SOU 1971:50
Räddningstjänst
Till statsrådet och chefen för civildepartementet
Genom beslut den 3 december 1965 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en sakkunnig, experter och sekreterare för att utreda frågan om åtgärder till främjande av räddningsberedskapen vid olyckstillfällen. Samma dag tillkallades landshövding Karl G Samuel- son som sakkunnig.
Den 18 januari 1966 förordnades som experter nuvarande expeditions- chefen Claes-Göran Källner samt dåvarande riksbrandinspektören, civil- ingenjören Ingvar Strömdahl. Som sekreterare förordnades numera direk- törsassistenten Kurt Nilsson. Som ytterligare experter förordnades den 7 februari 1966 ombudsmannen Harry Arpstedt, numera sjukvårdsdirektö- ren Åke Haeggström, brandingenjören Karl-Egon Lindberg och numera direktören Lars Ågren samt den 22 februari dåvarande avdelningschefen L G H Djurberg. Djurberg entledigades på egen begäran den 19 maj 1967. Samma dag förirdnades numera avdelningschefen Lars-Erik Freeman som expert. Den 16 februari 1968 förordnades som experter riksbrandinspek- tören Swen Hultqvist och direktörsassistenten Kurt Nilsson. Nilsson ent- ledigades samtidigt från uppdraget att vara sekreterare i utredningen, var- jämte som ny sekreterare förordnades numera förste länsassessorn Stig Holback. Den 9 oktober 1969 förordnades hovrättsassessorn Erik Neer- gaard att vara beträdande sekreterare åt utredningen.
Utredningen har arbetat under benämningen räddningstjänstutred- ningen.
Genom Kungl Maj:ts beslut den 15 december 1967 utvidgades rädd- ningstjänstutredningens uppdrag till att även omfatta oljeskyddsberedska- pen till lands och till sjöss.
1 frågor som rört oljeskyddsberedskapen till sjöss har utredningen nära samarbetat med generaltullstyrelsen, som därvid huvudsakligen företrätts av gränschefen Roland Engdahl.
Genom ändring av departementsindelningen överfördes räddnings- tjänstutredningen till civildepartementet den 1 juli 1969.
Räddningstjänstutredningen får härmed vördsamt överlämna sitt be- tänkande. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.
Stockholm i maj 1971 Karl G Samuelson
Harry Arpstedt Karl-Egon Lindberg
Lars-Erik Freeman Kurt Nilsson
Swen Hultqvist Ingvar Strömdahl Åke Haeggs tröm Lars Ågren Claes-Göran Källner /Stig Holback Erik Neergaard
InnehåH
Skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet
Sammanfattning ................................
Författningsförslag .............................. 1 Förslag till brandlag ............................. 2 Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (196291) . . 3 Förslag till Kungörelse om ersättning för deltagande i räddnings- tjänst m m ................................... 4 Förslag till Kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (19511648) .................................. 5 Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m ....................... 6 Förslag till Kungörelse om ändring i instruktionen (1970:961) för tullverket ................................... 7 Förslag till Kungörelse om ändring i luftfartskungörelsen (1961 :558) .............................
Kapitel 1 Utredningsuppdraget m m ...................
Kapitel 2 Räddningstjänsten i vissa främande länder ........ 2.1 Frankrike 2.2 Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) ......... Kapitel 3 Kortfattad redovisning av nuvarande bestämmelser, resurser, planläggning m m angående samhällets räddningstjänst
3.1 Bestämmelser, resurser m m .................... 3.2 Planläggning ...............................
Kapitel 4 Tidigare förslag om organiserad räddningstjänst ..... 4.1 Räddningstjänst iallmänhet ..................... 4.2 Oljeskyddsutredningens förslag m m ................
Kapitel 5 Redogörelse för ledning och organisation vid några inträffade olyckor ...............................
w u n 28 m 34 35 36 37 42
42 46
50 50 57
63
63 65
67
Kapitel 6 Allmänna synpunkter på räddningstjänstens uppgifter,
organisation och huvudmannaskap .................... 75 6.1 Inledning ................................. 75 6.2 Räddningstjänstens uppgifter m m ................. 76 6.3 Räddningstjänstorganisationen i allmänhet ........... 79 6.4 Räddningstjänstorganisationen vid katastrofer ......... 83 6.5 Skyldighet att vidta olycksförebyggande åtgärder ....... 83 Kapitel 7 Den lokala räddningstjänstorganisationen ......... 85 7.1 Gällande bestämmelser ........................ 85 7.2 Brandkår # räddningskår ....................... 86 7.3 Brandvämet ................................ 91 7.4 Samverkansformer m m ........................ 92 7.5 Tillfällig hjälp .............................. 93 7.6 Ledningen av räddningsarbete .................... 93 7.7 Planläggning .......... : .................... 95 7.8 Brandkårernas personalbehov för räddningstjänst m m . . . . 96 7.9 Brandordning — räddningsordning ................. 97 Kapitel 8 Regional verksamhet avseende räddningstjänst ..... 99 8.1 Inledning ................................. 99 8.2 Regional verksamhet avseende räddningstjänst i kommunal regi 99 8.3 Regional verksamhet avseende räddningstjänst vid katastrofer 100 8.4 Organisation ............................... 103 8.5 Länsstyrelsens katastrofledning m m ............... 110
Kapitel 9 Bekämpning av löskommen olja till sjöss och i
kustvattnen samt iMälaren och Vänern ................. 113 9.1 Nuvarande ordning m m ....................... 113 9.2 Räddningstjänstutredningen ..................... 1 16 Kapitel 10 Utrustningsfrägor m m .................... 133 10.1 Kustbevakningens behov av utrustning för bekämpning av till
sjöss och i kustvattnen löskommen olja .............. 133 10.2 De lokala räddningsorganens utrustning ............. 139 10.3 Frågan om utnyttjande av civilförsvarets utrustning för rädd-
ningstjänst ................................. 142 10.4 Forskning, försök och utveckling .................. 144 Kapitel 11 Alarmering ........................... 147 11.1 Nuvarande förhållanden i sammandrag .............. 147 11.2 Utredningar med förslag till förändring eller utbyggnad av
nuvarande alarmeringssystem .................... 149 11.3 Räddningstjänstutredningen ................... -. . 154 Kapitel 12 Utbildningsfrågor ........................ 160 12.1 Utbildning av de lokala räddningsorganens personal ...... 160 12.2 Utbildning av kustbevakningens personal för bekämpning av
olja till sjöss och i kustvattnen .................... 167
Kapitel 13 Central ledning och tillsyn .................. 13.1 Allmänna synpunkter ......................... 13.2 Den centrala förvaltningsmyndigheten för räddningstjänsten i allmänhet ................................. 13.3 Central ledning och tillsyn av organisationen för bekämpning av olja till sjöss och i kustvattnen samt Mälaren och Vänern 13.4 Samrådsorgan ..............................
Kapitel 14 Förfoganderätt vid räddningstjänst ............ 14.1 Gällande bestämmelser ........................ 14.2 Räddningstjänstutredningen .....................
Kapitel 15 Tjänsteplikt vid räddningstjänst ............. 15.1 Gällande bestämmelser ...................... . 15.2 Tidigare förslag ............................. 15.3 Räddningstjänstutredningen .....................
Kapitel 16 Skyldighet för företag m fl att vidta åtgärder för rädd- ningstjänst .................................... 16.1 Inledning ................................. 16.2 Gällande bestämmelser ........................ 16.3 Räddningstjänstutredningen .....................
Kapitel 17 Ersättningsfrägor [ samband med tjänsteplikt och för» foganderätt ................................... 17.1 Tjänsteplikt ................................ 17.2 Förfoganderätt ..............................
Kapitel 18 Kostnader ............................ 18.1 Allmänna synpunkter på beräkning av kostnaderna ...... 18.2 Kommunernas kostnader ....................... 18.3 Kostnader för den regionala verksamheten ............ 18.4 Kostnader för kustbevakningens oljebekämpning till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern ............. 18.5 Kostnader för utbildning vid statens brandskola ........ 18.6 Kostnader för den centrala organisationen ............
Kapitel 19 Finansiering ............................ 19.1 Finansiering av kommunernas räddningstjänst ......... 19.2 Särskild finansiering av oljebekämpningen ............ 19.3 Fråga om regressrätt i vissa fall för stat och kommun för kostnad för räddningsingripanden m m .............. 19.4 Handläggning av ersättningsärenden ................
Kapitel 20 Ersättning i vissa fall för kostnader för saneringsåtgär—
der vid oljeskada ................................ Bilagor ......................................
168 168
169
177 177
179 179 180
185 185 185 186
190 190 190 193
198 198 201
204 204 205 209
210 214 215
216 216 224
227 231
233 238
. "" '. f ' f .. —. __, £., ....l'i ... __ ||,|_' :. ,,. ._ . —_ '.', ' , . '|. , _ — . . | | ' |'_ .. .'l _ ___ 'n T I ' II [_| II'I' r'l ' , "J" "" ,' — " . J.. ,...-| , :" ..'||,' ..,. _ I I . Il: A | ' _| " ' '
'Cår-häl I |'_4'_1| ' » '> ,"._ .'. _|'._ .. ":, '|T .,_| .-_,'., .. _. _ ' ' ' .! _|,._.' | |. .. ' | lä ' '.' ".'i'"'”)="' '- . "" ”På—17,55”
|?
, '_ .;»_|__.,.. ,,_ .. ,'|. ...'_.'_.,|'._._ __| , |" . . . , » '-,'_,—'r.' '_'." __|, " _,J':
' ' . .. ..L-'— -. .'._|,,. .|" || ._.|.| ". . .' '. . .,_' T'l
' » !. ,. ,. _'.,.',-.,_|. _._5, "" U|". " .|'|....- ”är; "_|' _.-.. _. ..,ti,."—.-'— ,; .: 4 ' |'I'r _|_ __ '. j. . _'| fl ||| . . '— '. %,.” | ".:—||," _|, ",'*, |—1|'F"I1| j,""":"'_"——|,| _ _,_.,_.,,"';'|'_|l_,"l,1|_1f._,-,_,|,,___._
* ' - - '_ '— |'—| . » r —|_"".-'|,'l" .,
.. . . _;.-,— .|.— ._»|'|_. ._':r_.:!|_5' ,".'i"'|','|'|'|'__; , ______ —4 ..|" "
... "|" "'|' ' "L'i |. (|. _ ' ' " *!5'” | - __. , . '"?" ___—_ r., ,,;|,._.. . _..r'.._:.||. '. _ . _” . märg: -||||,||'_l-;_.__ ,'| '.t.|_.,_. . _ ' |'|"3"U . . . ._ - , ___,.,,__,'_; REFN:, |4 ' .|.». .'ng ___l.=|11|'—".""' _ _ '. ; :. ....
. _ . __ .|,|'_,.._, ._ |__ .,',,_T _ i'll—:" _. ___. .__.__._ _ .,
.. ..|__. ..,.,, .. ." | , ".. '.,, _._.. |.'—,i ' " ' ' |_ "l.=,-.' _,' .__, ".b |'|'|. .:" 31?! ”|," _ . ' . '—."f'.:—.'»__-||.';' ....',.. - _. ». -|""....|.|.....,'|" '|'. "im " |m||,_|,_,,||||,
___-_'_||",|,'._. '.-|_. '_'|,' __:_,__r;' "'+'-'
lr" _uL||5-;"r_ |'.|."f- t|
g..-|||. .-|1...q-.;| 'll_|_El_.- |__ . . textningen-
_ .H., ||. ' . ' of ' _ . . "w.. Ä,". . _. . .. , __ |__. ||" vi. ' . " . _ _ . . __.._. ,|1||' .. " ' .|._ ., ._|.. . _ _ _ |__,|_|W'|'||_I|.l.i (ii '.'-'å', : . _ _._. "'$?" '_'—'|' _ ._,___'__ _ |'_,*__:_ ' ... vrå å;- _ v|| _ . , . ,,. 4. w" ,.., " '|1 T '
, .: _'".. .- ” " " "'".
._g'. . ""| häraf". '» ' i"??? 'I i-""|'-'
. _ ... '.n _ -, "' '
. '_j' ' - are-. ||.1 .. . :|
..———| ...»; ' '.."- |": __ .- ' _ -||'|_|'=||i_.'_| ., .-. . __. fill __:u||_|' ,,__.,',|. _ "%'I'e; ,'|_ 51 .'—_,,' __ ,'.',L_'.*.'1"Ffju . . . . .. *. , " .? ' . .. .. .'i'ieur'". ? '|'-'_.". » ,._. . - ||.|,_ ____.,|= i .. __|,»,,|,|..,_T ,- _. ;, |. _ _ ' _ ' |P| "|” ' ", _ ||_|.'_ 'v, || |_| ' _ __. _. . _ ,.,.|_.."., hin-"" |||. .__h..-,-_#='... _ , 'i.. ._.,_.,.._,|._ _ ', . _,.__ ; "'» ,, ', _ _, ”ww nämen» _ ',, ' * —___' ._ . ,,_ ___, :: '— " * _ '.r,E—' " '|'_ . _"_.,|4.I__:-,'"1_ ' ..l,r|.|g.-|l'l'&|..'|l|"|' i[|'|_|'_'_m.._-,I . . , ' ' "'.'".r ' ' _,;. '.|_|._., ".'|_l_'_" ___'$," i"""_-"" ,||-m| ' "" "'n'—l:a '
' ' . . ', _. . _. |.| ' "'. " ' :'E'f ”'a'-'," " ""l,|"| i"" " 'g' i" "" "" ' ' "T' '_'." "—'- ”ff-"" 'IIPÅI'Q' | i'm... ' -'_"_ '_||' |' ' . _ ||||J" -:' |. JI _ |__ ||"* __.. ," ' _, |,i',':1,_,rL,.'. _' .|äbu_r.. . ' . _, __".| '|-.' —'.,_' "'i'-Ä"?! '. ., .. ;_._ ' ___ ': ,-L||' .|__ .,
—'4Jj, _|-
'i'. '.. . j. .. .. TI. r '.. '” . ._ '. :. . 'l " . _ '. ' _..g ,,_—| n"3'__"1 _ , , ""'1 "'|'? » _'.__ __ . .__.,.__ . ån,-',. ...—,|_,' |. , .
. '.' .'rL _ r__ _.x " ' ':'v' ; .',",-», '—'_|_ .
._ .»,..' 'd. __| _, åååh-$&. . ,,._| _ _..11' _|_-_. _ __ __ . , , :, _ , .,. ., __ __|._e_ .__.__._F _ Tx ,_ ,. .___ 41,5, ,,,-|
,|._ . - 1"r. .. .' 'l-.—. . : i . _ ., (.. ., |", |, , ' |. . | :;"-111369] | _ _ ,, .,|__.|. _ __ , ,, --.,.., .__-,|_! ,, ___._|_ ,. __ _ __H__1._,.,, ,_,_______ _ii'ir _'|,|- nu '. ' '* t' ' _ -ll'|t|..'.a':|.'_.l£. wi
' . "_|'||'|||||_j.||&_|bm.H N'» 1- "' ' :-. . tillluu'umk u': telia..” . ,,_..., _ _ |||... -|__.,___ ___,_m,_,_,_,___,_ ,,_,__ " ' - ', i. _ m.m.
' ' . . .a," . ." ' ' _ _
Sammanfattning
Som framgår av utredningens direktiv har samhället i dag icke obetydliga resurser för räddningstjänst. De resurser som finns är emellertid i huvudsak inriktade på vissa bestämda räddningsuppgifter, tex släckning av brand, räddning vid flygolycka eller räddning av nödställda till sjöss. Endast den del av samhällets räddningstjänst som sjuk- och olycksfallsvår- den samt sjuktransportväsendet utgör kan sägas ha en mer allmän syftning. Behov föreligger emellertid för samhället att ha tillgång till en beredskapsorganisation som kan ingripa vid olyckshändelser. Räddnings— tjänstutredningen föreslår därför inrättande av en räddningstjänstorgani- sation med uppgift att ombesörja sådan räddningstjänst som inte åligger annan. Räddningstjänstorganisationen bör främst baseras på lokala rädd- ningsorgan.
I sina överväganden om räddningstjänstorganisationens utformning har utredningen, främst av organisatoriska skäl, funnit det nödvändigt att skilja mellan katastrof och annan olyckshändelse. Utredningen anser att det lokala räddningsorganets resurser bör vara sådana, att detta ensamt eller vid behov i samverkan med andra lokala organ skall kunna bemästra de flesta olyckshändelser, även sådana som i dagligt tal kallas katastrofer. Undantagsvis krävs emellertid så omfattande räddningsinsatser, att lokala eller närbelägna räddningsresurser ej är tillräckliga. Behovet av samord- ning ovanför det lokala planet av tillgängliga samhällsresurser blir då påtagligt och en gemensam ledning för räddningstjänsten är i sådant fall erforderlig. Sådana mera sällan förekommande svårare nödlägen benäm- ner utredningen katastrofer.
Räddningstjänstens primära uppgift bör vara räddning av människoliv. Det står också utom diskussion att det bör åligga samhällets räddningsor— gan att ingripa när stora materiella värden hotas eller viktiga samhälls- funktioner äventyras. Men även i övrigt bör enligt räddningstjänstutred- ningens mening samhällets bistånd kunna påkallas för räddning av egendom, som riskerar att förstöras eller skadas. För att inte räddnings- tjänsten skall förlora i effektivitet är emellertid en viss begränsning i skyldigheten att ingripa nödvändig då fråga är om räddning av enbart materiella värden. Det måste därför föreligga en viss rimlig relation mellan kostnaden för räddningsinsatsen och det värde som står på spel.
Det bör inte åligga räddningsorganen att utföra eller övervaka återställ-
Framgångsrika räddningsinsatser förutsätter snabba ingripanden. Rädd- ningstjänstorganisationen måste vid varje tidpunkt på dygnet kunna ingripa med kort varsel. Ett nödläge, som till en början inte förefaller så allvarligt, kan snabbt och överraskande utveckla sig till katastrof. Det räddningsorgan som har till uppgift att ingripa vid nödlägen måste därför ha viktiga funktioner vid katastrofer. Räddningstjänstutredningen har funnit, att kärnan i samhällets räddningstjänstorganisation måste vara ett organ med hög beredskap samt med tillgång till väl utbildad personal, sambandsmedel och allsidig teknisk och annan utrustning lämpad för räddning. För att räddningsinsatsen skall kunna utföras inom rimlig tid krävs därjämte att organets verksamhetsområde inte är alltför stort.
Utredningen har i första hand undersökt om de uppställda kraven kan uppfyllas av något redan befintligt samhällsorgan. Räddningstjänstutred- ningen har därvid funnit att brandförsvaret (brandkåren) utan alltför omfattande kompletteringar avseende personal och materiel, är väl lämpat att ha huvudansvaret för samhällets räddningstjänst även i annat nödläge än brand.
Eftersom brandkårerna är kommunala och grundas på den kommuner- na i lag ålagda skyldigheten att sörja för brandförsvaret, förutsätter den lösning som utredningen föreslår att även räddningstjänsten i övrigt åläggs kommunerna. Införande av skyldighet för kommunerna att handha räddningtjänst förutsätter lagstiftning av samma natur som brandlagstift- ningen. Utredningen anser att lagstiftningen lämpligen bör ske främst genom komplettering och omarbetning av brandlagen och brandstadgan.
De bestämmelser som skall reglera samhällets räddningstjänst på det lokala planet bör utformas så, att varje kommun kan anpassa sin organisation efter behovet inom kommunen och ta till vara de resurser som redan finns. Verksamheten bör kunna organiseras på så sätt att kravet på effektivitet tillgodoses till lägsta möjliga kostnad. Möjlighet bör föreligga för kommun att i lämplig omfattning anförtro del eller delar av räddningstjänsten åt annat lämpligt kommunalt organ eller åt enskilt företag. Brandstyrelsen skall handha förvaltningen av räddningstjänsten inom kommunen, varjämte ansvaret närmast under brandstyrelsen bör åvila brandchefen. Såsom är fallet då det gäller släckning av brand bör en kommun som träffat avtal om betryggande hjälp från annan kommunal brandkår eller från annan brandkår, tex industribrandkår, eller från godtagbart statligt organ eller enskilt företag kunna helt eller delvis befrias från skyldigheten att hålla egna resurser för räddningstjänst. Även i övrigt bör ett nära samarbete organiseras mellan kommunerna i fråga om vissa speciella delar av räddningstjänsten för anskaffande av särskild räddningsmateriel och för anställande av specialutbildad personal. Den lokala räddningstjänstorganisationen bör närmare anges i kommunal brandordning.
Bland de uppgifter som skall ankomma på brandchefen såsom chef för den lokala räddningstjänstorganisationen behandlar utredningen särskilt ledningen av räddningstjänsten på olycksplatsen. Ledningen av räddnings- tjänsten vid en olycka av någon omfattning kan sägas innefatta två moment, ett teknisk-taktiskt och ett organisatoriskt. I fråga om den
teknisk-taktiska ledningen anser utredningen den tekniska sakkunskapen i förening med erforderliga ledaregenskaper vara avgörande för vem som bör ha den direkta ledningen. Den organisatoriska ledningen har utred- ningen däremot funnit böra vara på förhand klart bestämd, så att tvekan ej behöver råda om vem som har ansvaret för räddningsinsatsen. Rädd- ningstjänstutredningen har funnit att detta ansvar bör tillkomma brand— chefen i den kommun där olyckan inträffat. Det normala torde även vara att brandchefen också själv svarar för den teknisk-taktiska ledningen.
[ sådana undantagsvis förekommande nödlägen, som utredningen benämner katastrofer, är behovet av samordning av samhällets räddnings- resurser och behovet av gemensam ledning ovanför det lokala planet framträdande. Utredningen föreslår att en planläggning för räddnings- tjänst vid katastrofer skall ske. En större områden omfattande katastrof- planläggning bör dock enligt utredningens mening inte vara mer ingående eller omfattande än att den skapar det nödvändiga underlaget för att ett regionalt organ vid en katastrof utan dröjsmål skall kunna organisera och leda räddningstjänsten.
Räddningstjänstutredningen föreslår att länsstyrelsen skall ha ansvaret för katastrofplanläggningen inom länet, vilken i största utsträckning bör bygga på den lokala planläggningen och ske i samråd med kommunerna samt de landstingskommunala och statliga myndigheter och företag vilkas verksamhet berörs av planerna. Länsstyrelsen skall jämväl vid inträffad katastrof leda och samordna räddningstjänsten samt utse särskild befälha— vare för den direkta ledningen på olycksplatsen. Intill dess så skett skall den lokala kommunala brandchefen svara för ledningen.
För att länsstyrelsen skall kunna fullgöra sin uppgift att leda och sam— ordna insatserna vid katastrof föreslår utredningen att länsstyrelsen skall kunna förordna att de kommunala räddningsorganen skall delta i rädd- ningstjänsten. Länsstyrelsen föreslås också få rätt att vid en katastrof där så oundgängligen erfordras förordna om allmän tjänsteplikt för att tillgo- dose behovet av personal.
Länsstyrelsen skall utöva regional statlig tillsyn över räddningstjänstens lokala organisation, Den räddningstjänst som enligt utredningens förslag åläggs kommunerna bör ingå i samma tillsynssystem, som nu gäller för brandförsvaret. Detta innebär att beslut om antagande av brandordning alltjämt skall underställas länsstyrelsen.
De nya uppgifter som läggs på länsstyrelserna kräver tillgång till särskild expertis inom räddningstjänstområdet. Arbetsuppgifterna är dock icke av den omfattning att en särskild tjänst bör inrättas i varje län. Räddningstjänstutredningen föreslår därför att till den centrala tillsyns- myndigheten knyts fyra tjänster, vilkas innehavare huvudsakligen skall betjäna länsstyrelserna. Det förutsätts att var och en av ifrågavarande tjänstemän i huvudsak tjänstgör som sakkunnig åt i förväg bestämda länsstyrelser. lnrättas dessa tjänster föreligger ej längre behov av den nuvarande länsbrandinspektörsorganisationen.
Utredningen föreslår, att oljebekämpningen till lands ombesörjs av de lokala räddningsorganen. Därvid förutsätts ett interkommunalt samarbete för att skapa en lämpligt avvägd beredskapsorganisation.
Oljebekämpningen till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern
föreslås ankomma på tullverkets kustbevakning. Till en del har utred- ningens förslag redan genomförts (febr 1970). Kustbevakningen skall i princip ansvara för bekämpningen så länge oljan befinner sig fritt flytande på vattnet. Om oljan når land skall vederbörande lokala räddningsorgan överta ansvaret för bekämpningen. Så gott som undan- tagslöst måste emellertid en samordning av insatserna ske. Denna bör underlättas av utredningens förslag om att staten skall svara för alla kostnader för bekämpningen av ilandfluten olja, alltså även för de lokala räddningsorganens kostnader.
Utredningen har funnit att viss komplettering av utrustningen behövs hos de lokala räddningsorganen. [ fråga om kustbevakningens utrustning för bekämpning av löskommen olja har utredningen mer ingående redo- visat vilken utrustning som bör stå till förfogande. Utredningen föreslår bl a att ytterligare specialfartyg för oljebekämpning anskaffas. Utred- ningen ger förslag till hur förrädshållningen av kemiska och andra be— kämpningsmedel bör ordnas. Inom varje kustdistrikt bör i princip för omedelbara bekämpningsåtgärder vara tillgängligt så stort förråd av be— kämpningsmedel som svarar mot behovet vid bekämpningsaktioner av ”normal” omfattning. Förräden bör också kunna täcka behovet i inled- ningsskedet vid större bekämpningsaktioner.
Räddningstjänstutredningen har ingående undersökt möjligheterna att skapa en alarmeringsorganisation som kan fylla högt ställda krav. Olika förslag till lösningar har diskuterats. Utredningen har anslutit sig till det förslag till alarmeringsorganisation som en arbetsgrupp, tillsatt av Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, utarbetat. Förslaget innebär att i princip inom varje län inrättas en gemensam länsalarmerings- central, genom vilken all alarmering inom länet skall ske. Av särskilda skäl har det dock inte för närvarande bedömts möjligt att organisatoriskt anknyta polisalarmeringen till en sådan central. För att ytterligare höja effektiviteten föreslår utredningen att den nuvarande SOS-tjänsten över- förs till länsalarmeringscentralerna. Av kostnadsskäl är det dock ej möjligt att samordna de nuvarande SOS-områdena med länsalarmerings- centralernas föreslagna verksamhetsomräden.
Den utvidgade verksamhet för brandkårernas personal som blir följden av utredningens förslag medför behov av kompletteringsutbildning i räddningstjänst av den nuvarande personalen. Därjämte bör den grundut- bildning som normalt skall ges brandpersonalen även omfatta räddnings- tjänst.
Den centrala tillsynen över samhällets räddningstjänst'i allmänhet skall enligt utredningen anförtros åt statens brandinspektion. Denna bör personellt förstärkas samt förses med lekmannastyrelse. Utredningen föreslår att de ärenden angående brandfarliga varor m m som nu hand- läggs av kommerskollegium och sprängämnesinspektionen och som inte är av militär natur överförs till brandinspektionen. I fråga om statens brandskola har utredningen funnit att verksamheten i huvudsak bör behållas i sin nuvarande form och anser att påtagliga fördelar skulle vinnas om brandskolan inordnas i brandinspektionen.
Räddningstjänstutredningens förslag till organisation av räddningstjäns- ten innebär ett kommunalt huvudmannaskap för all räddningstjänst utom
den del som avser bekämpning av olja till sjöss samt i kustvattnen, i Mälaren och Vänern, vilken skall ankomma på tullverkets kustbevakning. Kostnaderna för räddningstjänsten kommer sålunda primärt att åvila kommunerna och staten.
Räddningstjänstutredningen beräknar att utredningens förslag medför årliga kostnadsökningar för kommunerna om ca 3,9 milj kr, varav ca 3,3 milj kr belöper på ökade personalkostnader. Därtill kommer engångskost- nader för anskaffning av utrustning m m beräknade till ca 5,4 milj kr. Större delen av detta kostnadsbelopp eller ca 4,1 milj kr hänför sig till utrustning för oljebekämpning.
Kustbevakningens kostnader för oljebekämpning beräknas medföra engångskostnader för utrustning och uppläggande av förråd med bekämp- ningsmedel m m till ett belopp av ca 10,1 milj kr. De årliga driftskostna- derna sedan beredskapsorganisationen byggts ut beräknar utredningen till ca 3,5 milj kr. För budgetåret 1970/71 har för beredskap för oljebekämp- ning till sjöss av riksdagen anvisats ett förslagsanslag av 2,5 milj kr. Omkring hälften av detta belopp har använts för kustbevakningens anskaffning av utrustning och bekämpningsmedel. För budgetåret 1971/72 har riksdagen beviljat ett förslagsanslag om 3,4 milj kr för utrustning och bekämpningsmedel. Av de nämnda engångskostnaderna, ca 10,1 milj kr, har sålunda ca 4,6 milj kr redan beviljats av riksdagen.
Utbyggnaden av statens brandinspektion för dess nytillkommande uppgifter beräknar utredningen medföra en kostnadsökning av ca 1,2 milj kr. Kostnaderna för utbildning i räddningstjänst vid statens brandskola beräknar utredningen uppgå till ca 160 000 kr årligen. För fortbildning av nuvarande personal vid brandkårerna beräknas en kostnad av 100 000 kr årligen under tre till fyra år. För fortbildning av personal vid kustbevakningeri beräknas under samma tid en kostnad av 150000 kr årligen.
För att inte räddningstjänsten skall bli en alltför tung ekonomisk belastning för kommunerna föreslår utredningen, att staten betalar viss del av kommunernas kostnader för räddningsinsatser av större omfatt— ning. Utredningen föreslår sålunda att den del av kostnaderna för visst räddningsingripande _ även släckning av brand — som överstiger 10 000 kr skall betalas av statsmedel. Skulle viss kommun genom förekomsten av ett flertal större räddningsingripanden inom en begränsad tid ändock drabbas särskilt hårt, bör ytterligare ersättning av statsmedel kunna utgå. Därjämte föreslår utredningen, som förut nämnts, att alla kostnader för bekämpning av från havet ilandfluten olja skall ersättas av staten.
Utredningens förslag rörande oljebekämpningen m m medför ökade kostnader för staten. Räddningstjänstutredningen delar den av bl a riksrevisionsverket tidigare uttalade principiella inställningen, att olje- branschen bör belastas med kostnaderna härför. Utredningen föreslår att detta sker genom en höjning av energiskatten på oljor.
Räddningstjänstutredningen föreslår att den som bedriver trafik med fartyg eller yrkesmässig verksamhet avseende transport av olja skall kunna förpliktas att ersätta statens och kommuns kostnader för bekämp- ningsåtgärder med anledning av att olja kommit lös från fartyg eller i samband med transport, lastning eller lossning av olja.
Som förut sagts skall det inte ankomma på räddningsorgan att ombesörja sanerings- eller återställningsåtgärder. Kostnaden för sanering av områden som skadats av från havet ilandfluten olja kan emellertid belasta ekonomiskt mindre starka kustkommuner hårt. Saneringen av stränderna är oftast ett samhällsintresse, för vilket inte endast den drabbade kommunen bör ha ekonomiskt ansvar. Bla av dessa skål föreslår utredningen att staten i princip skall ersätta kommunerna för kostnaderna för sanering av områden som skadats av till sjöss, i kustvatt- nen, Mälaren och Vänern löskommen olja. Även för vissa andra fall föreslås att kommunernas saneringskostnader skall kunna ersättas av staten.
Författningsförslag
1) Förslag till Brandlag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser 1 5
I denna lag meddelas bestämmelser om räddningstjänst samt om åtgärder till förebyggande av brand eller skada av brand. Med räddningstjänst förstås i denna lag verksamhet med ändamål att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge hindra att skada uppstår eller förvärras.
Lagen är ej tillämplig på sjöräddning eller tjällräddning. I fråga om oljeutflöde till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern gäller lagen, om annat ej sägs, endast oljeutflöde i hamn.
Zå
Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på snabb och effektiv räddningstjänst och på trygghet i övrigt mot skada av brand.
3å
Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat. Tillsyn över brandförsvaret inom landet utövas av statens brandinspektion.
Bestämmelser om kommunernas brandförsvar 4 %
Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter ombesörjes av den kommunala nämnd som kommunfullmäktige bestämmer (brandstyrelse).
I kommuns brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek och sammansätt- ning. Brandstyrkan skall bestå av brandchef, en eller flera vice brandchefer, brandkår samt, om det behövs, brandvärn, grundat på tjänsteplikt.
Brandchef, vice brandchef och personal i kommunal brandkår skall vara heltidsanställd eller deltidsanställd.
För kommun skall finnas skorstensfejarmästare.
Gå
Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader och andra anord- ningar som behövs för brandförsvaret samt att sörja för tillgång till vatten för släckning av brand, allt dock endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.
75
Länsstyrelsen får helt eller delvis befria kommun från skyldighet att hålla brandkår, med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar, om kommunen träffat avtal om betryggande hjälp från kommunal brandkår i annan kommun, annan brandkår eller annat räddningsorgan. Sådan brandkår och sådant räddningsorgan anses som kommunal brandkåri kommunen.
85
I kommun skall hållas brandsyn och verkställas sotning i enlighet med vad som föreskrives i brandstadgan (1962191).
95
Är omfattande eller särskilda räddningsåtgärder nödvändiga eller kan den kommunala brandkåren tillfälligt icke ingripa vid nödläge, är annan kommun skyldig att lämna hjälp i den utsträckning som brandchefen i den kommunen bedömer möjlig. Framställning om hjälp göres av brandchefen i den hjälpsökande kommunen eller, om hans beslut ej kan avvaktas, av den som är i hans ställe.
För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om hjälp, är kommunen berättigad till skälig ersättning. Om kommunerna ej kan enas om ersättningen, fastställes denna av länsstyrelsen i det län där hjälpen lämnats.
Allmänna bestämmelser 10 5
När jämte kommunens brandstyrka annat räddningsorgan deltager i räddningstjänst, utövar brandchefen i kommunen eller den som är i hans ställe befälet, om ej annat överenskommits eller kan anses underförstått.
När det behövs för släckning av brand, är var och en, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, skyldig att medverka vid släckningen i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det.
Bland de i kommunen bosatta, som är tjänstepliktiga enligt första stycket, får brandstyrel- sen taga i anspråk lämpliga personer för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skall i första hand frivilliga tagas ut. Den som tagits ut är skyldig att deltaga i övning med brandvärnet under högst tjugo timmar årligen samt att deltaga även i annan räddningstjänst än brandsläckning. För deltagande i övning och i räddningstjänst är han berättigad till skälig ersättning av kommunen.
12å
Offentlig tjänsteman som utövar befälet vid räddningstjänst får, om fara för liv, hälsa eller egendom icke skäligen kan avvärjas på annat sätt, företaga sådant ingrepp i annans rätt som måste anses försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt. Han får sålunda bland annat bereda medverkande personal tillträde till fastighet, avspärra olycksplats, nyttja brunn, vattenledning, telefon, redskap, arbetsmaskiner, hästar, fordon och båtar, fälla träd, anlägga moteld, bortforsla grus, sand eller jord samt riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller annan egendom.
Ingrepp av ringa omfattning får företagas även av annan som deltager i räddningstjänsten, om befälhavarens föreskrift icke lämpligen kan inhämtas.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller också vid oljeutflöde till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern.
135
Vid nödläge, som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett samordnande regionalt ledningsorgan behövs, skall länsstyrelsen övertaga ledningen och förordna särskild befälhava- re för räddningstjänsten på olycksplatsen.
Vid sådant nödläge som avses i första stycket får länsstyrelsen förordna att kommunala brandstyrkor och andra kommunala organ, som enligt vad kommun bestämt ombesörjer räddningstjänst, skall deltaga i räddningstjänsten. Om behovet av arbetskraft för räddnings- tjänst vid sådant nödläge ej kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på annat sätt, får länsstyrelsen förordna att var och en, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sextiofem år, skall vara skyldig att på anfordran av brandbefäl eller polisbefäl som länstyrelsen bestämmer deltaga i räddningstjänsten i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det.
1453
Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidtaga de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand, i den mån de ej medför oskälig kostnad. Ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, upplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn efter brand eller annat nödläge.
Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter och vidtages ej tillräckliga åtgärder för att hindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, får åtgärderna vidtagas av länsstyrelsen eller jämvägsför-
Föreligger på grund av verksamhet vid viss anläggning särskild fara för klorgas- eller oljeutflöde, som kan orsaka avsevärd skada, kan statens brandinspektion ålägga anlägg- ningens ägare eller innehavare att hålla den beredskap med personal och utrustning som erfordras. Åläggande får dock ej avse beredskap som skulle medföra oskälig kostnad. I fråga om anläggningar, som krigsmakten förfogar över, meddelar Konungen särskilda bestämmel- ser.
155
Anordning som behövs för brandförsvaret får anbringas på annans mark eller byggnad, om det ej medför oskäligt intrång. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.
Kommunen svarar för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet ej nås om ersättningen, fastställes denna av länsstyrelsen.
16 & Eld eller brandfarligt föremål får ej handhavas så att brand lätt kan uppstå.
175
Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om brand eller överhängande fara för brand och ej genast kan släcka branden eller undanröja faran skall underrätta dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla hjälp.
Ersättningsbestämmelser 18 %
Den som deltagit i räddningstjänst eller i övning med brandstyrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada. För annan skada samt för utfört arbete, resa och kostnad för uppehälle är den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt deltagit utan att tillhöra brandvärnet berättigad att erhålla ersättning av kommunen. När transportmedel eller redskap tagits i anspråk med stöd av 12å eller tillhandahållits frivilligt, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen eller, vid räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till sjöss eller i kustvattnen, Mälaren eller Vänern, av statsmedel.
Har ledningen av räddningstjänsten enligt 13% övertagits av länsstyrelsen, utgår även annan ersättning som avses i första stycket än ersättning för kroppsskada av statsmedel. I sådant fall utgår också ersättning för hjälp som avses i 9 & av statsmedel. Har kommunal brandstyrka eller annat kommunalt organ på grund av förordnande som länsstyrelsen meddelat med stöd av 13 å andra stycket deltagit i räddningstjänst och förelåg ej skyldighet att deltaga oberoende av länsstyrelsens förordnande, är kommunen berättigad till ersättning av statsmedel för deltagandet.
Ersättning enligt denna paragraf utgår ej 1. om beslut om deltagande i räddningstjänst eller tillhandahållande av transportmedel
eller redskap meddelats med stöd av annan författning än denna lag eller brandstadgan (196291),
2. till den som deltagit i räddningstjänst eller tillhandahållit transportmedel eller redskap utan begäran av någon som förde befäl vid räddningsingripandet, om deltagandet eller tillhandahållandet måste anses ha varit uppenbart opåkallat och ersättningen ej avser kroppsskada,
3. när deltagandet eller tillhandahållandet avsett att skydda den som deltagit i räddnings- tjänsten eller tillhandahållit transportmedel eller redskap, dennes familj eller egendom som de äger eller innehar och ersättningen ej avser kroppsskada,
4. till den som erhållit ersättning av annan eller som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst eller för tillhandahållande av transportmedel eller redskap.
Närmare bestämmelser om ersättning enligt denna paragraf meddelas av Konungen.
195
Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern. Kommun är vidare berättigad att erhålla ersättning av statsmedel för den del av kommunens kostnad för räddningstjänsten vid visst annat nödläge, som överstiger ett av Konungen fastställt belopp.
205
Den som bedriver trafik med fartyg eller yrkesmässig verksamhet avseende transport av olja är skyldig att ersätta stat och kommun kostnaderna för räddningstjänst med anledning av att olja kommit lös från fartyg eller i samband med transport, lastning eller lossning av olja, om han enligt allmänna skadeståndsregler är ansvarig för skada till följd av oljeutflödet.
Bestämmelser om vite, ansvar och besvär 21 &
Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 145 första stycket första punkten, kan länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggandet riktas allt efter omständigheterna mot ägaren eller innehavaren eller mot dem båda. Om tillsyn ej anordnas enligt 14 & första stycket andra punkten, utföres tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad genom brandchefens försorg. På framställning av statens brandinspektion kan länsstyrelsen vidare förelägga den som underlåter att hålla beredskap som ålagts honom med stöd av 14 å tredje stycket vite.
Vitesföreläggande mot ägare får förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse omedelbart lämna länsstyrelsen uppgift om den nye ägaren.
225
Till böter dömes, om gärningen ej är belagd med straffi brottsbalken, den som
1. kallats att deltaga i övning med brandstyrka eller att medverka vid räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl,
2. vid räddningstjänst lämnar arbete som anvisats honom eller i annat avseende bryter mot vad befälhavaren eller brandbefäl i och för tjänsten befallt,
3. hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 12 ä,
4. bryter mot 16 eller 17 åå,
5. vägrar anställd ledighet för deltagande i övning med brandstyrka eller deltagande i räddningstjänst, om ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och är skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
235
Talan mot brandstyrelses beslut enligt 11 å och 15 5 första stycket föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 9, 11, 15 eller 21 åå föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse och mot beslut av statens brandinspektion enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
24%
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas i brandstadgan (1962191).
Denna lag träder i kraft den 00.00.0000 då brandlagen (1962190) skall upphöra att gälla. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, tillämpas den nya bestämmelsen i stället.
2) Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (196291)
Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962 :91),
dels att 9 5 1 och 2 mom. samt 10,21 och 23 åå skall upphöra att gälla, dels att i 2 % orden ”kommunens fullmäktige” och ”kommunens styrelse” skall bytas ut mot ”kommunfullmäktige” respektive ”kommunstyrelsen”,
dels att l ä, 3 & 1 mom., 4 och 5 åå, 7 5 4 mom., 8 % 2 och 3 mom., 9 & 3 och4 mom., 11 %, 13 ä 1 mom., 24—29 åå och 32 5 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
lå
För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser, som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskri- ves äro erforderliga för ordnande av brand- försvaret i kommunen.
Förelsagen lydelse
För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser, som utöver vad i brandlagen (0000:000) och denna stadga föreskrives äro erforderliga för rädd- ningstjänsten och till förebyggande av brand och skada av brand.
Brandordning må ————————— enskildes frihet.
3å
1 inom. Ledamöter och suppleanter i sär- skild brandstyrelse väljas av kommunens full- mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara prOportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.
1 mom. Ledamöter och suppleanter i sär- skild brandstyrelse väljas av kommun- fullmäktige till det antal fullmäktige bestäm- ma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljan- de, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om för- farandet vid sådant proportionellt val är
Nuvarande lydelse
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32442 %% kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 å andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande till- lämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 5 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag före- skriva.
Brandstyrelses protokoll ————————
Föreslagen lydelse
särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—36 3939, 375 första stycket och 38—42 %% kommunallagen (I953:753) rörande kommunstyrelsen även- som i 45 5 andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsva- rande tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla be- stämmelserna i 51 ä 1 mom. kommunallagen (195 7:50) för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 5? andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971 :000) aga 4 och 5 M nämnda lag till- lämpning i samtliga ärenden hos särskild brandstyrelse.
— skälen därför.
4å
I brandordningen skola intagas bestäm- melser angående
] ) den kommunala brandstyrkans organi- sation;
2) det lägsta antal befattningshavare som skall finnas med angivande om de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;
3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänste- pliktiga i brandvärn; samt
4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.
Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med annan kom- mun, skall detta framgå av brandordningen.
Har kommun jämlikt 4 5 brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten att hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden brandsläckningen i kommunen skall ombesörjas enligt släckningsavtal.
Kommun skall hålla sådan beredskap, att första utryckning för räddningstjänst stän- digt kan ske inom en efter "kommunens förhållanden godtagbar tid. I brandord- ningen skall denna tid angivas samt bestäm- melser intagas om det lägsta antal brandbefäl och brandman, som skall finnas i beredskap.
Nuvarande lydelse
Så
Kommun skall hålla sådan brandbered- skap, att första utryckning för brandsläck- ning ständigt kan ske inom en efter kommu- nens förhällanden godtagbar tid. I brandord- ningen skall denna tid angivas samt bestäm- melser intagas om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras för beredska- pen.
Föreslagen lydelse
1 brandordningen skola intagas bestäm- melser angående
I ) den kommunala brandstyrkans organi- sation;
2 ) det lägsta antalet frivilliga eller tjänste- pliktiga i brandvärn; samt
3) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.
Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med annan kom- mun, skall detta framgä av brandordningen.
Har kommun jämlikt 759 brandlagen( 0000:000) helt eller delvis befriats frän skyldigheten att hälla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas enligt avtal som avses i nämnda paragraf. Av brandordningen skall också framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas av annat kom- munalt organ än kommunens brandstyrka.
7ä
4 mom Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i stadgan för skolan.
4 mom. Om utbildningen vid statens brandskola finns särskilda föreskrifter.
85
2 mom. Det ankommer på brandchefen
1)att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och anvisningar rörande brandförsvaret:
2) att föra befäl över kommunens brand- styrka samt tillse att den erhåller erforderlig övning;
3) att tillse att föreskriven brandbered— skap upprätthålles;
4) att tillse att kommunens brandalar— meringsanordningar fungera samt att dess brand- och livräddningsredskap och övrig
2 mom. Det ankommer på brandchefen 1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och anvisningar;
2) att föra befäl över kommunens brand- styrka och, i fräga om räddningstjänst, över annat kommunalt organ, som enligt vad kommunen bestämt ombesörjer räddnings— tjänst, samt att tillse att personalen erhåller erforderlig övning;
3) att tillse att föreskriven beredskap med personal och utrustning upprätthålles;
Nuvarande lydelse
utrustning städse ära i gott skick och förva- ras på därför bestämda platser; samt
5) att skaffa sig god kännedom om ska- garna i kommunen jämte i dem befintliga vattentillgångar.
3 mom. Brandchefen skall i övrigt över- vaka efterlevnaden av brandlagen, denna stadga, brandordningen samt andra föreskrif- ter, som röra brandförsvaret. Finner brand- chefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.
Föreslagen lydelse
3 mom. Brandchefen skall övervaka efter- levnaden av brandlagen (0000:000), denna stadga, brandordningen samt andra föreskrif- ter, som röra räddningstjänst eller åtgärder till förebyggande av brand eller skada av brand. Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för att förhind- ra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.
Det åligger brandchefen att övervaka efterlevnaden av åläggande, som meddelats med stöd av 14 5 tredje stycket brandlagen.
9å
3 mom.1 [ fråga om militär medverkan vid släckning av brand gäller kungörelsen den 21 mars 1969 (nr 85) om militär räddnings- tjänst.
4 mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.
3 mom. I fråga om militär medverkan vid räddningstjänst gäller kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst.
4 mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen om brand eller annat nödläge eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i sam- band med nödläge lämna den hjälp, som är möjlig.
115
Det åligger kommun bland annat I ) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke äro tillfyllest, träffa sär- skilda anordningar för alarmeringen; samt
2 ) att träffa särskild anordning för inkal- lande av brandkärspersonalen.
Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i
1 Senaste lydelse 1969 :86
För kommuns brandförsvar skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscentral. Vid centralen skall larm kunna mottagas och från centralen skall den kommunala brandkåren kunna inkallas. Om möjligheterna för all— mänheten att genom telefon alarmera brand- styrkan ej är tillfyllest till följd av bebyggel- sens art eller omfattning eller av annan än— ledning, skall kommunen träffa särskilda anordningar för alarmeringen.
Närmare bestämmelser om alarmerings- central och om andra anordningar för alar- mering samt om de övriga anordningar, som
Nuvarande lydelse
brandordningen.
Föreslagen lydelse
äro erforderliga för räddningstjänsten och till förebyggande av brand eller skada av brand, skola införas i brandordningen.
13%
1 mom. Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jäm- likt lag eller författning åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande mot ägare mä förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.
innan brandsyneföreläggande ——————
1 mom. Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jäm- likt lag eller författning åligger honom till förebyggande av brand eller skada av brand, skall föreläggande meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Före- läggande mot ägare må förbindas med åläg- gande för honom att vid överlåtelse meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.
_ — — utan betydelse.
Har föreläggande ————————— av förhållandena.
245
Länsstyrelsen skall tillse att brandförsva- ret inom länet är tillfredsställande ordnat.
Vid sin tillsyn över att kommuner, brand- syneförrättare och särskilda befattningshava- re fullgöra sina åligganden med avseende ä brandförsvaret äger länsstyrelsen förelägga vite.
Tillsyn över brandförsvaret inom riket ut- övas av statens brandinspektion.
Vid sin tillsyn över att kommuner, brand- syneförrättare och särskilda befattningshava- re fullgöra sina åligganden enligt brandlagen( 0000:000), denna stadga eller brandordning äger länsstyrelsen förelägga vite.
255
Brandchef, brandsyneförrättare. skor- stensfejare och annan som har att utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgö- rande av tillsynen äga tillträde till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anlägg- ning ävensom rätt att där företaga undersök- ning eller utföra arbete, vartill hans åliggan— den giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant sätt att minsta möj- liga olägenhet vållas allmänheten.
Brandchef, brandsyneförrättare, skor- stensfejare och annan som har att utöva tillsyn enligt brandlagen (0000:000). denna stadga eller brandordning skall för fullgöran- de av tillsynen äga tillträde till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden giva anledning. Vägras tillträde utan godtag- bart skäl, skall handräckning lämnas av polis- myndigheten. Tillsyn och arbete skola ut- föras på sådant sätt att minsta möjliga olä- genhet vallas allmänheten.
Den som — — — — —— 4 — — denna verksamhet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
265
Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 å andra punkten fått med- givande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mot bestämmelse i 23 39.
Till böter dömes den som icke låter verk- ställa föreskriven sotning, när han enligt 17 å andra punkten fått medgivande att själv om- besörja sådan sotning.
27%
Bryter någon mot bestämmelse i brand- ordning och skall förseelsen enligt stadgande däri föranleda ansvar. dömes, om ej gär- ningen är belagd med straffi annan författ- ning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.
Bryter någon mot bestämmelse ibrand- ordning och skall förseelsen enligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej går- ningen är belagd med straff i annan författ— ning, till böter, högstfemhundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till böter.
285
Bryter någon mot bestämmelsen i 25% andra stycket, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.
Bryter någon mot bestämmelsen i 255 andra stycket, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
2925
Över beslut — — _, — — _ _ — — hos länsstyrelsen.
Talan mot beslut, som länsstyrelse medde- lat på grund av denna stadga eller brandord- ning, må föras hos Konungen.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i första stycket eller rörande vites- föreläggande enligt 24 5? mot annan än kom— mun föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat i särskilt fall angåen- de tillstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes talan hos kammarrätten genom be- svär, om ej fråga är om åliggande för kom- munen på grund av dennas ansvar för rädd- ningstjänsten eller för åtgärder till förebyg- gande av brand eller skada av brand.
I övrigt föres talan mot beslut, som läns- styrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32å
Den som enligt 12 & är behörig att förrät— ta brandsyn må ej
driva handel med brand- eller livrädd/tings- redskap; eller
vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller för försäk- ringsinrättning i vad denna meddelar försäk- ringar, som hava samband med brand; eller
vara delägare i handelsbolag eller styrelse- ledamot i aktiebolag eller förening, som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller livräddningsredskap.
Denna kungörelse träder i kraft den
Den som enligt 12 5 är behörig att förrät- ta brandsyn må ej
driva handel med utrustning för rädd- ningstjänst; eller
vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller för försäk- ringsinrättning i vad denna meddelar försäk- ringar, som hava samband med brand eller annat nödläge; eller
vara delägare i handelsbolag eller styrelse- ledamot i aktiebolag eller förening, som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med utrustning för räddningstjänst.
3) Förslag till Kungörelse om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m
Med stöd av 18 och 19 åå brandlagen (0000:000) förordnas som följer.
lå
I denna kungörelse meddelas närmare bestämmelser om ersättning till den som deltagit i räddningstjänst som avses i lä brandlagen (00001000) eller i övning med kommunal brandstyrka eller som vid räddningstjänst tillhandahållit transportmedel eller redskap samt om ersättning till kommun för kostnad för sådan räddningstjänst.
Med deltagande i räddningstjänst avses i kungörelsen även bevakning av olycksplats, budgång, telefonpassning och annat sådant arbete vid nödläge samt färd till eller från platsen för arbetet, om färden föranletts av arbetet.
2 a'
Har någon ådragit sig kroppsskada vid deltagande i räddningstjänst eller i övning med kommunal brandstyrka, skall vad som är föreskrivet i förordningen (l954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äga motsvarande tillämpning. Det skall dock ankomma på den som förde befälet vid räddningsingripandet eller övningen att göra sådan anmälan till riksförsäkringsverket som enligt nämnda förord- ning ankommer på civilförsvarschef.
Skada på eller förlust av transportmedel eller redskap, som tagits i anspråk med stöd av 12 & brandlagen (00001000) eller som tillhandahållits frivilligt, ersättes med belopp motsva- rande värdet av skadan eller förlusten, om ej särskilda skäl föranleder att ersättningen bör bestämmas till lägre belopp. Efter samma grunder ersättes annan skada än kroppsskada, som åsamkats den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt deltagit i räddningstjänst utan att tillhöra brandvärn.
3.3
När transportmedel eller redskap tagits i anspråk med stöd av 12 &” brandlagen (00001000), utgår skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta samt för kostnad för drivmedel eller dylikt Och för handhavandet av transportmedlet eller redskapet.
4å
Den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt deltagit i räddningstjänst utan att tillhöra brandvärnet är berättigad till ersättning efter de grunder som enligt avtal gäller för deltidsanställd brandman vid utryckningstjänst. Ersättning utgår dock endast för deltagande som pågått minst två timmar. Har deltagandet varit förenat med kostnad för resa eller uppehälle, utgår skälig ersättning för kostnaden.
5 % Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel enligt 19 å andra punkten brandlagen (00001000) för den del av kommunens kostnad som överstiger 10 000 kr.
6 &
Anspråk på ersättning som enligt 18 å andra stycket brandlagen (0000:000) skall utgå av statsmedel prövas av den länsstyrelse som enligt 13é samma lag övertagit ledningen av räddningstjänsten. Anspråk på ersättning som enligt 18 5 första stycket brandlagen skall utgå av statsmedel och som ej avser kroppsskada prövas av generaltullstyrelsen. Kommuns anspråk på ersättning enligt 19 & brandlagen prövas av statens brandinspektion.
75
Ansökan om ersättning, som enligt 6 5 skall prövas av länsstyrelse, skall inom två månader efter det att räddningsingripandet avslutades inges till den som enligt länsstyrelsens beslut förde befälet. Denne skall senast tre månader efter räddningsingripandets slut avge förslag till länsstyrelsen rörande ersättning. I samband därmed skall han yttra sig över de framställda ersättningsanspråken. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning, som enligt 6 & skall prövas av generaltullstyrelsen.
Länsstyrelsen och generaltullstyrelsen får pröva för sent inkommen ansökan och för sent avgivet förslag, om särskilda skäl därtill föreligger.
Bestämmelserna i första stycket avser ej kommuns anspråk på ersättning för hjälp enligt 9 % brandlagen .(00003000) eller för deltagande på grund av förordnande, som meddelats med stöd av 13 å andra stycket samma lag.
85
Statsverkets talan enligt 20 & brandlagen (0000:000) föres av generaltullstyrelsen i fråga om kostnad för tullverket och i övrigt av statens brandinspektion.
9å
Talan mot beslutet av generaltullstyrelsen, statens brandinspektion eller länsstyrelse enligt denna kungörelse föres hos kammarrätt genom besvär.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas av statens brand- inspektion eller, i fråga om ersättning som prövas av generaltullstyrelsen, av styrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den ————— då kungörelsen (1962 :607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. ni. skall upphöra att gälla.
4) Förslag till Kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (19511648)
Härigenom förordnas, att l ä 4 mom., Gå 1 mom., 21 ä 1 mom., 245 1 mom., 50% 2 mom., 56 ä 5 mom., 57 ä 4 mom. och 61 ä 5 mom. vägtrafikförordningen (1951 :648)1 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lä
4 mom. 2 1 denna ___________
utryckningsfordon: ambulansbil samt mo- torfordon, som är avsett att användas av brandväsendet vid eldfara, av brandkår eller spårvagns- eller järvägsföretag för att bereda hjälp vid eller förhindra olycksfall eller för att undanröja trafikhinder, eller av polis- eller tullpersonal i brådskande tjänsteutöv- ning.
flera personer;
utryckningsfordon: ambulansbil samt mo- torfordon, som är avsett att användas av brandförsvaret eller spärvägs— eller järnvägs- företag vid räddningstjänst eller för att undanröja trafikhinder eller av polis— eller tullpersonal i brådskande tjänsteutövning.
öå
1 mom. 3 Släpvagn, som drages ————— Släpvagn, som skall —————————— Släpvagn, som drages ————————— Bestämmelserna i ——————————— Vad i detta moment stadgas om broms, skyltlykta, baklyktor, stopplykta, sidomar- keringslyktor och underkörningsskydd skall icke gälla släpvagn, som vid eldfara användes av brandväsendet. Undantag från vad i detta moment stadgas om broms må jämväl i andra
1 Förordningen omtryckt 1967:856. 2 Senaste lydelse 19691305. 3 Senaste lydelse 1971:109.
och ändamål.
eget bromssystem. 7 mom. 3 500 kilogram.
Vad i detta moment stadgas om broms, skyltlykta, baklyktor, stopplykta, sidomar- keringslyktor och underkörningsskydd skall icke gälla släpvagn, som vid räddningstjänst användes av brandförsvaret. Undantag från vad i detta moment stadgas om broms må
Nuvarande lydelse
fall medgivas av myndighet, som Konungen bestämmer.
Zlå
] mom. " Registrerings-, interims- — — — Pä traktor ______________
Har till ________________
Vad i föregående stycke föreskrivits skall icke gälla släpfordon, som vid eldfara använ- des för brandväsendets räkning.
Skylt får _______________ Närmare bestämmelser _________
jämväl i andra fall medgivas av myndighet, som Konungen bestämmer.
synlig bakifrån. synlig plats. sådan skylt. Vad i föregående stycke föreskrivits skall icke gälla släpfordon, som vid rädd- ningstjänst användes för brandförsvarets räk- ning. kan avläsas. av Konungen.
245
1 mom.5 Registrerat motorfordon eller registrerat släpfordon, som är inrättat ute- slutande för brandväsendet eller för trans- port av sårade eller sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och är försett med beteckning därom, skall inom sex månader efter närmast föregående besiktning av ägaren inställas hos besiktningsman för besiktning, avseende kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning (kontrollbesikt- ning). Registrerat motorfordon, som använ- des för övningskörning i trafikskola och registrerat motorfordon, som är inrättat för och drives med acetylen- eller gengas, fram- ställd i ett på fordonet eller på tillkopplat släpfordon befintligt gasverk, så ock registre- rat släpfordon som uppbär sådant gasverk, skall av ägaren inställas för kontrollbesikt- ning inom ett år efter närmast föregående
] mouz. Registrerat motorfordon eller registrerat släpfordon, som är inrättat ute— slutande för brandförsvaret eller för trans- port av sårade eller sjuka eller som användes uteslutande för brandförsvaret och är försett med beteckning därom, skall inom sex månader efter närmast föregående besiktning av ägaren inställas hos besiktningsman för besiktning, avseende kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning (kontrollbesikt- ning). Registrerat motorfordon, som använ- des för övningskörning i trafikskola och registrerat motorfordon, som är inrättat för och drives med acetylen- eller gengas, fram- ställd i ett på fordonet eller på tillkopplat släpfordon befintligt gasverk, så ock registre- rat släpfordon som uppbär sådant gasverk, skall av ägaren inställas för kontrollbesikt- ning inom ett år efter närmast föregående
besiktning. besiktning. Kontrollbesiktning skall ——————— eller liknande. Annat registrerat ————————— skall ske. 50 ä
2 mom. 6 Inom tättbebyggt ——————— Vad i detta moment stadgas gäller icke utryckningsfordon, då det användes vid
4 Senaste lydelse 19691305. 5 Senaste lydelse 19701337. 6 Senaste lydelse 1970:337.
eller egendom. Vad i detta moment stadgas gäller icke utryckningsfordon, då det användes vid
utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.
Föreslagen lydelse
utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid räddningstjänst för brand- försvarets räkning eller av polis- eller tullper- sonal, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.
56%
5 mom.7 Bestämmelserna i denna paragraf och med stöd därav meddelade föreskrifter skola icke gälla utryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska, barn- morska eller veterinär i brådskande yrkesut- övning.
5 mom. Bestämmelserna i denna paragraf och med stöd därav meddelade föreskrifter skola icke gälla utryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid räddningstjänst för brandförsvarets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.
57%
4 mom. Fordon, som kopplats till motor- drivet fordon, fär icke användas för person- befordran utan att vara av besiktningsman godkänt för sådant ändamål. Vad här stadgas skall dock icke avse fordon, som vid eldfara tillfälligt användes för brandväsendets räk- ning, och ej heller fordon, som kopplats till traktor för kortare färd till eller från arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål.
4 mom. Fordon, som kopplats till motor- drivet fordon, får icke användas för person- befordran utan att vara av besiktningsman godkänt för sådant ändamål. Vad här stadgas skall dock icke avse fordon, som vid rådd- ningstjänst tillfälligt användes för brandför- svarets räkning, och ej heller fordon, som kopplats till traktor för kortare färd till eller från arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål.
61%
5 mom. 8 Utan hinder _________
Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift om inskränkning i färdhastighet skall icke gälla utryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.
Denna kungörelse träder i kraft den
7 Senaste lydelse 1969:683. 3 Senaste lydelse 1969z683.
trängande fall.
Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift om inskränkning i färdhastighet skall icke gälla utryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller annat fordon, då det användes vid räddningstjänst för brand- försvarets räkning eller av polis- eller tullper- sonal, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning.
5 ) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m
Härigenom förordnas, att l % kungörelsen (1969z85) om militär räddningstjänst m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 %
Är militär hjälp nödvändig för att avvärja Är militär hjälp nödvändig för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa eller för överhängande fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, skall omfattande förstörelse av egendom, skall sådan hjälp lämnas på begäran av länsstyrel- sådan hjälp lämnas på begäran av general- se, polischef eller kommunal brandchef, om tullstyrelsen, chef för kustdistrikt, länsstyrel— ej särskilda militära förhållanden hindrar det. se, polischef eller kommunal brandchef, om ej särskilda militära förhållanden hindrar det.
Denna kungörelse träder i kraft den
6) Förslag till Kungörelse om ändring i instruktionen (l970:961) för tullverket
Härigenom förordnas, att 25 instruktionen (1970961) för tullverket skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 % Verket har —————————————— samt skatter. Verket utövar ————————————— andra övervakningsuppgifter. Verket handhar oljebekämpning till sjöss Verket handhar oljebekämpning till sjöss ochikustvattnen. samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern,
dock ej i hamn.
Denna kungörelse träder i kraft den
7) Förslag till Kungörelse om ändring i luftfartskungörelsen (1961:558)
Härigenom förordnas, att 115 & luftfartskungörelsen (19612558) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 115 ä'
Flygräddningstjänst ledes av luftfarts- Flygräddningstjänst ledes av luftfarts- verket eller den som erhållit verkets uppdrag verket eller den som erhållit verkets uppdrag därtill. därtill, om annat ej följer av brandlagen
( 0000:000 ).
Hör luftfartyg ————————————— befinna sig. Vid flygräddningstjänst ————————— rna föreskriva.
Denna kungörelse träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1969:357.
1. Utredningsuppdraget m m
[ framställning den 17 november 1965 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet anhöll Svenska kommunalarbetareförbundet och Svenska brandbefälets riksförbund, under åberopande av nödvändigheten av att de problem som hörde samman med samhällets räddningstjänst i olycksfallssituationer närmare undersöktes, att en särskild utredning måtte tillsättas. Förbunden ansåg att bl a följande frågor borde utredas: räddningstjänstens huvudmannaskap och organisation, befälsförhållan- den vid skadeplats och befälhavares skyldigheter och befogenheter vid ledning av räddningsverksamhet, allmänhetens skyldighet att delta i räddningsarbete, arbetarskyddsfrågor och frågor om ersättning vid per- sonskador under räddningsarbete.
[ de ursprungliga direktiven för utredningen, som återfinnsi statsråds- protokollet över inrikesärenden den 3 december 1965, erinrades inled- ningsvis om förbundens skrivelse samt framhölls att frågan om i vilken utsträckning samhället bör vara rustat för att kunna utföra räddnings- aktioner i olycksfallssituationer hade diskuterats i olika sammanhang. Särskilt vid tillfällen då katastrofartade olyckstillbud inträffat och rädd- ningsarbetet krävt osedvanligt stora eller komplicerade insatser hade frå- gan fått förnyad aktualitet. Det hade därvid diskuterats om kommunerna genom lagstiftning borde åläggas att svara för samhällets olycksbered- skap. Närmast hade då åsyftats sådan verksamhet som avser räddning av människor i nöd men också möjligheterna att ingripa då materiella värden står på spel.
Vidare anfördes i direktiven följande: Betydande resurser finns således tillgängliga inom olika organ för uppgifter, vilka kan betecknas som samhälleliga räddningsuppgifter.
Det faller sig naturligt att, då frågan om samhällets räddningsberedskap övervägs, utgå från den fördelning av ansvar och uppgifter som redan tillämpas. Det är emellertid betydelsefullt att få klarlagt i vilka hän- seenden tveksamhet kan finnas beträffande ansvaret för räddnings- verksamhet och att få till stånd en lämplig fördelning av uppgifterna mellan olika organisationer. Härvid bör också beaktas i vad män och på vad sätt tillgängliga resurser kan behöva samordnas och ges en enhetlig ledning i särskilda situationer för att bästa möjliga resultat av räddnings- verksamheten skall kunna vinnas. Särskilt aktuell blir denna frågeställning vid olyckor av större omfattning, som inte bara berör de olika räddnings- organisationerna var för sig utan kräver att en mera samlad insats kom-
mer till stånd för att räddningsföretaget skall lyckas. Det kan mot denna bakgrund framstå som en svaghet att regler eller riktlinjer inte utformats för ett mera enhetligt huvudmannaskap för samhällets räddningsuppgifter än vad som är fallet fn. Det kan också, som de nämnda personalförbun- den framhållit, finnas anledning att få klarlagt i vad mån det föreligger behov av att reglera frågor som har samband med den mera rutinmässiga räddningsverksamhet, som nära nog dagligen fullgörs av de kommunala brandkårerna.
Från dessa utgångspunkter bör en utredning komma till stånd för att klarlägga hur erforderlig samordning och komplettering av nu organiserad räddningsverksamhet bör ske samt hur räddningsarbete bör ledas vid olyckor av större omfattning där insatser av olika räddningsorganisationer erfordras. I- detta sammanhang bör också utredas hur ansvaret för verksamheten bör fördelas mellan olika organ i fall där tveksamhet kan råda härom. Utredningen bör främst ta sikte på verksamhet som avser räddning av människoliv. Också eventuella behov av att anskaffa särskild räddningsutrustning samt organisatoriska frågor och utbildningsfrågor bör beaktas. I övrigt bör utredningen omfatta de spörsmål som de nämnda förbunden särskilt framhållit i sin skrivelse och de andra frågor som kan främja samhällets beredskap i uppkomna olycksfallssituationer. 1 de förslag som framläggs bör anges kostnaderna till följd av förslagen ävensom hur kostnaderna bör fördelas.
Samråd bör tas med myndigheter och organisationer, vilka har till uppgift att bedriva räddningstjänst, för inventering av tillgängliga resurser och för att finna lämpliga former för samordning.
I juni 1965 överlämnade oljeskyddsutredningen till Kungl Majft sitt betänkande Beredskap mot oljeskador (SOU 1965:45). Oljeskyddsutred- ningen föreslog bla särskild lagstiftning, varigenom det skulle bli en specialreglerad primärkommunal uppgift att vidta åtgärder för att före- bygga eller begränsa skada av olja som kommit lös.
Efter remissbehandling överlämnade Kungl Maj:t den 15 december 1967 Oljeskyddsutredningens betänkande och remissyttrandena till rädd- ningstjänstutredningen i samband varmed räddningstjänstutredningens' uppdrag utvidgades genom tilläggsdirektiv som återfinns i statsrådsproto- kollet över kommunikationsärenden samma dag.
Dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet framhöll i tilläggsdirektiven inledningsvis bl a att händelser inträffat i Sverige och utlandet som medfört att oljeskyddsberedskapen uppmärksammats ytter- ligare. Sjöfartsstyrelsen och det till styrelsen knutna oljeskyddsrådet hade i framställning till Kungl Maj:t den 12 april 1967 föreslagit att frågan om lämpliga beredskapsåtgärder mot skador vid omfattande oljeutflöden till sjöss skulle utredas särskilt. Länsstyrelserna i kustlänen hade utarbetat eller var i färd med att utarbeta beredskapsplaner för oljebekämpning. Vid den planläggning som sålunda skett hade ledningsfunktionerna genomgående lagts hos länsstyrelsen, med undantag för sådana fall som de lokala myndigheterna själva kunde komma till rätta med. Betydelse- fulla uppgifter hade vid planläggningen lagts på de kommunala brand- kårerna. l tilläggsdirektiven anfördes därefter:
Det finns mycket som talar för att en beredskapsorganisation, som är avsedd för olyckor och katastrofer i allmänhet, också är lämpad att tasi anspråk mot oljeskador. -- - - Mot denna bakgrund har jag kommit till uppfattningen att frågorna om beredskap mot oljeskador och räddnings-
tjänsten i övrigt bör prövas i ett sammanhang. Denna prövning bör avse organisation och huvudmannaskap för den lokala och regionala rädd- ningstjänsten samt den centrala organisationen. Vidare bör prövas om den lagstiftning som behövs bör vara gemensam för Oljeskydd och räddning. Jag anser det angeläget att den samlade prövningen förbereds redan på utredningsstadiet.
Oljeskyddsutredningen hade utgått från att några ingripanden inte kunde göras mot olja till havs. Sådan olja kunde enligt utredningen bara bevakas och rapporteras. [ tilläggsdirektiven anfördes i denna fråga:
De senaste årens utveckling och erfarenheter synes emellertid visa att tekniska möjligheter nu finns att bekämpa oljan till havs. Räddnings- tjänstutredningen bör undersöka vilka konsekvenser detta får för orga- nisationen av oljeskyddsberedskapen. Särskilt bör beaktas det organisa- toriska förhållandet mellan å ena sidan tullverkets kustbevakning och andra organ för ingripanden till sjöss utanför våra kuster samt å andra sidan de statliga och kommunala organ som närmast ombesörjer kata- strofberedskapen till lands och vid stränderna. Däremot bör räddnings- tjänstutredningen inte behandla de frågor med internationell anknytning som berör ingripanden mot olja eller räddning utanför territorial- gränserna.
Tilläggsdirektiven ger räddningstjänstutredningen även uppdraget att utreda frågan om tillsynen över katastrofberedskapen och räddnings- tjänsten i övrigt inklusive oljeskadeskyddet. Efter en erinran om att ett stort antal statliga myndigheter berörs anförs:
Ledningen av ingripanden vid en katastrof som berör flera centrala myndigheters verksamhetsområden synes böra utövas av länsstyrelsen om inte lokal myndighet är tillräcklig. De centrala myndigheterna behöver självfallet ge anvisningar till sina underlydande organ om deras planlägg- ning för och uppträdande vid räddningstjänst. För att enhetlighet skall nås behövs sannolikt en samordnande central myndighet, som i möjli- gaste mån står fri i förhållande till de olika fackmyndigheternas intressen. Räddningstjänstutredningen bör undersöka de närmare uppgifterna för en sådan myndighet och pröva om de kan anförtros någon befintlig myn- dighet. Därvid bör beaktas vilket behov av statlig tillsyn som föreligger om räddningstjänsten blir en kommunal angelägenhet, såsom f n brand- försvaret och, enligt oljeskyddsutredningens förslag, oljeskyddsbered- skapen. Om tillsyn över brandförsvaret och annan räddningstjänst finnes böra anförtros samma myndighet, bör också övervägas på vad sätt spräng- ämnesinspektionens uppgifter på oljeområdet bör modifieras och sam- ordnas.
Den 18 maj 1967 hade Kungl Maj:t uppdragit åt riksrevisionsverket att dels komplettera Oljeskyddsutredningens undersökningar av kostnaderna för ingripanden mot oljeskador, dels utreda vissa frågor om finansieringen av oljeskyddsberedskapen. l räddningstjänstutredningens tilläggsdirektiv påpekades med anledning härav att utredningen bör vara oförhindrad att även i detta hänseende pröva och föreslå skilda lösningar för olika typer av katastrofer och olyckshändelser. Riksrevisionsverket redovisade sin utredning med förslag till Kungl Maj:t den 14 juni 1968. Kungl Maj:t överlämnade den 17 juli 1968 verkets förslag till räddningstjänstutred- ningen för att övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande. Sedermera överlämnades till räddningstjänstutredningen även de remissyttranden som avgivits till Kungl Maj:t över riksrevisionsverkets förslag.
Chefen för civildepartementet överlämnade den 24 september 1970 till räddningstjänstutredningen en från länsstyrelsen i Blekinge län till de- partementschefen ställd skrivelse den 9 september 1970, vari länsstyrel- sen anmält vissa frågor i samband med beredskap för oljebekämpning till sjöss. Den 27 november 1970 överlämnade departementschefen en skri- velse från länsstyrelsen i Älvsborgs län angående vissa åtgärder vid olyc- kor i samband med hantering av farliga ämnen.
Räddningstjänstutredningen har till Kungl Maji yttrat sig över flera betänkanden eller framställningar, som berört frågor vilka utredningen haft att ta ställning till.
Åtskilliga framställningar från myndigheter, organisationer och en- skilda har tillställts utredningen eller delgivits denna muntligen. Flera av de spörsmål som därvid framförts besvaras genom utredningens förslag. I många fall har framställningarna emellertid tagit upp frågor eller givit uttryck för önskemål som varit av sådan detaljbeskaffenhet att räddnings- tjänstutredningen inte kunnat beakta dem. Utredningen har nämligen icke funnit lämpligt eller möjligt att annat än i mycket begränsad omfattning gå in på detaljfrågor såsom exempelvis den tekniska beskaffenheten av olika slag av utrustning, effektiviteten hos i marknaden förekommande typer av kemiska bekämpningsmedel mot oljeskador, standardisering av viss räddningsmateriel och detaljfrågor i utbildningsprogram. Sådana och liknande i och för sig viktiga spörsmål bör enligt räddningstjänstutred— ningens mening lämpligen lösas av de centrala eller lokala myndigheter som blir ansvariga för räddningstjänsten.
Utredningen har under arbetets gång samrått med representanter för de centrala statliga myndigheter som berörs av utredningens förslag men ej varit företrädda i utredningen. Överläggningar har vidare skett med andra statliga utredningar som sysslat med ämnen som legat nära eller indirekt angått utredningens arbetsområde. Räddningstjänstutredningen har fortlöpande samarbetat med den alarmeringsutredning som pågått inom Svenska kommunförbundet i samarbete med Svenska landstings- förbundet.
Genom beslut av Kungl Maj:t den 16 februari 1968 beviljades rädd- ningstjänstutredningen medel att anlita teknisk expertis för utarbetande av en principskiss rörande en framtida alarmeringsorganisation. Utred- ningen uppdrog åt Teleutredningar AB (TUAB), Solna, att utföra de härför erforderliga undersökningarna samt utarbeta ett principförslag. TUAB redovisade sitt arbete ijuni månad 1969. En sammanfattning av huvuddragen i TUABS förslag lämnas i det avsnitt i betänkandet som berör alarmeringsfrågoma.
Utredningen har härutöver verkställt två särskilda undersökningar, den ena avseende omfattningen av kostnaderna för räddningstjänstverksamhe- ten m m år 1966 vid de kommunala brandkårerna, den andra rörande skogsbrandsläckningskostnademas fördelning på enskilda skogsbränder budgetåren 1964/65—1968/69. Resultatet av undersökningarna finns redovisade i det följande.
Förslag till ett utbildningsprogram i räddningstjänst vid statens brand- skola har på utredningens uppdrag utarbetats av förre rektorn vid brandskolan V Sjölin.
I september 1970 har chefen för kommunikationsdepartementet till- satt en utredning om sjöräddningens och kustövervakningens framtida verksamhetsformer. Räddningstjänstutredningen lägger därför inte fram några förslag rörande sjöräddningen.
2. Räddningstjänsten i vissa främmande
länder
Utredningen har undersökt i vad mån speciella räddningsorganisationer upprättats i andra länder. Därvid har utredningen funnit att de franska och västtyska organisationsplanerna är av sådant intresse att en redovis- ning av dessa länders räddningstjänst kan vara av särskilt värde.
2.1 Frankrike
Det är i Frankrike sedan gammalt en kommunal uppgift att — närmast genom borgmästaren (le maire) — svara för räddnings- och brandtjänsten (les services de secours et de protection contre l'incendie). Ännu i slutet av 1930-talet saknades emellertid, trots detta, brandkår i mer än hälften av landets c:a 38 000 kommuner.
Genom dekret den 12 november 1938 ålades kommunerna att svara för kostnaderna för räddningstjänsten—brandförsvaret vare sig detta orga— niserades kommunalt, interkommunalt eller på Iänsplanet. Frivilligt kommunalt samarbete i denna fråga etablerades på många håll i landet. Det visade sig emellertid snart att — på grund av det mycket stora antalet kommuner och det i många fall ringa invånaretalet i dessa — länet (le departement) var det lämpligaste området, när det gällde att organisera räddningstjänstébrandförsvar. Genom dekret den 20 maj 1955 uppdrogs åt länsstyrelserna att med finansiellt bidrag från kommunerna organisera detta. Redan genom dekret den 7 mars 1953 hade det emellertid fastslagits att det ankommer på brandkårerna att — i lika hög grad som när det gäller brand — ingripa vid och skydda mot olika slag av faror och olyckor som hotar den allmänna säkerheten.
länet — det finns ett 90-tal sådana — är indelat i ett antal brand- försvarsområden (secteurs d'incendie defendu), vart och ett med en räddningscentral (centre de secours). Områdesgränsema ansluter till kommungränser. Centralerna är förlagda till tätbebyggelse tillräckligt omfattande för att ge underlag för rekrytering av styrkan. lnsatstiden är normalt maximerad till 15 å 20 min, vilket ger en maximal våglängd av c:a 12 km.
Materielutrustningen vid centralerna dimensioneras med hänsyn till de normala riskernai området. Materielen är standardiserad och lika för hela landet. Normalbemanningen på en central är 22 man inklusive befäl.
Länsbrandförsvaret omfattar samtliga kommuner i länet, vare sig dessa har eget kommunalt brandförsvar eller ej. Varje kommun är anknuten till två av länets räddningscentraler av vilka den ena, förstaalarmcentralen, är den som normalt anlitas medan den andra, andraalarmcentralen, fungerar som kommunens reserv- och förstärkningsstation. En av centra- lerna i lånet är huvudcentral, de övriga, underställda denna, undercentra— ler. Även huvudcentralen fungerar som första- resp andraalarmcentral. Kommuner som är perifert belägna i länet kan vara anknutna till central i grannlänet.
Länets brandförsvar står under direkt ledning av en länsbrandchef. Vid alla tekniskt invecklade eller särskilt farliga nödlägen utövar denne per- sonligen befälet på olycksplatsen.
Brandmännen kan vara frivilliga eller yrkesbrandmän. Kårerna kan ha enbart frivilliga, enbart yrkespersonal eller personal av båda slagen. Personalstyrkan uppgår, de speciella brandförsvarsorganisationerna i Paris och Marseille ej medräknade, till (år 1966): yrkesbrandpersonal mindre än 5 000, frivilliga c:a 235 000.
Varje kommun lämnar ett årligt penningbidrag till länsbrandförsvaret. Bidragets storlek är beroende dels av invånareantalet i kommun, dels av huruvida kommunen själv håller brandkår. Man eftersträvar möjligast jämna fördelning av de totala brandförsvarskostnadema på invånarna. De kommunala bidragen är inte alltid tillräckliga för att garantera ett funktionsdugligt brandförsvar. Staten måste ofta ekonomiskt medverka.
Till följd av den efter andra världskriget snabbt växande disproportio- nen mellan de kommunala räddningsresurerna och de av många olika faktorer — städernas tilltagande storlek, det allt större antalet stora industriella och kommersiella anläggningar, transportväsendets ökade omfattning och de allt högre hastigheterna inom detta — orsakade ökade olycks- och katastrofriskerna i samhället, fann man det nödvändigt att söka komplettera den kommunala brand- och räddningsorganisationen med en plan för räddningsinsatser vid katastrofer och svårare nödlägen i fredstid. En följd härav blev plan ORSEC (ORganisation des SECours), för vilken föreskrifter utfärdades den 5 februari 1952.
Enligt föreskrifterna skall inom varje län finnas upprättad och ständigt hållas aktuell en plan för räddningsinsatser vid svårare nödlägen i fredstid. Planen skall vara allmänt utformad och därmed smidig; den skall passa in i varje tänkbar katastrofsituation. Det framhålles att plan ORSEC icke innebär bildandet av ett nytt räddningsorgan. Planen, som därmed inte heller ställer krav på utökning av samhällets personella och materiella resurser, skall, när den genom inträffandet av en svårare eller mer komplicerad olyckshändelse sätts i funktion, genom koncentrationen av ansvaret för hjälpåtgärdernas genomförade till ett härför förberett led- ningsorgan samt genom att till dettas förfogande ställs dels erforderliga sambandsmöjligheter, dels de befintliga, samlade tekniska och personella resurserna inom ett stort område. garantera bästa möjliga genomförande av räddningsinsatserna.
Plan ORSEC möjliggör ett snabbt sammandragande till olycksplatsen av de nödvändiga resurserna.
Landshövdingen (le préfet) är ensam ansvarig för att plan ORSEC sätts i tillämpning vid ett nödläge. Hans ledningsstab är uppdelad på två delar, en rörlig och en fast. Den rörliga delen (P.C. d*operations) upprättas på olycksplatsen med, i allmänhet, civilförsvarsdirektören (le directeur departemental de la protection civile) som stabschef och i övrigt bestående av cheferna för ORSEC:s fem tjänstegrenar: lednings- och sambandstjänsten, Ordningstjänsten, räddningstjänsten, sjukvårdstjänsten samt transport- och arbetstjänsten. Denna stabsdel svarar för klarläggande av läget på olycksplatsen, för insamlande och utsändande av erforderliga upplysningar, för samordnande av räddningsinsatserna och för fördelning av resurserna. [ anslutning till den rörliga delen av staben organiseras dels ett stabssekretariat, dels en sambandscentral. Den fasta delen av ledningsstaben (P.C.fixe) upprättas inom länsstyrelsen och hari regel landssekreteraren (le secrétaire general) som chef. [ denna del ingår dessutom representanter för tjänstegrenarna. Den fasta stabsdelen har till uppgift att ta emot och effektuera framställningar från den rörliga stabsdelen med avseende på förstärkningar, att vidarebefordra upplys- ningar från denna och att lämna upplysningar till myndigheter och andra rörande läget mm samt att föra fortlöpande anteckningar rörande räddningsaktionerna som underlag för en slutlig rapport. Sambands- centralen. som leds av länsrepresentanten för '”televerket” (le representant departemental du service des transmissions du Ministere de [*lnterieur), förfogar över personal och materiel tillhörande gendarmeriet, brandförsvaret, "säkerhetsstyrkorna” (les compagnies republicaines de securité, C.R.S), armen och — vid behov — andra allmänna eller enskilda innehavare av kommunikationsradio.
Beträffande de fem tjänstegrenarna må följande nämnas. lednings— och sambandstjänsten upprättar och svarar för de ovannämnda ledningsstaberna och för sambandscentralen.
Ordningstjänsten (le service de police) leds av polischefen (le commissaire de police) om olycksplatsen är belägen inom stad med stadspolis, i annat fall av befälhavaren för gendarmeriet (le commandant du groupement de gendarmerie). Ordningstjänsten förfogar över polisens och gendarmeriets resurser inom länet. Beroende på omständigheterna rekvireras förstärkningar från gendarmeriets rörliga enheter (la gendarmerie mobile), från C.R.S eller från armen.
Räddningstjänsten (le service secours-sauvelages) ledes av länsbrand- inspektören (l'inspecteur departemental des services de seucours et de lutte contre l'incendie). Tjänstegrenens resurser utgörs i första hand av de till länets räddningscentraler (les centres de secours) knutna brandkårs- enheterna ävensom av de rent kommunala brandkårerna (les corps de premiere intervention de sapeurs-pompiers). Som ”stödtrupper" fungerar enheter ur Röda Korset och ett antal andra frivilliga hjälp- och räddningsorganisationer (la Fédération Nationale de Sauvetage. les Hospitaliers Sauveteurs Bretons etc). För samordningen på olycksplatsen av sistnämnda organisationers insatser svarar ”länsbrandkårsläkaren” (le médecin-chef départemental des sapeurs-pompiers). vilken också i mån av tid har att personligen medverka vid behandlingen av skadade (injektioner o dyl).
Sjukvårdstjänsten (le service soins medicaux-assistance) står under befäl av ”länshälsovårdsdirektören” (le directeur departemental de [”action sanitaire et sociale) assisterad av länsläkaren (le médecin, inspecteur de la sante, conseiller technique du préfet). Då sjukhusen inom länet i de flesta fall är otillräckliga för att upprätta erforderliga rörliga sjukvårdsenheter (postes sanitaires mobiles) vänder man sig till enskilda sammanslutningar på sjukvårdsområdet med anhållan om bistånd. ] de fall då antalet skadade är stort blir tjänstegrenens huvuduppgift att genomföra sortering och förflyttning av de skadade ur skadeområdet samt transport av dem till lämpligt sjukhus. För transporterna förfogar man över ett antal ambulanser. Vad beträffar den sociala sidan av tjänstegrenens verksamhet förutsätts samverkan ske med de kommunala myndigheterna: ”Borgmästaren har större förutsättningar än någon annan att känna till inkvarteringsmöjligheterna i kommunen och bedöma vilka hem som är skickade att hjälpa de drabbade i deras nöd.”
Transport- och arbetstjänsten (le service transports—travaux), slutligen, lyder under vägdirektören (llingénieur en chef des ponts et chaussees). Planläggningen för denna tjänstegren inom ORSEC utgörs huvudsakligen av förteckningar över transportfordon såsom personbilar, lastbilar av olika slag, bl a tankbilar, samt över diverse arbetsmaskiner såsom kranar, grävmaskiner, bandtraktorer etc. En stor del av materielen finns i det allmännas ägo, men komplettering sker med utrustning från enskilda företag. Det förutsätts att materielen bemannas med den ordinarie personalen.
Tjänstegrenscheferna i ORSEC förfogar utan inskränkningar över viss del av sina respektive personella och materiella resurser. I fråga om övriga delars insättande beslutar ledningsstaben. Personalen och materielen inom länet fördelas på ”basstationer” (groupements d”intervention). Enheterna är vid basstationen fördelade på sektioner, motsvarande tjänstegrenarna, men står alla under befäl av basstationschefen. Arrangemanget gör det möjligt för ledningsstaben att på ett enkelt och snabbt sätt insätta länsresurserna i delar beroende på omfattningen av nödläget. Som basstationer fungerar räddningscentralerna (les centres de secours). Räddningscentralens chef är i regel basstationschef.
Plan ORSEC är icke avsedd för de ”normala” nödlägena. Den har upprättats för tekniskt speciellt fordrande hjälpinsatser, för fall då mycket stora resurser, personellt och materiellt, erfordras samt för fall, då säkerhetsåtgärderna måste bestå under mycket lång tid. Planens stora smidighet är dess värdefullaste egenskap. Landshövdingen har alltid möjlighet att ordna befälsfrågorna så att den mest kvalificerade teknikern får ansvaret för räddningsarbetet och så att de alarmerande enheternas insatser inriktas på de viktigaste uppgifterna.
1952 års instruktion har förutsatt att fall kan inträffa, då länets resurser är otillräckliga. Landshövdingen kan i sådana fall begära hjälp från regionen (la region). Vid behov kan de samlade resurserna från flera regioner eller från hela landet aktiveras. Beroende på förekomsten av speciella konventioner kan slutligen hjälp erhållas också från andra länder.
Plan ORSEC har prövats i sexton år. Den existerar i samtliga län och har tillämpats vid många tillfällen, bla vid gruvolyckor, översvämningar och katastrofbränder i raffinaderier m m.
Varje år kontrollerar ett 20-tal av länen effektiviteten av sin plan ORSEC: instruktioner och materieltillgångar granskas, övningar och spel hålls där planens tillämpning prövas på fingerade järnvägsolyckor, översvämningar, jordskred, störtade flygplan medförande radioaktivt material etc.
Plan ORSEC, som utformats på sådant sätt att den är generellt tillämplig, har emellertid för vissa speciella slag av nödlägen visat sig alltför ohanterlig och tidskrävande. Det har av denna anledning befunnits lämpligt att — med bibehållande av grundideema i ORSEC — för ett antal specialfall utforma särskilda räddningsplaner:
För sökande och undsättande av flygplan, som förolyckats över landområde, plan SATER, för sökande och undsättande av flygplan till sjöss och av småbåtar, plan SAMAR, för ingripande vid översvämningar, plan INONDATIONS, för skogsbrandbekämpning, plan INCENDIE de FORETS, för ingripande vid järnvägsolyckor, plan ACCIDENT de CHEMIN de FER, vid vägtrafikolyckor, olyckor i bergstrakter och på badplatser, specialplanerna SECOURS ROUTIER, SECOURS en MONTAGNE och SECURITE des PLAGES et BAIGNADES, samt vid radiakolyckor, specialplanen ORSEC RADIOLOGIQUE.
2.2 Förbundsrepubliken Tyskalana' ( Västtyskland)
Brandförsvar, räddningstjänst och katastrofförsvar är inte enhetligt organiserade i Västtyskland. Det ankommer på inrikesministerierna i de tio förbundsländerna att utfärda bestämmelser. Den redogörelse, som lämnas i det följande och som närmast gäller Nordrhein-Westfalen, anges emellertid (av representant för Förbundsrepubliken Tysklands ambassad) vara i allt väsentligt representativ också för de övriga förbundsländerna.
För brandbekämpning liksom för hjälp vid olycksfall och nödlägen orsakade av naturkatastrofer, explosioner och liknande åligger det, enligt gällande brandlag (Gesetz iiber den Feuerschutz und die Hilfeleistung bei Ungliicksfällen und öffentlichen Notständen, FSHG) av den 25 mars 1958, kommun (Gemeinde) att hålla brandkår och att svara för sjuk- transport- och räddningstjänst. De kommunala brandkårerna kan vara yrkes—, frivilliga eller tjänstepliktiga kårer. Kommunal brandkår är skyldig att på begäran av annan kommun och av vissa myndigheter, som har uppgifter i fråga om bla skogar och gruvor, sända hjälp vid brand och andra nödlägen (Schadenfeuer, Ungliicksfällen und öffentlichen Not- ständen), såvitt detta kan ske utan att den egna kommunens säkerhet äventyras. l katastroffall kan tillsynsmyndighet förordna att hjälp skall utgå även om den egna kommunens säkerhet därigenom tillfälligt åsido- sätts. Hjälpen skall vara kostnadsfri om körsträckan från den egna kom- mungränsen till skådeplatsen inte överstiger 15 km. I andra fall svarar den hjälpta kommunen för kostnaderna. Kostnadsbidrag kan erhållas från för- bundslandet.
1 den mån det är nödvändigt svarar ””storkommunen”” (der Landkreis) för vissa gemensamma anordningar för brandförsvaret, sjuktransportväsendet och räddningstjänsten (ex vis slangvårdsanläggningar och materielprov- ningsstationer). Samma förhållande gäller förberedelser för och genom- förande av åtgärder vid nödlägen.
Det åligger landet (förbundslandet) att befrämja brandförsvaret. Landet svarar också för brandskolor och vissa tekniska inrättningar för brandförsvaret. Landet handhar vidare de centrala åtgärder, som er- fordras för att förebygga och avhjälpa nödlägen. Från administrativ synpunkt är varje förbundsland indelat i ett antal län (Regierungsbezirke) med en ”landshövding” (Regierungspräsident) som chef. Länen är i sin tur indelade i kommuner vilka normalt är sammanförda till ett antal storkommuner. Endast de större städerna tillhör inte storkommun (kreisfreie Städte).
Förutom de'kommunala brandkårerna finns också enskilda, industri- brandkårer. Särskilt brandfarlig industri kan av landshövdingen åläggas att inrätta och underhålla industribrandkår.
Den kommunala brand- och räddningsorganisationen, brandkårerna, förutsätts inte ha möjligheter att bemästra de svårare och mera omfattan- de nödlägena, katastroferna. Katastrof anses föreligga, när genom natur- tilldragelse eller annan händelse nödläge med fara för befolkningens liv, hälsa, egendom, bostäder och försörjning uppstår och nödläget är så omfattande att de normala resurserna ej förslår utan speciella lokala eller regionala (iiberörtliche) åtgärder erfordras. Katastrofer kan orsakas av bl a översvämning, storbrand, byggnadsras, snöstorm, jordbävning, trafik- olycka, explosion, radiakolycka, epidemi och industriolyckor av varieran- de slag.
För katastrofförsvarets organisation och genomförande gäller av in- rikesministeriet utfärdade anvisningar (Richtlinien) den 5 december 1960. Rättsligt underlag för anvisningarna anges vara dels ordningslagen (Ordnungsbehördengesetz, OBG, den 16 oktober 1956), dels brandlagen. Enligt ordningslagen innebär katastrofförsvar avvärjande av fara. Kata- strofförsvaret omfattar alla de åtgärder på det lokala (Orts- und Kreis-), regionala (Regierungsbezirks-) och landsplanet (Landesebene) som är nödvändiga för att förhindra skador genom katastrof och för att — om katastrof leder till skador — minska omfattningen av dessa samt för att återställa säkerhet och ordning. Det åligger myndigheten (die Ordnungs- behörde) att förbereda dels ett ledningsorgan, dels en katastrofförsvars- organisation (Katastrophenhilfsdienst, KHD), dels, slutligen, vissa lokala åtgärder.
I KHD som, enligt vad nyss nämnts, utformas såväl på det lokala, det regionala som på landsplanet, ingår följande tjänstegrenar (K- =kata- strof-) med angivna huvudsakliga uppgifter:
Polis (Polizei): Ledning av K-sambandstjänsten. Upprätthållande och återställande av ordning och säkerhet. Trafikdirigering. Skydd av egen- dom. Utforskande av katastroforsaker. Identifiering av döda.
Brandkår (Feuerwehr): Uppgifter enligt FSHG i den mån ej andra tjänstegrenar har att överta vissa av dem.
K-räddningstjänst (K-Bergungsdienst): Räddning av levande begravda och bärgning av döda. Evakuering av sängliggande sjuka, av gamla och barn ur katastrofområdet. Bärgning av föremål. Genomförande av tek- niska hjälpåtgärder avseende land- och vattentrafikleder.
K-sjukvårdstjänst (K-Sanitätsdienst): Första hjälpen åt skadade och sjuka, inkl radiakskadade, samt dessas avtransport i samverkan med brandkår och K-räddningstjänst. Framtagning av sjukvårdsmateriel rn m.
K-specialtjänst (K-Sonderdienst, Fachtrupps): Tekniska hjälpåtgärder för avvärjande av gas-, vatten- och elfaror. Vattenrening. Skyddsåtgärder avseende radioaktiv strålning.
K-försörjningstjänst (K-Betreuungsdienst): Rådgivning åt samt registre- ring, inlogering, förplägnad och beklädnad av skadade. Försörjning av KHD. Sammanställande av personuppgifter beträffande skadade och döda i samverkan med polis rn fl.
K-sambandstjänst (K-Fernmeldedienst): Säkerställande av tele— och radioförbindelserna för KHD.
K-transporttjänst (K—Transportdienst): Förberedande och iordning- ställande av för KHD erforderliga transportmedel.
Till tjänstegrenschefer på det lokala planet förordnas: Brandkår: Brandchefen. Polis och K-sambandstjänst: Polisbefäl. K—räddningstjänst: Lokal företrädare för Technisches Hilfswerk, THW, eller kommunal tjänsteman.
K-sjukvårdstjänst: Läkare, om möjligt i offentlig tjänst eller tillhörande frivillig sjukvårdsorganisation.
K-specialtjänst: Fackman, om möjligt i offentlig tjänst. K-försörjningstjänst: Tjänsteman i socialvården, samarbetande om möjligt med frivilliga organisationer på det sociala planet.
K-transporttjänst: Representant för transportnäringen. För Säkerställande av en enhetlig ledning av räddningsinsatserna vid inträffad katastrof upprättas, när det gäller ”kreisfreie Städte”, det tidigare förberedda lokala katastrofledningsorganet ”KAL-Ort”. I detta skall förutom ”der Hauptverwaltungsbeamte” (Oberstadtdirektor eller Stadtdirektor; motsvarighet finns inte i svensk kommunalförvaltning) ingå dels företrädare för de lokala myndigheter, vilkas uppgifter berörs av katastrofförsvaret, dels cheferna (eller ersättare för dessa) för de olika tjänstegrenarna, dels, slutligen, sakkunniga från och representanter för icke-kommunala organ, tex transportväsendet, byggnadsväsendet, det militära försvaret.
Der Hau ptverwaltungsbeamte leder det lokala katastrofförsvaret och är ansvarig för genomförandet av KAL-Orts uppgifter. Det åligger honom bl a att vid inträffad katastrof utse den tekniska ledningsstaben för de samlade räddningsåtgärderna. Den myndighet eller det organ skall utses att svara för ledningen, som med hänsyn till omständigheterna har den bästa förutsättningen att lösa uppgiften. lntill dess der Hauptverwaltungs- beamte fattat sitt beslut ansvarar automatiskt brandkåren för den teknis- ka ledningen.
För storkommun bildas på motsvarande sätt ett ledningsorgan, ”KAL- Kreis”. Genom detta organiseras erforderligt antal preliminära lednings- staber, VEL (Vorläufige Einsatzleitungen).
På det regionala planet organiseras ”KAL-Bezirk” med landshövdingen som ordförande. Länets KHD utgörs av vissa av de lokala enheterna, vilka sålunda endast kan utbeordras av KAL-Bezirk. Dessa enheters normala stationering ändras dock icke.
På landsplanet, slutligen, organiseras ”KAL-Land” med inrikes- ministern eller hans ställföreträdare som ordförande. KAL-Land ”spelar” med resurserna i de län, som ej direkt berörs av katastrofen.
Ett stort antal frivilliga hjälporganisationer, lämpliga att knyta till KHDzs olika tjänstegrenar, uppräknas i inrikesrninisteriets anvisningar.
3. Kortfattad redovisning av nuvarande bestämmelser, resurser, planläggning m m angående samhällets
räddningstjänst
3.1 Bestämmelser, resurser m m
3.1.1 Sjuk- och olycksfallsberedskapen Efter en ändring i 35 sjukvårdslagen (1962z242) år 1964 (l964:742) skall landstingskommun—och kommun som inte hör till landstings- kommun — tillse att inom sjukvårdsområdet finns ändamålsenlig orga- nisation för transport till och från sjukhus eller läkare av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är inrättat för ändamålet. Detta gäller enligt motiven för lagstiftningen endast det vägbundna sjuktransportväsendet. Det är således en skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att sörja för ambulanstransport, bl a vid olyckshändelser där någon skadats. Denna skyldighet omfattar självfallet även den som gentemot sjukvårdshuvud- männen åtagit sig att ombesörja ambulanstransporterna i det aktuella området, tex en kommun, som fullgör uppgiften genom sin brandkår, eller ett privatföretag. Ambulanspersonal på en olycksplats har enligt gällande lag inte någon rätt att ge närvarande personer order eller ta dem i anspråk för biträde vid räddningsuppdragets fullgörande. inte heller finns någon lagstadgad rätt för ambulanspersonal att ta i anspråk i närheten befintliga persedlar eller förnödenheter såsom filtar och verktyg. Allmänna regler om nödrätt kan dock göra sådana förfoganden rättsenliga.
De enda särbestämmelser som finns om ambulansverksamhet är vägtrafikförordningens (1951:648) regler om utryckningsfordon. Ambu- lansförare har sålunda enligt 41 5 rätt att i trängande fall påkalla fri väg för fordonet.
Ansvaret för ambulansflygtjänsten — som innebär transport med luftfartyg som är särskilt beställt för att bereda skadad eller sjuk person läkar- eller sjukhusvård — åvilar sedan den 1 juli 1969 rikspolisstyrelsen och bekostas av statsmedel. Ambulansflyg får rekvireras av läkare eller, om läkare inte kan anträffas, av distriktssköterska eller distriktsbarn- morska. Om någon av dessa icke kan nås, kan rekvisition göras direkt hos polisens sambandscentral, varvid vakthavande befäl i tveksamma fall skall rådgöra med läkare.
Enligt 3 & sjukvårdslagen åligger det landstingskommun och kommun, som ej hör till landstingskommun, att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom och skada för dem som är bosatta inom sjukvårdsom- rådet samt, vid behov av omedelbar vård, även för dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där. Sluten vård bereds på sjuk- hus, öppen vård på sjukhus eller vid fristående polikliniker eller av tjänsteläkare. Tjänsteläkare åligger enligt 20 & sjukvårdskungörelsen (19701703) att meddela enskild läkarvård åt dem som är bosatta i läkardistriktet och, vid omedelbart vårdbehov, åt dem som eljest vistas där. Denna skyldighet innebär även förpliktelse att göra hembesök hos vårdbehövande när det är påkallat från medicinsk synpunkt.
De nämnda bestämmelserna torde inte innebära skyldighet för sjukvårdshuvudman att ”flytta sjukhusvård till olycksplats” eller att dit sända sjukhusläkare och sjukhuspersonal. Intet hindrar emellertid att så sker om det bedöms nödvändigt eller lämpligt, exempelvis vid hämtning med ambulans eller vid långvarigt räddningsarbete. Detta är en medicinsk och organisatorisk fråga. Tjänsteläkare torde däremot i vissa fall kunna anses skyldig att bereda läkarvård på en olycksplats i distriktet. Självfallet måste han därvid tillse att inte andra viktiga arbetsuppgifter eftersätts.
Några föreskrifter om befogenheter gentemot allmänheten eller andra närvarande för läkare, som meddelar läkarvård vid olycksplats, finns inte. Nödrättsingripanden kan självfallet göras även av läkaren.
3.1.2 Brandförsvaret
Brandförsvaret är en uppgift, som ålagts kommunerna genom brandlagen och brandstadgan (196290, 91). Det kommunala brandförsvarets huvud- uppgifter är att förebygga brand samt att släcka brand och i samband därmed rädda liv och egendom. Brandkåren är således skyldig att ingripa vid fara för brand eller när brand utbrutit. Brandförsvarets organisation m m redovisas i det följande.
Sedan gammalt ombesörjer kommunala brandkårer i viss utsträckning uppgifter som inte åvilar dem enligt brandlagen eller någon annan lagstiftning. Det är här fråga om ingripanden för räddning av liv och egendom i nödlägen utan samband med brandfara eller brand.
3.1.3 Räddning till sjöss
Enligt 62 5 andra stycket sjölagen är fartygsbefälhavare, som anträffar någon i sjönöd, skyldig att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg eller de ombordvarande, lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde. I samma bestämmelse föreskrivs skyldighet för fartygsbefälhavare, som i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om fara som hotar sjötrafiken, att vidta räddningsåtgärder eller åtgärder för att avvärja faran, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg eller de ombordvarande. Befälhavare som underlåter att iaktta dessa bestämmelser kan dömas till straff enligt 327 & sjölagen. Detaljerade föreskrifter finns i sjönödskungörelsen (1952z581).
Råkar befälhavarens eget fartyg i sjönöd, är han skyldig att göra allt som står i hans makt för dess bevarande (62 % första stycket sjölagen). Av bestämmelserna om gemensamt haveri framgår att befälhavaren därvid får uppoffra tredje mans egendom. Har fartyg stött samman med annat fartyg, åligger det befälhavaren att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, om det kan ske utan allvarlig fara för egna fartyget och de ombordvarande (223 & sjölagen). Enligt 60% sjömanslagen (1952z530) är befälhavaren när nöden kräver det berättigad att bruka varje medel, som är nödvändigt för framtvingande av lydnad eller återställande av ordningen.
Genom att Sverige anslutit sig till den s k Londonkonventionen (prop 1965zl33), som föreskriver åtgärder för sjösäkerheten, har Sverige för- pliktelser att bla upprätthålla en sjöräddningstjänst. Staten bär huvud- ansvaret för sjöräddningstjänsten med sjöfartsverket som ansvarigt cen- tralt organ. Verket har enligt sin instruktion (1969:320) att samordna verksamheten för sjöräddning. Sjöräddningstjänsten ombesörjs av sjö- fartsverket, tullverket, marinen, flygvapnet, luftfartsverket, televerket, polisen och Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne.
Sjöfartsverket deltar i sjöräddningen med den personal och de båtar samt den utrustning i övrigt som är lämpad för sjöräddning och som finns inom organisationen för lots- och fyrväsendet. Vissa lots- och fyrplatser är specialutrustade för sjöräddning. Sjöräddningssällskapet har för sjö- räddning särskilt byggda och utrustade båtar placerade på räddnings- stationer utefter kusten. Tullverkets kustbevakning skall delta i sjörädd- ning med underlydande personal, sambands- och ledningsorgan, båtar, bi- lar och raketutrustning. Polisen har inom vissa polisdistrikt båtar som kan delta i sjöräddningsaktioner inom de inre farvattnen. Såväl marinen som flygvapnet deltar i sjöräddningstjänsten, bl a med helikoptrar. Televerkets och försvarets kustradiostationer är centraler för alarmering av och infor- mation till sjöräddningsorganen.
Sjöräddningsresurserna är fördelade utefter kusten med koncentration till västkusten och till östersjökusten söder om Gävle. De olika i sjörädd- ningstjänsten deltagande statliga organen har inga i förhållande till var- andra avgränsade verksamhetsområden. De skall i princip delta i alla de sjöräddningsaktioner som deras räddningsresurser tillåter. Sjöräddnings- sällskapet skall emellertid enligt det avtal som träffats med sjöfartsverket i första hand svara för räddning i yttre svenska farvatten och utanför dern belägna vatten (utsjöräddning) och för räddning i Vänern.
3.1.4 Atomskyddet I lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m finns bestämmelser, som ger länsstyrelsen långtgående befogenheter i samband med räddningsarbete efter sådan olycka. lvissa län skall utses en befattningshavare som äger besluta i länsstyrelsens ställe i de fall då dess beslut inte utan olägenhet kan avvaktas. Länsstyrelsen äger förbjuda
vistelse utomhus och tillträde till visst område samt förordna om av- spärrning och bortförande av livsmedel och om inskränkning iråtten att nyttja mark, vatten, naturprodukter eller egendom. Kan behovet av ar- betskraft för genomförande av skyddsåtgärder inte tillgodoses på annat sätt, äger länsstyrelsen förordna om tjänsteplikt för alla som är mellan 18 och 65 år. Likaså kan förnödenheter rekvireras. Kommunal myndighet är skyldig att på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd för skydds- åtgärder., Den som inte efterkommer länsstyrelsens förordnanden, förbud eller påbud kan dömas till straff.
3.1.5 Flygräddningstjänsten
Med flygräddningstjänst menas enligt 11 kap 1 & luftfartslagen (1957z297) åtgärder då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar ]ufttrafiken. Föreskrifter om flygräddningstjänst medde— las av Kungl Maj:t eller, efter Kungl Maj:ts bemyndigande, av luftfartsverket. Enligt nyssnämnda lagbestämmelse får Kungl Maj:t ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som gör tjänst på sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. Närmare bestämmelser i ämnet finns i 114 — 121 åå luftfartskungörelsen (1961z558). Enligt 115 & leds flygräddningstjänsten av luftfartsverket eller den som erhållit styrelsens uppdrag därtill.
Flygräddningstjänsten är organiserad enligt de riktlinjer, som angesi annex 12 till konventionen angående internationell civil luftfart. (Konventionen ratificerades år 1945, prop 19451333, rskr l945:498). Hela landet utgör ett flygräddningsområde med en gemensam räddnings- central som leder och samordnar flygräddningstjänsten. Som räddnings- central fungerar centrala flygtrafikledningen, Cefyl. De lokala flyg- trafikledningarna utgör undercentraler som på direktiv av Cefyl kan överta ledningen av visst flygräddningsföretag, För räddningstjänsten vid flygplats och dess omedelbara närhet ansvarar i första hand den lokala flygplatsförvaltningen. Vid varje flygplats skall organiseras en räddnings- och brandtjänst, vilken flygplatsförvaltningen administrativt leder och har det operativa ansvaret för. Vid de större flygplatserna finns särskilda brand- och räddningsstyrkor. Vid andra flygplatser utgörs brand- och räddningstjänstpersonalen av sådana som har brand- och räddningstjänst- uppgifterna vid sidan av andra uppgifter vid flygplatsen.
3.1.6 På länsstyrelse och polis ankommande räddningsuppgifter
Enligt Zä polisinstruktionen (1965z686) åligger det polisen bla att lämna allmänheten skydd och annan hjälp. Länsstyrelsen har enligt 5 & länsstyrelseinstruktionen (1958z333) ansvaret för och ledningen av polis- väsendet i länet enligt bestämmelserna i polisinstruktionen. Där sägs i 365 att länsstyrelsen skall övervaka att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i länet och att erforderliga åtgärder vidtas när den allmänna
ordningen och säkerheten hotas eller störs. 7 & länsstyrelseinstruktionen ger länsstyrelsen befogenhet att förelägga erforderliga viten för upprätt- hållande av allmän ordning och säkerhet när straffansvar inte är stadgati lag. Sådana viten kan utsättas både i ordningsföreskrifter till allmänheten och i särskilda förelägganden riktade till en till flera bestämda personer. De båda instruktionerna ger inte närmare besked om vilka förfaranden eller åtgärder som får förbjudas eller påbjudas i denna ordning. Instruktionsbestämmelserna kan knappast anses ge länsstyrelsen ett generellt bemyndigande att göra sådana ingripanden mot enskilda som enligt allmänna grundsatser förutsätter stöd i lag.
1 vad mån länsstyrelsen vid en olycka kan utöva eller till viss befattningshavare överlåta befälsrätt är en olöst fråga utom såvitt avser den förut nämnda bestämmelsen i atomskyddslagen samt bestämmelsen i 9 ä 2 mom brandstadgan, som ger länsstyrelsen befogenhet att då brand tagit eller hotar ta större omfattning förordna befälhavare. Bestämmelser saknas om länsstyrelses ”befälsrätf” gentemot såväl andra statliga och kommunala myndigheter som enskilda företag, vilkas verksamhet eller anläggningar berörs av en olyckshändelse.
Fjällräddningen handhas av polisen. Denna tjänst avser efterspaning och omhändertagande av personer som i fjäll eller ödemarker gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden, att överhängande fara för deras liv eller hälsa föreligger. Rikspolisstyrelsen har meddelat särskilda bestämmelser för fjällräddnings— tjänsten. Därutöver gäller polisinstruktionens bestämmelser.
Räddningsflygning — som innebär flygning för att undsätta den som är eller befaras vara i nödsituation och annat hjälpmedel bedöms otillräck- ligt för att genomföra undsättningen — leds av rikspolisstyrelsen och be- kostas av statsmedel. Räddningsflyg får enligt rikspolisstyrelsens före- skrifter den 18 juni 1969 rekvireras av länspolischef eller polischef i det distrikt där räddningsaktion erfordras. Den senare skall också leda rädd- ningsaktionen.
Några bestämmelser om polischefs befälsrätt över andra organ än polisen i samband med räddningsarbete finns inte.
För att fullgöra polisens åliggande att lämna allmänheten skydd och annan hjälp och upprätthålla allmän säkerhet kan polisman nödgas tillgripa tjänsteåtgärd som är förenad med våld. Polismans maktbefogen- heter regleras i 18 å polisinstruktionen. Stöd finns således för vissa ingripanden i enskilds rätt.
3.1.7 Statens järnvägars hjälpberedskap
Vid SJ finns organiserad en hjälpberedskap med uppgift att vid tågmissöden, olycksfall och trafikavbrott hjälpa skadade personer, röja undan och ta tillvara skadad materiel samt återställa banan i trafikdugligt skick. 1 organisationen ingår hjälpvagnar, som finns vid de större stationerna och som är försedda med särskild räddningsutrustning. Vid utryckning står SJ-personalen under befäl av en röjningschef, som är hjälpvagnsbefälhavaren eller annan befälsperson vid SJ. Röjningschefen
åligger bl a att samordna och leda arbetet vid olycksplatsen. Varje år anordnar SJ särskild utbildning i räddning för sin befälspersonal. SJ har under senare år utvidgat sin hjälpberedskap både då det gäller olycksfall som medför personskador och då fråga är om materiella skador.
3.1.8 Militär räddningstjänst m rn
Enligt förordningen (l969:85) om militär räddningstjänst m ni skall, om ej särskilda militära förhållanden hindrar, militär hjälp lämnas om sådan hjälp är nödvändig för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom. Militär hjälp kan påkallas endast av vissa civila myndigheter, nämligen länsstyrelse, polischef och kommunal brandchef. Framställning om militär hjälp skall göras hos närmaste militära myndighet. Beslut om hjälp meddelas av överbefäl- havaren eller, enligt dennes bestämmande, av militärbefälhavare, garni- sonschef, förbandschef, fartygsförbandschef eller fartygschef. Med särskilda militära förhållanden skall enligt överbefälhavarens tillämpnings- föreskrifter till förordningen förstås främst beredskapskravet, för utbildningen väsentliga övningar samt truppens utbildningsståndpunkt.
Förordningen innehåller inga bestämmelser om det inbördes förhållan- det mellan den rekvirerade militära styrkan och de övriga samhälleliga och privata räddningsorgan som deltar i räddningsarbetet. Det måste emellertid antas att den civila myndighet, tex länsstyrelse eller brandchef, som rekvirerat den militära styrkan, äger bestämma var denna skall sättas in i räddningsarbetet. Någon straffsanktionerad befälsrätt över den militära styrkans chef eller personal torde däremot inte tillkomma civil myndighet. Brandbefäls befälsrätt enligt brandlagen torde dock gälla även mot militär personal.
Merkostnad för krigsmakten med anledning av militär hjälp skall i princip betalas av den myndighet som gjort framställningen.
Särskilda bestämmelser gäller om militär medverkan i sjöräddning, flygräddning och tjällräddning.
Enligt 19 & hemvärnskungörelsen (l970:304) gäller särskilda bestäm- melser om hemvärnsmans medverkan i efterspanings- och bevaknings- tjänst mm. Bestämmelserna finns i kungl brev den 27 maj 1970. I enlighet härmed får hemvärnsman i hemvärnet efter eget åtagande tasi anspråk för bevakning och biträde vid inträffade eller befarade större olyckshändelser såsom järnvägsolycka, översvämning och brand, under förutsättning att tillgängliga militär- eller polisstyrkor bedöms otill- räckliga eller dessas medverkan inte utan fara eller större olägenhet kan avvaktas. Behöriga att påkalla handräckning av hemvärn är chef för för— band eller militär utbildningsanstalt och högre militär chef samt läns- styrelse, polischef och kommunal brandchef. Bestämmelser om förhål— landet mellan deltagande hemvärn och andra räddningsorgan eller om be- fälsrätt saknas. Här torde få anses gälla detsamma som nyss nämnts om militär personal. Ersättning för kostnaderna skall bestridas av rekvire- rande myndighet.
3.1.9 Civilförsvarets medverkan vid räddning i fred
Enligt 1 5 d) civilförsvarskungörelsen (1960377) tillkommer det civilförsvaret att, även då högsta civilförsvarsberedskap inte råder, ingripa mot annan brand eller skada än sådan som förorsakas av fientlig verksamhet. Härför krävs emellertid förordnande av Kungl Maj:t eller, vid trängande behov av omedelbara åtgärder, av länsstyrelsen. Civilförsvarets resurser kan alltså tas i anspråk vid katastrofer i fred. Den civilförsvars- plikt som föreligger enligt civilförsvarslagen får emellertid i fredstid inte utnyttjas för annat ändamål än utbildning och övning (12 & civilförsvars- lagen, 1960z74). Civilförsvarsstyrelsen har senast i april 1969 meddelat bestämmelser, som bl a innebär att sådan civilförsvarets materiel, som ej är långtidsförpackad eller långtidskonserverad, får disponeras vid ”större katastrofbränder eller naturkatastrofer” i fred. Tillstånd lämnas av länsstyrelsen.
3.1.10 Räddningsberedskap vid industrier, gruvor och andra företag eller anläggningar Enligt 7 % arbetarskyddslagen (194921) är arbetsgivare skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs m m skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom anställd arbetstagare drabbas av olycksfall i arbetet. Till förekommande av olycksfall skall sålunda exempelvis maskiner och transportanordningar vara försedda med skyddsanordningar samt åtgär- der vidtas för att förebygga skada genom ras eller eldfarliga eller explosiva varor (11 å). För lämnande av den första hjälpen vid olycksfall skall finnas sådana anordningar som kan anses erforderliga med hänsyn till arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de förhållanden under vilka det bedrivs (13 å). Detaljerade bestämmelser om skyddsåtgärder finns i 31 — 47 %% arbetarskyddskungörelsen (1949:208). Några särskilda bestämmelser om arbetsgivares skyldighet att inskrida vid inträffad olyckshändelse finns inte. Arbetarskyddslagstiftningen får emellertid anses grunda en sådan skyldighet, låt vara att straff i allmänhet inte kan ådömas arbetsgivare som vid en olycka förhåller sig passiv. Inom flera större företag och anläggningar har viss personal utbildats för räddningsuppgifter vid olyckor. Räddningsmateriel har anskaffats och en intern ledningsorganisation för ingripanden vid olyckor har inrättats. Särskilt utvecklad är räddningsberedskapen inom farliga verksamheter såsom malmbrytning och anläggningar där explosiva varor tillverkas.
3.1.11 Andra organisationer m fl med uppgifter inom samhällets rädd- ningstjänst
Svenska Brandförsvarsföreningen har påtagit sig vitt förgrenade uppgifter inom samhällets räddningstjänst. På olika vägar bedriver föreningen en betydande utbildnings- och upplysningsverksamhet. Föreningen har en
Inom Svenska Röda Korset förekommer en landsomfattande utbild- ning i omhändertagande av personer som skadats vid olyckor av skilda slag ävensom utbildningi självskydd. På ett stort antal platser i landet har Röda Korset en särskild larmberedskap, vari ingår 10—50 speciellt utrustade personer jämte viss sjukvårdsutrustning. Samverkan sker med polis- och brandmyndigheterna.
Även Sveriges Civilförsvarsförbund bedriver en omfattande utbildning i självskydd. Förbundets upplysningsverksamhet för civilförsvarspersona- len inom skilda delar av civilförsvaret är av stor betydelse även för hjälpinsatser under fredsförhållanden.
Svenska Livräddningssällskapets verksamhet är inriktad på såväl förebyggande av som räddning vid vattenolyckor. Verksamheten bedrivs främst genom upplysning i press, radio och TV och genom livräddnings- utbildning på alla större orter i landet.
Därutöver vill utredningen erinra om att flera andra sammanslutningar (t ex arbetarskyddsnämnden) och enskilda företag (t ex bärgningsföretag) utför betydelsefulla uppgifter inom räddningstjänsten till lands och till Sjoss.
3.1.12 Oljeskadeskyddet
Oljeskyddsutredningen har i sitt förut omnämnda betänkande, Beredskap mot oljeskador, lämnat en uttömmande redovisning av bestämmelser, resurser och åtgärder till skydd mot oljeskador (SOU 1965:45 s 28— 33; 43 — 46).
Någon författningsreglerad beredskapsorganisation för bekämpning av till lands löskommen olja finns för närvarande inte. Som framgår av det följande upprätthåller emellertid brandkårerna i åtskilliga kommuner en sådan beredskap samt svarar för akutinsatserna. Ansvaret för bekämpning av till sjöss löskommen olja åligger sedan år 1970 tullverkets kustbevak- ning, vilket närmare redovisas i det följande.
3.2 Planläggning 3.2.1 Medicinsk katastrofberedskap
Socialstyrelsens katastrofkommission, som inrättats med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande den 29 oktober 1965, har enligt sin instruktion den 31 januari 1969 till uppgift att fungera såsom ett på riksnivå planerande, samordnande och rådgivande organ inom den medicinska katastrofbered- skapens område utom i vad avser allmänna strålskyddsfrågor. En medicinsk katastrof definieras i instruktionen såsom en akut inträffad situation där de lokala hälso- och sjukvårdsresurserna är otillräckliga för att förhindra eller begränsa uppkomna följder med hänsyn till liv och hälsa eller där tillgängliga resurser inte tillräckligt snabbt och effektivt kan utnyttjas.
Kommisionen, i vilken ingår representanter för Civilförsvarsstyrelsen,
försvarets sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, veterinärstyrelsen, överbefälhavaren, över- styrelsen för Svenska Röda Korset, Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, har i samråd med anlitade sakkunniga utarbetat ”Råd och anvisningar till sjukvårdshuvudmännen för planering av medicinsk katastrofberedskap i fredstid”. Dåvarande medicinalstyrel- sen överlämnade år 1966 anvisningarna till sjukvårdshuvudmännen med hemställan att anvisningarna genom deras försorg måtte delges berörda sjukhus. Anvisningarna (meddelande fr Kungl medicinalstyrelsen 116 år 1966) innehåller bl a följande.
Katastrofplaneringen inom sjukvårdsområde bör ledas och utformas av sjukvårdsförvaltningen. En samordning med planeringen av den civila krigssjukvårdsberedskapen bör därvid i tillämpliga delar komma till stånd. Planeringen bör vidare ske i samverkan med länsstyrelse, epidemiutskott, televerket, polisen, brandförsvaret, statens järnvägar, större industrier, flygplatsledning, civilförsvaret, militära försvaret. Röda Korset och övri- ga frivilliga hjälporgaisationer.
För att underlätta denna samverkan bör inom varje sjukvårdsområde genom sjukvårdsförvaltningens försorg en katastrofkommitté inrättas. I kommittén bör ingå representanter för de myndigheter och organisatio- ner som närmast har att ingripa i ett katastrofläge. Kommittén skall svara för samordnad planering av sjukvårdsberedskapen vid katastrofer samt se till att katastrofplaner upprättas för akutsjukhus och att dessa planer hålls aktuella. Kommittén bör även kunna medverka till att de samlade sjukvårdsresurserna inom sjukvårdsområdet snabbt och effektivt kan utnyttjas vid mera omfattande katastrofer samt att i dylika lägen bistånd vid behov även kan lämnas av myndigheter och organisationer utanför sjukvårdsområdet.
Anvisningarna ger utförliga upplysningar och råd om vad katastrof- planläggningen inom sjukvårdsområdet bör omfatta och vilka resurser som kan finnas att tillgå utanför sjukhusen, tex vid civilförsvar och hos frivilliga organisationer. Till katastrofplanen bör höra en åtgärdskalender. I denna förtecknas de åtgärder som vid katastroflarm i första hand skall vidtas för ledning och samordning av sjukvårdsverksamheten inom sjukvårdsområdet.
Också vid akutsjukhus bör enligt anvisningarna finnas en katastrof- kommitté. Denna utses av sjukhusdirektionen. Katastrofkommittén ansvarar för planläggning och samverkan, ledning av verksamheten vid sjukhuset i katastroflägen, bearbetning av erfarenheter samt anordnande av alarmeringsövningar. Katastrofplan för akutsjukhus utarbetas av sjuk- husets katastrofkommitté i samråd med sjukvårdsförvaltningens kata- strofkommitté. Inom varje sjukhusenhet, tex kirurgisk mottagning, ope- rationsavdelning, intensivvårdsavdelning etc, bör vederbörande chef pla- nera för avdelningens åtgärder och personalbemanning i händelse av kata- strof. Sjukhusets katastrofplan bör vara anpassad för olika situationer. I planen bör ingå en åtgärdskalender samt en värdplatsplan.
Inom alla sjukvårdsområden har numera katastrofkommittéer bildats och planläggning för katastroflägen skett. Vid akutsjukhusen har likaså särskilda katastrofplaner utarbetats för verksamheten vid sjukhuset.
Med ledning av erfarenheterna från Västerviksbranden år 1959 samman- ställde statens brandinspektion (meddelande 1959z5) anvisningar rörande organisation av släckningsarbete vid katastrofbrand. Brandcheferna rekommenderas där att i samråd med myndigheter och organisationer, som kan tänkas bli berörda, upprätta detaljerade släckningsplaner.
I anvisningarna redogörs för hur förstärkning av personalen kan erhållas och hur denna bör organiseras. Det rekommenderas att en biträdande släckningsledare utses och förses med sambands- och transportorgan. Hans uppgifter är att under släckningsledaren svara för förbindelsetjänsten, föra lägeskartor, ombesörja att personal och materiel finns i reserv, bestämma gruppindelning, befälsfördelning, utrustning och transport i fråga om uppbådad frivillig och militär personal samt att sörja för materiel, drivmedel, vattenförsörjning, transporter, sjukvårdsbered- skap, utspisning, avlösning, väderlekstjänst och information utåt.
Enligt anvisningarna bör vidare den militära personalen i största möjliga utsträckning hållas samman och ges självständiga uppdrag under direkt ledning av sitt eget befäl. Släckningsledaren uppmanas att så snart som möjligt och därefter fortlöpande samråda med polischefen eller hans representanter angående bl a avspärrning av gator och vägar samt vägvisning.
Brandinspektionen erinrar i sina anvisningar om att Civilförsvarsstyrel- sen utfärdat bestämmelser om användning av civilförsvarsmateriel vid katastrofer. För att skapa en sjukvårdsberedskap tillråds släckningsleda- ren att förvarna sjukhus samt se till att ambulanser hålls i beredskap och att enklare förbandsplatser ordnas genom Röda Korsets försorg.
Statens brandinspektion har vidare för att vid storbränder säkra tillgången på skumvätska givit anvisningar (meddelande 1966:1 1) om att planer bör upprättas för effektivt utnyttjande av befintliga närbelägna tillgångar härav samt om hur i övrigt behovet av skumvätska skall kunna tryggas. Anvisningar (meddelande 1967211) har också givits angående utnyttjande av vissa kolsyreförråd vid storbrand.
3.2.3 Atomskydd
Enligt 2 5 lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m ni skall det ankomma på länsstyrelsen i län som Kungl Maj :t bestämmer att upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning. Planen kan ev vara gemensam för flera län.
Planläggningen skall ske i intimt samarbete mellan länsstyrelsen, andra berörda myndigheter och anläggningsinnehavaren samt bör baseras på ett ingående studium av ett eller flera tänkta typfall av olyckor (prop l960:139 s 63). Därvid skall särskilt uppmärksammas sådana frågor som alarmering av befolkningen i en utsatt trakt, kontrollmätningar och andra undersökningar samt saneringsätgärder och inskränkningar i jordbruks- produktionen. Länsstyrelsen skall vidare göra en översyn över de resurser .
i fråga om personal och materiel som i händelse av en olycka kan väntas stå till dess förfogande för olika uppgifter.
3.2.4 Oljeskydd
Länsstyrelserna i samtliga län med kustområden har upprättat planer för bekämpande av till sjöss löskommen olja. Flertalet av dessa planer omfattar även bekämpning av löskommen olja till lands. Även inlandslänen har — med få undantag — upprättat oljeskadebekämpnings- planer.
Sådana planer som avser till sjöss löskommen olja är av varierande omfattning. De bygger dock alla på kustbevakningens och brandkåremas medverkan. Vid större oljeutsläpp skall bekämpningen ledas av en av länsstyrelsen utsedd ledningsgrupp. För övrig bekämpning är i regel särskilda lokala ledare förordnade, i allmänhet kustdistriktschef eller brandchef eller båda i samråd. Vissa län är i beredskapshänseende av länsstyrelsen indelade i oljeskyddsområden med särskild bekämpnings- organisation för varje område. Sedan kustbevakningen numera anför- trotts ansvaret för bekämpning av till sjöss löskommen olja torde planerna endast ha betydelse såvitt bekämpningen av oljan bör ske från land.
De planer som avser bekämpning av olja vid oljeolyckor till lands baserar bekämpningen huvudsakligen på brandkårema eller vissa större brandkårer. Ledningen av bekämpningsarbetet vid oljekatastrofer eller mera omfattande oljeutflöden ankommer enligt planerna i allmänhet på länsstyrelserna eller den ledningsgrupp som länsstyrelsen utser eller utsett.
Samtliga planer innehåller uppgifter om rapporterings- och alarme- ringsvägar samt oftast även en redovisning av tillgången på eller möjligheten att snabbt anskaffa särskilda bekämpningsmedel.
Planerna förutsätter medverkan från kommunerna. Dessa har emeller- tid hittills i åtskilliga fall ställt sig avvaktande.
3.2.5 Räddningsberedskap vid olyckor i samband med järnvägstrafik och luftfart
Enligt bestämmelser i SJ:s författningssamling (SJF) skall detaljerade alarmeringsplaner och åtgärdskalendrar finnas upprättade för SJ:s hjälpberedskap (SJF 016) och brandförsvar (SJF 320). I planerna redovisas bl a hur SJ:s personal och materiel skall sättas in vid tågolyckor och trafikavbrott, varjämte ledningsfunktionerna på olycksplatsen och alarmeringsvägarna klarläggs. Vid uppgörande av åtgärdskalendrar förut- sätts att samråd sker med berörda myndigheter: brandchef, polis och sjukvårdshuvudman. Särskild beredskapsplanläggning finns för olyckor i samband med transport av klor. I bestämmelserna föreskrivs att alarmerings- och materielövningar skall anordnas i syfte att vidmakthålla hjälpberedskapens effektivitet.
Särskilda räddningsplaner för luftfartsolyckor finns vid de största trafikflygplatserna. Planerna bygger på en nära samverkan mellan
tlygplatsemas egna räddningsresurser och de lokala brandkårernas och polisens resurser.
3.2.6 Räddningsberedskap vid företag och anläggningar
Företag med särskilt farlig verksamhet har i samråd med vederbörande lokala myndigheter upprättat speciella katastrofplaner för stora olyckor inom företaget.
Som exempel kan nämnas att Grängesbergsbolaget utarbetat en skyddsplan för åtgärder vid brand eller explosion i anläggning för tillverkning av explosiva varor. Planens bestämmelser om personal omfattar industribrandgrupp, samaritgrupp, verkstadsgrupp, ordercentral och sekretariat. Chef på skadeplats är enligt planen kommunens brandchef.
Andra exempel är de gasskydds- och kloralarmeringsplaner som upprättats vid KemaNord ABs anläggningar i Stenungsund och vid Korsnäsbolagets anläggningar utanför Gävle samt de beredskapsplaner som ligger till grund för katastrofberedskapen vid de större järn- och stålindustrierna, t ex vid Domnarvets Jernverk.
! publikationen ”Brandförsvar under jord”, som år 1963 utgivits av Svenska Gruvföreningen, rekommenderas gruvföretagen att upprätta katastrofplaner för gruvbrand och andra gruvolyckor, exempelvis ras, explosion, översvämning och gasbildning. Katastrofplanernas räddnings- beredskap baseras på den kommunala brandkåren och gruvföretagets brand- och räddningsorganisation. Det förutsätts att ledningen utövas av brandchefen och arbetsledare vid gruvan. Vidare tillkallas vid behov bergmästare och.yrkesinspektör.
Till de enskilda företagens planläggning vid katastrofer bör också hänföras den katastroforganisation för omfattande elavbrott till följd av storm, nedisning, snöfall o dyl som Centrala Driftledningen (CDL) för landets eldistributörer utarbetat. [ enlighet härmed rekommenderas varje kraftföretag att utarbeta en särskild organisationsplan. Denna bör omfatta bl a ledningsorganisationen samt inventering och samordning av tillgängliga personella och materiella resurser. Vid mycket omfattande störningar, som berör flera företag, föreslås elbefälhavare och elblocks- chef fungera som samordnande rådgivare åt länsstyrelsen eller annan myndighet, då det gäller fördelning av begärd hjälp. Katastrofplaner har utarbetats eller är under utarbetande vid alla större eldistributionsföretag.
3.2.7 Katastrofberedskap i allmänhet
Några länsstyrelser har utarbetat särskilda beredskapsplaner för katastro- fer i allmänhet inom länet. Sådana planer har exempelvis upprättats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och av länsstyrelsen i Koppar- bergs län.
Åtskilliga större brandkårer, åt vilka kommun uppdragit att även ombesörja räddningstjänst i allmänhet, har upprättat särskilda katastrof- planer för kommunen eller för vissa riskobjekt där.
Rikspolisstyrelsen utfärdade den 20 december 1968 med stöd av 2 & polisinstruktionen anvisningar angående katastrofberedskapen inom landets polisdistrikt. (Föreskrifter och anvisningar_ för polisväsendet 231—l). Plan över katastrofberedskapen skall enligt anvisningarna upp- rättas av länspolischef (motsvarande), som svarar för planens utformning och innehåll samt för inhämtande av upplysningar om berörda regionala myndigheter, organisationer etc. I samråd med polismästarna skall från katastrofsynpunkt särskilt känsliga objekt inventeras samt lokala rädd- nings- och hjälporgan ävensom företag, som kan tillhandahålla för rädd- ningsarbete lämpliga fordon, maskiner, arbetsredskap m m, förtecknas. Planerna bör vidare innehålla åtgärdskalendrar, dels en allmän som i prin- cip kan användas vid alla slag av katastrofer och dels specialåtgärds— kalendrar för vissa slag av händelser. Anvisningarna ger närmare besked om vad åtgärdskalendrarna skall omfatta samt vilka specialåtgärdskalend- rar som bör upprättas. Den katastrofsplanläggning som anvisningarna av- ser torde numera vara genomförd i samtliga län.
4. Tidigare förslag om organiserad räddningstjänst
4.1 Räddningstjänst i allmänhet
I den mån lagstiftning eller andra bestämmelser om beredskap mot olyckor varit aktuella har de tagit sikte på en viss typ av olyckor eller olyckor, som orsakats av en viss anledning. Så är fallet med Oljeskyddsutredningens förslag till oljeskyddslag, som avser beredskapsåt- gärder mot en viss typ av olyckshändelser, nämligen sådana som orsakats av oljeutsläpp.
I samband med utredningar på särskilda områden har dock i ett par fall berörts frågan om en beredskapsorganisation för olyckor eller katastrofer iallmänhet.
Det år 1959 framlagda betänkandet Beredskap mot atomenergiolyckor (SOU 1959138) innehöll förslag till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från atomenergianläggning m m. Vid remissbehandlingen diskuterades om inte den föreslagna lagen borde utvidgas till att omfatta även andra olyckor än atomolyckor.
Sålunda ansåg hovrätten för Nedre Norrland att en katastrotlag, som förutom industriella olyckor avsåg även naturkatastrofer och andra liknande tilldragelser av större räckvidd, vore det bästa alternativet. Hovrätten anförde:
De risker, som äro förknippade med atomenergins utnyttjande för olika ändamål, synas ännu icke vara fullt klarlagda. Det torde dock stå utom varje tvivel att, om en olycka inträffar, skadeverkningarna kunna bli betydande. Med hänsyn till det allvarliga hot mot allmänheten som en atomolycka på grund av strålningsriskerna kan innebära, får det anses vara en samhällelig angelägenhet att i god tid vidtaga åtgärder, som göra det möjligt att effektivt begränsa skadornas omfattning. Även om atomanläggningar medföra särskilt stora faror och problem, kan likväl inför en lagstiftning av nu ifrågavarande art ifrågasättas huruvida icke samtidigt andra katastrofsituationer än de som kunna föranledas av dylika anläggningar borde beaktas. Utredningsmannen har såsom illustra- tion till de svårigheter som kunna möta vid bekämpandet av sådana situationer redogjort för omständigheterna kring Götaälvsraset år 1957 och Mohedaolyckan år 1958. Att vid dessa tillfällen ingripanden från det allmännas sida varit i hög grad påkallade är uppenbart. Av utrednings- mannens redogörelse liksom även av vad i övrigt är känt om dessa katastrofer framgår, ej blott att stora direkta skador orsakats person och egendom utan även att katastroferna haft återverkningar på samhälls- och
näringsliv. Följderna kunde uppenbarligen lätt ha blivit avsevärt svårare än nu blev fallet. Att liknande katastrofer, omöjliga att förutse, kunna uppstå även i framtiden är självklart.
Nuvarande lagstiftning erbjuder — såsom i betänkandet redovi- sats —icke tillfredsställande möjligheter för myndigheterna att snabbt och kraftfullt ingripa vid olyckor av dylik katastrofkaraktär. Som stöd för åtskilliga angelägna åtgärder, innebärande ingrepp mot enskilda personer och enskild egendom, kan endast åberopas den i lag ej utformade nödrätten. Detta förhållande måste givetvis verka hämmande på effektivitet och snabbhet, enär de ansvariga myndigheterna ofta måste känna tvekan om tillåtligheten och tillrådligheten av i och för sig synnerligen ändamålsenliga förfaranden. Ur dessa och andra synpunkter framstår det som önskvärt att vid en lagstiftning om samhällelig katastrofberedskap sikte ej tages enbart på atomenergiolyckor. De av utredningsmannen föreslagna befogenheterna att dels utrymma och avspärra vissa områden, dels rekvirera arbetskraft och material, kunna behöva användas även vid katastrofer av andra slag. Några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt för en dylik utvidgning av lagstiftningen kunna knappast möta.
Liknande synpunkter fanns i remissyttranden av överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen samt länsstyrelserna i Kopparbergs och i Gävle- borgs län. Arbetarskyddsstyrelsen lade tonvikten på den organisatoriska beredskapen och erinrade om att det redan förekom att vederbörande myndigheter gjorde vissa administrativa förberedelser i syfte att skydda allmänheten vid en eventuell katastrof i en anläggning, där farliga ämnen används i produktionen. Styrelsen ansåg liknande förberedelser behövliga i många andra fall och trodde att en allmän katastroflagstiftning skulle ge den organisatoriska planläggningen på området erforderlig stadga. De nämnda länsstyrelserna framhöll bl a att bristen på lagstöd för åtgärder, som behövde vidtas för att skydda allmänheten i en katastrofsituation, kunde bli besvärande och försvåra ett snabbt och effektivt ingripande från myndigheternas sida.
Föredragande departementschefen (prop l960:139 s 53) följde emellertid inte de remissinstanser som ansåg att lagstiftningen borde ges en mera generell räckvidd och avse inte bara atomolyckor utan även andra katastrofsituationer. Han anförde som skäl för sin uppfattning att atomolyckorna intog en särställning, framför allt därför att den utspridda radioaktiviteten utgjorde en fara som allmänheten inte på egen hand kunde konstatera och som kunde kvarstå under lång tid. Det kunde inte förväntas att den enskilde, såsom vid andra katastrofer, av egen drift skulle vidta nödvändiga försiktighetsmått. En på förhand organiserad samhällelig beredskap ansågs därför nödvändig i fråga om atomolyckorna. Något mera överhängande behov av en motsvarande beredskapslagstift- ning för andra katastrofer kunde däremot enligt departementschefen knappast anses föreligga. Erfarenheten hade visat att myndigheterna dittills även vid svåra olyckor kunnat möta situationens krav genom att utnyttja tillgängliga resurser. De resurser som stått till buds hos polis, brandkår rn fl hade i förening med militärt bistånd och frivilliga insatser varit tillräckliga. Med hänsyn härtill och då bestämningen av de situationer i vilka en allmän beredskapslagstiftning av antytt slag skulle få tillämpas erbjöd problem, som inte hade blivit tillräckligt penetrerade,
var d rrtementschefen inte beredd att förorda någon reglering beträffande andra olyckor än atomolyckor.
1954 års brandlagsrevision redogjorde i sitt betänkande (SOU 1960:34 s 118 f) för olycksberedskapen och nämnde därvid att förslag fram- kommit som innebar att denna beredskap, även till den del den inte avsåg brand, skulle anges i brandlagen såsom en kommunernas uppgift inom brandförsvarets ram. Brandlagsrevisionen anmärkte att skyldighet för kommunerna inte förelåg att ombesörja räddningstjänst, som inte hade samband med brand, men att gällande kommunallagstiftning inte hindrade dem från att ta på sig denna uppgift. Brandlagsrevisionen ansåg det falla utanför sitt uppdrag att ta ställning till den principiella frågan huruvida kommunerna borde åläggas att svara för samhällets olycks- beredskap i skilda former.
Vid remissbehandlingen av brandlagsrevisionens betänkande förordade riksbrandinspektören och en länsstyrelse med hänvisning till rådande oklarhet att en utredning företogs om samhällets olycksberedskap. Bland andra ansåg Svenska kommunalarbetareförbundet att räddningstjänsten borde regleras i brandlagstiftningen som en av brandförsvarets uppgifter. Föredragande departementschefen ansåg emellertid (prop 1962le s 36) att räddningstjänsten inte borde regleras i brandlagstiftningen.
4.2 Oljeskyddsutredningens förslag m m
Oljeskyddsutredningen konstaterade att inträffade utflöden av olja och de skador och olägenheter som uppstod härigenom förorsakade betydande problem, vilka kunde väntas komma att avsevärt öka i framtiden.
Utredningen föreslog, som tidigare antytts, att uppgiften att ingripa med åtgärder mot oljeutflöden och att ordna erforderlig beredskap skulle läggas på kommunerna som en obligatorisk kommunal angelägenhet. Förutsättningen för kommunens skyldighet att ingripa skulle vara att fara förelåg för att oljan skulle — annorledes än genom brand — förorsaka skada som ej var obetydlig. Ingripandet skulle avse åtgärder för att förebygga eller begränsa dylik skada. Skyldigheten borde däremot enligt utredningens mening ej omfatta åtgärder, som endast avsåg att avhjälpa en redan uppkommen skada.
Utredningen förordade, att kommun ålades att hålla sådan materiell och personell beredskap som tillfredsställde skäliga anspråk på trygghet mot skada av löskommen olja. Utredningen föreslog att kommun skulle få säkerställa beredskapen genom avtal med annan kommun eller med företag. Vidare föreslogs att företag med verksamhet, vilken medförde särskild fara för oljeutflöde, som kunde orsaka avsevärd skada, skulle kunna åläggas att hålla personell och materiell beredskap samt att ingripa med åtgärder beträffande olja som kommit lös i företagets verksamhet.
Tillsynen över beredskapen skulle enligt förslaget utövas av länsstyrel- sen. I katastrofsituationer skulle länsstyrelsen kunna överta ledningen. Den centrala tillsynen föreslogs ankomma på statens naturvårdsnämnd (naturvårdsverket).
Kostnaderna för beredskapen och ingripanden skulle åvila kommuner- na. Härvid förutsattes att kostnaderna för ingripanden, då så var möjligt, skulle få återkrävas från den som enligt civilrättsliga regler var ansvarig för oljeutsläppet.
Räddningstjänstutredningen behandlar Oljeskyddsutredningens förslag i olika avsnitt i det följande.
5. Redogörelse för ledning och organisation vid några inträffade
olyckor
I Sverige har inträffat en del större olyckshändelser av olika slag. I det följande lämnas kortfattade redogörelser för några av dem, varvid huvudvikten läggs på ledning, samordning och organisation. Brandkata- strofer redovisas inte, eftersom lednings- och befälsfrågor vid brand är reglerade i författningsbestämmelser.
5.1 Götaälvsraset år 1957
Inom Sulfitaktiebolaget Götas fabriksområde intill Göta älv i Lilla Edeti Älvsborgs län inträffade ett jordskred på förmiddagen den 7 juni 1957. Jordskredet kom att omfatta ett markområde med 1 500 meters längd och 300 meters bredd, och dessutom spred sig jordskredet ut i älven. Personskadorna blev visserligen förhållandevis begränsade, men de materiella skadorna blev mycket stora. Inom fabriksområdet förstördes flera byggnader, kajer raserades och lyftkranar demolerades. Jämvägslin- jen Alvhem — Lilla Edet och riksväg nr 7 kom i farozonen. Göta älv uppgrundades och blev ofarbar. Åtskilliga fartyg, som gick i trafik på hamnar i Vänern, blev innestängda. Vidare fick olyckan även på andra sätt verkningar långt utanför Lilla Edet. Stora mängder olja från förstörda oljecisterner på fabriksområdet flöt ut på älven, och därigenom hotades i viss mån Göteborgs vattenförsörjning. Ett kabelbrott ställde åtskilliga hushåll i Göteborgs och Bohus län utan elektricitet.
Olyckan hade ett mycket hastigt förlopp. På morgonen den 7 juni kl 8.30 upptäcktes inom fabriksområdet en större spricka i marken. Kl 11.25 började själva raset och inom några få minuter var olyckan ett fullbordat faktum.
Räddnings- och uppröjningsarbetet krävde en omfattande organisato- risk apparat. Åtskilliga myndigheter måste inkopplas, och såväl kommu- nala som enskilda företag måste lämna sin medverkan. Arbetskraft hämtades bl a från sulfitbolaget, polisen och försvaret.
Vid upptäckten av Sprickbildningen i marken var det i första hand sulfitbolagets ledning som fick ingripa. Bolagets ledning tillkallade geotekniker för undersökning av sprickan i marken, och även de första avspärrnings- och utrymningsåtgärdema måste vidtas av bolagsledningen.
Sedan myndigheterna larmats kom landshövdingen till platsen några timmar efter olyckan och länsstyrelsen övertog ledningen av räddnings- och uppröjningsarbetet. Ansvarsfördelningen i stort mellan olika medver- kande offentliga och enskilda organ bestämdes redan olycksdagens eftermiddag vid ett sammanträde på platsen inför landshövdingen. Vid fortsatta konferenser under landshövdingens ordförandeskap de närmaste dagarna fick de viktigaste organisatoriska frågorna rörande uppröjningen efter olyckan sin slutgiltiga lösning.
Länsstyrelsen hade den centrala ledningen av räddningsarbetet och fattade beslut om avspärrningar kring olycksområdet och om inskränk- ningar i järnvägs-, bil- och båttrafik. Under länsstyrelsen ledde landsfogden arbetet med bevakning samt att rädda nödställda personer. I detta arbete deltog den lokala brandkåren, läkare, polis och arbetskraft från företaget. Kommunala myndigheter ombesörjde evakuering samt inkvartering och utspisning av evakuerade. Trollhätte kraftverk reparera- de kabelledningar, Trollhätte kanalverk muddrade upp älven och hamndirektionen i Göteborg tillvaratog eller förstörde utsläppt olja.
5.1.1 Tågolyckan vid Skrikbo år 1957
Den 9 juli 1957 spårade ett godståg med bl a två klorvagnar från Skoghall ur vid Skrikbo söder om Fagersta. Omkring 8 ton klor, flytande och gasforrnig, läckte ut. Till olycksplatsen kom personal från SJ, polis och Fagersta brandkår. Brandkåren började viss verksamhet för att hindra gasspridning. Landsfiskalen spärrade av gashotat område. Räddningsar- betet övertogs småningom av specialutbildad personal från Skogshallsver- ken för att täta de läckande klorvagnarna samt av SJ för att reparera spåret. Verksamheten synes i allt väsentligt ha anpassats efter det arbete som avsåg klorläckan.
5.1.2 Mohedaexplosionen år 1958
Den 23 juli 1958 kl 7.30 inträffade en explosion i ett militärt drivmedels- förråd i ett bergrum intill Moheda i Kronobergs län. Vid explosionen dö- dades tre och skadades en av de i förrådet sysselsatta arbetarna. Stora mängder lättantändlig olja vällde ut ur bergrummet och trängde ner längs Mohedaån i riktning mot Dansjön omkring 5 kilometer söder om Mohe— da. Såväl vattnet som stränderna översköljdes ,med olja. Brännbara ång— luftblandningar bildades och spreds ut över trakten, vilket medförde risk för nya explosionsolyckor och bränder.
Omedelbart efter explosionen rekvirerades brandkår och ambulanser. Polis kom till platsen. Befolkningen i vissa delar av Moheda samhälle uppmanades via högtalare att utrymma sina bostäder. Så småningom avspärrades vissa terrängavsnitt mellan olycksplatsen och Dansjön. Förbud utfärdades också mot betning och vattning av kreatur inom strandområdet. Fisket förbjöds i Mohedaån. Parallellt med att dessa olika påbud och förbud utfärdades igångsattes ett omfattande arbete med att
stoppa oljan på dess väg mot Dansjön. Det gällde att dämma upp oljeflödet genom i hast uppkastade grusvallar och att tappa ur oljan ur ”dammarna” och föra bort den. I detta syfte rekvirerades en stor bilpark omfattande både militära och civila fordon. Hos Vägförvaltningen disponibla bilar och alla i trakten tillgängliga privata lastbilar dirigerades till Moheda. Likaså uppdrevs hos drivmedelsdistributörerna i länet ett stort antal tankbilar. Då man slutligen lyckats hejda oljan, vidtog arbetet med att ”skölja” ren marken och att bränna bort oljan från vattenytorna. Detta arbete vari huvudsak slutfört den 29 juli 1958.
Även i Mohedafallet tog länsstyrelsen hand om ledningen av räddningsarbetet. Riktlinjer för detta arbete uppdrogs vid sammanträde inför länsstyrelsen på olycksdagens kväll, och därvid fastställdes även ansvarsfördelningen i stort mellan olika i arbetet deltagande organ. Ett nytt sammanträde i saken hölls inför länsstyrelsen den 25 juli. Sedan man fått läget under kontroll, överlämnades ledningen av det återstående uppröjningsarbetet åt militära myndigheter.
De militära myndigheterna ledde räddningsarbetet inom anläggningen och länsstyrelsen utanför anläggningen. Som ledningsorgan under länsstyrelsen förordnades landsfogden med biträde av länsbrandinspek- tören. Brandberedskapen ombesörjdes av den kommunala brandkåren och militär personal, bevakning och ordningshållning av polisen. Utrymningsfrågor ankom på kommunala myndigheter samt polis och civilförsvar. Undersökning av gas samt olja i avlopp och vattentäkter utfördes av hälsovårdsnämnden.
5.1.3 Tågolyckan i Alby år 1964
Den 5 september 1964 spårade 9 järnvägsvagnar ur vid Alby i närheten av Ånge. 8 personer dödades och 31 skadades. Räddningsarbetet leddes av SJ:s röjningschef och utfördes i huvudsak av järnvägspersonal. På olycksplatsen fanns polis och militär, vilka ombesörjde bl a ordningshåll- ning, samt flera ambulanser. Två läkare tillkallades från Sundsvall.
5.1.4 Flyghaveriet vid Ängelholm år 1964
Den 20 november 1964 störtade ett trafikflygplan utanför Ängelholm. Larm gavs dels via radio till den närbelägna flygflottiljen (F 10), dels per telefon 90000 till Ängelholms brandkår. Omkring 10 minuter efter larmet var Ängelholms och Vejbystrands brandkårer på olycksplatsen. Efter ytterligare 5 minuter kom flygflottiljens räddningsorganisation som bestod av 2 brandbilar och en ambulans; befälhavare var en förste flottiljpolis. Till platsen kom ytterligare provinsialläkaren, en annan läkare och 10 personer ur Röda Korset samt polis. Sammanlagt deltog 92 personer, 7 brandbilar och 13 ambulanser i räddningsarbetet.
Enligt överenskommelse överlämnades befälet över den samlade räddningsstyrkan till chefen för Ängelholms brandkår. Han ledde räddningsarbetet i samråd med övriga brandchefer och med utnyttjande av närvarande övrig expertis. Polisens verksamhet omfattade identifiering
av de omkomna på haveriplatsen samt trafikreglering för att göra vägarna framkomliga för ambulanserna. I detta syfte avspärrade polisen bl a en vag.
Undersökningskommissionen fann att räddningsaktionen hade organi- serats på tillfredsställande sätt. Eftersom haveriet inträffade vid en flygplats i närheten av flera brandstationer och sjukhus var de resurser som stod till förfogande tillräckliga.
5.1.5 Skanstullsraset år 1965
Den 9 november 1965 inträffade ett ras i en tunnel vid Skanstull i Stockholm. Två tunnelarbetare blev instängda på ungefär 40 meters djup. Räddningsarbetet, som tog fyra dygn och kostade omkring 800 000 kr, leddes av vice brandchefen i Stockholm och platschefen för de företag som ombesörjde tunnelarbeten på platsen. De biträddes av en under arbetets gång organiserad stab, bestående av stabschef med sambandsor- gan, arbetsplatschef, chefer för brandstyrka, polis och militär personal, samt konsulter m fl, däribland läkare, yrkesinspektör, bergmästare, geolog, statiker, pumptekniker och elektriker. Den personal, som arbetade nere i tunneln med pumpning och slamsugning m rn, bestod av brandmän, grodmän från brandkåren och marinen samt tunnelarbetare från företaget. De stod under befäl av en brandingenjör från Stockholms brandkår. Polisens uppgift bestod främst i avspärrning, ordningshållning och utförande av vissa transporter. Något ingripande av överståthållar- ämbetet erfordrades inte.
5.1.6 Brovallenolyckan år 1966
Den 1 april 1966 kolliderade två tankbilar på riksväg 70 vid Brovallen i närheten av Avesta. Den ena bilen välte och kilades fast mellan två bostadshus på ömse sidor om vägen. Bensin och olja rann ut från bilens tankar. Polis och brandkår från Avesta samt ambulanser kom först till olycksplatsen. Ledningen där utövades av polischefen och brandchefen. Med hänsyn till brand- och explosionsrisken beordrade polisledningen efter samråd med brandchefen utrymning av det hotade området. Användning av öppen eld där förbjöds och den elektriska strömmen bröts.
För att den läckande tankbilen skulle kunna flyttas måste den länspumpas. Detta arbete ankom på brandkåren. För ändamålet behövdes tankbilar. De rekvirerades genom polisens försorg. För flyttningen av den läckande bilen rekvirerade polisen en rörlig lyftkran som av en tillfällighet fanns i trakten. Trafikreglering, bla med vägspärrar, ombesörjdes av polisen.
På grund av risken för grundvattenförorening underrättades vederbö- rande häls0vårdsnämnd och byggnadskontor. Representanter för länssty- relsen behandlade grundvattenfrågan tillsammans med de kommunala myndigheterna. Det försäkringsbolag, som hade tankbilens försäkring, beordrade ett oljedestruktionsföretag till platsen. Företaget vidtog
åtgärder för att hindra olja och bensin att sprida sig till och i närbelägna vattendrag.
5.1.7 Fartygsolyckan utanför Umeå är 1966
Den 17 december 1966 på eftermiddagen fick ett grekiskt fartyg med 13 mans besättning motorhaveri i Västra Kvarken och gick på grund utanför Holmsund i hårt väder. Trots insats av räddningskryssare och lotsbåt kunde besättningen inte räddas från fartyget under natten till den 18 december. Samma dag kl 08.05 meddelades att besättningen måste lämna fartyget. Kl 08.15 larmades Holmsunds brandkår och kl 08.45 polisen i Umeå. Kl 09.00 uppmanades befolkningen i Holmsund per riksradio att frivilligt biträda vid landspaningen. Polisen var inte underrättad härom. Följden härav blev att tillfartsvägar blockerades, vilket kunnat bli till hinder om ambulans eller annat räddningsfordon behövt komma fram.
Någon gemensam ledning eller gemensamt stabsorgan för enheterna från sjöfartsverket, kustbevakningen, Sjöräddningssällskapet, brandkåren och polisen förekom inte. Landspaningen, som insattes på morgonen den 18 december, seddes av polischefen. Länspolischefen hade från samma tidpunkt högsta ledningen av räddningsarbetet på stränderna och rekvire- rade därvid polisförstärkning och militär personal. Hela besättningen om- kom.
5.1.8 Oktoberorkanen ”Lena” år 1967
Den 17 och 18 oktober 1967 drog en orkan, som fick benämningen ”Lena”, fram över södra Sverige. Främst drabbades Skåne. Fem människor omkom och ett stort antal skadades av nedfallande träd, byggnadsdelar eller av andra orsaker. Orkanen åstadkom mycket omfattande materiella skador på bebyggelsen såväl i städer som på landsbygden. Ett betydande antal båtar i sydkustens småbåtshamnar förstördes eller skadades. Fiskredskap till flera miljoner kronors värde gick förlorade. Genom orkanen skövlades skogar inom stora områden. Omkring 2,5 milj m3 skog, motsvarande en sjättedel av Skånes virkes- förråd, fälldes. Genom trädfällningen blockerades vägar ochjärnvägar på kilometerlånga sträckor. Elavbrott uppstod. De totala skadorna som or- kanen orsakade uppskattades till omkring 150 milj kr.
Någon regional ledning för räddningsinsatserna organiserades ej. Ansvaret för den omedelbara räddningstjänsten kom att åvila de lokala brandkårema och polisen, medan skilda myndigheter och organ engage- rades i uppröjningsarbetet efter orkanen.
5.1.9 Oljeutsläppet i Alnösundet år 1968
En allvarlig oljeolycka inträffade den 21 juli 1968, då ca 230 m3 tjockolja rann ut i avlöppet till Östrands fabriker vid Sundsvall från en tank, vars dräneringsventil öppnats av misstag. Mellan två och tre mil
stränder berördes direkt av oljeskador till följd av utsläppet. Utanför fabriksområdet fanns i sundet ca 32 milj kubikfot virke i ramar, vilket skadades av oljan. Till följd av utsläppet måste all båttrafik i södra delen av Alnösundet avlysas och först efter en månad hade så stor del av oljan tagits upp att länsstyrelsen kunde ge tillstånd till viss begränsad trafik genom denna del av sundet. Flera bryggor och badstränder, hundratals småbåtar samt flera fiskebåtar oljeskadades.
När olyckan blev känd anlitade fabriksföretaget genom sitt försäkrings- bolag ett oljesaneringsföretag för att bekämpa oljan och förhindra ytterligare spridning. En kommitté organiserades med representanter för länsstyrelsen, staden och fabriksföretaget. Den direkta ledningen av fältarbetet uppdrogs åt saneringsföretaget under överinseende av läns- brandinspektören. l inledningsskedet deltog ca 100 man i arbetet, medan i saneringsskedet ca 30 man var sysselsatta fram till den 15 september, då saneringsarbetet avslutades. Den totala kostnaden för bekämpning av oljan och för saneringsåtgärder uppgick till omkring 1,2 milj kr.
5.1.10 Kollisionen mellan tandfartyget Benedicte och torrlastfartyget Holtefjell år 1969
Den 31 maj 1969 inträffade på internationellt vatten omkring 12 sjömil syd Trelleborg en kollision mellan norska torrlastfartyget Holtefjell och tankfartyget Benedicte av Monrovia. Benedicte som var på 70 000 ton var lastad med råolja. Vid kollisionen skadades tankfartyget så att ca 2 700 m3 olja rann ut. Dessutom uppstod brand i en oljetank innehållande 2 500 m3 olja samt i en tank med ca 200 m3 eldningsolja 1.
Rapport om kollisionen gick via kustbevakningen till länsstyrelsen i Malmöhus län, som vidtog åtgärder enligt sin oljeberedskapsplan. En särskild ledningsgrupp organiserades inom länsstyrelsen. Beredskapsåtgär- der för att hindra oljan att nå land vidtogs genom ledningsgruppens försorg. Oljebältet drev dock ej mot svenska kusten. I olika uppgifter vid släckning av branden på fartyget, bevakning av Oljebältet och vidtagande av beredskapsåtgärder deltog under länsstyrelsens ledning brandkårernai Trelleborg och Malmö, kustbevakningen, marinen och lotsorganisationen på platsen. Sedan den omedelbara faran awärjts läktrades oljan över till två andra tankfartyg. Benedicte gick för egen maskin till varv i Rotterdam. Då under läktringen risk förelåg för att olja skulle komma lös vidtog länsstyrelsen särskilda beredskapshöjande åtgärder.
5.1.11 Klorgasolyckan i Stenungsund år 1969
Vid lossning av en cisternvagn med klor vid Fosfatbolagets fabrik i Stenungsund den 5 augusti 1969 brast en ledning för klor. Ca 2 ton klor läckte ut under en tidrymd av 10 minuter. Klorgas spreds inom anläggningen och hotade samhället. I Stenungsunds samhälle var risken för klorgasförgiftning akut under ca 20 minuter. 35 personer vid företaget skadades av gasen, därav två allvarligt. I det närbelägna samhället skadades två personer.
Klorlarm utlöstes inom företagets område så fort olyckan blev känd, och åtgärder vidtogs enligt den gasskyddsplan som bolaget upprättat. Polisen alarmerades. Befolkningen i de delar av samhället som låg i den omedelbara farozonen varnades genom polisen och personal från företaget. Med hänsyn till risken för ett upprepande av olyckor av denna art har länsstyrelsen låtit upprätta en särskild skyddsplan för klorgas- olyckor i Stenungsund. '
5.1.12 Stormkatastrofen i Göteborg är 1969
Från en tämligen normal höststorm under morgontimmarna den 22 september 1969 ökade vindhastigheten under förmiddagen till över 30 m/sek. Vid 18-tiden inträdde en avmattning och framemot midnatt var vindstyrkan nere i ca 15 m/sek. Under några få timmar åstadkom stormen mycket stora skador. Tak på villor, hyreshus, offentliga byggnader och skolor lyftes av och knycklades ihop. Träd vräktes över gator och vägar. En del rycktes upp med rötterna. Båtar och fartyg kastades upp på land. Industrier måste lägga ned eller starkt inskränka driften. Det var förenat med livsfara att vistas utomhus. Den 23 och 24 uppstod långvariga strömavbrott i hela Göteborg vilket orsakade industrierna mycket stora kostnader och i hög grad försvårade arbetet på sjukhusen. Genom avbrotten uppstod vattenbrist. Produktionsbortfallet beräknades uppgå till flera miljoner kronor. Nio personer dödades av ska- dor till följd av stormen och till sjukhusen infördes ca 100 skadade per- soner varav 17 behövde kvarstanna för fortsatt vård.
Så snart det blev uppenbart att ett katastrofläge höll på att inträda underrättade brandchefen i Göteborg länsstyrelsen som sammankallade den ledningsgrupp för katastrofer som fanns organiserad hos länsstyrel— sen. Arbetet bedrevs därefter under ledning av denna grupp eller i samråd med gruppen. På huvudbrandstationen i Göteborg inrättades en ledningscentral. På Sahlgrenska sjukhuset trädde sjukhusets katastrof- kommitté i verksamhet.
[ hjälparbetet deltog ca 140 man från brandkåren, 370 man från gatukontor och renhållningsverk, 300 man från polisen, 40 man militär personal samt ett stort antal anställda hos stadens trafikverk och elverk. Många företag och enskilda personer deltog på skilda sätt. Samtidigt drabbades en stor del av västra Sverige i större eller mindre grad av stormen, varför möjligheterna att erhålla hjälp från närbelägna orter begränsades.
Polisens insatser hänförde sig i första hand till avspärrningar och trafikregleringar medan gatukontorets och renhållningsverkets personal huvudsakligen svarade för undanröjande av träd och nedfallna byggnads— delar på gator och torg. Via Sveriges Radios lokalsändningar informerades allmänheten om läget och varningar för vistelse utomhus lämnades.
5.1.13 Flyghaveriet vid Arlanda år 1970
Den 5 januari 1970 havererade vid Arlanda flygplats kort efter start ett trafikflygplan, tillhörigt det spanska företaget Spantax. Planet befann sig vid haveriet endast ca 1 000 meter sydväst om slutet av den bana från vilken det startat. Det hade aldrig nått högre höjd än 24 meter över flygfältets nivå. Planet, som skulle avgå till Ziirich för byte av en motor, startade med tre motorer. [ planet befann sig nio besättningsmän och en markmekaniker. Fem av dem omkom vid nedslaget. De övriga ådrog sig skador. Planet blev totalförstört.
Planet startade kl 23.24. Då radartrafrkledaren någon minut efter start ej kunde iakttaga något eko efter flygplanet på sin radarskärm gjorde han anmälan därom. Ej heller kunde radiokontakt nås. Kl 23.27 begärdes hos huvudalarmeringscentralen vid Arlanda flygbrandkår undersökning om huruvida haveri inträffat i närheten av flygplatsen. Undersökning inleddes utan att flygplanet påträffades. Begäran om hjälp i efterspaningarna gjor- des hos Märsta brandkår som utsände tre bilar för att delta i spaningarna. Polisen i Märsta sände ut fyra bilar. Något haverilarm utlöstes ej och först kl 02.25 utgick stort larm vid Märsta brandkår på initiativ av televakten där. Sollentuna brandkår erbjöd hjälp men denna avböjdes av televakten vid Arlanda enligt vad televakten vid Sollentuna brandkår uppgivit. Först 03.27 påträffades haveriplatsen av en brandman och räddningsarbetet in- leddes. Kl 08.00 hade alla skadade förts bort från olycksplatsen.
Den tillsatta särskilda undersökningskommissionen har särskilt utrett hur räddningstjänsten vid flygplatsen fungerade i samband med olyckan. Kommissionen fann att räddningstjänsten vid flygplatsen hade organisa— toriska, materiella och personella brister som måste avhjälpas.
5.1.14 Otelle-Katalysiakollisionen i Stockholms skärgård år 1970
Den 20 mars kolliderade två tankfartyg, Otello och Katalysia, vid fyren Brödstycket i Stockholms skärgård. Vid kollisionen skadades Otello som var på 4000 ton och hade full last av eldningsolja 5. En betydande mängd olja läckte ut. Åtgärder för att begränsa och förhindra oljeskador vidtogs omgående av kustdistriktschefen. Kustbevakningens sambands— central orienterade länsstyrelsen, polisen, brandchefen och hälsovårds- myndigheten om olyckan. Bekämpningen, som försvårades av att farvatt- nen var isbelagda, leddes av kustdistriktschefen. Flera bekämpningsmeto- der användes. [ första hand inriktade man sig på att lägga ut länsor och mekaniskt samla upp oljan för att på detta sätt så långt det var möjligt hindra oljan att hamna under isen. Bränning av oljan lyckades endast del— vis trots tillsats av särskilt bränningsmedel. Den mekaniska upptagningen av oljan och oljebemängd is fortsatte därför. Tunnare oljeskikt som ej gick att ringa in med länsor behandlades framgångsrikt med dispergerings- medel. Utöver kustbevakningens personal och båtar deltog i olika verk- samheter bl a tre saneringsföretag samt ett bogseringsbätsbolag.
6. Allmänna synpunkter på räddningstjänstens uppgifter, organisation och huvudmannaskap
6.1. Inledning
Som redovisats i det föregående finns redan nu i författning eller annorledes reglerad beredskap för insatser vid brand, atomolycka, flyg- och sjöolycka samt nödläge till fjälls. Därjämte finns efter förslag av räddningstjänstutredningen från februari 1970 sådan beredskap beträff- ande till sjöss löskommen olja.
Till samhällets författningsreglerade beredskap mot olyckor bör också hänföras sjuk- och olycksfallsvården, sjuktransportväsendet, ambulans- och räddningsflyget samt den skyldighet att lämna allmänheten skydd och hjälp som åligger polisman i tjänsten.
Olycksfallsberedskapen upprätthålls därutöver utan stöd av lag eller annan författning huvudsakligen av brandkårema efter uppdrag av huvud- männen — kommunerna — eller med deras samtycke.
Uttryckliga författningsbestämmelser om beredskap mot svårare olyckshändelser, katastrofer, finns endast i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m, enligt vilken i de län Kungl Maj:t bestämmer länsstyrelsen skall upprätta plan för de åtgärder, som erford- ras för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen vid atomolycka. Den katastrofplanläggning i övrigt hos olika myndigheter, som tillkommit för att säkerställa det behov av beredskap som inträffade katastrofer visat sig kräva, har upprättats efter anvisningar och rekommendationer av högre myndigheter eller genom initiativ av den planläggande myndig- heten.
Att samhället behöver en beredskapsorganisation för mer eller mindre svårartade olyckshändelser torde inte behöva motiveras särskilt. Som framgår redan av utredningens direktiv har samhället icke obetydliga resurser för räddningsverksamhet. Bestämmelser saknas emellertid, med vissa.undantag, om vilka räddningsuppgifter som åvilar samhället, vilka krav en räddningsorganisation bör uppfylla för att kunna fullgöra dessa uppgifter, hur räddningsorganisationen skall vara uppbyggd, vem som skall vara dess huvudman och vilka befogenheter den skall ha. Ej heller finns reglerat hur tillgängliga resurser skall utnyttjas eller samordnas.
6.2 Räddningstjänstens uppgifter m m
Den primära uppgiften för samhällets räddningstjänst bör vara räddning av människoliv. Vid olyckshändelse, då persons liv eller hälsa är i fara, anser räddningstjänstutredningen det självklart att samhällets räddnings- tjänst skall ha skyldighet att ingripa. Till olyckshändelse hänförs självfal- let i detta sammanhang sådana händelser i naturen som storm och översvämning.
Det står också utom diskussion att det bör åligga samhällets räddnings- tjänst att ingripa när mycket stora materiella värden hotas eller viktiga samhällsfunktioner äventyras. Men även i övrigt torde det numera alltmer betraktas som naturligt att samhällets bistånd skall kunna påkallas för räddning av egendom, som genom en olyckshändelse riskerar att förstöras eller skadas. Skyldighet för samhällets räddningstjänst att ingripa bör därför enligt räddningstjänstutredningens mening i princip föreligga även när endast materiella värden står på spel.
Med den här angivna principiella inställningen uppställer sig emellertid frågan om icke viss begränsning av skyldigheten att ingripa är nödvändig.
Brandlagstiftningen inskränker inte i någon utsträckning samhällets skyldighet att ingripa för att släcka brand. Skälet härtill är att med brand förstås eld som kommit lös och att i en sådan situation risken alltid är sådan att brandkårens ingripande är påkallat. Det torde också vara en uppfattning som hos allmänheten vunnit hävd, att den som drabbas av brand skall kunna få all den släckningshjälp som är nödvändig. Om den som alarmerat brandkåren hyst överdrivna farhågor om risken att ett tillbud skulle utveckla sig till brand och själv skulle kunnat bemästra tillbudet, ställer samhället inte anspråk på honom att ersätta kostnad för utryckningen.
Oljeskyddsutredningen föreslog att skyldigheten att ingripa mot olja som kommit lös skulle begränsas till att avse situationer där fara förelåg att oljan orsakade skada som ej var obetydlig. Karaktären och vikten av det intresse som hotades skulle därvid vara avgörande för om den befarade skadan kunde anses vara så betydande att samhället borde ingripa. Var det ett allmänt intresse som hotades, borde enligt oljeskydds- utredningen i regel en ganska ringa skada böra föranleda ingripande. Hotades endast en enskild persons egendom och förelåg ej risk för spridning, ansåg oljeskyddsutredningen det ligga närmare till hands att betrakta även en något större skada som ej betydande.
Räddningstjänstutredningen bedömer det visserligen vara av stort värde för den enskilde medborgaren att veta att samhällets hjälp kan påkallas vid olyckshändelse. För att icke räddningstjänsten skall förlora i effektivi- tet genom att överhopas med begäran om hjälp i förhållandevis bagatell- artade situationer eller vid smärre olyckstillbud, är emellertid en begräns- ning i skyldigheten att ingripa nödvändig. Varje obetydlig oförutsedd händelse bör icke kunna föranleda att samhällets räddningstjänst skall vara pliktig ingripa. Skyldighet att ingripa bör därför begränsas till situationer, där det föreligger en rimlig relation mellan kostnaden för räddningsinsatsen och det värde som står på spel och därjämte snabbhet krävs för att avvärja skada eller risk för ytterligare skada. Vid den
antydda avvägningen bör beaktas att det för den enskilde kan framstå som helt naturligt att samhället skall hjälpa honom när hans egendom av — från samhällets synpunkt » relativt ringa värde håller på att förstöras och han själv icke har resurser att ingripa. Sådan hjälp till allmänheten som avser tex länspumpning, tillhandahållande av maskinstege för skilda uppgifter och utnyttjande av brandkårs grodmän för smärre arbeten under vatten lämnas ofta av brandkårema och kallas i allmänhet för teknisk service. Den nyss föreslagna begränsningen av samhällets skyldig- het att ingripa medför att teknisk service inte kommer att omfattas av skyldigheten. Gränsdragningen är många gånger svår men eftersom erfarenheten visar att brandkårema inte har underlåtit att ingripa i sådana gränsfall, torde detta sakna praktisk betydelse.
Inom brandförsvaret används regelmässigt uttrycket nödläge för att beteckna en situation i vilken ett ingripande är påkallat med hänsyn till det hotade intressets vikt och kravet på snabb insats för att avvärja eller begränsa skada. Enligt den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap 4 & brottsbalken är den som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till omständigheterna måste anses försvarlig. Av förarbetena (prop l962:10 5 B 332, 481 och C 220) framgår att särskilt kravet att gärningen skall ha företagits i nöd är avsett att utgöra en anvisning om att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Det måste därför antas att förutsättningar för tillämpning av denna straffrihetsbestämmelse inte alltid kommer att föreligga, när samhällets räddningstjänst enligt räddningstjänstutredningens förslag skall ha att ingripa. För att oklarhet och mångordiga omskrivningar skall kunna undvikas är det önskvärt att en kort och uttrycksfull beteckning används för de situationer i vilka samhällets räddningstjänst skall ingripa. I det följande kommer utredningen, som anser att vad som förut anförts om den allmänna nödrättsbestämmelsen inte utgör hinder däremot, att beteckna dessa situationer som nödlägen.
I dagligt tal kallas vissa olyckshändelser katastrofer. Därvid avses i allmänhet olyckshändelser som medfört eller hotat medföra mera bety— dande skador till person eller egendom. Katastrofer fordrar i regel omfattande räddningsinsatser. Vid vissa sådana tillfällen kan det för ett effektivt räddningsarbete krävas en samlad insats av flera olika hjälporgan och även av samhällsorgan som vanligtvis icke har räddningsuppgifter. ] regel kan räddningsarbetet framgångsrikt bedrivas med hjälp av de samlade lokala räddningsresurserna, eventuellt — beroende bl a på om- fattningen av de lokala resurserna — med bistånd av enheter från närliggande orter.
Undantagsvis krävs emellertid så omfattande räddningsinsatser att lokala eller närbelägna räddningsresurser ej är tillräckliga. Situationen äri dessa undantagsfall ofta sådan att flera viktiga samhällsfunktioner direkt berörs och att samhället därför måste inrikta en betydande del av sina resurser på räddningsarbetet. Räddningsarbetet kan vid dessa tillfällen kräva omfattande ingrepp i annans rätt eller fordra beslut av stor ekonomisk betydelse för såväl den enskilde som för samhället. Behovet av samordning ovanför det lokala planet av tillgängliga samhällsresurser
blir påtagligt och en gemensam ledning för räddningsarbetet är då erforderlig. Sådana undantagsvis förekommande svårare nödlägen, som kräver så omfattande ingripanden att en ledningsorganisation för rädd- ningsarbetet ovanför det lokala planet får anses erforderlig, benämner utredningen fortsättningsvis katastrofer.
Exempel på nödlägen som i angiven mening är katastrofer utgör sådana storbränder, trafikolyckor, rasolyckor, översvämningar, stormar, elolyckor, oljeutflöden, explosioner, gasutsläpp, radioaktiva utfall och gruvolyckor, då ett mycket stort antal människors liv äri fara, då mycket omfattande eller tekniskt och ekonomiskt krävande räddningsinsatser fordras eller då verkningarna av händelsen sträcker sig över mycket stora områden eller drabbar särskilt viktiga samhällsfunktioner.
Stor praktisk och ekonomisk betydelse har frågan om hur länge räddningsorganet skall vara skyldigt att verka. Frågan torde vara aktuell endast när det gäller räddning av fömögenhetsvärden.
Oljeskyddsutredningen hävdade, att anledning för samhället att svara för ingripanden mot löskommen olja förelåg endast sålänge som fara var för handen att oljan skulle orsaka skada som ej var obetydlig. Åtgärder, som blott och bart hade till syfte att bota en inträffad skada, hade däremot samhället ej anledning att vidta. Oljeskyddsutredningen intog därmed i princip samma ståndpunkt som kommit till uttryck i brandla- gen. I denna har endast upptagits bestämmelser om förebyggande och släckande av brand. När det gäller åtgärder efter brand reglerar brandla— gen endast tillsyn och bevakning i fall då risken för ny brand efter släckningen ej kan uteslutas.
Enligt räddningstjänstutredningens mening bör huvudregeln vara att räddningsinsatsen skall pågå till dess fara för ytterligare skada, eller fara att inträffad skada förvärras, är avvärjd. Därmed får räddningsorganets uppgift anses vara fullgjord. Det förutsätts att hittillsvarande praxis vid brandsläckning — d v 5 att skälig hänsyn tas exempelvis till restvärdes- skydd under pågående släckningsarbete — blir normerande för alla ingripanden i samband med räddningstjänst.
Det bör inte åligga räddningsorganet att utföra eller övervaka återställ- nings- eller saneringsarbeten. Skulle räddningsorganets insatser utsträckas till att omfatta dessa uppgifter, finns anledning befara att räddningsorga- nets beredskap skulle komma att allvarligt äventyras genom att personal och materiel binds längre tid på samma skadeplats. Därtill kommer att återställningsåtgärder ofta kräver tillgång till extra personal och en omfattande utrustning, vilket skulle väsentligt öka räddningsorganens kostnader.
Beträffande oljeolyckorna föreligger emellertid vid tillämpningen av den här föreslagna regeln speciella förhållanden. Som exempel kan nämnas oljeutflöde inom område med sådana markförhållanden att fara föreligger för att olja, som trängt ned i marken, kan skada grundvatten- täkt. Fara för ytterligare skada är sålunda ej avvärjd förrän de oljeinfekte- rade marklagren bortförts. Arbetet härmed kan vara mycket tidsödande och ibland kräva större personal- och materielinsats än akutinsatsen. Ett annat sådant exempel är att grundvatten redan har förorenats och ytterligare skador kan beräknas uppkomma genom vattnets spridning. De
åtgärder som det här kan bli fråga om torde både vara tekniskt komplicerade och kräva stor arbetsinsats samtidigt som de är av helt annan teknisk karaktär än akutåtgärderna.
Enligt Oljeskyddsutredningens förslag skulle det föreslagna kommunala beredskapsorganet ingripa endast till dess den akuta faran för ej obetydlig skada avlägsnats. Uppgiften skulle alltså vara att lokalisera orsaken till att oljan kommit lös och att stoppa fortsatt oljeutflöde samt att söka hejda oljans utbredning. Efterföljande åtgärder skulle sålunda inte ankomma på beredskapsorganet som en obligatorisk uppgift.
Om den nyss angivna huvudregeln skall frångås föreligger uppenbara svårigheter att när fråga är om oljeolyckor bedöma när räddningsorganet skall anses ha fullgjort sin uppgift och räddningsarbetet sålunda kan betraktas som avslutat. Bestämningen måste vara så entydig att tvekan inte kan råda om när ansvaret för skadebekämpningen upphör för räddningsorganet. Tveksamhet om när ansvaret upphör kan innebära avsevärda risker för onödiga skadeökningar. Därjämte kan med skäl göras gällande att så länge fara för ytterligare skada ännu föreligger, samhället bör bära ansvaret för skadebekämpningen. Att skapa ytterligare ett samhällsorgan eller ytterligare en beredskapsorganisation för att sekun- därt övertaga skadebekämpningen kan givetvis ej vara lämpligt. Rädd- ningstjänstutredningen föreslår därför att räddningsinsatsen även vid oljeolyckor skall pågå till dess fara ej föreligger för ytterligare skada eller för att skedd skada förvärras. En så långtgående bekämpning, som utredningen föreslår, kan i vissa fall föranleda stora kostnader eller medföra svårigheter för ett räddningsorgan att upprätthålla erforderlig beredskap för andra räddningsuppgifter Med den kostnadstäckning, som utredningen föreslår, synes emellertid den ekonomiska belastningen på räddningstjänstens huvudmän i här åsyftande fall ej behöva bli större än vad som gäller för ingripanden av mera kortvarigt slag.
6.3 Rdddningstjänstorganisationen i allnu'inhet
För en framgångsrik räddningsinsats i ett nödläge är ett snabbt ingripande av den största betydelse. Inte minst gäller detta vid räddning av liv. Ett väsentligt krav är därför att räddningstjänstorganisationen vid varje tidpunkt på dygnet kan ingripa med kort varsel.
Man måste räkna med att gränsen mellan katastrof och annat nödläge är svävande samt att ett nödläge, som till en början inte förefaller vara så omfattande, snabbt och överraskande kan utveckla sig till katastrof. Bl a av denna anledning kommer det organ, som har att rutinmässigt ingripa vid normalfallet, också att få en viktig funktion i katastroffallet och särskilt i första skedet innan mera omfattande och tidskrävande kata- strofbekämpningsåtgärder hunnit komma igång. Insatsen måste därför kunna anpassas efter nödlägets natur och omfattning. Anpassningen skall kunna avse såväl den personella sidan som den tekniska utrustningen.
Med hänsyn till dessa krav måste kärnan i organisationen vara ett organ med hög beredskap samt med tillgång till utbildad personal, sambands- medel och allsidig teknisk utrustning. För att räddningsinsatsen skall
kunna utföras inom rimlig tid krävs därjämte att organets verksamhets- område inte är alltför stort. I första hand bör undersökas om de angivna kraven kan uppfyllas av något redan befintligt samhällsorgan.
Utredningen vill därvid till en början slå fast att det är helt uteslutet att, såsom ibland antas, ge civilförsvaret huvudansvaret för räddnings- tjänst i fredstid. Civilförsvarsstyrelsen har för räddningstjänstutredningen förklarat, att personella resurser saknas för att i fredstid upprätthålla olycks- eller katastrofberedskap, och styrelsen anser ej heller lämpligt att speciella civilförsvarsstyrkor organiseras för sådan uppgift.
De organ som det återstår att välja mellan år brandförsvaret och polisen.
Polisen har hög beredskap och har även tillgång till sambandsmedel som motsvarar högt ställda krav på effektivitet. Polisens insatsrnöjligheter i fråga om räddningstjänst begränsas emellertid av vissa förhållanden. Polisdistrikten omfattar ofta flera kommuner eller kommunblock och därmed stora geografiska områden. Dygnetruntbevakning förekommer i allmänhet endast i distriktets centralort. lnsatstiden för räddning på perifert belägna platser kan därför bli läng. Bemanningen på centralortens polisstation under annan tid än dagtid är därjämte begränsad och den tjänstgörande jourpersonalen har därvid sina särskilda arbetsuppgifter inom den polisiära verksamheten. Någon större personalstyrka, som vid larm genast eller med mycket kort varsel kan rycka ut till olycks- eller katastrofplats, finns sålunda ej att tillgå. Ej heller under dagtid torde polisen med hänsyn till sina omfattande arbetsuppgifter och sina perso- nella resurser kunna avdela någon större personalstyrka med uppgift att svara för en omedelbar räddningsinsats. Skulle särskild utryckningsstyrka för räddningstjänst organiseras inom varje polisdistrikt, torde detta komma att kräva en väsentlig ökning av polisens personalstyrka.
Polispersonalen får för närvarande ingen utbildning i räddningstjänst vid polisskolan, och polismännens erfarenhet av och vana vid räddnings- insatser av så vitt skilda slag som det här blir fråga om är helt naturligt inte så omfattande. Viss polispersonal har dock särskilt utbildats för räddningsuppgifter i fjällen och denna personal har också stor erfarenhet av sådan räddning.
Vid förstatligandet av polisväsendet fick polisen ökad tillgång till fordon och annan materiel. Endast i mindre utsträckning är emellertid fordonen och utrustningen direkt lämpade för räddningsinsatser i allmän- het. Tyngre maskinell utrustning av någon betydenhet för räddning saknas.
De nu redovisade begränsade resurserna torde huvudsakligen vara anledningen till att polisen inom räddningstjänsten, såsom den hittills fungerat i samhället och som belysts i redogörelsen för inträffade olyckor, oftast haft mera perifera uppgifter. Därmed vill utredningen inte ha sagt att icke polisen faktiskt utövar en betydande hjälpverksamhet i samhället för att bistå enskilda vid olyckshändelser.
Brandförsvaret — i dagligt tal brandkårema — som ombesörjer den del av samhällets räddningstjänst som brandsläckningen utgör, har för sin nuvarande uppgift en organisation som håller hög beredskap dygnet runt.
Organisationen är uppbyggd på ett sätt som medger omedelbara effektiva insatser även utanför den nuvarande lagstadgade verksamheten. Persona- len har redan förvärvat stor erfarenhet av räddningsarbete. Den har erhållit utbildning för räddning av människor och djur i samband med brand och kan därjämte med den grundutbildning den har lätt vidareut- bildas. För räddningstjänst specialutbildad personal finns dessutom hos åtskilliga brandkårer. Brandkåren har också sambandsmedel och teknisk utrustning, som kan användas för skilda räddningsuppgifter och som utan alltför stora kostnader kan kompletteras. I relativt stor utsträckning har brandkårema också gjort investeringar i materiel för räddningsändamål. Viss specialutrustning torde för övrigt utan olägenhet kunna anskaffas för användning inom flera brandkårers verksamhetsområden. Förhållandena är icke sällan dessutom sådana, att vid inträffad olycka brandkårema under alla förhållanden måste inställa sig på olycksplatsen, eftersom risk för brand kan föreligga. Om räddningsuppgifterna läggs på brandkåren erhålls en eftersträvansvärd enhetlighet i samhällets räddningstjänst. Brandkårerna har hos allmänheten kommit att betraktas som allmän räddningskår för ingripanden i nödlägen av de mest skilda slag. Omfatt- ningen av denna verksamhet är redan betydande. Räddningstjänstutred- ningen har därför funnit att huvudansvaret för handhavandet av samhäl- lets räddningstjänst även vid annat nödläge än brand bör läggas på brandkårema. Både räddningstekniska och ekonomiska skäl talar för denna lösning som den effektivaste.
Eftersom brandkårema är kommunala och grundas på den kommuner— na i lag ålagda skyldigheten att sörja för brandförsvaret förutsätter den lösning, som utredningen sålunda föreslår, att även räddningstjänsten i övrigt åläggs kommunerna. Detta torde i organisatoriskt avseende vara en fördel och inger inte heller några principiella betänkligheter. Som utredningen förut framhållit har ju åtskilliga kommuner frivilligt beslutat att genom sina brandkårer handha räddningstjänst.
Såvitt avser räddningstjänst vid oljeutflöden ligger en sådan kommunal skyldighet i linje med Oljeskyddsutredningens förslag. Oljeskyddsutred- ningen, som hade att ta ställning till vem som lämpligen skulle anförtros uppgiften att ansvara för oljeskyddsberedskapen, fann att staten inte hade något organ på vilket kunde läggas uppgiften att praktiskt ingripa vid oljeutflöde och att uppgiften inte heller var av sådan karaktär, att det föll sig naturligt att staten svarade för den. Däremot ansåg oljeskyddsut- redningen att kommunen hade liknande uppgifter och föreslog bla därför, att kommunen skulle vara huvudman för oljeskadeskyddet. Utredningen föreslog att kommun, för att förebygga eller begränsa skada av löskommen olja, skulle åläggas att hålla en personell och materiell beredskap som tillfredsställde skäliga anspråk på trygghet. Kommun skulle även kunna säkerställa beredskapen genom avtal med annan kommun eller' enskilt företag. Vid remissbehandlingen anslöt sig så gott som alla remissinstanserna till detta förslag.
För Oljeskyddsutredningens förslag talar enligt räddningstjänstutred- ningens mening främst ekonomiska faktorer, d v s att intresset av ett så allsidigt utnyttjande som möjligt av den räddningsorganisation som utredningen föreslår skall finnas uppbyggd inom kommunen. De krav
som bör ställas på en beredskapsorganisation för oljeolyckor är i väsentliga avseenden desamma som gäller för räddningstjänsten i övrigt. I det alldeles övervägande antalet kommuner torde den föreslagna rädd- ningstjänstorganisationen vara fullt tillräcklig för ingripanden vid olje- olyckor, som ej är att räkna som katastroffall. Viss speciell utrustning erfordras, men denna synes till en inte oväsentlig del kunna vara gemensam för flera kommuner. Den specialutbildning som personalen bör äga, bör ingå som en del av utbildningen i räddningstjänst i övrigt.
Bekämpning av till sjöss löskommen olja — som ej närmare behandlats av oljeskyddsutredningen — erbjuder speciella problem. Räddningstjänst- utredningen har därför funnit en särskild organisation härför vara erforderlig. Härtill återkommer utredningen i det följande.
Med olja bör i detta sammanhang förstås bergolja (petroleum) och flytande produkter därav ävensom sådana syntetiska vätskor, som har liknande egenskaper som petroleumprodukter, tex bensen, toluen och xylen. Däremot bör under uttrycket olja ej ingå produkter som framvun- nits ur vegetabiliska eller animaliska ämnen. Räddningstjänstutredningen ansluter sig sålunda helt till den bestämning som oljeskyddsutredningen föreslog (SOU 1965:45 s 78).
Att brandkårema får huvudansvaret för räddningstjänsten medför självfallet ökad ekonomisk belastning på kommunerna. Räddningstjänst- utredningen vill emellertid redan här förutskicka att förslaget om kommunalt huvudmannaskap inte innebär att utredningen hyser uppfatt- ningen att alla kostnader för räddningstjänsten också skall åvila kommu- nerna. Finansieringsfrågorna tar utredningen upp särskilt i ett senare avsnitt.
Av utredningens redogörelse för nuvarande bestämmelser och resurser i fråga om räddningstjänst framgår att räddningstjänst fn ombesörjs inte bara av kommunerna utan också av staten, landstingskommunerna och enskilda. Bekämpning av till sjöss löskommen olja bör, som framgår av det nyss sagda, inte ankomma på kommunerna. I fråga om kommunernas skyldighet att ombesörja räddningstjänst bör också uttryckligt undantag göras för sjöräddningen och fjällräddningen. Sjukvården och sjuk- transporterna ankommer enligt 3 & sjukvårdslagen på landstingskommu- nerna och de kommuner som inte tillhör landstingskommun. Även om det i en föreskrift om skyldighet för kommunerna att ombesörja räddningstjänst inte görs något uttryckligt undantag i fråga om sjukvår- den eller sjuktransporterna, synes det klart att föreskriften inte kan anses medföra några skyldigheter för kommunerna i dessa hänseenden. Flyg- räddningstjänsten och räddningstjänsten vid järnvägsolycka ombesörjs f n av flygtrafikledningarna och de lokala flygplatsförvaltningarna resp SJ:s hjälpberedskap. Det är emellertid uppenbart att hjälp från de kommunala räddningsorganen kan behövas vid både luftfarts- och järnvägsolyckor. Vid angivandet av kommunernas skyldighet att svara för räddningstjänst kan därför varken flygräddningstjänsten eller räddningstjänsten vid järn— vägsolycka undantas. Sådan räddningstjänst bör emellertid i första hand ankomma på de organ som, enligt vad nyss sagts, fn har huvudansvaret för den. Någon uttrycklig föreskrift härom torde inte behövas.
Införande av skyldighet för kommunerna att handha räddningstjänst
förutsätter lagstiftning av samma natur som exempelvis brandlagstift- ningen. Därigenom blir räddningstjänsten en gren av den s k specialregle— rade kommunala förvaltningen. Utredningen anser att lagstiftningen lämpligen bör ske främst genom komplettering och omarbetning av brandlagen och brandstadgan.
Rådande allmänna principer på kommunalrättens område innebär bl a att statlig tillsyn utövas över förvaltning som kommunerna är ålagda genom specialreglering av nyss nämnt slag. Denna tillsyn utövas i allmänhet, t ex i fråga om brandförsvaret, regionalt av länsstyrelsen och centralt av Kungl Maj:t med hjälp av en central fackmyndighet. Utred- ningen föreslår att denna ordning får omfatta också den räddningstjänst som enligt utredningens mening bör åläggas kommunerna.
6.4 Räddningstjänstorganisationen vid katastrofer
Vid katastrofer stå s särskilt stora krav på samhällets räddningstjänst. Som tidigare redox ats avser räddningstjänstutredningen med katastrof sådana undantagsvis förekommande nödlägen, vilka kräver så omfattande räddningsinsatser, att en central ledning ovanför det lokala planet är nödvändig för bl a samordning av räddningsresurserna och för fattande av sådana för räddningsarbetet erforderliga beslut som innebär vittgående ingrepp i enskilds rätt eller som får stor ekonomisk räckvidd.
Räddningstjänsten vid katastrofer måste av såväl samhällsekonomiska som praktiska skäl främst bygga på de lokala räddningsorganens resurser. Därjämte krävs inventering och planläggning för att det skall bli möjligt att snabbt tillvarata de resurser i övrigt som finns hos statliga, kommuna- la och enskilda organ inom olika samhällsområden och som behöver utnyttjas för skadebekämpning vid en katastrof. Någon speciell ständigt organiserad katastrofstyrka bör inte komma i fråga.
Eftersom katastrofbekämpningsorganisationen torde behöva träda i funktion mycket sällan, bör ansvaret för denna utan olägenhet kunna anförtros något befintligt regionalt organ, som har överblick över de totala samhällsresurserna och som inom sig enkelt vid behov kan organisera en katastrofledning. Med hänsyn bla till de verkningar av skilda slag en katastrof har eller kan medföra, bör vidare, som i det följande utvecklas, nämnda regionala organ vara statligt. Detta organ bör även ansvara för erforderlig katastrofberedskapsplanläggning.
6.5. Skyldighet att vidta olycksförebyggande åtgärder
En viktig del av brandförsvaret utgör den brandförebyggande verksamhe- ten. Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är enligt 8 & brandlagen skyldig att vidta nödiga åtgärder för att förebygga brand. Enligt S 5 skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med vad som föreskrivs i brandstadgan. Tillsynen över det förebyggande brandförsvaret utövas lokalt av brandchefen och — såvitt avser eldstäder och vad därmed hör samman — skorstensfejarmästaren.
Föreskrifter som syftar till att förebygga olyckor av skilda slag finnsi
åtskilliga författningar (t ex arbetarskyddslagen och vägtrafikförord- ningen) samt i tillämpningsföreskrifter och anvisningar till dessa. Det ligger i sakens natur att föreskrifterna inte kan täcka alla verksamheter där risk för olyckor föreligger. En generell bestämmelse motsvarande den i 8 % brandlagen skulle därför i och för sig kunna vara motiverad. Emellertid måste en sådan bestämmelse bli mycket allmänt hållen. Den skulle i allmänhet inte kunna göras gällande annat än i samband med redan inträffad olycka eller vid olyckstillbud. En regelbunden kontroll av efterlevnaden, som är fallet vid brandsyneobjekten, skulle med hänsyn till antalet objekt inte kunna ske annat än undantagsvis. Dessutom skulle tillsynen i många fall komma att avse objekt av sådan beskaffenhet att speciella tekniska kunskaper skulle krävas och sålunda fordra tillgång till särskild expertis. Tillsynsuppgiften skulle förmodligen bli administrativt komplicerad och praktiskt svår att fullgöra. Med hänsyn till det anförda anser räddningstjänstutredningen att en generell bestämmelse om skyldig- het att vidta åtgärder för att förebygga olyckor inte är lämplig. Skulle det visa sig att föreskrifter av förebyggande karaktär erfordras inom verksam- heter, där sådana saknas, bör detta behov tillgodoses genom särskilda bestämmelser för varje sådan verksamhet för sig.
7. Den lokala räddningstjänst- organisationen
Räddningstjänstutredningen har funnit att räddningstjänsten, innefattan- de även oljeskadeskyddet till lands, bör vara en kommunal angelägenhet samt att huvudansvaret för räddningstjänsten bör åvila det kommunala brandförsvaret.
De bestämmelser som skall reglera samhällets räddningstjänst på det lokala planet bör utformas så att varje kommun kan anpassa sin organisation efter behovet inom kommunen och ta till vara de resurser som redan finns. Verksamheten bör kunna organiseras så att kravet på effektivitet tillgodoses till lägsta möjliga kostnad. Samhällets räddnings- tjänst skall kunna ingripa i de mest olikartade situationer, t ex då liv äri fara och det i regel krävs en mycket snabb insats av välutbildat räddningsmanskap eller då egendom är i fara och omfattande personella och materiella resurser, som inte i och för sig behöver vara inriktade på räddningsverksamhet, måste sättas in. Räddningstjänsten bör därför i viss utsträckning kunna organiseras på olika sätt beroende på arten av de räddningsuppgifter som kan väntas bli aktuella och på förhållandena i övrigt inom kommunen.
7.1 Gällande bestämmelser
Varje kommun skall enligt 1 % brandlagen hålla ett brandförsvar som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. Förvalt- ningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhas av den kommuna- la nämnd som fullmäktige bestämmer, brandstyrelsen. Brandförsvaret kan också handhas av kommunalförbund. Enligt 25 lagen (l957z281) om kommunalförbund skall, om kommunalförbund handhar angelägen- het som det enligt särskild författning åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser om kommun ha avseende på förbundet. I kommuns brandförsvar skall enligt 2 % brandlagen ingå brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller flera vice brandchefer, brandkår samt, där det behövs, brandvärn grundat på tjänsteplikt. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under brandstyrelsen, utövas av brandchefen (8 ä 1 mom brandstadgan). Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel,
byggnader och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar (35 brandlagen).
För varje kommun skall finnas en brandordning, som upptar de bestämmelser som är erforderliga för ordnande av brandförsvaret i kommunen och som ej återfinns i brandlag eller brandstadga (15 brandstadgan).
Länsstyrelsen kan helt eller delvis befria kommun från skyldighet att hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar, om kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från kommunal brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår anses som kommunal brandkår i kommunen (4 & brandlagen). Varje kommun måste däremot, om brandförsvaret inte handhas av kommunalförbund, ha en brandstyrelse samt utse brandchef och vice brandchef. Med ”annan brandkår” avses i 4 & brandlagen brandkår, vars huvudman är staten, enskilt eller statligt företag som har egen brandkår (industribrandkår) eller brandkårsförening bildad i syfte att sätta upp en sk frivillig brandkår. Enligt 4å brandstadgan skall det framgå av brandordningen i vilken utsträckning och inom vilka områden brand- släckningen i kommunen skall ombesörjas enligt släckningsavtal. Läns- styrelsens prövning sker i samband med fastställelse av brandordningen.
Om en brand har tagit eller hotar att ta större omfattning eller den kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa mot brand, är annan kommun skyldig att lämna släckningshjälp i den utsträckning som brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet åsidosätts. Framställning om sådan släckningshjälp skall göras av brandchefen eller, om hans beslut inte kan avvaktas, av den som är i hans ställe. För kostnad som åsamkats kommun i anledning av framställning om släckningshjälp är kommunen berättigad till skälig ersättning (6 % brandlagen). Med uttrycket att ”den kommunala brand- kåren tillfälligt inte kan ingripa” avses inte det fallet att den egna brandkåren till följd av att avståndet är för stort inte kan ingripa tillräckligt snabbt. Sådana fall bör lösas genom avtal.
7.2 Brandkår — räddningskår
Enligt räddningstjänstutredningens mening bör tyngdpunkten i den loka- la räddningstjänstorganisationen ligga hos det kommunala brandförsvaret. Den lokala räddningstjänstorganisationen bör byggas upp så att brand- släckning och annan brandförsvarsverksamhet samt räddningstjänst i övrigt blir funktioner ien och samma organisation. Ansvarsorganen inom kommunens brandförsvar bör därför i princip ha samma uppgifter inom kommunens räddningstjänst i allmänhet som de nu har inom brandförsva- ret, förebyggande' åtgärder undantagna. Den lokala förvaltningen och ledningen blir sålunda desamma för brandförsvaret och för räddnings- tjänsten i övrigt. Förvaltningen kommer således att handhas av brand- styrelsen medan ledningen närmast under brandstyrelsen utövas av brandchefen. Om räddningstjänsten inte uppdras åt kommunalförbund, bör kommun liksom hittills alltid vara skyldig att ha en brandstyrelse samt en brandchef och en vice brandchef.
Eftersom räddningstjänstorganisationen, som inledningsvis framhållits, bör kunna anpassas och byggas upp efter behov och förhållanden i varje särskild kommun, bör det övervägas i vilken omfattning räddningstjäns- ten kan anförtros annat organ än kommunens brandkår och om nuvaran- de bestämmelser i 4å brandlagen om rätt för kommun att helt eller delvis vinna befrielse från skyldigheten att hålla brandkår med därtill hörande materiel etc bör behållas.
Brandkåren har redan, som tidigare sagts, kommit att betraktas som en samhällets räddningskår. Allteftersom behovet ökat har under de senaste åren ett mycket stort antal brandkårer i större eller mindre utsträckning skaffat särskild utrustning för räddning utan samband med brand. Personalen har fått viss utbildning i räddningstjänst, vilket lätt kunnat ske genom utvidgning av utbildningen i sådan räddning, som hör samman med brandtjänsten. Dessutom har i vissa fall specialutbildning skett, t ex av grodmän. Inom många av de kommuner, som ålagt brandkåren att utföra räddningstjänst, har komplettering av utrustning och utbildning av personal varit så betydande att brandkåren redan nu är väl skickad att tjänstgöra som allmän räddningskår. Men även i kommuner där brandkå- ren har små resurser för räddningstjänst finns tillgång till ständigt utryckningsberedd vaktstyrka, sambandsmedel och fordon.
Brandkåren får sålunda i regel anses vara väl lämpad att utgöra baseni en lokal räddningsorganisation. Kompletteringar kan bli nödvändiga i fråga om personal, utbildning och materiel men de torde i regel inte behöva bli särskilt omfattande. I flertalet kommuner lär brandkåren ensam komma att svara för räddningstjänsten.
De uppgifter som kommer att åligga räddningsorganet är mycket varierande. I fall då människoliv är i fara är stor snabbhet i insättandet av räddningsåtgärder av nöden, medan vid andra räddningsuppgifter längre insatstid kan tolereras. Den lokala räddningsorganisationen kan därför, om det är lämpligt i övrigt, byggas upp så att insatstiden blir kortare i fråga om sådana räddningsuppgifter som kräver särskilt snabba ingripan- den och längre när det gäller andra räddningsuppgifter.
En brandkärs verksamhetsområde utgörs i regel av kommunen. Där två eller flera kommuner ingått kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret omfattar verksamhetsområdet dessa. Samma år förhållan- det när en kommun genom släckningsavtal förbundit sig att med sin brandkår svara för släckningen i annan kommun. Därjämte kan genom släckningsavtal ansvaret för släckning inom viss del eller vissa delar av en kommun överlåtas på annan närbelägen kommuns brandkår.
Brandkårernas verksamhetsområden varierar sålunda i storlek, men de förutsätts i princip inte vara större än att brandkåren med den statione- ring, dimensionering och utrustning den har kan nå varje objekt inom området inom rimlig tid. Några föreskrifter om maximal insatstid, dvs tiden från det brandstyrkan alarmeras till dess styrkan påbörjat det egentliga räddnings- och släckningsarbetet på brandplatsen, finns inte i brandlagen eller brandstadgan. Däremot har statens brandinspektion utfärdat anvisningar i ämnet, vilka legat till grund för brandordningarnas bestämmelser om bl a maximal anspänningstid för vaktstyrka och bered- skapsstyrka.
De faktorer, som är av betydelse för bedömningen av hur en brandkårs verksamhetsområde bör utformas, torde ha samma betydelse när det gäller att bestämma räddningsorganets verksamhetsområde. Sådana fakto- rer är bebyggelsekoncentration, bebyggelsestruktur, befolkningstäthet, kommunikationsleder samt särskilt farliga verksamheter eller anlägg— ningar såsom större industrier och hamnar. Brandriskerna är liksom andra olycksrisker vidare erfarenhetsmässigt ofta koncentrerade till samma områden. Vad nu sagts talar för att områdena bör sammanfalla. Från organisatorisk synpunkt är en sådan enhetlighet en avgjord fördel.
Utredningen anser sålunda att den lokala räddningsorganisationens verksamhetsområde i princip bör omfatta kommunen eller det större eller mindre område som den kommunala brandstyrkan har ansvaret för.
Om brandförsvaret inom två eller flera kommuner handhas av ett kommunalförbund, bör detta naturligen ansvara även för räddningstjäns- ten. Även i övriga fall då samverkan sker mellan kommunerna i släck- ningshänseende, torde man kunnat utgå ifrån att sådan samverkan är lämplig för räddningstjänsten i övrigt.
Förhållandena kan emellertid vara sådana att ett rädddningsorgans verksamhetsområde inte bör vara detsamma i fråga om alla former av räddningstjänst. Då en i förhållande till brandkårens stationeringsort avlägsen plats eller byggnad, som icke utgör särskild brandrisk eller eljest behöver särskilt släckningsskydd, med hänsyn till viss olycksrisk måste ligga inom räckhåll för räddningsorganets snabba ingripande, kan skäl finnas att träffa avtal med annan kommun om att dess brandkår, som antas vara stationerad närmare den aktuella platsen, skall ombesörja räddningsberedskapen.
Även annat organ än brandkår kan vara väl lämpat att ombesörja kommun ålagd räddningstjänst. Möjligheterna att anlita sådant organ begränsas av kravet på dygnetruntberedskap, eftersom få organ eller företag kan erbjuda sådan beredskap utan stora extra kostnader. Som tidigare nämnts krävs för en fullgod organisation vid räddning av liv mycket god beredskap under alla tider på dygnet. Skyndsarnhet är av avgörande betydelse. Därjämte fordras att räddningspersonalen har goda kunskaper och färdigheter inom ett stort fält. För detta är det nödvän— digt med en god teoretisk och praktisk räddningsutbildning inom flera områden, regelbundna övningar samt praktisk erfarenhet av räddningsar- bete. Räddningspersonalen måste i möjligaste mån göras förtrogen med platser med speciella olycksrisker samt ges den specialutbildning som förhållandena inom verksamhetsområdet kan motivera. Av angivna skäl synes det utredningen uppenbart att brandkåren är bättre lämpad än varje annat organ att fungera som samhällets räddningsorgan vid räddning av liv.
I situationer, då liv inte är i fara, torde räddningstjänsten ofta kunna ombesörjas av annat kommunalt organ än brandkåren eller av enskilt företag. Sålunda kan det vara lämpligt att viss räddningsverksamhet för särskild anläggning inom kommunen eller för kommunen i dess helhet överlåts på annan, tex på hamnförvaltningen i fråga om oljeutflöden inom hamnområden eller på gatukontoret när det gäller översvämningar inom kommunen. Kommunen kan vidare uppdra åt kommunalt organ
eller enskilt företag att tillsammans med brandkåren svara för ingripan- den vid särskilt angivna slag av olyckor. Sålunda kan lämpligen byggnads— kontoret med sina resurser bistå vid större ras- och schaktningsolyckor eller enskilt entreprenadföretag vid oljeolyckor. Brandkåren kan exem- pelvis svara för första insatsen vid olycksplatsen medan arbetet därefter fortsättes av annan. Organisationen måste emellertid vara så utformad att tvekan aldrig råder om vem som skall ingripa.
I och för sig skulle man kunna tänka sig att, då personalen vid ett annat kommunalt organ utnyttjas för särskild räddningsverksamhet, som tex oljeskadeskyddet, helt överlåta ansvaret för den verksamheten på detta organ, som skulle i erforderlig omfattning samarbeta med det eller de organ, som ansvarar för räddningstjänsten i övrigt i kommunen. Som skäl härför skulle kunna anföras att det torde vara mest rationellt att det kommunala organ, som förfogar över insatta personella och materiella resurser, även bestämmer över hur dessa skall utnyttjas i räddningsarbe- tet. Därjämte kan antas att härigenom teknisk och annan sakkunskap som finns representerad hos organet säkert tillvaratas. Här må erinras om att oljeskyddsutredningen förordade att förvaltningen av oljeskyddets angelägenheter skulle omhänderhas av den nämnd eller styrelse, inom vars område tyngdpunkten i verksamheten med hänsyn till de olika förhållandena lades. Denna nämnd eller styrelse skulle utse ledare för oljeskadeskyddsberedskapen.
Emellertid måste man beakta att varken oljeskadeskyddet eller annan del av räddningstjänsten annat än i undantagsfall torde kunna organiseras utan att brandförsvarets dygnetruntberedskap utnyttjas för förstahands- insatsen på olycksplatsen. Ytterligare må framhållas att en uppdelning av räddningstjänsten lokalt på flera ansvariga organ kan medföra svårigheter vid beredskapsplanläggningen för olyckor av större omfattning eller för särskilda riskobjekt. Vid olyckor av större omfattning kan vidare resurser- na hos det organ som har att i första hand ombesörja räddningsverksam- heten visa sig otillräckliga. Hjälp kan således behövas från brandkåren eller från annat kommunalt organ.
Med hänsyn till det anförda bör brandstyrelsen alltid handha förvalt— ningen av all räddningstjänst i kommunen samt ledningen närmast under brandstyrelsen utövas av brandchefen också i fråga om sådan räddnings- tjänst, för vilken anlitas annat kommunalt organ än brandkåren eller statligt eller enskilt företag.
Särskild teknisk eller annan sakkunskap utanför brandkåren bör givetvis istörsta möjliga utsträckning tillvaratas inom räddningstjänsten. I fall då viss del av räddningstjänsten anförtrotts annat kommunalt organ än brandkåren, tex kommunens byggnadskontor, eller enskilt företag, tex oljesaneringsföretag, är det naturligt att arbetsledningen vid organet eller företaget även leder det praktiska arbetet på olycksplatsen. Detta behöver dock inte hindra att brandchefen är ansvarig räddningsledare, dvs ansvarig för all beredskap, för samordning av tillgängliga resurser, för erforderligt samråd med myndigheter, för eventuella förfoganden över tredje mans egendom etc.
Beträffande räddningsorganets verksamhet inom oljeskadeskyddet kan
man förutsätta att förhållandena i större utsträckning än när det gäller räddningstjänsten i övrigt medger stora verksamhetsområden. Längre insatstider torde i allmänhet kunna förekomma utan att inträffad skada nämnvärt förvärras. lnsatstiden får bestämmas med hänsyn till storleken och beskaffenheten av de anläggningar inom oljehanteringen som är belägna inom området, skaderisker — särskilt risken för grundvattenska- dor — kommunikationer samt andra på omfattningen av skadorna och bekämpningsmöjligheterna inverkande omständigheter.
Oljeskyddsutredningen konstaterade efter stickprovsundersökningar att i flera kommuner av landsbygdskaraktär inga eller få och obetydliga oljeutflöden inträffat. Utredningen ansåg därför att risken för oljeskador inom sådana kommuner var obetydlig samt att det var att gå längre än- vad som var påkallat att kräva att alla kommuner skulle hålla samma beredskap. Möjlighet skulle därför finnas för kommunerna att erhålla befrielse från skyldighet att hålla beredskap. Utredningen fann det vidare naturligt att flera kommuner genom avtal helt eller till viss del samordna- de sin oljeskyddsberedskap. I regel kunde behovet av skyndsamhet vid ingripandena ej anses vara större än att utryckning av en grannkommuns beredskapsorgan var tillfyllest. Lika stor skyndsamhet som vid brand var i allmänhet ej påkallad.
I likhet med oljeskyddsutredningen anser räddningstjänstutredningen att kommunerna i mycket stor utsträckning bör kunna samverka inom den del av räddningstjänsten som oljeskadeskyddet utgör utan att detta eftersätts. Genom samverkan iolika former torde oljeskyddsberedskapen utan någon större olägenhet kunna koncentreras till några få platser inom varje län. Genom en sådan samverkan skulle inte endast ekonomiska fördelar stå att vinna utan även en förstärkning av oljeskadeskyddet för hela samverkansområdet kunna åstadkommas. Den koncentration som här avses bör göra det lättare att anskaffa den särskilda utrustning, som ett effektivt ingripande mot oljeskador kräver, och som av bl a kostnads- skäl ej kan anskaffas för smärre räddningsenheter. Därjämte bör den specialutbildning av personal för oljeskadebekämpning som är önskvärd kunna begränsas.
Som framgår av vad som sagts nu bör en kommun som träffat avtal om betryggande hjälp från kommunal brandkår i annan kommun eller från annan brandkår eller från godtagbart statligt organ eller enskilt företag kunna helt eller delvis befrias från skyldighet att hålla brandkår med därtill hörande materiel etc. Befrielsen bör kunna avse hela kommunen eller en del av den men bör också kunna ha den innebörden att kommunens egen brandkår inte behöver vara anassad för viss eller vissa former av räddningstjänst. Kommunen bör också kunna bestämma att viss räddningstjänst skall ankomma på annat kommunalt organ än kommunens brandkår.
Som tidigare nämnts förutsätts för befrielse helt eller delvis för kommun från skyldigheten att hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar att länsstyrelsen vid fastställelse av brandordningen finner att det ingångna släckningsavtalet medför betrygg- ande släckningshjälp. I prop. l962:12 med förslag till brandlag och brandstadga motiverade departementschefen detta krav med att hållande
av kommunal brandkår är en av de grundläggande kommunala skyldighe- terna för upprätthållandet av ett betryggande brandförsvar. Myndighets- prövning av brandförsvarsavtal i övrigt fann han ej erforderlig.
Räddningstjänstutredningen föreslår att samma princip får gälla även för avtal angående annan räddningstjänst än brandsläckning. Avtal, varigenom kommun helt eller för visst område befrias från skyldigheten att hålla egen brandkår med vad därtill hör, bör sålunda underställas den regionala myndigheten. Detsamma bör gälla avtal eller kommunalt beslut, varigenom viss del av räddningstjänsten, tex oljeskadeskyddet, organise- ras på annat sätt än räddningstjänsten i övrigt.
Även om en kommun helt befriats från skyldighet att hålla brandkår, bör kommunen med de resurser som kommunen disponerar bistå vid nödläge i kommunen. Motsvarande bör gälla om befrielse från skyldighet att hålla brandkår bara avser viss del av kommunen eller visst slag av räddningstjänst, t ex oljeskyddsberedskapen.
7.3 Brandvämet
Inom åtskilliga kommuner består brandstyrkan — förutom av brandchef, en eller flera vice brandchefer saint brandkår — även av brandvärn. Brandvärn finns organiserat dels för släckning av skogsbrand, skogsbrand- värn, dels för släckning av annan brand, bygdebrandvärn. Det sistnämnda är avsett för bebyggelse på öar eller inom delar av kommunen, vilka är belägna så långt ifrån stationeringsorten för kommunens brandkår att denna inte inom rimlig tid kan ingripa för släckning av brand och för vilka det ej ansetts ekonomiskt möjligt att uppsätta en särskild brandkårs— avdelning. Brandvärn kan emellertid också uppsättas såsom släcknings- reserv för område där brandkår finns. Brandvämet är i regel utrustat med särskild på orten förvarad släckningsutrustning. Brandvämet grundas på den tjänsteplikt som gäller för dem som är bosatta i kommunen och som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år. I första hand anlitas dock frivilliga. Den som uttagits är skyldig deltaga i övningar under högst tjugo timmar årligen. Ersättning utgår endast för deltagande i släckning av brand (7 % brandlagen).
Bygdebrandvärnet bör med fördel kunna utnyttjas för olika räddnings- tjänstinsatser i orter belägna på längre avstånd från kommunens central- ort, där brandkår oftast är stationerad, eller från annan ort där brandkårs- avdelning finns. Med lämplig utrustning för räddning — främst av liv — och viss utbildning kan bygdebrandvärnet bli ett värdefullt tillskott i kommunernas räddningsorganisation. Att inrätta och utrusta särskilda ”värn” enbart för räddning som inte har samband med brand torde emellertid inte behöva bli aktuellt. Ersättning bör utgå för deltagande vid räddningsingripanden av alla slag. För att stimulera till utbildning i brandsläckning och annan räddningstjänst bör ersättning utgå också för deltagande i övningar.
7.4 Samverkansformer m m
Interkommunal samverkan inom brandförsvarets område sker huvudsakli- gen dels genom olika slag av avtal, varav släckningsavtalet är det vanligaste, dels genom kommunalförbund enligt lagen om kommunalför- bund.
De erfarenheter man fått av kommunalförbundet som samverkansform inom brandförsvaret är goda, särskilt när samverkan avser ett flertal kommuner. Då det gäller samordnad verksamhet för flera kommuner, vinns genom kommunalförbundet därjämte en organisatorisk enhetlighet som eljest kan vara svår att uppnå och som befrämjar ett ändamålsenligt utnyttjande av kommunernas samlade resurser.
Den inom brandförsvaret vanligast förekommande formen för samver- kan är de interkommunala avtalen, av vilka det finns flera olika typer. Denna samverkansform är smidig och lätt anpassningsbar till ändrade förhållanden. Genom medverkan av Svenska kommunförbundet har olika typer av normalavtal utarbetats och en betydande enhetlighet i avtals- innehållet har därigenom uppnåtts. Några tvister avseende avtalens innebörd har såvitt känt inte uppkommit. Av olika typer av brandför- svarsavtal må nämnas släckningsavtal, varigenom kommun helt eller beträffande visst område befrias från skyldighet att hålla egen brandkår, avtal som tillförsäkrar kommun hjälp med första utryckning samt avtal om utnyttjande av teknisk utrustning, tex anslutning till brandalarme- ringscentral.
Förut har framhållits att, i de fall då kommunalförbund finns för brandförsvaret, förbundet bör ansvara även för räddningstjänsten i övrigt. Detta hindrar givetvis ej att kommunalförbundet kan finna det ändamåls- enligt att genom avtal samverka med annan kommun eller andra kommu- ner beträffande viss speciell del av räddningstjänsten såsom oljeskade- skyddet. Huruvida de ytterligare skyldigheter som åläggs kommunerna enligt utredningens förslag kommer att medföra ett större behov av samverkan genom kommunalförbund än vad som fn är fallet, torde vara beroende av den framtida utvecklingen av möjligheterna till en vidgad samordning av brandförsvar och räddningstjänst i övrigt inom större regioner.
Liksom nu är fallet beträffande brandförsvaret, torde de interkommu- nala avtalen också när det gäller räddningstjänsten bli av stor betydelse för samverkan över kommungränserna. Utredningen vågar förutsätta att Svenska kommunförbundet i samråd med den berörda statliga myndighe- ten utarbetar normalavtal för de typer av avtal som kan förmodas bli vanligast förekommande. Genom avtal kan, som framgår redan av det förut sagda, organiseras såväl verksamhetsområden berörande mer än en kommun som samverkan över kommungränsen avseende viss del av räddningstjänsten såsom oljeskadeskyddet. Samarbete mellan kommuner- na avseende utnyttjande av specialutrustning eller specialutbildad perso- nal ävensom annan interkommunal samverkan inom räddningstjänsten kan också komma till stånd genom avtal.
Även om ett räddningsorgans kapacitet i princip skall vara avpassad efter förhållandena inom dess verksamhetsområde, kan oförutsedda situatio- ner, som ej kan bemästras av räddningsorganet, uppkomma. Sådana situationer torde med hänsyn till de mångskiftande uppgifter som räddningsorganet får bli vanligare förekommande än de fall då tillfällig släckningshjälp enligt 6 & brandlagen för närvarande påkallas. Rätten att påkalla tillfällig hjälp bör därför utvidgas till att — utöver de fall att den kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa — gälla alla situationer då omfattande eller särskilda räddningsåtgärder är nödvändiga. Hjälpskyl- digheten bör omfatta den hjälpande kommunens hela organisation för räddningstjänst.
7.6 Ledningen av räddningsarbete
Ledningen av räddningstjänsten vid en olycka av någon omfattning kan sägas innefatta två moment, ett teknisk-taktiskt och ett organisatoriskt.
Det är självklart att den teknisk-taktiska ledningen i princip utövas bäst av den som har utbildning i bekämpning av skador av det slag som hotar. Vid brand är således den som har brandteknisk utbildning bäst ägnad att leda släckningsarbetet. Vid andra olyckor är ofta den som har utbildning på det område som berörs av olyckan eller inom den verksamhet som orsakat olyckan mest lämpad att leda räddningsarbetet. Vid sjöolycka är således den lämpligast att leda räddningsarbetet som är utbildad att föra befäl över fartyg till sjöss. Vid gruvolycka kan det vara bäst att anförtro ledningen åt den arbetsledare inom gruvföretaget som känner gruvanS' geografi och som kan bedöma bl a hållfasthet och rasrisker.
I fråga om den teknisk—taktiska ledningen är således — förutom ledaregenskaperna — de tekniska kunskaperna avgörande för vem som bör leda räddningsarbetet.
Ju mer omfattande olyckan är och ju flera olika organ som deltari räddningsarbetet desto större betydelse får det organisatoriska momentet i ledningen av arbetet. För denna ledning behövs — förutom organisa- tionsförmåga — överblick och tillgång till sambandsmedel. För att denna del av ledningen skall bli effektiv behövs också vissa maktbefogenheter såsom befälsrätt över organ och personer som deltar i räddningsarbetet, rätt att göra avspärrningar, besluta om utrymningar samt rekvirera hjälp och materiel.
Det är inte givet att de skilda krav som enligt det anförda bör ställas på ledningen alltid finns eller kan förenas hos ett enda organ eller en enda befattningshavare. I de fall då den teknisk-taktiska och den organisatoris- ka ledningen måste vara uppdelad kan det också vara tveksamt var den högsta ledningen lämpligen bör ligga. Den teknisk-taktiska ledningen kan på grund av olyckornas skiftande orsaker och typer behöva åvila många olika experter, av vilka en del saknar myndighetsställning. Det är därför inte en möjlig lösning att utrusta alla tänkbara sådana teknisk-taktiska ledningsorgan med de mera allmänna befogenheter som behövs för det
Erfarenheterna från en del större olyckshändelser visar att räddningsar- betet ofta kan ledas effektivt av flera befattningshavare gemensamt utan att det behöver stå klart vem som har den högsta ledningen. Var och en av dem utövar då de befogenheter som tillkommer honom, och ingen av dem har direktiv- eller befälsrätt gentemot den andre. Med en sådan ordning finns goda möjligheter att låta den tekniska sakkunskapen i varje särskilt avseende komma till sin rätt. En förutsättning för ett gott resultat är dock att vilja till samarbete och ansvarstagande finns hos alla de berörda.
Emellertid får man inte bortse från att sådan vilja undantagsvis kan saknas eller att ovisshet råder om befogenheter och skyldigheter. Ingri- pande med riktiga åtgärder kan då fördröjas eller felaktiga åtgärder vidtas. Det kan inte uteslutas att motsättningar uppkommer rörande räddningsarbetets organisation och utförande. Även i sådana fall då berörda chefer är ense om räddningsarbetets utförande, kan behov av enhetlig ledning föreligga, exempelvis till följd av arbetets omfattning. Vissa åtgärder, framför allt ingripanden i tredje mans rätt, är fö av den naturen att de bör ankomma på en offentlig myndighet som är angiven på förhand och vars befogenheter och ansvar är klart bestämda.
Även om ett gott samarbete mellan organ som deltar i räddningstjänst är en av de viktigaste förutsättningarna för ett lyckligt resultat, måste till följd av det anförda kunna bestämmas vem som i ett visst fall har ledningen och ansvaret. Maktbefogenheterna och ansvaret måste kunna förenas hos ett organ. Inom brandförsvaret har statsmakterna givit uttryck åt nödvändigheten härav. Sålunda sägs i 9 & 1 mom första stycket brandstadgan att, när släckningshjälp erhållits, den befälhavare som fått hjälpen skall föra befälet. Denna ansvarsfördelning avser kommunala brandbefälhavare inbördes. Av andra stycket följer att den kommunala brandbefälhavaren äger befälsrätt över ”privat brandkår”, dvs även över dess chef i de fall då både den kommunala och den privata brandkåren deltar i brandsläckning. Lagstiftaren ger emellertid i tredje stycket de berörda cheferna rätt att komma överens om vem som skall utöva befälet.
Som nämnts förut bör ledningen vid räddningsarbete, inbegripet brandsläckning, åvila en offentlig myndighet. När det då gäller ledningen på det lokala planet — frågan om behovet av att kunna förordna särskild befälhavare vid inträffad katastrof behandlas i det följande — talar enligt utredningens mening de skäl, som har föranlett utredningen att i det föregående föreslå att räddningstjänsten åläggs kommunerna och då främst brandkårema, också för att brandchefen blir räddningsledare. Härtill kommer att, om det kommunala huvudmannaskapet Och ansvaret godtas, det ligger i sakens natur att en kommunal befattningshavare i princip bör ha ledningsansvaret.
Räddningstjänstutredningen föreslår sålunda att ledningen och ansva- ret vid räddningsingripande skall tillkomma brandchefen i den kommun där olyckan inträffat. En regel härom innebär emellertid inte i första hand att brandchefen skall överta de uppgifter som åligger cheferna för andra deltagande organ. Som förut nämnts visar erfarenheten att samar-
betet mellan olika organ i regel fungerar väl utan en sådan regel. För de undantagsfall där den behövs gör den emellertid klart var ledningen och ansvaret ligger. Bestämmelsen om ledningsansvaret bör därför utformas så att brandchefen skall ha ledningsansvaret om inte annat överenskommits eller får anses underförstått. I första hand är det här fråga om ansvaret för att insatserna samordnas. Ledningsansvaret har självfallet också den innebörden att den ger brandchefen ansvaret för att lednings- och befälsförhållandena vid varje räddningsaktion verkligen är ordnade på det sätt som bäst gagnar effektiviteten.
Den föreslagna regeln medför att kommunens brandchef får befälsrätt vid räddningsarbete, liksom fn vid brand, över olika organ. Dessa kan indelas i olika grupper. Först märks annan kommunal personal än brandkårens, t ex personal hos gatukontor, hälsovårdsnämnd och hamn- förvaltning. En annan grupp utgör landstingskommunal personal, främst läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal. Även enskilda företag och organisationer berörs. Det innebär, liksom vid brandsläckning, att brand- chefens befälsrätt vid behov omfattar personal vid en Olycksdrabbad anläggning där räddningsarbete pågår samt personal vid privata företag som biträder i arbetet, tex företag som tillhandahåller särskild materiel sasom specialfordon och pumpar. Slutligen kan brandchefens lednings- ansvar omfatta statliga organ, tex militär personal, civilförsvarspersonal, luftfartsverkets brandkårer och SJ:s röjningsmanskap. En särställning i förhållande till brandchefen intar polischefen. Polisen skall nämligen enligt 2 & polisinstruktionen lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen är till följd härav skyldig att ingripa och delta vid varje slag av olyckshändelse. Det åligger därför polismyndigheten att vid alla typer av olyckor samverka med brandchefen.
7 .7 Planläggning
För en effektiv räddningsberedskap i kommunerna krävs att de objekt beträffande vilka särskilda olycksrisker föreligger inventeras samt att räddningsplaner upprättas och ständigt hålls aktuella. Planläggningen bör främst ta sikte på dessa särskilda riskobjekt (såväl civila som militära) men även omfatta andra förutsebara olyckor av större omfattning eller speciell art. Planerna bör innefatta, förutom uppgifter om möjligheter till hjälp fran andra kommuner, inventering av alla tänkbara personella och materiella resurser, kommunala, statliga (civila och militära) samt enskil— da. Vid upprättande av planerna bör samråd ske med vederbörande polismyndighet samt med berörda kommunala myndigheter, sjukvårds- och transportorganisationer liksom med företrädare för större företag eller anläggningar som berörs av viss planläggning. Planer av här angivet slag har under senare år upprättats på flera håll.
Ansvaret för planläggningen bör åligga brandchefen i kommunen. Även för de fall då viss del av räddningsuppgifterna ankommer på annat organ än brandkåren, bör planläggningen ankomma på brandchefen. För att kunna fullgöra den planläggning, som är erforderlig, bör brandchefen få samma rätt till tillträde till anläggning, byggnad, upplag etc, som han nu tiger när det gäller hans tillsyn över brandförsvaret (25 & brandstadgan).
Frågan om hur räddningstjänsten kan komma att påverka personalsitua- tionen vid brandkårerna kan i viss utsträckning belysas av den undersök- ning rörande räddningstjänstverksamheten m rn vid de kommunala brand- kårema under år 1966 som utredningen gjorde. Räddningstjänsten vid de undersökta kommunerna var detta är utbyggd i mycket varierande omfattning. Det bör särskilt uppmärksammas att endast ett fåtal kommu- ner med mindre än 10 000 invånare anskaffat särskild räddningsutrust- ning.
Relationerna mellan brandkårernas utnyttjande för brandsläckning respektive räddningstjänst i övrigt bör kunna ge en vägledning vid bedömandet av hur stor del av den totala verksamheten som kan komma att hänföras till räddningstjänst i övrigt.
Undersökningen utvisar betydande variationer i antalet utryckningar för räddningstjänst mellan kommuner av olika storlek. I de minsta kommunerna utgjorde antalet räddningsutryckningar 7 % av totala anta- let utryckningar, medani kommuner med mer än 50 000 invånare (Stock- holm, Göteborg och Malmö undantagna) antalet sådana utryckningar utgjorde 28 %. Genomsnittet för hela landet var 15 %. I Stockholm, Göteborg och Malmö, som redan vid undersökningen hade en utbyggd räddningsorganisation, var i medeltal var femte utryckning föranledd av andra händelser än brand.
Utryckningarnas varaktighet uttryckt i persontimmar visar att genom- snittligt i hela riket 84 % av den totala utryckningstiden räknat i persontimmar hänförde sig till brandsläckning och 8 % till räddnings- tjänst. (Återstående 8 % avser brandkårernas tekniska service.) Skillnaden mellan kommuner av olika storlek är här inte så markant och i de kommuner, där man kan anta att räddningstjänsten var väl utbyggd, har utryckningar vid andra olyckor än brand tagit i anspråk ca 15 % av hela antalet persontimmar. Genomsnittliga varaktigheten av utryckningarna var för hela riket 1,8 timmar vid brand och 1,5 timmar vid räddnings- tjänst.
Den genomsnittliga utryckningsstyrkan vid räddningsingripanden har varit 3,8 man, medan vid brand styrkan genomsnittligt varit mer än dubbelt så stor eller 9 man. Även i stora kommuner, där räddningstjäns- ten torde ha varit relativt väl tillgodosedd, var den genomsnittliga utryckningsstyrkan för räddningstjänst avsevärt lägre än för brand. Endast i Malmö har personalstyrkorna vid räddning i medeltal varit större än vid brand (skillnaden var 0,8 man).
Med stöd av den nu redovisade undersökningen och på erfarenhetsmäs- sig grund kan konstateras att räddningsingripandena i regel är mindre personalkrävande än släckning av brand och vad därmed hör samman. Vissa brandkårer fullgör som nämnts i det föregående redan fn rädd— ningstjänst även utan samband med brand. De räddningsuppgifter som kan medföra särskilt personalkrävande åtgärder, tex vid ras eller oljeut- flöden då stora massor snabbt måste undanskaffas, kan förmodas inte få större frekvens än att den personalförstärkning, som tillfälligt krävs, såväl ekonomiskt som praktiskt bäst löses på annat sätt än genom en ökning av brandkårens personal. Arbetsuppgifterna i dessa fall, t ex grävning,
schaktning, lyftning och annan sådan verksamhet, som fordrar stor arbetsstyrka och oftast kanske också tillgång till maskiner av olika slag, kräver ej särskild utbildning i räddningstjänst. Den tillfälliga personalför- stärkning som behövs kan erhållas genom överenskommelse med lämpliga företag eller med kommunens egna organ, såsom byggnads- och gatukon- tor eller dylikt. Räddningstjänstutredningen kommer till följd av det anförda till slutsatsen att de nuvarande personalstyrkorna inom brandför- svaret i regel inte behöver förstärkas om utredningens förslag genomförs.
Enligt 2 % brandlagen skall kommunen hålla en brandstyrka av betryg- gande storlek och sammansättning. Brandstyrkan kan bestå såväl av heltidsanställd som av deltidsanställd personal. Det krävs sålunda inte att brandstyrkan i kommun av viss storlek skall enbart eller till viss del bestå av heltidsanställd personal. Brandlagsrevisionens av departementschefen i propositionen med förslag till brandlag och brandstadga åberOpade uttalande att en på deltidsanställd personal byggd brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten eller antalet utryckningar nödvändiggör heltidsanställda befattningshavare, får även i fortsättningen anses vägledande.
7.9 Brandordning — räddningsordning
Som förut sagts skall de bestämmelser, som utöver vad i brandlagen och brandstadgan föreskrivs, är erforderliga för brandförsvarets ordnande i kommunen upptas i en kommunal brandordning. Brandordningen antas av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsen.
Vissa föreskrifter om brandordningens innehåll ges i brandstadgan. I brandordning skall sålunda utöver vad i det föregående nämnts intas bestämmelser om bl a den kommunala brandstyrkans organisation och lägsta antal befattningshavare i denna (heltids- och deltidsanställda), om brandvärn samt om lägsta antal övningar med brandstyrkan (4 $). Brandordningen skall också innehålla bestämmelser om den tid inom vilken första utryckning med viss brandstyrka alltid skall kunna ske samt om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras för att upprätthålla den brandberedskap som krävs inom kommunen (5 å). Föreskrifter om de alarmeringsanordningar och andra anordningar, som är erforderliga för kommunens brandförsvar, skall också ingå i brandord- ningen (11 5). Exempel på olika typer av brandordningar har utarbetats av statens brandinspektion (statens brandinspektions meddelande 19633).
Efter mönster av brandlagstiftningen föreslog oljeskyddsutredningen att varje kommun skulle ha en oljeskyddsordning. Oljeskyddsordningarna skulle antas och fastställas på samma sätt som brandordningarna. I oljeskyddsordning föreslogs ingå bestämmelser angående ledningen av oljeskyddsberedskapen i kommunen, ledningen vid ingripanden för be- kämpning av olja samt den kommunala beredskapsstyrkans storlek, sammansättning och utrustning.
Syftet med lokala brandordningar är bl a att bereda kommunerna möjlighet att anpassa det kommunala brandförsvarets organisation efter
de förhållanden som råder inom varje kommun. Enligt räddningstjänstut- redningens förslag skall den lokala räddningstjänstorganisationen likale- des kunna anpassas efter förhållandena i kommunen. Kommun föreslås vidare ha möjlighet att anförtro del eller delar av räddningstjänsten åt annat organ än kommunens brandkår. Utredningen förutsätter därjämte en omfattande kommunal samverkan. Behov föreligger alltså av lokala bestämmelser som reglerar räddningstjänstens organisation rn m efter förhållandena i kommunen. Eftersom den lokala räddningstjänsten före- slås samordnad med det kommunala brandförsvaret och i huvudsak bygger på detta, anser utredningen att dessa bestämmelser bör ingå i kommunens brandordning. Denna bör omarbetas i sådana delar där det är lämpligt med gemensamma bestämmelser för brandförsvar och räddnings- tjänst i övrigt, t ex i fråga om personal och alarmering, samt kompletteras med sådana bestämmelser som tar sikte på räddningstjänst som i regel ej har direkt samband med brand, tex oljeskadeskyddet. Det bör vidare framgå av brandordningen i vilken utsträckning räddningstjänsten överlå- tits på annat organ än brandkåren.
Exempel på brandordningar bör utarbetas av den centrala myndighe- ten som därvid har att samråda med bl a Svenska kommunförbundet.
8. Regional verksamhet avseende räddningstjänst
8.1. Inledning
I det föregående har utredningen föreslagit att räddningstjänsten skall bli en obligatorisk kommunal uppgift på samma sätt som brandförsvaret. Ett av skälen härtill är att resurserna i fråga om utbildad personal och materiel finns hos kommunerna, främst hos deras brandkårer.
Även om hänsyn tas till den kommunala samverkan och den hjälp från annat lokalt räddningsorgan som vid behov skall kunna erhållas, kan, som framhållits i annat sammanhang, den enskilda kommunens organisation och materieltillgång vara otillräckliga för de undantagsvis förekommande men mycket omfattande räddningsuppgifter, som föranleds av katastro— fer, och som samhället kräver att dess räddningsorganisation skall kunna lösa. Dessa uppgifter fordrar en sådan koncentration av räddningsresur- ser, som det icke kan anses rimligt eller ekonomiskt försvarbart att den enskilda kommunen eller vissa kommuner i samverkan normalt skall svara för.
Utredningen behandlar i den följande framställningen dels den regiona- la verksamhet som avser räddningstjänst i kommunal regi och dels den som avser räddningstjänst vid katastrofer. De båda verksamhetsgrenarna kan dock inte avgränsas klart från varandra.
8.2 Regional verksamhet avseende räddningstjänst i kommunal regi
För erforderlig samordning och tillsyn behövs ett regionalt organ, som har överblick över och kännedom om räddningstjänstens organisation inom ett större område. Uppgifterna bör fullgöras i samråd med kommu- nerna i syfte att få samhällets räddningstjänst att fungera smidigt och ändamålsenligt.
Huvudsyftet med den nu angivna verksamheten kan sägas vara att på skilda sätt bistå kommunerna. När det gäller specialreglerade kommunala uppgifter lämnar statsmakterna sådant biträde varjämte uppdragits åt regionala och centrala statliga organ att utöva den tillsyn som behövs för ändamålet.
I fråga om brandförsvaret åvilar den regionala statliga tillsynen enligt 24 % brandstadgan länsstyrelserna. Fullmäktiges beslut om antagande av
brandordning skall, som nämnts, enligt 25; brandstadgan underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen har att utan ändring fastställa eller också vägra fastställa brandordningen. Om fullmäktige inte antar brand- ordning skall länsstyrelsen förordna i ämnet, men i sådant fall skall länsstyrelsens beslut underställas Konungens prövning. Länsstyrelsen skall också övervaka att kommunerna efterlever brandordningarna.
Behovet av statlig tillsyn över primärkommunal förvaltning är en betydelsefull principfråga, som har behandlats senast i en bilaga till länsdemokratiutredningens betänkande ”Förvaltning och folkstyre” (SOU 1968z47) samt i kommunalrättskommittens betänkande ”Kom- muns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut” (stencil C 197012). Kommunalrättskommittén föreslår att underställningsskyldigheten skall upphöra eller begränsas på ett flertal områden. Något förslag till ändring i fråga om skyldigheten att underställa beslut om antagande av brandordning läggs dock inte fram. Räddningstjänstutredningen anser sig inte ha anledning att gå in på en principdiskussion i denna fråga. Med hänsyn till vikten av att räddnings- tjänsten organiseras och vidmakthålls på ett sådant sätt att rimliga anspråk på effektivitet tillgodoses bör den räddningstjänst, som enligt utredningens förslag åläggs kommunerna, ingå i samma tillsynssystem som nu gäller för brandförsvaret. Detta innebär att beslut om antagande av brandordning _ vilken enligt utredningens förslag också avses reglera kommunens skyldigheter i fråga om räddningstjänsten — alltjämt bör underställas regional statlig myndighets prövning. Samma myndighet bör ha att övervaka att fastställd brandordning efterlevs.
Inom brandförsvaret har också de enskilda medborgarna, bl a fastig- hetsägarna, ålagts vissa skyldigheter. Som oljeskyddsutredningen föresla- git och räddningstjänstutredningen i annat sammanhang föreslår bör bl a företag som bedriver verksamhet med särskild fara för oljeutflöde kunna åläggas att hålla särskild personell och materiell .beredskap. På samma sätt som inom brandförsvaret bör det åligga det regionala statliga organet att tillse att företagen fullgör sina skyldigheter.
8.3 Regional verksamhet avseende räddningstjänst vid katastrofer-
Med katastrof avser räddningstjänstutredningen, som framgått av det föregående, i huvudsak ett sådant undantagsvis förekommande nödläge,i vilket behovet av samordning av samhällets räddningsresurser och beho- vet av gemensam ledning är särskilt framträdande och ej kan tillgodoses lokalt. Mot denna bakgrund anser utredningen uppenbart att ledningen av och ansvaret för de samlade insatserna vid katastrof bör åligga statlig myndighet. Detsamma bör gälla katastrofplanläggningen.
I det följande behandlar utredningen de räddningstjänstuppgifter avseende katastrofer som sålunda lämpligen bör lösas ovan den primär- kommunala nivån, nämligen dels planläggning som omfattar inventering av räddningsresurser och katastrofrisker samt upprättande av vissa hand- lingsplaner, dels ledningen av verksamheten vid inträffad katastrof.
De flesta olyckor, som i dagligt tal med hänsyn till sina verkningar'och andra omständigheter kallas katastrofer, torde den ordinära räddnings-
tjänstorganisationen på det lokala planet kunna bemästra. Utredningen erinrar om sitt förslag att den lokala räddningsorganisationen skall ha sådana resurser och hålla en sådan beredskap, inberäknat planläggning av räddningsinsatser för särskilda riskobjekt, att de flesta situationer skall kunna bemästras antingen med de egna resurserna eller genom den förstärkning som kan erhållas enligt ingångna avtal om samverkan eller genom tillfällig hjälp.
De verkliga katastroffallen får antas bli fåtaliga. Det är emellertid av utomordentlig vikt att, då sådana inträffar, en så god katastrofberedskap finns att tillgå att onödig tidsutdräkt inte uppstår, exempelvis genom bristande kännedom om tillgängliga resurser eller möjligheterna att få dessa kompletterade. En större områden omfattande katastrofplanlägg- ning bör dock inte vara mer ingående eller omfattande än att den skapar det nödvändiga underlaget för att ett regionalt organ vid en katastrof utan dröjsmål skall kunna organisera och leda räddningsarbetet. Planlägg- ningen, som bör vara allmänt utformad och därigenom möjlig att anpassa till de flesta katastrofsituationer. bör därför bygga främst på befintliga lokala räddningsresurser och på de lokala räddningsorganens planlägg— ning. Syftet med den regionala katastrofplanläggningen torde därför kunna uppnås med förhållandevis enkla åtgärder.
Effektiv räddningstjänst vid inträffad katastrof förutsätter att förbere- delser har skett genom inventering av tillgängliga personella och materiel- la resurser. Denna del av katastrofplaneringen bör göras fortlöpande och ses över med lämpliga tidsintervaller, förslagsvis en gång årligen.
Katastroforganisationen bör, som förut nämnts, baseras på den lokala räddningstjänstorganisationen. Den resursinventering, som sker lokalt och ligger till grund för den lokala planläggningen. bör därför utgöra stom- men i den regionala inventeringen. Om den lokala inventeringen med stöd av centrala anvisningar sker efter ett gemensamt mönster, torde samman- ställningen av uppgifterna inte bli alltför betungande och den bör också bli en tillförlitlig redovisning av tillgången på personal och materiel. Redovisningen bör givetvis också omfatta uppgifter om de större förråd av viss räddningsmateriel som enligt vad utredningen föreslår i det följande skall läggas upp.
Inventeringen bör vidare avse den personal och den materiel som vid katastroffall regionalt kan ställas till förfogande av polisen, civilförsvaret, militära myndigheter, kustbevakning och andra myndigheter. Inte heller denna redovisning bör göras alltför detaljrik och vidlyftig. Snarare torde det vara en fördel att den endast i stora drag visar vilka hjälpresurser som kan påräknas från olika håll vid ett akut katastrofläge.
Utredningen anser det knappast nödvändigt att den regionala materiel- inventeringen även omfattar tillgänglig materiel vid enskilda företag. som kan behövas vid katastrofer av skilda slag. såsom grävskopor, lastmaski— ner, lyftkranar och större länspumpar. En inventering av sådan materiel skulle bli både personal- och tidskrävande och uppgifterna skulle ändå komma att bli osäkra genom ständiga förändringar.
[ princip bör emellertid möjlighet finnas att utnyttja vissa av de uppgifter som länsstyrelsens civilförsvarssektion för sin krigsplanläggning inhämtar från företag och andra samt det hos civilförsvarssektionen i
samma syfte upplagda fordonsregistret. I detta sammanhang bör också uppmärksammas den kännedom som BRB-organisationen besitter om de resurser som företagen inom byggnads- och anläggningsbranschen såväl lokalt som regionalt förfogar över. Denna organisation - kungörelsen 19592177 angående byggnads- och reparationsberedskapen — är regionalt och lokalt anknuten till militär- och försvarsområdesindelningen och har till uppgift att vid krig och krigsfara genom särskilda arbetsorgan utföra för det totala försvaret erforderliga byggnads-, anläggnings- och repara- tionsarbeten, som icke utförs av andra civila eller militära organ.
Dessutom har de lokala räddningsorganen goda förutsättningar att utan alltför omfattande arbete skaffa uppgifter om tillgången på för räddning lämplig tyngre materiel inom sina verksamhetsområden och hålla dem aktuella. Dessa inventeringar skall ingå i den lokala planlägg- ningen. En sammanställning av dem bör ske för den regionala katastrof- beredskapens behov.
En inventering av katastrofriskerna och i anslutning därtill en plan- läggning av räddningsinsatserna så långt detta är möjligt är ett viktigt led i en fullständig katastrofberedskap.
Brandchefen har de bästa möjligheterna att bedöma vilka katastrof- risker som föreligger inom hans verksamhetsområde. Utredningen har föreslagit att det skall åligga brandchef att inventera de särskilda riskobjekt som finns inom varje kommun samt att beträffande risk- objekten upprätta planer för räddningsinsatser avseende bl a katastrofer samt att hålla dessa planer aktuella. En regionalt omfattande översikt av katastrofriskerna i anslutning till de särskilda riskobjekten inom kommunerna kan erhållas genom sammanställning av brandchefernas inventering. Likaså bör brandchefernas räddningsplaner för eventuella katastrofer samlas regionalt för att vid inträffad katastrof omedelbart kunna utnyttjas av den regionala katastrofledningen. Att därutöver regionalt utarbeta detaljplaner för räddningsinsatser vid katastrofer, som ej har anknytning till särskilda riskobjekt, bedömer utredningen inte vara praktiskt möjligt. Däremot bör regionalt för vissa typer av sådana katastrofer, såsom tågkatastrofer, flygkatastrofer, stormkata- strofer etc, viss översiktlig katastrofplanläggning äga rum genom upprät- tande av stomplaner. Dessa bör i stora drag redovisa planläggningen av räddningsverksamheten för olika katastroftyper. Planläggningen bör även omfatta hur information till inom katastrofdrabbat område boen- de m fl lämpligast bör ske. Stomplanerna bör upprättas i samråd med kommunerna samt med de landstingskommunala och statliga myndighe- ter och företag vilkas verksamheter berörs av planerna. Exempel på stomplaner bör utarbetas av den centrala myndigheten, som även bör utfärda råd och anvisningar i övrigt beträffande planläggningens omfatt- ning och innehåll.
I annat sammanhang har lämnats en kortfattad redogörelse för den nuvarande katastrofplanläggningen. Av denna framgår att en katastrof- planläggning som avser speciella åtgärder för skydd mot olyckor i atomenergianläggningar ankommer på vissa länsstyrelser. Planlägg- ningens omfattning i stort framgår av redogörelsen. Dessutom har redovisats hur genom sjukvårdshuvudmännens försorg den medicinska
katastrofberedskapen organiserats och planlagts.
Planläggningen för olika slag av katastrofer bör givetvis samordnas i den utsträckning detta kan medföra praktiska eller andra fördelar. Så bör exempelvis ske beträffande den nyssnämnda planläggningen för räddningstjänst vid atomolyckor. Den medicinska katastrofberedskapen inklusive sjuktransporterna bör med hänsyn till denna beredskapsplan- läggnings starka anknytning till sjukvården i övrigt inte inordnas i den regionala katastrofberedskapen. Den bör emellertid i erforderlig omfatt- ning anpassas efter den regionala planlägggningen, tex i fråga om ledningsfunktioner och alarmeringsvägar.
I det följande föreslår utredningen att bekämpning av på havet löskommen olja liksom hittills skall ankomma på tullverkets kustbevak- ning. Erforderliga stomplaner för landbekämpning av oljekatastrofer till sjöss bör upprättas i samråd med vederbörande kustdistriktschef.
I fråga om ledningen av katastrofbekämpning finns anledning att skilja mellan två delvis olika ledningsfunktioner. Den ena är den direkta ledningen av räddningsarbetet på skadeplatsen. Den andra är den led- ningsverksamhet som i stora drag går ut på att lösa samordningsfrågor, att tillse att tillgängliga resurser utnyttjas effektivt, att ge erforderliga direktiv för räddningsarbetets huvudsakliga inriktning samt att fatta sådana beslut i övrigt, som krävs för att begränsa skadeverkningarna och som är av så allmän karaktär och ingripande betydelse att de inte bör eller kan fattas av räddningsledaren på skadeplatsen. Den först- nämnda funktionen bör fullgöras av en särskild befälhavare på olycks- platsen. Den sistnämnda ledningsfunktionen bör ankomma direkt på ett statligt organ med tillräcklig överblick samt med tillgång till behövlig sakkunskap och befogenhet att snabbt vidta erforderliga åtgärder.
8.4. Organisation 8.4.1 Allmänna synpunkter
Kartläggningen i det föregående av de uppgifter inom räddningstjäns- ten, vilka bör fullgöras ovanför primärkommunal nivå, ger vid handen att uppgifterna omfattar samordning av kommunal verksamhet, tillsyn över att kommunerna organiserar sin räddningstjänst så att effektivite- ten inte eftersätts, planläggning över områden, som är större än kom- munerna och vilka kan antas bli berörda av katastrof, samt ledning av räddningstjänst vid katastrofer.
Utredningen har redan i samband med genomgången av de olika uppgifterna framhållit att de bör ankomma på ett statligt organ. Att ett regionalt organ är att föredra framför ett centralt har också antytts. Skälen härför är ytterligare följande. Samarbetet med kommunerna vid planläggningen fordrar mera ingående kännedom om de lokala förhal- landena än som på detta område lämpligen kan samlas hos ett för hela landet centralt organ. Ett regionalt organ har vidare bättre möjligheter att smidigt utnyttja den lokala organisationens planläggning och följa förändringar. Vid inträffad katastrof kan ledningen inte med tillräcklig snabbhet utövas av ett centralt organ. Inte minst torde den personliga
kännedom som företrädarna för ett regionalt ledningsorgan har eller snabbt kan skaffa sig om förhållanden på och omkring katastrofplatsen vara av stor betydelse för en framgångsrik katastrofbekämpning. Erfa- renheten från olyckstillfällen, då liv och egendom i betydande omfatt- ning varit i fara, visar, att länsstyrelsen i åtskilliga fall funnit anledning att överta ledningen av räddningsarbetet. Ett regionalt statligt organ är sålunda enligt utredningens mening att föredra framför ett centralt.
Länsstyrelserna har redan nu vissa sådana uppgifter som det här blir fråga om. Länsstyrelsen kan sålunda enligt 9 & 2 mom brandstadgan förordna särskild befälhavare när brand tagit eller hotar att ta större omfattning. Någon särskild planläggning eller resursinventering med sikte på storbrand har dock inte ålagts länsstyrelserna. Genom anvis- ningar har statens brandinspektion rekommenderat brandcheferna att var och en inom sin kommun upprätta släckningsplaner för katastrofbrän- der. Enligt lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar mm är ledningen av katastrofskyddet och viss katastrofplanläggning ålagd de länsstyrelser som Kungl Maj:t bestämmer med hänsyn till förekomsten av atomanläggningar. Planläggningens omfattning har förut kortfattat redovisats.
Oljeskyddsutredningen föreslog att, då synnerliga skäl förelåg, läns- styrelsen skulle äga överta ledningen av ingripande då olja kommit lös. Utredningen motiverade detta med att det i katastrofsituationer kunde vara nödvändigt att samla och samordna tillgängliga resurser inom ett stort område och att ingripa med extraordinära åtgärder. Behovet av samordning och enhetlig ledning medförde att beslutanderätten icke lämpligen borde ligga på ett kommunalt organ.
Räddningstjänstutredningen vill också erinra om de omfattande plan- läggningsuppgifter och den ledningsfunktion länsstyrelserna har inom totalförsvarets ram.
Som förut" redovisats bygger den franska katastrofplanen (plan ORSEC) på en organisation med ett regionalt verksamhetsområde som närmast motsvarar ett svenskt län. Även den västtyska katastrofbered- skapen har regionala ledningsorgan.
Det torde vara väl förenligt med länsstyrelseinstruktionen i dess nuvarande lydelse att länsstyrelsen ombesörjer en katastrofplanläggning, trots att författningsreglerad skyldighet ej föreligger. Flera länsstyrelser har redan funnit behov föreligga att upprätta beredskapsplaner för katastrofer i allmänhet eller katastrofer av visst slag, t ex oljekatastrofer och översvämningskatastrofer. Planerna är organisatoriskt olika upp- byggda men synes dock ha det gemensamt, att ledningen av katastrof- insatserna åligger en särskilt organiserad ledningsgrupp inom länsstyrel— sen.
Som tidigare redovisats har länsstyrelsen vid flera katastrofer faktiskt tagit ledningen och ansvaret för räddningsarbetet. Så var fallet vid Götaälvsraset 1957 och Mohedaexplosionen 1958 samt vid stormkata- strofen i Göteborg 1969.
Om länsstyrelsen åläggs ansvaret för katastrofplanläggning och kata- strofledning, innebär det sålunda en påbyggnad på eller utveckling av de uppgifter inom samhällets räddningstjänst som redan faktiskt full-
görs av länsstyrelsen. Någon annan befintlig regional statlig myndighet, som är lämpad för den verksamhet som det här är fråga om, finns inte. Verksamheten är inte heller av den omfattningen att ett särskilt regio- nalt organ bör skapas. Den regionala statliga myndighet som bör anförtros de här behandlade uppgifterna måste med den angivna bak- grunden bli länsstyrelsen.
8.4.2. Organisation inom länsstyrelsen
I det föregående har utredningen nämnt att, utöver ledningen på olycksplatsen, en regional katastrofledning bör finnas. Denna bör i enlighet med vad nyss anförts utövas av länsstyrelsen.
För att länsstyrelsen snabbt skall kunna träda i verksamhet som ledningsorgan bör, då en katastrofsituation föreligger, inom länsstyrel- sen organiseras en ledningsgrupp. Ledningsgruppen bör tillföra länssty- relsen den sakkunskap som är nödvändig för att länsstyrelsen skall kunna utan dröjsmål fatta de beslut situationen kräver. Någon särskild beslutsfunktion behöver inte tilläggas ledningsgruppen. Samrådet inom ledningsgruppen kan i stor utsträckning ersätta det samråd som eljest sker inom länsstyrelsen. Erforderliga beslut bör i den ordning som är angiven i länsstyrelseinstruktionen meddelas av länsstyrelsen. Länssty- relsen bör kunna delegera viss beslutanderätt i den utsträckning den finner det ändamålsenligt till en eller flera befattningshavare som ingår i ledningsgruppen och som tillhör länsstyrelsen. Behov av sådan delega- tion kan uppstå när räddningsinsatserna tar lång tid.
Med hänsyn till vikten av omedelbara effektiva räddningsinsatser och till behovet av att beslut av ofta ingripande natur genast kan fattas, bör landshövdingen eller dennes ställföreträdare leda ledningsgruppens arbe- te.
Sammansättningen av ledningsgruppen bör bestämmas med hänsyn till omständigheterna. Enligt utredningens uppfattning kan exempelvis i gruppen ingå brandsakkunnig inom länet med god kännedom om den lokala räddningstjänstorganisationen. länspolischefen, länsingenjören, sjukvårdsdirektören eller motsvarande chefstjänsteman inom landstings- kommun jämte den medicinska sakkunskap som kan anses nödvändig samt i förekommande fall kustdistriktschefen eller representant för denne.
Att brandexpertis och länspolischefen bör ingå i ledningsgruppen torde med hänsyn till brandförsvarets och polisens ställning i samhällets räddningstjänst inte behöva motiveras närmare. Genom länsingenjören och kustdistriktschefen tillförs gruppen erforderlig sakkunskap i fråga om oljeskadebekämpning. Kustdistriktschefen är därjämte inför general- tullstyrelsen ansvarig för bekämpningen av till sjöss löskommen olja. Sjukvårdsdirektören (eller motsvarande) ingår i den katastrofkommitte för sjukvården som organiserats inom varje landstingskommun. Genom honom erhålls den nödvändiga kontakten med den medicinska katastrof- planeringen inklusive sjuktransportväsendet.
Sammansättningen av ledningsgruppen synes i övrigt kunna varieras efter vad som bedöms lämpligt med hänsyn till länets förhållanden och
länsstyrelsens katastrofplanläggning. Det kan sålunda övervägas att låta militärassistenten och civilförsvarsdirektören tillhöra den fasta lednings— gruppen och därigenom tillvarata den speciella kunskap och färdighet i att planlägga och organisera för utomordentliga förhållanden som dessa tjänstemän besitter. Till ledningsgruppen bör därjämte vid aktuella katastroffall kunna knytas sakkunniga på skilda områden. Vid tågkata- strofer kan det exempelvis vara lämpligt att representanter för SJ inträder i ledningsgruppen, vid katastrofer som innebär omfattande elstörningar bör elblockschef eller motsvarande delta i ledningsgruppen, vid vissa oljekatastrofer geologisk expertis etc.
8.4.3. Behovet av särskild expertis vid länsstyrelserna
För sina regionala tillsynsuppgifter inom brandförsvaret biträds länssty- relserna _ utom i Gotlands län — av särskild expertis, länsbrandinspek- törer. Dessas göromål regleras närmare i en av Kungl Maj:t utfärdad instruktion (SFS 1965:685). Enligt denna skall länsbrandinspektör bl a efter länsstyrelsens bestämmande avge yttranden och verkställa besikt- ningar samt delta i handläggningen av vissa brandförsvarsärenden. Läns- brandinspektören skall vidare skaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom om länets brandförsvar samt till länsstyrelsen anmäla brister och föreslå åtgärder för deras avhjälpande. Det ankommer också på länsbrandinspektören att ha överinseende över skogsbrandbevakningen i länet. Länsbrandinspektören skall ta initiativ till bla kursverksamhet bland dem som är engagerade inom brandförsvaret. I förhållande till kommunerna intar länsbrandinspektören en rådgivande ställning.
Länsbrandinspektören, som utövar sitt uppdrag hos länsstyrelsen som bisyssla, är nästan utan undantag kommunal brandchef inom någon av de större kommunerna i länet.
Frågan om länsbrandinspektörernas ställning har bl a uppmärksammats i länsdemokratiutredningens betänkande "Förvaltning och folkstyre” (SOU 1968147, bil 2 s 316—318) och utförligt behandlats i brandförsvars- utredningens betänkande ”Statlig tillsyn över brandförsvaret" (stencil (' 1969:12).
Länsdemokratiutredningen pekade bla på att länsbrandinspektören genom sin ställning som både brandchefi en av de största kommunerna i länet och länsstyrelsens sakkunnige ofta i sin verksamhet kan råka i en jävssituation. Genom kommunsammanläggningarna och _avtal om gemen- sam brandchef för flera kommuner ökas de delar av länet inom vilka jävssituationer för länsbrandinspektören kan uppkomma. Länsdemokrati- utredningen framhöll också, att kommunindelningsreformens genom- förande torde medföra att allt färre kommuner kommer att ha brandchef som ej har samma kompetens som länsbrandinspektörerna har. Brandför- svarsutredningen uttalade bl a följande:
En genomgång av de olika ärendetyper som länsstyrelsen handlägger inom brandförsvarsområdet — brandordningar, avtal och andra organisa- toriska ärenden, sotningstaxor, skogsbrandförsvar, behörighetsfrågor, förelägganden och besvär, allmän tillsyn, civilförsvar och konsultativ verksamhet — visar att flertalet av ärendena inte kan handläggas utan
biträde av brandsakkunnig. Brandförsvarsutredningen har funnit att av de alternativ som finns för att tillgodose detta behov bör en organisation med centralt placerad expertis bäst fylla de uppställda kraven. Härigenom undviks jävssituationer och vinns enhetlighet i handläggningen av brand- frågorna. Allteftersom en utveckling sker mot ett från brandförsvarssyn- punkt alltmera komplicerat samhälle, blir kraven på överblick över stora regioner alltmer påfallande. En rad av de problem som uppstår är sådana att kännedom om likartade fall förenklar lösningen. Den centrala brand- sakkunniga myndigheten blir ett utpräglat stabsorgan med ett till inrikt- ningen och omfattningen väl avgränsat, men tekniskt och juridiskt komplicerat verksamhetsområde.
Brandförsvarsutredningen föreslog bl a på grundval av de här anförda skälen, att nuvarande länsbrandinspektörsorganisation skulle upphöra och att i stället fyra tjänster skulle inrättas vid statens brandinspektion, vilkas innehavare skulle få till huvudsaklig uppgift att i olika former biträda vid den regionala tillsynsverksamheten. Tjänsterna borde innehas av kvalificerade brandingenjörer med mångårig erfarenhet av kommunal brandbefälstjänst.
Vid remissbehandlingen av brandförsvarsutredningens förslag till- styrktes förslaget av Civilförsvarsstyrelsen, statskontoret, statens plan- verk, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Västernorrlands län, Svenska kommunförbundet och Svenska brandförsvarsföreningen. Fler- talet av länsstyrelserna liksom Svenska brandbefälets riksförbund och Föreningen Sveriges länsbrandinspektörer avstyrkte förslaget. Åtskilliga länsstyrelser och nyssnämnda riksförbund ansåg därvid att frågan om förändring av den nuvarande organisationen inte borde prövas eller genomföras förrän i samband med att räddningstjänstens organisation prövas eller innan kommunreformen genomförts fullständigt.
[ 1970 års statsverkspropositon (Bil 14, F 1) föreslog Kungl Maj:t i enlighet med brandförsvarsutredningens betänkande att länsbrandinspek- törsorganisationen skulle upphöra den 1 januari 1971 och att vid samma tidpunkt fyra tjänster skulle inrättas vid statens brandinspektion, som skulle överta uppgiften att biträda länsstyrelserna i tillsynsverksamheten. ] tvä likalydande motioner, 11673 och 11:785 hemställdes att riksdagen måtte avslå Kungl Maj:ts förslag om länsbrandinspektörsorganisationens upphörande. Statsutskottet (SU 1970212) tillstyrkte motionärernas hem- ställan. Utskottet anförde bl a:
Utskottet delar den i statsrådsprotokollet och motionerna anförda meningen att skäl föreligger för att pröva frågan om hur länsstyrelsernas behov av sakkunskap i fortsättningen skall tillgodoses. Lämpligheten av att skapa en centralt placerad enhet för regionala uppgifter bör emeller— tid, som även berörs i statsrådsprotokollet, prövas mot bakgrund inte minst av det kommunala brandförsvarets anpassning till de fortgående kommunsammanlåggningarna. Med hänsyn till de skilda lokala betingel- ser som fortfarande kvarstår hör emellertid en omorganisation av länssty- relser'nas sakkunniga anstå tills ytterligare klarhet vunnits om utveck— lingen i detta hänseende. Jävssituationer torde under en sådan övergångs- tid kunna lösas på hittillsvarande sätt. Kravet på enhetlighet och samverkan bör, om så bedöms erforderligt, kunna temporärt tillgodoses genom att statens brandinspektion tillförs ytterligare expertis. Även om räddningstjänstutredningen funnit att dess kommande förslag, såvitt nu kan bedömas, inte utgör hinder mot en omorganisation av brandförsvars- tillsynen, kommer ett uppskov med avgörandet dock att hålla öppen
Riksdagen följde utskottets hemställan (rskr 1970212).
Räddningstjänstutredningen finner på grundval av den analys av länsstyrelsernas tillsynsfunktioner som brandförsvarsutredningen gjort och med hänsyn till de ytterligare eller vidgade uppgifter som enligt räddningstjänstutredningens förslag skall ankomma på länsstyrelserna, att länsstyrelserna även efter genomförande av den pågående kommunindel- ningsreformen har behov av expertis inom räddningstjänstområdet.
Genom kommunindelningsreformen och en ökad kommunal samver- kan för att tillgodose brandförsvarets och räddningstjänstens intressen kommer inom några år de flesta kommuner att ha tillgång till den tekniska sakkunskap som många kommuner med deltidsanställda brand- chefer nu saknar och som länsbrandinspektören för närvarande bistår dessa kommuner med. Den rådgivande verksamheten som länsbrand- inspektörerna nu utövar i dessa kommuner kommer därför att förändras.
Länsstyrelsernas tillsynsuppgift skall, som tidigare sagts, främst vara av samordnande karaktär. Ett lämpligt instrument härför synes utredningen vara regelbundna överläggningar med kommunernas brandchefer och kornrnunförbundets länsavdelning. Med ett begränsat antal kommuner i varje län torde länsstyrelsens behov av att hålla sig underkunnig om brandförsvarets och räddningstjänstens tillstånd i länet på detta sätt kunna väl tillgodoses. Länsstyrelsen och brandcheferna får härigenom även ett forum för samråd om förhållanden som kan beröra länets katastrofberedskap. Vid dessa överläggningar bör någon företrädare för den centrala myndigheten medverka. Härigenom befrämjas ett ömsesidigt samarbete mellan myndigheterna på central, regional och lokal nivå.
Räddningstjänstutredningen föreslår i det följande att utbildning och fortbildning av befäl och annan personal inom de lokala räddningsorga- nen i princip skall åvila den centrala myndigheten och att statens brandskola skall inordnas i myndigheten. Länsbrandinspektörernas upp- gift att ta initiativ till regionala och lokala kurser m m torde därför icke längre bli aktuell.
i detta sammanhang vill utredningen erinra om de branddelegationer inom Svenska kommunförbundets länsavdelningar som finns eller är under uppbyggnad inom varje län. Branddelegation utses av länsavdel- ningens styrelse och består av kommunala förtroendemän inom det lokala brandförsvaret. Till varje delegation är också en inom länet verksam brandchef knuten som brandteknisk expert. Till branddelega- tionernas uppgifter hör bl a att ansvara för fortbildning av kommunal brandpersonal samt att på länsplanet tillvarata kommunernas intresse. Delegationerna sysslar även med den räddningstjänst som nu fullgörs av brandkårema och torde _ om räddningstjänsten åläggs kommunerna som en obligatorisk uppgift _ komma att få samma uppgifter beträffande den lokala räddningstjänsten som de har inom brandförsvaret. Enligt utred- ningens mening bör ett informellt samråd mellan branddelegationen och länsstyrelsen vara av stort värde vid samordning av räddningstjänstresur- serna och i andra gemensamma frågor, t ex utbildningsfrågor.
Behovet av särskild teknisk sakkunskap avseende brandförsvar och räddningstjänst vid länsstyrelserna torde därför komma att huvudsakligen
avse biträde vid ]) fastställande och ändring av brandordningar, 2) handläggning av vissa besvärsärenden och ärenden angående behörighets- frågor och förelägganden, 3) skogsbrandbevakningens ordnande samt 4) katastrofberedskapsplanläggningen.
I fråga om skogsbrandbevakningen är länsstyrelsens uppgift främst av organisatorisk art. Organiserandet av bevakningen torde — i den mån ej detta skett på centralt håll — kunna ske inom länsstyrelsen utan medverkan av brandteknisk sakkunskap. Inrättandet av länsalarmerings- centraler, vilket föreslås i det följande, bör icke oväsentligt underlätta organisationen av skogsbrandbevakningen.
Länsstyrelsernas kontinuerliga sysslande med katastrofberedskapsplan- läggningen torde, som framgått av det förut anförda, bli av förhållandevis begränsad omfattning. Beredskapsplanläggningen förutsätts i stor ut- sträckning bygga på den lokala räddningsorganisationens planläggning och resursinventering. De utförliga centrala anvisningarna och förslagen till stomplaner m m torde _ efter uppbyggnadsskedet — medföra att arbetet kan utföras utan särskild teknisk sakkunskap annat än i vissa särskilda planläggningsfrågor.
Räddningstjänstutredningen har på förfrågan från brandförsvarsutred- ningen förklarat att de meruppgifter, som enligt räddningstjänstutred- ningens förslag skall ankomma på länsstyrelsen, inte kan förmodas bli av den omfatttningen att de tillsammans med de uppgifter som länsstyrelsen har i fråga om brandförsvaret motiverar inrättande av en särskild experttjänst vid länsstyrelsen. Enligt räddningstjänstutredningens be- dömande torde, när kommunindelningsreformen genomförts och brand— chefstjänsterna i flertalet kommuner besatts med brandingenjörer, inte ens arbetsuppgifterna i två, eller i flera fall tre eller fyra, län sammanlagt motivera att särskilda experttjänster inrättas vid länsstyrelserna.
De organisatoriska möjligheter, som i detta sammanhang ter sig tänkbara, synes vara att antingen behålla det nuvarande systemet eller att indela landet i större regioner så avpassade, att arbetsuppgifterna blir tillräckliga för inrättande av särskild tjänst eller också att i enlighet med brandförsvarsutredningens förslag knyta experttjänsterna till den centrala tillsynsmyndigheten.
Behålls länsbrandinspektörsorganisationen i sin nuvarande form kom- mer det jävsproblem som brandförsvarsutredningen redovisat att bestå. Jävsproblemet torde vid genomförandet av räddningstjänstutredningens förslag komma att bli alltmer uttalat genom den omfattande kommunala samverkan som förutsätts inom skilda delar av samhällets räddningstjänst, tex oljeskadebekämpningen och alarmeringsorganisationen. Det finns vidare skäl att anta att brandcheferna särskilt i de största kommunerna, varifrån nu i regel länsbrandinspektörerna helt naturligt rekryteras, svårligen kommer att samtidigt kunna fullgöra sin kommunala tjänst vid brandkåren och tjänstgöra som länsstyrelsens sakkunniga.
] och för sig synes det som nyss sagts möjligt att indela landet i förslagsvis fyra eller fem regioner med brand— och räddningsteknisk expertis avsedd att bistå länsstyrelserna inom varje region. Det är en lösning som bl a anvisas i de tidigare nämnda motionerna. Någon speciell fördel med en sådan indelning i förhållande till att placera de föreslagna
experterna centralt har räddningstjänstutredningen ej kunnat finna. Möjligheten att få lokal- och personkännedom inom en sådan större region torde inte vara mycket större om tjänstemannen är stationerad inom regionen än om han är placerad centralt och primärt tilldelas ett visst verksamhetsområde. Med en placering av tjänsten vid den centrala myndigheten vinns däremot den betydelsefulla fördelen att tjänstemän— nen fortlöpande kan samråda, varigenom enhetligheten i utformningen av samhällets brandförsvar och räddningstjänst främjas. En centralt placerad expert torde också komma att få en vidare överblick över räddnings- tjänsten i allmänhet och de tekniska resursernas utveckling och härige- nom bättre kunna betjäna länsstyrelserna. Ingenting talar för att centralt stationerad expertis skulle bli mindre åtkomlig för länsstyrelserna än en regionalt placerad.
Räddningstjänstutredningen föreslår sålunda i likhet med brandför- svarsutredningen att den nuvarande länsbrandinspektörsorganisationen ersätts av ett antal tjänster som inrättas vid den centrala myndigheten. I vart fall till dess erfarenhet av organisationen vunnits bör antalet sådana tjänster i enlighet med brandförsvarsutredningens förslag bli fyra. Det förutsätts att var och en av ifrågavarande tjänstemän i huvudsak tjänstgör som" sakkunnig åt i förväg bestämda länsstyrelser.
8.5 Länsstyrelsens katastrofledning m m
Ledningen av räddningstjänsten när en katastrof inträffat bör i enlighet med vad förut sagts ankomma på länsstyrelsen. En föreskrift härom bör utformas så att det klargörs att länsstyrelsens övertagande av ledningen sker genom ett formligt beslut härom. Ansvaret innan länsstyrelsen övertagit ledningen åvilar självfallet den lokala räddningsledaren, brand- chefen. I regel torde det också bli brandchefen som bedömer om en katastrofsituation föreligger eller hotar att inträffa. Han böri sådant fall vända sig till länsstyrelsen och begära att denna övertar ledningsansvaret, men länsstyrelsen bör utan sådan hänvändelse kunna besluta härom.
Länsstyrelsen kan naturligtvis inte utöva den omedelbara ledningen av verksamheten på skadeplatsen. Det bör därför föreskrivas att länsstyrel- sen i samband med att den övertar ledningsansvaret skall utse en särskild befälhavare. Att på förhand utse någon som skall leda arbetet på olycksplatsen är inte lämpligt eller ens praktiskt möjligt. Valet av befälhavare måste anpassas efter den katastrof som inträffat och efter vilka för uppdraget lämpade personer som vid tillfället finns att tillgå. Ett visst rådrum med utseende av befälhavare kan man alltid räkna med, eftersom brandchefen utövar befälet till dess annat beslutats. Ofta kan det naturligtvis vara lämpligt att utse brandchefen till befälhavare. Länsstyrelsen bör ställa den expertis som behövs till den särskilda befälhavarens förfogande.
För att länsstyrelsen skall kunna leda och samordna räddningstjänsten vid en katastrof måste länsstyrelsen ha rätt att förfoga över personella och materiella resurser i tillräcklig utsträckning.
Viss personal och materiel kan redan enligt nuvarande bestämmelser ställas till förfogande vid katastrofer. Med stöd av kungörelsen om militär
räddningstjänst kan sålunda militärt bistånd erhållas och under vissa förutsättningar som närmare anges i kungl brev den 27 maj 1970 kan hemvärnet tas i anspråk. Viss civilförsvarsmateriel får ställas till länssty- relsens förfogande vid katastrofer och under vissa mycket begränsade förutsättningar även frivillig civilförsvarspersonal. Genom länsstyrelsens ställning som regional polismyndighet har länsstyrelsen möjlighet att vidta de dispositioner av polisens resurser som katastrofläget kräver.
Utöver nu nämnda resurser måste länsstyrelsen ha tillgång till de kommunala räddningsorganens personal och materiel. Länsstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet ger inte länsstyrelsen rätt att besluta att de kommunala räddningsorganen skall ställa sina resurser till förfogande för ingripande vid viss katastrof utanför resp kommun. Beträffande brandförsvaret har länsstyrelsen fn, som tidigare nämnts, endast rätt att vid storbrand förordna särskild befälhavare.
Länsstyrelsen bör därför ges rätt att när en katastrof inträffat ta i anspråk samtliga kommunala räddningsorgan inom länet. En föreskrift härom bör utformas så att den omfattar alla kommunala brandchefer och vice brandchefer, samtliga kommuners egna brandkårer, alla andra brand- karer * tex industribrandkårer — och räddningsorgan som enligt avtal har att fullgöra räddningstjänst inom viss kommun, alla andra kommuna- la organ än brandkårer som enligt vad reSp kommun bestämt skall svara för viss räddningstjänst samt allt brandvärn. Något behov av att i vidare mån än nu sagts ge länsstyrelsen rätt att ta i anspråk personal och materiel hos tex kommunala organ kan inte anses föreligga. Vid prövningen av i vilken utsträckning personal och materiel inom en viss kommun skall tas i anspråk måste länsstyrelsen självfallet ta skälig hänsyn till denna kommuns säkerhet. Någon särskild föreskrift härom anser utredningen inte nödvändig. I regel kan med all säkerhet avgörandet träffas i samförstånd med kommunens brandchef. Om enighet undantags- vis inte skulle kunna uppnås, bör länsstyrelsens mening gälla.
I detta sammanhang bör nämnas att utredningen i det följande kommer att föreslå att länsstyrelsen skall ges befogenhet att förordna om tjänsteplikt. när behovet av arbetskraft för räddningstjänst vid annat nödläge än brand inte kan med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat sätt.
Den befälhavare som länsstyrelsen förordnat bör ha att i fråga om verksamhetens huvudsakliga inriktning följa länsstyrelsens direktiv. [ övrigt bör han i princip ensam ha ansvaret för och utöva ledningen av arbetet på olycksplatsen. All personal som deltar bör alltså vara underställd honom. I det följande kommer utredningen att föreslå en motsvarighet till 12 & brandlagen, dvs en bestämmelse som ger befogen- het att vid nödläge företa ingrepp i annans rätt. Frågan huruvida beslut om särskilt omfattande ingrepp bör förbehållas länsstyrelsen kommer att behandlas i det sammanhanget. I vilken utsträckning en lokal räddningsle- dare har befogenhet att ingå avtal om utnyttjande av maskinell och teknisk utrustning eller om anlitande av enskilt företag för visst rädd- ningsarbete beror av vad kommunen föreskrivit härom. Utredningen föreslår i det följande att kostnaderna för räddningstjänst vid katastrof, bortsett från kommunens kostnad upp till visst belopp, skall bäras av
staten. Några uttryckliga föreskrifter om i vilken utsträckning en särskilt utsedd befälhavare skall ha rätt att ingå avtal av nyss nämnt slag anser utredningen inte nödvändiga. Det får anses ligga i sakens natur att avtal som medför exceptionellt höga kostnader bör träffas av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens godkännande.
Utredningen anser att man kan utgå från att de kommunala brand- cheferna, sedan kommunindelningsreformen genomförts, kommer att ha sådana kvalifikationer att de kan ansvara för ledningen av räddningstjäns- ten också när mera omfattande räddningsåtgärder behövs. Att särskild sakkunskap — som brandchefen kanske saknar — kan behövas för den teknisk-taktiska ledningen vid visst nödläge innebär, som framgår av vad utredningen anfört i avsnittet om den lokala räddningstjänstorganisa- tionen, inte att också den organisatoriska ledningen måste ligga hos någon som har sådan sakkunskap. Utredningen anser därför att det, utöver en föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att vid katastrof förordna särskild befälhavare, inte behövs någon bestämmelse — motsva- rande 9 & 2 mom. brandstadgan — som ger länsstyrelsen rätt att förordna särskild befälhavare vid större bränder eller andra nödlägen som kräver omfattande räddningsåtgärder.
9. Bekämpning av löskommen olja till sjöss och i kustvattnen samt i Mälaren och Vänern
9.1 Nuvarande ordning m m 9.1.1 Inledning
Räddningstjänstutredningen har i ett till Kungl Maj:t avgivet remiss- yttrande den 11 augusti 1969 i huvudsak redovisat det förslag till organisation för bekämpning av löskommen olja till sjöss och ikustvatt- nen som i det följande närmare utvecklas och motiveras. Kungl Maj:t har därefter i enlighet med utredningens förslag i nyssnämnda yttrande uppdragit åt tullverket att omhänderha oljebekämpningen till sjöss ochi kustvattnen (ändring, 1969z831 i tullverkets instruktion; se numera 1970961). Medel för denna verksamhet har för budgetåren 1970/71 och 1971/72 ställts till verkets förfogande under tolfte huvudtiteln.
9.1.2 Oljeskyddsbestämmelser
Gällande bestämmelser om Oljeskydd berör så gott som uteslutande åtgärder för att förebygga oljeskador. Endast iobetydlig utsträckning tar bestämmelserna sikte på förhållandena då oljeutsläpp skett eller på beredskapen härför. Bestämmelserna redovisas därför här mycket kortfat- tat.
Vissa frågor avseende oljeutsläpp till sjöss regleras i lagen (l956:86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och tillämpningskungörel- sen (l958zl9l) till denna lag. Lagstiftningen bygger i det väsentliga på 1954 års internationella konvention angående förhindrande av havsvatt- nets förorening genom olja m m (SÖ l956:15 och SÖ 1963:15). Sverige anslöt sig till konventionen år 1956.
Syftet med nämnda konvention och lagstiftning är att förhindra skadliga oljeutsläpp från fartyg. Enligt konventionen åtar sig de fördrags- slutande parterna bl a att utfärda förbud mot utsläpp inom vissa zoner av olja eller oljehaltiga blandningar som förorenar havsytan. Till följd av ändringar är 1962 i konventionen är Östersjön och Nordsjön med anslutande vikar sådana förbjudna zoner. Genom nyssnämnda lag och tillämpningskungörelse regleras även skyldigheten att i allmän hamn hålla mottagningsanordningar för oljerester från fartyg. Med stöd av samma lag har en del länsstyrelser beträffande vissa vattenområden utfärdat bestäm-
melser till förebyggande av att vattnet förorenas av oljerester från fartyg.
Med stöd av förordningen (1961:568) om brandfarliga varor har kommerskollegium meddelat bestämmelser om särskilda anordningar i oljehamn till förhindrande av oljeskador. Sålunda är föreskrivet att i hamn, som regelbundet utnyttjas av tankfartyg för lastning och lossning, skall finnas tillgång till bom- eller slanglänsor eller annan dylik anordning som kan hindra att på vattnet utrunnen olja sprider sig ävensom möjlighet att undanskaffa eller oskadliggöra utrunnen olja.
I detta sammanhang bör också nämnas de i administrativ ordning för marinen utfärdade särskilda föreskrifterna till förebyggande av oljeskador från krigsmaktens fartyg, vilka föreskrifter avser såväl förebyggande åtgärder som åtgärder då olja kommit lös.
9.1.3 Nuvarande organisation för oljeskyddsberedskap och oljebekämp- ning till sjöss och i kustvattnen
De nuvarande verksamhetsformerna för oljeskyddsberedskap och oljebe- kämpning till sjöss och i kustvattnen har växt fram dels ur den nyssnämnda lagstiftningen angående åtgärder mot vattenförorening från fartyg, dels ur det alltmer växande behovet av snabba åtgärder till förhindrande av oljeskador. De myndigheter som främst kommit att bära ansvaret för de preventiva åtgärderna är sjöfartsverket och polisen samt tullverkets kustbevakning medan bekämpningsåtgärderna främst kommit att åvila kustbevakningen och brandkårema i några större kommuner.
Sjöfartsverket har enligt sin instruktion (1969:320) att handlägga ärenden om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Verket har tillsyn över de nyssnämnda mottagningsanläggningarna och andra anordningar i hamnar till förhindrande av oljeskador. Verket är representerat i den rådgivande mellanstatliga sjöfartsorganisationen IMCO:s oljeskadekom- mitté och följer därigenom utvecklingen på det internationella området. Beträffande Sjöfartsverkets medverkan i den direkta oljeskyddsberedska— pen bör nämnas att verket anmodat lotspersonalen att medverka vid bevakning och rapportering av oljeutsläpp eller oljetläckar till sjöss och invid kusten. Lotsdistriktens fartyg kan på begäran av för bekämpning ansvarig myndighet bistå vid oljebekämpning.
Tullverkets kustbevakning deltar ioljeskyddsberedskapen till sjöss och invid kusten på flera olika sätt. Kustbevakningens sambandscentraler tar emot och vidarebefordrar rapporter om oljeförekomster och oljeutsläpp. På grund av sin rörlighet har kustbevakningen stora möjligheter att bevaka oljeutsläpp. Kustbevakningens personal ombesörjer därjämte när— mare undersökning av rapporterad oljeförekomst och svarar i de allra flesta fallen ensam för de egentliga bekämpningsaktionerna. Genom praktiska prov försöker man få fram lämpliga och effektiva bekämpnings- metoder. Genom kungörelsen (19641834) om förordnande för tullperso- nal att ombesörja viss polisbevakning åligger det personalen vid tullver- kets kustbevakning bla att söka fastställa vilket fartyg som gjort sig skyldigt till oljeutsläpp eller som skäligen kan misstänkas härför.
Polismyndighetens främsta uppgift på berörda område är att verkställa
förundersökning vid misstanke om brott mot gällande bestämmelser till förhindrande av oljeförorening. I den utsträckning som är möjlig medverkar polis även vid rapportering och bevakning. Beträffande polis- distrikt, där åtgärder mot oljeskador kan bli aktuella, har rikspolisstyrel— sen bla rekommenderat en kartläggning av de resurser som finns för att förebygga eller hindra oljeskador ävensom upprättande av åtgärdskalen- der för polisens handlande.
Utöver de nu nämnda deltar ytterligare myndigheter i oljeskyddsbered- skapen genom att rapportera iakttagna oljefläckar eller oljeutsläpp. Så är fallet med televerket genom kustradion, flygvapnet och marinen samt luftfartsverket, som uppmanat civil luftfartygspersonal att medverka i övervakningen av oljeförekomster till sjöss. Krigsmaktens bistånd i oljebekämpningsverksamheten i övrigt kan påräknas under de förutsätt- ningar som gäller för militär medverkan vid nödlägen.
För att uppnå enhetlighet i fråga om rapportering av iakttagelser om oljeförekomster ute på havet har Kungl Maj:t genom beslut den 28 februari 1969 föreskrivit, att iakttagelser av oljefläckar eller oljeutsläpp till sjöss samt inkomna meddelanden om sådana iakttagelser inom polisen, krigsmakten, televerket, sjöfartsverket, luftfartsverket eller tull— verket utan dröjsmål skall befordras till den närmaste av tullverkets sambandscentraler. Sambandscentralen skall underrätta vederbörande länsstyrelse och, om meddelandet inte har kommit från polisen, veder- börande polismyndighet. I anslutning härtill har generaltullstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket utfärdat anvisningar om anknytning från svensk sida till den internordiska rapporteringen av oljeutsläpp till sjöss.
För nordsjöområdet träffades år 1969 en överenskommelse mellan nordsjöstaterna om samarbete vid bekämpande av allvarliga oljeförore- ningar (Nordsjöavtalet). Enligt överenskommelsen skall parterna bl a läm- na varandra meddelande om olyckshändelser och oljebälten som kan all- varligt hota en annan fördragsslutande stat samt uppmana sina fartygsbe- fälhavare och flygplanspiloter att rapportera sådana olyckshändelser och oljebälten. En fördragsslutande part, som behöver hjälp med åtgärder mot oljeskador, skall få allt bistånd som de andra fördragsslutande parter- na kan lämna. Genom överenskommelse den 8 dexember 1967 förband sig regeringarna i Sverige, Danmark, Finland och Norge att lämna varand- ra uppgifter om oljeutsläpp på havet och om bekämpnings- och bered— skapsåtgärder m m samt bistånd vid undersökningar av oljeutsläpp inom sina sjöterritorier och angränsande farvatten. Under åren 1969 och 1970 har utarbetats ett förslag till ny överenskommelse (s k Köpenhamnsöve- renskommelsen), som innefattar en utvidgning av 1967 års överenskom- melse till att avse en biståndsskyldighet i överensstämmelse med vad som föreskrivs iNordsjöavtalet. Detta innebär att en fördragsslutande stat skall efter anmodan lämna det bistånd tilloljebekämpning som är möjligt. För- handlingsdelegationerna kom överens om att i avvaktan på att överens— kommelsen formellt skulle kunna sättas i kraft föreslå sina regeringar att ändock tillämpa dessa bestämmelser. För Sveriges del har överenskom- melsen godkänts genom beslut av Kungl. Maj:t den 14 januari 197] (kommunikationsdepartementet). Köpenhamnsöverenskommelsens giltig- het är inte geografiskt begränsad.
Köpenhamnsöverenskommelsen och Nordsjöavtalet innebär en viss ”överlappning”, men för de fyra nordiska ländernas del innebär överens- kommelserna att samma regler för bistånd gäller i både Östersjön och Nordsjön.
På tillskyndan av dåvarande kommunikationsdepartementet har, som i det föregående redovisats, de länsstyrelser, som närmast berörs av oljeut- släpp till havs, bedrivit en beredskapsplanläggning för åtgärder mot olje- skador. Vid åtskilliga inträffade oljeskadefall har sådana planer legat till grund för bekämpningsarbetet.
9.1.4 Oljeskyddsutredningens förslag
Oljeskyddsutredningen fann att endast begränsade möjligheter förelåg att awäija skador från på öppna havet löskommen olja och att därför behovet av särskilda beredskapsåtgärder i syfte att hindra skada eller minska skadeverkningarna av sådan olja var relativt litet. Ingripande kunde, ansåg utredningen, i regel ske först när oljan närmade sig land och då för övrigt blott i vissa fall. Oljeskyddsutredningen fann därför ej skäl föreslå någon organisation för bekämpning av oljeutflöden till sjöss. Den mera allmänna beredskapsåtgärd som kunde komma i fråga var att varsko vederbörande myndighet om att olja kunde antas flyta i land vid visst strandområde. En verkligt effektiv uppsikt över oljetlaks rörelse skulle emellertid kräva stora insatser och dra betydande kostnader. Sådan uppsikt som kunde ske med rimliga kostnader ansåg oljeskyddsutred- ningen däremot böra genomföras.
Oljeskyddsutredningen föreslog vidare genomförandet av ett enhetligt rapporteringssystem om iakttagna oljefläckar och oljeutsläpp och för- ordade, att rapportering av iakttagna oljefläckar till sjöss och i kustvatt- nen skulle ske till polisen. Då så var påkallat, skulle polisen larma det beredskapsorgan som hade att ingripa på den hotade kuststräckan. Bedömningen av om bekämpningsåtgärder borde insättas skulle således ankomma på polisen. Rekognosering av oljetläckarna skulle utföras av kustbevakningen eller lotspersonalen. När det gällde oljefläckar långt ute till havs föreslog utredningen, att rapport härom skulle vidarebefordras till länsstyrelsen och sjöfartsverket vilka, eftersom de kunde väntas erhålla fortlöpande uppgifter, hade bättre möjligheter än den lokala polismyndigheten att bedöma när oljan blivit ett hot mot viss kuststräcka och anledning förelåg att varsko vederbörande beredskapsorgan på land.
9.2. Räddningstjänstutredningen
9.2.1. Allmänna synpunkter på bekämpning av löskommen olja till sjöss och i kustvattnen
Oljeskyddsutredningen utgick, som nyss nämnts, från att tekniska möjlig- heter i stort sett saknades för effektiv bekämpning av olja till sjöss. Under senare år har emellertid både i Sverige och utomlands framkommit medel och metoder, som — ehuru de i många fall ännu inte är fullt utvecklade — ändå visat att det är fullt möjligt att effektivt oskadliggöra löskommen olja till sjöss innan den når kuster och stränder.
Man har vidare funnit att det från ekonomisk synpunkt är betydligt fördelaktigare att bekämpa oljan på vattnet än att låta den driva mot land på grund av att även relativt små mängder ilandfluten olja åstadkommer stora miljöskador med kostsamma saneringsåtgärder som följd.
Förekommande oljeutsläpp varierar till storlek och karaktär inom mycket vida gränser. Med hänsyn till omfattning och frekvens kan oljeutsläppen till sjöss och i kustvattnen med en viss generalisering hänföras till följande kategorier 1) dagligen förekommande mindre utsläpp till följd av slarv eller brott mot gällande bestämmelser angående vattenförorening, 2) oljeutsläpp till följd av kollison eller grundstötning av fartyg i kusttrafik, ofta inomskärs och med måttliga men ändå miljöfarliga utsläpp som följd samt 3) tankfartygsolyckor av katastrofkaraktär.
Någon tankfartygsolycka av katastrofkaraktär har inte inträffat i svenska farvatten. Tankfartyget Gogstads grundstötning utanför norr- landskusten 1964 åstadkom dock stora skador på stränderna inom Sundsvallsområdet, och tankfartyget Benedictes kollision sommaren 1969 utanför Skånes sydkust utgjorde ett allvarligt tillbud.
Den statistik som under de senaste åren förts inom tullverkets kustbevakning visar att även antalet oljeutsläpp till följd av kollision eller grundstötning av fartyg i kusttrafik är begränsat, särskilt sett i relation till trafikens omfattning. Av de sammanlagt 321 oljeutsläpp som kustbevak- ningen registrerat till sjöss och i kustvattnen under år 1969 var nio fall att hänföra till denna kategori. De största skadorna med saneringskostnader på inemot sex miljoner kronor som följd åstadkoms genom det brittiska tankfartyget London Harmonys grundkänning i Stockholms skärgård. Att skadorna blev så omfattande får främst tillskrivas det förhållandet att det då inte fanns någon fungerande oljeskyddsberedskap. Under 1970 registrerade kustbevakningen 359 oljeutsläpp varav 61 i hamn. Samman- lagt var 8 tankfartyg invecklade i kollision eller grundstötning på svenskt vatten. Tre fall av dessa orsakade relativt omfattande och svårbemästrade oljeutsläpp.
Det alldeles övervägande antalet oljeutsläpp till sjöss är föranlett av vad som i statistiken betecknats som ”okänd orsak”. Utsläppens karaktäri många av dessa fall tyder dock på att de skett avsiktligt i form av tankrengöring. Ofta har dessa oljeförekomster iakttagits på öppet hav och de har då primärt hållits under observation. Egentliga bekämpningsinsat- ser har vanligen skett endast vid sådana oljeutsläpp som utgjort ett direkt hot mot kusten.
Som en följd av den vitt skiftande karaktären på oljeutsläpp till sjöss varierar också förutsättningarna för en effektiv bekämpning av uppkom— na eller hotande skador.
Det mest svärbemästrade fallet är helt naturligt katastrofen. Emellertid kan katastroffrekvensen även med ökad tankfartygstrafik antas bli myc- ket läg, särskilt som speciella åtgärder torde vara att förvänta för att säkra de stora tankfartygens framförande i trånga, grunda eller starkt trafikera- de farvatten.
Om en katastrof trots allt inträffar, blir omfattningen och karaktären
av oljeutsläppet i allmänhet omedelbart inrapporterade via radio, varför lämpliga bekämpningsinsatser omgående kan beslutas. Möjligheterna att förhindra eller begränsa en katastrof är därför väsentligen beroende av att lämpliga bekämpningsmedel finns omedelbart tillgängliga och att dessa snabbt kan sättas in inom skadeområdet.
Stora tankfartyg framförs i regel inte längre sträckor inomskärs eller i omedelbar närhet av kusten. Mindre eller medelstora tankfartyg trafike- rar däremot dessa vatten i stor utsträckning, varför riskerna för grund- stötning eller kollision med sådana fartyg är relativt sett större. Om en olycka med åtföljande oljeutsläpp sker i här avsedda områden, rör det sig i allmänhet om måttliga kvantiteter, och olyckans omfattning och karaktär blir även i detta fall snabbt känd. Situationen kompliceras dock i icke ringa grad av den omedelbara närheten till land. Även om insats av personal och materiel inte erfordras i på långt när samma omfattning som vid en katastrof på öppna sjön, ökar i stället kravet på snabbhet i bekämpningsåtgärderna. Här föreligger ett krav på en mycket hög insatsberedskap.
Vid det alltjämt mycket stora antalet anonyma oljeutsläpp till sjöss försvåras bekämpningsinsatserna av att utsläppen ofta upptäcks först i efterhand och ibland så sent att den löskomna oljan redan är inpå stranden. Motåtgärderna försvåras även av att oljan kan ha spritts över stora områden, vilket kräver helt andra bekämpningsmetoder än då utsläppet kan angripas i ett tidigt skede. Mot denna typ av oljeutsläpp krävs framför allt en effektiv övervakning men även hög beredskap och möjlighet att snabbt dra samman erforderliga bekämpningsresurser.
9.2.2. Bekämpningsmetoder
Utan att närmare analysera eller eljest bedöma de metoder som hittills framkommit — något som för övrigt torde ligga utanför räddningstjänst— utredningens uppdrag - vill utredningen kortfattat omnämna de vanligast förekommande och särskilt dem som hittills använts utanför den svenska
kusten. Inomskärs kan uppsamling av olja ske med hjälp av s k länsor av olika beskaffenhet eller genom utspridning av absorptionsmedel. Sådant medel gör att oljan klumpar ihop sig samt helt eller delvis förlorar sin smetighet och sin vidhäftningsförmåga. Den kan sedan sugas upp eller på annat sätt avlägsnas från vattenytan. Absorptionsmedel kan utgöras av syntetiska medel eller av naturmedel såsom bark och torv. Även om mekanisk upptagning av löskommen olja generellt bör ses som den primära metoden, kan det i öppen sjö vara svårt eller omöjligt att tillräckligt snabbt anbringa härför lämplig materiel (t ex länsor). De metoder som fn används till sjöss är bekämpning med dispergeringsmedel, utspridning av absorptionsmedel, bränning av oljan på havsytan samt sänkning till havsbotten med hjälp av sänkmedel.
Ehuru betydande försöksverksamhet pågår utomlands för att utveckla lämpliga och effektiva medel för sänkning av olja till havsbotten, torde man ännu inte ha lyckats ta fram medel som med tillräcklig säkerhet binder och bryter ned den sålunda behandlade oljan. Härtill kommer de betänkligheter som från marinbiologisk synpunkt anmäler sig mot att
Att förinta till sjöss drivande olja genom bränning har stött på svårigheter främst genom att det visat sig besvärligt att åstadkomma effektiv förbränning av all oljan. Särskilda för ändamålet lämpliga brännmedel är dock under utveckling och vissa sådana har redan framkommit och använts med viss framgång.
Absorptionsmetoden har enligt vad utredningen inhämtat använts i i svenska farvatten med i vissa fall gott resultat. Oljebältets utsträckning blir då väl synlig och oljan driver förbi holmar och skär utan att fastna och kan på lämplig plats lätt tas upp genom exempelvis slamsugare eller vid mindre oljeförekomster för hand med spade, grep e (1.
I de fall då mekanisk upptagning inte är möjlig utgör dispergeringsme- toden den tekniskt sett enklaste metoden och samtidigt det mest effektiva sättet att bekämpa oljan till sjöss. Genom att olja, som kommit lös till sjöss, mycket snabbt sprider sig över stora ytor har det visat sig, att för bekämpning av sådan olja, som inte kunnat länsas in, disperge- ringsmetoden i allmänhet är lämpligare än övriga metoder och ofta den enda praktiskt användbara. Metoden innebär att oljeytan täcks eller besprutas med ett dispergeringsmedel, varefter oljan genom agite— ring finfördelas i havsvattnet och utsättas för kemisk och biologisk nedbrytning. Valet av dispergeringsmedel och dettas koncentration påverkas av en rad faktorer såsom vattentemperatur, oljans viskositet m m samt av disponibla bekämpningsmedels giftighet. Sedan numera så gott som helt giftfria dispergeringsmedel utexperimenterats, har denna metod ökat i användbarhet. De eventuella ekologiska sekun- däreffekterna av denna metod bör vägas mot de skador som uppstår, om man använder ineffektiva bekämpningsmedel eller om oljan inte alls bekämpas. För att utsprida dispergeringsmedlet och blanda detta med det oljebemängda vattnet fordras särskild apparatur som är under anskaffning dels för permanent installation på kustbevakningens större båtar, dels i en bärbar version för användning exempelvis på förhyrda bogserbåtar.
Man kan på teknikens nuvarande ståndpunkt inte ange något universal— medel för bekämpning av till sjöss löskommen olja. Det förefaller sannolikt att man även i framtiden måste kunna variera metoderna efter de förutsättningar som gäller i varje enskilt fall. Val av medel och metoder eller kombinationer av dessa måste sålunda anpassas efter den löskomna oljans typ och kvantitet, rådande temperatur-, vind— och strömförhållanden, förekomst av is m fl omständigheter, som påverkar oljans spridning och konsistens, samt rådande nautiska förhållanden.
Såväl inom landet som utomlands pågår i såväl statlig som privat regi forskning, försök och utveckling för att få fram bättre och billigare metoder och bekämpningsmedel. Denna verksamhet kan väntas fram- bringa ett växande antal alternativa lösningar för bekämpning av till sjöss löskommen olja.
9.2.3. Synpunkter på utformningen av en organisation för oljebekämp- ning till sjöss och i kustvattnen
Utvecklingen pekar mot att tyngdpunkten i samhällets beredskap mot skador från oljeutsläpp till sjöss och i kustvattnen bör bygga på snabbaste
möjliga ingripande för bekämpning av oljan innan den får vidare sprid- ning och eventuellt nått land, där även relativt små kvantiteter olja åstadkommer besvärliga och kostsamma saneringsproblem. Även om man idag inte kan säga att man har ett fullständigt program för att effektivt bekämpa oljan redan innan den når land, anser räddningstjänstutred- ningen bekämpningsmöjligheterna nu vara sådana, att samhället bör äga en organisation för oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen. En sådan organisation får anses som ett nödvändigt komplement till rädd- ningstjänsten i land och bör innefatta ett verkställande organ för övervakning till sjöss, rapportering, rekognosering, alarmering samt för bedömning, initiering och samordning av erforderliga bekämpningsinsat— ser.
Som utredningen inledningsvis framhållit erbjuder bekämpningen av löskommen olja på havet och invid kusterna särskilda och mångskiftande problem. I princip torde dock samma krav kunna ställas på den organisation som skall bekämpa oljeutflöden till sjöss och i kustvattnen som på räddningstjänstorganisationen till lands, nämligen hög beredskap dygnet om samt tillgång till sambandsmedel, lämpligt utbildad personal, materiella resurser lämpliga för den insats varom är fråga och lednings— organisation.
Kravet på hög beredskap dygnet om gör sig kanske inte gällande så markant som då det gäller räddningstjänstorganisationen i övrigt, där dröjsmål ofta innebär fara för människoliv. Emellertid torde vid oljeut- släpp av katastrofkaraktär samt även eljest vid vissa vind- och strömför- hållanden möjligheten att snabbt sätta in åtgärder mot upptäckt löskom- men olja vara avgörande för om oljan kan hindras att nå land och förorsaka skador. Tillgång till sambandsmedel är i detta sammanhang av stor vikt. Samband måste vid en aktuell bekämpningsaktion kunna hållas dels med dem som deltar i en bekämpningsaktion ute till sjöss, dels med räddningsorgan och berörda myndigheter till lands såsom brandkår, polis, länsstyrelse, lotsplatser etc samt med kommunala organ, exempelvis hamnförvaltning och hälsovårdsmyndighet. Dessutom måste bekämp- ningsorganisationen kunna kommunicera med civilt och militärt flyg, handelsfartyg, fiskebåtar samt andra båtar inklusive fritidsbåtar utrustade med kommunikationsmedel, vilka alla skall kunna ha möjlighet att rapportera iakttagelser av oljeutsläpp eller lämna rapporter om olje- fläckars lägen, storlek m m.
I fråga om personalen gäller att den utöver erfarenhet av för oljebe- kämpning lämpliga båttyper och erforderlig utbildning bör ha god kännedom om de farvatten inom vilka den skall tjänstgöra. Personalorga- nisationen bör vara sådan att den möjliggör god beredskap för snabba insatser och har en relativt stor rörlighet så att personal utan stora svårigheter kan lösgöras från andra arbetsuppgifter om förhållandena så påkallar.
Kravet på materiella resurser avser givetvis främst tillgång till lämpliga båtar. Eftersom olja skall kunna bekämpas såväl ute till sjöss som i kustvattnen behövs båtar och fartyg av olika slag. Den typ av apparatur som för närvarande utnyttjas för utspridning av olika bekämpningsmedel torde utan kostsamma anordningar kunna anbringas på ett flertal olika
Behovet av ledningsorganisation bör särskilt understrykas. Bekämpning av större mängd löskommen olja till sjöss kräver samlade insatser av flera organ. Framförallt torde en ledningsorganisation krävas för att läget skall kunna följas och bedömas så att ytterligare resurser kan sättas in eller andra särskilda åtgärder vidtas om så anses erforderligt. Kontakter måste därjämte i de flesta fall på ledningsnivå kontinuerligt hållas med rädd- ningsorganen till lands.
Härutöver krävs att den organisation som skall svara för oljebekämp— ningen till sjöss och i kustvattnen har en kusttäckande verksamhet. Därmed avses icke blott att organisationens verksamhetsområde omfattar hela kustområdet utan även att organisationen har sådan lokalisering att varje del av kusten och havet närmast därutanför kan nås inom rimlig tid. Därmed uppnås även den fördelen från bekämpningssynpunkt att de bekämpningsresurser utanför organisationen, som finns vid kusten, lätta— re kan tas till vara och utnyttjas när behov föreligger. Kontakten med räddningsorganen i land torde också vinna på en sådan spridning.
[ och för sig skulle man kunna tänka sig att tillgodose behovet av kusttäckande verksamhet genom att överlåta ansvaret för oljebekämpning på flera organ som tillsammans täcker kustområdet. Det torde emellertid inte vara praktiskt lämpligt att efter viss geografisk indelning av kustvatt— nen och havet därutanför fördela ansvaret på flera organ. Det skulle exempelvis i vissa gränsfall bli svårt att avgöra vilket organ som skulle vara ansvarigt för viss bekämpningsaktion. Oljebältenas rörelser kan ofta icke bedömas med någon större säkerhet och bekämpningsarbetets effektivitet skulle bli lidande. Kravet på en enhetlig kusttäckande organisation får därför anses vara väsentligt.
9.2.4. Förslag till organisation
Att skapa ett nytt särskilt organ för att leda oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen finner utredningen av flera skäl icke försvarligt. En sådan lösning skulle medföra så stora investerings- och driftskostnader, att den ej kan anses motiverad. Fastän förekomsten av oljeutsläpp och drivande olja till sjöss synes vara ständigt ökande, är det långt ifrån alla oljeutsläpp som kräver särskilda eller mer omfattande bekämpningsåtgär- der. lngripandena mot utsläppen blir med nödvändighet ojämnt fördelade utefter olika kuststräckor och under olika årstider. Om organet icke skulle ha andra arbetsuppgifter skulle betydande svårigheter uppkomma att på ett ekonomiskt sätt utnyttja dess personal och materiel.
Utredningen har därför undersökt om inte ett inom kust— och havs- övervakning redan verksamt organ kan anförtros ansvaret för oljebekämp- ningen.
De' statliga organ som därvid kan komma i fråga är tullverkets kustbevakning, lotsorganisationen, marinen och polisen.
I fråga om sambandsmedel är polisen väl utrustad. Räckvidden till sjöss av de vid kusten placerade polisradiostationerna torde dock för närva- rande i allmänhet vara för kort. Detta skulle emellertid utan större kostnad kunna avhjälpas. Polisen får också anses förfoga över en ledningsorganisation, som skulle kunna utnyttjas för den här avsedda
verksamheten. Polisens främsta uppgift i händelse av oljeutsläpp till sjöss är emellertid, som förut nämnts, att vid misstanke om brott verkställa förundersökning. Den skadebekämpande verksamheten beträffande lös- kommen olja får anses ligga utanför polisens uppgifter. För deltagande i direkta bekämpningsaktioner har polisen inga särskilda resurser. Behövlig utbyggnad härför måste bli av betydande omfattning och därför kostsam. De båtar som finns inom vissa polisdistrikt vid kusten är få och inte lämpade för oljeskadebekämpning.
Marinen har allsidigt utrustade fartyg, som till en del är lämpade för oljebekämpning. Marinen har även tillgång till helikopterflyg, vilket är av stor betydelse för spaning, rekognosering och tranSport. Marinen förfogar vidare över sambandsmedel i erforderlig omfattning, vari ingår bl a de av marinen bemanade kustradiostationerna. Tillgången på lämplig personal är dock växlande under olika tider av året. I princip är marinens verksam- het kusttäckande men resurserna är i stort kocentrerade till ett fåtal plat- ser. Bestämmelserna för militär medverkan i civil verksamhet har förut berörts. Att lägga huvudansvaret för oljebekämpningen på marinen skulle innebära frångående av den väsentliga pricip som dessa bestämmelser ger uttryck för.
Lotsväsendet har både personal och båtar som är användbara för oljebekämpning till sjöss. Bland annat genom anknytningen till kustradio- stationerna har organisationen tillgång till sambandsmedel. Det måste emellertid anses tveksamt om lotsorganisationen numera kan sägas ha en helt kusttäckande verksamhet. Genom den rationalisering och koncentra- tion av lotsuppassningsställena som pågått och pågår torde denna organi- sations lämplighet för andra uppgifter än lotsning och sjösäkerhetstjänst ha minskat. Den nedskärning av organisationen som beslutats gör kon- centrationen till vissa farleder markant (prop 19701119). Genom att uppassningstiderna beskärs och personalen minskar kommer också orga- nisationens beredskap för de uppgifter som här avses att försämras. Lotsorganisationen skall i princip i första hand svara för lotsning och vad därmed hör samman. Därför synes i vart fall nya uppgifter icke böra läggas på lotsorganisationen om andra lösningar står till buds.
Vad slutligen angår kustbevakningen, har den otvivelaktigt en kust- täckande verksamhet med en relativt jämn fördelning av enheter utefter hela kusten. Den har också tillgång till lämpliga personella och materiella resurser. Genom sin fortlöpande sjöbevakningsverksamhet på olika omrä- den upprätthåller kustbevakningen hög beredskap. Kustbevakningens sambandscentraler har utrustning för vittomspännande' tele- och radio- kommunikationer samt är bemannad av personal väl förtrogen med förhållandena till sjöss. Kustbevakningens ledningsorganisation är väl förfaren att leda aktioner till havs av övervaknings— och räddningskarak- tär. Kustbevakningen torde sålunda närmast motsvara de krav på kust- täckande, sjöövervakande verksamhet, som ett ansvarsorgan för bedöm- ning och ledning av oljebekämpning till sjöss och i kustvattnen bör fylla.
1 de provisoriska beredskapsplaner, som länsstyrelserna i kustlänen upprättat, har som tidigare nämnts ansvaret för oljebekämpningen till sjöss anförtrotts kustbevakningen, som ställgsina resurser till förfogande. Kustbevakningens distriktsledning och linjepersonal har härigenom under
de senaste åren fått värdefull erfarenhet av bekämpningsaktioner av olika omfattning och art. Kustbevakningsenheterna har på de flesta aktuella platser redan etablerat ett gott samarbete med de lokala brandkårema samt med andra organ och myndigheter som kan biträda i bekämpnings- aktioner såsom lotsväsendet, marinen och hamnförvaltningarna. Genom det förut redovisade beslutet den 28 februari 1969 har Kungl Maj:t lagt ansvaret på kustbevakningens sambandscentraler för den idetta samman- hang mycket betydelsefulla uppgift som mottagande och vidarebeford— rande av meddelanden om iakttagna oljeutsläpp och oljeförekomster till sjöss utgör. Detta har i den praktiska tillämpningen också inneburit, att vederbörande sambandscentral efter en sammanställning av mottagna rapporter så snabbt som möjligt söker skapa sig en föreställning om oljeförekomstens utsträckning, läge etc och låter ombesörja rekognose- ring och närmare undersökning av oljeförekomsten.
Som framgår av det sagda finns inom kustbevakningen erforderliga grundförutsättningar för den räddningsverksamhet som här avses. Kustbe- vakningen har därjämte kommit att bli det statliga organ som faktiskt haft huvudansvaret för bekämpningen av till sjöss och i kustvattnen löskommen olja, ehuru före februari 1970 stöd härför saknats i instruk- tion eller annan föreskrift. Allt talar för att kustbevakningen även fortsättningsvis bör anförtros ansvaret för denna verksamhet. Utred- ningen föreslår därför i anslutning till sitt tidigare avgivna yttrande och Kungl Maj:ts beslut i anledning härav att ansvaret för bekämpning av till sjöss och i kustvattnen löskommen olja slutgiltigt åläggs tullverkets kustbevakning.
9.2.5. Erforderliga ändringar i kustbevakningens organisation m m
Om ansvaret för oljebekämpningen till sjöss läggs på kustbevakningen uppställer sig dels frågan om till följd härav förändringar i dess nuvarande organisation måste ske, dels frågan om och ivilken omfattning komplet— teringar måste göras i fråga om grundresurserna personal, båtar och sambandsmedel.
Kustbevakningen är organiserad i fyra kustdistrikt vart och ett omfat- tande 4—6 kusttullmästarområden. Inom varje sådant område finns 2—3 kustposteringar. Varje kusttullmästarområde utgör en operativ enhet. Ledningen för verksamheten i ett kustdistrikt åvilar en kustdistriktschef som för ledningsuppgifterna har viss stabspersonal. Chef för kusttullmäs— tarområde är en områdeskusttullmästare som bl a har ansvaret för beredskapen inom sitt område och till vilken kustdistriktschefen kan delegera åtskilliga uppgifter. För varje kustpostering finns en kustposte- ringschef. Den högsta operativa ledningen för hela kustbevakningsorgani- sationen i riket ankommer på gränschefen vid generaltullstyrelsen.
Enligt tjänstgöringsreglementet för tullstaten har kustdistriktschefen huvudansvaret för all verksamhet inom sitt distrikt. Han är både admi- nistrativ chef och regional operativ ledare. Såväl de allmänna riktlinjerna för verksamheten inom kustdistriktet som en icke obetydlig del av arbetet i övrigt leds direkt av kustdistriktschefen. l reglementet är särskilt utsagt att kustdistriktschefen för främjande av samarbete med andra myndigheter, vilkas verksamhet ansluter sig till kustbevakningens arbete,
skall upprätthålla kontakter med bl a polis, lots och militära myndighe— ter.
Med hänsyn till den ställning kustdistriktschefen har bör det regionala ansvaret för oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen läggas på honom. Det bör ankomma på honom att med tillgängliga resurser inom distriktet enligt generaltullstyrelsens anvisningar organisera verksamheten samt upprätta erforderliga detaljplaner för oljebekämpning. Hur verksam- heten skall organiseras och i vilken utsträckning särskilda planer för bekämpningsaktioner eller eljest bör utarbetas synes inte böra närmare regleras. För att kustbevakningen effektivt skall kunna utnyttja de resurser som finns i de olika distrikten och på grund av de skillnader som föreligger mellan kustdistrikten i fråga om risken för oljeutsläpp och naturliga förutsättningar att bekämpa dessa, tex strömförhållanden eller kustens beskaffenhet, bör enligt utredningens mening stor frihet lämnas. Vissa centrala anvisningar bör dock utfärdas för att enhetlighet skall skapas i huvuddragen av organisationen.
Att man sålunda lägger det regionala och lokala ansvaret för oljebe— kämpningen till sjöss och i kustvattnen på kustdistriktschefen innebär dels att denne skall avgöra om och i vilken omfattning ingripanden för bekämpning av viss oljeförekomst skall ske, dels att den operativa ledningen normalt ankommer på honom. Kustdistriktschefen bör emel- lertid medges stora möjligheter att delegera vissa ledningsfunktioner. Detta gäller framför allt den direkta ledningen på platsen, för vilken i allmänhet bör utses särskild befälhavare, t ex tjänsteman ur kustdistrikts- chefens stab, områdeskusttullmästare eller chef på distriktsbåt. Eftersom även mindre oljeförekomster under ogynnsamma förhållanden kan orsaka besvärliga skador, bör dock den operativa chefen fortlöpande hållas underrättad om händelseutvecklingen för att kunna vara beredd att sätta in ytterligare resurser om så skulle behövas. Större bekämpningsaktioner där insatser krävs av flera organ och myndigheter bör alltid ledas av kustdistriktschefen. [ de fall då två kustdistrikt berörs och en enhetlig operativ ledning erfordras för bekämpningsaktionen. bör det ankomma på gränschefen eller dennes ersättare att vid behov reglera ledningsförhål- landena. Eftersom gränschefen redan enligt gällande bestämmelser har den högsta operativa ledningen över kustbevakningen, kan han givetvis i en sådan situation eller eljest vid större eller mera komplicerade oljebe- kämpningsaktioner själv överta ledningen.
Kustbevakningens organisation är uppbyggd för den mångsidiga verk- samhet som detta organ har sig ålagd. Denna verksamhet är främst inriktad på skilda slag av kust- och havsövervakning samt sjöräddnings- tjänst. Beslut måste ofta fattas omgående och åtgärder vidtas utan dröjsmål. Eftersom varje kusttullmästarområde utgör en operativ enhet kan — då ingripande blir aktuellt — omedelbara åtgärder vidtas. Erforder- liga ledningsresurser kan snabbt insättas genom den operativa stabsbered- skap som finns inom varje kustdistrikt.
Vid oljeutsläpp av katastrofkaraktär — tex till följd av tankfartygsha— veri — som kan orsaka ödesdigra skador och som kräver alldeles särskilt omfattande insatser av olika myndigheter och organ, bör det ankomma på generaltullstyrelsen att samordna verksamheten och besluta om vem
som skall ha den operativa ledningen och ansvaret för de samlade oljebekämpningsinsatserna. Detsamma gäller svenskt bistånd vid oljebe- kämpning enligt internationella avtal och andra överenskommelser. Här- vid förutsätts att åtgärder av sjöfartsteknisk art,t ex berörande säkerheten på fartyg, handhas av sjöfartsverket samt att åtgärder som direkt syftar till bärgning av det skadade eller förlista fartyget på sedvanligt sätt hand— has av det bärgningsbolag som det berörda fartygets redare anlitar, varvid erforderliga samråd bör ske med den som leder oljebekämpningen.
Sammanfattningsvis kan beträffande kustbevakningens nuvarande organisation sägas att den torde vara väl lämpad att utan några väsentliga förändringar utnyttjas för oljebekämpningsverksamhet till havs och i kustvattnen. De förändringar som kan visa sig nödvändiga torde i stort sett vara av sådan detaljbeskaffenhet att de kan beslutas av generaltullsty- relsen.
Vad därefter angår frågan huruvida kustbevakningens nuvarande resur- ser i fråga om båtar, personal och sambandsmedel är tillräckliga även för den ökning av den totala verksamheten som oljebekämpningen kommer att medföra, finner utredningen att det av flera skäl inte torde vara lämpligt att dimensionera organisationen så att den med egna personella och materiella resurser skall kunna ensam svara för all oljebekämpning. Oljeutsläppen varierar i hög grad i omfattning och art. En organisation som med någorlunda säker marginal med enbart egna resurser skall kunna svara för all bekämpning — även om man bortser från katastroftillfällen — skulle kräva tillgång till mycket stora resurser och dra betydande kostnader. Enligt utredningens mening böri stället oljebekämpningsorga- nisationen utformas så, att den till sitt direkta förfogande har de resurser som erfordras för att snabbt och effektivt kunna ingripa vid de mera vanligen förekommande oljeutsläppen till sjöss. En sådan avvägning innebär samtidigt resurser för i varje fall de inledande bekämpningsåtgär- derna vid större oljeutsläpp. När förstärkning eller speciella resurser erfordras, bör beredskapsorganisationens ledning utan omgång kunna initiera sådana åtgärder oavsett om detta bäst sker genom medverkan från andra statliga eller kommunala organ eller genom anlitande av privata företag (t ex bärgningsbolag, oljesaneringsföretag) eller genom förhyrning av lämpliga båtar, flygplan m m eller genom en kombination av dessa alternativ.
Från dessa utgångspunkter bör bedömas om kustbevakningens resurser kan anses tillräckliga eller om kompletteringar krävs.
] fråga om sambandsmedel har kustbevakningen ett kusttäckande, på de tidigare omnämnda åtta sambandscentralerna uppbyggt basradionät. Sambandscentralerna, som är bemannade dygnet runt, har en mycket hög standard i fråga om tele- och radiokommunikationsmedel som bl a omfattar sjöfartsradio, luftfartsradio, marinens och flygvapnets uk-fre- kvenser, brandkårens riksfrekvens, vissa av polisens frekvenser samt privatradiobandet. Personalen är särskilt utbildad för att kunna göra de bedömanden och undersökningar som kan vara erforderliga för att undvika onödiga pådrag. Föreståndaren för sambandscentral är i opera— tivt hänseende direkt underställd kustdistriktschefen.
Eftersom sambandscentralerna och sambandsnätet motsvarar högt
ställda fordringar, behöver de inte byggas ut. Vid bekämpningsaktioner och då särskilt sådana som fordrar mera betydande insatser, där samord- ningsuppgiften blir framträdande, är sambandscentralerna väl ägnade att användas som uppehållsplats för den operativa ledningen.
Kustbevakningen disponerar för närvarande, fördelade på 47 kustpos- teringar, 42 större bevakningsbåtar (tullkryssare och tulljakter) samt 20 tullracerbåtar och fem isbåtar. Inom varje kustdistrikt finns minst en tullkryssare som distriktsfartyg. Tullkryssare och tulljakterna är avsedda för verksamhet i de yttre farvattnen medan tullracerbåtarna främst är avsedda för de inre delarna av kustdistrikten samt i kustens omedelbara närhet. Samtliga båtar är tekniskt väl utrustade med bla radio. Alla större bevakningsbåtar har radar och Decca Navigator.
Utbyggnad och förnyelse av båtarna sker enligt en av generaltullstyrel- sen uppgjord båtmaterielplan, vilken årligen överses. Gällande båtmate- rielplan upptar ingen ökning av antalet båtar men däremot en fortlöpan- de förnyelse av bätbeståndet. Bland annat har två äldre tullkryssare nyligen utbytts mot nya sådana med högre standard och förbättrad utrustning för de uppgifter som kustbevakningen har. En tredje tullkrys- sare är under byggnad. Nybyggnadsplanerna upptar sammanlagt fem sådana kryssare. De båda hittills ersatta äldre tullkryssarna har byggts om till specialfartyg för oljebekämpning varjämte flertalet tullkryssare och tulljakter fått permanenta anordningar för oljebekämpning till sjöss.
Utredningen anser det icke möjligt att i nuvarande läge göra en totalbedömning av i vilken utsträckning ytterligare båtar krävs för att kustbevakningen skall kunna fullgöra sin uppgift i fråga om oljebekämp- ning utan att eftersätta andra arbetsuppgifter. Inom de kustdistrikt där oljeutsläpp är talrikast förekommande torde dock antalet båtar behöva ökas. Vilka typer av båtar som kan vara lämpligast att anskaffa beror bl a på övriga uppgifter, båtarnas placering i kustbevakningsorganisationen och flera andra faktorer. Utredningen redovisari kapitlet om utrustnings- frågor rn m närmare behovet av båtar för vissa speciella ändamål. ] övrigt anser utredningen att det bör ankomma på generaltullstyrelsen att då den anser att tillräckligt erfarenhetsunderlag finns för bedömning, pröva om ytterligare båtar erfordras och vilka typer av båtar som i så fall bör an- skaffas.
Kustbevakningen har för närvarande omkring 400 anställda. Varje kustpostering har en bemanning om fyra till aderton man; vid vissa kustposteringar finns sålunda dubbla båtbesättningar. Personalens tjänst- göring inom kusttullmästarområdena samordnas delvis, varför trots den relativt fåtaliga personalen bevakningsmanskap ständigt kan hållas i beredskap för tjänstgöring då särskilda skäl föranleder därtill. Genom tillgång till bil vid varje kustpostering kan personal lätt transporteras från ett område till ett annat, exempelvis för avlösning av besättning vid långvariga uppdrag. I fråga om möjligheten att utnyttja befintliga perso- nella resurser råder således stor flexibilitet inom kustdistrikten.
Till frågan om förstärkning av kustbevakningens personal intar utred- ningen i princip samma ståndpunkt som beträffande anskaffande av ytterligare båtar. Det måste ankomma på generaltullstyrelsen att med hänsyn till kustbevakningens totala behov bedöma och lämna förslag till
den personalförstärkning som de ökade arbetsuppgifterna kräver. Redan nu kan emellertid konstateras att utredningens förslag medför sådan ökning av arbetsuppgifterna på det centrala planet och inom kustdistrik- ten att en förstärkning är påkallad. Det är därvid främst för planläggning och samordning som ett centralt och regionalt behov av personalförstärk- ning föreligger. Efter samråd med generaltullstyrelsen har utredningen kommit fram till att det vid styrelsens bevakningsbyrå bör finnas en särskild sektion för handläggning av organisatoriskt, tekniskt och opera- tivt planläggnings- och utvecklingsarbete i vad avser oljebekämpning till sjöss. En sådan sektion har kommit till stånd den 1 april 1970. För denna sektion bör inrättas ytterligare en kvalificerad tjänst. Vid varje kustdist- riktschefsexpedition bör därjämte finnas inrättad en särskild tjänst, vars innehavare bl a skall ansvara för teknisk kontroll av kustdistriktets sär- skilda materiel för oljebekämpning.
9.2.6 Förstärkning i vissa fall av kustbevakningens resurser för oljebe- kämpning
För det fall att kustbevakningens resurser inte är tillräckliga för viss bekämpningsaktion har utredningen i det föregående förutsatt att erfor- derlig förstärkning skall kunna erhållas. Sådan kan erhållas dels genom att på förhand därom kontrakterade båtar med eller utan manskap ställs till förfogande, dels genom att andra statliga samt kommunala organ medver- kar, dels genom anlitande av oljesanerings- och bärgningsföretag.
Tillgången på båtar som är lämpliga att tillfälligt förhyras för nu ifrågavarande ändamål torde emellertid åtminstone inom vissa kustavsnitt vara begränsad. Svårigheter med bemanning kan också uppkomma. I den mån sådana båtar dock kan anskaffas och bemannas, tex genom att överenskommelse träffas med kommun om att denna tillfälligt ställer personal till förfogande, bör de utgöra en lämplig förstärkning som smidigt kan utnyttjas.
Kommunala organ som vid oljebekämpning i inre farvatten kan beräknas ställa resurser till kustbevakningens förfogande är främst de brandkårer, som har båt och annan materiel lämplig för den bekämp- ningsaktion som är aktuell. Därjämte torde raffinaderiernas oljehamnar liksom vissa hamnförvaltningar ha personal, båtar och bekämpningsmate— riel som kan utnyttjas. Kustbevakningen bör träffa avtal om dessa resursers utnyttjande i förekommande fall.
Statliga organ som i viss omfattning har lämpliga resurser för oljebe- kämpning är, som nämnts i det föregående, främst marinen och sjöfarts- verket. Det bör ankomma på generaltullstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter undersöka vilken hjälp som kan påräknas.
Medverkan från exempelvis marinen vid oljebekämpning sker redan nu utan att någon skyldighet härtill föreligger. Bestämmelserna i kungörelsen om militär räddningstjänst torde mera sällan kunna åberopas. Medverkan från marinen kan behövas även vid bekämpning av oljeutsläpp som icke är av katastrofnatur. Ehuru även fortsättningsvis hjälp torde kunna påräknas utan särskild föreskrift därom, bör för undvikande av tveksam- het i kungörelsen fastslås, att militära myndigheter efter framställning
från kustbevakningen skall vara skyldiga att bistå kustbevakningen om ej särskilda militära förhållanden hindrar detta.
Beroende på omfattningen, belägenheten och karaktären av till sjöss förekommande oljeutsläpp bör sådana oljesaneringsföretag som har här- för lämpliga resurser vid behov engageras redan i bekämpningsskedet. Motsvarande gäller bärgningsbolagen, särskilt vid tyngre arbeten till sjöss, tex utbogsering, manövrering och förankring av tunga länsor, uppsugning av stora kvantiteter inlänsad olja, in- och utbogsering av arbetspråmar och andra liknande, till oljebekämpning hänförliga arbetsuppgifter för vilka dessa bolag har lämplig utrustning.
I detta sammanhang bör också uppmärksammas att kustbevakningen bl a vid rekognosering eller bevakning av rapporterad oljeförekomst kan behöva tillgång till flyg. Flyg (helikopter) ställes nu i vissa fall till förfogande av krigsmakten. Rekognosering, bevakning och flygfotografe- ring av oljefläckar liksom personaltransporter sker emellertid vanligen med förhyrda flygplan. Några svårigheter att erhålla flyg har ej förelegat.
9.2.7. Rapportering av oljeutsläpp och oljeförekomster
Genom det tidigare omnämnda beslutet den 28 februari 1969 har Kungl Maj:t meddelat bestämmelser om rapportering av oljeutsläpp och olje- förekomster till närmaste sambandscentral vid kustbevakningen. Enligt beslutet skall vederbörande sambandscentral vidarerapportera till länssty- relsen i det län som kan förmodas bli berört av oljan om denna när land. Därjämte skall polisen underrättas.
Utredningen finner den beslutade ordningen för rapportering i allt väsentligt lämplig. [ fråga om sambandscentralernas vidarerapportering torde dock underrättelse i första hand böra ske till vederbörande lokala räddningsorgan eller, där länsalarmeringscentral byggts upp, till denna. Det bör därefter ankomma på chefen för det lokala räddningsorganet, brandkåren, att, om katastrofsituation föreligger eller kan befaras, om- gående underrätta länsstyrelsen.
9.2.8. Samverkan mellan kustbevakningen och de lokala och regionala räddningsorganen
Så snart det finns anledning anta att löskommen olja kan komma att nå land bör samverkan mellan kustbevakningen och de berörda lokala räddningsorganen etableras. Så länge oljan befinner sig på vattnet har kustbevakningen principiellt ansvaret för bekämpningen, medan olja som nått land skall bekämpas av vederbörande lokala räddningsorgan sålänge fara föreligger för att oljan kan orsaka skada eller att uppkommen skada förvärras. ] det praktiska handlandet torde denna ansvarsfördelning icke alltid komma att renodlas. En samordning av insatserna torde nästan undantagslöst bli nödvändig för en effektiv bekämpning. Sålunda måste det lokala räddningsorganet ingripa exempelvis då olja på vatten i en trång vik lättare kan bekämpas från land eller då oljan befinner sig på så grunt vatten att den icke kan angripas från båt. Sådant samarbete torde kunna äga rum utan särskilda föreskrifter och underlättas om kostnader- na för det lokala räddningsorganets och kustbevakningens insatser be-
strids på enahanda sätt. Utredningen behandlar denna kostnadsfråga i kapitlet Kostnader och finansiering.
9.2.9. Oljebekämpning i Mälaren och Vänern
I viss utsträckning finns redan nu oljeskyddsberedskap organiserad för Mälaren och Vänern.
Mälaren omfattas sålunda av det förslag till beredskapsorganisation för oljebekämpning som länsstyrelsen i Stockholms län utarbetat. Den del av Mälaren som hör till Stockholms län hänförs till det bekämpningsområde som i beredskapsplanen står under brandchefens i Lidingö operativa ledning. Kustbevakningens sambandscentral i Stockholm skall motta meddelanden om oljeiakttagelser samt utföra erforderlig rekognosering. I det direkta bekämpningsarbetet deltar enheter ur Östra kustdistriktet.
Enligt beredskapsorganisationen för Västmanlands län ansvarar brand- kårerna i Västerås och Köping för oljebekämpningen i den del av Mälaren som tillhör länet. Utöver de båtar som finns hos dessa brandkårer skall andra båtar om så erfordras kunna förhyras. Apparatur och medel för bekämpning till sjöss skall finnas hos dessa kårer. Erforderligt samråd skall i aktuella bekämpningsaktioner ske med berörda angränsande län. Rapporter om oljeiakttagelse skall göras till polis och brandkår.
Även för de delar av Mälaren som ingår i Uppsala län och Söderman- lands län finns numera särskilda planer för bekämpning av oljeutflöden.
Samtliga länsstyrelser i mälarlänen har för utarbetande av en gemen- sam plan för oljeskadebekämpning i Mälaren tillsatt en beredning. Beredningen har framlagt ett förslag till en bekämpningsorganisation för hela Mälaren i avvaktan på statsmakternas ställningstagande till rädd- ningstjänstutredningens förslag.
Beträffande Vänern har länsstyrelserna i berörda län upprättat en gemensam organisationsplan för oljebekämpning. Planen bygger på att främst brandkårema i Karlstad, Mariestad och Vänersborg under ledning av för vart län utsedda ”länsgrupper för Oljeskydd” ansvarar för bekämp- ningen. De nämnda brandkårerna tjänstgör som larmcentraler för respek- tive län.
I Kungl Maj:ts regleringsbrev 1970 och 1971 angående anslag för be- redskap för oljebekämpning till sjöss har föreskrivits att planläggning för bekämpning av olja skall ombesörjas av generaltullstyrelsen efter samråd med vederbörande länsstyrelser. Denna föreskrift avser även Mälaren och Vänern.
Enligt utredningens förslag till organisation för oljebekämpning skall vederbörande lokala räddningsorgan ansvara för bekämpningen i insjöar och vattendrag. Då regelbunden sjöfart i regel ej förekommer i våra insjöar torde det höra till undantagen att oljeutsläpp från fartyg förekom- mer där.
I fråga om Mälaren och Vänern är förhållandena annorlunda. Endast i dessa sjöar förekommer regelbunden internationell sjöfart med fartyg av sådan storlek eller med sådan last att oljeutflöden från dem kan förorsaka betydande skador. Räddningstjänstutredningen anser därför att oljebe- kämpningsberedskapen i dessa sjöar bör vara utformad så, att bekämp- ningen av oljan kan påbörjas redan innan oljan når strandområdet.
Såväl Mälaren som Vänern ingår i kustbevakningens bevakningsområ- den (Östra resp Västra kustdistriktet). Kustbevakningen har därför samma övervakningsuppgifter på dessa sjöar som den har inom sitt övriga verksamhetsområde. Kustbevakningens egna resurser är emellertid be- gränsade på dessa sjöar. Någon kustpostering stationerad i Vänern finns ej och ej heller i västra delen av Mälaren.
Som framgår av det föregående erbjuder bekämpning av olja till sjöss speciella organisatoriska och tekniska problem. Tullverkets kustbevak- ning har sådan erfarenhet och sakkunskap att kustbevakningen måste anses bäst skickad att bemästra dessa frågor. Med hänsynstagande till möjligheterna att bäst utnyttja de totala bekämpningsresurserna bedömer utredningen det som en avgjord fördel om organisationen för bekämp- ning av olja till sjöss och i Mälaren och Vänern samordnas. Trots kustbevakningens mycket begränsade egna resurser för oljebekämpning inom dessa farvatten anser därför räddningstjänstutredningen att ansvaret för oljebekämpningen på Mälaren och Vänern i princip bör ankomma på kustbevakningen.
Den materiella och personella beredskapen för omedelbara bekämp- ningsaktioner måste emellertid säkerställas. I vart fall tills erfarenheter vunnits bör, där kustbevakningens egna enheter ej kan insättas med godtagbar insatstid, beredskapen bygga på andra lämpliga organ.
I fråga om Mälaren är kustbevakningens möjligheter att med egna resurser svara för bekämpningsinsatser begränsad till de enheter Östra kustdistriktet har inom området, vilket torde ge godtagbara möjligheter att inom rimlig tid nå i varje fall östra delen av Mälaren. Erforderliga bekämpningsresurser bör stationeras på lämplig plats i östra mälarområ— det. För en effektiv och snabb insats inom den västligaste delen av Mälaren måste personal och materiel finnas att tillgå på närmare håll än Stockholm. Västerås brandkår torde ha goda förutsättningar att svara för den direkta oljebekämpningen till sjöss inom detta område. Kustbevak- ningen bör söka träffa avtal härom med kommunen. I den mån så behövs bör genom kustbevakningens försorg lämpliga bekämpningsanordningar m m ställas till brandkårens förfogande samt förråd av bekämpningsme- del läggas upp. Kustbevakningens sambandscentral i Stockholm och brandkårens alarmeringscentral i Västerås synes gemensamt kunna täcka hela mälarområdet.
I Vänern har kustbevakningen, som förut sagts, inga egna enheter fast stationerade. De direkta bekämpningsinsatserna måste därför här ombe- sörjas av annat lämpligt organ. De organ som torde kunna komma i fråga är Vänerns seglationsstyrelse, som ombesörjer lotsningen på Vänern, eller de kommunala brandkårema.
Seglationsstyrelsen har för närvarande utöver lotsbefälhavare och lotsinspektör sex lotsar anställda. För lotsningsverksamheten finns ett tjänstefartyg förlagt till Åmål. Styrelsen har dessutom viss personal och några båtar för tillsyn av säkerhetsanordningar m m. Antalet lotsningar uppgår till mellan 800 och 900 per år. Utredningen anser att seglations- styrelsens lotsorganisation inte bör åläggas ytterligare uppgifter utöver lotsningsverksamheten, som omfattar hela Vänern. Den ökade arbetsbe-
lastning som ansvaret för oljebekämpningen skulle medföra kan orsaka svårigheter.
] stället bör kustbevakningen för oljebekämpningen anlita större kom- munala brandkårer. Även för oljebekämpning på Vänern bör kustbevak- ningen därför söka träffa avtal med berörda kommuner. För att uppgif- ten icke skall bli alltför tyngande för dessa synes det lämpligt att Vänern uppdelas på ett antal bekämpningsområden. Ansvaret för bekämpnings- insatserna inom områdena bör för vart och ett av dessa ligga på kommu- nal brandkår i kommun med vänerhamn, exempelvis på brandkårernai Karlstad, Vänersborg och Mariestad. Områdesgränserna bör givetvis ej få hindra att kårerna om så erfordras i aktuella bekämpningsaktioner över- skrider dessa gränser och givetvis ej heller att samtliga kårer samverkar vid större aktioner.
Brandkårerna i de kommuner med vilka kustbevakningen träffar avtal bör få de materiella resurser som krävs för att de skall kunna fullgöra sin uppgift. Sålunda bör exempelvis föråd av bekämpningsmedel läggas upp samt tillgång till båtar för större bekämpningsaktioner säkerställas. Vida- re bör en för oljebekämpning lämplig förrådsbåt stationeras vid någon av kårerna. Brandkårerna bör erhålla sådana sambandsresurser som är nöd- vändiga för att de skall kunna motta och vidarebefordra meddelanden om iakttagna oljeförekomster. Den alarmeringsoranisation med länsalarme- ringscentraler som föreslås i det följande bör underlätta samordningen av alarmeringen.
9.2.10. Bekämpning av i hamn löskommen olja
Trots förebyggande åtgärder är oljeutsläpp av skilda orsaker i hamnar relativt talrika. Oftast är de av ringa omfattning. Att ålägga kustbevak- ningen skyldighet att ansvara för beredskapen mot löskommen olja i hamn skulle innebära en stor belastning på dess övriga verksamhet. För oljebekämpning i de större hamnarna skulle sannolikt krävas att kustbe- vakningen avdelade särskild personal vilket inte kan ske utan att persona- len utökas. Bekämpningen torde ofta också bättre kunna ske från land eller med anlitande av småbåtar. Den av utredningen i det föregående föreslagna ansvarsfördelningen mellan kustbevakningen och de lokala räddningsorganen i fråga om oljebekämpning vid kusten anser utred- ningen därför mindre lämplig i fråga om bekämpning av löskommen olja i hamn.
Ansvaret för oljeskyddsberedskapen i hamnarna bör därför ankomma på kommunerna. Förvaltningen bör, liksom i fråga om annan rädd- ningstjänst, ankomma på brandstyrelsen. Närmast under brandstyrelsen bör ledningen handhas av brandchefen. Kommunen bör emellertid få anförtro oljebekämpningen i hamnarna åt annat organ än kommunens brandkår, tex åt hamnförvaltningen eller åt enskilt företag. Prövningen av om beredskapen tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada bör göras av länsstyrelsen vid fastställelseprövningen av kommunens brandordning.
Enligt 2 & kungörelsen (19502153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen (1874:26 s 11) angående harrmordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket skall, där ej särskilda skäl föranleder annat, i hamnordning och andra ordningsföreskrifter för allmän hamn finnas angivet det område i vattnet, inom vilket föreskrifter- na skall tillämpas. Området bör i allmänhet stämma överens med det område, inom vilket hamnavgift får upptas enligt fastställd taxa. Rädd- ningstjänstutredningen anser att det område i vattnet, inom vilket oljeskyddsberedskapen skall ankomma på kommunen, bör anges i brand- ordningen. Normalt bör området sammanfalla med det område för vilket nyssnämnda föreskrifter skall tillämpas. Vid fastställelseprövningen bör länsstyrelsen dock tillse att området får en omfattning, som stämmer överens med principen att kommunen skall ansvara för oljeskyddsbered- skapen i hamn.
Kustbevakningen bör delta i bekämpningen vid mera omfattande oljeutsläpp som de kommunala organen inte kan bemästra. Några särskilda föreskrifter härom anser utredningen inte vara nödvändiga.
Frågan om skyldighet för företag med oljehamn att hålla särskild beredskap för oljebekämpning behandlas i det följande.
9.2.1 1 Bekämpningen av till sjöss löskomna kemikalier m m
Transport till sjöss av kemikalier och andra ämnen, vilka om de kommer lös kan orsaka allvarliga direkta eller indirekta skador på person och egendom, förekommer i icke obetydlig utsträckning. De faror som är förbundna med olyckor vid sådana transporter har alltmer uppmärksam- mats under senare år. Eftersom möjligheterna att vidta åtgärder för att hindra eller begränsa skadorna i allmänhet är ytterligt små eller helt obefintliga då en olycka skett, har helt naturligt ansträngningarna inriktats på att vidta förebyggande åtgärder. Exempel härpå är de bestämmelser som sjöfartsverket utarbetat om lotstvång i vissa trängre farvatten och farleder för fartyg med last av brandfarlig eller giftig komprimerad (flytande) gas, giftiga kemikalier, som löser sig i eller blandas med vatten, eller kemikalier som vid kontakt med vatten eller luft avger giftiga eller brandfarliga gaser.
Räddningstjänstutredningen anser det erforderligt att någon myndig— het följer utvecklingen av bekämpningsmöjligheterna när det gäller till sjöss löskomna kemikalier o d. Myndigheten bör särskilt följa den inter- nationella utvecklingen då det gäller medel och metoder att angripa ut- släpp av sådana farliga kemikalier och ämnen som transporteras i större mängd på våra farvatten. Uppgifterna i fråga bör fullgöras av tullverket, som också bör ha att till Kungl Maj:t inkomma med de förslag, vartill uppföljning kan föranleda.
10. Utrustningsfrågor m m
Utan att i detalj gå in på utrustningfrågorna anser sig räddningstjänstut- redningen dock böra ange hur utredningen i huvudsak bedömer vilken utrustning som bör stå till räddningsorganens förfogande. En sådan bedömning är också erforderlig för att kostnaderna skall kunna uppskat- tas. Kostnaderna behandlas 1 kap. 18. Utredningen anser det icke vara lämpligt att i författning närmare reglera, vilken utrustning som rädd- ningsorganen skall ha för att fullgöra sina uppgifter. Detta överensstäm- mer med brandlagstiftningen, i vilken inte närmare är angivet den utrustning som brandkårema skall ha.
10.1 Kustbevakningens behov av utrustning för bekämpning av till sjöss och i kustvattnen löskommen olja
1 det föregående har i stora drag beskrivits de metoder för bekämpning av olja till sjöss och i kustvattnen som utvecklats av bl. a. kustbevakningen och som kustbevakningen utnyttjat och vunnit erfarenheter av. Någon viss bekämpningsmetod, som kan användas i alla situationer eller som är så överlägsen de övriga att utrustningen huvudsakligen skulle kunna bygga på en enda metod, torde för närvarande ej finnas. Möjligheter att välja bekämpningsmetod måste sålunda stå till buds och utrustningen måste vara anpassad därefter.
[ vissa lägen erhålles det bästa resultatet genom kombination av två eller flera bekämpningsmetoder, vilket kräver en allsidig utrustning och förrådshållning.
lO.l.l Batar och särskild teknisk utrustning
Samtliga bekämpningsmetoder förutsätter tillgång till båtar som är lämpade för oljebekämpning. För utläggande eller utspridande av be- kämpningsmedel erfordras särskilda tekniska anordningar på båtarna samt annan teknisk utrustning.
Den beredskapsorganisation för oljebekämpning till sjöss och i kust- vattnen, som utredningen föreslår, bygger, som förut nämnts, på tullver- kets kustbevakningsorganisation. De enheter som kustbevakningen förfo- gar över inom varje kustdistrikt kan i allmänhet tillgodose behovet av bå-
tar både i fråga om antal och kapacitet för bekämpning av de vanligast förekommande oljeutsläppen. Genom den rörlighet som karaktäriserar de olika enheterna inom kustdistrikten är det möjligt att relativt snabbt sam- la dem till visst kustavsnitt. Kustbevakningens båtar torde därför även kunna bemästra större oljeutsläpp än de vanligast förekommande eller i varje fall ombesörja de inledande insatserna.
I de fall då kustbevakningens egna resurser ej är tillräckliga bör förstärkning kunna påräknas från marinen eller sjöfartsverket. Erforderli- ga tillfälliga förstärkningar kan också erhållas genom förhyrning av privatägda båtar (fiskebåtar m m) eller genom anlitande av bärgningsbola— gens resurser. Båtar som tillhör hamnförvaltning eller kommunalt rädd- ningsorgan bör dessutom efter i förväg träffad överenskommelse kunna ställas till kustbevakningens förfogande. I den mån oljesaneringsföretag disponerar för oljebekämpning till sjöss lämplig utrustning bör även denna inräknas som resurstillgång.
Även om de erfarenheter som hittills vunnits av kustbevakningens oljebekämpning visat, att kustbevakningens båtar (tullkryssare och tull- jakter) är väl lämpade för denna verksamhet, är kustbevakningens nuvarande kapacitet för oljebekämpning otillräcklig. Varje kustdistrikt bör därför tillföras en eller ett par för oljebekämpning till sjöss särskilt utrustade båtar. Utöver den direkta förstärkningen av oljebekämpnings- beredskapen, som dessa fartyg självfallet kommer att utgöra, bör de också vara mycket lämpliga för den praktiska specialutbildning i oljebe- kämpning som kustbevakningen måste meddela sin personal. Det är annars nödvändigt att utbildningen sker på kustbevakningens ordinarie båtar med den olägenhet som detta kan medföra för den fortlöpande patrulleringsverksamheten. Specialfartygen bör dessutom kunna utnyttjas för den försöks- och utvecklingsverksamhet som kustbevakningen bör bedriva för att förbättra metoder och utrustning för oljebekämpning.
Försöksvis har kustbevakningen för nämnda ändamål låtit bygga om och särskilt utrusta de tullkryssare inom Östra och Västra kustdistrikten som under åren 1969 och 1970 ersatts av nybyggda tullkryssare. Räddningstjänstutredningen anser att även övriga ur organisationen ut- gående tullkryssare i den mån deras tekniska tillstånd gör detta lämpligt bör byggas om och särskilt utrustas för oljebekämpning. Kostnaden för ombyggnaden är låg, omkring 100 000 kr per båt.
Enligt föreliggande planer skall samtliga kustdistrikt jämte Gotland under de närmaste åren erhålla var sin nya tullkryssare. Möjlighet synes därför finnas att för den närmaste framtiden på ett enkelt sätt förse kustdistrikten med specialfartyg för oljebekämpning. Skulle det visa sig att någon av de tullkryssare, som framdeles skall ersättas av nya, på grund av förslitning eller av andra skäl är oekonomiska att bygga om till specialfartyg, bör i stället annat lämpligt fartyg inköpas för ombyggnad. Inom Östra kustdistriktet behövs dessutom ett för gång i isfarvatten lämpligt specialfartyg. Efter viss ombyggnad skulle ett större fiskefartyg av stål kunna fylla detta behov.
Erfarenheterna från olika bekämpningsaktioner visar betydelsen av att förrådsbåtar, som kan förse de i bekämpningen deltagande båtarna med
bekämpningsmaterial, drivmedel m m, finns att tillgå. I annat fall kan de i en bekämpningsaktion deltagande båtarna tvingas avbryta sin verksamhet under den tid som åtgår för förflyttningar till och från kompletterings- hamn. Behovet av förrådsbåtar kan till viss del tillgodoses genom förberedd förhyrning eller genom att statsägda enheter ställs till förfo- gande. Med hänsyn till den beredskap som behövs bör emellertid kustbevakningen förfoga över ett antal egna förrådsbåtar. Lämpliga för detta ändamål är exempelvis motordrivna pråmar eller rymliga fiskebåtar, som torde kunna utnyttjas härför utan större förändringar. Förrådsfarty- gen kan bli lämpliga komplement till de nyss nämnda specialutrustade oljebekämpningsfartygen. En eller två sådana förrådsbåtar bör finnas inom varje kustdistrikt, varjämte, med hänsyn till det utsatta läge Gotland har, en båt bör vara placerad där, liksom en i Mälaren och en i Vänern. För bunkring till sjöss bör finnas ett antal portabla bunkrings- anordningar.
Den särskilda tekniska utrusting för oljebekämpning, som främst är aktuell, är dels länsor av olika slag, dels pumpar och andra anordningar för uppsugning av olja, dels olika typer av spridningsaggregat för kemiska bekämpningsmedel. Då dispergeringsmetoden för närvarande torde få anses som den mest användbara och mest effektiva bekämpningsmetoden när oljan inte kan tas om hand på mekanisk väg, bör spridningsaggregat för dispergeringsmedel i princip finnas tillgängliga för alla för spridning av dessa bekämpningsmedel lämpliga båtar inom kustbevakningen. Anord- ningar för anbringande av aggregaten bör också finnas på alla sådana båtar. Därjämte bör flyttbara spridningsanordningar finnas för inlejda båtar. Spridningsaggregat för absorptionsmedel bör finnas i så stort antal att icke en bekämpningsaktion, där absorptionsmetoden är lämpligast, fördröjs av brist på anordningar för spridning, särskilt som kostnaden för sådana anordningar är blygsam.
Därjämte bör särskilda anordningar finnas för läktring från skadade tankfartyg för det fall att det på grund av sjöhävning, närliggande grund etc inte är möjligt att gå intill en haverist för läktring av olja till annan tankbåt. Inom varje kustdistrikt bör för detta ändamål finnas transpor- tabla containers med flytbara slangar och tillhörande oljepumpar.
[0.1.2 Förrådshållning m rn
Ett grundvillkor för en effektiv skadeavvärjande insats mot till sjöss löskommen olja är att det finns tillgång till tillräckliga kvantiteter lämpliga bekämpningsmedel. Om den statliga och kommunala förråds- hållningen skulle avpassas för varje tänkbar situation skulle en mycket omfattande förrådshållning krävas.
Av flera skäl är det dock nödvändigt att begränsa förrådshållningen. Nya rön görs beträffande de lämpligaste och mest effektiva bekämpnings- medlen och nya bekämpningsmetoder utvecklas. Förråden bör därför ej vara större än att en följsam anpassning till utvecklingen icke motverkas av lagringsekonomiska skäl. Mycket omfattande förråd fordrar därjämte speciella lokaler och särskild tillsyn. Oljeutsläpp av katastrofkaraktär
inträffar förhållandevis sällan, varför omsättningen av utrustningen blir relativt ringa. Vissa bekämpningsmedel kan under längre tids lagring förstöras eller försämras, och en för alla tänkbara förhållanden tillräckligt stor förrådshållning blir därför alltför kostsam. Behovet av bekämpnings- medel för oljekatastrofer måste därför tillgodoses på annat sätt och förrådshållningen begränsas till att tillgodose ett mera närliggande och bedömbart behov.
Inom varje kustdistrikt bör för omedelbara bekämpningsåtgärder vara tillgängligt så stort förråd av bekämpningsmedel som svarar mot behovet vid mindre bekämpningsaktioner och bekämpningsaktioner av ”normal" omfattning. Förråden bör emellertid också kunna täcka det omedelbara behovet i inledningsskedet vid större bekämpningsaktioner.
Omfattningen av förrådshållningen bör i princip bestämmas med hänsyn till det erfarenhetsmässiga behovet av tillgång till bekämpnings- medel för oljeutsläpp av större omfattning inom kustdistriktet. Såvitt räddningstjänstutredningen efter köntakter med kustbevakningen kunnat utröna finns det för närvarande icke tillräckligt underlag för en någorlun- da säker beräkning. Inträffade fall av större oljebekämpningsaktioner är alltför olikartade och för få för att medge en beräkning.
I avvaktan på ytterligare erfarenheter anser räddningstjänstutredningen att förrådshållningen bör vara sådan att det vid ett snabbt anbringande av inläsningsmateriel blir möjligt att ringa in och ta upp betydande mängder löskommen olja. För de fall där oljan hunnit få så stor spridning att den inte kan länsas in effektivt bör den omedelbara tillgången på bekämp- ningsmedel inom varje kustdistrikt vara avpassad så att framgångsrik be- kämpning av omkring 5 000 ni3 över större yta utspridd olja kan ske. 1 övrigt bör behovet av bekämpningsmedel bygga på förberedda snabbleve- ranser, varom särskilda avtal tecknas med tillverkare på olika platser inom landet. En sådan målsättning för förådshållningen inom varje kust- distrikt bör i Vart fall vara tillräcklig för att även vid bekämpning av stör- re oljeutflöden behovet av bekämpningsmedel skall kunna tillgodoses un- der så lång tid som krävs för att föra fram bekämpningsmateriel från för- råd på andra platser i landet eller från nyssnämnda tillverkare. Det förut- sätts, att.vid den regionala och lokala planläggningen förbereds i vilken omfattning, på vad sätt och efter vilken tid ytterligare bekämpningsmedel av olika slag kan tas fram från andra förråd (statliga, kommunala eller enskilda). Härigenom bör en rimlig beredskap avseende tillgång till be- kämpningsmedel uppnås.
Förråden bör vara så sammansatta att möjlighet föreligger att alltefter omständigheterna använda olika bekämpningsmetoder. Utredningen an- ser sig emellertid inte böra gå närmare in på en bedömning av förrådens sammansättning eller bedöma vilka i marknaden nu förekommande bekämpningsmedel av skilda slag eller länsor av olika utföranden som är mest lämpliga. Sammansättningen bör bestämmas av generaltullstyrelsen.
Eftersom det är av vikt att samhällets samlade räddningsresurser kan utnyttjas så allsidigt och effektivt som möjligt, anser räddningstjänstut- redningen att all för oljebekämpning anskaffad materiel i princip skall kunna tillhandahållas — i förekommande fall mot ersättning och efter överenskommelse — annat räddningsorgan än det som primärt förfogar
över materielen. De större förråd det här gäller bör vid behov kunna utnyttjas även av de kommunala räddningsorganen för deras oljebekämp- ning vid stränder eller i sjöar. Vid bestämmandet av förrådens samman— sättning bör skälig hänsyn tas härtill. Samråd bör därför äga rum med brandcheferna i berörda kommuner.
För att söka ge ett begrepp om förrådshållningen av olika slags bekämpningsmedel inklusive länsor vid nyssnämnda målsättning anför utredningen följande exempel.
Om såsom kemiskt bekämpningsmedel väljes ett dispergeringsmedel, som erfarenhetsmässigt hitintills visat sig vara det lämpligaste, skulle för fullständig dispergering av 5 000 m3 olja vid besprutning med ca S-pro- centig koncentration kunna beräknas åtgå ca 500 fat om 200 liter vartdera. Användningen av absorptionsmedel får ses som en ”andra försvarslinje” i beredskapen till sjöss tex i grundare farvatten och i närheten av land. Absorptionsmedel får också betraktas som ett lämpligt bekämpningsmedel på insjöar. En lämplig avvägning synes vara att för omedelbart bruk till sjöss disponera absorptionsmedel för bindning av minst 100 m3 olja per kustdistrikt. För detta åtgår som medelvärde 200 m3 absorptionsmedel vilket motsvarar 2000 säckar. [ fråga om länsor anses att någon fullt utvecklad, för användning i öppen sjö lämplig länsa ännu inte finns att tillgå vare sig i Sverige eller på den internationel— la marknaden. Den snabba utveckling som nu sker på detta område talar dock för att det inom en snar framtid skall bli möjligt att anskaffa utsjölänsor med godtagbara prestanda. För begränsad användning till sjöss samt framför allt för avstängning av sund, skadebegränsning vid friliggande öar etc bör i kustförråden ingå en viss uppsättning länsor av konventionellt slag. En lämplig avvägning synes vara att man per kustdistrikt disponerar omkring 10 000m länsor fördelade på lättare avskärmningslänsor, absorberande länsor och utsjölänsor. Dessutom be- hövs förankringsanordningar för länsorna.
När en oljeolycka inträffat är det av största betydelse att länsor och bekämpningsmedel samt upptagningsanordningar snabbt kan föras fram. Vind och ström samt oljans närhet till land vid upptäckt har avgörande betydelse för hur lång tid som står till buds för bekämpning innan till sjöss löskommen olja når stränderna. Under ogynnsamma förhållanden kan tidsfristen vara kort. [ bekämpningen deltagande båtar skall under utryckning till sjöss inte behöva göra alltför stora avvikelser för att hämta materiel. Förråden bör placeras med beaktande härav och det bör därför ej komma i fråga att placera all förrådsmateriel inom kustdistriktet på en plats. En centralisering av" förrådshållningen till en enda plats skulle dess- utom, som exemplet ovan ger an antydan om, bli utrymmeskrävande och förmodligen medföra behov av särskild förrådsbyggnad. Å andra sidan bör bekämpningsmaterielen ej heller splittras på ett alltför stort antal platser, då därigenom den materiel, som är gripbar på varje plats, blir allt- för ringa för att kunna utgöra en verksam buffert i avvaktan på tillförsel av längre bort förvarad materiel.
Räddningstjänstutredningen finner därför att varje kustdistrikts för- rådsmateriel bör fördelas på ett begränsat antal platser. Eftersom varje kustdistrikt är delat i 4—6 kusttullmästarområden synes det lämpligt att
förrådsmaterielen i regel fördelas med ett föråd inom vart och ett av dessa områden. Hänsyn kan därvid tas till de olika behov av bekämp- ningsmedel, som kan visa sig föreligga inom områdena. Förråden behöver i regel inte bli mera utrymmeskrävande än att de kan förvaras i på platsen befintliga byggnader eller i särskilt uppförda förråd av enkel beskaffen- het. Genom den här föreslagna fördelningen kan också de lokala räddningsorganens intressen bli tillgodosedda, särskilt som utredningen förutsätter ett nära samarbete mellan kustbevakningen och de lokala räddningsorganen.
Den förrådshållning som räddningstjänstutredningen föreslår är, som förut sagts, inte avsedd att täcka det totala behovet av bekämpningsmate— riel vid mycket stora oljeutsläpp. För att möta sådana lägen mäste, som i det föregående sagts, särskild katastrofplanläggning ske genom general— tullstyrelsens försorg. Vid denna planläggning bör kartläggas bl a vilka materielresurser som finns i olika delar av landet, vilka möjligheter att snabbt komma åt eller tillverka sådan materiel som kan utnyttjas samt hur transportfrågan skall lösas. Katastrofberedskapen kan komma att kräva att avtal träffas med tillverkare eller försäljare av bekämpningsme- del om viss lagerhållning och om sådan leveransskyldighet, som gör det möjligt att efter en given tidrymd tillföra valfri punkt på kusten vissa kvantiteter bekämpningsmedel.
10.1.3 Flyg
För vissa uppgifter och i särskilda lägen vid oljebekämpning till sjöss ochi kustvattnen är det lämpligt eller nödvändigt att utnyttja flyg.
För att lokalisera samt bestämma omfattningen av och rörelsen hos rapporterade större oljeutsläpp är flyget en stor tillgång. Genom flygspa- ning kan snabbt och säkert införskaffas erforderligt underlag för bedöm— ning av vilka åtgärder för oljebekämpning som bör sättas in. Genom fotografering av oljeutsläpp med speciell utrustning torde bl a uppgifter om oljans sammansättning kunna erhållas, uppgifter som är av betydelse för bekämpningen.
Flyget har också i begränsad omfattning börjat användas i den direkta bekämpningen av oljan genom att kemiska bekämpningsmedel sprids från helikopter eller lätt flygplan. Helikopterinsats kan bli nödvändig när oljan är hotande nära land och snabb insats är ett villkor för att bekämpningen skall lyckas eller där djupförhållandena inte tillåter att båtar används.
För de här nämnda uppgifterna har kustbevakningen i sin hittillsvaran- de verksamhet antingen utnyttjat de resurser som marinen eller flygvap- net kunnat ställa till förfogande eller förhyrt helikopter eller flygplan med förare från enskilt företag. Det har visat sig möjligt att träffa sådana avtal med företag att flyg kan erhållas med kort varsel. [viss utsträckning har också flygförarutbildad personal ur kustbevakningen utnyttjats.
Enligt vad utredningen inhämtat från kustbevakningen innebär den nuvarande ordningen för anskaffande av flyg inte någon större olägenhet. Flyg utnyttjas för närvarande inte i så hög grad att det är motiverat att upprätta en särskild flygorganisation. Räddningstjänstutredningen anser
till följd härav att kustbevakningens behov av flyg bör tillgodoses på samma sätt som hittills.
10.2 De lokala räddningsorganens utrustning lO.2.l inledning
De lokala räddningsorganens behov av utrustning för att hålla en tillfredsställande beredskap kommer att variera starkt beroende på arten av verksamhet inom berörda kommuner samt verksamhetsområdenas omfattning och struktur. Räddningstjänstutredningen förutsätter, som tidigare framgått, att kommunerna samverkar bl a i fråga om anskaffande av räddningsmateriel för speciella ändamål. Det kan också förutsättas att specialutrustning för räddningstjänst anskaffas allteftersom erfarenheter vunnits av hur behovet av utrustning kan tillgodoses genom utnyttjande av materiel som är avsedd för andra verksamheter inom kommunen, t ex gatubyggnad, eller genom förhyrande av materiel från enskild. Dessutom bör nämnas den samverkan i fråga om gemensamt utnyttjande av räddningsmateriel som bör bli ett resultat av den ökade samordningen av räddningstjänsten mellan olika myndigheter. Något förslag till enhetlig räddningsutrustning, lämplig för alla kommuner, kan sålunda inte utar- betas. Med hänsyn till det nyss sagda måste de synpunkter som utred- ningen anför i fråga om anskaffande av utrustning för olika slag av räddningstjänst bli mycket allmänt hållna.
10.2.2 Utrustning för oljebekämpning
Oljeskyddsutredningen gjorde år 1964 en undersökning av den särskilda utrustning för oljebekämpning som då fanns hos kommunerna. Särskild utrustning fanns, visade undersökningen, i mycket begränsad omfattning. Ett tjugotal kommuner i landet hade anskaffat snabblänsor. Några kommuner uppgav sig planera inköp av länsor. Dessutom fanns på en del håll timmerlänsor. Ett mindre antal kommuner hade anskaffat kemikalier och besprutningsaggregat. Materiel som kunde användas vid oljeutflöden men som ej särskilt anskaffats härför fanns dock hos flera kommuner.
Även om, allteftersom brandkårema kommit att utnyttjas för akutbe- kåmpning vid oljeolyckor, alltfler kommuner anskaffat viss utrustning torde kommunerna alltjämt i allmänhet sakna särskild utrustning för oljebekämpning av nämnvärd betydelse.
Oljeskyddsutredningen framlade, som utgångspunkt för en beräkning av kostnaderna, ett förslag till anskaffande av den utrustning som erfordrades för att vid inträffat oljeutflöde stoppa oljans omedelbara spridning. Utredningens beräkning avsåg tre typer av kommuner med olika behov av bekämpningsmedel. För kommun med medelstor import— hamn för olja fann utredningen behov föreligga av 250 meter snabblän- sor, särskild pump för uppsugning av olja samt, utöver transportfordon för länsor och andra redskap, tillgång till halm, linor, plank m m i viss omfattning. Kommun med insjöhamn med oljetrafik beräknades behöva 125 m snabblänsor samt ett mindre förråd av halm, linor, plank etc.
lnlandskommun utan hamn men med vattendrag eller sjö ansåg olje- skyddsutredningen böra ha ca 100 m snabblänsor samt ett relativt litet förråd av halm och annan liknande materiel. För samtliga kommuner förutsattes att grävmaskiner, lastfordon, tankbilar, båtar och småredskap fanns tillgängliga hos kommunen eller snabbt kunde förhyras inom kommunen. Kemiska bekämpningsmedel ansåg utredningen böra anskaf- fas till en större regions behov. 1 kommuner utan lagerhållning av olja ovan jord fann oljeskyddsutredningen att särskild materiel för oljebe- kämpning behövde anskaffas i endast ringa utsträckning.
Räddningstjänstutredningen erinrar om att det lokala räddningsorga- nets uppgift beträffande oljeutflöden är att hindra att oljeutflöde orsakar skada eller att inträffad skada förvärras. Räddningsorganets oljebekämp— ningsutrustning skall sålunda vara anpassad till dessa uppgifter. Särskild utrustning för saneringsåtgärder är alltså inte nödvändig.
Oljebekämpningsutrustningen skall vidare, som förut nämnts, vara avpassad efter förhållandena i kommunen. Kravet på särskild oljebekämp— ningsutrustning i kustkommunerna samt i kommuner med strand mot Mälaren och Vänern eller mot annat inlandsfarvatten, där tankbåtstrafik förekommer, måste vara betydligt större än i inlandskommunerna i allmänhet. Det är också i dessa kust- och strandkommuner som oljeham— narna, de större oljedepåerna samt oljeraffinaderierna finns. Men även inom åtskilliga inlandskommuner kan förekomsten av större industrier och för oljeolyckor riskabel verksamhet kräva att kommunens räddnings- organ förfogar över särskilda bekämpningsresurser. Sedan de planlagda kommunsammanläggningarna genomförts torde för övrigt beträffande samtliga kommuner kunna sägas, att förhållandena är sådana, att en viss oljebekämpningsberedskap måste upprätthållas.
Det kan enligt räddningstjänstutredningens mening emellertid inte vara rimligt att i varje kommun anskaffa all den specialutrustning som kan krävas för alla tänkbara oljeolyckor. En sådan utrustningsberedskap skulle medföra orimliga kostnader. Det måste anses vara tillfyllest att hos det lokala räddningsorganet finns en viss utrustning för primärinsatser, så anpassad i förhållande till riskläget i kommunen att räddningsorganet med dessa resurser kan verksamt göra en första insats för att bekämpa vanligen förekommande oljeskador. Denna utrustning, kompletterad med de resurser som kan finnas hos andra organ inom kommunen, torde komma att vara tillräcklig för bekämpning vid oljeolyckor som ej är av större omfattning. I övrigt bör utrustningsberedskapen bygga på en planläggning i samverkan mellan kommunerna. Gränsande till varandra finns ofta kommuner av så olika struktur och därmed så skiftande krav på särskild bekämpningsutrustning att möjligheter i regel föreligger att inom en relativt begränsad region vid behov komplettera de egna resurserna. [ fråga om kustkommunerna och kommuner med strand mot Mälaren och Vänern bör, som förut betonats, en nära samverkan i utrustningsfrågan ske med kustbevakningen.
Inledningsvis har sagts att det inte är möjligt att föreslå någon enhetlig utrustning som är lämpad för alla kommuner. Räddningstjänstutred- ningen finner det ej heller möjligt eller behövligt att för olika typer av kommuner föreslå krav på någon viss lämplig minimiutrustning. Utred-
ningen har inte ansett det motiverat att med utgångspunkt i de allmänna riktlinjer som utredningen här skisserat undersöka kommuner- nas behov av särskild oljebekämpningsutrustning. Utredningen bedömer dock att omkring 50 av landets efter kommunindelningsreformens genomförande ca 250 kommuner behöver en mera omfattande utrust- ning, som innefattar bla visst förråd av kemiska bekämpningsmedel, tillgång till länsor av olika typer och oljepumpar samt i förekommande fall båtar för utläggande av länsor mm. En mindre omfattande men ändock allsidigt sammansatt bekämpningsutrustning kan förmodas vara behövlig i omkring 100 kommuner. För återstående omkring 100 kommuner finns anledning anta att den särskilda utrustningen kan inskränkas till en mindre kvantitet snabblänsor samt lämpliga handred- skap. Särskilt dessa senare kommuner måste givetvis i högre grad än de övriga kommunerna vid behov återfalla på resurser inom angränsande eller närbelägna kommuner. Vissa kustkommuner och vissa kommuner med strand mot Vänern eller Mälaren måste dessutom räkna med att hålla ett reservförråd av snabblänsor för första insats vid oljeutsläpp i kustbandet.
10.2.3 Utrustning för räddningstjänst i övrigt
Utrustning för räddningstjänst finns redan i icke obetydlig omfattning hos flertalet brandkårer. Det är dels materiel som anskaffats för räddning i samband med brand, dels annan särskilt för räddningstjänst anskaffad utrustning.
Av den undersökning rörande räddningstjänsten vid de kommunala brandkårema, som räddningstjänstutredningen gjorde år 1967, framgår att brandkårema totalt anskaffat särskild räddningsutrustning till ett uppskattat värde av omkring 3,7 milj kr. Även om man bortser från Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka får anses välutrustade, har åtskilliga kommuner gjort förhållandevis omfattande förvärv av utrust- ning för räddningstjänst. Många kommuner har sålunda anskaffat släpkär- ror med olika slag av räddningsutrustning såsom lyftanordningar, båt etc. Det finns anledning förmoda att anskaffandet av räddningsutrustning vid brandkårema ytterligare ökat de senaste åren.
Hur omfattande utrustning för räddningstjänst varje lokalt räddnings- organ bör ha är, såsom är fallet med behovet av oljebekämpningsutrust- ning, beroende av förhållandena i kommunen. Variationerna kan bli betydande. Viss utrustning, nämligen sådan som kan vara nödvändig för ingripande för räddande av liv, måste dock omedelbart finnas att tillgå vid varje räddningsorgan. Exempel på sådan utrustning är skärapparat, uppbrytningsverktyg samt domkrafter och andra lyftanordningar.
] högre grad än vad som gäller vid oljebekämpning torde utrustningen för annan räddningstjänst kunna bygga på utrustning inom andra verk- samheter inom kommunen, särskilt inom gatu- och byggnadskontoren, samt hos enskilda företag. Det är inte realistiskt att fordra att en kommun skall skaffa särskild räddningsutrustning för andra räddningsin— gripanden än sådana som kan förutses bli någorlunda vanliga i kommunen och fordra särskilt snabb insats. ] övrigt får materielberedskapen bygga på
att utrustning kan lånas och förhyras. I fråga om anskaffande av specialutrustning bör samverkan ske mellan kommunerna.
Till sådan specialutrustning får räknas de särskilt utrustade räddnings— bilarna. Behovet av sådana är svårbedömbart. Tillgång till specialutrusta- de räddningsfordon torde vara nödvändig i de största kommunerna. Där kan man också räkna med någorlunda hög utnyttjandegrad. För vissa andra kommuner kan det dock bedömas lämpligt att gemensamt förvärva ett sådant fordon. Oftast torde emellertid med räddningsutrustning välförsedda släpfordon som kan kopplas till utryckningsfordon vara tillfyllest, medan behovet av kranbil i många fall kan tillgodoses genom att kommunen träffar överenskommelse med bilbärgningsföretag.
Några få brandkårer har anskaffat lämpliga fordon med riklig sam- bandsutrustning (ledningsbussar) för att vid större bränder och olyckor ha tillgång till rörliga ledningscentraler. Även polisen förfogar över ett antal ledningsbussar. Dessa kan utlånas vid räddningsaktioner. Nyttan av en ledningsbuss är särskilt uttalad vid katastrof eller vid annat nödläge där skadeverkningarna sträcker sig över ett större område och där samordning av räddningsarbetet kan kräva tillgång till effektiva sam- bandsmedel. Det är inte möjligt att med säkerhet avgöra om behovet av ledningsfordon med sambandsutrustning är större än att det kan tillgodo- ses med den nuvarande tillgången på sådana fordon. För utnyttjande av helikOpter för tillfälliga särskilda räddningsuppgifter bör brandkår kunna repliera på polisens helikopterorganisation. I övrigt får behovet av flyg och helikopter, tex för snabba transporter av räddningsmateriel, tillgodo- ses genom förhyrning.
Den samordning av alarmeringen till länsalarmeringscentraler, som utredningen, enligt vad som framgår i nästa kapitel, förutsätter kommer till stånd, kommer att medföra att aktuella materielförteckningar och åtgärdsregister finns tillgängliga centralt i varje län. Detta bör väsentligt öka möjligheterna att snabbt få uppgift om var erforderlig komplette- ringsmateriel närmast finns att tillgå. Även i övrigt blir den överblick över räddningsresurserna, som kommer att finnas hos länsalarmeringscentraler- na, av stor betydelse när de olika räddningsorganen skall anskaffa sin räddningsutrustning.
Frågan huruvida ambulanserna bör förses med viss räddningsutrust- ning, främst för att lossgöra fastklämda, har väckts inom utredningen. Denna fråga har samband med bl a ambulansernas utrustning i övrigt och ambulanspersonalens utbildning. Utredningen vill i detta sammanhang endast uttala att frågan om ambulansernas räddningsutrustning bör övervägas av de för sjuktransporttjänsten ansvariga myndigheterna. Där- vid bör beaktas att viss förstahandsutrustning för räddning bör finnas till-
gänglig. 10.3 Frågan om utnyttjande av civilförsvarets utrustning för räddnings- tjänst
Frågan huruvida civilförsvarets för räddningstjänst lämpad utrustning i större utsträckning än för närvarande bör kunna utnyttjas av de kommu- nala räddningsorganen bör i detta sammanhang beaktas.
Civilförsvarsstyrelsen har meddelat bestämmelser för utlåning av civil- försvarsmateriel i fredstid. Enligt bestämmelserna får sådan materiel # med undantag av radiomateriel, för vilken gäller särskilda bestämmelser — efter beslut av vederbörande länsstyrelse tillfälligt utlånas i högst sex månader (undantagsvis högst ett år) till bla statlig och kommunal myndighet. En förutsättning är att utlåningen tjänar ett civilförsvarsfräm- jande syfte eller att särskilda skäl föreligger, exempelvis att en katastrof- situation föreligger. Utlåning får vidare endast ske i den omfattning som mobiliseringsberedskap och utbildning medger. Materielen skall snabbt kunna återställas vid mobilisering. Fordon av standardtyp samt långtids- förpackad och långtidskonserverad materiel får utlånas först efter civil- försvarsstyrelsens medgivande. Vid katastroftillfällen får länsstyrelsen dock besluta om utlåning av all civilförsvarsmateriel som länsstyrelsen bedömer erforderlig.
I civilförsvarsstyrelsens bestämmelser regleras utlåningsförfarandet samt kostnadsfrågan. Beträffande den senare gäller för all utlåning till statlig och kommunal myndighet (även vid katastrof) att myndigheten skall ersätta den materiel som förbrukats eller skadats under utlåningen samt lönekostnaden dels för förrådspersonalen i samband med in- och utlämningen av materielen, dels för eventuella förare av utlånade special- fordon. Särskild låneavgift eller ersättning för förslitningskostnad uttas ej.
De nuvarande bestämmelserna gör det således ej möjligt att under längre tid till lokalt räddningsorgan utlåna för räddningstjänst lämplig utrustning. Det kan självfallet inte vara lämpligt att lokalt räddningsorgan baserar sin verksamhet på civilförsvarets utrustning, som primärt är anskaffad för att fylla civilförsvarets behov. Däremot kan övervägas om inte sådan utrustning vid behov bör stå till förfogande även vid nödlägen som ej utgör katastrofer, vilket för det lokala räddningsorganet skulle vara ett tillförlitligt och enkelt sätt att skaffa sig erforderlig reservutrust— ning. Det förhållandet att civilförsvaret förfogar över utrustning speciellt avsedd för räddningstjänst gör möjligheten att vid behov repliera på denna utrustning särskilt värdefull för de lokala räddningsorganen. Med den utrustning som de lokala räddningsorganen förutsätts ha torde de fall, då reservutrustningen behöver tillgripas, bli relativt få. Någon menlig inverkan på civilförsvarets mobiliseringsberedskap behöver därför ej befaras. Det finns ej heller anledning förmoda att den anförtrodda materielen inte skulle vårdas så att den förblir fullt användbar för civilförsvarsändamål. Det är också ett intresse för civilförsvarsmyndighe- terna att få viss materiel testad vid större räddningsingripanden.
För att lämplig civilförsvarsutrustning tillräckligt snabbt skall kunna stå till de lokala räddningsorganens förfogande krävs att materielen placeras hos räddningsorganet eller på plats som lätt kan nås av detta. På vissa orter kan det eventuellt vara lämpligt att materielen kvarligger i civilförsvarets förråd men där uppläggs särskilt för att bli lätt åtkomlig samt att räddningsorganet får direkt tillgång till förrådet. Vid bestäm- mande av hur materielen skall ställas till förfogande bör såväl räddnings- organets som civilförsvarets intresse beaktas.
Som ovan sagts kan vid katastrofer all erforderlig civilförsvarsmateriel
ställas till förfogande efter beslut av länsstyrelsen. Beträffande materiel, som år långtidskonserverad eller långtidsförpackad, kan med hänsyn till mobiliseringsberedskapen eller av annan anledning en sådan ordning som utredningen föreslår i fråga om utlåning av civilförsvarsmaterielen i allmänhet vara olämplig. Också sådan materiel kan emellertid vara av stort värde vid räddningsingripanden. Det bör vara möjligt att särskilt avdela viss sådan materiel i civilförsvarets förråd så att den blir lätt åtkomlig vid katastrofer i fredstid. lordningställande och transport av sådan materiel bör vara planlagd i förväg.
Räddningstjänstutredningen föreslår därför sådana ändringar i bestäm- melserna om civilförsvarsmateriel som betingas av vad utredningen här har anfört. Beträffande ersättning för utlåning av materielen synes de nuvarande bestämmelserna utan ändring kunna tillämpas.
10.4 Forskning, försök och utveckling
10.4.1 Oljebekämpning
Som förut sagts innebär de metoder som nu används för att bekämpa oljeutsläpp ingen slutlig lösning. Särskilt vad gäller medel och metoder för att angripa olja i öppen sjö har först under de senaste åren sådana resultat av för5ök och utvecklingsarbete uppnåtts att metoder och bekämpningsmedel fyller rimliga krav på effektivitet.
För närvarande finns i landet ingen samordnad forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet inom detta område. En del institutioner och myndigheter, bl a tullverket, samt enskilda företag, forskare och andra intressenter har utfört vissa fältundersökningar beträffande skador efter oljeutsläpp till sjöss samt från olika utgångspunkter och med olika syften sysslat med försök och utveckling av nya metoder och bekämpningsme— del eller med utveckling och förbättring av tidigare använda metoder.
] riksrevisionsverkets förslag till finansiering av oljeskyddsberedskapen nämner verket forskning bland de ändamål som skulle kunna bli föremål för anslag ur den av verket föreslagna fonden. Vid remissbehandlingen av riksrevisionsverkets förslag uttryckte flera remissorgan sin tillfredsställel- se härmed, bland dem sjöfartsverket och statens naturvårdsverk.
Generaltullstyrelsen har för budgetåret 1970/71 erhållit medel för uppföljning och dokumentation av främst utländska forskningsresultat samt för försöks- och utvecklingsverksamhet avseende medel och meto- der för bekämpning av till sjöss löskommen olja.
Råddningstjänstutredningen finner det angeläget att den påbörjade försöks— och utvecklingsverksamheten på detta område fullföljs. Huvud- uppgiften för denna verksamhet bör vara en uppföljning och dokumenta- tion av in- och utländska erfarenheter om medel och metoder för oljebekämpning till sjöss, dels såsom underlag för försöks- och utveck- lingsverksamhet, dels för att på längre sikt underlätta inriktningen av en mera omfattande svensk forskning på detta område. Verksamheten bör emellertid också omfatta försök avseende tillgängliga och nytillkomman- de bekämpningsmedels praktiska hanterande till sjöss. Med ledning av
erfarenheterna från försöksverksamheten bör lämpliga modeller för be- kämpningsmetodik och enhetliga normer för anskaffning och förrådshåll- ning utformas.
Det bör ankomma på generaltullstyrelsen som ansvarig central myndig- het för oljebekämpning till sjöss ochi kustvattnen att leda och samordna den försöks- och utvecklingsverksamhet det här gäller. Styrelsens uppgif- ter beträffande sådan verksamhet bör emellertid ta sikte på bekämpning av i vattnet löskommen olja också i sådana fall då kustbevakningen ej är primärt ansvarig för bekämpningen, t ex i hamnar och på stränderna.
I fråga om oljebekämpning till lands och iinlandsvatten (utom Mälaren och Vänern), där bekämpningsmetoder, utrustning m m är i stor utsträck- ning andra än vid oljebekämpning till sjöss, anser utredningen att försöks- och utvecklingsverksamheten bör åvila den centrala myndigheten för räddningstjänsten. Visst grundmaterial för verksamheten samt åtskilliga frågor torde emellertid bli gemensamma. För att delge varandra erfaren- heter och resultat Och för att undvika dubbelarbete i insamlandet av uppgifter m ni måste generaltullstyrelsen och den centrala myndigheten för räddningstjänsten nära samarbeta i dessa frågor. I icke obetydlig omfattning bör gemensamma försök i större skala kunna göras. Det förutsätts att utländska erfarenheter beaktas och att samarbete med andra länder eftersträvas.
Formerna för samarbetet mellan här avsedda myndigheter bör bestäm- mas av myndigheterna. gemensamt. Lämpligt forum härför är det sam- rådsorgan som enligt vad utredningen föreslår skall knytas till den centrala räddningstjänstmyndigheten.
När det gäller forskning beträffande olika råoljors och oljeprodukters liksom olika bekämpningsmedels beteende och effekter i den marina miljön kan sägas att även om internationella forskningsresultat i stor utsträckning är tillämpliga på svenska förhållanden, det ändå föreligger behov av en egen forskning på detta område. Detta gäller inte minst med tanke på de speciella förhållanden som råder i Östersjön med dess låga vattentemperaturer, bräckta vatten och begränsade vattenomsättning. Som intressenter i en sådan forskning torde utöver generaltullstyrelsen och den centrala räddningstjänstmyndigheten kunna anges naturvårdsver- ket, styrelsen för teknisk utveckling, statens meteorologiska och hydrolo- giska institut, fiskeristyrelsen, institutet för vatten- och luftvårdsforsk- ning, kemikontoret och Svenska Petroleum Institutet. Med hänsyn till en i vissa fall önskvärd anknytning eller integration med andra närliggande forskningsområden, tex marinbiologisk forskning och havsforskning, synes det mest rationellt att den samordnande funktionen för här avsedd forskning läggs på naturvårdsverket.
10.4.2 Räddningstjänst i övrigt
Beträffande brandförsvaret åligger det för närvarande statens brandin- spektion att med uppmärksamhet följa förhållandena i Sverige och, såvitt möjligt, i utlandet samt att verka för standardisering av brandmateriel.
De angivna uppgifterna bör utvidgas till att avse även annan räddnings-
tjänst än brandsläckning och vad därmed hör samman. Den centrala myndigheten bör sålunda följa utvecklingen av räddningsteknik och metodik samt verka för standardisering av räddningsmateriel. För att kunna stå de lokala räddningsorganen till tjänst med råd och anvisningar i räddningsteknik och metodik bör den centrala myndigheten dessutom ha möjlighet att utföra vissa experimentella studier och fältförsök avseende även annan räddningstjänst än oljebekämpning. Myndigheten bör få erforderliga resurser härför. I den utsträckning forskning och försök sker genom andra institutioner och myndigheter bör den centrala myndighe- ten i bl a samordnande syfte följa denna verksamhet. Särskilt intresse bör också ägnas åt den verksamhet som sker utomlands och är av sådan beskaffenhet att resultaten kan tillgodogöras i Sverige.
1 ] Alarmering
] 1.1 Nuvarande förhållanden i sammandrag
11.1.1 Samhällets SOS-tjänst
För att tillgodose allmänhetens behov av att på ett enkelt sätt komma i förbindelse med samhällets hjälporgan har televerket efter beslut av 1956 års riksdag infört ett för hela landet gemensamt SOS-nummer, 90 000, samt inrättat speciella SOS-centraler. När automatiseringen av telefonnä- tet är fullt genomförd,.vilket beräknas vara fallet om något år, kommer landet i sin helhet att täckas av SOS-tjänsten. Antalet SOS-centraler beräknas totalt komma att uppgå till omkring 25.
SOS-centralernas uppgift är att sätta den hjälpsökande i förbindelse med önskat hjälporgan. Själva larmutlösningen ombesörjs således ej av centralen och ej heller mottar denna uppgifter om visst hjälpbehov för att sedan själv vidarebefordra uppgifterna till vederbörande hjälporgan.
SOS-tjänsten är avgiftsfri vid betjänande av brandkår, ambulans, flygambulans, räddningsflyg, sjöräddning, jourhavande läkare och polis. Vissa andra verksamheter kan utnyttja SOS-tjänsten mot särskild avgift.
1 1.1.2 Brandförsvarets alarmeringsförhållanden
Enligt 11 & brandstadgan åligger det kommun bl & dels att träffa särskilda anordningar för att alarmera brandstyrkan om möjligheterna att göra det per telefon icke är tillfyllest, dels att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen. I gällande brandordningar föreskrivs att kommunerna skall ha tillgång till en ständigt med lämplig personal bemannad brandalarmeringscentral, till vilken allmänheten kan ge brand- larm, ingående alarmering, och varifrån brandstyrkan kan kallas till utryckning, utgående alarmering.
Ijuli 1968 fanns i landet 129 alarmeringscentraler med utrustning för fjärralarmering. Av dessa betjänade 22 endast en kommun. Vissa alarme- ringscentraler svarar å andra sidan för alarmeringen inom mycket stora områden, t ex centralerna i Örebro och Uppsala. De kommuner som ej är anslutna till fjärralarmeringscentral har löst alarmeringsfrågan på varierande sätt. Alarmeringscentral kan exempelvis vara förlagd till
ålderdomshem, hotell eller taxistation och skötas av personal där. I ett antal kommuner handhar ett eller flera brandbefäl i turordning alarme- ringen.
Fjärralarmeringscentralerna har ingen enhetlig teknisk eller annan utrustning. Vissa centraler är väl utrustade medan andra har i olika avseenden mindre lämpliga anordningar. 110 av fjärralarmeringscentraler- na har särskilda televakter anställda. På många platser i landet har brandkårens alarmeringscentral utrustning för övervakning av speciella tekniska funktioner inom olika kommunala verksamheter t ex vid vatten- verk och elverk.
11.1.3 Ambulansalarmering rn rn
Av en undersökning är 1968 angående ambulansalarmeringen inom de olika landstingskommunerna framgick att 13 landstingskommuner hade organiserad alarmeringscentral. Denna var i 9 fall förlagd till brandkårs alarmeringscentral och i 4 fall till särskild alarmeringscentral för ambulan- ser. Övriga landstingskommuner redovisade skilda typer av vägar för alarmering.
Alarmering av jourhavande sjukvårdspersonal i öppen vård sker för närvarande mestadels genom SOS-tjänsten och teleförbindelse. I en del fall är sådan personal utrustad med mobila radiostationer anslutna till jourcentral eller alarmeringscentral.
Ambulansflyg rekvireras av därtill behöriga i vissa län hos polisens sambandscentral i länet och i övrigt hos rikspolisstyrelsen.
11.1.4 Alarmering av polis
För alarmering av polis finns inom varje polisdistrikt en larm- och ordercentral, vilken är belägen i polisstationen på distriktets centralort. Larmcentralen är, med några få undantag i mindre polisdistrikt, beman- nad dygnet runt. Mellan rikspolisstyrelsen och distrikten kan, med nyss angivna undantag, dygnetruntförbindelse upprätthållas bl a genom telex.
Inom varje län finns dessutom en regional sambandscentral med speciella uppgifter. Sambandscentralen är alltid bemannad och till SOS- central inkommet larm vidarekopplas numera regelmässigt till sambands- centralen. Denna underrättar via telex vederbörande centralpolisstation. I polisdistrikt med icke dygnetruntbemannad centralpolisstation tas tele- fonkontakt med den polisman inom distriktet som har jourtjänst.
Polisens alarmeringscentraler är tekniskt välutrustade och deras alarme- ringssystem motsvarar höga krav på effektivitet och säkerhet.
11.1.5 Alarmering av övriga räddningsorgan m m
Fjällräddningen, för vilken polisen ansvarar, alarmeras på samma sätt som polisen i övrigt. Dessutom finns vid de flesta större turistanläggningarna eller i anslutning till dessa uppgifter om de personer som engagerats i fjällräddningstjänsten och vilka har särskilda instruktioner om hur en
räddningsaktion snabbt skall igångsättas.
Räddningsflyget som endast får disponeras av länspolischef eller polischef rekvireras hos polisens sambandscentral i länet.
Sjöräddningen alarmeras genom kustradiostationerna. Alarm som upp- fattas av i sjöräddningen deltagande organ, tex genom optisk övervak- ning, vidarebefordras till närmaste kustradiostation.
Kustradiostationerna mottar också till SOS—central inkommen begäran om transport till sjöss av sjuka och skadade personer. Transporterna ombesörjs av båtar som står till sjöräddningens förfogande.
Som närmare redovisas i avsnittet om oljebekämpningen till sjöss har genom särskilt beslut av Kungl Maj:t berörda statliga myndigheter och organ anmodats att rapportera iakttagelser om oljeförekomster till havs och i kustvattnen till kustbevakningens sambandscentraler, vad gäller Gotlands farvatten dock till Tingstäde radio.
Vidare bör nämnas den interna teleförbindelsen som SJ har utefter samtliga järnvägslinjer. Genom denna trådförbindelse kan närmaste be- mannade järnvägsstation nås. Utöver fasta telefonapparater efter vissa järnvägssträckor finns på alla linjer telefonposter med högst 2,2 km inbördes avstånd. På lok, motorvagnar och dressiner medförs transportab- la apparater för anslutning till telefonposterna.
För bilbärgning står flera enskilda organisationer och företag med dygnetruntjour till tjänst. Någon möjlighet att påkalla dessas tjänster genom SOS-anrop finns emellertid ej. Dygnetruntjour för att förmedla bla begäran om hjälp av bärgningsbil ombesörjs av Larmtjänst AB. Bolaget, som har en relativt omfattande larmorganisation med spridning över hela landet, har bildats av försäkringsbolagen, Motorbranschens riksförbund och Svenska droskbilägareförbundet för att förmedla larm vid skilda hjälpbehov.
11.2 Utredningar med förslag till förändring eller utbyggnad av nuvarande alarm eringssystem
11.2.1 Utbyggnad av SOS—tjänsten
Räddningstjänstutredningen har hos televerket förfrågat sig om hur verket ser på möjligheterna att bygga ut de nuvarande SOS-centralerna till alarmeringscentraler med såväl alarmmottagning som alarmutlösning för de till centralerna anknutna räddnings- och hjälporganen. Utred- ningen har samtidigt anhållit om vissa kostnadsberäkningar för en sådan utbyggnad.
Televerket har i anledning härav i en promemoria i maj 1967 bla anfört.
Från rent teknisk synpunkt är det möjligt att bygga ut nuvarande SOS-centraler till kombinerade SOS- och alarmeringscentraler (SOS—Ac) så att de även ombesörjer alarmutlösningen. En sådan utbyggnad innebär dock i tekniskt avseende krav på att de nya centralerna förses med viss utrustning som SOS-centralerna nu saknar, i huvudsak utrustning för tjärralarmering och för radiokommunikation.
Kostnaderna för en utbyggnad av SOS—tjänsten skulle enligt televerkets beräkningar totalt bli ca 5 milj kr avseende anläggningskostnaderna medan de årliga driftskostnaderna kan beräknas uppgå till ca 9,1 milj kr. I sin kostnadsberäkning har verket förutsatt att alarmeringscentralerna skall vara förlagda till televerkets nuvarande SOS-centraler samt att dessa skall utföra alarmutlösning till ambulans och brandkår medan anrop till polis, sjöräddning och jourhavande läkare alltjämt skulle ske genom vidarekoppling. Vidare har förutsatts att SOS-Ac skall ha tillgång till radioutrustning för radiokommunikation för vilken krävs utbyggande av en eller flera basstationer inom varje SOS-område. Kostnadsberäkningen inkluderar även viss personalökning vid SOS—centralerna. (Som jämförelse kan nämnas att driftskostnaderna för nuvarande SOS-tjänst uppgår till ca 5 milj kr årligen medan anläggningskostnaden kan uppskattas till 1,2 milj kr.)
Fördelarna med en utbyggnad av SOS-centralerna anser televerket från alarmeringssynpunkt vara flera. Ursprungsidentifieringen av anropen, som nu erhålls dels på automatisk väg, dels genom utfrågning av den anropande, kan få en bättre lösning om den anropande direkt kommer i kontakt med en kombinerad SOS- och alarmeringscentral. Framkopp- lingstiden skulle därjämte bli ca en halv minut kortare än vid nuvarande system och den hjälpsökande skulle ej som fn behöva framföra vissa uppgifter till såväl SOS-central som hjälporgan. De olägenheter — i vissa fall av mycket allvarligt slag — som nu ibland uppkommer genom att den hjälpsökande tror sig ha fullföljt alarmeringen i och med att kontakt erhållits med SOS-centralen och därför avslutar samtalet bör upphöra. Vid katastrofer eller andra nödlägen, som kräver mera omfattande räddningsinsatser och då ett flertal olika hjälporgan snabbt måste nås, skulle kombinerade SOS— och alarmeringscentraler fungera lättare och bättre än de nuvarande SOS-centralerna.
Även om televerket sålunda funnit att en kombination av nuvarande SOS—centraler och alarmeringscentraler skulle medföra fördelar, anför emellertid verket skäl som talar emot att de tänkta centralerna inordnasi televerkets organisation.
Den nuvarande SOS-tjänsten, säger verket, har karaktären av normal manuell expedition av telefonsamtal och den är därför i betjäningshän- seende samordnad med annan inom televerket förekommande manuell telefonexpedition. SOS-centralerna är således lokaliserade till de orter där det av i huvudsak driftsekonomiska skäl är befogat att ha manuell telefonexpedition förlagd. Verksamheten vid en kombinerad SOS- och alarmeringscentral skulle emellertid komma att till sin karaktär väsentligt skilja sig från vanlig telefonexpedition. Karaktäristiskt för en central av det slag som avses är bl a förekomsten av radiokommunikation, långa expeditionstider för ett flertal arbetsmoment, behovet av att fortlöpande överblicka de olika hjälpenheternas aktuella engagemang samt önskvärd- heten av att i nära anslutning till centralen ha tillgång till sakkunnigt och ansvarigt befäl som är engagerat i hjälparbete. Dessa förhållanden gör att man inte har möjlighet till arbetsmässig samordning med vanlig telefon- expedition, som fn finns i SOS-centralerna. Att förlägga SOS-centraler,
drivna i televerkets regi, till andra orter än sådana där manuell telefonav- delning finns, skulle ställa sig högst ofördelaktigt driftsekonomiskt sett och vålla problem för driftsövervakning m m. En bättre lösning från bl a samhällsekonomisk synpunkt vore enligt televerket att förlägga centraler- na i anslutning till något slag av hjälporgan, där ständig bemanning finns.
11.2.2 Principförslag till kommunikations- och alarmeringssystem utar- betat av Teleutredningar AB
För att få ett allsidigt tekniskt underlag för bedömning av alarmerings- och telekommunikationsfrågorna uppdrog räddningstjänstutredningen — sedan Kungl Maj:t anvisat medel härtill — åt Teleutredningar AB (TUAB) att närmare utreda dessa frågor. TUAB redovisade sin utredning ijuni 1969 i en rapport benämnd ”Principförslag till kommunikations- och alarmeringssystem för räddningstjänsten i Sverige”. Målsättningen för utredningen anges i rapporten ha varit att skissera en från lednings— och kommunikationssynpunkt optimal lösning för 80-talets räddningsorgani- sation.
Sammanfattningsvis anförs i rapporten bl a följande. Ökande rörlighet i samhället, ökande personalkostnader, rekryterings- problem osv har hos räddningsorganen medfört en tendens mot inrättan- de av större organisationsenheter och centralisering av ledningsfunktio- nerna för att man härigenom skall nå större flexibilitet i utnyttjandet av personalen och kunna minska kostnaderna för administrationen. Åtgär- der av denna typ har emellertid inte effektivitetshöjningar som en självklar följd. De större organisationsenheterna försvårar överblicken från ledningens sida och ställer krav på effektiva hjälpmedel för att följa verksamheten och få kontakt med fältenheterna.
Hjälpmedel av ovan nämnt slag existerar redan i form av moderna kommunikations- och datasystem. De fasta kostnaderna för utnyttjande av sådana system är emellertid så höga att det inte är ekonomiskt försvarbart att utrusta vart och ett av räddningsorganen med egna sådana hjälpmedel. Ett fullständigt utnyttjande av de möjligheter som bjuds kräver dels en långtgående samordning mellan organen och dels en kraftig centralisering av ledningsfunktionerna. TUAB har därför utgått ifrån ett samgående mellan polis, tull, brandförsvar, ambulansväsende och vissa institutioner på sjukvårdssidan. Därigenom skulle medges utnyttjande av gemensamma kommunikations- och datasystem samt även lokalmässig samordning av ledningsfunktionerna, något som dock, framhåller TUAB, inte skulle behöva medföra behov av sammanslagning av dessa organ.
På radiokommunikationssidan bör enligt TUAB de nuvarande indivi- duella radiosystemen hos nyssnämnda organ ersättas av ett gemensamt relästationssystem. Därigenom skulle erhållas ett samordnat rikstäckande radionät. För effektivisering av sambandsfunktionerna bör anskaffas särskilda tekniska hjälpmedel. Relästationssystemet kan också anknytas till det kommunikationssystem som är aktuellt vid sjöräddning. En samordning av telekommunikationerna föreslås likaledes, varvid de upp- gifter SOS-centralerna nu har skulle övertas av räddningsorganen.
TUAB föreslår att man för alarmering av deltidsanställd personal och
annan jourpersonal skall använda det trådlösa mobilsökningssystem som kommer att byggas upp av televerket. Kontrollfunktionerna för denna alarmering bör liksom kommunikationen med stationeringsplatser, brand- alarm, inbrottsalarm och vissa andra övervakningstyper integreras i ett kommunikationssystem, vars utformning tillgodoser de höga säkerhets- kraven. Övervakningen av alarmobjekten bör ske med hjälp av dator- system.
Genom att de gemensamma alarmerings— och ledningscentralerna får stora geografiska ansvarsområden (sex eller sju områden för hela landet med en ledningscentral i varje område) skulle underlag skapas för utnyttjande av ett omfattande datorsystem. För att övervaka larmobjekt, följa verksamheten på fältet, tillhandahålla underlag för insatsbeslut samt journalföra uppgifter m m bör enligt TUAB ett datasystem användas.
Kostnaderna för genomförande av förslaget har TUAB beräknat till 200—300 milj kr.
11.2.3 Svenska kommunförbundets och Svenska landstingsförbundets rekommendationer om gemensamma alarmeringscentraler för brand- och ambulansväsendet m m
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har rekom- menderat sina medlemmar ett ökat samarbete i alarmeringsfrågan och därvid anslutit sig till ett förslag till gemensamma alarmeringscentraler för i första hand brand- och ambulansväsendet. Förslaget grundar sig på en utredning som utförts av en på initiativ av kommunförbundet tillsatt arbetsgrupp bestående av representanter för kommunförbundet, lands— tingsförbundet, televerket, statens brandinspektion och civilförsvarssty- relsen.
Arbetsgruppen har funnit det fördelaktigt att samordna den kommu- nala alarmeringen i större utsträckning än som sker för närvarande. En sådan samordning bör även omfatta ambulansalarmeringen. Gruppen har ansett främst följande skäl tala för ökad samordning.
1. Vid många ingripanden i nödlägen krävs insats av såväl primärkom- munala enheter som landstingskommunala enheter. Samordning av alar- meringen ger möjlighet att sända den hjälp som krävs i varje enskilt fall. Dessutom elimineras den i nödläge besvärande olägenheten att den som alarmerar kopplas till ett hjälporgan även när det fordras insats av flera.
2. Genom kommunsammanläggningar och ökad interkommunal sam- verkan har antalet brandkårer och brandkårsavdelningar successivt mins- kat vilket ställer ökade krav på samverkan exempelvis vid storbränder.
3. Genom samordning av verksamheten och anskaffning av effektiv utrustning kan nuvarande alarmeringsbehov tillgodoses med väsentligt minskad personalinsats samtidigt som det ges utrymme för andra kom- munala funktioner. Härigenom kan kostnaden per alarmtillfälle ned- bringas avsevärt.
4. Samordningen av alarmeringen bör öka effektiviteten bl a därför att de ekonomiska förutsättningarna skapas för anskaffande av fullgoda tekniska hjälpmedel. Exempel härpå är sådana hjälpmedel som ger
utryckningsenheterna möjlighet att via alarmeringscentralen fortlöpande erhålla och lämna informationer av betydelse för insatserna i visst nödläge.
5. Säkerhetskravet kommer bättre än nu att kunna tillgodoses genom att den som alarmerar snabbare kan komma i kontakt med alarmerings- centralen som omgående kan alarmera rätt organ.
6. Sambandsproblemet är av väsentlig betydelse. Det är nödvändigt att radiotrafiken fungerar utan störningar och att frekvenserna utnyttjas i maximal utsträckning. Vid anläggningar som täcker ett litet område kan inte båda dessa krav tillgodoses. I fråga om storleken av ett alarmeringsområde finner arbetsgruppen, att det tekniskt är möjligt att samordna alarmeringsverksamheten inom mycket stora områden. Med hänsyn bl a till sjukvårdshuvudmännens önskemål om samordning av sjuktransportverksamheten inom resp lands- tingskommuner har arbetsgruppen emellertid funnit att länen är lämpliga alarmeringsområden. I enstaka fall, beroende på länens storlek, kan det vara fördelaktigt med en central för två län eller med två centraler i ett län. Arbetsgruppen föreslår därför i princip att inom varje län inrättas en gemensam alarmeringscentral, länsalarmeringscentral, för i första hand brandkårs- och ambulansalarmeringen. Länsalarmeringscentralen föreslås utrustad med en fast programmerad datamaskinliknande centralenhet jämte en omfattande teknisk utrustning i övrigt, tex översiktskarta med indikeringslampor, projektionsenheter med detaljindikeringar och registreringsutrustning. Systemet förutsätter att det vid behov inrättas obemannade undercentraler, varifrån erforderli- ga data via vilströmskontrollerad ledning kan överföras till länscentralen. Det föreslagna tekniska systemet har utformats med hänsyn till den nuvarande organisatoriska ramen men kan inpassas iett framtida datasy- stem. Det påpekas emellertid att utnyttjande av kvalificerade hjälpmedel inte får medföra att verksamheten i centralen lamslås vid fel på utrust- ningen. Möjlighet till manuella operationer måste finnas för alla funktio- ner. Med hänsyn till televerkets nätuppbyggnad har arbetsgruppen funnit att centralerna bör placeras på orter där televerkets förmedlingsstationer finns. De säkraste trådförbindelserna erhålls om det på orten dessutom finns SOS-central. I sådana fall kan dessutom försöksvis SOS-central eventuellt förläggas till länsalarmeringscentral. Arbetsgruppen påpekar att det på de platser som kan bli aktuella för länsalarmeringscentraler redan finns alarmeringscentraler för mindre områden. En utbyggnad av dessa rekommenderas och arbetsgruppen framhåller de fördelar som kan vara förknippade med att ha centralen belägen i en brandstation.
Enligt arbetsgruppens förslag skall länsalarmeringscentralerna i första hand' svara för brandkårsalarmering, sambandet med skogsbrandflyget, ambulansalarmering, ambulansdirigering och alarmering av jourhavande sjukvårdspersonal. Även alarmering av övrig kommunaljourpersonal samt övervakning av kommunala kontrollutrustningar bör kunna anförtros centralerna.
Arbetsgruppen uppskattar investeringskostnaderna för samtliga länsalar- meringscentraler till totalt 24 milj kr. Personalkostnaden kan beräknas
uppgå till ca 4,8 milj kr årligen. Häremot bör ställas personalkostnaden för de nuvarande alarmeringscentralerna vilken ligger mellan 12 och 13 milj kr årligen. Trots den föreslagna relativt stora satsningen på den tekniska sidan bör den föreslagna organisationen således medföra avsevär- da inbesparingar jämfört med den nuvarande. Mot investeringskostnaden 24 milj kr, inkluderande inträdesavgifter, bör ställas minskningen av personalkostnaderna med 7,2—8,2 milj kr årligen.
1 1.3 Räddningstjänstu [redningen
För att samhällets räddningstjänst skall fungera effektivt är det givetvis av största vikt att den hjälpsökande snabbt och säkert kan nå vederbörande räddningsorgan samt att de räddningsenheter som bör insättas på kortaste möjliga tid alarmeras. Det är således lika angeläget för annan räddnings- tjänst som för släckning av brand att alarmeringsfrågan får en tillfredsstäl- lande lösning.
Som förut redovisats har enhetliga alarmeringssystem byggts upp för polisens, kustbevakningens och sjöräddningens verksamheter. Däremot företer brand- och sjuktransportväsendets alarmeringsförhållanden en splittrad bild. På åtskilliga håll har alarmeringsfrågan för dessa lösts på ett sätt som svarar mot högt ställda anspråk på effektivitet och säkerhet. För alltför stora delar av landet är dock brandkårs— och ambulansalarmeringen från effektivitets- och säkerhetssynpunkt ännu inte helt tillfredsställande.
De olika organen inom samhällets räddningstjänst söker åstadkomma allt bättre lösningar på sina alarmerings- och därmed sammanhängande kommunikationsproblem. Därvid eftersträvar man en ökad användning av tekniska hjälpmedel och en samordning av alarmeringsfunktionerna inom allt större områden. Även en viss samordning mellan olika slag av räddningsorgan har skett. Så är tex fallet med brandkårs- och ambulans- alarmeringen inom vissa områden. Mycket goda erfarenheter har vunnits av den samordning som hittills skett.
Utredningen anser att grundregeln för de lokala räddningsorganens alarmering alltjämt bör vara densamma som nu gäller för brandalarme— ringen, nämligen att räddningsorganet skall ha tillgång till en ständigt bemannad alarmeringscentral, som kan mottaga ingående larm samt utlösa utgående larm. Kravet på alarmeringscentralens resurser att effek- tivt ombesörja både ingående och utgående alarmering bör emellertid sättas högre än för närvarande. Varje alarmeringscentral-bör förfoga över sådana tekniska resurser som kan öka snabbheten och säkerheten vid alarmeringen.
Den tekniska uppbyggnaden av ett alarmeringssystem, som motsvarar de krav på effektivitet man har rätt att ställa i dag, är dock så kostnadskrävande att stora enheter fordras för att kostnaderna skall kunna hållas på en rimlig nivå. Räddningstjänstutredningen är därför övertygad om att en relativt långtgående samordning av alarmeringsför- hållandena är en förutsättning för att man till rimliga kostnader skall kunna utnyttja de tekniska möjligheter som finns.
Samordning av olika organs alarmeringssystem och samverkan inom
större områden torde emellertid också vara förutsättningar för att utan betydande kostnadsökningar på personalsidan bemanna alarmerings- centralerna med särskilt utbildad personal som även skall kunna ombesör- ja annat än att ta emot och utlösa larm, tex tillse att rätt sammansatt och utrustad räddningsstyrka för förstahandsingripanden larmas eller svara för viss radiokommunikation. Ej heller får man bortse från betydelsen av enhetlig utrustning, vilket en samordning givetvis befrämjar. De vinster som kan göras genom samordning och samverkan har närmare redovisats i utredningen från Svenska kommunförbundet.
Såväl förslaget i utredningen från kommunförbundet som TUAst förslag till alarmeringssystem förutsätter en vittgående samverkan mellan olika räddningsorgan och en samordning av alarmeringsresurserna inom stora områden. Även televerkets svar till räddningstjänstutredningen angående en utbyggnad av SOS-tjänsten innebär att verket förordar samordning.
I vilken omfattning samordning lämpligen bör ske kan det finnas delade meningar om. Alarmeringsområdenas storlek kan sålunda bestäm- mas med hänsyn till vad som är tekniskt möjligt och lämpligt eller med hänsyn till administrativa gränser. Områdenas storlek måste också anpas- sas efter vad som kan anses ekonomiskt med tanke på vad man kan vinna i ökad effektivitet.
Det principförslag till alarmeringssystem som TUAB utarbetat bygger på optimala tekniska lösningar och kräver för att kostnaderna skall hållas inom rimliga gränser en samordning inom mycket stora områden av såväl de egentliga räddningsorganens som polisens och tullverkets alarmering. Förslaget tar därför ringa eller ingen hänsyn till administrativa gränser.
Den arbetsgrupp som svarat för utredningen från kommunförbundet har funnit att tekniska förutsättningar i och för sig föreligger att samordna alarmeringsfunktionerna inom mycket stora områden. Med hänsyn bl a till landstingskommunernas intresse att sammanhålla sjuk- transportväsendet och vad därmed hör samman inom varje landstings- kommun har arbetsgruppen, som förut sagts, beslutat att rekommendera länet som lämpligt alarmeringsområde. I enlighet med förutsättningen för utredningen berör arbetsgruppen endast samordning av brandkårernas och ambulansernas samt i viss utsträckning sjukvårdens alarmeringsför— hållanden.
Enligt räddningstjänstutredningens mening bör de administrativa grän- serna icke i och för sig hindra den samordning som kan krävas för att bygga upp ett effektivt alarmeringssystem. Om å andra sidan ett sådant system kan byggas upp med beaktande av den administrativa indelning, som har betydelse för uppbyggnaden av samhällets räddningsorganisation i övrigt, bör indelningen följas. Därvid bör särskilt beaktas svårigheterna att bryta ut alarmeringen ur den organisation som föreslås för räddnings- tjänsten i övrigt eller ur organisationen för sjuktransportväsendet och den medicinska jourberedskapen.
Räddningstjänstutredningens förslag till organisation av räddningstjäns- ten bygger på kommunalt huvudmannaskap och med länsstyrelsen som statligt tillsyns- och — vid katastrofer — regionalt ledningsorgan. Det bör därför i princip ankomma på varje kommun att själv eller i samverkan
med annan eller andra kommuner anskaffa de resurser som räddnings- tjänsten fordrar med hänsyn till förhållandena i kommunen. Varje kommun får följaktligen också ansvaret för att kommunens räddningsor- gan har sådan alarmeringsutrustning som krävs för en effektiv alarmering. Det finns anledning anta att samarbetet mellan kommunerna för att till skäliga kostnader tillgodose detta krav underlättas, om alarmeringen samordnas inom länet. Vid bestämmandet av alarmeringsområdets storlek bör hänsyn tas även till huvudmännens intresse att få speciella lokala önskemål tillgodosedda. Möjligheterna härtill torde vara mindre om alarmeringsområdena överskrider länsgränserna. Därjämte anser utred- ningen att ytterligare erfarenheter bör vinnas om hur säkerhetsintresset kan tillgodoses. Räddningstjänstutredningen finner därför att den princi- piella begränsning av alarmeringsområdet till länet som Svenska kommun- förbundet och Svenska landstingsförbundet rekommenderat är lämplig. Utredningen är medveten om att praktiska skäl kan leda till att länsgrän— sen undantagsvis ej kan följas.
Vid utbyggandet av en länsalarmeringsorganisation måste bl a i fråga om teknisk utrustning en för hela landet enhetlig lösning eftersträvas. Samverkan måste kunna ske över länsgränserna och om en central av någon anledning inte fungerar, måste en annan central kunna överta verksamheten.
I fråga om i vilken utsträckning alarmeringen bör samordnas mellan räddningsorgan av skilda slag synes det räddningstjänstutredningen natur- ligt, att i första hand alarmeringen av de kommunala räddningsorganen samt av ambulans- och jourtjänsten inom den medicinska sektorn samordnas.
Såväl polisen som kustbevakningen har emellertid betydande uppgifter i samhällets räddningstjänst. Polisen skall vid flertalet nödlägen larmas för trafikledning, för utredningar och för bevaknings- eller andra uppgifter. Polisen har dessutom, som förut sagts, ansvaret för fjällräddningen samt för ambulans- och räddningsflyget. Kustbevakningen har i enlighet med räddningstjänstutredningens förslag ansvaret för oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen. Polisen och kustbevakningen har därför sådan in- tressegemenskap med de lokala räddningsorganen att en samordnad alar- mering bör kunna övervägas.
Polisens och kustbevakningens huvuduppgifter ligger inom andra områ- den än samhällets räddningstjänst. Både polisen och kustbevakningen har dessutom redan väl utbyggda alarmerings- och kommunikationssystem, som väl torde fylla rimliga krav på effektivitet och söm representerar stora ekonomiska värden. Räddningstjänstutredningen är därför inte beredd att föreslå en omedelbar organisatorisk samordning av polisens och kustbevakningens alarmeringssystem med alarmeringssystemet för de kommunala räddningsorganen, sjuktransportväsendet och den medicinska jourtjänsten.
Behovet av omedelbar kontakt vid räddningsalarm och räddningsak- tioner mellan polisen, kustbevakningen samt de egentliga räddningsorga- nen måste emellertid uppmärksammas. Goda tekniska möjligheter torde finnas att åstadkomma effektiv och säker förbindelse mellan länsalarme- ringscentraler och polisen samt vid behov kustbevakningen utan en total
samordning av alarmeringssystemen. Mellan länsalarmeringscentralen och polisens sambandscentral i samma län bör finnas exklusiv direktförbindel- se. Räddningstjänstutredningen vill också betona att den centrala myn- digheten noga bör följa frågan om samordning av alarmeringssystemen för de lokala räddningsorganen samt polisen och kustbevakningen varvid det principförslag som TUAB utarbetat kan ge vägledning. En alltmer långtgående samordning bör eftersträvas.
Om således av olika skäl länen är lämpliga som alarmeringsområden, uppstår frågan om dessa områden är tillräckligt stora för att den tekniska utrustning, som krävs för alarmeringens effektivitet och säkerhet, skall kunna utnyttjas i full utsträckning. Denna fråga har i utredningen från kommunförbundet besvarats jakande. Det framhålls att utvecklingen inom elektronikens område under senare år varit mycket snabb och att det idag finns tillgång till mycket avancerad utrustning. Utnyttjande av de mest avancerade hjälpmedlen skulle emellertid kräva en omfattande omorganisation. Det framlagda förslaget tar sikte på att med nuvarande organisation som grund och i görligaste mån med utnyttjande av redan anskaffad utrustning vid fjärralarmeringscentraler och andra större alar- meringscentraler bygga upp ett i princip länsomfattande alarmerings- system som betjänas av kvalificerade hjälpmedel och vars skötsel skall anförtros specialutbildad personal.
Räddningstjänstutredningen finner att den avvägning som gjorts i utredningen från kommunförbundet i fråga om alarmeringscentralernas utrustning motsvarar de krav som rimligen kan ställas. Räddningstjänstut- redningen är inte övertygad om att ytterligare investeringar i tekniska resurser medför så stor vinst i ökad effektivitet och säkerhet att den mo- tiverar kostnadsökningen.
Det alarmeringssystem som föreslås i utredningen från kommunför- bundet är utformat så att en påbyggnad med mera avancerade tekniska hjälpmedel är möjlig. De för räddningstjänsten ansvariga organen måste givetvis även fortsättningsvis arbeta på förbättringar av alarmeringssyste— met. Det bör också vara en viktig uppgift för den centrala myndigheten att följa den tekniska utvecklingen inom alarmeringsområdet och föreslå eller på annat sätt verka för de förbättringar som kan vara påkallade. I denna som i andra frågor om alarmeringssystemets utbyggnad torde ett nära samarbete mellan den centrala myndigheten samt kommunerna och landstingskommunerna böra ske.
Med hänsyn till kustbevakningens uppgifter inom räddningstjänsten bör de nu icke helt tillfredsställande förbindelserna mellan kustbevak- ningens sambandscentraler å ena sidan samt övriga räddningsorgan och polisen å andra sidan ses över. Även kustbevakningen bör sålunda kunna nås med säker förbindelse via länsalarmeringscentralerna i de län inom vilka kustbevakningen arbetar.
Systemet med länsalarmeringscentraler och undercentraler skall enligt kommunförbundets förslag ersätta de nuvarande fjärralarmerings- och lokala alarmeringscentralerna samt andra larmanordningar för brandkår, ambulans och vissa jourtjänster inom akutsjukvården. Den ingående alarmeringen skall dock enligt förslaget alltjämt ske via SOS-centralerna. I den mån det är möjligt föreslås länsalarmeringscentralerna bli förlagda till
orter med SOS-central, eftersom därigenom den säkerhetsmässigt bästa trådförbindelsen kan erhållas. I förslaget diskuteras möjligheten att försöksvis överföra SOS-centralens uppgifter inom visst område till länsalarmeringscentral. Det påpekas att nuvarande SOS-områden ej över- ensstämmer med länen men att bildandet av större länsomfattande alarmeringsområden bör kunna påverka frågan om SOS—centralernas antal och organisatoriska hemvist.
I svaret på frågan om möjligheterna att bygga ut SOS-tjänsten förklarade televerket, som tidigare sagts, att påtagliga fördelar från alarmeringssynpunkt skulle erhållas om den hjälpsökande direkt kunde nå den instans som förfogade över räddningsresurserna. Televerket förordade att SOS-centralerna skulle förläggas till härtill lämpade brand- alarmeringscentraler.
Enligt räddningstjänstutredningens mening vore det otillfredsställande om samordningen av räddningsorganens alarmeringsfunktioner till en länsalarmeringscentral inte skulle bereda allmänheten möjlighet att vid alarmering direkt komma i kontakt med denna. Tidsvinsten vid direkt- larm uppges av televerket vara ca en halv minut, vilket i en situation som kräver omedelbara ingripanden kan vara av största betydelse för resulta- tet av räddningsaktionen. Den olägenhet som vidlåder nuvarande system, där den alarmerande ibland kan få lämna åtskilliga uppgifter till såväl SOS-telefonisten som till den som är alarmmottagare hos räddningsorga- net, kan under olyckliga omständigheter medföra missförstånd och fördröja alarmeringen. Särskilt viktig synes en direktkoppling till läns- alarmeringscentralen vara då flera räddningsorgan samtidigt skall nås.
Enligt vad utredningen inhämtat från televerket föreligger ej från teknisk synpunkt hinder mot överförande av SOS-centralernas arbetsupp- gift till länsalarmeringscentralerna.
Från televerkets centralförvaltning har upplysts att om länsalarme- ringscentralen förläggs till ort där SOS-central redan finns, skulle kostna- derna för ledningar vid överflyttande av SOS-tjänsten på länsalarmerings- centralerna bli förhållandevis låga, ca 150000 kr för varje berörd SOS-central om avståndet mellan länsalarmeringscentralen och telefon- stationen inskränker sig till i genomsnitt en kilometer. Skulle inte länsalarmeringscentral kunna upprättas i samma ort eller i närhet av ort där SOS-central nu är belägen, blir kostnaderna för ledningar mm betydligt högre. I utredningen från kommunförbundet har framförts skäl, som räddningstjänstutredningen finner vägande, för att länsalarmerings— centralerna förläggs till brandstation inom länet som är lämplig därtill med hänsyn till utrymmen, personalresurser m m. I nästan samtliga län torde, såvitt utredningen kunnat finna, möjlighet stå till buds att förlägga länsalarmeringscentralen till ort där SOS-central för närvarande redan finns. I Södermanlands län finns dock för närvarande ej någon SOS- central. I Skaraborgs län, där SOS-centralen är belägen i Falköping, kan det enligt vad utredningen inhämtat med hänsyn till befintliga anlägg— ningar och lämpliga utrymmen vara fördelaktigare att förlägga läns- alarmeringscentralen till brandstationen i Skövde. Vissa SOS-centraler, nämligen de i Gällivare, Skellefteå, Trollhättan, Falköping, Nässjö och Helsingborg, skulle eventuellt bli överflödiga.
En ytterligare förutsättning för SOS-tjänstens överförande till läns- alarmeringscentralerna utan mycket betydande anläggningskostnader är att nuvarande SOS-områden i princip behålls. Dessa sammanfaller dock ej med länen. SOS-områdena uppbyggdes så att kostnaderna för nyinveste- ringar i ledningsnätet mm blev så begränsade som möjligt utan att säkerheten eftersattes. Att nu anpassa SOS-området till länen skulle därför innebära så stora investeringskostnader för televerket att värdet av att överföra SOS-uppgifterna till länsalarmeringscentralerna skulle vara tvivelaktigt. Att viss länsalarmeringscentral kan få motta larm som angår annat län och som sålunda skall vidarekopplas till dess länsalarmerings- central bedömer räddningstjänstutredningen ej behöva medföra annan olägenhet än att den tidsvinst som nyss nämnts ej kan tillgodoräknas vid sådana larm. Genom att systemet med länsalarmeringscentraler är flexi- belt kan man dock räkna med en sådan justering av områdesgränserna som från räddningssynpunkt är praktisk.
Till SOS-tjänsten är för närvarande knutna utöver de organ som har anknytning till räddningstjänsten i stort, nämligen ambulansväsendet, brandförsvaret, polisen, jourhavande läkare, räddningstlyg och flygambu- lansorganisationen och — vid vissa telestationer sjöräddningen _ även andra hjälporgan, vilka mot särskild avgift kan få utnyttja SOS-tjänsten. De hjälporgan det här gäller har anknytning till apoteksväsendet, veteri- när- och djurambulansväsendet, sjukvården, själavården och socialvården. Något praktiskt hinder mot att dessa hjälporgan skulle kunna utnyttja SOS-numret efter det länsalarmeringscentralerna övertagit SOS-tjänsten föreligger inte.
De föreslagna länsalarmeringscentralerna är avsedda att byggas upp successivt. Kommunindelningsreformen torde dock verksamt komma att befrämja utbyggnadstakten. Överförandet av SOS-tjänsten till länsalarme- ringscentralerna måste ske i den takt i vilken sådana centraler utbyggs och täcker befintliga SOS-områden. Någon viss tidpunkt då länsalarme- ringscentraler för hela riket skall ha inrättats torde icke kunna eller böra föreskrivas. Den centrala myndigheten torde ha att föreslå lämpliga åtgärder om sådant dröjsmål uppkommer att uppbyggnaden av länsalar- meringssystemet äventyras.
Frågan om inrättande av hjälptelefoner utefter motorvägar och andra viktigare vägar har aktualiserats hos räddningstjänstutredningen. Det torde emellertid inte ankomma på utredningen att undersöka förutsätt- ningarna för att införa ett hjälptelefonsystem. Utredningen har från statens vägverk inhämtat att frågan om hjälptelefoner är föremål för överväganden inom vägverket. Vägverket samarbetar därvid med telever- ket.
Ett hjälptelefonsystem måste anknytas till lämpliga alarmerings- centraler. Goda förutsättningar finns att anknyta hjälptelefonsystemet till det alarmeringssystem som räddningstjänstutredningen förordar. Någ- ra tekniska eller organisatoriska svårigheter torde ej föreligga att låta länsalarmeringscentralerna vara larmmottagare och larmutlösare. Detta torde också komma att ställa sig ekonomiskt fördelaktigt.
12. Utbildningsfrågor
12.1 Utbildning av de lokala räddningsorganens personal
12.1.1 Inledning
Tyngdpunkten i den lokala räddningstjänstorganisationen skall enligt utredningens förslag ligga hos det kommunala brandförsvaret. Förhållan- det kan förmodas i regel bli det att kommunens brandkår ensam eller i samverkan med annan kommuns brandkår kommer att ansvara för räddningstjänsten inom kommunen. Endast i undantagsfall torde viss del av räddningstjänsten komma att uppdras åt annat organ. Utbildningen i räddningstjänst bör därför i första hand koncentreras till brandkårens personal av olika kategorier. Möjlighet att delta i särskild utbildning i räddningstjänst bör emellertid även beredas andra som har uppgifter inom den lokala räddningstjänstorganisationen.
I likhet med vad som gäller vid brandsläckning har personalen vid annan räddningstjänst uppgifter inom områdena, organisation, taktik, teknik och säkerhet. Gränsen mellan områdena är ibland flytande. Tak- tiken påverkas av de tekniska möjligheterna och av säkerhetssynpunkter medan tekniken bestäms med hänsyn till taktiska överväganden och kra- vet på säkerhet. Vidare kommer nödlägets art och omfattning att starkt påverka fördelningen av arbetsuppgifterna på personalen. Samtliga befatt- ningshavare bör därför få utbildning inom alla de nämnda områdena. Personalen kan med hänsyn till uppgifterna indelas i tre kategorier, befälhavare och dennes ställföreträdare, gruppchef och dennes ställföre- trädare samt personal i övrigt. Befälhavaren skall bl a
a) bedöma läget och på grundval av detta bestämma taktik och teknik;
b) svara för samordningen mellan olika organ som är verksamma på olycksplatsen;
c) svara för organisationen i fråga om underhållstjänst, sambandstjänst m m samt
d) övervaka att insatsen genomförs så att riskerna för personalen elimine- ras så långt detta är möjligt med hänsyn till situationen. Befälshavarens uppgifter omfattar således icke bara för räddningstjäns- ten specifika uppgifter utan även uppgifter som berör både räddnings-
tjänst och andra områden, tex säkerhet. För alla uppgifterna är kunska- per från ledning av släckningsarbete direkt användbara, främst avseende organisation samt sambands- och underhållstjänst. Gruppchefen skall bl a
a) leda den direkta, praktiska insatsen som ofta blir av teknisk art såsom lyftarbete, skärning med gas etc samt
b) övervaka att val av utrustning, dess användning, uppehållsplats m m ej ger upphov till onödiga risker. Gruppchefens uppgifter faller sålunda i första hand inom områdena teknik och säkerhet. Stora krav måste ställas på kunskap om den tekniska
materielens kapacitet och användbarhet liksom på praktiska färdigheter. På personalen i övrigt ankommer huvudsakligen att
a) betjäna den tekniska specialutrustningen samt att
b) utgöra stommen i den personalstyrka som behövs för manuellt arbete. Dessa uppgifter avser således det rent tekniska området, där praktiska kunskaper i materielens funktion och rätta handhavande är nödvändiga.
12.1.2 Nuvarande utbildning av brandpersonal
Utbildningen av den heltidsanställda personalen, brandbefäl och brand- män, sker vid statens brandskola. Där utbildas också deltidsanställt brandbefäl, huvudsakligen brandchefer och vice brandchefer, för vilka erfordras särskild utbildning, brandbefälskurs A. Andra deltidsanställda brandbefäl utbildas genom regionala kurser anordnade av statens brand- skola, brandbefälskurs B och C. Deltidsanställda brandmän utbildas vid respektive brandkår. För brandpersonal av olika kategorier anordnar brandskolan vidare specialkurser och fortbildningskurser. Särskilda kurser ordnas också av länsavdelningarna av Svenska kommunförbundet och av Svenska brandförsvarsföreningen.
Statens brandskola har enligt sin stadga (1965 :854) till uppgift atti anslutning till kompetensföreskrifterna i brandstadgan meddela utbild- ning av brandpersonal och skorstensfejare samt att genom annan utbild- ningsverksamhet och brandteknisk forskning främja brandförsvarets ut- veckling. Verksamheten är starkt inriktad på behovet av teoretisk utbildning, och brandskolan kan karaktäriseras som ett statligt, teoretiskt utbildningsinstitut för det kommunala brandförsvaret.
Någon särskild utbildning i annan räddningstjänst än brandsläckning förekommer ej vid brandskolan. Emellertid berör arbetsuppgifterna i samband med sådan räddningstjänst — såsom tidigare sagts — flera områden, av vilka endast en del är specifika för räddningstjänsten. Sådana arbetsuppgifter, som är identiska eller likartade med uppgifterna i samband med brandsläckning, behandlas vid brandskolan på alla under- visningsnivåer i större eller mindre utsträckning.
De organisatoriska uppgifterna med personalledning, underhållstjänst och sambandstjänst är vid större räddningsaktioner av ungefär samma art och omfattning som vid större bränder. Den utbildning som eleverna fåri brandsläckningstaktik vid brandskolan är användbar även i räddnings- tjänsten. Med den utbyggnad och systematisering av denna utbildning, som nyligen påbörjats vid brandskolan, föreligger inte heller behov av
någon särskild mer omfattande utbildning i att praktiskt leda räddnings- tjänst för brandingenjörs- och brandmästarelevernas del. Däremot måste vissa för räddningstjänsten speciella organisatoriska frågor behandlas.
I ämnet arbetarskydd behandlas frågor, som även rör säkerheten vid räddningstjänst, såsom risker vid lyftarbeten. Under rubriken andnings- skydd och värmeskydd och i ämnet kemi behandlas bl a giftiga gaser m m.
Utbildningen i brandsläckningsteknikens metoder vid brandskolan avser användningen av åtskilliga redskap som även kan nyttjas i rädd- ningstjänsten samt behandlar förfaranden som också kan förekomma vid räddningsingripande av annan anledning än brand.
12.1.3 Förslag till utbildningsorganisation
Brandbefäl och heltidsanställda brandmän får sålunda för närvarande hela sin teoretiska utbildning genom brandskolan, och i denna utbildning ingår kursavsnitt som i större eller mindre grad berör räddningstjänsten.
Räddningstjänstutredningen bedömer det som angeläget att all utbild- ning i statlig regi av räddningstjänstpersonal i brandkårema samordnas. En sådan samordning kan till stor del uppnås genom att man utvidgar vissa av de ämnen som nu ingår i brandtjänstutbildningen. Härigenom vinnes fördelar från administrativa och ekonomiska synpunkter.
Som tidigare antytts meddelas vid statens brandskola endast teoretisk utbildning. Utbildningen i räddningstjänst vid skolan bör emellertid _ som närmare redovisas i det följande — även omfatta viss praktisk utbildning. Eftersom en utbyggnad av undervisningen vid brandskolan till att omfatta utbildning av praktisk natur med hänsyn till kostnaderna för utbildningsanordningar m ni skulle bli dyrbar, har utredningen undersökt möjligheten att förlägga den praktiska delen av utbildningen till civilför- svarsskolan vid Rosersberg. Där finns utbildningsanordningar, som med smärre kompletteringar kan användas även för nu ifrågavarande utbild- ning. Med viss förstärkning torde civilförsvarsskolans lärare kunna täcka behovet av utbildningsledare. Civilförsvarsstyrelsen har ställt sig positiv och förklarat det möjligt att inpassa den föreslagna utbildningen i civilförsvarsskolans program. Den praktiska utbildningen bör givetvis ske i anslutning till den teoretiska utbildningen vid brandskolan. Det förut- sätts att brandskolan administrerar utbildningen och, efter samråd med civilförsvarsskolan, fastställer kursplaner, program etc för utbildningen.
Räddningstjänstutredningen föreslår alltså att brandpersonal, som nu får sin utbildning vid statens brandskola, även får sin utbildning i annan räddningstjänst än brandsläckning där, varvid den praktiska delen av utbildningen förläggs till civilförsvarsskolan vid Rosersberg. De deltidsan- ställda brandbefäl, som nu utbildas i brandtjänst genom statens brandsko- las regionala kurser, bör få utbildning i annan räddningstjänst på samma sätt. Särskilda kursplaner för denna utbildning bör utarbetas av brandsko- lan, som även bör tillhandahålla kursmateriel och lärare i viss utsträck- ning. I viss omfattning torde det bli nödvändigt att sådan praktisk utbildning, som bedöms erforderlig och för vilken särskilda utbildnings- anordningar ej finns där utbildningen sker, förläggs till civilförsvarskolan i
Rosersberg eller någon av civilförsvarets fältskolor eller också till någon större brandkår som har nödvändiga utbildningsanordningar.
Utbildningen i annan räddningstjänst än brandsläckning av övrig deltidsanställd brandpersonal kan ske lokalt vid brandkårema och vid särskilda regionala kurser. Sådana bör anordnas genom brandskolans försorg och i samarbete med resp länsavdelning av Svenska kommunför- bundet.
12.1.4 Förslag till utbildning i räddningstjänst vid statens brandskola
Några större förändringar behövs inte i fråga om den nuvarande utbild- ningen i ledning och organisation på olycksplatsen. Med måttliga kom- pletteringar och ändringar kan vissa avsnitt av utbildningen i brandsläck- ning bli användbara även för annan räddningstjänst. Räddningstjänstens, särskilt oljebekämpningens, speciella taktik, teknik och säkerhetsproblem innebär däremot att nya kursavsnitt eller nya läroämnen måste införas.
Detaljkursplaner måste före utbildningens början vara utarbetade för de olika elevkategorierna. Då detta av naturliga skäl bör ankomma på brandskolan, begränsar utredningen sig till förslag rörande det huvudsak- liga innehållet i de olika kursavsnitten och behandlar därvid först den teoretiska undervisningen.
I fråga om räddningstjänstens organisation bör undervisningen för brandingenjörer och brandmästare — utbildningen för dessa kategorier bör i princip ha samma omfattning och inriktning — avse befälhavarens uppgifter, ansvar och befogenheter, personalledning, brandkårernas resur- ser i fråga om räddningstjänst, övriga tekniska kommunala organs resurser och organisation, statliga myndigheters uppgifter, resurser och organisa- tion i fråga om räddningstjänst, främst kustbevakningen, polisen, civilför- svaret och de militära organen, samt sjöräddningens och den medicinska katastrofberedskapens resurser och organisation. Härutöver erfordras undervisning i fråga om räddningstjänsten vid kommunikationsväsendet och då främst katastroforganisationen vid statens järnvägar och luftfarts- verket. För brandförmännens del bör den teoretiska undervisningen närmast vara av orienterande karaktär. För brandmännen torde en kortfattad orientering vara tillräcklig.
De lokala förhållandena har sannolikt större betydelse för taktiken vid annan räddningstjänst än för taktiken vid brandsläckning. Utbildning i taktik för egentliga räddningsuppdrag är därför svårare att genomföra lika systematiskt som utbildning i brandsläckningstaktik. Undervisningen i räddningstjänstens taktik måste därför bli mer översiktlig. Företrädesvis bör den behandla de grundläggande taktiska problemen vid de mera ofta förekommande typerna av räddningsuppdrag såsom röjning vid ras, inträngande i havererade fordon, åtgärder för gas- och radiakskydd.
Räddningstjänstens teknik påverkas också av förhållandena på olycks- platsen och av de kommunala resurserna. Att åstadkomma en utbildning som direkt täcker alla eller ens de flesta olika typer av räddningstjänst torde vara svårt. Utbildningen kan därför endast omfatta de grundläggan- de metoder och förfaranden som ingår i de flesta räddningsuppdrag. Hit hör åtgärder i samband med avspärrning, belysning mm som föregår
själva räddningsarbetet. Vidare hör hit materielplanering samt användning av utrustning för skärning med gas, sågning, lyftning, släpning m m.
Den teoretiska utbildningen i räddningstjänst kan med angivet innehåll beräknas motsvara i brandingenjörsklassen sju undervisningsdagar samt i brandmästarklassen, brandförmansklassen och brandbefälskurs A fem undervisningsdagar. Den teoretiska undervisningen ibrandingenjörsklas- sen bör dels i likhet med undervisningen i brandförmansklassen och brandbefälskurs A omfatta allmängiltiga — och vissa speciella — metoder vid räddningsuppdrag av mindre och måttligt stor omfattning med tonvikt på ledningsuppgifter och säkerhet, dels liksom undervisningen i brandmästarklassen omfatta lednings- och organisationsfunktioner i sam- band med omfattande räddningsuppdrag. Sannolikt måste i alla led ingå viss information om konstruktionsprinciper för sådana objekt som byggnader, tunnlar, bergrum, järnvägsvagnar, bilar, flygplan, fartyg etc, där räddningsuppdrag kan komma i fråga.
Den grundläggande praktiska utbildningen bör enligt utredningens mening ske i anslutning till att eleven första gången deltar i central utbildning vid brandskolan. Någon upprepning eller utvidgning då eleven återkommer till brandskolan i högre klass eller kurs kan ej anses erforderlig. Tillräckliga möjligheter bör finnas för eleverna att vid sina brandkårer underhålla och i viss mån utveckla tidigare erhållna praktiska färdigheter. Härav följer att utbildningen kan förenklas och organisato- riskt systematiseras. Den inledande praktiska utbildningen skulle endast behöva ges till de elever, som för första gången deltar i en av brandskolan anordnad central klass eller kurs. Tillämpat på den nuvarande utbild- ningen vid statens brandskola skulle sålunda praktisk utbildning i rädd- ningstjänst i fråga om heltidsanställd brandpersonal endast behöva med- delas eleverna i brandingenjörsklassen och brandmannaklassen samt i fråga om deltidsanställd brandpersonal eleverna i brandbefälskurs A.
Med hänsyn till de skilda krav som måste ställas på den praktiska utbildningen för brandmännen och för de båda ovannämnda befälskate- gorierna föreslås en differentiering av den praktiska utbildningen. För brandmännens del — härvid avses i enlighet med vad som tidigare sagts endast heltidsanställd personal — måste utbildningen behandla både utrustning och metoder. För befalskategorierna kan motsvarande utbild- ning vara mera översiktlig och i första hand behandla metodiken. Utbildningsperiodens längd skulle då behöva bli två veckor för brandmän- nen och en vecka för befälseleverna.
I brandmannaklassens praktiska utbildning måste ingå genomgång och inlärning beträffande materiel och metoder. Tillämpningsövningar i hand- havandet av bl a tryckluftsutrustning, motorborrmaskin, motorhandsåg, skäraggregat, domkrafter, lyftmateriel m m bör ingå, varvid även tillämp- liga säkerhets- och arbetarskyddsbestämmelser bör behandlas. Ytterligare bör behandlas både inledande åtgärder såsom avspärrning och belysning och direkta räddningsåtgärder såsom skärning, sågning, lyftning och släpning.
För befälselevernas del bör tyngdpunkten ligga på metoder och förfaranden. Materielfrågorna kan behandlas mera översiktligt och behö- ver endast utgöra bakgrund till den fortsatta teoretiska utbildningen
Härigenom kan den praktiska utbildningen inskränkas till en undervis- ningsvecka.
Oljebekämpning blir en viktig del av räddningstjänsten för en stor del av personalen. Enligt utredningens förslag skall det lokala räddningsorga- nets medverkan vid oljebekämpning begränsas till att avsevåtgärder så länge risk för oljeskador föreligger. Brandkårernas medverkan vid oljebe- kämpning torde sålunda komma att inskränkas till akutlägen. Någon mera omfattande insats i fråga om sanering och avhjälpande av skador som inte förvärras kommer bla av beredskapsskäl knappast att bli aktuell. Undervisningen i oljebekämpning vid brandskolan bör därför koncentreras till förstahandsinsatsen. Både organisatoriska, taktiska och tekniska frågor måste behandlas och information ges om vart man har att vända sig för det fortsatta saneringsarbetet samt för vägledning rörande kostnadsfrågor och betalningsskyldighet. Undervisningen i taktik och teknik skall behandla åtgärder för att spåra oljeutsläpp, stoppa oljeflöde och förhindra den utsläppta oljans utbredning. Den helt dominerande frågan av taktisk natur är bedömningen av skadans omfattning och utveckling. Denna bedömning synes vara avgörande inte bara för brand- kårens befattning med oljeskadan i fråga utan också av stor betydelse för möjligheten att åstadkomma en tekniskt-ekonomiskt riktig lösning. Av skadetyper som bör behandlas i undervisningen kan nämnas skador på människor, djur, byggnader, mark och vegetation, ytvatten, grundvatten, varor och maskiner.
För att en acceptabel utbildningsstandard i fråga om oljebekämpning skall uppnås erfordras en utbildningstid om tre undervisningsdagar i brandingenjörs- och brandmästarklassen, två dagar i brandförmansklassen och likaledes två dagar i brandbefälskurs A.
Med det skisserade utbildningsprogrammet som grund kan den totala utbildningsvolymen beräknas på följande sätt.
För den teoretiska utbildningen inklusive utbildningen i oljebekämp- ning får undervisningsvolymen enligt förslaget följande omfattning. Brandförmansklassen med beräknad frekvens av 2 a 3 klasser per år ger ett elevdagsantal av 420—630. Brandmästarklassen kräver omkring 240 och brandbefälskurs A omkring 140 elevdagar. Brandingenjörs- klassen med ett årligt elevantal av 10—15 får ett behov av 100—150 elevdagar. Sammanlagt uppgår alltså utbildningsvolymen för den teoretis- ka undervisningen i räddningstjänst ti11900 ä 1 100 elevdagar motsvaran- de 180 år 220 elevveckor.
För den praktiska utbildningen gäller följande. För brandmannaklassen med en beräknad frekvens av 5 år 6 klasser per år och 30 elever per klass blir det erforderliga antalet elevdagar 1 500 ä 1 800. Brandingenjörsklas- sen kräver ytterligare 50 å 75 elevdagar. I fråga om brandbefälskurs A leder en uppskattning till ett elevdagsantal av omkring 100. Den samman- lagda undervisningsvolymen för den praktiska utbildningen skulle då komma att stanna någonstans mellan 1 700 och 2 000 elevdagar eller 340 21 400 elevveckor.
Utbildningen i brandingenjörsklassen och brandmästarklassen är för närvarande terminsindelad. Utredningen har inhämtat att den ytterligare utbildning som utredningen föreslår kan inrymmas inom den nuvarande
terminsramen genom omdisponering av utbildningstiden. Utbildningen i räddningstjänst i övriga klasser och i brandbefälskurs A, som ej är terminsinde'lad, kan utan olägenhet för undervisningsordningen vid brandskolan ske genom förlängning av utbildningstiden.
12.1.5 Regionalt och lokalt bedriven räddningstjänstutbildning
Den utbildning i räddningstjänst som skall ske vid den av brandskolan meddelade regionala utbildningen för deltidsanställt brandbefäl, brandbe- fälskurs B och brandbefälskurs C, bör omfatta både teoretisk och praktisk undervisning och i princip ha samma kursinnehåll i fråga om taktik, teknik, arbetarskydd m rn som utbildningen i räddningstjänst för brandförman vid brandskolan. Då brandbefälskurs B är en påbyggnad på brandbefälskurs C bör utbildningen i räddningstjänst ske vid C-kursen.
I fråga om den lokala utbildningen av deltidsanställda brandmän vid brandkårema bör tyngdpunkten _av utbildningen läggas på praktisk utbildning i olika räddningsmetoder och i materielkännedom samt på skydd mot giftiga gaser, radioaktivt nedfall o dyl. Även om utbildningen huvudsakligen blir av praktisk art, bör den dock kompletteras med viss teoretisk utbildning. Förslag till kursprogram bör uppgöras av brandsko- lan, som även bör utarbeta underlag för den teoretiska undervisningen. Utbildningsprogrammet på det lokala planet bör vara anpassningsbart till förhållandena inom den kommun där utbildningen sker. Om inom viss kommun förekommer verksamhet med speciella olycksrisker, tex för gasolycka eller oljeolycka, bör utbildningen av räddningsmanskapet inom kommunen kunna särskilt anpassas härefter.
12.1.6 Fortbildning
Den nuvarande personalen vid brandkårema har som förut sagts inte nå- gon särskild grundutbildning i räddningstjänst som inte har samband med brandsläckning. Personalen vid de större brandkårema — särskilt den fast anställda personalen — har säkerligen en icke obetydlig erfarenhet av oli- ka slag av räddningsinsatser. Även denna personal behöver dock systema- tisk utbildning. Utredningen bedömer det därför angeläget, att den nuvar- ande brandkårspersonalen får tillfälle att erhålla kompletterande utbild- ning i räddningstjänst. Utredningen anser att särskilda fortbildningskurser bör anordnas härför.
Fortbildningskurserna bör omfatta en allsidig utbildning i räddnings- tjänst och innehållsmässigt ansluta sig till det tidigare redovisade förslaget till utbildning vid brandskolan. Kurserna bör sålunda liksom den ordina- rie utbildningen differentieras med hänsyn till de olika personalkatego- riernas uppgifter.
Det är inte möjligt att förlägga fortbildningskurserna till brandskolan annat än i begränsad omfattning. Då det är önskvärt att brandkårsperso- nalen — i första hand brandbefälet — så snart det med hänsyn till tillgången på lärare och utbildningsmateriel är möjligt bereds tillfälle att genomgå utbildning i räddningstjänst, föreslår utredningen att kurser anordnas även utanför brandskolan. Kurser som avser en speciell del eller
speciella delar av räddningstjänsten, tex oljebekämpning, räddning vid järnvägsolyckor och flygolyckor, bör sålunda kunna förläggas till de större brandkårema, där erforderliga utbildningsresurser finns att tillgå. Detta förutsätter ett nära samarbete mellan brandskolan, Svenska kom- munförbundet och de kommuner dit kurser kan förläggas.
12.2 Utbildning av kustbevakningens personal för bekämpning av olja till sjöss och [ kustvattnen
Någon systematisk utbildning för kustbevakningens personal i oljebe- kämpning har tidigare inte förekommit. Generaltullstyrelsen har dock anordnat genomgångar och övningar i operativ och taktisk ledning vid bekämpning av löskommen olja till sjöss för såväl befälspersonal som annan personal inom kustbevakningen. Viss utbildning i bekämpningsme— toder bedrivs regionalt i kustdistriktschefernas regi. Vidare har en del av kustbevakningens befäl deltagit i inom brandförsvaret ordnad kurs- och konferensverksamhet rörande begränsning och bekämpning av oljeskador. Genom att de flesta kustposteringarna kommit i praktisk kontakt med oljebekämpning, har de fått erfarenhet av åtskilliga av de problem som kan uppkomma. Enligt den utbildningsplan, som tillämpas fr o m år 1970 inom tullverket, får all nyanställd kustbevakningspersonal under tredje eller fjärde anställningsåret genomgå en kustbevakningskurs, i vilken teoretisk och praktisk utbildning i oljebekämpning ingår.
Enligt utredningens uppfattning bör all kustbevakningspersonal ha både praktisk och teoretisk utbildning i oljebekämpning. Den teoretiska och praktiska utbildning som numera igångsatts i tullverkets regi, torde — om den på lämpligt sätt delges också tidigare anställd personal — jämte den praktiska utbildning, som kan meddelas under tjänstgöringen, vara fullt tillräcklig för bevakningspersonalen i allmänhet. De befäl, som skall ha den operativa ledningen vid oljebekämpning och som dessutom skall svara för organisation och planläggning, dvs huvudsakligen kustdistrikts- cheferna, deras ställföreträdare, kusttullmästarna och vissa befäl vid kustdistriktsstaberna, bör emellertid ha en fördjupad utbildning i oljebe- kämpning. Denna utbildning bör meddelas genom särskilda kurser anord- nade av tullverket.
13. Central ledning och tillsyn
13.1 Allmänna synpunkter
Råddningstjänstutredningen har i det föregående anfört vissa allmänna synpunkter på räddningstjänstens organisation och huvudmannaskap och bl a föreslagit att den statliga tillsynen över den verksamhet, som skall ankomma på kommunerna, skall utövas regionalt av länsstyrelsen och centralt under Kungl Maj:t av en central förvaltningsmyndighet. Eftersom den räddningstjänst, som det skall ankomma på kommunen att ansvara för, huvudsakligen enligt utredningens förslag avses ankomma på den nuvarande lokala brandförsvarsorganisationen, bör, som utredningen förut framhållit, räddningstjänsten i allmänhet och brandförsvaret hän- föras till samma centrala myndighet. Det synes därvid naturligt att statens brandinspektion som central myndighet för brandförsvaret även anförtros de centrala myndighetsfunktionerna för den del av samhällets räddningstjänst som ej enligt vad i det följande sägs ankommer på annan central myndighet. För en sådan lösning talar även att det internationellt är vanligt att brandmyndigheterna också ansvarar för räddningstjänsten samt att det numera icke torde uppfattas som främmande för allmänhe- ten att vända sig till brandförsvaret i andra nödlägen än brand. Erforder- lig komplettering av brandinspektionens personal och befogenheter bör ske med hänsyn till de nya uppgifterna.
Oljebekämpning till sjöss och i kustvattnen har av Kungl Maj:t, i enlighet med vad utredningen i remissyttrande föreslagit och nu ytterliga- re utvecklat, uppdragits åt tullverkets kustbevakning. Denna lyder cen- tralt under generaltullstyrelsen. Kustbevakningens beredskap för oljebe- kämpning är i betydande omfattning integrerad med dess sjöövervakande verksamhet i övrigt. Denna verksamhet bör därför ej brytas ut och ställas under annan central myndighets tillsyn. Även kustbevakningens oljebe- kämpning i Mälaren och Vänern bör givetvis omfattas av generaltullstyrel- sens centrala tillsyn.
Vissa redan reglerade, av utredningen ej närmare behandlade delar av samhällets räddningstjänst har uppdragits åt andra samhällsorgan. Centra- la myndigheter som har tillsynsuppgifter över dessa delar av samhällets räddningstjänst är rikspolisstyrelsen (ijällräddningen, räddningsflyget), socialstyrelsen (sjukvården och sjuktransporterna) samt sjöfartsverket
(sjöräddningen). Utredningen föreslår ej någon ändring av den centrala tillsynen över dessa delar av räddningstjänsten.
13.2 Den centrala förvaltningsmyndigheten för räddningstjänsten i all— mänhet
13.2.1 Statens brandinspektions nuvarande uppgifter och organisation
Tillsynen över brandförsvaret inom riket utövas enligt 24 & brandstadgan av statens brandinspektion och avser såväl det förebyggande som det släckande brandförsvaret.
Det åligger särskilt inspektionen enligt dess instruktion (l965:677) att ge råd och anvisningar till kommuner och enskilda i frågor av allmän betydelse för brandförsvaret, verka för att brandförsvaret i olika delar av riket ordnas ändamålsenligt, verka för standardisering av brandmateriel och göra framställning hos länsstyrelsen i den mån åtgärder behövs för att stärka brandförsvaret inom visst län.
Allmänna verksstadgan (l965:600) är tillämplig på inspektionen. Det innebär bla att myndigheten inom sitt verksamhetsområde med upp- märksamhet skall följa förhållandena inom landet samt, såvitt möjligt, i de övriga nordiska länderna och utlandet i övrigt. Myndigheten skall vidta eller hos Kungl Maj :t föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som är påkallade eller i övrigt lämpliga. Inspektionen biträder såväl kommuner som länsstyrelser, sidoordnade myndigheter och domstolar samt är Kungl Maj:ts sakkunniga brandförsvarsorgan.
Inspektionen meddelar närmare föreskrifter rörande tillämpningen av kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m m. Inspektionen lämnar vidare visst biträde åt civilför- svarsstyrelsen i ärenden om civilförsvarets brandtjänst. Enligt föreskrifti instruktionen bör inspektionen samarbeta med frivilliga organisationer på brandförsvarets område.
Brandinspektionen är ett rådgivande organ utan direktiv- eller föreläg- ganderätt gentemot kommuner eller enskilda.
Chef för brandinspektionen är riksbrandinspektören. Inspektionen arbetar för närvarande på tre enheter. Den första enheten handlägger bl a ärenden av juridisk, ekonomisk och allmänt administrativ natur samt lämnar juridiskt och administrativt biträde åt övriga båda enheter. På enheten tjänstgör en byrådirektör med juridisk utbildning. Den andra enheten svarar för frågor rörande bl a det förebyggande brandförsvaret samt i samband därmed vissa frågor som rör brandfarliga och explosiva varor. På enheten tjänstgör två brandingenjörer. Den tredje enheten, som har hand om det släckande brandförsvaret, handlägger bl a brandmateriel- ärenden och frågor om alarmering. Enheten planlägger vidare den försöksverksamhet som inspektionen bedriver och arbetar med standardi- sering av brandmateriel. En väsentlig uppgift för enheten är att lämna tekniskt underlag för civilförsvarsstyrelsens upphandling av brandmateriel samt i viss utsträckning utföra leveranskontroll av materielen. På enheten tjänstgör en byrådirektör, som är materieltekniker, och en brandingenjör.
13.2.2 Centrala räddningstjänstmyndighetens huvuduppgifter
Statens brandinspektion föreslås, som inledningsvis nämnts, bli statligt centralt tillsynsorgan för den del av räddningstjänsten som ej hör till annan central myndighet. Inspektionens uppgift skall därvid främst vara av samordnande och rådgivande karaktär. Utöver de uppgifter som inspektionen nu har beträffande brandförsvaret bör inspektionen ha motsvarande uppgifter även i fråga om räddningstjänst som ej har samband med brand. Vissa ytterligare uppgifter bör tillkomma.
För att fullgöra sin uppgift som central räddningstjänstmyndighet bör brandinspektionen bl a skaffa sig allsidig kännedom om samhällets räddningstjänstorganisation och de resurser som på skilda håll finns för räddningstjänst samt verka för ett ändamålsenligt ordnande av räddnings- tjänsten i olika delar av landet. Detta förutsätter ett nära samarbete med andra centrala myndigheter med uppgifter inom samhällets räddnings- tjänst.
På brandinspektionen bör vidare ankomma att meddela erforderliga råd och anvisningar rörande räddningstjänstens organisation och verksam- het. Det bör åligga inspektionen att lämna råd och anvisningar till kommuner och enskilda i frågor av allmän betydelse för räddningstjäns— ten.
Enligt utredningens förslag skall det ankomma på brandinspektionen att utarbeta exempel på brandordningar, som avser också annan rädd— ningstjänst än brandsläckning, samt biträda länsstyrelserna med råd och anvisningar för katastrofberedskap. Bla skall förslag till enhetliga stom- planer för katastrofplanläggningen utarbetas till ledning för länsstyrelser- na. Om inom visst län åtgärder erfordras för att stärka samhällets räddningstjänst, skall inspektionen vända sig till länsstyrelsen för att samråda om de åtgärder som lämpligen bör vidtas.
Inspektionen bör enligt vad som tidigare sagts samarbeta med Svenska kommunförbundet beträffande uppgifter som ankommer på inspektio— nen och som nära rör de lokala räddningsorganen. Exempel härpå är att utarbeta förslag till och anvisningar för enhetlig inventering av lokala räddningsresurser samt åtgärdskalendrar av skilda slag. Samarbete bör även ske med frivilliga organisationer som verkar inom räddningstjänsten.
Bland övriga uppgifter kan nämnas att följa och söka utveckla räddningstekniken, inte minst vad avser oljebekämpningen till lands, i hamnar och i inlandsvatten. Frågan om standardisering av olika slag av brand— och räddningsmateriel blir vid ökad samordning av räddningstjäns- ten av stor betydelse. Det bör ankomma på brandinspektionen att verka för sådan standardisering samt ta erforderliga initiativ.
Som framgår av det följande föreslår utredningen att det skall ankomma på brandinspektionen att avgöra frågor om ersättning för kommunernas släcknings- och räddningskostnader och för vissa sanerings- kostnader samt att besluta om erforderliga förelägganden för företag m fl att hålla personell och materiell beredskap.
Allmänna verksstadgan bör även i fortsättningen vara tillämplig på brandinspektionens verksamhet. Därav följer bl a att brandinspektionen inom räddningstjänstområdet skall föreslå de författningsändringar eller
andra åtgärder som är påkallade. Inspektionen blir Kungl Maj:ts sakkun— nigorgan inom räddningstjänsten i allmänhet. Såsom sådant kommer det att åligga inspektionen att vara remissorgan i frågor som har samband med räddningstjänst.
13.2.3 Frågan om överförande från kommerskollegium av ärenden an- gående brandfarliga varor m m
I direktiven anges att utredningen bör överväga på vad sätt sprängämnes- inspektionens uppgifter på oljeområdet bör modifieras och samordnas. Dessa uppgifter hänför sig till sprängämnesinspektionens ställning som statligt organ för ärenden angående brandfarliga och explosiva varor och därmed sammanhängande frågor (instruktionen l965:646 för spräng- ämnesinspektionen).
Förordningen (1961:568) om brandfarliga varor och kungörelsen (l962z500) om brandfarliga varor som omhänderhavas av krigsmakten rn rn syftar till att motverka att befattningen med brandfarliga varor, till vilka räknas såväl brandfarliga gaser som vätskor med vissa egenskaper, ger upphov till fara för skada genom brand eller annorledes (tex oljeskada). Enligt förordningen krävs i vissa fall tillstånd av myndighet eller anmälan till myndighet när någon vill ta befattning (förvaring, försäljning, transport) med brandfarlig vara. Tillståndsgivande myndighet är byggnadsnämnd. I de fall då endast anmälan krävs, görs denna hos brandchef som också skall biträda byggnadsnämnden och i övrigt medver- ka vid den lokala tillsynen över förordningens efterlevnad. Kommerskol— legium är enligt sin instruktion (l965:644) chefsmyndighet för spräng- ämnesinspektionen. På kommerskollegium ankommer bl a att meddela de närmare föreskrifter och anvisningar som erfordras för tillämpningen av förordningen samt verka för enhetlighet vid tillämpningen av gällande bestämmelser. Kollegiets föreskrifter är av bindande natur. Sprängämnes- inspektionen skall lämna av förordningen berörda myndigheter tekniskt sakkunnigt biträde och tillhandagå enskilda med råd och anvisningar. Inspektionen skall vidare utöva tillsyn över enskildas efterlevnad av förordningen samt bl a på begäran pröva fråga om typgodkännande för anordning för brandfarlig vara, i den mån kollegium föreskrivit att typgodkännande krävs. Inspektionen biträder även i vissa hänseenden arbetarskyddsstyrelsen i dess tillsynsuppgifter.
Enligt förordningen (1949 2341) om explosiva varor har kommerskolle- gium och sprängämnesinspektionen i fråga om hantering av sprängämnen m m uppgifter av samma art som i fråga om brandfarliga varor. Tillstånds— myndigheter är vid tillämpning av denna förordning länsstyrelse och polismyndighet. Länsstyrelsen utövar också med biträde av sprängämnes- inspektionen lokal och regional tillsyn.
Sprängämnesinspektionen, som leds av en sprängämnesinspektör, är organiserad på tre avdelningar — en för eprOsiva varor och brandfarliga gaser, en för brandfarliga vätskor och en militäravdelning.
Frågan om sprängämnesinspektionens ställning har tidigare berörts bl a av 1942 års sakkunniga för revision av förordningen angående explosiva varor (SOU 1948:8 s 105). De sakkunniga framhöll att det fanns en
naturlig anknytning mellan sprängämnesinspektionens och riksbrandin- spektörens uppgifter. Det mest rationella vore, ansåg de sakkunniga, att på längre sikt brandinspektionen och sprängämnesinspektionen samman- fördes i en gemensam, fristående organisation. Frågan har även behand- lats av byråchefen Bengt Lassen i en är 1951 på Kungl Maj:ts uppdrag gjord utredning om arbetsförhållandena vid statens brandinspektion. Lassen förklarade bl a att åtskilliga fördelar syntes vara att vinna genom en sammanslagning av sprängämnesinspektionen och brandinspektionen.
Förordningen om brandfarliga varor undantar inte den allmänna brandlagstiftningen från tillämpning i de hänseenden som berörs av förordningen. Förordningens bestämmelser får ses som ett komplement till vad i byggnadsstadgan och brandstadgan föreskrivs om byggnads- nämndens resp brandchefens uppgifter inom det förebyggande brandför- svaret. Vid meddelande av föreskrifter och anvisningar till förordningen om brandfarliga varor och vid tillämpningen av densamma är därför ett nära samarbete mellan kommerskollegium och sprängämnesinspektionen samt brandinspektionen föreskrivet. Syftet med förordningen om brand- farliga varor är till väsentlig del att motverka att befattningen med brandfarliga varor ger upphov till fara för skada genom brand. Det synes därför lämpligt att den centrala tillsynen enligt förordningen handhas av brandinspektionen.
Den tillsyn som skall utövas enligt förordningen om brandfarliga varor hör därjämte nära ihop med de uppgifter som i övrigt ankommer på brandinspektionen. Någon säkerhetsteknisk intresseanknytning till kom- merskollegiums övriga verksamhet föreligger inte. Utredningen anser därför starka skäl tala för att överföra de uppgifter förordningen om brandfarliga varor ålägger kommerskollegium och sprängämnesinspektio- nen till brandinspektionen. Ett annat skäl härför är att den enskilde, som berörs av förordningen, inte skall behöva vända sig till mer än en central myndighet för att få besked om viss anordning är tillåtlig eller lämplig ur brandfaresynpunkt.
Som ovan antytts skall i ärenden angående brandfarliga varor hänsyn tas även till annat än brandfaran, främst till faran för vattenföroreningar men även exempelvis till trafiksäkerheten, t ex vid transport av brandfar- liga varor.
Annan förebyggande verksamhet än sådan som tar sikte på att hindra uppkomst av brand har emellertid räddningstjänstutredningen av förut redovisade skäl ej funnit böra ankomma på de lokala räddningsorganen. Undantag härifrån föreslås endast i fråga om vissa verksamheter som innebär särskilda risker för oljeskador eller klorskador. Företag med sådan verksamhet skall enligt vad som föreslås i det följande kunna föreläggas att hålla viss personell och materiell beredskap. Den del av det förebyggande syftet med förordningen om brandfarliga varor, som ej avser förebyggande av brand, får sålunda ingen direkt motsvarighet i brandinspektionens åligganden i övrigt. Genom den överblick över rädd- ningstjänsten i allmänhet, som brandinspektionen, om utredningens förslag genomförs, måste skaffa sig, och genom skyldigheten att följa och utveckla räddningsteknik på olika områden, inte minst vad avser oljebe- kämpning, torde emellertid brandinspektionen bli förtrogen även med
annan verksamhet för att förebygga olyckor än det förebyggande brand- försvaret.
Det kan givetvis ifrågasättas om ej sådana föreskrifter och anvisningar till förordningen om brandfarliga varor, som till väsentlig de] tar sikte på att förhindra vattenförorening (utom vattenförorening från fartyg) bör meddelas av statens naturvårdsverk i egenskap av central tillsynsmyndig- het för vattenvården. Skälet härtill skulle främst vara att man då skulle kunna utnyttja den sakkunskap i vattenvärdsfrågor som är företrädd i naturvårdsverket och att en samordning med övrig central verksamhet inom vattenvärden skulle underlättas. Vattenvårdsaspekten är emellertid ej så dominerande att den inte kan tillgodoses genom samråd.
Kommerskollegium och sprängämnesinspektionen är även som nämnts statliga organ för ärenden om explosiva varor. Förordningen om explosi- va varor tillgodoser — utöver ett allmänt skyddsintresse vid hanteringen av sådana varor _ väsentligen arbetarskyddet, men också vissa angelägna polisiära krav. Brandskyddet har i denna förordning en sekundär betydel- se. Den statliga tillsynen över tillämpningen av förordningen anser utredningen därför inte ha samma naturliga anknytning till brandinspek- tionens uppgifter som tillsynen enligt förordningen om brandfarliga varor. Anledning att till statens brandinspektion också överföra tillsynen avseende de explosiva varorna föreligger sålunda inte. Att skilda centrala myndigheter handhar ärenden enligt explosivvaruförordningen och ärenden enligt förordningen om brandfarliga varor innebär inte någon olägenhet.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda att de uppgifter som åligger kommerskollegium och sprängämnesinspektionen enligt förord- ningen om brandfarliga varor överförs till brandinspektionen. Även det biträde som sprängämnesinspektionen lämnar arbetarskyddsstyrelsen vid viss tillsynsverksamhet och som avser brandfarliga varor bör ankomma på brandinspektionen.
Som förut sagts finns inom sprängämnesinspektionen en militäravdel- ning. Denna sysslar med sådana frågor angående brandfarliga och explosi- va varor som har anknytning till eller rör militära förhållanden. Avdel- ningens verksamhet är skild från sprängämnesinspektionens verksarnheti övrigt, bl a av sekretesskäl. Med hänsyn till den speciella karaktär som verksamheten inom militäravdelningen har, ifrågasätter utredningen, om ej avdelningens verksamhet borde överföras till försvarets materielverk, med vilket brandinspektionen redan samarbetar i militära brandförsvars- frågor.
13.2.4 Statens brandskolas ställning
Statens brandskola (stadga 19651854) är ett av staten till kommunernas tjänst inrättat brandtekniskt utbildningsinstitut. Skolan har en av Kungl Maj:t utsedd styrelse i vilken ingår representanter för statsförvaltningen (bla är riksbrandinspektören självskriven ledamot ooh av Kungl Maj:t förordnad till styrelsens vice ordförande), kommunerna och brandförsva- rets personalorganisationer.
Brandskolan är en självständig myndighet under Kungl Maj:t i civilde- partementet. Skolans departementstillhörighet och ställning som friståen- de verk prövades senast i prop 1963cl44 angående riktlinjer för utform- ningen av skolväsendets centrala ledning. Föredragande departementsche- fen uttalade, att han med hänsyn till bl a skolans nära anknytning till brandförsvarets ledning och verksamhet i övrigt icke ansåg sig böra föreslå någon ändring av skolans ställning i tillsynshänseende. Väsentligt för detta ställningstagande var uppenbarligen det förhållandet att skolan är ett utbildningsinstitut för det kommunala brandförsvaret, dvs i princip för inomverksutbildning. Statsutskottet fann ej anledning till erinran mot vad departementschefen anfört och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (SU 1963:146, rskr 334).
Brandskolan skall enligt utredningens förslag vara den utbildningsan- stalt till vilken kommunerna hänvisas när det gäller att fylla behovet av författningsenlig utbildning för personalen vid de lokala räddningsorga- nen. Utbildningen kommer alltså även i fortsättningen att ha karaktär av inomverksutbildning. Utbildningen kan härvid jämställas med utbild- ningen vid polisskolan inom rikspolisstyrelsen eller vid civilförsvarsskolor- na inom civilförsvarsstyrelsen. Utredningen har funnit anledning att överväga om inte brandskolan liksom polisskolan och civilförsvarsskolor- na lämpligen bör inordnas i den centrala förvaltningsmyndigheten. Utbildningsverksamheten skulle därigenom komma att bedrivas av den myndighet som bl a har att verka för räddningstjänstens ändamålsenliga ordnande och att följa utvecklingen på detta område såväl i utlandet som i Sverige. Det måste anses som en påtaglig fördel att brandinspektionen kan följa verksamheten vid skolan och anpassa denna till utbildningsbe- hovet både kvantitativt och kvalitativt. Vissa administrativa rationalise- ringsvinster torde också kunna göras vid en samordning. Några vägande skäl som talar emot att skolan inordnas i inspektionen har utredningen ej kunnat finna. Utredningen föreslår därför att statens brandskola admini- strativt omorganiseras från att vara ett särskilt verk under Kungl Maj:t i civildepartementet till en enhet inom statens brandinspektion.
13.2.5 Omorganisation av statens brandinspektion
Brandinspektionen måste i sin nuvarande verksamhet i åtskilliga fall ta ställning till frågor av stor principiell eller ekonomisk betydelse. Inspek- tionens arbetsuppgifter skulle därför redan nu i och för sig motivera att inspektionens chef vid sin sida hade en styrelse med förankring hos dem besluten berör. Flera av brandinspektionens nya uppgifter är av sådan beskaffenhet att den myndighet som ansvarar för dessa bör ha sådan förankring. Utredningen syftar härvid främst på inspektionens uppgifter att utfärda bindande föreskrifter för tillämpningen av förordningen om brandfarliga varor, att fatta beslut om ersättningar till kommunerna för vissa släcknings-, räddnings- och saneringskostnader samt att förelägga innehavare av vissa företag och anläggningar att själva bekosta och ordna särskild räddningsberedskap. Även brandskolans inordnande i inspektio-
nen bör nämnas i detta sammanhang. Räddningstjänstutredningen före- slår därför att brandinspektionen fortsättningsvis bör ledas av en styrelse. Styrelsen bör bestå av inspektionens chef (verkschefen) som självskriven ledamot samt förslagsvis fyra av Kungl Maj:t utsedda ledamöter. För ledamöterna bör utses lika antal suppleanter. I styrelsen bör kommuner- na och näringslivet vara företrädda.
Brandinspektionen bör organiseras på fyra enheter: en enhet för i huvudsak juridiska och administrativa ärenden och göromål, A-enheten, en enhet för räddningstjänsten i allmänhet, R-enheten, en enhet för den förebyggande verksamheten, F-enheten, samt en enhet för utbildning, U-enheten. Varje enhet bör ha en chef. En av dessa bör förordnas till verkschefens ställföreträdare. Beträffande de olika enheternas huvudsak- liga uppgifter samt behov av handläggande personal gör utredningen följande bedömning.
A-enheten bör delas upp på en juridisk sektion, en kameralsektion och en informationssektion.
På den juridiska sektionen bör bl a handläggas uppgifter av juridisk och administrativ natur såsom utarbetande av anvisningar och föreskrifter, avtal, exempel på brandordningar, yttranden över besvär och remisser samt ersättningsärenden och anslagsframställningar. Till kameralsektio- nen bör bl a föras personalärenden och medelsredovisning. Ärenden som berör verkets informations- och publikationsverksamhet, statistik m m bör handläggas på informationssektionen.
Vid brandinspektionen finns för närvarande en tjänsteman med juri- disk utbildning. Antalet tjänstemän med juridisk utbildning behöver ökas på grund av bla den ökning av arbetsuppgifter av rättslig natur som överförandet av förordningen om brandfarliga varor till brandinspektio- nens ansvarsområde medför. Därjämte kommer ersättningsärenden av olika slag att kräva juridisk sakkunskap. För enheten krävs, utöver dess chef, ytterligare två handläggande tjänstemän med juridisk utbildning. För A-enhetens arbetsuppgifter kan vidare förutses behov av en tjänste- man med handläggande uppgifter på kameralsektionen och en på infor- mationssektionen.
R-enheten bör uppdelas på tre sektioner, organisationssektion, utrust- ningssektion och regionalsektion.
I R-enheten bör ingå de fyra tjänstemän som enligt utredningens förslag skall stå till länsstyrelsernas förfogande som experter. Dessa tjänstemän bör sammanföras till en sektion, som med hänsyn till uppgiften att bistå länsstyrelserna kan benämnas regionalsektionen.
Organisationssektionen bör svara för bl a stomplaner för katastrofplan- läggning, frågor om alarmering och förbindelsetjänst samt framtagande av tekniskt underlag för erforderliga anvisningar rörande dessa områden. Organisationssektionen bör ha minst en handläggande tjänsteman.
Sådana samordningsfrågor som gäller försöksverksamhet, standardise- ring och förrådshållning och som berör materiel och metoder för räddningstjänst jämte underlag för anvisningar inom detta område kräver enligt utredningens mening en särskild sektion, utrustningssektionen. Den bör i likhet med motsvarande enhet inom nuvarande brandinspektionen bestå av två handläggande tjänstemän.
Samtliga handläggande tjänstemän inom R-enheten bör vara brand- eller materieltekniker. Enhetens chef bör vara en erfaren tekniker med brandingenjörsutbildning.
F-enheten bör uppdelas på två sektioner — brandförsvarssektionen och sektionen för brandfarliga varor.
Den förstnämnda sektionen sammanfaller med avseende på sina till- tänkta arbetsuppgifter helt med en av brandinspektionens nuvarande arbetsenheter — dock utökad med ärenden om skogsbrandbevakning, vilka senare ärenden nu handläggs inom inspektionensjuridiska enhet.
Brandförsvarssektionens uppgifter skulle alltså primärt avse tekniska frågor av förebyggande brandförsvarsnatur som kommer under inspektio- nens handläggning i anslutning till brandstadgans föreskrifter om brand- syn och sotning samt i form av besvärsärenden, remisser från Kungl Maj:t, sidoordnade statsmyndigheter, länsstyrelser och kommunala myndighe- ter. Antalet handläggande tjänstemän på sektionen bör såsom för närva- rande vara två. Båda dessa tjänstemän bör ha brandingenjörsutbildning.
Som tidigare sagts avses att inspektionen skall överta de uppgifter i fråga om brandfarliga varor som nu ankommer på kommerskollegium Och sprängämnesinspektionen. Sprängämnesinspektionens personal består (budgetåret 1970/71) förutom av chefen, sprängämnesinspektören, av sammanlagt elva tjänstemän fördelade med två, sex och tre tjänster på avdelningen för explosiva varor och brandfarliga gaser, avdelningen för brandfarliga vätskor resp militäravdelningen. Utredningen föreslår att de sex tjänsterna på avdelningen för brandfarliga vätskor liksom en av tjänsterna på avdelningen för explosiva varor och brandfarliga gaser överförs till brandinspektionen och där bildar sektionen för brandfarliga varor. Tjänstemännen på denna sektion bör liksom nu utgöras av personer med kemisk fackutbildning. Chefen för enheten för förebyggan- de verksamhet bör vara ett erfaret brandbefäl med brandingenjörsutbild- ning.
U-enheten bör, under sin chef, bestå av brandskolan, en pedagogisk sektion för planer och läromedel mm samt en forskningssektion för teoretiska och experimentella studier och fältförsök. Enhetens chef bör vara rektor vid brandskolan. Den handläggande personalen vid den pedagogiska sektionen bör bestå av en för dylika arbetsuppgifter väl kvalificerad och lämpad arbetskraft. Forskningssektionens handläggande tjänsteman bör vara en högt kvalificerad tekniker eller naturvetare med forskningsinriktning.
De uppgifter som brandskolans styrelse nu har enligt stadgan för brandskolan, kommer, om utredningens förslag genomförs, att övergå på styrelsen för brandinspektionen. Som sagts i det föregående består brandskolans styrelse av bl a representanter för de personalorganisatio- ner, vilkas medlemmar får sin utbildning vid eller genom skolan. Rädd- ningstjänstutredningen betraktar det som värdefullt att företrädare för personalorganisationerna även fortsättningsvis får möjlighet att delta i utformningen av utbildningen och göra sina synpunkter gällande i frågor som har samband med intagning av elever vid skolan. (Inträdesansök- ningar till skolan prövas för närvarande i princip av skolans styrelse.) Det är också önskvärt att avlasta styrelsen åtskilliga utbildningsårenden.
Utredningen föreslår av dessa skäl att ett utbildningsråd knyts till U-enheten. [ utbildningsrådet bör ingå brandinspektionens chef (ordfö- rande), utbildningsenhetens chef samt representanter för de nämnda personalorganisationerna ävensom företrädare för kommunerna samt för lärarna. ledamöterna i rådet bör utses av Kungl Maj:t. Möjlighet bör finnas att delegera beslutanderätten i utbildningsfrågor till rådet.
Den föreslagna organisationen av statens brandinspektion redovisas i detalj i bilagorna 1—5 (s 238—242).
13.3 Central ledning och tillsyn av organisationen för bekämpning av olja till sjöss och i kustvattnen samt i Mälaren och Vänern
Som förut sagts föreslår utredningen ingen ändring i den sedan februari 1970 gällande ordningen enligt vilken generaltullstyrelsen är central myndighet för organisationen för oljebekämpning till sjöss och i kustvatt- nen. I enlighet med utredningens förslag bör detta gälla även ansvaret för bekämpning av löskommen olja på Mälaren och Vänern.
Tullverkets organisation torde ej i något avseende behöva ändras med anledning av de nya uppgifter som läggs på kustbevakningen, då verkets nuvarande uppbyggnad väl tillgodoser såväl möjligheterna till erforderlig central ledning som sambandet mellan denna och den på kustdistriktsche- ferna vilande regionala ledningen. l central instans handläggs ärenden som har samband med oljebekämpning för närvarande hos generaltullstyrel- sens bevakningsbyrå (gränschefen). Inom denna byrå har från den 1 april 1970 inrättats en ny sektion, sjösektionen, till vilken hänförts på styrelsen ankommande ärenden rörande beredskapen för oljebekämpning till sjöss. Sjösektionen är härjämte gränschefens stabsorgan vid central ledning av oljebekämpningsoperationer. De nya arbetsuppgifterna som utredningens förslag sålunda medför för bevakningsbyrån, motiverar att nuvarande provisoriskt inrättade organisationsenhet för oljebekämpning fastlägges. Med hänsyn till den ökning av arbetsbördan, som utredningens förslag medför för bevakningsbyrån, föreslås en förstärkning av byrån genom att ytterligare en kvalificerad tjänst inrättas där.
Sjöfartsverkets tillsynsfunktion enligt lagen (1956:86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg bör kvarligga hos verket. Lagen avser åtgärder av förebyggande karaktär och behandlar främst anordningar för att förhindra oljeutsläpp från fartyg samt anordningar i hamn för mottagande av oljeavfall.
13 .4 Samrådsorgan
I det föregående har redovisats vilka centrala myndigheter utöver statens brandinspektion och generaltullstyrelsen som har uppgifter inom samhäl- lets räddningstjänst. Utredningen anser det angeläge att olika grenar av samhällets räddningstjänst i görligaste mån samordnas. Detta kan åstad- kommas genom ett forum för samråd mellan de berörda centrala myndig- heterna.
Utredningen föreslår att ett särskilt samrådsorgan i form av ett till statens brandinspektion knutet råd inrättas. Rådet bör bestå av represen-
tanter för de centrala myndigheter som har uppgifter inom samhällets räddningstjänst. Generaltullstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, luftfartsverket, järnvägsstyrelsen och sjöfartsverket bör vara representera- de i rådet. Utöver dessa bör även överbefälhavaren och civilförsvarsstyrel- sen vara representerade. Svenska kommunförbundet och Svenska lands- tingsförbundet bör i egenskap av huvudmannaorganisationer för skilda delar av räddningstjänsten också vara företrädda. Som ordförande i rådet bör chefen för brandinspektionen fungera.
14. Förfoganderätt vid räddningstjänst
14.1 Gällande bestämmelser
Bestämmelsen i 12 & brandlagen om befogenhet att göra ingreppi annans rätt är ett lagreglerat specialfall av den allmänna nödrättsprincip som numera, på straffrättens område, lagfästs i 24 kap 4å brottsbalken. Förfoganderätten tillkommer den som för befälet vid brand, dvs en mycket vid krets av tjänstemän med växlande utbildning. Till deras ledning sägs i lagen inte mer än att sådant ingrepp får göras som bedöms nödvändigt. Det innebär i enlighet med nödrättsprincipen att ingrepp får göras om det intresse; som hotas av branden, är av ojämförligt större betydelse än det som behöver offras för dess räddning. För att underlätta den praktiska tillämpningen innehåller brandlagen också ett antal exem- pel på åtgärder som kan komma i fråga. I fråga om förfoganderätten gäller inte någon begränsning till orten, så som fallet är med brandlagens tjänsteplikt.
Vid atomolyckor gäller enligt 6 % lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar mm att länsstyrelsen efter inträffad olycka kan förordna att var och en som innehar egendom av visst slag, bl a transportmedel eller inkvarteringsutrymme, skall vara skyldig att till- handahålla egendomen på anfordran av poliSbefa'l som länsstyrelsen bestämmer. Förutsättning för länsstyrelsens förordnande är att behovet av förnödenheterna inte kan tillgodoses på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Tvångsuttagningen skall alltså även här användas endast som en nödfallsutväg (prop l960:139 s 56). Tanken är att länsstyrelsen skall ge anvisningar om förfoganderätten till de polisbefäl som förordnas att rekvirera förnödenheter (prop l960:139 s 71).
Skada som med avsikt tillfogas fartyg och last till räddning ur fara som hotar dem gemensamt kallas gemensamt haveri. I den mån annat inte är avtalat gäller enligt leå sjölagen York—Antwerpen-reglerna 1950 i fråga om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen därav på fartyg, frakt och läst. Enligt dessa regler föreligger ett gemensamt haveri, när en extraordinär uppoffring eller utgift avsiktligt och skäligen görs till gemensam räddning.
Enligt 24 kap 4 & brottsbalken skall den som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlari
nöd vara fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffen- het, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Av förarbetena (prop 1962le 5 B 332, 481 och C 220) framgår bl a följande. Ansvarsfriheten beror av en avvägning mellan det intresse som kränks genom gärningen och det intresse för vars tillgodo- seende gärningen behövs. För att gärningen skall anses försvarlig torde i allmänhet få krävas att den skall vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som uppoffras samt att den behövs för att tillgodose förstnämnda intresse. Det är inte nödvändigt att nödhandlingen motsva- rar det allra bästa alternativet bland de olika möjligheter att avvärja faran som eventuellt stått till buds. Det är tillräckligt att situationen rimligen kan anses ha motiverat handlingssättet. Eftersom situationen måste kunna betecknas som en nödsituation, torde bestämmelsen få tillämpas restriktivt. Detta gäller särskilt när endast ekonomiska värden hotas.
14.2 Räddningstjänstutredningen
Till följd av den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap 4 & brottsbal- ken får befogenhet att göra ingrepp i annans egendom vid räddningstjänst anses tillkomma var och en som medverkar i arbetet. Bestämmelsen ger inte olika befogenheter åt samhällsorgan och enskilda som sålunda medverkar. Som framgår av det föregående har på några områden ansetts nödvändigt att precisera nödrätten genom lag. Bestämmelserna i brandla- gen och atomskyddslagen samt bestämmelserna om gemensamt haveri avser endast nödrätt som utövas av offentliga organ _ länsstyrelse, brandbefäl och polisbefäl — eller av fartygsbefälhavare, som ju har en speciell maktställning när det gäller fartygets säkerhet.
Syftet med den speciella lagregleringen får antas vara i första hand att säkerställa ett snabbt ingripande. Vederbörande skall inte behöva tveka om sina befogenheter med därav följande tidsutdräkt. Inom tex brand- försvaret är skyndsamhet ofta av största betydelse. Lagstadgad förfogan- derätt är ägnad att öka räddningstjänstens effektivitet också på det sättet att befälhavarens auktoritet ökar gentemot personer som utsätts för ingrepp. Särskilt gäller detta om det är fråga om personer som själva inte berörs av branden eller den hotande eller inträffade händelsen.
Svenska brandbefälets riksförbund har framhållit att man i brandkårer- nas praktiska arbete med sådan räddningstjänst som inte har samband med brand har saknat det stöd som en närmare reglering av hithörande frågor skulle kunna bjuda. Förbundet uppger att en viss återhållsamhet har kunnat spåras i verksamheten på grund av oklarhet om olika myndigheters befogenheter och de ekonomiska konsekvenserna av vidtag- na åtgärder.
Intresset av snabb och effektiv räddningstjänst går således här hand i hand med befälhavarnas intresse av att gränserna för deras befogenheter klart anges i författning. Det är självfallet också ägnat att öka rättssäker- heten att såvitt möjligt klarläggande bestämmelser finns om befogenheten att göra ingrepp.
De situationer i vilka samhällets räddningsorgan skall ha att ingripa för
att hindra att skada uppstår eller förvärras betecknar utredningen som nödlägen. Som anmärkts i kap 6 (s 77) kan omständigheterna vid ett nödläge vara sådana att nödrättsbestämmehen i 24 kap 4 & brottsbalken inte är tillämplig eller att det åtminstone är osäkert om den är tillämplig eller ej. Detta torde vara fallet särskilt då fara för liv eller hälsa inte föreligger. Också i sådana situationer kan starka skäl tala för att ingrepp i annans rätt görs. Ofta är det ingrepp som behövs av tämligen lindrig beskaffenhet. Fråga kan tex vara om att ta väg över en fastighet eller att använda ett vattentag.
Räddningstjänstutredningen anser med hänsyn till vad som nu anförts att det, utöver den allmänna nödrättsbestämmelsen, behövs en motsvarig- het till 12 & brandlagen, dvs en bestämmelse som ger befogenhet att vid nödläge företa ingrepp i annans rätt. En sådan bestämmelse kan, sedan den straffrättsliga nödrättsprincipen lagfästs, inte utformas efter mönster av 12 % brandlagen. I stället bör 24 kap 4 & brottsbalken tas som utgångspunkt.
Vid atomolycka är det en förutsättning för förfoganderätten att behovet av förnödenheter inte tillräckligt snabbt kan tillgodoses på annat sätt. Om en liknande förutsättning gäller vid brand framgår inte klart av brandlagen eller dess förarbeten. I 24 kap 4 & brottsbalken förutsätts att handlingen skall vara begången i nöd och vid bestämmelsens tillkomst ansågs det obehövligt att ytterligare framhäva att handlingen måste vara framtvungen av situationen. Det får anses ligga i sakens natur att en förutsättning av detta slag måste gälla för utövning av all nödrätt. Vid nödläge kan det vara möjligt att välja mellan flera olika slag av ingrepp och ibland kan ett ingrepp i annans rätt undvikas genom andra mer eller mindre omfattande åtgärder. Effektiviteten i räddningsarbetet kan många gånger gagnas av att avtal träffas med eller samtycke inhämtas från tex ägaren av en förnödenhet som behövs. I andra fall är något sådant inte möjligt med hänsyn till kravet på snabbhet. För att ett ingrepp skall få göras kan det inte krävas att det framstår som omöjligt att avvärja faran på annat sätt. Ingreppet bör få göras om det annars skulle kräva oproportionerliga ansträngningar eller uppoffringar att avvärja faran. Denna förutsättning synes kunna komma till uttryck genom en föreskrift om att fara för liv, hälsa eller egendom inte skäligen skall kunna avvärjas på annat sätt.
Ett visst samband råder mellan den nu diskuterade förutsättningen och frågan om förfoganderätten bör begränsas lokalt till den ort eller trakt där olyckan inträffat eller där räddningsarbetet pågår. Speciell betydelse får denna fråga när det gäller tvångsrekvisition av särskild materiel som inte finns i orten. Eftersom några sådana begränsningar inte gäller vid brand eller atomolycka, anser räddningstjänstutredningen att ortsbunden- het inte bör övervägas.
Att den hotande faran inte skäligen kan avvärjas på annat sätt kan självfallet inte vara tillräckligt för att göra ingreppet tillåtet. Det måste också fordras att ingreppet framstår som försvarligt vid en intresseavväg- ning av det slag som skall göras när fråga är om utövande av den allmänna nödrätten. Därvid bör beaktas, å ena sidan, farans beskaffenhet, dvs värdet av vad som hotas genom den händelse som föranlett räddningsin-
gripandet och risken för att detta värde helt eller delvis går till spillo om ingreppet inte görs samt, å andra sidan, den skada som åsamkas annan genom ingreppet. Som förut sagts är utrymmet för en tillämpning av den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap 4 & brottsbalken begränsat särskilt när endast ekonomiska värden är hotade. Vid ingripande av samhällets räddningsorgan bör ett ingrepp i annans rätt till skydd för ett rent ekonomiskt intresse oftare kunna anses försvarligt. Det måste emellertid alltid krävas att det intresse som är hotat och till vars skydd ingreppet företas är av avsevärt större betydelse än det intresse som uppoffras genom ingreppet. Också vid räddningstjänst bör mera väsentli— ga ingrepp i annans rätt höra till undantagen.
I 12 & brandlagen ges, som förut nämnts, exempel på olika åtgärder som brandbefäl kan vidta vid brand. Vissa av dem är direkt tillämpliga eller har motsvarande tillämpning även vid annat nödläge än brand, tex att bereda brandstyrka tillträde till*fastighet, avspärra brandplats (olycks- plats). nyttja redskap, telefon eller fordon, fälla träd, riva eller undan- skaffa byggnad, upplag eller annan egendom. Andra exempel på åtgärder som kan bli aktuella vid andra nödlägen än brand är utnyttjande av båtar (fartyg, pråmar), arbetsmaskiner eller andra tekniska anordningar, ian- språktagande av virke och dylikt för spontning och stöttning etc, utförande av grävnings- och schaktningsarbeten samt bortforslande av grus, sand och jord. Ytterligare exempel på åtgärder, som bör kunna vidtas, är förfogande över fartyg, som genom grundstötning eller kollision skadats så att olja kommit lös eller fara föreligger att olja kommer lös. Sådant fartyg bör — om övriga förutsättningar för förfoganderätt förelig— ger — kunna beordras kvarligga eller vidta åtgärder som är nödvändiga för att hindra eller begränsa oljeutflöde.
Vid prövning i efterhand av om förutsättningarna för ett ingrepp i annans rätt varit uppfyllda bör, liksom när fråga är om en bedömning enligt 24 kap 4 & brottsbalken, handlingssättet bedömes med hänsyn till de förhållanden som rådde när ingreppet beslutades. Det bör inte fordras mer än att situationen kan anses ha rimligen motiverat ingreppet. Om förutsättningarna för ett ingrepp inte varit uppfyllda, kan ingreppet med- föra ansvar för tex tjänstefel samt skyldighet att ersätta uppkommen
skada. Slutligen måste det bestämmas vem som skall ha befogenhet att utöva förfoganderätt. Under förarbetena till lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (prop l960:139 s 56) anförde föredra- gande departementschefen att det inte borde komma i fråga att bekläda en befattningshavare i lägre ställning och än mindre en privatanställd person utan ämbetsansvar med makt att föreskriva åtgärder som inkräk— tar på enskildas rörelsefrihet eller rätt till egendom.
Enligt 16% brandlagen kan den som hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 12 & dömas till böter. Motsvarande regel bör självfallet gälla om 12 & ersätts av en bestämmelse som avser också andra nödlägen än brand. Att förfoganderätt föreligger på grund av lag innebär vidare bl a att handräckning för åtgärdens genomförande kan lämnas av polismyn-
dighet.
Vad som sagts nu och de skäl som förut anförts för att särskilt lagreglera förfoganderätten vid räddningstjänst anser utredningen bestämt tala för att enskilda personer inte bör tillerkännas sådan förfoganderätt. Tvekan kan råda endast i fråga om arbetsledare vid företag eller arbetsplats där en olycka inträffat och där mera omfattande räddningsåt- gärder är nödvändiga. Det är då att märka att viss befälsrätt gäller gentemot anställd personal och att arbetsledaren i en situation som här avses i princip får antas disponera de förnödenheter som tillhör företaget. Är olyckan av sådan omfattning att det är nödvändigt att rekvirera förnödenheter utifrån eller att företa annat ingrepp i tredje mans rätt, torde alltid något samhällsorgan medverka i räddningstjänsten. Förfogan- derätten kan då utövas av detta organs befälhavare. Ämbetsansvarskom— mitten har i principbetänkandet Ämbetsansvaret (SOU 1969:20) föresla— git att det nuvarande ämbetsansvaret och därmed gränsdragningen kring personkretsen för ämbetsansvar skall upplösas. Straffrättsligt ansvar skall i stället kunna utkrävas av var och en som utövar sådan verksamhet att han kan begå vissa enligt kommitténs förslag straffbara gärningar. Även om förslaget ännu inte föranlett lagstiftning, anser utredningen det mindre lämpligt att knyta befogenheten att vid nödläge företa ingrepp i annans rätt till innehavet av tjänst med ämbetsansvar. Utredningen anser emellertid att sådan befogenhet i princip bör tillkomma endast offentliga tjänstemän, dvs tjänstemän som är anställda hos statlig myndighet eller hos kommun, landstingskommun, kommunalförbund etc.
Förut har nämnts att förfoganderätt vid brand får utövas av den som för befälet vid släckningen. Eftersom också lägre brandbefäl än brandchef kan utöva befälet vid brandsläckning, innebär det att förfoganderätt kan tillkomma en ganska vid krets av tjänstemän. Såvitt känt har detta inte inneburit några rättsförluster eller andra olägenheter för allmänheten. Starka praktiska skäl talar för att brandbefäl bör ha samma befogenhet när det är fråga om annat nödläge än brand. I praktiken innebär det att tex deltidsanställt brandbefäl med endast kortare teoretisk utbildning i räddningstjänst får utöva förfoganderätt. I allmänhet kommer emellertid befälet vid ett nödläge som kräver omfattande räddningsåtgärder att utövas av mera kvalificerad personal. Till följd av den intresseavvägning som skall göras torde det bara vid sådana nödlägen bli aktuellt att företa ingrepp av större betydelse. Mot denna bakgrund synes befogenhet att företa ingrepp i annans rätt kunna tilläggas även lägre polisbefäl som utövar befälet vid räddningstjänst. Det är angeläget att chefen för det räddningsorgan som först kommer till platsen har rätt att omedelbart vidta de åtgärder som behövs. Därför bör förfoganderätt tillkomma också annan offentlig tjänsteman som utövar befälet vid räddningstjänst, tex militär chef, röjnings-eller stationschef vid SJ och chef för kommunalt organ med uppgifter inom räddningstjänsten. Utredningen föreslår såle- des att befogenhet att företa ingrepp i annans rätt skall tillkomma offentlig tjänsteman som utövar befälet vid räddningstjänst. En förutsätt- ning för att någon skall kunna sägas utöva befälet vid räddningstjänst är enligt utredningens mening att åtminstone viss personal från något organ som har uppgifter inom samhällets räddningstjänst deltar i arbetet.
Liksom enligt de nuvarande bestämmelserna i 125 brandlagen bör
ingrepp av ringa omfattning få företas av var och en som deltar i räddningstjänst, om befälhavarens föreskrift inte lämpligen kan inhämtas.
Utredningen har övervägt om befogenhet att, när länsstyrelsen vid katastrof övertagit ledningen, besluta om ingrepp som kan antas medföra särskilt stora olägenheter eller skador bör förbehållas länsstyrelsen. En föreskrift av sådan innebörd föreslogs av oljeskyddsutredningen. Enligt räddningstjänstutredningens förslag skall länsstyrelsen vid katastrof fi '— ordna särskild befälhavare. En ordning som innebär att beslutanderätten förbehålls länsstyrelsen medför att avgörandet fördröjs och att det blir svårt att åstadkomma ett tillfredsställande underlag för beslutet, om inte någon som har rätt att företräda länsstyrelsen finns på olycksplatsen. Även om beslutanderätten inte förbehålls länsstyrelsen, kan man förut- sätta att befälhavaren i den mån det är möjligt samråder med länsstyrel- sen innan han beslutar om ingrepp av särskilt allvarligt slag. Utredningen anser därför att det inte är lämpligt att förbehålla länsstyrelsen beslutan- derätten i fråga om sådana ingrepp.
15. Tjänsteplikt vid räddningstjänst
15. 1 Gällande bestämmelser
Tjänsteplikt för allmänheten föreligger i fredstid endast vid brand och atomolycka och civilförsvarsplikt i fred endast för utbildning och övning.
Vid skogsbrand finns skyldighet att självmant, dvs utan kallelse, medverka i släckningsarbetet. Skyldigheten gäller för den som befinner sig i närheten av brandstället och får kännedom om branden (235 brandstadgan). Vid annan brand än skogsbrand gäller skyldigheten att medverka vid släckningen endast efter kallelse av den som för befälet på brandplatsen (7 & brandlagen). Den sålunda tjänstepliktige kan åläggas, förutom att delta i själva släckningsarbetet, att utföra bevakning, telefon— passning, budgång och annat liknande arbete. Bland de i kommunen bosatta tjänstepliktiga kan brandstyrelsen i kommunen utse lämpliga personer för tjänst i brandvärnet.
Tjänsteplikt vid atomolycka inträder enligt 6 5 lagen om skyddsåtgär- der vid olyckor i atomanläggningar m m i och med att länsstyrelsen efter en olycka generellt förordnar därom. Förutsättning för förordnande är att behovet av arbetskraft för räddningsåtgärder inte kan tillräckligt snabbt tillgodoses på annat sätt. Möjligheten att ta ut arbetskraft tvångsvis skall användas endast som en nödfallsutväg (prop l960:139 556). I det enskilda fallet går uttagningen till så att polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer beordrar deltagandet.
Båda de nämnda formerna av tjänsteplikt är begränsade till sådan medverkan som kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Vid brand omfattar tjänsteplikten var och en som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 är och som vistas i orten. Vid atomolycka är åldersgränserna 18 och 65 år och tvängsuttagning kan ske även i andra orter än som är berörda av olyckan (prop 1960:139 5 56).
1 5.2 Tidigare förslag
I samband med tillkomsten av luftfartslagen (l957z297, prop 1957169 5 144) föreslog chefen för flygvapnet införande av en allmän skyldighet att medverka i flygräddningstjänst. Luftfartsstyrelsen framhöll att flyg- räddningstjänsten dittills hade fungerat tillfredsställande utan att särskild
medverkansplikt behövt tillgripas. Om sådan skulle införas, borde den enligt styrelsen avse inte bara flygräddningstjänst utan räddningstjänst i allmänhet. I så fall borde någon form av tjänsteplikt tillgripas och den måste regleras i annan ordning än genom bestämmelser i luftfartslagen. Föredragande departementschefen ansåg sig inte kunna förorda en allmän skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, eftersom en sådan skyldighet måste anses vara alltför ingripande.
Under förarbetena till civilförsvarslagen (196074. prop 19605 5 54) ansåg några länsstyrelser att det borde övervägas i vad mån civilförsvaret borde få ingripa vid katastrofsituationer utan samband med krig. Att i sådana situationer utnyttja den befintliga civilförsvarsorganisationen, när de i fred tillgängliga organen inte räcker till, ansågs innebära en naturlig utväg och kunde kanske inverka gynnsamt på allmänhetens förståelse för civilförsvaret. Föredragande departementschefen framhöll (prop s 75) att civilförsvarsplikten under fred inte borde få utnyttjas för annat ändamål än utbildning och övning. Departementschefen anförde vidare.
Möjlighet bör finnas att ställa civilförsvarets resurser till förfogande för uppgifter, som icke har samband med rikets försvar, exempelvis för räddning och hjälp vid naturkatastrofer. Civilförsvarets insats torde härvid först och främst kunna omfatta den materiella och organisatoriska sidan av hjälpverksamheten. l personellt hänseende torde man däremot inom civilförsvaret vara hänvisad till frivilliga insatser, varvid dessa väl kan tänkas bli samordnade såväl sinsemellan som med de ordinarie samhällsorganens resurser. Jag är sålunda fn icke beredd att förorda någon utsträckning av civilförsvarsplikten till att även innebära en skyldighet att under fredsförhållanden ställa sig till förfogande för dylik verksamhet.
Vid remissbehandlingen av betänkandet med förslag till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från atomenergi- anläggning m m (SOU 1959138) ansåg, som i annat sammanhang utförli» gare redovisats, hovrätten för Nedre Norrland bl a, att den av utrednings- mannen föreslagna befogenheten att rekvirera arbetskraft och materiel borde kunna utsträckas att gälla även katastrofer av andra slag. Liknande synpunkter anfördes även av några andra remissinstanser. Föredragande departementschefen anförde härom bl a (prop l960:139 s 53) att erfa- renheten hittills visat att myndigheterna även vid svåra olyckor kunnat bemästra läget genom att utnyttja tillgängliga resurser hos myndigheterna och genom frivilliga insatser.
15 .3 Räddningstjänstu [redningen
Behovet av allmänhetens medverkan vid räddningstjänst växlar med hänsyn till olyckshändelsernas plats, art och omfattning samt tillgången till organiserade räddningsorgan. Allmänhetens tjänsteplikt vid brand är historiskt betingad. Numera aktualiseras den nästan uteslutande vid skogsbrand. Där har den sin betydelse, eftersom skogsbrand ofta inträffar på platser, som är belägna långt från brandstyrkornas stationeringsorter. Det är därför viktigt att få till stånd ett snabbt ingripande av de personer som finns på platsen. Atomolyckorna kan till följd av sin natur beröra
stora områden och detta motiverar möjligheten att ålägga allmänheten tjänsteplikt.
Även andra typer av katastrofer kan tänkas som drabbar mycket stora områden och vid vilka därför en allmän tjänsteplikt kan behövas. Exempel härpå är större gasolyckor och översvämningar samt stormkata- strofer.
Vid Götaälvsraset år 1957 och Mohedaexplosionen år 1958 täcktes behovet av arbetskraft utan större svårighet av frivillig hjälp (SOU 195938 5 61). Vid stormkatastrofen i Göteborg är 1969 kunde också behovet av arbetskraft tillfredsställande tillgodoses, men svårigheter yppade sig att förmå viss önskvärd personal att tjänstgöra efter ordinarie arbetstidens slut. Det visade sig också att vid en storm, som drabbar större områden, konkurrensen om de resurser, som normalt står till förfogande, blir påtaglig. Personal erfordrades icke blott för direkta räddningsåtgärder utan även för omedelbara reparationer av elledningar, undanröjande av kommunikationshinder etc.
Frånsett stormkatastrofen i Göteborg har räddningstjänstutredningen inte kännedom om något fall, där behovet av tjänsteplikt aktualiserats. Rent allmänt vågar man nog utgå från att beredvilligheten att göra frivilliga insatser ökar ju större eller svårare en olycka är.
Såväl vid olyckor, vilkas verkningar berör ett stort område, som vid olyckor lokaliserade till en viss plats, tex ras, luftfartsolycka, tågolycka, explosion, kan tillgång till specialister av olika slag behövas. Sådana finns inte alltid hos räddningsorganen eller det företag där olyckan inträffar. Som exempel kan nämnas förare av grävmaskiner och schaktmaskiner, kranskötare samt personal som behärskar tryckluftsapparater. Vid behov av sådan personal kan det vara nödvändigt att vända sig till denna begränsade grupp av ”allmänheten”. Självfallet behövs då också oftast rätt att förfoga över erforderliga fordon eller redskap. Som förut nämnts förutsätter lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m att tvångsuttagning skall förekomma endast som nödfallsutväg. Det normala förfarandet bör i analogi härmed vara att befälhavaren söker träffa överenskommelse med fordonets eller redskapets ägare om att ställa detta till förfogande med förare eller maskinist. Har en olycka inträffat, torde det i allmänhet inte vara svårt att få till stånd ett sådant nyttjanderättsavtal.
Som förut närmare redovisats föreslår utredningen att lokala och regionala räddningsresurser skall vara inventerade i förväg och att uppgif- ter om hur de kan nås skall finnas registrerade för varje kommun och län. I den utsträckning komplettering av resurserna erfordras för viss rädd- ningstjänst inom en kommun, bör kommunen i förväg försäkra sig om att få hyra tjänster. Även på andra sätt torde utredningens förslag möjliggöra att den extra kapacitet som viss räddningstjänst kan kräva i form av tillgång på specialister eller personer med viss praktisk erfarenhet kan tillgodoses. Räddningstjänstens organisation och planläggning i samver- kan mellan olika samhällsorgan och myndigheter är ett exempel härpå. De förbättringar som dessa och andra räddningstjänstutredningens förslag syftar till försvagar skälen för införande av en allmän tjänsteplikt för räddningstjänst.
Utredningen har emellertid ej funnit det försvarbart att samhället vid en hastigt påkommen katastrof, som kan kräva en insats av mycket betydande resurser, inte skulle kunna kräva att envar gör den insats han är lämpad för. Förhållandena kan ju vara sådana att flera viktiga samhällsfunktioner samtidigt drabbats och snabbt måste återställas för att allvarliga följdverkningar skall undvikas. Räddningsresurserna måste då insättas på flera olika områden och det kan bli svårt att snabbt anskaffa de personella resurser som krävs. Det ter sig inte stötande att i princip kräva att varje medborgare skall vara skyldig att ställa sig till förfogande vid en sådan katastrof.
Tjänsteplikt bör dock icke föreligga enbart av den anledningen att omfattande räddningsåtgärder behövs. Ej heller bör tjänsteplikt komma i fråga vid alla nödlägen som utredningen definierat som katastrofer. Endast då läget oundgängligen kräver det bör förordnande om tjänste- plikt kunna meddelas. Utredningen föreslår sålunda en till utomordentli- ga katastroflägen begränsad tjänsteplikt. Liksom vid atomolyckor bör tjänsteplikt vid katastrof få tillgripas endast som en nödfallsutväg när personalbehovet i ett prekärt läge ej kan tillgodoses på annat sätt. Vid en väl organiserad och planlagd räddningstjänst för katastroffall bör de tillfällen då tjänsteplikten behöver tillgripas bli undantagsfall.
Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen överta ledningen vid katastrofer. Det bör emellertid, oavsett om länsstyrelsen övertagit led- ningen eller så ännu ej skett, ankomma på länsstyrelsen att pröva om situationen kräver att tjänsteplikt tillgrips och i förekommande fall att förordna om sådan. 1 förordnandet bör anges vem som har rätt att beordra tjänstgöring under åberopande av tjänsteplikt. Sådan rätt bör enbart tillkomma brandbefäl och polisbefäl. [ övrigt bör tjänsteplikten begränsas på sätt som anges i brandlagen. Tjänsteplikt skall sålunda föreligga för den som under kalenderåret fyller lägst 16 år och högst 65 år i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd inte hindrar påfordrad tjänstgöring. För att länsstyrelsen skall få vidgad möjlighet att anskaffa specialutbildad personal för särskilda räddningsuppgifter bör förordnande om tjänsteplikt kunna avse inte bara den som vistas i orten utan den som vistas i länet.
Det kan självfallet ifrågasättas om inte för tjänsteplikt vid brand bör krävas samma förutsättningar som för tjänsteplikt vid andra nödlägen. Ett särskilt skäl för att behålla den nuvarande tjänsteplikten för släckning av brand är emellertid att tjänsteplikten inte kan undvaras med hänsyn till behovet av släckningsmanskap vid skogsbränder i de fall då behovet inte kan täckas med hjälp av frivilliga. Utredningen anser därför att brandlagens nuvarande bestämmelser om tjänsteplikt vid brand bör behållas.
En särskild fråga är om skyldighet bör införas för viss personal inom civilförsvaret att medverka i räddningstjänst vid katastrofer i fredstid. Inom varje civilförsvarsområde finns räddningskårer organiserade. Dessa består av personer som i fredstid är sysselsatta inom byggnads- och anläggningsfacken. Kårbefälet utgörs av ingenjörer och verkmästare inom nämnda fack. De erhåller viss praktisk utbildning i räddningstjänst, särskilt i metoder att ta loss och klara ut instängda samt i röjningsarbete.
Materielutbildningen är i första hand inriktad på den räddningsmateriel som anskaffats för civilförsvarets behov såsom motorsågar, borrmaskiner, spettmaskiner, kompressorer och lyftanordningar. Personalen i räddnings- kårerna är sålunda genom rekryteringen bland yrkesfolk och genom sin särskilda utbildning i och för sig väl lämpad att fullgöra räddningstjänst även vid fredskatastrofer.
Civilförsvarspersonalen — och detta gäller även personalen i räddnings- kårerna — är emellertid ej omedelbart gripbar i fredstid. Inställelsetiden efter larm vid nuvarande organisation blir i regel lång, något som väsentligt minskar värdet av hjälpen. Om räddningstjänsten vid katastro- fer skulle basera sig på civilförsvarets personalresurser, måste därför särskilda lätt gripbara beredskapsstyrkor inrättas, som med relativt kort varsel kan utrustas och inställa sig till tjänstgöring. Utredningen har av Civilförsvarsstyrelsen inhämtat att kostnaden för en sådan organisation, vilken skulle avvika från civilförsvarets övriga organisation och admini— stration, skulle bli hög. Eftersom de katastrofer då dessa beredskapsstyr- kor skulle behövas måste antas bli sällsynta, skulle kostnaderna inte komma att stå i rimlig proportion till den nytta samhället kan ha av dem. Att införa en möjlighet att göra civilförsvarsplikten gällande i fredstid skulle innebära ett väsentligt avsteg från de principer som civilförsvaret vilar på.
Som nämnts uttalade föredragande departementschefen vid civilför- svarslagens tillkomst att han inte var beredd att föreslå att civilförsvars- plikten skulle utsträckas att omfatta fredsförhållanden. Civilförsvarssty- relsen har på förfrågan från räddningstjänstutredningen förklarat att enligt styrelsens mening några speciella civilförsvarsstyrkor att insättas vid katastrofer och andra olyckor i fred inte bör organiseras. Räddnings- tjänstutredningen delar av ovan anförda skäl denna uppfattning.
16. Skyldighet för företag m fl att vidta åtgärder för räddningstjänst
16.1. Inledning
Skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga olycksfall på arbetsplatser följer av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen. Bestämmel- serna avser alla typer av olycksfall och alla olycksorsaker. Skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga brand åligger enligt brandlagen ägare eller innehavare av byggnader och anläggningar. Bestämmelser som har till ändamål att förebygga olyckor inom särskilda verksamheter finns t ex i förordningarna om explosiva och brandfarliga varor.
I framställning till Kungl Maj:t den 2 december 1965 har dåvarande överståthållarämbetet föreslagit utredning av frågan om enskilda företag, som driver för anställda eller andra riskfylld verksamhet, bör åläggas förpliktelse att ha egen olycksberedskap. Sådan förpliktelse kan enligt överståthållarämbetet övervägas för exempelvis företag som bedriver järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller flygtrafik samt gruvföretag och ammunitionsfabriker.
Bestämmelser som tar sikte på arbetsgivares och företags skyldigheter när en olycka inträffat finns i åtskilliga författningar. I det följande lämnas en översikt över dessa bestämmelser.
16.2 Gällande bestämmelser 16.2.1 Arbetarskyddslagstiftningen
Enligt 13 & arbetarskyddslagen skall för lämnande av första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall sådana anordningar finnas som kan anses erforderliga med hänsyn till arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs. Närmare bestämmelser härom finns i 47 % arbetarskyddskungörelsen. Vid vissa arbetsplatser skall sålunda finnas sjukvårdskunnig personal samt förbands- eller sjukrum med erforderlig utrustning. 41—43 åå innehåller föreskrifter om olycksfall av speciell art. Vid arbete på kaj, brygga eller liknande arbetsplats skall sålunda finnas erforderliga livräddningsredskap. Vid arbete där fara föreligger för olycksfall genom gasförgiftning skall tillses att arbetstagare vid förgiftningsfall snarast möjligt kan få erforder-
lig hjälp. För ändamålet bör vid arbetsplatsen finnas person som kan föra den förgiftade till lokal med frisk luft eller ut i det fria och föranstalta om att han får lämplig behandling. Där det skäligen kan påfördras skall tillgång finnas till andningsapparat med syrgas. Gruva eller stenbrott under jord skall, om arbetarskyddsstyrelsen föreskriver det, stå i förbin- delse med dagen genom två eller flera lämpligt belägna utrymningsvägar (10 å). Används schakt som utrymningsväg. skall det vara försett med tillfredsställande stegväg. Till hithörande bestämmelser kan också hänfö- ras 43 å, enligt vilken verksamt brandalarm skall finnas för att varsko arbetstagarna vid brand.
16.2.2. Brandlagstiftningen
Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är enligt 8å brandlagen skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap samt att i övrigt vidta nödiga åtgärder för att bekämpa brand. Om någon underlåter att fullgöra vad som sålunda åligger honom, kan länsstyrelsen enligt l4å förelägga vite. Särskilt för industrier innebär dessa bestämmelser långt gående skyldigheter att anskaffa släckningsanordningar och annan utrustning som behövs för anläggningens speciella förhållanden. Sådan utrustning kan självfallet i stor utsträckning användas även vid annan olyckshändelse än brand. Enskilda företag kan däremot inte åläggas att hålla egen brandkår. Ett av skälen till att en möjlighet att ålägga företag en sådan skyldighet inte infördes i brandlagen var att de i ett företag anställda inte i denna egenskap är skyldiga att ingå i en industribrandkår (SOU 1960:34 s 197 och prop l962:12 s 96).
16.2.3. Atomenergilagen
Enligt atomenergilagen (19561306) fordras tillstånd för att uppföra och driva atomenergianläggning. Vid meddelande av tillstånd får uppställas de villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller eljest från allmän syn- punkt. Med stöd härav kan anläggningsinnehavaren åläggas att hålla en viss personell och materiell beredskap samt att utarbeta katastrofplan som skall godkännas av tillsynsmyndighet. Detta har ansetts (prop l960:139 med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atoman- läggningar mm 532 och 57) vara en smidig ordning som medger anpassning till förhållandena i varje särskilt fall. Anledning har inte bedömts föreligga att försöka komplettera katastrofskyddet på denna punkt med allmängiltiga lagregler om anläggningsinnehavares åligganden vid katastroftillfällen.
16.2.4 Förordningen om brandfarliga varor
Enligt 4 % förordningen (1961:568) om brandfarliga varor skall den som tar befattning med brandfarlig vara iaktta den försiktighet som till förebyggande av skada genom brand och annorledes betingas av omstän- digheterna. Uttrycket ”och annorledes” syftar enligt förarbetena (prop
1961 :173 s 24 och 32) främst på risken att löskommen olja skall orsaka vattenförorening. För bl a förvaring av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska i underjordisk cistern krävs enligt förordningen särskilt tillstånd av byggnadsnämnden (25 å 1 mom). 1 tillståndsbeslut skall byggnadsnämn— den meddela de särskilda föreskrifter som behövs för att förebygga skada genom brand och annorledes (16 ä 2 mom).
Med stöd av förordningen har kommerskollegium (kungörelse 196326) föreskrivit att det i oljehamn vid lastning och lossning av tankfartyg skall finnas tillgång till anordning, varigenom kan förhindras att brandfarlig vätska som rinner ut på vattnet sprider sig. Det skall vidare finnas möjlighet att undanskaffa eller oskadliggöra utrunnen vätska. Åtgärderna ankommer på den som innehar oljehamnen, dvs i regel kommun eller enskilt företag. Tankfartygs lastning och lossning av brandfarlig vara skall övervakas av Säkerhetsvakt. Kommerskollegium har vidare (kungörelse 1970:1) föreskrivit att den som är ansvarig för förvaring eller hantering av brandfarlig vätska inom med stöd av vattenlagen fastställt skyddsområde skall, när sådan vätska kommit lös, samla upp och omhänderta vätskan.
16.2.5 Miljöskyddslagen m m
I tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen (1969:387) kan den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet, dit bl a kan räknas oljehante- ring och annan verksamhet som innebär risk för miljöförstöring till följd av utnyttjande av olja, åläggas att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begräns- ning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet till följd av verksamheten.
1 prop 1969228 med förslag till miljöskyddslag m m (5 265 och 274) ges exempel på skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Att skyldig- het att anordna materiell eller personell beredskap avses kunna föreläggas den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet anges inte uttryckligen. Lagtexten torde dock inte utgöra hinder mot att sådant föreläggande meddelas. Enligt l 5 är miljöskyddslagen tillämplig på dels utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, dels använd- ning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, dock endast om användningen inte utgör byggande i vatten, samt dels användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus e d, om stör- ningen inte är helt tillfällig. Lagen är alltså inte tillämplig på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som endast kan medföra förorening av grundvattnet. Föreläggande om skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått med stöd av lagen kan således inte meddelas med anledning av att viss verksamhet kan medföra förorening av grundvattnet. Sådant föreläggande kan inte heller meddelas på grund av att verksamhe- ten kan medföra t ex helt tillfälliga luftföroreningar.
Den som vill utföra grävning eller sprängning, anordna upplag eller vidta annan åtgärd som kan befaras medföra menlig inverkan på grund-
vattentillgång som utnyttjas eller kan antas bli utnyttjad är enligt 2 kap 63 % vattenlagen skyldig att till skydd för grundvattnet vidta de anord- ningar, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighets- mått i övrigt som skäligen föranleds av omständigheterna. För att bereda skydd för sådan grundvattentillgång kan länsstyrelsen enligt 64% fast- ställa skyddsområde för grundvattentillgången och meddela allmänna föreskrifter om vad som enligt 63 5 skall iakttas inom området. Länssty- relsen kan också, enligt 65 5, vid vite förelägga den som ämnar vidta åtgärd som avses i 63 5 att iaktta vad som åligger honom enligt denna paragraf eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 64 &. Sådant föreläggande torde knappast kunna avse skyldighet att anordna materiell eller personell beredskap.
16.2.6 Förordningen om explosiva varor
Enligt förordningen om explosiva varor (l949z34l) fordras tillstånd för tillverkning och förvaring av explosiva varor. Tillstånd skall förbindas med de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall anses nödvändiga. Det ankommer på kommerskollegium att meddela ordningsföreskrifter för tillverkningsställen och förvaringslokaler. Även i övrigt skall kom- merskollegium meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen.
Varken förordningen om explosiva varor eller kommerskollegiets föreskrifter innehåller bestämmelser om räddningsåtgärder vid explosion. Vid åtminstone de större anläggningarna finns beredskapsorganisation för explosionsolyckor. Något behov av myndighetsingripande för att få till stånd en sådan beredskap har uppenbarligen inte förelegat.
16.3. Räddningstjänstu[redningen
Frågan om det vid sidan av de nu redovisade bestämmelserna behövs en allmän lagbestämmelse, som gör det möjligt för myndighet att ålägga företag och andra ägare av anläggningar att anordna beredskap mot olyckor i eller till följd av deras verksamhet, bör bedömas mot bakgnin- den av gällande bestämmelsers räckvidd.
De åtgärder som kan åläggas företag med stöd av arbetarskyddslagen avser endast arbetstagarnas skydd. Självfallet kan de anordningar som finns för detta ändamål användas också om en olycka i anläggningen drabbar andra personer än arbetstagarna. I allmänhet lär anordningarna vara tillräckliga för detta ändamål om de är tillräckliga för sitt huvudsyf- te.
Brandlagens bestämmelser omfattar företag och anläggningar av alla slag samt avser att skydda både arbetstagare och andra personer samt egendom. Såtillvida har dessa bestämmelser ett vidsträckt tillämpnings- område. De anordningar som företagen kan åläggas vidta för ingripande mot brand innefattar också vad som kan behövas för räddning i samband med brand. Sådan materiel kan i viss utsträckning användas också vid andra nödlägen än bränder.
Brandlagen ger dock inte lagligt stöd för ålägganden som innebär att
företag skall hålla en personell beredskap. Atomenergilagen och, i begränsad omfattning, arbetarskyddslagen möjliggör däremot sådana ålägganden. Detsamma får enligt utredningens mening anses gälla miljö- skyddslagen. Lagens tillämpningsområde är vidsträckt men det omfattar inte verksamhet som kan befaras medföra endast förorening av grund- vattnet eller helt tillfälliga luftföroreningar eller andra störningar. Med stöd av förordningen om brandfarliga varor har vidare meddelats allmän- na föreskrifter som innebär skyldighet att anordna viss personell bered- skap.
Vid brandlagens tillkomst ville man inte införa möjlighet att ålägga företag att hålla industribrandkår eftersom de anställda inte i denna egenskap är skyldiga att ingå i en industribrandkår. Till denna bedömning bidrog måhända att den beredskap utom arbetstid, som måste upprätthål- las av en brandkår, kunde tänkas göra de anställda mindre benägna att engagera sig. När det gäller personell beredskap mot andra olyckor än brand torde det räcka att den upprätthålls under arbetstid. Det är då lättare att anordna beredskapsorganisationen.
I detta sammanhang bör erinras om det verkskydd som enligt civilför- svarslagen är organiserat vid vissa företag och anläggningar. Verkskydd finns inom ett betydande antal företag med minst 100 anställda (ca 1200 företag) och omfattar totalt ca 65 000 personer. Verkskyddet är organi- serat med inriktning på bla räddningstjänst och särskild personal är utbildad härför. Räddningsutrustning anpassad efter företagets behov finns dessutom. Verkskyddet bekostas av företaget. Något hinder emot att personal och materiel inom verkskyddet utnyttjas även för fredstida räddningsinsatser inom det egna företaget torde inte föreligga från civilförsvarssynpunkt, om företaget tillser att den utrustning, som even- tuellt skadas eller förstörs, repareras eller ersätts. Verkskyddet är därför ett värdefullt komplement, särskilt för en första insats, vid inträffade mera omfattande olyckor inom företaget.
Oljeskyddsutredningen föreslog en särskild bestämmelse enligt vilken skyldighet skulle kunna åläggas företag, vilka bedrev verksamhet som innebar särskild fara för oljeutflöde, att hålla viss personell och materiell beredskap. Skyldighet skulle också kunna åläggas sådant företag att ingripa med erforderliga åtgärder då olja kommit lös i verksamhet som bedrevs av företaget. De företag som oljeskyddsutredningen främst avsåg var oljeraffinaderier och företag som höll stora lager med olja. Utred- ningen motiverade förslaget med att vid sådana företag risker förelåg för mer eller mindre katastrofbetonade oljeutflöden, för vilka den kommuna- la oljeskyddsberedskapen normalt ej kunde avpassas. Beträffande sådana företag ansåg utredningen det naturligt, att den för verksamheten ansvarige skulle kunna förpliktas att själv vara verksam för att förhindra skada. Det skulle ankomma på länsstyrelsen att efter förslag från det kommunala beredskapsorganet besluta om erforderliga ålägganden, som dock ej fick vara mer betungande än vad som var skäligt med hänsyn till det avsedda syftet. Åläggande skulle kunna riktas även mot statliga företag och inrättningar.
Oljeskyddsutredningens förslag föranledde ingen principiell invändning i remissyttrandena. Dåvarande statens vatteninspektion samt Sveriges
industriförbund ansåg dock att befogenheten att ålägga ägaren av viss inrättning eller fabrik att hålla viss beredskap borde tillkomma dåvarande statens naturvårdsnämnd (som av oljeskyddsutredningen föreslogs som central tillsynsmyndighet) i stället för länsstyrelse. Vatteninspektionen framhöll i sitt yttrande bla att naturvårdsnämnden på grund av sina uppgifter i fråga om vattenvärden var underkunnig om de problem som kunde uppkomma och att den genom sin samlade erfarenhet hade god möjlighet att bedöma vilka företag som medförde sådana risker att de borde åläggas att hålla egen beredskap. — Överbefälhavaren framhöll i sitt yttrande att det inom krigsmakten redan fanns vissa anvisningar avseende åtgärder för att minska skadeverkningarna av löskommen olja. Katastrof- planer hade upprättats och bekämpningsmateriel för respektive lageran- läggningar fanns tillgängliga. Krigsmakten borde därför inte omfattas av den föreslagna bestämmelsen.
Som räddningstjänstutredningen redovisat närmare i det föregående föreslår utredningen att de lokala räddningsorganen i personellt och materiellt hänseende anpassas till förhållandena inom sina verksamhets- områden. Detta innebär att organen byggs upp med hänsynstagande bl a till de särskilda olycksrisker som föreligger vid anläggningar inom verk- samhetsområdena. De anläggningar som Oljeskyddsutredningens förslag närmast tar sikte på, nämligen oljeraffinaderier och anläggningar med mycket omfattande lagerhållning av olja, måste emellertid anses speciellt farliga på grund av de mycket allvarliga konsekvenser för samhället som en mera omfattande oljeolycka kan få, om ej omedelbara åtgärder för att begränsa oljans spridning sätts in. Samma synpunkt kan också läggas på verksamheten i de större oljehamnarna. Det är enligt räddningstjänstut- redningens mening av största betydelse att inom dessa och liknande företag eller anläggningar finns en beredskapsorganisation, som har materiella och personella resurser att omgående vidta åtgärder för att begränsa och i görligaste mån förhindra spridning av löskommen olja. De lokala räddningsorganen torde ej ensamma kunna svara härför.
Hantering av klor förekommer inom flera företag och verksamheter. Lager av klor i större mängder finns hos tillverkarna men även hos de stora avnämarna. Lager av klor i varierande mängder finns också hos de kommunala vattenverken. Klortillverkarna och vissa industrier där klor- hanteringen är omfattande har upprättat beredskapsplaner för klor- olyckor. Beredskapsplanerna har uppgjorts i samråd med länsstyrelsen och de lokala polis- och brandmyndigheterna. Någon skyldighet att hålla särskild beredskap utöver vad arbetarskyddsintresset kräver föreligger dock inte. För transport av klor på järnväg har SJ i samråd med klortillverkarna organiserat särskilda klorskadebekämpningsgrupper som larmas vid inträffade olyckor vid klortransporter. Även i övrigt är vid SJ vissa beredskapsåtgärder för sådana olyckor vidtagna, såsom upprättande av åtgärdskalendrar och kartläggande av transportvägarna. Med hänsyn till den omedelbara faran för människoliv då klorgas kommit lös är en hög beredskap vid klorolyckor ett oundgängligt krav. En sådan beredskap måste vara organiserad på de platser där risken för klorutsläpp kan bedömas som störst, dvs hos klortillverkarna och större kloravnämare.
Som framgår av det föregående kan i viss utsträckning föreläggande om
personell eller materiell beredskap eller allmänna föreskrifter om sådan beredskap meddelas redan med stöd av nu gällande lagstiftning. Av betydelse när det gäller företag som bedriver verksamhet med särskild risk för utflöde av olja eller klorgas torde främst vara de möjligheter härvidlag som finns enligt miljöskyddslagen och förordningen om brand- farliga varor. Med hänsyn till begränsningarna i miljöskyddslagens tillämpningsområde och till att allmänna föreskrifter kan behöva kom- pletteras med föreskrifter avpassade för ett visst företags verksamhet, anser räddningstjänstutredningen att det behövs en särskild bestämmelse som gör det möjligt att ålägga företag, vilka bedriver verksamhet med särskild fara för klorgas eller oljeutflöde, som kan orsaka avsevärd skada, att hålla särskild beredskap.
En lagbestämmelse som ger möjlighet att ålägga företag att anordna beredskap för alla typer av olyckor som kan tänkas inträffa i anläggningar av skiftande slag måste bli mycket allmänt hällen. Den skulle därför ge föga ledning framför allt för den nödvändiga avvägningen mellan trygghet och skälig kostnad. Bestämmelsens tillämpning skulle kräva teknisk sakkunskap på många olika områden. De olägenheter som är förenade med en generell lagregel kan undvikas genom att man reglerar skyldighe- ten att hålla beredskap i en säkerhetslagstiftning som tar sikte på farlig verksamhet av visst slag. Ett exempel på sådan lagstiftning är atomenergi- lagen. 1 en lagstiftning om räddningstjänst i allmänhet bör skyldigheten att anordna beredskap regleras endast i fråga om sådan farlig verksamhet beträffande vilken sådan skyldighet framstår som särskilt angelägen. Utredningen föreslår därför att i nämnda lagstiftning tas in endast en bestämmelse om beredskap för klorgas- eller oljeutflöde. Det kan natur- ligtvis ifrågasättas om en sådan bestämmelse bör begränsas till klorgas och olja. Enligt utredningens mening är denna begränsning motiverad fn. Det bör ankomma på statens brandinspektion att följa utvecklingen och vid behov göra framställning om författningsändringar som ger möjlighet att ålägga företag beredskap i fråga om andra ämnen som visar sig vara lika farliga.
Med hänsyn till att tillämpningssvårigheter annars kan uppkomma bör bestämmelser om åläggande för företag att anordna beredskap för klorgas och olja utformas så att de täcker också fall för vilka föreläggande i och för sig kan meddelas med stöd av annan lagstiftning. Vid tillämpningen bör tillses att samordning sker med förelägganden och föreskrifter som kan ha meddelats med stöd av sådan lagstiftning. En sådan samordning kommer att underlättas om, som utredningen föreslår i det följande, befogenheten att meddela föreläggande om beredskap anförtros åt statens brandinspektion och om, som utredningen föreslår i annat sammanhang, förordningen om brandfarliga varor förs över till inspek- tionens verksamhetsområde.
Åläggande bör, såsom oljeskyddsutredningen föreslagit, kunna avse såväl personell som materiell beredskap. Företagens beredskap bör byggas upp som en komplettering av de lokala räddningsorganens resurser. En awägning bör givetvis ske med hänsyn till syftet med de avsedda åtgärderna och till att företaget ej åläggs åtgärder, som medför oskälig kostnad. Om ett företag underlåter att hålla beredskap som ålagts
företaget, bör vite kunna föreläggas. Det liggeri sakens natur att det inte är möjligt att närmare redovisa vilka åtgärder som företagen skall kunna åläggas vidta. [ anslutning till en hos utredningen väckt fråga kan dock som exempel nämnas att företag med klortillverkning kan föreläggas ombesörja att anordningar vidtas varigenom vid klorolycka allmänheten snabbt kan varnas.
Oljeskyddsutredningen föreslog, som förut sagts, att det skulle ankom- ma på länsstyrelsen att besluta om erforderliga förelägganden. Det kan emellertid ifrågasättas om så bör vara fallet. Antalet företag som kan komma att bli berörda torde vara relativt begränsat. Flera berörda företag kan förmodas ha samma ägare eller intressegemenskap, tex de stora oljeimportörerna. De frågor som uppkommer vid bedömningen av om beredskap bör åläggas kan antas bli likartade och med hänsyn till företagens omfattning och art kräva särskild sakkunskap. Länsstyrelsen har inte inom sig tillgång till sådan och får ej heller den överblick som är önskvärd för en likformighet i åläggandena. Ärendena skulle därför behöva underställas statens brandinspektion. Räddningstjänstutredningen anser det därför vara lämpligare att beslut om åläggande att hålla särskild beredskap meddelas av inspektionen. För att eventuella regionala om lokala synpunkter skall tillgodoses bör dock länsstyrelsen beredas tillfälle yttra sig.
Räddningstjänstutredningen finner inte skäl föreligga att undanta statliga företag eller organ från skyldigheten att hålla särskild beredskap. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom försvaret bör emellertid särskilda bestämmelser i fråga om försvarets anläggningar meddelas av Kungl Maj:t. Beträffande bl a olja finns vissa sådana bestämmelser i kungörelsen (1962:500) om brandfarliga varor, som omhänderhavas av krigsmakten, m m.
17. Ersättningsfrågor i samband med tjänsteplikt och förfoganderätt
17.1. Tjänsteplikt 17.1.1 Gällande bestämmelser
Enligt 13% brandlagen och kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning rn m utgår ersättning av statsmedel för skada vid släckning och i vissa fall för deltagande i släckning. Vid kroppsskada tillämpas ersättningsbestämmelsernai förord- ningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret. Egendomsskada ersätts i regel med belopp motsvarande värdet av skadan eller förlusten. Själva arbetspresta- tionen ersätts endast vid skogsbrandsläckning. Ersättning utgår, om arbetet pågått minst två timmar, med belopp per timme motsvarande senast avtalade allmänna tidlön för skogsarbete i den ort där släckningen ägt rum förhöjd med 25 % (SFS 1970:351). Vid skogsbrandsläckning utgår därjämte ersättning för kostnad för färd till och från brandplatsen samt för uppehälle. Till den som frivilligt deltar i släckningen utgår ersättning efter samma bestämmelser som gäller för tvångsvis uttagen släckningspersonal.
Vissa inskränkningar föreskrivs i fråga om rätten till ersättning. Den som erhållit ersättning av annan eller som på grund av sin tjänst eller eljest enligt avtal är berättigad till ersättning för skada på egendom eller för verksamhet för brandsläckning kan ej få ersättning enligt ersättnings- kungörelsen. Annan ersättning än ersättning för kroppsskada utgår ej till den som medverkat utan att han blivit anmodad därtill och vars medverkan varit uppenbart opåkallad. Detsamma gäller ägare eller inne- havare av egendom som berörts eller hotats av den brand släckningsverk- samheten avsåg.
Enligt kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar rn m utgår ersättning för sådan medverkan och för skada. Ersättning för skada (kroppsskada eller annan skada) utgår efter samma grunder som gäller vid släckning av brand. Arbetsinsatsen ersätts med belopp som prövas skäligt med hänsyn till beskaffenheten av utfört arbete.
Som nämnts i kap 7.3 föreslår utredningen att den som uttagits till brandvärn liksom hittills skall vara berättigad till ersättning av kommu— nen. Ersättningskungörelsen behandlar inte denna ersättning. Den följan- de framställningen avser inte heller ersättning till brandvärnsmän.
Det är enligt utredningens mening naturligt, att den som vid ett visst nödläge tvångsvis uttagits till eller frivilligt deltagit i räddningstjänst erhåller ersättning härför. Om han vid tjänstgöringen åsamkats skada till person eller egendom bör gottgörelse utgå. [ görligaste mån bör samma regler om ersättning gälla oavsett om fråga är om släckning av skogsbrand eller bygdebrand eller annan räddningstjänst.
[ fråga om ersättning för skada på person eller egendom eller förlust av egendom bör de regler, som nu gäller för skada i samband med deltagande i släckning av brand, göras tillämpliga också på den som deltagit i annan räddningstjänst.
Beträffande ersättning för utfört arbete bör erinras om att räddnings- tjänsten i stor utsträckning måste bygga på att personella och materiella resurser genom överenskommelser vid behov ställs till räddningsorganens förfogande. Om det vid katastrof blir nödvändigt att förordna om tjänsteplikt för att trygga behovet av personal, bör den som tas i anspråk med stöd av sådant förordnande icke rimligen behandlas annorlunda i ersättningshänseende än den som ställt sig till förfogande enligt överens- kommelse.
Som nyss sagts utgår ersättning för arbetsprestationen vid släckning av skogsbrand, medan så ej är fallet vid släckning av bygdebrand. Enligt brandförsvarsutredningen (SOU 1942110 5 105) skulle ursprungligen skälighetssynpunkter ha motiverat de olika reglerna för ersättning i fråga om skogsbrand och annan brand.
Skogsbränder berörde icke sällan flera kommuner och många gånger kommuner utan större ekonomiska resurser. För släckande av dessa bränder måste jämförelsevis ofta uppbåd göras av tjänstepliktiga. Det tedde sig då naturligt, att staten trädde emellan och lämnade ersättning eller belöning till deltagarna. Vid andra bränder än skogsbränder var läget typiskt sett annorlunda. Bränderna var oftast begränsade till en kommun och kunde i regel släckas av organiserad brandkår. Frågorna om ersätt- ning framstod därvid icke såsom lika angelägna som i skogsbrandfallen. Brandförsvarsutredningen fann ej anledning föreslå någon ändring i dessa grunder. De skäl som anförts för olika ersättningsbestämmelser för skogsbrand och annan brand torde genom de större kommuner som numera bildats ha förlorat i betydelse. Om utredningens förslag till finansiering av räddningstjänsten genomförs, erhåller kommunerna garan- ti för att kostnaden för släckning av skogsbrand ej blir orimligt hög. Det kan vidare för den som deltagit i släckning av exempelvis brand i tätbebyggelse te sig stötande att han icke ersätts för sin arbetsprestation medan detta skulle exempelvis varit fallet vid en naturkatastrof eller vid skogsbrand.
Sammanfattningsvis anser utredningen sålunda att var och en som deltagit i räddningstjänst bör vara berättigad till ersättning för sin
arbetsprestation. Detta bör gälla oavsett om fråga varit om skogsbrand- släckning, släckning av bygdebrand eller annan räddningstjänst och oavsett om deltagandet skett på grund av tjänsteplikt eller frivilligt.
Ersättningen för arbetsprestationen bör bestämmas enhetligt. Skulle ersättningen beräknas efter skilda grunder för olika slag av räddnings- tjänst eller baseras på prövning från fall till fall, kan svårigheter vid tillämpningen befaras. Ersättningen bör sålunda utgå efter samma normer för deltagande i släckning av brand (skogsbrand eller annan brand) som för deltagande i annan räddningstjänst. I likhet med vad som nu gäller vid ersättning för deltagande i släckning av skogsbrand bör ersättningen beräknas per timme räknat från och med den tidpunkt då färden till olycksplatsen påbörjades. För att ersättningen skall kunna hållas aktuell i förhållande till lönerna på den allmänna arbetsmarknaden, bör den anknytas till den betalning, som utgår till den, som där har motsvarande arbetsuppgifter. Eftersom det här blir fråga om vitt skilda arbetsuppgifter bör ersättningen icke som f n anknytas till löneläget för skogsarbetare. Utredningen föreslår att ersättningen utgår efter de grunder som gäller för den timavlönade räddningspersonalen, dvs de deltidsanställda brand- männen, vid utryckning. Den nuvarande tvåtimmarsregeln bör dock behållas. Ersättning bör också utgå för resekostnad och kostnad för uppehälle.
De inskränkningar i rätten till ersättning, som ersättningskungörelsen innehåller och som i korthet redovisats i det föregående, bör alltjämt gälla.
Anspråk på ersättning enligt ersättningskungörelsen — utom beträffan- de ersättning för kroppsskada — prövas f n av länsstyrelsen i det län där verksamheten eller övningen, som föranlett ersättningsanspråket, bedri- vits. Denna länsstyrelse utanordnar också beviljad ersättning. Ersättnings— anspråk för kroppskada prövas av riksförsäkringsverket. Tjänstepliktig personal i brandvärn erhåller som nämnts förut ersättning för sin medverkan av vederbörande kommun. Kommunen är berättigad till ersättning av statsmedel för sina kostnader med anledning av brandvär- nets utryckning och deltagande, såvida kostnaden avser skogsbrand- släckning och ej är endast av ringa omfattning. Även dessa ersättnings- anspråk prövas av länsstyrelsen.
1 det följande föreslår utredningen en ordning för finansiering av kostnaderna för räddningsingripanden som avviker från vad som nu gäller för släckning av brand. Förslaget innebär bl a att kommunen primärt ansvarar för alla kostnader som den lokala räddningstjänstorganisationen har vid räddningsingripanden. Staten skall emellertid återgälda kommu- nen vad varje räddningsingripande kostat kommunen över 10 000 kronor. I fråga om bekämpning av från havet ilandfluten olja föreslås staten ersätta kommunen samtliga kostnader. Vid katastrof då länsstyrelse övertar ledningen av räddningsarbetet föreslås staten svara för bl a de kostnader som uppkommer till följd av länsstyrelsens utövande av ledningen.
Kostnaderna för tjänstepliktiga blir i förhållande till kommunernas övriga kostnader för räddningstjänst inte särskilt betungande. På grund härav och mot bakgrund av det nyssnämnda finansieringssystemet anser
råddningstjänstutredningen det rationellt att även de ersättningar, som föreslås utgå vid fullgörandet av tjänsteplikt och som ej avser kroppsska- da, primärt betalas av kommun eller vid katastrof av länsstyrelse. [ fråga om ersättning för kroppsskada föreslår utredningen ingen ändring i nu gällande ordning.
1 7 .2 Förfoganderätt
17.2.1 Gällande bestämmelser
Frågan om ersättning till enskild vid ingrepp enligt 12 & brandlagen är i viss utsträckning reglerad genom ersättningskungörelsen. Ersättning enligt kungörelsen utgår som förut nämnts av statsmedel.
Enligt kungörelsen utgår ersättning för skada på eller förlust av tillhandahållna transportmedel eller redskap med i princip belopp mot— svarande värdet av skadan eller förlusten. När transportmedel och redskap tas i anspråk för släckning av skogsbrand är ägaren eller innehavaren därjämte berättigad till skälig ersättning för nyttjandet. Denna ersättning skall omfatta värdet av förlorad avkastning eller nytta samt kostnad för drivmedel och lega av fordonsförare eller dylikt. 1 de fall då ersättning utgått från annan eller då den skadelidande enligt avtal är berättigad därtill kan ersättning ej därjämte utgå av statsmedel. Ersättning utgår ej heller när syftet med ingreppet varit att skydda egendomens ägare eller innehavare, hans familj eller hans eller familjens egendom.
Om de ersättningsfrågor som kan uppkomma vid utövande av förfo- ganderätt anförde 1942 års brandförsvarsutredning (SOU l942:10) bl a följande:
Tagas hästar, fordon, båtar eller annat dylikt i anspråk för brandvä- sendets räkning, torde detta få betraktas som en komplettering av den kommunala brandmaterielen och kommunen bör därför utgiva ersättning för den skada, som genom ingreppet orsakas ägaren. Därest ägaren av fordonet tillika är ägare av den fastighet, som hotas av brand eller eljest kan anses hava särskilt intresse av att branden släckes, torde ersättning dock icke böra utgå. Ersättning bör ej heller utgå för skador, som i eller för släckningsarbetet åsamkas den brinnande fastigheten. Ingrepp, som företagas å annans egendom utan att avse komplettering av den kommu- nala brandutrustningen torde principiellt böra bäras av den, till vars förmån ingreppet sker. Om t ex brandmanskapet måste trampa ned en trädgårdsanläggning för att släcka en brand i ett närliggande hus, bör husägaren principiellt giva ägaren av anläggningen ersättning för skadan, för så vitt icke även trädgården var hotad av branden. Kan i något fall, som t ex i fråga om rivning av hus för att skydda stora delar av ett samhälle eller kanske hela samhället från brand, icke bestämt avgöras till vems nytta ingreppet skett, torde ersättning böra utgivas av det allmänna (staten eller kommunen). Med hänsyn till att sådana fall torde inträffa mycket sällan, torde det icke vara nödvändigt att stadga särskild form eller föreslå anvisande av särskilda medel för detta ändamål.
1 prop 1944z265 anförde departementschefen i denna fråga följande:
Det torde även vara nödvändigt, att av ingreppen föranledda ersätt-
ningsfrägor i detta sammanhang lämnas utanför lagstiftningen. Som utredningen påvisat äro dessa frågor av invecklad karaktär. Det torde sålunda icke vara möjligt att finna en lösning efter schematiska grunder. Att såsom i visst remissyttrande föreslagits, lägga ett vidsträckt ansvar på kommunerna skulle kunna leda till föga tilltalande eller i varje fall svåröverskådliga konsekvenser. Om t ex i en kommun med ringa skatteunderlag stora nödfallsingrepp skulle behöva företagas, skulle med den av länsstyrelsen föreslagna regeln kommunen kunna åsamkas opåräk- nade utgifter av en i förhållande till bärkraften betungande storleksord— ning. Möjligt är att här förevarande ersättningsfrågor åtminstone delvis skulle kunna lösas genom en solidarisk fördelning mellan olika intressen- ter efter försäkringsmässiga synpunkter.
Oljeskyddsutredningen (SOU l965:45 s 89) övervägde frågan om kommunerna borde åläggas att svara för kostnaderna för ingrepp av förevarande slag men fann förhållandena vara så växlande att ett enhetligt betraktelsesätt på frågan inte kunde anläggas. Utredningen ansåg därför att frågan borde överlämnas till rättstillämpningen att lösas efter civil- rättsliga normer.
Såvitt avser fordon och redskap har den angivna möjligheten till ersättning av kommun saknat praktisk betydelse, eftersom ersättning av statsmedel kan utgå enligt ersättningskungörelsen.
För egendom som tvångsvis tagits i anspråk enligt 65 lagen om skyddsåtgärder vid atomolycka lämnas enligt 8 & nämnda lag ersättning av statsmedel för skada eller förlust. Har egendom tagits i anspråk med nyttjanderätt, utgår ersättning även för förlorad avkastning eller nytta samt för försämring.
17.2.2. Räddningstjänstutredningen
Skyldigheten för enskild att vid nödläge —vare sig det är fråga om brandsläckning eller annan räddningstjänst — ställa transportmedel och redskap till samhällets förfogande bör iprincip vara förknippad med rätt till ersättning. Anledning saknas att ha skilda bestämmelser för släckning av skogsbrand, släckning av bygdebrand och annan räddningstjänst.
Ersättning bör utgå för skada och förlust samt för nyttjandet. Skada eller förlust bör ersättas till fulla värdet. För beräkning av ersättningen för nyttjande bör gälla samma regler som nu tillämpas vid utnyttjande av transportmedel m m vid skogsbrand. Ersättningen för nyttjande skall alltså utgå med skäligt belopp och, när så är möjligt, bestämmas med hänsyn till rådande priser och gängse villkor för jämförliga upplåtelser. Ersättningskungörelsens nuvarande begränsningar i rätten till ersättning bör gälla.
Sådana ingrepp i annans rätt, som ej innebär att transportmedel eller redskap tas i anspråk, medför, som framgår av det förut sagda, ingen ersättningsskyldighet för staten eller kommun. Enligt allmänna rätts- grundsatser skall kostnaden för sådana ingrepp principiellt bäras av den till vars förmån ingreppet sker. Det ersättningskrav som tredje man kan ställa på den, till vars förmän ingreppet skett, ingår i den skada som drabbat den sistnämnde. Denne har, förutom möjligheten att i sin tur föra skadeståndstalan, vissa möjligheter att skydda sig genom försäkring.
De här berörda skadestånds- och försäkringsfrågorna, vilka aktualiserar problem om strikt skadeståndsansvar och försäkringsplikt i vissa verksam- heter, är av sådan natur att de inte bör lösas för sig i detta sammanhang. Räddningstjänstutredningen föreslår därför inga bestämmelser i dessa ämnen utan räknar med att uttalandena vid tillkomsten av 1944 års brandlag alltjämt är vägledande för rättstillämpningen.
De av räddningstjänstutredningen föreslagna ersättningarna vid förfo- gande över transportmedel och redskap bör, liksom ersättning till tjänstepliktiga, primärt betalas av kommunen eller, om länsstyrelsen övertagit ledningen av räddningsarbetet, av länsstyrelsen.
18. Kostnader
18.1 Allmänna synpunkter på beräkning av kostnaderna
Räddningstjänstutredningens förslag innebär i huvudsak att kommunerna skall vara huvudmän för räddningstjänsten. Ansvaret för oljebekämpning till sjöss och i kustvattnen samt i Mälaren och Vänern skall dock ankomma på ett statligt organ, tullverkets kustbevakning. Kostnaderna för räddningstjänsten kommer sålunda primärt att åvila kommunerna och staten.
Till en början bör erinras om räddningstjänstutredningens förslag att ett räddningsingripande skall fortgå så länge risk finns för ytterligare skada eller för att inträffad skada skall förvärras. [ räddningstjänsten skall således inte ingå uppröjnings- eller återställningsarbeten på olycksplats eller sanering av oljeskadat område o dyl, om risk för ytterligare skada ej föreligger. De ofta stora kostnaderna för sådan verksamhet skall sålunda ej anses som kostnad för räddningstjänst. Som framgår av det följande föreslår dock utredningen att kostnad för saneringsåtgärder i vissa fall skall ersättas av staten.
Utredningens förslag innebär, att räddningstjänsten i huvudsak skall ombesörjas av redan etablerade organ, nämligen kustbevakningen och de kommunala brandkårema, samt att speciella delar av den lokala rädd- ningstjänsten av kommunen kan anförtros andra befintliga organ. Vid beräkningen av kommunernas och statens kostnader för räddningstjäns— ten har vissa indirekta kostnader för räddningsorganen ej beaktats. Som exempel på sådan kostnad kan nämnas den merkostnad som kan uppkomma genom att räddningsorganet vid anskaffande av utrustning för sin övriga verksamhet väljer en utrustning användbar också för räddnings— tjänst. Ytterligare kan nämnas kostnaden för den ökade förslitningen av viss materiel, tex brandkårens utryckningsfordon och kustbevakningens båtar. Sådana indirekta kostnader är svåra att beräkna.
Om ej annat anges är kostnaderna beräknade efter 1969 års prisnivå och efter 1969—1970 års löner.
18.2.1 inledning
Utredningens förslag till organisation av den lokala räddningstjänsten förutsätts ge varje kommun möjlighet att utnyttja befintliga resurser inom kommunen och att genom avtal med annan kommun rationellt tillvarata de resurser som finns inom ett större område än kommunen. Man kan räkna med att möjligheten till samverkan för att nedbringa kostnaderna kommer att tillvaratas i största möjliga utsträckning. Särskilt inom den del av räddningstjänsten som oljebekämpningen utgör kan, som tidigare framhållits, samverkan ske inom mycket stora områden utan att säkerheten eftersätts. Frågan om kostnadsminskning genom samarbete mellan kommunerna är emellertid, som förut närmare utvecklats, beroen- de av flera faktorer såsom olycksrisker och avstånd. Även de resurser som redan finns inom kommunerna och som kan utnyttjas för räddningstjänst varierar givetvis i hög grad.
Av nu angivna skäl blir beräkningen av kostnaderna för genomförandet av utredningens förslag approximativ.
Kommunernas kostnader för räddningstjänst kan uppdelas i personal— kostnader. kostnader för anskaffning av utrustning och andra kostnader sasom kostnad för förhyrande av tjänster m m.
18.2.2 Personalkostnader
Den förut nämnda stickprovsundersökningen rörande räddningstjänst vid kommunala brandkårer år 1966 visar bland annat att summa arbetstid uttryckt i persontimmar avseende brandsläckning, annan räddningstjänst och teknisk service för hela landet var ca 489 000. Antalet persontimmar för annan räddningstjänst kan beräknas till ca 37 000, vilket utgjorde ca 8 % av totala antalet persontimmar för brandsläckning, annan räddnings- tjänst och teknisk service. Nyssnämnda procenttal var högre i de större kommunerna än i de mindre. I gruppen kommuner med ett invånarantal understigande 9 000 kan sålunda ca 4 % av den totala arbetstiden hänföras till annan räddningstjänst, medan i gruppen kommuner med över 50 000 invånare, utom Stockholm, Göteborg och Malmö, motsva- rande procenttal var 14. Procenttalen för Stockholm, Göteborg och Malmö var resp 16, 10 och 29.
Införs skyldighet för kommunerna att svara för annan räddningstjänst än brandsläckning är det säkerligen realistiskt att räkna med ökad verksamhet främst i de mindre kommunerna. En viss ökning av verksam- heten torde också kunna påräknasi de större kommunerna.
Hur utvecklingen framdeles kommer att påverka arbetstidsåtgången är svårt att beräkna. Ett befogat antagande är att en viss förskjutning från brandsläckning till annan räddningstjänst kommer att ske. Även om antalet utryckningar för brand ej ändras särskilt mycket går utvecklingen mot minskade personalinsatser och följden bör således bli minskad arbetstidsåtgång. Skälen härtill är främst rationaliseringar till följd av
bättre hjälpmedel och den effektivare användning av den totala personal- styrkan som stora kommuner eller kommunsamverkan möjliggör. Antalet persontimmar för brandsläckning, annan räddningstjänst och teknisk service kan därför under de närmaste åren uppskattas till ca 500 000 timmar per år. Mot denna bakgrund beräknar utredningen arbetstiden uttryckt i persontimmar för annan räddningstjänst än brandsläckning till ca 15 % av 500 000 timmar, dvs ca 75 000 timmar per år.
Personalen vid de flesta brandkårema i landet är deltidsanställd. De övriga brandkårema består, med några enstaka undantag, av såväl heltids- som deltidsanställd personal. Vid de sistnämnda kårerna används den deltidsanställda personalen dels vid större bränder dels för att upprätthål- la beredskapen på brandstationen när den heltidsanställda personalen är engagerad i arbete utanför stationen. Hittillsvarande erfarenheter visar att kommunalt åtagande att utföra annan räddningstjänst än brandsläckning ej medför en sådan ökning av brandförsvarets arbetsuppgifter att nyan- ställningar behöver ske. 1 Stockholm, Göteborg och Malmö förekommer ej deltidsanställd personal. ] den mån inneliggande styrka behöver förstär- kas inkallas tillgänglig ledig heltidsanställd personal. Brandstyrkorna i dessa kommuner är emellertid så dimensionerade att sådan inkallelse behöver ske relativt sällan.
Ca 10 % av totala antalet persontimmar i utryckningstjänst hänför sig enligt statistiken för år 1966 till Stockholm, Göteborg och Malmö. Av det tidigare uppskattade persontimantalet, 500 000, kommer på dessa kommuner sålunda ca 50000 persontimmar, varav enligt föregående resonemang 15 % skulle kunna hänföras till annan räddningstjänst än brandsläckning. För de tre största kommunerna gör detta ca 7 000 arbetstimmar. Merpersonalkostnaden för annan räddningstjänst vid brandkårema avseende själva utryckningsverksamheten skulle således innefatta kostnaden för ca 7 000 persontimmar i Stockholm, Göteborg och Malmö samt ca 68 000 persontimmar för landet i övrigt. Medelkost- naden för de förstnämnda timmarna kan efter nu gällande avtal och med hänsyn till fördelningen av verksamheten mellan de tre nämnda kommu- nerna uppskattas till ca 17 kr per timme. Kostnaden för övriga timmar bör beräknas på grundval av gällande avtal för deltidsanställda brandmän. För första timmen är utryckningsersättningen med procentpåslag för täckande av vissa sociala och administrativa kostnader ca 16 kr och för övriga timmar ca 11 kr. För halva totalantalet timmar kan räknas med den högre ersättningen och för resten med den lägre.
Merpersonalkostnaden för utryckning för annan räddningstjänst än brandsläckning kan sammanfattningsvis beräknas sålunda.
Antal Medel— persontim/år kostn/tim Totalt ca kr Stockholm, Göte- borg, Malmö 7 000 17:— 120 000 Övriga landet 34 000 16:e 550 000
34 000 11:— 370 000
Summa ca 1 040 000
Denna merkostnad är emellertid inte liktydig med den kostnadsökning för kommunerna vilken blir en följd av utredningens förslag. Skälet härtill är att många kommuner, som nämnts i det föregående, redan utför annan räddningstjänst än brandsläckning. Kostnadsökningen blir alltså lägre än nyssnämnda belopp.
De nu behandlade kostnaderna avser endast ingripandet vid nödläge. Därutöver uppkommer icke oväsentliga kostnader i samband med plan- läggning, övning, utbildning etc. Det är troligt att dessa uppgifter på sikt kan medföra behov av fler brandbefäl i de större kommunerna. Hur stor denna ökning kan komma att bli är för närvarande omöjligt att bedöma. Den torde dock knappast uppgå till mer än ett tjugotal, vilket med en medelkostnad av 50 000 kr per man och år skulle innebära en kostnads- ökning av ca 1 000 000 kr årligen. I övrigt torde kostnaderna för planläggning, övningar och lokal utbildning inte kunna beräknas utan att den tid bestäms som bör anslås för nyssnämnda uppgifter. För utred- ningen har sådana tidsbestämningar inte varit möjliga att genomföra, eftersom de skulle fordra omfattande detaljstudier av ett flertal kommun- typer.
] annat sammanhang föreslår utredningen att skogsbrandsläcknings- kostnaderna, som fn i huvudsak bekostas av statsmedel, primärt skall betalas av kommunerna. Kostnaderna för släckning av skogsbränder kan variera kraftigt under olika är. De skogsbrandsläckningskostnader som betalats av statsmedel uppgick under budgetåren 1964/65—1968/69 i medeltal till omkring 1,3 milj kr per år. Utredningens förslag kan sålunda beräknas medföra en primär kostnadsökning för kommunerna med detta belopp. Huvuddelen av be10ppet utgörs av kostnader för brandkårsperso- nal, personal tillhörande brandvärn och uppbådade tjänstepliktiga.
18.2.3 Kostnader för anskaffning av utrustning samt andra kostnader
[ kap 10 har betonats att utredningen finner det varken möjligt eller lämpligt att föreskriva viss minimiutrustning för de lokala räddningsorga- nen. Även av andra skäl, som redovisats i nyssnämnda kapitel, kan någon säker beräkning av utrustningskostnaderna inte göras.
För den kommunala oljeskyddsberedskapen har utredningen, för att ge en ungefärlig uppfattning om de utrustningskostnader som blir en följd av utredningens förslag, räknat med tre olika utrustningsenheter. Den mest omfattande utrustningsenheten, som består av en för oljebekämp- ning allsidigt sammansatt, relativt omfattande utrustning, kan beräknas kosta i runt tal 40000 kr. Omkring 50 kommuner (kommunblock) behöver sådan utrustning. För omkring 100 kommuner är en mindre omfattande utrustning tillräcklig. Kostnaden för denna kan antas bli 12 000 kr per kommun. Övriga ca 100 kommuner kan reda sig med en enklare utrustningsenhet. Kostnaden för en sådan enhet beräknas till 2 000 kr. Därtill kommer att de kommuner som ligger längs kusten eller vid Vänern, Vättern och Mälaren för första insats vid oljeutsläpp i vattnet kan beräknas behöva 300 m snabblänsa vardera. 300 m snabblänsa kostar ca 6 000 kr. Antalet sådana kommuner är ca 85. Därutöver räknar utredningen med att ca 50 kommuner med hänsyn till befintliga
vattendrag behöver en mindre kvantitet länsa, förslagsvis 100 m, till en kostnad av ca 2 000 kr.
Sammanfattningsvis ger detta.
50 utrustningar a 40 000 kr = 2 000 000 100 utrustningar år 12 000 kr =1 200 000 100 utrustningar ä 2 000 kr = 200 000
85 snabblänsförråd med 300 m
år 6000 kr = 510000
50 snabblänsförråd med 100 m
är 2 000 kr = 100 000 Totalt ca 4 010 000 kr
Den här beräknade ungefärliga totala kostnaden för kommunernas anskaffning av utrustning för oljebekämpning avser vad som behöver anskaffas. Utredningen har därvid ej tagit hänsyn till att ett antal kommuner redan har anskaffat viss utrustning.
För räddningstjänsten i övrigt har utredningen konstaterat att åtskillig utrustning — på flera håll mycket omfattande sådan — som erfordras, redan finns hos brandkårema eller andra kommunala organ. Utredningen inskränker sig därför till att beräkna kostnaden för den utrustning, främst för räddning av liv, som måste vara tillgänglig vid varje lokalt räddnings- organ. Kostnaden för denna utrustning, som omfattar skäraggregat, uppbrytningsverktyg, domkrafter m in, kan anges till ca 4000 kr för varje kommun, vilket för samtliga ca 250 kommuner ger en sammanlagd kostnad av omkring 1 100 000 kr. Utöver denna grundutrustning torde omkring 150 kommuner behöva ha hydraulisk räddningsutrustning till en beräknad kostnad av 2 000 kr per kommun eller sammanlagt 300 000 kr.
Sammanlagda kostnaden för anskaffning av utrustning uppgår således till ca 5,4 milj kr. Den årliga kostnaden för ersättningsanskaffning av utrustning beräknar utredningen till ca 10 % eller ca 0,54 milj kr. Kostnader för hyra eller rekvisition av utrustning för tillfälliga behov torde ej kunna ens tillnärmelsevis beräknas. Dessa kostnader är beroende av ett alltför stort antal okända faktorer för att kunna med någon grad av säkerhet bedömas.
18.2.4 Sammanställning
Kommunernas beräknade kostnadsökningar enligt utredningens förslag bli sammanfattningsvis.
Engångskostnader för anskaffning av utrustning m m (hänsyn ej tagen till att viss utrustning redan har anskaffats).
För oljebekämpning 4 010 000 För annan räddningstjänst 1 400 000
Totalt ca 5 410 000 kr.
Merpersonalkostnader vid utryckning 1 040 000 Nyanställning av brandbefäl 1 000 000 Skogsbrandsläckningskostnader 1 300 000 Förbrukningsmateriel och förslitning, beräknad till 10 % av 5,5 milj. kr. 540 000
Totalt ca 3 880 000 kr.
Merkostnad för övning och ökad utbildning vid brandkårema har som förut nämnts ej kunnat beräknas, ej heller kostnad för hyra eller rekvisition av utrustning för tillfälliga behov.
Utredningen föreslår i det följande bl a att kommuns kostnad för räddningstjänst skall ersättas av statsverket i den mån kostnaden för räddningsingripandet överstiger visst belopp.
18.3 Kostnader för den regionala verksamheten
De uppgifter som enligt utredningens förslag läggs på länsstyrelserna blir inte mer omfattande än att de kan skötas av den nuvarande personalen. Det förutsätts att statens brandinspektion genom råd och anvisningar och på annat sätt lämnar sitt bistånd. För att inte uppbyggnaden av katastrofberedskapen skall bli för betungande och ta för lång tid bör länsstyrelserna vid behov få anslag för att tillfälligt anlita expertis, i den mån det inte kan ske inom ramen för befintliga anslag. Denna möjlighet bör stå länsstyrelserna till buds under två år från organisationens ikraftträdande och anslaget bör avse ett belopp av högst 10 000 kr för varje länsstyrelse. Medel härför bör i relation till länens behov ställas till brandinspektionens förfogande.
Några särskilda kostnader härutöver för den regionala katastrofbered- skapen synes ej behöva uppkomma. De katastrofövningar, som med några års mellanrum bör hållas i varje län, kommer dock att medföra vissa kostnader. Dessa torde emellertid inte bli högre än att man i denna överslagsmässiga kostnadsberäkning kan bortse ifrån dem. Eftersom beredskapsövningarna föreslås ske i nära samarbete med statens brand- inspektion bör kostnaderna utgå av medel som står till inspektionens förfogande.
Vid katastrofer skall länsstyrelsen enligt utredningens förslag överta ledningen av räddningstjänsten. Kostnaderna för de kommunala rädd- ningsorganen i kommun som berörs av katastrof, brandkår, brandvärn och andra kommunala organ som enligt kommunens beslut ombesörjer räddningstjänst, bör naturligtvis i princip bäras av kommunen. Kostnader- na för andra kommuners räddningsorgan, som enligt länsstyrelsens beslut eller efter framställning av brandchefen eller särskilt förordnad befälhava- re deltar i räddningstjänsten, kostnaderna för tjänstepliktigas eller frivilli- gas medverkan och kostnaderna för ingrepp i tredje mans rätt bör däremot utgå av statsmedel. Detta bör, av praktiska skäl, gälla också om kostnaden uppkommit innan länsstyrelsen beslutat att överta ledningen. Kostnader som uppkommit enligt avtal om att viss personal eller utrustning skall utnyttjas måste självfallet primärt bäras av kommunen, om avtalet ingåtts i kommunens namn.
Statsverkets kostnader vid inträffade katastrofer kan av naturliga skäl inte beräknas i förväg. Till följd av de föreslagna reglerna om de fall, då länsstyrelsen som katastrofledning har att svara för räddningstjänsten, kommer länsstyrelserna så sällan att behöva ingripa att särskilda årliga anslag till länsstyrelserna för att täcka kostnaderna ej är nödvändiga. Först vid inträffad katastrof bör medel ställas till länsstyrelsens förfogan— de. Ett årligt förslagsanslag härför erfordras sålunda.
18.4 Kostnader för kustbevakningens oljebekämpning till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern
Kostnaderna för kustbevakningens oljebekämpning, vilka kostnader är beräknade efter 1970 års prisnivå, kan sammanfattas i följande punkter: personalkostnader vid kustdistrikten inklusive utbildningskostnader, kostnader för teknisk utrustning m m, kostnader för beredskapsuppläggning av bekämpningsmedel, drifts- och underhållskostnader, kostnader för förhyrning av tjänster, kostnader för forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet.
18.4.1 Personalkostnader m m
Personalkostnaderna inskränker sig till lönekostnader m m för en tjänst vid var och en av de fyra kustdistriktsexpeditionerna. Med hänsyn till de uppgifter innehavaren av denna tjänst skall ombesörja hör han ha marin- eller sjöingenjörs- eller annan liknande utbildning. Kostnaden härför beräknas för samtliga fyra tjänster till omkring 250 000 årligen.
Utbildningen av kustbevakningens personal i oljebekämpning ingår som ett led i den ordinarie grundutbildningen för denna personal. Härutöver erfordras emellertid, särskilt under utbyggnadsskedet, dels kompletteringsutbildning av äldre personal dels utbildning av personal med särskilda ledningsuppgifter. För denna utbildning bör därför beräk- nas ett anslag under tre eller fyra år om 150 000 kr årligen.
18.4.2 Kostnader för teknisk utrustning m m
Kostnaden för utrustning hänför sig enligt vad som förut närmare redovisats i kap 10 framförallt till ombyggnad av äldre tullkryssare till specialfartyg för oljebekämpning samt anskaffning av isgående specialfar- tyg, åtta förrådsfartyg, för vilket ändamål äldre fiskebåtar av lämplig storlek kan utnyttjas, och spridningsanordningar för olika slag av be- kämpningsmedel. Dessutom har framkommit behov av flyttbara anord- ningar för bunkring till sjöss samt diverse utrustning såsom pumpar, uppsamlingsmateriel m m ävensom skyddsbeklädnad för personal.
Kostnaden för nu nämnd utrustning beräknar utredningen till följande belopp.
Fasta utrustningar på kustbevakningens fartyg för sprid- ning av dispergeringsmedel (40 st) 480 000 Flyttbara sådana utrustningar bl a för inhyrda fartyg (40 st) 400 000 Spridare för absorptionsmedel (40 st) 120 000 Flyttbara anordningar för bunkring till sjöss (10 st), fatpumpar m m 100 000 Specialfartyg för oljebekämpning genom ombyggnad av äldre tullkryssare m m (3 st) 780 000 genom ny- eller ombyggnad (2 st) 1 400 000 Anskaffning av förrådsfartyg (t ex äldre fiskebåtar — 10 st) 800 000 Diverse utrustning (pumpar, uppsamlingsmateriel) samt vissa installationskostnader 600 000
För beredskapsorganisationen totalt ca 4 700 000 kr
18.4.3 Kostnader för beredskapsuppläggning av bekämpningsmedel
Kostnaderna för uppläggning i kustförråd av bekämpningsmedel enligt utredningens förslag kan beräknas på grundval av det exempel på förådshållning som utredningen givit i kap 10.
Erforderlig förrådshållning inom vart och ett av de fyra kustdistrikten kan enligt nämnda exempel beräknas sålunda:
Dispergeringsmedel, 500 fat om 200 liter 500 000 Absorptionsmedel, 2 000 säckar 100 000 Lättare avskärmningslänsor, absorberande länsor samt utsjölänsor m m 750 000 För samtliga fyra kustdistrikt totalt ca 5 400 000 kr
18.4.4 Drifts- och underhållskostnader
Utredningen förutsätter att de extrakostnader som uppstår vid rekogno- sering och bekämpning med kustbevakningens ordinarie fartyg liksom hittills inräknas i de allmänna drifts- och underhållskostnaderna för kustbevakningens verksamhet. Hur stor del av tullverkets kostnader för den fast anställda personalen eller för fartygens driftskostnad, som kan bedömas komma att belöpa på oljebekämpning, kan ej anges säkert. Kustbevakningen har, som förut framhållits, en verksamhet som omspän- ner en stor mängd skiftande uppgifter, vilka delvis kan utföras samtidigt. Den flexibilitet i uppbyggnaden som karaktäriserar organisationen ökar ytterligare svårigheterna att utskilja de nämnda kostnaderna från kostna- derna för kustbevakningens övriga verksamhet.
Underhållskostnaden för specialfartyg och förrådsfartyg kommer att variera beroende på fartygens skick. Medelkostnad för underhåll av specialfartygen kan dock bedömas bli omkring 20 000 kr per fartyg och år och sålunda cirka 100 000 kr för fem fartyg (två befintliga och tre föreslagna). Underhållet per år av förrådsfartygen kan beräknas till 10 000 kr för varje fartyg eller sammanlagt 100 000 kr för tio fartyg. Driftskostnaden per år och fartyg för 250 timmars drift för specialfar-
tygen och 100 timmars drift för förrådsfartygen kan beräknas till 12 000 kr resp 4000 kr. För samtliga dessa fartyg blir årliga driftskostnaden sålunda 100 000 kr. Sammanlagd årlig kostnad för underhåll och drift av ifrågavarande fartyg blir således omkring 300 000 kr.
Kostnaden för reparation och ersättningsanskaffning (modernisering) av för oljebekämpning till sjöss särskilt anskaffad teknisk utrustning kan beräknas till omkring 20 % av anskaffningsvärdet av utrustningen eller till omkring 950 000 kr per år.
Kostnaderna för lagerhållningen av bekämpningsmedel kan endast anges med ungefärligt belopp eftersom lokalfrågorna torde komma att lösas på skilda sätt inom kustdistrikten. Den sammanlagda årskostnaden för samtliga förråd (beräknade till ca 25 st) bör dock enligt utredningens bedömning inte bli högre än 100000 kr. Därvid förutsätts att några särskilda förrådslokaler ej behöver byggas.
Kostnaden per kustdistrikt för den årliga förbrukningen av kemiska bekämpningsmedel torde med ledning av hittills vunna erfarenheter i fråga om antal oljeutsläpp och deras omfattning kunna beräknas till omkring 150 000 kr.
18.4.5 Kostnader för förhyrning av tjänster
Utredningen förutsätter, som i det föregående närmare redovisats, att viss komplettering av kustbevakningens resurser vid större oljebekämpnings- aktioner blir nödvändig genom att fiskebåtar eller bogserbåtar eller andra lämpliga båtar tillfälligt förhyrs. För spaning och flygfotografering m ni måste civilflyg i viss omfattning utnyttjas. Helikoptrar eller lätta flygplan bör i vissa lägen även utnyttjas för transporter eller för spridning av kemiska bekämpningsmedel.
Den årliga kostnaden för förhyrning av båtar kan endast anges ungefärligt eftersom det ännu ej finns erfarenhetsunderlag för att bedöma hur ofta sådan resurskomplettering behövs. En årlig summa av förslagsvis 50 000 kr bör ställas till kustbevakningens förfogande för detta ändamål. Ej heller i fråga om förhyrande av helikoptrar eller lätta flygplan kan annat än en allmän uppskattning av kostnaden ske. Om helikopter eller lätt flygplan används för bl a spridning av bekämpningsmedel under 50 timmar per år inom alla kustdistrikten sammanlagt, blir kostnaden härför uppskattningsvis 50 000 kr.
För tlygspaning och flygfotografering m m bör, utöver driftskostnad, även beräknas kostnad för jourhållning. Den senare innebär att flygplan och besättning hålls i två timmars beredskap och att planet är utrustat med en eller flera lodbildskameror, specialfilm, specialfilter etc, instru- ment för noggrann positionsbestämning samt radio för kommunikation med kustbevakningens sambandscentraler och fartyg. Vidare innebär jourhållningen att laboratoriepersonal med utrustning hålls i beredskap för bildframställning, fototolkning samt fotografisk utläggning i sjökort. Om för hela landet beräknas sammanlagt 50 utryckningar med flyg årligen blir vid en beräknad genomsnittskostnad av 4 000 kr per utryck- ning den totala årliga kostnaden 200 000 kr. Kostnad för jourhållning, fotografering, fototolkning m ut kan beräknas till 300 000 kr årligen.
För att vid behov sanerings- och bärgningsföretag skall kunna anlitas bör medel finnas tillgängliga, förslagsvis 200 000 kr årligen.
Enligt utredningens förslag skall för oljebekämpning i Mälaren och Vänern generaltullstyrelsen beredas möjlighet att genom avtal utnyttja vissa kommunala brandkårers tjänster. Kostnaderna härför kan ej närma- re beräknas nu. Alltför många ovissa faktorer föreligger. Totalt sett bör emellertid reserveras förslagsvis 200 000 kr för utgifter för de här berörda kommunernas medverkan vid oljebekämpning till sjöss.
18.4.6 Kostnader för forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet
För den forsknings-, försöks— och utvecklingsverksamhet som närmare beskrivits i kap 10 fordras dels ett engångsanslag för initialkostnader för verksamheten dels ett årligt anslag.
Kungl Maj:t har för budgetåret 1970/71 medgivit att av riksdagen beviljat anslag för oljeskadebekämpning högst 500000 kr får tas i anspråk av generaltullstyrelsen för utvecklings- och försöksverksamhet. För budgetåret 1971/72 har riksdagen beviljat ett oförändrat belopp på 500 000 kr. Ur denna delpost beräknas vissa kostnader utgå för forsk- ning. Eftersom medelsbehovet på längre sikt för forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet är svårt att nu beräkna, bör det årliga anslaget för dessa ändamål tills vidare tas upp med 300 000 kr. Utredningen förutsät- ter härvid att naturvårdsverket erhåller resurser för i kap 10 avsedd forskning.
18.4.7 Sammanställning m m
Kustbevakningens kostnader för oljebekämpning enligt utredningens förslag kan sammanfattas sålunda.
Engångskostnader för anskaffning av utrustning och bekärnpningsme- del m rn:
Specialfartyg, förrådsfartyg, spridningsanordningar och 4 700 000 diverse teknisk utrustning Bekämpningsmedel och länsor m m 5 400 000
Totalt ca 10 100 000 kr Årliga kostnader för drift och underhåll m m sedan beredskapsorgani- sationen byggts upp (extraordinära bekämpningsinsatser undantagna):
Pcrsonalförstärkning vid kustdistrikten 250 000 Underhåll och drift av specialfartyg och förrådsfartyg, förhyrning av förrådslokaler m m 400 000 Reparation och ersättningsanskaffning av annan särskild utrustning 950 000 Förbrukning av bekämpningsmedel, Iänsor m m 600 000 Förhyrning av båtar, helikoptrar och flyg samt flygfotografering m m 600 000 Anlitandc av sancrings— och bärgningsföretag 200 000 Ersättning för kommunal medverkan 200 000 Forsknings—, försöks- och utvecklingsverksamhet 300 000
Totalt ca 3 550 000 kr
Därtill kommer under tre eller fyra år kostnader för utbildning av viss personal till en beräknad årlig kostnad av omkring 150 000 kr.
Anskaffningen av den utrustning och de förråd av bekämpningsmedel och länsor som utredningen funnit behövas för kustbevakningens oljebe- kämpning och vilkas totala kostnad enligt ovan beräknats till drygt 10 milj kr, bör, som hittills förutsatts, fördelas över ett antal år. Kustbevak- ningen får därigenom bättre möjligheter att detaljplanera för den särskil- da utrustning som skall anskaffas och för kustförrådens anordnande m m. Detta planläggningsarbete kan genomföras inom en tidrymd av tre år räknat fr o m den 1 juli 1970. Beredskapsorganisationen bör därför vara uppbyggd under budgetåret 1972/73.
1970 års riksdag har, som i det föregående sagts, för beredskap för oljebekämpning till sjöss för budgetåret 1970/71 anvisat ett förslagsan— slag av 2,5 milj kr. Ungefär hälften av detta anslag utnyttjas, enligt vad utredningen inhämtat, för anskaffning av utrustning och bekämpnings- medel. I den ovan beräknade totala kostnaden för anskaffande av utrustning och förråd av bekämpningsmedel och länsor ingår denna summa. För budgetåret 1971/72 har riksdagen beviljat ett förslagsanslag på 5,5 milj kr för ifrågavarande ändamål. 3,4 milj kr härav avses för utrustning och bekämpningsmedel.
18.5 Kostnader för utbildning vid statens brandskola
Kostnaden för den teoretiska utbildningen i annan räddningstjänst än brandsläckning som skall ske vid statens brandskola består till övervägan- de del av lärararvoden. Sammanlagt kan för brandingenjörsklassen och brandmästarklassen kostnaden för lärararvoden per år uppskattas till omkring 10 000 kr. För brandförmansklasserna blir vid en utbildningsfre- kvens av tre klasser per är kostnaden likaledes omkring 10 000 kr medan för brandbefälskurs A årskostnaden kan beräknas till omkring 5 000 kr. Totala årliga kostnaden för lärararvoden blir sålunda omkring 25 000 kr.
Den praktiska utbildningen föreslås förlagd till civilförsvarsskolan i Rosersberg. Kostnaden för lärararvoden samt för utnyttjande av materiel och övningsfält för denna utbildning medför för samtliga aktuella klasser och kurser en kostnad av omkring 70 000 kr per år. Vissa investeringar för komplettering av övningsanordningar vid civilförsvarsskolan i Rosers- berg kommer att bli nödvändiga. Dessa investeringar beräknas uppgå till omkring 40 000 kr. Om den praktiska utbildningen förläggs till civilför- svarsskolan i Rosersberg och till tidpunkten samordnas med elevernas studier vid brandskolan, beräknas kostnaden för elevernas resor mellan brandskolan och Rosersberg komma att uppgå till ca 20 000 kr per år. Eftersom det inte bör drabba eleverna att utbildningen sker på två orter bör statsverket betala dessa resor.
Kostnaderna för den utbildningxsom brandskolan skall anordna regio- nalt (brandbefälskurs C) samt för fortbildning av nuvarande brandbefäl kan inte beräknas annat än överslagsvis utan att Utbildningsprogrammet närmare bestämmes. Detta har utredningen ej funnit möjligt. Utbildnings- kostnaden för elever i brandbefälskurs C torde dock årligen inte komma att överstiga 50 000 kr. Fortbildningskostnaden (kurser och konferenser) kan överslagsmässigt beräknas till omkring 100 000 kr per år. Fortbild- ningen bör bedrivas under tre till fyra år.
Statens brandskola skall enligt utredningens förslag ingå i statens brandinspektion. Skolans ökade administrationskostnader för räddnings- tjänstutbildningen ingår således i brandinspektionens administrations- kostnader.
Statsverkets totala årliga kostnad för den nytillkommande utbild- ningen i räddningstjänst blir sålunda omkring 165 000 kr, vartill kommer kostnader för fortbildning, 100 000 kr under tre till fyra är.
18.6 Kostnader för den centrala organisationen
18.6.1 Statens brandinspektion
Den av räddningstjänstutredningen föreslagna organisationen av statens brandinspektion medför, som tidigare redovisats, en ökning av antalet kvalificerade tjänster i förhållande till nuläget med tjugoen. Av dessa tjänster föreslås sju överföras från nuvarande sprängämnesinspektionen och en (rektorstjänsten) från statens brandskola. Kostnadsökningen för den handläggande personalen blir således lönekostnaderna inklusive lönekostnadspålägg för tretton tjänster. Dessa kostnader beräknar utred- ningen uppgå till omkring 920 000 kr årligen. Vid beräkning av denna kostnadsökning har hänsyn tagits till att länsbrandinspektörsorganisatio- nen föreslås upphöra. Lönekostnaden för denna uppgår fn till ca 220 000 kr. Någon ökning av kostnaderna för biträdespersonal uppkom- mer ej om den i bilaga 1 föreslagna överföringen av sådan personal från sprängämnesinspektionen och statens brandskola genomförs.
Årskostnaden för resor bedöms öka med omkring 80 000 kr varvid hänsyn tagits till att länsbrandinspektörernas resekostnader, ca 65 000 kr per år, bortfaller. Årskostnaden för lokaler och expenser beräknas öka med ca 70 000 kr. Kostnaden för arvoden och resekostnader m m för verksstyrelsen torde i stort sett komma att motsvara de nuvarande kostnaderna för statens brandskolas styrelse, vars uppgifter inspektionens styrelse föreslås överta.
Statens brandinspektion har fn ej något anslag för forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet. Enligt utredningens förslag skall det åligga brandinspektionen att bedriva sådan verksamhet. För de första åren beräknar utredningen medelsbehovet härför till 150 000 kr per år.
För närvarande utgör kostnaden för statens brandinspektion 965 000 kr, för statens brandskola 1,75 milj kr och för de tjänstemän som föreslås bli överförda från sprängämnesinspektionen 600 000 kr, sammanlagt 3,3 milj kr. Utredningens förslag innebär sammanfattningsvis att den årliga kostnaden för den nya statens brandinspektion blir 3,3 + 1,2 = 4,5 milj kr.
18.6.2 Gene raltullsty relsen
Generaltullstyrelsens kostnadsökning för den centrala förvaltningen och operativa ledningen inskränker sig till lönekostnad m m för inrättande av ytterligare en kvalificerad tjänst på bevakningsbyråns sjösektion. Kostna- derna härför kan beräknas till ca 90 000 kr per år.
19. Finansiering
19.1 Finansiering av kommunernas räddningstjänst
19.1.1 Räddningstjänst utom bekämpning av ilandfluten olja
Samhällets räddningstjänst skall enligt utredningens förslag vara en kommunal angelägenhet som ombesörjs huvudsakligen av det kommunala brandförsvaret. I princip bör därför kostnaderna för den räddningstjänst som utredningen föreslår att kommunerna skall ombesörja också betalas av dessa.
Utredningens stickprovsundersökning rörande räddningstjänstens om- fattning år 1966 i de kommuner, som redan utövar en ej obetydlig räddningstjänst, visar bland annat följande.
Antalet utryckningar för annan räddningstjänst än brandsläckning inom de 35 kommuner som hade ett invånarantal av 20 000—49 999 var i medeltal per kommun tjugusex med en varaktighet i medeltal per kommun av 39 timmar. Varaktigheten per utryckningstillfälle var sålunda i medeltal en och en halv timme. I kommuner med över 50 000 invånare (Stockholm, Göteborg och Malmö undantagna) utgjorde antalet utryck- ningar för annan räddningstjänst i medeltal 133 med en varaktighet av 119 timmar. Varje utryckning i denna kategori av kommuner tog alltsåi medeltal mindre än en timme i anspråk. I Stockholm, Göteborg och Malmö, som redan vid tiden för nyssnämnda undersökning hade en väl utvecklad räddningstjänstorganisation, åtgick i Stockholm 823 timmar,i Göteborg 486 timmar och iMalmö 177 timmar till utryckning för annan räddningstjänst. Antalet utryckningar var i Stockholm 777, i Göteborg 431 och i Malmö 287. I Stockholm och Göteborg tog utryckningarna sålunda i medeltal något mera än en timme och i Malmö omkring en halv timme. Även om utryckningarna för räddningstjänst kan förmodas ökai både antal och omfattning ifall utredningens förslag genomförs, *ger stickprovsundersökningen en uppfattning om tidsåtgången för räddnings- tjänsten i kommunerna.
Kostnaderna för kommunen torde, som tidigare sagts, i de vanligast förekommande fallen stanna vid kostnaden för den egna personalens löner samt relativt små omkostnader för använd materiel.
De flesta av de nödlägen då det lokala räddningsorganet har att ingripa
I vissa fall kan emellertid räddningskostnaderna bli höga. Enligt utredningens förslag skall det nämligen åligga de lokala räddningsorganen att ansvara för räddningstjänsten även vid materiellt omfattande, kompli- cerade eller eljest svårbemästrade nödlägen. Karaktäristiskt för de allra flesta av dessa nödlägen är, att räddningsarbetet oftast kräver insatser av sådan art att det lokala räddningsorganet inte med egna resurser kan lösa uppgiften utan måste begära hjälp från annan kommun. Det kan också bli nödvändigt att hyra tjänster, maskiner och specialutbildad arbetskraft. Exempel på sådana nödlägen är komplicerade tågolyckor, stora ras och översvämningar samt omfattande explosionsolyckor. Avsevärda kostna— der för räddningstjänst kan också uppkomma vid oljeolyckor, särskilt när oljan trängt ned i marklagren och hotar att skada eller redan har skadat grundvattnet.
Det kan förmodas att antalet årliga nödlägen, som kräver räddningsin- satser av större omfattning, kommer att bli relativt litet. Utöver de ovan redovisade talen för årliga antalet utryckningar ger riksrevisionsverkets utredning om bl a kostnaderna för kommunal oljeskyddsberedskap visst stöd för detta antagande. Denna utredning visar att endast två av 187 redovisade kommuner under treårsperioden den Ijuli 1964—den 30juni 1967 haft kostnader som överstigit 25 000 kr, (45 000 kr resp 70 000 kr). I vissa fall kan emellertid som nyss nämnts kostnaderna bli avsevärda och gå långt utöver vad kommuner haft anledning att förutse med hänsyn till förhållandena inom kommunen. Kostnaderna kan till och med under olyckliga omständigheter bli så höga att de blir alltför betungande för kommunens ekonomi. Det ligger dessutom i sakens natur att dessa opåräknade kostnader drabbar kommunerna mycket ojämnt. Stundom kan förhållandet även vara det att räddningsarbetet tar sikte på objekt som ligger utom den egna kommunen, t ex en oljeolycka som befaras medföra skada på vattentäkt för flera kommuner.
Utredningen anser på grund av det anförda skäligt att staten står för viss del av kommunernas kostnader för räddningsinsatser av större omfattning. Denna medverkan kan tänkas ske på flera sätt.
Oljeskyddsutredningen fann det motiverat att staten svarade för vissa kostnader i fall då löskommen olja orsakat skador av synnerligen stor omfattning. Ersättning av statsmedel borde därvid även kunna lämnas till kommun för de särskilda kostnader kommunen haft i anledning av ingripandet mot oljan. Oljeskyddsutredningen föreslog att statsmakterna liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall skulle ta ställning till ersättningsfrågan. I åtskilliga av remissyttrandena över oljeskyddsut- redningens förslag behandlades frågan om statens medverkan vid finansie- ringen av oljebekämpning. Det stora flertalet av dessa yttranden var kritiska mot utredningens förslag. Flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, ansåg att ersättning av statsmedel borde utgå för kommunens alla kostnader i anledning av beredskap och ingripanden. Andra remissinstanser, bl a dåvarande statens naturvårdsnämnd, hävdade att staten borde ersätta kommun de kostnader som kommunen ej kunde få ut av den skadevållande (regressrätt förutsattes). Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Jönköpings och Stockholms län samt av
Riksrevisionsverket föreslog i sin tidigare omnämnda utredning beträf- fande kostnads- och finansieringsfrågan för oljeskyddsberedskapen, att kommunerna för varje särskilt ingripande vid oljeolycka skulle hos den av verket föreslagna fondstyrelsen göra framställning om ersättning för sina kostnader, varvid ersättning i första hand skulle utgå för kostnader som avsett ingripanden i syfte att förebygga eller begränsa oljeskador. Så gott som samtliga remissinstanser var positiva till eller hade ingen erinran mot att en fond för finansiering av ingripanden mot löskommen olja bildades. Därvid betonades i flera av yttrandena att den hittillsvarande oklarheten i fråga om möjligheterna till kostnadstäckning vid ingripanden hindrat eller försvårat dessa. En allmän underton i yttrandena är att kostnaderna borde i någon form ersättas av dem som genom sin verksamhet skapar riskerna för oljeskador.
Räddningstjänstutredningen anser att Oljeskyddsutredningens förslag är alltför restriktivt för att kunna överföras att gälla räddningstjänsten i dess helhet. Förslaget skulle dessutom medföra alltför stor ovisshet för kommunerna om och till vilket belopp ersättning för kostnaderna kunde utgå. Beslutsförfarandet skulle dessutom bli alltför omständligt. Riksrevi- sionsverkets förslag ger den ersättningsprövande myndigheten mycket fria händer. Prövningen skulle emellertid bli administrativt vidlyftig eftersom en ganska omfattande utredning måste krävas för varje beslut. Ej heller detta förslag ger kommunerna något säkrare underlag för bedömning av den ersättning de kan påräkna. Förslaget kan för övrigt inte utan stora svårigheter överföras att avse annan räddningstjänst än oljebekämpning.
Räddningstjänstutredningen anser, som framhållits i det föregående, att kostnaderna för det lokala räddningsorganets verksamhet i princip bör betalas av vederbörande kommun. Statens medverkan till finansiering av kommunernas räddningstjänst bör därför vara beroende av om kostnader- na är så stora att det måste anses oskäligt att de i sin helhet drabbar kommunen. Kommunen bör emellertid i förväg kunna beräkna vilken medverkan från staten den kan påräkna. Så blir fallet om staten vid större räddningsingripanden ersätter kommunen för de kostnader som översti— ger visst bestämt belöpp.
Utredningen har övervägt om vid bestämmande av ett sådant tröskelbe— lopp hänsyn bör tas till kommunernas olika betalningsförmåga.
Den avsevärda variation mellan kommunernas betalningsförmåga, som hittills förelegat, ändras väsentligt genom den pågående kommunindel- ningsreformen. Genom skatteutjämningsbidragen minskas skillnaderna ytterligare. De folkrikaste kommunerna, som i genomsnitt torde ha den bästa betalningsförmågan, kan också på goda grunder förmodas inom sina gränser ha de största riskerna för uppkomsten av nödlägen av skilda slag. Dessa kommuner får därför ett större antal räddningsingripanden och därmed en större sammanlagd kostnad för räddningstjänst än de mindre folkrika och ekonomiskt svagare kommunerna. Utredningen anser på dessa skäl att samma tröskelbelopp bör gälla för alla kommuner. Möjlighet bör dock finnas för kommunerna att i vissa undantagsfall efter prövning av Kungl Maj:t få en större andel av kostnaderna ersatta av
statsmedel. Så bör vara fallet då en mindre betalningskraftig kommun under visst år haft så stort antal räddningsingripanden att kommunens andel av kostnaden härför blivit en betydande belastning på kommunens ekonomi.
För att kunna föreslå ett tröskelbelopp, som kan uppfylla de kriterier härpå som utredningen uppställt, har utredningen låtit göra vissa under- sökningar av kostnaderna för släckning av skogsbrand och annan brand.
Undersökningen av släckningskostnader för skogsbränder avser budget- åren 1964/65 tom 1968/69 Och omfattar samtliga sådana bränder, vilkas kostnader till någon del ersatts av staten, dvs bränder där kostnaderna har överstigit 500 kr. Undersökningen har skett länsvis och redovisar antalet bränder, där kostnaderna ligger inom beloppen 5000—10 000 kr, 10 OOO—15000 kr, 15 000—20 000 kr och över 20000 kr. Därjämte har framtagits totala släckningskostnaderna för samtliga skogsbränder inom de nu nämnda kostnadsgrupperna.
En sammanställning för hela riket visar följande.
Antal skogsbränder där släckningskostnaden uppgått till
5 000 10 000 15 000 20 000 men ej men ej men ej och högre 10 000 15 000 20 000 belopp S:a
Totalt antal bränder 121 32 15 31 199 Total kostnad kr 807 000 380 000 261 000 1 198 000 2 646 000
Den totala av statsverket ersatta kostnaden för skogsbrandsläckning för de nämnda budgetåren utgjorde ca 6,4 milj kr eller i genomsnitt ca 1,3 milj kr per budgetår. De skogsbränder där släckningskostnaden understeg 5 000 kr kostade alltså statsverket ca 3,8 milj kr. Antalet skogsbränder var för tioårsperioden 1959—1968 genomsnittligt ca 2 500 per kalenderår (statens brandinspektions statistik).
Fördelningen på länen av större skogsbränder visar att Norrbottens län under femårsperioden haft 28 bränder som kostat minst 5 000 kr i släckning, därav 5 bränder i kostnadsgruppen 20000 kr och högre. 1 Kalmar län har förekommit 20 skogsbränder inom undersökningsgrupper- na, varav 3 dragit kostnader över 20 000 kr. Övriga län med större antal bränder inom undersökningsgrupperna är Stockholms län, 15 bränder, samt Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Västernorrlands län, 13 bränder vardera. För de 31 bränderna i gruppen släckningskostnader 20 000 kr och högre översteg kostnaden 100 000 kr i två fall, 162 000 kr resp 117 000 kr, och 40 000 kr i fyra fall.
I fråga om släckning av annan brand än skogsbrand har utredningen inhämtat uppgifter från brandkårema i 13 städer. Uppgifterna avser antalet bränder under åren 1966—1969, där släckningskostnaderna upp- gått till minst 5 000 kr. Städerna har valts med hänsyn till storleksord- ning och geografisk fördelning så att ett någorlunda representativt urval i förhållande till rikets städer uppnåtts. Samma kostnadsgruppering som vid undersökningen av skogsbrandsläckningskostnaderna har använts.
Fördelning på kostnadsgrupperna har blivit följande.
Antalet bränder där släckningskostnaden uppgått till 5 000 10 000 15 000 20 000 men ej men ej men ej och högre 10 000 15 000 20 000 belopp S:a
Göteborg 27 6 l 1 35 Stockholm 18 4 22 Övriga 11 städer 19 1 3 1 24
Totalt antal 64 11 4 2 81 Total summa kr 427 000 137 000 68 000 98 000 730 000
Som jämförelse kan nämnas hela antalet brandutryckningar (ej för soteld) i några av de undersökta städerna under kalenderåret 1967. Antalet utryckningar för brand var detta är exempelvis i Falun 78, i Gävle 143, i Luleå 212, i Örebro 229 och i Göteborg 1 670. För de två bränder, där kostnaden uppgått till 20 000 kr eller högre belopp, var kostnaden ca 30 000 kr (Helsingborg) resp ca 68 000 kr (Göteborg).
Utredningens undersökningar angående brandsläckningskostnaderna visar att antalet bränder, där kostnaderna uppgått till 5 000 kr eller högre belopp, är litet ijämförelse med totalantalet bränder. Kostnadsmässigt representerar dock antalet skogsbränder med nyss nämnd släckningskost- nad genomsnittligt inte mindre än ca 40 procent av hela den kostnad staten haft för skogsbrandsläckning de aktuella åren. I fråga om annan brand än skogsbrand utgör antalet bränder i kostnadsgruppen 5 000 kr och högre en mycket liten del av hela antalet bränder. De sammanlagda släckningskostnaderna för sådana bränder torde därför vara ringa i jämförelse med kommunens övriga släckningskostnader.
Hur kostnadskrävande annan räddningstjänst än brandsläckning kom- mer att bli vid en fullt utbyggd organisation kan ej nu närmare beräknas. Den undersökning av den nuvarande räddningstjänstens omfattning som redovisats i det föregående ger en antydan om att, även i de kommuner som nu anses ha en väl utbyggd räddningstjänst, antalet persontimmar som avsett annan räddningstjänst än brandsläckning i genomsnitt icke varit högre än vid släckning av brand. Den genomsnittliga arbetstiden i persontimmar i städer med invånarantalet 50000 och däröver, Stock- holm, Göteborg Och Malmö undantagna, var sålunda ca 3 för varje utryckning medan vid utryckning för släckning av brand antalet person- timmar i genomsnitt var ca 10. I Stockholm och Göteborg var genomsnit- tet ca 4,5 persontimmar, vid brand åter ca 5,5 resp 8,5. Detta talar för att kostnaderna för ett räddningsingripande som inte har samband med brand i allmänhet inte kommer att överstiga kostnaden för en brandsläck- ning.
Utredningens undersökningar visar att ett relativt ringa antal bränder och förmodligen också andra nödlägen kräver insatser, för vilka kostna- derna uppgår till eller överstiger 5 000 kr. Redan vid ett tröskelbelopp om 5 000 kr skulle därför bidrag från staten för att täcka kostnaderna komma att bli aktuellt vid ett förhållandevis ringa antal räddningsingri— panden. Vid ett tröskelbelopp om 10 000 kr skulle antalet bidragsfall genomsnittligt per år bli litet. (I de undersökta städerna utom Stockholm
och Göteborg uppgick, som framgår av sammanställningen ovan, i genomsnitt per år under de år undersökningen avsåg släckningskostnaden endast i ett fall till 10000 kr eller mera. I fråga om skogsbrand var motsvarande antal i genomsnitt i riket ca 20 av totalt ca 2 500.)
Tröskelbeloppet bör, som förut sagts, bestämmas så att staten träder in endast vid sådant nödläge som kräver så kostsamma insatser, att det får anses oskäligt att kommunen ensam får stå för kostnaden. Av praktiska skäl bör å andra sidan tröskelbeloppet inte sättas så lågt, att kostnaden för tex släckning av visserligen ej vanligt förekommande men ändock inte ovanligt omfattande bränder i stadsbebyggelse eller industrier eller för bekämpning av olja i anledning av tankbilshaverier mera regelmässigt till någon del skulle bekostas av statsmedel. Tröskelbeloppet 5 000 kr är mot denna bakgrund väl lågt.
Som tidigare sagts utgör de sammanlagda skogsbrandsläckningskost- naderna i grupperna 5 000 kr och däröver en avsevärd del av de totala kostnaderna för skogsbrandsläckning. Sätts tröskelbeloppet vid 10 000 kr kommer ärliga släckningskostnader om ca 0,9 milj kr, som nu ersätts av staten, att överflyttas på kommunerna. Vid ett tröskelbelopp av 5 000 kr blir kostnadsöverflyttningen endast ca 160 000 kr lägre. I viss utsträck- ning kan kostnadsövertlyttningen komma att särskilt drabba ekonomiskt svagare kommuner med stora skogsområden. Som nämnts förut föreslår utredningen dock att onormalt hårt drabbade kommuner skall kunna få särskild ersättning av statsmedel för sina kostnader. Sådan ersättning bör enligt utredningens mening kunna utgå bl a till kommun som genom den föreslagna överflyttningen av skogsbrandsläckningskostnaderna på kom- munerna belastas särskilt hårt.
Tröskelbeloppet bör vara så avvägt att det ej behöver ändras ofta. Det bör lämpligen vara avpassat så att en omprövning vart femte år är tillräcklig.
Efter övervägande av här angivna omständigheter föreslår utredningen att tröskelbeloppet sätts till 10 000 kr.
Vid tillämpning av ett tröskelbelopp uppkommer frågan om vilka kostnader som bör ligga till grund för beräkningen av de ersättningsgilla kostnaderna för visst räddningsingripande och hur kostnaderna skall beräknas.
En viss vägledning kan erhållas av den normaltaxa för ersättning för brandsläckningskostnader, som utfärdats av statens brandinspektion (sta- tens brandinspektions meddelande 1965:]0) och som tillämpas för reglering av släckningskostnaderna då en kommun på begäran av annan kommun enligt 6 % brandlagen lämnat släckningshjälp. Samma taxa tillämpas för beräkning av ersättning av statsmedel till kommun för skogsbrandsläckningskostnader (Så ersättningskungörelsen och statens brandinspektions meddelande 196317). Enligt normaltaxan utgår ersätt- ning för kommunernas kostnader för hel— och deltidsanställd personal inklusive befälhavare, för brandkårens fordon och viss brandsläcknings- materiel samt för förhyrd materiel. 1 de i taxan angivna ersättningsbelop- pen ingår ersättning för drivmedel och slitage samt rengöring efter utnyttjande av materielen.
Enligt utredningens mening bör på samma sätt vid beräkningen av de
ersättningsgilla kostnaderna för annan räddningstjänst hänsyn tas till personal- och materielkostnader. Inräknas bör alltså direkta lönekostna- der och andra personalkostnader för all deltagande personal, kostnader för förbrukningsmateriel, för drivmedel, för slitage av fordon och räddningsmateriel i övrigt samt för förhyrd materiel eller förhyrda tjänster ävensom för den ersättning kommunen har att utge till följd av rekvisition av transportmedel och redskap. Däremot bör ersättning ej utgå för lokalkostnader, utbildnings- och övningskostnader eller admini- strations- och dylika kostnader. De huvudsakliga ersättningsgrunderna bör bestämmas av statsmakterna. Statens brandinspektion bör få i uppdrag att fastställa en taxa i enlighet härmed. Innan taxan fastställs bör samråd äga rum med Svenska kommunförbundet. I taxan bör i så stor utsträckning som är möjligt och lämpligt schabloner användas för att kostnaderna skall kunna räknas fram på ett enkelt sätt.
1 vissa fall kan det vara svårt att avgöra när visst räddningsingripande skall anses avslutat och sanerings- eller uppröjningsarbetet påbörjat. Denna svårighet gör sig särskilt gällande i de fall det lokala räddningsorga— net eller av detta engagerat annat kommunalt organ, enskilt eller allmänt företag eller anlitad person även åtar sig att utföra sanering eller uppröjning. ] fråga om oljeolyckor kan förmodas att så icke sällan blir fallet. Avslutas räddningsarbetet för tidigt kan detta medföra risk för framtida svåra olägenheter och andra icke önskvärda följder.
Riksrevisionsverket, som i sin förut omnämnda kostnads- och finansie- ringsutredning betonade risken av en alltför strikt gränsdragning mellan bekämpning och"sanering, förklarade att den föreslagna fondstyrelsen efter eget bedömande borde få ersätta kostnaderna också för andra ingripanden än åtgärder med syfte att avvärja skada eller hindra ytterliga- re skada. Vid remissbehandlingen av verkets förslag underströk ett stort antal hörda myndigheter och andra att ersättning för saneringskostnader borde utgå.
Enligt räddningstjänstutredningens tidigare redovisade uppfattning kan det ej anses vara samhällets uppgift att, sedan ett nödläge avhjälpts, svara för återställningsarbeten av skilda slag. Denna principiella inställning har kommit till uttryck i brandlagstiftningen och bör gälla även för övrig räddningstjänst. Denna princip bör vara vägledande också vid bedömning av statens medverkan till betalning av räddningskostnaderna. Skulle emellertid vid beräkning av dessa kostnader tveksamhet råda huruvida viss åtgärd eller viss verksamhet skall hänföras till räddningstjänst eller ej bör dock, för undvikande av bla olyckliga följder av ett för tidigt avbrutet räddningsarbete, åtgärden eller verksamheten anses ingå i rädd— ningstjänsten om ej särskilda skäl talar häremot. Kommun bör ha möjlighet att vid tveksamhet erhålla ett förhandsbesked från statens brandinspektion. Här bör också erinras om att utredningen _ som närmare redovisas i det följande — föreslår att kommun skall ha möjlighet att i vissa fall få sina kostnader för oljesanering helt eller delvis ersatta av statsmedel.
Vid beräkning av ersättning av statsmedel för räddningskostnaderna uppkommer frågan om den gällande regeln för ersättning åt kommun i samband med brandsläckning bör bestå. För närvarande ersätter staten
kommunerna endast för släckningskostnader vid skogsbrand med undan- tag av visst lägre belopp (fn 500 kr), som av praktiska skäl kommunen ansetts själv böra svara för. Ersättning från staten för släckning av annan brand än skogsbrand utgår som nyss nämnts sålunda ej. Att staten skall bidra till skogsbrandsläckningskostnaden har motiverats bl a med att skogsbränder ej sällan berör flera kommuner samt ofta kommuner utan större ekonomiska resurser.
Som förut sagts torde endast undantagsvis annat organ än brandkåren komma att tjänstgöra som lokalt räddningsorgan. I åtskilliga fall består brandkårens arbete i både brandsläckning och annan räddningstjänst. I andra fall larmas brandkåren för båda dessa uppgifter fastän de aktuella åtgärderna helt kommer att hänföra sig till en av dem. Brandkårens närvaro i den andra egenskapen kan av beredskapsskäl vara nödvändig såsom vid räddningsarbete i samband med tågolycka, där risk föreligger att brand utbryter. Det är alltså i det praktiska handlandet många gånger omöjligt att avgöra i vilken egenskap brandkåren arbetar. Det framstår inte som tillfredsställande att kostnaderna för exempelvis räddning av liv i samband med storbrand inte skulle kunna ersättas till någon del medan ersättning skulle utgå vid räddning utan samband med brand. Enligt utredningens mening finns det inte någon annan enkel och i administra— tivt hänseende praktisk lösning än att bidrag från staten utgår för såväl brandsläckning som annan räddningstjänst. Utredningen föreslår därför den ändringen av nu gällande ordning att kommuns kostnader för brandsläckning skall bestridas av staten till den del kostnaderna överskri— der tröskelbeloppet. En konsekvens av detta förslag blir att även skogsbrandsläckningskostnaderna fördelas mellan kommunen och staten på samma sätt som andra räddningskostnader. Kommunen bör alltså svara för kostnaderna upp till det fastställda tröskelbeloppet medan staten betalar kostnaderna däröver.
19.1.2 Bekämpning av ilandfluten olja
Enligt räddningstjänstutredningens förslag skall det ankomma på kustbe— vakningen att ingripa mot till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern löskommen olja. Om oljan flyter i land eller kommer så nära land att oljan lämpligare kan angripas från land, övergår ansvaret för bekämp- ningen på det lokala räddningsorganet. I vissa lägen sker bekämpningen bäst såväl från land som från vattnet och det lokala räddningsorganet skall då tillsammans med kustbevakningens enheter svara för bekämp- ningen.
De oljeutsläpp som kräver ingripanden sker ofta ute till havs och i verksamhet som helt. saknar anknytning till den kommun som drabbas. De kommuner det här gäller har ingen möjlighet att genom aktiva åtgärder hindra att oljeutsläpp sker. De sammanlagda årliga kostnaderna för de lokala räddningsorganens oljebekämpning utefter kusten kan i vissa kommuner med ofta drabbade kustavsnitt bli avsevärda. Skäl av nu antydd art torde ligga till grund för Kungl Maj:ts hittillsvarande praxis att genom beslut i varje särskilt fall regelmässigt betala ersättning till kommunerna för bekämpning av olja som flutit iland från havet. Denna
praxis, för vilken redogjorts i prop l970:1 bil 14 s 104, har godkänts av riksdagen. l avvaktan på räddningstjänstutredningens förslag angående ansvarsfördelningen för bekämpning av oljeutsläpp till sjöss har riksdagen ställt medel till Kungl Maj:ts förfogande för ersättning till kommuner vid ingripanden mot till sjöss löskommen olja. För budgetåret 1970/71 har anvisats ett förslagsanslag om 200 000 kr. Samma belopp har anvisats för budgetåret 1971/72.
Bekämpning av till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern löskommen olja har utredningen av tidigare anförda skäl ansett vara en verksamhet för staten. När oljan flutit i land och bekämpning till sjöss sålunda helt eller delvis inte kunnat ske eller har misslyckats bör därför inte statens ansvar för bekämpningen helt upphöra.
Som tidigare sagts måste oljebekämpningen i kustbandet ske i intimt samarbete mellan det lokala räddningsorganet och kustbevakningen och någon strikt gräns mellan deras verksamhetsområden kan inte upprätthål— las. En strikt gränsdragning är ägnad att motverka intresset av att bekämpningsarbetet skall bedrivas effektivt. Även om det inte finns anledning anta att en kommun skulle avsiktligt dröja med sin del av räddningsinsatsen för att minska sina kostnader härför, bör ersättnings- frågan vara löst så att en gemensam räddningsinsats inte motverkas. Även på grund härav bör bekämpningskostnaderna betalas av samma huvud- man.
Utredningen föreslår sålunda att kommunens kostnader för bekämp- ning av från havet eller kustvattnen samt i Mälaren och Vänern ilandflu- ten löskommen olja helt ersätts av statsmedel. Även för beräkning av dessa kostnader bör en taxa utarbetas för att underlätta och förenkla kostnadsberäkningen. Utredningen förutsätter att om det lokala rädd- ningsorganets kostnader är obetydliga, kommunen av praktiska skäl avstår från att begära ersättning av staten för sådana kostnader.
19.2 Särskild finansiering av oljebekämpningen
För finansiering av oljebekämpning m m föreslog riksrevisionsverket i sin i det föregående nämnda utredning en fondbildning byggd på ett avgiftssystem. Verket anförde härom i huvudsak följande.
Ett avgiftssystem bör lämpligen anpassas till förhållandena på oljehan- teringens område. De typer av olja som har den största omsättningsgra- den och som samtidigt är av sådan art att de vid olyckshändelser eller missöden kan åstadkomma svårartade skador bör främst belastas. De oljor som kan hänföras till denna grupp är framför allt eldnings— och motorbrännoljorna. Dessa oljor betingar också väsentligt lägre priser än oljeprodukterna i övrigt. Riksrevisionsverket undersökte om inte olje— branschen skulle finna det vara förenligt med sina intressen att själv inte bara bedöma vilka produkter som skulle belastas med avgifter utan också ombesörja de utbetalningar som krävdes för att täcka kostnaderna för verkställda statliga och kommunala ingripanden till skydd mot oljeska- dor. Härigenom skulle en administrativt enkel ordning kunna skapas. Verket upptog därför förhandlingar i ämnet med Svenska Petroleum Institutet såsom företrädare för oljebranschen. Förhandlingarna fördes i
en positiv anda. Det visade sig dock att branschen — med hänsyn till sin internationella struktur och till befarad reaktion inom andra länder — slutligen icke ansåg sig böra medverka. På grund härav måste ett avgiftssystem administreras helt i statlig regi.
Någon form av fondbildning — i kombination med en rörlig kredit hos riksgäldskontoret — genom tillskott av avgifter på oljeprodukter var enligt riksrevisionsverket en med hänsyn till omständigheterna väl lämpad finansieringsform. En fondstorlek av omkring 8 milj kr, vilket motsvarade ett uttag av 0,50 kr/m3 under ett år på eldnings- och motorbrännoljor, bedömdes vara lämplig i ett utgångsläge. Vid beräkningen förutsatte verket att sådana förbrukare som icke nu erlägger energiskatt av redovis- ningstekniska skäl inte heller skulle åläggas betala den föreslagna avgiften, eftersom den borde samordnas med energiskattens uttagande.
Riksrevisionsverket räknade med att olyckor av mera katastrofbetonad karaktär, som medför så stora kostnader att de inte kunde täckas med de angivna fondmedlen, kunde komma att inträffa. Därför föreslogs att fonden kombinerades med en rörlig kredit hos riksgäldskontoret på förslagsvis 10 milj kr. Den föreslagna finansieringsformen — fond och rörlig kredit — ansågs ha den fördelen att oljebranschen och konsumen- terna inte skulle belastas med onödiga kostnader för en större finansiell beredskap än nödvändigt.
Önskemålet om ett enkelt administrativt förfarande vid avgiftens uttagande syntes enligt verket bäst kunna tillgodoses genom att avgiften fick erläggas av importörer, tillverkare eller andra som har att redovisa energiskatt på sin försäljning. Härvid skulle endast ett fåtal företag beröras. Det förutsattes att det tills vidare skulle bli fråga om endast ett årsuttag. Om fonden skulle avtappas i en oväntat stor omfattning, borde avgifter ånyo tas ut tills fonden återigen erhållit betryggande storlek. Bestämmelser i ämnet borde därför inrymma möjligheter till avgiftsbelägg- ning under skiftande perioder.
Vid remissbehandlingen av riksrevisionsverkets förslag var så gott som samtliga remissinstanser positiva till avgiftsfinansiering.
Bland de remissinstanser som tillstyrkte inrättandet av en fond ansåg några, nämligen Svenska Petroleum Institutet, Sveriges Redareförening, handelskammaren för Östergötlands och Södermanlands län, Skånes handelskammare samt handelskamrarna i Stockholm och Karlstad, att fonden borde bildas genom utnyttjande av energiskattemedel, således utan en särskild engångsavgift.
Svenska Petroleum Institutet, i vars yttrande Sveriges Redareförening instämde, föreslog att fonden skulle bildas genom avsättning av 8—10 milj kr av energiskattemedel och anförde.
En, dylik avsättning synes ligga väl i linje med de ändamål, till vilka energiskatten ursprungligen avsågs. Den stora ökningen av konsumtionen av motordrivmedel och eldningsoljor har medfört, att i energiskattemedel influtit långt större belopp än vad som ursprungligen avsågs — senaste 12 månadersperioden 836 milj kr, varav på petroleumprodukter 629 milj kr. Ett överförande av 8 milj kr till en fond för oljeskador synes därför vara mera skäligt än att belasta konsumtionen med ytterligare 0,50 kr/n13,låt vara att uttaget endast avser ett år. Härigenom skulle fonden också kunna tillskapas utan några bestämmelser i administrativt hänseende. I detta
sammanhang må särskilt understrykas att varje belastning på eldnings- oljorna är en belastning på de svenska exportindustriernas redan förut pressade konkurrenskraft på internationella marknader.
Beträffande avgiftssystemet anförde kontrollstyrelsen bl a
Riksrevisionsverkets förslag att det extra avgiftsuttaget samordnas med energiskatten torde ur administrativ synpunkt kunna genomföras utan större omgång. - 1 det remitterade förslaget anges, att avgiftssystemet lämpligen bör anpassas till förhållandena på oljehanteringens område. Om uttagandet av avgiften samordnas med energiskatten, medför detta att bl a brännoljor som förbrukas för skattefria ändamål inte blir belastade med avgift. Med avseende på syftet med avgiften kan det måhända synas inkonsekvent, att exempelvis brännolja som förbrukas för fartygsdrift, för bandrift eller för annat ändamål än energialstring blir fri från avgift. En fullständig samordning med energiskatten medför emellertid så stora fördelar ur redovisningsteknisk synpunkt att eventuella nackdelar med systemet enligt styrelsens mening väl uppväges.
Uppfattningen att verksamheter som kan vara miljöförstörande bör bära kostnaderna för skydd mot förstörelsen har under senare år blivit alltmer utbredd. Såvitt gäller olja har denna uppfattning kommit till uttryck i pågående arbete på internationella konventioner om skydd mot oljeskador och i inrättandet av en för Oljebolagen gemensam internatio- nell oljeskadefond. [ riksrevisionsverkets finansieringsförslag förutsätts också finansiering genom en särskild avgift som skulle tas ut av olje- branschen och inte, som fallet är med annan samhällets räddningstjänst, genom allmänna skattemedel. Räddningstjänstutredningen anser det mot denna bakgrund vara skäligt att samhällets kostnader för oljebekämp- ningen i första hand bärs av oljebranschen.
Av det tidigare avsnittet om kostnaderna framgår att det är mycket svårt att uppskatta samhällets kostnader för oljebekämpningen. Kommu- nernas kostnader för bekämpning av olja, som kommit lös till lands, torde bli relativt begränsade. Överstiger nämnda kostnader tröskelbelop- pet 10 000 kr, skall som nämnts staten betala den överskjutande delen. För bekämpning av till sjöss löskommen olja skall kommunerna enligt utredningens förslag få full kostnadstäckning av staten. Kustbevakningens oljebekämpning belastar också helt statsverket. Slutligen föreslår utred- ningen i annat sammanhang att ersättning av statsmedel i vissa fall skall utgå för kostnader för oljesanering. Med hänsyn till vad som anförts i kostnadsavsnittet och med beaktande av den i det följande föreslagna regressrätten utgår utredningen från att den årliga kostnad för statsverket för oljebekämpning och sanering som behöver tas ut från oljebranschen rör sig om ca 10 milj kr. Det bör understrykas att beloppet är högst ungefärligt och självfallet påverkas av en enstaka allvarlig oljeolycka.
Av administrativa skäl bör en speciell oljeskyddsavgift inte införas. Inom ramen för den allmänna energiskatten finns ett system för uppbörd av skatt på de oljor som bör belastas med oljeskyddskostnader- na.
Enligt förordningen (1957:262) om allmän energiskatt (omtryckt 1964z350; därefter ändrad 1969z470) utgår allmän energiskatt till staten för bl a bensin samt för bränsle som anges i en till förordningen fogad förteckning. Där anges bla vissa motorbrännoljor, eldningsoljor och
bunkeroljor. Skattskyldig för olja är den som producerar eller inför oljan i landet. Skattskyldigheten inträder vid införseln. Möjlighet finns för producent och importör att hos kontrollstyrelsen bli registrerad som återförsäljare eller förbrukare. För den som är registrerad inträder skattskyldigheten i stället när oljan levereras till köpare eller när oljan tas i anspråk för annat ändamål än försäljning. Den allmänna energiskatten för oljor beräknas efter fakturerad volym och utgår fn med 25 kr per m3 för oljor i skatteklass 1 (eldningsoljor 1—2) och 16 kr per m3 för oljori skatteklass Il (eldningsolja 3 och högre).
Nettoinkomsten av allmän energiskatt på oljor under de senaste budget- åren framgår av följande sammanställning (jfr 1971 års finansplan bil 2 s 72—73):
Eldnings-
Motorbränn- Eldnings- olja 3 och olja olja 1f2 högre Budgetår milj kr milj kr milj kr S:a 1965/66 35,3 158,3 119,8 313,4 1966/67 36,2 157,3 123,5 317,0 1967/68 38,5 165,2 128,9 332,6 1968/69 40,7 181,8 142,8 365,3 1969/70 44,1 199,6 155,4 399,1
För de tre följande budgetåren kan nettoinkomsten beräknas öka till sammanlagt omkring 410, 430 resp 450 milj kr.
I runda tal innebär detta en sammanlagd årlig energiskattepliktig förbrukning av ca 20 miljoner rn3 olja de närmaste budgetåren.
Vid energibeskattning av olja för oljeskyddsändarnål saknas enligt räddningstjänstutredningens uppfattning anledning att bestämma skilda skattesatser för olika slags oljor. Om man, i enlighet med det föregående, utgår från ett medelsbehov av 10 milj kr och en oljeförbrukning av 20 miljoner m3 per år, behöver skattesatsen öka med 50 öre per kubikmeter. Det synes inte föreligga tillräckliga skäl att bilda en särskild fond för förvaltning av de influtna medlen. Dessa bör i stället uppföras som övriga skatter på driftbudgetens inkomstsida och enligt anslagsbestämrnelser i huvudsak disponeras av statens brandinspektion och generaltullstyrelsen.
19.3 Fråga om regressrdtt i vissa fall för stat och kommun för kostnad för räddningsingripanden m m
Till följd av brandlagen åligger det den kommunala brandkåren att släcka brand och i samband därmed rädda liv och egendom. Polisen är enligt polisinstruktionen skyldig att lämna allmänheten skydd och hjälp, vilket får anses innebära bl a skyldighet att utföra eller medverka vid räddningsarbete. Motsvarande gäller de samhällsorgan som ombesörjer sjöräddning och flygräddningstjänst.
De kostnader som uppkommer när ett samhällsorgan på detta sätt enligt sina skyldigheter ingriper för att avvärja eller minska en skada, som drabbat eller hotar medborgarna, kan ej återkrävas. Kostnaderna avser personal, materiel, slitage, drivmedel osv. Dessa kostnader kan uppgå till
betydande belopp.
Den service som samhällsorganen är skyldiga att lämna allmänheten är således kostnadsfri. Ägaren av ett brunnet hus är icke skyldig att ersätta brandkåren (kommunen) för släckningskostnaden. Den som genom polis- ingripande skyddas mot ett överfall eller ett olyckstillbud ärinte skyldig att ersätta någon del av polisverksamhetens kostnader. Inte heller den som av vårdslöshet eller uppsåtligen vållat den skada eller det tillbud, som föranlett brandkårens eller polisens ingripande, är skyldig att ersätta brandkårens eller polisens nämnda kostnader. Såvitt gäller brandsläck- ningskostnaderna har detta fastslagits i en dom av högsta domstolen (NJA 1950z610), som yttrade att statens (i fråga om skogsbrandsläck- ning) och kommunernas skyldighet att ansvara för brandsläckning är av sådan natur att kostnaderna för skyldighetens fullgörande inte utan stöd i lag kan återkrävas av den som vållat branden. Något sådant lagstöd finns inte.
I avsevärd omfattning förekommer, som tidigare redovisats, att de kommunala brandkårema utför räddningstjänst utöver vad som åligger dem enligt brandlagen. '
1954 års brandlagsrevision undersökte hur kommunerna förför i fråga om ersättning för frivillig kommunal räddningstjänst (SOU 1960:34 s 119—120, 124). En genomgående princip befanns vara att ersättning inte krävdes för ingripande i nödläge ens om den nödställde genom egen förskyllan försatt sig i sådant läge. För hjälpverksamhet som inte avsåg nödläge uttogs däremot regelmässigt ersättning av den som fått hjälpen. Vissa kommuners brandkårer tog ersättning också för hjälp i nödläge när hjälpen lämnats till annan än kommunmedlem. Det förekom också att man gjorde ersättningsfrågan beroende av om den nödställde kunde få ersättning för hjälpkostnader genom någon försäkring.
Den undersökning som räddningstjänstutredningen gjort angående kostnaderna för kommunernas räddningstjänst inklusive brandsläckning år 1966 bekräftar resultatet av brandlagsrevisionens undersökning. Kom— muner med heltidsanställd brandpersonal redovisar en genomsnittlig inkomst av annan räddningstjänst än brandsläckning av 2668 kr per kommun. 1 kommuner med endast deltidsanställd personal var inkomsten 935 kr i genomsnitt. För sk teknisk service, som ej avser nödlägen, uttogs regelmässigt betalning. Räddningstjänstutredningen har sig emel- lertid inte bekant att någon kommun numera återkräver kostnaderna då ingripandet avser räddning av person.
Brandlagsrevisionen framhöll att, eftersom sådan räddningstjänst som ej utgör brandsläckning är ett frivilligt kommunalt åtagande, kommuner- na i och för sig lär vara berättigade att ta ut ersättning av den som fått hjälp i ett nödläge. Å andra sidan ansåg brandlagsrevisionen givet att det inte fanns något som hindrade att hjälpen lämnades gratis, särskilt till de egna kommunmedlemmarna som med sina skatter bidrar till verksamhe— ten.
Det kan således för närvarande i och för sig inträffa att en nödställd blir skyldig att ersätta ett samhällsorgan dess kostnader för ingripande till hans hjälp. Avgörande för om ersättningsskyldighet föreligger synes vara om ingripandet åligger samhällsorganet på grund av lag eller annan
Vid tillkomsten av lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg- ningar m m dryftade ett par remissinstanser frågan huruvida staten borde ha regressrätt mot innehavaren av atomanläggning, varigenom denne sålunda slutligt skulle vara skyldig stå för samhällets kostnader för skydds- och räddningsarbete vid eventuell olycka. De kostnader som avsågs var ersättningar av statsmedel till den som uttagits till skydds- och räddningsarbete i samband med atomolycka eller som utgivits för egendom som tagits i anspråk. Departementschefen avvisade tanken på regressrätt med hänvisning bla till att någon allmän regel av sådan innebörd icke kunde uppställas med utgångspunkt i gällande rätt och till att brandlagen icke innehöll någon regressregel i anslutning till lagens bestämmelser om ersättning av statsmedel till den som medverkar vid brandsläckning (prop l960:139 s 75).
Som framgått av det föregående föreslår räddningstjänstutredningen skyldighet för de kommunala brandkårema — eller annat organ åt vilket kommun uppdragit del av räddningstjänsten _ att även vid andra nödlä- gen än brand ingripa med räddningsåtgärder. Likaledes föreslås det åligga tullverkets kustbevakning att bekämpa till sjöss och i kustvattnen samt i vissa insjöfarvatten löskommen olja. För de tjänster som härigenom lämnas torde således enligt gällande rätt ersättning ej, utan uttrycklig föreskrift därom, kunna uttas av den som kommit i åtnjutande av tjänsterna eller som eljest enligt civilrättsliga regler slutligt skulle ha stått för kostnaderna. .
Vid övervägande av frågan om en lagbestämmelse angående regressrätt bör införas synes det i princip inte finnas anledning att göra skillnad mellan brandsläckning och annan räddningstjänst. Då fråga är om räddning av person skulle utkrävande av ersättning för räddningskostna- derna vara stötande och strida mot allmän uppfattning om samhällets skyldigheter att bistå medborgarna. I fråga om räddningsingripanden då endast materiella värden står på spel kan måhända med visst fog göras gällande att samhället ej bör slutligt svara för kostnaderna härför. I fråga om släckning av brand görs dock härvid inget undantag. Enligt räddnings- tjänstutredningens mening finns ej heller tillräckligt starka skäl för att samhället skall kunna återkräva kostnaden för varje räddningsingripande som avser endast materiella värden. Stundom kan sådana ingripanden svara mot ett samhällsintresse. Främst talar dock för denna ståndpunkt att samhällets räddningstjänst, som tidigare antytts, bör ses som en social service som samhället tillhandahåller medborgarna.
Beträffande den del av samhällets räddningstjänst som oljebekämp- ningen utgör föreligger emellertid i viss mån speciella förhållanden. Kostnaderna för bekämpning av löskommen olja blir icke sällan avsevär- da. Vid ogynnsamma förhållanden kan även små kvantiteter löskommen olja föranleda kostsamma bekämpningsåtgärder. Risken för olyckor av katastrofnatur är stor. Möjligheten att skydda sig mot oljeskador är därjämte betydligt större än möjligheten att skydda sig mot andra skador som kan drabba egendom.
Oljeskyddsutredningen föreslog (SOU 196545 5 56) att kostnad, som kommun fått vidkännas i anledning av ingripande för oljebekämpning,
skulle kunna återkrävas av den som enligt vad som eljest gäller hade att svara för kostnaden. Anledning syntes icke finnas, ansåg oljeskyddsutred- ningen, att låta den omständigheten att kommun ålades en beredskaps- plikt för bekämpning av oljeskador medföra att, om annan än den skadelidande enligt civilrättsliga regler hade att svara för följderna av ett oljeutflöde, den sålunda ansvarige skulle bli befriad från det ekonomiska ansvaret. Regressrätt mot den skadelidande borde dock icke rimligen föreligga med mindre denne till följd av eget vållande eller annan civilrättslig allmän grund hade att bära det slutliga ansvaret. Enbart det förhållandet att en person hotades av skada och därför behövde hjälp samt fick sådan av kommunen skulle alltså ej berättiga denna att utfå ersättning av honom för sitt ingripande.
En bestämmelse om regressrätt för stat och kommun i fråga om kostnader för oljebekämpning kan motiveras främst från två synpunkter. Genom en sådan regressrätt kan kostnaderna tas ut av dem som driver verksamhet med risk för skada till följd av oljeutflöde och som alltså kan sägas böra svara för kostnaderna. Regressrätten kan vidare vara av betydelse från preventiv synpunkt genom att risken för betalningsskyldig- het föranleder ökad aktsarnhet vid hantering av olja.
Räddningstjänstutredningen har i det föregående påvisat möjligheten att genom energiskatten ta ut vad som motsvarar statens beräknade kostnader för bl a oljebekämpning. Eftersom kommunerna enligt utred- ningens förslag skall få ersättning av staten för sina kostnader för bekämpning av olja som kommit lös till sjöss, i kustvattnen och i vissa inlandsfarvatten samt för den del av kostnaderna för annat räddningsin- gripande som överstiger 10000 kr, får det antas att en föreskrift om regressrätt kan få betydelse främst i preventivt avseende. Möjligheten att utan stöd av särskild lagbestämmelse återkräva saneringskostnaden av den som enligt civilrättsliga regler är ansvarig för kostnaderna har emellertid sannolikt större betydelse både ekonomiskt och preventivt.
Räddningstjänstutredningen finner det inte motiverat att i fråga om oljebekämpningen föreslå ett generellt undantag från regeln att samhället skall stå för räddningskostnaderna. Ett sådant undantag skulle få till följd att varje ägare av fastighet med oljeeldning skulle riskera att bli ansvarig för kostnaderna för bekämpning av olja till följd av tankläckage 6 d. 1 och för sig kan utrunnen olja från exempelvis en läckande villatank förorsaka besvärliga och kostsamma bekämpningsåtgärder. Med de skärpta bestäm- melser som numera gäller för förvaring av olja torde antalet fall av oljeutflöden från villatankar och andra mindre förvaringsanordningar dock bli relativt litet. Ett ytterligare skäl mot en generell regel om regressrätt för kostnader för oljebekämpning är att villaägare och andra som inte yrkesmässigt bedriver oljehantering i regel inte har ekonomiska möjligheter att själva svara för kostnaderna och att, såvitt utredningen kunnat utröna, det är osäkert om det fn är möjligt att erhålla ett tillf re dsställande försäkringsskydd.
I fråga om den yrkesmässiga oljehanteringen föreligger ofta stora risker för omfattande oljeutflöden, som kan kräva kostsamma bekämpningsåt- gärder. Sådana oljeutflöden kan inträffa exempelvis vid överfyllning eller sprängning av cisterner, tankbilsolyckor, fartygshaverier, slangbrott vid
lastning, lossning eller bunkring av fartyg eller genom att olja släpps ut från fartyg till sjöss. Också oljeutflöden från misskötta Oljeavskiljare hos industrier, verkstäder, större garage, bensinstationer etc, föranleder talri- ka bekämpningsingripanden.
Regressrätt bör enligt utredningens mening få utövas bara mot den som yrkesmässigt utövar verksamhet som medför särskild risk för oljeutflöden, som kan orsaka betydande skada. En närmare avgränsning av det område, inom vilket regressrätt skall få göras gällande, innebär stora svårigheter. Avgränsningen måste bli klar och den får inte göras så_ att den kan framstå som godtycklig. Det material som föreligger gör det inte möjligt att med någon större säkerhet gradera de risker för skadliga oljeutflöden som kan föreligga inom olika former av oljehantering. Det är därför nödvändigt att avgränsa det område, inom vilket regressrätten skall få göras gällande, ganska snävt. Det innebär att en bestämmelse om regressrätt bör avse bara sådan verksamhet, som med säkerhet kan sägas innebära påtagliga risker för oljeutflöden som kan föranleda kostsamma bekämpningsåtgärder. Sådana risker föreligger särskilt i samband med dels fartygstrafik, dels transport, lastning och lossning av olja i övrigt.
Räddningstjänstutredningen föreslår därför en föreskrift om att den som bedriver trafik med fartyg eller yrkesmässig verksamhet avseende transport av olja skall kunna förpliktas att ersätta statens och kommuns kostnader för bekämpningsåtgärder med anledning av att olja kommit lös från fartyg eller i samband med transport, lastning eller lossning av olja. En förutsättning för ersättningsskyldighet skall dock vara att han enligt allmänna skadeståndsregler är ansvarig för skada till följd av oljeutflödet. I en ännu ej ratificerad internationell konvention om civilt skadestånds- ansvar vid oljeskada, som lades fram i Bryssel år 1969, åläggs fartygsägare strikt ansvar, dvs skadeståndsansvar oberoende av vållande, för skador, som uppkommit till följd av oljeutsläpp från fartyget. Räddningstjänstut- redningen anser det inte lämpligt att genom att nu ta upp frågan om strikt ansvar för oljeskador föregripa det lagstiftningsarbete som konven- tionen kan föranleda.
19.4 Handläggning av ersättningsärenden
Begäran om ersättning enligt ersättningskungörelsen inges f n, när fråga ej är om ersättning för kroppsskada, till brandchefen eller av länsstyrelsen för branden förordnad släckningsledare, som med eget yttrande och attest överlämnar framställningen till vederbörande länsstyrelse. Läns- styrelsen prövar framställningen och meddelar beslut. Ersättningen utbe- talas av länsstyrelsen. I komplicerade ersättningsärenden hör länsstyrelsen statens brandinspektion. I fråga om släckningshjälp gäller att om kom- munerna inte kan enas om vilken ersättning som skall utgå för kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om släckningshjälp, fastställes ersättning enligt 6 & brandlagen av länsstyrelsen.
Vad gäller handläggning av ersättningsfrågor i samband med räddnings- tjänst bör frågor om ersättning av kommun för tillfällig hjälp som lämnats av annan kommun handläggas i den ordning som fn gäller i fråga om ersättning för släckningshjälp. I övrigt synes någon särskild reglering
Antalet ärenden om ersättning av statsmedel till kommun för rädd- ningskostnader kan väntas bli måttligt om, som räddningstjänstutred- ningen föreslår, tröskelbeloppet sätts relativt högt. Det kan förmodas att ärendena kommer att bli komplicerade och att de kan komma att kräva kompletterande utredningar. Det är angeläget att tillämpningen av ersättningsbestämmelserna blir enhetlig. Av dessa skäl anser utredningen att frågan om ersättning bör prövas av statens brandinspektion, som kommer att förfoga över erforderlig expertis. Vid handläggningen av ersättningsärendena synes länsstyrelsen böra höras när det av särskild anledning anses erforderligt. Kommuns anspråk på ersättning av statsme- del för kostnader för bekämpning av ilandfluten olja bör prövas i samma ordning som kommuns anspråk på ersättning för annan räddningstjänst. Anspråk på ersättning för sådana kostnader, som enligt utredningens förslag skall utgå av statsmedel när länsstyrelsen vid katastrof övertagit ledningen av räddningstjänsten, bör prövas av länsstyrelsen, medan anspråk på ersättning för ingrepp i tredje mans rätt vid oljebekämpning som ankommer på tullverket bör prövas av generaltullstyrelsen. Talan mot statens brandinspektions, länsstyrelsens och generaltullstyrelsens beslut bör få föras hos kammarrätten.
Regresstalan för staten om ersättning för bekämpningskostnader bör föras av generaltullstyrelsen såvitt avser kostnad för tullverket och av statens brandinspektion i övriga fall. Det bör ankomma på myndigheter- na att avgöra om talan skall föras eller ej. Skäl att underlåta att föra talan kan föreligga exempelvis när kostnaderna varit obetydliga, när det förefaller tveksamt om en ersättningstalan kan vinna bifall och någon gång kanske också när oljeutflöde skett av våda. Räddningstjänstutred- ningen har i det föregående föreslagit att taxor skall utarbetas för beräkning av kommuns kostnader för räddningstjänst. En motsvarande taxa bör genom generaltullstyrelsens försorg utarbetas till ledning för bestämmandet av tullverkets kostnader i anledning av ingripande mot olja som kommit lös. Taxorna bör kunna tjäna till ledning vid prövningen av regressanspråk, även om de självfallet inte kan bli bindande för domsto- larna.
20. Ersättning i vissa fall för kostnader
för saneringsåtgärder vid oljeskada
Enligt 23 & naturvårdslagen skall var och en se till att han inte skräpar ned utomhus, i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat. Åsidosättande av bestämmelserna kan enligt 37 % medföra straffansvar och enligt 38 & skyldighet att ersätta därav föranledd kostnad. Kommun skall enligt 1 % kommunala renhåll- ningslagen (19701892) inom område med stadsplan fullgöra den skyldig- het som föreskrivits i 3 & allmänna ordningsstadgan att hålla ren gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet för kommun att vidta åtgärd som nu sagts gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtas av staten som väghållare. Till renhållning hänförs enligt 3 % allmänna ordningsstadgan bl & sop- ning och bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål. Enligt 3 & kommunala renhållningslagen åligger det kommun när annan plats utom- hus än som avses i 1 55 har skräpats ned eller osnyggats på annat sätt, att återställa platsen i sådant skick som tillgodoser skäliga anspråk. Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande över prop 1970:157 med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen mm, bla att det var helt klart att nedskräpning i form av oljespill kunde beivras med stöd av bestämmelser- na i naturvårdslagen (3LU 1970290). Eftersom det i den praktiska tillämpningen yppats viss tveksamhet om 235 naturvårdslagen avser oljespill ifrågasatte utskottet om det inte borde anges i lagtexten att nedskräpning genom oljespill inte får ske. Utskottet ansåg att denna fråga borde övervägas av naturvårdskommitten. Kungl Maj:t har därefter överlämnat utskottets utlåtande till kommitten för att tas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.
Räddningstjänstutredningen anser sig inte böra föregripa naturvårds- kommitténs övervägande genom att ta ställning till frågan om 235 naturvårdslagen fn avser nedskräpning genom oljespill. Ställningstagan- det i denna fråga är ägnat att tjäna till ledning för bedömningen av om kommuns skyldighet enligt kommunala renhållningslagen omfattar ett åläggande att vidta åtgärder för sanering av oljeskador. För närvarande torde det i vart fall inte vara fullt klart att någon sådan skyldighet åligger kommunen. Om en sådan skyldighet inte föreligger kommer — med
hänsyn till utredningens förslag att räddningsorganen skall vara skyldiga att verka bara till dess att fara för ytterligare skada eller för att inträffad skada förvärras inte längre föreligger — kostnaderna för återställningsåt- gärderna att åvila den som vidtar eller låter vidta åtgärderna, i den mån ej kostnaderna enligt gällande skadeståndsrättsliga regler kan återkrävas eller ersättning kan utgå på grund av försäkring.
Riksrevisionsverket föreslog i sin förut nämnda utredning om kostna- derna för och finansieringen av kommunal oljeskyddsberedskap att ersättning i princip skulle kunna utbetalas för kommunens kostnader för sanering av oljeskador med en prioritering dock för kostnader för förebyggande och begränsande åtgärder. En prövning skulle ske från fall till fall av styrelsen för den av verket föreslagna oljeskadefonden. Riksrevisionsverket motiverade sitt ställningstagande med att det i prakti- ken kunde vara utomordentligt svårt att dra en klar gräns mellan åtgärder i syfte att förebygga och begränsa oljeskador samt saneringsarbeten. En alltför restriktiv prövning av anspråk på ersättning för saneringskostnader kunde, ansåg verket, komma att få den effekten att ingripandet avbryts på ett alltför tidigt och icke önskvärt stadium.
Vid remissbehandlingen av riksrevisionsverkets förslag betonade ett stort antal remissinstanser att ersättning ur fonden borde utgå också för kostnaderna för saneringsåtgärder. Denna uppfattning hade bl a sjöfarts- styrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Blekinge och Gotlands län, Svenska kommunförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Svens- ka Hamnförbundet samt Nordiska Oljeskyddsunionen. Sjöfartsstyrelsen ansåg att ersättning av fondmedel för saneringsåtgärder borde utbetalas icke endast till kommun eller länsstyrelse, som ingripit mot löskommen olja, utan även till enskild som drabbats av skador till följd av oljeutflöde från fartyg i de fall skadeståndsansvar icke kunde utkrävas. Ersättning borde dock icke utgå annat än om skadorna förorsakat betydande kostnader och icke heller om den som lidit skada underlåtit att vidta sådana skyddsåtgärder eller åtgärder för begränsning av skadornas omfatt- ning som skäligen bort åvila honom. Svenska Kommunförbundet ansåg att någon prioritering mellan bekämpningskostnaderna och saneringskost- naderna ej borde förekomma. Det var inte endast nödvändigt att oljeskada förebyggdes utan även angeläget att en uppkommen skada i görligaste mån eliminerades. Kostnaderna för saneringsåtgärder kunde dessutom vida överstiga kostnaderna för bekämpning. Kommunförbun- det ansåg att samtliga kostnader, som drabbade en kommun i samband med oljeskada och som ej ersattes av annan, borde ersättas av fondmedel.
Kostnaderna för saneringsarbetet har i många fall uppgått till betydan- de belopp. Av riksrevisionsverkets utredning framgår att saneringskostna- derna inom de 72 kommuner, som i verkets undersökning redovisat sådana kostnader, så gott som undantagslöst varit högre, i de flesta kommuner väsentligt högre, än kommunernas kostnader för oljebekämp- ning. De nämnda kommunernas redovisade kostnader för sanering uppgår sammanlagt till ca 375 000 kr medan bekämpningskostnaderna uppgår till ca 110 000 kr. Utöver kommunernas saneringskostnader redovisas saneringskostnader, som betalats av försäkringsbolag och andra, med ca 4,2 milj kr.
Ofta är det ett direkt samhällsintresse att sanering av ett skadat område sker. Så är exempelvis fallet när olja skadat strandområden som används till bad och annan friluftsverksamhet eller orsakat skador på andra fritidsområden eller på områden som i allmänna hälsovårdens eller naturvårdens intresse bör vara fria från oljeskador.
Enligt räddningstjänstutredningens mening skulle det emellertid föra för långt om ansvaret och därmed kostnaderna för all sanering då olja kommit lös primärt skulle bäras av det allmänna.
Vid oljeutflöde till lands kan i regel utredas varifrån oljan härrör. Detsamma är fallet när olja kommit lös från fartyg i hamn eller från industrianläggning eller dylikt vid kusten. Kostnaderna för saneringen torde därför i allmänhet enligt skadeståndsrättsliga regler kunna återkrä- vas av skadevållaren. I flera fall ombesörjer denne själv att sanering sker. Fastighetsägarens eget intresse av att sanering sker är i allmänhet tillräcklig garanti för att saneringsåtgärder kommer till stånd. 1 de fall då oljeresterna medför sanitär olägenhet föreligger för övrigt enligt hälso- vårdsstadgan skyldighet för fastighetsägaren att avhjälpa olägenheten. Av riksrevisionsverkets enkät hos kommunerna framgår att inlandskommu- nernas kostnader för oljesanering tiden 1.7 1964—30.6 1967 var förhål- landevis måttliga. De flesta inlandskommunerna redovisade ej några kostnader.
I fråga om till sjöss eller i kustvattnen löskommen olja som icke kustbevakningen eller kommunen kan eller hinner bekämpa och som orsakar skador till lands, i hamnar etc är förhållandet ett annat. Oftast kan ej fastställas varifrån ett oljebälte som drivit in mot land kommer. Även om man lyckas klarlägga från vilket fartyg oljan härrör, har det visat sig svårt att från fartygets ägare få ut ersättning för skadorna. Möjligheterna att återkräva kostnaderna för saneringsarbetet är sålunda väsentligt begränsade. (Som förut nämnts åläggs dock enligt en ännu ej ratificerad konvention om civilt skadeståndsansvar vid oljeskada fartygs- ägare strikt ansvar för skador som uppkommit till följd av oljeutflöde från fartyg.) Det torde ej genomgående vara ett påtagligt intresse för ägaren av oljeskadedrabbade kustområden att sörja för sanering av vidsträckta strandområden. Endast när fråga är om begränsade områden, som ägaren från trivselsynpunkt eller eljest är angelägen hålla skadefria, kan man räkna med åtgärder på ägarens initiativ. Eftersom det ofta är ett natur- eller miljövårdsintresse eller annat allmänt intresse att sanering sker, har kommunerna i många fall låtit ombesörja sanering. Dessa kommuner har i vissa fall fått vidkännas stora kostnader. I andra fall har sanering underlåtits, speciellt i sådana fall då den inte bedömts som absolut nödvändig och kommunerna befarat att den skulle medföra alltför stora kostnader. Även i fall då skadevållaren varit känd och försäkringar funnits har det förekommit att kommun vägrat ställa sig som primärt ansvarig för saneringsarbetet eftersom kommunen ej kunnat få visshet om hur stor del av kostnaderna som skulle täckas av försäkringar- na och ej önskat bli part i en oviss skadeståndstvist.
Kungl Maj:t har under de senaste åren haft att behandla flera framställningar, där kommuner begärt ersättning för kostnader som uppkommit i samband med saneringsåtgärder vid oljeskador och där
någon skadevållare eller eljest ansvarig ej kunnat påvisas. Kungl Maj :t har behandlat framställningarna om ersättning restriktivt och huvudsakligen medgivit ersättning i de fall då kostnaden drabbat små kustkommuner med mindre resurser (prop 197011 bil 14 s 104). Under budgetåren 1968/1969 och 1969/1970 har i runt tal ersättningar endast utgått med sammanlagt 60000 kr. Under tiden 1 juli—31 december 1970 har utbetalats omkring 1,5 milj kr. Av detta belopp avsåg ca 1,4 milj kr av länsstyrelsen i Stockholms län förskotterade kostnader för saneringsarbe- ten i samband med oljeutflöde föranlett av en fartygsolyckai Stockholms skärgård år 1969.
Räddningstjänstutredningen anser det icke tillfredsställande att kust- kommunerna i huvudsak ensamma skall bekosta erforderliga saneringsåt- gärder i de fall oljeskador orsakats av ilandfluten löskommen olja som ej kunnat framgångsrikt bekämpas eller som ej upptäckts i så god tid att den kunnat bekämpas. Även andra än invånarna i den drabbade kommu- nen har ofta intresse av att sanering sker. Exempel härpå är det allmänna miljövårdsintresset av att skärgården hålls skadefri. Kustkommunernas kostnader för saneringsåtgärder kan i allmänhet icke motiveras med att skadorna är hänförliga till verksamhet inom kommunen. Det kan med skäl befaras att kustkommunerna i längden i större utsträckning än fn icke finner det möjligt att låta ombesörja i och för sig önskvärda saneringsåtgärder och ikläda sig de därmed förenade kostnaderna. Vissa kustkommuner belastas för övrigt genom sin belägenhet eller genom att långa kuststräckor eller stora skärgårdsområden finns inom kommunen hårdare än andra kustkommuner. Det måste vidare anses olämpligt att det skall bero på viss kommuns ekonomiska ställning om behövlig oljesanering utförs. Även om det är känt varifrån olja kommit lös synes det icke böra läggas på viss kommun att undersöka om eller i vilken omfattning skadeståndsansvar kan göras gällande och att föra talan därom. Flera kommuner kan beröras och staten, som svarar för bekämp- ningskostnaderna, har anledning att utreda vem som är ansvarig för olje- utflödet och begära ersättning för bekämpningskostnaderna. Många gånger torde det vara en avgjord fördel om saneringsarbetet kan igångsättas i omedelbar anslutning till att bekämpningsskedet avslutats, vilket under- lättas om kostnadsfrågan ej föranleder tveksamhet.
Utredningen föreslår därför att ersättning av statmedel i princip skall utgå till kommun för saneringskostnader vid oljeskador orsakade av till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern löskommen olja. Bortsett från i sammanhanget helt obetydliga kostnader bör ersättning från staten utgå för alla nödvändiga saneringskostnader. Det förutsätts sålunda att endast sådana saneringskostnader skall ersättas av statsmedel som uppen- barligen varit erforderliga för att syftet med saneringen skall uppnås.
Innan kommunen låter påbörja saneringsarbetet eller i samband där- med bör kommunen göra anmälan till länsstyrelsen, som kan övervaka arbetet. Vid mera omfattande saneringsföretag bör samråd ske med statens brandinspektion. Statens brandinspektion bör också ha att pröva och besluta i fråga om kommunernas ersättningskrav för saneringskostna- derna. Det bör ankomma på brandinspektionen att till ledning för kommunerna meddela erforderliga anvisningar.
I vissa fall kan givetvis också oljeutflöde som inte ägt rum till sjöss eller i kustvattnen, Mälaren och Vänern föranleda betydande saneringskostna- der som inte kan krävas ut av skadevållaren. Möjlighet bör därför finnas att få även sådana kostnader helt eller delvis ersatta av statsmedel. Prövningen bör emellertid i sådana fall ankomma på Kungl Maj:t. Förhållandena till vilka ersättningsanspråken anknyter sig torde bli mycket växlande. Ersättning bör kunna utgå till kommun, vars ekonomi skulle bli hårt belastad, om kommunen ensam måste stå för kostnaderna. Hänsyn bör bl a kunna tas till att kommunen tidigare under samma eller föregående budgetår måst vidkännas stora kostnader för saneringsarbe- ten.
Den genomsnittliga kostnaden för saneringsåtgärder enligt den under- sökning avseende tiden 1/7 1964—30/6 1967 som riksrevisionsverket gjort utvisade en årskostnad av ca 1,5 milj kr, vilket belopp numera torde vara i underkant. För ändamålet bör upptas ett förslagsanslag om 2,0 milj kr.
Bilaga ]
Statens brandinspektions organisation
Sty relsc Verkschef u. A. R. F- 1 ) 1 I enheten enheten enheten ”nhf'tul med utbildningsråd Hand/tiggande personal: Summa Behov 5 8 10 26 Tillgång 1 21 9 13 Tillskott 4 6 1 13 Biträdespersonal: Behov 3.5 + 0,5 (sbri) + 5 + 1 (sbs) + 3 (säi) = 13 Tillgång 3,5 + 0,5 (sbri) + 5 + 1 (sbs) + 5 (säi) = 15 Overföres 2 (säl)
sbri = statens brandinspektion sbs = statens brandskola säl = sprängämnesinspektionen
1 Härtill kommer länsbrandinspektörerna som kan sägas motsvara ca 4 tjänster på tillgångssidan
__ Samrådsorgan för räddningstjänst
Statens brandinspektions organisation
Juridiskt-administrativa enheten ( A-enheten)
Behov Tillgång
] O Chef 2 1 (sbri) Juridisk sektion
1 O Kamera] sektion
1 0 lnformationssektion 5 ]
Differens = 4
verkstyrelsen Registrator anslagsframställningar Biträdespersonal remisser Expeditionsvakts— avtal personal besvär stomplaner brandordningar ersättningsärenden föreskrifter anvisningar personalredovisning medelsredovisning inventarieredovisning lokaler
arkiv
information publiceringsverksamhet statistik bibliotek
Enheten för räddningstjänst (R-enheten)
Statens brandinspektions organisation
Behov Tillgång
1 0 Chef 4 O Regionalsek tion
1 0 Organisationssektion 2 2 (sbri) Utrustningssektion 8 2
Biträdespersonal Differens = 6
konsultationer remisser anvisningar stomplaner för katastrof- planläggning alarmering och förbindelse- tjänst anvisningar
materiel, mede], metoder försöksverksamhet standardisering förrådshållning anvisningar
Statens brandinspektions organisation
Enheten för förebyggande verksamhet (F-enheten)
Behov Tillgång l 0 Chef 2 2 (sbri) Brandförsvarssektion 7 7 (säi) Sektion för brandfarliga
10 9 varor
Biträdespersonal Differens = 1
remisser, förebyggande brandförsvar brandsyn sotning skogsbrandbevakning anvisningar
konsultationer typgodkännanden tillämpningsföreskrifter remisser, besiktningar, tillsyn oljeskadeskydd
Statens brandinspektions organisation
Utbildningsenheten (U-enheten) med utbildningsrådet
Behov Tillgång 1 1 (sbs) Chef ] 0 Pedagogisk sektion planer för utbildningsvcrk— samhet läromedel utbildningsrådet Brandskola utbildningsverksamheten 1 0 Forskningssektion litteraturstudier teoretiska och experimentella studier fältförsök Lärare 3 ] Biträdespersonal 6 2 Differens = 2 (varav 2 handläggande)
..l. ' "'- '_ué'iif-[rf'
-. .. _ _ r 5.1” .. IHH-E.; Fraggar gill-lim »- .,IPE | '. ”I+ ,'|-" |" _ .e': I'll-'Elhn f.:lå -,.4-ay._. _ .'", '|'? ' Tin—"l lf” .'_' &" & 1393 . ." ' '
'"1 liir. '.! ;"
f ru*: 1'75'
Statens offentliga utredningar-1971 '
Systematisk förteckning
Justitisdepartementet
Post- och Inrikes Tidningar. [2] ' Snatteri. 10] Förslag ti aktiebolagslag m.m. [15] Ny domstoleedministration. [41] Utsöknin rätt XI. [45] Unga Iagavarträdare I. [49]
'Socialdepartementet
Familiepeneionsfrågor m.m. [19] Särskilda tandvårdeanordningar för vissa patientgrupper.
Kommunikationedepartemontet Ny sjömanslag. [6]
Ett nytt bliregister. [11] Utredningen angånde befordran av farligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. [20] 2. Euro- peisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överens- kommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADH) Bilaga 8. [22] 4. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23 Sjömanspsnsion. 30] Lastbil och Taxi. [ 4]
Finansdepartemantet
SOU 71. Handbok för det officiella utredningstryckst. [1] 1970 år: långtidsutredning. 1. Svensk industri under 70- talet med utblick mot 80-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tillväxtaspskter 1960-1975. Bilaga 4. [H 3. Arbetakrafte- resurserna 1965-1990. Bilaga 1. [8] 4. iljövårdsn iSve- rige under 70-talst. Bilaga 8. [12] 5. Utvecklingetendsnssr inom offentlig sektor. Bilaga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och plane- ring. Bilaga 7. [16] 8. Export och import 1971—1975. Bilaga 5. [40] Större företaga offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Betalningebalansutredningsn. 1. Den svenska betalninge- balansstatistiken. [31] 2. Vslutareserven och utrikeshandel ns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46] Testutredningen. 1. Psykologiska urvalsmstoder inom statsförvaltningen. [47] 2. Fersonurval med hjälp av psyko- logiska undersökningar. [48]
Utbildningsdepartamentat
Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29] Produktionsresureer för tv och radio i utbildningen. [36]
Jordbruksdepartementet . : Veterinir'dietriktaindelningen. 'm.m..[;l] '1
Handelsdepartementet Fri affärstid. [33% Konsumentpolltr — riktlinier och organisation. [37].
Inrikesdepartsmentet
Servicekommitten. 1. Boendeservice 3. Kommungtydion. [2512 Boendeservice 4. Prolaktstu'dien. [26] 3.7Besnde- service 5. Totalkostnadeetudien. [27] 4. Boendeosrvico 6. Strukturatudiar. [28] Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den svenska*köpkraftsfördelningen 1967. [39] , KSA-utredningen. 1. Försäkring och annat kontant stöd, vid arbetslöshet. [42] 2. Arbetekraftens struktur och dimensio- ner. [43] 3. Bilagortill.KSA-utredningens betänkande. [44]
Civildepartementet
Kommunala val [4] Räddningstjänst [50]
Industridepartementet Malm - Jord - Vatten. [17]