SOU 1982:39

Stöld i butik

» T.IL [ BUTIK

Betänkande av stöldutredningen

Slwå

||'-.*.*.'.. .. .. .....** . ** '.11'-=**.*.*."'....* .*L" ' i ” I.. " .; T' . | *. _. . . . . . ..*. . * * .. * '.'. ** 1...***.** .* ' -. .. .” .! * I|'| '**..'*.”',*. |.'..** * : * ' ' "**..*.. ?.. .******.*'**.1i ** |.* .** li...... -_'-*5 * f..*::'-"*-. »» ' ' .***” |... .I. * . _ . '- ...

| *I... .i:-.. .. |'|=.*... ..'.' '.IIIJ .... * . .. '..*"*'. ' ** ' .'..*”'.'* . .. |. * * * * . ** .. , ..***- .... L.... .'lfv...*.*..*;****.***** ..

I|'| ': * ** I i I |. . .. . "*'**ll*'* —- _. . . .

. *,*|***I..' ,iT. ** . .* . ul . ”” I.. I*. . ,T .f. ' |... . ' . il q. *ll,-*,*'|u'_l. Pl.:-..* _' **...”Älld. *. - _. ::

.*.*..'**... ..'.' *...* I. ..* .. .*' .

| ”' * l... ... || ** ..-***:|.'F **..* " * * -

***. .... . . .

***H .'.» '.. —*.-*.'.. ._. . . .. - * . .- *. *. . **'*'.**5"'* . *.. . ** ||. |.'.' **. *I. .. **.Ff " .* | "| || FIIIH *. :::-u * ' . * *.. * .. . * .' * I.." . . . .*. ..:' .- ”' ...-... * . . .... .» .* . ..-.-. ." . "*.. . ' '.” .'.. .. _.r . l...- - .. ...... * . ' - - *. - ' * " **'r*"****|**'**' -..." * | ...; - :i ' ". --.;-l*.. ..* **.-.- . ..*... » » .» . ...-'.' * ;f=. 'n ** * ' ...-.. "** .. q. '”. '.'. q ' ..! .'. .. | .' . ... w"..- ..-..:*.|_ . ."u- .' ...g” .'...LI." *. ..**m..' *.”..u ...... .53' ' "'. _ . * .. ..-......,.' _Å.. *. '*._I|. .'.;l*|*_*. ”..;v .*'-.."... ..** ** '..I "I.. - ”' _ __ * '.'**' '. .. .. . .. . ... . . .. '.. .. *|. .*"_.' .. . ... .__ .** ... . ..* h*.*.'.!*****'.* "..”-..... 15.1". .'.IHI. '***I..*"*.**!.'*** _ | . _ .. .. .. : m.. .. l.. * **... ..' *.. .. .. . .: ...-' H,. **

I.'.ll'l ' | '* * L. | .. . *.*.. **.* ***" ***h: 'll|*r* . **..**.**|_**. ***J **... .. :.

& Statens offentliga utredningar %& 198239 . & Justitiedepartementet

Stöld i butik

Betänkande av itöldutredningen

Stockholm 1982

Omslag Johan Ogden Jemström Offsettryck AB

ISBN 91-38-07081'2 ISSN 0375-250X

Gotab, Stockholm 1982

Till statsrådet och chefen

för justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 31 januari 1980 chefen

för justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att undersöka frågan om åtgärder mot butikstillgrepp m.m. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 28 februari 1980

undertecknad Carl G Persson.

Som sakkunnig i utredningen förordnades den 10 mars 1980 polismästaren Åke Magnusson och som sekreterare den 25 april 1980 kammaråklagaren Gunnar Adell. Utredningen, som antagit namnet stöldutredningen, får härmed överlämna betänkandet Stöld i butik.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i juni 1982 Carl G Persson

/Gunnar Adell

INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

SAMMANFATTNING

_. _ _. _. _. . . >> w N —'

2.1 2.1u1

N N N .

_. _. _. .

>> w N

2.1.6 2.1.7

UTREDNINGENS UPPDRAG OCH ARBETE

Krav på åtgärder mot butikstillgrepp Frågans behandling i riksdagen Utredningens direktiv

Utredningens arbete. Betänkandets

disposition

GÄLLANDE RÄTT. UTREDNINGAR MED ANKNYT— NING TILL STRAFF— OCH PROCESSRÄTTSLIGA FRÅGOR

Gällande rätt

Straffbestämmelser. Fullbordanspunkt vid butikstillgrepp. Gränsdragning mellan snatteri och stöld Förundersökning och tvångsmedel Rapporteftergift

Åtalsunderlåtelse jml. 20 kap. 7 S

1 st 1 p rättegångsbalken

Andra åtalsregler. Lagen om unga lagöverträdare

Strafföreläggande

Registrering av domar, strafföreläggande och beslut

Förmögenhetsbrottsutredningen

13

15

21

31

31

32

34

35

37 37

37 40 42

45

46 48

4.6

4.7

Fängelsestraffkommittén Rättegångsutredningen

UTLÄNDSK RÄTT

Strafflagstiftning i Norden Strafflagstiftning utom Norden Straffbarhet vid försök och regler vid återfall

Regler om åtal och åtalsunderlåtelse Envarsgripande och tvångsmedel

Förenklad form för lagföring

STATISTISKA OCH KRIMINOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR

Offentlig kriminalstatistik Malmö—undersökningen (Malmö polis— distrikt) Åklagarmaterialet (Åklagarmyndigheten i Malmö)

Uppgifter från företag

Prefera AB

Annan företagsstatistik

Uppgifter från rikspolisstyrelsen om rapporteftergift och åtalsunderlåtelse SCB:s attitydundersökning avseende allmänheten

Straffbarheten vid mindre tillgrepp Benägenhet att ingripa vid butiks- tillgrepp

Orsaker till butikstillgrepp Attityder till åtgärder

SCB:s attitydundersökning avseende butikspersonal Frekvensen tillgrepp. Upptäcktsrisk Ålders— och könsfördelning Benägenhet att ingripa vid butiks— tillgrepp Åtgärder vid upptäckta tillgrepp

,Orsaker till butikstillgrepp

54 55

57 57 58

60 60 62 63

65 65

67

69

70 70

71

72

75 75

76 77 78

80 80 81

81 82 83

4.9" 4.10

4.11

5.3.2 5.3.3 5.3.4

Attityder till åtgärder Göteborgsundersökningen 1979 Omfattning av snatteri och sociala värderingar

Benägenhet att ingripa vid butiks- tillgrepp

Orsaker till snatteri

Attityder till åtgärder Stockholmsundersökningen 1976—77 Dold brottslighet m.m.

Dold brottslighet

Butikstillgrepp och missbruk av alkohol och narkotika

Sammanfattning

UNDERSÖKNINGAR AV HANDELNS UTREDNINGS— INSTITUT

Sammanfattning Inledning Bakgrund Syfte och avgränsningar Definitioner

Metodik

Genomförande

Tidigare undersökningar Elektronisk varuövervakning Sortimentsstudier

Allmänna svinnstudier

Enkäter

Större detaljhandelsföretag Svinnredovisning i stora företag Det totala svinnets storlek Andelen stöldsvinn

Särskilt utsatta varuslag Upptäckta stölder och snatterier 1980 Mindre detaljhandelsföretag Filialföretag

Undersökning av svinnsituationen

i byggvaruhus

84 85

85

86 86 87 88 90 90

91 92

95

95

98

98

99 100 103 104 105 105 106 109 110 110 111 112 113 113 114 115 116

118

5.3.5

5.3.6

5.3.7

5.4

5.4.1 5.4.2 5.4.3

5.4.4.

5.4.5 5.4.6 5.4.7 5.5

5.5.1.

Allmänt om branschen

Metodfrågor Redovisningsprinciper Huvudresultaten i sammandrag Bensinstationer

Urval och bortfall

Resultat

Företagarenkät

Allmänt

Metodik

Frågeformulär Undersökningsresultaten i sammandrag Personalenkät

Metodik

Frågeformulär Undersökningsresultaten i Sammandrag Butiksundersökningen och interna företagsrapporter Syfte Uppläggning och genomförande Analys av svinnkomponenter i butiker Varuhus

Servicebutik

Medelstor allivsbutik Storlivsbutik

Herrekipering Svinnriskbedömning

Resultat

Damekipering Svinnriskbedömning

Resultat

Prisundersökningar

Metodik

Resultat

Kassasvinn Inventeringsdifferenser

Fysiskt svinn

Slutsatser

Delstudier

118 120 123 124 128 129 130 133 133 133 136 136 142 142 145 146

151 151 152 154 154 156 157 157 159 159 161 162 162 163 163 164 165 165 169 170 178 179

5.5.2

6.1 6.2 612.1 6.2.2 6.2.3 6.2.4 6.2.5 6.3 6.3.1

6.3.2

6.3.3

Benägenheten att polisanmäla Stöldsvinnet i detaljhandeln

ÅTGÄRDER MOT BUTIKSTILLGREPP Inledning Åtgärder från handeln

Allmänna rekommendationer Varuexponering Tekniska hjälpmedel och bevakning Information till allmänhet och personal Åtgärder vid upptäckta tillgrepp Åtgärder från samhället Principfrågor om sanktionssystemet Bakgrund till gällande rätt civilrättslig eller straffrättslig påföljd

Straff för oaktsamt brott

Straff för försök till snatteri Påföljd för snatteri

Förenklad handläggning av mindre brott Bakgrund till gällande rätt Handläggningsformer och tidsåtgång Behovet av straffprocessuella förändringar Handläggning vid domstol Strafföreläggande Ordningsföreläggande

Införande av ordningsföreläggande vid butikssnatteri

Dagsböter vid ordningsföreläggande Begränsningar för användning av ordningsföreläggande Förundersökningen

Straffskala vid ordningsföreläggande Ordningsföreläggande betr. unga lagöverträdare Vissa tekniska frågor Sammanfattning

184 185

189 189 191 192 193 194 196 198 199 200 200

200 201 203 203 204 204 205

207 208 209 212

213 214

215 216 217

218 219 220

6.3.4

6.3.5

6.3.6

7.1

7.2 7.2.1 7.2.2 7.3

Rapporteftergift

Bakgrund till gällande rätt 20—kronorsgränsen. Rapportefter— giften i praxis

Bibehållande av eftergiftsinstitut vid snatteri

Införande av böteseftergift. Förut— sättningar

Sammanfattning

Åtalsunderlåtelse jml. 20 kap 7 5

1 st 1 p rättegångsbalken Bakgrund till gällande rätt Utveckling av praxis Överväganden och riktlinjer för ändrad tillämpning

Registrering

Behovet av registeruppgifter vid butikstillgrepp

Registrering av ordningsföreläggande,

böteseftergift och åtalsunderlåtelse

221 221

222

224

225 228

228 228

229

231 235

236

238

BEFOGENHETER FÖR BUTIKS— OCH BEVAKNINGS—

PERSONAL M.M.

Översikt över gällande rätt Gripande och återtagande av gods Befogenheter för bevakningspersonal Ingripande vid butikstillgrepp Brottmålsutredningens bedömningar Justitiekanslerns bedömningar Stöldutredningens överväganden

SPECIALMOTIVERING

Förslag till ändring i rättegångsbalken Förslag till ändring i polis— instruktionen

Förslag till ändring i polis— registerkungörelsen

241 241 241 244 246 246 247 253

259 259

261

263

BILAGOR

Bilaga A RÅ:s cirkulär C 67 267 Bilaga B RÅ:s cirkulär C 70 273 Bilaga C Offentlig kriminalstatistik 275 Bilaga D Undersökning av anmälda butikstill-

grepp i Malmö polisdistrikt 1980-81 279 Bilaga E Undersökning av vissa butikstill-

grepp handlagda vid åklagarmyndig—

heten i Malmö 1979 285 Bilaga F Uppgifter från bevakningsföretag m.m. 289 Bilaga G RPS:s statistik betr. rapportefter—

gift och åtalsunderlåtelse 291 Bilaga H SCB:s attitydundersökning avseende

allmänheten 299 Bilaga J SCB:s attitydundersökning avseende

butikspersonal 311 Bilaga K Svinnanalys på varugruppsnivå 337 Bilaga L Stora och små företag frågeformulär 339 Bilaga M Byggvaruhus - frågeformulär 341 Bilaga N Byggvaruhus tabeller 345 Bilaga 0 Bensinstationer — frågeformulär 359 Bilaga P Företagarenkät frågeformulär 363 Bilaga Q Företagarenkät — tabeller 369 Bilaga R Personalenkät - frågeformulär 381 Bilaga S Personalenkät tabeller 385 Bilaga T Butiksstudier varuhus 397 Bilaga U Butiksstudier prisinventering 399 Bilaga Y Butiksstudier inventerings-

differenser 405

FÖRKORTNINGAR

BrB brottsbalken

BRÅ brottsförebyggande rådet

EVS elektroniska varuövervakningssystem

HD högsta domstolen

HUI Handelns utredningsinstitut AB

JK justitiekanslern

LOB lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.

LTO lag (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

LUL lag (1964z167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

NJA Nytt juridiskt arkiv avd. I

PBR person— och belastningsregistret RB rättegångsbalken Re rapporteftergift RPS rikspolisstyrelsen

RÅ riksåklagaren

SCB statistiska centralbyrån

SF strafföreläggande

SFS Svensk författningssamling

SOU statens offentliga utredningar

Åu åtalsunderlåtelse

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG'

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 23 kap. 22 5 och 48 kap. 13 S rättegångsbalken erhåller ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse

23 kap.

Förundersökning enligt detta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga,

ej erforderlig beträffan— de brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beträf— fande brott, som avses i 45 kap. 2 5 första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erfor— derlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3 5 och 7 kap. 4 5 andra stycket, med mindre anled— ning förekommer till ådö— mande av annan påföljd än

böter.

Föreslagen lydelse

S

Förundersökning enligt detta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga,

ej erforderlig beträffan— de brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beträf— fande brott som avses i 45 kap. 2 5 första eller andra stycket eller be— träffande sådant brott mot 8 kap. 2 S brotts—

balken som avses i 48

kap. 13 5. Ej heller är förundersökning erfor—

derlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3 S och 7 kap. 4 5 andra

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

stycket, med mindre an— ledning förekommer till ådömande av annan på—

följd än böter.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan

att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

48 kap.

Föreläggande av ordnings—

bot får utfärdas beträffande

brott,för vilket ej stad— gas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter och för vilket

ordningsbot bestämts på

sätt föreskrives i 14 5.

13 5

Föreläggande av ordnings- bot får utfärdas beträf— fande brott

1; för vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter

2. som avses i 8 kap. 2 S brottsbalken

och för vilket påföljd bestämts på sätt före- skrives i 14 S.

Bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot äro

icke tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för

allmänt åtal.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Förordning om ändring i polisinstruktionen (1972z511)

Härigenom förordnas att 12 5 tredje stycket polisin— struktionen (1972z511) erhåller ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 5

När polismannen får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna en rapport om detta till vederbörande förman så snart det kan ske. Polismannen får lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagaren och nöja sig med ett påpekande eller erinran till den felande om det inte är föreskrivet svårare straff än böter för brottet och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som omfattas av förordnande

enligt lagen (1972:206) om felparkeringsavgift.

Den polisman som leder Föreligger vid brott som förundersökningen i fråga avses i 8 kap. 2 S om snatteri får låta bli brottsbalken, för vilket att lämna rapport vidare polismannen har rätt att till åklagaren och i utfärda föreläggande om stället låta saken bero ordningsbot, sådana sär— vid en erinran, om brot— skilda omständigheter tet med hänsyn till värdet att lagföring uppenbar— på det tillgripna och öv— ligen är opåkallad, får riga omständigheter är polismannen besluta att obetydligt. låta saken bero vid en

skriftlig erinran.

Denna förordning träder i kraft den Därvid upphör Cirk (1972z25) till polismyndigheterna om rapporteftergift för vissa snatteribrott att gälla.

Förslag till Förordning om ändring i polisregisterkungörelsen (1969z38)

Härigenom föreskrivs att 2 S och 14 5 polisregister— kungörelsen (1969z38) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5

I polisregister får rikspolisstyrelsen, i den omfattf ning det behövs för ändamål som anges i 2 5 första stycket lagen om polisregister m.m., anteckna uppgif—

ter om den som

1. ådömts påföljd eller 1. ådömts påföljd eller genom godkänt strafföre— genom godkänt strafföre— läggande bötfällts för läggande eller godkänt brott mot föreläggande om ordnings—

bot bötfällts för brott

mot a) brottsbalken, b) valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264), nar— kotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) och narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64), c) 1 5 andra stycket eller 3—5 5 lagen den 28 septem— ber 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott eller d) 1 5 första stycket eller 2 S sistnämnda lag eller bestämmelse i annan lag eller författning, om påfölj— den är dagsböter, lägst tjugofem, eller normerade böter, lägst ettusen kronor, eller om annan påföljd än böter ådömts, 2. blivit med tillämpning av 33 kap. 2 5 brottsbalken förklarad fri från påföljd eller dömd till lägre bö— tesstraff än sådant som får antecknas enligt 1 d, 3. ålagts förvandlingsstraff för böter, 4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 5 första stycket 4 rättegångsbalken, 1 eller 6 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare eller 31 5 lagen (1981:1243) om vård

av missbrukare i vissa fall ej åtalats för brott,

som enligt åklagarens bedömande skulle ha lett till

påföljd som nämns i 2 5 lagen (1963:197) om allmänt

kriminalregister,

;; enligt dom eller beslut skall utvisas ur riket el— ler

6; blivit för brott utläm—

nad till annan stat.

14 S

varvid sistnämnda in— skränkning dock inte skall gälla brott som

avses i 8 kap. 2 5

brottsbalken, 5. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 5

första stycket 1 rätte— gångsbalken erhållit åtalsunderlåtelse för brott som avses i 8 kap. 2 5 brottsbalken eller genom beslut av polisman enligt 12 5 tredje stycket polisinstruktio- nen (1972z511) erhållit böteseftergift för sådant brott,

6; enligt dom eller be—

slut skall utvisas ur ri— ket eller 7. blivit för brott ut—

lämnad till annan stat.

Uppgift som intagits i polisregister skall utgå ur

registret, om det kan ske med hänsyn till registrets

tekniska beskaffenhet och om

1. misstanke som antecknats ej längre föreligger

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7. uppgiften i annat fall ej behövs för registret.

Uppgift om brott som av—

ses i 8 kap. 2 5 brotts—

balken och som intagits

i polisregister med stöd av bestämmelserna i 2 S

4 eller 2 S 5 skall utgå ur registret när fem år förflutit från den dag

då beslutet om åtals— underlåtelse eller bötes—

eftergift meddelades.

Denna förordning träder i kraft den

SAMMANFATTNING

Inledning

Stöldutredningens första uppgift har varit att kart— lägga svinnet i detaljhandeln på grund av butikstill— grepp. Detta har skett genom undersökningar som ut— förts av stöldutredningen och statistiska centralby— rån. Vidare har, sedan tillstånd meddelats och medel beviljats av justitiedepartementet, en omfattande eko— nomisk undersökning genomförts av Handelns utrednings— institut AB (HUI). Utredningen har funnit det lämpligt att i direkt anslutning till redovisningen av under— sökningarna föreslå åtgärder från handelns och sam— hällets sida för att komma tillrätta med butikstill—

greppen.

Undersökningarna

Brottsutvecklingen uppvisar under perioden 1970—1980 en kraftig ökning vad gäller tillgreppsbrotten. Bu- tikstillgreppen har ökat med mer än 50 %, vilket är ca 20 % mer än ökningen av den totala tillgrepps— brottsligheten. Antalet anmälda butikstillgrepp upp— gick 1980 till 35 142.

Vad gäller de kända gärningsmännen är det påfallande att butikstillgrepp förövas av personer i alla åldrar. Vidare är kvinnor väl representerade vid denna brotts— typ och de tidigare gjorda antagandena om en fördel—

ning mellan män och kvinnor i förhållandet 60—40 6 tycks fortfarande vara riktiga.

Vad gäller tillgreppsobjekt visar undersökningarna

att flertalet tillgrepp avser mer än en vara och upp till 20 % mer än fem varor. De varutyper som tycks vara mest utsatta för tillgrepp är bijouteri— och par— fymvaror, mat, konfektyrer och kläder. Värdemässigt utgör kapitalvaror och kläder de stora posterna, som svarar för avsevärt mer än hälften av det totala till— greppsvärdet. Vid en jämförelse med de resultat som redovisades av brottmålsutredningen 1971 har en klar förskjutning skett från matvaror till kläder och öv— riga varutyper. Modebetonade varor, såväl kläder som

kapitalvaror, intar en framskjuten plats.

I den riksomfattande undersökningen av svinnet som företagits av Handelns utredningsinstitut AB har en väsentlig svårighet varit att man inom handeln 1 an— märkningsvärd utsträckning saknat underlag för en nog— grann bedömning av svinnet. Undersökningens metod har varit att från det totala redovisade svinnet avgränsa samtliga kända icke brottsbetingade svinnfaktorer och bestämma dessas storlek. Det brottsorsakade svinnet har därefter med ledning av delundersökningar kunnat hänföras till bl.a. butikstillgrepp.

Enligt HUI:s undersökning kan vid en försiktig bedöm— ning av stöldsvinnet detta uppskattas till 0,8 % av omsättningen, drygt 900 miljoner kronor. Härav kan 0,3 % beräknas utgöra oregistrerade företagaruttag och personalstölder samt 0,5 % eller ca 565 miljoner kronor, kundstölder och stölder av leverantörsrepre— sentanter, bevaknings— och Städpersonal samt andra som inte utgör ordinarie personal eller kunder. De erhållna resultaten utgör ett medeltal för hela de— taljhandeln. Det är av vikt att beakta att man i ut— satta butikstyper har ett svinn på grund av brott som ligger över 5 % av omsättningen. Vidare framgår, lik— som av den offentliga statistiken, att tillgrepps— problemen är särskilt framträdande i storstadsregio—

nerna. Det kan också konstateras att förhållandena

växlar starkt mellan olika butiker beroende på typ och

geografisk belägenhet.

En försiktig uppskattning av genomsnittsvärdet per tillgrepp kan på grundval av tillgängliga undersök— ningsresultat vara 2—300 kronor. Detta skulle innebära att antalet butikstillgrepp uppgår till mellan två

och tre miljoner årligen, dvs. mellan 6 500 och 10 000 butikstillgrepp varje vardag.

Anmälningsfrekvensen från företagen har visat sig låg. Endast få av de upptäckta tillgreppen anmäls. De er— tappade som anmäls erhåller i stor omfattning ingen påföljd. Endast omkring hälften av de anmälda butiks— tillgreppen leder till strafföreläggande eller åtal. Återstoden bortfaller på grund av rapporteftergift, olika slag av åtalsunderlåtelse, preskription m.m.

I nära 30 % av fallen meddelas rapporteftergift eller åtalsunderlåtelse jml. RB 20 kap. 7 S 1 st 1 p. Upp— skattningsvis 9—10 % av meddelade rapporteftergifter avser belopp som överstiger det i rikspolisstyrelsens anvisningar högsta tillåtna, dvs. omkring 20 kronor. Vad gäller åtalsunderlåtelserna avser ungefär hälften av besluten personer i åldern 19—59 år. Tillgrepps— värdena ligger i flertalet fall under 50 kronor. Dock meddelades 1980 28 åtalsunderlåtelser i 17 av landets polisdistrikt för brott som avsåg mer än 100 kronor. Åtalsunderlåtelse jml. 20 kap. 7 5 1 st 1 p rätte— gångsbalken tycks således lämnas även i andra fall än sådana som angivits i riksåklagarens cirkuläranvis—

ningar.

En undersökning av handläggningstiderna för butiks- tillgrepp visar att dessa minskat sedan 1969. Ca 95 % av de ärenden som avgörs genom strafföreläggande hand- läggs vid åklagarmyndighet inom sex månader från brot— tet. Av de ärenden som går till domstol handläggs nu

ca 70 % inom sex månader från brottet. Dock kräver

fortfarande ca 20 % av ärendena en handläggningstid

av sex månader till ett år.

De genomförda attitydundersökningarna visar som mest anmärkningsvärt resultat att en majoritet av allmän— heten tror att tillgrepp avseende mindre än 20 kronor är straffritt eller inte vet om det är straffbart eller ej, medan endast fyra av tio tillfrågade känner till att sådant tillgrepp är straffbart. Vidare har attitydundersökningarna givit vid handen att den ge— nomsnittlige kunden har relativt liten benägenhet att

ingripa då han ser ett tillgrepp.

Undersökningarna har slutligen också berört frågan om orsakerna till butikstillgrepp. Allmänhetens uppfatt— ning är att varornas lättåtkomlighet och spännings— momentet vid tillgrepp är de främsta orsakerna, medan butikspersonalen anser att uteblivna samhällsreaktio— ner vid upptäckta tillgrepp är den viktigaste orsaken. I undersökningarna har också framkommit att man anser att brister i attitydbildning och grundläggande moral— uppfattning väsentligt bidrar till butikstillgreppens

omfattning.

Förslag till åtgärder

Vad först avser handeln anser stöldutredningen att betydande åtgärder bör kunna vidtas av företagen för att förbättra kontrollen över det totala svinnet och därmed också över det svinn som orsakas av tillgrepp. En grundförutsättning för verksamma åtgärder mot stöldsvinnet är att företagen själva har en god bild av hela svinnkomplexet. Stöldutredningen är därför av den uppfattningen att det finns skäl för detaljhandeln att väsentligt förbättra redovisningssystem och svinn— kontroll. Vidare bör de orsaker till tillgrepp som kan sökas inom handeln själv till stor del kunna åt— gärdas. Förbättrade rutiner bör avsevärt kunna för— svåra tillgrepp. Handeln får också anses ha ett vä— sentligt ansvar för saklig information om tillgrep—

pens verkningar.

Till butikstillgreppens omfattning bidrar naturligen varornas lättillgänglighet och exponering. Utredningen anser det angeläget att man försöker begränsa varuex— poneringen. Vidare bör enligt utredningens uppfattning dyra och stöldbegärliga artiklar i större utsträckning förvaras mindre åtkomliga för kunderna, varvid begrän— sad manuell betjäning bör övervägas. Som komplement till sådana åtgärder anser utredningen att de elektro— niska stöldskyddssystemen även i fortsättningen måste utnyttjas. Även sådana system kräver dock personal både för att förhindra kringgående av systemen och

för att kunna ingripa då larm utlöses.

Utredningen efterlyser också en mera konsekvent atti— tyd från företagens sida då butikstillgrepp upptäckts. De nu rådande kraftiga skillnaderna i anmälningspraxis torde bidra till föreställningen att butikstillgrepp inte är allvarligt och att följder oftast uteblir vid upptäckt. Utredningen bedömer det viktigt att företa— gen utarbetar bestämda handlingsrutiner för upptäckta butikstillgrepp. I de fall polisanmälan inte görs an— ser utredningen väsentligt att företagen i stället

vidtar annan åtgärd t.ex. underättar föräldrar.

Vad härefter gäller åtgärder från samhällets sida har utredningen diskuterat principiella förändringar vad gäller det straffbara området vid butikstillgrepp och sanktionssystemets utformning. Utredningen finner att en avkriminalisering av butikssnatteri inte kan komma ifråga. Vidare anser utredningen att ett straffbeläg— gande av oaktsamma tillgrepp av principiella skäl

inte heller bör införas. Den praxis som råder vad gäller fullbordanspunkten för snatteri i butik gör

att behovet av straff för försök till ringa till— greppsbrott är litet. Utredningen föreslår därför inte någon ändring i detta avseende. Inte heller finner ut— redningen skäl att föreslå ändring av straffskalan

för snatteri.

Utredningen konstaterar att en förkortning av hand— läggningstiderna för butikstillgrepp skett. Utred— ningen anser det emellertid mycket angeläget att finna vägar att ytterligare förkorta tiden mellan gärning och rättslig åtgärd. En snabb handläggning ligger främst i den misstänktes intresse. Stöldutred— ningen är därutöver av den uppfattningen att snabb och konsekvent lagföring är det kanske mest verksamma sättet att positivt påverka normbildningen och att hålla tillbaka brottsökningen.

Stöldutredningen finner inte att inrättande av någon form av jourdomstol är motiverat. Inte heller anser utredningen att strafföreläggande kan utnyttjas på sådant sätt att handläggningstiderna förkortas. Där— vid förkastar utredningen också tanken på att införa möjlighet att utdöma skadestånd genom strafföreläg—

gande.

Utredningen anser emellertid att de goda erfarenhe— terna av ordningsbotssystemet medför att detta nu bör komma till användning vid okomplicerade snatterier avseende begränsade värden. Utredningen bedömer att användande av ordningsföreläggande i de nämnda fallen skulle innebära ett bättre utnyttjande av de till— gängliga resurserna genom att polisen självständigt får utföra lagföringen. Utredningens förslag innebär att dagsböter skall kunna åläggas genom ordningsföre— läggande. Detta föreslås kunna ske i okomplicerade fall av butikstillgrepp där tillgreppsvärdet under- stiger 200 kronor. I föreläggande skall enligt utred— ningens förslag 20, 25 eller 30 dagsböter kunna åläg— gas i enlighet med en mall grundad på tillgreppsvär— det. De av riksåklagaren utfärdade reglerna för ut— räkning av dagsbotens storlek skall därvid gälla.

Den praktiska skillnaden från nuvarande tillämpning av ordningsbot blir enligt utredningens mening obe— tydlig. För att förenkla handläggningen genom ord—

ningsföreläggande föreslår utredningen också ändring

i 23 kap. rättegångsbalken. Härigenom skall förunder— sökning inte bli erforderlig vid enkla fall av snatte— ri. De tillgrepp som avser högre värden eller inte är av enkel art skall som hittills föranleda förundersök— ning och redovisas till åklagaren för fortsatt hand— läggning. Den föreslagna handläggningsformen minskar åklagarnas och förenklar polisens arbete med de mind—

re butikstillgreppen.

Stöldutredningens undersökning av praxis vid medde— lande av rapporteftergift visar att bestämmelserna tillämpas extensivt och delvis överträds. Detta fin— ner utredningen allvarligt. En ändring av rådande förhållanden framstår som påkallad. Vid övervägande om polisen överhuvud skall äga rätt att besluta om utebliven lagföring för snatteri anser utredningen att flera skäl talar för bibehållandet av sådana be— fogenheter. Utredningen finner det naturligt och ra— tionellt att den polisman som äger rätt att utfärda ordningsföreläggande för brottet också skall ha befo— genhet att underlåta lagföringsåtgärder. Rätt för polisen att meddela eftergift av bötesstraff medver— kar också till den omedelbarhet och snabbhet i för— farandet vid butikssnatterier som utredningen efter— strävar. När det gäller grunden för eftergift ser stöldutredningen den fasta beloppsgränsen som en mycket stor svaghet i det nuvarande systemet med rap- porteftergift. Utredningen anser att utgångspunkten för att underlåta lagföring i stället bör vara en helhetsbedömning, varvid det tillgripnas värde inte skall vara avgörande. Förutsättningarna för att under— låta lagföring skall enligt utredningens förslag vara att erkännande föreligger och att den misstänkte inte förut, i vart fall inte under den senaste tiden, gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott. Lågt värde hos det tillgripna skall, lika litet som låg eller hög ålder hos den misstänkte, ensamt utgöra tillräck— lig grund att underlåta lagföring. Förhållandena

skall sammantagna vara sådana att det framstår som uppenbart att lagföring är opåkallad och att erinran är en tillräcklig åtgärd för att förhindra återfall. Erinran skall alltid ske skriftligen. Stöldutred— ningen föreslår att institutet benämnes bötesefter— gift. Med den föreslagna utformningen av bestämmel— serna avser utredningen att böteseftergift skall få väsentligt mindre omfattning än den nuvarande rapport—

eftergiften.

Utredningen finner att åtalsunderlåtelse jml. 20 kap. 7 S 1 st 1 p rättegångsbalken kommit att lämnas schab— lonmässigt på ett sådant sätt att snatteri för mindre än 50 kronor numera kan bedömas vara en gärning som regelmässigt inte leder till påföljd. Stöldutred— ningen anser att en sådan tillämpning av åtalsunder— låtelse är oacceptabel med hänsyn till normbildning och brottsutveckling och att den på processrättslig väg föregriper en avkriminalisering. Stöldutredningen föreslår därför att butikssnatterier inte skall inta någon särställning vid tillämpning av RB 20 kap. 7 S 1 st 1 p. Presumtionen för lagföring skall således vara stark. Tillämpningen av åtalsunderlåtelse bör enligt utredningens mening bli mera restriktiv och bör lika litet som den föreslagna böteseftergiften grundas enbart på tillgreppsvärdet. Med hänsyn till brottstypens omfattning och ökning anser utredningen att man inte längre kan bibehålla det värdemässiga

schablontänkandet.

Införandet av ett centralt polisregister och möjlig— heten för polisdistrikten att därifrån snabbt få upp— gifter har medfört att tidigare lokala anteckningar av beslut och uppgifter kraftigt inskränkts. Betr. butikstillgrepp sker f.n. centralt registrering av dom och godkänt strafföreläggande, men inte av beslut om åtalsunderlåtelse jml. RB 20 kap. 7 5 1 st 1 p eller rapporteftergift. Andra beslut om åtalsunder— låtelse registreras endast i få undantagsfall. Det

förutsattes vid införandet av instituten rapportef— tergift och åtalsunderlåtelse jml. RB 20 kap. 7 5 1 st 1 p för snatteri att lagföring inte skulle underlåtas om liknande beslut tidigare meddelats. Detta kan f.n. i praktiken inte kontrolleras, vilket medför att rap— porteftergift och åtalsunderlåtelse kan komma att med—

delas upprepade gånger för samma person.

Stöldutredningen anser de rådande förhållandena klart otillfredsställande. Såväl nuvarande praxis som före— slagna riktlinjer betr. underlåtenhet att lagföra mindre tillgrepp förutsätter att beslutsfattaren har ett tillräckligt underlag för sitt beslut. Ett minskat antal sådana beslut medför inte mindre starka skäl att ändra det nuvarande systemet. Central registrering av beslut om böteseftergift och åtalsunderlåtelse för

. snatteri är enligt stöldutredningen en nödvändig för— utsättning för en likformig och rättssäker tillämpning av underlåtelseinstituten. Utredningen finner motive— rat att samtliga beslut jml. 20 kap. 7 5 1 st 1 p och 4 p rättegångsbalken, liksom jml. lagen om unga lag— överträdare och lagen om vård av missbrukare registre— ras. Stöldutredningen föreslår också att godkänt ord— ningsföreläggande för snatteri registreras centralt på sätt som nu sker betr. godkänt strafföreläggande.

Formerna för ingripande av butiks— och bevakningsper— sonal då någon ertappats vid butikstillgrepp har varit föremål för diskussion och ibland föranlett kritik.

Stöldutredningen har tagit upp frågorna härom.

Den praxis som f.n. råder innebär att den ertappade uppmanas att följa med till någon avskild del av affären, att lämna ifrån sig tillgripna varor samt uppge och styrka sin identitet. När så skett får den misstänkte lämna affären. Stöldutredningen kan inte finna att detta innebär något otillåtet förfarande och inte heller något frihetsberövande eller gripande

1 rättegångsbalkens mening. Utredningen anser att den praxis som utbildats vid ingripanden vid butikstill— grepp väl svarar mot vad som är försvarbart och rim— ligt i förhållandet mellan butikerna och dem som där ertappas med tillgrepp. Betr. behovet av lagstiftning på området anser utredningen att praxis ter sig så naturlig att särskild reglering i lag är opåkallad. Inte heller ser utredningen skäl att föreslå någon

typ av kontrollverksamhet betr. ingripanden i affärer. Med hänsyn till det stora ansvar som i hithörande frå— gor åvilar butiks— och bevakningspersonal anser utred— ningen emellertid naturligt att samhället med uppmärk— samhet följer den fortsatta utvecklingen betr. ingri— panden i affärer.

Vad angår befogenheterna för bevakningspersonal anser utredningen att polisiära befogenheter endast i undan— tagsfall skall tilläggas annan än polisman. Utred— ningen finner inte några skäl att utöka de befogenhe—

ter som f.n. tillkommer bevakningspersonalen.

1 UTREDNINGENS UPPDRAG OCH ARBETE

1.1 Krav på åtgärder mot butikstillgrepp

Inom straff— och processrätten har under 1970—talets lagstiftningsarbeten framförts en delvis ny syn på många förmögenhetsbrott. Bl.a. har betonats vikten av att jämföra de traditionella förmögenhetsbrotten med s.k. modern brottslighet som narkotikabrott, miljöbrott och organiserad och ekonomisk brottslighet. Man har härvid ibland framfört uppfattningen att synen på de sedvanliga förmögenhetsbrotten är oproportioner- ligt sträng. Emellertid har kritik mot sådana för— skjutningar i synen på de olika brottstyperna också framförts. Härvid har butikstillgreppen och samhällets reaktion på sådana blivit aktuella.

Sveriges livsmedelshandlareförbund har den 20 decem— ber 1978 och den 2 juli 1979 tillskrivit justitie— ministern, varvid man föreslagit borttagande av 20— kronorsgränsen vid rapporteftergift, påföljdsskärpning samt förstärkning av polisens och åklagarnas resurser att beivra tillgreppen. I det senare brevet proteste— rade förbundet också mot riksåklagarens uttalande om en övre gräns för åtalsunderlåtelse vid ett till— greppsvärde av 50 kronor och en gräns mellan snatteri

och stöld vid 400 kronor. I båda breven hemställdes

om närmare utredning av problemen. Konsumentföreningen Stockholm med omnejd har den 22 november 1979 vänt sig till rikspolisstyrelsen med förslag att registrering av rapporteftergift vid butikstillgrepp införes för

att undvika att flergångssnattare erhåller rapport—

eftergift. Föreningenxhar den 22 februari 1980 vänt sig till justitieministern med hemställan om ändring av gällande författningar, så att rapporteftergift vid butikstillgrepp skall registreras. Den 24 januari 1980 har Stockholms handelskammare tillskrivit justitiemi—

nistern och handelskammaren uttalade därvid att svin—

net nu blivit så stort att kraftiga åtgärder är påkal— lade från såväl handelns som samhällets sida. Den öka— de oron inför brottsutvecklingen betr. butikstillgrepp

avspeglas också i att frågan tagits upp i riksdagen. 1.2 Frågans behandling i riksdagen

I två motioner (mot. 1978/79:1191 och 1754) av

Ingrid Sundberg (m) och Rolf Clarkson (m) resp. Alf Wennerfors (m) hemställde motionärerna om en utredning med uppgift att lägga fram förslag om åtgärder i syfte att minska stöldsvinnet i handeln. I ytterligare en motion (mot. 1979/80:612) av Blenda Littmarck (m) och Margareta Gard (m) har uttryckts oro för utvecklingen. Motionärerna framhöll att företagen tvingas kompensera sig för tillgreppen genom prishöjningar eller nedlägg— ning av alltför olönsamma affärer, vilket drabbar de laglydiga konsumenterna resp. de anställda. Motionä— rerna såg orsaken till samhällets svaga ingripande ligga i reglerna om rapporteftergift och åtalsunderlå— telse samt domstolarnas milda syn på de mindre förmö— genhetsbrotten, och hemställde om ett riksdagens ut— talande om att möjligheterna att meddela rapportefter—

gift och åtalsunderlåtelse avsevärt skulle inskränkas.

Sedan remissyttranden över motionerna 1978/79:1191 och 1754 inhämtats avgav justitieutskottet den 4 de- cember 1979 betänkandet JuU 1979/80:15. I betänkandet redogjorde utskottet för motionerna, gav en översikt över gällande straff— och processrättsliga bestämmel— ser rörande butikstillgrepp samt redogjorde för re— missyttrandena. Härefter uttalade utskottet bl.a. följande.

Vid ställningstagande till motionsyrkandena får en— ligt utskottets mening först slås fast att problemet rörande stöldsvinnet inom handeln i sig rymmer ett flertal frågor, något som bl.a. hänger samman med att stöldsvinnet bara är en del av det totala svinnet. vid sidan av tillgrepp av kunder förekommer nämligen på annat sätt uppkomna förluster, kallade t.ex. "fy— siskt svinn" och "administrativt svinn". Härav följer att många av de åtgärder som kan vara påkallade för att minska svinnets omfattning måste ankomma på han— deln själv. Samtidigt är det emellertid också klart att det stöldsvinn inom detaljhandeln som beror på tillgrepp av kunder har en oroväckande omfattning. Stor osäkerhet råder dock om hur stor del av de tota— la svinnförlusterna som orsakas genom tillgrepp av kunder.

Förekomsten av butiksstölder får enligt utskottets mening anses ha samband med självbetjäningssystemet och andra rationaliseringsåtgärder inom handeln. Bl.a. mot denna bakgrund bör också när det gäller tillgrepp av kunder åtgärder för att komma till rätta med prob— lemet i första hand övervägas inom handelns och de handelsanställdas egna organisationer.

Emellertid måste åtgärder för att stävja butiks— stölderna naturligtvis också ses som en uppgift för samhället. Härvid bör särskilt beaktas att det med hänsyn till den allmänna laglydnaden är viktigt att inte den uppfattningen sprids att tillgrepp av detta slag lämnas utan ingripanden från samhällets sida; det måste stå klart att alla former av varutillgrepp i princip är straffbara. Samtidigt måste beaktas att det också kan finnas starka skäl att i det enskilda fallet underlåta lagföring; exempelvis har gärningsmännen ofta svåra personliga förhållanden och stort behov av hjälpinsatser från det allmänna. Även andra skäl kan tala för begränsningar i lagföringen.

Enligt utskottets mening kan erforderligt underlag för att bedöma vilka åtgärder från samhällets sida som bör sättas in knappast anses föreligga förrän det har skapats en klarare bild rörande omfattningen av stöldsvinnet. Statistiken över polisanmälda stölder ger nämligen inte någon sådan bild; långt ifrån alla stölder polisanmäls och många förblir oupptäckta. Utskottet finner därför att en närmare undersökning är påkallad.

Riksdagen överlämnade den 12 december 1979 justitieut—

skottets betänkande efter att ha bifallit utskottets hemställan om begäran om en utredning.

1.3 Utredningens direktiv

Utredningens direktiv lämnades genom ett anförande av statsrådet Winberg vid regeringssammanträde den 31 januari 1980. Sedan han redogjort för den straff— rättsliga utvecklingen, 1968 års brottmålsutredning och bestämmelserna om rapporteftergift och åtalsun— derlåtelse vid butikssnatteri och brottsutvecklingen berörde statsrådet de uppgifter om svinnet i handeln som framförts från olika håll. Det framhölls som be— tänkligt om det i vissa kretsar och åldersgrupper skulle sprida sig en föreställning att butikstill— grepp inte beivras av samhället och därför utgör en mer eller mindre lovlig verksamhet. Man fick inte bortse från att detta kunde leda till en uppluckring av rättsmoralen. Slutligen redogjordes också för justitieutskottets betänkande JuU 1979/80:15. Häref—

ter anförde statsrådet bl.a. följande.

Den undersökningsom riksdagen har begärt bör nu komma till stånd. Det är enligt min mening av vikt att ar— betet bedrivs i en sådan form att det redan från bör- jan kan inriktas inte bara på en kartläggning på om— rådet utan också på förslag till konkreta åtgärder. Jag förordar att en särskild utredare tillkallas för ändamålet.

Utredarens första uppgift bör vara att i enlighet med riksdagens önskemål undersöka omfattningen av svinnet på grund av butikstillgrepp. Därvid bör också de fö— retags— och samhällsekonomiska konsekvenserna av svinnet belysas.

Utredarens uppdrag bör emellertid som jag nyss har antytt inte begränsas till en sådan undersökning. I den mån undersökningen skulle bekräfta att svinnet numera har en sådan omfattning att särskilda insatser behövs, bör utredaren också lämna förslag till åtgär— der som kan vara ändamålsenliga för att man skall komma tillrätta med problemet. En väsentlig del av uppdraget blir givetvis därvid att belysa vilka yt— terligare åtgärder som kan vidtas av handeln själv. Eftersom frågor som rör samordning och inriktning av näringslivets brottsförebyggande insatser fortlö— pande bevakas av BRÅ, bör utredaren i denna del be— driva sitt arbete i samverkan med rådet.

Lika viktigt är emellertid att utredaren undersöker vad som kan göras från statsmakternas sida. Jag vill i denna del till en början erinra om att regeringen nyligen i en proposition till riksdagen (prop.1979/ 80:66) har föreslagit skärpt lagstiftning mot häleri— brottsligheten. Genomförs förslagen i denna proposi— tion, torde det vara ägnat att dämpa sådan till— greppsbrottslighet där gärningsmannen inte stjäl för egen konsumtion. Som jag framhållit i propositionen (s. 7) torde det nämligen vara uppenbart att häleri— verksamheten utgör en grundval för en betydande del av den professionella förmögenhetsbrottsligheten, och då särskilt stöldbrottsligheten.

Åtskilliga förslag till andra typer av åtgärder mot butikstillgrepp har emellertid lagts fram från olika håll. I den förut nämnda skrivelsen från Sveriges livsmedelshandlareförbund har t.ex. föreslagits att 1972 års cirkulär till polismyndigheterna upphävs, att straffen för stölder och snatterier skärps samt att polis— och åklagarmyndigheterna får förstärkta personalresurser med särskild inriktning på butiks— snatterier och butiksstölder. Kooperativa förbundet har föreslagit att rapporteftergift för snatteri skall registreras (jfr JuU 1979/80:15 s. 11). Bland förslag som har lagts fram i andra sammanhang och som delvis diskuteras i det förut nämnda utskottsbe— tänkandet kan nämnas införandet av en straffavgift för butikssnatteri, som man från handelns sida själv skulle få ta ut, eller av en ny straffbestämmelse som täcker även sådana olovliga tillgrepp som har be— gåtts av oaktsamhet. En annan fråga som kan behöva belysas närmare är befogenheterna för butikskontrol— lanter och annan bevakningspersonal.

1.4 Utredningens arbete. Betänkandets disposition

Utredningens första uppgift har varit att söka få klarhet i stöldsvinnets omfattning. Förutom kontakter med handelns organisationer och inhämtande av mate— rial från flera olika företag har utredningen funnit nödvändigt att mera ingående belysa svinnets storlek och orsaker. Detta har skett genom att utredningen låtit Handelns utredningsinstitut verkställa en om- fattande undersökning av svinnet i detaljhandeln. Den oro för en attitydförändring betr. mindre butikstill— grepp som uttalats i direktiven har kommit till ut— tryck också vid utredningens kontakter med olika rep—

resentanter för näringslivet. För att erhålla en grund

för förslag till verkningsfulla åtgärder har utred- ningen därför låtit statistiska centralbyrån utföra attitydundersökningar ang. butikstillgrepp. På grund— val av de gjorda undersökningarna och efter samråd med det aktuella området närliggande utredningar har stöldutredningen föreslagit åtgärder för att komma tillrätta med kundtillgreppen i detaljhandeln. I en— lighet med vad som uttalats i direktiven har utred- ningen särskilt behandlat problemen kring rapportef— tergift och åtalsunderlåtelse liksom de processuella problemen kring ingripande vid butikstillgrepp.

Betänkandet har disponerats på följande sätt. I det första kapitlet behandlas utredningens uppdrag och arbete, varvid bl.a. motioner och utredningsdirektiv redovisas. Andra kapitlet upptar en kort översikt över gällande straff— och processrättsliga bestäm— melser betr. butikstillgrepp samt redogörelser för andra närliggande utredningars direktiv och arbete. Tredje kapitlet upptar översiktligt vissa förhållan— den i utländsk rätt, medan fjärde kapitlet behandlar det statistiska material som utredningen inhämtat

och innehåller redogörelser för de gjorda attityd— undersökningarna. I detta sammanhang har utredningen också kort tagit upp frågorna om sambandet mellan butikstillgrepp och missbruk av alkohol och narkotika och något belyst frågorna kring den dolda brottslig— heten. Det femte kapitlet innehåller slutrapporten från Handelns utredningsinstitut avseende de gjorda undersökningarna om svinnets storlek. I sjätte kapit— let avger utredningen förslag till åtgärder från handeln och samhället samt lagändringar i följd därav. Det sjunde kapitlet upptar de processrättsliga prob— lemen vid ingripande vid butikstillgrepp samt frågor— na kring bevakningspersonalens befogenheter. Slutli— gen har i det åttonde kapitlet intagits specialmoti— vering till de föreslagna lagändringarna. Sist har

till betänkandet hörande bilagor redovisats.

2 GÄLLANDE RÄTT. UTREDNINGAR MED ANKNYTNING TILL STRAFF— OCH PROCESSRÄTTSLIGA FRÅGOR

2.1 Gällande rätt

2.1.1 Straffbestämmelser. Fullbordanspunkt vid butikstillgrepp. Gränsdragning mellan

snatteri och stöld.

De straffrättsliga bestämmelserna som är tillämpliga vid butikstillgrepp återfinns i brottsbalkens 8 kap. 1 S, 2 5 och 4 5.

8 kap. 1 5

Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.

2 5

Är brott som i 1 S sägs med hänsyn till det tillgrip— nas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex manader.

4 5

Är brott som i 1 5 eller 3 5 sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall sär— skilt beaktas, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hän— synslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Försök till stöld och grov stöld är straffbart enligt bestämmelserna i 8 kap. 12 5 och 23 kap. 1 S brotts— balken. Däremot är försök till snatteri inte straff— bart. Detta medför att frågan om när tillgreppet är fullbordat kan bli avgörande för om brottslig gärning överhuvud föreligger. Den s.k. fullbordanspunkten för snatteri, och då särskilt butikssnatteri, har därför intresse. Först bör påminnas om att, som även berörts i SOU 1971:10, rättspraxis stannat för bedömningen att tillgreppsbrott och inte bedrägeribrott föreligger när någon tar en vara i en självbetjäningsbutik och där— efter lämnar butiken utan att betala. Frågan om tid— punkten för tillgreppets fullbordan har kommit att knytas till lämnandet av den plats där betalning rätteligen skulle ha skett. I affärer med kassalinje, där inköpsområdet således är avgränsat, har i praxis tillgrepp ansetts fullbordat först när kassan passe— rats utan att betalning skett. I butiker med s.k. punktkassor är inköpsområdet oftast inte avgränsat.

I dessa fall anses tillgrepp fullbordat när gärnings— mannen lämnat avdelningen på ett mera påtagligt sätt, t.ex. genom att förflytta sig till en annan, avlägsen del av butiken. Det uppstår i dessa senare fall ibland svårighet att bedöma när avlägsnandet är tillräckligt för att brott skall föreligga. En tämligen konsekvent praxis har därför utvecklats hos butikskontrollanter och butikspersonal. Denna praxis innebär att man vän— tar med att ingripa tills gärningsmannen passerat ut— gången och lämnat butiken. Praxis grundar sig bl.a. på rättsfallet NJA 1972:253 och senast HD:s dom 1981—09—07 DE 33, där fullbordat brott ansågs före— ligga först när gärningsmannen lämnade butiken. I motsatt fall föreligger vid ringa värde inte straff— bart handlande. I de fall där tillägnelseuppsåtet

är klarlagt på ett tidigare stadium och den miss— tänkte konsumerat godset i affären anses brottet fullbordat trots att gärningsmannen ännu inte pas— serat någon spärr eller lämnat kassaområdet. Så som frågan om fullbordanspunkten vid snatteri kommit

att bedömas i domstolspraxis blir gränsdragnings— problem sällan aktuella för den personal som ingriper

i butikerna.

En annan gräns som har stor betydelse är den mellan snatteri och stöld. Enligt lagtexten i 8 kap. 2 S brottsbalken har man att bedöma dels värdet av det

tillgripna, dels övriga omständigheter vid brottet. Före 1942 gällde endast en fixerad värdegräns. I de flesta fall läggs fortfarande värdet ensamt till grund för rubriceringen, eftersom övriga omständigheter vid brottet ofta är ordinära och inte påverkar bedömning— en. Värdegränsen mellan snatteri och stöld bedömdes 1 SOU 1971:10 ligga vid 100 125 kronor och i justi— tieutskottets betänkande 1979/80:15 mellan 200 och

300 kronor. Enligt en enkät hos landets åklagare före— tagen av riksåklagaren och redovisad i RÅ—nytt 1979 nr 7 svarade drygt hälften av åklagardistrikten att Värdegränsen låg vid 300 kronor. Ett fåtal distrikt angav en gräns vid 400 kronor. Riksåklagaren uttalade att tillämpade värdegränser väl borde anpassas efter penningvärdets förändringar, men samtidigt inte allt— för ofta ändras. Riksåklagaren ansåg att det som all— män riktlinje för okomplicerade fall kunde tillämpas en gräns vid 400 kronor. Man kan konstatera att värde— gränsen följt eller i vart fall påverkats av penning— värdets fall. Det skall dock konstateras att i vissa fall omständigheterna vid brottet kan sätta värde— gränsen ur spel, varigenom gärningen istället bedöms som stöld. Typiska sådana fall är då gärningsmannen använt särskilt hjälpmedel vid brottet, såsom special— preparerade lådor eller väskor i vilka gods kan gömmas eller specialsydda kläder med fickor avsedda för att

gömma tillgripet gods.

Slutligen uppkommer också en gränsdragningsfråga mellan snatteri och stöld i de fall då flera brott förövats och varje enskilt brott avser snatterivärde. Sammantagna kan brotten utgöra grund för påstående

att omständigheterna vid dessa inte skall leda till bedömningen att ringa brott föreligger. Rättspraxis tycks i denna fråga vara delad. En uppfattning är att varje gärning skall bedömas för sig och rubriceringen då bli snatteri för varje brottstillfälle. En annan uppfattning är att ett flertal likartade gärningar sammantagna utgör grund för slutsatsen att brottslig— heten inte kan bedömas som ringa, varvid gärningarna bedömes som'Stöld eller stölder. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i dom den 21 april 1975, DB 2091 an—

slutit sig till den senare ståndpunkten.

2.1.2 Förundersökning och tvångsmedel

Butikstillgrepp faller oavsett rubriceringen under allmänt åtal. Reglerna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken och i förundersökningskungörelsen (1947z948) är därvid tillämpliga. Förundersökning skall inledas så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att brott förövats. För— undersökning inleds av polismyndighet eller åklagare. När det gäller enklare fall av butikstillgrepp är polisen i regel förundersökningsledare. Vid förunder— sökning skall föras protokoll. I mindre mål får istället för protokoll föras anteckningar. Detta för— farande får tillämpas i mål där brottet inte kan antas föranleda annat än böter och förundersökningen är av mindre omfattning. Vid de mindre butikstillgreppen är skillnaden mellan protokoll och anteckningar oftast mera formell än reell. Då ärendet från början kar be— dömas som ett bötesfall och förutsättningar för strafföreläggande föreligger blir resultatet av för— undersökningen kopia av anmälan, kort förhör med den misstänkte samt personblad med uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden. Enligt 23 kap. 18 5 rättegångsbalken föreligger skyldighet att underrätta den misstänkte om innehållet i förundersökningsproto— koll eller anteckningar innan åtal väcks. Det är van—

ligt vid erkända brott av enkel art att den miss-

tänkte redan från början får sådan kännedom om för— undersökningen att han inte önskar ta del av det färdigställda protokollet.

De personella tvångsmedel som kan bli aktuella vid butikstillgrepp kommer att behandlas nedan under av— snittet rörande gripande m.m. Vid butikstillgrepp sker inte sällan beslag, vanligtvis av gods som misstänks vara tillgripet, men vars ägare omedelbart inte kan fastställas. Det mest frekvent använda tvångsmedlet vid tillgrepp i butik torde vara husrannsakan, vilket kan ske dels i form av genomsökning av den misstänktes bagage, dels i form av husrannsakan i bostad vanligen för eftersökande av ytterligare stöldgods. Även kroppsvisitation kan i vissa fall bli aktuell för att eftersöka tillgripna varor som den misstänkte dolt

på sig. För husrannsakan och kroppsvisitation krävs förutom brottsmisstanken att brottet skall kunna föl— jas avfängelse.Även misstanke om snatteri medför där— för rätt att tillgripa dessa tvångsmedel. Beslut om husrannsakan kan i vissa fall, bl.a. då fara i dröjs— mål föreligger, beslutas av polisman, men i de flesta fall torde åklagare besluta om åtgärden liksom betr. kroppsvisitation. Över husrannsakan och kroppsvisita- tion skall föras protokoll oavsett om något beslag gjorts eller inte. Som en form av tvångsmedel kan också betraktas den under brottsbalkens promulga— tionslag intagna bestämmelsen att varje besittnings— förhållande som någon utan rätt rubbat å färsk gärning må återställas av den vars besittning rubbats eller den som är i hans ställe. Detta innebär vid butiks— tillgrepp att butikspersonal äger rätt att återta gods från tjuven om denne tas på bar gärning. Dessa regler och gränsdragningen mellan återtagande av gods och gripande skall närmare belysas under kapitel 7.

2.1.3 Rapporteftergift

Rapporteftergift regleras genom bestämmelser i 12 51)

polisinstruktionen (1972z511) (Senast omtryckt SFS 1981:735).

När polismannen får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna en rapport om detta till vederbörande förman så snart det kan ske.

Polismannen får lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagaren och nöja sig med ett påpekande eller erinran till den felande om det inte är föreskrivet svårare straff än böter för brottet och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Den polisman som leder förundersökningen i fråga om snatteri får låta bli att lämna rapport vidare till åklagaren och i stället låta saken bero vid en erin- ran, om brottet med hänsyn till värdet på det till— gripna och övriga omständigheter är obetydligt.

Som framgår av författningstexten meddelas två typer av rapporteftergift, dels på platsen, dels i efter— hand. Den första typen utgör vad benämningen utsäger, nämligen ett underlåtande av rapport. Den andra typen innebär att rapport visserligen inte går till åklaga— ren, men att ärendet blir lokalt dokumenterat hos polisen. Vid rapporteftergift i efterhand är besluts— fattaren förundersökningsledaren, dvs. en polisman i befälsställning. I samband med att bestämmelserna om rapporteftergift infördes den 1 april 1972 utfärdades Kungl. Maj:ts cirkulär (1972:25) till polismyndig—

heterna om rapporteftergift för vissa snatteribrott:

Kungl. Maj:t har denna dag utfärdat kungörelse (1972: 24) om ändring i polisinstruktionen (1965:686). Änd— ringen innebär att i ett nytt tredje stycke i 14 5 in— förs en föreskrift att polisman som är förundersök— ningsledare kan under vissa förutsättningar underlåta att vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott som avses i 8 kap. 2 5 brottsbalken. Samtidigt har Kungl. Maj:t genom kungörelse (1972:23) om

1)Tidigare 14 S

ändring i åklagarinstruktionen (1964z739) utvidgat behörigheten för åklagare att besluta om åtalsunder— låtelse och att utfärda strafföreläggande för bl.a. sådant brott. Ändringarna, som skall träda i kraft den 1 april 1972, syftar främst till att begränsa det straffrättsliga ingripandet vid s.k. butikssnatterier av obetydlig art och att skapa förutsättningar för en snabbare handläggning av mål om sådana brott.

Kungl. Maj:t ger följande anvisningar för tillämp— ningen av 14 S tredje stycket polisinstruktionen.

1. Gärningen skall gälla tillgrepp i affärslokal av vara som hålls till salu under sådana former att den är lätt tillgänglig för kunden. Främst avses tillgrepp i snabbköpsbutiker och i varuhus med självbetjäning. Även tillgrepp i andra affärslokaler med liknande för— säljningssystem, t.ex. inom bokhandeln, bör bedömas på samma sätt.

Erkännande behöver inte föreligga. Rapporteftergift får således lämnas även om den misstänkte t.ex. för— nekar tillägnelseuppsåt. Det måste dock stå klart för polismannen att den misstänkte har begått gärningen och att denna är att bedöma som snatteri, dvs. att han bl.a. haft uppsåt att olovligen tillägna sig varan.

Brottet skall framstå som obetydligt. Värdet av det tillgripna skall vara lågt. I regel bör det åsatta försäljningspriset inte vara högre än omkring 20 kronor. Framgår det av utredningen att det finns för— svårande omständigheter får rapporteftergift inte läm— nas, även om värdet av det tillgripna är lågt. Rapport skall avges när tillgängliga uppgifter visar att till— vägagångssättet har varit särskilt förslaget, t.ex. om den misstänkte använt hjälpmedel eller samarbetat med andra personer. Även när andra försvårande omständig— heter framkommer kan dessa utgöra skäl att avge rap— port.

En mera ingripande åtgärd får inte framstå som på— kallad. Rapporteftergift skall inte lämnas, när om— ständigheterna i det särskilda fallet tyder på att beslut om rapporteftergift och den erinran som lämnas i samband därmed inte har en tillräckligt avhållande verkan. Vid bedömningen härav bör den misstänktes per— sonliga förhållanden beaktas. Ger tillgängliga upp— gifter eller omständigheterna i övrigt vid handen att den misstänkte förut har gjort sig skyldig till förmö— genhetsbrott av liknande eller allvarligare slag, bör rapport avges. Hänsyn skall dock inte tas till för— hållanden som ligger långt tillbaka i tiden.

Det skall vara utrett att den som lidit skada av till— greppet har fått ersättning eller avstår från att rikta ersättningsanspråk mot den misstänkte.

2. Hinder föreligger inte att lämna rapporteftergift enligt 14 S tredje stycket polisinstruktionen även för annat snatteribrott än butikssnatteri. De under 1 giv— na anvisningarna gäller i tillämpliga delar även i Så— dant fall. Brottet skall vara bagatellartat och ett straffrättsligt ingripande bedömas som uppenbart överflödigt med hänsyn till omständigheterna.

3. Framstår det redan vid brottsanmälan som sannolikt att rapporteftergift kan komma att meddelas, bör i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar

enligt 23 kap. 21 S tredje stycket rättegångsbalken.

I fråga om handläggningen av ärende om rapportefter— gift för snatteri iakttages vad rikspolisstyrelsen föreskriver i fråga om s.k. rapporteftergift i efter— hand.

I rikspolisstyrelsens anvisningar regleras vissa tekniska frågor. Skriftlig underrättelse om rapport— eftergiften skall lämnas till den misstänkte. Beslut om rapporteftergift redovisas till rikspolisstyrelsen genom användande av kopia av anmälan på vilken an—

teckning om beslutet gjorts.

Tillämpningen av ovan upptagna regler för rapport— eftergift vid butikssnatteri har föranlett rikspolis— styrelsen att i Allmänna meddelanden från rikspolis— styrelsen 1977:22, 184 göra påpekande betr. de aktu—

ella bestämmelserna.

Rapporteftergift för vissa snatteribrott

I AM 6/1972 har intagits regler och anvisningar för tillämpning och handläggning av ärenden om rapport— eftergift för snatteribrott.

Enligt Kungl. Maj:ts anvisningar kan rapporteftergift meddelas om brottet framstår som obetydligt och värdet av det tillgripna är lågt. Som värdegräns har Kungl. Maj:t angivit, att det åsatta försäljningspriset " i regel inte bör vara högre än omkring 20 kronor".

Rikspolisstyrelsen får på förekommen anledning erinra om att angivna värdegräns omkring 20 kronor fort— farande gäller. Polisman, som är förundersöknings— ledare, äger sålunda inte rätt att med åberopande av

inträffad inflation eller av andra skäl generellt frångå (höja) angivna värdegräns.

2.1.4 Åtalsunderlåtelse jml_20 kap. 7 S 1 st 1 p

rättegångsbalken

Åklagaren har i egenskap av förundersökningsledare be— fogenhet att underlåta lagföring. Åtalsunderlåtelse kan meddelas på flera olika grunder, av vilka betr. butikstillgrepp tillämpning främst sker av möjligheten att underlåta åtal vid s.k. bagatellbrott. Bestämmel— sen härom finns i 20 kap. 7 S 1 st 1 p rättegångs— balken:

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse):

1. om det kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej krävs ur allmän syn- punkt;

En ändring av lagrummet skedde den 1 juli 1971. Där— vid vidgades ramen för åtalsunderlåtelse något genom att åklagaren fick rätt att underlåta åtal även då

påföljden vid lagföring skulle ha blivit höga böter.

Grunden för lagändringen var att man ansåg det nöd— vändigt att utnyttja tillgängliga resurser för brotts— bekämpning på bästa möjliga sätt. En ytterligare

grund var den kriminalpolitiska synpunkten att man

såg det önskvärt att undvika att personer genom åtal och dom stämplades som tillhörande en viss brottskate— gori. I anledning av lagändringen utfärdade riksåkla- garen den 15 juni 1971 cirkulär C 67. (Cirkuläret in— fört i bilaga A) Riksåklagaren framhöll i cirkuläret att det dock måste föreligga särskilda omständigheter i det enskilda fallet för att åtal skulle underlåtas. Åtalsunderlåtelse fick inte bli så vanligt för vissa kategorier av gärningar att allmänheten kunde räkna med att undgå påföljd första gången man upptäcktes.Än mindre fick stadgandet tillämpas på sådant sätt att

en hel brottstyp inte beivrades. Om lagföring för visst slags gärning regelmässigt framstod som opå- kallad fick enligt riksåklagaren lagändring över— vägas. Det var inte åklagarens sak att föregripa en sådan utveckling. Riksåklagaren uttalade Slutligen att en huvudregel vid tillämpningen av 20 kap. 7 5 första stycket 1 RB som inte fick tappas ur sikte var att brott föranleder lagföring och att presumtionen således är för åtal.

Brottmålsutredningens betänkande SOU 1971:10 ledde även till ändringar i åklagarinstruktionen. För åklagarnas del medförde ändringarna behörighetsmässigt att distriktsåklagare fick rätt att besluta enligt

RB 20:7 1 st 1 p. vid snatteri och vissa andra mindre brott. I cirkulär C 70 den 21 februari 1972 uttalade sig riksåklagaren angående tillämpningen av lagrummet, varvid delvis innehållet i Kungl. Maj:ts cirkulär 1972:25 upprepades. Betr. den fortsatta tillämpningen av åtalsunderlåtelse vid snatteri uttalade riks— åklagaren bl.a. att syftet med de nya bestämmelserna var att begränsa de straffrättsliga ingripandena vid mindre förmögenhetsbrott. Främst avsågs därvid butiks— snatterier. Meningen var att underlåtelse för snatteri skulle förekomma i större utsträckning än dittills varit fallet. Åtal borde enligt riksåklagaren i många fall kunna underlåtas även då värdet av det tillgripna låg över gränsen för att rapporteftergift skulle kunna meddelas (dvs. omkring 20 kronor). Sammanfattningsvis borde åtal underlåtas om brottet vid en samlad bedöm—

ning kunde anses ha ringa straffvärde.(Se bilaga B)

2.1.5 Andra åtalsregler. Lagen om unga lagöver—

trädare

Förutomdet.ovan behandlade 1 st 1 p. i 20 kap. 7 S rättegångsbalken upptar samma paragraf också andra möjligheter till åtalsunderlåtelse. Punkten 2 avser

åtalsunderlåtelse i de fall den misstänkte förövat

brottet innan han dömts för annat brott eller innan han undergått påföljd för sådant brott och det är uppenbart att det nya brottet är utan nämndvärd be— tydelse med hänsyn till påföljden. Punkten 3 får till- lämpas endast av riksåklagaren och avser fall där det av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte er— fordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna inte heller eljest är påkallat att väcka åtal. Punkten 4 avser slutligen åtalsunderlåtelse betr. den som be— gått brott under inflytande av själslig abnormitet

och som erhåller vård härför.

Förlagöverträdaresom vid brottet är mellan 15 och

18 år finns särskilda åtalsregler i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Utöver reglerna i 20 kap. 7 S rättegångsbalken föreligger enligt lagen om unga lagöverträdare möjlig— het att meddela åtalsunderlåtelse dels om den under— årige utan lagföring blir föremål för åtgärder som

kan antas lämpligast för hans tillrättaförande, exempelvis övervakning, omhändertagande eller annan hjälp— eller stödåtgärd, dels om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Någon begränsning

i fråga om typen av brott vid vilka åtalsunderlåtelse kan ske föreligger formellt inte. Beslut enligt lagen om unga lagöverträdare fattas fr.o.m. 1.9.1980 av distriktsåklagare. Även betr. lagen om unga lagöver— trädare uttalade sig riksåklagaren i cirkulär C 67

i anledning av lagändring år 1971. Han anförde däri att det måste sägas vara lagstiftarens mening att åtal

normalt inte skall anställas mot den som vid brottets

begående inte fyllt 18 år. Riksåklagaren ansåg detta kunna förenas med de alltmerökande resurserna och de större möjligheterna till nyanserade åtgärder inom

barnavårdens område. 1971 års lagändring innebar att hjälp— och stödåtgärder, som inte tidigare kunnat ut— göra grund för underlåtenhet att åtala nu skulle jäm— ställas med övriga åtgärder från barnavårdsmyndig—

heternas sida. Lagändringen påverkade inte möjlig—

heten att underlåta åtal vid okynnesbrott.

De vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse som lämnas genom lagen om unga lagöverträdare begränsas av regeln att åtal skall väckas om det ur allmän syn— punkt är påkallat med lagföring. Exempel på brott där åtal sker av denna anledning är misshandel och ratt— onykterhet/rattfylleri. Det är att märka att vid bötesbrott de unga inte intar någon särställning. Vid sådana brott sker regelmässigt lagföring, främst genom ordningsbot och strafföreläggande. Enligt KK (1964: 740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål föreligger skyldighet för åklagare att upprätta sär— skilt protokoll vid åtalsprövning jml lagen om unga lagöverträdare om svårare straff än böter är stadgat för brottet.

2.1.6 strafföreläggande

Strafföreläggandeinstitutet regleras i 48 kap. rätte— gångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen (1970: 60). Föreläggande innebär att den misstänkte skrift— ligen föreläggs ett bötesstraff, vilket kan förenas med förverkande eller annan sådan rättsverkan av brott. Godkänt föreläggande gäller som dom vilken vunnit laga kraft. Godkänt strafföreläggande kan en- ligt reglerna i 59 kap. 5 5 rättegångsbalken efter besvär undanröjas om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggandet eljest inte överens— stämmer med lag. Besvärsrätten är tidsbegränsad till ett år sedan åtgärd för verkställighet vidtogs hos den bötfällde.

Enligt bestämmelserna i 48 kap. 4 5 rättegångsbalken får strafföreläggande utfärdas betr. brott för vilket

är stadgat enbart böter och betr. brott för vilket

är stadgat böter eller fängelse i högst sex månader. Strafföreläggande får utfärdas endast om brottet ensamt eller med andra brott finnes förskylla högst 60 dagsböter. För att föreläggande skall få utfärdas krävs enligt 5 5 att förutsättningar för allmänt åtal föreligger, att alla brott av den misstänkte som åklagaren har kännedom om tas upp i föreläggandet och att målsäganden förklarat att han inte har ersätt- ningsanspråk och heller inte begär att åtal skall väckas. Strafföreläggande godkänns av den misstänkte skriftligen eller genom att förelagt belopp helt be— talas.

Strafföreläggande utfärdas enligt riksåklagarens särskilda regler därom. Härvid användes dels en sär— skild blankett för strafföreläggande, dels en av riksåklagaren utarbetad katalog innehållande gärnings— beskrivningar för ett stort antal brott och för— seelser. Meddelande om godkännande, bestridande eller bristande delgivning sker således i allmänhet auto- matiskt genom databehandlingen. En utförlig beskriv— ning av systemets principer finns intagen 1 SOU 1974:27 s. 52 ff.

2.1.7 Registrering av domar, strafföreläggande och beslut

Bestämmelserna om registrering av domar m.m. utgör ett omfattande rättsområde. Beskrivningen av gällande rätt begränsas till de områden som kan bedömas ha intresse för stöldutredningen och är av betydelse för utred—

ningens överväganden om lagändringar.

Registrering i polisregister regleras av lagen (1965: 94) om polisregister, polisregisterkungörelsen (1969: 38) och rapporteringsrutiner m.m. av kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem. För tillämpning av polisregisterkungörelsen har rikspolis- styrelsen utfärdat omfattande anvisningar. Kriminal—

registret regleras av lag (1963:197) om allmänt kriminalregister och kriminalregisterkungörelsen

(1973:58).

Vid tillkomsten av polisregisterlagen skedde regi— strering av domar, beslut m.m. såväl centralt som lokalt. De lokala registren varierade i omfattning. I de lokala registren upptogs förutom domar ett stort antal olika uppgifter bl.a. om misstänkta brott, nega— tiva åtalsbeslut, åtalsunderlåtelser och vissa typer av ingripanden. Efter tillkomsten av rättsväsendets informationssystem (RI) och sedan utvecklingen av ADB—system successivt genomförts har de lokala re— gistren från praktisk synpunkt i det närmaste spelat ut sin roll. På lokal nivå finns f.n. samordnings— register för intern samordning av utredningar inom resp. polisdistrikt. Registret får också användas för registerslagning i särskilda fall då starka krav på aktualitet finns. Uppgifterna i registret borttas så snart den aktuella utredningen har färdigställts. Vidare finns lokalt samling av personblad samt vissa primärrapporter, minnesanteckningar och personupp— gifter, allt kallat personbladssamling. Betr. person— blad och dess funktion skall nedan lämnas en kort redogörelse härför. Personbladssamlingen är främst avsedd att underlätta sökningen efter utrednings— handlingar. Det har också bedömts värdefullt att upp— gifter i tidigare upprättade personblad etc. kan sökas fram på ett enkelt sätt. Slutligen får lokalt föras spaningsregister i särskilt föreskriven ordning för verksamhet vid spaningsrotel.

Den centrala registreringen är uppbyggd på uppgifts— lämnande till person- och belastningsregister (PBR) från skilda håll, främst domstolar, åklagarmyndig— heter och polismyndigheter. Betr. de avgöranden av olika slag som är av intresse för stöldutredningen lämnas uppgift om dom från domstol, om strafföre— läggande från åklagarmyndighet och betr. olika typer

av beslut från åklagar— eller polismyndighet. Upp— gifterna från åklagare och polis lämnas förutom betr. strafföreläggande genom den s.k. personbladsrutinen. Av polis och i vissa fall åklagare upprättas i ärende som rör brott där annat än böter kan följa personblad enligt rutiner som utfärdats genom anvisningar från rikspolisstyrelsen. F.n. skall betr. butikstillgrepp, även snatterier, upprättas personblad hos polisen så snart någon skäligen misstänks för brottet. Personblad upprättas genom utskrift av ett blankettset, vilket innehåller personblad numrerade 1 5. Omedelbart efter utskrift skall personblad 1 översändas till rikspolisstyrelsen för registrering. Personblad 2 sänds till RPS sedan åklagare/undersökningsledare hos polisen fattat beslut i ärendet. Personblad 3 är arkivexemplar och följer med förundersökningsproto— kollet, personblad 4 förvaras i den lokala person— bladssamlingen sedan åklagaren/undersökningsledaren fattat beslut i ärendet och personblad 5 överlämnas till åklagaren då sådan inträder som undersöknings- ledare eller då utredning överlämnas till åklagaren.

Förutom ovan nämnda register och rapporteringsrutiner finns betr. ordningsbot lokalt register över ordnings— föreläggande. Registrering sker genom att original— föreläggandet sätts in i ett namnregister för att an— vändas vid uppföljning av ordningsbotsärenden. Detta register skall uteslutande användas för kamerala ända- mål och är därför inte att beteckna som polisregister. Registret är således inte avsett för registerslagning. Betr. de övriga delarna av ordningsföreläggandet läm— nas ett exemplar (ex. 2) och inbetalningsblanketten (ex. 4) till den misstänkte. Ex. 3 kallas bevaknings— kort och sänds efter kontroll till RPS.

Registrering i person— och belastningsregistret vid butikstillgrepp sker enligt gällande rätt bl.a. i följande fall: Vid fällande dom av domstol, vid god- känt strafföreläggande, beslut av åklagare att under—

låta åtal jml 20 kap. 7 S 1 st 4 p. rättegångsbalken (själslig abnormitet) och 1 5 lagen om unga lagöver— trädare. För registrering av de nämnda åtalsunder— låtelsebesluten erfordras dock att brotten enligt åklagaren vid åtal skulle ha lett till sådan påföljd som skulle intagits i kriminalregister, dvs. annan påföljd än böter. Flertalet åtalsunderlåtelser för butikssnatteri enligt ovanstående lagrum redovisas emellertid till RPS utan att registrering sker. På samma sätt redovisas andra typer av åtalsunderlåtel— ser, exempelvis jml 20 kap. 7 S 1 st 1 p. (bagatell— brott) till RPS, varvid registering inte får ske. Betr. rapporteftergift redovisas sådan antingen genom att anmälan med uppgift om beslutet insändes till RPS eller genom att personblad, om sådant upprättats, redovisas. Registrering får inte heller i dessa fall

ske.

Då undersökning av eventuella registeruppgifter sker kan flera olika typer av utdrag erhållas. Detta är en följd av att PBR innehåller en stor mängd uppgifter vilka lämnas ut i olika omfattning beroende på rekvirentens behörighet och önskemål. PBR innehåller således det allmänna kriminalregistret och polis— register av olika omfattning. De utdrag som vanligen är aktuella vid butikstillgrepp är kriminalregister— utdrag och polisregisterutdrag. Kriminalregisterut— draget är begränsat och innehåller endast domstols dom betr. allvarligare påföljd samt vissa verkställig— hets— och personutredningsuppgifter. Polisregister— utdrag kan i motsats till kriminalregisterutdrag inte rekvireras av domstol, men väl av förundersöknings— ledaren. Detta utdrag innehåller även ev. lagföringar, domar eller godkända strafföreläggnden som resulterat i böter samt de ovan nämnda registreringsbara typerna av åtalsunderlåtelse. Utöver de två behandlade typerna av utdrag kan polismyndighet för brottsutredning och spaning erhålla registerbesked från polisregistret. Sådant utdrag omfattar bl.a. utöver uppgifterna i

polisregisterutdrag domar under polisregisternivå, utredningsuppgifter (tvångsmedel) och utförliga per— sonuppgifter (farlighet, missbruk m.m.). Register— besked är inte aktuellt att inhämta vid normalfall av butikstillgrepp.

2.2 Förmögenhetsbrottsutredningen

Utredningen (Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott erhöll sina direktiv 1976—03—25 och därefter tilläggsdirektiv 1977—01—27. I de första

direktiven anfördes bl.a. att förmögenhetsbrotten till stor del tillkommit genom straffrättskommitténs ar—

bete under 1930—talet och att den följande utveck— lingen socialt och ekonomiskt medfört ändrade lev— nadsbetingelser för de flesta människor och därmed

också förändringar beträffande arten och omfattningen av skilda förmögenhetsbrott. Som exempel härpå nämndes tillgrepp i snabbköpsbutiker, brottslighet genom spridning av checkkonton och kreditkort samt brotts— lighet i samband med automat— och datamissbruk. Vidare anfördes att utvecklingen medfört förändringar i den allmänna synen på förmögenhetsbrotten. Vid en samlad översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott be— traktades det som betydelsefullt att sätta in de straffrättsliga åtgärderna mot dessa brott i ett vidare kriminalpolitiskt sammanhang och jämföra straffvärdet hos dessa brott med det som gäller andra brottskategorier, särskilt de s.k. moderna brotten. Utredningen borde inrikta sig på att anpassa förmögen— hetsbrottslagstiftningen till det moderna samhällets värderingar. Härvid angavs såväl möjligheten till en allmän sänkning av straffnivån som en höjning av en nedre gräns för straffbarhet. Tillämpningsområdet för medelsvåra och ringa brott borde vidgas, varvid straffskalan för ringa brott borde vara böter. I till— läggsdirektivenuttaladesatt behov förelåg av en sam— lad översyn av förmögenhetsbrotten. Emellertid fram— hölls att det rådde delade meningar om lämpligheten

av en reform i enlighet med de närmare riktlinjer som angivits i de första direktiven. Mot bakgrund därav och med hänsyn till den vikt som skyddet för den en— skildes integritet och egendom måste tillmätas ut— talades nu att kommittén inte borde vara bunden av de metoder och lösningar som angivits i de ursprungliga direktiven. Kommittén borde sålunda mera allsidigt och förutsättningslöst kunna pröva de straffbarhets— grunder och straffvärdegränser som bör gälla för för—

mögenhetsbrotten.

Utredningens arbete torde leda fram till ett stöld— brott med delvis annat innehåll än för närvarande. Besittningstagandet synes inte bli av avgörande be— tydelse, utan tyngdpunkten torde komma att läggas vid den olovliga tillägnelsen, dvs. införlivandet av god— setmed den egna egendomen genom att det behålles. Hx— ändringen av rekvisiten kan komma att medföra attfull— bordanspunkten för t.ex. butikssnatteri uppnås tidigare än enligt nuvarande praxis. Genom ett färre antal brottsbestämmelser kan gränsdragningsproblemen komma att minska. Däremot synes det straffbara om— rådet i huvudsak behållas oförändrat då några av— kriminaliseringar inte torde vara aktuella. I enlighet med direktiven kan utredningen förväntas föreslå en justering uppåt av gränserna mellan ringa brott och normalbrott, resp. normalbrott och grovt brott.

2.3 Fängelsestraffkommittén

Kommittén erhöll sina direktiv den 15 mars 1979. Först redogjordes däri för de reformer på straffrättens och kriminalvårdens område som genomförts efter brotts— balkens ikraftträdande samt för de förslag till för— ändringar av påföljdssystemet och kriminalvårds— organisationen som presenterats under senare år. Enligt direktiven har kommittén fem huvudsakliga frågor att överväga. Dessa är minimitiden för fäng—

elsestraff, reglerna för villkorlig frigivning, en

allmän översyn av straffskalorna, frågan om införande av allmänna regler för påföljdsval och straffmätning samt frågan om medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvården. Utredningen erhöll i februari 1981 tilläggsdirektiv ang. avskaffande av övervaknings—

nämnderna.

Kommittén har i november 1979 avgivit betänkandet

"14 dagars fängelse" (SOU 1980:1). I betänkandet fram- lades förslag om sänkning av minimitiden för fängelse— straff till 14 dagar. Särskilda bestämmelser om verk— ställigheten av fängelsestraff understigande en månad föreslogs inte. Vidare påpekades att den föreslagna förändringen inte var avsedd att leda till ökad an— vändning av fängelsepåföljd. Avsikten var istället att i vissa av de fall där nu ådömes fängelse en månad i framtiden domstolarna skulle utdöma fängelse 14 eller 21 dagar. Lagstiftning i enlighet med kommitténs för- slag skedde genom ändring i brottsbalken 26 kap. 1 5 och 28 kap. 3 5, vilken ändring trätt i kraft den

1 juli 1981.

Kommittén har därefter i oktober 1981 avgivit del— betänkandet "Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården" (SOU 1981:92) ang. bl.a. villkorlig frigivning och övervaknings— nämnderna.

Utredningen har därefter påbörjat arbetet med översyn av straffskalorna m.m. Kommittén kan beräknas fram— lägga betänkande i denna del tidigast år 1983.

2.4 Rättegångsutredningen

Rättegångsutredningen erhöll sina direktiv den 3

februari 1977 och tilläggsdirektiv den 30 juni 1977. I direktiven framhölls att rättegången enligt rätte— gångsbalken visat sig vara förenad med vissa olägen—

heter i form av höga rättegångskostnader och långa

tidsutdräkter. Utredningens uppgift var att ta sikte på avsnitt där en revision av reglerna kunde bidra till att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sattes åt sidan. Betr. brottmålen utsades i direktiven att utrymmet för förenkling av handläggningen vid domstol inte längre var så stort med hänsyn till att lagföring av mindre brott i stor utsträckning överflyttats till åklagare och polis. Förenklingar skulle dock vara tänkbara i vissa fall och övervägandena borde därvid i första hand inriktas på mål där annan påföljd än böter inte kommer ifråga. I tilläggsdirektiven erhöll utredningen i upgift att pröva frågan om inrättande av jourdomstolar, med syfte att åstadkomma ett snabbare, enklare och mera flexi—

belt brottmålsförfarande.

Den del av rättegångsutredningens arbete som närmast kan bli av betydelse för stöldutredningen rör över— synen av reglerna betr. huvudförhandling i mindre brottmål och avgörande av sådana mål i den tilltalades frånvaro. Det kan förväntas att utredningen kommer att föreslå vissa ändringar vad gäller huvudförhandling vid mindre brott. Därvid torde möjligheter att vid erkända brott avgöra målet utan muntlig förhandling komma att föreslås. Vidare lär utredningen, som redan har behandlat denna fråga särskilt, föreslå ökade möjligheter att avgöra mål utan hinder av den till— talades frånvaro. Båda de angivna inriktningarna hos rättegångsutredningens förslag kan, om de leder till lagstiftning, medföra att de butikstillgrepp som inte kan lagföras genom förenklat förfarande istället snabbare än f.n. kan avgöras vid domstol. Det måste dock påpekas att vid förnekade brott och i fall där muntlig bevisning erfordras utrymmet för förenklad

och snabbare handläggning vid domstol av rättssäker—

hetsskäl torde vara begränsat.

3 UTLÄNDSK RÄTT

Utländsk rätt betr. mindre förmögenhetsbrott har tidigare behandlats i brottmålsutredningens betänkande SOU 1971:10, s. 137 ff. I stora delar gäller fort— farande vad som där beskrivits. Här skall därför en— dast belysas vissa grundläggande förhållanden, samt nämnas något om åtalsregler och tvångsmedel i samband

med butikstillgrepp. Strafflagstiftning i Norden

De nordiska ländernas straffbestämmelser betr. butiks— tillgrepp är i flera avseenden lika de svenska. Dansk rätt skiljer mellan stöld (tyveri) och mindre straff— värd stöld (tyveriforhold). Det senare brottet skall anses föreligga om det är "af mindre strafvaerdighet på grund af de omstaendigheter, hvorunder handlingen er begået, de tillvendte genstandes eller det lidte formuetabs ringe betydning eller af andre grunde". Värdegränsen, vilken vart tredje år regleras av Rigs- advokaten, är f.n. 2.000 DKr. De minsta butikstill— greppen kan beivras på särskilt sätt. Dessa brott be- nämnes rapseri, varvid värdet f.n. är högst 150 DKr. Vanlig stöld kan medföra fängelse i högst ett år och sex månader, vid förmildrande omständigheter (dvs. tyveriforhold) böter eller haefte. Rapseri bestraffas med böter. Då butikstillgrepp följes av böter brukar det utdömda beloppet motsvara det dubbla värdet av det tillgripna, minst 200 DKr.

Norsk rätt skiljer mellan stöld (tyveri) och snatteri (naskeri), vilka brott skiljs åt genom en helhets— bedömning av gärningen ungefärligen som i svensk rätt. Straffet för stöld är fängelse i högst tre år och för snatteri böter eller fängelse i högst sex månader.

I den mån det tillgripnas värde avgör rubriceringen av brottet tillämpas f.n. en värdegräns strax under 1.000 NKr. Böterna svarar vanligen till minst värdet

av det tillgripna.

Finsk rätt skiljer mellan stöld och snatteri genom lagtext som är i det närmaste identisk med brotts— balkens. Påföljden för stöld är böter eller fängelse i högst två år och för snatteri böter. Flertalet butikstillgrepp i Finland avser låga värden, oftast under 50 mark. Genom att betala till målsäganden genom ett inofficiellt skadeståndsavtal undgår en stor del av de upptäckta butikstjuvarna polisanmälan och lagföring. Målsägandena motiverar den extra "för- likningsavgiften" som uttas med att butikstjuven är skyldig att delta i betalning av övervaknings—

kostnaderna.

Strafflagstiftning utom Norden

Tysk rätt skiljer mellan stöld och stöld rörande ringa värde. Stöld kan följas av böter eller fängelse i högst fem år. Vid stöld av ringa värde blir påföljden vanligtvis böter. Gränsen för vad som bedömes som

ringa värde ligger f.n. vid 30 40 DM.

Strafflagstiftningen i Frankrike, Nederländerna, Stor— britannien, Schweiz och Österrike innehåller inte något särskilt strafflagrum för stöld av mindre all— varlig art motsvarande det svenska snatteribrottet.

På normalfallet av stöld kan i Frankrike följa böter eller fängelse i högst fem år, i Nederländerna böter eller fängelse i högst fyra år, i Storbritannien böter eller fängelse i högst tio år, i Schweiz tukt—

hus i högst fem år eller fängelse och i österrike böter eller fängelse i högst sex månader (om beloppet inte överstiger 5.000 ÖS). Praxis sätter gränsen för vad som är normalbrott. Någon uppgift om vad som är normalstraff vid butikstillgrepp av okomplicerad art

har inte kunnat erhållas från de nämnda staterna.

Schweiz och Österrike har liksom Frankrike, Neder— länderna och Storbritannien endast strafflagrum för normal stöld, inte för ringa brott, men har särskilda bestämmelser om möjlighet till strafflindring i sär— skilda fall. De omständigheter som då skall beaktas

är såväl av subjektiv som objektiv art. Brottet skall ha skett av nöd, lättsinne eller för att tillfreds— ställa en åtrå, och brottet skall avse sak av ringa värde. Gränsen för ringa värde bedömdes 1970 ligga ungefär vid 50 Fr. I Österrike bedömes f.n. gränsen ligga vid omkring 500 ÖS. I Schweiz torde mängden av mindre tillgrepp i storstadsdistrikten ha lett till

en presumtion att det föreligger förmildrande om— ständigheter, varvid tendensen är att man bortser från de subjektiva förhållandena och lägger vikten nästan helt vid tillgreppsvärdet. En sådan schablonmässig bedömning gör att ett avsevärt antal tillgrepp av— seende värden under 50 Fr inte beivras i storstäderna, medan man i landsortsdistrikten alltjämt ser de för— mildrande omständigheterna som en undantagssituation. Vid lagföring utdöms böter motsvarande 3 4 ggr det tillgripnas värde. Det kan här anmärkas att en inte obetydlig privatjustis förekommer inom den schweiziska handeln och att affärerna också upprättar kartotek över de ertappade butikstjuvarna. Även i Österrike förekommer att man i detaljhandeln själv tar itu med butikstjuvarna, vilket leder till att många mindre butikstillgrepp aldrig blir föremål för rättsligt för— farande. Tillgrepp är nämligen inte straffbart om skadan gottgöres innan brottet kommer till myndig- heternas kännedom eller om gärningsmannen själv an—

mäler brottet till polisen och ersätter skadan.

Butiker i Österrike tillämpar ofta denna regel då butikstillgrepp upptäcks. Förutom återlämnande av godset måste vanligtvis tjuven också ersätta en del av butikens kostnader för brottspreventiva åtgärder. De beskrivna förfarandena är dock omtvistade och det har ifrågasatts om de överensstämmer med österrikisk

rätt.

Straffbarhet vid försök och regler vid återfall

I de stater där särskild straffbestämmelse för ringa fall av stöld inte förekommer är försök till stöld och därigenom också försök till stöld i ringa fall straffbart. Ett undantag utgör Schweiz där i straff— lagen gjorts ett särskilt undantag för brott där för— mildrande omständigheter föreligger. Försök till sådant brott är uttryckligen inte straffbart.

Norsk rätt äger ingen straffbestämmelse för försök till snatteri. Oaktat att särskild brottstyp vid ringa fall föreligger enligt dansk rätt är försök straffbart

i Danmark, liksom i Finland och Tyskland.

I flera länder bedöms återfall i likartat brott från allmänna grunder och konstituerar normalt en skärpning av påföljden. Återfall bedöms vanligen på detta sätt i Danmark, Frankrike, Schweiz och Storbritannien. I Norge, Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike finns särskilda regler om höjning av straffmaximum

och i vissa fall av straffminimum vid återfall. Enligt norsk och österrikisk rätt höjs således straffmaximum vid återfall med hälften.

Regler om åtal och åtalsunderlåtelse

Frankrike, Nederländerna och Storbritannien har rela— tiv åtalsplikt och något krav på angivelse från måls— äganden vid butikstillgrepp krävs formellt inte. I övriga nämnda stater, där åtalsplikten är absolut,

utgör i Norge och Tyskland angivelse från målsäganden förutsättning för åtal vid ringa fall av butikstill— grepp. I tysk rätt krävs också att åtal är påkallat

ur allmän synpunkt. I övriga stater med absolut åtals— plikt krävs inte angivelse för åtal. Det är dock uppenbart att anmälan till polisen normalt utgör ut— gångspunkt och förutsättning för samhällets ingrip— ande. Härigenom torde målsägandena — butikerna i detaljhandeln — i mycket stor utsträckning disponera över åtal och lagföring. Förhållandet understryks av att detaljhandeln i flera av de aktuella staterna ofta själv reglerar sina mellanhavanden med de ertappade butikstjuvarna. Detta medför en lägre belastning på

de rättsvårdande myndigheterna, men utgör samtidigt

en privatjustis som knappast kan kontrolleras. Som ovan nämnts är dessa förhållanden inte allmänt god—

tagna utan föremål för diskussion och kritik.

Möjligheterna för polis/åklagare att underlåta rapport eller åtal är synnerligen skiftande i den europeiska processrätten. Bestämmelserna är nära knutna till straffbestämmelserna, varför det är svårt att göra en

rättvisande jämförelse med svensk rätt.

Det kan konstateras att finsk och tysk rätt har vid- sträckta möjligheter för åklagare att underlåta åtal vid bagatellartade förseelser. Som ovan nämnts ingår en åklagarprövning redan i förutsättningarna i straff— lagrummet enligt tysk rätt vid stöld av mindre

värden.

Såväl Danmark som Norge har bestämmelser som medger åtalsunderlåtelse för lagöverträdare under 18 år.

I Danmark finns särskild möjlighet för polisman och polismyndighet att i efterhand resp. på platsen (be— lopp under 150 resp. 50 DKr) lämna advarsel (varning) under förutsättning att den misstänkte inte gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott inom en 5—årsperiod.

I Norge underlåtes åtal i få fall. Med hänsyn till

att butikstillgrepp i Danmark ofta uppges förövas av alkohol— eller narkotikamissbrukare är advarsel mindre

vanligt.

Enligt schweizisk rätt finns endast möjligheter till påföljdseftergift vid domstols dom och österrikisk rätt lämnar inte något utrymme för åtalsunderlåtelse. Det måste därvid dock anmärkas att butikernas egen verksamhet som lagförande organ sannolikt medför att behovet av åtalsunderlåtelse blir litet. I de flesta

fall sköter detaljhandeln själv de ringa fallen.

Slutligen kan betr. Frankrike, Nederländerna och Stor— britannien, i vilka länder relativ åtalsplikt råder, anmärkas att det i Storbritannien är tämligen vanligt med "formal caution" vid ringa fall av butikstill— grepp, medan man i Frankrike tillämpar en låg gräns för tillgrepp som lämnas utan åtal. I Nederländerna åtalas butikstillgrepp på grund av polisens arbets- börda endast sällan och då efter klagomål från mål— säganden eller i de fall målsäganden genom egen per— _sonal helt förberett ärendet.

Envarsgripande och tvångsmedel

Envarsgripande och gripande genom butikspersonal och butikskontrollanter regleras i de aktuella staterna på sätt som är mycket likartat svensk rätt. Mindre skillnader kan noteras betr. sättet för överlämnande av den misstänkte till polis. I Storbritannien saknas det skyndsamhetsrekvisit som i övrigt finns och endast en 24—timmarsfrist, inom vilken den gripne skall ställas inför domare tillämpas. Det måste dock samtidigt framhållas att den gripnes ställning är tämligen väl garanterad genom hans möjlighet att stämma för olaga frihetsberövande m.m. Även i Stor— britannien torde det därför ligga i målsägandens in—

tresse att snarast överlämna den gripne till polisen.

Inte i någon av de aktuella staterna tilläggs butiks— personal eller butikskontrollanter i princip annan rätt till tvångsmedel än som tillkommer envar som griper en tjuv på bar gärning. Således saknas rätt till förhör, rätt att företa husrannsakan i medfört bagage och rätt att kroppsvisitera den misstänkte. Dansk och norsk rätt gör därvid undantag för de fall där den misstänkte samtycker till åtgärden. Enligt nederländsk rätt har den som griper gärningsmannen på bar gärning rätt att göra husrannsakan i bagage, men måste övelämna beslagtaget gods till polis, som skall tillkallas. I de länder där man i butiker själv sluter "skadeståndsavtal" eller på liknande sätt internt reglerar tillgreppet kan det misstänkas att den er— tappade tjuven frivilligt låter sig underkastas visst tvång för att undgå polisanmälan och lagföring.

Förenklad form för lagföring

Förenklad handläggning vid domstol och bötesföre— läggande samt mellanformer av dessa institut före— kommer i flertalet nu aktuella stater. I Danmark och Norge utfärdas bötesföreläggande av polisen vid mindre butikstillgrepp, i Finland används det något mera komplicerade strafforderförfarandet och ett liknande system med "Strafbefehl" finns i Schweiz och Tyskland. Skriftliga bötesförelägganden saknas i Frankrike och Storbritannien. Engelsk rätt har dock möjligheter till summarisk process vid Magistrates Courts. I Österrike saknas möjligheter till strafföreläggande, men man har en skriftlig domstolsprocess, som liknar det svenska förfarandet vid tredskodom i civilmål.

Vid förfrågan har uppgivits att normal tidsåtgång för för det rättsliga förfarandet från brott till påföljd i de nämnda staterna brukar uppgå till 2 6 månader, dvs. ungefär vad som är normalt i Sverige. Ett undan— tag är Norge där man vid bötesföreläggande i vissa

fall kan åstadkomma lagföring inom några timmar från brottet.

Summariska processformer m.m. i utländsk rätt har vidare behandlats i professor P—O Boldings redogörelse i SOU 1974:27, s. 57 ff.

4 STATISTISKA OCH KRIMINOLOGISKA UNDERSÖK— NINGAR

I kapitlet redovisas översiktligt uppgifter från den officiella kriminalstatistiken avseende bl.a. brottsutvecklingen. Vid Malmö polisdistrikt och vid åklagarmyndigheten i Malmö har företagits undersök— ningar av butikstillgrepp vad gäller bl.a. gärnings- männens ålder och kön, tillgreppsobjekt, tillgrepps— värden och handläggningstider. Vissa statistiska uppgifter har inhämtats från olika företag. Riks— polisstyrelsen har lämnat omfattande uppgifter om i landet meddelade rapporteftergifter och åtalsunder— låtelser. Sedan medel beviljats av justitiedeparte— mentet har stöldutredningen låtit statistiska centralbyrån företa två attitydundersökningar av— seende allmänheten och butikspersonal. Två tidigare undersökningar ang. butikssnatteri från Göteborg 1979 och Stockholm 1976—77 berörs också. Slutligen behandlar utredningen något frågorna kring dold brottslighet och sambandet mellan butikstillgrepp och missbruk av alkohol och narkotika.

4.1 Offentlig kriminalstatistik

Antalet anmälda brott som kan följas av fängelse har under tiden 1950—1980 ökat från 195.261 till 928.277. Brotten mot 8 kap. brottsbalken (tillgreppsbrotten) har under denna tid ökat i ungefär samma takt. Till— greppsbrotten har under hela perioden utgjort drygt 60 % av totalbrottsligheten. (Se bilaga C:1). An— talet anmälda butikstillgrepp, vari inbegripes både

stölder och snatterier, har under perioden 1970—

1980 ökat från 23.174 till 35.142. De anmälda butiks— tillgreppen har ökat betydligt snabbare än både total— brottsligheten och tillgreppsbrottsligheten. (Bilaga Cz2)

Under perioden 1975-1980 har Stor—Stockholm och Stor— Göteborg ökat betydligt mer än övriga riket vad gäl— ler både brott mot brottsbalken och tillgreppsbrott. Stor—Malmö har betr. de anmälda brottsbalksbrotten varken ökat eller minskat och uppvisar en minskning vad gäller tillgreppsbrotten. (Bilaga C:3—5) De an— mälda butikstillgreppen uppvisar en mera samlad bild genom att dessa brott generellt ökat. Ökningen är för hela landet under perioden ca 30 %. Stockholm har ungefär samma ökning, Göteborg en något lägre och Malmö en betydligt större ökning. De tre stor— stadsregionerna har tillsammans ungefär hälften av de anmälda butikstillgreppen i landet.

I den offentliga statistiken redovisas påföljderna sammantaget för alla typer av snatteri. Butikssnat— terier torde dock utgöra en majoritet av de aktuella brotten. Domar avseende flera brott av vilka något varit svårare än snatteri ingår inte i denna redo— visning. Påföljderna för snatteri har under åren 1974—1979 fördelat sig på följande sätt.

1974 1975 1976 1977 1978 1979

Fängelse 7 2 4 0 2 8 ( Öppen psyk v 4 1 0 1 2 0 Sluten psyk v 3 1 2 0 0 1 Skyddstills 20 9 8 10 9 ' 9 villk dom 5 5 6 3 3 2 5 Vård enl BvL 4 2 2 0 1 2 | Vård enl NvL 28 31 22 13 8 9 ' Böter 4 321 4 190 4 112 4 472 5 728 5 658

Påf eftergift 0 0 1 3 3 2

Andelen för annan påföljd än böter har sjunkit under den redovisade perioden och är för 1979 endast 0,58 % Ett ensamt snatteri leder således mycket sällan till annan påföljd än böter.

4.2 Malmö—undersökningen (Malmö polisdistrikt)

Stöldutredningens undersökning avser anmälda butiks— tillgrepp i Malmö polisdistrikt under tiden från den 1 oktober 1980 t.o.m. den 30 september 1981. Materia— let kan inte omedelbart jämföras med den offentliga statistiken, där Stor—Malmö omfattar flera ytterli— gare polisdistrikt. Undersökningen omfattar samtli— ga anmälningar om butikstillgrepp som inkommit till stöldroteln i Malmö polisdistrikt under den aktuella tiden. Anmälningarna upptar 2.093 misstänkta perso— ner och 2.648 brott. Vid undersökningen har, förutom att uppgifter om gärningsmännens ålder och kön fram— tagits, en detaljerad uppdelning gjorts vad gäller" typ av tillgripet gods. (Se bilaga D)

I Malmö—undersökningen är åldersgruppen 15—19 är endast en tredjedel av samma åldersgrupp vid samt— liga tillgreppsbrott enligt den offentliga statis— tiken. (Bilaga D:1) I undersökningen är över 16 % av de misstänkta 60 år eller däröver, vilket är nästan tre gånger mer än motsvarande andel i den offentliga statistiken. (Bilaga C:6)

Fördelningen män—kvinnor bland de misstänkta för butikstillgrepp kan inte utläsas av den offentliga statistiken, men är betr. samtliga tillgreppsbrott

80—20 %.(Bilaga C:7) I Malmö—undersökningen är för-

(o

delningen 60 % män och 40 . kvinnor. Vad gäller åldersfördelningen kan i undersökningen konstate— ras att denna i de lägre åldrarna är likartad betr. män och kvinnor. Från 50 år och däröver föreligger

dock en överrepresentation av kvinnor. Gruppen miss—

tänkta över 60 år omfattar ca 20 % av kvinnorna och

xo

ca 14 . av männen. (Bilaga D:1)

I Malmö—undersökningen gäller ca 40 % av tillgreppen en vara. Över 20 % av tillgreppen avser fem eller flera varor. En värdemässig fördelning visar att

mer än hälften av tillgreppen gäller varor värda

xo

mindre än 100 kronor och omkring 15 . varor värda över 400 kronor. Männen står för större delen av de låga tillgreppsvärdena, medan kvinnorna har en större andel av värdena över 400 kronor. (Bilaga D:4) Med en schablonmässig rubricering efter tillgreppsvärdet utgör i Malmöundersökningen 2/3 av tillgreppen snat- terier och 1/3 stölder. Snatterierna har ett genom— snittligt tillgreppsvärde av omkring 96 kronor och

Stölderna omkring 1.350 kronor.

I undersökningen har tillgreppsobjeketen indelats i ett flertal olika varugrupper. (Bilaga D:5) Härige— nom kan göras en bedömning av vilka typer av varor som oftast tillgrips och vilka som representerar de högsta tillgreppsvärdena. Vissa varutyper med hög tillgreppsfrekvens eller med höga tillgreppsvärden har också redovisats med hänsyn till gärningsmän—

nens kön. (Bilaga D:6)

För såväl män som kvinnor är antalet tillgrepp störst betr. varugruppen fisk/kött. Vad gäller kvinnorna är även kläder en stor grupp. Vid en översikt över de värdemässigt mest utsatta grupper— na är bilden en annan. För männen utgörs dessa grupper av guld/silver, kläder och kapitalvaror

och för kvinnorna är olika klädesgrupper de domi—

nerande.

En samlad uppställning över samtliga varugrupper (Bilaga D:5, D:8) visar att bijouterier, vissa mat— varor och böcker är antalsmässigt mest utsatta för tillgrepp. När det gäller värdet dominerar kapital—

varor och olika typer av kläder. Ca 27 % av till—

XD

greppen avser mat, ca 21 . kläder och ca 52 % andra varor. (Bilaga D:7) Betr. de minderårigas tillgrepp

avser dessa nästan enbart kläder.

4.3 Åklagarmaterialet (Åklagarmyndigheten i Malmö)

Undersökningen omfattar samtliga ärenden vid åklagar— myndigheten i Malmö avseende butikstillgrepp vilka

år 1979 resulterat i dom, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse jml. 20 kap. 7 S 1 st 1 p rätte— gångsbalken. Ärenden i vilka fattats andra typer av beslut har inte medtagits. (Bilaga E) Materialet omfattar totalt 868 tillgrepp. Förutom uppgifter om gärningsmännens ålder och kön har handläggningsti— der hos polis, åklagare och domstol kunnat redovi- sas. Betr. tillgreppsobjekt har endast en schematisk uppdelning kunnat ske.

Materialet uppvisar betr. butikssnatterier en ålders—

fördelning som nära följer den offentliga statisti— ken. Liksom i Malmö—undersökningen är dock ålders- gruppen 15—19 år förhållandevis liten och antalet misstänkta över 60 är stort. (Bilaga E:1) Fördel- ningen mellan män och kvinnor är 60—40 %. Liksom i Malmö—undersökningen är skillnaden betr. män och kvinnor i åldersgruppen över 60 år markant. I åkla— garmaterialet tillhör 20,3 % av kvinnorna denna grupp jämfört med10,3 % av männen. (Bilaga Ez2)

Vad gäller tillgreppsobjekt har en allmän bedömning av det värdemässigt mest betydelsefulla godset

gjorts. Betr. snatterierna avser ca 35 % mat, ca

xo 30 . kläder, ca 26 % andra varor och 10 % okänd varutyp.(Bilaga Ez3)

I åklagarmaterialet kan utläsas handläggningstiden vid polis— och åklagarmyndighet och domstol. Vad

först angår polisen hade 1979 ca 90 % av ärendena slutligt handlagts inom tre månader från brottet. (Bilaga E:4) Vid åklagarmyndigheten hade ca 70 % av ärendena handlagts inom tre och ca 95 % inom sex månader från brottet. (Bilaga E:5) De ärenden som föranledde åtal handlades av underrätten i ca 70 % av fallen inom sex månader från brottet. Ca 40 % krävde längre handläggningstid än ett år. En sammanställning av handläggningstiderna från samt— liga myndigheter visar att ca 85 % av de undersökta ärendena slutligt handlagts inom sex månader genom dom, strafföreläggande eller beslut om åtalsunder— låtelse.

4.4 Uppgifter från företag Prefera AB

Prefera AB är ett bevakningsföretag som specialiserat sig på butiksövervakning. Företaget betjänar ett stort antal företag i hela landet. Personal från företaget ingriper årligen vid ca 12.000 misstänkta butikstillgrepp.

Prefera redovisar i sin statstik över åren 1976—79 nära 30 % av de misstänkta i åldersgruppen minder— åriga och upp till 19 år. Gruppen över 60 år utgör över 20 %. (Bilaga F:2) Liksom i Malmö—undersökningen och i åklagarmaterialet är fördelningen män—kvinnor 60—40 %. Prefera redovisar i genomsnitt omkring tre varor per tillgreppstillfälle och medelvärdet av det tillgripna uppgår 1979 till drygt 50 kronor. Enligt Preferas uppgifter har polisanmälan skett i följande utsträckning.

1976 44 % 1977 52 % 1978 59 % 1979 62 % 1980 68 % 1981 71 %

Anmälan till barnavårdsnämnd eller skola har gjorts endast i några få fall. Föräldrar till unga har kontaktats i ca 10 % av fallen, medan i ca 17 % inga åtgärder vidtagits. I ytterligare 17 % saknas upp— gift om åtgärd.

Annan företagsstatstik

En större varuhuskedja har lämnat statistik betr. sina varuhus och butiker i Stockholmsområdet. Sta— tistiken avser dels detaljuppgifter rörande första kvartalet 1980, dels översiktliga uppgifter rörande åren 1973—79. Materialet från 1980 avser totalt 640 personer (tillgrepp), varav 561 misstänkta är över 15 år. Åldersgruppen 15—19 år utgör omkring 20 % och gruppen över 60 år nästan lika mycket. Kvinnorna är klart överrepresenterade i den höga åldersgruppen. (Bilaga F:1)

Det genomsnittliga tillgreppsvärdet vid de upptäckta brotten i företaget har under tiden 1973—1980 stigit från ca 60 kronor till ca 120 kronor.

År 1980 har polisanmälan skett i 76 % av fallen. I övriga ärenden har ingen åtgärd vidtagits. Under tidsperioden 1973—1979 har företaget i Stockholms- regionen polisanmält tillgreppen i följande omfatt—

ning.

1973 56 % 1974 66 % 1975 60 % 1976 66 % 1977 87 % 1978 81 % 1979 80 % 4.5 Uppgifter från rikspolisstyrelsen om

rapporteftergift och åtalsunderlåtelse

Stöldutredningen har från RPS inhämtat uppgifter om meddelade rapporteftergifter och åtalsunderlåtelser jml. 20 kap. 7 5 1 st 1 p rättegångsbalken i hela landet under tiden 1975—1980. Materialet innehåller också uppgifter om antalet strafförelägganden och åtal samt s.k. övriga brottsuppklarande beslut. Dessa utgörs bl.a. av åtalsunderlåtelse på andra grunder än den nyssnämnda, preskription och avskriv— ning på grund av att den misstänkte varit minderårig eller avlidit. De inbördes förhållandena mellan de olika typerna av brottsuppklarande beslut framgår inte. Betr. rapporteftergifterna har tillgrepps- värdet angivits. Vad gäller åtalsunderlåtelserna innehåller materialet dessutom uppgift om gärnings- männens ålder och kön. Materialet, som årsvis redo— visats för varje polisdistrikt, avser samtliga bu— tikstillgrepp, dvs. både stölder och snatterier.

(0

Av besluten år 1980 avser drygt 28 . rapportefter—

gift eller åtalsunderlåtelse jml. RB 20 kap. 7 S

1 st 1 p. (Bilaga G:1) Materialet innehåller alla

typer av butikstillgrepp, även sådana som rubrice—

rats som stöld eller grov stöld och som inte kan bli föremål för rapporteftergift eller åtalsunderlåtelse

som nämnts. Om man ser till besluten betr. endast butikssnatterier kan man därför anta att åtminstone

en tredjedel av dessa leder till rapporteftergift

eller åtalsunderlåtelse. Det kan vidare antas att ca I

hälften av besluten betr. samtliga butikstillgrepp och följaktligen en något större del av butikssnat— terierna innebär att lagföring inte sker.

En sammanställning har också gjorts betr. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Vid en jämförelse med hela riket har Stockholm och Malmö procentuellt något färre och Göteborg något fler beslut om rap- porteftergift och åtalsunderlåtelse. (Bilaga G:3)

Redan uppgifterna från storstäderna visar att till— lämpningen av rapporteftergift och åtalsunderlåtelse skiljer sig mellan olika polisdistrikt. Vad först gäller rapporteftergift kan konstateras att en majo— ritet av landets polisdistrikt har få sådana beslut. (Bilaga G:4) För att belysa tillämpningen har i un— dersökningen det tillgripnas värde förlagts över resp. under gränsen 20 kronor. Okänt belopp har

tills vidare betraktats som belopp under 20 kronor.

En översikt (Bilaga G:5) visar för hela landet 1980 att 12,8 % av tillgreppsbeloppen ligger över 20 kronor. 12,4 % avser okänt belopp. En jämförelse mellan de tre storstäderna (Bilaga G:7) visar att Stockholm och Göteborg ligger över genomsnittet

vad gäller rapporteftergift för tillgrepp avseen— de över 20 kronor med vardera en procentuell andel av omkring 20 %. Malmö har här en låg siffra med 3,5—4,7 %.

För att ge en bättre bild av hur mycket 20—kronors- gränsen överskrids har också satts ett beloppsinter- vall vid 30 kronor. Sammanställningen av detta ma— terial avseende 1979 och 1980 (Bilaga G:6) visar

att 3—4,5 % av besluten gäller tillgrepp avseende mer än 30 kronor. Härtill bör kunna läggas en del

av eftergifterna med okänt tillgreppsbelopp. Samman— taget bör kunna antas att 1980 9-10 % av de meddela— de rapporteftergifterna avser belopp som överstiger

det i rikspolisstyrelsens anvisningar högsta till- låtna, "omkring 20 kronor".

Vad därefter gäller åtalsunderlåtelse jml. RB 20 kap. 7 S 1 st 1 p är det i än högre grad än betr. rapport— eftergift ett fåtal distrikt som har ett stort antal beslut. (Bilaga Gz8) Ang. åtalsunderlåtelserna före— ligger uppgift om gärningsmännens ålder och kön. Av sammanställningen av dessa uppgifter (Bilaga G:9) framgår att män och kvinnor erhåller åtalsunder— låtelse i ungefär samma procentuella förhållande som de enligt tillgängliga uppgifter förövar till- grepp, dvs. 60 % män och 40 % kvinnor.

Annorlunda förhåller det sig med åldersfördelning- en. Med hänsyn till de anvisningar som lämnats av riksåklagaren (se ovan avsnitt 2.1.4) kunde man ha förväntat sig att åtalsunderlåtelserna kraftigt skulle domineras av de lägsta och högsta åldrarna. En jämförelse med åklagarmaterialet 1979 och Malmö— undersökningen 1980—81 (Bilaga G:11) visar som vän— tat en kraftig representation av misstänkta över 60 är, motsvarande ungefär hälften av antalet be— slut. Åldersgruppen 15—18 år är emellertid obe— tydlig, medan 48,2 % av besluten avser grupperna mellan 19 och 59 år.

För åtalsunderlåtelse finns som ovan beskrivits

inte någon värdegräns föreskriven. Riksåklagarens anvisningar i cirkulär C 70 gör dock klart att tillgreppsvärdet väl kan överstiga 20 kronor. Vi— dare har riksåklagaren i RÅ—nytt 7/79 uttalat att en värdegräns vid 50 kronor kan godtagas. Värde— fördelningen vid åtalsunderlåtelse redovisas i bi— laga G:10. 1980 rör något över 70 % av underlåtelse— besluten tillgrepp av värde understigande 50 kronor. Säkert över 50 kronor är 9,4 % av besluten.

Vidare kan enligt bUagaG:10 noteras att könsfördel— ningen varierar i de olika värdeområdena. I området 0—20 kronor har männen stark övervikt och i området 21—50 kronor en något mindre. I gruppen över 100 kronor är skillnaden mellan män och kvinnor i det

närmaste utjämnad.

4.6 SCB:s attitydundersökning avseende allmän— heten

Attitydundersökningen riktad till allmänheten om— fattade 810 slumpvis utvalda personer, vilka skulle besvara sju frågor. Dessa var främst inriktade på kännedomen om straffbarheten hos mindre tillgrepp, benägenheten att ingripa, orsakerna till snatteri och attityderna till åtgärder mot snatteri. Under— sökningen genomfördes med ett bortfall av endast 156 tillfrågade. (Betr. frågeformulär, undersök— ningsmetoder m.m. se bilaga H.) Svaren har indelats betr. ålder och kön och bearbetning av svarsresul— taten har också gjorts med hänsyn till boenderegion. Endast då några anmärkningsvärda resultat framkom— mit har materialet i dessa delar medtagits.

straffbarheten vid mindre tillgrepp

Den inledande frågan i undersökningen av allmän— hetens attityder gällde kännedomen om straffbar— heten vid mindre tillgrepp. Utredningen har ansett det viktigt att undersöka denna fråga, sedan det vid kontakterna med företrädare för detaljhandeln upp— givits att allmänheten ansåg det straffritt att ta varor för mindre belopp. Denna uppfattning skulle vara knuten till de värdegränser som satts upp vid rapporteftergift och åtalsunderlåtelse, dvs. 20 resp. 50 kronor. Utredningen har gjort bedömningen att 20—kronors-gränsen är den som under längst tid

varit i kraft och att frågan i undersökningen där—

för borde avse kännedom om innebörden av denna gräns.

Frågan: "Tror Du det är straffbart att snatta en vara som kostar mindre än 20 kr? Med straffbart

menar vi att snattaren kan åtalas." besvarades så:

Ja 41,0 % Nej 38,6 % Vet ej 20,4 %

Vid en fördelning mellan män och kvinnor blev resul— tatet följande:

Män Kvinnor Ja 43,9 % 37,7 % Nej 39,7 % 37,4 % Vet ej 16,4 % 24,9 %

59 % av de tillfrågade antingen tror sig veta att snatteri under 20 kronor är straffritt eller vet inte hur det förhåller sig, medan endast 41 % vet att gärningen är straffbar. Även vid gynnsammaste beräkning inom felmarginalerna är det med säkerhet mer än hälften av allmänheten som tror att snatteri under 20 kronor är straffritt eller är okunniga om vad som gäller. Siffrorna betr. mäns och kvinnors svar tyder på att kvinnor är mer osäkra. För både män och kvinnor är förhållandet sådant att ungefär lika många svarar Ja som Nej på den ställda frågan. Materialet visar en mycket jämn fördelning inom resp. svarsalternativ jämfört med åldersgrupperna hos de tillfrågade.

Benägenhet att ingripa vid butikstillgrepp

Frågan om kunders benägenhet att ingripa ställdes genom frågan: "skulle Du ingripa om Du ser någon snatta i en butik och ingen annan har sett det? Med ingripa menar vi till exempel att Du säger till butikspersonalen eller snattaren."

Allmänheten svarade på följande sätt:

Ja 33,3 % Ja, kanske 41,1 % Nej, det tror jag inte 17,9 % Nej 7,7 %

Betr. män och kvinnor föreligger ingen skillnad i sättet att svara. Vad gäller åldersgrupperna kan endast mycket stora tendenser betraktas som säkra. Det kan emellertid med säkerhet sägas att ålders— gruppen 16—24 år i lägre utsträckning än ålders— grupperna 25—54 och 55—74 svarar rent "Ja" på frågan. Sammanlagt har nära 75 % av de tillfrågade uppgivit att de skulle eller sannolikt skulle in— gripa vid butikstillgrepp.

Orsaker till butikstillgrepp

De tillfrågade har fått välja mellan olika förkla— ringar till butikstillgrepp. Därutöver har de fått tillfälle att själva ange om någon förut inte nämnd orsak bör framhållas.

Alternativen upptog: "1. Folk snattar för att de har dåligt med pengar 2. Folk snattar för att de inte räknar med någon påföljd om de blir upptäckta 3. Folk snattar för att varorna är lätta att ta 4. Folk snattar för att de tycker det är spännande 5. Vet inte/inget uppräknat skäl viktigast

Finns det något viktigt skäl till att folk snattar som vi glömt att räkna upp?

1. Nej

2. Ja. Vilket....."

Frågan besvarades på följande sätt. 1. 12,0 %

2. 12,6 3. 47,8 4. 17,0 % 5. 10,5

oxo

olo

oxo

Det är tydligt att varornas lättåtkomlighet är den orsak till butikstillgrepp som anses viktigast av allmänheten. Några säkra skillnader kan inte på— visas i mäns och kvinnors sätt att välja alterna— tiv. Betr. de olika åldersgruppernas svar kan kon— stateras att gruppen 55—74 år i större omfattning än gruppen 25—34 år anser att den huvudsakliga snatteriorsaken är att varorna är lätta att ta. Mellan de övriga grupperna kan några skillnader inte säkerställas. Betr. alternativ 4 (snatteriet orsakas av spänningssökande) är åldersgruppen 55—74 år med sannolikhet mindre än de övriga och med säkerhet mindre än åldersgruppen 16—24 år. Följdfrågan besvarades så att 67 % inte ansett att något ytterligare skäl bort räknas upp, medan 33 % haft ytterligare orsaker till butikstillgrepp att påtala. 150 svar på frågan har indelats i huvud— grupper, nämligen

1. Sjukdom 19 svar 2. Moral, uppfostran 82 svar 3. Sociala orsaker 23 svar 4. Affärernas försäljningssystem 9 svar 5. Samhällets reaktioner och regler 12 svar Därtill har vissa svar inte kunnat klassificeras 5 svar

150 svar

Attityder till åtgärder

Allmänhetens syn på åtgärder mot snatteri efter— frågades dels i fråga om vad man ansåg om sam— hällets åtgärder, dels i fråga om vilken åtgärd

man ansåg väsentligast om insatserna mot tillgrepp skulle ökas. Frågorna ställdes på följande sätt. "Anser Du att samhället bör göra mer eller mindre

än man gör nu för att hindra snatteri?

1. Samhället borde öka insatserna mot butikstillgrepp 2. Det är bra som det är nu

3. Samhället borde minska insatserna mot butikstill—

grepp 4. Vet ej/kan inte ta ställning"

Som följdfråga fanns: "Vilken åtgärd tycker Du borde vidtas i första hand?"

Den första frågan fick följande svar: 1. 52,9 % 2. 10,2 % 3. 0,8 % 4. 36,0 %

En majoritet anser således att samhället bör öka insatserna mot snatteri. En tredjedel av de till- frågade kan inte ta ställning i frågan. Betr. de tillfrågades synpunkter på de åtgärder som borde vidtas avgavs 348 svar (av 654 medverkande). Svaren kan indelas på följande sätt.

1. Samhällsåtgärder

. Åtgärder av handeln

. Förändring av sociala faktorer 2 3 4. Ovrigt 5 . Vet inte, indekvata svar

Svaren fördelade sig på följande sätt. 1. 147 svar 2. 164 svar 3. 8 svar 4. 10 svar 5. 19 svar 348 svar

Betr. svaren under alternativ 1, samhällsåtgärder, anger 33 åtgärder betr. moral och attityder och 28 information och upplysning. I 86 svar anses ökad lagföring och strängare straff viktigast. Vad gäller åtgärder från handeln avser 105 svar ökad kontroll, stöldmärkning och fler vakter. 35 svar innebär att varuexponeringen bör minskas. 11 resp.

13 svar avser förslag till mera butikspersonal resp. manuell betjäning.

4.7 SCB:s attitydundersökning avseende butikspersonal

Vid denna attitydundersökning ställdes 13 frågor till något mer än 250 butiksanställda och lika många i arbetsledande ställning vid ca 300 arbets— ställen. Bortfallet uppgick endast till 41 tillfrå— gade. (Betr. omfattning, urval m.m. se inledning till bilaga J.) Frågorna omfattade de tillfrågades erfarenhet av butikstillgrepp, ålders— och könsför— delning hos snattare, kundernas och personalens be— nägenhet att ingripa vid tillgrepp och vilka åtgär— der som vanligen vidtas då någon ertappas. Liksom till allmänheten ställdes frågor om orsakerna till snatteri och attityderna till åtgärder. (Se bilagaJ).

Frekvensen tillgrepp. Upptäcktsrisk

Över 60 % av de tillfrågade svarar att de ibland eller ofta iakttagit kundtillgrepp på sitt arbets- ställe. Vad gäller risken för upptäckt visar bran— scherna stor likformighet vid de olika svarsalter— nativen. En majoritet av arbetsledningen och en stor del av de anställda anser att 10 % eller färre av snattarna upptäcks. Antalet anställda som är

osäkra är dock tämligen stort.

Ålders— och könsfördelning

Vad gäller åldersfördelningen hos snattarna har osäkerheten varit relativt stor hos de tillfrågade. 131 svar har lämnats på frågan om någon särskild åldersgrupp är vanlig bland snattarna. Hälften av svaren anger minderåriga eller ungdomar. Ålders— grupperna 18—40 år och "gamla" har fått vardera ca en fjärdedel av svaren. Fråga 4 i undersökningen av— såg de tillfrågades uppfattning om fördelningen mel— lan män och kvinnor bland snattarna. Ungefär hälften av svaren innebär att män och kvinnor är lika vanli— ga som snattare. Undantag tycks utgöra butikskatego— rin "Övrig bransch" där män anses vanligare och "Konfektion" där kvinnor anses vanligare som snat— tare. I storstadsdistrikt tror man enligt undersök— ningen att det är vanligare med manliga än kvinnli—

ga snattare. (Bilaga J)

Benägenhet att ingripa vid butikstillgrepp Butikspersonalen har tillfrågats om både kundernas och den egna benägenheten att ingripa vid tillgrepp. För butikspersonalen löd den första frågan: "In—

griper kunder när de ser någon snatta?"

Svaren fördelade sig på följande sätt:

Arb.ledn. Anst. Aldrig eller nästan aldrig 42,8 % 33,6 % Ibland 40,3 % 47,1 % Ofta 0,3 % 1,4 % Alltid eller nästan alltid 3,6 % 2,1 % Vet inte 12,9 % 15,8 %

Alternativet Aldrig eller nästan aldrig har erhållit ca 40 % medan alternativet Vet inte har fått ca 15 %. Det är tydligt att man från butikspersonalens sida

endast sällan ser kunder ingripa vid tillgrepp.

Till butikspersonalen ställdes också frågan om den egna viljan att ingripa: "Ingriper butikspersonalen

när de ser någon snatta?"

Arb.ledn. Anst. Aldrig eller nästan aldrig 6,2 % 2,3 % Ibland 25,9 % 19,2 % Ofta 16,3 % 14,1 % Alltid eller nästan alltid 38,9 % 56,9 % Vet inte 12,8 % 7,5 %

Det föreligger en viss skillnad i valet av alterna— tiv mellan arbetsledning och anställda. Arbetsled— ningen är något mindre företrädd vid svarsalterna— tiven för hög ingripandebenägenhet. De två första svarsalternativen (Aldrig och Ibland) har erhållit ca 20 % av de anställdas och ca 30 % av arbetsled- ningens svar. Man hade möjligen kunnat vänta sig att dessa alternativ endast undantagsvis skulle

väljas.

Åtgärder vid upptäckta tillgrepp

Frågan ang. åtgärder ställdes på följande sätt. "Vad gör man oftast i Din affär med en snattare som upp—

täcks?

1. Snattaren får endast en tillsägelse

2. Snattaren antecknas

3. Snattaren polisanmäls

4. Vet inte

Vill Du tillägga något till Ditt svar på fråga 8?"

Svarsresultat:

Arbetsledn. Anställda 1. 53,3 % 27,1 % 2. 9,8 % 23,8 % 3. 15,9 % 16,7 % 4. 21,0 % 32,5 %

Arbetsledningen har en låg siffra för anteckning och hög för tillsägelse, medan de anställda har ungefär samma svarsandel för de båda åtgärderna. Skillnaden kan möjligen bero på att arbetsledningen tvekat betr. det tillåtna i anteckning och därför hellre uppger tillsägelse. Anteckning och tillsägelse har uppgivits i 50—60 % av svaren, medan drygt 15 % avser polis— anmälan. Antalet osäkra är högt, särskilt bland de anställda. Den övervägande delen av de tillfrågade har således uppgivit andra åtgärder än polisanmälan som vanligast, vilket torde innebära att ett avse— värt antal upptäckta brott inte kommer till polisens kännedom. Den öppna delen av frågan har inte givit

några ytterligare uppgifter av intresse. Orsaker till butikstillgrepp

De butiksanställda har erhållit samma fråga som all—

mänheten vad avser orsakerna till butikstillgrepp.

Frågealternativen upptog

1. Folk snattar för att de har dåligt med pengar

2. Folk snattar för att de inte räknar med någon påföljd om de blir upptäckta

3. Folk snattar för att varorna är lätta att ta

4. Folk snattar för att de tycker det är spännande

5. Vet inte/inget uppräknat skäl viktigast

Finns det något viktigt skäl till att folk snattar som vi glömt att räkna upp?

1. Nej

2. Ja. Vilket....?

Svarsresultat:

Arbetsledn. Anställda 1. 7,7 % 9,8 % 2. 31,1 % 16,6 % 3. 17,8 % 21,7 % 4. 24,6 % 10,8 % 5. 18,8 % 41,1 %

Liten risk för påföljd är enligt butikspersonalen

den viktigaste orsaken till butikstillgrepp. Varor— nas lättillgänglighet och spänningsmomentet har också ansetts som tämligen viktiga orsaker, medan penning— brist fått en låg svarsandel. Antalet osäkra bland

de tillfrågade är dock stort. Ca 20 % (126 st) av de svarande har pekat på ytterligare orsaker till till— grepp. Svaren fördelar sig ungefär på samma sätt som betr. allmänheten. Orsaken "moral, uppfostran o.dyl." har angivits i de flesta fallen. Därtill har också framhållits sociala orsaker, främst alkohol— och nar— kotikamissbruk.

Attityder till åtgärder

Butikspersonalen har fått samma frågor som allmän— 1 heten ang. synpunkter på åtgärder mot butikstill— grepp. Butikspersonalens svar är i det närmaste identiska med allmänhetens. Betr. de tillfrågades synpunkter på de åtgärder som borde vidtas har er— hållits 342 svar (av 524 medverkande). Svaren har fördelat sig på följande sätt:

1. Samhällsåtgärder

2. Åtgärder av handeln

3. Förändring av sociala förhållanden

4. Övrigt

5. Vet inte eller inadekvata svar

Fördelning: 1. 268 svar 2. 58 svar

3. 7 svar

4. 9 svar

5. 0 svar

342 svar

Betr. svaren under alternativ 1 anger 100 åtgär— der betr. moral och attityder, 72 mera regelmäs— sig lagföring och 96 strängare påföljd. Av dem som angivit regelmässig lagföring har 49 särskilt

påtalat att beloppsgränserna (för rapporteftergift och åtalsunderlåtelse) borde avskaffas. Flera av de butiksanställda har inte kunnat skilja belopps— gränserna från avkriminalisering. Vad gäller åt— gärder från handeln avser 42 svar ökad kontroll o.

likn. och 11 minskad varuexponering. 4.8 Göteborgsundersökningen 1979

I en psykologexamensuppsats från Göteborgs univer— sitet ht 1979 har Hans Ryberg redovisat svenska konsumenters attityder till snatteri. Undersökning— en skedde under maj 1979 i tre butiker av olika typ i Göteborg, Angered och Tvååker. Kunder fick besva— ra ett större antal frågor anonymt. Sammanlagt be— svarade 180 personer formuläret. Bortfallet var

30 %.

Omfattning av snatteri och sociala värderingar

På direkt fråga uppger en majoritet av de tillfråga— de att de ökade snatterierna beror på att man i allmänhet inte längre betraktar det som ett brott. Vidare tror en klar majoritet att alla människor snattat någon gång i sitt liv. Starkast markeras detta av dem som själva har snattat och av dem som på annat sätt haft personlig erfarenhet av snatte— ri. Vidare anser en klar majoritet att få av det totala antalet snatterier i en butik upptäcks. När det gäller de sociala värderingarna har de tillfrå— gade haft tre frågor att ta ställning till, i vilka det påståtts EEE folk som snattar är parasiter på samhället, app folk som snattar i andra sammanhang är lika ärliga som "vanliga" människor samt att det är svårare att umgås med någon om man vet att denne snattat. Majoriteten har besvarat frågorna så att man anser snattarna vara lika ärliga som vanliga människor i andra sammanhang och att det inte är

svårare att umgås med någon som snattat. Det råder

delade meningar om snattare är parasiter på sam— hället. Ju äldre de svarande är, desto oftare tycker man att de som snattar är parasiter på samhället och att det är svårare att umgås med snattare.

Benägenhet att ingripa vid butikstillgrepp

En majoritet av de tillfrågade tror inte att folk i allmänhet skulle avslöja en annan kund som de sett snatta en vara av mindre värde. Man anser således att folk i allmänhet har en låt—gå—mentalitet" till snatteri. Särskilt påtaglig är denna uppfattning hos dem som själva snattat, hos dem som känner sig frestade och hos ungdomar. Vid fråga om den egna benägenheten att ingripa visade det sig att majori— teten anser att man som kund har ett mycket litet intresse av att sätta fast en annan kund som snattar. Det är därvid dock inte av rädsla för hämnd som man underlåter att ingripa.

Orsaker till snatteri

I fråga om orsakerna till snatteri har svarsalterna— tiven varit låg moral, dålig ekonomi, psykisk oba— lans, frestelsetrycket och spänningsmomentet. Majo— riteten anser att folk snattar därför att

1. De har låg moral

2. Det är spännande

3. Varorna ligger framme och frestar

I Göteborgsundersökningen anser majoriteten att

folk inte snattar på grund av dålig ekonomi eller psykisk obalans. Den enda grupp som anser att folk snattar på grund av dålig ekonomi är de som själva snattat. Denna grupp poängterar ännu mer än majori— teten att psykisk obalans inte är en orsak till snatteri. De enda som inte anser att varufrestelse är en orsak till snatteri är den grupp som anser att

straffet för snatteri borde höjas. Äldre människor

anser oftare än yngre att frestelsen av varor är

orsak till snatteri.

Attityder till åtgärder

Av de tillfrågade anser en majoritet att nuvarande lagstiftning om snatteri gynnar snatteribrott. Vad gäller påföljden tycker emellertid majoriteten att man bör försöka tala engångssnattaren tillrätta i större utsträckning istället för att döma till straff. De flesta tror också att det vore bättre att införa en straffavgift istället för straff. Attityden till att höja eller sänka straffet för snatteri liksom inställningen till rapportefter— gift är dock jämnt fördelad. Speciellt unga männi— skor anser att det är bättre att tala snattare till—

rätta och att straffavgift är att föredra.

Undersökningen gav sammanfattningsvis resultatet att snatteri tycks vara ett "folkbrott", men att man ändå inte accepterar det. Hela 42 % av de 180 inter— vjuade konsumenterna uppger sig ha personlig er— farenhet av snatteri, dvs. att de själva, deras an— höriga eller vänner snattat. En klart uttalad upp- fattning är att inställningen till snatteri bör förändras. Den bästa metoden att stoppa barnsnatte— riet anses vara massiv upplysning och information, företrädesvis i skolor och massmedia. Beträffande vuxna snattare anses de effektivaste metoderna vara mera bevakning och strängare påföljder. Undersök— ningsresultaten ger enligt Ryberg stöd åt antagandet att snatteri sällan inträffar av en slump även om det kan utlösas av en impuls i köpsituationen. "Snatteri är en kompromiss mellan egna behov och affärens möj—

ligheter att locka och bevaka."

4.9 Stockholmsundersökningen 1976—77

Per—Anders Lindén och Matti Similä, som är forskare vid sociologiska institutionen vid Stockholms uni— versitet, har i attitydundersökningar sökt klarlägga vilken inverkan påföljd kan tänkas ha, vilka brott som anses allvarliga resp. lindriga och vilken på— följd man anser lämpligen skall följa på resp. brottstyp. Författarna har också ställt frågan om varför man följer lagen. Undersökningen ägde rum hösten 1976—våren 1977, varvid 2.865 personer in— tervjuades. Bortfallet varierade mellan 22 och 42 %.

Vad först angår inverkan av påföljd ställdes i undersökningen frågan om vad man skulle anse som mest obehagligt om man blev gripen för en brottslig gärning. Förstahandsvalet blev:

Bli ställd inför domstol och dömd för brottet 36,7 % Bli tagen av polisen 24,2 % Att vänner och bekanta får känne— dom om brottet 20,1 % Att avtjäna straffet 18,6 %

Det är tydligt att själva lagföringen och gripandet är det som inger det starkaste obehaget hos de till— frågade.

Vid en bedömning av olika brotts gravhet fanns 20 gärningar, varav flertalet brott, vilka skulle gra— deras. Snatteri (25 kr) anses näst hembränning vara det minst allvarliga brottet. "Svartbygge", hastig— hetsöverträdelse och strejkbryteri bedöms exempel— vis allvarligare än snatteri. Spridningen i uppfatt— ningen om snatteri är dock tämligen stor. Betr. lämplig påföljd för snatteri anser ca 20 % att inget straff bör utgå (snatteri 25 kr), ca 75 %

att böter är adekvat påföljd, medan ca 5 % anser

fängelse adekvat. Vid fråga om några brott borde av— kriminaliseras nämner 18 % värnpliktsvägran och 17 % hembränning. I övrigt nämns inget brott av mer än någon procent. Vid frågan:

Varför följer man lagen erhöll de tillfrågade sex alternativ.

Förstahansvalet utföll därvid:

Man är rädd att åka fast 29,8 % Man vill undvika att bli bestraffad 24,1 % Man vill inte ha dåligt samvete 20,1 % Man är rädd att förlora sitt anseende 11,8 %

Man vill undvika polisutredning och bli dragen inför domstol 10,3 % Man är rädd för vad vänner och

bekanta skulle tycka 3,3 olo

Vanligast är således att framhålla de mera direkta konsekvenserna att bli gripen och bestraffad än de mera indirekta konsekvenserna. Det finns

en svag tendens att de yngre i större utsträckning väljer ”yttre" skäl som att "åka fast", medan de

äldre väljer "inre" skäl som att ha dåligt samvete.

Slutligen har de tillfrågade ställts inför fyra typbrott och tillfrågats om de kan tänka sig att begå dessa.

Brotten utgjorde snatteri i en butik av ett par

strumpor, att köra bil onykter, hastighetsöverträ— delse och avtal om "svart" utfört arbete. Svarsal— ternativen "Ja" och "Ja, troligen" erhöll 0,9, 4,0, 16,6 resp. 54,2

genomsnittspersonen praktiskt taget aldrig skulle

olo . Av detta svar kunde synas att

kunna tänka sig att begå snatteri. Detta resultat, som inte närmare kommenteras av författarna, strider dock mot såväl stöldutredningens som Rybergs atti—

tydundersökningar.

4.10 Dold brottslighet m.m.

Dold brottslighet

Redan i stöldutredningens direktiv framhålls att eftersom långt ifrån alla butikstillgrepp anmäls och många förblir oupptäckta måste den officiella statistiken över anmälda brott bedömas med stor försiktighet. I Göteborgsundersökningen (Se avsnitt 4.8) ansåg en majoritet av de tillfrågade att de flesta snattare förblir oupptäckta. De som hade personlig erfarenhet av snatteri trodde i större utsträckning än andra att de flesta snatterier inte upptäcks. I stöldutredningens attitydundersökningar

ansåg över hälften av allmänheten att butikssnatte-

xo

ri var mycket vanligt och ytterligare nära 40 o att det var ganska vanligt. En majoritet av arbetsled— ningen och omkring 40 % av de anställda som tillfrå— gats trodde att 10 % eller mindre upptäcks. Antalet osäkra var tämligen stort. Övriga alternativ, "Kring 20 %" resp. 30, 40, 50, mer än 50 %, har fått mycket låga svarsandelar. Uppfattningen hos de tillfrågade var synbarligen att den dolda brottsligheten är mycket stor. Att brott i många fall inte kommer

till myndigheternas kännedom beror också på att upp— täckta brott endast i begränsad omfattning anmäls till polisen. Vid attitydundersökningen avseende butikspersonalen framgick att man i stor utsträck— ning underlåter att polisanmäla upptäckta snattare.

De företag som i bevakningshänseende anlitar Prefera AB låter enligt företagets statistik 71 % av de upp— täckta tillgreppen gå till polisanmälan. De ovan under kapitel 5 redovisade företagsundersökningarna utvisar att benägenheten att anmäla upptäckta bu— tikstillgrepp varierar kraftigt. Frånsett varuhus och stora butikskedjor får anmälningsbenägenheten bedömas som tämligen liten.

Butikstillgrepp och missbruk av alkohol och narko— tika

Att bestämma vilka misstänkta för butikstillgrepp som skall anses vara missbrukare av alkohol eller nar— kotika är utomordentligt svårt. Att försöka bedöma vilken del missbrukarna har i denna typ av till— greppsbrott är därför också vanskligt och får stanna vid en uppskattning. Stöldutredningen har i sina attitydundersökningar inte tagit upp någon fråga om missbrukares andel i tillgreppen, främst eftersom

det för butikspersonal och allmänhet måste vara i

det närmaste omöjligt att få ett begrepp om vilka

personer som faller in under kategorin.

I den ovan nämnda Göteborgsundersökningen tillfråga- des konsumenterna om de instämde i påståendet att det är vanligare med snatteri bland narkotikapåverkade personer än bland övriga kunder. Svaret utföll så att de tillfrågade visade sig tro att narkotikapå— verkade personer är den grupp i samhället som snat— tar mest. Däremot ansåg man inte att alkoholpåverka— de personer snattar mer än övriga kunder. Undersök— ningen ger endast en mycket trubbig avspegling av den vanliga konsumentens uppfattning. Tydligt är dock att man uppfattar narkotikapåverkade personer möjligen likställda med narkotikamissbrukare över— huvud som en brottsaktiv grupp. När det gäller

att göra åtskillnad mellan alkohol— och narkotika— missbrukare kan detta dock lätt bli missledande, eftersom blandmissbruk och täta växlingar mellan olika berusningsmedel är vanligt. Även om sambandet drogmissbruk och brottslighet inte i alla avseenden är klarlagt måste det hållas för visst att missbruk leder till ett stort antal förmögenhetsbrott. Enligt en beräkning skulle enbart i stockholm missbrukspo— pulationen 1980 kunna tänkas svara för en stöldkri— minalitet av ca 45 miljoner kronor (Enroth och Lenke, Sthlm 1980). Det kan vidare hållas för sannolikt att

narkomanernas kriminalitet, förutom narkotikabrott och varusmuggling, främst avser egendomsbrott. En— ligt den nämnda undersökningen skulle 10—15 % av butikstillgreppen i Stockholm vara förövade av narkotikamissbrukare. Då storstadsregionerna står för den stora andelen narkotikamissbrukare medför detta att missbrukarna också kan förmodas ha en

stor del i det totala antalet butikstillgrepp i landet, med hänsyn till att de tre storstadsregio— nerna svarar för ca hälften av samtliga anmälda butikstillgrepp. Det kan vidare inte uteslutas att den icke anmälda brottsligheten i många fall kan av— se brott av missbrukare, som antingen genom sin skicklighet eller på grund av att de inte kan iden— tifieras undgår att sätta spår i den offentliga kri— minalstatistiken. Betr. missbrukarna bör också beak— tas att risken-för någon form av mera ingripande åt— gärd vid upptäckt möjligen kan vara avhållande, men att denna risk för missbrukaren måste vara mycket

påtaglig för att påverka hans handlande.

4.11. Sammanfattning

Brottsutvecklingen enligt den offentliga statistiken utvisar en ökning av butikstillgreppen som är betyd— ligt större än den för tillgreppsbrott i allmänhet. Under perioden 1975—1980 ökade butikstillgreppen i

XO

landet med över 30 o och antalet anmälda tillgrepp uppgick år 1980 till 35.142. I attitydundersökning— arna har uttalats uppfattningen att endast en liten del av tillgreppen upptäcks. Det är uppenbart att den dolda brottsligheten är mycket stor.

I de olika undersökningarna som utredningen företa— git framkommer att antalet anmälda misstänkta i åldern 15—19 år är betydligt lägre vid butikstill— grepp än vid tillgreppsbrott i allmänhet. Andelen misstänkta över 60 år är däremot procentuellt sett

mycket stor. Denna grupp utgör i undersökningarna

15—20 % av de misstänkta. Butikstillgrepp är synbar— ligen en brottstyp med stor spridning i ålders—

grupperna. Det förhållandevis låga antalet unga lag- överträdare kan förmodas bero främst på en restrik— tiv anmälningspraxis från företagen. Detta bekräftas av uppgifterna i attitydundersökningen avseende bu—

tikspersonal.

Fördelningen mellan män och kvinnor bland de miss— tänkta är enligt samtliga undersökningar omkring 60—40 %. Kvinnorna är således procentuellt betydligt fler än vid tillgreppsbrott i allmänhet. Betr. ål— dersfördelningen är det påtagligt att kvinnorna är

överrepresenterade i åldersgruppen över 60 år.

Vad gäller tillgreppsobjekten kan först konstateras att tillgreppen oftast avser mer än en vara. De an- talsmässigt mest utsatta varorna i Malmö-undersök— ningen är bijouterier och vissa typer av matvaror. värdemässigt utgör kapitalvaror och kläder de mest utsatta grupperna. 1968 års brottmålsutredning gjorde betr. snatterier en uppdelning av det till— gripna i mat, kläder och övrigt. (SOU 1971:10, s. 86) Motsvarande uppdelningen i Malmö—undersökningen och åklagarmaterialet visar en tydlig förskjutning från mat till kläder och övriga varor. Butikstill— greppens art har förändrats och tillgreppen tycks numera inte sällan ha karaktären av lyxtillgrepp. Tillgrepp för livets nödtorft återfinns endast i liten utsträckning, medan dyra kläder och kapital—

och lyxvaror utgör ett väsentligt inslag. Drygt

(0

15 0 av tillgreppen i Malmö—undersökningen avser värden över 400 kronor, medan ca 60 % avser värden

under 100 kronor.

De företag som anlitar bevakningsföretaget Prefera AB och vissa storföretag polisanmäler 70—80 % av de upptäckta butikstillgreppen. Attitydundersök— ningen avseende butikspersonalen ger emellertid

starkt stöd för antagandet att anmälan i allmänhet sker tämligen sällan. Endast i ca 15 % av svaren har polisanmälan angivits som vanligaste åtgärd vid butikstillgrepp.

Undersökningen betr. rapporteftergift och åtalsunder— låtlese visar att ungefär hälften av butikstillgrep- pen inte leder till åtal eller strafföreläggande. För enbart butikssnatteri är andelen ännu högre. 1980 utgör rapporteftergifterna nära en fjärdedel av besluten. I betydande omfattning iakttas inte Värdegränsen vid rapporteftergift. För år 1980 kan med ledning av det tillgängliga materialet beräknas att 9—10 % av rapporteftergifterna avser tillgrepp rörande värden som överstiger "omkring 20 kronor".

Åtalsunderlåtelse jml. 20 kap. 7 S 1 st 1 p rätte— gångsbalken har 1980 meddelats i ca 6 % av ärendena. Ungefär hälften av besluten avser misstänkta i åldern 19—59 år. Ca 20 % av alla beslut rör till— grepp avseende värden under 20 kronor, drygt 50 % värden mellan 21 och 50 kronor och ca 10 % värden över 50 kronor. Antalet beslut avseende okända be— lopp är dock så stort som 17,5 %. Det förefaller

av undersökningen som om åtalsunderlåtelse meddelas även i andra fall än i de typsituationer som riks— åklagaren angivit i sina anvisningar.

5 UNDERSÖKNINGAR AV HANDELNS UTREDNINGS— INSTITUT

På uppdrag av stöldutredningen har Handelns utred— ningsinstitut (HUI) genomfört undersökningen "Svin— net i detaljhandeln. En studie för den statliga stöldutredningen". Rapporten över undersökningen har överlämnats till stöldutredningen i februari 1982. Undersökningens syfte har varit att undersöka svin— nets storlek och omfattning i detaljhandeln. För att nå åsyftat resultat har HUI genomfört egna enkäter och studier samt även utnyttjat andra undersökningar inom handeln. Undersökningarna har genomförts av

Barbro Johansson, Per Nellevad, Anders Schlyter och Jan Sundström.

Detta kapitel innehåller HUI:s slutrapport. Bilagor— na till rapporten är intagna som bilaga K Y i be— tänkandet.

SAMMANFATTNING

Inledning

Medvetenheten om ökningen av antalet butiksstölder utgör bakgrunden till tillsättandet av den s.k. stöldutredningen. Denna uppdrog åt Handelns Utred— ningsinstitut (HUI) att genomföra en svinnundersök—

ning.

Huvudsyftet med studien har varit att kartlägga stöldsvinnets karaktär och omfattning. Undersök—

ningen har begränsats till detaljistledet. En enkät

på byggvaruhusen berör dock i viss mån partihan— deln.

För att lösa våra uppgifter har vi använt oss av uteslutningsmetoden, innebärande att vi minskat to— talt redovisat svinn med svinn av icke brottslig

karaktär. Tidigare undersökningar

Ett par noggranna sortimentsstudier visar att varia— tionen i svinntalen för olika varugrupper är stor;

för enskilda artiklar är den mycket stor.

Det totala svinnet varierar mellan 1,9 och 2,7 % i

ett par större allmänna svinnstudier. Enkäter

åtgrföEepag: En dryg tredjedel av de företag som svarat på enkäten tillämpar bruttokontroll. Svin— nets storlek varierar i synnerligen hög grad. Be— nägenheten att polisanmäla upptäckta stölder uppgår till ca 60 % av fallen.

Småförgtagi Svarsprocenten är låg. De svarande vet ytterst litet om svinnets storlek. Benägenheten att

polisanmäla upptäckta stölder är så låg som 9 %.

Filiglfögepag: Materialet tyder på att svinnet och stölderna ökar i takt med storleken på handelscent—

rum.

åepsingtåtiopep: Svinnet på livsmedel och kioskvaror avviker inte från dagligvaruhandeln i övrigt. För drivmedel är svinnet lägre. Smitningar dominerar drivmedelssvinnet. 19 % av antalet upptäckta stölder anmäls.

Byggvaruhus: Det totala svinnet är mindre än väntat.

Företagapei Det sanna värdet vad gäller oregistrera—

de företagaruttag bör ligga i intervallet 75—360 milj.

kronor. Utredningen har försiktigtvis stannat närma—

re den undre gränsen.

Eepspngli Enkäten har tyvärr en låg svarsprocent 18,4 %. Detta förhållande bl.a. gör att vi lägger oss i den nedre delen i intervallet 200—700 milj.

kronor vad gäller personalstölderna.

ågtiksundersökningar

Undersökningarna resulterade i följande "oförklara—

de" förlustposter eller stöldsvinn

varuhus 2,4 %

servicebutik 5,4 %

allivsbutik 1,8 %

storlivsbutik 1,6 %

herrekipering 3,0 % 2 9

damekipering

&

De relativt höga talen beror på läget i eller nära storstad. Särskilt servicebutiken har ett utsatt läge i centrala Stockholm.

Erispndepsökgipgari Eftersom man inte följer upp prishöjningar bl.a., uppstår ett svinn på mellan 0,2 och 0,8 %.

Kassafel utgör en negligerad svinnkälla som enligt

olika studier varierar mellan 0,1 % och 0,7 %.

Inzeptgringsdiffgrgngep: Fel förekommer ofta. Felen tar ofta ut varandra, då de verkar i såväl positiv som negativ riktning.

98 Undersökningar av Handelns utredningsinstitut SOU 1982:39 Fyåiäkp sving: Delvis kan denna svinntyp aldrig undvikas. Variationen mellan olika varugrupper är

stor.

stöldsvinnets omfattning

Det totala stöldsvinnet i detaljhandeln skulle en— ligt HUI:s beräkningar idag uppgå till 0,8—1,3 % av totalomsättningen eller 900—1400 milj. kronor per år. Mycket stora variationer förekommer dock mellan olika regioner och mellan olika branscher.

5.1. Inledning

5.1.1. Bakgrund

Under senare år har det från många håll rapporterats om tilltagande snatterier eller stölder. Så t.ex. ökade antalet snatterier till 32 997 eller med 11 % 1980 jämfört med 1979. Nu avser dessa siffror an— talet anmälda brott, och säger ingenting om det reella antalet. Det s.k. mörkertalet är mycket stort

vid den här typen av brottslighet.

Medvetenheten om det ökade antalet butiksstölder samt den bristande kunskapen om stöldsvinnets verk— liga omfattning utgör bakgrunden till den s.k. stöldutredningen, som regeringen tillsatte 1980

på begäran av riksdagen. Utredningens huvuduppgift är att kartlägga butikstillgreppen inom detaljhan— deln, belysa de ekonomiska följderna för företa— gen och samhället samt föreslå åtgärder som kan be—

höva vidtas från samhällets och handelns sida.

Efter framställan av utredningen ställde justitie- departementet medel till förfogande för en detalje— rad undersökning av svinnets omfattning. Stöldut— redningen uppdrog därför åt Handelns Utrednings—

institut (HUI) att genomföra denna undersökning.

5.1.2. Syfte och avgränsningar

Huvudsyftet är att kartlägga stöldsvinnets nuvarande karaktär och storlek, för att därigenom skapa en bas för framtida bedömningar och åtgärder.

I nedanstående figur redovisas de väsentligaste svinnkällorna (—typerna). Det är svinnkomponenter under rubriken "stölder/— oärlighet" som är huvud— målet för denna utredning. Det bör även observeras

att fältens storlek ej är proportionella till svinn—

källornas betydelse. Stölder/oärlighet

Omedvetna kassafel

Kunder

Omedvetna prisfel

Intern personal

Varumottagningsdiff

Inventeringsdifferenser

Leveran— Utomstå— törsrepr. ende per— Hantver- sonal kare

Adm. fel, t.ex. ej bok— förda noterade returer, nedsättningar

Fysiskt svinn

Figur 1. Svinnets komponenter.

Företagare

Några kanske vill invända mot att företagare står uppsatta under stölder/oärlighet ("man kan ju inte stjäla från sig själv"). Dock kan oregistrerade ut— tag åtminstone ur företagets synpunkt (särskilt ak— tiebolag) ses som stölder. Dessutom är det stöld från samhällets synpunkt (skattesmitning).

En annan avgränsning görs genom att vi enbart håller oss till detaljistledet. "Från kaj till entrédörr" skulle kunna vara ett lämpligt arbetsnamn på denna utredning. Av figuren på nästa sida framgår denna avgränsning klart (området mellan de streckade lin— jerna). Av figuren framgår också den mängd olika svinnkällor som finns på varans väg från producent

till konsument.

Utredningen omfattar alltså detaljistledet och inom detta den egentliga detaljhandeln med undantag av torg—, tillfällig och ambulerande handel samt hem— försäljning. Ej heller ingår offentlig detaljhandel (apotek och systembutiker). Utanför den egentliga detaljhandeln har byggvaruhus och bensinstationer också undersökts. Att byggvaruhusen till närmare

90 % ligger utanför beror på att en så stor del av

deras försäljning är av partihandelskaraktär.

Till sist ska påpekas, att där inte annat utsägs,

så avser uppgifterna 1980. 5.1.3 Definitioner

Vad är svinn? Till att börja med ska slås fast att

svinn icke är lika med kriminalitet men att svinnet delvis orsakas av brottsliga handlingar. Svinnet är alltså såväl ett företagsekonomiskt som samhälls—

ekonomiskt problem.

Efter genomgång av litteratur och diskussioner med fackfolk m.m. tycker vi oss kunna urskilja tre hu— vudmoment i svinnbegreppet:

1. Administrativt svinn

2. Fysiskt svinn

3. stölder

JR 2 SVINNKALLOR I DISTRIBUTIONSKEDJAN

F

FÖRLUST AV

VAROR Transport Varumott. GROSSIST

Inkvadm- :) LAGERCENTRAL Andra #7

Ut1ev. & Transpor

FÖRLUST AV PENGAR PAPPER

LEVERANTOR (TILLV.)

Fö1jesed1ar Fakturor

Inventeringar

Utleverans

Kassationer

Varumot . Följesedlar + 1ev. reture Fakturor/Kred. notor Inventering

Persona1 BilliK B. Chef :::;l . Prissäkerhet Andra "Kompis" '

Van1.snatt'

Kassa/redovisning

Proffs snatt. Returer

___—______. ___—___..___._

KUND

Administrativt svinn framkommer genom felaktigheter i bokföringen, faktura— och följesedelskontrollen, vidare prismärkningsfel, kassafel, felaktiga beställ—

ningar samt inventeringsfel.

Fysiskt svinn uppstår genom mer eller mindre ound— vikliga viktförluster på framförallt frukt och grön—

saker samt kött— och charkuteriprodukter.

stölder är avsiktliga till skillnad från de övriga två kategorierna och kan indelas efter i huvudsak tre kategorier: kunder, personal och övriga.

Nu är det inte så enkelt att kvantifiera svinn genom att räkna samman de nyss nämnda kategorierna. En del företag definierar svinn som stöld; andra går längre. Vissa företag inkluderar kassationer, andra gör det inte; andra åter tar hänsyn till prissänkningar och

vissa gör det ej.

Vi anser att det principiellt riktiga sättet att de— finiera svinnbegreppet är att närma sig problemet utifrån dimensionerna kontrollerbarhet och/eller planer.

Planer. Utgångspunkten är inköpt mängd varor. Hur mycket hade jag tänkt (planerat) sälja för? Dvs. vilken bruttovinst har jag räknat med? Hur mycket fick jag in i realiteten? Svinnet enligt detta syn— sätt blir följaktligen skillnaden mellan teoretisk (planerad, budgeterad) och faktisk bruttovinst.

Kontrollerbarhet. Genom en noggrann kontroll kan man påverka svinnet. Det finns dock vissa moment som ej är påverkbara eller nästan opåverkbara, t.ex. vissa viktförluster genom avdunstning och dylikt. Den här typen av svinn känner man ganska väl, dvs. har man kontroll över. Samma sak kan gälla vissa rabatter

och prisjusteringar. Man kan bli mer eller mindre

tvingad att göra Vissa saker. Det är vår åsikt att dylika mer eller mindre opåverkbara faktorer inte bör

klassificeras som svinn.

Svinn kan alltså definieras på olika sätt. I dess allra vidaste bemärkelse ingår både påverkbara och opåverkbara faktorer; i dess snävaste kanske enbart stölder.

Eftersom vårt huvudsyfte är att komma åt stöldsvin— net räcker det med att detta är entydigt definierat. I regel torde det heller inte råda något tvivel om vad detta är, varför några speciella definitioner inte behövs. Dessutom torde det innebära nära nog oöverstigliga svårigheter att få alla företag att enas om en definition. Stöldsvinnet torde i denna utredning bäst kunna beskrivas som ett underskott eller brist som inte kan förklaras på något annat sätt.

5.1.4 Metodik

Först ska slås fast att det är nära nog omöjligt att få fram en exakt siffra om stöldsvinnets storlek i den svenska detaljhandeln. Det kan sägas ligga i sakens natur, eftersom det här är fråga om en brottslig verksamhet. Vad man däremot kan komma fram till är mer eller mindre väl underbyggda hypoteser och rimliga uppskattningar om stöldsvinnets storlek. Åtminstone bör man stå på en fastare mark än hit— tills när man uttalar som om stöldernas omfattning i den svenska detaljhandeln.

Det angreppssätt vi fastnat för bygger på uteslut— ningsmetoden. Utgångspunkten har varit svinnets kom- ponenter som de visats i figur 1. Utifrån totalt re— dovisat svinn har vi dragit ifrån komponenter av icke brottslig karaktär och får på detta sätt fram

ett svinn som är att hänföra till stölder och

oärlighet. Dvs. vi kan inte förklara det på annat

sätt.

För att få fram informationen måste vi också gå fram

efter olika vägar.

1.

5.1.5

För det första (och naturligen) har vi ut— nyttjat tidigare undersökningar i ämnet. Enkäter av olika slag och till skilda kate— gorier har genomförts. De har varit helt nöd— vändiga bl.a. för att kunna spåra upp tidi— gare undersökningar. Egna butiksundersökningar har också befunnits nödvändiga för att djupare belysa vissa

svinnkällor.

Genomförande

Under ledning av stöldutredningen har Handelns Ut— redningsinstitut under 1981 genomfört en serie un— dersökningar för denna utredning. Vid projekteringen beslöts även att bilda en s.k. referensgrupp (be—

nämnda tekniska gruppen). Orsaken härtill var att vissa frågor aktualiserat många tidigare ej stude— rade faktorer och att det därför bedömdes värdefullt

att på ett tidigt stadium diskutera uppdykande prob— lem. Förutom utredare från HUI har följande personer

ingått i denna grupp

Bengt Sundewall, Sveriges Köpmannaförbund

(SKBF)

Jan Jerlén, Handelsanställdas Förbund (HAF) Lars Nerenius, Handelstjänstemannaförbundet (HTF)

Gunnar Andersson, ICA Helmer Falk, J 5 SABA

Arne Eriksson, KF

Undersökningen har genomförts enligt de riktlinjer som redovisats i föregående avsnitt. Ett stort bas— material har samlats in både i form av egna och and— ras undersökningar. Det är detta som är grunden för

denna rapport.

Den slutliga utvärderingen av HUI:s undersökning åvilar stöldutredningen.

5.2. Tidigare undersökningar

Under denna rubrik kommer i korthet att refereras några undersökningar som varit väsentliga för denna utredning eller som eljest bedöms som varande av stort allmänt intresse.

5.2.1. Elektronisk varuövervakning

En hel del av företagen som deltagit i HUI:s en— käter har lämnat synpunkter på de moderna elektro— niska varuövervakningssystemen. Dessa uppgifter re— fereras i korthet nedan.

Under senare år har många butiker installerat olika former av elektroniska varuövervakningssystem (EVS). De innebär att vissa eller alla varor märks med skyddsetikett som avlägsnas eller nollställs vid kassan. Om detta ej har skett utlöses ett larm när man passerar utgången. Dessa system har framför allt installerats i textil—, bok—, livsmedels— och verk— tygsaffärer.

Vissa av systemen har utsatts för bedrägerier genom att man avlägsnat skyddsetiketten eller täckt varan så att larmet ej utlösts.

Den statistik som kommit HUI tillhanda pekar på en snabb nedgång av svinnet det första året efter in— stallation av EVS. Därefter sker en utplaning och

ännu senare föreligger en tendens till en svag upp— gång av stölderna.

En allmän erfarenhet är att installationen av EVS har en preventiv effekt så till vida att personal och kunder blir uppmärksamma på att i detta företag följer man upp stöldförsök noggrannare. Systemen sätts ofta in i särskilt stöldutsatta butiker vil— ket gör att dessa ej torde vara representativa. I dessa särskilt utsatta butiker har stöldsvinnet le—

gat över 2 % av omsättningen.

Enligt den statistik som framtagits har sänkningar av svinnet med mellan 0,3 % och 1,0 % inträffat efter installation av EVS, men erfarenheterna är ännu ej tillräckligt omfattande för att man skall kunna säga något om långtidseffekterna.

Till sist ska blott pekas på en omdebatterad fråga. Är det förstagångssnattaren tillfällighetstjuven

eller proffsen som hindras? 5.2.2 Sortimentsstudier

Nedan refereras två större studier som genomförts i ICA—Hallen, Bäckby Centrum, Västerås 1979 och 19801). Denna butik var en av de första i landet

som satsade på en butiksdator, vilket förhållande är det som möjliggjort den här typen (framför allt om— fattningen) av studier.

Eftersom butiksdatorer och datakassor kommer att få en allt större och så småningom en dominerande bety— delse kan det vara lämpligt att peka på vad man får ut av en dataanläggning. Den förbättrade svinn—

kontrollen är en av de väsentligaste konsekvenserna.

1) Svinnet i butik, ICA—Hakon Aktiebolag, Detaljhan— delsekonomi, 721 84 VÄSTERÅS.

1. Fasta rutiner vid varumottagning och prismärk- ning vilket är en förutsättning för att "syste—

met", skall fungera.

2. Bättre lagerkontroll. Man kan snabbt avläsa vil— ka varor, som säljs och därmed snabbare kunna an— gripa s.k. hyllvärmare.

3. Med kontrollen enligt punkt 2 så kan man öka om—

sättningshastigheten.

4. Rätt pris på alla varor genom den automatiska

registreringen.

5. Snabba och lättarbetade prisändringar upp och

ner på aktivitetsvaror.

6. Svinnkontroll — man får en klar indikation på

vilka varor som försvunnit utan att bli betalda.

Totalt har butiken ett sortiment på omkring 5 000 artiklar. Av dessa har man undersökt 3 200 artiklar som är inlagda i datorn. Övriga 1 800 artiklar be— står av:

— Tidningar och tidskrifter

Kött och chark

— Frukt och grönt

— Ost, kg—vara

— Bröd

Specialvaror (70 %)

Utfallet för de analyserade artiklarna framgår av nedanstående tabell (st).

Tabell 1 Analyserade artiklar fördelade på svinn—

klasser Svinn 1979 . 1280__ mer än 3 % 361 374 0 3 % 1 295 1 307 inget svinn 1 526 1 480 SUMMA 3 182 3 161

Den totala svinnprocent som mätts upp respektive år

framgår av nedanstående tabell

Tabell 2 Omsättning (tkr) och svinnprocent för

olika svinnklasser och år

OMSATTNING SVINN SVINNPROCENT 1979 1980 1979 1980 1979 1980

0—3 % svinn 8 826 12 564 24 32 0,27 0,25 Mer än 3 % 489 292 20 17 4,14 5,56 Analysen totalt 9 314 12 829 44 49 0,48 0,38 Utanför analysen 9 596 9 099 210 222 2,10 2,39 TOTALT 18 911 21 928 246 271 1,30 1,22

Det mest värdefulla med dessa undersökningar är att man får en uppfattning av svinnet på artikel— eller varugruppsnivå. Resultatet redovisas i bilaga K.

Variationerna på artikelnivå är ännu mycket större.

Till sist ges exempel på några åtgärder som vidta—

gits för att minska svinnet. Dessa har alltså ini—

tierats av dessa studier.

1. Omplacering av särskilt stöldbegärliga varor till manuella delikatessavdelningen

2. Kosmetika har tagits bort ur sortimentet.

5.2.3. Allmänna svinnstudier

Två studier ska redovisas i korthet en från KF och

en från ICA.

Rent allmänt kan konstateras att Kooperationen har den bästa kännedomen om det totala svinnet, efter— som man sedan gammalt och av tradition har en brutto— redovisning. Man har följaktligen ett tämligen om— fattande material. Sedan början av 50—talet till slu— tet av 70—talet har det totala svinnet ökat från ca

1 % till knappt 2 %. Det bör noteras att alla pris—

höjningar inte är utrensade.

1979 redovisar man följande svinnsiffror fördelade på några större poster — administration (t.ex. fakturafel och

prismärkningsfel) 0,2 % ankomstkontroll (t.ex. felaktiga

returer) 0,2 % kassasvinn (t.ex. felregistreringar) 0,4 % fysisk förstörelse 0,4 % : snatterier, stölder 0,7 %

TOTALT 1 , 9 %

Inom ICA Essve har man gjort en "förnuftsmässig" sammanställning på basis av ett stort antal delstu- dier och konstruerat en typbutik. Vad gäller svinn— situationen ser denna ut på följande sätt i tabell 3 nedan

Tabell 3 Svinnets fördelning på produktgrupper

Varuavdelning Svinn, % Kött/chark 4,0 Frukt/grönt 8,0 Mejeri/ost 2,0 Djupfryst 1,0 Bröd 3 0

Drycker 1,0 DELTOTAL FÄRSKVAROR 3,38 Kolonial 1,5 Special 1,5 Tobak/tidningar 2,0 DELTOTAL ÖVRIGT 1,55 TOTALT 2,67

I studierna har man tagit hänsyn till marginaler

bonuspåverkan

kvantitetsrabatter

— aktivitetspåverkan

konjunkturvinster (prisökningar) 5.3 ENKÄTER 5.3.1 Större detaljhandelsföretag

I syfte att fastställa främst det totala svinnets storlek samt omfattningen av stölder och snatterier genomfördes under våren och försommaren 1981 under- sökningar inom olika detaljhandelsbranscher avseen— de dels de cirka 120 största företagen dels ett ur— val av mindre företag (under 10 års—anställda). Båda undersökningarna utfördes i form av postala enkäter med identiska frågor (beträffande frågeblankett, se bilaga L).

Hur de största företagen som tillskrivits fördelar sig branschvis framgår nedan

Bransch Antal tillskrivna Varuhus 3 Livsmedel 6 Färg, tapet, och parfym 4 Blommor 1 Bok och papper 10

Beklädnad exkl. skor 39 Skor 10 Möbler 12 Radio/TV 13 Hushållsapparater, belysning 4

Cykel och sport Ur, optik och guld Foto

xlkOwN

Musik och leksaker

Svinnredovisning i stora företag

Av enkäten till de största detaljhandelsföretagen framgår att endast genomsnittligt drygt en tredje— del av företagen som deltar i undersökningen har

en redovisning som möjliggör en beräkning av det to— tala svinnets storlek. Nedan redovisas antalet sva— rande företag inom respektive bransch samt hur stor

andel av dessa som kan redovisa svinnets omfattning.

Bransch _ Antal företag som svarat varav med svinnredo— visning

Varuhus 3 3 Livsmedel 6 3 Färg, tapet och parfym 1 0 Blommor 1 1

Bok och papper 9 0 Beklädnad exkl. skor 32 20 Skor 7 3 Möbler 6 0 Radio/TV 7 1 Hushållsapparater, belysning 3 0 Cykel och sport 1 0

Ur, optik och guld 1 0 Foto 4 0

Musik och leksaker 5 0

SAMTLIGA 86 31

Till och med i de största detaljhandelsföretagen är svinnredovisning hittills relativt ovanlig. Vid si— dan av kooperationen, som sedan lång tid tillbaka tillämpar s.k. bruttokontroll med svinnredovisning, är det endast större företag inom branscherna varu— hus, livsmedel, textil beklädnad och skor som har re— dovisningssystem, där svinnets storlek kan faststäl— las. Inom blomsterhandeln finns ett enda stort före—

tag, vilket också kan redovisa svinnets omfattning.

Det totala svinnets storlek

Svinnet uttryckt i procent av omsättningen 1980 an— ges nedan per företag och bransch (för textilhandeln anges lägsta värde, mittvärde samt högsta redovisade

värde för de 20 företagen).

Bransch Svinnprocent ___—_—_ per företag

Varuhus (avs. 1979) 2,9 Livsmedel 0,9 0,9 1,8 Skor 0,3 1,1 1,5

Lägsta, mitt— och högsta värde

Beklädnad exkl. skor (20 företag) 0,1 1,9 4,0

På grundval av de uppgifter som kommit fram i en— käten till de största företagen om svinnets totala storlek, kan endast de för varuhus— och textilhan— deln (beklädnad exkl. skor) anses spegla svinnets

omfattning inom branschen.

Det redovisade svinnprocenttalet för varuhusen avser de tre privata kedjorna NK, B&W samt Åhléns—Tempo

sammantaget. Uppgifterna för 1980 omfattar en längre tidsperiod än 12 månader varför 1979 års uppgifter redovisats som mer jämförbara med övrigt material. Beträffande beklädnad exkl. skor dvs. i huvudsak konfektion och ekipering uppvisar företagen inom branschen ytterst varierande svinnprocenttal (mellan 0,1 och 4,0 procent). Mittvärdet eller medianen lig— ger på 1,9 procent medan det vägda genomsnittet (med hänsyn tagen till omsättningens storlek) utgör 2,1 procent. En fjärdedel av företagen redovisar en svinnprocent lägre än 1,1 och en fjärdedel högre än 2,5 procent.

Svinnet inom livsmedelshandeln har tidigare under— sökts av Kooperativa Förbundet avseende samtliga livsmedelbutiker och hallar tillhörande konsument— föreningar 1979. KF:s material ger vid handen att det totala svinnet i de kooperativa livsmedelsbuti-

kerna uppgick till 1,9 procent 1979.

Andelen stöldsvinn

Av de företag som kunnat redovisa svinnets storlek är det endast ett fåtal inom konfektions— och ekipe— ringsbranschen som uppskattat andelen svinn som för— orsakats av stöld och snatterier. För dessa sex företag ligger stöld— och snatteriandelen mellan 30 och 100 procent av det totala svinnet. Genom-

snittligt uppgår andelen till 40 procent. Särskilt utsatta varuslag

Knappt hälften av de större företagen som besvarat

enkäten har noterat ett eller flera varuslag som de anser vara särskilt stöldbegärliga. Svaren redovisas i det följande branschvis med angivande inom paren— tes efter varje varuslag hur många företag som nämnt

detta. Varuslag som angivits av endast ett företag

har ej medtagits, vilket inneburit att några bran—

scher utgått ur denna redovisning.

Bransch

Livsmedel — 3 svar

Bok och papper 6 svar

Beklädnad exkl. skor 13 svar

Möbler 3 svar

Radio/TV — 6 svar

Hushållsapparater, belysning 2 svar

stöldbegärliga varuslag

Konfektyrer(3), kött/chark (3), drycker/öl(2), tobaks— varor(2)

Böcker(6), elektronräknare (2), pennor(2), present— artiklar(2)

Päls— och skinnvaror(8), ekiperingsartiklar typ jackor, kjolar, byxor, jumpers, skjortor, blusar (9)

Presentartiklar(2)

Radio(3), video(4), band— spelare(2), skivor och band (5)

Mindre elapparater och verk— tY9(2)

Upptäckta stölder och snatterier 1980

Uppgifter om upptäckta stölder och snatterier 1980

kan redovisas för företag i de sex nedanstående

branscherna. Beträffande övriga branscher finns upp—

gifter endast för enstaka företag. Enligt uppgift har företagen i allmänhet inte fört någon statstik

över antalet tillgrepp och dess storlek.

Tabell 4 Upptäckta stölder 1980 fördelade på olika

branscher Bransch Antal Stölder och snatterier före— Antal Varav Antal Värde Värde tag till— polis— polis— to— per fäl— anmäl— anmäl— talt, stöld— len da da i tkr tillf" % av kro— tot nor ___________________________________________________ Varu— hus1) 2 7 766 5 187 67 1 012 130 Bok Och papper 4 167 91 54 45 269 Beklädnad exkl. skor 6 142 41 29 47 332 Skor 3 20 7 35 14 675 Radio/TV 5 54 35 65 62 1 146 Foto 3 30 28 93 96 3 200 5.3.2 Mindre detaljhandelsföretag

För att komplettera bilden av detaljhandelns svinn— information genomfördes under våren en undersökning även bland mindre fackhandelsföretag (under 10 års— anställda). Från Centrala Företagsregistret (CFR) på Statistiska Centralbyrån gjordes ett slumpmässigt urval på 330 mindre företag, vilka erhöll en likadan blankett som de större företagen (se bilaga L). Svarsprocenten på denna enkät blev så låg som 22 procent. Förklaringen torde vara att man i mindre företag dels saknar uppgifter om svinnets omfattning - inte något enda av de svarande företagen kan redo— visa svinnets storlek dels i allmänhet har mindre

problem vad gäller stölder och snatterier än stora företag.

De bearbetningsbara svaren i enkäten till mindre företag hänför sig endast till frågan om upptäckta

1) NK, Åhléns—Tempo avser 1979.

stölder och snatterier. I redovisningen nedan har samtliga mindre företag lagts samman, eftersom

svaren per bransch är så få.

Antal företag Stölder och snatterier Utan Med Antal Varav Värde Värde upp— upp— till— polis— totalt, per täckta täckta fäl— anmäl— (kr) stöld- stölder stölder len da tillf. (kr) 22 17 86 8 36 800 428

39 företag har besvarat frågan om upptäckta stölder._ Av dessa företag är det 22 st (56 %) som meddelat

att man ej upptäckt några stölder i företaget, medan 17 st (44 %) upptäckt stölder vid sammanlagt 86 tillfällen. Detta innnebär 5 tillfällen per företag

i genomsnitt. Endast 9 % av antalet stölder har po—

lisanmälts.

Det sammanlagda värdet av de stulna varorna i 17 företag hppgick till 36 800 kronor. Stöldvärdet ut— gjorde i genomsnitt 2 165 kronor per företag och 428 kronor per stöldtillfälle.

5.3.3. Filialföretag

I enkäten till de största företagen ingick två frå— gor som endast berörde företag med filialer. Den ena frågan gällde om svinnredovisning fanns per butik och den andra frågan var de butiker var belägna som ansågs mest utsatta för stöld och snatterier. Av svaren på den sista frågan framkom att de mest ut— satta lägena var köpmannavaruhus, fackhandelshus

och inomhuscentra, men även lägen såsom öppna köp— centra, torg och affärsgator medför i allmänhet öka— de stölder och snatterier jämfört med bostadsområ—

den.

De större filialföretag som angivit att de hade upp— gift om svinnets storlek per butik, ombads därför att redovisa dessa uppgifter och dessutom för varje en— het meddela belägenhetstyp enligt följande

a. köpmannavaruhus/fackhandelshus/inomhuscentrum b. "öppet" köpcentrum (affärsgata, torg o.dyl.)

c, annat läge (bostadsområde, externläge o.dyl.)

Av de allra största filialföretagen med minst 30 butiker och jämförbara svinnuppgifter per butik har tre stycken lämnat material för lägesjämförelser. I sammanställningen nedan redovisas per företag me— delvärde (mittvärde = median och aritmetiskt medel— värde) för svinnprocenten i dels "täckta" köpcentra (köpmannavaruhus/fackhandelshus/inomhuscentrum) dels "öppna" köpcentra (affärsgator, torg o.dyl.). I öv— riga lägen är antalet redovisade enheter alltför få

för en statistisk mätning.

Svinnprocent mitt— aritm. värde medium

Företag A: Täckt köpcentrum 1,7 2,2 31 butiker Oppet " 0,9 1,3 Företag B: Täckt köpcentrum 2,8 2,6 33 butiker Oppet " 2,4 2,5 Företag C: Täckt köpcentrum 4,4 5,7 64 butiker Oppet " 4,0 4,6

Företag A och B representerar beklädnadsbranschen medan företag C tillhör en dagligvarubransch. Skill— naden mellan svinnprocent i "täckta" och "öppna" affärslägen är relativt stor i företag A närmare

1 procentenhet beträffande båda medelvärdena. I fö— retag C är differensen lika stor avseende det arit— metiska medelvärdet men endast hälften beträffande mittvärdet. Företag B slutligen uppvisar ungefär

samma aritmetiska medelvärde i båda lägestyperna men

ett något lägre mittvärde för "öppna" köpcentrum jämfört med "täckta”. Det redovisade materialet tyder på att svinnprocenten ligger högre i lägen av typ köpmannavaruhus och inomhuscentrum jämfört med andra lägen. En statistiskt tillförlitlig mät— ning är dock ej möjlig, eftersom de stora filial— företagen i vissa fall ej kan redovisa svinnets storlek per butik och i andra fall har en butiks— redovisning som är missvisande på grund av t.ex.

internleveranser.

5.3.4. Undersökning av svinnsituationen i bygg—

varuhus Allmänt om branschen

Någon officiell operationell definition av begreppet byggvaruhus finns inte. I nominella termer kan man säga att det är fråga om ett försäljningsställe för järn— och byggvaror, ofta men långt ifrån alltid externt lokaliserat och som vänder sig till såväl privathushåll som yrkesfolk inom byggbranschen. Sortimentet i ett byggvaruhus är ofta mycket samman— satt. Alltifrån avancerade elektriska handverktyg till gipsskivor, spånplattor och golvfoder erbjuds

kunderna.

Avgränsningen mellan byggvaruhus och järnfackhandel (som i Svenska näringsgrensindelningen har SNI—kod

623220) är ofta svår att göra. Definitionsmässigt

xo

skall ett byggvaruhus som till mer än 50 . säljer till privathushåll klassas som järnfackhandel Och därmed tillhöra detaljhandeln. I annat fall om mer än 50 % av försäljningen går till andra än privathushåll klassificeras byggvaruhuset som ett partihandelsföretag. Många av dagens byggvaru— hus har sitt ursprung i trävarufirmor som fungerat som underleverantörer till byggmästare. Som under—

leverantör var de partihandlare. Som försäljnings—

ställe till framför allt hushållssektorn betraktas

dessa som detaljhandelsföretag.

Järnfackhandeln omsätter idag (1981) ca 3 miljarder kronor vad gäller detaljhandelsvaror. Till detta skall läggas mellan 1,5 och 2,5 miljarder i parti— handelsförsäljning. Järnfackhandelns totalförsälj— ning uppgår m.a.o. till ca 5 miljarder kronor. En— ligt det s.k. Centrala Företagsregistret utgörs järnfackhandeln av 765 företag med 5 293 anställda vid 825 arbetsställen.

Byggvaruhusen är organiserade i Sveriges Bygg— och Trävaruhandelsförbund (SBT). Förbundet har totalt 760 medlemmar, vilka 1980 omsatte 6,7 miljarder av såväl detalj— som partihandelsvaror. Enligt den ut—

(0

redning som här är genomförd har ca 13 . av bygg— varuhusen en detaljhandelsomsättning som överstiger 50 % av totalomsättningen. Dessa ca 100 byggvaruhus, som för övrigt också är organiserade i Sveriges Järnhandlareförbund, är i den officiella statisti—

ken klassificerade som detaljhandelsföretag.

Att byggvaruhusen har tillägnats en speciell under— sökning beror på att det sätt på vilket varor säljs i denna försäljningsform stora svårbevakade ytor — gör branschen speciellt stöldutsatt. Till detta skall läggas att sortimentet till stora delar be— står av dyra men inte alltid speciellt skrymmande varor, vilka är speciellt stöldbegärliga.

Byggvarumarknaden har till skillnad mot järnfackhan— delsmarknaden haft ett inte oväsentligt uppSving under 70—ta1et. Denna framgång kan förklaras av den "gör-det—själv——våg" som svept genom marknaden un— der de senaste tio åren. Om man ser till bostads— byggnadsstatistiken under 70—talet förstår man att kundkretsen sannolikt till stor del kan härledas till det äldre bostadsbeståndet. Att den låga eko—

nomiska tillväxten under 70—talet har bidragit till att lägenhetsinnehavare och villaägare hellre köper material och själva försöker reparera än anlitar yrkesfolk är klart.

_ 1970 1980 Antal färdigställda lägenheter 109 843 51 438 Antal rumsenheter i färdigställda lägenheter 423 600 262 827

Metodfrågor

Som urvalsram för den byggvaruhusundersökning som genomfördes inom ramen för 1981 års svinnutredning har använts medlemmarna i Sveriges Bygg— och Trä— varuhandelsförbund (SBT). Som tidigare framhållits uppgår dessa till ca 760 st.

Urvalets storlek har satts till 112. Urvalet har dragits som ett s.k. systematiskt urval med slump— mässig start, en teknik som ofta är tillämpad inom

samplingsmetodiken.

För att få med såväl ägare som anställda i de utval— da byggvaruhusen bestämdes att man förutom ägaren

i var och en av de 112 utvalda undersökningsobjek— ten även skulle tillställa tre anställda per utvalt byggvaruhus frågeformuläret (bilaga M). Vilka av de anställda som skulle ombedjas att fylla i formulä— ret uppdrogs åt ägaren att bestämma. Kriteriet för detta val var att dessa skulle ha en relativt god

inblick i företaget och dess skötsel.

Populationens och urvalets storlek kan åskådliggöras

på följande sätt: