annat balansvill- kor än den naturliga tillväxttakten. Den nu definierade tillväxttakten skulle kunna kal— las för den planenliga tillväxttakten.1 Den planenliga tillväxttakten är helt enkelt rela- tionen mellan summan av sparkvoten, den relativa överbalansen i utbytet med andra regioner och överbalansen i den offentliga budgeten dividerat med den önskade kapi- talkvoten i produktionssystemet. För totalt sett balanserad tillväxt krävs det att den na- turliga och planerade tillväxttakten är exakt lika stora. Om de inte är lika med varandra utlöses kumulativa inflations- eller defla- tionsprocesser, som inte upphör förrän ba- lansen säkrats i enlighet med ovanstående resonemang.

För den fortsatta problembehandlingen krävs viss jämförelse av utvecklingsförlop- pen i de typiska glesbygds- och avfolknings- regionerna. Skälet till detta står i första hand att söka i den ena av komponenterna i den naturliga tillväxttakten migrationen mellan dessa regiontyper.

Jämvikt mellan planenlig och naturlig till- växttakti'i

Antag att den tidigare nämnda funktionen2 för regionens produktion kan uttryckas så att för- ädlingsvärdet per sysselsatt bestäms av mäng- den realkapital per sysselsatt. Regionala pro- duktivitetsskillnader antas återspeglade genom en multiplikativ konstant som är högre i de största regionerna än i de minsta. Funktionen antas vara homogen av första graden, dvs. en viss procentuell utökning samtidigt av kapital och arbetskraft leder till en lika stor procen- tuell ökning av produktionsresultatet. Produk- tionsfunktionen antas ha sådana egenskaper att den är derierbar minst två gånger. Gränspro- duktiviteten av kapitalintensiteten är ständigt större än noll, medan förändringen i gränspro- duktiviteten är avtagande. Gränsproduktivite- ten antas gå mot oändligheten, när kapitalin- tensiteten går mot noll och mot noll när ka- pitalintensiteten går mot oändligheten. De här nämnda egenskaperna hos produktionsfunktio-

nen tillförsäkrar att det finns ett inverterat värde för företagens planerade kapitalkvot, som är exakt lika mot den naturliga tillväxttakten i förhållande till den modifierade sparkvoten. Egenskaperna är av största vikt, eftersom de innebär att det finns en reell möjlighet att uppnå ett jämviktsläge mellan den naturliga tillväxttakten (arbetstidens tillväxttakt + till- växttakten till följd av teknisk utveckling) och den planenliga tillväxttakten (relationen mellan den genom bytesbalansen och den offentliga budgetbalansen modifierade sparkvoten och fö- retagens planerade kapitalkvot). Storstadsregioner karakteriseras bland an- nat av inflyttningsöverskott, medan gles- bygdsområdena normalt har utflyttnings- överskott. Om den teknologiska tillväxttak- ten är densamma måste storstadsregionens naturliga tillväxttakt därför vara större än glesbygdsregionens. Om bruttosparkvoten (s')3 är lika stor i de två regiontyperna, in- nebär totalbalans under omflyttningen att företagens önskade kapitalkvot skall vara lägre i storstadsregionen än i glesbygden. Men en lägre kapitalkvot i storstadsregionen än i glesbygdsregionen implicerar att gräns— produktiviteten hos kapitalet är högre i stor- stadsregionen. Det är svårare att tänka sig att investeringsfördelningen mellan de två regionerna, i ett land utan restriktioner på kapitalrörligheten, skall kunna stabilisera sig på det önskade sättet med långsiktigt skilda räntabiliteter i de två regiontyperna. Snarare får man tänka sig att kapitalkvoten tende— rar att stegras i storstadsregionen med dess högre marginalproduktivitet hos kapitalet och att en omfördelning pågår mellan de två regiontyperna till dess att räntabiliteten ut- jämnas. Härigenom sjunker den planenliga tillväxttakten i storstadsregionen under den naturliga och ett inflationsgap utvecklas. In- flationsgapet kan naturligtvis slutas genom en relativ överbalansering av den offentliga

1 Planenlig tillväxttakt motsvarar Harrods »warranted rate of growth». Q=F(K, L) rQ=F(vK, vL)=rF(K, L) där v>0 qzÄf (k) där f ,>0; f ”( 0; f*—>cx>, när k—>0;f,—>0 när k—>cx>. Se 5.36. ” Sparkvoten är modifierad med hänsyn till handel och offentlig sektor, se 5. 71. * Avsnittet förutsätter kunskaper i ekonomisk teori.

budgeten i dessa regioner eller genom att inflationen leder till ett relativt importöver- skott. Ett importöverskott kan dock inte bibehållas hur länge som helst utan kredit- problem.

Det finns emellertid faktorer som talar för att balansbristen ytterligare förvärras till följd av arbetskraftens rörlighet. Kapitalet omfördelas så att marginalproduktiviteten av kapitalet utjämnas mellan de två region- typerna. Om lönen utgör skillnaden mellan total produktion och ersättning till realka- pital måste räntabilitetsutjämningen leda till en successiv förstärkning av löneskillnader- na (i den utsträckning som det finns skill- nader i den multiplikativa konstanten i pro- duktionsfunktionerna). Om omflyttningen mellan regiontyperna bestäms av skillnader i lönesatscn, uppstår till följd av räntabili- tetsutjämningen en tendens till stegring i den naturliga tillväxttakten i storstadsregionen och en motsvarande tendens till sänkt natur- lig tillväxttakt iglesbygdsregionen. Vid ovan- stående förutsättningar förstärks inflations- trycket i storstadsregionen och deflations- tendensen i glesbygdsområdet. Punkterna för likhet mellan den naturliga och den plan- enliga tillväxttakten, som kan existera såväl i storstadsregionen som i glesbygdsregionen, tenderar därför att — i den mån de uppnås _ vara starkt instabila. Tendensen går na- turligen mot ett inflationsläge i den större regionen med starkare naturlig än planen- lig tillväxttakt och med en omvänd situation i utflyttningsområdet — glesbygdsregionen. Lönernas tillväxttakt kommer emellertid med den antagna teknologieffekten att vara den- samma i de två regionerna.1

Den här genomförda analysen visar att regionalt sett balanserad ekonomisk utveck- ling är svår att uppnå vid fri kapital- och arbetskraftsrörlighet. Obalanseffekterna mildras i den mån som kapitalet och arbets- kraften brister i rörlighet vid uppkomst av regionala skillnader i räntabilitet och löne- satser. Skulle företagen och hushållen vara helt oinformerade om regionala skillnader i löner eller vinster (eller till följd av olika bindningar obenägna att reagera på upp- komna skillnader i räntabilitet och lönesat-

ser) kan självfallet varje område uppnå sin egen balans mellan naturlig och planenlig tillväxttakt. Å andra sidan är det svårt att då se de två regiontyperna som integrerade i samma ekonomiska system. Priset för den totala balanseringen [ de två regiontyperna blir i så fall snabbt växande inkomstklyftor och lägre sammanlagd produktionseffekti- vitet.

Om det är möjligt att reducera olikheten mellan den planenliga och den naturliga till- växttakten eller inte beror till viss del på variabiliteten i kapitalkvoten. Finns det re- gionala produktivitetsskillnader, uttryckta som shiftfaktorer i produktionsfaktorerna, leder interregional räntabilitetsutjämning till höjda kapitalkvoter i de största och sänkta kapitalkvoter i de minsta regionerna. Det har tidigare visats att dessa förändringar innebär obalans i tillväxten. Den sektoriella om- allokeringen av tillväxtens vinster kan både förstärka och mildra obalansen i tillväxtpro- cessen. Kapitalkvoten för hela ekonomin är nämligen lika med summan av de enskilda sektorernas kapitalkvoter, vägda med sek- torernas investeringsandelar, dvs:

6=Ziilrlgt

i anger sektor av ekonomin fi, » kapitalkvot i sektor i Äi » investeringsandel i sektor i Tillväxtens balansproblem har hittills stu- derats med en ensektormodell. Ansatsen kan i första hand motiveras med den enkelhet i produktionsfunktioners uppbyggnad som därigenom vinnes. Vid stark strukturomda- ning av den typ som nu präglar storstads- regionerna, med betydande förskjutning mot lokal serviceefterfrågan, måste ensektorana- lysen kompletteras med en studie, som tar fasta på de skilda produktionsbetingelserna i olika sektorer. I fortsättningen eftersträ- vas ändå största möjliga enkelhet. Därför antas alla skillnader i den planenliga till- växttakten återspeglade i kapitalkvotens sek-

1 Den teknologiska utvecklingen ger en lön år t i de två regiontyperna enligt:

: mt _ = _ "" w! woe ,dvs.w" wu, (ww wua)e

toriella olikheter. Det har tidigare framhål- lits1 att den planenliga tillväxttakten kan ses som:

Ay _s+m+t—x—g_

T gatt.- E

därA—y =planenlig tillväxttakt i produk- Honen

s :sparkvoten m =importkvoten , :skattekvoten x :exportkvoten (dvs. relationen mellan export och regionpro- dukt) g :den offentliga utgiftskvoten (dvs. relationen mellan offentliga ut- gifter och regionprodukt)

5 :kapitalkvoten genomsnittligt för alla privata sektorer s' =bruttosparkvoten

Den givna modellen för den planenliga tillväxttakten får ett annat utseende, om konsumtionen bestämmes av de disponibla inkomsterna:

A_y_l—cd(l—t)+m—x—g

y 6

(I det senare fallet blir överbalanskraven på den offentliga sektorn i storstdsregio- nerna hårdare. Endast om cd'>g blir den offentliga sektorn inflationsdämpande i detta fall. Stockholmsdata talar för att dämpning- en varit reell även med denna starkare for- mulering.)

Om kapitalkvoterna skiljer sig starkt mel- lan sektorerna, så leder en av tillväxten in- ducerad förskjutning i efterfrågan till änd- rade investeringsandelar och därmed till ändrad relation mellan naturlig och planen- lig tillväxttakt. Internationell statistik visar att olika sektorer har mycket olikartade ka- pitalkvoter. De lägsta värdena uppvisar in— dustri och transporter, de högsta finner man i bostadssektorn och ibland också i service— sektorn, när fastighetssektorn inkluderas i servicesektorn. Det är inte svårt att förklara dessa olikheter. Livslängden hos kapitalet skiljer sig starkt mellan sektorerna. Vissa

delar av transportindustrin (t. ex. rederierna) arbetar med en livslängd om cirka fem till tio år för sitt kapital, medan bostäder och kontorskapital i byggnader har livslängder om femtio till hundra år.

Sektorer som har ett stort, och till an— vändningen låst, byggnadskapital i relation till maskinkapitalet måste få höga kapital- kvoter. Stiger bostadssektorns och den bygg- nadskapitalkrävande servicesektorns andel i investeringarna till följd av efterfrågans om- strukturering, så sjunker den planenliga till- växttakten under de värden, som utveck- lingen av låneräntorna och kreditvillkoren motiverar.

Storstadsregionema har en underförsörj- ning med bostäder som talar för en uppjuste- ring av investeringsandelen i bostadssektorn. Härigenom sjunker den planenliga tillväxt- takten med kanske ända upp till en procent— enhet under den tidigare iakttagna. Härige- nom ökar givetvis spännvidden mellan den naturliga och den planenliga tillväxttakten i storstadsregionerna, såvida inte importkvoten stegras snabbare än exportkvoten eller över- balanseringen av budgeten ökar.

I vissa inflyttningsregioner, som Göteborgs- regionen, vilka uppvisar en andelshöjning för industrier, transportverksamheter och byggnadsindustrin, borde omstruktureringen leda till en lägre aggregerad kapitalkvot och en därmed följande högre planenlig tillväxt- takt. Dessa områden får således inte för- sämrad totalbalans till följd av investerings— flödets ändrade struktur. En bättre balans kan eventuellt uppnås med dämpad lokal in- flation som följd.

Utsträcker man tidsperspektivet tillräck- ligt minskar de här nämnda regionala skill- naderna i obalans mellan växande efterfrå- gan och utbud. Förr eller senare genomgår alla regioner omstrukturering av näringslivet mot högre serviceandel med brott i den plan- enliga tillväxttakten som bieffekt.2

Den exogena produktivitetstillväxten kan

1 Se 5. 68—69. 2 För en generellare analys av strukturbryt- ningens problem på nationell nivå se Chakra- varty, The logic of investment planning, Amster- dam 1967.

också vara lägre i de sektorer, som stegrar sin andel i den samlade investeringsramen i en storstadsregion. I så fall blir den natur- liga tillväxttakten lägre (både genom den direkta effekten och den indirekta effekt, som sammanhänger med samspelet mellan teknologisk tillväxttakt, lönesatsernas till- växttakt och inflyttningsöverskotten) än un- der tidigare perioder. Om den aggregerade kapitalkvoten samtidigt inte sjunker drama- tiskt, kan obalansen mellan de naturliga och den planenliga tillväxttakten reduceras.

Det finns emellertid inget entydigt statis— tiskt material över produktivitetsutvecklingen i de servicesektorer, som kan komma att växa mera än tidigare i storstadsregionerna. Man har i USA försökt beräkna produktivi- tetsutvecklingen i servicesektorn i relation till övriga sektorer. men resultaten är inte entydiga. Det finns dock inget som talar för en generell tendens till långsammare produk- tivitetsutveckling på lång sikt i någon sektor. Sådana produktivitetsargument tenderar näs- tan alltid att bli teknologiskt kasuistiska. Möjligen kan EFG-rapportens bedömningar ha en viss relevans, då EFG-gruppen baserat sina bedömningar på studier av sektoriella tendenser till avskärmning från internationell konkurrens. Det tycks emellertid inte fin— nas någon klar samvariation mellan kapital- kvoternas relativa långsiktiga höjd i sekto- rerna och deras grad av avskärmning från konkurrens.

Mot bakgrund av kvaliteten på det em- piriska intersektoriella produktivitetsmate— rialet för längre tidsperioder är det svårt .att göra välgrundade antaganden om en långsammare produktivitetstillväxt i de sek- torer som kan förväntas växa i storstads- regionerna.x

Bostadssektorn har en central roll i det regionala utvecklings- och konjunkturförlop— pet. Dels inverkar den tillväxtbromsande genom den höga kapitalkvoten. Dels inver- kar den konjunkturförstärkande av samma anledning, om bostadsproduktion är direkt kopplad till inkomsternas utveckling. Men bostadsbeståndets förändringar genom pro- duktion och sanering inverkar också på be- folkningens och arbetskraftens tillväxt.

Inflyttning av arbetskraft till en region och självfallet inte endast en storstadsregion leder till en kortsiktig och i vissa fall också långsiktig balansrubbning. Anta att en inflyttare medför en produktionsökning i en region med ,glP'f. Ökningen i den reala pro- duktionen och den därmed följande inkomst- ökningen leder till en stegrad konsumtion, stegrade skatteintäkter och stegrad import till regionen. Effekterna blir i dessa hänseenden desamma som uppstår vid andra typer av exogent bestämd produktionsökning. Men vid en inflyttning genereras i allmänhet ock- så en efterfrågan på realkapital i form av bo— städer, kommunalt servicekapital och kanske också privat servicekapital.

Den totala efterfrågeökningen blir så- lunda:

AY=cd(1—t)AY—mAY+(l+b)AP+

A Y = total efterfrågeökning AC + cd (] !) A Y = konsumtionsökning bAP+ = immigrationsinducerade investering- ar i kommunalt kapital och bostadskapital

Multiplikatoreffekten blir sålunda

_ AY_ 1+b "'—AP'*'—1—cd(l—t)+m km>k

Om b är större än noll måste multiplika— torns värde bli högre än den >>normala» mul- tiplikatorns? b-koefficienten bör dock i nor- malt fall vara högre än i de mindre område- na med inflyttningsöverskott än i storstads- regionerna. Orsaken härtill är de stordrifts— fördelar som karakteriserar stora delar av de kommunala >>följdinvesteringarna»: vat-

k

tenförsörjning, avfal/sdestruktion, värmean- läggningar, elproduktion och vägar. Att mi— grationens balansrubbande effekt särskilt uppmärksammats i storstadsregionerna sam- manhänger med att endast storstadsregio- nerna haft bestående immigrationsöverskott under hela efterkrigstiden.

Värdet på immigrationsmultiplikatorn km torde långsiktigt ligga vid 3—6. En multi-

! Se Stigler G. J., Trends in employment in the service industries. NBER. 1956. 2 Se 5. 6].

plikator kan normalt ses som en approxima— tion av summan av en serie, som kan sträcka sig över flera år. Även om en inflationsef- fekt måste utlösas av immigrationen kan den neutraliseras genom att de immigrationsin- ducerade investeringarna fördröjs så att de utfaller i den takt som produktionspotentia- ler frigöres. I det långa loppet räcker na- turligtvis alltid immigrationens produktions- effekter till för att klara de långsiktiga in- vesteringsbehoven.

Den långsiktiga produktionseffekten av omflyttningen blir:

1=A ZO(APt _ Yu,)

T : är A : avgångsåret Y,, : immigrantens hypotetiska produk-

tionseffekt i utflyttningsområdet AP+ = immigrantens produktionseffekt i inflyttningsområdet Säg att en inflyttare är 20 år och har ett förväntat återstående arbetsliv om 40 år och att han kommer från Norrlands inland och får en inkomsthöjning med 10000 kronor per är, vilken antas bestå under det åter- stående arbetslivet. Totala produktionsef- fekten blir då 400000 kronor. Mot den summan får ställas den skillnad i investe- ringsbehov som genereras av flyttningen. Alla de investeringar som utlöses under hela E'tans livstid i de två alternativa bosättnings— områdena måste jämföras och skillnaden skall ställas mot produktionseffekten av flytt- ningen.l

A 2 (lim,! _ I.,,r) 1=0

I : investeringar i bostäder etc.

Ex post måste den första summan vara större än den senare, om omflyttningen inte skall medföra en total balansrubbning på lång sikt.

Klipper man av jämförelsen efter tre år är det däremot troligt att de kumulerade in- vesteringarna är större än den kumulerade produktionsvinsten.

Genomförs en engångsnettormmigration med produktions- och inkomsteffekten APÄ sluts inflationsgapet snart genom den över åren kumulerade produktionsökningen. Om varje år ser en immigrationsmotiverad pro- duktionshöjning (APH'; APT, AP; ........

. osv.) utlöses ständigt nya inflationsgap. som blir ett pris som ofta får betalas för en högre ekonomisk tillväxttakt. Även detta re- sultat måste emellertid kringgärdas med många reservationer. Rubbningarna på fak- tormarknaden i storstadsregionen behöver inte bli så stora, eftersom en väl uppnådd bostadsbyggnadsnivå leder till ett fortlöpande (AP+, APT, ...... ) utan att fler »byggnadsarbetare» behöver av— delas i fortsättningen av förloppet.

Dessa komplikationer kan inte närmare belysas, utan att en mera dynamisk modell presenteras. För att kompliceringsgraden skall reduceras, sker den fortsatta problem— handlingen i arbetskrafts— snarare än i pro- duktionstermer.

Överföring av arbetskraft mellan mindre regioner och storstadsregionerna förutsätter att bostadsbyggandet och stadsbyggnadsin— vesteringarna har sådan omfattning i de ex- pansiva regionerna att inflyttningsöverskott kan kombineras med relativt höga ambitio- ner i fråga om bostadsstandard och kommu- nal servicekapacitet. Frågan har analyserats i ett antal studier vid Göteborgs universitets nationalekonomiska institution.2 Dessa stu- dier syftar till att besvara frågan om ett spontant växande efterfrågeöverskott för ar- betskraft i de sektorer som producerar na- tionellt och internationellt rörliga produkter kan slutas genom en import av arbetskraft från utlandet och andra regioner. All sådan immigration förutsättes kunna åstadkommas genom en stegrad bostadsproduktion. Pro- blemet är komplicerat så till vida att den in- flyttande arbetskraften förutsätts få bostä—

immigrationsnetto

1 I den individuella Hyttningsplanen räcker inte jämförelser av den nämnda arten. Då krävs också att hänsyn tas till substitutionseffekter, osäkerhet, risk och ren tidspreferens. Se Siven, C. H., bilaga nr 11. 2 Se kap. 8.

Bostodsbestånd och bestånd av kommunalt kapital _) L

LI Y =A |_2 Produktion av regio- Produktion av nalt bundet bygg- L3 bostoder och kommu- ncdskapitol nala foljdinveste- ringar A & lt ______ _] YSIX Y|3 /Y L_______ Import X / 32 Import X / X / Produktion av konsum- Import tionsprodukter och ror- f_— _ _ _ __ liga produkter Export & / Konsumtion av regionala produkter Li = arbetskraft 'i = produktion Yi] = leveranser Figur 7:].

der av sådan standard och ett tillskott av kommunalt realkapital liksom serviceproduk- tion att regionens långsiktiga standard i des— sa avseenden förbättras i oförändrad takt. Problemets art illustreras av ovanstående schematiska figur. hämtad ur en av under- sökningarna.

Låt oss anta att efterfrågan på arbetskraft till viss del beror på det för tillfället givna bostadsbeståndet, som antas vara en återspeg- ling av regionens ekonomiska kapacitet. Antag också att ökningar i bostadsbeståndet, som måste åstadkommas genom bostadsproduktion, medför uppgång i efterfrågan på arbetskraft. Slutligen förutsätts en komponent i efterfrå- gan vara uttryck för en exogent given efter- frågetillväxt, som mera omedelbart återspeglar produktivitetsförutsättningarna i regionen i för- hållande till omvärlden, där omvärlden förut- sätts vara exogent given.

Efterfrågan på arbetskraft (E) antas alltså vara summan av tre komponenter på det sätt som framgår av ekvation ].

(1)

E, =G(l+y)l+ le_| +c(H,—Ht_l) __ __ __ ___—_, Efter- Nårings- Endo- Arbetskrafts- frågan livets gent be- behov för bo- på ar- »sponta- stämd stadsbyggan- betskraft na» efter- efter- de och följd—

frågan frågan investeringar

Et=efterfrågan på arbetskraft år t H,:bostadsbeståndet år t Go=den nationella sektorns efterfrågan på ar- betskraft år 0 AE,: H, — H, _1=bostadsbyggandet

Utbudet på arbetskraft antas vara propor- tionellt mot det för tillfället rådande bostads- beståndet vartill kommer det tillskott i arbets- kraft, som följer med bostadsbyggandet, re- spektive den avgång av arbetskraft från bostä- derna, som sker till följd av utglesningstak- ten. Den sistnämnda faktorn antas för enkel- hetens skull vara given, så länge efterfrågan på arbetskraft i den spontant tillväxande sek- torn växer i en given takt.

Utbudet antas också stå i samspel med bo-

stadsbeståndet liksom bostadsbyggandet på det sätt som framgår av ekvation 2.

(2)

U, : —C0(1+Å)' + dH, + f(H,—Hi_1) Utbud Utgles- Bostads- Inflyttning av på ar- nings- bestån- arbetskraft bets- effekt dets ut- kraft p. g. a. buds-

den effekt »sponta- na» till- växten

U , : utbud på arbetskraft år I

Utglesningseffekten och den spontana efter- frågeeffekten antas kunna approximeras med en total effekt, som anges av ekvation 3. (3) Ao (1 + tzr= Go (1 + y)' + Co(1+ a'

Husbyggandet skall nu arrangeras på ett så- dant sätt att regionens hela arbetsmarknad är i ständig balans, vilket kan uttryckas som ett balansvillkor enligt ekvation 4.

(4) U, = E,

För enkelhetens skull införes följande defi- nitioner.

Ao _ (521) m — 0 f+ b — c _ (Sh) m _ 5 (Sc) ,IL>0

Vi finner nu att jämviktsvillkoret kan redu- ceras till att uppfylla en första gradens diffe- rensekvation av relativt enkel typ.

(6) Hz_l3Hl—l=BO(1+/1')l

Lösningen på denna differensekvation ges av ekvation 7.

(7) ”; :

BO |:] +,u/3:i(1+/l)l+l+ [HO

Den sistnämnda ekvationen ger villkoren för

Bo(1 + __,_t):|5,

l+/t

balanserad tillväxt. ,th förutsättes vara tillräck- ligt stort för att Ht — HL1 inte skall bli så stor att det förutsätter en orimligt hög saneringsta- bell.

Balanserad tillväxt kräver att b skall vara mindre än d, dvs. koefficienten för den ar- betskraftsefterfrågan, som bestäms av bo— stadsbeståndets storlek måste vara mindre

än bostadsbeståndets långsiktiga utbudskoef— ficient. Villkoret tillförsäkrar nämligen kon- vergens i det senare ledet i ekvation 7. Om lösningen skall vara möjlig, krävs dessutom att d+f är större än c, eftersom det första ledet i tillväxtprocessen därigenom blir rim- ligt. Det gör ingenting om bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar drar med sig en större arbetskraftsefterfrågan än den in- flyttningseffekt, som uppstår till följd av bostadsbyggandet. Efterfrågceffekten får emellertid inte kortsiktigt bli hur stor som helst. En lägenhet (alternativt rumsenhet) måste sålunda generera mera arbetskraft ge- nom summan av inflyttning och långsikts- effekter än den efterfrågeeffekt som kort- siktigt genereras av byggandet av denna lä- genhct samt det därav beroende följdkapi— talet.

Om expansionsprocessen gått in i en di- vergerande utveckling finns det givetvis vissa faktorer som automatiskt bromsar divergen- sen. y-koefficienten i ekvation 1, som an- ger tillväxten i näringslivets spontana efter- frågan på arbetskraft, kan inte vara okäns- lig inför effekten av en divergerande pro- cess. Härigenom sugs nämligen arbetskraft successivt över till de av bostadsbyggandet bestämda följdsektorerna liksom till bostads- byggandet självt. Följden härav måste bli en stegring i lönesatserna, eftersom den re- gionala lönenivån är funktionellt beroende av efterfrågeöverskotten på arbetsmarkna— den. När denna lönecxpansion blir betydan- de, sjunker givetvis ;l-koefficienten (eventu- ellt ned under noll), vilket mildrar efterfrå- gan på arbetskraft och nedbringar efterfrå- geöverskotten. Om emellertid utglesnings- effekten inte är följsam kan nedgången i ;r—koefficienten bli så stor att det ursprung— liga expansionsförloppet förbyts i en kon- traktionsprocess.

Tillväxtanalysen visar att en stegring av bostadsbyggandets andel i den samlade in- vesteringssumman leder till bromsad tillväxt- takt, såvida bostadsbyggandets regionala för- delning inte avpassats efter tillväxtens förut— sättningar i olika regioner. Om bostadsbyg- gandet omfördelas till förmån för regioner med goda produktionsförutsättningar bryts

målkonflikten mellan bostadsbyggande och ekonomisk tillväxt, såvida bostadsbyggan— dets, de kommunala följdinvesteringarnas och driftsutgifternas arbetskraftbehov kan hållas inom vissa (tidigare angivna) gränser.

Skulle de här nämnda villkoren inte upp- fyllas utan att man därigenom tvingas till allvarliga avsteg från de sociala ambitioner- na i bostadsproduktionen och framför allt i konstruktionen av följdkapital blir plane— ringsproblemet mycket komplicerat. Det har nämligen visat sig, att om någon av de här nämnda villkoren inte uppfylls så kan mål- konflikterna bara lösas genom en konse- kvent utnyttjad obalanspolitik, som innebär att man medvetet stryper och expanderar de olika sektorerna i ett obalanserat mönster över tiden. En politik av denna art kan leda till att målkonflikten mellan en snabb spontan tillväxttakt, snabb tillväxt i bostads- standarden och den kommunala servicestan- darden kan mildras. Priset blir emellertid avsevärda avsteg från målvärdena under vis- sa tidsperioder. Målet uppnås aldrig fullstän— digt i någon tidsperiod, men i det långa loppet skulle en sådan obalanserad politik ge en större sammanlagd effekt.

Nästföljande kapitel avser att mera nog- grant belysa den ekonomiska politikens upp— läggning vid tendenser till obalans mellan de politiska målen för en storstadsregions ut- veckling och de tekniska möjligheterna att förverkliga denna utveckling.

8. Obalanserad storstadsexpansion som ett

välfärdsproblem

av Rune Jungen

8.1. Storstadsexpansion och social balans

Som tidigare framgått är inflyttningen till storstadsområdena förenad med samhällseko- nomiska kostnader, som inte bara är flytt- ningskostnader i trängre bemärkelse och som till stor del aldrig återspeglas i de be- rörda hushållens budgetar. Ett nyinflyttat hushåll fortsätter att nyttiggöra sitt gamla husgeråd och åtskilligt annat av sitt gamla konsumtionskapital och det kommer i viss utsträckning att absorbera ett oförändrat varuflöde från sina tidigare producenter. Men samma hushåll behöver en ny bostad. Det ställer nya anspråk på persontransporter, sjukvård, utbildning, varudistribution och många andra offentliga och privata nyttig- heter, som inte kan följa med i flyttnings- rörelsen. Normalt torde gälla att bortåt hälften av det nyinflyttade hushållets sam- lade anspråk riktas mot en produktion, som i denna mening är regionalt bunden och som på grund av immigrationen måste nyprodu- ceras med en omedelbar insats av arbetskraft och kapital. I en samhällsekonomisk kalkyl av storstadsexpansionens kostnader och in- täkter måste en sådan ökning av resursan- vändningen iakttas och värderas. Realkostnader uppträder också i form av resursförstöring. Bostads- och servicekapital onyttiggörs i avflyttningsregionen. Produk- tionskapacitet underutnyttjas. En svårkalky- lerad men betydelsefull form av resursför- störing sammanhänger med upplösta socia-

la kontakter, borttynade kulturvärden och aktiv miljöförstöring i urbaniseringens spår. Tendenser till ett nytt slags klassamhälle, föranlett av regionala skillnader i utbild- ningsnivå, yrkesställning och ålderssamman- sättning, antyder att storstadsexpansionen betingar ett högt pris.

Att flyttningsrörelsen till storstadsområde- na är förbunden med produktivitetsvinster och inkomststegringar har framgått av tidi— gare överväganden och måste noteras på den samhällsekonomiska intäktssidan. Sådana flyttningsvinster återverkar dessutom på na- tionalproduktens tillväxt, bytesbalansen och andra överregionala storheter som gärna prioriteras i den allmänna ekonomiska poli- tiken. Långtidsutredningens prognoser förut- sätter i själva verket att produktivitetsvinster skall följa av en oförminskad regional och sektoriell omstrukturering av ekonomin. Och det betyder att storstadsregionerna förvän- tas uppvisa en produktionsökning som en- dast är förenlig med en fortsatt befolknings- expansion på det övriga landets bekostnad. Den samhällsekonomiska kalkylen försvåras emellertid av att flyttningsvinsterna utfaller successivt över åren och därför måste vär- deras med hänsyn till tidspreferens och dis- konteringsränta. För övrigt gäller här som ofta annars den reservationen att produk- tionsökningen mäts i marknadspriser som innehåller oklara värderingar.

Den ökning av valfriheten, som en inflyt- tande person erfar genom att han i storsta—

den möter ett mer differentierat utbud av service och arbetstillfällen, är ett annat ex- empel på en svårkalkylerad flyttningsvinst. Värderingen måste bl.a. ske med hänsyn till hur olika slags valfrihet påverkas av flyttning.

En samhällsekonomisk kalkyl av stor- stadsexpansionens kostnader och intäkter omfattar alltså en blandning av mätbara och svårkalkylerade poster. Därtill kommer att beräkningarna måste grundas på en total- ekonomisk analys av expansionens regionala och sektoriella återverkningar.

Begränsas däremot ambitionen till att mer partiellt belysa kalkylproblemet, kan man välja olika angreppssätt. En metod som kan hänföras till den senare kategorin har till— lämpats i en undersökning om Göteborgs- regionens ekonomiska utveckling som ut- förts vid Göteborgs universitets national- ekonomiska institution och skall redovisas i de följande avsnitten.1 Metoden går ut på att så fullständigt som möjligt inventera och kvantifiera de välfärdspolitiska målsättning- ar som förbinds med utvecklingen av en viss storstadsregion, härleda de resursanspråk som målen föranleder inom regionens olika näringssektorer samt pröva resursanspråkens konsistens med restriktionerna i en sektori— serad tillväxtmodell för regionens ekonomi.

Utfallet av en sådan analys ger i och för sig ingen lösning på det välfärdspolitiska beslutsproblemet huruvida och i vilken takt storstadsregionen bör expandera på det öv— riga landets bekostnad. De samhällsekono- miska kostnaderna och intäkterna blir ofull- ständigt redovisade. De blir inte heller vär— derade med ett gemensamt politiskt mått och kan därför inte avvägas mot varandra. Å andra sidan kan analysen avslöja och preci- sera eventuella målkonflikter och därmed återspegla storleksordningen hos vissa av de kostnader som ofrånkomligen är förbundna med storstadstillväxten. Dessutom inbjuder metoden till känslighetsanalyser som ökar vår insikt i beslutsproblemet och ger upp- slag till verksamma instrument och strategier i den regionalekonomiska politiken. Genom att mekanisera modelltillämpningen och be- räkna alternativprognoser under skiftande

betingelser kan man bygga upp valsitua- tioner för politiska beslutsorgan och möjli- gen utlösa en itereringsprocess i riktning mot större preferensmedvetande och opti- mala beslut. Ett annat sätt att vidga analy- sen är att genomföra liknande undersök- ningar för andra regioner, i första hand för storstadsregionens s. k. upptagningsområden. Regionmodellen bör i princip ingå som en submodell i ett nationellt sammanhang.

Om en regionalekonomisk allokeringsmo- dell av det nyssnämnda slaget satisfieras av en resursfördelning som är förenlig med de välfärdspolitiska målsättningarna, har ana- lysen inte förmått påvisa någon målkonflikt. Saken kan också uttryckas som att man så- tillvida inte kan avfärda möjligheten att so- cial balans kommer att råda i regionens ut- veckling. Med social balans menar vi då en samtidig måluppfyllelse i prioriteringspoli- tiken. Begreppet skall alltså inte tolkas som att resursfördelningen är produktionstekniskt balanserad, även om modellen som sådan råkar vara tekniskt konsistensprövande ge- nom att den t.ex. lägger restriktioner på sektorernas input—output-relationer. Inte hel- ler avses att resursfördelningen är balanse- rad i marknadsmässig mening. ehuru det villkoret mycket väl kan vara uppfyllt i mo- dellen. Begreppet skall endast användas i välfärdspolitisk mening.

Om målsättningarna inte är absoluta till sin karaktär eller restriktionerna är för många för att tillåta en samtidig målupp— fyllelse, vilket vanligen är fallet, förvandlas det politiska satisfieringsproblemet till ett optimeringsproblem. Om man i det läget söker lösa optimeringsproblcmet genom att maximera en politisk välfärdsfunktion med mål- och medelvariablerna som argument

1 Å. Andersson oeli R. Jungen, Regional- ekonomisk utveckling och politik, En studie i ekonomisk planeringsnetodik med tillämpning på Göteborgs-regionen, Memorandum nr B:5 från nationalekonomiska institutionen, Göte- borgs universitet, september l969 (stencilerad, preliminär version av vissa kapitel och bilagor). En sammanfattning har tidigare givits iför- fattarnas Storstadstillväxt och obalanserad ekonomisk utveckling, Plan l968:2, som också innehåller en förteckning över tidigare fram- lagda delrapporter.

och den ekonomiska strukturen som restrik- tion, hotar på sätt och vis både balansbe- greppet och målkonflikten att upplösas. Sy— stemet kan inte längre betraktas som över- bestämt. I sådana fall skall vi omtolka den, sociala balansen och låta den svara mot en optimalt avvägd prioriteringspolitik. Som redan har antytts kan problemet att finna en sådan optimal balans i viss mån belysas med hjälp av känslighetsanalyser utan att själva välfärdsfunktionen behöver estimeras.

8.2. Den regionalekonomiska politikens mål- sättningar och derar sektoriella resursanspråk i Göteborgs-regionen

Göteborgs-undersökningen om förutsättning- arna för social balans i regionens utveckling avser prognosperioder av olika längd, vilka alla antas påbörjade år 1966. Vi får därför tänka oss att vi befinner oss vid en ännu tidigare tidpunkt när analysen genomförs. Undersökningen påbörjades i själva verket under år 1965 och har uteslutande grundats på statistik och planer som då fanns till- gängliga. Att några prognosår redan förflu— tit, när detta skrives, ger emellertid knap- past anledning att i det här sammanhanget förnya databehandlingen och skjuta fram prognosperioderna. Eftersom den fortsatta redogörelsen har till syfte att kartlägga mål- konflikter, analysera målvariablernas käns- lighet för parameterförändringar. söka efter verksamma handlingsparametrar och genom- föra andra metodstudier snarare än att till- lämpa metodiken i praktiskt planeringsarbe- te, torde slutsatserna alltjämt vara aktuella. Att några år har förflutit är rentav en fördel såtillvida som tillfälle ges till utfallsanalys av undersökningen prognoselement.1 Det kan tilläggas att modellen, programmeringen, da- tabehandlingen och resultatsanalysen vid det här laget har genomgått sådana justeringar, som anmäler sig efter den första tillämpning- en, och att de hädanefter tillåter tämligen snabba beräkningar.

Om Göteborgs—undersökningen gäller vi- dare att den tillskriver arbetskraften en stra- tegisk roll i utvecklingen. De välfärdspoli- tiska målsättningarnas resursanspråk uttrycks

nämligen i arbetskraftstermer, vartill kom- mer att konsistensprövningen koncentrerar sin uppmärksamhet till arbetskraftens alloke- ring. Metoden är nödvändig av brist på re- gional kapital- och produktionsstatistik men den är också önskvärd eftersom storstads— expansionens problem i hög grad dikteras av arbetskraftens regionala trögrörlighet. Även kapitaltillväxten är till stor del bero- ende av den lokala arbetskraftstillgången, nämligen till den del den avser byggnads— och anläggningsinvesteringar. Tillgången på övrigt kapital antas däremot så riklig att den inte lägger restriktioner på utvecklingen.

Men framför allt färgas Göteborgs—under- sökningen av urvalsmetodiken vid själva mål- inventeringen. I princip kan den sociala ba- lansen avse en stor mängd målvariabler, s_trängt taget lika många som antalet sektorer eller produkter i ekonomin. Men under- sökningen förutsätter inte produktionsmål för varenda sektor, implicerande ren plan- ekonomi, utan tämligen aggregerade mål— sättningar som endast berör vissa huvudsek- torer. Över huvud taget är urvalet av mål— variabler pragmatiskt. Det dikteras av giv- na konventioner i statlig och kommunal po- litik, i synnerhet som de återspeglas i den statliga långtidsplaneringen. I viss män på- verkas urvalet dessutom av tillgången på statistik och möjligheten att operationellt definiera relevanta målvariablcr. Undersök- ningen präglas såtillvida av en låg politisk ambitionsgrad som begränsar analysens gil— tighet när slutsatser dras om möjligheten att undvika målkonflikter och uppnå social balans. I huvudsak iakttas följande målsätt- ningar och resursanspråk:

l. Målsättningen för Göteborgs—regionens bostadsstandard uppmärksammas i den ut- sträckning den låter sig återspeglas i genom- snittliga värden för boendetäthet och lägen-: hetsyta samt i förnyelse av lägenhetsbestån- det. Politiskt dikteras målet i första hand genom regionens bostadsbyggnadsprogram, och det betyder att en tämligen klar målsätt-

1 Eftersom syftet dock inte är att ge en obe- tingad prognos av regionens ekonomiska utveck- ling, kan utfallsanalyser bara komma i fråga för strukturparametrar och exogena variabler i den anlitade modellen.

ning föreligger, så länge planeringshorisonten bestäms av ett fem-årsperspektiv. Den plan som fanns tillgänglig vid undersökningstill- fället1 avser dock perioden 1965—1969 och har måst framskrivas till 1970 för att kunna täcka den första prognosperioden. Dessutom har planen gjorts till föremål för en exogen konsistensprövning som resulterat i en re- ducering av det planerade bostadsbyggandet med 8 procent. En enkätundersökning? har nämligen påvisat att regionens kommuner saknar markberedskap för ett större byg— gande. Realismen har slutligen krävt att den planerade igångsättningen omfördelas över

1 Stor-Göteborgs samarbetskommittés bo- stadsbyggnadsprogram för Stor-Göteborg, sten- cil 1964. Jfr T. Jedenberg, Bostadsbyggnads- planeringen i Göteborgs A-region samt ett försök till prognos för produktionen av bostadslägen- heter i regionen fram till 1970, seminarieuppsatsi nationalekonomi vid Göteborgs universitet, 1968. Det för regionen fastställda bostadsbyggnads- programmet representerade en planeringsme- todik, som sannolikt ofta anlitas, och det för— tjänar ur den synpunkten en kommentar. Programmet föregicks av prognosbetonade analyser beträffande såväl bostadsbehov som produktionsmöjligheter. Analyserna byggde e- mellertid på en från början given befolknings- prognos utan att ta hänsyn till den omständig— heten att förverkligandet av en bostadsbygg- nadsplan i sin tur återverkar på befolknings- utvecklingen genom sina inflyttningseffekter. I själva verket byggde regionens befolknings- prognos på ett ursprungligt bostadsbyggnads- antagande, som inte närmare redovisades och vars konsistens med det färdiga bostadsbygg- nadsprogrammet aldrig prövades av tillgängliga uppgifter att döma. En annan konsekvens var att bostadsbyggnadsprogrammets behovsberäk- ning strängt taget inte kunde jämföras med dess uppskattning av byggnadsmöjligheterna, eftersom de inte balanserade varandra och därför implicerade olika befolkningsutveckling. En konsistensprövning i egentlig mening för- utsätter endogen behandling av befolknings- utvecklingen, såsom just sker i den här redo- visade Göteborgs-undersökningen. _ 2 R. Svensson, PM 1—8 om marktillgången 1 Göteborgs A-region, stencil 1965.

prognosperioden. så att en jämn årlig tiil- växttakt erhålles, närmare bestämt på 11,4 procent för antalet påbörjade lägenheter till 1964 års utrymmesstandard. Sedermera in- hämtade uppgifter om antalet faktiskt på- började lägenheter t. o. m. 1968 ger vid han- den att korrigeringen av bostadsbyggnads- planen varit välmotiverad.3

Den bostadsstandard som är förenlig med bostadsbyggnadsprogrammet styrs emellertid också av andra politiskt påverkbara storhe- ter såsom saneringsfrekvensen, utrymmes- standarden i nytillkomna lägenheter, netto- bostadstillskottets fördelning på bofast och nyinflyttad befolkning samt hushållsstorle- ken hos den sistnämnda kategorin. I brist på fastställda program är man i sådana fall hänvisad till att iaktta praxis och tolka den- samma som en manifestering av samhällets preferenser. Den enkla framskrivning av den ekonomiska politiken, som metoden innebär, ger till resultat att saneringen av lägenhets- beståndet representerar 18,5 procent av det årliga nettobostadstillskottet,4 att den genom- snittliga lägenhetsytan i färdigställda bostä- der ökar med 3 procent per år samt att 67 procent av de årligen färdigställda lägenhe- terna förmedlas till hushåll som redan är bosatta i regionen. För nyinflyttade hushåll antas samma boendetäthet som gäller för regionens övriga befolkning.

Om de sistnämnda förutsättningarna kom- bineras med det givna bostadsbyggnadspro- grammet jämte trendmässiga värden för byggnadsproduktivitet, byggtider och en mängd demografiska relationer, blir det möj- ligt att skatta effekterna på bostadsstandar— den under prognosperioden 1966—70. Enligt Göteborgs-undersökningen sjunker boende- tätheten från 2,50 till 2,31 personer per bo- stadslägenhet. Genomsnittsytan för de årli-

3 Jfr följande uppgifter om Göteborgsregionens bostadsbyggande iantal påbörjade lägenheter till löpande utrymmesstandard enligt planer och utfall:

1965 1966 1967 1968 1969 1970 Regionens plan 14 317 12 237 12 967 13 132 12 802 Korrigerad plan 9 748 10 543 11 392 12 257 12 326 14 410 Utfall 9 910 9 703 10 685 12 120

* Utfallsanalysen visar att saneringskoefficienten i genomsnitt utgjorde ca 17 % under 1965—68.

gen nybyggda lägenheterna ökar från 79 till 92 kvm, medan totalt ca 10400 lägenheter saneras under prognosperioden. Den bostads- standard, som dessa värden representerar, föranleder i sin tur arbetskraftsbchov inom bostadsbyggnadssektorn. och det är tydligt att resursanspråket i fråga kan härledas med hjälp av en liknande uppsättning struktur- parametrar och politiska handlingsparamet- rar.

2. Målsättningen för regionens kommuna— la service uppmärksammas i undersökningen men definieras enbart i kostnadstermer. I själva verket uttrycks målet med hjälp av kommunala investeringsbelopp, ehuru under den förutsättningen att givna funktionella samband iakttas mellan kapital och driftut— gifter. Inte desto mindre är den kommunal- politiska målsättningen svårfångad. Det har

1 Antalet kommuner i Göteborgs A—region, vilket vid prognosperiodens början utgjorde 33, reducerades vid årsskiftet 1966/67 genom att 4 av kommunerna inkorporerades med Göte- borgs stad. 2 För var och en av regionens kommuner har försök gjorts att härleda en investeringsplan med hjälp av befintliga långtidsplaner, bostads- byggnadsplaner, enkätuppgifter till den statliga långtidsutredningen samt personliga intervjuer med ledande kommunalmän. Datainsamlingen har dessutom kompletterats genom regionöver- blickande studier av vissa kommunala del— sektorer. (16 seminarieuppsatser i national— ekonomi vid Göteborgs universitet, 1965—66.) Aggregeringen har emellertid omöjliggjorts av luckor i materialet för enstaka sektorer och kommuner. Dessutom förlorar uppgifterna intresse för en realekonomisk analys i samma mån som planerna tillkommit för att i första hand diskutera finansiella problem och därför inte särredovisar byggnads- och anläggnings- investeringar. För exempelvis Göteborgs stad gäller t.o.m. att investeringsplanerna sam— manställts netto efter avdrag för beräknade statsbidrag. Stadens överskuggande intresse för planeringens finansiella sida återspeglas i det förhållandet att långtidsplaneringen från början inriktats på rambudgetering av driftutgifterna med den kommunala utdebiteringen som primär politisk restriktion. (Jfr följande seminarieupp- satser i nationalekonomi vid Göteborgs uni- versitet: W. Slunge, Investeringsplanering i Göteborg under 1950-talet, 1964; A. Oljelund, Kommunal ekonomisk planering med särskild hänsyn till Göteborgs stads rambudget, 1962; B. Henriksson, Den kommunala konsumtionens planering under efterkrigstiden i Göteborg, 1964.) Metodiken i Göteborgs investeringsplanering befinner sig emellertid i snabb utveckling sedan undersökningstillfället.

visat sig omöjligt att identifiera en aggre- gerad investeringsplan för A-regionens 30- tal kommuner,1 trots att betydande arbete nedlagts på insamling av plandata.2

Därför har det blivit nödvändigt att även när det gäller omfattningen av den kom— munala kapitalbildningen försöka härleda samhällets preferenser ur tendenserna i den tidigare realiserade politiken. Det betyder att man så att säga prognostiserar en mål— sättning. Närmare bestämt införs den restrik- tionen att det årliga bostadsbyggandet. mätt i antalet färdigställda lägenheter, skall för— anleda kommunala anläggningsinvesteringar enligt den historiska trend som kan iakttas för sambandet. Den kommunala investe- rings/(vat, som uttrycker beroendet i fråga och dess förändring över tiden, samman- fattar motsvarande investeringskvoter för ett flertal bostadsbyggnadsberoende, kom— munala delsektorer, vilka tillsammans täc- ker huvudparten av den primärkommunala verksamheten.3

Eftersom de kommunala delsektorernas

3 Som bostadsbyggnadsberoende betraktas följande verksamheter inom regionens primär— kommuner, municipalsamhällen och kommunal- förbund (rubriceringen anknyter till utgifts- sektorernas rubriker i SOS: Kommunernas tinanser):

Planerings- och anläggningsverksamhet jämte renhållningsverk, badhus, tvättinrättningar och anordningar för friluftsliv; Gas-, el- och värmeverk samt kommunikations- företag; Undervisning och kulturell verksamhet, inklusive församlingarnas, samt Allmän hälso- och sjukvård.

Dessutom medräknas den del av landstingens sjukvård, som utövas inom regionen.

Den återstående primärkommunala verksam- heten kommer då att omfatta: Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning; Hamnar, farleder samt övriga affärsverk; Socialvård; Kyrklig verksamhet samt Ovrig kommunal förvaltning.

De bostadsbyggnadsberoende delsektorerna har identifierats genom tvärsnittsanalys, avseende landets 44 största städer, och kausaliteten i sambandet med bostadsbyggandet har belysts genom studier av den kommunala investerings- planeringen i Göteborg. Prediktionen av sam- variationen har dock härletts genom tidsserie- analys av regional och nationell statistik. Den sistnämnda metoden har sämre förklarings- värde på grund av risken för autokorrelation men ger bättre långsiktiga prognosvärden.

investeringskvoter i allmänhet visar stigande trend, implicerar framskrivningen en viss standardstegring, återspeglad i en kommunal kapitaluppbyggnad om drygt 34 tusen kronor i reala byggnads- och anläggningsinvestering- ar per färdigställd bostadslägenhet år 1970 mot cirka 31 tusen kronor vid prognosperio- dens början. Men själva trendanknytningen ger naturligtvis en konservativ och i varje fall inte överdriven innebörd åt den kom- munalpolitiska målsättning som kvoten sö— ker kvantifiera. Den bör betraktas som en provisorisk approximation, tills det visar sig om målet mer än väl kan förverkligas vid bibehållen social balans. I sistnämnda fallet blir det aktuellt att närmare diskutera den bakomliggande målsättningens politiska rele- vans.

Så länge den kommunala investerings- kvoten avser årliga förändringar i kapital och bostadsbestånd, ligger det i sakens na- tur att målet i fråga om kommunal service inte bara är förbundet med ett visst värde på kvoten utan också sammanhänger med kvo- tens förändring över tiden. Vid givet bostads- byggande erbjuder sig därför en enklare målindikator i relationen mellan de över hela prognosperioden ackumulerade följd- investeringarna och det likaså ackumulerade bostadsbyggandet. Det sistnämnda måttet kommer att användas i den fortsatta redo- görelsen.1 Det ger exempelvis vid handen att den »trendframskrivna», kommunalpolitiska målsättningen i förbindelse med den tidigare anförda bostadsbyggnadsplanen represente- rar ett krav på 32,9 tusen kronor i följdin— vesteringar per färdigställd bostad under pe- rioden 1966—1970.

Vad åter resursanspråken beträffar är det tydligt att den standard ifråga om kommu- nal service, som svarar mot det anförda kvotvärdet, ställer regionala krav på såväl byggnadsarbetskraft, i den mån följdin- vesteringarna avser anläggningsarbeten, som kommunalanställd arbetskraft, förde— lad på olika delsektorer. Vid givet bostads- byggande bestäms resursanspråken av den kommunala verksamhetens kapitalkoeffici— enter och av arbetsproduktiviteten inom de berörda sektorerna, varvid gäller att den

kommunala produktionen måste mätas i kostnadstermer.

Det bör uppmärksammas att den kommu- nala investeringskvoten spelar en dubbel roll i undersökningen som både målindikator och medelindikator. Lite oegentligt men för en- kelhets skull behandlas den nämligen som ett styrinstrument i kommunalpolitiken. Hur styrningen sedan går till och tar formen av reala investeringsbeslut betraktas som en frå- ga för exogen analys och diskuteras inte när- mare i undersökningen.

3. Målsättningen för industriproduktionenr tillväxt bör sökas på det överregionala pla- net, eftersom industrin är regionens mest ex- terna sektor i den meningen att den mer än andra producerar för utomregional avsätt- ning. Så länge prognosperioden begränsas till fem år, kan programinformation hämtas från den för perioden gällande långtidsut- redningen. Här är att märka att riksprogno- sen inte är regionalt specificerad men förut- sätter oförminskade produktivitetsvinster av ett slag som tidigare varit förbundna med storstadsexpansionen. Data över Göteborgs- regionens industriproduktion visar att till- växttakten 1957—1963 var 40 procent högre än i hela riket. Relationen skiftade starkt mellan åren men visade ingen tendens att förändras i trenden. Likaså framgår att en stor del av produktionsökningen var en omflyttningseffekt, ty mot en procents till- växt i industriproduktionen svarade en halv procents tillväxt i arbetskraftsåtgången.

Mot bakgrund härav har en tillväxt i re- gionens industriproduktion på knappt 8 pro- cent per år 1966—70 ansetts stå i överens— stämmelse med nationella målsättningar. Fö- re prognosperiodens början inhämtades näm- ligen en preliminär uppgift från den på- gående långtidsutredningen om att rikets in-

1 Skall måttet fungera som målindikator, får den årliga investeringskvoten dock inte utsättas för alltför häftiga variationer över tiden. Rela- tionen mellan prognosperiodens ackumulerade följdinvesteringar och dess ackumulerade bo- stadsbyggande påverkas ju inte av en sådan om- ständighet som att en tidigt insatt investering ger större kommunal behovstillfredsställelse under perioden än en senarelagd investering.

dustriproduktion väntades öka med 5,5 pro- cent per år.1

Den angivna målsättningen för industri- produktionens tillväxt ställer anspråk på ökade arbetskraftsresurser inom såväl de in- dustriella delsektorerna som den regionalt bundna byggnadssektorn. Resursanspråken härleds via produktivitetsparametrar och capital-output-relationer, de sistnämnda av- seende byggnads- och anläggningskapital. Industristatistiken inbjuder i och för sig till en delsektorisering av målsättningsanalysen, men en sådan har fått anstå då den gärna spränger undersökningens regionala ram och drar med sig interregionala överväganden. Över huvud taget gäller att produktionsmål— sättningen för regionens industri har utpräg- lad karaktär av submål i ett nationellt sam- manhang och att undersökningen i samma mån är förhindrad att självständigt väga pro- duktionsmålet mot övriga argument i en välfärdspolitisk målfunktion.

4. Av brist på produktionsstatistik iakttas ingen annan restriktion för de återstående service-sektorerna än att de skall stå i ett fast multiplikatorförhållande till industrin vad arbetskraftsåtgången beträffar, dock med den reservationen att de i högre grad än industrin drabbas av en eventuell arbets- kraftsminskning inom näringslivet. Resurs- anspråket återspeglar snarare ett struktur- antagande i brist på bättre data än en mål- sättning. Det kan redan som sådant verka betänkligt i vetskap om servicenäringarnas snabba expansion, särskilt i storstadsområ- dena. Till saken hör dock att Göteborgs- regionen bryter mot storstadstendensen ge- nom sin relativt starka industriprägel och att den kommunala serviceproduktionen är undantagen från den enkla restriktionen. Metoden överdriver i varje fall inte regio- nens arbetskraftsbehov och behöver därför inte närmare omprövas förrän det visar sig om social balans är möjlig.

5. Det är givet att det finns många mål som inte går att koppla till sektoriella och regionalt bundna resursanspråk. Dit hör krav som riktar sig mot resursförstöring i vid be— märkelse och som aktualiseras av flyttnings- rörelsens återverkningar på både av- och

inflyttningsorter. Sådana mål iakttas inte som restriktioner i undersökningen. Å andra sidan redovisas inflyttningseffekten av re- gionens expansion under skiftande förut- sättningar, en information som möjligen kan bilda utgångspunkt för en utvidgad målsätt- ningsdebatt.

Finansiella målsättningar, som t.ex. re— striktioner på kommunala skattesatser, är heller inte förknippade med reala och sek- toriellt specificerade resursanspråk. Från samhällsekonomisk synpunkt framstår de ofta som sekundära mål. Men eftersom de många gånger upplevs som politiskt värde— laddade, ägnar undersökningen en viss upp- märksamhet åt de finansiella konsekvenser— na av regionens expansion, särskilt följderna för kommunala utgiftsbelopp och skattesat- ser. Skattepolitiska målsättningar diskuteras med utgångspunkt från 1963 års kommu— nala utdebitering, då det vägda genomsnit— tet av skattesatserna för regionens borger- liga primärkommuner utgjorde drygt 13 kro- nor per skattekrona.

På de fördelningspolitiska och stabilise- ringspolitiska områdena återfinns ytterligare kategorier av målsättningar, som inte är förbundna med sektoriella resursanspråk och som inte uppmärksammas i undersök- ningen. De har däremot stor relevans för den sociala balansens problem.

8.3 Göteborgs—modellen för prövning av målens konsistens

För att konsistenspröva resursanspråken, analysera eventuella målkonflikter och dis- kutera förutsättningarna för social balans har en sektoriserad prognos- och planerings- modell utarbetats för regionens ekonomi, i fortsättningen kallad Göteborgs—modellen. Såsom syftet därmed har angivits är model- len inte ägnad att ge en obetingad prognos

1 Den sedermera publicerade långtidsutred- ningen stannade dock för en nationell tillväxt- prognos om 5 procent (Svensk ekonomi 1966—— 70, SOU 1966:1, s. 117), vilket snarare hade motiverat en årlig ökningstakt på 7 procent som härledd målsättning för regionen. Saken bör hållas i minnet när slutsatser dras om den sociala balansen.

av den mest sannolika ekonomiska utveck— lingen. Det har snarare gällt att beräkna ett stort antal betingade prognoser med alter- nativa politiska restriktioner. Varje pro- gnosalternativ kan därför betraktas som an- tingen ett planalternativ eller också ett steg i en manuellt styrd iterering i riktning mot ett planalternativ.

Planeringsaspekten påverkar för övrigt inte bara sättet att tillämpa modellen utan också själva modellstrukturen, som redovisar ett antal tänkbara handlingsparametrar för den ekonomiska politiken. Om urvalet av handlingsinstrument gäller att det inte är lika bundet till konventioner som det tidi- gare omnämnda valet av målvariabler, då ett ytterligare syfte har varit att ge upp- slag till nya metoder att lösa gamla problem. Bl. a. har medel utvalts utan större hänsyns- tagande till rådande kompetensfördelning och eventuella intressekonflikter mellan stat och kommun. Analysen av den sociala ba- lansens förutsättningar kan därför samtidigt uppfattas som en diskussion om de tekniska möjligheterna att föra en integrerad regio- nalekonomisk politik.

I analysen av de enskilda sektorernas ut- veckling koncentrerar Göteborgs-modellen

Bofast arbetskraft

X /

sin uppmärksamhet till arbetskraftens alloke- ring. Därvid urskiljs en grupp av sektorer som kan kallas för arbetskraftsgenererande i den meningen att de i hög grad reglerar möjligheterna att bosätta sig i regionen och därmed också påverkar den helt domineran— de andel av regionens arbetskraftstillväxt, som arbetskraftsinflyttningen utgör. Till des- sa sektorer räknas i första hand bostadsbyg- gandet men också sådan byggnads- och an- läggningsverksamhet för kommunernas räk- ning, som sammanhänger med de kommu- nala s.k. följdinvesteringarna. samt däremot svarande kommunala service-sektorer .

De arbetskraftsgenererande sektorerna får strategisk betydelse därigenom att de, såsom framgår av fig. 8: I, både tar arbetskraft i anspråk och genererar en ökad tillgång på arbetskraft. De övriga sektorerna. som ar- betskraftsmässigt utgör cirka 85 procent av regionens näringsliv, kan enbart förbruka arbetskraft men lämnar i gengäld det största bidraget till nationalprodukten, ett bidrag som dessutom till stor del påverkar både re- gionens och nationens exportöverskott i po- sitiv riktning. Förhållandet antyder att det finns en strategi för arbetskraftsfördelningen mellan de två sektorsgrupperna som vid giv-

Arbets- krafts- tillgång

Arbetskrafts- genererande sektorer

Inflyttning ;

Ovriga sektorer

Figur 8: I. Generering och allokering av arbetskraft.

na strukturparametrar och vid given plane- ringshorisont maximerar regionens ekono- miska tillväxt. Är den optimala allokering— en känd, kan den uppnås på så vis att man genom bostadsbyggnadsplanering styr de ar- betskraftsgenererande sektorerna och genom arbetsmarknadspolitik prioriterar deras ar- betskraftsbehov. Det offentligt reglerade bo- stadsbyggandet framstår därmed som syste- mets primära styrvariabel.

Modellen förutsätter med andra ord att regionens befolkningstillväxt till största de- len är endogent bestämd liksom att regionen inom ramen för alla tillväxtalternativ och tidshorisonter, som blir föremål för analys, har en obegränsad dragningskraft på lands- bygdens och de mindre städernas befolk- ning. Som tidigare framgått har antagandet täckning så länge det avser storstadsregio- ner, men det måste givetvis omprövas vid liknande analyser av andra regioner.1

Vid varje alternativ för bostadsbyggandets omfattning beräknar Göteborgs-modellen dels en befolknings- och arbetskraftsprognos, dels en tämligen specificerad allokering av arbets- kraften på näringssektorer med prioritering av bostadsbyggandet, de kommunala följdinves- teringarna samt den ökning av den kommu- nala produktionen som i sin tur är en följd av den inducerade kapitaltillväxten. Den resteran- de arbetskraften allokeras därefter på övriga sektorer under hänsynstagande till en mängd konsistenskrav.

Av datatekniska skäl har det varit omöjligt att anpassa egentliga produktionsfunktioner. På sin höjd har statistiken tillåtit trendanalys av enkla input-output-kvoter. För hälften av regionens näringsliv, mätt efter arbetskraften, kontrolleras sålunda relationen mellan arbets- kraft och produktion. De intermediära pro— dukternas roll i produktionsprocessen förbigås dock, och produktionsresultatet uppmärksam- mas aldrig annat än till sitt förädlingsvärde. I den meningen är Göteborgs-modellen en rudimentär input-output-modell.

I gengäld har den anlitade metoden för in- dustrins del tillåtit en accelerator-ansats, som fångar upp en statistisk tendens till sjunkan- de capital-output-kvoter, sjunkande över såväl tiden som urbaniseringsgraden, och som stö- der det tidigare analyserade antagandet om externa stordriftsfördelar i storstadsområdena. Ett hänsynstagande till sjunkande capital-out- put-kvoter hade annars aktualiserat produk- tionsfunktioner med komplicerade, skalekono- miska uttryck för agglomerationsfördelama.

I modellen finns inga priser och ingen mark- nadsanalys i samband med slutprodukter. Inom industrinäringen berörs arbetsmarknaden i så måtto att allokeringen av arbetskraft på del- sektorer görs funktionellt beroende av efter- frågeöverskottens storlek på respektive del av arbetsmarknaden. Men analysen är partiell och avstämningen får inga återverkningar utanför industrin. Vid modelltillämpningen har slutligen exogena analyser gjorts av marktillgången för byggnadsändamål och kreditutrymmet för kommunal upplåning.

På grund av databrist förmår inte Göteborgs— modellen utmynna i mer fullständiga pro- duktions- och inkomstprognoser. En indirekt skattning av regioninkomsten genomförs dock med det huvudsakliga syftet att belysa det kom- munala skatteunderlaget och de finansiella konsekvenserna av den kommunala verksam- heten, som i sin tur har härletts i kostnads- termer. Bl.a. prognostiseras det kommunala utdebiteringsbehovet.

Som den summariska redogörelsen antyder är modellen formulerad som ett rekursivt sys- tem men med inslag av simultana moment, svarande mot en blocktriangulär koefficient- matris. Rekursiviteten har den fördelen att den varnar för ekonomisk-politiska lösningar, som inte logiskt sett konvergerar mot de uppställ- da rnålen, liksom den ger tillfälle att diskutera alternativa beslutsregler och strukturparamet- rar, när konvergens- och stabilitetsvillkoren inte är uppfyllda. Dessutom blir det möjligt att karakterisera de politiska handlingspara- metrarna efter deras ställning i den logiska hierarkin och urskilja räckvidden resp. kon- trollerbarheten i deras verkningar. Metoden kräver dock en långtgående specificering av beslutsregler och kausalitet, vilket ofta fram- tvingar disaggregering av analysen.

Modellen är också tidsrekursiv i den me- ningen att den först beräknar en ett-årspre- gnos av variablernas förändringar i jämförelse med exogent givna utgångsvärden, därefter prognostiserar det följande årets förändringar i jämförelse med det första årets prognosvär- den etc. Parametrarna utgörs i allmänhet av trendanalyserade och i tiden framskrivna diffe- renskvoter, som håller konstanta värden och ger linjära samband varje enstaka prognosår men förändras mellan åren.

Som tidigare nämnts har Göteborgs-modellen tillämpats för prognosperioder med början 1966. När beräkningarna påbörjades året in- nan, fanns ex post-data i allmänhet inte till- gängliga för senare tidpunkt än 1963. Därför

1 I fortsättningen av detta avsnitt lämnas några tekniska uppgifter om Göteborgs-model- len. Framställningen är inte nödvändig för för— ståelse av de följande avsnitten, där undersök— ningens resultat redovisas.

blev det nödvändigt att även använda modellen för simulering av 1964 och 1965 års utveck- ling.

Eftersom modellen har använts i tämligen teoretiskt syfte är det knappast motiverat att framlägga prognosresultaten i utförlig tabell- form. Den följande redovisningen av undersök- ningens resultat skall i stället inriktas på gra- fisk återgivning av ett antal känslighetsanalyser.

8.4. Tendensen till målkonflikt

För den fortsatta analysen av den sociala balansens villkor gäller som redan antytts den begränsningen att endast fyra explicita målrestriktioner iakttas, nämligen de som avser (1) bostadsstandard, (2) kommunal service samt (3) industriproduktionens resp. (4) de huvudsakligen icke-kommunala ser- vicenäringarnas tillväxttakt. Om motsvaran- de resurskrav härleds och konsistensprövas enligt den just beskrivna metoden och det visar sig att målen är förenliga, har analy- sen inom sin begränsade ram inte förmått påvisa någon målkonflikt. Men hur konsta— teras å andra sidan en målkonflikt?

Om vi med målkonflikt eller social oba- lans menar att prioriteringspolitikens mål- sättningar inte samtidigt kan uppfyllas, är det tydligt att obalansen dels kan vara mer tekniskt och ekonomiskt betingad, dels kan föranledas av det givna politiska beteendet som detta manifesteras i faktiskt vidtagna åt- gärder, fattade beslut eller historisk praxis. Om bägge slagen av betingelser, alltså även det politiska beteendet, hålls för givna, be- stäms den eventuella målkonflikten redan genom valet av målrestriktioner. Analysen av den sociala obalansen får en deskriptiv innebörd. Den blir en analys av inkonsisten- sen i det ekonomisk-politiska beteendet. I den meningen skall balansproblemet disku- teras i detta avsnitt.

Om däremot det politiska beteendet inte hålls för givet, får analysen i stället en nor- mativ innebörd. Det gäller att finna poli- tiska parameterförändringar, som häver eller minimerar den sociala obalansen. Målkon- flikten blir rent ekonomisk-tekniskt betingad och tenderar t. o. m. att upplösas som be- grepp vid en politisk optimeringsprocess.

Dessa frågor kommer att behandlas i de följande avsnitten.

Först alltså problemet huruvida Göte- borgs-modellen vid trendframskrivna eller officiellt fastställda parametervärden satis— fieras av de resursanspråk som förknippas med de iakttagna målen samt, om så inte är fallet, hur stark tendensen är till målkon- flikt vid det givna politiska beteendet. Ett sätt att besvara frågan är att låta prioritera ett par av målen och avläsa målavvikelserna för de övriga målvariablerna sådana de up- penbarar sig efter konsistensprövning. Mål- avvikelserna kan då betraktas som ett slags mått på graden av målkonflikt vid givet po- litiskt beteende.

Ett analytiskt problem, som då emellertid uppstår, är att själva prioriteringsförfaran- det förutsätter politiska parameterföränd- ringar, som implicerar ett ändrat politiskt beteende och därför också kan antas åter— verka på målkonflikten som den för tillfället definierats. För jämförelses skull har meto- den därför tillämpats i två varianter, som representerar extremt motsatta prioriterings- ordningar. Att förutsättningarna är lika ex- trema kan möjligen också förebygga att den ena prioriteringsordningen framstår som påtagligt optimal i förhållande till den andra. Varianterna innebär att den eventuella mål- konflikten i ena fallet återspeglas i målavvi- kelser för industrins och de icke-kommunala servicenäringarnas tillväxt, i andra fallet re- presenteras av målavvikelser beträffande bo- stadsstandard och kommunal service. Beräk- ningarna avser i båda fallen prognosperio- den 1966—70, då bostadsbyggandet är givet.

1. Den prioritering av målsättningarna ifråga om bostadsstandard och kommunal service, som förutsätts enligt den första metoden, ger tillfälle till konsistensprövning i modellens enkla, kausala ordning, såsom den beskrivits i föregående avsnitt. Fören- ligheten hos de anbringade målsättningarna prövas alltså genom endogen härledning av befolkning och arbetskraftstillgångar samt sektorfördelning av arbetskraften med prio- ritering av de s.k. arbetskraftsgenererande delsektorerna inom byggnadsbranschen och den kommunala verksamheten. Industripro-

duktionens och de icke-kommunala service- näringarnas tillväxt dikteras i sista hand av arbetskraftsresidualens storlek efter verk- ställda prioriteringar.

Beräkningsresultatetl antyder en avsevärd målkonflikt vid givet politiskt beteende. Den årliga industriproduktionens genomsnittliga tillväxttakt stannar vid knappt 2 procent mot målsättningens knappt 8 procent. Produk- tionsökningen betingas helt och hållet av stigande arbetsproduktivitet och blir över huvud taget positiv endast därför att mo— dellen iakttar en spärr-regel, som förhindrar nettoavgång av industriarbetskraft. De icke— kommunala servicenäringarna åsamkas i själva verket en arbetskraftsminskning på drygt en procent per år, vilket på grund av modellens struktur hårdast drabbar sekto- rerna för partihandel och kommunikationer.

Själva styrkan i målkonflikten åskådliggörs kanske ännu mer påtagligt om uppmärksam- heten riktas mot den relativa ställning, som den kommunala sektorn skulle få i regionens ekonomi till följd av prioriteringen. De kom- munalanställda skulle år 1970 uppgå till 22 procent av regionens totala arbetskraft mot de cirka 12 procent, som de faktiskt utgjorde 1963. Vidare skulle den genomsnittliga utdebiteringen för regionens borgerliga primärkommuner sti- ga till kronor 24: 50 per skattekrona vid perio- dens slut mot drygt 13 kronor 1963. För Göte- borgs stad skulle skatten samtidigt höjas från 14: 32 till 26: 50.2 Skall man dessutom i likhet med långtidsutredningen förutsätta att kommu- nerna tillämpar en praktiskt taget fullständig skattefinansiering,3 ökar den genomsnittliga ut- debiteringen ytterligare till 27 kronor, motsva- rande 29 kronor för Göteborgs stad.

Att målsättningen ifråga om kommunal ser- vice inte bygger på planuppgifter utan har skattats genom trendframskrivning av den kommunala investeringskvoten och därför ris- kerar att undervärdera de kommunalpolitiska preferenserna blir ur analytisk synvinkel ett mindre problem mot denna bakgrund av social obalans. Existensen av en målkonflikt är ändå belagd. Men den marginella effekten av att an— lita plandata har naturligtvis alltjämt intresse, när det gäller att belysa graden av obalans. Där- för har ett särskilt prognosalternativ beräknats med prioritering av regionens investeringsplaner för sjukvårdsändamål;1 Den kommunala sjuk- vårdssektorn visar sig då expandera snabbare än vid trendmässig framskrivning av motsvarande kommunala investeringskvot. Den kommunala huvudsektorns andel av regionens arbetskraft

ökar till 25 procent år 1970 och den kommu- nala utdebiteringen stiger med ytterligare 2 kronor. Exemplet antyder att den verkliga mål— konflikten inte har underskattats i de tidigare beräkningarna.

2. Den andra metoden att i stället låta målkonflikten ge fullständigt utslag på bo- stadspolitikens och den kommunala kon- sumtionens målvariabler förutsätter priorite- ring av den eftersträvade tillväxttakten inom industri och icke—kommunala servicenäring- ar. Att prioriteringsordningen då blir en annan än den som representeras av Göte- borgs-modellens tekniska beräkningsförfa- rande hindrar inte att modellen fortfarande används för konsistensprövning, om man bara tillgriper ett itereringsförfarande. Det gäller att söka en boendestandard och en kommunal kapitaluppbyggnad, som är kon- sistenta med den önskade tillväxten för in- dustri och privata servicenäringar. Men själva itereringsförfarandet förutsätter som sagt att politiska parameterförändring- ar företas. Ehuru analysen i grunden har ett deskriptivt syfte, anmäler sig alltså ett be- räkningstekniskt behov att finna ekonomisk- politiska medel som någorlunda effektivt påverkar bostadsstandard och kommunal service. För den sistnämnda målvariabelns del räcker det att hänvisa till den kommu- nala investeringskvoten, som genom hela undersökningen spelar rollen av både mål- och medelindikator. Bostadsstandarden mås- te däremot styras med hjälp av särskilda parameterförändringar, som dessutom inte får beröra bostadsbyggandets omfattning. Sådana åtgärder kan förslagsvis avse den s.k. förmedlingskvoten, dvs. den andel av nettobostadstillskottet som förmedlas till re- gionens bofasta befolkning och alltså inte ger inflyttningseffekt. Om vi nu förutsätter att målrestriktionen

1 Prognosen svarar mot alt. 1 i tabell 8: 2, vilken innehåller vissa prognosresultat och åter- finns i nästa avsnitt. 2 I verkligheten har stadens utdebitering för 1970 fastställts till 19: 25. 3 SOU 1966: 1, s. 133 4 Planinformation om sjukhusbyggande har hämtats från Göteborgs stad, de tre berörda landstingen, privata sjukhem och några större industriföretag.

Figur 8: 2. Industriproduktionens tillväxt vid kombinationer av förmedlingskvot och kommu- nal investeringskvot enligt itereringsalternativ för åren 1966—70.

Kommunala investeringskvoten: Kvoten mel- lan de av bostadbyggandet beroende, kommu- nala anläggningsinvesteringarna och bostads- byggandet, uttryckt i kronor per färdigställd lägenhet. Förändringen avser framskrivet trend- värde, utgörande 32,8 tusen kronorigenomsnitt för åren 1966—70.

Förmedlingskvoten: Den del av nettobostads- tillskottet, som förmedlas till i regionen bofast befolkning (ej under året nyinfiyttade). Föränd- ringen avser historiskt iakttaget värde, utgöran- de 0,67.

Skuggad yta anger medelkombinationer, som uppfyller eller mer än uppfyller tillväxtkrav, konsistenta med långtidsutredningens anta- ganden.

för de icke-kommunala servicenäringarna, nämligen att de arbetskraftsmässigt skall stå i ett fast multiplikatorförhållande till indu- strin, byggs in i själva modellstrukturen, så att målet ifråga automatiskt uppfylls, för- enklas tydligen frågeställningen. Det när- maste metodproblemet blir då att utröna in- dustriproduktionens känslighet för en kom- binationspolitik, bestående av förändringar i förmedlingskvoten och den kommunala investeringskvoten.

Såsom framgår av fig. 8: 2, där de möjli- ga effekterna av en sådan politik redovi- sas, är ingendera handlingsparametern till- räckligt verksam för att ensam kunna ga- rantera den för industrin eftersträvade pro- duktionstillväxten. Även om vi sänker trend- värdena på den kommunala investerings- kvoten maximalt med 100 procent, kommer industriproduktionens årliga tillväxt att stan- na vid 3 år 4 procent. Om vi i stället lika ra- dikalt sänker förmedlingskvoten som isole— rad åtgärd, erhåller vi en produktionstill- växt på 5 ä 6 procent, vilket visserligen ty— der på störrc känslighet för det sistnämnda medlet men alltjämt får oss att missa det uppställda målet. Först när båda paramet- rarna sänks med cirka 75 procent,1 möjlig— görs en industriproduktion som är konsis- tent med den nationella målsättningen.

Återstår så frågan hur den erforderliga kombinationspolitiken skulle återverka på bostadsstandard och kommunal service. Sänkningen av den kommunala investerings-

an,—Hu] _;

"amg c. ”arditi-d:r- ”cs de” terngsmmvsr 1956 - *;

400": - :.”; ":> » —25% O'"! , , ».

kvoten talar för sig själv. Fullt utnyttjad representerar den totalstopp i den kommu— nala utbyggnaden. Den bostadspolitiska ef- fekten av att förmedla de flesta nybyggda lägenheterna till nyinflyttade hushåll skulle återspeglas i en boendetäthet år 1970 på närmare 2.6 personer per lägenhet, dvs. en återgång till 1960 års bostadsstandard. Kom- bineras de två slagen av verkningar, erhålls det alternativa måttet på den sociala oba- lansens styrka i regionens ekonomi, förut- satt givet politiskt beteende.

Hur måtten skall värderas och jämföras är ett problem för sig. Strängt taget mäter de inte samma målkonflikt utan två konflik— ter vid vissa variationer i det politiska be— teendet. Men att en betydande social oba— lans föreligger verkar i bägge fallen uppen- bart. Reservationer behöver därför knappast göras för det förhållandet att strukturpara— metrarnas prognosvärden blir tämligen osäk- ra vid extrema variabelvärden. Slutsatsen försvagas knappast heller av den redan på- talade omständigheten att målet för indu— striproduktionens tillväxt möjligen överdri— vits något, ty det har också framgått att andra mål snarare tagits till i underkant. Därtill kommer att många viktiga målre- striktioner har förbigåtts. Analysen är alltså partiell, men redan som sådan avspeglar de.) att storstadsexpansionen, så som den ekono- miska politiken samtidigt bedrivs, är för-

1 Denna förutsättning svarar mot alt. 2 i tab. 8: 2 som återfinns i nästa avsnitt.

knippad med betydande samhällsekonomiska kostnader.

8.5 Medel mot social obalans vid givet bo- stadsbyggande ( fem-årsplanering)

Den konstaterade tendensen till social oba- lans vid givet politiskt beteende aktualiserar det normativa problemet hur politiken bör ändras. om man vill reducera målkonflikten och förbättra den sociala balansen. Mot bakgrund av det obalansbegrepp, som disku- terades i föregående avsnitt, kan problemet också uttryckas som att det inte längre är fråga om att prognostisera en genom re— striktioner och strukturparametrar bestämd målkonflikt. I stället gäller det i första om- gången att söka identifiera den minsta möj- liga målkonflikten, den som är rent ekono- miskt-tekniskt betingad.

Den principiella möjligheten att i mer teknisk mening effektivisera politiken berör- des redan i anslutning till fig. 8: 2 i före- gående avsnitt, trots att frågeställningen inte var normativ. Analysen tycktes bekräfta den allmänna regeln att valfriheten och optime- ringsmöjligheterna ökar med antalet medel och minskar med antalet restriktioner i den ekonomiska politiken.

Mot den bakgrunden anmäler sig när- mast två problem. Det ena är att kunna öka medelarsenalen genom att urskilja tänk- bara och tillräckligt effektiva handlingsin- strument för regionalekonomisk politik. Skall en formell planeringsmetod tillmätas betydelse, är det kanske främst av det skälet att den möjliggör analyser av de endogena variablernas känslighet för olika slag av parameterförändringar och därmed avger information om de ekonomisk-politiska medlens tekniska effektivitet. Den andra uppgiften är att söka en optimal kombina- tion av åtgärder. Båda frågorna är desto angelägnare som målrestriktionerna i verk- ligheten är fler än de av oss iakttagna och målkonflikten sannolikt är större än som framgår av analysen.

1. Ett enkelt sätt att spåra upp effektiva handlingsinstrument är att partialderivera konsistensprövningsmodellens endogena va-

riabler med hänsyn till respektive struktur- parameter. Metoden ger en isolerad upplys- ning om beroendeförhållandet mellan två storheter utan hänsyn till den i och för sig viktiga frågan om interdependenseffekter av en parameterförändring på modellens övriga variabler. För att något om än ofullständigt reducera mätningsproblemet och därmed underlätta jämförelser av parametrarnas ef- fektivitet är det lämpligt att uttrycka käns- ligheterna som partiella elasticiteter. dvs. inrikta analysen på procentuella förändring- ar i stället för absoluta.

Så har också skett genom de reperkus- sionsstudier som redovisas i tab. 8: l. Elasti- citeter lämnas för 24 beroende variabler. såsom de en gång råkar vara definierade i Göteborgs-modellen, med hänsyn till 14 pa- rametrar, däribland ett tiotal mer eller mind- re kontrollerbara handlingsinstrument i re- gionalekonomisk politik. Symbolförklaring följer efter tabellen.

Av tabellen framgår exempelvis att för- medlingskvoten (;;) är ett relativt effektivt medel för att påverka den sida av bostads- standarden som boendetätheten represente- rar. Till skillnad från bostadsbyggandet (BP) och den s. k. saneringskvoten (71) förmår den nämligen påverka inflyttningen (jfr ATM) utan att vara förbunden med motverkande effekter via förändringar i bostadsbeståndet (BS). Boendetäthetskoefficienten för nyin— flyttade hushåll (5) har liknande egenskap men ett lägre elasticitetsvärde. Hos alla fyra parametrarna begränsas dock den bostads— politiska effektiviteten av det skälet att de avser flödesstorheter och därför endast mar- ginellt kan påverka folkmängd och bostads- bestånd.

Vad målsättningen ifråga om kommunal service beträffar bör det åter en gång note- ras att den kommunala investeringskvoten (IA [(F/B) som medelindikator är direkt kopp— lad till målet genom att den samtidigt är målindikator. Såsom målvariabel är kvoten naturligtvis lika känslig för bostadspolitiska som för kommunalpolitiska medel, men ef— fekterna neutraliseras något genom motrik- tade bieffekter på de av bostadsbyggandet oberoende, kommunala delsektorerna (jfr

Tabell 8: 1. Elasticiteter för endogena variabler vid partiella parameterförändringar åren 1966—70.

åxl. k.

Genomsnitt för perioden av elasticiteten (_ i.) , där xi=j;.(k1, kg, . . ., k")=endogen variabel i modellen; kj=parameter i modellen. !

ökl. x.

!

Uppåtriktad pil anger att elasticitetens absolutvärde är stigande över perioden; nedåtriktad pil att elasticiteten är sjunkande.

(NBP+ u, KF (Mmr BP , r,, g, BF+ IA , B

NDU, KF+K0 % t DUKF+KO , Nj ,

0,507T ——

0,144t 1,000 0,397t

l,000 I,280l 0,3501'

0,432t 0,487t 40,066T

—0,371t —0,350t —2,921t

0,370t 0,248T 0.950t

—0,088T 0,408T 0,002j

1,217 0,408T 0,408T 0,643

0,002t 0,552

IAKF, : Nm, KF, : DUKF, : NKF, ! NBP+IA, KF-l KF, r NÖ, ! Nim], ! QFImI, ! IAInd, !

NKF-i—KO, ! DUKF+K0, ! IAKF+K0, !

0,6171

0,4701- 0,373t

—0,0951

—0,072 —0,079 0,05l

0,372t —0,078T —0,058

—0,088T woman —0,080T

—o,21 5 —0,087T —0,087T —0,122 —0,0SOT —0,01 1

0,1l0T —-0,029T

—0,06 l —0,067 0,044

—0,01 31 —0,003 —0,013t

0,181 T —0,026 —0,04l

0,047 ——0,026 —0,026

—0,o40 —0,041 0,051

—O,167T

—0,098 —0, 109 0,071

40,075t —o,159t ——0,142t —0,145T —0,196 —0,154t

——0,498 —0,196 —0,196 ——0,288T —0,1 541” —0,100

0,079T

0,047 0,052 —0,032

0,036T 0,076T 0,067l 0,069T 0,093t 0,0731

0,229 0,0931 0,0931 0,134

0,073t 0,037

—0,0 1 2 0,1 147 0,447t

—0,002l _aoost 0,002

0,023 —0,004 0,038 0,007 ——0,004 —0,oo4 0,000 0,038 —0,048

NBP+IA, KF+IAO Gr YT,

( [Aj AQFj

x

—0,004 0,005 0,013t —0,00l —0,002 0,000 —0,003 —0,002 —0,002

0,000 —o,002 —0,002 —0,001 —o,002 0,000

), (?>, (S—a,

U:

0,998

0,999

1,008 0,253T —0,481 »0,837 —O,243l

1,005 —1,252

0.251 —0,482 —O,835 —0,238

Förklaring av symboler, använda i tabell 8: I Endogena variabler

B, = bostadsbyggande räknat i antal färdigställda lägenheter per år enligt 1964 års standard BS, = totala bostadsbeståndet DU, = kommunala driftutgifter i fast penningvärde JFO, = nettoförändring av kommunala fonder G, = kommunernas totala utgifter IA, = investeringar i anläggningstill- gångar N , = arbetskraftsåtgån g QF , = produktionens förädlingsvärde s, = kommunal skattesats (vägda ge- nomsnittet för Aw-regionens bor- gerliga primärkommuner) SB, = kommunala statsbidrag T, = tillgång på arbetskraft TA, = kommunala taxor TB, = kommunalt uttaxeringsbehov YB, = beskattningsbar inkomst YT, = taxerade inkomster

Parametrar i den mån de inte tecknas som variabelrelationer

BP, = bostadsbyggande räknat i antal påbörjade lägenheter per år en- ligt 1964 års standard &, = genomsnittliga familjestorleken

bland de inflyttade

den andel av nettotillskottet i fråga om lägenheter som går till den bofasta befolkningen (ej för- medlas till inflyttade)

;;, = »saneringskoefficient», dvs. den andel av bruttobostadsbyggandet, som ersätter avgången av bostä- der U: : kommunal upplåning

Fotindex

BP = avser reglerat bostadsbyggande samt anläggningsinvesteringar för >>närhetshandeln>>

DU = avser den kommunala driften

IA = avser byggnads- och anläggnings- verksamhet

IAO = avser byggnads- och anläggnings- verksamhet för av bostadsbyg- gandet >>oberoende» sektorer Ib = avser under året inflyttad befolk- ning Ind = avser industri (exkl. hantverk och småindustri) j = avser delsektor inom industrin KF = avser av bostadsbyggandet be- roende kommunal verksamhet

KO = avser av bostadsbyggandet obe- roende kommunal verksamhet

I = avser visst år

Ö = avser av bostadsbyggandet »obe-

roende» sektorer exkl. jordbruks- sektorn

elasticiteterna för IA KF med dem för IAKF+KO)-

En viktig iakttagelse är att framförallt en ökning av bostadsbyggandet men också po— sitiva förändringar av de övriga bostads- och kommunalpolitiska medlen har negativa verkningar på industriproduktionens tillväxt (gp—lm,) verkningar som dessutom tenderar att skärpas över tiden och som på ett acce- lererande sätt drabbar industrins anlägg— ningsinvesteringar (IA ," d)_ Sambandets inne-

börd och konsekvenser skall närmare kom- menteras i de följande avsnitten, när plane— ringshorisonten tillåter att förändringar i bo— stadsbyggandet integreras rned övriga medel i den regionalekonomiska politiken. För övrigt gäller att de angivna elasticiteterna för industriproduktionen bör behandlas med stor urskillning, eftersom modellen iakttar en spärr-regel mot industriell kontraktion. På grund av osymmetrisk multiplikatoref- fekt får man alltså räkna med starka för-

skjutningar av elasticiteternas absolutvärden, när motsvarande parameterförändringar ändrar förtecken.

Eftersom målet för de icke—kommunala Jervicenäringarnas tillväxt har beskrivits som ett fast multiplikatorförhållande till indu- strins tillväxt vad arbetskraften beträffar, uppträder denna »marginella service-multi- plikator» liksom den kommunala investe- ringskvoten som både målindikator och me- delindikatori Göteborgs-modellen. Multipli- katorn saknas i tabellen.1

Av ännu större intresse hade varit att mäta handlingsparametrarnas effektivitet un- der samtidigt hänsynstagande till selektivite- ten i deras verkningar. Så har dock inte skett, då det på grund av modellens kon— struktion skulle föranleda tidsödande ite- reringsförfaranden. En viss uppfattning om medlens selektivitet kan man dock få redan genom att betrakta elasticitetstabellens hier- arkiska struktur, som återspeglar Göteborgs- modellens kausala ordning. Om bostadsbyg- gandet gäller exempelvis att dess verkningar har stor räckvidd men också är svåra att kontrollera, medan motsatsen gäller för de sista fem s.k. finansiella handlingsparamet— rarna i tabellen. Vill man uppnå inflyttnings- effekter, är tydligen förmedlingskoefficien- ten ett både mer effektivt och mer selektivt verkande medel än bostadsbyggandet.

Om en parameter är att betrakta som ett kontrollerbart och tillåtet handlingsinstru— ment är ofta en öppen fråga, och därför innehåller tabellen även några mer tekniska parametrar. Av särskilt intresse är den koef- ficient som i inverterad form uttrycker bygg- nadsbranschens arbetsproduktivitet

(NBP+IA, [(F/BP + IAKF)

och för vilken även andra sektorer visar känslighet. Elasticitetema antyder att en be— tydande sänkning av denna strukturparame- ter kunde bli avgörande för möjligheten att i sin tur utnyttja ett ökat bostadsbyggande som medel att påskynda industrins och servi- cenäringarnas expansion. Det bör uppmärk- sammas att produktivitctskoefficienten för byggnadsbranschen starkt påverkas av en övergång till elementhusbyggande, som ur

regional synpunkt kan vara arbetskraftsbe- sparande även om den inte skulle höja pro- duktiviteten och lönsamheten i branschen.

2. Partiella känslighetsanalyser av det här slaget ger alltså en viss sorts upplysning om handlingsinstrumentens tekniska effektivitet. Informationen är emellertid inte tillräcklig för att besvara den fråga som därefter an- mäler sig, nämligen hur den medelkombina- tion skall se ut som på ett rationellt sätt uppfyller samtliga mål eller i varje fall mi- nimerar den sociala obalansen. För det första behöver den tekniska känslighetsana- lysen utvidgas till att också gälla den ge- mensamma effektiviteten hos på olika sätt samverkande medel. Såsom Göteborgs-mo- dellen är konstruerad kräver den analysen manuellt styrda och därför tidskrävande ite- reringar, men den är i princip möjlig att genomföra och har i själva verket tillämpats i betydande utsträckning. De allra flesta figurerna i denna framställning är grafiska redogörelser för resultaten av sådana itere- ringar. Men för att finna en rationell medelkom- bination behöver man också information för en politisk vägning av medlen. Själva styr- kan i målkonflikten, såsom den kan iakttas. vid givet politiskt beteende, ger dessutom vid handen att det inte är fråga om att helt kunna uppfylla målen utan i stället gäller att finna bästa möjliga grad av måluppfyl- lelse, och då aktualiseras behovet att även kunna politiskt väga målen samtidigt med medlen. Ty i och med att satisfieringsproblemet förvandlas till ett optimeringsproblem räcker' det inte att enbart känna till de politiska målen som absoluta och exogent givna stor- heter, vilka empiriskt kan utläsas ur fattade— beslut eller historisk praxis. De måste i stål- let uppfattas som funktionellt beroende nyt- tobegrepp och bli föremål för endogen ana-»

1 Ett misstag i planeringen av det automatiska— beräkningsarbetet har medfört att elasticiteter' inte har uträknats för denna parameter. »Den marginella service-multiplikatorn» bör emeller— tid i stort sett återverka på samma variabler som industrins arbetsproduktivitet (QFj/Nj) ehuru i allmänhet med motsatta förtecken och högre- absolutvärden.

lys. Planeringsproblemet kräver såtillvida en mer ambitiös analys än den som tidigare har erfordrats för att beskriva tendensen till målkonflikt vid givet politiskt beteende. Men ambitionen är också en svaghet i den me- ningen att slutsatserna förlorar i kvantitativ skärpa. Optimeringsanalysen blir med nöd— vändighet mindre operationell. Tendensen vill gärna bli att målfunktionen byggs upp av enkla, axiomatiska nyttoargument, som representerar en tämligen innehållslös sam- hällsteori.

Som tidigare framgått får övergången till optimeringsförfarande även den konsekven- sen att målkonflikten tenderar att upplösas i och med att systemet inte längre behöver betraktas som överbestämt. Den sociala ba- lansen kan inte längre omöjliggöras ens av modellens tekniska restriktioner. Det nor- mativa problemet är nu inte att minimera målkonflikten utan att uppnå social balans, representerad av den maximerade välfärds— funktionen.

Avsikten med de beräkningar som redo- visas i den fortsatta framställningen är emel- lertid inte att finna ett välfärdsoptimum utan endast att tränga så långt in i medel- kombinationsproblemet som är möjligt på grundval av enbart ekonomisk-teknisk in- formation. Om man bara inte är uppbunden vid alltför snäva institutionella restriktioner, vilket är detsamma som att man kan över- blicka lite längre planeringsperioder, kan intressanta sammanhang blottläggas redan inom ramen för vad som i denna mening är ekonomisk teknologi. Den möjligheten erbjuds i de följande avsnitten.

Så länge planeringsperspektivet begränsas till en fem-årsperiod med givet bostadsbyg- gande, vilket gäller för detta avsnitt, upp- levs däremot en lockelse att få krydda ana- lysen med ett axiomatiskt välfärdskriterium av enklaste slag. Ett sådant har sökts i det generella antagandet att målvariablerna och medlen är förbundna med avtagande margi- nell nytta resp. tilltagande marginell upp- offring. Då kan man tydligen också förut- sätta att en jämn fördelning av målens för- verkligandegrad, åstadkommen med hjälp av ett flertal samverkande medel, är opti-

mal i förhållande till en extrem prioriterings- ordning, verkställd med ett fåtal medel. Med hjälp av itereringar har därför en lösning eftersträvats som utjämnar målva- riablernas avvikelser från deras målvärden och handlingsparametrarnas avvikelser i målfrämjande riktning från deras trend- eller programvärden enligt kriteriet att skill- naderna skall vara lika stora i procent räk- nat, oavsett hur målvariabler och handlings- parametrar råkar vara definierade. En sådan prognos kan sägas ge en second-best-lösning i den meningen att den möjligen mildrar målkonflikten men inte uppfyller något kri- terium för optimalitet. Av samma skäl kan prognosen sägas representera en relativt ba- lanserad expansion, men för att den inte skall ge felaktigt intryck av att uppfylla villkoren för social balans, kommer den i fortsättningen att betecknas med hjälp av termen utjämnad expansion. Prognosalternativet har mest intresse som ett metodexperiment. Itereringsförfarandet är i hög grad betingat av Göteborgs-modellens strukturella egenskaper. Eftersom rekursivi— teten hos modellen tillåter en kartläggning av de enskilda handlingsparametrarnas åter- verkningar genom systemet, är det möjligt att urskilja en grupp av fem parametrar, bo- stadsbyggandet oräknat, med räckvidd nog att påverka de iakttagna målvariablerna. Bl.a. förmår de återverka positivt på in- dustriproduktionens tillväxttakt, vilket bety- der att deras procentuella trendavvikelser kan avstämmas såväl inbördes som mot den senares procentuella målavvikelse på sätt som framgår av fig. 8: 3. Dessutom gäller att en av gruppens parametrar, nämligen den kommunala investeringskvoten, samti— digt spelar rollen av kommunalpolitisk mål- indikator, och det betyder att dess målav- vikelse automatiskt avstäms mot övriga av- vikelser. De bostadspolitiska målavvikelser- na kan däremot inte avstämmas, eftersom de påverkas av samma parametergrupp. Lik- nande gäller vad vi tidigare har kallat den marginella servicemultiplikatorn, vilken fungerar som målvariabel för de icke-kom- munala servicenäringarnas tillväxttakt. Dess

o

beroende präglas a andra sidan av att den

står i matematisk—logisk relation till para- metern för »industrisektorns marginella re- sursandel», och därför blir den ändå i viss mening automatiskt avstämd.

I Göteborgs-modellen urskiljes emellertid ytterligare fem handlingsparametrar som är mer selektiva i den meningen att de inte återverkar på de hittills iakttagna målvariab- lerna men däremot påverkar kommunernas finanser. Strukturen tillåter alltså att den första itereringen kompletteras med en and- ra itereringsetapp och att en särskild av- stämning görs mot regionens primärkom- munala utdebitering, vilken ofta torde upp- fattas som en angelägen målvariabel i kom- munalpolitiken. Om man exempelvis sätter som mål att regionens genomsnittliga skatte- sats skall hållas på 1963 års nivå, kan dess procentuella målavvikelse avstämmas mot de finansiella handlingsparametrarnas pro- centuella trendavvikelser i målfrämjande riktning, förutsatt en given avstämning av den produktionspåverkande politiken. För- farandet och resultatet framgår av fig. 8: 4.

Inalles har därmed uppfyllelsegraden för tre målsättningar (och i viss mening även för ett fjärde mål) avstämts mot använd— ningen av tio handlingsinstrument. De sist- nämnda överensstämmer med de i tab. 8: 1 anförda parametrarna, om man frånräknar bostadsbyggandet jämte de rent tekniska koefficienterna samt tillfogar parametern för »industrisektorns marginella resursan- del», vilken för att kunna betraktas som politiskt instrument naturligtvis förutsätter ett tämligen ambitiöst planeringssystem.

Resultatet av itereringarna innebär som synes att sådana medel, som påverkar in- dustriproduktionen, ändras med 32 procent i positivt verkande riktning medan sådana instrument, som selektivt styr skattesatsen, ändras med 31 procent i negativt verkande riktning med ungefär motsvarande effekter på målvariablerna. Att de båda itererings— etapperna ger så likvärdiga procenttal är givetvis en tillfällighet.

Ett annat sätt att illustrera den utjämnade medelanvändningens innebörd är att jäm- föra prognosalternativets effekter på de iakttagna målvariablerna med de prognos-

Figur 8: 3. Härledning av prognosalternativ med »balanserad», dvs. utjämnad expansion 1: Mål- avvikelsen i industriproduktionens tillväxt 1964— 70 såsom beroende av likformiga förändringar i vissa handlingsparametrar 1966—70. 33,6!le ”j_,

Davtar—fee” förändring av trendvärden fm fem produmanspåverkonde hcndlmgspnrcmesrcr ”366 - ?0 , Ol'é 2573 5053 75% 100"; Protentuevl O ?; x | | | | . | | | . | | uvwkelse från _) den nationella målsättningsw för irvdustm- produkmnensåö % nllvdmukl | regmwen |961v -70

Mujlighefsgröns för de . ekonomiska pmm—m

Krue'it'n te" 'x expansion (€

—50?;

won—iwne

Parameterförändringarnaavserföljandeåtgärder,

dimensionerade med en och samma procentsats oavsett hur respektive parameter råkar vara definierad:

1. Sänkning av den historiskt iakttagna sa- neringskaeffcienten, dvs. den andel av bruttobostadsbyggandet som ersätter av- gången av bostäder (=n; i tab. 8: 1). Trend- värde: 0,185.

2. Sänkning av den historiskt iakttagna för- medlingskvoten (=17, i tab. 1). Trendvärde: 0,67.

3. Ökning av den trendmässiga boendetätheten för under året nyintiyttade personer (=S, i tab. 8: 1). Genomsnittligt trendvärde för perioden: 2.4.

4. Sänkning av trendvärdet för den kommunala investeringskvoten [=(IAKF/B), i tab. 8: 1]. Genomsnittligt trendvärde för perioden: 32,8 tusen kronor.

5. Okning av trendvärdet för industrisektarns marginella resursandel, dvs. den till indu- strin allokerade andelen av det arbetskrafts- tillskott, som under året förmedlas till samt- liga av bostadsbyggandet »oberoende» sek- torer. Trendvärde: 0,7.

värden, som erhölls i föregående avsnitt när alternativa prioriteringsordningar tillgreps för att mäta graden av målkonflikt vid givet politiskt beteende. Såsom framgår av tab. 8: 2, där jämförelsen redovisas, ger ut- jämningen, representerad av alternativ 3, en avstämningseffekt även på sådana mål— indikatorer som inte ägnats speciell upp— märksamhet i itereringsprocessen, exempel- vis boendetätheten och den regionala om- flyttningen. För bostadssaneringen och den kommunala utdebiteringen erhålls dock de lägsta prognosvärdena vid utjämnad expan-

Figur 8: 4. Härledning av prognosalternativ med »balanserad», dvs. utjämnad expansion ll: För- ändringen av de kommunala skattesatserna 1964— 70 såsom beroende av likformiga förändringar i vissa finanspolitiska handlingsparametrar 1966— 70, förutsatt given »balansering» av den produk- tionspåverkande politiken.

|| |- 9 O. snmngn AC??- mmm ||| skotvg- _

*."ryugrgsgrons "br :ea ämnen ska ha Wken

trzw ..:n itu balanserad 'svmos P'V (eletriletsn = ')

| | :- 752 1002.

u-. lvendvor-JE" fe"

rs r | * .” :Fuevan '

Förutsättning: Industriproduktion och pro- duktionspåverkande handlingsparametrar >>ba- lanserade», dvs. utjämnade enligt den i fig. 8: 3 illustrerade principen.

Kommunala skattesatsen: Vägda genomsnittet av skattesatserna för regionens borgerliga primärkommuner.

De finansiella parameterlörändringarna avser följande åtgärder, applicerade med en och samma procentsats oavsett hur respektive parameter råkar vara definierad: ]. Sänkning av trendvärdet för den kommunala >>fonderingskvoten», dvs. de borgerliga pri- märkommunernas nettofondavsättning i rela- _tion till deras utgiftsökning [=( le0/ JG) tab 8: 1] Trendvärde l,.944 '” 2.Ökning av trendvärdet för »stalsbidrngs- andelen», dvs. relationen mellan de borger- liga primärkommunernas statsbidrag och ' _ deras totala utgifterv[=.(SB,'G), i tab. 8: l). Genomsnittligt_trendvärde för perioden: 0224. 3.'Ökning'av trendvärdet för den kommunala »taxefinansieringskvaren», dvs. de borgerliga primärkommunernas avgifter, ersättningar och rörelseintäkter i relation till deras totala utgifter [= (TA/G), itabell 8: 1]. Trendvärde: 0,387.

4. Ökning av'trendvärdefför den kommunala upplåningen, dvs. av borgerliga primär- kommuner upptagna anläggningslån i 1964 ars penningvärde (=U i tab. 8:l). Trend- värde. 84, 57 miljoner kr

5. Ökning av trendvärdet för den beskattnings- bara inkomstande/en, dvs kvoten mellan beskattningsbara och taxerade inkomster vid taxering till kommunal inkomstskatt [=(YB/YT), i tab. 8: l]. Trendvärde: 0,796.

sion. Det må erinras om att någon målre- striktion för skattesatsen aldrig iakttogs vid den mer deskriptiva analysen av målkon— fliktens styrka och att någon sådan följakt— ligen inte heller kunde prioriteras vid be— räkningarna.

Om den utjämnade expansionen är optimal i förhållande till en utveckling vid givet poli- tiskt beteende eller bara ger en ny beskrivning av den tidigare analyserade målkonflikten be- ror som sagt på vad man antar om den poli— tiska välfärdsfunktionens utseende. Att målens förverkligandegrad ger avtagande gränsnytta och medelanvändningen medför tilltagande gränsoffer är tydligen ett tillräckligt villkor för att optimalitet skall råda i denna begrän- sade mening. Det innebär annorlunda uttryckt att kvoterna mellan målförverkligandegradens marginalnytta och marginaloffret vid använd- ningen av respektive medel tenderar att utjäm- nas.

Det bör emellertid understrykas att den ut- jämnade medelkombinationen endast är tek- niskt rationell i den begränsade meningen att den utnyttjar vad modellen har att säga om de olika handlingsparametrarnas ställning i or- sakshierarkin. Däremot dras ingen fördel av den kvantitativa informationen om medlens tekniska effektivitet. Det senare bör i och för sig vara möjligt. Så länge medelkombinationen är utjämnad utan hänsyn till medlens effekti- vitet, är det sannolikt att ett relativt effektivt medel ger en relativt stor gränsnytta i förhål- lande till gränsoffret. Då bör det vara rationellt att substituera användningen av medlet ifråga för användningen av ett relativt ineffektivt me- del. tills relationerna mellan gränsnytta och gränsoffer för resp. medel har utjämnats. På- pekandet ger uppslag till en vidareutveckling av den anlitade metoden.

Närmare än så kan man emellertid knap- past komma en optimal medelkombination, så länge kunskap saknas om de politiska preferenserna. I varje fall kommer prognos- alternativet med utjämnad expansion under perioden 1966—70 att betraktas som en given utgångspunkt, när intresset i fortsätt- ningen inriktas på mer avlägsna planerings- perioder. Därmed är inte sagt att det ut- jämnade alternativet representerar en avse- värt mindre obalans än den som tidigare prognostiserats vid givet politiskt beteende. Målavvikelserna är alltjämt stora nog att antyda att Storstadstillväxten är synnerligen kostsam för samhället.

Tabell 8:2. Prognosvärden för vissa målvariabler vid given målkonflikt resp. utjämnad ex— pansion 1966—70.

Alt. ]: Prioritering av bostadspolitiska o. kommunalpolitiska

målsättningar

Alt. 2: Prioritering av industriproduktionens Alt. 3: Utjämnad tillväxt expansion

Boendetäthet 1970, dvs. antal in- vånare per bostad Antal sanerade bostadslägenheter 1966—70 i tusental

Kommunala följdinvesteringar (anläggningsinvesteringar) i tusen kronor per färdigställd bostads- lägenhet 1966Ä70

Industriproduktionens procen- tuella genomsnittliga tillväxttakt per år 1966—70

Marginella relationen mellan de icke-kommunala service- näringarnas resp. industrins arbetskraftsätgång 1966—70 0

De borgerliga primärkommu- nernas totala utgifter i miljarder kr. 1966—70

Genomsnittlig kommunal skatte- sats per år 1966—70 (vägda genomsnittet för regionens borgerliga primärkommuner)

8.980

24,50

Intiyttad befolkning i tusental personer 1966—70 44,40()

8,2

7,7 5.4

0,55 0.25

15,230 12.650

4|,00 14,30

111,900 103,600

Närmare förutsättningar: Alt. 1. 1964 års bostadsbyggnadsplan för perioden 1965—69 framskrivs till 1970, reduceras med 8 % med hänsyn till iakttagen markbrist och omfördelas över perioden så att en jämn årlig till- växttakt (l l,4%) erhålls. Samtliga parametrar enligt trendvärden. Alt. 2. Bostadsbyggnadsplan enligt alt. ].

Trendvärdena för förmedlingskvoten och den kommunala investeringskvoten sänks med 75 ?; 1266—70 (jfr fig. 8:2). Ovriga parametrar enligt trendvärden. Alt. 3. Bostadsbyggnadsplan enligt alt. [.

Trendvärdena för fem produktionspåverkande handlingsparametrar förändras med 32%i positivt verkande riktning 1966—70, medan trendvärdena för fem finansiella parametrar, som selektivt påverkar skattesatsen, förändras med 31% i negativt verkande riktning 1966—70 (j_fr fig. 8: 3—8: 4). Övriga parametrar enligt trendvärden.

8.6 Bostadsbyggandet som medel mot social obalans (tio-årsplanering)

Att bostadsbyggandet spelar en strategisk roll i storstadsexpansionen har redan tidi— gare förts på tal i detta kapitel. I inled- ningsavsnittet framhölls att en del av bo- stadsbyggandet liksom åtskillig annan re- gionalt bunden produktion representerar en samhällsekonomisk kostnad i förbindelse

med befolkningsomflyttningen. Vid beskriv- ningen av Göteborgs—modellen i avsnitt 8.3 sågs förhållandet i ett omvänt perspektiv och anfördes bostadsbyggandet i stället som en inflyttningsfrämjande faktor. Det hänför- des till en grupp av sektorer som beteckna- des som arbetskraftsgenererande enligt den ifig. 8: 1 illustrerade principen.

En fråga som då anmäler sig är om bo- stadsbyggandets inflyttningseffekt i sin tur ger en ökad arbetskraftstillgång i regionens

övriga sektorer. Finns det t. ex. ett bostads— byggande som ger möjlighet att tillfreds- ställa de resursanspråk vilka är förbundna med en industriell produktionstillväxt enligt den nationella målsättningens krav? När den givna fcm-årsplanen upphör att lägga re— striktion på regionens byggnadsverksamhet, skulle det i så fall ligga nära till hands att utnyttja bostadsbyggandet som ett aktivt medel i balansskapande syfte.

Det hör emellertid till saken att bostads— byggandet inte bara är arbetskraftsgenere- rande genom sin inflyttningseffekt utan ock» så är arbetskraftsförbrukande och som så- dant konkurrerar med de övriga sektorerna. Problemet är därför om nettoeffekten på exempelvis industrins arbetskraftstillgång blir positiv eller negativ.

Frågan finns redan besvarad i tab. 8: 1 i föregående avsnitt. av vilken framgår att industriproduktionens (QFMd) elasticitet med avseende på bostadsbyggandet (BP) är nega- tiv. Koefficienten avser visserligen perioden 1966—1970, då byggandet antas program— bundet, men det framgår dessutom av ta- bellen att det negativa sambandet tenderar att skärpas över tiden. Beräkningarna visar med andra ord att bostadsbyggandets och de därav beroende sektorernas resursanspråk mer än uppväger deras arbetskraftsgenere— rande effekt, om inga andra parameterför- ändringar tillgrips. Av det arbetskraftstill- skott, som en nyinflyttad, förvärvsarbetande person levererar under sitt första år i stor- staden, förbrukas i genomsnitt hälften för att bygga honom en bostad och åtskilligt mer än hälften för att komplettera bostaden med ett normalt erforderligt, kommunalt servicekapital. Därtill kommer att han för- anleder ett ökat kontinuerligt personalbehov i en rad service-sektorer, offentliga såväl som privata. Under mer än ett år ger han inget nettoöverskott av arbetskraft till re- gionens övriga näringsliv utan föranleder han tvärtom ett nettounderskott.

En negativ elasticitet innebär i själva ver- ket, såsom fig. 8: 5 illustrerar, att industri- produktionen tillfälligt kan främjas genom att man minskar bostadsbyggandet. Det är rentav möjligt att man under en kortare

' v Jtemuell imho" , '"duSVFtDFOdUkIlGnEn vrider ner"—eden t

'.'ölsuumng for ndustriproduk— tionen: tillväxt"»?

Procentuel oknmg av bostadsbyggandet under period 7

+

Figur 8: 5. Principdiagram för hur industripro- duktionens tillväxt påverkas av förändrat bo- stadsbyggande, förutsatt trendvärden på övriga parametrar.

period kan uppnå målet för den industriella tillväxttakten genom att överflytta arbets- kraft från en på så vis reducerad byggnads- verksamhet, ehuru frågan inte kan avgöras utan en mer ingående analys av elasticite— tens förändringar utefter kurvan. Under inga omständigheter är metoden användbar på längre sikt, eftersom det minskade bo- stadsbyggandet snart reducerar elasticite- tens absolutvärde och därmed också medlets effektivitet. För varje nytt år förskjuts den heldragna kurvan nedåt i diagrammet. När byggnadsverksamheten börjar försvinna, kan den inte längre minskas i den utsträck— ning som målförverkligandet erfordrar.

De funktionella sambanden mellan bo- stadsbyggandet och dess arbetskraftsgenere— rande effekt respektive mellan bostadsbyg- gandet och dess arbetskraftsförbrukande ef- fekt redovisas grafiskt genom de heldragna kurvorna i fig. 8: 6. Eftersom frågeställning- en förutsätter att byggandet kan utnyttjas som handlingsparameter, utgår beräkning- arna från de för år 1971 prognostiseradc pa— rametervärdena och antas den föregående fem-årsperioden ha planlagts enligt den ut- jämnade expansionens princip.

Om vi antar att bostadsbyggandet hålls oförändrat under året (dvs. ABP, : 0), an— ger AT,a den ökning av arbetskraftstill- gången som den oförändrade byggnads- verksamheten under året ger upphov till, medan ANto betecknar den ökning av ar- betskraftsåtgången som samma bostadsbyg— gande direkt och via den kommunala följd-

ATT

tusen personer 20—

AiT

,, AN;

asp,

. | I 0 | 5 tusen lägenheter

UY—

Figur 8: 6. Konvergensvillkor vid förändring av det årliga bostadsbyggandet 1970—7], förutsatt ut- jämnad expansion under perioden 1966—70.

AT! :Förändring av regionens arbetskrafts- tillgång i tusental personer 1970—71. AN, :Förändring av arbetskraftsåtgång för bostadsbyggande jämte därav föran- ledda kommunala investeringar och kommunal service 1970—71 i tusental personer. ABPI=Förändring av det årliga bostadsbyg- gandet 1970—71 räknat i tusental påbörjade lägenheter. A T; =Tänkbar tillgångs-funktion efter sänk- ning av förmedlingskvoten.

AN; =Tänkbaråtgångs-funktioneftersänkning av den kommunala investeringskvoten.

verksamheten föranleder.1 Beräkningarna visar en nettominskning av arbetskraften för det övriga näringslivet. Om vi i stället antar att bostadsbyggandet ökar under året (. IBF,, > 0), får vi en större skill— nad mellan tillgångs- och åtgångseffekt, dvs. funktionerna divergerar. Som redan antytts måste vi minska bostadsbyggandet för att uppnå konvergcns och nettoökning av de oprioriterade sektorernas arbetskraft.

Funktioncrnas intercepter och lutnings- koefficienter ändras från år till år, bl.a. beroende på det föregående årets faktiska bostadsbyggande, men tendensen i iaktta— gelsen förändras inte.

Om resursgenereringen och resursförbruk- ningen konvergerar eller inte vid ökat bo- stadsbyggande och om arbetskraftsökningen ger ett nettoöverskott eller ej beror på funktionernas riktningskoefficienter och konstanter. Dessa påverkas i sin tur av vissa ekonomisk-politiska handlingsparametrar. Tillgångsfunktionen kommer exempelvis att luta starkare och förskjutas uppåt, om den s.k. förmedlingskvoten sänks, medan åt— gångsfunktionen får svagare lutning och negativ förskjutning. om den kommunala investeringskvoten minskas. Vid tillräckligt stora parameterförändringar kan divergen- sen vid ökat bostadsbyggande övergå i kon- vergens och nettounderskottet förvandlas

1 l specialfallet med oförändrat bostadsbyg- gande blir naturligtvis åtgången av byggnadsar- betskraft tämligen oförändrad inom såväl bo- stadsbyggandet som den därav beroende kom- munala investeringsverksamheten. Smärre ök— ningar betingas i och för sig av den iakttagna tendensen till standardhöjning ifråga om bostä— der och kommunal service liksom av arbetstids- förkortning men motverkas av den trendmässigt stigande produktiviteten hos byggnadsarbets- kraften. En väsentlig ökning av arbetskraftsåt- gången sker däremot inom den kommunala driften som alltid tenderar att öka vid positiva, kommunala anläggningsinvesteringar enligt ett »laggat» acceleratorsamband.

ras av diagrammets streckade funktioner.

Analysen ger uppslag till en ekonomisk- politisk strategi för fem-årsperioden 1971—— 1975, då bostadsbyggandet kan övervägas som medel i arbetskraftsgenererande syfte. Om man bara ser till att uppfylla konver- gensvillkoren genom att samtidigt hålla till- räckligt låga värden på förmedlingskvoten och den kommunala investeringskvoten, kan man tydligen utnyttja ett växande bostads- byggande för att exempelvis befrämja den industriella expansionen. Den uppoffring av välfärd som förbinds med parameterföränd— ringarna kan tills vidare betraktas som det nödvändiga priset för en stark expansion av storstadsregionen. Ty alternativet för perio— den är tydligen att antingen minska eller också öka bostadsbyggandet vid oföränd- rade parametervärden. I förra fallet stag- nerar industriproduktionen så småningom på grund av minskad inflyttning och i se- nare fallet inträffar samma sak till följd av divergens.

De kombinationer av förmedlingskvot och investeringskvot, som skulle ge konvergens vid växande bostadsbyggande i regionen un-

Figur 8: 7. Konvergensvillkor och bostadsbyg- gande vid kombinationer av förmedlingskvot och kommunal investeringskvot 1971—75.

Förändring av den kommunala investeringskvoten '9TI475

*.OO'Z.| 457?

"50% —25% 1 l l l l

l 1

OO—

Förändring av förmed- " Iingskvoten

För varje iso-bostadsbyggnadslinje anges dessutom det genomsnittliga, årliga bostads- byggandet för perioden ifråga, när indu— striproduktionen samtidigt håller en jämn årlig tillväxttakt som är hög nog att för den totala planeringsperioden 1966—1975 ga- rantera en ackumulerad, regional industri- produktion i linje med de nationella mål— sättningarnas krav.1 Ett sådant långsiktigt uppfyllande av det industriella tillväxtmålet är alltså logiskt tänkbart innanför diagram- mets konvergensgräns. Dock krävs en kom- bination av kraftigt tilltagna åtgärder, ty varken förmedlings- eller investeringskvoten är en tillräckligt verksam parameter för att ensam kunna garantera konvergens.

Att det finns tekniska möjligheter att främja nationella produktionsmål genom snabb storstadsexpansion, vilket känslighets— analysen tycks ge vid handen, betyder emel- lertid inte att den sociala obalansen kan hävas eller mildras. Parameterförändringar- na ger bara en annan inriktning åt målkon- flikten. Om man väljer att sänka förmed- lings- och investeringskvoternas trendvärden med 52 resp. 75 procent och successivt höja bostadsbyggandet från ca 17 200 påbörjade lägenheter år 1970 till ca 29 500 år 1975, tycks medelkombinationen vara förenlig med det industriella tillväxtmålet. Men den politiken representerar på samma gång en tio-årig stagnation i boendetätheten. Den in- nebär dessutom att de kommunala följdin- vesteringarna i anläggningstillgångar stan—

geggg: Dwergenöomröoe 5222-675 nar vid 15 tusen kronor per lägenhet i ge- 270004 * nomsnitt under den totala planeringsperio- 35 000; _— den mot ca 35 tusen kronor i trendmässigt _ Konvergensgrdns _45030 värde. Genomsnlllligt "

1 Eftersom analysen förutsätter utjämnad _" _ expansion med en viss avvikelse från det indu— _ striella produktionsmålet liksom från alla

Örllg' bostads- byggande (pö— " började lägen— eter) l9i'lf75 *

se— bostodsbgggncdelinjer

Förutsättningar: Utjämnad expansion 1966—70. Jämn årlig tillväxt i industriproduktionen 1971— 75, stor nog att för hela perioden 1966—75 garantera en ackumulerad industriproduktion i överensstämmelse med nationella målsättningar.

andra mål under den första fem-årsperioden, måste tillväxttakten för industrin bli desto högre under den andra fem-årsperioden. Vid positiv diskonteringsränta kommer en sådan ojämnhet i tillväxttakten att reducera industri- produktionens nuvärde vid det antagna plane- ringstillfället (1965) jämfört med en jämn, årlig tillväxttakt. Effekten motverkas å andra sidan av att den iakttagna 8-procentsregeln för den årliga industritillväxten såsom tidigare nämnts representerar en något överdriven målsättning.

Detta endast sagt som en erinran om det välfärdspolitiska offret. Frågan om graden av obalans i det anförda exemplet skall lik— som optimeringsproblemet sparas till följan— de avsnitt för att där diskuteras i ett längre tidsperspektiv.

8.7 Tillfällig obalans som medel för social balans på längre sikt ( femlon-årsplanering)

Såsom målsättningarna formulerats i Göte- borgs-undersökningen är det sannolikt att den optimala politiken representerar en kraf- tig storstadsexpansion, i synnerhet när pla- neringsperspektivet förlängs. De bostads- och kommunalpolitiska målen avser visser- ligen per capita-standard och påkallar som sådana ingen befolkningsinflyttning. Lik- nande gäller målet för de icke-kommunala servicenäringarnas expansion. Att tjänste- sektorerna har stordriftsfördelar är tänkbart och kunde i och för sig motivera en stor- stadsexpansion. men en sådan omständighet uppmärksammas inte i Göteborgs-modellens struktur.

Däremot gäller att produktionsmålet för industrin har uttryckts i termer av totala kvantiteter och dessutom ur nationell syn- vinkel har satts relativt högt. Och den re- striktionen torde vara skäl nog att förbinda optimaliteten med en stor inflyttningspoten- tial, vilken i sin tur är beroende av att bostadsbyggandets kapacitet ökar. Behovet av en snabb storstadsexpansion ligger så att säga dolt i det industriella produktionsmå- let. Det rätta tillfället att ifrågasätta expan— sionen är när man ifrågasätter antingen själva målet eller begränsningen i urvalet av målvariabler. Att ökningen av inflyttnings- potentialen är förbunden med stora väl- färdsoffer, såsom framkom i föregående avsnitt, kan i och för sig inte förta logiken i detta resonemang, i synnerhet inte när planeringsperioden utsträcks i tiden.

En annan sak är att den tekniskt be- tingade målkonflikten, såsom också fram- gick av föregående avsnitt. tenderar att skär- pas så länge bostadsbyggandet fortsätter att öka. Den effekten är en följd av att den

samhällsekonomiska inflyttningskostnaden till stor del är en omedelbar investerings- kostnad, medan den samhällsekonomiska inflyttningsvinsten endast utfaller successivt över åren. Samma omständighet återspeglas vid givna parametervärden i den tidigare iakttagna divergensen mellan tillgångs_ och åtgångseffekt på arbetskraften i samband med ökat bostadsbyggande. Att man genom vissa bostads- och kommunalpolitiska para- meterförändringar kan förvandla divergen- sen till konvergens betyder bara att man har möjlighet att senarelägga en del av inflyttningskostnaden. Förr eller senare mås- te kostnaden ändå betalas genom insats av regionalt tillgänglig arbetskraft, och ju ti— digare det sker desto mindre blir välfärds- förlusten för de inflyttade hushållen. Om hänsyn dessutom skall tas till hushållens tidspreferenser och deras välfärd diskonteras till nuvärde, vinner man ännu mer på att omedelbart betala hela inflyttningskostna— den. Uppskjuts inte kostnaden och accepte- ras divergensen, får man å andra sidan en stagnation i industriproduktionen — f.ö. också en reducering av den marginella ser- vice-multiplikatorn så länge bostadsbyg- gandet fortsätter att öka. Och en sådan utveckling kan tyckas tämligen meningslös, då en ökning av industriproduktionen som sagt torde vara det enda av de iakttagna målen som föranleder behov av storstads- expansion.

Analysen ger emellertid inte bara per- spektiv på målkonflikten utan leder också fram till en hypotes, nämligen att varje en- staka mål kan realiseras under en begrän— sad period och att samtliga mål eventuellt kan uppnås på längre sikt men att man inte kan främja alla målen samtidigt. Om hypo- tesen håller, innebär den optimala strategin att politiken koncentreras på en eller ett par målsättningar i taget. Planeringsperiodcn uppdelas och under varje delperiod utfor- mas medelkombinationen så att den uteslu— tande främjar en viss kategori av resursan- språk. Den tillfälliga obalansen blir med andra ord ett medel att minimera den so— ciala obalansen på längre sikt. och själva omkastningen av politiken ger under dessa

Optimeringsproblemet kan då exempelvis formuleras som att det gäller att vid en given total planeringsperiod finna det antal delperioder. den längd på varje delperiod och den medelkombination för varje del— period som i största möjliga utsträckning förverkligar de iakttagna målen. Kan man släppa restriktionen på den totala plane- ringsperiodens längd, öppnas möjligheten att kringgå den politiska vägning av målen som lösningen av ett sådant problem implicerar. Det mer tekniska Optimeringsproblemet kan i så fall formuleras som att det gäller att finna det antal omläggningar av politiken, den tidsperiod mellan varje omläggning och den karaktär hos varje omläggning som så snabbt som möjligt förverkligar politikens målsättningar.

Att en generell behandling av det sist- nämnda optimeringsproblemet i princip är möjlig med hjälp av modern teori för opti- mala processer visas av Johan Lönnroth i en särskild undersökning som publicerats i an— nat sammanhang.2 Han utgår från en tre- sektorsmodell, som anknyter till Göteborgs- modellen ehuru den har en enklare struktur.

Lönnroth urskiljer (1) en sektor för den regionalt bundna kapitalproduktionen ex- klusive bostadsbyggandet och dess följdin— vesteringar, (2) en arbetskraftsgenererande produktionssektor, omfattande bostadsbyg- gandet och dess följdverksamhet, samt (3) en sektor för all återstående produktion. En restriktion, lagd på relationen mellan den andra sektorns produktionsresultat och dess arbetskraftsgenererande effekt, återspeglar de bostads- och kommunalpolitiska målsätt- ningarna såsom dessa iakttas i Göteborgs— undersökningen. Produktionsresultatet i den tredje sektorn behandlas som målvariabel och ges ett förutbestämt värde som anknyter till de i Göteborgs-undersökningen formule- rade målsättningarna för industrins och de icke-kommunala servicenäringarnas expan- sion. Sektorerna styrs politiskt via arbets- kraften, vars årliga tillskott fördelas med hjälp av en särskild kontrollfunktion. Ingen sektor kan drabbas av arbetskraftsminskning.

Lönnroth ger dels en generell lösning av

lj L) L 41 l / 250000 / L3lii 218000 —————————— / ama) / Chtuiqu ol smtp BbOOC 35001.) L2ll] tjuv 1001) El 10 2

Figur 8: 8. Optimal arbetskraftsfördelning enligt räkneexempel av Lönnroth.a

Optimeringsproblemet med hjälp av den s. k. Pontryagins maximum-princip, men han ge- nomför också ett räkneexempel på grundval av parametervärden som nära ansluter till Göteborgs-undersökningens data. Exemplet ger vid handen att den politik, som på kor- tast möjliga tid förverkligar produktions- målsättningen för den tredje av de ovan- nämnda sektorerna, omfattar två faser och grafiskt kan beskrivas såsom i fig. 8: 8.

Vi finner att det totala arbetskraftstill- skottet till en början under drygt sex år fördelas mellan sektorerna 2 och 3, medan sektorn 1 får stagnera. Fördelningen innebär att den arbetskraftsgenererande sektorn får en större och växande andel, medan sektorn 3 får en mindre och konstant andel av den årliga arbetskraftsökningen. Därefter läggs politiken om och prioriteras sektorerna ] resp. 3 under drygt fyra år, medan den ar- betskraftsgenererande sektorn stagnerar. Sektorn l erhåller en mindre och avtagande

1 Hypotesen att optimalitet förutsätter obalan- serad expansion motiveras också av den syn- punkten att tillväxten i regionens produktions- kapaeitet inte bara är en fråga om inHyttningens storlek utan också betingas av dess förläggning i tiden. Ju förr en viss inHyttning sker, desto längre blir den intiyttade arbetskraften regio- nalt tillgänglig och desto större blir den acku- mulerade regionprodukten under en given period. Om man dessutom antar att produk- tionens nuvärde påverkas av en positiv tids- preferens, blir den regionala vinsten ännu större. 2 J. Lönnroth, Optimal allocation of labour in an expanding region, i Economics of planning, vol. 7, nr 3, 1967. 3 Diagrammet hämtat ur a. a. s. 245.

och sektorn 3 en större och tilltagande an- del av arbetskraftsökningen. Målet uppnås alltså drygt tio år efter den tidpunkt då handlingsfrihet inträder i politiken. vilket ungefär motsvarar en femton-års planerings- period enligt Göteborgs-undersökningens förutsättningar. Den erforderliga tidens längd och antalet faser beror på produk- tionsmålets storlek.

Enligt Lönnroth tillåter den anlitade me- toden en mer komplex modell. På de åter- stående sidorna skall vi emellertid lämna den generella ansatsen och i stället försöka utnyttja Göteborgs-modellen för en mer par- tiell belysning av Optimeringsproblemet. Närmare bestämt skall vi söka ett prognos- alternativ med obalanserad expansion som enligt ett enkelt s.k. Pareto-kriterium kan betraktas som optimalt i förhållande till ett alternativ med mer utjämnad expansion. Syftet är alltså inte att finna optimum utan snarare att visa att en obalanserad expansion har välfärdspolitiska vinster att ge även vid en mer komplicerad modellstruktur.

Optimeringen är partiell även i den me- ningen att den kringgår problemet om del- periodernas antal och längd. Den utgår i stället från tre givna fem-årsperioder som tillsammans antas omfatta åren 1966—1980. Förutsättningen ansluter sig tämligen väl till resultatet av Lönnroths beräkning men ak- tualiserar behovet av ett välfärdskriterium, så snart det visar sig att målen inte uppfylls inom den givna totalperioden. Politikens ut- formning under de två första faserna berörs inte heller av den formella optimeringen utan fastställs skönsmässigt på förhand. ehuru med hänsynstagande till vad som framkom i föregående avsnitt om betingel- serna för en expansionsfrämjande strategi. Mot bakgrund av det därmed givna pro- gnosalternativet för åren 1966—1975 utpe- kas dessutom ett par handlingsinstrument, som är ägnade att under den tredje fasen reducera den sociala obalansen.

Det partiella Optimeringsproblemet blir då att — vid givet prognosalternativ för de två första faserna och med användning av givna handlingsparametrar — för den tredje fasen finna en kombination av parameter-

förändringar. som uppfyller villkoret att i större grad än som sker vid utjämnad ex- pansion under hela planeringsperioden för— verkliga minst en målsättning för hela pla- neringsperioden titan att samtidigt i mindre grad förverkliga någon annan målsättning.

Närmast och innan själva optimeringsför- söket företas skall vi precisera de sköns- mässigt valda förutsättningarna.

Vad först beträffar jämförelsealternativet, som skall representera utjämnad expansion under hela perioden 1966—1980, ligger det närmast till hands att under den inledande fem-årsperioden identifiera detsamma med det utjämnade prognosalternativ som redan har beskrivits med hjälp av fig. 8: 3 och 8: 4 samt tab. 8: 2 i slutet av avsnitt 8: 5. På den grundvalen tillfogas lämpligen en på liknan- de sätt härledd prognos för den efterföl- jande tioårsperioden. Den enda metodiska skillnaden blir att de produktionspåverkan- de parameterförändringarna i senare fallet kompletteras med en på analogt vis av- stämd ökning av bostadsbyggandet, som in- te längre antas programbundet. ltereringar för åren 1971—1980 ger vid handen att trendvärdena för de sex handlingsparamet- rar, som påverkar industriproduktionen, ändras med 27 procent i positivt verkande riktning med motsvarande procentuella målavvikelser för industriproduktionens till— växttakt och den kommunala investerings- kvoten samt med en modifierad avstäm— ning av den marginella service-multiplika— torn. Vidare innebär resultatet att trend- värdena för de fem finansiella handlingspa— rametrar, som selektivt påverkar de bor- gerliga primärkommunernas utdebitering, förändras med 15 procent i negativt ver- kande riktning med motsvarande effekt på skattesatsen.l

Inledningsfasen i den obalanserade expan— sionen. för att återgå till detta alternativ, måste präglas av planer och projekt som föreligger redan vid planeringstillfället och knappast kan omprövas ehuru väl konsi- stensprövas. I brist på ett mer obetingat

1 Prognosalternativet svarar mot alt. 1 i tab. 813 nedan, där vissa prognosresultat återges.

prognosalternativ antas därför att de första fem åren karakteriseras av utjämnad expan- sion vid givet, om än exogent korrigerat bo- stadsbyggnadsprogram. Förutsättningarna överensstämmer såtillvida med jämförelse— alternativets och medför en tämligen jämnt fördelad avvikelse från samtliga iakttagna målsättningar.

Under den därpå följande fasen ligger det nära till hands att utnyttja det föregående avsnittets erfarenheter och exempelvis välja den expansionsfrämjande medelkombina- tion som där urskildes efter ett vagt hän- synstagande till vad som möjligen kan tole— reras av välfärdsoffer och andra samhälls- ekonomiska kostnader. Den kommunala in— vesteringsverksamheten bromsas alltså kraf— tigt, relativt sett, genom sänkning av inves- teringskvoten med 75 procent. Samtidigt förmedlas huvudparten av de nybyggda bo- städerna till nyinflyttade hushåll genom att förmedlingskvoten sänks med 52 procent. Åtgärderna skapar konvergens mellan till- gångs- och åtgångseffekt på arbetskraften vid ökat bostadsbyggande i den meningen att expansionen ger ett nettoöverskott av resurser till de övriga sektorerna. För att dra stor nytta av effekten ökas bostadsbyg- gandet successivt från 17 200 till 29 500 på- började lägenheter per år. Enligt beräkning- arna erhåller vi då en så snabb produktions- tillväxt i industrin och de icke-kommunala servicenäringarna att regionen vid den andra fasens slut har uppfyllt det krav på acku— mulerad produktion som kan anses fören- ligt med de nationella målsättningarna för

1 Ett misstag i arbetets planering har medfört att den grafiska analysen inte omfattar mål— variabeln för de icke-kommunala service— näringarnas expansion. Såsom framgår av tab. 8:3 nedan visar det sig dock att resultatet inte förändras om hänsyn även tas till denna variabel.

hela den första tio-årsperioden. Å andra sidan har vi tio års eftersläpning att åter— hämta ifråga om bostadsstandard och kom- munal service.

När den tredje och sista fasen inträder finns en stor kapacitet för bostadsbyggande, som dels ger en hög inl'lyttningspotential och dels vid återgång till en normalare för— medlingskvot ger tillfälle att återhämta den tidigare eftersläpningen i bostadsstan- dard. Genom att samtidigt höja den kom- munala investeringskvoten över det fram- skrivna trendvärdet blir det dessutom möj— ligt att återhämta vad som tidigare försum— mats i uppbyggnad av kommunal service- kapacitet. Åtgärderna påverkar i sin tur till- gångs- och åtgångsfunktionernas lutningar och konstanter i det föregående avsnittets fig. 8: 6 i sådana riktningar att konvergens bör uppnås genom successiv minskning av bostadsbyggandet. Det partiella optimerings- problemet kan då tydligen preciseras till att gälla sökandet efter en kombination av bo- stadsbyggande och kommunal investerings— kvot under den tredje fasen som ger bättre värde(n) på minst en målvariabel för hela planeringsperioden än vad jämförelsealter- nativet kan ge utan att därför ge sämre vär- den än jämförelsealternativet på övriga mål- variabler.

Det följande är ett försök att grafiskt genomföra en sådan optimering. Metoden innebär att delmängden av paretooptimala medelkombinationer stegvis avgränsas i sam- band med att känslighctsanalys företas för en målvariabel i taget!

Hur de tre fasernas ackumulerade in- dustriproduktimz varierar vid olika kombina- tioner av parameterförändringar under den tredje fasen återges i fig. 8: 9 med hjälp av isokvanter.2 (Termen isokvant utnyttjas i

2 Industriproduktionens funktionella beroende av de båda slagen av åtgärder har härletts genom insättande av samtliga parametervärden för samtliga prognosår i modellens reducerade form. Funk- tionen har följande utseende: 1980

I=196

Z QFImI, : = 68,507815 — 16,693722y 20,273447y2 — 14,178218y3 — 5,399789y4 —0,863874y5— 6

7,539765x 22,842861xy —- 25,258075xy2 —— 16,4794O4xy3 —— 5,906144xy4 — 0,899914xy5,

där QF,

ml, !

1964 års priser,

=den ackumulerade industriproduktionens förädlingsvärde är t i miljarder kronor till

x=relativa förändringen av trendvärdena för den kommunala investeringskvoten 1976—80, .vzrelativa förändringen av bostadsbyggandet (antal påbörjade lägenheter) årligen 1976—80.

Figur 8:9 Optimeringsproblemet vid obalanserad expansion i Göteborgs-regionens ekonomi I: Bostadsbyggandet och den kommunala investeringskvoten 1976—80 som medel att påverka den ackumulerade industriproduktionen 1966—80, förutsatt obalanserad expansion enligt givet prognos- alternativ 1964—75.

Procentuell förändring av bostadsbgggandet årligen l976—60

. 50%;i IXIOIO A.

Procentuell förändring av trendvärden for den kommunala investerings- kvoten |976— öO l50% [ 2099; 250%

x

- X_EQFInd, 1966—60 = & Gl mdr" kr* 65

_lOOZQ—L

Bostadsbyggande: Antal påbörjade lägenheter per ar enligt 1964 års ytstandard. Utgangsvärde för år 1975: 29 517. Kommunala investeringskvoten: Anläggningsinvesteringar inom bostadsbyggnadsberoende kommu- nala sektorer (»kommunala följdinvesteringar») i tusental kronor per år i relation till årliga antalet färdigställda bostadslägenheter till löpande ytstandard. ZQF/na', 1966—sa (isokvanternas vården): Den ackumulerade industriproduktionens förädlingsvärde 1966—80 i miljarder kronor till 1964 års priser. Vid utjämnad expansion under hela perioden er- hålles ett prognosvärde av 68,758 mdr kr. En årlig tillväxt på 7 resp. S% motsvarar en £QFlnd. 1966—80 på 74,7 resp. 81,5 mdr kr. Skuggad yta anger medelkombinationer vid obalanserad tillväxt vilka ger högre värden på mål- variabeln än utjämnad expansion 1966—80. Vid asymptoterna uppnås ett högsta möjliga värde på 73,695 mdr kr.

detta och de följande diagrammen för att enkelt beteckna en kurva som förenar alla kombinationer av procentuella parameter- förändringar vilka kan förknippas med ett givet värde på målvariabeln.) Det framgår att industriproduktionens värde positivt på- verkas av negativa förändringar i såväl bo- stadsbyggandet som investeringskvoten tills den uppnår ett maximivärde på närmare 74 miljarder kronor längs de kraftigt marke- rade asymptoterna. Den produktionspro- gnos som erhålls vid utjämnad expansion (68,8 mdr kr) svarar mot produktionsvärdet för den andra, kraftigt markerade isokvan- ten. Hela delmängden av medelkombina- tioner mellan de nämnda isokvanterna ger

alltså produktionsutfall, som är optimala vid jämförelse med motsvarande värde un- der utjämnad expansion och är därför mar- kerad med skuggad yta.

Av diagrammet framgår också att den del- mängd av medelkombinationer, som represen— teras av asymptoterna. på detta steg i analy- sen ger en högre grad av målförverkligande än vad övriga paretooptimala kombinationer kan ge. Längre kommer man emellertid inte i sökandet efter ett entydigt optimum utan po- litisk vägning av mål och medel.

Hur den kommunalpolitiska målvariabeln påverkas av samma parameterförändringar under den obalanserade expansionens tred-

Figur 8:10 Optimeringsproblemet vid obalanserad expansion i Göteborgs-regionen II: Bostads- byggandet och den kommunala investeringskvoten 1976A80 som medel att påverka den ackumu- lerade uppbyggnaden av kommunalt kapital 1966—80, förutsatt obalanserad expansion enligt givet prognosalternativ 1964—75.

Drocenlueil förändring OV ocstodsbgggunoet i?” 'gen ”376-50

. , Procentuell förändring l ! iso?"— X av trendvorden for den i l X X X X X kommunala investerings— * X X X N XX XX kvoten. l976—öO l X X X X Xx Xi» , . — 00% | v50%( & x (30% x [00% l50% 200 % 250% l i l x 1 La ] 1 L | X X x x x xx ] x nor : " Xx X * x lad, 1966 eo ", x *4 , 65.758 mdr a— /' _SO'K 'Xx ] /' . X .' X . x ,' x ./ x / rlOOOQ" X LIAKF * " ' = 2 I4 20 tusen Kr ( E' >l966'öO 6

Bostadsbyggande, kommunala im'esteringskvoten och ZQFlnd, was—80 (de heldragna isokvanternas vär- den): Se fig. 8: 9. (£IAKF/Z'B)1966—so (de streckade isokvanternas värden): Ackumulerade kommunala följdinveste- ringar 1966—80 i tusen kronor (1964 års priser) per färdigställd bostadslägenhet under samma period. Vid utjämnad expansion under hela perioden erhålles ett prognosvärde av 28,8 tusen kronor. Trendanalys och framskrivning av iakttagna värden för den kommunala investeringskvoten ger — förutsatt »korrigerad» bostadsbyggnadsplan 1964—70 samt därefter ett bostadsbyggande som hålls oförändrat på 1970 års nivå— ett trendvärde för (ZIAKF/ZB)1966—80 på 36.9 tusen kronor. Skuggad yta anger medelkombinationer vid obalanserad tillväxt vilka ger högre värden på båda målvariablerna än utjämnad expansion 1966—80.

je fas redovisas i fig. 8:10 med hjälp av streckade isokvanter som inlagts i ett för övrigt oförändrat koordinatsystem.1 Som sy- nes är sambandet mellan målvariabeln och handlingsparametrama i allmänhet positivt. Den kraftigt markerade isokvantens värde svarar även här mot variabelns prognosvär-

de vid utjämnad expansion. Medelkombi- nationerna nordöst om sagda isokvant ger alltså bättre måluppfyllelse än den utjämna- de expansionen kan ge, vad den kommunala standarden beträffar.

Med hjälp av den skuggade ytan i samma diagram återges dessutom skärningen av de

1 Relationen mellan ackumulerade kommunala följdinvesteringar och ackumulerat bostadsbyg- gande som funktion av de båda slagen av parameterförändringar har härletts på samma vis som funktionen i föregående not och har följande utseende: EIA”. I

(] +x) (5516,5+16284y+22833y2+l7287y3+6962yf+1180y5)+2118,6

(

IAKF där( B ") ' under samma period, x och y: Se föregående not.

>1966—80=

284,1—l—400,5y+ 534y2 +400,3y3+ 160,2y4 + 26,7y5

:kommunala följdinvesteringar år ri tusen kronor per färdigställd bostadslägenhet

Den här iakttagna målvariabeln bör betraktas med viss reservation vid obalanserad tillväxt med häftiga variationer i de årliga investeringskvoterna. Som tidigare nämnts påverkas den inte av följd- investeringarnas tidsfördelning. vilken däremot naturligtvis har betydelse för den iakttagna perio- dens kommunala behovstillfredsställelse.

Figur 8:11 Optimeringsproblemet vid obalanserad expansion i Göteborgs-regionen III:_ Bostads- byggandet och den kommunala investeringskvoten 1976—80 som medel att påverka bostadssane- ringen 1966—80, förutsatt obalanserad expansion enligt givet prognosalternativ1964—75.

Procentuell förändring av bostadsbgggondet årligen I976—öO Procentuell förändring 50%_ av trendvärden för den kommunala investerings- kvoten l976-80 40030 43095 50% 1002, I50% "20096 250 ?»D 44 ] ——rn—"Är—*4—.—4—**fu—'4"" * ,4__ ______fii Vf; # __ _.f__—_A åötusen San. [96650 : *OQQWW _ _ 't— _____ i._ _ _ ”mo Gaaa— _ _.SZÅ.” _______________ .1— .L/. 95 0 26.6 tusen kr 4 EIAKF) _ EB , ”366-60 —lOO %l

Bostadsbyggande, kommunala investeringskvoten och ZQF/m/_ lgga—so ( heldragen isokvant ): Se Hg. 8: 9. (ZIAKF/ZBheteevso (streckad isokvant): Se fig. 8:10. San. 1966—80 (streck-prickade isokvanter): Antal sanerade lägenheter 1966—80 i tusental. Vid utjämnad expansion under hela perioden erhålles ett prognosvärde av 25,9 tusen sanerade lägenheter. Den historiskt iakttagna relationen mellan sanering och bostadsbyggande ger förutsatt >>korri- gerad» bostadsbyggnadsplan 1964—70 samt därefter ett bostadsbyggande som hålls oförändrat på 1970 års nivå —— ett trendvärde för San. 1966—80 på 29,3 tusen lägenheter. Skuggad yta anger medelkombinationer vid obalanserad tillväxt vilka ger högre värden på de tre hittills analyserade målvariablerna än utjämnad expansion 1966—80.

paretooptimala delmängderna i fig. 8: 9 och 8: 10. Ytan representerar följaktligen samt- liga medelkombinationer som på detta steg i analysen är optimala i förhållande till me- delanvändningen vid utjämnad expansion. Varje element i skärningsmängden ger bättre värde på den ena målvariabeln. än vad ut- jämnad expansion kan ge. utan att ge sämre värde på den andra.

Eftersom skärningsmängdens undre gräns be— stäms av den horisontella asymptoten i fig. 8: 9. som ger maximal industriproduktion, tenderar optimeringen i detta skede att ge extremt-ut- slag. Följer man asymptoten åt höger. når man nämligen ständigt högre värden på de streckade isokvanterna och därmed bättre total måluppfyllelse.

De bostadspolitiska målvariablerna styrs givetvis av bostadsbyggandet men inte av den kommunala investeringskvoten. Både saneringens och boendetäthetcnr isokvantei'

löper därför horisontellt i diagrammet så- som framgår av de i fig. 8:11 och 8:12 redovisade itereringsresultaten. Målförverk- ligandegraden har i båda fallen ett positivt samband med bostadsbyggandet. Vi finner att skärningen av de paretooptimala del- mängderna så att säga äts upp underifrån för varje nytt steg som tas i optimerings- försöket. De bostadspolitiska hänsynstagan— dena suddar dock inte ut skärningen och alltjämt erbjuds vinster genom obalanserad expansion. Det tekniska Optimeringsproble- met ter sig snarare ytterligare underbestämt, ty inget element framstår längre som över- lägset något annat inom den skuggade mäng- den.

Inf/ytmingse/fekten av den tredje fasens parameterförändringar har intresse som en erinran om all välfärdspåverkan som är för- knippad med storstadsexpansionen utan att

Figur 8:12. Optimeringsproblemet vid obalanserad expansion i Göteborgs-regionen IV: Bestads- byggandet och den kommunala investeringskvoten 1976—80 som medel att påverka boendetäthe- ten år 1980, förutsatt _obalanserad expansion enligt givet prognosalternativ 1964—75.

Procentuell förändring av bostadsbyggandet årligen 1976 60

Procentuell förändring ov trendvärden för den kommunolo investerings- kvoten |976 -öO

................................................................................................. 2.17 *1005é —50% 50% __________ 10.9sz _________ 1.5.9qu ________ 2_0_O_% _________ 2 50% 2,26 L | | 1 l l l _. _L L ' --------- l ---------------------------------------------------------------------------------- 2.35 Btöt l9öO= jr - ""i'_'.'.jjll'jlll'illl'jill'.';l'.'j;'i_.2:44 2.46 —50%— zormdl ”366 —öO = 66.756 mdr kl "EIA . Å = 40004»— K 25 )1966—60 Zäötusenkr

Bostadsbyggande, kommunala investeringskvoten och ZQF/mi, 1966—80 (heldragen isokvant ). Se fig. 8: 9. (ZIAKF/ZBhsmG—so (streckad isokvant): Se Hg. 8:10. Bråt 1980 (prickad isokvant): Boendetäthet år 1980 beräknad som antalet invånare per existerande bostadslägenhet. Vid utjämnad expansion under hela perioden erhålles ett prognosvärde av 2,53. Trendanalys Och framskrivning av historiskt iakttagna värden ger en Btät 1980 på 2,09. Skuggad yta anger medelkombinationer vid obalanserad tillväxt vilka ger högre värden på de fyra hittills analyserade målvariablerna än utjämnad expansion 1966—80.

återspeglas i sektoriella resursanspråk inom regionen. I fig. 8:13 lämnas därför kom— pletterande isokvantuppgifter om mängden av inflyttad arbetskraft under hela plane— ringsperioden 1966—1980, och som väntat påverkas variabeln ensidigt och positivt av bostadsbyggandet. Det framgår att den pa- retooptimala skärningsmängden ger mindre inflyttningseffekt än som följer av den ut— jämnade expansionen. Om flyttningsrörelsen till storstadsområdena värderas positivt från Välfärdssynpunkt, utraderas därmed den pa- retooptimala skärningsmängden vid obalan— serad expansion och har det partiella opti— meringsförsöket misslyckats, I motsatta fal- let stärks argumenteringen för obalanserad expansion.

Någon sådan villkorlighet behöver dock inte prägla slutsatserna, så länge diskussio—

nen koncentreras till de i Göteborgs-under- sökningen iakttagna målvariablerna. Den självvalda begränsningen av frågeställningen motiverar att optimeringsförfarandet här— med avbryts. Att problemet förblir under- bestämt, så länge välfärdskriteriet är axio— matiskt och allmänt hållet, betyder att man fritt kan välja medelkombination” inom den paretooptimala skärningsmängden. Valet kan exempelvis falla på en politik som inne— bär att bostadsbyggandet minskas med 20 procent per år och att den kommunala in- vesteringskvotens trendvärden ökas med 50 procent under åren 1976—1980. Den kom— binationen ger ett prognosalternativ vars målvärden för hela perioden redovisas i tab. 8: 3 och jämförs med motsvarande prognos- värden vid utjämnad expansion. Jämförelsen bekräftar de tidigare iakttagelserna men ger

Figur 8:13 Optimeringsproblemet vid obalanserad expansion i Göteborgs-regionen V: Bostads- byggandet och den kommunala investeringskvoten 1976—80 som medel att påverka inflyttningen av arbetskraft 1966—80, förutsatt obalanserad expansion enligt givet prognosalternativ 1964—75.

Croce *tuell crt.: .d lng o

LWR—. rl _n rt(;

”376 60 | Procentcell föröndrlng 50%- Ca' trendvöroen för den kommwala investerings- kvoten '976'60 "”Jo % *50”:___._ __._.__5.,_5?.____lQO_"/s_._'_50'”';/___?Oof/L._LZ5O.% |45 ***—"*": i; '''' "' ————————————————— ); 57366 &_ '40 l i ...... & ________________________ löO tusen xxx SOF 555.756. mdr kr personer __________ (33 . 393103 PE __ _ | 20 *5032— * i—Biöil 1950: 246 —-— —-—--—[ ———————————————————————— — !lG 'IZIAKF *— = . .öt ew' * aom—_ t se , lgeeeo % ”' ”

Bostadsbyggande, kommunala investeringskvoten och EQF/nd, 1966480 ( heldragen isokvant). Se fig. 819 (ZIAKF/EB)I966—80 (streckad isokvant): Se fig. 8:10 Bråt 1980 (prickad isokvant): Se fig. 8: 12. ETib 1966—80 ( streck-prickade isakvanter): InHyttning av arbetskraft 1966—80 i tusen. Vid utjäm- nad expansion under hela perioden erhålles ett prognosvärde av 145 tusen personer. Historiskt iakt- tagna värden för förmedlingskvot resp. boendetäthet för inflyttad befolkning ger — förutsatt »kor- rigerad» bostadsbyggnadsplan 1964—70 samt därefter ett bostadsbyggande som hålls oförändrat på 1970 års nivå ett trendvärde för ETib 1966—80 på 58 tusen personer.

dessutom vid handen att det obalanserade alternativet är överlägset det utjämnade även i återverkningarna på de icke-kommunala servicenäringarnas relativa expansion. Att skattesatsen blir lägre i fallet med utjämnad expansion är väsentligen en selektiv effekt av de finansiella parameterförändringar som vidtagits i prognosalternativet. Liknande ef— fekt kan uppnås vid obalanserad expansion.

Fasernas och omkastningarnas karaktär vid obalanserad strategi sammanfattas i viss mån av fig. 8: 14, som visar hur den pro- centuella arbetskraftsfördelningen förändras över åren enligt de nyss jämförda alternati- ven. Vad som inte framgår av den relativa fördelningen är att den andra fasens sats- ning på bostadsbyggande i det obalanserade alternativet inte leder till höjd utan snarare medför stagnerad bostadsstandard och ute- slutande tjänar det arbetskraftsgenererande syftet. Arbetskraftstillgången ökar alltså be-

tydligt snabbare under den andra än under den tredje fasen, i all synnerhet som den minskade byggnadsverksamheten i senare fallet förenas med stigande bostadsstandard. Det betyder i sin tur att den absoluta arbets- kraftsmängden förändras betydligt mer dra- matiskt i byggnads- och industrisektorerna samt mindre dramatiskt i de serviceinriktade sektorerna än vad fördelningsdiagrammet ger intryck av.1

Värderingen av optimeringsresultatet bör ske i medvetande om att Göteborgs—model— lens konstruktion ger betydande osäkerhet åt prognosalternativ som betingas av extre-

1 Den fortlöpande förändringen i förde]- ningen mellan kommunala och övriga service- sektorer dominerar i viss mån den grafiska bilden i båda boxdiagrammen men bör tas med reservation. Relationen uppmärksammas föga i konsistensprövningen. Tillsammans håller ser- vice-sektorerna som synes en tämligen konstant andel av regionens arbetskraft.

Tabell 8:3. Prognosvärden för vissa målvariabler vid utjämnad och obalanserad expansion 1966—80. Alt. 1:_Utjämnad Alt. 2:_ Obalanserad expan51on expansnon Boendetäthet 1980, dvs. antal invånare per bostad 2,46 2,41 Antal sanerade bostadslägenheter 1966—80 i tusental 25,9 33,5 Kommunala följdinvesteringar (anläggningsinvesteringar) i tusen kronor per färdigställd bostadslägenhet 1966—80 28,8 30,0 Industriproduktionens förädlingsvärde i miljarder kr. 1966—80 68,76 69,21 Marginella relationen mellan de icke-kommunala servicenäringarnas resp. industrins arbetskraftsåtgång 1966—80 0,20 0,35 De borgerliga primärkommunernas totala utgifter i miljarder kr. 1966—80 52,28 52,15 Genomsnittlig kommunal skattesats per år 1966—80 (vägda genomsnittet för regionens borgerliga primär- kommuner) 14,90 22 InHyttad befolkning 1966—80 i tusental 327,0 289,9

Närmare förutsättningar: Alt. 1. 1966—70=alt. 3 i tab. 82. 1971—80: Det årliga bostadsbyggandet ligger i genomsnitt 27 % över 1970 års nivå (mot—

svarar en ökning med 4,3 % per år). Trendvärdena för ytterligare fem produktionspåverkande handlingsparametrar för- ändras med 27 % i positivt verkande riktning. Trendvärdena för fem finansiella parametrar, som selektivt påverkar skattesatsen, förändras med 15 ?g, i negativt verkande riktning.

Ovriga parametrar enligt trendvärden.

(Åtgärderna är anpassade för att ge motsvarande procentuella målavvikelser för industriproduktionens tillväxttakt resp. skattesatsen. Jfr tillvägagångssättet i fig. 8: 3—8: 4).

Alt. 2. 1966—70=alt. 3 i tab. 8: 2. 1971—75: Trendvärdena för förmedlingskvoten och den kommunala investeringskvoten

sänks med 52 resp. 75 %. Genom anpassning av bostadsbyggandet till en nivå, mot- svarande i genomsnitt 27 300 påbörjade lägenheter per år, garanteras en så stor till- växt i industriproduktionen 1971—75 att den ackumulerade industriproduktionen 1966—75 kommer att motsvara % tillväxt per år (jfr fig. 8: 7).

1976—80: Bostadsbyggandet minskas varje år med 20 %. Trendvärdena för den kommunala investeringskvoten ökas med 50%. Ovriga parametrar enligt trendvärden. (jfr fig. 8: 9—8: 13).

ma parameterförändringar. Man får inte heller bortse ifrån att själva ryckigheten i den obalanserade politiken är förbundcn med välfärdsförluster, även om strategin i någon män kan uppmjukas utan att dess vinster helt går förlorade. Den växelvisa satsningen på olika sektorer försvårar dess- utom en värdering av prognosresultaten, om hänsyn samtidigt skall tas till samhällets tidspreferenser.

Över huvud taget bör man inte låta opti— meringsanalysen förta intrycket av den målt- konflikt som redan betingas vid en begrän- sad uppsättning av mål. Den behandlade

frågan har gällt om den tillfälligt skärpta obalansen har välfärdspolitiska vinster att ge, inte hur mycket den reducerar målkon— flikten. Därtill kommer att Göteborgs-un- dersökningen präglas av en alltför låg poli- tisk ambitionsnivå för att kunna överblicka storstadsexpansionens samhällsekonomiska kostnader. Den ger inget lokaliseringspoli- tiskt recept.

Att optimeringen är partiell antyder är andra sidan att den inte uttömmer den oba— lanserade strategins logiska möjligheter, vil- ket däremot exempelvis sker i Lönnroths ovan refererade undersökning. En viktig

Butcher/.::: pas.—s..». (si-. l . lubtll s).

Obalanserad expansion (att. 2 tabell 3):

fi" . . . . . . . . .

Eggvena-erkänner

Figur 8: 14. Arbetskraftens fördelning på huvud- sektorer vid >>balanserad», dvs. utjämnad, och obalanserad expansion 1966—80.

iakttagelse är också att den obalanserade expansionen ger bättre måluppfyllelse än vad den utjämnade politiken förmår trots att den föranleder mindre total inflyttning. Eftersom inflyttningen i hög grad tidigare- läggs i alternativet, ger den en större regio- nal produktionseffckt under perioden. Om planeringshorisonten utsträcks, får det dock betydelse att den obalanserade strategin av samma skäl är förenad med en mindre in- flyttningspotential vid planeringsperiodcns slut.

Det är möjligt att optimeringsanalysens främsta värde ligger i att den ger uppslag till en förklaringsmodell för storstadsregio— nernas utveckling. Det saknas inte indikato— rer på att obalansmekanismer varit i verk— samhet och bidragit till storstädernas snabba expansion. Vad Göteborg beträffar förs tan- ken till den kommunalpolitiska åtstram- ning som den s.k. rambudgeten represen- terade när den infördes i slutet av 1950- talet. 1 åtta år lyckades man hålla skatte- satsen oförändrad, varefter ramarna spräng— des av uppdämda utgiftsbehov. Om bespa-

ringspolitiken i det långa loppet inte lycka- des uppnå sitt syfte, så är det å andra sidan tänkbart att den lösgjorde en tillfällig ex- pansion av det övriga näringslivet. kanske också via bostadsbyggandet en total expan- sion, som annars inte varit'möjlig. Väljer man att i fortsättningen slå av på stadens expansionstakt och i stället påskynda den kommunala utbyggnaden, bör det dessutom vara möjligt att tillförsäkra den efterföljande generationen en mer tillfredsställande ser- vicestandard.

Men hur man än väljer, är den sociala balansen för tillfället störd. Så länge man föredrar att låta storstaden expandera på det övriga landets bekostnad, får dagens ge- neration betala med samhällsekonomiska välfärdsförluster.

III

Storstadsregionens inre struktur

9 Storstadsregionens funktionella avgränsning

I del I av denna utredning diskuteras kri- terierna för regionindelningar. Storstads- regionen definieras där som det område inom vilket inompendlingen är betydligt högre än arbetskraftsutbytet gentemot andra områden. Ett kriterium av denna art måste självfallet diskuteras närmare innan analy- sen inriktas mot lokaliseringspolitiska frå- gor för den enskilda regionen. I den svens- ka regionpolitiska debatten framhålles ofta att de tre storstadsregionerna ligger som kärnor i mycket stora expansionsbälten — Mälardalsregionen, Västkusten eller Öre- stadsregionen. Dessa begrepp antyder att pendlingsområdet inte är det enda region- begrepp som har ekonomisk relevans.

I fransk regionalanalys talar man ofta om >>polariseringsregioner», varmed avses hela det område som har sin ekonomiska aktivitet inriktad mot ett givet city. Man studerar i dessa sammanhang inte bara ar— betskraftens upptagningsområde för produk- tionsanläggningar utan också utbytet av in- formation, varor och tjänster. Att det här rör sig om betydligt större regioner än pend- lingsregionerna antyds av diagrammet i fig. 9: ].

Figuren visar hur det totala godsflödet beror på avståndet från produktionsanlägg- ningama. I figuren antyds en nedgång i det ekonomiska utbytet vid en gräns om ca 30 svenska mil (år 1949 i USA).

Med ledning av transportstatistiken och med hänsyn till transportteknikens utveck—

ling kan det fastslås att det idag finns plats för högst fem svenska polariserings- regioner med en transportdominans om maximalt 400—500 km för var och en av dem. På längre sikt med en fortsatt tillväxt av terminalkostnader i transportsystemet kan'antalet polariseringseentra komma att sjunka därunder.

I en studie över produktutbytet i USA, som genomförts av Leon Mosesl, analy- seras produktutbytet mellan östkusten, mel- lanvästern och västkusten i USA. Under- sökningen visar att inte ens med denna grova regionindelning är produktutbytet helt försumbart mellan de tre regionerna. En— dast ifråga om tjänstesektorerna är leve- ranserna mellan USAs öst- och västkust försumbara. Avståndskänsligheten är störst inom handel och finansförvaltning, service- verksamhet och vid ekonomiskt utbyte mel- lan hushåll och sektorer.

Regionindelningar av den ovan nämnda arten kan givetvis vara meningsfulla i mera kortsiktiga balansanalyser, men i långsik— tiga studier torde leveransmöjligheterna för intermediära produkter vara mindre intres- sant för Sveriges del. Snarare bör region- avgränsningen ta fasta på rörligheten hos de primära produktionsfaktorerna arbete, realkapital och naturtillgångar. Realkapita- let kan knappast utnyttjas för avgränsning—

1 Moses, Leon, The stability of interregional trading patterns and input-output analyses. AER vol. 14 dec. 1955, s. 803—832.

850 % aoo

' 2650 IOBE

700

600 '-

400 '

Thousands of tons

500 200 -

IOO -

4 . . . | r - . . . O 200 400 600 800 1200 IGOO

Distance (miles)

Figur 9: 1.

Källa: Isard W: Location and space-economy, 1956. s. 71.

en, då rörligheten hos nytt realkapital är minst lika stor som de intermediära pro- dukternas rörlighet, medan gammalt real— kapital är praktiskt taget orörligt.

Den regionala avgränsningen av stadsregionen bör snarare ske mot bak- grund av de minst rörliga produktionsfak- torernas avsättningsområde, pendlingsområ— det för arbetskraften. I ett fullsyssels'a'tt— ningsland som Sverige är arbetet den vik- tigaste produktionsfaktorn sett ur företagens synvinkel och har dessutom en självständig ekonomisk-politisk betydelse. Avsättnings- området för produktions- och konsumtions- s'ervice måste också uppmärksammas, ef- tersom servicedistribution mellan företag och hushåll ofta också förutsätter person- rörelser.1

stor-

9.1 Faktorer som påverkar pendlingsregia- nens utbredning

I ett land på Sveriges utvecklingsnivå bör regionindelningen i första hand ske med hänsyn till arbetskraftens rörlighet i rum- met. Därigenom krävs en analys av de fak- torer som avgör hushållens bosättning i re- lation till storstadsregionernas arbetsplats- koncentrationer.

Wkkosmod . kum? my zsooji- V-— , ,, ”__?

%

Stockholm _ Goteborg _ _ ' Mglrm | " Lmkopin """"" Halmst

_.t ALL

.1 .M

&

_L_.L ff?”

oi

Avstånd . km vrår. stadens centrum

Figur 9: 2. Källa: Bilaga b till SOU 1966: 24.

Företagens verksamhetsställen tenderar att ansamlas i olika punkter i rummet för att förbättra sitt ekonomiska samspel.

I Stockholmsregionen är ansamlingen av verksamhetsställen mest markerad i det som där kallas cityområdet. Från city faller pri- set på mark och växer hushållens resekost— nader med växande avstånd. Markprisstruk— turen i ett antal stadsregioner åskådliggörs i fig. 9: 2.

Av figuren framgår att priset på yta kan uttryckas som en hyperboliskt eller expo- nentiellt fallande funktion av tidsavståndet till arbetsplatskoncentrationen (citybildning- en).

Po (l) Pb=r—6;t21;t=r—TO;

T., = företagens maximala koncentrations- punkt t= r — T0 = avståndet från T0 (mätt i tid) Pb = priset på »yta» per enhet P0= citypriset på »yta» per enhet

1 Se Thorngren B., a.a. och Kristensson F., a.a. , (se not 1 s. 28 i denna bilaga).

Antag att hushållets nytta är en_funktion av den mängd varor och tjänster (q) som det kan konsumera, den mängd yta som det kan förfoga över under den givna tids- perioden samt dessutom beror på bosta- dens tidsavstånd till arbetsplatsen.x Antag att konsumtionen av indexvaran q inte beror på ytkonsumtionen och tidsavståndet. Rese- kostnaden består av två komponenter, dels den verkligt utbetalade reskostnaden per tidsenhet och dels en del av den förlorade arbetsförtjänsten per restidsenhet (rv - w) där a återspeglar nyttoförlusten av resandet till och från arbetet. De två sistnämnda fak- torerna symboliseras i ekvation 3 med (r -t + a ' w ' 1). Vi har nu följande samband mellan yta och restid?!

(28) a-w=A.w_pq.q=

Pob — + rt + ocwt [15

A = total arbetstid P,, = priset på indexvaran ([ r = reskostnad per tidsenhet

ocw = subjektiv inkomstförlust per restidsenhet a = den tid som avsättes för bostads- och annan ytkonsumtion och restid (som ytterst beror på inkomstelasticiteten för summan av sådan konsumtion)3 b = ytan

w =disponibel Iönesats per tidsenhet

Ekvation 2 a kan omformuleras till ekva- tion 2 b, i vilken budgetrestriktionen kla- rare uttrycker hur den möjliga ytanvänd- ningen beror av de olika priserna respek- tive tidsavståndet.

(2b) b = & at” _ L ,(å—i- I) _ & oc . [(M—i) P(] 0 PO

Ekvation 2 b visar att vid positiva värden på ,5, är ytanvändningen (b) en först sti- gande och därefter fallande funktion av tidsavståndet till företagens koncentrations- punkt. Om vi antar att den tidigare visade funktion 2 b återger utbytesrelationen mel— lan yta och tid, så ligger den yttersta bo- sättningsgränsen i b-funktionens maximi- punkt. b-funktionens bästa värde ligger vid det tidsavstånd tm” ,, som framgår av ekva- tion 3 och illustreras av fig. 9: 3.

maxb ——"'——'——;-—-t—— /// ! xxx / j * / | // i | ? 'maxb Figur 9: 3. L .a #+] (3) !maxb=——r— a+— w

Ekvation 3 visar att pendlingsregionen växer med växande lön per tidsenhet, när allt annat är givet.4 Den yttre gränsen för pend- lingar till en arbetsplatskoncentration av tidigare omnämnd art blir emellertid rums- ligt begränsad, så länge som restiden upp- fattas som en förlust av arbetstid. Säg att a på lång sikt är lika med 1 och ,6' är lika med 0,5 så blir det maximala pendlingsav- ståndet lika med en tredjedel av den tota- la a-tiden (som med uppmätta inkomstelas- ticiteter bör växa svagt över tiden). Funktionen P,, = PO/tfi

kan anpassas om företag och hushåll i re- gionen får konkurrera om marken i enlig- het med sina vinstfunktioner och nyttofunk- tioner. För varje typ av företag med »city- närheten» och markanvändningen som två vinstpåverkande faktorer finns en »bjud- pris-kurva», som anger de kombinationer av markpris och tidsavstånd från city, som ger samma vinst. Samma typ av kurvor

1 För en noggrannare analys av bosättningsvalet se appendix till kapitel X.

Pq .. P . .. . . ? a=A — ——'q dar _q=t1dsforbrukningen Vld w w

konsumtion.

3 a kan antas avhängig av lönenivån. Om a= =aowV, så svarar 31 20 mot nyare undersökning- ar av inkomstelasticiteter för bostad och resor.

* Inkomstelasticiteterna är ca 1,5 för total yta enligt amerikanska undersökningar. Samtidigt sjunker emellertid den genomsnittliga arbetstiden normalt svagt med stigande genomsnittsinkomst.

kan också härledas för hushållen. (Fig. 9: 4.)

Området till vänster om skärningspunk- ten mellan två bjudpriskurvor ger den bästa möjliga lokaliseringen för subjektet med den högre bjudpris-kurvan.1 Nivån på hela en- velopekurvan avgörs av den totala efter- frågan på mark.

Pendlingsområdets fysiska form beror på kommunikationssystemets struktur. Skulle alla trafikleder gå radiellt genom arbets- platskoncentrationen i regionens kärna, app- roximerar bosättningsmönstret en cirkel, un- der förutsättning att antalet likvärdiga ra- diella linjer blir mycket stort. Om antalet likvärdiga radiella kommunikationsleder är litet, beroende på odelbarheter i kommuni— kationsinvesteringarna, får bosättningsom- rådet kring den tänkta arbetsplatskonccnt- rationen en stjärnformig struktur, vilket i allmänhet utmärker större stadsregioner med en kärna och utan topografiska hinder som vattendrag och berg.

Den ovannämnda framställningen har an- tytt att kommunikationsteknikens utveck- ling och löneutvecklingen tenderar att skapa allt större pendlingsområden för arbetskraf- ten runt de på grund av externa effekter och olika typer av komplementaritet och odelbarheter uppkomna och tillväxande koncentrationerna av arbetsplatser. Man kan därför vänta sig att den A-regionindelning som nu används blir alltmera inaktuell med förbättrade kommunikationer, stigande lö- ner och därtill växande befolkning. Ibland begränsas dock spridningseffekten av en stigande medellön av kopplingen mellan markprisexponenten (dvs. fallhastigheten hos ytpriskurvan med avseende på tidsav- stånd till city) och vinstbestämningen i stor- stadsregionens företag.

Ekvation (3) antyder segregationsproble- mets ekonomiska orsaker i en storstadsre- gion med fri prisbildning på bostadsmark- naden och ojämn inkomstfördelning. [2- koefficientens motsvarighet i hyran är då positiv (till skillnad från de svenska stor- stadsregionernas hyressamband) och hög- inkomsthushåll föredrar då en bosättning i perifert läge, ceteris paribus. De utpräglade låginkomsthushållen ansamlas därvid i inre

Figur 9: 4.

gettobetonade lägen, såvida transporterna inte subventionernas för låginkomsthushåll och fördyras för höginkomsttagare. Skatte- systemet är nu konstruerat för att ge den motsatta effekten vid slopad hyresreglering respektive för bosatta i villa eller annan bostadsform med fri prisbildning.

I tabell- och figurbilagan redovisas kartor över pendlingen från olika kommuner kring storstäderna till den centrala, administrativa staden. För Stockholmsregionen redovisas också pendlingen till det område som an- vändes som planeringsregion i arbetet på en ny regionplan.

9.1.1 Serviceanvändning och regionutbred- ning

I analysen av regionens yttre gräns förut- sättes hushållen lokalisera sig på ett op- timalt sätt i relation till regionens centrala arbetsområde. Framställningen implicerar att hushållets servicekonsumtion inte kan modifiera bosättningsvalet, då alla service- aktiviteter antingen sker i direkt anslutning till bostaden eller i kombination med ar- betsresor till citybildningen.

Antagandet kan försvaras för mindre re- gioner där odelbarheten medfört att prak- tiskt taget all servicekonsumtion måste ske i anslutning till det centrala arbetsområdet.

I verklighetens storstadsregioner varierar säkert citydefinitionen från hushåll till hus- håll. Odelbarheterna hos serviceanläggning- ar är inte desamma för alla typer av pro-

1 Alonso W.. Location and land-use, Harvard 1964, samt Du Rietz G., Prisbildningen på tät- ortsmark i en växande ekonomi, Stockholm 1967 (stencil).

Fördavstönd (enkelt) vid inköp av socker Median, km

Figur 9: 5.

Källa: Bendz-Yttermyr, Skogsarbetskraftens arbets- och servicefårder, Uppsala 1966.

dukter. För vissa dagligprodukter är färd- avstånden normalt så små att det finns stora mängder av inköpsmöjligheter innan- för en storstadsregion oberoende av bosätt- ningspunkten. Serviceutbudets täthet, när det gäller enklare livsmedel, framgår ten- tativt av kartan i fig. 9: 5, som avser me- dianavståndet för svenska skogsarbetare vid inköp av socker, som är en typisk daglig- vara.

För hushållstyper med mycket stor andel konsumtion av dagligvaror respektive stor andel för bostad och andra fasta utgifter i budgeten blir sålunda arbetspendlingen den helt dominerande ekonomiska pendlingsrö- relsen vid valet av bosättningspunkt på en bostadsmarknad med jämförelsevis fritt lo- kaliseringsval för bosättningen. För andra typer av produkter som viss service eller mera »exklusiva» varor är inköpsavstånden större.

De avstånd som angivits i fig. 9: 5 och 916 ger troligen även för storstadsregio— nernas del en rättvisande bild ifråga om

avståndsrelationerna. Absolutavstånden till olika serviceutbud är för den större delen av storstadsregionens invånare betydligt kor— tare.1

För hushåll med hög konsumtionsandel av mera exklusiva produkter blir clustrings— tendenserna för distributionsanläggningar av denna typ av större intresse vid valet av bosättningspunkt i regionen.

Varje produkt kan karakteriseras av nå— gon tyngdpunkt för utbudet från vilken konsumenten har en maximal åtkomlighet gentemot alla utbudspunkter. För ett hus— håll med viss demografisk och ekonomisk struktur finns ett visst önskat konsumtions- mönster när avstånden uppmärksammas. För varje komponent i budgeten finns en punkt i rummet där tillgängligheten är maxi- mal. Om samtliga dessa sektoriella tyngd- punkter tillsammans får bilda en tyngdpunkt för hela serviceutbudet, där ett givet hus- hålls budgetandelar ingår som vikter vid sammanvägningen till den gemensamma tyngdpunkten, så erhålles ett »servicecity». Ett hushålls servicecity måste självfallet inte sammanfalla med punkten för maximal till- gänglighet gentemot samtliga arbetsplatser i en storstadsregion. Läget för dessa två ut- budskoncentrationer tillgänglighetsmaxi- mum för arbete och service — avgör till- sammmans med de tidigare nämnda trans- port- och preferensfaktorerna hushållets op- timala bosättning i en storstadsregion.

I de svenska storstadsregionerna har stadsbyggnadspolitiken till vissa delar efter- strävat en brytning av de clustringstenden- ser som amerikanska storstadsregioner visar prov på. Nästa avsnitt behandlar därför mål för den inomregionala lokaliseringen från de svenska storstadsregionernas utgångspunkt.

9.1.2 Mål för den rumsliga fördelningen av bostäder, produktions- och distributionsen— heter samt transportmedel i en storstadsre- gion

För den ekonomiska politiken på nationell nivå har vissa mål utkristalliserat sig. Bland dessa kan nämnas:

] Se bil. 1 i SOU 1970: 14.

Avstånd nu biograf

Medion, km

Figur 9: 6. Källa: Bendz-Yttermyr, Skogsarbetskraftens

full sysselsättning viss relation mellan landets export- och im- portutveckling ekonomisk tillväxt viss inkomstfördelning, mellan hushåll i oli- ka yrken och mellan olika regioner De ovannämnda målvariablerna är till— räckligt allmänna för att alla i Sverige po- litiskt betydelsefulla grupper skall vara ense om att samtliga bör uppmärksammas i den ekonomiska politiken. Avvägningen mellan de olika målsättningarna vid målkonflikter skiljer sig självfallet från parti till parti. Om den ekonomiska politiken inriktas på att maximera den ekonomiska tillväxten samtidigt som vissa satisfieringsmål för de övriga målvariablerna kan uppfyllas, be- gränsas i hög grad utrymmet för enskilda regioners ekonomiska politik. I stort sett kan då den långsiktiga sektorfördelningen av sysselsättning och kapital ses som fixe-

Förduvstånd (enkelt) vid inköp av "snygg" herr- kostym

Medion, km

arbets- och servicefärder, Uppsala 1966.

rad. Bytesbalanskravet kan dessutom åt- minstone för storstadsregionerna — fram- tvinga noggrann tidsallokering av investe- ringarna, så att inflationseffekter förhind- ras.

De enskilda regionerna bör i stor ut- sträckning underordna sig den nationella ekonomiska politiken, förutsatt att den förs på ett ambitiöst sättl, när det gäller bransch- utveckling och allmän ekonomisk aktivitets- nivå. När det däremot gäller de ekonomiska anläggningarnas fördelning över det geogra- fiska rummet blir utrymmet för storstads- regionens självständiga politik jämförelsevis stort. Mot den bakgrunden förvånar bristen på konsistenta och välformulerade mål för större regioners fysiska planering.

Det har tidigare framhållits att storstads-

1 För definitionen av »ambitiös», se Erik Lund- bergs diskussion i Konjunkturer och ekonomisk politik, Stockholm 1953.

regionen lämpligen avgränsas efter arbets- kraftens pendlingsmönster. I avgränsningen eftersträvas då ett område som kan sägas utgöra en homogen eller enhetlig arbets- marknad. Det finns klara analytiska för- delar av att ha en region avgränsad efter sin homogenitet i arbetskraften.

Restriktionerna på sektortillväxten blir härigenom likformiga och prissituationen på laktormarknaderna kan behandlas mera ens- artat.

Vid given fördelning av arbetskraft och realkapital över olika produktionssektorer kan produktionsresultatet variera beroende på hur produktionsanläggningarna fördelas över rummet. Detta allokeringsproblem spe- lar föga roll i befolkningssvaga regioner, då marken i sådana regioner fritt kan väljas utan större konflikt med andra markanvän— dare. Ju större regionen blir, desto mera framstår marken som en knapp produktions— faktor, vilkens fördelning över olika an— vändningområden inverkar såväl på pro- duktionens effektivitet som inkomstemas fördelning. Fördelarna av en klok inter- sektoriell och interregional fördelning av arbetskraft och kapitalresurser för den eko- nomiska effektiviteten och inkomstfördel- ningen måste därför följas upp i storstads- regioners inre rumsliga organisation. Kon- sistensen med den nationella ekonomiska politiken kräver därför att storstadsregio- nernas fysiska planering uppmärksammar följande två mål:

a) storstadsregionens fysiska struktur skall vara så utformad att ekonomisk jämlikhet uppnås,

b) storstadsregionens fysiska struktur skall utformas så att ekonomisk effektivitet säkras.

Rumslig ekonomisk jämlikhet i en stor- stadsregion kan inte alltid avläsas som lik- het i löneläge. Vissa produkter avsättes inom marknadsområden, som är betydligt mindre än pendlingsområdets utsträckning i en stor- stadsregion. Härigenom kan likvärdiga pro- dukter komma att säljas till skilda priser, även om löneläget är utjämnat. Särskilt för dagligvaror med begränsad lagringsmöjlig—

het kan lokala servicemonopol byggas upp även vid en väl fungerande rumslig arbets- marknad. Fördelningsmålet måste därför tolkas antingen i termer. av realinkomster eller som ett krav på såväl jämn inkomst- fördelning som jämn fördelning av möjlig- heterna till konsumtion av service och varor.

De här nämnda jämlikhets— och effektivi- tetskraven implicerar kraven på en homo- geniserad region i ekonomiskt avseende.

Ekonomisk integration i storstadsregionen måste emellertid kompletteras med ett mera vittsyftande socialt integrationskrav, om inte de svenska storstadsregionerna skall utveck- las i samma riktning som exempelvis de amerikanska storstadsregionerna och vissa av Västeuropas större regioner. Även om arbets— och servicependlingen är så omfatt- ande att de förmår utjämna priserna på faktor- och produktmarknaderna, så kan bosättningsmönstret i en storstadsregion lätt utvecklas så att såväl »vita» som »svarta» gettobildningar uppkommer. Även om man bortser ifrån att sociala urladdningar lättare uppkommer i en segregerad miljö, så kräver redan de allmänna jämlikhetsmålen att upp— komsten av sociala eller kulturella enklaver i storstadsregionen förhindras. Vi kan så- lunda fomulera en tredje målsättning för storstadens lokaliseringspolitik:

c) bostäder, produktions- och servicean- läggningar liksom trafikapparaten skall lo- kaliseras och dimensioneras så att social eller kulturell segregation undvikes.

Det ovannämnda kravet kan te sig själv- klart i en svensk miljö, men inte desto mind- re uppvisar de svenska storstadsregionerna betydande drag av segregation. Man behö- ver här bara nämna Djursholm och Saltsjö- baden i Stockholmsregionen, Örgryte och Hovås i Göteborgsregionen samt Bellevue i Malmöregionen. En annan typ av segrega- tion uppvisar Högalid och Aspudden i Stockholmsregionen, Haga och Lindholmen i Göteborg samt Östergård-Österhus i Mal- möregionen. Samtliga dessa områden utgör slående exempel på att gettobildningar av olika slag lätt uppkommer även vid en jämförelsevis ambitiös stadsbyggnadspolitik.

Frekvenser

0 1 2 3 4 5 Aktivi- tetsart Abs Rel. Abs. Rel Abs. Rel. Abs. Rel Abs. Rel. Abs. Rel A 1 725 19,4 57 0,6 103 1,2 434 4,9 725 8,2 1 030 11,6 B 4 821 54,3 64 0,7 23 0,3 85 1,0 130 1,5 304 3,4 C 2 723 30,7 634 7,1 954 10,7 1 704 19,2 742 8,4 1 010 11,4 D 2499 28,2 480 5,4 1 056 11,9 2215 25,0 1 110 12,5 858 9,7 E 4 048 45,6 406 4,6 822 9,3 1 463 16,5 614 6,9 606 6,8 F 2260 25,5 89 1,0 189 2,1 687 7,7 662 7,5 991 11,2 G 290 3,3 35 0,4 131 1,5 522 5,9 702 7,9 1 551 17,5 H 288 3,2 38 0,4 108 1,2 517 5,8 714 8,0 1 667 18,8 I 7164 80,7 154 1,7 46 0,5 55 0,6 52 0,6 84 0,9 J 5 330 60,0 63 0,7 21 0,2 71 0,8 125 1,4 197 2,2 K 7 208 81,2 102 1,1 270 3,0 668 7,5 208 2,3 231 2,6 L 5 414 61,0 457 5,1 772 8,7 1 065 12,0 350 3,9 263 3,0 M 7 317 82,4 36 0,4 111 1,3 407 4,6 195 2,2 320 3,6 Aktivitetsart A = strövar i naturen, äskar, jagar B = sysslar med hobbyverkamhet C = går på bio D = går på teater, konserter, museer, utställningar E = går på dans eller restaurang F = gör bilturer G = besöker släktingar, vänner eller bekanta H = har släktingar, vänner eller bekanta på besök I = deltar i studiecirklar eller kurser

J = motionerar, tränar eller utövar idrott K = går på fackföreningsmöten eller möten i politisk organisation L = går i kyrkan eller deltar i religiösa möten

M = deltar i möten eller annan förening, som inte tidigare nämnts

Det är vanligt att till storstadens fördelar räkna det breda utbudet av kultur- och nöjesaktiviteter. Möjligheten att förverkliga okonventionella konsumtionsalternativ torde också i allmänhet vara större i de största re- gionerna om kommunikationema svarar mot rimliga krav. Lika betydelsefull för hushållens välfärdsnivå är möjligheten till social participation. Det gäller här inte bara

möjligheten att delta i föreningsliv av olika slag utan också sådana aktiviteter som kon- takt med släkt och vänner.

Det sociala integrationskravet, som för- enklat uttryckt innebär att alla bostadsom- råden får en med hela regionen likartad befolkningsstruktur, kommer lätt i konflikt med kravet på en hög social och kulturell participationsgrad. Det är därför nödvän-

6 7 8 0—8 0 1—6 7 — — — Aktivi- Abs. Rel. Abs. Rel. Abs. Re] Re]. Rel. Rel. Rel. tetsart 1 207 13,6 3 552 40,0 43 0,5 100,0 19,4 40,1 40,0 A 479 5,4 2 922 32,9 48 0,5 [00,0 54,3 12,3 32,9 B 700 7,9 361 4,1 48 0,5 100,0 30,7 64,7 4,1 C 455 5,1 152 1,7 51 0,6 100,0 28,2 69,6 1,7 D 426 4,8 441 5,0 50 0,6 100,0 45,6 48,9 5,0 E 1 159 13,1 2 784 31,4 55 0,6 100,0 25,5 42,6 31,4 F 2 149 24,2 3 430 38,6 66 0,7 100,0 3,3 57,4 38,6 G 2 287 25,8 3 191 36,0 66 0,7 [00,0 3,2 60,0 36,0 H 134 1,5 1 135 12,8 52 0,6 100,0 80,7 5,8 12,8 1 338 3,8 2 684 30,2 47 0,5 100,0 60,0 9,1 30,2 ] 65 0,7 77 0,9 47 0,5 100,0 81,2 17,2 0,9 K 241 2,7 263 3,0 51 0,6 100,0 61,0 35,4 3,0 L 218 2,5 215 2,4 57 0,6 100,0 82,4 14,6 2,4 M

Frekvens

aldrig mindre än 1 gång per år 1 gång per år

ll Il Il

2—4 gånger per år 5—11 gånger per år 1 gång i månaden

lI ll Il

—3 gånger i månaden

0 1 2 3 4 5 6 2 7 1 gång i veckan eller mer 8 v

II II Il

digt att servicelokaliseringen och kommuni- kationsplaneringen koordineras så att par- ticipationsnivån kan hållas uppe även om bostadspolitiken inriktas på en social och ekonomisk integration av storstadsregioner- nas befolkning. Den fjärde målsättningen för stadsbyggnadspolitiken i storstadsregio- nerna skulle därför kunna uttryckas på föl- jande sätt:

ägrare eller uppgift saknas (partiellt bortfall)

d) servicelokaliseringen och transportpo- litiken skall utformas så att en hög och jämnt fördelad participationsnivå uppnås för storstadsregionens invånare.

En undersökning av participationsfrek- venser i Stockholmsregionen har genomförts under november månad 1968. De variabler som medtagits i undersökningen har så långt

Antal individer Kumulerat , > 14 år (upp- antal Som bott 1 år eller räknade tal) individer % mindre i regionen 27 725 27 725 2,7 1 24 929 52 654 5,1 2 19 687 72 341 7,0 2 20 619 92 960 9,0 4 18 755 111715 10,9 5 88 299 200 014 19,4 10 100 181 300 195 29,2 15 134 662 434 857 42,3 20 131 750 566 607 55,1 25 461 883 1 028 490 100 — Summa 1 028 490 1 028 490 Uppgift saknas 5 359 Totalt 1 033 849 1 033 849

(Kontroll: 1968 31/12 1 033 855 individer > 14 åri Storstockholm)

som det varit möjligt koordinerats med den nationella »levnadsnivåundersökningen». Ur— valet omfattar ca 9 000 personer i åldrarna 14 år och uppåt och har dragits i anslut- ning till en utvidgad arbetskraftsundersök— ning (AKU). (Tab. 9: 1.)

Senare avses materialet bilda underlag för studier rörande participationsnivåns samvariation med hushållens inkomster, de- mografiska karakteristika, restider till city samt kommunikationsmöjligheter.

Det antal år som hushållet bott i regio— nen kan också antas påverka participations- nivån, särskilt när det gäller kontakter med andra hushåll. Av den anledningen redo- visas en preliminär tablå över intervjuper- sonernas boendetid i regionen. (Tab. 9: 2.)

10. Storstadsregionens bosättningsmönster och sociala

struktur

10.1. Bostadspolitiken [ storstadsregionerna

Vid analysen av storstadsregionens rumsligt sociala struktur är det nödvändigt att dis- kutera bostadspolitikens roll. Bostäderna har lång ekonomisk och teknisk livslängd jäm- fört med de flesta andra element i kapital- stocken. Både bostädernas extrema livslängd och bostadsbeståndets kvantitativa omfatt- ning avgör stelheten i stortsadsregionernas rumsliga struktur. Bostadsmarknaden har dessutom varit föremål för en politisk styr- ning ända sedan 1930-talet, vilket påverkat storstadsregionernas funktionssätt och rums- liga struktur.

I del I av denna utredning redovisas kort- .fattat bostadsbyggandets betydelse för in- flyttningsöverskotten. Samtidigt ges en viss redogörelse för obalansen mellan köpkraf— tens interregionala fördelning och fördel- ningen av tillgången på bostäder. I en ak- tuell undersökning av bostadsmarknaden i Sverige1 har vissa kalkyler gjorts över över- skottsefterfrågan på bostadsmarknaden i storstadsregionerna och övriga regioner i landet. Skillnaden mellan önskad och fak- tisk utrymmesefterfrågan redovisas i rådan- de kvadratmeterhyror, liksom den utrym— mesefterfrågan, som beror på icke tillfreds- ställd antalsefterfrågan på bostäder. Hyres- gapet definieras som differensen mellan hus— hållets jämviktshyra, dvs. den hyra som skulle medföra likhet mellan tillgång på bo— städer och efterfrågan, och dess faktiska kvadratmeterhyra. Hyresgapet visar sålun-

da den höjning av kvadratmeterhyran som erfordras för att hushållets överskottscfter— frågan på utrymme skall elimineras.

Författarna konstaterar att överskottsef— terfrågan på bostadsutrymme är högre i storstadsregionerna än i övriga landet, oav- sett om balansbristen mäts i absoluta eller relativa termer. Det härledda hyresgapet uppgår i de tre storstadsregionerna till drygt 20 kronor per rn2 bostadsyta (inom lägenheten) mot knappt 17 kr i övriga lan- det. För de minsta storleksklasserna uppvi— sar storstadsregionerna cirka 11 kronor hög- re beräknat hyresgap än övriga landet, vil- ket torde återfalla på inflyttares efterfrågan, som i dag i första hand kanaliseras mot rum för inneboende.

Det bör understrykas att hyresgapet i storstäderna bör vara störst i Stockholmsre- gionen och minst i Malmö—Lund-regionen med hänsyn till iakttagna skillnader mel— lan Stockholmsregionens andel av de totala taxerade inkomsterna och dess andel av bostadsbeståndet.

Det hyresgap som beräknats innebär inget explicit hänsynstagande till andra standard- faktorer än utrymmesstandard. Amerikans- ka undersökningar antyder att kvalitetsefter- frågan är mera inkomstkänslig än utrym- mesefterfrågan.2 Båda analyserna antyder emellertid att på lång sikt bör den totala

1 Eriksson, G. och Du Rietz, G., Bostadsefter- frågans bestämningsfaktorer, Uppsala 1969. ? Muth. R., Cities and housing, Chicago 1968, och Reid, N., Housing and income, Chicago 1965.

efterfrågan på bostad mätt i bostadsutgift expandera med drygt en procent vid en enprocentig höjning av den permanenta hus- hållsinkomsten, Utrymmesefterfrågan, mätt i bostadens inre ytor, skulle emellertid en- dast stiga med en halv procent vid en en- procentig inkomsthöjning. Efterfrågan på bostadskvalitet, sammanlagt mätt i bättre köksutrustning, materialkvaliteter, isole- ringsstandard osv. eller i rena omgivnings— kvaliteter i form av bättre trafikdifferen— tiering, bättre parkanläggningar, större om- givningsytor och liknande eller kanske i form av väsentligt vidare definierad bostads- service, skulle vid konsistens med de nämn- da elasticitetema stiga med drygt ll/z % vid en enprocentig stegring i hushållsin— komsten.

Med den nuvarande allokeringen till bo- städer innanför den totala investeringsra- men i samhället bör den ovan redovisade balansbristen snarast förvärras under det närmaste tiotalet år, trots det i relation till befolkningen tämligen omfattande bostads— byggandet. Bostadsinvesteringarna har näm- ligen kommit att stabilisera sig på den lägre nivå som uppnåddes i samband med valuta- krisen 1949—1951. Också i ett nationellt perspektiv ter sig bostadsinvesteringarnas procentuella andel av investeringar i bygg— nader och anläggningar tämligen blygsam. I mitten på 1950-talet uppgick bostadsinves- teringarna till 40 procent av de totala bygg- nads- och anläggningsinvesteringarna mot ca 45 procent i Frankrike, 47 procent i Västtyskland och 44 procent i USA.

1965 var Sveriges andel 37 procent mot cirka 51 procent i Frankrike, 42 procent i Västtyskland och 39 procent i USA. Den allmänna bostadspolitiken tordc sålunda inte komma att dämpa efterfrågeöverskotten på bostadsmarknaden, om inte byggnadskost- nadernas utveckling blir så ogynnsam att starka hyreshöjningar sker genomsnittligt för hela bostadsmarknaden.

Men även storstadsregionernas andel av bostadsproduktionen har successivt sjunkit från 1951 till 1967 med den starkaste sänk- ningstakten för Stor-Stockholm och med den svagaste för Malmö—Lund-regionen.

Ur ett makroekonomiskt perspektiv upp-- visar alla tre storstadsregionerna betydande obalans på sina bostadsmarknader, och en obalans som inte kan undvikas utan att bostadsstandarden höjs väsentligt, dels ge— nom ökad andel för bostäderna i den totala investeringsramen och dels genom större an- del av bostadsbyggandet för särskilt Stock- holms— och Göteborgsregionerna och-eller en avveckling av hyresregleringen. Genom” en hyresreglering som inte anpassats till de inomregionala problemen i våra storstads- regioner upplevs bostadsbristen dessutom mera påtagligt än i mindre regioner.

10.2. Teoretiska aspekter på hushållens ln— kalisering inom en storstadsregion

Hushållets lokaliseringsproblem i en stor— stadsregion har antytts i den tredje delens inledningskapitel. Valet av bosättningspunkt i en storstadsregion bör egentligen ses som en mera komplicerad fråga. I tidiga teo- retiska analyser av lokaliseringsproblemet behandlas ofta alla lokaliseringsbeslut som val av en punkt på ytan, där företaget eller hushållet minimerar sina transportkostnader. Den ansatsen innebär en felaktig syn pä denna typ av beslut. För hushållet gäller" det snarast att välja en bosättning så att välfärden maximeras. Det är bara i undan- tagsfall som välfärdsmaximum sammanfal- ler med transportkostnadsminimum.

Problemets art skall något belysas här och i en kort exkurs ges en mera formell analys.

För hushållet gäller det att vid bosätt— ningsbeslut bestämma inte endast lokalise— ringen utan även förbrukningen av olika produkter och den fritid som skall stå till hushållets förfogande efter lokaliseringsbe— slutet

Med ett Visst arbete, som för enkelhetens skull antas lokaliserat till kärnan av regio- nen uppnås en viss given inkomst och en viss fritid, som emellertid på grund av trans-' porttiden sjunker med bostadens avstånd från arbetet. Om hushållet avlägsnar sig från kärnan ökar i gengäld utbudet på mark

Figur 10: I.

(i enklaste fall med ur?, där r uttrycker av- ståndet från kärnan) och priset på mark blir lägre. Hela budgetrelationen får därför oli- ka utseende i en yttre och en inre lokali- sering i förhållande till regionkärnan. (Fig. 10: 1.) B : total yta för bosättning (inklusive rekreationsytor) F : fritid efter avdrag för resor YY anger budgetrelationens utseende i ett yttre läge med lägre kostnader per enhet yta II anger relationen i ett kärnorienterat läge. Välfärdsfunktionen U”, vilkens värde an- tas bero på både ytanvändningen och den disponibla fritiden för hushåll a når i fi- guren sitt maximum i tangeringen av YY och U.,, varvid lokaliseringen Y och kort-

! .1 . Figur 10: 2.

sumtionen Bo av yta och konsumtionean” av fritid bestäms samtidigt.

Ett annat hushåll med högre allmän kärn- preferens har välfärdsfunktionen U” och väljer i utgångsläget en inre lokalisering och konsumtionen Bbo; P%.

Det förutsättes nu ske en förbättring av transportsystemet, som innebär att budget- linjen YY förskjuts åt höger till YYl. Båda hushållens välfärdsnivå stiger genom beslu- tet. Hushåll a ändrar inte sin lokalisering, men höjer sin fritidskonsumtion och också ytanvändningen. Hushåll b med den högre allmänna preferensen för kärnnärhet ökar sin fritid och sin ytkonsumtion, men flyttar också utåt mot ytterområdet, eftersom Ubl— kurvan tangerar YY1 och därmed domi- nerar den nyttonivå som kan uppnås i det inre läget. En förbättring av transportsyste- met leder med de här gjorda antagandena till en utspridning av boendet. För varje avstånd från kärnan av regionen finns det en budgetlinje. Genom omlokaliseringen av bostaden kan hushållet ändra sin budget- linje. Det gäller då att välja den budgetlin- je som tangerar högsta möjliga U-nivå-kur- va och därigenom bestäms samtidigt kon— sumtionsmönstret och bosättningen.

Vid helt fritt lokaliseringsval från kärnan och utåt i regionen möter hushållen en icke-linjär envelope-kurva EE för alla bud- getrelationer. Ju brantare priskurva för mark, desto mera konvex blir EE-linjen och desto större risk finns det för flera tange- ringspunkter mellan budgetlinjen och en given indifferenskurva. (Vid två tangerings- punkter kan två helt skilda konsumtions- mönster och lokaliseringar i regionen ge samma nyttonivå för hushållet.)

Det finns anledning att här uppmärksam— ma ett problem med hyresregleringen i storstadsregionerna. I Stockholmsregionen faller tomtpriser och egnahemspriser med stigande avstånd till regionens kärna. Här— igenom uppnås en envelope-struktur av ty- pen EE i figuren. För hyreslägenheter gäller emellertid inte något samband av den arten. Priset på formellt likvärdiga hyreslägenhet ter är dock praktiskt taget detsamma i alla lägen från regionkärnan och utåt mot ytter—

områdena. Oavsett preferenserna hos hus- hållet, så länge som indifferenskurvorna är konvexa mot origo, måste missnöjet växa ju längre ut i regionen ett givet hushåll tvingas bosätta sig under förutsättning att hyran kontrolleras så att den inte sjunker med ökad distans till kärnan. Av den an— ledningen kommer en slopad hyresreglering i storstadsregionerna att medge en bättre fördelning av lägenheter efter hushållens nyttofunktioner och på lång sikt ett minskat antal personer som är missnöjda med bo- sättningen. Den leder också till större hyres- höjningar för kärnorienterade lägenheter än för lägenheter i yttre områden (som t.o.m. i vissa fall kan få hyresreduktioner). Det finns också möjligheter att entydigt höja den totala välfärden genom att genomföra pa- retosanktionerad kompensation.1

Bostadspolitiken för storstadsregionerna kräver att man tar hänsyn till dessa regio- ners utbredning i rummet och de tendenser till sociala skiktningar, som ofta blir mera rumsligt påtagliga i landets storstadsregio- ner. Den teoretiska analysen visar att flera faktorer inverkar på hushållens val av bo- sättningspunkt i regionen, när arbetsområ- det är centrerat till en enda kärna.

De viktigaste faktorerna är hushållens subjektiva värdering av restiden, transport- systemets effektivitet, hushållens inkomst- nivå, den del av den totala budgeten som avsättes till bostads- och kommunikations- ändamål samt den allmänna prisstrukturen på ytor av olika slag vid varierande avstånd från regionkärnan. Om den andel som hus- hållen är beredda att avdela för bostads- och resändamål tenderar att vara oföränd- rad eller större vid stigande inkomstnivå, så leder stigande realinkomst, ceteris pari- bus, till successiv utspridning av regionen, särskilt vid en fri hyressättning på bostads- marknaden. Sjunker samtidigt reskostnaden per tidsenhet, vilket varit fallet under långa tidsperioder, ökas utflyttningstakten från regionens inre delar.

I en given åldersklass med ett givet an- tal barn bör man vänta sig att hushåll med högre permanent inkomst i allmänhet vid fritt val bosätter sig längre ut än hushåll

med lägre inkomst. En sådan tendens följer av att en förlängning av restiderna ger möj- ligheter att, innanför en given budget, möta behovet av större yta såväl innanför som utom den egentliga bostaden. Tendensen att söka sig mot regionens yttre områden vid hög inkomst förstärks av att reskostnads- avdrag i Sverige inverkar progressivt vid beskattningen. Vill man bryta tendenser till social skiktning med växande avstånd från city måste resorna subventioneras för låg- inkomsthushåll. En högre real tidsvärdering med växande inkomst skulle kunna motver- ka denna tendens till rumslig segregation, som är vanligare i USAs större regioner. Det räcker dock inte att hushåll med högre inkomster värderar tiden högre mätt i peng- ar. För att tendensen till starkare »sub- urbanisering» bland höginkomsttagare skall brytas krävs en högre tidsvärdering, mätt i andel av lönen per tidsenhet. Varken statis- tiska indicier eller deduktiv analys stöder ett sådant antagande. Det finns därför skäl att sätta viss tilltro till aktuella empiriska un- dersökningsresultat från en amerikansk se- gregationsspecialist, Rickard Muth.2 Han hävdar att de två verkligt avgörande fak- torerna för utvecklingen av gettobildningar [ dc anwrikanska den allmänt sett skeva inkomst- och för-- mögenhetsfördelningen och de individuella transportmöjligheternas snabba utveckling. Till detta kan fogas att man i USA saknar väl fungerande system för bostadssubven- tionering.

Slutsatserna stöds av analyser av en typ som anförts ovan och av på dessa deduk- tiva analyser baserade empiriska under- sökningar av den amerikanska slummen. I dessa prövas inte bara de här nämnda för— klaringsvariablerna, utan också mera socio— logiskt och socialpsykologiskt betonade va- riabler. Enligt dessa analyser skulle bostads- segregation uppträda i alla regionala storleks- klasser och inte bara i de största regionerna.

storstadsregionerna är

1 T. ex. genom tillämpning av reversmetoden. Se bl. a. Arvidsson, G., Bostadspolitik och sam- hällsplanering, HSBs Riksförbund, Svenska Riksbyggen 1968, s. 31—58.

? Muth, R., Cities and housing, Chicago 1968.

Det enda intressanta med storstadsregio- nerna är att de sociala följdverkningarna av en ojämn inkomstfördelning och ett otill- räckligt subventionssystem lättare kan iakt- tas. Den grundsyn som här återgivits, inne- bär också att en ambitiös bostadsproduk- tions- och saneringspolitik aldrig kan kom— ma till rätta med segregationsproblemet om den anförda utbudspolitiken inte komplet- teras med omfördelningsåtgärder, som vä— sentligt höjer de sämst ställda hushållens förmåga att efterfråga goda bostäder. Sam- mankopplingen av ojämn fördelning och segregationstendenser onödiggör inte en ambitiös utbudspolitik. Den innebär bara att utbudspolitiken måste kompletteras med en långt driven utjämning av inkomsterna, om storstadsregionernas slumproblem skall kunna reduceras.

I en under våren 1970 publicerad bo- stadsutredning för Stockholmsregionenx ställs några förslag till kontroll av bostadsut- budets kvalitativa egenskaper. I utredning- en påpekas att bostadsbeståndet alltid mås- te ha en ojämn kvalitets- och ytstruktur, eftersom bara en till tre procent av det totala bostadsbeståndet nyproduceras varje år. Det räcker sålunda inte att genom en ambitiös nyproduktionspolitik kontrollera bostadskvalitetens utveckling. Det gäller snarare att få en ändamålsenlig kontroll av hela bostadsbeståndets kvalitativa egenska- per. Det bästa sättet att åstadkomma en kvalitetskontroll av denna art torde vara genom någon typ av intermittent återkom- mande besiktning av bostadsbeståndet (med viss likhet med den framgångsrikt genom— förda årliga bilbcsiktningen). Till ett sådant besiktningssystem borde kopplas tvångsåt— gärder i form av reparationer och mindre upprustningar i enlighet med på förhand uppställda kvalitetskriterier. För ett sådant systems effektiva funktion krävs att ett ef- fektivt vanhävdsinstitut återupprättas. Bo- stadsmarknadens kvalitetsstruktur (exempel- vis mätt i långsiktiga genomsnittskostnader på lägenheterna) skulle därigenom få en jämnare fördelning. En sådan sammanpress- ning av bostädernas kvalitetsstruktur måste dock kompletteras med ett förbättrat system

för bostadsbidrag, om inte följden skall bli efterfrågeöverskott i den sämre delen av bostadskvalitetens fördelningskurva. Om bo- stadssubventionerna helt skall kanaliseras till bostadskonsumtion, utan överspillning till annan konsumtion, krävs att såväl hus- hållsinkomsten per familjemedlem som yt- konsumtion och kvalitetsklass på ett av- görande sätt inverkar på subventionsbelop- pets storlek.

Vid nyproduktion gäller det att tillse att alla nyproducerade bostadsområden får en sådan kvalitetsstruktur att de som söker sig till området för sin bosättning kommer att utgöra ett representativt urval av hela regionens befolkning. För närvarande är detta inte fallet för nyproducerade bostads- områden. Områdena tenderar ofta med pro— duktionsteknisk motivering att göras kva- litativt alltför homogena, antingen med do- minans för villa-, radhus- och kedjehusbe- byggelse eller med bebyggelse med fler— familjshus. Många erfarenheter tyder'dock på att de ekonomiska fördelarna av sådana konstruktioner i allmänhet är överskattade.

Ett numera allmänt segregationsproblem sammanhänger med stelheterna på bostads- marknaden. Det är hyresregleringen som tenderat att befästa och förstärka bostads- områdenas åldersmässiga homogenitet. Ny- byggda bostadsområden tenderar att ha stark övervikt för barnfamiljer, medan äld- re områden ofta uppvisar snabb förgubb- ning.

Tendensen till segregation i våra stor- stadsregioner beror också på att en gemen— sam arbetsmarknad och bostadsmarknad administreras politiskt av många olika pri— märkommuner, som fritt kan bestämma bo— stadspolitikens inriktning efter varje kom— muns särskilda intressen.

Nedanstående tablå visar exempel på seg- regation mellan Stockholms-regionens för- ortskommuner.2 Det är troligt att kontrol- len av bostadspolitikens inriktning genom utvidgat landsting för storstadsregionerna

1 Bostadspolitik för Stockholmsregionen, Stockholms stads generalplanearbete, Medde- lande nr 5. 3 En utförligare redovisning ges i tabellbilagan.

på längre sikt kan undanröja de här visade tendenserna till bostadssegregation.

Den allmän-ekonomiska analysen av slum- och segregationsproblemen i stor- stadsregioner är i vissa hänseenden otill— räcklig. Innebörden av slumproblemen kan inte enbart avläsas i lägre inkomster och skev yrkesstruktur. Slummen karakteriseras också av svårbemästrade sociala och kultu- rella avigsidor och onormalt höga värden för olika avvikelser från de för samhället normala beteendemönstren. Även om slum- problemet i stort endast kan undanröjas genom en brett upplagd utjämning av hus- hållens köpkraft, så kräver partiella social- politiska insatser att segregationsproblemen och de sociala avvikelsernas problem i större regioner ges en mera differentierad utvärde- ring. Därför är den fortsatta framställningen i detta kapitel utformad som en sociologisk diskussion av storstadsregionerns inre so- ciala organisation med särskild tonvikt på de sociala avvikelsernas omfattning och re- gionala innebörd.

10.3 Den sociala utvärderingen av samhälls- miljöer1

För att det skall vara möjligt att tala om en integrerad samhällsplanering måste såväl sociala som ekonomiska konsekvenser av fy- siska och institutionella samhällsförhållan- den kunna bedömas.

Till samhällsmiljön kan räknas "fysiska förhållanden (klimat, rumslig form och ut- bredning hos samhällsbildningar etc.), and- liga och materiella produkter samt relatio- ner människor emellan. Miljön får sitt liv genom aktiviteter och händelser. Både eko- nomiskt och icke-ekonomiskt definierade transaktioner och aktiviteter samt deras kon- sekvenser hör till livssituationen. Som so- ciala konsekvenser brukar endast icke-eko- nomiskt definierade utfall betecknas, men självfallet är gränserna flytande och inte sällan betraktas alla konsekvenser som drab- bar enskilda kategorier av människor som sociala.

Allmänt vedertagna sociala teorier för samhällsbildningars funktionssätt finns inte naturligt nog. Kunskapen om vad som är

bäst är begränsad, när det gäller samspelet människor emellan och mellan människor och miljö. Hand i hand med detta går en påtaglig brist på övergripande sociala mål för samhällsbyggandet. Ambitionen är sna- rast att klara av sociala problem efter det de uppkommit.

Ibland sammanfattas en stor och ospeci- ficerad uppsättning mål på olika levnads- områden under beteckningen mänsklig väl- färd och detta index sägs utgöra målet. I detta begrepp ryms såväl ekonomiska som icke—ekonomiska komponenter. Varken de förra eller de senare är lokaliserade i full omfattning eller bestämda med hänsyn till sitt relativa värde för välfärdsnivån.

Teknologiska och ekonomiska snarare än andra sociala processer dominerar samhälls- förändringen och utgör ofta samhällets mått på framgång. Sociala mått av annan art används i allmänhet enbart för att påvisa störningar. Ambitionerna är att hålla stör- ningarna nere på en nivå, som kan tole- reras moraliskt och politiskt. Minimering av sociala störningar vid given produktions— nivå kan emellertid knappast vara detsam— ma som att maximera välfärden i vid me— ning genom att sätta sociala mål för sam- hällsbyggandet och ta i anspråk de för ett socialt samhällsbyggande nödvändiga med— len.

Varje samhällsmiljö består av en mängd komponenter, relationer, aktiviteter och ut- fall: människor, organisationer, ledarskap, isolering, handel, socialt umgängesliv, pro- dukter, erfarenheter, känslor, trygghet, osä— kerhet, framgångar, misslyckanden.

E. Dahlström2 har sammanfattat ett fler— tal typer av faktorer som »...mer och mindre intimt hänger samman med ”stad" och 'stadsmiljö” och som spelat en fram— trädande roll i stadssociologin:

Demografiska förhållanden: Boendetäthet mätt i antal invånare per km2, befolknings— storlek, åldersfördelning, könsfördelning, ci— vilståndsfördelning, folkökning, fruktsam-

1 S. 126, 128—149 har författats av Ingemar Becker. 2 Dahlström, E., Stadssociologi i Boalt, G. (m.fl.), Sociologi, Forum, Stockholm, 1951.

Tabell 10: ]. Förvärvsarbetande nattbefolkning i Storstockholm 1960: Absolut överrepresentation i förhållande till yrkessstrukturen i Storstockholm. Fördelning på yrke och kommun.

Skalogram: Reproduktionskoefficient : 0,75

Litt.

Fastig- biol. Ka- hets- jur. Mas- meralt __ sköt- soc. Tekn. Järn- Övr. kin- kon— Ovr. sel+ Kom- vårds— Peda- kem. Mo- bruks- tillv. o. tors- trans- civ. mer- ut- Hälso- Ad- Ke- Övr. Hus- go- fysi- torfor- Mili- verk- grov motor- Kommun tekn. port- bev. siellt redn. sjukv. min. miskt serv. ligt giskt kal. dons- Elekt- tärt stads- o.- div. sköt- Yrkesgrupp arb. arb. arb. arb. arb. arb. arb. arb. arb. arb. arb. arb. förare roarb. arb. arb. arb. sel

Stockholm 5 203 934 Danderyd Stocksund Djursholm Täby

Lidingö Sollentuna Saltsjöbaden Färingsö Botkyrka Västerhaninge Nacka Märsta 'ijresö Qsterhaninge Osteråker Sundbyberg Huddinge 19 Solna

Boo

Uppl. Väsby Vallentuna Salem Järfälla Värmdö Grödinge Gustavsberg Ekerö

1 172, -._

22

12

2 022 42 33 17

409

77 138 136 170 412 62

322 51 88

63

78 191 162 277 72 475 49 115

680 268 72

49

195

38 12 60 5 14 45

837

26 158 37 117

13 9 23

71 80 118 155 286 89 71 10 60

69

108 69 21 375 513 217 14 333

30 63

285

51 16 18 55 71 15 96 158 260 34 13 21 11

10 49 12 10 39

148 174

16 18 150 53 25 159 28 14 177

44

56

307 861 131 47

19 748 290 185 103 526

540

67

42

59 39 49 46 48 107 14 71 21 42 23 22 29 11 27 35

27 12 38 44 29 14 22 10 20 46 22 35 18 56 23 20

het, födelse- och dödstal, in- och utflyttning etc.

Ekonomiska förhållanden: Yrkesstruktur, företagens storlek och fördelning på branscher, inkomstförhållanden, löneförhåll- anden, levnadskostnader, bostadsförhållan- den, hyresförhållanden, byggnadskostnader, markvärde och markvärdesstegringar etc.

Organisationsförhållanden: Kommunala organisationer, speciella skyldigheter och rättigheter ifråga om planering, ordnings- hållning, renhållning, administration och ut- debitering, socialvård, sjukvård, hälsovård, skolor, övriga bildningsinstitutioner, daghem och förskolor etc.

Gruppstrukturen: Sekundära och primära grupper, fritidsgrupper, massbildningar, grannskapsgrupper etc. Den sociala kontakten: Stimulimassa, kontakternas intimitet, varaktighet och frek- vens, regler och konventioner för social kontakt, rörlighet, heterogenitet etc.

Arbetsmiljön: Yrkes— och inkomsthierar- kier, arbetstidens längd, yrkes- och fack- organisationer, tävlan och arbeten, rörlighet i arbetet etc.

Hemmiljön: Familjernas storlek, funktio- nerna i hemmet, bostadens utrustning och storlek, bostadsvanor, mödrarnas yrkesverk- samhet, familjens stabilitet etc.

Fritidsmiljön: Fritidens längd, frekvente- ringen av olika typer-av fritidsanordningar, nöjeslivet, bildningsverksamhet, fysisk rekreation etc.

Personlig/zetsstrukturen: Stadsbons intel- ligens, intressen, kunskaper, emotionella sta- bilitet, tolerans. integritet, suggestibilitet etc.

Sociala avvikelser: Frekvensen under- stödstagare, arbetslösa, alkoholister, abor- ter, illegitima barn, skilsmässor, självmord, prostitution etc.»

I många av dessa avseenden skiljer sig storstadsområdena från andra typer av sam- hällsbildningar (städer, andra tätorter och glesbygd), men vi saknar mer bestämda kri- terier för bedömning av deras sociala funk- tionssätt och verksamma indikatorer på de— ras tillstånd. Det är svårt att mäta framsteg och tillbakagång i sociala termer. I den samhällsstatistik som kontinuerligt produ—

liisvanor,

ceras finns inte adekvata kvalitativa och kvantitativa indikatorer på det sociala till- ståndet. Den har formen av en driftsstati- stik, som visserligen anger viktiga drag hos samhället, men endast indirekt ger någon information om människors status och dag- liga levnadsförhållanden. Sociala problem registreras som effekter av andra ordningen.

Bedömningen och utvärderingen av 50- ciala system (och samhällsbildningar) kan baseras på en sådan uppsättning av kriterier som föreslås av Grosslz

1. efter vad som görs för att tillfreds- ställa olika parters intressen;

2. efter art, kvaliteter, kvantiteter dess produkter (i vid mening);

3. efter dess investeringar (även i män- niskor och institutioner) för produktionsför— mågan i framtiden;

4. efter effektiviteten i användningen av olika resurser (»inputs»);

5. efter förmågan att åstadkomma resur— ser;

6. efter användningen av resurserna en- ligt rådande värderingar och normer:

7. efter graden av teknisk och administra— tiv rationalitet.

Ur välfärdssynpunkt är hälsa en viktig »produkt», i den mening begreppet definie- rats av Världshälsoorganisationen: >>Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och icke blott frånvaron av sjukdom eller svaghet.»2 Den definitionen skulle kunna ge utgångspunkt för en rad operationella mål för samhällets sociala verksamheter, vilka i sin tur skulle kunna prövas gentemot Gross" kriterier.

Detta förutsätter bestämda politiska all- männa och lokala målsättningar, som berör olika levnadsområden, t.ex. boende, ur- betsliv, utbildning, rekreationsmöjligheter, fysisk miljö, där prövningar av välfärdsef— fektema i denna vida mening ofta saknas.

1 ett verksamhetssystem (totalsamhället eller enskilda samhällsbildningar) är det inte ovanligt att målförskjntningar äger rum i

hos

1 Bauer, R. A., (ed.), Social Indicators, MIT Press, Cambridge 1967. 2 World Health Organization, Constitution of the WHO: The Organization, Geneva 1956.

riktning mot sådana mål som är enkla att utvärdera. Mål som är mera svårgripbara och inte kan mätas får en underordnad roll vid inriktningen av aktiviteterna trots att de utgör väsentliga komponenter i den ur- sprungliga eller ideala måluppsättningen. Kriterier för funktionssättet hos ett system kan formuleras i termer av vilket som helst väldefinierat kvalitativt eller kvantitativt mål.

Samhällsplaneringen har ofta en utpräg— lat företagsekonomisk orientering, vilket medför att ekonomiskt mätbara förhållan— den drar till sig mest uppmärksamhet. Verk- ningsgraden, dvs. den mängd resurser som krävs för att åstadkomma en produktenhet tenderar att beaktas mer än verkan, dvs. graden av måluppfyllelse, även i samband med sociala åtgärder. Ett maximalt antal passagerare per tids- eller kostnadsenhet an- ses t. ex. ofta viktigare än att på bästa sätt tillgodose resenärernas individuella krav på kollektivtrafiken. Sammanblandning av des- sa begrepp präglar val av indikatorer och även utvärderingen av samhället i olika av- seenden.

Enskilda personer (och andra handlings- enheter) utvinner sin välfärd genom mäl- inriktade handlingar. Vad människor gör och inte gör samt vad det kostar i tid, kraf- ter och pengar har en grundläggande be- tydelse för dem. Vad som händer med dem som ett resultat av egna misslyckanden eller genom olika former av yttre påverkan har dock dessutom betydelse för deras status och framtida beslut.

Samhället medverkar till välfärden genom att tillrättalägga ett blandat utbud av möj- ligheter och genom att trygga vissa aktivi- teter. Detta måste enligt Gross” kriterier bl.a. ske med hänsynstagande till skilda kategorier av individer genom en planering av institutionella och rumsliga förutsätt- ningar, som utgör medvetna kompromisser mellan krav från olika kategorier av hand- lingsenheter.

Under i övrigt lika omständigheter är det bättre ju större effektiv valmängd människor har och ju mindre tid som är bunden till »vardagsrutiner». Olika system av restrik-

tioner fungerar emellertid särskiljande och avgränsar ibland omotiverat handlingsmäng- derna för människor. Detta kan påverkas av samhällsplaneringen.

Samhälleliga målsättningar kan knytas till förändringen av struktur, relationer och verksamheter så att godtyckliga restriktio- ner och samhällsrisker minskar eller un- danröjs. Adekvata sociala indikatorer mäste skapas och återföringar till planeringspro- cessen av täckande, representativ och kon- tinuerlig information måste komma till stånd. Framför allt måste man öka informa- tionen om de konsekvenser som beledsagar olika specifika förändringar.

Vad som uppmärksammas av storstads- problematiken bestäms till en del av en so- cial storstadskritik, som är baserad på jäm— förelser med andra miljöer och på observa- tioner av allmänna sociala missförhållanden och kan vanligen inte skiljas från en allmän samhällskritik.

Jämförelser baseras ofta på speciella eller partiella sociala bedömningar, vilka formu- leras så att de uppfattas som generella om- dömen. Idealiskt borde bedömningarna gö- ras över en mängd levnadsområden med av- seende på förmågan hos respektive sam— hällsmiljö att producera samma effekter på samma individer. Även om så inte kan ske bör såväl nackdelar som fördelar med en given miljö beaktas.

Lokala samhällen är inte några isolerade miniatyrer av samma generella verksamhets- modell, utan det råder en viss arbetsför- delning mellan dem och de fungerar på ett ömsesidigt sätt, vilket gör det svårt att isolera de relativa sociala värden som en viss regional miljö har. Olikartade verksam- hetsstrukturer leder till olikartade demogra- fiska och socio-ekonomiska strukturer. Det- ta betingar uppkomsten av variationer i levnadsmönster och skillnader i sociala för- lopp mellan olika lokala samhällen.

Det är i första hand »agglomereringsef- fektema», vilka uppkommer genom ansam- lingen, mångfalden och tätheten hos verk- samheter och befolkning, som särskiljer storstadsområdena från andra typer av sam— hällsbildningar.

Konsekvenserna betingas delvis av bris— tande sociala målsättningar, planering, re- surser. och teknik vid utformningen av stor- stadsmiljön och endast delvis av agglomera- tionen som sådan.

10.4 Strukturella drag hos starla/1 som verk- samhetssystemi

Storstadsområdena kännetecknas av en myc— ket differentierad verksamhetsstruktur. En mängd olikartade besluts- och handlingsen- heter försöker där genom transaktioner och målinriktade handlingar tillgodose mer eller mindre specifika måluppsättningar. Den en- skilda människan är den primära handlings- enheten, som emellertid verkar inom vissa sociala organisationsformer, t.ex. hushåll, företag, föreningar, samhällsorgan osv. Des- sa är medel för att nå olika mål, men de överordnar sig vanligen enskilda personer och värnar om organisationens intressen, vilket tenderar att slå igenom i utform- ningen av samhället som den gemensamma verksamhetsbasen.

Genom att olika intressenter i samhälls- miljön har olika prioriteringar och förut- sättningar för att agera, växer kraven på de planerande och beslutande myndigheterna att tillgodose även sådana kategorier av medborgare och andra handlingsenhetcr som saknar språkrör. I annat fall förbises det första kravet på funktionssättet i Gross" tentativa kriterier.2

En stad bör vare sig liknas vid en social organism, ett träd eller ett neutralt skal. Dess rumsliga innehåll och organisation lik- som dess institutionella drag påverkar visser- ligen vad som försiggår där, men kommer inte alla tillgodo i ett harmoniskt växelspel mellan olika delar.

De fysiska yttringarna av samhällsbild- ningens s.k. inre struktur (verksamhetsmön— ster och sammansättning av besluts- och handlingsenheter) visar sig i en rumslig upp- delning av områden med varierande typer av verksamheter, bebyggelse, befolkning m.m. Denna uppdelning baserar sig på be— slut i stadsplanefrågor, där det avgörs vad ett område skall innehålla. Därvid betingas

de politiska och administrativa besluten av rådande förordningar, av resurser, av den efterfrågan som myndigheterna upplever, men också av vissa föreställningar hos pla- nerare och beslutsfattare om hur den yttre levnadssituationen skall vara beskaffad för invånarna.

Praktiskt taget all mark definieras med hänsyn till sin användning, anpassas för ändamålet och kommer att förknippas med vissa sociala värderingar. Tillsammans utgör bebyggelse, kommunikationer och andra fy- siska arrangemang den yttre ramen för verksamheterna.

Den funktionella differentieringen eller »arbetsfördelningen» mellan områden visar sig i city, andra innerstadsområden, för- orter och omgivande kommuner genom skillnader i bebyggelse, verksamheter. och människor bosatta eller sysselsatta där. För- delningen över olika sådana områden av handlingsenheterna och transaktionerna sker tämligen systematiskt. Det uppstår ansam- lingar av likartade enheter på grund av flera samverkande ekonomiska och sociala fak- torer. Vissa slag av arbetsplatser koncen- treras till city, andra till fabriksområden. till centra i stadsdelarna. Vissa befolknings- kategorier bor eller verkar i centrala delar. andra i olika förorter.

För en beslutsenhet som skall agera i detta system är kommunikationerna av stra- tegisk betydelse för att de möjligheter som ryms på olika håll skall kunna tillhöra den effektiva valmängden. En mångfald av kon- takter (även icke realiserade kontaktbchov) mellan olika enheter kommer att prägla sys- temet. Den tillgänglighet som utmärker möj- ligheterna på olika verksamhetsområden är en viktig samhällsvariabel. som bestäms bå— de av lokaliseringsmönster och socio-eko- nomiska faktorer.

Stadsstrukturen och kommunikationsle—

1 En hänvisning kan bl. a. göras till Bauer, R. A. (ed.), Social Indicators, kap. 3 The State of the Nation: Social Systems Accounting av Gross, N. M., MIT Press, 1967. För empirisk och teoretisk belysning hänvisas till: Svensk Samhällsstruktur i sociologisk belys- ning, kap. 9 Stadens struktur av Janson, C.-G., Norstedts, 1965. 2 Se 5. 128.

dernas dragning präglas av det omfattande arbetslivet. Näringslivets arbetskraftsbehov och krav på strukturförändringar måste till- godoses, men samtidigt också befolkningens sysselsättningsbehov och valmöjligheter. Ar- betspendlingen blir en tung faktor i trafik- arbetet och reskostnaderna (i tid och pengar) tenderar att öka. Omfattande investeringar i trafikapparaten måste komma till stånd för att tillgodose behovet av persontrans— porter för olika ändamål, där inköpsresor och >>fritidsresor>> utgör växande och allt- mer betydelsefulla andelar.

År 1965 bodde i Stor-Stockholm 596 000 förvärvsarbetande personer och av dessa arbetade 438 000 i Stockholms stad. Inner— staden hade 311000 personer i förvärvs- arbetande dagbefolkning. Av samtliga för- värvsarbetande arbetade ca 16 procent i det egna bostadsområdet (Fob-områden).1 Läg- ger man till arbetspendlingen alla de för— flyttningar för andra ändamål som försig- går med olika färdmedel inklusive gångför- flyttningar mellan olika verksamhetsställen i regionen kommer man fram till ett utom- ordentligt omfattande trafikarbete varje dygn.

Näringslivet i Stockholms stad har en underrepresentation av arbetare i jämförelse med riket. medan förvaltnings—, kontors- och handelspersonal överväger. Flera andra likartade skillnader kan iakttagas beträffan- de arbetsmarknaden. Detta återverkar na- turligtvis på olika befolkningskategoriers möjligheter till sysselsättning inom produk- tionen på ett sätt som kan vara svårt att överblicka.

Boendet är i sin tur koncentrerat till vissa andra områden än de centrala inom regio- nen. De mest omdebatterade typerna av bo- stadsbebyggelse som kännetecknar storstads- områdena är »sovstäderna» respektive »slummen». De förra kännetecknas bl.a. av relativ brist på verksamheter utöver bo- endet och de senare av bristfällig bostads— och områdesstandard samt social otrygg-

Varierande grader av bostadssegregation kännetecknar bostadsbebyggelsens rumsliga fördelning. Segregation är ett uttryck för särskiljande social behandling av olika be-

folkningskategorier direkt (genom anvisning av viss typ av bostäder till viss typ av män- niskor) eller indirekt (genom den marknads- mässiga styrningen av relationerna på bo- stadsmarknaden). Genom planeringen av lä- genhetsstorlekar, lägenhetstyper, hustyper i ganska klart avgränsade områden och i sär- skilda lägen i staden läggs grundcn till segre— gation i strukturen.

Fig. 10: 3 och 10: 4 visar segregationen i termer av andelen röstberättigade tillhöran- de arbetarklassen i Stockholms stad år 1966 respektive i termer av inkomst. En annan vanlig företeelse som kan uppstå genom ka- tegoribyggande är ålderssegregation.

Graden av bostadssegregation för olika yrkeskategorier kan antas följa en U-formad fördelningskurva så att arbetarklassen res- pektive överklassen visar högst värden med lägst värden för medelklassen. Ju större klasskillnader desto större rumslig åtskillnad i boendet och även för andra aktiviteter.

Till segregationen hör varierande service— nivåer mellan olika områden. En av bo— stadssegregationens konsekvenser är skol- segregationen vilken har belysts genom un— dersökningar i Malmö av bl.a. H. Swed- ner.2 Sammanfattningsvis yttrar den sig i avsevärda skillnader i den sociala samman- sättningen av elever mellan såväl rektors- områden som enskilda klasser. Av 1000 studerade skolklasser hade t. ex. 25 procent mindre än två elever från socialgrupp III eller mindre än två elever från I och II A. Detta strider mot grundskolans läroplan och med ett sådant mönster tenderar att följa ett antal sociala effekter på utbildningsbe- nägenhet och olika gruppers uppfattningar om varandra.

Segregation och social diskriminering är ett tecken på bristande social integration av stadsbygden, vilket bl.a. också yttrar sig i relativt lågt antal kontakter mellan vissa om- råden (norr och söder. öster och väster el- ler var det är finast respektive »sämst» att bo i olika stadsregioner). Lågt antal sociala

1 Pendlingen i Stor-Stockholm, Stockholms stads statistiska kontor, 1968 (stencil). 2 Swedner, H., Edstrand, G., Skolsegregationen i Malmö 1969, Soc. Inst., Lund (stencil).

Figur 10: 3. Andel inom socialgrupp 3 i Stockholms stad år 1966.

Källa: Allmänna val i Stockholms stad 1966, Stockholms stads statistiska kontor, Stockholm 1967.

50 % -

40. I5/0—50 0/

30% —40 % ' 200/o * 30 %

Avwkelser från genom— snittet (=|3 527 kr/inv);

—3000

;;_3ooo——lsoo

1500 — O O — +l500 + [500 —- + 3000

. %%aooo—

Figur 10: 4. Till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst per invånare uttryckt i av- vikelser från genomsnittet för församlingarna inom Stockholms stad är 1968

Källa: Statistisk årsbok för Stockholms stad 1968.

kontakter leder till mindre samstämmighet och förståelse mellan olika grupper av in— vånare. Detta utgör en bas för missnöje och sociala konflikter snarare än ett ut- gångsläge för social utjämning.

Den sociala och funktionella integratio— nen av stadsbygden beror på lokaliserings— mönster och på kommunikationer, när det gäller de yttre, fysiska förutsättningarna.

Strukturen av verksamheter och boende läggs emellertid inte en gång för alla utan förändras över tiden bl. a. genom icke-pla- nerade socialekologiska processer. som med— för förändringar i bosättningsmönster och aktivitetsfält. Förslumning, kontorisering, omflyttning och åldrande befolkning i olika områden leder ofta till besvärande konse- kvenser för samhället och vissa befolknings- grupper. Det existerar emellertid i allmän- het inte någon bevakning av hur sådana processer fortskrider och i storstadsområde- na inriktas nästan alla ansträngningar på nybyggande. Kompletteringar av gamla mil- jöer och sanering beaktas för lite, medan samhällsförändringarna samtidigt medför stegrade standardkrav från människorna även i äldre områden. Adekvata allmänpo- litiska målsättningar angående boendet och lokala målsättningar angående den yttre samhällsmiljön skulle kunna begränsa vådor- na av utvecklingen. Handlingsinstrument kan tillskapas om de skulle saknas, t. ex. »obliga- torisk fastighetskontroll». som föreslagits på annat håll.

Slum i välfärdssamhället uppkommer när fastighetsekonomiska och fastighetstekniska bedömningar får dominera över de sociala krav på boendet, som alla borde ha rätt att ställa. Slummen tillhör de allmänpolitiska problemen i lika hög grad som de lokala.

De inre delarna av storstadsområdena tenderar att göra flyttningsförluster, vilket innebär att det är förorter och ytterområ- den som växer befolkningsmässigt. Befolk— ningssammansättningen förändras också på så sätt att en »förgubbning» sker i inre delar, medan förorterna får en yngre be— folkning. Andra egenskaper än åldern kan präglas av centrifugala respektive centripe- tala tendenser t. ex. inkomst och hushålls-

storlek. Detta ställer naturligtvis krav på planeringen av miljön med hänsyn till de skilda verksamhetsbehov och förutsättningar som betingas av människors livscykel och andra sociala faktorer.

Storstadsområdena har hög inflyttning, men också omflyttning och avflyttning. Det sker ständigt en rekrytering till olika va- kanta positioner och nybildade tillfällen. Den geografiska flyttningsbenägenheten är störst under trettio års ålder. Huruvida de flyttande utgör ett »positivt» eller »nega- tivt» urval i termer av utbildning. intelligens och andra sociala eller psykologiska egen- skaper är omdiskuterat. Vissa data tyder på att urvalet skulle vara positivt i den me- ningen. Förmodligen förekommer både bätt- re och sämre lottade, lockade av möjligh:- terna eller socialt utfrusna ur tidigare mil- jöer. Städerna drar till sig människor med mycket varierande bakgrund socialt. kultu- rellt, nationellt.

Man kan förmoda att storstadsområdena präglas av hög rörlighet geografiskt, socialt och yrkesmässigt. Det skulle således vara ett förhållandevis öppet system som tillåter människor att skifta utgångslägen socialt. Till bilden av industrialisering och urbani- sering hör sådan omfattande rörlighet. Detta medför svårigheter för människor att upp- rätthålla långsiktiga, intima sociala kontak— ter, ger upphov till lösare släktrelationer och medverkar till en nedbrytning av tra— ditionella institutioner.

Samtidigt som vissa får det bättre genom rörligheten även i sociala hänseenden miss- lyckas andra i omställningen till annorlun- da sociala förhållanden. Tecken tyder på att förändringen i allmänhet ställer störst krav på arbetarklassen, vars levnadsmönster för- ändras mest. Anpassningen i alla sådana sammanhang betraktas i stort som indivi- dens ensak både när det gäller att klara av praktiska angelägenheter (instrumentellt) och känslomässiga (emotionellt). Den som förmår att systematiskt och medvetet ta vissa myndigheter till hjälp har större chan— ser, men många känner inte till systemet av sociala inrättningar. Det ryms få före- byggande element i storstadsområdena och

relativt hög grad av formell kontroll (t.ex. polisantal per en viss mängd invånare).

Genom flyttningen till storstadsregioner- na har många människor fjärmats från tra- ditionella levnadsvanor och ibland inplace- rats i sammanhang, där deras tidigare er- farenheter inte stämmer. De måste omorien- tCI'J sig både utåt och inåt. Förändringstak- ten i en mängd sociala avseenden är snabba- re i storstadsområdena än i andra områden. Sociala och andra innovationer härrör ofta därifrån. Både människorna och deras yttre miljö måste rustas så att de kan klara av de anpassningskrav, som ringen ställer.

De olika lägena i rummet är försedda med en social definition, som anger deras användningsområde och förknippar varje plats med sociala värderingar. Användbar- heten hos miljön kommer att variera på- tagligt för olika kategorier av befolkning- en. Den tekniska och organisatoriska sidan hos storstadsmiljön betyder mycket för hur den skall fungera. Den tidsmässiga organi- sationen av aktiviteter är t. ex. en betydel- sefull aspekt. vilket kan iakttagas vid rus- ningstiderna på dygnet. Utformningen av miljön, från biotekniska komponenter till sådana institutionella omständigheter som påverkar människors möjligheter att fylla olika sociala roller, har betydligt större in- verkan på livssituationen i storstadsområ- dena än i mindre orter, där beroendet av diverse tekniska omständigehter är mindre bl.a. på grund av mindre komplexa val- och handlingssituationer. Har vi en rättvis fördelning av arrangemang som kan möj- liggöra, underlätta eller ersätta olika befolk- ningsgruppers aktiviteter? Har vi sådana tekniska lösningar och organisatoriska regler att de kan fungera som tänkt?

Urbana miljöer kännetecknas av en stor mängd specialiserade funktioner och en komplicerad teknologi. Byråkratisering, sys— tematisering och organisatoriska regler får relativt stort inflytande på verksamheterna.

Relationerna mellan handlingsenheterna i en samhällsbildning får naturligtvis en prä— gel av de verksamheter som bedrivs där. Framgång genom rationalitet, effektivitet

samhällsföränd—

och teknisk kompetens eftersträvas i all- mänhet. Hypotetiskt kan antas att en sådan orientering ger marknadsmässiga och instru- mentella relationer dominans över emotio- nella. Det gemensamma handlandet och um- gänget skall leda till givna mål, vilket med- för en minskning av kontakter enbart för deras egen skull under loppet av det dagliga agerandet. Människor kommer att värderas tämligen specifikt och det grundläggande elementet i en kontakt blir >>arbetsuppgif— ten» och vad parterna kan bidra med för att klara den. Det är i övrigt mestadels ointressant vem personen är.

Faktorer av denna art bidrar till att skapa det socialpsykologiska klimatet i storstads- områden. Det är lätt att inse att miljön då kan verka anonym och opersonlig, liksom att människor lätt kan komma utanför handlingsgemenskapen och bli utan kontak- ter bl. a. på sådana grunder.

Denna atmosfär kontrasteras ofta mot andra typer av miljöer, där människor kän- ner varandra bättre och bedömer hela per- sonligheten, där det är viktigt vem man är och där kontakterna ofta präglas av emo- tionellt innehåll. I ett sådant kontaktsystem kan en alltför utbredd intimitet och känne- dom om personliga förhållanden vara på- frestande för individerna. Samtidigt kan det skänka en viss gemenskap och trygghet i andra fall. Social ställning är nyckeln till personlig behandling och inflytande snara- re än tekniska kriterier, vilket inte är posi- tivt. I verkligheten ger säkert alla agglo- merationsklasser exempel på båda kontakt- systemen och typerna av upplevelser.

Det finns brister i existerande sociala kon— taktsystem.1 men att ensidigt belasta stor— stadsområdena i jämförelse med andra 50- ciala miljöer vore att bortse från fakta och från vidden i kontaktproblematiken. Många betvivlar att den relativa frånvaron av »nära

ersonliga relationer» särskiljer mellan stad och landsbygd.. Det kan vara frågan om en social vanföreställning.

Informationsspridningen och närheten till beslutsfattandet är viktiga förutsättningar

1 Se 5. 115—120.

för att människor skall kunna agera adekvat i olika verksamhetssystem. I vissa områden inom städerna bildas »byalag» för att främ- ja detta, men deras insatser torde kunna för- stärkas ytterligare i framtiden bl. a. genom vidgad informationsverksamhet från myn- dighetema.

Omfattning och täthet hos befolkning och verksamheter i storstadsområdena medver- kar till att öka chanserna på olika levnads- områden samtidigt som det finns motver- kande tendenser. Hur befolkningstätheten fungerar vid utvecklingen av verksamheter, utfall och upplevelser av miljön är inte till- räckligt prövat vare sig ur ekonomiska eller sociala aspekter.

Ibland framförs analogier med hänsyn till konsekvenserna av »trängsel» i djursam- hällen respektive befolkningstäthet i män- niskosamhällen. Trängsel och täthet är emel- lertid inte samma sak. Människor har en från djuren väsensskild social organisation inriktad på en mångfald, ofta föränderliga uppgifter. Den förmedlas genom social in- lärning av värderingar och beteendenormer samt präglas av arbetsfördelning och social kontroll, vilket underlättar det samtidiga agerandet av många personer på ungefär samma plats. Upplevelser av trängsel har i hög grad en teknisk bas därigenom att bris— tande tillgångar på resurser skapar knapphet i utbudet eller medför brister vid konsum— tionen. Socialpsykologiskt har människor behov av aktiva perioder under ett dygn, men också behov av reträtter i avskildhet, vilket i och för sig går att arrangera även i storstadsområden.

Den — i vid mening optimala tätheten hos en samhällsbildning kan inte bestäm- mas entydigt utan varierar med olika typer av verksamheter, med olika tekniska förut— sättningar och för olika kategorier av män— niskor.

Vissa försök att bestämma idealiska stads- storlekar med hänsyn till folkmängd har utförts, men knappast lett till några av— görande slutsatser. Ett ryskt försök, som har berättats, utgick från förutsättningen att befolkningsunderlag för en viss mängd verk- samheter (utbud av arbetstillfällen, service

osv.) skulle åstadkommas samtidigt som tids- åtgången för miljöanvändningen skulle vara begränsad. Varken tillvägagångssätt eller re- sultat finns tillgängliga, varför det endast kan exemplifiera en tänkbar ansats för att pröva ett par aspekter på samhällsbildningen med hänsyn till vissa egenskaper hos funk- tionssättet.

Ett utmärkande drag för forskningen om olika samhällsbildningar är att den ofta in- riktas på att förklara uppkomsten av olika samhällsmönster snarare än på analyser av deras konsekvenser.

Hur en samhällsbildning fungerar i ter- mer av befolkningens aktiviteter är en vä- sentlig sida. Samhället kan medverka till att höja välfärden och bidra till att minska ris- kerna för sociala misslyckanden genom att undanröja godtyckliga restriktioner eller karriärer på en rad verksamhetsområden.

10.5 Störningar i storstadsområdenas funk- tionssätt

Indikatorer på störningar i funktionssättet brukar dels knytas till de yttre förhållandena i miljön, dels till de återverkningar som kan märkas i människors beteenden eller fysiska och sociala status. Störningarna tillmäts sin relativa vikt efter konsekvenserna för sam- hället respektive för individerna. Referens- systemet är av naturliga skäl långt ifrån en- hetligt, vilket leder till att bedömningarna varken täcker alla aspekter som kan vara viktiga i en given situation eller värderar dem på samma grunder. Trafikolyckor upp till en viss nivå kan t. ex. tolereras av all- männa opinionen och politikerna såsom samhällskostnader för utförandet av ett be— tydelsefullt trafikarbete. Kostnadsnivån kan diskuteras och när man närmar sig kritiska tillstånd sätts speciella åtgärder in för att dämpa de negativa effekterna. Så kan man naturligtvis inte se problemet ur deras syn- punkt som drabbas av en olycka, där varje händelse självfallet blir högst betydelsefull. Det är därför vanligt att olika parter talar förbi varandra vid utvärderingen av sam- hällets makro- respektive mikrotillstånd. Strukturellt yttrar sig vissa fysisk—tekniska

störningar i förslitning, nedsmutsning och bristande funktionsduglighet hos bebyggelse och andra element i den yttre miljön. Vi har uppkomsten av slum, föroreningar av luft och vatten osv.

Konsekvenserna visar sig också i män- niskors livslängd, sjukdomar och neurotis- ka störningar, vilket är symptom på olika slags stress och andra brister genom miljö- omständigheterna. Dessa variabler antar olika värden för olika socio-ekonomiska be- folkningskategorier och olika yttre levnads— omständigheter.

I vilken utsträckning förekomsten av så- dana störningar skall tillskrivas storstaden som samhällsbildning i högre grad än andra samhällstyper är diskutabelt.

Fanns inte en mängd tekniska och so- ciala allmänna missförhållanden skulle stor— stadsområdena fungera bättre. Fanns inte storstadsområdena skulle en mängd miss- förhållanden inte påtagligt märkas eller möjligen inte finnas.

Allmänna störningar som förekommer i systemet och yttrar sig i förslitning och ex- ploatering av allmänna fysiska och sociala strukturer eller av den mänskliga organis- men kan vara allvarligare företeelser än de yttre observerbara beteendeavvikelser, som man ofta tenderar att fästa stort avseende vid.

De indikatorer som tas i anspråk vid be- dömningen av störningar är i allmänhet omedelbart påtagliga händelser, men hän- delser, som i perspektivet av den utomor— dentligt stora aktivitetsmängd som förelig- ger ändå är relativt sällsynta, vilket kan exemplifieras i nedanstående sammanställ- ning. När befolkningen används som re-

duktionsbas är det viktigt att beakta att verksamhetssystemets verkliga omfång väx- er snabbare än summan av dess delar.

Tabellen är endast ett exempel på fatala yttringar av beteenden i några olika om- rådesenheter och dess värden förändras mellan områden över tiden och varierar också inom områden. Det är inte fråga om sociala konstanter. Mängden döda i trafik- olyckor bevakas kontinuerligt och utnytt- jas så att trafiken prioriteras åtgärdsmäs- sigt. Mängden självmord är större och in- dikerar sociala störningar av annan art, men beaktas föga.

För analyser av samhällets brister fordras uppsättningar av adekvata indikatorer på en rad levnadsområden förknippade med välfärden i samhället. Den information som finns rymmer statistiskt-vetenskap]iga fel- källor, den ger endast möjligheter till täm- ligen ytliga överblickar, den täcker inte re- levanta sociala aspekter och den är inte samordnad.

Därför är underlaget för att bedöma stor- stads'bildningarnas funktionssätt genom att ta fasta på några av dess störningar och gö- ra jämförelser med andra typer av sam- hällsbildningar i stort sett odugligt. För sam- hället har detta besvärande konsekvenser ef— tersom det är angeläget att basera samhälls- byggandet på rationella grunder och förde- la resurserna på välfärdsfrämjande lokalise— ringar.

10.6 Avvikande beteendet:

En vanlig förekommande typ av indika- torer på störningar i samhällslivet och sär- skilt i storstadslivet är de s.k. avvikande

Tabell 10: 2. Dödsfall genom »beteendeavvikelser» i Stockholms stad och län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län samt i riket per 100 000 invånare år 1967.

Sthlms Sthlms Göteb. o. Malmöhus stad län Bohus län län Riket Döda i traökolyckor 15,9 17,8 18,8 18,3 17,8 Döda genom andra olyckor 28,7 19,7 21,8 33,6 25,3 Döda på grund av mord, dråp etc. 1,4 1,4 1,8 0,6 0,9 Döda genom självmord 39,2 21,8 20,9 25,0 21,6

Källa: SOS, Dödsorsaker, 1967.

I den stora mängd handlingar som ut— spelar sig finns en delmängd som faller utanför regelsystemen och vad som kan to- lereras. Det är inte en handling som sådan som ger upphov till beteckningen utan dess avvikelser från förväntningar. som är knut- na till beteenden i olika handlingssituatio- ner.

Man kan tala om ett ramsamhäll: (landet i dess helhet med övergripande sociala vär- deringar och beteenderegler) uppbyggt av sociala organisationst'ormer (hushåll. före- tag, föreningar) och delkulturer inom vilka individerna verkar. Grundläggande hand- lingsramar i systemet sätts av värderingar och normer (institutioner) vilka anger de allmänna rättigheter. skyldigheter och för- hållningssätt som skall gälla i givna situa- tioner. Ramsamhället hävdar vissa sådana, delkulturerna andra ibland harmonieran- de. ibland motstridiga.

För att sprida och upprätthålla reglerna tillämpas social inlärning och social kon- troll i växlande former och grader. Olika sociala enheter uppmuntrar överanpassning till sitt värde- normsystem och försöker ge- nom förebyggande eller bestraffande åtgär— der hindra uppkomsten av avvikelser.

I ett öppet samhälle, karakteriserat av hög mobilitet försvåras både enskilda sam- hällsgruppers och ramsamhällzts möjlighe- ter att utöva formell och informell social kontroll. Enskilda värde-, normkällor ifråga- sätts i högre grad i ett system. där indi- viderna inte är socialt fixerade.

Vissa typer av avvikande sociala beteen- den har aktivt stöd av givna samhällsgrup- peringar som förkastar ramsamhällets mål- uppsättningar och/eller de medel samhället anvisar för att nå målen. Den relativa före- komsten av sådana grupperingar är ett ut- tryck för graden av integration respektive desintegration över samhällssystemet. På det individuella planet kan detta från olika par- ters sida upplevas som social otrygghet i livssituationen.

Avvikande beteenden förekommzr också i individuella former. som yttrar sig i akti- viteter varierande från excentriska avsteg

från förväntningarna till mentalsjukdomgr och självmord. Dessa tillhör yttre observer- bara tecken på anpassningsproblem och främlingsskap mellan människorna och det sociala systemet. Många upplevelser av otill— räcklighet och otillfredsställelse saknar emel- lertid omedelbara uttryck. vilket gör att så- dana problem allvarligt kan underskattas.

Ytterligare en tredje typ av avvikande beteenden utgörs av misstag. som uppkom- mer, när människor är engagerade i en mängd aktiviteter. De är inte resultat av medvetna. målinriktade handlingar utan kan betraktas som tillfälliga missgrepp. De uttrycker inte någon stabil handlingsdispo- sition hos enskilda agerande. Sådana hän- delser inträffar naturligtvis lättare i komp- licerade situationer. där flera aktiviteter ut- spelar sig. Denna mängd av beteenden kan naturligtvis inte utan vidare placeras in i och förklaras av en sådan referensram som skisserats ovan.

Urbaniseringen och särskilt storstadsmil— jöerna anses ha betydelse för utvecklingen av de avvikande beteendena. Miljöernas in— verkan vid uppkomsten och förändringen av beteendena är emellertid än så länge oklar. Ett helt komplex av betingningsfak— torer spelar med, där såväl samhällsdefini— tioner som konstitutionella drag hos indi— vider och samhälle finns med. I vilken ut- sträckning storstadsmiljön på grund av sin verksamhetsstruktur och andra sociala ka- rakteristika endast utgör scenen och/eller producerar avvikande personligheter äter— står att pröva.

Avvikande beteenden verkar störande för samhället. men kan i vissa former tjäna som pådrivande kraft vid förändringar av samhäll;ts institutionzr. Det kan vara be— fogat att varna för odelat negativa värde- ringar av alla sådana yttringar.

Till traditionella indikatorer på institu— tionella störningar hör bland andra:

]. brottslighet (överträdelse av äganderätt och personlig integritet osv.)

* För en teoretisk och empirisk redovisning av avvikande beteenden hänvisas till:

Israel, J. (ed.), Sociala avvikelser och social kontroll, Stockholm, 1964.

2. självmord (överträdelse av religiösa och samhälleliga föreställningar)

3. skilsmässor (överträdelse skapsreglerna)

4. utomäktenskapliga födslar (dito)

5. »lösdriveri» (överträdelse av regler för arbetslivet osv.)

6. »utomparlamentariska aktioner» (över— trädelse av politiska spelregler)

7. frekvenser av sjukdomsfall eller so— cialvårdsfall.

av äkten—

Huruvida sådana avsteg från förväntning- arna skall antas härröra ur brister hos olika bosättningsmönster eller hos berörda insti— tutioner. eller betraktas som effekter av andra samhälls- respektive individfaktorer är tvivelaktigt. Institutioner löses upp och omorganiseras genom förändringar i akti- vitetsmönster och i yttre miljö. När attity— der. vanor och livsstilar genom sociala in- novationer och spridningsförlopp utjämnas mellan olika befolkningsskikt och geogra- fiska områden, kan man också förvänta sig en utjämning i termer av avvikande beteen- den.

Därmed är naturligtvis inte sagt. att ut- vecklingen av störningsmoment av detta slag inte är väsentliga att följa. Förloppen har betydelse för samhällets fördelning av rc- surscr på olika sociala områden och även för samhällsplaneringens beredskap att möta de nya krav på miljön som uppstår genom institutionell förändring. Detta gäller spe- ciellt i storstadsområdena som tenderar att gå före i utvecklingen.

10.7 Brottslighetl

Brottsligheten är en besvärande störnings- variabel på grund av att den representerar en social otrygghetsfaktor och för att stora ekonomiska värden står på spel direkt eller indirekt.

Brott är en beteckning för överträdelser av samhällets lagar och förordningar och omfattar en mängd olikartade beteenden med hänsyn till former och konsekvenser. Vid analyser'av brottslighet är det i allmän-

et överträdelser av brottsbalken som åsyf-

tas. Därigenom utelämnas brott mot skatte- lagstiftning, trafiklagstiftning osv. för att in- te nämna alla beteenden. som inte definieras som lagöverträdelser. men som bryter mot »allmänmoralen» och hur människor bör bete sig.

En årlig redovisning av brottslighet ger t. ex. kriminalstatistiken2 som omfattar:

a) brott mot brottsbalken, utom fylleri och förargelseväckande beteende (BrB utom 16 kap. & 15—16),

b) rattfylleri, rattonykterhet samt smit— ning (IBL & 4—5),

c) brott mot andra specialstraffrättsliga författningar än trafikbrottslagen för vilka är stadgat strängare straff än böter eller disciplinstraff.

I allmänhet baseras bedömningar av mängden brott på »anmälda brott», dvs. brott som kommit till polisens kännedom (inklusive förmenta brottsfall).

Brottsligheten antas emellertid på goda grunder vara större än den som kommer till polisens kännedom. Relationen mellan syn- lig och verklig brottslighet kan variera över tiden. med skillnader i anmälningsbenägen- het mellan och inom orter. mellan typer av brott och med polisens aktivitet.

Sammanfattningsvis är kriminalitetstren— den i Sverige stigande som resultat både av en ökning av verklig brottslighet och effek- tivare kontroller. Denna allmänna utveck- ling kan emellertid enligt G. Carlsson ». . . inte förklaras med hänvisning till storstads— eller stadsbefolkningens relativa ökning».3

Jämförelser med Danmark och Finland visar att brottsligheten i Sverige per 100 000 invånare ligger högre och att den tenderar att öka snabbare. Jämförelser mellan de nor- diska huvudstäderna antyder beträffande stölder betydligt högre nivå och snabbare tillväxt för Stockholm. Fig. 10: 5 visar ut—

1 För en diskussion av brottslighet ur teore— tiska aspekter hänvisas till: Israel, J. (ed ), tidi- gare citerat arbete. För en redovisning av empi- riska data hänvisas till: Forsström, K-G., Brotts- lighet i sifTror, Aldus, 1965. 2 SOS, Kriminalstatistik, 1967.

3Statistisk Tidskrift 1969: 4, Kriminalitets- prognos i komparativt och historiskt perspektiv, av Gösta Carlsson.

Anm. brott per hundratusen inv.

Stockholms stad

Gorebgrq Malmo

__ Övr. stöder >50 000 inv

Städer med 2000- 499 Hela rike)

Övriga

///r——i kommuner

| l l [ l960 ISGI I962 l963

l l l

] I964 |965 1966 |987

Figur 10: 5. Anmälda brott mot brottsbalken per hundratusen invånare under åren 1960—1967 vissa regioner.

Källa: Kriminalstatistik 1967 (SOS) Del I Polisstatistik SCB Stockholm.

vecklingen av brott mot brottsbalken i Sve- rige 1960—1967 med viss regional indelning.

Bestämningen och redovisningen av brottsligheten rymmer en rad problem ut- över ovan antydda — som gör den svår att analysera med hänsyn till orsaker och svår att tillämpa vid jämförelser av olika sociala situationer.

Att summera olikartade brott och att an- vända folkmängden som reduktionsbas vid bildandet av brottstal är diskutabelt, An- mäld brottslighet bästa återspegling av verklig brottslighet är knuten till platsen för brottet och inte till brottslingens ur— sprung Vilket begränsar möjligheterna till tolkningar. Dessutom föreligger en dold brottslighet som bedöms vara omfattande men som inte behöver vara proportionell

mot mängden uppdagade brott.

En viss samhällsmiljö kan antas med- verka till brottslighetens uppkomst på i hu- vudsak två sätt (var för sig eller snarare i kombination); den kan producera handlings- dispositioner hos människorna, som gör dem benägna att begå brott; den kan obe- roende av detta erbjuda möjligheter och medel för brott.

Brott per invånare kan inte utan vidare tolkas som en viss benägenhet hos en be- folkning att begå brott eller som en risk för en befolkning att bli utsatt för brott. Betingade sannolikheter gör att brottslighe- ten slår selektivt, vilket bl.a. belyses i fig. 10: 6 och 10: 7 som visar vissa variationer i brottslighet mellan olika områden i Stock— holmsregionen.

Avvikelser i om, brott/IOOO inv,-

+20—

no- t|9,9 . ..

lagning; Anvnamnuv .vu.nv.v.v.v.u

, 5_ . 9,9 (gummi?!

H

M lill

-9,9#-5

l

z:-

thPLBE _ ;».jpgav 1

iframes.

ihn— ' .

x f_ÄkE'Å'

__ mun,-url, — — — —- Kommunqröns

. Huvudort

ÅNINGE

STOCKHOLMS STAD STOCKHOLMS LÄN

Figur 10: 6. Antal »öppna» brott per 1 000 invånare uttryckta i avvikelser från genomsnittet i riket år 1968. ( Riksgenomsnittet = 42,4)

Källa: Rikspolisstyrelsens regionala brottsplatsstatistik, 1968. uttryckta i avvikelser från genomsnittet i riket år 1968.

Antal »öppna» brott per [ 000 invanare inom respektive vaktdistrikt i Stockholms stad

Figur 10: 7.

Avvikelser

antal

200 _

140 —|99,9

x

brott/| 000 inv

80 —139,9 a ,. .

50 ——79,9

20 —49,9 f:...Äf:

!

-— [QQ

*.

Brott betraktas som avvikande beteende och vid utvärderingen av skilda miljöer mås- te rimligtvis en bedömning av dess omfatt- ning ske i relation till aktivitetsmängder och möjligheter till aktiviteter därför göras. Ett jakt- och fiskebrott anmäldes 1968 i Stock- holms stad mot flera hundra i skogslänen. Biltillgrepp borde sålunda relateras till mängden tillgängliga bilar, överfall och misshandel till mängden sociala interaktio- ner osv. Kunde en sådan analys genomfö- ras vore det inte förvånande om betydan- de omvärderingar av olika miljöers beskaf- fenhet måste göras. Följande allmänna hy- potes kan ställas: andelen brott av hela mängden interaktioner sjunker med växande befolkning.

Med de brottsdefinitioner, med de sätt varpå brottsligheten behandlas och med de reduktionsbaser. som tillämpas, kan man knappast förvänta sig att den registrerade brottsligheten i samhället skall sjunka. Det finns ändå anledning att anta att befolk- ningen i stort blir alltmer laglydig i brotts- balkens mening. Trots ökande komplikatio— ner i handlingssituationerna. växande regel- system och övervakning finns ingen anled- ning att tro att brottsligheten väsentligt vin— ner i utbredning bland allmänheten i stort, även om brottsmängden ökar.

10.8 Belysning av brottslighet i relation till några befolkningskarakterixtika

Alla brott anmäls inte och långt ifrån alla anmälda brott klaras upp. Detta omöjlig— gör naturligtvis en fullständig analys av befolkningsegenskaper i relation till brotts- lighet. Man är hänvisad till att studera egen- skaper hos lagöverträdare som döms för brott. Dessa uppgår under ett år till ca 6 procent av totalbefolkningen. Mer än 90 procent av de berörda brotten tillhör typen lindrigare brott som inte föranleder straff- registerpåföljd (fängelse). Männen domine- rar totalt bland dem som fälls för brott (92 procent) och huvuddelen utgörs av ungdo- mar under 21 år. Brottsligheten tenderar att öka bland ungdom och detta gäller särskilt straffregisterbrotten.

Vissa beskrivningar av den grövre brotts- ligheten i termer av olika egenskaper hos brottslingen förekommer. Eftersom motsva— rande uppgifter om totalbefolkningen sak— nas är det emellertid svårt att bedöma vär- dena. Grövre brott förefaller på basis av det material som finns att tillgå att vara kopplad till låg utbildning och underordnad yrkesstatus. Riskerna är emellertid stora för vantolkningar av brottslighetens socio-eko- nomiska bakgrund på grund av alla in- skränkningar i det analytiska underlaget.

10.9 Några regionala data om den »öppna brottsligheten»

Det är den »öppna brottsligheten» (med den yttre miljön som bas), som föranleder upplevelser av social otrygghet bland be- folkningen i olika miljöer. Dessa brottstal är därför föremål för speciell bevakning av all- männa opinionen och politikerna. Storstads- områdenas sociala vådor och den moraliska förflackningen bland dess invånare diskute- ras gärna i termer av ungdomens busliv och skadegörelse. Mer sällan används vux- enkulturens skattefiffel eller varusmuggling som samhällsindikatorer.

Antal brott för hela riket och för Stock- holms stad år 1968 redovisas i tab. 10: 3 s. 144—145 för de brottsrubriker som ingår un- der begreppet »öppen brottslighet». Fylleri och förargelseväckande beteende finns inte med i denna redovisning. som är baserad på rikspolisstyrelsens regionala statistik över anmälda brott.

Totala mängden öppna brott per invåna- re är större för Stockholms stad än för riket. Med gängse förväntningssystem skulle Stockholm haft omkring hälften så många brott. Vad gäller fördelningen över olika typer av brott har Stockholm en förhållan— devis låg andel skadegörelse och sedlighets- brott och dessa är inte heller höga i jämfö- relse med landet vid reduktion på basis av folkmängden. Däremot utgör tillgrepp och skadegörelse av motorfordon en relativt hög andel.

»Storstadseffekten» på den »öppna» brottsligheten förefaller i övrigt inte ha nå-

gon större inverkan på fördelningen över olika brottstyper. Däremot visar den sig som konstaterats i en högre total brotts- mängd.

Att storstadsmiljön skulle åstadkomma en högre brottsbenägenhct hos människor som växer upp där ligger inte i öppen dager. Den huvudsakliga bosättningen fram till 16 års ålder för personer som begått grövre brott har beskrivits något.1 Uppgifterna ty- der inte direkt på samband mellan brottslig- heten och uppväxtorten. Det är emellertid en tolkning med reservationer, eftersom da- ta inte finns tillgängliga om respektive popu- lation och eftersom uppgifterna endast om- fattar vissa fall av grov brottslighet.

En faktor som kan tänkas ha betydelse för brottsligheten i storstadsområdena är in- flyttningen av ungdomar, vilket kan leda till anpassningsproblem beroende på assimi- leringssvårigheter till stadslivet. Vidare finns det naturligtvis inflyttare som gjort eller hål- ler på att inleda en brottskarriär. Ingendera av dessa kan betraktas som genuina stor- stadsprodukter.

Som nämnts ger fördelningen över olika typer av »öppna brott» inte ett entydigt ne- gativt utfall vid jämförelser mellan riket och Stockholm.

Brottsligheten i Stockholmsregionen och andra storstadsregioner visar en variation mellan olika områden inom såväl regionen som staden. Särskilt höga brottstal — absolut och relativt — förekommer i vissa centrala delar av staden. Dessa områden känneteck- nas av hög aktivitetsnivå. om man t. ex. ser till antal besökande och sysselsatta. En gan— ska påtaglig tendens i den inomregionala va- riationen är att områdena tycks falla i unge- fär samma rangordning för olika typer av brott. Ett område som är hårt belastat i att avseende tycks vara det också i andra.

Kartorna i fig. 10: 6 och 10: 7 visar den inomregionala variationen mellan polisdi— strikt som avvikelser från genomsnittliga antalet brott per 1000 invånare i hela ri- ket. Den allmänna tendensen är att södra delen av regionen har högre brottslighet än den norra. Denna iakttagelse sammanfaller med vissa skillnader i socio-ekonomiska ka-

rakteristika hos områdena. Ett utmärkande drag hos den >>öppna>> brottsligheten i stor- stadsmiljön är att den i särskilt hög grad förekommer i centrala områden. präglad: både av hög intensitet i ekonomiska verk- samheter och förekomst av slum. Brottslig— heten över de nio kategorierna i tab. 10: 3 ligger däremot genomgående relativt lågt inom nyare förorter, men dock högre än genomsnittet för riket.

Dessa översiktliga resonemang och data om brottsligheten är ett försök att ge per— spektiv åt tillämpningen av enstaka stör- ningsvariabler som övergripande indikato— rer på det sociala tillståndet i en viss lokal samhällsbildning. Det är önskvärt att nyan- sera omdömena och att inte hemfalla åt dra- matiska generaliseringar.

Även om brottsfrekvenserna förändras på ett visst sätt innebär detta inte att samhället i ett vidare perspektiv otvetydigt är på väg i samma riktning.

10.10 Summering

Samhällsformers uppkomst och förändring- ar förklaras vanligen ur ett övergripande perspektiv av samhällsekonomiska »lagar» som »styr» produktion, arbetsfördelning och utfall hos verksamheter som har med män— niskors försörjning och samhällets ekono— miska tillväxt att göra. Detta påverkar mönstret av lokala samhällsbildningar i lan- det och inom lokala samhällen förändras b"- folkningssammansättning, socio-ekonomisk struktur samt verksamheternas art. omfång och organisation. En sådan utveckling av centrala samhällsvariabler åstadkommer ria-_ turligtvis skillnader mellan olikartade sam— hällen i människors levnadsmönster och i förloppen hos aggregerade sociala processer.

Urbanisering och storstadstillväxt kan ur beteendeaspekter betraktas som ett uttryck för de beslut som en mängd enskilda per- soner, hushåll och företag fattar och för de individuella motiv, som ligger bakom deras val av verksamhetsmiljö.

1 Forsström, K.-E., tidigare citerat arbete.

Tabell 10: 3. »Öppen brottslighet» absolut, procentuellt och per 1000 av folkmängden efter typ av brott och vaktdistrik i Stockholms stad och

lån år 1968.

Vaktdistrikt

Brott m. liv, hälsa, rån

Sedlig- hets- brott

Tillgr. skadeg. motorf.

Inbrott stöld

Andra tillgr. autbedr.

Skade- görelse m. m.

Brott allm. ordn.

Narkoti- ka, rus- drycker

Jakt- o. Eske- brott

Summa

Folk— mängd år 1968

Gamla Stan l:a absolut procent

143 10,9 per 1 000 av folkm. 23,0

Västra Södermalm 2:a

Kungsholmen 3 :e

Nedre Norrmalm 4:e

Vasastaden 5:e

Västerort 6:e

Östermalm, Gärdet, Djurgården 7:e

Östra Södermalm 8 :e

Östra station, Jarlaplan Hjorthagen m. fl. 9:e

Johanneshov, Högdalen m. fl. 10:e

Midsommarkransen, Älv- sjö, Hagsätra m.fl. 11:e

266 6,1 5,8

142 3,6 2,4

575 6,6 18,7

250 4,5 4,9

233 3,3 1,8

243 4,6 4,3

414 6,8 7,9

117 3,7 5,9 4,6 2,5

370 28,2 59,6

1 867 42,9 40,5

1 835 46,4 30,9

2 319 26,6 75,4

2 228 39,7 43,8

2 812 39,6 21,1

2 228 41,8 39,5

2 643 43,5 50,4

1 342 42,2 67,1

2 684 42,6 23,2

2 613 44,3 38,6

285 21,8 45,9

1 018 23,4 22,1

934 23,6 15,7

1 147 13,2 37,3

1 371 24,4 27,0

2 026 28,5 15,2

1 360 25,5 24,1

1 249 20,5 23,8

687 21,6 34,4

1 743 27,7 15,1

1 759 29,9 26,0

312 23,8 50,3 632 14,5 13,7 707 17,9 11,9

3 470 39,8 112,8

1 374 24,5 27,0

1 433 20,2 10,8

1 182 22,2 20,9

1 l31 18,6 21,6

833 26,2 41,7 968 15,4 8,4

721 12,2 10,6

95 7,3 15,3

226 5,2 4,9

182 4,6 3,1

354 4,1 11,5 187 3,3 3,7

304 4,3 2,3

171 3,2 3,0

239 3,9 4,6

98 3,1 4,9

265 4,2 2,3

259 4,4 3,8

44 3,4 7,1

174 4,0 3,8

131 3,3 2,2

295 3,4 9,6

148 2,6 2,9

217 3,1 1,6

117 2,2 2,1

(*)—N NV ONVN hmm 29.

57 4,4 9,2

146 3,4 3,2

13 0,3 0,2

538 6,4 17,5

37 0,7 0,7

29 0,4 0,2

ON _. om"» (NOD 3:00 NCO

"©. Nsr. som. vm m

1310 100 211,1

4 354 100 94,6

3 957 100 66,6

8 710 100 283,1

5 611 100 110,4

7 102 100 53,3

5 330 100 94,4

6 080 100 1 16,0

3 183 100 [59,2

6 302 100 54,5

5 892 100 87,0

6 206

46 045 59 397

3 077

50 849

133171

56 444

20 000

115556

67 752

Tabell 10: 3. (forts.). »Öppen brottslighet» absolut, procentuellt och per 1000 av folkmängden efter typ av brott och vaktdistrik i Stockholms stad och län är 1968.

Brott m. Sedlig- Tillgr. Andra Skade- Brott Narkoti- Jakt- o. Folk- liv, hälsa, hets- skadeg. Inbrott tillgr. görelse allm. ka, rus— fiske- mängd

Vaktdistrikt rån brott motorf. stöld autbedr. m. m. ordn. drycker brott Summa år 1968

Farsta, Skarpnäck 239 m. fl. 12:e 4,3 2,5

Skärholmen, Fruängen 107

Hägersten m. fl. 13:e 3,4 2,0 Obestämd 68 7,1 Totalt för Stockholms 3 351 polisdistrikt 5,0 4,4

27 2 061 36,7 21,9

1 277

40,1 23,2 380 39,5

26 659 39,4 35,1

1517 27,0 16,1

948

29,8 17,2

176 18,3

16 220 24,0 21,3

1 261 22,5. 13,4

585

18,4 10,6 224 23,3

14 833

21,9

19,5

296 5,3 3,2

173

178 3,2 1,9

69

2,2 1,3

33 3,4

2 167 3,2 2,9

N GOO 0 00 h— ___—4

VÄN

_—

"L”.

OO .—

116

lx-n

1 0,0 0,0

5 609 100 59,6

3 [85

100 58,0

961 100

67 586 88,9

94 000 55 000

759 923

Brott m. Sedlig- ' Tillgr. Andra Skade- Brott Narkoti- Jakt- o. liv, hälsa, hets- skadeg. Inbrott tillgr. görelse allm. ka, rus- Hske- Folkmängd Polisdistrikt rån brott motorf. stöld autbedr. m. m. ordn. drycker brott Summa år 1968

838 28 234 100 29,6 4 032 79 698 100 50,6 3 658 73 760 100 49,6 1 546 44 303 100 35,0 1 227 35 832 100 34,2 1 658 45 812 100 36,2 2 909 53 739 100 54,1 1 837 48 383 100

_.

205 173 287 57 24,5 20,6 34,2 6,8 7,3 6,1 10,2 2,0

1 300 1 583 616 278 32,2 39,3 15,3 6,9 16,3 19,9 7,7 3,5

1 217 1 133 797 290 33,3 31,0 21,8 7,9 16,5 15,4 10,8 3,9

468 374 415 150 30,3 24,2 26,8 9,7 10,6 8,4 9,4 3 4 449 368 290 54 36,6 30,0 23,6 4,4 12,5 10,3 8,1 1,5 523 545 313 148 31,5 32,9 18,9 8,9 11,4 11,9 6,8 3 2

1 006 1 072 466 202 34,6 36,9 16,0 6,9 3 8

4

oo

Danderyd absolut 18 procent 2,1 per 1 000 av folkm. 0,6

Handen 129 3,2 1,6

Huddinge 95 2,6 1,3

Jakobsberg 58 3,8 1,3

Lidingö 33 2,7 0,9

Märsta 72 4,3 1,6

Nacka 71 2,4 1,3

Norrtälje 51 2,8 1,1

Sollentuna 36

_0 03.01 som _ .

"1"; —OO:OOVOO _.o N_— V—iv—l 00 "L"". N

.— (x m—ONOOgoo—q

,...... Ino—N— cost stin .. ..

_ Q' N

w_m —O_ O—

N

[*N Nv—t .. 0880

("1

m.— ION v—oo

v—t

V—to M_N WN w_m

18,7 20,0 8,7 559 631 326 19 30,4 34,3 17,7 10,6 11,6 13,0 6,7 4,0 381 395 584 111 24,1 25,0 37,0 7,0 10,6 11,0 16,3 3,1 2129 1 499 1 237 273 38,6 27,2 22,4 5,0 22 3 15,7 13,0 2,9 1061 1 154 668 264 30,7 33,4 19,3 7,6 14,5 15,8 9,1 3,6 732 882 539 182 29,7 35,8 21,9 7,4 11,2 13,5 8,2 2,8

10 030 9 809 6 538 2 203 32,7 31,9 21,3 7,2 14,8 14,4 9,6 3,2

99 504 86 413 87 950 24 811 29,6 25,7 26,1 7, 12,5 10,9 11,1 3,

..

v. N

N— "'>'—4 N_Vl

17208

1 578 35 832

m— ll'tXD sqm

5 515 95 327

(I” 3—

M ") v—l

Solna

'I'tln

Illlllmoomoovod—oo—oo ixwr

0 o

.— v—o qo mc>_ aux

57,9 3 457 73 224 100 47,2 2 463 65 592 100 37,6

30 718 679 736 100 45,2 i

336 458 7 941 561

WCC—OO '— m ON Q' v—1 v—l

Södertälje

"IN, NY!; O_lnl ”i": m_w w_xo

Täby

Yr

O_o (tv—4 GoalN a_m ___ao

höll—c c» [x

...... ooo" vr

N.—

HOOINOOIXOOMoONOOQCOWOOWOOWOOOOOWHOQOO goo

_!

N N—axN—xxm—NNO v—lNI— inq'N W ON oo

.

v—tOGOOOOOOOOOOON—OOXOOINOONDv—to—CO goo q- N

Totalt för länet

IAN ON 0011” Om

Cx N hl v—

5 001

XD —( —4

Totalt. riket 16 13 3 18

oem—_

N o'o

MN vnq —o INXD (rv—( anv-s oo ooo

42,4

Vid val av bosättning har fördelningen av arbetstillfällen en självklar betydelse, men därtill kommer en rad andra faktorer som medverkar till att bestämma hur indi- viderna fördelar sig på de möjligheter (till- fällen, livschanser), som ryms inom och utanför storstadsområdena. Man söker vissa slag av aktiviteter, kontakter och upplevel— ser. Sådana motiv tjänar som selektiva fak- torer vid bosättningen. Det krävs dock mera kunskap om aktuella och långsiktiga verk- samhetsbehov och selektionsmekanismer för att lägga förhållandena tillrätta vid utform- ningen av stadsmiljöerna så att de stämmer överens med de varierade anspråk på livet som olika befolkningsgrupper har eller kom- mer att ha.

Förbises sociala faktorer och de krav som genom dem ställs på samhällsresurserna vid utbyggnaden och omvandlingen av stads- bygden kan den komma att bedömas och organiseras tämligen ensidigt vid planering- en. Olika grupper inom stadsbefolkningen kommer att uppleva brister på för dem vä- sentliga levnadsområden. Många personer tillhör inte arbetsmarknaden och de flesta vill tillgodose en mängd verksamhetsbehov. I den mån dessa behov kan göra sig gäl- lande i manifesterad efterfrågan påverkas handlingssituationen också för andra i sys- temet vilket, om produkten inte är prissatt, yttrar sig i bristande tillgång på nyttigheter, köer och trängsel. Den planerade tillgången svarar inte mot manifesterad efterfrågan. Om produkten är prissatt neutraliseras pro- blemet ur samhällets synpunkt, men kvar- står på det individuella planet som en upp- levd absolut eller relativ brist.

Sådana problem gör sig naturligtvis gäl- lande i alla typer av samhällsbildningar, men blir inte lika påtagliga i samhällen där färre människor bor eller där verksamheten är färre. Den effektiva valmängden varierar avsevärt mellan olika områden, vilket bl.a. medverkar till variationer i mängden av vissa yttre störningar såsom köer.

Storstadskritiken bygger ofta på typer av sociala indikatorer som anses tyda på stör- ning hos funktionssättet, och förbigår van- ligen de positiva element som stadslivet kan

(kunde) rymma. Storstaden anses visa så hälsovådliga och negativa sociala bieffekter att många ifrågasätter dess existensberätti- gande. Möjligheten att positivt utnyttja kri- tiken för att undanröja vådorna och lyfta fram de positiva elementen bedöms då inte. Ändå kan med fog påstås att de sociala för- utsättningarna för stadsbyggandet aldrig in- gående prövats och att relevanta problem- betingande faktorer inte identifierats eller än mindre utsatts för systematiska åtgärder.

En av förklaringarna till allmänt socialt missnöje med storstadsregionernas miljöer (motsvarande missnöje med andra miljöer kan ha likartad bakgrund) är att de utfor- mats och organiserats på det hela taget i avsaknad av övergripande sociala målsätt- ningar och följaktligen knappast medvetet med sikte på att minimera eller eliminera sociala problem.

I och för sig komplicerade och resurs- krävande uppgifter inte minst tillväxtbe- tingade — som att ge folk bostäder, arbete och vissa begränsade funktioner till tjänst för andra verksamheter, tar större delen av storstadsplaneringzns uppmärksamhet i an- språk. Därvid förbises inte sällan att föga kostnadskrävande arrangemang eller föränd- ringar av institutioner och regler för an- vändningen av miljön kan medverka till att väsentligt förbättra den. Problem byggs in och åtgärder strider mot varandra och mot avsikterna.

Traditionellt har levnadsbetingelserna för omfattande befolkningskategorier och "för- utsättningarna på en rad verksamhetsom- råden otillräckligt beaktats vid lösandet av centrala planeringsuppgifter. Därigenom har inte någon integrerad verksamhetsmiljö, som möjliggör meningsfulla sociala kontakter el- ler ett stimulerande liv för befolkningen på och utanför arbztsmarknaden kunnat ska- pas.

Opersonliga krafter (sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden) har direkt eller indirekt dessutom tillåtits äventyra elemen- tära individuella levnadsomständigheter för inte så få samhällsmedlemmar. Diskrimine— ring och dess rumsliga motsvarighet segrega- tion är påtagliga drag; tekniska eller orga-

nisatoriska omständigheter kan vara hälso- vådliga eller försvåra fullgörandet av en rad verksamheter. Därigenom ställs män- niskor (ofta systematiskt) utanför aktiviteter- na på vissa levnadsområden. Man kan se det på boendet, på resmönstren, på utnytt- jandet av kommersiell eller offentlig service.

Flera av dessa problem är emellertid i hög grad av allmänpolitisk art med anknyt- ning till bostads, inkomst- och fördelnings- politiken och gäller över hela vårt samhälle. D: måste klaras av på den nivå där de hör hemma och kan ofta inte lösas inom ramen för utformningen av enskilda samhällsbild- ningar och utgör inte specifika drag för storstadsregioner, även om de i dessa stora miljöer bättre kan iakttagas.

Storstadsproblcmatiken ses gärna som de dramatiska bcteendeavvikelsernas problema- tik ur sociala aspekter. Dettta innebär en risk för övervärdering av en begränsad mängd tecken på störningar. Det verkligt omfattande och på lång sikt allvarligaste problemet för storstäderna består i att klara av »det normala vardagslivets och de ele- mentära levnaclsomständigheternas pro- blem» i en situation präglad av ojämlikhet i fördelningen av individuell köpkraft och andra samhälleliga eller personliga förutsätt- ningar. Hur skall stadsbygden organiseras med hänsyn till fördelningen av funktioner rumsligt och tidsmässigt så att den inte kommer att medföra betydande välfärds- förluster för vissa befolkningsgrupper? Det- ta är ett problemkomplex som hänger direkt samman med samhällsbildningens fy- siska utformning och särskilt storstadsom- rädenas.

Svårigheterna på det planet behöver inte märkas i dramatiska beteendeavvikelser ut- åt, men finns ändå där i den allmänna stads- strukturen och i levnadsomständigheterna och får betydande konsekvenser för stads- befolkningens välfärd.

Ett mångskiftande stadsliv måste ges en differentiell utvärdering. Levnadsförhållan- dena är olika för skilda befolkningskate- gorier och staden fungerar inte likformigt över verksamhetsområden eller stadsdelar. För många människor har levnadsförhållan-

dena förbättrats. Det är svårt att genom historiska återblickar få klart belägg för att staden hygieniskt och socialt skulle fungera sämre nu än förr. Problemkomplexet har förskjutits över tiden liksom människors va- nor och värderingar. Det är klart att vissa fått det relativt sämre, när andra fått det bättre och detta belastar också storstadskri— tiken ibland.

Storstadsproblemen i traditionella och nyare formuleringar är naturligtvis inte il- lusioner, men problembetingande faktorer måste sökas medvetet och systematiskt för att något väsentligt skall kunna uträttas och inte endast utmynna i fördömanden, som är anemiska ur handlingssynpunkt. Trots allt bor omkring en tredjedel av landets befolk- ning i storstadsregioner. Landsbygden urba- niseras genom spridningen av attityder och levnadsvanor och stadsbefolkningen >>för- lantligas» genom bosättningen i förorterna. På flera centrala punkter närmar sig livs- mönstren varandra.

Exkurs

Epligt Alonso och Muth bör optimeringen av bostadens lokalisering uppfattas på följande mera generella sätt. Maximera u = it (2, b, t) ' Restriktion: yo = Pz — z + P,, (r) - b + R (1) där u=nyttan

z=en indexvara

b=ytan

t=avstånd från kärnan i regionen till bostaden

R = reskostnaden

y0=budgeten

Pz=priset på indexvaran z Pb=priset på yta

L=u(z,b,t)—Å [Pzz+Pb(t)b+R (t)—yo]

Öu a_z _ AP: = 0 nödvändiga åå AP,, (t) = 0 villkor Öb för max. (5 a_i—Ä [P'(t)-b+R'(t)] =0

Pz-z+P,, (t)-b+R(t)—yo=0

vilket implicerar dz =ub _Pb (t)

— oh db 142 P2 oc dz _ u: _ P'b - b + R'(t)

dt _ u, _ Pz

En negativt lutad bjudpris-kurva för yta kan härledas för varje hushåll, som agerar på det nämnda sättet. Bjud-priset är det högsta pris hushållet kan betala i läget fo för att nå nytto- nivån NO.

yo—Pz-Z—RU) b

Maximera Pb =

Restriktion u (2, b, 10) = "0

11 P t Vilket kräver att —b — b ( ) Z P2 villkor för maximum.

som nödvändigt

Läget t kan varieras under uppfyllande av det nödvändiga villkoret ovan och därmed med

"= uo; du är då lika med noll

[uz( — %> + u,,ildb + .[..( [&_—_»; _W)... upp- 0

Första termen är lika med noll och därför blir

Pz>0;b>0; 11,50; R' (t)>0

Motsvarande slutsats om lutningen på bjudpris- kurvan kan härledas för produktionsenheterna under vissa (senare preciserade) förutsättningar. Ovanstående redogörelse är en förenklad variant av den analys som finns i de anförda arbetena av Alonso och Muth.

ll Lokaliseringen av företagens verksamhetsställen

inom en storstadsregion

1 1.1 Inledning

Del 111 av denna utredning inleds med en analys av regioners utbredning i rummet. Där framhålls det att regionutbredningen måste bestämmas från kriterier som upp- levs som relevanta för de företag och hus— håll, som genom sina lokaliseringsbelsut be- stämmer storstadsregionens samlade rums- liga utveckling. Hushållens bosättningsval inom en region kan förenklat uppfattas som en avvägning mellan total rumsanvändning och uppoffringar av tid för att pendla till och från arbetsområdet.

I detta avsnitt diskuteras produktionsen- heternas och distributionsenheternas loka— lisering inom en storstadsregion. Som stöd för analysen. finns en inte särskilt väl ut— vecklad teori för produktionsenheters loka- lisering, som i sin tur bygger på den all- männa mikro-ekonomiska teorin. Innan teo- rin för den inomregionala lokaliseringen ut— vecklas närmare, ges en kortfattad redo- visning för industrisysselsättningens rums- liga fördelning i Stockholmsregionen.

11.2 Kortfattad empirisk redogörelse för sysselsättningens rumsliga fördelning i Stock- holmsregionen

Det är närmast ogörligt att empiriskt be- skriva lokaliseringsmönstret i de svenska storstadsregionerna. Sådana beskrivningar

förutsätter att samtliga produktions- och distributionsenheter finns redovisade med koordinatsatta data.

År 1937 gjordes emellertid en kartering av industrins produktionsenheter i Stock- holms stad. Eftersom staden då utgjorde en helt dominerande del av regionen enligt nu- tida definition kan materialet sägas ge en relativt rimlig bild av den dåtida industri- lokaliseringen i regionen. Vid karteringen år 1937 tillämpades en indelning, där tre grupper särskiljdes, nämligen hantverk och småindustri, fabriksrörelse med högst 15 an- ställda och rörelser med fler än 15 anställ- da. Eftersom lokalyta per anställd tenderar att växa med avståndet från city tenderar lokalkartan för 1937 att ge en något över— driven bild av den rumsliga utspridningen av sysselsatta. Vid 1967 års kartering av industrin har tillämpats en indelning av sam— ma typ som 1937 för att medge en viss jämförbarhet. För kartan över tillverknings— industrins rumsliga fördelning år 1967 redo- visas också andelen förvaltningspersonal i de olika lägena. (Fig. 11: 1, 11: 2 och 11: 3.)

Kartorna visar att stockholmsindustrin var hårt sammanhållen kring regionens kär— na år 1937 och att denna tendens i huvud- sak kvarstår år 1967. Någon klar tendens till spontan uppkomst av flerkärnighet finns knappast i materialet. Jämför man den då— tida utspridningen av industrienheter och dess pendlingsmöjligheter med nutida för-

_ Kurvakvdumkd ””M"”

W," _a" m..;

Wmingxylu l m;

LDKAUNVENTE'HNGFJV

FÅBRIKSRÖRElSE Samtliga rörelser

AREAL

Cvfkiurna ange v.msmanakeierm orgel . n'

yr Yunushgt

Kurvekvation: déL//A d =diameter

—_ __ A . __|-.._______1 _.1_:_

"Ӂ-dis unc-mdr : mimi ? _ F

”""—- "**—"r

KuNekYallon:4-X & 11:22:13;

g: !

VAnmgsyl—a _|! m' *

LOKALINVENTERINGEN

sysselsatta

AREAL

pr fushgbel

d vdnlnglylu , ru*

FABRIKSRÖRELSE Rörelser med Flera än 15

Clrkkimn ange verkstadslokalemox areal i m'

Aa Mmmm msmmn mun .; "oc-Mou- .m

Figur 1]: 2. Fabriksrörelser 1937. Areal. Rörelser med flera än 15 sysselsatta.

Kurvekvation: d= *

/ A d = diameter

/

25. A=disponerad våningsyta i m2

PI. 15 '

|

, . I _— l

Figur 11: 3. Tillverkningsindustri 1967. Antal sysselsatta vid verksamhetsställen > 15 sysselsatta, fördelade på kartrutor.

Kurvekvation: d = x/20 ' A (1: diameter Simi”- 25 Azantal sysselsatta

hållanden rör det sig snarast om en relativ förtätning av industrin i regionen.

Den teoretiska framställningen avser att belysa produktions- och distributionsenhe- ters mikroekonomiskt optimala inomregio- nala lokalisering.

11.3 Möjligheten att med produktionsteori förklara företagens inomregionala lokalise- ringsval

I den tidiga lokaliseringsteorin. represen- terad av bl.a. Weber och Palander. var lokaliseringsanalysen helt inriktad på trans- portkostnaderna. Härigenom kom transport- kostnaderna att uppfattas som det centrala för lokaliseringsvalet. Efterhand kom loka- liseringsproblemet att uppfattas som en frå— ga om att minimera anläggningarnas trans- portkostnader. Genom denna ansats vann man fördelen att kunna bygga upp totala simultant bestämda lokaliseringsmönster, men man förlorade också en stor del av rimligheten i lokaliseringsanalysen. Om transportkostnaderna i stället ses som en bland många kostnader blir det naturligt att även i lokaliseringsvalct maximera före- tagets långsiktiga vinster (eventuellt med restriktioner för likviditets- och soliditcts- nivåerna). Vid en sådan mera generell ana- lys som uppmärksammar mera verklighets- trogna produktionssamband är det osanno- likt att transportkostnaderna minimeras i företagens optimipunkter.

Produktions— och distributionsenheters lo- kaliseringsval är en fråga om simultanbe— stämning av fördelningen på olika typer av inputs och den totala inputvolymen, fördel- ningen på outputs och den samlade produk- tionsskalan samt lokaliseringen i rummet.1

Produktionen bestäms av den mängd in- puts av råvaror och halvfabrikat som pro- duktionsenheten använder, den mängd real- kapitaltjänster enheten använder, den mängd arbetskraft (som här antas vara ho- mogen) enheten använder samt slutligen en— hetens ytanvändning. Om råvarorna och halvfabrikaten koncentreras till stadskärnan i sitt utbud och antas ingå komplementärt i produktionen kan dessa produkter aggre-

Figur ]1: 4.

geras till en kärnorienterad input. förkortad k. Arbetskraften antas homogen och från den analyserade enhetens utgångspunkt till- gänglig till samma pris överallt i regionen. Ytan Växer däremot progressivt med stigan- de avstånd från kärnan och blir billigare ju längre ut företaget lokaliserar produktions— enheten. Enheten antas arbeta med intern maximering av vinsten. Enheten är kvanti- tetsanpassare och prisaccepterare på alla marknader. (Fig. 11: 4.)

Enheten har fått anslaget en budget mot- svarande punkten a, tänkt för användning i ett utgångsläge. Enhetens beslutsfattare un- dersöker möjligheten att flytta till ett annat läge och gör därför en kalkyl över fördelar- na och nackdelarna av en lokalisering till regionens kärna. Man finner då att prisre— lationen i—i' råder i regionens kärna, dvs. enheten måste vid en flyttning i den rikt— ningen dämpa sin yt- och arbetskraftsmi- vändning, men kan i gengäld använda mera av service från andra produktionsenheter, som redan finns belägna med största tät- heten i kärnan. Fördelarna är påtagliga. Genom omlokaliseringen skulle enheten flyt- ta från läget a till det optimala läget a' och välja produktionsskalan Q1 ytanvändning— en 11 och kapitalanvändningen k]. Man kalkylerar samtidigt på en lokalisering till den yttre delen av regionen och uppmärk-

1 Moses, L., Location and the theory of production, QJE, 1958.

sammar då att prisrelationen mellan service från andra företag och yta-arbete är helt annorlunda. I denna tänkta lokalisering kan enheten gå från läget a till vilket tal som helst efter budgetrestriktionen y—y'. I detta yttre område finns mark och den typ av arbetskraft som enheten använder till ett lägre sammanlagt pris per enhet, medan pro- dukter från andra företag i gengäld är dy- rare till följd av de högre kostnaderna för transporter. Enheten beslutar sig för att prö- va alla tänkbara omallokeringar mellan yta och produktionsservice innanför den i den nya lokaliseringen givna budgetrestriktio- nen yy'.

Enheten finner då att den med omalloke- ringar uppnår samma produktionsskala som i innerstadsområdet och att den i optimal— läget a1 med användningen j= och k._, kan uppnå den maximala produktionen QZ, som enligt antagandena också vinstmaximerar, då företaget antas vara en ren kvantitets- och ]okaliseringsanpassare.

I den här tecknade valsituationen finns det en budgetrestriktion för varje lokali- sering. Om vi släpper på restriktionen att budgeten skall vara uttryckt som en punkt a och i stället ser den som uttryckt i en viss summa pengar. så kan denna summa användas i enlighet med en linjär budgetre- lation för varje tänkbart läge i regionen. Vid helt fria val av lokaliseringen antar budgetrelationen en icke-linjär form, där varje punkt på envelopekurvan implicerar en viss lokalisering i regionen.

Det finns därför en risk att ett entydigt lokaliseringsoptimum saknas. Substitutions- elasticiteten kan nämligen vara densamma för produktionsfunktionen som substitu- tionselasticiteten för den lokaliseringsba- roende budgetrestriktionen. Någon egentlig svårighet uppträder emellertid inte annat än i matematiskt hänseende. För enheten upp- levs i stället valsituationen som jämförelse- vis positiv. Den kan ta hänsyn till olika »icke-ekonomiska» faktorer vid lokalise- ringen, så länge som den i den ekonomiska optimeringen håller sig vid vinstmaximum.

Det teoretiska problemet kvarstår emel- lertid på ett mera allmänt plan. Om alla

enheter har möjlighet till omsdelbar an- passning av sin lokalisering uppträd :r ömse- sidiga beroenden mcllan företagen, som ska— par större svårigheter om budgetfunktioncn är icke-linjär än om den vore linjär och oberoende av lokaliseringen. Koopmans och Beckman1 har i en artikel om simultan b:- stämning av lokaliseringsmönstret påvisat svårigheterna att få ett prissystem att vid odelbarheter spontant leda till ett stabilt lo- kaliseringsmönster om det finns ömsesidiga beroenden mellan enheterna. Samma slut- satser bör erhållas vid likartad substituer- barhet i produktionsfunktioner och budget- funktioner (erhållna under antaganden om fri lokalisering).

Man kan självfallet också beakta en he- terogen sammansättning av arbetskraften i sådana termer som tidigare redovisats.2 Man kan t. ex. tänka sig att regioner med ett väl- utvecklat transportnät och skev inkomstför— delning har den högt utbildade arbetskraf— ten bosatt längre ut i regionen och den lågt utbildade mera kärnorienterad. De enheter som då har en extremt stor andel högt ut- bildad arbetskraft och relativt små behov av kundkontakter når sitt vinstmaximum Vid en extern lokalisering. Man kan empi- riskt tänka på förläggningar av högre utbild- ningsanstalter av »campus-typ» långt utan- för stadskärnorna i USA.

För produktionsenheter med mycket dij- ferenrierad arbetskraft, som måste hämtas från stora delar av regionen är det optimalt att förlägga produktionsenheterna till cent- rala delar av regionen, där tillgängligheten med olika transportmedel är god gentemot hela regionen. Det samtidiga kravet på all- sidig sammansättning av arbetskraften och en hög andel av högt utbildad arbetskraft samt intensiva kontaktfrekvenser gentemot andra företag torde tillsammans förklara den starka tendensen till bibehållen rumslig koncentration av produktionsenheterna i vå- ra storstadsregioner.

1 A.a. Econometrica 1957. 2 Se del I, kap. 4 och 5.

Exknrs

1 1.4 Företagens optimala användning av mark och tillgänglighet

I inledningsavsnittet diskuteras hushållets loka- lisering i en region som ett val mellan rum och tid. Hushållet kan genom att flytta längre ut i en region, med givna penningtillgångar och fallande pris på mark få större ytor till sitt förfogande, men måste i gengäld offra mer av sin fritid för resor.

Produktions- eller distributionsenhetens in- täkter varierar också med deras avstånd till regionens kärna och deras tillgång på yta. Om enheten flyttar utåt i regionen kan den få stör- re möjligheter att erbjuda parkering för sina kunder, men samtidigt stiger kundernas sam- lade restid. Kostnaderna beror inte bara på produktions- eller distributionsskalan. Den be- ror också på tidsavståndet till regionens kärna, där ofta ett stort antal av inputleverantörema finns. Enheten kan som visats reducera sina markkostnader genom att flytta utåt. Tre för- delar vinnes sålunda genom en flyttning utåt i en region: bättre möjlighet att exponera pro- dukterna och bättre rörelseförmåga för kun- derna, bättre rumslig anordning av maskiner och byggnadskroppar, vilket minskar produk- tionskostnaderna samt lägre markkostnader. Mot dessa fördelar står den försämrade till- gängligheten till kunder, leverantörer och en mångsidigt sammansatt arbetskraft.

I lokaliseringsbeslutet gäller det för enheten att maximera vinsten, dvs skillnaden mellan in- täkter och kostnader för produktion och för mark. max. V : I(t,b) — C(I,t,b) - P(t)b

intäkter kostn. markkostn.

Som ett nödvändigt villkor för maximerad vinst gäller följande två ekvationer:

ÖV

—Ö—r' :)!—CIIY—Cl—P/(f)'b=0 ()V ';)? =[b—CIIb—Cb—P(t)=0

T : avståndet till kärnan b : ytanvändning I : intäkt C : produktions- och distributionskostnad P(t) : priset på yta (vanligen markyta)

För produktionsföretagen finns det en bjud— priskurva som visar det högsta pris företaget kan bjuda för yta, om avståndet varieras och vinsten hålles konstant. Konkurrensen om mar- ken och avståndet till kärnan avgörs av lut- ningen på bjudpriskurvan i relation till andra användares bjudpriskurvor.1

11.5. Begränsningar [ den använda analysen

Analyszn här och i tidigare kapitel i denna studie ger uttryck för grundsynen att såväl företagens som hushållens lokaliseringswd i en storstadsregion är val, där yttillgångt'n och den allmänna tillgängligheten till re- gionens olika delar för den enskilde besluts- fattaren spelar en konkurrerande roll. Både hushållet och produktionsenheten kan skaffa sig mera ytor (eller större revir) för en gi- ven summa pengar, men måste då finna sig i att offra något av fördelarna av att ha god kontakt med andra subjekt [ storstadsre- gionen.

Det finns dock vissa uppenbara svagheter i den använda analysen:

a) Den kan inte förklara varför vissa storstadsregioner finns just där de finns. Följaktligen kan den inte heller förklara var city-bildningen i en region kommer att ligga på lång sikt.

b) Den tar hänsyn till (1: lokaliserings— fördelar som har med kärnan att göra, men beaktar avståndet som rotationssymmetriskt i tid eller rum. Härigenom förlorar man möjligheten att avgöra var på en given iso- kron eller iso-distansfuktion ett företag eller hushåll lokaliserar sig.

c) Det tas ingen explicit hänsyn till po- sitiva och negativa externa effekter för de redan etablerade enheterna vid lokalisering- en av ett nytt hushåll eller en ny produk- tionsenhet. I princip antas att alla kan ome- delbart revidera sina lokaliseringsbeslut vid ett ändrat lokaliseringsbeslut hos någon av de övriga ekonomiska subjekten. (Dock för— utsättas regiontillhörigheten fixerad!)

d) Den betraktar trafiksystemet som givet både till utsträckning och kapacitet. (Tra- fiksystemet förutsättes egentligen också ha överkapacitet.)

Den fortsatta analysen avser att först be- lysa hur planeringen kan uppmärksamma avvikelser från antagande b) och antagande c).

I nästföljande kapitel diskuteras trafik- planeringens problem i storstadsregionen på

1 Se analyserna på s. 114.

lång och kort sikt, dvs. där behandlas pro— blem i anslutning till antagande (1).

Frågan om den enskilda storstadsregio- nens optimala lokalisering i hela det geo— grafiska rummet kommer däremot inte att belysas. Skälet är övertygelsen att en en- skild .x'torstadsregions lokalisering har ringa betydelse för dess funktionsduglighet, om man undantar rena polar-områden och lik- nande klimatiska extremfall. D:t rare den storlek som storstadsregionen ges. som avgör dess relativa ekonomiska styrka. Vill man exempelvis utveckla Norrland mås- te det ske genom att den ekonomiska akti— viteten polariseras mot någon ny storstads- region (säg Umeå). som genom politiken ges en sådan stimulans att den åtminstone approximerar Malmö-Lund-regionens stor- lek på längre sikt. Härvid uppkommer själv— fallet alla de balansproblem som berörts i del II av denna utredning.

är sna—

11.6. Planerad lokalisering i storsradsregio- nen

Normalt gäller lokaliseringspolitiken i stor- stadsregionen utplacering av ett begränsat antal produktions— eller distributionsanlägg- ningar. Den enskilda anläggningen kan då placeras i ett antal möjliga lägen. men själv- fallet finns det bara en mikro-ekonomiskt sett bästa lokalisering. Det gäller då för företaget att välja det av lägena 1, 11, där vinsten maximeras. Med vinsten avses det diskonterade värdet av alla intäkter mi- nus kostnader, d. v. s.

T [Iij _ CU]!

00:24

t=0 (1 +r)l

I : intäkter

C : kostnader

r : internränta

! : tidsperiod

i : produktionsenhetens beteckning j : lägets beteckning T : horisontår i planeringen

Precis som i det tidigare avsnittet kan L»,- ses som bestämd av avståndet till kär-

nan av regionen och ytanvändningen, medan kostnaden kan ses som bestämd av produk- tionsnivån, avståndet och ytanvändningen. Finns det ett antal möjliga lokaliserings- punkter gäller det bara att välja den med maximerat nuvärde av vinsterna.

Ex.: vektor över agj för 8 möjliga lägen Läge:12345678 a,.j: 25 30 35 40 45 50 55 60

Om företaget gjort rätt bedömning av efterfrågan på marken i de alternativa lä- gena. så kommer den att välja läge 8 och därmed maximera nuvärdet av alla fram- tida vinster för den enskilda enheten. I alla normala planeringsfall gäller det att sam- tidigt beakta utfallet för redan befintliga enheter (såväl hushåll som produktions- och distributionsenheter), vilket lämpligen sker i en allmän samhällsekonomisk kostnads- och intäktsanalys.1

Antag att det planerade organet gjort en samhällsekonomisk kostnads-intäkts-analys och därvid erhållit följande a-matris för 8 produktionsenheter och »bostads—stadsdelar» som skall lokaliseras till 8 lägen.

Läge

ABCDEFGH

Verk- 20 30 60 40 50 10 40 55 sam- 15 25 55 35 45 15 35 50 het 35 35 45 55 35 45 55 45

35 45 55 65 60 75 45 35 10 15 20 25 30 35 40 45 45 40 35 30 25 20 15 10 50 45 40 35 30 25 20 15 25 30 35 40 45 50 55 60

mxIONUl-P-WNH

Det gäller att göra lösningen så bra som möjligt från ett totalt synsätt. Problemet är särskilt komplicerat. eftersom det gäller att hantera ett optimeringsproblem med odel- barheter. Endast en (och inga fraktioner) av varje bosättnings- distibutions- eller pro- duktionsenhet skall lokaliseras till varje läge.

Maximera nuvärdet av samhälleliga in- täkter minus kostnader. dvs.

1 Walters, A. A., The economics of road user charges, IBRD, 1958, har en allmängiltig diskus- sion av dessa analysers användbarhet.

max.: 2 Zaljxij= T i .i

Reslriktioner: Exij= 1; (j= 1, . . . ., 8) :" Ex,-J=1;(i= ,...,8) j 0 x”: 1

Om den givna matrisen vore den för före— tagen giltiga vinstmatrisen skulle marknaden kunna skapa samma optimala mönster som ovan anges.

Koopmans och Beckman har emellertid visat att när transportsektorn införes i kal- kylen kan systemet bli instabilt och förut- sätter offentlig mark- och lokaliseringspo- litik.1

I exemplet ovan finns det 40000 lokali- seringsmönster, men endast några få som är optimala (med summa vi] : 425).

Ett av de optimala mönstren har beteck- nats med värden i halvfet stil i värdematri- sen.

I en verklig plansituation med kanske hundratals verksamheter och möjliga lägen växer problemets komplexitet lätt över alla gränser. Särskilt komplicerad blir lösningen om ati-värdena funktionellt beror på va- randra. För att undanröja svårigheter av den arten bör man i förväg ha kartlagt ömse- sidiga beroenden mellan verksamheterna för att senare kunna lokalisera hela arbetsom- råden i enlighet med den skisserade tek- niken. Men här återstår fortfarande frågan om medlen för att förverkliga ett mönster som ter sig angeläget, men som inte upp- kommer automatiskt genom marknadspro- cessen. För en sådan styrning av lokali- seringsvalen måste kanske kommunalt kon- trollerad markupplåtelse, fysiska restriktio- ner och ekonomiska subsidier och skatter prövas i en utsträckning som inte tidigare förekommit i vårt land.2

Markprisstrukturen i en storstadsregion är spegelbilden av lokaliseringsmönstret. Till det illustrerade lokaliseringsproblemet finns ett s.k. »dual-problem». Dual-problemet fyller sin främsta funktion därigenom att det belyser markprisets roll i lokaliserings- processen. I lokaliseringsanalysen ovan gäl-

ler det att maximera den samhällsekono- miska vinsten. I dual-formuleringen gäller det i stället att finna sådana värden på de okända konstanterna Li,-,; v)-

att au- ( lli+Vj för xu=0

och au- =ui + vj för x,j>0 TSZ(UI+VJ') x” i.] TS Z'iithC,-J-+Z'vjx,-j i,!" i,]

Exij=2xij=1 j i TgZui+Zvj ' i

I

Det gäller att minimera Zu, + Zvi i ]

Restriktioner ui + vj 2 an

vj -värdena kan här ses som lägesräntor, eftersom a,.j—ui=vj för optimala lo- kaliseringar. Om det verkliga priset på mark i läge j är högre måste den för läget sam— hälleligt lämpliga verksamheten få en sub- sidie minst motsvarande skillnaden mellan markpris och dual-problemets lägesränta. En inomregionalt kontrollerad lokalise- ringspolitik måste uppmärksamma behovet av att med skatter och subsidier reglera av- vikelserna mellan de samhälleligt och mark- nadsekonomiskt bästa lokaliseringsmönstren.

1 Koopmans-Beckman a. a. i Eeonometrica 1957. Se dock också Lefeber a.a. samt s. 171— 173 i denna utredning. 2 Den praktiska tillämpningen av subsidier och skatter i lokaliseringspolitiskt syfte osv.

12 Transportpolitik för storstadsregioner på lång och

kort sikt

12.1 Den långsiktiga samordningen av ar- betsplatser, bostäder och transportsystem i en storstadsregion.

Som framhållits inledningsvis bör storstads- regionerna behandlas som enhetliga arbets- marknader. Framställningen har i vissa föregående delar utgått från denna förut- sättning. Den är emellertid inte självklar utan måste snarast värderas utifrån politiska krav på dessa regioners funktionssätt. Ka- pitlet avser att visa att stor pendling till andra regiondelar snarare än samlokali- sering av arbetsplatser och bostäder — är ett medel som våra storstadsregioner inte kan undvara om man vill uppnå ekonomisk effektivitet, social— och kulturell integration och jämn fördelning av inkomsterna av lik— värdigt arbete.

Två faktorer har särskild betydelse för relationen mellan arbetsplatser och bosätt- ningar. Först och främst har produktions- enheter, serviceenheter och boende helt skil- da odelbarhetsgränser och stordriftsfördelar. Bosättningen får ett alltmera spritt mönster i regionerna till följd av befolkningstillväx- ten och hushållens stegrade efterfrågan på ytor av olika slag. Såväl produktion och distribution av konsument- och producent- service som industriell produktion koncen- treras däremot till i produktionsvärde stän- digt större enheter, vilkas effektivitetsöver- tag (med hänsyn tagen till transportkostna- derna) blir så betydande, att en allt större

del av det totala produktionsresultatet över— tas av dessa stora enheter. Tendensen för- stärks av att många verksamhetsställen har stort och frekvent behov av inbördes kon- takter, som bäst förverkligas om samlo- kalisering kan ordnas.

Den andra betydelsefulla faktorn skär- per odelbarhetsproblemet. Många produk— tionsprocesser kräver insatser av särskilt högt utbildad arbetskraft. Tillgången på så- dan arbetskraft är störst i storstadsregio- nerna, eftersom dessa regioner kan tillvarata stordriftsfördelar i utbildningsprocessen. Om dess arbetskraft är rumsligt spridd av inte- grationspolitiska eller fördelningspolitiska skäl — uppstår lätt flaskhalsar i tillförseln av denna typ av arbetskraft, om transport- apparatens kapacitet är otillräcklig eller be- gränsad i vissa riktningar. För flera av de utbildningsintensiva sektorerna är också ar- betskraften uppdelad på många olika yrken med liten ömsesidig utbytbarhet. Härige- nom stiger både storleken på det optimala upptagningsområdet för den spridda arbets- kraften och verksamhetställenas optimala storlek.

Som tidigare framhållits uppvisar nio nä— ringsgrenar en kombination av utbildnings- intensitet och bred differentiering av arbets: kraften,1 nämligen:

Offentlig förvaltning Andra offentliga tjänster

1 AK-undersökningen för Stor-Stockholm 1967.

Undervisning Övrig partihandel Elektroindustri Uppdragsverksamhet Hälso- och sjukvård Maskinindustri Kemisk industri

Flera av dem torde dessutom ha bety- dande stordriftsfördelar. Tillsammans inne- bär dessa egenskaper att en omfattande och rumsligt enhetlig arbetsmarknad i storstads- regionerna är oundgänglig för produktio- nens effektivitet i de nämnda sektorerna. Men även för sådan ekonomisk verksam- het, som inte uppfyller de här nämnda kraven, är den enhetliga arbetsmarknaden en fördel, helt enkelt av det skälet att ett företags utrustning självklart aldrig perfekt och omedelbart kan anpassas till bosättning- ens ständigt pågående rumsliga förändring.

Självfallet kan likväl arbetsmarknadens homogenisering inte ses som något själv- ändamål. Snarare måste kravet på homo- genisering av arbetsmarknaden härledas ur välfärdspolitiska krav för regionens funk- tion av den typ som anfördes i inledningen till del III.1 En mängd åtgärder, bl. a. bo- stads- och lokaliseringspolitik kan medverka till enhetlighet på arbetsmarknaden. Främs- ta rollen intar emellertid en effektiv trans- portapparat, som. möjliggör fri pendling med rimliga restider. Den fortsatta fram— ställningen avser att belysa sambandet mel— lan bosättningsmönster, lokaliseringsmönster och investeringskriterier för transportsek- torn.

Två av målsättningarna — produktivitets- målsättningen och fördelningsmålsättningen leder till vissa krav på rumslig homogeni- tet på arbetsmarknaden. Först prövas hur kravet på produktionseffektivitet genererar krav på en enhetlig arbetsmarknad.

12.2. Produktionseffektivitet och homogenitet

regional

Vi tänker oss här två delar av en region som åtskiljs av vatten, så att de bosatta i norra delen av regionen är hänvisade till

förvärvsarbete där, medan de bosatta i den södra delen av regionen är hänvisade till förvärvsarbete i det området.

Förutsättningar: Norra delen av regionen

Bosatta: 10 000 förvärvsarbetande

Södra delen av regionen Bosatta: 10 000 förvärvsarbetande

S ysselsatta:

Alt. A: 10 000 förvärvsarbetande Alt. B: Enligt produktivitetskriterier, men dock maximalt hela regionens arbetskraft

Arbetskraften förutsättes ha lika hög ef- fektivitet och samma struktur i de två de- larna av regionen, men av olika skäl har realkapitalet, d.v.s. regiondelarnas bygg- nader, maskiner och likartat realkapital handhafts på sådant sätt att de har olikar- tad storlek och struktur. Vi förutsätter ock- så att varje produktionsresultat kan avsättas inom ett gemensamt försäljningsområde utan att priset påverkas. Fullt kapacitets- utnyttjande förutsättes uppnått i varje ögon— blick, vilket möjliggörs genom att den giv- na kapitalstocken kan kombineras med va— rierande bemanning. Produktionssambanden antas vara av sådan art att en ökning av arbetskraften ständigt kan ske, utan att mer- avkastningen av den sist anställde blir noll eller negativ. Kapitalet antas vara oförän- derligt till sin storlek och effektivitet i de två regiondelarna inom det relevanta tids- perspektivet. Vi antar nu att det kommit ett förslag att bygga en trafikled mellan de två regiondelarna, så att en enhetlig arbets- marknad uppnås, varvid de marginella kost— naderna för pendlingen tills vidare antas vara negligerbara.

I en beslutssituation av denna art uppstår frågan om fördelarna av denna förbindelse uppväger de totala kostnaderna för bro- bygget och de därmed följande driftskost—

1 5.111—115.

naderna och övriga obehag av social och ekonomisk art. Det normala förfarandet är att genomföra en samhällsekonomisk kost- nadsintäktsanalys (cost—benefit-analys) i vil- ken kostnaderna för projektet väges mot de systematiskt beräknade ekonomiska förde- larna.

Om investeringsbesluten är stora iprela- tion till den totala ekonomin, antingen på resursåtgångssidan och/eller till sina struk- tureffekter så krävs en analysteknik som tillåter uppföljning av återverkan på hela produktionssystemet. Vi skulle kunna kalla denna typ av analys för strukturekonomisk kostnadsintäktsanalys.1

Den här antagna förändringen av trafik- systemet antas ha en strukturell inverkan.

Homogeniseringen av arbetsmarknaden, genom tillkomsten av en ny förbindelse mel— lan de olika regiondelarna, ger en gemen- sam tillgång av förvärvsarbetande, som kan fördelas över de två delarna av regionen i fria kombinationer. Den andra begränsning— en är att sysselsättningen i en del av regio— nen inte kan överskrida den totala regionala arbetskraften.

Vi antar nu att den statiska produktions- funktionen, som anger sambandet mellan sysselsättning och produktion, har utseendet: Q.=K.Lf med 0(a(l; (detta antagande utesluter inte stordriftsfördelar) Q, betecknar produktionsresultatet i en del av regionen ?, betecknar kapitalstocken Vägd med dess produktionselasticitet och multiplicerad med en elfektivitetskonstant L, avser totala arbetskraftsanvändningen a betecknar arbetskraftens produktionselasti- citet samt

r betecknar del av regionen I räkneexemplet antages a vara 0,5 dvs.

Qr : Kr 'X/Z I räknexemplet som avsiktligt förenklats så långt det varit möjligt, antages [_(1 vara lika med 1200 medan Eg antages vara lika med 100.2 Dessa två värden, som skall

insättas i produktionsfunktionerna, uttryc- ker kapitalstockens volym 1 de två region- delarna, vägd med deras respektive produk- tionseffektivitet. Skillnaden i värdena kan ha uppstått antingen genom att utbyggna- den av de två områdena skett vid olika tid- punkter och därigenom med olika produk— tionsteknik eller genom att kapitalstocken rumsligt anordnats på väsentligt skilda sätt eller erhållit olika storlek. Oavsett hur skill- naderna uppkommit antas kapitalfördelning— en given i rummet. Bosättningen av arbets- kraft är jämt fördelad mellan de två halvor- na. så att sysselsättningen uppgår till 10 000 personer i vardera delen av regionen. Med dessa förutsättningar blir produktionsvärdet i den första regiondelen 120000 (mätt i den räkneenhet som användes) medan pro- duktionsvärdet uppgår till 10 000 i den and- ra delen. Den totala produktionen skulle vid denna extremt sneda fördelning av ka- pitalet — och/eller produktiviteten — uppgå till 130000. Om homogenisering genomfö— res blir villkoret för produktionsmaximering att 600 dividerat med roten ur 20 000 mi- nus L2 skall sättas lika med 50 dividerat med roten ur L._,. Homogeniseringen krä— ver att sysselsättningen i den kapitalrikarc regiondelen borde uppgå till 19 862 per- soner, medan sysselsättningen i den kapital- svagare delen borde uppgå till 138 perso- ner. Produktionsresultatet blir under dessa förutsättningar 169164 i inpendlingsområ— det. Det totala produktionsvärdet skulle en- ligt dessa förutsättningar stiga till 170 000, vilket motsvarar 31 procents produktions- stegring. För att avgöra om denna produk- tionsökning motiverar investering i en för- bindelse mellan de två regiondelarna kräves en studie av investeringskostnaderna och driftkostnaderna för projektets genomföran- de i jämförelse med produktionsökningen. Till denna bedömningsfråga får vi senare återkomma.

1 För exemplinering se t. ex. artikel av Prest— Turvey: Cost-benefit analysis, i Surveys of eco- nomic theory del 2. 2 Lika drastiska resultat erhålles om obalansen i kapitalets fördelning är liten men värdet på a är högt, vilket bl.a. inträHar vid stordriftsför- delar i produktionen.

Brobygget och därmed homogeniseringen av arbetsmarknaden måste sålunda i ett fall som detta leda till en produktionsökning och kan därför sägas vara ett medel att för— verkliga kraven på produktionseffektivitet. Vi har endast studerat ett fall med helt ho- mogen arbetskraft, men tillväxtvinsterna blir än mera markerade, om arbetskraften i de två regiondelarna kan indelas i olika undergrupper, som bara i begränsad om- fattning är utbytbara mot varandra i pro— duktionsprocessen. För varje undergrupp- indelning som tillämpas skärpes restriktio- nerna på produktionsutvecklingen vid en heterogen arbetsmarknad och stiger förde- larna av en homogenisering.

När arbetskraften söker en bosättning ef- ter hela familjens värdering av fritidsmil- jö, skolmiljö, service—och arbetsmöjligheter för samtliga familjemedlemmar stiger själv- fallet kravet på en enhetlig marknad, ef- tersom varje yrkeskategori då sprids i rum- met på ett i förhållande till arbetsplatssprid- ningen okoordinerat sätt. Eftersträvas dess- utom viss stabilitet i bosättningsmönstret samtidigt som arbetskraften vill ha möjlig- heter att byta arbete efter arbetsmarknadens förändringar, så förstärks produktivitetsvins- terna av den enhetliga arbetsmarknaden.

12.4 Inkomstfördelning och den enhetliga arbetsmarknaden

Kravet på en rimlig inkomstfördelning mel- lan löntagare av samma typ måste också värderas i förhållande till arbetsmarknadens rumsliga enhetlighet. Om man antar att lö- nen sättes vid en nivå, där den svarar mot den sist anställde personens bidrag till det totala produktionsresultatet, så finns det all- tid ett löneläge i var och en av regionde- larna som möjliggör full sysselsättning i bå- da delarna, även om företagen är produk- tivitetsinriktade. Om lönesättningen inte föl- jer denna regel utan minimilöner fastställes t. ex. i syfte att nå en utjämning av in- komstförhållandena inom regionen kan krav på full sysselsättning i båda delarna av regionen inte upprätthållas. Produktions-

enheterna kommer då i den mindre produk— tiva regiondelen att anställa så många per- soner att den sist anställdes produktionsbi- drag blir lika med den på förhand satta minimilönen. Skulle företagen öka syssel- sättningen förbi denna gräns resulterar det i en lönekostnad för de sist anställda som blir större än dessa personers produktions- bidrag till produktionsprocessen, vilket stri- der mot effektivitetskrav. Med minimilöner uppstår därför arbetslöshet i den mindre produktiva regiondelen som priset för ut- jämningen av löneläget: I det tidigare givna räkneexemplet leder sysselsättning av 10000 personer i var och en av de två regiondelar- na till många gånger högre lön i den del av regionen som förutsättes ha högre kapi- talvolym vägd med produktionselasticiteten. Vid en enhetlig arbetsmarknad, där arbets- kraften förutsättes pendla fritt och där före- tagen får konkurrera om hela regionens ar- betskraft. uppstår en löneutjämning, därige— nom att arbetskraften förutsättes ändra sina pendlingsmönster så att inkomstmöjligheter— na korrigerade för alla kommunikations— kostnader blir desamma i alla företag. På 5. 191 visas att denna löneutjämning är ett nödvändigt villkor för maximal produktions- nivå. Vi kan därför fastslå att den rumsliga homogeniseringen har dubbla effekter, då den medför såväl löneutjämning som maxi- mal produktionsnivå med givna kapitalre— surser.

De individuella pendlingskostnaderna och restidsförlusterna, mätta till sitt subjektiva penningvärde, kan givetvis motivera en viss avvikelse i lönenivån mellan de olika. re»- giondelarna. Det kan ändå vara b:lysande med en redogörelse för de empiriskt iakttag- na skillnaderna i lönenivå mellan olika delar av Stockholmsregionen år 1965 .

Maximal löneskillnad mellan individuella kommunblock var 25 procent år 1966. De löneskillnader som här anges ligger vid nå— got mellan hälften och två tredjedelar av de observerade interregionala löneskillnaderna år 1965.

Även om utjämning av löneläge för sam- ma typ av arbetskraft är ett nödvändigt vill- kor för produktionsmaximering och en så—

Tablå över genomsnittlig timfärtjänst för vuxna manliga arbetare inom egentlig industri år 1965 .

% högre lön i

Yttre Inre inre än i yttre Industrigrupp kommuner kommuner kommuner Metall- och verkstadsindustri 10: 96 11: 89 9 Jord- och stenindustri 11: 01 12: 20 11 Träindustri 9: 19 11: 11 21 Massa- och pappersindustri 9: 37 11: 14 19 Grafisk industri 12: 69 13: 52 7 Livsmedelsindustri 9: 90 11: 47 16 Dryckesvaru- och tobaksindustri 11: 35 11: 25 _! Textil- och beklädnadsindustri 8: 53 10: 16 19 Kemisk och kemisk-teknisk industri 10: 30 10: 49 2 Samtliga industrigrupper 10: 66 12: 02 13

dan produktionsmaximering endast uppnås på en enhetlig arbetsmarknad, så återstår andra viktiga fördelningsproblcm. Fördel- ningen mellan löner och vinster i den to- tala produktionen är en annan viktig aspekt på fördelningsproblemet och även detta pro- blem kan belysas i det givna räkneexemplet. Om fullsysselsättningskravet och det tidi- gare givna mönstret för lönesättning i före- tagen tillämpas skulle lönen per sysselsatt multiplicerat med 10000 personer ge den totala lönesumman. Lönernas andel (65 000) i den totala produktionen (130 000) blir 50 procent på den heterogena arbetsmarkna- den. Homogeniseringen av arbetsmarknaden innebär att den totala lönesumman stiger med 20 000, vilket innebär att lönernas an- del i det totala produktionsresultatet fort- farande stannar vid 50 procent av produk- tionsresultatet. Med den grava obalansen i kapitalstrukturen leder homogeniseringen så- lunda i detta fall till en högre levnadsstan— dard totalt sett för arbetskraften, men en oförändrad andel i den totala produktio- nen. Den rumsliga homogeniseringen av ar- betsmarknaden ger därför ingen garanti för en utjämning av fördelningen mellan arbets- löner och kapitalvinster, utan denna fördel- ningsfråga måste i allmänhet lösas med and— ra exempelvis finanspolitiska medel.1

När det gäller fördelningen av produk- tionsresultatet mellan olika typer av arbets- kraft, som kan behandlas som skilda pro- duktionsfaktorer i produktionsprocessen uppstår likartade problem. Dessa fördel- ningsproblem kan mycket väl förbli oför-

ändrade eller under vissa produktionsbe- tingelser förvärrade vid en homogenisering av arbetsmarknaden, eftersom maximering av produktionsresultatet kräver att varje typ av arbetskraft skall — innanför den totala tillgången — användas till den gräns att merprodukten av den sist anställde är lika med merprodukten av den sist anställde i varje annan lokalisering. Lönerelationerna hos olika utbildnings- eller yrkeskategorier blir då beroende på regionens totala till- gångar av varje typ av arbetskraft respek- tive deras utbytbarhet sinsemellan. Vid be- gränsad utbytbarhet kan inkomstutjämning mellan olika yrkes- och utbildningskatego- rier bara uppnås med hjälp av en ökad rör- lighet på arbetsmarknaden i andra avseen- den än det rumsliga. Vi finner här att trafik- politiken återigen måste kompletteras med andra medel för att klara vissa av de för— delningspolitiska problemen. I det här fallet krävs en utbildnings—, omskolnings- och vuxenutbildningspolitik för att uppnå de för- delningspolitiska målen i sin fulla utsträck- ning.

I debatten framhäves ofta att de som genom fysiskt handikapp eller på grund av sina sociala relationer är begränsat rörliga skulle vara mindre intresserade av en för- bättrad trafikkapacitet, som syftar till att skapa en enhetlig arbetsmarknad. När man studerar de primära effekterna av en större trafikinvestering kan det kanske förefalla som om fördelarna enbart skulle komma

1 För en sammanfattning se 5. 191.

de mera rörliga tillgodo. I verkligheten le- der emellertid den förbättrade trafikstan- darden till en förbättring av sysselsättnings- och/eller lönesituationen även för de mera rörelsehindrade. Ökade pendlingsmöjligheter medför — som vi tidigare antytt — att löneläget utjämnas och att sysselsättningens områdesproportioner bättre anpassar sig till kapitalets områdesproportioner. Härigenom utjämnas de inomregionala möjligheterna till arbete även för sådana grupper som inte kan delta i pendlingsarbetet. Den främsta fördelen ligger i löneutjämningen mellan områdena, som gör att ingen med pendlings- svårigheter tvingas att ta ett arbete som markant avviker i löneläge från liknande arbeten i andra delar av regionen.

I räkneexemplet uppmärksammas förde- larna av en homogenisering av arbetsmark- naden. Förbättringen av transportsystemet har naturligtvis också andra produktivitets- effekter. Genom tillkomsten av en ny tran- sportled förbättras också transportsituatio- nen, när det gäller insatsen av råvaror och halvfabrikat. Härigenom förbättras möjlig— heten att ytterligare höja produktiviteten. Nätplanering och andra organisatoriska hjälpmedel kommer därvid till nytta.

I många fall tvingas man också använda en mera fullständig modell för samhälls- ekonomin, om man vill undvika underskatt- ning av produktionseffekterna via förbättrad tillförsel av råvaror, halvfabrikat och slut— produkter. Denna fråga har närmare ana- lyserats i en artikel av Jan Tinbergen i The review of economics and statistics, augusti 1957. Den studien liksom efterföljande ana- lyser av liknande slag visar att under vissa förutsättningar kräver också undersökningar rörande dessa effekter tillämpning av en strukturell kostnads- och intäktsanalys sna- rare än studium av nedgången i transport- kostnader.

Låt oss anta att uppgången i produktio- nen är densamma som i det tidigare givna exemplet och att uppgången i produktionen kommer att bli bestående under vägförbin- delsens totala livstid (säg 20 år). Antag ock- så att investeringen, som antas genomförd under den första tidsperioden, uppgår till

fem gånger första årets nettoproduktions- ökning. Antag att inga övriga samhällseko- nomiska fördelar eller nackdelar uppstår med undantag av den subjektivt och objek- tivt uppskattade pendlingskostnaden för de personer, som genom tillkomsten av för- bindelsen mellan de två regiondelarna kom- mer att utöka sin pendling.1 Vi antar att merpendlingen uppgår till ett visst antal timmar per år för de pendlande från den kapitalsvagare delen av regionen. Två kost- nader måste nu med i den samhällsekono- miska kostnadsintäktskalkylen. Dels upp- står de rena transportkostnaderna per tids- enhet och dels uppstår ökade förluster av fritid, som måste värderas på ett för pend— larna relevant sätt.

12.5. Pendlingskostnadernas betydelse för den totala pendlingen inom storstadsregio— nen

Kostnaderna för pendlingen har ännu ej berörts, utan rörelserna mellan områdena antas i det tidigare exemplet vara kostnads- fria (sett ur den pendlandes synvinkel).

I verkligheten är pendlingen förbunden både med fasta kostnader för vägsystemct och med rörliga kostnader för pendlaren eller samhället i övrigt. Det finns bland samhällets kostnader vissa undergrupper som bör särskiljas.

a) Fasta kostnader för väganläggningar, vilka är bundna för 30—50 år.

b) Underhållskostnader som inte varierar med trafikvolymen utan mera beror på »vä- der och vind».

c) Kostnader som varierar med trafikvo- lymen, dvs. slitagekostnader, kostnader för trafikövervakning m. m.

Bland väganvändarens rörliga kostnader märks kostnader för använda drivmedel, däckslitage, värdeminskning (till den del som beror på körd sträcka) högre repara- tions- och underhållskostnader.

Det uppstår också tidskostnader för den enskilde trafikanten. Om han kör sin bil i

1 Normalt tvingas man beräkna värdet av positiva och negativa »intangibles».

D 0 '”| '"2

Figur 12: ].

tjänsten förlorar han en timlön för varje timme i trafiken.

När det gäller de rörliga kostnaderna upp- kommer ett besvärligt problem. Det finns också samhälleliga rörliga kostnader, som inte ingår i den privata förarens kalkyl. När en bilist kör ut i ett redan fullt belastat system får han en viss privat kostnad (i res- tid och andra rörliga kostnader). Samtidigt belastas alla andra resande med högre tids- kostnader till följd av den ökande trängseln. Sådana bieffekter beaktas inte för närva- rande.

För enkelhetens skull skall bara en situa- tion med beräknad överkapacitet för en för- bindelse behandlas i detta sammanhang. Trängselfrågorna tas upp till behandling i nästa avsnitt av detta kapitel.

Före broförbindelsens öppnande finns ingen pendling mellan regiondelarna. sz anger marginalkostnaden (eller priset) för pendling mellan områdena efter tillkomsten av förbindelsen mellan regiondelarna. (Fig. 12: 1.) N (PB) anger hur pendlingen beror på mar- ginalkostnaden (inkl. tidskostnad) för resan, som antages vara konstant (1112). AQ uttrycker produktionsökningen, som är ett mått på pendlingens välfärdseffekt.

Om man antar att pendlingen inskränktes till en person, så skulle denne på grund av löneskillnaden kunna betala en pendlings- kostnad som i det närmaste motsvarar w10 _

N|2= antal pendlare hån regiondel 2 'I” regiondel |

w20, dvs. löneskillnaden mellan regiondel 1 och regiondel 2 före tillkomsten av för- bindelsen (betecknas med huvudindex 0). ”Näste” pendlare skulle kunna betala något mindre hellre än att vara utan förbindelsen osv. fram till den trafikant som först skulle sluta pendla vid en höjning av pendlings- kostnaden över Ph. I själva verket får alla pendlarna betala sz som svarar mot löneskillnaden efter pendling ”;(/12 och här— igenom erhålles en produktionsökning AQ. Om nuvärdet av den sistnämnda storheten kumulerad över hela projektets livslängd är större än nuvärdet av fasta kostnader är projektet samhällsekonomiskt lönsamt. AQ kan vid en linjär N-funktion1 approxi- meras som:

u(w? w?) (w: — wa] NF. [(w? _ ..g Pb] IV 12 eller % [(W? _ Wl) + (W; _ WD] En

Det gäller sedan att jämföra

,- l 0_ o _PI IV Z 2 (Wi Wz) 12): 12,1 =intäkten t=0 (1 + r)'

med samhällets olika typer av kostnader under förbindelsens livstid:

1 Det korrekta värdet för ett inkomst-kompen- serat Nu är svårt att skatta korrekt utan ingående kunskaper om nytto- och produktionsfunktioner- na. Se Hicks, J. R., A revision of demand theory, Oxford 1956.

C:

:=o (1 + rr dar

C : anläggningskostnader samt de kost- nader som har att göra med väder och vind snarare än väganvändningens omfattning plus de skadeverkningar för miljön som för- bindelsen förorsakar.

När det gäller pendlingens marginalkost- nader har man att göra med mera kompli- cerade problem. Den tunga posten i dessa kostnader är med all säkerhet tidskostna- derna, åtminstone i ett land på Sveriges ut- vecklingsnivå. Om pendlingen till det cen— trala arbetsområdet vore den enda restypen av betydelse kunde tidsvärderingen som app- liceras på timlönen härledas i följande for- mel:

(av _.

oc=—_

! W

Tidsvärderingen (a) skulle här exem- pelvis vara 0.5 om prisfunktionens fallhas- tighet (,8) vore 0,25, om tidsbudgetens bostads- och reseandel vore 2, om tidsav- ståndet (t) vore 0,4 och reskostnaden (r) vore 15, samtidigt som lönen (w) vore 30. Det är emellertid svårt att beräkna tids- värderingen i svenska storstadsregioner, då 5 för många bosatta i stort sett upplevs som lika med noll, åtminstone så som det återspeglas i hyran i likvärdiga hyreslägen- heter på olika avstånd från kärnan.

Indirekt skulle man naturligtvis kunna re— sidualberäkna tidsvärderingen med inomre- gionala data över löneskillnader, men detta är för närvarande ogörligt på grund av bris- ten på statistiskt grundmaterial.

Enligt ekonomisk teori för fri anpassning mellan fritid och arbetstid borde a vara lika med ], dvs. en tidsförlust om en timme borde uppskattas som en förlorad timlön. I realiteten torde tidsvärderingen vara lägre, då arbetspendlingen ofta kombineras med annat resande, särskilt under eftermiddagen. Om enbart morgonresan kan uppfattas som en ren tidsförlust, motsvarande förlust av arbetstid borde tidsvärderingen vid pendling ligga mellan värdena 0,5 och l (Eventuellt

Figur 12: 2.

över värdet 1 för grupper mzd minimiar- betstid som är större än den optimala ar- betstiden).

Kostnads-intäktskalkylen kompliceras av att N-funktionen inte alltid kan antas vara linjär. Om produktionsfunktionen är av lin- jär logaritmisk form som i det tidigare exemplet blir N-funktionen inte aritmetiskt linjär. En linjär approximation kan då vara riskabel, om det rör sig om en betydande förbättring av trafikapparatens struktur.

Genom tillkomsten av en ny trafikled sjunker pendlingskostnader och stiger bud- getrelationen i det produktivare området från AB till AB'. Om substitutionselasti— citeten har värdet ] (som i Cobb-Douglas- funktionerna) skulle pendlingen inskränka sig till Niz' Till följd av den höga substi- tutionselasticiteten i figuren blir pendlingen i stället N12 med en nedgång i användningen av intermediära produkter (—AI) som en bi— effekt. (Fig. 12: 2.)

12.6. Trafikens trängselproblem i storstads- regionen

I framställningen har hittills antagits att till- komst av nya trafikförbindelser kan ana- lyseras som om trafiken inte skulle komma att ligga i närheten av fullt kapacitetsut- nyttjande för anläggningen. Ett sådant an- tagande är rimligt Linder ledens första an— vändningsår men kan inte försvaras annat än som en förenkling i en mera allmän ana-

lys. Storstadsregionema karaktäriseras ofta av trängsel och köer i sitt trafiksystem. Så- dana köer är inte endast av ondo. De är uttryck för ett högt kapacitetsutnyttjande av samhällskapitalet. Härigenom slås an— läggningskostnaderna ut på ett stort antal trafikanter. Genomsnittskostnaderna i trafi- ken blir därför små i storstadsregionerna jämfört med medelstora och mindre regio— ner, där vägsystemets ständiga överkapacitet leder till höga genomsnittliga kostnader.

Det finns ytterligare en faktor som gör att storstadstrafiken är betydligt mera pro- duktiv än trafiken i mindre regioner. Det har nämligen visat sig att själva vägbyggna- tionen har betydande stordriftsfördelar. En fördubbling av vägsystemets kapacitet i an— läggningsskedet kan i allmänhet ske med mindre än fördubblade kostnader.1 Un- dantag från denna regel utgör egentligen endast storstadsregionernas kärnor.

De vinster som man gör i bättre anlägg- ningsekonomi och bättre kapacitetsutnytt- jande kan emellertid lätt gå förlorade om användningen av ett till sin kapacitet givet trafiksystem fritt får bestämmas av hus- hållen och företagen i enlighet med deras egna ekonomiska kalkyler. I stort sett kan man säga att varje stegring av efterfrågan upp till kapacitetsgränsen leder till fallande genomsnittskostnader för trafiken, om man inte beaktar tidsförlusternas ekonomiska be- tydelse. Från en mycket snäv trafikteknisk utgångspunkt kan därför fullt kapacitetsut- nyttjande i termer av antal fordon per mil betraktas som mest ekonomiskt. För en fullständig bedömning måste emellertid också tidsförlusterna beaktas.

Till viss del beaktas tidsåtgången för re— san när en person beslutar sig för att an- vända sitt privata fordon (eller ett offentligt fordon). Trafikanten uppmärksammar att en resa till arbetet tar en viss restid i anspråk, som till en del svarar mot hans egen kör- skicklighet, bilens och vägens kapacitet och körsträckans längd. Till denna tid kommer vissa väntetider vid trafiksignaler, kötider och tidsförluster till följd av en tätare tra- fik. Påslaget skulle kunna kallas trafikens trängselkostnader. När trafikanten åker ut

i trafiksystemet får han kanske själv fem minuters restidsförlängning till följd av trängsel. Om han värderar varje minuts för— längning av restiden till 10 öre upplever han själv en trängselkostnad om 50 öre för att ta sig till arbetet. Samtidigt belastas emel- lertid alla hans medtrafikanter också med fem minuters tidsförlängning.

Den totala tidsförlängningen av denna ytterligare trafikant, som fattar sitt beslut att använda trafiksystemet i en redan hårt belastad situation, medför sålunda en total tidsförlust, som är lika med hans egen tids- förlust multiplicerat med antalet trafikanter som redan finns i systemet. Denna sidoef— fekt beaktas inte för närvarande, utan trafi- kanternas efterfrågan på resor drivs till den punkten att trafikanternas genomsnittliga kostnad (inkl. tidskostnad) svarar mot rese— värderingen hos den marginelle trafikanten. Den marginella sociala kostnaden av denne trafikant är i det läget långt större än hans värdering av resan och samhället har där- igenom gjort en välfärdsfärlust.

Med den angivna avvikelsen mellan mar- ginella kostnader i trafiken och marginell värdering av trafikmöjligheten följer emel- lertid i besvärligare fall inte bara obehaget av trängsel på ett hårt belastat trafiksystem. Om avvikelsen mellan den marginella kost- naden och den genomsnittliga kostnaden drivs förbi en viss nivå sjunker det totala trafikarbetet på det till sin kapacitet givna trafiksystemet under den maximala kapaci- teten, mätt i antal fordon per timme. Den vanliga effekten i ett trafiksystem med fri anpassning av trafikintensiteten efter genom- snittskostnaderna och efterfrågan är sålunda att trafikflödet är mindre än det maximala trafikflödet.

Till tidskostnaderna och det mindre totala trafikflödet per timme kommer olika immis- sionskostnader. Olika undersökningar visar att koloxidutsläppet per tidsenhet från ett fordon inte beror på körhastigheten utan mera på den tid som fordonet är i trafik. Härav följer att det totala koloxidutsläppet per tidsenhet för ett givet trafiksystem är

1 Walters A.A.: The economics of road user charges, IBRD 1968.

direkt proportionellt mot antalet fordon i systemet under tidsperioden. När antalet på- farter ökar, stiger sålunda koloxidimmissio- nen proportionellt mot antalet påfarter, även om fordonstätheten sjunker så långt att det totala trafikflödet blir mindre än det maxi— mala. Man kan därför förutsätta att de mar— ginella kostnaderna för koloxidimmissioner växer progressivt med trafikflödet i samma mån som de marginella tidskostnaderna växer. För att råda bot på de trängseleffek— ter i form av förlängda restider och förvär- rad immission, som här berörts, har ekono- merna i allmänhet föreslagit bilskatt som borde variera med belastningsgraden på det givna trafiksystemet. Det enda väsentliga problemet med denna prissättning är det rent tekniska inkassoproblemet.l

12.7. Hushållens totala transportefterfrågan i en storstadsregion

De trafik- och lokaliseringspolitiska frågor som här behandlats i olika modellanalyser har till stor del centrerats kring arbetspend— lingens, inkomstfördelningens och den eko- nomiska effektivitetens problem. De i in- ledningskapitlet angivna målen för storstads- regionens inomregionala politik visar att ar- betspendlingen inte får vara allenarådande i en stadsbyggnadsekonomisk framställning.

Integrationskravet kan i viss utsträckning tillgodoses genom att bostadsbestånd och serviceutbud ständigt bibehålles likvärdigt i alla delar av regionen. Men en inomregio- nal integration kan lätt komma i konflikt med kravet på en hög och jämnt fördelad participationsnivå. Risken accentueras om enbart behovet av transporter mellan bo- städer och arbetsområden uppmärksammas i planeringen.

För att belysa de totala hushållsresornas sammansättning utförde Stockholms stads generalplaneberedning under våren 1968 i de tre stadsdelarna Blackeberg, Vällingby, och Hässelby Strand en intervju-undersök— ning. Syftet var att ge vissa preliminära upp- gifter om befolkningens totala rörelsemöns- ter och hur den utnyttjar det regionala mil- jöutbudet. Den sammanställning som redo-

visas i nedanstående två tabeller tjänar ett heuristiskt syfte och är ett försök att belysa den totala »stadsanvändningen» inom un- dersökningspopulationen. Den undersökning som värdena är baserade på omfattar ett slumpmässigt urval ur befolkningen i de tre stadsdelarna. En åldersavgränsning har gjorts till åldrarna 13—74 år. Inalles 913 personer deltog i undersökningen, vilket re- presenterar 86 procent av urvalet efter kor- rektion av inaktualiteter i register som an— vändes för samplingen. Två datainsamlings- metoder användes, dels en intervju genom vilken vissa data togs in, dels en dagbok som individerna förde under ett dygn och där dagboksdygnen slumpmässigt fördela- des över en vecka.

Tab. 12:l visar fördelningen av olika resmål efter uppräkning av stickprovsmate- rialet till TRE-studien. Av tabellen fram- går att arbetsresorna utgör en mindre del av rörelserna. De besök som åsyftas i parti— cipationsbegreppet utgör drygt 40 procent av det totala antalet besök.

Även färdmedelsfördelningen antyder mc- ra differentierade krav på transportappara- ten än vad som vanligen beaktas i trans- portplanering och stadsbyggnad. Vid besök i »annan bostad» användes bil i 40 procent av fallen, mot 25 procent vid färder till skola och arbete. Dessa färdmedelsrelatio- ner antyder att färdmedlens flexibilitet i tid och rum har stor betydelse för kontakterna med en i förhållande till arbetsområdena utspridd bosättning. Datamaterialet antyder att nu tillgängliga kollektiva transportsys- tem liksom vägnäten, är otillräckliga både till omfattning och flexibilitet för att till- mötesgå samtidiga krav på hög participa- tionsnivå och social och kulturell integra- tion.

Materialet antyder att den för många större regioner typiska radiella kommunika- tions— och bosättningstrukturen måste bry- tas genom en mera resurskrävande inves-

1 Fördelningsproblemet är relativt enkelt vid kommunal trängselavgift inom innerstadsom- rådet, då inkomsterna av trängselprissåttning i huvudsak slår progressivt, medan kommunal- skatten är regressiv.

Tabell 12:]. Besöksfrekvenser över året baserade på individernas skattningar samt på upp- räkningar av dagboksmaterial i stadsdelarna Blackeberg, Vällingby, Hässelby Strand (åldrar- na 13—74 år).

Besöksfrekvens Andel Anläggning/Aktivitet approx./år (”» Idrottsanläggning 550 000 2,0 Samlingssal 320 000 1,2 Ungdomsgård 220 000 0,8 Danslokal 110 000 0,4 Bio 200 000 0,7 Finkultur 180 000 0,6 Bibliotek 160 000 0,6 Skansen, Gröna Lund 60 000 0,2 Matserv., rest., kafé 2 000 000 7,2 Annan persons bostad 3 000 000 10,8 Promenader (ej ärenden) 3 400 000 12,3 Naturreservat 900 000 3,2 Fritidsaktiviteter totalt 11 100 000 40,0 Förvärvsarbete 3 900 000 14,1 Skola 1 500 000 5,4 Ekonomiskt produktiva aktiviteter totalt 5 400 000 19,5 Livsmedelsinköp, kioskbesök 4 800 000 17,3 Andra varuinköp 3 200 000 11,5 Tjänster 1 900 000 6,8 Hushållsaktiviteter totalt 9 900 000 35,6 Övriga mål 850 000 3,1 Mål utanför undersökningsområdet (Stor-Stockholm) 500 000 1,8 Ovr. mål totalt 1 350 000 4,9 Summa över samtliga besök 27 750 000 100,0 Summa individdagar/år 8 500 000 Besök/individdag ca 3,3

1 Undersökningen kallas TRE-studien. Dess uppläggnings syfte finns redovisade i stenciler för- fattade av I Becker och H Swedner.

Tabell 12: 2. Färdmedel i samband med besök i huvudtyper av målpunkter.

Dagboken Procentuell fördelning

Endast Mc gång cykel Bil Kollektivt Totalt Fritidsaktivitet, inomhus 37,3 4,8 43,4 14,5 100,0 Motion, idrott 63,1 9,0 21,6 6,3 100,0 Annans bostad 41,5 4,8 40,0 14,7 100,0 Måltider 64,9 26,7 8,4 100,0 Arbete/skola 40,3 2,6 24,7 32,4 100,0 Livsmedel m. m. 75,3 1,9 11,7 11,1 100,0 Andra varor 58,5 0,6 28,2 12,7 100,0 Tjänster 64,1 1,9 19,2 14,8 100,0 Övriga mål 22,4 3,2 59,2 15,2 100,0 Egen bostad 49,6 3,9 27,4 19,1 100 0

Totalt 52,5 3,3 26,3 17,9 100.0

teringsstruktur, om participations- och inte- grationskrav värderas lika högt som den produktionsekonomiska effektiviteten i den inomregionala kommunikationsplaneringen. Kraven på investeringar i kommunikationer måste därvid ställas särskilt högt i Stock- holms-regionen med dess extrema stjärn- struktur och dess komplicerade topografiska förhållanden.

12.8 A vslutning

Del I av denna utredning behandlar inter- regional fördelning av produktionsfaktorer och därmed befolkningens interregionala bo- sättningsmönster. Till stor del sker analysen partiellt. men det avslutande kapitlet syftar till att mot bakgrund av de komparativa fördelarnas teori förenklat analysera det to— talt sett optimala lokaliseringsmönstret.

Därvid undvikes däremot frågan om den långsiktiga optimaliteten på så sätt att be- folkningens och produktionens förändrings- tal för en given planperiod antas förutbe- stämda genom regional- och näringspolitis— ka målsättningar. Målet är exempelvis att maximera konsumtionen under beaktande av de nämnda regional- och näringspolitiska kraven. Optimeringen undviker att explicit beakta leveranser av intermediära produkter mellan olika lokaliseringar och de därmed till stor del bestämda behoven av transporter mellan regionerna. Förenklingcn kan enk- last motiveras med att man då undviker vissa lösningstekniska problem,

Del II av utredningen mynnar ut i opti- meringsanalyser av det intersektoriella mönstret i en enskild, expansiv region. Men också där undvikes en explicit analys av det ömsesidiga rumsliga beroendet mellan sek— torer och de kommunikationer som gör det ömsesidiga beroendet möjligt.

I del II kan förenklingen också försvaras, då analysen där i första hand gäller väl- färdsaspekter på en regions utveckling av sektormönstret över en tillväxtprocess.

I del III gäller analysen mera explicit oli- ka verksamheters och hushålls lokalisering i rummet. Såväl hushållen som olika produk- tions— och serviceenheter har hittills anta-

gits maximera sina respektive målfunktioner, med »tillgänglighet» och ytanvändning som argument. Restriktionerna på maximeringen antas genomgående vara kända. I hela ana- lysen gäller det för en marginell enhet att lokalisera sig på bästa sätt när ytprisstruk- turen och tillgängligheten kan beskrivas med givna funktioner under optimeringen.

Analysen visar exempelvis hur ett givet hushåll optimerar sin lokalisering, när det finns möjlighet att välja olika lokaliseringar som betingar olika pris men också har olika tillgänglighet. De använda modellerna visar däremot inte hur ett totalt sett optimalt mönster av bostads-. arbets-, service- och transportlokaliseringar kan bestämmas som en jämviktslösning på en marknad, även om detta exempelvis har hävdats av Alonso.

Systemets rotationssymmetri är ett hinder för jämviktslösning, men ett lika stort hin- der är förekomsten av ömsesidiga beroenden mellan de olika lokaliseringssubjckten. Inte heller beaktas att transportsektorn har en särskild roll som länk mellan regionens alla subjekt. I en fullständig jämviktsteori måste alla de här nämnda faktorerna analyseras simultant.

I en banbrytande studie av spatiala allo- keringsproblem har L. Lefeber1 undersökt hur produktion och konsumtion av olika produkter samt produktionsfaktorer opti- malt lokaliseras i en region. I analysen upp- märksammas särskilt markens och transpor- ternas användning.

Som avslutning på denna del av utred- ningen redovisas därför chebers viktigaste resultat samt analysens begränsningar och långsiktiga användning i storstadsregioner- nas översiktliga planering.

Lefebers teori är uppbyggd av följande byggstenar:

1. Ett antal platser (områden) för loka- lisering av olika verksamheter, som står i vissa avståndsrelationer till andra platser.

2. Ett antal konsumtionsaktiviteter.

3. Ett antal produktionsaktiviteter.

4. Ett antal transportaktiviteter.

5. Ett antal produktionsfaktorer.

1 a.a., se not 1 s. 55 i denna bilaga.

Produktionsfaktorerna uppdelas i fyra ka- tegorier efter grad av rörlighet mellan plat- ser.

a) Transporterbara och transfererbara fak- torer, dvs. faktorer vars faktortjänster kan transporteras mellan platser och vars be- stånd kan flyttas mellan platser. (Exempel: arbetskraft som pendlar mellan bostad och arbetsplats och som även kan flytta bosta- den till nya platser).

b) Transporterbara men ej transfererbara faktorer, dvs. faktorer vars tjänster kan transporteras, men där stocken är orörlig. (Exempel: arbetskraft som vägrar att flytta, men som gärna pendlar.)

c) Icke transporterbara men transfererbara faktorer, dvs. faktorer vars tjänster på kort sikt måste nyttjas där stocken finns, men där stocken på längre sikt kan flyttas. (Ex- empel: de flesta typer av realkapital.)

(1) Ej transporterbara och ej transfererbara faktorer vilka är helt orörliga. (Exempel: mark.) Följande ekvationer gäller vid optimeringen. En samhällelig Välfärdsfunktion med indi- viduella hushålls nyttonivå som argument

(1) W=W(U11,..., Ukr) Varje hushålls nyttonivå beror på förbruk- ningen av produkter

., yx,) Uw=nyttan för hushåll p ilokalise— ring ))

1 (2) Uey = Uev (ng, - '

Ya'f, = förbrukning av produkt m av hushåll 9 i lokalisering y Ant.: Det finns inga externa effekter i kon- sumtionen eller produktionen.

Det sociala indifferensrummet antas ha egenskapen att normaliserade vägda genom— snitt av varje par av rummets punkter faller inom rummets begränsningsyta.

Välfärden kan maximeras under ett antal restriktioner.

Restriktioner: (3) 2 r:, SEX”? (» #

Y; = produkt o:, konsumerad av hus- håll g i lokalisering ;)

Xaff =produkt oc, producerad i läge ,B och levererad i läge )) Ovanstående restriktion säger att hushål- lens samlade konsumtion i läge 7 av pro-

dukt oc inte får överskrida leveranserna av produkten till läget.

(4) 1 (X?, å,?)gtpm+l(2 mik.”, ,u ZVm+l # )

sll 1: anger transportbehovet

Våg = faktor ö som kommer från läge ,u och som används i produktionen av oc i läge ,8

(pm+ ' anger produktionsfunktionen för transportsektorn V'Efl =faktor ö, som kommer från läge In och används i transportsektorn (m + 1) Ovanstående restriktion säger att använd- ningen av transporter inte får överskrida transportsektorns kapacitet.

(5) make/© Vti, . . ., 21155 7 14 #

9904] anger produktionsfunktionen för produkt oc som produceras i läge ;? VZE=faktor ö som hämtas från läge ;t och används i produktionen av oc i läge ,8 Restriktion (5) säger att den totala an- vändningen av produkten inte får överstiga produktionsmöjligheterna.

(6) 2 ? Våt + Valev... Vau=Totala tillgången på faktor å i läge [u

Restriktion (6) säger att användningen av varje lägesbunden produktionsfaktor inte

får överstiga tillgången i läget. De variabler som kan bestämmas i ovan- stående optimering är

Antal Variabel

md konsumtion (Ygay) rnm fördelning av slutprod. (X?) sn (nm+ l) inputs (Vän) rm marknadspriser (A;) ] transportpris (lm + 1) mn f. 0. b. pris (Amp) sn faktorräntor (Åda)

Maximeringsvillkoren får följande utseen- de och innebörd

Öw åu

Öuev öyar _

ua 1340

Den >>välfärdsvägda>> gränsnyttan av varje produkt som konsumeras av hushållen skall maximalt svara mot produktens marknads- pris.

61 (b) 2:21ij 16 HM 50 V öX ,

Ovanstående optimalvillkor säger (om det är helt effektivt) att marknadspriset skall svara mot f. o. b.-priset adderat till trans- portkostnaden mellan produktionsläget och konsumtionsläget av produkten ifråga.

(e) ). 'x”

Om villkor (c) är effektivt måste faktor- räntoma (exvis markräntan) vara lika med marginalproduktens värde för lokalbundna produkter.

& —Åm+1 & örä örä

Om villkor (d) är effektivt måste faktor- räntorna i lägena vara lika stora som mar- ginalproduktens f.o.b.-värde minus trans- portkostnaden för en enhet.

Inomregionalt innebär det sistnämnda vill-

(d) W —Åau£0;69£,u

koret att markräntorna i ett visst läge be- ror på produkternas f. o. b.-värde och trans- portkostnaderna för en marginell produkt- enhet.

Äm+löipm+l

öngH _ lång 0 ;t

(e)

Det sistnämnda optimeringsvillkoret krä- ver (om det är bindande) att faktorräntan i varje läge skall svara mot värdet av trans- portsektorns marginalprodukt av samma faktor.

Lefebers modell visar sålunda att det op- timala lokaliseringsmönstret och det opti- mala transportsystemet bestämmes av sam- ma faktorer i en marknadsmekanism. Mark- ränrestrukturen blir vid den simultana allo- keringen över rummet av produkter och fak— torer bestämd som en spegelbild av de kvan- titativa lokaliseringsbesluten.

Det har senare riktats invändningar mot Lefeber, särskilt av Kuenne.

»Neither of these interregional linear pro- gramming models helps us in attacking the problems whose existence we noted in the discussion of spatial input-output models. The Lefeber model, especially, with its un- constrained linear maximization yields whol- ly unrealistic market area results, since even if it were used by planning authorities they could not state their objectives in the straight-forward maximization-of-gross-na- tional-product-manner contained in it. On the other hand, if minimal final goods con- sumption levels are set, and prices are found which meet these minima, no assurance exist that it is a better solution than some other set of final goods prices also meeting the constraints by yielding different supply patterns. In short, the absence of the ability to handle demand relationships in these pro- gramming models requires the injection of arbitrary price or other assumptions of ne- cessity unsatisfying. »

Som generell kritik av Lefeber är Kuen- nes kritik felaktig, eftersom den ovan givna formuleringen inte kräver linearitet och ej heller saknar nyttofunktioner för hushållen

Om man emellertid inför externa effek- ter, stordriftsfördelar och odelbarheter, vil- ka tidigare i framställningen betraktas som avgörande för urbaniseringen, uppstår svå— rare problem med modellen. Införes externa effekter, måste prissystemet kompletteras med skatter och subventioner för att jäm- viktslösningen skall bli stabil. Om stordrifts- fördelar (eller odelbarheter) är betydande kan systemet inte heller lösas entydigt med den angivna tekniken.

Förenligheten av entydigt optimala loka— liseringsmönster och ömsesidigt beroende mellan produktionsenheter samt odelbarhe- ter har testats i en mycket förenklad loka- liseringsmodell av assignment-tpr

Koopmans och Bechmanns slutsats for- muleras på följande sätt: »No price system on plants, on locations and on commodities in all locations, that is regarded as given by plant owners, say, will sustain any assign- ment. There will always be an incentive for someone to seek a location other than the one he holds. In the case of plants on the drawing board, compatible choices cannot be induced or sustained by such a price system. In the case of actual establishments already located, the cost of moving is the only element of stability, in the technologi- cal circumstances we have assumed. With- out such a brake on movement, there would be a continual game of musical chairs.»

Kartorna på s. 153 och 154 förmedlar ett ganska tydligt intryck av tröghet i om- lokaliseringen och av anpassning av lokali- seringen efter andra enheters och kommu- niaktionsleders lokalisering och kapacitet. En analys av det dynamiska lokaliserings- problemet i total skala borde med hänsyn härtill och till den här redovisade analysen ske i någon tidsrekursiv modell, där varje optimering av nya lokaliseringar sker med beaktande av det i varje period kända och låsta mönstret av trafikleder, bostäder, pro- duktions- och distributionsenheter (samt to- pografiska egenskaper hos miljön) och den därmed till sina huvuddelar kända prisstruk— turen för mark.

I praktiskt inomregionalt planeringsarbete

torde programmeringsmodeller av Lefebers typ kunna användas för planeringen av kommunikationsnät och lokaliseringsmöns- ter eftersom betydande kostnader alltid är förenade med omlokalisering.

Långsiktiga stordriftsfördelar i en bransch kan ofta neutraliseras som hinder för lös- ning av planproblem på det sätt som de- monstrerats i avsnitten om planering av kommunikationer. Där antas kapitalstocken given till sin storlek och rumsliga struktur.

I produktionsfunktionerna som specifice-

ras till

mfj = A”” (ml)” (Li? b med K= kapital och

L = arbete, där a och b är exponenter, sätts då A&B (Kf? lika med en konstant och det räcker då att b ( 1 för att en lösning på Le- febers problem skall säkras.

Analysen av det optimala lokaliserings- mönstret leder emellertid också fram till en mera praktisk slutsats. Markbeskattningen måste inordnas i det lokaliseringspolitiska perspektivet, eftersom de lokaliseringspoli- tiska fördelarna återspeglas i mark- eller lägesräntorna. Huvuddelen av Iägesräntorna bestämmes genom samhällets trafikinveste- ringar, som förbättrar ett läges tillgänglighet gentemot andra lägen, eller av samhällets fysiska planering, som avgör det redan lo- kaliserade kapitalets lokaliseringsvärde. Till en viss del bestämmes också lägesräntornas utveckling av den allmänna ekonomiska till- växten i de olika delarna av det geografiska rummet.

Fastighetsbeståndets och lokaliserings- mönstrets stelhet skärper kraven på en ef- fektiv beskattning av storstadsregionernas växande lägesräntor, som till större delen härrör ur beslut som är externa för produk— tionsenheterna.

Fastighetsbeskattning syftar också enligt politisk consensus till att till samhället över- föra markvärdestegring som uppstår genom externa effekter av samhällsbyggandet,3

1 Kuenne R. E., The theory of general economic equlibrium, Princeton 1963. 2 Se Koopmans och Beckmann, a.a., Econo- metrica 1957, s. 69——70, samt 5. 156—158 i denna utredning. 3 Se t.ex. proposition nr 100 år 1967 s. 11, sista stycket om motiv för tomträttsinstitutet.

även om tillämpningen inte genomsyrats av denna grundsyn.

Den ständiga utbyggnaden av storstads- regionerna, förbättringen av kommunika- tionssystemet och saneringsåtgärderna leder till ständigt stegrade markvärden i dessa re- gioner. Det krävs därför ett zon-skattesys- tem som kontinuerligt uppmärksammar stor- stadsregionernas rumsliga föränderlighet.

De viktigaste faktorerna i en fastighets- beskattning bör vara ett områdes aktuella tillgänglighet gentemot alla andra områden i regionen. Härigenom blir tidsavståndet till city och utbyggnadsintensiteten de avgöran- de faktorerna för beskattningen. Kommu- nalskatten bör gälla per enhet markyta och falla exponentiellt med stigande cityavstånd.1 Tidsavståndet till city bör avse färd med så- väl privat- som kollektivtransport i maximi- och minimibelastningstidpuntkerna på dyg- net. Citydefinitionen är besvärlig, men city torde kunna definieras som den punkt i re- gionen där tidsavstånedt till varje bebyggel- sepunkt, vägt med den ekonomiska aktivite- ten i varje punkt, är det minsta möjliga. Här- igenom vinner man fördelen att varje nytt utbyggnadsprojekt och varje ny kommuni- kationsled flyttar citys läge. Som en auto- matisk biprodukt vinner man med detta Zon- system ett intresse för varje utbyggnadspro- jekt från alla regionmedlemmars sida, efter- som skattestrukturen påverkas över hela storstadsregionens yta. Självfallet kräver ett zon-skattesystem att regionen definieras ganska vitt och att tidsavståndsberäkningar genomföres relativt ofta. En stor fördel — utöver de här nämnda uppnås genom att föränderliga zon-skatter möjliggör samhälle- ligt bättre avvägning mellan sanering och väntan på framtida lägesräntor.

1 »Tax capital and you drive it away; tax land and you drive it into use. The technique is to redenne the real estate tax base as land value alone. Value at any time is what the land if bare would sell for. It is value in the best alternative use, the economists” 'opportunity cost'. It is independent of present use or ownership. It changes year by year, usually gradually as de- mands and neighborhoods change, or as antici- pated public improvements, long since foreseen and discounted into values, are completed. It is very dependent on the things that planners plan and is in large part the product of good planning and implementation of planning—Alfred Mar- shall called it 'the public value of land”, in re- ference to its origin.»

(Mason Gatfney: Land planning and the pro- perty tax. AIP Journal May 1969).

Tabell- och ligurbilaga

Nyckel till de förkortade yrkesbeteckningarna som anges i kommun-diagrammen lämnas i tab. B: 7.

Abs. BIG Ant, förvärvsarb: | 787

= relativ yrkesfördelning for Storstockholm —= relativ yrkesfordelning [58 for kommunen llllllllllll = absolut överrepresentation 1 18 0|02103TO41|12 s'el'ez'73'75 el'ez'e4'92 94'sel91 —05 —74 —63 E —99 -93 :=. % Y % =— 'x . _ cr . & ... 3. € 13 o ”_ . _ .. _ få 43 0 A 0 0 .o 3 m a n 5 »— ... ">. - 5 s .*— _ .a' = n. |. N, 3 n 2 o .2 n .. _o- 2 U 0 m' 9 |— 5 .n 0 _D- 5 _ w x. 0 x. w 1- h — L ;. * .c * o _ 0 > - x: 0 U .: D 0 o F o *” _ C C. > E 0 5 o m 5 , _; _ "1 o .? == % 6 = E E & cl t: f . E 5 m 7. = _— ; » ._ 0 > U 0 o _ o m _ tv _ 0 :| > -— o r- m CL =O =! x )( l— a > u.: :( (9 E I :o 2 u. % Å Stocksund 20 Abs. overrepr: 542 is .. __ l Ant. torvorvsorb; 2 074 ls- l4l _ .. _ 1 = l'elelV yrkesfordelnmg for Storstockholm lz—| 162 69 ms . , _:relotw yrkesfordelnmg lo— ' for kommunen & HHIHHIHmbsqut överrepresentation 80 26 _j 51 l 6 l i . ' l 4— ' — L_.l 2— I6 ! I I är _|? I T l' l l ou 02 03 04 I 2 3 61 62 73 75 81 se 84 92 94 98 el —05 —74 —83 _ —99 —93 :D. ; Y '— . Fx () ** 5 e s— ”=E & % n' 0 € & n- 3 x . _ L 0) i;? U 0 ,_ .o— . D" 2 .o .a 0 A 6 & >- 2 0 l .0 L . cu '— 0 vi N. |__ _ - '— . >- . m = 0 .o 4— 0 .o o 9 D 0 .cn .o 0 _ q: 5 _ = » E, __ ' >- 0 > :" 05 E 0 o i?; .o 0 0 E 0 ,,, o % . _ _ _ ._ : _! . E . .. x 0 > JC _' . , .. %; a 8 ; u % 5 e s s _ E & 8 g ; : g |. m 0_ o 41 x ! .- CL > uJ :( to 2 I O 2 LL SOU 1970: 15 7: 179

20- Saltsjobaden Abs. överrepr; 458 le - .. ., Ant. forvorvsarb: 2 l75 16— ,4 _ _: relativ yrkesfordelning for Storstockholm |2 — . —= relativ yrkesfordelning ”7 | for kommunen '0 ||5 |4 [HEM = absolut overrepresentation & -l|llll 62 63 s— 71 l 4._ __ 9 2— 7 mum % | | i | i I 1 | | l [ Ol 02 03 04 l 2 3 6l 62 73 75 el 82 84 92 94 98 el —05 -74 —83 _ —99 —93 ge få Y G fx :O _ ' _! A & % vii & "” U . __ x_ 0 . 3 f., , E 0, ro. o 3 E & , c _d 43 o n >" = . 0 -O _ .n a) _ t. . & &» Lö . ö ** _D . _: E 5 ;s 5 0 O & n *— E 0 5 2 .c: "? c _ L > C. _. m _ o ,; n' o 0 .E få 5 €" _ > o ._ m E 0 $ »— . x _- '— : % _D. _. E E E ci. 17. >,; D F: 3 m 117 L' _” '.; x '" '” > U 0 0 .. 0 U —' '; L 2 = > — o & m n :o =( x : ,. & > u :: to f_- I -o 2 LL. % 20 _ Nacka [8 4 _l 86| Abs. overrepr. l 36l |G _ Ant. forvorvsorb: 9 840 l4 * |2 _ = relativ yrkesfordelning 333 for Storstockholm lo _ ——= relativ yrkesfordelning for kommunen & _ lillllllllll = absolut overrepresentutlon 6 _ 49 4 _ __ 60 2 44 ; 1 | . l r,_"T_, T 1 l I I l l ' or 02 03 04 l 2 3 Gl 62 73 75 Bl 82 84 92 94 98 9! —05 -74 —83 _ —99 —93 . A 5 Ö & % . m_- % a' 5 A 9 så e ; x _ * *— N), O . . . 5 D E 0 2 o 5 % . "2 n n . u: '— D as I» *— ;j — » > w !— 5 e ._ 0 & Qd l— 0 __ O 0 & 5 _Ö . ? >- o "; e" as E 5 o ; 9 =? 0 .; 0 m 5 5 : x e- .» E E E . - e 0 & > ! e _ _- ; ä 2 n) >" "U o o 9 8 a: _ tv 8 B :: > 0 j_ m n. .o (1 x :( ,_ n > Lu se 0 E I o 2 u. ; | 72180 SOU 1970: 15 ;

oÅ! 20 Sundbyberg ie Abs. överrepr; ! 070 IS Ant. förvarvsarb: |4 075 i nu 748 .. . _i = relativ yrkesfordelning '2 i for Storstockholm , IO; _ = relativ yrkesfordelninq ' tor kommunen 50 & Palm [mmm = absolut overrepresentation l e—J: 96 t Hill 44 —T—— |48 _ l *m lllllll zl _LJ. |4 l rna-%%: lm.|4 "1 T'" "T_— on'oz 03 o4'i 2'3 6I162 73 75rB|I8218192194I98I9| —05 —74 —53 —99 —95 : & Y _n' .— x_ '0 0. e" e, ; fn; E .ci C! & 2 n— & 2 .d . a 2 A 0 == _ *5 .d .d . 2 5 e - pf "la" . a' 5 - ? x 5 s e e 0 g a. 5 e o 0 g 3 _ 2 , >» 0 1'>', 5' ;" E "E 0 .; e" 9 0 E 3 E 9 g =; n' _- E & E 3 ; 32 4 E 5 $% 7; . O. '; q, ._ 0) > 'D O O _ o 5 u) __ O 3 ; : 0 |. m 0. -o (( x X |,_ (1 > uJ ! O 2 I O 2 u_ a/ . , " Lidingo 20— Abs överrepr: | 8l4 Isu .. .. Ant forvarvsarb: [2 575 is— '4 _ = relativ yrkesfordelning for Storstockholm & 515 : relativ yrkesfordelninq for kommunen IO? &_ 4|2 475 Mammut overrepresentation e— 37 286 4— . 2_ 53 38 ci'oz 05'04'l12'3å6l162'73175'8l'82184'92'94'98'9l -05 —74 —83 _ —99 —93 en å !— U A :O i: sig := Å % s 9 m— . ' G) & & 0, 73. O ”6 € 39 - 15 c _ .c: 5 2 _ o :o - ': D L ,— av |— . -— .c: . _: - 's 2 '5 0 0; N. l— 0 .c (3 o _ > - U' & o .Ci '” u. .n L 0 5 .c: _ » > - x.” *” » o .; ' 0 o :: *" "C Ö >— 0 E u) E U 32 ”9. , > "2 - '” C E' ' x - 4 . .- o '— . _, .— å.ag;å*ååeg=_.åees;_g & m & :o 4 x x |__ 0. > uj x c; 2 :i: .o 2 LL

Pi

/ 1.3 | 5

Pendling till Stockholms stad och regionplaneområde 1965 från Stockholms län, Söderman- lands län och Uppsala län.

Danderyd 77

49 100

Djursholm 76 53

100

Enköping 20

2 34

Katrineholm

] 8

Norrtälje 23

3 89

Torshälla

0 2

TO ' SHÅLLA 0. . m

N ESKILSTUNA

. u ” & Malm Rotem!

4 #

mum Viuqdur

sobERuANLANDs LÄN mind—e.

tune-u

NJ_,

Trosa ] 1 2 29 Nynäshamn 38 4 100 Solna

»”?

UPPSALA LAN

l

' 3

l, l

' : Yl

N " tysqu km 35

3”

0 6 & OXE LÖSlND

, ' 3 /lANknvk-D/ l Vestlund ' t-södeytus % Östertävsiu

. NKÖle 3 0 ' ":. 2 _4 ai: . .. IA ..'m Troqd % wtandi—Eto

ST _ * l __, . 3 ) S%f % ], "åtmintone 3 94 rica | 5 &va ! *vx KATRIN | "J, scene.”. &; Stora Malm

.,

Almung-

&

l Pendling till Stockholms stad i procent av utpendlingen. 2 Pendling till Stockholms stad i procent av förvärvsarbetande nattbefolkning. 3 Pendling till regionplaneområdet i procent av utpendlingen.

.. o.. . _ i; -- : .9 .. ( ae J.. .. SS . ' T & % tas IDO ' stunning: &

Sundbyberg 64

43 100 Stocksund 77 60 100 Södertälje 63 10 92

0&

SOU 1970: is

(R*—Aha—

l 7 » ! r 1 lm / v'l7 , s-t // I * ) lhl ! l # —_2. I kx ,

,, ddevälla

) . . I/ | i, 't / "*ZZL?) 2__,'*fo/ ; : .,” "IP)-, " ..,! l , Trollhattan x x, . ) ”L-t '» IO , f—w'f ( I I I Lvl & | I! 1 ,I ; i 3 * I" ' ' l ] ng-kilb N_f—V' _; ml lx _! Xx,/am, xx_ & > ( Ät rf (' Bjerke ) *t ; B / * 'N- (J ,- ___—f_l I I 84 // &_,AN' 5 & ,»f l t l-w : I , f—J I [I .. xu——"'lr../'J %” ' L x låg r'I ”P”/'., :l & Sundhult ! ," ) 2 ') I I! | 1— (' [117 Bollebygd _! z / ,, 24 ”i ;faoröl lf” t _ 7 /l( ll / -'ork 36 ;” Pt /———| 4] j 4; »” |4' 'l 1 | I » , 'I ( f ' 67 ,. ”__,” ( t..-| , sx! A % >." 1 > le ' a»: v ', 38 ! Kungshamn" 2,4 t t , . _) '— IOO .. ' 49 ,! 4,/ Ill , _| /' url. |].A/ [160 [ k :l ( ,I , . x , .. x I Vastra Merlo| '7 g 7 | , ,' 47 | Jf'xgl ( f (I 1 x _»szxz , I, I |... ll / I ,.J 11» I & [* & (' 'D fn; . l ,' . *» ,! & ,Nedd|9%,f* Kungstens; & 7 , "z ,, | _— . 7flauxlf'” —rs/ 0 /_-A_/

1 Pendling till Göteborg i procent av utpendlingen. 2 Pendling till Göteborg i procent av förvärvsarbetande nattbefolkning. 3 Pendling till Göteborgs A-region i procent av utpendlingen.

.. r-' Ju ['i 4 _ ' ,__ | " __u', ,_—- u 7' 'p'; "I I' | [' x | ct- ,r Vinsta ; om ." () __ _ , -_ »" | I l , '_ l, 3 me-—y" ,——.a' '+' 5 N) _ ( F— Å S '] Örkell'un '"'— F » I,, ') T .1' i, , (;," , , " , WL» " w_fi ; ». '.—. _ ”"," , ., ' sr ['"—J _ r ,/ ___/1 ” på 1 [i: An- el lm [',—_ __I' ,) ,»' X ? "__, If"; ,'f ,7 n ." 5 v x 1 ' "'— —_. —— , .. l— ' > * *. r'l' Ng-l |,le x; '—' I! '. ***—Y' " / ' * v” ! : Hood " ! _'f JW 5 c,). .--' (_ ._ ', Tyringe ' rt _»Å. N_f-= [' ', l ( ' * & *)"! * (" x | f_LA. _l s » je "*x ; .- : I, (» . ; 't-S ? -x X , ' : x ,: fa— * 3 ** ,- (LL ,) =—"**l_.c [' f*J |, |I ***—x__' x» [)"—14,4") ,f ' — l _ 2 i ___).Y & xx vill ).. *..»4» 1”, ; III! ; x' [1 L * I * x * x y , r 3 X .. ' L-J ,” * Riseberga I l _) l [' ,.J" / Holslnqbor. = II "(I x I ( Sosdala: // I,; ,! ! ! '4 -,.n_ (Cr-' _( k'fmxl J t' 7 7" "I Kristianstad " LN— ) 4 ”' l 5 f.» Svalov _ ' | [' (' 19 h a, ( Hoor .: |4 ; 5 tv ' II'M |” 2 Sl1'nna_( & |3 'X'—*Vå': a.id—___ *_| I, ***! *N— .k * I * , *Q . ,l *— 44,1 ; N " . x ,. _r—r * ,, x'k P7 : f ( "' 7 ' 7 r" *" Lands *ton * , 't 8_' x/ , , __ ___, Eslov ? _ » _ ; — : '_4 * : , 20 ). - Horbv » Vt .. : ' Kävlln e ' 51 _l. ” C "' " ' 35 X !» n'xl __ . . får ,] *s_a___ 2 l,, (_ , /)6 r ' " lx: -'1 XSL'3€ h rx Löd röplngg så? — j;, *. ' f». , m.) *.,_-_ 2 ”'," Lun ' 't, : " V 15 I2 (Säd dras- .. r *; ,] "x 94 L- - m:? i ' ,.r .» L .- _- 6 2.» ' I— II ,1' & ——' ,1 Staffan; ?glbyÄ J... ,' l (. 79, 44 Bu S' 208012 40 — a.,";Vesbe Jelåbo' G""! fuqu .'. oo ?Jg glx ? ) W...-”nn Malmo & Genarp; '5 55 J _, . '”" ', ååm' ' 27' " 5' ao Tomelilla t') 59 "2? > 6— ' lo?» *» 5 l :" ___ _ v-Jgogdån t' rf 0 Sv ala ' . RE,-IV: L"”x __x _)Slmrlshamn Ve lnqc' WP * , k x .. f ,— . » uru _ x Ioo 739/Fia? Wa- täo' ,? , » t xx ;», Skanör Falsterbo R" , :l; "( ' ”:* l f & 57; Trelleborg t x 3| ' r 53 22 'I & 43 IO 4 IOO _ . se

1 Pendling till Malmö i procent av utpendlingen. 2 Pendling till Malmö i procent av förvärvsarbetande nattbefolkntng 3 Pendling till Malmö A-region 1965 i procent av utpendllngen.

0 1,2—3 4 55—6 7 8 51—52 Gruvor därav För- Jord- till- 35—38 valtn. Samtl. bruk verkn. Verk- Bygg- och nå- skogs- ind. stads- nads- Handel Sam- tjän- rings- bruk m. m ind. ind. m. m. färdsel ster grenar A, B Stockholmsområdet 1,9 25,1 12,4 9,3 21,4 8,9 33,3 100,0 C, D, T, U Mell. Svealand 9,6 37,3 16,7 9,2 13,9 5,7 24,3 100,0 E, F, G, H, I Ostra Götaland 13,6 36,9 14,7 8,5 13,3 5,3 22,4 1000 K, L, M, N Södra Götaland 11,6 33,9 11,9 8,5 16,0 6,3 23,7 1000 M Malmöhus 8,0 30,5 9,9 8,3 17,9 9,6 25,6 100,0 0, P, R Västra Götaland 9,3 35,6 13,4 10,0 15,2 7,1 22,9 100,0 0 Göteb. o. Bohus [än 3,9 31,4 15,6 9,0 16,8 10,8 28,2 1000 S, W, X, Nedre Norrland Y, 2 Dalarna, Värmland 15,1 31,8 8,3 9,7 13,2 6,7 23,5 1000 A , BD Ovre Norrland 15,8 24,2 4,8 10,2 13,6 9,5 26,8 100,0 Norrlandslänen, Dalarna, Värmland 15,3 29,8 7,4 9,8 13,3 7,4 24,4 100,0 A, B, M., 0 S_torstadsområdena 3,9 28,3 12,9 9,7 19,7 8,6 29,7 100,0 Ovriga syd- och mellansverige 13,0 37,4 14,1 8,7 13,4 5,3 22,1 1000 Hela riket 10,2 32,5 12,2 9,3 15,7 7,0 25,4 1000 Källa: AKU -67, hösten 1967 tabell 11. Tabell B: 2. Förvärvsarbetande procentuellt fördelade på näringsgrenar. Relativa tal Näringsgren Storstockholm Hela riket 0 Jordbruk, skogsbruk, fiske 1,1 10,2 01 Jordbruk 1,0 8,3 02 Skogsbruk, jakt och jaktvård 0,1 1,7 04 Fiske 0,0 0,2 1—3 Industri 23,4 31,7 12 Malmgruvor 0,1 0,4 19 Övr. gruv- och stenbrytningsindustri 0,1 0,2 20 Livsmedelsindustri 2,0 2,6 21 Dryckesvaruindustri 0,4 0,3 22 Tobaksindustri 0,0 0,1 23 Textilindustri 0,1 1,3 24 Beklädnads- och sömnadsindustri 0,6 2,0 25 Trävaruindustri 0,3 2,2 26 Möbelindustri 0,3 0,7 27 Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 0,2 1,9 28 Grafisk industri 4,3 1,9 29 Läder- och skinnindustri 0,0 0,2 30 Gummiindustri 0,1 0,4 31 Kemisk industri 1,2 1,1 32 Petroleum- och kolindustri 0,0 0,0 33 Jord- och stenindustri 1,1 1,4 34 Metallverk 0,1 2,0 35 Metallvaruindustri 1,5 2,9 36 Maskinindustri 2,8 3,1 37 Elektroindustri 5,6 2,4 38 Transportmedelsindustri 1,7 3,8 39 Annan tillverkningsindustri 0,9 0,8 4 Byggnadsindustri 8,7 9,2 40 Husbyggnad 4,4 4,2 41 Ovrig byggnadsindustri 4,3 5,0 SOU 1970: 15 7: 185

Relativa tal

Näringsgren Storstockholm Hela riket 51—52 El-, gas- och vattenverk m. m. 0,8 0,9 51 El-, gas och värmeverk 0,7 0,7 52 Vatten- och renhållningsverk 0,1 0,2 55—69 Handel 22,8 15,7 55 Banker och andra finansinstitut 2,7 1,1 56 Försäkringsinstitut 1,8 0,7 57 Fastighetsförvaltning och förmedling 0,9 0,7 58 Partihandel med råvaror och vissa halvfabrikat 0,7 0,5 59 Övrig partihandel 6,8 3,3 61 Detaljhandel med livsmedel 2,7 3,1 62 Detaljhandel med färger, parfymer, sjukvårds- artiklar m. m. 0,6 0,5 63 Detaljhandel med tobaksvaror, trycksaker, blommor m. m. 0,9 1,0 64 Detaljhandel med beklädnadsvaror 3,3 2,1 65 Detaljhandel med bosättningsartiklar 0,9 1,1 66 Detaljhandel med ur, guldsmedsvaror, fritids- artiklar m. m. 0,5 0,5 67 Detaljhandel med personbilar m.m. 0,5 0,6 68 Detaljhandel med drivmedel rn. 111. 0,3 0,4 69 Detaljhandel med övriga varor 0,2 0,1 7 Samfärdsel m. m. 8,8 7,0 71 Samfärdsel 5,8 5,1 72 Lagrings- och magasineringsrörelse 0,0 0,0 73 Post- och televerk 3,0 1,9 8 Förvaltning och tjänster 34,4 25,3 81 Olfentlig förvaltning 6,7 4,3 82 Undervisning 5,6 4,9 83 Hälso- och sjukvård 5,0 5,1 84 Andra offentliga tjänster 5,2 3,7 85 Uppdragsverksamhet 5,6 2,1 86 Nöjes- och rekreationsföretag 1,2 0,5 87 Husligt arbete 1,0 1,6 88 Hotell- och restaurangrörelse 1,9 1,6 89 Andra personliga tjänster 2,2 1,5 90 Ej specificerad verksamhet 0,0 0,0 Summa 100 0 100 0

Källa: AKU-67, SS. Tab. III: 6.

Tabell B: 3. Sysselsatta fördelade på yrkesgrupper och riksområden.

0+98 1 2 3 4 6 5, 7,8 91—94 Trans- Ka- port Veten- meralt Lant- och skap- och br. kom- ligt+ Admi- kon- Kom- skogs- muni- Till- mili- nistra- tors- mer- o. fis- ka- verk- Servi- tärt tivt tekn. siellt keri- tions- nings- ce Sum- Riksområden arbete arbete arbete arbete arbete arbete arbete arbete ma A, B Stockholmsomr. 23,3 4,2 16,7 9,9 2,0 7,3 24,9 11,7 100,0 C, D, T, U Mellersta Svealand 18,2 1,8 8,1 9,0 9,8 5,5 36,1 11,4 99,9 E, F, G, H, I Ostra Götaland 15,9 1,9 7,8 8,3 13,4 5,0 36,4 11,3 100,0 K, L, M, N Södra Götaland 16,1 2,1 9,1 9,8 11,4 6,8 33,4 11,3 100,0 M Malmöhus län 19,8 2,6 10,3 11,1 7,8 8,7 29,3 10,4 100,0 0, P, R Västra Götaland 14,8 2,0 9,5 9,2 9,1 6,8 36,9 11,6 99,9 0 Göteborgs och Bohus län 17,2 1,6 13,4 9,4 3,8 8,1 31,5 15,0 100,0 S, W, X, Nedre Norrland, Y,Z Dalarna, Värmland 14,9 1,8 7,6 8,2 14,8 5,8 34,1 12,9 100,1 A , BD Ovre Norrland 14,9 1,4 6,4 8,7 15,5 7,8 31,0 14,3 100,0 Norrlandslänen, Dalarna och Värmland 14,9 1,7 7,3 8,3 15,0 6,3 33,3 13,3 100,1 A, B, M, 0 S_torstadsomr. 20.6 3,3 14,2 10,1 3,9 7,5 28,5 11,9 100,0 Ovriga syd- och mellansverige 15,4 1,8 7,6 8,6 12,9 5,5 37,1 11,1 100,0 Hela riket 17,2 2,3 9,9 9,1 10,1 6,4 33,1 11,8 99,9

Källa: AKU, hösten 1967, tabell 14.

Tabell B: 4. Förvärvsarbetande procentuellt fördelade på yrkesområden.

Relativa tal

Yrke Storstockholm Hela riket O. Vetenskapligt arbete 23,2 16,7 01 Tekniskt, kemiskt och fysikaliskt arbete 10,] 6,3 02 Hälso- och sjukvårdsarbete 3,6 4,1 03 Pedagogiskt arbete 3,2 3,2 04 Litterärt och konstnärligt arbete 2,0 0,8 05 Biologiskt, medicinskt, religiöst och juridiskt arbete, 4,3 2,3 socialvårds- och utredningsarbete 1 Administrativt arbete 4,6 4,6 2,3 2,3 2 Kameralt och kontorstekniskt arbete 18,1 9,9 21 Bokförings- och kassaarbete 3,2 2,0 22 Stenograh Och maskinskrivningsarbete 3,3 1,5 23 Annat kontorsarbete 11,6 6,4 3 Kommersiellt arbete 10,4 9,1 31 Parti- och detaljhandelsföretagare 1,3 1,4 32 Affärsbiträden m. 11. 4,8 4,9 33 Partiförsäljning genom kundbesök samt agentur- __ arbete 0,8 0,5 34 Ovrigt försäljningsarbete 3,5 2,3 4 Lantbruks-, skogsbruks- och fiskeriarbete 1,1 10,1 41 Lantbruks-, skogs- och trädgårdsledning 0,4 4,5 42 Jordbruks- och trädgårdsarbete, djurskötsel 0,7 3,9 43 Viltvård och jakt, fiskeriarbete 0,0 0,2 44 Skogsarbete 0,0 1,5 5 Gruv- och stenbrytningsarbete 0,2 0,2 0,4 0,4 6 Transport- och kommunikationsarbete 7,5 6,3 61 Motorfordonsförare, spårvägsförare 2,7 2,8 62 Övrigt transport- och kommunikationsarbete 4,8 3,5 748 Tillverkningsarbete 23,6 32,9 71 Textil- och sömnadsarbete 1,0 2,5 72 Sko- och läderarbete 0,1 0,3 73 Järnbruks-, metallv.-, smides- och gjuteriarbete 0,3 ],0 74 Verkstads-, byggnads-, metall- och finmek. arbete 6,8 9,2 75 Elektroarbete 2,2 2,1 76 Träarbete 1,7 3,8 77 Målning och lackeringsarbete 0,8 1,1 78 Mureri och betongarbete m. m. 2,1 2,3 80 Livsmedelsarbete 0,9 1,3 81 Kemiskt- Och cellulosatekniskt arbete 0,1 0,8 82 Ovrigt tillverkningsarbete 5,8 5,3 83 Grov- och diversearbete 1,0 1,5 84 Maskin- och motorskötsel 0,8 1,7 9 Servicearbete 11,3 12,3 91 Civ. bevaknings- och skyddsarbete 1,0 0,8 92 Husligt arbete, portierarbete m. m. 4,1 4,7 93 Eastighetsskötsel, städning 3,0 4,1 94 Ovrigt servicearbete 2,6 2,2 98 Militärt arbete 0,6 0,5 99 Pers. med ej ident. yrken eller med ej angiven yrkestillhörighet — _ Summa 100,0 100,0 Källa: AKU-67, SS. Tab. 111: 6. 7: 188 SOU 1970: 15

T abell B: 5. Indelning av landet i A-regioner rangordnade efter folkmängd år 1965.

Rangord- Rangord- nings- Befolkning nings- Befolkning nummer 1.11.1965 A-region nummer 1.11.1965 A-region 01 1 343 990 Stockholm] 33 72 031 Hudiksvall Södertälje 34 69 634 Kiruna 02 645 188 Göteborg 35 66 972 Skövde 03 405 576 Malmö/Lund 36 66 606 Falköping 04 197 568 Hälsingborg/ 37 66 018 Hässleholm Landskrona 38 61 233 Katrineholm m 39 60 681 Ornsköldsvik 40 60 495 Karlshamn 05 183 191 Borås 1 286 578 06 174 246 Gävle 07 165 850 Karlstad 41 58 965 Härnösand 08 163 905 Örebro 42 58 935 Värnamo 09 158 742 Norrköping 43 58 638 Nyköping 10 137 008 Borlänge/Falun 44 55 455 Lindesberg 11 136 938 Uppsala 45 54 727 Piteå 12 133 005 Västerås 46 53 75] Visby Å 47 51 890 SäfHe/ mål 1 252 885 48 51 737 Kristinehamn ., 49 50 631 Lycksele 13 131 046 Ostersund 50 50 214 Köping 14 122 474 VäXJÖ 51 49 586 Arvika 15 121 838 Jönköping 52 49 361 Mora 16 121 730 Linköping 53 49 284 Karlskoga 17 119 853 Sundsvall 54 48 321 Ludvika 18 117 952 Uddevalla 55 47 403 Avesta 19 112 445 Kalmar 56 47 277 Oskarshamn 20 110 689 Trollhättan 57 45 898 Falköping 21 106 633 Eskistuna 58 45 263 Eslöv 22 99 144 Umeå 59 44 354 Ängelholm 23 96 668 Halmstad 60 44 075 Haparanda 1 260 472 61 42 020 Västervik _ 62 39 90] Mariestad 24 91 334 Eksjö/Nässjö gå g; 332 ägg; 25 90 982 Luleå 26 88 659 K ] k 65 36 978 Hultsfred 3? 5. mna 66 36 211 Ljungby 27 86 467 Kristianstad 67 34 091 Sala 28 84 610 Ystfld 68 33 516 Enköping 29 83 656 MJO'bY 69 29 943 Tranås 30 83 648 Skellefteå 70 29 798 Fagersta 31 79 750 Lidköping _— 32 73 802 Bollnäs 1 373 724 AO 900.565 B— r” — ro,72 dvs. log B = log Ao — 5 log r B = regionbefolkning r = regionens rangordningsnummer log B = 13,60 0,72 log r korrelationskoefficient för B=—0,98 SOU 1970; 15 7: 189

Tabell B: 6. Distribution of Research Effort, Sales, and Exports among United States Industries. 1962. Company Scientists Total R & Financed and Engi- Industry Name* and D Expen- R & D Ex- neers in SIC number ditures penditures R & D Sales Exports Transportation (37) 45.6 24.1 25.3 13.5 19.7 Aircraft (372) 36.7 9.3 21.1 3.7 8.9 Electrical machinery (36) 21.1 17.7 27.1 8.5 9.4 Chemicals (28) 10.5 18.6 16.7 7.9 13.0 Transportation (other than air-

craft) (—) 9.0 14.7 4.2 9.5 10.8 Chemicals (Other than drugs) (—) 8.7 14.7 13.2 6.7 11.1 Instruments (38) 4.0 4.9 5.9 1.6 3.0 Drugs (283) 1.8 3.9 3.5 1.2 1.9 Machines (non-electrical) (35) 8.2 12.9 10.3 7.6 26.9 Rubber and plastic (30) 1.2 2.1 1.0 2.5 1.4 Stone, clay and glass (32) 1.0 2.0 1.1 2.7 1.4 Petroleum and coal (29) 2.7 5.7 1.7 8.9 2.8 Fabricated metal (34) 1.3 2.4 2.2 5.1 2.9 Primary metal (33) 1.5 3.3 2.5 7.4 6.1 Nonferrous metal (333) 0.6 1.4 1.0 2.5 2.8 Ferrous metal (_) 0.9 1.9 1.6 4.8 3.3 Leather (31) 0.2 0.4 0.2 1.2 0.5 Printing and publishing (27) 0.5 0.9 0.3 2.5 1.1 Tobacco (21) 0.1 0.2 0.1 1.4 0.8 Food (20) 1.1 2.4 2.7 15.5 3.9 Textile (22) 0.2 0.5 1.4 3.8 3.5 Furniture and fixtures (25) + 0.1 0.3 0.3 0.2 Lumber and wood (24) + 0.1 + 1.7 0.9 Paper 0.6 1.3 1.0 3.6 2.0 Apparel (23) + 0.1 0.2 3.4 0.6 All 19 industries: 100.0 100.0 100.0 100.0 1000

5 industries with highest

research effort 89.4 78.2 85.3 39.1 72.0

14 other industries 10.6 21.8 14.7 60.9 28.0

* Industries arranged in descending order of research effort, defined by R & D expenditur es as a percentage of sales. + Less than 0.05 per cent. Source: See Statistical Appendix.

Tabell B: 7. Nyckel till de förkortade yrkes- beteckningarna som anges i kommun-dia- grammen över nattbefolkningen år l960*.

01 Tekniskt arbete 02 Sjukvårdsarbete 03 Pedagogiskt arbete 04—05 vrigt vetenskapligt arbete1 1 Administrativt arbete 2 Kameralt- och kontorstekniskt arbete 3 Kommersiellt arbete 61 Transportarbete2 62 Post- och telearbete2 7 3—74 Verkstadsarbete3 75 Elektroarbete 81 Kemiskt arbete 82—83 Grov- och diversearbete”l 84 Maskin- och motorskötsel 92 Husligt arbete

94. Övrigt servicearbete

98 Militärt arbete 91, 93 Fastighetsskötsel5

1 Häri ingår litterärt, konstnärligt, biologiskt, medicinskt, religiöst, juridiskt, socialvårds- och utredningsarbete. 2 I transportarbete ingår järnvägs- och väg- traflkarbete medan 1 post- och telearbete ingår dessutom övrigt transportarbete 3 Häri ingår järnbruks, metallverks smides- gjuteri, verkstads-, byggnadsmetall och finmeka- niskt arbete. 4 Inkl. övrigt tillverkningsarbete. 5 Inkl. civilt bevakningsarbete. * Diagrammen har sammanställts av pol.mag. G. Johansson och pol. mag. M. Ovrén.

Tabell B: 8. Effekter av homogenisering

Utan homogenisering Med homogenisering

Produktionsfunktioner: Q1=7(1LT Q2=K2Lä 0 ( oc ( 1

Total produktionsnivå:

Max Q= Ql + Q2 Arbetskraftstillgångar: L, :E,

L,:Z2

Lönebestämning

ÖQI

Wi: _

ÖLl

2 öL2 Lönesumma

W= w1L1+sz2 Vinstsumma V= Q— W Produktionsmaximering Gl =ELT+ÄI(Ll—Zl) Gz =7szä+Åz (Lz—Zz) gälla?—1:31 L,:Z, aEZLä—l =/12 L2=_f.2 Lön w1 :afrlif'l

__ _ _a—l wz—acKZL2

Q1=7(,L”;; K=K5 Q2=K2Lä

Max Q=Q1+Q2

L1+L2=_L , JE 141#ÖLl _öQa WFöL2

W= W1L1+W2L2

V= Q—W

G=7rlL”; + ?ng + u (Z—Ll—LZ)

otIEILof—1=u ocI—(ZLä—1=u L1+L2=_L_

_ _ _ " a—l_ _ a—l u—wl—wz—atKlLl _ocKsz

Q realt förädlingsvärde, K kapitalstock vägd med produktionselasticiteten (given till storlek). L arbetskraft, L arbetskraftstillgång, w lönesats, W lönesumma, V vinstsumma, G lagrangeuttryck, ,u, Å, lagrangemultiplikatorer, fotindex, 1,2 två regiondelar, ac arbetskraftens produktionselasticitet.

Tabell B: 9. Antal företagare per 10 000 invånare år 1968 enligt telefonkatalogens yrkesregister i Stockholmsområdet och Lycksele stad och landskommun.

Antal per 10 000 inv. i Antal per 10 000 inv. i Stock- Stock- holms- Lycksele- holms- Lycksele- Området området området området Bilar, biltillbehör 10,1 7,1 Trävaror, grossister 0. Konsulterande ingenjörer 9,4 4,9 fabr. 1,1 2,8 Arkitekter 8,1 0,7 Oljor 0,9 2,1 Reklambyråer, -artiklar 7,5 0,7 Rederier 0,8 0,7 Åkerier 7,5 26,1 Juridiska byråer 0,8 1,4 Bilreparationer 7 0 9,2 Betong, betongentrepre- Mekaniska verkstäder, nörer 0,7 0,7

maskinreparationer 6,1 3,5 Svetsning 0,7 0,7 Målarmästare 6,0 4,9 Tjära, asfalt 0,7 0,7 Bensinstationer 5,2 13,4 Biluthyrning 0,6 0,7 Byggnadsmaterial och Isoleringsentreprenörer 0,6 0,7

-maskiner 4,8 0,7 Kylanläggningar 0,6 0,7 Tryckerier 4,4 1,4 Möbelsnickare 0,5 3,1 Trädgårdsmästare 4,0 1,4 Läder, hudar och skinn, Revisorer 3,9 2,1 fabr. o. gross. 0,5 0,7 Murare 3,9 7,1 Spedition, lastbilcentra- Advokatbyråer 3,7 0,7 ler 0,5 0,7 Elektriska installationer 3,6 4,9 Byggnadssnickerier 0,5 2,1 Maskiner, maskinförnö- Bilbärgning 0,4 1,4

denheter 3,1 0,7 Sliperier 0,4 3,5 Kontorsmaskiner och Presenningar och uthyr-

-förnödenheter 2,9 2,8 ning 0,4 0,7 Banker 2,9 2,8 Bagerimaskiner 0,3 0,7 Plåtslagerier, rostfri till- Sadelmakare 0,3 0,7

verkning 2,8 1,4 Värmeledningar 0,3 0,7 Entreprenadmaskiner 2,5 10,0 Bryggerier 0,2 0,7 Tapetserarmästare 2,5 1,4 Spannmål, grossister 0,2 0,7 Båtar och tillbehör 2,3 0,7 Vågar 0,2 Snickarmästare 2,3 1,4 Vägarbeten 0,1 1,4 Färghandlare 2,0 1,4 Skogsbruksmaskiner 0,1 1,4 Försäkringar 1,9 8,5 Cement 0,1 0,7 Rör, rörledningsinstalla- Lantmätare 0,1 0,7

tioner 1,8 0,7 Kronofogdemyndighet 0,1 0,7 Glasmästerier 1,7 1,4 Låsfabriker och -smeder 0,1 0,7 Golvslipning, golvbe- Plantskolor 0,1 0,7

läggning 1,6 0,7 Sågverk 0,1 2,8 Smidesverkstäder 1,6 3,5 Ägg, grossister 0,04 0,7 Expressbyråer, stadsbud 1,4 0,7 Mejerivaror 0,03 0,7 Fackliga organisationer 1,1 7,8

Tabell B: 10. Företag, ej representerade i Lyckseleområdet.

Antal per 10 000 inv. i Stockholmsområdet

Fastighetsaffärer, -mäklare Handelsagenter Blomsterhandlare, gross och importörer Pälsvaror, gross och handelsagenter Filmartiklar, —inspelning Kemikalier, gross och fabr. Inredningsarkitckter Garn, trikå, bomull, fabr. o. gross Plaster

Bokförlag Export-import

'_'—'HNN_NNNWL.JL» WWWOHNNMHOW

Elektriska artiklar fabr. och gross 1,7 Annonsbyråer 1,6 Radio och TV, fabr. och gross 1,5 Damkonfektion, fabr. o. gross; skyltfabriker, -målare; översättare; cyk-

lar och tillbehör, fabr.; Skrivbyråer; 1,4 Oljeeldningsanläggningar; papp, papper, gross och fabr.; förpackningar; 1,3 Fönsterputsning; fotoartiklar, fabr. o. gross; 1,2 Herrkonfektion; gummiverkstäder; inredningar; reproduktionsanstalter;

ljuskopiering; ur, grossister 1,1 Bergsprängare; brunnsborrning; elektromekaniska verkstäder; parfyme-

rier, handelsagenter, grossister, fabr.; transportanordningar; städning 1,0 Monteringsfärdiga hus 0. byggelement; dekoratörer; instrument; ven- tilationsanläggningar; ambassader o. legationer; grammofonskivor o. grammofoner, fabr.; ramar, fabr. O. grossister 0,9

Elektriska mätinstrument; möbler, fabr. o. grossister; färger, fabr. o. grossister; skrot; tryckerimaskiner; skrivmaskiner; fastighetsförvalt— ning; plattsättning 0,8 Datacentraler; PR; pumpar; stenhuggerier; stensättning; kött och fläsk, grossister; metaller; frukt, grossister, importörer; kolonialvaror, han- delsagenter, grossister; fjäder, dun och möbelstoppning; grosshand- lare; sand, grus och singel 0,7

Flygföretag; kartonger; skodon, grossister, fabrikanter; screentryckerier; potatis och rotfrukter; ved o. kol, koks och stenkol; pianostämmare; choklad, konfekt, fabr. o. grossister; formgivare; järn och stål, hård- metall; marknadsundersökningar; 0,6 Dykeri; automater; charkuterivaror, grossister, agenter; förbrännings- motorer; elektronik; förnickling, förzinkning; gravörer; gummivaror, slangar; bankirer, låneförmedling, fondkommission; illustratörer; kaffe 0. thé-rostrier; tobak, importörer; tryckluftsutrustning 0,5 Arbetsgivareföreningar; alarinanläggningar; elektromotorer; förpack- ningar; frisörapparater; belysningsarmatur, armaturfabriker; gjuterier; handskar, grossister, fabrikanter; glas, porslin O. keramik, grossister 0. fabr.; hydraulisk utrustning; ljusreklam, neonanläggningar; litogra— fiska anstalter; leksaker, grossister 0. fabr.; industriförnödenheter; iso- leringsmaterial; lackerare; laboratorieutensilier; skeppsklarerare; stål- linor —rör, -inredningar; parkettgolv; räknemaskiner; tapeter, fabr. o. grossister 0,4 Arbetskläder; datamaskiner; bevakningsföretag; flygplan, -material; glas- målning, -sliperi; grundläggningsentreprenörer; hattar, fabr. O. gros- sister; hobbymaterial, grossister 0. fabr.; inkassobyråer; klichéanstalter; konserver, agenter, fabr. 0. grossister; hålkortsservice; konsulat; kera- mik; lantbruksmaskiner; järnvaror; motorreparationer; Optiska artik- lar, fabr. O. grossister; patentbyråer; ritmaterial; renhållningsverk; restaurang- och bagerimaskiner; regulatorer; slipmaterial; telematerial 0,3 Bosättningsartiklar, fabr. o. grossister; adressregistreringsmaskiner; ar- betsförmedlingar; cykelexpressbyråer; dikteringsmaskiner; dörrar, portar; dupliceringsmaskiner; etiketter; fastighetsvård; fönster, föns- terglas, spegelglas; gasapparater; kirurgiska instrument; karrosserifabri- ker; kuvert, grossister 0. fabr.; jordleverantörer; journalistik, repor- tage; kopieringsmaskiner; konstförlag; maskinsätterier; manufaktur- varor, fabr. o. grossister; magasinering; lådor, lådämnen; packningar;

Tabell B: 10. (forts.).

Antal per 10 000 inv. i Stockholmsområdet

paketeringsmaskiner; paraplyer, fabr. O. grossister; plastmaskiner; oljeskadesanering, oljereningsfabriker; djupfrysta livsmedel, handels- agenter, fabr. 0. grossister; reseeflekter; retuschörer; ritningar; rost- skyddsmaterial; pennor, grossister 0. fabr.; pappersavfall; segelmakare; tegelsågar, tegel o. tegelrör; textilkonstnärer; ugnar; svetsarmaskiner; stadsmäklare; spelautomater, fabr. o. grossister, agenter; stegar, me- kaniska stämplar; skeppsfurnerare; utställningshallar; biltransporter; batterier; bindgarn 0,2 Skeppsvarv; syfabriker; tidningsdistributörer; tågvirke; telegrambyråer; ångpannor; vägbyggnadsmaskiner, artistförmedling, affischering, ammunition, barnvagnar, fabr. o. grossister, badrumsinredningar, ar- kivfotografering, bildhuggare, butiksmaskiner, bryggerimaskiner, förnödenheter, detektivbyråer, esscuser, damväskor, fabr. O. grossis- ter, fisk, grossister, frö, utsäde, glödlampor, fabr. O. grossister, gaser, förtätade galvaniska anläggningar, handelskammare, kemiska analy- ser, kemiska preparat, kassaskåp, kassaregister, kartor, manometrar, hönserier, gödsel, rökerier, kvarnar, kreditupplysning, knappar, fabr. 0. grossister, käxfabriker, kapsyler o. tuber, matematikerutredningar, margarin, fabr. 0. grossister, linoleummattor, metallpressning, mötes- lokaler, lim, limämnen, ljudanläggningar, lyftkranar, kullager, pålning, radaranläggningar, salt, saltfabriker, skogsbyråer, skorstensbyggare, skärpfabriker, truckar, uthyrning, tidkontrollapparater, ångfartyg, persienner, gross o. fabr., härdverkstäder, järnvägsmaterial 0,1 Arbetsskyddsmaterial, arkivforskning, biljarder, tillverkning, biblioteks- material, dunrenserier, fryshus, frysfack, fördämningsmattor, guld- drapperier, kakelfabriker, kreaturshandlare, impregnering av virke, kolsyrefabriker, kork, linjeringsanstalter, jäst, lödverktyg, maskörer, manglar, senapsfabriker, skeppsstuvare, siden o. sammet, fabr. o. grossister, sill i parti, säkerhetsglas, syntetlibrer, tennarbeten, turbi- ner, ull, —spinnerier, växelkontor, åskledare, ättiksfabriker 0,04—0,01

Bilaga 8 Mål och medel i regionalpolitiken

Sven Olov Larsson —— Börje T allroth

1 Resursfördelning i en oreglerad marknadsekonomi

Ett centralt teorem i modern välfärdseko- nomisk teori är att en fri konkurrensekono- mi i jämvikt under vissa restriktiva antagan- den uppfyller villkoren för samhälleligt väl- färdsmaximum eller effektiv resursfördel— ning. Härvid antas att individernas välfärd endast beror av »rent ekonomiska» förhål— landen, att inga externa effekter finnes i ekonomin, att alla resurser är fullständigt delbara samt att fördelningen i ägandet av ekonomiska resurser är initiellt given. Vi- dare bortses från den rumsliga dimensionen. Under dessa förutsättningar erhålles auto- matiskt, utan någon form av offentliga in- gripanden, genom de enskilda subjektens ageranden på de olika marknaderna den enskilde företagaren i sin strävan efter att göra den egna vinsten så stor som möjligt och den enskilde individen i sin strävan att göra den egna behovstillfredsställelsen så stor som möjligt — en ur samhällets synpunkt maximal välfärd eller effektiv resursfördel- ning, ett »Pareto—optimum». Välfärdsmaxi- mum enligt dessa förutsättningar innebär att det inte är möjligt att genom en omför- delning av varor eller resurser öka välfär— den för en individ utan att minska den för en annan individ.

Det bör emellertid betonas att det väl- färdsmaximum i paretoansk mening, som fri konkurrens under »ideala» förhållanden resulterar i, endast i begränsad mening är maximalt, eftersom inkomstfördelningens optimalitetsegenskaper inte beaktas. Den

samhälleliga välfärden i mer »vid» mening är beroende av såväl produktionens storlek (effektiviteten) som produktionsresultatets fördelning (inkomstfördelningen). För var- je initiell fördelning i ägandet av ekonomis— ka resurser existerar ett bestämt välfärds- maximum i paretoansk mening. Att Välja ett av dessa Pareto-optima såsom varande »bäst» är inte möjligt utan att föra in för- delningspolitiska värderingar, som gör det möjligt att jämföra olika individers välfärds- situationer.

En anledning till att den rumsliga proble- matiken länge visades så föga intresse i klas- sisk nationalekonomi var att denna teoris antaganden implicerade, att de fria mark- nadskrafterna automatiskt skulle åstadkom- ma jämvikt även i en rumslig ekonomi. Med fullständig rörlighet hos produktions- faktorerna arbete och kapital skulle dessa förflytta sig till orter med den högsta fak- torersättningen till dess genom denna pro- cess ersättningen till varje faktor överallt var densamma. I den mån produktionsfak— torerna inte var rörliga eller endast ofull— ständigt rörliga så skulle under vissa förut- sättningar samma utjämning av faktorersätt- ningen i stället kunna erhållas genom varu- utbyte. De fria marknadskrafterna skulle enligt dessa antaganden ge en fördelning av de ekonomiska aktiviteterna i enlighet med fördelningen i rummet av naturresurser.

I en verklig ekonomi existerar olika for- mer av avvikelser från modellens ideala för-

hållanden. Av speciell vikt synes dessa av— vikelser bli vid analys av resursfördelningen i en ekonomi där den rumsliga dimensionen beaktas. Någon tendens till automatisk ut- jämning av ersättningen till produktionsfak- torerna eller till fördelning av de ekono- miska aktiviteterna ens ungefärligen i en- lighet med fördelningen i rummet av na— turresurser kan inte iakttagas. Snarare kan det antas att en oreglerad marknadsekono- mi, i vilken transportkostnader och »imper- fektioner» såsom externa effekter och skal- fördelar existerar, på lång sikt medför, att alla ekonomiska aktiviteter samlas i en enda eller ett fåtal punkter.1

Denna koncentrationsprocess bromsas dock på kort sikt av olika tröghetsfaktorer, kostnader för omlokalisering för företag och individer, miljöpreferenser hos indivi- derna, etc.

En förutsättning för att marknadsmeka- nismen automatiskt skall åstadkomma en ef- fektiv resursfördelning är att inga externa effekter existerar inom produktionssektorn i en ekonomi. Med externa effekter i pro— duktionen avses produktionsinverkande fak- torer som direkt, dvs. utanför prismekanis— men, inverkar på ett enskilt företags pro- duktionsförhållanden och vars tillgång i en region är för företaget exogent bestämd. Företaget vare sig betalar för eller erhåller ersättning för dessa faktorer. De privata kostnaderna och intäkterna av ett visst be- slut, fattat av det enskilda företaget, kom— mer således att skilja sig från de samhäl- leliga kostnaderna och intäkterna såvida in- te de offentliga myndigheterna ingriper med korrigerande skatter och/ eller subventioner.

Vanliga exempel på externa effekter i produktionen är förvärvandet av ökad yr— kesskicklighet hos arbetskraften genom själ- va produktionsprocessen, möjlighet att ut- nyttja andra företags och offentliga institu- tioners forskning av icke-patenterbart slag, fri tillgång till offentlig infrastruktur såsom gator, vägar, broar, etc., hälso- och sjukvård samt andra åtgärder som positivt påverkar arbetskraftens produktivitet, fall då ett före- tags ökade användning av en resurs nega- tivt påverkar andra företags möjlighet att

utnyttja samma resurs (exempelvis gator och vägar i tätorterna, fiskebankar), etc.

Till skillnad från allmän ekonomisk teori har den regionalekonomiska teorin tradi— tionellt betonat nödvändigheten av att beak— ta externa effekters inverkan på resursför- delning och välfärd i ekonomin. Denna skill- nad i accentuering av externa effekters be- tydelse kan anses betingad av dessas nära samband med den rumsliga dimensionen. För flertalet former av externa effekter gäl- ler att de är mer eller mindre starkt bundna till den punkt i rummet där de genereras. Den pågående koncentrationen av de eko- nomiska aktiviteterna till allt färre orter ökar således vikten av att beakta externa effekters betydelse för resursfördelningen. Omvänt ges externa effekter i regionaleko- nomisk teori en betydelsefull roll som på— drivande faktor i denna process.

En andra förutsättning för att en oregle- rad marknadsekonomi skall åstadkomma en effektiv resursfördelning är frånvaro av skalfördelar. Med skalfördelar menas att en proportionell ökning av insatsen av alla pro— duktionsfaktorer medför en mer än propor— tionellt stor ökning av produktionsvolymen.

Skalfördelar kan ha sin orsak i att vissa inputs eller produktionsprocesser är odel— bara eller att produktion i långa serier ger möjlighet till specialisering hos arbete och kapital. I andra fall åter kan skalfördelar bero av att efterfrågan för vissa inputs är betingad av osäkerhet. En ökad produk- tionsvolym gör det då möjligt att med större säkerhet skatta sannolikhetsfördelningen för denna slumpvariabcl och därmed bättre för- utse behovet aV sådana inputs. Så kan t. ex. efterfrågan på reparatörer av maskiner inom ett företag ökas mindre än proportionellt till antalet maskiner (och output), om graden av skydd mot driftsstopp skall hållas kon— stant; samma förhållande gäller för olika typer av lagerhållning, t. ex. bankernas kas- sabalanser för likviditetsändamål.

1 Se t. ex. N. Hansen, Regional Planning in a Mixed Economy. Southern Economic Journal, Vol. XXXII, 1965/1966, 5.176—190 och Tj. Koopmans & M. Beckman, Assignment Pro- blems and the Location of Economic Activity, Eeonometrica, Vol. 25, 1957, s. 53—76.

Uttryckt i kostnadstermer innebär skal- fördelar att ett enskilt företags styckkostnad faller vid ökad produktionsvolym. En ex— pansion inom en bransch kan medföra sänkta styckkostnader för de enskilda före- tagen dels via interna skalfördelar, dels via externa skalfördelar.

Med interna skalfördelar menas att pro- duktionsförhållandena inom det enskilda fö- retaget är sådana att en expansion av före— tagets produktionsvolym, under antagande av givna faktorpriser, via ökad produktivi- tet, ger upphov till sänkta styckkostnader. På sikt medför då en oreglerad utveckling att fri-konkurrenssituationen bryter samman och övergår i monopol eller monopolistiska konkurrensformer. Vilken av dessa konkur- rensformer som kommer att råda beror av upp till vilken produktionsvolym, i relation till efterfrågan för varan, expansion ger skalfördelar för ett enskilt företag.

Med externa skalfördelar menas att ex— pansion inom en bransch (region) medför reducerade produktionskostnader för de en- skilda företagen via sänkta priser på pro- duktionsfaktorer, som de gemensamt utnytt- jar, vid ökad efterfrågan för dessa i syfte att öka produktionen. Som ett exempel här— på kan anges fall då expansionen gör det lönsamt för företagen i denna bransch (re- gion) att överlåta en delprocess till ett före- tag, som specialiserar sig härpå, genom att det nu blir möjligt att i delprocessen ut- nyttja teknologi, som tidigare inte var lön- sam.

Om de marginella kostnaderna för de enskilda företagen i den expanderande branschen är stigande, är denna typ av ska]- fördelar förenlig med villkoren för bestå- ende fri konkurrens i branschen.

I en rumslig ekonomi tenderar kostna- derna för att överbrygga avstånd i rummet ofta att separera ekonomin i mer eller mind- re »1okala ekonomier». Hur många företag en lokal marknad kan ge utrymme för är beroende av två faktorer i samverkan, dels storleken hos den lokala marknaden, dels möjligheterna till skalekonomi inom före— tagen. Ofta rymmer en lokal marknad en— dast ett eller ett fåtal företag. Priset kan så-

ledes antas mer eller mindre påverkbart av den enskilde företagaren. I andra fall åter kan det enskilda företaget, om dess vara är Iättransporterad, sälja denna på den natio- nella marknaden i konkurrens med många andra företag, medan det är mer eller mind- re ensamt som köpare av arbetskraft på lo- kaliseringsorten. Nedläggandet av ett före- tag på en ort kan således ofta inte betraktas som ett marginellt beslut vid rumslig analys. Följdeffekterna på exempelvis det icke flytt- bara kapitalet på orten (bostäder, kommu- nala serviceinrättningar, etc.) och behov av nyinvesteringar i sådant kapital vid even— tuell nylokalisering på annan ort, etc. måste beaktas, om man vill få en uppfattning om de totala konsekvenserna för ekonomin. Fri- konkurrensmodellens antagande om den en— skilde företagaren som uppträder som mängdanpassarc är således föga fruktbart vid analys av rumsliga ekonomier.

Effektiv resursfördelning i en fri kon- kurrensekonomi förutsätter vidare frånvaro av externa effekter på ekonomins konsum- tionssida. Externa effekter i konsumtionen definieras som den direkta, utanför mark- nadsmekanismen gående inverkan, som and- ra subjekts agerande, t.ex. företagens val av input- och/eller outputnivå, enskilda in- dividers val av konsumtionsstruktur och/ eller -nivå, har på en enskild individs väl- färd. Sådana externa effekter blir särskilt. iögonfallande vid starka koncentrationer i rummet av befolkning och produktion. Ex- empel därpå är olika former av miljöför- störing i samband med själva produktions— processen, såsom förorening av vatten och luft, avgivande av buller, etc. Det kan här vara lämpligt att ge begreppet externa ef- fekter i konsumtionen en vidare innebörd än som vanligtvis sker genom att hit föra även geografiska, sociala, m.fl. förhållan— den, som är förenade med boende och/eller sysselsättning på en viss ort och som är av betydelse för individens välfärd. Som exem- pel kan anges släkt— och vänskapsförhål- landen, tillgång till mark för rekreationsän- damål, valmöjlighet vad beträffar sysselsätt- ning och utbildning p'å boendeorten, etc. Som beteckning för externa effekter i den—

na mer vida mening användes i fortsätt— ningen termen miljöfaktarer.

Bundenhet till en viss miljö kan ge upp- hov till mer eller mindre markant orörlig— hct hos arbetskraften vad beträffar byte av boendeort eller sysselsättning. En individ kan exempelvis föredra fortsatt boende och sysselsättning på en ort med låga reallöner framför att flytta till en ort där högre real- löner erbjudes, om med den förra orten eller sysselsättningen är förenat tillgång till olika miljöfaktorcr, som orsakar att indi- videns subjektivt upplevda levnadsstandard avviker från den som reallönenivån anger. Miljöfaktorer orsakar således (liksom även existensen av kostnader för individen i sam— band med omlokalisering), att den faktiska geografiska fördelningen av befolkningen åt- minstone på kortare sikt måste tas för gi— ven. Ytterligare en komplikation av arbets- kraftens orörlighet är att ett enskilt företag, även om det säljer sin produkt på en fri konkurrensmarknad, kan vara mer eller mindre ensamt som köpare av arbetskraft på lokaliseringsorten. Lönenivån kan då på grund härav komma att vara lägre än den som fri konkurrens på samma arbetsmark- nad skulle resultera i.

En annan av den teoretiska modellens förutsättningar, som ibland inte är uppfylld i verkligheten gäller rörligheten hos priser- na på de olika marknaderna. Fri konkur- rens förutsätter fullständig rörlighet hos pri- serna. I verkligheten kan man konstatera betydande orörlighet hos priset på många marknader, speciellt i nedåtgående riktning. Ett utpräglat exempel härpå utgör arbets- marknaden. Uppkommer arbetslöshet — ut- budsöverskott — på en viss delarbetsmark— nad, följer inga omedelbara reaktioner som eliminerar detta överskott. Endast med stor tröghet kommer detta överskott att elimi— neras. Orsaken till den betydande prisorör- ligheten på arbetsmarknaden är till stor del att finna i den höga organisationsgraden på såväl utbuds- som efterfrågesida på denna marknad. Andra exempel på marknader med betydande prisorörlighet utgör varu- marknader med oligopolistiska konkurrens- former.

Under förutsättning att de agerande sub— jekten uppfyller vissa villkor beträffande förutseende av framtiden, kan en fri kon- kurrensekonomi teoretiskt sett visas medföra effektiv resursfördelning även över tiden. Emellertid måste dessa antaganden anses alltför restriktiva för att kunna vara upp- fyllda i verkligheten. Osäkerheten om fram- tiden är därför ytterligare en faktor som ger upphov till en ineffektiv resursfördelning.

Förutsättningarna för att en oreglerad marknadsmekanism skall åstadkomma en i paretoansk mening välfärdsmaximal resurs- fördelning kan enligt den ovan givna ar- gumentationen inte anses uppfyllda i verk-- ligheten. Den privatekonomiska och den samhällsekonomiska lönsamheten för ett visst beslut är således inte identiska. Följ— den härav har blivit att resursfördelningen i en modern ekonomi alltmer bestäms av of- fentliga myndigheter.

Förutom av produktionens storlek beror den samhälleliga välfärden även av produk- tionsresultatets fördelning (inkomstfördel- ningen). Fördelningsproblematiken kan in- te lösas av marknadsmekanismen på ett »rättvist» sätt utan detta måste ske genom samhällets försorg. I allmänhet sker detta genom ingrepp i prismekanismen (inkomst— skatter, varuskatter, subventioner av offent- ligt tillhandahållna nyttigheter, där priset för nyttjandet av en offentlig resurs ofta sättszO). Offentliga ingrepp i prismeka- nismen i syfte att åstadkomma en »bättre» inkomstfördelning stör således villkoren för (parcto-) effektiv resursfördelning. Man har därmed att väga produktionsstorlek och in- komstfördelning mot varandra. Även and— ra dimensioner hos produktionen, t. ex. dess säkerhet över tiden och dess fördelning i rummet, är av betydelse för den samhälle— liga välfärden i mer »vid» mening, dvs. är föremål för värdering eller målsättning. En oreglerad marknadsekonomis oförmåga att uppfylla även dessa målsättningar är sedan länge erkänd. Dessa kan endast uppfyllas genom offentliga myndigheters ingrepp i marknadsmekanismen. Vad som är välfärds— maximal resursfördelning i mer »vid» bety- delse kan endast avgöras mot bakgrund av

en samhällelig välfärdsfunktion eller mål- funktion, som specificerats dels med av- seende på ingående målvariabler, dels med avseende på relativa Vikten av dessa mål— variabler.

2. Regionalpolitikens mål

2.1. Bakgrund

En överblick över regionalpolitikens fram- växt i de västeuropeiska industriländerna ger vid handen att det är förekomsten av lokalt begränsad arbetslöshet och låg lev— nadsstandard, som varit huvudmotiven för införande av en regional aspekt i den eko- nomiska politiken. I Storbritannien antogs redan år 1934 en »Special areas act» i syfte att lätta på särskilt svåra lokala arbetslös- hetsproblem i mellankrigsdepressionens spår.

Efterkrigstiden gav två nya aspekter på problemet. För det första föranledde åter- uppbyggnaden att man ifrågasatte, om de stora städernas expansion kunde lösas en- bart med stadsplanering eller om någon re- striktion på expansionen krävdes därutöver. Någon mer påtaglig broms på storstadsex- pansionen synes dock endast ha lagts på London- och Parisregionerna. För det and- ra uppstod snart arbetskraftsbrist till följd av industrins expansion. Uppmärksamheten riktades då åter mot regioner med låg sys- selsättningsgrad, främst jordbrukdsistrikten.

Som en tredje utvecklingslinje kan man peka på den omfattande strukturomvand— ling i näringslivet som till synes intensifi- erats under 1960-talet.

Dessa förändringar har uppenbarligen gyn- nat en fortgående expansion av urbana cent— ra baserade på service och expansiv industri. På denna medaljs baksida finner vi stagna- tionen i äldre industriorter och glesbygd,

överallt där produktionen varit ensidigt in- riktad på efterfråge- och sysselsättningsmäs— sigt tillbakagående näringar. Utflyttningen från arbetslöshets- och låg-standardregioner har inte bara lett till ökad sysselsättning to- talt sett. En uttunning av befolkningen i des- sa regioner, besvärliga omställningsproblem och andra kostnader har också uppkommit för både individ och samhälle.

Mot denna skissartade bakgrund kan man konstatera att målen för regionalpolitiken börjat ta mer konkret form först när pro- blemen i den autonoma utvecklingens spår börjat bli alltför påtagliga. Regionala aspek- ter i olika länders målsättningar för den eko- nomiska politiken uppträder i allmänhet först på 1950- och 60-ta1en. Här skall en kortfattad redovisning av målsättningar ges för tre länder: Frankrike, Storbritannien och Norge.

2.2 Målsättningar i tre länder

Frankrike utgör det främsta exemplet på en institutionaliserad central planering av eko- nomin. Denna planering var till en början inriktad på den sektoriella utvecklingen och på utvidgning av vissa flaskhalsar i produk— tionen. I den fjärde planen (1962—65) intro- ducerades den regionala politiken som »10— kala projektioner av den nationella planen».

Långt dessförinnan hade man emellertid klart för sig, att man ville uppnå en be— gränsning av Parisregionens tillväxt. Detta

har förblivit ett huvudmål i den franska regionalpolitiken. Regionens befolkningstill— växt under perioden 1968—1985 skall be- gränsas till ca 2 miljoner, dvs. 20 procent. En annan central målsättning är att bromsa utvandringen från landets västra och andra glesbefolkade delar. I femårsplanen fram till 1970 skulle 35—40 procent av alla nya arbetsplatser i industrin förläggas till dessa landsdelar.

Anknytningen till den övriga ekonomiska politiken i femårsplanerna innebär att dessa regionalpolitiska mål i viss mån är att be- trakta som konkretiseringar av mer gene- rella ekonomiska politiska mål. Det är här frågan om att skapa full sysselsättning och då inte minst att åstadkomma detta för vissa kategorier såsom jordbrukets överskott av arbetskraft (i väster och sydväst) och för kvinnor i gruv- och ståldistrikten. Det är också frågan om att bättre utnyttja både naturtillgångar och samhällskapital. I Paris- regionen anses kostnaderna för en utbygg- nad i takt med en mer spontan expansion ligga betydligt högre än för landet som hel- het. Samtidigt är offentliga byggnader och tjänster underutnyttjade i avfolkningsregio- nerna.

Målet att minska den interregionala mig- rationen motiveras både av ekonomiska och av sociala skäl. Samtidigt kan man spåra en viss oro för att en alltför omfattande industrialisering i väster skulle hämma till- växten genom det perifera läget inom EEC.

Som antyddes tidigare kan man i Star- britannien spåra medvetna försök från sta- tens sida att ta på sig ett ansvar för den regionala utvecklingen i landet till 1930- talet. I en offentlig utredning som kom år 1940 (Barlow-kommissionen) framfördes tanken på en optimal regional fördelning av näringsliv och arbetskraft genom statens in— gripande. Efter år 1946 karaktäriseras regio- nalpolitiken av två av varandra relativt obe— roende företeelser: dels uppbyggnaden av s.k. »new towns» för att lätta på expan- sionstrycket i London, dels socialpolitiskt motiverade ingripanden i regioner med sär- skilt svår arbetslöshet (främst regioner med en åldrande industristruktur).

En mer samlad syn på regionalpolitiken har utkristalliserats under 1960-talet. Bättre resursutnyttjande och främjande av ekono- misk tillväxt har blivit argument både i valet av stödregioner och val av industrigrenar. Hänsynen till penningvärdet och betalnings- balansen motiverar särskilt stöd till syssel— sättning av arbetskraft i vissa regioner. Där- med ges nämligen ett större spelrum för den generella stabiliseringspolitiken.

En term som fastslogs i 1960 års »Local Employment Act» säger, att de centrala myndigheternas åtgärder skall vidtas med hänsyn till »the proper distribution of in- dustry». Någon precisering av hur denna >>riktiga fördelning av industrin» skall vara ges dock inte. En tolkning som framförts är dock: 1) en fördelning mellan regioner, som är jämnare än den nuvarande, av an- delen sysselsatta i krympande respektive ex— panderande näringsgrenar och industrier samt 2) en snabbare tillväxt inom de indi- viduella företagen i arbetslöshetsregionerna än inom nationen som helhet.1

I Norge kan den aktiva regionalpolitiken sägas ha inletts i och med tillkomsten av Nordnorgeplanen år 1952. Nio år senare ersattes de dittillsvarande organen för regi- onalpolitik med Distriktenes utbyggings- fond. I lagen som reglerar fondens verk— samhet heter det bl. a.:

»Distriktenes utbyggingsfond har til for- mål å fremme tiltak som vil gi ekt, varig og lennsom sysselsettning i distrikter med s&rlige sysselsettningsproblemer eller svakt utbygd nzeringsgrunnlag.»

I Stortingsmelding nr 87 (1966—67) for- muleras målsättningarna för regionalpoliti- ken på följande sätt: »— fremme en lokalisering av nzerings- liv og bosettning som gir den best mulige utnyttelse av landets samlede tillganger av arbeidskraft og kapital, og som derved frem— mer ekonomisk vekst, — fremme en rimelig fordelning av den stigende velstand mellom landsdeler og dis— trikter,

1 A.P. Thirlwall, A Measure of the Proper Distribution of Industry. Oxford Economic Papers vol. 19 (1967): 1 s. 46—58.

— fremme en utforming av by- och byg— desamfunn som best ivaretar hensynet til menneskelig trivsel, fremme et utbyggingsmonster som best mulig tilgodeser hensynet til bevaring av naturressurserne, — fremme utbyggingen av en tillfreds- stillende samfunnsservice i de ulike strök av landet, — lette tilpasningsvansker som oppstår for den enkelte person og det enkelte lokal— samfunn i samband med den okonomiske utvikling og strukturendringer i naerings- livet.»

2.3. Regionalpolitiska mål i Sverige

Målsättningarna för regionalpolitiken i Sve— rige har liksom i övriga redovisade länder förändrats över tiden. Vid krigsslutet var man i allmänhet överens om att landsbyg- dens avfolkning måste hejdas och att in- dustrin skulle spridas. Under 1950-talet blev denna inställning mindre markant, man blev osäker om målsättningarna. Först i och med den lokaliseringsutredning som kom år 1963 och riksdagsbeslutet om den år 1965 inledda försöksperioden formulerades nya målsätt- ningar.

I detta riksdagsbeslut angavs målet för en aktiv lokaliseringspolitik vara att främja en sådan lokalisering av näringslivet,

»1) att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och förde- las på ett sådant sätt att ett snabbt ekono- miskt framåtskridande främjas,

2) att det stigande välståndet fördelas på ett sådant sätt att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service,

3) att strukturomvandlingen och den eko— nomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas,

4) att rikets försvar underlättas.»

Vidare betonas det att lokaliseringspoli- tiken har både långsiktiga och kortsiktiga mål. Den ekonomiska stödverksamheten är således avsedd att »ge resultat som blir be-

stående på lång sikt men skall också bidra till att lösa mer kortsiktiga anpassnings- problem».

Härutöver skall vi återge några av de mål- formuleringar som förs fram i samband med länsplanering 67. Här anges mål för län och kommunblock i form av befolkningsram- värden. Dessa har beräknats på grundval av en kompromiss mellan vad en befolk— ningsprognos anger som trolig utveckling och vad länsstyrelserna/planeringsråden be— traktar som önskvärd utveckling. Grundva— len för bedömningen av vilken utveckling som anses önskvärd redovisas endast del- vis. Här skall några exempel återges. Så- lunda anges för inlandet i Västerbottens län att »Inget kommunblocks befolkning bör minska snabbare än med 2 procent årligen. En snabbare minskning kan medföra en viss kapitalförstöring.» I Värmlands län an- ger befolkningsprognosen för vissa avfolk— ningsblock en utflyttningstakt, som anses oacceptabel »ur olika välfärdssynpunkter och den kan därför ej . .. få fortgå utan åtgärder från myndigheternas sida». Utflytt- ningen skulle komma att drabba ålders- grupper med låg flyttningsbenägenhet. Där— för uppställs för dessa kommunblock »som målsättning att så många sysselsättningstill- fällen skapas att de innevånare som i annat fall skulle behöva flytta efter uppnådda fyr- tio års ålder kan stanna kvar».

Expansionen av större tätorter betraktats genomgående som mindre allvarliga prob— lem. Exempelvis utgör de centrala delarna av Östergötlands län landets fjärde stadsre- gion med två av landets nio största städer. Genom det goda kommunikationsläget och genom de planerade satsningarna på länet i form av universitetsfilial, teknisk högskola, medicinsk utbildningsenhet vid ett region- sjukhus under stark utbyggnad samt lärar- högskola beräknas befolkningstillväxten bli stark i länet. Under perioden 1965—1980 beräknas sålunda Linköpings innevånaran— tal växa med 36 procent och Åtvidabergs med 43 procent. Länsstyrelsen/ planeringsrå- det menar ändå att »genom lämplig plane- ring bör den östergötska stadsregionen kun— na ges en sådan utformning, att en del av

de nackdelar som idag ger sig till känna i de största stadsregionerna kan undvikas».

2.4 Precisering av målvariabler 2.4.1 Full sysselsättning

Att lätta på svåra, lokalt begränsade arbets- löshetsproblem har, som angivits tidigare, varit ett huvudmotiv i samtliga undersökta länder för att införa rumsligt avgränsad sys- selsättningsstimulans, alternativt att stimule- ra de arbetslösa till att flytta till regioner med överskottsefterfrågan på arbetskraft. Denna regionalpolitik är därmed ett led i strävan att uppnå en ökad sysselsättning i landet som helhet.

Under efterkrigstiden har interregional ut— jämning av sysselsättningsnivån också kom— mit att betraktas som en viktig förutsätt- ning för att uppnå två andra mål: effektivi- tet i resursutnyttjandet och därmed ökad ekonomisk tillväxt samt stabilt penningvär- de. Stabiliseringsaspekten har särskilt kom- mit att betonas i Storbritannien. I samband med ett förslag om sysselsättningspremier som framfördes år 1967, hävdades att ar- betslösheten i vissa regioner gjorde det svårt att bedriva en effektiv antiinflationspolitik. Denna motivering är uppenbarligen den- samma som Gösta Rehn framförde i Sve— rige i slutet av 1940-talet som argument för en effektivare, rörlighetsstimulerande ar- betsmarknadspolitik.

Innan man kan gå in på valet av medel att uppnå målet full sysselsättning, måste man precisera vad slags arbetslöshet man vill eliminera. Vanligen skiljer man mellan arbetslöshet, som uppkommit till följd av strukturella förändringar, konjunktursväng— ningar och säsongvariationer. Därmed kom- mer också arbetslöshetstidens varaktighet in i bilden. Man torde kunna utgå ifrån att långvarig arbetslöshet betraktas som mer an— gelägen att eliminera än kortvarig sådan. Vidare måste man se till vilka kategorier som är arbetslösa. Kvinnor, äldre personer, ungdom som just lämnat utbildningen och personer med bristfällig utbildning hör till de kategorier, som vanligtvis uppvisar högre

arbetslöshet än genomsnittet. Slutligen mås- te bilden av den öppna arbetslösheten kom- pletteras med förekomsten av dold arbets- löshet och med befolkningens förvärvsin— tensitet. Den dolda arbetslösheten tenderar vanligen att vara hög i regioner med hög öppen arbetslöshet och med låg förvärvs- intensitet bland kvinnor.

Som ett kortsiktigt mål kan vi karaktäri- sera sysselsättning av äldre arbetskraft, som kan beräknas lämna sin aktiva period inom några år. Samma sak gäller sysselsättning av yngre arbetskraft på orter dit nya, var- aktigare arbetstillfällen planeras inom en begränsad tidsrymd. Det medel, som idag används för detta ändamål, är beredskaps- arbetena. En utvidgning av dessa över tiden till att sträcka sig över flera år är utifrån detta tidsperspektiv helt motiverad.

För att på längre sikt begränsa konjunk— turarbetslöshetens omfattning i en region an- förs ofta en differentiering av näringslivet som önskvärd. Befintlig verksamhet skulle kompletteras med annan produktion med ett annat konjunkturbeteende - helst mindre konjunkturkänslig produktion. Den teore- tiska argumentationen på denna punkt före- ter emellertid vissa oklarheter beträffande hur denna differentiering faktiskt avses ver— ka.l För det första kan man tänka sig en förändring av den redan befintliga produk- tionens konjunkturkänslighet. Detta argu- ment förutsätter att en samling av olika in- dustri- eller näringsgrenar på en och samma ort medför ett annat konjunkturbeteende hos de enskilda enheterna än när de är lokalise- rade separat. För det andra framförs ett ar- gument för diversifiering som är detsamma som för riskspridning vid förmögenhetspla— ceringar. Detta argument förutsätter, i mot- sats till föregående, att olika produktions- grenars konjunkturbeteende är oberoende av varandra, något som synes tämligen orealis- tiskt.

Vi skall här inte gå närmare in på de teo- retiska argumenten för och de empiriska

1 Här återges några synpunkter av S. Enger- man, Regional aspects of stabilization policy i R. A. Musgrave (ed.), Essays in Fiscal Fede- ralism, The Brookings Institution, 1965.

testningarna av differentiering som ett me- del att uppnå regional konjunkturstabilitet.1 Vi skall endast konstatera, att en sådan dif- ferentiering bör kunna underlätta struktur- omvandlingen därigenom att arbetsbyte inte nödvändigtvis kräver byte av bostadsort. Däremot kan differentieringen vara tillväxt- hämmande därigenom att man kan tänkas bromsa ett utnyttjande av skalfördelar inom en produktionsgren. I varje fall förutsätter differentiering tätorter, som är större än en genomsnittlig svensk järnbruks- eller såg- verksort.

2.4.2. Produktionsvolym och tillväxt

Det vanliga sättet att mäta produktionsvo- lym och tillväxt är i form av den reala bruttonationalproduktens (BNP) storlek och tillväxt. Detta mått ger en samlad bild av de resurser, som står till förfogande för konsumtion och investeringar för ytterligare tillväxt.

För värdering av en ökad tillväxt är gi— vetvis tidsperspektivet av största betydelse. Vi skall här skilja mellan tre tidsperspektiv. Det korta tidsperspektivet innebär, att be- fintliga produktionsfaktorer skall utnyttjas så fullständigt som möjligt vid given rums— lig fördelning och vid given teknologi. Detta mål sammanfaller i stort sett med kravet på full sysselsättning. Det medellånga tidsper- spektivet innebär att interregionala produk- tivitetsdifferenser utnyttjas och att arbets— kraft och kapital omflyttas från lågproduk- tiva till högproduktiva regioner. De vid varje tidpunkt givna produktionsförutsätt- ningarna kan återföras på tre grundläggande produktionstekniska förhållanden: 1) Natur— geografiska förhållanden, 2) Förekomsten skalfördelar och -nackdelar inom enskilda produktionsenheter, 3) Produktionstekniska villkor förenade med externa effekter, tät- ortsstorlek, kommunikationstekniska förut- sättningar o. d.

Punkterna 2 och 3 föranleder ett tredje, längsta tidsperspektiv. Genom att påverka de teknologiska förutsättningarna för pro— duktionen kan tillväxtmålet tänkas förenligt med andra målsättningar, med vilka kon-

flikt kan uppträda på medellång sikt. Främst är det frågan om möjligheten att ändra på ortsstorlekar och kommunikationsförhållan- den. Men även utvecklingen av interna skal- fördelar och -nackdelar kan åtminstone teo- retiskt sett styras i en riktning, som passar ctt önskat boendemönster.

I anslutning till frågan om tillväxtbe- främjande omflyttning av arbetskraft och realkapital är det dock på sin plats att peka på en svaghet hos BNP-måttet. Omflytt- ning av dessa produktionsfaktorer, liksom pendelresor, dubbelboende o. d. registreras som produktion i samma utsträckning som varu- och tjänsteproduktion vid given loka- lisering och den av omflyttning eventuellt genererade produktionsökningen. Likaså re— gistreras höjda boendekostnader till följd av stigande markpriser i samband med tät- ortsexpansion som ökad produktion. Det kan ifrågasättas om dessa typer av kostna- der i en samhällsekonomisk kalkyl skall betraktas som Välfärdsvinster i samma ut— sträckning som de bidrar till att höja BNP. Samma problem uppträder för övrigt vid värderingen av verkan på den fysiska miljön som sker genom produktionsprocessen?

2.4.3. Interregional fördelning av inkomster och levnadsstandard

I det föregående avsnittet berördes inte den interregionala fördelningen av produktio- nen. Denna är också av mindre intresse som målvariabel, då den endast ofullstän- digt återspeglar den interregionala fördel- ningen av per-capitainkomster och levnads- standard. Det som skiljer produktionsför- delningen från fördelningen av faktorin- komster är givetvis det faktum, att inkomst- tagaren inte behöver bo i den region där den inkomstskapande produktionen äger rum. Även om vi tillämpar en regionindel- ning, som i möjligaste mån avgränsar en en- hetlig arbetsmarknad (exempelvis s. k. pend- lingsområden), så kommer dags- eller vec- kopendling respektive dubbelboende att

1 Se Engerman a. a. 2 Se E. Dahmén, Sätt pris på miljön. Sam-

hällsekonomiska argument i miljöpolitiken SNS, Studier och debatt, Nr 3, 1968.

medföra ett visst läckage av arbetsinkoms- ter.

Betydligt viktigare torde dock det faktum vara att kapitalägarna inte behöver bo i re- gioner där deras kapital är placerat. En po- litik inriktad på en utjämning av per-ca- pita-inkomster måste således inrikta sig på en utjämning av både löner och kapital- ägande.

Syftet med en interregional utjämning tor- de närmast gälla den materiella levnads- standarden (konsumtionen). Ytterligare led tillkommer då i resonemanget utöver fak- torinkomsterna. Det är frågan om de regio- nala utjämningseffekterna av den progres- siva statsskatten och bidragen till utjämning av den kommunala beskattningen, om ut- jämningen mellan barnfamiljer och övriga kategorier genom barnbidrag och andra åt- gärder. Därtill kommer pensionsinkomster- na att väga olika tungt i olika regioner be- roende dels på andelen pensionärer i regio- nens totala befolkning, dels på deras tidi— gare inkomster (ATP).

Slutligen kan man peka på den målsätt- ning som angivits för den svenska lokali- seringspolitiken (se avsnitt 2.3 ovan), där man betonar vikten av en »tillfredsställande social och kulturell service». Detta kan tol- kas så att man vill utjämna individens kost- nader för att få tillgång till olika offentliga tjänster som post, sjukvård, arbetsförmed- ling, socialbyrå osv., samt olika former av nöjen. Detta mål är med andra ord en del i en mer allmän utjämning av levnadskost- nader och standard.

2.4.4. Miljöfaktorer

Om konsumtions- och produktionsmåtten kan betraktas som väl etablerade mått på den materiella standarden, så saknar vi ex- empel på allmänt erkända, praktiskt till- lämpbara metoder att införa den fysiska och sociala miljön i målformuleringarna för regionpolitiken. När det gäller den fysiska miljöförstöringen i samband med produk- tion, kan vi dock gå på de kostnader som krävs för att rena luft, vatten osv. för att få en uppskattning av den fysiska miljöns

ekonomiska relevans.l Teoretiskt bör sam- ma metod vara tillämpbar för den sociala miljön. Problemet är givetvis att finna lämp— liga kriterier på vad som menas med en god social miljö. Vi skall bara ge exempel på några tänkbara målvariabler på detta om- råde: yrkes- och åldersfördelning, umgäng- esfrekvens, tillgång till lekytor och fritids- lokaler för olika åldrar, boendetäthet osv. De miljövariabler man bestämmer sig för kan ges fixa värden eller gränsvärden, var- vid det blir fullt möjligt att infoga dessa mål ien samhällsekonomisk kalkyl.

2.4.5. Valfrihet. Trygghet

I det föregående har vi rört oss med kvan- titativa aspekter på mål som sysselsättning, produktion och konsumtion. Valfrihet och trygghet är två andra dimensioner hos des- sa målvariabler. Valfriheten beträffande sys— selsättning, varor och tjänster, fritidsaktivi- teter, umgänge osv. kan främst återföras på inkomstnivå och tätortsstorlek. Detta torde vara en orsak till att valfrihetsaspek- ten genomgående saknas i de refererade målsättningarna. I målsättningarna för den svenska arbetsmarknadspolitiken heter det dock att målet är »att åstadkomma full, produktiv och fritt vald sysselsättning». I linje härmed skulle ett tillägg om fritt vald bostadsort kunna göras, något som givet- vis skulle öppna nya möjligheter till mål- konflikter.

Trygghetsbegreppet finns uttryckligen med i den svenska regionalpolitiska mål— formuleringen (avsnitt 2.3), där det sägs att individens trygghet skall värnas i sam- band med strukturomvandling och ekono- misk expansion. En tolkning härav i linje med huvudprincipen bakom socialförsäk- ringssystemet är att individen skall skyddas emot välfärdsförluster på grund av faktorer utanför hennes egen kontroll. Hela den ar— betsmarknadspolitiska medelarsenalen kan sägas spela en sådan »socialförsäkringsroll». Vad som härutöver kan göras är en full- ständig och tidig information till alla di- rekt berörda parter om strukturomvand-

1 Se Dahmén, a. a.

lingsbeslut — eventuellt kompletterad med direkt medinflytande från alla berörda par- ter i dessa beslut.

2.4.6. Migration. Befolkningstal

I vissa länder betonas vikten av att begrän— sa den inrikes befolkningsomflyttningen (t.ex. i Frankrike). Motiven härför kan uppdelas i två grupper: för det första de kostnader för individ och samhälle som är förenade med själva flyttningen, och för det andra de effekter som uppkommer ge- nom förändringar i befolkningstal och be— folkningsstruktur i från— respektive tillflytt— ningsregionerna. Detta senare innebär att migration och befolkningstal inte helt kan ersätta varandra som målvariabler, efter- som regioner med högt födelseöverskott samtidigt kan ha ett stabilt befolkningstal och en hög emigration.

De direkt mätbara flyttkostnadernas re— lation till BNP-måttet har redan berörts i avsnitt 2.4.2. Härtill kommer värderingen av bytet av levnadsmiljö. Den som värde- rar ett sådant miljöbyte positivt bereder i detta sammanhang mindre problem. Det är grupperna med låg flyttbenägenhet som t. ex. i samband med driftsinskränkningar och företagsnedläggelser tvingas att byta bo— stadsort och därmed invand miljö, som kan tillfogas välfärdsförluster. Det är detta mo— tiv som ligger bakom det i samband med länsplanering 67 framförda målet att be- reda alla personer över 40 år sysselsättning på bostadsorten (se avsnitt 2.3). Den svens— ka rörlighetsstimulerande arbetsmarknads— politiken är inriktad på att underlätta om- ställningen vid arbetsbyte. Tyvärr finns dock inga samhällsekonomiska analyser av situa- tionen där valet står mellan följande tre alternativ: statsunderstödd fortsatt drift av en nedläggningshotad produktion, ersättan- de av den företagsekonomiskt olönsamma produktionen med ny, lönsam sådan eller en med tillgänglig rörlighetsstimulans un- derstödd utflyttning av arbetskraften från orten, där just den individuella flyttbenä- genheten får spela en central roll.

Befolkningsomflyttning kan vidare betrak- tas som ett medel till att uppnå en inter- regional inkomstutjämning (genom flyttning från »arbetsintensiva» regioner med låg ar- betsproduktivitet till mer högproduktiva, »kapitalintensiva» regioner), och till ökad produktion och tillväxt genom effektivare utnyttjande av arbetskraften och snabbare strukturomvandling. Dessa omflyttningsvins— ter genom migration är dock endast sam— hällsekonomiskt motiverade i den utsträck— ning de flyttande kan kompenseras så att de inte vidkänns några välfärdsförluster.

Befolkningstal eller befolkningsramvär- den introducerades i svensk regionalpolitik i och med länsplanering 67. I redovisning- en av de franska regionalpolitiska målen förekommer befolkningstal för att ange gränser för Parisregionens expansion. Be— folkningsstrukturen förekommer nästan inte alls i målsättningarna. Istället används i många länder förekomsten av en omfattande migration av vissa kategorier ar- betskraft, främst yngre och välutbildade, som ett kriterium för regionalpolitiska in- grepp.

Användningen av befolkningstal i regio- nalpolitiska målformuleringar är i allmän- het ett sammanfattande uttryck för värde— ringar av andra målvariabler såsom dem som diskuterats i de föregående avsnitten: sysselsättning, produktion, inkomst— och standardfördelning osv. I länsplanering 67 var befolkningstalen i huvudsak beräknade utifrån målen att förse befintligt näringsliv med arbetskraft samt att bibehålla eller upp- nå visst minimiunderlag för privat och of- fentlig service (med ett fåtal vidare moti- veringar av de slag som redovisas i av- snitt 2.3).

Målsättningar beträffande befolknings— strukturen kan likaledes sägas vara uttryck för slutsatser ifrån andra målvariabler. Det är således rimligt att anta att arbetsprodukti- viteten i en region med ett emigrations- överskott, och som i första hand blir av med den yngre och mer välutbildade ar- betskraften, blir lägre än i regioner med in— vandringsöverskott. Effekten på ålders- och yrkesstrukturen kan också ses som effekter

däremot

på den sociala miljön1 och på den inter- regionala inkomstfördelningen.

2.5. Nlålsamband, målkonfliktcr

Vi har nu dels redovisat målsättningar så- dana de formuleras i några länder, dels har Vi diskuterat möjligheterna att precisera enskilda mål. I detta avsnitt är avsikten att ge en sammanfattande bild av målformule- ringen, att ange målsamband och möjliga målkonflikter. Regionalpolitiken förutsätts utgöra en integrerad del i den statliga po— litiken. Regionalpolitikens mål skall alltså vara underordnade de mer generella må- len, dvs. vara submål till andra, överord- nade mål.

2.5.1. En sammanfattande målformulering

Såsom ett generellt samhällspolitiskt mål brukar vanligen anges maximering av den ekonomiska och sociala Välfärden. Innehål- let i ett så generellt formulerat mål är emel— lertid föga preciserat. För att det skall ha någon mening fordras att man klargör hur välfärden skall mätas. Teoretiskt kan detta göras genom att definiera en välfärdsfunk- tion, men i praktiken är ett sådant förfa- rande knappast genomförbart. Man får istäl- let göra så att man anger ett antal delmål (eller submål) och inriktar sig på att i möj- ligaste mån uppfylla dessa.

I de refererade målsättningarna och i dis- kussionen av enskilda mål kan man spåra ett system av över- och underordnade mål. Befolkningstal för enskilda kommunblock formulerades sålunda med avsikten att und- gå förluster i form av investerat samhälls- kapital, att undvika en tvångsmässig flytt- ning av äldre arbetskraft eller för att bi— behålla ett visst befolkningsunderlag för viss tjänsteproduktion. Målet att skapa full sys— selsättning är i och för sig ett viktigt mål. Samtidigt kan den fulla sysselsättningen an- ses som ett submål till tillväxtmålet.

Redan dessa exempel anger möjligheten att systematisera målen i en hierarkisk form med över— och underordnade mål (se bl. a. 1965 års långtidsutredning, s. 11).

Målvariabler, som framkommer i ekono— misk—politiska målformuleringar, skulle kun- na ges en bestämd plats i en sådan hierarki. I toppen på hierarkin ligger ett enda be- grepp, en målvariabel som sammanfattar samhällets välfärd eller framåtskridande. Omedelbart under förutsätts ligga ett myc- ket begränsat antal variabler, som samman- fattar politikernas uppfattning av vad som konstituerar denna välfärd (t.ex. konsum- tion, fritid, sysselsättning, miljö).

Dessa variabler skall dels kunna ges en bestämd kvantitet, dels skall deras inter- personella och intertemporala fördelning kunna anges. Slutligen bör också en önsk- värd säkerhetsmarginal för dessa värden kunna anges.

I en given tidsperiod kan man inte be- stämma den intertemporala fördelningen av konsumtionen. Endast konsumtion och in- vesteringar i den aktuella perioden kan be- stämmas direkt. Därmed blir konsumtion nu och investeringar nu målvariabler, där investeringar nu är ett submål, som repre- senterar framtida konsumtionsmöjligheter. Ett mål på kort sikt kan alltså utgöra ett submål till ett överordnat, långsiktigt mål.

På detta vis kan man gå vidare ner i hie- rarkin. Därvid kommer man inte bara in på mer kortsiktiga och konkreta mål, det blir också ett större antal målvariabler. Fig. 1 återger en målhierarki, som dock varken gör anspråk på att vara fullständig eller helt entydig. Figuren är endast en ex- emplifiering av tankegången.

2.5.2. Målkonflikter

För att kunna ge en mer fullständig bild av målsamband än som kunnat lämnas här och därmed av möjliga målkonflikter krävs en utförlig redovisning av de restrik- tioner som den ekonomiska och sociala verk-

1 Värderingen av en ensidig yrkesstruktur är ett exempel på möjligheten till både positiv och negativ värdering av samma fenomen. En differentierad yrkesstruktur torde sålunda i all- mänhet uppfattas som något positivt. På mindre orter synes dock en enda dominerande arbets- plats bidra till en betydande intressegemenskap. Ett exempel härpå finns hos Å. Daun, Upp till kamp i Båtskärsnäs, Stockholm 1969.

Samhällets välfärd, levnadsstandard |

'i t i 'i ? Konsumtion l Fritid Sysselsättning Miljöfaktorer (— T ”i i | T ? 'i ? T T Storlek, om- Interpersonell Intertemporal . .. fattning fördelning fördelning Valfrihet Sakerhet ? % Interregional Fördelning mellan enskild fördelning och kollektiv konsumtion & Eyektivitet i resurs- Inkomstfördelning Priser, nivå utnyttjandet löner,kapitalinkomst och struktur i i l T T Utrikestransaktioner Investeringar storlek Arbetskraft ens ror/tg- balans och omfattning

het rumsligt och

och inriktning yrkesmässigt

T T

? T 1

Rea/kapitalets rumsliga och sektoriella fördelning

Befolkningens rumsliga för- delning samt ålders- och yrkesfördelning

T

Institutionella ramar (inklusive fördelningen av beslutsrätt mellan olika nivåer)

1.

?

Ekonomisk- och socialpolitiska medel (inklusive regionalpolitik) j

Figur 1 . Målhierarki, ett exempel.

ligheten lägger på målens uppfyllande. I denna framställning lämnas ingen sådan re- dovisning. Vi skall här inskränka oss till att peka på ett antal möjliga målkonflikter inom regionalpolitiken.

Om man har en uppsättning fixa värden eller gränsvärden för ett antal målvariabler kan ibland en första test av förekomsten av målkonflikter ske genom att man med enk- la logiska eller matematiska metoder under- söker deras förenlighet. Ett exempel får il- lustrera detta. Vi antar att man satt upp som ett mål att maximalt en procent av arbetskraften i landet får vara arbetslös. För en landsdel omfattande en tredjedel av landets befolkning accepteras samtidigt en maximal arbetslöshet på fyra procent. Des— sa två mål förutsätter tillsammans ett ne- gativt värde på arbetslösheten (en syssel-

sättningsgrad på över 100 procent) i övriga två tredjedelar av landet, vilket inte är möj— ligt.

Ett mer konkret exempel på en sådan målkonflikt finner vi i bilaga 13 till 1969 års statsverksproposition, där resultaten av länsplanering 67 redovisas. En summering av de sysselsättningsmål, som uppgjorts av de olika länsstyrelserna var för sig för år 1980, ger ett sammanlagt underskott av ar- betskraft på 360000 personer. Inrikesde- partementets i efterhand beräknade »pro- gnos O» torde få betraktas som ett försök till lösning av denna konflikt mellan de en- skilda länens målsättningar.

Denna målkonflikt är också ett exempel på konflikter, som är helt naturliga när olika myndigheter formulerar målsättningar var för sig. Lösningen på denna typ av

konflikt ligger i ett överordnat organs möj- ligheter att revidera målsättningarna eller i någon form av förhandlingssystem inom vil- ket konflikter kan lösas genom direkt kon- frontation mellan parterna. Särskilt påtag- liga exempel är konflikter mellan olika kom— muners målsättningar respektive mellan kommuners och statens målsättningar.

Möjligheten till konflikt mellan olika kom- muner och mellan stat och kommun kan illustreras på följande sätt. I kap. 4 anges stabilitet och tillväxt i befolkning och skat- teunderlag som centrala kommunalpolitiska mål. En snabb ekonomisk tillväxt i landet som helhet förutsätter en hög rörlighet hos arbetskraft och kapital samt en koncentra- tion av dessa till högproduktiva regioner och kommuner. Detta innebär för de mindre produktiva regionerna (kommunerna) en fortgående avfolkning, ett vikande skatte- underlag, stigande utgifter per innevånare för olika kommunala tjänster, försämrad kommersiell service osv. Det nationella till- växtmålet står därmed i konflikt med stag- nerande kommuners mål om stabilt befolk- nings- och skatteunderlag.

Interregionala lönedifferenser förutsätts ibland återspegla differenser i samhällseko- nomisk produktivitet. Samtidigt är dessa lönedifferenser en viktig drivfjäder för en ur tillväxtsynpunkt motiverad migration. I vissa fall kan migration även verka löne- och inkomstutjämnande. Detta är dock en- dast fallet om man förutsätter avtagande avkastning i både avfolknings- och tillväxt- regionerna. Som påpekats i kap. 1 torde detta vara fallet endast i begränsad utsträck- ning. När tilltagande avkastning råder både i regioner med låg löne- och inkomstnivå och i regioner med hög sådan, föreligger en uppenbar målkonflikt mellan tillväxt— och inkomstfördelningsmålen. Denna konflikt kan inte lösas med enbart migrationsstimu- lerande åtgärder, om man inte går in för att helt tömma låginkomstregioner på be- folkning.

Vid avtagande avkastning i båda typer av regioner kan migrationsstimulans vara ett medel, som bidrar till både inkomstutjäm- ning och tillväxt. Då emellertid den flyttan-

de arbetskraften i högre grad än den sta- tionära innefattar högre utbildade, yngre initiativrikare personer kommer migrationen närmast att förstärka de interregionala dif- ferenserna i inkomst och social miljö.

Ytterligare en sådan målkonflikt aktuali— seras i och med en näringsgeografisk ut— vecklingstendens, som innebär att företa— gens styrelscorgan, försäljning och utveck- lingsarbetc koncentreras till Stockholm och andra större tätortsområden, samtidigt som tillverkningsenheter i allt högre grad för— läggs utanför dessa tätortsområden, i näg- ra fall genom filialutläggningur med stöd från lokaliserings- eller investeringsfondsmc— del. (Se vidare G. Törnkvists framställning, Bilaga 5.) Denna utveckling är troligen till— växtbefrämjande. Samtidigt måste staten ta ställning till om åtföljande konsekvenser för den interregionala fördelningen av inkoms- ter, status och social miljö kan accepteras.

En »klassisk» målkonflikt inom regional— politiken är den mellan differentiering och specialisering. Som angavs i avsnitt 2.4.1 ovan förutsätts en regions konjunkturkäns- lighet kunna reduceras och strukturomvand- lingen underlättas genom att flera produk- tionsgrenar representeras på en ort. Inom ramen för en begränsad arbetskraftstillgång på mindre orter kan det knappast bli fråga om större företag åtminstone inom en över- skådlig tidsrymd. Samtidigt framförs specia- lisering på sådan produktion, där regionen har s.k. komparativa fördelar som en väg till ökad tillväxt, särskilt om interna skal- fördelar inom branschen eller det enskilda företaget föreligger.

Slutligen skall vi peka på möjligheter till målkonflikter över tiden. Produktions- och tillväxtmaximering på kort och lång sikt som diskuterades i avsnitt 2.4.2 ovan med— för en sådan konflikt. Det är här fråga om att dels välja tidshorisont för planeringen, dels att bestämma sig för värden på. mål- variablerna konsumtion, sysselsiittning osv. Linder delperioderna fram till tidshorison— tcn. Inom ramen för en given produktions— kapacitet råder alltså en direkt konflikt mel- lan konsumtion nu och investeringar i ny, framtida kapacitet. Av denna art är också

konflikter mellan konservering av en bc- fintlig boendestruktur och utveckling av nya boendemiljöer genom migration och rums- lig koncentration samt mellan strävan att ge folk en varaktig sysselsättning på boen- deorten och att bygga upp sysselsättnings- möjligheter i tätorter, som är bättre lämpa- de för nya former av produktionsteknik.

3 Regionalpolitikens medel

Under denna rubrik hör alla medel i sta— tens hand hemma, som har effekt på den rumsliga fördelningen av hushåll och eko- nomisk aktivitet. Nu kan man emellertid ut- gå från att de flesta medel som används in- om samhällspolitiken kan verka regionalt diskriminerande. En mer begränsad ansats innebär en redovisning av sådana medel, som tillämpas i olika länder i uttalat re- gionalpolitiskt syfte. Andra medel som skul- le kunna ha betydande regionala verkningar kräver för sin kartläggning en mer ingående analys, vilken inte skall göras i denna fram- ställning.

Redovisningen uppdelas på tre huvudav- snitt, nämligen lokaliseringen av offentlig produktion, av produktion i privat sektor och av hushåll. Observera att mål och me- del i den kommunala sektorn redovisas sär- skilt i kap. 4.

Den redovisning av medel i olika län- der som lämnas här bygger därmed inte på en samlad redovisning av enskilda länders medelarsenal, utan framställningen följer en indelning efter arten av medel. Vidare ut- vidgas kretsen länder varifrån exempel häm— tas (i jämförelse med målredovisningen) till praktiskt taget alla västeuropeiska industri- länder. Denna utvidgning motiveras därav att variationen när det gäller att välja olika regionalpolitiska medel är betydligt större än vid bestämningen av målsättningar. Vi har i denna framställning avstått från att ur denna variationsrikedom sålla fram så-

dana medel som i olika aVSeenden är bättre än andra. Ett allmänt intryck är dock att uppfinningsrikedomen, när det gäller de re- gionalpolitiska medlen, inte står i rimlig pro- portion till bristen på precision i målformu- leringarna.

3.1 Lokaliseringen av offentlig produktion

Inom denna sektor är det lämpligt att skil- ja mellan följande delområden: den centrala förvaltningen, statlig infrastruktur, kommu- nal infrastruktur samt statliga företag.

3.1.1 Den centrala förvaltningen

Till denna kategori räknas de centrala, stat- liga funktioner, som utgörs av parlament, regering och till dessa knutna centrala äm- betsverk och myndigheter. Dessa funktio- ner kan betraktas som ett sammanhängande »produktionsblock» eller »produktionskom- plex», som betjänar landet som helhet och vars delar i hög grad är beroende av en lokalisering i närheten av övriga delar. För Sveriges del belystes möjligheten, att ur det- ta »blöck» särskilja och från Stockholms— området flytta ut vissa delar, i utredningen »Lokaliseringen av statlig verksamhet» (SOU 1963: 69). Några mer omfattande ut- flyttningar ledde dock inte denna utredning till.

Orsaken till att man knyter ett regional- politiskt intresse till denna sektor av eko-

nomin är dels dess starka expansion i alla industriländer, dels att centrala funktioner inom det privata näringslivet lokaliseras kring den centrala förvaltningen. Dessutom är lönenivån inom denna sektor högre än för landet som helhet, vilket ytterligare ökar den ekonomiska koncentrationen.

3.1.2 Infrastruktur

Begreppet infrastruktur används oftast som ett samlingsbegrepp för både privat: och offentlig tjänsteproduktion. Här begränsas intresset till statliga och kommunala pro- duktions- och konsumtionstjänster. Vad som skiljer dessa från den centrala förvaltningen är att infrastrukturen skall betjäna en regio- nalt eller lokalt avgränsad marknad. En läns— eller kommunindelningsrcform är av- sedd att förbättra och effektivisera läns- myndigheternas och de kommunala orga— nens funktion. De åtföljandc omlokalise— ringarna av dessa myndigheter och organ är en förändring av infrastrukturen. En för- bättring av statens järnvägars företagseko— nomiska lönsamhet genom nedläggning av en bandel är också en fråga om förändring av infrastruktur med regionalekonomiska konsekvenser.

Motiven för att bygga ut den offentliga infrastrukturen kan uppdelas i tre grup- per: a) att förbättra servicenivån för de hushåll och företag som redan finns i en region, b) att åstadkomma en gynnsamma- re miljö för lokalisering av privata företag och för att locka vissa yrkesgrupper till en region, e) att genom inkomst- och efter- frågeeffckter höja den allmänna aktivitets- nivån i en region.

Det är tveksamt i Vilken utsträckning de offentliga tjänsternas lokalisering används medvetet i regionalpolitiskt syfte i olika län- der. En huvudprincip vid dylika lokalise- ringsbeslut synes vara att anpassa de offent- liga tjänsterna till befolkningens och eko- nomins utveckling i den ort eller region som tjänsterna avses betjäna. Järnvägs- och landsvägspolitiken anpassas till trafikinten- siteten på befintliga trafikleder. Avvikelser från dessa schablonregler betingas av skäl,

som närmast kan karaktäriseras som sek- torpoiitiska. Utbyggnaden av grundskolan är avsedd att höja utbildningsnivån i lan— det. Skollokaliseringen bestäms av vilken uppfattning man har om skalfördelar i un- dervisningen.

Trots vad som ovan sagts films exempel där lokaliseringen av offentliga tjänster an- vänds i uttalat regionalpolitiskt syfte. Här skall redovisas några sådana exempel.

I svenska kommuners bebyggelseplane- ring torde det numera allmänt ingå att man avgränsar vissa områden till industriområ- den, där flera, ofta små industrier kan byg- gas i anslutning till varandra. Detta innebär fördelar inte bara för boendemiljön och kommunens innevånare. Markberedniug, framdragande av vatten, elektricitet, avlopp, vägar m.m. kan göras i ett sammanhang, vilket verkar förbilligande för både kom— mun och företag.

I några länder har denna koncentration satts i system som ett regionalpolitiskt me- del. Där har man låtit olika utvecklings- organ eller -företag svara inte bara för mark- exploatering och grundinvesteringar utan också låtit dessa föra upp färdiga lokaler redan innan lämplig industri visat sitt in- tresse. Mark och lokaler hyrs sedan ut eller säljs till industriföretag.

I Storbritannien kallas dessa industriom- råden för >>industrial estates». Såväl initia- tivet till som finansieringen av dessa är en statlig angelägenhet. Några fördelar med dessa industriområden eller industriväxtcen— tra är följande:

1) En industrimiljö utvecklas där flera större och mindre företag samlas i ett väl tillrättalagt och utbyggt industriområde. Sär- skilt äldre företag anses miljöskapande.

2) Uppförandet av färdiga industrilokaler (»advanced factories») för uthyrning har verkat tilldragande på företag med omedel- bara expansionsbehov.

3) Den grundliga sållningen av sökande har bidragit till att relativt få företag fått ge UPP-

4) Kombinationen med finansiellt stöd, särskilt flyttnings- och utbildningsbidrag, har underlättat såväl flyttning av företag till

5) Den koncentrerade insatsen har lett till sänkta kostnader för grundinvesteringar och byggnader, vilket bidragit till goda hy- resvillkor.

I Frankrike och Belgien har man sökt ak- tivera lokala intressen i industriväxtcentra redan på planeringsstadiet genom att bilda ett antal »blandekonomiska» utvecklingsfö- retag. Som delägare i dessa uppträder såväl regionala och lokala myndigheter som han- delskamrar och privata företag.

I Sverige har en liknande politik bedri— vits under perioden 1/1 1963—30/6 1965 under benämningen statskommunala bered- skapsarbeten. Denna verksamhet innebar att kommunerna kunde beviljas tillstånd att som beredskapsarbete uppföra industriloka- ler för uthyrning alternativt överlåtelse till företag. Statligt bidrag utgick för att täcka en del av byggnadskostnaderna, vanligtvis en tredjedel men i några fall upp till hälften.

I de flesta fall är anläggandet av industri- områden förenat med direkta eller indirek- ta bidrag till de företag, som etablerar sig i områdena. Företagen får sålunda betala mindre vid köp eller förhyrning än vad som motsvarar de faktiska mark- och bygg- kostnaderna. Förutom de nämnda statskom— munala beredskapsarbetena är det i Sverige primärkommunerna, som svarar för dylik subventionspolitik (se kap. 4).

Bostadspolitiken torde spela en betydan- de roll för den regionala utvecklingen. Den regionala fördelningen av bostadsbyggandet i Sverige sker genom en fördelning av den av riksdagen fastslagna bostadslåneramen på län och storstadsregioner. Inom länen sker fördelningen genom länsbostadsnämnderna. En liten del av låneramen innehålls dock för att disponeras bl. a. i samband med 10— kaliseringspolitiken. En viss prioritering av storstadsregionerna synes ha kommit till stånd under senare år. De krav som fram- förts på samordning med lokaliseringspoli— tiken kan dock inte sägas »innebära att man använder fördelningen av bostadslånemedel som ett instrument för lokaliseringspoliti- ken, exempelvis genom att lägenhetsrescr- ver byggs upp eller genom att bostadsbyg-

gandet avsiktligt hålls tillbaka på orter till eller från vilka näringsföretag anses böra flytta»!

Byggnadsreglering förekommer i flera västeuropeiska länder. Endast i Storbritan- nien och Frankrike har dock denna regle- ring en uttalad regionalpolitisk inriktning. Dess tillämpning i London— resp. Parisre- gionerna är i första hand inriktad på att be- gränsa utbyggnaden av industri- och kon— torslokaler. I Parisregionen är regleringen dock anknuten till bostadsbyggandet dels genom att det råder förbud att omvandla bostadslägenheter till kontorslokaler, dels genom att bidrag lämnas till den som vill bygga om en industri— eller kontorsfastighet för bostads— eller undervisningsiindamål.

Transportpolitiken och transportkostna- derna är i enlighet med den klassiska lo— kaliseringsteorin av central betydelse för företagens lokaliseringsval. Transportkost- nadernas utveckling har visserligen minskat varutransportkostnademas andel i den to- tala omsättningen.2 Sett i relation till före- tagens bruttovinst kan dock en transport- kostnadsökning vid en omlokalisering med- föra en rätt betydande vinsttörändring.” Här- till kommer att tillkomsten eller avveckling— en av en transportled kan innebära att vissa tröskelvärden i transportkostnadshänseende passeras och därmed kan en orts transport- kostnadsläge förändras avsevärt. Slutligen förtjänar också att påpekas att dessa resone- mang i första hand gällt varutransporter. Persontransporternas roll kan i vissa fall va- ra av avgörande betydelse, varvid även ti— den kommer in som en begränsande faktor utöver kostnaderna (se G. Törnqvists fram- ställning i bilaga 5, SOU 1970: 14).

Trots detta och trots den omfattande dis— kussion, som förts om kommunikationsle— ders roll för den regionala utvecklingen, tycks det råda en viss villrådighet i flertalet industriländer beträffande vilken roll trans-

1 SOU 1968:30, Bostadsbyggandets plane- ring och kreditförsörjning, s. 20. 2 Se t. ex. F. Kristensson, Människor, företag och regioner Stockholm 1967. 3 Se t. ex. A. Lindbeck, Lokaliseringspoliti— ken Skandinaviska Bankens Kvartalstidskrift 1964:2, s. 42.

portpolitiken skall tillmätas i den regionala politiken. Frankrike erbjuder ett exempel på detta dilemma. Den historiskt betingade koncentrationen till Parisregionen har med- fört att både järnvägs- och landsvägsnät är starkt inriktat på denna region. Transporter mellan t. ex. sydöstra och västra Frankrike måste gå över Paris trots att detta inne- bär en betydande omväg. Detta återspeglar sig också tydligt på trafikintensitetskartor över landet. Därmed har en stående fråga blivit om man skall anpassa det existerande trafiknätet efter den ökande trafikintensi- teten på detta, eller om man skall bygga nya trafikleder. Det förra alternativet synes ha valts i hög grad, och därmed har också de dekoncentrationsansträngningar som gjorts av annat slag motarbetats.

Andra infrastrukturmedel av betydelse är utbildning, sjukvård, kulturell service och telekommunikationer. Här skall dessa inte närmare behandlas.

De franska transportproblemen illustre- rar emellertid ett dilemma, som kan sägas gälla all infrastruktur, nämligen i vad mån utbyggnaden av denna skall följa rådande befolknings- och varuproduktionsmönster el- ler om infrastrukturens utbyggnad kan tjä- na som katalysator för uppkomsten av ny produktion.

3.1.3 Statliga företag

Användningen av statsägda företag i regio- nalpolitiken skiljer sig från användningen av den mer »egentliga» offentliga sektorn på två punkter. Det är i allmänhet frågan om varuproducerande företag, som arbe- tar i faktisk eller potentiell konkurrens med privata företag och som åtminstone i någ- ra länder har en viss grad av självbestäm- manderätt vad avser lokaliseringsval. Det statliga inflytandet tar sig uttryck i en sär- behandling gentemot privata företag t.ex. vad gäller lokaliseringsstöd (en särbehand- ling som i Sverige dock avskaffades år 1969). Några länder har dragit upp gene- rella riktlinjer för den statliga företagssek- torns lokalisering.

I Italien, som har den största andelen

statsägda företag i Västeuropa, skall de före- tag, som helt eller delvis ägs av staten, lokalisera minst 40 procent av bruttoinve- steringarna och minst 60 procent av nyinve- steringarna i Syditalien. Detta har haft till följd att av denna företagsgrupps investe- ringar har Syditalicns andel stigit från 19,5 procent år 1957 till 45,4 procent år 1964.

I Finland skall de statsägda företagen inom träförädling, metall- och kemisk in- dustri lokalisera hela sin expansion till vis- sa utvecklingsområden.

3.2 Medel att påverka den privata sektorns lokalisering

I alla undersökta länder har lokaliserings- politiken huvudsakligen inriktats på in- dustrisektorn. Servicesektorn har visserligen på senare år kommit med i bilden genom dess sysselsättningsmässiga expansion och dess starka koncentration till storstadsområ- dena. Turistnäringen intar här en särställ- ning såtillvida att den kan ges samma stöd som industrin. I det följande kommer dock redovisningen av medlen att, där inte aunnat anges, avse sådana, som är inriktade på in- dustrins lokalisering.

3.2.1 Skatter, tullar, tariffer

Följande former av skattelättnader har till- lämpats i olika länder (inom parentes anges de länder där medlen används):

Befrielse från vinst- och annan bolagsskatt (Frankrike, Italien) kommunalskatt (Italien) omsättningsskatt på kapital— varor (Italien) fastighetsbeskattning (Bel- gien) kapitalvinstskatt (Belgien) Gynnsammare eller helt fria avskrivningar (Finland, Norge, Storbritan- nien, Belgien)

Endast i Italien är skattelättnaderna gene— rella inom stödområdena. Där gäller endast tidsmässiga begränsningar. I övrigt ges skat- telättnaderna i stort sett endast i samband

med direkt statligt bidrags- eller lånestöd. Lättnader i avskrivningsbestämmelserna är generellt giltiga inom stödområdena (med undantag för Belgien). Utöver de skattemäs— siga lättnader, som beviljas investeringar i Syditalien, befrias importerade maskiner, som inte produceras i landet, från tull.

Prissättningen på tjänster producerade in- om den offentliga sektorn, dvs. tariffpoli— tiken, tillämpas endast i mycket begränsad utsträckning som lokaliseringspolitiskt me- del. I Italien tillämpas således en reduce- rad frakttaxa på järnvägar för maskiner och byggmaterial för investeringar i Syditalien. För Sverige diskuterades och rekommen- derades en reduktion av järnvägs- och el— taxor samt en utjämning av olje- och ben— sinpriserna till förmån för det rekommen- derade stödområdet i betänkandet »Aktiv lokaliseringspolitik» (SOU l963:58). Någ- ra sådana åtgärder har dock inte vidtagits.

Det svenska systemet med investerings- fonder som regionalpolitiskt medel är in- ternationellt sett helt unikt. Det är frågan om ett skattepolitiskt medel i kombination med styrning av investeringar över tiden och rummet. Denna styrning kan staten åstadkomma genom att dels bevilja omedel- bar avskrivning vid avsättningar till fon- den dels genom att ge en viss Skattelättnad vid investeringstillfället.1

En betydande del av de fondutsläpp, som beviljats av lokaliseringspolitiska skäl, har skett till stora företag med huvudparten av sin verksamhet förlagd till större tätor- ter i södra och mellersta Sverige för finan- siering av investeringspaket innehållande fi— lialetableringar på orter med särskilda sys- selsättningsproblem. Detta har i praktiken betytt att investeringsfondsmedel släppts ut även under perioder då konjunkturpolitis- ka hänsyn inte möjliggjort fondutsläpp, det- ta trots att endast kanske 10—20 procent av investeringspaketet varit avsett för nor- ra stödområdet. En teoretisk motivering för en samtidig investering både i moderföre- tag och filial skulle dock kunna ges i de fall då uppbyggandet av en filial krävt en utvidgad kapacitet (t.ex. för sammansätt- ning av delar) vid företagets anläggningar

i de större tätortsområdena. Om denna mo— tivering räcker för den nämnda andelen i stödområdet är dock tveksamt.

3.2.2 Subventioner, bidrag

Följande typer av bidrag och subventioner förekommer:

Räntebidrag och räntenedsättning på stat- liga lån.

Subventionering av byggnation och ma- skinköp.

Subventionering av markköp. Bidrag till lokala banker och företagarför- eningar.

Bidrag till kostnader i samband med flytt— ning från större tätorter.

Bidrag till flyttkostnader för kvalificerad arbetskraft.

Bidrag till s. k. lokaliseringsutbildning.

Sysselsättningssubventioner.

Den kvantitativt mest omfattande bidrags- formen och samtidigt den form som före- kommer i de flesta undersökta länder är bi- drag till byggnation och maskinköp. I Sve- rige kan således ges »lokaliseringsbidrag . . . med ett belopp som motsvarar högst trettio- fem eller, om särskilda skäl föreligga, högst femtio procent av den sammanlagda kostna- den för» . . . »ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning» för industriell verksamhet eller inom turistnäringen.?

Andra procentsatser för bidrag till bygg- nation är 20 eller 25 procent (Frankrike, Belgien). Bidragen till maskinköp är i all— mänhet lägre (5—10 procent). I Italien och Nederländerna ges upp till 20 resp. 25 pro- cent bidrag till totala investeringar och i Storbritannien 45 procent av utgifterna för »plant and machinery».

I Frankrike är bidragsskalan graderad ef— ter om det är fråga om nya anläggningar (20 procent) eller utvidgning (15 procent). Vidare är bidragen graderade efter arten av lokaliseringsort. I åtta urbana storccntra

1 Se t. ex. A. Lindbeck, Svensk ekonomisk politik, Stockholm 1968 s. 99. 2 SFS 1965:101

kan bidragen uppgå till 25 procent. ! Ita- lien sker en differentiering utifrån slag av lokaliseringsort, sektor och investeringarnas storlek (se nästa aVSnitt).

Subventioner av markköp förekommer oftast i samband med iordningställande av industriområden. Subventionerna lämnas då till den instans som har ansvaret för mark- exploateringen, dvs. kommunen (Nederlän- derna) eller till av staten och/eller kom- munen hel- eller delägt företag (t. ex. »so- ciétés d”économie mixte d”équipement» i Frankrike och Belgien).

Räntesubventioner och statliga lån till rän- tor under marknadsräntor är kvantitativt inte av så stor betydelse. I Belgien, Neder- länderna och Italien kan räntebidrag på 3—4 procentenheter ges, i Finland något mindre. I Frankrike ges statliga lån till markexploateringsbolagen till en ränta på 2,5 procent. I Italien ges bidrag till lokala banker, vilka därmed kan ge lån till 3 pro- . cent ränta. Räntesatsen på de lån som ges av Distriktenes utbyggingsfond i Norge va- rierar mellan 0 och 5,5 procent. Räntan på de svenska lokaliseringslånen torde kun- na anses ligga under »normal» marknads- ränta i och med den högre risknivån i jäm- förelse med industrigarantilånen vartill rän- tenivån är knuten.

Samtliga dessa subventioner kan betrak- tas som mer eller mindre direkt avsedda att sänka priserna på investeringsvaror och mark för de företag som får stöd. Mot bak- grund av den starka betoningen av ökad sys- selsättning i de svagast utvecklade regioner- na kan dessa typer av stöd förefalla missrik- tade.

Den enda form av direkta sysselsättnings— subventioner som prövats är en i Storbri- tannien år 1967 införd »regional employ— ment premium». Industriföretag i de brit- tiska utvecklingsområdena kan få ett bidrag på 37 s 6 d (ca 22 kr) per vecka och vuxen manlig fulltidssysselsatt. Bidraget till kvin- nor och ungdom är lägre. Varaktigheten av dessa premier förutsätts vara minst sju år. De svenska bidragen till lokaliseringsutbild- ning kan möjligen också hänföras till ka— tegorin sysselsättningssubventioner.

3.2.3 Lån, lånegarantier, aktieteckning

Statliga lån och lånegarantier är i de flesta länder den mest omfattande formen av 10- kaliseringspolitiskt stöd till industrin (och i vissa fall även turistnäringen). Statliga lån till industriföretag ges i alla undersökta väst- europeiska industriländer utom Belgien och Danmark. Statsgarantier till lån i privata finansinstitut är av större betydelse endast i Nederländerna och Belgien.

Förutom de möjligheter till låg ränta eller räntesubventioner som omnämndes i före- gående avsnitt, kan i de flesta fall bevil- jas ränte- och/eller amorteringsfrihet under de 2—5 första åren av lånens löptid. Lånens maximala löptid uppgår i allmänhet till 10— 15 år (Sverige, Frankrike, Italien rn. fl.). De norska lokaliseringslånens löptid är 20 år, medan Finland uppvisar den längsta löpti- den, 25 år.

Lånetaken varierar starkt mellan olika länder. Exempel: 25 procent av totala in- vesteringskostnaderna i Frankrike, 50 pro- cent i Norge och Finland (och för garantier i Belgien) samt 70 procent i Italien. I de svenska bestämmelserna är det totala loka- liseringsstödet maximerat till 2/3 av in- vesteringarna.

Låneändamålet skiljer sig från vad som gäller för subventioner endast däri att en mindre grad av differentiering förekommer. Det är således i allmänhet fråga om lån till de totala investeringskostnaderna. I Italien sker dock en differentiering utefter samma riktlinjer för både lån och bidrag. Låneta- ket, 70 procent (bidragstaket, 20 procent) uppdelas i tre delar efter ändamål. Dessa tre delar graderas, vad gäller lån, enligt följande:1

för valet av lokalisering: 25 procent ut- går till företag som lägger sig i särskilda in- dustriutvecklingsregioner eller -centra; 5 pro- cent till företag utanför dessa (för småföre- tag 15 procent).

beroende på den sektor företaget till-

1 La Marca, N. Financial incentives for Industrial Enterprises in Southern Italy. Review of the Economic Conditions in Italy. Vol. XXI (1967):4.

hör: 25 procent utgår till alla företag som hör till livsmedels-, maskin- eller kemisk industri samt sådana företag som är särskilt lämpade att tillvarata lokala resurser; 15 procent till övriga kategorier.

beroende på investeringens storlek: 5 procent för investeringar under 400 milj. lire (3,3 milj.kr), 15 procent för investe— ringar mellan 400 och 900 milj. lire (7,5 milj. kr) samt 20 procent för investeringar över 900 milj. lire.

3.2.4 Restriktiva medel

De hittills redovisade medlen är sådana, som inriktats på stimulans av näringslivets (sär— skilt industrins) utveckling i olika slag av stödområden. Deras verkan kan betecknas som positiv och dekoncentrerande. Här skall redovisas medel som verkar bromsande på näringslivets utveckling i större tätregioner, närmare bestämt Paris- och Londonregio- nerna. Som redan påpekats är Storbritan- nien och Frankrike de enda västeuropeiska industriländer där byggnadsregleringen har ett klart uttalat regionalpolitiskt syfte. Det— ta avsnitt begränsas således till en redovis- ning av etableringskontrollen i dessa län— der.

För hela Frankrike finns en generell byggnadsreglering. Det speciella med etable- ringskontrollen i Parisregionen är:

att det krävs särskilt tillstånd att upp- föra industrilokaler på mer än 500 in2 eller där fler än 50 personer skall sysselsättas.

att det krävs motsvarande tillstånd ock- så för kontorsbyggnation.

att utvidgningar motsvarande mer än 10 procent av den golvyta som fanns år 1955 inte är tillåtna.

att det är förbjudet att ändra om bo- städer till kontorslokaler.

Från och med år 1967 krävs också till- stånd till köp och försäljning av kontorslo- kaler om mer än 500 rn2 yta. Samma år ut- vidgades kontrollen till att gälla också la- gerlokaler, laboratorier, undervisningsloka- ler, garage samt offentliga förvaltningsbygg— nader.

Härutöver beskattas uppförande av fa-

briks- och kontorsfastigheter med mellan 50 och 200 kr/ mg, beroende på typ av byggnad.

Sedan år 1947 krävs i Storbritannien för nybyggnad eller utvidgning av industribygg- nader på mer än 5 000 kvadratfot (ca 465 m?) särskilt tillstånd från Board of Trade, s.k. Industrial Development Certificate (IDC). År 1965 skärptes dessa bestämmelser för de fyra mest expansiva regionerna.1 Ef- ter en ytterligare revision är gränsen för tillståndskravet i dessa regioner 3 000 kvad- ratfot (ca 280 ut'-'). År 1965 infördes också etableringskontroll för kontorslokaler, Of- fice Development Permit (ODP). I Lon- donregionen är nedre gränsen för kravet på ODP densamma som för industribyggna- der. I resten av de fyra ovannämnda regio- nerna är gränsen för ODP 10 000 kvadrat- fot (930 m2).

3.3 Medel att påverka hushållens lokali- sering

Under denna rubrik hör i första hand med- len att påverka hushållens geografiska rör- lighet hemma. I den svenska arbetsmark- nadspolitiken är det främst frågan om ar- betsförmedling, arbetsmarknadsutbildning och direkt flyttnings- och omställningshjälp. En jämförelse av dessa medels användning i nio länder har gjorts av OECD.2 Här skall endast ges en kort resumé över den- na undersöknings resultat vad gäller rörlig- hetspolitikens regionala inriktning.

Vad gäller avgränsning av regioner från vilka arbetskraft skall flytta för att få stöd (frånflyttningsregioner) har samtliga under- sökta länder övergivit en fast sådan avgräns- ning (t. ex. vissa arbetslöshetsriegioner). En- dast för vissa typer av stöd (t. ex. starthjälp på den nya orten) gäller att det skall vara avflyttning från region med sysselsättnings— problem, dåliga utbildningsmöjligheter e. (1.

1 West-Midlands, East Midlands, East Ang- lia och South East. I dessa regioner bor hälften av Storbritanniens befolkning på en fjärdedel av landets areal. ? Government financial aids to geographical mobility in OECD countries by OECD Social Affairs Division. Paris 1967.

I vissa länder förekommer avgränsning- ar vad avser tillflyttningsregion. I Nederlän- derna, Frankrike och Storbritannien favori- seras således vissa nyekelorter (se avsnitt 3.4). Viss arbetskraft kan erhålla flytthjälp i samband med speciella lokaliseringspro- jekt, särskilt om det gäller utflyttning från huvudstaden. (Frankrike, Nederländerna, Belgien, Storbritannien). En annan typ av avgränsning gäller diskriminering av vissa regioner, t.ex. västra Nederländerna och Parisregionen.

Sektoriella kriteria för flytthjälp kan gi- vetvis verka regionalt diskriminerande, främst när det gäller flyttning från jord- bruk och kolbrytning till t.ex. byggnads- verksamhet. Samma sak kan sägas om kri- teriet att bidragsmottagaren skall vara ar- betslös eller löpa risk för arbetslöshet.

Andra direkt hushållspåverkande medel skulle vara sådana som påverkar hushål- lens ekonomi olika på olika orter. Ett så— dant medel är rätten att dra av kommu- nalskatt vid beräkning av till statlig beskatt- ning taxerad inkomst, vilket alltså kan an- ses verka utjämnande mellan hög- och låg- skattekommuner. Ett indirekt medel med samma verkan är de bidrag som ges för att utjämna kommunalskatten. Generellt tor- de dock kunna sägas att några mer bety- delsefulla, direkta medel av denna typ inte har prövats vare sig i Sverige eller andra länder.

3.4 Geografiska avgränsningar av medlens tillämpning

I de flesta länder med en aktiv regionalpo- litik förekommer en avgränsning av pro- blemregioner, som förutsätts kräva en sär- behandling gentemot resten av landet. Ex- empel härpå är Syditalien (Mezzogiorno), Development Districts i Storbritannien och norra stödområdet i Sverige. Lika påfallan- de är det att dessa i lagar eller förordning- ar fastställda problemregioner fått sina grän- ser reviderade eller berövats sin exklusi- va rätt till utvecklingsstöd. Således omfat-

tade Storbritanniens Development Districts 12,5 procent av befolkningen år 1961, en- dast 7,2 procent år 1962 och 16,8 procent år 1966. Att detta medför betydande pla- neringsproblem för företag i regioner, som tidvis får och tidvis inte får utvecklingsstöd är uppenbart.

Vidare kan man konstatera att stödet in— om eller utom de avgränsade stödområde- na, genom praxis eller lagstiftning, kon— centrerats till ett begränsat antal tätorter, ofta benämnda tillväxt- eller utvecklings- centra. I den fjärde franska planen för åren 1962—1965 fastslogs sålunda att investerings- stödet inte kunde fördelas jämnt över stöd— områdena, man ville inte bedriva en »poli- tique de saupoudrage» (ordagrann översätt- ning: rimsaltningspolitik). Begreppet »pöles de croissance» infördes i planeringen för att ange de orter som skulle stödjas. Sär- skilt har det gällt att åstadkomma en upp- byggnad av åtta metropoler kapabla att tjäna som motvikter till Parisregionens do- minans.

I planeringen i Nederländerna introdu- cerades redan år 1952 ett antal »ontwikkel- ingskernen» i de problemområden som då avgränsades. Urvalet av sådana utvecklings- eentra har ändrats vid två tillfällen, varvid man kan konstatera en mer markerad kon- centration till färre regionala centra. Från år 1965 finns det 20 s.k. primära utvecklings- centra och 27 sekundära sådana. Flera av de lokaliseringspolitiska medlen är huvud- sakligen reserverade för dessa utvecklings- centra såsom vissa bidrag till byggnation, bidrag till kommuner för markförvärv samt utbyggnaden av infrastruktur.

En liknande tanke har måhända introdu- cerats också i svensk regionalpolitik i och med inrikesdepartementets yttrande i an— slutning till länsplanering 67.1

Där sägs bl.a. att »den strävan som kommer till uttryck i länsplaneringen bör också kunna understödjas i så måtto att man söker få till stånd en utveckling som medför att det i varje län finns minst en stadsregion med framtida spontan tillväxt-

1 Bilaga 13 till 1969 års statsverksproposition, s. 146.

kraft, till vilken en del av flyttningsström- marna kan gå».

De teoretiska argumenten kring denna rumsliga koncentration av de regionalpoli- tiska insatserna refereras i kap. 6.

En stor och ökande andel av de offentliga verksamheterna är decentraliserade till mer eller mindre självstyrande kommuner med sina egna ekonomisk-politiska mål och me- del. Med decentralisering följer att varje kommun kommer, då den använder sina egna medel, inte bara att påverka välfärden i den egna kommunen utan även välfär- den i andra kommuner (den nationella väl- färden). Det kan antas att en enskild kom- mun inte beaktar dessa bieffekter. En redo- görelse för relationerna mellan nationell och kommunal välfärd förutsätter emellertid kännedom om målsättningar och tillgängli- ga medel i den kommunala ekonomiska po- litiken (förutom kännedom om nationella ekonomisk-politiska mål och medel samt ekonomins struktur).

Den kommunala kompetensen regleras dels genom kommunallagarna, dels genom speciella lagar och författningar. Kommu— nallagama lämnar kommunerna relativt stor frihet att själva bestämma volym och stan- dard för de kommunala verksamheterna samt ger kommunerna möjlighet att frivilligt åta sig nya uppgifter. För de kommunala affärsverken gäller att de skall följa den s. k. självkostnadsprincipen vid taxesättning. Genom att driva dessa verksamheter i form av s.k. kommunala aktiebolag för vilka vanlig bolagslagstiftning gäller, är det dock möjligt att öka det kommunala handlings-

Den kommunala ekonomiska politiken1

utrymmet. Beträffande de genom speci'al- lagstiftning reglerade verksamheterna (som är de utgiftsmässigt dominerande) är for- mellt utrymmet för självständigt kommunalt agerande mindre. Följande citat torde dock rätt väl beskriva den faktiska kommunala kompetensen beträffande dessa verksamhe— ter: »Att en kommun måste bedriva en viss verksamhet och bedriva den enligt vissa riktlinjer betyder naturligtvis inte, att kom- munen skulle sakna möjligheter att inom ganska vida gränser variera volymen och standarden på och därmed även kostnaden för de nyttigheter som tillhandahålles».2 Det bör dessutom nämnas att det finns i princip otillåtna men ofta utnyttjade kommunala handlingsutrymmen, t. ex. i form av subven- tioner av olika slag till privata företag.

4.2. De kommunala ekonomisk-politiska målsättningarna

Medan målsättningarna för den nationella ekonomiska politiken oftast är väl definie- rade i olika program för den ekonomiska politiken på denna nivå, är kunskapen om de målsättningar, som ligger till grund för den kommunala ekonomiska politiken myc- ket ofullständig.

Vissa olikheter i de ekonomiska förhål-

1 Framställningen i detta kapitel rör endast svenska förhållanden. P. Holm, Kommunalekonomi, Stockholm 1968 (Stencil), s. 18.

landena existerar mellan en nationell resp. en kommunal ekonomi. Inga betalningsba- lansrestriktioner finnes i den ekonomiska politiken på kommunal nivå. Räntenivå samt (inom vissa gränser) pris- och löne- nivåer kan betraktas som opåverkbara pa- rametrar ur kommunal synvinkel men som variabler ur nationell synvinkel. Struktur- omvandlingens välfärdskonsekvenser kan vara helt olika ur nationell resp. kommunal synvinkel. Det finns således a priori anled- ning att anta att målsättningarna för den ekonomiska politiken på nationell resp. kommunal nivå inte är desamma.

Tillväxt torde vara ett högt prioriterat mål i de flesta kommuner. Vid en intervju med .företrädare för Svenska Kommunförbundet .framhölls starkt att »alla kommuner har tillväxt som mål».1 En undersökning omfat- ;tande fem kommuner i Västmanlands län fann att »vid'samtalen med ledande kom- _munalmän i de fem primärkommunerna var frågan om kommunens storlek ett väsent- ligt och återkommande tema. Samtliga la- de i dagen en önskan att deras kommun skulle växa».2 Ofta förekommer tillväxt- målet i en omvänd formulering, »man vill förhindra tillbakagång», etc.

Av de kommunala målvariabler som ne- dan diskuteras kan för de fyra första till- växtdimensionen antas vara av stor vikt.

Kommunernas målsättning i sysselsätt— ningsavseende kan vara att mer allmänt till— se att arbetstillfällen finnes, dels för redan tillgänglig arbetskraft, dels för de nya års- kullar som varje år lämnar skolan och sö- ker arbete, samt dels i vissa fall för inflyt- tande arbetskraft. Men målet kan också va- ra att åstadkomma en ökad differentiering av existerande sysselsättningsstruktur. Moti— vet härför kan vara att bereda arbetstillfäl- len för vissa typer av arbetskraft (t. ex. den kvinnliga), att minska kommunens kon- junkturkänslighet i sysselsättningsavseende, eller att ge kommunens innevånare större frihet i yrkesval utan att behöva byta boen— deort.

De kommunala målsättningarna rörande vbefolkningsutvecklingen kan avse den totala befolkningsutvecklingen (man vill »motver-

ka avfolkningen», »ge dem/människorna' möjlighet att stanna kvar i hemorten», etc.) men torde oftast avse utvecklingen av be- folkningsstrukturen. Anledningen till att be- folkningsstrukturen tillmäts så stor vikt har samband med det faktum att avfolkning främst innebär utflyttning av yngre personer i arbetsför ålder, vilket kan medföra upp- komsten av en befolkningsstruktur som ur såväl social som ekonomisk synvinkel upp- fattas som inoptimal. Strävan att motverka avflyttning och decimering av innevånaran- talet har angetts som det vanligaste skälet för de kommunala lokaliseringspolitiska åt- gärdema.3

Som en variabel i den kommunala mål- funktionen kan vidare antas ingå den kom- munala infrastrukturens omfattning, kvali— tet och kvantitet. Då den allmänna standard- stegringen och därmed sammanhängande urbanisering, den tekniska utvecklingen, m.fl. faktorer medfört att näringsliv och enskilda personer riktar en allt större del av sin efterfrågan mot samhällstjänster och speciellt då mot sådana som i vårt land över- låtits åt kommunerna att tillgodose, har den kommunala infrastrukturens betydelse för företagens och de enskilda individernas loka- liseringsval kommit att starkt öka. Den kommunala infrastrukturen har därför kom- mit att användas som ett medel i den mel- lankommunala konkurrensen om företag och individer. Till viss del torde också en kommuns målsättning vad beträffar infra- strukturen vara beroende av dess omfatt- ning i närbelägna kommuner.

Ett vanligt syfte med de kommunala lo- kaliseringspolitiska åtgärderna är att öka det kommunala skatteunderlaget (den kom- munala »nationalinkomsten»). Men syftet kan också vara att genom olika åtgärder öka stabiliteten hos det kommunala skatte- underlaget i fall då detta visar stor instabili- tet, beroende av stor konjunkturkänslighet

1 Intervju den 13/11 1968 med sekreterare R. Alexanderson och sekreterare H. Dahlberg, Svenska Kommunförbundet. 2 B. Blixt, m. fl., Kommunernas ekonomiska planering, Västerås 1962, s. 43.

3 U. jeman, Kommunala industrisubven- tioner, Stockholm 1961, s. 34.

hos ortens näringsliv eller av dominans av jordbrukssektorn i den kommunala ekono- min, varigenom jordbrukarnas inkomster och därmed det kommunala skatteunderla- get kommer att variera med skördeutfallet. Beträffande de kommunala målsättning- arna rörande utdebiteringens storlek anför den ovan citerade undersökningen omfat- tande fem Västmanlandskommuner att »de kommunala förtroendemännen förefaller va- ra mycket angelägna att hålla jämn utdebi- tering. Men även andra bevekelsegrunder kan skönjas, såsom t.ex. vad man bedö- mer vara politiskt möjligt. Av icke ovä- sentlig betydelse är slutligen vilken utdebi- tering närliggande kommuner tillämpar. Man vill härvidlag inte ligga i topp och helst inte högre än grannkommunerna».x Kommunala målsättningar av annan art än de företrädesvis ekonomiska målsättning- ar som ovan behandlats finnes givetvis. En sådan målsättning som idag i allmänhet kan antas ha ringa vikt i den kommunala mål- funktionen men som i framtiden kan antas komma att tillmätas ökad betydelse, rör den fysiska miljöns kvalitet. I allmänhet torde kommunerna identifiera tillväxt och välfärd, vilket innebär att man inte beaktar de »ex- ternal diseconomies» som oftast följer med tillväxt och urbanisering och som särskilt i de större kommunerna kan antas vara av stor kvantitativ betydelse (vatten- och luft- förorening, buller, etc.). »Fortbestånd som självbestämmande enhet» kan antas vara en variabel i den kommunala målfunktio- nen. Sålunda försvarade en kommun sin lokaliseringspolitiska verksamhet med argu- mentet att »ett tillförande av nya företag vore ett livsvillkor för kommunens fortsat- ta existens».2 En intressant frågeställning gäller i vad mån vissa gruppers värderingar, speciellt då företagen inom kommunen, visas särskild hänsyn vid utformningen av den kommuna- la målfunktionen. Den ovan citerade studien av Västmanlandskommuner anför: »Planeringen och den framtida utbygg- nadstakten har inte i något fall diskuterats utan att kommunalmännen sökt ta hänsyn till företagen inom kommunen. Man har

från kommunernas sida konstaterat att det är viktigt med ett ”gott förhållande” till nä- ringslivet. Detta illustreras träffande av hur man i enföretagskommunen Hallstahammar skulle handla inför framställan om mark för ytterligare ett järnbruk. 'Vi skulle inte - i strid med Bulten — medverka härtill. Skulle förfrågan gälla en kompletterande industri skulle vi däremot ej ta samma hänsyn'».3

4.3 De kommunala ekonomisk-politiska medlen

4.3.1. Informationsåtgärder

De kommunala informationsåtgärderna kan ske i form av annonsering efter företag som är villiga att lokalisera till kommunen, kon- takt med företag som annonserar efter >>fö- retagsvänliga kommuner», reklam eller upp- lysning rörande kommunens tillgång på bo- städer och andra faktorer av betydelse för företagens lokaliseringsval, kontakt med myndigheter och organisationer i syfte att förmå dessa att påverka företag att lokali- sera till kommunen, osv. *

4.3.2. Fysisk planering

Med kommunal fysisk planering avses här dels den översiktliga planeringen beträffan- de markanvändningen i en eller flera kom- muner i form av region- och generalplaner,. dels den mer i detalj reglerande markan- vändningsplaneringen i form av stads— och byggnadsplan. .

Regionplaneringens syfte är att tillgodo- se ett behov av samordning i planarbetet mellan olika kommuner, t.ex. vad avser. lokalisering och dimensionering av trafik- leder, anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, osv. Endast ett tiotal regionpla- ner har dock hittills upprättats i Sverige. Inom flera kommunblock har dock en pia-, nering av samma karaktär igångsatts genom behovet av att få en översikt av planering-.

1 B. Blixt, op. cit., s. 57. -

2 Svenska Stadsförbundets Tidskrift, Årgång 56, 1964, Nr 17, s. 803. 3 B. Blixt, op. cit., s. 59.

Den översiktliga fysiska planeringen in- om en kommun sker i form av generalplan. Generalplanen skall förutom var olika typer av bebyggelse inom kommunen skall lokali- seras även ange i vilken ordning denna be- byggelse skall komma till stånd. Kommu— nen är skyldig att följa det program som an- ges i en antagen eller fastställd generalplan. Rädsla för att binda sig för ett program av så långsiktig typ som generalplanen är, har medfört att endast ett fåtal generalpla- ner antagits eller fastställts. I praktiken har man fått en generalplanering som formellt inte antas av kommunal- resp. stadsfullmäk- tige och som därför ger kommunen mer fria händer att lösa det löpande detaljpla- nearbetet.

Utifrån den översiktliga planeringen i form av region- och generalplaner sker en. mer i detalj reglerande markanvändnings- planering för stadsområden eller tätbebygg- da samhällen som kan väntas få stadskarak- tär genom stadsplanen samt för tätbebyggel- se som inte är av den karaktär som avses i stadsplanen genom byggnadsplanen. Glesbe- byggelsen regleras genom utomplansbestäm- melser. Stadsplanen anger i detalj den av- sedda markanvändningen för olika delar av stadsplaneområdet. Stadsplanens syfte är att främja tillkomsten av välbyggda samhäl- len som uppfyller olika krav i hygieniskt, ekonomiskt och socialt avseende. Ett sam- hälle är skyldigt att följa en fastställd stads- plan. Byggnadsplaner och utomplansbestäm- melser kan sägas tjäna samma syften som stadsplaneringen med den skillnaden att des- sa planer är mindre detaljerade samt har mindre djupa rättsverkningar än stadspla- nen.

4.3.3. Kommunal in-frastruktur1

Kommunens möjlighet att inverka på kom- munikationsapparatens utformning är be- roende av ett flertal faktorer: kommunens storlek, ansvarsfördelningen för olika kom- munikationsverksamheter mellan stat och kommun, m.m. Beträffande väg- och gatu- planeringen blir självfallet det kommunala

inflytandet större i de kommuner som själ- va är väghållare (dvs. i större städer eller stadsliknande samhällen) än där staten är väghållare. Genom att de statliga vägmyn- digheterna vid planering och projektering av de allmänna vägarna i stor utsträckning tar kontakt med de berörda kommunerna kan i praktiken kommunerna även i des- sa fall göra sitt inflytande gällande. Genom tätortsbilismens starka tillväxt och därav föranledda investeringsbehov har investe- ringar i och underhåll av gator och vägar kommit att bli en betydande post i tätorts- kommunernas budget. Behov av en priori- tering av utbyggnaden av gatu- och vägnätet kring och i tätorterna har på grund av det- tas stora betydelse för den kommersiella tra- fiken betonats i olika sammanhang.

Vad gäller de allmänna hamnarna är des- sa i regel kommunägda. En hamnutbygg- nad ingår ofta som ett allmänt led i kom- muners strävan att dra till sig industrifö- retag eller annan verksamhet. Statlig på- verkan av hamninvesteringarna kan ske för de fall då dessa lånefinansieras samt via den statliga bidragsgivningen till kommuna- la hamnbyggnader. Som regel skattefinan- sieras dock dessa investeringar. Staten sak- nar då möjlighet att inverka.

Vidare förekommer att kommuner sör- jer för kollektiva trafikbehov genom att själva driva kommunikationsföretag (buss-, spårvägsföretag, etc.).

Lösandet av de problem som är förknip- pade med vattenförsörjning, avloppsrening samt renhållning hör till de kommunala uppgifter som utgiftsmässigt expanderat kraftigast under efterkrigstiden. Den fort- gående koncentrationen av befolkning och näringsliv till tätorter i förening med snabbt stigande vattenförbrukning för hushålls- och industriändamål medför att vatten i fram- tiden i allt större omfattning och sannolikt

1 Framställningen i detta avsnitt begränsas till en redogörelse för enbart sådan infrastruk- tur för vilken en kommun i mer eller mindre stor omfattning kan antas kunna påverka utform— ningen av och/eller som primärt är avsedd att tillgodose behov inom en kommun (ev. ett kom- munblock). I övrigt hänvisas till framställningen under avsnitt 3.1.2 ovan.

över allt större avstånd måste överföras från överskottsområden till de tättbefolka- de bristområdena. Vid lösandet av dessa vattenförsörjningsproblem blir i de flesta fall samarbete över kommungränserna nöd- vändigt. Samma utveckling kan förutses vad beträffar avlopp samt rening av avlopps- vatten.

Vidare är de kommunala industriella verksamheterna (kraft- och värmeverk, gas- verk, elverk, etc.) av betydelse som lokali- seringsfaktorer. Skillnader i taxesättning mellan olika kommuner, typ av aktivitet (t.ex. andelen elenergi av totala faktoran- vändningen i ett företag) m.fl. förhållan- den avgör dessa verksamheters betydelse i lokaliseringsavseende.

Bostadstillgången, förekomsten av olika slags skolor samt tillgången på olika slags hälso- och sjukvårdsinrättningar inom en kommun utgör infrastruktur av mycket stor betydelse för kommunens attraktivitet ur 10- kaliseringssynpunkt. Den statliga styrningen på dessa områden är stark, varför det kom- munala inflytandet endast är marginellt och av i huvudsak initierande slag.

Fördelningen av bostadsbyggandet på oli- ka kommuner inom ett län handhas av läns- bostadsnämnden, som fattar sitt beslut på grundval av dels kommunernas möjlighet att bygga, dels behovet av bostäder i resp. kommun. Länsbostadsnämndens fördelning innebär i princip att varje kommun får en byggnadskvot, uttryckt i antal lägenheter att igångsättas under året. Om kommunen inte kan utnyttja sin tilldelning återtas den över- skjutande delen. För att fullt kunna utnytt- ja tilldelade kvoter samt för att undvika för- dyrande av bebyggelsen (t. ex. på grund av dålig markpolitisk beredskap) är därför ett långsiktigt planerande av det kommunala bostadsbyggandet nödvändigt. Den behovs- mässigt erhållna kvoten är till stor del ba— serad på behov som uppkommer till följd av näringslivets utveckling inom kommu- nen.1

Med stigande utbildningskrav har före- komsten av olika slags skolor i en kommun eller dess närhet blivit en viktig lokalise- ringsfaktor genom sin' stora betydelse för

företagens möjlighet att rekrytera arbets- kraft och då speciellt kvalificerad sådan. Samtidigt har skolväsendet alltmer kommit att centraliseras. En orsak är det större krav på befolkningsunderlag som differentiering- en av utbildningen på enhetsskolans högsta- dium medfört. Befolkningsunderlagets kvar- hållande eller tillväxt blir därför av stor betydelse för kommunernas/kommunblock- ens möjlighet att erhålla högre utbildnings- former (enhetsskola, gymnasium, etc.). En annan orsak är den rent kostnadsmässiga. Undervisningen utgör i nästan alla kommu- ner den mest kostnadskrävande sektorn trots att statsbidragen är betydande. Stats- maktens hårda styrning av kommunerna på skolområdet är till stor del betingad av målsättningen att ge var och en, oberoende av boendeort, i möjligaste mån likvärdig tillgång till utbildning.

_ Förekomsten av sjukhus, läkare, tandlä- kare, apotek, etc. i en kommun eller dess närhet ökar kommunens attraktivitet som lokaliseringsort. För att sådana verksamhe- ter skall kunna organiseras måste de ha ett visst minimalt befolkningsunderlag, olika för skilda verksamheter, beroende bl. a. av den omfattning i vilken verksamheten ut- nyttjas. Befolkningsunderlagets storlek är således även av stor vikt för möjligheten att kunna upprätthålla en tillfredsställande standard på hälso- och sjukvårdens område. Genom att de större sjukhusen också är ar- betsplatser av betydande storlek kommer deras lokalisering att även mer direkt på— verka befolkningens rumsliga fördelning. De kropps- och mentalsjukvårdande verk- samheterna är till större delen uppgifter som kommunerna handhar via landstingsor- ganisationen.

Även övriga kommunala verksamheter, t.ex. kommunala åtgärder för fritidsverk- samheter, barnavårdande verksamheter, är av betydelse för kommunens attraktivitet ur lokaliseringssynpunkt. De kommunala insat- serna på dessa områden kommer sannolikt att i framtiden expandera starkt.

1 Beträffande bostadspolitiken se vidare av- snitt 3.1.2. ovan.

4.3.4. Finansiella åtgärder

Med kommunens finansiella åtgärder eller medel avses här avgifts- (taxe-) politiken, subventioner till privat bebyggelse eller pri- vata företag, utdebiteringen samt den kom- munala upplåningen. Det statliga finansiel- la stödet i dess olika former till de kom- munala verksamheterna skall även kort be- röras.

Några klara regler för kommunernas möj- lighet att avgiftsfinansiera olika verksam— heter finnes ej. Även för de verksamheter för vilka kommunalt avgiftsuttag godtagits gäller oftast begränsningar, t. ex. självkost- nadsprincipen.

Självkostnadsprincipen anger den övre gränsen för avgiftsuttaget, dvs. avgiften får inte medvetet sättas så högt att verksamhe- ten efter avdrag för kommunens kostnader (inklusive »skälig» ränta samt avskrivningar å anläggningarna) lämnar vinst. Några hin- der för en kommun att delvis skattefinan- siera en avgiftsbelagd verksamhet genom att ta ut för låga avgifter eller t. o. m. helt be- kosta verksamheten med skattemedel fin- nes i allmänhet ej.

Självkostnadsprincipen gäller vid uttagan- de av kommunala avgifter för elektricitet, gas, värme, vatten- och avlopp, sotning renhållning, hamnutnyttjande, nyttjande av kommunala kommunikationsföretag, etc. Vårdavgifterna vid sjukhus understiger för inomlänspatienter vida självkostnaderna och är på allmän sal i praktiken : 0. Självkost- nadsprincipen gäller även om dessa tjänster levereras via kommunala affärsverk eller via kommunalt anlitade entreprenörer.

Förekomsten av kommunal subventione- ring av mark för bebyggelseändamål i all- mänhet har undersökts av Markpolitiska ut- redningen. Utredningen konstaterade att mer eller mindre medveten subventionering av tomtmarken är mycket vanlig. Vidare befanns det att subventioneringen är större i små kommuner än i stora samt att mark för småhusbebyggelse subventioneras kraf- tigare än mark för flerfamiljshusbebyggclse. Marksubventionerna visar även en tendens till ökning under den undersökta perioden.1

Kommunala subventioner i lokaliserings- politiskt syfte till enskilda företag är myc- ket vanliga. Enligt en enkätundersökning omfattande landets samtliga primärkommu- ner framgick att ca 1/ 3 av de kommuner som besvarade enkäten hade under en fem- årsperiod omfattande åren 1958—1962 i nå- gon form stött nyetablerade företag. Av det totala antalet nyetablerade företag hade 45 procent erhållit stöd. Vidare hade ca 1/ 4 av kommunerna lämnat stöd till existeran- de företag som visat benägenhet att flytta från kommunen eller hotats av nedläggel- se. Hur de olika formerna av lokaliserings- verksamhet varierade med kommunernas storleksklass (klassindelning efter folkmängd år 1960) liksom i viss mån den förda poli- tikens framgång framgår av tab. 4.1.2

Den kommunala subventioneringen av fö- retagen kan ske i en rad olika former. Myc- ket vanliga är kommunala borgenslån, dvs. kommunen går i borgen för att lån som en enskild företagare tar i en bank också kom- mer att inlösas. Vid direkt kommunal lån- givning kan subventioneringen ske i form av låg ränta (ofta lägre än den ränta som kom- munen har att erlägga då den själv upptar lån), räntefrihet under hela eller någon del av amorteringstiden, amorteringsfrihet un- der viss tid, osv. Stödet kan vidare ha for- men av s.k. avskrivningslån, vilket kan in- nebära att kommunen i fråga avskriver (ef- terskänker) en viss del av lånet varje år under förutsättning att vederbörande före- tag sysselsätter ett visst minsta antal perso- ner. Stöd kan vidare ges i form av kommu- nal aktieteckning eller direkta kontantbi- drag.

1 Kommunal markpolitik. Markpolitiska ut- redningens betänkande I (SOU 1964I42), Stockholm 1964, s. 10—11. 2 Å. Dahllöf, Kommunal lokaliseringsverk- samhet 1958—1962, Industriförbundets Tid— skrift, Nr 6, 1963, s. 290—301. Artikeln bygger på en av Sveriges Industriförbund i jan. 1963 företagen enkätundersökning omfattande landets samtliga primärkommuner. 92 procent av kommunerna besvarade enkäten. Med stöd avsågs i undersökningen ett medvetet under- skridande av vad som från kommunal sida uppfattats som marknadspriset på varor och tjänster som kommunen försålt till företag.

Tabell 4.1. Andel kommuner i resp. storleksklass (1960) med olika lokaliseringsåtgärder (procent) jämte nyetableringar/kommun.

Stöd Löfte om stöd Antal nyetable- åt redan _ingen nyetab- ringar per kom- Storleksklass åt nyetabl. existerande lering mun

—2 999