SOU 1983:77
Effektiv räddningstjänst : slutbetänkande
Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Regeringen bemyndigade den 1 mars 1979 (Dir 197936) chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer samt frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. I tilläggsdirektiv den 7 juni 1979 (Dir 1979z57) utvidgades kommitténs uppdrag till att omfatta frågor om inrättandet av en undersökningskommis- sion för allvarliga olyckor och om huvudmannaskapet för räddningstjänsten m m. Genom ytterligare tilläggsdirektiv (Dir 198314) den 10 februari 1983 fick kommittén till uppgift att utreda även frågor om utökad beredskap mot kemikalieolyckor och vissa förebyggande åtgärder mot brand.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för kommundepartementet ,den 27 juni 1979 som ledamöter dåvarande landshövdingen Carl G Persson, _även ordförande, riksdagsledamoten Olle Aulin, riksdagsledamoten Lilly Bergander, riksdagsledamoten Hugo Bergdahl, numera ombudsmannen Rune Johnsson, dåvarande riksdagsledamoten Helge Karlsson och riksdags- ledamoten Karl-Erik Svartberg. .
Som sakkunniga åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 numera rättschefen Harald Rangnitt, den 12 juli 1979 förste länsassessorn Carl-Otto Lindberg, den 5 februari 1980 numera överdirektören Olle Arvidson, dåvarande överdirektören Swen Hultqvist, sektionschefen Åke Lewensjö, ombudsmannen Jan Sjölin och vice brandchefen Bertil Sundberg, den 26 mars 1980 ombudsmannen Bengt Westling samt den 1 februari 1983 brandchefen Nils Olof Sandberg.
Som experter åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 numera kanslirådet Ulf Bjurman och departementssekreteraren Göran Ekström, den 5 februari 1980 direktören Hans Aronsson, civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson, överingenjören Torbjörn Stål samt den 2 maj 1983 avdelningsdirektören Bengt Bucht.
Av de sakkunniga entledigades rättschefen Harald Rangnitt den 31 januari 1983 och förste länsassessorn Carl—Otto Lindberg den 28 februari 1983. Experterna civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson och överingenjören Torbjörn Stål entledigades den 28 februari 1983. Kanslirådet Ulf Bjurman entledigades som expert och förordnades som sakkunnig åt kommittén den 31 januari 1983.
Till sekreterare förordnades den 12 juli 1979 byråchefen Sven Rune Frid. Till biträdande sekreterare utsågs den 1 oktober 1979 numera kammarrätts— rådet Gunnar Kihlgren och den 24 april 1980 hovrättsassessorn Ingrid Larén
Marklund. Kihlgren entledigades den 28 februari 1983. I sekretariatets arbete har vidare deltagit assistenten Anne—Marie Lindén.
Kommittén, som antog namnet räddningstjänstkommittén, har tidigare överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser, principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddnings- tjänst, delbetänkandet (Ds Kn 1982:1) Ersättning för skador på grund av naturolyckor och delbetänkandet (Ds Fö 1983z2) Geotekniska undersök- ningar och förebyggande åtgärder mot skred. Kommittén har vidare är 1980 till regeringen överlämnat rapporten Alarmering utomhus med tyfoner runt kärnkraftstationerna och år 1982 rapporten Sjuktransporter med helikop- ter.
I det tidigare principbetänkandet behandlade kommittén frågan om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslog vidare åtgärder för en utökad samverkan mellan kommuner i räddningstjän- sten och behandlade frågan om en bättre samordning mellan statliga, kommunala och enskilda organ. Förslagen omfattade bl a principer för en indelning av landet i räddningsregioner. Efter remissbehandling — de flesta remissinstanserna förklarade sig i huvudsak stödja kommitténs förslag — framförde regeringen i en skrivelse till riksdagen (1982/83:22) sin syn på dessa frågor. Riksdagen beslutade att lägga skrivelsen till handlingarna.
I det nu föreliggande slutbetänkandet utvecklar kommittén sina i principbetänkandet framlagda preliminära slutsatser och förslag. Vidare behandlas den statliga räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten mer ingående än tidigare. Detsamma gäller de förebyggande åtgärderna mot olyckor, främst bränder och olyckor med farligt gods. Även frågor om alarmeringsverksamheten och om forsknings- och utvecklingsarbetet behandlas utförligare i detta sammanhang. Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag till en ny lagstiftning om samhällets räddningstjänst som omfattar både den kommunala och statliga räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten.
Kommittén har vid sina överväganden beaktat en stor del av de synpunkter som remissinstanserna har framfört i sina yttranden över principbetänkan- det. Kommittén har under hand vidare tagit del av utredningsmaterial och synpunkter från företrädare för lokala, regionala och centrala myndigheter samt från företrädare för organisationer av olika slag och enskilda företag. Genom detta samarbete har kommittén fått tillgång till ett allsidigt faktaunderlag och värdefulla erfarenheter och bedömningar.
Huvudtanken i kommitténs förslag är ett bättre utnyttjande av samhällets olika resurser för räddningstjänst. Detta skall ske genom en ökad samord- ning av såväl personella som materiella resurser hos statliga, kommunala och enskilda organ. Genom en sådan samordning, kombinerad med uppbyggna- den av regioner för samarbete inom räddningstjänsten, anser kommittén att det blir möjligt att utan väsentliga ökningar av kostnaderna skapa en effektivare räddningstjänst.
Kommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande Effektiv räddnings- tjänst. Betänkandet är enhälligt. Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.
Stockholm den 15 december 1983
Carl G Persson
Olle Aulin Lilly Bergander Hugo Bergdahl
Rune Johnsson Helge Karlsson Karl-Erik Svartberg /Sven Rune Frid
Ingrid Larén Marklund
lill [HMI-m
.
InnehåU
Tabeller och figurer Förklaringar Förkortningar
I
II
N
11
12
13
14
Sammanfattning
Författningsförslag
Förslag till lag om samhällets räddningstjänst Förslag till förordning om samhällets räddningstjänst Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763) . . . . . . . Förslag till förordning om försvarsmaktens medverkan 1 rädd- ningstjänst m m . . . . Förslag till lag om sotningsverksamheten Förslag till förordning om sotningsverksamheten Förslag till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972. 603) . . . . . . . Förslag till förordning om upphävande av braridstadgan (1962. 91)
Förslag till lag om ändring 1 luftfartslagen (1957: 297)
Förslag till förordning om ändring i luftfartskungörelsen (1961z558) . . . . . . . . Förslag till förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande 1 räddningstjänst m m . Förslag till lag om ändring i lagen (1977. 268) om statligt personskadeskydd .
Förslag till förordning om ändring 1 förordiiingen (1977: 284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
Förslag till förordning om ändringi förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet
19 23 29
33
47
47 61
67 6.8 70 ' 73 75
77 78
79 81 82 83
85
111. Inledning
1 1.1
1.2
1.3
1.4
1.5
IV
2.1
2.2
Kommitténs uppdrag — det hittills genomförda arbetet Samhällets förändringar — utvecklingen av antalet olyckor och av
skadorna . . .
Räddningstjänstkommitténs uppdrag
1.2.1 Direktiven till kommittén
1.2.2 Särskilda beslut av regeringen m m
Kommitténs tidigare betänkanden och rapporter 1.3.1 Undersökning av allvarliga olyckshändelser 1.3.2 Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna
1.3.3 Samhällets räddningstjänst . . . .
1.3.4 Ersättning för skador på grund av naturolyckor
1.3.5 Sjuktransporter med helikopter . . . .
1.3.6 Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred .
Principbetänkandet (SOU 1981: 82) Samhällets räddningstjänst
1.4.1 Kommitténs överväganden och förslag 1.4.2 Remissinstansernas bedömningar
1.4.3 Regeringens skrivelse om huvudmannaskapet m m Genomförandet av det återstående utredningsarbetet 1.5.1 Allmänt om underlaget för det återstående arbetet
1.5.2 Terminologin inom räddningstjänsten 1.5.3 Ekonomiska begränsningar
1.5.4 Slutbetänkandets disposition .
1.5.5 Uppdrag till det nya räddningstjänstverket att utveckla principerna för organisationen
Nuläge
Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter och organisation Fjällräddningstjänst
2.1.1 Författningar m m . . . . . . . .
2.1.2 Fjällräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisa- tion . . . . .
2.1.3 Organ som samverkar med fjällräddningen
2.1.4 Planering av fjällräddningstjänsten . .
2.1.5 Fjällräddningstjänstens omfattning — en statistisk över-
sikt . . . . . . . . 2.1.6 Fjällräddningstjänstens kostnader Flygräddningstjänst
2.2.1 Författningar m m . . . . . . . . . . 2.2.2 Flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisa- tion . . . . . . . . . .
2.2.3 Planering av räddningstjänsten vid en flygplats 2.2.4 Flygräddningstjänstens omfattning och kostnader
87
87
87 91 91 92 94 94 94 94 95 95
95 95 95
100
102
102
102 103
105
105
106
109
109 109 109
109 112 114
114 116 117 117
117 121 123
2. 3 Sjöräddningstjänst
2.4
2.5
3.1 3.2 3.3
2.3.1 2.3.2 2.3.3
2.3.4 2.3.5 2.3.6 2.3.7
2.38
Internationella överenskommelser om sjöräddning Författningar m m . . . . . . . Fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan olika organ som deltar' 1 sjöräddningen Arbetsuppgifter, organisation och resurser för olika organ som deltar 1 sjöräddningen Sjöräddningen på Vättern och Vänern Kommunalt samarbete om sjöräddningen på Storsjön Sjöräddningsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt . . . . . Kostnaderna för sjöräddningstjänsten
Bekämpning av olja och kemikalier till havs och 1 vissa andra
vatten
2.4.1
2.4.2
2.4.3
2.4.4
2.4.5
2.4.6 2.4.7
2.4.8
Internationella överenskommelser om skydd för den marina miljön m m . . . . . . . . Svensk lagstiftning om skydd mot utsläpp av olja och kemikalier 1 havet och vissa andra vatten . Arbetsuppgifter och organisation för kustbevakningens bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten . . . Samverkande organs resurser för olje- och kemikaliebe- kämpning till havs och 1 vissa andra vatten Samordning av olika organs insatser vid olje- och kemikaliebekämpning
Forsknings- och utvecklingsarbete . .
Olje- och kemikalieutsläppens samt bekämpningsinsat- sernas omfattning — en statistisk översikt Kostnaderna för bekämpningen av olja och kemikalier till havs m m
Räddningstjänst vid olyckor 1 kärnkraftsanläggningar
2.5.1 2.5.2
2.5.3
2..54
Författningar . . . . . . . . . Arbetsuppgifter och organisation inom raddningst j ansten vid olyckor 1 kärnkraftsanläggningar . Beredskapsåtgärdernas planeringvid de fyra kärnkrafts- anläggningarna . . . . . Ekonomiska medel anslagna för beredskapen mot olyck- or i kärnkraftsanläggningar
Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter och orga- nisation
Författningar m m
Vad är en sjuktransport? . . . . . . . Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ som deltar i sjuktransportverksamheten
3.3.1 3.3.2 3.3.3 3.3.4
Vägbundna sjuktransporter Sjuktransporter i luften Sjuktransporter på sjön Sjuktransporter i terrängen
126 126 127 127 128 137 137
137 142
143
143
144
145
148
149 150
150
152 153 153
154
157
158
159 159 159
160 160 160 161 161
3.4
3.5 3.6
3.7 3.8
4.1
4.2
4.3
4.4
4.5
SOU 1983:77 3. 3. 5 Tillsyn . . . 163 Krav på utbildning av ambulanspersonalen 163 3.4.1 Gällande bestämmelser . . . 163 3. 4. 2 Socialstyrelsens utredning om den framtida grundutbild- ningen för ambulanspersonal . . . . 164 3.4.3 Skolöverstyrelsens preliminära förslag till läroplaner 165 Krav på ambulansfordonen och deras utrustning . 165 Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportorganisation — en statis- tisk kartläggning 166 3.6.1 Stationering av ambulanserna . . 166 3.6.2 Planerade förändringar av ambulansernas Stationering 168 3.6.3 Personal 1 sjuktransportorganisationen . . 169 3.6.4 Förstärkt beredskap med sjukvårdspersonal för ambu- lansinsatser' 1 Malmöhus län 169 3.6.5 OLA-ambulansen i Göteborg 170 3.6.6 Ambulansfordon och annan utrustning 171 Sjuktransporternas antal under år 1982 171 Sjuktransportverksamhetens kostnader 172 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser inom räddningstjänsten 173 SOS Alarmering AB 173 4.1.1 Författningar m m . . . . . . 173 4.1.2 Alarmeringsverksamhetens arbetsuppgifter 173 4.1.3 SOS Alarmerings organisation och resurser 174 4.1.4 Alarmeringsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt . . . . . 179 4.1.5 Alarmeringsverksamhetens kostnader och finansiering 181 Polisen . . . 182 4.2.1 Författningar . . . . . 182 4.2.2 Polisens organisation och resurser för medverkan i räddningstjänsten . . . . . . . . . 183 4.2.3 Omfattningen av helikoptergruppernas och sjöpolisens medverkan' 1 räddningstjänst m m 185 Civilförsvaret . 186 4.3.1 Författningar . . . . . . 186 4. 3. 2 Principer för användningen av civilförsvarets resurser 186 Det militära försvaret 188 4.4.1 Författningar m m . . . . 188 4.4.2 Militär medverkan' 1 civil räddningstjänst m m 189 4.4.3 Hemvärnets medverkan' 1 räddningstjänst m m 192 4.4.4 Militärbefälhavarnas regionala planering för militär med- verkan' 1 civil räddningstjänst . . . . 193 4.4.5 Militära insatser i civil räddningstjänst aren 1975—82 195 4.4.6 Ersättning till försvarsmakten för medverkan i civil räddningstjänst 198 Statens järnvägar (SJ) 198 4. 5.1 Författningar . 198 4.5.2 Organisation och resurser för SJs hjälpberedskap 199
4.6
4.7
4.8
4.9
5.2
6.2
4.5.3 Verksamhetens omfattning — en statistisk översikt Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 4.6.1 4.6.2
4.6.3
4.6.4
Författning . . . Organisation och resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten . . . . . . Omfattningen av SMHIs medverkan i räddningstjän— sten . . . . . . . . . Kostnaderna för SMHIs medverkan' 1 räddningstjänsten
Sveriges Radio AB 4.7.1 4.7.2 4.7.3
Bestämmelser . .
Behovet av information genom rundradion Organisation och resurser för Sveriges Radios informa- tion
Svenska brandförsvarsföreningen 4.8.1 4.8.2 4.8.3
4.8.4 4.8.5 4.8.6
Tillkomst och utveckling — en inledande översikt De regionala brandförsvarsförbunden Brandförsvarsföreningens nuvarande medlemmar och intressenter . . . . Brandförsvarsföreningens verksamhet Brandförsvarsföreningens personella resurser Verksamheten under år 1982
Industrier och andra företag 4.9.1 4.9.2 4.9.3 4.9.4
Författningar m m . . Företagens åtgärder för skydd mot olyckor
Exempel på skadeavhjälpande åtgärder inom industrin Verkskydden
Förebyggande åtgärder mot olyckor Förebyggande åtgärder mot bränder 51.1 5.12 5.13
Inledning . . . . . Bestämmelser om brandskydd' 1 brandlagstiftningen Bestämmelser om brandskydd' 1 annan lagstiftning
Förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder 52.1 5.22
Allmänt . Åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods
Överväganden och förslag
Den kommunala räddningstjänstens uppgifter
Den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter — en utgångspunkt . . . . . . . . . . . Utökade skyldigheter för den kommunala räddningstjänsten att
ingripa 6.2.1
6.2.2
6.2.3
Skyldighet att ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande . . . Skyldighet att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner . . . . . Begränsningar i skyldigheterna att ingripa
201 201 201
202
203 203 204 204 204
204 206 206 207
208 208 209 209 211 211 211 212 214
215 215 215 215 219 222 222 223
233
233
234
234
238 244
7.1 7.2
7.3
7.4
7.5
7.6
7.7
7.8
7.9
6.2.4 Skyldighet för räddningsledaren att vidta åtgärder efter räddningstjänst . Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten Riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens organisation Den kommunala räddningstjänstens lokala organisation 7.2.1 Huvudlinjer i organisationen
7. 2. 2 Regionindelningen .
7. 2. 3 Vad skall samarbetet innehålla? 7.2.4 Organisatoriska former för samordningen Dimensionering av den kommunala räddningstjänstens personel-
laresurser ..
7.3.1 Kommitténs synpunkter på nuläge och utvecklingsten- denser . . . .
7.3.2 Tidigare riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor' 1 beredskap 7.3.3 Statens brandnämnds förslag till riktlinjer för dimensio- nering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap . . . . . . . .
Standardisering av den kommunala räddningstjänstens mate-
riel . . . . . . . . .
7.4.1 Behovet av enhetlighet i utrustningen
7.4.2 Sveriges mekanstandardisering . . 7.4.3 STU och Svenska kommunförbundet . .
Länsstyrelsernas samordning av den kommunala räddningstjän-
sten . . . . . . . .
7. 5.1 Länsstyrelsernas uppgifter
7. 5. 2 Länsstyrelsernas organisation och resurser .
Samordningen av den kommunala räddningstjänsten på central
nivå . . . . .
7.6.1 Vilken roll skall ett centralt organ ha? . .
7.6.2 Den centrala statliga myndighetens verksamhet och befogenheter .
7.6.3 Ekonomiska styrmedel . . . . .
7.6.4 Svenska kommunförbundet och de fackliga organisatio- nerna . . 7.6.5 CESAM- kommittén . Den kommunala räddningstjänstens planering 7.7.1 Problem i planeringsarbetet på lokal nivå 7.7.2 Problem i planeringsarbetet på regional nivå 7.7.3 Principer för det fortsatta planeringsarbetet inom den kommunala räddningstjänsten . . . . . Ledning av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhälls-
funktioner . . . . . . . . .
Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten
7.9.1 Allmänna principer för tillsynen . . . . .
7.9.2 Kommitténs principiella bedömning av frågan om statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten
Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser
246 253 253 255 255 255 258 260
262 262
264
266
274 274 275 276
277 277 280
282 282
283 284
285 285 286 286 287
287 288 290 290 292
299
8.1
8.2
8.3
8.4
8.5
8.6
9.2
9.3 9.4
10 10.1
10.2
Principer för uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar — en
inledning
Fjällräddningstjänst . . . .
8.2.1 Arbetsuppgifter och ansvar 8.2.2 Fjällräddningens resurser
Flygräddningstjänst . . . . .
8.3.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning
8. 3. 2 Flygräddningens resurser
Sjöräddningstjänst . . . . .
8.4.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning
8.4.2 Ansvaret för den statliga sjöräddningen
8.4.3 Sjöräddningens resurser . . . . . . .
Bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i
Vänern och Mälaren . . . . . .
8.5.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning . . 8.5.2 Resurser för bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren
Räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar
8.6.1 Arbetsuppgifter och ansvar . . .
8. 6. 2 Resurser för räddningstjänsten vid olyckor' 1 kärnkrafts- anläggningar
Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning 9.1. 1 Kommitténs preliminära bedömning' 1 principbetänkan- det 9.1.2 Remissinstansernas synpunkter på kommitténs prelimi- nära bedömning . . .
9.1.3 Kommitténs slutliga bedömning och förslag
Stationering av ambulanser vid sjukhus eller brandstation? 9.2.1 Behovet av samordning med räddningstjänsten 9.2.2 Jönköpings läns landstings brandstationsbaserade organi- sation
9.2.3 Örebro läns landstings sjukhusanknutna organisation
9.2.4 Kommitténs synpunkter på stationeringen av ambulan- serna . . . . . . Resurser för transporter av skadade och sjuka' 1 terrängen
Räddningspersonalens sjukvårdsutbildning
Alarmerings- och räddningscentraler .
Alarmeringsverksamheten' inom SOS Alarmering AB 10.1.1 Kommitténs preliminära synpunkter på alarmeringen 10.1.2 Remissinstansernas synpunkter på alarmeringen
10.1.3 Undersökningar av larmfunktionen och organisationen vid larmcentralen i Stockholms län . 10.1.4 Kommitténs bedömning av den regionala alarmerings- verksamheten . .
Räddningscentraler och ett centralt uppgiftsförråd för samhällets räddningstjänst
299 300 300 305 307 307 314 317 3 17 325 332
335 335
337 339 339
342
345 345
345
346 349 352 352
353 355
357 358 359 361 361 361 361 362 364
372
10.3
10.4
10.5
11
_ 11.1
11.2
11.3
11.4
11.5
11.6
10.2.1 Tidigare förslag till samordnad ledning av räddningsinsat- ser . . . . . . . . . . 10. 2. 2 Remissinstansernas synpunkter på räddningstjänstkom- mitténs preliminära bedömning 10.2.3 Kommitténs slutliga bedömning av frågorna om en samordnad ledning vid räddningscentraler och räddnings- undercentraler . . . . . Utredningar om alarmeringsverksamheten med anledning av Almöbro- -olyckan 10.3.1 Sjöfartens haverikommissions granskning 10.3.2 Statens brandnämnds överväganden 10.3.3 Kommitténs bedömning av brandnämndens alarmerings— och samordningsöverväganden Alarmering genom mobila nödsändare
10.4. 1 Behovet av mobila nödsändare
10. 4. 2 Televerkets mobila sambandssystem (Mobitex)
1043 SARSAT . . . . . . .
Möjligheterna att använda rundradion' 1 räddningstjänsten 10.5.1 Erfarenheter av Sveriges Radios medverkan' 1 räddnings- tjänsten vid mer omfattande olyckor . . 10.5.2 Sveriges Radios bedömning av möjligheterna att använda rundradion i räddningstjänsten . . . . 10.5.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten
Polisen ..
11.1.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 11. 1. 2 Kommitténs bedömning av vilka ågärder som fordras
Civilförsvaret . . . . . . . .
11. 2.1 Civilförsvarets medverkan' 1 räddningstjänsten
11.2.2 Remissinstansernas synpunkter . . . .
11. 2. 3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Det militära försvaret . . .
11. 3.1 Synpunkter på militära förbands medverkan i civil räddningstjänst . . . . . 11. 3. 2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Statens järnvägar (SJ) . .
11. 4 1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 11. 4. 2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 11.5.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 11. 5. 2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Industrier och övriga företag . . .
11.6.1 Nuvarande skyldigheter — en bakgrund 11.6.2 Kommitténs preliminära bedömning' 1 principbetänkan- det . . . . . . . 11.6.3 Remissinstansernas synpunkter på kommitténs prelimi- nära bedömning . . . . 11.6.4 Kommitténs bedömning av frågan om företagens skyldig-
372
374
376
383 383 384
385 385 385 385 386 387
387
390 391
397 397 397 397 398 398 399 400 402
402 406 413 413 414 416 416 417 418 418
419
420
11.7
12 12.1 12.2
12.3
12.4
13 13.1
13.2 13.3
13.4
13.5
heter att hålla beredskap mot olyckor Frivilligorganisationer 11.7.1 Svenska röda korset 11.7.2 Andra organisationer . . . . 11.7.3 Statligt ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer inom totalförsvaret . . . . . 11. 7. 4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Förebyggande åtgärder mot olyckor . . .
De förebyggande åtgärdernas betydelse — en inledning Förebyggande åtgärder mot bränder 12. 2. 1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden . 12.2.2 Regeringens tilläggsdirektiv om brandskydd i andra lokaler än bostäder m m . 12.2.3 Brandriskutredningens förslag och remissinstansernas yttranden 12.2.4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder 12.3.1 Kommitténs tidigare överväganden
12.3.2 Remissinstansernas synpunkter . . . . .
12.3.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Information och utbildning som ökar människors riskmedvetan- de och möjligheter att skydda sig mot olyckor 12.4.1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden 12.4.2 Det statliga räddningstjänstverkets samordnande ansvar för information och utbildning . . . . 12.4.3 Svenska brandförsvarsföreningens information och utbildning . . .
12.4.4 Svenska röda korset . . . . . . . .
12.4.5 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods Kommitténs tilläggsdirektiv om beredskap mot kemikalieolyck- or
13.1.1 Bakgrund . . .
13. 1. 2 Räddningstjänstkommitténs uppdrag
Terminologi . . . . . . .
Lagstiftningen om transport av farligt gods . . 13. 3. 1 Statsmakternas beslut år 1982 om samordnade åtgärder 13. 3. 2 Fördelningen av uppgifterna mellan olika organ
Möjligheter att styra Vägvalet för transporter av farligt gods
13.4.1 Bestämmelsernas innehåll .
13.4.2 Samarbete mellan länen i södra Sverige om vägvalsstyr- ning . . . . . . . . . . 13. 4. 3 Förslag av kommitten för transport av farligt gods Effektivare åtgärder för skydd mot olyckor vid landtransport av farligt gods — räddningstjänstkommitténs överväganden och
förslag 13.5.1 Omfattningen och utvecklingen av transporter av farligt
422 431 431 432
432 432
435 435 436 436
437
438 440 451 451 452 453
455 455
455
456 459 459
461
461 461 462 462 463 463 463 464 464
464 465
466
13.6 13.7
13.8
13.9
gods på väg och järnväg 13. 5. 2 Antalet olyckor med farligt gods 13.5.3 Förslag till samordning av beslut om vägvalsstyrning och planering av räddningstjänsten . . Styrning av Vägvalet vid transporter av farligt gods på järnväg Kemikalier som har särskilt intresse med hänsyn till räddnings- tjänstens beredskap . . . 13.7. 1 Syftet med avgränsningen av kemikalierna 13.7.2 Underlaget för grupperingen av de farliga ämnena 13.7.3 En skiss till indelning av farligt gods i riskgrupper Informationssystemets uppbyggnad 13.8. 1 Principer för systemet 13. 8. 2 Trafikmönstret . . 13. 8. 3 Farliga kemikaliers egenskaper . . . Märkning av transporter med farligt gods och skyltning av vägar 13.9.1 Nuvarande regler om märkning' 1 Sverige 13.9.2 HAZCHEM- -systemet
13.10 Rekommendation om vägar vid reglering av transporter av farligt
14 14.1
14.2 14.3
15 15.1
gods
Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten De nuvarande forsknings- och utvecklingssträvandena
14.1.1 Brandforsk . . . . . . . . .
14.1. 2 Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt (FOA) . . . 14. 1. 3 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
14.1.4 Andra organ som stöder forsknings- och utvecklingsarbe- te inom räddningstjänsten . .
Remissinstansernas synpunkter på fou- verksamheten
Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 14.3.1 Behovet av samordning 14.3.2 Program- och finansieringsansvar
14.3.3 Räddningstjänstverkets samordningsroll 14.3.4 Ekonomiska styrmedel
Kostnader och finansiering . . .
Ekonomiska förutsättningar för kommitténs förslag— principer
för finansieringen . _. . . . . .
15.1.1 Den samhällsekonomiska utvecklingen och skadeutveck- lingen . . . . . . . . . 15.1.2 Samhällets nuvarande kostnader för räddningstjänsten
15.1.3 Direktiven till samtliga kommittéer om finansiering av reformer . . . . . . . .
15.1.4 Samutnyttj'ande av samhällets resurser för räddnings- tjänst och andra uppgifter . . . . . . 15.1.5 Ökade möjligheter till avvägningar mellan förebyggande åtgärder och räddningstjänst 15.1.6 Ökade krav på företag
466 467
468 473
473 473 474 475 478 478 479 480
480 480 482
483
485 485 485
488 489
489 489 490 490 491 492 493
495
495
495 497
499
500
501 502
15.2
15.3
15.4
16
16.1 16.2 16.3 16.4 16.5
16.6 16.7 16.8 16.9
VI
Bedömning av kostnaderna för kommitténs förslag till utökade
uppgifter för räddningstjänsten . .
15. 2. 1 Utökade uppgifter för den kommunala räddningstjäns- ten . . . . . .
15.2.2 Utökade eller på annat sätt förändrade uppgifter för den statliga räddningstjänsten
Ersättning för räddningstjänstkostnader
15.3.1 Ersättning till kommuner och enskilda 15. 3. 2 Rätt att kräva ersättning av enskilda . De ekonomiska effekterna av kommitténs förslag— ett försök till en samlad bedömning
Specialmotivering till kommitténs författningsförslag Inledning . . . . Förslaget till lag om samhällets räddningstjänst Förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen Förslaget till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m . . Förslaget till lag om sotningsverksamheten Förslaget till förordning om sotningsverksamheten Förslaget till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen Följdändringar
Bilagor
Bilaga A Direktiven till kommittén . . .
Bilaga B Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportverksamhet
Bilaga C Militära resurser för medverkan i civil räddningstjänst Bilaga D Styrkor i beredskap — riktlinjer för dimensionering m m
(förslag av statens brandnämnd)
Bilaga E Nuvarande bestämmelser om ersättning till kommuner och
enskilda för medverkan i räddningstjänst — en översikt
503
503
505 508 508 509
510
513 513 515 579 581
582 583 587 588 589
593 617 625 631
645
1 » 11 2.111 '
' 1111 1' | |
""-t'." "'å'?
11!” .
Tabeller och figurer
Tabeller
Tabell 2.1 Tabell 2.2
Tabell 2.3 Tabell 2.4
Tabell 2.5 Tabell 2.6
Tabell 2.7
Tabell 2.8
Tabell 2.9
Tabell 2.10
Tabell 2.11
Tabell 4.1 Tabell 4.2 Tabell 4.3
Tabell 4.4 Tabell 4.5
Tabell 4.6
Tabell 4.7
Personalens omfattning i fjällräddningstjänsten år 1983 Fjällräddningens insatser med fördelning på län och polisdistrikt under budgetåret 1982/83 . . . F jallraddnmgens insatser budgetåren 1972/73—1982/83 Polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjän- sten budgetåren 1975/76—1982/83 . Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luftfar- tyg i Sverige och utomlands åren 1973—82 . Utryckningar för brand- och räddningstjänsten vid luft- fartsverkets flygplatser under" är 1982 . Antal sjöräddningskryssare och sjöräddningsbåtar förde- lade mellan Sjöräddningssällskapets sjöräddningsstatio- ner.............. Sjöräddningsinsatser inom olika kustområden m m under år 1982 . . . . . . . . Sjöräddningsinsatser anmälda till Sjöfartsverkets rapport- central fördelade mellan olika organ som har deltagit 1 insatserna under är 1982 .
Anslaget för olje- och kemikalieskyddsberedskap till havs m m budgetåret 1983/84 . . . Kustbevakningens kostnader för olje- och kemikaliebe- kämpning samt utbetalade ersättningar budgetåren 1976/ 77—81/82 . . . . . . . Personalens omfattning' inom SOS Alarmering AB den 1 juli 1983 . . . . . . Inkommande trafik vid några larmcentraler under år 1982 . . . . . . . . . . Genomförda åtgärder vid några larmcentraler under år 1982 . . . . . . . . Utlarmning av olika slag av verksamhet under" är 1982 Beräknade kostnader och intäkter för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983 . . . Verksamheten inom polisens helikoptergrupper under år 1982 . . . . Sjöpolisens verksamhet under ar 1982
110
114 115
116
123
125
135
139
141
152
153
178
179
180 180
182
185 185
Tabell 4.8
Tabell 4.9
Tabell 4.10 Tabell 13.1
Tabell 15.1
Figurer
Figur 2.1 Figur 2.2 Figur 2.3 Figur 2.4 Figur 2.5 Figur 2.6 Figur 2.7 Figur 2.8
Figur 2.9 Figur 2.10
Figur 2.11 Figur 2.12 Figur 2.13 Figur 3.1 Figur 4.1 Figur 4.2 Figur 4.3
Figur 5.1
Antal räddningsinsatser för civila ändamål av vissa förband i östra militärområdet årsvis perioden 1975—82 Antal räddningsinsatser av vissa förband i östra militär- området fördelade mellan olika typer av händelser under hela perioden 1975—82 . . . . . . . Svenska brandförsvarsföreningens kostnader och intäk- ter under år 1982 . . . . . . . Antal olyckor med olja bensin och kemikalier under perioden mars 1980—februari 1981 . . . Den statliga räddningstjänstens "synliga" kostnader under budgetåret 1982/83
Fjällräddningstjänstens organisation i ett län — en prin- cipskiss . . . . . . . . Rikspolisstyrelsens fjällradiosystem i Norrbottens och Västerbottens län — en översikt . . . Fjällräddningens verksamhet budgetåren 1972/73—1982/ Stationeringsorter för försvarets och polisens helikopt- rar Luftfartsverkets flygplatser samt militära flygplatser med civil reguljär flygtrafik . . . . Allvarliga olyckor med civila och militära svenska flyg- plan åren 1973—82 . . . . . . . Sjöfartsverkets lotsplatser, lotspassningsställen och sjö- räddningsstationer . . . . Kustbevakningens rörliga enheter fördelade mellan olika kustbevakningsområden . . . . Sjöräddningssällskapets sjöräddningsstationer Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan olika månader under år 1982 . . . . . . . Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan lokala kustom- råden under år 1982 . . . . . . Sjöräddningsinsatser för fritidsbåtar fiskefartyg han- delsfartyg och övriga fartyg åren 1974—82 Rapporterade, konstaterade och av kustbevakningen' bekämpade oljeutflöden åren 1970—82 . . Försöksregioner och stationeringsorter för helikoptrar i försöksverksamheten 1980—81 . . . Uppbyggnaden av R 85' 1 ett län — en principskiss Polisens helikopter- och sjöpolisverksamhet . Tågolyckor samt personskador vid olyckor med tåg åren 1976—82 . . . . .
Beräknade mängder farligt gods av vissa slag som
transporterades på land till och från platser' 1 Hallands län är 1974
195
196
210
467
499
111
113
115
120
124
130
134 136
139 140 142 151 162 177
184
201
230
Figur 7.1
Figur 10.1 Figur 10.2 Figur 10.3 Figur 10.4 Figur 12.1 Figur 13.1 Figur 13.2 Figur 15.1
Sambandet mellan invånarantal och storleken på styrkan i beredskap . . . . . Kostnaderna per invånare och kommun för olika larm- centraler under år 1982 . . . . . Den nuvarande organisationen för central och regional ledning eller samordning' inom räddningstjänsten m m SARSAT — en principskiss . . . Vissa levnadsvanor hos befolkningen i åldern 9—79 år genomsnittligt måndag—torsdag' 1 november 1981 och maj 1982 . . . . . . . Svenska brandförsvarsföreningens brandsäkerhetskam— panj åren 1983—88 .
Exempel på varningsetiketter enligt ADR
Princip för märkning av fordon med UN- -nummer De av försäkringsgivarna reglerade brandskadorna åren 1971—82
265 371 377 387 393 458 481 483
496
Förklaringar av en del begrepp som förekommer i betänkandet
(Flera av de grundläggande begreppen — t ex räddningstjänst och olyckshän- delse — definieras i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst och ingår inte i den följande översikten.)
Angreppstid Tiden från insatsstyrkans ankomst till olycks- platsen till dess en inledande effekt kan påräknas av räddningsinsatsen (under an- greppstiden sker främst bedömning av läget, fattas beslut om åtgärder och sker framtagning av materiel)
Anspänningstid Tiden från alarmering av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon utgår (be- greppet används som regel endast inom den kommunala räddningstjänsten)
Beredskap Åtgärder som innebär att en räddningsstyrka eller annan särskilt avdelad personal är beredd att rycka ut inom viss tid
För den kommunala räddningstjänstens del innebär beredskapen att den första styrkans utryckning skall ske inom en anspänningstid (se detta begrepp) som för heltidsanställd personal normalt uppgår till 1,5 minuter och för deltidsanställda utgör 5—10 minuter
Brandsyn Besiktning som innebär att en brandsyneför- rättare kontrollerar att ägare eller innehavare av en anläggning har vidtagit föreskrivna åtgärder för skydd mot brand
Efterforskning Spaningsåtgärder som syftar till att saknade människor skall kunna återfinnas Att vidta sådana åtgärder hör till fjäll—, flyg- och sjöräddningstjänstens uppgifter
Efterforskning av försvunna personer i övriga fall är en del av polisens allmänna uppgift att hjälpa och skydda människor och ingår inte i räddningstjänsten
Farligt gods
Fjäll och ödemark
Förebyggande åtgärder
Förstärkningsstyrka
Ingrepp i annans rätt
Inre vatten
Insatsplan
Insatsstyrka
Gods som består av eller innehåller bl a hälso- och brandfarliga varor, vätskor eller gaser och som på grund av detta kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framfö- rande
Fjällområdet och ett område i anslutning till detta (begreppet används inom fjällräddning- en)
Åtgärder som sker på förhand — alltså inte i en akut situation — i syfte att minska riskerna för olyckor eller omfattningen av de skador som olyckor kan ge upphov till
Förebyggande åtgärder mot brand är tex installering av automatiska brandlarm, ord- nande av utrymningsvägar, brandsyn, utbild- ning och information
Räddningsstyrka som bildas av tex tjänstgö- ringsfri personal från den egna organisatio- nen
Förstärkningsstyrka kan också vara annan kommuns insatsstyrka eller annat organs per— sonal som deltar i räddningsarbete
Åtgärd som vidtas av räddningsledaren under räddningsinsatsen och som innebär skada eller annan olägenhet för annan än den som utför räddningsinsatsen
Insjöar, vattendrag och kanaler, vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vissa vatten innanför och mellan öar, holmar och skär
Plan som allmänt visar vilka åtgärder en räddningsstyrka skall vidta i samband med t ex brand i en viss anläggning och vilka lokala förhållanden som påverkar genomförandet av insatsen
Räddningspersonal som för tillfället tjänstgör och som rycker ut för att rädda människor, djur, egendom eller miljö (begreppet används som regel endast inom den kommunala rädd— ningstjänsten)
Insatstid
Kommunal räddningstjänst
Larmcentral
Restvärdeskydd
Räddningscentral
Räddningschef
Räddningskår
Räddningsledare
Summan av anspänningstiden, körtiden och angreppstiden, dvs tiden från alarmering av insatsstyrkan till dess räddningsarbetet kan påbörjas
All räddningstjänst i samhällets regi som inte är statlig räddningstjänst (se detta begrepp)
Central inom SOS Alarmering AB som för ett eller flera län tar emot larm över 90 000 och vidtar åtgärder, kallart ex ut de räddningsstyr- kor som fordras med anledning av larmet
Räddningstjänsten i 22 kommuner har egna larmcentraler eller är anslutna till andra kom- muners larmcentraler
Åtgärder som vidtas under eller omedelbart efter räddningsinsatsen i syfte att minska eller förhindra ytterligare skador
Restvärdeskydd kan innebära att personalen samlar upp vatten efter brandsläckning, täcker över maskiner som hotas av höga kloridhalteri luften, för bort kläder och annat som skadas av röklukt eller sluter till fönster, dörrar och takluckori en byggnad där regn eller snö kan tränga in
Central inom fjäll-, flyg- och sjöräddningstjän- sten bemannad av personal som tar emot larm, kallar in de rörliga enheterna och leder deras arbete när någon har försvunnit eller när det är känt att en olyckshändelse redan har inträf- fat
Förvaltningschef inom en kommun som inför räddningsnämnden svarar för att räddnings— tjänsten är ändamålsenligt ordnad och som vid behov leder räddningsåtgärderna (för närva— rande brandchef)
Organ inom varje kommun som utför den kommunala räddningstjänstens insatser
Befattningshavare som leder en räddningsin- sats där en eller flera räddningsstyrkor del- tar
Under räddningsledarens befäl kan det finnas en skadeplatschef och sektorchefer — de senare leder räddningsarbetet inom olika delar av skadeplatsen
Räddningsorgan (eller räddningstjänstorgan)
Räddningsnämnd
Räddningsregion
Räddningsstyrka
Räddningstjänstordning
Sanering
Sj uktransport
Räddningsledaren kan befinna sig vid skade- platsen och samtidigt vara skadeplatschef eller kan leda arbetet från en ledningsplats eller räddningscentral
Samhällsorgan som har ett ansvar för plane- ring och genomförande av räddningsinsatser inom olika delar av samhällets räddnings- tjänst
Begreppet räddningsorgan eller räddnings- tjänstorgan används för att beteckna både
myndigheten som svarar för räddningstjänsten och den operativa styrkan
Kommunal nämnd med uppgift att se till att den kommunala räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten är ända- målsenligt ordnad (för närvarande brandsty- relse)
Område bestående av två eller flera kommu- ner som samarbetar inom den kommunala räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten
Insatsstyrka eller insatsstyrka kompletterad med en eller flera förstärkningsstyrkor (se dessa begrepp)
Bestämmelser antagna av kommunfullmäktige som innehåller närmare föreskrifter för den kommunala räddningstjänstens organisation i kommunen (för närvarande brandordning)
Åtgärder som fordras efter räddningsinsatsen i samband med ett utflöde av miljöfarliga ämnen och som syftar till att miljön så långt möjligt skall återställas
Transport till eller från vårdinrättning eller läkare av en person som genom skada eller sjukdom är i sådant tillstånd att transporten måste utföras av annan än den som transporten avser
I samband med transporten ges ofta någon form av vård och sjuktransportverksamheten kallas i en del sammanhang ambulanssjuk- vård
Statlig räddningstjänst
Statliga räddningsorgan
Styrka i beredskap Särskilt riskfylld verksamhet
Tjänsteplikt
Återställning
F jällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjö- räddningstjänst och räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning
Statliga räddningsorgan, som är ansvariga för särskilda områden inom samhällets räddnings- tjänst, är rikspolisstyrelsen (fjällräddning), luftfartsverket (flygräddning), den föreslagna nya sj ö- och kustbevakningsmyndigheten (sjö- räddning) och länsstyrelserna (räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning)
Se begreppen beredskap och insatsstyrka
Industriell eller annan verksamhet av sådan karaktär att riskerna för olyckor till följd av verksamheten är speciellt stora
Skyldighet för den som räddningsledaren utser att medverka i en räddningsinsats
Skyldigheten är begränsad med hänsyn till ålder, kroppskrafter och hälsotillstånd
Röjning och städning på en skådeplats efter räddningsinsatsen
Återställning efter ett utflöde av miljöfarliga ämnen kallas vanligen sanering (se detta
begrepp)
Förkortningar
ADR Europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg
AFS Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling
BFR Statens råd för byggnadsforskning
BNA Beredskapsnämnden mot atomolyckor
CIM Internationella fördraget angående godsbefordran på järnväg
CSS Centrala samrådsgruppen för sjöräddning
EFTA Europeiska frihandelssammanslut- ningen
FIR Internationellt flygräddningsområde
FOA Försvarets forskningsanstalt
FSAB Försäkringsbranschens Service AB
GATT Allmänna tull- och handelsavralet
HPR Highly protected risk
Accord européen relatif au transport international des marchandises dangereuses par route
Convention internationale concernant le transport par chemins de fer des marchandises
European Free Trade Association
Flight Information Region
General Agreement on Tariffs and Trade
HPR-anläggning, som är ett försäkringsbegrepp, kallas en anläggning där mycket omfattande åtgärder för skydd mot olyckor har vidtagits
IAEA ICAO
IMCO
IMO
INMARSAT
KBL
LFG
OSC
PFS
RCC RID
RPS RSC SAR
SARK
Internationella atomenergi- organet
Mellanstatliga civila luftfartsorganisationen
Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (har ersatts av IMO)
Mellanstatliga sjöfartsorganisationen (har ersatt IMCO)
Organisation som förbereder ett satellitbaserat system för alarmering av räddningsorgan och lokalisering av nödställda enheter till sjöss
Centrala kustbevaknin gslednin gen
Enheten för landtransport av farligt gods inom sjöfartsverket
Räddningsbefäl som vid en insats till sjöss svarar för ledningen av räddningsåtgärderna på olycks- eller skadeplatsen
Statens planverks författningssamling
Räddningscentral
Internationellt reglemente om befordran av farligt gods på järnväg
Rikspolisstyrelsen Räddningsundercentral
Konventionen om efterforskning och undsättning till sjöss
Samordning av allmänna landmobila
International Atomic Energy Agency
International Civil Aviation Organization
International Maritime Cooperation Organization
International Maritime Organization
International Maritime Satellite Organization
On-scene-commander
Rescue Coordination Centre
Réglement international concernant le transport des marchandises dangereuses par chemin de fer
Rescue Sub-Centre
International Convention on Maritime Search and Rescue
SARSAT
SBF
SBN SJF
SKI
SMHI
SOLAS
SOSFS
SRM
SSI
Spri
STINA
STU
SVEBRA
SWELARM
TAD
radiokommunikationer (utvecklingsprojekt inom
televerket)
Satellitbaserat system för alarmering av
räddningsorgan och lokalisering av nödställda
enheter
Svenska
brandförsvarsföreningen Svensk byggnorm
Statens järnvägars föreskrifter
Statens
kärnkraftinspektion
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
Konventionen om
säkerheten för människoliv till sjöss
Socialstyrelsens författningssamling
Marinens
sjötjänstereglemente Statens strålskyddsinstitut
Sjukvårdens planerings-
och
rationaliseringsinstitut
Radarbaserat system för sjöövervakning
Styrelsen för teknisk
utveckling
Svenska
brandredskapsföreningen
Branschorganisation för leverantörer och tillverkare av brandalarmeringsut- rustningar
Televerkets centrala
adressregister
Search and Rescue Satellite- Aided Tracking
International Convention for the Safety of Life at Sea
Coast/offshore Surveillance and Information System
TFG
TKG
TSVF S
Tjänstemeddelanden för försvarsmakten
Tjänstemeddelanden för krigsmakten
Trafiksäkerhetsverkets författningssamling
I Sammanfattning
Ökad sårbarhet — men bättre kontroll över utveck- lingen
Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Utvecklingen har haft mycket gott med sig framför allt materiellt sett. Samtidigt har den lett till ett allt sårbarare samhälle. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för människor, egendom och miljö mot olyckor och deras verkningar.
Kommittén har för sin bedömning av de framtida förändringarna av antalet olyckor och av skadornas omfattning vägt samman olika faktorer i den tekniska och sociala utvecklingen. Samhällsstrukturen — inte minst industriproduktionen och transportapparaten — kommer sannolikt även i fortsättningen att bli mer komplicerad. Små störningar kommer att i ökad grad kunna lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och delar av den sociala utvecklingen leder också till ökade möjligheter att kontrollera skeendet. Att den enskilde själv kan göra mycket för att minska hotet om fler och större olyckor blir allt fler medvetna om.
En väsentlig förbättring i utvecklingen av antalet olyckor och av skadorna är enligt kommitténs bedömning möjlig att uppnå. En sådan utveckling förutsätter en effektiv räddningstjänst och förebyggande verksamhet som kan anpassas till förändringarna i samhället. Genom ökade möjligheter för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten att mobilisera lämpliga resurser som finns på olika håll i samhället går det att i hög grad minska de skador som annars kan leda till stora förluster för enskilda och för samhället.
Delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för räddningstjänsten
Kommittén föreslog i principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets rädd- ningstjänst att den räddningstjänst som regleras i brandlagen (1974z80) även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. Enligt kommitténs förslag skall staten liksom hittills svara för åtgärder som gäller fjällräddnings- tjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten och slutligen räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.
Remissinstanserna har nästan överlag instämt i kommitténs förslag till delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för räddningstjänsten. Kommittén ser ingen anledning att frångå de tidigare' slutsatserna. En samordning av den kommunala räddningstjänsten skall ske i länen i regi av länsstyrelserna och på central nivå av det föreslagna nya räddningstjänst- verket. Ett viktigt led i utvecklingen av den kommunala räddningstjänsten är, som kommittén föreslår, att de förtroendevalda i den kommunala räddningsnämnden — för närvarande brandstyrelsen — får ett ökat inflytande över planeringen av räddningstjänsten och över de förebyggande åtgärderna mot brand.
Kommittén föreslår att uttrycket kommunal räddningstjänst skall använ- das för den räddningsverksamhet som kommunerna i fortsättningen skall svara för. De övriga räddningsåtgärderna anser kommittén skall samman- fattas under begreppet statlig räddningstjänst. Uttrycken kommunal rädd- ningstjänst och statlig räddningstjänst ersätter de hittills brukade termerna allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst.
Den uppdelning av ansvaret för räddningstjänsten mellan olika huvudmän som komittén föreslår kräver ett fungerande samordningsarbete. Behovet av samordning är särskilt stort på det statliga området där ansvaret även i fortsättningen kommer att ligga på flera olika myndigheter. För en effektiv samordning behövs det åtskilliga organisatoriska åtgärder — bl a ett regionalt samarbete mellan kommuner. Det bör också bildas ett centralt statligt räddningstjänstverk av i första hand Civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd.
En viktig förutsättning för en effektiv samordning är vidare att de olika slagen av räddningsorgan grundar sin verksamhet på bestämmelser som är mer enhetliga än de nuvarande reglerna. Bestämmelserna bör också förenklas. Kommittén föreslår en lagstiftning om samhällets räddningstjänst som reglerar både den kommunala och statliga räddningstjänsten — och inom den statliga räddningstjänsten samtliga former av räddningstjänst. dvs fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten (även olje- och kemikaliebekämpningen) och räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Lagstiftningen skall göra det möjligt för räddnings- tjänsten att i ökad utsträckning använda de resurser som finns på olika håll i samhället.
Nya uppgifter för den kommunala räddningstjänsten
Kommittén anser att den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldig- heter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida kommunal räddningstjänst. Den väsentligaste delen av verksamheten skall således vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall ingripa vid brand, olje- eller kemikalieutflöde, oväder, ras, översvämning eller annan liknande olyckshändelse. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara atti dessa situationer rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningsorganen skall vidare vara skyldiga att avvärja eller begränsa skador på djur och egendom eller i miljön.
Enligt kommitténs bedömning finns det emellertid s'käl att också utöka den kommunala räddningstjänstens uppgifter. De kommunala räddningsorganen
skall enligt förslaget få ett ansvar även för att hindra eller begränsa de skador som kan uppkomma—i samband med allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner. Sådana störningar kan förekomma i samband med svåra snöoväder, omfattande skyfall, långvariga elavbrott eller liknande händel- ser. Räddningstjänstkommittén anser vidare att den kommunala räddnings- tjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående utan på ett ännu tidigare stadium. Det skall enligt förslaget ske redan när det är fara för en olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. Kommittén föreslår också att de kommunala räddningsorganen skall få till uppgift att underrätta ägare eller innehavare av den egendom som räddningsinsatsen har avsett om behovet av olika åtgärder efter räddnings- arbetet — dvs restvärdeskydd, tillsyn, bevakning, återställning eller sane- ring.
Den kommunala räddningstjänsten bör vidare överta en del arbetsuppgif- ter från den statliga räddningstjänsten eller få nya uppgifter i anslutning till andra huvudmäns ansvar inom räddningstjänsten och sjuktransportverksam- heten. Kommitténs förslag till utökade uppgifter innebär följande för de kommunala räddningsorganen: 'D Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; CI Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser; El Ansvar för sjöräddningstjänst i vattenområde i hamn, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; D Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen inom ramen för Sjukvårdshuvudmännens planerings- och samordningsansvar.
Storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor
Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap i allmänhet är tillräckligt stora. Rationaliseringa'r kan komma att leda till minskningar av personalen på en del orter. Samtidigt kommer resurserna på andra håll att behöva kompletteras. Emellertid är de ekonomiska förutsättningarna för en utbyggnad av den kommunala verk- samheten under de närmaste åren mycket begränsade. En utveckling av räddningstjänstens beredskap kommer framför allt att kunna ske genom en samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av de olika resurser i samhället som förstärker de egna styrkorna — t ex industribrand- kårerna, de militära förbandens räddningsresurser, civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga (vtp) som utbildas för räddningstjänst.
För närvarande finns det inga regler för beräkning av storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. De senast tillämpade riktlinjerna är från år 1965. Sedan dess har både förhållandena i samhället och räddningstjänstens uppgifter förändrats. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering anpassat till dessa nya förutsättningar. Numera bedriver även styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) ett arbete avsett att
resultera i modeller för beräkning av storleken på räddningstjänstens styrkor i beredskap. Regeringen har överlämnat brandnämndens förslag till kom- mittén och uppdragit åt kommittén att utarbeta ett förslag i dimensione- ringsfrågan.
Som utgångspunkt för sina överväganden konstaterar kommittén att styrkornas storlek inte är det enda som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet är en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledningens förmåga att organisera insatserna och utrustningens tekniska kapacitet. Stora förbättringar kommer sannolikt även i fortsättningen att ske i dessa avseenden. Kommittén anser att det är naturligt att kommunerna avvaktar Brandforsks nyligen påbörjade arbete för bedömning av räddningstjänstens effektivitet, innan de tillsammans med de statliga tillsynsorganen tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör.
Emellertid bör det i avvaktan på resultatet av Brandforsks arbete finnas något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Kommittén föreslår att några av grundelementen i brandnämndens modell skall antas som allmänna råd. Det bör för det första gälla storleken på de insatstider som tillämpas för olika slag av bebyggelse. För det andra bör råden innehålla beskrivningar av vad 5 k typstyrkor kan uträtta vid olika slag av olyckshän- delser. Det är särskilt viktigt att de delar av förslaget som gäller räddningspersonalens egen säkerhet beaktas vid dimensioneringen — framför allt gäller det behovet av personal vid rökdykarinsatser. Kommittén föreslår vidare att de allmänna råden till kommunerna kompletteras med en exempelsamling som visar hur kommuner av olika slag och med varierande slag av risker har dimensionerat sina räddningsstyrkor.
Teknisk standardisering och gemensamma inköp av materiel
När flera räddningsorgan samverkar vid en räddningsinsats är det självfallet av stor betydelse för effektiviteten att utrustningen är enhetlig. Ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det också möjligt att hålla nere anskaffningskostnaderna.
Samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner och mellan kom- munernas räddningstjänst och andra organ kommer att få betydelse för strävandena efter en enhetligare utrustning. Den av statsmakterna beslutade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten öppnar stora möjligheter till samutnyttjande av statliga och kommunala materiella resurser. Kommittén anser det nödvändigt att de planerade nyanskaffningarna av utrustning för civilförsvaret sker med inriktning på både krigsräddningstjänstens och fredsräddningstjänstens behov.
Flera projekt inom Sveriges mekanstandardisering — en organisation inom Standardiseringskommissionen i Sverige — och vid styrelsen för teknisk utveckling (STU) skapar en stor del av de rent tekniska förutsättningarna för en ökad enhetlighet. Utveckling pågår i nära samarbete med kommunerna av bl a ett basfordon för räddningstjänsten (BASTU 86) och av teknik och utrustning för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss (TOBOS 85).
Aktivt samarbete mellan kommuner i räddningsre- gioner
Ett väsentligt utökat samarbete mellan kommuner i räddningsregioner är enligt kommitténs bedömning en av de viktigaste åtgärderna för en effektivare räddningstjänst. Genom en utvecklad kommunal samverkan blir det möjligt att utan egentligt ökade kostnader göra verksamheten rationel- lare. Samarbetet skall kunna omfatta ledningsorganisationen, styrkorna i beredskap, de materiella resurserna, utbildningen, övningsverksamheten, planläggningen och t ex de förebyggande åtgärderna mot olyckor. För en del kommuner bör det vara möjligt att enligt mönster från några av de nuvarande regionerna bygga upp en gemensam räddningsorganisation under enhetlig ledning.
I principbetänkandet föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregioner. Svenska kommunförbundets styrelse har med utgångs- punkt i detta förslag gett sina länsavdelningar i uppdrag att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det genom frivilliga överenskom- melser senast den I juli 1984 kan bildas ett rikstäckande system med räddningsregioner. Avsikten är att regionerna skall vara desamma för räddningsorganisationen i fred och i krig.
En lägesrapport hösten 1983 från arbetet med regionindelningen visar att överläggningarna i de allra flesta länen sannolikt kommer att resultera i överenskommelser mellan kommunerna inom den utsatta tiden. Problem med avgränsningen föreligger enligt rapporten huvudsakligen endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län samt i en del områden där det fordras ett samarbete över länsgränserna.
Kommittén anser att det är av stort värde att kommunerna så långt möjligt själva kan besluta om regionavgränsningen. För de sannolikt få fall där sådana överenskommelser inte kan ske inom rimlig tid föreslår kommittén att regeringen på förslag av länsstyrelsen skall besluta om regioner. Detta skall kunna ske också när det är uppenbart att kommunerna genom en olämplig regionavgränsning inte tar tillvara alla möjligheter till samarbete eller när avgränsningen kommer att försvåra en samverkan mellan kommu- nala och statliga räddningsorgan.
Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten
Den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten bör utformas enligt de allmänna riktlinjer för statlig tillsyn över kommunal verksamhet som statsmakterna har beslutat om. Det innebär en ökad handlingsfrihet för kommunerna. Inom räddningstjänsten har den statliga tillsynen efter hand utvecklats i denna riktning. Det förekommer för närvarande ett omfattande utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan statliga och kommunala organ i räddningstjänsten. De kommunala räddningsorganen vänder sig i stor utsträckning till de statliga myndigheterna — länsstyrelserna och statens brandnämnd — för att få vägledning i olika frågor.
Kommittén anser att de statliga tillsynsorganens genomgång av den kommunala räddningstjänstens organisation och planering skall kunna resultera i råd eller rekommendationer. Föreskrifter fordras endast för
reglering av ersättning till enskilda som tillfälligt har deltagit i räddnings- tjänsten och för fastställande av den behörighet som skall krävas av en räddningsledare eller brandsyneförrättare.
Kommittén föreslår att kommunerna inte längre skall behöva underställa länsstyrelsen kommunala beslut om räddningstjänstordning ( för närvarande brandordning). Enligt kommitténs förslag skall kommunen emellertid- samråda med bl a länsstyrelsen om innehållet i planerade beslut om räddningstjänstordningen. För de fall där länsstyrelsen bedömer att rädd- ningstjänstordningen har allvarliga brister föreslår kommittén att länsstyrel- sen skall kunna begära att regeringen prövar frågan. Regeringen skall vid denna prövning ha möjlighet att om särskilda skäl föreligger besluta om räddningstjänstordning för en kommun.
Den statliga räddningstjänstens uppgifter och orga- nisation
Den statliga räddningstjänstens uppgifter skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen vara uppdelade mellan olika statliga myndigheter. Genom uppdelningen är det möjligt att ta tillvara kunnande och utnyttja befintliga resurser hos flera olika myndigheter och andra samverkande organ. Behovet av samordning mellan de olika organen kommer även i framtiden att vara mycket stort. Kommitténs förslag till åtgärder inom den statliga räddningstjänsten syftar framför allt till att underlätta denna samordning. '
Hällräddningstjänsten skall liksom hittills vara en uppgift för polisen. Polisen svarar för insatsen till dess den försvunne överlämnas till annat organ som utför transporten tex från farbar väg till sjukhus. Fjällräddning innehåller enligt kommitténs sätt att se ett omfattande moment av efterforskning. Kommittén anser att det måste klargöras att det inte alltid fordras en insats av fjällräddningstjänsten, t ex vid sjukdomsfall i fjällområ- det där den enskilde själv kan larma och uppge hämtningsplatsen. Enligt kommitténs bedömning är det nödvändigt med en ökad samordning mellan fjällräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten.
Inom flygräddningstjänsten föreslår kommittén att luftfartsverket skall svara för efterforskning av ett saknat eller havererat flygplan. Luftfartsverket skall också svara för undsättning av människor och begränsning av skada på egendom till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Åtgärder som vidtas på haveriplatsen skall enligt kommitténs mening vara kommunal räddningstjänst, om haveriet har skett i andra vatten, i vattenområde i hamn eller på land. Vid nedslag till havs, i kustvattnen eller de stora insjöarna är det naturligt att sjöräddningsorganen medverkar i både efterforskning och undsättning. Sjöräddningscentralen blir i sådana fall räddningsundercentral till flygräddningscentralen.
' Kommittén anser att kommunerna i ökad utsträckning bör samordna räddningstjänsten med brand— och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. I de fall där det visar sig att förutsättningarna är goda bör kommunerna överta driften av räddningstjänsten vid flygplatserna. Ett samutnyttjande av de gemensamma resurserna syftar till att höja effektivi-
teten och hålla nere de samlade kostnaderna för kommunerna och luftfartsverket.
"För sjöräddningstjänstens del föreslår kommittén ett nytt och enhetligt räddningsbegrepp. Sjöräddningstjänsten skall omfatta åtgärder för efter- forskning och undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd. Sjöräddningsorganen skall också bekämpa skador till följd av utflöden av olja eller kemikalier till sjöss och så långt möjligt med hänsyn till resurserna även rädda egendom till sjöss.
Det statliga sjöräddningsansvaret skall enligt kommitténs förslag omfatta räddningsåtgärder till havs, 'i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Räddningsåtgärderi övriga vatten och i vattenområde i hamn skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten.
Kommittén föreslår att den nya sjö- och kustbevakningsmyndighet som för närvarande planeras skall svara för den statliga sjöräddningen. Polisen, försvaret, luftfartsverket och Sjöråddningssällskapet hör till de organ som även i fortsättningen skall delta med sina resurser. Den nya myndigheten bör ha både ett administrativt samordningsansvar och ett operativt ledningsan- svar. Ansvaret är för närvarande begränsat till administrativ samordning, men i praktiken sker även en viss operativ ledning.
Räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har nyligen setts över. Statsmakterna har beslutat om en ökad beredskap med bl a effektivare alarmering och ledning. Kommittén föreslår inga förändringari ansvar eller uppgifter men framhåller att länsstyrelserna bör använda kommunal räddningsledningspersonal för 'den beredskap som länsstyrelserna skall hålla. '
S juktransportverksamheten
S jukvårdshuVudmännen skall enligt kommitténs förslag svara för Vägbundna sjuktransporter men dessutom ha planerings- och samordningsansvar för akuta sjuktransporter i luften, på sjön (sjuktransporter från fartyg föreslås ingå i sjöräddningstjänsten) och i terrängen. Kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmännen för insatseri luften och till sjöss utan kostnad skall få disponera statliga resurser som är lämpliga, bl a helikoptrar, fartyg och båtar. Sjuktransporter i terrängen böri stor utsträckning kunna ske med den kommunala räddningstjänstens resurser. Den plan för sjuktransportverk- samheten i varje sjukvårdsområde som kommittén föreslår att sjukvårdshu- vudmannen skall utarbeta kommer att visa hur de olika resurserna kan användas och vilka samordningsåtgärder som ett effektivt utnyttjande fordrar.
Effektivare alarmeringsverksamhet
Samarbetet mellan staten, kommunerna och sjukvårdshuvudmännen i SOS Alarmerings regionala larmcentraler är ett exempel på det samutnyttjande av resurser i räddningstjänsten som kommittén anser vara grundläggande för effektiviteten. Samtliga planerade 19 larmcentraler är nu i drift. Fortfarande står emellertid 22 kommuner i landet utanför samarbetet. Kommittén anser att det för samordningen av räddningsarbetet i samband med främst större olyckor och med hänsyn till kostnaderna för verksamheten är viktigt att samtliga kommuner kommer med i samarbetet.
Flera av larmcentralerna har haft omfattande startsvårigheter. Framför allt gäller det centralerna i storstadsområdena. Problemen har berott både på tekniska brister och på otillräckliga erfarenheter hos alarmeringspersonalen. Kommittén anser det viktigt att SOS Alarmering fortlöpande överväger vilka åtgärder som kan vidtas när det gäller bl a det tekniska utvecklingsarbetet, upphandlingen och utbildningen av personalen för att verksamheten skall fungera effektivt.
Televerket utövar för närvarande det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering. För att behovet av samordning i räddningstjänsten i ökad utsträckning skall kunna tillgodoses anser kommittén att det centrala räddningstjänstverket skall svara för det statliga ägarinflytandet.
Kommittén föreslår att frågan om en samordning av verksamheten vid främst flyg- och sjöräddningscentralerna skall utredas ytterligare. I det sammanhanget skall även frågan om ett centralt uppgiftsförråd för samhäl- lets räddningstjänst behandlas.
Flera organ som förstärker räddningstjänsten
En effektivare räddningstjänst fordrar en väsentligt utökad medverkan från de statliga och andra organ som har lämpliga resurser för att kunna delta i räddningsinsatser, framför allt
Polisen; Civilförsvaret; Militära försvaret; SJ; SMHI; Sveriges Radio; och Frivilligorganisationerna.
ClClClElDBCl
En utökad medverkan från dessa organ fordrar betydligt bättre förberedelser än som hittills i allmänhet har genomförts. Kommittén föreslår en rad olika åtgärder som skall göra det möjligt för de redovisade organen att fungera bättre i samarbetet med räddningsorganen. Samtliga statliga och kommunala myndigheter skall vara skyldiga att medverka i räddningstjänsten om inte förhållandena i den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.
Ökade krav på skyddsåtgärder hos industrier och andra företag
Företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall enligt kommitténs förslag kunna åläggas att hålla egen beredskap med personal och utrustning för räddningsåtgärder. En sådan skyldighet skall också kunna åläggas den som äger eller innehar en anläggning där det finns stora risker för brand och där det är vanligt att många människor uppehåller sig. Till sådana anläggningar räknar kommittén hotell, restauranger, stora kontor, varulager och samlingslokaler av olika slag.
Kraven på beredskap med personal kan innebära att en del av de anställda får en grundligare skyddsutbildning än personalen i övrigt, att de i förväg har tilldelats olika uppgifter i samband med tex en brand och att de också förfogar över en viss personlig skyddsutrustning. Vid många av dessa anläggningar kan företagen sannolikt samordna åtgärderna med verksamhe- ten inom de verkskydd som de enligt civilförsvarslagstiftningen är skyldiga att hålla. Civilförsvarsstyrelsen utarbetar för närvarande ett förslag till ny verkskyddsplikt som innebär att fler typer av företag än enligt nuvarande bestämmelser kan bli skyldiga att organisera verkskydd.
Förebyggande åtgärder mot olyckor
Förebyggande verksamhet mot bränder är det första huvudområdet i kommitténs överväganden om vilka åtgärder som kan vidtas för att olyckor över huvud taget inte skall uppstå och för att verkningarna i övriga fall skall kunna begränsas. Kommittén anser att brandsäkerhetskraven i ökad utsträckning bör beaktas i samhällsplaneringen, framför allt vid projektering och uppförande av byggnader och olika anläggningar. Kommittén föreslår att brandsyneförfarandet skall göras effektivare. Genom att räddningtjänst- verket får befogenheter att utfärda föreskrifter för brandtåligheten i material som används i lös inredning i offentliga miljöer blir det lättare än för närvarande att vid brandsyn kontrollera inredningen i sådana miljöer.
Beslutsordningen i samband med förelägganden och förbud skall bli effektivare genom att kommunen får möjligheter att sätta ut vite. För närvarande sker detta genom beslut av länsstyrelsen. Genom att ansvaret för de förebyggande åtgärderna mot bränder läggs på _den förtroendevalda räddningsnämnden i kommunen ökar förutsättningarna "för att ärendena skall bli allsidigt belysta och för att verksamheten skall få de resurser som fordras. Kommitténs förslag om en förändrad inriktning av sotningsverk- samheten, som i ökad utsträckning skall omfatta även energispartekniska åtgärder, får på sikt betydelse också för brandskyddet.
Det andra huvudområdet i kommitténs förslag till förebyggande åtgärder mot olyckor gäller landtransporter av farligt gods. Kommittén föreslår en utveckling av systemet för vägvalsstyrning genom förbud mot transporter av farligt gods på vissa vägar eller inom vissa områden. En effektivare påverkan av Vägvalet innebär att räddningstjänstens planering beaktas i större utsträckning än hittills. Länsstyrelserna skall enligt förslaget åläggas att i
samarbete med kommunerna utarbeta länsövergripande planer för vägvals- styrningen.
Planeringen skall ske med data om transportströmmarna som underlag. Kommittén föreslår ett enkelt informationssystem som gör det möjligt för de planerande organen att sammanställa uppgifter om de farligaste produkter- na. Vägvalsstyrningen fordrar en märkning av de vägar som bör användas för transporter av farligt gods. Kommittén föreslår vidare att planeringen av vägvalsstyrningen i viss utsträckning skall omfatta även järnvägstranspor— ter.
Förebyggande åtgärder mot olyckor vidtas också på flera andra områden i syfte att motverka olyckshändelser och begränsa skador. Bestämmelser om sådana förebyggande åtgärder finns i bl a arbetsmiljölagstiftningen, bygg- nadslagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Det skulle föra för långt om kommittén skulle granska och utarbeta förslag till effektivare förebyg- gande åtgärder även inom dessa områden. Kommittén anser att detta bör ske inom ramen för den samordning av samhällets förebyggande verksamhet mot olyckor som det nya centrala räddningstjänstverket skall ha ansvaret för.
Som en komplettering av den olycksförebyggande verksamheten på olika områden föreslår kommittén att en räddningsledare eller brandsyneförrät- tare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala de brister i skyddet mot olyckor av olika slag som denne upptäcker i samband med en räddningsinsats eller en brandsyn.
Forsknings- och utvecklingsarbete
Kommittén anser det viktigt att Brandforsk fortsätter det hittills framgångs- rikt inledda forsknings- och utvecklingsarbetet inom främst brandskyddets område. Det har ett värde att alla intressenterna — staten, kommunerna, de fackliga organisationerna, försäkringsgivarna och företagen som tillverkar utrustning — är engagerade i verksamheten och deltar ekonomiskt. Kommit- tén föreslår emellertid att den statliga centrala räddningstjänstmyndigheten skall få en stark ställning i samordningen av forsknings- och utvecklingsar- betet — det gäller inte bara skyddet mot bränder utan också åtgärder mot olyckor av andra slag.
Arbetsuppgifter på lokal, regional och central nivå i den kommunala räddningstjänsten och förebyggande verksamheten
Tyngdpunkten i arbetet i den kommunala räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot bränder skall ligga på kommunal nivå. I kommunerna finns de bästa möjligheterna att bedöma behovet av räddnings- insatser och vilka resurser som dessa insatser fordrar. Kommunerna skall planera räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna — inventera risker, bedöma resursbehovet och genom bla insatsplaner förbereda räddningsstyrkorna för insatserna. Ansvaret för utbildning och övningar
skall i stor utsträckning ligga på kommunal nivå. Som har framgått föreslår kommittén att en räddningsledare eller en brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala brister i skyddet även mot andra olyckor än bränder.
Genom samarbete mellan kommuner i de föreslagna räddningsregionerna skall kommunerna emellertid kunna samutnyttja resurserna i betydligt större utsträckning än för närvarande. Samverkan kommer också att behövas mellan regioner och mellan kommunala räddningsorgan och statliga eller enskilda organ som har resurser lämpliga för räddningstjänst.
Kommittén anser att varje kommun bör ha möjligheter att själv i all väsentlig utsträckning besluta om räddningstjänstens organisation i kommu- nen. Tyngdpunkten i de statliga tillsynsorganens verksamhet bör i ännu högre grad än hittills ligga på samråd och information. Enligt kommitténs mening är det vidare angeläget att det politiskt valda kommunala organet — räddningsnämnden — får större uppgifter och befogenheter än vad brandsty- relsen för närvarande har. Räddningsnämnden skall enligt kommitténs förslag inte ha några operativa uppgifter men däremot ett ansvar för planering av räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand.
Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara regionalt statligt organ i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Länsstyrelsen skall samordna kommunernas åtgärder, ge råd och lämna information. Rollen förändras till en del genom den samverkan mellan kommuner i räddnings- regioner som kommittén föreslår. Även den kommunanknutna civilförsvars- verksamheten leder till förändringar i länsstyrelsens uppgifter inom rädd- ningstjänsten. Länsstyrelsens samordningsansvar på regional nivå avser enligt förslaget både den kommunala och den statliga räddningstjänsten.
Kommittén anser att det även i fortsättningen skall finnas en regional räddningstjänstplanering på länsnivå i länsstyrelsens regi. Länsstyrelsen skall också liksom hittills kunna överta ledningen av räddningsarbetet i situationer när det fordras en samordning av resurser från flera olika samhällsorgan och enskilda. Länsstyrelsen skall i sådana situationer utse räddningsledare. Utan att överta ledningen skall länsstyrelsen vidare kunna utse räddningsledare, om den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregio- ner och räddningsorganen inom dessa regioner inte kommer överens om vem som skall leda räddningsarbetet i området.
Kommittén har tidigare föreslagit att det på central nivå skall bildas ett nytt centralt räddningstjänstverk av Civilförsvarsstyrelsen och statens brand- nämnd. En sådan central samordning är en viktig förutsättning för genomförandet av de flesta förslagen i detta betänkande. Frågan om det nya verkets uppgifter och organisation utreds närmare av CESAM-kommittén (Kn 1982203). Räddningstjänstkommittén föreslår att även de uppgifter som sjöfartsverket svarar för när det gäller transport av farligt gods på land och till sjöss skall överföras till räddningstjänstverket.
Kommittén anser att det nya räddningstjänstverkets uppgifter skall Omfatta både statlig och kommunal räddningstjänst. Strävandena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för El Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så
att olika organ kan samarbeta effektivt;
El Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver; El Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings- organ på olika nivåer och mellan räddningsorganen och de organ som medverkar i räddningstjänsten; D Ekonomisk reglering av vissa frågor om ersättning för medverkan i räddningstjänst.
Kommittén föreslår att räddningstjänstverket skall ha omfattande befogen- heter inom den statliga räddningstjänsten. Verket skall disponera egna medel för utbildning, övningar och planering som gäller statliga myndigheters medverkan i räddningstjänsten. Enligt kommitténs förslag skall räddnings- tjänstverket vidare kunna utfärda föreskrifter för planeringen av de olika formerna av statlig räddningstjänst, om denna planering är nödvändig för samordningen av räddningstjänsten.
Räddningstjänstverkets uppgift inom den kommunala räddningstjänsten skall vara att följa utvecklingen av planläggningen och genomförandet av verksamheten på olika håll i landet. Verket skall sammanställa erfarenheter och med ledning av dessa ta initiativ till samordningsåtgårder och ge råd eller information. Räddningstjänstverket skall vidare bl a besluta om ekonomisk ersättning till kommuner för vissa räddningstjänstkostnader. I den förebyg- gande verksamheten är det verkets uppgift att samordna åtgärderna — både skyddet mot bränder och de åtgärder mot olyckor av andra slag som bör vidtas.
Räddningstjänstverkets särskilda uppdrag för utveck- ling av räddningstjänsten
Kommittén har i sitt arbete i huvudsak övervägt principerna om räddnings- tjänstens och den förebyggande verksamhetens utveckling. Kommittén föreslår i betänkandet att räddningstjänstverket inom ramen för sitt löpande arbete skall utarbeta mer detaljerade förslag på olika områden och vidta åtgärder som förslagen syftar till.
Kommittén föreslår att räddningstjänstverket — förutom de allmänna uppgifterna att planera, samordna, utbilda och i vissa fall ekonomiskt reglera verksamheten — särskilt skall få i uppdrag att B Följa arbetet med regionindelningen och med regional samverkan mellan
kommunerna och ta initiativ till åtgärder; Cl Utarbeta en exempelsamling som visar hur kommunernas styrkor i beredskap är dimensionerade (arbetet bör inledas omgående av statens brandnämnd i samarbete med kommunförbundet och de fackliga organisationerna); D Följa strävandena att standardisera räddningstjänstens materiel och vid behov stimulera till åtgärder; D Se över formerna för planering av räddningstjänsten och redovisningen av resultaten; Cl Följa utvecklingen av de återstående 22 kommunernas anslutning till SOS Alarmerings regionala larmcentraler och vid behov föreslå åtgärder som
underlättar användningen av de gemensamma resurserna; Cl Överväga behovet av särskilda riktlinjer för lokalradions medverkan i räddningstjänstens ledningsarbete och lägga fram förslag till åtgärder; D Biträda överbefälhavaren i överväganden om hur det militära försvaret skall kunna utnyttjas bättre i den civila räddningstjänsten; D Kartlägga behovet av att förbättra SMHIs medverkan i räddningstjänsten och föreslå eventuella åtgärder; D Samordna frivilligorganisationernas planering för medverkan i räddnings- tjänsten; D Samordna åtgärderna på central nivå mot olyckor vid transport av farligt gods; EJ Samordna centrala, regionala och lokala myndigheters förebyggande åtgärder mot olyckor; D Bedöma behovet av forsknings- och utvecklingsverksamhet inom rädd- ningstjänsten och ta initiativ till de åtgärder som fordras; CI Samordna länsstyrelsernas handläggning av ärenden om ersättning för räddningstjänstkostnader.
Samordning av räddningstjänstens insatser vid olyckor som berör stora geografiska områden
Erfarenheten visar att problem ofta uppstår i räddningstjänsten om en olycka eller annan händelse berör stora geografiska områden, t ex ett eller flera län. 'I sådana situationer fordras som regel omfattande personella och materiella resurser. Det innebär också att ledningsarbetet blir komplicerat. Flera av förslagen i olika delar av betänkandet — t ex förslagen om en ökad samverkan mellan kommuneri räddningsregioner och om möjligheten för regeringen att förordna om att en länsstyrelse skall svara för ledning av räddningsarbete i flera län — syftar till att underlätta räddningsinsatser i geografiskt stora områden.
Kostnader och finansiering
Kommitténs förslag i betänkandet kommer att leda till en ökad effektivitet i den kommunala och statliga räddningstjänsten. Kommittén bedömer att de olika åtgärderna tillsammans kommer att resultera i att skadorna i samband med olyckor kommer att minska väsentligt. Enligt en beräkning av Svenska brandförsvarsföreningen utgjorde samhällets kostnader för skador enbart till följd av brand, för förebyggande brandskyddsåtgärder och för räddnings- tjänst i brandbekämpningssyfte under år 1980 i runt tal 6 500 milj kronor. Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor, företagens 1 600 milj kronor, kommunernas och landstingskommunernas tillsammans 2 000 milj kronor och statens 800 milj kronor.
För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna i några avseenden komma att innebära ökade kostnader för räddningstjänsten. Dessa kostna- der vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar i möjligheterna att utnyttja samhällets resurser som kommittén föreslår. Framför allt kommer
samordningen mellan räddningstjänsten och civilförsvaret att kunna leda till besparingar vid anskaffningen av materiel för den kommunala räddnings- tjänsten. Enskilda företags utökade skyldigheter att hålla utrustning och beredskap med personal avlastar i viss utsträckning också den kommunala räddningstjänsten.
Ekonomiska fördelar ligger vidare i kommitténs förslag till en väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och på länsnivå. Som kommittén redan har framhållit är det nödvändigt att regionsamarbetet byggs ut på ett systematiskt och offensivt sätt. Gemensam utrustning och personal leder till besparingar. Samordnad planering och gemensam utbildnings- och övningsverksamhet kommer att kunna ge ett ekonomiskt utbyte. Möjligheterna att använda personal ur civilförsvaret för förstärkning av kommunernas räddningsorganisation innebär också stora fördelar.
För staten som har ett övergripande ansvar för människors säkerhet får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i själva räddningstjänstledet. Kommittén har tvärtom på ett fåtal punker föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller bl a den förbättrade helikopterberedskapen i Norrland och inrättandet av uppgiftsförrådet. För staten med dess övergripande ekonomiska ansvar är det emellertid ett mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan reduceras. En effektiv räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet utformad enligt de förslag som kommittén redovisar i betänkandet har mycket goda förutsättningar att minska antalet olyckor i samhället och skadorna som de orsakar. För de både humanitära och samhällsekonomiska vinsternas skull anser kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs förslag innebär.
H Författningsförslag
1. Förslag till Lag om samhällets räddningstjänst
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
l & Denna lag innehåller bestämmelser om samhällets räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand.
2 & Med räddningstjänst avses i denna lag åtgärder som vid olyckshändelser eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön.
Med räddningstjänst avses också i denna lag åtgärder som vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa sådana skador.
Med olyckshändelse avses brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra sådana skador som sägs i första stycket.
3 5 Denna lag gäller inte om skadorna är eller kan förväntas bli ringa eller om åtgärderna för att hindra eller begränsa skadorna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person.
45 Lagen gäller inte sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763). I den mån annat inte sägs gäller lagen inte heller i fråga om sjuktransporter eller efterforskning av försvunna personer.
5 5 Varje kommun svarar för räddningstjänsten i kommunen. Staten svarar dock för fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.
6 & Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsåtgär- derna kan genomföras på ett effektivt sätt.
Räddningsorganen skall hålla sådan beredskap att räddningsåtgärderna kan påbörjas inom godtagbar tid.
75 De myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten.
Bestämmelser om kommunal räddningstjänst
85 I varje kommun skall finnas en räddningsnämnd. En kommun får tillsätta särskild räddningsnämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om detta inte har skett är kommunstyrelsen räddnings- nämnd.
9å Räddningsnämnden skall svara för kommunens uppgifter enligt denna lag och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14 & kommunallagen (1977:179).
10 5 I fråga om särskild räddningsnämnd gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i 3 kap kommunallagen (1977:179):
2 5 om antalet ledamöter m m, 3 & första stycket om valbarhet m m, 45 om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första stycket om mandattid, 5 & tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 & om ordförande och vice ordförande, 7 & om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman- träde, 8 5 Om suppleants tjänstgöring m m, 9 5 första stycket om beslutförhet, 105 om beslutsförfarande och protokoll m m, 11 5 om delgivning m m, 12å om reglemente och delegation.
För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap 5 5 första stycket eller 3 kap 6 & kommunallagen.
Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap 12 å andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärder på den försumliges bekostnad.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971z290) tillämpas bestämmel- serna i 4 och 5 55 nämnda lag om jäv i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd.
11 5 I varje kommun skall finnas en räddningskår. Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn. Räddningsstyrka består av anställd personal. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller på grund av tjänsteplikt. Räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare.
125 Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.
13% En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjän- sten i kommunen.
Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får dock överlåtas endast är annan kommun.
145 När annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår är räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare om inte annat har överenskommits.
15 5 För varje kommun skall finnas enräddningstjänstordning. I räddnings- tjänstordningen skall tas in föreskrifter om
1. den kommunala räddningskårens organisation,
2. den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen och som är nödvändig för att första utryckning skall kunna ske inom godtagbar tid,
3. det för beredskapen enligt 2 lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal som skall finnas i kommunen,
4. kommunens ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamn i kommu- nen.
Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå
5. till vilken räddningsregion kommunen hör,
6. om kommunen har träffat avtal med annan kommun om gemensam räddningschef eller om gemensam befälsberedskap,
7. i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas enligt avtal.
165 Räddningstjänstordning, liksom ändring 1 räddningstjänstordningen, skall fastställas av kommunfullmäktige.
Avskrift av beslutet skall jämte räddningstjänstordningen sändas till länsstyrelsen och till statens räddningstjänstverk. Detta gäller även i fråga om ändring i eller tillägg till räddningstjänstordningen.
Om särskilda skäl föreligger får regeringen på hemställan av länsstyrelsen besluta om räddningstjänstordning för en kommun.
175 När ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller räddnings- tjänstordningen ändras bör kommunen samråda med berörda myndighe- ter.
Bestämmelser om statlig räddningstjänst
Fjällräddningstjänst
18 5 Med fjällräddningstjänst avses i denna lag efterforskning och undsätt- ning av personer som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olycksfall eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv eller hälsa bedöms föreligga.
19å Polisen svarar för fjällräddningstjänsten.
20,5 Polischefen är räddningsledare för fjällräddningsåtgärder i distriktet. För fjällräddningsåtgärder som berör flera polisdistrikt i ett län är länspolischefen räddningsledare.
Flygräddningstjänst
21 5 Med flygräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning, undsättning av människor eller djur eller begränsning av skador på egendom då ett luftfartyg saknas eller en olyckshändelse har drabbat eller hotar lufttrafiken.
225 Luftfartsverket svarar för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg. Verket svarar också för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri i övriga vatten, i vattenområde i hamn eller på land. För omedelbar undsättning på eller i närheten av en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar innehavaren av flygplat- sen.
23å Luftfartsverket utser räddningsledåre för räddningsåtgärder som ver- ket svarar för.
245 Om skyldighet för en befälhavare på ett luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser i luftfartslagen (1957z297).
Sjöräddningstjänst
25 5 Med sjöräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt sjuktransporter från fartyg.
Med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom.
26 & Sjö- och kustbevakningsmyndigheten svarar för ledningen och samord— ningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren.
Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenom- råde i hamn.
4 l
27 & Sjö- och kustbevakningsmyndigheten utser räddningsledare för rädd- ningsåtgärder som verket svarar för.
285 Om skyldighet för en befälhavare på ett fartyg att medverka i sjöräddningstjänsten finns bestämmelser i sjölagen (1891135 5 1).
29 & Om skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid olyckshändelse finns bestämmelser i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.
Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning
30 5 Med räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som vidtas för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vid utspridning eller fara för utspridning av radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning här i landet.
31 & Länsstyrelsen svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsom- rådet och för samordningen av sådana räddningsåtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser räddningsledare för räddningsåtgärder som länsstyrelsen svarar för.
Anläggningsinnehavaren svarar för räddningsåtgärderna inom anlägg- ningsområdet enligt bestämmelserna i atomenergilagen (1956:306) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.
32 5 I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen upprätta en plan för de åtgärder som är nödvändiga för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.
335 Det åligger innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan i kärnteknisk anläggning att vid utspridning av radioaktiva ämnen från l anläggningen eller vid fara för sådan utspridning genast underrätta länssty- relsen, polismyndigheten i orten och den kommunala räddningstjänsten.
34 5 Enligt föreskrifter som meddelas av regeringen skall kommunerna och statliga myndigheter biträda vid planering av och medverka vid övning i räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.
.; Gemensamma bestämmelser för räddningstjänsten
Alarmering av samhällets räddningsorgan
l l 35 5 Den som får kännedom om en brand eller en allvarlig olyckshändelse eller fara därför och inte genast släcker branden eller på annat sätt undanröjer faran eller hindrar skadan skall om möjligt underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.
36 & Den myndighet som svarar för räddningstjänsten skall se till att det för alarmeringen av samhällets räddningsorgan finns ständigt bemannade alarmeringscentraler och. om det behövs, andra särskilda anordningar för alarmeringen.
Samordning
37 5 När den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddnings- regioner får länsstyrelsen i det län där olyckshändelsen eller faran därför har uppstått utse räddningsledare.
Om det är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddnings- tjänsten eller att samordna räddningstjänsten med annan verksamhet får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för.
Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket omfattande olyckshän— delser och allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt fall.
Skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal
385 En ägare eller innehavare av en
industribyggnad eller upplag, flygplats enligt luftfartsverkets bestämmande. hamn, hotell eller pensionat. skola eller elevhem, sjukhus eller annan vårdanläggning. teater, biograf, varuhus eller annan samlingslokal. campingplats. fritidsanläggning utomhus eller annan liknande anläggning som är upplåten för allmänheten eller som utnyttjas av många männis- kor.
9. särskilt brandfarlig byggnad
PO.”.QP'ÅPJNE—
eller annan liknande byggnad, lokal eller anläggning är skyldig att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning vid brand och annan olyckshändelse.
39 5 En ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador på människor, djur, egendom eller i miljön är skyldig att hålla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse i den riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen.
40 5 I fråga om utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst vid anläggningar som försvarsmakten förfogar över meddelar regeringen särskilda föreskrifter.
Skyldighet att medverka i räddningstjänsten
415 De statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddnings- ledare delta i räddningstjänsten med personal och utrustning om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.
42 5 Om det behövs får räddningsledaren besluta att var och en som har fyllt arton men inte sextiofem år och som vistas i kommunen eller räddningsre- gionen skall vara skyldig att delta i räddningstjänsten eller att utföra sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten. i den mån vederbörandes kunskaper, kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det.
Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för tjänst i räddningsvärn.
435 När länsstyrelsen svarar för ledningen av räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen meddela beslut som sägs i 425 första stycket för var och en som vistas i länet. Kan behovet av personal inte tillgodoses inom länet får även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten meddela sådant beslut.
44 5 Regeringen får, om det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk- tioner, förordna att civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen (1960:74) skall fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte råder. I sådant fall får dock civilförsvarspliktig tas i anspråk under sammanlagt högst trettio dagar.
Ingrepp i annans rätt
45 5 En räddningsledare får i samband med ledning av räddningsåtgärder företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Räddningsledaren får
1. bereda sig och medverkande personal tillträde till olycks- eller skade- plats,
avspärra olycks— eller skadeplats, avspärra eller utrymma områden,
förstöra eller föra bort egendom, ta i anspråk materiel eller företa annan liknande åtgärd.
meant»
465 När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 45 5.
475 När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning får länsstyrelsen, såvitt gäller område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen, besluta om
1. utförande av mätningar eller andra undersökningar,
2. inskränkning i rätten att använda mark, vattenområde eller naturproduk- ter,
3. behandling av livsmedel eller annat som har blivit förorenat.
Länsstyrelsen skall vidare i samråd med berörda kommuner, i den mån det behövs, vidta åtgärder för bistånd i form av inkvartering och utspisning av dem som berörs av ett av länsstyrelsen med stöd av 46 5 fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen.
48 5 När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 47 5 första stycket, om det behövs för att skydda människor, djur, egendom eller miljön från giftiga eller andra skadliga ämnen.
Länsstyrelsen skall vidare, om länsstyrelsen med stöd av 465 har fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av giftiga eller andra skadliga ämnen, i den mån det behövs vidta sådana åtgärder för bistånd som sägs i 47 5 andra stycket.
495 När regeringen förordnar om ledning och samordning av räddnings- tjänsten får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela beslut om åtgärd som sägs i 46, 47 eller 48 5.
505 Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. Beslut om sådan åtgärd meddelas av räddnings- nämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.
Åtgärder efter räddningstjänst
51 5 En ägare eller innehavare av en fastighet, byggnad, uppplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningåt- gärder. Räddningsledaren prövar behovet av sådan tillsyn.
Om nödvändig tillsyn inte kommer till stånd, får räddningsledaren utföra tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad.
52 5 När åtgärder för räddningstjänsten inte längre behövs skall räddnings- ledaren om möjligt underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärdena har avsett om behovet av tillsyn, restvärdeskydd, sanering, återställning och bevakning.
Bestämmelser om förebyggande åtgärder
Brandsyn och sotning
535 Varje kommun skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen.
545 I varje kommun skall brandsyn hållas och sotning utföras. Ifråga om sotning finns bestämmelser i lagen (0000:000) om sotningsverk- samheten.
555 Brandsyn skall regelbundet och med de tidsmellanrum som räddnings- nämnden bestämmer förrättas i byggnad, lokal eller anläggning som avses i 385.
565 Även i annat fall än som sägs i 555 skall brandsyn förrättas om räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvän- digt.
575 Räddningsnämnden förordnar brandsyneförrättare.
Andra förebyggande åtgärder
58 5 Bestämmelsen i 12 5 gäller äveni fråga om förebyggande åtgärder mot brand.
59 5 Eld, brandfarligt föremål eller maskiner och redskap får inte handhas så att brand lätt kan uppstå.
Den som vill göra upp eld av större omfattning utomhus skall i god tid anmäla det till räddningschefen i kommunen.
En ägare eller innehavare av byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38 5 är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas.
605 Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, statens räddnings- tjänstverk får meddela föreskrifter beträffande brandtåligheten hos material i lös inredning som används i hotell, skolor, vårdanläggningar, samlingslo- kaler eller andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnyttjas av många människor.
61 5 Den som svarar för verksamheten i ett hotell, en skola, en vårdanlägg- ning, en samlingslokal eller en annan liknande anläggning skall kunna visa att inredningen och övriga anordningar i anläggningen eller lokalen uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet.
625 Upptäcks i samband med räddningstjänst eller brandsyn förhållande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör räddningsledaren eller den som förrättar brandsynen påtala förhållandet hos ansvariga myndighe- ter.
63 5 Utöver bestämmelserna i denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter gäller om förebyggande åtgärder mot brand vad som föreskrivs i byggnadslagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, transportlagstiftning, sjösä- kerhetslagstiftning, luftfartslagstiftning eller i annan lagstiftning.
Tillsyn
64 5 Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevna- den av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, såvitt gäller kommunal räddningstjänst, skyldighet att hålla utrustning och beredskap .med personal för räddningsåtgärder och åtgärder till förebyggande av brand.
65 5 Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet över efterlevnaden av denna lag ochföreskrifter meddelade med stöd av lagen. Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda planläggning som behövs för de situationer i vilka länsstyrelsen bör överta ledningen av räddningstjänsten.
66 5 Statens räddningstjänstverk utövar den centrala tillsynen över efterlev- naden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om räddningstjänsten på eller i närheten av en godkänd flygplats utövas tillsynen av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk.
67 5 Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddnings- tjänstverk meddelar föreskrifter om den planering som behövs för samord- ning av den statliga räddningstjänsten.
68 5 För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att vid behov lämna det biträde som behövs för tillsynen.
Vad som sägs i första stycket gäller även den som förrättar brandsyn.
Förelägganden och förbud
695 Räddningsnämnden får i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och i fråga om åtgärder till förebyggande av brand meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. ' Iett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.
70 5 Innan räddningsnämnden meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.
715. Räddningsnämnden kan rikta ett föreläggande eller förbud mot ägaren eller innehavaren av den berörda egendomen. eller mot båda. _
Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning
upphör, omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.
.72 5 En polismyndighet får vidta de åtgärder som behövs för genomförande
av beslut som har meddelats med stöd av 45, 46 eller 49 5 eller med stöd av 47 5 första stycket eller 48 5 första stycket.
Ersättningsbestämmelser
Ersättning för medverkan i räddningstjänst
73 5 Den som tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommu- nen för deltagande i övning och i räddningstjänst.
745 Den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt har deltagit i räddningstjänst enligt denna lag och som inte tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen eller, i fråga om statlig räddnings- tjänst, av statsmedel för arbete och tidsspillan samt för kostnad för resa och uppehälle.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjän- stverk meddelar föreskrifter om ersättningens storlek.
755 I fråga om ersättning vid personskada till den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. För skada på kläder eller andra personliga tillhörigheter är den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.
76 5 När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller med stöd av 45, 46 eller 49 5 är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för skada på utrustningen, förlorad avkast- ning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.
77 5 Ersättning enligt 745 utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst. ' Ersättning enligt 76 5 utgår inte till den som pågrund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning enligt 765 utgår inte heller till den som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst om räddningstjänsten har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.
Ersättning för skada på grund av ingrepp i annans rätt
78 5 I fråga om andra ingrepp enligt 45 5 än som gäller tillhandahållande av transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst är den som har lidit skada till följd av ingreppet berättigad till ersättning för skadan av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.
795 Kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten svarar för ersättning för intrång som har uppkommit genom åtgärd som avses i 50 5.
Skyldighet att ersätta kostnader för räddningstjänst
80 5 Länsstyrelsen kan ålägga den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig uttryckning av samhällets räddningsorgan att svara för kostnaderna för ingripandet eller del därav.
815 Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet som avses i 39 5 att ersätta kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten dess kostnader för räddningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamhe- ten.
Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.
Ersättning för kostnader för kommuns medverkan i räddningstjänst
825 En kommun är berättigad till ersättning för kostnad som har åsamkats kommunen för sådan medverkan i rädddningstjänsten i en annan kommun som har skett efter framställan om hjälp från den kommunen.
835 En kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för
1. räddningstjänst med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal,
2. sanering av skada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1,
3. räddningstjänst till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.
Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.
Bestämmelser om ansvar och besvär
845 Till böter döms den som 1. underlåter att lämna underrättelse enligt 33 5,
. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 5, 59 5 första stycket eller
mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 5 första stycket eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45, 46, 47, 48 eller 49 5, . uppsåtligen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 45, 46, 47, 48,
49 eller 50 5, vid räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad räddningsledare har beslutat, . har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller
att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl, . vägrar anställd som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning
med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddnings- tjänst ledighet för deltagandet om denna har kunnat beviljas utan olägenhet.
85 5 En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.
86 5 Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt förekrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
87 5 Statlig myndighets beslut enligt 50 5 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Bemyndigande
88 5 Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att meddela sådana föreskrifter.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träderi kraft den , då brandlagen (1974:80) och lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m skall upphöra att gälla. Kommunerna skall ha fastställt räddningstjänstordningar före den . Intill dess räddningstjänstordningar har trätt i kraft, skall föreskrifterna i de kommunala brandordningarna, såvitt avser räddnings-
tjänst, gälla.
. I mål eller ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. Bestämmelsen i 61 5 träder i kraft den Förekommer i lag eller annan författning uttrycket brandchef, skall
därmed avses räddningsnämnd. 6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som
har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2. Förslag till Förordning om samhällets räddningstjänst
Regeringen föreskriver följande.
Inledning
1 5 I denna förordning ges föreskrifter om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt lagen (0000:000) om samhällets räddnings- tjänst.
Föreskrifter om kommunal räddningstjänst
25. Det ankommer på räddningschefen
1. att under räddningsnämnden utöva ledningen av kommunens räddnings- styrkor och se till att de får nödvändig övning och utbildning,
2. att se till att i räddningstjänstordningen föreskriven beredskap upprätt- hålls,
3. att biträda myndigheter och enskilda i kommunen med råd och upplysningar om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand,
4. att fullgöra de övriga uppgifter, vilka enligt föreskrifter i denna förordning eller andra författningar eller enligt räddningsnämndens beslut skall ankomma på räddningschefen.
Räddningschefen skall på begäran biträda vid polismyndighets utredning eller av annan myndighet inledd utredning efter en olyckshändelse eller tillbud till sådan händelse.
3 5 Alarmeringscentralen skall underrätta polismyndigheten om sådana händelser som avses i 2 5 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.
4 5 Statens räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som räddningsledare eller brandsyneförrättare.
5 5 Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning i räddnings- tjänst och åtgärder till förebyggande av brand.
Föreskrifter om statlig räddningstjänst Fjällräddningstjänst
6 5 Fjällräddningstjänsten avser fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemar- ker i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. F jällrädd- ningstjänsten avser också fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemarker inom ett grannlands territorium i enlighet med internationella överenskommel- ser.
75 För varje polisdistrikt inom vilket fjällräddningsåtgärd kan bli aktuell skall upprättas en särskild plan för fjällräddningstjänst.
85 Plan för fjällräddningstjänst skall fastställas av polismyndigheten och hållas tillgänglig hos vakthavande befäl i polisdistriktet. Innan planen fastställs skall polismyndigheten inhämta yttrande från länsstyrelsen, riks— polisstyrelsen och statens räddningstjänstverk. Planen skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddnings- tjänsten kan bli aktuell. .
F lygräddningstj änst
9 5 Flygräddningstjänsten avser flygräddningsåtgärder inom svenskt territo- rium. Flygräddningstjänsten avser också flygräddningsåtgärder över inter- nationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommel- ser.
10 5 Vid flygräddningstjänst inom ett sådant område som avses i 2 5 andra stycket luftfartskungörelsen (19611558) får andra luftfartyg än svenska militära luftfartyg medverka bara med överbefälhavarens tillstånd och på dennes villkor.
115 För flygräddningstjänsten skall finnas en räddningscentral och rädd- ningsundercentraler. Luftfartsverket beslutar om centralernas verksamhets- områden och meddelar föreskrifter om centralernas organisation och utrustning.
125 Vid varje flygräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av flygräddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fastställas av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.
13 5 Luftfartsverket meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av flygräddningstjänsten.
145 Vid meddelande av föreskrifter om flygräddningstjänsten skall luft- fartsverket iaktta normerna i den i Chicago den 7 december 1944 avslutade
konventionen angående internationell och civil luftfart samt beakta däri angivna rekommendationer liksom normer och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om flygräddnings- tjänsten.
Sjöräddningstjänst
15 5 Sjöräddningstjänsten avser räddningsåtgärder inom svenskt sjöterrito- rium. Sådan räddningstjänst avser också räddningsåtgärder inom utländsk stats sjöterritorium och inom internationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommelser.
165 För sjöräddningstjänsten skall finnas räddningscentraler och rädd— ningsundercentraler. Sjö- och kustbevakningsmyndigheten beslutar om centralernas verksamhetsområden och meddelar föreskrifter om centraler- nas organisation och utrustning.
175 Vid varje sjöräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av räddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fast- ställas av sjö- och kustbevakningsmyndigheten efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga, kommunala och andra organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.
185 Sjö- och kustbevakningsmyndigheten meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av sjöräddningstjänsten.
195 Vid meddelande av föreskrifter om sjöräddningstjänsten som gäller åtgärder för att efterforska eller rädda människor skall sjö- och kustbevak— ningsmyndigheten iaktta bestämmelserna i bilagan till 1979 års internatio— nella konvention om eftersökning och räddning till sjöss samt beakta däri angivna rekommendationer liksom bestämmelser och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om sjörädd- ningstjänsten.
Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning
205 Plan enligt 32 5 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skall upprättas av länsstyrelsen i Malmöhus län för kärnkraftverket i Barsebäck, av länsstyrelsen i Uppsala län för kärnkraftverket i Forsmark, av länsstyrelsen i Hallands län för kärnkraftverket i Ringhals, och av länsstyrelsen i Kalmar län för kärnkraftverket i Simpevarp. Vid upprättande av planerna skall samråd ske med statens strålskyddsin— stitut, statens räddningstjänstverk och anläggningsinnehavaren.
21 5 Till ledning för planeringen enligt 20 5 skall för vartdera kärnkraftver— ket i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp gälla en inre bered- skapszon och en zon för strålningsmätning. Regeringen fastställer gränser för zonerna.
225 I planerna skall behandlas frågor om alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning, strålningsmätning och andra frågor av betydelse för beredskapen.
23 5 Alarmeringen skall förberedas så att larm kan ges dels inom en central alarmeringszon närmast kärnkraftverket, dels inom olika sektorer av den inre beredskapszonen i övrigt. Gränsen för den centrala alarmeringszonen skall förläggas på ett avstånd av mellan fem och tio kilometer från kärnkraftverket.
245 Inom den inre beredskapszonen skall kommunerna biträda länsstyrel— sen vid beredskapsplaneringen och lämna uppgifter om befolkningsförhål- landena och andra förhållanden i kommunen av betydelse för planlägg- ning.
25 5 Inom indikeringszonen skall kommunerna biträda länsstyrelsen genom att ställa personal och materiel till förfogande för att ingå i organisationen för mätning och inrapportering av mätresultat. Berörda landstingskommuner skall biträda länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen i den del den rör sjukvården.
26 5 Den personal hos kommuner och statliga myndigheter som skall biträda enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skall ges tillfälle att genomgå den utbildning och övning som behövs för uppgiften.
27 5 För forskningsreaktorn i Studsvik skall en beredskapsplan upprättas av länsstyrelsen i Södermanlands län enligt föreskrifter som meddelas av statens strålskyddsinstitut efter samråd med statens räddningstjänstverk.
Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m
28 5 Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänsten finns i förordningen (0000:000) om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m.
295 För utländskt statsfartygs eller statsluftfartygs tillträde till svensk territorium för medverkan i räddningstjänst gäller 145 andra och tredje styckena tillträdesförordningen (1982z755).
Fung
Föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand
305 Vid brandsyn skall undersökas
1. om de föreskrifter som har meddelats i lag eller annan författning och som gäller brandskyddet har iakttagits,
2. om det finns brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fast eller lös inredning 1 byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 38 5 lagen (0000. 000) om samhällets räddningstjänst,
3. om det finns svårigheter för människor att snabbt utrymma byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 2,
4. om det i övrigt föreligger fara för brand eller svårigheter att vid brand bekämpa denna och rädda liv eller egendom.
Brandteknisk kontroll av eldstäder och andra förbränningsanordningar m m sker enligt bestämmelserna i lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.
31 5 Vid brandsyn skall föras protokoll. I protokollet skall brister och dessas beskaffenhet antecknas.
Föreskrifter om ersättning
32 5 Ersättning enligt 83 5 första stycket 1 och 2 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst utgår endast för den del av kostnaden som överstiger 10 000 kronor.
Ersättning enligt 83 5 första stycket 3 samma lag utgår endast för den del av kostnaden som överstiger ett belopp som fastställs för varje särskilt fall.
Om kostnaden i fall som avses i andra stycket har varit särskilt hög utgår dock ersättning även för kostnad som motsvarar det fastställda beloppet eller del därav.
335 Länsstyrelsen prövar frågor om ersättning av statsmedel enligt 74 5, 755 andra stycket, 765 och 78—79 55 samt 825 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.
345 Statens räddningstjänstverk prövar frågor om ersättning enligt 835 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst. I sådana fall som avsesi 32 5 tredje stycket denna förordning prövar dock regeringen frågan om ersätt- ning.
Besvär
35 5 Länsstyrelsens beslut enligt 33 5 överklagas hos statens räddningstjänst- verk genom besvär. Statens räddningstjänstverks beslut i sådana ärenden får inte överklagas.
36 5 Statens räddningstjänstverks beslut enligt 34 5 överklagas till regering- en genom besvär.
Bemyndiganden
375 Statens räddningstjänstverk meddelar efter samråd med konsument— verket, statens planverk och statens provningsanstalt föreskrifter enligt 60 5 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.
' 38 5 Statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter enligt 67 och 74 55
lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.
395 Ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och denna förordning meddelas efter samråd med statens räddningstjänstverk av rikspolisstyrelsen för fjällräddningstjänsten, av luftfartsverket för flygräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid godkända flygplatser, av sjö- och kustbevakningsmyndigheten för sjörädd- ningstjänsten och av statens strålskyddsinstitut för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.
Denna förordning träder i kraft den , då förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m upphör att gälla.
3. Förslag till Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763)
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 65 hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Landstingskommunen svarar för att det inom landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet.
Denna lag träderi kraft den _
Föreslagen lydelse
Landstingskommunen svarar för att det inom landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet eller med andra lämpliga transportmedel.
I fråga om sjuktransporter från fartyg finns bestämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddnings- tjänst.
. Genom lagen upphävs Kungl Matzts skrivelse den 29 maj 1969 om ambulans- och räddningsflygtjänsten.
4. Förslag till Förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m
Regeringen föreskriver följande.
Inledning
15 I denna förordning ges föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och i annan liknande verksamhet.
Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst
2 5 Försvarsmakten är enligt 41 5 lagen (0000:000) om samhällets räddnings- tjänst skyldig att medverka i räddningstjänst om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.
35 Försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst sker på begäran av räddningsledare.
4 5 Beslut med anledning av begäran enligt 3 5 meddelas av militärbefälha- vare, garnisonschef, försvarsområdesbefälhavare, förbandschef eller enligt förbandschefens bestämmande av annan befattningshavare inom försvars- makten. *
55 I fråga om hemvärnets medverkan meddelas beslut enligt 45 av försvarsområdesbefälhavare eller, om dennes beslut inte hinner inhämtas, av hemvärnsbefäl.
Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i annan liknande verksamhet
6 5 Försvarsmakten får ställa fordon, fartyg och luftfartyg med personal till förfogande för sjuktransporter som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) eller för transporter åt polis— och tullmyndigheterna om det föreligger ett oundgängligt behov av transporten.
Försvarsmaktens medverkan enligt första stycket sker på begäran av räddningsledare samt landstingskommun eller kommun som inte tillhör ' landstingskommun eller polis- och tullmyndighet. Beslut om försvarsmak- tens medverkan meddelas av i 45 angiven befattningshavare.
7 5 Försvarsmakten får ställa fordon, fartyg och luftfartyg med personal till förfogande för efterforskningsverksamhet som polisen svarar för.
Försvarsmaktens medverkan enligt första stycket sker på begäran av polischef. Beslut om försvarsmaktens medverkan meddelas av i 4 5 angiven befattningshavare. Beslut om hemvärnets medverkan meddelas dock av i 5 5 angiven befattningshavare.
T illämpningsföreskrifter
85 Överbefälhavaren meddelar efter samråd med berörda myndigheter ytterligare föreskrifter om försvarsmaktens medverkan enligt denna förord- ning. *
Denna förordning träder i kraft den . Genom förordningen upphävs kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m samt Kungl Maj:ts beslut den 27 maj 1970 om hemvärnsmäns medverkan vid efterspa- nings- och bevakningstjänst m m.
5. Förslag till Lag om sotningsverksamheten
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 5 Samhällets sotningsverksamhet har till uppgift att hindra uppkomst och spridning av brand och att främja en god energihushållning.
2 5 Kommunen svarar för att det finns en organisation för sotningsverksam- heten i kommunen.
35 Med sotning avses i denna lag sådan rengöring av
1. eldstad eller annan fast förbränningsanordning, som inte är inrättad för eldning uteslutande med gas,
2. rökkanal tillhörande objekt som sägs i 1,
3. imkanal, som syftar till att förhindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant
objekt.
45 Varje ägare eller innehavare av byggnad eller annan anläggning med objekt som sägs i 3 5 är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant objekt.
Bestämmelser om kommunens sotningsverksamhet
55 Kommunens räddningsnämnd svarar för sotningsverksamheten i kom- munen enligt denna lag, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 145 kommunallagen (1977:179). Om räddningsnämnd finns bestämmelser i lagen (000:000) om samhällets räddningstjänst.
65 I kommunen skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt. I varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare.
75 I kommunen skall sotning ske regelbundet på det sätt och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer. Tiden från en sotning till nästa sotning får dock inte vara längre än två år.
8 5 I samband med sotning skall brandteknisk kontroll ske av objekt som sägs i 35 samt av skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.
Även i annat fall än som sägs i första stycket skall sådan brandteknisk kontroll verkställas om skorstensfejarmästaren, räddningschefen eller rädd- ningsnämnden finner det nödvändigt.
95 Sotning och sådan brandteknisk kontroll som sägs i 85 skall utföras av distriktets skorstensfejarmästare eller på hans ansvar av skorstensfejare som är anställd för att biträda honom. Sotning får dock utföras av annan än den som sägs i första stycket om räddningsnämnden efter skorstensfejarmästarens hörande beslutar det.
Tillsyn
105 Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevna- den av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Inom länet utövas tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen utövas av statens räddningstjänstverk efter samråd med statens planverk och statens energiverk.
115 En tillsynsmyndighet har rätt till tillträde till byggnader, lokaler, anläggningar och områden. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsynen.
12 5 Den som utför sotning eller verkställer sådan brandteknisk kontroll som sägsi 8 5 har samma rätt till tillträde och biträde av polismyndighet som sägs i 11 5. '
Förelägganden och förbud
135 Räddningsnämnden får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Nämnden får överlämna till skorstensfejarmästaren att meddela sådant föreläggande eller förbud. Nämnden kan i ett beslut om föreläggande eller förbud sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. Iakttas inte ett av nämnden beslutat föreläggande får nämnden vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.
145 Innan ett föreläggande eller förbud enligt denna lag meddelas bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.
15 5 Ett föreläggande eller förbud kan riktas mot ägare eller innehavare av berörd egendom eller mot båda.
Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning upphör, omedelbart lämna räddningsnämnden uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.
Ansvar och besvär
165 Den som har fått medgivande enligt 9 5 andra stycket att själv utföra sotning och som underlåter detta döms till böter.
175 Den som meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag får bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.
185 Skorstensfejarmästarens och räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
195 Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Bemyndigande
20 5 Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om sotningsverksamheten och om skorstensfejarmästares åligganden enligt denna lag samt att meddela föreskrifter om avgifter för sotnings-, undersök- nings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att besluta om föreskrifter enligt första stycket.
Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den
2. Sotningsfrister enligt 7 5 skall ha fastställts före den . Intill dess skall bestämmelserna om sotningsfrister i de kommunala brandordning- arna gälla.
3. I mål eller ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
6. Förslag till Förordning om sotningsverksamheten
Regeringen föreskriver följande.
1 5 I denna förordning ges föreskrifter om sotningsverksamheten enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.
2 5 Statens räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas av den som är skorstensfejarmästare i ett sotningsdistrikt.
35 Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning av sotnings- personal.
45. I samband med sotning enligt 7 5 lagen (0000:000) om sotningsverksam- heten bör skorstensfejaren
1. justera för värmeproduktion avsedda fasta förbränningsanordningar med tillhörande eldningsapparater till bästa möjliga förbränningsvärden,
2. verkställa energisparteknisk kontroll,
3. informera fastighetsägare om brandskydds- och energisparåtgärder m m.
Skorstensfejare bör vid sotning eller vid annat tillfälle också vidta de ytterligare rengöringsinsatser i eldstäder och andra kanalanslutna förbrän- ningsanordningar som bedöms nödvändiga från energisparsynpunkt.
5 5 Skorstensfejarmästaren skall föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i sotningsdistriktet inom vilka sotning skall ske och i förteckningen anteckna verkställda förrättningar.
6 5 Vid sotning skall föras protokoll. Protokollet skall omfatta redovisning av sotningsåtgärder och av resultatet av brandteknisk kontroll enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten. Protokollet bör omfatta även redovis- ning av uppmätta förbränningsvärden och resultatet av energisparteknisk kontroll samt innehålla förslag till eventuella energisparåtgärder.
Protokollet skall tillställas fastighetsägaren eller innehavaren av byggna- den eller anläggningen samt räddningsnämnden.
7 5 Skorstensfejarmästaren skall på anmodan av räddningschefen, rädd- ningsnämnden eller länsstyrelsen göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar, rök- och imkanaler som behövs för att utröna brandfara.
8 5 Upptäcker skorstensfejarmästaren vid sotning eller vid brandteknisk kontroll enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten felaktighet eller annat missförhållande som kan utgöra fara för brand eller annan olyckshän- delse och som skorstensfejarmästaren inte får meddela föreläggande eller förbud om, skall denne omedelbart underrätta räddningschefen eller räddningsnämnden i kommunen.
9 5 Kommunen får meddela närmare föreskrifter om sotningsverksamheten samt om skorstensfejarmästares åligganden.
105 Kommunen beslutar om avgifter för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare.
Denna förordning träder i kraft den
7. Förslag till Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (19722603)
Regeringen föreskriver i fråga om vägtrafikkungörelsen (1972:603)1 att 148 och 16955 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
148 5
Lokala trafikföreskrifter medde- las av länsstyrelseni de fall som avses i 1475 andra stycket 4, 5, 6 eller 10—12 eller tredje stycket. Länssty- relsen meddelar också lokala trafik- föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat till- stånd till enligt 105 5.
Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 5 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- hetsverket meddelar.
Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olä- genhet ankommer det på polismyn- digheten att meddela föreskriften.
Lokala trafikföreskrifter medde- las av länsstyrelsen i de fall som avses i 1475 andra stycket 4, 5, 6 eller 10—12 eller tredje stycket. Länssty- relsen meddelar också lokala trafik- föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat till- stånd till enligt 105 5.
Det åligger länsstyrelsen att upp- rätta en plan över de begränsningar i möjligheterna att transportera farligt gods som bör förekomma i länet i dess helhet. Samråd bör därvid ske med berörda kommuner.
Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 5 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- hetsverket meddelar.
Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte awaktas utan olä- genhet ankommer det på polismyn- digheten att meddela föreskriften.
1 Kungörelsen omtryckt 1978: 1000.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1695
Talan mot beslut av polismyndig— het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot beslut av rikspolissty- relsen, trafiksäkerhetsverket, sta- tens vägverk, socialstyrelsen eller länsstyrelse enligt denna kungörelse föres hos regeringen genom be- svär.
Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn- dighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift.
Denna förordning träder i kraft den
Talan mot beslut av polismyndig- het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär
Talan mot beslut av rikspolissty- relsen, trafiksäkerhetsverket, sta- tens vägverk, socialstyrelsen eller länsstyrelse enlig denna kungörelse föres hos regeringen genom be— svär.
Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn- dighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift.
Kommun får föra talan mot läns- styrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods och undantag från sådan föreskrift.
8. Förslag till Förordning om upphävande av
brandstadgan (1962:91)
Regeringen föreskriver efter riksdagens hörande att brandstadgan (1962z91)1 skall upphöra att gälla vid utgången av år
1 Stadgan omtryckt 197431.
1 Lagen omtryckt 1979:643.
9. Förslag till
Lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297)
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 11 kap 1 5 luftfartslagen (1957z297)1 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap Om flygräddningstjänst och bärgning samt om undersökning av luftfartsolyckor Flygräddningstjänst 1 5
Föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (flygräddningstjänst), meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av luftfartsverket.
Regeringen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, så ock med- dela bestämmelser om ersättning av allmänna medel för sådan medver- kan. Ifråga om ersättning vid person- skada gäller lagen (1977.'265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.
Denna lag träder i kraft den
Bestämmelser om flygräddnings- tjänst finns i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.
Regeringen kan ålägga ett luftfar- tygs ägare eller innehavare och dem som tjänstgör på luftfartyg eller andra anläggningar för luftfarten att delta i flygräddningstjänst. I fråga om ersättning av allmänna medel för deltagandet finns bestämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.
10. Förslag till
Förordning om ändring i luftfartskungörelsen (1961z558)
Regeringen föreskriver i fråga om luftfartskungörelsen (19612558) dels att 78 och 114 åå skall ha nedan angivna lydelse; dels att 115, 120 och 121 åå skall upphöra att gälla.
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
785
Flygsäkerhetstjänst
Luftfartsverket bestämmer i vilken omfattning och på vad sätt informa- tionstjänst för luftfarten, teletjänst, trafikledning för luftfarten, väder- lekstjänst eller annan flygsäkerhets- tjänst skall vara anordnad. Beslut härom skall meddelas i samråd såvitt angår teletjänst med televerket, i frå- ga om väderlekstjänst med Sveriges meteorologiska och hydrologiska in- stitut samt i förekommande fall med chefen för flygvapnet.
Då skäl äro därtill, må luftfartsver- ket uppdraga åt innehavare av allmän flygplats eller annan att ombesörja den flygsäkerhetstjänst, som med hänsyn till trafiken på flygplatsen och andra sådana förhållanden skäligen må anses kunna åläggas honom.
Särskilda trafikledningsbestäm- melser för civil luftfart inom militärt kontrollerat luftrum och på militära flygplatser meddelas av chefen för flygvapnet i samråd med luftfartsver- ket.
Tjänstgörande trafikledare skall när han får vetskap om inträffad olyckshändelse eller annan omstän- dighet, varom förmäles i 11 kap 75
Flygtrafiktjänst Luftfartsverket bestämmer hur infor- mationstjänsten och teletjänsten för luftfarten, flygtrafikledningstjänsten och vädertjänsten skall vara ordnad. Verkets beslut skall meddelas efter samråd med televerket i fråga om teletjänsten för luftfarten och med Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut i fråga om vädertjän- sten. Om det behövs skall verket samråda även med chefen för flyg- vapnet.
Luftfartsverket får uppdra åt inne- havaren eller någon annan att svara för flygtrafiktjänsten i den omfattning som är skälig med hänsyn till trafiken på flygplatsen och liknande omstän- digheter.
Om flygräddningstjänst finns be- stämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och med stöd av lagen meddelade föreskrif- ter.
Nuvarande lydelse
luftfartslagen, ofördröjligen under- rätta luftfartsinspektionen.
Föreslagen lydelse
Flygräddningstjänst 114 5
Svensk flygräddningstjänst skall utföras icke blott inom svenskt områ- de utan även över de delar av omgi- vande hav, där flygräddningstjänsten jämlikt överenskommelse med främ- mande stat eller eljest lämpligen bör ankomma å svensk myndighet.
Flygräddningstjänsten skall äga rum utan hänseende till nationaliteten hos det luftfartyg, som är föremål för verksamheten, eller hos de därå ombordvarande.
Denna förordning träder i kraft den
Om ledningen och organisationen av flygräddningstjänsten finns be- stämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och med stöd av lagen meddelade föreskrif- ter.
11. Förslag till Förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande i räddningstjänst rn m
Regeringen föreskriver att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången av år , nämligen
1. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skydds- arbete vid olyckor i atomanläggningar m m,
2. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m,
3. förordningen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m.
12. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att i 1 å lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på 1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskrivnings— prövning enligt värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:4l3) om vapenfri
tjänst, civilförsvarslagen (l953:668).
2. den som deltager i räddnings- tjänst eller övning med brandstyrka enligt brandlagen (1974:80), skydds- arbete enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atoman- läggningar m m eller flygräddnings- tjänst enligt luftfartslagen
(1960:74)
eller 9 aå krigssjukvårdslagen
2. den som deltager i räddnings- tjänst eller övning med räddningskår enligt lagen (000.000) om samhällets räddningstjänst eller utför sjuktran- sporter i anslutning till räddnings- tjänsten.
(I957:297).
3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller arbetsanstalt samt den som häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.
Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret elleri annat fall som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.
Denna lag träder i kraft den
13. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
Regeringen föreskriver att 16 å förordningen (1977:284) om arbetsskade- försäkring och statligt personskadeskydd skall ha nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 &"
Underrättelse om skada som omfattas av statligt personskadeskydd och som visar sig under skyddstiden skall lämnas
1. beträffande värnpliktstjänstgöring: till kompanichefen eller motsvarande befäl eller, i fråga om inskrivnings- prövning, till inskrivningschefen,
2. beträffande vapenfri tjänstgöring: till den hos vilken tjänstgöringen fullgöres eller arbetsföreståndare eller, i fråga om prövning, till chefen för vapenfrinämndens kansli,
3. beträffande civilförsvarstjänstgöring: till Civilförsvarsstyrelsen eller myndighet som styrelsen bestämmer,
4. beträffande bistånds- och katastrofutbildning: till chefen för biståndsutbildningsnämndens kansli,
5. beträffande räddningstjänst el— S. beträffande räddningstjänst el- ler övning med brandstyrka: till brandchefen eller särskild befälhava- re vid tillfället,
6. beträffande skyddsarbete vid olycka i kärnkraftsanläggning: till länsstyrelsen,
7. beträffande tjänst: till ledaren av flygräddningsföreta- get,
flygräddnings-
ler övning med räddningskår: till räddningschefen, räddningsledaren eller länsstyrelsen,
8. beträffande hemvärnstjänstgöring: till hemvärnschefen eller driftvärns-
chefen ,
9. beträffande verksamhet som någon som avses i 6 å 2—5 deltager i: till kompanichefen eller motsvarande befäl eller, i fråga om verksamhet som ej lyder under försvarsmakten, till länsstyrelsen, 10. beträffande intagning i anstalt, ungdomsvårdsskola, häkte eller polisar-
rest: till föreståndaren.
Kompanichef eller motsvarande befäl inom försvarsmakten skall omedel- bart underrätta regementschefen eller motsvarande chef om skada som han har blivit underrättad om eller på annat sätt har fått kännedom om.
Denna förordning träder i kraft den
14. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet
Enligt regeringens beslut föreskrivs i fråga om förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet
dels att rubriken närmast före 1 å skall utgå; dels att 1—6 åå skall upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den
IH Inledning
1 Kommitténs uppdrag — det hittills genomförda arbetet
1.1. Samhällets förändringar — utvecklingen av antalet olyckor och av skadorna
Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Den tekniska utvecklingen har lagt grunden till en storskalighet inom framför allt industrin. Produktionen av varor och tjänster har geografiskt sett blivit mer koncentrerad än tidigare. I det storskaliga samhället har person- och godstransporterna ökat mycket kraftigt. Ett påtagligt resultat av den tekniska utvecklingen — framför allt av den kemiska industrins forsknings- och utvecklingsarbete — är vidare de många nya ämnena och materialen som vi använder. Den ökade energikonsumtionen och bruket av nya energikällor har också satt sin prägel på utvecklingen.
Urbaniseringen har inneburit en ökad koncentration av bebyggelse och befolkning. Utvecklingen har medfört att tätorterna har ökat sin andel av befolkningeni landet från drygt 60 % år 1950 till något mer än 80 % trettio år senare. Detta innebär över två milj fler människor i de tättbebyggda områdena än tidigare. De tre storstadslänen har svarat för nästan hälften av hela ökningen. Bara tillfälligt — under perioder med allmänt sett svaga ekonomiska konjunkturer — har takten i dessa förändringar mattats av.
Den samhällsutveckling som kommittén kortfattat beskriver har självfallet haft mycket gott med sig. Den har lagt grunden till den under lång tid stigande materiella välfärden. Samtidigt har utvecklingen skapat problem. Urbaniseringen har inneburit att många för människorna viktiga samman- hang brutits sönder. Det har blivit svårare för den enskilde att bedöma riskerna för liv och egendom. Många av de tekniska förändringarna har gjort samhället mer komplicerat och därmed sårbarare än tidigare. För flera typer av olyckor har skadorna ökat från år till år — det gäller bl a bränderna. Vidare har miljön i ökad utsträckning kommit att drabbas av betydande skador, Genom storskaligheten i produktion och transporter har riskerna för omfattande verkningar av enskilda olyckor blivit större än tidigare.
Samhällsutvecklingen har emellertid också genom de ökade kraven på säkerhet framtvingat ett allt bättre skydd mot olyckor och skador. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt att efter hand göra detta
1 Petter Wulff, Stora olyckor — Räddningstjän- sten i centrum. Utgiven i FOAs rapportserie 1984.
skydd effektivare. Det gäller både de förebyggande åtgärderna mot olyckor och den räddningstjänst som skall gripa in när en olycka har inträffat.
Sådan var den bild av ett samhälle med ökande risker för olyckor men med allt bättre möjligheter att skydda människor, egendom och miljö som kommittén tecknade i principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst. Beskrivningen mötte ingen kritik från remissinstanserna. Kommitténs bedömning representerar en uppfattning om sambandet mellan samhällsutvecklingen och samhällets sårbarhet som många av allt att döma delar.
En studie av större olyckor i Sverige som för kommitténs räkning har utförts inom försvarets forskningsanstalt (FOA)1 visar att kostnaderna för stora industribränder ökade mycket starkt under 1970-talet. Från 1920-talet och framåt låg de årliga skadorna på en i stort sett oförändrad nivå. Antalet omkomna per år vid stora bränder har också stigit under de 60 år som studien omfattar. Jämfört med förhållandena under 1920-talet och de följande decennierna har det vidare skett en ökning av antalet dödai svåra tågolyckor, bilolyckor och flyghaverier. Även om antalet årligen omkomna vid stora fartygsolyckor och vid svåra båt- och drunkningsolyckor har minskat finns det för den redovisade tidsperioden ett stöd för tesen om samhällets ökade sårbarhet.
Enligt FOA-studien blir bilden emellertid en annan om olyckornas utveckling sedan 1920-talet vägs mot den allt större folkmängden, de starkt stigande person- och godstransporterna och den mångdubblade industripro- duktionen. Tendensen blir på de flesta områdena i stället en minskning av skadorna vid de stora olyckorna relativt sett. För planeringen av både räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten har de absoluta talen enligt FOA-studien å andra sidan ett större intresse än de relativa. Räddningsorganen behöver ha en uppfattning om de verkliga olycks- och skadetalen för att kunna ta ställning till behovet av resurser i räddningsor- ganisationen.
Kommittén vill framhålla att det självfallet är svårt att bedöma den framtida utvecklingen av olyckorna och deras verkningar. Riskbilden förändras. En del faktorer kommer liksom hittills att kunna minska sårbarheten i samhället — andra kan komma att öka den. Bedömningar av de framtida hoten bör grundas på överväganden om framför allt den tekniska utvecklingen, om de sociala förändringarna och om samhällets ekonomiska utveckling. De studier av det framtida samhället som har gjorts på olika håll ärinte entydiga. De allmänna utgångspunkterna för bedömningarna varierar och framtidsstudierna ger inte minst av det skälet mycket olika resultat.
Det saknas ännu underlag för en allsidig och uttömmande analys av riskerna för olyckshändelser och omfattningen av skadorna i det svenska samhället. FOA-studien är ett steg på vägen mot mer underbyggda slutsatser men har inte syftat till någon djuplodande eller fullständig analys. Vid sina bedömningar om framtiden i detta avsnitt får kommittén till stor del utgå från de allmänna tendenser i samhället som redan gör sig gällande. Graden av osäkerhet i dessa bedömningar beror i hög grad på tidsperspektivet. Om slutsatserna skall kunna utgöra en bakgrund till kommitténs förslag om en utvecklad räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet, är det knappast möjligt att begränsa bedömningarna till de förändringar som sker
enbart på några års sikt. Det riktigt långa perspektivet — t ex 25—30 år — har inte heller stor relevans för kommitténs arbete. Under en så lång tid kommer det längre fram att fordras nya överväganden om samhällets räddningstjänst och ytterligare förändringar i verksamheten.
Kommittén bedömer att det fram till senare hälften av 1990-talet, som kan vara en lämplig period att överblicka, inte är sannolikt att samhället kommer att förändras på ett sådant sätt att olyckshändelserna och skadorna ökar eller minskar på något mer drastiskt sätt. Något stort genomslag för nya tendenser i samhället som ger upphov till hittills okända typer av olyckor eller som tvärtom eliminerar praktiskt taget alla slag av risker är det inte realistiskt att räkna med. För bedömningar av den framtida hotbilden förefaller det mer rimligt att utgå från de olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen som redan är kända. Takten i förändringarna kan emellertid på en del områden bli en annan än den som vi har varit vana vid.
När det först gäller den tekniska utvecklingen får vi räkna med åtskilliga nya metoder och processer i industriproduktionen. Ett stort antal nya produkter och material, framför allt inom den starkt växande kemiska industrin, kommer liksom hittills att utvecklas och användas kommersiellt i mycket stor skala. Ny teknik kommer vidare att utnyttjas för olika uppgifter inom både produktionen och den övriga hanteringen av varorna. Många nya processer, ämnen och transportmetoder kan komma att medföra tidigare okända risker för olyckor. Genom att produktionen i takt, med tillkomsten de allt fler elektroniska hjälpmedlen blir mer komplicerad ökar riskerna för att även små skador skall leda till allvarliga störningar med ekonomiskt sett mycket stora verkningar. I en pessimistisk bedömning av den framtida utvecklingen dominerar dessa faror.
Enligt kommitténs mening finns det emellertid underlag också för ett positivt synsätt. En allt större del av industriproduktionen kommer att ske i högautomatiserade former. Den centrala manövreringen av många proces- ser kommer att fortsätta öka. Resultatet blir att allt färre människor kommer att behöva utsättas för risker när de bevakar farliga rutinarbeten. En allt större enhetlighet i den tekniska utrustningen kan vidare göra det lättare för människor som byter arbetsplats att anpassa sig till nya förhållanden och för företagen att tillgodose kraven på säkerhet i arbetet.
Den tekniska utvecklingen ger också bättre möjligheter än tidigare att upptäcka och kontrollera de flesta nya riskerna. Skyddssystemen kan med enkla medel göras effektivare. Genom en alltmer utbredd användning av mikroelektronik och datateknologi blir det möjligt att ännu noggrannare övervaka driften av både stora och små produktionsanläggningar. Även transporterna kan genom fortsatta tekniska framsteg göras betydligt säkrare. Nya satellitbaserade alarmeringssystem innebär att fartyg eller flygplan som råkar i nöd snabbt kommer i kontakt med räddningsorganen och att de senare på ett enkelt sätt kommer att kunna lokalisera de nödställda.
Till ett mer optimistiskt synsätt hör också att tekniken inte längre ensidigt gynnar stordriften inom industrin och transportverksamheten. Genom den pågående utvecklingen av informationsöverföringen kan en rationell pro- duktion i större utsträckning än förr komma att bedrivas i decentraliserade former. För en del av produktionen kan det minska kraven på transporter av råvaror och färdiga produkter — och omfattningen av resorna till och från
arbetet. För andra delar av produktionen leder den mer decentraliserade tillverkningen till ökade transporter av råvaror och färdiga produkter. Oavsett vilket mönster som kommer att dominera ökar sannolikt de kommersiella kontakterna mellan olika företag och produktionsställen. Det ger i stället fler långväga persontransporter med bl a flyg och tåg än för närvarande.
Den tidigare starka tillväxten av de största tätorterna i landet började under 1970-talet visa tendenser att avta. Om koncentrationen av befolkning och näringsliv inte går lika snabbt som tidigare, kan detta få betydelse även för den sociala utvecklingen. En ökad balans i utvecklingen av stora, medelstora och små orter gör det i viss mån lättare att begränsa de sociala och andra problem som följer med tätortstillväxten. Det blir vidare mer naturligt att vid utformningen av miljön ta lokala hänsyn.
Till de sociala förändringarna hör också flera faktorer som har med människans egen utveckling att göra. Även om miljön förbättras kan växande påfrestningar av olika slag för ett antal människor innebära fler och större risker för olyckor. Ökningen av antalet anlagda bränder anses i stor utsträckning ha sådana orsaker. Drogmissbruk leder ofta till olyckshändelser av olika slag. Ökad fritid är självfallet en positiv faktor men kan få betydelse för utvecklingen av olyckor och skador, om allt fler använder fritiden för spänningsfyllda och riskbetonade sysselsättningar.
Samtidigt blir många människor genom ökad allmän utbildning och en effektivare information om förebyggande åtgärder bättre anpassade till den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Utbildning och information ökar medvetenheten om riskerna för olyckor och om de åtgärder som var och en kan vidta för att i ökad utsträckning undvika dern. Till detta hör att allt fler blir medvetna om att människan är den svaga länken och att den enskilde själv kan göra mycket för att eliminera hotet om fler och större olyckor. Ett stort antal människor ställer ökade krav på trygghet och för många av dessa blir skyddet mot olyckor en vardaglig rutin.
Efter en sammanvägning av de olika faktorerna finner kommittén inte stöd för att olyckshändelserna i det svenska samhället skulle komma att öka drastiskt under återstoden av detta sekel. Det är sant att samhället har blivit sårbarare. Små störningar kan i allt fler fall lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och en del av den sociala utvecklingen leder också till att skeendet kan kontrolleras bättre än hittills. Människors stigande krav på ett effektivt skydd mot olyckor och det ökande intresset hos många att själva vidta skyddsåtgärder verkar i samma riktning.
Som en bakgrund till sina överväganden och förslag i detta betänkande anser kommittén det mest rimligt att utgå från en framtida olycks- och skadebild som i stort överensstämmer med den nuvarande. För en del typer av olyckor kommer skadorna att öka, för andra bör de kunna minska. Det är möjligt att dessa förändringar i det tidsperspektiv som kommittén har valt kommer att ta ut varandra. En sådan utveckling förutsätter emellertid att det finns en effektiv räddningstjänst som kan anpassas till förändringarna i samhället. Enligt kommitténs bedömning är det möjligt att genom aktivare förebyggande åtgärder och en utvecklad räddningstjänst väsentligt minska de skador som humanitärt och ekonomiskt i fortsättningen kan leda till stora förluster både för enskilda och för samhället.
1.2. Räddningstjänstkommitténs uppdrag
1.2.1. Direktiven till kommittén1
Räddningstjänstkommitténs uppdrag var ursprungligen att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer. Till utredningsuppdraget hörde också, framgår det av regeringens direktiv (Dir 1979z36), att klarlägga vem som bör ha ansvaret för att geotekniska undersökningar och förebyg- gande åtgärder mot jordskred vidtas. Kommittén skulle vidare enligt de ursprungliga direktiven behandla frågor om ersättning för vissa ingrepp enligt brandlagen och om regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 har kommittén slutfört sina överväganden om ersättning för skador på grund av naturolyckor och om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred.
Genom tilläggsdirektiv (Dir 1979157) utvidgades kommitténs uppdrag till att omfatta frågan om inrättande av en statlig kommission för undersökning av allvarliga olyckor. Kommittén har även i denna del fullgjort sitt uppdrag. Vidare skulle kommittén förutsättningslöst pröva frågan om huvudmanna- skapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Till begreppet räddningstjänst hör i det här sammanhanget enligt direktiven inte bara den verksamhet som avses i 1 å brandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att samhället skall kunna avvärja eller begränsa skador som följer av olyckor och liknande händelser. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverk- samhet. Kommittén bör enligt direktiven särskilt beakta att ett effektivt utnyttjande av resurser som finns eller som kan byggas upp hos statliga, kommunala, landstingskommunala och enskilda organ har väsentlig bety- delse för en effektiv räddningstjänst. Vidare fordras en effektiv ledning av räddningsarbetet. För denna krävs en god planläggning och en god samordning mellan de organ som deltar i verksamheten, framhålls det i direktiven.
Oavsett vilken ställning kommittén tar i frågan om huvudmannaskapet bör kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som förbättrar förutsätt- ningarna för en effektiv räddningstjänst. Behovet att samordna räddnings- arbetet inom större geografiska områden bör särskilt uppmärksammas. Enligt direktiven gäller det tex när en händelse fordrar räddningsinsatser både till lands och till sjöss och när sådana åtgärder måste vidtas i flera län samtidigt. Kommittén bör dessutom undersöka om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller planläggning, regional ledning och ingrepp i annans rätt skall kunna tillämpas också i situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. En sådan möjlighet skulle kunna vara av betydelse för det saneringsarbete som vidtar efter själva bekämpningen (räddningstjän- sten) vid ett omfattande oljeutflöde, framhålls det i direktiven.
Kommittén bör vidare överväga frågan om en skärpning av bestämmel- serna i brandlagen om skyldighet för bl a vissa industriföretag med riskfylld verksamhet att vidta förebyggande åtgärder. Det bör också prövas om en industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m m som industrins verksamhet orsakar.
Genom ytterligare tilläggsdirektiv (Dir 1983z4) har regeringen uppdragit
| - 1 Direktiven i dess hel-
het redovisas i Bilaga A till betänkandet. En redogörelse för bakgrun- den till direktiven — bl a en översikt över rädd- ningstjänstfrågornas behandling i riksdagen åren 1976—81 — har läm- nats i kommitténs tidi- gare betänkande (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst.
åt kommittén att överväga frågor om en utökad beredskap mot kemikalie- olyckor. Kommittén skall vidare enligt dessa senare tilläggsdirektiv behandla frågor om vissa brandförebyggande åtgärder. Det gäller bl a brandskydd i andra lokaler än bostäder. Redogörelser för kommitténs uppdrag inom de nu redovisade områdena lämnas i kapitel 12 och 13 i samband med kommitténs överväganden av dessa frågor.
1.2.2. Särskilda beslut av regeringen m m
Statens brandnämnd hemställde i skrivelse den 20 oktober 1977 om ändring i brandlagens regler om tjänsteplikt så att länsstyrelsen får möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledningen. Skrivelsen har remissbehandlats och med remissin- stansernas yttranden överlämnats till räddningstjänstkommittén.
Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensionering m in av kommunernas styrkor i beredskap för räddningstjänst. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämnden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunförbundet avstyrkte förslaget i yttrande den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövs ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader är motiverade. Regeringen har överlämnat handlingarna i ärendet till räddningstjänstkommittén och har gett kommittén i uppdrag att överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan.
Länsstyrelserna i Kalmar län och i Malmöhus län tog i skrivelser till regeringen under år 1980 upp frågor som snöovädren vintern 1978/79 aktualiserade. Länsstyrelserna avgav rapporter med redovisning av bl a erfarenheter från räddningstjänst- och undsättningsarbetet. Till rapporterna fogades en rad förslag avsedda att förbättra planläggning, beredskap och samhällsinsatser. Förslagen avser bl & beredskapstjänst för länsstyrelseper- sonal som skall ingå i räddningsledningen, möjligheter att förbjuda privat biltrafik under svåra vägförhållanden, bättre väderinformation och effekti- vare sambandsmöjligheter.
Enligt den av regeringen beslutade förordningen (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall får länsstyrelsen numera, om det behövs på grund av särskilt svåra väderförhållanden eller liknande omständigheter, helt eller delvis förbjuda fordonstrafik på vissa vägar eller inom vissa områden. Regeringen har i övrigt konstaterat att flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp hör till dem som räddningstjänstkommittén enligt sitt uppdrag skall utreda. Övriga frågor som har samband med erfarenheterna från snöovädren bör enligt regeringen lämpligen också övervägas av kommittén. I awaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör det enligt regeringen ankomma på länsstyrelserna att med de medel som står till förfogande vidta de åtgärder som kan anses påkallade. Regeringen har förordnat att länsstyrelsernas skrivelser och rapporter med anledning av snöovädren skall överlämnas till räddningstjänstkommittén.
I betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig framhöll utredningen om sjukvården i krig att både fredssjukvårds- och beredskapsskäl motiverar en
längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikoptrar. Efter remissbehandling förordnade regeringen att betänkandet i de delar som innehållet berör frågan om sjuktransporter skulle överlämnas till räddningstjänstkommittén. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 har kommittén slutfört sina överväganden i denna fråga.
Statens brandnämnd hemställde i en skrivelse den 2 februari 1977 — med hänvisning till att kommuner årligen förorsakas kännbara släckningskostna- der vid brand i vegetation i samband med militära övningar — att regeringen skulle överväga dels om ersättning till kommun av statsmedel i dessa fall bör utgå för hela släckningskostnaden, dels om ersättningen bör bestridas ur anslaget för försvarsmakten. Regeringen har förordnat att brandnämndens framställning och övriga skrivelser i ärendet skall överlämnas till räddnings- tjänstkommittén.
Länsstyrelsen i Malmöhus län hemställde i en skrivelse den 3 mars 1980 att regeringen skulle vidta de åtgärder som behövs för att effektivisera ledningen på civil sida och samarbetet med militärbefälhavarna vid katastroflägen ifred när fler än ett län berörs. Länsstyrelseni Kalmar län avgav den 5 mars 1980 en rapport med erfarenheter från en klorgasövning i Kalmar hösten 1979. I en skrivelse till regeringen i anslutning till rapporten lämnades även förslag till åtgärder för att beredskapen mot sådana olyckor skulle kunna förbättras. Regeringen har förklarat att räddningstjänstkommittén enligt sina direktiv skall behandla de frågor som länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län tar upp i sina skrivelser. Regeringen har överlämnat skrivelserna till kommit- tén.
I regeringens proposition (1980/81:90, bil 2) om bl a ökad beredskap mot olyckor i kärnkraftsanläggningar föreslogs att räddningstjänstkommittén skulle få i uppdrag att i samverkan med bl a Sveriges Radio AB granska hur radion, särskilt lokalradion, bäst skall användas för att informera allmänhe- ten vid katastrofer. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgänglighet i nödsituationer bör, enligt vad som sägs i propositionen, också övervägas. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (JoU 1980/81:24, rskr 1980/811274).
Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden (UMI) avgav i februari 1978 betänkandet (SOU 1978:25) Etablering av miljöstö- rande industri till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet. I betänkandet behandlas vissa frågor om räddningstjänst i samband med industriverksamhet. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har överlämnat betänkandet och remissyttrandena i de delar som gäller räddningstjänsten till räddningstjänstkommittén.
Frågor om falsk alarmering vid Ringhals kärnkraftsanläggning togs upp i en skrivelse till regeringen från den lokala säkerhetsnämnden vid kärnkrafts- anläggningen den 30 juni 1982. Flera falska larm har inträffat i Ringhals. Beskeden till allmänheten om larmens karaktär har emellertid dröjt. Enligt säkerhetsnämnden har detta berott på att lokalradions redaktion i Varberg inte har haft möjligheter att själv starta sändningar. Säkerhetsnämnden har hemställt om att Varbergs-redaktionen snarast skall få utrustning för detta. Regeringen har överlämnat skrivelsen till räddningstjänstkommittén.
Statens strålskyddsinstitut överlämnade i maj 1983 till regeringen en rapport med sammanställning av erfarenheterna från samordningen av
svenska myndigheters åtgärder i samband med störtningen av den sovjetiska satelliten Kosmos 1402 i början av året. Regeringen har överlämnat rapporten till räddningstjänstkommittén.
1.3. Kommitténs tidigare betänkanden och rapporter
1.3.1. Undersökning av allvarliga olyckshändelser
Räddningstjänstkommittén har den 15 januari 1980 till statsrådet och chefen för kommundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. I betänkandet föreslås att alla slags allvarliga olyckshändelser med undantag av luftfarts- och sjöfartsolyck- or skall undersökas av en självständig statlig undersökningskommission.
Efter remissbehandling av förslaget har regeringen med utgångspunkt i kommitténs förslag tillsatt en särskild kommitté (Dir 1981:12) med uppdrag att undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Kommittén skall också närmare överväga regler och arbetsformer för en framtida samordning av verksamheten med de kommissioner som för närvarande utreder luftfarts- och sjöfartsolyckor. Kommittén har hittills utrett fem olyckor. Utredning pågår för närvarande av sex allvarliga händelser.
1.3.2. Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna
Räddningstjänstkommittén har på särskilt uppdrag — och efter föreskrivet samråd med Civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och statens strål- skyddsinstitut — övervägt frågan om alarmering utomhus med s k tyfoner vid kärnkraftstationerna. I den rapport som överlämnades till regeringen den 2 december 1980 redovisade kommittén ett förslag till tyfonalarmering inom ca 15 km från kärnkraftstationerna. I sitt förslag till ökad beredskap mot kärnkraftsolyckor (prop 1980/81:90, bil 2) följde regeringen i huvudsak kommitténs förslag. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274). Planeringen av det föreslagna alarmeringssys- temet pågår. Utbyggnaden beräknas vara slutförd under år 1984.
1.3.3. Samhällets räddningstjänst
I principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst, som överlämnades till statsrådet och chefen för kommundepartementet den 13 oktober 1981, har kommittén behandlat huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten och frågor som sammanhänger med dessa överväganden. Kommittén har redovisat bl a allmänna riktlinjer för en ökad samordning som skulle leda till en effektivare räddningstjänst. Principbetän— kandet har remissbehandlats. Regeringen har i skrivelse till riksdagen (1982/83:22) framfört sin syn på dessa frågor. En redogörelse för kommitténs överväganden och för remissinstansernas och regeringens bedömningar lämnas i avsnitt 1.4 — och i de olika kapitel i detta betänkande där kommittén slutligt tar ställning till frågor som har berörts i principbetänkandet.
1.3.4. Ersättning för skador på grund av naturolyckor
Kommittén har den 17 december 1981 till statsrådet och chefen för kommundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1982zl) Ersätt- ning för skador på grund av naturolyckor. Försäkringsgivarna har på kommitténs initiativ kommit överens om ett system med utökat försäkrings- skydd som avser att tillgodose behovet av ersättningar vid så gott som alla slag av naturolyckor. I betänkandet behandlas de principer som enligt denna överenskommelse bör gälla för ersättning till följd av naturolyckor. Statsmakterna har beslutat om principer som i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag i betänkandet (prop 1983/84:6, BoU 1983/8416, rskr 1983/84:41).
1.3.5. Sjuktransporter med helikopter
Sedan betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig hade överlämnats till kommittén genomförde kommittén under en 14-månadersperiod åren 1980—81 en försöksverksamhet med sjuktransporter i helikopter. Resultaten av försöksverksamheten har redovisats i rapporten Sjuktransporter med helikopter som kommittén den 8 juni 1982 överlämnade till statsrådet och chefen för kommundepartementet. I rapporten har kommittén föreslagit en permanent organisation för luftburna sjuktransporter. Rapporten har remissbehandlats. Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.
1.3.6. Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred
I delbetänkandet (Ds Fö 1983z2) Geotekniska undersökningar och förebyg- gande åtgärder mot skred, som den 16 december 1983 har överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, föreslår kommittén ett system för genomförande och finansiering både av de geotekniska under- sökningar och av de stabiliseringsåtgärder i skredförebyggande syfte som kommer att fordras i översiktligt kartlagda riskområden. Enligt kommittén bör ansvaret för undersökningar och åtgärder delas mellan i första hand staten och berörda kommuner. Betänkandet har remissbehandlats. Även detta ärende bereds för närvarande inom regeringskansliet.
1.4. Principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst
1.4.1. Kommitténs överväganden och förslag
Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet Samhällets räddnings— tjänst präglas den allmänna räddningstjänsten — den del av räddningstjänsten som regleras i brandlagen och som kommunerna har huvudansvaret för — av sin starkt decentraliserade organisation. Beredskapen har anpassats till frekvensen och omfattningen av de olyckor som brukar inträffa lokalt. Personalen i beredskap är i allmänhet tillräckligt dimensionerad för de allra
flesta insatserna. Det går som regel också att förstärka styrkorna i beredskap med egen räddningstjänstpersonal som är ledig eller med närliggande kommuners styrkor i beredskap. Räddningstjänstorganen har i allmänhet en modern och effektiv teknisk utrustning.
Räddningstjänstkommittén konstaterade också i det tidigare betänkandet att den allmänna räddningstjänsten i regel fungerar bra i situationer när det gäller att rädda liv och att i övrigt bekämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, tex bränder i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Kommittén påpekade emellertid att många av de anställda inom den allmänna räddningstjänsten känner osäkerhet inför allvarliga olyckor av andra slag, framför allt sådana som sker sällan, t ex olyckor med kemikalier. Det kan också vara svårt för räddningsorganen att effektivt bekämpa stora oljeutflöden, omfattande skogsbränder eller andra olyckor med betydande verkningar. Det brister enligt erfarenhet framför allt i lednings- och sambandsarbetet vid dessa stora olyckor, menade kommit- tén.
Enligt övervägandena i principbetänkandet har skillnaderna i riskerna och i resurserna mellan olika kommuner lett till omfattande olikheter i räddningstjänstens organisation både mellan stora och små kommuner och mellan kommuner av ungefär samma storlek sett till invånarantalet. Även kunnandet varierar, beroende på att de praktiska erfarenheterna av räddningstjänstarbetet och standarden på utbildning och övningar är olika från kommun till kommun.
Kommittén framhöll att den allmänna räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa bör utgöra basen även i en framtida verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen under vissa förutsättningar skall ingripa vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning och annat nödläge. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara att rädda männis- koliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningstjänsten bör dessutom även i fortsättningen avvärja eller begränsa skada på egendom eller i miljön.
I principbetänkandet diskuterade kommittén också möjligheterna att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Enligt kommitténs preliminära överväganden talar flera skäl för att den allmänna räddningstjänsten utvidgas genom att räddningstjänstorganen åläggs ett visst ansvar även för att avvärja eller begränsa skador vid de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser —t ex svåra snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Räddningstjänstkommittén ansåg vidare att det bör prövas om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu, när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående, utan också på ett tidigare stadium, när en olycka hotar att inträffa. Räddnings- organen skall vidare enligt kommitténs preliminära överväganden kunna få till uppgift att påtala brister i förebyggande åtgärder som avser även andra nödlägen än brand.
Slutligen bör den allmänna räddningstjänstens organ, menade kommittén, i följande avseenden kunna överta ansvar från eller få uppgifter inom ramen för främst den särskilda räddningstjänsten:
El
Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; D Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser; El Ansvar för sjöräddningstjänsten i hamnområden, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; EI Utökade uppgifter i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggning- ar, bl a indikering och skyldighet för ledningspersonal att ingå i länsstyrelsens fasta organisation; D Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen åt sjukvårds-
huvudmännen.
Genom användningen av andra samhällsresurser än den allmänna räddnings- tjänstens egna kan räddningstjänstorganen få möjligheter att på en relativt bred front förstärka sina resurser, förklarade kommittén. Ett utökat samarbete med civilförsvaret och det militära försvaret bör kunna bli till nytta för utveckling av räddningstjänsten. Förbättringar behöver emellertid ske även inom räddningstjänstens egen verksamhet. Kommittén menade att det är nödvändigt med en mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större geografiska områden än som hittills har förekommit.
Enligt överväganden i principbetänkandet kan en en mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större geografiska områden ske genom
(1) Ett ändrat huvudmannaskap i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller (2) En väsentligt utökad samverkan mellan räddningstjänstorganen inom ramen för nuvarande kommunala huvudmannaskap.
Resurserna i den allmänna räddningstjänsten skulle bli mycket väl integre- rade geografiskt i ett system med en enda huvudman, staten. Med staten som huvudman borde det vara möjligt att effektivare än för närvarande planera verksamheten, dimensionera styrkorna och utbilda personalen, ansåg kommittén. Ökad enhetlighet i materiel och utbildning skulle det också gå att uppnå. Ett statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten skulle å andra sidan fordra en mer omfattande administrativ apparat på central och sannolikt på regional nivå. Ett övertagande skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En annan nackdel är att ett förstatligande sannolikt skulle eliminera en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring som den allmänna räddningstjänsten för närvarande har.
En geografiskt sett väl integrerad användning av resurserna skulle också gå att åstadkomma med det mer begränsade antal huvudmän som landstings- kommunerna utgör. I ett sådant system skulle flera av fördelarna med ett statligt huvudmannaskap kunna uppnås. Men även flera av nackdelarna med en statlig allmän räddningstjänst skulle sannolikt känneteckna alternativet med landstingskommunerna som huvudmän för den allmänna räddnings- tjänsten. Till bilden hör att den allmänna räddningstjänsten, även om landstingskommunerna svarar för ambulansverksamheten, är en för dessa främmande verksamhet.
Räddningstjänstkommittén bedömde att nackdelarna med ett statligt eller
landstingskommunalt övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten är större än fördelarna. Kommittén ansåg att den lösning som ligger närmast till hands i en diskussion om en effektivare allmän räddningstjänst år att kommunerna i betydligt större utsträckning än för närvarande själva organiserar en gemensam användning av resurserna. En hel del har redan gjorts genom den samverkan som förekommer. Möjlighe- terna att inom betydligt fler områden väsentligt utöka samarbetet bedömde kommittén som goda. Kommittén föreslog mot den bakgrunden ett oförändrat kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjän- sten. För ett bibehållet huvudmannaskap talade enligt kommittén också faktorer av annat slag än de som har med effektiviteten att göra. En sådan faktor är att många företrädare för de kommunala politiska organen upplever det som väsentligt att varje kommun har möjligheter att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation.
Om samverkan på ett framgångsrikt sätt skall kunna höja den allmänna räddningstjänstens effektivitet fordras emellertid ett system med riktlinjer för samarbetet, ansåg kommittén i principbetänkandet. Framför allt krävs det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger. En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation. I områden där det med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas förutsättningar för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunerna att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Det kan gälla administrativ ledning, särskild befälsberedskap, speciell utrustning, övningar, planering eller förebyggande åtgärder.
Kommittén ansåg att samarbetet inom den allmänna räddningstjänsten skall få utvecklas genom frivilliga åtgärder från kommunernas sida. Samarbetet kommer att utvecklas bäst om de lokala organen själva tar de initiativ som behövs och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. Även med en kommunal självbestämmanderätt är det emellertid angeläget med ett nära samråd mellan kommunerna och de berörda statliga centrala och regionala organen. De statliga organen samlar erfarenheter om samarbete från många håll och kan genom allmän rådgivning förmedla dessa erfarenheter till olika kommuner..
Ett system för en väsentligt utökad samverkan fordrar emellertid en indelning av landet i lämpliga geografiska samverkansområden, s k rädd- ningsregioner. Statsmakterna bör fastställa principer för en sådan indelning, framhöll kommittén. Arbetet med indelningen bör ske i huvudsak på lokal och regional nivå. Avvägningar med hänsyn till olika intressen kan komma att behövas på regional och slutligen på central nivå.
Enligt principbetänkandet kommer ett utökat regionalt samarbete mellan kommunerna att förändra länsstyrelsens samordningsuppgifter inom rädd- ningstjänsten. Fortfarande kommer det emellertid att behövas ett statligt organ på länsnivå inom räddningstjänsten. Bland annat kommer det även i fortsättningen att vara nödvändigt att regionalt samordna den allmänna räddningstjänsten med de olika formerna av särskild räddningstjänst.
På central nivå bör det bildas en ny myndighet för handläggning av frågor om civilförsvar och fredsräddningstjänst, ansåg kommittén vidare. En sådan omorganisation är nödvändig om en integration av uppgifter i freds- och
krigsräddningstjänsten på lokal och regional nivå skall kunna genomföras. Räddningstjänstkommittén föreslog att det skulle tillsättas en organisa- tionskommitté med uppgift att närmare utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala verket. Organisationskommittén borde även utarbeta en plan för genomförande av den nya organisationen.
En förbättring av räddningstjänsten kan ske även genom andra åtgärder än en ökad kommunal samverkan. Kommittén hade emellertid inte möjligheter att i principbetänkandet redovisa mer detaljerade förslag till sådana åtgärder. Kommittén berörde i stället mer översiktligt ett antal frågor som ytterligare skulle övervägas i det fortsatta arbetet. Som kommittén framhöll samverkar huvudmännen inom räddningstjänsten med flera statliga organ och även med privata organisationer. De olika former av räddningstjänst som förekommer i dagens samhälle kan enligt kommitténs mening inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripanden av flera slag av räddningstjänst, framför allt om den är av större omfattning. För att samhällets räddningstjänstorgan skall kunna ingripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effektivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. Kommittén ansåg att en så långt möjligt enhetlig lagstiftning omfattande de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets räddningstjänst kan stimulera ett sådant samar- bete. 4
En ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten förutsätter att kommunerna, som redan har berörts, i större utsträckning än hittills får möjligheter att använda redan befintliga resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstjänst. Den planerade kommunanknutna civilförsvars- verksamheten kan komma att stimulera till en ökad samordning av de fortsatta investeringarna i materiel, så att denna materiel kan användas i både freds- och krigsräddningstjänsten. En förstärkning av den allmänna räddningstjänstens personal med civilförsvarspersonal och vapenfria tjän- stepliktiga är också angelägen. Kommittén ansåg vidare att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills skall kunna användas i fredsräddningstjänsten. Inte bara civilförsvaret och det militära försvaret utan också andra, t ex många industriföretag, har resurser som är använd- bara i den allmänna räddningstjänsten, framhölls det i principbetänkandet. Kommittén menade att varje företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet bör ha en viss grundberedskap mot olyckor i eller till följd av verksamheten. Företagens verkskydd kan vara en viktig resurs i det här sammanhanget.
Kommittén tog också upp olika frågor i samband med förebyggande åtgärder. Regler som syftar till förebyggande av olika slags olyckor finns i ett antal olika författningar. I principbetänkandet diskuterade kommittén möjligheten att ålägga företag och enskilda med riskfylld verksamhet en generell skyldighet att vidta förebyggande åtgärder inte bara mot bränder utan även mot andra slag av olyckor.
Kommittén behandlade slutligen också översiktligt vissa andra frågor som hör till de förebyggande åtgärderna, Framför allt gällde det information om risker och skyddsåtgärder. Andra åtgärder som kommittén pekade på i sina överväganden om möjligheterna att skapa en effektivare räddningstjänst avsåg de 5 k frivilligorganisationernas arbete, alarmeringen av räddnings- tjänstorganen och forsknings- och utvecklingsarbetet.
1.4.2. Remissinstansernas bedömningar
Remissinstanserna har nästan genomgående varit positiva till räddnings- tjänstkommitténs synpunkter på frågan om den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Flera remissinstanser uttalar sig för att räddnings- tjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa redan när fara föreligger för att ett nödläge eller en liknande händelse skall inträffa. Den nuvarande brandlagstiftningen har i en del fall fått brandförsvaret att tveka om det skall påbörja en insats eller inte, framhålls det. Remissinstanserna stöder framför allt kommitténs preliminära bedömning att den allmänna räddningstjänstens skyldigheter skall omfatta ingripanden även vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner, tex vid svåra snöoväder eller långvariga elavbrott. Även kommitténs synpunkter på avgränsningen av uppgifterna mellan den allmänna räddningstjänsten och de olika formerna av särskild räddnings- tjänst har ett brett stöd.
Några remissinstanser är däremot tveksamma till kommitténs preliminära bedömning att räddningstjänsten skall svara för förebyggande åtgärder även mot andra olyckor än brand. Tveksamheten grundas på att räddningstjän- storganen enligt remissinstansernas bedömningar inte har resurser och kunnande för dessa uppgifter. De flesta räddningstjänstorganen har svårt att hinna med redan den nuvarande kontrollen av skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder mot brand, betonas det i flera yttranden. Några remissinstanser anser skyldigheten olämplig också med hänsyn till det ökade juridiska ansvar som en utvidgning av verksamheten skulle innebära. Enligt flertalet yttranden behöver de utökade skyldigheterna på samtliga redovi- sade punkter preciseras bättre än som har skett i samband med kommitténs preliminära överväganden. För att det skall bli möjligt fordras att de ekonomiska konsekvenserna för huvudmännen kan klarläggas, framhåller remissinstanserna.
Samtliga remissinstanser med några få undantag är positiva till ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. Av de kommunala remissinstanserna förordar endast en ett statligt huvudmanna- skap. Svenska kommunförbundet ger i sitt yttrande uttryck för många av de synpunkter som framförs av enskilda kommuner. Kommunförbundet instämmer i kommitténs bedömning att ett ändrat huvudmannaskap skulle innebära en försämring jämfört med nuvarande organisation. Kommitténs egna undersökningar visar enligt förbundet att allmänhetens engagemang är en faktor av stor betydelse och att kommunerna och deras politiska företrädare slår vakt om räddningstjänsten. Det är väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt område direkt påverka räddningstjän- stens resurser och organisation. Genom en organiserad samverkan mellan kommunerna kan samhällsekonomiska och effektivitetsmässiga fördelar emellertid vinnas. En samverkan som bevarar det lokala engagemanget och motverkar en ökad byråkratisering bör enligt kommunförbundets mening vara den bästa garantin för en räddningstjänst som tillgodoser både samhällets och de enskilda människornas behov.
Även de fackliga organisationerna — Landsorganisationen, Tjänstemän- nens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR och Brandmän— nens riksförbund — är positiva till ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap.
Svenska brandbefälets riksförbund framhåller att det inom förbundet inte finns någon uttalad önskan om ett ändrat huvudmannaskap. Medlemmarna har den uppfattningen att en annan huvudman endast i ringa män skulle kunna åstadkomma annat än marginella effektivitetsökningar. Den efter- strävade ökningen av effektiviteten bör enligt förbundets mening kunna ske inom ramen för ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Slutligen skall nämnas att också flertalet statliga myndigheter, bl a samtliga länsstyrelser som har yttrat sig, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriför- bund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund anser ett fortsatt kommunalt huvud- mannaskap vara mest lämpligt.
Några remissinstanser är inte helt positiva men avvisar för den skull inte förslaget om ett bibehållet kommunalt ansvar för den allmänna räddnings- tjänsten. Riksrevisionsverket anser att det mot bakgrund av de tungt vägande fördelar med ett förändrat huvudmannaskap som kommittén pekar på i betänkandet borde ha varit möjligt att göra en mer ingående prövning av detta alternativ. Generaltullstyrelsen är tveksam till kommitténs förslag att det nuvarande kommunala huvudmannaskapet skall bibehållas. Enligt generaltullstyrelsens uppfattning har kommittén inte redovisat tillräckligt tungt vägande skäl som uppväger alla fördelarna med ett statligt huvudman- naskap.
Remissinstanserna stöder nästan över lag räddningstjänstkommitténs förslag om en ökad samverkan inom lämpliga regioner. Ett väsentligt ökat samarbete fordras för att den allmänna räddningstjänsten inom ramen för sina resurser skall fungera så effektivt som möjligt. Flertalet remissinstanser instämmer också i kommitténs bedömning att samverkan bör åstadkommas på frivillig väg. Kommunerna skall själva få bestämma om samarbetets innehåll, anser remissinstanserna.
Svenska kommunförbundet framhåller att förbundet är berett att via förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommun- erna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Däremot är förbundet tveksamt till effekterna av en för hela riket fastställd indelning av kommunerna i samarbetsregioner. Enligt förbundets erfarenhet fungerar kommunal samverkan bäst om den har vuxit fram helt på frivillig väg som ett uttryck för behovet att samordna resurserna till kommuninvå- narnas nytta. Att ovanifrån trycka på kommunerna en viss organisatorisk ram för samarbetet kan enligt kommunförbundets mening snarare komma att försvåra än stimulera samarbetet. Förbundet anser att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut fattas om en obligatorisk indelning i samarbetsregioner.
Emellertid stöder också många remissinstanser — samtliga statliga myn- digheter, de fackliga organisationerna och ett antal enskilda kommuner — kommitténs förslag om en av kommunerna utarbetad men av staten fastställd indelning av landet i räddningsregioner. Några remissinstanser anser att en uppbyggnad av räddningsregioner baserad på enbart frivilliga åtgärder skulle ta orimligt lång tid. En styrning från statsmakternas sida är därför nödvändig om den föreslagna samverkan skall ge önskvärda positiva effekter inom överskådlig tid, menar dessa instanser.
När det gäller kommitténs överväganden om organisationen på regional
och central nivå i den allmänna räddningstjänsten är remissinstanserna nästan över lag positiva till de redovisade slutsatserna. Även kommitténs preliminära bedömningar av de övriga åtgärder som fordras för en ökad effektivitet får ett positivt bemötande. Som exempel kan nämnas att ingen av remissinstanserna motsätter sig kommitténs bedömning att det bör finnas en enhetlig lagstiftning som omfattar de grundläggande reglerna för samhällets räddningstjänst.
1.4.3. Regeringens skrivelse om huvudmannaskapet m m
Den dåvarande regeringen anslöt sig i skrivelse till riksdagen (1982/83:22) till räddningstjänstkommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning i huvudmannaskapsfrågan. För att största möjliga effektivitet skall uppnås behövs det en samverkan mellan kommuner i lämpliga regioner. Regeringen framhöll att denna ökade samverkan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner. Regionerna bör få bildas på frivillig väg. Den närmare utformningen av kommunernas samverkan måste grundas på de lokala behoven och förutsättningarna. Regeringen ansåg att statsmakterna bör ta fasta på kommunförbundets erbjudande att genom förbundets länsavdel- ningar ta initiativ till överläggningar mellan kommunerna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Regeringen ansåg att detta arbete bör komma igång så snabbt som möjligt och att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut om en obligatorisk indelning i samarbetsregioner fattas. Överläggningarna bör ske i samarbete med länsstyrelserna och berörda statliga centrala myndigheter.
När det gäller organisationen på statlig regional och central nivå i den allmänna räddningstjänsten instämde regeringen i stort i kommitténs och remissinstansernas bedömningar. Samma sak gäller de övriga åtgärder för bl a ökad samordning som kommittén bedömde lämpliga, t ex genomföran- det av en enhetlig räddningstjänstlagstiftning. Kommitténs preliminära synpunkter behöver emellertid övervägas ytterligare, ansåg regeringen. Således är det nödvändigt att mer detaljerat precisera skyldigheterna för räddningstjänsten att ingripa, framhölls det i skrivelsen till riksdagen.
Regeringens skrivelse har inte föranlett civilutskottet (CU 1982/8313) att göra något särskilt uttalande. Utskottet framhåller att det därmed inte i sak har tagit ställning till de principer m ni som behandlas i skrivelsen. Om de redovisade frågorna på sedvanligt sätt underställs riksdagen, får enligt utskottet ställning tas till dem i det sammanhanget. Riksdagen har utan erinran mot civilutskottets betänkande lagt regeringens skrivelse till hand— lingarna.
1.5. Genomförandet av det återstående utrednings- arbetet
1.5.1. Allmänt om underlaget för det återstående arbetet
Kommittén fullföljer i detta slutbetänkande sina tidigare i principbetänkan- det redovisade överväganden. Principbetänkandet har varit föremål för en
omfattande remissbehandling. Innehållet har också diskuterats vid en rad regionala konferenser i bl a Svenska kommunförbundets länsavdelningars, de regionala brandförsvarsförbundens och de fackliga organisationernas regi. Kommitténs sekretariat har medverkat vid flera av konferenserna och i samband med dessa erhållit många synpunkter på de preliminära slutsatserna och förslagen i principbetänkandet.
Till underlaget för övervägandena i det föreliggande betänkandet hör också det ytterligare utredningsmaterial som har sammanställts och de bedömningar som i det sammanhanget har redovisats för kommittén av kommuner, landstingskommuner, statliga myndigheter, företag och enskilda organisationer. Kompletteringarna omfattar frågor om ansvar, arbetsupp- gifter, organisation och resurser för de olika formerna av räddningstjänst och inom sjuktransportverksamheten. Kommittén har vidare erhållit skrivelser från en del myndigheter och organisationer med både synpunkter och förslag till åtgärder avsedda att göra räddningstjänsten effektivare. Enstaka frågor som har aktualiserats i dessa skrivelser faller utanför ramen för kommitténs arbete och kommittén har i sådana fall överlämnat handlingarna till regeringskansliet.
1.5.2. Terminologin inom räddningstjänsten
En stor del av förslagen i detta betänkande tar form i en ny och enhetlig lagstiftning för samhällets räddningstjänst. Remissinstanserna stöder all- mänt tanken på nya bestämmelser som möjliggör en ökad samordning av samhällets och enskildas insatser i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. I samband med utformningen av förslagen till en helt ny lagstiftning om räddningstjänsten har det varit nödvändigt att överväga terminologin på räddningstjänstens område. Som närmare framgår av författningsförslagen, den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till författningsförslagen föreslår kommittén flera förändringar i de begrepp som nu används för att reglera verksamheten.
Samhällets räddningstjänst brukar delas in i
(1) Den allmänna räddningstjänsten, som griper in vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge;
(2) Flera former av särskild räddningstjänst, d v s fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar och en särskild verksamhet för bekämpning av olja eller kemikalier till havs, i kustvattnen och i vissa insjöar.
Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen (1974:80) och är på lokal nivå en uppgift för kommunerna. Brandsläckning och räddning av liv och egendom i samband med släckning är i själva verket en av kommunernas allra äldsta uppgifter. Kommunerna hade redan innan 1974 års brandlag trädde i kraft tagit på sig ett allt större ansvar även för insatser vid andra olyckor än bränder. På regional nivå har länsstyrelsen som statligt organ till uppgift att samordna kommunernas strävanden inom den allmänna rädd- ningstjänsten och att utöva tillsyn över denna. Centralt är statens brand- nämnd ansvarig förvaltningsmyndighet. Svenska kommunförbundet har
också viktiga samordnings- och serviceuppgifter inom den allmänna rädd- ningstjänsten — både centralt och på länsnivå.
Ansvaret för de olika formerna av särskild räddningstjänst ligger på flera olika statliga myndigheter. En del av dessa organ leder och samordnar räddningsarbetet samt deltar med egen personal och materiel — andra endast medverkar med sina personella och materiella resurser. Exempel på statliga myndigheter som leder eller på annat sätt deltar i den särskilda räddnings- tjänsten är B Rikspolisstyrelsen;
Överbefälhavaren;
Civilförsvarsstyrelsen;
Tullverket (kustbevakningen); Statens strålskyddsinstitut;
Sjöfartsverket; Statens järnvägar; Luftfartsverket; Televerket;
Sveriges hydrologiska och meteorologiska institut.
CIClDClClElClDD
Även när samhällets räddningstjänst, som räddningstjänstkommittén före- slår, skall regleras i en enhetlig lagstiftning kommer det att finnas ett behov av att skilja mellan den räddningstjänst som kommunerna skall vara huvudmän för och den räddningstjänst som staten skall svara för. Kommittén anser emellertid inte att de hittills använda uttrycken allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst är tillräckligt koncisa. Uttrycken som sådana kräver särskilda förklaringar som närmare anger vilket slag av räddnings- tjänst som avses. Kommittén anser att det är mer naturligt att knyta an till huvudmannaskapet för räddningstjänsten och i stället använda termerna kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst.
Kommittén anser vidare att begreppet räddningstjänst liksom hittills skall användas för att beteckna samhällets räddningstjänst, dvs den räddnings- tjänst som staten eller kommunerna är huvudmän för.
Som kommittén framhöll i principbetänkandet bör ledet räddning kunna ersätta ordet brand i många av de sammansatta begrepp som förekommer inom den kommunala räddningstjänsten. En sådan förändring i terminologin understryker den bredd som finns i den kommunala räddningstjänstens uppgifter och som ytterligare ökar genom kommitténs förslag till utvidgat ansvar för kommunerna i samhällets räddningstjänst. Erfarenheten visar att sammansättningar med ordet brand ibland leder tanken till att styrkorna bekämpar endast bränder. I rapporten om händelserna i samband med påseglingen av Almöbron i januari 1980 ifrågasätter statens haverikommis- sion om den kommunala räddningstjänstens uppgifter och resurser är tillräckligt kända av samhällsorgan och allmänheten. Enligt kommissionen kan detta i så fall vara en följd av att begrepp som brandlag och brandförsvar anger endast en del av de kommunala räddningsorganens verksamhet.
För de olika grenarna av den statliga räddningstjänsten bör de inarbetade begreppen fjäll-, flyg— och sjöräddningstjänst användas. När det gäller räddningstjänsten vid olyckor i atomanläggningar anser kommittén det lämpligt att använda den terminologi — bl a kärnkraftsanläggning, kärntek—
nisk anläggning, kärnkraftstation - som atomlagstiftningskommittén har föreslagit i betänkandet (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnenergiområ— det.1
1.5.3. Ekonomiska begränsningar
Kommitténs förslag i detta betänkande syftar framför allt till att räddnings- tjänsten skall bli effektivare. Det innebär både att insatserna skall kunna ge ett bättre resultat och att kostnaderna för åtgärderna så långt det är möjigt skall kunna begränsas. Förslagen syftar också till bättre avvägningar mellan förebyggande och skadebegränsande åtgärder. En ökad effektivitet i den förebyggande verksamheten bör efter hand kunna minska behovet av bekämpningsinsatser och beredskap i räddningsorganisationen.
Som närmare framgår av redogörelseni kapitel 15 har samtliga kommittéer fått särskilda direktiv som i princip förhindrar dessa att lägga fram förslag som leder till ökade kostnader för kommuner, stat och enskilda inom de olika verksamhetsområdena. Möjligheterna för samhället att finansiera kostnads- krävande reformer kommer för flera år framåt att vara begränsade. Kommittén har mot den bakgrunden lagt tyngdpunkten i sitt arbete på åtgärder som gör det möjligt för räddningsorganen att i större utsträckning än hittills använda de resurser i samhället som är lämpliga för räddningsinsatser men som är avsedda för andra uppgifter. Även genom ökad samverkan mellan räddningsorganen anser kommittén att det finns möjligheter att höja räddningstjänstens effektivitet. Endast på några punkter räknar kommittén med att förslagen kommer att leda till ökade kostnader. Enligt kommitténs bedömning vägs dessa emellertid upp av minskade skadekostnader.
1.5.4. Slutbetänkandets disposition
De närmaste kapitlen i betänkandet innehåller en beskrivning av nuläget när det gäller den statliga räddningstjänsten, sjuktransportorganisationen, de samverkande organens resurser och den förebyggande verksamheten. I kapitel 2 redogör kommittén för bestämmelser, uppgifter, organisation och resurser inom de olika formerna av statlig räddningstjänst: fjällräddning, flygräddning, sjöräddning, bekämpning av olja och kemikalier till havs m m samt räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. De olika avsnit- teni kapitlet innehåller också en kort statistisk översikt över omfattningen av räddningsorganisationens arbete och vissa uppgifter om kostnaderna för verksamheten. Kapitel 3 är en motsvarande redogörelse för sjuktransport- verksamheten.
I kapitel 4 beskriver kommittén bl a bestämmelser, organisation och resurser hos myndigheter och andra som samarbetar med de för räddnings- tjänsten ansvariga organen. Det gäller SOS Alarmering AB, polisen, civilförsvaret, det militära försvaret, SJ, SMHI, Sveriges Radio, Svenska brandförsvarsföreningen och industriföretagen. I kapitel 5 slutar redogörel- sen för nuläget med en beskrivning av bestämmelser och organisation för de förebyggande åtgärderna mot olyckor — framför allt förebyggande åtgärder mot bränder och olyckor vid transport med farligt gods. En redogörelse för den kommunala räddningstjänstens uppgifter, resurser och verksamhet
1 Atomlagstiftningskom- mitténs förslag utgör underlag för det förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet (prop 1983/84:60) som rege- ringen har förelagt riks- dagen.
lämnades i principbetänkandet och någon ny redovisning av nuläget inom denna del av räddningstjänsten sker följaktligen inte i detta samman- hang.
Kommitténs överväganden inleds i kapitel 6 med slutsatser och förslag när det gäller den kommunala räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. I kapitel 7 behandlar kommittén frågor om ledning och samordning av den kommunala räddningstjänsten. Övervägandena omfattar frågor om bl a regionsamarbete, dimensionering av styrkori beredskap, standardisering av materiel, planering av räddningsverksamheten och statlig tillsyn. I kapitlet behandlas också länsstyrelsens och det centrala räddningstjänstverkets roller inom både den kommunala och den statliga räddningstjänsten. Kapitel 9 är en redogörelse för kommitténs slutsatser och förslag när det gäller sjuktransportverksamheten.
I kapitel 10 överväger kommittén frågor om alarmering och om räddnings- centraler för olika former av räddningstjänst. Verksamheten inom SOS Alarmering AB diskuteras från olika utgångspunkter. När det gäller räddningscentralerna överväger kommittén formerna för en ökad samord- ning. Den automatiska alamering som håller på att utvecklas inom dets k SARSAT-systemet redovisas i kapitlet, som vidare innehåller överväganden om möjligheterna att använda rundradion för att varna allmänheten i samband med större olyckor.
Kapitel 1] omfattar kommitténs slutsatser och förslag till åtgärder när det gäller de övriga organ som samarbetar med räddningstjänstens huvudmän. I kapitlet överväger kommittén vilka krav som skall ställas på enskilda företag som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet. Kapitel 12 är en redogörelse för kommitténs förslag när det gäller de förebyggande åtgärderna mot olyckor — bl a vad som ytterligare kan göras för att enskilda skall kunna skydda sig mot olyckor. I kapitel 13 behandlar kommittén frågor om åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods, medan kapitel 14 är en redogörelse för kommitténs syn på organisationen för forskning och utveckling inom räddningstjänsten. '
Kostnaderna för samhällets räddningstjänst och principerna för finansie- ringen behandlar kommittén i kapitel 15 . Kommittén redovisar de uppgifter i sifferform som det har varit möjligt att beräkna. Slutsatserna i övrigt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna beskriver kommittén enbart i kvalitativa termer. Kapitlet avslutas med ett sammanfattande omdöme om det ekonomiska och humanitära värdet av kommitténs förslag i betänkan- det.
Kapitel 16 är en specialmotivering till kommitténs författningsförslag.
1.5.5. Uppdrag till det nya räddningstjänstverket att utveckla principerna för organisationen
Kommittén vill framhålla att den inte har haft till uppgift att utforma mer detaljerade förslag till arbetsformer och organisation för de olika räddnings- organen. På grund av bredden i uppdraget har detta inte heller varit möjligt. Att konkretisera arbetssättet för räddningstjänsten och därmed fördjupa innehållet i förslagen är i stället en uppgift för de myndigheter skall tillämpa de i betänkandet föreslagna bestämmelserna. Framför allt bör det föreslagna
nya räddningstjänstverket, som skall svara för den viktiga samordningen mellan de olika organen, få till uppgift att närmare utveckla principerna för organisationen. Kommittén pekar i många avsnitt av betänkandet på att det fordras mer detaljerade riktlinjer och anger vilka organ som bör svara för utformningen av dessa. En översikt över de förslag som kommittén anser bör resultera i uppdrag åt räddningstjänstverket redovisas i sammanfattningen av betänkandet.
i - » --. llAllHrq
IV Nuläge
2 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter och organisation
2.1. Fjällräddningstjänst
2.1.1. Författningar m m
Polisens ansvar för fjällräddningstjänsten är grundat på bl a polisens allmänna skyldighet att svara för allmän säkerhet och att skydda allmänhe- ten. Bestämmelser om denna skyldighet finns i
El Polisinstruktionen (1972z511, omtryckt 1981;735). Rikspolisstyrelsen (RPS) har i sin tur gett ut
D Allmänna råd om fjällräddningstjänstens organisation mm (RPS FS 198214; FAP 232-2).
I de allmänna råden ges riktlinjer för den planering av verksamheten som RPS anser nödvändig. Planeringen syftar bl a till att visa vilken personal, utrustning och utbildning som fordras för att fjällräddningen skall kunna lösa sina uppgifter.
Genom en överenskommelse mellan Norges och Sveriges regeringar (Sveriges överenskommelser med främmande makter, SÖ 1974116) får fjällräddningsarbetet, om det är nödvändigt, utsträckas till det andra landets område.
2.1.2. Fjällräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation
Arbetsuppgifter
Fjällräddningstjänsten omfattar enligt RPS riktlinjer "efterspaning och omhändertagande av person som i fjäll eller ödemark gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för liv eller hälsa bedöms föreligga”.
Åtgärder som vidtas i syfte att förebygga fjäll- och ödemarksolyckor kallas fjällsäkerhetsverksamhet och hör normalt inte till fjällräddningstjänsten'.
* Fjällsäkerhetsrådet sva- rar på central nivå för samordningen av de förebyggande säkerhets- åtgärder som fordras. Rådet är sammansatt av företrädare för riks- polisstyrelsen, statens naturvårdsverk, SMHI, Svenska turistförening- en, Friluftsfrämjandet och Svenska samernas riksförbund. I rådet in- går vidare en represen- tant för vart och ett av de fyra länen i fjällom- rådet.
Regionalt har länssty- relserna och på lokal nivå kommunerna upp- gifter i fjällsäkerhetsar- betet. Fjällsäkerhetsrå- det utarbetar riktlinjer för de skyddsåtgärder som genomförs regionalt och lokalt.
Personal och ledningsansvar
Polispersonal i fjällområdets sammanlagt tio polisdistrikt deltar normalt i fjållräddningsinsatserna. Fjällvan lokal befolkning är emellertid stommen i den organisation som står till förfogande. F jällräddningspersonalen är indelad i skoterutrustade räddningspatruller — ofta två, ibland tre eller fyra man i varjel. Ett'30-tal patruller'är försedda med hundar, som används framför allt vid sökande i samband. med lavinolyckor. Patruller med alpin specialutrustning finns i Jämtlands och Norrbottens län.
Som framgår av tabell 2.1 — med uppgifter från år 1983 — har fjällräddningen sammanlagt 800 personer i sin organisation. Något mer än 200 av dessa är polismän, medan nära 600 personer tillhör den lokala ortsbefolkning som ingår i räddningspatrullerna. De flesta civila fjällräddar- na finns i Östersunds och Kiruna polisdistrikt.
Chefen för polisdistriktet eller annat polisbefäl som är hans ställföreträ- dare är räddningschef och svarar vid en fjällolycka för den operativa ledningen av räddningsinsatsen. Närmast under räddningschefen finns i varje polisdistrikt ett antal räddningsledare, som lokalt samordnar olika räddnings- patrullers arbete. Räddningsledare är normalt chefen för ordningsavdelning- en, vakthavande befäl eller chefen för en s k arbetsgrupp på en ort utanför polisdistriktets centralort. Till dess att räddningschefen har beslutat annat
, I Jämtlands län har skall vakthavande polisbefäl, chef för arbetsgrupp eller jourhavande patrullerna sammanförts polisman fungera som räddningsledare.Skissen till organisation för fjällrädd- i s k räddningsgrupper. ningstjänsten i figur 2.1 ingår i RPS riktlinjer för verksamheten. Varje grupp omfattar Länsstyrelsen kan som regional polismyndighet ingripa i det operativa ::; ä;?lägggmgfem fjällräddningsarbetet, om det fordras en samordning inom länet. Rikspolis- gruppen leds av en styrelsen har samma befogenhet på central nivå men samordnar framför allt gruppchef och en s(äll- utbildning och anskaffning av utrustning samt ger allmänna råd om företrädande gruppchef verksamhetens organisation.
Tabell 2.1 Personalens omfattning i fjällräddningstjänsten år 1983
Län Polisdistrikt Antal rädd- Antal personer i patruller Summa ningsledare, eller grupper polisrn än Polismän Lo kal befolk ning Kopparbergs Malung 6 25 48 79 Mora '4- ' 21 5 5 80 Jämtlands Sveg 5 — 58 63 Östersund 17 —- 166 183 Västerbottens Storuman 5 11 45 61 Vilhelmina 4 — 44 48 Norrbottens Arvid sj aur 6 15 39 60 Boden 10 26 1 3 49 Gällivare 5 1 9 35 5 9 Kiruna 1 0 27 8 1 1 18 Summa ? - -72 144 584 800
Källa: Rikspolisstyrelsen
f_n—' _____ 'I ILANSSTYRELSENI
|Ö-Iän " :Länspolischefen |
___—_ W..-—__:
CHEF FOR RÄDDNINGS- TJÄNSTEN
Polismastaren A-stad
Räddningsledare Räodningsledare
Chefen arbets- gruppen i D—sund
Chefen ordnings- avd A-stad
l
Räddnptr A-stad
Hundptr 1 G-dalen
Räddnptr 2 Räddnptr 3 Räddnptr 4 J-by
Materiella resurser
Till fjällräddningstjänstens materiella resurser hör polisens ordinarie utrust- ning, dvs fordon, sambandsutrustning, sjukvårdsmateriel och annat. Poli- sens helikopter i Boden, de civila helikoptrar som rikspolisstyrelsen har kontrakterat för sjuktransporter i fjällområdeslänen, militära helikoptrar, ett 100-tal snöskotrar och omkring 30 polishundar i fjällområdet är andra resurser som kan utnyttjas i fjällräddningstjänsten.
En särskild fjällräddningsutrustning har anskaffats för räddningspatruller- na och omfattar El Personlig utrustning som varje patrullmedlem förfogar över; El Depåutrustning för insatser av större omfattning.
Till den personliga utrustningen hör kläder lämpliga för fjällräddningsinsat- ser, filt, förbandslåda, kikare, kompass, lavinutrustning, nödproviant, pannlampa, signalstift, skyffel, stormglasögon och skidor. Patrullerna använder privata snöskotrar vid insatserna. I fjällräddningsdepån finns bl a bårar, alplinor, högtalare, katastrofbelysning, räddningsmadrasser, tält, värmekamin och bårkälkar som kopplas till skotrarna. Totalt 34 fjällrädd- ningsdepåer skall enligt planerna för fjällräddningstjänsten finnas inom fjällområdet.
Räddningsledare
Chefen arbets- gruppen i E—vattnet
Räddnptr 5
L-höjden Räddnptr 7 R ddnptr 8 Hundptr 2
E-vattnet
Räddnptr 6
Figur 2.1 Fjällräddnings- tjänstens organisation i ett län — en principskiss
För att tillgodose behovet av samband i fjällräddningstjänsten har rikspolisstyrelsen byggt upp ett omfattande fjällradiosystem. Fjällradion omfattar ett 30-tal basradiostationer — vidare en rad länkstationer och länkförlängningsstationer, manövercentraler för fjärr- eller närmanövrering av dessa samt återutsändningstationer för nät- eller batteridrift. Till radiosystemet hör också hjälptelefoner på många platser i fjällområdet. Som ett exempel på hur fjällradion är organiserad visar figur 2.2 översiktligt det sambandsnät som har byggts upp i Norrbottens och Västerbottens län.
2.1.3. Organ som samverkar med fjällräddningen
Militära förband
Försvarsmaktens resurser är viktiga om polisen vid en räddningsinsats behöver förstärka sin ordinarie fjållräddningsorganisation. Fast stationerade inom de fyra fjällänen är de militära fredsförband som framgår av följande sammanställning.
___—___—
Ort Förband Beteckning
___—___—
Falun Dalregementet I 13 Östersund Jämtlands fältjägarregemente I 5 Norrlands artilleriregemente A 4 Jämtlands flygflottilj F 4 Umeå Västerbottens regemente I 20 Luleå Luleå luftvärnsregemente Lv 7 Norrbottens flygflottilj F 21 Arvidsjaur Norrlands dragonregemente K 4 Boden Norrbottens regemente med I l9/P 5 Norrbottens pansarbataljon Bodens artilleriregemente A 8 Bodens ingenjörregemente Ing 3 Norrlands signalbataljon S 3 Norrbottens arméflygbataljon AF 1 Kiruna Lapplands jägarregemente I 22
___—_________
Som stöd åt fjällräddningstjänsten i Jämtlands län organiserar Jämtlands fältjägarregemente (I 5) årligen från januari till slutet av april ett särskilt fjällräddningsdetachement. Styrkan på omkring 80 man omfattar befäl med god fjällvana och värnpliktig personal. Till utrustningen hör resurser för utspisning, sjukvård och transporter i terräng. Fjällräddningsdetachementet kan normalt rycka ut inom 8—24 timmar efter larm. Om beredskapen höjs i ett tidigt skede efter en fjällolycka, kan styrkan ofta börja ingripa inom en timme.
Resurser hos de militära förbanden i Jämtlands län användbara i fjällräddningen är i övrigt bl a 35 bandvagnar (några inredda för sjuktranr sporter), ett 10-tal snöskotrar, flera bandschaktare, terrängbilar för sjuk- transport, belysnings- och värmeaggregat, sjukvårdstält samt en medeltung helikopter (närmaste tunga helikopter är stationerad i Söderhamn). I Ånn, i
02!
Kuolkålve
|G) és : 7 I ,' 80956va ; . .. , 1 Lukiutlukk '/.(åå?ka : . B
rx ! ' Måsak FF »_ lll] OB—_________= || tv un Rum 2!) 023 pukie _A” 30 KEbnEkGlSE - x **ÅQ r OF * I | I L Q XX Suri 0 ' ©. X" (] ICS Tv-sm. AHuk *x & lo, .BX ASN xxx 0 x x *Qx Q' " m Smloluok 0 Ö Viems 'osr__ & da 90 * *x N . toi * om *:_*_13— x x jo %* (S_o_l'hvore 05 B ——'”"44" *....» &"; Senevore ' | * ©" jarkalisQB . erkenes *X . 5 . x . B x _ * * aha x . . 025 x i *. Dunamkko * x X X x i I. * *x xx x:.— x * Xx _ ” X lux Uveråaux om : O" __ — AAAA Mamas Jeriskolet /.Ammurncs A 1 F! 0 22095 // | 9 90 Huporgndo : gH/ I Hednoul 'm_ : 011 Boden & ornoby F M on p(j ,/"' F © Sorsele . .LUIeå . Arvndsmur
Skellefteå .
Vonnö . 5 Umeå
Figur 2.2 Rikspolissty- relsens fjällradiosystem i Norrbottens och Väs- terbottens län — en över- sikt
västra Jämtland, finns ett läger för militär utbildning av bl a ungdomar, värnpliktiga befäl och driftvärnsmän. Personal och materiel från lägret kan delvis användas i fjällräddningen, framför allt under vintermånaderna och sensommaren när lägerverksamheten är omfattande.
Andra samverkande organ
I RPS allmänna råd för fjällräddningstjänsten ges exempel på andra som polisen kan samverka med i räddningsarbetet: brandförsvar, taxi, sjukhus, läkare, brukshundklubbar, lokala Väderstationer, idrottsföreningar, Svens- ka röda korset samt hotell, pensionat och stugbyar.
2.1.4. Planering av fjällräddningstjänsten
För varje polisdistrikt där fjällräddningsåtgärder kan bli nödvändiga upprättar den lokala polisstyrelsen en fjällräddningsplan. Fjällräddningspla— nen — eller ändring i den som sker genom den årliga översynen — fastställs av polisstyrelsen. Planen eller ändringen skall senast den 15 december sändas till länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen överlämnar ett exemplar till rikspolisstyrelsen för kännedom. Innan en fjällräddningsplan fastställs eller ändras så att ”det får betydelse för materielförsörjningen” skall polisstyrelsen inhämta länsstyrelsens och rikspolisstyrelsens yttrande.
2.1.5. Fjällräddningstjänstens omfattning — en statistisk översikt
Fjällräddningen gjorde under verksamhetsåret 1982/83 sammanlagt 98 insatser. Flygplan eller helikopter användes vid hälften av dessa. Av 166 försvunna och återfunna personer återfanns fem döda. En person hade drunknat och en drabbats av sjukdom under vistelsen i fjällområdet. En
Tabell 2.2 Fjällräddningens insatser med fördelning på län och polisdistrikt under budgetåret 1982/83
Län Polis- Antal Därav med Antal Därav distrikt insatser helikopter försvunna påträffade eller flyg- personer omkomna plan Kopparbergs Malung 15 3 25 1 Mora 8 1 15 — Jämtlands S_veg 6 2 12 — Ostersund 6 3 6 — Västerbottens Storuman 15 8 23 3 Vilhelmina 3 1 6 — Norrbottens Arvidsjaur 10 4 28 — Boden 12 7 17 — Gällivare 9 6 13 — Kiruna 14 11 21 1 Summa 98 46 166 5
Källa: Rikspolisstyrelsen
Tabell 2.3 Fjällräddningens insatser budgetåren 1972/73-1982/83
Budgetår Antal Antal för- Därav insatser svunna påträffade personer omkomna 1972/73 108 179 7 1973/74 93 29 — 1974/75 1 10 184 — 1975/76 91 172 7 1976/77 80 121 8 1977/78 122 203 20 1978/79 129 259 10 1979/80 139 218 5 1980/81 150 263 7 1981/82 130 232 10 1982/83 98 166 5
Källa: Rikspolisstyrelsen
person hade kylts ned och inte orkat ta sig vidare. Två personer hade slutligen omkommit vid en flygolycka i fjällområdet. Antalet fjällräddningsinsatser, försvunna personer och omkomna fördelade mellan olika län och polisdis— trikt under verksamhetsåret 1982/83 framgår av tabell 2.2.
Fjällräddningsverksamhetens omfattning sedan början av 1970-talet redovisas i tabell 2.3. Antalet insatser ökade under åren 1977/78—1980/81. Under de två senaste åren har det däremot skett en minskning till ungefär den nivå som verksamheten omfattade i början av 1970-talet. Även antalet försvunna personer steg som regel från år till år under slutet av 1970-talet. Mellan fem och tio personer har omkommit i fjällolyckor under de senaste fem åren.
Utvecklingen av antalet fjällräddningsinsatser och antalet försvunna personer illustreras också i figur 2.3 .
Måttenhet: Antal personer respektive insatser
300
Försvunna personer
200
Insatser
100
Figur 2.3 Fjällräddning- 1972/73 1976/77 1980/81 1982/83 ens verksamhet budget- Budgetår åren 1972/73—1982/83
2.1.6. Fjällräddningstjänstens kostnader
Tabell 2.4 visar polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76—1982/83. Kostnaderna har ökat från omkring 300 000 kronor i början av perioden till ca 500 000 kronor under de senaste åren. Huvuddelen av ökningen ligger på delkostnaden efterspaning som främst avser ersättningar för användning av enskilda företags helikoptrar.
Till de redovisade beloppen skall läggas driftkostnaderna för den reguljära polisorganisationen - i den utsträckning som polispersonalen är sysselsatt med fjällräddningsuppgifter, tex planering, utbildning och ledning. Över- tidsersättning för personal på fjällräddningsuppdrag är också kostnader som kan hänföras till fjällräddningstjänsten. Emellertid finns det inga uppgifter om den tid som fjällräddningstjänsten tar i anspråk för den ordinarie personalen och därmed inte heller något uttryck för verksamhetens totala kostnader.
Kostnaderna för underhåll av fjällräddningstjänstens utrustning — främst gäller det nyanskaffning och ersättning av försliten eller förlorad materiel — har under senare år uppgått till omkring 100 000 kronor per år. För budgetåret 1983/84 har anslagits 150 000 kronor. En omfattande modifiering har vidare skett av fjällradionätet i Norrbottens och Västerbottens län. De totala kostnaderna för detta har beräknats till 3,5 milj kronor. För de återstående arbetena och för anskaffning av hjälpradiotelefoner och återutsändare även i Jämtlands och Kopparbergs län under budgetåret 1983/84 har anslagits sammanlagt 1 milj kronor.
Tabell 2.4 Polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76—1982/83 Budgetår Efterspaninga) Fasta arvoden Ersättning för Summa mistad lön
1975/76 150 000 62 259 68 231 283 490 1976/77 150 000 108 954 47 977 306 931 1977/78 150 000 82 357 80 490 312 847 1978/79 175 000 72 222b) 54 983b) 302 305 1979/80 193 164 28 369 131570 353103 1980/81 360 000 146 000 506 000 1981/82 282 000 177 000 459 000 1982/83 300 000 200 000 500 000
a) Främst för anlitande av civila helikoptrar. b)Minskningen av de fasta årsarvodena budgetåret 1979/80 och ökningen av tim— ersättningen illustrerar en förändring i principerna för ersättningen. Tidigare erhöll bla patrulledare och gruppledare fasta arvoden. Numera får endast mate- rielförvaltare och materieivårdare sådan ersättning. Arvodet till patrulledare eller gruppledare utgår i stället enbart som timersättning. De fasta arvodena be- räknas under budgetåret 1982/83 ha uppgått till omkring 10 000 kronor. Källa: Rikspolisstyrelsen
2.2. Flygräddningstjänst
2.2.1. Författningar m m
Enligt den av Sverige ratificerade konventionen om internationell civil luftfart, den sk Chicago-konventionen, skall den mellanstatliga civila luftfartsorganisationen (ICAO) fastställa normer och rekommendationer som gäller medlemsstaternas luftfartsförfattningar. ICAO har utfärdat sådana normer och rekommendationer i form av bihang (annex) till Chicago-konventionen. Flygräddningstjänsten skall organiseras för att tillgodose kraven i Annex 12 (Search and rescue). I Annex 14 (Aerodromes) finns grunder för dimensionering av brand- och räddningstjänsten vid flygplatser med internationell flygtrafik. Bestämmelser i svensk lagstiftning om flygräddningstjänsten finns i
El Luftfartslagen (1957z297, omtryckt 1979:643); och D Luftfartskungörelsen (19611558).
Polisinstruktionen samt brandlagen och brandstadgan reglerar polisens respektive de kommunala räddningsorganens åtgärder vid undsättningen av ombordvarande i ett havererat luftfartyg.
Luftfartsverket har i sin författningsserie Bestämmelser för civil luftfart gett ut tillämpningsföreskrifter för flygräddningstjänsten (BCL-FR 4). Föreskrif- ter finns också för den s k brand- och räddningstjänsten (BCL-F) vid godkända flygplatser, främst luftfartsverkets 14 egna flygplatser, militära flygplatser som har upplåtits för civil trafik och ett antal kommunala] flygplatser. Föreskrifterna innehåller normer för organisation och dimensio— nering av styrkor i beredskap, utrustning och utbildning. Luftfartsverket anser att bestämmelserna i tillämpliga delar bör gälla även vid icke godkända civila flygplatser.
Luftfartsverket svarar för flygtrafiktjänst — och alltså även för flygrädd- ningstjänst — åt både civil och militär flygverksamhet. Ansvaret för militär flygräddningstjänst regleras genom ett avtal mellan luftfartsverket och chefen för flygvapnet.
2.2.2. Flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation
Arbetsuppgifter
Flygräddningstjänsten avser enligt luftfartslagen åtgärder när ett luftfartyg2 är saknat, förolyckat eller nödställt eller när en fara hotar lufttrafiken. Åtgärder skall enligt luftfartskungörelsen kunna vidtas inom svenskt territorium och över de delar av omgivande hav där flygräddningstjänsten enligt överenskommelse med främmande stat eller i andra fall lämpligen bör ankomma på den svenska flygräddningen.
Flygräddningsåtgärderna omfattar
(1) Efterforskning och lokalisering av ett saknat, nödställt eller förolyckat flygplan; och (2) Undsättning av de ombordvarande på en haveriplats samt begränsning av de materiella skadornas omfattning.
1 Med kommunala flyg— platser avses även flyg- platser som ägs och drivs av aktiebolag där förut- om kommuner även landstingskommuner och i begränsad utsträck- ning enskilda företag äger andelar.
2 Med luftfartyg avses bl a flygplan och heli- kopter. I den fortsatta texten i detta avsnitt betecknar termen flyg- plan samtliga slag av luftfartyg.
* Cefyl är en förkortad beteckning på den tidi— gare verksamma centrala flygsäkerhetsledningen (ursprungligen centrala flygtrafikledningen)inom flygvapnet. som fram till år 1978 svarade för räddningstjänsten för civil och militär flygverk- samhet.
Räddningsarbetet på olycksplatsen utgör även räddningstjänst i brandlagens mening, om haveriet har skett på land. Vid haverier i vatten kan det bli en uppgift för sjöräddningens organ att undsätta de ombordvarande.
Fördelningen av arbetsuppgifter vid efterforskning av ett flygplan
För ledning och samordning av efterforskningen av ett saknat flygplan finns en räddningscentral (Rescue Coordination Centre, RCC) inom luftfartsver- kets organisation. RCC/Cefyl', som räddningscentralen kallas i dagligt tal, har i efterforskningsfasen ansvaret för de operativa åtgärderna och leder den civila och militära flygräddningstjänsten i landet. Den skall också alarmera de räddningsstyrkor som kan undsätta de ombordvarande i ett havererat flygplan. RCC/Cefyl bedriver sin verksamhet i anslutning till flygtrafikled- ningen vid Arlanda flygplats.
För tilläggsuppgifter inom den militära flygräddningstjänsten och för vissa andra uppgifter åt försvaret lyder RCC/Cefyl under chefen för flygvapnet. Till de militära uppgifterna hör att beordra kortvariga ombaseringar och ändrad beredskap för försvarets helikoptrar. Besluten kan vara grundade på egna bedömningar av behovet eller på beställningar från militära flygför- band. RCC/Cefyl biträder också vid planläggning och "uppföljning av flygvapnets utlandsflygningar. Frågor av stabskaraktär inom den militära flygräddningstjänsten skall vidare vid behov kunna handläggas inom RCC/Cefyl.
RCC/Cefyl kan utse flygtrafikledningen vid en civil eller militär flygplats att fungera som räddningsundercentral (Rescue Sub-Centre, RSC). Det sker framför allt när efterforskningen äger rum inom de lokala eller regionala efterforskningsområden som i förväg har avgränsats runt dessa flygplatser. RCC/Cefyl behåller det övergripande ansvaret för ledningen av efterforsk- ningsarbetet vid samtliga insatser som RSC genomför.
Lokaler med utrustning för flygräddningsledning finns för närvarande vid nio civila och 16 militära flygplatser. Vid Arlanda flygplats fullgör RCC/Cefyl uppgiften även som RSC. Luftfartsverket har upprättat en programplan för flygräddningstjänsten som innebär bla att RSC skall finnas vid tre civila flygplatser, nämligen Malmö—Sturup, Göteborg—Landvetter och Sunds- vall—Härnösand. En räddningsundercentral i luftfartsverkets regi inom övre Norrland övervägs också för den militära flygplatsen i Luleå.
Vid samtliga trafikflygplatser med linjefart skall dessutom finnas ett lokalt ledningsorgan (LLO). Enligt luftfartsverkets föreskrifter har det lokala ledningsorganet till uppgift att leda lokala insatser och samordna räddnings- tjänstarbetet vid haveriplatsen till dess att den kommunala räddningstjän- stens befäl eller polisbefål har övertagit ledningen. Verksamhetsområdet för LLO är flygplatsen och dess omedelbara närhet (normalt den s k kontroll- zonen, minst tio km från flygplatsens s k referenspunkt). I det lokala ledningsorganet ingår företrädare för flygplatsens trafikledning och brand- och räddningstjänst, den kommunala räddningstjänsten, polisen och — vid behov — företrädare för sjöräddningsorganen.
Efterforskning av saknade eller förolyckade luftfartyg sker främst med försvarets flygräddningsresurser. Dessa omfattar bl a de tunga helikoptrar-
na, stationerade på de sex platser som redovisas i följande sammanställ-
ning. Bas Tid för tjänstgöring Startberedskap Stockholm (Berga) Måndag—fredag 07.45v16.15 En timme Göteborg (Säve) Övrig tid Två timmar Ronneby Måndag—torsdag 07.30— 16.15 30 minuter Fredag 0730—1200 30 minuter Visby Övrig tid En timme Söderhamn Måndag—torsdag 0730—1615 30 minuter Lulea' Fredag O7.30—12.00 30 minuter
Som framgår av figur 2.4 har försvaret vidare medeltunga eller lätta helkoptrar i Stockholm, Göteborg, Ronneby, Ängelholm, Karlsborg, Såtenäs, Nyköping, Uppsala, Östersund, Boden och Luleå. Försvarets olika flygplan, polisens helikoptrar samt civila flygplan och helikoptrar — kan vid behov också beordras att delta i spaningsarbetet. Om haveriet har skett till sjöss, står sjöräddningens resurser — framför allt Sjöfartsverkets, kustbevak- ningens, marinens och Sjöräddningssällskapets fartyg — tll förfogande för efterforskning och undsättning.
För den markbundna efterforskningen fastställer RCC/Cefyl eller RSC ett spaningsområde. Polisen svarar för markspaningen som sker genom patrullering med polisbilar, genom 5 k sektorspaning med telefon till lokal befolkning i flygplatsernas omgivningar och genom pejling av nödradiosän- dare från fasta pejlingspunkter. För efterforskning på marken anlitas vid behov även militära förbands personal, hemvärn och frivilliga från olika organisationer.
Räddningscentralen eller räddningsundercentralen larmar de räddnings- tjänststyrkor, polis och sjukvårdsorgan som behövs sedan haveriplatsen har lokaliserats. Till uppgiften hör att se till att undsättningsstyrkorna hittar till platsen. Om haveriet har skett i otillgänglig terräng långt från farbar väg, kan det vara nödvändigt att RCC/Cefyl eller RSC fortsätter att leda och samordna verksamheten i den nya fasen av räddningsarbetet.
Räddningsarbetet på haveriplatsen
En särskild styrka för lokal brand- och räddningstjänst är organiserad vid luftfartsverkets flygplatser. De flygplatser som det gäller framgår av figur 2.5 . Brand- och räddningstjänsten skall vid haveri på och i omedelbar närhet av flygplatsen kunna förebygga, släcka eller minska brand och bl a på det sättet rädda liv. Personalen, som huvudsakligen är vapenfria tjänstepliktiga (vtp), skall också kunna utföra den sjukvårdstjänst som behövs innan ordinarie sjukvårdspersonal övertar ansvaret för detta arbete. Brand- och räddningstjänsten ingriper vid flyghaverier och vid bränder och andra olyckor inom flygplatsområdet.
En flygplansbrand sker i regel snabbt och intensivt. Avsikten är att släckningsarbetet vid haveri inom flygplatsens område skall kunna påbörjas
Teckenförklaring: . Tung militär helikopter Å Medeltung eller lätt militär helikopter
© Polishelikopter
// X x X 1 l , ” , / l | A ! Ostersund ] '— l lx & ! x J r ) ' ( ) x && Soderhamn X X X (”X x X ,. . X l X / I X,. X / x l/* // , x X/ /X / / / | i __ ,AUppsala I / [l l ll /x _|. / © Stockholm—Barkarby — l '
X [( _lX Ä ) Stockholm-Berga l / / x . » x &”?qu / CJ : Nykoping
] Karisma Västervik Göteborg- © Säve
* I _ (vintertid)
Ängelholm
Figur 2.4 Stationerings- orter för försvarets och palisens helikoptrar M alm ö- St u r u p
inom 90 sekunder efter larm. Strävan har därför varit att lägga flygplatsernas brandstationer så att personalen har uppsikt över start- och landningsbanor- na. Personalens utryckningsberedskap år i allmänhet mycket hög. Under tider när flygplatsen är öppen skall enligt bestämmelserna ”en tillräcklig del av styrkan” alltid vara i närheten av utryckningsfordonen.
Utrustningen omfattar tunga terränggående s k haveribrandbilar med stor skum- och pulversläckningskapacitet. Snabbgående utryckningsfordon med begränsade släckningsresurser finns vid bl a Arlanda flygplats. De flesta flygplatserna har terrängskoter. På några håll finns också sjukvårdstält och räddningsbandvagn med bårplatser. Trafikens omfattning vid flygplatsen — och storleken på de flygplan som vanligen trafikerar den — är avgörande för dimensioneringen av personal och utrustning.
Uppgiften för flygplatsens brand— och räddningstjänst är att göra en snabb första insats vid haveri på flygplatsen eller i närheten av den. När den kommunala räddningstjänsten har anlänt till olycksplatsen övertar den ansvaret för räddningsinsatsen. Flygplatsens brand- och räddningstjänst biträder i det fortsatta räddningsarbetet.
I flera kommuner medverkar luftfartsverkets brand- och räddningstjänst ibland vid insatser utanför flygplatsen eller dess närhet. Det gäller också vid andra typer av olyckor än flyghaverier. Haveribrandbilarnas mycket goda resurser för skum- och pulversläckning har använts vid insatser mot tex större oljebränder.
De militära flygplatserna har en liknande organisation, kallad basrädd- ningstjänst, med ungefär samma uppgifter som brand— och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser. Vid militära flygplatser med civil reguljär trafik — se figur 2.5 — svarar basräddningstjänsten för den brand- och räddningstjänst som enligt luftfartsverkets bestämmelser skall finnas vid dessa flygplatser. Kommittén redogör i avsnitt 4.4 för basräddningstjänstens organisation och resurser.
Även flera kommunala flygplatser med linjetrafik har en räddningstjänst med samma uppgifter som den luftfartsverket har organiserat vid sina flygplatser. Resurserna vid de minst trafikerade kommunala flygplatserna är emellertid begränsade. Vid en del flygplatser fordras det ingen särskild personal för brand- och räddningstjänsten. Enligt luftfartsverkets föreskrif- ter räcker det om brand- och räddningstjänstutrustningen är uppställd på lättillgänglig plats och tydligt markerad med skyltar.
Polisens uppgift på haveriplatsen är att spärra av t ex uppsamlingsplatsen för skadade och döda och att reglera trafiken så att räddningsfordon och ambulanser tar sig fram. Polisen skall också identifiera skadade och döda samt underrätta de anhöriga. Sjukvårdshuvudmännen deltar vid behov med sin katastroforganisation i räddningsarbetet på haveriplatsen. Läkare och annan sjukvårdspersonal lämnar första vård och bedömer vilka som först skall föras till sjukhus. Tält, bårar och medicinsk utrustning transporteras till haveriplatsen när detta är nödvändigt.
2.2.3. Planering av räddningstjänsten vid en flygplats
För varje flygplats finns en räddningstjänstplan — en s k haveriinstruktion. I denna anges bla vilka åtgärder som skall vidtas när ett flygplan har
]" x & [' x /— _ I X __ Teckenförklaring: ! * _ x / x , -—— 1 © Luftfartsverkets egna flygplatser ] i f l Militära flygplatser med civil ( © ( reguljär trafik i Kiruna & f/ ' If I ! _ fxx X ! x ) l xx ___-__] l & . ! x Lulea IX x x/, x * ' / / X x X i x © Skellefteå 1 & [
X
/ ,. fl .(kS/undsvall- l Härnösand
/* ' NI X/
/
/
x _. l l , /* - Stockholm-Arlanda | / l / x Stockholm-Bromma / x / X *.
TNorrkOping
. l , " Göteborg- & . , . 0 Landvetter © I©J0nk09m9 VISby© _ , 1 X ( L , x ) "' x, 1 Halmstad ( © Kalmar !
Angelholm
Figur 2.5 Luftfartsverkets flygplatser samt militära flygplatser med civil re- guljär flygtrafik Malmö-Stu rup
rapporterats saknat, när det har påträffats havererat och när det föreligger fara för haveri. Instruktionen innehåller vidare uppgifter om vilka personella och materiella resurser som står till förfogande och hur de skall larmas.
2.2.4. Flygräddningstjänstens omfattning och kostnader
Allvarliga olyckor med flygplan åren 1973—82
Antalet allvarliga olyckor med civila och militära flygplan varierar från år till år. Som framgår av tabell 2.5 uppgår genomsnittet per år under perioden 1973—82 till totalt 22 allvarliga civila och militära haverier. En minskning av
Tabell 2.5 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luftfartyg i Sverige och utomlands åren 1973—82
År Antal allvarliga olyckora) Antal Antal allvarligt ___-___— omkomna skadade Totalt Därav med dödlig utgång
Civila 1973 16 6 7 20 1974 19 11 18 17 1975 13 3 3 21 1976 8 5 12 6 1977 15 6 30 10 1978 18 9 19 54 _1979 16 6 14 4 1980 11 4 12 9 1981 9 5 7 6 1982 4 3 4 1 Genomsnitt b per år 13 ) 6 13 15 1973—82
Militära 1973 10 5 5 1974 13 6 6 1975 6 2 3
1976 10 5 5 1977 13 6 6 1978 9 2 3 1979 4 1 1 1980 7 1 1
1981 10 3 ' 3 1982 5 2 2
Genomsnitt per år 9 3 4 1973—82
a) Med allvarlig olycka menas att flygplanet eller helikoptern har förstörts eller att någon person har omkommit, alternativt skadats allvarligt vid haveriet.
b) Samtliga civila flygolyckor med svenska flygplan inom landet uppgår till omkring 50 per år.
Källa: Luftfartsverkets och flygstabens officiella statistik.
Figur 2.6 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska flygplan åren 1973—82
* Se publikation Försva- rets flygsäkerhetsanalys - 79/80 (OFYL 1225).
Måttenhet: Antal olyckor 20
Civila flygplan
10
o o o t "o 00 o, ,» t o, .a 00
Militära flygplan
0 År 1973 1975 1977 1979 1981 1982,
antalet omkomna vid flygolyckor har skett årligen sedan 1978. De redovisade haverierna med civila flygplan har nästan uteslutande drabbat mindre sport— eller affärsflygplan. En olycka med reguljärt flyg inträffade under den redovisade perioden, nämligen haveriet vid Kälvesta år 1977 som krävde 15 människoliv. Utvecklingen av antalet allvarliga olyckor med civila och militära flygplan åren 1973—82 redovisas dessutom i figur 2.6.
Uppgifterna i tabellen avser olyckor med svenska flygplan. I den officiella statistiken ingår inte haverier med utländska flygplan i Sverige. Luftfarts- verket uppger att dessa olyckor som regel är mycket få, högst en eller två per år. Ofta är det i dessa fall inte fråga om någon allvarlig olycka.
I den militära flygverksamheten inträffade inte något haveri med dödlig utgång under 22-månadersperioden fr o m februari 1979 to m november 1980. I en kommentar till flygsäkerheten inom försvaret under budgetåret 1979/80 betonar chefen för flygvapnetl att det inte går att närmare ange orsakerna till denna utveckling. Tillfälligheter spelade in, framhålls det. Under perioden förekom flera allvarliga tillbud som kunde ha resulterat i haverier. Både antalet allvarliga olyckor med militära flygplan och antalet döda steg under år 1981 men minskade återigen 1982.
Utryckningar av brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser under år 1982
De händelser eller åtgärder som orsakade utryckningar av brand- och räddningstjänsten varierade under år 1982 i hög grad mellan luftfartsverkets olika flygplatser. Som framgår av tabell 2.6 redovisade Arlanda över 300 utryckningar, medan Landvetter och Sturup hade ett 60-tal och Bromma drygt 40. Vid de flesta övriga flygplatserna i luftfartsverkets organisation fordrades däremot högst ett tiotal utryckningar under året.
Ambulanstransport (nästan samtliga vid Arlanda flygplats), felaktigt automatlarm, fara för haveri och olje- eller kemikalieolycka var enligt redovisningen för samtliga flygplatser de vanligaste orsakerna till utryck- ningar. Haveri där insats ägde rum — se definition i tabellen — inträffade i sammanlagt sju fall under år 1982. Fara för haveri, framför allt motorstör- ningar, fordrade totalt något mer än 100 utryckningar vid luftfartsverkets flygplatser under året.
Tabell 2.6 Utryckningar för brand— och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser under år 1982
———-—————————-________._______________ Flygplats Antal händelser eller åtgärder Summa
___—___— Haveria) där Fara för Efterforskning Olje- eller Brand i Ambulanstrans- Felaktigt Annat insats skett haveri eller eller nöd- kemikalie- byggnad port eller automatlarm, haveri utan pejling olycka olycka med falsklarm eller insatsb) personskada annat onödigt larm ___—___— Arlanda — 15 4 173 84 — 329 Bromma 1 28 — 1 43 Landvetter —- 10 — — — 43 60 Sturup l 7 — 24 56
Norrköping — 9 Jönköping 6 Kalmar — 7 Visby 1 1 3 Karlstad — — — — — — —— 5
Örnsköldsvik 1 1 ] Sundsvall-Härnösand 2 9 Umeå — 19 Skellefteå — 10 Kiruna 1 8
vm:
oo Cho! ox 00an IN
|v—4N || l l _. |
|
| N
I |
| |
U') W
| | MVWINII) "3100
Den statliga räddningstjanstens nuvarande arbetsuppgifter . . . | v—1 v—l II—l IWVI '_'Il ||| mxo| Il |»D
Summa 7 109 3 86 21 182 164 13 585 ___—___—
a) Med haveri menas enligt denna redovisning att ett flygplan har störtat, buklandat, kört av landningsbanan eller drabbats av t ex brand.
b) Fara för haveri betecknar händelse som motorstörning, fel på indikeringslampan för landningsställ eller t ex punktering på ett landningshjul. Källa: Luftfartsverket
Utöver de i tabellen redovisade åtgärderna svarade brand— och räddnings- tjänsten för en del andra uppgifter. Det är vanligt att personalen tas i anspråk för att kontrollera bansynvidden, jaga bort fåglar eller andra djur från startbanorna, prova automatiska brandlarm och brandsläckningsutrustning i byggnader och övervaka svetsning. Vid några flygplatser hjälper brand- och räddningstjänsten också till med transporter av bl a rörelsehindrade passa- gerare inom flygplatsens område.
Flygräddningstjänstens kostnader
Kostnaderna för driften av RCC/Cefyl beräknas under budgetåret 1983/84 till 2,5 milj kronor. För centralförvaltningens handläggning av ärenden som gäller flygräddningen har avsatts drygt 600 000 kronor. Huvuddelen av beloppet är personalkostnader. Brand- och räddningstjänsten vid luftfarts- verkets 14 flygplatser beräknas fordra 11,9 milj kronor under budgetåret 1983/84. Till de redovisade beloppen kommer kostnader för insatser, utbildning och övningar hos andra organ, bl a de militära helikopterförban- den, polisen och den kommunala räddningstjänsten. Dessa senare kostnader kan inte i detalj beräknas.
2.3. Sjöräddningstjänst
2.3.1. Internationella Överenskommelser om sjöräddning
Genom att ratificera 1960 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (International Convention for the Safety of Life at Sea, SOLAS 1960) förband sig Sverige år 1965 att vidta erforderliga åtgärder för kustbevakning och för räddning av nödställda personer till sjöss runt landets kuster. Enligt konventionen skulle varje stat inrätta den organisation för livräddning till sjöss som bedömdes möjlig och nödvändig med hänsyn till sjötrafikens intensitet och farvattnens beskaffenhet. '
SOLAS 1960 har ersatts av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS 1974). Sverige har tillträtt SOLAS 1974. Reglerna i SOLAS 1960 om staternas åtaganden när det gäller sjöräddning har utan ändringar överförts till SOLAS 1974.
En ny sjöräddningskonvention (International Convention on Maritime Search and Rescue, SAR) har utarbetats inom den mellanstatliga sjöfarts- organisationen International Maritime Organization (IMO) och väntas träda i kraft under 1980-talet. I ett annex till konventionen behandlas frågor om samverkan mellan grannstater, organisation och utrustning för sjöräddning, samordning med flygräddningen och förfarandet vid efterforskning och räddning.
I annexet finns bestämmelser om att konventionsstaterna skall inrätta räddningscentraler (Rescue Coordination Centres, RCC) och räddningsun- dercentraler (Rescue Sub-Centres, RSC). De skall vidare utse räddningsen- heter (rescue units) som har utbildad personal och utrustning lämplig för sjöräddning. Dessa räddningsenheter skall när det behövs ledas av sk on-scene-commanders (OSC). Konventionsstaterna bör om möjligt inrätta
räddningscentraler som är gemensamma för sjö- och flygräddning. Verksam- heten vid sjö- och flygräddningscentraler som inte betjänar samma territo- riella område bör samordnas. Sverige har i september 1982 tillträtt konventionen.
De svenska och sovjetiska regeringarna undertecknade år 1954 en överenskommelse som i stora drag reglerar samarbetet mellan båda ländernas sjöräddning. En tilläggsöverenskommelse slöts år 1981. Överlägg- ningar sker relativt regelbundet mellan företrädare för Sverige och Sovjetu- nionen för att sjöräddningssamarbetet i Östersjö—området skall kunna förbättras. Sverige och Finland ingick under år 1982 ett treårigt avtal om samarbete i sjöräddningen.
2.3.2. Författningar m m
En fartygsbefälhavare är skyldig att delta i räddningsinsatser till sjöss, om det kan ske utan fara för det egna fartyget eller de som är ombord. Bestämmelser om detta finns i .
D Sjölagen (1891:35 s 1, omtryckt 1975:1289); och i D Sjönödskungörelsen (1952z581).
Bestämmelser om att den som har bidragit till uppkomsten av en sjöolycka inte utan tvingande skäl får avlägsna sig från en olycksplats eller undandra sig att medverka i räddningsarbete till sjöss finns i
D Sjötrafikförordningen (1962:150, omtryckt 1975:156). Sjöfartsverkets uppgift att samordna arbetet för sjöräddning framgår av
D Förordningen (19602320, omtryckt 1982z855) med instruktion för sjöfarts- verket.
Överenskommelsen den 1 december 1981 om sjöräddning i fredstid — den ursprungliga är från år 1960 — anger hur olika myndigheter och Sjörädd- ningssällskapet skall samverka i sjöräddningen. Sjöräddningssällskapets verksamhet regleras också genom avtal år 1957 mellan Sjöräddningssällska- pet och dåvarande sjöfartsstyrelsen.
Särskilda bestämmelser om försvarsmaktens medverkan i sjöräddning finns i
D Förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet; D Sjötjänstreglemente för marinen (SRM); och i El Tjänstemeddelanden för krigsmakten (TKG 680064).
2.3.3. Fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan olika organ som deltar i sjöräddningen
Sjöräddningstjänsten syftar främst till att rädda människor som är i sjönöd. Staten svarar för den sjöräddningstjänst som sker till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Sjöfartsverket skall samordna denna sjörädd- ningsverksamhet.
I sjöräddningen deltar flera statliga myndigheter och den enskilda
Bilderna på höger sida:
Fjällräddningen efter slutfört uppdrag på Ottfjälleti Vålådalen år 1977. Fjällrädd- ningspatrullen åter- fann de båda personer — på släden i översta bildens mitt — som hade överraskats av hårt väder. Båda und- kom oskadda.
Flygräddningscentra- len RCC/Cefyl, Ioka- liserad i anslutning till flygtrafikledningen vid Arlanda flygplats, dirigerar försvarets tunga helikoptrar vid räddningsinsatser och sjuktransporter (nedre bilden).
organisationen Sjöräddningssällskapet. De statliga myndigheter som svarar för beredskap i sjöräddningen är enligt överenskommelsen
Sjöfartsverket;
Polisen; Försvarsmakten genom marinen och flygvapnet; Tullverket genom kustbevakningen; Televerket genom kustradiostationerna; och Luftfartsverket genom RCC/Cefyl.
DDDDDD
Den kommunala räddningstjänsten i kustkommunerna medverkar i den statliga sjöräddningstjänsten med de resurser som den förfogar över. Övriga som deltar i sjöräddningen — som har framgått regleras detta genom bestämmelser i sjölagstiftningen — är handelsfartyg, bärgningsfartyg, fiske- fartyg och fritidsbåtar.
Sjöräddningsöverenskommelsen från år 1981 innebär att de redovisade myndigheterna och Sjöräddningssällskapet skall delta i verksamheten med lämpliga fartyg, båtar, helikoptrar eller flygplan. Televerkets kustradiosta- tioner skall fungera som centraler för alarmering och information om sjöräddningsfallen. I överenskommelsen finns vissa bestämmelser om alarmering, information till sjöräddningscentral och samband. Inget av sjöräddningsorganen som deltar med rörliga enheter har några egna och i förväg bestämda uppgifter vid en sjöräddningsinsats.
Samtliga sjöräddningsorgan är representerade i centrala samrådsgruppen för sjöräddning (CSS). Samrådsgruppen skall bl a utarbeta förslag till åtgärder för att åstadkomma största möjliga effektivitet i sjöräddningsarbe- tet. Sjöfartsverket leder gruppens verksamhet.
2.3.4. Arbetsuppgifter, organisation och resurser för olika organ som deltar i sjöräddningen
Sjöfartsverket
Sjöfartsverket har fastställt riktlinjer för sin samordning av sjöräddnings- verksamheten. Riktlinjerna innebär att verket bl a skall
D Upprätta sjöräddningscentraler och sjöräddningsundercentraler och styra verksamheten vid dessa; El Svara för tillämpningen av SAR-konventionen; D Vidta åtgärder som kan förhindra sjöolyckor och situationer där fara för människoliv kan uppstå; D Bevaka utvecklingen inom och utom landet ifråga om metoder och tekniska hjälpmedel för sjöräddning; D Ta initiativ till och svara för uppläggning av kurser, utbildning, övningar och information inom sjöräddningsområdet; CI Utfärda råd eller rekommendationer för samordning av sjöräddningsåt- gärder; D Utarbeta åtgärdskalendrar och checklistor för olika typer av sjöräddnings- fall samt tillhandahålla blanketter och formulär för dokumentation av insatserna;
Luftfartsverkets tunga, terränggående rädd- ningsfordon är ibland oumbärliga skum— slåckare vid räddningsinsatser även utanför flygplatserna — tex i samband med stora oljebränder. Kommittén föreslår en ökad samordning mellan luftfartsverkets brand- och räddningstjänst och den kommunala räddningstjänsten. Övre bilden.
Polisen, försvaret, kustbevakningen, sjöfarts- verket och Sjöräddningssällskapet deltar enligt den s k sjöräddningsöverenskommelsen med rörliga enheter i sjöräddningen. Enligt kommitténs förslag skall den statliga sjö-
och kustbevakningsmyndigheten ha ett ope- rativt ledningsansvar för de statliga organens rörliga enheter.
s;
D Följa utvecklingen inom sjöräddningsområdet hos medverkande organ och vid behov föreslå åtgärder.
Sjöfartsverket har inrättat en rapportcentral som bevakar resursläget, sammanställer uppgifter om Sjöräddningsinsatserna och utvärderar verksam- heten. Enligt sjöräddningsöverenskommelsen deltar sjöfartsverket dess- utom med egna enheter till sjöss. Verket har omkring 230 fartyg och båtar. Till dessa hör ett 25-tal större fartyg, bl a isbrytare och sjömätningsfartyg. De övriga enheterna är mindre fartyg och lots- eller sjömätningsbåtar.
Sjöfartsverkets lotsverksamhet bedrivs lokalt vid ett 20-tal lotsplatser med ett eller flera lotspassningsställen. Personalen, som består av lotsar och båtsmän, svarar för lots- och farledstjänst inom de olika lotsningsområdena. Till uppgifterna hör även Sjöräddningsinsatser. Lotspersonalen uppgick den 1 juli 1982 till ca 700 personer. Under senare år har lotsverksamheten vid en del lotsplatser minskat eller helt upphört.
Sjöfartsverkets fyrplatser har sedan år 1960 i stor utsträckning automati- serats och avbemannats. Vid nio fyrplatser bedrivs emellertid verksamhet av andra myndigheter än sjöfartsverket. Av dessa fyrplatser har endast Gotska Sandön personal och materiel för Sjöräddningsinsatser. Söderarms fyrplats bemannas numera uteslutande för sjöräddningsuppgifter.
För att öka säkerheten i områden med speciellt många fritidsbåtar har sjöfartsverket inrättat ytterligare två sjöräddningsstationer — en vid Kråke- lund söder om Västervik och en på Arkö i Bråvikens mynning. På Arkö ligger även sjöfartsverkets sjöräddningsskola. Skolans uppgift är att utbilda och öva personal från samtliga sjöräddningsorgan i genomförandet av insatser och att pröva teknisk utrustning för sjöräddning. Räddningsstationerna vid Söderarm, Kråkelund och Arkö är under sommaren bemannade av vardera nio personer, huvuddelen vapenfria tjänstepliktiga (vtp). Beredskap upp- rätthålls under hela dygnet vid dessa stationer. För insatserna används lätta och snabba räddningsbåtar. En sjöräddningsstation bemannad av frivillig personal har inrättats vid Skärsände på Fårö.
Lotsplatsernas, de bemannade fyrplatsernas och sjöräddningsstationernas lokalisering framgår av figur 2.7.
Polisen
Inom polisen finns en särskild sjöpolisverksamhet. S jöpolisen skall övervaka ordning och säkerhet framför allt inomskärs och i hamnområden, spana efter försvunna personer och delta i sjöräddningsverksamheten. Sjöpolisgrupper finns inom 12 polisdistrikt utefter kusten och i Vänern och Mälaren. I Stockholms och Göteborgs polisdistrikt har inrättats fasta Sjöpolisgrupper. I övriga polisdistrikt avdelas särskild personal för verksamheten under seglationstiden — som regel från maj t o m oktober eller november. Se vidare avsnitt 4.2.
Till polisbåtarnas utrustning hör radar, linkastare och livflottar. Sam- bandsutrustningen gör det möjligt för polisbåtarnas besättningar att kom— municera med polisenheter på land, handelsfartyg, fiskebåtar, lotsbåtar och tex helikoptrar. I ett 60-tal polisdistrikt finns också mindre räddningsbåtar som transporteras på trailer. Dessa båtar används vid insatser i samband med
Bilderna på vänster sida:
Genom BASTU 86 utvecklar kommuner- na och STU mfl ett enhetligt räddningsfor- don, kallat basfordon. Några inom projekt- gruppen granskar en
anbudsritning (övre bilden).
Beredskapen mot olyckor i kärnkrafts- anläggningar är en del av den statliga räddningstjänsten. Kommittén föreslår att verksamheten skall regleras i en ny och samlad lagstiftning för den kommunala och statliga räddnings- tjänsten (nedre bil- den).
x Teckenförklaring: '” * x x —x . Lotplats I — * f — 1 () Lotspassningsställe ] l ,, 1 ©5 Sjöräddningsstation ) l l x A Bemannad plats där // / . särskilda sjöraddnings- ( / resurser har placerats ' x X (' / x x X ) X " ' x Lulea l & x Piteå O Erlkoren & x & * f * / / X X X Skellefteå | X I X / '" ' * x // ], x /Xx Umeå ! xx A Holmögadd : x ' x ; / | .— / ' lx l ! * 1 x " * x / ! x & _ x * & OHolick (Hudiksvall) N XX Ljusne (Soderhamn) K/X X . . x_ X Gavle ' x ' ' s 8 nu bb l X, X / v r u en x j/X // / X/ X / / / OSimpnas / | ( .. ' / | l l l / / © Soderarm (_ x ! l , Stockholm . Furusund Nordkoster /x _l Soiertalje _ OSandhamn ] X ,Oxelösung Landsort t ? A k" AGotska Sandon Lysekil , x _ ' 0 l * 510 _— __ %) Skärsende Marstrand xJönköping Västen/lk V. b V' G" / IS y '”ga (Oteborgr Kråkelund Varberg _ / Oskarshamn X / _ ( Falkenberg "— x __ x, / l Halmstad (I Kalmar I &| (_ 4- _ f*x Figur 2.7 Sjöfartsverkets Helsingborg X lotsplatser, lotspassnings- — Karlskrona ställen och sjöräddnings-
Karlshamn Åh us stationer samt övriga
bemannade platser med Skillinge sjöräddningsresurser
Malmö
Trelleborg
bl a drunkningsolyckor, draggningar och sjöräddningsfall på insjöar eller i hamnområden.
Inom polisen deltar främst sjöpolisgrupperna i sjöräddningen. Polisens helikoptergrupper och den landbaserade polisen medverkar genom spanings- verksamhet och genom att förbättra framkomligheten på vägarna till och från mottagningsplatserna på land.
Televerket
Televerket deltar i sjöräddningen genom den s k kustradioverksamheten. Kustradiostationernas uppgift är allmänt att tillgodose sjöfartens behov av telekommunikationer med land. Kustradion tillhandahåller även tjänster för sjösäkerhetsarbetet. Till dessa hör passning dygnet runt på den internatio- nella sjöfartens nödfrekvenser. Regelbundna utsändningar sker vidare av storm- och navigationsvarningar samt av väder- och israpporter.
Kustradiostationernas uppgift i sjöräddningsarbetet är, som redan har framgått, att fungera som sjöräddningscentraler. Det innebär att de på sjöfartsverkets uppdrag tar emot larm från fartyg och båtar över radio och från SOS Alarmerings regionala centraler över telefon 90 000. Trafikledare inom kustradiostationerna tjänstgör vid Sjöräddningsinsatserna som sjörädd— ningsledare. Dessa bedömer vilka spaningsåtgärder som fordras, larmar de rörliga enheter som är lämpliga för eftersökning och föreslår en lämplig fördelning av arbetet mellan dem. Befälhavaren har emellertid ansvar för det egna fartygets säkerhet och avgör alltid själv efter bedömning av t ex farvattnens beskaffenhet, sjöhävning, väder och andra omständigheter vilka åtgärder som den egna besättningen skall utföra. Sjöräddningsledarna kontaktar vid behov räddningsorganen på land för att dessa skall kunna ta hand om de räddade.
Utvecklingen av telekommunikationerna har lett till att televerkets tidigare relativt stora nät av bemannade kuststationer successivt har ersatts av ett väl utbyggt basnät av fjärrmanövrerade radiostationer för när — och medeldistanstrafiken utefter kusten. Dessa basstationer manövreras från tre bemannade huvudstationer — Stockholm Radio, Göteborg Radio och Härnösand Radio — som är räddningscentraler (RCC) för sjöräddningsverk- samheten. Försvarets radarutrustade kustradiostationer i Karlskrona och i Tingstäde på Gotland fungerar som räddningsundercentraler (RSC). Inom den på försök av kustbevakningen, marinen och sjöfartsverket gemensamt drivna sjöcentralen i Malmö utgör kustbevakningens regionala ledningscent- ral också räddningsundercentral. Sjöräddningsledarna vid kustradions huvudstationer avgör i varje enskilt fall vilka insatser som skall ledas av personalen vid undercentralerna.
De tre civila kustradiostationernas verksamhetsområden och bemanning framgår av följande sammanställning:
El Härnösand Radio Stationen liggeri Sälsten på Härnön i utkanten av Härnösands tätort. Stationen är central för kustradio- och sjöräddningsverksamheten i Bottenhavet och Bottenvi- ken. Personalstyrkan uppgår till elva personer. Bemanningen är fyra personer på dagtid och två på natten.
B Stockholm Radio Stationen är samlokaliserad med televerkets radiokontor i södra Stockholm. Stockholm radio är central för kustradio- och sjöräddningsverksamheten iÄlands hav, Östersjön och Mälaren. Personalstyrkan uppgår till ca 40 personer. Bemanningen är 15 personer under dagen och 3 personer nattetid. D Göteborg Radio Stationen, som ligger på Onsala-halvön, 15 kilometer sydväst om Kungsbacka, är mottagarstation och expeditionscentral dels för närtrafiken på västkusten, Öresund och Vänern, dels för fjärrtrafiken på kortvåg för hela landet till svenska fartyg ute på världshaven. Göteborg radio är sjöräddningscentral för västkusten, Öresund, Vänern och Vättern. Personalstyrkan uppgår till ca 70 personer. Bemanningen är ca 15 personer under dagen och lägst 4 personer på natten.
Flexibiliteten i kustradiostationernas verksamhet är stor. Vid mycket omfattande sjöräddningsinsatser— eller när flera insatser sker samtidigt— kan kustradiostationerna tillfälligt minska den kommersiella teletrafiken. Stock- holm Radio och Göteborg Radio har vardera som regel minst fem personer i tjänst som kan svara för sjöräddningsfunktionen. Samtliga sjöräddningsle— dare har fått särskild utbildning i planläggning och ledning av sjöräddnings- insatser.
Kustradiostationerna kan i många fall använda ett datoriserat system för eftersökning av fartyg och båtar som sjöräddningspersonalen har utvecklat. Med ledning av uppgifter om haveriplatsens ungefärliga position, tidpunkten för haveriet, typ av fartyg eller båt samt vind- och strömförhållanden som råder kan lämpliga sökområden snabbt avgränsas. Systemet gör det också möjligt att beräkna hur stora områden tillgängliga fartyg eller helikoptrar hinner utforska inom givna tidsramar, tex till dess att det blir mörkt ute.
Luftfartsverket
Luftfartsverket svarar för flygräddningscentralen RCC/Cefyl, som vid behov alarmerar försvarets helikoptrar för insatser vid sjöräddningsinsatser. En redogörelse för dessa resurser har lämnats i avsnitt 2.2. Enligt sjöräddnings- överenskommelsen skall RCC/Cefyl också anmoda trafikflygplan att delta i spaning efter försvunna fartyg eller båtar när detta behövs.
Tullverkets kustbevakning
Kustbevakningen skall enligt sjöräddningsöverenskommelsen medverka i sjöräddningsinsatser när så är möjligt. Kustbevakningens organisation omfattar fyra regioner med tillsammans 15 kustbevakningsområden. Avgränsningen av de senare svarar i stort mot kustlänen. Inom varje kustbevakningsområde finns 2—4 kustposteringar med personal och materiel för kustbevakningstjånsten.
Den regionala ledningen av kustbevakningen sker från bevakningskonto- reni Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall. Kustbevakningsverksam- heten vid dessa bevakningskontor leds av en kustbevakningsinspektör. På central nivå leds kustbevakningens verksamhet av gränschefen med biträde
av de operativa och tekniska sektioner som ingår i generaltullstyrelsens bevakningsbyrå. Den centrala operativa ledningsenheten kallas kustbevak- ningsledningen (KBL).
Kustbevakningen förfogar över ca 130 fartyg och båtar av olika slag. Till dessa hör 40 kustbevakningsfartyg och lika många kustbevakningsbåtar. Det finns vidare ett 50-tal miljöskyddsfartyg och arbetsbåtar. För havs- och kustövervakning från luften har kustbevakningen vidare tre spaningsflyg- plan.1
För ledning och kommunikation förfogar kustbevakningen över nio dygnet runt bemannade sambandscentraler. Sambandscentralerna är utrus- tade med telex och med telefax för bildöverföring. De har vidare radioutrustning med alla frekvenser för sjö- och flygtrafik och passar nödfrekvenserna på bl a privatradiobandet.
Kustbevakningens personal uppgår till omkring 550 personer Kustbevak- ningens indelning i kustbevakningsområden och fördelningen av kustbevak- nings- och miljöskyddsfartygen mellan dessa framgår av figur 2.8.
Försvarsmakten
Från försvarsmakten deltar marinen och flygvapnet i sjöräddningsinsatser. Medverkan regleras i militära bestämmelser och i sjöräddningsöverenskom- melsen. Marinen skall när så är möjligt delta i sjöräddning med rörliga enheter, sjöbevakningscentraler och kustradiostationer. Flygvapnet skall ställa räddningshelikoptrar och flygplan till förfogande. RCC/Cefyl leder dessa tillsammans med övriga i räddningsinsatsen deltagande luftfartyg.
Marinen har ca 200 fartyg, varav ett 60-tal i malpåse. En del av fartygen — bl a 12 lätta vedettbåtar — har övervakningsuppgifter i sjöterritoriet och är ständigt bemannade. Marinens och flygvapnets helikoptrar avsedda att kunna utnyttjas för räddningsinsatser har redovisats i avsnitt 2.2 i samband med beskrivningen av flygräddningstjänstens resurser.
Som har redovisats ingår två av marinens kustradiostationer — Tingstäde och Karlskrona — i sjöräddningsorganisationen som larm- och orienterings— centraler. Båda fungerar som sjöräddningsundercentraler (RSC) i samarbete med Stockholm Radio. Marinen förfogar vidare över lednings- och sambandsresurser vid sjöbevakningscentralerna i Stockholm (Muskö), Vis- by, Karlskrona, Malmö, Göteborg och Härnösand. Även dessa centraler kan utnyttjas vid sjöräddningsinsatser, tex för att lokalisera ett fartyg som av olika skäl saknar möjligheter att ange sin position. _
Ett radar- och datorbaserat system som ger information om fartygens rörelser till sjöss, det 5 k STINA-systemet, finns vid de fyra militära sjöbevakningscentralerna på ost- och sydkusten. Samma typ av anläggning kommer att tas i drift i Göteborg under år 1984. Marinen undersöker vidare förutsättningarna att inrätta en radarbaserad sjöbevakningscentral även utefter Norrlandskusten. Som har redovisats pågår det sedan något år en försöksverksamhet i Malmö som innebär att marinen, sjöfartsverket och kustbevakningen gemensamt använder detta informationssystem. Regering— en har uppdragit åt statskontoret, som leder försöksverksamheten i Malmö, att studera och lämna förslag till en motsvarande samordning för övriga sjöbevakningsområden.
1 Kustbevakningen och marinen kommer att samutnyttja tre lätta flyg- plan för olika slag av havsövervakning och spaning. Regeringen har i december 1983 gett överbefälhavaren i upp- drag att utarbeta ett detaljerat förslag till
. organisation. Flygplanen
kommer att förses med radar för ubåtsjakt och med utrustning som gör det möjligt att upptäcka oljeutflöden och att identifiera fartyg.
Teckenförklaring: » __ Å Kustbevakningsfartyg
l . Miljöskyddsfartyg !
OO Kustbevaknings- X & flygplan X
Gräns för kust- ( / bevaknings- w x
omrade / x (
Figur 2.8 Tullverkets kustbevaknings- och mil- ... A N " jöskyddsfartyg samt kust- A A x bevakningsflygplan för- X xx delade mellan olika kust- Å
bevakningsområden
S jöräddningssällskapet
Sjöräddningssällskapet — Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne — driver sin verksamhet med frivilliga medel och insatser. Enligt avtalet med staten skall sällskapet inrikta sin verksamhet på utsjöräddning. När det är möjligt skall sällskapet delta även i kustsjöräddning. Enligt sina stadgar skall sällskapet vidare söka vidmakthålla intresset för sjöräddningstjänsten och föreslå åtgärder i syfte att göra verksamheten effektivare.
Sjöräddningssällskapet har 30 sjöräddningsstationer och 37 sjöräddnings- kryssare eller räddningsbåtar. I sällskapet finns 11 fast anställda räddnings- skeppare och ungefär 300 frivilliga, som vid larm kan bemanna fartygen och båtarna. Enligt sjöräddningsöverenskommelsen skall Sjöräddningssällska- pet, om det behövs, bekosta insatser med privata fartyg och båtar. För administrationen vid sällskapets kontor i Göteborg svarar fyra anställda. Antalet sjöräddningskryssare och räddningsbåtar vid de olika stationerna framgår av tabell 2.7, medan lokaliseringen av stationerna redovisas i figur 2.9.
Tabell 2.7 Antal sjöräddningskryssare och sjöräddningsbåtar fördelade mellan Sjö- räddningssällskapets räddningsstationer
___—___— Kuststräcka Räddnings— Räddnings- Räddnings- station kryssare, båtar antal antal ___—___— Västkusten Fjällbacka Käringön Rörö Hovås Båtfjorden Glommen Grötvik
Öresund och Mölle sydkusten Barsebäck Kåseberga Simrishamn Kivik Sölvesborg Hasslö
.—
u—l—l—u—n rgr—...... Nb—lb—l
Öland och Grönhögen Gotland Grankullavik Herrvik
Ostkusten Gryt Ornö Möja Fejan Örskär
Norrlandskusten Stocka Holmsund Rödkallen
Mälaren Västerås
|__-|__| I—Hll
l—nu—w—a ___->_>..— lHl
[ ..
Vänern Kristinehamn Mariestad Kållandsö
Vättern Visingsö — 1
...I— _.-
rx & ' x f ' x.. l T*J * , x /"" Xl l / X X X X X / / ll ( l /'XX x F x X ) X x ) x * x Rödkallen L x x/ x x . // X X X | X I X / " ' * x _" ,, Holmsund / , | X I X X i x ; / , / l (» - lx x a ! XX f, _ l k & _ Stocka X x & x X X (X x . X x ll X / X X Ore d I 'x l/N grun // / * x/ 'x / / / | x (» ' / / Fe" an ' l l .Vasteräs I L Kristinehamn/ [ . Möja * | / x . X _ . X " | Marlgstad x Orno Fjällbacka [ ä,.andgö
Käringön Rörö
0. Grankulla- V'k Herrvik
Grönhögen Hasslö
Båtfjorden / _ / x Glommen ' " ( _ / . . / » * Growlk ( l/ l _- lex
X ”Sölvesborg
Figur 2.9 Sjöräddnings- Barsebäck sällskapets sjöräddnings- stationer
Simrishamn
2.3.5 Sjöräddningen på Vättern och Vänern
Sjöfartsverket tog den 1 januari 1980 på sig samordningsansvaret för sjöräddningen i Vättern. För alarmering genom privata radiosändare har upprättats fyra basradiostationer runt sjön. Anrop till dessa stationer kopplas automatiskt till Göteborg Radio, som är sjöräddningscentral för Vättern.
Resurser för sjöräddningen på Vättern är brandförsvarets lätta sjörädd— ningsbåtari Jönköping, Askersund och Motala. Sjöräddningssällskapet har stationerat en räddningsbåt vid Visingsö. Till organisationen hör vidare försvarets medeltunga helikopter vid F 6 i Karlsborg och ett antal båtar hos försvarets materielverk i Karlsborg.
Samordningsansvaret för sjöräddningen på Vänern har sjöfartsverket delegerat till Vänerns Seglationsstyrelse.
2.3.6 Kommunalt samarbete om sjöräddningen på Storsjön
Länsstyrelsen i Jämtlands län har tagit initiativ till åtgärder för samordning av sjöräddningen på Storsjön. En arbetsgrupp med företrädare för kommun- erna och länsstyrelsen har diskuterat lämpliga former för en samverkan mellan kommunerna. Samarbetet avses komma att gälla undsättning både i Storsjön och i några andra större sjöar i länet. Som underlag för samarbetet har utarbetats en sjöräddningsplan för länet.
2.3.7 Sjöräddningsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt1
Sjöräddningsorganens insatser inom ramen för den statliga sj öräddningstj än- sten omfattade under år 1982 totalt 2 141 händelser. Sjuktransporter från öar och skär ägde dessutom rum i 225 fall med Sjöräddningens resurser under året.
Enligt sjöfartsverkets redovisning bedöms 586 av hela antalet sjörädd- ningsinsatser under år 1982 ha varit bagatellartade. Detta antal ingår inte i den följande redovisningen av antalet insatser med fördelning efter olika slag av fartyg och båtar som har drabbats av olyckor, efter olika orsaker till insatserna och efter geografiska områden där olyckorna har inträffat. Av de återstående 1 555 Sjöräddningsinsatserna avsåg nära 80 % fritidsbåtar, medan 6 % av insatserna gällde handelsfartyg och 11 % fiskefartyg. De redovisade siffrorna framgår också av följande sammanställning.
Typ av fartyg Antal insatser Relativ fördel— eller båt under år 1982 ning iprocent Handelsfartyg 87 6 Fiskefartyg 179 11 Fritidsbåtar 1 234 79 Övriga 55 4
Summa 1 555 100
1 Källa: Sjöfartsverket, Sjöräddning, Insatser 1982.
Vid sjöolyckor efter kusterna samt i Vänern, Vättern och Mälaren förolyckades 42 människor under år 1982. Av dessa omkom 33 genom olyckshändelser med fritidsbåtar.
Som framgår av figur 2.10 inträffade huvuddelen av sjöräddningsfallen — nära 60 % av hela antalet — under de tre sommarmånaderna. Knappt 400 sjöräddningsinsatser under juli månad innebar i genomsnitt 12 fall per dygn under denna tid. Under vintermånaderna krävdes inte mer än en insats i medeltal per dygn i hela landet.
Maskinhaveri var den vanligaste orsaken till Sjöräddningsinsatserna under året. Totalt 513 eller i runt tal 1/3 av hela antalet orsakades således av fel på utrustningen. Grundstötning ledde till sjöräddningsinsats i 285 fall eller vid 18 % av samtliga insatser. Saknade fartyg eller båtar orsakade 165 ingripanden eller 11 % av hela antalet. Ospecificerade orsaker förekom dessutom i 416 fall, vilket motsvarar drygt 25 % av samtliga insatser under året. Se vidare följande sammanställning.
———_——_——__________ Orsak till Antal insatser Relativ fördel- insatsen under år 1982 ning i procent ___—___ Maskinhaveri 513 33
Grundstötning 285 18
Saknas 165 11 Sjuktransport från fartyg 102 6 Kantring 47 3 Brand 27 2 Annan orsaka) 416 27 ___—__ Summa 1 555 100
___—___— ” Annan orsak är bl a kollision, slagsida, bränslebrist, hinder i propellern, läckage, man över bord, felnavigering och nödraketer som inte har kunnat härledas till nödsituation. **
Bland fritidsbåtarna och fiskefartygen orsakade maskinhaverier de flesta Sjöräddningsinsatserna. Grundstötning och saknade båtar var ofta också anledningar till många insatser för fritidsbåtarna. För handelsfartygen avsåg insatsen i hälften av fallen sjuktransport från fartygen.
De flesta Sjöräddningsinsatserna under år 1982 genomfördes efter ost- och sydkusten — från Gävle till Falsterbo. Som framgår av tabell 2.8 fordrade 762 nödsituationer, eller drygt hälften av samtliga, att något av sjöräddningsor- ganen ingrep i detta område. I Öresund och vid västkusten utfördes 587 insatser, medan händelser vid norrlandskusten orsakade 95 ingripanden. Tabellen visar också att 56 sjöräddningsinsatser genomfördes på Mälaren, 37 på Vänern och 15 på Vättern under år 1982. Sammanlagt tre ingripanden skedde på internationellt vatten. Sjöräddningsinsatsernas fördelning mellan lokala kustområden illustreras också i figur 2.11.
Med 535 insatser eller vid drygt 1/3 av samtliga sjöräddningsfall deltog kustbevakningen oftare än något annat organ i sjöräddningen under år 1982. Sjöfartsverkets medverkan omfattade 438 insatser, polisens 352 och Sjörädd— ningssällskapets 294 insatser. Dessa siffror framgår av tabell 2.9, som också
Måttenhet: Antal sjöräddningsinsatser
400
300
200
100
Månad
Feb Jan Mars Apr Maj Juni Juli Aug
visar att försvaret deltog vid 114 tillfällen och den kommunala räddnings- tjänsten i 46 fall. Flertalet helikopterinsatser skedde under svåra förhållan- den, ibland långt ute till havs.
Vid 80 % av sjöräddningsfallen under året behövde endast ett av sjöräddningsorganen ingripa. Två sjöräddningsorgan deltog i 241 insatser eller vid 15 % av samtliga och tre organ i 62 fall eller 4 % av hela antalet. Som
Tabell 2.8 Sjöräddningsinsatser inom olika kustområden m m under år 1982
Område Antal insatser Relativ fördelning under år 1981 iprocent
Norrlandskusten 95 6
Ost— och sydkusten (inkl Ölands och Gotlands kustområden) 762 49 Öresund och västkusten 587 38 Vänern 37 2 Vättern 15 1 Mälaren 56 4 Internationellt vatten 3 0 Summa 1 555 100
Sept
Okt Nov Dec
Figur 2.10 Sjöräddnings- insatserna fördelade mel- lan olika månader under år 1982
lk | x z— _ ( X ..—
. I 'N _ x Skala. / x . 10 sjöräddningsinsatser /" ” Xl l . 40 " / l
l . 100 " / *I
. ,,
Figur 2.11 Sjöräddnings- insatserna fördelade mel- lan lokala kustområden under år 1982
Tabell 2.9 Sjöräddningsinsatser anmälda till sjöfartsverkets rapportcentral fördela- de mellan olika organ som har deltagit i insatserna under år 1982
Sjöräddningsorgan Antal Andel i procent av samt- m fl insatser liga sjöräddningsfall (1555) Sjöfartsverket 438 28 Sjöräddningssällskapet 294 19 Kustbevakningen 535 34 Den kommunala räddnings— tjänsten 46 3 Försvaret 114 7 Polisen 352 23 Bärgnings— och bogserfartyg 10 1 Övriga 172 11 Summa 1 961 —
_________________-—.———_——————————
redovisas i följande sammanställning medverkade fler än tre sjöräddnings— organ i relativt få insatser under året.
_________.-.———————-————-—
Antal som deltagit med Antal Relativ fördelning fartyg, båtar, helikoptrar insatser iprocent eller flygplan
___—___._—————————-
Ett sjöräddningsorgan 1 240 30 Två ”— 241 15 Tre ”— 62 4 Fyra sjöräddningsorgan eller fler 12 1 Summa 1 555 100
Televerkets och marinens kustradiostationer utnyttjades för alarmering och samordning vid 1 227 nödsituationer, vilket motsvarar nära 80 % av hela antalet. Som framgår av följande sammanställning deltog Stockholm Radio och Göteborg Radio vid de allra flesta av dessa drygt 1 200 sjöräddningsin-
satser.
Räddningscentral eller Antal Relativ fördelning undercentral insatser i procent Härnösand 94 8 Stockholm 586 48 Tingstäde 31 2 Karlskrona 35 3 Göteborg 458 37 Malmö 23 2
Summa 1 227 100
Sjöräddningsverksamhetens utveckling i figur 2.12 visar att olyckorna bland handelsfartygen och inom gruppen ”övriga fartyg” har minskat sedan mitten av 1970-talet. För fiskefartygen ligger antalet insatser på ungefär samma nivå som för knappt ett tiotal år sedan. Det starkt stigande antalet
Måttenhet: Antal insatser
Fritidsbatar
Fiskefartyg
Handels-
Figur 2.12 Sjöräddnings- fartyg
insatser för fritidsbåtar, _ fiskefartyg, handelsfartyg varlga och övriga fartyg åren 0 artyg 1974—82 År 1974 1976 1978 1980 1982
fritidsbåtar — under år 1982 fanns det ca 500000 sådana båtar inom sjöräddningens ansvarsområde — har inte medfört någon tendens till ökning av antalet insatser för dessa båtar.
2.3.8 Kostnaderna för sjöräddningstjänsten
Enligt sjöräddningsöverenskommelsen bestrider varje sjöräddningsorgan sina egna kostnader för sjöräddningen. Av de statliga organ som deltar
särredovisar endast sjöfartsverket dessa kostnader. För övriga myndigheter kan sjöräddningens kostnader således inte anges.
Budgetåret 1983/84 beräknas sjöfartsverkets kostnader för sjöräddningen uppgå till ca 10,6 milj kronor. Av dessa medel erhåller televerket nära 8,9 milj kronor i ersättning för kustradiostationernas medverkan. Återstående 1,7 miljoner kronor är avsedda för sjöfartsverkets administration av sjöräddningsverksamheten och för det kontakt- och informationsarbete som behövs. En mindre del av beloppet är avsett för utveckling och inköp av räddningsmateriel till sjöfartsverkets sjöräddningsstationer.
Sjöfartsverket har i sin långtidsbudget för budgetåren 1984/85—88/89 begärt 500 000 kronor per budgetår för anskaffning av räddningsmateriel. Enligt verket fordras det bl a helikopterburna livflottar samt fler snabba och grundgående sjöräddningsbåtar. Strävandena att rationalisera lotsverksam- heten kan enligt verket medföra att det nuvarande radionätet måste omstruktureras så att basstationerna placeras på obemannade platser med god räckvidd och med automatisk koppling till räddningstjänsten.
Sjöräddningssällskapets kostnader för räddningsverksamheten uppgick under år 1982 till 7,7 milj kronor.
2.4 Bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten
2.4.1 Internationella överenskommelser om skydd för den marina miljön rn rn
Genom internationella konventioner regleras det samarbete mellan staterna som syftar till att förhindra att haven förorenas genom utflöden från fartyg av olja eller andra skadliga ämnen. Flera av dessa konventioner är ett resultat av arbetet inom The International Maritime Organization (IMO), som är ett mellanstatligt rådgivande och samordnande organ under Förenta nationerna (tidigare IMCO).
De grundläggande internationella konventionerna om skydd mot utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen stadgar förbud mot förorening från fartyg. Regler finns också om hur fartyg skall vara konstruerade för att stora utflöden skall undvikas vid en sjöolycka. Möjligheterna för kuststaterna att på det fria havet ingripa mot fartyg som förorenar preciseras vidare. Sverige har tillträtt dessa konventioner.
Andra internationella överenskommelser reglerar den beredskap som staterna skall hålla för att kunna bekämpa utflöden av skadliga ämnen. Sverige deltar i samarbete av detta slag genom följande överenskommel- ser:
(1) 1967 års överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om samarbete i fråga om kontrollen av efterlevnaden av bestämmelser till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (Köpenhamns-överenskommelsen) Överenskommelsen innehåller bestämmelser om bla rapportering av oljeförore- ningar, hjälp med bekämpning av olja, upprättande av beredskap för oljebekämp- ning och samverkan vid uppbyggnad av en sådan beredskap.
(2) 1969 års överenskommelse om samarbete vid oljeförorening i Nordsjön (Bonn- överenskommelsen eller Nordsjö-överenskommelsen) I överenskommelsen, som har träffats mellan Nordsjö-staterna, förbinder sig dessa att underrätta varandra om sin nationella beredskap för bekämpning av oljeförorening inom Nordsjön. Vidare behandlas formerna för samverkan om rapportering, beredskapsåtgärder och bekämpningsinsatser.
(3) 1974 års konvention om skydd av Östersjö-områdets marina miljö (Helsingfors- konventionen) Helsingfors-konventionen är en överenskommelse mellan kuststaterna vid Öster- sjön. I överenskommelsen finns bestämmelser om samverkan som föreskriver skyldighet för staterna att upprätthålla beredskap för att bekämpa utsläpp av skadliga ämnen. Enligt konventionens regler om rapportering skall staterna utveckla och tillämpa ett system för att kunna ta emot rapporter om större föroreningar genom olja eller andra skadliga ämnen som har observerats till havs. Händelser som orsakar eller skulle kunna orsaka större miljöförorening skall omedelbart rapporteras även till de andra staterna.
Internationella överenskommelser finns vidare om ingripanden på det fria havet vid olyckor som kan orsaka förorening och om redares ekonomiska ansvar för skador till följd av oljeutflöde från fartyg. Enligt en mellanstatlig konvention lämnas i vissa fall ersättning från den internationella oljeskade- fonden.
2.4.2 Svensk lagstiftning om skydd mot utsläpp av olja och kemikalier i havet och vissa andra vatten
Bestämmelser om förebyggande verksamhet
Svensk lagstiftning som reglerar de förebyggande åtgärderna mot förore— ningar från fartyg följer de internationella överenskommelserna på området. Bestämmelser om förbud mot förorening genom utsläpp av skadliga ämnen från fartyg, åtgärder som skall vidtas av myndigheterna i syfte att förhindra sådana föroreningar, fartygs konstruktion och tillsyn av fartyg finns i
El Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (den s k vattenföroreningslagen); och i D Förordningen (1980:789) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
Enligt vattenföroreningslagen är deti princip förbjudet att släppa ut olja från fartyg inom Sveriges sjöterritorium och i Östersjö-området utanför detta. Förbud mot utsläpp av olja inom andra vattenområden har meddelats av sjöfartsverket i kungörelsen (SjöFS 1980:48) om åtgärder mot vattenförore- ning från fartyg. Sjöfartsverket meddelar också föreskrifter om utsläpp från fartyg av andra skadliga ämnen än olja.
Vattenföroreningslagen gör det vidare möjligt för regeringen — eller myndighet som regeringen utser — att föreskriva sådana begränsningar eller förbud mot fartygstrafik i farvatten inom Sveriges sjöterritorium som behövs för att vattenföroreningar skall hindras.
Förbud gäller också mot utsläpp i havet från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel av avfall — fasta ämnen, vätskor eller gaser — enligt bestämmelserna i
D Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten (den s k dumpningslagen); och i D Dumpningskungörelsen (1971:1156).
Dumpningslagen tillämpas inte på de ut släpp från fartyg av skadliga ämnen som avses i vattenföroreningslagen. Förbuden enligt de svenska dumpnings- bestämmelserna gäller utsläpp inom Sveriges sjöterritorium och utsläpp i det fria havet från svenskt fartyg eller luftfartyg.
Bestämmelser om bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten (räddningstjänst)
Ansvaret för bekämpning av olja eller kemikalier till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren har lagts på tullverket och utförs inom tullverket av kustbevakningen. Tullverkets skyldighet att bekämpa olja eller kemikalier till havs m m framgår av
D Kungl Maj:ts instruktion (19731884, ändrad 1974:409) för tullverket.
Militära myndigheter kan delta i bekämpningen av olja och kemikalier till havs rn in enligt
EI Kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m.
Bestämmelser om ersättning för kostnader för oljebekämpning och sanering finns i
D Brandlagen (1974:80); 3 Lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (den sk oljeskadelagen); och i D Lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden (den s k fondlagen).
Vissa av bestämmelserna i brandlagen om ingrepp i annans rätt och om tjänsteplikt tillämpas vid tullverkets olje- och kemikaliebekämpning. Några bestämmelser som reglerar ansvaret för sanering efter bekämpning av olja eller kemikalier finns inte. Sanering anses emellertid vara en kommunal angelägenhet. '
2.4.3 Arbetsuppgifter och organisation för kustbevakningens bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten
Arbetsuppgifter
Kustbevakningen inom tullverket svarar som har framgått för de åtgärder till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren som syftar till att avvärja eller begränsa skada genom utflöde av olja eller annat som är skadligt. Kustbevakningens ansvar omfattar således inte bekämpning inom område som avses i brandlagstiftningen och som kommunerna har ansvaret för, dvs insatser på land, i andra insjöar än Vänern och Mälaren samt i övriga vattendrag och i hamnområden.
Organisation och resurser
Kustbevakningens centrala, regionala och lokala organisation har redovisats i avsnitt 2.3 om sjöräddningen. Redogörelsen kompletteras här med uppgifter om de resurser för olje— och kemikaliebekämpning som kustbe- vakningen och de samverkande organen förfogar över. Uppbyggnaden av beredskapen har för oljebekämpningens del pågått sedan år 1970 och för kemikaliebekämpningen sedan år 1974.
Personal
Kustbevakningen har totalt omkring 550 tjänster. Av dessa är drygt 50 tjänster inrättade uteslutande för uppgifter inom olje- och kemikaliebered- skapen. Till största delen gäller det personal på miljöskyddsfartygen. Fartygen bemannas vidare vid bekämpningsinsatser med besättningsmän från kustbevakningens övriga fartyg och båtar.
Fartyg och båtar
Miljöskyddsfartygen och arbetsbåtarna är kärnan i kustbevakningens beredskapsorganisation för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss. De fyra större miljöskyddsfartygen fungerar som arbetsplattformar för ol jebekämp- ningsutrustningen och är i regel också depåfartyg för mindre enheter. De större fartygen har ledningscentraler för samordning vid mer omfattande insatser mot miljöföroreningar till sjöss. Kustbevakningen disponerar vidare nio medelstora miljöskyddsfartyg av typ Sea-Truck. På Vänern finns ett kombinerat miljöskydds- och bevakningsfartyg.
Till miljöskyddsfartygen hör tre katamaraner utrustade med olje- och kemikalieupptagare mellan skroven. Ett annat komplement är de tretton snabbgående arbetsbåtarna av trimarantyp som används för bl a utdragning, förankring och justering av länsorna. För 5 k mellanlagring av upptagen olja disponerar kustbevakningen tre oljepråmar.
För bekämpning av olja och kemikalier i närheten av land har utvecklats en strandbekämpningsbåt av lättmetall. Båten är utrustad med hydrauliskt manövrerade kranar för hantering av länsor och för upptagning av oljor och kemikalier. Strandbekåmpningsbåtarna kan landvägen transporteras till olika kuster. I planerna ingår anskaffning av tolv sådana båtar — tre till varje kustbevakningsregion. Sju av båtarna finns för närvarande i organisationen. De återstående fem kommer att levereras under åren 1984 och 1985.
Till de redovisade resurserna kommer samtliga större och medelstora kustbevakningsfartyg, som kan ta ombord viss oljebekämpningsutrustning. De mindre kustbevakningsenheterna har möjligheter att delta i bekämp- ningsoperationerna genom spaning, bevakning, bogsering och snabba transporter.
Specialutrustning
Kustbevakningen förfogar över ett 30-tal baser och kustförråd med upplag av oljelänsor, upptagningsanordningar, absorberings- och dispergeringsmedel samt annan skyddsutrustning. För användning av absorberings- och disper-
geringsmedel har kustbevakningen totalt över 50 spridningsanordningari miljöskydds- och kustbevakningsfartygen. I kustförråden finns vidare ett 30-tal mobila spridningsutrustningar. En del av kustbevakningens olje- skyddsmateriel förvaras i container och transporteras med lastbil till de kustområden där den skall användas.
Till personskyddsutrustningen hör ett hundratal kemskyddsdräkter med andningsskydd samt räddningsutrustningar och filtermasker. För personsa- nering i samband med kemikaliebekämpning disponerar kustbevakningen fyra mobila saneringsstationer, också i container.
Stödfunktioner
En av olje- och kemikaliebekämpningens stödfunktioner ärfjärranalystekni- ken, som gör det möjligt att även under mörker och vid dålig sikt upptäcka oljeutflöden och andra miljöfarliga utflöden. Efter flera års samarbete har kustbevakningen, statens delegation för rymdverksamhet och rymdbolaget utvecklat ett operativt fjärranalyssystem för kustbevakningens flygplan. Systemet omfattar bevakning med sidspanande radar och instrument för registrering av de skillnader i utstrålning av värme och ultraviolett ljus som förekommer mellan olja och vatten.
En för kemikaliebekämpningen viktig stödfunktion är den dokumenta- tionstjänst som har organiserats inom kustbevakningen. Till resurserna hör en dataterminal, som vid behov får uppgifter från databaser i bl a USA. Information kan erhållas om farliga kemikaliers egenskaper i vatten, riskerna för miljö och människor och lämpliga skadeavhjälpande åtgär- der.
Kustbevakningens arbetsformer
Kustbevakningens sjöpatrullering pågår ständigt. Arbetstiden planeras så att det inom varje region alltid finns fartyg eller båtar i verksamhet. Fartyg eller båtar som inte är i tjänst bemannas vid behov genom inkallande av ledig personal. Bevakningsfartyg som patrullerar omdirigeras vid behov för uppdrag med högre prioritet inom bl a sjöräddning eller oljebekämpning.
Den operativa ledningen utövas på flera nivåer inom varje kustbevaknings- region. I enklare fall — det gäller utflöden av mindre omfattning som bekämpas under dagtid — svarar områdeschefen lokalt för ledningen. I mer komplicerade situationer övertas ledningen av den regionala ledningsstaben. Under icke tjänstgöringstid har en tjänsteman på regional nivå beredskap i hemmet och svarar för ledning av verksamheten till dess att den regionala staben har trätt i funktion.
Som operativ ledare vid en oljebekämpningsaktion på regional nivå fungerar ett befäl från den regionala staben — som regel är det en bevakningschef eller en kustbevakningsinspektör. Han har kontakt med samverkande myndigheter och kommuner. I närheten av skadeplatsen upprättas en underhållsbas som förser fartygen med förnödenheter och utrustning. På sjön leds verksamheten av en taktisk ledare, en s k on-scene-commander (OSC). Vid mycket omfattande och komplicerade insatser kan den operativa ledningen övertas av gränschefen.
2.4.4 Samverkande organs resurser för olje— och kemikaliebekämpning till havs och i vissa andra vatten
Militära förband
En del militära förband — framför allt inom marinen — har resurser som är lämpliga för förstärkning av kustbevakningens verksamhet. I samarbete mellan generaltullstyrelsen och chefen för marinen har utarbetats en plan för användning av marinens resurser vid insatser i samband med olje- och kemikalieolyckor till sjöss. Planen gäller from år 1982 och innehåller riktlinjer för främst lednings-, sambands- och underhållstjänsten vid de gemensamma insatserna. Se vidare avsnitt 4.4 om militär medverkan i civil räddningstjänst.
Sjöfartsverket
Sjöfartsverkets medverkan i olje- och kemikaliebekämpningen omfattar i första hand åtgärder som enligt sjölagstiftningen och vattenföroreningsbe- stämmelserna skall vidtas med tex ett havererat fartyg för att utflödet av skadliga ämnen skall kunna begränsas eller förhindras. Fartyg och båtar i verkets organisation deltar dessutom ofta i arbetet med spaning eller upptagning av ämnena.
' Vid några lotsplatser — Sandhamn, Landsort, Södertälje, Bönan (Gävle) och Hölik (Hudiksvall) — finns oljelänsor som kan transporteras med lotsbåt till bekämpningsområdena. Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg utnyttjas vid behov i samband med större insatser, t ex som förläggningsplatser. Vintertid gäller detta också isbrytarna.
Polisen
Polisen undersöker om brott har begåtts mot bestämmelserna om förbud mot vattenförorening från fartyg. Genom sina helikopter- och sjöpolisgrupper medverkar polisen även genom spaning och rapportering av utflöden. Se vidare avsnitt 4.2.
Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)
SMHI upprätthåller en prognosberedskap för att kunna bedöma hur olje- eller kemikalieföroreningar som har upptäckts ute på havet kommer att driva. Se vidare avsnitt 4.6.
Kommunerna
Effektiva bekämpningsaktioner i strandzonen kräver ett samarbete mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. Organisationen och resurserna för olje- och kemikaliebekämpning varierar emellertid i hög grad från kommun till kommun. För att möjliggöra den samverkan mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten som syftar till att förhindra skador när ett olje- eller kemikalieutsläpp når stranden behöver många av kommunerna ofta mer materiel än vad de själva förfogar över. En
sådan förstärkning skall kunna ske med resurser från de regionala förråd som med statliga medel håller på att byggas upp på fem platser i landet'. Avsikten är att materielen inom 5-10 timmar skall kunna transporteras på landsväg från ett regionalt förråd till ett skadeområde. De regionala förråden innehåller bl a arbetsbåtar, utrustning för maskinell upptagning av olja, länsor, personlig skyddsutrustning och handredskap av olika slag.
Övriga organ
I vissa fall medverkar också Sjöräddningssällskapet och bärgnings- och bogserföretag i olje- och kemikaliebekämpning till havs och i vissa andra vatten. Televerkets kustradiostationer och luftfartsverkets flygräddnings- central (RCC/Cefyl) har möjligheter att rapportera utflöden av olja eller kemikalier som har iakttagits av fartyg eller flygplan. Som tidigare framgått kan medverkan i bekämpningen vid behov erhållas även från andra länder.
2.4.5 Samordning av olika organs insatser vid olje— och kemikaliebekämpning
Statsmakterna har som utgångspunkt för sitt principbeslut om miljösäkrare sjötransporter (prop 1980/81:119, TU 1981/82:31, JoU 1981/82:33, rskr 1981/82:375 och 422) framhållit att insatserna i' första hand skall inriktas på förebyggande åtgärder som förhindrar att utflöden av olja och kemikalier över huvud taget sker. Sjöfartsverket har fått resurser för att på olika sätt öka sjösäkerheten i farlederna. Användningen av säkrare fartyg för i första hand trafik i svårnavigerade och miljökänsliga områden, bla Stockholms skär— gård, Mälaren, Vänern och Göta älv, stimuleras genom ett särskilt avgiftssystem. Erfarenheterna från den senaste tioårsperioden har emellertid visat att de förebyggande insatserna måste kompletteras med en slagkraftig beredskap för den bekämpning som skall ske när ett utflöde har inträffat. Eftersom åtgärder fordras av ett stort antal myndigheter och andra organ är det viktigt, framhåller statsmakterna, att en rationell arbetsfördelning och samordning kan åstadkommas både i Sjösäkerhetsarbetet och i det räddningstjänstarbete som skall ske efter en olycka. Som har betonats förutsätter effektiva aktioner i strandzonen gemensamma insatser vid strandlinjen i samarbete mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. För detta behövs en god planläggning och gemensamma övningar. i | En del situationer kräver emellertid också mer ingripande åtgärder i syfte att samordna resursutnyttjandet. Frågan om ett centralt samordningsorgan har aktualiserats i olika sammanhang. Statsmakterna har emellertid fram- hållit att denna fråga bör bedömas efter det utredningsarbete som pågår dels om förutsättningarna för en sammanläggning av sjöfartsverket och kustbe- vakningen, dels inom ' räddningstjänstkommittén om samverkan i stort 'Regionala förråd finns mellan olika organ i räddningstjänsten. I avvaktan på resultaten av detta i Ba'ky'ka' YiSby' Kar [S' . . . . krona och Vänersborg. utredningsarbete har statsmakterna beslutat att ombilda det till statens En liknande anläggning brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst så att det mer aktivt än tidigare i Umeå blir klar under skall kunna verka för en samordning mellan olika huvudmän och andra år1984.
' Källa: Kustbevaknings— information nr 3/l983, Statistik över oljeutsläpp till havs och i kustvatt- nen. Vänern och Mäla- ren under år 1982.
samverkande organ.
En stor del av länsstyrelserna bör enligt statsmakterna utveckla sin planläggning av beredskapen för olje- och kemikaliebekämpningen. Statens brandnämnds riktlinjer för denna planläggning bör förbättras. Länsstyrelsen bör anlita i förväg utsedda (s k presumtiva) räddningsbefälhavare för att komplettera planläggnings- och förberedelsearbetet. Statsmakterna har vidare framhållit att det behövs mer samövning, utbildning och information för att den samlade beredskapsorganisationen skall kunna bli effektivare.
2.4.6 Forsknings- och utvecklingsarbete
Styrelsen för teknisk utveckling (STU) erhöll hösten 1979 regeringens uppdrag att i samråd med berörda organ utarbeta ett förslag till forsknings— och utvecklingsprogram för system, metoder och teknik inom olje- och kemikaliebekämpningen till sjöss ochi strandzonen samt för strandsanering- en. För denna forsknings- och utvecklingsverksamhet, som kallas TOBOS 85, har anslagits totalt ca 30 milj kr. Arbetet påbörjades under budgetåret 1980/81 och skall pågå under fem år. Fackmyndigheternas forsknings- och utvecklingsverksamhet på detta område kommer att fortsätta som tidigare. Se vidare avsnitt 7.4.
2.4.7 Olje- och kemikalieutsläppens samt bekämpningsinsatsernas omfattning — en statistisk översiktl
I svenska farvatten inträffar årligen ett 20-tal olyckor med tankfartyg där olja läcker ut. Flertalet av dessa utflöden sker i hamnar. Orsaken är ofta ventilfel, men också pumphaverier och överfyllning förekommer. Vid olyckor som
"resulterari större utflöden från tankfartyg är orsaken som regel grundstöt-
ning.
Flertalet oljeutflöden till sjöss avser relativt begränsade kvantiteter. Det största enskilda oljeutflödet i svenska farvatten under 1970-talet omfattade ca 1 600 ton råolja från tankfartyget lawachta vid Trelleborg år 1973. Haverierna med tankfartyget Tsesis i Södertälje-leden år 1977 och med tankfartyget José Marti vid Dalarö år 1981 beräknas ha medfört att omkring 1 000 ton olja läckte ut vid vardera tillfället. Grundstötningen med det ryska tankfartyget Antonio Gramskij utanför Ventspils vid lettiska kusten år 1979 orsakade ett utflöde på sannolikt 6 000 ton råolja. En del av denna drev i is mot den svenska och finska kusten och fordrade en tidsödande bekämpning och sanering. Utomlands har det förekommit utflöden på mellan 50 000 och 250 000 ton olja från tankfartyg.
Som framgår av figur 2.13 har årligen sedan 1970 upptäckts eller till kustbevakningen rapporterats mellan omkring 300 och 500 oljeutsläpp. Mellan 200 och drygt 300 av dessa — flertalet år 70 a 80 % av antalet upptäckta eller rapporterade — har blivit bekräftade. Rapporterna har i övriga fall visat sig felaktiga. Iakttagelsen kan ha gällt tex frömjöl eller bleke. Bekämp— ningsåtgärder har i allmänhet satts in endast mot utflöden som har bedömts hota kuster och strandzoner. Det har årligen gällt mellan 25 och 60 insatser. I övriga fall har kustbevakningen följt situationen till dess att föroreningen har upplösts genom avdunstning eller genom naturlig utspridning i vattnet.
Måttenhet: Antal utflöden 500
Rapporterade
300
0 $ _ | * Konstaterade '*| 200
100
Bekampade Figur 2.13 Rapporterade,
konstaterade och bekäm- pade oljeutflöden [ kusl- . ' bevakningens verksamhet 1978 1980 1982 under åren 1970—1982
0 1 r——1——
År 1970 19:72 1974 19'76 '
Av de under år 1982 konstaterade 230 oljeutflödena iakttogs 73 utanför svenskt sjöterritorium, 87 utomskärs på svenskt vatten och 67 inom skärgårdsområdena. I Mälaren registrerades två utflöden och i Vänern eri oljeförorening under året.
Kustbevakningens egna enheter upptäckte 101 av de sammanlagt 230 oljeutflödena. Ett 50-tal observerades av kustbevakningsflyget. Av de totalt 230 oljeutflödena bedöms 217 ha skett i strid mot svensk lag eller internationella bestämmelser. Oljeföroreningar orsakade av grundstötning- ar, kollisioner eller kantringar uppgick till åtta.
Kustbevakningen vidtog egentliga bekämpningsåtgärder mot endast 29 utflöden som under år 1982 bedömdes hota kuster och strandzoner. I övriga fall begränsades insatserna till kontroll av att föroreningarna upplöstes genom avdunstning eller naturlig utspridning i vattnet, 5 k självdispergering. Ingen av de utförda bekämpningsaktionerna hade någon större omfattning. Följande tre insatser kan illustrera verksamheten under året:
D Den 10 januari råkade det Singapore-registrerade bulkfartyget ANJA LEON- HARDT i sjönöd i Kattegatt. Aktiva räddningsinsatser gjordes av flera fartyg, bl a Stena Sessans Prinsessan Birgitta, som tog över 19 personer i en livbåt. Kustbevakningens Tv 103 levererade elström, tryckluft och kylvatten. Genom dessa åtgärder var det möjligt att få igång hjälpmaskineriet för länspumpning ombord på haveristen, vilket förhindrade olja att läcka ut från fartyget.
D Den 29 mars kolliderade svenska m/t SIVONA med finska m/s TUIRA väster om Svinbådan i Öresund. Sivona var lastad med 2 100 ton eldningsolja och 475 ton bensin. Vid kollisionen skadades tre lasttankar och ca 800 ton olja läckte ut i havet. Större delen avdunstade och självdispergerade relativt snabbt. På haveriplatsen tog kustbevakningen med s k skimmer upp omkring fem ton vattenblandad olja.
D Den 29 maj gick svenska m/t RENO på grund vid Nåttarö utanför Nynäshamn. Fartyget var på resa från Fårösund till Nynäshamn med omkring 200 m3 råolja från fyndigheterna på Gotland. Haveriet orsakade ett obetydligt oljeutflöde. Kustbe- vakningen medverkade i bärgningen genom att Iäktra över en del av lasten till miljöskyddsfartyget Tv 406.
Utöver det redovisade antalet bekämpningsaktioner inom det egna ansvars- området brukar kustbevakningen årligen i ett tiotal fall delta i oljebekämp- ning inom kommunernas ansvarsområde.
Endast ett fåtal kemikalieutsläpp i svenska farvatten finns registrerade. Under åren 1970—78 var kustbevakningen engagerad i sammanlagt tio fall av kemikaliebekämpning. Skillnaderna i antal mellan olje- och kemikalieut- släppen beror bl a på att de transporterade kvantiteterna kemikalier är väsentligt mindre än den volym olja som fraktas.
2.4.8 Kostnaderna för bekämpningen av olja och kemikalier till havs m m
Kostnaderna för kustbevakningen i dess helhet har för budgetåret 1983/84 beräknats till 125 milj kronor. I detta belopp ingår 78 milj kronor till löner m m för kustbevakningens personal på lokal, regional och central nivå, 31 milj kronor till drift och underhåll av teknisk materiel Samt 16 milj kronor till beredskapen för olje— och kemikaliebekämpning. Som framgår av tabell 2. I 0 med redovisning av anslaget för beredskap för olje- och kemikaliebekämp- ning till havs m m avser 7,6 milj kronor kostnader för drift och underhåll av teknisk materiel och 6,7 milj kronor kostnader för anskaffning av bekämp- ningsanordningar och bekämpningsmedel. Utöver de redovisade medlen har 2,1 milj kronor anslagits för anskaffning av strandbekämpningsbåtar under budgetåret 1983/84. Kustbevakningens faktiska kostnader för genomförda bekämpningsopera- tioner sedan mitten av 1970-talet redovisas i tabell 2.11. Under budgetåret 1981/82 togs 2,2 milj kronor i anspråkför bekämpningsinsatser som genomfördes av kustbevakningen eller på dess uppdrag. De närmaste föregående åren var denna kostnad emellertid betydligt högre. Som också
Tabell 2.10 Anslaget för olje- och kemikalieskyddsberedskap till havs m m budget- året 1983/84
Anslagspost Kostnad, Relativ fördel— 1 OOO-tal kr ning i procent
Kostnader för bekämpnin gs—
operationer, förslagsvis I 0 Kostnader för anlitande av '
konsulter och annan expertis 435 3 Anskaffning av bekämpningsanord-
ningar och bekämpningsmedel 6 742 41 Tekniskt utvecklingsarbete
och forskning m m 1 600 10 Drift och underhåll av teknisk materiel
för bekämpning av miljöfarliga utsläpp 7 624 46 Summa 16 402 100
Tabell 2.11 Kustbevakningens kostnader för _olje— och kemikaliebekämpning samt utbetalade ersättningar budgetåren 1976/774—81/82 Måttenhet: 1 OOO—tal kronor
Budgetär Kostnader för bekämpning Ersättning till staten ' 1976/77 782 ' 706 1977/78 5 474 196 1978/69 17531 191 1979/80 4 446 , _ 601 1980/81 5 136 16 796 1981/82 2 237 720 Summa 35 606 . 19 210
Källa: Kustbevakningen
framgår av tabellen har staten under budgetåren 1976/77—1981/82 erhållit ersättning för sina insatser med 19,2 milj kronor. De sammanlagda kostnaderna för bekämpningen uppgick under samma tid till 35,6 milj kronor.
2.5 Räddningstjänst vid olyckor i kärnkrafts- anläggningar1
2.5.1 Författningar
De grundläggande bestämmelserna om de villkor som skall uppfyllas vid uppförande och drift av kärnkraftsanläggningar finns i D Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m m (atomenergila- gen).
Den-räddningstjänst som skall fungera efter ett okontrollerat utflöde av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning här i landet eller vid överhängande fara för ett sådant utflöde regleras i
D Lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (den s k atomskyddslagen); och i D Förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg- ningar m m (den s k atomskyddsförördningen).
Genom bemyndigande i atomenergilagen kan statliga-myndigheter föreskri- va vilka åtgärder som reaktorägaren skall vidta inom eller i anslutning till anläggningens område för att minska riskerna för olyckor och verkningarna av dessa. Föreskrifterna anges i det tillstånd som fordras för den som vill ] _ , __
. .. . .. . ., Kommitten anvander driva en karnteknlsk anläggning. Atomskyddslagen och atomskyddsforord- de begrepp som atom- ningen reglerar ansvar och befogenheter för statliga myndigheter som lagstiftningskomminén genomför skyddsåtgärder i huvudsak utanför den kärntekniska anläggning har föreslagit i betän- där en olycka har inträffat eller riskerar att inträffa. _ kand? (SOU 195331?)
Bestämmelser om befögenheteroch uppgifter för den lokala säkerhets- ::rggsitågEQåån 235223?" nämnd som finns vid varje kärnkraftsanläggning ges i ,
mansåttningar med ter- D Lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftver- men ”käm” i stället för
ken. ordet "atom”.
Föreskrifter om beredskapsåtgärder ingår också i instruktionen för de centrala säkerhetsmyndigheterna inom kärnenergiområdet — dvs i
El Förordningen (1976:481) med instruktion för statens strålskyddsinstitut
(SSI); och i :! Förordningen (1974z427) med instruktion för statens kärnkraftinspektion
(SKI).
2.5.2 Arbetsuppgifter och organisation inom räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar
Befogenheter att inskränka enskild rätt
Syftet med räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar är att efter utflöde av radioaktiva ämnen skydda allmänheten mot skada. Skyddet är baserat på att samhället kan
Cl Förelägga den som uppehåller sig inom det hotade området att inte vistas utomhus eller att lämna området; D Förbjuda någon att tillträda ett område; D Förelägga den som har levande djur och livsmedel att föra bort dessa; D Begränsa rätten att använda mark, vatten, naturprodukter och egen- dom.
Till möjligheten att begränsa användningen av bl a naturprodukter och egendom hör att ägare till livsmedel eller annat som har blivit radioaktivt förorenat kan åläggas att oskadliggöra de produkter som det gäller.
Fördelningen av befogenheter och arbetsuppgifter mellan olika organ
Vid var och en av de fyra kärnkraftsanläggningarna Barsebäck, Ringhals, Forsmark och Oskarshamn och vid forskningsstationen [ Studsvik finns en särskild beredskapsorganisation. Den svarar enligt det i atomenergilagen föreskrivna tillståndet för all verksamhet inom anläggningens område när en olycka med radioaktiva ämnen har inträffat. En huvuduppgift för bered- skapsorganisationen vid den kärntekniska anläggningen är att genom drifttekniska åtgärder förebygga det befarade haveriet och att begränsa konsekvenserna av det. En annan uppgift är att vidta skydds- och räddningstjänståtgärder inom anläggningen och dess närområde. Om det föreligger risk för farliga utflöden av radioaktiva ämnen, skall polisen och länsstyrelsen underrättas.
Länsstyrelsen svarar för att de i atomskyddslagen föreskrivna beredskaps- åtgärderna utanför kärnkraftsanläggningen har planerats och att de i en haverisituation blir genomförda. Länsstyrelsen fattar de beslut som fordras — bl a om inskränkningar i enskilds rätt— och delegerar verkställighet till andra organ. En del skyddsåtgärder kan utlösas från den kärntekniska anläggning- en utan ingripande av länsstyrelsen. Dessa åtgärder genomförs av en fältorganisation som träder i funktion omedelbart efter ett larm. Länsstyrel- sen i ett län där kärnverksamheten sker kan få ansvar för vissa skyddsåtgär- der även i närbelägna län. Regeringen kan också i stället för länsstyrelsen
meddela förordnanden och föreskrifter. De skyddsåtgärder som kan komma att fordras vid olycka i en kärnkrafts- anläggning fördelas mellan olika organ i huvudsak enligt följande samman-
ställning.
Organ Arbetsuppgift (urval)
Länsstyrelsen
Regionala larmcentralen Televerkets kustradio
Polisen
Kommunala räddnings- tjänsten
Kustbevakningen
Hemvärnet (endast Ringhals)
Försvarets helikopter— förband, polisens heli— kopterverksamhet
Beslutar om skyddsåtgärder, t ex vistelse inomhus, utdelning av jodtabletter och evakuering;
Rapporterar till statens strålskyddsinstiut;
Kontaktar andra organ för att få information och ge direktiv;
Skaffar väderprognos; Underrättar massmedia;
Informerar allmänheten;
Underrättar länsstyrelsen och andra organ enligt larmplanen;
Underrättar sjöräddningen och kustbevakningen samt larmar marinen och övrig sjöfart;
Spärrar av tillfartsvägar till utsatta områden; Reglerar vägtrafiken; Larmar allmänheten genom högtalarbil;
Underrättar vid behov organ som inte omfattas av larmplanen, genomför evakuering;
Delar ut jodtabletter;
Mäter radioaktiviteten på i förväg angivna platser samt i övrigt enligt länsstyrelsens direktiv (en utökad organisation håller på att byggas upp);
Biträder vid evakuering; Varnar sjöfarande och befolkning på öar; Mäter radioaktiviteten till sjöss;
Evakuerar boende på öar;
Biträder polisen med trafikreglering, bl & avspärrning av vägar;
Biträder vid utdelning av jodtabletter;
Registrerar och utspisar evakuerade personer på sam- lingsplats, mäter radioaktivitet hos dessa, visar vägen till inkvartering;
Deltar ev vid mätning av radioaktivitet ikraftstationens närhet, vid alarmering och evakuering samt vid transpor— ter av personal och materiel.
Vid haveri gör sig sjukhusen i anslutning till anläggningen beredda att ta emot skadade personer. Kommunens hälsovårdsförvaltning och sociala förvaltning kan få uppgifter i ett senare skede efter en olycka som har medfört ett omfattande utflöde av radioaktiva ämnen.
Studsvik Energiteknik AB har vid forskningsstationen iStudsvik byggt upp
* Länsstyrelserna i de fyra länen där kärnkraft- stationerna ligger erhål- ler sedan budgetåret 1981/82 medel till var sin handläggare för be- redskapsfrågor inom kärnkraftsområdet.
en beredskapsorganisation för insatser vid olyckor med radioaktiva ämnen. Organisationen tillkom ursprungligen för Studsviks eget behov men har senare anpassats för att kunna göra insatser vid olyckor även i de övriga kärntekniska anläggningarna. Till uppgifterna hör att mäta radioaktivitet, beräkna stråldoser samt att sanera och ta hand om radioaktivt material.
851 har en rådgivande funktion som länsstyrelsen kan anlita i en olyckssituation. SSIs beredskap har utökats så att den s k analysgruppen, med den för rådgivningen nödvändiga personalen, är tillgänglig inom någon eller några timmar efter ett larm. Till gruppen hör expertis inom främst områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. En rådgivningscentral med sambandsresurser har ställts i ordning inom institutet. SSI har ett centralt ansvar för den av länsstyrelsen organiserade och av berörda kommuner genomförda indikeringsverksamheten och skall när en olycka har inträffat ange inriktningen av de fortsatta strålningsmät- ningarna. Institutet skall också svara för den mer kvalificerade analys som kan ske med tillgängliga strålningsdata som underlag.
Atomskyddslagen tar sikte på beredskapen mot olyckor vid stationära kärntekniska anläggningar här i landet. Vid utsläpp eller fara för utsläpp från annan källa än en kärnteknisk anläggning i landet får enligt atomskyddslagen regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela de förord- nanden och föreskrifter som avses i lagen.
Ledningsorganisation hos länsstyrelsen
Länsstyrelsens verksamhet efter ett haveri i kärnkraftsanläggningen leds av landshövdingen, som till sitt förfogande har en ledningsgrupp omfattande
Chefen för planeringsavdelningen; Länspolischefen; Chefen för planeringskansliet; Försvarsdirektören; Handläggare från försvarse'nhetenl
DDDDD
Beredskapsuppgiften inom räddningstjänsten vid atomolyckor skiljer sig väsentligt från arbetsuppgifterna för de flesta tjänstemän inom länsstyrelser- na. Enligt statsmakterna bör länsstyrelserna därför också knyta personal utifrån till sin beredskapsorganisation. Speciellt bör medverkan av kvalifi- cerade brandingenjörer från de större kommunernas räddningstjänst kunna bidra till att öka kompetensen och göra personalberedskapen effektivare.
En särskild expertgrupp kan vid behov bildas av tex länsveterinären, naturvårdsdirektören, sjukvårdsdirektören eller motsvarande inom lands- tingskommunen samt företrädare för kustbevakningen och kärnkraftstatio- nen. Experter från SSI, SKI och Studsvik Energiteknik AB kan kallas för att biträda räddningsledningen. .
I avvaktan på räddningstjänstkommitténs överväganden om förstärkning- en av beredskapstjänstgöringen för personal vid länsstyrelserna inför svåra olyckor av olika slag har en beredskap organiserats för en beslutsfattare vid länsstyrelsen i länen där kärnkraftstationerna ligger. En inställelsetid på högst någon timme efter larm har bedömts rimlig med hänsyn till de risker som föreligger. För att behovet av säkra telekommunikationer skall kunna
tillgodoses har sambandsutrustningen hos länsstyrelserna anslutits till 505 Alarmerings larmcentraler i dessa län.
2.5.3 Beredskapsåtgärdernas planering vid de fyra kärnkraftsanläggningarna
Riktlinjer för planeringen
De åtgärder som fordras för att skydda människor och egendom skall redovisas i en beredskapsplan för varje kärnkraftsanläggning. Planen fastställs av länsstyrelsen och skall vara ett handlingsprogram för de myndigheter och andra organ som ingår i beredskapsorganisationen. Den skall enligt regeringens föreskrifterl närmare ange de olika åtgärder som de berörda myndigheterna och övriga organ behöver vidta för att skydda befolkningen mot skadliga utflöden av radioaktiva ämnen. Planering av den utrymning som kan komma att fordras skall utföras av kommunen. '
Statsmakterna har i sitt beslut (prop 1980/81:90 bil 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274) om en utökad beredskap mot olyckor i kärntekniska anlägg- ningar betonat att planeringen skall omfatta bl a '
B En ständigt fungerande personalberedskap;
Ett säkerställt telesamband; En snabbt fungerande indikering av strälningsriskerna; En effektiv alarmering; En systematiserad utbildning av beslutsfattarna.
DUBB
Statsmakterna har vidare beslutat att en inre beredskapszon skall avgränsas kring varje kärnkraftstation. Inom denna zon skall en detaljerad åtgärdspla- nering genomföras, så att t ex en snabb utrymning kan ske efter beslut från fall till fall. Allmänheten i den inre beredskapszonen skall få en särskild information om de viktigaste åtgärderna vid en olycka. Ett larmsystem skall byggas upp och förhandsutdelning av jodtabletter skall ske inom denna zon.
En inre beredskapszon som når ut till minst 12 km och i allmänhet omfattar ett område på 15 km från kärnkraftstationen har bedömts tillgodose de väsentligaste behoven i dessa avseenden. Utanför den inre zonen skall en zon för strålningsmätning — en indikeringszon — på ca 50 km från kraftstationen täcka det område där akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en stor kärnkraftsolycka.
Beredskapsplaneringen skall vara särskilt inriktad på åtgärder inom den inre beredskapszonen — bl a alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning och strålningsmätning. Även utanför detta område skall resurser som har betydelse för skyddsåtgärderna användas i den utsträckning som bedöms lämplig. Civilförsvarsplaneringen för större tätorter skall kunna bidra till att samhällets alla resurser blir effektivt utnyttjade i beredskapen. ! För forSkningSSmin'len
Regeringen har i atomskyddsförordningen beslutat om den detaljerade ismdwik Upprättat läns"
.. . ., . . . . styrelsen en beredskaps- avgransnmgen bade av den inre beredskapszonen och av mdrkermgszo- plan enligt föreskrifter
nen. som meddelas av SSI.
Föreskrifter, rådgivning och forskning för beredskapsplaneringen
Beredskapsplanen för varje kärnteknisk anläggning grundas huvudsakligen på de bestämmelser som finns i författningar och i föreskrifter och råd från SSI och SKI. Till SSI har knutits beredskapsnämnden mot atomolyckor (BNA). Nämndens huvudsakliga uppgift är att ge råd är SSI om de skyddsåtgärder som fordras och planeringen av dessa. SSI skall svara för det forsknings- och utvecklingsarbete som beredskapsplaneringen fordrar.
Lokala säkerhetsnämnder
Det åligger innehavarna av kärnkraftstationerna att ge den lokala säkerhets- nämnden insyn i det kärntekniska säkerhetsarbetet. Ledamöterna i säker- hetsnämnden utses av regeringen efter förslag av den kommun där kärnkraftstationen ligger. Nämnden skall bl a följa säkerhetsarbetet, ställa samman material och på det lokala-planet informera allmänheten.
2.5.4 Ekonomiska medel anslagna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar
Kostnaderna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanlägningar har för budgetåret 1983/84 beräknats till 29,9 milj kronor. Enligt 8515 långtidsbe- dömning minskar medelsbehovet under budgetåret 1984/85 till 23,4 milj kronor och för de därefter följande tre åren till mellan 12 och 15 milj kronor. Fördelningen mellan olika ändamål av den beräknade kostnaden under budgetåret 1983/84 framgår av följande sammanställning.
___—___—————————————————_————
Ändamål ' Beräknat anslag Relativ fördel- 1 OOO-tal kronor i procent
Förvaltningskostnader vid SSI, 5 405 18 de fyra länsstyrelserna, statens brandnämnd och SMHI Organisation för strålningsmätning 6 400 21 Telekommunikationer och alarmering 8 145 27 Utbildning och övning 7 825 26 Anskaffning och utdelning av 400 2 jodtabletter Information 400 2 Forskning och studier 1 300 4 Summa 29 875 100
Verksamheten finansieras genom avgifter som riksdagen har bemyndigat regeringen att ta ut från kärnkraftsproducenterna.
3 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter och organisation
3.1. Författningar m m
Bestämmelser om de Vägbundna sjuktransporterna, som sjukvårdshuvud- männen har ansvaret för, finns i
D Hälso- och sjukvårdslagen (19821763).
Enligt fordonskungörelsen (1972z595, omtryckt 1979:641) meddelar social- styrelsen i samråd med trafiksäkerhetsverket föreskrifter om sjukvårdsut- rustning i ambulanser.
Socialstyrelsen, som har tillsyn över sjuktransportverksamheten, har gett ut föreskrifter (SOSFS/M/1978134) om sjukvårdsutbildning för ambulansper- sonal m m och — enligt fordonskungörelsen — föreskrifter (SOSFS/M/ 1981:47) om sjukvårdsutrustning i ambulans.
Regler för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten som polisen genom regeringsbeslut har ålagts att sköta finns i Kungl Maj:ts skrivelse till rikspolisstyrelsen den 29 maj 1969.
3.2. Vad är en sjuktransport?
Med sjuktransport menas transport till eller från en vårdinrättning eller läkare av en person som till följd av sjukdom eller skada är i sådant tillstånd att transporten måste utföras av annan än den som transporten avser. Resor till eller från sjukvårdsinrättningar för personer som själva kan ombesörja transporten — dessa resor sker vanligen i privatbil, taxi eller med allmänna kommunikationer — är inte sjuktransporter utan kallas sjukresor. Sjuktransporterna är antingen
(1) Akuta sjuktransporter; eller (2) Icke-akuta, dvs planerade eller tidsbeställda sjuktransporter.
De akuta Sjuktransporterna sker som utryckningsuppdrag i omedelbar anslutning till alarmeringen. Behovet av transporten har inte till tiden varit förutsett. En omedelbar medicinsk insats kan fordras i samband med transporten. Vid planerade eller tidsbeställda transporter är vårdbehovet känt i förväg och det går att bestämma tidpunkten för transporten med hänsyn till andra insatser och tillgången på resurser. Även i dessa fall ges ibland medicinsk vård under transporten.
* Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner.
Det är vidare vanligt att skilja mellan primära och sekundära transporter. Vid primära transporter sker utryckning till en olycks- eller insjuknandeplats där patienten skall tas om hand, vid behov få den första medicinska hjälpen och transporteras till sjukhus eller läkare. Dessa insatser är alltid akuta. Sekundära transporter utförs när en patient behöver transporteras från en vårdinrättning till en annan. Ofta sker detta när patientens tillstånd fordrar den mer specialiserade vård som ett större sjukhus har. Dessa sekundära transporter kan vara akuta eller icke akuta — i det senare fallet alltså planerade och tidsbeställda.
Sjuktransporter förekommer vidare när en patient som vårdas i hemmet skall transporteras till sjukhus eller läkare för undersökning eller behandling. Dessa transporter, som normalt inte är brådskande, rubriceras i allmänhet som sekundära.
3.3. Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ i sjuktransportverksamheten
3.3.1. Vägbundna" sjuktransporter
Sjukvårdshuvudmännen-— landstingskommunerna och de tre kommuner1 som inte hör till landstingskommun — skall enligt hälso- och sjukvårdslagen tillse att det finns en "ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättat för ändamålet”. Av förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen framgår att skyldigheten är begränsad till de Vägbundna Sjuktransporterna.
Lagstiftningen reglerar inte närmare formerna för hur sjuktransportverk- samheten skall organiseras. Sjukvårdshuvudmännen avgör själva valet av organisation — de behöver t ex inte driva sju'ktransportverksamheten i egen regi. Genom avtal med den kommunala räddningstjänsten eller med enskilda
transportföretag — avtal med taxiföretag är vanligt — kan sjukvårdshuvud-
männen ordna den nödvändiga beredskapen.
Huvudmannaskapet omfattar däremot en skyldighet att se till att den ambulansverksamhet som förekommer är effektivt organiserad. Som ett allmänt mål för sjuktransportarbetet gäller enligt statsmakterna att organi- sationen skall ha en hög insatsberedskap och en tillfredsställande transport- kapacitet. Statsmakterna har också framhållit att personalen skall vara väl utbildad för sin uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.
3.3.2. Sjuktransporter i. luften
Enligt regeringsbeslut år 1969 svarar rikspolisstyrelsen för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten. Ambulansflyg— helikopter eller flygplan — får rekvireras av läkare eller annan sjukvårdspersonal. En förutsättning för att ambulansflygtjänsten skall få användas är att inga andra transportmedel står till förfogande — eller att deras användning fördröjer
transporten och därigenom medför sådana risker att den sjukes liv eller hälsa äventyras.
Polisens skyldigheter träder således in när transporter av sjuka eller skadade inte kan ske genom sjukvårdshuvudmännens markbundna organi- sation. Samma sak gäller när det inte är medicinskt lämpligt att använda Vägbundna ambulanser. Ambulansflyget anlitas vid brådskande sjuktran- sporter över stora avstånd till t ex specialistkliniker vid större sjukhus eller vid transporter som behöver göras från platser utan farbar väg. Det senare kan bli nödvändigt vid tågolycka, flyghaveri eller fjällolycka. Sjuktranspor- ter med helikopter sker ofta också från öar utan vägförbindelse.
En försöksverksamhet med helikopter i sjuktransportorganisationen ägde rum fr o m juli 1980 to m augusti 1981 i räddningstjänstkommitténs regi i samarbete mellan rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, SOS Alarmering AB och sjukvårdshuvudmännen. Försöksverksamheten omfat- tade de sjukvårdsområden som framgår av figur 3.1. Resultaten av försöksverksamheten och det förslag till utveckling av ambulansflygtjänsten som kommittén har utarbetat med försöksverksamheten som underlag har redovisats i kommitténs rapport Sjuktransporter med helikopter.
Rikspolisstyrelsen har träffat överenskommelse med Swedair AB om att långväga akuttransporter inom landet och akuta transporter från Danmark, Norge och Finland skall ske med flygplan. På sträckor längre än omkring 20 mil är flygplan ofta ett snabbare och ekonomiskt mer fördelaktigt transport- medel än helikopter. Även för långväga sjuktransporter som inte är akuta använder sjukvårdshuvudmännen ofta flygplan. Det gäller framför allt vid transporter till och från specialistkliniker och vid transporter till egna sjukhus av patienter som har insjuknat eller skadat sig utanför det egna sjukvårds- området och där blivit omhändertagna. Större delen av dessa icke akuta sjuktransporter utförs av Svensk Flygambulans AB.
3.3.3. Sjuktransporter på sjön
Sjuktransporter från skärgårdsområdenas öarl förekommer i stor utsträck- ning med sjöräddningskryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg och polis- båtar. Någon skyldighet för de organ som medverkar med sådana resurser att utföra sjuktransporter föreligger inte. Fartygen och båtarna anlitas i varierande utsträckning beroende på vilken utrustning som fordras och vilka resurser som i den akuta situationen är tillgängliga och mest lämpliga.
3.3.4. Sjuktransporter i terrängen
Som har redovisats är sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporter begränsat till de Vägbundna transporterna. I förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddningstjänst inte omfattar sjukvård, sjuktran- sporter eller ambulansflygtjänst. Det framgår inte av dessa förarbeten om med sjuktransporter i det sammanhanget avses alla slags sjuktransporter eller endast de som regleradesi 1962 års sjukvårdslag, dvs de Vägbundna. Det anses därigenom oklart om sjuktransporter i terrängen hör till brandlagens
1 Sjuktransporter från fartyg är sjöräddnings- tjänst och har behandlats i avsnitt 2.3.
Figur 3.1 Försöksregio- ner och Stationeringsorter för helikoptrar i försöks- verksamheten juli I 980—augusti 1981
Ängelholm ”I.
Malmö
Söderhamn
Teckenförklaring:
Försoksregion
Stationeringsort för helikopter i försöks- verksamheten under hela eller större delen av året
Stationeringsort för heli- kopter i försöksverksam- heten endast under sommaren
Stationeringsort för tung helikopter vars ambulans- insatser skulle ingå i utvärderingen
tillämpningsområde eller inte och vilket eller vilka organ som skall svara för sådana transporter.
I samråd med Landstingsförbundet hemställde socialstyrelsen år 1978 mot den redovisade bakgrunden att "regeringen måtte klargöra om bestämmel- serna i 3 5 tredje stycket sjukvårdslagen skall omfatta även sådana transporter av sjuka eller skadade, vilka inte är Vägbundna, eller om de enligt förarbetena till brandlagen ingår i den allmänna räddningstjänsten och därmed åvilar brandförsvaret”. Regeringen överlämnade socialstyrelsens skrivelse till hälso- och sjukvårdsutredningen. Regeringen framhöll att utredningen skulle beakta skrivelsen när den fullgjorde sitt uppdrag.
Hälso- och sjukvårdsutredningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården att frågor om ansvaret för sjuktransporter och om räddningstjänst är reglerade i lag ”på ett sådant sätt att viss oklarhet råder om ansvarsförhållandena i vissa fall". Utredningen framhöll vidare att räddningstjänstkommittén har till uppgift att pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Kommitténs uppdrag omfattar även frågan om huvudmanna- skapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Det mer konkreta innehållet i sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporterna kan som en följd av detta arbete komma att förändras, förklarade hälso- och sjukvårdsutredningen.
I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen har framhållits att sjukvårds- huvudmännens ansvar för sjuktransportverksamheten i avvaktan på resulta— tet av räddningstjänstkommitténs arbete skall vara begränsat till de Vägbundna Sjuktransporterna (prop 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rskr 1981/821381).
3.3.5. Tillsyn
Socialstyrelsen har enligt hälso- och sjukvårdslagen tillsyn över sjukvårds— huvudmännens ambulansverksamhet. Tillsynen innebär bl a att socialstyrel- sen ger ut föreskrifter som närmare anger kraven på sjukvårdsutbildning för ambulanspersonalen. Varje sjukvårdshuvudman har för sin ambulansorga- nisation utsett en eller flera tillsynslåkare.
3.4. Krav på utbildning av ambulanspersonalen
3.4.1. Gällande bestämmelser
Enligt socialstyrelsens föreskrifter som gäller sedan år 1978, skall behörig personal ha genomgått grundkurs isjukvård för ambulanspersonal enligt en av skolöverstyrelsen fastställd utbildningsplan. Ambulans skall vid utryck— ,ningsuppdrag — akuttransport som kräver behandling och omhändertagande av patient — vara bemannad med minst två behöriga vårdare. Behörig vårdare är den som med godkända betyg har genomgått grundutbildning eller genom annan utbildning eller yrkeserfarenheter har motsvarande kunskaper. Grundkursen i sjukvård för ambulanspersonal omfattar för närvarande fyra veckors teoretisk utbildning och tre veckors vårdpraktik. Den teoretiska
* Ambulanspersonalens utbildning. Slutrapport från socialstyrelsens ut- redning 1979.
delen består av två huvudavsnitt: vårdkunskap och arbetslivsorientering. Vårdpraktiken skall helst förläggas till akutmottagning vid sjukhus och till förlossningsavdelning. Läroplanen för denna sjuveckorsutbildning fastställ- des redan år 1965 av skolöverstyrelsen. Redan innan grundutbildningen blev obligatorisk år 1978 hade sjukvårdshuvudmännen utbildat flertalet av de anställda inom ambulansverksamheten enligt dessa riktlinjer.
3.4.2. Socialstyrelsens utredning om den framtida grundutbildningen för ambulanspersonal
1978 års föreskrifter om behörighet för ambulansvårdare tillkom i avvaktan på den fortsatta utredning om ambulanspersonalens utbildning som pågick. Det senare arbetet genomfördes i samråd mellan socialstyrelsen, skolöver- styrelsen, trafiksäkerhetsverket, Landstingsförbundet, Svenska kommun- förbundet och de fackliga organisationerna och avslutades år 1979'.
Utgångspunkten för utredningen om ambulanspersonalens utbildning har varit den ”allmänt accepterade grundsynen att sjuktransporter inte bara avser själva förflyttningen av en sjuk eller skadad utan också omfattar sjukvård före och under transporten”. Möjligheterna till fortbildning och vidmakthållande av grundkunskaperna är störst när sjuktransportorganisa- tionen helt integreras med akutsjukvården. Av geografiska skäl måste många ambulansstationer emellertid lokaliseras långt från akutsjukhusen. Välutrus- tade vårdcentraler för den öppna vården kan på orter som saknar akutsjukhus utgöra basen för en samverkan mellan sjuktransportorganisa- tionen och primärvården. När ambulanserna stationeras utanför akutsjuk- husen fordrar fortbildningen av ambulanspersonalen särskild uppmärksam- het, framhålls det i utredningsrapporten.
Socialstyrelsens förslag till utbildning av ambulanspersonalen avser endast grundutbildningen — dvs den utbildning som bör vara obligatorisk för varje vårdare som deltar i utryckningsuppdrag med ambulans. I rapporten betonas att sjukvårdshuvudmännen också måste ordna en systematisk fortbildning för sin ambulanspersonal. Specialutbildning fordras för bemanning av s k hjärtambulanser.
Utredningsförslaget innehåller ett underlag för utformning av läroplaner för grundutbildning av ambulanspersonal. Kravet på sjukvårdskunnande hos de ambulansanställda är enligt förslaget till största delen detsamma som gäller för den nuvarande sjuveckorsutbildningen. Liksom hittills skall personalen kunna säkerställa fria luftvägar, ge syrgasbehandling och vidta vissa andra åtgärder till stöd för andningsfunktionen. Som exempel på nya uppgifter pekas på att en ambulansvårdare efter läkares direktiv skall kunna lindra smärta genom infusion av smärtstillande medel. Vårdaren skall vidare kunna förebygga eller behandla chocktillstånd, bl a genom att tillföra vätska intravenöst.
Inom ramen för utredningsuppdraget har socialstyrelsen också övervägt om intubation — nedläggning av en tub i luftstrupen nedanför luftspringan — skall ingå i grundutbildningen. Med hänsyn till bl a den omfattande träning som fordras för att färdigheterna skall kunna bibehållas, har socialstyrelsen emellertid inte ansett sig kunna föreslå en sådan utökning av kompetensen. Intubation bör i stället ingå i specialutbildningen för ambulanspersonal som
arbetar i nära samverkan med ett akutsjukhus. En specialutbildad vårdare med möjligheter att fortlöpande öva intubation bör kunna utföra åtgärder efter delegering från läkare.
Utom det som har redovisats om sjukvårdskunskaper innehåller förslaget till underlag för en ny läroplan också krav på kunskaper i räddningstjänst, sambandstjänst och körteknik. Förslaget har i denna del utformats med ledning av de utbildningsplaner som tillämpas för bl a brand- och polisper- sonal.
3.4.3. Skolöverstyrelsens preliminära förslag till läroplaner
Sko/överstyrelsen har utarbetat läroplaner för utbildningen av ambulansper— sonal enligt principerna i socialstyrelsen utredning. En tillämpning av principerna innebär enligt de hittills redovisade preliminära övervägan- dena
(1) En ZO-veckors kompletteringskurs för vårdare i ambulans; (2) En 40-veckors grundkurs för utbildning av ambulanspersonal.
Kompletteringskursen syftar till att ge all ambulanspersonal med nuvarande grundutbildning fördjupade kunskaper och färdigheter både i ambulans— sjukvård och i räddningstjänst. Den föreslagna 40-veckors grundkursen avser att ersätta grundutbildningen under sju veckor. Kursens uppläggning är enligt de redovisade förslagen i stort sett densamma i båda fallen. Grundkursen ger emellertid eleverna en mer omfattande undervisning i vårdkunskap och en längre vårdpraktik än kompletteringskursen.
De båda förslagen till läroplaner har remissbehandlats. Enligt de yttranden som har avgetts godtar de flesta instanserna innehållet i den 20 veckor långa kompletteringskursen. Flera av sjukvårdshuvudmännen är däremot tveksamma till förslaget om 40 veckors grundutbildning, som de anser kommer att kräva alltför stora resurser. Regeringen har i april 1982 beslutat att kompletteringskurs om 20 veckor för vårdare i ambulans får anordnas på försök i gymnasieskolan fr o m läsåret 1982/83. Flera sjukvårds- huvudmän har beslutat att ambulanspersonalen skall genomgå denna utbildning.
3.5. Krav på ambulansfordonen och deras utrustning
Som tidigare har redovisats skall socialstyrelsen enligt fordonskungörelsen efter samråd med trafiksäkerhetsverket utarbeta föreskrifter om sjukvårds- utrustningi ambulans. Trafiksäkerhetsverket har till uppgift att meddela de föreskrifter om fordonens beskaffenhet och utrustning i övrigt som fordras.
Socialstyrelsens bestämmelser om sjukvårdsutrustningen (SOSFS 1981:47) delar in denna i grundutrustning som är obligatorisk och i tilläggsutrustning som enbart rekommenderas. Till det obligatoriska hör utrustning för syrgasbehandling, rengöring av luftvägar, upprättande av fria andningsvägar och konstgjord andning. Det skall vidare finnas läkemedel
och material för infusion, injektion och intubation samt förbands-, förloss— nings- och allmänhygieniskt material i tillräcklig omfattning. Den tilläggsut- rustning som socialstyrelsen enligt bestämmelserna anser att en ambulans bör ha omfattar ytterligare resurser för smärtlindring och utrustning för mer avancerad övervakning, vård och behandling, bl a EKG-apparat med oscilloskop och defibrillator. För detaljerna i sjukvårdsutrustningen hänvisar socialstyrelsen till Spris specifikationer (nr 21101) Ambulanser och (nr 440 02) Akutväska — Infusion, Intubation.
Trafiksäkerhetsverkets regler om lämplighetsbesiktning av ambulans (TSVFS 1981233) föreskriver hur fordonet skall vara beskaffar, bl a hur sjukhytten skall vara byggd och hur anordningarna för fastsättning av sjukbåren skall vara konstruerade.
I vissa sjukvårdsområden — det gäller framför allt norrlandslänen — finns som komplettering till ambulanserna en organisation med sjukbilar, som regel i regi av taxi. Enligt Spris rekommendation skall en bårbil vara försedd med bl a bår, förbandsmaterial samt utrustning för svalgsug och konstgjord andning.
3.6. Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportorganisation — en statistisk kartläggning
3.6.1. Stationering av ambulanserna
Enligt kommitténs kartläggning av sjukvårdshuvudmännens ambulansorga- nisation våren 1983 finns det för akuta och icke-akuta transporter totalt 532 bemannade dygns- och dagambulanser (exkl reservfordon). Som framgår av följande sammanställning används 245 av dessa eller 46 % för sjuktranspor- ter i sjukvårdshuvudmännens egen regi. Något färre — 219 ambulanser eller 41 % — är stationerade hos den kommunala räddningstjänsten, som utför Sjuktransporterna ät sjukvårdshuvudmännen. Ett 70-tal ambulanser beman- nas av personal från andra, främst taxi.
Ambulanser Används för sjuktransporter i regi av Summa Sjukvårds- Kommunala Annan (främst huvud- räddnings- taxi) mannen tjänsten Antal 245 219 68 532 Relativ fördel- ning i procent 46 41 13 100
Av de totalt 245 ambulanserna i sjukvårdshuvudmännens egen regi är 151 placerade vid ambulansstationer i anslutning till sjukhus. Totalt 38 ambu- lanser har stationerats vid vårdcentraler och andra sjukvårdsinstitutioner. De redovisade siffrorna innebär att 343 eller nära 2/3 av hela antalet ambulanser har placerats utanför sjukhusen. Se vidare följande sammanställ- mng.
Ambulanser Stationerade vid Summa Sjukhus Vårdcentral Brand- Annan eller annan station plats sjukvårds- institution Antal 151 38 215 128 532 Relativ fördel- ning i procent 28 7 41 24 100
Typen av Stationering skiftar från sjukvårdsområde till sjukvårdsområde. Endast tre sjukvårdshuvudmän — Södermanlands, Örebro och Västmanlands läns landsting — har hela sjuktransportverksamheten i egen regi. De flesta ambulanserna hos sjukvårdshuvudmännen finns emellertid i Stockholms län. som har de totalt sett största sjuktransportresurserna. Om man undantar Uppsala län samt Gotlands och Göteborgs kommuner, där den kommunala räddningstjänsten utför samtliga Vägbundna ambulanstransporter, är orga- nisationen i övrigt splittrad. Allra mest gäller detta sju sjukvårdshuvudmän som har transporter i egen regi och dessutom uppdrar både åt den kommunala räddningstjänsten och åt annan, främst taxi, att svara för ambulansverksamhet. De redovisade uppgifterna framgår av följande sammanställning, som också anger att den kommunala räddningstjänsten utför ambulanstransporter för sammanlagt 20 av de 26 sjukvårdshuvudmän- nen. Totalt sex sjukvårdshuvudmän har inte någon ambulansverksamhet i egen regi. Sjuktransporter Sjukvårdsområde Antal sjukvårds- i regi av huvudmän (1) Sjukvårdshuvudmannen Södermanlands län Örebro län Västmanlands län 3 (2) Sjukvårdshuvudmännen Kronobergs län Annan Kristianstads län Västerbottens län 3 (3) Sjukvårdshuvudmannen Jönköpings län Kommunala räddnings- Blekinge län 3) tjänsten Malmö kommun Hallands län Skaraborgs län Värmlands län Kopparbergs län a) 7 (4) Sjukvårdshuvudmännen Stockholms län Kommunala räddnings- Kalmar län tjänsten Malmöhus län (utom Malmö kommun) Annan Älvsborgs län
Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län 7
1 Samtliga ambulanser i Hallands län ingår fr o m är 1984 i sjuk- vårdshuvudmannens egen organisation.
Sjuktransporter Sjukvårdsområde Antal sjukvårds- i regi av huvudmän (5) Kommunala räddnings— Östergötlands län tjänsten Göteborgs och A nnan Bohus län (utom Göteborgs kommun) Norrbottens län 3 (6) Kommunala räddnings- Uppsala län tjänsten Gotlands kommun Göteborgs kommun 3
&'Endast en av ambulanserna i länet är stationerad vid brandstation och bemannad av brandpersonal.
Vägambulans finns stationerad i 213 av landets 284 kommuner. I Kalmar, Blekinge, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län omfattar organisatio- nen minst en ambulans i varje kommun. Omvänt har Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands län en förhållandevis centraliserad verksamhet — med ambulans i högst omkring hälften av kommunerna. Inom vart och ett av de övriga länen finns det ambulanser i de flesta kommunerna.
Mer detaljerade statistiska uppgifter om ambulansorganisationen hos varje sjukvårdshuvudman redovisas i Bilaga B.
3.6.2. Planerade förändringar av ambulansernas Stationering
Förändringar i ambulansernas stationering planeras i några sjukvårdsområ- den. Sjukvårdshuvudmännen i följande områden har beslutat. att fler sjuktransporter skall utföras i egen regi: Cl Stockholms län D Kronobergs län
D Kalmar län
Cl Hallands län]
Åtta sjukvårdshuvudmän utreder för närvarande sin ambulansorganisation. De sjukvårdsområden där det pågår en översyn av sjuktransportorganisa- tionen är
Uppsala län Östergötlands län Jönköpings län Malmö kommun Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Gävleborgs län Norrbottens län
DDDDDDDD
De flesta sjukvårdshuvudmännen som utreder ambulansverksamheten kommer enligt uppgifter som redovisades i samband med kartläggningen inte att ompröva stationeringen av ambulanserna. Det gäller Jönköpings läns landsting som år 1976 i samråd med- kommunerna beslutade att den kommunala räddningstjänsten skall utföra samtliga sjuktransporter i länet.
Inte heller utredningarna inom Uppsala läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting och Norrbottens läns landsting omfattar överväganden om ambulanserna skall stå vid sjukvårdsinrättningar eller vid brandstationer. I Malmö kommun har räddningstjänsten övertagit de planerade sjuktranspor- terna från sjukvårdsförvaltningen. Sedan tidigare svarar den också för de akuta transporterna. Inom Östergötlands läns landsting utreder sjukvårds- huvudmannen möjligheterna att anlita deltidsanställda brandmän på mindre orter i sjuktransportorganisationen. Avsikten är att de deltidsanställda brandmännen efter en enklare sjukvårdsutbildning skall kunna rycka ut för att i väntan på ambulans ta hand om skadade på en olycksplats.
3.6.3. Personal i sjuktransportorganisationen
För bemanning av ambulanserna och för ledning av arbetet finns i hela landet nära 2 700 heltidstjänster för ambulansförare (vårdare). Som redovisas i följande sammanställning tjänstgör nära 1 300 hos sjukvårdshuvudmännen själva, medan den kommunala räddningstjänsten har något mer än 1 100. Det skall framhållas att uppgifterna om ambulanspersonalens storlek inom den kommunala räddningstjänsten har omräknats till heltidstjänster med ledning av främst uppgifter om den ekonomiska ersättning som kommunerna erhåller från sjukvårdshuvudmännen. Uppgifterna om antalet tjänster motsvarar på många håll inte den beredskap som de kommunala räddnings- organen svarar för. Räddningstjänstens ambulanspersonal utgörs till stor del av brandmän som har beredskap för uppgifter inom räddningstjänsten och är i själva verket betydligt fler än vad de redovisade uppgifterna anger.
Tjänster Vid ambulanser hos Summa Sjukvårds- Kommunala Annan huvud— räddnings- mannen tjänsten Antal 1 265 1 135 269 2 669 Relativ fördel- .ning iprocent 47 43 10 100
För sjuktransportorganisationen i de tre ”normalstora" länen med verksamheten helt i sjukvårdshuvudmännens egen regi — Södermanlands, Örebro och Västmanlands län — fordras något mindre än 100 tjänster. Ungefär lika många tjänster har också en del län med en splittrad organisation eller en renodlat brandkårsbaserad verksamhet. Hos flera andra sjukvårdshuvudmän är organisationen emellertid större — tex i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Gävleborgs län. Även uppgifterna om personalens storlek redovisas i Bilaga B.
3.6.4. Förstärkt beredskap med sjukvårdspersonal för ambulansinsatser i Malmöhus län
Malmöhus läns landsting bedriver sedan den 1 september 1983 — tills vidare på försök under ett år — en verksamhet med förstärkt beredskap för
sjukvårdspersonal vid ambulansutryckningar. Läkare och/eller sjuksköter- ska medverkar under hela dygnet vid akuta olycks- och sjukdomsfall i följande situationer:
Cl Vid ambulanslarm där det inte vid alarmeringen klart framgår för
larmoperatören att läkarens eller sjuksköterskans vårdinsats är onö-
dig;
Vid begäran om hjälp av sjukvårdspersonal från ambulanspersonalen;
Vid flyghaverilarm på Sturups flygplats;
EI Vid övriga händelser där insats av sjukvårdspersonal bedöms som nödvändig eller särskilt angelägen.
GCI
För transport av läkare och/eller sjuksköterska till den sjuke eller skadade har landstingskommunen stationerat tre 5 k akutbilar i Helsingborg, Lund respektive Ystad. Bilarna har placerats vid de tre sjukhusens akutmottag- ningar och bemannas med personal från dessa. I Lund har ett samarbete organiserats med Sydsvenska Läkarkonsult AB. Akutbilarnas insatser kompletteras av utryckningar med sjukvårdspersonal från vårdcentraler i Landskrona, Eslöv och Trelleborg. Kostnaderna för den ettåriga försöks- verksamheten har beräknats till 2,8 milj kronor
3.6.5. OLA-ambulansen i Göteborg
I Göteborg finns en särskild olycksfalls— och akutambulans — den s k OLA-ambulansen. Ambulansen bemannas under hela dygnet av två specialutbildade ambulansmän och under dagtid måndag—fredag dessutom av två sjuksköterskor. Utöver standardmaterielen i ambulanserna har OLA-personalen tillgång till EKG-utrustning och defibrillator. Både ambu- lansmännen och sjuksköterskorna har genom delegation av läkare ett generellt tillstånd att efter egen bedömning vidta medicinska åtgärder vid tex ett cirkulationsstillestånd. Sjuksköterskorna får också ge de läkemedel som fordras vid tex en akut hjärtsjukdom.
Till OLA-organisationen, som omfattar totalt åtta ambulansmän har valts personal med genomförd grundutbildning för ambulanstjänst och minst fem års praktiska erfarenheter. Ambulansmännen har erhållit en specialutbild- ning under 20 veckor med tyngdpunkt på akut omhändertagande, anatomi och behandling av hjärtarytmier. Sjuksköterskorna som ingår i organisatio- nen har erfarenheter från intensivvård.
OLA-ambulansen rycker ut vid livshotande sjukdomar och allvarliga olyckor. Samtidigt larmas en ambulans med enbart grundutbildade ambu— lansmän. Ett arbetslag på sammanlagt sex personer kan alltså ingripa under dagtid för omhändertagande och transport när situationen kräver detta. Alla åtgärder som personalen bedömer att patienten är i omedelbart behov av — tex hjärtmassage, elchocker och infusion av läkemedel — sker på platsen innan transporten påbörjas. Vid kirurgiska olycksfall söker personalen framför allt lindra smärtan och vidta åtgärder för att motverka chockstill- stånd.
OLA-ambulansen i Göteborg genomför mellan 15 och 20 utryckningar per dygn. Ungefär 70 % av dessa avser medicinska fall, ofta hjärtsjukdomar, och
30 % kirurgiska fall. Ambulansens besättning är under dagtid stationerad vid Sahlgrenska sjukhusets intensivvårdsavdelning för att personalen skall” få möjligheter att genom praktiskt sjukvårdsarbete underhålla och utveckla sitt sjukvårdskunnande.
3.6.6. Ambulansfordon och annan utrustning
Hela antalet ambulansfordon — dessa uppgifter omfattar även reservfordon — uppgår enligt sjukvårdshuvudmännens redovisning till omkring 750. Nära 600 av dessa är utrustade enligt Spris rekommendation, medan drygt 150 har specialutrustning utöver rekommendationen. Inom tre sjukvårdsområden — Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs län — finns enstaka terränggående ambulanser i sjukvårdshuvudmannens organisation.
Utöver utryckningsfordonen har sjukvårdshuvudmännen tillgång till omkring 550 sjukbilar — de allra flesta hos taxi. Drygt hälften av sjukbilarna finns i de fyra nordligaste länen.
I övrigt framgår av kommitténs undersökningl att 14 av de 26 sjukvårds- huvudmännen har tillgång till sjukvårdstält— antingen egna eller som lån från civilförsvaret. Något färre förfogar över värme- och belysningsaggregat. Bårar och filtar i beredskap för omhändertagande av skadade i samband med större olyckor finns enligt kartläggningen inte hos alla sjukvårdshuvudmän. Spri har i en rapport (330 T/80) utarbetat förslag till sjukvårdsutrustning för insatser på en skadeplats.
3.7. Sjuktransporternas antal under år 1982
Ambulansorganisationen utförde under år 1982 i hela landet i runt tal 675 000 transporter. Omkring 200 000 eller 30 % av dessa beräknas ha varit akuta och återstående 475 000 eller 70 % planerade transporter. Flera normalstora län hade 20 000 år 30 000 ambulanstransporter under året. I en del län utfördes ett betydande antal transporter också med sjukbilar.
Om man sätter antalet ambulans— och sjukbilstra'nsporter i relation till folkmängden inom olika sjukvårdsområden, blir spridningen i talen relativt stor. Som framgår av följande sammanställning hade'fler än hälften av sjukvårdshuvudmännen mellan 70 och 90 transporter per 1 000 invånare under året — riksgenomsnittet utgjorde 85 transporter. De till ytan minsta sjukvårdsområdena, nämligen Malmö och Göteborgs kommuner, hade de flesta Sjuktransporterna relativt sett.
1 Dessa uppgifter fram- kom i en tidigare under- sökning av kommittén och redovisas inte i Bila- ga B.
Antal sjuktransporter med väg- Sjukvårdsområde ambulans per 1 000 invånare år 1982
144 Malmö kommun
134 Göteborgs kommun
1 12 Uppsala län
91—100 Värmlands län Ostergötlands län
81—90 Jönköpings län Jämtlands län Örebro län Gävleborgs län Älvsborgs län
71 —80 Hallands län Västmanlands län Gotlands kommun Kopparbergs län Kalmar län Västernorrlands län Kristianstads län Stockholms län Malmöhus låna) Södermanlands län
61 —70 Kronobergs län Göteborgs och Bohus län b) Västerbottens län
51— 60 Norrbottens län Blekinge län 40 Skaraborgs län
a)Utom Malmö kommun b)Utom Göteborgs kommun
3.8. Sjuktransportverksamhetens kostnader
När det gäller sjuktransportverksamhetens kostnader har det varit svårt att få uppgifter som gör det möjligt att i detalj jämföra de olika sjukvårdsområ- dena. Enligt sammanställningar av uppgifter från 20 av sjukvårdshuvudmän- nen kostade sjuktransportorganisationen för hälften av dem mellan 10 och 20 milj kronor under år 1982. Sju av sjukvårdshuvudmännen hade kostnader på 20 a 30 milj kronor. För Stockholms läns landsting med den största sjuktransportorganisationen utgjorde kostnaden under år 1982 nära 80 milj kronor. Se vidare Bilaga B.
Det skall tilläggas att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för sjukförsäk- ringssystemet erhåller statlig ersättning för sjuktransportorganisationen. Under år 1984 uppgår beloppet till 29 kronor per invånare. För en del av sjukvårdsområdena täcker ersättningen mer än hälften av kostnaderna för ambulansverksamheten.
4 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser inom räddningstjänsten
4.1. SOS Alarmering AB
4.1.1. Författningar m m
Brandstadgan (1962191, omtryckt 1974z8l) föreskriver att det för en kommuns brandförsvar skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscent- ral.
Statsmakternas beslut om bildandet av SOS Alarmering AB (prop l972:129, TU 1972z20, rskr 1972z329) är ett uttryck för strävandena efter samverkan inom räddningstjänsten. Den alarmeringsverksamhet som före- taget svarar för regleras mer detaljerat i
El Konsortialavtalet mellan Svenska kommunförbundet, Landstingsförbun- det och televerket den 20 oktober 1972; och i El Bolagsordningen för SOS Alarmering AB.
Regler om tystnadsplikt för larmoperatörer inom SOS Alarmering AB finns i
D Lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscen- tra/er.
4.1.2. Alarmeringsverksamhetens arbetsuppgifter
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och televerket kom år 1972 överens om att bilda och gemensamt äga ett alarmeringsbolag.
Enligt avtalet skall verksamheten bedrivas i larmcentraler (LAC) som i regel har länen som verksamhetsområden. Larmcentralerna skall på uppdrag av kommun, landstingskommun och statliga organ ge 5 k grundtjänster. Till grundtjänsterna hör enligt avtalet att
B Ta emot och utlösa larm till brandkår, ambulans och jourpersonal hos kommuner och landsting; Cl Lämna övriga SOS-tjänster, dvs ta emot samtal via 90 000 och behandla dessa på det sätt som fordras; D Vidarekoppla SOS-samtal till annan hjälpinstans när fullständig larmbe- handling inte bör ske inom larmcentralen; D Fungera som sambandscentral för hjälpstyrkor när så fordras.
För ambulansernas del skall också dirigering ske från larmcentralerna. Larm till polisen och till sjö—, flyg- och fjällräddningsorganen skall vidarekopplas.
Även för skogsbrandflyget skall samband upprätthållas genom larmcentra- lerna. En larmcentral skall vidare på begäran av länsstyrelsen ställa tillgängliga resurser till länsstyrelsens disposition i situationer som kan betraktas somkatastrofer och vid civilförsvarsberedskap.
Vid sidan om de redovisade grundtjänsterna skall de regionala larmcen- tralerna erbjuda kommersiella tjänster. Om det finns kapacitet, skall centralerna åta sig att motta och behandla larm från privata kontrollanlägg- ningar eller utföra andra uppdrag inom alarmeringsområdet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och televerket1 har genom avtalet förbundit sig att verka för att kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter i största möjliga utsträckning utövar sina alarmeringsfunktioner genom larmcentralerna.
4.1.3. SOS Alarmerings organisation och resurser
Verksamhetens geografiska täckning
SOS Alarmering AB startade sin verksamhet är 1973. Nätet av regionala larmcentraler har successivt byggts ut. Sedan anläggningen i Göteborg har tagits i bruk i november 1982 är samtliga planerade 19 centraler i drift. Alla sjukvårdshuvudmän inom larmcentralernas områden har anslutit alarmering och dirigering av ambulanser till centralerna. Totalt 22 kommun- er står däremot utanför den gemensamma organisationen. Dessa kommuner
1 State" här.”"fk' år har egna alarmeringscentraler för brandförsvar och för kommunala och 1981överlat1tstn andel . ta kont 11 t st in är iSOS Alarmering AB Pn” . ro " fu " g ' _ _ , _ till Teleinvest AB, som De regionala larmcentralernas lokal1ser1ng, startar och geografiska förvaltas av televerket. verksamhetsområden. framgår av följande sammanställning. Larmcentral ' Start- ' Verksamhets- Kommuner som står utan- Ort år område för organisationen Stockholm 1979 Stockholms län . Danderyd Sundbyberg ' Täby Södertälje Vallentuna Vaxholm Norrtälje Österåker Solna Uppsala ' 1976 ' Uppsala län a) - ' — Eskilstuna 1977 ' Södermanlands län — Norrköping 1977 östergötlands län b) _ Jönköping 1975 Jönköpings län b) _ Växjö 1979 Kronobergs län Karlshamn Kalmar län Karlskrona Blekinge län Sölvesborg Malmö 1981 Malmöhus län Bjuv Lund Kristianstads län Helsingborg Lomma Landskrona Staffanstorp Halmstad 1977 Hallands län — ' Göteborg 1982 Göteborgs och Strömstad Bohuslän
Älvsborgs län-C)
Larmcentral Start- Verksamhets- Kommuner som står utan- Ort år område för organisationen Falköping 1975 Skaraborgs län — Karlstad 1977 Värmlands län 0) — Örebro 1976 Örebro län — Västerås 1974 Västmanlands län — Falun 1978 Kopparbergs län — Gävle 1975 Gävleborgs län a) — Sundsvall 1975 Västernorrlands län —— Östersund 1980 Jämtlands län _ Skellefteå 1979 Västerbottens län — Luleå 1979 Norrbottens län Piteå Gällivare Kiruna a) Älvkarleby kommun i Uppsala län är ansluten till larmcentralen iGävle. b)
c) Ydre kommun i Östergötlands län är ansluten till larmcentralen iJönköping.
Åmåls kommun i Älvsborgs län är ansluten till larmcentralen i Karlstad.
Samtliga larmcentraler inom SOS Alarmering har slutit avtal med privata abonnenter om kommersiella tjänster. Centralerna tar emot felanmälan från ett företags kunder och tillkallar reparatörer eller annan jourpersonal. Det gäller bl a kraftdistribution och fastighetsförvaltning. Automatiska brand- larm och larm om driftstörningar från industrier har också anslutits till larmcentralerna. Även försäkringsbolag och bevakningsföretag anlitar larmcentralernas tjänster. I hela landet har ingåtts totalt omkring 15 000 sådana avtal om kommersiella tjänster.
Samarbete med Larmtjänst AB
Genom ett samarbetsavtal mellan SOS Alarmering AB och Larmtjänst AB har larmcentralerna under år 1982 övertagit Larmtjänsts operativa larmför- medling — t ex felanmälan, automatlarm, inbrottslarm, begäran om restvär- deskydd och larm av bärgningsfordon. Genom samverkan mellan de båda företagen utförde de flesta regionala larmcentralerna redan tidigare en del av dessa uppgifter. I Stockholm, Göteborg och Malmö innebär avtalet att Larmtjänsts centraler har lagts ned och att verksamheten har flyttats över till de regionala larmcentralerna. Inom övriga områden har den del av Larmtjänsts larmförmedling som utfördes av taxi eller av brandförsvaret överförts till SOS Alarmering.
Svensk Flygambulans AB
SOS Alarmering AB blev under år 1982 majoritetsdelägare i Svensk Flygambulans AB. Företaget äger ett och hyr ett tvåmotorigt flygplan. Båda flygplanen är särskilt utrustade för sjuktransporter och används huvudsak- ligen av sjukvårdshuvudmännen för icke-akuta transporter av patienter. Det gäller både transporter till och från specialkliniker utanför det egna länet och
transporter till egna sjukhus av patienter som har skadats eller insjuknat utanför det egna sjukvårdsområdet. Verksamheten beräknas under de närmaste åren komma att omfatta ungefär 2 000 sjuktransporter per år.
De regionala larmcentralernas tekniska utrustning
Vid den ursprungliga planeringen av larmorganisationen beslutade SOS Alarmering AB att så långt möjligt utnyttja befintlig teknik. Telefonsystemet kom för de flesta alarmeringscentralerna att baseras på s k snörbordsväxlar. För larmcentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö utvecklade telever- ket emellertid en elektronisk telefonutrustning. Utrustningen komplette- rades med ett datorsystem för registrering av uppgifter som larmoperatören behöver i samband med alarmeringen och räddningsledaren vid genomfö- randet av insatsen. Den elektroniska utrustningen började installeras i Stockholm år 1979 och är nu i drift vid de tre centralerna i storstadsområ-
dena.
Snörbordstekniken vid de övriga regionala larmcentralerna bedöms fortfarande fungera bra. Televerket har emellertid konstaterat att det i framtiden blir ”onormalt kostsamt” att inom verket behålla kompetens för underhåll samt produktionsteknisk utrustning och lager för materielen. Televerket har mot den bakgrunden sagt upp abonnemangsavtalet för snörbordsutrustningen vid de larmcentraler som togs i bruk före den 31 december 1976. Abonnemanget upphör att gälla med utgången av år 1986. För övriga regionala larmcentraler med snörbordsutrustning gäller avtalet i tio år från driftstarten.
För att tillgodose behovet av ny teknik har televerket och SOS Alarmering AB under de senaste åren utvecklat ett elektroniskt och datorutrustat system som är anpassat till de mindre larmcentralernas verksamhet. I det nya systemet, som kallas R 85, har konstruktörerna tillgodogjort sig erfarenhe— terna från bl a alarmeringen vid storstadscentralerna. R 85 ger betydande möjligheter att automatisera och förenkla alarmeringsverksamheten. Bland annat får centralen genom anslutning till televerkets datorsystem för registrering av abonnent- och adressuppgifter (TAD) efter inmatning av den larmandes telefonnummer uppgifter om abonnentens namn och adress. Systemet är vidare uppbyggt så att det utan större kostnader skall kunna anpassas till den utveckling av räddningstjänstens organisation och av det operativa arbetet som efter hand kan komma att ske. Fjärranslutna terminaler och skrivare skall kunna finnas hos räddningsorganen bla i
utryckningsfordonen .
Systern R 85 får kapacitet för att kunna betjäna också andra verksamheter med alarmerings- eller beställningsrutiner än räddningstjänsten. Sjukresor i taxi skulle kunna organiseras på ett effektivare sätt med det nya larmsystemet än som nu sker. Försök med en länsbeställningscentral för sjukresor i SOS Alarmerings regi baserad på befintlig teknik har påbörjats i Örebro län. Under ett år förekommer omkring 225 000 sjukresor till en kostnad av sammanlagt ca 25 milj kronor i detta län.
En översikt över uppbyggnaden av R 85 redovisas i figur 4.1.
Beställning icke- akuta ambulanser påSJUKHUS
Expediton ANDRA TRANSPORTER
Personal
SOS Alarmering AB har enligt uppgifter från juli 1983 sammanlagt 566 anställda. Av dessa arbetar 232 eller ungefär 40 % på deltid, som regel halvtid. Huvuddelen av personalen tjänstgör vid larmcentralerna. Larmcen— tralen i Stockholm har ett 100-tal och centralerna i Göteborg och Malmö vardera mellan 50 och 60 anställda. Vid var och en av de övriga larmcentralerna och vid huvudkontoret i Stockholm finns omkring 20 anställda.
Personalen vid en larmcentral består av larmchef, bitr larmchef och larmoperatörer. Vid de tre storstadscentralerna finns också arbetsledare i form av 1:e larmoperatörer. Till personalen hör vidare larmoperatörer i beredskap, som tjänstgör när den ordinarie personalen behöver utökas, t ex vid semester, sjukdom och särskilt hög belastning i alarmeringsverksamhe- ten. Antalet anställda och deras fördelning mellan olika slag av befattningar framgår av tabell 4.1.
Figur 4.1 System R 85 i Västmanlands län — en principskiss
Tabell 4.1 Personalens omfattning inom SOS Alarmering AB den 1 juli 1983
Verksamhet eller Antal anställda Summa befattning Heltid Deltid
Huvudkontoret
VD, sekretariat 2 f 2 Driftavdelning 3 — 3 Teknisk avdelning 6 — 6 Personalavdelning 7 — 7 Ekonomiavdelning 4 # 4 lförsäljningsavdelning 1 — l Larmcentralerna Larmchef 19 — 19 Bitr larmchef 12 7 19 1:e larmoperatör 25 — 25 Larmoperatör 244 136 380 Beredskapsoperatör — 85 85 Övrig personal 11 4 15 Summa 334 232 566
Samrådsgrupper för sjukvård och räddningstjänst
SOS Alarmering inrättade under år 1981 en medicinsk samrådsgrupp (CEMED) för verksamheten. I gruppen ingår två läkare samt företagets VD och driftchef. Läkarna skall bistå ledningen i frågor om larmcentralernas uppgifter inom främst ambulansverksamheten. Till detta hör att bedöma behovet av utbildning för personalen och hur utbildningsprogrammet för larmpersonalen bör utformas. En samrådsgrupp med liknande uppgifter har bildats under år 1983 för den kommunala räddningstjänstens verksamhets- område (CEBRA).
Personalens utbildning
Företaget har strävat efter att anställa larmoperatörer med kunskaper och erfarenheter från olika delar av räddningstjänsten eller från verksamheter som har anknytning till räddningstjänsten. En intern grund- och fortbildning av larmoperatörerna har emellertid varit nödvändig. På grund av ambu- lanslarmens stora omfattning har det bedömts speciellt angeläget med en orienterande sjukvårdsutbildning. Larmoperatörer utan sjukvårdserfaren- heter har erhållit 40 timmars medicinsk utbildning. Personalen har vidare genomfört studiebesök vid akutsjukhus och deltagit i utryckningar med ambulans.
Resultaten av utbildningen har stimulerat SOS Alarmering att genom ytterligare åtgärder söka förbättra personalens kompetens i sjukvårdsfrågor. Som ett led i dessa strävanden har företaget beslutat att vid anställning av larmoperatörer i första hand välja sökande med lägst undersköterskekom— petens eller sökande som har genomgått sjuveckors ambulansvårdarutbild- ning och har en väl vitsordad tjänstgöring i ambulans. Larmoperatörer som saknar denna utbildning och erfarenhet kommer att få en något grundligare intern sjukvårdsutbildning än den som hittills har bedrivits.
Den planerade nya sjukvårdsutbildningen skall bestå av en grundutbild- ning och en repetitionsbildning. Till grundutbildningen hör att larmoperatö- rerna skall delta i ambulansvårdarutbildningens sjuveckorskurs. Vårdprak- tiken kan emellertid reduceras och kurstiden minskar på det sättet till fyra veckor. Vidare skall samtliga larmoperatörer inom grundutbildningens ram få en medicinsk befattningsutbildning på minst 40 timmar med teori och tillämpningsövningar. Befattningsutbildningen syftar till att personalen snabbt och korrekt skall kunna inhämta uppgifter som behövs för bedömning och prioritering av sjuka och skadades sjuktransportbehov. Larmoperatö- rerna skall också kunna ge enkla råd till de hjälpsökande och samverka med medicinskt skolad personal. Avsikten är slutligen att personalen skall få möjligheter att tillsammans med tillsynsläkare för sjuktransportverksamhe- ten diskutera problem som har uppkommit i alarmeringsverksamheten och kunna delta i den vidareutbildning som sjukvårdshuvudmännen ger ambu- lanspersonalen.
4.1.4. Alarmeringsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt1
De regionala larmcentralerna tog under år 1982 emot omkring 6,5 milj anrop. I genomsnitt per dygn innebar detta nära 18 000 inkommande samtal och andra anrop. Som framgår av tabell 4.2 med uppgifter från verksamheten i några olika delar av landet hade larmcentralen i Stockholm genomsnittligt omkring 6 600 anrop. För var och en av larmcentralerna i Jönköping och Karlstad var antalet ungefär 800 i medeltal per dygn, medan larmcentralerna i Östersund och Luleå hade 500 respektive 400 anrop. Tabellen visar också att 39 % av den inkommande trafiken var telefonsamtal över 90 000. Anropen över andra telefonnummer eller över radio utgjorde 52 % av hela antalet. Automatlarmens andel av den inkommande trafiken vid larmcen— . Källa: SOS Alarmering tralerna uppgick till endast drygt 9 %. Den allra största delen av dessa anrop AB (Särskild samman- syftade till provning och kontroll av larmanordningarna. ställning för kommittén).
Tabell 4.2 Inkommande trafik vid några larmcentraler under år 1982 Måttenhet: Antal samtal och andra anrop i genomsnitt per dygn (som regel avrunda— de tal) Larmcentral Telefon- och radiosamtal Automatlarm Summa —T.__— (avrundad) Till Ovriga Brand Andra Provning 90 000 olyckor o kontroll Stockholm 2 500 3500 10 82 500 6 600 Jönköping 315 450 3 24 36 800 Karlstad 310 425 3 45 35 800 Östersund 250 195 0,2 18 10 500 Luleå 145 220 3 8 21 400 Relativ för- 39 52 0 2 7 100 delning i procent för samtliga fem larm- centraler
Tabell 4.3 Genomförda åtgärder vid några larmcentraler under år 1982 Måttenhet: Antal åtgärder igenomsnitt per dygn (avrundade tal)
Lurmeentral Utlarmning av Vidarekoppling Övriga tjänster Summa brandförsvar, um— tilljourhavande (bl a bilbärgning) bulans, polis eller läkare, polis kommunaljour och övriga Stockholm 900 650 600 2 150 Jönköping 100 250 200 550 Karlstad 150 150 250 550 Östersund 50 200 200 450 Luleå 100 50 ISO 300 Relativ för— 32 33 35 100 delning i procent för samtliga fem larm- centraler
Som redovisas i tabell 4.3 var antalet åtgärder från larmoperatörens sida vid samtliga utvalda larmcentraler betydligt färre än de inkommande samtalen och övriga anropen. Särskilt gäller det larmcentralen i Stockholm som med ledning av de 6 600 anropen i genomsnitt per dygn genomförde 2 150 åtgärder. För övriga larmcentraler var skillnaderna inte lika stora. Larmcentralerna i- Jönköping och Karlstad utförde vardera omkring 550 åtgärder efter de ungefär- 800 anropen i genomsnitt per dygn. För larmcentralen i Östersund var skillnaden mellan antalet anrop och antalet åtgärder ännu mindre.
Totalt 32 % av samtliga utförda åtgärder under år 1982 innebar utlarmning av ambulans, brandförsvar. polis eller kommunal jour. I ungefär lika många fall kopplades samtal vidare till andra organ i samhället, tex sjöräddning flygräddning eller jourläkare. Vidarekoppling förekom även i en del av dessa situationer till polis. De återstående 35 % av åtgärderna omfattade begäran om andra tjänster, tex bilbärgning.
Tabell 4.4 Utlarmning av olika slag av verksamhet under år 1982 Måttenhet: Antal åtgärder med relativ fördelning i procent
Larmcentral Utlarmning av Summa Ambulans Brand- Polis Kommunal försvar jour Stockholm 49 7 14 30 100 Jönköping 51 5 14 30 100 Karlstad 69 5 13 13 100 Östersund 45 3 2 50 100 Luleå 66 6 11 17 100
Samtliga fem larmcentraler 53 6 13 28 100
Tabell 4.4 visar att något mer än hälften av åtgärderna vid utalarmering från de fem larmcentralerna avsåg ambulanstransporter. Andelen omfattar både akuta och planerade transporter. Brandförsvaret ingrep i 6 % av alarmeringsfallen och polis efter 13 % av larmen. Kommunal larmpersonal larmades slutligen i samband med 28 % av de åtgärder som larmoperatörerna vid de fem centralerna vidtog under år 1982.
Varje alarmeringsåtgärd leder normalt till flera utgående telefon- eller radiosamtal från larmcentralen. Som framgår av följande sammanställning med uppgifter från fyra av larmcentralerna fordrade en ambulansutryckning under år 1982 i genomsnitt mellan två och tre utgående samtal. Vid brandförsvarets utryckningar var den utgående trafiken från larmcentralen något större.
Larmcentral Antal utgående samtal igenomsnitt per
utryckning under år 1982
Ambulans Brandförsvar Jönköping 2,3 3,1 Karlstad 2,4 3,4 Ostersund 2,5 4,0 Luleå 2,8 4 l
4.1.5. Alarmeringsverksamlhetens kostnader och finansiering
Kostnaderna för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983 beräknas till 113,7 milj kronor. Löner och andra ersättningar till personalen utgör enligt budgeten 68,5 milj kronor, medan utrustning och lokaler tar i anspråk sammanlagt 15,9 respektive 5,1 milj kronor. Siffrorna framgår av tabell 4.5, som också visar att den återstående delen består av kapitaltjänstkostnader på 17,8 milj kronor och administrativa kostnader på totalt 6,4 milj kronor. Larmcentralen i Stockholm har en budget under år 1983 på drygt 19,6 milj kronor. För de flesta larmcentralerna i övrigt i landet beräknas kostnaden för verksamheten under året till omkring 4 milj kronor.
Verksamhetens intäkter, som också redovisas i tabell 4.5, består under år 1983 till 73 % av den ersättning för grundtjänster som staten, landstings- kommunerna och kommunerna lämnar. De 5 k F-tjänsterna — i regel den förmedling av larm från allmänheten som betalas genom av olika slags försäkringar — beräknas ge 12 % och övriga tjänster 15 % av intäkterna. Till övriga tjänster räknas bl a bevakning av inbrottslarm, telefonpassning och annan larmförmedling som inte är F-tjänster.
Enligt konsortialavtalet skall den årliga kostnaden för grundtjänsterna vid varje larmcentral till 40 % täckas av televerket, till 30 % av anslutna kommuner (beloppet fördelas mellan dem efter invånarantal) och till 30 % av landstingskommunen (om det inom larmområdet finns flera landstingskom- muner, fördelas beloppet också mellan dem efter invånarantal). Tillämp- ningen av denna regel i avtalet innebar att kostnaden under år 1982i de flesta länen uppgick till 5 a 6 kronor per invånare. Hälften av det beloppet erlade kommunen, den återstående delen betalades av landstingskommunen'.
' I Stockholms och Norr- bottens län samt i de båda Skåne-länen var kommunernas avgifter större än landstingskom- munernas, eftersom samtliga kommuner inte var anslutna. ] den för Kronobergs, Kalmar och Blekinge län gemensam— ma larmcentralen sva— rade landstingskommun- erna även för en del av de merutgifter som upp- stod för kommunerna till följd av att alla kom- muner i området inte deltog i samarbetet.
Tabell 4.5 Beräknade kostnader och intäkter för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983
Kostnads— eller Belopp, Relativ fördel- intäktspost ] OOO-tal kronor ning i procent Kostnader Löner och övriga
personalkostnader 68 511 60 Basradioutrustning, telefon och övrig utrustning vid larmcentralerna 15 885 14 Lokaler 5 122 4 Administrativa kostnader 6 434 6 Kapitaltjänstkostnadcr 17 750 16 Summa 113 702 100 Intäkter Grundtjänster 82 957 73 141-tjänster 14 177 12 Övriga tjänster 16 568 15 Summa 113 702 100
Lägre än genomsnittet var kostnaden per invånare för larmcentralerna i bl a Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Örebro län. Högre kostnader än på de flesta andra håll hade framför allt de båda Skåne—länen samt Jämtlands och Norrbottens län. Se vidare figur 1]. I i kapitel 11, som visar skillnaderna mellan olika larmcentraler i de avgifter som kommunerna erlägger.
4.2. Polisen
4.2.1. Författningar
Polisens ansvar för åtgärder i samband med räddningstjänst utgår från polisens skyldighet att svara för allmän säkerhet och att skydda allmänheten. Bestämmelser om denna skyldighet finns i
El Polisinstruktionen (1972z511, omtryckt l981:735). Rikspolisstyrelsen (RPS) har i sin tur gett ut
D Anvisningar för planering av räddningsberedskapen i polisdistrikten (FAP 231-1).
I anvisningarna ges riktlinjer för planeringen av polisens åtgärder i samverkan med de organ som svarar för räddningstjänst enligt brandlagen eller enligt särskilda bestämmelser eller överenskommelser.
4.2.2. Polisens organisation och resurser för medverkan i räddningstjänsten
Arbetsuppgifter
Polisens uppgift är att medverka i räddningstjänst vid olika slags nödlägen. Polisen svarar också för efterforskning av försvunna personer. Som redovisas i avsnitt 2.1 har polisen i fjällområdet ansvaret för fjällräddningstjänsten.
Som allmän regel gäller att polisen skall vidta alla åtgärder för räddande av människoliv till dess att det organ som svarar för räddningstjänsten på olycksplatsen har tillräckliga resurser. Polisen kan efter detta övergå till sina egna uppgifter i samband med en olycka, dvs
D Registrering och identifiering av döda människor; Cl Uppsamling, registrering och identifiering av omhändertaget gods, bl a personliga tillhörigheter; D Underrättande av anhöriga; D Utredning av olycksorsak.
Polisen skall i samråd med räddningsledaren — normalt på dennes begäran — också svara för
D Avspärrning av skadeområdet och av andra områden som behövs för
räddningsarbetet;
Utrymning av avspärrat område och bevakning inom detta; Trafikreglering som ger räddningsfordon fri väg; Omläggning av reguljär trafik; Anvisande av samlingsplats för oskadade människor och upprättande av förteckning över dessa; 3 Upprättande av polisiärsambandsförbindelse mellan skadeplats, lednings- organ för räddningstjänst och sjukhus.
Cl El Cl El
Mer detaljerade föreskrifter finns i de åtgärdskalendrar för olika polisdistrikt som ingår i planeringen för polisens medverkan i räddningstjänsten. Åtgärdskalendrar har utarbetats för polisens insatser vid t ex vägtrafikolyck- or, tågolyckor, flyghaverier och olyckor med farligt gods.
Polisens organisation och resurser
Polisverksamheten är organiserad i 118 polisdistrikt. Varje distrikt omfattar som regel ett centralvaktområde och flera lokalvaktområden. Personalen består av en huvudstyrka för hela polisdistriktet och mindre arbetsgrupper för vart och ett av lokalvaktområdenal. Polisarbetet inom distriktet dirigeras från centralvaktområdet, som ständigt har personal i tjänst. I en del polisdistrikt är tjänsten nattetid organiserad genom beredskap i hemmet. Personalen i lokalvaktområdenas arbetsgrupper tjänstgör i allmänhet endast under dagtid.
Antalet polismanstjänster varierar från ett 25-tal i de till folkmängden minsta polisdistrikten till nära 3 000 i Stockholms polisdistrikt. Länshuvud- orternas polisdistrikt har i allmänhet mellan 100 och 200 polismän. I de medelstora polisdistrikten finns det minst ett 10-tal polismän i tjänst dygnet
1 Organisationen i Stock- holm, Göteborg och Malmö avviker från den som tillämpas i övriga polisdistrikt.
Figur 4.2 Polisens heli- kopter- och sjöpolisverk- samhet
runt. Mindre distrikt har normalt endast två är tre polismän i tjänstgöring nattetid.
Utrustningen som polisen förfogar över för råddningsinsatserna är framför allt de fordon och den sambandsmateriel som används i den allmänna polisverksamheten. I varje polisdistrikt finns dessutom en släpkärra med utrustning för räddningstjänst, bla brandsläckningsmedel, handredskap, domkrafter och skyddskläder.
Polisens helikoptrar utnyttjas för räddningsinsatser av olika slag. Polishe- likoptrarnas stationeringsorter och geografiska verksamhetsområden enligt regeringens direktiv om beredskap i ambulans- och räddningsflygtjänsten och rikspolisstyrelsens anvisningar för det poliSiära bevakningsarbete't framgår av figur 4.2. När det är möjligt används helikoptrama för sjuktransporter och räddningsinsatser även utanför de områden där bered- skap skall upprätthållas.
Polisbåtar finns i sammanlagt 12 polisdistrikt, vilket också framgår av figur 4.2. Polisbåtarna i Stockholm och Göteborg är bemannade hela året. I övriga polisdistrikt omfattar sjöpolisverksamheten som regel tiden. maj-oktober eller november.
Helikopterverksamheten Sjöpolisverksamheten Teckenförklaring: _ * _ ' x, Gräns för I. *, Wi polisiära (, ix ' ix bevaknings- ) x * x] områden ," .' , ; Område där " i" ' xxx __) & beredskap ; X [_ ; Luleå & för am- (, * *7 * bulansfl g * * x Y x & skall upp— X xxx rätt- * lx - xx hållas ( . r' s i _! X Statione— N ” ' ' ringsort * _ __; . för heli- ; ; kOpter X ) Statione— ( ,' A _ Ix_ 571 _ ' ;tngsort ”rv/? & X/NxSltlodkh/olnf'Nprnälje O' po |s- ' - Stockholm— " f ! .,N. Taby båt åaarkarby Kinsky)" ; Västerås 3252 * 1 't /X—_ & 'f/ (” Sx Nyköping Västervik , ' x L .. — . x , —# Goteborg— ', gäwmtertld) Uddevalla. . x h_z' a Säte Jan-"; 3: ZX Gmeborgki ': l ? koping 1,7 (XD-( r” I ' ål & | - Malmö— 'X'-, %
4.2.3. Omfattningen av helikoptergruppernas och sjöpolisens medverkan i räddningstjänst m m
Polisiära ingripanden och tillsynsuppgifter av olika slag dominerar i både helikoptergruppernas arbete och sjöpolisverksamheten. Som framgår av tabellerna 4.6 och 4.7 med uppgifter om verksamheten under år 1982 var insatser rubricerade som räddningsåtgärder eller sjuktransporter tämligen få i förhållande till framför allt de polisiära ingripandena och de olika slagen av tillsyn. För helikoptergruppernas del avser den redovisade spaningen normalt efterforskning av försvunna personer.
Tabell 4.6 Verksamheten inom polisens helikoptergrupper under år 1982
Åtgärd Antal insatser Relativ fördel- eller åtgärder ning i procent Räddningstjänst” 88 1 Sjuktransporter 517 4 Spaning m mb) 367 3 Polisiära ingripanden 10 014 84 Tillsyn av fiske-,jakt- och skyddsområden m m 181 2 Övriga åtgärder 716 6 Summa 11 883 100
3) Med räddningstjänst avses insatser vid t ex bränder.
b) Efterforskning av försvunna vid sjö- och flygräddning samt efterforskning av för- svunna på land rubriceras i statistiken som spaning. Källa: Rikspolisstyrelsen
Tabell 4.7 Sjöpolisverksamheten under år 1982
Åtgärd Antal insatser Relativ fördel— eller åtgärder ning i procent Sjöräddning 354 6 Sjuktransporter 68 1 Bogseringar 337 5 Spaning m m 1 888 31 Polisiära ingripanden 768 12 Tillsyn av fiske-, jakt- och skyddsområden 1 514 25 Övriga åtgärdera) 1 197 20 Summa 6 126 100
a) T ex persontransporter samt medverkan vid kappseglingar och andra arrangemang. Källa: Rikspolisstyrelsen
4.3. Civilförsvaret
4.3.1. Författningar
Civilförsvaret svarar för åtgärder som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot landet och som inte åvilar det militära försvaret. Grundläggande bestämmelser om civilförsvaret finns i
D Civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975z712).
Användningen av civilförsvarets resurser vid räddningstjänst i fredstid regleras i
El Civilförsvarskungörelsen (1960:377).
Civilförsvarsstyrelsen har i november 1975 gett ut föreskrifter för användning av civilförsvarets utrustning i fredsräddningstjänsten.
4.3.2. Principer för användningen av civilförsvarets resurser
Statsmakternas uttalanden
Enligt civilförsvarskungörelsen får civilförsvarets resurser användas för ingripanden även mot annan brand eller skada än den som orsakas av fientlig verksamhet. Beslut om användning av civilförsvarets resurser vid sådana insatser fattas av regeringen — eller vid ”trängande behov av omedelbara åtgärder” av länsstyrelsen.
Endast de materiella resurserna kan användas vid insatser i fredsräddnings- tjänsten. Civilförsvarets personal får inte tas i anspråk för dessa uppgifter med stöd av civilförsvarsplikten. Personalens medverkan är möjlig endast genom frivilligt arbete.
I förarbetena till brandlagen framhålls att kommunerna bör ta till vara möjligheterna att utnyttja civilförsvarets utrustning. I prop 19731185 redovisar departementschefen räddningstjänstutredningens uttalande i den- na fråga:
”Det kan, framhåller (räddningstjänst)utredningen, självfallet inte vara lämpligt att ett lokalt räddningsorgan baserar sin verksamhet på civilförsvarets utrustning. Däremot kan det övervägas om inte sådan utrustning bör stå till förfogande även vid nödlägen som inte utgör katastrofer.
Det förhållandet att civilförsvaret förfogar över utrustning speciellt avsedd för räddningstjänst gör möjligheten att vid behov repliera på denna utrustning särskilt värdefull. De fall då reservutrustningen behöver tillgripas torde bli relativt få. Någon menlig inverkan på civilförsvarets mobiliseringsberedskap behöver därför inte befaras.
För att lämplig civilförsvarsutrustning tillräckligt snabbt skall kunna stå till de lokala räddningsorganens förfogande krävs att materielen placeras hos räddningsorganet eller på sätt som detta lätt kan nå. På vissa orter kan det eventuellt vara lämpligt att materielen ligger kvar i civilförsvarets förråd men läggs upp särskilt så att den blir lätt åtkomlig samt att räddningsorganet får direkt tillgång till förrådet.
Beträffande materiel som år långtidskonserverad eller långtidsförpackad kan. med hänsyn till mobiliseringsberedskapen eller av annan anledning, en sådan ordning som utredningen föreslår i fråga om utlåning av civilförsvarsmaterielen i övrigt vara olämplig. Också sådan materiel kan emellertid vara av stort värde vid räddningsin-
gripanden. Det bör vara möjligt att särskilt avdela viss sådan materiel i civilförsvarets förråd så att den blir lätt åtkomlig vid katastrofer i fredstid.”
Civilförsvarsstyrelsens föreskrifter
Enligt civilförsvarsstyrelsens föreskrifter bestämmer länsstyrelsen i samråd med kommunen vilken försvarsmateriel som skall förberedas för insats i fredsräddningstjänsten. Materielen placeras i förråd på sådant sätt att den snabbt kan disponeras av de kommunala räddningstjänstorganen. Förvaring skall så långt möjligt ske i civilförsvarets egna förråd. Om kravet på god tillgänglighet därmed inte tillgodoses — för en stor del av utrustningen anger civilförsvarsstyrelsen att räddningspersonal skall kunna nå den inom 10 år 15 minuter — får materielen ställas i kommunalt förråd vid tex en brandsta- tion. * Möjligheterna att snabbt mobilisera civilförsvaret skall beaktas vid utlåning av materielen. Om utrustningen förvaras i kommunalt förråd, skall det finnas en av länsstyrelsen godkänd plan för återställande vid mobilise- ring, framgår det också av föreskrifterna.
Civilförsvarsstyrelsen delar in utrustningen som den anser lämplig för fredsräddningstjänstens uppgifter i
(1) Akutmateriel, som placeras så att den är tillgänglig inom 10—15 min; (2) Förstärkningsmateriel, som placeras så att den är tillgänglig inom 1—2 tim.
Akutmaterielen omfattar framför allt den lättare utrustning som räddnings- tjänstorganen har behov av — och som bör finnas till hands relativt omgående efter en olycka. Som exempel på akutmateriel anger civilförsvarsstyrelsen följande:
* Bår, bärsele och bårgördel
Filt Knäskena, vinkelskena Samaritväska
Skyddshandskar
Skyddsdräkt ABC Intensimeter Dosimeter, dosimeterladdare
Tågvirke, kätting
Strålkastare
Pannlampa
Domkraft
Förläggningstält, saneringstält
D Radiostation
Skäraggregat
C Spaklyftblock
[Ill—ILJDDEICLDCI
FlEll
Förstärkningsmateriel är enligt civilförsvarsstyrelsens förslag framför allt den något tyngre utrustningen. Följande exempel visar vilken materiel som avses: '
Motorspruta. bär- eller bogserbar D Brandslang
Telefonapparat, telefonkabel Kapmaskin Lågtryckskompressor Motorbergborrmaskin Tryckluftslang
Spettmaskin
DDDDDD
Kommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst redovisat omfattningen i stora drag av civilförsvarets materielutlåning i de olika länen.
Kostnader
Kommunen bestrider kostnader för uppläggning, transport och underhåll av akutmateriel som förvaras i dess egna förråd — vidare kostnader för återställande av utrustningen i mobiliseringsdugligt skick efter en insats eller en övning. Enligt föreskrifterna gäller det senare bl a utrustning som har skadats eller förlorats. Återställande av förstärkningsmateriel, uppläggning och transport samt användning av förrådsyta som orsakas uteslutande av fredsräddningstjänstens behov skall också bekostas av kommunen. För underhåll, besiktning, inventering och annan förrådshyra än för fredsupp- giften svarar däremot civilförsvarsstyrelsen.
Vid utlåning av civilförsvarsmateriel som är avsedd för annat än akuta räddningsinsatser — t ex för demonstrationer eller övningar — skall den som lånar ersätta civilförsvaret för slitning av utrustningen med 0,3 % per påbörjat dygn av materielens återanskaffningsvärde. Dessutom skall erläg- gas en låneavgift på 50 kronor. Kostnader för in- och utlämning av den lånade utrustningen debiteras efter gällande tidlön, ev också rese- och traktaments- kostnader. Skadad eller förkommen materiel skall ersättas. För utlåning av radiomateriel på grund av annat än räddningsinsatser gäller särskilda
regler.
4.4. Det militära försvaret
4.4.1. Författningar m m
Militär medverkan i civil räddningstjänst regleras genom olika författningar och bestämmelser. De grundläggande författningarna är
Cl Kungörelser: (1969285, ändrad 1976:165) om militär räddningstjänst m m;
och D Förordningen (1983:479) om militär medverkan [ civil verksamhet.
Mer detaljerade bestämmelser för räddningstjänst med militära resurser finns i försvarsmaktens egna författningar och skrivelser, dvs
El Överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter (1975-09-30) till kungörelsen om militär räddningstjänst m m (Tjänstemeddelanden för försvarsmak-
ten, TFG nr 750324);
El Chefens för marinen föreskrifter om marinens deltagande i sjöräddning (TFG nr 680064); D Överbefälhavarens skrivelse om transporter med militära luftfang (1975-01-31, K nr 804); D Överbefälhavarens föreskrifter om ambulans- och räddningsflygtjänsten (TKG 690168); och D Chefens för flygvapnet skrivelse om brandförsvaret och basräddningstjän- sten inom flygvapnet (1980-01-31, nr 383:60248).
Vidare regleras hemvärnets medverkan i räddningstjänst m in genom 3 Hemvärnskungörelsen (1970:304); och i D Kungl Maj:ts beslut den 27maj I 970 med bestämmelser om hemvärnsmäns medverkan i efterspanings- och bevakningstjänst m m.
4.4.2. Militär medverkan i civil räddningstjänst rn m
Allmänna grunder för militär medverkan
Enligt kungörelsen om militär räddningstjänst m rn skall militära förband medverka, om detta är nödvändigt, för att vid brand, oljeutflöde, ras översvämning eller annat nödläge avvärja överhängande fara för
(1) Liv eller hälsa; (2) Omfattande förstörelse av egendom; eller (3) Avsevärd skada i miljön.
En förutsättning för försvarets medverkan i civil räddningstjänst är att särskilda militära förhållanden inte hindrar den militära insatsen. Med "hinder menas att den tillgängliga militära personalen inte har tillräcklig utbildning för insatser eller att den medverkan som behövs skulle försvåra övningar som är väsentliga för den berörda personalens militära utbildning. Kravet på militär beredskap kan också vara ett hinder för räddningstjänstarbetet.
Militär medverkan i civil räddningstjänst skall enligt kungörelsen begäras av antingen
Gen eraltullstyrelsen ;
Chefen för en tullregions bevakningskontor; Länsstyrelse; Polischef; eller Kommunal brandchef.
DDLJH
Beslut om medverkan fattas av överbefälhavaren eller — enligt dennes bestämmande — av militärbefälhavare, garnisonschef, chef för militärt förband enligt försvarsmaktens indelning i fred eller chef för fartygsförband eller fartyg. Den som beslutar om militär insats skall bedöma hjälpbehovets omfattning i samråd med den myndighet som har begärt militär medverkan. Den militära insatsen skall avvecklas när överhängande fara för liv, risk för omfattande förstörelse av egendom eller risk för avsevärd skada i miljön inte längre föreligger. En avveckling kan ske stegvis efter hand som läget förbättras. Militär medverkan skall helt upphöra när de civila räddningsor- ganen har sådana resurser att den militära insatsen inte längre är nödvändig.
Försvarsmakten får enligt förordningen om militär medverkan i räddnings- tjänst och annan civil verksamhet i särskilt viktiga och brådskande fall ställa fordon med personal, fartyg och luftfartyg till förfogande även för andra uppgifter än räddningstjänst. Det gäller transporter av skadade eller sjuka och transporter åt polis- och tullmyndigheterna.
En redogörelse för de personella och materiella resurserna hos ett antal fredsförband i östra militärområdet lämnas i Bilaga C. Redogörelsen avser främst resurser som har bedömts lämpliga för den civila räddningstjänstens verksamhet. '
Militär medverkan i flygräddning
Enligt avtal mellan chefen för flygvapnet och luftfartsverket skall den räddningscentral som är organiserad enligt bestämmelserna i ICAO- konventionens Annex 12 vara gemensam för den civila och militära luftfarten. Verksamheten vid flygräddningscentralen RCC/Cefyl har tidigare beskrivits i avsnitt 2.2 om flygräddningstjänsten.
Basräddningstjänsten och brandförsvaret vid flygvapnets flygplatser syftar både i krig och i fred till att i första hand rädda människoliv —i andra hand till att förebygga eller begränsa skador på materiel och anläggningar. Flygvap- nets resurser för brandförsvaret på en fredsflygplats skall komplettera de civila resurserna. Den egna räddningstjänsten skall inriktas på de för flygvapnet speciella förhållandena.
Ansvaret för basräddningstjänsten i inledningsskedet av räddnings— tjänstarbetet efter ett haveri eller när ett flygplan saknas ligger hos flygledaren. Arbetet på haveriplatsen leds av räddningsledaren (som regel en flottiljpolis). De civila myndigheternas övergripande ansvar att ingripa och leda insatser vid brand och olyckshändelser skall beaktas. Ledningen av en räddningstjänstinsats kan övertas av civil myndighet, framgår det vidare av bestämmelserna.
När militär flygning pågår vid flygplatsen skall basräddningstjänsten normalt ha följande personella och materiella resurser i beredskap:
B En räddningsledare; D Fem brandmän/vpl brandmän; B En ambulansförare från förbandets sjukvårdspersonal (eller brandman/ vpl brandman); D Två räddningsbilar och en terrängambulans.
Bandfordon skall hållas i beredskap när snö eller markens beskaffenhet gör det svårt för hjulfordonen att ta sig fram.
För brandförsvarstjänsten vid hus- och områdesbränder inom förbandets område skall beredskapsplutonen på normalt 20 värnpliktiga upprätthålla högsta möjliga beredskap. Beredskapsplutonens resurser skall vid bekämp- ning av husbrand och områdesbrand komplettera den kommunala rädd- ningstjänsten. Ledning av brandförsvarstjänsten utövas under tjänstetid av chefen för beredskapsplutonen — eller efter dennes beslut av brandmästaren. Under icke tjänstetid leds brandförsvaret av vakthavande flottiljpolis. Chefen för den kommunala räddningsstyrkan övertar ledningen när denne anländer till brandplatsen.
Militär medverkan i sjöräddning
Militära resurser för sjöräddning är framför allt de tunga, tvåmotoriga helikoptrama inom marinen och flygvapnet. Även marinens fartyg och båtar och vissa av flygvapnets medeltunga helikoptrar utnyttjas vid behov i sjöräddningsinsatser. Militär beredskap för sjöräddning upprätthålls med helikoptrar och med beredskapsfartyg inom ramen för den särskilt beordrade incidentberedskapen. Militära sambandsresurser och radarspaningsresurser inom sjöbevakningscentralerna utnyttjas också.
Enligt det tjänstemeddelande (TFG 680064) som närmare reglerar marinens medverkan i sjöräddningen skall den enhet som deltar i en sjöräddningsinsats sträva efter samband med andra deltagande räddnings- tjänstorgan. Cheferna för berörda sjöräddningsorgan kan gemensamt komma överens om att den påbörjade sjöräddningsinsatsen skall fortsätta under en samlad ledning. En sådan gemensam ledning är angelägen för att insatserna skall ge bästa möjliga resultat, framhålls det i tjänstemeddelan- det.
Överbefälhavaren har uppdragit åt chefen för marinen att besluta i militära ärenden om sjöräddning och säkerheten till sjöss. Chefen för örlogsbas (eller motsvarande) har under militärbefälhavaren den direkta ledningen av marina enheters deltagande i sjöräddningsinsatser inom respektive kustom- råden. Vid sjöräddning som planeras och utförs i samarbete mellan Sverige och Sovjetunionen kan ledningen i särskilda fall utövas av chefen för marinen och chefen för flygvapnet.
Tjänstemeddelandet om sjöräddningen innehåller i övrigt huvudsakligen de riktlinjer för sjöräddningen som ingår i överenskommelsen mellan de i den statliga sjöräddningstjänsten deltagande organen. Innehållet i denna överenskommelse har tidigare redovisats i avsnitt 2.3 om sjöräddningen.
Marinens medverkan vid bekämpning av olja och andra miljöföroreningar till havs m m
För förstärkning av de egna resurserna har kustbevakningen vid flera av de senaste årens oljebekämpningsoperationer utnyttjat marinens resurser. En formalisering av samarbetet mellan marinen och kustbevakningen har bedömts som alltmer nödvändig. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.4 tillämpas sedan år 1982 en plan för samarbetet mellan de båda myndigheterna.
Planen förändrar inte kustbevakningens ansvar för bekämpningen av olja och andra skadliga ämnen till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Syftet är att underlätta användningen av marinens resurser vid bekämpning- en. Genom planen skall det bli möjligt att tillgodose behovet av grundläg- gande information om verksamheten och att utveckla rutiner för en samverkan i det praktiska fältarbetet. Den militära personalen skall genom planen få del av gällande föreskrifter för verksamheten, bl a reglerna för ansvar och ledning, och så långt möjligt få kunskaper om bekämpningens teori och praktiska genomförande. För kustbevakningens personal har det bedömts angeläget att den får lära sig vad den militära materielen kan användas till i olje- och kemikaliebekämpningen. Planen belyser vidare
användningen av militära resurser i bekämpningsoperationer som sker tillsammans med bekämpningsorgan från andra länder.
Marinen har med hänsyn till sina militära uppgifter inte möjligheter att ge sin personal alltför omfattande teoretiska och praktiska kunskaper om olje- och kemikaliebekämpningen. Samarbetet har på den punkten begränsats till att kustbevakningen skall svara för viss grundläggande utbildning vid marina befälsskolor. På regional nivå skall det med vissa tidsintervaller genomföras larm-, lednings- och fältövningar i samverkan mellan de deltagande organen, bl a marinen och kustbevakningen.
Militär medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten
I tjänstemeddelandet om ambulans- och räddningsflygtjänsten betonas att rikspolisstyrelsen har ansvaret för verksamheten, men att försvarsmakten skall medverka i särskilt viktiga och brådskande fall , när de civila resurserna inte räcker till. De militära förbanden deltar inom ramen för ordinarie övningar och beredskap, framgår det också av bestämmelserna.
Begäran om militär medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten skall göras av sambandscentral inom polisen. I undantagsfall skall förbands- chef kunna besluta om militär insats vid framställning även från annat håll, om det bedöms att en begäran genom polisen skulle försena uppdraget så transporten inte skulle kunna genomföras.
4.4.3. Hemvärnets medverkan i räddningstjänst m m
Hemvärnets uppgifter i krig och fred
Hemvärnets uppgift i en beredskapssituation är att bevaka och försvara mobiliseringsförråd och andra viktiga anläggningar, t ex. hamnar, flygbaser och befästningar vid landgränserna. När försvarsmakten är mobiliserad skall hemvärnsförbanden kunna användas som förstärkning inom civilförsva- ret.
I fred har lokala hemvärnsförband i många fall tagits i anspråk vid skallgäng efter försvunna, vid brandbekämpning och t ex för att biträda med att hålla ordning i samband med räddningsarbetet efter mycket omfattande olyckor. I samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79 deltog hemvärnet med omkring 200 man. Vid Tuveraset år 1977 medverkade ungefär 800 hemvärnsmän i räddningsarbetet.
Riktlinjer för hemvärnets medverkan
Enligt regeringens föreskrifter för hemvärnsmans medverkan i efterspa- nings- och bevakningstjänst m rn kan hemvärnsman efter eget åtagande tas'i anspråk för G Efterspaning i samband med befarat flyghaveri; El Omhändertagande av havererat flygplan och dess besättning; D Bevakning och biträde vid inträffad eller befarad större olyckshändelse (järnvägsolycka, översvämning, brand m m); samt E! Efterspaning av personer som har gått vilse under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga.
En förutsättning för hemvärnets medverkan är att tillgängliga militär- eller . polisstyrkor bedöms som otillräckliga — eller att det inte utan fara eller större olägenhet går att vänta på'deras medverkan. Behörig att påkalla bistånd av hemvärnet är chef för militärt förband eller militär utbildningsanstalt, länsstyrelse, polischef eller kommunal brandchef. Beslut om hemvärnets deltagande fattas av försvarsområdesbefälhavare eller — om det inte går att avvakta dennes beslut — av befälet för det hemvärnsförband som kan medverka.
Organisation och resurser
Hemvärnet består av militärt organiserade, utrustade och utbildade förband. Som regel uppträder hemvärnet i grupper på ca 10 man eller i plutoner på mellan 30 och 40 man. Kompaniet på två-fyra plutoner förekommer i en del områden.
Den lokala ledningen av hemvärnet utövas av hemvärnschefen. Denne leder verksamheten inom sitt hemvärnsområde — som regel finns det flera sådana områden i en kommun. Till organisationen hör vidare kretshem- värnschefer, som i sina kretsar samordnar verksamheten inom 3—10 hemvärnsområden. Kretshemvärnscheferna lyder i sin tur under försvars- områdesbefälhavaren.
I hemvärnet ingår också personal ur olika frivilligorganisationer. Från Riksförbundet Sveriges lottakårer kommer expeditions- och förplägnadslot- tor. Svenska röda korset deltar med hemvärnssamariter, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund med ett antal bilförare och Frivilliga radioorganisatio- nen med signalister.
I fred omfattar hemvärnet i runt tal 100000 hemvärnsmän. Från de samverkande frivilligorganisationerna deltar omkring 20 000 män och kvinnor. Flertalet av de 24 försvarsområdena i landet har mellan 2 000 och 4 000 hemvärnsmän. Lokalt varierar antalet från högst ett 100-tal i de till folkmängden mindre kommunerna till flera hundra hemvärnsmän i större och medelstora kommuner.
4.4.4. Militärbefälhavarnas regionala planering för militär medverkan i civil räddningstjänst
Planeringens allmänna inriktning
En regional planering för militär medverkan i civil räddningstjänst inom varje militärområde har utförts av militärbefälhavarna eller motsvarande militära myndigheter. Syftet med den regionala planeringen är att mer detaljerat ange inriktningen av de militära insatser som kan bli aktuella.
I den regionala planeringen finns som regel uppgifter om D Förband som lämpligen kan delta i räddningstjänstinsatser vid olika slag
av olyckor som särskilt anges; D Åtgärder som skall vidtas sedan civilt organ har begärt militär medverkan
(åtgärdskalender);
E! Ledning av arbetet och samordningen mellan olika förband; D Organisation av särskilda räddningsgrupper (i vissa fall).
Som exempel på händelser som kan fordra militära insatser anges i den regionala planeringen för olika militärområden bl a skogsbrand, tågolycka, stormskada, översvämning och oljeutflöde. Militära resurser skall vidare kunna användas vid t ex skallgäng, issprängning, sjöräddning, komplicerad bärgning, ambulans- och räddningsflygtjänst och fjällräddning.
Personal och materiel — några exempel
Som framgår av följande sammanställning med uppgifter från Bergslagens militärområde kan en räddningsgrupp bestå av en arbetsstyrka på 20 man eller en lika stor sjuktransportstyrka. Utrustningen omfattar normalt de fordon som också framgår av sammanställningen. Till ledning för de militära insatserna anges som regel också i planen vilken typ av redskap och annan enklare utrustning som kan användas i olika situationer och var den finns
tillgänglig. Personal i räddningsgrupp Antal personer Fordon Chef l Personbil Stf chef 1 Bilförare ll Arbetsstyrka 20 Fordon för materiel och eller persontransport (om möjligt terrängfordon) Sjuktransportstyrka 20 Ambulans, tre sjuktransport—
terrängbilar eller andra for- don lämpliga för sjuktrans- porter
Räddningsgruppen skall under tjänstgöringstid kunna rycka ut inom två timmar. För en särskilt organiserad räddningsgrupp under icke tjänstgörings- tid gäller en beredskap på en timme.
Ett exempel på en åtgärdskalender som tillämpas av vakthavande befäl vid begäran om militär medverkan i civilräddningstjänst är följande, som Gotlands militärkommando har utarbetat:
(1) Kontrollera genom motringning att meddelandet är äkta; (2) Ge förberedande order "marschfärdiga" till beredskapsförband; (3) Orientera stabschefen och chefen för Gotlands militärkommando samt inhämta beslut av den senare (om chefen för militärkommandot inte är anträffbar, beslutar stabschefen); (4) Ge slutlig order till beredskapsförband (av ordern skall framgå uppgift, utrustning och vem förbandet har underställts); (5) Rapportera till militärbefälhavaren i östra militärområdet om insatsen; (6) Alarmera cheferna för sektion 1 och 2, byggavdelningen, intendenturavdelningen och sektion 8 inom militärkommandot; (7) Ge underställda myndigheter order att förbereda ev ytterligare medverkan; (8) Förbered orientering av alarmerad personal inom staben.
Chefen för den militära styrkan lyder i räddningstjänsten på olycksplatsen under den civile räddningsledaren, framgår det vidare av den regionala
planeringen. Det ärinte närmare reglerat men anses att endast chefen för den militära styrkan har befälet över den militära personalen. Enskild personal i det) militära styrkan bör således inte ställas under direkt befäl av den civile räddningledaren.
Särskilda bestämmelser har utarbetats för de förband som vid behov skall medverka i fjällräddningstjänsten. Deras uppgifter, organisation och resurser har tidigare behandlats i avsnitt 2.1 om fjällräddningen. Militärbefälhavaren i södra militärområdet har utarbetat en särskild plan för militärt bistånd vid snöoväder. Av planeringen framgår bl a vilka förband som respektive kommuner inom södra militärområdet skall vända sig till vid behov av brådskande insatser eller vid behov av militära resurser i mindre skala.
4.4.5. Militära insatser i civil räddningstjänst åren 1975—821
Antal insatser av olika slag
Det har varit svårt att i efterhand för ett antal år dokumentera antalet militära insatser i civil räddningstjänst. De uppgifter om antalet utförda åtgärder under perioden 1975—82 som redovisas i tabell 4.8 — kartläggningen avser ett antal förband inom östra militärområdet — är relativt osäkra. Sannolikt anger siffrorna emellertid storleksordningen på verksamheten. Enligt de redovisade uppgifterna utnyttjas landbaserade militära resurser förhållandevis sällan. Förband inom Fo 41 , som omfattar hela Östergötlands län, har vid endast två tillfällen under de åtta åren deltagit i civil räddningstjänst. Det skedde i ett av dessa fall vid en större skogsbrand i södra | Källa: Försvarsstaben delen av länet. Ing 1 med relativt allsidiga resurser för räddningstjänst har (särskild sammanställ- under perioden 1975—82 medverkat vid högst tre tillfällen per år. Betydligt ning för kommittén).
Tabell 4.8 Antal räddningsinsatser för civila ändamål av vissa förband i östra mili- tärområdet årsvis perioden 1975 -82
Förband (motsv) Antal insatser, är Summa
1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 ___—___—
Östergötlands för-
svarsområde
(Fo 41) — 1 — — — — l —— 2 Svea ingenjörrege-
mente (Ing 1) 3 3 3 1 2 1 — — 13
Ostkustens örlogs-
bas (ÖrlB 0) 31 40 38 106 35 19 13 43 3253) Berga örlogsskolor
(BÖS) — — — 1 — 2 1 — 4 Första helikopter-
divisionen 13 5 11 12 20 12 16 5 94 Stockholms kust-
artilleriförsvar (SK) 2 3 2 3 3 9 13 1 36 Upplands flyg-
flottilj (F 16) — — — l — 1 — — 2
___—___
Samtliga 49 52 54 124 60 44 44 49 476
___—___—
a) Inräknat kustflottans insatser i sjöräddning inom örlogsbasens område.
- Tabell 4.9 Antal räddningsinsatser avlvissa förband i östra militärområdet fördelade mellan olika typer av händelser under hela-perioden 1975 —82 '
Typ av händelse Förband (motsv) * I ' Summa
Fo,41lng1 Ostk Berga Första Stock.— F16 örlogs- 'örlogs— hkpdiv holms bas skolor kustart- försvar
Skogsbrand 1 5 120 — I 10 1 138 Annan brand ' — — 77 — I 10 1 89 Explosion ' _ — ' — _— _ ' — _ — Uttlöde av olja eller
kemikalier — 2 51 3 2 3 — 61 Skred eller ras _— 2 . — — . — _ . — — 2 Översvämning — ' 1 '—' — '— — _ l Vägtrafikolycka — -— 4 — — — _ — 4 Sjöolycka — — 71 e 43 11 — 125” flygolycka — — — v 32 1 — 33 Järnvägsolycka . — —— — _ —— l. — — l . Snöoväder . _ - l — — . 2 _ — — 3 Fjällolycka Annan efterforskn
av försvunna
personer 1 2 — l 4 — '1 — ' 9 ' Annan typ av . . '
händelse — _ — _ . 2 — 8 — — 10 Samtliga 2 13 "325 4' 94 36 2 476
fler insatser redovisas för de marina förband som kartläggningen omfattar: ostkustens örlogsbas, första helikopterdivisionen och Stockholms kustartil- leriförsvar. Som framgår av tabell 4.9 har framför allt sjöräddning, 'oljebekämpning och skogsbränder fordrat marinens medverkan under de redovisade åren.
Militär medverkan vid svårare snöoväder och mer omfattande oljebekämpning
Under de redovisade åren har de mest omfattande militära insatserna i civil räddningstjänst förekommit dels i samband med de svåra snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79, dels vid den krävande oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979.
Följande sammanställning med uppgifter från räddningstjänst- och snöröj- ningsarbetet i södra Sverige vintern 1978/79 visar att mycket omfattande militära resurser kom till användning under snöovädren.
Tid Antal Antal Antal fordon (ca) Antal dagar man (ca) ___-___ heli- Band— Terräng- Lastare, Snö- koptrar vagnar fordon schaktare slungor
Nyår 3 500 35 50 15 3 2 Januari 3 150 15 20 . 10 2 5 Februari 5 400 50 1 100 20 4 13
Bandvagnar och terrängfordön användes för framför allt transport av sjukvårdspersonal, veterinärer, brandmän samt el- och telereparatörer. Vidare hämtades sjuka och skadade samt människor i bilar som hade fastnat på vägarna. Åtskilliga hushåll fick förnödenheter genom användning av de militära resurserna. Även transporter av foder till husdjur förekom 1 många fall. Utom de redovisade militära förbanden gjorde även hemvärnet och de till försvaret anslutnafrivilligorganisationerna omfattande insatser i sam- band med snöovädren.
De sammanlagda extra kostnaderna för de militära förbandens medverkan i räddningstjänst- och snöröjningsarbetet i södra Sverige vintern 1978/79 beräknades till 3 milj kronor.
Vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 medverkade militära förband med de resurser som redovisas i följande sammanställ-
ning. Försvarsgrcn Förband ' » Personella och materiella ” resurser ' Armén ] l » Ett kompani (ca 150 man) ' Lv" 3 ' ' ' ' — Ett batteritca 150 man) ' Ing 1 . . Ett kompani (ca150 man) . - Sk-ydd S — ' ” 'Beredskapstropp (20 man)
Marinen Kustflottan Två minfartyg .. — — . Ett verkstadsfartyg, Sex minsvepare Tre bogserbåtar Fyra landstigningsbåtar
Tvä'färjor Första helikopter- 124 flygtimmar divisionen . Stockholms kust— , . Två färjor artilleriförsvar . ' En minutläggare
27 transport och arbetsbåtar . Ett kustjägarkompani med båtar Ett kompani ur spärrbataljonen
, Totalt omkring 950 befäl och värnpliktiga från de redovisade militära förbanden deltog med omkring 6000 dagsverken i oljebekämpningen. Sammanlagt, ca 410 ton ,olja i mer än 12000 säckar, togs upp ,med försvarsmaktens resurser.- Den militära insatsen omfattade dessutom spa- ning, transport av mer än 1 000 frivilliga samt byggande av en hamnponton- brygga
De totala extra kostnaderna för användningen av de militära resurserna i samband med oljebekämpningen beräknades till 5,1 milj kronor.
Militär medverkan i räddningstjänsten vid Tuveskredet år 1977
I samband med Tuveskredet år 1977 samordnade Fo-staben under militär- befälhavaren de biståndsinsatser som begärdes från militära förband, hemvärn och frivilliga organisationer under räddningsarbetet._ Redan kl 17.00 — mindre än en timme efter skredet — kunde 150 befäl och värnpliktiga från KA 4 i Göteborg ställas till förfogande för röjning .och räddningsinsatser. Under sammanlagt, nära två dygn var totalt 100—150 personer från de militära
förbanden fortlöpande i verksamhet under ledning av den kommunala räddningstjänsten. Vidare medverkade kontinuerligt 50 personeri drygt fyra dygn för att förstärka polisen i bevakningsarbetet. Förbanden som deltog med personal för dessa bevakningsuppgifter var 115, 117, P4, Lv 6, Västkustens örlogsbas, KA 4 och hemvärnet. Under den tid som räddnings- arbetet pågick medverkade sammanlagt omkring 1 000 personer från militära förband, hemvärn och frivilligorganisationer.
4.4.6. Ersättning till försvarsmakten för medverkan i civil räddningstjänst
Kungörelsen om militär räddningstjänst m m innehåller inga bestämmelser om ersättning till militära organ för medverkan i civil räddningstjänst. Överbefälhavaren föreslog mot den bakgrunden i skrivelse till regeringen den 20 augusti 1971 att frågan om bestridande av kostnader för militärt deltagande i räddningstjänst skulle prövas i samband med att statsmakterna tog ställning till räddningstjänstutredningens förslag i betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst m m. Särkostnader orsakade av militär medverkan vid civil räddningstjänst borde bestridas med anslag utanför försvarshuvud- titeln, från andra huvudtitlar eller från ett för räddningstjänst uppfört gemensamt anslag, framhölls det i överbefälhavarens skrivelse.
Skrivelsen föranledde inte någon åtgärd från regeringen. Överbefälhava- ren har därför med ledning av bemyndigandet i kungörelsen om militär räddningstjänst i tillämpningsbestämmelser (TFG 750324) föreskrivit att försvarsmaktens merkostnader för medverkan i civil räddningstjänst i princip skall betalas av det organ som har begärt sådan medverkan.
Avsikten är att bestämmelsen skall tillämpas framför allt vid räddnings- tjänst enligt brandlagen. Kostnader för militära myndigheter vid sjuktran- sporter med försvarets helikoptrar inom ramen för polisens ambulans- och räddningsflygtjänst bestrider rikspolisstyrelsen. Vid insatser i samband med sjö-, flyg- eller fjällräddning begär militära organ inte någon ersättning.
Efter medverkan i räddningstjänst enligt brandlagen bedömer militära myndigheter från fall till fall om de anser det motiverat att kräva ersättning eller inte. De militära organen avväger kraven och deras storlek med hänsyn till omständigheterna vid varje insats — bl a värdet från utbildningssynpunkt för den militära personalen av insatsen. Avsikten är att ersättning skall begäras för driftkostnader, tex materiel som har förbrukats eller skadats, bränsle till fordon och övertidsersättning för fast anställd personal. Försvarsmaktens företrädare anser att de militära myndigheterna är tämligen frikostiga när de bedömer ersättningsanspråkens storlek, framför allt efter mindre omfattande insatser som har skett tillsammans med kommunala räddningsorgan.
4.5. Statens järnvägar (SJ)
4.5.1. Författningar
Statens järnvägars bestämmelser om åtgärder vid olyckor med tåg finns i D Statens järnvägars föreskrifter (SJF) nr 016, Hjälpberedskap.
Trafiksäkerhetstjänsten inom SJ regleras i SJF nr 010 Säkerhetsordning och i bestämmelser som hör till denna. Särskilda bestämmelser har utfärdats av SJ om frånkoppling och jordning av järnvägens högspänningsanläggningar vid brand, brandsläckning och räddning av skadade personer. Bestämmelserna finns i SJF nr 050 Allmänna elskyddsföreskrifter för SJ fasta högspännings- ledningar.
Den räddningstjänst som det kommunala brandförsvaret svarar för och som vid behov skall samordnas med SJs egna åtgärder regleras i brandla- gen.
4.5.2. Organisation och resurser för SJs hjälpberedskap
Arbetsuppgifter
Hjälpberedskapen syftar till att SJ vid olyckor med tåg skall hjälpa skadade personer, röja undan, ta till vara skadad materiel och medverka till att banan kan återställas i trafikdugligt skick. Brandsläckning eller marksanering vid tex oljeutflöde hör också till hjälpberedskapens arbetsuppgifter.
Organisation och resurser för hjälpberedskapen
I hjälpberedskapens organisation ingår
Cl Hjälpvagnar; El Kranvagnar och bärgningsbilar; D Personal till hjälpvagnar och kranvagnar; Et Överenskommelser om bistånd med resurser från andra organ: EJ Sjukvårdsmateriel.
Hjälpvagnar finns för närvarande vid de 12 järnvägsstationer som redovisasi följande sammanställning. De flesta stationerna med hjälpvagnar — och ytterligare fem järnvägsstationer — har också lastbilar med utrustning för räddningsåtgärder.
Järnvägsstation Hjälpvagnar Lastbilar med utrustning för hjälpberedskapen
Kiruna Boden Vännäs Ånge Sundsvall
Gävle Borlänge Hagalund (Stockholm) Västerås
Hallsberg Kil N orrköping N ässjö
|>=|>t xxxxx
|>€>4>4 >€>€XX XXXXI
Göteborg Halmstad Helsingborg Malmö
|>e>=x1>e
>4>€>C>4
)(
Till utrustningen i hjälpvagnarna hör hydrauliska lyftanordningar, dom- krafter, s k luftkudde, pallningsmateriel, gasskärningsutrustning, motorsåg, block och spel, personlig skyddsmateriel, bårar, enklare sjukvårdsutrust- ning, sambandsmateriel och köksutrustning. Landsvägsfordonen har bl a vevdomkrafter och gasskärningsutrustning.
Fyra kranvagnar med en lyftförmåga på mellan 50 och drygt 100 ton är placerade i Stockholm, Göteborg, Ånge respektive Boden. I föreskrifterna för hjälpberedskapen framhålls att räddningspersonalen vid behov också skall hyra lämpliga bärgningsredskap, t ex mobila lyftkranar, hos entrepre— nadföretag och andra.
För var och en av hjälp- och kranvagnarnalhar utsetts vagnbefälhavare som är utbildade för räddningsuppgifterna. Övrig personal skall alltid finnas i sådan omfattning att vagnen vid varje utryckningstillfälle beräknas kunna bli bemannad på ett tillfredsställande sätt. Tjänstgöringen för vagnbefälhavarna och den övriga personalen, som också har andra" uppgifter inom SJ, regleras genom en jourlista. Samtliga skall vara kunniga i reparation och underhållav rullande materiel. Någon i de arbetslag som svarar för hjälpberedskapen- skall kunna hantera gasskärningsapparat och någon kunna sköta radio- och teleutrustning.
Under icke tjänstgöringstid kan det dröja 2—3 timmar efter ett larm innan hjälpvagnarna är bemannade. Utryckningar med de för hjälpberedskapen utrustade lastbilarna går i allmänhet betydligt fortare. Hjälpvagnarnas resurser kan ofta utnyttjas först i ett senare skede av en räddnings- och röjningsinsats efter en tågolycka. ' '
Som en beredskap för transport av skadade har det för varje järnvägs- sträcka upprättats en förteckning över järnvägskorsningar som kan nås med vägambulanser. För att det också skall framgå var banan går parällellt med farbar väg har kartblad över de olika sträckorna fogats till förteckningen. Dessa förteckningar och kartor finns tillgängliga hos bl a SOS Alarmerings regionala larmcentraler. Även alarmeringsplaner och andra åtgärdskalendrar som anger vilka åtgärder som en tågklarerare eller trafikledare behöver vidta vid en olycka i samverkan med olika räddningsorgan har upprättats för olika järnvägssträckor. '
Särskild beredskap för olyckor med farligt gods
Utrustning för självskydd och räddning av nödställda personer i samband med olyckor som gäller farligt gods — bl a skyddsmask, skyddsglasögon, gummihandskar och gummistövlar — skall finnas vid olika arbetsställen inom SJs verksamhet. Personal som bemannar hjälpvagnar och kranvagnar skall kunna använda andningsskydd. För de vanligaste farliga ämnen som transporteras på järnväg finns uppgifter om risker, lämplig skyddsutrustning och vilka åtgärder som bör vidtas vid ett utflöde.
SJ har tillsammans med ett antal klortillverkande företag organiserat s k hjälpgrupper som skall tillkallas vid olyckor med klortransport på järnväg. I hjälpgrupperna ingår personal som i sitt dagliga arbete inom industrin är van att handskas med klor. Hjälpgrupper finns i Gävle, Örnsköldsvik, Timrå, Karlsborgsbruk (nära Kalix), Skoghall (nära Karlstad) och Bohus (nära Göteborg). *
Olyckor Personskador Måttenhet: Antal handelser Måttenhet: Antal personer 300 300
Allvarligt
, Samman- skadade
stotnungar och
200 urSpårrngar
100
Olyckor Vid plankorsningar
1976 1978 1980 1982 1976 1978 1980 1982
Figur 4.3 Tågolyckor samt personskador vid
. olyckor med tåg åren 4.5.3 Verksamhetens omfattning — en statistisk översikt 1976-82
Genom urspåringar 'och sammanstötningar mellan tåg inträffade under år 1982 totalt 125 olyckor. Olyckshändelser genom kollision med vägfordon vid plankorsningar ägde rum i 87 fall. Totalt 30 personer omkom genom tågolyckor under året, medan 100 blev allvarligt skadade. De redovisade siffrorna ingår i underlaget för figur 4.3 , som visar att antalet olyckor vid plankorsningar och antalet förolyckade var lägre än under något av de närmast föregående åren. Sammanstötningarna och de allvarligt skadade personerna var fler är 1982 än under 1981 men färre än under åren närmast innan. '
Fyra av de under år 1982 omkomna var järnvägsmän och förolyckades i arbetet. Tre resande omkom vid j*ärnvägsolyckor under året. Övriga 23 var vägtrafikanter som omkom genom kollisioner vid plankorsningar.
Antalet allvarligare bränderi tåg uppgick årligen under 1970-talet till högst ett 10-tal. Under åren 1981 och 1982 ökade antalet till 20 a 25 per är.
4.6. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)
4.6.1. Författning
SMHIs verksamhet regleras i D Förordningen (1981:1102) med instruktion för Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.
4.6.2. Organisation och resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten
Arbetsuppgifter
SMHI förser räddningsorganen med de meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifter som kan fordras i räddningsarbetet. Institutet sammanställer också uppgifter som bidrar till att förebygga olyckor.
De meteorologiska uppgifterna avser främst vind, sikt, nederbörd, åska, temperatur och fuktighet. Sådana uppgifter kan ha betydelse för räddnings- arbetet vid bla följande slag av olyckor:
D Bränder;
Gasutflöden;
Utflöden av radioaktiva ämnen; Haverier och andra olyckor till sjöss; Svåra snöoväder.
DUBB
De hydrologiska och oceanografiska uppgifterna kan vara nödvändiga vid räddningstjänst i samband med följande slag av händelser:
Cl Haverier och andra olyckor till sjöss, tex olje- eller kemikalieutflöden; D Oversvämningar i insjöar och andra vattendrag; E! Extrema vattenstånd i havet (gäller även lågvatten).
SMHIs medverkan syftar till att räddningsledaren skall få ett underlag för att bedöma förutsättningarna från bl a vädersynpunkt för räddningsarbetet. Dessa bedömningar kan ha stor betydelse för räddningsarbetet om insatsen blir långvarig.
Resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten
Många av de uppgifter som räddningstjänsten kan behöva i en bekämpnings- situation tas fram genom de dagliga rutinerna för institutets analys- och prognosverksamhet. Det gäller de meteorologiska bedömningar med detaljerade uppgifter om förändringar i t ex vindriktning och vindstyrka som ibland fordras vid brandbekämpning, sjöräddning och vid olika slag av räddningsinsatser i samband med svåra snöoväder. Som ett led i det förebyggande arbetet mot bränder utför SMHI sommartid på statens brandnämnds uppdrag brandriskprognoser för olika områden i landet. Dessa brandriskprognoser används i skogsbrandbevakningen och för lokala beslut om förbud mot eldning i naturen.
På begäran kan SMHI också vid tex ett gasutflöde sammanställa de meteorologiska uppgifter och utarbeta de prognoser om vindförhållanden som räddningsorganen kommer att behöva. Ett sådant uppdrag innebär som regel att institutet följer väderläget under ett kortare eller längre förlopp och rapporterar eventuella förändringar i den lokala prognosen. Hydrologiska eller oceanografiska uppgifter tas vidare fram för att räddningsorganen skall kunna bedöma hur ett oljebälte eller fartyg och båtar i sjönöd kommer att driva. Bedömningar av hur vattenföringen i ett vattendrag kan komma att förändras är väsentlig för beredskapen mot översvämningar under tex snösmältningsperioden. Vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har institutet
arbetsuppgifter enligt en särskild instruktion.
Som ett led i oljeberedskapen till sjöss har SMHI utvecklat en modell för oljedriftsprognoser. Forskning om vattenrörelserna i de övre vattenlagren och driftförsök med olja har resulterat i en metod som gör det möjligt att snabbt beräkna oljans förflyttning. Prognoser ges på kartbilder för olika tidpunkter och kan överföras på telefax till räddningsorganen. Prognosme- toden går att använda även vid sjöräddningsinsatser.
SMHI har särskild utrustning i landets fjällområden för att kunna bedöma fjällvädrets förändringar. Institutet utarbetar specialprognoser för Jämtlands och Kopparbergs läns fjällområden. Uppgifter lämnas i telefonsvarare till fjällturister och andra som befinner sig i dessa områden.
SMHIs analys- och prognosarbete sker huvudsakligen i Norrköping. Institutet är ständigt bemannat med minst en jourhavande meteorolog. Personal kan kallas in för de särskilda bedömningar som räddningsorganen begär. Vid de flesta av luftfartsverkets flygplatser har SMHI meteorologer som på regional nivå kan delta i bedömningen av de lokala meteorologiska förutsättningarna vid en bekämpningsinsats.
Sambandet med räddningsorganen sker via telefon eller radio genom de regionala larmcentralerna eller kustradiostationerna. SMHI förfogar över telex och telefax. Inom institutets anläggning i Norrköping finns en radiostudio som kan användas för rundradiosändningar av vädermeddelan- den i samband med en räddningsinsats. .
SMHI har ett undersökningsfartyg, SENSOR, som samlar in lokala meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifter. Fartyget kan användas också vid! sjöräddningsinsatser.
4.6.3. Omfattningen av SMHIs medverkan i räddningstjänsten
Någon statistik över SMHIs medverkan vid räddningsinsatser förekommer inte. Enligt institutets bedömningar begär räddningsorganen i landet särskilda uppgifter eller prognoser vid högst ett tiotal tillfällen per år. Uppgifter i förebyggande syfte —t ex brandriskbedömningar och specialprog- noser för kustfarvattnen och delar av fjällområdet — lämnas fortlöpande till räddningsorgan och andra under aktuella delar av året.
4.6.4. Kostnaderna för SMHIs medverkan i räddningstjänsten
SMHI uppskattar kostnaderna för speciella uppgifter och prognoser i samband med räddningsinsatser — och för en begränsad beredskap i samband med dessa insatser — till omkring 200 000 kronor per år. För planering av beredskap mot olyckor i kärnkraftsanläggningar erhåller SMHI årligen 75 000 kronor från SSI. En del av bedömningarnaför räddningstjänsten sker inom ramen för verkets ordinarie arbete.
De förebyggande åtgärderna inom främst det meteorologiska området beräknas kosta omkring 500 000 kronor per år. Statens brandnämnd bidrar med 75 000 kronor och sjöfartsverket med 160 000 kronor för dessa åtgärder. SMHI bekostar själv prognoserna för fjällområdet och en stor del av den hydrologiska _prognosverksamheten.
4.7. Sveriges Radio AB
4.7.1. Bestämmelser
För den information som vid svårare olyckor och andra händelser behöver ges genom riks- och lokalradio och television till allmänheten eller till räddningspersonalen finns riktlinjer i den av Sveriges Radio i samråd med televerket utgivna publikationen
D Rundradioverksamheten vid kris och katastrof som drabbar samhället (SamRIK, Del II A). '
Meddelanden från myndigheter lämnas i radio och television med utgångs- punkt i avtalen om verksamheten mellan å ena sidan staten och å andra sidan Sveriges Lokalradio AB, Sveriges Riksradio AB och Sveriges Television AB.
4.7.2. Behovet av information genom rundradion
Vid svårare olyckor finns det enligt riktlinjerna som Sveriges Radio har utarbetat ett stort behov av information hos
(1)De direkt drabbade, som behöver få veta vad som hänt, hur de skall skydda sig och vad som kommer att ske 1 räddningsarbetet, (2) De indirekt drabbade vid olyckor som får verkningar mom mycket stora områden, t ex de som oroar sig för anhörigas liv och egendom, de som berörs av trafikomläggningar och de som behöver få veta vart de skall vända sig för att få detaljerade besked; (3) Räddningspersonal, som kallas in när det snabbt behövs mycket stora räddningsresurser, tex medverkan av frivilliga;
Anvisningar för räddningsarbetet kan i en del fall behöva ges genom rundradion till räddningsstyrkor som är spridda över stora områden.
I riktlinjerna understryker Sveriges Radio att det ofta fordras en kommu- nikation också i den motsatta riktningen. Den som har informationsansvaret måste få veta vilken information mottagarna behöver, om den lämnade information når fram ochvhur detta sker.
4.7.3. Organisation och resurser för Sveriges Radios information
Nyhetsverksamhet och meddelanden från myndigheter
Information i radio och television kan vid svårare nödlägen ges dels genom nyhetssändningar och andra informationsprogram, dels genom att myndig— heternas meddelanden vidarebefordras till lyssnare och tittare. Nyhetssänd- ningar skall enligt riktlinjerna för informationen ske enligt de principer som gäller för all nyhetsverksamhet inom de programproducerande företagen i Sveriges Radio. En sann och allsidig information skall snabbt kunna ges. Till nyhetsinformationen hör också att vidarebefordra råd och anvisningar till allmänheten. Extra nyhetssändningar ordnas som regel vid svårare olyckor.
Meddelanden från myndigheter lämnas enligt de principer som redovisas i avtalen mellan staten och de programproducerande företagen.
I avtalet mellan staten och Sveriges Lokalradio (LRAB) heter det: ”På begäran av statlig eller kommunal myndighet skall LRAB sända meddelande som är av vikt för allmänheten. LRAB skall tillse, att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.”
Avtalen mellan staten och Sveriges Riksradio respektive Sveriges Televi- sion har liknande formuleringar. Riksradion och televisionen är emellertid skyldiga att sända meddelande endast från statlig myndighet.
Enligt riktlinjerna för informationen vid olyckor bör rätten att sända meddelande i vissa fall utsträckas till andra än de i avtalen redovisade. När det gäller lokalradion skall regional larmcentral och vissa företag med riskfylld produktion efter beslut av länsstyrelsen få ge allmänheten informa- tion. I situationer när lokalradion inte är bemannad gäller den möjligheten i stället riksradion. Kommunal myndighet skall när lokalradion inte är bemannad ha rätt att sända meddelande över både riksradion och televisionen.
För- och nackdelar vid information genom olika slag av program
Som förmedlare av information vid olyckor har riks-, regional- och lokalprogrammen olika slag av för- och nackdelar. En del av dessa framgår av följande sammanställning. För samtliga radiosändningar gäller att informa- tionen på grund av det stora antalet batteridrivna mottagare i allmänhet når fram även när eldristributionen inte fungerar. TV-möttagning förutsätter normalt att eltillförseln är intakt.
Typ av program Nackdelar
Radio
Lokalradioprogram Begränsat distribu- Ingen bemanning sent på tionsomräde; kvällstid och under nätter; God kännedom om 10- Begränsad bemanning kala förhållanden; lördagar och söndagar; Stor rörlighet och På de flesta håll går det att och möjlighet att snabbt börja sända inom högst en lämna information; en timmeefter larm; Riksradioprogram Bemanning dygnet runt; Informationen sprids över
områden som kan vara ”för
Möjlighet att snabbt stora” och som skapar oro; ge information;
Television
Riksprogram Mycket stor publik Komplicerad produktion;
F ördelar'
under speciellt kvällstid.; Möjligheter att allmänt orientera ett mycket stort antal människor;
Kombinationen av ljud och bild ger goda möj- ligheter att informera;
Ofta mindre lämplig för direktinformation till de drabbade inom ett begränsat område;
Typ av program Fördelar Nackdelar
Regionalprogram Möjligheter att inom Finns inte i alla distrikt; ett begränsat område ge detaljerad information;
Kombinationen av ljud Begränsade resurser och och bild ger goda möj- sändningstider. ligheter att informera
Planering av rundradions sändningar vid större olyckor
Vid var och en av de 24 lokalradiostationerna finns en plan för informationen till allmänheten vid större olyckor. Planen har utarbetats i samråd med länsstyrelsen mot bakgrund av'de risker för olyckor som lokalt och regionalt bedöms föreligga. I planen regleras samverkan med olika organ för utsändning av meddelanden och annan information. Det framgår också vilka förbindelser som skall kunna användas för överföring av information från länsstyrelsens ledningsgrupp och lokalradion och hur riksradion, andra lokalradioområden och berörda riksradio- och TV-distrikt skall underrättas. Till planen hör slutligen en åtgärdskalender för de programansvarigas arbete.
I riksradions planering regleras bl a i vilka lägen som meddelanden från myndigheter skall lämnas, hur hänvisning skall ske till lokalradions sändnin gar och hur nyhetsredaktioner och säkerhetsansvariga skall informe- ras. Även i riksradions planering för informationen vid större olyckor ingår en åtgärdskalender. .
Den som inom Sveriges Radio tar emot en framställning om sändning av ett meddelande till allmänheten skall genom t ex mottelefonering förvissa sig om att den som begår sändningen är behörig. Dessa kontrollåtgärder får emellertid inte medföra att sändningen av ett viktigt meddelande fördröjs på ett avgörande sätt, framhålls det i riktlinjerna. Planeringen av informations- verksamheten är ett hjälpmedel som skall användas i den utsträckning som läget medger och improvisationer skall kunna ske när det är nödvändigt.
Både riksradion och lokalradion har som ett led i planeringen av verksamheten förberedda varningsmeddelanden för olyckor som kan förutses inträffa inom olika områden.
4.8. Svenska brandförsvarsföreningen
4.8.1. Tillkomst och utveckling — en inledande översikt
Svenska brandskyddsföreningen — föregångare till Svenska brandförsvarsfö- reningen — bildades år 1919 genom utveckling av den omkring tio år äldre brandchefsföreningen i Sverige. Genom upplysning och propaganda skulle brandskyddsföreningen i samarbete med myndigheterna och näringslivet förbättra brandskyddet. Flera förslag till ändrade brandbestämmelser som föreningen lade fram gav resultat redan under 1920-talets pionjärår. De
förebyggande åtgärderna mot brand inom industrin utvecklades efter hand. På initiativ av brandskyddsföreningen startades i mitten av 1930-talet Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB (SEMKO), som skulle granska elektrisk installationsutrustning.
Genom brandberedskapen under krigsåren 1939—45 steg intresset för brandskyddsfrågorna i landet. Även kunnandet växte. Erfarenheterna togs till vara för den utökade information och propaganda i skyddsfrågor som efterkrigstidens tekniska utveckling ansågs fordra. Automatisering, nya ämnen och material och förändrade byggnadsmetoder ledde under 1950-talet till risker som tidigare inte varit kända. Brandskyddsföreningen utvecklade och specialiserade den rådgivning som efter hand hade byggts upp. Genom särskilda åtgärder sökte föreningen motverka ökningen av brandskadorna inom lantbruket och ombord på fartyg.
Föreningens arbete breddades ytterligare under 1960-talet, när verksam- heten inom Svenska brandkårernas riksförbund fördes över till föreningen. Samtidigt fick Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) sitt nuvarande namn. Ett samarbete organiserades år 1967 med Svenska kommunförbundet, som övertog brandförsvarsföreningens utbildning av den kommunala brandper- sonalen. Genom nya stadgar utökades verksamheten är 1968 till att omfatta skydd även mot andra olyckor än brand.
Sedan 1970-talets början har Svenska brandförsvarsföreningen i allt större utsträckning sökt aktivera företagens skyddsarbete. Risken för olyckor har blivit en allt större arbetsmiljöfråga. Genom att gränserna mellan skydds- frågorna i stor utsträckning suddats ut har många lösningar blivit gemen- samma för flera skyddsområden. Svenska brandförsvarsföreningen har kommit att spela en central roll som samverkansorgan i skyddsarbetet inom näringslivet. Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) har tillkom- mit på initiativ av bl a brandförsvarsföreningen.
4.8.2. De regionala brandförsvarsförbunden
På regional nivå verkar de 23 brandförsvarsförbunden som länsorgan för Svenska brandförsvarsföreningen. När brandförsvarsföreningen i början av 1960—talet blev huvudorganisation för förbunden breddades deras uppgifter till att omfatta även skyddsfrågor inom näringslivet. För närvarande ligger tyngdpunkten i den regionala organisationens arbete på information till allmänheten om hur människor kan skydda sig mot olyckor av olika slag. Regional utbildning och information för räddningstjänstens personal sker normalt genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar.
Medlemmar i brandförsvarsförbunden är bla länsförsäkringsbolagen, företag av olika slag samt enskilda. Den kommunala räddningstjänstens organ är anslutna till förbunden genom Svenska kommunförbundets medlemskapi Svenska brandförsvarsföreningen. Verksamheten i förbunden finansieras genom medlemsavgifter, bidrag och stöd från brandförsvarsföre- ningen och länsförsäkringsbolagen samt egen avgiftsfinanserierad verksam- het.
4.8.3. Brandförsvarsföreningens nuvarande medlemmar och intressenter
Svenska brandförsvarsföreningen är en ideell organisation med drygt 1 900 medlemmar. Huvuddelen av medlemmarna, omkring 1 200, består av företag, medan ca 500 är enskilda personer och ungefär 200 organisationer eller institutioner av olika slag.
Brandförsvarsföreningens intressenter utser följande antal ledamöter i
styrelsen: Svenska kommunförbundet 4 ledamöter
El Svenska försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och Länsförsäkringsbolagens _ förening * 2 ledamöter EJ Svenska arbetsgivareföreningen i samråd med Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen och arbetarskyddsnämnden 2 ledamöter
D De regionala brandförsvarsförbunden 2 ledamöter
Till Svenska brandförsvarsföreningen har knutits Elektriska nämnden, Lantbrukets brandsk'yddskommitté och Sjöfartens brandskyddskommitte'.
4.8.4. Brandförsvarsföreningens verksamhet
Brandförsvarsföreningens uppgift är att genom brandskydd och annan förebyggande verksamhet hindra'person- och egen'domsskador, produk- tionsbortfall och miljöskador. Verksamheten omfattar
(1) Utrednings- och utvecklingsarbete; (2) Utbildning; (3) Information och rådgivning; (4) Kontrollverksamhet.
Utrednings- och utvecklingsarbetet har hittills i hög grad varit inriktat på åtgärder som skyddar mot bränder och deras verkningar. Verksamheten syftar till förändringar i byggnadskonstruktionerna. Framför allt gäller detta lokaler för industri och handel. Utrenings- och utvecklingsarbetet omfattar också frågor om teknik, materiel och organisation och om den enskilda människans medverkan i skyddsarbetet. Flera projekt inom Brandforsks verksamhet har genomförts av brandförsvarsföreningen, som vidare deltar med representanter i ett antal referensgrupper inom Brandforsk. Brandförsvarsföreningen bedriver en egen utvecklingsverksamhet och medverkar i kommittéer och standardiseringsorgan inom bl a byggområdet och på räddningstjänstens område. Ett av de egna projekten från senare år har resulterat i en försäkringsteknisk klassificering av lätta takkonstruktio- ner. Ett program för klassificering av väggar i industribyggnader har påbörjats. Föreningen har också medverkat vid utformningen av nya riktlinjer för en tekniskt och ekonomiskt väl avvägd tillämpning av byggnadsföreskrifterna. Särskilda studier har vidare gjorts av bränder som
det är av intresse från byggnadsteknisk synpunkt att undersöka.
Utredningar sker också inom föreningen av olika företags skyddsfrågor. Föreningens tekniska avdelning har i flera fall på konsultbasis gått igenom företagens tekniska risker. Arbetet har resulterat i förslag till skyddsåtgärder för bl a stålverk, oljeraffinaderier och livsmedelsindustrier. Behovet av skyddsåtgärder vid Bai-Bangsjukhuset i Vietnam och vid en svensk anläggning för reaktoravfall har också analyserats och åtgärder har utarbetats av föreningen.
Svenska brandförsvarsföreningens utbildning har blivit alltmer inriktad på speciella verksamheter eller riskområden. Många av kurserna är anpassade till särskilda branscher eller företag. I de länsvisa brandförsvarsförbunden bedrivs självskyddsutbildning för allmänheten i samarbete med civilförsva- ret. På regional nivå ordnas också utbildning för t ex personal vid oljedepåer.
Information och rådgivning i brandförsvarsföreningens regi riktar sig både till allmänheten genom massmedia och till bl 3 företag och räddningstjänst- personal genom konferenser, informationsblad, skrifter, bildband och lärarhandledningar. Tidskriften Brandförsvar går ut till omkring 23000 prenumeranter. Vid konferenser och symposier ges information till olika grupper som har'anknytning till räddningstjänst och förebyggande arbete. Åtgärder mot anlagd brand och utrymningssäkerheten på arbetsplatsen är exempel på ämnen som har behandlats under senare år. Ett informations- material har också framställts för förskolan, fritidshemmen och grundskolan. En allmän brandskyddskampanj för åren 1983—88 pågår i samverkan med bl a kommunerna, de regionala brandförsvarsförbunden och försäkringsgi- varna. Se vidare avsnitt 12.4.
Kontrollverksamheten omfattar besiktning av brandlarms- och sprinkler- anläggningar och av anläggningar för stöldskydd. Kontroll av elinstallationer sker också inom ramen för brandförsvarsföreningens verksamhet.
4.8.5. Brandförsvarsföreningens personella resurser
Brandförsvarsföreningen har drygt 40 anställda. Till kommittéer i förening- ens verksamhet har dessutom knutits ett 100-tal personer.
4.8.6. Verksamheten under år 19821
Svenska brandförsvarsföreningens verksamhet under år 1982 resulterade i att
Nära ] 300 personer utbildades vid centralt ordnade kurser; Ca 65 000 personer genomförde självskyddsutbildning på regional nivå; Nära 30 000 personer utbildades vid övriga regionala kurser; Drygt 1 010 personer ombord på fartyg utbildades av Sjöfartens brand- skyddskommitté;
229 konsultuppdrag genomfördes; 433 brandlarms- och sprinkleranläggningar besiktigades; 5 744 elanläggningar kontrollerades av Elektriska nämnden.
DDDEI
DDD
' Källa: SBFs årsredo- görelse 1982.
Omkring 464000 förlagsartiklar — informationsblad, skrifter, bildband m m såldes; Cl Ca 500 000 ex av det nya häftet Brandkunskap för alla distribuerades;
Redogörelsen för brandförsvarsföreningens kostnader och intäkter under år 1982 i tabell 4.10 visar att den affärsdrivande verksamheten — tidskriften Brandförsvar, tekniska utredningar, utbildning och förlagsverksamhet — dominerar ekonomiskt inom föreningen. Omkring 11,7 milj kronor eller i stort sett 55 % av kostnaderna för föreningens arbete svarade den delen av verksamheten för under året.
Tabellen visar att försäkringsgivarna under år 1982 medverkade med 5 milj kronor i bidrag till föreningens allmänna omkostnader. Medlems- och serviceavgifterna uppgick till nära 700 000 kronor. Svenska kommunförbun- dets del av det senare beloppet utgjorde 204 000 kronor, medan föreningen erhöll 5 000 kronor i allmänt statsbidrag. Ersättningen från staten för medverkan i självskyddsutbildningen var totalt omkring 2,3 milj kronor under år 1982.
Tabell 4.10 Svenska brandförsvarsföreningens kostnader och intäkter under år 1982
Kostnad 1 OOO-tal lntäkt l OOO-tal kronor kronor
Allmän förenings- 3 483 Bidrag från riksför- 5 000 verksamhet säkringsbolag
Självskyddsverksamhet 3 157 Självskyddsbidrag 2 338 OC? bidrag. (fl:.den reg1o- Medlems- och service- 697 na a orgamsa ionen avgifter lnformationsverksamhet 1 552
Interna uppdrag och I 341 Projektanslag 492 standardiseringsarbete
Affärsdrivande verksamhet:
— Tidskriften 2 200 Prenumeration och 2 243 Brandförsvar annonser
— Teknisk verksamhet 3 051 Konsultavgifter 2 742
— Utbildning 2 819 Kursavgifter 2 638
— Förlag 3 636 Försäljning 3 935
Resultatutjämningsfond 31 Räntor, utdelningar och 1 185
övriga intäkter
' Summa 21 270 21 270
Anm. Redovisningen omfattar inte kostnader och intäkter för de till brandförsvars- föreningen knutna organen, dvs Elektriska nämnden, Lantbrukets brandskydds- kommitté och Sjöfartens brandskyddskommitté. Dessa verksamheter omsatte under år 1982 nära 3 milj kronor.
4.9. Industrier och andra företag
4.9.1. Författningar m m
En ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att ha redskap för släckning och livräddning vid brand. Den som äger eller innehar en anläggning där utflöde av hälso- och miljöfarliga varor riskerar att avsevärt skada människor och miljö kan vidare åläggas att hålla beredskap med både personal och utrustning. Åtgärderna får inte orsaka oskälig kostnad för ägaren eller innehavaren. Bestämmelser om dessa skyldigheter finns i
El Brandlagen (1974180).
Skyldigheten för industrier och andra företag att ordna utrustning för en första hjälp vid olycksfall och sjukdom regleras i
D Arbetsmiljölagen (1977:1160); och i El Arbetsmiljöförordningen (1977:1166).
Det är också möjligt att enligt annan lagstiftning ålägga företag att hålla en viss räddningsberedskap. Bestämmelser om detta finns i bl a atomenergila- gen (1956:306), miljöskyddslagen (1969z387, omtryckt 1981:420) lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor. Även efterlevnaden av dessa och en rad andra författningar kan påverka utformningen av företagens skyddsåtgärder.
Verkskydden, som är en del av civilförsvaret och skall finnas vid främst en del industrianläggningar för att skydda mot skador orsakade av krigshand- lingar, regleras i
D Civilförsvarskungörelsen (1960:377).
Svenska brandförsvarsföreningen har gett ut rekommendationer som visar hur ett företag kan ordna sin brand- och räddningsberedskap.
4.9.2. Företagens åtgärder för skydd mot olyckor
En rad industrier och andra företag har genom riskanalyser sökt identifiera och värdera riskerna för olyckor och avbrott i verksamheten. Förebyggande åtgärder har i stor utsträckning genomförts och bekämpningsåtgärder planlagts med ledning av riskanalyserna. Till skyddsåtgärderna hör installa- tion av automatiska larm- och släckningsanordningar. Många företag har vidare byggt upp en egen insatsorganisation. Räddningsmateriel har anskaffats. Personal som ingår i organisationen har utbildats och övningar genomförts.
Längst i skyddsåtgärder har några större företag kommit som efter amerikansk förebild fått en eller flera produktionsenheter klassificerade som HPR-anläggningar av försäkringsgivaren. HPR (highly protected risk) anger att företaget har vidtagit mycket långtgående åtgärder för att skydda personal och produktion mot olyckor, framför allt bränder. I gengäld erhåller företaget en omfattande rabatt på sina försäkringspremier. Den
1 Svenska brandförsvars- föreningen, Forsknings- program för det produk— tionstekniska brandför- svaret (Rapport decem-
ber 1981).
2 Källa: Artikel i tid- skriften Brandförsvar nr 198026—7
höga skyddsnivån inom en anläggning syftar i stor utsträckning till att eliminera driftsavbrott som bedöms kunna bli mycket kännbara för företagets ställning på marknaden för de produkter som det gäller. I Sverige finns det för närvarande ett tiotal HPR-anläggningar.
Överenskommelser har vidare i många fall träffats mellan företaget och den kommunala räddningstjänsten om samverkan i räddningsarbetet. Några beslut som ålägger industrier med hantering av hälso- och miljöfarliga varor att hålla beredskap med personal och utrustning för räddningstjänst har hittills inte fattats av de ansvariga organen, dvs länsstyrelserna.
Enligt de preliminära resultaten från en undersökning av skyddsorganisa- tionen inom näringslivet som har utförts av Svenska brandförsvarsföreningen fanns det år 1982 brandförsvarsledare hos 43 % av de studerade företagen med minst 200 sysselsatta. Inom 5 % av företagen var brandförsvarsledaren anställd enbart för skyddsverksamheten. En särskild räddningsstyrka, sammansatt av personal i driftorganisationen, förekom hos 14 % av företagen. Kommitténs egen kartläggning — en redogörelse lämnades i principbetänkandet — visar att det år 1979 fanns företag med s k industri- brandkår i ett 90-tal kommuner. Drygt hälften av dessa kommuner hade högst 20 000 invånare.
Svenska brandförsvarsföreningen har inom ramen för Brandforsks verk- samhet — se vidare kapitel 14 — utarbetat ett program för forskning om skyddet av industrins anläggningar och processer'. I programmet föreslås fon-åtgärder för olika delar av industribrandskyddet under ett antal år framåt. Syftet är bla att eliminera den brist på forskare med särskild kompetens inom programmets olika områden som föreligger. En del av de föreslagna projekten är branschövergripande — andra gäller speciella grenar av industrin.
4.9.3. Exempel på skadeavhjälpande åtgärder inom industrin
Supra AB2
Vid Supra ABs anläggning i Landskrona tillverkas årligen omkring 850 000 ton handelsgödsel. Råvaror är salpetersyra, svavelsyra, fosforsyra och ammoniak. Sammanlagt 350 000 ton av dessa råvaror transporteras med fartyg, järnväg och lastbil till produktionsanläggningen.
Företaget har analyserat riskerna för olyckor i verksamheten och bedömt konsekvenserna av olika slags haverier i anläggningen. Supra AB har därefter träffat ett avtal med kommunen om en samverkan i räddningstjän- sten. Företaget skall enligt avtalet hålla följande resurser: El Insatsstyrka på 1 +3 man med en anspänningstid på högst 5 minuter under hela dygnet; ! El Beredskapsstyrka på 29 personer för förstärkning av insatsstyrkan; Sambandscentral, som är bemannad hela dygnet; D Utrustning för skadebekämpning; bla — 2 st kemikaliebilar med skyddsutrustning för 9 personer; — Elverk:
El
— Syrafast pump; — lndikeringsutrustning; — Läcktätningsmateriel; — Vattenkanon.
Från sambandscentralen övervakas godshanteringen inom industriområdet. Information ges genom en dator om oförutsedda utflöden. Personalen som ingår i insatsorganisationen — sammanlagt 30 personer — skall vara speciellt utbildad i gas- och kemikalieskydd, läcktätning och sanering. Insatsorgani- sationen övas under 12 dagar per år tillsammans med brandförsvar, polis och sjukvårdspersonal. Utbildning av personal för åtgärder vid kemikalieolyckor pågår fortlöpande vid Supra ABs anläggning i Landskrona.
Åtgärdskalendrar har utarbetats för insatser vid olyckor med de olika råvarorna. Instruktioner lämnas i dessa åtgärdskalendrar till den driftsper- sonal som berörs vid en olycka. Larm med s k tyfoner kan ges från sambandscentralen för att varna personal inom industriområdet eller — vid en större olycka — för att larma befolkningen i hela tätorten.
AB Rifa'
AB Rifa — ett elektronikföretag inom Ericsson-koncernen — tillverkar bl a integrerade kretsar, hybridkretsar och kondensatorer vid en relativt nybyggd anläggning i Kista, i nordvästra Stockholm. I produktionen används flera typer av gaser, brandfarliga vätskor och andra kemikalier.
Produktionen är känslig för störningar och anläggningen har mot den bakgrunden konstruerats" och utrustats för att tillgodose mycket högt ställda brandskyddskrav. Nästan hela anläggningen har försetts med ett automatiskt vattensprinklersystem. I de utrymmen där detta av olika skäl inte har kunnat ske finns i stället utrustning för brandalarmering. Även gaslarm har installerats. Det avger automatiskt signaler vid förhöjda koncentrationer av bl a vätgas. Utrymningsvägar har planerats. Överallt i produktionslokalerna där en anställd befinner sig skall en utrymningsskylt och en handbrandsläcka- re vara synliga.
För skyddsarbetet inom Rifa finns en instruktion som innehåller bl a utrymningsplaner, larmplaner, brandförsvarsplaner, åtgärdskort och en beskrivning av anläggningens brandförsvarsorganisation. Produktionsloka- lerna har tre brand- och räddningsgrupper — två för dagskiftet, en för kvällsskiftet. Varje grupp består normalt av 11 personer som vid larm kallas till den plats som larmet har kommit från. Brand- och räddningsgruppen har därefter omkring tio minuter på sig för att klargöra larmorsaken och eventuellt återställa larmet. Om det vid brand- eller vätgaslarm inte sker någon sådan återställning, fylls hela vätgassystemet automatiskt med kväve.
Vid de utrymmen där gaser används i produktionen finns kemskyddsdräk- ter och andningsskydd. Samtliga i brand— och räddningsgrupperna har utbildats för att kunna använda denna utrustning. Övningar sker regelbundet i samarbete med brandförsvaret i Stockholms kommun. Samtidigt får de en allmän brandskyddsutbildning. Alla nyanställda erhåller noggranna instruk- tioner om larmsystemet och om hanteringen av gaser, brandfarliga vätskor
' Källa: Artikel av Gösta Holmstedt i tidskriften Skandiatips (nr 1983:1)
och kemikalier. En noggrann genomgång av brandförsvarsinstruktionen fordras innan någon får börja delta i produktionen vid företaget.
Som exempel på förebyggande åtgärder inom Rifa skall nämnas att företaget har konstruerat en specialvagn för distribution av kemikalier inom anläggningen. Vagnen har dubbla bottnar och är försedd med avlopp. I vagnen placeras olika flaskor med vätskor i separata, täckta och låsta fack. Ett centralt förråd för lagring av kemikalierna finns i brandsäkert avskilda lokaler i anläggningens källare.
4.9.4. Verkskydden
Arbetsuppgifter och organisation
Verkskyddens uppgifter är att skydda industribyggnader och andra anlägg- ningar — tex sjukhus och kommunikationer — mot skador orsakade av krigshandlingar. Verkskyddspersonalen skall hjälpa nödställda personer, släcka bränder, föra undan farligt gods och i övrigt begränsa skadornas omfattning.
Verkskydd skall enligt civilförsvarskungörelsen ordnas vid anläggning eller byggnad där minst 200 personer är sysselsatta, om länsstyrelsen finner verkskydd nödvändigt och anläggningen eller byggnaden ligger inom skyddsrumsort. Det finns tre typer av verkskydd:
(1) A-verkskydd, som har undsättningsenheter och i en del fall bevaknings- enheter; (2) B-verkskydd, som har bevakningsuppgifter vid anläggningar som är särskilt viktiga för totalförsvaret; (3) D-verkskydd , som är organiserade vid sjukhus.
Civilförsvarsstyrelsen överväger för närvarande en förändring av verk- skyddspliktens innehåll. Se vidare avsnitt 11.6.
Verksamhetens omfattning
Verkskydd fanns i början av år 1982 vid 687 industrier och anläggningar. Stockholms län hade 99 verkskydd, Malmöhus län 74 och Göteborgs och Bohus län 61. I flertalet av de övriga länen fanns det 20 a 30 verkskydd. A-verkskydden är den klart dominerande formen. Ett 80—tal B-verkskydd och omkring 140 D-verkskydd har organiserats i landet.
Verkskyddens personal består av anställda vid anläggningen, framför allt män som inte längre är i värnpliktsåldern. Antalet kvinnor i verksamheten har ökat under senare år. Totalt omkring 48 000 personer är organiserade i verkskydden. I genomsnitt 10 % av de anställda inom de verkskyddspliktiga anläggningarna ingår i organisationen.
Hela verkskyddet vid ett företag eller annat organ övar vart fjärde år, befälen vartannat. Flertalet befäl har före övningarna utbildats under 12 dagar. Företag och andra som organiserar verkskydd bestrider själva kostnaderna för verkskyddet, med undantag för utbildningen av verkskydds- ledare, vilken bekostas av civilförsvarsstyrelsen.
5 Förebyggande åtgärder mot olyckor
5.1. Förebyggande åtgärder mot bränder
5.1.1. Inledning
Brandskyddsbestämmelser finns i en rad lagstiftningskomplex, tex brand- lagstiftningen, byggnadslagstiftningen, lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor och arbetsmiljölagstiftningen. Annan lagstiftning av bety- delse i sammanhanget är civilförsvarslagstiftningen, lagstiftningen om elanläggningar och lagstiftningen inom transportområdet, t ex sjösäkerhets- lagstiftningen och luftfartslagstiftningen.
Tillsynsansvaret har delegerats till en rad olika myndigheter. På central nivå finns bl a statens brandnämnd, statens planverk, statens industriverk, sprängämnesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Utöver de statliga myndigheterna finns på central nivå även flera andra organ som påverkar utvecklingen inom det brandförebyggande området. Till dessa hör Svenska brandförsvarsföreningen, Försäkringsbranschens Service AB och Svenska kommunförbundet. På regional och lokal nivå utövas tillsyn av bl a länsstyrelsen, yrkesinspektionen, byggnadsnämnden och brandchefen.
5.1.2. Bestämmelser om brandskydd i brandlagstiftningen
Allmänt
Enligt brandlagen svarar varje kommun för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. I brandlagen stadgas att eld eller brandfarligt föremål inte får handhas så att brand lätt kan uppstå. Närmare föreskrifter om försiktighetsåtgärder vid uppgörande av eld utomhus finns i brandstadgan. I den kommunala brandordningen kan föreskrivas skyldighet för den som vill göra upp eld utomhus att anmäla det till brandchefen. Enligt brandstadgan skall brandchefen övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen och övriga föreskrifter som rör brandförsvaret. Finner brandchefen i ett särskilt fall att omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand skall han föreskriva en sådan åtgärd.
I övrigt är det förebyggande kommunala brandskyddet inriktat på att eliminera de risker för brand som kan finnas i byggnader, upplag eller andra anläggningar. Enligt brandlagen skall i en kommun brandsyn hållas och sotning verkställas. Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan
anläggning är enligt brandlagen skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand, i den mån de inte medför oskälig kostnad. Länsstyrelsen har enligt brandlagen möjlighet att ingripa med vite mot ägare eller innehavare av byggnad m ni som underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt brandlagen.
Brandsyn
Brandsyn är ett kommunalt besiktningsförfarande som syftar till att kontrollera att de ovan nämnda skyldigheterna har fullgjorts. De huvudsak- liga reglerna om brandsyn finnsi brandstadgan och äri stort sett oförändrade sedan år 1962. Av brandstadgan framgår att det finns olika former av brandsyn, nämligen regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn.
El Regelbunden brandsyn skall förrättas — med de tidsmellanrum som brandchefen bestämmer — av sådana byggnader, upplag och andra anläggningar som antingen är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor. Brandchefen är skyldig — och ensam behörig — att besluta om vilka objekt inom kommunen som skall bli föremål för regelbunden brandsyn och vilken brandsynefrist som skall gälla för varje objekt.
Statens brandnämnd (tidigare statens brandinspektion) har utfärdat rekommendationer om brandsynefrister för skilda slag av objekt och om brandsyn vid vissa anläggningar, tex campingplatser, husvagnsläger, vårdanläggningar, elevhem, hotell och detaljhandelsanläggningar. Vida- re har Svenska kommunförbundet utarbetat anvisningar till ledning för brandchefen vid förande av brandsyneförteckning m m (Administrativa rutiner för brandsyn).
El Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband med s k föreskriven sotning. Med föreskriven sotning menas sådan sotning som regleras i brandstadgan. I samband med föreskriven sotning skall skorstensfejare göra den undersökning som fordras för eldstadsbrand- syn.
D Särskild brandsyn kan avse både sådana anläggningar som är föremål för regelbunden brandsyn och andra anläggningar. Särskild brandsyn förrät- tas när brandchefen eller länsstyrelsen på grund av särskilda skäl finner att det är nödvändigt, t ex vid nybyggnad eller större ombyggnad.
Brandsyn förrättas antingen av brandchefen eller av brandbefäl som han har förordnat därtill eller av skorstensfejarmästaren för sotningsdistriktet. Skorstensfejarmästarens behörighet omfattar eldstadsbrandsyn, medan brandsyn som avser övriga objekt ankommer på brandbefälet. Regelbunden brandsyn utförs endast av brandbefäl och eldstadsbrandsyn endast av skorstensfejarmästare, medan särskild brandsyn utförs av skorstensfejar- mästare eller brandbefäl inom deras olika behörighetsområden.
Vid regelbunden brandsyn och vid särskild brandsyn som förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl skall undersökas om
D de föreskrifter som meddelats för att förebygga brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta brandsläckning har blivit iakttagna, EI brandfarlig felaktighet finns på elektrisk installation eller på annan plats på byggnad, upplag eller anläggning, Cl det i övrigt finns anordning eller förhållande som kan utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och egendom.
Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas om
brandfarlig felaktighet finns på eldstad eller annat som enligt gällande föreskrifter skall sotas samt på skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.
Om brandsyneförrättaren vid brandsynen finner att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning inte har gjort vad som enligt lag eller författning åligger honom i fråga om brandförsvaret skall föreläggande meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidta rättelse. Enligt rättspraxis gäller inte ett givet föreläggande mot ny ägare. Föreläggandet kan emellertid innehålla ett åläggande för en ägare att vid överlåtelse av egendomen meddela brandsyneförrättaren uppgift om den nye ägaren. Innan brandsyneföreläggande meddelas om åtgärd av byggnadsteknisk natur skall samråd med byggnadsnämnden normalt äga rum. Föreläggandet kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Ett brandsyneföreläggande skall fullföljas genom efterbesiktning på initiativ av den som har beslutat om föreläggandet. Om det vid efterbesikt- ningen konstateras att brandsyneföreläggandet inte har efterkommits, skall anmälan göras till länsstyrelsen, som kan förelägga vite mot ägaren eller innehavaren av byggnaden m rn eller mot dem båda. Om vitesföreläggandet inte åtlyds, ankommer det på allmän domstol att pröva frågan om vitets utdömande.
Om det vid brandsynen upptäcks att synnerlig fara för brand föreligger, skall brandsyneförrättaren genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för undanröjande av faran. Någon påföljd för den som inte efterkommer en sådan föreskrift finns inte i brandstadgan. I regel kan emellertid den som tredskas anses ha brutit mot brottsbalkens bestämmelse om allmänfarlig vårdslöshet eller mot brandlagens bestämmelse om att eld eller brandfarligt föremål inte får handhas så att brand lätt kan uppstå. Beslut om att omedelbara åtgärder måste vidtas kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. När det gäller brandsyn prövar länsstyrelsen alltså både besvär över beslut av brandsyneförrättare och i första instans frågan om vite för att ett brandsyneföreläggande skall efterkommas. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätten.
Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. I brandsyneproto- kollet anges vilka åtgärder som skall vidtas. Protokollet som alltså kan innefatta ett brandsyneföreläggande får inte vara så allmänt hållet att omfattningen av åtgärderna är oklar.
Vid bestämmandet av enskildas skyldigheter enligt brandlagen skall åtgärderna avvägas så att de inte medför oskälig kostnad. Åtgärder som är
mer ekonomiskt betungande än som är skäligt med hänsyn till det avsedda syftet får alltså inte föreskrivas. Endast begränsade åtgärder av byggnads- teknisk art har ansetts kunna krävas vid brandsyn. Till stöd för detta har anförts dels kostnadsskäl, dels rättssäkerhetsskäl. I den mån en byggnads- nämnd har godkänt ett visst byggnadssätt har det ansetts att byggnadssättet inte skulle behöva ändras till följd av ett föreläggande enligt brandlagen. Säkerhetsåtgärder utöver vad som föreskrivits eller prövats i samband med byggnadslov har inte ansetts kunna åläggas utan att sådant behov föreligger på grund av särskilda omständigheter, tex uppenbar brandfara.
Kommittén har tidigare nämnt att brandsyneförrättaren eller brandchefen har möjlighet att vid brandsyn eller i annat fall meddela föreskrifter om omedelbara åtgärder för att förhindra brand. Brandsyneförrättarens eller brandchefens behörighet att själv verkställa den åtgärd som avses med föreskriften — för det fall denna inte åtlyds — har ansetts vara synnerligen begränsad och böra bedömas efter allmänna rättsgrundsatser om nödfalls- ingripanden. Föreskrift om omedelbar åtgärd har inte ansetts kunna tillämpas om det tex vid en pågående föreställning i en samlingslokal upptäcks att nödutrymningsvägarna år blockerade eller låsta. I en sådan situation kan polismyndigheten emellertid pröva om ett ingripande är påkallat. Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) har polismyndigheten rätt att inställa eller upplösa en offentlig tillställning, t ex en cirkusföreställ- ning, om något förekommer som strider mot lag eller om tillställningen föranleder oordning eller fara för dem som är närvarande. Om en allmän sammankomst, t ex ett opinionsbildande möte, föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande, kan polismyndigheten enligt lagen (1956:618) om allmänna sammankomster inställa eller upplösa sammankom- sten.
Brandsyn är en uppgift för kommunen. I regel ankommer det därför på kommunen att genom brandsyneförrättaren göra de undersökningar som behövs för att fastställa om det finns sådana brister som den enskilde skall rätta till. I princip åligger det alltså inte den enskilde att visa att brist inte föreligger. Enligt annan lagstiftning än brandlagstiftningen, tex byggnads- lagstiftningen eller lagen (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse, kan en fastighetsägare emellertid vara skyldig att bekosta undersökningar.
Sotning
Med sotning avses rengöring av bl a eldstäder, rökkanaler och imkanaler.
Rengöringen har flera syften. I brandlagstiftningen och i brandordningar- na behandlas endast den sotning som behövs för att förhindra brand. Denna kallas föreskriven sotning.
Enligt brandstadgan skall bestämmelser om sotningsfrister finnas i kommunens brandordning. Även om sotningsfristerna bestäms lokalt gäller vissa allmänna principer. Statens brandnämnds exempel på brandordningar (Meddelande nr 1975:6) innehåller exempel på sotningsfrister. Längsta sotningsfrist är enligt brandstadgan två år. Brandchefen kan dock om det finns särskilda skäl besluta om annan sotningsfrist efter att ha hört skorstensfejarmästaren. Brandchefens beslut kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Landet är indelat i sotningsdistrikt. En kommun kan antingen utgöra ett eget sotningsdistrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå i ett distrikt. Detta skall framgå av kommunens brandordning. För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare. Kommunerna får själva bestämma om skorstensfejarmästaren och hans personal skall vara kommunalanställda eller om avtal om sotning skall träffas med skorstensfe- jare som driver egen rörelse.
Vid föreskriven sotning skall i första hand undersökas om det finns brandfarlig felaktighet på de byggnadsdelar som omfattas av eldstadsbrand- syn. I sådana fall kan skorstensfejarmästaren själv meddela föreläggande. Dessutom skall skorstensfejaren ägna uppmärksamhet åt annat som kan undersökas vid brandsyn. Om felaktighet eller annat missförhållande därvid upptäcks får inte skorstensfejarmästaren meddela brandsyneföreläggande. Han skall i stället underrätta brandchefen så att denne kan besluta om särskild brandsyn.
Skorstensfejarmästaren har härutöver vissa i brandstadgan angivna skyldigheter. Det ankommer på skorstensfejarmästaren att bl a utföra särskild brandsyn när brandchefen eller länsstyrelsen finner det nödvändigt. Vidare skall skorstensfejarmästaren på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar m in som behövs. Ytterligare bestämmelser om skorstensfejarmästarens åligganden får med- delas i brandordningen eller i reglemente. Ägare och innehavare av fastigheter och byggnader är skyldiga att bekosta sotning. Varje kommun är skyldig att anta sotningstaxa, oavsett om sotningen bedrivs som enskild näring eller i kommunal regi.
5.1.3. Bestämmelser om brandskydd i annan lagstiftning
Brandskyddsregler till ledning för projektering och byggande finns i byggnadslagstiftningen samt för vissa typer av anläggningar även i lagstift- ningen om brandfarliga och explosiva varor.
Byggnadslagen (19472385, omtryckt 1981 1872) innehåller främst regler om bebyggelseplanering. I lagen stadgas att byggnadslov fordras för byggande i den omfattning som regeringen bestämmer. Byggnadslov beviljas av byggnadsnämnd som skall finnas i varje kommun. Byggnadslagen innehåller inga materiella regler för byggnaders utformning. Sådana regler finns i byggnadsstadgan (19592612, omtryckt 1981:873). Stadgan innehåller regler om bla säkerhet och brandskydd. En precisering av byggnadsstadgans bestämmelser ges i Svensk byggnorm (SBN), som innehåller föreskrifter utfärdade av statens planverk med stöd av byggnadsstadgan. I lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m finns bestämmelser om påföljder vid överträdelse av byggnadslagen, byggnads- stadgan eller föreskrifter som meddelats med stöd av dessa författningar.
Byggnadstekniska brandskyddsregler i SBN omfattar krav på åtgärder för att
B förebygga uppkomst av brand, 'D möjliggöra trygg utrymning vid brand,
D minska risken för spridning av brand, och El underlätta släckning av brand.
I SBN behandlas brandskydd i allmänhet. Vidare finns kompletterande bestämmelser om brandskydd för hotell, vårdanläggningar, skolor och samlingslokaler, dvs hörsalar, teaterlokaler, konsertlokaler, biografer, kyrkor m m. Reglerna i SBN är antingen föreskrifter eller allmänna råd. För produkter, konstruktioner, metoder m in som efter prövning av planverket bedöms uppfylla kraven i byggnadsstadgan och SBN meddelar verket typgodkännanden.
Vid byggnadsnämndens prövning skall nämnden först och främst se till att byggnadsföretaget inte strider mot byggnadslagstiftningen, mot SBN eller mot beslut i enskilda fall, tex beslut om nybyggnadsförbud. Frågan om samordningen med föreskrifteri annan lagstiftning och byggnadslagstiftning- en har lagtekniskt lösts på olika sätt. I fråga om brandskydd och allmän hälsovård finns föreskrifter i byggnadsstadgan. De materiella reglerna i brandlagstiftningen och i hälsovårdslagstiftningen skall dock beaktas vid prövningen. Efterlevnaden av föreskrifterna i arbetsmiljölagstiftningen säkerställs genom flera bestämmelser i byggnadsstadgan. Byggnadsnämnden skall se till att ett byggnadsföretag inte strider mot arbetsmiljölagen. Det förhållandet att byggnadsnämnden skall beakta viss lagstiftning utöver byggnadslagstiftningen betyder emellertid inte att byggnadsnämndens pröv- ning ersätter andra myndigheters tillståndsgivning.
Från den generella byggnadslovsplikten har i byggnadsstadgan föreskrivits vissa undantag beträffande byggande som annars kräver byggnadslov. Undantagen gäller bl a byggnader som tillhör staten eller landstingskommu- nen och jordbrukets och liknande näringars ekonomibyggnader utanför fastställd plan. Undantag från skyldigheten att söka byggnadslov medför dock inte alltid full befrielse från föreskrifterna i byggnadsstadgan eller från tillståndstvång enligt annan lagstiftning. Prövningen i nämnden är tex när det gäller byggnader som tillhör staten eller landstingskommunen densamma som i ett byggnadslovsärende.
Brandskyddsregler för brandfarliga vätskor och gaser, eldningsolja, bensin, gasol samt även vissa vattenlösliga vätskor, bl a sprit, finns i lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor och i förordningen (1961:568, omtryckt 1977:423) om brandfarliga varor. För förvaring, hantering, transport genom rörledning samt försäljning av brandfarliga varor krävs tillstånd eller anmälan. Tillstånd meddelas som ovan har nämnts av byggnadsnämnden. Uppförande av en bensinstation eller ett oljeupplag kräver sådant tillstånd. När det gäller sådana transporter av explosiva och brandfarliga varor som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods gäller emellertid den lagen. Se vidare avsnitt 5.2.
Brandskyddsregler som avser underhåll av byggnader och drift av anläggningar finns i främst arbetsmiljölagstiftningen och brandlagstiftningen men även i byggnadslagstiftningen. I byggnadsstadgan anges tex att ”byggnad skall underhållas så att hållfastheten icke äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydning icke uppkommer”. Om en fastighetsägare eftersätter underhållet av byggnad kan byggnadsnämnden ingripa med föreläggande. I sådana fall är det emellertid vanligare med
förelägganden enligt brandlagstiftningen.
Byggnadslagstiftningen är i övrigt inte tillämplig på befintliga byggnader i andra fall än när byggnadslov (tillbyggnad eller ombyggnad) fordras. Mindre ändringar av en- eller tvåfamiljshus samt invändiga ändringar av sådana hus som inte berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller rökkanaler kan göras utan byggnadslov. Med stöd av brandlagstiftningen kan emellertid, som har framgått av redogörelsen, brandchefen eller skorstens- fejarmästaren efter brandsyn ge föreläggande om åtgärder för att häva en brandteknisk brist på befintlig byggnad. Om byggnadsnämnden vid nybygg- nationen har godkänt byggnadssättet, måste emellertid särskilda omständig- heter föreligga för att detta i efterhand skall kunna ändras till följd av innehållet i ett brandsyneföreläggande.
Det skall nämnas att de brandskyddsregler som finns i SBN även har betydelse för brandsyn i befintliga byggnader. De rättsliga möjligheterna att genomdriva brandskyddsåtgärder är dock här begränsade, eftersom bygg- nadslagstiftningen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter inte gäller retroaktivt. Däremot kan ställas de krav som fanns i byggnadsstyrelsens anvisningar (BABS) eller i SBN vid tiden för uppförandet av byggnaden. Inom kort kommer statsmakterna att ta ställning till förslaget om en ny lag om planläggning och byggande (PBL)'.
I arbetsmiljölagen (1977:1160) finns en bestämmelse om att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande. Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut ett stort antal författningar med föreskrifter motsvarande de brandskyddsregler som har utfärdats med stöd av bla byggnadslagen, brandlagen och lagen om brandfarliga och explosiva ämnen. Arbetarskyddsstyrelsen har efter samråd med statens brandnämnd och statens planverk meddelat föreskrifter om larm och utrymning vid brand eller gasutströmning (AFS 1982:9).
Regler som gäller brandfarliga produkter finns i fråga om vätskor och gaser i lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor. Bestämmelser om restriktioner i fråga om användning av brandfarliga produkter och material i byggnad och dess fasta inredning finns i SBN. För lös inredning som används i bostäder kan krav på brandegenskaper ställas med stöd av marknadsförings- lagen (1975:1418). Marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare som saluhåller eller hyr ut vara till konsument för enskilt bruk att fortsätta med det om varan på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom.
Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor innehåller grundläg- gande bestämmelser om tillverkning, försäljning, transport och import m in av hälso- och miljöfarliga varor och om ingripande mot sådana varor. Lagen gäller emellertid bara sådana brandfarliga varor som är hälso- eller miljöfarliga av annat skäl än som har föranlett att de anses som brandfarliga. För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor svarar produktkon- trollnämnden. Den centrala tillsynen ankommer på naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen. Transporter av brandfarliga vätskor och fasta varor regleras i lagen om transport av farligt gods, som behandlas i följande avsnitt.
' Enligt förslaget skall vissa objekt, tex anlägg- ningar för idrottshallar eller fritidsändamål, tunnlar, bergrum och parkeringsplatser bli bygglovpliktiga. Vidare föreslås staten och kom- munerna bli skyldiga att söka bygglov. Kommu- nen skall också kunna besluta om bygglov för ekonomibyggnader inom jordbruket.
153 5.2 Förebyggande åtgärder mot andra olyckor än 154 bränder
155 5.2.1 Allmänt
156 Förutom på brandskyddsområdet finns säkerhetsinriktad lagstiftning på en 157 rad olika områden. De viktigaste författningarna framgår av följande 158 sammanställning:
004 005 Område Författning 007 004 Allmän ordning och Allmänna ordningsstadgan (1956:617) 005 säkerhet Lagen (1956:618) om allmänna sammankonster
008 Byggnadsområdet Byggnadslagen (1947:385 , omtryckt 1981:872) 010 Byggnadsstadgan (19591612, omtryckt 1981:873)
011. Arbetsmiljöområdet Arbetsmiljölagen (1977:1160) 013 Arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
014. Miljöskyddsområdet Miljöskyddslagen (19691387, omtryckt 19812420) 017 Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening 018 från fartyg
021 Transportamrådet Lagen (1982:821) om transport av farligt gods 023 Förordningen (1982:923) om transport av farligt 024 gods 025 Lagen (1965z719, omtryckt 1978:109) om säkerheten 026 på fartyg 029 Luftfartslagen (1957z297, omtryckt 1979:643) 030 Luftfartskungörelsen (1961:558)
03] Vägtrafikkungörelsen (1972:603, omtryckt 033 1978:1000) 034 Sjötrafikförordningen (19621150, omtryckt 035 1975:156)
037 Elenergiområdet m m Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi 039 m m (atomenergilagen) 040 Lagen (1942z335, omtryckt 1978:163) om särskilda 041 skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar 042 Lagen (1902171 5 1) innefattande vissa bestämmelser 043 om elektriska anläggningar 044 Kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströms—
045 anläggningar
046. Produktkontrollområdet Strålskyddslagen (1958:110) 048 Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor ' 049 Kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga
050 varor
051 Lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga
052 varor
053 Kungörelsen (1949:341, omtryckt 1977:361) om 054 explosiva varor 055
5.2.2 Åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods
Bestämmelser
Bestämmelser om gods som vid transport kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön finns i
El Lagen (1982:821) om transport av farligt gods; och 3 Förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.
Bestämmelserna, som gäller sedan den 1 januari 1983, omfattar alla transportslag och alla varuslag som anses farliga i transportsammanhang. Lagen är en s k ramlag och bemyndigar regeringen eller myndigheter som regeringen bestämmer att meddela huvuddelen av de detaljerade föreskrif- terna.
Lokala trafikföreskrifter som förbjuder transport av farligt gods på vissa vägar kan ges med stöd av
D Vägtrafikkungörelsen (19721603, omtryckt 1978:1000).
Även följande författningar och med stöd av dessa utfärdade tillämpnings- föreskrifter bemyndigar olika myndigheter att meddela föreskrifter om bl a transporter av farligt gods:
D Atomenergilagen (1956:306); D Strålskyddslagen (1958:110); och El Arbetsmiljölagen (1977:1160).
Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor gäller inte transporter av sådana hälso- och miljöfarliga varor som är farligt gods enligt lagen om transport av farligt gods. Regeringen kan emellertid besluta om undantag. Genom förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall har regeringen utfärdat bestämmelser om tillståndskrav för vägtransporter av miljöfarligt avfall. I sådana fall gäller de särskilda bestämmelserna om miljöfarligt avfall vid sidan om bestämmelserna i lagstiftningen om transport av farligt gods.
Frågor om användning av vägmärken regleras i vägmärkesförordningen (1978:1001). Föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke för fordon lastade med farligt gods har utfärdats av trafiksäkerhetsverket (TSVFS 1979:116).
Internationella regler om transport av farligt gods finns i den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). I en bilaga till det mellanstatliga fördraget om godsbefordran på järnväg (CIM) finns ett reglemente om internationella järnvägstransporter av farligt gods (RID). Även för luftfartens och sjöfartens del har internationella överenskommelser ingåtts om transporter av farligt gods (Annex 18 till Chicago-konventionen). Vidare finns rekommendationer utgivna av FN och —i fråga om radioaktivt material — av det internationella atomenergiorganet IAEA.
lBestämmelserna gäller för radioaktiva varor endast i den mån be- stämmelserna är fören- liga med atomenergilagen och strålskyddslagen och med stöd av dessa med- delade föreskrifter eller villkor.
Tillämpningsområdet för den nya lagen och förordningen om transport av farligt gods
En transport är enligt den nya lagen förflyttning av farligt gods med transportmedel — men också den lastning, lossning, förvaring och annan hantering av godset som utgör ett led i förflyttningen. Att flytta produkten _ enbart inom ett område där tillverkning, lagring eller förbrukning av farligt gods äger rum räknas däremot inte som transport enligt dessa bestämmel- ser.
Farligt gods är enligt de nya reglerna varor som vid transport kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön — eller som kan påverka transportmedlets säkra framförande. Det farliga godset som omfattas av bestämmelserna kan bestå av eller innehålla
Explosiva varor; Komprimerade, kondenserade eller under tryck lösta gaser; Brandfarliga vätskor och fasta varor;
Självantändande varor; Varor som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten; Oxiderande varor;
Organiska peroxider;
Giftiga eller vämjeliga varor; Varor med benägenhet att orsaka infektioner; Radioaktiva varor;1
Frätande varor; och
Magnetiskt material.
DDDDDUDDDDDD
Det farliga godset är enligt FN-rekommendationerna och de internationella konventionerna indelat i nio riskklasser — och dessa i sin tur i underavdel- ningar för olika produkter med farliga egenskaper. Riskklasserna framgår av förordningen om transport av farligt gods. När godset transporteras skall det vara klassificerat, vilket innebär att godsets huvudsakliga risker från transportsynpunkt skall vara kända. Transportmyndigheten skall efter ansökan pröva om en produkt utgör farligt gods enligt bestämmelserna och om så är fallet placera in varan i riskklass och avdelning inom riskklas- sen.
Transportmedel är enligt lagen alla slag av fordon som används för transport på väg eller i terräng, järnvägsvagnar eller andra spårbundna fordon och luftfartyg. Även fartyg som används för transport av gods i förpackad form, containrar, flyttbara tankar eller i tex vägfordon och järnvägsvagnar är transportmedel.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka varor som skall anses vara farligt gods med hänsyn till transportmedel, godsmängd eller andra transportförhållanden. Samråd skall ske med produktkontrollnämnden om en föreskrift gäller transport av hälso- och miljöfarliga varor som avses i lagstiftningen om dessa varor. Produkt- kontrollnämnden skall innan den beslutar om förbud eller föreskrift som har betydelse för transporter samråda med den myndighet som är 5 k transport- myndighet.
Säkerhetsbestämmelser i lagen om transport av farligt gods
Transport av farligt gods får ske endast på de villkor och under de förutsättningar som anges i lagen om transport av farligt gods eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Enligt bestämmelserna skall den som transporterar farligt gods vidta de åtgärder och iaktta den försiktighet som fordras för att hindra eller motverka att det farliga godset skadar människor, djur, egendom eller miljö. Transportmedel och andra anordningar — tex behållare, emballage och enhetslastanordningar — skall vara konstruerade för att stå emot påkänningarna vid transport. Laster med olika slag av farligt gods skall vid transport hållas åtskilda från varandra. Farligt gods skall vidare enligt bestämmelserna transporteras åtskilt från annat gods i den utsträck- ning som behövs.
Särskilda föreskrifter finns om bl a märkning, uppgiftsplikt och skyddsut- rustning vid förflyttning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods. Transportmedel och andra anordningar får användas vid transport endast om de är provade och godkända med hänsyn till kraven på transportsäkerhet.
Tillsynsmyndighet får meddela förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för att bestämmelserna skall efterlevas. Tillsynsmyndigheten kan utsätta vite och får förordna om rättelse på den försumliges bekostnad.
Transportmyndigheter som beslutar om föreskrifter
Statliga centrala myndigheter som beslutar om föreskrifter och samordnar åtgärder vid transport av farligt gods — s k transportmyndigheter — är enligt de nya bestämmelserna
El Luftfartsverket för lufttransporter; El Sjöfartsverket för sjötransporter och landtransporter.
Sjöfartsverket handlägger också ärenden som inte gäller ett bestämt transportslag.
Sjöfartsverkets handläggning av ärenden om farligt gods är delad mellan
El Sektionen för farligt gods och marin miljö, som behandlar sjötransport- frågorna; och E! Enheten för landstransport av farligt gods ( LFG), som handlägger övriga ärenden om transport av produkter med farliga egenskaper som sjöfartsverket svarar för.
Båda organen ingår i sjöfartsinspektionen. Inom luftfartsverket ligger ansvaret för frågor om transport av farligt gods på luftfartsinspektionen.
LFG-enhetens uppgifter och organisation
LFG-enheten meddelar föreskrifter om säkerhet för människor, egendom och miljö. Den skall samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet och vidare verka för samordning av säkerhetsföreskrifter för land-, sjö- och lufttransporter av farligt gods.
Enheten inrättades den 1 januari 1983 och består av en kanslichef, tre
handläggare, en kontorist och extra personal för översättning av internatio- nella föreskrifter. Viktigare ärenden som gäller författningar, avvägningar mellan olika transportgrenars intressen, samordningen mellan transportsla- gen och planeringen av verksamheten prövas av en delegation med företrädare för berörda myndigheter och organisationer. En rådgivande nämnd biträder också med bedömningar.
Följande verksamhet pågick inom LFG-enheten i mars 1983:
Klassningsbedömningar;
Upprättande av bilaterala avtal för väg- och järnvägstransporter; Revidering av bestämmelser enligt ADR och RID; Bearbetning av föreskrifter om transport av brandfarliga varor i tankbil; Överväganden om säkerheten i hamnar och på järnvägsfärjor; Internationellt konventionssamarbete; Information om föreskrifter för vägval och uppställningsplatser; Översättning av internationella regelsystem; Bearbetning av olika frågor för arbetsgrupper av varierande slag; Allmän information till intressenterna om LFG.
DDDEJ
DDDDDEI
Tillsyn av verksamheten
Tillsyn över att transportörerna efterlever bestämmelserna om transport av farligt gods utövas för olika tillsynsområden av de myndigheter som framgår av följande sammanställning.
___—_____._———————————
Myndighet Tillsynsområde ”___—___— Sjöfartverket Sjötransporter Luftfartsverket Lufttransporter Polismyndigheterna Landtransporter utom järnvägstransporter Sprängämnesinspektionen Landtransporter av varor enligt klasserna 1—6
samt 8 och 9 (transporter av varor i klasserna 6, 8 och 9 endast om de transporteras i tank- fordon)
Tullmyndigheterna Gränskontroll av vägtransporter till och från utlandet
Kontroll av fordon och andra lastenheter som inkommer med fartyg
Statens järnvägar J ärnvägstran sporter
Om en transport av farligt gods sker i strid mot bestämmelserna om transport av farligt gods och transporten inte kan fortsätta utan påtaglig risk för skada, får polisen hindra transporten. Beslut av en polismyndighet om transport av farligt gods kan överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslut av en annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen får överklagas hos styrelsen.
Kammarrätten—prövar ärenden om besvär över beslut som en länsstyrelse eller annan central förvaltningsmyndighet än statens kärnkraftinspektion (SKI) i särskilda fall har meddelat enligt lagen om transport av farligt gods
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Andra beslut som en sådan myndighet eller SKI har fattat enligt dessa bestämmelser— och som alltså inte gäller särskilda fall — får överklagas hos regeringen.
För internationella vägtransporter är följande organ för olika slag av farligt gods behöriga att besluta om vissa tekniska åtgärder: sjöfartsverket (LFG), statens provningsanstalt, arbetarskyddsstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion, polismyndigheten och AB Svensk Bilprov- ning.
De sju sydsvenska länens inventeringar av farligt gods på väg
Det finns för närvarande ingen rikstäckande statistik som beskriver omfattningen av eller fördelningen mellan olika slags tranSporter av farligt gods. Emellertid har flera länsstyrelser under 1970-talet — en del redan i början av decenniet — inventerat industriföretagens transporter av vissa kemiska produkter. Tidpunkterna för dessa inventeringar varierar från län till län. Samma sak gäller antalet produkter som undersökningarna har avsett. Även antalet produkter som undersökningarna omfattar och svars- frekvensen bland de tillfrågade företagen växlar mellan länen.
I de följande avsnitten redovisar kommittén en del uppgifter från de inventeringarl om transporter av farligt gods som har genomförts av länsstyrelserna i de sju sydsvenska län som samarbetar i dessa frågor. Beskrivningen innehåller vidare en redogörelse för vissa uppgifter från en kontroll av vägtransporter av farligt gods som genomfördes i Malmöhus län i
maj 1980.
Jönköpings län (1974) Antal produkter: 24 Antal svarande företag: 202
Resultat: Omkring 19 000 ton/år produkter som innehåller farliga ämnen transporte- rades till platser inom länet. Transporter som för länets del enbart innebar genomfartstrafik ingick inte i inventeringen.
Nästan hela den redovisade volymen var vägtransport. Järnvägstransportema svarade för en mycket liten del.
De mest belastade vägarna var riksvägarna E4, 26, 31 och 32 samt länsvägarna 127 och 153.
Kronobergs län (1972) Antal produkter: 15
Antal företag: 219 (82 % av 'de tillfrågade)
Resultat: Mängden transporterat farligt gods till platser i länet utgjorde ca 25 000 ton/år. Genomfartstransporter ingick inte i inventeringen. ! Året för inventeringen Omkring 70 % av den totala volymen farligt gods gick på landsväg. För återstående anges i rubriken för var- 30 % användes järnväg. ' je län
Kalmar län (1973)
Antal produkter: 94
Antal svarande företag: 850 (90 %) inom och utom länet
Resultat: Inom och genom länet transporterades omkring 53 000 ton farligt gods.
För 74 % av volymen användes vägfordon, medan återstående 26 % var järnvägs- transport. Riksvägarna E66, 23, 25, 33 och 34 var de mest belastade vägarna.
Blekinge län (1972)
Antal produkter: -7
Antal svarande företag: 110
Resultat: Totalt omkring 80 000 ton/år transporterades till platser i länet. Den största volymen — 90 % — gick på järnväg till massafabriken i Mörrum
Kristianstads län (1978—79)
Antal produkter: 92
Antal svarande företag: 217 (100 %)
Resultat: Mängden farligt gods som transporterades till, från och inom länet uppgick till omkring 225 000 ton/år. Volymen fördelade sig på ca 14 600 transporter. Huvuddelen av transporterna skedde på landsväg.
Malmöhus län (1973—74)
Antal produkter: 93
Antal svarande företag: 500
Resultat: Totalt transporterades till och från platser i länet omkring 480 000 ton/år. Huvuddelen av transporterna genomfördes i västra delen av länet på riksvägarna E4, E6 och E66.
Hallands län (1974)
Antal produkter: 33
Antal svarande företag: 154 (89 %)
Resultat: Mängden farligt gods som transporterades inom och genom länet uppgick till nära 200 000 ton/år.
Huvuddelen av transporterna skedde på landsväg. Riksväg E6 var den ojämförligt mest belastade vägen. Figur 5.1 visar omfattningen av de transporterade volymerna farligt gods på väg och järnväg i Hallands län enligt 1974 års undersökning.
Svavelsyra, ammoniak, klor, natriumhydroxid, metanol och svaveldioxid var enligt länsstyrelsernas inventeringar de vanligaste kemikalierna som tran- sporterades. Tillsammans svarade dessa ämnen för något mer än hälften av den summerade årsmängden farligt gods i det gemensamma området.
Kontroll av vägtransporter med farligt gods i Malmöhus län
Länsstyrelsen i Malmöhus län genomförde under tre dagar i maj 1980 en kontroll av transporter på väg i länet. Kontrollen syftade till att ge en uppfattning om hur stor volym farligt gods som transporteras på vägarna. Efterlevnaden av gällande regler kontrollerades och tillsynsorganisationen prövades. Slutligen skulle åtgärderna ge erfarenheter för planeringen av räddningstjänsten och för den fortsatta tillsynen.
Kontroller utfördes på totalt 13 platser i Malmöhus län under de tre dagarna. Vid varje kontrollstation fanns företrädare för polisen, tullverket, yrkesinspektionen, sprängämnesinspektionen och produktkontrollbyrån inom statens naturvårdsverk. Kommunala brand- och hälsovårdsmyndighe- ter följde också kontrollen.
Genom övervakningen kontrollerades 574 fordon. Farligt gods transpor- terades av 69 fordon eller 12 % av hela antalet. För 18 av dessa fordon krävdes åtgärder av olika slag innan transporten fick fortsätta. Fem fall rapporterades till åtal för brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Föraren av ett fordon erhöll strafföreläggande på platsen. En slutsats efter genomförandet av kontrollen var att många fordonsförare saknar väsentliga kunskaper om det gods som de transporterar och om de regler som gäller för transporterna.
ADR klass V Frätande ämnen Hydroxider
(ej genomfartstrafik)
Järnväg Riksväg E6
Kungsbacka
1—99 ton/är
Riksväg 41
vara 100—499 500—999 1000—4999 " Varberg 5000—9999 " 10000— Faikenberg R|ksvag 26 Halmstad
Riksvag 25
Järnvag Riksväg EG
ADR klass 1d
Komprimerade gaser Klor Ammoniak Svaveldioxid (ej genomfartstrafik)
. 1—99 (ton/år) Riksvag 41
100—499 500—999 Varberg
1000—4999 "
5000—9999 "
Järnväg 10000—
Falken—
berg xx x Riksvag 26 Halmstad Riksväg 25 Laholm
Figur 5.1 Beräknade mängder farligt gods av vissa slag som landtrans- porterades till och från platser i Hallands län är 1974
V Överväganden och förslag
6 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter
6.1. Den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter — en utgångspunkt
Samhällets räddningstjänst har för närvarande till uppgift att vid olyckshän- delser hindra eller begränsa skador på människor och egendom eller i miljön.
Som ett underlag för kommitténs överväganden om det framtida huvudmannaskapet för den kommunala räddningstjänsten var det i princip- betänkandet nödvändigt att ta ställning till frågan om vilka uppgifter som bör åligga den kommunala räddningstjänsten i framtiden. Kommittén betonade att ställningstagandena endast var preliminära. För de slutliga övervägan- dena ville kommittén se hur hur lagstiftningsfrågorna kunde lösas. Dessutom borde de ekonomiska konsekvenserna av olika lösningar diskuteras mer ingående än som hade varit möjligt i arbetet med principbetänkandet.
Kommittén ansåg att den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa bör utgöra basen även i en framtida kommunal räddningstjänst. En väsentlig del av den kommunala räddningstjänsten bör vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen under vissa förutsättningar liksom hittills skall avvärja eller begränsa skada vid olika olyckshändelser, dvs brand, utflöde av olja och kemikalier, ras, översvämning eller liknande händelse. Räddningsorganens väsentligaste uppgift skall vara att vid sådana olyckshändelser rädda människoliv och att ingripa vid fara för människors hälsa. Dessutom bör räddningsorganen även i fortsättningen vara skyldiga att vid olyckshändelser hindra eller begränsa skada på egendom eller i miljön, ansåg kommittén.
Med hänsyn till de erfarenheter som hade gjorts sedan 1974 års brandlag trätt i kraft fanns det enligt kommitténs mening anledning att överväga om skyldigheterna för de kommunala räddningsorganen att ingripa bör utökas. Kommittén ifrågasatte om inte skyldigheterna att ingripa bör utvidgas till att gälla både ingripanden på ett tidigare stadium än för närvarande och ingripanden vid störningar i viktiga samhällsfunktioner. Vidare ansåg kommittén att det kan diskuteras om räddningsledaren skall ha skyldighet att ansvara för att det efter räddningsinsatsen sker restvärderäddning och sanering.
Remissinstanserna har nästan genomgående varit positiva till kommitténs synpunkter i fråga om den kommunala räddningstjänstens skyldigheter att
ingripa. Från många håll påpekas emellertid att innebörden och konsekven- serna av kommitténs preliminära förslag måste utredas mer grundligt. Flera remissinstanser har beträffande de eventuellt utökade uppgifterna efterlyst ett klarläggande av det rättsliga ansvaret för den som i något fall underlåter att fullgöra skyldigheterna. Denna fråga, som närmast gäller om en kommun i sådana fall kan åläggas ett skadeståndsansvar, behandlas i specialmotive- ringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.
Många remissinstanser har framhållit att förslagen inte kan genomföras utan ökade kostnader. Enligt kommitténs allmänna bedömning kräver förslagen inga utökade resurser. I detta kapitel går kommittén emellertid inte närmare in på förslagens ekonomiska konsekvenser. Dessa frågor behandlas i kapitel 15 där kommittén redovisar sina synpunkter på samhällets kostnader för räddningstjänsten och finansieringen av den. _
Kommittén vill framhålla att det av lagen om samhällets räddningstjänst bör framgå att räddningstjänstens åtgärder skall avse inte bara människor, egendom och miljö utan också djur. Detta anses vara innebörden av de nuvarande bestämmelserna i brandlagen och gäller för närvarande den kommunala räddningstjänsten. Det skall nämnas att lagen om transport av farligt gods avser sådana produkter som vid transport kan skada inte bara människor, egendom eller miljö utan också djur.
Kommittén kommer i de följande avsnitten av detta kapitel att närmare överväga frågan om den kommunala räddningstjänsten bör åläggas utökade uppgifter. I det här sammanhanget skall framhållas att samhället svarar även för annan verksamhet än som hittills har ansetts vara räddningstjänst och som syftar till att hindra eller begränsa skador som kan följa av olyckor eller liknande händelser. Till sådan verksamhet hör sjukvård, sjuktransporter och efterforskning på land av försvunna personer. Det är också vanligt att den kommunala räddningstjänsten utför olika former av serviceuppdrag, tex länspumpning, bärgning och vattentransporter. Vidare fordras det att något organ samordnar olika myndigheters insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Frågan om ansvaret för insatser vid sådana störningar kommer att behandlas i detta kapitel. Beträffande de övriga åtgärderna har kommittén funnit att de liksom hittills bör ligga utanför den kommunala räddningstjänstens ansvar.
6.2. Utökade skyldigheter för den kommunala rädd- ningstjänsten att ingripa
6.2.1. Skyldighet att ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande Kommitténs tidigare överväganden
I principbetänkandet erinrade kommittén om att räddningsorganens uppgift för närvarande är att vid nödläge avvärja eller begränsa skada, dvs att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Enligt
förarbetena till brandlagen bör till åtgärder som syftar till att räddningsor- ganen skall avvärja eller begränsa skada också räknas åtgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat, under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Kommittén konstaterade emellertid att det finns situationer när en skadebringande händelse sannolikt kommer att inträffa inom en snar tidsrymd, utan att händelsen för den skull kan sägas vara omedelbart förestående. Kommittén ansåg att räddningsorganen även i sådana hotsituationer bör vara skyldiga att ingripa. Kommittén erinrade i detta sammanhang om att länsstyrelserna i fjällänen i egenskap av regionala räddningsorgan har vidtagit åtgärder för att undanröja riskerna för snölaviner i fjällterräng som används för vintertu- rism.
Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet finns det anledning att diskutera om räddningsorganen bör vara skyldiga att ingripa på ett ännu tidigare stadium än när en händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Stora fördelar från samhällsekonomisk synpunkt kan sannolikt i en del fall uppnås om räddningsorganen åläggs att ingripa redan när fara föreligger för att nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. En sådan skyldighet medför i många fall att omfattningen av en del olyckor och liknande händelser kan begränsas. En skyldighet att ingripa i en hotsituation innebär inte, framhöll kommittén, att räddningsorganen vid hot om tex sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter som polisen svarar för, dvs åtgärder som syftar till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
Remissinstansernas synpunkter
Rikspolisstyrelsen anser det vara rationellt att ålägga räddningsorganen att ingripa redan när fara föreligger för att ett nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. Rikspolisstyrelsen instämmer också i att ett sådant åliggande inte innebär att räddningsorganet vid hot om händelser som mordbrand, sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter inom polisens ansvarsområde. Denna princip bör enligt rikspolisstyrelsens mening komma till uttryck i en ny räddningstjänstlag.
Även de kommuner som har yttrat sig är i allmänhet positiva till kommitténs preliminära bedömning när det gäller tidpunkten för skyldighe- ten att ingripa. Värnamo kommun bedömer det som utomordentligt betydelsefullt att räddningstjänsten ges möjlighet att ingripa i ett så tidigt skede som möjligt. Karlskrona kommun framhåller att stora materiella värden ofta kan räddas om räddningstjänstbegreppet vidgas till att omfatta även insatser på ett stadium när fara för nödläge kan anses föreligga. Simrishamns kommun anser att nuvarande lagstiftningi hög grad begränsar räddningstjänstens möjligheter att ingripa och att de föreslagna åtgärderna är väl ägnade att undanröja dessa begränsningar. Kristianstads kommun påpekar emellertid att uppgiften att ingripa vid fara för olycka är helt ny för räddningstjänsten och att kommunerna måste ges rimlig tid att sätta sig in i och utbilda sin personal inom dessa nya områden. Lysekils kommun anser att
möjligheten att ingripa i ”förebyggande” syfte då en skada kan befaras är ytterligare en åtgärd som ökar effektiviteten i räddningarbetet.
Enligt Göteborgs kommun kan en skyldighet för räddningsorganen att ingripa tidigare många gånger underlätta beslutsfattandet på fältet. Skellefteå kommun pekar på att det ur samhällsekonomisk synpunkt bör vara av stor betydelse att räddningsorganen ingriper tidigare än vad som nu är fallet vid hotande missöden. Piteå kommun anser att förslaget om skyldighet för räddningstjänsten att ingripa på ett tidigare stadium är intressant men framhåller samtidigt att det ökade ansvaret inte får avlasta andra myndig- heter, företag och personer deras ansvar och skyldigheter.
Även Svenska brandförsvarsföreningen anser att förslaget om en utökad skyldighet för räddningstjänsten att ingripa på ett tidigare stadium har intresse. Den nuvarande brandlagstiftningen hari vissa fall vållat tveksamhet om räddningstjänsten skall ingripa eller inte. Eftersom det ofta gäller att förhindra mer omfattande skadeverkningar är det angeläget att denna skyldighet preciseras. Föreningen anser att även de ekonomiska konsekven- serna av en sådan utökad skyldighet för räddningstjänsten måste ägnas uppmärksamhet av kommittén. Också Svenska försäkringsbolags riksför- bund finner det vara av värde att kommittén prövar den nu diskuterade skyldigheten.
Tveksamhet till den förändrade skyldigheten redovisas av några remissin- stanser. Enligt Centralorganisationen SA C O/SR bör en skyldighet att ingripa på ett eller annat sätt föreligga om händelsen är känd av den kommunala räddningstjänstens ledningsorgan. Förbundet ställer sig däremot tveksamt till att ett tidigt ingripande skrivs in i lagen som en generell skyldighet utan begränsningar. Enligt förbundet måste avvägningar alltid ske med hänsyn till uttryckningsstyrkornas beredskap.
Svenska brandbefälets riksförbund tvekar inför möjligheterna att i lag generellt reglera en allmän skyldighet för räddningstjänstens ledningsperso- nal att ingripa i alla lägen när en olycka kan vara nära förestående eller inte. Frågan om en utökad skyldighet för räddningstjänstens ledningspersonal att ingripa tidigt bör enligt förbundet studeras närmare av kommittén. Även Uppsala kommun anser att det är tveksamt om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa utan att olyckshändelsen kan befaras vara omedelbart förestående. Enligt kommunen fordrar detta kunskaper som räddningstjän- sten för närvarande i många fall saknar.
Kommitténs bedömning och förslag
Som framgått av de redovisade yttrandena uttalar sig flertalet remissinstan- ser för en utökad skyldighet för räddningsorganen att ingripa när fara föreligger för en olyckshändelse. Några av remissinstanserna pekar emeller- tid på att innebörden och konsekvenserna av en sådan skyldighet bör utredas närmare. Kommittén har ytterligare övervägt de för- och nackdelar som kan vara förenade med en skyldighet att ingripa redan när fara föreligger för en olyckshändelse. En förutsättning för kommitténs slutsatser och förslagi detta avseende är att skyldigheten att ingripa liksom för närvarande inte är oinskränkt utan begränsad till situationer som inte bedöms vara alltför bagatellartade.
Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna, som framgått av redogörelsen i kapitel 2, har beslutat att beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar skall bli effektivare. Som ett led i detta har atomskyddslagen ändrats så att lagen är tillämplig inte bara när ett radioaktivt utsläpp har skett utan redan vid överhängande fara för en sådan händelse. Tidigare skulle ingripandena enligt atomskyddslagen ske först när ett utsläpp av radioaktiva ämnen hade ägt rum. Även i annan lagstiftning, tex arbetsmiljölagstiftningen, finns det regler om skyldighet att ingripa i akuta hotsituationer.
I brottsbalken stadgas straff inte bara för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolyckor eller annan sådan händelse utan också för den som av oaktsamhet framkallar fara för sådan händelse. Vidare stadgar brottsbalken straff för den som vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annat har framkallat fara för brand, explosion m m och har underlåtit att till farans avvärjande göra vad som skäligen kan begäras. Även i brandlagen finns en bestämmelse som stadgar straff för den som handskas ovarsamt med brandfarliga föremål och för den som trots kännedom om brand eller överhängande fara för brand inte utför vissa i brandlagen angivna åliggan- den.
Redan existensen av fara för någon slags olyckshändelse som brand, översvämning och liknande har alltså ansetts vara så allvarlig att både framkallandet av och underlåtenheten att avvärja faran har straffbelagts. Lagstiftaren har uppenbarligen bedömt att förekomsten av fara för vissa olyckshändelser är en så allvarlig händelse att samhället bör ingripa för att förhindra att sådan fara uppstår. Statsmakterna har för övrigt också möjligheter att genom annan lagstiftning än allmän strafflag söka förhindra att fara för olyckshändelser uppstår. Denna lagstiftning tar sikte främst på åtgärder som vidtas på förhand, alltså vad som brukar kallas förebyggande verksamhet. Frågor om skyldighet för kommunen att vidta sådana förebyg- gande åtgärder behandlar kommittén närmare i kapitel 12.
Vilka blir då konsekvenserna för den kommunala räddningstjänsten om insatsskyldigheten utökas? När det gäller en så skiftande verksamhet som räddningstjänsten är det naturligtvis svårt att i detalj ange vad skyldigheten att ingripa vid fara kommer att innebära. En av uppgifterna för räddnings- organen måste vara att i en akut situation — i den mån det är möjligt och det inte ankommer på annan, t ex en anläggningsägare — förhindra att olyckshändelsen över huvud taget uppstår. De allra flesta olyckorna inträffar visserligen så plötsligt att räddningstjänsten inte har möjlighet att ingripa för att förhindra dem utan får inrikta sig på skadebegränsande åtgärder. Möjligheterna att vidta åtgärder i syfte att hindra eller begränsa skadeverk- ningar är emellertid i många fall större innan olyckshändelsen har inträffat än om räddningsorganen ingriper först när olyckshändelsen är ett faktum. Det kan vara fråga om att genom olika åtgärder se till att framför allt människor inte riskerar att skadas av en hotande olyckshändelse.
En del olyckor kan inte förhindras. Genom ett ingripande på ett tidigt stadium finns emellertid bättre möjligheter att begränsa skadorna än om ingripandet sker just när olyckan är omedelbart förestående eller redan har skett. Detta gäller särskilt vid naturolyckor, t ex översvämningar, jordskred,
ras, svåra oväder eller vid olyckor med olja eller kemikalier. Vid en del sådana olyckor har den kommunala räddningstjänsten ingripit på hotstadiet, men det har också förekommit att räddningsorganen tvekat att ingripa. Kommittén vill i detta sammanhang peka på att åtgärder vid fara för jordskred ibland har ansetts hänförliga till samhällets räddningstjänst. Kommuner som i sådana akuta hotsituationer har genomfört förebyggande åtgärder mot jordskred har fått ersättning av staten enligt bestämmelserna i brandlagen för det arbete som har ansetts vara räddningstjänst.
Som ett skäl till att inte utöka skyldigheten att ingripa i en hotsituation har framhållits att den kommunala räddningstjänsten inte alltid larmas i sådana situationer. Några säkra garantier för att alla hotsituationer som bör föranleda ett ingripande kommer till räddningstjänstens kännedom finns givetvis inte. I syfte att så långt möjligt säkerställa att detta sker föreslår kommittén en utvidgning av den i brandlagen stadgade skyldigheten för allmänheten att vid brand eller brandfara underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara och tillkalla hjälp till att avse även allvarliga olyckshän- delser av annat slag än brand eller fara för sådana olyckshändelser. Denna bestämmelse behandlas närmare i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats föreslår kommittén att den kommunala räddningstjänsten skall ingripa vid fara för en olyckshändelse. Den föreslagna skyldigheten för den kommunala räddningstjänsten att ingripa när fara föreligger för att en olyckshändelse skall inträffa innebär givetvis inte att andra myndigheter eller enskilda avlastas det ansvar som de kan ha. Enskilda har vissa skyldigheter enligt den nuvarande brandlagstift- ningen. Kommittén föreslår i kapitel 11 en utvidgning av den krets av ägare eller innehavare till anläggningar som enligt brandlagen är skyldiga att hålla utrustning och beredskap med personal mot olyckshändelser i eller till följd av verksamheten. Avsikten är att denna skyddsorganisation skall kunna fungera inte bara vid inträffade utan också vid befarade olyckor.
6.2.2. Skyldighet att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner
Kommitténs tidigare överväganden
I principbetänkandet framhöll kommittén att vissa olyckshändelser och andra liknande händelser kan få mycket allvarliga konsekvenser för samhället genom att tex kommunikationer och el- och vattenförsörjning äventyras. Kommittén konstaterade att såväl naturolyckshändelser, tex snöoväder eller översvämningar, som elavbrott eller olika slags avbrott i industriverksamhet kan få sådana allvarliga konsekvenser för samhället. Enligt kommitténs bedömning ligger det nära till hands att räddningsorganen ingriper när en händelse har sådan karaktär att den kan få allvarliga konsekvenser för samhället, vilka så småningom kan medföra skada på människor och egendom eller i miljön.
Kommittén diskuterade frågan om räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa vid olyckor och liknande händelser inte bara för att rädda liv, egendom eller miljö utan också för att hindra eller begränsa de störningar i
viktiga samhällsfunktioner som kan bli följden av den inträffade händelsen. Ett sådant ansvar behöver enligt kommittén inte medföra att räddningsor- ganen själva måste utföra alla de insatser som krävs i ett sådant läge. Det bör emellertid vara räddningsorganens uppgift att se till att det finns en planläggning omfattande olika slag av åtgärder som situationen kan kräva, framhöll kommittén. Dessa åtgärder kan i stor utsträckning genomföras av andra samhällsorgan och av enskilda företag som har resurser och kunnande för detta. Uppgiften att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhälls- funktioner kan - vid sidan av räddningstjänstens insatser med egna resurser — innebära att räddningsorganen framför allt bedömer behovet av åtgärder, samordnar insatserna och ser till att det finns tillräckliga resurser.
Kommittén pekade som exempel på de omfattande och geografiskt utbredda snöovädren i södra Sverige vintern 1978—79. Det är under sådana händelser en fördel om både räddningsåtgärderna och alla andra nödvändiga insatser från samhällets sida som vid en olyckshändelse eller en liknande händelse syftar till att hindra eller begränsa störningar i samhällsfunktioner- na kan utföras inom ramen för ett enhetligt reglerat ansvar. Om räddnings- organen får till uppgift att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras — sådana ingripanden blir därmed räddningstjänst — går det också att undvika att insatser som ändå måste göras för att förhindra att människor eller egendom kommer till skada i ett senare skede blir fördröjda. Särskilt vid händelser med geografiskt utbredda konsekvenser kan det uppnås organi- satoriska fördelar om räddningsorganen har det yttersta ansvaret för de insatser som fordras, framhöll kommittén.
Kommittén har enligt direktiven till uppgift att undersöka om bestämmel- serna i brandlagstiftningen om tex planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Om sådana regler kan tillämpas på insatser som egentligen inte är räddningstjänst, men som syftar till att hindra eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner, är det möjligt att samhället effektivare än hittills kan ingripa vid händelser som de aktuella snöovädren, framhålls det vidare i direktiven. Att göra bestämmelserna tillämpliga på dessa situationer är enligt kommitténs överväganden i principbetänkandet ett alternativ till den lösning som innebär att det är räddningsorganens uppgift att ingripa med lednings- och samordningsåtgårder i syfte att hindra eller begränsa olika samhällsstörningar. De olika organ som vanligen har ansvaret för verksamheten inom sina områden skulle med den ordningen behålla detta ansvar. Med stöd av räddningstjänstlagstiftningen skulle de emellertid kunna vidta vissa åtgärder, bl a ingrepp i annans rätt, som annars är förbehållna räddningsorganen. '
Kommittén tog inte ställning till vilket av alternativen som borde väljas, bl a av den anledningen att kommittén i det skedet av sitt arbete inte hade möjlighet att närmare bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett utvidgat ansvar för räddningstjänsten. Kommittén konstaterade dock att de insatser som måste göras från samhällets sida vid olyckshändelser som medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakar mycket stora kostnader oavsett om åtgärderna är att anse som räddningstjänst eller inte. Genom att räddningsorganen åläggs att ingripa för att vid olyckshän- delser avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner kan
ekonomiska fördelar emellertid vinnas, ansåg kommittén. En utvidgad skyldighet för räddningstjänsten av det slag som kommittén har redovisat kan medföra räddningsåtgärder på ett tidigare stadium och därmed ett minskat antal ingripanden samt minskade kostnader inte bara för räddnings— tjänsten utan också för andra verksamheter i samhället, tex sjukvården.
Kommittén menade också att en skyldighet för den kommunala räddnings- tjänstens organ att hindra eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna sannolikt leder till att det administrativa och operativa arbete som för närvarande under tex ett snöoväder utförs av olika samhällsorgan kan samordnas på ett bättre sätt än som nu sker. Även detta kan ge effekteri form av minskade kostnader för samhället. Vidare kan möjligheterna att i större utsträckning än hittills använda befintliga resurser i samhället hålla nere kostnaderna för sådana ingripanden som nu har diskuterats, ansåg kommit- tén.
Remissinstansernas synpunkter
Rikspolisstyrelsen finner det välmotiverat och logiskt att den kommunala räddningstjänsten åläggs att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktio- ner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser, t ex svåra snöoväder. Även statens naturvårdsverk är positivt till kommitténs förslag. Miljöintressen motiverar emellertid enligt naturvårdsverket ett annat uttryck än ”störningar i viktiga samhällsfunktioner” exempelvis ”skador på allmänna intressen”. En annan inställning har statskontoret, som menar att det inte kan vara rimligt att räddningstjänsten får rätt att vid risk för allvarliga översvämningar i samband med snösmältning meddela föreskrifter om hur kommunernas tekniska verk och nämnder skall agera. En sådan rätt skulle enligt statskontoret vara alltför långtgående och innebära för stora inskränkningar i olika kommunala förvaltningars självständighet och ansvar. Räddningstjänstens befogenhet skulle därmed snarast medföra negativa effekter för säkerheten.
Av de regionala organ som har yttrat sig anser länsstyrelsen i Östergötlands [än att frågan om ingripande vid för samhället allvarliga situationer är mycket väsentlig och understryker behovet av att allsidigt sammansatta ledningsor- gan för sådana situationer tillskapas i kommunerna. LänsstyreLsen i Kalmar län förordar att lagstiftningen ändras så att de åtgärder av icke-polisiär karaktär som säkerställer samhällsorganens verksamhet blir en uppgift för räddningstjänsten. I sådana lägen bör den primärt ansvariga myndigheten vara kommunstyrelsen. Länsstyrelsen i Västerbottens län bedömer det angeläget att kommittén anger de särskilda nödlägen som fordrar den kommunala räddningstjänstens ingripande och i vilken omfattning huvud— männen, dvs kommunerna, skall ansvara för planering, utrustning och finansiering.
Även enligt länsstyrelsen i Malmöhus län finns det skäl att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa genom att räddnings— organen åläggs ett visst ansvar för att avvärja eller begränsa de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser — tex svåra snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Enligt länsstyrelsens erfarenheter från snöovädren i Skåne 1978/79 blir den kommunala räddningstjänstens mest framträdande
uppgifter i sådana sammanhang att säkerställa att de samhällsorgan som normalt ger viktig service av olika slag kan fullgöra sina uppgifter.
Frågan om ledning och samordning vid störningar i viktiga samhällsfunk- tioner berörs också av flera kommuner. Strängnäs kommun framhåller att kommitténs förslag ger möjligheter till tidigare och mer kraftfulla insatser i sådana situationer. Också Oxelösunds kommun anser att förslagen om utökade skyldigheter för räddningstjänsten i princip är riktiga och väl faller inom ramen för den kommunala räddningstjänstens kompetensområde. Värnamo kommun framhåller att det för insatsplanering, ledning, insats, samordning, beslut m m krävs en representativ grupp bestående av räddningspersonal, kommunala tekniker och personal från centralt beslu- tande organ i kommunen. Det finns också enligt kommunen starka skäl för att ledningsgruppen skall omfatta den ledningspersonal som i krig ingår i den lokala civilförsvarsledningen.
Enligt Uppvidinge kommun är det viktigt att en myndighet har det samlade ansvaret för ledning och planering av insatser då nödsituationer uppstår. Det är naturligt att detta ansvar läggs på den kommunala räddningstjänsten. Oskarshamns kommun anser att det är av största vikt att dessa händelser regleras i kommande lagstiftning på sådant sätt att ingen tvekan råder om vilka samhällsorgan som är skyldiga att ingripa.
Göteborgs kommun uppger att kommunstyrelsen i Göteborg efter den svåra stormen år 1969 uppdrog åt brandchefen att planlägga för en övergripande ledning vid händelser som innebär störningar i viktiga samhällsfunktioner. Senast tillämpades denna ledningsprincip vid insatserna i samband med stormen i november 1981. Hos brandchefen samlades representanter för polis, gatukontor samt el- och vattenverk. På detta sätt kunde situationen överblickas och besluten fattas i samverkan. Att ett sådant förfarande regleras i en ny räddningstjänstlag är värdefullt, menar kommu- nen.
Svenska kommunförbundet framhåller att det är fördelaktigt om ett samhällsorgan har ett samordnande ansvar för planering och ledning av räddningsingripanden. Detta organ kan enligt förbundet självfallet inte ha egna räddningsresurser för alla slag av insatser utan måste ges rätt att disponera andra samhällsorgans såväl personella och materiella resurser. Under förutsättning att den kommunala räddningstjänsten inte försämras tillstyrker Lantbrukarnas riksförbund (LRF) kommitténs preliminära förslag om utökning av räddningstjänstens uppgifter. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser det nödvändigt att räddningstjänstens skyldigheter att ingripa utvidgas och att kommittén i det fortsatta arbetet bör klargöra avgränsning- arna i ansvarsområde.
Svenska brandbefälets riksförbund delar kommitténs uppfattning att skyldigheten att ingripa vid olyckor av onormalt slag, kan vara till fördel för samhällets räddningstjänst vid planläggning av en beredskap för en tänkt olycka eller katastrof och för att skapa möjligheter att snabbt få till stånd en samordnad kvalificerad ledningsfunktion. Svenska försäkringsbolags riksför- bund finner det vara värdefullt att kommittén behandlar frågan om störningar i viktiga samhällsfunktioner och i det fortsatta arbetet söker belysa för- och nackdelar med olika alternativ. Också Svenska brandförsvarsföre- ningen är positiv till kommitténs preliminära slutsatser på denna punkt.
Kommitténs bedömning och förslag
Snöovädren under vintern 1978—79 aktualiserade frågan om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller tex planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Det förhållandet att nödläge i brandlagens mening inte ansågs föreligga medförde att brandlagens bestämmelser i många fall inte tillämpades på de insatser som olika samhällsorgan gjorde för att hjälpa människor eller rädda egendom.
Samtidigt inträffade det händelser som odiskutabelt var nödlägen i brandlagens mening och som krävde snabba insatser av räddningstjänsten. I det här sammanhanget skall nämnas att statens brandnämnd i flera yttranden i ersättningsärenden enligt brandlagen ansåg att åtgärder som vidtogs under snöovädren, bl a undsättning av människor och djur, omhändertagande av dyrbara varutransporter och snöröjning, var att anse som räddningstjänst enligt brandlagen eller utgjorde ett led i sådan räddningstjänst.
Störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakas i stor utsträckning av naturolyckor som översvämningar, jordskred, laviner eller liknande händel- ser. Även andra slags olyckor, t ex dammgenombrott, explosioner, påsegling av broar och utsläpp av skadliga ämnen på land eller i vatten kan vålla sådana störningar i viktiga samhällsfunktioner. Även händelser som på grund av ett långsamt, odramatiskt förlopp inte kan betraktas som olyckshändelser — snötryck, frost, erosion och liknande händelser — kan medföra avbrott i olika samhällsfunktioner. Vidare kan sådana avbrott uppkomma utan att de har något påvisbart samband med en olyckshändelse. Orsaken kan vara driftstörningar i elverk, vattenverk och fjärrvärmeanläggningar.
Länsstyrelsen har visserligen även i de situationer där det inte har varit fråga om räddningstjänst kunnat ingripa med stöd av bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen. Vidare har flera kommuner skapat särskilda ledningsorgan för sådana ingripanden. I dessa fall har emellertid varken länsstyrelsen eller det kommunala ledningsorganet befogenheter som enligt brandlagen tillkommer räddningsledaren eller länsstyrelsen.
I situationer som innebär att viktiga samhällsfunktioner störs måste det vara en fördel om alla skadebegränsande insatser från samhällets sida kan regleras på ett enhetligt sätt. Genom en skyldighet för den kommunala räddningstjänsten att ingripa i lägen när en händelse medför att viktiga samhällsfunktioner äventyras är det också i viss utsträckning möjligt att undvika att insatserna blir fördröjda. Skälen till sådana fördröjningar kan nämligen vara att räddningsorganen tvekar om de skall ingripa. Det kan i sin tur bero på att det är oklart vilka organ som skall svara för de åtgärder som måste vidtas.
Vid tillkomsten av brandlagen framhöll departementschefen att uttrycket ”viktiga samhällsfunktioner” är både vidsträckt och obestämt och att det därför inte borde införas en skyldighet för räddningsorganen att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras. Den tidigare räddningstjänstutred- ningen hade i betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst föreslagit en sådan skyldighet. Räddningstjänstkommittén anser för sin del att det knappast är möjligt att åstadkomma någon mer preciserad benämning på de samhällsfunktioner som åsyftas. De samhällsfunktioner som det gäller är
sådana som fordras för att ett samhälle skall fungera, tex el-, vatten- och värmedistribution och allmänna kommunikationer.
Kommittén anser att det finns ett stort behov av en reglerad beredskap för samhällets skadebegränsande insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan stöder också tanken på en sådan beredskap. Enligt kommitténs mening innebär inte övervägandena om skyldigheten för samhällets räddningstjänst att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner att enbart räddnings- tjänstens resurser skall sättas in. Liksom vid räddningsåtgärder i samband med brand, ras och andra olyckshändelser bör samhällets övriga resurser utnyttjas så långt det är möjligt. Att så sker när det gäller insatser vid störningar i viktiga samhällsfunktioner är nödvändigt, eftersom den kom- munala räddningstjänsten i allmänhet inte förfogar över tillräckliga resurser för sådana insatser. Det måste emellertid finnas ett ansvarigt organ och ett enhetligt system för planering, ledning och samordning av både de direkt skadebegränsade insatser som det i detta sammanhang kan bli fråga om och andra åtgärder, tex sociala insatser. Kommittén bedömer att ett sådant system kan åstadkommas med räddningstjänstens och andra verksamheters nuvarande resurser.
Kommittén föreslår att ansvaret för planering, ledning och samordning av skadebegränsande ingripanden vid allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten. Kommittén föreslår också att den kommunala räddningstjänsten skall ha ansvaret för den samordning av räddningsåtgärderna med annan verksamhet som kan behövas vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Planeringen i en kommun bör begränsas till åtgärder vid händelser som på grund av kommunens geografiska läge och andra förhållanden kan förväntas inträffa i kommunen. De skadebegränsande åtgärderna skall enligt kommit- téns förslag vara räddningstjänst i den mening som avses i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst.
Planeringen för och ledningen av de skadebegränsande insatser som nu har diskuterats skiljer sig från vad som förekommer i fråga om mera rutinartade eller ofta återkommande räddningsingripanden. Både planeringen och ledningen fordrar i stor utsträckning samråd mellan de olika nämnderna och förvaltningarna i kommunen. Räddningstjänstens uppgifter bör främst vara att leda arbetets inriktning och att svara för samordningsuppgifterna. För den direkta ledningen över personal hos olika medverkande organ svarar tjänstemän hos dessa organ med skyldighet och befogenhet att utöva sådan ledning. Enligt den nuvarande brandlagen skall räddningsledaren svara för den övergripande ledningen över andra kommuners räddningsstyrkor som medverkar i räddningstjänsten, om inte annat har överenskommits. Kom- mittén föreslår en bestämmelse motsvarande den som nu finns i brandlagen om räddningsledarens befälsrätt i förhållande till andra organ. Kommittén diskuterar i kapitel 7 en del olika frågor om planeringen av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. I de fall då störningarna har omfattande verkningar över en stor yta och det fordras samordning inom länet kan det bli aktuellt med en statlig ledning av räddningstjänsten på regional nivå. Komittén återkommer även till dessa frågor i kapitel 7.
6.2.3. Begränsningar i skyldigheterna att ingripa Kommitténs tidigare överväganden
Den kommunala räddningstjänstens skyldighet att ingripa är för närvarande begränsad till situationer när det med hänsyn till förutsättningarna kan anses påkallat att staten eller kommun svarar för räddningsåtgärderna. De förutsättningar som skall gälla avser enligt brandlagen
Behovet av ett snabbt ingripande; D Det hotade intressets vikt; D Kostnaderna för räddningsinsatsen; och El Omständigheterna i övrigt.
Kommittén framhöll i principbetänkandet att effektiviteten hos samhällets räddningstjänst kan komma att äventyras om räddningsorganen åläggs att ingripa vid alla slags olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom. Begränsningar i de kommunala räddningsorganens skyldighet att ingripa bör alltså föreligga även i fortsättningen.
När det först gäller fara för människors liv eller hälsa ansåg kommittén det självklart att några särskilda krav för insatsskyldigheten inte kan uppställas. I fråga om olyckor med risk för skada i miljön framhöll kommittén att det i många fall är nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot den bakgrunden kunde det enligt kommittén diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningsorganens skyldigheter att hindra eller begrän- sa skador i miljön.
När det sedan gäller skyldigheten för räddningsorganen att ingripa för att hindra eller begränsa skada på egendom uttalade kommittén att motiven för att behålla begränsningarna är starkast för olyckor med risker för enbart egendomsskador. Även i dessa fall kan det emellertid uppstå svårigheter att avgöra om räddningsorganen skall ingripa eller inte. Det kan ofta vara svårt både att bedöma vilka skador som kan befaras och att väga kostnaderna för dessa mot omfattningen av insatserna. Enligt erfarenheter från praktiskt räddningsarbete har räddningsorganen i de gränsfall som uppstått emellertid inte underlåtit att ingripa. Kommittén framhöll att räddningstjänstens effektivitet försämras, om inte skyldigheten att ingripa är begränsad till olyckor som medför mer än enbart obetydliga skador på egendom.
Ett annat skäl för att begränsa insatsskyldigheten vid egendomsskador kunde enligt kommittén vara att kommunen i de fall där kommunala räddningsorgan ingriper utan att vara skyldiga till detta kan begära ersättning för dessa tjänster. Det gäller åtgärder som för närvarande i många fall kan betecknas som teknisk service åt företag och enskilda. Kommittén ansåg mot den bakgrunden att det i varje fall för åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall kunna hindra eller begränsa skada på egendom bör finnas en begränsning i skyldigheten att ingripa.
Beträffande möjligheten att ålägga räddningsorganen skyldighet att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner menade kommittén att det för dessa allvarliga situationer kan förefalla mindre väl motiverat att uppställa begränsningar i insatsskyldigheten. En oinskränkt skyldighet att
ingripa vid sådana störningar kan å andra sidan medföra risker för att det i praktiken kommer att ställas alltför höga krav på räddningsorganen.
Remissinstansernas synpunkter
Statens naturvårdsverk anser att det vid olyckor med risk för skador i miljön ofta är mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser olyckor av den typen kan få. Det är i många fall nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot denna bakgrund kan det diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningsorganens skyldigheter att avvärja eller begränsa skador i miljön, menar naturvårdsverket.
Statens brandnämnd påpekar att utökade skyldigheter för brandförsvaret måste ges vissa begränsningar så att beredskapen för olyckor där människor äri fara inte blir eftersatta. Värnamo kommun bedömer att begränsningarna i insatsskyldigheten är nödvändiga när det gäller att hindra eller begränsa skada på egendom och i miljön. Även Karlskrona kommun anser att kriterier för när räddningstjänst skall anses föreligga måste fastställas så att inte räddningstjänstens effektivitet äventyras.
Kommitténs bedömning och förslag
Kommittén har tidigare redovisat de i brandlagen angivna fyra förutsättning- ar som skall föreligga för att de kommunala räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa. Dessa förutsättningar gäller alla slags ingripanden — även åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skada på människor. I praktiken får begränsningarna emellertid betydelse främst i de fall där endast materiella värden står på spel. Kommittén anser att effektiviteten hos den kommunala räddningstjänsten kommer att äventyras om räddningsorganen åläggs att ingripa vid alla olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom.
När det gäller fara för människors liv eller hälsa är det knappast några svårigheter att göra en avvägning mellan vikten av det intresse som hotas och kostnaderna för räddningsinsatsen. Förhållandena vid räddande av männi- skoliv är ofta sådana att det inte finns någon tid att bedöma om de i brandlagen uppställda förutsättningarna för ingripande är uppfyllda. Det skall framhållas att enbart behovet av ett snabbt ingripande inte grundar någon skyldighet för räddningsorganen att vidta åtgärder. Samtliga i brandlagen angivna förutsättningar måste föreligga för att det skall vara fråga om räddningstjänst. Vid fara för människors liv eller hälsa anser kommittén det självklart att samhällets räddningstjänst skall ingripa och att skyldigheten skall vara oinskränkt.
Vidare kan diskuteras om de i brandlagen angivna fyra förutsättningarna för ingripande är lämpliga med tanke på åtgärder som räddningsorganen vidtar för att avvärja eller begränsa skador i miljön. Vid olyckor där det föreligger risk för skada i miljön har det ofta visat sig mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser sådana olyckor kommer att få. Att vid olyckstillfället bedöma tex vikten av det hotade intresset är i många fall omöjligt. Det kan å andra sidan just i dessa situationer vara rimligt att ett
företag som har orsakat olyckan på egen hand svarar för räddningsåtgärder- na. ] den mån enskilda har skyldighet att hålla sådan beredskap och möjlighet att med hjälp av denna beredskap vidta tillräckliga skadebegränsande åtgärder bör räddningstjänsten enligt kommitténs mening inte ha skyldighet att ingripa.
Vid risk för enbart egendomsskador är det särskilt motiverat att behålla inskränkningarna i de kommunala räddningsorganens insatsskyldighet. Emellertid kan det även vid sådana händelser ofta vara svårt att avgöra om räddningsorganen skall ingripa eller inte. Det gäller att dra gränsen mellan räddningstjänst och den tekniska service eller åtgärder för tex restvärde- skydd som räddningsorganen har möjlighet men inte skyldighet att åta sig. Svårigheterna i akuta situationer att avgöra om det är fråga om räddnings- tjänst eller andra åtgärder som en ägare själv kan vidta har som framhållits inte medfört att räddningsorganen i gränsfallen har underlåtit att ingripa.
Kommittén föreslår sammanfattningsvis att det inte heller i fortsättningen skall åligga den kommunala räddningstjänsten att ingripa i bagatellartade situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda fysiska eller juridiska personer själva svarar för räddningsåtgärderna.
6.2.4. Skyldighet för räddningsledaren att vidta åtgärder efter räddningstjänst
Kommitténs tidigare överväganden
Kommittén konstaterade i principbetänkandet att frågan om hur länge de kommunala räddningsorganen skall verka efter en olycka har stor praktisk och ekonomisk betydelse för kommunerna. Huvudregeln bör som hittills vara att räddningsinsatsen skall pågå till dess fara för ytterligare skada eller fara för att inträffad skada skall förvärras har blivit avvärjd. Kommittén ansåg att ett åliggande för räddningsorganen att utföra eller övervaka återställnings- eller saneringsarbeten under en längre tid binder personal och materiel på samma skadeplats och därigenom riskerar att allvarligt försämra beredskapen. Samtidigt visar erfarenheten att stora risker för tex vatten- skador eller skador till följd av ras efter brandsläckning kan kvarstå även sedan de första hjälpinsatserna har avslutats. För att sådana skador skall kunna förhindras är det viktigt att samhällets hjälpinsatser inte avslutas förrän ägare eller försäkringsgivare har haft tillfälle att vidta åtgärder.
Kommittén erinrade om att riskerna för att skador efter en räddningsinsats inte skall avhjälpas i tid numera i stor utsträckning har reducerats genom den överenskommelse om restvärdeskydd i samband med brand som Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat. Larmtjänst AB och försäkringsgivarna samarbetar vidare om restvärdeinsatser även vid andra nödlägen än brand. Räddningsorganen bör inte ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten, ansåg kommittén. Däremot kunde det enligt kommittén diskuteras en skyldighet för räddnings— ledaren att överlämna ansvaret till personer som ser till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda.
Remissinstansernas synpunkter
Rikspolisstyrelsen anser att räddningsorganen inte bör åläggas att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Den av räddningstjänstkommittén diskuterade möjligheten att föreskriva en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda kan däremot vara en lämplig åtgärd. Rikspolis- styrelsen framhåller att man på detta sätt får en klart avgränsad och dokumenterad tidpunkt då rättsägaren eller den som är i hans ställe själv tar över ansvaret på en skadeplats. Detta är av stor betydelse också för bevakningsåtgärderna, som vid utdragna händelser är en betungande uppgift för polisen. Räddningsledarens överlämnande av ansvaret för restvärdeskyd- det till rättsägaren eller motsvarande måste självfallet anses innefatta även ett överlämnande av bevakningsansvaret, framhåller rikspolisstyrelsen.
Socialstyrelsen menar att det kan föreligga många och stora problem innan ett katastrofdrabbat område åter är användbart i normal omfattning. Enligt socialstyrelsen bör det klargöras i vilket skede av räddningsaktionen hälsovårdsnämnden bör överta ansvaret för tex en sanering.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att kommittén ytterligare bör överväga frågan om hur långt räddningsorganen själva bör driva åtgärder för restvärdeskydd. Försöksverksamhet som har pågått i Östergötlands län tyder på att stora fördelar kan vinnas med restvärdeåtgärder som genomförs av räddningsorganen. Enligt länsstyrelsen bör det övervägas om åtgärderna kan ingå i en utvecklad räddningstjänst i de räddningsregioner som kommittén föreslår.
Några kommuner berör också frågorna om återställning, sanering och restvärdeskydd. Värnamo kommun anser att en utvidgad ansvarsskyldighet för den kommunala räddningstjänsten omfattande vissa verkställande åtgärder kan anses motiverad. Med hänsyn till ekonomi, säkerhetsfrågor och kunskaper om nödlägets förlopp bedömer kommunen det emellertid lämpligast att ansvaret begränsas till att omfatta åtgärder fram till dess att ett särskilt saneringsföretag övertar verksamheten. Uppvidinge och Karlskrona kommuner är tveksamma till lagstiftning och förordar en vidare utveckling av den överenskommelse om restvärdeskydd i samband med brand som har träffats mellan kommunförbundet och försäkringsbolagen. Gävle kommun anser att saneringsarbetet efter bränder och andra nödlägen kräver både speciell utrustning och speciella kunskaper och att en kommun utgör ett för litet område för att en sådan organisation skall kunna byggas upp.
Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att det inte finns några skäl som talar för att räddningsorganen skall ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Överenskommel- ser av den typ som har träffats mellan förbundet och försäkringsgivarna ger flexibla lösningar och bör kunna utvidgas även till andra behov av restvärdeskydd. En lagreglering leder till en formalisering som snarare inverkar negativt på effektiviteten i arbetet, framhåller kommunförbun- det.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industrzförbund anser att ett snabbt insatt och effektivt restvärdearbete kan ha stor ekonomisk betydelse och stöder kommitténs tankar på en skyldighet för räddningsledarna att
1 Räddningskostnads- nämnden är en av Sven- ska kommunförbundet och Försäkringsbran- schens Service AB (FSAB) inrättad rådgi- vande nämnd. Nämnden avger utlåtanden i frågor om fördelningen mellan kommun och försäk- ringsgivare av kostnader i samband med rädd— ningstjänst.
överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda. Enligt Centralorganisationen SA CO/SR är det med tanke på de komplicerade ansvars- och arbetarskyddsfrågorna lämpligt att räddningsledaren har ansvaret även för restvärdesarbetet, men utan att han för dessa uppgifter använder styrkorna i beredskap.
Även Svenska brandbefälets riksförbund anser att räddningsledaren bör ansvara för restvärdearbetet utan att därför direkt ta i anspråk styrkorna i beredskap. Ett kvalificerat restvärdeskydd inbyggt i räddningsorganisatio- nen kan på kort sikt ge stora samhällsekonomiska vinster med ett ringa investeringsbehov som följd. Erfarenheterna av överenskommelsen mellan Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna om restvärdeskydd är positiva, vilket i första hand beror på att restvärdeskyddet och kostnadsan- svaret riktas mot ett försäkringsobjekt. Situationen blir annorlunda vid saneringsinsatser i andra sammanhang t ex när samhällets miljövärden skall skyddas. En grundläggande princip i allt räddnings— och saneringsarbete bör vara att det inte skapas onormala vinstintressen för enskilda och för företag som erbjuds delta i ett arbete med restvärdeskydd, framhåller Svenska brandbefälets riksförbund.
Larmtjänst AB anser att räddningsledaren enligt överenskommelsen om restvärdeskydd i samband med brand mellan Svenska kommunförbundet och Försäkringsbranschens Service AB vid skadetillfället bör bedöma var räddningstjänsten slutar och saneringsskedet börjar. Enligt Larmtjänst har detta fungerat väl. Tvister om gränsdragningen har anmälts till Räddnings- kostnadsnämndenl i endast ett tiotal fall sedan nämndens tillkomst år 1976. Detta styrker enligt Larmtjänst att räddningsledaren i de flesta fall har gjort en riktig gränsdragning. Ordningen bör därför bibehållas.
Larmtjänst konstaterar att i de fall där räddningsledaren följt rekommen- dationen att kontakta Larmtjänst för initiering av restvärderäddning har igångsättningen av åtgärderna fungerat i stort sett klanderfritt. Det är dock Larmtjänsts uppfattning att räddningsledarna inte har följt rekommendatio- nen i tillräcklig omfattning. Larmtjänst anser därför att det är önskvärt med en skärpning av rekommendationen i riktning mot en skyldighet att kontakta Larmtjänst.
Svenska brandförsvarsföreningen framhåller att det fortsatta restvärdear- betet bör grundas på en utveckling av den nuvarande konstruktionen. Även om en vidareutveckling av restvärdeskyddet sker på nuvarande avtalsgrund, finns det enligt föreningen anledning för kommittén att närmare överväga de frågor som gäller övergången av ansvar från räddningsledare till någon representant för ägaren eller dennes försäkringsbolag.
Kommitténs bedömning och förslag
När en brand eller olyckshändelse har upphört och det inte längre finns någon risk för ytterligare skador eller för att inträffade skador förvärras skall räddningstjänsten avslutas. Det ankommer på räddningsledaren att avgöra när detta skall ske. Frågan om hur länge räddningstjänsten skall pågå är svår och har som kommittén redan konstaterat stor praktisk och ekonomisk betydelse. I allmänhet övergår de åtgärder som vidtas vid en olyckshändelse successivt från räddningstjänst till åtgärder för restvärdeskydd, sanering,
tillsyn av skadeplatsen, återställningsarbeten och bevakning för att hindra tex stölder.
För närvarande gäller att åtgärder som vid en olyckshändelse behöver vidtas för att hindra eller begränsa skador, och som bedöms kunna utföras eller som utförs av det hotade intressets ägare eller av någon som han eller hans försäkringsbolag anlitat, inte är räddningstjänst. Kommittén föreslår inte någon ändring i detta avseende. Denna gränsdragning mellan samhällets och enskildas skyldigheter bör också vara en utgångspunkt för överväganden om vem som skall svara för åtgärder som restvärdeskydd, sanering, återställning, tillsyn och bevakning på en skadeplats.
När det först gäller situationen där brandsläckning eller annat räddnings- arbete pågår blir det ofta aktuellt med åtgärder för restvärdeskydd. Åtgärder kan behöva vidtas som förhindrar eller begränsar skador på egendom som kan uppstå eller har uppstått till följd av räddningsarbetet. Det kan också gälla åtgärder som kvarstår när räddningsinsatsen har avslutats.
Det vanligaste fallet är att det vid bränder uppstår skador på grund av släckningsarbetet. Åtgärder som vidtas för att hindra att egendom skadas vid brandsläckning kan innebära att någon transporterar bort egendomen eller täcker över den. Ibland är det också nödvändigt att suga upp släckvatten. I mån av tid och resurser brukar den kommunala räddningstjänsten vidta sådana åtgärder. Verksamheten har uppfattats som ett led i räddningen av egendom i samband med brand och anses åvila den kommunala räddnings- tjänsten. Det skall framhållas att överenskommelsen mellan Försäkrings- branschens Service AB och Svenska kommunförbundet om restvärdeskydd i samband med brand inte avser sådana åtgärder.
Numera medför emellertid bränder och släckningsarbetet vid bränder, särskilt i industrier, ofta skador som det krävs särskild teknik och utrustning för att ägaren skall komma till rätta med. Även vid andra olyckshändelser kan det bli aktuellt med åtgärder för ett tekniskt krävande restvärdeskydd. Genom den organisation som håller på att byggas upp kan åtgärderna sättas in tidigt, ofta samtidigt med pågående släckningsinsats eller annat räddnings- arbete.
I Gävle, Göteborgs, Helsingborgs, Motala, Norrköpings, Skövde och Uppsala kommuner pågår sedan en tid tillbaka en försöksverksamhet med restvärdeskydd. Verksamheten går ut på att heltidsanställd tjänstgöringsfri personal tas i anspråk för restvärdeskydd och att arbetet påbörjas i det närmaste samtidigt med räddningstjänsten. Räddningsledaren har av försäk- ringsbolagen bemyndigats att besluta om ”restvärdestyrkans” ingripande. I nästan samtliga de berörda länen har styrkan möjligheter att vidta åtgärder även inom andra kommuner i länet.
Den organisation som har utvecklats för restvärderäddning innebär att åtgärderna inte är räddningstjänst, eftersom de vidtas av någon som försäkringsbolaget anlitar på uppdrag av ägaren. Även när restvärdestyrkan består av tjänstgöringsfri räddningspersonal går det att tillämpa samma resonemang. Som har framgått föreslår inte kommittén någon ändringi detta avseende. Genom den beskrivna ordningen — och genom samarbetet mellan Larmtjänst AB, försäkringsbolagen och Svenska kommunförbundet — säkerställs att den som representerar ägaren till den hotade eller skadade egendomen får tillfälle att på ett tidigt stadium vidta åtgärder för
restvärdeskydd. Kommittén anser det angeläget att den redovisade försöks- verksamheten så snart som möjligt kan läggas till grund för en effektiv organisation av restvärdeverksamheten som täcker hela landet.
Det är som har framhållits svårt att dra en gräns mellan räddningstjänst och olika åtgärder som behöver vidtas efter räddningstjänsten. Detta gäller särskilt sanering, dvs rengöring efter utflöden av olja eller kemikalier. Som det sägs i förarbetena till brandlagen är det knappast möjligt att genom allmänna uttalanden närmare belysa var denna gräns går. Samtidigt uttalades att försiktighetsskäl ofta talar för att räddningstjänstens arbete bör pågå någon tid efter det att risken för ytterligare skador sannolikt är undanröjd. Det har visat sig att räddningstjänstens personal många gånger efter ett räddningsarbete utfört bl a saneringsarbeten. Räddningskostnadsnämndens utlåtanden — av vilka de flesta har rört frågan om hur långt räddningstjänst i lagens mening har utförts — ger en viss vägledning för dessa bedömning- ar.
Ett motiv för att inte ålägga räddningsorganen att utföra arbeten efter räddningsinsatsen har varit att detta under en längre tid skulle komma att binda personal och materiel på samma skadeplats och därigenom allvarligt äventyra räddningstjänstens beredskap. Detta motiv har fortfarande bär— kraft. Enligt kommitténs mening finns det inte tillräckliga skäl för att ålägga räddningsorganen att efter de primära räddningsinsatserna svara för åtgärder som avser restvärdeskydd eller sanering. Som har framgått håller det på att byggas upp en särskild organisation för restvärdeskydd. Även på sanerings- området finns det entreprenörer som åtar sig att utföra erforderliga arbeten. När risken för skador är helt undanröjd bör ägaren eller innehavaren liksom hittills ha ansvaret för att sådana åtgärder blir utförda.
Även med en väl fungerande organisation för främst restvärdeskydd kan det däremot fordras åtgärder för att ägaren eller innehavaren så långt möjligt skall bli informerad om vilka åtgärder som det ankommer på honom att vidta. Den av kommittén i principbetänkandet framförda tanken om en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till någon som ser till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda har mottagits positivt av de flesta remissinstanserna. För sådana fall där restvärderäddning eller sanering inte har kommit igång föreslår kommittén en regel som innebär att räddningsle- daren, när åtgärder för räddningstjänst inte längre behövs, om möjligt skall underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgär- derna har avsett om behovet av åtgärder för restvärdeskydd och sanering efter räddningstjänstens arbete. När det gäller sanering vill kommittén peka på att åtgärderna ofta faller under kommunens allmänna ansvar för miljön i kommunen.
Som tidigare har framhållits kan det efter bränder och andra olyckshän- delser utom restvärdeskydd och sanering behöva ske också tillsyn, återställ- ning o'ch bevakning. En ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, upplag eller annan anläggning skall enligt brandlagen svara för tillsyn efter en brand eller annan olyckshändelse. Bestämmelsen avser det fallet att risken för ytterligare skador inte helt kan uteslutas men ändå är så liten att räddningsledaren bedömer att ett fortsatt räddningsarbete inte är motiverat. Kommittén föreslår en skyldighet med motsvarande innehåll i den nya lagen om samhällets räddningstjänst. Åtgärder för återställning, dvs röjning och
städning på en skadeplats, kan behöva ske omedelbart, så att ägaren eller innehavaren av en anläggning kan återuppta sin verksamhet. Även sådan bevakning på en skadeplats som polisen har det primära ansvaret för bör så snart som möjligt övertas av den enskilde. Den underrättelseskyldighet som enligt vad ovan föreslagits bör åvila räddningsledaren när det gäller åtgärder för restvärdeskydd och sanering skall enligt kommitténs förslag följaktligen också avse behovet av tillsyn, återställning och bevakning.
7 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten
7.1. Riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens organisation
De huvudprinciper som kommittén anser skall ligga till grund för övervä- gandena om räddningstjänstens organisation på olika nivåer är
(1) Decentraliserat ansvar hos lokala enheter; (2) Effektiv samordning mellan olika organ inom en och samma räddnings- tjänstform och mellan olika räddningstjänstformer; (3) Tillsyn över verksamheten i former som främjar samordningen mellan myndigheter på olika nivåer i organisationen och mellan olika slag av räddningstjänst.
Tyngdpunkten i räddningstjänsten skall ligga på lokal nivå, framhöll kommittén redan i principbetänkandet. En regional och central funktion fordras främst för samordning av verksamheten. Remissinstanserna har i allmänhet instämt i uppfattningen att räddningstjänsten behöver en organi- sation med ett decentraliserat ansvar. God kännedom om de lokala förhållandena är viktig både i planeringen av verksamheten och vid genomförandet av räddningsinsatserna. Planeringen syftar till att visa bl a vilka resurser räddningstjänstorganen kan komma att behöva. Bedömningen av riskerna och avvägningen mellan räddningstjänstens och andra verksam- heters behov vid fördelningen av samhällets resurser sker som regel bäst på lokal nivå.
Det decentraliserade ansvaret är nödvändigt för att räddningsorganen skall kunna arbeta effektivt vid framför allt de många begränsade insatserna inom olika slag av räddningstjänst. Att vardagsrutinerna fungerar fordras emellertid också vid olyckor som kräver mycket omfattande räddningsinsat- ser, om samarbetet mellan de operativa enheterna skall ge ett gott resultat. Ett samarbete kan i sådana fall vara nödvändigt både inom en räddnings- tjänstform — tex mellan kommunala räddningsorgan på olika orter — och mellan skilda räddningstjänstformer. Som exempel på det senare vill kommittén peka på att flyg- eller sjöräddningens organ ofta behöver samverka med den kommunala räddningstjänstens styrkor.
En förbättrad organisation för samverkan både mellan olika räddningsor- gan och mellan räddningsorganen och andra som deltar med resurser är, som kommittén framhöll i principbetänkandet, det främsta sättet att utan ökade anslag till olika myndigheter göra räddningstjänsten effektivare. En utökad
samverkan innebär att räddningstjänsten i större utsträckning än för närvarande får möjligheter att mobilisera de personella resurser och materiella resurser som finns i samhället och som är lämpliga för räddnings- tjänst. Denna princip har fått ett mycket starkt stöd hos de remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs tidigare betänkande.
De olika samhällsorgan som har resurser lämpliga för räddningstjänst bör vara skyldiga att medverka i räddningsinsatserna i hela den utsträckning som behövs i de enskilda fallen och som de har möjligheter till. En god planering av samarbetet är en förutsättning för att denna samverkan skall fungera och efter hand kunna förbättras. Samhällsorgan som har det operativa och administrativa ansvaret för olika slag av statlig räddningstjänst kan vidare få samordningsfunktioner som ger dessa organ en bättre överblick över de samlade resurserna. Det fordras också att något organ har ett övergripande ansvar för planering, utbildning och utvecklingsarbete som syftar till att underlätta samordningen inom räddningstjänsten i dess helhet.
Räddningstjänsten är en mycket viktig samhällsuppgift. Kommittén anser från den utgångspunkten att ansvaret för genomförandet av verksamheten i princip skall ligga på samhällets egna organ. När speciella skäl föreligger skall samhället enligt kommitténs förslag emellertid kunna ålägga företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet att hålla en viss egen skyddsorganisa- tion. Sådana resurser med personal och utrustning kan vara en mycket betydelsefull förstärkning av den kommunala räddningstjänsten vid olyckor både inom och utanför företagens anläggningar. Kommittén förutsätter att det i sådana fall sker ett nära samarbete mellan företagen och samhällets räddningsorgan. Även i vissa andra fall bör räddningsorganen när särskilda skäl föreligger kunna anlita enskilda företags resurser för speciella uppgifter inom räddningstjänsten, t ex i samband med bekämpning av olja eller kemikalier.
Ett decentraliserat ansvar för räddningstjänsten fordrar enligt kommitténs mening någon form av statlig tillsyn som främjar likformigheten i systemet. Den är angelägen för att samhället skall kunna ge människor en grundtrygg- het mot olyckor oavsett var de bor eller arbetar. Likformighet i organisation, arbetssätt och resurser för räddningsorgan av varierande slag, i skilda områden och med olika huvudmän behövs också för att samarbetet mellan - räddningsorganen skall fungera bra.
Inom de myndigheter som har uppgifter i den statliga räddningstjänsten finns styrmedel för att de centrala organen skall kunna påverka den egna regionala och lokala organisationen så att olika enheter i verksamheten kan samarbeta. Den lokala organisationen kan normalt också styras av den regionala. Förutsättningarna för en påverkan från ett centralt organ är annorlunda när det gäller kommunernas ansvar för räddningstjänsten. Samma sak gäller landstingskommunerna och deras ansvar för sjuktransport- verksamheten. Kommuner och landstingskommuner skall så långt möjligt själva besluta om sina angelägenheter. Statsmakterna har relativt nyligen fastställt riktlinjer för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati. Riktlinjerna syftar till att begränsa möjligheterna till statlig tillsyn av kommunal verksamhet. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att finna ett system som gör att staten utan en onödig detaljgranskning kan se till att kommuner och landstingskommuner genom en effektiv organisation ger
människor den trygghet som är avsikten med räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten.
7.2. Den kommunala räddningstjänstens lokala orga- nisation
7.2.1. Huvudlinjer i organisationen
Genom att utveckla den kommunala räddningstjänsten är det möjligt för samhället att tillgodogöra sig fördelarna med ett decentraliserat ansvar för räddningsinsatserna. Enligt kommitténs överväganden i principbetänkandet är möjligheterna till en lokalt förankrad organisation ett starkt motiv för att behålla det kommunala huvudmannaskapet för denna del av räddningstjän- sten.
Det nuvarande nätet av stationer för heltids- och deltidsbrandkårerna och för brandvärnen kan på flera hålla komma att förändras genom en utvecklad samverkan mellan kommunerna. Lokala svårigheter att rekrytera deltids- personal — sådana svårigheter kan uppstå efter nedläggningar av industrifö- retag som starkt dominerar sysselsättningen på en ort- kan också komma att påverka lokaliseringen av resurserna.
Kommittén bedömer emellertid att det geografiska mönstret i den kommunala räddningstjänsten i stort kommer att kunna hållas intakt. Det innebär att många deltidsanställda med god lokalkännedom på framför allt mindre orter även i fortsättningen kommer att komplettera heltidspersona- len på större orter. Utbildning och utrustning kommer att kunna anpassas till de speciella riskerna för olyckor på den egna orten och till möjligheterna att lokalt eller regionalt få förstärkningar.
Behovet av en lokal förankring innebär slutligen att kommunens förtroendevalda bör ha ett betydande inflytande över verksamhetens planering och organisation.
7.2.2. Regionindelningen Kommitténs tidigare överväganden
Kommittén anser som har framhållits att möjligheterna till anpassning efter lokala förhållanden är en styrka i den kommunala räddningstjänstens organisation. Som kommittén betonade i principbetänkandet är det emel- lertid angeläget med ett system som stimulerar kommunerna att samverka med varandra i räddningstjänsten. Som ett led i förbättringen av detta samarbete föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregio- ner.
För att systemet skulle få stadga föreslog kommittén att regionindelningen skulle fastställas av regeringen eller av den myndighet som regeringen utser. Arbetet med utformningen av regionerna skulle däremot i allt väsentligt ske i länen — genom ett nära samarbete mellan kommunerna och länsstyrelsen. Kommunerna skulle själva därefter besluta om den omfattning som samarbetet skulle ha och om tidpunkten för genomförandet.
Som en följd av den planerade kommunanknutna civilförsvarsverksamhe- ten kommer en indelning som sannolikt i hög grad motsvarar de nuvarande civilförsvarsområdena att fastställas för de 5 k kommungränsövergripande civilförsvarsåtgärderna. Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet är det angeläget att samarbetsregionerna blir desamma i fred och krig. Skillnader i planläggning och bemanning mellan dessa båda situationer minskar den totala räddningseffektiviteten. Civilförsvarets samarbetsområ- den kommer att fastställas av statliga organ. Allt talar för att avgränsningen av dessa kommer att prägla den regionindelning som behövs för fredsrädd— ningstjänsten. Den föreslagna statliga fastställelsen av räddningsregioner för samverkan i fred skulle säkerställa att även fredsräddningstjänstens krav på regionindelningen blev tillgodosedda, ansåg kommittén.
Många remissinstanser hari sina yttranden över betänkandet uttalat sig för en utvecklad samverkan och för systemet med en statligt antagen regionin- delning. Det gäller bl a de länsstyrelser och centrala statliga myndigheter som har yttrat sig, ett antal kommuner och de fackliga organisationerna. Svenska kommunförbundet och flera kommuner stöder förslaget om ett ökat samarbete men vänder sig mot att gränserna skall fastställas av ett statligt organ. Kommunförbundet vill medverka till att en regionindelning kommer till stånd helt i kommunernas regi genom förbundets länsavdelningar.
Svenska kommunförbundets uppdrag till länsavdelningarna
Svenska kommunförbundet har sedan resmissyttrandet avgavs uppmanat sina länsavdelningar att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det senast den 1 juli 1984 föreligger en rikstäckande regionindelning för kommunal samverkan i räddningstjänsten. Regionavgränsningen skall skapa den grundläggande förutsättningen för en utveckling av samarbetet. Avsikten är att möjligheterna till en samverkan i nästa steg skall utredas inom de olika regionerna och erfarenheterna av det utökade samarbetet efter hand kunna spridas till andra regioner. Kommunförbundet bedömer att den avvägning mellan fredsräddningstjänstens och krigsräddningstjänstens behov som är nödvändig skall ske i samband med regionindelningen.
En lägesrapport som kommunförbundets räddningstjänstsektion utarbe- tade i september 1983 visar att det hittills genomförda arbetet i de allra flesta länen har resulterat i förslag till samarbetsregioner som kommunerna i mycket stor utsträckning ställer sig bakom. Även länsstyrelserna har i allmänhet deltagit i arbetet och stöder förslagen. I flertalet län kommer regionindelningen sannolikt i god tid före den 1 juli 1984 att vara fastställd genom beslut i de olika kommunerna. Även på några håll där avgränsningen för närvarande möter problem bedöms det vara möjligt att nå samstämmig— het inom den utsatta tiden. Svårigheter med indelningen föreligger så långt nu kan förutses endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län — framför allt gäller det områdena närmast Malmö och Göteborg. I båda dessa områden bedöms det för närvarande vara ovisst om kommunerna kommer att kunna träffa överenskommelser om regioner som kan utgöra en bas för ett fungerande samarbete. Det förhållandet att det på några håll i landet framstår som naturligt att organisera ett samarbete också mellan kommuner
Kommunerna i KARLSTADS RÄDDNINGSREGION överväger att specialisera kunnande och tek- niska resurser vid sidan om grundskyddet. Enligt ett preliminärt förslag skall räddningstjänsten i Ham- marö kommun särskilt ägna sig åt skyddet vid olyckor med farligt gods, Grums kommun åt räddnings- åtgärder till sjöss, Kils kommun åt räddningstjänst vid tågolyckor och Forshaga kommun år skogs- brandbekämpning. Karlstads kommuns uppgift blir att samordna och att hålla basresurser inom regionen.
Räddningstjänstens arbete ford rar ofta specialresurser. Det
Samarbete mellan polis, ambulans, läkare och kommunala räddningsorgan är vanligt [ räddningstjänsten — som här vid en trafikolycka intill Brahehus, på riksväg E 4 norr om Gränna.
Snöovädren i Skåne vin- tern ] 978/ 79 visade att det behövs en planering för samhällets insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktio- ner.
i olika län kan enligt lägesrapporten medföra problem med hänsyn till samordningen mellan civilförsvaret och fredsräddningstjänsten.
Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Enligt kommitténs mening ligger det ett stort värde i att staten och kommunerna blir eniga om förfarandet i samband med avgränsningen av regionerna och om principerna för samarbetets syfte och innehåll. Kommit— tén kan mot den bakgrunden ansluta sig till uppfattningen att regionindel- ningen för fredsräddningstjänsten skall utformas och avgränsningen slutligt också avgöras av kommunerna själva. Remissyttrandena över principbetän- kandet från många kommuner och den diskussion om samverkan som för närvarande pågår i olika delar av landet visar att det finns underlag för en optimistisk bedömning av regiontänkandet och av den utökade samverkan mellan kommuner samt mellan kommunala och statliga räddningsorgan som regionindelningen syftar till. Kommittén anser att det finns skäl för statsmakterna att i dessa avseenden ha stora förväntningar på kommuner- na.
Även med en i stora drag positiv bedömning av regionsamarbetets utveckling kommer det emellertid att föreligga problem med avgränsningen på en del håll. För samordningen av planeringen för freds- och krigsrädd- ningstjänsten är det särskilt viktigt att arbetet med regionindelningen kommer att ske inom den av kommunförbundet föreslagna tidsramen. För de sannolikt enstaka områden där resultatet dröjer eller där övervägandena leder till en från olika utgångspunkter klart olämplig avgränsning anser kommittén att regeringen skall ha möjligheter att fastställa räddningsregioner. Kommittén anser att detta bör ske när det är uppenbart att en regionindel— ning annars inte kommer till stånd — eller när de berörda kommunerna genom den indelning som har beslutats inte i tillräcklig grad tillvaratar möjligheterna till samarbete. En annan grund för det statliga ingripandet bör kunna vara att den på frivillig grund uppnådda regionavgränsningen i ett område i hög grad bedöms försvåra samordningen mellan kommunal och statlig räddnings- tjänst.
Kommittén föreslår att länsstyrelserna får till uppgift att följa kommuner- nas arbete med regionindelningen i länen. En länsstyrelse skall efter samråd med det centrala räddningstjänstverket kunna begära att regeringen prövar indelningsfrågan i de fall där detta är angeläget för utvecklingen av samarbetet mellan kommunerna eller mellan berörda kommuner och statliga räddningsorgan. En bestämmelse som ger länsstyrelserna och regeringen befogenheter att ingripa i arbetet med regionavgränsningen har införts i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst.
Ett av problemen i arbetet med avgränsningen av räddningsregionerna gäller, som har framgått, samarbetet mellan kommunerna över en länsgräns. Kommittén har i principbetänkandet framhållit att regioner i undantagsfall bör få omfatta kommuner från olika län. Att kommittén har önskat inskränka möjligheterna till dessa undantagsfall beror på att regionerna, som har framhållits, bör vara desamma för civilförsvaret och räddningstjänsten i fred och att ett samarbete över länsgränser i hög grad komplicerar organisationen för civilförsvarets del.
Kommunförbundets lägesrapport visar att det i allmänhet finns mycket goda förutsättningar för att regionerna skall bli lika för verksamheten i fred och krig. Problem av större betydelse i det här sammanhanget föreligger i stort sett endast vid länsgränserna. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte rimligt att bryta sönder ett kommunalt samarbete över länsgräns som redan förekommer inom fredsräddningstjänsten och som fungerar väl. Ale och Kungälvs kommuner är ett exempel på kommuner med en sådan fungerande samverkan — Gävle och Älvkarleby kommuner ett annat. Kommittén bedömer det angeläget ekonomiskt sett och för rädd- ningstjänstens effektivitet att ett samarbete i några fall kan ske också mellan kommuner i två olika län. Om det från civilförsvarssynpunkt inte är möjligt att i den kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten arbeta över länsgränser föreslår kommittén att fredsräddningstjänstens regioner i ett fåtal områden där det finns särskilda skäl skall kunna avvika från civilförsvarsre— gionerna. Kommittén bedömer att möjligheterna till ett rationellt samarbete ifred väger tyngre än behovet att ha en för freds- och krigsorganisationen helt gemensam regionindelning. Kommitténs förslag innebär en viss dubblering av planeringen i dessa områden. Kostnaderna för detta blir emellertid mycket begränsade och vägs upp av de ekonomiska fördelarna för fredsräddningstjänsten av att detta redan påbörjade samarbete kan bibehål- las och om möjligt utvecklas vidare.
7.2.3. Vad skall samarbetet innehålla?
Det innehåll som en utvecklad samverkan mellan kommuner i räddnings- tjänsten skulle kunna få har kommittén relativt ingående behandlat i principbetänkandet. Principerna illustrerades med exempel från tre samar- betsregioner i Stockholms, Örebro respektive Västerbottens län. Efter arbetet med avgränsningen av regionerna fordras det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjligheter måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. Statliga organ kan bidra till den utveckling som eftersträvas genom att visa på olika vägar till ett ökat samarbete.
En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation, framhöll kommittén vidare i principbetänkandet. I områden där förutsättningar med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunernas räddningsorgan att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter.
Den samverkan i enklare former som det i andra fall är möjligt för två eller flera kommuner att skapa bör i allt väsentligt avse resurser eller arbetsupp- gifter ur följande katalog:
(1) Personal för administrativ ledning — Räddningschef — Vice räddningschef(er) — Övrig ledningspersonal
(2) Operativ ledning och styrkor i beredskap — Befälsfunktion med ett gemensamt uppgiftsförråd (ledningscentral)
— Sambandsorganisation — Utryckande styrka för första insats — Reservstyrka
(3) Inköp och underhåll av materiel — Specialfordon (t ex kranbil och ledningsbuss) — Båtar — Brandslang — Olje- och kemskyddsutrustning — Sambandsutrustning — Sjukvårdsmateriel för transporter av skadade och sjuka i terrängen — Annan teknisk utrustning (bl a för räddningstjänsten i krig)
(4) Utbildning och övningar — Uppläggning av verksamheten — Utrustning — Övningsplatser — Ledning av utbildning och övningar (5) Planering — Uppläggning av planeringen — Genomförande
(6) Förebyggande åtgärder — Uppläggning av verksamheten — Genomförande
(7) Övriga åtgärder — Rekrytering av personal — Intern och extern information
Genom ett utvecklat räddningstjänstsamarbete enligt kommitténs förslag bör det vidare bli möjligt för alla kommuner i landet att få tillgång till brandingenjörsutbildad personal i den administrativa och operativa ledning- en för räddningstjänsten. Särskilt för planering av verksamheten och för utbildning och förebyggande åtgärder kommer denna utökade kompetens att kunna få stor betydelse, framhöll kommittén redan i det tidigare betänkan- det.
Kommittén kallar ett samarbete inom enskilda regioner — framför allt insatser med utryckande styrkor — för primärsamverkan. Andra former av samverkan, tex planläggning, förebyggande åtgärder, inköp och adminis- tration, kommer kommunerna sannolikt i en del fall att kunna organisera både effektivare och ekonomiskt fördelaktigare i förhållandevis stora områden, omfattande flera regioner. Det finns mot denna bakgrund ett utrymme också för en sekundärsamverkan mellan kommuner i olika regioner där en primärsamverkan har vuxit fram. Denna sekundärsamverkan kommer framför allt att kunna omfatta de ovan redovisade uppgifterna som inte ingår i utryckningstjänsten. Kommittén vill understryka att det är viktigt med flexibilitet i övervägandena om samarbetets innehåll — att kommunerna för olika samverkansuppgifter finner skilda former för samarbete på olika regionala nivåer när detta behövs.
Kommittén vill framhålla att det i områdena vid riksgränsen — tex i
1 I betänkandet (Ds C 1983:15) Kommunalför- bund har föreslagits en organisatoriskt sett en- klare variant av kommu- nalförbund än den nuva- rande. Förslaget syftar till att kommunerna i forsättningen också skall kunna bilda kommunal- förbund som har endast ett beslutande och verk- ställande organ, en för- bundsdirektion.
Öresunds-området, norra Bohuslän, Dalsland, Värmland, Jämtland och Tornedalen — kan vara naturligt att söka samarbete med kommuner i de andra nordiska länderna.
7.2.4. Organisatoriska former för samordningen
När det gäller formerna för samordning av räddningstjänsten i regionerna förklarade kommittén i principbetänkandet att det oavsett samarbetets omfattning kommer att fordras något slag av organisation för de förtroen- devalda från samverkande kommuner som på politisk nivå reglerar det samarbete som skall bedrivas. En sådan organisation kan bestå av en enkel samarbetsgrupp med uppgift att tex stämma av i budgetarbetet mellan de berörda kommunerna. Samverkan kan också organiseras i ett kommunal- förbund med egna beslutande och förvaltande organ.l
Oberoende av om samarbetet sker i en helt gemensam organisation eller inte, är det nödvändigt att det i varje region för primärsamverkan etableras någon form av samordning i den administrativa ledningen av räddningstjän- sten. Som kommittén konstaterade i det tidigare betänkandet kan en sådan samordning organiseras genom att
(1) Räddningschefen (ev också en eller flera vice räddningschefer) är gemensam för kommunerna i regionen;
(2) Räddningscheferna i de olika kommunerna bildar en lednings— eller samordningsgrupp.
För närvarande tjänstgör flera brandchefer (räddningschefer) i landet inom två kommuner med i övrigt skilda räddningstjänstorgan. En sådan lösning, som alltså motsvarar det första alternativet, är administrativt enkel. Brandchefen har samma befogenheter i båda kommunerna och kan förbereda eller fatta de beslut som fordras i planläggningen och i det förebyggande arbetet för att resurserna i regionen skall kunna tillvaratas på ett så effektivt sätt som möjligt. Möjligheter finns bl a att specialisera arbetsuppgifterna för den övriga ledningspersonalen och att planera användningen av lokaler och materiel så att uppgifterna fördelas mellan de olika kommunerna på ett sätt som gagnar både ekonomin och effektiviteten i verksamheten.
Idet andra alternativet, som innebär ett kollektivt samordningsansvar, är det administrativt sett svårare att utveckla och organisera samarbetet än om kommunerna utser en person att leda verksamheten. Personalpolitiska och andra skäl kan emellertid tala för en samordningsgrupp. Även en sådan grupp kan enligt kommitténs mening få betydelse för strävandena att göra planläggningen och det förebyggande arbetet effektivare. Genom en samordnad planläggning blir det möjligt att för räddningstjänstinsatser gemensamt använda personalen och därmed att till en del specialisera den. Kommittén anser det naturligt att räddningschefen i den kommun inom en region som har de största resurserna utses att leda gruppens arbete.
När det sedan gäller det operativa arbetet i räddningstjänsten inom regionen skall varje räddningschef liksom för närvarande ha ansvaret för insatserna inom sin egen kommun. Kommunerna skall emellertid på initiativ
av samordningsgruppen kunna avtala om att en av regionens räddningschefer i situationer som kräver samlade insatser i regionen skall leda och samordna räddningsinsatserna. Normalt kommer ledningen däremot att ligga på personal i den kommun där olyckan har inträffat. Enligt kommitténs mening bör kommunerna välja den form av adminstrativ och operativ samordning som är mest lämplig med hänsyn till förhållandena i respektive samarbets— regioner.
l situationer när det fordras en samordning av räddningsarbetet i ett större område har länsstyrelsen möjligheter att överta ledningen och utse en räddningsledare. Länsstyrelsens ingripande kan behöva ske vid insatser i samband med olyckor som berör flera räddningsregioner. För att underlätta och förenkla det statliga regionala räddningsorganets ställningstaganden i sådana situationer anser kommittén att länsstyrelsen även utan att formellt överta ledningen skall kunna utse räddningsledare. Länsstyrelsens överta- gande kan därmed begränsas till de speciella händelser med mycket omfattande verkningar som kräver också annat slag av samordning än som räddningsledaren kan svara för.
Eftersom samarbetsregionerna, som kommittén anser, skall vara desam- ma i fred och krig blir samordningsgruppens uppgifter också i huvudsak lika i de båda situationerna. Sannolikt kommer krigssituationens ökade krav emellertid att fordra ett större ansvar för den regionledning som eventuellt har blivit utsedd att i fred i vissa lägen samordna de operativa räddnings- tjänstinsatserna. Beslut måste kunna fattas som blir bindande för de berörda kommunerna. Detta bedöms inte kunna ske inom ramen för den nuvarande kommunallagstiftningen. Formerna för regionledningens beslut i krig har behandlats av provplanläggningskommittén (Fö 1982204) — civilförsvaret och kommunerna (Pro CK) mot bakgrund av den genomförda provplanläggning- en för den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten1. Ytterligare över- väganden kommer att ske i arbetet inom utredningen (Kn 1982104) för översyn av den kommunala beslutsprocessen m in under beredskap och krig.
Kommittén vill slutligen framhålla att förberedelser skall ske också för den samverkan mellan den kommunala räddningstjänsten och övriga, som regel statliga organ som deltar med sina resurser i räddningstjänsten. De riktlinjer för samverkan som föreslås i detta betänkande bör antas av statsmakterna som underlag för de statliga och kommunala myndigheternas gemensamma arbete. Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitten om räddnings- tjänstens organisation på länsnivå och på central nivå i detta kapitel och i de följande kapitlen med överväganden om olika former av statlig räddnings- tjänst och om medverkan från de organ som på olika sätt biträder den kommunala och statliga räddningstjänsten.
1 Resultatet av Pro CKs arbete har redovisats i betänkandet (Ds Fö 1983:10) Kommunerna och Civilförsvaret, Led- ning och planläggning på lokal nivå.
1 Resultaten av kartlägg- ningen redovisas i prin- ciptänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst.
7.3. Dimensionering av den kommunala räddnings- tjänstens personella resurser
7.3.l Kommitténs synpunkter på nuläge och utvecklings- tendenser
Den kommunala räddningstjänsten fungerar i allmänhet bra, framhöll kommittén i sitt tidigare betänkande. i lägen när räddningstjänststyrkoma skall bekämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, tex brandskador i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Många av de anställda känner emellertid en osäkerhet inför flera andra slag av olyckor, framför allt sådana som sker sällan. Orsaker, förlopp och verkningar gåri dessa fall ofta inte att förutse— det gäller vidt ex olyckor med kemikalier eller andra farliga ämnen. Stora oljeutflöden och omfattande skogsbränder kan det också vara svårt för räddningsorganen att bekämpa effektivt. Trots bristerna upplever en mycket stor del av de anställda i räddningstjänsten att de gör ett bra arbete. Det är ovanligt med kritik mot verksamheten från allmänheten och massmedia.
Kommittén pekade vidare i principbetänkandet på att skillnader i riskerna och i de ekonomiska resurserna har lett till stora olikheter i räddningstjän- stens omfattning och organisation mellan kommuner av olika storlek. Anpassningen till de varierande lokala behoven har emellertid medfört skillnader i omfattningen av räddningstjänstens personella och materiella resurser också mellan de till folkmängden mindre kommunerna. Olyckorna varierar lokalt i antal och svårighetsgrad. Olikheter förekommer till en del också i kommunernas bedömningar av vilka risker som föreligger och vilka olycksförlopp som skall kunna bekämpas effektivt. Som har framgått av redovisningen i principbetänkandet orsakar dessa olikheter en betydande spännvidd i kostnaderna per invånare för räddningstjänsten mellan olika kommuner. Sådana ojämnheter i kostnaderna mellan kommuner förekom- mer också inom andra kommunala områden, även de som i likhet med räddningstjänsten är specialreglerade.
Enligt den kartläggning av den kommunala räddningstjänstens resurser som kommittén genomförde våren 19801 hade kommunerna knappt 4 500 heltidsanställda brandmän och brandbefäl. Antalet deltidsanställda brand- män och brandbefäl uppgick samtidigt till något mer än 13 200. Den kommunala räddningstjänstperscnalen har sedan tidpunkten för kartlägg- ningen utökats inom det hundratal kommuner som har styrkor baserade på heltidsanställda. För att senast den 1 januari 1982 kunna genomföra den avtalade arbetstidsförkortningen för heltidsanställd personal skulle kom- munerna enligt gjorda beräkningar ha behövt utvidga sin räddningsorgani- sation med totalt omkring 1 000 brandmän och brandbefäl eller drygt 20 %. Nyanställningarna bedömdes i många kommuner medföra väsentligt stigan- de kostnader för räddningstjänsten. Genom rationaliseringar i organisatio- nen kunde beredskapen på flera håll emellertid reduceras med någon eller några man och utökningen uppgick i praktiken till sammanlagt ca 700 brandmän och befäl. Under senare år har även beredskapen med deltidsan- ställd räddningspersonal minskat i många kommuner. Sådana rationalise— ringsåtgärder har i några fall inneburit att kommunerna helt avvecklat
brandstationer med beredskap för deltidsanställda brandmän och befäl.
En effektiv räddningstjänst fordrar en organisation som begränsar insatstiderna. Den kommunala räddningstjänstens styrkor måste vara spridda på ett sådant sätt och personalen ha en sådan beredskap att styrkorna hinner fram till skyddsobjekten och kan påbörja insatserna inom de tider som statens brandnämnd för närvarande rekommenderar för olika slag av bebyggelse. Samtidigt är det nödvändigt att den första insatsen sker med så stora styrkor att det finns praktiska möjligheter att vid de vanligast förekommande olyckorna rädda människor, egendom och miljö. Styrkorna måste vidare ha den utbildning som i allmänhet fordras för insatser vid olika typer av olyckor.
Kraven på framför allt storlek och insatstider syftar i första hand till att styrkorna skall kunna rädda liv, vilket alltid har varit räddningstjänstens främsta uppgift. Styrkorna skall också kunna ingripa för att begränsa skador på egendom och i miljön — i den utsträckning som är rimligt med hänsyn till beredskapens omfattning. Det har länge varit accepterat att den personal som skall finnas tillgänglig omedelbart vid larm inte dimensioneras efter behoven av första insats vid mycket stora industribränder eller andra omfattande olyckor. Styrkorna måste däremot vara så dimensionerade att räddningstjänstens anställda, för de insatser som kommunen begär av dem, inte behöver ta onödiga risker i arbetet.
Kommittén bedömer att storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap — med den nuvarande standarden på räddningstjänstens tekniska utrustning och de förebyggande åtgärderna — i allmänhet ligger på en rimlig nivå. Möjligheter till rationaliseringar som kan leda till minskningar i styrkorna kommer sannolikt även i fortsättningen att föreligga i en del kommuner. Men resurserna kommer också att behöva kompletteras, t ex på orter där det redan nu brister. Förstärkningar kan även bli nödvändiga där riskerna för olyckor regionalt eller lokalt kommer att öka.
Förutsättningarna för att bygga ut den kommunala verksamheten kommer emellertid att under de närmaste åren vara mycket begränsade ekonomiskt sett. Det kan mot den bakgrunden bli svårt att utöka beredskapen inom räddningstjänsten. På många håll bör en utveckling däremot kunna ske genom samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av övriga resurser i samhället som förstärker de egna insatserna, tex industribrand- kårerna, de militära förbandens räddningsresurser och vapenfria tjänste- pliktiga som utbildas för räddningstjänst. Som närmare framgår av överväg- anenai kapitel ]] föreslår kommittén att möjligheterna för den kommunala räddningstjänsten att använda andra personella resurser än de egna skall förbättras. I enstaka fall där styrkorna även med dessa förbättringar inte bedöms räcka till bör det efter avvägningar mellan olika behov i den kommunala verksamheten vara möjligt att i viss utsträckning utöka organisationen och höja beredskapen.
Behovet av att förstärka den kommunala räddningstjänstens personella resurser får bedömas med hänsyn till den utveckling av tekniken för skadebekämpningen som pågår. Även den minskning av antalet olyckor och deras verkningar som kan bli resultatet av förbättringarna i den förebyggan- de verksamheten påverkar självfallet bedömningen av räddningsstyrkornas storlek. Avvägningen mellan de förebyggande åtgärderna och storleken på
1 Statens brandinspek- tion. Anvisningar för beräkning av vaktstyrkas och beredskapsstyrkas storlek i medelstora och större tätorter med grupp I-bebyggelse (Meddelande 19657).
den beredskap som skadebekämpningen fordrar bör enligt kommitténs mening ske på ett mer systematiskt sätt än som hittills i allmänhet har varit fallet. Genom sådana avvägningar bör det efter hand bli möjligt att mer allmänt förbättra det förebyggande arbetet mot olyckor.
Principerna för den kommunala räddningstjänstens personella dimensio- nering har diskuterats i olika sammanhang under senare år. De senast tillämpade reglerna för beräkning av storleken på styrkorna i beredskap är från år 1965. Både förhållandena i samhället — bl a den s k räddningstjänst- topografin — och räddningstjänstens uppgifter har förändrats mycket sedan dess. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering anpassade till dessa nya förutsättningar. Även inom ramen för Brandforsks verksamhet har ett arbete påbörjats som är avsett att resultera i modeller för bedömning av den storlek som räddningstjänstens styrkor bör ha.
Kommittén redogör i de följande avsnitten för de tidigare reglerna för dimensioneringen och för brandnämndens förslag till nya riktlinjer samt redovisar sina egna överväganden i dessa frågor.
7.3.2. Tidigare riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap
Statens brandinspektion utarbetade år 1965 efter samråd med kommunför- bunden och de fackliga organisationerna en modell för beräkning av den minsta storlek som styrkorna i beredskap borde hal. Beräkningen omfattade också de förstärkningar med personal som skulle krävas. Brandinspektio- nens beräkningsmetod utgick från den dåvarande brandlagens krav på att en förhållandevis hög frekvens av svårare lägenhetsbränder inom ett släcknings- område skulle motsvaras av styrkor med personella och materiella resurser som kunde bemästra dessa bränder.
Modellen avsåg förhållandena inom tätorter med s k grupp I-bebyggelse och ett invånarantal på mellan ca 25 000 och 85 000 personer. Det samband mellan invånarantal och storleken på styrkan i beredskap som redovisas i figur 7.1 var baserat på erfarenheter från släckning av bränder i bostadslä- genheter i ett antal kommuner åren 1961—63. Brandinspektionen framhöll att det inte var möjligt att på ett fullt objektivt sätt bestämma hur styrkorna i beredskap skulle variera med invånarantalet, men att det redovisade sambandet ändå kunde bedömas som skäligt.
Lägenhetsbränderna borde emellertid inte enbart vara avgörande för storleken på styrkorna i beredskap. Brandinspektionen ansåg att invånaran- talet skulle korrigeras för
(1) Graden av industrialisering;
(2) Brandfarligheten i bebyggelsen samt förekomst av hamn, sjukhus mm;
(3) Bebyggelsens värde från kulturhistorisk synpunkt. Korrigeringen skulle ske med ledning av numeriska värden på de tre olika faktorerna: Antalet industrisysselsatta återspeglade enligt brandinspektio- nen industrialiseringsgraden på orten. Brandfarlighetsfaktorn skulle bestäm—
Invånarantal korrigerat med hänsyn till brandriskförhållandena (Nk) 120000
100000 ...-l-a. 80 000 l...-' A.-
40 000
20 000
Figur 7.1 Sambandet mellan invånarantal och
6 7 8 9 10 1 1 12 13 14 storleken på styrkan i Antal man i styrkan i beredskap (V,) beredskap
mas genom subjektiva bedömningar av förhållandena på varje ort. Ytterlig- hetsvärdena representerade å ena sidan den välbyggda, moderna staden med den slutna kvartersbebyggelsen helt i sten och å andra sidan orten med stora sammanhängande områden av sluten bebyggelse i trä. Kulturbebyggelsefak- torn skulle också erhållas genom subjektiva bedömningar.
Genom en brandteknisk analys av släckningsområdet bestämdes i nästa steg de insatstider som fordrades för skyddsobjekten inom området. Därmed kunde också den högsta tillåtna anspänningstiden anges för styrkan i beredskap. Förhållandet mellan styrkans storlek och insatstiden var enligt brandinspektionen ett uttryck för den insatsberedskap som fordrades.
Förutom styrkan i beredskap skulle det finnas en minst lika stor förstärkningsstyrka. Anspänningstiden skulle emellertid vara längre och insatsberedskapen följaktligen mindre för denna styrka än för en lika stor styrka i beredskap. Summan av de erhållna värdena för de båda styrkorna
jämfördes enligt modellen med den faktiska insatsberedskapen beräknad efter storleken på den personal som fanns i organisationen. Avsikten var att varje kommun med dessa värden som utgångspunkt slutligen skulle anpassa sitt brandförsvar till lokala förutsättningar och önskemål. En kortare anspänningstid för båda eller en av styrkorna än som egentligen fordrades innebar att personalen kunde reduceras. Omvänt medförde en förlängning av anspänningstiden att styrkorna fick utökas.
I anvisningarna för tillämpning av modellen gjorde brandinspektionen emellertid flera förbehåll. Möjligheterna att variera anspänningstiderna och styrkornas storlek var inte obegränsade. Styrkan i beredskap fick i praktiken inte vara mindre än två tredjedelar av antalet man som hade erhållits genom den teoretiska beräkningen. Förstärkningsstyrkan fick inte vara mindre än tre man och vid beräkningen skulle hänsyn inte kunna tas till mer än 15 mani förstärkning. Slutligen gällde att anspänningstiden för förstärkningsstyrkan inte fick vara längre än 15 minuter.
Statens brandinspektions modell för beräkning av styrkornas storlek tillämpadesi huvudsak så länge den tidigare brandlagstiftningen gällde, alltså fram till mitten av 1970-talet. Beräkningar gjordes av brandinspektionen som underlag för yttranden över förslag till ändringar i kommunala brandord- ningar. Även inom statens brandnämnd användes beräkningsmodellen under en tid för bedömningar av kommunernas förslag till brandordning- ar.
7.3.3. Statens brandnämnds förslag till riktlinjer för dimen— sionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap
Bakgrund
Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddnings- tjänstens styrkor i beredskap. Som motiv för de nya riktlinjerna angav brandnämnden att tillämpningsområdet för statens brandinspektions anvis- ningar från år1965 var begränsat till tätorter med mellan omkring 25 000 och 85 000 invånare, att kommunindelningen hade förändrats och att 1974 års brandlagstiftning hade medfört ökade uppgifter för den kommunala räddningstjänsten. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämnden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunför- bundet avstyrkte förslaget den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövdes ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader var motiverade.
Regeringen överlämnade handlingarna i ärendet till räddningstjänstkom- mittén och uttalade att kommittén skulle överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan.
Riktlinjernas innehåll
I förslaget till riktlinjer för dimensioneringen anger statens brandnämnd först de allmänna krav som skall ställas på räddningsinsatsen. Brandnämnden
understryker att insatser för livräddning och brandsläckning i bostäder liksom hittills bör vara avgörande vid bestämningen av brandförsvarets beredskap. Erfarenheten visar emellertid att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning och livräddning i bostäder räcker för en första insats även vid andra typer av räddnings- tjänst.
Enligt brandnämnden måste riskerna för olyckshändelser inom kommu- nen kartläggas så det kan bedömas om även risker för annat än bostadsbrand skall ha en avgörande betydelse för bedömningen av insatsbehovet. Som exempel på faktorer i räddningstjänsttopografin som bör beaktas framhåller brandnämnden graden av industrialisering i kommunen. Av speciell betydelse är om företagen bedriver en särskilt riskfylld verksamhet eller om det finns en extremt farlig storindustri inom kommunen. Även brandfarlig tätbebyggelse. koncentrerad centrumbebyggelse, upplag av brandfarliga varor, trävaruområden eller annan bebyggelse med motsvarande risker kan motivera en större första insatsstyrka än som krävs vid bostadsbrand.
Förhållandena i kommunen blir också avgörande för omfattningen av den särskilda befälsberedskapen, för den kompetens som räddningsledaren skall ha och för den utbildnings- och övningsverksamhet som brandstyrkan måste bedriva. Kommunens brandförsvar skall enligt brandnämndens inlednings- vis allmänt formulerade krav ha sådan storlek och utformning att i första hand riskerna för människor i samband med bränder och andra olyckor i möjligaste mån elimineras och att i andra hand riskerna för skador på egendom och miljön blir minsta möjliga.
Brandnämndens förslag till riktlinjer innehåller vidare en modell för numerisk beräkning av insatsberedskapen. Enligt denna modell är insatsbe- redskapen (Q) kvoten mellan styrkans storlek (N) och dess insatstid (I), dvs
_N Q'T
Insatstiden är den tid som det tar från det en styrka larmas till dess den kan börja det egentliga räddningsarbetet. Insatstiden erhålls genom summering av anspänningstid, körtid och angreppstid. Anspänningstiden får som regel vara högst 1,5 minuter för en heltidsstyrka. För en styrka bestående av deltidsanställda kan den i allmänhet utgöra högst 5—10 minuter. Med angreppstid avses den tid som fordras på olycksplatsen — bedömning av läget, beslut om åtgärder och framtagning av materiel —innan räddningsarbetet kan ge åtminstone inledande effekter. Av Bilaga D, som innehåller en oavkor- tad redogörelse för brandnämndens förslag, framgår vilka körtider som det är rimligt att kräva på olika slag av vägar och vilka angreppstider som kan fordras inom växlande typer av bebyggelse.
För beräkning av insatsberedskapen utgår brandnämnden vidare från att det för några av de grundläggande arbetsuppgifterna i räddningstjänsten fordras styrkor av en viss minsta storlek. Vid livräddning (L) utvändigt från en byggnad med stege måste det finnas minst tre man. Rökdykning (R) fordrar också minst tre man. I båda fallen är antalet nödvändigt för att räddningspersonalens egen säkerhet skall kunna upprätthållas. För en enklare släckningsåtgärd (S) måste det finnas två man — en vid fordonspum- pen och en som hanterar strålröret. Det fordras slutligen också en räddningsbefälhavare (Rb) som leder arbetet.
Med de redovisade grundkraven som utgångspunkt kommer brandnämn- den fram till följande fyra typstyrkor.
Typ1: Rb+L+R+S=1+3+3+2 Typ2: Rb+L+R =1+3+3 Typ3: Rb+R+S =1+3+2 Typ4: Rb+S+S =1+2+2
=9man =7man =6man =5man
Brandnämnden påpekar att typstyrkorna, om de är tillräckligt stora, givetvis kan utföra även andra uppgifter än som har redovisats. Av fem man i typstyrka 4 kan tre användas antingen för en rökdykarinsats eller för utvändig livräddning. Sju man i typstyrka 2 kan i stället utföra flera släckinsatser samtidigt. Gemensamt för styrkorna gäller, att de för att kunna lösa sina uppgifter skall ha en modern och arbetsbesparande utrustning, och att personalen skall vara väl utbildad.
För beräkningen av insatsberedskapen anger brandnämnden i nästa steg de insatstider som det är rimligt att kräva. Brandnämnden utgår från de rekommendationer som nämnden tidigare har angett för olika slag av bostadsbebyggelse. Dessa krav på insatstiden redovisas i följande samman- ställning. Det skall understrykas att avsides liggande enstaka objekt inte påverkar inplaceringen av bebyggelsen i de olika klasserna.
Typ- Insats- Begyggelsens karaktär beteckning tid, minuter I A 10 4 våningar i sluten kvartersbebyggelsc
samt friliggande byggnader med mer än 8 våningar
I B ' 10 4—8 våningar i friliggande byggnader samt förtätad trähusbebyggelse II A 15 högst 3 våningar samt hotell, vårdhem m m om dessa tillsammans är minst tre eller om det totala antalet sängplat- ser är minst 75
II B 20 högst 3 våningar samt hotell, vårdhem m m om dessa är högst två och tillsam- mans har mindre än 75 sängplatser III 30 enstaka byggnader med högst 2 våning— ar, t ex villor och fritidshus
Som framgår av följande sammanställning har brandnämnden därefter kombinerat typstyrkor med insatstiden i olika slag av bebyggelseområden. Brandnämnden har angett vilka räddningsingripanden som enligt dess bedömning i allmänhet skall kunna ske vid första insats i skilda typer av områden. Antaganden har vidare gjorts om storlek och insatstider för de förstärkningar som kan behövas. Med ledning av de angivna kraven på förstahands— och förstärkningsstyrkorna har brandnämnden slutligen också genom ett antal exempel för olika slag av bebyggelse räknat fram värden på beredskapen (Q). Dessa värden varierar inom olika gränser beroende främst på hur stora styrkor som har antagits behöva förstärka den styrka som gör
förstahandsinsatsen och vilka insatstider som skall gälla för förstärknings- styrkorna. Bilaga D visar även på denna punkt mer i detalj hur beräkning- arna har genomförts.
Bebyggelse- Typstyrka för Insatstid för Insatsberedskap (Q) typ första insats, typstyrka, beräknad med ledning antal man (N) minuter (1) av den samman-
lagda styrkan för första insats och förstärkningsstyrkan
I A 9 10 2,13 — 1,63 I B 9 10 2,00 — 1,45 II A 7 15 1,09—0,84 II B 6 20 0,97 -— 0,70 III 5 30 0,55 — 0,41
De intervall för insatsberedskapen som har beräknats med exemplen som underlag föreslår brandnämnden skall ligga till grund för en dimensionering av det kommunala brandförsvaret. Som närmare framgår av redogörelsen i bilagan innebär ett värde på t ex 2,0 att sammanlagt 30 brandmän och befäl finns på olycksplatsen inom 30 minuter. Insatsberedskapen 0,55 motsvarar 15 man efter högst 45 minuter.
Enligt brandnämnden bör kraven för samtliga bebyggelsetyper uppfyllas på ett sådant sätt att beredskapen liggeri närheten av det högre värdet i varje intervall. Detta kan emellertid vara svårt på en del håll, framför allt i Norrland, på grund av avstånd och körtider från orter med resurser som skall förstärka förstahandsstyrkan. I mindre tätorter med bebyggelse inom grupperna 11 B och III kan det vidare vara svårt att rekrytera personal på deltid för de erforderliga styrkorna och lägre värden måste även i sådana fall accepteras, framhåller brandnämnden i sitt förslag.
Brandnämnden har vidare som exempel beräknat förslagets ekonomiska konsekvenser inom åtta län. Översatt till förhållandena i hela landet skulle räddningstjänsten räknat på beredskapen den 1 januari 1978 för samtliga kommuner ha behövt ytterligare omkring 400 brandmän och befäl i beredskap dygnet runt. Brandnämnden beräknar att denna ökade dygnet- runt-beredskap omsatt i antal personer skulle kräva ett tillskott på omkring 900 heltids- och ca 800 deltidsantällda. Beräkningen har skett med ledning av de ändrade förutsättningar som den nu genomförda arbetstidsförkortningen innebär. De årliga kostnaderna för den redovisade pesonalökningen har beräknats till omkring 130 milj kronor (1983 års lönenivå). Till detta kommer kostnader för utbildning och den ytterligare materiel som skulle fordras. Enligt brandnämndens bedömning skulle omkring två tredjedelar av antalet kommuner i landet få svara för nästan hela ökningen av antalet tjänster.
Remissinstansernas yttranden över förslaget
Som ett led i utformningen av sitt förslag inhämtade brandnämnden yttranden över en preliminär version av förslaget till riktlinjer för dimensio- nering av den kommunala räddningstjänstens beredskap. Sammanlagt 17
myndigheter och organisationer redovisade synpunkter på förslaget. Till dessa hörde tio länsstyrelser som bifogade yttranden från 14 kommuner och en av länsavdelningarna inom Svenska kommunförbundet. Länsstyrelserna godtog de av brandnämnden föreslagna principerna. I flera av deras yttranden framhölls att det behövs riktlinjer för dimensioneringen. Länssty- relserna hade emellertid också synpunkter på detaljerna i utformningen. För dessa detaljer åberopade länsstyrelserna i stor utsträckning de synpunkter med förslag till förändringar som kommunerna hade redovisat.
Brandnämndens förslag tillstyrktes vidare i princip av Svenska kommu- nalarbetareförbundet, Svenska brandbefälets riksförbund, Brandmännens riksförbund och Försäkringsbranschens Service AB (FSAB). Även dessa remissinstanser framförde emellertid synpunkter på olika detaljeri förslaget. Riksrevisionsverket framhöll att en bedömning av de föreslagna riktlinjernas konsekvenser borde bifogas när förslaget skulle underställas regeringens prövning. Innan denna bedömning hade redovisats saknade riksrevisions- verket förutsättningar att bedöma förslaget. Svenska kommunförbundet framhöll att riktlinjerna skulle leda till avsevärda kostnadsökningar, särskilt för mindre och medelstora kommuner. Kommunförbundet avstyrkte försla- get.
Brandnämnden tog fasta på en del av detaljkritiken och förändrade den ursprungliga versionen till riktlinjer för dimensioneringen. Till förslaget fogades den beräkning av kostnaderna för den utökade beredskapen som riksrevisionsverket hade begärt. Resultaten av denna beräkning har redovi— sats i närmast föregående avsnitt.
Brandforsks projekt om metoder för dimensionering
Sedan brandnämnden utarbetat sitt förslag till riktlinjer för dimensione- ringen av styrkorna i beredskap har frågan aktualiserats även i Brandforsks verksamhet. Ett av de forskningsprojekt som Brandforsk har påbörjat syftar till en utveckling av metoder för analys av räddningstjänstens effektivitet. Resultaten av denna analys skall kunna användas för optimering av styrkorna i organisationen.
För utveckling av metoder för dimensionering fordras enligt Brandforsk både en allsidig och enhetlig statistik över räddningsinsatserna — det saknas för närvarande — och olika slag av studier om bl a räddningstaktik, insatspersonalens effektivitet vid olika slag av insatser och lokalisering av brandstationer. I syfte att skapa en kompetens på området har Brandforsk påbörjat en förstudie för att kunna kartlägga och analysera de situationer som fordrar ingripanden av den kommunala räddningstjänsten och genom- förandet av själva insatserna. Av särskilt intresse för den inledande studien är bedömningar av räddningsinsatsernas frekvens, varaktighet och risker samt behovet av räddningsresurser. Enligt Brandforsk kommer det sannolikt att dröja minst fem år innan den påbörjade forskningen har resulterat i färdiga modeller för beräkning av storleken på styrkorna i beredskap.
I det här sammanhanget skall nämnas att brandnämnden efter utform- ningen av det ursprungliga förslaget till riktlinjer för dimensionering har kompletterat sitt arbete. Som underlag för en mer samlad bedömning av riskerna för olyckor i en kommun har nämnden utarbetat en modell för
riskanalyser, avsedd att vägleda kommunerna i deras överväganden om storleken på räddningstjänstens beredskap.
Kommitténs bedömning och förslag
Kommittén bedömer det svårt att utforma ett system för dimensionering av de kommunala räddningsstyrkorna som tar hänsyn till kravet på en effektiv beredskap och samtidigt beaktar olikheterna i de lokala förhållandena. Detta gäller även när innehållet i riktlinjerna, som redan nu är fallet, inte skall vara bindande. Vid en bedömning av vilka räddningsstyrkor utöver miniminivån som en kommun eventuellt skall hålla måste hänsyn tas till de olika kommunala verksamheternas anspråk.
För kommunerna är det vidare nödvändigt att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att de totala kostnaderna i det kommunala arbetet skall kunna hållas nere. Enligt kommitténs mening måste bedömningen av styrkornas storlek från dessa utgångspunkter vara förhållandevis flexibel. Med det perspektiv som gäller för utvecklingen av den offentliga verksamhetens kostnader och finansiering skulle flertalet kommuner sannolikt inte under överskådlig tid kunna tillämpa riktlinjerna fullt ut på det sätt som brandnämnden avsåg när de ursprungligen utformades.
Kommittén anser att riktlinjer för dimensionering av räddningstjänstens styrkor i beredskap skall vara så nyanserade att det blir möjligt att beakta olikheternai räddningsarbetet vid skilda slag av insatser, i olika miljöer och under växlande förutsättningar med hänsyn till bl a personalens kunnande. Emellertid är det inte bara styrkornas storlek som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet blir en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledning- ens förmåga att organisera insatserna, omfattningen av såkerhetsåtgärderna och utrustningens tekniska kapacitet.
Stora möjligheter till förbättringar av både räddningsmetoderna och materielen kommer med säkerhet att föreligga även i framtiden. Genom det utvecklingsarbete som Brandforsk har initierat kommer det vidare inom ett antal år att finnas ett mer allsidigt underlag för överväganden om räddningstjänstens effektivitet. Bedömningar av dimensioneringen fordrar inte minst en statistik över resurser och genomförda insatser som ger möjligheter till jämförelser mellan olika kommuner i landet. En sådan statistik saknas för närvarande. Enligt kommitténs mening är det naturligt att kommunerna och de för tillsynen ansvariga statliga organen avvaktar Brandforsks metodarbete innan de tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör.
Som de flesta remissinstanserna har framhållit i yttranden över brand- nämndens ursprungliga version är det emellertid angeläget att det finns något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Dessa rekommendationer skulle kunna utnyttjas av kommunerna tillsammans med den övriga kunskap och de erfarenheter av räddningstjänstens sätt att fungera som kommunerna fortlöpande samlar. Enligt kommitténs bedömning skulle det vara värdefullt om vissa av grundelementen i brandnämndens modell för beräkning av insatsberedskapen kunde gälla som allmänna råd vid dimensioneringen av styrkorna i beredskap.
Kommittén syftar för det första på storleken av de insatstider som enligt förslaget bör tillämpas för olika slag av bebyggelse. En del av dessa insatstider utgör redan nu ett underlag för planering av beredskapen inom flertalet kommuneri landet. För det andra anser kommittén att de allmänna råden också bör omfatta beskrivningar av vad olika s k typstyrkor kan uträtta vid skilda slag av olyckshändelser. Det är särskilt viktigt att de delar av brandnämndens förslag som avser räddningspersonalens eget skydd beaktas vid dimensioneringen av räddningstjänstens insatsstyrkor. Som har redovi- sats kräver både rökdykarinsatser och livräddning med stege från utsidan av en byggnad en bemanning av viss storlek för att åtgärderna skall kunna genomföras på ett för räddningspersonalens egen säkerhet tillfredsställande sätt.
Bemanningen vid rökdykarinsatser
Frågan om personalens säkerhet vid rökdykarinsatser har tidigare behand- lats i andra sammanhang. I ett meddelande år 1973 från statens brandin- spektion — den dåvarande centrala räddningstjänstmyndigheten — framhölls att rökdykning enligt arbetarskyddsstyrelsen skall anses som riskfyllt arbete som kräver särskilda Säkerhetsåtgärder. Rökdykare skall normalt arbeta parvis, uttalade brandinspektionen. I nödfall får ensam rökdykare under vissa förutsättningar sättas in för att rädda liv. För rökdykargruppen skall finnas en rökdykarledare som inte får tas i anspråk för andra uppgifter än övervakning av rökdykarna under den tid som rökdykning pågår. Arbetar- skyddsstyrelsen förklarade att meddelandet när det gäller arbetarskyddsåt- gärderna är att anse som av styrelsen utfärdade anvisningar till ledning för tillämpning av arbetarskyddslagen.
Som svar på en fråga från Svenska kommunalarbetareförbundet uttalade arbetarskyddsstyrelsen år 1975 att det för en självständigt uppträdande brandstyrka i regel torde fordras 1 + 4 man vid en rökdykarinsats. Statens brandnämnd beslutade att nämndens kansli i sin handläggning av ärenden om brandordningar skulle beakta vad arbetarskyddsstyrelsen hade framhål- lit. Svenska kommunförbundet ifrågasatte emellertid i en skrivelse till regeringen om inte brandnämnden genom detta beslut hade kringgått bestämmelserna i den s k begränsningskungörelsen, som ålägger statliga myndigheter att underställa regeringen avgöranden som medför betydande kostnadsökningar för kommunerna. Kommunförbundet menade att arbetar- skyddsstyrelsens och brandnämndens uttalanden hade påverkat dimensione- ringen av insatsstyrkorna i flera kommuner, och att detta hade medfört väsentliga kostnadsökningar.
Riksrevisionsverket (RRV) påpekade i yttranden till regeringen över kommunförbundets skrivelse att varken brandnämnden eller arbetarskydds- styrelsen hade utrett kostnaderna och effekterna av anvisningen om minimistyrka vid rökdykarinsats. Myndigheterna hade således inte beaktat begränsningskungörelsen. Enligt RRV hade ett stort antal brandordningar utarbetats och fastställts av länsstyrelserna som om normen 1 + 4 man hade varit en tillämpningsföreskrift till arbetarskyddslagen. I några fall hade länsstyrelserna vägrat att fastställa kommunernas ursprungliga förslag, eftersom bemanningen understeg den redovisade storleken. RRV ansåg
emellertid inte att det var praktiskt möjligt att undanröja eller ompröva de fattade besluten. En del av de oklarheter som hade föranlett det aktuella ärendet var eliminerade och några ytterligare åtgärder fordrades inte, framhöll RRV.
Regeringen beslutade att RRVs yttrande skulle överlämnas till statens brandnämnd och att synpunkterna skulle uppmärksammas i nämndens fortsatta arbete med utfärdande av föreskrifter, anvisningar och råd. I övrigt lämnade regeringen skrivelsen från Svenska kommunförbundet utan åtgärd.
Statens brandinspektions meddelande från år 1973 om bemanning vid rökdykarinsats gäller enligt arbetarskyddsstyrelsen tills den har ersatts av andra föreskrifter. Överväganden pågår sedan flera år inom arbetarskydds— styrelsen för utformning av en ny tillämpningsförfattning om säkerhetsåtgär- der vid rökdykning mm. I övervägandena deltar en arbetsgrupp med företrädare för statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna. Kommittén anser det mycket angeläget att arbetarskyddsstyrelsen skyndsamt slutför arbetet och att detta resulterar i bestämmelser som ger räddningspersonalen det skydd vid rökdykarinsatser som fordras.
Allmänna råd för dimensioneringen
Kommittén vill framhålla att rekommendationen om typstyrkor syftar till att visa hur stor personal som olika slag av insatser fordrar. Vilka krav som skall ställas på räddningstjänsten på en ort — om den uttryckande första styrkan skall kunna utföra samtliga åtgärder som brandnämndens förslag omfattar eller om en del av dessa skall kunna genomföras först när förstärkningar har hunnit fram — är det i princip kommunens sak att bedöma. Besluten om räddningsorganisationens kapacitet skall självfallet anpassas till de lokala förhållandena. Kommunens bedömningar kan baseras både på en värdering av de risker som föreligger inom kommunens område och på omfattningen av de resurser som kan komplettera den egna organisationen. Kommittén vill även i det här sammanhanget framhålla att många kommuner har goda möjligheter att efter hand genom ökade förebyggande åtgärder minska riskerna för olyckor, särskilt bränder. Frågan om det underlag som kommunerna kan använda för sina bedömningar av kraven på räddningsbe- redskapen och om den statliga tillsyn som fordras behandlas vidare i avsnitt 7.9 i samband med kommitténs överväganden om formerna för den statliga tillsynen över verksamheten.
Som har framgått anser kommittén det lämpligt att de delar i brandnämn- dens förslag som avser insatstider i olika former av bebyggelse och de s k typstyrkornas storlek för skilda slag av insatser ingår i underlaget för kommunernas beslut om räddningstjänstens dimensionering. Kommittén föreslår att förslaget i de redovisade delarna tills vidare skall gälla som allmänna råd.
Det forsknings- och utvecklingsarbete som Brandforsk har initierat i syfte att förbättra möjligheterna till analys av räddningstjänstens effektivitet bör om möjligt forceras. När resultaten av dessa åtgärder föreligger finns det
förutsättningar att på nytt överväga frågorna om underlaget för beräkning av styrkornas storlek. I detta skede har den samordning inom räddningstjänsten som kommittén föreslår sannolikt i stor utsträckning hunnit genomföras, vilket ytterligare understryker behovet av en översyn av riktlinjerna för dimensioneringen.
Som en ytterligare åtgärd i avvaktan på fortsatta överväganden om dimensioneringen föreslår kommittén att statens brandnämnd i samråd med Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna omgående utarbetar en exempelsamling som visar hur kommuner av olika storlek och med olika slag av risker har dimensionerat sina räddningstjänststyrkor. En sådan exempelsamling har förutsättningar att bli ett instrument som enkelt kan anpassas efter ändrade förhållanden. Den kan på detta sätt bli i hög grad vägledande för dimensioneringen. Vid valet av exempel bör särskilt beaktas den regionala samverkan mellan kommuner som kommittén anser bör prägla räddningstjänstens utveckling under 1980-talet.
Enligt kommitténs bedömning kommer förslaget till utökning av under- laget för kommunernas beslut om dimensionering inte att driva upp den allmänna kostnadsnivån för räddningstjänsten. I åtskilliga kommuner tillgo- doser redan den nuvarande organisationen de behov av personal som redovisas i brandnämndens förslag.
Förstärkningar i beredskapen bör, som kommittén redan har konstaterat, i många fall kunna ske både genom ett ökat samspel mellan redan befintliga styrkor i en kommuns räddningstjänst och genom en utvecklad samverkan mellan räddningsorgan i flera kommuner. Det senare gäller framför allt i södra och mellersta Sverige där avstånden ofta möjliggör ett ökat samarbete vid insatserna. Förstärkningar skall slutligen kunna ske genom användning av de övriga resurseri samhället som den kommunala räddningstjänsten vid behov skall kunna mobilisera. Kommittén anser att både exempelsamlingen och de föreslagna allmänna råden om typstyrkor och insatstider kan vara ett värdefullt stöd för en utveckling av denna samverkan i räddningstjänsten.
7.4. Standardisering av den kommunala räddnings- tjänstens materiel
7.4.1. Behovet av enhetlighet i utrustningen
Genom ett samarbete i lämpliga räddningsregioner bör det vara möjligt att få till stånd en betydligt mer enhetlig utrustning än vad den kommunala räddningstjänsten för närvarande förfogar över. En ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det möjligt att hålla nere kostnaderna. Både operativt, när flera räddningsorgan skall samverka vid en insats, och i utbildningsarbetet är det viktigt med enhetlig materiel. För strävandena att standardisera funktioner och för att inköp i stora partier skall bli möjliga fordras det en samordning på alla nivåer — lokalt inom räddningsregionerna, regionalt i länen och centralt på riksnivå.
Ökad enhetlighet i utrustningen är ett naturligt led i strävandena att utveckla den kommunala räddningstjänsten. I praktiken möter standardise- ringsarbetet emellertid stora svårigheter. Varje kommun fattar sina egna
beslut om den materiel som skall finnas. Besluten grundas enligt gällande medbestämmanderegler i mycket stor utsträckning på erfarenheterna hos den personal inom varje lokal räddningsstyrka som skall hantera utrustning- en. Efter hand som det ekonomiska utrymmet för nyanskaffning och ersättning av materiel reducerats har emellertid intresset för större enhet- lighet och fördelaktiga inköp kommit att öka. Inte minst för kommunens politiska organ har det av dessa skäl blivit allt mer nödvändigt att påverka valet av utrustning.
Som framgår av de följande avsnitten är strävandena för närvarande i flera sammanhang att underlätta räddningstjänstens möjligheter att hålla en enhetlig utrustning. Utvecklingen inom standardiseringsområdet kommer allmänt sett att främjas av den beslutade kommunanknutna civilförsvars— verksamheten. En del av resultaten kommer sannolikt även den statliga räddningstjänsten, framför allt flygräddningen och sjöräddningen, till godo.
7.4.2. Sveriges mekanstandardisering
Sveriges mekanstandardisering, som är en organisation inom Standardise- ringskommissionen i Sverige, verkar genom en av sina tekniska kommittéer (SMS/T K 36) för att den utrustning som tillverkas för räddningstjänstens behov skall bli mer enhetlig. Beskrivning och registrering i standardiserings- syfte har hittills skett för ett 50-tal detaljer inom brandskyddsområdet, bl a tryckslang, olika slag av slangkopplingar, stigarledningar, grenrör, strålrör, ventiler, brandposter, motorsprutor, handbrandsläckare och skyltar. Arbete pågår för närvarande med standardisering av grafiska symboler, brandlarm, fasta släcksystem och släckmedel. Samtidigt revideras normerna för tryck- slang, strålrör och handbrandsläckare. Standardisering planeras vidare genom nya projekt för varningssignaler, högtemperaturhjälmar, andnings- skydd, säkerhetsbälten med linor och skyddskläder.
Verksamheten inom Sveriges mekanstandardiserings brandskyddskom- mitté sker i arbetsgrupper som ansvarar för olika produktområden. Arbetet beräknas under verksamhetsåret 1983/84 kosta något mer än 300 000 kronor. Verksamheten finansieras till drygt 50 % av staten, medan privata intres- senter — Svenska brandförsvarsföreningen och tillverkarnas samarbetsorgan SVEBRA och SWELARM — deltar med knappt hälften. Den statliga finansieringen sker både genom ett särskilt anslag över statsbudgeten på 62 000 kronor och genom bidrag från civilförsvarsstyrelsen, statens brand- nämnd, försvarets materielverk, fortifikationsförvaltningen, sjöfartsverket och luftfartsverket på vardera 20 000 kronor.
De medel som intressenterna för närvarande bidrar med är emellertid inte tillräckliga för att Sveriges mekanstandardisering skall kunna fortsätta arbetet med brandskyddsmaterielen i den utsträckning som har planerats. Förslag om standardisering av luftkuddar, kopplingar för oljelänsor, utskjutsstegar och brandfiltar har över huvud taget inte kunnat komma med i de aktuella projektplanerna. För de kommande verksamhetsåren har Sveriges mekanstandardisering begärt en utökning av bl a statens brand- nämnds bidrag från nuvarande 20 000 kronor till omkring 60 000 kronor per år. Som ett led i strävandena att anpassa kostnader och intäkter till varandra
diskuteras också en minskning av den internationella kontaktverksamheten. Slutligen har intressenterna övervägt att låta verksamheten i några arbets- grupper i större utsträckning än hittills ske med gruppdeltagarnas egna arbetsinsatser — inte som nu genom projektanställd personal.
Statens brandnämnd och övriga statliga myndigheter anser att de med sina begränsade medel för utvecklingsarbete för närvarande inte kan utöka bidragen till Sveriges mekanstandardiserings verksamhet inom räddnings- tjänsten. Enligt räddningstjänstkommitténs bedömning är det viktigt att standardiseringsarbetet inte bromsas på grund av otillräckliga medel. Ökad enhetlighet i utrustningen är nödvändig för utvecklingen av räddningstjän- sten. I detta ligger på sikt också stora besparingar för räddningsorganen.
Kommittén anser det angeläget att Svensk mekanstandardisering kan disponera resurser för att utveckla sitt arbete inom brandskyddsområdet. Staten och övriga intressenter bör gemensamt överväga vilka roller som företagen och det allmänna skall ha i standardiseringsarbetet och hur kostnaderna skall fördelas mellan dem. Sedan det nya centrala räddnings- tjänstverket har organiserats är det naturligt att verket inom ramen för sin uppgift att samordna räddningstjänsten fortlöpande följer denna del av stan- dardiseringsverksamheten och tar de initiativ som verket bedömer nödvän- diga.
7.4.3. STU och Svenska kommunförbundet
Styrelsen för teknisk utveckling (STU) fick år 1980 i uppdrag av regeringen att utarbeta ett program för forskning och utveckling av system, metoder och teknik för olje- och kemikaliebekämpning. Programmet — kallat TOBOS 85 — är inriktat på skadebekämpning till sjöss och på bekämpning och sanering i strandzonen. Avsikten är att den teknik för olje- och kemikaliebekämpning som redan används skall kunna förbättras genom forsknings- och utveck- lingsarbetet. Syftet är vidare att nya metoder och ny utrustning som avsevärt förbättrar bekämpnings- och saneringsarbetet skall utvecklas. Samtidigt skall formerna för den s k teknikupphandlingen förbättras. De ansvariga samhällsorganen skall kunna få ett ökat stöd i handläggningen av sina inköpsärenden. Programmet syftar slutligen också till att stimulera svenska industriföretag som deltar i arbetet med utveckling av olje- och kemikalie— bekämpningen att exportera utrustningar och system.
Den inledande delen av forsknings- och utvecklingsprogrammet innehåller uppbyggnad av grundkunskaper, utformning av en övergripande målsättning och hotbildsanalyser. Detta arbete har i stor utsträckning slutförts. För närvarande pågår framför allt utformning av prototyper för den tekniska utrustningen. Utprovning och fortsatt utveckling av materielen kommer att ske fram till år 1985. STU samverkar i det redovisade arbetet med bl a statens brandnämnd, kustbevakningen, Svenska kommunförbundet och ett antal industriföretag. Utformningen av programmet och den produktutveckling som ingår i verksamheten har beräknats kosta omkring 30 milj kronor. Projektet finansieras till allra största delen med statliga medel.
Tillsammans med i första hand Svenska kommunförbundet driver STU vidare ett projekt — kallat BASTU 86 — som syftar till utveckling av ett basfordon för främst den kommunala räddningstjänsten. Avsikten är även i
detta fall att genom teknikupphandling förbättra möjligheterna till produk- tion av en rationell utrustning. Genom samordning av de olika kommunernas intressen strävar intressenterna efter att uppnå en ökad enhetlighet och därmed större serier i produktionen än hittills. Syftet är framför allt att hålla nere räddningsorganens kostnader för fordonsinköpen. Efter förstudier med bl a utformning av en kravspecifikation har STU nyligen beställt ett antal prototyper. Utprovning av dessa kommer att pågå under åren 1984—85 i samverkan med flera kommuner. Serieproduktion är avsedd att starta år 1986. STU och Svenska kommunförbundet samarbetar i basfordonsprojek— tet med bl a statens brandnämnd, civilförsvarsstyrelsen och ett 30—tal kommuner.
Kommittén anser att utveckling av ett basfordon är ett mycket viktigt led i strävandena att skapa en mer standardiserad räddningsmateriel. Det är ett betydelsefullt pionjärarbete som fordrar stöd och uppmärksamhet. Statliga räddningsorgan som kan komma att använda basfordonen — t ex försvaret för sin basräddningstjänst — bör bidra ekonomiskt till utvecklingen av materie- len. Eftersom de kommunala räddningsorganens basfordon skall utgöra en väsentlig del av beredskapen för räddningstjänsten även i krig är det rimligt att kommunerna inom ramen för civilförsvarets finansiering får viss ersättning även för anskaffningen. Frågor om ersättning till kommunerna för medverkan i civilförsvarets materielhantering behandlas av CESAM- kommittén.
Den pågående integrationen av freds- och krigsräddningstjänsten skapar även i andra avseenden goda förutsättningar för utveckling av en enhetlig utrustning och för samordning av inköpen. En samverkan mellan statliga och kommunala organ kommer att resultera i större inköp än för närvarande och med gynnsamma effekter i ekonomiskt avseende. Det nya räddningstjänst- verket får genom den omfattande statliga upphandlingen en central roll i strävandena efter ökad standardisering. Kommittén anser att dessa uppgifter skall ges en framträdande roll i beskrivningen av det nya verkets uppgifter. Ett nära samarbete fordras mellan räddningstjänstverket, kommunerna och de myndigheter som är ansvariga för olika delar den den statliga räddnings- tjänsten.
Även det utvecklingsarbete som Brandforsk tar initiativ till och bekostar får stor betydelse för strävandena att standardisera den kommunala räddningstjänstens utrustning. Kommittén återkommer i kapital 14 till forsknings- och utvecklingsfrågorna — bl a samordningen mellan Brandforsks och det nya räddningstjänstverkets arbete på forsknings- och utvecklings- området.
7.5. Länsstyrelsernas samordning av den kommunala räddningstjänsten
7.5.1. Länsstyrelsernas uppgifter
Länsstyrelsen har för närvarande till uppgift att i länet utöva statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. Länsstyrelsen prövar besvär i första instans i vissa ärenden enligt brandlagen och beslutar i en del fall om statlig
ersättning till kommuner och enskilda. Länsstyrelsen skall också svara för den särskilda planläggning som behövs för insatser vid omfattande olycks- händelser. Länsstyrelsens roll som tillsynsorgan innebär att länsstyrelsen skall följa utvecklingen inom räddningstjänsten i länet. Länsstyrelsen kan sägas ha till uppgift att kanalisera synpunkter och önskemål från den lokala nivån till det centrala statliga räddningstjänstorganet. De kommunala räddningstjänstplanerna skall stämmas av mot länsstyrelsens regionala planer för räddningstjänsten vid olika typer av olyckor. Länsstyrelsen skall slutligen när det krävs en samordning av räddningstjänsten eller av räddningstjänsten med annan verksamhet överta ledningen av räddnings- tjänsten. Till samordningsuppgiften hör också att ordna de övningar som behövs för att räddningsarbetet skall fungera i situationer när flera olika organ skall samarbeta.
Kommittén framhöll i principbetänkandet att länsstyrelserna har haft svårt att hitta sin roll i räddningstjänsten. Till en del beror detta sannolikt på att'de saknar egen expertis för de bedömningar som skall ske. Kommittén övervägde i sitt tidigare arbete en regional statlig samordning i områden som skulle omfatta flera län, tex de sex storregioner som civilområdena och militärområdena utgör. Enligt kommitténs bedömning behövs det emellertid även i fortsättningen ett statligt organ på länsnivå för en del samordnings- uppgifter. Till en stor del kommer behovet av statlig regional samordning att minska genom den samverkan i regioner mellan kommunerna som kommit- tén har föreslagit. De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har instämt i kommitténs bedömningar.
Kommittén räknar med att behovet av en samordnad operativ ledning i länsstyrelsens regi kommer att minska genom det föreslagna regionala samarbetet mellan kommunerna. Sedan den senaste brandlagens tillkomst år 1974 har länsstyrelserna i endast sju fall övertagit ledningen av räddnings- tjänsten. Detta skedde vid Tuve-raset och översvämningarna i Dalälvens område år1977, vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och vid bekämpningen av de fyra större skogsbränderi Östergötlands, Hallands och Kalmar län som inträffade mellan åren 1975 och 1983.
Även om länsstyrelserna i framtiden ännu mer sällan kommer att behöva utnyttja möjligheten till operativ samordning finns det enligt kommitténs mening inga skäl att avhända räddningstjänsten detta medel för samverkan. Statlig regional ledning av räddningstjänsten kan även i fortsättningen komma att fordras vid enstaka olyckor med mycket omfattande verkningar när det behövs en kraftsamling av resurserna eller när ett samarbete i räddningsarbetet är nödvändigt över länsgränsen — i vissa fall över riksgränsen. Det kan framför allt komma att gälla händelser med effekter inom geografiskt utbredda områden. Statlig samordning kan också bli nödvändig i situationer när det är angeläget att bedöma hur insatser med särskilt knappa räddningstjänstresurser skall genomföras. I samtliga dessa fall kan det gälla när en samverkan i stor skala är nödvändig mellan flera olika kommunala räddningsregioner, mellan olika räddningstjänstformer eller mellan räddningstjänsten och annan verksamhet i samhället.
Framför allt när det fordras en samverkan mellan räddningstjänsten i två eller flera län bör det vara en uppgift för länsstyrelsen att leda verksamheten. Kommittén föreslår att regeringen i en sådan situation skall kunna förordna
om samordning och ledning av räddningstjänsten. Regeringen kan därvid utse länsstyrelsen i t ex det län där olyckan har uppstått eller där skadeverkningarna blir särskilt stora att leda räddningstjänsten. Frågan har aktualiserats av länsstyrelsen i Malmöhus län och av militärbefälhavaren i södra militärområdet efter utvärderingen av insatserna i samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79.
I en del situationer är syftet med länsstyrelsens övertagande av ledningen att länsstyrelsen skall utse en räddningsledare som samordnar ingripanden i två eller flera räddningsregioner. För att underlätta och förenkla ställnings- taganden av det senare slaget anser kommittén att länsstyrelsen även utan att formellt överta ledningen av räddningstjänsten skall kunna utse en rädd- ningsledare. Det gör det möjligt att få ett snabbt beslut i den viktiga frågan om vem som skall svara för ledningen när två eller flera regioner är berörda. Ett ingripande av länsstyrelsen som avser valet av räddningsledare — kommittén anser att det skall behöva ske endast i undantagsfall — skapar vidare en beredskap för länsstyrelsens övertagande av ledningen, om detta skulle bli nödvändigt i en senare fas av räddningsarbetet. Om länsstyrelsen får möjligheter att utse en räddningsledare utan att överta ledningen av räddningstjänsten kan övertagandet av ledningsansvaret enligt den nuvaran- de modellen begränsas till de speciella händelser med mycket omfattande verkningar som kräver också annat slag av samordning än den som räddningsledaren kan svara för.
Kommittén vill redan i det här sammanhanget framhålla att reglerna för ersättning till kommunerna för genomförandet av räddningsinsatser under statlig ledning inte får utformas så att de statliga och kommunala organen bedömer behovet av ett övertagande av ledningsansvaret med utgångspunkt i enbart de ekonomiska förhållandena.
Kommittén föreslår att länsstyrelserna liksom hittills bör bidra till räddningstjänstens utveckling genom att sammanställa de lokala räddnings- tjänstorganens erfarenheter och genom att sprida dessa erfarenheter. En del av detta arbete sker i form av den räddningstjänstplanering på länsnivå som kommittén anser att länsstyrelserna äveni fortsättningen bör ha ansvaret för. Som tidigare har framhållits är det angeläget att även länsstyrelserna på olika sätt söker stimulera en ökad samverkan mellan kommunerna. Detta bör ske i samarbete med Svenska kommunförbundets länsavdelningar som verkar för en samordning på länsnivå i den kommunala räddningstjänsten. Ett nära samarbete mellan länsstyrelsen och länsavdelningen förekommer i flera län om bl a planering och om information i aktuella räddningstjänstfrågor. På några håll kan det för planläggningen av räddningsinsatserna fordras ett fast organiserat samarbete också mellan olika län, tex i Göteborgs-området. Även vid de övningar som det är en uppgift för länsstyrelserna att organisera och genomföra finns det goda förutsättningar för en samverkan mellan län. Som kommittén har redovisat sker ett sådant samarbete redan nu bl a i området runt Mälaren och Hjälmaren och i norra Sverige.
Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelserna slutligen avgöra vissa ärenden om regressrätt för räddningstjänstkostnader och pröva ärenden om besvär över den kommunala räddningsnämndens beslut. Se vidare kapitel 15 och specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.
7.5.2. Länsstyrelsernas organisation och resurser
Länsstyrelsernas svårigheter att hitta sin roll i räddningstjänsten beror som har framhållits till stor del på att de saknar egen expertis för handläggning av räddningstjänstfrågorna. Företrädare för några länsstyrelser framhöll vid den kartläggning av synpunkter som kommittén genomförde under arbetet med principbetänkandet att länsstyrelsernas ställning som regionala samord- ningsorgan på olika områden i samhällsarbetet är till nytta för deras verksamhet även inom räddningstjänsten. I regel har länsstyrelserna emellertid inget eget specialistkunnande inom räddningstjänsten. Länssty- relserna är bl a av det skälet mer än andra räddningstjänstorgan beroende av impulser utifrån. Genom kontakter med statens brandnämnd och med någon eller några av länets brandchefer söker länsstyrelserna erhålla det underlag som behövs för bedömningarna.
Länsstyrelserna anser emellertid att deras resurser för räddningstjänst även kvantitativt sett är otillräckliga. Både uppföljningen av den regionala räddningstjänstplanen och tillsynen över kommunernas verksamhet är arbetskrävande. Länsstyrelserna behöver ha resurser för planering och andra överväganden som inträffade större olyckor aktualiserar och för överlägg- ningar med företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet. I annat fall tillgodoser länsstyrelserna inte de krav som skall ställas på det statliga regionala räddningstjänstorganet. Även de övningar som länsstyrelserna organiserar och genomför i samarbete med kommunerna och andra statliga organ kräver omfattande arbetsinsatser, har det framhållits.
Försvarsenhetens personal är stommen i det kansli som en länsstyrelse behöver disponera både i det löpande arbetet med räddningstjänsten och när länsstyrelsen har övertagit ledningen av en insats. Personalen har i allmänhet ett stort intresse för verksamheten. Detta är en förutsättning för att räddningstjänstärendena skall kunna handläggas snabbt inom enheten, menar länsstyrelsernas företrädare. En annan förutsättning för en snabb handläggning är att räddningstjänstfrågorna liksom hittills prioriteras på bekostnad av de arbetsuppgifter som personalen har inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Kraven från räddningstjänsten har sannolikt för de flesta länsstyrelserna inneburit att en del av de senare uppgifterna har blivit eftersatta.
Kommittén bedömer, som redan har framgått, att kraven på länsstyrel— sernas arbetsinsatser inom räddningstjänsten kommer att förändras efter hand som samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner utvecklas. Med en lokal räddningsorganisation som i uppbyggnaden skall vara densamma i krig och i fred bör det bli möjligt att förenkla planeringen på länsnivå. Under alla förhållanden kommer kraven på länsstyrelsen som räddningstjänstorgan att variera från län till län. Hur stora personalresurser länsstyrelserna kommer att behöva för sina uppgifter inom räddningstjänsten kan enligt komitténs mening inte bedömas förrän det genom praktiska erfarenheter mer i detalj har framgått vilken roll länsstyrelsen skall ha i samordningsarbetet och vilka rationaliseringsvinster som den kommunan- knutna civilförsvarsverksamheten kommer att ge. För de bedömningar som behövs på den senare punkten kommer provplanläggningen som Pro CK har genomfört i Malmöhus och Kopparbergs län att kunna ge vägledning.
Sannolikt kommer det efter denna provplanläggning att fordras en översyn av organisationen för länsstyrelsernas, framför allt försvarsenheternas, uppgifter inom civilförsvaret och räddningstjänsten.
De framtida förändringarna på länsnivå i räddningstjänsten innebär en bättre överensstämmelse mellan uppgifter och resurser än för närvarande. Principen att räddningstjänsten så långt möjligt skall mobilisera de resurser som finns i samhället bör enligt kommitténs mening tillämpas också på den regionala organisationen. För den komplettering av länsstyrelsernas resurser och kunnande inom räddningstjänsten som tillfälligt kan behövas anser kommittén att de regionala organen skall knyta till sig expertis utifrån. Erfaren ledningspersonal från den kommunala räddningstjänsten i varje län bör temporärt kunna medverka i länsstyrelsernas planerings- och samord- ningsarbete.
Även det centrala räddningstjänstverket och statliga organ som polisen och kustbevakningen eller enskilda företag med riskfylld verksamhet skall vid behov kunna delta med personal för övningar eller andra uppgifter. En tillfällig förstärkning utifrån ökar kunnandet i verksamheten men ger också organisationen den flexibilitet som är nödvändig med hänsyn till ovissheten om hur arbetskrävande länsstyrelsernas uppgifter inom civilförsvaret och räddningstjänsten kommer att bli i framtiden.
För tillfällig medverkan i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsan- läggningar har statsmakterna rekommenderat de fyra berörda länsstyrelser- na att till den permanenta räddningsorganisationen knyta erfaren branding- enjörsutbildad personal i länet. Oljeskyddskommittén föreslog tidigare att länsstyrelserna för olje- och kemikalieberedskapen skulle utse s k presumtiva befälhavare, som skulle delta i planeringen av skyddsåtgärderna på statlig regional nivå. Dessa skulle väljas bland brandbefäl i länen och vara väl förberedda för att kunna tjänstgöra som räddningsledare vid större insatser när länsstyrelsen hade övertagit ledningen av räddningstjänsten. Räddnings- tjänstkommittén instämmer i oljeskyddskommitténs förslag men anser att motsvarande förberedelser bör övervägas av länsstyrelserna även för de övriga delar av räddningstjänsten som de har till uppgift att samordna.
Frågor om medverkan utifrån av experter för räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar behandlas vidare i kapitel 8. Redan här skall nämnas att länsstyrelserna i de fyra län där kärnkraftstationerna ligger har erhållit resurser för att även utanför ordinarie tjänstgöringstid kunna hålla beredskap för en beslutsfattare. Denne skall kunna inställa sig i länsstyrelsens sambandscentral inom en timme efter larm. Kommittén anser inte att en lika hög beredskap är nödvändig för andra typer av olyckor som kan fordra ingripanden av länsstyrelsen. Ett skäl är att ansvaret för ledning av insatserna som kommittén har bedömt i ännu högre grad än hittills kommer att ligga kvar på kommunal nivå. Ett annat skäl är att övertagandet av ledningsan- svaret sannolikt i de flesta fall kommer att fordras först i en senare fas av räddningsarbetet, tex när användningen av mycket omfattande statliga resurser skall samordnas. Under den tid som står till förfogande innan detta behov uppstår bör den kommunala räddningsledningen som regel ha goda möjligheter att även utom tjänstetid få kontakt med någon av beslutsfattarna inom länsstyrelsen. Kommittén bedömer att en beredskap för en av
länsstyrelsens tjänstemän endast i mycket sällsynta fall skulle fylla ett verkligt behov. Om det efter en olycka bedöms sannolikt att ett övertagande senare kan komma att behövas, bör det finnas förutsättningar att i en sådan situation tillfälligt organisera en beredskap inom länsstyrelsen.
7.6. Samordningen av den kommunala räddningstjän- sten på central nivå
7.6.1. Vilken roll skall ett centralt organ ha?
På central nivå bör framför allt ligga ett ansvar för den utbildning och för det utvecklingsarbete som fordras både för räddningstjänsten och för de förebyggande åtgärderna om effektiviteten i verksamheten fortlöpande skall kunna höjas.
För att de ökade kunskaperna skall kunna tillvaratas måste det spridas information till regionala och lokala organ. Det är på central nivå också nödvändigt att utveckla organisationsformer så att samhällets samlade resurser kan användas på ett effektivt sätt i räddningstjänsten.
Strävandena att integrera civilförsvaret och räddningstjänsten i fred är ett av de bärande inslagen i åtgärderna för en effektivare räddningstjänst. Ett ökat samarbete förutsätter att det i både fred och ofred sker en samordning inte bara lokalt och regionalt utan även på central nivå. Att bilda en ny myndighet genom sammanläggning av statens brandnämnd och civilförsvars- styrelsen är från den utgångspunkten en angelägen åtgärd, framhöll kommittén i principbetänkandet. Det mesta i fråga om personal och materiel och mycket när det gäller metoder och angreppssätt vid utveckling och planering är gemensamt för freds- och krigsräddningstjänsten. En samlad organisation för de båda centrala verkens uppgifter har goda förutsättningar att främja effektiviteten i hela verksamheten.
Kommittén anser att det nya centrala verkets uppgifter inom räddnings- tjänsten skall omfatta både kommunal och statlig räddningstjänst. Strävan- dena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för
(1) Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så att olika organ kan samarbeta effektivt;
(2) Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver;
(3) Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings- tjänstorgan på olika nivåer och de organ som medverkar i räddningstjän- sten;
(4) Reglering av vissa frågor om ekonomisk ersättning för medverkan i räddningstjänst.
Enligt kommitténs bedömning skall det nya centrala räddningstjänstver- ket däremot inte ha några operativa befogenheter vid räddningsinsatser. Kunnandet inom verket kommer emellertid att kunna utnyttjas för rådgivning till de operativt ansvariga i räddningsarbetet — särskilt vid mer
omfattande och långvariga insatser — när tiden medger sådana kontakter.
Räddningstjänstverket bör också i lämplig utsträckning delta i arbetet på fältet, tex vid övningar. Det är viktigt att verket även följer den internationella utvecklingen inom räddningstjänsten. På central nivå bör vidare finnas en funktion som tillhandahåller uppgifter om de mer exklusiva resurser som kan behövas vid en del räddningsinsatser. Kommittén återkommer i kapitel 10 till frågan om ett centralt uppgiftsförråd för den kommunala och statliga räddningstjänsten.
7.6.2. Den centrala statliga myndighetens verksamhet och befogenheter
En av den nya centrala myndighetens grundläggande uppgifter bör vara att inom ramen för det statliga tillsynsansvaret stimulera erfarenhetsutbytet och att verka för en samordning inom den kommunala räddningstjänsten. Räddningstjänstverket bör utveckla metoder för räddningsverksamheten, sammanställa och utvärdera erfarenheter och genom information och rådgivning sprida dessa till räddningstjänstorganen. Länsstyrelserna, som inte har någon egen räddningstjänstexpertis, behöver den centrala myndig- hetens stöd för att fullgöra sin egen tillsynsfunktion och sina planerande uppgifter inom den kommunala räddningstjänsten.
Ett av syftena med den centrala samordningen är att räddningstjänsten skall få tillgång till en mer enhetligt utformad teknisk utrustning. Även utbildningen behöver planeras så att den kan genomföras i så långt möjligt enhetliga former. Föreskrifter om behörighet för den kommunala räddnings- tjänstens räddningsledare och för brandsyneförrättare skall enligt kommit- téns förslag meddelas av räddningstjänstverket.
Det nya verket bör vidare genom planering, utredningar och olika typer av information kunna bidra till strävandena att stimulera samverkan i de föreslagna räddningsregionerna. En annan uppgift bör vara att i planerings- och utvecklingsarbetet samordna den kommunala räddningstjänsten med de olika formerna av statlig räddningstjänst och med annan verksamhet i samhället. Som ett led i dessa strävanden bör räddningstjänstverket svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB. Kommittén anser vidare att sjöfartsverkets uppgifter när det gäller land- och sjötransporter av farligt gods — huvuddelen av handläggningen sker inom den s k LFG-enheten — skall föras över till den nya centrala myndigheten. Dessa senare frågor behandlas i kapitel 13.
Den samordning som skall öka effektiviteten i räddningstjänsten kräver vidare att räddningstjänstverket får stora befogenheter att påverka arbetet inom olika delar av den statliga räddningstjänsten. Med den uppdelning av ansvaret mellan olika organ som också i framtiden kommer att föreligga inom räddningstjänsten fordras det en effektiv samordning på framför allt central nivå inom den statliga räddningstjänsten. Enligt kommitténs mening bör det kunnande och de erfarenheter som samlas i det nya räddningstjänstverket utnyttjas för att i hög grad utveckla samarbetet mellan olika statliga räddningsorgan.
Samordningen inom både den kommunala och den statliga räddningstjän- sten bör syfta till att göra planeringen av verksamheten mer enhetlig än vad
den för närvarande är. Tekniken för planläggningsarbetet behöver utveck- las. Det kan också vara en fördel om ett centralt organ sammanställer åtminstone en del av de uppgifter som fordras i planeringen. För att planeringsorganen skall få ett underlag för att kunna urskilja nya tendenser i utvecklingen av t ex antalet olyckor av olika slag, deras konsekvenser och räddningsresursernas användning behövs det statistiska uppgifter och en erfarenhetsbank. Även detta bör det vara räddningstjänstverkets uppgift att svara för.
Kommittén har redan berört frågan om ett centralt uppgiftsförråd med data om de mer exklusiva räddningsresurserna i samhället. För planering av räddningsinsatser kan det på en del områden fordras en överblick över större områden än vad de enskilda länen utgör. Ett exempel är de åtgärder som fordras för att samhället skall kunna styra Vägvalet för transporter av farligt gods. Kommittén återkommer till dessa senare frågor i kapitel 13.
För att det nya verket skall kunna samordna räddningsverksamheten måste det få möjligheter att följa utvecklingen inom de olika räddningstjän- stområdena. Planer för dessa räddningstjänstområden bör stämmas av mot varandra. I en del fall kan verket behöva genomföra egna kartläggningar och en egen planering för att kunna fullgöra sin samordningsfunktion. Det kan också bli nödvändigt att ta initiativ till planeringsåtgärder inom kommuner- nas och andra statliga myndigheters verksamhet i räddningstjänsten.
Kommittén föreslår att räddningstjänstverket skall få möjligheter att inom den statliga räddningstjänsten meddela föreskrifter som behövs för samord- ning av räddningstjänsten. Det skall också kunna bilda de samrådsorgan som fordras med företrädare för statliga myndigheter och andra organ. Ett av syftena med den samordnade planeringen är att det statliga räddningsorga- nen skall kunna samarbeta effektivt vid insatserna. Enligt kommitténs mening får kraven på de deltagande statliga myndigheterna när det gäller planering och samråd inom räddningstjänsten anpassas till de resurser som dessa organ förfogar över för sådana uppgifter.
7.6.3. Ekonomiska styrmedel
Kommittén föreslår att det nya verket skall svara för en del av den ekonomiska regleringen av den statliga och kommunala räddningstjänsten. Detta kan ske genom att räddningstjänstverket disponerar över relativt omfattande ekonomiska medel för samordning av t ex planering, utbildning och övning, materielutveckling och information. Frågor om statlig ersättning till kommuner för genomförda räddningsinsatser bör också prövas av det centrala verket. Kommittén har tidigare i betänkandet (Ds Fö 1983:2) Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred föresla- git att statens brandnämnd — och senare räddningstjänstverket — skall besluta i ärenden om statligt stöd till geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. Föreskrifter för handläggning av ärenden om ersättning till enskilda för medverkan i räddningstjänst skall enligt kommit- téns förslag utfärdas av verket.
Inom ramen för samordningsansvaret bör det vidare ankomma på verket att genom långtidsbedömningar utarbeta ett underlag för statsmakternas
ekonomiska avvägningar mellan olika räddningstjänstområden. Som ett led i dessa bedömningar bör den centrala myndigheten följa utvecklingen av kostnaderna för de delar av samhällets räddningstjänst som olika organ svarar för. Kommittén föreslår att varje statlig central myndighet med uppgifter inom räddningstjänsten skall samråda med räddningstjänstverket om de avsnitt i myndighetens anslagsframställning som berör personal och materiel som är användbar för både räddningstjänsten och den övriga verksamheten. Räddningstjänstverkets uppfattningi de frågor som samrådet omfattar bör framgå av ett yttrande från verket som fogas till anslagsfram- ställningen. Statliga organ som kommittén anser bör delta i denna samverkan är bl a rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, den i annat sammanhang föreslagna nya sjö- och kustbevakningsmyndigheten, televerket, luftfarts- verket och statens järnvägar. Kommittén föreslår slutligen att samrådet i resurs- och anslagsfrågorna skall komma till uttryck i instruktionerna för det statliga räddningstjänstverket och de berörda statliga myndigheterna.
7.6.4. Svenska kommunförbundet och de fackliga organisa- tionerna
Som kommittén framhöll i det tidigare betänkandet är det nödvändigt att åstadkomma en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan det nya verket och Svenska kommunförbundet. Förbundets uppgift är att väga samman ekonomiska och andra krav på tex räddningstjänsten och att bevaka kommunernas intressen i samband med de åtgärder som statsmak- terna beslutar om. Kommunförbundet ger också i andra sammanhang uttryck för kommunernas samlade strävanden inom räddningstjänsten. Sedan många år genomför kommunförbundet utredningar om räddnings- tjänstens organisation i enskilda kommuner. Kommunförbundet ordnar vidare utbildning och konferenser för utbyte av erfarenheter och för information i organisatoriska frågor som gäller räddningstjänsten. Genom att utveckla principer för en gemensam teknikupphandling strävar kommun- förbundet efter att åstadkomma en mer enhetlig utrustning inom den kommunala räddningstjänsten.
Även de fackliga organisationerna inom räddningstjänsten medverkar på central nivå i strävandena att genom utredningar, utbildning och information utveckla verksamheten. Ett nära samarbete fordras också mellan dessa organisationer och det centrala verket.
7.6.5. CESAM-kommittén
Räddningstjänstkommittén föreslog i principbetänkandet att en organisa- tionskommitté skulle tillkallas för att utreda uppgifter, medel och organisa- tion för det nya centrala räddningstjänstverket och för att utarbeta en plan för genomförandet av den nya organisationen. 1978 års försvarskommitté menade i sitt slutbetänkande (Ds Fö 1981:14) Totalförsvaret 1982/87 att en kommitté skulle tillsättas för att närmare överväga om civilförsvarsstyrelsen, statens brandnämnd och riksnämnden för kommunal beredskap borde sammanläggas till en myndighet. Kommittén skulle om den ansåg att det
fanns motiv lägga fram förslag till en sådan sammanläggning. CESAM-kommittén tillsattes i juni 1982 (Dir 1982z41) med uppgift att närmare utreda formerna för en samordning av den centrala ledningen inom räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten. I direktiven till kommittén framhålls att samordningen av samhällets räddningstjänst kommer att bli en uppgift som får ökad tyngd i framtiden. Räddningstjänst- kommittén har för de i avsnitt 7.6 redovisade övervägandena om samord- ningen på central nivå i räddningstjänsten haft samråd med CESAM- kommittén. Denna har senare genom tilläggsdirektiv (Dir 1983:11) fått till uppgift att utreda även räddningstjänstens utbildningsfrågor. Räddningstjänstkommittén vill nämna att CESAM-kommittén i sitt arbete överväger möjligheten att föra samman inte bara civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för kommunal beredskap, statens brandnämnd och sjöfartsver— kets enhet för landtransporter av farligt gods (LFG-enheten) utan även andra verksamheter. Kommittén prövar förutsättningarna att också integrera sprängämnesinspektionen eller delar av dess verksamhet 1 den nya myndig- heten. Även statens strålskyddsinstituts uppgifter när det gäller planeringen av beredskapen mot olyckori kärnkraftsanläggningar skulle enligt CESAM- kommitténs hittillsvarande överväganden kunna ingå i det nya räddnings- tjänstverket. Räddningstjänstkommittén har inte granskat förutsättningarna för en sådan ytterligare breddning av verksamheten men vill understryka att det från samordningssynpunkt är angeläget att en så omfattande del som möjligt av uppgifterna på central nivå i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten mot olyckor samlas inom det nya verket.
7.7. Den kommunala räddningstjänstens planering
7.7.1. Problem i planeringsarbetet på lokal nivå
Som räddningstjänstkommittén framhöll i principbetänkandet varierar standarden på planeringen av räddningstjänsten mellan kommunerna. Riskinventeringar, resursförteckningar och åtgärdskalendrar har upprättats av de allra flesta kommuner. Däremot saknas det fortfarande insatsplaner i många kommuner. Det senare gäller både stora och små anläggningar och i en del fall rent av mycket känsliga brandriskobjekt.
Det underlag för planering av räddningstjänsten som statens brandnämnd och Svenska kommunförbundet har utarbetat bedöms i allmänhet som fullt tillräckligt. Riktlinjerna för arbetet och de praktiska hjälpmedlen, bl a tabellformulären, är lämpligt utformade, menar många kommuner. Läns- styrelserna strävar efter att ge kommunerna det stöd i planläggningsarbetet som behövs. Svårigheten är att planläggningen ofta kräver mycket tid. Både för kommuner med förhållandevis stora resurser och kommuner som har en begränsad organisation är det svårt att hinna med det som skall göras.
Det kan ibland också vara svårt att komma igång med arbetet därför att det fordras ett administrativt kunnande som saknas hos många i räddningstjän- stens ledning, speciellt i de mindre kommunerna. Enligt en del av de tillfrågade brandcheferna kommer planeringen oftai sista hand, beroende på
att ”den alltid fordrar så mycket skrivarbete”. Många anser att det är svårt att hålla uppgifterna i tidigare utarbetade planer aktuella på ett tillfredsställande sätt. En orsak till att problem förekommer även i större kommuner är att den personal som svarar för planeringen i regel också har uppgifter i den förebyggande verksamheten och att arbetet med dessa uppgifter ofta också släpar efter.
7.7.2. Problem i planeringsarbetet på regional nivå
På regional statlig nivå har planeringen av räddningstjänsten gett länsstyrel- sen detaljkunskaper som har visat sig värdefulla i det löpande arbetet med räddningstjänstfrågorna. Ett av problemen är emellertid att planläggningen har blivit för splittrad. De många fristående planeringsdokumenten — bl a för olika slag av skadebekämpning — har gjort planläggningen svåröverskådlig. Detta bedöms ha bidragit till att det är svårt att få andra inom länsstyrelsen än de för handläggningen av räddningstjänstens ärenden närmast ansvariga att sätta sig in i detaljerna i räddningstjänstplaneringen.
7.7.3. Principer för det fortsatta planeringsarbetet inom den kommunala räddningstjänsten
Grundläggande för planeringsarbetet är att både risker och resurser skall inventeras. Åtgärdskalendrar måste också finnas för vägledning vid insatseri komplicerade situationer — speciellt när många räddningsorgan blir involve- rade och det fordras en omfattande samordning. Även insatsplaner underlättar räddningsarbetet. Vid ingripanden som gäller mycket känsliga skyddsobjekt kan de vara helt avgörande för en effektiv skadebekämp- ning.
Som kommittén har understrukit visar erfarenheten att det är svårt för räddningsorganen att hålla alla de detaljerade uppgifterna i räddningstjänst- planeringen aktuella. Mot den bakgrunden bör strävan vara att så långt möjligt förenkla planeringsarbetet. Räddningsorganen bör noggrant pröva vilka uppgifter som behöver ingå i planeringsdokumenten. Självfallet bör innehållet inte tyngas av onödiga uppgifter. En förenkling av arbetet är vidare möjlig genom ett mer organiserat samarbete mellan kommunerna inbördes och mellan kommuner och länsstyrelser. Datorstöd kan underlätta planeringsarbetet. Den pågående utvecklingen av den tekniska utrustningen inom SOS Alarmerings regionala larmcentraler öppnar möjligheter som bör prövas i både kommunernas och länsstyrelsernas planering. Det centrala uppgiftsförråd som kommittén tidigare har berört kan också bidra till att förbättra förutsättningarna för räddningstjänstens planering.
Förenklingen av räddningstjänstens planering får emellertid inte drivas alltför långt. Planeringsprocessen är en viktig del av de överväganden om verksamhetens utveckling som under alla förhållanden måste ske. Särskilt för länsstyrelsernas del ger planeringsarbetet detaljkunskaper som är viktiga för kunnandet i organisationen. Kommittén anser att planeringen skall ses som en del av personalens utbildning framför allt på regional nivå, där anknytningen till den operativa verksamheten är svagare än hos de lokala räddningsorganen.
Den kommunala räddningstjänsten kommer som har framgått även i fortsättningen att behöva planer av flera olika slag. Några former av skadebekämpning fordrar till en del egna planeringsformer, t ex insatserna vid olyckor med farligt gods. De statliga organ som har resurser för att kunna medverka i räddningsarbetet behöver också planera sina åtgärder. Ett av räddningstjänstplaneringens huvudsyften är att stimulera den samordning i det operativa arbetet som är nödvändig. Kommittén anser mot den bakgrunden att planerna så långt det är möjligt skall vara gemensamma för olika slag av insatser och deltagande organ. I de fall som detta inte blir möjligt är det viktigt att de planerande organen samråder med varandra. Det får inte uppstå luckor i verksamheten, men planeringen för olika delar av räddnings— tjänsten bör inte heller lappa över varandra. Dubbelarbete kan också vara ett hinder för en effektiv räddningsverksamhet.
Det samarbete som kommittén anser nödvändigt för effektiviteten i räddningstjänstens insatser underlättas av en planering som tillgodoser konkreta detaljbehov men samtidigt är så enkel och enhetlig att den kan hanteras av företrädare för olika räddningsorgan eller samordnande ledningsenheter. Det senare innebär att metodiken vid planeringens genomförande och sättet för redovisningen av resultaten så långt möjligt bör vara lika för skilda planeringsformer och planeringsnivåer. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket får till uppgift att se över planerings- och redovisningsformer och i samråd med berörda organ eller deras företrädare genomföra de åtgärder som enligt de av kommittén redovisade principerna kan göra planeringen enklare och effektivare. Uppdraget bör omfatta även planeringen för de olika formerna av statlig räddningstjänst och för enskilda företags skadebegränsande åtgärder.
En del frågor om den kommunala räddningstjänstens planering behandlas också i andra kapitel i betänkandet, bl a i kapitel 13 som innehåller överväganden om beredskapen mot olyckor vid transport av farligt gods.
7.8. Ledning av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner
Kommittén har i kapitel 6 föreslagit att den kommunala räddningstjänsten skall åläggas att ingripa inte bara som nu är fallet vid olyckshändelser utan också vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det kan gälla störningar som uppstår vid tex översvämningar, snöoväder, elavbrott och avbrott i vattentillförsel eller olika slag av avbrott i industriell verksamhet. Att räddningsorganen får ansvaret för att avvärja eller begränsa skador vid sådana störningar innebär inte att de själva måste utföra alla de åtgärder som behövs. De skall i stället planera och leda verksamheten. Vidare skall de se till att resurserna från olika organ i samhället kommer till användning och att åtgärderna samordnas.
Flera kommuner har under senare år börjat att skapa olika former av ledningsorgan för att med kommunens samlade resurser kunna ingripa vid sådana allvarliga situationer som här har nämnts, t ex långvariga elavbrott,
avbrott i vattentillförseln eller olika slag av naturhändelser. Även några av länsstyrelserna har särskilt planerat för den ledning som de skall utöva när de har övertagit ansvaret för räddningsinsatserna eller på annat sätt avser att samordna samhällets insatser. Detta gäller framför allt länsstyrelserna i södra Sverige, som samlade omfattande erfarenheter av samordningsarbetet i samband med snöovädren vintern 1978/79.
Kommittén anser det viktigt att kommuner och länsstyrelser genom planering förbereder sig för uppgiften att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Förberedelserna bör emellertid begränsas till de typer av händelser som kan bedömas få relativt omfattande konsekvenser i olika kommuner eller län. Åtgärderna bör redovisas i särskilda avsnitt inom den kommunala och statliga planeringen av räddningstjänsten.
Planeringen bör syfta till att visa vilka uppgifter som de ansvariga organen bör ha. Ett långvarigt och omfattande snöoväder som orsakar allvarliga störningar kan fordra åtgärder så att räddningsstyrkor och ambulansfordon tar sig fram. Det är också nödvändigt med åtgärder så att
B De boende i glesbygd får tillförsel av mat, medicin och bränsle; El Inkvartering och förplägnad ordnas för personer som inte kan komma till
sina hem; D Persontransporter finns att tillgå för personal vid vårdinrättningar, i hemsjukvård och vid myndigheter och andra organ samt företag där verksamheten måste fortgå kontinuerligt och där det fordras reparations- verksamhet; El Foder- och bränsletransporter sker på ett med hänsyn till situationen
lämpligt sätt;
El Samordnade insatser vidtas så att störningar av mjölkinsamling, slakt- djurstransporter och transporter av livsmedel kan undvikas.
Planen bör vidare visa hur samordningen av insatserna skall ske. För den operativa verksamheten fordras sannolikt en samordningsgrupp under räddningstjänstens ledning. I denna samordningsgrupp bör ingå företrädare för bl a gatukontoret, byggnadskontoret, eldistributionen, socialförvaltning- en och kommunkansliet. Kontakter bör fortlöpande ske med polisen, Vägförvaltningen, sjukvården, de militära organen och tex statens järnvä- gar. En ledningsplats bör förberedas för verksamheten.
Flera av åtgärderna fordrar också en detaljplanering hos andra än räddningsorganen. Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändel- ser har i sin utredningsrapport (1983:1) om höghusbranden i Solna i april 1982 konstaterat att kommunen inte hade någon egentlig beredskap för bistånd med utspisning, inkvartering rn ni av så många personer som det i det aktuella fallet gällde. Genom insatser av polis, socialförvaltning, fastighets- ägare, försäkringsgivare och frivilliga krafter kom verksamheten emellertid att fungera på ett tillfredsställande sätt. Solna kommun har med anledning av den inträffade branden och andra bränder i kommunen infört en beredskaps- plan för sin socialjour. Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshän- delser anser att sådana planer behövs även inom andra kommuner och har föreslagit att de berörda organen skall uppmärksamma frågan. Räddnings- tjänstkommittén delar denna uppfattning.
Ett samarbete kan vidare behöva ske mellan kommuner inom de föreslagna räddningsregionerna. En samverkan mellan länsstyrelsen och kommunerna om fördelningen av externa resurser fordras också när det behövs en överblick över behovet av insatser i ännu större områden än regioner. Detta gäller oavsett om länsstyrelsen har tagit över ledningen eller inte. Länsstyrelsens uppgift kan vara att vid snöoväder organisera och ge riktlinjer för s k konvojtrafik på vägar som är framkomliga. Länsstyrelsen samverkar vid behov också med länsstyrelser i andra berörda län och med högre ledningsorgan hos de myndigheter som medverkar med resurser, framför allt militära förband.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i samråd med Svenska kommunförbun- dets länsavdelning utarbetat en modell för planering av den kommunala samordningen av verksamheten vid svåra snöoväder. Modellen kan enligt kommitténs mening utgöra ett mönster för planeringen även vid andra slag av händelser som medför störningar i viktiga samhällsfunktioner.
7.9. Statlig tillsyn över den kommunala räddnings— tjänsten
7.9.1. Allmänna principer för tillsynen Statsmakternas riktlinjer
Enligt statsmakternas riktlinjer (prop 1980/81:80, KU 1980/81:13, rskr 1980/81:149) för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati har den kommunala verksamheten en grundläggande betydelse för samhällsekono- min och de enskilda människornas välfärd. Genom kommunernas aktiva roll i samhällsverksamheten har denna fått en stark lokal förankring. En sådan utveckling är väsentlig, framgår det vidare av statsmakternas uttalanden, eftersom de kommunala organen har de bästa förutsättningarna att bedöma vilka åtgärder som behövs för att tillgodose behovet av lokal samhällsservice. Strävan har länge varit att öka den kommunala handlingsfriheien i samhällsarbetet. Utgångspunkten för den ökade handlingsfriheten är behovet av ett nära samspel mellan staten och kommunerna. Samspelet syftar till att stat och kommun i nära samverkan skall kunna awäga människornas olika önskemål och behov med hänsyn till bl a samhällseko- nomin.
I riktlinjerna för ökad kommunal självstyrelse framhåller statsmakterna att samarbetet mellan statliga och kommunala organ i allmänhet inte främjas av den form av statskontroll som underställning utgör. Samråd och allmän rådgivning ligger mer i linje med en modern syn på samspelet mellan statliga och kommunala organ. Tillsammans med möjligheten att anföra besvär och ett utvecklat system för samarbete mellan statliga och kommunala crgan utgör det politiska ansvaret enligt statsmakterna en god garanti för att kommunerna skall fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till både laglighet och lämplighet. Utvecklingen är ett uttryck för statsmakternas förtroende för kommunernas och landstingskommunernas förmåga att själva sköta sina angelägenheter. En fortsatt statlig kontroll inom
områden där den behövs böri första hand omfatta former för tillsynen som är mindre ingripande i den kommunala självstyrelsen än underställning, betonas det.
Ett tidigare förslag om slopande av underställning inom rädd- ningstjänsten
I ett förslag till minskad statlig kontroll över kommunerna (prop 1978/79:53) framhöll regeringen att brandlagstiftningen har karaktär av ramlagstiftning med allmänt hållna bestämmelser. Dessa ger kommunerna stor frihet att utforma brandförsvaret på det sätt som de finner lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. Lagstiftningen bygger på en avvägning mellan kommunal självstyrelse och statens övergripande ansvar i frågor som rör medborgarnas säkerhet. Statens ansvar kommer delvis till uttryck i olika former av kontroll.
Betydelsen av de statliga kontrollmöjligheterna skall emellertid inte överskattas, framhölls det i regeringens förslag. Kommunerna känner sitt ansvar för dessa frågor och har en positiv vilja att uppfylla kraven i brandlagstiftningen. Den statliga kontrollen bör därför inte vara mer omfattande än som behövs för att det skall bli möjligt att komma till rätta med de brister i brandförsvarets organisation som undantagsvis kan förekomma. Regeringen föreslog att en kommuns beslut om antagande av brandordning inte längre skulle behöva fastställas av länsstyrelsen. Länssty- relsen skulle inte heller kunna besluta om brandordning åt en kommun som själv inte antar en sådan. En kommun skulle vidare inte behöva inhämta länsstyrelsens medgivande för att träffa avtal om räddningshjälp från annat räddningsorgan.
Förslaget grundades på den utredning som statskontrollkommittén hade gjort. Flertalet remissinstanser var positiva till kommitténs slutsatser. Till dessa hörde nio av de 12 länsstyrelser som yttrade sig. Även Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och i stort sett alla kommuner som yttrade sig instämde. Ett tiotal remissinstanser avstyrkte däremot förslaget. Till dessa hörde statens brandnämnd och två länsstyrelser. Enligt flera av de kritiska remissinstanserna behövs det en kontroll av standarden på insats- beredskapen och av brandbefälets kompetens. Några instanser betonade att den tekniska utvecklingen hade medfört ökade risker för komplicerade olyckor och att räddningsarbetet i dessa fall måste bygga på en samverkan mellan flera kommuner.
Civilutskottets majoritet tillstyrkte förslaget i propositionen. Konstitutions- utskottets majoritet ansåg däremot att länstyrelsens allmänna tillsyn skulle bli ett alltför svagt instrument om kravet på underställning av brandordning skulle slopas. Brandförsvarets och räddningstjänsten i kommunerna är en del av samhällets katastrofberedskap. Stora ekonomiska intressen är berörda. Kvaliteten på brandförsvaret har betydelse inte bara för kommunmedlem- marnas trygghet utan också för t ex försäkringsgivare, fastighetsägare och företag. Konstitutionsutskottets majoritet framhöll vidare bl a att ett slopande av kravet på underställning av beslut om brandordning skulle ha endast marginell betydelse för den kommunala självstyrelsen. Behovet att garantera en viss minimistandard inom räddningstjänsten och katastrofbe—
redskapen måste våga tyngre. Konstitutionsutskottet aVstyrkte förslaget,
som senare med knapp majoritet avvisades av riksdagen.
Länsstyrelsernas och statens brandnämnds granskning av besluten om brandordningar
Utökningen av kommunernas skyldigheter inom räddningstjänsten genom antagandet av brandlagen år 1974 ledde till att nya brandordningar måste antas och fastställas för samtliga kommuner. Besluten om antagande av brandordning skulle underställas länsstyrelserna före den 1 januari 1976. Enligt den inventering som statskontrollkommittén genomfördel — och som låg till grund för den i föregående avsnitt redovisade propositionen — hade 245 brandordningar fastställts under tiden fram till november 1977. Nya brandordningar saknades vid den tidpunkten för 32 kommuner. Statskontrollkommitténs genomgång av brandnämndens yttranden visar att 128 eller något mer än hälften av de 251 brandordningar som nämnden hade yttrat sig över kunde fastställas i det skick som de var. I 101 av dessa fall tillstyrktes förslaget till brandordning med olika slag av kommentarer. Ofta berördes kommunens insatsberedskap eller kravet på brandbefälets kompe- tens, som i båda fallen ansågs mindre tillfredsställande men ändå godtagbar. Brandnämnden påpekade i en del fall att den första insatsstyrkan var för liten för att självständigt kunna genomföra en rökdykarinsats.
Brandnämnden avstyrkte fastställelse för 67 av de 123 brandordningarna som nämnden bedömde att länsstyrelserna inte kunde anta i oförändrat skick. För de återstående 56 brandordningarna tillstyrkte brandnämnden fastställelse under förutsättning att brandordningen ändrades på en eller flera punkter. Även i dessa fall var det enligt yttrandena ofta fråga om en otillräcklig insatsberedskap eller för låga krav på kompetens hos brandbe- fälet. Påpekanden om otillräcklig övningsverksamhet, alltför långa sotnings- frister och lagstridigt innehåll förekom också. Brandnämnden framhöll vidare i många fall att en del formuleringar av brandordningens bestämmel- ser kunde skapa oklarhet vid tillämpningen.
Fram till slutet av år 1977 prövade regeringen i åtta fall ärenden om fastställelse av brandordning. Enligt Statskontrollkommitténs redovisning gällde det i två fall kommuner som besvärade sig över att länsstyrelsen hade vägrat fastställelse. I båda dessa fall lämnades besvären utan bifall. Bland de övriga sex ärendena, som alltså avsåg besvär från kommuninvånare, beslutade regeringen i ett fall om ändring av länsstyrelsens avgörande. Kommunen hade i detta ärende, som gällde en utökning av insatsstyrkorna, senare medgett att denna var skälig. I de återstående fem fallen lämnades besvären utan bifall.
7.9.2. Kommitténs principiella bedömning av frågan om
1 Statskontrollkommit— téns delbetänkande (Ds Kn 1977z8) Minskad . _ statskontroll över kom- räddningstjänsten muner och landstings-
statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten
Underlaget för kommunens bedömningar av resursbehovet inom
kommuner, underställ- En kommuns awägningar mellan behoven inom olika grenar i den ning av brandordning. kommunala verksamheten är en central del av den kommunala självstyrel—
sen. Kommunernas ansvar för de åtgärder som i fortsättningen enligt kommitténs förslag skall vara kommunal räddningstjänst innebär att kommunerna själva beslutar om vilka resurser räddningstjänsten skall ha. Kommunernas politiska organ behöver för dessa beslut ett underlag som gör det möjligt att avvåga räddningstjänstens behov mot behoven av resurser inom andra delar av den kommunala verksamheten. Kommunernas politiska organ skall självfallet också göra prioriteringar av de olika behov som föreligger inom räddningstjänsten. Kraven på dessa olika avvägningar ökar i tider med stigande svårigheter att finansiera åtgärder som innebär större eller rent av oförändrade ambitioner i det kommunala arbetet.
Grundläggande för en kommuns bedömning av behoven inom sina olika verksamheter är självfallet de erfarenheter som kommunen fortlöpande gör. Allmänna iakttagelser eller mer allsidiga analyser av olyckorna och deras verkningar kan vara en del av underlaget för bedömningen av resursbehovet. Förlusterna i liv och värdet av den egendom som går förlorad är en av utgångspunkterna för kommunens avvägningar mellan resursbehoven. Till dessa avvägningar hör att söka bedöma i vilken omfattning förlusterna skulle öka eller minska vid en förändring av den kommunala räddningstjänstens resurser. Övervägandena om räddningstjänstens resursbehov har också ett samband med den allmänna ekonomiska planering som kommunen bedriver och ofta med den fysiska planeringen, miljöskyddsplaneringen och syssel- sättningsplaneringen. Räddningstjänstens behov av resurser kan i vissa fall bli föremål för debatt i lokala politiska föreningar, vilket ytterligare breddar bedömningarna.
Kommunens egna erfarenheter kan vidare utökas med uppgifter om andra kommuners bedömningar och prioriteringar. Detta sker redan nu i stor skala på de flesta håll i landet. Ett mycket omfattande utbyte av erfarenheter inom räddningstjänsten äger rum på länsnivå i regi av Svenska kommunförbundets länsavdelningar och de regionala brandförsvarsförbunden. Ofta agerar också länsstyrelserna för att stimulera erfarenhetsutbytet och för att regionala avvägningar skall bli möjliga. Genom kurser och konferenser i länen — i en del fall genom regionala övningar — får kommunalt förtroendevalda, räddningstjänstens ledningspersonal och fackliga företrädare ständigt ökade kunskaper om verksamheten.
En stor del av erfarenhetsutbytet sker vidare centralt med statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet eller Svenska brandförsvarsföre- ningen som ansvariga organ. Statens brandnämnd har en särskild meddelan- deserie med råd och annan information till kommunernas räddningsorgan. I sina meddelanden går brandnämnden igenom arbetsuppgifterna för olika delar. av den kommunala räddningstjänsten och rekommenderar arbetsfor- mer eller olika tekniska lösningar. Räddningsorganen i kommunerna vänder sig ofta till brandnämnden för att få vägledning i olika frågor. Kommittén har tidigare i detta kapitel föreslagit att vissa grundläggande delar i brandnämn- dens förslag till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddnings- tjänstens styrkor i beredskap skall antas som allmänna råd och att det nya centrala räddningstjänstverket ytterligare skall utveckla rollen som statligt samordningsorgan med uppgift att förbättra erfarenhetsutbytet inom rädd— ningstjänsten.
Erfarenheter om räddningstjänstens sätt att fungera sprids vidare genom
tidskriften Brandförsvar, som ges ut av Svenska brandförsvarsföreningen, och genom brandförsvarsföreningens publikationeri olika frågor. Svenska kommunförbundet utarbetar fortlöpande cirkulär och andra meddelanden av skilda slag för att tillgodose aktuella informationsbehov hos kommunerna. Kommunförbundet utreder på begäran också organisation och verksamhets- former inom räddningstjänsten åt enskilda kommuner. Erfarenheter kan genom dessa utredningar överföras från en kommun till en annan.
En omfattande dokumentation och ett kunnande som kan utgöra ett stöd för kommunerna i deras bedömningar av resursbehovet inom räddningstjän- sten finns således hos de centralt ansvariga organen. Genom forsknings- och utvecklingsarbetet inom ramen för Brandforsks verksamhet kommer under- laget för kommunernas bedömningar att ytterligare kunna förbättras.
Statlig tillsyn av den kommunala räddningstjänsten
En stor del av det redovisade erfarenhetsutbytet i den kommunala räddningstjänsten sker inom ramen för den statliga tillsynen av verksamhe- ten. Kommittén anser att de i inledningen till avsnitt 7.9 redovisade riktlinjerna för en ökad kommunal självstyrelse skall utgöra grunden för övervägandena om vilken tillsyn som fordras inom den kommunala räddningstjänsten. Ett samspel mellan stat och kommun baserat på ett förtroende från statens sida för kommunernas vilja och förmåga att organisera en effektiv räddningstjänst och en ömsesidig öppen information om organisation och resurser har enligt kommitténs mening goda förutsätt- ningar att främja utvecklingen av verksamheten. Räddningstjänsten är på den punkten inte annorlunda än andra områden i den kommunala verksamheten.
Samtidigt kan det konstateras att räddningstjänsten genom sina arbets- uppgifter och befogenheter har en speciell karaktär. Räddningstjänstens verksamhet har stor betydelse både för medborgarnas trygghet och för de Säkerhetsåtgärder som fordras när stora miljö— och egendomsvärden står på spel.
En del uppgifter i räddningstjänsten — tex beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar — har bedömts vara av sådan karaktär att ansvaret bör läggas på statliga organ. Även ansvaret för andra uppgifter i samhället som syftar till att skydda människor och egendom och som liknar räddningstjänstens har lagts på statliga organ. Polisverksamheten och totalförsvarets olika grenar är exempel på detta. Inom hälso- och sjukvården har statsmakterna i den relativt nyligen antagna hälso- och sjukvårdslagen beslutat om förenklingar i den statliga tillsynen och en ökad handlingsfrihet för landstingskommunerna. Samtidigt kvarstår emellertid möjligheter till statliga ingripanden om detta i vissa fall skulle behövas. Kravet på rättssäkerhet och på tillgång till en god vård är av en sådan avgörande betydelse för den enskilde att hälso- och sjukvården måste kunna kontrol- leras genom statlig tillsyn, framhålls det i förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen.
Statsmakterna har ett allmänt och övergripande ansvar för räddningstjän- sten och de förebyggande åtgärderna mot olyckor i landet. Enligt kommit- téns mening måste det finnas en statlig tillsyn över verksamheten.
Samordningen mellan fredsräddningstjänsten och den krigsräddningstjänst som är en väsentlig del av civilförsvaret fordrar också tillsynsåtgärder som bidrar till ett effektivt utnyttjande av de gemensamma resurserna. Tillsynen bör emellertid utformas så att verksamheten i överensstämmelse med statsmakternas riktlinjer i så liten grad som möjligt begränsar den kommunala självstyrelsen. En tillsyn grundad på starka sanktionsmedel minskar som regel förutsättningarna för ett givande samarbete mellan kommunala och statliga organ.
Kommittén anser att följande former av statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten kan övervägas:
(1) Tillsynsorganet går igenom organisation och planering med företrädare för kommunen, vilket eventuellt resulterar i råd eller rekommendatio- ner;
(2) Ett kommunalt beslut om brandordning skall kunna underställas en statlig myndighet för prövning;
(3) Tillsynsorganet beslutar om råd eller föreskrifter för verksamhetens olika detaljer;
(4) Invånare i en kommun skall genom besvär kunna begära att en statlig myndighet prövar ett kommunalt beslut om räddningstjänstens organi- sation och resurser.
Genomgång av den kommunala räddningsverksamheten
Till en statlig tillsynsfunktion hör sedan gammalt att besöka den kommunala verksamheten och ta del av planering och organisation. En aktiv statlig tillsyn omfattar en fortlöpande dialog mellan tillsynsorganet och olika kommuner. Karaktären på denna verksamhet har efter hand förändrats. Genom ett förtroendefullt erfarenhetsutbyte skaffar statliga tillsynsorgan sig det under- lag som behövs för egna ställningstaganden. Statliga organ ser det i betydligt större utsträckning än tidigare som sin uppgift att stödja och ge råd åt kommunala myndigheter. Denna utveckling gäller inte minst tillsynen inom räddningstjänsten. Enligt företrädare för statens brandnämnd och de länsstyrelser som kommittén har haft kontakt med har genomgången av räddningsorganisation och resurser överlag skett i en mycket positiv anda. De deltagande har utbytt information och gett varandra synpunkter. Åtgärder som de statliga räddningstjänstorganen på regional och central nivå har ansett angelägna eller nödvändiga har kommunerna i allmänhet sökt genomföra.
Kommittén anser att ett erfarenhetsutbyte av den redovisade typen skall utgöra grunden för den statliga tillsynen över den kommunala räddnings- tjänsten. Ingenting kan ersätta ett förtroendefullt samråd inom ramen för gemensamma kommunala och statliga överväganden om t ex vilka resurser som fordras för verksamheten. Kommittén föreslär mot den redovisade bakgrunden att det statliga tillsynsorganet inte längre skall ha möjligheter att vid vite förelägga kommuner eller kommunala tjänstemän att fullgöra sina åligganden inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Detta sanktionsmedel har inte använts inom räddningstjänsten under den
1 Detta ärende prövades sedan den i föregående avsnitt redovisade inven- teringen hade genom- förts.
nuvarande brandlagens tid. Bestämmelser av ett sådant slag förekommer i allmänhet inte inom andra kommunala verksamhetsområden.
Underställning av beslut om räddningstjänstordning
Det krav på underställning av beslut av brandordning som för närvarande gäller har hittills i mycket få fall resulterat i sådana anmärkningar mot kommunens beredskap att den i första instans prövande myndigheten — länsstyrelsen efter samråd med statens brandnämnd — inte har kunnat godta kommunens beslut. 1 endast ett fall har en länsstyrelse sedan ärendet även har prövats av regeringen beslutat att anta brandordning åt en kommun'. Som regel har det däremot under hand i kommunens beredning av ärendet förekommit ett samråd med utbyte av bedömningar och synpunkter mellan kommunen och de statliga organen.
Eftersom just samrådet och informationen enligt kommunernas och tillsynsmyndigheternas erfarenheter i de allra flesta fallen har blivit det väsentliga momentet i handläggningen av brandordningsärendena finns det enligt kommitténs bedömning inget skäl att behålla kravet på underställning. En avveckling av underställningskravet skulle administrativt sett förenkla proceduren och inte minst från den utgångspunkten vara en fördel. Det fordras däremot bestämmelser om samrådet — inte minst så att överläggning— arna mellan de statliga och kommunala organen sker på ett tidigt stadium, medan det ännu finns ett reellt utrymme för gemensamma överväganden om olika lösningar.
Kommittén föreslår mot bakgrund av de redovisade skälen att det inte längre skall finnas något krav på underställning av kommunens beslut om räddningstjänstordning (för närvarande brandordning). För de få fall där en kommun även efter samråd och information kommer att anta en organisation — eller besluta om väsentliga ändringar i den — som inte överensstämmer med tillsynsmyndighetens syn på vad som krävs anser kommittén emellertid att det skall finnas en möjlighet till direkt statlig påverkan. En sådan påverkan skall enligt kommitténs förslag kunna ske genom att regeringen på den statliga tillsynsmyndighetens begäran prövar frågan. Regeringen skall i det sammanhanget kunna besluta om innehållet i räddningstjänstordningen för en kommun.
Råd och föreskrifter
Den tredje i översikten redovisade tillsynsformen, som alltså innebär att ett statligt organ ger ut föreskrifter eller allmänna råd för den kommunala räddningstjänsten, kan också bidra till en utveckling av verksamheten. Riktlinjer i form av allmänna råd som kan vägleda en kommun vid tex dimensionering av styrkor i beredskap, planering, inköp av fordon eller uppförande av en brandstation har självfallet stort värde. Både statens brandnämnd och Svenska kommunförbundet har som tidigare framgått avsatt omfattande resurser för en sådan vägledning. Riktlinjerna illustreras ofta av konkreta exempel på lämpliga lösningar. Dessa har varit en tillgång för bla planeringen av den kommunala räddningstjänsten. De hittills utarbetade rekommendationerna bör vid behov förnyas och nya allmänna råd utarbetas när utvecklingen inom räddningstjänstområdet aktualiserar
detta. Kommittén har i avsnitt 7.3 närmare behandlat frågan om underlaget för kommunernas beslut om dimensionering av styrkorna i beredskap.
Föreskrifter som kommunerna generellt är skyldiga att följa behövs för reglering av ersättning till den som deltar i kommunal räddningstjänst. Sådana föreskrifter skall enligt kommitténs förslag meddelas av regeringen eller på regeringens uppdrag av det centrala statliga räddningstjänstorganet. Föreskrifter om behörighet för räddningsledare och brandsyneförrättare skall som tidigare har framgått meddelas av räddningstjänstverket.
Besvär
I sina överväganden av de olika tillsynsformerna vill kommittén slutligen peka på att varje invånare i en kommun enligt kommunallagen har möjlighet att anföra besvär över kommunens beslut. Möjligheten avser kommunalbe- svär, som enligt kommunallagen får anföras över beslut som har fattats av en beslutande kommunal församling eller kommunal nämnd. Besvärsprövning- en syftar till en prövning av beslutens laglighet. Besvärsmyndigheten kan vid bifall till besvären endast upphäva beslutet men inte ändra innehållet i beslutet.
I en del slag av ärenden inom den kommunala verksamheten där en enskild är part - och som överklagas enligt särskilda besvärsbestämmelser — förekommer också förvaltningsbesvär. Besvärsrätten tillkommer i dessa fall den enskilda parten. Prövningen gäller inte bara beslutets laglighet. Även innehållet i beslutet prövas och kan ändras av besvärsmyndigheten. En sådan sakprövning förekommer i bl a byggnadsärenden, sociala ärenden och brandsyneärenden. Det gäller således ärenden som en kommunal nämnd eller tjänsteman avgör i sin myndighetsutövande funktion. När särskilda bestämmelser om förvaltningsbesvär saknas för beslut av en nämnd eller tjänsteman i ett visst ärende skall kommunallagens regler om kommunalbe- svär tillämpas om beslutet överklagas.
Som kommunalbesvärskommittén framhåller i sitt betänkande (SOU 1982:41) Överklagande av kommunala beslut kan kommunalbesvären betraktas som en slags medborgartalan med syfte att tillse att den kommunala självstyrelsen utövas på ett rättsenligt sätt. Enligt nuvarande kommunalrättsliga principer får beslut av kommunfullmäktige överklagas endast genom kommunalbesvär. Kommunalbesvärskommittén anser inte att fullmäktigebeslut i något fall skall kunna överklagas genom förvaltningsbe- svär. När det framstår som angeläget med förvaltningsbesvär även i fråga om beslut av kommunfullmäktige bör andra vägar sökas, förklarar kommunal- besvärskommittén. Räddningstjänstkommittén anser inte att det för rädd- ningstjänstens del är lämpligt med något undantag från de redovisade kommunalrättsliga besvärsprinciperna.
Kommitténs förslag i detta slutbetänkande innebär ökade beslutsbefogen- heter för den kommunala räddningsnämnden inom bl a det förebyggande området. De ärenden som enligt kommitténs förslag skall ankomma på nämnden innebär i en del fall kvalificerad myndighetsutövning mot enskild. Med hänsyn till enskildas intressen föreslår kommittén att förvaltningsbesvär skall få anföras mot beslut som har fattats enligt räddningstjänstlagstiftning- en av räddningsnämnden eller av en tjänsteman till vilken nämnden har
delegerat sin beslutsbefogenhet. I specialmotiveringen till författningsförsla— gen i kapitel 16 anger kommittén närmare i vilka slag av ärenden som möjligheter till besvär skall föreligga och hur besvärsreglerna bör utfor- mas.
Sammanfattande bedömning
Kommittén anser sammanfattningsvis att det redovisade förslaget till medel för den statliga tillsynen av den kommunala räddningstjänsten är i linje med de principer för samarbetet mellan stat och kommun som statsmakterna har antagit. Enligt kommitténs mening tillgodoser förslaget både den kommu- nala självstyrelsens fordringar och de krav på en viss kontroll av verksam- heten som konstitutionsutskottet ställde när riksdagen år 1979 avvisade det redovisade förslaget om att kommunernas skyldighet att underställa länsstyrelsen beslut om brandordning skulle upphöra.
8 Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser
8.1. Principer för uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar — en inledning
Den kommunala och statliga räddningstjänsten präglas av den uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar som förekommer mellan en rad olika organ på central. regional och lokal nivå. Behovet av samordning blir på det sättet stort. Samordningen fordrar teknisk utrustning som gör det möjligt för de olika slagen av ledningscentraler och för de rörliga enheterna att kommuni- cera med varandra. Framför allt måste emellertid personalen genom utbildning och övning förberedas för samordningsuppgifterna. Behovet av sådan utbildning och övning framträder inom praktiskt taget varje räddnings- tjänstområde.
Uppdelningen av verksamheten har emellertid också en positiv sida. Den ger uttryck för att samhället i det krävande räddningstjänstarbetet försöker utnyttja allt det kunnande och de resurser som finns även för uppgifter som liknar räddningstjänstens —t ex hos polisen, kustbevakningen, civilförsvaret och det militära försvaret. Kommittén anser att det är god hushållning med samhällets tillgångar att använda personal och utrustning från olika verksamheter för samhällets strävanden att skydda människor, egendom och miljö mot verkningarna av de olyckor som inträffar. Framför allt mot bakgrund av svårigheterna med finansiering av den offentliga sektorns verksamhet är det nödvändigt att vid förbättringar i räddningstjänsten så långt möjligt utnyttja de personella och materiella resurser som åtskilliga samhällsorgan redan disponerar. Kommittén anser att räddningstjänsten med de redovisade utgångspunkterna bör få ökade möjligheter att mobilisera olika verksamheter i samhället för planering och genomförande av insatser vid olyckor.
Med kommitténs synsätt blir det även i fortsättningen nödvändigt för staten att svara för stora delar av räddningstjänsten. Flera statliga organ har resurser som är lämpliga för uppgifter utanför den kommunala räddnings- tjänstens ansvarsområde. I många fall, t ex när insatsen innehåller ett moment av efterforskning av försvunna till havs eller i fjällen, måste åtgärderna täcka relativt stora områden. Räddningsarbetet har för flera slag av insatser inte alltid en lokal prägel. Eftersom formerna för de olika åtgärderna varierar mellan situationer t ex till havs och i fjällen blir det även i fortsättningen nödvändigt att dela upp den statliga räddningstjänsten mellan olika räddningstjänstformer. För räddningstjänsten till sjöss går det emel-
lertid att sammanföra ansvar och uppgifter så att verksamheten blir mer enhetlig än vad den för närvarande är.
Med den uppdelning av ansvar och arbetsuppgifter inom räddnings- tjänsten som även i fortsättningen kommer att fordras är det nödvändigt att genom ytterligare åtgärder förbättra samordningen. Det gäller både den samordning som behövs mellan kommunal och statlig räddningstjänst och samordningen mellan olika slag av statlig räddningstjänst. Genom det statliga räddningstjänstverket skapas den övergripande organisatoriska förutsättningen för en sådan förbättrad samordning.
Kommittén har i föregående kapitel beskrivit den roll som kommittén anser att det nya statliga verket bör ha. Som har framgått är det speciellt viktigt att den centrala myndigheten får möjligheter att följa utvecklingen även inom de statliga räddningstjänstområdena och att ta de initiativ till förbättringar som behövs. Framför allt bör det vara en uppgift för verket att stimulera det samutnyttjande av de personella och materiella resurserna som är nödvändigt. Fortlöpande överväganden och förslag om en ökad samord- ning baseras på det utbyte av erfarenheter mellan räddningsorgan av olika slag som den centrala räddningstjänstmyndigheten bör svara för.
Kommittén anser att den statliga räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa under samma förutsättningar som i föregående kapitel har föreslagits för den kommunala räddningstjänsten. Ingripanden skall alltså inte ske i bagatellartade situationer eller när det är rimligt att den som drabbas av händelsen själv kan svara för räddningsåtgärderna.
I detta kapitel behandlar kommittén frågor om arbetsuppgifter, organisa- tion och resurser för de olika formerna av statlig räddningstjänst. Även avgränsningen mot den kommunala räddningstjänstens verksamhet kommer att beröras där detta är nödvändigt. Det skall understrykas att avsnitten om arbetsuppgifter och ansvar är det centrala i kapitlet. Avsnitten om resurserna utgör inte någon fullständig genomgång av möjligheterna till förbättringar. För detta skulle ha fordrats en mer detaljerad genomgång av förhållandena inom varje verksamhet än som har kunnat ske i kommitténs arbete. I de avsnitt om varje räddningstjänstform som gäller resurserna redovisar kommittén endast vissa förslag och i övrigt de mer allmänna synpunkter på användningen av personal och materiel som har framkommit i övervägan- dena om arbetsuppgifter och ansvar. Som har framhållits är utgångspunkten för kommitténs arbete enligt tilläggsdirektiv till alla kommittéer att förslagen skall kunna genomföras utan ökade resurser inom det område som förslagen avser.
8.2. Fjällräddningstjänst
8.2.1. Arbetsuppgifter och ansvar Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet
Fjällräddningstjänsten är, som närmare har redovisats i kapitel 2, till största delen baserad på polisens ordinarie lokala ledningsresurser och på en organisation med civila fjällräddare i lokala patruller ur ortsbefolkningen.
Kommittén konstaterade i principbetänkandet att fjällräddningen har funnit former för sitt arbete som allmänt bedöms som effektiva. Den kommunala räddningstjänsten i fjällområdet har för närvarande varken personella eller materiella resurser för att kunna utföra detta arbete. Den av polisen uppbyggda organisationen av civila fjällräddare skulle visserligen kunna inordnas i den kommunala räddningstjänsten. Samtidigt skulle det emeller- tid bli nödvändigt att förstärka den kommunala räddningstjänsten med resurser för planering, utbildning, ledning och samband anpassade till förhållandena inom fjällräddningstjänsten. Enligt kommitténs beräkningar skulle detta medföra relativt stora årliga kostnader, som inte skulle uppvägas av besparingar i polisens verksamhet.
Kommittén bedömde att fjällräddningstjänsten knappast skulle bli effek- tivare om de resurser som den disponerar fördes över till den allmänna räddningstjänsten. Fjällräddningstjänsten bör även i fortsättningen vara en uppgift för polisen. De brister i verksamheten som företrädare för regionala och lokala organ har påtalat vid överläggningar med kommittén — dessa brister avser framför allt utbildningen men också sambandssystemet — kan avhjälpas genom förändringar i resurserna för verksamheten. Sådana förändringar är möjliga även i ett system med polisen som huvudman för fjällräddningstjänsten. För transport och för medicinskt omhändertagande av påträffade personer fordras det i en del fall ett samarbete med den kommunala räddningstjänsten och med sjukvårdshuvudmännen. En förbätt- ring kan på den punkten genomföras även inom ramen för ett fortsatt huvudmannaskap för polisen, framhöll kommittén i principbetänkandet.
Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning
Samtliga remissinstanser som har behandlat fjällräddningstjänsten i sina yttranden över principbetänkandet har anslutit sig till kommitténs bedöm- ning att verksamheten även i fortsättningen bör vara en uppgift för polisen. Enligt rikspolisstyrelsen kan fjällräddningen förbättras även inom ramen för ett oförändrat huvudmannaskap. Det fordras framför allt en samverkan mellan polisen och de organ som skall svara för transport av skadade och sjuka i fjällterrängen, betonar statens naturvårdsverk, Jämtlands läns landsting, länsstyrelsen i Jämtlands län, Krokoms kommun, Svenska kom- munförbundet och Brandmännens riksförbund.
SOS Alarmering AB framhåller att begreppet fjällräddning till en del är oklart och att detta försvårar alarmeringen. Både geografiska och andra gränser för fjällräddningen bör vara entydiga så att ingen behöver tveka om vilket organ som skall larmas vid en olycka i fjällområdet, anser SOS Alarmering.
Kommitténs slutliga bedömning och förslag
F jällräddningens arbetsuppgifter
Fjällräddningstjänsten omfattar för närvarande enligt rikspolisstyrelsens riktlinjer för verksamheten efterspaning och omhändertagande av person som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för
personens liv eller hälsa bedöms föreligga. Med omhändertagande avses den typ av åtgärder som polisen skall utföra inom ramen för sin allmänna uppgift att skydda och hjälpa allmänheten. När den försvunne har påträffats skall polisen om det behövs ge den första sjukvårdshjälp som är möjlig och vidare se till att personen transporteras från fjällområdet.
För transporten kan polisen använda egna resurser, t ex skotrar som har använts vid efterspaningen, eller ordna så att den som är återfunnen kan föras från fjällområdet med andra transportmedel. Enligt polisens tolkning av uppdraget upphör fjällräddningens ansvar när den återfunne överlämnas till ett organ som kan utföra transporter av skadade och sjuka i terrängen — eller till en ambulans eller annan bil vid farbar väg. Om helikopter används och det är lämpligt att flyga direkt till t ex sjukhus med den skadade, ingår däremot hela transporten i fjällräddningsuppgiften. Kommittén anser att fjällräddningens uppgifter i de redovisade avseendena är lämpligt definie- rade.
Fjällräddningens skyldigheter gäller händelser som medför en mer eller mindre omfattande efterspaning. Sådana spaningsinsatser har polisen ansvaret för oavsett om det är fjällräddning eller inte. En oklarhet om vilket organ som ansvarar för räddningsinsatsen kan däremot föreligga om en skadad eller sjuk person som befinner sig i fjällområdet själv kan larma räddningsorganen och även uppge hämtningsplatsen. Det är en sådan situation SOS Alarmering AB syftar på när företaget efterlyser en klarare definition av begreppet fjällräddning.
Kommittén anser det angeläget att räddningstjänstbegreppen så långt möjligt blir renodlade. Enligt kommitténs mening är det lämpligt att insatser i fjällområdet för den som själv kan larma och uppge hämtningsplatsen rubriceras som transport av skadade iterrängen och utförs enligt de riktlinjer skall skall gälla för denna verksamhet. För en sådan lösning talar också att det kan fordras en speciell sjukvårdsinsats redan i samband med omhänderta- gandet. Om det på grund av väderförhållandena eller annat inte är möjligt att använda tex helikopter för dessa sjuktransporter i terrängen, kan det sannolikt i en del fall inom fjällområdet vara lämpligt att en fjällräddnings- patrull deltar i insatsen fram till farbar väg. Frågan om ansvaret för transport av skadade och sjuka i terrängen behandlar kommittén vidare i kapitel 9.
Enligt den nuvarande geografiska avgränsningen av fjällräddningens ansvarsområde skall efterspaning och omhändertagande ske i fjäll eller ödemark. Rikspolisstyrelsens riktlinjer för fjällräddningstjänstens organisa- tion anger att en plan för fjällräddningstjänst skall upprättas för varje polisdistrikt där fjällräddningsåtgärder kan bli aktuella. Sådana fjällrädd- ningsplaner föreligger för de tio polisdistrikt från Malung i söder till Kiruna i norr som berörs av fjällkedjan. I praktiken avgör lokaliseringen av fjällräddningens resurser var organisationen kan ingripa. Lokaliseringen av dessa resurser redovisas i planerna för de tio polisdistrikten.
Mer preciserat än som nu har beskrivits är inte fjällräddningens geografiska ansvarsområde. För polisen är den redovisade grova avgräns- ningen emellertid inget större problem. Framför allt beror detta på att polisen har ett generellt ansvar för efterspaning och omhändertagande av försvunna personer på land, alltså även nedanför fjällområdet. För den operativt ansvarige inom polisdistriktet är frågan i en akut situation om det är
möjligt att använda fjällräddningen eller om det finns andra lämpliga resurser.
Kommittén anser att det skulle vara en fördel om det för de olika räddningstjänstformerna gick att dra geografiska gränser för ansvarsområ- dena som klart anger vilka organ som skulle utföra olika slag av räddningsinsatser. Det skulle undanröja tveksamhet som i en del lägen riskerar att fördröja insatserna. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte möjligt att för fjällräddningens ansvarsområde ange några sådana distinkta gränser. Naturen i fjällområdena har inte alltid den karaktären att övergången från ett slags område till ett annat klart kan urskiljas. Förhållandena varierar inte minst från sommar till vinter. Förutsättningarna för räddningsinsatserna — och bedömningen av vilka resurser som skall användas — varierar från fall till fall beroende på bl a väder- och ljusförhållandena och på omfattningen av olyckan.
Erfarenheterna av fjällräddningens sätt att fungera talar för att det inte heller behövs några andra geografiska gränser för fjällräddningens ansvars- område än de som nu förekommer. Kommittén anser således att det även i fortsättningen bör framgå vilka polisdistrikt som skall utarbeta fjällräddnings- planer. Resurserna som närmare anges i planerna skall användas efter behov vid efterspaning och omhändertagande av försvunna inom i första hand dessa polisdistrikt. Organisationen kan efter hand anpassas till de förändringar i behoven av räddningsresurser som uppstår om fjällturismen ändrar karaktär och omfattning i framtiden. Genom ökad samordning och fler praktiska erfarenheter bör det bli möjligt att undanröja den tvekan om vilken typ av räddningsinsats som skall ske och vilka resurser som skall användas i övergången till fjällområdet och inom och i närheten av pister och backar där markägare och andra driver skidsportanläggningar.
Kraven på ägare eller innehavare av anläggningar att i vissa fall hålla räddningsutrustning behandlas i kapitel 16, dvs i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag.
Kommittén vill framhålla att fjällräddningsorganen också bör vidta åtgärder för att förebygga tex lavinolyckor i områden där fjällturister ofta befinner sig. Det kan ske genom avspärrningar eller genom sprängning av snömassor som kan komma att bilda en lavin. Om risken för en lavin är akut, kan åtgärderna genomföras med stöd av den föreslagna lagen om samhällets räddningstjänst. I andra fall kan åtgärderna utföras med stöd av allmänna ordningsstadgan eller polisinstruktionen. Riktlinjer för sådana förebyggande åtgärder bör utarbetas av räddningstjänstverket i samråd med rikspolissty- relsen.
Ansvaret för fjällräddningen
Enligt kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet bör polisen ha ansvaret för fjällräddningstjänsten. Ingen av remissinstanserna har motsatt sig detta. Kommittén har efter sina fortsatta överväganden inte någon anledning att gå ifrån den tidigare bedömningen. Kommittén föreslår således att polisen även i fortsättningen skall svara för fjällräddningstjänsten. Ansvaret skall innebära att polisen planerar och organiserar verksamheten och genomför räddningsinsatser.
Kommittén anser att polisens uppgift vid genomförandet av insatserna som hittills skall vara att spana efter försvunna och att ta hand om dem. Till detta hör som tidigare har framhållits att vid behov ge en första sjukvårdshjälp och att transportera de återfunna till farbar väg. Om polisen använder helikopter, skall transporten kunna ske direkt till t ex sjukhus. Polisen har normalt inga svårigheter att med sina resurser utföra dessa uppgifter. De civila fjällräddarna som har knutits till polisens organisation gör stor nytta både vid efterspaningen och omhändertagandet. Om endast några få personer är försvunna och de yttre förhållandena inte hindrar, tar fjällräddarna som regel hand om de påträffade utan förstärkning från andra organ. Ambulans eller annat vägfordon möter vid farbar väg när helikopter inte kan användas.
Vid en del fjällolyckor kan problemen emellertid bli stora. Det gäller t ex när vädret är mycket dåligt och efterforskningen blir långvarig och tröttande. Om detär många personer som saknas, och dessa är i dålig kondition när de påträffas, kan det också bli svårt för polisens organisation att på egen hand genomföra det räddningsarbete som fordras. Det kan fordras kvalificerade sjukvårdsinsatser redan på olycksplatsen. Transporten av skadade till farbar väg kan också kräva större resurser än vad polisen med sina civila fjällräddare själv förfogar över. I sådana fall blir det nödvändigt för de samverkande organen att ingripa. Den kommunala räddningstjänsten eller militära förband kan möta upp för att bistå med transport av de skadade. Militära och civila helikoptrar är också en viktig resurs. Sjukvårdspersonal har ofta möjligheter att bege sig ut för att ta hand om skadade innan de når sjukhuset eller den lokala vårdcentralen.
Polisen skall planera fjällräddningstjänsten i samarbete med de organ som kan medverka i genomförandet av insatser, tex den kommunala räddnings- tjänsten, sjukvårdshuvudmannen, militära myndigheter och de som driver verksamhet i pister och skidbackar eller hotell och stugbyar. Utbildning och övningar bör så långt som möjligt samordnas av de i fjällräddningstjänsten samverkande organen. Som har framgått av kapitel 7 föreslås länsstyrelsen få samordningsuppgifter även inom den statliga räddningstjänsten. På central nivå skall det statliga räddningstjänstverket enligt kommitténs förslag i samma kapitel samordna alla former av räddningstjänst. Verket skall bl a meddela föreskrifter som behövs för samordning av den statliga räddnings- tjänsten.
De samverkande organens personal bör tämligen detaljerat få veta vilka uppgifter de kan komma att få i fjällräddningsinsatser av större omfattning. Planeringen av verksamheten bör inriktas på att underlätta en samverkan av det slag som har skisserats. Kommittén anser att det fordras ett ökat samarbete framför allt mellan fjällräddningen och den kommunala rädd- ningstjänsten. Förberedelser för ett sådant samarbete bör kunna ske både i planeringen av fjällräddningsinsatserna och i den planläggning av transporter i terrängen av skadade och sjuka som kommittén i kapitel 9 föreslår att sjukvårdshuvudmännen skall ha ansvaret för.
8.2.2. Fjällräddningens resurser Synpunkter på verksamheten från ansvariga organ
De fjällräddningsorgan och samverkande myndigheter på lokal och regional nivå i Jämtlands län som kommittén har inhämtat synpunkter från bedömer fjällräddningstjänstens personella resurser kvantitativt sett som tillräckliga. Om man bortser från lavinolyckor — för dessa behövs det en mycket omfattande räddningsstyrka redan i räddningsarbetets första fas — har inte följderna av en olycka i något fall berott på brister i organisationens storlek. Fjällräddningsorganisationen är spridd med hänsyn till erfarenheterna av olycksfrekvensen i olika delar av fjällområdet. Patrullerna kan emellertid också föras samman för geografiskt mer koncentrerade insatser om det skulle behövas.
Fjällräddarna är i allmänhet väl förtrogna med sina lokala fjällområden. De hittar som regel bra även i mörker och dåligt väder. Fjällräddarna kan ofta också bedöma riskerna för de försvunna — och samtidigt möjligheterna till framgångsrika räddningstjänstinsatser. I situationer när det blir nödvän- digt att bedöma skadorna hos de människor som påträffas och att ge en första sjukvårdshjälp kan det däremot bli problem. Särskilt besvärligt kan det vara om inte alla samtidigt kan transporteras till farbar väg och det gäller att prioritera bland flera skadade. Kunnandet i sambandstjänsten måste vidare upprätthållas så att fjällräddarna har möjligheter att utnyttja sambandsut- rustningen, uppger fjällräddningsorganen. Strävandena är nu att i organisa— tionen ta tillvara utbildningstiden bättre, bl a genom att övningar i större utsträckning än förr sker lokalt på fjällräddningspersonalens hemorter.
Rekryteringen av lokal befolkning till fjällräddningen har hittills kunnat ske utan svårigheter. Många av de civila fjällräddarna är skogsarbetare, sysselsätts i turistanläggningarna eller driver egen rörelse, tex bilservice. Några få renägande samer hör också till organisationen. Enstaka medlem- mar ingår i den kommunala räddningstjänstens deltidsstyrkor. Enligt företrädare för fjällräddningsorganen kan det emellertid i framtiden bli svårare att ersätta dem som lämnar fjällräddningstjänsten med yngre personer som har erfarenheter av fjällivet. Möjligheterna att få dispens från skoterförbudet i berörda fjällområden uppges spela en betydande roll både för lokalkännedomen och för intresset att medverka i fjällräddningsarbe- tet.
De tillfrågade fjällräddningsorganen anser att fjällräddningstjänsten har bra materiella resurser för insatser särskilt vintertid. Det behövs emellertid fler täckta bårpulkor som rymmer både patient och vårdare. De vakuum- madrasser som för närvarande förvaras i fjällräddningsdepåerna bör placeras ut hos grupperna tillsammans med den personliga utrustningen, har det också framhållits. Kompletteringar och justeringar i det radionät som har byggts upp för fjällräddningstjänsten pågår på olika håll i fjällområdet. Ett system för mobila nödradiosändare som kan lokaliseras av larmcentralerna har förutsättningar att öka fjällsäkerheten. Ett sådant system håller på att utvecklas internationellt i samarbete mellan olika länder (SARSAT).
Fjällräddningsinsatserna sker som regel enbart med den civila fjällrädd- ningspersonalen och polisens egna resurser. Erfarenheten visar att patrul- lerna i allmänhet rycker ut inom 30 min efter ett larm. De militära förbandens
styrkor bedöms som särskilt användbara vid efterforskning på barmark. Det inom Jämtlands fältjägarregemente upprättade fjällräddningsdetachemen- tet, som förfogar över bl a koktross, sjukvårdsresurser och bandvagnar, har under hela 1970-talet utnyttjats vid endast fyra fjällräddningsinsatser. Militärt bistånd i enklare former har däremot lämnats till fjällräddningen vid betydligt fler tillfällen under samma tid av förbandet.
Ett av skälen till att fjällräddningsdetachementet har använts i relativt liten omfattning är de långa insatstiderna. Polisens företrädare framhåller att det ofta har bedömts ta 8—12 timmar innan styrkan skulle ha varit på plats i västra Jämtland. Det militära förbandet menar att en insats inte alltid behöver ske med hela detachementet. Utryckningar med begränsade styrkor kan ofta gå snabbare. F jällräddningsorganen anser att samarbetet i övrigt mellan dem fungerari stort sett bra. Genom polisens avtal med privata helikopterföretag inom ramen för ambulans— och räddningsflygtjänsten finns det ofta goda förutsättningar att genomföra de transporter som fordras. Under fjällrädd— ningens senaste verksamhetsår användes helikopter vid hälften av de knappt 100 fjällräddningsinsatserna i hela fjällområdet.
Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Fjällräddningstjänstens organisation och resurser har enligt kommitténs bedömning förhållandevis få brister. Några av de svagheter som förekommer har med tillgången på materiella resurser att göra. Läget förbättras efter hand genom de årliga nyanskaffningarna. Som exempel kan nämnas att fjällradiosystemet i Norrbottens och Västerbottens län har byggts ut och moderniserats under de senaste åren.
Förbättringar i fjällräddningens organisation kan ske också genom planering och ett utvecklat samarbete inom verksamheten. De militära förbanden bör kunna användas i större utsträckning än som hittills har skett. Framför allt bör det gå att finna former för att endast delar av de militära fjällräddningsdetachementen skall kunna medverka. I situationer när det är nödvändigt med en särskilt snabb insats, och en fjällräddningspatrull inte kan rycka ut inom den tid som fordras, bör räddningsledaren pröva om den kommunala räddningstjänsten kan tas i anspråk. Kommittén föreslår att förberedelser för sådana insatser med den kommunala räddningstjänstens resurser skall ske inom ramen för fjällräddningstjänstens planering.
Kommittén anser det viktigt att behovet av utbildning för den civila fjällräddningspersonalen i främst sjukvård och sambandstjänst kan tillgodo- ses. F jällräddningsorganen har vidtagit åtgärder för att de för utbildning och övning tillgängliga ekonomiska medlen skall kunna användas bättre än tidigare. Utbildning och övningar förekommer numera oftast på kvällstid och i närheten av fjällräddningspersonalens bostadsorter. Rikspolisstyrelsen uppger att den även i fortsättningen kommer att verka för ökade resurser till utbildningen inom fjällräddningen och för att de medel som anslås utnyttjas effektivt.
Det nya statliga räddningstjänstverket kommer enligt kommitténs förslag i kapitel 7 att få till uppgift att samordna strävandena inom räddningstjänsten i dess helhet. Till samordningen hör att bedöma olika räddningstjänstformers behov av bl a utbildning. Även avvägningen mellan förebyggande åtgärder och insatser för en förbättrad beredskap avses ingå i verkets uppgifter.
Kommittén anser att frågan om ökade medel för utbildning inom fjällrädd- ningen får prövas sedan verket har fått en överblick över utbildningsbehovet inom räddningstjänsten i dess helhet och kunnat göra en bedömning av förebyggande åtgärders effektivitet. Kommittén bedömer att det på sikt bör bli möjligt att öka de totala resurserna för samhällets räddningstjänst och att därmed tillgodose de speciella behov av utbildning som föreligger inom fjällräddningstjänsten.
8.3. Flygräddningstjänst
8.3.1. Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet
Flygräddningstjänsten skall enligt den ICAO-konvention som Sverige har anslutit sig till bistå ett luftfartyg som är i fara, dvs efterforska och lokalisera ett luftfartyg som saknas, har förolyckats eller på annat sätt är nödställt. Flygräddningstjänsten skall vidare vid ett inträffat haveri undsätta och rädda ombordvarande och så långt det är möjligt begränsa de materiella skadornas omfattning. Luftfartsverket är ansvarigt för flygräddningstjänsten och skall bl a se till att det finns en räddningscentral — RCC/Cefyl — och erforderliga räddningsundercentraler.
För räddningsarbetet på en haveriplats svarar den kommunala räddnings- tjänstens styrkor. Särskilda styrkor för lokal brand- och räddningstjänst har emellertid i enlighet med internationella krav organiserats av luftfartsverket vid verkets 14 flygplatser i landet. Luftfartsverkets styrkor skall kunna göra den första räddningsinsatsen vid ett haveri på flygplatsen eller i närheten av den. När den kommunala räddningstjänstens styrka har kommit till haveriplatsen övertar den ansvaret för räddningstjänstarbetet. Vid kommu- nala flygplatser svarar kommunens räddningstjänst för beredskapen som förekommer på flygplatsen. Försvaret har en särskild s k basräddningstjänst vid sina flygplatser. Vid haverier till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren medverkar sjöräddningens organ. En mer utförlig redogörelse för flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation har lämnats i kapitel 2.
Kommittén framhöll i principbetänkandet att den nuvarande organisatio- nen med luftfartsverkets och kommunernas styrkor, avsedda för insatser på eller i närheten av en flygplats, i viss mån utgör en dubblering av resurserna. Med den i ICAO-konventionen föreskrivna höga beredskapen vid flygplat- serna är det emellertid inte möjligt för den kommunala räddningstjänstens styrkor att vid ett haveri ingripa så snabbt som det fordras. Avstånden från nuvarande brandstationer till flygplatserna är för samtliga berörda orter alltför stora. På flera håll finns det däremot möjligheter för den kommunala räddningstjänsten att använda luftfartsverkets resurser för insatser även vid andra olyckor utanför flygplatsen än flyghaverier, förklarade kommittén. Ett sådant gemensamt utnyttjande skulle kunna gälla både de personella resurserna och i många fall de tekniska resurser som luftfartsverket förfogar över, bl a räddningsfordon med stor skumsläckningskapacitet. En hel del skulle vidare gå att vinna — både ekonomiskt och i effektivitet — med en
gemensam ledningspersonal, en samordnad utbildning och en enhetlig planering av de båda verksamheterna. '
Planer på en utvecklad samverkan inom räddningstjänsten hade diskute- rats en tid mellan luftfartsverket och berörda kommuner vid några av verkets 14 flygplatser, framgick det vidare av principbetänkandet. Enligt dessa diskussioner skulle en utökad gemensam användning av resurserna ge ekonomiska och andra fördelar. När det gäller formerna för denna samverkan övervägde luftfartsverket och kommunerna förutsättningarna dels för en organisation med kommunerna som ansvariga för verksamheten, dels för ett alternativ med avtalsreglerat samarbete inom ramen för nuvarande ansvarsfördelning. Det senare alternativet skulle innebära att luftfartsverket fortfarande skulle organisera och verkets personal leda brand- och räddningstjänsten vid flygplatserna.
Enligt kommitténs överväganden i det tidigare betänkandet finns det inte några hinder för den kommunala räddningstjänst-ens organ att överta ansvaret för de räddningsstyrkor som är stationerade vid luftfartsverkets flygplatser. Inte heller skulle ett alternativ med den kommunala räddnings- tjänsten som ansvarigt organ ha några avgörande nackdelar jämfört med den utökade samverkan som luftfartsverket och kommunerna också diskuterade. Den kommunala räddningstjänsten skulle med ett förändrat huvudmanna- skap svara för att organisationen har de personella och materiella resurser som behövs. Kostnaderna för den beredskap och de insatser som flygrädd- ningstjänsten fordrar skulle däremot som hittills bestridas av luftfartsverket. Kommittén bedömde att en hel del dubbelarbete skulle kunna elimineras. De samlade kostnaderna skulle därmed bli lägre än med nuvarande organisation.
Frågan om det är lämpligt att välja en organisation baserad på en ny ansvarsfördelning eller på en utvecklad samverkan mellan luftfartsverket och den kommunala räddningstjänsten bör emellertid, som kommittén såg det, bedömas även från andra utgångspunkter än de ekonomiska. Som ett starkt skäl för en ändrad organisation framhölls att den skulle bidra till att minska splittringen i samhällets räddningstjänst. Den kommunala räddningstjän- stens organ har redan nu ansvaret för räddningstjänstarbetet på en haveriplats. De båda styrkornas personal skall arbeta tillsammans under ledning av chefen för den kommunala räddningstjänstens styrka. Det framstod mot den bakgrunden som angeläget med ett enhetligt ansvar för dessa styrkor. Kommittén framhöll också att den kommunala räddningstjän- sten redan svarar för räddningstjänsten på alla de kommunala flygplatserna. Ett gemensamt huvudmannaskap skulle även från den utgångspunkten bidra till att minska splittringen inom räddningstjänsten.
Även vid försvarets flygplatser i olika delar av landet — några av dem trafikeras av civilt reguljärflyg— finns det, som har framgått av redogörelsen i kapitel 4, en räddningstjänst av ungefär samma slag som luftfartsverket har organiserat vid sina flygplatser. Förutsättningar för den kommunala rädd- ningstjänsten att överta ansvaret för. den militära s k basräddningstjänsten bedömde kommittén emellertid inte vara lika goda som för räddningstjän- sten vid luftfartsverkets flygplatser. Den militära räddningstjänsten har genom flygplanens utrustning med vapen och ammunition en speciell karaktär. Skyddsarbetet kräver speciella tekniska och militära kunskaper
som det är svårt att uppnå och att hålla intakta i en organisation med den kommunala räddningstjänstens breda arbetsfält. Ett utvecklat samarbete mellan den kommunala räddningstjänsten och de militära organen skulle emellertid kunna öka effektiviteten både i den militära basräddningstjänsten och i den kommunala räddningstjänstens verksamhet, framhöll kommit- tén.
Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning * ' ' ' '
Flera av remissinstanserna har instämt i kommitténs preliminära bedömning att den kommunala räddningstjänsten skulle kunna överta ansvaret för brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. Rikspolis- styrelsen menar att en gemensam organisation för polisens del avsevärt skulle underlätta samverkan vid olyckor och vid övningar. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Västerbottens län delar kommitténs uppfattning att ett enhetligt ansvar för dessa'styrkor skulle minska splittringen i den nuvarande räddningstjänsten. Planeringen av verksamheten och genomfö- randet av insatserna skulle underlättas, framhåller en av länsstyrelserna. En positiv» inställning till kommitténs bedömning redovisar också Visby, Umeå och Skellefteå kommuner samt Svenska kommunförbundet och Svenska brandförsvarsföreningen. Visby kommun framhåller att kommunen avser att träffa ett avtal om samverkan med luftfartsverket som kan ge båda parter ekonomiska och andra fördelar. Flera remissinstanser som delar kommitténs preliminära bedömning betonar att luftfartsverket liksom hittills även med ett kommunalt ansvar skall bestrida kostnaderna för räddningsstyrkorna vid verkets flygplatser. ' "
Luftfartsverket understryker att efterforsknings- och alarmeringsledet i flygräddningstjänsten är en integrerad del- av flygtrafiktjänsten. Dessa arbetsuppgifter måste även i- fortsättningen utföras inom luftfartsverkets egen organisation. För brand- och räddningstjänsten vid flygplatserna har en samverkan diskuterats mellan verket och några av kommunerna. Verket avser, framgår det vidare av yttrandet, att genom en särskild utredning pröva möjligheterna till ett samarbetemed berörda kommuner om en samlad, effektiv och ekonomiskt rationell brand- och räddningstjänst. Luftfartsver- ket anser att frågan om ett förändrat ansvar skall'bedömas med utgångspunkt i resultaten av detta utredningsarbete, framför allt de förändringar i kostnadema för verksamheten som skulle kunna bli följden. Om huvudman- naskapet fl-yttas över till kommunerna måste luftfartsverket emellertid behålla ett avgörande inflytande på brand- och räddningstjänstens omfatt- ning och 'kvalitet. Detta är nödvändigt på grund 'av internationella överenskommelser och för att verket skall kunna'påverka sina kostnader för flygräddningstjänsten, framhåller luftfartsverket.
Tveksam till att räddningstjänstarbetet på haveriplatsen helt skall överfö- ras till den kommunala räddningstjänsten är statens brandnämnd. Rädd- ningstjänstverksamheten vid flygplaterna är så speciell — den kräver särskild utrustning och extremt korta insatstider — och bör utföras av. specialstyrkor. Ett ändrat ansvar skulle innebära en belastning på den kommunala räddningstjänstens redan hårt ansträngda resurser. En ökad personell och
materiell samverkan skulle emellertid ge positiva effekter, förklarar brand- nämnden.
Göteborgs kommun anser att den del av räddningstjänsten på flygplatsen som sker med luftfartsverkets resurser i och för sig skulle kunna övertas av kommunerna. Vid Landvetters flygplats har flygtrafiken emellertid den omfattningen att en gemensam organisation inte skulle ge några fördelar. Även Stockholms kommun bedömer fördelarna med en samordning som små. Kommunen ansluter sig inte till kommitténs uppfattning att den kommunala räddningstjänsten skall kunna överta ansvaret. Med erfarenhe- ter från en annan storflygplats framhåller Svedala kommun att ett överfö- rande av huvudmannaskapet till kommunen sannolikt inte skulle ge några rationaliseringsvinster. Den särskilda räddningstyrkan vid Sturups flygplats kan på grund av avstånden till industrier och tätbebyggelse i endast ringa utsträckning användas i den kommunala räddningstjänsten utanför flygplat- sen. Kommunen pekar vidare på att styrkan vid flygplatsen är liten, att kompetensen för räddningsledaren tenderar att sjunka och att personalen i övrigt (vapenfria tjänstepliktiga) har mycket liten utbildning för den kommunala räddningstjänstens uppgifter. En samverkan inom ramen för nuvarande huvudmannaskap förordas av Svedala kommun.
Även TCO anser att samordningsvinsten vid ett kommunalt övertagande endast skulle bli marginell. Risken är att en gemensam organisation allvarligt skulle försämra den speciella kompetens som nu finns hos luftfartsverkets styrkor. Om verkets eget kunnande försvinner, skulle det enligt TCO bli omöjligt att svara för den tillsyns- och inspektionsskyldighet som luftfarts- verket och luftfartsinspektionen har. Samarbetet mellan kommunerna och luftfartsverket bör kunna utvecklas till att omfatta en gemensam personal- pool samt en i viss utsträckning gemensam utbildning och gemensam räddningsutrustning.
Kommitténs slutliga bedömning och förslag
Flygräddningens arbetsuppgifter och ansvar
Den verksamhet som enligt ICAO-bestämmelserna syftar till att bistå ett luftfartyg som är i fara, dvs efterforskning och lokalisering av ett saknat eller havererat luftfartyg och alarmering av de räddningsorgan som griper in på en haveriplats ingår i flygräddningstjänsten. Enligt kommitténs och remissin- stansernas mening råder det ingen oklarhet om detta. Det är däremot inte fullt klarlagt om det räddningsarbete som sker på en haveriplats utgör flygräddningstjänst eller om åtgärderna är kommunal räddningstjänst. Kommittén har funnit att meningarna på denna punkt går isär. En del företrädare för räddningstjänsten anser att de kommunala räddningsorga- nens insats 'på haveriplatsen är flygräddningstjänst, och att kommunerna biträder luftfartsverket inom denna. Andra menar att åtgärderna uteslutan- de är räddningstjänst i brandlagens mening. Samma typ av oklarhet gäller flygräddningstjänstens avgränsning mot räddningstjänsten till sjöss, alltså vid flyghaverier ute till havs eller i kustvattnen och de stora insjöarna.
En av utgångspunkterna för kommitténs övervägande är att uppgifter och
ansvar för kommunal och olika slag av statlig räddningstjänst så långt möjligt bör vara renodlade. Enkelhet och överblick är till nytta för arbetet inom de olika räddningstjänstområdena.
För en noggrann precisering av flygräddningstjänstens uppgifter i förhål- lande till den kommunala räddningstjänsten talar att ansvaret för planering- en av åtgärderna i de olika faserna av räddningsarbetet blir klargjort så att det varken finns några luckor eller förekommer någon onödig överlappning. Det måste vidare för de deltagande styrkorna vara fullt klart vilket organ som svarar för ledningen av räddningsinsatsen på haveriplatsen.
Planeringen som ingår i flygräddningstjänsten omfattar för närvarande både efterforskningen och i stor utsträckning räddningsarbetet på haveri- platsen. En samverkan mellan olika organ sker i planeringen, men det ansvariga statliga flygräddningsorganet beslutar om innehållet i planerna. Den kommunala räddningstjänsten kan komma att svara för en väsentlig del av arbetet vid en flygräddningsinsats. Räddningsarbetet på en haveriplats till lands och i vissa vatten inom de kommunala organens ansvarsområde är ofta av en karaktär som den kommunala räddningstjänsten möter vid andra typer av olyckor. De kommunala räddningsorganen har således en egen planering för dessa uppgifter. Det finns framför allt mot den bakgrunden ett skäl att renodla flygräddningsansvaret till att avse efterforskning och vid behov alarmering av räddningsorgan som undsätter de ombordvarande — och alltså låta åtgärderna på en haveriplats vara kommunal räddningstjänst.
En renodling av ansvaret kan vara väsentlig för att ingen i en akut situation skall tveka om vem som leder räddningsarbetet på haveriplatsen. Om haveriet sker på land, har räddningsledaren inom den kommunala räddnings- tjänsten enligt nuvarande bestämmelser befälet över sina styrkor och avgör vilka åtgärder som skall genomföras på haveriplatsen. Räddningsledaren skall i det arbetet ha ansvaret för ledning också av luftfartsverkets eller försvarets räddningsstyrkor, när någon av dessa medverkar i un dsättningen. I praktiken fungerar organisationen normalt på detta sätt. Erfarenheten .visar emellertid att det i enstaka fall kan uppstå problem med ansvarsfördelningen vid ledningen av räddningsarbetet på en haveriplats.
Kommittén anser att en precisering av flygräddningens ansvar till att avse efterforskning och alarmering har flera fördelar. Den kommunala räddnings- tjänstens ansvar för undsättningen på haveriplatsen understryker att det är den kommunale räddningsledaren som beslutar om räddningsarbetets inriktning och genomförande. En uppdelning av ansvaret mellan luftfarts- verket och kommunerna har också den fördelen att planeringen i någon män kan förenklas och därmed bli effektivare. Enligt kommitténs mening strider en renodling av flygräddningsbegreppet inte mot ICAO-konventionens principer. Den internationella överenskommelsen stadgar att det skall finnas resurser för räddningsinsatser på en haveriplats men föreskriver inte vem som skall vara huvudman för de olika uppgifterna.
Det skall framhållas att den redovisade avgränsningen av flygräddnings- tjänstens område inte fråntar luftfartsverket eller försvarsmakten skyldighe- ten att se till att det finns styrkor för omedelbara insatser vid haverier på eller i närheten av en flygplats. Kraven på luftfartsverket och försvaret kan i detta avseende jämföras med den av kommittén på annat ställe i betänkandet
föreslagna skyldigheten för ett industriföretag som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet att hålla utrustning och beredskap med personal.
Enligt kommitténs mening är förhållandena annorlunda vid avgränsningen av flygräddningens uppgifter gentemot sjöräddningen. Till havs, i kustvatt- nen och i Vänerna, Vättern och Mälaren har den statliga räddningstjänsten till uppgift att rädda människor. Vid flygolyckor till sjöss kommer lokaliserings- och sambandsfrågorna att vara centrala även sedan efterforsk- ningen har gett resultat och besättningen behöver undsättas. Flygräddnings- centralen kommer av detta skäl sannolikt även i ett senare skede av räddningsinsatsen att ha omfattande ledningsuppgifter, till stor del eftersom helikoptrama är en viktig räddningsresurs. Det finns inte någon anledning att i detta läge flytta det övergripande ansvaret till en sjöräddningscentral och följaktligen inte heller att låta insatsen övergå i sjöräddning. En överföring av ansvaret från en central till en annan skulle kunna innebära en tidsförlust som skulle riskera att skada insatsen.
Sjöräddningens rörliga enheter kommer däremot när de behövs att kunna medverka i flygräddningsarbetet. Det innebär också att en sjöräddningscent- ral både för efterforskning och för insatser efter nedslag i vatten kan tjänstgöra som räddningsundercentral till flygräddningscentralen. Som har framgått sker det sedan länge en sådan nära samverkan mellan flygrädd- ningen och sjöräddningen. En förändring av ansvaret för räddningstjänsten i ett senare skede av insatsen vid haverier över vatten skulle enligt kommitténs uppfattning inte fylla någon funktion.
Kommittén föreslår mot den redovisade bakgrunden att flygräddningstjän- sten skall omfatta åtgärder som syftar till att bistå ett luftfartyg som är i fara, dvs efterforskning och lokalisering av ett nödställt eller saknat luftfartyg och alarmering av de räddningsstyrkor som behövs på haveriplatsen. Räddnings- arbetet på haveriplatsen skall vara kommunal räddningstjänst om haveriet sker på land eller i sådana vatten där kommunen som kommittén föreslår i avsnitt 8.4 skall svara för räddningstjänsten. I övriga områden ingår ansvaret för räddningsåtgärderna på eller i närheten av haveriplatsen i flygräddnings- tjänsten.
Vid haverier i fjällområdet kan det bli nödvändigt för flygräddningstjäns- ten och den kommunala räddningstjänsten att anlita fjällräddningstjänstens ledningsorgan och rörliga enheter för efterforskning respektive undsättning. Den kommunala räddningstjänstens resurser fordras framför allt om människor sitter fastklämda och det behövs särskild utrustning för att de skall komma loss. Fjällräddningstjänstens rörliga enheter kan ha tillräckliga resurser vid undsättning om det endast gäller att ta hand om och transportera skadade till farbar väg. Om förhållandena medger används emellertid oftast helikopter för sådana transporter. '
Som redan har framhållits leder räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten när han har anlänt till haveriplatsen även de statliga styrkor som rycker ut för en första insats vid luftfartsverkets eller försvarsmaktens olika flygplatser. Den organisatoriska samordning av kommunernas och luftfartsverkets styrkor som kommittén föreslår i fortsätt- ningen av detta avsnitt gör det naturligt att låta insatserna med dessa organ
även i fortsättningen omfattas av den kommunala räddningstjänstens bestämmelser.
Ansvarigt organ för flygräddningen
Kommittén föreslår att luftfartsverket skall svara för flygräddningstjänsten. Verksamheten skall liksom hittills planeras och bedrivas i samarbete med de organ som deltar i efterspaning och lokaliseringen av ett saknat flygplan och i alarmeringen av räddningsstyrkorna som ingriper på haveriplatsen. Det senare gäller bl a polisen, de militära förbanden och kustbevakningen. Kommittén återkommer i kapitel 10 till frågan om hur räddningscentralerna i de olika delarna av samhällets räddningstjänst bör vara organiserade.
Till luftfartsverkets uppgifter inom flygräddningstjänsten hör enligt kommitténs mening också att utöva tillsyn över den kommunala räddnings- tjänstens beredskap när det gäller flyghaverier. Tillsynen bör ske efter samråd med det centrala räddningstjänstverket.
Samverkan mellan luftfartsverket och kommunerna om styrkorna. på flygplatserna
Räddningsinsatser på haveriplatsen skall enligt kommitténs förslag genom- föras av den kommunala räddningstjänstens organ inom dess ansvarsområ- de. Kommittén anser vidare, som framhölls redan i principbetänkandet, att kommunerna bör överta driften av de styrkor som luftfartsverket håller vid sina flygplatser för insatser på eller i närheten av flygplatserna. Både luftfartsverket och kommunerna kan vinna ekonomiska fördelar. Ett kommunalt ansvar för dessa styrkor kommer vidare att bidra till att göra räddningstjänsten enklare och mindre splittrad. De flesta remissinstanserna som har yttrat sig i frågan delar kommitténs uppfattning om värdet av en ökad samordning av kommunernas och luftfartsverkets räddningstjänstre- surser. '
En del av de ekonomiska vinsterna kan luftfartsverket och kommunerna emellertid uppnå även genom ett utökat samarbete med nuvarande fördelning av det organisatoriska och administrativa ansvaret mellan dem. Luftfartsverket och berörda kommuner klargör för närvarande inom utredningsprojektet Brandsam vilka förutsättningar som finns för en utökad samverkan, alternativt ett kommunalt övertagande. Efter förslag av luft- transportutredningen och med utgångspunkt i statsmakternas luftfartspoli- tiska beslut (prop 1981/82:98) ser luftfartsinspektionen samtidigt över kraven på brand- och räddningstjänsten vid de godkända flygplatserna. Syftet med översynen, som sker i samarbete mellan luftfartsinspektionen och statens brandnämnd, är att pröva om det går att förändra reglerna för dimensione- ringen så att tillgången på personal, släckmedel och annan utrustning i ökad utsträckning kan anpassas till den tekniska utvecklingen inöm räddningstjän- stens område. Denna anpassning "Iskall i så fall genomföras utan att säkerhetskraven blir åsidosatta, framgår det av statsmakternas beslut.
För de mindre flygplatserna med enbart inrikes trafik skall särskilt prövas om det är möjligt att något reducera räddningSorganisationens slagkraft. Det skall vidare klargöras i vilken utsträckning som kraven på brand- och
1 Övervägandena om samverkan i räddnings- tjänsten mellan luftfarts- verket och kommunerna beräknas vara slutförda tidigast under år I 984. En överenskommelse om samarbete som inne- bär att Norrköpings kommun svarar för brand- och räddnings- tjänsten vid Kungsäng— ens flygplats träffades under år 1982 mellan luftfartsverket och kom- munen.
räddningstjänsten kan avpassas efter lokala förhållanden, t ex de skyldighe- ter att hålla beredskap inom räddningstjänsten som kommunerna har. Bedömningarna skall ske mot bakgrund av att haverifrekvensen har sjunkit väsentligt under en följd av år. Detta är ett resultat av att både flygplan och flygplatser efter hand har fått en allt funktionssäkrare utrustning. Urvalet av piloter har förbättrats och kraven på deras utbildning har ökat. Lufttrans- portutredningen ansåg att det särskilt för inrikestrafiken och de mindre flygplatserna bör övervägas om kravet på en särskild brand- och räddnings- tjänst vid flygplats är samhällsekonomiskt försvarbart, dvs om anspråken står i rimlig relation till samhällets ambitioner och resursinsatser på andra områden med en motsvarande olycksfrekvens. Enligt statsmakternas utta- lande måste krav, ambitioner och kostnaderna för åtgärderna upplevas som realistiska i relation till den praktiska nyttan för flygsäkerheten.
Kommittén anser att resultaten av båda de pågående utredningarna bör föreligga1 innan frågan om ansvaret för räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser avgörs. Framför allt bör de beräknade ekonomiska effekterna av förändringarna vara klarlagda. Även skillnaderna i intresset hos de olika kommunerna att överta brand- och räddningstjänsten måste beaktas. I nuvarande läge ser kommittén emellertid ingen anledning att frångå den i det tidigare betänkandet redovisade principiella bedömningen. Mycket går att vinna ekonomiskt och i effektivitet genom en långtgående samordning av kommunernas och luftfartsverkets åtgärder inom och i anslutning till flygräddningstjänsten. Utgångspunkten för övervägandena bör vara att kommunerna skall svara för driften av styrkorna även vid flygplatserna. Kommittén anser att varje berörd kommun skall få möjligheter att avgöra vilken form av samarbete som skall väljas för dess egen del när det finns ett detaljerat underlag för bedömning av de olika formerna av samverkan. Kommittén vill understryka att utgångspunkten måste vara att både kommunerna och luftfartsverket skall uppnå ekonomiska och andra fördelar genom samarbetet.
8.3.2. Flygräddningens resurser
Synpunkter på verksamheten från ansvariga organ
Den i ICAO-bestämmelserna föreskrivna flygräddningscentralen som luft- fartsverket svarar för har med sin personalplan på sammanlagt tio tjänster alltid minst två räddningsledare i verksamhet under dagtid. Under kvällar, nätter och helger är flygräddningscentralen bemannad med en räddningsle- dare, medan en har beredskap i hemmet. Samtliga inom RCC/Cefyl har tidigare varit flygledare. Kraven på initiativförmåga och samarbetsegenska- per är stora. Det gäller enligt luftfartsverket att i besvärliga nödlägen omgående kunna bedöma situationen och att snabbt få igång räddningsin- satserna ute på fältet. Förmågan att kombinera överblick och bedömningar av detaljerna i räddningstjänsten är viktig.
Genom en viss kontinuitet i verksamheten har personalen på RCC/Cefyl goda förutsättningar att upprätthålla sina färdigheter. De flygledare som har utbildats för flygräddningstjänst i räddningsundercentralerna vid civila och militära flygplatser får av naturliga skäl inte samma möjligheter som
RCC/Cefyls personal att praktiskt pröva och utveckla sitt kunnande. Under senare år har luftfartsverket bl a mot den bakgrunden och av ekonomiska skäl begränsat antalet civila räddningsundercentraler.
För efterforskning och vid behov undsättning inom flygräddningstjänsten används framför allt försvarets tunga helikoptrar. Erfarenheten från många under senare år skickligt genomförda insatser i flyg- och sjöräddningen och insatser i bl a svåra snöoväder visar att besättningarna är mycket väl förberedda för sina uppdrag. En svaghet i verksamheten — inte minst för sjuktransporter och sjöräddning eller annan räddningstjänst som behöver använda de tunga helikoptrama — är att det inte överallt i den organisation som täcker landet finns personal i beredskap dygnet runt. Både i Luleå och i Söderhamn är beredskapen begränsad till dagtid. Helikopterpersonalen brukar kunna fullgöra räddningsuppdrag även under andra tider. Besätt- ningarna har emellertid ingen skyldighet att delta, och ibland kan de av olika skäl inte göra det. RCC/Cefyl har därför ingen garanti för att det under kvällstid och helger — när SAS och Linjeflyg genomför flera starter och landningar vid flygplatser i norra Sverige - går att mobilisera en tung helikopter stationerad inom området.
När det sedan gäller räddningstjänstarbetet på en haveriplats inorn flygplatsen eller i närheten av den anser luftfartsverket att brand- och räddningstjänsten vid verkets 14 flygplatser i stort har de personella resurser som fordras. Slagkraften vid bekämpningsinsatserna är- avpassad efter storleken på de flygplan som normalt trafikerar de- olika flygplatserna. Vid flertalet flygplatser varierar styrkorna i storlek från fem till sju man. De mest trafikerade flygplatserna har emellertid betydligt större styrkor. Vid Arlanda omfattar beredskapen tre befäl och 13—15 man.
Brandmännen inom luftfartsverkets brand- och räddningstjänst utgörs av vapenfria t j änstepliktiga, som enligt luftfartsverket är en bra personalresurs. Tjänstgöringstiden är emellertid endast drygt 11 månader och det finns av det skälet en gräns för vad de hinner lära sig. Ledningspersonal till brand- och räddningstjänsten rekryterades tidigare ofta från andra grupper av flygplats- personal. Strävandena är numera att anställa befäl från den kommunala räddningstjänsten.
Även brand— och räddningstjänstens materiella resurser är enligt luftfarts- verket av god standard. Alla flygplatser har en i stort sett enhetlig utrustning, bl a med fordon utrustade för en omfattande skumsläckning. Tält och bårar finns också. Beredskapen för brand— och räddningstjänsten skulle emellertid kunna höjas om det vid var och en av luftfartsverkets flygplatser fanns en lätt och snabb räddningsbil som kunde göra en sannolikt i några fall avgörande första insats innan de tyngre s k haverifordonen hinner fram. För Arlanda flygplats har en äldre bil byggts om för detta ändamål. Bandvagnar skulle vidare behövas för en del insatser utanför bansystemet. Luftfartsverket hyr några sådana bandvagnar av försvaret, men styrkorna vid bl a Umeå och Skellefteå flygplatser saknar den möjlighet att gå ut i terräng som bandvagnen ger. Inte minst vintertid har bandvagnarna betydelse för beredskapen.
I Stockholms län har landstingskommunen placerat en ambulans och ett släpfordon med katastrofmedicinsk utrustning hos brand- och räddningstjän- sten vid Arlanda och Bromma flygplatser.
Kommitténs bedömning av flygräddningstjänstens organisation och resurser
Det finns inga aktuella praktiska erfarenheter som visar vad den svenska flygräddningstjänsten klarar i samband med ett omfattande haveri med många överlevande. Det är mot den bakgrunden svårt att för mer omfattande olyckor bedöma effektiviteten i verksamheten. Erfarenheter från en del av de haveriövningar som har ägt rum under senare år tyder emellertid på att det kan finnas svagheter — framför allt gäller det samarbetet mellan olika organ. Sådana svagheter är vanliga i all räddningsverksamhet som bygger på samverkan och som förhållandevis sällan aktiveras genom verkliga insatser. Flygräddningstjänsten kan på den punkten sannolikt förbättras genom fortsatt utbildning och övning för räddningsledare och övrig personal. Det statliga räddningstjänstverket kommer här liksom på andra områden där det fordras en samordning mellan olika räddningsorgan att svara för viktiga uppgifter. 1
Enligt kommitténs mening här de organ som svarar för efterforskningen av försvunna luftfartyg de personella och materiella resurser som det är rimligt att ställa krav på. En brist är emellertid som kommittén har redovisat att beredskapen med försvarets tunga helikoptrari norra Sverige under kvällar, nätter och helger inte är tillräcklig. Inom försvarsmakten har berörda organ diskuterat att ändra tjänstgöringstiderna för personalen i Söderhamn och Luleå så att en besättning i taget skulle kunna hålla beredskap för båda helikopterbasernas verksamhetsområden även under andra tider än när detta för närvarande sker. Förslag om en utökning av denna beredskap har vid flera tillfällen under senare år framförts genom motioner i riksdagen. Riksdagen har hänvisat till att räddningstjänstkommittén utreder dessa frågor och har inte bifallit yrkandena i motionerna.
Kommittén anser det vara otillfredsställande att tillgången till tung helikopter i en omfattande del av landet som Norrland utgör inte kan garanteras dygnet runt. Som har framgått blir insatserna beroende av om en helikopterbesättning, även när personalen inte har beredskap, kan alarmeras och träda i tjänst inom den tid som fordras för att åtgärden skall vara meningsfull. När förutsättningar- saknas för sådana insatser kan det bli nödvändigt för en tung helikopter stationerad utanför Stockholm eller på Gotland att i stället delta i räddningsinsatsen. Oavsett vilken lösning som ligger närmast till hands kommer insatsen i dessa situationer ofta att fördröjas. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att det under en försöksperiod prövas hur en för de norra länen vid helikopterbaserna i Söderhamn och Luleå gemensamt organiserad beredskap utanför den ordinarie tjänstgöringstiden skulle komma att fungera. Kostnaderna för en sådan lösning har beräknats till omkring 700 000 kronor per år.
När det gäller brand- och räddningstjänsten vid flygplatserna anser kommittén att luftfartsverket har en fungerande organisation och i stort sett tillräckliga resurser vid sina 14 flygplatser. De förbättringar i materielen som skulle behövas —t ex ett snabbgående fordon med skumsläckningskapacitet _ bör kunna ske" efter hand genom löpande nyanskaffningar, ev genom ombyggnader av äldre fordon. Kommittén föreslår att försvaret på vissa villkor ställer bandvagnar till förfogande vid de flygplatser där detta bedöms
som angeläget. Frågan om en komplettering av brand- och räddningstjän- stens materiella resurser kommer delvis i ett annat läge genom den samordning med den kommunala räddningstjänstens verksamhet som kommittén har diskuterat tidigare i avsnitt 8.3. Frågan om alarmering och ledning av flygräddningsinsatser i räddningscentraler behandlar kommittén i kapitel 10.
För räddningsstyrkorna baserade vid kommunala flygplatser — de större flygplatserna finns i Växjö, Borlänge, Kristianstad och Kramfors — svarar kommunerna. De bestämmelser som luftfartsverket har utfärdat för brand- och räddningstjänsten gäller även dessa flygplatser. Beredskapen och därmed organisationen varierar med hänsyn till flygtrafikens omfattning. Statens brandnämnd bedömer att organisationen både personellt och materiellt uppfyller kraven i luftfartsverkets bestämmelser för räddnings- tjänsten vid de sk godkända flygplatserna.
Basräddningstjänsten vid försvarets flygplatser är en militär angelägenhet. Några överväganden om organisation och resurser för denna verksamhet sker inte i kommitténs betänkande.
8.4. S jöräddningst j änst
8.4.1. Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet
I den svenska sjöräddningstjänsten samverkar flera myndigheter och den enskilda organisationen Sjöräddningssällskapet. De samverkande myndig- heterna är sjöfartsverket, polisen, marinen, flygvapnet, televerket, luftfarts- verket och tullverkets kustbevakning. Som har framgått av redogörelsen i kapitel 2 regleras samarbetet genom den s k sjöräddningsöverenskommelsen från år 1981. Överenskommelsen gäller åtgärder vid sjöräddning m m inom Sveriges sjöterritorium och i de till Sverige gränsande vattnen. Den tillämpas i praktiken vid sjöräddning till havs, i kuStvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Sjöfartsverket skall enligt sin instruktion samordna sjöräddnings- verksamheten.
Kommittén konstaterade i principbetänkandet att den svenska sjörädd- ningstjänsten allmänt sett bedöms fungera tillfredsställande. Den anses inte minst internationellt sett hålla hög klass. Enligt kommitténs överväganden i det tidigare betänkandet kan emellertid flera åtgärder vidtas för att verksamheten skall bli effektivare. Kommittén framhöll att det statliga ansvar för sjöräddningen som är ett samordningsansvar behöver få fastare former än det för närvarande har. Kommittén bedömde det vara en brist att ingen myndighet har ett samlat administrativt ansvar och inte heller ett övergripande operativt ansvar för ledning av Sjöräddningsinsatserna. Om man vill skapa ett sådant mer samlat ansvar, ligger det nära till hands att diskutera om den nya myndighet som kan komma att bli resultatet av den i annat sammanhang föreslagna omorganisationen av kustbevakningen och sjöfartsverket skall få huvudansvaret för sjöräddningstjänstenl. Denna
1 Se vidare den s k MIST-utredningens be- tänkande (SOU 1979143—45) Ren Tur — Program för miljösäkra sjötransporter och stats- kontorets rapport (1981c4) Sjöfartsverket och tullverkets kustbe- vakning — besparings- möjligheter och andra effekter vid ett samman- förande.
myndighet skulle i så fall kunna få ansvaret också för annan räddningstjänst till sjöss, dvs bekämpning av olja och kemikalier, släckning av brand på fartyg samt sjuktransporter från fartyg.
Kommittén betonade i principbetänkandet att den på dessa punkter inte hade tagit slutlig ställning. Många frågor om sjöräddningstjänsten återstod att diskutera — bla hur begreppet sjöräddning skall definieras och om begreppet skall omfatta inte bara räddning av människoliv utan även räddning av egendom. Förbättringar i den operativa ledningen av sjörädd- ningstjänsten och i samordningen mellan olika räddningstjänstformer måste övervägas mer ingående än som hade skett i betänkandet, menade kommittén vidare.
De redovisade bedömningarna avser sjöräddningstjänsten till havs, i kustvattnen och i insjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. S jöräddningst j än- sten i hamnar och i övriga vatten har den kommunala räddningstjänsten i allmänhet åtagit sig ett ansvar för. Kommittén pekade på att sjöövervak- ningskommittén i betänkandet (Ds H 1980:1) Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss hade föreslagit att kommunerna skulle svara för sjöräddningsverksamheten i alla vatten utom havet, kustvattnen och Vänern, Vättern och Mälaren. Räddningstjänstkommittén instämde i att ansvaret för räddningsinsatser i hamnar, mindre insjöar och vattendrag borde läggas på den kommunala räddningstjänsten. Kommittén ansåg vidare att det ansvar för sjöräddning som skulle ligga på den kommunala räddningstjänstens organ så långt som möjligt borde sammanfalla geogra- fiskt med deras ansvar för annan räddningstjänst i vatten, tex olje- och kemikaliebekämpning.
Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning
De remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs bedömningar när det gäller sjöräddningen instämmer överlag i att verksamheten till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren bör vara en statlig uppgift. Att ansvaret för insatser i övriga insjöar samt i hamnområden och andra vatten däremot bör åvila kommunerna anser bl a Svenska kommunförbundet och de kommuner som har yttrat sig i frågan, nämligen Karlskrona, Kristianstads, Göteborgs, Västerås, Lysekils och Varbergs kommuner.
Gränserna för varje kommuns ansvar inom räddningstjänsten till sjöss behöver emellertid klargöras. Det senare betonar Göteborgs kommun, sjöfartsverket och statens brandnämnd. Som underlag för övervägandena om gränsdragningen i sjöräddningen framhåller Ale kommun att ansvaret för insatser i de vattenleder mellan insjöar och hav som trafikeras av lastfaryg bör delas mellan stat och kommun. Åre kommun åtar sig enligt remissvaret att svara för sjöräddningsinsatser inom sitt område men understryker att det i många avlägsna fjällvatten som utnyttjas för kanoting och sportfiske är omöjligt att uppnå en fullgod beredskap. Ett ökat ansvar bör enligt kommunen åvila arrangörer och enskilda som i rekreationssyfte använder vattendrag som ligger långt från brands'tationerna.
Frågan om en utökad samordning och ett enhetligt ansvar för den statliga sjöräddningen diskuteras av de allra flesta remissinstanser som redovisar
synpunkter på räddningstjänsten till sjöss. Sjöfartsverket framhåller att det behövs fastare former för samordningen och ett övergripande ansvar för verksamheten. Den uppfattningen gav verket uttryck åt redan i samband med sjöövervakningskommitténs arbete, framgår det av yttrandet över principbetänkandet.
Sjöfartverket pekar vidare på att sjöräddningstjänsten bygger på delta- gande myndigheters och organisationers befintliga resurser. Fartyg, båtar, helikoptrar och andra resurser är anskaffade för myndigheternas ordinarie arbetsuppgifter. Resursernas ändamålsenlighet och kapacitet från sjörädd- ningssynpunkt varierar på det sättet från en tidpunkt till en annan. Vid rationaliseringar och indragningar av resurer hos dessa olika organ sjunker ofta den resurs- och insatsberedskap som sjöfartsverket i egenskap av samordningsorgan har utgått från och således planerat för. Sjöfartsverket har inga eller små möjligheter att påverka resursläget hos de andra sjöräddnings- organen.
Enligt generaltullstyrelsen bör räddningstjänst till sjöss vara ett enhetligt begrepp. Det bör omfatta dels räddning av liv och egendom till sjöss, dels olje- och kemikaliebekämpning. Till räddning av egendom bör räknas bekämpning av brand t ex i fartyg och flygplan eller på oljeplattformar. Om sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning läggs samman till en ny myndighet, är det naturligt att den nya myndigheten får ansvaret för hela den statliga räddningstjänsten till sjöss. Även vid en oförändrad myndighetsor- ganisation är ett enhetligt ansvar enligt generaltullstyrelsens mening emellertid att föredra framför den nuvarande uppdelningen av arbetsupp- gifter mellan olika organ. En ny organisation med ett samlat ansvar är angelägen med hänsyn till att räddning av liv och egendom och skydd av den marina miljön vid olje- eller kemikalieolyckor till sjöss som regel ställer höga krav på särskilt utbildad personal och på speciell skyddsutrustning.
Både rikspolisstyrelsen och TCO instämmer i kommitténs uppfattning att det statliga samordningsansvaret inom sjöräddningen behöver få fastare former. Enligt rikspolisstyrelsen är det viktigt att det finns en enhetlig ledning vid Sjöräddningsinsatserna och att denna räddningsledning har befogenheter att ge direktiv för verksamheten. Televerket framhåller att behovet av en ökad central samordning gäller planering, organisation och administration. På det operativa planet finns redan genom de sjöräddnings- centraler som är lokaliserade tillsammans med verkets kustradiostationer en väl fungerande samordningsfunktion. En effektivare planering av de rörliga enheternas basering, beredskapsnivå och tekniska utrustning samt av personalens utbildning skulle emellertid förbättra sjöräddningen, anser televerket.
En annan uppfattning om behovet av ökad samordning i sjöräddnings- tjänsten har Sjöräddningssällskapet. I Sjöräddningssällskapets yttrande framhålls att den svenska sjöräddningen är en heterogen organisation med många olika myndigheter, privata organisationer, handelsflottan, fiskeflot- tan och andra engagerade. Ett samlat ansvar av administrativ art är därför knappast lämpligt eller möjligt. I arbetet inom centrala samrådsgruppen för sjöräddning (CSS) deltar företrädare för olika organ för att värdera de tillgängliga resurserna och det samarbete som förekommer. Gruppen kan också föreslå åtgärder som effektiviserar verksamheten. De olika organen
1 Enligt lagen (1966:374) om Sveriges sjöterrito- rium är territorialhavets bredd tolv nautiska mil från vissa i lagen angivna baslinjer.
svarar däremot själva för de åtgärder som kan genomföras i varje sjöräddningssituation.
Enligt Sjöräddningssällskapet beror den svenska sjöräddningens interna- tionellt sett goda anseende på att verksamheten är obyråkratisk och att den därför fungerar snabbt och effektivt. Ett organ för samordning av operatio- ner skulle bli dyrbart. En central ledning skulle också kunna medföra att ambition och ansvarskänsla ute på fältet kom att avtrubbas. Kustradiosta- tionerna fungerar bra som sjöräddningscentraler. De samråder vid behov med de deltagande räddningsenheterna och med de samverkande organens staber i land. Ordergivning bör inte och kan knappast förekomma i sjöräddningen eftersom fartygsbefälhavarna har ett eget ansvar enligt sjölagen, heter det vidare i Sjöräddningsskällskapets yttrande. Koordine- ringen måste syfta till att sjöräddningscentralen skall ge rekommendationer och träffa överenskommelser med dem som deltar i insatserna.
Sjöövervakningskommitténs förslag till uppgifter för sjöräddningen
Enligt de internationella sjöräddningskonventionerna SOLAS och SAR syftar sjöräddningsverksamheten till efterforskning och räddning av nödställ- da personer till sjöss utanför landets kuster. Begreppet sjöräddningstjänst är inte definierat i svensk lagstiftning. Sjöövervakningskommittén föreslog i sitt betänkande följande definition: ”Sjöräddningstjänsten syftar till att rädda människor i sjönöd.” Begreppet sjönöd förekommer inte heller i sjölagstift- ningen och definierades inte av sjöövervakningskommittén.
När det sedan gäller åtgärder för räddning av egendom till havs och i kustvatten, i insjöar eller i andra vattendrag är det oklart vem som har ansvaret. Den uppfattningen finns emellertid att brandlagen är tillämplig i sådana fall och att ansvaret därför i första hand är kommunernas. För kustkommunerna skulle denna skyldighet i så fall vara mycket omfattande, eftersom deras områden anses sträcka sig ut till den svenska territorialgrän-W sen]. Sjöövervakningskommittén framhöll att de myndigheter som deltari en sjöräddningsinsats bör vara skyldiga att när fara för människoliv inte längre föreligger söka aWärja eller begränsa överhängande skada på egendomen till dess att andra resurser för'verksamheten har hunnit sättas in.
De remissinstanser som i yttrande över sjöövervakningskommitténs betänkande har uttalat sig om den föreslagna definitionen av begreppet sjöräddning har inte haft några allvarliga invändningar. Svenska kommun- förbundet framhåller emellertid att skyldigheten för sjöräddningsorganen att avvärja eller begränsa skada på egendom måste förtydligas med hänsyn till svårigheten att bestämma kommuns ansvar för brandsläckning ombord på fartyg till havs eller i kustvatten. Generaltullstyrelsen ifrågasätter om inte definitionen av begreppet sjöräddning bör innefatta även fartyg i sjönöd.
Enligt statens brandnämnd har Sjöövervakningskommittén endast flyktigt behandlat frågan om insatser vid fartygsbränder. Brandnämnden anser att frågan om sådana insatser på kommuns vatten utanför hamnområden skyndsamt måste övervägas. Chefen för flygvapnet menar att om ett luftfartyg havererar till sjöss kommer besättningen att befinna sig i sjönöd. Uppgiften att rädda besättningen och ledningsansvaret ligger emellertid på flygräddningstjänsten — även om sjöräddningstjänsten medverkar. Enligt
chefen för flygvapnet bör det anges att sjöräddningstjänsten syftar till att rädda människor som från fartyg eller båtar har råkat i sjönöd.
Kommitténs slutliga bedömning och förslag Sjöräddningens arbetsuppgifter
Räddningstjänstkommittén instämmer i sjöövervakningskommitténs och remissinstansernas bedömningar att begreppet sjöräddningstjänst bör defi- nieras i lagstiftningen. Kommittén föreslår att sjöräddningstjänstens uppgift i överensstämmelse med utformningen av de internationella konventionerna uttryckligen skall vara en skyldighet både att efterforska och att rädda människor. Skyldigheten att efterforska skall gälla människor som är eller kan antas vara i sjönöd. Preciseringen av skyldigheten till att omfatta både efterforskning och räddning är angelägen, eftersom sjöräddningsorganen ofta måste inleda insatsen redan när ett fartyg eller en båt saknas. Det är i sådana situationer inte alltid klarlagt om människorna ombord verkligen befinner sig i sjönöd.
Räddningstjänstkommittén anser däremot inte att begreppet sjönöd närmare behöver definieras i lagstiftningen. I praktiken råder det i de flesta fallen ingen tvekan om när en människa är i sjönöd. Det har skett när ett fartyg t ex ute till havs har sprungit läck och är på väg att sjunka — eller när fartyget genom maskinfel inte längre kan manövreras på ett säkert sätt. En människa som har fallit i vattnet från ett fartyg eller en båt och inte utan vidare kan rädda sig upp igen eller kommai land är också i sjönöd. Den som saknas efter att ha gett sig ut på sjön befaras vidare vara i sjönöd till dess han eller hon påträffas eller det bedömts utsiktslöst att sjöräddningsinsatsen skall ge resultat.
Den som faller i vattnet från land kan också under en del förutsättningar sägas vara i sjönöd. Däremot bör begreppet sjönöd inte gälla den som hamnar i vattnet efter haveri med ett flygplan. Kommittén har i föregående avsnitt föreslagit att både efterforskningen vid nedslag i vatten och den undsättning som kan ske när olycksplatsen har lokaliserats skall vara en uppgift för flygräddningstjänsten. S jöräddningscentralerna och sjöräddning- ens rörliga enheter skall emellertid vid insatser till havs, i kustvattnen och Vänern, Vättern och Mälaren bistå i den utsträckning som det är möjligt.
Erfarenheten visar att statliga och andra sjöräddningsorgan som har till uppgift att undsätta människor i praktiken ofta även räddar materiella värden. I många fall kan den bästa metoden att rädda människoliv vara att föra hela fartyget eller båten i säkerhet. Sjöräddning har mot den bakgrunden ansetts omfatta också den bärgning som ibland behövs för att de som är ombord skall kunna räddas.
Åtgärdernai samband med bärgningen varierar. Som regel är det fråga om brandsläckning, länspumpning eller bogsering. Enligt internationella sjösä- kerhetsnormer och svensk sjösäkerhetslagstiftning skall passagerar- och lastfartyg vara utrustade med anordningar för brandskydd och brandsläck- ning. Många fartygsbränder kan därmed bekämpas framgångsrikt av besättningarna. Om det gäller en större brand på ett fartyg bör en del av sjöräddningsorganens enheter emellertid också kunna göra god nytta.
Sådana insatser bör ske framför allt när betydande värden står på spel. Kommittén vill framhålla att åtgärder till skydd för egendom ofta aktuali- seras i situationer när sjöräddningsorganen ändå ingriper för att rädda människor.
När det sedan gäller fritidsbåtar — hela 80 % av samtliga sjöräddningsin- satser avser dessa — omfattar räddning av egendom ofta bogsering eller annan form av bärgning. Det handlar mer sällan om brandsläckning, eftersom båten —om de ombordvarande inte själva kan släcka— som regel mycket snabbt blir totalförstörd. Bärgning kan behövas t ex när en båt har gått på grund och tar in vatten eller hotar att brytas sönder av sjögången. Erfarenheten visar att sjöräddningsorganen även i sådana fall kan rädda relativt stora värden.
Kommittén vill i det här sammanhanget nämna att sjölagen innehåller bestämmelser om bärgning till sjöss och om bärgarlön. Föremål för bärgning kan vara fartyg, gods eller sådant som hör till fartyget. Reglerna tar främst sikte på handelssjöfarten men har i åtskilliga fall tillämpats även på fritidsbåtar. Den rättspolitiska grunden för reglerna om bärgning är att uppmuntra till räddning av egendom till sjöss. Begreppet bärgning har därför i praktiken fått en vid betydelse. Bärgning anses omfatta både räddningsåt- gärder vid en mer påtaglig och omedelbart hotande fara och åtgärder som syftar till att i en mindre överhängande situation bringa ett fartyg eller en båt i säkerhet, s k assistans. Bärgningsreglerna avser också upptagning av ett fartyg, en båt eller gods som har sjunkit, även om faran i dessa fall inte är så påtaglig. Bärgning har alltså fått en vid innebörd — det kan gälla både åtgärder som bör betraktas som räddningstjänst och andra åtgärder.
Den som bärgar har enligt sjölagen rätt till bärgarlön. Statliga fartyg är i fråga om sådan ersättning likställda med fartyg som enskilda äger. Staten kan emellertid avstå från bärgarlön. Sjölagen innehåller inga särskilda regler om när en av statliga fartyg utförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning i sjölagens mening. För t ex statliga isbrytare och sjöräddningsfartyg har det emellertid ansetts att en gränsdragning — i de fall där krav på bärgarlön undantagsvis skulle ställas — får ske mellan å ena sidan tjänst som det åligger det statliga fartyget att lämna och å andra sidan bärgning. Gränsen måste dras, har statsmakterna framhållit, så att det som normalt faller inom ramen för fartygets verksamhet inte skall anses som bärgning (prop 1964:166).
Kommittén föreslår att sjöräddningsverksamheten så långt det är möjligt med hänsyn till resurserna som de olika sjöräddningsorganen förfogar över skall omfatta räddning av egendom till sjöss. Ingripandena bör liksom hittills ske framför allt när en sådan åtgärd är nödvändig för att människor skall kunna räddas. Sjöräddningsorganens skyldighet att rädda egendom bör i likhet med vad kommittén tidigare har föreslagit för räddningstjänsten på land begränsas med hänsyn till storleken på de värden som riskerar att gå förlorade genom olyckan. En förutsättning för skyldigheten att ingripa bör vara att skadorna inte är ringa och att ägaren själv eller den som för tillfället förfogar över egendomen inte bedöms klara av situationen.
Ett problem vid den föreslagna utökningen av sjöräddningstjänsten är att bärgnings- och bogseringsåtgärder som sjöräddningsorganen behöver utföra som ett led i räddningsinsatsen kan komma i konflikt med kommersiella intressen. Även om reglerna i sjölagen om bärgningslön är avsedda att uppmuntra till räddning av egendom till sjöss föreligger emellertid inte någon
obetingad rätt för enskilda att bärga. Liknande konflikter kan för övrigt uppkomma även inom andra grenar av samhällets räddningstjänst. Kommit- tén anser inte att risken för sådana konflikter får vara ett hinder för samhället att ålägga sjöräddningsorganen att så långt det är möjligt rädda egendom till sjöss.
Det skall framhållas att även sjöräddningsorganen i en del fall behöver anlita tjänster från kommersiella bärgningsföretag. Det kan gälla både för medverkan i själva räddningsinsatsen och för åtgärder som skall vidtas efter räddningstjänsten. På samma sätt som räddningsledaren vid ingripanden på land har att avgöra när räddningsinsatsen är avslutad bör den som samordnar räddningsinsatsen till sjöss kunna bedöma när räddningsarbetet är avslutat och bärgning eller bogsering kan övertas av ett kommersiellt företag.
Kommittén vill framhålla att det redovisade förslaget till avgränsning av sjöräddningens uppgifter sannolikt undanröjer eller minskar den tveksamhet som kan förekomma vid åtskilliga olyckshändelser till sjöss. Förutsättningar finns för att sjöräddningstjänsten genom dessa åtgärder skall bli effektiva- re.
Sjöräddningens geografiska ansvarsområde
Sverige har genom att ratificera SOLAS 1974 och 1979 års konvention om eftersökning och räddning av människor till sjöss (SAR) förbundit sig att vidta alla erforderliga åtgärder för räddning av nödställda personer till sjöss runt landets kuster. Den 5 k sjöräddningsöverenskommelsen, som reglerar samarbetet mellan de svenska sjöräddningsorganen, gäller åtgärder inom Sveriges sjöterritorium och i vatten som gränsar till Sverige. I SAR- konventionen föreskrivs att konventionsstaterna skall komma överens med sina grannländer om villkoren för räddningsenheterna när de ingriper på grannlandets sjö- eller landterritorium. Enligt konventionen skall minsta möjliga formalism eftersträvas.
Det svenska sjöräddningsansvaret bedöms avse området ut till den s k midvattenlinjen. Denna ligger utanför territorialgränsen men har i bl a mellersta Östersjön ännu inte fastställts. I praktiken tillämpas i stället den s k FIR-gränsenl, som anger ansvarsområdena i flygräddningstjänsten för de olika staterna. Sjöräddningsinsatser sker med svenska enheter också utanför FIR-gränserna när detta är nödvändigt. Räddningstjänstkommittén anser att avgränsningen ute till havs genom dessa åtgärder väl tillgodoser de krav på precisering av den svenska sjöräddningstjänstens ansvarsområde som kan ställas.
Sjöfartsverkets ansvar att samordna sjöräddningsverksamheten har ursprungligen avsett havet och kustvattnen. Senare har sjöfartsverket emellertid påtagit sig uppgiften att samordna sjöräddningsarbetet även i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommittén vill framhålla att avgränsningen av det statliga sjöräddningsansvaret även i detta avseende är väl motiverad. Den samordning som kan fordras i en del andra större insjöar, t ex Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, finns det goda förutsättningar att organisera genom en samverkan mellan kommuner i den kommunala räddningstjänsten. 1 FIR = Flight Informa-
Sjöövervakningskommittén föreslog att det statliga sjöräddningsansvaret tiOn Region.
bör omfatta allt vatten längs kusterna samt Vänern, Vättern och Mälaren — oavsett hur nära stranden olyckan inträffar. I andra vatten bör ansvaret för sjöräddningen enligt sjöövervakningskommitténs förslag ligga på den kommunala räddningstjänsten. Räddningstjänstkommittén instämmer i detta förslag. Som redovisades i avsnitt 8.4.1 framhöll kommittén i principbetänkandet att kommunernas ansvar för sjöräddning bör omfatta åtgärder i dels insjöar utom de tre största, dels övriga vattendrag och dels vattenområden i hamnar. Ingen av de myndigheter och andra organ som har yttrat sig över räddningstjänstkommitténs tidigare betänkande har invänt mot den bedömningen.
Kommunens ansvar i hamnområde m in
Det främsta motivet för ett kommunalt ansvar för sjöräddning i insjöar, andra vattendrag och i vattenområden i hamnar är att kommunerna i allmänhet har resurser för dessa sjöräddningsinsatser. Detta gäller inte minst i hamnområden. Om ett fartyg eller en här ligger vid kaj eller är i närheten av den, kan både livräddning och brandbekämpning ofta ske från land. Flera större kommuner — tex Göteborg och Helsingborg — har räddningstjänst- personal utbildad för vattendykning och tillgång till räddningsfartyg med motorsprutor för brandbekämpning. Alla kommuner med hamnområden förfogar vidare över lätta båtar på trailer avsedda för räddningsinsatser. Kommunala resurser saknas däremot inom räddningstjänsten för tex länspumpning av fartyg eller båtar som hotar att sjunka. Den kommunala räddningstjänstens ledningspersonal har i allmänhet inte heller den nautiska utbildning somi vissa fall kan behövas vid räddning av egendom till sjöss, t ex för att bedöma riskerna för räddningspersonalen när ett fartyg har fått slagsida och hotar att slå runt. Kommittén bedömer att en förstärkning vid sådana behov skall kunna ske både med materiel och med ledningsresurser från andra organ, bl a den kommunala hamnförvaltningen. Det skall understrykas att ansvaret för räddning av egendom till sjöss som tidigare har framhållits skall vara begränsat med hänsyn till de resurser som de kommunala och statliga räddningstjänstorganen förfogar över. Livräddning och bekämpning av brand på fartyg är de avgjort vanligaste Sjöräddningsinsatserna i hamnområden. Strävan efter en hög beredskap vid ingripanden av framför allt dessa båda slag fordrar enligt kommitténs mening att sjöräddningsuppgifterna utförs av det organ som lokalt har den mest utvecklade organisationen. På platser där de statliga organen och Sjörädd- ningssällskapet har fartyg, båtar och personal bör de medverka i den kommunala räddningstjänsten inom vattenområde i hamn enligt samma villkor som gäller för den statliga sjöräddningen. I t ex de hamnar där statliga sjöräddningsorgan eller Sjöräddningssällskapet har goda resurser och kommunen för närvarande saknar utrustning är det lämpligt att dessa organ åtar sig att på kommunens uppdrag svara för hela den beredskap med personal, fartyg och båtar som kan fordras. På många håll kommer det område i vattnet inom hamnen där kommunen skall svara för sjöräddning sannolikt att överensstämma med det område inom vilket kommunen redan har ansvaret för bekämpning av olja och kemikalier. Kommittén föreslår att
gränserna för det kommunala ansvaret för räddningsinsatser inom vatten- område i hamn anges i kommunens räddningstjänstordning och att samarbetet mellan statliga och andra sjöräddningsorgan samt berörda kommuner regleras i avtal.
Vid efterforskning av försvunna människor i kust- och sjöområden fordras det ofta spaning inte bara till sjöss utan också på öar och skär. Polisen har ansvaret för efterforskning på land. I många fall när någon har försvunnit till sjöss är det emellertid lämpligt att besättningen på sjöräddningens rörliga enheter - fartyg, båtar och helikoptrar — spanar även på mindre öar inom efterforskningsområdet. Sjöräddningscentralen bör i sådana situationer ha det övergripande ansvaret för efterforskningen och fördela arbetet mellan sjöräddningsorganen även på dessa öar. Polisens uppgift bör vara att organisera landspaning på öar med bro- eller färjeförbindelser där bilburna enheter kan användas och vidare där sjöräddningens enheter på grund av öarnas storlek inte gärna kan svara för efterforskningen. En samordning mellan land- och sjöorgan fordras ibland också när de återfunna skall tranporteras till fastlandet.
Genom samarbete mellan stat och kommun bör det vidare gå att förbättra sjöräddningen i de inre vattenleder som trafikeras av handelsfartyg. Frågan har som framgår av den tidigare redogörelsen aktualiserats av Ale kommun, som ligger vid Göta älvs nedre del. Enligt kommitténs förslag skall ansvaret för sjöräddning i sådana vattendrag vara kommunalt och organisationen utformas enligt de tidigare redovisade principerna för hamnområde. Statliga organ med resurser för sjöräddning bör samverka med kommunerna i den utsträckning som är möjligt med hänsyn till deras övriga uppgifter. Samarbetet bör regleras i avtal mellan de berörda kommunerna och de statliga organen. Det bör grundas på planer för sjöräddningsverksamheten i dessa inre vattenleder och förberedas genom utbildning och övningar.
8.4.2. Ansvaret för den statliga sjöräddningen
Operativ samordning och ledning
Sjöräddning är i många fall en mycket krävande verksamhet. Särskilt gäller det naturligtvis långt ute till havs och när väder- och ljusförhållandena är ogynnsamma. Till svårigheterna bidrar att sjöräddningens ansvar i efter- forskningsfasen kan omfatta mycket stora ytor. Det gäller mot den bakgrunden att utnyttja allt det kunnande. och de materiella resurser som finns i samhället och som är lämpliga för sjöräddningsinsatser. Sjöräddningsverksamheten är sedan länge organiserad genom ett samar- bete mellan olika organ. Tillgången på resurser, formerna för samarbetet och den omfattning som Sjöräddningsinsatserna hade under år 1982 har i stora drag beskrivits i kapitel 2. Som kommittén tidigare har framhållit i betänkandet bedöms sjöräddningen allmänt fungera bra. Sjöfartsverket har som samordningsorgan efter hand fått ett allt bättre grepp om verksamheten. Erfarenheterna av sjöräddning och resurserna för verksamheten har steg för steg förbättrats hos de samverkande organen. Genom utbildning och övningar har sjöräddningen efter hand kunnat trimma sin organisation.
Enligt kommitténs bedömning fungerar sjöräddningen bra framför allt vid de många rutinbetonade insatserna. Det gäller t ex när sökandet avser en fritidsbåt och kan ske inom ett relativt begränsat område inomskärs och när väder- och ljusförhållandena är tillfredsställande. I sådana situationer anlitas som regel inte fler än ett av sjöräddningsorganen. Som har framgått var detta fallet vid hela 80 % av antalet sjöräddningsinsatser under år 1982.
Problem kan däremot uppstå i det operativa arbetet vid mer omfattande insatser när spaningsområdet är mycket stort, vädret är dåligt och rörliga resurser från flera — ibland samtliga — sjöräddningsorgan skall delta. Efterforskningen kan i många sådana fall ta relativt lång tid. Det efter hand förbättrade samarbetet mellan sjöräddningsorganen innebär att knappast någon som har befälet över rörliga enheter längre ifrågasätter de riktlinjer för räddningsarbetet som kustradiostationerna lämnar med utgångspunkt i det ansvar för samordning som har delegerats till dem. Personalen har emellertid ingen formell rätt att vid behov ge direktiv till de rörliga enheterna eller deras ledningsorgan. Framför allt i sjöräddningssituationer som snabbt växer i omfattning och svårighetsgrad kan det fordras ett operativt organ som har ansvaret för ledningen och med sin överblick ser till att alla resurserna utnyttjas på effektivaste sätt. Även för de känsliga bedömningarna om hur länge en resultatlös efterforskning skall pågå saknas det för närvarande ett ledningsorgan som kan fatta ett beslut som blir avgörande för samtliga enheters medverkan.
Även för andra typer av bedömningar behövs det i en del komplicerade sjöräddningsfall ett ansvarigt operativt organ. Samarbete med en del utländska sjöräddningsorgan underlättas om det finns ett svenskt organ med ledningsansvar. Ibland har sjöfartsverket inom ramen för sitt administrativa samordningsansvar fått ta på sig denna uppgift. Nya regler för utländska fartygs tillträde till svenskt territorium har från försvarsmaktens sida aktualiserat behovet av ett samlat ledningsansvar när utländska enheter skall delta i svenska sjöräddningsinsatser.
Sjöräddningsfallen varierar av naturliga skäl i omfattning och svårighets- grad. Den s k utsjöräddningen, som genomförs ute till havs med framför allt Sjöräddningssällskapets, kustbevakningens och försvarsmaktens tunga enheter, arbetar ofta under andra förutsättningar än kustsjöräddningen. Vid ett stort antal insatser i kustvattnen medverkar också sjöfartsverket och polisen med sina lätta enheter. Kommittén har mot varandra vägt de olika krav som bör ställas på organisationen. Enligt kommitténs bedömning råder det ingen motsats mellan de krav på en enkel och effektiv organisation som har framförts av Sjöräddningssällskapet och kraven på en operativ ledning för samordning av de statliga organens insatser i situationer när detta verkligen behövs. Kommittén utgår från att ledningen av insatserna även i framtiden i de allra flesta fallen kommer att utövas på samma sätt som nu — av olika sjöräddningscentraler som har ett regionalt ansvar för olika kuststräck- or och de stora insjöarna. Larmen är framför allt under sommaren så många att arbetet inte minst av det skälet måste fördelas mellan olika räddnings- centraler. Kommittén återkommer till frågor om sjöräddningscentralernas organisation i kapitel 10.
Kommittén vill understryka att ett operativt ledningsansvar inte innebär
någon inskränkning i det ansvar som varje fartygsbefälhavare enligt sjölagen har för sitt fartyg eller sin besättning. Det är alltid han som till sist från säkerhetssynpunkt bedömer om fartyget skall delta i räddningsinsatsen i den utsträckning och på det sätt som har planerats av ledningscentralen. Varje fartygsbefälhavare har emellertid en räddningsplikt enligt sjölagen gentemot det egna fartyget och andra enheter när hans fartyg befinner sig till sjöss. Räddningsplikten fullgörs bäst genom att fartygsbefälhavaren vidtar de åtgärder som sjöräddningscentralen bedömer nödvändiga.
Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de rörliga enheterna kommer i de flesta fallen att kunna ske enligt nuvarande rutiner för sjöräddningscen- tralernas verksamhet. Alarmeringen av Sjöräddningssällskapets resurser och samordningen av insatserna med de statliga organens ingripanden anser kommittén liksom hittills bör ske av sjöräddningscentralerna. Detta samar- bete är naturligt och fungerar mycket väl. Däremot behöver sällskapets fartyg och båtar inte underordnas det operativa ledningsansvaret annat än när befälhavaren i det enskilda fallet bedömer att detta är nödvändigt. Sjöräddningssällskapet har under lång tid svarat för en mycket värdefull del av sjöräddningsarbetet i första hand runt kusterna. Verksamheten är lokalt starkt förankrad i de områden där räddningskryssarna och räddningsbåtarna är stationerade. Räddningsarbetet bygger till största delen på frivilliga insatser. Kommittén anser det viktigt att Sjöräddningssällskapet kan fortsätta att verka och ytterligare utveckla sitt arbete i de former som verksamheten har funnit. Kommittén återkommer i avsnitt 8.4.3 till åtgärder som i någon män kan bidra till att förbättra sällskapets materiella resurser.
Kommittén vill framhålla att ett ledningsorgan på central nivå med operativt ansvar för de statliga sjöräddningsorganens insatser sannolikt inte behöver ingripa annat än i undantagsfall när samordningsarbetet är särskilt krävande, tex därför att insatsen fordrar stora resurser eller insatser från andra länder. Som redan har betonats kommer den operativa ledningen i de allra flesta fallen att kunna utövas på regional nivå. Ett centralt operativt ledningsansvar kommer emellertid i vissa situationer att förbättra samarbetet mellan de olika organen och ökar på det sättet effektiviteten. Det kommer vidare att kunna bidra till att undanröja eller minska den tveksamhet som kan förekomma och ökar därmed möjligheterna till framgångsrika sjöräddnings- insatser.
Administrativ samordning
När det sedan gäller den administrativa samordningen — uppgiften att främja samverkan i sjöräddningen genom bl a sammanställning av erfarenheter, planering, utbildning, övningar och information — anser sjöfartsverket som tidigare har framgått att ansvaret behöver förstärkas. Sjöräddningsöverens- kommelsen reglerar inte i vilken utsträckning de deltagande organen skall medverka i sjöräddningen och inte heller vilken beredskap som skall finnas för de personella och materiella resurserna. Sjöfartsverket pekar på att det inte kan påverka resursläget hos andra organ. Verket har inte heller någon tillsynsfunktion. Vid rationaliseringar och nedläggningar av verksamhets- ställen hos andra organ med resurser för sjöräddning sjunker ofta den
insatsberedskap som sjöräddningen har planerat för och räknat med. Sjöfartsverket anser att det fordras en bättre styrning av resursernas användning än som det nu administrativt finns förutsättningar för. Någon fullt utbyggd, enhetlig utbildning av personal hos olika organ som deltar i sjöräddningsinsatser förekommer inte. Resurserna för planering och för utveckling av materiel och metoder bedömer verket som otillräckliga.
Räddningstjänstkommittén vill framhålla att huvuddelen av resurserna hos de statliga sjöräddningsorganen är anskaffade för andra uppgifter i samhället än sjöräddningstjänst och att de självfallet måste kunna användas för dessa. Endast Sjöräddningssällskapets personal och materiel och en del av sjöfartsverkets rörliga resurser är primärt avsedda för ingripanden vid olyckor till sjöss. Försvarets flygräddningshelikoptrar har ett användnings- område som gränsar till sjöräddningens. Sjöfartsverkets hittills utförda arbete har gett ett gott resultat och det bör övervägas om och på vilket sätt samordningsansvaret kan förstärkas. Enligt kommitténs bedömning är det inte möjligt att låta samordningsansvaret helt styra användningen av resurserna hos de övriga sjöräddningsorganen. Det skulle sannolikt i alltför hög grad begränsa möjligheterna för dessa organ att lösa sina ordinarie uppgifter. Kommittén anser det däremot naturligt att det föreslagna operativa ledningsansvaret kompletteras med en något mer utvecklad administrativ samordning av sjöräddningsverksamheten än som nu förekom- mer.
En utveckling av den administrativa samordningen inom sjöräddningen bör kunna ske på flera olika sätt. Eftersom Sjöräddningsinsatserna utförs med resurser från en rad olika myndigheter är det nödvändigt att samordningsorganet i god tid får veta vilka förändringar i de samverkande organens resurser som planeras. För att luckor i organisationen inte skall uppstå gäller det i första hand vid inskränkningar i verksamheten. Kommittén anser att samordningsorganet genom denna information skall få möjligheter att bedöma hur sjöräddningens förmåga till effektiva insatser påverkas. Samordningsorganet skall delge de andra sjöräddningsorganen sina bedömningar. Dessa bedömningar bör kunna beaktas vid det slutliga ställningstagandet eller bör kunna leda till omdispositioner av andra resurser som medverkar i sjöräddningen.
Samordningsorganet bör som framhållits inte överta de övriga organens beslutanderätt i planeringen av de resurser som skall användas i sjörädd- ningstjänsten. Kommittén vill peka på att samordningsorganet alltid har möjligheter att föra ärenden om sjöräddningens resurser till regeringen för avgörande i de fall där myndigheterna inte kan enas. Kommittén förutsätter att detta kommer att ske endast i undantagsfall när alla möjligheter till samförstånd är uttömda. Kommittén vill framhålla att de förändringar i resurserna som samordningsorganet aktualiserar avser åtgärder som myn- digheterna kan vidta inom befintliga anslagsramar och med de regler för anslagens användning som gäller. I många andra frågor om resursernas användning kommer statsmakterna redan i det normala budgetarbetet att pröva motiven och förutsättningarna för de förändringar som har planerats av de statliga sjöräddningsorganen.
Till ett utvecklat samordningsansvar hör vidare enligt kommitténs mening
att förbättra planeringen av sjöräddningsverksamheten. En planering som ger utrymme för avvägningar i principer och detaljer är i själva verket nödvändig för att samordningsorganet skall kunna möta de krav på förändringar som olika organ aktualiserar inom sjöräddningen. I planeringen bör ingå att förbereda och avdela resurser för den utbildning och övning som fordras inom sjöräddningsverksamheten. Gemensamt utnyttjande av utbild- nings- och övningsresurserna ger sannolikt mer än om varje organ agerar var för sig. Sambandsproblem förekommer ibland vid insatsernas genomföran- de. Genom planering av de personella resursernas användning och genom utbildning bör det vidare vara möjligt att i särskilt brådskande fall bemanna fartyg och båtar med personal från andra sjöräddningsorgan. Detta förekommer men enligt kommitténs mening ännu i alltför liten utsträckning. Ökade förberedelser för denna sambemanning skulle sannolikt i många fall höja beredskapen i sjöräddningsorganisationen.
I frågor som gäller samordningen mellan den statliga sjöräddningen och andra räddningstjänstformer och utbildning, planering och utveckling inom räddningstjänsten i dess helhet kommer det nya statliga räddningstjänstverket att ha viktiga uppgifter.
Förutsättningar för olika myndigheter att svara för den statliga sjöräddningen
Frågan är i nästa steg vilket organ som skall ha ansvaret för den operativa ledningen och den administrativa samordningen av sjöräddningen. Enligt kommitténs mening bör det eftersträvas men inte vara ett krav att båda funktionerna förläggs till samma statliga myndighet. En fördel är det också om det ansvariga organet har egna rörliga resurser för sjöräddning. Kommittén anser vidare att ansvaret bör läggas på en befintlig myndighet och inte på ett nyinrättat samordningsorgan av t ex den typ som sjöövervaknings- kommittén förordade.1
De samhällsorgan som skulle kunna svara för ledning och samordning av den statliga räddningstjänsten till sjöss är enligt kommitténs överväganden följande:
(1) Sjöfartsverket; (2) Tullverkets kustbevakning; (3) Försvarsmakten; (4) Polisen.
Den första lösningen med sjöfartsverket som svarar för ledning och samordning av sjöräddningstjänsten innebär att verket behåller sitt nuva- rande samordningsansvar. Sjöfartsverket har efter hand fått ett allt bättre grepp om verksamheten. Hos verket finns bla en rapportcentral som sammanställer uppgifter om resurser, inträffade sjöolyckor och utförda insatser. Med ett oförändrat ansvar för denna del av sjöräddningen kan sjöfartsverket vid utvecklingen av verksamheten falla tillbaka på de erfarenheter som hittills har samlats i den egna organisationen. Sambandet mellan de förebyggande åtgärderna som verket svarar för inom sjöfarten gör det naturligt att Sjöfartverket även i fortsättningen har ett samordningsansvar
1 Sjöövervakningskom- mittén ställde sig egent- ligen bakom det av MlST-utredningen fram- lagda förslaget om en gemensam sjöfarts- och kustbevakningsmyndig- het men var genom sina direktiv förhindrad att föreslå att ansvaret skul- le flyttas över till en annan myndighet än sjöfartsverket. Kommit- tén föreslog att det skul- le inrättas ett särskilt samordningsorgan som skulle svara för det ad- ministrativa samarbetet och som vid behov skul- le utse ett organ att sva- ra för operativ ledning.
inom sjöräddningen. Slutligen gäller att sjöfartsverket har en relativt stor organisation med rörliga enheter, främst lotsbåtar, som deltari sjöräddnings- insatser.
Mot sjöfartsverket som ansvarigt sjöräddningsorgan talar emellertid att verkets organisation skall vara ekonomiskt självbärande. Sjöräddningsverk- samheten är relativt udda i organisationen. Det kan vara svårt att få täckning för sjöräddningskostnaderna genom de farledsavgifter som sjöfarten betalar. För fritidsbåtarna finns det inget avgiftstvång över huvud taget. Ett annat skäl är att sjöfartsverket saknar ledningsuppgifter av det operativa slag som kommittén menar att det centrala statliga sjöräddningsorganet bör ha.
Som tidigare har redovisats skulle uppgiften att leda emellertid kunna delegeras till andra organ, sjöräddningscentraler, som på verkets uppdrag påbörjar, ger direktiv om och avslutar de allra flesta insatserna. För de speciella fall där det fordras att den centralt ansvariga myndigheten övertar ledningen skulle det bli nödvändigt att inom sjöfartsverket organisera en särskild personell beredskap. Om det inte skulle gå att använda tekniska resurser hos något annat organ, skulle verket tvingas skaffa den tekniska utrustning som fordras för sambandet med de rörliga enheterna och med räddningscentralerna. Kostnaderna för personalberedskapen skulle kunna uppgå till minst omkring 100 000 kronor per år och nyanskaffningen av materiel till 500000 kronor. De årliga driftkostnaderna för den tekniska utrustningen skulle sannolikt komma att utgöra omkring 200 000 kronor.
Kustbevakningen har från flera av de utgångspunkter som aktualiseras bättre förutsättningar än sjöfartsverket att tillgodose de krav som bör ställas. Kustbevakningen svarar redan nu för operativ ledning på lokal, regional och central nivå. Detta gäller både för den allmänna övervakningen till sjöss och för den omfattande del av räddningstjänsten som bekämpningen av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren utgör. Kustbevakningens ledningsuppgifter i dessa avseenden är till stor del av samma karaktär som den nuvarande sjöräddningens. De rörliga enheter som kustbevakningen förfogar över är relativt väl spridda efter kusten. Det finns alltid enheter ute till sjöss. Kustbevakningen deltar enligt sjöfartsverkets statistik årligen 1 fler sjöräddningsinsatser än andra sjöräddningsorgan.
Det skall vidare framhållas att den centrala ledningen inom kustbevak- ningen (KBL) har en ständig beredskap och möjligheter att vid behov ge anvisningar till den regionala eller lokala ledningen. Kustbevakningsledning- en kan i speciella situationer även leda räddningsoperationer. En del av den tekniska utrustning för sambandstjänsten vid sjöräddningsfall som fordrar en central ledning förfogar kustbevakningen redan över. Kustbevakningen har vidare ett datasystem som kan användas för att ge den överblick över de samlade räddningsresurserna som fordras vid olyckor till sjöss. Även den s k fjärranalystekniken som kustbevakningen har utvecklat kan utnyttjas inom sjöräddningen, tex vid efterforskning av mindre båtar eller livflottar.
Alternativet med kustbevakningen som ansvarigt statligt sjöräddningsor- gan har emellertid också nackdelar. En sådan nackdel är att organisationen för närvarande inte har större erfarenheter av den administrativa samord- ningen än som svarar mot kustbevakningens medverkan i centrala samråds- gruppens arbete. Efter hand skulle emellertid även kustbevakningen samla det kunnande som behövs för ett effektivt samordningsarbete. Det skulle
självfallet underlätta om de båda tjänster för handläggare som sjöfartsverket har avdelat för sjöräddningsverksamheten — och samtidigt den rapportcent- ral som handläggarna svarar för — flyttades över till kustbevakningen. En annan nackdel är att ansvaret för de förebyggande åtgärderna och ansvaret för räddningsinsatserna skulle komma att ligga på två olika myndigheter.
Försvarsmakten har genom marinens fartyg och ubåtsjakthelikoptrar och genom flygvapnets flygräddningshelikoptrar goda möjligheter att medverka i sjöräddningsoperationer. Det finns också ledningsresurser för genomföran- det av insatserna. Sjöräddningsuppgifterna kommer emellertid inte att kunna utgöra mer än en begränsad del av de militära uppgifterna. Risken är att sjöräddningsverksamheten efter hand skulle komma att präglas av de speciella krav som de militära uppgifterna ställer på försvarets organisation och dess sätt att arbeta. Inte helleri detta alternativ skulle det vara möjligt att integrera ansvaret för de förebyggande åtgärderna med ansvaret för räddningsinsatserna.
För polisen som huvudansvarigt sjöräddningsorgan gäller i stort samma typ av förutsättningar som för försvarsmakten. Efterforskning på land är visserligen en uppgift för polisen, som har ledningsresurser och olika slag av rörliga enheter. Till sjöss och i luften är resurserna emellertid avsedda huvudsakligen för insatser inomskärs. Sjöpolisverksamheten är vidare begränsad till relativt få regioner i landet. Samma sak gäller polisens helikoptrar, även om dessa rör sig över större ytor än båtarna. S jöräddnings- tjänsten skulle även för polisens del bli ett relativt udda ansvarsområde. Den samordning som i många fall behövs mellan efterforskning på land och efterforskning till sjöss skulle kunna organiseras genom samverkan mellan de olika organen.
Utredningar om samgående mellan sjöfartsverket och kustbe- vakningen
Frågan om ett samgående mellan sjöfartsverket och tullverkets kustbevak- ning har utretts av MIST—utredningen och av statskontoret. Regeringen framhålleri förslaget till statsbudget år 1983 (prop 1982/83:100, bil 8) att ett sådant samgående ger flera slag av samordningsvinster. Ett gemensamt utnyttjande av de fartyg och båtar, verkstäder och förråd som de båda verken var för sig disponerar kan leda till rationaliseringar. På fartygsområdet finns det möjligheter till en teknisk standardisering av fartyg och utrustning, en mer rationell underhållsorganisation och bastjänst, en samordnad projekte- ring och upphandling av fartyg samt anskaffning av t ex kombinationsfartyg. Regeringen pekar vidare på fördelarna med en gemensam organisation vid utbyggnaden av olika informationssystem för havsövervakningen. En gemensam myndighet bör vara till nytta även inom sjöräddningen och för tillsynen och övervakningen av fartygs standard och sjövärdighet. Möjligheter till vissa personalbesparingar finns redan på kort sikt inom det nya verkets centrala organisation. Rationaliseringar inom den lokala organisationen som sammanläggningen möjliggör måste däremot enligt regeringens bedömning ses långsiktigt. Samordningen skall bygga på den nya myndighetens erfarenheter av den förändrade verksamheten. Sammanlägg- ningen kan emellertid få positiva effekter för sysselsättningen i områden där
de båda myndigheterna i dagsläget var för sig överväger att inskränka driften eller att försämra servicen. Genom att utöka vissa arbetsuppgifter i en gemensam organisation kan det nya verket trygga en fortsatt bemanning och service på vissa utsatta platser längs kusten, bedömer regeringen.
Regeringen har den 26 maj 1983 gett en särskild utredare i uppdrag (Dir 1983:40) att utarbeta ett förslag till gemensam organisation för sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning. Utgångspunkterna för utformningen av den nya organisationen skall enligt direktiven vara bl a att en stor operativ handlingskraft bibehålls, att ett gemensamt resursutnyttjande inom myndig- heten och ett samordnat utnyttjande av civila och militära resurser uppnås och att effektiva lednings- och sambandsfunktioner skapas med väl definierade ansvarsgränser på olika nivåer och rationella kontaktytor gentemot andra myndigheter.
Kommitténs bedömning av vilket organ som skall svara för sjöräddningen
Kommittén anser efter att ha jämfört de tidigare redovisade alternativen att antingen sjöfartsverket eller kustbevakningen skall svara för den statliga sjöräddningen. Om statsmakterna emellertid realiserar det förslag om en gemensam sjö- och kustbevakningsmyndighet som nu ytterligare utreds i annat sammanhang, kan sjöräddningen organiseras så att fördelarna med båda alternativen tas tillvara. Kommittén vill särskilt framhålla att gränsen mellan olika slag av räddningstjänst till sjöss inte längre behöver upprätt- hållas om den föreslagna nya myndigheten svarar för samordning — och vid behov för operativ ledning — inom ramen för en sjöräddningsfunktion som avser insatser för såväl människor som för egendom och miljö till sjöss.
Kravet på ökad samordning och högre effektivitet i sjöräddningstjänsten är som kommittén ser det ett starkt motiv för inrättande av den föreslagna gemensamma sjö- och kustbevakningsmyndigheten. Hur sjöräddningen skall organiseras blir med en sådan lösning en fråga om hur den interna verksamheten i den nya myndigheten skall utformas. Enligt kommitténs mening är en förutsättning för tillkomsten av den gemensamma myndigheten att resurserna fördelas så att tyngdpunkten i organisationen i väsentlig utsträckning kommer att ligga på den lokala nivån.
8.4.3. Sjöräddningens resurser Synpunkter på verksamheten från ansvariga organ
Som har framhållits tidigare i betänkandet bedömer sjöräddningsorganen att den statliga sjöräddningstjänsten allmänt sett fungerar tillfredsställande. Organisationen har steg för steg förbättrats genom ökade personella och materiella resurser, utvecklad planläggning och återkommande övningar. Sjöräddningsorganen utför årligen ett stort antal insatser och personalen får på det sättet praktiska erfarenheter som är viktiga för verksamhetens utveckling. Även om beredskapen bedöms vara väl avvägd finns det utrymme för förbättringar, anser flera av sjöräddningsorganen.
Sjöfartsverket har med hänsyn till det ökande antalet fritidsbåtar och för att väga upp effekterna av att en del lots- och fyrplatser blivit avbemannade strävat efter att förstärka sjöräddningsresurserna. Verket har i sina anslagsframställningar för de senaste åren föreslagit att en del av de medel som rationaliseringen inom lots- och fyrväsendet frigör skall användas för uppbyggnad av en basorganisation med lätta enheter inom sjöräddningen. I denna basorganisation bör ingå rörliga sjöräddningsresurser placerade inte bara vid verkets tre sjöräddningsstationer — Kråkelund, Arkö och Söderarm — utan även på andra platser efter ost-, syd- och västkusten. Utbyggnaden av basradiostationer och hjälpradioskåp bör också fullföljas. Det bör finnas ett kusttäckande system av basstationer med passning dygnet runt och h j älpradioskåp i de livligt trafikerade skärgårdsområdena. Sjöfartsverket har vidare föreslagit att helikopterburna livflottar skall anskaffas. Rikspolissty- relsen har med hänvisning till bl a de allt fler fritidsbåtarna föreslagit en utökning av sjöpolispersonalen och en fastare sjöpolisorganisation.
Samband och kommunikationer mellan de enheter som deltar i genomfö- randet av Sjöräddningsinsatserna tillgodoser i stort sett de krav som kan ställas. Framför allt gäller detta den s k tunga sjöräddningen, dvs när handels- eller fiskefartyg är i sjönöd. För fritidsbåtarna är problemet att de i stor utsträckning saknar radiokommunikationer och inte kan larma sjörädd- ningsorganen. Vid sjöolyckor som kräver samverkan med den kommunala räddningstjänsten och polisen kan det också uppstå problem i kommunika- tionerna, eftersom inget av dessa organ normalt är utrustade med VHF- radio. Sjöfartsverket har lånat ut VHF-utrustning 'till vissa kommuner. Vidare har sjöfartsverket föreslagit att polisen skall förse sina helikoptrar med VHF-utrustning. När Sjöräddningscentralerna (kustradiostationerna) skall kommunicera med kommunala räddningsorgan, polis eller regionala larmcentraler använder de telefon. Förberedelser pågår för att SOS Alarmering AB genom fasta ledningar från sex larmcentraler vid ostkusten, västkusten, norrlandskusten samt Vänern, Vättern och Mälaren skall få bättre förbindelser till de statliga sjöräddningscentralerna.
Företrädare för sjöräddningsorganen har framhållit att det inte finns någon enhetlig utbildning av personal som deltar i de rörliga sjöräddnings- enheternas verksamhet. Den utbildning som förekommer sker uteslutande inom varje myndighet för sig. En brist uppges vidare vara att sjöfartsverket på grund av att medel saknas har små möjligheter att ta fram och utveckla hjälpmedel och metoder för sjöräddning. Även planläggningen av sjörädd- ningsverksamheten är i en del avseenden ofullständig Sjöfartsverket har utfärdat åtgärdskalendrar för olika slag av händelser, men dessa tar inte sikte på olyckor där flera olika grenar av räddningstjänsten skall ingripa eller på sjöräddningsfall av katastrofkaraktär.
Den internationella sjöfartsorganisationen IMO förbereder sedan flera” ar ett nytt säkerhetssystem för sjöfarten (INMARSAT) som sannolikt kommer att börja tillämpas under 1990-talet. Syftet är att utnyttja den nya teleteknik med bl a satellitbaserade sändar- och mottagarstationer som har utvecklats. Denna teknik provas i Sverige under hösten 1983 inom ramen för det 5 k SARSAT-projektet. Kommittén återkommer till frågor om SARSAT i kapitel 10.
Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Samarbetet mellan de olika sjöräddningsorganen har hittills gett ett efter förhållandena gott resultat. För flera av organen är de rörliga enheternas basering, personella beredskap och tekniska utrustning emellertid inte i alla avseenden den mest ändamålsenliga med hänsyn till sjöräddningens varie- rande behov. Olikheterna i sambandsutrustningen kan ibland också försvåra arbetet. Detta är självfallet nackdelen med att en stor del av enheterna som kan användas vid en räddningsinsats till sjöss primärt har andra uppgifter och i första hand är bemannade och utrustade för dessa.
Kommittén anser att effektiviteten i sjöräddningsorganisationen kan höjas genom den fastare samordning av verksamheten som har föreslagits tidigare i avsnitt 8.4. En ökad samordning kommer sannolikt att leda till att en del av de redovisade bristerna i utbildning och övningar kan avhjälpas. Som har framgått bedömer kommittén också att det efter hand genom planering och utbildning i större utsträckning än hittills skall gå att sambemanna fartyg eller båtar med personal från olika sjöräddningsorgan. Detta bör i en del lägen kunna bidra till en ökad beredskap och i hög grad förbättra flexibiliteten i organisationen. Behovet av materiel som nyanskaffas och bemannas särskilt för sjöräddningsverksamhet skulle därmed sannolikt till en del komma att minska. En utökad sambemanning skulle vidare kunna frigöra resurser som kan användas även för andra utbildnings- och övningsuppgifter inom samhällets räddningstjänst, anser kommittén.
Den planerade nya satellitbaserade tekniken för alarmering och lokalise- ring kommer att förbättra förutsättningarna för den tunga sjöräddningen, i första hand vid olyckor med fartyg ute till havs. Larmen når lättare fram till räddningscentralerna. Efterforskningen blir också enklare. Efter hand bör i varje fall många av de större fritidsbåtarna kunna utrustas med de nya hjälpmedlen för alarmering och lokalisering.
En viss utveckling och anskaffning av utrustning för både lätta och tunga sjöräddningsenheter kommer att behövas i framtiden. Sjöfartsverket har sedan snart ett tiotal år med relativt begränsade ekonomiska medel efter hand kompletterat de befintliga sjöräddningsresurserna. En del åtgärder bör även i fortsättningen kunna genomföras inom de hittills anvisade ekono- miska ramarna. Möjligheterna att utöka dessa ramar får bedömas i samband med de avvägningar som fortlöpande sker i det statliga budgetarbetet.
På ett område finns det förutsättningar att genom enkla åtgärder utöka materielanskaffningen. Sj öräddningssällskapet har ibland vid uppbyggnaden av sin organisation övertagit fartyg och båtar som har utmönstrats ur t ex den statliga lotsverksamheten. Genom modernisering av dessa resurser har de även fortsättningsvis kunnat brukas för viktiga uppgifter till sjöss. Kommittén föreslår att statsmakterna i ekonomiskt avseende skall underlätta möjlighe- terna för Sjöräddningssällskapet att ta hand om fartyg och båtar som inte längre kommer att användas i den statliga verksamheten
8.5. Bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren
8.5.1. Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning
Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet
Som har redovisats i avsnitt 2.4 ligger ansvaret för olje- eller kemikaliebe- kämpningen till havs eller i kustvattnen, Vänern och Mälaren på tullverkets kustbevakning. För olje- och kemikaliebekämpning som äger rum på land, i hamn och i andra vatten än de redovisade svarar den kommunala räddningstjänsten.
Räddningstjänstkommittén konstaterade i principbetänkandet att den nuvarande ordningen med två huvudmän är den mest ändamålsenliga för en effektiv olje- och kemikaliebekämpning. Organisationen fungerar tillfreds- ställande vid de vanliga, mindre omfattande utflödena och när bekämpning- en sker under gynnsamma väderleksförhållanden. Problem kan däremot uppstå vid framför allt större utflöden som kräver betydande insatser från flera olika organ och långvariga saneringsarbeten.
Inom kustbevakningen har under en längre tid byggts upp en organisation för olje— och kemikaliebekämpning som nu har omfattande resurser och erfarenheter. Kommittén uttalade i det tidigare betänkandet att ansvaret för verksamheten till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren fortfarande bör ligga på kustbevakningen eller den i annat sammanhang föreslagna nya sjö- och kustbevakningsmyndigheten. När olja eller kemikalier har nått land bör de organ som i övrigt har ansvaret för räddningstjänsten och som väl känner de lokala förhållandena svara för bekämpningen av olja och kemikalier. Till detta kommer att flertalet oljeutflöden är små och sker i närheten av land eller i hamn. Den kommunala räddningstjänstens medverkan har visat sig ha stor betydelse vid insatser mot dessa relativt vanliga utflöden.
En oförändrad ansvarsfördelning mellan kustbevakningen och de landba- serade räddningsorganen förutsätter ett nära samarbete mellan dem vid bekämpningsaktionerna i strandzonen, framhöll kommittén vidare. När den nuvarande ansvarsfördelningen av uppgifterna en gång fastställdes var utgångspunkten att ansvaret i praktiken inte skulle komma att renodlas. En samordning av sjö- och landinsatserna förutsattes komma att ske i de allra flesta fallen. Räddningstjänstkommittén övervägde mot den bakgrunden om huvudmännen borde åläggas ett gemensamt ansvar för bekämpningsaktioner i strandzonen.
Ett gemensamt ansvar skulle sannolikt medföra flera fördelar. De beslutande lokala organen skulle t ex behöva planera för bekämpningsak- tioneri strandzonen i ännu högre grad än som hittills hade skett. Det skulle å andra sidan sannolikt vara svårt att utforma bestämmelser som närmare avgränsar ett område för gemensamt ansvar vid bekämpningsaktioner i strandzonen. På grund av denna svårighet och eftersom det redan utan särskilda bestämmelser förekommer ett omfattande samarbete bedömde kommittén det inte lämpligt med ett sådant gemensamt ansvar. De ömsesidiga hjälpinsatser över strandlinjen som under alla förhållanden
fordras för en effektiv bekämpning underlättas av god planläggning och gemensamma övningar, menade kommittén.
Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning
Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs preliminära bedömning av uppgiftsfördelningen inom olje- och kemikaliebekämpningen till havs och i vissa andra vatten har instämt i kommitténs uppfattning eller lämnat den utan erinran. Att samordningen mellan kustbevakningen och kommunerna inte behöver formaliseras genom ett gemensamt ansvar för bekämpningen i strandzonen, betonas av länsstyrelsen i Östergötlands län, Piteå kommun, TCO och SACO/SR.
Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 8.4 anser generaltullstyrelsen att räddningstjänst till sjöss bör vara ett enhetligt begrepp och åvila en och samma organisation, tex den i annat sammanhang föreslagna sjö- och kustbevakningsmyndigheten. En samlad lösning är angelägen eftersom skyddet av den marina miljön efter olje- och kemikalieolyckor som regel ställer höga krav både på särskilt utbildad personal och på speciell skyddsutrustning. Ale kommun anser, som också har framförts i det föregående avsnittet om sjöräddningstjänsten, att stat och kommun bör dela på ansvaret i de vattenleder mellan insjöar och havet som trafikeras av lastfartyg. Västerås kommun förklarar i sitt yttrande att kommunerna med den höga beredskap som deras räddningstjänst har är lämpliga som huvudmän för oljeskyddet på Mälaren.
En gränsdragning i strandlinjen mellan staten och kommunerna inom olje- och kemikalieskyddet förordas inte av statens naturvårdsverk. Naturvårds- verket anser att det strandnära området är särskilt betydelsefullt i en bekämpningssituation. Den föreslagna nya sjö- och kustbevakningsmyndig- heten bör ansvara för olje- och kemikalieskyddet både till sjöss och i det strandnära området. För sitt arbete bör den ges rätt att rekvirera kommunernas, försvarsmaktens och civilförsvarets personal och utrustning. Fördelen med att ett organ sköter i stort sett all bekämpning är att besluten kan fattas snabbare och att räddningstjänsten slipper att byta befäl mitt i en bekämpningssituation. Om samma organ svarar för övervakning, jourtjänst och bekämpningsåtgärder kan insatserna inledas på ett tidigt stadium, förklarar naturvårdsverket.
Kommitténs slutliga bedömning och förslag Uppgifter för oljebekämpningen till havs m m
Den statliga organisationen för bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren har till uppgift att upptäcka och till sjöss avvärja eller begränsa verkningarna av ett utflöde. Det statliga ansvaret gäller inte hamnområden. I sådana områden har kommunerna i stället ansvaret för bekämpning av utflöden av olja och kemikalier. Kustbevak- ningen svarar för bekämpningen in till strandlinjen. Statsmakterna har nyligen slagit fast att denna avgränsning av det statliga ansvarsområdet bör fortsätta att gälla. Kommittén ser ingen anledning att nu föreslå någon
förändring i fördelningen av uppgifterna mellan staten och kommunerna. Det gemensamma ansvar för kustbevakningen och kommunerna i strandzo- nen som Oljeskyddskommittén föreslog skulle sannolikt inte göra bekämp- ningen effektivare. Ett heltäckande räddningstjänstarbete kan uppnås också genom att de båda organen åläggs att samarbeta i strandområdet. Den bedömningen gjorde räddningstjänstkommittén redan i principbetänkandet. Remissinstanserna, med undantag för naturvårdsverket, har inte framfört några invändningar.
Ansvaret för oljebekämpningen till havs m m
Kommittén anser inte att den statliga myndighetens roll som bekämpnings- organ inom olje- och kemikalieskyddet behöver förändras. Om statsmakter- na beslutar att bilda en sjö- och kustbevakningsmyndighet, kommer ansvaret både för räddning av människor och egendom till sjöss och för bekämpning av olja och kemikalier till havs m m att ligga hos en enda statlig myndighet. En sådan gemensam organisation gör det möjligt att samla all räddnings- tjänst till sjöss under begreppet sjöräddningstjänst. Det omfattar alltså all räddningstjänst till sjöss, inte bara räddning av människor och egendom till havs och i vissa andra vatten utan även brand-, olje- och kemikaliebekämp- ning i sådana vatten. En enhetlig organisation och ett enhetligt begrepp för denna sjöräddningstjänst bidrar till att göra samhällets räddningstjänst enklare och mindre splittrad.
I Vättern kommer det statliga sjöräddningsansvaret formellt att omfatta bekämpning av olja och kemikalier. Som har framgått ingår emellertid inte Vättern i det område där kustbevakningen enligt nuvarande förhållanden svarar för bekämpningen av olja och kemikalier. Det finns för närvarande med hänsyn till bl a trafiken på Vättern inte några skäl att planera för olje- och kemikaliebekämpning i Vättern. Om Vättern skulle komma att trafikeras av lastfartyg i sådan omfattning att en sådan planering skulle behövas, får sjö- och kustbevakningsmyndigheten överväga vilka åtgärder som kommer att bli nödvändiga i det sammanhanget.
Vid bekämpning av olja och kemikalier i de vattenleder mellan insjöar och havet som trafikeras av lastfartyg anser kommittén att staten och kommu- nerna bör samverka.
8.5.2. Resurser för bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren
Synpunkter på verksamheten från de ansvariga organen
Kustbevakningen anser att de egna personella resurser som har avdelats för bekämpningen av olja och kemikalier till sjöss är otillräckliga. Personalen bedöms visserligen vara väl insatt i arbetsmetoderna. Den har också omfattande erfarenheter av bekämpningen. Miljöskyddsorganisationen är emellertid bara en del av verksamheten. Vid de flesta insatserna måste kustbevakningen därför använda sig också av den personal som fullgör kustbevakningens ordinarie övervakande uppgifter. När miljöskyddsfarty- gen bemannas med denna personal blir de övervakande insatserna eftersatta. Omvänt är det nödvändigt att mellan olje- och kemikaliebekämpningsinsat-
serna finna andra uppgifter för den personal som fortlöpande bemannar miljöskyddsfartygen som ligger i beredskap, framhåller kustbevakningen.
Bristerna i de egna personella resurserna gäller enligt kustbevakningen särskilt kemikaliebekämpningen, som kräver speciellt utbildad personal. Generaltullstyrelsen har under de senaste åren i sina anslagsframställningar begärt förstärkning av beredskapen för kemikalieskydd. Enligt verkets förslag skulle det ske genom inrättande av en s k utryckningsgrupp på sex personer avsedd att sättas in vid kemikaliebekämpning. Endast en tjänst har hittills inrättats för sådana uppgifter. Istället håller kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Sundsvall på att organisera ett samarbete. Dessa kommuner har goda resurser för att kunna förstärka den statliga kemikaliebekämpningen till havs och i Vänern och Mälaren. En viss gemensam utbildning av personal fordras för att styrkorna skall kunna ingripa tillsammans inom respektive regioner. Regeringen har gett brandnämnden i uppdrag att närmare utreda dessa frågor och att lägga fram förslag till åtgärder.
Inom olje- och kemikaliebekämpningen har sedan flera år tillämpats en plan för uppbyggnad av den materiella beredskapen. Sveriges internationellt goda standard när det gäller utrustning för Oljeskydd bedöms vara ett resultat av de omfattande nyanskaffningar som har skett under senare år. Flera nya miljöskyddsfartyg ingår nu i verksamheten. De brister som fortfarande föreligger gäller framför allt Mälaren, där kustbevakningen inte har någon postering. I anslagsframställningen för budgetåret 1984/85 har generaltull- styrelsen emellertid föreslagit inrättandet av en sådan postering. För denna behövs enligt generaltullstyrelsen ett kombinationsfartyg av det slag som nyligen har anskaffats för övervakningen och för beredskapen mot olje- och kemikalieutflöden på Vänern.
Materielanskaffningen för kemikalieskyddets del försvåras av att det för närvarande inte finns tillräckligt utvecklade bekämpningsmetoder. Tills vidare behövs det enligt kustbevakningen ingen ytterligare personskyddsut- rustning — däremot fler mätinstrument och bättre bärgningsutrustningar för upptagning av fat och förpackningar som efter en sjöolycka kan komma att flyta omkring på vattnet. Det skall framhållas att kustbevakningen genom sitt datoriserade kommunikationssystem står i förbindelse med utländska databaser och har goda möjligheter att få information om olika kemiska ämnen och hur dessa skall bekämpas. Regeringen har uppdragit åt statens brandnämnd att i samråd med bl a kustbevakningen överväga om de fem regionala oljeskyddsförråden skall kompletteras så att de innehåller även materiel för bekämpning av kemikalieolyckor. Förrådens kemikalieskydds- materiel skulle i så fall kunna vara en gemensam resurs för den kommunala räddningstjänsten, civilförsvaret och kustbevakningen och kunna användas vid'insatser både på land och till sjöss.
Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Kommittén anser att kustbevakningen genomför sina oljebekämpningsinsat- ser på ett med hänsyn till de ofta svåra förhållandena effektivt sätt. Materielen har efter hand utökats och moderniserats. Personalen har fått allt större erfarenheter. Problem har uppstått i huvudsak endast vid en del av de
mycket omfattande oljeolyckorna på ost- och västkusten när stora mängder olja har flutit i land. Svårigheter i samarbetet mellan kustbevakningen och de kommunala organen har i allmänhet kunnat avhjälpas eller har i varje fall reducerats, framgår det av erfarenheterna från senare oljebekämpningsin- satser. Länsstyrelserna har spelat en viktig roll för den regionala samordning som fordras.
Kommittén bedömer att en samverkan mellan kommuner i räddningsre- gioner kommer att underlätta samarbetet mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. Samarbetet med andra organ i samhället som har resurser för olje- och kemikaliebekämpningen bör också kunna förbättras genom olika åtgärder, tex gemensam planering och ledningsöv- ningar. Samverkan med det militära försvaret, som har personal och utrustning som är särskilt lämplig för mycket omfattande operationer, har reglerats genom den överenskommelse från år 1981 som har redovisats i avsnitt 4.4.
För kemikaliebekämpningens del brister det som kustbevakningen har framhållit i både de personella och de materiella resurserna. Problemet är på samma sätt som vid bekämpningen av kemikalieolyckorna på land att olyckorna kan avse många olika ämnen med mycket varierande risker för människor och miljö. Personalen behöver en omfattande utbildning och ofta särskild utrustning för att klara bekämpningen. Olyckor av detta slag har emellertid hittills inträffat relativt sällan. Prioriteringen av utbyggnaden för oljeskyddets del har från den utgångspunkten varit riktig.
Kommittén anser att en ökad andel av de resurser som sjö- och kustbevakningsmyndigheten erhåller i fortsättningen skall anslås för utbild- ning och nyanskaffning av materiel för utveckling av kemikalieskyddet till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren. Den samordning med vissa kommuners räddningsorgan enligt de principer som har redovisats bör kunna ge goda resultat och hålla nere de totala kostnaderna för kemikaliebered- skapen. Dessa frågor behandlas också i kapitel 13 om ökade åtgärder för skydd mot olyckor vid landtransport av farligt gods.
8.6. Räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanlägg- ningar '
8.6.1. Arbetsuppgifter och ansvar Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet
Beredskapen mot kärnkraftsolyckor, som regleras i atomskyddslagen och i atomskyddsförordningen, har relativt nyligen setts över och förstärkts. Länsstyrelsen skall, som har framgått av redovisningen i avsnitt 2.5, även i fortsättningen planera och leda den räddningstjänst som skall ingripa vid ett okontrollerat utflöde av radioaktiva ämnen från en kärnkraftsanläggning. Enligt de nya bestämmelserna skall organisationen emellertid kunna aktiveras även vid överhängande fara för ett utflöde av radioaktiva ämnen. Andra förbättringar i beredskapen gäller indikering av radioaktivitet, alarmering av befolkningen och utbildning av personal för organisationen.
Till den utökade beredskapen hör att det teletekniska nätet för sambandet mellan medverkande myndigheter och andra organ kommer att byggas ut. Statens och kommunernas kostnader för förbättringarna i beredskapen kommer att bäras av kärnkraftsproducenterna.
Den kommunala räddningstjänstens fasta uppgift i beredskapen mot kärnkraftsolyckor blir att utföra indikering inom en zon på upp till 50 km från kärnkraftstationerna. Den kommunala räddningstjänsten i ett 50-tal kom- muner kommer att få till uppgift att genomföra dessa åtgärder. Ett ökat samarbete mellan kommuner och länsstyrelser blir också följden av att en del av den expertis som länsstyrelserna behöver för sina ledningsuppgifter hämtas från den kommunala räddningstjänsten. Enligt statsmakternas uttalanden i samband med beslutet om den utökade beredskapen bör kvalificerade brandingenjörer inom den kommunala räddningstjänsten kunna knytas till länsstyrelsernas fasta beredskapsorganisation.
Kommittén framhöll i principbetänkandet att uppgifterna i övrigt på lokal och regional nivå vid ett inträffat eller hotande utflöde av radioaktiva ämnen som regel inte är av den typen att de kräver insatser med den höga beredskap som den kommunala räddningstjänsten har. Flera av de åtgärder som måste vidtas tillhör andra organs ordinarie verksamhet. Avstängning av vägar och dirigering av trafik är uppgifter för vägverket och för polisen. Alarmering och undsättning av människor till sjöss och på öar kan ske genom medverkan av kustbevakningen, marinen och i vissa fall Sjöräddningssällskapet. Reserv— personal som är lämplig för insatser i ett senare skede, t ex inkvartering och utspisning, har de militära förbanden, hemvärnet och olika frivilligorgani- sationer, bla Svenska röda korset.
Enligt kommitténs bedömning i det tidigare betänkandet finns det mot den redovisade bakgrunden inte någon anledning att ålägga den kommunala räddningstjänsten fler fasta uppgifteri beredskapen mot olyckor i kärnkrafts- anläggningar än som redan har beslutats. De kommunala räddningsorganens resurser kan komma att behövas för oförutsedda uppgifter som länsstyrelsen bedömer att dessa styrkor måste utföra vid ett utsläpp av radioaktiva ämnen. Det är också nödvändigt att den kommunala räddningstjänsten har kvar en beredskap för de andra olyckor som kan inträffa samtidigt som beredskaps- åtgärderna skall verkställas. Det kan gälla händelser som inte har något samband med olyckan i kärnkraftsläggningen. I det här sammanhanget går det inte att bortse från att ett haveri i kärnkraftstationen kan leda till störningar i eldistributionen som i sin tur kan orsaka olyckor. Den ökade vägtrafik i kärnkraftstationens omgivningar som haveriet sannolikt medför kan också leda till olyckor som fordrar insatser av de kommunala räddningsorganen. ' '
Den utrymningsplanering som kommunerna skall utföra är avsedd att visa bl a vilka resurser som skall användas vid genomförandet av en omfattande evakuering. Civilförsvarets förberedelser för utrymning i krig bör kunna vara till nytta i det sammanhanget. Eventuellt kan den kommunala räddnings- tjänstens styrkor som kommittén framhöll i principbetänkandet behöva delta vid utrymning av svårrörliga patienter från vårdhem och andra slag av institutioner.
Om den kommunala räddningstjänstens styrkor kommer att vara tillräck- liga för deras olika uppgifteri räddningstjänsten vid en kärnkraftsolycka eller
om det krävs en förstärkning av personalen, kan inte bedömas förrän i samband med den förestående utvidgade planeringen av beredskapen för de fyra kärnkraftstationernas omgivningar. I den planeringen är det som har framhållits angeläget att räkna med att räddningstjänsten har uppgifter vid andra olyckor som inträffar samtidigt som beredskapsåtgärderna verkställs. Beredskapsplaneringen skall också kunna ge besked om vilka andra personella och materiella resurser från tex civilförsvaret som skall kunna användas vid alarmering, utrymning och de andra åtgärder som ett nödläge fordrar. framhöll kommittén slutligen i avsnittet om räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.
Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning
Statens strålskyddsinstitut (SSI) och statens vattenfallsverk instämmer i kommitténs bedömning att behovet av fler fasta uppgifter för kommunerna när det gäller beredskapen mot kärnkraftsolyckor får klargöras genom den förestående översynen av beredskapsplaneringen. SSI pekar på att resurser- na i stor utsträckning kommer att tas i anspråk för den omfattande och relativt långvariga indikering som skall ske efter ett utflöde av radioaktiva ämnen från ett kärnkraftverk. Ingen av länsstyrelserna i de fyra länen med kärnkraftstationer avser att engagera brandbefäl från den kommunala räddningstjänsten för sin personalbereskap, uppger SSI vidare i sitt yttrande. Skälet är enligt SSI att länsstyrelserna saknar ekonomiska medel för att ersätta kommunerna för denna medverkan. SSI påpekar att särskilda medel bör anslås för den av statsmakterna tidigare rekommenderade förstärkning- en av länsstyrelserna.
Rikspolisstyrelsen anser att de redan beslutade kommunala uppgifterna i beredskapen mot kärnkraftsolyckor är tillräckligt omfattande. Kommunerna måste i ökad utsträckning medverka i beredskapsplaneringen, betonar emellertid flera andra remissinstanser.
Samtliga remissinstanser som har behandlat frågan menar att ansvaret för räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar bör vara en statlig uppgift. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller emellertid att ansvaret för verksamheten bör överföras till kommunerna, om förslaget till samverkan mellan kommuner i räddningstjänstregioner kan realiseras.
Kommitténs slutliga bedömning och förslag
Kommittén anser att den utökade beredskapen mot olyckor i kärnkraftsan- läggningar tillgodoser de krav som bör ställas på denna form av räddnings- tjänst. Det bör även i fortsättningen vara en uppgift för länsstyrelserna i de fyra länen att planera och leda verksamheten. Ett samarbete måste ske med de olika organ i samhället som har resurser för att kunna delta. Den pågående översynen av planeringen för beredskapen får visa om den kommunala räddningstjänsten kan åläggas fler fasta uppgifter än som hittills har skett. Kommunernas räddningsorgan måste som har framhållits ha kvar resurser för att kunna ingripa även vid andra typer av olyckor som kan inträffa när räddningstjänsten mot olyckor i kärnkraftsanläggningar har trätt i funktion.
Ingen av remissinstanserna har riktat någon kritik mot kommitténs slutsatser på dessa punkter.
Begreppet räddningtjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning omfattar enligt kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst även räddningstjänst vid annan kärnteknisk anläggning, tex forskningsan- läggning eller anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Ansvaret för räddningsinsatser efter olyckor med utsläpp av radioaktiva ämnen från andra källor än kärntekniska anläggningar här i landet föreslås, som redan nu är fallet, ligga på den kommunala räddningstjänsten. Det gäller vid olyckor efter utsläpp från kärnkraftsanläggningar utomlands eller vid olyckor med radioaktiva ämnen inom tex industrin eller sjukhusen samt vid transporter av radioaktiva ämnen till och från dessa anläggningar. Länsstyrelsen skall kunna överta ledningen av räddningsarbetet, om det som har framhållits i kapitel 7 är nödvändigt för samordningen mellan kommuner eller mellan den kommu- nala räddningstjänsten och andra organ som medverkar i räddningsarbetet. Om en större olycka berör två eller flera län, skall regeringen kunna förordna om ledningen och samordningen i varje enskilt fall, t ex genom att utse en av länstyrelserna till att leda räddningsarbetet i det gemensamma området.
8.6.2. Resurser för räddningstjänsten vid olyckor i kärn- kraftsanläggningar
Som har redovisats ser länsstyrelserna för närvarande Över planeringen av den räddningsorganisation som skall gripa in vid olyckor i kärnkraftsanlägg- ningar. Utbildningen av personal som skall ingå i organisationen har påbörjats. Jodtabletter har delats ut till befolkningen i den inre beredskaps- zonen. Alarmerings- och sambandsutrustningen håller på att komplette- ras.
Enligt nuvarande planer kommer Sveriges Lokalradios redaktion i Varberg inom kort att få den tekniska utrustning som den lokala säkerhets- nämnden vid Ringhals har begärt för att lokalradion skall kunna starta sändningar och ge besked om eventuella fellarm.
För den fortsatta planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor är det särskilt viktigt att utbildningen av den personal som lednings- och fältorganisationen förfogar över — för närvarande gäller det omkring 5 500 personer — kan genomföras i den omfattning som har beslutats. Lednings- och fältorganisationens kunnande är grundläggande för effektiviteten i beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Efter det nuvarande utbildningspro- grammets genomförande fordras också en fortbildning t ex i form av tillämpningsövningar för att kunnandet i organisationen skall kunna hållas intakt. Det kan senare finnas anledning att utbilda ytterligare personal som kommer att behöva anlitas i beredskapsorganisationen, bl a anställda inom lokaltrafikföretagen som genomför en stor del av utrymningsåtgärderna. För en del av dessa personalgrupper räcker det sannolikt med en enklare orientering om den verksamhet som de kan komma att beröras av.
Som redan har framhållits har statsmakterna i sina riktlinjer för den utökade beredskapen föreslagit att länsstyrelserna skall förstärka räddnings- ledningens fasta organisation med erfaren brandingenjörsutbildad personal.
Normalt tjänstgör dessa i respektive kommuners verksamhet men skall vid en olyckshändelse i en kärnkraftsanläggning rycka in för att förstärka länsstyrelsernas organisation. Brandingenjörerna skall självfallet också kunna delta i planering och övning av verksamheten. För att inte beredskapen skall försvagas i de kommuner där kärnkraftstationerna ligger är det naturligt att brandingenjörerna rekryteras från andra kommuner i de berörda länen.
Som exempel på samarbete som förekommer mellan de statliga och kommunala räddningsorganen skall nämnas att länsstyrelsen i Malmöhus län har knutit brandchefen och de båda vice brandcheferna i Malmö till den räddningsledning som länsstyrelsen inrättar i samband med en olycka. Denna räddningsledning träder i funktion både vid en olycka i kärnkrafts- anläggningen och vid andra typer av olyckshändelser där länsstyrelsen kan behöva agera. Brandchefen eller någon av de vice brandcheferna skall vara rådgivare åt länsstyrelsens ledning. Avsikten är också att en av dem skall kunna utses till räddningsledare i ett skede när länsstyrelsen i de senare fallen med stöd av brandlagen har övertagit ledningen av räddningstjänsten.
Den särskilda beredskap som länsstyrelsen skall hålla för räddningstjän- sten vid en olyckshändelse i kärnkraftsanläggning har länsstyrelsen i Malmöhus län organiserat genom att anlita länsstyrelsens egen personal. För närvarande ingår 16 personer i denna beredskapsorganisation. Länsstyrel- serna i de övriga tre län där kärnkraftstationerna ligger har en liknande beredskap med egen personal.
Inom en timme efter larm skall en beslutsfattare kunna inställa sig i länsstyrelsens sambandscentral. Beslutsfattaren skall i avvaktan på att länsstyrelsens ledning träder i funktion vidta de åtgärder som framgår av en särskild åtgärdskalender. I detta skede gäller det framför allt att avgöra om den regionala larmcentralen skall alarmera övrig personal i beredskapsor- ganisationen och att skaffa de uppgifter som behövs för att länsstyrelsens ledning så snart som möjligt skall få en bild av läget. De alarmeringsprov som har utförts vid länsstyrelsen i Malmöhus län visar att det under icke- tjänstgöringstid dröjer högst 30—40 minuter efter larm innan hela organisa- tionen är bemannad i en tillfredsställande utsträckning.
Flera tjänstemän i länsstyrelsernas organisation har en sådan utbildning — det gäller framför allt den tekniskt utbildade personalen som handlägger ärenden inom miljövärden och den fysiska planeringen — att de i samma utsträckning som de brandingenjörsutbildade kan skaffa sig de grundkun- skaper om joniserande strålning och riskerna i samband med denna som behövs i räddningsorganisationen. Knappast någon inom länsstyrelserna har emellertid de omfattande erfarenheter av operativt räddningsarbete som fordras när beredskapsorganisationen träder i funktion vid en allvarlig olycka i en kärnkraftsanläggning. Personal med det kunnande som behövs i ledningsarbetet finns framför allt inom den kommunala räddningstjänsten. För att den regionala organisationen skall bli effektiv är det lämpligt att brandingenjörsutbildad personal från någon av kommunerna i länet så snart som möjligt efter ett larm kan knytas till länsstyrelsens organisation.
Enligt kommitténs mening är det inte nödvändigt att de räddningstjänst- befäl som skall kunna biträda länsstyrelsen också svarar för den beredskap som organisationen alltid upprätthåller och som skall fungera i avvaktan på
att länsstyrelsens sambandscentral blir bemannad. De förhållandevis begrän- sade åtgärder som behöver vidtas i den inledande fasen efter ett larm kan i och för sig genomföras av länsstyrelsens personal enligt den modell som länsstyrelserna för närvarande tillämpar. En annan, från flera synpunkter lämpligare lösning är emellertid att låta ansvaret för dessa arbetsuppgifter åvila brandingenjören i beredskap inom den kommunala räddningstjänsten i den kommun där länsstyrelsen ligger. Detta skulle förenkla organisationen och vara i linje med den av statsmakterna uttalade principen om statligt och kommunalt samutnyttjande av resurser. Användningen av en kommunal brandingenjör i beredskap för dessa uppgifter innebär att kostnaderna blir lägre än för närvarande och att beredskapen ökar genom en kortare inställelsetid för den som skall fatta de första besluten. Kommittén föreslår att de nuvarande formerna för beredskapen skall omprövas vid den översyn av planeringen som för närvarande sker och att möjligheterna till samutnytt- jande av den kommunala brandingenjörspersonalen tas tillvara på ett effektivt sätt.
9 Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser
9.1. Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning
9.1.1. Kommitténs preliminära bedömning i principbetänkandet
Enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) skall sjuk- vårdshuvudmännen se till att det finns en organisation för "att till och från sjukhus eller läkare transportera personer, vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet”. Skyldigheten är, som har framgått av redogörelsen i kapitel 3, begränsad till de vägbundna sjuktransporterna. Rikspolisstyrelsen svarar för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten. Polisens skyldigheter träder in vid akuta behov när transporter av sjuka och skadade inte kan ske med sjukvårdshuvudmännens vägbundna organisation. Sjuktransporter från skärgårdsområdenas öar förekommer i stor utsträckning med sjöräddnings- kryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg och polisbåtar. Någon skyldighet för de organ som medverkar med sådana resurser att utföra sjuktransporter föreligger inte. Sjuktransport från fartyg sker genom sjöräddningen.
I förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddningstjänst inte omfattar sjukvård, sjuktransporter och ambulansflygtjänst. Genom att sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporter är begränsat till de vägbundna transporterna anses det oklart vilket eller vilka organ som skall utföra sjuktransporter i terrängen. Hälso- och sjukvårdsutredningen utta- lade i sitt betänkande (SOU l979z78) Mål och medel för hälso- och sjukvården att frågor om ansvaret för sjuktransporter och om räddnings- tjänst är reglerade i lag ”på ett sådant sätt att viss oklarhet råder om ansvarsförhållandena i vissa fall”. Utredningen behandlade emellertid inte dessa frågor utan framhöll att räddningstjänstkommittén hade till uppgift att överväga huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter.
Enligt räddningstjänstkommitténs bedömningar i principbetänkandet talar övervägande skäl för att sjukvårdshuvudmännen skall behålla ansvaret för de vägbundna sjuktransporterna. Behovet av teoretisk och praktisk utbildning för ambulanspersonalen förenar på ett naturligt sätt sjuktran— sportorganisationen med sjukvårdshuvudmännens övriga verksamhet. Hos sjukvårdshuvudmännen finns det medicinska kunnande som fordras för att ambulansorganisationen skall hålla en från sjukvårdssynpunkt hög standard. Även i ett alternativ med en annan huvudman — kommunerna ligger i så fall
närmast till hands — skulle det bli nödvändigt att i fråga om det medicinska innehållet ge sjukvårdshuvudmännen ett avgörande inflytande på verksam— heten, framhöll kommittén i det tidigare betänkandet.
Som motiv för ett oförändrat ansvar när det gäller de vägbundna sjuktransporterna pekade kommittén vidare på svårigheterna att kompen- sera kommunerna för ökade kostnader, om dessa skulle behålla ansvaret för räddningstjänsten och samtidigt svara för sjuktransportorganisationen. Den ökade samordning mellan räddningstjänst och sjuktransporter som kommit- tén ansåg viktig kan genomföras på andra sätt än genom en förändring av ansvaret för verksamheten. Ett utökat samarbete mellan sjukvårdshuvud- männen och kommunerna kan ske t ex genom att ambulanserna stationeras vid brandstationer, menade kommittén.
Med den strävan efter ökad enhetlighet som bör prägla utvecklingen av räddningstjänsten och åtgärder i anslutning till denna ligger det nära till hands, fortsatte kommittén, att sjukvårdshuvudmännen skall vara huvud- män inte bara för de vägbundna utan också för övriga delar av sjuktransport- verksamheten. Kommittén avsåg de akuta sjuktransporterna i luften, på sjön (utom sjöräddning) och i terrängen. Det är lämpligt att sjukvårdshuvudmän- nen även i dessa fall garanterar det medicinska innehållet i verksamheten. En förutsättning för det samlade ansvaret är att sjukvårdshuvudmännen får utnyttja de resurser hos andra samhällsorgan som är lämpliga för ändamålet. Akuttransporter med flygplan, helikopter eller båt bör liksom hittills i stor utsträckning kunna utföras av statliga organ som försvaret, polisen och kustbevakningen utan kostnader för sjukvårdshuvudmännen. Enligt kom- mitténs bedömningi principbetänkandet bör den kommunala räddningstjän- stens resurser användas vid marktransporter av sjuka och skadade i terrängen.
Med sjukvårdshuvudmännens ansvar för verksamheten är det möjligt att planera ett sjuktransportsystem som är heltäckande i den meningen att det förfogar över resurser för insatser med olika slag av transportmedel, framhöll kommittén. Utbildningen för olika slag av personal kan bli mer enhetlig än för närvarande. Sjuktransportarbetet bör med ett samlat grepp i planeringen kunna bli effektivare och kostnaderna lägre än om skilda huvudmän ansvarar för olika delar av organisationen. Erfarenheterna från den avslutade försöksverksamheten med ambulanshelikopter tyder på att en gemensam planering för olika delar av sjuktransportverksamheten i sjukvårdshuvud- männens regi är till fördel både för effektiviteten i arbetet och för hushållningen med de totala resurserna.
Kommitténs överväganden syftade inte till någon förändring av de gällande principerna för den enskildes möjligheter att få ambulanstransport. Sådana transporter skall som tidigare erbjudas endast om situationen fordrar det och det finns resurser. Den enskilde måste även i fortsättningen i många situationer själv ordna sin transport till läkare eller sjukhus.
9.1.2. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preli- minära bedömning
Av de remissinstanser som har yttrat sig om huvudmannaskapet för sj uktransportverksamheten förordar samtliga med några undantag ett samlat
ansvar för alla sjuktransporter hos sjukvårdshuvudmännen. Rikspolisstyrel- sen anser det speciellt viktigt att frågan om ansvaret för transporter av skadade och sjuka i terrängen kommer att lösas. Socialstyrelsen framhåller att transportmöjligheterna i många fall kan vara begränsade genom t ex brist på transportresurser, stora avstånd och många skadade. Förutsättningar måste mot den bakgrunden skapas så att sjukvårdshuvudmännen vid behov även skall kunna föra ut sjukvårdsresurser till en olycksplats. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Jämtlands och Västerbottens län delar också kommitténs uppfattning att sjukvårdshuvudmännen bör ansvara för alla sjuktransporter. Länsstyrelsen i Malmöhus län är något tveksam till att kommunerna skall åta sig att utföra transporter av skadade och sjuka i terrängen åt sjukvårdshuvudmännen. Om detta innebär att specialfordon eller särskild utrustning skall anskaffas, måste kostnadsansvaret klargöras före det slutliga ställningstagandet, anser länsstyrelsen i Malmöhus län.
Bland de sjukvårdshuvudmän som har yttrat sig över principbetänkandet är landstingen i Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län, Hallands län och Jämtlands län positiva till att sjukvårdshuvudmännen skall svara för hela sjuktransportverksamheten. Sjukvårdshuvudmännen betonar i sina yttranden att ett samarbete måste ske med andra organ i samhället som har resurser för sjuktransporter i t ex terrängen och luften. Kopparbergs läns landsting däremot anser att sjukvårdshuvudmännen även i fortsättningen skall ha ansvaret endast för de vägbundna transporterna. Landstinget framhåller att den kommunala räddningstjänsten har resurser för sjuktran- sporter i terrängen och att sjukvårdshuvudmännen därför inte behöver ta på sig ansvaret för dessa.
Några av länsstyrelserna betonar att ett samarbete mellan sjukvårdshu- vudmännen och kommunerna är angeläget också i fråga om de vägbundna sjuktransporterna. Det är ofta en fördel för både sjuktransportverksamheten och räddningstjänsten om ambulanser för akuta insatser kan stationeras vid brandstationer. Även statens brandnämnd anser att de akuta sjuktranspor- terna bör samordnas. I samband med räddningsarbetet vid mycket stora olyckor har det visat sig värdefullt att räddnings- och ambulanspersonal känner varandra och använder gemensamma rutiner. Om räddningstjänsten utför sjuktransporter åt sjukvårdshuvudmannen får räddningstjänstpersona- len enligt brandnämnden dessutom möjligheter till en effektivare utbildning i akutsjukvård. Örebro läns landsting framhåller att samtliga ambulanser i sjukvårdsområdet är baserade vid sjukhus eller vårdcentraler och att detta inte har inneburit några svårigheter i samarbetet med räddningsorganen på olycksplatserna.
Landstingsförbundet instämmer i kommitténs uppfattning att fördelar skulle kunna vinnas genom en ökad samverkan mellan räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten. Förbundet förutsätter emellertid att varje sjukvårdshuvudman bestämmer om sin sjuktransportorganisation. Syftet är att de olika förutsättningar för verksamheten som föreligger i olika områden skall kunna beaktas. Framför allt mot bakgrund av att sjuktransporterna i allt större utsträckning blir en integrerad del av den medicinska behandlingen är det angeläget att sjukvårdshuvudmännen själva får besluta om organisatio- nen.
Enligt Landstingsförbundet leder emellertid den fördelning av ansvaret för
sjuktransportorganisationen som kommittén beskriver till oklarheter och en krånglig administration. Landstingsförbundet anser att kommittén i sina fortsatta överväganden bör pröva en modell som innebär att sjukvårdshu- vudmännen ansvarar för det medicinska innehållet i all sjuktransportverk- samhet. Sjukvårdshuvudmännen föreslås hålla medicinska resurser för verksamheten enligt den princip som gäller för hälso- och sjukvården i övrigt. Själva transporterna för akuta insatser i luften, på sjön och i terrängen skulle däremot utföras och bekostas av andra organ. En sådan utveckling skulle enligt landstingsförbundet rimma med det synsätt i den nya hälso- och sjukvårdslagen som innebär att landstingen skall svara för en totalplanering av hälso- och sjukvården.
Samtliga kommuner som har yttrat sig om sjuktransportverksamheten anser att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett totalansvar för verksamheten. Ett nära samarbete bör emellertid organiseras med den kommunala räddningstjänsten. Många fördelar kan vinnas om vägbundna ambulanser för akuta sjuktransporter stationeras vid brandstationerna. Från Göteborgs kommun, där samtliga sjuktransporter på marken sker i räddningstjänstens regi, framhålls att sjukvårdsutbildningen kommer räddningstjänsten till godo genom att all räddningstjänstpersonal har den grundutbildning som fordras för ambulanstjänsten. Stationering av ambulanserna vid brandsta- tioner leder till en spridning av resurserna, uttalas det vidare. Nästan alla kommuner som har yttrat sig över principbetänkandet är beredda att för sjukvårdshuvudmannens räkning utföra transporter av sjuka och skadade i terrängen. Umeå och Skellefteå kommuner betonar att den kommunala räddningstjänsten för dessa utökade uppgifter behöver nya materiella resurser, tex bandvagnar, tält och uppvärmningsutrustning.
Ett samlat ansvar för sjuktransporterna hos sjukvårdshuvudmännen förordar i övrigt Svenska kommunförbundet, SOS Alarmering AB, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, TCO, SACO/SR, Brandmännens riksförbund, Svenska brandbefälets riksförbund och Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska brandbefälets riksförbund anser att ambulansverksamheten även med ett landstingskommunalt huvudmanna- skap bör integreras i räddningstjänsten. För detta talar enligt förbundet de problem som kan uppstå när tvekan förekommer om räddningsledarens möjligheter att på olycksplatsen styra användningen av ambulanser. Nuvarande oklarheter när det gäller användningen av polisens och försvarets helikoptrar kommer att upphöra i ett system med det redovisade totalan— svaret. Sjukvårdshuvudmännen har möjligheter att bedöma behovet av olika transportmedel och kan träffa nödvändiga avtal med olika statliga organ och med enskilda företag.
Samtliga remissinstanser som i sina yttranden har behandlat frågan om räddningstjänstpersonalens sjukvårdskunnande delar kommitténs uppfatt- ning att alla anställda inom den kommunala räddningstjänsten bör utbildas så att dei väntan på sjukvårdspersonal och ambulansfordon så långt möjligt kan ta hand om sjuka eller skadade.
9.1.3. Kommitténs slutliga bedömning och förslag
Sjuktransportbegreppet och ansvaret för sjuktransporterna
Räddningstjänst enligt brandlagen omfattar, som tidigare har framgått, inte sjukvård, sjuktransporter eller ambulansflygtjänst. Kommittén anser det oklart om den kommunala räddningstjänsten har ansvaret för transporter av skadade och sjuka i terrängen. Landstingsförbundet och en del av sjukvårdshuvudmännen har länge framhållit att dessa transporter tillhör den kommunala räddningstjänstens uppgifter. Ett stort antal kommuner, Sven— ska kommunförbundet och statens brandnämnd anser däremot att sjuktran- sporterna i terrängen fram till farbar väg är oreglerade och att inget organ har ansvaret för dem. Det har tidigare framgått att ambulansflygtjänsten är en särskild verksamhet som rikspolisstyrelsen svarar för.
De vägbundna sjuktransporterna, som är den allra största delen av sjuktransportverksamheten, ingår i hälso- och sjukvården. Det innebär att sjukvårdshuvudmännen svarar för insatserna. Anknytningen till sjukvården i övrigt är viktig för sjuktransportverksamhetens medicinska standard. Det senare gäller ambulanspersonalens utbildning i sjukvård och erfarenheter av praktiskt sjukvårdsarbete och ambulansernas medicinska utrustning. Princi- pen att de vägbundna sjuktransporterna liksom hittills skall vara en del av hälso- och sjukvården slogs fast av statsmakterna i beslutet om den nya hälso- och sjukvårdslagen, som gäller fr o rn år 1983. Statsmakterna framhöll att räddningstjänstkommittén överväger frågor om ansvaret för övriga delar av sjuktransportverksamheten.
Kommittén anser att alla slag av både akuta och icke akuta sjuktransporter bör omfattas av ett samlat sjuktransportbegrepp. Nästan samtliga remissin- stanser stöder denna uppfattning. Remissinstanserna är i stor utsträckning också positiva till ett samlat ansvar för hela sjuktransportverksamheten. Mot den redovisade bakgrunden ser kommittén ingen anledning att frångå bedömningen i det tidigare betänkandet. Kommittén föreslår en ändring i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett ansvar för att det finns en organisation för sjuktransporter på väg, i terrängen, i luften och på sjön. Undantag skall göras endast för sjuktran- sporter från fartyg, som liksom hittills bör ingå i sjöräddningstjänsten och utföras av de organ som svarar för denna.
Vad innebär sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransport- verksamheten?
De vägbundna sjuktransporterna utför sjukvårdshuvudmännen på många håll med egna resurser. I andra fall anlitar sjukvårdshuvudmännen den kommunala räddningstjänsten eller taxi, som svarar för beredskapen åt sjukvården. Redogörelsen i kapitel 3 visar att de flesta sjukvårdshuvudmän- nen vid planeringen av verksamheten har tagit hänsyn till att förutsättning- arna i dessa avseenden som regel varierar mellan olika delar av sjukvårds- områdena. Kommittén anser i likhet med flera av remissinstanserna att det på många håll är en fördel om sjukvårdshuvudmännen låter den kommunala räddningstjänstens organ utföra de vägbundna sjuktransporterna. Kommit- tén återkommer till denna fråga i avsnitt 9.2, som innehåller mer detaljerade
synpunkter på baseringen av sjuktransportresurserna.
Akuta sjuktransporter i terrängen, i luften och på sjön sker för närvarande till allra största delen med resurser som står i beredskap för andra uppgifter i samhället än sjuktransportverksamhet. Som tidigare har redovisats finns det omfattande resurser som i stor utsträckning går att utnyttja för dessa insatser. Detta har under många år hållit nere kostnaderna för verksamheten. Många livräddande och på andra sätt medicinskt och humanitärt angelägna sjuktransporter har skett med dessa resurser. Organisationen behöver i detta avseende inte förändras. Frekvensen av insatserna är i allmänhet inte så hög att det fordras särskilda transportresurser — båtar, helikoptrar eller terrängfordon — enbart för sjuktransporter. Kommittén anser däremot att denna del av sjuktransportverksamheten behöver planeras och samordnas bättre än som hittills har skett. Framför allt är det angeläget att den medicinska standarden i verksamheten kan höjas.
Kommittén föreslår mot den redovisade bakgrunden att sjukvårdshuvud- männens ansvar för hela sjuktransportverksamheten skall vara ett plane- rings- och samordningsansvar. Landstingsförbundet har i sitt remissyttrande understrukit att ansvaret bör ha den innebörden. Planerings- och samord- ningsansvaret innebär att sjukvårdshuvudmännen skall bedöma behovet av olika slags sjuktransporter inom sina sjukvårdsområden, överväga hur de tillgängliga resurserna kan användas för att tillgodose behovet och planera de organisatoriska åtgärder som fordras för att verksamheten skall ge bästa möjliga resultat. Till samordningsansvaret hör också att följa verksamheten och vid behov ta initiativ till åtgärder som kan lösa de problem som eventuellt uppstår i det löpande arbetet.
De statliga organ som har lämpliga personella och materiella resurser skall utföra och bekosta de akuta sjuktransporterna i luften och på sjön. Enskilda flygföretag som deltar, t ex en del av helikopterflygföretagen i Norra Sverige, skall liksom hittills erhålla statlig ersättning för insatser vid akuta behov. För de insatser i luften vid icke-akuta behov som utförs av Svenska Flygambulans AB och i viss mån av andra enskilda flygföretag svarar däremot sjukvårds- huvudmännen själva.
Kommittén anser att de statliga organen skall medverka i den utsträckning som är möjlig för deras del. Sjukvårdshuvudmännen skall utöver att ha ansvaret för planering och samordning delta med sjukvårdspersonal, utbildning av transportpersonal och medicinsk utrustning. Strävandena måste vara att vårdinsatsen skall kunna påbörjas redan när den skadade eller sjuke hämtas på olycks- eller insjuknandeplatsen med t ex en helikopter eller ett kustbevakningsfartyg. Det stora värde som ligger i att patienten tas om hand på ett tidigt stadium efter t ex en olycka har kommittén närmare belyst i
rapporten Sjuktransporter med ambulanshelikopter. De statliga och andra organ i samhället som har resurser för att samarbeta med sjukvårdshuvudmännen i sj uktransportverksamheten är polisen, försva- ret, kustbevakningen, sjöfartsverket, Sjöräddningssällskapet och den kom- munala räddningstjänsten. Insatserna bör normalt kunna ske med de resurser som dessa redan förfogar över. Om det vid planeringen emellertid visar sig att sjuktransportorganisationen i ett sjukvårdsområde behöver utökas, och detta inte kan ske med vägbundna ambulanser eller med resurserna hos några av de för tex helikoptrama och fartygen ansvariga
regionala och lokala organen, bör sjukvårdshuvudmannen tillsammans med dessa organ pröva om en sådan utökning kan komma till stånd på annat sätt. Under vissa delar av året när behovet av insatser är särskilt stort i ett område bör det gå att tillfälligt omstationera tex fartyg, båtar eller helikoptrar.
Kommittén anser vidare att den kommunala räddningstjänsten i den utsträckning som är möjlig skall kunna disponera bandvagnar från försvaret för transporter i terrängen. Militära förband skall vid behov också kunna delta i insatser av större omfattning. Först när planeringen visar att det saknas möjligheter till sådana förstärkningar finns det skäl för en sjukvårds- huvudman att överväga att på egen bekostnad skaffa den utrustning som är nödvändig. Ett sätt är att sjukvårdshuvudmannen genom ersättningar åt andra organ medverkar till anskaffning av den materiel som sjukvårdshu- vudmannen bedömer att sjuktransportberedskapen fordrar.
Kommittén har den bestämda uppfattningen att statliga organ som har lämpliga resurser skall hålla beredskap och utföra akuta sjuktransporter utan kostnad för sjukvårdshuvudmännen. Det gäller verksamhet som sker inom ramen för de olika organens ordinarie arbetsuppgifter och som följaktligen inte orsakar dessa någon eller högst en begränsad ökning av driftkostnader- na. Om sjukvårdshuvudmännen för att tillgodose mycket angelägna sjuk- transportbehov inom sina sjukvårdsområden önskar höja beredskapen under t ex kvällar eller nätter, och det operativt ansvariga organet inte har möjligheter att med sina anslag göra detta, bör sjukvårdshuvudmännen kunna åta sig att svara för de merkostnader som en utökad beredskap medför. En sådan förstärkning av beredskapen har förekommit i kommitténs försöksverksamhet med ambulanshelikopter åren 1980—81.
Marktransporterna av skadade och sjuka i terrängen har hittills i hela landet varit mycket få. Ofta finns det helikopter att tillgå vid olyckor utanför farbar väg. Emellertid måste vid det händelser i terrängen finnas en beredskap även för insatser på marken. Den kommunala räddningstjänstens organisation är som har framhållits lämplig för detta. Kommittén anser att varje sjukvårdshuvudman inom ramen för sitt planerings- och samordnings- ansvar i sjuktransportverksamheten tillsammans med kommuner och sjukvårdsområdet skall klargöra vilka räddningsresurser som sjuktranspor- terna i terrängen fordrar. Sjukvårdshuvudmännen kommer att kunna bidra till samarbetet med utbildningsresurser för en allmänt sett angelägen ökning av räddningspersonalens sjukvårdskunnande. Några av sjukvårdshuvud- männen har redan terränggående ambulansfordon. Som har framgått bedömer kommittén att sjukvårdshuvudmännen skall kunna ersätta kom- munerna för anskaffning av utrustning som saknas i områden där det inte går att förstärka med t ex militär materiel. Kommittén räknar emellertid med att behovet av sådana kompletteringar kommer att vara förhållandevis begrän- sat.
Varje sjukvårdshuvudman bör tillsammans med kommunerna i sj ukvårds- området överväga om kommunerna skall erhålla ersättning också för själva genomförandet av transporterna av skadade och sjuka i terrängen och hur stor denna ersättning i så fall skall vara. Enligt kommitténs mening bör sjukvårdshuvudmännen och kommunerna bedöma behovet av sådan ersätt- ning med utgångspunkt i de lokala förhållandena — bl a omfattningen av de insatser som det bedöms nödvändigt att genomföra, hur dessa insatser
inverkar på beredskapen inom räddningstjänsten och räddningsorganens nytta av resurserna med hänsyn till räddningspersonalens egen säkerhet.
Kommittén återkommer i avsnitt 9.3 till frågan om den kommunala räddningstjänstens resurser för transporter av skadade och sjuka i terräng- en.
9.2. Stationering av ambulanser vid sjukhus eller brandstation?
9.2.1. Behovet av samordning med räddningstjänsten
Sjuktransportverksamheten är numera en del av hälso- och sjukvården. Ambulansorganisationens utveckling innebär att den efter hand har fått ett mer omfattande sjukvårdsinnehåll. Kraven på medicinskt kunnande hos personalen har blivit allt större. Även den sjukvårdstekniska utrustningen i fordonen är numera mer allsidig än tidigare. Den allra största delen av sjuktransporterna omfattar 5 k planerade transporter — dvs behovet är inte akut. Kraven på särskilt medicinskt omhändertagande av patienten är sannolikt i flertalet av dessa fall förhållandevis begränsade. Akuta sjuktran- sporter avser oftast omhändertagande av människor som hastigt har insjuknat. Olyckor som medfört att människor skadas i sådan utsträckning att det behövs en sjuktransport är färre men ändå så många att de aktualiserar frågan om en integrering av sjuktransportverksamheten med räddningstjänsten.
Räddningstjänsten och ambulansorganisationen har båda till uppgift att rädda människor. Efter en händelse som kräver insatser av båda organen skall personalen arbeta tillsammans på olycksplatsen. Enligt en del av de erfarenheter från olika delar av landet som sekretariatet har sammanställt brister det emellertid i samordningen mellan de båda verksamheterna. I långt ifrån alla kommuner är det regel att ambulanser följer med den kommunala räddningstjänstens styrka vid utryckning till en olycksplats. Ambulansper- sonalens kunnande i allmänt räddningstjänstarbete får bedömas som ojämnt. Samma sak gäller räddningstjänstpersonalens erfarenheter av sjuktranspor- ter och av sjukvård på en olycksplats.
Genom de ökade kraven på sjukvårdsutbildning och på erfarenheter av praktiskt sjukvårdsarbete kommer det att bli allt mer nödvändigt med särskild ambulanspersonal — utbildad och avdelad för sjuktransporter — och särskilda räddningsstyrkor. Även i ett sådant system, framhöll kommittén i principbetänkandet, är det i många fall till fördel för båda verksamheterna om den kommunala räddningstjänsten utför sjuktransporterna åt sjukvårds- huvudmannen. Genom det dagliga umgänget inom brandstationen känner de ambulans- och räddningstjänstanställda varandra väl. En samordning av övningsverksamheten för de olika arbetsuppgifterna och utbytet av erfaren- heter från det praktiska arbetet ger dem ständigt nya kunskaper om varandras utrustning och arbetsmetoder.
Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet håller ett nära samarbete mellan sjuktransportverksamheten och räddningstjänsten nere kostnaderna för båda verksamhetsgrenarna. En del utrustning kan vara
gemensam för ambulansarbetet och räddningstjänsten. Det finns också goda möjligheter till samverkan om styrkorna är baserade i gemensamma lokaler. Kommittén pekade på att många av reservinsatserna i sjuktransportverk- samheten kan utföras av räddningspersonal med grundutbildning i sjuk- vård.
Mot ett samarbete som innebär att den kommunala räddningstjänsten utför även de vägbundna sjuktransporterna åt sjukvårdshuvudmannen talar emellertid strävandena att i ökad utsträckning behandla sjuktransportverk- samheten som en del av hälso- och sjukvården. Om den kommunala räddningstjänsten utför sjuktransporterna, kan deti många fall bli svårare att engagera läkare och annan sjukhuspersonal i sjuktransportverksamheten, förklarade kommittén i principbetänkandet. Risken är också att ambulans- personalens möjligheter att inom sjukhusens akutsjukvård vidareutveckla sitt praktiska sjukvårdskunnande kommer att minska.
De vägbundna insatserna, som är den ojämförligt största delen av sjuktransporterna, har sjukvårdshuvudmännen hittills organiserat på varie- rande sätt. Redogörelsen i kapitel 3 visar att några av sjukvårdshuvudmän- nen driver verksamheten helt i egen regi. Andra har valt att låta den kommunala räddningstjänsten utföra alla transporter. De flesta sjukvårds- huvudmännen har emellertid en blandad organisation. Några av dessa uppger att de strävar mot ett system med en ökad andel transporter i egen regi. Flera sjukvårdshuvudmän håller för närvarande på att utreda hur deras sjuktransportorganisation skall se ut i framtiden.
Kommittén anser som tidigare har framhållits att räddningstjänst och sjuktransportverksamhet så långt det är möjligt med hänsyn till sjukvårds- kraven bör samordnas. Från den utgångspunkten har kommittén valt att närmare studera sjuktransportorganisationen i Jönköpings län, som har brandstationsbaserade ambulanser, och i Örebro län med en sjukhusbaserad organisation. En redogörelse för resultaten av kommitténs studier redovisas i en särskild rapport.l De följande avsnitten är en sammanfattande beskrivning av sjuktransportverksamheten i de båda länen.
9.2.2. Jönköpings läns landstings brandstationsbaserade organisation
Sjuktransportverksamheteninom Jönköpings läns landsting är organiserad enligt ett principbeslut från år 1976. Sjukvårdshuvudmännen beslutade i samråd med kommunerna att alla ambulanser för akuttransporter och för överföringar mellan sjukhus skulle vara baserade hos den kommunala räddningstjänsten. I tre kommuner — Jönköping, Värnamo och Sävsjö — utförde sjukvårdshuvudmännen vid tidpunkten för beslutet alla sjuktran- sporter med egen personal. I sex andra kommuner var ambulanserna redan stationerade vid brandstationer.
Sedan landstingets beslut är 1976 har den kommunala räddningstjänsten i Värnamo och Jönköping övertagit Sjuktransportarbetet i sina kommuner. I Jönköping skedde detta i samband med att kommunen den 1 januari 1982 tog i bruk sin nya huvudbrandstation.
Skälen till basering av ambulanserna hos räddningstjänsten i länet har för Jönköpings läns landsting i huvudsak varit två:
1 Räddningstjänstkom- mitténs rapport Sjuk- transportverksamheten
i Jönköpings och Örebro län.
E Det är billigare att samarbeta med kommunerna än att utföra sjuktran- sporterna i egen regi; Cl Den samordning som sker i en gemensam organisation är värdefull för
räddningstjänsten och dess ejfektivitet.
När det först gäller kostnaderna framhåller sjukvårdshuvudmannen att fördelen med brandkårsbasering till en del har minskat genom den förkortning av arbetstiden för de heltidsanställda i kommunens räddnings- tjänst som genomfördes den 1 januari 1982. Fortfarande är räddningstjänst- baseringen emellertid ekonomiskt gynnsam — beroende på att personalen som måste finnas i organisationen för att tillgodose behoven vid stora insatser inte behöver bli lika omfattande som när sjukvården själv svarar för beredskapen. Sjuktransportorganisationen kan nämligen i stor utsträckning falla tillbaka på räddningstjänstens styrkor i beredskap och på dess reservstyrkor. Ambulansutbildad räddningstjänstpersonal bemannar vid behov de flesta reservambulanserna i länet. Sjukvårdshuvudmannen bedö- mer att t ex katastrofsjukvården mot denna bakgrund är betydligt bättre än tidigare. En nackdel med att räddningstjänstens personal svarar för reservambulanserna är emellertid att just de resurser som skall användas endast vid akuta behov bemannas av personal med mindre erfarenheter av ambulanstjänst än vad den ordinarie ambulanspersonalen har. Till en del går detta att möta genom omdispositioner av ambulanserna mellan olika uppdrag.
De årliga kostnaderna för ambulanspersonalen enligt de tre alternativ som redovisades i underlaget för landstingskommunens beslut om den nya organisationen i Jönköpings kommun beräknades till följande:
(1) Ambulansverksamheten i
landstingskommunens egen regi ............... 3 140 900 kronor (2) Räddningstjänstbaserade ambulanser enligt gällande arbetstidsregler ................ 2 093 900 kronor
(3) Räddningstjänstbaserade ambulanser efter arbetstidsförkortningen den 1 januari 1982 ................................ 2 519 600 kronor
Ambulanspesonalen i den tidigare sjuktransportorganisationen inom Jönkö- pings kommun saknade erfarenheter av räddningstjänstens arbete. Det kunde enligt landstingskommunens företrädare försvåra ett samarbete med räddningspersonalen vid större olyckor. I den nya organisationen finns det visserligen en räddningsavdelning med egen personal och en ambulansav- delning med särskilda ambulansförare som svarar för sjuktransporterna. Alla ambulansanställda deltar emellertid i vissa delar av räddningspersona- lens utbildning och övningar — det gäller bl a åtgärder vid trafikolyckor och olyckor vid transport av farligt gods. De brandmän i Jönköping som skall kunna bemanna reservambulanserna har genomgått den grundläggande utbildningen för ambulanspersonal. Av betydelse för det gemensamma arbetet i samband med olyckor är framför allt att de båda kategorierna av personal är baserade på samma station, att de utryckande känner varandra och efter hand lär sig allt mer om varandras arbetsuppgifter.
Enligt sjukvårdshuvudmannens företrädare kommer det inte att vara någon skillnad mellan den sjukvårdsutbildning som den kommunala ambu- lanspersonalen genomgår och den utbildning som skulle ha ägt rum om sjuktransporterna hade utförts av personal vid ambulansstationer i sjuk- vårdshuvudmannens egen regi. Denna bedömning har varit en grundläggan- de förutsättning för beslutet att basera ambulanserna hos den kommunala räddningstjänsten. Sjukvårdshuvudmannen organiserar och bekostar i båda fallen den utbildning som fordras. Läget för närvarande är att samtliga med uppgifter i sjuktransportverksamheten i länet har genomgått sjuveckors grundutbildningi ambulanssjukvård enligt skolöverstyrelsens plan. De flesta har också fått en grundläggande fortbildning med en veckas teori och en veckas praktisk tjänstgöring inom sjukhus. Arbetet med den löpande fortbildningen fortsätter.
Personalen i en ambulans har ofta också möjligheter att efter ankomsten till akutvårdsmottagningen delta i omhändertagandet av den skadade eller sjuke. Om det gäller en skada eller sjukdom som har speciellt intresse från fortbildningssynpunkt, skall det också kunna gälla personalen på annan ambulans. Även ambulanspersonal som för tillfället ingår i personalpoolen skall, när den inte tjänstgör på ambulans, kunna delta i arbetet inom en lämplig avdelning vid sjukhus. Sjukvårdshuvudmannens strävan är att successivt höja grundutbildningen för ambulanspersonalen, så att åtminsto- ne en vårdare i varje fordon har teoretiska och praktiska kunskaper motsvarande undersköterskans.
Tillsynsläkarnas arbete inom sjuktransportorganisationen i Jönköpings län går i hög grad ut på att ambulanspersonalen skall få en god sjukvårdsutbildning och allsidiga möjligheter till praktik. För att detta skall vara möjligt bör enligt tillsynsläkarna åtminstone alla akuta sjuktransporter i länet - även i de tre kommuner där brandmän normalt svarar för uppgifterna — utföras av särskild ambulanspersonal. En av vårdama i varje ambulans- fordon och helst bäda bör ha genomgått den 20-veckorsutbildning som socialstyrelsen har föreslagit.
En av tillsynsläkarna i sjuktransportverksamheten i länet har föreslagit att den kommunala räddningstjänsten skall utrustas med räddningsbilar som utom räddningsmateriel kan medföra akutmedicinsk utrustning. Räddnings- bilarna bör också utformas så att det finns utrymme för läkare eller sjuksköterska — i vissa fall för båda. Fordonen föreslås vara så konstruerade att de kan användas i lättare terräng. Personalen på räddningsbilarna bör enligt tillsynsläkaren ha en sjukvårdsutbildning som motsvarar den nuvaran- de sjuveckorskursen och skall efter hand erhålla en viss fortbildning. All räddningspersonal hos kommunerna i länet bör få en förstärkt utbildning i akutåtgärder på en insjuknande- eller skadeplats. Denna personal skall enligt förslaget kunna rycka ut för att i väntan på ambulans eller räddningsbil genom enklare åtgärder ta hand om den skadade eller sjuke på platsen.
9.2.3. Örebro läns landstings sjukhusanknutna organisation
Örebro läns landstings ambulansverksamhet är organiserad enligt ett beslut av landstinget år 1978. Verksamheten hade redan tidigare börjat förändras enligt principerna i beslutet. Utvecklingen fullföljdes genom olika åtgärder
när det gäller organisation, utrustning och utbildning under samma år.
Det bärande i Örebro läns landstings sjuktransportorganisation är principen om ”sjukhusets förlängda arm”. Sjuktransportverksamheten har i överensstämmelse med den principen fått namnet Örebro läns ambulanssjukvård. I praktisk tillämpning innebär principen att ambulanser- .na stationeras så att personalen kan utgöra en del av organisationen vid akutsjukhus eller vårdcentraler i länet. Totalt åtta av sjukvårdsområdets 14 ambulanser är baserade vid akutsjukhusen i Örebro, Karlskoga och Lindesberg. Tre ambulanser står vid vårdcentraler i Kopparberg, Hällefors resp Askersund. De återstående tre är stationerade vid vårdcentraler i Nora, Laxå och Hallsberg men bemannas av personal från ambulansstationerna vid de tre akutsjukhusen (s k satellitstationer).
Enligt den utredning som föregick Örebro läns landstings. beslut om den nya sjuktransportorganisationen kräver akuta ambulanstransporter i mer än hälften av fallen att
B Ambulansen är utrustad för bibehållande av vitala funktioner hos skadade eller sjuka; och att EJ Ambulanspersonalen skall kunna etablera och vidmakthålla dessa vitala funktioner på hämtplats och under transport.
Uppgiften att etablera och vidmakthålla vitala funktioner hos skadade och sjuka fordrar en god grundutbildning av ambulanspersonalen, framgick det av utredningen. Personalen måste regelbundet tjänstgöra inom akutsjukvår- den genom att delta i dygns- och kvällstjänsten vid akutsjukhus eller vårdcentraler. Systemet med satellitstationer för ambulanser bemannade med personal från akutsjukhusen är avsett att i någon mån kompensera bristen på erfarenheter av akutvård för personalen vid vårdcentralerna.
Sjuveckors grundutbildning enligt skolöverstyrelsens läroplan har sedan år 1976 varit obligatorisk grundkompetens för ambulanspersonal inom Örebro läns landsting. I styrkan ingår dessutom ambulanspersonal med sjukvårds- biträdes- eller undersköterskeutbildning. Enligt landstingets beslut skall ambulanspersonalens utbildningsnivå höjas i den takt som landstingets resurser medger. I praktiken innebär detta att ambulanspersonalen jämställs med annan sjukvårdspersonal när det gäller vidareutbildning. Ambulansper- sonalen får vid ansökan till vårdyrkesutbildning sina meriter prövade på samma grunder som övrig sjukvårdspersonal. Sedan april 1979 genomgår ambulansanställda sjukvårdsbiträdesutbildning med oavkortad lön.
Den löpande fortbildningen av ambulanspersonalen i länet syftar till att regelbundet träna de anställda i att ta hand om skadade och akut sjuka. De ambulansanställda måste lära sig t ex hur de skall arbeta sterilt med öppna frakturer, brännskador eller stora sår och alltså utnyttja specialutrustningen i ambulanserna. Användningen av radiokommunikationerna och den rädd- ningsutrustning — brandsläckare och s k forceverktyg — som finns i ambulanserna övas också fortlöpande.
Vid behov kan personalen genom radio inhämta råd eller anvisningar från läkare på sjukhusen. Ett system med ständigt läkar- eller sjuksköterskebe- mannade ambulanser går däremot enligt Örebro läns landstings företrädare inte att uppnå. En sådan lösning är varken medicinskt eller ekonomiskt
möjlig att motivera. Läkare eller sjuksköterska kan däremot rycka in för att tillfälligt bemanna en ambulans när särskilda medicinska insatser är befogade. Omhändertagande av patienter med allvarliga hjärtbesvär, svår astma eller med diabetes nämns av landstingskommunens företrädare som exempel på sådana insater. Läkare eller sjuksköterska kan också behövas vid svårare trafikolyckor, tex när flera bilar är inblandade och när patienter sitter fastklämda. Erfarenheten visar att läkare deltar i utryckningar med ambulans vid tre är fyra taillfällen per månad och sjuksköterska fem år sex gånger per dag inom Örebro län.
9.2.4. Kommitténs synpunkter på stationeringen av ambu- lanserna
J önköpings-modellen tillvaratar fördelarna med en basering av ambulanser- na hos den kommunala räddningstjänsten — men utan att verksamheten förlorar anknytningen till sjukvården. Enligt de redovisade beräkningarna för Jönköpings kommun är en stationering av ambulanserna vid den kommunala räddningstjänsten ekonomiskt sett fördelaktigare än en basering vid ambulansstationer i sjukvårdshuvudmannens egen regi. Till detta skall läggas att de extra ambulansfordon vid speciella behov kan bemannas med personal ur räddningstjänstens styrkor i beredskap. Resultaten av den genomförda omstationeringen i Jönköpings kommun bedöms hittills som goda.
Örebro läns landsting är en av de sjukvårdshuvudmän som i stället har valt en sjukhusbaserad organisation. Samtliga ambulanser för akuta och icke akuta sjuktransporter i länet är placerade vid akutsjukhus eller vårdcentra— ler. Avsikten är att integrera ambulanspersonalen i sjukvården. Företrädare för sjukvårdshuvudmannen uppger att organisationen redan har kommit långt i det avseendet. Ledningspersonal inom den kommunala räddnings- tjänsten framhåller emellertid att ambulansverksamheten är dåligt samord- nad med räddningstjänsten i länet.
Enligt kommitténs studie av ambulansverksamheten i Örebro län fungerar organisationen bra sett från sjukvårdens synpunkt. Emellertid är det svårt att avgöra om sjukhusbaseringen ger Örebro-modellen ett sådant försteg när det gäller det medicinska omhändertagandet före och under transport jämfört med stationeringen vid brandstationerna i Jönköpings län att det motiverar att verksamheten drivs separat utan organisatorisk samordning med rädd- ningstjänsten. Värderingarna av både den sjukhusstationerade och brand- stationsbaserade organisationen bygger i allt väsentligt på ledningens och ambulanspersonalens allmänna iakttagelser i det dagliga arbetet. Fortfaran- de spelar de förväntningar på organisationen som finns på båda hållen en viss roll för omdömena. Någon systematisering av erfarenheterna grundad på ett medicinskt faktaunderlag — tex medicinska uppgifter från verksamheten under en längre period — som skulle kunna läggas till grund för en tillförlitlig analys och för jämförelser mellan olika typer av organisation föreligger inte. Tidsperspektivet är ännu för kort för sådana undersökningar. De slutsatser som har framkommit vid kommitténs studier av sjuktransportverksamheten i de båda länen är inte på alla punkter entydiga. Fakta om organisationens resurser samt de synpunkter på verksamheten som kommittén har redovisat i
den särskilda rapporten bör emellertid till en del kunna vägleda andra sjukvårdshuvudmän i deras överväganden om sjuktransportorganisatio- nen.
Kommittén vill framhålla att varje sjukvårdshuvudman inom ramen för sin kommunala självstyrelse även i fortsättninen måste ha möjligheter att utan statlig reglering välja den form för sjuktransportverksamheten som bedöms mest lämplig i det egna sjukvårdsområdet. Enligt kommitténs mening är det särskilt angeläget att sjuktransportorganisationen anpassas till varierande lokala och regionala förhållanden inom de olika sjukvårdsområdena. Kraven på en generellt väl utbildad ambulanspersonal och på specialutrustning i fordonen blir större i områden med stora avstånd till akutsjukhusen än i områden där transportsträckorna är små. Det behövs inte minst mot den bakgrunden en flexibilitet i modellen för sjuktransportorganisationen. Med en sådan modell måste det kunna bli möjligt att i stor utsträckning samordna sjuktransportverksamheten och räddningstjänsten.
9.3. Resurser för transporter av skadade och sjuka i terrängen
Kommittén har framhållit att kommunerna i anslutning till sjukvårdshuvud- männens planerings- och samordningsansvar bör åta sig att utföra transpor- ter på marken av skadade och sjuka i terrängen.
Kommunerna har en hög beredskap i sin räddningsorganisation — främst för personal som för tillfället tjänstgör men också för extra personal som kan kallas in. Förstärkningar kan räddningstjänsten vid behov få från t ex militära förband och hemvärn. Statens brandnämnd har efter utredning av frågan i skrivelse till regeringen är 1977 föreslagit att den kommunala räddningstjänsten när det behövs ett stort antal bårbärare för transporter av tex skadade i terrängen skall få möjligheter att genom tjänsteplikt ta i anspråk personer som är lämpliga för dessa uppgifter. Brandnämndens förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Kommittén instämmer i brandnämndens bedömning och har i sitt förslag till lag om samhällets räddningstjänst tagit in en bestämmelse som gör det möjligt för den som leder räddningstjänsten att genom tjänsteplikt ta i anspråk personer som skall kunna utföra sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten.
De kompletteringar som fordras i den kommunala räddningstjänsten för att organisationen skall kunna åta sig transporter i terrängen avser som regel enbart utrustningen. En del kommuner har terränggående fordon. Även bandvagnar finns på några håll. Bandvagnarna tillhör i regel försvaret, som låter den kommunala räddningstjänsten permanent eller tillfälligt disponera fordonen. Även luftfartsverket har vid några av sina flygplatser på samma sätt förstärkt med försvarets resurser.
Kommittén anser att de terrängfordon som finns hos de flesta kommunala räddningsorgan för t ex skogsbrandsläckning kan vara en god resurs även för en del av de sannolikt mycket få marktransporter i terrängen som kommer att behöva genomföras. Speciella fordon kan emellertid behövas i en del situationer, t ex snöskotrar eller bandvagnar. Även tältutrustning med
uppvärmningsanordningar, bårar och filtar kan det undantagsvis komma att finnas ett stort behov av. Enligt kommitténs mening kan ett samarbete med det militära försvaret och med civilförsvaret resultera i förstärkningar av kommunernas reurser i dessa avseenden. Kommitén återkommer i kapitel 11 till frågan om militär medverkan i civil räddningstjänst.
9.4. Räddningspersonalens sjukvårdsutbildning
I principbetänkandet och tidigare i detta betänkande har kommittén betonat att den kommunala räddningstjänstens personal bör få en bättre utbildning i sjukvård än som hittills i allmänhet har skett. Den i kommitténs rapport om sjuktransportorganisationen i Örebro län redovisade försöksverksamheten i Kumla kommun har gett erfarenheter som det går att bygga vidare på. Räddningspersonalens sjukvårdskunnande kommer till användning när ett räddningsfordon kommer fram till en olycksplats före ambulansen och det är nödvändigt att enklare medicinska åtgärder vidtas. Sjukvårdskunnandet har också betydelse när ambulansorganisationen behöver förstärkas och slutli- gen från arbetarskyddssynpunkt för räddningstjänstens egna anställda.
Kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för deras planerings- och samordningsansvar för sjuktransportverksamheten utbildar den kommunala räddningstjänstens personal i lämpliga sjukvårdsåtgärder. När utbildningen har genomförts bör insatserna vid olyckor planeras så att räddningstjänstens resurser i lämplig utsträckning kan tas i anspråk för att komplettera ambulansorganisationen. CESAM-kommittén, som genom tilläggsdirektiv (Dir 1983:11) har fått till uppgift att överväga frågor om utbildningen inom den kommunala räddningstjänsten, skall enligt direktiven ägna särskild uppmärksamhet åt behovet av utbildning i akutsjukvård för räddningstjänstens personal.
10 Alarmerings— och räddningscentraler
10.1. Alarmeringsverksamheten inom SOS Alarmering AB
10.1.1. Kommitténs preliminära synpunkter på alarmeringen
Kommittén konstaterade i principbetänkandet att den samverkan om alarmeringen mellan kommunerna, sjukvårdshuvudmännen och televerket som sker inom SOS Alarmering AB är en riktig princip. Larmsamarbetet är ett betydelsefullt led i den strävan efter gemensamma lösningar som enligt kommitténs mening måste karaktärisera den fortsatta utvecklingen av samhällets räddningstjänst. Ett samlat organ för samordningen av alarme- ringen av olika räddningsorgan är viktigt speciellt vid olyckor med större verkningar. De problem av tekniskt och annat slag som några av länsalar- meringscentralerna har haft kan i stor utsträckning karaktäriseras som startsvårigheter. Kommittén utgick från att SOS Alarmering AB fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av verksamheten och undanröjer de brister som framkommer.
10.1.2. Remissinstansernas synpunkter på alarmeringen
Den samordning av alarmeringsfunktionen som de regionala centralerna utgör är viktig för att räddningstjänsten skall fungera effektivt, förklarar flera av remissinstanserna i sina yttranden över principbetänkandet. Ett antal kommuner framhåller i likhet med SACO/SR att larmcentralerna inte skall fungera som ledningscentraler vid räddningsinsatserna. Larmcentralerna är uppbyggda för att ta emot och förmedla larm. De ledningscentraler som fordras för samordning av räddningsarbetet i samband med mer omfattande olyckor upprättas inom räddningstjänstorganen av räddningsledaren. Lin- köpings kommun menar att informationen till allmänheten om alarmerings- möjligheterna och om räddningstjänstens organisation bör förbättras. I yttrande från Gävle kommun betonas att andelen kommersiella tjänster inte får öka så att detta minskar tiden för utbildning och övning av personalen i uppgifter som gäller räddningstjänsten.
Länsstyrelsen iJämtlands län framhåller att ett larmsystem inte bara skall larma insatsstyrkor av olika slag. Det skall också på lämpligt sätt kunna informera den befolkning som berörs av förestående risker. Enligt länssty-
1 För varje larmcentral inom SOS Alarmering AB har utsetts en sam- rådsgrupp med företrä- dare för kommuner och landstingskommun(er), televerket, företaget och de anställda.
2 Till dessa hör inte Stockholms kommun, som senare har gjort en egen undersökning av alarmeringsverksamhe- ten i kommunen. Se vidare följande avsnitt.
relsen har behovet av att alarmera befolkningen i samband med risker för dammbrott inte tillräckligt beaktats. Kommittén bör undersöka hur ett system som är lämpligt för detta kan utformas. Överbefälhavaren och Uppsala läns landsting betonar att verksamheten vid de regionala larmcen- tralerna bör krigsplaneras på ett bättre sätt än som hittills har skett. För SOS Alarmering AB är det särskilt angeläget att den datoriserade larmutrustning- en som kommer att kunna införas även vid de mindre larmcentralerna utnyttjas för ytterligare tjänster åt olika räddningstjänstorgan.
Slutligen konstaterar Svenska brandbefälets riksförbund i sitt yttrande att den tekniska nivå och organisation som utsprungligen planerades för larmfunktionen vid de regionala centralerna inte har uppnåtts. Larmcentra- lerna svarar för allt fler av samhällets alarmeringsfunktioner, men säkerhe- ten har endast en måttligt förhöjd säkerhet. Parallellt med utbyggnaden av de regionala centralerna sker modernisering och nyanläggning av ett antal ledningscentraler för kommunerna och civilförsvaret. Dessa skall vid beredskap eller krig överta viktiga alarmeringsfunktioner. Enligt Svenska brandbefälets riksförbund är det förvånansvärt att dessa båda viktiga samhällsfunktioner har utvecklats utan samordning eller åtminstone sam-
gruppering.
10.1.3. Undersökningar av larmfunktionen och organisationen vid larmcentralen i Stockholms län
Samrådsgruppens undersökning
Samrådsgruppen för larmcentralen i Stockholms län1 har genomfört en studie av funktion och verksamhet vid centralen. Genom studien har samrådsgruppen undersökt bl a i vilken utsträckning som de vid verksam- hetens igångsättning specificerade kraven senare har uppfyllts. Jämförelsen mellan de ursprungliga tre kravspecifikationerna och larmcentralens nuva- rande funktion gäller i stor utsträckning den teletekniska utrustningens egenskaper. För att få en uppfattning om hur utrustningen hanteras och om funktionen är tillräcklig har samrådsgruppen sammanställt synpunkter från företrädare för ledningen av räddningstjänsten i nio kommuner som har varit anslutna under så lång tid att de har hunnit få mer omfattande drifterfaren- heterz. Slutligen har landstingskommunen för samrådsgruppens räkning gjort en bedömning av ambulansalarmeringens sätt att fungera.
När det först gäller specifikationerna över de tekniska kraven konstaterar samrådsgruppen att utrustningen fortfarande inte på alla punkter har den standard som ursprungligen planerades. Den försenade igångsättningen har skapat problem för de enskilda kommunerna. Tekniska svårigheter i samband med starten har också medfört att anslutningen av kommunernas räddningsorgan i en del fall har kommit att dröja och ännu inte är avslutad. En del av kraven på utrustningen har det enligt samrådsgruppens rapport varit nödvändigt att överge. Det gäller bl a den ursprungligen planerade möjligheten för larmcentralen att ta emot och lagra rapporter om transport av farligt gods. Möjligheter finns inte heller att samtidigt koppla in två brandstationer för utlarmning, vilket tidigare var ett krav. Det senare fordrar omfattande och kostsamma åtgärder och måste utredas vidare, framhåller samrådsgruppen.
I övrigt räknar samrådsgruppen med att bristerna som föreligger och som främst gäller radio- och telefonsystemet kommer att avhjälpas1. Den bedömningen gör också de nio kommuner som har redovisat synpunkter för samrådsgruppen. De anmärkningar som kommunerna har framfört avser-i huvudsak tekniska frågor. Kostnaderna för anslutningen har emellertid blivit högre än väntat, uppges det. Flera av den kommunala räddningstjänstens företrädare i samrådsgruppen anser att alarmeringsfunktionen har förbätt— rats genom anslutningen till den regionala larmcentralen. När det gäller lokalkännedom och adressgivning, kontakt med polis, ambulans och andra verksamheter konstaterar kommunernas företrädare att det nya systemet fungerar bra eller bättre än förut.
Stockholms läns landsting framhåller i en studie som ingåri underlaget för samrådsgruppens rapport att anslutningen till den regionala larmcentralen har skapat förutsättningar för en effektivare ambulansorganisation. Samord- ningen över kommungränserna har höjt den totala beredskapen. Genom datorhjälpmedlen kan de planerade sjuktransporterna styras bättre än tidigare. Den samlade alarmeringen och dirigeringen av berörda organ i länet är en förutsättning för att landstingskommunens medicinska sjukvårdsbe— redskap skall fungera.
Genom uppbyggnaden av den nya larmcentralen har länets ambulansverk- samhet knutits närmare sjukvården, uppger landstingskommunen. Möjlig- heterna till samverkan med jourläkarna, sjukhusen och sjukvårdsupplys- ningen har ökat, eftersom samtliga har direkta förbindelser med larmcen- tralen. En förutsättning för en efter behovet avpassad service är enligt Stockholms läns landsting att larmoperatörerna har en god sjukvårdsutbild- ning och att de i tveksamma fall vänder sig till sjukvårdsupplysningen. Genom ökad utbildning kan de tillgodose kraven i större utsträckning än tidigare.
Samrådsgruppen konstaterar sammanfattningsvis i sin bedömning av verksamheten vid larmcentralen i Stockholms län att igångsättningen har varit problemfylld. Initialsvårigheter som har berott på förseningar i leveranser av den teletekniska utrustningen och en del andra problem har i huvudsak övervunnits. Samrådsgruppen anser att de synpunkter som både kommunerna och Stockholms läns landsting har redovisat ger en i huvudsak positiv bild av verksamheten. För de kommuner som har anslutit sig till larmcentralen är det emellertid ekonomiskt en nackdel att inte samtliga kommuner har beslutat att delta i alarmeringssamarbetet. Arbetet bör i fortsättningen kunna bedrivas i lugnare och stabilare former. Genom tillkomsten av larmcentralen har förutsättningar skapats för en effektiv alarmeringstjänst i länet, slutar samrådsgruppen sin rapport.
Undersökningen inom Stockholms kommun
Stockholms brandförsvar har nyligen genom en särskild undersökning utvärderat verksamheten vid larmcentralen i Stockholm. Undersökningen omfattar larmcentralens åtgärder vid alarmering av styrkorna i beredskap inom Stockholms kommun under de två första åren som brandförsvaret i 1T 1 k h Stockholm har varit anslutet till centralen. fever et ar senare
_ _, _ " " __ _ utfort huvuddelen av de
Som ett led 1 undersokmngen har brandforsvaret genomfört en sarskild planerade förbättringap studie av de fall som har inneburit en avvikelse från det normala na av teleutrustningen.
larmförloppet. Enligt denna studie, som omfattar sjumånadersperioden december 1982—juni 1983, har det vid 295 av totalt 3229 larm förekommit en sådan avvikelse. I 92 fall har avvikelsen bedömts bero på en felaktig behandling av larmet, och brandförsvaret har tillsammans med SOS Alarmering närmare granskat dessa larm.
Granskningen bekräftade att 42 larm verkligen hade behandlats felaktigt. I 25 fall av dessa var utlarmningstiden för lång. Fyra larm gällde fel brandstation, medan 13 innebar avvikelse från den fastställda larmplanen. De 42 felaktiga larmen utgör drygt en procent av samtliga larm under perioden — eller i genomsnitt mellan ett och två fall per vecka. Vid 38 av de undersökta larmen konstaterades att någon felaktig behandling inte hade skett. I 12 fall var det oklart.
De långa utlarmningstiderna har i de undersökta fallen framför allt avsett utlarmning vid olyckor när flera brandstationer har deltagit. Svårigheterna har i viss utsträckning varit av teknisk karaktär och har senare till en del kunnat avhjälpas. Brandförsvaret framhåller i sin undersökningsrapport att tidsåtgången vid utlarmning bör ägnas större uppmärksamhet än som hittills i allmänhet har skett inom räddningstjänsten. Faktorer utöver den tekniska utrustningens brister som har varit avgörande för den felaktiga behandlingen av larmen är enligt brandförsvaret oklara rutiner och larmoperatörens bristande rutin. Brandförsvaret framhåller att personalen i larmcentralen har ringa erfarenhet av räddningstjänsten i Stockholm och att möjligheterna att improvisera i ovanliga situationer därför är små. Ekonomiskt har bl a det förhållandet att flera kommuner i länet valt att inte ansluta sig till den regionala larmcentralen inneburit högre kostnader för Stockholms kommun än som ursprungligen beräknades.
Brandförsvaret har föreslagit att kommunen skall säga upp avtalet med SOS Alarmering AB per den 31 december 1984 när den nuvarande avtalsperioden löper ut. Kommunen bör vidare enligt brandförsvaret förhandla med SOS Alarmering om ett nytt avtal som tillgodoser de krav på förbättringar i larmverksamheten som brandförsvaret anser att kommunen skall ställa.
10.1.4. Kommitténs bedömning av den regionala alarme- ringsverksamheten
Tre grundläggande frågor
SOS Alarmering AB har under år 1982 fullföljt utbyggnaden av larmcen- tralnätet. Sedan verksamheten vid larmcentralen i Göteborg numera har påbörjats finns det regionala larmcentraler för samtliga län. Gotlands län kommer för de 5 k SOS-tjänsternas del att anknytas till larmcentralen i Norrköping.
Som redan framgått anser kommittén att samverkan om alarmeringen mellan kommunerna, landstingskommunerna och staten är en riktig princip. Den är ett betydelsefullt led i den strävan efter gemensamma lösningar som enligt kommitténs mening måste karaktärisera utvecklingen av samhällets räddningstjänst. Ett regionalt alarmeringsorgan är viktigt för bl a samord- ningen av larminsatserna vid större olyckor. Det senare har betonats av
sjöfartens haverikommission och statens brandnämnd i utredningarna efter Almöbro-olyckan i januari 1980. Konsekvenserna av olyckan efter påseg— lingen hade sannolikt inte blivit lika omfattande om det hade funnits en länsalarmeringscentral med överblick över samtliga räddningstjänstresurser i området och med möjligheter att snabbt alarmera dessa. Haverikommis— sionens och brandnämndens utredningar med anledning av Almöbro- olyckan behandlas vidare i avsnitt 10.3.
Kommittén har som utgångspunkt för sina överväganden om de regionala larmcentralernas verksamhet formulerat följande tre frågor:
(1) Vilken inriktning skall verksamheten vid larmcentralerna ha? (2) Hur fungerar alarmeringsverksamheten? (3) Sker alarmeringsverksamheten till kostnader som kan accepteras?
När det gäller inriktningen av verksamheten vill kommittén framhålla att de regionala larmcentralernas uppgift inom räddningstjänsten skall vara att ta emot och förmedla larm, inte att svara för ledning av insatserna. Personalen vid larmcentralerna har, frånsett några av larmcheferna, inte den utbildning eller de erfarenheter som fordras för sådana arbetsuppgifter. Flera av remissinstanserna har betonat detta.
Larmcentralerna kan däremot i räddningstjänstskedet vid en olycka i stor utsträckning användas som informations- och sambandsorgan. Larmopera- törerna får ofta i uppdrag av räddningsledaren att skaffa uppgifter från eller lämna besked till olika organ. Genom larmcentralernas sambandsutrustning kan en kommunikation vidare skapas mellan olika räddningsenheter som inte har ett gemensamt sambandssystem. Endast inom sjuktransportverk- samheten förekommer ett ledningsansvar för SOS Alarmering. Det tar sig uttryck i att larmcentralerna dirigerar ambulanserna. Detta sker både vid akuta och vid planerade, dvs icke akuta sjuktransporter.
Under förutsättning att de regionala larmcentralerna prioriterar 90 000- trafiken och de larmåtgärder som den orsakar anser inte kommittén det vara någon nackdel att verksamheten till en del omfattar även kommersiella tjänster. Genom att ta emot och förmedla uppgifter om t ex felanmälan för olika slag av utrustning kan larmcentralerna använda både personalen och utrustningen på ett effektivt sätt. Samutnyttjandet är ett led i strävandena att minska kostnaderna för användningen av de olika resurserna i räddnings- tjänsten.
Larmcentralerna kan därmed hålla en hög personell beredskap som det finns möjligheter att utnyttja vid mer omfattande olyckor, när det ställs stora krav på centralernas sambandsfunktioner. De kommersiella tjänsterna får emellertid inte leda till en sådan belastning i verksamheten att räddnings- och sjuktransportåtgärderna trängs undan och att det blir svårt för personalen att genom utbildning, övning och praktiska erfarenheter upprätthålla och vidareutveckla sitt kunnande. Kommittén förutsätter att företaget avväger sina åtaganden på ett sådant sätt att den kommersiella verksamheten inte försvårar strävandena att utveckla och förbättra alarmeringen av räddnings- organen.
Hur effektiva de regionala larmcentralerna är går inte att bedöma utan en systematiskt genomförd undersökning av de åtgärder som har fordrats i olika
slag av larmsituationer. Någon mer omfattande och detaljerad värdering av verksamheten — baserad på t ex en kartläggning av alarmerings- och insatstider före och efter igångsättningen av de olika larmcentralerna — har ännu inte gjorts. Kommittén ser det inte som sin uppgift att utföra en sådan undersökning. En enklare dokumentation över de regionala centralernas åtgärder vid några av de senaste årens mer omfattande räddningsinsatser eller vid stora räddningsövningar har emellertid utarbetats av SOS Alarme- ring AB. Kommittén har tagit del av dessa sammanställningar och vidare av de undersökningar som har gjorts när det gäller larmfunktionen och organisationen vid larmcentralen i Stockholms län. En sammanfattning av dessa båda senare undersökningar har redovisats i det närmast föregående avsnittet.
Kommittén har vidare studerat protokoll från de regionala samrådsnämn- dernas arbete och vid överläggningar med företrädare för den kommunala räddningstjänsten och sjukvårdshuvudmännen erhållit synpunkter på larm- centralernas arbete. Bedömningarna och synpunkterna tyder på att de målsättningar som huvudmännen angav vid planeringen av var och en av de regionala larmcentralerna i väsentliga delar har uppfyllts. Den som larmar slipper numera i allmänhet att upprepa sin beskrivning av den situation som har inträffat. Beskedet tas emot och räddningstjänstorganen alarmeras av en och samma operatör. Tidigare överlämnades larmet från televerkets SOS-central till en lokal larmcentral. En Vidarekoppling fordras fortfarande i huvudsak endast vid begäran om fjäll-, flyg- eller sjöräddning. De regionala centralerna har vidare skaffat sig en överblick över räddningsresurserna i ett relativt stort område, vilket var ett av de främsta syftena med verksamheten. Ingenting av erfarenheterna från de senaste årens stora räddningsinsatser, tex stora järnvägsolyckor, tyder på att de regionala centralerna skulle ha svårt att larma ut när det behövs omfattande resurser från olika håll och att i sådana situationer fullgöra sina sambandsuppgifter.
Räddningsorganens bedömningar och allmänhetens klagomål visar emel- lertid att startsvårigheter — i några fall betydande svårigheter — har förekommit i den regionala alarmeringsverksamheten. Även efter igångkör- ningsperioden vid de olika larmcentralerna har kritik riktats mot verksam- heten med anledning av enskilda alarmeringsåtgärder. Inte minst i Stock- holms-regionen med det dagligen mycket stora antalet larm har det förekommit felaktigheter i alarmeringen som i ett antal fall har försenat räddningstjänstens och ambulansverksamhetens insatser.
Mycket talar för att svårigheterna i inledningsskedet efter driftstarten i stor utsträckning har haft både med den tekniska utrustningen och med larmoperatörernas utbildning och erfarenheter att göra. Att larmpersonalen ”har god rutin är sannolikt en av de avgörande faktorerna för effektiviten i arbetet. SOS Alarmering AB och televerket har sökt eliminera de organisatoriska och tekniska svagheterna. Kommittén utgår från, vilket betonades redan i principbetänkandet, att företaget fortlöpande samman- ställer och värderar erfarenheterna av verksamheter och undanröjer de brister som förekommer. Den tillsyn över verksamheten som huvudmännen utövar är ett stöd för SOS Alarmering AB i dessa strävanden. Företaget har föreslagit att varje sjukvårdshuvudman skall utse en tillsynsläkare för den del av verksamheten inom en larmcentral som berör sjukvården. Avsikten är
vidare att en företrädare för den kommunala räddningstjänsten i varje län eller motsvarande område skall få till uppgift att i kommunförbundets länsavdelnings regi vid behov granska larmcentralens åtgärder som gäller insatser av räddningsorganen.
När det gäller frågan om alarmeringsverksamhetens kostnader skall framhållas att det regionala samarbetet för i varje fall mindre och medelstora kommuner är en fördelaktig lösning. För dessa kommuner blir kostnaderna i allmänhet lägre än om var och en skall ha en egen larmcentral. För de allra största kommunerna är det mer ovisst vilken form av larmorganisation som ekonomiskt sett är att föredra. De regionala centralerna har emellertid betydelse vid olyckor som kräver ingripanden av flera slags räddningsorgan samtidigt. Även denna samordning är ekonomiskt en fördel, både för den som har drabbats av olyckan och för samhällets räddningstjänst. Kommittén vill i det här sammanhanget understryka att de sjukvårdshuvudmän som kommittén har varit i kontakt med anser att dirigeringen av ambulanserna på länsnivå har medfört att dessa resurser kan utnyttjas bättre än tidigare. Detta gäller framför allt den stora andelen planerade sjuktransporter. Som har redovisats i avsnitt 4.1 förbereder SOS Alarmering AB en utveckling av materielen vid de larmcentraler som har 5 k snörbordsutrust- ning. Televerket och SOS Alarmering AB har tillsammans utvecklat ett datoriserat och automatiserat system kallat R 85, som är tänkt att efter hand ersätta den nuvarande utrustningen vid larmcentralerna i länen utanför storstadsområdena. Enligt televerkets bedömning blir det i framtiden mycket svårt att utan onormalt höga kostnader upprätthålla den tekniska kompetens och den materiel som kommer att fordras för underhåll av snörbordstekniken. I det nya systemet har televerket och SOS Alarmering AB sökt tillvarata erfarenheterna från de redan nu datoriserade storstads- centralerna men anpassat tekniken till de mindre och medelstora larmcen- tralernas behov. Genom den nya utrustningen blir det lättare för larmope- ratörerna att utan en tidskrävande kontroll av olika åtgärdskalendrar vidta alarmeringsåtgärder. En stor del av den arbetskrävande journal- och rapportskrivningen elimineras också.
Kommittén behandlar i de följande avsnitten några speciella frågor som har med den regionala alarmeringsverksamhetens fortsatta utveckling att göra. Övervägandena innehåller ytterligare synpunkter på frågan om personalens kunnande och på frågan om kostnaderna för larmcentralerna. I ett särskilt avsnitt behandlas frågan om vilket organ som bör svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB.
Flera remissinstanser har i sina yttranden över principbetänkandet betonat att alarmeringsverksamheten måste planeras så att 90 OOO—funktionen så långt möjligt kan säkerställas även under beredskap och i krig. Denna fråga tillhör emellertid inte kommitténs utredningsområde. CESAM-kommittén har haft till uppgift att föreslå lämpliga åtgärder i detta avseende. Räddningstjänstkommittén räknar med att samordningen mellan fredsrädd- ningstjänsten och civilförsvaret skall erbjuda lösningar på detta problem.
Larmoperatörernas kunnande och erfarenheter
Som kommittén har understrukit är det viktigt att SOS Alarmering fortlöpande sammanställer och värderar erfarenheterna av alarmeringsverk-
1Till detta antal kommer några få kommuner i de län där den regionala larmverksamheten nyli- gen har startat. Dessa kommuner har tidigare fattat principbeslut om medverkan men ännu inte tagit ställning till detaljerna och är följakt- ligen inte anslutna.
samheten och undanröjer de brister som framkommer. Personalens rutin och kunnande är avgörande för verksamhetens effektivitet. Många brister rättas sannolikt till genom punktinsatser i den interna informationen till larmope- ratörerna. Behovet av en sådan information aktualiseras bl a genom överläggningarna i de samrådsgrupper med företrädare för huvudmännen, företaget och personalen som har bildats för var och en av de regionala larmcentralerna.
Emellertid fordras det också en förbättring av möjligheterna till utbildning och till fortbildning av larmoperatörerna. Erfarenheterna tyder på att framför allt det medicinska kunnandet hos personalen behöver utvecklas. Inom SOS Alarmering AB har nyligen inletts en medicinsk utbildning på sammanlangt ca 40 timmar för varje larmoperatör. Samtliga operatörer skall inom högst två år ha genomgått denna utbildning. Enligt företaget kommer vidare vid rekrytering av ny personal större hänsyn än hittills att tas till medicinska kunskaper och erfarenheter hos sökandena.
Alarmeringspersonalens allmänna sjukvårdskunnande och bedömningar i de enskilda fallen kan vidare förbättras genom att kontakterna med akutvårdspersonalen och möjligheterna till medicinsk rådgivning förbättras. För detta krävs sannolikt på många håll mer utvecklade samarbetsrutiner. SOS Alarmering AB har på central nivå ett medicinskt råd (CEMED), som skall bistå företagsledningen med bedömningar i frågor som har med ambulansverksamheten och larmpersonalens sjukvårdskunnande att göra. Ett liknande råd (CEBRA) har nyligen inrättats för att biträda med bedömningar som avser räddningstjänsten. Som har framgått verkar företaget också för att sjukvårdshuvudmännen skall utse tillsynsläkare för den del av alarmeringsverksamheten som berör sjukvården och att en företrädare för den kommunala räddningstjänsten i varje län skall få möjligheter att vid behov granska den del av alarmeringsverksamheten som gäller räddningstjänsten.
Kommittén anser det nödvändigt att SOS Alarmering fortlöpande prövar vilka åtgärder som behöver vidtas för att alarmeringspersonalens kunnande skall kunna höjas. Det nu påbörjade utbildningsprogrammet är ett väsentligt led i dessa strävanden. Rutin och erfarenheter växer efter hand som verksamheten fortgår. En ökad fortbildning kan emellertid komma att krävas även i andra avseenden än de nu redovisade för att personalen skall kunna tillgodose stigande krav i alarmeringsverksamheten. Enligt kommit- téns uppfattning är det företagets uppgift att sörja för att kompetensen efter hand förbättras. Några åtgärder utöver dem som socialstyrelsen i egenskap av tillsynsorgan för sjuktransportverksamheten och som huvudmännen själva har möjligheter att vidta genom sina avtal med SOS Alarmering AB anser inte kommittén att det fordras.
Bör alla kommuner anslutas till SOS Alarmering?
För närvarande står 22 kommuner i landet utanför det samarbete inom räddningstjänsten som larmcentralerna utgörl. Samtliga sjukvårdshuvud-, män däremot har organiserat alarmeringen av de vägbundna ambulanserna genom de regionala larmcentralerna. Vid de olyckori kommunerna utanför den gemensamma larmorganisationen som kräver insatser av såväl ambu-
lanspersonal som räddningsstyrkor skall både den regionala larmcentralen i SOS Alarmerings regi och den kommunala larmcentralen ingripa genom att larma ut personal. Om det är en större olycka som fordrar insats av styrkor hos andra kommuner och dessa underrättas genom den regionala larmcen- tralen, kan det bli svårt att hålla samman alarmeringsarbetet och att bevara den överblick över resursläget som normalt fordras. Detta gäller speciellt om räddningsinsatsen efter hand fordrar extra resurser från olika organ, tex polis, sjukhus, militära förband och andra som den regionala larmcentralen har till uppgift att underrätta.
Erfarenheterna från räddningsarbetet vid en del större olyckor visar att larmcentralen har omfattande sambands- och informationsuppgifter under praktiskt taget hela den tid som räddningsinsatsen pågår. Enligt kommitténs bedömning är det tveksamt om samtliga lokala larmcentraler som fortfaran- de används för alarmeringstjänsten har utrustning för att kunna tillgodose alla sambands- och informationsbehoven. För detta fordras dels ett relativt stort antal ingående linjer så att inte larmcentralen blockeras, dels direktlinjer till bl a polis och sjukhus. De regionala larmcentralerna är förhållandevis väl utrustade för att klara dessa uppgifter. Genom kontinui- teten i alarmeringsarbetet på regional nivå får larmoperatörerna efter hand ökade erfarenheter som år till nytta för sambands— och informationsinsat- serna vid speciellt större olyckor.
Den regionala larmcentralen tar inom ramen för televerkets SOS-ansvar emot alla samtal över 90 000 — även larm från de 22 kommunerna med lokala alarmeringscentraler. Om larmet från en av dessa senare kommuner avser en olycka som fordrar att den kommunala räddningstjänsten ingriper, kopplar den regionala centralen samtalet vidare till den lokala larmcentralen. Larmoperatören vid den regionala centralen skall emellertid se till att vidarekopplingen sker till rätt organ och behöver för sin bedömning få uppgifter om olyckans karaktär, omfattning och plats. Den som anmäler olyckan måste sedan upprepa beskrivningen för den lokala larmcentralens personal. Denna Vidarekoppling kan i åtskilliga fall fördröja insatsen.
Som ett av skälen för att behålla de egna larmcentralerna har flera kommuner framhållit att den regionalt placerade larmpersonalen inte har eller kan få den lokalkännedom som fordras. Alarmeringen och dirigeringen av ambulanserna sker numera för hela landet genom de regionala centra- lerna. I vissa fall har det uppstått förseningari sjuktransporter som en följd av missförstånd i adressangivelserna.
F örutsättningarna för att larmoperatörerna på regional nivå skall kunna ge ambulanspersonal och räddningsstyrkor riktiga besked om utrycknings- adresser är som kommittén ser det goda. Larmutrustningen anger omedel- bart från vilken kommun som den anmälande ringer. Genom anknytning till televerkets centrala adressregister i Kalmar (TAD) får larmoperatören genom att slå den anmälandes telefonnummer uppgifter om abonnentens namn och adress. Detta system har införts vid larmcentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. SOS Alarmering räknar med att övriga larmcentraler under de närmaste åren kommer att få samma möjligheter att utnyttja televerkets adressregister. Genom det koordinatsystem som håller på att utarbetas för telefonnätet ökar förutsättningarna ytterligare för larmopera- törerna att få besked om olycksplatsens läge. För att kunna lokalisera en
olycksplats och lämna uppgifter till den utryckande personalen har de regionala larmcentralerna v—idare ett kartmaterial med register över alla namn på kartbladen.
Enligt kommitténs mening kan det inte finnas några avgörande skäl för de 22 kommuner som fortfarande inte har tecknat avtal med SOS Alarmering AB (eller som enbart fattat principbeslut om sådant avtal) att stå utanför organisationen. Kommunalekonomiskt skulle en anslutning sannolikt vara till fördel för flertalet av de berörda kommunerna. I det här sammanhanget skall framhållas att kostnaderna för de kommuner som redan deltar i samarbetet blir onödigt höga på grund av att samtliga kommuner inte medverkar. Enligt SOS Alarmerings redovisning innebar bortfallet av intäkter från kommuner som står utanför den gemensamma organisationen att kostnaderna för övriga kommuner i de båda Skåne-länen under år 1982 blev 45 % högre än de skulle ha varit om samtliga kommuner hade varit anslutna. För de kommuner i Norrbottens län som abonnerar på SOS Alarmerings tjänster var skillnaden i kostnader hela 53 %. Figur 10.] visar kostnaderna per invånare och kommun för olika larmcentraler under år 1982. Kommittén vill framhålla att medverkan i SOS Alarmering AB är viktig för effektiviteten i räddningstjänsten vid speciellt större olyckor. För den nödvändiga samordningens skull är det särskilt betydelsefullt att samtliga kommuner deltar. Även de ekonomiska skälen för en anslutning är som har framhållits så starka att det finns anledning att räkna med att de återstående kommunerna under de närmaste åren kommer att träda in i det regionala larmsamarbetet. Detta samarbete är en grundläggande förutsättning för den ökade samordning inom samhällets räddningstjänst som kommitténs förslag i betänkandet syftar till. Kommittén föreslår att statsmakterna uppdrar åt det centrala räddningstjänstverket att tillsammans med huvudmännen följa utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder som underlättar användningen av de gemensamma alarmeringsresurserna.
Ägarinflytandet i SOS Alarmering
SOS Alarmering AB ägs till 50 % av Teleinvest AB, som är ett holdingbolag och som förvaltas av televerket. Svenska kommunförbundet och Landstings- förbundet äger vardera hälften av de återstående andelarna i företaget. Televerkets ägarinflytande är i stor utsträckning historiskt betingat. Verket svarade före tillkomsten av de regionala alarmeringscentralerna för SOS- funktionen över telefon 90000. Genom att medverka med bl a tekniska konsulter skulle televerket underlätta planeringen av den nya verksamheten. Enligt konsortialavtalet skall televerket på SOS Alarmerings begäran utvärdera alternativa utrustningar och även i övrigt bistå företaget. Kommittén anser att situationen emellertid har förändrats i väsentliga avseenden sedan SOS Alarmerings tillkomst. Samtliga planerade 19 larmcentraler är nu i drift. Företaget har efter de inledande tio åren omfattande egna drifterfarenheter och ett eget tekniskt kunnande. Genom tillkomsten av det nya räddningstjänstverket kommer förutsättningarna att ytterligare förändras. Räddningstjänstverket skall enligt kommitténs förslag
Figur 10. år 1982 (exkl kostnader få
1 Kostnaderna per invånare och kommun r landsti
ngskommunerna )
få
r olika
Källa: SOS Alarmeri
larmcentraler under
ng AB
Måttenhet: Kronor per invånare 6
Merkostnad per invånare till följd av att samtliga kommuner inte är anslutna — —— Genomsnitt per inv för samtliga områden (2,72)
N
0 "" , Larm- AB R S T central __ _ _ j_ __ _ _ _ _ _ __ al Beräknat enligt konsortialavtalets regler for kostnadsfordelningen. Landstingskommunerna | området har hittills svarat for en del av mer-
kostnaderna som uppstår till följd av att samtliga kommuner inte är anslutna. b) Larmcentralen togs i bruk i november 1982.
ha ett övergripande ansvar för samordningen på central nivå inom både de kommunala och den statliga räddningstjänsten. Verket skall vidare vara central förvaltningsmyndighet inom civilförsvaret.
Kommittén anser att det finns skäl att i detta nya läge låta räddningstjän- stverket svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB. En sådan förändring i förvaltningen av de statliga andelarna i företaget skulle ha flera fördelar. Det skulle för det första bli mer naturligt än med nuvarande ägarinflytande att inordna den regionala alarmeringsverksamheten i den utökade samordningen av räddningstjänsten. Som centralt tillsynsorgan inom den kommunala och statliga räddningstjänsten samlar räddningstjänst- verket omfattande erfarenheter från såväl central som regional och lokal nivå. Enligt kommitténs mening skulle SOS Alarmering i ökad utsträckning kunna tillgodogöra sig dessa erfarenheter om räddningstjänstverket utövade ägarinflytandet. Samordningssträvandena skulle få speciell betydelse för den organiation av alarmeringen i beredskap och krig som det är nödvändigt att organisera.
Med en ökad anknytning till räddningstjänstverket skulle det sannolikt också bli lättare att precisera kraven på den i stor utsträckning komplicerade utrustning som de regionala alarmeringscentralerna behöver. Detta skulle också kunna leda till en ökad konkurrens mellan olika tillverkare om leveranser av utrustning. I en del fall skulle det sannolikt kunna ske ett givande samarbete mellan olika tillverkare om gemensam utveckling av ny teknik så att larmcentralerna alltid har tillgång till den bästa utrustning som går att få. Kommittén föreslår mot bakgrund av de redovisade synpunkterna att det nya räddningstjänstverket skall svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB.
10.2. Räddningscentraler och ett centralt uppgiftsförråd för samhällets räddningstjänst
10.2.1. Tidigare förslag till samordnad ledning av räddnings- insatser
En ledning som syftar till samordning mellan olika räddningsorgan är nödvändig vid många insatser. SOS Alarmerings regionala larmcentraler har som framgått av föregående avsnitt till uppgift att ta emot och förmedla larm. Larmoperatörerna svarar däremot inte för något ledningsarbete inom räddningstjänsten. Inom de olika formerna av statlig räddningstjänst — framför allt inom flyg- och sjöräddningstjänsten — finns däremot särskilda räddningscentraler (RCC) och räddningsundercentraler (RSC), som har operativa uppgifter. SOS Alarmerings regionala larmcentraler vidarekopp— lar larm om flyg- eller sjöräddning till dessa flyg- och sjöräddningscentra- ler.
Sjöövervakningskommittén föreslog i sitt betänkande (Ds H 1980:1) Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss att sjöfarts- verket skulle organisera en sjöräddningscentral för hela landet och rädd- ningsundercentraler inom olika regioner. Den för hela landet gemensamma räddningscentralen borde förläggas till något organ som redan förfogar över '
tekniska resurser för verksamheten. Räddningsundercentralerna skulle enligt sjöövervakningskommitténs förslag utses bland televerkets kustra- diostationer, marinens sjöbevakningscentraler, kustbevakningens sam- bandscentraler och de för marinen, sjöfartsverket och kustbevakningen gemensamma sjöinformationscentraler som kommittén hade föreslagit. Sjöräddningsinsatserna borde i allmänhet ledas från räddningsundercentra- lerna, ansåg sjöövervakningskommittén.
Räddningstjänstkommittén framhöll i principbetänkandet att kommittén i sitt fortsatta arbete skulle överväga frågan om en central samordnings- och informationsfunktion vid användning av speciella resurser för räddnings- tjänst i samband med olyckor av större omfattning eller vid andra olyckor som fordrar insatser av mer exklusiva räddningsresurser. Detta skulle kunna gälla försvarets tunga helikoptrar, civila och militära fartyg, militära förband i större skala eller medverkan av experter med kunskaper om olika slag av farliga ämnen. Lednings- eller sambandsresurser vid ständigt bemannade centraler finns redan nu hos luftfarsverkets flygräddningscentral, sjörädd- ningscentralerna vid televerkets kustradiostationer, marinens sjöbevak- ningscentraler, rikspolisstyrelsens sambandscentral och hos SOS Alarmering AB vid larmcentralen i Stockholm, konstaterade kommittén vidare.
En central samordning på riksnivå för olika typer av räddningsinsatser av större omfattning — fjällräddning, sjöräddning, flygräddning, olje- och kemikaliebekämpning till havs, ambulansflyg m m — skulle göra det möjligt att få en överblick över de rörliga resurserna och hur de bäst kunde användas. De ansvariga operatörerna skulle enligt kommitténs bedömning få en rutin på att använda dessa resurser. Kunnandet i samordnings- och informations- centralen skulle kunna vara till stor nytta för räddningsbefälhavaren på platsen och därmed för effektiviteten vid ledning av räddningstjänsten i samband med större eller på annat sätt speciella olyckor.
Särskilt i den känsliga inledningsfasen efter en omfattande olycka och för samordningsuppgifter i ett utdraget bekämpningsskede skulle det vara av betydelse om det fanns ett kompetent samordningsorgan som kunde tillhandahålla de nödvändiga resurserna. För flygräddningen och eventuellt för sjöräddningen skulle samordningscentralen i vissa fall i det inledande skedet, innan en regional eller lokal räddningstjänstledning hunnit etableras, ha ett operativt ansvar. I alla lägen när det fordras en lokal eller regional detaljkunskap och de lokalt eller regionalt tillgängliga bekämpningsresur- serna bedöms som tillräckliga skulle ledningsarbetet så snart som möjligt efter ett larm kunna överföras till lokala eller regionala organ. Även ambulansflygtjänsten och räddningsflyget skulle i stor utsträckning kunna samordnas av samordnings- och informationcentralerna.
Kommittén underströk att den centrala samordningsfunktionen för den kommunala räddningstjänstens del inte skulle ha något ledningsansvar av samma typ som förekommer inom t ex flygräddningstjänsten. Den kommu- nala räddningstjänstens organ bekämpar i regel olyckor av lokal karaktär. I sådana fall förekommer inte det omfattande efterforskningsarbete som kännetecknar flyg- och sjöräddningen. En central informationsfunktion med överblick över samtliga medel i räddningstjänsten skulle emellertid i många situationer kunna vara ett värdefullt serviceorgan — ett uppgiftsförråd — åt kommuner och länsstyrelser när dessa behöver förstärka sin egen organisa-
tion med speciella resurser, t ex med expertis som har grundliga kunskaper om egenskaperna hos olika slag av farliga ämnen.
Ett centralt uppgiftsförråd skulle minska kraven på kommunerna och länsstyrelserna att hålla egna aktuella register över externa resurser. Det skulle därmed reducera kostnaderna för den allmänna räddningstjänstens planläggning. Samordnings- och informationscentralen skulle vidare kunna biträda i den samverkan mellan organ med olika slag av resurser som kan behövas inom fjällräddningen — speciellt om en efterspaning berör flera län — och i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Kommittén framhöll också att syftet med samordnings- och informationsfunktionen inte var att flytta över arbetsuppgifter från regional och lokal nivå till den centrala nivån. Kommittén ville pröva möjligheterna att minska den nuvarande sektoriseringen i dessa funktioner på central nivå, att höja effektiviteten och att samtidigt reducera de totala kostnaderna för denna verksamhet.
10.2.2. Remissinstansernas synpunkter på räddningstjänst- kommitténs preliminära bedömning
De flesta remissinstanser som i yttranden över principbetänkandet har berört frågan uttalar sig positivt om räddningstjänstkommitténs preliminära över- väganden om en samordnad ledning av räddningsinsatser inom främst flyg- och sjöräddningen och om uppgiftsförrådet. Till dessa remissinstanser hör luftfartsverket och sjöfartsverket. Luftfartsverket framhåller att en central samordnings- och informationsfunktion för användning av speciella resurser för räddningstjänst vid olyckor av större omfattning kan bidra till att höja effektiviteten i räddningstjänsten. Funktionen fordrar emellertid inte med nödvändighet att det inrättas en ny organisatorisk enhet. Enligt luftfartsver- ket bör en samordning kunna säkerställas genom överenskommelser. Sjöfartsverket anser att tanken på en central samordnings- och informations- funktion är god och bör prövas. Vid stora resurskrävande olyckor där flera räddningstjänstorgan samverkar kan ett uppgiftsförråd vara av stort värde. Ansvaret för upprättandet och skötseln av detta bör enligt sjöfartsverket läggas på det föreslagna nya centrala räddningstjänstverket.
Enligt statens brandnämnd kräver en bred samverkan inom hela den samhällssektor som förfogar över räddningstjänstresurser en vidgad över- blick. Redan nu är bristen på uppgifter om räddningstjänstresurserna och formen för deras användning besvärande. Det föreslagna uppgiftsförrådet bör konstrueras så att det kan betjäna ledningscentralerna inom varje räddningstjänstområde. En sådan möjlighet skulle öka effektiviteten och medge besparingar. Brandnämnden anser att uppgiftsförrådet bör placeras inom det nya centrala räddningstjänstverket. Att ge verket i uppgift att organisera ett centralt uppgiftsförråd skulle bli mindre kostnadskrävande än att skapa en fristående verksamhet.
Rikspolisstyrelsen konstaterar att den föreslagna samordnings- och infor- mationscentralen utan tvekan har ett stort behov att fylla. Uppgiftsförrådet kan bli av särskild betydelse för att ge information om farliga ämnen. Kommitténs propåer om en central samordning på riksnivå för olika typer av räddningsinsatser i större skala är intressanta men behöver utredas närmare.
Statens strålskyddsinstitut framhåller att institutet vid olycka i en atoman- läggning med risk för utflöde av radioaktiva ämnen har till uppgift att sammanställa, bearbeta och analysera indikeringsresultat. För detta arbete har institutet iordningställt lokaler och utrustning med bl a sambandsmedel för en expertcentral i fd Haga tingshus. Strålskyddsinstitutet anser det möjligt och kanske lämpligt att expertcentralen utnyttjas även vid andra stora olyckor. En komplettering av den befintliga utrustningen skulle sannolikt medföra mindre kostnader än om någon annan ledningscentral utrustades för samordning av insatser vid atomolyckor. De praktiska och ekonomiska konsekvenserna av frågan bör närmare utredas, menar strål- skyddsinstitutet.
Utan att ta ställning till behovet av den föreslagna samordnings- och informationscentralen anser SOS AlarmeringAB det naturligt att funktionen förläggs till någon av företagets större larmcentraler. Det är inte realistiskt att en larmcentral inom en annan organisation skall svara för alarmerings- uppgifter som hör till räddningstjänsten. SOS Alarmering framhåller att företagets ägare — Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och televerket —i konsortialavtal som är godkänt av statsmakterna har förbundit sig att verka för att kommuner, landstingskommuner och statliga myndig- heter i största möjliga utsträckning skall utöva sina alarmeringsfunktioner genom företagets larmcentraler.
Televerket delar kommitténs uppfattningi principbetänkandet att åtgärder behöver vidtas för att sjöräddningstjänsten skall bli effektivare. Framför allt måste frågorna om den administrativa och operativa ledningen av verksam- heten övervägas. Enligt televerket svarar en sjöräddningscentral (RCC) i enlighet med den internationella sjöräddningskonventionen för den opera- tiva ledningen av sjöräddningsoperationer inom ett vattenområde. Som framgår av konventionen bör en sjöräddningscentral vara integrerad antingen med en kustradiostation eller med en flygräddningscentral. De tre svenska Sjöräddningscentralerna ingår i televerkets kustradiostationer i Härnösand, Stockholm och Göteborg. Organisationen uppfyller konventio- nens krav i fråga om bl a kommunikationsresurser, kapacitet, lokaler, teknisk utrustning och personalens kompetens.
Enligt televerket är det moderna svenska kustradionätet, som har utvecklats under 1970-talet, särskilt väl lämpat för en integration. Samverkan mellan sjö- och flygräddningstjänsten är väl tillgodosedd genom permanenta snabbtelefonförbindelser. Ett effektivt samarbete är etablerat sedan många år. RCC-verksamheten bedrivs i mycket nära samarbete med sjöfartsverket och i full överensstämmelse med nationella och internationella krav. Organisationen disponerar kommunikationsutrustning och personalresurser av en omfattning, kapacitet och flexibilitet som inte med rimliga medel skulle kunna åstadkommas utan integration med kustradiostationerna.
En negativ inställning till den av kommittén aktualiserade samordnings- och informationscentralen redovisar generaltullstyrelsen. Kommitténs dis- kussion visar enligt generaltullstyrelsens uppfattning brist på förståelse för de specifika kraven på kunskaper och erfarenheter hos ledningspersonalen inom olika räddningstjänstgrenar. Den föreslagna verksamheten skulle kräva tjänstgöring dygnet runt av ledningspersonal med utbildning och praktiska erfarenheter från flera olika räddningstjänstområden. Etablering-
en av den nya centralen skulle bli relativt kostsam utan att ge några större fördelar jämfört med nuläget.
10.2.3. Kommitténs slutliga bedömning av frågorna om en samordnad ledning vid räddningscentraler och räddningsun- dercentraler
Utgångspunkter för övervägandena
Den utpräglade sektoriseringen är ett av problemen i räddningstjänsten. Ansvaret för olika slag av räddningsinsatser är uppdelat mellan olika huvudmän och hos huvudmannen staten också mellan flera olika myndighe- ter. I gränsområdena mellan skilda ansvarsområden fordras samarbete. Detta försvåras ibland på grund av bristande kunskaper och erfarenheter om räddningsarbetet inom andra sektorer än den egna. Samtidigt saknas det på många håll en överblick över riskerna som räddningstjänsten möter och över resurserna hos räddningsorgan och andra som deltar i räddningstjänsten i landet.
Bristerna fordrar en ökad samordning inom räddningstjänsten. Inom SOS Alarmering AB finns nu på länsnivå i praktiskt taget hela landet en larmfunktion som kan användas inom främst den kommunala räddningstjän- sten för att tillgodose en stor del av samordnings— och informationsbehovet i samband med omfattande räddningsinsatser. De regionala larmcentralerna har, som kommittén har framhållit, inga operativa befogenheter. Larmcen- tralerna kan emellertid utnyttjas av räddningsledaren när det fordras mer omfattande resurser från samverkande räddningsorgan eller kontakter med experter av olika slag hos övriga myndigheter eller andra organ. Genom att de regionala larmcentralerna på lokal och regional nivå tar emot och förmedlar larm för samtliga räddningstjänstformer och för sjuktransporter samlar de erfarenheter från olika räddningstjänstområden i samhället.
Som har framgått av den tidigare redogörelsen är lednings- eller samordningsansvaret inom några av de statliga räddningstjänstgrenarna emellertid avsett för större geografiska områden än som larmcentralerna inom SOS Alarmering normalt betjänar. Inom flygräddningen har RCC/ Cefyl ansvaret i framför allt efterforskningsfasen för åtgärder i hela landet. Flygtrafikledningen vid ett antal civila och militära flygplatser skall kunna fungera som undercentraler. Inom den statliga sjöräddningen svarar televerkets tre kustradiostationer på uppdrag av sjöfartsverket för samord- ning av arbetet i samband med insatserna.
Ytterligare lednings- och samordningsfunktioner finns vid försvarets kustradiostationer, marinens sjöbevakningscentraler och kustbevakningens sambandscentraler. Vid en olycka i en kärnkraftsanläggning som medför utflöde av radioaktiva ämnen skall strålskyddsinstitutet på central nivå främst sammanställa, bearbeta och värdera indikeringsresultaten. Även inom ambulansflygtjänsten, som har uppgifter i närheten av räddningstjän- stens, samordnas en stor del av insatserna på riksnivå. Den nuvarande organisationen med räddningscentraler, räddningsundercentraler och lik- nande civila och militära organ redovisas översiktligt i figur 10.2.
Televerket och marinen Kustbevakningen Luftfartsverket, rikspolisstyrelsen, strålskyddsinstitutet och SOS Alarmering
Teckenförklaring: Teckenförklaring: Teckenförklaring:
. Televerkets . Kustbevakningsledningen , . RCC/Cefyl ,-._ kustradiostationer FX ; . . *" . ; **. ' A Regional operations- --_i ”R . RSC för flygrädd- 3 *. A Marinens sjöbevak-lu' *i ledning * ning ,' ' ( ningscentraler , i ' l _' * _ ( Å Sambandscentraler , ( ' Rikspoliser/relsens * * . Marinens kust- . ' sambandscentral ” ' radiostationer '
Strålskydds— ,- X 1 " D institutets ; X Lulea
expertcentral &
SOS Alarme- _ ; xx
© ringscentral ,-' » ut för ambulans» [' flygdirige- - *. ring och för . - .-' samordning av **, *-__ Sundsvall vägbundna , '. ,— utomläns- . - transporter 's __ med ambulans '; * I
II]
Stockholm
Landvetter
Figur 10.2 Den nuvaran- de eller planerade orga- nisationen för central och regional ledning eller samordning inom rädd- ningstjänsten m m
Flera räddningstjänstformers ansvarsområden ligger nära varandra. Beho- vet av grunddata som måste finnas tillgängliga t ex om exklusiva räddnings- tjänstresurser som kan användas i hela landet och om farliga ämnens egenskaper är i stort sett lika för alla räddningsorgan — även den kommunala räddningstjänstens styrkor. Den uppdatering som fordras av register och andra uppgiftskällor vid förändringar i kunskaper och erfarenheter är arbetskrävande. En centraliserad insamling och datoriserad behandling av nya uppgifter skulle göra det lättare för räddningsorganen att hålla olika register aktuella. Kostnaderna för registreringen skulle därmed sannolikt kunna reduceras.
Beskrivning av tre olika alternativ för organisation av ledning, samordning och information
Kommittén har övervägt tre olika lösningar för en organisation som har ansvar för ledning, samordning och information på riksnivå och på s k storregional nivå inom räddningstjänsten. Kommitténs överväganden omfat- tar
(1) En särskild lednings-, samordnings- och informationsfunktion för varje form av räddningstjänst; (2) En enhetlig för hela landet organiserad RCC-funktion för flera slag av räddningstjänst och för akuta sjuktransporter i luften; (3) Ett ”mellanalternativ” som innebär att främst flygräddningscentralen för hela landet integreras med en av sjöräddningscentralerna.
Den redovisade första lösningen motsvarar i huvudsak den uppdelning av RCC-funktionen mellan olika ledningscentraler för flyg- och sjöräddning som för närvarande tillämpas. Strålskyddsinstitutet skulle behålla sin expertcentral för samordningsuppgifter inom kärnkraftsberedskapen. Sjö- räddningscentralerna — och i viss mån undercentralerna för sjöräddning — skulle vid behov svara för ledning av insatser som avser såväl människor som egendom och miljö. Sjöräddningscentralerna skulle också utnyttjas för ledningsfunktioneni den allmänna övervakning till sjöss som kustbevakning- en svarar för.
Den hittills statligt finansierade ambulansflygtjänsten leds för närvarande av rikspolisstyrelsen. Kommittén har i rapporten om sjuktransporter med helkopter föreslagit att det för planeringen på central nivå av ambulansflyg- tjänsten inrättas ett administrativt samordningsorgan med företrädare för rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, Landstingsförbundet och SOS Alarmering AB. Avsikten är vidare att de enskilda sjukvårdshuvud- männen, som har framgått av övervägandena i kapitel 9, skall få ett planerings- och samordningsansvar för sjuktransportsverksamheten i sina sjukvårdsområden och ökat inflytande över resursernas användning. För att en onödig splittring skall undvikas bör uppgiften att ta emot och förmedla larm kunna föras över från rikspolisstyrelsens sambandscentral till någon av SOS Alarmerings larmcentraler eller till RCC/Cefyl, har kommittén framhållit. Den regionala larmcentralen i Falköping har redan nu till uppgift att samordna alla icke akuta sjuktransporter som utförs av AB Svensk Flygambulans och en stor del av de vägbundna sjuktransporterna i hela landet som går över länsgränserna.
Några av remissorganen har i yttranden över principbetänkandet framhål- lit att det nya centrala räddningstjänstverket skulle kunna få till uppgift att organisera det föreslagna centrala uppgiftsförrådet för den statliga och kommunala räddningstjänsten. Som har påpekats av andra remissinstanser finns det även hos SOS Alarmering AB ett kunnande som bör tillvaratas vid upprättandet av ett sådant förråd. En placering av förrådet hos SOS Alarmering framstår som naturlig också med hänsyn till den samverkan som skulle komma att fordras mellan de regionala larmoperatörerna och de som svarar för driften av verksamheten. En lokalisering av uppgiftsförrådet skulle kunna ske t ex till larmcentralen i Göteborg och SOS Alarmering AB skulle kunna fungera som entreprenör åt verket.
Enligt den andra lösningen med en samlad lednings- och informations- funktion skulle en räddningscentral (RCC) på riksnivå etableras för flygräddning, sjöräddning (insatser för människor, egendom och miljö) och ambulansflygt j änst. Strålskyddsinstitutets uppgifter vid olyckori kärnkrafts- anläggningar skulle utföras inom RCC, som också skulle svara för det centrala uppgiftsförråd som kommittén anser att räddningst j änsten behöver. Räddningscentralen skulle åtminstone i ett övergångsskede hela tiden vara bemannad av företrädare för olika grenar av verksamheten — i första hand flygräddning och sjöräddning.
Efter hand skulle räddningsledarna få erfarenheter från andra räddnings- områden än som de ursprungligen hade utbildats för. Kunnandet skulle bli mer allsidigt. I situationer med hög belastning, eller när det är naturligt med en lokal eller regional förankring av lednings- och samordningsarbetet, skulle RCC komma att utnyttja de olika organ som kan fungera som undercentraler. För sjöräddningens del skulle det sannolikt vara både möjligt och lämpligt att i de flesta fallen låta dessa undercentraler leda verksamheten. För en sådan lösning talar det relativt stora antalet larm åtminstone sommartid och behovet av att i många fall känna till lokala förhållanden.
Den tredje lösningen för organisation av räddningscentralerna skulle innebära en flyg- och sjöräddningscentral (RCC- -OST) för flygräddning 1 hela landet, sjöräddning i Östersjön och Mälaren samt för ambulansflygtjänst i hela landet. En särskild sjöräddningscentral (RCC- -VÄST) skulle kunna etableras för sjöräddning — insatser för människor, egendom och miljö - efter västkusten och vattnen utanför samt i Öresund, Vänern och Vättern. Eventuellt skulle en sjöräddningscentral med eget ansvar finnas också för sydkusten (RCC-SYD).
Undercentraler skulle utses för flygräddning vid en del av flygplatserna och för sjöräddning vid t ex några av försvarets och televerkets kustradiostatio- ner. En samordning skulle vidare ske både på RCC- och RSC-nivå med verksamheten vid marinens sjöbevakningscentraler enligt den modell som för närvarande prövas i Malmö. Uppgiftsförrådet skulle kunna hanteras av SOS Alarmering AB vid t ex larmcentralen i Göteborg och strålskyddsinsti- tutet skulle behålla sin expertcentral. Någon av räddningscentralerna eller SOS Alarmerings regionala larmcentraler skulle kunna samordna ambulans- flygtjänsten.
RCC-OST skulle kunna bildas genom en sammanföring av resurser från nuvarande RCC/Cefyl och från kustbevakningens sambandscentraler och
regionala ledning i området. I varje fall under ett övergångsskede skulle en förstärkning sannolikt behöva ske med personal från kustradiostationen i Stockholm. RCC-VÄST skulle bildas genom omorganisation av kustbevak- ningens sambands- och ledningsverksamhet i västra Sverige och genom samordning med marinens sjöbevakningscentral för området. En variant på denna lösning skulle vara att kustradiostationen i Göteborg även i fortsättningen skulle svara för ledning av insatser som avser människor och egendom. Utrustningen vid RCC-OST skulle kunna användas av den centrala kustbevakningsledningen när ledning av insatser i undantagsfall fordras även på riksnivå.
Kommitténs värdering av de tre alternativen till organisation — förslag till åtgärder
Kommittén vill först framhålla att den nuvarande RCC-organisationen för ledning och samordning på riksnivå och i några få storregioner inom räddningstjänsten — en organisation som närmast svarar mot det första alternativet i den föregående redovisningen — har visat sig fullt användbar för de syften som verksamheten har. Personalen är effektivt utbildad för uppgifterna och har i allmänhet omfattande praktiska erfarenheter. Samar- betet mellan de olika räddningscentralerna fungerar på ett sätt som allmänt bedöms som tillfredsställande. Ingen mer allvarlig kritik har riktats mot den uppdelade lednings- och samordningsfunktionen för att den skulle ha brustit i effektivitet.
Inom sjöräddningen kommer förutsättningarna för RCC-organisationen enligt kommitténs förslag i betänkandet emellertid att förändras i två väsentliga avseenden. Kommittén har för det första föreslagit att det samordningsansvar som sjöfartsverket för närvarande har skall utökas så att verket även får ett operativt ledningsansvar. Begreppet sjöräddningstjänst kan för det andra bli gemensamt för insatser till sjöss som gäller människor, egendom och miljö. Ansvaret läggs på en samlad sjö— och kustbevaknings- myndighet som förfogar över egna regionala sambandscentraler. Det utökade sjöräddningsansvaret kommer att förändra formerna för ledning och samordning av räddningstjänsten till sjöss. Det är naturligt att den nya sjöfarts- och kustbevakningsmyndigheten under alla förhållanden inrättar en RCC-organisation som är gemensam för olyckor som avser människor, egendom och miljö. De personella och materiella resurser som sjöräddnings- centralerna behöver kan utnyttjas också för den ledningsfunktion som de allmänna kustbevakningsuppgifterna fordrar.
Redan en begränsad omorganisation för sjöräddningens del skulle vara av väsentlig betydelse för strävandena att utveckla RCC- och RSC-organisatio- nen. Lednings- och samordningscentraler för all räddningstjänst till sjöss skulle eliminera åtminstone en del av den nuvarande splittringen. Ett system med fyra sjöräddningscentraler på RCC-nivå som är samordnade med marinens sjöbevakningscentraler — en vid vardera västkusten, sydkusten, ostkusten och Norrlandskusten — skulle tillgodose de behov som kommer att föreligga inom deras verksamhetsområden.
Sjöräddningscentralerna skulle få en god överblick över de rörliga resurserna inom större regioner. Områdena skulle emellertid inte bli större
än att lednings- och samordningspersonalen skulle känna till de lokala förhållandena utefter kuststräckorna och vid de stora insjöarna. Undercen- traler i t ex Visby och Karlskrona skulle vid behov kunna förstärka RCC-resurserna. Sjöräddningscentralen vid ostkusten skulle kunna utnytt- jas av kustbevakningsledningen när den behöver ingripa i samordningsarbe- tet, tex när andra länders sjöräddningsorgan deltar i mycket omfattande insatser på svenskt eller internationellt vatten med svenska sjöräddningsor- gan.
Inom flygräddningen avser luftfartsverket enligt sin programplan att genomföra en ledningsorganisation av i stort sett samma typ som har skisserats för sjöräddningen. Cefyl är RCC för hela landet och RSC för Arlandas flygräddningsregion. Undercentraler kommer vidare att finnas för den civila flygtrafiken vid Sturups, Landvetters och Sundsvalls flygplatser. Organisationen kommer således att begränsas jämfört med de nuvarande förhållandena, som innebär att flygtrafikledningen vid de flesta av luftfarts- verkets flygplatser skall kunna fungera som RSC. Fortsatta förändringar i flygräddningens RSC-organisation aviseras av luftfartsverket. Den omorga- nisation av flygtrafikledningen som har beslutats kan leda till att Landvetters flygplats inte längre kommer att ha förutsättningar för sin RSC-funktion. Det finns däremot på grund av förhållandena i fjällområdet skäl att komplettera flygplatsen i Luleå med en RSC—organisation, framhåller luftfartsverket i programplanen.
För övervägandena om RCC- och RSC-funktionerna har det vidare betydelse att flygräddningens och sjöräddningens uppgifter och metoder ligger nära varandra. Många sjöräddningsinsatser sker med användning av flygräddningshelikoptrarna. Omvänt måste fartyg och båtar kunna tas i anspråk vid flyghaverier till sjöss. Helikoptrarna utnyttjas ofta också för ambulanstransporter. Uppdelningen av lednings- och samordningsresurser- na mellan olika organ innebär organisatoriskt en splittring som i en del akuta situationer kan försvåra ett effektivt utnyttjande av de rörliga resurserna. En svaghet är också det dubbelarbete som förekommer. De samlade personella och materiella resurserna för ledning, samordning och information används inte i den utsträckning som är möjligt. För nästan samtliga centraler fordras en ständig beredskap samt en omfattande utbildning och i en del fall regelbundet återkommande övningar. Belastningen på räddningscentralerna varierar men är som regel inte större än att arbetsuppgifter inom verksamheterna skulle kunna sammanföras till färre enheter.
Frågan om RCC-organisationen i framtiden skall således bedömas också från ekonomiska synpunkter. Enligt kommitténs mening har alternativet med en samlad lednings- och informationsfunktion på riksnivå för flera räddningstjänstområden - den andra lösningen — framför allt mot den bakgrunden ett stort intresse. I en samlad organisation skulle både personalen och den tekniska utrustningen kunna användas effektivare än i de båda övriga alternativen. En ekonomiskt sett rationellare verksamhet skulle leda till besparingar för samhällets räddningstjänst totalt sett. Inte minst RCC/Cefyls resurser skulle komma att kunna utnyttjas i större utsträckning än som hittills har varit fallet. Om kustbevakningens sambandscentraler och regionala ledning skulle användas tillsammans med marinens sjöbevaknings- centraler som centraler för sjöräddning, skulle det bli möjligt att reducera kustradiostationernas beredskap, vilket också skulle minska samhällets
kostnader för RCC- och RSC—funktionerna.
Företrädare för några av räddningsorganen har emellertid framhållit för kommittén att det är osäkert om den mångsidiga funktion som RCC har i de skisserade alternativen med en gemensam organisation för flera räddnings- tjänstområden verkligen skulle fungera. Lednings- och samordningsfunktio- nen i flyg— och sjöräddningens räddningscentraler kräver på några punkter helt skilda slag av kunnande. För flygräddningens arbete fordras erfarenhe- ter av flygtrafikledning men också en ingående kännedom om den omfattande del av räddningstjänsten som opererar på land. Inom sjörädd- ningstjänsten är havet, kustområdena och de största insjöarna de element som räddningsledarna skall känna till.
Det har framhållits för kommittén att det är svårt att hos en och samma person förena detaljerade kunskaper och erfarenheter om de olika verksam- heterna. Svårt kan det också vara att känna till taktiken i räddningsarbetet vid skilda slag av olyckor och att ha en överblick över alla de rörliga resurserna och deras sätt att fungera — i luften, till sjöss och på land. Svårigheternai dessa avseenden kommer att öka om s jöräddningsbegreppet, som kommittén har föreslagit, utökas till att omfatta även bekämpningen av olja och kemikalier på vatten. Arbetsuppgifterna breddas ytterligare genom att också ledningsfunktionen i den allmänna kustövervakningen i så fall integreras med sjöräddningens ledningsarbete.
Även om det ligger nära till hands att överdriva olägenheterna med en omorganisation är det lätt att inse att kunnandet och de praktiska erfarenheterna i ledningsarbetet knappast för alla verksamheterna skulle komma att ligga på en och samma nivå. Arbetet skulle bli splittrat, även om det i lägen när det blev nödvändigt sannolikt skulle gå att kraftsamla ledningsresuserna. Kommittén anser med hänsyn till osäkerheten om en centraliserad ledningsfunktions sätt att fungera att det är av särskilt intresse att närmare pröva det tredje alternativet— en mer begränsad omorganisation med en räddningscentral som svarar för central flygräddning och samtidigt är regional sjöräddningscentral för tex en del av Östersjökusten. En sådan lösning innebär att vissa fördelar framför allt av ekonomiskt slag tas tillvara, samtidigt som en del olägenheter av en fullt genomförd gemensam organisation kan undvikas.
Enligt kommitténs mening går det emellertid inte att utan ingående organisatoriska och detaljerade ekonomiska överväganden slutligt värdera de tre alternativen till RCC- och RSC-organisation. Sådana överväganden måste i stor utsträckning grundas på tekniska bedömningar av möjligheterna för flygtrafikledning och flygräddning samt för sjöövervakning och sjörädd- ning att samutnyttja de kostnadskrävande sambandsmedlen, bl a kortvågs- radion och radarutrustningen. Ett samutnyttjande av detta slag sker till en del redan i nuvarande organisation. Kommittén föreslår att statskontoret, som redan har regeringens uppdrag att utreda frågor om samordning av ledningsfunktionen för sjöövervakning och sjöräddning, får till uppgift att närmare pröva frågan om en integrerad lednings- och samordningsorganisa- tion för olika slag av statlig räddningstjänst. Utredningsarbetet bör ske i samarbete med teknisk expertis från luftfartsverket, den nya sjö- och kustbevakningsmyndigheten och övriga berörda organ.
I statskontorets utredningsuppgift bör ingå att klargöra i vilken utsträck-
ning som resurserna vid televerkets och marinens kustradiostationer och vid marinens sjöbevakningscentraler skall användas i verksamheten. Den personal vid kustradiostationerna som har utbildats till sjöräddningsledare har samlat praktiska erfarenheter som det är väsentligt att kunna tillvarata. Även en stor del av den tekniska utrustningen — inte minst det radarbaserade informationssystemet för bestämning av fartygens positioner som sjöbevak- ningscentralerna förfogar över (STINA) — kan i stor utsträckning samutnytt- jas. Avgörande för slutsatserna om de civila kustradiostationernas medver- kan kan komma att vara hur televerket bedömer den kommersiella maritima radiotrafiken i framtiden — om det kommer att fordras lika mycket manuell betjäning som hittills eller om verksamheten kan automatiseras i väsentligt högre grad än som har skett. Behovet av passning på nödfrekvenserna kommer under alla förhållanden att minska om de satellitbaserade larmsys- temen SARSAT och INMARSAT kommer att kunna utvecklas vidare. Se vidare avsnitt 10.4.
Istatskontorets uppgift bör också ingå att bedöma om även det föreslagna centrala uppgiftsförrådet för den kommunala och statliga räddningstjänsten skall höra till den samordnade ledningsverksamheten. Ett alternativ kan vara, som framgår av regeringens direktiv till CESAM-kommittén, att SOS Alarmering AB på det nya statliga räddningstjänstverkets uppdrag svarar för uppgiftsförrådet. Frågan om ansvaret för dirigeringen av de luftburna ambulansinsatserna bör enligt kommitténs mening övervägas av den samordningsgrupp med företrädare för bl a rikspolisstyrelsen, försvarsmak— ten, socialstyrelsen, Landstingsförbundet och SOS Alarmering AB som enligt kommitténs förslag i rapporten Sjuktransporter med helikopter skall leda denna verksamhet.
10.3. Utredningar om alarmeringsverksamheten med anledning av Almöbro-olyckan
10.3.1. Sjöfartens haverikommissions granskning
Sjöfartens haverikommission har granskat alarmerings- och räddningsarbe- tet efter påseglingen av Almöbron i januari 1980. Kommissionen framhåller i den rapport1 som räddningstjänstkommittén berörde redan i principbetän- kandet, att räddningstjänstuppgifter av olika slag är anförtrodda åt ett stort antal myndigheter, organisationer och företag och att ytterligare ett stort antal organ på olika sätt biträder i räddningstjänsten. Haverikommissionen anser att det kan ifrågasättas om de organ som i olika sammanhang kan bli aktuella för samverkan känner varandras förutsättningar så att de effektivt kan utnyttja de gemensamma resurserna. Mot bakgrund av det aktuella fallet finns det anledning att särskilt uppmärksamma om sådana förutsättningar föreligger för att sj öräddningsorgan och organ med landbaserad verksamhet skall kunna samverka effektivt.
Brandförsvaret har betydande resurser och mycket korta insatstider dygnet runt, påpekar haverikommissionen vidare. Det har en mycket viktig roll även i annan räddningstjänst än den kommunala. Haverikommissionen anser att det mot bakgrund redan av olyckan vid Almöbron kan ifrågasättas om brandförsvarets uppgifter och resurser för den egna räddningstjänsten
1 Utredningsrapport be- träffande det Liberiare- gistrerade fartyget STAR CLIPPERs påseg- ling av Almöbron i far- leden till Uddevalla den 18 januari 1980.
1 Rutiner för alarmering av samhällets räddnings- tjänst. Redogörelse för brister samt förslag till förbättringar (1980).
och för biträde vid annan räddningstjänst är tillräckligt kända av andra samhällsorgan och av allmänheten. Informationen om brandförsvarets ansvar och resurser för den kommunala räddningstjänsten har uppenbarligen inte nått fram trots att nu gällande brandlag varit i kraft i mer än sex år. Enligt haverikommissionen motverkas samutnyttjandet sannolikt av uttrycken brandlag och brandförsvar som för tankarna till endast en del av den kommunala räddningstjänstens verksamhet. Vidare pekar kommissionen på att en del bestämmelser i brandlagen, t ex regeln om allmänhetens skyldighet att vidta varnings- och larmåtgärder, endast gäller bränder och inte andra slags olyckor.
Enligt haverikommissionens bedömning beror bristerna i samband med räddningstjänstarbetet efter Almöbro-olyckan inte på rena tillfälligheter. De är snarare ett resultat av den samlade räddningstjänstorganisationens uppbyggnad och hur organisationen används. Ändringar med anledning av de brister som kommissionen har funnit — och konsekvenserna på hela området av sådana ändringar — bör därför enligt kommissionen i huvudsak övervägas i samband med räddningstjänstkommitténs översyn av räddnings- tjänsten.
10.3.2. Statens brandnämnds överväganden
Efter förslag av sjöfartens haverikommission har rutinerna för alarmering på regeringens uppdrag setts över av statens brandnämnd. Brandnämnden konstaterari sin rapport1 att räddningstjänsten verkställs på olika sätt av ett relativt stort antal myndigheter allt efter de möjligheter som dessa myndigheter har. Den komplicerade ansvars- och räddningsbilden medför ibland problem när det gäller ömsesidig larmning och information, både i initialskedet och under pågående räddningstjänstarbete. De olika räddnings- tjänstformerna har personal och materiel samt kompetens inom sina egna ansvarsområden. Enligt brandnämnden är kunskaperna om övriga former av räddningstjänst däremot bristfälliga. Dessa brister riskerar att leda till förseningar och till perioder av overksamhet i räddningsarbetet.
Brandnämnden anser det viktigt att de administrativa och organisatoriska gränserna mellan olika former av räddningstjänst överbryggas så att de vid olyckor fungerar som ”en enda samhällets räddningstjänst”. I väntan på att bristerna kan avhjälpas, t ex genom ny lagstiftning, bör rutiner byggas ini det nuvarande systemet så att räddningsarbetet oavsett olyckans art, plats eller antalet inblandade löper effektivt. En samordning måste ske, betonar brandnämnden, genom att de olika myndigheterna ömsesidigt larmar varandra och genom att samband snabbt upprättas mellan ansvariga organ.
Det är vidare enligt brandnämnden nödvändigt att samordningen planeras och övas. De olika myndigheterna bör utse kontaktpersoner som efter större olyckor när det behövs sammanträffar för att utvärdera räddningsåtgärder- na, anmäla brister och framföra önskemål. Räddningsorganen bör vidare utväxla publikationer, föreskrifter och åtgärdskalendrar så att personalen lär känna även andra organs verksamhet. Kursplanerna för utbildningen bör omfatta en orientering om alla räddningsorgans uppgifter. Varje larmmot- tagare inom räddningstjänsten bör ha så god kännedom om olika räddnings- organs ansvar och funktioner att de utan att ifrågasätta orsaker och motiv
omedelbart kan tillmötesgå framställningar om medverkan, framhåller brandnämnden. Reglementen och interna anvisningar för de berörda myndigheterna kan behöva kompletteras. Särskilda överenskommelser mellan ansvariga organ kan fordras. I övrigt anser brandnämnden bl a att alla räddningsövningar bör planeras så att möjligheterna till gemensamma insatser tas tillvara.
Som en ytterligare konkretisering av förslagen har brandnämnden för olika räddningstjänstområden genomfört en mer detaljerad genomgång av bristerna i alarmerings- och samordningsverksamheten. Förslag till förbätt- ringar i en del av rutinerna övervägs för närvarande inom en särskild samordningsgrupp med företrädare för brandnämnden, rikspolisstyrelsen, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, statens strålskyddsinsti- tut, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och SOS Alarmering AB. De berörda räddningsorganen har efter hand i flera fall vidtagit åtgärder som har aktualiserats genom dessa överväganden.
10.3.3. Kommitténs bedömning av brandnämndens alarme- rings— och samordningsövervåganden
Kommittén anser att principerna för brandnämndens och de samverkande organens överväganden om alarmeringen och samordningen mellan rädd- ningstjänstformerna är riktiga. En genomgång måste ske av alarmerings- och samordningsarbetets olika rutiner. Det är särskilt viktigt att de organ som berörs av åtgärderna får delta i utformningen av förslagen. Enligt kommit- téns mening kan det redovisade arbetet utgöra ett mönster för andra former av översyner som behövs inom räddningstjänsten och som det föreslagna räddningstjänstverket bör svara för.
10.4. Alarmering genom mobila nödsändare
10.4.1. Behovet av mobila nödsändare
Svårigheter uppstår i en del situationer för dem som råkar i nödläge att alarmera samhällets räddningstjänst. Det gäller ofta vid olyckor till sjöss eller på obebodda öar. Även för den som har radioutrustning ombord på en fritidsbåt är alarmeringsmöjligheterna i många fall otillfredsställande. Ett skäl kan vara att nödfrekvenserna är flera och passningen inte alltid heltäckande.
Förhållandena är normalt ännu sämre för en fjällvandrare som drabbas av ett oväntat oväder. Om den nödställde är utrustad med en privatradiosän- dare söker han eller hon att få kontakt med en räddningscentral. Lokalt är sändnings- och mottagningsförhållandena i fjällområdet emellertid ofta dåliga och det händer att ingen ens uppfattar nödanropet. Att sedan lokalisera den nödställde under det oväder som eventuellt råder kan vara både svårt och tidskrävande.
10.4.2. Televerkets mobila sambandssystem (Mobitex)
Genom den teletekniska utvecklingen kommer möjligheterna till larm att betydligt förbättras för den som under isolerade förhållanden råkar ut för en
1 SARSAT står för "Se- arch and Rescue Satel- lite-aided Tracking". Den internationella sjö- fartsorganisationen IMO utvecklar sedan ett antal år ett särskilt nödsändar- system för räddnings- tjänsten till sjöss (IN- MARSAT).
olyckshändelse. Som kommittén uppgav redan i principbetänkandet håller televerket på att modernisera och utvidga sitt mobila sambandssystem (Mobitex). Utvecklingen av utrustningen kommer att göra det möjligt för den som skaffar en liten bärbar sändare att via mobiltelefonen på sitt fordon sända en larmsignal som kan fångas upp av någon av televerkets basradios- tationer. Vid alarmering kommer den som utlöser larmet att kunna sända den individuella information som finns lagrad i sändaren. Den nödställde kommer vidare att kunna lokaliseras av basradiostationen.
Larmutrustningen är avsedd för den som arbetar ensam med tex avverkning av skog eller med reparation av teleledningar. Nödsändaren har en räckvidd på högst omkring en kilometer från fordonet, vilket naturligtvis begränsar användbarheten. Det går emellertid att lyfta ut mobiltelefonut- rustningen ur fordonet och att använda den separat fört ex alarmering. Varje utrustning väger mellan 10 och 20 kg, vilket i väsentlig grad reducerar användningsmöjligheterna inte minst vid fjällvandringar. Det är betydligt lättare för den som förfogar över en mobiltelefon att tillfälligt utnyttja den i en fritidsbåt. Mobitex-systemet börjar tas i bruk under år 1984 och beräknas vara utbyggt i hela landet är 1986.
10.4.3. SARSAT
Större intresse än televerkets mobila larmsystem har för närvarande ett satellitbaserat nödsändarsystem kallat SARSAT, som har utvecklats av USA, Canada och Frankrike.1 Livräddande insatser har kunnat göras i dessa länder redan under den hittillsvarande försöksperioden. Även Norge deltar i arbetet med det nya alarmeringssystemet och — genom Norges medverkan — till en del också Sverige. Det nya systemet testas sedan hösten 1982 under omkring ett och ett halvt års tid av svenska räddningsorgan.
SARSAT betjänas under testperioden av två vädersatelliter. Informa- tioner från dessa tas emot vid de 5 k nedläsningsstationer i Tromsö och Toulouse som täcker hela Norden. Med de båda satelliter som används under testperioden beräknas alarmeringstiden till maximalt åtta timmar. I medeltal utgör den emellertid endast en timme. Genom att utnyttja fyra sovjetiska satelliter från det 5 k COSPAS-systemet kan SARSAT minska alarmerings- tiden till högst två timmar. Genomsnittligt beräknas larmtiden vid gemensam användning av dessa satelliter till 30 minuter.
Flera radiofrekvenser kommer att användas i det nya larmsystemet. Detta innebär att de nödsändare som för närvarande finns i fartyg och flygplan skall kunna utnyttjas. En ny nödfrekvens (406 MHz) planeras emellertid för sändare med en effekt på högst fem W. En sådan nödsändare väger omkring fyra kg och beräknas kosta omkring 30 000 kronor. Noggrannheten i positionsangivelserna beräknas till i medeltal 10—20 km för de frekvenser som de nuvarande nödsändarna i fartyg och flygplan använder. För de nya 406 MHz-sändarna ökar noggrannheten sannolikt till genomsnittligt mellan två och fem km. När den nödställde har löst ut larmet får personal på nedläsningsstationen i t ex Tromsö uppgift om vilken nödsändare det gäller och beräknar positionen. Sedan kontaktar personalen den norska räddnings- centralen för Nord-Norge, som ligger i Bodö. Från Bodö underrättas det alarmeringsorgan som i Sverige har ansvaret för att larma den räddnings- tjänst som skall ingripa.
Rörliga enheter
Figur 10.3 SARSA T —
Räddningscentral Nedläsningsstation _ _ _ en prmczpskiss
Principen för SARSAT-systemet illustreras i figur 10.3. Rikspolisstyrelsen, luftfartsverket och sjöfartsverket kommer i slutet av år 1983 genom fingerade larm att prova det nya larmsystemets tillförlitlighet under olika förhållanden. Genom fortsatt utveckling av tekniken bedöms nödsändarens vikt kunna minska till högst ett kg och kostnaden per utrustning till mellan 6 000 och 7 000 kronor. Noggrannheten i positionsan- givelserna kommer att förbättras när fler satelliter än för närvarande kommer att ingå i systemet. Det senare innebär också att alarmeringstiderna kommer att kunna reduceras. Kommittén anser att resultaten av de svenska räddningsorganens alarmeringsprov tillsammans med de erfarenheter av SARSAT som samlas i andra länder är av stort intresse för strävandena att öka effektiviteten i räddningstjänsten.
10.5. Möjligheterna att använda rundradion i rädd- ningstjänsten
10.5.1. Erfarenheter av Sveriges Radios medverkan i rädd- ningstjänsten vid mer omfattande olyckor
Efter Tuve-skredet i december 1978 utnyttjade Sveriges Radio sina resurser — framför allt lokalradion i Göteborg — för information till allmänheten. Förutom räddningsledningen behövde flera organ lämna meddelanden till drabbade människor och andra berörda. Under de närmaste timmarna efter olyckan sändes den information som framgår av följande sammanställ- ning.
Informerande organ Meddelandets huvudsakliga innehåll Cl Polisen Uppmaning att inte besöka olycksområdet; Cl Socialförvaltningen och det Anvisning av rum;
kommunala bostadsbolaget Hänvisning av hemlösa till skolor;
Uppmaning till dem som vistades i området att kontakta polisen (meddelandet upprepades elva
gånger); EI Lokaltrafiken Omläggning av körturer; Cl Röda korset Uppmaning till medlemmar att samlas för att
hjälpa till vid olycksplatsen.
Anm. Meddelanden lämnades senare också av televerket, Göteborgs hamn och skolförvaltningen.
I den sammanställning av erfarenheter av räddningstjänstarbetet vid Tuve-skredet som länsstyrelsen utarbetade framhåller lokalradion i Göte- borg att det var svårt att komma i kontakt med myndigheterna eftersom telefonerna var upptagna. Radio Göteborg strävade hela tiden efter att få myndigheterna att lämna meddelanden. Lokalradion ansåg det också nödvändigt att kontrollera om tidigare lämnade meddelanden fortfarande var aktuella och kunde återutsändas. Polisen var den myndighet som mest anlitade lokalradion. Däremot begärde inte brandförsvarets räddningsled— ning vid något tillfälle att få sända meddelanden.
Enligt Radio Göteborgs bedömning fanns det flera väsentliga brister i informationen från myndigheterna. Det borde så snart omfattningen av olyckan var känd ha lämnats besked om vilka gator som hade drabbats av olyckan. Många anhöriga som bodde på andra håll oroade sig i onödan. Besked borde vidare ha lämnats om vart anhöriga kunde vända sig för att få information om skadade. När det blev nödvändigt att inför risk om nya skred evakuera boende i andra delar av Tuve meddelades inte lokalradion. Däremot lämnades meddelanden om när de evakuerade kunde få återvända till sina bostäder. Radio Göteborg menar att myndigheterna efter hand som besluten fattades skulle ha informerat allmänheten genom bl a meddelanden i lokalradion. I räddningsledningen borde ha funnits särskilda personer med ansvar för informationsverksamheten. Frågorna om information till drab- bade, anhöriga och befolkningen i övrigt måste ha en avsevärt högre prioritet än som var fallet vid Tuve-skredet, förklarar Radio Göteborg.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän konstaterari sammanställningen av erfarenheter från räddningsarbetet att det i den regionala räddningstjänst- planen inte hade utsetts någon informationsansvarig person. Informations- frågoma i samband med Tuve-skredet kom därför att handläggas av Göteborgs kommuns informationschef. Han svarade direkt under räddnings- ledningen för dessa uppgifter. Länsstyrelsen framhåller vidare att lokalra- dion inte fanns med i länsstyrelsens räddningstjänstplan, vilket berodde på att sändningarna från Radio Göteborg hade startat samma månad som skredet inträffade. Samarbetet mellan myndigheterna och lokalradion hade därför inte hunnit etableras i den omfattning som hade varit önskvärd. Även om initiativen till meddelandena i början av räddningsarbetet togs av
lokalradion själv blev den emellertid en värdefull resurs för informationen till allmänheten.
Länsstyrelsen instämmer emellertid i lokalradions kritik. Det är nödvän- digt för myndigheterna att vid en större olycka redan från början använda rundradion för meddelanden. En särskild informatör bör knytas till räddningsledningen med uppgift att svara för informationen till massmedia, allmänheten och de drabbade. Detta hindrar emellertid inte att myndigheter och andra organ sköter sina delar av den interna och externa informationen främst i inledningsskedet efter en olycka, betonar länsstyrelsen.
Efter påseglingen av Almö—bron i januari 1980 sändes i riksradions program 3 ett meddelande som skulle underrätta vägtrafikanterna om att bron hade rasat. Till en del på grund av att den vakthavande polispersonalen inte från början fick en klar bild av vad som hänt dröjde det emellertid innan meddelandet kunde sändas. Polisen strävade först efter att komma i kontakt med lokalradion i Göteborg. Efter två försök hänvisades polisen till riksradion och fick ca 50 minuter efter påseglingen kontakt med jourhavande programledaren. Denne uppfattade att bron var oframkomlig och att vägspärrar hade upprättats. Motringning skedde till polisen. Efter ytterligare nära 30 minuter sändes det första meddelandet om att bron var avbruten och att trafiken hänvisades till andra vägar i området. Senare lämnades också meddelande till sjöfarten genom riksradion.
Sjöfartens haverikommission konstaterar i sin rapport om händelserna i samband med påseglingen att kontakt med programledning för sändning av meddelande i radions program 3 inte kom till stånd genast. Kommissionen framhåller att Sveriges Radio i samarbete med olika myndigheter sedan en tid höll på att se över bestämmelserna för brådskande varningar till allmänheten och att resultatet snart skulle komma att redovisas.1 I sin rapport understryker kommissionen vikten av att en information om de beslutade rutinerna når ut och att olika slag av åtgärdskalendrar omarbetas med ledning av de nya bestämmelserna.
Under de båda snöovädren i Skåne vid årsskiftet 1978/79 och i februari 1979 spelade lokalradion i Malmöhus län en väsentlig roll för förmedling av varingar och annan information till allmänheten. I viss utsträckning hade också de deltagande myndigheternas rörliga enheter nytta av meddelandena. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har genom en studie undersökt bl a lokalradions betydelse som informationsorgan vid de händelser som inträffade. I den rapport med redovisning av studiens resultat som beredskapsnämnden har gett ut2 konstateras att lokalradion var det dominerande mediet för informationen till allmänheten.
Enligt rapporten började lokalradion att sända trafikmeddelanden. Trafikinformationen fungerade väl, vilket berodde på att den ansvarige för lokalradions trafikprogram tillsammans med polisen hade byggt upp ett omfattande kontaktnät i Skåne. Genom rapporter från området fick 1 B __
. . . . .. . . .. estammelserna har redaktionen hela tiden 1n uppglfter som den kunde sanda Vidare till en storre nu antagits. En re d ogö- publik. Efter hand kom lokalradion i allt större utsträckning att medverka i relse för innehållet har den samordning som behövdes i det operativa arbetet. Redaktionen erhöll lämnats i avsnitt 4. 7. uppgifter med begäran om hjälp i olika avseenden och kunde i sina 2 Meddelande nr 83 (n0_ sändningar förmedla dessa till olika samhällsorgan. Lokalradion spelade en vember 1979) Pressen
om snöstormen.
viktig roll för sambandet mellan de militära fordon som deltog i transporter av olika slag.
Radion användes också när tex sjukvården behövde kalla in extra personal och för att allmänheten skulle få besked om de arrangemang av olika slag som hade inställts. I rapporten från beredskapsnämnden för psykologiskt försvar framhålls vidare att lokalradion hade en ”terapeutisk funktion”. Genom att hela tiden tala om vad som hände och beskriva det aktuella läget skapade lokalradion en känslotrygghet hos lyssnarna. Detta motverkade uppkomsten av rykten och minskade risken för panik. Enligt rapporten visade snöovädren i Skåne 1978/79 att samhället genom lokalra- dion har fått ett instrument för kommunikation som i katastrofsituationer är överlägset andra massmedia.
Lokalradion i Kalmar län har också redovisat goda erfarenheter från sin medverkan i samhällets insatser under snöovädren. Som exempel på rundradions möjligheter nämner Radio Kalmar följande situationer: Besätt- ningen i en helikopter som skulle hämta en sjuk person ute i kustbandet hittade inte dennes bostad. Lokalradion uppmanade de boende att blinka med belysningen i huset. Meddelandet uppfattades och helikoptern fann byggnaden. På grund av flera dygns oavbrutet arbete saknade ett snöröj- ningsföretag personal för att kunna fortsätta verksamheten i den tidigare omfattningen. Efter ett meddelande i lokalradion anmälde sig ett 40-tal personer för att köra snöröjningsfordonen. På samma sätt skaffade ett detaljhandelsföretag personal för att skotta snö från taket till en butikshall som riskerade att störta in.
I samband med räddningsarbetet efter det stora oljepåslaget i Stockholms skärgård våren 1979 deltog lokalradion i Stockholms län med meddelanden och annan information till allmänheten. Radio Stockholm uttalar i samband med utvärderingen av olika organs åtgärder att lokalradions informations- insats hade kunnat bli mycket bättre än som blev fallet. Enligt Radio Stockholm blev resultatet att för mycket information ”plottrades bort eftersom alldeles för många människor var inblandade på alldeles för många platser”. Lokalradions insats hade blivit effektivare, anser Radio Stockholm, om länsstyrelsen tidigare hade tagit över ansvaret och utsett en kontaktper- son att sköta kommunernas behov av information i rundradion.
Länsstyrelsen i Stockholms län bemöter kritiken i sin redovisning av erfarenheterna från det genomförda räddningstjänstarbetet. Länsstyrelsen framhåller att den redan två veckor före övertagandet av ledningsansvaret informerade massmedia, bl a Radio Stockholm, om det aktuella oljeskadelä- get och de åtgärder som hade vidtagits eller planerades. Efter detta lämnades en löpande information till massmedia genom konferenser, pressmeddelan- den och intervjuer, förklarar länsstyrelsen i sin rapport.
10.5.2. Sveriges Radios bedömning av möjligheterna att använda rundradion i räddningstjänsten
Sveriges Radio anser att användningen av rundradion för meddelanden till allmänheten i samband med olyckor eller risker för olyckor har ökat genom lokalradions tillkomst. Lokalradions personal har efter hand lärt känna allt
fler lokala räddningsorgan och vid flera tillfällen kommit att arbeta tillsammans med dem. De lokalradioanställda har genom utvecklingen av samarbetet fått en ökad känsla för räddningsorganens arbete. På detta sätt har det blivit enklare att utnyttja de sändningsmöjligheter som lokalradion förfogar över. En annan faktor är slutligen att sändningstiden efter hand har ökat för lokalradiostationerna.
Polisen, vägverket och den kommunala räddningstjänsten är de organ som i första hand utnyttjar lokalradion för meddelanden till allmänheten. För Malmöhus län redovisas en del statistiska uppgifter om dessa meddelanden under år 1981. Utom servicemeddelanden av icke brådskande karaktär — mellan fem och tio per dag — gick Radio Malmöhus under året ut med i genomsnitt tre extrasändningar per dag inom lokalradions ordinarie sänd- ningstid. Utanför den ordinarie sändningstiden lämnades vidare ett medde- lande omkring varannan dag. Lokalradion bröt i de senare fallen riksradions sändningar.
Extrasändningarna vid Radio Malmöhus var i samtliga fall av akut karaktär. I stort sett hälften av antalet meddelanden avsåg halka, snö, vägproblem och trafikolyckor. Omkring 10 % omfattade varningar för stormvindar. Nästan lika många innehöll meddelanden om särskilt brådskan- de ambulanstransporter på länets vägar. Varningar lämnades också i några fall under år 1981 vid extrasändningar från lokalradion i Malmöhus län vid olyckor med farligt gods och vid risker för giftiga gaser i samband med brand.
För hela eller delar av landet vidarebefordrar riksradion vanligen ett eller två meddelanden per vecka vid akuta behov av varningar. Det senare sker på begäran av regionala myndigheter när den berörda lokalradiostationen inte är bemannad eller när centrala myndigheter vill sprida brådskande informa- tion inom större områden än länen.
10.5.3. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Kommittén anser att rundradion i många situationer är en mycket viktig resurs för räddningstjänsten — tex när det är nödvändigt att snabbt varna befolkningen i ett större område för farliga ämnen som har kommit ut i luften. I praktiken används den i ännu större utsträckning i strävandena att förebygga olyckor— bl a vid halt väglag eller vid dåligt vädert ex till sjöss ochi fjällområdena. De av Sveriges Radio utarbetade riktlinjerna för användning av radio och television vid varningar eller andra meddelanden till allmänhe- ten vid olyckor (SamRIK Del II A) tillgodoser enligt kommitténs bedömning det behov av regler för verksamheten som föreligger.
Riktlinjerna för sändning av varningsmeddelanden, som kommittén i huvuddragen har redovisat i avsnitt 4.8, bygger på avtalet mellan staten och företaget om rundradioverksamheten. På begäran av en statlig myndighet får riksradion och televisionen användas för meddelanden som fordras. Statliga organ — och vidare kommunala myndigheter — har också rätt att lämna meddelanden till allmänheten över lokalradion. Genom en tillämpningsbe- stämmelse i SamRIK får emellertid även kommunal myndighet vid en olycka, när lokalradion inte är bemannad, utnyttja riksradions och televi-
sionens möjligheter. En länsstyrelse kan bemyndiga en regional larmcentral inom SOS Alarmering AB eller ett företag som har drabbats av en olycka att lämna meddelande genom lokalradion eller riksradion. Utom för varningar till allmänheten kan rundradion användas för att kalla in ledig personal från tex försvarsmakten eller sjukvården. För att undanröja tveksamhet i situationer när detta kan vara en olägenhet bör SamRIK kompletteras så att alla berörda samhällsorgan — även de regionala larmcentralerna — formellt sett får samma möjligheter att utnyttja etermedia för meddelanden.
Rundradion har i stort sett de personella och materiella resurser som behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter som informationsorgan. När meddelandet har endast lokal eller regional betydelse och lokalradions personal är i tjänst blir det som har framgått naturligt att använda lokalradions sändningar. I andra situationer finns det alltid ett riksprogram i radion att tillgå, och särskilt under kvällstid kan televisionen anlitas. Text-tv erbjuder nya möjligheter för information i dessa avseenden — inte minst för att ett meddelande skall kunna nå också hörselhandikappade. Sveriges Radio bedömer att det om några år kommer att finnas en miljon text-tv-mottagare i landet.
Hur många människor som nås av ett meddelande genom rundradion beror självfallet på vilken tid på dygnet det är, och vilken typ av radio- eller tv-program som för tillfället sänds. Figur 10.2 visar bl a hur stor andel av befolkningen i åldrarna 9—79 år i Sverige som i bostaden lyssnade på radio eller såg på television under olika delar av dygnet genomsnittligt mån- dag—torsdag i november 1981 och maj 1982. Som mest följde något mer än 1,3 milj människor radioprogrammen under morgontimmarna. Under för- och eftermiddagstimmarna sjönk antalet radiolyssnare i bostaden till i genom- snitt omkring 400 000 per dag. De flesta tv-tittarna måndag—torsdag fanns under Rapports och Aktuellts nyhetssändningar. Mellan 2,8 och 2,9 milj tittare i åldern 9—79 år såg något av de båda programmen. En del av tv-programmen som sändes under fredags- och lördagskvällarna i november 1981 hade tillsammans med programmet som samtidigt visades i den andra kanalen omkring 4 milj tittare.
En av riksradions programkontroller är bemannad under hela dygnet och kan alltid sända brådskande meddelanden över rundradion. Det finns mot den bakgrunden knappast något skäl att inom lokalradion organisera en jourt j änstgöring för sändningar utanför personalens ordinarie arbetstid. Om en händelse som har inträffat får mer långvariga effekter och det fordras nya meddelanden av olika slag, kan det emellertid finnas skäl att så fort som möjligt bemanna lokalradion så att den kan överta ansvaret för sändningar- na. Genom alarmering med mobila personsökare av personer som finns upptagna i en larmlista bör lokalradion relativt snabbt kunna starta sin verksamhet.
Det har diskuterats att lokalradion som en följd av ett utvecklat samarbete med räddningsorganen genom ytterligare åtgärder oavsett tidpunkt under dygnet snabbt skall kunna sända även de första meddelandena. I varje fall i de mer tätbefolkade områdena i landet skulle några inom ledningen vid dessa lokalradiostationer genom relativt enkla kompletteringar av den tekniska utrustningen kunna få möjligheter att sända från bostaden. För sådana lösningar talar att det som regel vid insatser där rundradion skall medverka
Måttenhet: Andel i procent av befolkningen 9—79 år 100
80
60. Befinner sig hemma
Ser på tv
_ _ i bostaden Figur 10.4 Vissa levnads-
vanor hos befolkningen _ _
i åldern 9—79 år genom- _, _N-
snitt/igt måndag—torsdag &
i november 1981 och !
maj 1982 . i
Källa: Sveriges Radio, & 20 Publik- och program-
forskningsavdelningen,
Levnadsvanor i Sverige, Tabeller (1982-11-03)
40. På arbetet
Lyssnar på radio
.. i bostaden ...IIII' , '.'-. ..... o..—....
redan från början är angeläget med en god lokal- och personkännedom. Erfarenheterna får efter hand visa om det kommer att behövas en sådan sändningsberedskap.
Enligt kommitténs mening är det däremot fullt klart att det fordras en bättre information till alarmerings- och räddningsorganen om formerna för rundradions medverkan än som hittills i allmänhet har skett. För att onödig tid inte skall spillas gäller det framför allt att begäran om sändning av ett meddelande genast når rätt sändningsorgan. Erfarenheterna från räddnings- arbetet i samband med Almöbro-olyckan visar den stora betydelse som detta har. Som tidigare berörts har sjöfartens haverikommission i sin undersök- ningsrapport understrukit att förberedelser måste göras för att meddelanden vid behov snabbt skall kunna lämnas genom t ex rundradion. Länsstyrelsen i Kalmar län har i sin rapport om den klorgasövning som genomfördes i Kalmar i september 1979 understrukit den betydelse lokalradion har för att räddningsledningeni ett kritiskt skede snabbt skall kunna varna allmänheten och sedan ge erforderlig information.
Kommittén anser att alarmerings- och räddningsorganens planering måste ge uttömmande besked om vilka sändningsorgan som skall användas under t ex olika delar av dygnet. I åtgärdskalendrarna bör understrykas att sändningsorganen lämpligen kontaktas på ett tidigt stadium innan ev meddelanden behöver sändas. Rundradiopersonalen bör få tid för att förbereda sin medverkan. Sådana förberedelser bidrar till att rundradion i de akuta situationerna utnyttjas på ett lämpligt sätt. Enligt kommitténs mening är det speciellt viktigt att personal som tjänstgör hos de organ som begår och hos de organ som skall utföra sändningarna i förväg har planerat verksam- heten tillsammans. Det är angeläget att den operativt ansvariga räddnings- personalen och de sändningsansvariga känner varandra, har fått tillfälle att studera organisation, arbetsformer och utrustning på ömse håll och kunnat resonera om de åtgärder som behövs. Mallar för utformningen av olika slags meddelanden underlättar självfallet i brådskande situationer.
De materiella resurserna för sändning av meddelanden i samband med olyckor är goda. Rundradions fasta resurser kan i stor utsträckning användas. Det finns också inom både radion och televisionen rörlig materiel som när det behövs kommer att kunna användas vid olycksplatsen eller på andra ställen. Dessa sändningar blir självfallet en del av den normala nyhetsförmedlingen vid de händelser av större omfattning som inträffar. För att invånarna i ett område skall veta att rundradion sänder t ex en varning av något slag finns numera en signal — ”Viktigt meddelande” — som kommer att kunna ges med civilförsvarets system för alarmering utomhus, s k larmtyfo- ner. Civilförsvarets utrustning kommer att justeras så att den skall kunna användas för denna alarmering.
Inom ramen för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar har studiolokaler med ledningar av s k programförbindelsekvalitet inrättats både vid länsstyrelsen i Uppsala län och vid länsstyrelsen i Malmöhus län. Kostnaderna för ljudisolering och teknisk utrustning har uppgått till ca 40 000 kronor hos var och en av dessa myndigheter. Liknande utrymmen övervägs för närvarande vid länsstyrelsen i Kalmar län och vid länsstyrelsen i Hallands län. Syftet är att det genom närheten till det för räddningstjänsten ansvariga ledningsorganet skall vara möjligt att snabbt ge en tillförlitlig
information om det aktuella läget och om de åtgärder som befolkningen behöver vidta. Genom att möjligheterna till sändning är förberedda kommer informationsverksamheten sannolikt igång på ett tidigare stadium än om utrymmen och ledningar först måste ställas i ordning. Den utveckling av samarbetet som följer med att lokalerna är förberedda och används vid övningar leder sannolikt till att rundradions personal får en ökad förståelse för de villkor som gäller för länsstyrelsens arbete inom räddningstjänsten.
Kommittén menar att förberedda resurser för rundradiosändningar är en viktig del av planeringen för räddningstjänstens arbete vid olyckor som kräver mycket stora insatser. Enligt kommitténs mening behöver särskilda studiolokaler med fasta sändningsplatser för rundradion emellertid inte ställas i ordning hos andra räddningsorgan än de fyra länsstyrelserna som är ansvariga för räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Däremot måste det finnas telefonförbindelser som alltid är tillgängliga inom ledningscentralerna för lokalradions arbete. Ett ökat samarbete på det personella planet är som har framhållits också grundläggande för hur etermedia skall utnyttjas när allmänheten behöver varnas eller underrättas. Planeringen av räddningstjänsten på regional och lokal nivå — det gäller både statlig och kommunal räddningstjänst — skall visa hur lokalradions personal kan medverka genom att vägleda räddningsledningen i frågor om informa- tionen till allmänheten.
Kommittén föreslår att räddningstjänstverket får i uppdrag att mer i detalj överväga behovet av särskilda riktlinjer för lokalradions verksamhet i anslutning till räddningstjänstens ledningscentraler och att lägga fram förslag till eventuella åtgärder. Övervägandena förutsätter ett samråd mellan räddningstjänstverket, Sveriges Radio, länsstyrelser, andra statliga myndig- heter ansvariga för räddningsinsatser, kommuner och SOS Alarmering AB. Ett utökat samarbete på regional och lokal nivå bör framför allt ske genom att en företrädare för lokalradion i en räddningstjänstsituation knyts till räddningstjänstens ledningsgrupp för att ge råd vid planeringen och genomförandet av informationen till allmänheten.
Kommittén vill slutligen i det här sammanhanget understryka att all information till allmänheten från räddningsorganen måste utformas så att den inte i onödan skrämmer och skapar oro. Informationen skall ersätta rykten och andra överdrivna eller osanna besked och vidare skapa respekt för räddningstjänstens arbete. Detta kan underlätta vid många insatser när det fordras förstärkningar med resurser från olika håll. Även strävandena att få människor att handla rationellt underlättas av att informationen är allsidig och korrekt. Riktlinjerna för den informationsberedskap som organiseras för krig och krigsfara kan vägleda räddningsorgan och övriga berörda vid utformningen av informationsverksamheten. Dessa frågor har behandlats av informationsberedskapsutredningen i promemorian (Ds Fö 1983z6) Infor- mationsberedskap. En av länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) utarbetad plan för länsstyrelsernas informationsberedskap och en handled- ning för det praktiska informationsarbetet på regional nivå i samband med omfattande utflöden av olja eller kemikalier till sjöss ger vägledning om de åtgärder som fordras inom detta område.
gi. få? iii
' &#'I'N'fu n'
11 Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten
11.1. Polisen
11.1.1. Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen
Polisens medverkan är viktig för räddningstjänstens insatser. Vid den kartläggning av erfarenheter från den kommunala räddningstjänstens verksamhet som kommittén har genomfört — resultaten redovisades i principbetänkandet — konstaterar visserligen företrädare för räddningstjän- sten i en del kommuner utanför polisdistriktens centralorter att det ibland dröjer innan polisen anländer till en olycksplats. Det är ofta också svårt för polisen att delta med en tillräckligt omfattande personal i större övningar. Samarbetet mellan polisen och den kommunala räddningstjänsten fungerar emellertid i stort sett mycket bra, ansåg samtliga tillfrågade företrädare för den kommunala räddningstjänsten. Samma bedömning har senare redovi- sats för kommittén av företrädare för de organ som svarar för olika former av statlig räddningstjänst.
För varje distrikt har upprättats planer för polisens medverkan i räddningstjänsten, bl a i form av åtgärdskalendrar. Inom samtliga polisdist- rikt finns dessutom utrustning som polisen kan använda vid räddningsinsat- ser. I många situationer har sjöpolisverksamheten och polisens helikopter- grupper goda resurser som är till nytta i räddningsarbetet. Utformningen av polisens sjö- och flygorganisation och omfattningen av insatserna under år 1982 har redovisats i avsnitt 4.2.
11.1.2. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Kommittén konstaterar att polisen enligt sina egna och andra organs bedömningar löser sina uppgifter i den kommunala och statliga räddnings- tjänsten på ett effektivt sätt. Räddningsarbetet har samma karaktär som en stor del av den övriga polisiära verksamheten. Organisationen är genom sin höga beredskap väl förberedd för räddningsuppgifterna. De personella och materiella resurserna är i stor utsträckning rörliga. Det går alltid vid särskilt stora behov av polispersonal att förstärka fältorganisationen med polismän från andra distrikt. Befälet har i allmänhet goda erfarenheter av att leda operativa insatser.
Emellertid försvåras samarbetet mellan polisen och räddningsorganen ibland av att dessa i sina radiokommunikationssystem använder skilda
frekvensområden. Direkta kontakter mellan polisens och räddningstjänstens fasta eller rörliga enheter fordrar särskild radioutrustning eller samman- koppling via larmcentralerna i länen. Genom kommitténs arbete hari övrigt ingenting av betydelse framkommit som talar för att polisen skulle ha svårt att samarbeta med räddningsorganen. Kommittén vill understryka att polispersonalen så långt möjligt måste ges tillfälle att delta i de övningar som räddningstjänsten genomför. Polisens medverkan i utbildning och övningar har ett värde inte bara för den egna personalen utan också för andra organs deltagande. Framför allt för att övningarna skall bli så realistiska som möjligt är det angeläget att alla samverkande organ medverkar med resurser i rimlig utsträckning.
Kommittén instämmer i uppfattningen att sjöpolisverksamheten och helikoptergrupperna gör god nytta vid räddningsinsatser. Samma sak gäller vid sjuktransporter. Kommittén vill framhålla att planeringen av sjöpolis- verksamhetens och helikoptergruppernas löpande polisiära arbete måste vara så flexibel att resurserna kan brukas i räddningstjänsten på ett smidigt sätt utan att räddningsinsatserna blir fördröjda. Kommittén har tidigare i rapporten Sjuktransporter med helikopter betonat att polisens helikoptrar måste kunna användas för sjuktransporter i betydligt större utsträckning än hittills.
11.2. Civilförsvaret
11.2.1. Civilförsvarets medverkan i räddningstjänsten
Kommitténs kartläggning av den kommunala räddningstjänstens sätt att fungera visar att kommunerna anser det viktigt att räddningstjänsten i ökad utsträckning kan få använda civilförsvarets materiel. Enligt kommitténs undersökning av förhållandena år 1980 lånade totalt 195 kommuner någon form av s k akutmateriel. Utrustningen förvarades i kommunernas egna förråd, som regel vid brandstationerna. Utlåningen varierade i innehåll och omfattning mellan de olika länen. Längst i samarbete mellan civilförsvaret och den kommunala räddningstjänsten hade Jönköpings, Gotlands, Hal- lands och Västernorrlands län kommit. Länsstyrelserna i dessa län hade enligt kommitténs undersökning låtit samtliga kommuner förfoga över statlig civilförsvarsmateriel i egna förråd. Till detta kommer flera län där högst några få kommuner saknade "egen” civilförsvarsmateriel, nämligen Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.
I Stockholms, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län var det vid tidpunkten för kommitténs undersökning fler kommuner som inte lånade någon akutmateriel än kommuner som hade sådan utrustning. Hälften av totalt 82 kommuner i hela landet som inte disponerade egen civilförsvarsut- rustning fanns i dessa fyra län. Andra län med förhållandevis många kommuner utan akutmateriel i egna förråd var Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs, Värmlands och Norrbottens län.
Samarbetet med civilförsvaret innebar vidare att totalt 127 av de då 279 kommunerna hade egen nyckel till närmaste civilförsvarsförråd för att
omgående kunna hämta s k förstärkningsmateriel. Utöver detta hade något mer än 20 % av kommunerna tillgång till förråd genom annan kommun. Länsstyrelserna i Kristianstads, Gotlands, Örebro, Södermanlands och Östergötlands län hade gett alla eller nästan alla kommunerna direkt tillgång till civilförsvarsförråden. I Uppsala och Jämtlands län hade tvärtom ingen av kommunerna denna möjlighet. Förhållandevis få kommuner med tillgång till förråden förekom vidare i Stockholms, Skaraborgs och Västerbottens län. Framför allt de till folkmängden små kommunerna i landet hade inte någon akutmateriel eller saknade egen nyckel till civilförsvarsförråd.
11.2.2. Remissinstansernas synpunkter
Remissinstanserna instämmer i allmänhet i kommitténs bedömning i principbetänkandet att den kommunala räddningstjänsten i ökad utsträck- ning bör få utnyttja civilförsvarets resurser. Enligt de flesta kommunerna som har yttrat sig skulle ett sådant ökat utnyttjande innebära en standard- höjning inom den kommunala räddningstjänsten. Flera av kommunerna som har yttrat sig anser att förberedelser bör ske så att det även finns en personell beredskap för insatser vid mycket omfattande olyckor. Till dessa hör Göteborgs och Simrishamns kommuner som menar att vapenfria tj änsteplik- tiga (vtp) i organisationen skulle kunna utgöra en förstärkning av de egna personella resurserna. Svenska kommunförbundet framhåller att integre- ringen av civilförsvar och räddningstjänst kommer att göra det lättare för kommunerna att utnyttja civilförsvarets resurser i fredsräddningstjänsten.
Även de länsstyrelser som har yttrat sig över principbetänkandet ställer sig bakom en ökad användning av civilförsvarets resurser för räddningstjänsten i fred. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att materielen bör bli mer lättillgänglig och att den således skall kunna omsättas snabbare än som hittills har skett. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör vissa civilförsvarsenheter kunna ha brandstation som inställelseplats i krig, vilket innebär att materielen kan placeras där. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att insatser i räddningstjänsten kan vara en bra övning för personalen och på det sättet en stimulerande uppgift. Vapenfria tjänstepliktiga skulle kunna ingåi organisationen för att förstärka räddningstjänstens egna resurser.
Enligt ci vilförsvarsstyrelsen är delar av civilförsvarets utrustning värdefulla tillgångar för kommunerna. Detta beror i stor utsträckning på att samma krav har legat till grund för anskaffningarna både till den kommunala räddningstjänsten och till civilförsvaret. En mer fullständig samordning genom standardisering av materielen, central anskaffning och upphandling och regelbundet utnyttjande av materielen i fredstid skulle kunna leda till rationaliseringsvinster och praktiska fördelar, anser civilförsvarsstyrelsen.
Statens brandnämnd instämmer i kravet på ökad samordning men ifrågasätter om vinsterna blir så stora som räddningstjänstkommittén förväntar sig. Brandnämnden framhåller att en personell förstärkning är möjlig om brandförsvaret i kommunerna får möjligheter att i begränsad utsträckning använda vapenfria tjänstepliktiga. Genom en sådan utökning skulle skärgårdskommunerna kunna förstärkas under sommarsäsongen och fjällkommunerna vintertid, anser brandnämnden.
11.2.3. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Ojämnheterna i länsstyrelsernas tillämpning av bestämmelserna för använd- ning av civilförsvarets materiel i fredsräddningstjänsten uppmärksammades av 1978 års försvarskommitté som i sitt slutbetänkande föreslog att civilförsvarsstyrelsen skulle se över de gällande reglerna. Enligt räddnings- tjänstkommitténs uppfattning kommer bristerna i allmänhet att minska i den beslutade nya organisationen med en kommunanknuten civilförvarsverk- samhet. En integrering av räddningstjänsten i fred med räddningstjänsten i krig kommer att göra det betydligt lättare för räddningsorganen att även i fredstid använda civilförsvarets resurser. En samordning kan ske också genom en gemensam anskaffning av materiel för freds- och krigsräddnings- tjänsten. Ett av huvudsyftena med kommunanknytningen är att få med civilförsvaret i vardagsarbetet i den kommunala verksamheten, inte minst i räddningstjänsten. Användningen i fredstid av civilförsvarets resurser blir på det sättet lika enkel som utnyttjandet av fredsräddningstjänstens egna resurser.
Genom att integrera civilförsvarets materiel med fredsorganisationens utrustning kommer kommunerna att utan onödiga kostnader kunna organi- sera den överberedskap när det gäller materielen som fordras för mycket omfattande räddningsinsatser i samband med stora olyckor. Även statliga organ med räddningstjänstansvar bör kunna disponera civilförsvarsmateriel i den utsträckning som behövs för att de vid speciellt omfattande behov skall kunna fullgöra sina räddningsuppgifter. Samutnyttjandet kommer inte att leda till att civilförsvarsberedskapen blir eftersatt. Meranvändningen ökar omsättningen av materielen, vilket är en fördel också från totalförsvarets synpunkt. De remissinstanser som i sina yttranden över principbetänkandet har behandlat dessa frågor stöder kommitténs uppfattning.
Som kommittén tidigare har framhållit avser strävandena att åstadkomma en gemensam användning av resurser inte bara de materiella resurser som redan nu ligger i civilförsvarsförråden och inom brandstationerna. Kommit- tén föreslår att framför allt de fortsatta investeringarna i materiel och sambandscentraler för civilförsvaret skall planeras så att utrustningen i mycket stor utsträckning kan användas även i fred. Enligt kommitténs uppfattning bör planeringen för anskaffning och förrådshållning av utrust— ningen ta sikte på att visa dels vilka resurser som kan användas av både freds- och krigsräddningstjänsten, dels vilka kompletteringar som fordras för ett beredskaps- eller krigsläge. De för fredsräddningstjänsten och civilförsvaret gemensamt planerade resurserna bör ingå i den samlade organisationen och kunna användas utan begränsningar redan i fredsläget. Den materiel som är avsedd att komplettera vid beredskap eller krig placeras som regel i civilförsvarsförråd men skall vid speciella behov kunna utnyttjas även i fredstid. Redan i avvaktan på de organisatoriska förändringar i förrådshåll- ningen som nu förbereds bör räddningstjänsten få ökade möjligheter att använda civilförsvarets utrustning.
Kommittén räknar med att de ansvariga statliga och kommunala organen genom ett system för anskaffning och användning av gemensam räddnings- utrustning skall kunna sänka kostnaderna för materielverksamheten. De statliga civilförsvarsorganen bör på det sättet få möjligheter att inom
nuvarande ekonomiska ramar ställa både akut- och förstärkningsmateriel till kommunernas förfogande. Kommittén anser att materielen skall kunna disponeras av kommunerna utan de krav på ekonomisk ersättning som för närvarande gäller. Den ersättning som enligt nuvarande regler skall erläggas för utrustning som skadas eller som används enbart vid övningar eller demonstrationer bör räknas av mot kommunernas vederlag för deras medverkan i den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten. CESAM- kommittén har till uppdrag att närmare utreda frågor om organisationen för materielanskaffning och förrådshållning.
Kommittén anser vidare att civilförsvaret skall finna former för utbildning av civilförsvarspersonal som vid särskilda behov skall kunna medverka även i fredsräddningstjänsten. Frågan aktualiserades senast i samband med Tuve- skredet. Civilförsvarets personal — enligt nuvarande regler och organisation gäller det enbart civilförsvarets anställda personal — kommer att kunna göra stor nytta vid olyckor när många skadade behöver tas om hand eller vid omfattande röjningsarbeten. Om avstånden till olycksplatserna är stora bör försvarets Herkules-flygplan och en del av de tunga helikoptrama kunna användas för transporter av denna personal. Den gemensamma utbildning av personal för räddningstjänsten och civilförsvaret som bör bli följden av att civilförsvarsverksamheten på lokal nivå knyts till kommunerna skapar förutsättningar även för denna typ av samordning. Kommittén föreslår en bestämmelse i den nya lagen om samhällets räddningstjänst som skall göra det möjligt att förordna om civilförsvarsplikt och på det sättet ta i anspråk civilförsvarets personal vid olyckor i fred som kräver mycket omfattande
räddningsinsatser. Som har framgått av redogörelsen i kapitel 2 har ett betydande antal
vapenfria tjänstepliktiga utbildats för uppgifter inom sjöräddningstjänsten, i luftfartsverkets brand- och räddningstjänst och inom räddningstjänsten vid de större kommunala flygplatserna. Erfarenheterna av dessa vapenfria tjänstepliktigas medverkan i räddningstjänsten är mycket goda. Möjlighe- terna för ett ökat antal vapenfria tjänstepliktiga att svara för räddningsupp- gifter i krig och fred övervägs för närvarande inom civilförsvarsstyrelsen. Regeringen har i anvisningar för den första fasen av perspektivplaneringen av det civila totalförsvaret för perioden efter budgetåret 1986/87 gett verket i uppdrag att studera möjligheten att i större utsträckning än hittills använda vapenfria tjänstepliktiga inom civilförsvaret och räddningstjänsten.
Som statens brandnämnd framhåller i sitt yttrande över principbetänkan- det kan det efter en tids grundutbildning vara lämpligt att placera vapenfria tjänstepliktiga på orter där det säsongvis eller i annan form fordras en tillfällig förstärkning av den kommunala räddningstjänstens beredskap. Det kan gälla områden där befolkningen ökar drastiskt under sommaren, t. ex. ost- och västkustens skärgårdsområden eller Öland och Gotland. Under vintern och våren bör den kommunala räddningstjänsten i fjällområdena kunna få liknande förstärkningar.
Verkskyddens roll i fredsräddningstjänsten behandlas i avsnitt 11.6.
11.3. Det militära försvaret
11.3.1. Synpunkter på militära förbands medverkan i civil räddningstjänst
Militära organs synpunkter
Överbefälhavaren begärde i april 1979 att försvarsgrenscheferna och militärbefälhavarna skulle redovisa sina synpunkter på militära organs medverkan i civil räddningstjänst. Överbefälhavarens begäran föranleddes av att omfattande militära resurser nyligen hade tagits i anspråk i samband med snöovädren i södra Sverige och vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård. Tidigare hade militära förband deltagit i räddningsarbetet i samband med Tuve-katastrofen. Betydande insatser hade också gjorts vid skogsbrandsläckning, framgick det av överbefälhavarens skrivelse. Överbe- fälhavaren önskade framför allt att få del av erfarenheter i fråga om insatsernas storlek, ansvarsfrågorna och konsekvenserna för beredskap och utbildning.
Enligt försvarsgrenschefernas svar till överbefälhavaren är effekterna av de militära förbandens medverkan i civil räddningstjänst nästan överlag positiva. Under förutsättning att tiden för en insats inte blir alltför lång har räddningsåtgärderna i regel en god inverkan på den militära beredskapen. Militär medverkan i räddningstjänsten kan få ett inte obetydligt övningsut- byte genom realismen i verksamheten, framhåller chefen för marinen. Realismen bidrar till att öka personalens intresse för utbildningen. Även chefen för flygvapnet, som främst redogör för erfarenheterna av de tunga helikoptrarnas insatser, uttalar sig positivt om effekterna av de militära räddningstjänstinsatserna. Arbetet ger besättningarna en god träning. Personalen ställs ofta inför mycket svåra bedömningar när det gäller flygsäkerheten, uppger chefen för flygvapnet.
Militärbefälhavarna i östra och västra militärområdena och i nedre Norrlands militärområde anser inte att räddningsinsatserna har varit något hinder för beredskap eller utbildning. Från nedre Norrlands militärområde framhålls att verksamheten har haft positiva effekter på utbildningen. Både fast anställda och värnpliktiga har varit motiverade för räddningsuppgifter- na. Personalen har bedömt insatserna som meningsfulla och viktiga, fortsätter militärbefälhavaren i nedre Norrlands militärområde.
Enligt militärbefälhavaren i södra militärområdet var det i de uppkomna situationerna efter insatserna i samband med snöovädren vintern 1978/79 nödvändigt att eftersätta kraven på militär beredskap. Ändå gjordes mycket för att det skulle bli möjligt att med nya enheter ersätta de beredskapsstyrkor som deltog i räddningstjänsten. Lokalradion användes för att återkalla permitterade värnpliktiga. Inom södra militärområdet är erfarenheten emellertid att de civila räddningsorganen ofta har alltför liten förståelse för de militära beredskapskraven. Som exempel pekar militärbefälhavaren på att beredskapen vid vissa militära förband höjdes under februari-ovädret till följd av Kina-Vietnam-konflikten. Vid den tidpunkten utförde flygvapnets stora snöslungor civila insatser. Flygbaserna var således inte snöröjda. När snöslungorna beordrades tillbaka med anledning av den skärpta beredska-
pen uppstod irritation hos de civila organen, framhåller militärbefälhavaren i södra militärområdet.
De i avsnittet redovisade positiva effekterna av militär medverkan i civil räddningstjänst gäller endast relativt kortvariga insatser. Åtgärder som drar ut på tiden kan orsaka förseningari utbildning och förbandsproduktion som det är svårt att ta igen , uttalar chefen för marinen. Om övertidsuttaget blir för stort kan omfattande insatser under lång tid framåt återverka på den planlagda verksamheten. Det senare gäller särskilt helikopterförbanden. Utbildningen och i vissa fall också beredskapen drabbas ibland av den övertidstjänstgöring som har skett under en tidigare period, uppger chefen för marinen.
Synpunkter har vidare lämnats på frågan om formerna för begäran av militära insatser. I situationer när människor är i uppenbar fara eller när stora värden hotar att omedelbart förstöras genom t ex brand eller naturkatastrof tvekar ingen om när och hur militär hjälp skall begäras. I ett läge som vid oljepåslagct i Stockholms skärgård våren 1979 kan det emellertid vara oklart om vad som bör ske, framhåller chefen för marinen. Efter hand som behovet av oljebekämpning ökade blev fler och fler civila myndigheter med begränsade ansvarsområden berörda. Det kom att gälla kustbevakningen, ett antal kommuner och två länsstyrelser. Kravet på en gemensam bedömning av läget var påtaglig, fortsätter chefen för marinen. Framställ- ningar om militär medverkan från olika civila myndigheter gjordes vid skilda tidpunkter och till olika militära organ. I inledningen av skadebekämpningen . tvingades de militära organen att samverka med flera civila myndigheter. De militära organen fick i det sammanhanget själva prioritera sina insatser. Sådana förhållanden kan försvåra och försena de militära förbandens medverkan i räddningstjänsten, anser chefen för marinen.
Även militärbefälhavaren i södra militärområdet behandlar i sin skrivelse lednings- och ansvarsförhållandena. Den civila myndigheten bedömer om den militära insatsen är nödvändig. Det militära organet har ingen befogenhet att ifrågasätta denna bedömning. Däremot kan det vara en gemensam angelägenhet för militära och civila organ, framhåller militärbe- fälhavaren, att ta ställning till vilka insatser som fordras, under vilken tid de militära organen skall medverka och i vilken omfattning. Efter enstaka begränsade olyckshändelser kan detta möjligen ske. Vid så omfattande och svåröverskådliga situationer som de stora snöovädren har varken militärbe- fälhavaren eller försvarsområdeschefen särskilt stora möjligheter att biträda med bedömningar av biståndets totala omfattning.
Erfarenheten från snöovädren visar emellertid att det är viktigt för militära organ att kunna påverka de militära insatsernas storlek, uppger militärbe- fälhavaren i södra militärområdet. Det var vid några tillfällen svårt att dra tillbaka insatta militära enheter, trots att den akuta nödsituationen enligt det militära organets mening hade aWärjts och civila enheter kunde överta de militära organens arbetsuppgifter. Militärbefälhavaren bedömer att civila organ av ekonomiska skäl gärna begär militär medverkan också när civila resurser finns tillgängliga inom länet eller i angränsande län. En anledning är enligt militärbefälhavaren att de militära organens bistånd med nuvarande ersättningsregler är en förhållandevis billig resurs för den civila räddnings- tjänsten.
En annan fråga som aktualiseras i skrivelsen från södra militärområdet är om de militära förbanden också skall kunna beordras att hålla beredskap för civil räddningstjänst med hänsyn till tex väntade försämringar i vädret. Enligt bestämmelserna skall militära resurser delta om detta är nödvändigt — bl a för att överhängande fara för människoliv skall kunna avvärjas. En akut nödsituation föreligger knappast om en civil myndighet begär att resurser skall stå i beredskap. En avvägning måste här ske mellan de civila och militära krav som skall tillgodoses, framhåller militärbefälhavaren i södra militärområdet.
De militära organen överblickar inte de totala resurserna för räddnings- insatser och vet inte vilka behoven är, uppger militärbefälhavaren i södra militärområdet i avsnittet om ledning av militära insatser. Problem kan uppstå i situationer som vid snöovädren när flera län berörs samtidigt och det följaktligen blir nödvändigt att prioritera mellan länen. Det finns inget organ som naturligt kan göra avvägningar mellan behoven i olika län. Civilbefäl- havaren har inte de befogenheter som fordras för insatser under fredstid. Att regeringen skulle göra sådana prioriteringar förefaller orimligt, menar militärbefälhavaren i södra militärområdet. Även chefen för flygvapnet bedömer det som en brist att det saknas ett jourorgan för planering av omfattande räddningsinsatser med resurser från flera försvarsgrenar och flera militärområden samtidigt.
Bestämmelserna som reglerar militära organs medverkan i civil räddnings- tjänst är enligt samtliga redovisade svar ändamålsenliga men oöverskådliga och svårtillgängliga. Chefen för armén konstaterar att vissa tveksamheter har funnits vid tolkningen. Chefen för flygvapnet framhåller att en översyn av gällande bestämmelser för räddningstjänst är nödvändig. De nuvarande bestämmelserna och tillämpningsföreskrifterna har inte i första hand utarbetats med tanke på katastrofsituationer av typ snöoväder, uttalar militärbefälhavaren i södra militärområdet. Däremot svarar de mot den militära medverkan som fordras vid t ex sjöräddning, mindre skogsbränder och eftersökning av försvunna personer. Militärbefälhavaren i östra militär- området anser att gällande bestämmelser i allt väsentligt är tillfredsställande. Mot bakgrund av erfarenheterna efter oljebekämpningen vid ost- och västkusten och undsättningsåtgärderna i samband med snöovädren bör de emellertid ses över.
Försvarsgrenscheferna och militärbefälhavarna har i sina svar till överbe- fälhavaren föreslagit mer detaljerade åtgärder i syfte att förbättra formerna för de militära förbandens medverkan i civil räddningstjänst. Enligt förslagen som här redovisas i sammanfattning, är det lämpligt att B Kompletterande anvisningar övervägs om samordnad ledning, samverkan av informationstjänst, kostnadsreglering och katastrofberedskap; Överbefälhavarens anvisningar till 9 & arbetstidslagen (19821673) ses över; El Kompletterande bestämmelser utfärdas för reglering av ersättningar till militära organ; B En sammanställning över aktuella tillämpningsföreskrifter för räddnings- tjänsten ges ut årligen; B En särskild fast kostnadsbärare inrättas för redovisning av medverkan i civil räddningstjänst;
EI Militära chefer får ett ökat ansvar för planering av insatser i civil räddningstjänst och för beredskap som kan fordras i vissa situationer; Materiel för oljebekämpning anskaffas; El Ett samordnande stabsorgan med representanter för deltagande civila och militära myndigheter inrättas vid olyckor som fordrar insatser från flera håll samtidigt; D Ett för myndigheterna gemensamt pressorgan skapas också i denna situation; El En ”kommandocentral” inrättas inom försvarsstaben med möjligheter att vid behov samordna användningen av militära resurser inom större områden (den uppgiften ligger för närvarande delvis på RCC/Cefyl); El Lednings- och ansvarsförhållandena på militär sida renodlas: —Militärbefälhavaren bör fördela resurser i stort till försvarsområdes- cheferna och pröva om övriga beredskapskrav kan åsidosättas; — Försvarsområdeschefen föreslås leda och samordna insatserna in- om försvarsområdet (samverkar med länsstyrelsen); — Övriga förbandschefer bör medverka i räddningstjänsten enligt för- svarsområdeschefens order (den senare delegerar beslutanderätt till för- bandschef, som samverkar direkt med kommunal myndighet); — Militära resurser från förband utanför det egna militärområdet under- ställs militärbefälhavaren. D
Civila organs synpunkter
Företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län har i överläggningar med kommittén om sina erfarenheter av räddningstjänsten framhållit att militära förband vid en del insatser gör mycket god nytta. Problem kan emellertid förekomma i samarbetet med regionala militära organ. Länsstyrelsens företrädare upplever att prövningen av framställningar om militärt bistånd hos dessa organ ibland är alltför formaliserad och omständlig. Erfarenheten visar att samarbetet skulle kunna gå smidigare. Handläggningen kompliceras framför allt av att regionala militära myndigheter ibland inte godtar länsstyrelsens bedömning att den begärda militära resursen behövs utan själv också skall pröva om det verkligen föreligger ett behov. Den handläggningen riskerar att i vissa lägen fördröja räddningsarbetet, anser länsstyrelsens företrädare.
Efter sin utvärdering av erfarenheterna efter jordskredet i Tuve år 1978 uttalade Göteborgs brandförsvar att militär personal bör handledas i sitt räddningstjänstarbete av personal från den kommunala räddningstjänsten. Om detta inte är praktiskt möjligt, bör militära grupper arbeta i räddnings- tjänsten under ledning av eget gruppbefäl. Polismästaren i Göteborg framhöll i sin redovisning av erfarenheter efter skredet att det är värdefullt att kunna anlita militär personal vid en händelse som den i Tuve. Den personal som ställdes till förfogande utförde ett mycket förtjänstfullt arbete. Polisen begärde emellertid och fick ett så stort tillskott av militär personal att det tidvis under de drygt fyra dygnens bevakningstjänst uppstod vissa sysselsättnings- och informationsproblem. Polisen uppger att den vid sin framställning om militär personal inte räknade med att personalens insatser skulle ha en så god effekt som blev fallet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterade att militär personal från flera förband snabbt kom till olycksplatsen i Tuve. Denna personal gjorde värdefulla insatser i räddningsarbetet. En erfarenhet är emellertid att de deltagande militära styrkorna bör ha ett eget ledningsorgan som organiserar deras insatser. Enligt länsstyrelsens plan för räddningsingripan- den av den omfattning som förekom i samband med Tuve-skredet ingick ett militärt befäl i räddningsledningen med uppgift att svara för sambandet mellan ledningen och den militära personalen.
Vid bekämpningen efter det stora oljepåslaget i Stockholms skärgård våren 1979 hade både civila och militära organ allmänt sett goda erfarenheter av de militära förbandens insatser. I den sammanställning av fakta och bedöm- ningar som länsstyrelsen utarbetade efter bekämpnings- och saneringsarbe- tet uttalade Värmdö kommun att de militära helikoptrama var en bra resurs för transporter till utskärgården. Enligt kommunen hade oljebekämpnings- organen också stor nytta av den hamnpontonbrygga som ingen jörstrupperna byggde i Stavsnäs. Norrtälje kommun pekade särskilt på nyttan av att de militära förbanden ställde förläggningsbyggnader i skärgården till kom— munens förfogande. Flera kommuner betonade värdet av att hemvärnet kunde medverka — det skedde bl a i sambandstjänsten och vid trafikdirige- ringen. Utan att gå in på detaljer uttalade sig även kustbevakningen positivt om de militära insatserna i oljebekämpningen.
En del kritiska synpunkter mot de militära insatserna i samband med oljebekämpningen i Stockholms skärgård framfördes emellertid också. Haninge kommun ansåg att de militära förbanden brast i rapporteringen till brandförsvaret. Värmdö kommun tyckte att de militära insatserna drogs tillbaka för tidigt. Från Nynäshamns kommun uttalades att militär personal bör användas endast för transporter och service åt saneringspersonal, inte för spaning eller sanering. '
Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att de transportresurser som de militära förbanden ställde till förfogande hade en avgörande betydelse för aft oljebekämpningen över huvud taget skulle kunna genomföras. Organisatio- nen för de militära insatserna växte fram genom upprepade överläggningar mellan länsstyrelsen och militärbefälhavaren. Företrädare för Stockholms kustartilleriförsvar deltog i dessa överläggningar. Sambandsfrågorna vai emellertid ett problem beroende på den heterogena radio- och telefonut- rustningen. För effektivitetens skull är det viktigt att sambandet mellan de deltagande organen fungerar väl, framhöll länsstyrelsen.
Enligt länsstyrelsens samlade bedömning har militära förstärkningsresur- ser stora fördelar framför andra resurser. Militära förband deltar alltid med färdiga arbetslag och med vana arbetsledare. Förbanden har sin egen organisation för logi och förplägnad. Insatserna kan i allmänhet ske med kort varsel. En nackdel med de militära förbandens samverkan är emellertid att personalen inte har någon utbildning i räddningsarbete. Effektiviteten beror på när under utbildningstiden som medverkan begärs, uppgav länsstyrelsen i sin utvärdering.
11.3.2. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Militär medverkan i civil räddningstjänst — inte minst gäller det hemvärnet — kan vara av stor betydelse för räddningsinsatserna och det är angeläget att
den kan vidareutvecklas. Militära räddningsinsatser ger i många fall också ett mycket bra övningsutbyte. Samtidigt illustrerar de i föregående avsnitt redovisade synpunkterna att det system som skall möjliggöra ett samarbete mellan militära och civila organ vid räddningsinsatserna har flera brister. En av orsakerna till detta kan vara att militär medverkan av åtminstone landbaserade militära förband förekommer förhållandevis sällan. Till bilden hör att det hittills framför allt har varit de stora olyckorna som har ansetts fordra förstärkningar med militär personal och materiel. Dessa olyckor har under de år som den i avsnitt 4.4 redovisade statistiken avser varit relativt få.
Kommittén anser att militära resurser bör användas för att förstärka den civila räddningstjänsten inte bara vid mycket stora olyckor utan också vid olyckor med mindre omfattande verkningar. Det senare skall enligt kommitténs mening kunna ske inte bara när det är fråga om att rädda människoliv utan också för att begränsa skador på egendom eller i miljön. Särskilt inför militär medverkan i räddningsinsatser vid olyckor med mindre omfattande verkningar är det rimligt att det i de enskilda fallen sker en noggrann avvägning mellan fördelarna från civil synpunkt med en militär insats och de eventuella nackdelarna från militär synpunkt med sådana åtgärder.
I de följande avsnitten diskuterar kommittén ett antal åtgärder som skulle kunna genomföras i syfte att underlätta militär medverkan i civil räddnings— tjänst. Kommittén vill framhålla att slutsatser och förslag avser militär medverkan i civil räddningstjänst i fredstid. De åtgärder som fordras vid beredskaps- eller krigstillstånd är det närmast en uppgift för överbefälhava- ren och civilförsvarsstyrelsen att överväga.
Bestämmelser
Kommittén behandlar först frågan om de bestämmelser som skall reglera användningen av försvarsmaktens resurser. Försvarsgrenschefernas och militärbefälhavarnas tidigare redovisade synpunkter tyder på att de nu gällande författningarna om militär medverkan i civil räddningstjänst är svåröverskådliga och i vissa fall svårtolkade. Som har framgått av redogö- relsen i avsnitt 4.4 förekommer det många olika typer av bestämmelser. Några gäller alla former av räddningstjänst och samtliga försvarsgrenar. Andra bestämmelser avser särskilda områden inom räddningstjänsten eller också gäller de bara regionalt, tex inom ett militär- eller försvarsområde.
Kommittén anser att enkla, enhetliga och överskådliga bestämmelser i många fall är en förutsättning för att den verksamhet som regleras skall kunna bedrivas på ett effektivt och rationellt sätt. Sådana bestämmelser gör det lättare att effektivt planlägga och genomföra åtgärderna. Enkla och överskådliga bestämmelser som reglerar militär medverkan i räddningstjän- sten har betydelse också för samarbetet, eftersom personalen även inom de civila organen behöver känna till de regler som gäller för de militära förbandens medverkan.
Det relativt stora antalet bestämmelser som militära myndigheter själva har utfärdat för militär medverkan i civil räddningstjänst — föreskrifter, tjänstemeddelanden, anvisningar och liknande — har tillkommit efter hand som behovet av utökade tillämpningsbestämmelser har aktualiserats. De
militära myndigheterna har successivt byggt på systemet. Nya bestämmelser har som regel tillkommit genom en vidareutveckling av tidigare gällande regler. Resultatet har blivit ett komplex av bestämmelser med skilda syften och av olika karaktär. Det är inte räddningstjänstkommitténs uppgift att granska hela detta regelsystem. Kommittén föreslår att regeringen uppdrar åt överbefälhavaren att se över de tillämpningsföreskrifter som reglerar militära organs medverkan i räddningstjänsten så att bestämmelserna blir enkla och överskådliga. Arbetet bör ske i samråd med det nya statliga räddningstjänstverket, övriga berörda statliga myndigheter och företrädare för kommunerna.
Kommitténs översyn av författningar som gäller räddningstjänsten omfat- tar däremot den av regeringen utfärdade kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m. En bestämmelse i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst om att statliga och kommunala myndigheter skall medverka med sina resurser om inte förhållandena oundgängligen hindrar det gäller inte minst försvaret. Kommittén redovisar i övrigt ett förslag till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst och annan liknande verksamhet. Kommittén föreslår att kungörelsen om militär räddningstjänst och föreskrifterna om räddningstjänst i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet upphävs.
Enligt kommitténs mening är det särskilt angeläget att besluten om militär medverkan kan fattas i enkla och okomplicerade former. Avgörandena om en sådan medverkan måste kunna ske på en lämplig nivå med hänsyn till kravet på snabbhet i insatserna och omfattningen av den militära medverkan som begärs. I praktiken förefaller detta redan ha skett på många håll. Den flexibilitet som fordras i fråga om besluten om medverkan bör kunna åstadkommas genom förändringar både i de grundläggande författningarna och i de militära myndigheternas tillämpningsbestämmelser.
Det är vidare angeläget med en precisering av de allmänna förutsättningar som skall vara uppfyllda för att militär medverkan skall få lämnas. Enligt kommitténs mening bör ett civilt organ kunna begära att ett militärt förband beslutar om höjd beredskap inför en situation som längre fram kan utvecklas till en svårbemästrad olyckshändelse. En sådan beredskap kan sägas svara mot den skyldighet för den kommunala och statliga räddningstjänsten att ingripa redan i en hotsituation som kommittén har föreslagit i kapitel 6. Skyldigheten att vid behov höja beredskapen undanröjer den tveksamhet som enligt de tidigare redovisade synpunkterna kan förekomma. Möjlighe- ten till en höjd beredskap hos militära förband finns för övrigt redan i fjällräddningstjänsten.
Den nu grundläggande förutsättningen för militär medverkan, att den inte får hindras av särskilda militära förhållanden, uppges inte hittills ha försvårat eller omintetgjort militära insatser som har varit nödvändiga. Den kritik som har framförts kommer från militära organ. Enligt militärbefälhavaren i södra militärområdet visade civila organ inte tillräcklig hänsyn till militära krav när de i samband med snöovädren 1978/79 begärde insatser av militära förband.
Konkreta exempel på situationer när militär medverkan ofta inte är möjlig kan ge både militära myndigheter och civila räddningsorgan vägledning för avgöranden i räddningsarbetet. Enligt kommitténs mening bör hindren för militära insatser konkretiseras i anslutning till tillämpningsbestämmelserna.
Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 4.4 måste militära organ tillgodose kraven på utbildning av personalen och på militär beredskap. En långvarig räddningsinsats kan orsaka en lucka i utbildningen för berörd personal som det kan vara svårt att fylla. Den personal som deltar i räddningsarbetet skall vidare ha den utbildning som fordras för att kunna medverka på ett effektivt sätt.
Kommittén föreslår att överbefälhavaren får i uppdrag att utarbeta en närmare beskrivning med exempel på situationer som kan förhindra att militära förband deltar i cilvil räddningstjänst. Arbetet bör ske i samråd med det centrala räddningstjänstverket och Svenska kommunförbundet.
Personella resurser
Försvarsmakten har omfattande personella resurser för militär medverkan i civil räddningstjänst. Frågan om de personella militära resurserna har två aspekter. Det handlar om
(1) Hur stor styrka som militära förband kan bidra med; och (2) Vilket kunnande den militära personalen har.
När det först gäller styrkornas storlek skall framhållas att de flesta militära förband under tjänstgöringstid i allmänhet kan delta med ett mycket stort antal befäl och värnpliktiga. Under icke tjänstgöringstid — framför allt lördagar och söndagar — är möjligheterna att snabbt mobilisera stora styrkor av värnpliktiga däremot begränsade. Vid sådana tillfällen kan det vara betydligt lättare att samla de lokala hemvärnsförbanden.
Om den militära förstärkningen skall ske i ett senare skede av räddnings- insatsen går det däremot ofta att nå relativt många befäl och värnpliktiga. En förutsättning är emellertid att förbandet som det är lämpligt att anlita har tillräckliga styrkor inne för utbildning eller att förbandet inte bedriver omfattande övningar långt från garnisonsorten. Under kortare tider på året — som regel ett antal veckor åt gången — kan det lokalt på grund av sådana förhållanden uppstå luckor i den militära beredskapen.
Som framgått av redovisningen i avsnitt 4.4 finns det inom varje fredsförband en beredskapstropp på normalt ett befäl och 20 värnpliktiga. Beredskapstroppen tjänstgör dygnet runt under hela året och kan i många fall vara tillräcklig för förstärkning av de civila resurserna. Särskilt stor nytta av de militära förbanden har räddningsorganen emellertid i situationer när det fordras mycket stora personella insatser, t ex vid en skogsbrand eller vid omhändertagande av många skadade i terrängen. Som tidigare har framgått har ett av förbanden som är baserat i anslutning till fjällområdet organiserat en särskild enhet, ett s k detachement, som inom fjällräddningen skall kunna förstärka de normalt tillgängliga resurserna. Under tjänstetid är flertalet inom detta detachement — sammanlagt omfattar det ett 80-tal fjällvana befäl och värnpliktiga —i allmänhet lätt tillgängliga. Om det i ett tidigt skede av en fjällräddningsoperation bedöms angeläget att höja detachementets bered— skap, räknar de ansvariga fjällräddningsorganen med att den militära personalen skall kunna rycka ut inom en timme efter larrn.
Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att organisera särskilda enheter — eller på annat sätt förbereda olika förband för medverkan i räddningstjänst — också för andra räddningsinsatser än fjällräddning. Genom
en utvidgad organisation med enheter som till en del är förberedda för insatser också i andra delar av landet än fjällområdet skulle det bli möjligt att förbättra beredskapen mot de olyckor som det finns speciella risker för inom de olika förbandens områden. Det skulle kunna gälla vid t ex utflöden av olja eller andra skadliga ämnen, skogsbränder, översvämningar och svåra snöoväder. Flera typer av militära förband har goda möjligheter att tillgodose behovet av en särskild styrka för sambandstjänsten vid en räddningsinsats. Övningarna på regional nivå inom ramen för det i avsnitt 4.4 redovisade samarbetet mellan kustbevakningen och marinen kan sägas vara ett led i sådana utökade förberedelser för en militär medverkan i räddningstjänsten.
I en larmplan skulle förberedelser kunna ske för alarmering av den personal i ett detachement som under icke tjänstetid uppehåller sig utanför förbandets område. Genom Sveriges Radio skulle meddelande om inställelse för berörd personal kunna sändas över rundradion. Telefon — och när det har bedömts angeläget med en höjd beredskap även personsökare — skulle kunna användas för alarmering av de befäl som ingår i detachementen. Kommittén vill framhålla att hemvärnsförbanden redan har larmlistor och andra rutiner som behövs för att förbanden snabbt skall kunna mobiliseras. Ett i viss mån utvidgat system med särskilda styrkor som har förberetts för räddningsinsatser har betydelse också från den andra redovisade aspekten, nämligen kravet på kunnande hos den militära personal som deltar i en civil räddningsinsats. Om de militära förbanden får en fastare anknytning till räddningsorganisationen, är det sannolikt att personal och utrustning kommer att kunna användas i större utsträckning än som hittills har skett. Det ger erfarenheter som åtminstone för de anställda befälen — dessa svarar av naturliga skäl för kontinuiteten i verksamheten — kommer att höja effektiviteten i insatserna. En annan fördel är att det för ledning av dessa speciella enheter blir möjligt att välja och förbereda personal med särskilt intresse och kunnande för räddningsuppgifterna.
Kommittén vill i det här sammanhanget framhålla att militära ledningsor- gan måste ha möjligheter att för räddningsinsatserna själva välja styrkor från de förband som det från olika synpunkter är lämpligast att anlita. En fördel vid insatser med militära resurser är just förmågan att kunna disponera styrkor från ett relativt stort antal enheter. Vid omfattande och varaktiga insatser inom ett militärt förbands område kan personal och materiel som regel bytas ut mot resurser från andra förband. Eventuellt kan också uppgifter i den militära beredskapen för en tid övergå till militära förband i andra områden. Exempel på detta finns från insatserna i samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79. Den militära flygspaningsbered- skapen i södra Sverige övertogs under den aktuella tiden av flygförband i mellersta Sverige. Från västra militärområdet transporterades bandfordon till Skåne i syfte att kompensera för de brister från beredskapssynpunkt som uppstod i södra militärområdet.
Kommittén föreslår att överbefälhavaren får i uppdrag att kartlägga behovet av militära räddningsdetachement och att överväga lämpliga åtgärder med anledning av kartläggningen. Arbetet bör ske i samråd med det centrala räddningstjänstverket, Svenska kommunförbundet och räddnings- tjänstens fackliga organisationer.
Materiella resurser
En stor del av den militära utrustningen är mycket användbar vid insatser i civil räddningstjänst. I en del fall gäller det förstärkningsmateriel som många räddningsorgan redan har tillgång till, t ex terrängbilar, kranfordon för tunga lyft, sambandsutrustning, tält, belysningsmateriel och handverktyg av olika slag. I andra fall handlar det om materiel som i stort sett bara försvarsmakten förfogar över. Exempel på det senare är bandfordon, brobyggnadsmateriel och tunga helikoptrar. Flygvapnets Herkules-flygplan är en speciell resurs som kan sättas in om det som förstärkning är angeläget att flytta civila eller militära räddningsstyrkor och lämplig materiel till en mer avlägsen olycksp- lats. Slutligen skall framhållas att militära förläggningsbyggnader och tält ibland kan användas när det i ett utdraget räddningsarbete fordras övernattningsmöjligheter för civila och militära styrkor.
Enligt kommitténs mening bör det klargöras om de deltagande förbanden eller detachementen behöver komplettera sin utrustning för att kunna utföra ett effektivt räddningsarbete. Den utrustning som evenuellt saknas kan finnas tillgänglig i mobiliseringsförråd eller hos andra militära förband.
En annan fråga är om civila räddningsorgan har möjligheter att låna militär utrustning avsedd att användas av de civila organens egen personal. Det skulle kunna vara materiel som tillfälligt disponeras vid en räddningsinsats, tex sambandsutrustning eller terrängfordon av något slag. En sådan temporär utlåning möter oftast inga hinder med hänsyn till den militära utbildningen eller beredskapen. Det förekommer på flera håll i landet att räddningstjänsten vid behov får disponera militära bandvagnar. -' Bedömningen av förutsättningarna för en permanent utlåning av militär materiel till civila organ är mer komplicerad. Om det gäller materiel som skall användas för utbildning, är det naturligt att förbanden inte fortlöpande kan avvara den. I fråga om militär utrustning som är avsedd att brukas först vid mobilisering varierar förutsättningarna för utlåningen från fall till fall beroende på vilket slag av utrustning det gäller, hur omfattande den är och var den skall baseras i den civila verksamheten. Den utlånade materielen måste vara lätt gripbar för det militära förbandet i en mobiliseringssituation. För det civila räddningstjänstorganet är det självfallet en nackdel att utrustningen just vid ett beredskaps- eller krigstillstånd kommer att försvinna ur den egna organisationen.
En bedömning av de båda frågorna om tillfällig komplettering av militära förbands räddningstjänstutrustning och långtidsutlåning av militär materiel till civila organ kräver också överväganden med utgångspunkt i lokala förhållanden. För mer grundliga bedömningar är det nödvändigt att först avgöra vilka behov de civila räddningsorganen har och var de militära förbandens resurser finns. Kommittén föreslår att överbefälhavaren får i uppdrag att i samråd med det centrala räddningstjänstverket och Svenska kommunförbundet genomföra en kartläggning av förhållandena och att med ledning av kartläggningens resultat närmare överväga dessa frågor.
Gemensam planläggning, utbildning och övning för militära och civila organ
En brist i svensk räddningstjänst är att verksamheten i många avseenden är alltför sektoriserad. Flera typer av organ planlägger insatser, utbildar och övar var för sig. Vid samarbete i en svårbemästrad situation inom t ex ett till ytan omfattande olycks- eller skademråde saknas ofta de erfarenheter av gemensamma insatser som är viktiga vid dessa tillfällen. Som har framgått av den tidigare redogörelsen gäller de redovisade bristerna inte minst samver- kan mellan militära myndigheter och civila räddningsorgan. En grundläg- gande förutsättning för att det skall vara möjligt att effektivt samordna insatserna på en olycksplats är att de deltagande organen har kunnat planlägga verksamheten tillsammans och att de åtminstone på stabsnivå gemensamt har utbildat och övat sina styrkor. Personalen vet på det sättet i förväg ungefär vilka uppgifter som den kommer att få lösa. Vidare har de som är ansvariga för ledningen på olika nivåer genom dessa åtgärder lärt känna varandra. Sådana gemensamma förberedelser främjar den enhetliga syn i olika frågor om räddningstjänstens genomförande som är väsentlig för resultatet av räddningsarbetet.
Kommittén vill understryka att frågan om en gemensam syn på räddnings- tjänstens uppgifter och gemensamma utbildnings- och övningsåtgärder både för den militära verksamhetens del och för övriga organ i räddningstjänsten har mycket stor betydelse om den operativa samordningen skall fungera. Enligt kommitténs mening är strävandena att förbättra förutsättningarna för samverkan en generell fråga för räddningstjänsten. Den berör inte bara förhållandet mellan militära myndigheter och de organ som ansvarar för olika former av räddningstjänst utan även relationerna mellan räddningsor- ganen och andra som deltar i den samlade räddningstjänsten. De förbätt- ringar i planering och samordning som kommittén allmänt sett anser nödvändiga bör avse även militära förband. Frågor om planering och samordning har behandlats i kapitel 7.
Samordnad ledning av räddningsinsatser
Kommittén vill slutligen i avsnittet om militär medverkan i civil räddnings- tjänst ta upp frågan om den operativa ledningen av räddningsverksamheten. För räddningsarbete som är av den storleken att det fordrar insatser av flera organ behövs en gemensam ledning. Erfarenheten talar för att det för närvarande knappast i någon situation som fordrar räddningsinsatser till lands är oklart vilket organ som skall leda insatsarbetet. Det finns inga risker för att det helleri fortsättningen skall uppstå några tvister om kompetensen mellan civila och militära organ. Att den militära personalen som hittills står under direkt befäl av egen ledningspersonal vid räddningsinsatserna — stöd för detta finns i brandlagens förarbeten — utgör inget hinder för att den kommunala räddningspersonalen skall kunna ge enskilda värnpliktiga den handledning som behövs. För sjöräddningens del kommer det av kommittén föreslagna operativa ledningsansvaret att i hög grad minska eventuella problem i samarbetet vid insatserna.
Svårigheter kan däremot uppstå i samordningen av de åtgärder som olika organ skall vidta om sambandet mellan olika organ vid en räddningsinsats
inte fungerar. För de organ som skall samverka med kommunerna i räddningstjänsten kan det vara ett problem om skadebekämpningen avser ett område som omfattar flera kommuner och den huvudman som skall samarbeta med den kommunala räddningstjänsten, t ex ett militärt förband, har sin egen verksamhet organiserad i större regionala enheter än kommu- nen. Kommitténs förslag till riktlinjer för samverkan mellan den kommunala räddningstjänsten, bl a indelningen av landet i räddningsregioner, syftar till att i hög grad minska dessa svårigheter. Räddningsledaren vid en sådan regional insats bör knyta till sig en militär representant, som känner till vilka militära resurser som kan disponeras och hur de bäst skall användas. Han skall på det sättet kunna ge råd till räddningsledaren på regional nivå.
Risk för sambandsproblem föreligger emellertid när räddningstjänsten behöver operera över ytor som omfattar flera räddningsregioner. Länssty- relsen skall i så fall kunna utse en räddningsledare för insatserna i hela det berörda området. För att samverkan mellan civila och militära organ skall ge resultat kan det emellertid vara nödvändigt att länsstyrelsen övertar ledningen av räddningstjänsten och organiserar en länsövergripande sam- ordning. Även i ledningsorganet för en på länsnivå samordnad insats bör det finnas en militär representant som kan verka för en god samordning mellan de militära förbanden och de civila organen. Erfarenheterna från räddnings- arbetet vid Tuve-skredet visar att det behövs en sådan samordning.
Militära organ har framhållit att det i de fall när flera län berörs är nödvändigt att skapa en för räddningsarbetet i dess helhet gemensam ledning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i skrivelse till regeringen med anledning av insatserna vid snöovädren 1978/79 föreslagit liknande åtgärder. Även frågan om samordning av räddningsarbete som berör flera län samtidigt är enligt kommitténs mening generellt giltig för alla slag av ingripanden som olika räddningorgan gör. Frågan accentueras emellertid när militära förband medverkar genom att deras resurser ofta kan spridas ut över stora ytor. I sådana situationer är det nödvändigt att de enskilda insatserna beslutas av ett ledningsorgan med överblick över alla behoven i flerlänsom- rådet. Kommittén har i kapitel 7 föreslagit att regeringen i varje särskilt fall skall kunna förordna om åtgärder som fordras, t ex att länsstyrelsen i det län där olyckan har inträffat eller där verkningarna av olyckan blir störst skall ha det samlade ledningsansvaret för räddningsåtgärderna.
11.4. Statens järnvägar (SJ)
11.4.1. Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen
Enligt den sammanställning av synpunkter på räddningstjänstens sätt att fungera som kommittén redovisade i principbetänkandet fungerar samarbe- tet i stort sett bra mellan SJs hjälpberedskap och de styrkor som räddningsorganen har. Några problem med ansvarsförhållandena i samband med ledningen av räddningsarbetet vid tågolyckor förekommer inte. SJ-personalen är i räddningsskedet underställd den kommunala räddnings- tjänstens ledning. En svaghet är emellertid att det kan dröja innan
järnvägspersonalen har hunnit till olycksplatsen. För att skyddsjordning av högspänningsledningar snabbt skall kunna ske är det enligt räddningtjän- stens företrädare särskilt angeläget att elskyddspersonal inom SJ snabbt kommer till platsen. En annan svaghet uppges vara att SJ ibland har svårt att delta med personal vid de övningar som den kommunala räddningstjänsten ordnar och som till en del kan beröra verksamheten på järnväg.
11.4.2. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Principer för åtgärderna
Statens järnvägars eget säkerhetsarbete är grundläggande för strävandena att minska omfattningen av tågolyckorna och skadorna som dessa orskar. Till säkerhetsarbetet hör både olycksförebyggande åtgärder av olika slag och åtgärder som syftar till att begränsa verkningarna av olyckor. De senaste årens förbättringar i säkerhetssystemet, bl a den automatiska tåghastighets- kontroll (ATC) som håller på att införas, har minskat riskerna för olyckor i tågtrafiken. Till utrustningen på det förebyggande området hör också detektorer för tågövervakning som har placerats på mer trafikerade bandelar och som larmar om varmgång i hjulaxlar och om tjuvbroms. Systemet utvecklas för närvarande för att detektorer skall kunna ge besked även om andra typer av fel på hjulen. Förbättringar av banan, tex användning av betongslipers och helsvetsad räls, har också bidragit till en förbättrad säkerhet. Särskilda regler har införts för transport av farligt gods på järnväg.
Enligt kommitténs mening skall tyngdpunkten i åtgärderna som syftar till att minska antalet tågolyckor och deras verkningar ligga på det förebyggande arbetet. Strävandena måste emellertid också vara att hålla räddningsbered- skapen på en hög nivå. SJ har som framgått av redogörelsen i avsnitt 4.5 särskilda resurser för ingripanden vid de olyckor som inträffar — s k hjälpvagnar med speciellt utbildad personal och olika slag av räddningsut- rustning samt kranvagnar för tunga lyft. Ofta dröjer det emellertid flera timmar innan dessa resurser hinner fram till en olycksplats. För det omedelbara räddningsarbetet — särskilt för de livräddande insatserna — blir det nödvändigt att ta i anspråk den kommunala räddningstjänstens personal och materiel, ibland också utrustning hos enskilda företag, tex mobilkra- nar.
Skyddsjordning av elledningar
Eftersom det ibland kan dröja innan elskyddspersonal som får jorda högspänningsledningar når fram till en olycksplats har ett 100-tal befäl inom den kommunala räddningstjänsten i landet utbildats för dessa uppgifter. Resultaten av utbildningen bedömer både SJ och berörda kommuner som goda. Utbildningen har skett vid SJ-skolan i Ängelholm i samarbete med Svenska brandförsvarsföreningen. Kommunerna har erlagt kursavgifter samt svarat för övriga kostnader för deltagarna. SJ anser att även kostnaderna för anskaffning av de jordningsdon som räddningstjänsten behöver skall bestridas av kommunerna. Svenska kommunförbundet menar-
för sin del att SJ bör bekosta både utbildningen och jordningsmaterielen. Kommunförbundet anser vidare att utbildningen av ytterligare personal som får skydds jorda elledningar — och fortbildningen av de befäl som tidigare har genomgått SJs kurs i räddningstjänst vid tågolyckor — skall ske på regional nivå i närheten av räddningspersonalens tjänstgöringsorter. SJ har på den senare punkten gått kommunförbundet till mötes men avser inte att svara för anskaffningen av den kommunala räddningstjänstens jordningsutrustning elle_r att låta utbildningen vara avgiftsfri.
Kommittén anser att det för insatser i samband med tågolyckor och vid t ex bränder i omedelbar närhet av en elektrifierad bandel måste finnas en godtagbar beredskap för skyddsjordning. Erfarenheten visar att det kan dröja flera timmar innan SJ s egen jordningskunniga personal hinner fram till en olycksplats. Under den tiden befinner sig andra järnvägsanställda, räddningspersonal och passagerare i många fall i närheten av nedfallna ledningar som fortfarande kan vara strömförande.1 Den utbildning av räddningspersonal i jordning som till en del har genomförts och som nu kommer att fortsätta även på regional nivå är från den synpunkten ett viktigt led i strävandena att höja beredskapen.
Enligt kommitténs mening ingår det i det statliga transportföretagets driftansvar att genom förstärkning av räddningstjänstens resurser möjliggöra en snabbt utförd skyddsjordning. Kommittén anser således att det ekono- miska ansvaret för anskaffningen av jordningsmaterielen skall ligga på SJ. När det gäller kostnaderna för utbildningen är det rimligt att SJ bidrar med instruktörer, materiel och lokaler. Kommunernas uppgift blir därmed att svara för lön och andra ersättningar till deltagarna i utbildningen.
Enligt kommitténs bedömning behöver jordningsutrustningen emellertid inte finnas hos räddningstjänsten i alla kommuner där det förekommer en elektrifierad järnväg. Det bör övervägas om jordningsdonen till en början kan placeras hos räddningsorganen i en eller högst två av de kommuner som skall ingå i varje räddningsregion. Genom en sådan organisation kan kostnaderna för anskaffningen av utrustningen sannolikt begränsas till omkring 1,5 milj kronor. Även kostnaderna för utbildningen av räddnings- tjänstpersonalen kan genom en samverkan mellan kommunerna i viss mån hållas nere. Kommittén vill framhålla att SJ väsentligt måste förbättra sin egen elskyddsberedskap om samarbetet med den kommunala räddningstjän- sten inte kan utvecklas på det sätt som utsprungligen planerades av SJ och kommunerna. Kommittén föreslår att SJ skall bekosta anskaffningen av jordningsutrustningen enligt de principer som har redovisats samt svara för instruktörer, materiel och lokaler som utbildningen fordrar.
H jälpberedskap
Frånsett vad som har redovisats om skyddsjordningen av högspänningsled- ningar bedömer kommittén att SJs beredskap för åtgärder vid tågolyckor tillgodoser de krav som det är rimligt att ställa på verksamheten. Den kommunala räddningstjänsten kan i allmänhet ingripa tillräckligt snabbt för att kunna vidta de åtgärder för räddning av människor som fordras vid en tågolycka. Det finns mot den bakgrunden inget skäl att höja SJs egen
1 Sedan tex tågledaren på en fjärrblockerings- central har slagit ifrån spänningen kan det fin- nas restspänning i led- ningarna. En havererad ledning kan också ge- nom induktiv och kapa- citiv påverkan få spän- ning och strömstyrka från andra ledningar.
beredskap så att insatstiderna kan sänkas. En utökad beredskap för hela järnvägsnätet skulle medföra mycket höga kostnader. Erfarenheterna från de tågolyckor som har inträffat under senare år visar att den kommunala räddningstjänstens resurser — tillsammans med den personal och materiel som andra organ kan bidra med — i allmänhet tillgodoser behovet av både personal och materiel.
SJ bör däremot i större utsträckning än hittills delta med personal för utbildning och övningar som anordnas av andra räddningsorgan. Som kommittén tidigare har framhållit är det inte minst för realismens skull angeläget att alla berörda organ medverkar i utbildningen och övningarna. Den ökade samordning mellan olika organ som kommittén anser vara grundläggande för räddningstjänstens effektivitet förutsätter att personal från olika organ i så stor utsträckning som möjligt får bekanta sig med förhållandena inom andra verksamheter.
Kommittén bedömer slutligen att möjligheterna till användning av SJs räddningsresurser vid olyckor utanför järnvägens område i de flesta fall är begränsade. Större delen av utrustningen är rälsbunden och kan som regel inte tas i anspråk annat än vid tågolyckor. De tankvagnar som finns på några orter och som är avsedda för transport av vatten kan emellertid användas vid tex skogsbränder i närheten av järnvägslinjen. Kommittén anser att SJ bör kartlägga tillgången på sådana tankvagnar för vattentransport och informera de lokala och regionala räddningsorgan som bedöms kunna ha nytta av dem.
11.5. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)
11.5.1. Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen
SMHI har en god beredskap och kan ofta mycket snabbt göra de bedömningar avt ex väderförhållandena som ibland fordras inom räddnings- tjänsten. Problem kan emellertid uppstå när det behövs regionala eller lokala prognoser och SMHI inte har tillräckligt detaljerade uppgifter att grunda dessa på. Ibland är det också svårt för användarna hos räddningsorganen att tolka meteorologiska, hydrologiska eller oceanografiska uppgifter och att utnyttja bedömningarna på rätt sätt. Till stor del är detta sannolikt en följd av att de akuta situationer som fordrar SMHIs medverkan är relativt sällsynta. Det händer också att institutet förbigås vid t ex utbildning och övningar som anordnas av räddningsorganen. SMHI förefaller att hittills i någon mån ha stått vid sidan om planeringen av räddningsverksamheten.
Finansieringen av SMHIs medverkan i beredskap eller vid räddningsin- satser av mer omfattande karaktär har i några sammanhang varit en kontroversiell fråga. Även frågan om ersättning för mer omfattande bedömningar som ingår i de förebyggande åtgärderna, t ex för varningar åt vägtrafikanterna, kan det vara svårt att enas om. Institutet anser att det med de principer som gäller för finansieringen av verksamheten inte kan belastas med alltför mycket arbete vid sidan om de normala rutinerna utan att
beställaren bestrider kostnaderna. De samhällsorgan som svarar för rädd- ni-ngstjänst och förebyggande åtgärder menar att viktiga samhällsuppgifter måste kunna utföras av SMHI utan krav på särskild ersättning.
11.5.2. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Erfarenheten visar enligt kommitténs mening att meteorologiska, hydrolo- giska och oceanografiska uppgifter och bedömningar kan vara till stor nytta vid olika slag av räddningsinsatser. Väderförhållandena är ofta avgörande för möjligheterna till en effektiv brandbekämpning. Genom att beräkna riskerna för spridning av farliga ämnen i luften eller på vattnet kan SMHI bistå räddningsledaren i hans bedömningar av hur räddningsarbetet skall bedrivas och vilka resurser som kommer att behövas för detta. Bedömningar av riskerna för t ex skogsbränder eller svåra snöoväder kan leda till en ökad beredskap hos räddningsorganen eller att dessa tidigt kan vidta åtgärder som minskar skadeverkningarna.
Enligt kommitténs mening är det angeläget att öka medvetenheten hos både SMHIs egen personal och den kommunala räddningstjänstens rädd- ningsledare om möjligheterna till en ökad effektivitet i räddningstjänsten genom bedömningar grundade på väder- och vattenförhållandena. Kommit- tén anser att det fordras en ökad information om SMHIs roll i räddnings- tjänstarbetet och den förebyggande verksamheten. Det kan ske genom att institutet deltar med personal i planering, utbildning och övningar som syftar till. en ökad samordning i samhällets räddningstjänst. Genom sådana åtgärder ökar kunnandet och därmed möjligheterna för räddningsorganen och andra att använda de meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifterna och bedömningarna. Det är enligt kommitténs mening det centrala räddningstjänstverkets uppgift att se till att SMHI omfattas av samordningssträvandena. Det är särskilt viktigt att det genom räddnings- tjänstverket kan klargöras vilka räddningsorgan som behöver de uppgifter och bedömningar som institutet kan lämna och vilka åtgärder som behöver vidtas för att de olika organen skall få tillgång till dessa.
Utvecklingsinsatser av olika slag fordras också inom SMHI för att verksamheten i ökad grad skall kunna anpassas till räddningstjänstens behov. De regionala väderprognoserna kommer att kunna förbättras genom det system med heltäckande väderradarobservationer som för närvarande håller på att utvecklas. För den vädertjänst som ingår i beredskapen mot olyckor vid kärnkraftsanläggningar är det angeläget med direktöverföring av data från mätmaster i kärnkraftstationernas omgivningar. SMHI har överlämnat ett förslag om sådana förbättringar till statens strålskyddsinstitut. En'förbättring av prognosmetodiken inom det marina området och av metoderna för beräkning av spridningen hos gasmoln är andra exempel på angelägna utvecklingsinsatser. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket kartlägger behovet av förbättringar i SMHIs medverkan i räddningstjänsten och tar initiativ till de förbättringar i samarbetet med olika organ som fordras.
Kommittén vill understryka att SMHIs resurser och kunnande är en viktig del av samhällets räddningsberedskap. Förslagen i betänkandet syftar
1 Med hälso- och miljö- farliga varor avses i la- gen om sådana varor inte livsmedel, läkeme- del eller fodermedel — inte heller radioaktiva ämnen. För sådana varor och ämnen finns särskil- da bestämmelser. Lagen om hälso- och miljöfar- liga varor gäller vidare inte brandfarliga eller explosiva ämnen, om inte dessa av andra skäl räknas till de hälso- och miljöfarliga varorna.
allmänt till att räddningsorganen skall få ökade möjligheter att mobilisera den personal och materiel som också har andra uppgifter i samhället. Ekonomiska begränsningar av olika slag får inte hindra ett effektivt samutnyttjande av resurserna i dessa avseenden. Kommittén bedömer att det i de allra flesta fallen är möjligt för SMHI att med den reguljära verksamhetens resurser tillgodose räddningstjänstens behov av meteorolo- giska, hydrografiska och oceanografiska bedömningar. Enligt kommitténs mening skall det endast i undantagsfall, när åtagandena leder till stora merkostnader i det egna arbetet, kunna krävas att räddningsorganen lämnar ekonomisk ersättning för institutets medverkan. Sådan ersättning skall normalt utgå i form av statliga medel.
11.6. Industrier och övriga företag
11.6.1. Nuvarande skyldigheter — en bakgrund
Brandlagen föreskriver i vissa fall skyldigheter för enskilda att hålla beredskap mot brand och, när det gäller farlig verksamhet av visst slag, även mot andra olyckshändelser än bränder. Den som äger eller innehar byggnad, upplag eller annan anläggning är generellt skyldig att hålla brandsläcknings- och livräddningsutrustning och att vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att kunna förebygga och bekämpa brand. Om verksamheten vid en industrianläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso- eller miljöfarliga varorl skall orsaka avsevärd skada på människor eller i miljön, får länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämnden ålägga anlägg- ningens ägare eller innehavare att hålla den beredskap med personal och utrustning som behövs.
Skyldigheten att hålla beredskap med personal och utrustning innebär också en skyldighet att ingripa med räddningsåtgärder för att hindra eller begränsa skada på människor eller i miljön som har orsakats av ett utflöde av en hälso- eller miljöfarlig vara. Avsikten är att det skall finnas möjligheter att komplettera de kommunala räddningsorganens insatser när verksamheten i en industri eller liknande verksamhet är så farlig att ett snabbt ingripande av sakkunnig personal är nödvändigt. Det har inte ansetts rimligt att kommun- erna ensamma skall åläggas att ha en beredskapsorganisation för olyckor i industrianläggningar med särskilt farlig verksamhet. Liksom vid utformning- en av den kommunala räddningstjänstens beredskap skall det vid bestäm- mandet av industriföretags och andra enskildas skyldigheter att hålla beredskap ske en avvägning så att åtgärderna inte medför oskälig kostnad. Vad som avses med uttrycket oskälig kostnad framgår inte närmare av lagen eller dess förarbeten.
Även i annan lagstiftning än brandlagstiftningen finns bestämmelser om skyldighet att hålla beredskap med personal och utrustning. Att ett åläggande att hålla beredskap har meddelats med stöd av bestämmelser i sådan lagstiftning hindrar inte att länsstyrelsen ingriper och ålägger ett företag skyldighet att hålla beredskap enligt brandlagen.
11.62. Kommitténs preliminära bedömning i princip- betänkandet
I principbetänkandet belyste kommittén de senaste årens skadeutveckling i Sverige. Enligt den tillgängliga statistiken har de 5 k storskadornas andel av de totala brandskadorna ökat under en följd av år. Arbetsmiljölagstiftningen och den allt större uppmärksamheten kring hanteringen av farliga kemikalier har medfört att många företag har organiserat någon form av räddningsbe- redskap. Som kommittén också framhöll i det tidigare betänkandet har Svenska brandförsvarsföreningen rekommenderat företagen att i lämplig omfattning organisera egna släckstyrkor och att installera automatiska släckanordningar. Försäkringsgivarnas rabatter på brandförsäkringspremi- erna har verkat i samma riktning. Det förekommer vidare att företag som alternativ till egen räddningsberedskap i stället lämnar ekonomisk ersättning till den kommunala räddningstjänsten för att den skall kunna hålla resurser i den omfattning som bedöms lämpligt.
I det här sammanhanget kan även företagens verkskydd vara en tillgång. Verkskydd skall enligt civilförsvarslagstiftningen under vissa förutsättningar finnas vid anläggning eller byggnad inom vilken i fredstid minst 200 personer är sysselsatta. Verkskyddet är en del av civilförsvaret och inriktat på bl a räddningstjänst i krig. Organisationen har särskild personal och materiel.
För närvarande finns det nära 700 verkskydd. Vid större olyckor inom ett företag kan verkskyddet i en del fall utgöra en förstärkning av företagens ordinarie räddningsresuser. Som kommittén redovisade i principbetänkan- det finns det vidare i ett 90-tal kommuner företag med egna räddningsstyr- kor, s k industribrandkårer. Enligt preliminära resultat från en undersökning av Svenska brandförsvarsföreningen har 43 % av industriföretagen med minst 200 sysselsatta en särskild brandförsvarsledare och 14 % en räddnings- styrka sammansatt av personal som i vanliga fall arbetar inom driften i företaget. __
Kommittén skall enligt sina direktiv pröva om skyldigheten för industri- företag att hålla beredskap bör utvidgas till att omfatta även andra fall än de som för närvarande anges i brandlagen. Det gäller t ex industrier som , bedriver en särskilt riskfylld verksamhet. Den tidigare räddningstjänstutred-
ningen diskuterade om det behövdes en allmän lagbestämmelse som skulle göra det möjligt för en myndighet att ålägga företag och andra ägare av anläggningar att organisera en beredskap mot olyckori eller till följd av deras verksamhet. Utredningen avvisade emellertid tanken på en sådan lagbestäm- melse. Anledningen till detta var att bestämmelsen skulle bli mycket allmänt hållen och därför inte kunde ge ledning för den nödvändiga avvägningen mellan behovet av trygghet och skälig kostnad. Enligt utredningens mening borde skyldigheten att anordna beredskap regleras endast för sådan farlig verksamhet där skyldigheten framstod som särskilt angelägen. Utredningen rörande miljöproblem inom vissa industriområden (UMI) konstaterade i sitt betänkande (SOU 1978:25) Etablering av miljöstörande industri att gällande bestämmelser om egenberedskap vid företag förefaller tillräckliga även för miljöstörande industri. UMI ansåg att länsstyrelserna i ökad utsträckning borde pröva behovet av att ålägga företagatt hålla en egen
beredskap. UMI föreslog att produktkontrollnämnden i samråd med statens brandnämnd och arbetarskyddsstyrelsen skulle få i uppdrag att utarbeta ytterligare anvisningar om hur bestämmelserna som gäller företags egenbe- redskap skall tillämpas.
Som framgick av principbetänkandet har kommittén genom en enkät till samtliga länsstyrelser sammanställt uppgifter om hur brandlagens bestäm- melse om skyldighet för vissa företag att hålla egna personella och materiella räddningstjänstresurser har tillämpats. Enligt de svar som kommittén har erhållit har det inte i något fall efterföreläggande från länsstyrelsen inrättats en särskild styrka. Många industrier har däremot frivilligt organiserat en egenberedskap - en del företag genom överenskommelser med länsstyrel- sen. En länsstyrelse uppger att personal vid försvarsenheten har medverkat vid koncessionsnämndens för miljöskydd sammanträden med berörda företag. Detta har medfört att det i några fall i nämndens tillståndsbeslut kunnat ges föreskrifter om en nödvändig skyddsorganisation, konstaterade kommittén.
Resultatet av kommitténs undersökning av hur brandlagens bestämmelse om företagens egen beredskap har tillämpats skulle kunna tyda på att denna regel inte är nödvändig. Emellertid har enbart förekomsten av bestämmelsen medfört att många företag har varit villiga att frivilligt hålla räddningsresur- ser för insatser vid olyckor i eller till följd av den egna verksamheten. Kommittén framhöll i principbetänkandet att det även i fortsättningen bör finnas bestämmelser om skyldighet för företag att upprätthålla en viss beredskap mot olyckor.
Framför allt de företag som driver miljöfarlig verksamhet bör liksom hittills organisera egna styrkor och skaffa skyddsmateriel åt dem. Skyldig— heten att hålla beredskap kan emellertid utvidgas så att inte bara sådana företag utan också företag med annan särskilt riskfylld verksamhet skall kunna åläggas att svara för skadebegränsande åtgärder vid olyckor i eller till följd av deras verksamhet. Omfattningen och den närmare utformningen av ett företags skyddsorganisation bör i första hand kunna bestämmas av företaget på frivillig väg i samarbete med den kommunala räddningstjänstens organ. Det bör även vara möjligt för ett företag att i stället för egna resurser lämna ekonomisk ersättning så att den kommunala räddningstjänsten kan hålla en lämplig beredskap, ansåg kommittén i principbetänkandet.
11.6.3. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs preliminära bedömning
Nästan samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan instämmer i kommitténs preliminära bedömning att de nuvarande bestämmelserna om företagens skyldigheter i räddningstjänsten bör utökas så att alla som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall kunna åläggas att hålla personal och materiel för skadeavhjälpande insatser. Det gör bl a statens brand- nämnd, statens naturvårdsverk och de länsstyrelser som har yttrat sig. Enligt arbetarskyddsstyrelsen drabbas i första hand de anställda av olyckor i driften. En utökad skyldighet för företagen att hålla en grundberedskap mot olyckor ligger i linje med arbetsmiljölagens krav. Även när det gäller förebyggande
åtgärder är det viktigt att beakta arbetsmiljölagstiftningen, framhåller arbetarskyddsstyrelsen.
Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län är det viktigt att företagen genom en egen beredskap får ett snabbt och effektivt närskydd samtidigt som den kommunala räddningstjänsten kan avlastas en del uppgifter. Skyldigheten att svara för en grundberedskap bör emellertid gälla fler typer av företag än som kommitténs preliminära bedömning avser. Länsstyrelsen anser att bl a även större hotell- och turistanläggningar inom områden med långa insatstider skall kunna åläggas att hålla en beredskap mot olyckor. Fördelarna i form av lägre försäkringsavgifter med en frivilligt eller obligatoriskt organiserad egen räddningstjänst bör klargöras, menar länssty- relsen i Jämtlands län vidare.
Även många kommuner anser att fler företag bör ta ett ökat ansvar för räddningstjänstens beredskap. Samhällets kostnader kan i många fall reduceras genom företagens egna åtaganden. ] de fall där det som skydd mot olyckor fordras specialutrustning och denna kan användas endast inom speciella anläggningar bör de berörda företagen svara för anskaffningen. Karlskoga kommun framhåller i sitt yttrande att den samordning av resurser som har skett mellan räddningsorganen och de större industrierna i kommunen har mycket stor betydelse för att räddningstjänsten skall bli både så ekonomisk och så effektiv som möjligt.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Larmtjänst AB och Svenska brandförsvarsföreningen instämmer också i att företagens eget skydd mot olyckor behöver utökas. Enligt Larmtjänst bör företag med särskilt riskfylld verksamhet klargöra hur de bäst tillvaratar sina personella resurser genom att fördela dem mellan uppgifter i räddningstjänst, restvär- deskydd och återställning.
Näringslivets egna organisationer — Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industrtförbund — anser att omfattningen av den grundberedskap som företag med riskfylld verksamhet bör ha kan bestämmas på frivillig vägi samarbete mellan företagen och räddningstjänstorganen. En utökad sam- verkan innebär att de samlade resurserna kan utnyttjas på ett effektivt sätt, förklarar de båda organisationerna. Även om ett företag har resurser, tex verkskydd, industribrandkår eller anställda som är inskrivna i civilförsvaret, kan det ibland vara omöjligt att ställa dessa till förfogande utanför företaget, framhåller arbetsgivareföreningen och industriförbundet. Om ett stort antal anställda hastigt lämnar sin arbetsplats, kan detta innebära stor skada för företaget och samhället. Ett avtal mellan kommunen och respektive företag bör reglera vilka insatser som företagen skall göra utanför sina egna anläggningar och hur kostnaderna för dessa insatser skall bestridas.
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser att företagens verkskydd bör utnyttjas vid olyckor även i fredstid eller att förutsättningarna för detta skall undersökas.
11.6.4. Kommitténs bedömning av frågan om företagens skyldigheter att hålla beredskap mot olyckor
Allmänna principer för företagens medverkan
Kommittén anser att ägare eller innehavare av anläggningar, t ex industrier, hotell eller varuhus, även i fortsättningen skall vara skyldiga att hålla lämplig utrustning för släckning och livräddning vid brand. De anställda bör få information om hur materielen skall användas. Det kontrolleras i samband med brandsyn att de krav på utrustning som bör ställas har blivit tillgodosedda. Kommittén redovisar i kapitel 12 sina överväganden och förslag om brandsyneförfarandet.
Skyldighet att hålla en mer utvecklad skyddsorganisation bör vidare i speciella fall kunna åläggas en ägare eller innehavare av anläggning som driver en särskilt riskfylld verksamhet. Skyldigheten bör gälla inte bara ägare eller innehavare av anläggningar där utflöden av hälso- och miljöfarliga varor kan hota människor och miljö utan även ägare eller innehavare av anläggningar där särskilt riskfylld verksamhet bedrivs och där det på grund av verksamhetens karaktär finns särskild risk för att olyckor av olika slag skall orsaka betydande skador på människor, egendom eller i miljön. Kommittén har fått ett gott stöd hos remissinstanserna för sin preliminära bedömning att företag med särskilt riskfylld verksamhet skall bidra till ökat skydd vid olyckor i den egna verksamheten med både personella och materiella resurser för räddningstjänst.
Den egna skyddspersonalen skall kunna utföra enklare räddningsåtgärder innan den kommunala räddningstjänsten har kommit till olycksplatsen och i ett senare skede av räddningsarbetet vägleda och förstärka den kommunala räddningstjänstens personal.
Företagen har själva ett intresse av det skydd som bättre förebyggande åtgärder och en egen insatsorganisation ger. Genom bättre skyddsåtgärder kan företagen i många fall sänka sina brandförsäkringskostnader. För närvarande kan företagens s k kommunrabatt — en grundnedsättning på premien avpassad efter den kommunala räddningstjänstens beredskap på orten — uppgå till 30 % av brandförsäkringskostnaden. Utöver denna nedsättning kan företag med utbyggda skyddsresurser få en rabatt på den återstående delen av premien. Den senare rabatten varierar med hänsyn till den kommunala räddningstjänstens resurser på orten och omfattningen av den egna skyddsorganisationen. I speciella fall när företaget har en utbildad brandskyddsledare som chef för en industribrandstyrka med beredskap dygnet runt och kommunrabatten är låg kan även denna nedsättning uppgå till 30 %. Slutligen kan brandförsäkringspremien reduceras med upp till 60 % på det återstående beloppet för företag som har installerat automatiska släckanordningar eller med 20 % för företag som har installerat automatiska brandlarm.
Företagens intresse för skyddsfrågorna beror vidare på att det i många fall, framför allt om verkningarna av en brand eller annan olycka blir mycket omfattande, kan vara svårt att återuppta driften. För en del av kostnaderna som avbrottet orsakar kan ett företag erhålla försäkringsersättning. Normalt är störningar i kundkontakterna och minskande marknadsandelar efter
uppehållet i produktionen däremot inte täckta genom försäkringar. Omsor- gen om de anställda talar också för ett ökat intresse hos företagen för skyddsfrågorna. Företagens överväganden och samordnade åtgärder av detta slag sammanfattas sedan ett antal år under begreppet risk manage- ment.
Längst i skyddsåtgärder har de företag kommit som av försäkringsgivarna har fått en eller flera produktionsenheter klassificerade som s k HPR- anläggningar (highly protected risk). Som regel är det fråga om företag för vilka ett avbrott på grund av produkternas ställning på marknaden kommer att få mycket svåra ekonomiska konsekvenser. Företagens kostnadskrävan- de skyddsåtgärder kompenseras delvis av de i sådana fall särskilt höga rabatterna på brandförsäkringspremien. Många företag kommer sannolikt att höja sina skyddsambitioner under 1980-talet. "Den utveckling av företagens egna åtgärder som pågår främjas av den utrednings—, utbildnings- och informationsverksamhet som bl a Svenska brandförsvarsföreningen och de större försäkringsgivarna bedriver. En effektivare brandsyneverksamhet och de ökade självriskerna i många företags försäkringsavtal bidrar sannolikt minst lika mycket till företagens intresse för dessa frågor. En redogörelse för företagens egna skyddsåtgärder har lämnats i avsnitt 4.9.
Kommittén bedömer att de ökade kraven på företagen även i fortsättning- en i allt väsentligt kommer att kunna tillgodoses genom frivilliga åtaganden från företagens sida. Som har framhållits har många företag ett starkt intresse att hålla egna resurser. Detta framgår av länsstyrelsernas tillämpning av den bestämmelse i brandlagen som ger samhället en möjlighet att vid risk för utflöde av hälso- och miljöfarliga varor ålägga anläggningsinnehavaren att organisera skyddsåtgärder med personal och materiel. Som redan har framgått har dessa åtgärder i flera fall aktualiserats och ibland föreskrivits i samband med behandlingen enligt miljöskyddslagen av företagens ansök— ningar om koncession för verksamheten.
Företagens samarbete med den lokala räddningstjänsten har efter hand utvecklats. Genom en fortlöpande dialog mellan företag och räddningsorgan om behovet av skyddsåtgärder har positionerna inom detta område på många håll kunnat flyttas fram.
En utveckling av det nuvarande systemet med rabatter på brandförsäk- ringspremierna kan ytterligare förbättra företagens ambitioner att hålla en egen insatsorganisation. En sådan utveckling bör enligt kommitténs mening vara möjlig att åstadkomma genom att rabatterna utökas för företag med egna skyddsresurser. En annan strävan skulle kunna vara att försäkringsgi- varna i mindre utsträckning än som nu sker låter nedsättningarna utgå som allmänna kommunrabatter (som kommer alla företag på en ort till del) och i stället i högre grad lämnar individuella nedsättningar avpassade efter varje företags risker och skyddsåtgärder. Kommittén anser att försäkringsgivarna bör överväga en förändring av premierabatterna i sådan riktning att det främjar en ytterligare utveckling av företagens egenskydd.
Strävandena att förbättra företagens skyddsåtgärder avser emellertid inte i första hand egendom eller miljö. Räddningstjänstens uppgift har alltid i första hand varit att skydda människor, inte minst de anställda i industrins produktion. Enligt kommitténs mening är det inte rimligt att som för
närvarande begränsa kraven på räddningsberedskap mot olyckor till verksamheter där utflöden av hälso- och miljöfarliga varor kan orsaka skador på människor eller i miljön. Det är inte heller säkert att skyddsåtgärderna i det här sammanhanget kan begränsas till det som de allra flesta företagen frivilligt åtar sig. För de företag som driver en särskilt riskfylld verksamhet måste samhället — oavsett om det gäller brand, explosion, ras, utflöde av skadliga ämnen eller annan olyckshändelse — ha möjlighet att ålägga företagen att i speciella fall hålla en acceptabel organisation för egna insatser vid olyckor. I många fall handlar det om verksamheter av så speciell karaktär att samhällets räddningstjänst inte kan hålla den expertis och insatsbered- skap som fordras. Som har framgått anser arbetarskyddsstyrelsen att en sådan skyldighet för särskilt riskfyllda verksamheter rimmar väl med arbetsmiljölagstiftningens möjligheter att ålägga företag olika slag av skyddsåtgärder. Det ärinte bara en angelägenhet för företagen utan också ett samhällsintresse att sådana åtgärder vidtas.
Företag som föreslås kunna åläggas en skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal
Enligt kommitténs bedömning går det inte att genom generella regler på ett entydigt sätt ange vilka företag som skall kunna åläggas att hålla egna personella och materiella resurser för insatser vid olyckor. Det finns inga gränsvärden för t ex verksamhetens storlek eller omfattningen av hanterade farliga ämnen som i riskhänseende klart skiljer den ena anläggningen från den andra. Riskerna för människor, egendom och miljö är beroende av förhållandena vid den enskilda anläggningen — vad hanteringen består av och hur den har ordnats, vilka åtgärder som har vidtagits i syfte att förebygga olyckor, hur anläggningen är lokaliserad i förhållande till den kommunala räddningstjänsten och vilken beredskap denna har. En prövning måste ske av förhållandena i de enskilda fallen med hänsyn till de risker som råder vid varje anläggning. Däremot är det självfallet möjligt att ange inom vilka typer av verksamheter som det sannolikt går att finna de risker för människor, egendom eller miljö som motiverar en särskild beredskap med både personal och materiel.
Huvudprincipen bör vara att särskilt riskfyllda verksamheter skall avse hantering av varor — råmaterial, halvfabrikat eller färdiga produkter — som vid en olycka riskerar att i avsevärd grad skada människor, egendom eller miljö. Det är ofta ämnen i gas- eller vätskeform som genom det snabba förloppet i olycksskedet orsakar skador som det är svårt att skydda människor, egendom eller miljö från. Ämnena är i allmänhet explosiva eller i övrigt brandfarliga, giftiga eller oxiderande. Tillverkningsprocesserna kan i regel betecknas som komplicerade. Från olyckssynpunkt finns det ofta flera svaga punkter i systemet, tex vid transport under högt tryck eller vid uppvärmning av de farliga ämnena. Okontrollerade utflöden kan leda till att det genom oxidation bildas nya ämnen med stora risker. Genom malning eller annan sönderdelning av fasta ämnen uppstår ibland dammoln som kan medföra risker för omfattande explosioner.
Hälso- och miljöfarliga varor som vid ett utflöde riskerar att skada människor och miljö är i allmänhet också mycket brandfarliga. Risken för
bränder är mycket stor även vid hantering av en del kemiska produkter som inte har klassificerats som hälso- och miljöfarliga. Flera av de verksamheter som räknas till den kemiska och kemisk-tekniska industrin — bl a färgfabriker och läkemedelsindustrier — bedriver med hänsyn till det stora antalet brandfarliga ämnen en mycket riskfylld verksamhet. Andra exempel på särskilt riskfyllda verksamheter inom näringslivet är stål— och metallverk och pappers- och massaindustrier med en omfattande varm hantering, sårbara processer och en dyrbar utrustning. Vid stora bränder i sådana anläggningar kan inte minst driftavbrotten bli mycket kostsamma. Som erfarenheten visar finns det risker för mycket betydande brandskador även i t ex trähusfabriker, byggnadsämnesindustrier och spånskivefabriker. . Till- anläggningar med de redovisade riskerna kommer verksamheter där en brand eller explosion på grund av anläggningens storlek eller utformning kan medföra stora risker. Det kan vara svårt att utrymma anläggningen vid en snabb brandspridning eller annan olycka. Det beror i så fall ofta på inredningen eller på lokalens utformning, t ex antalet våningar i byggnaden. Anläggningens storlek och läge eller verksamhetens art kan vidare innebära att mycket stora ekonomiska värden står på spel. Snabbt insatta åtgärder som i inledningsskedet hindrar en brand att utvecklas kan i hög grad reducera förlusterna både direkt genom att de begränsar skadorna på dyrbara maskiner och produkter och indirekt genom att de minskar effekterna av ett avbrott i verksamheten.
Stora risker särskilt för människor föreligger vid omfattande bränder i t ex hotell, restauranger, samlingslokaler, stora varuhus och kontorslokaler, köpcentra och lagerlokaler. Förutsättningar finns ofta för en snabb brand- spridning i sådana anläggningar. Om inredningen är brandfarlig och utrymmena är trånga — särskilt om många människor vistas där — kan personskadorna bli mycket stora. Även egendomsförlusterna bliri allmänhet omfattande. Genom förebyggande åtgärder av olika slag — t ex automatiska släckanordningar och alarmeringssystem — kan riskerna i stor utsträckning begränsas. I de fall där förutsättningarna för ett tillfredsställande tekniskt skydd av olika skäl är begränsade kan det bli nödvändigt att också organisera någon form av skadebekämpningsberedskap.
Kommittén anser att det även vid anläggningar där det är vanligt att många människor uppehåller sig och där bränder kan få ett mycket omfattande förlopp skall finnas möjligheter att ålägga ägaren eller innehavaren att hålla en skyddsorganisation med både personella och materiella resurser. Skyl- digheten bör gälla de sannolikt få anläggningar där det efter t ex brandsyn inte bedöms att ett tillfredsställande skydd kan uppnås med enbart förebyggande åtgärder, anskaffande av brandbekämpningsmateriel och andra tekniska anordningar eller med kommunens räddningsberedskap. Åtgärder som tar sikte på att öka personalens möjligheter att ingripa vid en brand vidtas redan nu på många håll. Sådana åtgärder är ofta mindre betungande än de tekniska skyddsåtgärder som brandmyndigheten kan ålägga företaget.
Kommittén vill understryka att kravet på personell skyddsberedskap varierar mellan olika verksamheter med hänsyn till förhållandena vid anläggningarna och den kommunala räddningstjänstens beredskap på olika orter. I många fall kan det vara tillräckligt om en del av personalen får en
utbildning i brandskydd som går något längre än den närmast orienterande information som alla anställda i verksamheten erhåller. Tjänstgöringen för personalen kan vidare planeras så att det alltid, så länge ett större antal människor uppehåller sig i lokalen, finns en sådan brandskyddsutbildad personal till hands. Denna personal bör också ha en viss personlig skyddsutrustning.
Flera av förslagen i detta betänkande syftar till att kommunerna skall få ökade befogenheter i räddningstjänsten och den förebyggande verksamhe- ten. Som ett led i detta föreslår kommittén att den av förtroendevalda sammansatta räddningsnämnden skall få ökade uppgifter. Kommittén ser det som naturligt att ett kommunalt organ skall kunna besluta om åtgärder som avser även personell beredskap i verksamheter där brandriskerna är särskilt stora. Med en sådan ordning koncentreras handläggningen av ärendena om det brandförebyggande skyddet till en nivå. Kommunen har för sådana ärenden en god teknisk sakkunskap och en kännedom om de lokala förhållandena, som gör att kommunens synpunkter under alla förhållanden måste inhämtas. Genom de förtroendevaldas ansvar finns det goda förutsättningar för att ärendena skall komma att belysas från flera olika utgångspunkter. Kommittén vill åter peka på att kommunerna redan nu har möjligheter att förelägga ägare eller innehavare av anläggningar att vidta brandskyddsåtgärder av tekniskt slag som kan vara mer betungande för företagen än förelägganden att hålla en viss personalberedskap.
Länsstyrelsen beslutar för närvarande om ålägganden att hålla personell beredskap mot utflöden av hälso- och miljöfarliga varor som hotar att avsevärt skada människor och miljö. Möjligheten finns att för dessa ärenden behålla en sådan ordning och alltså dela beslutsbefogenheterna mellan ett lokalt och ett regionalt organ med hänsyn till om det är riskerna för bränder eller för utflöden av hälso- och miljöfarliga varor som orsakar kraven på beredskap. Enligt kommitténs mening skulle en sådan ordning emellertid bli onödigt komplicerad. I många fall ingår sannolikt båda slagen av risker. Det skulle i sådana ärenden vara oklart om länsstyrelsen eller kommunen kan fatta beslut om ett föreläggande. Särskilt om de båda organen har olika uppfattningar om vilka krav som skall ställas på beredskapen skulle det kunna uppstå problem i handläggningen.
Kommittén ser inga hinder för att kommunen skall kunna få beslutande- rätten även i ärenden om personell och materiell beredskap vid anläggningar med riskfylld verksamhet där företagen hanterar farliga varor. I den kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningen finns ett kunnande på detta sakområde som räddningsnämnden och dess personal kan utnyttja. Mindre kommuner med begränsade resurser i detta avseende kan vid behov använda sakkunskap inom en större kommun i räddningsregionen. Kommittén förutsätter att kommunerna i dessa ärenden samråder även med statliga organ, t ex länsstyrelsen, produktkontrollnämnden och räddningstjänstver- ket. I samtliga ärenden som innebär ett åläggande att hålla utrustning och beredskap med personal skall det givetvis finnas möjligheter för ägaren eller innehavaren av en anläggning att genom besvär överklaga kommunens beslut.
Kommittén föreslår således att den kommunala räddningsnämnden i speciella fall skall kunna ålägga en ägare eller innehavare av en anläggning
med särskilt riskfylld verksamhet en skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal. Skyldigheten skall också gälla anläggningar där många människor uppehåller sig och anläggningens storlek och utformning medför att en brand kan få svåra följder för dem som vistas där. Kommittén vill understryka att de allra flesta ägare eller innehavare av de anläggningar som det gäller på eget eller kommunens initiativ frivilligt kommer att organisera den beredskap med personal och materiel som fordras. Kom- munens och anläggningsägarens gemensamma planering kommer att visa vad som kan göras för att företaget genom ett samspel mellan olika åtgärder skall skydda människor, egendom och miljö. Erfarenheten talar för att överenskommelser som avser åtgärder om en viss personell beredskap i de allra flesta fallen kommer att fattas i samförstånd. Enligt kommitténs mening har det emellertid ett värde att kommunens möjligheter att besluta om förelägganden omfattar samtliga slag av åtgärder, även det skydd som en viss beredskap med egen personal kan ge.
Möjlighet att ålägga företag med särskilt riskfylld verksamhet att utföra riskanalys
Den verksamhet som omfattas av det tidigare i avsnitt 11.6 behandlade begreppet risk management — som kan översättas med ordet företagsskydd — tar sikte på att minska riskerna för händelser och effekter av dessa som kan utgöra ett hot mot verksamheten vid ett företag. Risker som sammanhänger med affärsbeslut eller politiska avgöranden omfattas däremot inte av begreppet. Med risk menas i detta sammanhang vanligen ett hot om störningar genom tex olyckor, stillestånd genom haverier i produktionen, brister i materialförsörjningen eller förluster genom stöld eller sabotage. Med en komplicerad produktionsteknik kan även små störningar ge omfattande avbrott i driften. Riskerna kan hota såväl personal som egendom och miljö. De skador som uppstår leder vidare ofta till skadeståndskrav av olika slag.
Riskmiljön vid ett företag kan kartläggas genom en riskanalys. Den syftar till att öka medvetenheten inom företaget om riskernas existens och skall så långt möjligt klargöra olika händelsers effekter på verksamheten. Riskana- lysen omfattar till en början en inventering av faran för olyckor och andra störningar i hela produktionen från råvaruintaget till färdigvarulagret. Den kan också avse verksamhet utanför det egna företaget, t ex transporterna. Bedömningar sker för olika funktioner — avdelningar, processer eller maskiner — av sannolikheten för skador av olika slag och av deras ekonomiska och andra verkningar. Riskerna värderas med hänsyn till bl a mängden brännbart material, förutsättningarna för brandspridning och de redan befintliga skyddsanordningarna.
Riskanalysen ger ett underlag för utformning av det skydd som företaget bör ha för att komplettera samhällets skyddsresurser. Genom värdering av skyddsbehoven på olika punkter i produktionen kan dessa klassificeras och följaktligen kan också skyddsåtgärderna rangordnas efter angelägenhet. En beräkning av kostnaderna för olika delar i skyddsprogrammet gör det möjligt för företaget att fatta beslut om en lämplig skyddsnivå.
En del av riskerna kan elimineras genom ändringar i tex byggnadskon- struktioner och maskiner. För andra risker fordras det i stället utbildning av
personalen eller en kontinuerlig information. Skadebegränsande åtgärder — tex planer för utrymning, eget brandförsvar eller enklare sjukvårdsutbild- ning för vissa inom personalen — blir nödvändiga när det genom de förebyggande åtgärderna inte är möjligt att undanröja riskerna eller att begränsa dem tillräckligt mycket. Försäkringsskyddet syftar slutligen till att ersätta företaget för förluster genom skador och avbrott som det trots skyddsåtgärderna inte är möjligt att undvika.
Som kommittén har framhållit ökar intresset inom näringslivet sedan många år för frågorna om företagens risker. Allt fler företag har genomfört riskanalyser och som ett resultat av dessa vidtagit skyddsåtgärder. Planerna ses fortlöpande över på många håll och åtgärderna förbättras ofta. Särskilda konsultföretag biträder företagen med bedömningar och förslag.
Kommittén anser att det också är ett stort samhälleligt intresse att de redovisade riskanalyserna kommer till stånd. Det är viktigt för de anställdas skydd mot olyckor och i vissa fall mot verkningar av olyckor inom bebyggelse i företagens omgivningar. Miljön kan också skyddas mot skador på effektivare sätt om det finns genomtänkta riskbedömningar hos ett företag som hanterar miljöfarliga ämnen. Slutligen är det ett samhällsintresse att också förlusterna i egendom till följd av olyckor kan hållas nere genom olika slag av skyddsåtgärder. Avbrott i produktionen drabbar den enskildes sysselsättning och får ofta sociala konsekvenser.
Enligt kommitténs mening är det samhälleliga intresset av företagens skyddsåtgärder så stort att ett företag i särskilda fall skall kunna åläggas att genomföra en riskanalys. De allra flesta företag som behöver en sådan analys har redan utfört eller kommer även utan ålägganden att värdera sina risker och med ledning av analysen besluta om skyddsåtgärder. En möjlighet att ålägga vissa företag att analysera riskerna skall ses som en komplettering av företagens egna initiativ och åtgärder. Skyldigheten bör avse företag som driver en särskilt riskfylld verksamhet. Analysen skall i dessa fall underlätta företagets och den statliga räddningstjänstmyndighetens gemensamma överväganden om den skyddsorganisation som kan fordras. Det bör vara en uppgift för statliga och kommunala räddningsorgan att inom ramen för sitt förebyggande arbete ta initiativ till diskussioner med olika företag om en värdering av riskerna i verksamheten. Kommittén föreslår att ett åläggande — i de sannolikt mycket få fall där detta kan bli nödvändigt — skall ske genom beslut av den kommunala räddningsnämnden.
Översyn av verkskyddsplikten och av bestämmelserna för orga— nisation och utrustning av verkskydden
Kommittén har i avsnitt 4.9 beskrivit den skyldighet som vissa företag har att för skydd av verksamheten i krig eller beredskap organisera s k verkskydd. Frågan om verkskyddens roll och organisation har behandlats i olika sammanhang under senare år. Efter samråd med Sveriges verkskyddsför- bund föreslog civilförsvarsstyrelsen i sin perspektivplan för åren 1982—92 att verkskyddsplikten skulle utökas till att gälla även krigsviktiga företag och verksamheter (s k K-företag) med mindre än 200 anställda. Verkskydds- plikten bör dessutom gälla även utanför skyddsrumsorterna. På längre sikt bör det övervägas om en prioritering kan ske bland företag och verksamheter som är ålagda att organisera verkskydd, ansåg civilförsvarsstyrelsen.
Även i programplanen för perioden 1982—87 konstaterade civilförsvars- styrelsen att principerna för verkskydd bör ändras. Det är angeläget att företagens och övriga verksamheters betydelse i krigstid och deras risksitua- tion får en avgörande betydelse för verkskyddsplikten. En samordning bör vidare ske mellan verkskyddet och det företagsskydd som finns i fred vid olika företag. Ett ökat samutnyttjande av personella och materiella resurser bör eftersträvas.
I 978 års försvarskommitté instämde i civilförsvarsstyrelsens bedömning av behovet att se över verkskyddsorganisationen. Statsmakterna uttalade sig i 1982 års försvarspolitiska beslut för en översyn med den av civilförsvarssty- relsen redovisade inriktningen. Regeringen har med anledning av uttalandet gett civilförsvarsstyrelsen i uppdrag att genomföra den begärda utredningen. I en lägesrapport från april 1983 — utarbetad i samråd med företrädare för länsstyrelserna, Sveriges verkskyddsförbund, Svenska brandförsvarsföre- ningen och Securitas Verkskyddstjänst AB — har civilförsvarsstyrelsen redovisat förslag till principer för en ändrad verkskyddsplikt.
Enligt de hittills preliminära övervägandena bör verkskyddsplikten knytas till byggnad eller anläggning som kommer att tillhöra de prioriterade sektorerna i krigssamhället. Avgörande för verkskyddsplikten är verksam- hetens vikt, risknivå och den allmänna miljön Vägd mot den organisatoriska och ekonomiska insats som verkskyddsplikten kräver. En samordning bör ske av verkskyddsplikten med de krav att i fred hålla egna personella skyddsresurser som enligt räddningstjänstkommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst skall kunna åläggas en ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning, framhålls det i civilförsvarsstyrelsens rapport.
Verkskyddsplikten bör gälla vid byggnad eller anläggning där en av totalförsvarsmyndighet utsedd för riket viktig verksamhet skall bedrivas i krig och där personalplanen omfattar mer än 200 personer. Om personalen uppgår till mindre än 200 personer bör verkskyddsplikten vidare enligt rapporten avse de fall där länsstyrelsen eller annan myndighet efter samråd med länsstyrelsen finner det erforderligt och där möjligheterna till ett effektivt verkskydd från organisatoriska och ekonomiska utgångspunkter bedöms föreligga. Verkskyddet bör ingå i byggnadens eller anläggningens fredskatastrofskydd. Omvänt skall det skydd som redan är organiserat i fred kunna utgöra en grund för verkskyddet.
Förslag till föreskrifter för verkskyddens organisation och resurser, som utgör andra ledet i det uppdrag som regeringen har gett civilförsvarsstyrel- sen, kommer att framläggas omkring årsskiftet 1983/84.
Resurser för företagens utökade skyddsåtgärder
Uppgiften för företagets egen skyddsorganisation bör vara att starta skadebekämpningen och sedan vägleda den kommunala räddningsstyrkan när den har kommit till platsen. Den första insatsen av personal som befinner sig i närheten av den plats där en brand bryter ut eller där det sker ett utflöde av giftiga ämnen är självfallet ofta avgörande för om det skall vara möjligt att hejda spridningen och begränsa skadorna. Uppgiften att vägleda den kommunala räddningspersonalen innebär att företagets styrka informerar om speciella risker — vilka delar av anläggningen som det för människors skydd och med hänsyn till de ekonomiska effekterna för företaget är särskilt
angeläget att rädda. Den kommunala räddningstjänsten behöver som regel också få veta vilka åtgärder som det återstår att vidta, t ex vilka flöden som behöver stängas av och vilken materiel som det är angeläget att forsla undan. Företagets egen räddningspersonal skall sedan kunna utföra de åtgärder i räddningsarbetet som den har utbildats för.
Företagens beredskap med personal och materiel får anpassas till vad som i de enskilda fallen är rimligt. Det är nödvändigt att utnyttja det kunnande som finns hos de anställda, att organisera personalen i lämpliga enheter med hänsyn till kunnandet och att ge dessa enheter en viss utbildning och övning. Kommittén vill framhålla att kraven på företagets personal i det avseendet inte får ställas alltför högt. Det kan tex knappast bli möjligt att utbilda företagspersonalen så att den kan använda 5 k tungt andningsskydd och delta i rökdykarinsatser. När det gäller materielen går det ofta att utnyttja den räddningsutrustning som redan finns vid många särskilt riskfyllda verksam- heter. Nyanskaffning och omsättning av materielen kan emellertid behöva ske. Det blir i många fall en ekonomisk fråga hur långt skyddsorganisationen skall kunna utvecklas. Kommittén har tidigare i avsnittet pekat på att ett utökat skydd kan leda till rabatter på brandförsäkringspremierna. Möjlig- heter finns också för de företag som åläggs att hålla verkskydd att i fred använda verkskyddets personella och materiella organisation.
Kraven på de personella skyddsresurserna vid särskilt riskfyllda verksam- heter varierar från företag som behöver egna styrkor med en viss beredskap både under och efter arbetstid till företag som utan att organisera styrkor utbildar varje anställd för åtgärder på sin arbetsplats. Fordringarna på materielen växlar från enbart enklare handredskap till en mer allsidigt sammansatt utrustning — kanske rent av släckfordon. Krav skall också kunna ställas på att företagen genom alarmeringsutrustning, tex tyfoner, skall kunna varna anställda inom den egna anläggningen, personal vid andra verksamheter eller befolkning i närliggande bostadsområden om okontrol- lerade utflöden i luften av farliga ämnen. I den utsträckning som det är möjligt bör även civilförsvarets larmutrustning användas för denna alarme- ring.
Redogörelsen i kapitel 4 med beskrivning av den nuvarande beredskapen vid Supra AB i Landskrona och vid AB Rifa i Stockholm är två exempel på företag som har vidtagit skyddsåtgärder. Några generellt giltiga krav på åtgärderna med hänsyn till innehåll och dimensionering finns det inga förutsättningar att fastställa. Kommittén föreslår att det nya centrala räddningstjänstverket i samråd med bl a arbetarskyddsstyrelsen, produkt- kontrollnämnden, Svenska brandförsvarsföreningen, Sveriges verkskydds- förbund samt företrädare för försäkringsgivarna får till uppgift att utarbeta en exempelsamling med beskrivning av hur olika företag med särskilt riskfylld verksamhet har organiserat skyddsåtgärderna.
Kommittén vill slutligen framhålla att företagens skyddsorganisation vid speciella behov skall kunna användas för att förstärka den kommunala räddningstjänsten vid olyckor även utanför företagens egna anläggningar. Avtal som reglerar ett sådant samarbete bör ingås mellan berörda företag och kommuner. Ett sådant samarbete är i linje med den grundprincip om ökat samutnyttjande av olika resurser i samhället som är en central del av kommitténs förslag i betänkandet och som har slagits fast i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst.
11.7. Frivilligorganisationer
11.7.1. Svenska röda korset
Svenska röda korset är en frivillig försvarsorganisation som medverkar i totalförsvarets sjukvård och i verksamheten för civilbefolkningens skydd i krig. På många orter i landet har Svenska röda korset lokala beredskaps- grupper för sjukvårdsinsatser av typ första hjälpen. Grupperna skall också kunna ordna uppsamlingsplatser för skadade eller förstärka personalen vid sådana platser. De skall vidare kunna hjälpa till med transporter av skadade. Även uppgifter som ingår i underhållstjänsten vid en olycksplats skall de kunna utföra. På många håll svarar Röda korsets grupper för olycksfallsbe- redskap vid arrangemang med en större publik, tex idrottstävlingar.
En arbetsgrupp inom Röda korset har nyligen sett över organisationens medverkan i räddningsarbete. Arbetsgruppen anser att beredskapen för närvarande inte helt tillgodoser de krav som kan ställas på den. Lokala beredskapsgrupper på omkring 20 medlemmar bör bildas i varje kommun eller i lämpliga regioner. Grupperna föreslås få en fast organisation och en enhetlig utbildning och utrustning. En gruppchef skall under räddningsleda- ren leda varje grupp när den deltari räddningsinsatser eller när den svarar för beredskap vid publika arrangemang. _ . Vidare bör det enligt förslaget bildas en regional arbetsgrupp inom varje distrikt i organisationen — som regel omfattar distrikten ett län. Den regionala arbetsgruppen skall ta initiativ till bildandet av lokala beredskaps- grupper och praktiskt medverka vid rekrytering och utformning av organi— sationen. En särskild plan bör antas för utbildning av beredskapsgruppernas deltagare. I den regionala arbetsgruppen föreslås att företrädare för Svenska röda korsets distriktsledning, den kommunala räddningstjänsten, polisen, sjukvården, länsstyrelsen och militära myndigheter skall ingå.
Fortsatta överväganden pågår inom Röda korset i syfte att regionalt klargöra behovet av frivilliggrupper för sjukvårdsinsatser i anslutning till räddningstjänsten vid olyckor. Röda korset har hemställt om sjukvårdshu- vudmännens bedömning av behovet av sådana grupper, uppgifter för grupperna, storlek, stationering och insatstider. Enligt Röda korsets uppfattning bör strävan vara att för denna organisation i första hand ta tillvara de nära 25 000 personer som redan har utbildats för uppgifter inom totalförsvaret.
De som redan är utbildade består av
D Sjukhussamariter (ca 600) med tre veckors grundläggande sjukvårdsut- bildning, för krigsplacering vid krigssjukhus; D Hemvärnssamariter (ca 12 000) med 40—60 tim grundläggande utbildning för olycksfallsvård, som tjänstgör inom hemvärnets sjukvårdsgrupper; D Civilsamariter (ca 12 000) med 10 tim elementär sjukvårdsutbildning, för tjänstgöring hos distriktssköterskor inom främst hemsjukvård.
Inom flera läns- och lokalorganisationer av Röda korset finns vidare grupper med minst 20 timmars grundläggande sjukvårdsutbildning. Dessa svarar för olycksfallsberedskapen vid de tidigare nämnda publika arrangemangen.
11.7.2. Andra organisationer
Svenska brukshundklubben har hundar tränade för spanings- och sökupp- gifter vid räddningsinsatseri fred och krig. En del av hundarna kan användas för efterforskning av instängda och skadade människor i t ex raserade hus. Brukshundklubben har mer än 40 000 medlemmar, som är organiserade i 15 distrikt och drygt 200 lokalavdelningar. Avsikten är att det skall finnas minst tre tränade räddningshundar inom varje kommun i landet.
För sambandstjänsten när räddningsorganens personella och materiella resurser är otillräckliga kan Frivilliga radioorganisationen, som är en av försvarsmaktens frivilligrörelser, och Sändaramatörernas sambandskår bidra med insatser. Frivilliga radioorganisationen har till uppgift att utbilda signalister för bl a hemvärnet och att medverka med personal och utrustning vid nödlägen i samhället när en sådan förstärkning behövs. Sändaramatö- rernas sambandskår skall enligt sina stadgar delta vid upprätthållandet av radiosamband i nödsituationer när samhället har nytta av deras medver- kan.
Sambandskårens organisation omfattar sambandsgrupper på i regel 5 å 10 medlemmar Både fasta och rörliga radiostationer ingår i utrustningen. Sambandskåren har också ett 90-tal s k repeaterstationer som används vid sändningar på längre avstånd. En del av sambandsgrupperna har tillsammans med företrädare för räddningstjänsten i olika kommuner planlagt hur organisationen skall ställa sin utrustning och sitt kunnande till förfogande. Vana operatörer med egen utrustning kan behövas bl a vid omfattande insatser när läkare och sjukhus deltar i stor skala. Grupper från samband- skåren medverkade i sambandstjänsten vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och vid en större skogsbrand i Dals-Eds kommun under år 1980.
Andra enskilda organisationer som kan delta vid räddningsinsatser som fordrar stora personella resurser är Frivilliga automobilkårernas riksförbund, Frivilliga flygkåren, Svenska blå stjärnan, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sveriges kvinnliga bilkårer och Sveriges civilförsvarsförbund. Sjöräddnings- sällskapets verksamhet har behandlats i avsnittet om sjöräddningstjänsten i kapitel 8. Svenska livräddningssällskapet—Simfrämjandet arbetar i huvudsak inom det förebyggande området men anskaffar också viss utrustning för livräddning vid främst badplatser.
11.7.3. Statligt ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer inom totalförsvaret
De frivilliga organisationer som har anknytning till totalförsvarets verksam- het får statligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Under budgetåret 1983/84 är det totala beloppet enligt statsmakternas beslut 69,3 milj kronor. Anslaget får överskridas om det behövs för att frivilligorganisationerna skall kunna få bidrag till angelägen utbildningsverksamhet.
11.7.4. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Frivilligorganisationer av olika slag kan utföra ett mycket betydelsefullt arbete inom samhällets räddningstjänst — framför allt i situationer när det
behövs många människor eller ett specialkunnande av det slag som de frivilliga har. Förstärkningar genom frivilligorganisationerna behövs ofta när skadebekämpningen är utspridd över en stor yta eller när den blir långvarig. Kommittén anser det viktigt att räddningsorganen och sjukvårdshuvudmän- nen i ökad grad tar vara på det intresse för samhällsinsatser och de erfarenheter som organisationernas medlemmar i allmänhet har. Det bör som hittills i stor utsträckning ske lokalt eller regionalt. Betydelsen av att räddningstjänsten kan använda frivilliga har belysts i den rapport om räddningsarbete i samband med stora olyckor som har utförts inom försvarets forskningsanstalt. Rapporten har berörts i kapitel 1.
De kommunala och statliga räddningsorganen bör delta i de förberedelser som fordras genom samarbetei planeringen av organisationernas medverkan och genom utbildning. Även materiel bör till en del kunna anskaffas genom räddningsorganen. Genom den kommunanknutna civilförsvarsverksamhe- ten bör det bli lättare för t ex rödakorsgrupperna att få tillgång till civilförsvarets utrustning. På central nivå är det viktigt att räddningstjänst- verket söker samordna organisationernas planering för räddningsinsatser och tar initiativ till åtgärder som på olika sätt förbättrar förutsättningarna för deras medverkan i räddningstjänsten.
12 Förebyggande åtgärder mot olyckor
12.1. De förebyggande åtgärdernas betydelse — en inledning
Det moderna samhället har genom många tekniska förändringar blivit mer komplicerat och sårbart än tidigare. Som kommittén konstaterade i inledningen till detta betänkande har riskerna för olyckor och skadeverk- ningarna av dessa ökat. Samtidigt har utvecklingen lett till större krav på samhället när det gäller att begränsa olyckorna och skadeverkningarna av dessa.
Att olyckor inträffar kan emellertid inte helt undvikas. De förebyggande åtgärderna kan därför inte ses som en från räddningstjänsten isolerad verksamhet. Tyngdpunkten i strävandena att åstadkomma ett så säkert samhälle som möjligt måste enligt kommitténs mening ligga på verksamhet som syftar till att förhindra att olyckor över huvud taget inträffar och till att på förhand hindra eller begränsa skadeverkningarna. En effektiv förebyg- gande verksamhet kan minska sannolikheten för och konsekvenserna av olyckor. Detta gäller åtminstone de vanligaste olyckorna som inträffar i vårt samhälle. Genom en utvecklad förebyggande verksamhet kan såväl staten som kommunerna och enskilda göra betydande besparingar.
De förebyggande åtgärderna är av vitt skilda slag. Samhället kan genom föreskrifter och allmänna råd påverka lokalisering, byggnadsteknik, varu- mängder, arbetsmetoder och tillverknings- och hanteringsanordningar. Liksom på räddningstjänstens område gäller emellertid att reglerna finns i ett flertal författningar och att ansvaret är splittrat. Tillsyn och kontroll ankommer på en rad olika myndigheter och organ. Det finns däremot inte någon myndighet som har ett ansvar för samordningen av de förebyggande åtgärder mot olyckor som vidtas på olika områden. Enligt de remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs principbetänkande behövs det väsentligt bättre förebyggande åtgärder mot olyckor.
I detta kapitel redovisar kommittén sina överväganden i fråga om åtgärder som minskar riskerna för olyckor och som på förhand vidtas för att minska skadeverkningarna. Det gäller först åtgärder av tekniskt slag — främst olika brandskyddsåtgärder — men också förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder. Därefter behandlar kommittén en annan typ av förebyggande verksamhet, nämligen den som syftar till att genom information och utbildning öka allmänhetens riskmedvetande.
12.2. Förebyggande åtgärder mot bränder
12.2.1. Utgångspunkter för kommitténs överväganden
I principbetänkandet lämnade kommittén en redogörelse för brandskador- nas utveckling under 1970-talet. Redogörelsen visar att antalet omkomna vid bränder har varit högst omkring 150 årligen och att hela antalet bränder uppgår till ca 20 000 per år. Omkring 400 av dessa åstadkommer årligen skador som medför en försäkringsersättning på minst 500 000 kronor. Enligt redovisningen i betänkandet är händelser till följd av fel på elanordningar och anlagda bränder de vanligaste slagen av bränder.
Större industribränder har under senare år inträffat i Älmhult och Nacka. En stor sjukhusbrand har drabbat Helsingborg. Stora skolbränder har under senare år ägt rum i Älmhult och Halmstad. En villabrand i ett samhälle utanför Borås i oktober 1982 krävde sex människoliv. Vid PCB-branden i Surahammar samma år utvecklades mycket giftiga gaser. Vidare inträffade under år 1982 två större bränder, nämligen höghusbranden i Solna i april och branden i Sundsvalls vårdhem i oktober. Genom den granskning av bränderna i Älmhult, Solna, Sundsvall och Surahammar som kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser gjort har främst de omständighe— ter av byggnadsteknisk art som kan ha medverkat till brand- och röksprid- ningen blivit undersökta. Kommittén har med stöd av sina undersökningar lämnat rekommendationer om komplettering av föreskrifterna i bl a Svensk byggnorm (SBN).
Den 5 k stat-kommungruppen har i ett delbetänkande (Ds Kn 1982:6) Förenklade byggbestämmelser redovisat förslag till förändringar i byggbe- stämmelserna. Bakgrunden till förslagen är framför allt de ständigt ökade byggnadskostnader som på många håll har ansetts vara en följd av de i allmänhet mycket detaljerade och långtgående kraven i SBN. På grund av den kritik som har framförts mot brandskyddsbestärnmelserna i SBN har stat-kommungruppen föreslagit att SBNs kapitel om brandskydd skall ses över. Kritiken går bl a ut på att brandskyddsbestämmelserna i SBN har drivit kraven på säkerhet längre än vad som är ekonomiskt möjligt. För flera av dessa föreskrifter är det svårt att förstå vad som avses, anser stat- kommungruppen. Bestämmelserna är inte heller utformade som kvantifie- rade egenskapskrav, vilket i huvudsak gäller övriga avsnitt i SBN, har stat-kommungruppen framhållit.
I betänkandet har gruppen också uppmärksammat den splittring som råder när det gäller författningar som innehåller föreskrifter om byggande. Flera författningar som rör projektering och uppförande av byggnader bör enligt stat—kommungruppen ändras och i vissa delar införas i bl a byggnadslagstift- ningen och förordningen om brandfarliga varor. Dessutom bör statens planverks samordnande roll förstärkas genom att enbart planverket ges rätten att meddela föreskrifter och allmänna råd för byggnadsväsendet. Övriga myndigheter som är berörda bör med en sådan ordning delta genom samråd. Som exempel på allmänna råd som kan infogas i SBN har stat-kommungruppen nämnt statens brandnämnds meddelande om brand- syn på vårdanläggningar, elevhem, hotell m rn. Förslagen om förenklade byggnadsbestämmelser behandlas för närvarande i regeringskansliet.
12.2.2. Regeringens tilläggsdirektiv om brandskydd i andra lokaler än bostäder m m
Regeringen har i tilläggsdirektiv (Dir 198314) uppdragit åt räddningstjänst- kommittén att lägga fram förslag i en rad frågor som rör brandskyddet i framför allt offentliga lokaler. Bakgrunden till direktiven är dels förslagen i brandriskutredningens betänkande (SOU 1978:30) Brand inomhus, dels att riksdagen med anledning av en motion (mot 1981/82:290) har beslutat att frågan om brandsyn i offentliga lokaler skall utredas närmare (CU 1981/82:40, rskr 1981/82:406).
Brandriskutredningen — statens planverk och konsumentverket i samråd med bostadsstyrelsen och statens brandnämnd — har utrett omfattningen m in av brandfarligt material i byggnader och i deras fasta och lösa inredning. När det gäller byggnadsdelar och fast inredning har utredningens förslag till viss del tillvaratagits i SBN 1980. När det gäller lös inredning1 i andra lokaler än bostäder har utredningen lagt fram förslag avsedda att minska omfattningen av brandfarligt material i sådan inredning. En utförligare redogörelse för brandriskutredningens förslag lämnar kommittén i nästa avsnitt. I riksdagsmotionen anförs bl a att brandsynen i offentliga lokaler, tex hotell, restauranger, klubbar och cirkusar, är ett trubbigt instrument och att en översyn av formerna för brandsynen i fråga om sådana lokaler bör ske. Enligt motionen bör en brandsyneförrättare få samma kompetens som ett skyddsombud har när det är nödvändigt att stoppa en farlig verksamhet.
Enligt regeringens tilläggsdirektiv bör räddningstjänstkommittén överväga vilka regler som behövs för att motverka att man har olämplig lös inredning i offentliga lokaler. Vid sin bedömning bör kommittén beakta att lokalens utformning och ändamål samt de brandförebyggande och andra åtgärder mot brand som har vidtagits måste ställas i relation till den lösa inredningens brandfarlighet. Vid brandsynen bör det således enligt direktiven kunna göras en helhetsbedömning av säkerheten för de människor som skall vistas i lokalen. Kommittén bör också pröva om föreskrifter om åtgärder och villkor för utnyttjande av lokalen skall kunna ställas upp. Det bör vidare ankomma på kommittén att pröva om det finns behov av och om det är möjligt att få en reglering av lös inredning som skall användas i offentliga lokaler motsvaran- de den reglering som finns i marknadsföringslagen (1975:1418) för produkter som saluförs till enskild konsument. Kommittén bör också överväga möjligheterna att utarbeta riktlinjer för bedömning av brandsäkerheten i offentliga lokaler.
De regler som finns för ingripande mot någon som inte följer ett föreläggande vid brandsyn bör ses över, framgår det vidare av direktiven. Kommittén bör överväga om brandstyrelsen skall ha rätt att förelägga vite. Vidare bör kommittén pröva om det bör införas en möjlighet för brandstyrelsen att förbjuda verksamhet i offentliga lokaler.
Nya och strängare regler för behandlingen av brandsäkerheten i offentliga lokaler kan få ekonomiska konsekvenser för den enskilde, framhålls det i direktiven. Kommittén bör pröva hur behovet av övergångsregler skall kunna tillgodoses utan att grundläggande brandsäkerhetskrav sätts åtsidan. ] Lös inredning är som Det är angeläget att de nya reglerna för brandsyn i offentliga lokaler ges en regel möbler, mattar och sådan utformning att osäkerhet om rättsläget inte uppkommer för den gardiner.
enskilde. I direktiven erinras också om att stat-kommungruppen (numera stat-kommunberedningen) behandlar bl a frågan om avgifter för brand- syn.
12.2.3. Brandriskutredningens förslag och remissinstansernas yttranden
Brandriskutredningen har enligt sina direktiv sökt klarlägga och beskriva brandriskerna hos olika material och konstruktioner. Därefter har utred- ningen undersökt vilka brister i det tekniska underlaget som för närvarande begränsar möjligheterna att klassificera material eller produkter med avseende på brandfarlighet. Slutligen har utredningen mot bakgrund av gällande bestämmelser undersökt möjligheterna att utveckla regelsystem som kan förbättra brandskyddet i byggnader och klargjort de framlagda förslagens ekonomiska konsekvenser.
När det gäller lös inredning framhåller utredningen att underlaget för bestämning av brandegenskaper och säkerhetskrav är ofullständigt. En ökad brandsäkerhet kräver utveckling av provningsmetoder och kravspecifikatio- ner. Även regelsystemen för ingripande mot brandfarliga produkter är ofullständiga och behöver ses över. Vid denna översyn måste hänsyn tas till att systemen skall fungera för olika slag av byggnader och gälla både nyanskaffning och befintlig inredning.
Byggnader kan enligt brandriskutredningen indelas i två huvudgrupper med avseende på användningen. Den ena huvudgruppen omfattar bostäder och den andra byggnader för offentlig, kommersiell eller annan kollektiv verksamhet. För den lösa inredningen i bostäder svarar de boende — för den lösa inredningen i Övriga byggnader de som har ansvaret för verksamheten i dessa. Det kan vara staten, kommunerna eller enskilda näringsidkare. Denna skillnad i ansvar fordrar olika slag av regelsystem när brandsäker- hetskraven skall uppställas, anser brandriskutredningen.
För lös inredning i andra lokaler än bostäder finner utredningen det angeläget att föreskrifter snarast utarbetas. Utredningen föreslår att statens brandnämnd får befogenhet att utfärda nödvändiga föreskrifter. Konsu- mentverkets riktlinjer för skilda produkter kan utgöra en utgångspunkt i detta arbete. I en del fall måste kraven på brandskydd ställas högre än för bostäder. Det bör därför enligt utredningen ankomma på den som svarar för verksamheten i en viss lokal att påvisa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav.
Brandriskutredningens förslag har mottagits i huvudsak positivt av remissinstanserna. Stor enighet råder om behovet av mer långtgående brandtekniska krav för byggnader och lokaler som är upplåtna för allmänheten eller där många människor vistas samtidigt. Flera remissinstan- ser pekar i detta sammanhang på de restaurang- och sjukhusbränder som har inträffat under senare år. Många remissinstanser uppehåller sig också kring de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag. Utredningens förslag om ökade krav på offentliga lokaler kan medföra inte obetydliga kostnader, heter det i en del av remissvaren. '
Riksrevisionsverket anser att åtgärder med stöd av lagstiftning är nödvändiga men delar inte utredningens åsikt att brandfarliga varor effektivt
kan rensas ut med hjälp av marknadsföringslagen och brandlagstiftningen. Riksrevisionsverket föreslår i stället att lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall omfatta samtliga hälso- och miljöfarliga varor — även sådana som är hälsofarliga på grund av att de är brandfarliga. Produktkontrollnämnden skall enligt verket ha ansvaret för utfärdandet av tillämpningsföreskrifter.
Svenska kommunalarbetareförbundet menar att enbart marknadsförings- lagen riskerar att bli ett trubbigt instrument. Den riktar sig inte direkt till tillverkarna utan snarare till näringsidkaren som säljer eller hyr ut till allmänheten. Lagen är vidare inte avsedd att användas i de fall där förbud kan ses som alltför långt gående ingrepp och problemen i stället kan lösas genom ökad information. Enligt förbundets uppfattning bör tillverkaren göras direkt ansvarig för att produkterna håller en stadgad brandsäkerhet. Någon form av "VDN-märkning” bör därför provas i takt med att materialprovningen utvecklas.
Brandriskutredningen anser att marknadsföringslagen kan användas för att styra egenskaperna hos produkter som säljs direkt till konsumenten. När det gäller lös inredning i andra lokaler än bostäder är lagen dock inte direkt tillämplig, men utredningen anser det rimligt att en skärpning av kraven på konsumentsidan kommer att återverka även på inredning i andra typer av lokaler. Svenska brandförsvarsföreningen finner inte detta antagande helt självklart, eftersom många produkter eller produktgrupper sannolikt är inriktade på enbart andra slag av lokaler än bostäder.
Landstingsförbundet påpekar att konsumentverkets riktlinjer kan vara tillfredsställande från brandskyddssynpunkt också när det gäller offentliga lokaler. Mot bakgrund av inträffade bränder på sjukhus och restauranger ter det sig skäligt att för sådana lokaler ställa högre krav på brandskydd än som behöver gälla för bostäder. I likhet med utredningen kan Landstingsförbun— det förorda att brandsyn skall omfatta även lös egendom, i den mån så inte redan sker.
Brandriskutredningens förslag att regler för lös inredning skall utarbetas av statens brandnämnd tillstyrks av byggnadsstyrelsen och av statens provningsanstalt. Provningsanstalten erinrar också om de former för typgodkännande och tillverkningskontroll som gäller för bl a fast inred- ning.
Enligt försvarets forskningsanstalt gör utredningen inte tillräcklig åtskill- nad mellan bostäder och övriga lokaler. För övriga lokaler är nämligen kraven större och andra omständigheter än materialegenskaperna spelar där en så stor roll att ett annat synsätt än utredningens förefaller nödvändigt. Möjligheterna att uppfylla kraven på annat sätt än genom kontroll av ' materialen i fast och lös inredning är också större. Automatiska släckanord- ningar, brandvarnare och manuell bevakning är några möjligheter. Frågan om hur skyddsnivån skall uppnås blir därför en brandteknisk ingenjörsupp— gift, där problemets alla delar vägs mot varandra och den tekniskt- ekonomiskt riktiga lösningen kan väljas i varje särskilt fall.
Även Tjänstemännens centralorganisation (TCO) påpekar att produkter som uppfyller konsumentverkets riktlinjer kan vara tillfredsställande från brandskyddssynpunkt, men att kraven för inredning i andra lokaler än bostäder i vissa fall kan ställas högre. Det kan inte heller förutsättas att produkter som säljs enbart till myndigheter och företag kommer att uppfylla
konsumentverkets regler. Särskilt i lokaler som företagen inreder kan det finnas risk för att brandfarliga produkter kommer till användning. TCO ansluter sig till utredningens förslag att statens brandnämnd skall få befogenheter att utfärda föreskrifter för inredning i andra lokaler än bostäder.
Brandriskutredningens förslag till omvänd bevisbörda vad gäller den lösa inredningens brandtekniska standard kommenteras av ett flertal remissin- stanser. Förslaget innebär att den som ansvarar för en lokal eller anläggning skall kunna påvisa att inredningen uppfyller ställda krav. Klart stöd för förslaget ger LO, TCO, kommunförbundet och statens brandnämnd. Statens brandnämnd anför att denna omfördelning torde vara nödvändig just när det gäller inredning. Med nuvarande ordning har en brandsyneförrättare mycket små möjligheter att påvisa brandtekniska brister vad gäller inredningens kvalitativa utförande. Ägaren däremot har möjlighet att genom köpehand- ling eller intyg visa att t ex möblerna uppfyller ställda krav. Svenska brandförsvarsföreningen avstyrker däremot förslaget i denna del. Enligt föreningen medför detta en betydande osäkerhet i rättsläget för den enskilde beroende på att det kan vara svårt att styrka att olika inredningsdetaljer är testade och typgodkända. Även Gislaveds kommun avstyrker utredningens förslag beträffande omvänd bevisbörda och menar att tillverkare och försäljare av lös inredning bör åläggas att märka produkterna på sådant sätt att tvekan inte behöver uppstå vid brandsyn.
12.2.4. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Samhällsplaneringen
Bestämmelserna om förebyggande brandskydd är mycket splittrade. Före- skrifter och allmänna råd beträffande brandskydd i olika byggnader och lokaler ges ut av en rad olika myndigheter, bl a statens planverk, statens brandnämnd, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, sprängämnesinspektionen, livsmedelsverket och kon- sumentverket. Vidare ger privata organ, t ex Försäkringsbranschens Service AB (FSAB) och Svenska brandförsvarsföreningen ut rekommendationer och råd.
Splittringen på central nivå motsvaras i allmänhet också av en uppdelning pållokal och regional nivå. Det är en stor risk att frågor om förebyggande åtgärder som gäller en och samma anläggning förekommer i olika ärenden som handläggs av skilda myndigheter utifrån deras varierande utgångspunk- ter. Om de olika myndigheternas beslut överklagas kan det också inträffa att skilda ärenden som i grunden rör samma förhållanden och som kräver en helhetssyn slutligen avgörs av skilda instanser. Den nu beskrivna splittringen kan kanske inte undvikas på alla områden i samhället. När det gäller bestämmelser om projektering och uppförande av byggnader och anlägg- ningar är det emellertid särskilt viktigt att enhetlighet kan åstadkommas.
De föreskrifter som gäller skyddet mot brand och andra olyckshändelser kan inte ses isolerade utan bör så långt möjligt inordnas i plan- och bygglagsttftningen. Kommittén anser det därför angeläget att stat-kommun- gruppens förslag om en ökad samordning på byggnadsområdet kan
genomföras. Förhållandet mellan planverket och det nya räddningstjänstver- ket, som enligt kommitténs förslag skall ha en samordnande funktion på det brandförebyggande området, måste emellertid övervägas. Detta sker för närvarande inom CESAM-kommittén, som närmare utreder frågor om det! nya räddningstjänstverkets uppgifter och förhållande till andra myndighe- ter.
När det gäller frågan om en översyn av de brandskyddsregler som nu finns i SBN har kommittén inte haft möjlighet att bedöma om vissa av dessa regler är för långtgående och medför onödiga kostnader. Det är möjligt att en del av föreskrifterna vid en närmare granskning visar sig vara alltför detaljerade och att fordringarna kan ställas lägre. Den utredning som har gjorts av kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser efter branden i Sundsvalls vårdhem har å andra sidan visat att det för vissa objekt finns behov av ytterligare krav i SBN. Som exempel kan nämnas installation av olika slag av larmanordningarl. Sådana krav finns i SBN 1980 endast för hotell och för utrymmen där verksamheten medför risk för utsläpp av giftiga gaser i t ex laboratorier och garage. Däremot kan vissa byggnadstekniska krav efterges om det vidtas lämpliga tekniska åtgärder, t ex om automatiska släckanord- ningar eller automatiska brandlarmanordningar installeras.
Enligt kommitténs mening är det väsentligt att regler om larmanordningar införs i byggbestämmelserna även för vårdanläggningar, skolor, olika slag av samlingslokaler och industrier. När det gäller industrier och liknande anläggningar medför visserligen skyldigheterna i brandlagen att anskaffa och underhålla brand- och livräddningsredskap och att förebygga och bekämpa brand långtgående krav i fråga om alarmerings- och släckningsanordningar. Detsamma gäller de byggnadstekniska åtgärderna. Med stöd av brandlag- stiftningen kan alltså i ett brandsyneärende inom industrin krävas t ex automatiskt brandlarm om anläggningens särskilda karaktär fordrar detta. Detta gäller även om krav på sådant brandlarm inte finns i SBN.
Det är emellertid betydelsefullt att brandförebyggande åtgärder som avser särskilt känsliga objekt — antingen det är fråga om anläggningar där det bedrivs riskfylld verksamhet eller anläggningar där normalt många männi- skor vistas — planeras in redan vid projektering och byggande. Åtgärderna skall inte behöva vidtas först när det efter en brandsyn har framkommit att det finns brister i brandskyddet. Till detta kommer att brandlagens bestämmelse med vars stöd krav på larmordningar i vissa fall kan ställas är allmänt hållen. Om inte SBN för en viss typ av anläggning innehåller något krav på en larmanordning och anläggningens särskilda beskaffenhet inte heller fordrar en sådan anordning, kan krav på en sådan larmutrustning bara resas som kompensation för dokumenterade brister i t ex byggnadstekniska förhållanden.
För uppförande av byggnader och anläggningar som industrier, flygfält, hamnar, fritidsanläggningar, offentliga lokaler och bensinstationer krävs det tillstånd av olika slag, t ex koncessionstillstånd, byggnadstillstånd, och byggnadslov. Äoven anordnandet av tillfälliga anläggningar eller verksamhe- anslutet till kommunalt ter kraver tillstand av ollka myndigheter, t ex lansstyrelsen eller den lokala brandförsvar, internt polismyndigheten. Ofta fordrar en och samma anläggning eller verksamhet brandlarm, utrymnings- tillstånd från flera olika myndigheter. Behovet av skydd mot brand och andra larm eller brandvarnare.
1 Automatiskt brandlarm
olyckshändelser måste enligt kommitténs mening vägas in redan vid prövningen av ärenden om tillstånd för dessa anläggningar.
Genom arbetsmiljölagen och den verksamhet som sker genom de myndigheter som utövar tillsyn enligt denna lag verkar samhället för att olika arbeten skall ske under så säkra och betryggande former som möjligt. Planeringen av en anläggning sker under medverkan av representanter för arbetstagarna och för arbetsmiljövårdande myndigheter. Detta är naturligt- vis till fördel även för andra än anställda som vistas i eller besöker anläggningen. Större hänsyn till allmänhetens behov av säkerhet och skydd — särskilt när det gäller bränder — måste emellertid tas redan vid planeringen och projekteringen av olika anläggningar där många människor uppehåller sig, tex hotell, restauranger och sjukhus.
Inte bara vid prövningen av ärenden om byggnadslov utan även i samband med annan tillståndsgivning år det alltså viktigt att brand- och olycksrisker vägs in i bedömningen. Den sakkunskap som finns på området måste anlitas. Förslag till förbättringar i denna handläggning fordrar en genomgång för olika typer av anläggningar och verksamheter. Det bör ske en undersökning av vilka tillstånd som fordras för varje typ av anläggning eller verksamhet och en kartläggning av handläggningen av dessa tillståndsärenden, bl a förekom- sten av samråd med brandmyndigheterna. En sådan översyn ligger utanför ramen för kommitténs uppdrag. Det är emellertid angeläget med en övergripande samordning som säkerställer möjligheterna för myndigheterna att vid samhällsplaneringen på olika nivåer beakta de förebyggande åtgärder som kan vidtas mot olika slag av olyckor. Kommittén föreslår att detta skall vara en uppgift för räddningstjänstverket.
Brandsyneverksamheten
Ett större beaktande av brandskyddssynpunkter vid prövning av ärenden om tillstånd för uppförande av olika anläggningar kan på sikt medföra att brandsyneverksamheten minskar i viss omfattning. En fortlöpande kontroll av att skyldigheterna att förebygga brand och brandspridning fullgörs kommer dock alltid att vara nödvändig. Denna kontroll gäller också skyldigheterna att vidta åtgärder som underlättar släckning och livräddning vid brand.
Kommittén anser att grundläggande regler om kommunens och enskildas skyldigheter när det gäller förebyggande åtgärder mot brand och brandsprid- ning skall finnas i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. De nuvarande bestämmelserna om brandsyn äri huvudsak oförändrade sedan år 1962. Sedan dess har det vuxit fram ett behov av en effektivare brandsyne- verksamhet. En översyn av reglerna för brandsyneverksamheten är alltså motiverad.
Kommittén anser att det liksom för närvarande måste finnas en skyldighet för enskilda att vidta åtgärder för att förebygga att brand uppstår och sprider sig. Det gäller både byggnadstekniska och inredningstekniska åtgärder och förhållanden som rör ordningen i en byggnad, t ex blockering av nödutgång- ar. Dessa skyldigheter bör åvila den som driver industriell verksamhet eller
svarar för byggnader, lokaler eller anläggningar som är upplåtna för allmänheten och som normalt utnyttjas av många människor. Vidare bör skyldigheten gälla ägare eller innehavare av sådana byggnader som kan betecknas som särskilt brandfarliga, t ex byggnader i koncentrerad trähus- bebyggelse. Den kontroll som sker i form av brandsyn bör framför allt omfatta de nu uppräknade objekten. I fråga om eldstäder och andra förbränningsanordningar bör en brandteknisk kontroll kunna göras i samband med sotning.
I principbetänkandet lämnade kommittén en redogörelse för omfattning- en av brandsyneverksamheten. Enligt den av kommittén gjorda undersök- ningen för år 1979 hann kommunerna inte med att brandsyna alla ettärs- och tvåårsobjekten. När det gällde fyraårsobjekten omfattade verksamheten däremot fler granskningar än som var nödvändigt. I betänkandet redovisades också synpunkter på den kommunala räddningstjänstens sätt att fungera. Det framhölls av företrädare för lokala och regionala räddningsorgan att det i allmänhet är svårt för personalen att i det förebyggande arbetet mot brand tillvarata erfarenheter från den släckande verksamheten. Organisationen är i första hand utformad med hänsyn till beredskapen för räddningstjänst och tillgodoser på många håll inte de krav som ställs på den med hänsyn till uppgiften att förebygga brand. Vidare ansåg flera av företrädarna för ledningen av räddningstjänsten i kommunerna att de är dåligt insatta i handläggningen av administrativa ärenden, som är en stor del av den förebyggande verksamheten.
Kommitténs undersökning tydde vidare på att brandsyneverksamheten släpar efter i många kommuner. Detta är otillfredsställande. En väl fungerande förebyggande verksamhet mot brand och brandspridning minskar i stor utsträckning skadeverkningarna och därmed olyckornas kostnader för samhället och enskilda. Det förebyggande arbetet är mot den bakgrunden en mycket betydelsefull del av åtgärderna mot olyckor.
Den kommunala räddningsnämnden skall enligt kommitténs förslag ha ett ansvar för räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand i kommunen. För den operativa ledningen av räddningstjänsten svarar dock räddningschefen. Kommittén anser att det är viktigt att de förtroendevalda får ett ökat inflytande över det som sker vid sidan om det operativa arbetet. I likhet med vad som gäller på närliggande kommunala områden, t ex hälso- och miljöskyddsområdet, föreslår kommittén att den kommunala nämnden skall besluta om förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av den lagstiftning som reglerar bl a den brandförebyggande verksamheten.
När det gäller brandsyneärenden är det emellertid orealistiskt att tänka sig att räddningsnämnden skall befatta sig med andra ärenden än sådana som är av mera komplicerad eller principiell natur. I övrigt bör nämnden utnyttja den möjlighet till delegation av sin beslutanderätt till ledamot eller kommunal tjänsteman som föreligger. I den mån det blir fråga om att förena ett föreläggande eller förbud med vite bör delegation emellertid inte förekomma.
Den besiktning som brandsyn innebär bör liksom hittills utföras av räddningschefen eller av ett annat räddningsbefäl. Det bör ankomma på räddningsnämnden att förordna om brandsyneförrättare. Det är viktigt att
brandsyneförrättarna har den kompetens som är nödvändig för att de på ett tillfredsställande sätt skall kunna utföra brandsynen. Räddningschefen bör upplysa nämnden om vem eller vilka inom kommunens räddningstjänst som enligt hans bedömning har lämplig kompetens för att kunna förrätta brandsyn.
Liksom för närvarande bör brandsyn förrättas regelbundet inom vissa brandfarliga objekt eller där många människor vanligen uppehåller sig. Hur ofta det skall ske bör bestämmas av räddningsnämnden på förslag av räddningschefen i kommunen. Förutom den regelbundna brandsynen bör möjlighet även i fortsättningen finnas att göra särskild brandsyn, om detta bedöms nödvändigt. Enligt kommitténs mening bör såväl räddningschefen som räddningsnämnden eller länsstyrelsen kunna påkalla sådan särskild brandsyn.
Det bör klart framgå av lagstiftningen att brandsynen skall avse inte bara kontroll av byggnadstekniska åtgärder, elektriska installationer, nödutgång- ar och utrustning för att underlätta släckning och livräddning utan också den lösa inredningens beskaffenhet. Vissa frågor om kontrollen av lös inredning i lokaler där allmänheten eller många människor vistas diskuteras i följande avsnitt.
De brister och felaktigheter som upptäcks vid brandsynen bör antecknas i ett besiktningsprotokoll där också bristernas svårighetsgrad anges. Det är också viktigt att det i samband med brandsynen ges information och upplysningar om och vad som kan göras för att brandskyddet skall kunna förbättras. Rättas inte de i protokollet angivna felaktigheterna till ankommer det på räddningsnämnden att efter föredragning av brandsyneförrättaren meddela föreläggande om att bristerna skall avhjälpas. Befogenhet att fatta beslut i mindre viktiga ärenden eller i rutinärenden bör räddningsnämnden, som har framhållits, delegera till brandsyneförrättaren.
För att ett så effektivt förfarande som möjligt skall kunna åstadkommas bör de förelägganden eller förbud som räddningsnämnden beslutar om i allmänhet förenas med vitespåföljd. Kommittén föreslår att beslut om föreläggande av vite i fortsättningen skall fattas av nämnden, inte som nu av länsstyrelsen. För att onödiga dröjsmål i säkerhetsarbetet skall kunna förhindras är det vidare nödvändigt att sådana beslut får gälla omedelbart utan hinder av att de överklagas. För att brandsyneförfarandet skall vara ett effektivt medel i de fall där brandskyddskraven har blivit allvarligt eftersatta anser kommittén att beslutet skall kunna avse inte bara förelägganden om åtgärder av olika slag utan också (eller enbart) villkor för eller förbud mot användning av en byggnad, en lokal eller en permanent eller tillfällig anläggning.
Den föreslagna ordningen leder framför allt till ett ökat medborgarinfly- tande i brandsyneverksamheten. Samtidigt kommer effektiviteten att kunna upprätthållas och principiellt viktiga ärenden att kunna bedömas på ett likartat sätt. Ett effektivare sanktionssystem än det nuvarande kommer också att skapas.
Brandsyneverksamheten behandlas vidare i kapitel 16 i samband med specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag.
Läs inredning i andra lokaler än bostäder rn m
Flera under senare år inträffade bränder både i Sverige och utomlands har aktualiserat inte bara frågor om åtgärder som rör byggnader och deras fasta inredning utan även frågor om lös inredning i framför allt 5 k offentliga lokaler. Det gäller lokaler där allmänheten brukar vistas men också vårdinrättningar. Vidare gäller det lokaler och tält där det mer eller mindre tillfälligt ordnas olika slag av tillställningar för allmänheten.
När det gäller byggnader och fast inredning erbjuder byggnadslagstiftning- en och föreskrifter som utfärdas med stöd av denna ett regelsystem som kan förbättras och kompletteras. För lös inredning finns inga motsvarande regler. Som har framgått av den tidigare redovisningen utfärdar emellertid konsumentverket riktlinjer för företagens marknadsföring och produktut- veckling. Det sker med stöd av verkets instruktion. Dessa riktlinjer, som gäller bl a lös inredning, kan ligga till grund för bedömningen i marknads- domstolen i ett ärende om tex förbud mot försäljning av en viss vara.
Kommittén delar brandriskutredningens åsikt att kraven från brand- skyddssynpunkt på den inredning som används i andra lokaler än bostäder bör vara särskilt höga. Som brandriskutredningen konstaterar finns det författningsstöd för att brandsyneförrättaren vid brandsyn kontrollerar inte bara den fasta utan även den lösa inredningens beskaffenhet. Som utredningen framhåller är emellertid sådana undersökningar för närvarande ytterst svåra att utföra och förekommer sällan i praktiken. Ett skäl är att det
_ saknas brandsäkerhetsnormer för lös inredning. Om brandriskerna är mycket stora anses dock ägaren eller innehavaren till framför allt samlings- lokaler kunna åläggas att brandskyddsimpregnera brännbara draperier, ridåer och liknande uppenbart brandfarliga anordningar eller att avlägsna lösa mattor i utrymningsvägar.
Utformning och antagande av generella brandskyddsbestämmelser för lös inredning som är avsedd för byggnader och lokaler där många människor normalt vistas kan ske på olika sätt. De lösningar som ligger närmast till hands att överväga är enligt kommitténs mening följande:
El Statens räddningstjänstverk får befogenhet att efter samråd med berörda myndigheter (bl a konsumentverket) utfärda föreskrifter för brandtålig- heten hos lös inredning i andra lokaler än bostäder; ' D Bestämmelsen om produktsäkerhet i marknadsföringslagen utvidgas till att avse inte bara varor som är avsedda att försäljas till konsument för enskilt bruk utan även varor som säljs till näringsidkare för användning i andra lokaler än bostäder; Cl Lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor utvidgas till att avse samtliga varor — alltså även fasta ämnen — som är brandfarliga (produktkontrollnämnden får ansvaret för utfärdande av tillämpningsfö- reskrifter).
Det första alternativet motsvarar det förslag som har framlagts av brandrisk- utredningen. Som har framgått var de flesta remissinstanser positiva till brandriskutredningens förslag. De föreskrifter som räddningstjänstverket enligt detta alternativ får utfärda i fråga om brandtåligheten hos sådan lös inredning som skall användas i vårdinrättningar och i lokaler upplåtna för
allmänheten kommer att kunna vara till ledning för bedömningen i brandsyneärenden. I anslutning till dessa föreskrifter bör verket kunna utfärda regler för typgodkännande efter det mönster som gäller för byggnadsdelar och fast inredning. Kommittén bedömer att denna lösning i kombination med ett effektivare bransyneförfarande kan bidra till att förhindra brandfarlig inredning i offentliga lokaler och vårdinrättningar. De riktlinjer som har utfärdats och kommer att utfärdas av konsumentverket kan, som brandriskutredningen framhåller, ligga till grund för utfärdande av föreskrifterna.
Alternativet att utvidga bestämmelsen om produktsäkerhet i marknads- föringslagen till att gälla även försäljning till näringsidkare för användningi en rörelse har flera svagheter. En är att bestämmelsen är avsedd att tillämpas först när ett lika gott resultat inte kan uppnås på frivillig grund. En annan svaghet är att ett beslut av marknadsdomstolen bara gäller mot den näringsidkare som förbudet avser. Det händer emellertid att marknadsdom- stolens beslut i olika ärenden får effekter även på andra företags marknads- föring.
Kommittén vill vidare framhålla att marknadsföringslagen inte är avsedd att tillämpas på varor som är så farliga att grundkrav bör ställas på deras egenskaper med stöd av speciallagstiftning. Bestämmelsen om produktsä- kerhet i marknadsföringslagen gäller vidare endast försäljning av varor till konsumenter för enskilt bruk. Vid tillkomsten av marknadsföringslagen påpekade flera remissinstanser att bestämmelserna borde avse även varor som säljs till daghem och liknande institutioner. Denna åsikt vann emellertid inte gehör hos statsmakterna (prop 1975/76:34).
Det tredje alternativet — att lagen om hälso— och miljöfarliga varor skulle utvidgas till att omfatta även sådana varor och ämnen som på grund av sin brandfarlighet är miljöfarliga — framfördes av riksrevisionsverket i samband med remissbehandlingen av brandriskutredningens förslag. Produktkon- trollnämnden skulle då ha ansvaret för utfärdande av tillämpningsföreskrif- ter. För närvarande är lagen om hälso- och miljöfarliga varor tillämplig på brandfarliga ämnen endast om ämnet i fråga vid förbränning avger gaser eller rök som är miljö- och hälsofarlig.
Kommittén bedömer denna tredje lösning som mindre lämplig för att det skall bli möjligt att komma till rätta med brandfarlig inredning i t ex hotell, restauranger och vårdinrättningar. Av förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor framgår att lagen är avsedd att tillämpas i fråga om ämnen och produkter som har farliga egenskaper. Det gäller både ämnena och produkterna i sig och vid tex tillverkning, bearbetning eller transport. Många material som normalt används i samhället är brandfarliga men har inte desto mindre alltid accepterats. Om lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor skall utnyttjas för att utmönstra eller skapa regler om brandfarlig lös inredning uppkommer svårigheter att avgränsa lagens tillämpningsområde så att den bara avser de särskilt lättantändliga materia- len. Till detta kommer att det som regel i fråga om brandsäkerheten i en lokal eller byggnad måste ske en helhetsbedömning. Om lokalen uppfyller höga krav på brandsäkerhet i övrigt, är det möjligt att förekomsten av brandfarligt material i inredningen till en del kan tillåtas.
Sammanfattningsvis anser kommittén att det först beskrivna alternativet
bör väljas för att det skall bli möjligt att förhindra att olämplig lös inredning kommer till användning. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket får befogenhet att utfärda föreskrifter i fråga om sådan lös inredning som används i lokaler upplåtna för allmänheten, vårdinrättningar och tält där många människor samlas. Föreskrifterna bör utfärdas efter samråd med konsumentverket, statens planverk och statens provningsanstalt. Kommit- tén anser det vara viktigt att konsumentverket intensifierar sitt arbete med att få fram riktlinjer för brandfarlig inredning. Verket har hittills utfärdat riktlinjer för brandegenskaper hos 5 k ytmaterial, tex tapeter, men inte för andra slag av lös inredning, ,t ex stoppade möbler och gardiner.
Som brandriskutredningen har föreslagit och de flesta remissinstanser har accepterat bör i brandsyneärenden som gäller lokaler upplåtna för allmän- heten eller där annars många människor vistas gälla en s k omvänd bevisbörda. Det innebär att den som svarar för verksamheten har att visa att föreskrifter om brandsäkerhet har blivit uppfyllda. Detta bör i fråga om lös inredning vara möjligt om typgodkännanden kan utfärdas i fråga om olika slag av material i sådan inredning. Ansvaret för att ta fram godkända provningsmetoder bör ligga på statens provningsanstalt.
Sotningsverksamheten
Utgångspunkter för kommitténs överväganden
Sotningsverksamheten bygger på gamla traditioner. Den sotningsverksam- het som regleras i brandlagstiftningen har till syfte att förebygga brand. I samband med de växande oljekostnaderna har emellertid uppmärksammats att sotningsväsendet kan spela en viktig roll i energispararbetet. Det har i olika sammanhang framhållits att sotningsväsendets personal måste kunna medverka i insatserna för en bättre energihushållning. En kommun är enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering ålagd att söka minska oljeanvändningen i kommunen. Det är viktigt att värme- och ventilationsanläggningar sköts på ett energisparande sätt. Svenska kommunförbundet har under åren 1982 och 1983 i samarbete med Ljusnarsbergs kommun genomfört en försöksverksamhet som syftar till en ny arbetsmodell för skorstensfejare. Avsikten med försöksverksamheten har varit att pröva om skorstensfe j arnas traditionella arbetsuppgift att ta bort sot från rökkanaler och eldstäder kan förändras så att skorstensfejarna i ökad utsträckning ägnar sig åt att förebygga sotbildning och medverkar till energisparåtgärder. Försöksverksamheten har hittills gett mycket goda resultat. I samband med att riksdagen våren 1981 beslutade om riktlinjer för ett samlat program för energihushållning konstaterades att utbildningsfrågor har stor betydelse för de mål som har satts upp. Till de i annat sammanhang framlagda förslagen om utbildning i räddningstjänst hör förslag om utbildning för sotningspersonal.1 Frågorna om grundläggande utbildning i 1Betänkandet (Ds Kn räddningstjänst och sotningsverksamhet utreds nu vidare av CESAM- 197935) Brandförsvars- kommittén. Statens brandnämnd har tidigare på uppdrag av regeringen utbildningen OCh (löpar- utrett frågan om kompletteringsutbildning för personal inom sotningsväsen- tementspromemonan " _ . _ . . (Ds Kn 1981z24) Utbild- det. Brandnämnden har föreslagit en sådan utbildning inom ämnesområdet ning i räddningstjänst energihushållning. m m.
Bilderna på höger sida:
Den kommunala räddningsnämnden — här representerad av'brand- styrelsen i Linköpings kommun — får enligt kommitténs förslag viktiga uppgifter och befogenheter inom den brandförebyggande verksamheten (övre
bilden).
Säkerheten vid rök- dykarinsatser är en av de främsta arbetar- skyddsfrågorna för den kommunala räddnings- tjänstens personal
(nedre bilden).
Även inom andra områden än brandskydd och energisparande kan sotningsväsendet komma att få en viktig funktion. Den ökade vedeldningen ger liksom olje- och gaseldningen vissa miljöproblem som kan utgöra en hälsorisk, särskilt i tättbebyggda områden. Personal inom sotningsväsendet kan medverka till att minska dessa miljörisker. Det sker i så fall genom kontroll av utsläppen från eldningsanläggningar.
Av redogörelsen i kapitel 5 framgår att sotningen är en kommunal uppgift, även om den till övervägande delen drivs i entreprenadform av enskilda företagare. År 1983 fanns totalt 425 skorstensfejarmästare med eget sotningsdistrikt. Av dessa var 17 kommunalt anställda. Hittills har sju kommuner genomfört eller fattat principbeslut om övergång till kommunal drift.
Frågan om sotningsväsendets organisation och driftsform har tidigare utretts. Utredningen för översyn av frågan om skorstensfejarmästarnas ställning avgav år 1976 betänkandet (Ds Kn 1976z4) Sotningsväsendets organisation och driftsform. Utredningen fann i fråga om driftsformerna att det inte generellt går att förorda det ena systemet framför det andra. Utredningen ansåg därför att båda driftsformerna bör kunna användas och att det liksom hittills bör ankomma på varje kommun att själv välja driftsform.
En annan fråga som utredningen hade att ta ställning till var skorstensfe- jarmästarnas rättigheter om en kommun vill övergå från entreprenadsystem till anställningssystem, eller om kommunen på annat sätt vill förändra sotningsväsendet, t ex genom en ny indelning av kommunen i sotningsdis- trikt. Utredningen konstaterade i denna fråga att kommunernas möjligheter att utan stöd av särskild lagstiftning genomföra organisatoriska förändringar är begränsade på grund av den särställning som en skorstensfejarmästare kan ha bl a på grund av avtal med kommunen.
Svenska kommunförbundet och Sveriges skorstensfejarmästares riksför- bund träffade emellertid i mars 1975 en överenskommelse som syftar till en minskning av antalet sotningsdistrikt från omkring 540 till ca 300 under en fyraårsperiod. Kommunerna skall vidare vid ändrad distriktsindelning kunna kommunalisera eller genomföra annan omorganisation av sotningsväsendet. Målsättningen är att en kommun i allmänhet skall utgöra ett sotningsdistrikt. Utredningen föreslog att erfarenheterna av 1975 års överenskommelse skall avvaktas och att frågan om kommunernas möjligheter att genomföra organisatoriska förändringar av sotningSväsendet skall tas upp på nytt om överenskommelsen inte ger de effekter som förväntades.
Flertalet remissinstanser delade utredningens mening och något förslag till lagstiftning som skulle ge kommunen större möjligheter att förändra verksamheten har inte lagts fram för riksdagen. Antalet sotningsdistrikt har emellertid minskat sedan år 1975 men inte i den omfattning som var tänkt. Som redovisats har för närvarande 17 kommuner — de flesta är större kommuner— kommunaliserat sitt sotningsväsende. Antalet väntas öka efter hand som fler skorstensfejarmästare awecklar sin verksamhet.
Förutom den beskrivna försöksverksamheten som avses resultera i en ny arbetsmodell för skorstensfejare har under senare tid genomförts flera projekt som berör sotningsväsendet. En av kommunförbundet tillsatt arbetsgrupp för sotningsfrågor är för närvarande sysselsatt med att utvärdera
Det militära försvarets och civilförsvarets resur— ser kommer att få ökad betydelse inom fredsrädd- ningstjänsten. Ett stort antal värnpliktiga (övre bilden) deltog [ släck- ningsarbetet vid den stora skogsbranden utanför Oskarshamn sommaren 1983. Kommittén föreslår en bestämmelse som gör det möjligt att vid rädd— ningsinsatser använda även civilförsvarets per— sonal (nedre bilderna).
Industrin behöver ett omfattande skydd mot bl a bränder —förebyg- gande åtgärder, egen släckutrust- ning och ofta en viss beredskap med personal.
Det nya restvärdeskydd som för- säkringsgivarna och den kommu- nala räddningstjänsten bygger upp har goda tekniska resurser. Snabbt insatta restvärdeåtgärder efter en brand minskar rök- och vatterskadorna och räddar ofta stora värden (nedre bilden).
fer/a
resultaten av projekten och föreslå förändringar i sotningsverksamheten. Arbetsgruppens material har utgjort en del av underlaget för kommitténs i följande avsnitt redovisade överväganden och förslag om sotningsverksam- heten.
Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén anser att sotningsväsendet, trots att det spelar en betydelsefull roll i det brandförebyggande arbetet, skiljer sig från räddningstjänsten och därför inte bör regleras i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslår att sotningsverksamheten i stället regleras i en särskild lagstiftning. För detta talar framför allt att det finns en strävan att förändra verksamheten i riktning mot ökat energisparande, ett område som ligger vid sidan om räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand.
När det gäller sotningsverksamhetens organisation och driftsform anser kommittén liksom utredningen för översyn av frågan om skorstensfejarmäs- tarnas ställning att de båda driftsformer som nu förekommer inom sotningsväsendet även i fortsättningen bör kunna användas. Det bör stå kommunerna fritt att välja den driftsform som de själva finner lämplig.
Kommittén bedömer att åtgärder för brandskyddet — borttagande av sot och andra brännbara avsättningar — även i framtiden kommer att utgöra en väsentlig del av sotningspersonalens arbete. I samband med de regelbundna, traditionella sotningsuppgifterna har skorstensfejaren emellertid möjlighet att utföra även åtgärder som förebygger sotbildning. Han kan tex ställa in förbränningsanordningarna så att de verkar optimalt. Sådana åtgärder är till förde] inte bara för energihushållningen utan minskar också risken för uppkomst av brand och miljöfarliga utsläpp. Vidare bör sotningsväsendets personal kunna tas i anspråk för att verkställa både brandteknisk och energisparteknisk kontroll av bla eldstäder och rökkanaler.
Kommittén föreslår att sotning liksom hittills skall vara en angelägenhet som kommunen enligt lagstiftningen är skyldig att se till att det finns en organisation för. De enligt denna lagstiftning obligatoriska arbetsuppgifter- na skall avse dels alla eldstäder och andra förbränningsanläggningar, som inte eldas uteslutande med gas, och tillhörande rökkanaler, dels alla slags imkanaler. Kommittén anser att den sotning som sker främst i syfte att förebygga och hindra brand även i framtiden skall vara obligatorisk. Varje ägare eller innehavare av en byggnad eller anläggning med sotningspliktigt objekt är alltså skyldig att underkasta sig den service som en sådan sotning innebär. Vid den obligatoriska sotningen skall även brandteknisk kontroll motsvarande eldstadsbrandsyn ske.
Strävandena att utöka sotningsväsendets traditionella uppgifter till att omfatta åtgärder som minskar energiförbrukningen, tex funktionskontroll och inställning av en anläggning till optimala driftvärden kan, som har framhållits, bidra till att risken för uppkomst av brand minskar. Att åtgärderna utförs är givetvis av största värde både för samhället och för den enskilde fastighetsägaren. Kommittén anser emellertid att ett obligatorium även när det gäller annan sotning än den traditionella brandskyddssotningen är ett alltför långt gående ingrepp i enskildas förhållanden.
Som har framgått av redogörelsen i kapitel 5 innebär det 5 k sotningsmo-
Bilderna på vänster sida:
Lokalradion har en viktig funktion i sam- arbetet mellan olika organ vid en större olycka och vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Under snöovädren i södra Sverige vintern ] 978/ 79 sände Radio Malmöhus— på övre bilden — ett stort antal meddelanden både till räddningspersonalen och till allmänheten.
Landstinget i Malmö- hus län prövar för när varande en organisa- tion med Iäkarbemanna- deakutbilar, som rycker ut tillsammans med ambulanser till olyckor med person- skador. Akutbilarna har både medicinsk utrustning och lättare
räddningsmateriel (nedre bilden).
nopolet att endast skorstensfejarmästaren eller skorstensfejare som är anställd hos honom har rätt att utföra s k föreskriven sotning. Det gäller alltså sådan sotning som brandstadgan och brandordningen föreskriver. Brandchefen kan emellertid besluta att även annan får verkställa föreskriven sotning. Kommittén föreslår att sotningsmonopolet skall behållas även i den framtida sotningsverksamheten. Sotningsmonopolet bör emellertid inte avse andra sotningsåtgärder än de som är obligatoriska enligt vad som sagts i det föregående, dvs de som utförs i syfte att förebygga brand. Möjligheten att medge undantag från sotningsmonopolet — främst gäller det större anlägg- ningar med egna resurser i fråga om sotning — bör givetvis finnas även i fortsättningen. Den sotning som sker främst i energisparsyfte bör det enligt kommittén stå var och en fritt att utföra själv eller med hjälp av annan än distriktets skorstensfejarmästare eller hans personal.
Med tanke på att brandskyddsfunktionen även i framtiden kommer att spela en viktig roll i sotningsverksamheten föreslår kommittén att räddnings— nämnden skall svara för handläggningen av sotningsfrågorna i kommunen. Räddningsnämnden skall därvid ha möjlighet att utfärda de förelägganden och förbud som behövs för att brandsäkerheten i eldstäder och andra anordningar skall vara godtagbar. Nämnden skall ha möjlighet att förena ett beslut om föreläggande eller förbud med vite. I energihushållningsfrågor bör nämnden samråda med andra organ inom kommunen, t ex byggnadsnämn- den eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Räddningsnämnden föreslås få möjlighet att till skorstensfejarmästare överlåta sin befogenhet att besluta om förelägganden eller förbud, dock inte befogenheten att besluta om vite.
Liksom på brandsyneområdet är det viktigt att räddningsnämnden inriktar sin verksamhet på i första hand råd och rekommendationer. Först sedan det visar sig att dessa inte ger önskvärda resultat bör nämnden tillgripa de möjligheter att föreskriva åtgärder som står till dess förfogande. Skorstens- fejarmästaren bör liksom för närvarande ha befogenhet att meddela föreläggande och förbud i anledning av brandteknisk kontroll av eldstäder m m, dock utan att kunna föreskriva vite. Sotningspersonalen bör i samråd med den ordinarie förrättningen kunna lämna råd och information till fastighetsägarna i både brandskyddsfrågor och energisparfrågor som gäller rökkanaler och eldstäder.
Under den ovan beskrivna försöksverksamheten har framkommit att det inte finns skäl att förlänga tiden mellan två sotningar utöver två år men att sotningsfristerna i övrigt vid flera typer av objekt kan övervägas. Kommittén instämmer i dessa uppfattningar och föreslår att det även i fortsättningen skall finnas en bestämmelse som anger att tiden mellan två sotningar skall vara högst två år. Sotningsfristernas längd inom denna ram bör bestämmas av räddningsnämnden.
Kommittén föreslår att tillsynen över sotningsverksamheten liksom tillsynen över räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand i övrigt skall utövas av länsstyrelsen på det regionala planet och av det statliga räddningstjänstverket på central nivå. Enligt brandstadgan kan länsstyrelsen vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare fullgör sina åligganden när det gäller förebyggande åtgärder mot brand utfärda vitesföreläggande. Kommittén anser, som har framgått av övervägandena i kapitel 7, att länsstyrelsen i framtiden inte
längre skall ges motsvarande befogenheter i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst.
Även när det gäller sotningsverksamheten saknas det anledning att anta att det lokala tillsynsorganet, dvs räddningsnämnden, inte på ett tillfredsstäl- lande sätt skulle kunna övervaka att ålagda uppgifter blir utförda av personalen. Någon befogenhet för länsstyrelsen att utfärda vitesföreläggan- de på sotningsverksamhetens område föreslår kommittén därför inte.
Kommittén bedömer att den föreslagna förändrade inriktningen av sotningsverksamheten skall kunna genomföras med nuvarande personella resurser. Kostnadsökningar kan komma att uppstå för vissa fastighetsägare på grund av energisparande sotningsåtgärder, men dessa uppvägs av besparingar till följd av minskade bränslekostnader. Längre frister i brandskyddssotningen, i den mån det i vissa fall blir resultatet av de nya bestämmelserna, minskar också kostnaderna.
Kommittén behandlar sotningsverksamheten närmare i specialmotive- ringen till kommitténs författningsförslag, kapitel 16.
12.3. Förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder
12.3.1. Kommitténs tidigare överväganden
I föregående avsnitt har kommittén behandlat samhällets och enskildas ansvar för att förebygga och förhindra spridning av brand. Som har framgått av redogörelsen är det förebyggande brandskyddet ett svåröverskådligt område. Detsamma gäller i än högre grad de åtgärder som syftar till att förebygga olyckshändelser av alla andra slag, tex ras, explosioner och trafikolyckor. Regler om förebyggande åtgärder mot dessa andra olyckshän- delser finns i viss utsträckning i de författningar som reglerar förebyggande åtgärder mot brand men också, som har framgått av avsnitt 5.2, i åtskilliga andra författningar.
I principbetänkandet diskuterade kommittén om räddningsorganens ansvar för förebyggande åtgärder mot brand bör utvidgas till att omfatta ett sådant ansvar även för åtgärder mot andra olyckor. Emellertid kräver ett utökat ansvar för de kommunala räddningsorganen inom det förebyggande området personalökningar och leder därmed till ökade kostnader. Redan nu har de kommunala räddningsorganen svårt att hinna med vissa arbetsupp- gifter, framför allt planläggningen av verksamheten och de åtgärder som syftar till att förebygga brand. Personalen kan inte alltid göra sig en föreställning om vad som orsakar olika olyckor och hur de utvecklas. Mot den bakgrunden är det inte säkert att räddningsorganen tillräckligt effektivt skulle kunna svara för förebyggande åtgärder mot även andra slags olyckshändelser än bränder. Däremot fann kommittén att räddningsorganen bör påtala brister i såkerhetsåtgärder som upptäcks i samband med den ordinarie räddningsverksamheten och som bedöms kunna orsaka olyckor. En samverkan bör i sådana fall kunna ske med andra lokala myndigheter som har uppgifter med anknytning till den olycksförebyggande verksamheten.
Kommittén menade att det som grund för eventuella förslag om kommunens skyldigheter i fråga om olycksförebyggande verksamhet är
nödvändigt att undersöka om och i vad mån företag och enskilda skall ha skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder mot olyckor i allmänhet. Det konstaterades att skadeförebyggande åtgärder vid ett företag i princip åvilar företaget. Kommittén framhöll att det i en rad olika författningar finns bestämmelser om skyldighet att vidta förebyggande åtgärder och att dessa bestämmelser berör områden av vitt skilda slag. Företag och enskilda som driver särskilt riskfylld verksamhet bör ha vissa skyldigheter inte bara när det gäller beredskapen mot olyckor i eller till följd av verksamheten utan också för att kunna förebygga brand och andra olyckor, ansåg kommittén.
12.3.2. Remissinstansernas synpunkter
Statens brandnämnd anser att räddningstjänstens ansvarsområde bör utökas till att omfatta även förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder. Ett sådant utökat ansvar kommer emellertid att fordra kostnads- krävande resursförstärkningar. Brandnämnden biträder mot den bakgrun- den kommitténs överväganden att ge räddningsorganen till uppgift att för ansvarigt organ påtala brister i såkerhetsåtgärder som upptäcks i samband med den ordinarie verksamheten vid tex brandsyn.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att kommunerna inte hinner med nuvarande förebyggande åtgärder på ett tillfredsställande sätt. Utan personalökningar finns det enligt länsstyrelsen inte utrymme för utökade uppgifter inom detta område. Också länsstyrelsen i Jämtlands län menar att svåra avvägningsproblem kan komma att uppstå om räddningstjänsten åläggs skyldighet att även påtala brister avseende andra förebyggande åtgärder än de som avser brand. Det kan bli svårt att organisera och systematisera en sådan tillsynsverksamhet. På grund av detta kan det enligt länsstyrelsen vara rena tillfälligheter som avgör om brister blir uppmärksam— made eller inte. Ansvariga befattningshavares kompetens kommer dessutom att sätta gränser för förmågan att över huvud taget upptäcka brister. Detta får givetvis inte hindra att uppenbara brister blir påtalade och rättade genom t ex anmälan till berörd myndighet som yrkesinspektionen eller annan, framhål- —ler länsstyrelsen i Jämtlands län.
Flera kommuner uttalar sig positivt om förslaget. Det gäller Uppsala kommun som ansluter sig till tanken att räddningsorganen i samband med den ordinarie räddningstjänstverksamheten påtalar riskerna för olyckor som kan inträffa. Oskarshamns kommun delar kommitténs uppfattning att kommunerna bör få en formell rätt att framföra krav på åtgärder vid tex brister i säkerheten. Däremot bör inte arbetsbördan ökas genom obligato- riska skyldigheter för brandförsvaren, anser kommunen. Även Uppvidinge, Vara, Falköpings, Karlskrona och Göteborgs kommuner ansluter sig till kommitténs förslag. Kristianstads, Lysekils, Ånge och Skellefteå kommuner påpekar att uppgiften att påtala brister vid andra olyckor än brand kräver kompletterande utbildning. Tyresö kommun framhåller att ansvaret för — förebyggande åtgärder vid andra nödlägen än brand inte bör utformas som en utökad skyldighet, eftersom det är mycket svårt att avgöra omfattningen av de olika slag av olyckor som kan inträffa.
Lindesbergs kommun däremot är negativ till förslaget och menar att påtalandet av brister i förebyggande åtgärder som avser även andra nödlägen
än brand innebär en ny arbetsuppgift. Yrkesinspektionen, brandchefen och företagshälsovårdens skyddsingenjör kan ge olika anvisningar eller ställa olika krav på samma objekt. Det är angeläget med fast avgränsade arbetsområden eller en enda tillsynsmyndighet, framhåller kommunen. Också Härnösands kommun ställer sig frågande till om ansvaret för förebyggande åtgärder för annat än brand skall åvila räddningstjänsten. I samhället finns redan nu exempelvis yrkesinspektionen som har liknande uppgifter och som skulle kunna svara för den olycksförebyggande verksam- heten, påpekar kommunen.
Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att kommuner- nas ansvar inte bör öka, men att räddningsorganen bör få en formell rätt att till andra myndigheter framföra de iakttagelser om brister i säkerhetsåtgär- der som görs i samband med den ordinarie räddningstjänstverksamheten. Folksam framhåller att förutsättningen för att räddningsorganen skall kunna påtala brister i förebyggande åtgärder även i andra avseenden än brand torde vara kvantitativa och kvalitativa resurser som de flesta brandkårer i dag saknar. Folksam frågar sig om det är möjligt att utan förstärkning av resurserna utöka den förebyggande verksamheten.
12.3.3. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
Kommittén redovisade i principbetänkandet betänkligheter mot att införa en skyldighet för den kommunala räddningstjänsten att svara för förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder. Remissinstanserna delar i allmänhet kommitténs uppfattning i denna fråga. Många remissinstanser är däremot positiva till att missförhållanden som upptäcks i samband med den ordinarie verksamheten påtalas hos berörda myndigheter. Ett sådant förfarande skulle kunna få positiva effekter i det förebyggande arbetet. Den skulle kunna bidra till att riskerna för olyckshändelser och konsekvenserna av dessa skulle kunna minskas.
Räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamhetens personal får i samband med den ordinarie verksamheten erfarenheter som bör tas tillvara och komma samhället till godo. Möjligheter att anmäla missförhål- landen som personalen upptäcker i sin tjänstgöring föreligger givetvis även om det inte finns någon bestämmelse om detta. En sådan bestämmelse — utformad som en rekommendation — kan emellertid göra personalen mer uppmärksam på brister som förekommer och som bör rättas till. Bestäm- melsen bör dessutom kunna leda till att det vid avslutande av en räddningsinsats eller en brandsyneförrättning blir rutin för personalen att se efter om förhållandena på platsen är sådana att de kan leda även till annan olyckshändelse än brand.
Kommittén föreslår att lagen om samhällets räddningstjänst skall innehålla en bestämmelse som rekommenderar en räddningsledare eller brandsyne- förrättare att hos ansvariga myndigheter påtala förhållanden som kan leda till annan olyckshändelse än brand. Det gäller förhållanden som upptäcks i samband med räddningstjänst eller verksamhet till förebyggande av brand.
När det sedan gäller företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet har
tidigare konstaterats att det i den speciallagstiftning som reglerar olika områden — t ex byggnadsverksamhet och befattning med brandfarliga vätskor och gaser — finns regler om skyldighet att vidta olycksförebyggande åtgärder. Enligt kommitténs mening skulle en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet för vissa företag att vidta olycksförebyggande åtgärder bli alltför långtgående. De krav på åtgärder som tillståndsgivande myndigheter vill att företagen skall vidta vid tex etablering av olika slag av riskfyllda verksamheter anser kommittén skall ställas med stöd av speciallagstiftningen inom det område som det gäller.
Förebyggande olyckor är en viktig del av företagens självskyddsverksam- het, som' ofta sammanfattas under begreppet risk management.Kommittén har beskrivit denna verksamhet i kapitel 11, som också innehåller kommit- téns överväganden om möjligheten att ålägga företag att analysera riskmil jön vid sina anläggningar. En annan viktig olycksförebyggande verksamhet syftar till att minska olyckorna vid transporter av farligt gods och verkningarna av dessa. Kommittén redogör i kapitel 13 för sina övervägan- den och förslag i frågor om transport av farligt gods.
Arbetet med förebyggande åtgärder mot utflöden av olja och kemikalier till sjöss har på senare år intensifierats. Med anledning av statsmakternas beslut om miljösäkrare sjötransporter har en rad förebyggande åtgärder vidtagits. Beslut har fattats om införande av en vattenföroreningsavgift i syfte att motverka utsläpp av olja och kemikalier (prop 1982/83:87, JoU 1982/83:29, rskr 1982/83:285). Vidare har fartygsmiljöutredningen i slutbe- tänkandet (Ds K 1982:2 och 3) Ny sjösäkerhetslag lagt fram förslag till ny sjösäkerhetslagstiftning som för närvarande behandlas inom regeringskan- sliet,
Organ som sjösäkerhetsrädet och fjällsäkerhetsrådet har viktiga uppgifter i den förebyggande verksamheten. I kapitel 5 har kommittén redovisat den lagstiftning som reglerar samhällets olycksförebyggande verksamhet. En rad olika myndigheter, t ex arbetarskyddsstyrelsen, luftfartsverket, sjöfartsver- ket, produktkontrollnämnden och kärnkraftinspektionen har att tillämpa denna lagstiftning och spelar följaktligen en viktig roll för strävandena att förhindra olyckor av olika slag. Som har redovisats i kapitel 4 kan även andra myndigheter, t ex SMHI och SJ , och organisationer som Svenska röda korset och Svenska brandförsvarsföreningen bidra till att förebygga olyckor. Slutligen kan också tidningar och etermedia göra mycket genom att föra ut varningar till allmänheten så att olycksförebyggande åtgärder kan vidtas. Se vidare följande avsnitt.
På det förebyggande området saknas emellertid samordnande insatser. Kommittén har redan i avsnittet om förebyggande åtgärder mot bränder föreslagit att det skall vara en uppgift för det nya räddningstjänstverket att bevaka utvecklingen i detta avseende. Verket bör se till att säkerhetskraven beaktas i samhällsplaneringen och att lämpliga åtgärder i övrigt vidtas som har till syfte att ”förebygga olyckor både till lands, i luften och till sjöss. Räddningstjänstverket bör så långt möjligt verka för en samordning av de olycksförebyggande åtgärderna inom olika samhällsområden.
12.4. Information och utbildning som ökar människors riskmedvetande och möjligheter att skydda sig mot olyckor '
12.4.1. Utgångspunkter för kommitténs Överväganden
Det förebyggande tekniska skyddet mot olyckor har utvecklats i snabb takt under de senaste decennierna. Fortsatta framsteg kommer givetvis att göras men dessa eliminerar inte alla de olika riskerna. Ett mycket stort antal olyckor på arbetsplatser, i hemmen och på andra ställen beror ytterst på mänskliga misstag av olika slag. Oförmåga att hantera både enkla och komplicerade tekniska system är en av orsakerna till misstagen. Säkerhets- systemen kan ha brister. Slarv förekommer självfallet också. Många människor förstår inte innebörden av riskerna och vet inte vad de skall göra för att skydda sig mot dem. Till detta kommer att ett stort antal olyckor — framför allt bränder — är osakade med avsikt.
Lika viktigt som att alla de förebyggande åtgärderna på det tekniska området vidtas är det således att människor lär sig att inse riskerna, att minska dem och att handla enligt kunskaper som de har skaffat sig. De allra flesta har inga egna erfarenheter av olyckor förrän något har hänt dem. Det är känt att många underskattar riskerna för t ex brand. Genom information och utbildning i arbetslivet och på fritiden finns det förutsättningar att skapa den beredskap hos människor som fordras inför olyckor som kan hota dem.
Informationen och utbildningen måste vara sådan att mottagarna identi- fierar sig med dem som drabbas. Informationen måste vidare få människor att känna sig motiverade att skaffa sig kunskaper. Den skall upplysa dem om tex att de har möjligheter att klara sig vid olyckor om de vidtar vissa åtgärder. Många behöver vidare lära sig att verkligen handla i situationer när detta är nödvändigt. Dessa mål ställer flera krav på informationen och utbildningen. Det som lärs ut måste vara enkelt, lättbegripligt och trovärdigt. Överdrifter som enbart skapar skräck hos mottagaren leder normalt ingenstans.
En slagkraftig information och utbildning fordrar omfattande kampanjer i olika skyddsfrågor. För att intresset och kunnandet skall upprätthållas är det nödvändigt att planera relativt långsiktigt för verksamheten. Flera olika media behöver i allmänhet användas för informationen och utbildningen. Arbetet måste också bedrivas på såväl central som regional och lokal n1va.
12.4.2. Det statliga räddningstjänstverkets samordnande ansvar för information och utbildning
På central nivå fordras övergripande bedömningar om behovet av den information och utbildning som riktar sig till allmänheten och överväganden om vilka åtgärder i stort som skall användas. Kommittén föreslår att räddningstjänstverket inom ramen för sitt ansvar i den förebyggande verksamheten skall göra sådana bedömningar och ta de initiativ som behövs.
Det kan å andra sidan vara en fördel om detaljplaneringen av åtgärderna sker genom andra organ på central nivå som har kunnande, erfarenheter och resurser för dessa åtgärder, t ex Svenska brandförsvarsföreningen, Svenska röda korset, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), fjällsäkerhetsrådet och sjösäkerhetsrådet.
Till detaljplaneringen hör utformningen av målen för olika kampanjer och utarbetande av enhetliga informations- och utbildningsmaterial. Det nya verkets uppgift bör vara att följa verksamheten hos dessa olika informations- organ, att samordna insatserna, att kanalisera medel till olika kampanjer, och att ge statsmakterna underlag för prioriteringar mellan olika behov i denna del av den förebyggande verksamheten. På områden där det eventuellt saknas ett lämpligt organ som detaljplanerar och centralt verkställer bör räddningstjänstverket kunna svara även för dessa åtgärder. Den centrala myndigheten får mycket omfattande informations- och utbildningsuppgifter inom civilförsvaret och kommer under alla förhållanden att ha en egen kompetens för sådana uppgifter.
Själva genomförandet av den information och utbildning som riktar sig till allmänheten blir ofta mest effektivt om det sker på regional och lokal nivå. Länsstyrelser, brandförsvarsförbund och olika organisationers länsdistrikt kan planera och samordna användningen av resurserna på regional nivå. Lokalt har kommunerna genom främst sina räddningstjänstorgan och konsumentvägledare goda resurser för att nå ut till allmänheten med information och utbildning. Flera slag av organisationer på lokal nivå kan också delta med omfattande insatser i det förebyggande arbetet.
Som exempel på de åtgärder som för närvarande sker i syfte att öka allmänhetens brand- och sjukvårdskunskap beskriver kommittén i de följande avsnitten en del av Svenska brandförsvarsföreningens och Svenska röda korsets informations- ooh utbildningsverksamhet och redovisar de åtgärder som fordras för att verksamheten skall ge resultat.
12.4.3. Svenska brandförsvarsföreningens information och utbildning
Handlingsprogram för information till allmänheten åren 1983—88
Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) är, som närmare har framgått av redogörelsen i avsnitt 4.8, en ideell organisation med uppgift att genom utvecklingsarbete, information, utbildning och kontrollverksamhet förbättra skyddet mot olyckor, främst bränder, hos allmänheten och inom näringsli- vet. Strävandena är grundade på en långvarig tradition. Åtgärderna som syftar till att skydda företagen är varierande och omfattande.
SBF har vidare antagit ett handlingsprogram för den information som syftar till att lära allmänheten upptäcka och skydda sig mot bränder. Ett av målen är att 60 % av hushållen före år 1986 skall ha skaffat sig brandvarnare. En sådan utveckling bör enligt SBF kunna leda till en minskning av antalet döda vid bostadsbränder med 20 % och av skadorna på egendom med minst 10 %. Den kampanj för anskaffning av brandvarnare som startade hösten 1982 har hittills gett ett gott resultat. Under de första tre månaderna såldes
drygt 400 000 brandvarnare, vilket skall jämföras med 79 000 under hela året 1981. Kampanjen bedöms ha skapat allmänt sett ökade insikter hos människor om brandriskerna. Den har också belyst deti olika sammanhang dokumenterade behovet av ökad information om brandförebyggande åtgärder.
Handlingsprogrammet för SBFs information omfattar perioden 1983—88. Som framgår av figur 12.1 tonas informationen om brandvarnare efter hand ned — till förmån för information om utrymning, alarmering av räddnings- organen och brandsläckning. Åtgärder som syftar till att minska riskerna för brand kommer senare också att ingå i programmet. Den informationskam- panj som påbörjas hösten 1983 omfattar utrymning vid brandi egen bostad, i grannens lägenhet och i offentliga lokaler.
Informationen är avsedd att förbättra människors kunskaper om brand. Den förmedlas till allmänheten av framför allt räddningstjänsten i kommu- nerna, de regionala brandförsvarsförbunden, kommunala konsumentvägle- dare och försäkringsgivare. Brandförsvarsföreningens uppgift är att utveckla programmet, utarbeta och tillhandahålla hjälpmedel för informationen och att analysera effekterna. Kampanjerna omfattar inslag i Anslagstavlan i tv samt pressinformation och material som delas ut till enskilda, bl a häftet Brandkunskap för alla. En stor del av uppmärksamheten har hittills knutits till de brandförsvarsdagar som sedan år 1982 har anordnats i ett antal län. Fortlöpande förser SBF press, radio och tv med uppgifter i olika brandsä- kerhetsfrågor.
Studiematerial om brandsäkerhet för grundskolan
Som ett led i utbildningsarbetet har SBF tillsammans med Svenska kommunförbundet utarbetat ett studiematerial för grundskolan. Syftet är att eleverna skall lära sig att förstå riskerna för brand, om möjligt kunna förhindra att brand uppstår och handla på rätt sätt i en farofylld situation. Kunskaperna avser att vara en grund som de skall kunna tillämpa även som vuxna. Målet är att de skall kunna påverka också andra människors beteende från brandsäkerhetssynpunkt.
Studiematerialet har utformats på ett sådant sätt att lärare och elever själva skall kunna genomföra arbetet. Förutom lärarhandledningar och elevhäften finns det en stillfilm för varje stadium i grundskolan. För högstadieelevernas del anknyter stillfilmen till större bränder under senare år där framför allt ungdomar har drabbats. Studiearbetet syftar till att eleverna skall kunna diskutera frågorna och lära sig att känna ett ökat ansvar. Påbyggnad av kunskaperna skall vid behov ske genom studiebesök och praktiska övning- ar.
Utformningen av studiematerialet har i stor utsträckning finansierats genom ett anslag från försäkringsgivarna. Ett samarbete har skett vid utformningen av skolmaterialet mellan SBF och civilförsvarsstyrelsen, som samtidigt har utarbetat ett studieunderlag om civilförsvaret för grundskolans elever.
88
85 86
84
1983
Figur 12.] Svenska brandförsvarsföreningens informationskampanjer åren 1983—88
12.4.4. Svenska röda korset
Svenska röda korset svarar genom sina länsdistrikt och lokalorgan för de kurser i sjukvårdskunskap som ingår i civilförsvarets självskyddsutbildning. Under senare år har organisationen genom olika åtgärder sökt aktivera människors intresse att skaffa sig grundläggande kunskaper i första hjälpen. I början av år 1983 inleddes kampanjen Operation Rädda Liv, som pågår även under år 1984. Syftet är att informera allmänheten om att Svenska röda korset har en bred hälso- och sjukvårdsutbildning. Den skall också få så många som möjligt att lära sig olycksfallsvård och göra det möjligt för organisationen att uppfylla sina åtaganden inom totalförsvaret.
Under startdagen för Operation Rädda Liv befann sig Rödakorspatruller vid bl a bensinstationer över hela landet för att pröva människors kunskaper i olycksfallsvård. Sammanlagt omkring 130000 människor svarade på de frågor som patrullerna ställde. I runt tal 67 000 personer förklarade sig intresserade att delta i den sextimmars utbildning i olycksfallsvård som Röda korset erbjuder. Livräddningsdemonstrationer och andra uppvisningar genomfördes under sommaren 1983. Planeringen av kurserna i hälso- och sjukvård under hösten har skett med ledning av erfarenheterna från de utåtriktade aktiviteterna i verksamhetens början. Under våren 1984 skall kampanjen skapa uppmärksamhet kring Röda korsets uppgifter inom totalförsvaret.
12.4.5. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
En stor del av olyckorna i samhället orsakas av människors misstag. Som har framhållits i avsnitt 12.4.1 skulle skadeverkningarna ofta inte behöva bli så stora om människor i ökad utsträckning visste vilka risker som de möter, hur de kan minska riskerna och hur de skall handla när olyckan har inträffat. Tekniska system som eliminerar ”den mänskliga faktorns” betydelse i de här sammanhangen skulle på många områden bli alltför komplicerade. Informa- tion och utbildning kan emellertid i många avseenden minska effekterna av den oförmåga att förstå riskerna som orsakar många olyckor. Särskilt för strävandena att minska antalet dödsbränder är det viktigt att många fler lär sig vad den egna insatsen innebär.
SBF har samlat ett omfattande kunnande och allsidiga erfarenheter av information och utbildning som syftar till att minska olyckorna och deras verkningar. Framför allt gäller det bränder. Som har redovisats håller SBF på att genomföra ett informationsprogram med olika slag av åtgärder fem år framåt i tiden. Utbildningen av grundskoleeleverna i brandsäkerhet skall också ge effekter på flera års sikt. Skolans utbildning i brandskyddande åtgärder skapar vidare grunden för en bättre utbildning bland de vuxna. Sedan många år är SBF tillsammans med Röda korset och Sveriges civilförsvarsförbund engagerad i den självskyddsutbildning som sker inom civilförsvarets ram. Kurser i personligt skydd, ABC vid olycka och brandförsvar når årligen totalt något mer än 200000 människor. Både skolans utbildning och självskyddsutbildningen kommer efter hand att höja den allmänna kunskapsnivån inom brandskyddets område.
Bakom SBF står en rad olika intressenter — försäkringsgivarna, flera av
näringslivets organisationer, parterna på arbetsmarknaden, Svenska kom- munförbundet och de 23 regionala brandförsvarsförbunden i landet. I genomförandet av informations- och utbildningsarbetet deltar vidare flera slag av lokala organ, bl a de kommunala räddningsorganen, de regionala brandförsvarsförbunden, kommunala konsumentvägledare och försäkrings- givarna. Enligt kommitténs mening fordras det ett mycket omfattande samarbete centralt, regionalt och lokalt om information och utbildning skall kunna ske med den bredd som är nödvändig. Det ligger ett stort värde i att ett ideellt organ av den typ som SBF representerar kan ta på sig ansvaret för detta arbete. Särskilt för den hushållning med samhällets resurser som kommitténs förslag i betänkandet syftar till är det angeläget att föreningens kunnande och erfarenheter tas till vara.
Kommittén föreslår att Svenska brandförsvarsföreningen — vid sidan om den verksamhet som föreningen har åtagit sig när det gäller näringslivets skyddsåtgärder — skall få en ställning som samhälleligt informations- och utbildningsorgan inom räddningstjänsten i fråga om brandskyddsåtgärder som riktas mot allmänheten och skolorna. SBFs roll som informations- och utbildningsorgan för åtgärder som vänder sig till allmänheten och skolorna innebär att statliga medel för sådan verksamhet skall kunna kanaliseras till föreningen. SBF bör vidare få möjligheter att självständigt anlita samhällets etermedia — framför allt televisionen — för sin information. Kommittén anser det naturligt att SBF genom samrådsgrupper av olika slag får tillgång till det kunnande och de informationskanaler som finns hos olika informations- och utbildningsorgan och hos de statliga myndigheter som är engagerade i brandsäkerhetsarbetet.
Som har framhållits i avsnitt 12.4.1 skall den centrala statliga räddnings- tjänstmyndigheten ha ett övergripande ansvar för information och utbildning i den förebyggande verksamheten. Ett nära samarbete mellan brandförsvars- föreningen och den centrala räddningstjänstmyndigheten blir naturligt. Det statliga verket kommer att bedriva ett omfattande utvecklingsarbete inom räddningstjänsten och skall ha ett samordnande ansvar för de förebyggande åtgärderna. Ett nära samarbete sker för närvarande mellan brandförsvars- föreningen och statens brandnämnd respektive civilförsvarsstyrelsen.
Enligt kommitténs mening är det särskilt angeläget att det statliga räddningstjänstverket fortlöpande prövar vilka informations— och utbild- ningsåtgärder i förebyggande syfte som behöver genomföras även utanför brandområdet. Inom ramen för sitt samordningsansvar bör verket ta initiativ till att en information om dessa olycksrisker och om lämpligaste sättet att möta dern når ut till allmänheten. Svenska röda korset har som framgått uppgifter liknande brandförsvarsföreningens inom sjukvårdsområdet. Det finns också särskilda informations- och utbildningsorgan för fjäll- och sjösäkerheten och på vägtrafikens område. Det är viktigt att dessa olika organ kan bedriva ett effektivt informations— och utbildningsarbete. Rädd- ningstjänstverket bör mot bakgrund av sina övergripande uppgifter inom det förebyggande området följa utvecklingen av informations- och utbildnings- åtgärderna och se till att dessa samordnas effektivt.
13 Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods
13.1. Kommitténs tilläggsdirektiv om beredskap mot kemikalieolyckor
13.1.1. Bakgrund
Konsekvenserna av en kemikalieolycka kan enligt erfarenheterna från både Sverige och andra länder bli mycket allvarliga, framhåller chefen för försvarsdepartementet i tilläggsdirektiv till kommittén (Dir 198324).1 Depar- tementschefen avser att föreslå förbättringar av räddningstjänstens bered- skap mot kemikalieolyckor. Förbättringar skall kunna ske framför allt genom att samhället på ett effektivare sätt utnyttjar de resurser som kan användas inom räddningstjänsten.
Planläggning är ett viktigt led i ett effektivare utnyttjande av räddnings- tjänstens resurser, förklaras det vidare i tilläggsdirektiven. Vid planläggning- en tar räddningsorganen hänsyn till arten och omfattningen av de olyckor som kan förekomma. För verksamhet med kemikalier vid fasta anläggningar, tex industrier och förråd, går det relativt väl att bedöma olycksriskerna. Betydande problem föreligger däremot vid den planläggning av räddnings- tjänsten som tar sikte på transporterna av kemikalier. Till detta kommer att olycksriskerna är särskilt stora just i samband med transporterna av farligt gods. Enligt tilläggsdirektiven är det angeläget att räddningsorganen får ett bättre underlag för att kunna dimensionera beredskapen och upprätta planer för räddningsinsatser vid olyckor i samband med kemikalietransporter.
Kommittén för transport av farligt gods har i sitt betänkande (Ds K 198119) Säkrare transporter av farligt gods (Del II) behandlat frågan om s k vägvalsstyrning. Med dessa överväganden syftar kommittén på behovet av och möjligheterna till att av säkerhetsskäl påverka förarnas val av färdväg vid transporter av farligt gods. Kommitténs förslag har remissbehandlats och övervägs nu inom kommunikationsdepartementet. Förslaget, som i fråga om vägvalsstyrning har fått stöd av remissinstanserna, innebär en anpassning av beslutsordningen för Vägvalet till den nya organisation för reglering av transporter av farligt gods som föreligger sedan den 1 januari 1983. Det framhålls i tilläggsdirektiven att kommittén för transport av farligt gods emellertid inte särskilt har behandlat de hänsyn som vid beslut i frågor om vägvalsstyrning kan behöva tas till räddningstjänstens beredskap. Kommit- tén har inriktat sitt arbete på olycksförebyggande åtgärder och på sådana skadebegränsande åtgärder som kan vidtas på förhand innan en olycka inträffar.
1 En fullständig redogö- relse för tilläggsdirekti- ven lämnas i Bilaga A
13.1.2. Räddningstjänstkommitténs uppdrag
Enligt den nuvarande vägtrafiklagstiftningen meddelar länsstyrelserna lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. En sådan föreskrift kan gälla förbud för fordon med last av farligt gods att använda vissa vägar. Kommittén för transport av farligt gods har föreslagit att länsstyrelserna även i fortsättningen skall meddela lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods. För regleringen av trafiken har länsstyrelserna omfattande kontakter med kommunerna. Dessa kontakter är emellertid i huvudsak inriktade på trafikorganen i kommunerna. Enligt tilläggsdirekti- ven bör det säkerställas att länsstyrelserna får tillgång också till de kommunala räddningsorganens synpunkter på utformningen av lokala trafikföreskrifter om farligt gods. Räddningstjänstkommittén bör således komplettera den analys som kommittén för transport av farligt gods har gjort med syfte att bereda de kommunala räddningsorganen ett tillräckligt inflytande på beslutsprocessen.
En annan viktig fråga är enligt tilläggsdirektiven informationen om transporter med farliga kemikalier. Det är svårt att få en klar bild av trafikmönstret för sådana transporter. Erfarenheten visar att ett fullständigt informationssystem för transporter av farligt gods skulle fordra betydande arbetsinsatser. Räddningstjänstkommittén bör mot den bakgrunden under- söka möjligheterna för räddningstjänsten att bygga upp ett system för information om transporter med enbart särskilt farliga kemikalier, dvs transporter som vid olyckor kan orsaka betydande skador.
Informationssystemet bör ge en bild av vilka särskilt farliga kemikalie- transporter som förekommer, på vilka vägar som kemikalierna transporteras och i vilken omfattning sådana transporter förekommer. Denna information bör kunna ge ett underlag för planeringen och utformningen av räddnings- tjänstens beredskap. Uppgifter bör efter hand också erhållas om de förändringar i fråga om transportvägar och olika typer av kemikalier som kan komma att inträffa. Kommittén bör pröva om det genom användning av modern teknik är möjligt att bygga upp ett system som kan lämna den önskade informationen och samtidigt inte är byråkratiskt eller kostnadskrä— vande.
Uppgifter om hur en viss kemikalie bör hanteras har stor betydelse både för räddningspersonalens egen säkerhet och för effektiviteten i räddnings- ingripandet. Kemikaliens egenskap har också betydelse för bedömningen av vilka åtgärder som behövs för att miljön skall kunna skyddas. Uppgifter om kemikalien kan vidare ge underlag för beslut om alarmering och utrymning av befolkningen inom hotade områden. Kommittén bör i dessa frågor samråda med kemikommissionen och med CESAM-kommittén. Till den senare kommitténs uppdrag hör att överväga möjligheterna att i samarbete med SOS Alarmering AB upprätta en central informationsfunktion för räddningstjänsten.
13.2. Terminologi
Farligt gods är enligt lagen om transport av farligt gods ett samlingsbegrepp för gods som består av eller innehåller varor som vid en transport kan
medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framförande. Det- farliga godset är i allmänhet petroleumprodukter och i betydligt mindre omfattning vad som i dagligt tal kallas kemikalier eller kemiska produkter. De flesta kemikalier eller kemiska produkter består av flera ämnen. Dessa kan vara grundämnen eller kemiska föreningar. När det är angeläget med en mer noggrann distinktion brukas också termen kemiska produkter som innehåller ämnen med farliga egenskaper — eller kort och gott farliga kemikalier. Begreppet farliga kemikalier omfattar grundämnen och kemiska föreningar även när dessa inte ingår i blandningar.
13.3. Lagstiftningen om transport av farligt gods
13.3.1. Statsmakternas beslut är 1982 om samordnade åtgärder
Statsmakternas beslut (prop 1981/82:94, TU 1981/82:35, rskr 1981/82:412) om åtgärder vid transport av farligt gods syftar till att olyckor i ökad utsträckning skall kunna förebyggas. Det sker genom
(1) En enhetlig lagstiftning med regler för alla slags transporter med farliga varor — på land, till sjöss och i luften; (2) En ny myndighetsorganisation för landtransporterna; (3) En förbättrad organisation för tillsyn av transportverksamheten.
Den nya lagen om transport av farligt gods är en ramlag med de grundläggande principerna för verksamheten. Bestämmelserna, som har grundats på förslag av kommittén för transport av farligt gods i betänkandet (Ds K 1980:10) Säkrare transporter av farligt gods (Del I), syftar till en ökad samordning av regler och myndighetsansvar. Mer detaljerade bestämmelser som är gemensamma för alla transport- och varuslag finns i regeringens tillämpningsförordning. Kompletterande föreskrifter för olika transportslag utfärdas av de 5 k transportmyndigheterna. En redogörelse för de nuvarande bestämmelserna om transport av farligt gods har lämnats i kapitel 5.
13.3.2. Fördelningen av uppgifterna mellan olika organ
Statliga centrala myndigheter som beslutar om föreskrifter och samordnar åtgärder vid transport av farligt gods — sk transportmyndigheter _ är enligt de nya bestämmelserna
D Luftfartsverket för lufttransporter; D Sjöfartsverket för sjötransporter; El Sjöfartsverket (enheten för landtransporter av farligt gods) för landtrans- porter.
Sjöfartsverket handlägger också ärenden som inte gäller ett bestämt transportslag. Sjöfartsverkets handläggning av ärenden om farligt gods är delad mellan sektionen för farligt gods och marin miljö, som behandlar sjötransportfrågorna, och enheten för landtransporter av farligt gods ( LFG- enheten). Den senare handlägger övriga ärenden om transport av farligt gods
1Jönköpings, Krono- bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.
som sjöfartsverket svarar för. Båda organen ingår i sjöfartsinspektionen. Inom luftfartsverket ligger ansvaret för frågor om farligt gods på luftfartsin- spektionen.
13.4. Möjligheter att styra Vägvalet för transporter av farligt gods
13.4.1. Bestämmelsernas innehåll
Enligt vägtrafikkungörelsen får genom beslut om lokala trafikföreskrifter transport av farligt gods förbjudas inom ett område eller på en vägsträcka. Undantag från förbudet kan ske fört ex lastning och lossning vid företag och annan godsmottagare eller godsavlämnare inom området eller vid vägen där transporter är förbjudna. Beslut om lokala trafikföreskrifter som gäller transport av farligt gods fattas sedan år 1977 av länsstyrelsen. Frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods prövas också av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län och länsstyrelsen i Hallands län har efter arbetet i den s k sydlänsgruppen — se vidare följande avsnitt — gått igenom riskerna för olyckor vid transport av farligt gods i respektive län och förbjudit transporter av farligt gods på ett antal vägar främst i anslutning till tätorter. Inom övriga län har beslut om förbud mot transport av farligt gods fattats för sammanlagt åtta kommuner, bl a Stockholms, Göteborgs och Helsingborgs kommuner. Utredning pågår för ytterligare fem kommuner i lika många län. Drygt hälften av länsstyrelserna har inte beslutat om någon vägvalsstyrning och förbereder inte heller några sådana beslut.
13.4.2. Samarbete mellan länen i södra Sverige om vägvals- styrning
Länsstyrelserna i sju län inom södra Sverige1 inledde under är 1979 ett samarbete i syfte att utarbeta gemensamma principer för lokala trafikföre- skrifter om transporter av farligt gods. En arbetsgrupp kartlade bestämmel- ser, sökte bedöma omfattningen av transporterna som förekommer och utarbetade riktlinjer för styrningen av Vägvalet, bl a för den samordning som fordras över länsgränser. Resultaten av arbetsgruppens kartläggningar och överväganden redovisades i två rapporter i augusti 1980 respektive oktober 1981.
Arbetsgruppen för de sju sydsvenska länen ansåg att allmänna vägar skall vara upplåtna för all trafik men att undantag skall kunna göras för vägar där det finns särskilda skäl att skydda bl a miljön mot olyckor. Förbud mot transporter skall kunna ges genom lokala trafikföreskrifter med stöd av vägtrafikkungörelsen. Enligt arbetsgruppen bör det efter inventering av särskilt skyddsvärda områden meddelas förbud mot transporter av farligt gods inom dessa. Ett generellt undantag bör gälla för transporter till platser inom området, framhöll arbetsgruppen. I en del fall när det inte finns någon alternativ transportväg går det att föreskriva begränsningar i fordonets vikt, lastens mängd eller fordonets hastighet.
Urvalet av riskområden bör ske, menade arbetsgruppen vidare, med hänsyn till de konsekvenser som en olycka kan få för omgivningen vid olycksplatsen. Transporter av farligt gods måste ledas så att både riskerna för en olycka och skadorna på människor och miljö vid en olycka blir så små som möjligt. I glesbygd fordras det framför allt att transporterna leds bort från vattentäkter eller områden som från miljösynpunkt är speciellt skyddsvärda. Det är också angeläget att fordonen undviker vägavsnitt där riskerna för olyckor är påtagliga. För tätorter är situationen som regel mer komplex och därmed svårare att bedöma. Arbetsgruppen ansåg att transporterna som regel skall ske på större trafikleder. Transporter av farligt gods bör emellertid undvikas i omedelbar närhet av bla sjukhus, ålderdomshem, barnhem, skolor, lekplatser, campingplatser, idrottsplatser, bostadsområden, områ- den som är känsliga från miljösynpunkt, vattentäkter, vattendrag, broar, tunnlar, viadukter, högtrafikerade vägar och tätbebyggelse i allmänhet.
13.4.3. Förslag av kommittén för transport av farligt gods
Kommittén för transport av farligt gods konstaterade i sitt betänkande (Ds K 1981z9) Säkrare transporter av farligt gods (Del II) att det numera vid alla transporter av produkter som innehåller farliga ämnen finns regler som rätt tillämpade ger en allmänt accepterad säkerhetsnivå. Regelsystemet syftar till att samhället inom rimliga ekonomiska och tekniska gränser skall kunna neutralisera riskerna vid transport av sådant farligt gods som det inte anses möjligt att avvara. En bedömning av vad som är så farligt att det skall transporteras på ett särskilt sätt har alltså redan gjorts. Bestämmelserna innebär vidare att kraven på säkerhetsåtgärderna, t ex förpackningar, begränsning av kvantiteter och skyddsutrustning, blir större ju farligare godset år.
Enligt kommittén för transport av farligt gods kan ett behov av en ökad säkerhet genom lokala regleringar inte föreligga på annat än särskilt riskfyllda eller känsliga platser. Möjligheterna till vägvalsstyrning bör användas mycket restriktivt — som ett tillägg till övriga säkerhetshöjande bestämmelser för att särskilt skydda människor, djur, egendom eller miljö. En bedömning av vilka skyddsobjekten år måste ske från fall till fall och vara grundad på en kännedom om lokala förhållanden. Samtidigt fordras det en enhetlighet i principerna för vägvalsstyrningen över landet. Det lokala inflytandet får inte vara så stort att den regionala och centrala planeringen av transportverksamheten försvåras. _
Kommittén för transport av farligt gods anser att vägvalsstyrning liksom hittills skall ske genom beslut om lokala trafikföreskrifter. Föreskrifterna skall i första hand ange förbud mot transport av farligt gods, med begränsningar i tid och rum. Förbudet bör kombineras med rekommenda— tioner om lämpligt annat vägval.
En länsstyrelses beslut om lokala trafikföreskrifter skall enligt kommitténs förslag föregås av samråd med LFG-enheten inom sjöfartsverket. Regering- en föreslås pröva ärendet om länsstyrelsen och LFG-enheten har olika uppfattningar. Enligt förslaget skall LFG-enheten också utarbeta rekom- mendationer och riktlinjer för länsstyrelsernas arbete med vägvalsstyming- en.
Information av olika slag bör användas för att sprida kännedom om de lokala trafikföreskrifterna. Även vägmärken kan utnyttjas. Trafiksäkerhets- verkets försöksverksamhet med ett vägmärke som rekommenderar använd- ningen av bestämda trafikleder bör kunna ge vägledning, konstaterade kommittén för transport av farligt gods också.
13.5. Effektivare åtgärder för skydd mot olyckor vid landtransport av farligt gods — räddningstjänstkom- mitténs överväganden och förslag
13.5.1. Omfattningen och utvecklingen av transporter av farligt gods på väg och järnväg
Ett mycket stort antal transporter av farligt gods, framför allt petroleum- produkter, sker dagligen på många av landets vägar. Det finns ingen statistik som beskriver den totala omfattningen av dessa transporter. Enligt en av de inventeringar som har gjorts uppgick transporterna av farligt gods'till och från platser i Malmöhus län vid mitten av 1970-talet till omkring 480 000 ton/år. Den trafikkontroll som länsstyrelsen i Malmöhus län genomförde under tre dagar i maj 1980 visar att 12 % av de kontrollerade 600 fordonen hade farligt gods i lasten. ' . Redogörelsen för inventeringarna av transporternas omfattning i kapitel 5 anger att mängden farligt gods på vägar och järnvägar varierar från län till län. Även om fullständigheten i undersökningarna växlar mellan länen finns det uppenbarligen stora regionala och lokala olikheter. Transportflödet ökar i närheten av de olika platser där produkterna tas emot eller transporteras ut. In- och utförselhamnarna drar också till sig ett stort antal transporter av farligt gods.
Skillnaderna mellan olika kommuneri fråga om transporternas omfattning är inte kartlagda i den utsträckning som behövs för den kommunala räddningstjänstens planering. Inte heller finns det några uppgifter om vilka förändringar som kan ha skett i omfattningen av. transporterna under ett antal år tillbaka. Enligt vissa bedömningar är användningen av kemiska produkter mellan tre och fyra gånger större än för omkring tio år sedan. Större tillverkningsvolym, många nya kemiska produkter och ökad koncen- tration genom fortsatt utveckling av stordriften har fordrat fler och fler transporter. Genom bättre trafikleder och fordon har det blivit lättare att använda just vägarna för dessa transporter.
Flera faktorer talar för en fortsatt tillväxt av transporterna av farligt gods. Ökningen kommer emellertid knappast att bli lika stor som under tex 1970-talet. Noggrannheten i bedömningen av transporternas storlek i framtiden har å andra sidan ingen avgörande betydelse för övervägandena om beredskapen mot olyckor med kemikalier. Redan den nuvarande transportvolymen och de brister i säkerheten som föreligger inger oro. Den kontroll av transporter av farligt gods som länsstyrelsen i Malmöhus län genomförde i maj 1980 visar att många transportanställda som hanterar farligt gods saknar väsentliga kunskaper om de risker ämnena medför och om de regler som gäller för transporterna.
Till erfarenheterna från Malmöhus län kommer, som kommittén bl a konstaterade i principbetänkandet, att den kommunala räddningstjänstens personal på olika håll i landet känner en osäkerhet inför de typer av olyckor som inträffar relativt sällan eller som det inte finns någon erfarenhet av inom kommunen. Olyckor med farligt gods är ett sådant område. Det fordras enligt många av de tillfrågade inom räddningstjänsten betydligt bättre förberedelser än hittills för att de i ett kritiskt läge vid en sådan olycka skall kunna lösa sina uppgifter. Genom att de farliga kemikalier som kan förekomma vid olika typer av olyckor är så många blir det svårt att förutse alla olika situationer och att praktiskt öva skadebekämpningen, framgick det vidare av redovisningen i principbetänkandet.
13.5.2. Antalet olyckor med farligt gods
Någon löpande statistik över antalet olyckor med farligt gods utarbetas inte. Som en förberedelse för sådana redogörelser genomförde miljödatanämnden under tolvmånadersperioden mars 1980—februari 1981 ett försök med inrapportering av uppgifter om olyckor med produkter som innehåller farliga ämnen. Uppgifter om olyckorna under denna försöksperiod inhämtades från larmcentralerna i länen, de lokala polismyndigheterna och den kommunala räddningstjänstens organ.
Enligt miljödatanämndens redovisning av försöksuppgifterna inträffade under tolvmånadersperioden sammanlagt ca 700 olyckor med bensin, fotogen, andra oljor och kemikalier. Knappt 100 av dessa utgjorde olyckor med bensin eller fotogen. Omkring 450 var olyckor med andra oljor. Siffrorna framgår av tabell 13.1, som också visar att omkring 270 av de rapporterade drygt 700 händelserna inträffade på landsväg eller järnväg. Större delen av landsvägs- och järnvägsolyckorna avsåg bensin, fotogen eller andra oljor. Endast ett 40-tal av händelserna på landsväg eller järnväg omfattade olyckor med andra kemikalier.
Tabell 13.1 Antal olyckor med olja, bensin och kemikalier under perioden mars 1980—februari 1981
Olycksplats Typ av ämne * Totalt
Bensin el- Andra Andra ke- ler fotogen oljor mikaliera Landsväg eller järnväg 62 164 43 269 Industriområde 3 ' 53 55 111 Annat tättbebyggt område 15 45 16 76 Hamn eller sjö 1 67 14 82 Ovrigt 3 52 22 77 Uppgift om platsen saknas 14 71 11 96 Summa 98 452 161 711
” Främst ammoniak, svavelsyra, saltsyra och klor.
Källa: Miljödatanämndens PM nr 216 (1981-06-02) Utvärdering av försöksrapporte- ring av kemikalieolyckor
Utomlands har det skett flera stora olyckor i samband med transport av farligt gods på väg — t ex i Los Alfaques i Spanien år1978, när ett fordon lastat med en mycket brandfarlig petroleumgas exploderade vid en campingplats. I USA inträffade under år 1981 enligt den officiella statistiken drygt 9 000 olyckor vid transport av farligt gods. Något mindre än 400 resulterade i allvarliga person- och materielskador. Totalt 25 personer omkom under året i dessa olyckor, medan något mer än 600 skadades. De materiella förlusterna beräknades till drygt 15 milj dollar. Av de registrerade olyckorna med farligt gods i USA under år 1981 ägde 85 % rum i samband med landsvägstrans- porter, medan drygt 12 % var järnvägsolyckor.
13.5.3. Förslag till samordning av beslut om vägvalsstyrning och planering av räddningstjänsten
Vad är syftet med vägvalsstyrningen?
Styrningen av Vägvalet för transporter av farligt gods syftar till att lastfordonen inte skall trafikera vägar där riskerna för olyckor på grund av tex vägarnas standard är särskilt stora. En förutsättning är i de flesta fall att det finns leder som i stället kan användas — utan att det blir alltför stora omvägar för fordonen. Om det saknas alternativa sträckningar för dessa transporter av farligt gods, bör det i allmänhet vara möjligt att minska olycksriskerna genom vikt- och hastighetsbegränsningar för fordonen.
Samhället har vidare möjligheter — det sker i så fall vid etableringar eller större utbyggnader av anläggningar — att genom olika åtgärder styra lokaliseringen av en tillverkning eller annan hantering som orsakar omfattande transporter av farligt gods.
Vägvalsstyrningen bör leda transporter med farligt gods på sådana vägar att verkningarna i omgivningen av en olycka som inträffar blir så små som möjligt. Vid tillfälliga fel på fordonen skall de av samma skäl också kunna välja lämpliga uppställningsplatser. Även dessa behöver planeras. Skydds- objekten i vägarnas omgivningar kan vara sjukhus, barnhem, skolor och andra institutioner där det efter utflöde av en giftig gas kan vara svårt att i tid utrymma anläggningarna. Arbetsgruppen för de sju sydsvenska länen har, som framgår av redogörelsen i avsnitt 13.4, pekat ut ett stort antal typer av objekt som det är angeläget att skydda. Kommittén för transport av farligt gods har i sitt betänkande gett exempel på liknande skyddsobjekt, framför allt institutioner där många människor vistas.
Anpassningen av Vägvalet till den kommunala räddningstjänstens plane- ring är också ett syfte med styrningen. Som har framgått av den tidigare redogörelsen har den sydsvenska arbetsgruppen föreslagit aktivare åtgärder med hänsyn till bl a räddningstjänstens behov. En anpassning till räddnings- tjänstens resurser förutsätter enligt räddningstjänstkommitténs mening en avvägning mellan kraven på beredskap för skadebegränsande åtgärder och de lokala olikheterna i behovet att skydda människor, djur, egendom och miljö.
Vägvalsstyrning innebär således att hänsyn måste tas till flera olika faktorer — vägarnas beskaffenhet, förhållandena i omgivningen och den
kommunala räddningstjänstens planering. Transporter av farligt gods på väg innebär som regel mycket stora risker. Människor riskerar att omkomma eller kan skadas mycket allvarligt av kondenserade giftiga gaser som sprids i luften. En häftig brand i lasten hotar som regel bebyggelse eller annan egendom i närheten av olyckan. Det allra vanligaste hotet gäller emellertid vattentäkterna som kan skadas för överskådlig tid om en kemikalie transporterad i vätskeform rinner ned i marken eller kommer ut i ett vattendrag. Samhället kan inte gardera sig genom att helt förebygga olyckorna. Det måste också finnas en räddningsorganisation som kan gripa in effektivt för att minska skadeverkningarna när en olycka har inträffat.
Handläggningen inom länen
Länsstyrelserna beslutar sedan år 1977 om lokala trafikföreskrifter som förbjuder transport av farligt gods på väg. Ett samråd sker i dessa ärenden med berörda kommuner. Kommittén för transport av farligt gods har inte föreslagit någon ändring i denna handläggningsordning. Avgörande för kommitténs ställningstagande är behovet av en samordning i vägvalsstyr- ningen mellan kommunerna.
Räddningstjänstkommittén anser inte heller att den nuvarande handlägg- ningsordningen bör förändras. Länsstyrelserna har tillsynsuppgifter inom räddningstjänsten och ett ansvar för handläggningen av väg- och trafikfrågor i länen. Samordningen av de beslut om förbud mot transporter av farligt gods som fattas för olika områden blir ännu viktigare när även räddningstjänstens planering på lokal nivå skall beaktas. Genom samarbetet med Vägförvalt- ningen och polisen förenar länsstyrelserna detaljkännedom om de faktiska förhållandena med en överblick över förhållandena inom det egna länet. Den samverkan mellan kommuner i räddningsregioner som kommittén har föreslagit underlättar länsstyrelsernas samordning av den planering som fordras. Även behovet att samordna vägvalsstyrningen över länsgränserna gör det mest rationellt att låta beslutanderätten ligga krav på länsnivå.
Kommunerna måste emellertid ha ett reellt inflytande över handläggning- en av ärendena om trafikföreskrifter. Med större krav på beredskap mot olyckor med farligt gods kan det i vissa fall fordras ökade resurser inom den kommunala räddningstjänsten. En avvägning mellan vägvalsstyrning och förbättringar i insatsberedskapen kan samhällsekonomiskt ge goda resultat. Denna avvägning har i hög grad ett kommunalekonomiskt innehåll.
Kommittén föreslår att länsstyrelserna skall åläggas att utarbeta planer för vägvalsstyrningen i länen och med dessa planer som underlag fatta de beslut om förbud mot transport av farligt gods som fordras. Ett samråd skall i det sammanhanget ske med de berörda kommunerna i länet. Proceduren bör vara att länsstyrelserna efter den kartläggning av trafikströmmarna som kommittén föreslår i avsnitt 13. 8 först översiktligt överväger behovet att styra Vägvalet. Slutsatserna av dessa överväganden redovisas för kommunerna. Varje kommun bör med länsstyrelsens material som underlag mer i detalj penetrera frågorna och göra nödvändiga avvägningar för det egna området. Efter att ha tagit del av kommunernas bedömningar bör länsstyrelsen redovisa ett förslag till vägvalsstyrning som kommunerna i länet får ta
ställning till. Behovet av samordning mellan kommunerna kan fordra ytterligare jämkningar i detta förslag.
Kommittén räknar med att det normalt kommer att råda enighet mellan de regionala och de lokala organen om förbuden mot transporter av farligt gods. För de sträckor eller områden där länsstyrelsen och en kommun inte kan komma överens föreslår kommittén att kommunen skall kunna överklaga länsstyrelsens beslut. Kommittén anser vidare att en kommun när det behövs skall kunna ta initiativ till åndringari länsstyrelsens beslut om vägvalsstyrning inom sitt område. Nya förhållanden kan komma att leda till att det blir möjligt att upphäva en del förbud. En kommun skall givetvis också kunna begära att länsstyrelsen prövar frågan om vägvalsstyrning för områden eller vägsträckor där sådana åtgärder tidigare inte har förekommit.
Kommittén föreslår att länsstyrelser i län som gränsar till varandra skall samråda i ärenden om förbud mot transporter som berör vägar över länsgränsen. Det är angeläget med lösningar enligt principer som är gemensamma även för större delar av landet. Det tidigare redovisade samarbetet om vägvalsstyrningen mellan länsstyrelserna i de sju sydsvenska länen är ett exempel på den gemensamma syn som bör eftersträvas.
Handläggningen inom kommunen
I underlaget för kommunens samråd med länsstyrelsen vid utformningen av planen och vid besluten som reglerar vägvalsstyrningen bör alltid ingå bedömningar av
(1) Räddningsnämnden (nuvarande brandstyrelsen); (2) Miljö- och hälsoskyddsnämnden; (3) Trafiknämnden; (4) Byggnadsnämnden.
Övriga kommunala nämnder kan lämpligen delta med bedömningar i de frågor som avser deras verksamhet. Det gäller tex skolstyrelsen och fritidsnämnden om deras verksamheter berörs av det planerade Vägvalet. Kommittén anser att också kommunstyrelsen normalt bör behandla frågor om vägvalsstyrningen — framför allt om det visar sig att olika kommunala nämnder har skilda uppfattningar som behöver jämkas samman. Det bör vara varje kommuns sak att själv avgöra handläggningsordningen inom kommunen.
Handläggningen på central nivå
Vägvalsstyrningen kan sannolikt i hög grad förbättras om det även på central nivå finns en samordningsfunktion. Denna samordning bör syfta till att ge länsstyrelser och kommuner de hjälpmedel de behöver för handläggningen av ärendena. Som underlag för vägvalsstyrningen behövs det framför allt uppgifter om transportströmmarna och hur dessa efter hand förändras. Riktlinjer för övervägandena kommer att fordras — vidare utbildning av räddningspersonalen och en sannolikt riksomfattande information om vägvalsstyrningen till transportörerna. Ett centralt organ med kompetens inom området behövs också för att regeringen skall få ett allsidigt underlag för sin bedömning av ärenden som länsstyrelser eller kommuner eventuellt
begär att den skall pröva.
När statsmakterna beslutade (prop 1981/82:94, TU 1981/82:35, rskr 1981/82:412) att sjöfartsverket skulle svara för" samordning av åtgärder om sjö— och landtransporter av farligt gods talade sambandet mellan transporter till sjöss och på land för denna lösning. En samordning skulle innebära att rutinerna för samarbetet mellan sjö- och landtransporter kunde förenklas. Föreskrifterna, som tidigare hade varit produktkontrollanknutna, skulle bli transportorienterade. Detsamma gällde myndighetsansvaret. Grundprinci- perna för den nya organisationen — samordning, transportorientering och internationell anpassning — skulle öka säkerheten i vägtransporterna.
Departementschefen framhöll som skäl för den planerade nya organisa- tionen på central nivå:
”Eftersom (sjöfarts)verket redan nu har ett omfattande ansvar för transport av farligt gods, finns där kunskaper och erfarenheter av transporter, transportmedel — även landtransportmedel på grund av färjetrafiken — och farligt gods. Sjöfartsverket har också betydande erfarenhet av det internationella transportsamarbetet. Sjöfartsver- kets resurser är naturligtvis inte så dimensionerade att de räcker också för landtransportverksamheten. En kombination av sjöfartsverkets resurser och de som finns hos de nuvarande landtransportmyndigheterna kommer dock enligt min mening att ge möjligheter till en rationell och effektiv organisation för transport av farligt gods. De fördelar en sådan kombination innebär är enligt min uppfattning så betydande att de överväger de nackdelar som kan vara förenade med att man till ett enskilt trafikverk knyter arbetsuppgifter som avser andra trafikgrenar än verkets huvuduppgifter gor."
Enligt kommitténs mening förändras emellertid förutsättningarna för bedömning av organisationen på central nivå i flera avgörande avseenden av de pågående övervägandena om samhällets räddningstjänst. Med den ökade samordning mellan den kommunala räddningstjänstens planering och åtgärderna mot olyckor med farligt gods av farligt gods som räddningstjänst- kommittén föreslår framstår det som mer naturligt att det statliga räddnings- tjänstverket får ansvaret på central nivå för samordningen av frågorna om transporter av farligt gods.
Räddningstjänstverket skulle därmed svara både för handläggningen av ärenden om vägvalsstyrningen och för uppläggningen av det i följande avsnitt föreslagna informationssystemet. Båda anknyter mycket väl till verkets övriga uppgifter. Olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder som vidtas på förhand har ett nära samband med räddningstjänsten. Inte minst gäller det skyddet mot olyckor med farligt gods. Efter samråd med CESAM-kommittén har räddningstjänstkommittén i kapitel 7 föreslagit att det nya verket skall få ett omfattande samordningsansvar inom den kommunala och statliga räddningstjänstens område. Ett utökat centralt ansvar skall enligt de båda kommittéernas syn på dessa frågor avse samordning av både de förebyggande åtgärderna och räddningstjänsten.
En utökning av uppgifterna på central nivå kommer att ske framför allt inom det förebyggande området. Samhället behöver göra betydligt mer än hittills för att förhindra olyckor. Det förebyggande skyddet mot olyckor med farligt gods är en mycket viktig del av dessa åtgärder och ansvaret kan på ett naturligt sätt ingå i det nya verkets uppgifter. Genom räddningstjänstverkets
ställning som central tillsynsmyndighet inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten blir det möjligt att organisera ett givande utbyte av erfarenheter om åtgärder mot olyckor med farligt gods mellan den centrala, den regionala och den lokala nivån, d v s kommunerna.
Ett ansvar för samordningen av åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods innebär vidare att räddningstjänstverket får möjligheter att samordna dessa strävanden med skadebegränsande åtgärder vid fasta anläggningar, t ex industrier som hanterar produkter som innehåller farliga ämnen. De kemiska produkterna och kraven på ärendehandläggningen är i stor utsträckning desamma vid åtgärder som gäller transporter och åtgärder inom de fasta anläggningarna. Även om ansvaret för de förebyggande åtgärderna vid fasta anläggningar som använder kemiska produkter ligger på statens naturvårdsverk, produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrel- sen kommer en överföring av LFG-enhetens arbetsuppgifter från sjöfarts- verket till det nya räddningstjänstverket att resultera i ett något mer samlat utnyttjande av de totala handläggningsresurserna. Kunnande och erfaren- heter från olika verksamhetsområden kommer att kunna tillvaratas i både det förebyggande och det skadebegränsande arbetet.
Som har framgått av departementschefens uttalande finns det emellertid ett samband också mellan LF G-enhetens arbetsuppgifter som huvudsakligen avser landtransporter och de uppgifter när det gäller farligt gods och marin miljö som sjöfartsverket har. Ett gemensamt utnyttjande av dessa erfarenhe- ter är betydelsefullt, eftersom den allra största delen av transporterna av farligt gods till och från utlandet sker med fartyg. Ofta rör det sig om kombinerade väg— och sjötransporter med tank- eller styckegodsfordon på bilfärjorna till och från andra länder.
Enligt kommitténs bedömning kommer de i betänkandet föreslagna samordningsåtgårderna att väsentligt utveckla sambandet mellan frågorna om transporter av farligt gods på land, transporter av farligt gods till sjöss och räddningstjänstens beredskap. Kommittén räknar med att detta samband kommer att bli betydligt starkare än sambandet mellan frågorna om farligt gods vid sjötransporter och sjösäkerhetsfrågorna i övrigt. Det finns alltså skäl att föra även samordningen av frågorna om sjötransporter till det nya räddningstjänstverket. I en organisation där räddningstjänstverket svarar för samordningen av samtliga frågor om farligt gods kommer sjöfartsverkets kunnande i sjösäkerhetsfrågor — det gäller framför allt i frågor om fartygens konstruktioner och farledernas egenskaper — att kunna tillvaratas genom ett samarbete mellan den centrala sjöfartsmyndigheten och räddningstjänstver— ket.
Kommitténs föreslår mot den redovisade bakgrunden att både LFG- enhetens handläggning av ärenden om landtransporter av farligt gods och sjöfartsinspektionens behandling av ärenden som gäller sjötransporter av farligt gods skall flyttas över till det nya räddningstjänstverket. CESAM- kommittén utreder mer i detalj frågor om det nya verkets uppgifter och organisation, bl a vilken kompetens det nya verkets personal skall ha.
13.6. Styrning av Vägvalet vid transporter av farligt gods på järnväg
En stor del av transporterna av farligt gods inom landet går på järnväg. Flera olyckor under senare år har visat att även dessa transporter medför risker för omfattande skador. Järnvägstransporterna går i stor utsträckning genom både stora och små tätorters centrala delar. Rangering av järnvägsvagnar sker på många ställen också centralt i tätorterna. Genom regler för växling och rangering — det innebär bl a att skyddsvagnar skall finnas mellan vagnar med farligt gods — söker SJ minska olycksriskerna. För vissa slag av farligt gods har SJ vidare särskilda transportplaner.
Kommittén anser att en planering av Vägvalet för järnvägstransporter med det syfte som har föreslagits för vägtransporternas del — och som alltså bör omfatta även frågan om lämpliga uppställningsplatser — har förutsättningar att ytterligare reducera riskerna vid transporter på järnväg av farligt gods. Det i nästa avsnitt föreslagna informationssystemet kommer att kunna ge underlag även för sådana överväganden. Ett problem i det praktiska genomförandet av en styrning i järnvägstrafiken med farligt gods är att antalet alternativa sträckningar som regel är färre än för vägtransporterna. Detta får emellertid inte hindra en prövning av Vägvalet för järnvägstrans- porterna med farligt gods. Resultatet kan i en del fall bli regler för transporternas storlek och tågens hastigheter.
Kommittén föreslår att länsstyrelsernas översiktliga planläggning av vägvalsstyrningen skall omfatta även järnvägstransporterna. Överenskom- melser bör i de allra flesta fall kunna träffas mellan SJ , leverantörer, avnämare, kommuner och länsstyrelser där det finns skäl att avstå från att trafikera en sträcka med vagnar som innehåller farligt gods. Om det är nödvändigt med hänsyn till starka samhällsintressen och lämpliga åtgärder inte kan genomföras på annat sätt, bör regeringen efter förslag av länsstyrelsen kunna förbjuda transporter av farligt gods på en viss sträcka. Restriktioner i fråga om vikter och hastigheter kan också bli aktuella.
13.7. Kemikalier som har särskilt intresse med hänsyn till räddningstjänstens beredskap
1371. Syftet med avgränsningen av kemikalierna
För en utbyggnad av beredskapen mot olyckor vid transport på våg av farligt gods är det nödvändigt att söka ange vilka produkter med farliga ämnen som transporteras inom landet. Från dessa skall sedan skiljas ut produkter med sådana egenskaper att riskerna för framför allt människor i samband med en väg— eller järnvägsolycka är särskilt stora. Undersökningar visar att det för närvarande inom den amerikanska industrin och i konsumentledet i USA används omkring 60 000 kemiska ämnen. Antalet ökar med i runt tal 700 per år. Användningen av de kemiska ämnena och den årliga ökningen kan vara mindre i Sverige än i USA. Även om merparten av de kända kemiska föreningarna är helt eller ganska ofarliga — och många dessutom transpor-
teras i små kvantiteter — fordras det en registrering av ämnena och en dokumentation om deras egenskaper.
Det underlättar räddningstjänstens planering om produkterna kan grup- peras med hänsyn till de risker av olika slag som föreligger vid en olycka t ex i samband med att de transporteras. Grupperingen sker lämpligen efter bedömningar av hur svåra effekterna allmänt sett blir vid en olycka och vilka åtgärder som behövs för att skydda bl a räddningspersonalen. Avgörande i det sammanhanget är produkternas hälsofarlighet, miljöfarlighet, sprid- ningsförmåga samt deras brandfarlighet och explosionsbenägenhet. Det transportsätt som vanligen används har också betydelse. När en kemisk produkt med farliga egenskaper transporteras under högt tryck är riskerna självfallet stora om transportbehållaren skadas vid en trafikolycka.
En gruppering av produkterna i riskklasser kan vara ett hjälpmedel även vid genomförandet av räddningsinsatserna och i det förebyggande arbetet — tex vid vägvalsstyrningen. Grupperingen kan slutligen också bidra till att systemet för information om trafikmönstret och de transporterade ämnenas egenskaper begränsas och inte blir alltför kostnadskrävande.
13.7.2 Underlaget för grupperingen av de farliga ämnena
Informationen om den hantering av kemiska ämnen som sker inom landet är för närvarande mycket splittrad. Uppgifter om företagens tillverkningspro- cesser och produktionsförhållanden är sällan fritt tillgängliga. Produktkon- trollnämnden har börjat bygga upp ett produktregister. Registret skall öka möjligheterna för olika myndigheter att effektivt kontrollera de kemiska produkterna. Uppbyggnaden som sker etappvis är grundad på en deklara- tionsplikt för företagen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
I mitten av år 1983 hade omkring 2 400 företag anmält i runt tal 107 000 produkter till produktregistret. För dessa produkter finns uppgift om ansvarigt företag, produktnamn och statistiskt nummer enligt tulltaxan. För drygt 13 000 produkter omfattar det insamlade materialet dessutom orien- terande uppgifter om bl a kemisk sammansättning, användning och tillver- kad mängd. Produktkontrollnämnden förbereder för närvarande på rege- ringens uppdrag nästa etapp i uppbyggnaden av produktregistret. När denna etapp har genomförts kommer det för samtliga kemikalier i registret att finnas uppgifter om deras klassificering från risksynpunkt, vilka komponen- ter som för varje produkt gör den hälsofarlig samt ungefärliga uppgifter om importerad eller tillverkad mängd och användning.
För kemiska produkter anmälda av företag som har endast en produktions- eller distributionsanläggning innehåller produktregistret uppgifter om var produkterna hanteras. Det är ännu oklart om registreringen kommer att utökas så att det också för produkter anmälda av övriga företag framgår hur stora kvantiteter som tillverkas eller utgör råvaror i produktionen vid olika arbetsställen. En sådan fullständig registrering skulle vara ett underlag för de bedömningar av riskerna med transporter av farligt gods som räddningstjän- stens lokala och regionala organ behöver göra. Arbetarskyddsstyrelsens register över inträffade olyckor med farligt gods och informationssystemet för arbetsskador (ISA) kan bidra med en del data för räddningsorganens
kartläggningar. Genom de undersökningar av risker i arbetsmiljön som LO har gjort genom sina medlemmar finns det också tillgång till uppgifter för en avgränsning av produkterna med farliga egenskaper.
Kemikommissionen (Jo 83:02) utreder för närvarande frågor om den fortsatta uppbyggnaden av produktkontrollnämndens produktregister. Kommissionen behandlar bl a de sekretessproblem som måste lösas om registret skall kunna få en tillfredsställande täckning.
1373. En skiss till indelning av farligt gods i riskgrupper
En indelning av olika slag av farligt gods i grupper efter riskernas storlek syftar till att visa vilka produkter som vid en olycka i samband med transport medför särskilda risker för i första hand människor men också för djur, egendom och miljö. Flera svårigheter möter vid en sådan gruppering. Ett problem är att antalet produkter, som har framgått, är mycket stort. Det är svårt att i förväg veta vilka som transporterasi större mängder och som därför bör ingå i avgränsningen. Ett annat problem är att en del ämnen som ingåri kemiska produkter reagerar på ett sätt i en miljö, på ett annat sätt i en annan miljö. Effekterna av en olycka beror inte bara på hur stor mängd av det farliga godset som vid en olycka har kommit ut utan också på bl a temperaturen i luften, luftfuktigheten, vilka andra ämnen som en kemisk produkt kommer i kontakt med när den har kommit utanför sin normala förvaring och om det finns något i omgivningen som kan antända och orsaka en som regel mycket häftig brand. En del olyckor får omedelbara verkningar. Andra ger effekter — framför allt de som drabbar miljön — först på mycket lång sikt. De krav på emballagets beskaffenhet som gäller för olika slag av farligt gods gör det också svårt att från risksynpunkt jämföra olika produkter.
En indelningi riskgrupper som skall vara enkel kan knappast motsvara alla krav som det är möjligt att ställa på den. Vid en avvägning mellan de olika faktorerna framstår det som lämpligt att för vägvalsstyrningens informations- system i väsentlig grad utgå från produktkontrollnämndens indelning i riskklasser med hänsyn till hälsoskadligheten och sprängämnesinspektionens indelning i riskklasser efter brandfarligheten. Även miljöfarligheten skall självfallet ingå i bedömningarna.
Produktkontrollnämndens indelning av kemiska produkter efter hälsos- kadlighet omfattar fyra klasser. Hälsoskadligheten anges genom graden av giftighet — de mest skadliga produkterna rubriceras som mycket giftiga respektive giftiga, de övriga som vådliga. Sprängämnesinspektionens gr'up- pering av de brandfarliga produkterna omfattar tre klasser — extremt brandfarliga, mycket brandfarliga respektive brandfarliga. Vid räddningsin- satser är riskerna för akuta skador av avgörande betydelse. Ämnen som bedöms skadliga redan i låga halter vid långvarig påverkan, t ex på arbetsplatser där människor dagligen kan bli utsatta för dem, behöver inte ge bestående skador hos räddningspersonal som vid en enstaka olycka inandas även höga halter.
För graden av miljöfarlighet finns det för närvarande ingen riskklassifice- ring. Vid avgränsningen av de produkter som med hänsyn till riskerna för miljöskador bör ingå i informationssystemet får en bedömning göras produkt
för produkt med ledning av ämnenas egenskaper i detta sammanhang, de transporterade volymerna och sättet för transporterna.
Vilka produkter som slutligt skall ingå i informationssystemet och som i första hand kommer att beröras av vägvalsstyrningen bör det längre fram vara räddningstjänstverkets sak att avgöra. Kommittén vill understryka att indelningen skall vara ett hjälpmedel för avgränsning av vägvalsstyrningens informationssystem. Som har redovisats finns det redan flera indelningar av farliga produkter i riskklasser. Ytterligare bestämmelser i detta avseende skulle göra föreskrifterna för transporter av farligt gods ännu mer svåröver- skådliga. Grupperingen bör från den utgångspunkten användas endast internt inom räddningstjänsten.
Den följande indelningen av kemiska produkter i fyra klasser är avsedd att utgöra ett underlag för utformning av vägvalsstyrningen. Indelningen är ett försök till syntes av den riskklassificering som redan har skett för hälsoskadligheten och brandfarligheten. Även andra faktorer som tidigare redovisades — miljöfarligheten, beredningsformen vid transport och de vanligen fraktade mängderna — har beaktats. Indelningen avser att illustrera vilka bedömningar av riskerna för olyckor i samband med transporter som kommittén anser bör ske. De flesta kemiska produkterna som utgör exempel inom de olika riskgrupperna transporteras i relativt stora volymer på landets vägar och järnvägar.
(1) Produkter som innebär mycket stora hälsorisker samt mycket stora brand- och explosionsrisker
Som mycket giftiga bör räknas produkter innehållande ämnen som vid inandning, förtäring eller kontakt med huden kan orsaka dödliga eller andra mycket allvarliga skador. Detta sker i sådana fall redan vid kortvarig exponering för mycket små doser. Giftigheten är med andra ord akut.
Den första riskgruppens produkter transporteras ofta i kondenserad form. De förångas snabbt i luft eller reagerar på annat sätt häftigt vid utflöde. Om det gasmoln som eventuellt bildas när en tändkälla, kan en del av dessa kemiska produkter explodera eller orsaka våldsam brand. Räddningstjän- sten måste vid olyckor med dessa produkter ingripa mycket snabbt. Det måste finnas utrustning och rutiner som gör det möjligt att omedelbart varna människor inom stora områden. Det fordras i regel också avspärrning av stora områden och åtgärder för evakuering av människor. Räddningsarbetet kräver tryckluftapparat med påkopplat övertryck och i närheten av utsläppsplatsen gastät skyddsdräkt.
Exempel på kemiska produkter inom riskgrupp (1):
D Huvudsakligen hälsofarliga ....................... Klor Svaveldioxid Ammoniak Fosgen
D Huvudsakligen brand- och explosionsfarliga . Propan Butan Acetylen
D Både hälsofarliga samt brand- och explosions- Acetonitril farliga ...................................................... Cyanväte Svavelväte
(2) Produkter som innebär stora hälsorisker samt stora brand- och explosionsrisker
Till den andra riskgruppen bör räknas produkter med ämnen som vid inandning, förtäring eller kontakt med huden redan i små doser kan orsaka allvarliga skador på människor. Detta kan ske vid kortvarig, långvarig eller ofta upprepad exponering. De långsiktiga effekterna drabbar i sådana fall oftast miljön. Speciella skador kan uppstå även på tex vattentäkter och växtlighet om produkter i vätskeform flyter ut i ett vattendrag eller rinner ned i marken. Flera av dessa kemiska produkter är mycket brandfarliga och kan lätt antändas i samband med en transportolycka.
Även för ämnena i denna riskgrupp kräver räddningsarbetet i allmänhet tryckluftapparat med påkopplat övertryck samt vid själva utsläppsplatsen gastät skyddsdräkt. Alarmering, avspärrning och evakuering kan behövas inom relativt stora områden.
Exempel på kemiska produkter i riskgrupp (2):
E! Huvudsakligen hälsofarliga ....................... Fenol Fluorvätesyra Saltsyra Salpetersyra Svavelsyra Tetraalkylbly
El Huvudsakligen brand- och explosionsfarliga . Aceton Metyletylketon Kolsvavla Förtunning
D Både hälsofarliga samt brand- och explosions- Metanol farliga .................................................. Styren Butylacetater Gruppen bör omfatta även de radioaktiva ämnen som transporteras på väg eller järnväg.
(3) Produkter som innebär måttliga hälso- och brandrisker
I den tredje riskgruppen bör ingå kemiska produkter som oftast ger endast akut lindriga skador på människor, t ex irritation av hud, ögon eller andningsorgan. Räddningsarbetet kan ske med enklare skyddsutrustning. Som regel behövs emellertid andningsskydd. I en del fall kan det även vara nödvändigt med gastät skyddsdräkt. Avspärrning fordras som regel endast vid själva utsläppsplatsen.
Exempel på kemiska produkter i riskgrupp (3): D Huvudsakligen hälsofarliga ........................ Trikloretylen Perkloretylen
El Huvudsakligen brandfarliga ....................... Toluen Xylen Lacknafta Fotogen
(4) Kemiska produkter som orsakar skador huvudsakligen på egendom eller i miljön
Den fjärde gruppen bör omfatta alla återstående kemiska produkter som när de oavsiktligt kommer ur sin normala förvaringsform inte direkt skadar människor. De hotar däremot miljön och i en del fall egendom. I denna grupp bör ingå alla mindre brandfarliga kemiska produkter. Om de transporteras i flytande form riskerar de emellertid att efter ett utflöde allvarligt skada vattentäkter och växtlighet. En besvärande lukt kan också forekomma innan olycksområdet har sanerats.
Exempel på produkter i riskgrupp (4): ........... Eldningsoljor Dieselolja Råterpentin Glykoler
13.8. Informationssystemets uppbyggnad
13.8.1. Principer för systemet
Informationssystemet syftar till att visa vilka transportsätt och Vilka leder som i allmänhet används för olika slag av farligt gods. Det skall också ge uppgifter om de olika produkternas egenskaper — hur människor som kommer i beröring med dem kan skadas, på vilket sätt produkterna kan neutraliseras och vilken skyddsutrustning som fordras. Uppgifter om trafikströmmarna och om de farliga produkternas egenskaper finns redan i större eller mindre utsträckning hos de kommunala räddningsorganen. Förhållandena förändras emellertid hela tiden. Antalet ämnen är mycket stort — nya tillkommer oavbrutet. Det är av flera skäl svårt att på lokal nivå hålla alla uppgifterna aktuella, särskilt för den genomgående trafiken.
En central registrering av både trafikströmmar och mer detaljerade uppgifter om olika produkters egenskaper har förutsättningar att i hög grad underlätta arbetet för räddningsorganen och göra det möjligt att höja beredskapen. Registreringen skall självfallet tillgodose de krav på omfatt- ning och detaljeringsgrad som kan ställas. Samtidigt måste det, som kömmittén redan har framhållit, ske en avvägning så att inte systemet blir alltför omständligt och kostnadskrävande. Utgångspunkten bör vara att räddningstjänstens register om farliga produkter så långt möjligt tar tillvara de uppgifter som inhämtas även för andra verksamheters behov, tex den tillsyn som från arbetarskyddssynpunkt sker även av fasta anläggningar där företagen hanterar farliga produkter och den registrering som produktkon- trollnämnden svarar för.
Produktkontrollnämnden har i kungörelseform gett ut en vägledande förteckning över ca 200 giftiga och omkring 130 hälsovådliga ämnen.
Förteckningen utökas för närvarande och kommer därmed att omfatta omkring 850 produkter. Sprängämnesinspektionen har upprättat förteck- ningar över brandfarliga och explosiva varor. Även näringslivets branschor- gan— framför allt Kemikontoret — har uppgifter som kan användas både för avgränsning av informationssystemet och för identifiering av uppgiftsläm- narna — tillverkare, importgrossister och förbrukare. Företagen har självfal- let stora möjligheter att bidra med uppgifter om de transporterade kvantiteterna och om de olika produkternas egenskaper.
Uppgiftsskyldigheten bör begränsas så långt det är möjligt. Det kan ske genom att informationssystemet får omfatta uppgifter om ungefärlig frekvens och omfattning av leveranser omfattande produkter i riskgrupperna (] ) och (2 ). Det gäller i första hand produkter som vid inandning riskerar att allvarligt skada människor och produkter som kan orsaka svåra hudskador eller svåra brand- och explosionsskador. Enstaka produkter ur grupperna (3) och (4) som medför risker för egendom eller miljö och som går att hantera i ett informationssystem skulle emellertid också kunna ingå i detta.
En allmän begränsning i uppgiftsplikten är angelägen för samtliga produkter genom att uppgifterna som skall ge underlag för beskrivning av trafikmönstret koncentreras till transporter över en viss storlek. Mängdgrän- ser bör fastställas för de olika ämnena i riskgrupperna (1) och (2) också med hänsyn till bl a spridningsbenägenheten och graden av giftighet. Det skall framhållas att den vägvalsstyrning som senare blir ett resultat av kartlägg- ningen inte behöver omfatta exakt de produkter som ingår i de redovisade riskgrupperna utan lokalt kan gälla antingen fler eller färre kemikalier än som indelningen avser.
13.8.2. Trafikmönstret
Kommittén föreslår att det nya räddningstjänstverket får i uppdrag att fastställa vilka kemiska produkter som skall ingå i informationssystemet. Det innebär också att verket fortlöpande avgör vilka produkter som skall tillföras systemet och vilka som skall utmönstras. Verket bör till en början undersöka vilka uppgifter om förekomsten av farliga kemikalier som kan hämtas från redan befintliga register, tex hos produktkontrollnämnden och arbetar- skyddsstyrelsen. Det bör sedan bedömas vilka ytterligare uppgifter som fordras och hur dessa skall erhållas.
För att beskrivningen skall kunna täcka den trafik som normalt förekom- mer bör uppgifter lämnas av tillverkare och importgrossister, eventuellt också av förbrukare. Uppgifterna bör avse transporter med såväl lastbil som järnväg och fartyg. Förutsättningar måste skapas för en fortlöpande uppdatering av materialet, dvs företagen meddelar efter hand vilka förändringar som sker i det tidigare redovisade transportmönstret. Kommit- tén vill understryka att inhämtandet av uppgifterna skall ske på enklast möjliga sätt för både myndigheter och företag. En samordning bör så långt möjligt ske med annat uppgiftsinhämtande. Bemyndigande för transport- myndigheterna att utfärda föreskrifter om bl a uppgiftsplikt finns 1 lagen om transport av farligt gods. "'
Det nya verket bör med uppgifter om transporternas avgångs- och ankomstorter utarbeta sammanställningar över kvantiteterna farliga produk-
ter ur riskgrupperna (1) och (2). Uppgifterna bör redovisas i tabeller och översiktskartor för län eller helst större områden. Dessa redogörelser överlämnas till länsstyrelser och kommuner för den planering av vägvals- styrning och räddningsberedskap som transporterna bedöms kräva.
13.8.3. Farliga kemikaliers egenskaper
Mer detaljerade uppgifter om de farliga kemikaliernas egenskaper — på denna punkt gäller det produkterna i samtliga redovisade fyra riskklasser — bör finnas tillgängliga genom den centrala informationsfunktion för den kommunala och statliga räddningstjänsten som kommittén har diskuterat i principbetänkandet. Frågor om informationsfunktionen har vidare behand- lats i kapitel 10. Flera skäl talar för att SOS Alarmering AB bör svara för driften av denna verksamhet. Inte minst sambandet med arbetsuppgifterna vid de regionala larmcentralerna gör en sådan lösning naturlig. Räddnings- tjänstverket bör emellertid ansvara för uppläggningen av den centrala informationsfunktionen. CESAM-kommittén har fått i uppdrag av regering— en att närmare utreda dessa frågor.
Att tillhandahålla mer detaljerade kunskaper om kemiska produkters egenskaper — som har framhållits gäller det också riskerna för omedelbara skador, möjligheterna att neutralisera ämnena och behovet av skyddsutrust- ning — blir en av de viktigare uppgifterna för den föreslagna centrala informationsfunktionen. Även i detta avseende fordras ett samarbete med andra kunskapsbanker och informationskällor. Kompletteringar kommer emellertid att krävas i en del avseenden för att räddningstjänstens speciella behov skall kunna tillgodoses.
I akuta situationer kommer åtskilliga uppgifter att kunna hämtas från t ex giftinformationscentralens och produktkontrollnämndens register. Även kustbevakningen och några kommuner har särskilda dataregister med uppgifter om kemikaliers egenskaper och bekämpningsmetoder. Genom internationellt samarbete utnyttjar dessa organ till en del uppgifter ur brittiska och amerikanska databaser. Slutligen skall nämnas att Svenska brandförsvarsföreningen har utarbetat särskilda blad med uppgifter om kemiska produkter och att Kemikontoret har gett ut s k transportkort för olika kemikalier med information om risker och skyddsåtgärder.
Kemikommissionen kommer enligt sina direktiv att närmare belysa behovet av information om risker och skyddsåtgärder i olika led av kemiska produkters hantering.
13.9. Märkning av transporter med farligt gods och skyltning av vägar
13.9.1. Nuvarande regler om märkning i Sverige
Enligt förordningen om transport av farligt gods skall enhetslastanordningar, behållare och emballage vid transport vara märkta på det sätt som transportmyndigheten föreskriver. Transportmyndigheten får föreskriva att även transportmedlet skall vara märkt.
De föreskrifter som har utfärdats med stöd av förordningen innebär för transporter av hälso- och miljöfarliga varor på väg och järnväg att
(1) Lasten skall vara märkt med varningsetiketter (undantag förekommer); (2) Fordonen och vissa järnvägstankvagnar skall ha särskilda fordonsskyl- tar.
Föreskrifterna innehåller bl a förteckningar över farliga kemiska produkter med särskilda bestämmelser för varje produkt. I förteckningarna anges vilka varningsetiketter och. fordonsskyltar som skall användas och hur de skall placeras på lasten respektive fordonet. '
Varningsetiketterna skall för vägtransporter ha det utseende som används internationellt enligt ADR. Figur 13.] innehåller exempel på några vanliga etiketter.
Fordonsskyltarna är orangefärgade. Vid en del tanktransporter skall det finnas två sifferkombinationer 'på skyltarna. De övre siffrorna är en farobeteckning. De undre utgör lastens godsnummer (UN-nr), som alltså identifierar produkten. Farobeteckningen består av två eller tre siffror. Den första anger den primära risken, tex brandfarlig vätska, brandfarligt fast ämne, giftigt ämne eller frätande ämne. Den andra och tredje siffran utmärker den sekundära risken, t ex explosionsrisk, risk för att gas avges
Brandrisk Förgiftningsrisk (brandfarlig vätska)
Förgiftningsrisk Frätrisk (dock mindre än vad som avses på övre etiketten t h.)
Figur 13.] Exempel på varningsetiketter enligt ADR
eller risk för häftig reaktion på grund av spontan sönderdelning. När de två första eller två sista siffrorna är lika innebär det en förstärkning av den primära eller sekundära risken. Om farobeteckningen föregås av bokstaven X får ämnet inte komma i kontakt med vatten.
Figur 13.2 illustrerar hur vägfordonen skall vara märkta. Principen är densamma för järnvägsvagnar, men märkningen gäller endast tankvagnar. Orangefärgade skyltar utan siffermärkning förekommer endast på vägfor- don, inte på järnvägsvagnar.
13.9.2. HAZCHEM-systemet
HAZCHEM är ett annat system för märkning av transporter av farligt gods. Systemet innebär att det på fordonet finns en skylt med en sifferkod. Koden är utformad så att räddningspersonalen direkt kan översätta den till val av släckmedel, skyddsutrustning och andra åtgärder. Uppgifterna skall täcka de första bekämpningsåtgärderna till dess ytterligare information kan erhållas. HAZCHEM har utarbetats av Londons brandförsvar och används vid tanktransporter inom Storbritannien och i ett antal andra länder inom framför allt det brittiska samväldet.
I Sverige får fordon inte skyltas med HAZCHEM-koden. Uppgifterna i systemet kan emellertid användas om den kemiska produkten först identifieras med UN-nummer eller namn.
En fördel med HAZCHEM-systemet är att det som har framgått snabbt ger underlag för beslut om åtgärder som kan vidtas utan risker för räddningspersonalen. Systemet har emellertid också nackdelar. Koden har den begränsningen att den tar hänsyn endast till kemikalien som sådan, inte till hur den förpackas och fraktas. Den ger vidare ett begränsat underlag för beslut om det gäller blandade kemikalier. Märkningssystemet avviker från vad som redan tillämpas i Sverige och de flesta europeiska länder. Kommittén för transport av farligt gods var mot denna bakgrund inte beredd att föreslå att HAZCHEM skulle införas i Sverige. Kommittén rekommen- derade emellertid statens brandnämnd att i samråd med LFG-enheten följa den fortsatta utvecklingen på området.
Räddningstjänstkommittén delar de uppfattningar om HAZCHEM- systemet som kommittén för transport av farligt god har framfört. Användningen av denna form av märkning förutsätter att betydligt fler länder—i varje fall de europeiska börjar tillämpa systemet. Möjligheterna till en sådan internationell överenskommelse bedöms för närvarande som mycket begränsade. Märkningen av transportfordonen med UN-nummer är däremot allmänt accepterad och systemet har införts i alla länder av betydelse i det här sammanhanget. Enligt kommitténs mening skall uppgifter om olika ämnens egenskaper och om lämpliga bekämpningsåtgärder kunna erhållas från det föreslagna centrala uppgiftsförrådet. UN-beteckningen kommer i det sammanhanget att vara tillräcklig för identifiering och för att den nödvändiga informationen snabbt skall kunna erhållas.
Om två eller flera varor transporteras med fordon i fasta tankar eller tanksektioner, placeras skyltarna så här.
Om endast en vara transporteras med fordon eller fordonståg i fast tank, placeras skyltarna så här.
Figur 13.2 Princip för märkning av vägfordon
Om styckegods transporteras placeras skyltarna så här. med UN'Wmme'
13.10 Rekommendation om vägar vid reglering av transporter av farligt gods 1Vägmärket, som har orange bottenfärg och
Med ett av trafiksäkerhetsverket antaget vägmärke1 kan fordon lastade med svart markering, ser Ut
farligt gods rekommenderas att välja särskilt angivna vägar vid sidan om på följande Sätt: B känsliga områden. Märket anger inget förbud för fordonen att utnyttja annan
väg men kan användas i kombination med en lokal trafikföreskrift som förbjuder transporter på bestämda vägar. Användningen av vägmärket sker tills vidare som. försöksverksamhet i Helsingborgs och Kristinehamns kommuner'. Införmation 'om lämpligt vägval kan också lämnas genom informationstavlor vid parkeringsplatser och genom broschyrer som delas ut till fordonsförarna vid tex färjelägena.
Beslut om uppsättning av vägmärke och informationstavla som rekom- menderar användning av viss väg fattas av väghållaren, dvs vägverket eller kommunen. Enligt bedömningar på lokal nivå som kommittén har tagit del av är erfarenheterna av försöken goda. Trafiksäkerhetsverket avser att föreslå regeringen att kommunerna skall få möjligheter att använda det vägmärke för rekommenderad väg vid transport av farligt gods som har förekommit i försöksverksamheten. På en del platser kan det dessutom fordras en övergripande information på särskilda informationstavlor.
Räddningstjänstkommittén anser att förbud mot transport av farligt gods på en viss väg eller i ett visst område måste kombineras med åtgärder som informerar om annat lämpligt vägval. Enligt kommitténs mening kan broschyrer och informationstavlor vid parkeringsplatser spela en viss roll. En effektiv vägvalsstyrning som minskar riskerna för olyckor med farligt gods förutsätter emellertid att det också finns skyltar som på lämpliga platser anger vilken väg som fordonen i stället bör använda. Kommittén utgår från att rekommendationer om lämpligt vägval genom skyltar kan bli en del av den reglering av transporterna med farligt gods som är nödvändig för olika vägsträckor eller områden.
14 Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten
14.1. De nuvarande forsknings- och utvecklings- strävandena
14.1.1. Brandforsk
Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) är sedan år 1979 statens, kommunernas och näringslivets gemensamma forSknings-och utvecklings- organ inom brandförsvarsområdet. Brandforsk skall främja både produkt- utvecklingen och utvecklingen av organisation och metoder för brandskyd- det. Resultaten är avsedda att stimulera en mer långsiktigt samordnad utveckling av teknik, arbetarskydd samt skadebegränsande och förebyggan- de brandförsvar. Arbetet skall utgöra ett underlag också för utbildning och information. . '
Brandforsk driver ingen egen forsknings- och utvecklingsverksamhet utan initierar, finansierar och följer enskilda projekt vid universitet och högsko- lor, forskningsinstitut, myndigheter, organisationer, industrier och konsult- företag. En mindre del av forsknings- och utvecklingsarbetet sker utomlands. Samarbete om finansieringen äger ibland rum med bl a arbetarskyddsfon- den, civilförsvarsstyrelsen och andra organ som ekonomiskt stöder utveck- lings- och forskningsarbete inom brandskyddsområdet. För verksamheten under programperioden 1979—81 stod totalt 11,5 milj kronor till'förfogande. Under den innevarande perioden, åren 1982—84, omfattar programmet föt Brandforsk sammanlagt omkring 14 milj kronor. Arbetet finanieras till något mer än hälften av näringslivet. För den återstående delen svarar staten — genom styrelsen för teknisk utveckling (STU) och statens råd för byggnads— forskning (BFR) — och i någon mån kommunerna.
Brandforsks program åren 1982—84
Brandforsks verksamhet för åren 1982—84 innebär att de från den tidigare programperioden relativt stora insatserna på forskning kring det tidiga brandförloppet kommer att fullföljas. Arbetet koncentreras på problemen i samband med uppkomst och spridning av brandgaser och rök i det skede av en brand när människor löper särskilt stor risk att skadas eller omkomma. Efi utbyggnad sker också av forskningen om människors roll och beteende i samband med bränder och beteendets beroende av det rent tekniska skyddet mot brand. Brandforsks strävan enligt programmet för_ åren 1982—84 är
vidare en stark utveckling av kunskaperna om skyddet för industrins anläggningar och processer. Slutligen utökas också forsknings- och utveck- lingsarbetet för räddningstjänstens organisation och dimensionering, släck- redskap, släckmedel och skyddsmateriel.
Brandforsks verksamhet aren 1982—84 omfattar följande sex programde- lar:
| Brandförlopp och brandmiljö
Programdelen rymmer forskning om bränders uppkomst, tillväxt och spridning. Vidare behandlas miljöförhållanden som värme, rök och giftiga gaser. Denna forskning utgör en del av underlaget för verksamheten inom övriga programdelar. Emellertid finns det också projekt som är avsedda att ge resultat för mer direkt tillämpning hos forskningens avnämare.
Forskningen inom denna första programdel omfattar framför allt studier av brandens fysikaliska förlopp. Teoretiskt och experimentellt är det ett komplicerat område. Utbyte av erfarenheter sker med forskning i andra länder.
Nära 3,4 milj kronor har föreslagits för prOgramdelen brandförlopp och brandmiljö under den nuvarande programperioden.
- Brand och människa
Inom denna programdel studerar olika forskare bl 3 hur bränder påverkar människor psykologiskt och socialt. Till uppgifterna hör att klargöra människors attityder till brand och brandskydd samt individers och gruppers reaktioner under och efter inträffade bränder. Motiven för anlagda bränder är ett annat område som 'penetreras.
Forskarnas slutsatser skall kunna leda till förbättringari de tekniska lösningarna för människors skydd vid olika slag av bränder.
Inom programområdet brand och människa har forskningsprojekt planerats under .åren 1982—84 för omkring 1,3 milj kronor.
I Verkan på material och materiel
Programdelen omfattar framför allt den traditionella forskningen om bränders inverkan på byggnadsmaterial och byggnadsdelar. Stor vikt har lagts vid de brandtekniska egenskaperna hos träkonstruktioner och inredningskomponenter, tex ytmaterial.
Syftet med forskningen är att det skall finnas ett system som möjliggör ett nyanserat och rationellt material- och konstruktionsval med hänsyn till riskerna i det tidiga brandförloppet. Myndigheternas säkerhetskrav skall också uppfyllas. Svenska forskare deltar i det internationella arbetet inom detta område.
För programdelen verkan på material och materiel har föreslagits 2, 7 milj kronor under den nuvarande programperioden.
! Brandbekämpning och skyddsteknik
Forskning för den kommunala räddningstjänstens behov är den ena delen av programområdet brandbekämpning och skyddsteknik. Till verksamheten hör framställning av underlag för överväganden om organisation och dimensionering av
räddningstjänststyrkorna samt utveckling av bl a släckredskap, släckmedel och skyddsmateriel.
Den andra delen av programområdet avser forsknings- och utvecklingsarbete om skyddsteknik för bl a industrins anläggningar och processer. Syftet är att arbetet på sikt skall omfatta ett program för utveckling av hela skyddssystem — både branschövergripande och branschspecifika projekt. Verksamheten inriktas mot riskanalys och tekniska åtgärder som minskar brand- och explosionsriskerna men innehåller också studier av människans roll i skyddssystemen.
Något mer än 3,2 milj kronor är avsedda för programdelen brandbekämpning och skyddsteknik åren 1982—84.
I Systemfrågor
Till programdelen systemfrågor har Brandforsk fört forskning av systemkaraktär och ett antal projekt som berör flera av de övriga programdelarna. Större delen av verksamheten omfattar systematisering och utvärdering av risker och åtgärder. Programdelen omfattar bl a forsknings- och utvecklingsarbete om brandskyddssys- tern i vårdanläggningar och om planeringen av industriområden med hänsyn till riskerna för bränder och explosioner.
Programdelen systemfrågor beräknas ta i anspråk 1,4 milj kronor av Brandforsks resurser under programperioden.
! Gemensamma och övergripande funktioner
Programdelen omfattar styrnings- och stödfunktioner för hela forskningsprogram- met. Till dessa åtgärder hör bl a bearbetning och spridning av forskningsresultaten. Utveckling av metoder för brandutredningar och för framställning av brandför- svarsstatistik ingår också. Även utformningen av ett nytt forskningsprogram för åren efter 1984 räknas till detta programområde.
Av de totala kostnaderna för gemensamma och övergripande funktioner på drygt 3,5 milj kronor är 1,5 milj kronor reservmedel avsedda att möjliggöra nya projekt under den nuvarande programperioden.
Verksamheten inom Brandforsk grundar sig på programutredningar. Utom de översiktliga brandforskningsprogram som har utarbetats för programpe- rioderna 1979—81 och 1982—84 har Brandforsk slutfört två specialinriktade och mer detaljerade programutredningar. Den ena gäller forskning för skyddet av industrins anläggningar och processer. En kort redogörelse har lämnats för innehållet i samband med redovisningen av industrins räddnings- resurser i avsnitt 4.9. Den andra mer detaljerade programutredningen1 omfattar forskning för den kommunala räddningstjänstens verksamhet. Till de frågor som Brandforsk har aktualiserat i den senare utredningen hör frågor om analys av räddningstjänstens effektivitet, utveckling av räddningstaktik, verkan av olika slags släckmedel och statistik över räddningsinsatser. Kommittén har berört detta senare forskningsarbete i samband med sina överväganden i kapitel 7 om dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. I övrigt föreslås i _
. . . . . ningstjänsten. Utarbetad utrednmgsrapporten forskmngs- och utvecklingsarbete om bl a kravspec1f1- av arbetsgruppen Fo rsk- kationer för materiel, skyddsfrågor i räddningstjänstens arbetsmiljö, dator- Rtj inom Brandforsk stöd åt räddningstjänsten, lokalisering av brandstationer, övningsplatser och (1983).
1 Forskning för rädd-
utbildningssimulatorer.
Från verksamhetens början år 1979 hade Brandforsk fram till slutet av september 1983 initierat och finansierat forsknings- och utvecklingsarbete inom totalt 86 projekt. Av dessa var 33 slutförda, medan arbete pågick inom ramen för 53 projekt. Sex av de påbörjade arbetena hör till förslagen i programutredningen om forskning för den kommunala räddningstjänsten.
Totalt omkring hälften av de medel för forsknings- och utvecklingsarbete som ingår i Brandforsks program för perioderna 1979—81 och 1982—84 omfattar arbeten vid försvarets forskningsanstalt, Lunds tekniska högskola och statens provningsanstalt. Den återstående delen fördelar sig på omkring 20 mottagare. Sammanlagt ett 100-tal forskare vid olika forsknings- och utvecklingsorgan deltar eller har deltagit i verksamheten sedan år 1979.
14.1.2. Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt
Civilförsvarsstyrelsen bedriver forsknings- och utvecklingsarbete som under- lag" för studier av bl a människans beteende i olika hotsituationer och för produktion av civilförsvarets skyddsresurser. En del av det fou-arbete som är inriktat på civilförsvarets produktionsuppgifter gäller frågor om värmestrål- ning och brandpåverkan. Till uppgifterna hör att studera branduppkomst genom vapenverkan, brandspridning i byggnader och bebyggelse samt brandverkan på materiel. Resultaten är avsedda framför allt för planering och utveckling av skyddsrumsverksamheten men kan användas för förebyg- gande åtgärder även i fredsverksamheten.
Civilförsvarsstyrelsen har ingen egen fon-organisation. Verket initierar och finansierar forsknings- och utvecklingsarbete hos statliga myndigheter, universitet och högskolor samt privata företag. För programperioden 1983—88 har beräknats i genomsnitt 3,8 milj kronor per år för fou- verksamhet. Av detta belopp är 1,2 milj kronor årligen avsedda för forskning och utveckling inom räddningstjänstområdet. En del av det fou-arbete som civilförsvarsstyrelsen finansierar sker hos försvarets forskningsanstalt (FOA). Som central förvaltningsmyndighet inom totalförsvaret kan civilför- svarsstyrelsen emellertid också få till stånd forskning och utveckling inom FOA med forskningsanstaltens egna medel.1 Detta senare fou—arbete har i allmänhet flera användningsområden. Civilförsvarsstyrelsen bedömer att den del av FOAs forskning som i relativt hög grad kan utnyttjas inom civilförsvaret drar en kostnad på 15—20 milj kronor per år. Högst en milj kronor av beloppet avser emellertid räddningstjänst i egentlig mening.
1 Ett exempel på sådana arbeten är den studie av ett antal stora olyckor i Sverige, stora olyckor — Räddningstjänsten i Centrum, som har utförts inom FOA på uppdrag av räddningstjänstkommittén. Arbetet har planerats i samråd med civilförsvarsstyrel- sen. Studien har syftat till utveckling av metoder för insamling och analys av uppgifter om tendenser i antalet stora olyckor och sättet att bekämpa dern. Resultaten av arbetet är avsedda att kunna utnyttjasi utrednings- och planeringsverksamhet av den typ som det? centrala räddningstjänstverket bör svara för.
14.1.3. Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
STU fick år 1980 i uppdrag av regeringen att utarbeta ett program för forskning och utveckling av system, metoder och teknik för olje- och kemikaliebekämpning. Programmet — kallat TOBOS 85 — är inriktat på skadebekämpning till sjöss och på bekämpning och saneringi strandzonen. Styrelsen för teknisk utveckling är vidare engagerad i ett projekt — BASTU 86 — som syftar till utveckling av ett basfordon för den kommunala räddningstj änsten. Avsikten är även i detta fall att genom teknikupphandling förbättra möjligheterna till 'produktion av en rationell utrustning. Statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet, de fackliga organisationerna och ett antal kommuner samarbetar med STU om de båda projekten. En redogörelse för detta utvecklingsarbete har lämnats i kapitel 7 i samband med kommitténs överväganden om standardisering av räddningstjänstens mate- riel.
14.1.4. Andra organ som stöder forsknings- och utvecklings- arbete inom räddningstjänsten
Arbetarskyddsfonden initierar och finansierar till en del forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten. Arbetarskyddsfondens verksam- het är i huvudsak inriktad på att utveckla de anställdas personliga skyddsutrustning och annat som kan minska riskerna för olyckor genom brand på arbetsplatsen.
En viss utveckling av skyddsmaterial pågår även genom användning av medel ur försäkringsgivarnas fonder. Detta sker vid sidan av branschens stöd till Brandforsk. Statens råd för byggnadsforskning, som deltari finansiering- en av Brandforsks verksamhet, tar också egna initiativ till och bekostar annan forskning, bla om byggnaders förmåga att stå emot brand. Även ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) bedriver fou-arbete inom brand- Skyddsområdet.
14.2. Remissinstansernas synpunkter på fou-verksam- heten
Enligt Brandforsks yttrande över principbetänkandet har brandforskningen i Sverige fortlöpande breddats genom den nya forskningsverksamheten. Forskning har påbörjats inom områden där det tidigare endast sporadiskt eller inte alls har förekommit fou—arbete inom landet. Till dessa områden hör människors beteende i samband med brand, brandbekämpning och brand- skyddsteknik inom industrin-samt brandskyddsproblem som fordrar system- lösningar. Genom Brandforsk har också strävandena att sprida kunskaper om forskningens resultat ökat väsentligt under de senaste åren. Brandforsk konstaterar emellertid att brandforskningens andel av den totala brand- och brandskyddskostnaden även med den nya verksamheten är mycket liten. Av totalt omkring 6 500 milj kronor i kostnader för brandskador, brandförsäkringar, brandförsvar och byggnadstekniskt brand- skydd under år 1980 kan totalt i landet knappast mer än 5 milj kronor ha gått
till brandforskning. Det tar lång tid att etablera forskning inom nya områden, förklaras det vidare i yttrandet. Särskilt gäller detta inom sektorer som är så utpräglat komplexa som brandförsvaret. Kontinuitet i verksamheten fordras både för att forskningsbehoven skall kunna utvärderas och för att själva forskningen skall kunna genomföras. Tillkomsten av Brandforsk har spelat en stor roll för båda dessa syften.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att forsknings- och utveck- lingsarbetet inom räddningstjänsten bör samordnas med motsvarande åtgärder inom områdena militärt försvar och civilförsvar, arbetarskydd och katastrofmedicin. Enligt länsstyrelsen är det angeläget att forskning inom räddningstjänsten samordnas med de till klimat och svåra arbetsförhållanden bundna forskningsuppgifterna vid Umeå universitet, Luleå tekniska högsko- la och försvarets forskningsanstalt (enheten) i Umeå. Detta forsknings- och utvecklingsarbete — särskilt om det gäller räddningsinsatser och annan olycksfalls- eller katastrofberedskap i s k subpolara regioner — bör vara en gemensam nordisk angelägenhet, anser länsstyrelsen i Västerbottens län.
Enligt Svenska brandbefälets riksförbund är det angeläget att forskningen inom räddningstjänstområdet kan fortsätta att utvecklas. Räddningstjänst- forskningen har många aspekter att ta hänsyn till — inte minst behovet av adekvata insatser för människor och miljö. Förbundet anser att medel bör anvisas för en fortsatt forskning av det slag som bl a Brandforsk och försvarets forskningsanstalt bedriver.
14.3. Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras
14.3.1. Behovet av samordning
Kommittén anser att den tidigare i kapitlet redovisade forsknings- och utvecklingsverksamheten har en grundläggande betydelse för strävandena att förbättra både räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot olyckor, framför allt bränder. Genom tillkomsten av Brandforsk har fou-arbetet fått en betydligt större bredd än tidigare. Samordningen av verksamheten har också inneburit ett ökat samband mellan olika forsknings- och utvecklingsdelar och en större kontinuitet i arbetet inom olika projekt. För Brandforsks huvudmän har utvecklingen av arbetet i stort motsvarat förväntningarna. Även om förseningar har uppstått — för en del arbeten beroende på att det har varit svårt att hitta lämpliga forskare — har arbetet redan visat sig kunna tillgodose huvuddelen av de krav som ursprungligen ställdes.
Det är angeläget att samordningen av strävandena hos de olika intressen- terna inom fou-området — näringslivet, försäkringsgivarna, staten och kommunerna — kan fortsätta att utvecklas. Genom bredden i verksamheten förbättras underlaget för en allmän utveckling av räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna. Bättre avvägningar mellan olika slag av räddnings- insatser och förebyggande verksamhet är ett viktigt syfte med dessa strävanden.
1432. Program- och finansieringsansvar
Organisatoriskt kommer förutsättningarna för fou-verksamheten inom främst brandområdet att förändras genom tillkomsten av det nya räddnings- tjänstverket. Som har framgått svarar STU och BFR för finansieringen av statens del i Brandforsks verksamhet. Brandforsk har själv programansvaret, dvs beslutar vilka projekt som skall genomföras med de medel som står till förfogande. Ett samråd har ägt rum mellan STU, BFR och Brandforsk om forskningsprogrammets inriktning inför var och en av de båda programpe- rioderna. STU och BFR har däremot inga företrädare i Brandforsks styrelse och därmed inget direkt inflytande på den löpande verksamheten. Både STU och BFR har låtit bl a andra statliga myndigheter utse representanter, nämligen civilförsvarsstyrelsen, konsumentverket, statens brandnämnd och statens planverk.
Brandforsks verksamhet syftar primärt till att tillgodose fredsräddnings- tjänstens behov av forsknings- och utvecklingsinsatser. Många av resultaten kan emellertid vara till nytta även för krigsräddningstjänsten eller för den övriga civilförsvarsverksamheten. Som har redovisats förekommer det fon-verksamhet inom brandområdet som är avsedd för utveckling av civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen har i motsats till vad som gäller för Brandforsk både program- och finansieringsansvar för denna verksamhet. Det fou-arbete som civilförsvarsstyrelsen svarar för inom räddningstjänsten är som också har framgått mindre omfattande räknat i årliga kostnader än den verksamhet som Brandforsk finansierar. En samordning sker genom utbyte av synpunkter i samband med förberedelserna för antagandet av forskningsprogrammen och genom att civilförsvarsstyrelsen som också har framgått utser en företrädare i Brandforsks styrelse.
Kommittén vill med förslagen i detta slutbetänkande öka helhetssynen i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. För kommittén är det särskilt betydelsefullt att en ökad samordning kan uppnås mellan fredsräddningstjänsten och den räddningstjänst inom civilförsvaret som är avsedd för krig eller beredskap. Från den utgångspunkten är det angeläget att pröva om det finns förutsättningar för ett enhetligt programansvar för fou-arbetet inom hela freds- och krigsräddningstjänstområdet.
E_tt enhetligt programansvar för hela den redovisade forsknings- och utvecklingsverksamheten skulle innebära antingen att det nya räddnings- tjänstverket skulle svara även för det programarbete som Brandforsk hittills har utfört eller att Brandforsk skulle överta programansvaret för civilför- svarsstyrelsens fou-arbete. Brandforsk skulle enligt det första alternativet även i fortsättningen fatta besluten om finansieringen av enskilda projekt inom programmets ram. En variant på denna lösning. skulle vara att Brandforsk fortfarande enligt det första alternativet enbart skulle bereda ärendena åt räddningstjänstverket, som skulle fatta beslut om projektens igångsättning och finansiering.
Fördelarna med det enhetliga programansvaret är som kommittén ser det ökade förutsättningar för samordning mellan det fou-arbete som sker för främst fredsräddningstjänsten och de uppgifter som civilförsvaret har inom räddningstjänsten i krig eller beredskap, ,Om valet faller på alternativet med räddningstjänstverket som ansvarigt organ, skulle det sannolikt också bli
lättare att integrera forskningen med det allmänna utvecklingsarbetet inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten än om Brandforsk i stället skulle ha hela ansvaret.
Båda alternativen — räddningstjänstverket som ansvarigt organ eller Brandforsk — har emellertid också nackdelar. En överföring av programan- svaret från Brandforsk till en statlig myndighet skulle sannolikt innebära att framför allt näringslivets och försäkringsgivarnas men också kommunernas intresse för fou-frågorna skulle komma att minska. Samarbetet i Brandforsk är viktigt inte minst för finansieringen av verksamheten. Kommittén bedömer vidare att näringslivets, försäkringsgivarnas och kommunernas engagemang har betydelse för den dialog mellan dessa och staten som främjar utvecklingen av fou-arbetet. Ett samarbete i referensgrupper eller liknande organ kan inte ersätta det gemensamma ansvar för räddningstjän- stens huvudmän och andra intressenter som den nuvarande organisationen med Brandforsk innebär.
Även alternativet med Brandforsk som ansvarigt organ för både rädd- ningstjänsten och civilförsvarets fou—frågor har nackdelar. Civilförsvaret är betydligt mer än räddningstjänsten i fred en statlig uppgift. Forsknings- och utvecklingssträvandena inom denna del syftar till att klargöra förhållanden som är speciella för krigssituationen. En överföring av programansvaret till Brandforsk skulle leda till att en del av fon-verksamheten som särskilt avser räddningstjänsten i krig kom att skiljas från de uppgifter i övrigt som syftar till en utveckling av skyddet för civilbefolkningen i en krigssituation.
Kommittén har vägt de olika alternativen mot varandra och bedömer att ett enhetligt programansvar för hela fou-arbetet inom brandskyddsområdet skulle innebära fler nackdelar än fördelar. Kommittén föreslår mot den bakgrunden att Brandforsk även i fortsättningen skall ansvara för det fou-program inom främst brandområdet som syftar till att tillgodose fredsräddningstjänstens behov. Kommittén anser att räddningstjänstverket på motsvarande sätt bör ha ansvaret för det forsknings- och utvecklingsar- bete som sker inom civilförsvarets ram. Det är möjligt att de förhållanden som kommittén har tagit hänsyn till vid sitt ställningstagande kan komma att förändras när Brandforsk har verkat ytterligare ett antal år och det nya centrala verket samtidigt har funnit formerna för sitt arbete. En omprövning av programansvarets fördelning mellan de båda organen kan i så fall ske i detta läge. '
14.3.3 Räddningstjänstverkets samordningsroll
För att samordningen mellan de båda fon-områdena skall underlättas föreslår kommittén att'Brandforsks styrelse innan beslut fattas skall få ta del av och lägga synpunkter på räddningstjänstverkets program för det fou-arbete som berör räddningstjänsten i krig eller beredskap. Samtidigt bör det statliga verket få ett ökat inflytande över Brandforsks arbete. Det är särskilt angeläget att verkets allmänna syn på samhällsutvecklingen och dess uppfattning om de framtida hotbilderna får färga innehållet i fon-program- met. — '
Räddningstjänstverket bör vara representerat med erforderlig expertis i de arbetsgrupper "som utformar förslagen till forskningsprogram. En samord-
ning kan ske genom ett samråd i beredningen av de löpande ärendena om fou-arbetets inriktning inom_de båda organen. Om räddningstjänstverket får tillfälle att utse de båda ledamöter i Brandforsks styrelse som civilförsvars- styrelsen och statens brandnämnd har gjort, kan representationen täcka olika sidor i verkets arbete — t ex övervägandena om hotbilderna och samtidigt de mer praktiskt inriktade bedömningarna av verksamhetens personella och materiella resurser.
Kommittén har inte anledning att ta ställning till inriktningen eller detaljerna i fou-arbetet inom räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Kommittén vill emellertid understryka att alla åtgärder för uteckling av metoder för samordning av olika räddningstjänstverksamheter och för avvägningar mellan skadebekämpning och förebyggande insatser kommer att få en speciell betydelse mot bakgrund av de strävanden mot en helhetssyn som kommittén anser bör prägla räddningstjänstens och det förebyggande arbetets fortsatta utveckling. Till dessa åtgärder för utveckling av metoder hör att förbättra olika stödfunktioner, inte minst den statistik över räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten som behövs för kommunernas överväganden om dimensioneringen av de personella resur- serna inom räddningstjänsten. Kommittén anser vidare att Brandforsk bör få möjligheter att i större utsträckning än hittills bevaka även frågor om åtgärder även mot andra olyckor än brand.
Kommittén vill framhålla att den forskning som sker vid FOA både inom och utom civilförsvarets ram är en stor tillgång för strävandena att utveckla fredsräddningstjänsten. Genom räddningstjänstverkets samordningsansvar ökar möjligheterna att inrikta forskningsanstaltens arbete så att det även kommer fredssamhället till del. Som en av totalförsvarets myndigheter bör räddningstjänstverket och dess uppfattning om samhällsutvecklingen och hotbilderna även på detta område kunna påverka forsknings- och utveck- lingsprogrammen så att innehållet blir av värde både för situationen i fred och för ett beredskaps- eller krigsläge.
14.3.4 Ekonomiska styrmedel
Det nya räddningstjänstverket skall enligt kommitténs förslag ha ett övergripande samordningsansvar inom den kommunala och statliga rädd- ningstjänsten. Till detta hör att verka för en utveckling av fou-verksamheten och att styra strävandena i sådan riktning att de för forskning och utveckling tillgängliga resurserna utnyttjas effektivt. Som ett led i räddningstjänstver- kets ansvar i dessa avseenden anser kommittén det naturligt att verket svarar för finansieringen av statens de] av Brandforsks ekonomiska medel. Kommittén föreslår att de årliga statliga medel som kommer att fordras när nästa programperiod börjar räknas av från anslagen för STU och BFR i statsbudgeten och förs över till räddningstjänstverket. Den samordning som även i framtiden kommer att bli nödvändig mellan Brandforsk och verksamheten inom STU och BFR kommer att kunna ske genom att företrädare för de senare organen deltar i arbetsgruppen som utformar förslagen till fortsatta forskningsprogram.
De föreslagna utökade uppgifterna för Brandforsk inom andra områden än brand kan komma att fordra större medel än vad verksamheten hittills har
verksamheten hittills har kunnat disponera. Enligt kommitténs mening är det i stor utsträckning en statlig uppgift att svara för denna finansiering. Försäkringsgivarna har emellertid ett intresse av att fou-verksamheten breddas och bör kunna delta ekonomiskt även i denna del. Kommittén bedömer att det inom samhällets forskningsverksamhet i stort finns statliga medel för dessa utökade strävanden och att de liksom en del av anslagen till STU och BFR bör kunna överföras till räddningst j änstverket för utökning av Brandforsks anslag. '
15. Kostnader och finansiering
15.1. Ekonomiska förutsättningar för kommitténs förslag — principer för finansieringen
15.1.1. Den samhällsekonomiska utvecklingen och skade- utvecklingen
Den samhällsekonomiska utvecklingen präglas av omfattande balanspro- blem. Enligt kommitténs bedömning råder det politisk enighet om nödvän- digheten av att anpassa statens, landstingskommunernas och kommunernas utgifter till vad den totala ekonomins utveckling medger. Under överskådlig tid kommer det knappast att finnas förutsättningar för några väsentliga utökningar av samhällsservicen. Hårda prioriteringar kommer att fordras i olika avseenden för att särskilt angelägna behov skall kunna tillgodoses.
Ökade utgifter för samhällets åtgärder kan emellertid accepteras om dessa redan på ett par års sikt leder till varaktigt minskade kostnader i andra avseenden. Stora möjligheter till sådana förbättringar föreligger enligt kommitténs bedömning om räddningstjänsten och den förebyggande verk- samheten kan bli effektivare. Som kommittén tidigare redovisat har antalet allvarliga olyckor minskat i många år inom flyg- och vägtrafiken och i handelssjöfarten. Även skadorna som uppstår genom olycksfall 1 arbetet och de allvarliga fjällolyckorna har gått ned 1 antal. Det' är en allmän uppfattning att de förebyggande åtgärderna har haft stor betydelse för denna utveck- ling.
För brändernas del — det största skadeområdet när det gäller egendom— är tendensen en annan. Som framgår av figur 15 .1 har de av försäkringsgivarna reglerade brandskadorna ökat i både indexkorrigerade och absoluta tal sedan början av 1970-talet. Takten i ökningen har emellertid sjunkit något under senare år. Enligt Svenska brandförsvarsföreningens statistik steg antalet brandskador1 orsakade av storbränder från något mer än 200 per åri början av 1970-talet till drygt 300 år 1980. Under de två senaste åren har det skett en viss minskning även av dessa storbrandskador. Som brandförsvars- föreningen vidare har redovisat dör årligen mellan omkring 130 och 150 människor genom brand. Någon tendens till minskning eller ökning i det antalet föreligger inte.
En beräkning av samhällets kostnader för skador till följd av brand, för förebyggande brandskyddsåtgärder och för räddningstjänst i brandbekämp- ningssyfte har gjorts för år 1980 av brandförsvarsföreningen. Enligt
* Antalet storbränder beräknas här enligt in— dexreglerade skadebe- lopp. Utgångsvärdet är antalet brandskador i varje enskilt fall under år 1970 på minst 200 000 kronor. För år 1982 mot- svarar detta skador på minst omkring 600 000 kronor.
Måttenhet: Milj kronor
1.300 ! Ersättningar i löpande priser 1.200 1.000 800 600 Index-
korrigerade tal
400 (1967 = 100)
200
Figur 15.1 De av försäk- ringsgivarna reglerade brandskadorna åren 1971—82
Källa: Svenska ' brandförsvarsföreningen År 1971 1974 1977 1 980 1 982
beräkningen utgjorde de totala kostnaderna för dessa skador och åtgärder i runt tal 6 500 milj kronor. Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor, företagens 1 600 milj kronor, kommunernas och landstingskommunernas tillsammans 2 000 milj kronor och statens 800 milj kronor.
Fler och mer genomtänkta förebyggande åtgärder leder på en del områden till en fortsatt minskning av antalet olyckor. Skadeverkningarna av de olyckor som inte går att förhindra avtar också. Även genom en effektivare räddningsberedskap kan skadorna i hög grad reduceras. Minskade person- skador innebär att hälso- och sjukvården inte belastas i samma utsträckning som annars skulle ha varit fallet. Möjligheterna att återvända till yrkesarbe- tet för den som är förvärvsarbetande ökar. Även humanitärt leder detta självfallet till stora vinster.
Minskade förluster i egendom är direkta besparingar. Indirekt får dessa även gynnsamma sociala effekter — tex inom företag där produktionen i annat fall hade fått begränsas eller kanske helt upphöra. För många av de anställda hade konsekvenserna kunnat bli mycket svåra — permittering, omskolning och för åtskilliga också flyttning från orten. Minskade skador i miljön reducerar slutligen kostnaderna för de sanerings- och återställnings- åtgärder som i många fall blir nödvändiga. Kommittén vill framhålla att ökade förebyggande åtgärder mot olyckor och en effektivare räddnings- tjänstberedskap innebär stora förbättringar för både enskilda och samhäl- let.
15.1.2. Samhällets nuvarande kostnader för räddningstjänsten Kommunernas kostnader
Den kommunala räddningstjänstens insatser bestrids i första hand med kommunala medel. Kommunernas driftkostnader för brandförsvaret beräk- nades för år 1979 till 1 023 milj kronor.] I detta belopp ingår kostnaderna för både skadebekämpningen (räddningstjänsten) och de förebyggande åtgär- derna mot brand. Beloppet innefattar budgeterade kostnader för personal, lokaler och administration samt kapitaltjänstkostnader. Beräknade kostna- der för bl a ambulansverksamhet och färdtjänst, som under år 1979 motsvarades av en intäkt på sammanlagt 190 milj kronor, har däremot inte medtagits. Kostnaderna för kommunernas räddningstjänst är till 80 år 90 % personalkostnader.
Kommunerna är i vissa fall berättigade till ersättning av staten och enskilda för sina räddningstjänst— och oljesaneringskostnader. För räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i vissa inre vatten och för sanering av oljeskada till följd av sådant utflöde utgår ersättning av statsmedel för den 1 Någon beräkning av del av kostnaden för varje operation som överstiger ett tröskelbelopp. Detta kommuner?? totala
__ kostnader for räddnings- belopp ar för närvarande 5 000 kronor. Under budgetåret 1979/80 erhöll tjänsten har inte gjorts kommunerna ersättning för sådana kostnader med 75,9 milj kronor. för åren efter 1979. En- Beloppet avsåg framför allt saneringskostnader i samband med det ligt en grov skattning omfattande oljepåslagct i Stockholms skärgård våren 1979. Kommunerna kan beloppet under 1983 fick under budgetåret 1980/81 ersättning för oljebekämpningskostnader med emellertid antas» vara 1 400 a I 500 milj kro-
20,6 milj kronor och under 1981/82 med 21,7 milj kronor. nor.
Kommunerna får vidare ersättning av statsmedel för särskilt kostnadskrä- vande räddningsinsatser vid andra olyckor efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Under budgetåret 1980/81 erhöll kommunerna ersättning för sådana kostnader med i det närmaste 3 milj kronor, medan ersättningen under budgetåret 1981/82 uppgick till 3,8 milj kronor. Kostnader för skogsbrandbevakning bestrids av statsmedel. Under budgetåret 1980/81 fick kommunerna ersättning med 1,9 milj kronor och under 1981/82 med 1,4 milj kronor för sådan verksamhet. Kommunerna kan enligt lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (oljeskadelagen) få ersättning för sina oljebekämpnings- och saneringskostnader av den som har vållat oljeskadan. Ersättning för sådana kostnader kan också utgå från den internationella oljeskadefonden enligt lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden (fondlagen). Om ersättning enligt oljeskadelagen eller fondlagen har utgått till en kommun bortfaller rätten till statsbidrag. För de fall där staten har utbetalat ersättning till kommunen inträder staten i kommunens rätt enligt de nämnda lagarna.
Det skall tilläggas att en kommun som lämnar tillfällig hjälp till en annan kommun i samband med räddningsarbete har rätt till ersättning. Bestäm- melser om detta finns i brandlagen. Atomskyddslagen ger en kommun som har deltagit i skyddsarbetet vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning rätt till ersättning.
Statens kostnader
Statens kostnader för den räddningstjänst som regleras i brandlagen består dels av kostnader för den statliga regionala och centrala räddningstjänstor- ganisationen, dels av kostnader för ersättning till kommunerna för vissa räddningsåtgärder. I de senare kostnaderna ingår, som har framgått av det föregående avsnittet, även kostnader för oljesanering.
Statens sammanlagda kostnader avseende ersättning för verksamhet vid kommunal räddningstjänst uppgick under budgetåret 1981/82 till 26,9 milj kronor. Av detta belopp utgjorde endast 4 000 kronor kostnader som hade uppstått genom att länsstyrelsen hade övertagit ledningen av räddningstjän- sten. Som redan har framgått av föregående avsnitt uppgick ersättningen till kommunerna för oljebekämpning och sanering under budgetåret 1981/82 till 21,7 milj kronor, ersättningen för annan räddningstjänst till 3,8 milj kronor och ersättningen för skogsbrandbevakning till 1,4 milj kronor.
Kostnaderna för statens brandnämnds verksamhet under budgetåret 1983/84 har beräknats till 16 milj kronor. Beloppet innefattar kostnaderna för den utbildning av personal för den kommunala räddningstjänsten som brandnämnden svarar för.
Kostnaderna för den statliga räddningstjänsten — fjällräddning, flygrädd- ning, sjöräddning, oljebekämpning till havs m m och räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar — är svårare att ange än den kommunala räddningstjänstens kostnader. Ett av skälen är, som har framgått av redovisningen i kapitel 2, att verksamheten i stor utsträckning bedrivs med resurser som är avsedda även för andra uppgifter och att det endast i begränsad omfattning sker en särredovisning av kostnaderna för beredskap
Tabell 15.1 Den statliga räddningstjänstens ”synliga” kostnader under budgetåret 1982/83 Måttenhet: l OOO-tal kronor
Räddningstjänstform Drift- Investe- Summa kostnad rings- kostnad Fjällräddningstjänst Ca 500 Ca 1 000" Ca 1 500 Flygräddningstjänst 18 008” 640 18 648 Sjöräddningstjänst 9 4996 160 9 659 Bekämpning av olja och kemikalier till havs m m 7 628'1 8 0900 15 718 Räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar 7 985 2 775" 10 760 Totalt 43 620 12 665 56 285 Relativ fördelning i procent 77 23 100
" Nyanskaffning och ersättning av försliten materiel fordrar årligen 50 000—75 000 kronor. För modifiering av fjällradionätet har beräknats 3,5 milj kronor under sammanlagt tre år. 5 Av beloppet utgör 3,1 milj kronor driftkostnader för RCC/Cefyl samt kostnader för den personal vid centralförvaltningen och vissa flygplatser som handlägger ärenden om flygräddning. Återstående 14,9 milj kronor är driftkostnader för brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. C Av beloppet utgör drygt 8 milj kronor ersättning till televerket för kustradiostatio- nernas medverkan i sjöräddningstjänsten. d Kostnaden avser främst drift och underhåll av teknisk materiel. I beloppet ingår ett förslagsanslag för bekämpningsoperationer på 1 000 kronor. € I beloppet ingår kostnader för tekniskt utvecklingsarbete. f Beloppet utgör kostnader för anskaffning av utrustning för telekommunikationer och alarmering. Vissa kostnader för investeringar ingår även i den redovisade driftkost- naden för räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.
och insatser i räddningstjänsten. Tabell 15.] ger en översikt över de belopp som de för olika former av statlig räddningstjänst ansvariga myndigheterna har kunnat redovisa för budgetåret 1982/83. Enligt dessa uppgifter var driftkostnaderna under året nästan 44 milj kronor, medan investeringarna uppgick till nära 13 milj kronor.
15.1.3. Direktiven till samtliga kommittéer om finansiering av reformer
Regeringen gav den 12 mars 1980 samtliga kommittéer i uppdrag (Dir 1980z20) att särskilt beakta de ekonomiska konsekvenserna av sina förslag. Som i korthet har redovisats i avsnitt 1.2 kommer det enligt dessa direktiv inte att finnas något utrymme under de närmaste åren för en politik präglad av kostnadskrävande reformer eller löften. Det är i nuvarande ekonomiska läge angeläget att gällande statliga utgiftsåtaganden ges en förutsättningslös prövning. Intresset bör sålunda inte i första hand koncentreras på förslag till i och för sig befogade ökningar av existerande anslag och nya insatser, utan
övervägandena bör i stället avse möjligheterna till begränsningar och omprioriteringar inom ramen för gjorda åtaganden.
Kommittéernas arbete bör utnyttjas i effektivitetshöjande och omprövan- de syfte, heter det vidare i direktiven. Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Enligt direktiven bör kommittéerna så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekterna i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. En självklar utgångs- punkt bör vidare vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut.
15.1.4. Samutnyttjande av samhällets resurser för räddnings- tjänst och annan verksamhet
Räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot olyckor är, som har framgått av den tidigare redovisningen, en kostnadskrävande del av samhällets verksamhet. Arbetet är personalintensivt, framför allt genom det krav på beredskap dygnet runt som föreligger inom bl a den kommunala räddningstjänsten. Tjänstgöring på heltid för en brandman i beredskap dygnet runt kostar under år 1983 omkring 700 000 kronor. Till detta kommer omfattande kostnader för utbildning och övningar. Även den tekniska utrustning som behövs för räddningstjänsten har efter hand blivit allt dyrare. Ett nytt räddningstjänstfordon av normal typ — en s k släckbil med den utrustning som hör till — fordrar en investeringsutgift på omkring 600 000 kronor. En stegbil kostar upp emot 2 milj kronor. Kostnaderna för anskaffning av den planerade nya datorutrustningen till var och en av de regionala larmcentralerna beräknas till omkring 7 milj kronor. Kommittén anser att räddningsorganen i betydligt större utsträckning än hittills måste samutnyttja de personella och materiella resurser som kan användas gemensamt av olika grenari samhällets verksammhet. Framför allt blir det nödvändigt att utnyttja befintliga resurser för de utökade uppgifter som kommittén anser att räddningstjänsten skall svara för. Mycket har gjorts under de senaste tio åren när det gäller samverkan inom räddningstjänsten. Samarbetet mellan kommunerna har steg för steg utökats. Samma sak gäller den samverkan som förekommer mellan myndigheter med ansvar för olika räddningstjänstformer och de samhälleliga eller enskilda organ som har resurser för att medverka i räddningsinsatser. Enligt kommitténs bestämda mening går det emellertid att komma betydligt längre i dessa avseenden och att på det sättet hålla nere kostnaderna för räddningstjänsten. Kommitténs förslag både i det tidigare principbetänkandet och i det nu föreliggande slutbetänkandet syftar till att väsentligt öka samutnyttjandet av resurserna. Kommittén anser det särskilt viktigt att den samverkan mellan kommuneri räddningsregioner som kommittén har föreslagit genomförs på ett systematiskt och offensivt sätt. Räddningstjänsten måste i fortsättningen
också få större möjligheter att mobilisera samhällets olika resurser. Det skall kunna ske inte bara vid mycket omfattande räddningsinsatser, när det hittills har varit mest naturligt att utnyttja andra organs materiel och personal. Kommitténs förslag i slutbetänkandet syftar till att räddningsorganen också för mer vardagsbetonade insatser skall kunna räkna med medverkan från andra samhällsorgan och från enskilda.
Kommittén vill understryka att andra samhällsorgans medverkan i räddningstjänsten ofta sker utan några mer omfattande kostnader för dessa organ. För sina uppgifter inom räddningstjänsten använder dessa organ personal och materiel som de förfogar över för sin ordinarie verksamhet. Det framhålls ofta av t ex militära myndigheter att deltagandet i räddningstjänst- insatser har ett stort värde från utbildningssynpunkt för den berörda personalen. Kommittén anser från dessa utgångspunkter att de statliga organ som medverkar i räddningsinsatser inom kommunala räddningstjänsten eller som biträder andra statliga organ — tex civilförsvaret och det militära försvaret — endast i undantagsfall skall erhålla ekonomisk ersättning för sin medverkan. Enligt kommitténs uppfattning skall alla samhällsorgan vara skyldiga att delta i det angelägna samhällsarbete som räddningstjänsten utgör. Undantagen från denna huvudregel får ske efter bedömningarna i de enskilda situationerna. I sådana fall skall hänsyn kunna tas till bl a konsekvenserna för samhällsorganens egna uppgifter utanför räddningstjän- sten eller den förebyggande verksamheten. Ersättningen till de statliga organen för medverkan i kommunal eller statlig räddningstjänst bör utgå från de särskilda statliga medel som står till förfogande för räddningstjänst.
15.1.5. Ökade möjligheter till avvägningar mellan förebyg- gande åtgärder och räddningstjänst
Ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser för uppgifter inom räddnings- tjänsten och i den förebyggande verksamheten innebär att personal och materiel som står till förfogande skall kunna användas så att det samman- lagda utbytet av dessa båda verksamheter blir så bra som möjligt. Det fordras avvägningar både mellan förebyggande åtgärder och skadebekämpning och mellan olika slag av bekämpningsåtgärder. Sådana lokala eller regionalt anpassade avvägningar förekommer redan nu hos de organ som har ansvaret både för räddningstjänsten och för de förebyggande åtgärderna. Större flexibilitet i användningen av de resurser som står till förfogande för strävandena att förbättra kommuninvånarnas säkerhet skulle ytterligare kunna höja effektiviteten. Kommittén har behandlat dessa frågor i kapitel 7 och föreslagit åtgärder för en i viss mån förenklad statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. En fast organiserad regionsamverkan kom- mer också att förbättra möjligheterna för kommunerna att bedriva en aktiv förebyggande verksamhet.
Inom den statliga räddningstjänsten är ansvaret på central nivå för förebyggande åtgärder och bekämpningsinsatser på några områden uppdelat mellan olika organ. Det gäller fjällsäkerheten och till en del sjösäkerheten. Som kommittén har betonat i kapitel 12 kan en ökad samordning mellan förebyggande åtgärder och räddningstjänst — det skall enligt förslaget ske inom ramen för det nya centrala räddningstjänstverkets ansvar — även på den
statliga räddningstjänstens område resultera i avvägningar som är till nytta för strävandena att hålla tillbaka antalet olyckor och omfattningen av skadorna som olyckorna orsakar.
15.1.6. Ökade krav på företag
Som ett viktigt led i hushållningen med räddningstjänstens resurser bör samhället ställa ökade krav på industrier och andra företag. För företagens del anser kommittén, som har framgått av förslagen i de tidigare kapitlen, att mer skall kunna krävas av dem genom att de håller en viss egen beredskap för skadebekämpning. Enligt kommitténs mening är det naturligt att den som svarar för en särskilt riskfylld verksamhet åtar sig att hålla egen utrustning och beredskap med personal. Genom kommitténs förslag utökas den grupp av anläggningar vilkas ägare eller innehavare skall kunna åläggas att organisera en skyddsberedskap.
När det gäller enskilda hushålls medverkan föreslår kommittén inte några lagregler som ställer ökade krav på dessa. Genom information och utbildning skall människor emellertid få klart för sig hur viktigt det är att förstå riskerna och att var och en kan göra mycket för att skydda sig själv och andra mot olyckor. När det gäller brand kan som regel ett bra skydd åstadkommas med relativt enkla medel — tex brandvarnare och handbrandsläckare. Om en larmanordning varnar och tillgänglig utrustning används på ett tidigt stadium sedan en brand har brutit ut, är det i allmänhet möjligt att rädda liv och begränsa de materiella skadorna.
Kommittén anser vidare att det genom regler om ersättningar för en del av samhällets tjänster är möjligt att öka kraven på enskildas och på företagens ekonomiska medverkan i räddningstjänsten. Samhället bör kunna ta ut ersättning av den som med avsikt eller genom uppenbart slarv orsakar stora, onödiga räddningspådrag. Det kan vara fallet när en fjällvandrare avviker från den avlämnade färdplanen utan att meddela sig och på detta sätt i väsentlig grad försvårar den efterforskning som kan komma att ske. Samma sak kan gälla sportflygare och fritidsbåtägare. Ökade möjligheter bör också finnas för samhället att få ersättning av den som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet för räddningsinsatser som har vidtagits till följd av en olycks- händelse i verksamheten.
Det har ibland diskuterats att samhället inom försäkringssystemets ram skulle finansiera inte bara ersättningar för skador som uppstår utan samtliga kostnader för räddningstjänsten och dess beredskap, framför allt den kommunala räddningsverksamheten. Försäkringsgivarna skulle täcka dessa utgifter genom ökade premier på liv- och egendomsförsäkring. En sådan finansiering skulle emellertid slå ojämnt beroende på att många har underförsäkrat eller inte alls försäkrat sin egendom. Det skulle också bli svårt att fördela de genom försäkringspremierna erhållna medlen mellan olika kommuner och andra huvudmän på ett sätt som svarar mot behoven av beredskap på olika orter. För en del typer av räddningsinsatser skulle det bli svårt att hänföra kostnadstäckningen till en bestämd form av försäkring. Kommittén anser bl a mot denna bakgrund att det inte är lämpligt att ålägga försäkringsgivarna ett ansvar för finansiering av räddningstjänsten i lan- det.
Kommittén återkommer till frågorna om ersättning från företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet och från enskilda i avsnitt [5.3 och i specialmotiveringen till författningsförslagen i kapitel 16.
15.2. Bedömning av kostnaderna för kommitténs förslag till utökade uppgifter för räddningstjänsten
15.2.1. Utökade uppgifter för den kommunala räddnings- tjänsten
Kommittén har i kapitel 6 föreslagit att den kommunala räddningstjänsten skall vara skyldig att ingripa när en olyckshändelse har inträffat eller vidfara för olyckshändelse. För närvarande skall ingripande ske när en olycka har ägt rum eller kan befaras vara omedelbart förestående. Som kommittén har framhållit innebär förslaget en viss utökning av den kommunala räddnings- tjänstens uppgifter. Räddningsstyrkorna skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande. Emellertid sker utryckningen i många situationer redan nu på ett tidigt stadium — när fara föreligger. Om insatserna i en del kommuner blir fler än för närvarande, kommer dessa enligt kommitténs bedömning normalt att kunna genomföras med den beredskap som räddningstjänsten redan upprätthåller — alltså utan några ökade krav på personella och materiella resurser. Merkostnader — sannolikt i mycket begränsad omfattning — uppkommer endast vid insatser där det blir nödvändigt att kalla in deltidsanställda.
En fördel med den utökade skyldigheten är att den i ett antal fall sannolikt minskar den tvekan som ibland förekommer om räddningstjänsten skall ingripa eller inte. Det bör kunna leda till att insatserna i en del fall påbörjas på ett tidigare stadium än för närvarande. Dessa tidiga ingripanden reducerar skadorna och håller nere kostnaderna för räddningsarbetet. Kommittén anser att dessa fördelar mer än väl väger upp de mycket begränsade kostnaderna för det ökade antalet insatser som kan bli följden på en del håll. Enligt kommitténs bedömning talar just de ekonomiska skälen för införande av en skyldighet att ingripa redan vid fara för en olyckshändelse.
Kommitténs förslag att den kommunala räddningstjänsten skall ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner innebär huvudsakligen att räddningsorganen skall ha ett ansvar för planering och samordning av samhällets olika hjälpåtgärder. Till samordningsansvaret hör också uppgif- ten att strategiskt leda insatserna — framför allt att fördela resurserna mellan olika hjälpbehov i områden som drabbas av störningar. Detta är uppgifter som samhället under alla förhållanden kommer att få ta på sig. Arbetet måste planläggas och utföras av något bland de olika samhällsorgan som har kunnande och resurser för detta och har erfarenheter av arbetsuppgifter- na.
Om den kommunala räddningstjänsten blir ålagd att svara för de uppgifter det gäller vinner samhället stora fördelar i ekonomiskt avseende. Räddnings-
tjänsten har redan personal, utrustning och lokaler för ledningsarbete. Den är vidare van att planera för den typ av uppgifter som avses. Genom samverkan mellan kommuneri de föreslagna räddningsregionerna finns det förutsättningar för räddningstjänsten i mindre kommuner att få del av de resurser och det kunnande som räddningstjänsten i större kommuner har. Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att regionsamarbetet utvecklas enligt de principer som kommittén har föreslagit. Effektiva förberedelser för åtgärder vid störningar i viktiga samhällsfunktioner eliminerar vidare även i detta avseende den tveksamhet som annars kan förekomma om ansvars- och uppgiftsfördelningen. Genom att ledningsuppgifterna åligger ett organ som redan har beredskap dygnet runt går det vid behov att snabbt komma igång med de nödvändiga åtgärderna. Tidiga insatser kan i många fall minska verkningarna av dessa störningar, vilket också innebär stora ekonomiska fördelar.
Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänsten inom ramen för sina nuvarande resurser kan planera och i ett akut läge leda insatserna vid störningar i viktiga samhällsfunktioner. För många av de insatser som inträffar har räddningstjänsten egen personal och materiel. Den kommer vidare att kunna förstärka sin organisation med resurser från andra statliga och kommunala organ som föreslås bli skyldiga att delta. Med stöd av de bestämmelser om ingrepp i annans rätt som kommittén föreslår skall också enskildas resurser kunna användas. De samverkande samhällsorganen skall framför allt bidra till att minska verkningarna av de störningar som förekommer genom insatser på områden där räddningstjänsten saknar resurser och kunnande.
Även andra nya uppgifter skall den kommunala räddningstjänsten enligt kommitténs mening kunna utföra inom ramen för de resurser som räddningsorganen redan förfogar över. De brister i förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder som bör påtalas av en räddningsledare eller en brandsyneförrättare avser förhållanden som dessa upptäcker i samband med en räddningsinsats eller vid brandsyn. Någon arbetskrävande registrering av objekt som bör bli föremål för tillsyn eller kontroll av vidtagna åtgärder behövs inte.
Skyldigheten att efter en räddningsinsats om möjligt underrätta ägaren till en byggnad eller anläggning så att denne kan vidta nödvändiga skyddsåtgär- der kräver inte heller några utökade resurser. Med detta förslag syftar kommittén framför allt till att räddningsledaren skall se till att åtgärder för tex restvärdeskydd eller tillsyn blir utförda även i situationer när sådana insatser inte utförs av räddningstjänsten i direkt anslutning till räddnings- ingripandet.
Som har framgått av redogörelsen i kapitel 6 har en överenskommelse om utförande av restvärdeinsatser som räddningstjänsten får ersättning för ingåtts mellan försäkringsgivarna och hittills sex kommuner. Avsikten är att överenskommelsen efter hand skall utökas till att gälla samtliga kommuner i landet. Sedan tidigare finns en organisation med särskilda restvärdeledare som använder kommunala eller enskilda företags resurser för den restvär- deräddning som behöver vidtas. Denna verksamhet täcker redan hela landet. Både uppgiften att påtala brister i förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än brand och skyldigheten att underrätta ägaren om behovet
av skyddsåtgärder efter räddningsinsatsen kan ge betydande ekonomiska vinster som mer än väl väger upp det begränsade merarbetet för räddnings- organen.
Övriga förändringar i uppgifterna för den kommunala räddningstjänsten gäller gränsdragningen mot den statliga räddningstjänsten. Kommunernas ansvar för räddningstjänst i insjöar utom de tre största och i vattenområde inom hamn — framför allt livräddning och brandsläckning på fartyg och båtar — skall som kommittén ser det också ske med resurser som den kommunala räddningstjänsten i huvudsak förfogar över. De flesta kommuner har redan i stor utsträckning tagit på sig ansvaret för sådana insatser. Enstaka kompletteringar med trailerburna båtar kan bli nödvändiga på en del håll. Möjligheter finns emellertid att för dessa ingripanden använda personal, fartyg och båtar hos andra organ i samhället eller hos enskilda. För kustkommunernas del är det viktigt från ekonomisk synpunkt att det nu blir klarlagt att de inte har någon skyldighet — som det ibland har hävdats — att rädda egendom i ett vattenområde som sträcker sig ända ut till territorial- gränsen.
För den kommunala räddningstjänstens redan beslutade nya uppgifter inom räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar kommer kommunerna att få ekonomisk ersättning från de kraftproducerande företagen. För att helt eller delvis överta brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser skall den kommunala räddningstjänsten också kunna täcka sina kostnader genom ersättning. Omfattningen av denna ersättning bör enligt kommitténs mening bestämmas genom förhandlingar mellan luftfartsverket och de berörda kommunerna. Kommittén utgår vidare från att sjukvårdshuvudmännen lämnar kommunerna ersättning för anskaff- ning av den extra utrustning som eventuellt kan fordras för att kommunerna skall kunna utföra transporter av skadade och sjuka i terrängen. Kommun- erna bör också —i den utsträckning som sjukvårdshuvudmännen sluter avtal med kommunerna i sina sjukvårdsområden om detta -— kunna erhålla ersättning för de insatser som kommer att genomföras.
Kommittén vill åter framhålla att statliga organs medverkan i den kommunala räddningstjänsten — det gäller civilförsvaret, det militära försvaret, polisen och t ex kustbevakningen — i princip skall ske utan ekonomisk ersättning från kommunerna. Kommittén vill också understryka att det föreslagna kommunala samarbetet i räddningsregioner för en del kommuner kan bli avgörande för deras möjligheter att utan ökade kostnader klara de utvidgade uppgifterna.
15.2.2. Utökade eller på annat sätt förändrade uppgifter för den statliga räddningstjänsten
En av den statliga räddningstjänstens utökade uppgifter avser räddning av egendom till sjöss, tex genom brandbekämpning ombord på fartyg eller båtar. Kommittén har tidigare föreslagit att detta skall ske inom ramen för den statliga sjöräddningen. Räddning av egendom skall utföras i den utsträckning som det är möjligt med de resurser som sjöräddningsorganen redan disponerar. I praktiken kommer åtgärderna sannolikt i de flesta fallen att genomföras sedan sjöräddningen har ingripit för att efter en sjöolycka
rädda liv. En fartygsbefälhavare har enligt sjölagen skyldighet att ingripa för att rädda liv och egendom. När riskerna för egendomen inte längre är överhängande fordras i många fall bärgning eller bogsering, som emellertid ofta kan utföras av kommersiella företag. Med de begränsningar som kommittén har föreslagit för samhällets utökade skyldigheter inom sjörädd- ningstjänsten kommer det inte att fordras några utökade resurser för personell beredskap eller för materiel.
För flyg— och sjöräddningstjänsten har kommittén föreslagit en utökad beredskap för en tung helikopter vid Norrlandskusten. Enligt kommitténs mening bör det övervägas om beredskapen under icke tjänstgöringstid kan upprätthållas för hela området antingen av det militära förbandet i Luleå (F 21) eller av förbandet i Söderhamn (F 15). Det är möjligt att en helikopter tillfälligt kan stationeras på en ort mellan de båda baserna, tex i Umeå. Kostnaderna för en utökad beredskap med samutnyttjande av resurserna har beräknats till omkring 700 000 kronor årligen. Av beloppet utgör ca 300 000 kronor ersättningar till personalen för beredskap och viss tjänstgöring under kvällar, nätter och veckoslut. Beredskap under lördagar och söndagar kräver enligt chefen för flygvapnet ytterligare två helikopterförare. Kostnaderna för dessa och vissa andra kostnader ingår i den redovisade totalsumman.
Några besparingar i annan räddningstjänst leder den föreslagna helikop- terberedskapen inte till. Däremot blir resultatet av en insats självfallet betydligt bättre i de fall där helikopter behövs och denna kan utnyttjas på ett tidigt stadium i räddningsarbetet. Detta gäller också vid användning av tunga helikoptrar i samband med händelser av andra slag än flyg— eller sjöolyckor och vid brådskande sjuktransporter. Snabbt genomförda insatser räddar liv och minskar i många fall de materiella skadorna. Kommittén har tidigare framhållit att den utökade beredskapen syftar till att Norrland skall få samma standard i sin flyg- och sjöräddningstjänst som övriga Sverige. Helikoptrarna finns redan i norra Sverige. Merkostnaden för de utvidgade åtagandena är förhållandevis liten — framför allt jämfört med de ekonomiska fördelarna och den ökade effektiviteten för räddningst j änsten som kommitténs förslag i dess helhet kommer att leda till. För samhället kommer den ökade effektiviteten självfallet att vara en vinst även humanitärt sett. Kommittén föreslår att särskilda medel anslås över statsbudgeten för den utökade beredskapen med tung helikopter i Norrland eller att beloppet får räknas av i försvarets årliga budget.
Kommittén har föreslagit att statliga organ, om inte särskilda förhållanden oundgängligen hindrar det, skall vara skyldiga att bistå den kommunala räddningstjänsten. Genom bl a enklare bestämmelser, förbättrad planering och effektivare utbildnings- och övningsverksamhet skall det bli lättare för de medverkande organen att delta i insatserna. Avsikten är att den personal och materiel som redan finns inom bl a civilförsvaret, det militära försvaret, polisen, kustbevakningen, SMHI och Sveriges Radio skall användas vid räddningsinsatserna och för de förebyggande åtgärderna. Några utökningar i den befintliga organisationen kommer inte att behövas annat än i undan- tagsfall. Även utbildning och övningar skall normalt kunna ske inom ramen för befintliga resurser.
Först om deltagandet i en räddningsinsats blir långvarigt och åtgärderna leder till att de medverkande organen får stora merkostnader som hindrar
dem att lösa de ordinarie uppgifterna kan det, som redan har framhållits, bli nödvändigt med en särskild ekonomisk ersättning. Kommittén föreslår att regeringen i de enskilda fallen prövar behovet av en sådan ersättning och att denna lämnas av statliga medel. Ersättning till utbildning och övningar bör i vissa fall kunna beviljas av det statliga räddningstjänstverket inom ramen för dess samordningsansvar. Kommittén bedömer att huvuddelen av de medel som kommer att fordras finns tillgängliga inom de ekonomiska ramar som de berörda statliga myndigheterna har förfogat över under senare år för sådana uppgifter.
Kommittén vill särskilt framhålla att samhället genom den långtgående integration mellan civilförsvaret och räddningstjänsten som har beslutats kommer att göra stora ekonomiska vinster. Räddningsmateriel av olika slag kommer i den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten att kunna utnyttjas för fredstida räddningsinsatser i en helt annan skala än för närvarande. En stor del av anskaffningen kommer att ske för att direkt tillgodose både civilförsvarets och fredsräddningstjänstens behov. Civilför- svarsstyrelsen bedömer att 25 a 30 % av de från mitten av 1980-talet beräknade inköpen av civilförsvarsutrustning på hittills planerade omkring 120 milj kronor per år — anskaffning av t ex brandslang, motorsprutor, tält, skyddsdräkter, sambandsutrustning samt iordningställande av ledningscen- traler och sändningslokaler för rundradion — kommer att kunna vara stor till nytta även för fredsorganisationen.
I betänkandet har föreslagits att SJ skall bekosta anskaffningen av den materiel för skyddsjordning av järnvägens högspänningsledningar som den kommunala räddningstjänsten behöver. SJ bör även svara för instruktörer, materiel och lokaler för den utbildning som fordras. Anskaffningen av materielen, som kan beräknas medföra en kostnad på sammanlagt omkring 1,5 milj kronor, är ofrånkomliga om räddningstjänstpersonal, passagerare och SJs egna anställda efter en tågolycka skall kunna arbeta eller uppehålla sig i närheten av nedfallna ledningar. Kostnaden uppvägs inte av några direkta besparingar i SJ s egen verksamhet till följd av anskaffningen men är liten i förhållande till alla de tidigare redovisade ekonomiska fördelarna med kommitténs förslag. Kommittén vill understryka att det under alla förhål- landen är nödvändigt att förbättra skyddsjordningen och att SJ, om samarbetet med kommunerna inte kan byggas ut, får organisera en egen beredskap.
Ett system med färre och effektivare räddningscentraler för flyg- och sjöräddningstjänst, inrättandet av ett uppgiftsförråd för både den statliga och kommunala räddningstjänsten samt ett nytt informationssystem för transpor- ter av farligt gods leder till både merkostnader och besparingar. Merkostna- derna för räddningscentralerna gäller framför allt anskaffning av utrustning. Personalen kommer att kunna användas effektivare än tidigare och i det avseendet kan kostnaderna reduceras. Bildandet av ett centralt räddnings- tjänstverk som är gemensamt för fredsräddningstjänst och civilförsvar leder också till rationaliseringar. Omfattningen av dessa ekonomiska vinster kan inte anges förrän de nya verksamheterna i detalj har utretts och planerats. Kommittén vill understryka att de förbättrade samordningsmöjligheterna har förutsättningar att även inom dessa räddningstjänstområden göra insatserna effektivare och att minska personskadorna och de materiella
1 En översikt över nuva— rande bestämmelser om ersättning till kommuner och enskilda för med- verkan i räddningstjänst lämnas i Bilaga E.
förlusterna. Kommittén har föreslagit att statskontoret skall få till uppgift att i samråd med berörda statliga myndigheter pröva bl a de ekonomiska förutsättningarna för en samordning av räddningscentralerna.
15.3. Ersättning för räddningstjänstkostnader
15.3.1. Ersättning till kommuner och enskilda1
Kommittén anser att kommunerna enligt nuvarande principer och i huvudsak enligt nuvarande regler skall kunna få ersättning av staten för räddningstjänstkostnader. Det innebär att staten i vissa fall skall bestrida kostnaderna för bekämpning av olja som har orsakats av utflöde till havs eller vissa inre vatten och för sanering av oljeskada till följd av sådant utflöde. Enligt kommitténs mening kan det emellertid vara rimligt att höja det belopp som kommunen själv får svara för. Kommunens egen kostnad i dessa fall har länge varit 5 000 kronor. Kommittén föreslår att gränsen för kommunens ekonomiska ansvar i fortsättningen skall utgöra 10 000 kronor.
I gengäld bör den statliga ersättningen i fortsättningen kunna omfatta kostnader även till följd av bekämpning och sanering vid utflöden av kemikalier. För närvarande utgår sådan ersättning endast vid oljeskada. En förutsättning skall vara att utflödet har skett till havs eller i vissa inre vatten. Kommittén föreslår att den statliga ersättningen även vid bekämpning och sanering av kemikalier skall omfatta den del av kommunens kostnader som överstiger 10 000 kronor. Kommittén föreslår att det centrala räddningstjän- stverket skall pröva ärenden om ersättning till kommun för bekämpning och sanering av olja och kemikalier som har orsakats av ett utflöde till havs och i vissa inre vatten.
Enligt kommitténs mening bör en kommun vidare i fortsättningen kunna få statlig ersättning för de särskilt höga räddningstjänstkostnader som kan bli följden av omfattande bekämpningsinsatser. De nuvarande principerna för beräkning av ersättningen innebär att hänsyn skall tas till bl a kommunens skattekraft och omständigheterna i de särskilda fallen. Kommittén anser att dessa principer bör tillämpas även i fortsättningen. Det innebär att ersättningen i speciella fall skall kunna omfatta även belopp som ingår i kommunens självrisk. Det senare gäller kostnaderna för t ex bekämpning av de bränder i skog och annan vegetation som ibland uppstår vid militära övningar. Denna fråga har aktualiserats i en skrivelse till regeringen från statens brandnämnd. Regeringen har överlämnat skrivelsen till kommittén. Nynäshamns kommun har i en skrivelse till kommittén framfört synpunkter i denna fråga med anledning av ett militärt flyghaveri som orsakade en skogsbrand i kommunen.
Beslut i ärenden om ersättning för särskilt höga räddningstjänstkostnader fattas för närvarande i varje enskilt fall av regeringen. Statens brandnämnd har innan dess berett ärendena. Statsmakterna har nyligen beslutat om (prop 1983/84:13. BoU 1983/84:6, rskr 1983/84:41) att statens brandnämnd i fortsättningen skall besluta om ersättningen. Enligt kommitténs mening bör befogenheterna senare föras över till räddningstjänstverket. De av kommit- tén föreslagna bestämmelserna om ersättning till kommuner för räddnings-
tjänstkostnader kommenteras utförligare i kommitténs specialmotivering till författningsförslagen i kapitel 16.
I specialmotiveringen behandlar kommittén också frågor om ersättning till enskilda som har deltagit i räddningsarbete eller som har tillhandahållit utrustning. Ersättning för deltagande kan gälla personskador samt tidsspil- lan, resa och uppehälle. Kommittén berör vidare reglerna för ersättning till en kommun som har lämnat tillfällig hjälp till en annan kommun. Kommitténs förslag omfattar inga förändringar i sak i dessa nu gällande bestämmelser. Kommittén förslår däremot en regel som ger en enskild skadelidande möjlighet att få ersättning av statsmedel för skada som har uppstått för honom vid ingrepp i hans rätt i samband med räddningstjänst. Frånsett de fall där utrustning har tagits i anspråk för räddningstjänst finns det inte i den nuvarande lagstiftningen någon bestämmelse om sådan ersättning. Den föreslagna regeln kan leda till ökade statliga kostnader men kommittén bedömer att dessa fall blir mycket få och beloppen sannolikt begränsade. Det skall tilläggas att staten har möjlighet att vid allmän domstol rikta återkrav mot den i vars intresse ingreppet har skett.
15.3.2. Rätt att kräva ersättning av enskilda
Räddningstjänsten är en viktig del av samhällsservicen. Huvudprincipen skall liksom hittills vara att den som anlitar räddningstjänsten eller den i vars intresse räddningstjänsten rycker ut inte skall behöva betala någon ersättning för detta. För några slag av situationer är det emellertid rimligt att göra avsteg från huvudprincipen. Dessa frågor har redan berörts i ett tidigare avsnitt.
Kommittén anser att samhället skall kunna kräva ersättning för kostnader vid mer omfattande räddningsinsatser till följd av olyckor i särskilt riskfyllda verksamheter. En sådan möjlighet att kräva ersättning rimmar väl med de krav på utrustning och beredskap med personal som samhället enligt kommitténs förslag skall kunna ställa på sådana verksamheter. Kommittén vill framhålla att det sedan flera år finns ett strikt skadeståndsansvar för oljeskador orsakade av utflöden från fartyg. Fartygsägaren kan bli skyldig att ersätta även räddningsorganen för deras arbete. Kommittén anser att det skall finnas en möjlighet för räddningsorganen att få ersättning för räddningskostnader orsakade av händelser i anläggningar där verksamheten är särskilt riskfylld och av händelser vid landtransporter av farligt gods. Kommittén föreslår att länsstyrelsen skall besluta om ersättningsskyldighet i sådana fall och om beloppets storlek.
En möjlighet att kräva ersättning anser kommittén också skall finnas när någon med uppsåt eller av grov vårdslöshet orsakar att räddningsorganen rycker ut i onödan. En sådan bestämmelse skall kunna tillämpas framför allt när samhällets räddningsorgan i onödan har fått genomföra en långvarig och kostnadskrävande efterforskning av saknade. Kommittén bedömer att en bestämmelse om ekonomiskt ansvar kan få betydelse i enstaka fall inom framför allt fjäll-, flyg— och sjöräddningstjänsten. Det säger sig självt att samhällets rätt till återkrav skall tillämpas restriktivt. Den får under inga förhållanden leda till att oroliga anhöriga till saknade personer av ekono- miska skäl tvekar att ta kontaktmed alarmeringscentralen. Regeln bör främst komma till användning när det har visat sig att någon upprepade
gånger med avsikt eller av grov vårdslöshet har orsakat stora och onödiga räddningspådrag. Kommittén föreslår att länsstyrelsen skall besluta om krav på ersättning för onödiga utryckningar av räddningsorganen.
15.4. De ekonomiska effekterna av kommitténs förslag — en samlad bedömning
Kommittén anser det inte vara möjligt att i detalj beräkna det ekonomiska utfallet av förslagen i detta betänkande. De förändringar i organisation och resurser som förslagen syftar till kommer att spridas mellan ett mycket stort antal kommuner, landstingskommuner, statliga myndigheter, organisationer och enskilda. Omfattningen av förändringarna kan på endast ett fåtal punkteri detalj bedömas i förväg. Det går självfallet inte heller att förutse vilka förbättringar i skadekostnaderna som förslagen kommer att medföra. Som har framgått av övervägandena i de föregående avsnitten är det som regel inte möjligt att beräkna ens storleksordningen på merkostnaderna respektive besparingarna till följd av tex de utökade skyldigheterna för räddningsorganen att ingripa. Att göra en ekonomisk kalkyl som fångar in helheten i de effektivitetshöjande åtgärderna är med dessa förutsättningar snarast en forskningsuppgift. Den samlade bedömningen av de ekonomiska effekterna som kommittén redovisar i detta slutavsnitt sker i kvalitativa, inte i kvantitativa termer.
För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna endast i några avseenden komma att innebära ökade kostnaderi räddningstjänsten. Dessa kostnader vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar som kommittén föreslår i möjligheterna att utnyttja samhällets resurser och av de minskade skador som blir följden av dessa förbättringar. Statliga organ med lämpliga resurser skall i ökad utsträckning bistå den kommunala räddningstjänsten. Framför allt kommer samordningen mellan räddningstjänsten och civilför- svaret att kunna leda till besparingar i anskaffningen av materiel för den kommunala räddningstjänsten. Enskilda företags utökade skyldigheter att hålla beredskap med personal och materiel avlastar i viss utsträckning också den kommunala räddningstjänsten. Företagens resurser bör kunna användas som förstärkning vid insatser utanför den anläggning där beredskapen är organiserad. De föreslagna möjligheterna att ålägga ersättningsskyldighet för räddningstjänstkostnader orsakade av olyckor inom en särskilt riskfylld verksamhet eller till följd av att någon med avsikt eller genom uppenbart slarv vållar ett onödigt räddningspådrag kan till en del bidra till finansiering- en av verksamheten.
Ekonomiska fördelar — som det på detta stadium i utvecklingsarbetet inte heller går att i detalj beräkna — ligger vidare i kommitténs förslag till en väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och på länsnivå. Som kommittén har framhållit är det nödvändigt att region- samarbetet byggs ut på ett systematiskt och offensivt sätt. Gemensam utrustning och personal leder till besparingar. En ökad flexibilitet i grupperingen av resurserna ger också större möjligheter till rationalisering- ar. Även i fortsättningen kommer verksamhet vid enstaka brandstationer att kunna läggas ned.
Vidare har en samordnad planering och en gemensam utbildnings- och övningsverksamhet i regionerna ett betydande ekonomiskt värde. Förslaget att vtp-personal ur civilförsvaret skall utbildas för räddningsarbete och kunna förstärka kommunernas organisation ger fördelar framför allt på vissa håll. Tillsammans innebär dessa olika faktorer att den kommunala räddnings- tjänstens effektivitet kommer att kunna höjas i en betydande grad. Särskilt i de mindre och medelstora kommunerna får räddningstjänsten större möjligheter att tillgodose även ökande krav på verksamheten. Det finns på detta sätt goda förutsättningar för att olikheterna i räddningstjänststandar- den mellan olika kommuner skall kunna minska. För en del kommuner kan räddningstjänstens kostnader sannolikt till en del också reduceras.
För staten får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i själva räddningstjänstledet. En integrering av de statliga räddnings- centralerna och samordningen med bl a de marina sjöbevakningscentralerna kan leda till besparingar i driftkostnaderna. Förslaget måste emellertid utredas ytterligare. Ett statligt centralt verk som är gemensamt för civilförsvar och fredsräddningstjänst ger också möjligheter till rationalise- ringar. Kommittén har däremot på några punkter föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller den förbättrade helikopterbe- redskapen i Norrland, anskaffningen av jordningsutrustning för järnvägens högspänningsledningar och inrättandet av uppgiftsförrådet.
För staten med dess övergripande ekonomiska ansvar— och för samhälleti dess helhet — är det emellertid ett mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan reduceras eller att de i varje fall inte ökar i den utsträckning som annars skulle ha skett. Kommittén bedömer att en effektivare räddningstjänst och en förbättrad förebyggande verksamhet har mycket goda förutsättningar att hålla tillbaka utvecklingen av olyckorna i samhället. För både de humanitära och de samhällsekonomiska vinsternas skull anser kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs förslag innebär.
16. Specialmotivering till kommitténs författningsförslag
16.1. Inledning
Kommitténs förslag i betänkandet syftar framför allt till en ökad samordning inom räddningstjänsten. Samordningen skall göra det möjligt för räddnings- organen att i ökad utsträckning utnyttja de resurser som finns på olika håll i samhället och som kan användas för räddningstjänst. En sådan ökad samordning fordrar en samlad lagstiftning om samhällets räddningstjänst.
Kommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst redovisat huvuddragen i den nuvarande brandlagstiftningen. I det nu föreliggande slutbetänkandet har kommittén i samband med nulägesbeskrivningen av de olika formerna av statlig räddningstjänst (kapitel 2), sjuktransportverksam- heten (kapitel 3) och de förebyggande åtgärderna mot olyckor (kapitel 5) redogjort för den för respektive verksamhet gällande lagstiftningen. Som framgått av dessa redogörelser är den nuvarande lagstiftningen om räddningstjänsten splittrad och svåröverskådlig. En del former av räddnings- verksamhet är för övrigt oreglerade. Erfarenheterna från tillämpningen av brandlagstiftningen visar att denna även i en rad olika detaljer behöver ses över. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot de synpunkter på behovet av en översyn av räddningstjänstens rättsliga grund som kommittén redovisade i principbetänkandet.
Den lagstiftning om samhällets räddningstjänst som kommittén föreslår är avsedd att vara heltäckande i fråga om verksamhet som kommittén anser skall höra till samhällets räddningstjänst. Lagstiftningen ersätter bl a brandlagstiftningen och den särskilda lagstiftning som gäller räddningstjän- sten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar, den s k atomskyddslagstiftningen. Kommittén bedömer inte att olyckshändelser i kärnkraftsanläggningar är av en sådan särskild karaktär i förhållande till övriga slag av olyckshändelser som kan inträffa i samhället att det finns skäl att reglera beredskapen mot kärnkraftsolyckor i en särskild lagstiftning.
Den lag om samhällets räddningstjänst som kommittén föreslår innehåller grundläggande bestämmelser om vilka myndigheter som svarar för olika former av räddningstjänst och vilka krav som skall ställas på de ansvariga myndigheterna och på räddningsorganen. Lagen anger vilka uppgifter som skall utföras av de myndigheter som svarar för de olika formerna av räddningstjänst. Även bestämmelser om ledning och samordning av räddningstjänst och om de olika befogenheter som tillkommer dem som leder räddningstjänsten ingår i lagförslaget.
Den föreslagna lagen innehåller vidare en bestämmelse om att alla statliga och kommunala myndigheter som har resurser för räddningstjänst är skyldiga att delta i räddningstjänsten om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar detta. Bestämmelser om skyldighet att hålla utrust— ning och beredskap med personal samt att vidta förebyggande åtgärder mot brand har också tagits in i lagförslaget, liksom bestämmelser som gör det möjligt för den kommunala nämnden att vidta tvångsåtgärder på dessa områden. Lagförslaget innehåller även bestämmelser om ersättning för kostnader för räddningstjänst. I förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst finns mera detaljerade bestämmelser om samhällets rädd- ningstjänst.
Kommitténs överväganden och förslag i fråga om sjuktransportverksam- heten har resulterat i ett förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen. Det militära försvaret spelar en viktig roll för räddningstjänst och annan liknande verksamhet, främst sjuktransporter och efterforskning av försvunna perso- 'ner. Kommittén föreslår en förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m. Kommittén föreslår även en ny lagstiftning om sotningsverksamheten med bestämmelser som tar sikte på inte bara de traditionella sotningsuppgifterna utan också på åtgärder som sker i energibesparande syfte. Kommittén lämnar vissa förslag om handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. Dessa förslag fordrar ändringar i vägtrafikkungörelsen. Författningsförsla- gen medför även vissa följdändringar i bl a luftfartslagstiftningen och lagstiftningen om statligt personskadeskydd.
I flera nu gällande författningar förekommer uttrycket brandchef, tex i förordningen (1961:568, omtryckt l977z423) om brandfarliga varor. Efter- som den kommunala räddningsnämnden enligt förslaget till lag om samhällets räddningstjänst skall vara brandmyndighet föreslår kommittén att det i övergångsbestämmelserna till lagen tas in en föreskrift om att uttrycket brandchef när det förekommer i lag eller annan författning i stället skall avse räddningsnämnd.
Kommittén har vid utformingen av författningsförslagen utgått från att det kommer att bildas två nya centrala myndigheter. Det gäller dels det statliga räddningstjänstverket med omfattande samordningsuppgifter, dels sjö- och kustbevakningsmyndigheten som skall svara för bl a sjöräddningstjänsten. En del av de föreslagna arbetsuppgifterna för dessa och andra berörda myndigheter får regleras i instruktioner för verken. Räddningstjänstverkets föreskrifter om brandtåligheten hos material i lös inredning bör inte träda i kraft förrän efter en viss övergångstid. Vidare kommer kommunerna att behöva tid för att kunna utarbeta räddningstjänstordningar. I övrigt fordrar inte kommitténs författningsförslag någon särskild tid för omställning. Kommittén har förutsatt att de föreskrifter och allmänna råd om räddnings- tjänst som har utfärdats av statliga myndigheter hinner ses över och anpassas till den nya lagstiftningen innan denna träder i kraft. I den följande specialmotiveringen redovisar kommittén i fråga om förslaget till lag om samhällets räddningstjänst lydelsen av de paragrafer som kommenteras. Någon motsvarande redovisning sker inte för de övriga författningsförslagen.
16.2. Förslaget till lag om samhällets räddningstjänst
Inledande bestämmelser
1 5 Denna lag innehåller bestämmelser om samhällets räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand.
I paragrafen anges det huvudsakliga innehållet i lagförslaget. De bestäm- melser som föreslås i lagen är till största delen föreskrifter om samhällets skyldigheter i fråga om räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot bränder. Att lagförslaget innehåller inte bara bestämmelser om samhälleliga organs uppgifter utan också vissa föreskrifter om enskildas skyldigheter i dessa hänseenden har inte ansetts behöva komma till uttryck i paragra- fen.
2 5 Med räddningstjänst avses i denna lag åtgärder som vid olyckshändelser eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön.
Med räddningstjänst avses också i denna lag åtgärder som vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa sådana skador.
Med olyckshändelse avses brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra sådana skador som sägs i första stycket.
Paragrafen har en viss motsvarighet i 1 & brandlagen.
Första stycket. I detta stycke definieras begreppet räddningstjänst, Liksom för närvarande skall räddningstjänsten ingripa vid olika slags olyckshändel- ser, dvs olika plötsligt inträffade händelser som kan medföra skada. Vad som avses med olyckshändelse framgår närmare av tredje stycket. Räddnings- tjänsten skall enligt förslaget ingripa när en olyckshändelse har inträffat eller fara för en sådan händelse kan konstateras föreligga. Förslaget innebär alltså en utvidgning i förhållande till vad som nu gäller eftersom räddningstjänsten föreslås ingripa redan vid fara för en olyckshändelse och inte bara när en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Skälen för denna utvidgning redovisas i den allmänna motiveringen (kapitel 6).
Andra stycket. Förslaget innebär i ytterligare avseende en utvidgning av räddningstjänstbegreppet. Med räddningstjänst avses inte bara åtgärder som vid olika slags olyckshändelser vidtas i syfte att hindra eller begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön utan också åtgärder som i samma syfte vidtas vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller vid fara för sådana störningar. Med uttrycket störningar i viktiga samhällsfunktioner avses främst elavbrott, avbrott i vattentillförsel och i kommunikationer som kan bli följden av att en olyckshändelse , särskilt en naturolycka, har inträffat. Det skall enligt förslaget åligga räddningstjänsten att se till att åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vidtas vid sådana samhällsstömingar, oavsett om dessa har uppstått till följd av en olyckshändelse eller inte.
Som har framgått av redovisningen i den allmänna motiveringen är avsikten med förslaget inte att samhällets räddningsorgan skall ingripa med
enbart egna resurser för att hindra eller begränsa skador vid samhällsstör- ningar. Kommittén menar att samhällets räddningstjänst skall ha ett ansvar för att sådana åtgärder blir vidtagna av de organ som har lämpliga resurser. Räddningstjänsten skall alltså ha ett yttersta ansvar för de skadeavhjälpande insastser som måste göras. Det bör framhållas att störningarna kan ha uppstått antingen till följd av en yttre mer eller mindre plötsligt inträffad händelse som har medfört skador, dvs en olyckshändelse, eller också till följd av någon annan händelse. Iden allmänna motiveringen redogörs närmare för planeringen och ledningen av de insatser från samhällets sida som behövs vid de nu beskrivna tillfällena. Av denna redogörelse framgår att det främst är den kommunala räddningstjänsten som får anledning att ingripa i dessa fall.
Tredje stycket. I detta stycke definieras närmare begreppet olyckshändel- se. Med olyckshändelse avses i detta sammanhang brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra skador på människor, djur, egendom eller i miljön. Även vissa sådana situationer som inte har samband med någon yttre händelse kan fordra hjälp från samhällets räddningsorgan, t ex drunkningstillbud eller fastklämning. Det är inte möjligt att dra en skarp gräns mellan sådana händelser som kan betecknas som olyckshändelser och vid vilka samhällets räddningsorgan skall ingripa enligt lagförslaget och andra händelser som medför skador, t ex olycksfall av olika slag. I det senare fallet sörjer samhället genom sjuktransportorganisationen för att den drabbade transporteras till läkare eller sjukhus.
Uppräkningen i lagförslaget av olika olyckshändelser gör inte anspråk på att vara uttömmande. Man får räkna med att det i framtiden kan komma att inträffa olyckor av olika slag som i dag inte är kända. Genom uttrycket "annan liknande händelse” är det emellertid sörjt för att även sådana, i dagens läge okända olyckor skall kunna föranleda ingripanden av samhällets räddningstjänst.
Med uttrycket ”kan befaras medföra" markeras att räddningsorganen, om en viss händelse har inträffat, inte skall behöva invänta effekten av händelsen för att bedöma om den skall anses som olyckshändelse. Det skall alltså vara tillräckligt för ett ingripande av räddningstjänsten att det har inträffat en händelse som kan befaras medföra vissa skadliga effekter. Detta kan vara av betydelse särskilt vid förgiftningsolyckor där de skadliga symptomen kan visa sig långt efter händelsen. Dessutom kan räddningstjänsten enligt den föreslagna skrivningen i första stycket ingripa och vidta åtgärder redan när det föreligger en konkret fara för att en eventuellt skadebringande händelse skall inträffa.
De olyckshändelser vid vilka räddningstjänsten skall ingripa kan vara 5 k naturolyckor, dvs sådana olyckor som har orsakats av någon naturföreteelse av 'något slag. Exempel på sådana olyckor är stormar eller orkaner, översvämningar, jordskred, laviner och jordbävningar. Det kan också vara fråga om händelser som inte beror på någon naturföreteelse men som ändå inträffar utan människors medverkan, t ex bränder och explosioner. Vidare avses sådana olyckor som har berott på människors handlande eller
underlåtenhet att handla, tex bränder, påsegling av broar, trafikolyckor eller utflöden av skadliga ämnden. Även om handlingen eller underlåtenhe- ten att handla är uppsåtlig är den därigenom framkallade händelsen att beteckna som olyckshändelse. Med trafikolycka avses alla olyckor med transportmedel på land, i luften eller till sjöss.
Vad som nu sagts om begreppet olyckshändelse innebär inte att detta begrepp föreslås få någon utvidgad betydelse jämfört med nuvarande ordning. Även i fortsättningen skallen yttre händelse, en olyckshändelse eller — enligt förslaget — en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner utgöra den första förutsättningen som skall vara uppfylld för att räddnings- tjänsten skall vara skyldig att ingripa. Förslaget innebär emellertid en utvidgning i så måtto att en tillräcklig förutsättning för ingripande föreligger redan vid en konstaterad, konkret fara för en olyckshändelse eller en samhällsstörning. Som har framhållits är det svårt att dra en gräns mellan olyckshändelser och andra händelser, tex olika typer av olycksfall som kräver insatser av i första hand sjuktransportorganisationen.
I brandlagen används uttrycket nödläge som en sammanfattande beteck- ning på de olyckshändelser vid vilka räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa. Kommittén är medveten om att begreppet nödläge används inom räddningstjänsten för att beteckna en situation i vilken ett ingripande av räddningstjänsten är påkallat. Inte desto mindre har det, under den tid som 1974 års brandlag har tillämpats, visat sig att just uttrycket nödläge varit föremål för olika tolkningar trots att uttrycket, enligt vad som framgår av motiven till brandlagen, avsågs vara endast en sammanfattande benämning på olika slags olyckshändelser. Uttrycket nödläge för snarast tanken till ett tillstånd som är mer eller mindre bestående och som ibland uppkommer efter det att en olyckshändelse eller en annan olyckshändelse har inträffat (jfr 4 kap 3 & brottsbalken om försättande i nödläge).
Kommittén avstår följaktligen från att begagna termen nödläge. I lagförslaget används uttrycket olyckshändelse för att beteckna den yttre händelse som vanligen har inträffat när räddningstjänsten ingriper. Att det vid vissa slag av statlig räddningstjänst dock inte fordras att någon olyckshändelse har skett eller att det föreligger en konkret fara för sådan olyckshändelse framgår av motiveringen till 4å. I dessa fall ingår ofta efterforskning av försvunna människor. Om människor som befinner sig i luften eller till sjöss saknas, ligger det nära till hands att anta att en olyckshändelse har inträffat. När personer är försvunna i fjällen har det ofta inträffat en naturolycka, t ex ett oväder eller en lavin. Även om någon yttre händelse inte har inträffat är enbart förhållandet att personer saknasi fjällen, i luften och på sjön sedan länge en tillräcklig förutsättning för att fjäll-, flyg— eller sjöräddningstjänsten skall gripa in.
35 Denna lag gäller inte om skadorna är eller kan förväntas bli ringa eller om åtgärderna för att hindra eller begränsa skadorna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person.
I 1 & brandlagen finns stadgat fyra förutsättningar som samtidigt skall vara uppfyllda för att det skall vara fråga om räddningstjänst i brandlagens mening. Det skall med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det
hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständig- heterna i övrigt anses påkallat att staten eller kommun svarar för att sådana åtgärder vidtas. Som har redovisats i den allmänna motiveringen (kapitel 6) anser kommittén att det inte bör åligga räddningstjänsten att gripa in i förhållandevis bagatellartade situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda själva svarar för räddningsåtgärderna. Vissa gränser för räddningstjänstens skyldighet att ingripa bör således finnas även i fortsätt- ningen. När det gällert ex utflöden av skadliga ämnen är det inte fråga om att räddningstjänsten skall ingripa i andra fall än vid utflöden som är så omfattande att de inte ingår i den normala driften.
4 5 Lagen gäller inte sjukvård som avsesi hälso- och sjukvårdslagen (l982z763). I den mån annat inte sägs gäller lagen inte heller i fråga om sjuktransporter eller efterforskning av försvunna personer.
I paragrafen avgränsas närmare lagförslagets tillämpningsområde. Lagen är avsedd att i princip vara heltäckande, dvs omfatta samtliga former av samhällets räddningstjänst. Lagen föreslås således gälla den verksamhet som regleras i brandlagen och även de former av räddningstjänst som är undantagna från brandlagens tillämpningsområde, nämligen räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning, sjöräddningstjänst, fjällrädd- ningstjänst och bekämpning av olja eller andra skadliga ämnen till havs elleri vissa andra vatten. Kommittén föreslår att även flygräddningstjänsten skall regleras i lagen om samhällets räddningstjänst.
Sjukvård och sjuktransporter anses — utan uttrycklig föreskrift därom — vara undantagna från brandlagens tillämpningsområde. Som framgår av 1 & första stycket hälso- och sjukvårdslagen (19821763) hör sjuktransporter till hälso- och sjukvården. I förevarande paragraf har sjukvård och i princip sjuktransporter undantagits från lagförslagets tillämpningsområde.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har sjukvårdshuvudmännen ansvar för sjukvården inom landstingskommunen. Med den utformning som begreppet räddningstjänst har enligt 25 lagförslaget, och som i detta avseende inte innebär någon förändring i förhållande till vad som för närvarande gäller, är det naturligt att begreppet räddningstjänst inte heller i fortsättningen omfattar sjukvård. Lagen skall följaktligen enligt förslaget inte vara tillämplig på sådan verksamhet.
Emellertid är det inte möjligt att dra en skarp gräns mellan räddningstjänst och sjukvård. I många situationer måste räddningstjänsten utföra ett visst mått av akutsjukvård, särskilt på och i omedelbar anslutning till en större skadeplats med många skadade personer. Ett medicinskt omhändertagande på en olycksplats som syftar till att etablera och bibehålla vitala funktioner, tex andning och cirkulation, måste anses höra till sjukvård och ligga inom sjukvårdshuvudmännens ansvar. Detta hindrar inte att räddningstjänstens personal skall kunna vidta elementära livräddande handlingar på olycksplat- sen, t ex konstgjord andning och stoppande av blödningar. Enklare former av akut sjukvård på en olycksplats som sker för att rädda liv kan alltså ingå som en skadeavhjälpande åtgärd i räddningstjänsten.
Som redan har nämnts bör enligt terminologin i hälso- och sjukvårdslagen sjuktransporter till begreppet hälso- och sjukvård. Landstingskommunerna svarar enligt 6 & hälso— och sjukvårdslagen för att det inom landstingskom-
munen finns en ändåmålsenlig organisation för vägbundna sjuktransporter. I fråga om de vägbundna sjuktransporterna har kommittén, som framgår av den allmänna motiveringen (kapitel 9), föreslagit att sjukvårdshuvudmännen skall behålla ansvaret. Sjukvårdshuvudmännen skall vidare enligt kommit- téns förslag i den allmänna motiveringen ha ett planerings- och samordnings- ansvar också för övriga delar av sjuktransportverksamheten, dvs sjuktran- sporterna i luften och på sjön (utom sjuktransporter från fartyg) samt sjuktransporter i terrängen.
Beträffande sjuktransporter i terrängen har det hittills ansetts oklart vem som har ansvaret. Som har framgått av den allmänna motiveringen innebär inte sjukvårdshuvudmännens föreslagna utökade ansvar att de måste driva verksamheten i egen regi. Den kommunala räddningstjänstens organ bör enligt kommitténs mening kunna åta sig att åt sjukvårdshuvudmännen utföra marktransporter av sjuka och skadade i terrängen. I 42 ä' lagförslaget finns en bestämmelse om tjänsteplikt som inte bara gäller deltagande i räddnings- tjänst utan också utförandet av sjuktransporter i anslutning till räddnings- tjänsten.
Sjukvårdshuvudmännen skall, som nyss har framgått, enligt kommitténs förslag ha ett planerings- och samordningsansvar för alla slag av sjuktran- sporter, med undantag för sjuktransporter från fartyg. Kommittén föreslår i följd härav en ändring i 6 & hälso- och sjukvårdslagen. Ändringsförslaget kommenteras i specialmotiveringen till kommitténs förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen.
Från den föreslagna lagens tillämpningsområde har också i princip undantagits sådan verksamhet som består i efterforskning av försvunna personer, i den mån sådan efterforskning inte utgör ett led i fjäll-, flyg- eller sjöräddningstjänst. Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslås inte någon ändring beträffande ansvaret för sådan efterforskning som inte ingåri någon av de nu nämnda formerna av räddningstjänst. Detta ansvar har ansetts böra åvila polisen även i fortsättningen.
Den efterforskning av eventuellt skadade personer som kan behöva göras vid större olyckshändelser som ras och tågolyckor och som sker i anslutning till räddningsarbetet är givetvis ett led i detta arbete och som sådant att anse som räddningstjänst enligt lagförslaget.
5 & Varje kommun svarar för räddningstjänsten i kommunen. Staten svarar dock för fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten och för räddnings- tjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.
I paragrafen slås fast kommunernas skyldighet att svara för räddningstjän- sten. Vidare anges i paragrafen vilka former av räddningstjänst som staten svarar för. Dessa former kan ses som specialfall av samhällets räddnings- tjänst, vilka var och en kräver sin särskilda organisation. Det gäller fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst och räddnings- tjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning. I de inledande paragrafer- na i lagförslagets olika avsnitt om den statliga räddningstjänsten definieras dessa särskilda slag av räddningstjänst.
6 & Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt.
Räddningsorganen skall hålla sådan beredskap att räddningsåtgärderna kan påbörjas inom, godtagbar tid.
Första stycket. I paragrafen anges det övergripande målet för samhällets räddningstjänst, nämligen att den skall planeras och organiseras så, att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. I 7 & lagförslaget finns en bestämmelse om samordning mellan olika organ. Redan i samband med förevarande paragraf bör det emellertid framhållas att en förutsättning för att räddningsåtgärder skall kunna genomföras på ett effektivt sätt är att räddningsorganen vid planläggningen av räddningstjänsten beaktar nödvän- digheten av samordning mellan de olika organen.
Andra stycket. För att samhällets räddningstjänst skall kunna vara effektiv fordras att räddningsorganen håller en hög beredskap. I denna paragraf anges detta krav på det sättet att räddningsåtgärderna skall kunna påbörjas inom godtagbar tid. Vad som är godtagbar tid och vilka krav som skall uppställas eller vilka rekommendationer som skall ges varierar för olika räddningstjänstformer.
Iden allmänna motiveringen (kapitel 7) har närmare behandlats frågan om dimensioneringen av den kommunala räddningstjänstens personal. I 15 & lagförslaget finns en bestämmelse om att det i en kommuns räddningstjänst- ordning skall tas in föreskrifter om den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen. I fråga om vissa former av statlig räddningstjänst grundas kraven på beredskap på bestämmelser i av Sverige träffade internationella överenskommelser. I andra fall formulerar den ansvariga statliga myndigheten själv sina beredskapskrav. Att utöva tillsynen över räddningsorganens beredskap är en uppgift som ligger inom ramen för det i den allmänna motiveringen (kapital 7) beskrivna ansvaret för det nya räddningstjänstverket.
75 De myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten.
Den splittring som kommittén har kunnat konstatera inom räddningstjänsten har kommittén på olika sätt försökt att minska. Ett led i denna strävan är det föreliggande förslaget till en enhetlig lag för samhällets räddningstjänst. Kommittén har undersökt i vad mån ansvaret för olika grenar av räddningstjänsten kan samlas hos en huvudman eller i varje fall hos färre ansvariga organ än vad som för närvarande är fallet. Som har framgått av den allmänna motiveringen har kommittén emellertid funnit att det inte finns några förutsättningar för ett sådant samlat ansvar. Behovet av samordning i räddningstjänsten är därför mycket stort.
Samordning i det praktiska arbetet kan i och för sig aldrig åstadkommas enbart genom en föreskrift om detta i en författning. Paragrafen får emellertid ses som ett uttryck för den framtida inriktningen av räddnings- tjänsten. Bestämmelser om samordning och samarbete finns i och för sig i 12 och 37 55 lagförslaget. I denna paragraf uppfordras emellertid helt allmänt alla för räddningstjänsten ansvariga myndigheter och organ att samordna sin verksamhet. Paragrafen tar sikte på såväl den administrativa som den operativa samordningen. I den allmänna motiveringen har i olika kapitel
närmare beskrivits innehållet i både den administrativa samordningen, som ju omfattar bl a gemensam planering och samordnat budgetarbete, och den samordning som behövs för ledningen av räddningsarbetet vid händelser där flera räddningsorgan deltar.
När det gäller samarbete med myndigheter och enskilda, vilkas verksam- het berör räddningstjänsten har också i kommitténs beskrivning av nuläget (kapitel 2) och i den allmänna motiveringen (kapitel 11) utförligt redovisats vilka myndigheter och enskilda som med egna resurser medverkar i räddningstjänsten. I paragrafen åsyftas samarbete med både dem som medverkar i räddningstjänsten och de myndigheter och enskilda som har uppgifter inom områden som anknyter till räddningstjänsten, t ex det olycksförebyggande området eller miljö- och hälsoskyddsområdet.
Bestämmelser om kommunal räddningstjänst
8 & Ivarje kommun skall finnas en räddningsnämnd. En kommun får tillsätta särskild räddningsnämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om detta inte har skett är kommunstyrelsen räddningsnämnd.
Paragrafen motsvarar 3 5 första stycket brandlagen. I inledningen till betänkandet har kommittén redovisat vissa terminologiska överväganden. Med utgångspunkti dessa överväganden och i syfte att åstadkomma en större terminologisk enhetlighet när det gäller namnen på de kommunala nämnderna föreslår kommittén att namnet brandstyrelse ersätts av benäm- ningen räddningsnämnd.
I olika sammanhang har, under hänvisning till principerna om den kommunala självstyrelsen, hävdats att kommunerna själva bör bestämma om den kommunala förvaltningsorganisationen. I samband med att enhetliga regler för både speciallagsreglerade och kommunallagsreglerade nämnder infördes förordade departementschefen att man — för att öka kommunernas möjligheter att forma nämndorganisationen efter lokala behov — gör det frivilligt att inrätta särskilda nämnder (prop. l976/77:l s 58). Kommittén har bedömt att den föreslagna motsvarigheten till brandstyrelsen — räddnings- nämnden - även i fortsättningen skall vara fakultativ i den meningen att en särskild räddningsnämnd inte behöver inrättas. Kommunen kan alltså välja mellan att inrätta en särskild nämnd, räddningsnämnden, för uppgifterna enligt lagförslaget eller att uppdra åt annan nämnd att ha hand om uppgifterna.
9 & Räddningsnämnden skall svara för kommunens uppgifter enligt denna lag och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 145 kommunallagen (1977:179).
Denna paragraf motsvarar till viss del 3 & andra stycket brandlagen. Enligt paragrafen har räddningsnämnden ett allmänt ansvar för kommunens uppgifter enligt den föreslagna lagen och för samordningen av räddnings- tjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14å kommunallagen. Detta innebär att
räddningsnämndens allmänna ansvar för de uppgifter det här är fråga om inte utesluter att kommunfullmäktige beslutar att annan nämnd skall ha hand om sådana uppgifter som avser egendomsförvaltning eller personaladministra- tion. Bakgrunden till bestämmelsen i kommunallagen är huvudsakligen behovet att skapa möjlighet för kommunerna att inrätta för hela kommunen gemensamma organ för personaladministration och egendomsförvaltning. Enligt 3 kap 14 & kommunallagen får alltså kommunfullmäktige, i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning, besluta att kommun- styrelsen eller annan nämnd än facknämnden i fråga skall ha hand om uppgifter som rör sådan personaladministration eller egendomsförvaltning som annars skulle handhas av facknämnden.
Enligt brandlagen är brandstyrelsens uppgifter tämligen begränsade. Brandstyrelsen handhar förvaltningen av brandförsvarats angelägenheter. I förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter ingår att utse brandchef och vice brandchef samt skorstensfejarmästare. Vidare har brandstyrelsen enligt brandlagen ålagts vissa bestämda uppgifter, nämligen att ta ut tjänstepliktiga till brandvärnet och att besluta om att sätta upp kommunala brandförsvars- anordningar på enskild mark eller byggnad. Brandstyrelsen har också — framgår det av kommunallagen — att avge förslag till inkomst- och utgiftsstat för brandförsvaret.
Enligt kommitténs mening bör den kommunala nämnden få ett större inflytande än för närvarande i frågor som rör räddningstjänst och förebyg- gande åtgärder mot brand. De närmare skälen för detta ställningstagande framgår av den allmänna motiveringen (kapitel 7). Enligt förslaget hör till räddningsnämndens uppgifter att svara för kommunens uppgifter enligt lagen om samhällets räddningstjänst, dvs för räddningstjänst och förebyg— gande åtgärder mot brand i kommunen, och för samordningen av räddnings- tjänsten med annan verksamhet i kommunen. Detta innebär ett ansvar för att verksamheten är tillfredsställande ordnad, vilket i sin tur förutsätter en god planering. Redan i 6 % fastslås, som har framgått, att räddningstjänsten skall planeras och organiseras så, att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. Som framgår av 645 lagförslaget föreslås vidare räddnings- nämnden vara det organ som på det lokala planet utövar tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Nämnden skall enligt 69 % lagförslaget också ha befogenhet att utfärda de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av dessa bestämmelser. Frågorna om räddningsnämnden som lokal tillsynsmyndighet och om de tvångsmedel som står nämnden till buds berörs närmare i specialmotiveringen till de nu nämnda paragraferna.
Räddningschefens uppgifter framgår av 11 & fjärde stycket lagförslaget och av 2.8) förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Liksom för närvarande är fallet måste det ankomma på räddningschefen att utöva ledningen av kommunens räddningsstyrkor och se till att de får nödvändig övning och utbildning, att se till att den av kommunen föreskrivna beredskapen upprätthålls och att biträda myndigheter och enskilda i kommunen med råd och upplysningar om räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Vidare kan räddningschefen få till uppgift att besluta i ärenden eller handha uppgifter som annars ankommer på räddningsnämn- den. Räddningsnämnden kan nämligen, vilket framgår av 10 & lagförslaget,
med stöd av bestämmelsen i 3 kap 12 % kommunallagen till bl a räddnings- chefen delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden. Dessa skall anges i reglemente eller särskilt beslut. Delegationsförfarandet berörs närmare i specialmotiveringen till följande paragraf.
105 I fråga om särskild räddningsnämnd gäller i tillämpliga delar följande bestäm- melser i 3 kap kommunallagen (1977:179):
25 om antalet ledamöter m m, 3 % första stycket om valbarhet m m, 4 & om rätt till ledighet från anställning, 5 & första stycket om mandattid, 5 & tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 % om ordförande och vice ordförande, 7 & om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 5 om suppleants tjänstgöring m m, 9 5 första stycket om beslutförhet, 10 & om beslutsförfarande och protokoll m rn, 11 % om delgivning rn m, 12 5 om reglemente och delegation.
För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap 5 5 första stycket eller 3 kap 65 kommunallagen.
Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap 125 andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad.
Utan hinder av 2 % 2 förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 åå nämnda lag om jäv i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd.
Paragrafens första och andra stycken motsvarar 3 a 5 första stycket brandla- gen som fick sin nuvarande lydelse i samband med att 1977 års kommunallag tillkom. Samma hänvisningar till kommunallagen finns i lagstiftningen om andra specialreglerade nämnder. Bakgrunden är att bestämmelserna i 1977 års kommunallag, som innehåller ett minimum av särregler och detaljföre- skrifter, gjordes tillämpliga också på de specialreglerade nämnderna (prop 1976/77:1, KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148). Motiven var att stärka den kommunala demokratin genom att öka kommunernas och landstingskom- munernas handlingsfrihet liksom deras möjligheter att anpassa verksamhets- formerna efter lokala förhållanden. Nämndorganisationen skulle bli enklare och mer enhetlig, inte minst genom att bestämmelserna i 1977 års kommunallag om kommunstyrelsen fick slå igenom också i de specialregle— rade nämnderna. Flertalet sårbestämmelser i specialförfattningarna om nämndernas organisation och arbetsformer fick följaktligen utgå. Hänvisningen till 3 kap 12 & kommunallagen innebär dels att fullmäktige får anta reglemente med närmare bestämmelser om räddningsnämndens verksamhet, dels att nämnden om fullmäktige beslutar det får delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i reglemente eller särskilt beslut, till särskild avdelning, bestående av ledamöter eller suppleanter i nämnden, till ledamot eller suppleant eller till tjänsteman hos kommunen. . Delegation skall således ske i två led, först ett bemyndigande av fullmäktige och därefter ett beslut av nämnden varigenom viss belutanderätt uppdras åt avdelning, ledamot, suppleant eller tjänsteman. Båda leden är
nödvändiga villkor för att de beslut som fattas med stöd av delegation skall anses lagliga. Framställning eller yttrande till fullmäktige liksom yttrande med anledning av besvär över nämndens beslut får inte beslutas annat än av nämnden samfällt. Yttrande med anledning av besvär över beslut som har fattats med stöd av delegation kan avges antingen av nämnden samfällt eller av den avdelning eller den person som har fattat det överklagade beslutet. Samtliga beslut som har fattats med stöd av delegation skall anmälas till nämnden. Det ankommer på nämnden att bestämma hur anmälningsskyl- digheten skall fullgöras. Lagen anger ingen tid inom vilken besluten skall anmälas.
I samband med tillkomsten av 1977 års kommunallag redovisades vissa principiella synpunkter på användningen av delegationsinstitutet (prop. 1975/76:187). Departementschefen framhöll att man måste göra en avväg- ning mellan demokratiaspekterna och kravet på effektivitet i den kommu- nala förvaltningen. De förtroendevalda i nämnderna har det politiska ansvaret och bör därför kunna följa den fortlöpande kommunala verksam- heten även om de inte fattar beslut ivarje enskilt ärende. Delegation i mindre viktiga ärenden kan ge de förtroendevalda möjlighet att ägna mer tid åt planering, riktlinjer och principiella frågor, framhöll departementschefen.
Delegation bör förekomma främst i rutinärenden, t ex i ärenden där det är fråga om en direkt tillämpning av riktlinjer som nämnden har fastställt. I propositionen föreslogs inte några närmare anvisningar för tillämpningen av delegationsinstitutet. Det framhölls i stället att förutsättningarna för vad som kan och bör delegeras varierar mellan kommuner av olika storlek och att det därför, liksom hittills, bör tillkomma kommunerna att själva bestämma hur delegationsreglerna skall tillämpas. I regeringens proposition om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m m betonades att möjligheten att delegera beslutanderätt syftar till att avlasta nämnderna rutinbeslut, men att delegationsbeslut av hänsyn till ett starkt och bevarat förtroendemannain- flytande bör användas med återhållsamhet (prop 1976/77:1).
I andra stycket stadgas undantag för Stockholms kommun vad gäller reglerna om mandattid och om val av ordförande och vice ordförande. När det gäller mandattiden för och val av vice ordförande i de specialreglerade nämnderna i Stockholms kommun finns det inga lagregler. Bestämmelserna om detta finns i stället i reglementsföreskrifter. Beträffande val av ordförande gäller för Stockholms kommun bestämmelserna i 3 kap 17 och 18 åå kommunallagen om borgarråd. Någon hänvisning till eller erinran om dessa lagregler har inte ansetts nödvändig.
Tredje stycket. I motiveringen till föregående paragraf har nämnts att räddningsnämnden med stöd av 3 kap 12 andra stycket kommunallagen kan delegera beslutanderätten i vissa ärenden till bl a räddningschefen. Ovan har beskrivits innebörden av denna delegationsbestämmelse och principerna för tillämpning av delegationsinstitutet. Dessa principer medför att ett delega- tionsuppdrag inte bör få omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad. Sådana befogenheter regleras i 69å andra och tredje stycket lagförslaget.
Fjärde stycket utgör en motsvarighet till 3 a & andra stycket brandlagen. Det stadgandet infördes i brandstadgan i samband med förvaltningslagens
tillkomst men överfördes senare till brandlagen med anledning av regerings- formens bestämmelser om normgivning. Genom bestämmelsen kommer förvaltningslagens jävsregler — som är strängare än jävsreglerna i kommu- nallagen — att gälla i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd oavsett om ärendena avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd eller genom förvaltningsbesvär. Avsikten har varit att samma jävsregler skall gälla beträffande ärenden i en och samma kommunala nämnd, oberoende av vilket ärende som nämnden handlägger.
11 5 I varje kommun skall finnas en räddningskår.
Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn.
Räddningsstyrka består av anställd personal. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller på grund av tjänsteplikt.
Räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare.
Paragrafen har en viss motsvarighet i 4 & brandlagen. I paragrafen anges den personalorganisation som behövs för räddningstjänsten i kommunen. Som har framgått redovisas i inledningen till betänkandet vissa terminologiska överväganden. På grund av dessa överväganden och i syfte att anpassa terminologin till de uttryck som regelmässigt används inom brandförsvaret fastslås i paragrafens första stycke att det i kommunen skall finnas en räddningskår. Att det också behövs övrig personal för räddningstjänsten i kommunen, främst teknisk och administrativ personal, har inte ansetts behöva uttryckas i lagtexten. Skyldigheten att hålla räddningskår får anses fullgjord i de fall då kommunen har enligt 13 ålagförslaget träffat avtal om att annan kommun skall sköta räddningstjänsten, eller då kommunen har beslutat att personal hos andra förvaltningar i kommunen skall utföra räddningsåtgärder i kommunen.
Det ankommer alltså på kommunen själv att bestämma hur den kommunala räddningsorganisationen skall vara ordnad och hur personalbe- redskapen skall vara dimensionerad. Frågor om dimensioneringen av den kommunala räddningstjänstens personal har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 7).
I paragrafens andra stycke sägs att räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. På grund av räddnings- chefens speciella operativa funktioner har det ansetts lämpligt att det framgår av lagtexten att det skall finnas en räddningschefi kommunen. Att det skall finnas en eller flera personer som kan tjänstgöra som ersättare för räddningschefen, dvs en eller flera vice räddningschefer, har inte ansetts nödvändigt att utsäga i lagtexten.
I många kommuner utgör brandvärn en viktig komplettering av den kommunala räddningstjänsten. Därför sägs att också räddningsvärn kan ingå i räddningskåren. Räddningsstyrka, som alltså är en mindre del av räddningskåren, består enligt tredje stycket av anställd personal. Personalen kan vara heltids- eller deltidsanställd. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller med stöd av tjänsteplikt. En regel om tjänsteplikt för deltagande i räddningsvärn finns i 425 andra stycket lagförslaget.
I fjärde stycket fastslås att räddningschefen eller den som är i hans ställe är räddningsledare. Räddningsledaren utövar ledningen av en eller flera räddningsstyrkor i ett operativt skede. När det är fråga om ledningen över kommunens hela räddningskår, dvs samtliga räddningsstyrkor, är det sannolikt att räddningschefen eller en vice räddningschef kommer att vara räddningsledare. När endast en eller några räddningsstyrkor deltar utövar oftast annat befäl ledningen. Oavsett vem som är räddningsledare skall det i varje räddningsstyrka ingå ett befäl för styrkan. Detta ligger i sakens natur och behöver inte framgå av lagen. Räddningsledaren har vissa i 42 och 45 åå lagförslaget givna befogenheter att i samband med räddningstjänst vidta åtgärder av olika slag som innebär uttagning av tjänstepliktiga och ingrepp i annans rätt.
12 & Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.
Paragrafen innehåller en uppfordran till kommunerna att samverka med varandra om räddningstjänsten. Av redogörelsen i allmänna motiveringen (kapitel 7) framgår vilka överväganden som ligger bakom denna uppfordran. Kommittén har i samband därmed redovisat en katalog över tänkbara samverkansuppgifter inom räddningstjänsten. Som framgår av uppställning- en kan samverkan avse en rad olika arbetsuppgifter inom räddningstjänsten. Även inom den förebyggande verksamheten kan en större effektivitet vinnas genom att kommunerna samverkar om olika uppgifter. Av 58 & lagförslaget framgår att förevarande paragraf tar sikte även på den förebyggande verksamheten.
Som framhålls i den allmänna motiveringen skall innehållet i och formerna för samarbetet mellan kommunerna utvecklas på frivillig väg. Olika informella organisatoriska lösningar för samarbetets bedrivande har disku- teratsi kapitel 7. Samverkan mellan kommunerna skall enligt paragrafen ske inom lämpliga räddningsregioner. Kommittén presenterade i sitt principbe- tänkande en skiss till hur ett sådant system med räddningsregioner skulle kunna utformas. I den allmänna motiveringen (kapitel 7) lämnas en redogörelse för utvecklingen av arbetet med bildande av räddningsregioner. Som framhålls i det sammanhanget är avsikten att regionbildningen bör ske på frivillig väg, men att det bör finnas möjlighet för regeringen att i vissa fall fastställa gränser för räddningsregioner. I paragrafen sägs följaktligen att regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.
13 9 En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjänsten i kommunen.
Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får dock överlåtas endast åt annan kommun.
I paragrafen regleras en särskild form av samverkan mellan kommuner, nämligen när en kommun genom avtal överlåter räddningstjänsten till eller försäkrar sig om hjälp från en eller flera andra kommuner för räddnings- tjänsten i den egna kommunen. Enligt paragrafen kan kommunen likaså genom avtal överlåta räddningstjänsten till eller försäkra sig om hjälp från annat organ, t ex en statlig myndighet, ett privat företag eller en organisa-
tion. Dessa kan ha resurser i form av utrustning och beredskap med personal.
Det är emellertid inte avsikten att en kommun helt och hållet skall kunna avhända sig skötseln av räddningstjänsten i kommunen genom att överlåta denna till ett statligt eller privat organ. Därför stadgas i paragrafens andra stycke att skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får överlåtas endast åt annan kommun. Med kommunens räddningstjänst i dess helhet avses såväl alla olika slag av kommunal räddningstjänst, t ex brandsläckning, räddningstjänst i vattenområde i hamn och räddningstjänst vid flyghaveri, som räddningstjänsten inom kommunens hela område.
Enligt nuvarande lagstiftning (6 % brandlagen) har länsstyrelsen möjlighet att helt eller delvis befria en kommun från skyldigheten att hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar. En förutsättning för sådan befrielse är att kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från brandkår som inte är kommunal eller från annat räddningsorgan än brandkår eller beslutat att annat kommunalt verk än brandförsvaret skall lämna sådan hjälp, får länsstyrelsen bara delvis befria kommunen från skyldigheten att hålla brandkår. Om en kommun har fått en sådan befrielse som nu sagts, skall det framgå av kommunens brandordning i vilken utsträckning och i vilka områden som räddningstjänsten i kommunen skall skötas av annan än kommunens egen brandkår enligt särskilt avtal eller kommunalt beslut. Länsstyrelsens prövning av om befrielse från skyldigheten att hålla brandkår m ni kan medges kommunen sker i samband med fastställelsen av kom- munens brandordning.
I likhet med vad som föreslogs i Statskontrollkommitténs delbetänkande (Ds Kn 197728) Underställning av brandordning och i regeringens proposi- tion (prop 1978/79:53) om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna har kommittén ansett att länsstyrelsens prövning av avtal och beslut om räddningshjälp inte är nödvändig. Kommittén anser att kommunerna har goda möjligheter att själva bedöma dessa frågor. Förslaget ligger i linje med de riktlinjer för statlig tillsyn över kommunerna som statsmakterna har antagit och som kommittén har redovisat i den allmänna motiveringen (kapitel 7).
145 När annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår är räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare om inte annat har överenskommits.
Paragrafen är en motsvarighet till 9å brandlagen. I fråga om motiven till denna kan hänvisas till vad som uttalades i samband med tillkomsten av 1974 års brandlag (prop 1973:185). Paragrafens innehåll får särskild betydelse i de fall då en olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunk- tioner kräver insatser av ett flertal både kommunala, statliga och enskilda organ. Kommittén syftar bl a på det fallet att kommunerna i en räddnings- region kommer överens om vilken befattningshavare som i olika situationer skall leda räddningstjänsten i regionen.
15 9 För varje kommun skall finnas en räddningstjänstordning. I räddningstjänstord- ningen skall tas in föreskrifter om
1. den kommunala räddningskårens organisation,
2. den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen och som är nödvändig för att första utryckning skall kunna ske inom godtagbar tid,
3. det för beredskapen enligt 2 lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningsper- sonal som skall finnas i kommunen,
4. kommunens ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamn i kommunen.
Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå
5. till vilken räddningsregion kommunen hör,
6. om kommunen har träffat avtal med annan kommun om gemensam räddningschef eller om gemensam befälsberedskap,
7. i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas enligt avtal.
I paragrafens första stycke fastslås att det för varje kommun skall finnas en räddningstjänstordning. Liksom för närvarande bör kommunerna inom vissa av statsmakterna givna ramar ha frihet att själva utforma sin organisation för räddningstjänsten. Vissa i lag angivna krav bör dock ställas på innehållet i kommunens räddningstjänstordning. Av denna måste framgå vilken bered- skap för räddningstjänst som är nödvändig för första utryckning inom godtagbar tid, vilket lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal som behövs för denna beredskap och hur långt kommunens ansvar för räddningstjänsten inom vattenområde i hamn sträcker sig.
Vidare skall räddningstjänstordningen innehålla uppgifter om till vilken räddningsregion kommunen hör och om avtal som kommunen har träffat antingen med annan kommun om gemensam räddningschef eller gemensam befälsberedskap eller med annan kommun eller annat organ om räddnings- hjälp. Till räddningstjänstordningen bör fogas en bilaga med en detaljkarta över det vattenområde i hamn i kommunen där kommunen skall svara för räddningstjänsten. I övriga avseenden än de som nu nämnts har kommu- nerna fria händer att besluta om lokala föreskrifter om räddningstjänsten i kommunen.
Den kommunala räddningstjänstordningen föreslås innehålla enbart föreskrifter om räddningstjänst. När det gäller förebyggande åtgärder mot brand finns det enligt kommittens mening inte anledning att i en kommunal räddningstjänstordning behålla de föreskrifter om eldning utomhus och om sotningsfrister som nu finns i statens brandnämnds exempel på brandord- ningar och som med få undantag förekommer i kommunernas brandord- ningar. Räddningsnämnden — eller efter delegation räddningschefen — kan med stöd av 59 5 första stycket och 69 5 första stycket lagförslaget besluta om förbud mot eldning utomhus. När det gäller sotningsverksamheten framgår det av den allmänna motiveringen (kapitel 12) att denna föreslås regleras i en särskild lagstiftning. I fråga om sotningsfristerna föreslås att räddningsnämn- den skall besluta om dessa, dock utan att behöva ta in föreskrifter om sotningsfrister i någon kommunal förordning. Kommitténs förslag i fråga om sotningsverksamheten behandlas i specialmotiveringen till förslagen om lag respektive förordning om sotningsverksamheten.
165 Räddningstjänstordning, liksom ändring i räddningstjänstordningen, skall fastställas av kommunfullmäktige. Avskrift av beslutet skall jämte räddningstjänstordningen sändas till länsstyrelsen och till statens räddningstjänstverk. Detta gäller även i fråga om ändring i eller tillägg till räddningstjänstordningen. Om särskilda skäl föreligger får regeringen på hemställan av länsstyrelsen besluta om räddningstjänstordning för en kommun.
Första stycket. Liksom för närvarande gäller beträffande beslut om brandordning skall enligt paragrafen räddningstjänstordning eller ändring i eller tillägg till räddningstjänstordning beslutas av kommunfullmäktige. Någon skyldighet för kommunen att underställa länsstyrelsen beslutet föreslås dock inte. Skälen till detta har redovisats i den allmänna motiveringen (kapitel 7).
Andra stycket. De myndigheter som svarar för den regionala och centrala tillsynen över räddningstjänsten måste få kännedom om innehållet i kommunernas räddningstjänstordningar. Därför skall avskrift av beslut om att anta räddningstjänstordning liksom räddningstjänstordningen tillställas länsstyrelsen och statens räddningstjänstverk. För att dessa myndigheter skall ha tillgång till aktuella uppgifter föreskrivs att även ändringar i eller tillägg till räddningstjänstordningen skall sändas till de angivna myndighe- terna.
Tredje stycket. Som ovan har nämnts föreslår inte kommittén någon skyldighet för kommunen att underställa länsstyrelsen beslut om räddnings— tjänstordning. Som framgår av den allmänna motiveringen (kapitel 7) föreslås länsstyrelsen dock ha möjlighet att i de fall då länsstyrelsen finner att en räddningstjänstordning uppvisar allvarliga brister hemställa att regering- en prövar frågan om innehållet i räddningstjänstordningen. Regeringen har enligt det föreslagna stycket möjlighet att besluta om räddningstjänstordning för en kommun. Möjligheten är emellertid begränsad till sådana fall där regeringen finner att det finns särskilda skäl att fatta ett sådant beslut.
175 När ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller räddningstjänstord- ningen ändras bör kommunen samråda med berörda myndigheter.
I paragrafen rekommenderas kommunen att samråda med berörda myndig- heter när ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller innan räddningstjänstordningen ändras.
Innan räddningstjänstordningen antas av kommunfullmäktige bör nog- granna förberedelser ha vidtagits. Statliga och kommunala myndigheter med verksamhet som berör räddningstjänsten bör få tillfälle att lämna synpunkter på förslaget innan det antas. Som exempel på kommunala myndigheter med sådana verksamhet kan nämnas — förutom räddningsnämnderna i andra kommuner inom räddningsregionen — byggnadsnämnden, miljö- och hälsos- kyddsnämnden, trafiknämnden och fritidsnämnden i den egna kommunen. De statliga myndigheter som kan komma i fråga är statens räddningstjän- stverk och länsstyrelsen men varierar i övrigt beroende på kommunens geografiska läge och särskilda förhållanden. Det kan vara fråga om t ex sjö- och kustbevakningsmyndigheten för kustkommunernas del och luftfartsver-
ket för de kommuner inom vilkas områden det finns flygplatser med lufttrafik av en viss omfattning.
Bestämmelser om statlig räddningstjänst
Fjällräddningstjänst
18 & Med fjällräddningstjänst avses i denna lag efterforskning och undsättning av personer som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olycksfall eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv eller hälsa bedöms föreligga.
I denna paragraf definieras begreppet fjällräddningstjänst. Paragrafen motsvarar den definition som finns i rikspolisstyrelsens allmänna råd om fjällräddningstjänstens organisation m m (RPS FS 1979z9, FAP 232-2). Ordalydelsen innebär att det är fråga om såväl efterforskning som undsättning av människor. Fjällräddningstjänsten är alltså begränsad på så sätt att det är fråga om att rädda människor, inte egendom eller miljö. En ytterligare begränsning ligger i att verksamheten är geografiskt avgränsad till fjäll eller ödemarker.
Vilka fjäll eller ödemarker som avses framgår närmare av 6 &" förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Det har redan framhållits att fjällräddningstjänst i ett visst avseende utgör en utvidgning i förhållande till räddningstjänsten sådan denna har definierats i 2 & lagförslaget. I fjällrädd- ningstjänsten ingår nämligen sådan efterforskning av försvunna personer som inte har något samband med någon olyckshändelse. Att en olyckshän- delse har inträffat eller att en olyckshändelse kan befaras inträffa är ju annars vid sidan av händelser som innebär allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner enligt lagförslaget en förutsättning för att det skall vara fråga om räddningstjänst. Närmare bestämmelser om fjällräddningstjänsten finns i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst.
19 5 Polisen svarar för fjällräddningstjänsten.
I paragrafen fastslås att det är polisen som har ansvaret för fjällräddnings- tjänsten. Polisens ansvar för fjällräddningstjänsten följer också av 2 & polisinstruktionen (19721511) där det sägs att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet, varvid det särskilt åligger polisen att bl a lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Kommitténs förslag innebär alltså ingen ändring när det gäller ansvaret för fjällräddningstjän- sten. I den allmänna motiveringen (kapitel 8) har kommittén närmare redogjort för sina överväganden om fjällräddningstjänsten.
I 1981 års polisberednings förslag till ny polislag (SOU 1982:63) regleras polisens uppgifter i fråga om hjälp- och räddningsverksamhet på i huvudsak samma sätt som i polisinstruktionen.
20 & Polischefen är räddningsledare för fjällräddningsåtgärder i distriktet. För fjällräddningsåtgärder som berör flera polisdistrikt i ett län är länspolischefen räddningsledare.
För olika slags räddningsåtgärder måste det finnas en befattningshavare som leder insatserna, dvs en räddningsledare. Räddningsledaren har enligt förslaget vissa befogenheter att vidta åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt. Föreskrifter om sådana åtgärder måste enligt regeringsformen beslutas av riksdagen i lag. Befogenheterna gäller enligt lagförslaget för ledare av samtliga former av räddningstjänst. Det är därför lämpligt att det i samband med regleringen av de olika formerna av räddningstjänst framgår vem som är räddningsledare eller vem som utser räddningsledare.
Av närmaste föregående paragraf framgår att polisen har ansvaret för fjällräddningstjänsten. Med hänsyn härtill skulle det kunna anses överflödigt att i lagen ta in en bestämmelse om vem som är räddningsledare i fråga om fjällräddningsåtgärder som berör ett eller flera polisdistrikt. I och med att ansvaret har lagts på polisen framgår det av polisförfattningarna vem som ansvarar för de olika uppgifterna inom polisverksamheten. Enligt 39 & polisinstruktionen (1972z511) är det polischefen ensam som utövar polisled- ningen inom polisdistriktet. Av 1981 års polisberednings betänkande (SOU 1982:63) Ny polislag framgår att beredningen förutsätter att regeringen skall meddela föreskrifter om i vilka fall polisstyrelsen skall besluta i frågor som ankommer på polismyndigheten och i vilka fall beslutet skall fattas av polischefen eller någon annan tjänsteman. Polisberedningen avser att senare lägga fram förslag till regeringsförfattningar om polisorganisationen. Mot bakgrund av att polischefens uppgifter inte kommer till uttryck i polisbered- ningens förslag till ny polislag har kommittén ansett det befogat att i lagförslaget om samhällets räddningstjänst ta in en bestämmelse om att det är polischefen i ett polisdistrikt som på polisstyrelsens vägnar leder fjällrädd- ningsåtgärder i distriktet. En sådan bestämmelse finns i paragrafens första stycke. Att även annat polisbefäl vid förfall för polischefen kan träda i dennes ställe ligger i sakens natur.
När fjällräddningstjänst berör flera polisdistrikt är det länsstyrelsen som i egenskap av högsta polisorgan i länet har ansvaret för och ledningen av åtgärderna i länet. Länspolischefen beslutar i allmänhet ensam i ärenden som skall handläggas på hans expedition och inte skall avgöras av styrelsen för länsstyrelsen. I förslaget till ny polislag finns en bestämmelse om den regionala polisorganisationen. Där föreslås bl a att länsstyrelsen liksom nu i egenskap av högsta polisorgan i länet skall svara för polisverksamheten och utöva tillsyn över denna verksamhet. I likhet med vad som sagts beträffande den lokala ledningen om fjällräddningstjänsten bör det enligt räddnings- tjänstkommitténs mening framgå av lagen om samhällets räddningstjänst vem som på länsstyrelsens vägnar leder fjällräddningsåtgärder som berör fler än ett polisdistrikt. Iden föreslagna paragrafens andra stycke har därför tagits in en bestämmelse om att länspolischefen är räddningsledare för fjällrädd- ningsåtgärder som berör flera polisdistrikt.
Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till den i 145 föreslagna bestämmelsen om ledningen av räddningstjänsten när andra organ medver- kar. I den mån det förekommer att andra organ medverkar i fjällräddnings- tjänsten är det givetvis den som är ledare för fjällräddningsåtgärderna som utövar ledningen över dessa medverkande organ.
Fl ygräddningstjänst
21 & Med flygräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning, undsättning av människor eller djur eller begränsning av skador på egendom då ett luftfartyg saknas eller en olyckshändelse har drabbat eller hotar lufttrafiken.
Den svenska lufttrafiken regleras huvudsakligen i luftfartslagen (19571297, omtryckt 19791643), i luftfartskungörelsen (1961:558) och i luftfartsverkets med stöd av dessa författningar utfärdade föreskrifter. Som har framgått av redovisningen i kapitel 2 ligger föreskrifterna i Chicagokonventionens annex till grund för den svenska regleringen av flygräddningstjänsten. Luftfartslag- stiftningen är för närvarande föremål för en översyn. Flyglagutredningens betänkande (Ds K 1981:13) Reviderad luftfartslagstiftning har remissbe- handlats och arbetet med en ny luftfartslagstiftning pågår i regeringskansli- et.
Som har framgått av nulägesbeskrivningen (kapitel 2) förbinder sig medlemsstaterna enligt den s k Chicago-konventionen att inom sitt territo- rium vidta sådana åtgärder för undsättning av luftfartyg i nöd som de finner utförbara. I standardbestämmelserna i Annex 12 utsträcks detta krav till att omfatta även angränsande land- och sjöområden. Enligt 11 kap 1 5 första stycket luftfartslagen meddelar regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, luftfartsverket föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (flygräddningstjänst). Enligt 114 5 första stycket luftfartskungörelsen skall svensk flygräddnings— tjänst utföras inte bara inom svenskt område utan även över de delar av hav, där flygräddningstjänsten enligt överenskommelse med främmande stat eller eljest lämpligen bör ankomma på svensk myndighet.
Iden nu föreslagna paragrafen har tagits in en definition av flygräddnings- tjänsten som i sak är avsedd att motsvara vad som enligt 11 kap 1 % första stycket luftfartslagen avses med flygräddningstjänst. 114å första stycket luftfartskungörelsen ersätts av 9å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst, i vilken det finns en föreskrift om den svenska flygrädd- ningstjänstens geografiska verksamhetsområde. Att regeringen eller förvalt— ningsmyndighet, dvs luftfartsverket, skall kunna meddela föreskrifter om flygräddningstjänstens organisation och ledning framgår av 88 & lagförslaget och 13 & förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslår följdändringar i luftfartslagstiftningen (se avsnitt 16.9).
22 & Luftfartsverket svarar för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg. Verket svarar också för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren.
Kommunen svarar för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri i övriga vatten, i vattenområde i hamn eller på land.
För omedelbar undsättning på eller i närheten av en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar innehavaren av flygplatsen.
Första stycket. Att staten svarar för flygräddningstjänsten har redan framgått av 5 5 och av föregående paragraf. I förevarande paragraf anges den för
flygräddningstjänsten såväl administrativt som operativt ansvariga statliga myndigheten, nämligen luftfartsverket. Bestämmelsen motsvarar närmast 115 & luftfartskungörelsen, som föreslås bli upphävd, och i vilken sägs att flygräddningstjänsten leds av luftfartsverket eller den som har fått verkets uppdrag till det. Enligt kommitténs mening bör luftfartsverkets ansvar för flygräddningstjänsten inte kunna delegeras till någon annan statlig eller kommunal myndighet och inte heller till något enskilt organ. En annan sak är att en del av den verksamhet som i dag anses vara såväl flygräddningstjänst som kommunal räddningstjänst, dvs räddningsåtgärder på en haveriplats eller i närheten av denna, enligt kommitténs förslag skall åvila kommunen och alltså utgöra kommunal räddningstjänst.
Luftfartsverkets ansvar när det gäller efterforskningen gäller enligt förslaget hela landet. När det är fråga om undsättningsåtgärder och begränsning av materiella skador föreslår kommittén att det statliga ansvaret på samma sätt som när det gäller sjöräddningstjänsten skall vara begränsat till åtgärder som äger rum till havs, i kustvattnen och i de större insjöarna. Vid flyghaverier i dessa vatten blir det ofta sjöräddningsorganen som får ingripa. Sjöräddningscentralen fungerar i sådana fall som räddningsunder- central till flygräddningscentralen. Som framgår av 26 & första stycket lagförslaget är det staten som svarar för räddningstjänsten till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Det är lämpligt att detta statliga ansvarsområde och räddningsåtgärder vid flyghaverier så långt möjligt överensstämmer i geografiskt hänseende. I den allmänna motive- ringen (kapitel 8) har kommittén närmare redovisat motiven till den föreslagna geografiska avgränsningen av flygräddningstjänsten.
Andra stycket. Huvudregeln både för närvarande och enligt kommitténs förslag är att det är staten genom luftfartsverket som har ansvar för flygräddningstjänsten. Som har framgått föreslås flygräddningstjänsten bestå av efterforskning över hela landet samt av undsättning och begränsning av skador vid ett haveri till havs, i kustvattnen och de större insjöarna.
Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 8) redovisat sina överväganden beträffande kommunernas ansvar för undsättning vid flygha- verier. Vid haverier som sker till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren har kommunerna i allmänhet inte resurser för att vidta räddningsåtgärder. Vid flyghaverier i andra vatten eller på land har emellertid den kommunala räddningstjänsten stora möjligheter att ingripa. Ansvaret för undsättning och begränsning av skador på land, i vattenområde i hamn eller i andra vatten än de som omfattas av det statliga ansvaret föreslås därför ligga på kommunerna, En uttrycklig föreskrift om detta har tagits in i förevarande stycke. Med övriga vatten avses andra inre vatten än kustvatt- nen, Vänern, Vättern eller Mälaren. De räddningsåtgärder som behöver vidtas i sådana fall är följaktligen kommunal räddningstjänst. Sker haveriet i fjäll eller i ödemarker kan den kommunala räddningstjänsten behöva anlita fjällräddningsorganen.
Tredje stycket. Vid varje av luftfartsverket godkänd civil flygplats med linjefart finns i enlighet med internationella föreskrifter (Chicagokonventio- nen, Annex 14, Aerodromes) en lokal brand- och räddningstjänst för insatser på flygfältsområdet och i flygplatsens omedelbara närhet. Den lokala brand- och räddningsstyrkan är avsedd för omedelbara insatser. De fortsatta
1 Enligt luftfartslagen skall allmän flygplats, dvs till allmänt bruk inrättad flygplats, innan den tas i bruk, godkän— nas i den ordning rege- ringen förordnar. Be- greppet ”godkänd flyg- plats" utgör en samman- fattande benämning på allmän flygplats, god- känd enskild flygplats och militär flygplats som av chefen för flygvapnet har upplåtitis för civil luftfart.
insatserna utförs av den kommunala räddningstjänstens personal.
Med stöd av bestämmelser i luftfartskungörelsen har luftfartsverket utfärdat tillämpningsbestämmelser angående driften av brand- och rädd- ningstjänsten vid godkända flygplatser (Bestämmelser för civil luftfart, BCL-F3.4, Luftfartsverkets författningssamling 1978z4). Enligt dessa bestämmelser skall vid godkänd flygplatsl vara organiserad en brand- och räddningstjänst som motsvarar i bestämmelserna uppställda krav. I bestäm- melserna ges föreskrifter om bl a uppgifter för brand- och räddningstjänsten, ansvarsförhållanden, organisation, utrustning, personal och utbildning samt utryckningsstyrka, beredskapsgrader och alarmering.
Det ankommer på flygplatschefen att i samråd med den kommunala brandmyndigheten och flygplatsbrandchefen svara för att brand- och räddningstjänsten uppfyller de krav som innefattas i luftfartsverkets nu nämnda bestämmelser och för att brand- och räddningstjänsten vid flygplatsen har högsta möjliga effektivitet. Det är väl känt att risken för flygolyckor är störst vid start och landning och att olyckorna därför ofta inträffar på flygplatsområdet eller i dess omgivningar. Kraven på beredskap är därför höga. Trots förekomsten av de ovan beskrivna av luftfartsverket utfärdade bestämmelserna om brand- och räddningstjänsten vid de godkän- da flygplatserna har kommittén ansett det lämpligt att i lagförslaget ta in en föreskrift om att det för omedelbar undsättning på eller i närheten av godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. Det framgår också att det är innehavaren av flygplatsen som svarar för räddningsstyrkan och utrustning- en.
23å Luftfartsverket utser räddningsledare för räddningsåtgärder som verket svarar för.
Som har framgått av nulägesbeskrivningen är enligt luftfartsverkets före- skrifter hela landet ett flygräddningsområde med en för civil och militär luftfart gemensam räddningscentral (RCC/Cefyl) som leder och samordnar flygräddningstjänsten (se kapitel 2). RCC/Cefyl är en självständig flygtra- fiktjänstenhet som är direkt underställd chefen för trafikavdelningen vid luftfartsverket. Beträffande uppgifter som utförs på uppdrag av chefen för flygvapnet lyder RCC/Cefyl dock under denne. De lokala flygtrafikledning- arna vid ett antal flygplatser utgör räddningsundercentraler som på direktiv från RCC/Cefyl kan överta ledningen av en flygräddningsinsats.
Enligt 22 % första stycket svarar luftfartsverket för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg och vidare för undsättning och begränsning av skador vid ett flyghaveri till havs och i vissa vatten. Därav följer att det ankommer på verket att utse räddningsledare i fråga om sådana räddningsåtgärder som verket svarar för. Avsikten är att verket skall utse personal på RCC/Cefyl att vara räddningsledare. Av skäl som har anförts i motiveringen till 20 åföresläs inte någon motsvarighet till 14 & lagförslaget om vem som leder räddnings- åtgärderna när andra organ medverkar i räddningstjänsten för flygräddnings- tjänstens del. När t ex sjöräddningsorganen medverkar i flygräddningstjän-
sten är det givetvis räddningsledaren på flygräddningscentralen som leder räddningsåtgärderna.
Av 22 å andra stycket följer att den kommunala räddningstjänsten svarar för undsättning och begränsning av skador vid ett flyghaveri på bl a en olycksplats på land. Vid sådan räddningstjänst är följaktligen enligt 11 å fjärde stycket räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsle- dare.
24 5 Om skyldighet för en befälhavare på ett luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser i luftfartslagen (1957z297).
Enligt 5 kap 7 & luftfartslagen är en befälhavare på ett luftfartyg skyldig att, om luftfartyget råkar i nöd, göra allt han kan för att rädda ombordvarande och fartyget och dess last. Dessutom finns i luftfartskungörelsen — med stöd av 11 kap 1 5 första stycket luftfartslagen utfärdade — bestämmelser om skyldighet för befälhavare på luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddnings- tjänsten. Bestämmelserna, som till en del bygger på föreskrifter i Chicago- konventionens Annex 12, är utförliga. Det skulle föra alltför långt att ta in dessa bestämmelser i en lagstiftning om samhällets räddningstjänst. Av den anledningen har kommittén i denna paragraf föreslagit en hänvisning till luftfartslagen när det gäller bestämmelser om skyldighet för bl a luftfartygs befälhavare att medverka i flygräddningstjänsten.
Sjöräddningstjänst
25 5 Med sjöräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt sjuktransporter från fartyg.
Med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom.
I denna paragraf beskrivs vad som i lagförslaget avses med sjöräddnings- tjänst. I den allmänna motiveringen (kapitel 8) har kommittén redovisat sjöövervakningskommitténs (SÖK) i betänkandet (Ds H 1980:1) Samord- ning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss föreslagna definition av sjöräddningstjänsten. Med utgångspunkt i bl a förslagen i SÖKs betänkande sägs i paragrafens första stycke att med sjöräddningstjänst avses åtgärder som staten svarar för och som omfattar efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt sjuktransporter från fartyg. Som har framgått tidigare i betänkandet utgör efterforskningsverksamheten en viktig del av sjöräddningstjänsten. De flesta larmen till kustradiostationerna gäller försvunna fritidsbåtar. Därför marke- ras särskilt att sjöräddningstjänsten avser även åtgärder för att efterforska eller undsätta människor som kan befaras befinna sig i sjönöd. Sjuktran- sporter från fartyg ingår i sjöräddningstjänstens nuvarande uppgifter. Som
1 Åtgärder som sker till sjöss för att hindra eller begränsa skador på grund av utsläpp av olja eller kemikalier anses alltid utgöra bekämp- ning, dvs räddnings— tjänst.
har framgått av den allmänna motiveringen föreslår kommittén inte någon ändring i detta sammanhang.
I paragrafens andra stycke sägs att med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom. Till sjöräddningstjänstens uppgifter hör alltså enligt lagförslaget statens åtgärder för att till sjöss hindra eller begränsa skador i miljön. Det är här fråga om den bekämpning av olja och kemikalier som tullverkets kustbe- vakning har ansvaret för.
När oljan eller de skadliga ämnena har flutit i land ankommer det på den kommunala räddningstjänsten att vidta de akuta åtgärder som behövs. Därefter fortsätter i allmänhet ett mer eller mindre omfattande sanerings- arbete. Som har framgått av redovisningen i den allmänna motiveringen (kapitel 6) anser kommittén att sanerings- och återställningsåtgärder faller utanför begreppet räddningstjänst. Kommittén föreslår följaktligen inte någon reglering av ansvaret för sanering och återställning när olja och andra skadliga ämnen har flutit i land.1 Vem som skall svara för kostnaderna för sådana åtgärder berörs i motiveringen till lagförslagets bestämmelser om statsbidrag till kommunerna.
Kommittén har i den allmänna motiveringen närmare redovisat sina överväganden i fråga om ansvaret för räddning av egendom till sjöss. Av redovisningen framgår att kommittén anser att sjöräddningsorganen bör rädda egendom till sjöss så långt det är möjligt med hänsyn till de resurser som står till buds. Uppgiften att rädda egendom till sjöss innebär oftast brandbekämpning. Som har framhållits i den allmänna motiveringen är emellertid inte avsikten att sjöräddningsorganen för denna uppgift skall behöva ökade resurser utöver vad som normalt fordras för ersättning av föråldrad och utsliten materiel. Som också har framhållits i den allmänna motiveringen ligger ansvaret för den grundläggande beredskapen för brandbekämpning till sjöss på fartygsägarna. Sjösäkerhetslagstiftningen föreskriver att fartyg skall vara försedda med utrustning och materiel för bekämpning av brand ombord. Det är besättningen ombord på ett fartyg som i första hand skall bekämpa brand på det egna fartyget. En hänvisning till sjösäkerhetslagstiftningens bestämmelser när det gäller säkerhetsutrustning på fartyg finns i 29 & lagförslaget.
26 & Sjö- och kustbevakningsmyndigheten svarar för ledningen och samordningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren.
Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenområde i hamn.
I 5 & lagförslaget och i föregående paragraf har slagits fast att staten svarar för sjöräddningstjänsten. I första stycket i förevarande paragraf sägs att sjö- och kustbevakningsmyndigheten är det statliga organ som svarar för samord- ningen och ledningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 8) har kommittén i sina överväganden utgått från att den i annat sammanhang föreslagna sammanläggningen av sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning kommer till stånd. Innebörden av det statliga
ansvaret för sjöräddningstjänsten framgår närmare av redogörelsen i den allmänna motiveringen (kapitel 8).
I fråga om den del av sjöräddningstjänsten som gäller olje- och kemikaliebekämpning i Vättern har tullverkets kustbevakning för närvaran- de inte något ansvar. Paragrafens ordalydelse medför att sjö- och kustbe- vakningsmyndigheten formellt får ett sådant ansvar. Emellertid är det på grund av att det normalt inte förekommer några transporter med olja eller kemikalier i Vättern för närvarande inte nödvändigt med en planering för sådana åtgärder. Om utvecklingen skulle visa på ett framtida behov av en sådan planering får den frågan liksom behovet av resurser övervägas i det sammanhanget.
I paragrafens andra stycke sägs att kommunerna svarar för räddningsåt- gärder i övriga vatten och i vattenområde i hamn. Med övriga vatten avses andra inre vatten än kustvattnen, Vänern, Vättern och Mälaren. Det är här liksom när det gäller räddningsåtgärder vid flyghaverier enligt 225 andra stycket lagförslaget fråga om kommunal räddningstjänst. Kommittén har i den allmänna motiveringen framhållit att statliga sjöräddningsorgan bör samverka med kommunala räddningsorgan vid räddningsåtgärder i Vättern och i vattenleder mellan havet och Vänern respektive Mälaren.
27 & Sjö— och kustbevakningsmyndigheten utser räddningsledare för räddningsåtgär- der som verket svarar för.
Som har framgått av specialmotiveringen till 26 & lagförslaget föreslår kommittén att sjö- och kustbevakningsmyndigheten får ansvar för sjörädd- ningstjänsten. För närvarande utövas i praktiken den operativa ledningen av Sjöräddningsinsatserna av personalen vid Sjöräddningscentralerna vid tele- verkets kustradiostationer och vid de stationer som fungerar som sjörädd- ningsundercentraler. Kommitténs förslag innebär att sjö- och kustbevak- ningsmyndigheten, som skall svara för ledningen av sjöräddningstjänsten enligt denna paragraf, får befogenhet att utse räddningsledare som skall utöva den operativa ledningen över Sjöräddningsorganen, andra statliga organ och eventuella kommunala enheter som deltar i sjöräddningstjänsten. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 8) är kommitténs förslag till operativ ledning av sjöräddningstjänsten begränsat till att gälla de statliga och kommunala enheter som deltar. Sjöräddningssällskapets delta- gande i sjöräddningstjänsten bör enligt kommitténs mening bedrivas på samma sätt som hittills. ,
Kommittén förutsätter att sjö- och kustbevakningsmyndigheten till räddningsledare utser personal vid sjöräddningscentraler som kan komma att finnas i verkets regionala organisation. Den operativa ledningen berörsi förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Det bör påpekas att sjöräddningsledaren har hela det övergripande operativa ledningsansvaret tills sjöräddningstjänsten är avslutad, dvs tills de människor som det gäller har tagits om hand av sjuktransportorganisationen eller på annat sätt. Sjöräddningsledaren kan därvid delegera ansvaret för åtgärder på land till tex räddningschefen eller polischefen.
28 5 Om skyldighet för en befälhavare på ett fartyg att medverka i sjöräddningstjän- sten finns bestämmelser i sjölagen (1891135 5. 1).
När det gäller fartygsolyckor finns det bestämmelser i svensk lagstiftning om vilka skyldigheter som åligger befälhavare på det egna fartyget om det råkar ut för en olyckshändelse eller på andra fartyg som har förolyckats. Bestämmelserna finns i sjölagen och i sjönödskungörelsen och är mycket utförliga. Liksom när det gäller motsvarande bestämmelser i luftfartslagstift- ningen har kommittén valt att hänvisa till bestämmelserna i sjölagstiftningen i stället för att inlemma dem i räddningstjänstlagstiftningen.
29 5 Om skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid olyckshändelse finns bestämmelser i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.
I paragrafen hänvisas till bestämmelserna i sjösäkerhetslagstiftningen om skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid olyckshändelse. Paragrafen har berörts ovan i motiveringen till 25 %.
Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning
30 & Med räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som vidtas för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vid utspridning eller fara för utspridning av radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning häri landet.
Innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning svarar för beredskap och utrustning när det gäller olyckor inom anläggnings- området. I samband med prövning och meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen regleras närmare de villkor som gäller för verksamheten. Om emellertid en brand eller en annan händelse i kärnkraftsanläggningen får sådana konsekvenser att radioaktiva ämnen sprids utanför anläggningsom- rådet eller att det finns risk för en sådan spridning, krävs det en särskild reglering av beredskapen utanför anläggningsområdet. I paragrafen definie- ras vad. som i lagen avses med räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning. Vid ett onormalt utsläpp av radioaktiva ämnen eller fara därför skall åtgärder vidtas för att samhället skall kunna hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön.
Enligt den föreslagna definitionen är det fråga om utsläpp eller fara för utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnkraftsanläggning eller en annan kärnteknisk anläggning här i landet. Begreppen kärnkraftsanläggning och kärnteknisk anläggning används här i samma betydelse som i atomlagstift- ningskommitténs betänkande (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnener- giområdet. Med kärnkraftsanläggning avses alltså en anläggning som består av en eller flera kärnreaktorer (anläggning för utvinning av kärnenergi). Med annan kärnteknisk anläggning avses anläggning för utvinning och framställ- ning av kärnämne och för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Begreppet annan kärnteknisk anläggning omfat- tar alltså forskningsreaktor, bränslefabrik eller förvaringsanläggning.
31 & Länsstyrelsen svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsområdet och för samordningen av sådana räddningsåtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser räddningsledare för räddningsåtgärder som länsstyrelsen svarar för.
Anläggningsinnehavaren svarar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområdet enligt bestämmelserna i atomenergilagen (1956:306) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.
Första stycket. I detta stycke fastslås att det är länsstyrelsen som vid en olyckshändelse i en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsområdet och för samord- ningen av sådan åtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare.
Liksom för närvarande gäller enligt atomskyddslagen föreslås alltså den särskilda beredskapen mot kärnkraftsolyckor vara begränsad till att gälla radioaktiva utsläpp från en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning i Sverige. Statsmakternas beslut om en höjd beredskap mot kärnkraftsolyckor (se kapitel 8) är inriktad på beredskap mot sådana utsläpp. När det gäller utsläpp av radioaktiva ämnen i annat fall, t ex från en annan källa än en kärnteknisk anläggning eller från en kärnteknisk anläggning utanför Sverige, skall den kommunala räddningstjänsten liksom vid utsläpp av andra skadliga ämnen ingripa. Om sådana olyckor får eller bedöms kunna få omfattande skadeverkningar kan emellertid finnas skäl för länsstyrelsen att i samordningssyfte ta över ledningen av räddningstjänsten enligt 37å andra stycket lagförslaget. Om ett radioaktivt utsläpp är av en sådan omfattning att det berör flera län förslås i 37 å tredje stycket att regeringen skall kunna förordna om ledning och samordning av räddningstjänsten i varje särskilt fall.
Den av länsstyrelsen utsedde räddningsledaren har möjlighet att fatta beslut om tjänsteplikt (42 å) och om ingrepp i annans rätt (45 5). Även länsstyrelsen har dessa befogenheter (43 och 46 åå) och kan vidare förordna om ytterligare åtgärder i samband med räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning (47 å).
Andra stycket. Här har tagits in en erinran om att det är anläggningsin- nehavaren som svarar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområdet vid en olyckshändelse i en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning. För att en kärnkraftsanläggning skall få drivas fordras enligt atomenergilagen tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vidare fordras regeringens tillstånd och prövning enligt 136 a & byggnadslagen (1947z385), tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) och, i vissa fall, även enligt vattenlagen (1918z523). Vid meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen får sådana villkor ställas upp som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt.
325 I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen upprätta en plan för de åtgärder som är nödvändiga för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsan-
läggning.
I 6 å första stycket lagförslaget sägs att räddningstjänsten skall planeras och organiseras så, att räddningsåtgärderna kan genomföras på ett effektivt sätt. Ifråga om fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten finns närmare föreskrifter om planläggningen i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. När det gäller räddningstjänsten vid olyckshändelse i en kärnkraftsanläggning är
det emellertid fråga om ett sådant ianspråktagande av samhällets alla resurser att länsstyrelsens skyldighet att upprätta en plan för räddningsåt- gärderna bör framgå redan av lagen. Av 20 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst framgår att det är länsstyrelserna i de län där kärnkraftsanläggningarna finns som skall upprätta beredskapsplaner för kärnkraftsolyckor. Som har framgått av redogörelsen i nulägesbeskrivningen (kapitel 2) har riksdagen, i samband med statsmakternas beslut om en utvidgad beredskap mot kärnkraftsolyckor, bemyndigat regeringen att ta ut avgifter av de berörda kärnkraftsföretagen för kostnaderna för beredska- pen.
335 Det åligger innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning att vid utspridning av radioaktiva ämnen från anläggningen eller vid fara för sådan utspridning genast underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten i orten och den kommunala räddningstjänsten.
Paragrafen motsvarar närmast 3å atomskyddslagen. Vid utspridning av radioaktiva ämnen eller vid hot om sådan utspridning från en kärnkraftsan- läggning eller en annan kärnteknisk anläggning är det viktigt att de myndigheter som har ansvar för och deltar i räddningstjänsten omedelbart får kännedom om utsläppet eller hotet om utsläpp. Visserligen föreslår kommittén i 35 å lagförslaget en straffbelagd allmän alarmeringsskyldighet för envar vid bränder och allvarliga olyckor av annat slag. Anläggningsin- nehavarens underrättelseskyldighet bör emellertid särskilt understrykas samtidigt som det preciseras till vilka myndigheter underrättelse skall ske. Förutom till länsstyrelsen och polismyndigheten i orten skall underrättelse- skyldigheten omfatta den kommunala räddningstjänsten. Enligt 84 å lagför- slaget är böter påföljden för underlåtenhet att lämna underrättelse enligt den föreslagna bestämmelsen.
34 5 Enligt föreskrifter som meddelas av regeringen skall kommunerna och statliga myndigheter biträda vid planering av och medverka vid övning i räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.
Paragrafens innehåll motsvarar delvis 9 å atomskyddslagen. Att statliga och kommunala myndigheter skall under vissa förutsättningar medverka i räddningstjänsten framgår av 41 å lagförslaget. I den allmänna motiveringen (kapitel 8) lämnas en redogörelse för kommitténs syn på den kommunala räddningstjänstens medverkan vid kärnkraftsolyckor. I 24—26 åå förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst finns närmare bestämmelser om kommunernas och statliga myndigheters uppgifter i samband med beredska- pen mot kärnkraftsolyckor.
Gemensamma bestämmelser för räddningstjänsten
Alarmering av samhällets räddningsorgan
35 & Den som får kännedom om en brand eller en allvarlig olyckshändelse eller fara därför och inte genast släcker branden eller på annat sätt undanröjer faran eller hindrar skadan skall om möjligt underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.
Paragrafen motsvarar i fråga om brand eller brandfara 18 å brandlagen.
Kommittén har övervägt införandet av bestämmelser om skyldighet för allmänheten dels att efter förmåga bistå den vars liv är i fara, dels att efter förmåga hindra eller begränsa skador på den egna egendomen. Enligt 3 å lagförslaget är räddningsorganen inte skyldiga att ingripa om åtgärderna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person. Detta förhållande kan ses som en uppmaning till enskilda att vidta räddningsåt- gärder i mindre komplicerade fall. Vidare föreslår kommittén regler om tjänsteplikt i 42 och 43 åå lagförslaget. De nu nämnda föreslagna bestäm- melserna och de bestämmelser om räddningsplikt som finns i försäkringsav- talslagen och även i sjölagstiftningen, luftfartslagstiftningen och vägtrafiklag- stiftningen behöver enligt kommittén inte kompletteras med en bestämmelse om en generell skyldighet att vidta räddningsåtgärder.
Däremot finns det enligt kommittén behov av en bestämmelse om en allmän underrättelse- och alarmeringsplikt. Sjöfartens haverikommission har i sin rapport beträffande den s k Almöbro-olyckan framhållit bl a att bestämmelsen i 18 å brandlagen om allmänhetens skyldighet att vidta varnings- och larmningsåtgärder endast gäller bränder och inte andra slags olyckor. Iden nu föreslagna paragrafen har skyldigheten därför utvidgats till att gälla även andra olyckshändelser, om dessa är av allvarligt slag.
Skyldigheterna att underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara och att tillkalla hjälp föreslås bara gälla när situationen inte kan bemästras omedelbart av den enskilde. Skyldigheten att vidta varnings- eller alarme- ringsåtgärder skall inte gälla i sådana fall där det av någon anledning är omöjligt att vidta sådana åtgärder. Också skyldigheten att tillkalla hjälp är inskränkt på visst sätt, nämligen till sådana situationer där det kan bedömas föreligga ett behov av insats av samhällets räddningstjänst. Med det riksomfattande nätet av alarmeringscentraler, dit allmänheten kan ringa på telefon 90 000, är det inte alltför höga krav som ställs på allmänheten. De skyldigheter som föreskrivs i paragrafen är avsedda att kunna fullgöras genom anmälan till en alarmeringscentral.
Uppsåtlig eller oaktsam underlåtenhet att lämna underrättelse eller tillkalla hjälp i enlighet med den nu förslagna bestämmelsen föreslås medföra bötespåföljd enligt 84 å.
36å Den myndighet som svarar för räddningstjänsten skall se till att det för alarmeringen av samhällets räddningsorgan finns ständigt bemannade alarmerings- centraler och, om det behövs, andra särskilda anordningar för alarmeringen.
Denna paragraf har en motsvarighet i 11 å brandstadgan som gäller alarmeringscentral för kommunens brandförsvar. Den förslagna paragrafen gäller emellertid samtliga grenar av samhällets räddningstjänst. Med alarmering av samhällets räddningsorgan avses såväl möjligheten för allmänheten att larma räddningsorganen (ingående alarmering) som att kalla räddningsorganen till uttryckning (utgående alarmering).
Larm från allmänheten vidarebefordras numera till övervägande del genom de regionala alarmeringscentralerna när det gäller den kommunala räddningstjänsten och sjuktransporter men även i stor utsträckning vid statlig räddningstjänst. Beträffande flyg- och sjöräddningstjänsten fungerar emel- lertid räddnings- och räddningsundercentralerna i enlighet med de interna-
tionella konventionerna i viss utsträckning själva som larmmottagare. Detta har redovisats i kommitténs beskrivning av nuläget (se kapitel 2). Personalen på dessa räddningscentraler utövar också — till skillnad från personalen på länsalarmeringscentralerna — den operativa ledningen av räddningsåtgärder- na.
När det gäller olje- och kemikalieutsläpp till sjöss finns ett rapporterings- system som leder till kustbevakningens regionala ledning. I samband med en sammanläggning av sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning till en myndighet som får ansvar för all sjöräddningstjänst kommer det nya verkets sjöräddningscentraler att tjänstgöra som larmmottagare också vid olje— och kemikalieutsläpp. I den allmänna motiveringen (kapitel 10) har kommittén redovisat sina överväganden beträffande organisationen av räddningscentra- ler och räddningsundercentraler när det gäller framför allt flyg— och sjöräddningstjänsten.
Den myndighet eller det organ som svarar för räddningstjänsten skall vidare vid behov också se till att det finns andra anordningar för alarmeringen. Därmed åsyftas hjälptelefoner och brandskåp för ingående alarmering som kan behöva uppsättas i anslutning till fritidsanläggningar eller hårt trafikerade motorvägar. Vidare avses s k tyfoner för utgående alarmering i anslutning till särskilt riskfyllda verksamheter av olika slag. Det är här fråga om anordningar som behövs för skyddet på allmänna platser. Enligt 50 å lagförslaget får en sådan anordning placeras på annans mark eller byggnad. Möjligheterna för ägaren eller innehavaren av marken eller byggnaden att erhålla ersättning regleras i 79 å. I fråga om alarmeringsan- ordningar för skyddet inom en byggnad eller anläggning kan krav ställas med stöd av 38 eller 39å lagförslaget.
Samordning
37 5 När den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregioner får länsstyrelsen i det län där olyckshändelsen eller faran därför har uppstått utse räddningsledare.
Om det är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddningstjänsten eller att samordna räddningstjänsten med annan verksamhet får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för.
Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket omfattande olyckshändelser och allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt fall.
I paragrafen regleras ledning och samordning av räddningstjänsten på flera nivåer. Av 11 å fjärde stycket lagförslaget framgår att räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare. Vidare sägs i 14å att räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare när annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens rädd- ningskår, om inte annat har överenskommits. Om räddningstjänsten berör fler än en kommun inom räddningsregion förutsätter kommittén att de berörda kommunerna — om de inte har gemensam räddningschef — kan ' komma överens om vem av kommunernas räddningschefer som skall leda räddningstjänsten. Om olyckshändelsen emellertid är så omfattande att
räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregioner, måste det finnas en möjlighet att utse en person till ledare av räddningstjänsten. Enligtförsta stycket får länsstyrelsen i sådant fall utse räddningsledare.
Andra stycket. Detta stycke utgör en viss motsvarighet till 12å första stycket brandlagen. Enligt den bestämmelsen skall länsstyrelsen vid nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet överta ledningen och förordna att också kommunal brandstyrka i kommun inom länet där räddningsåtgärder inte behövs skall delta i räddningstjänsten.
Organisationen och ledningen av räddningstjänsten på regional nivå har diskuterats i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Med hänsyn till att det nu bildas räddningsregioner för den kommunala räddningstjänstens del har kommittén dragit den slutsatsen att behovet av ett statligt regionalt räddningsorgan kommer att minska när systemet med räddningsregioner är fullt utbyggt. Situationer kan dock komma att uppstå i vilka en myndighet på länsnivå måste leda och samordna insatserna. Som har framgått av den allmänna motiveringen har kommittén stannat för att länsstyrelserna även i fortsättningen bör ha rollen som regionalt lednings- och samordningsorgan. Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelsen inte ha skyldighet men väl möjlighet att överta ledningen av räddningstjänsten. Denna möjlighet gäller inte bara den kommunala räddningstjänsten utan även de statliga formerna av räddningstjänsten. Detta kan bli särskilt aktuellt när det gäller att samordna kommunal räddningstjänst eller sjuktransportverksamhet med olika slag av statlig räddningstjänst. Om länsstyrelsen begagnar sig av möjligheten att överta räddningstjänsten skall länsstyrelsen också utse en räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för.
Möjligheten att överta ledningen av räddningstjänsten och att utse räddningsledare gäller också enligt den föreslagna bestämmelsen i en hotsituation. De olika personer som kan komma ifråga som räddningsledare vid olika typer av räddningstjänst bör vara vidtalade på förhand för dessa uppgifter. Någon särskild befogenhet för länsstyrelsen att förordna om hjälp från räddningstjänsten i annan kommun som inte är berörd av räddnings- tjänsten behövs inte. Att alla statliga och kommunala myndigheter och organ som har för räddningstjänst lämpliga resurser är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i räddningstjänsten framgår av 41 å lagförslaget.
Tredje stycket. Bestämmelsen tar sikte på ansvaret för ledning och samordning av räddningstjänsten vid omfattande olyckshändelser, allvarliga störningar eller hotsituationer som kan beröra fler än ett län. Kommittén har enligt sina direktiv särskilt uppmärksammat frågan om behovet av samord- ning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Sådana olyckor kan — bortsett från utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnkraftsan- läggningar — vara av så skiftande slag och så svåra att förutse att det kan vara omöjligt att ha någon särskild insatsberedskap för dem. Det mesta ändamåls- enliga är enligt kommitténs bedömning att regeringen beslutar i varje enskilt sådant fall om hur räddningstjänsten skall ledas och samordnas. Det naturliga är därvid att en av de berörda länsstyrelserna utses att i samråd med de övriga länsstyrelserna leda och samordna räddningstjänsten.
Skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal
38 & En ägare eller innehavare av en
. industribyggnad eller upplag,
flygplats enligt luftfartsverkets bestämmande, hamn, hotell eller pensionat,
skola eller elevhem, sjukhus eller annan vårdanläggning, teater, biograf, varuhus eller annan samlingslokal, campingplats, fritidsanläggning utomhus eller annan liknande anläggning som är upplåten för allmänheten eller som utnyttjas av många människor
9. särskilt brandfarlig byggnad eller annan liknande byggnad, lokal eller anläggning är skyldig att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning vid brand och annan olyckshändelse.
waaweww—
Paragrafen utgör närmast en motsvarighet till 14 å brandlagen såvitt gäller skyldigheten för ägare eller innehavare av byggnader och olika anläggningar att hålla utrustning för släckning och livräddning vid brand. I förhållande till 14å brandlagen är emellertid enligt förslaget skyldigheten utvidgad till att gälla också utrustning för livräddning i andra fall än vid brand, t ex livräddningsredskap vid en badplats eller annan fritidsanläggning. Å andra sidan är paragrafens tillämpningsområde mer inskränkt än vad som gäller 14 å brandlagen, eftersom skyldigheten att hålla utrustning bara gäller vissa särskilt uppräknade byggnader, anläggningar och lokaler där risken för brand och andra olyckor är särskilt stor. Paragrafen har nära anknytning till 59 å tredje stycket lagförslaget i vilken stadgas skyldighet för dem som omfattas av förevarande paragraf att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas. Det nu föreslagna paragrafen är liksom 59 å tredje stycket avsedd att utgöra en grund för bestämmelserna om brandsyn i lagförslaget och i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst.
Föreskrifter om skyldighet att hålla livräddnings- och släckningsutrustning finns inte bara i brandlagstiftningen. I arbetsmiljölagen sägs att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande (2 kap 4 å andra stycket) och att anordningar skall finnas för första hjälp vid olycksfall och sjukdom i den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov (2 kap 8 å). Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut regler om rökdetektorer, släcknings- och livräddningsutrustning samt utrymningsutrustning. När det gäller den utrustning som föreskrivs i arbetsmiljölagstiftningen utövar yrkesinspektionen kontroll och tillsyn.
För vissa objekt, t ex hotell, krävs enligt SBN automatisk larmanordning, medan sådan larmanordning eller annan utrustning t ex sprinkleranläggning för andra objekt bara kan krävas som ersättning om andrai SBN uppställda byggnadstekniska krav inte är uppfyllda (s k tekniskt byte). Reglerna i SBN aktualiseras genom byggnadslovsförfarandet i samband med nybyggnad eller vid sådan ombyggnad som kräver byggnadslov.
Den löpande tillsynen av att brandskyddsreglerna efterlevs föreslås även i fortsättningen ske genom brandsyneförfarandet. Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 12) redovisat sina överväganden om en
effektivare brandsyneverksamhet för vilken den kommunala räddnings- nämnden föreslås få huvudansvaret.
Exemplifieringen i paragrafen är inte helt uttömmande men tar upp de viktigaste typerna av anläggningar, vilkas ägare eller innehavare skall ha skyldighet att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning. Vilken utrustning som behövs får bedömas från fall till fall av räddnings- nämnden. Det säger sig självt att helt olika krav kan komma att uppställas beroende på vilken verksamhet det är fråga om. För en industri kan det krävas utrustning i form av fasta släckningsanordningar under det att det i en större detaljhandelsanläggning eller en vårdanläggning är mest väsentligt med alarmeringsanordningar som möjliggör snabb upptäckt av branden och snabb utrymning.
Utrustning för släckning vid brand och för livräddning behövs först och främst i sådana fall då räddningsstyrkan inte hinner anlända inom mycket kort tid eller där en brand kan utveckla sig snabbt eller få svåra följder, t ex där särskilt brandfarlig verksamhet bedrivs eller där många människor normalt vistas. Med utrustning för livräddning avses främst sådana anord- ningar som gör det möjligt för personer att ta sig ut ur en byggnad, t ex stegar, trappor och nödbalkonger. Vidare avses med utrustning för livräddning också utrustning för alarmering vid brand, t ex automatisk larmanordning, brandvarnare, brandskåp eller hjälptelefoner.
Vid flygplatser av olika slag är det befogat att ställa krav på att räddningsutrustning skall finnas. Vid de godkända flygplatserna skall enligt 22 å tredje stycket finnas både räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som luftfartsverket bestämmer. När det gäller utrustning för räddningstjänst vid övriga flygplatser får det ankomma på luftfartsverket att bestämma vilka flygplatser som skall komma i fråga. Begreppet hamnar omfattar såväl större industri- och oljehamnar som mindre anläggningar för småbåtar och oavsett om hamnen är allmän' eller enskild. Enligt förslaget ankommer det på räddningsnämnden att i samband med brandsyn kontrollera att tillfredsställande brandskyddsåtgär- der har vidtagits för en flygplats eller en hamn. Därvid är det angeläget att samråd sker med innehavaren av anläggningen och den statliga myndighet som har tillsyn över anläggningen.
Till skillnad mot vad som gäller enligt brandlagen skall skyldigheten att hålla utrustning för släckning och livräddning vid brand inte gälla varje ägare eller innehavare av en fastighet. När det gäller bostadsområden är möjligheterna att kontrollera att sådan utrustning finns ytterst små. För bostäder uppnås enligt kommitténs mening det bästa skyddet genom att allmänheten i massmedia eller på annat sätt informeras om vikten av att skydda sig mot brand genom att använda brandvarnare eller annan utrustning, tex handbrandsläckare.
Vid uppräkningen i punkterna 4, 5, 6, 7 och 8 av de där angivna objekten har kommittén följt teminologin i SBN. Till begreppet samlingslokal hör följaktligen — förutom teater, biograf eller varuhus — även hörsal, konsertsal, aula, kyrka, dans- eller restauranglokal, församlingssal, studielokal, lokal för 1 De flesta allmänna fritidssysselsättning, sporthall samt olika detaljhandelsanläggningar. hamnar är kommunalt
I punkten 8 nämns campingplats, fritidsanläggning utomhus eller annan ägda.
liknande anläggning som är upplåten för allmänheten eller som utnyttjas av många människor. Det kan gälla idrottsplatser, anläggningar för motorsport, golfbanor, skidbackar, badplatser eller dansbanor. Vid vissa av dessa anläggningar är det särskilt befogat att kräva beredskap mot bränder, t ex vid husvagnsläger. Vid anläggningar som badplatser och skidbackar krävs beredskap för främst andra slag av olyckshändelser, t ex drunkningsolyckor eller olyckshändelser i samband med driften av liftanläggningar.
39 5 En ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador på människor. djur, egendom eller i miljön är skyldig att hålla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse i den riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen.
Paragrafen utgör en utvidgning av 15 å brandlagen, enligt vilken länsstyrel- sen under vissa förutsättningar kan ålägga ett företag som bedriver verksamhet med vara på vilken lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor är tillämplig att hålla utrustning och beredskap med personal. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 11) är emellertid lagen om hälso- och miljöfarliga varor inte tillämplig på alla de varor som hanteras i verksamheter som är så riskfyllda att en skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal kan anses motiverad.
Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 11). Av övervägandena framgår att beredskap med personal kan innebära att en del av de anställda vid ett företag väljs ut för att ingå i en skyddsorganisation. Dessa får en viss utbildning i skyddsarbete och en personlig skyddsutrust- ning. Deras tjänstgöring organiseras också på sådant sätt att ett tillräckligt antal av dem finns inom anläggningen när driften pågår. I den allmänna motiveringen har kommittén också beskrivit vilka slag av riskfyllda verksamheter som avses i paragrafen.
I många fall fordras för verksamhetens bedrivande koncessionstillstånd. Detta gäller t ex verksamhet på vilken miljöskyddslagen är tillämplig. Prövningen av den erforderliga beredskapen bör samordnas med prövningen i koncessionsärendet. Som har framgått av redogörelsen i den allmänna motiveringen föreslås att räddningsnämnden efter samråd med berörda myndigheter skall besluta om vilken utrustning och beredskap med personal som skall anses nödvändig i det enskilda fallet och med stöd av denna paragraf och 69 å kunna förelägga ägaren eller innehavaren att vidta åtgärder för detta.
Paragrafen gäller inte bara anläggningar där särskilt riskfylld verksamhet bedrivs utan också anläggningar där det finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador. För en del av de objekt som räknas upp i 38 å kan det finnas en sådan risk. Vid de godkända flygplatserna skall, som framgår av 22 å tredje stycket, finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som luftfartsverket bestämmer. Paragrafen ger alltså stöd för att räddningsnämnden i vissa fall i samband med brandsyn skall kunna ställa krav på utrustning och beredskap med personal. Det gäller t ex vid större hotell eller varuhus eller andra
detaljhandelsanläggningar. Här kan inte anges några allmänna riktlinjer för vilka krav som skall ställas i sådana fall. Bedömningen måste grunda sig på en helhetssyn på brandsäkerheten i det enskilda fallet. Utgångspunkten är att anläggningen skall uppfylla de krav som måste ställas för att människor skall kunna vistas där så riskfritt som möjligt. Vid bedömningen måste en avvägning ske av kraven mot nyttan av desamma, så att inte onödigt dyrbara Säkerhetsåtgärder krävs i sådana fall då ett lika gott skydd kan uppnås på ett för den enskilde mera ekonomiskt fördelaktigt sätt.
40å I fråga om utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst vid anläggningar som försvarsmakten förfogar över meddelar regeringen särskilda föreskrifter.
Skyldigheten enligt 38 eller 39å att hålla utrustning och beredskap med personal gäller som har framgått inte bara enskilda utan även staten och kommunerna i deras egenskap av ägare eller innehavare av olika slag av anläggningar. För anläggningar som tillhör försvarsmakten bör emellertid regeringen kunna meddela särskilda föreskrifter om utrustning och bered- skap med personal för räddningstjänst.
Utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst vid godkända flygplatser skall enligt 225 tredje stycket finnas i den omfattning som luftfartsverket bestämmer. När det gäller kärntekniska anläggningar framgår det av 31å andra stycket att frågan om utrustning och beredskap med personal regleras i föreskrifter utfärdade med stöd av atomenergilagen.
Skyldighet att medverka i räddningstjänsten
41 5 De statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i räddningstjänsten med personal och utrustning om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.
Paragrafen saknar motsvarighet i brandlagen eller i annan lagstiftning med anknytning till räddningstjänsten. Avsikten med den föreslagna paragrafen är att råda bot på brister i effektiviteten i räddningstjänsten som kan uppkomma med anledning av att ansvaret för de olika grenarna av samhällets räddningstjänst är uppdelat på ett flertal myndigheter. Härtill kommer att många myndigheter och organ som inte ansvarar för någon del av räddningstjänsten kan göra betydelsefulla insatser med de resurser som de använder i sin egen verksamhet. När en räddningsledare begär hjälp från olika statliga eller kommunala myndigheter och organ skall hjälp inte kunna vägras med mindre än att den egna verksamheten oundgängligen hindrar det. Frågan om hjälp skall ges eller inte skall inte vara beroende av om eller på vilket sätt ersättning skall utgå för räddningsinsatsen.
Som tidigare har framhållits i motiveringen till 35 å lagförslaget föreslår kommittén inte någon bestämmelse om en generell skyldighet för enskilda att vidta räddningsåtgärder. I den mån enskilda juridiska eller fysiska personer har resurser som kan användas i räddningstjänsten är det viktigt att dessa utnyttjas som ett komplement till samhällets resurser för räddnings—
tjänst. Betydelsefulla insatser i räddningstjänsten görs också som har framgått av redogörelsen i den allmänna motiveringen (kapitel 11) av privata organisationer.
Ett deltagande i samhällets räddningstjänst kan få karaktären av en tillfällig eller mera permanent förstärkning av samhällets räddningstjänst utanför det egna anläggningsområdet. En permanent förstärkning av den kommunala räddningstjänsten är som framgår av 13 å förslaget avsedd att regleras genom avtal mellan kommunen och företaget i fråga. På den statliga räddningstjänstens område kan också avtal om en mera permanent medverkan träffas mellan det ansvariga organet och företag, organisationer eller enskilda fysiska personer. Kommittén förutsätter att avtal träffas mellan sjö- och kustbevakningsmyndigheten och Sjöräddningssällskapet om med- verkan i sjöräddningstjänsten.
42 5 Om det behövs får räddningsledaren besluta att var och en som har fyllt arton men inte sextiofem år och som vistas i kommunen eller räddningsregionen skall vara skyldig att delta i räddningstjänsten eller att utföra sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten, i den mån vederbörandes kunskaper, kroppskrafter och hälsotill- stånd tillåter det.
Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för tjänst i räddnings- varn.
Bestämmelser om tjänsteplikt i fredstid finns för närvarande i brandlagen och i atomskyddslagen. När det behövs för släckning av brand, är den som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas på orten skyldig att delta i släckningen i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger det (10 å första stycket brandlagen). När länsstyrelsen enligt 12 5 första stycket brandlagen skall överta ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen förordna att var och en som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas i länet skall vara skyldig att på anmodan av brandbefäl eller polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer delta i räddnings- tjänsten i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger det (12 å andra stycket brandlagen). Vid olje- och kemikaliebekämpning till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren får länsstyrelsen också förordna om tjänsteplikt på framställning av generaltullstyrelsen. Skyldighet att delta i räddningstjänsten inträder i sådant fall på anmodan av brandbefäl, polisbefäl eller tulltjänsteman som länsstyrelsen bestämmer (12 å tredje stycket brandlagen). Förutsättningen för att länsstyrelsen skall kunna förordna om tjänsteplikt är att behovet av arbetskraft inte kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på annat sätt.
Om behovet av arbetskraft för genomförande av skyddsåtgärder vid en kärnkraftsolycka inte tillräckligt snabbt kan tillgodoses på annat sätt, får länsstyrelsen vidare förordna att var och en som har fyllt 18 men inte 65 år skall vara skyldig att lämna sådant bistånd som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger (6 å första stycket atomskyddslagen). Om behovet av arbetskraft inte kan tillgodoses inom länet, får länsstyrelsen i annat län meddela motsvarande förordnande (7 å atomskyddslagen). Vidare får regeringen enligt 11 kap 1 å luftfartslagen ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som tjänstgör ombord på sådant fartyg eller vid flygplats
eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddnings- tjänst.
Utöver de bestämmelser för vilka nu har redogjorts finns inte några regler om tjänstgöringsskyldighet vid olyckshändelser i fredstid. Civilförsvarsplik- ten avser i fredstid enbart utbildning och övning (12å civilförsvarslagen).
Vid tillkomsten av brandlagen diskuterades utförligt olika frågor om tjänsteplikt (se SOU 1971:50, s 185 ff och prop 1973:185, 5 169 ff). Därefter har brandlagens regler om tjänsteplikt varit föremål för diskussion i samband med att statens brandnämnd hos regeringen har hemställt om ändring av dessa regler. Som har framgått av redogörelsen i kapitel 1 har brandnämn- dens skrivelse remissbehandlats. Skrivelsen och remissyttrandena över skrivelsen har av regeringen överlämnats till räddningstjänstkommittén.
Den tidigare räddningstjänstutredningen föreslog i fråga om annan räddningstjänst än brandsläckning en till utomordentliga katastroflägen begränsad tjänsteplikt. Enligt utredningen borde det, oavsett om länsstyrel- sen har övertagit ledningen eller om så ännu inte har skett, ankomma på länsstyrelsen att pröva om situationen kräver att tjänsteplikt tillgrips och i förekommande fall förordna om sådan.
Brandnämnden har i den nyss nämnda skrivelsen hemställt om ändring i brandlagens regler om tjänsteplikt, så att länsstyrelsen ges möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledningen och förordnat särskild befälhavare för räddnings- tjänsten. Brandnämnden har framhållit att det i samband med övningar, där det bl a har gällt att skyndsam transportera skadade från en i terrängen belägen olycksplats till en framkomlig väg, som regel har funnits ett stort behov av arbetskraft för sådana insatser.
Brandnämnden har vidare i skrivelsen anfört att det förhållandet att sjukvårdshuvudmannens ansvar för sjuktransportväsendet endast omfattar vägbunden transport kan medföra problem med att skyndsamt forsla de skadade från olycksplatsen till ambulansfordon. Detta gäller även om olyckan inte är av sådan omfattning att det finns förutsättningar för länsstyrelsen att överta ledningen av räddningstjänsten. Brandnämnden har hemställt om ändring i 12å brandlagen.
Efter remiss har yttranden över brandnämndens skrivelse avgetts av rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens järnvägar, luftfartsverket, statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut, general- tullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus län, Västmanlands och Västerbottens län efter hörande av landstingskommunen och lämpligt antal kommuner, Svenska brandförsvarsföreningen, Svenska kommunför- bundet, Landstingsförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Brandmännens riksförbund och Svenska brandbefälets riksförbund.
Samtliga remissinstanser utom statens industriverk tillstyrker brandnämn- dens förslag. Statens industriverk menar att den föreslagna utvidgningen av tjänsteplikten är tveksam och kräver ytterligare utredning. Civilförsvarssty- relsen och Svenska kommunförbundet, vilka tillstyrker brandnämndens förslag, föreslår — i stället för en ändring av 12å brandlagen— att 10å brandlagen utvidgas till att avse även andra nödlägen än brand och att alltså den kommunala nämnden får besluta om sådan tjänsteplikt. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, som också tillstyrker brandnämndens förslag, framhåller att flera av de av länsstyrelsen hörda kommunerna påpekar att länsstyrelsen bör ges befogenhet att till brandchefen delegera rätten att förordna om tjänsteplikt.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 9) skall enligt kommitténs förslag sjukvårdshuvudmännen ha ett planerings- och samord- ningsansvar för i princip alla slags sjuktransporter. I samband med större olyckor kan det uppstå behov av extra personal både för räddningstjänst och för sjuktransporter, framför allt sådana sjuktransporter som normalt inte utförs av personal i ambulansorganisationen. Kommittén föreslår i första stycket en tjänstepliktsregel som gäller för alla former av räddningstjänst och för sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten. Med tanke på att det kan vara fråga om utsläpp av radioaktiva ämnen eller annat farligt gods har den nedre åldersgränsen satts till 18 år. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas så smidigt som möjligt bör enligt kommitténs mening räddnings- ledaren ha befogenhet att besluta om tjänsteplikten. Möjlighet måste finnas för räddningsledaren att, om det är nödvändigt, ta i anspråk personer som vistas inte bara i den kommun där olyckshändelsen har inträffat eller hotar att inträffa utan också personer som vistas i någon annan kommun inom räddningsregionen.
Andra stycket reglerar uttagningen av tjänstepliktiga till räddningsvärn.
43 & När länsstyrelsen svarar för ledningen av räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länssty- relsen meddela beslut som sägs i 42å första stycket för var och en som vistas i länet.
Kan behovet av personal inte tillgodoses inom länet får även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten meddela sådant beslut.
När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärn- kraftsanläggning eller har beslutat att överta ledningen av räddningstjänsten måste länsstyrelsen ha befogenhet att besluta om tjänsteplikt för personer som vistas i länet. I sådana fall då räddningsledaren inte utnyttjar sin befogenhet enligt 42 å, trots att det uppenbarligen behövs, eller om personal från hela länet behöver tas i anspråk får länsstyrelsen meddela beslut om tjänsteplikt. I första stycket regleras länsstyrelsens befogenhet i detta avseende. Att även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjän- sten får besluta om tjänsteplikt för personal i det länet om behovet av personal inte kan tillgodoses inom det av räddningstjänsten berörda länet framgår av paragrafens andra stycke.
44 & Regeringen får, om det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner, förordna att civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen (1960:74) skall fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte råder. I sådant fall får dock civilförsvarspliktig tas i anspråk under sammanlagt högst trettio dagar.
I paragrafen får regeringen möjlighet att förordna om civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen när det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk— tioner i fred. Kommittén har i den allmänna motiveringen berört frågan om
utnyttjande av civilförsvarets resurser i den fredstida räddningstjänsten (kapitel 11). I betänkandet (Ds Fö 1981:10) Civilförsvaret och kommunerna II föreslog CK-gruppen en ändringi cilvilförsvarslagen som skulle göra det möjligt för regeringen att förordna om civilförsvarsplikt vid omfattande nödlägen i fred. Räddningstjänstkommittén anser emellertid att föreskrifter som rör räddningstjänsten i fred bör regleras i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst.
Enligt 42 och 43 åå lagförslaget kan räddningsledaren respektive länssty- relsen i akuta situationer besluta om tjänsteplikt för deltagande i räddnings- tjänsten. Den av kommittén nu föreslagna paragrafen innebär att det därutöver skall finnas en möjlighet att förordna om tjänstgöringsplikt redan då detta är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Ett förordnande enligt paragrafen skall enligt kommitténs mening kunna ske utan att en olycka har inträffat eller att det på grund av en yttre händelse föreligger fara för en olyckshändelse. En tillräcklig förutsättning för förordnande enligt paragrafen bör vara att det inom ett län eller annat område med hänsyn till de speciella risker som föreligger fordras omfattande förstärkningar av räddningsorganens personella resurser. Om dessa förstärk- ningar skall vara effektiva måste de förberedas. Från den utgångspunkten är det naturligt att knyta an till civilförsvaret, som har särskilda räddnings- och undsättningsenheter i sin organisation. Vad som avses med olyckshändelse framgår närmare av 2 å tredje stycket i lagförslaget. Begreppen olyckshän- delse, allvarliga störningar och viktiga samhällsfunktioner behandlar kom- mittén i specialmotiveringen till 2 å.
Förberedelser för användningen av cilvilförsvarets personella och mate- riella resurser böri första hand ske lokalt eller regionalt inom ramen för den planläggning som fordras inom räddningstjänsten. Vid planeringen skall hänsyn tas till de inventeringar som räddningsorganen svarar för av både risker för olyckor och resurser för olika slag av insatser. Det kan vara fråga om insatser vid svåra ras, stora skogsbränder, omfattande utflöden av olja eller kemikalier på vatten eller andra olyckshändelser vid vilka det behövs mycket personal i räddningsstyrkorna. Övervägandena kommer sannolikt att visa att en förstärkning med civilförsvarets personal inte kommer att bli nödvändigi alla kommuner, räddningsregioner eller län. Till förberedelserna för användningen av civilförsvarets personella resurser hör också någon form av utbildning eller övning. Materiel måste finnas tillgänglig så att den på ett enkelt sätt kan tas i anspråk. Dessa frågor har anknytning till CESAM- kommitténs överväganden om utbildning och förrådshållning iden kommun- anknutna civilförsvarsverksamheten.
Kommittén bedömer att det framför allt är räddnings- och undsättnings- personalen inom civilförsvaret som kan förstärka räddningstjänsten. Som ett led i planeringen av ett väsentligt utökat samarbete mellan civilförsvaret och räddningstjänsten bör det utarbetas fungerande rutiner för alarmering av civilförsvarspersonalen. Det måste ankomma på räddningsledaren eller länsstyrelsen att i den akuta situationen anmoda den uttagna civilförsvars- personalen att infinna sig för att delta i räddningsinsatsen.
Kommittén räknar med att organisationen i allt väsentligt skall kunna byggas upp av civilförsvarspliktiga som frivilligt åtar sig att tjänstgöra i de
enheter som skall förstärka räddningstjänsten. Ett fungerande samarbete ökar civilförsvarspersonalens kunnande och får på det sättet betydelse också för civilförsvarets egen beredskap. Kommittén förutsätter att regeringen i ett krigs- eller beredskapsläge, när civilförsvaret skall träda i funktion, återkallar ett enligt den nu föreslagna paragrafen givet förordnande.
Ingrepp i annans rätt
455 En räddningsledare får i samband med ledning av räddningsåtgärder företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Räddningsledaren får bereda sig och medverkande personal tillträde till olycks— eller skadeplats, avspärra olycks- eller skadeplats, avspärra eller utrymma områden, förstöra eller föra bort egendom,
. ta i anspråk materiel eller företa annan liknande åtgärd.
mes->N—
Paragrafen motsvarar 11 å brandlagen men har getts ett vidare tillämpnings- område. Den är nämligen avsedd att gälla alla grenar av samhällets räddningstjänst. Behovet av en regel motsvarande 11å brandlagen upp- märksammades för sjöräddningstjänstens del av sjöövervakningskommittén i betänkandet (Ds H 1980:1) Samordningen och övervakningen till sjöss. Bestämmelsen i brandlagen och innebörden av densamma behandlades utförligt i förarbetena till 1974 års brandlag, främst regeringens proposition med förslag till brandlag m m (prop 1973:185, ss 163—169) och lagrådets yttrande i anledning avförslaget. Det bör framhållas att befogenheten att vidta de åtgärder som det här är fråga om skall tillkomma endast den som är räddningsledare enligt lagförslaget. Vissa former av ingrepp i annans rätt kan bestå i att använda annans egendom. Förfoganderätt över egendom som behövs för räddningstjänsten kan ses som ett särskilt fall av ingrepp i annans rätt. Det kan gälla transportmedel, olika slags utrustning eller instrument eller särskilda redskap som behövs. En bestämmelse om ersättning för skada m m på utrustning finns i 76 å.
46å När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkrafts— anläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 45 å.
Befogenheten att vidta åtgärd enligt 45 å måste tillkomma även länssty- relsen när det är fråga om räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkrafts- anläggning. Det blir i sådana fall främst fråga om rekvisition av egendom som behövs för räddningstjänsten. I denna del motsvarar paragrafen närmast 6 å andra stycket atomskydslagen.
Om länsstyrelsen enligt 37 å andra stycket har övertagit ledningen av räddningstjänsten, har den som av länsstyrelsen har utsetts till räddningsle- dare befogenhet att företa sådana ingrepp i annans rätt som sägs i 45 å. Vid omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk- tioner eller vid fara för sådana händelser måste emellertid länsstyrelsen som ansvarigt övergripande räddningsorgan också ha denna befogenhet. I detta
hänseende motsvarar paragrafen delvis 13 å brandlagen.
Någon motsvarighet till vad som föreskrivs i 13å brandlagen om att länsstyrelsen får föreskriva att ingrepp av visst slag inte får företas utan länsstyrelsens medgivande och att länsstyrelsen får upphäva eller ändra räddningsledarens beslut i fråga om visst ingrepp föreslås emellertid inte. Kommittén förutsätter att länsstyrelsen och den räddningsledare som länsstyrelsen har utsett utför räddningsarbetet i samförstånd. Skulle det förekomma att en av länsstyrelsen utsedd räddningsledare ämnar företa eller har företagit ett ingrepp som länsstyrelsen anser felaktigt får länsstyrelsen hantera situationen på det sätt länsstyrelsen finner lämpligt och eventuellt utse en annan person till räddningsledare.
47 å När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkrafts- anläggning får länsstyrelsen, såvitt gäller område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen, besluta om
1. utförande av mätningar eller andra undersökningar,
2. inskränkningar i rätten att använda mark, vattenområde eller naturprodukter, 3. behandling av livsmedel eller annat som har blivit förorenat.
Länsstyrelsen skall vidare i samråd med berörda kommuner, i den mån det behövs, vidta åtgärder för bistånd i form av inkvartering och utspisning av dem som berörs av ett av länsstyrelsen med stöd av 46å fattat beslut om att utrymma eller avspärra ett område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen.
Vid räddningstjänsten i allmänhet och särskilt vid den räddningstjänst som skall gripa in vid en olyckshändelse i en kärnkraftsanläggning kan det fordras olika åtgärder som innebär ingrepp i enskildas förhållanden. Räddningsle- daren måste under olika omständigheter ha möjligheter att besluta om både tjänsteplikt och om rätt att förfoga över materiella resurser. Vidare måste han kunna vidta olika andra åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt, t ex avspärra olycks- eller skadeplats eller förstöra eller föra bort egendom. Om tjänsteplikt finns bestämmelser i 42 och 43 åå lagförslaget. När det gäller förfoganderätt och andra åtgärder som utgör ingrepp i annans rätt finns bestämmelser i 45 och 46 åå lagförslaget.
Atomskyddslagen (4 och 5 åå) innehåller föreskrifter om vilka speciella skyddsåtgärder som länsstyrelsen får vidta vid ett utsläpp av radioaktiva ämnen eller vid ett hot om sådant utsläpp. En del av de i atomskyddslagen reglerade åtgärderna är av sådant slag att de motsvarar åtgärder som avses i 11å brandlagen. Befogenheten att vidta sådana åtgärder regleras i 45å lagförslaget. I förevarande paragraf regleras övriga åtgärder som kan behöva vidtas vid en kärnkraftsolycka. Det är här fråga om beslut om dels att utföra mätningar och andra undersökningar för att utröna i vilken omfattning radioaktivt material har spritts, dels att vidta olika åtgärder för att skydda befolkningen från att bli smittad med radioaktiva ämnen. I de fall då det är fråga om annat radioaktivt utsläpp än från en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anäggning här i landet eller utsläpp av andra skadliga ämnen och länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen enligt 48 å meddela beslut som sägs i den nu föreslagna paragrafen.
48 å När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 47 å första stycket, om det behövs för att skydda människor, djur, egendom eller miljö från giftiga eller andra skadliga ämnen.
Länsstyrelsen skall vidare, om länsstyrelsen med stöd av 45 å har fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av giftiga eller andra skadliga ämnen, i den mån det behövs vidta sådana åtgärder för bistånd som sägs 47 å andra stycket.
I denna paragraf ges länsstyrelsen befogenhet att vidta sådana åtgärder som sägs i 47 å vid alla slags utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen.
49 5 När regeringen förordnar Om ledning och samordning av räddningstjänsten får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela beslut om åtgärd som sägs i 46, 47 eller 48 å.
I 37 å tredje stycket finns en bestämmelse om att regeringen får förordna om ledning och samordning av räddningstjänsten i vissa fall. Regeringen bör därvid ha de möjligheter som annars tillkommer länsstyrelsen att besluta om ingrepp i annans rätt och om olika skyddsåtgärder.
SOå Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. Beslut om sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjän- sten.
Denna paragraf överensstämmer i sak med 16 å första stycket brandlagen med den skillnaden att bestämmelsen enligt förslaget inte gäller endast den kommunala räddningstjänsten utan även de olika formerna av statlig räddningstjänst. Enligt förslaget tillkommer beslutanderätten följaktligen inte bara den kommunala räddningsnämnden utan också — när det är fråga om statlig räddningstjänst — den för räddningstjänsten ansvariga myndighe— ten.
De anordningar det kan vara fråga om är bl a brandskåp, branddammar, brandposter och larmanläggningar. När det gäller olyckor i kärnkraftsan- läggningar utgör alarmeringen kring kärnkraftverken med tyfoner en viktig del av beredskapen. Enligt statsmakternas beslut (prop 1980/81:90, bil 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/811274) skall ett larmsystem med bl a tyfoner upprättas inom den s k centrala alarmeringszonen kring kärnkraftsanlägg- ningarna.
Riksdagen har fattat beslut om ändring i atomskyddslagen (prop 1982/83:114, JoU 1982/83:28). Ändringarna innebär att det i atomskyddsla- gen har införts bestämmelser (5 a å och 8 å andra stycket) som gör det möjligt att för statens räkning — efter beslut av länsstyrelsen — mot ersättning ta i anspråk mark eller byggnader för att sätta upp larmanordningar. Den nu föreslagna paragrafen ger också ett lagligt stöd för uppsättande av sådana larmanordningar. Även när det gäller indikeringsverksamheten kan den föreslagna paragrafen tillämpas, om utrustning eller mätinstrument behöver sättas upp på t ex en byggnad. Paragrafen tar sikte på åtgärder som fordras för den kommunala eller statliga räddningstjänsten till skillnad från åtgärder som utförs för den egna markens eller byggnadens skydd.
Kommittén återkommer i motiveringen till 79 å till frågan om ersättning
för intrång som har uppkommit på grund av sådan åtgärd som paragrafen avser. Ett beslut fattat med stöd av den nu föreslagna paragrafen skall kunna överklagas av den som beslutet rör. Enligt 86å lagförslaget överklagas räddningsnämndens beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten. Den nu föreslagna paragrafen kommer att tillämpas framför allt för anordningar som rör den kommunala räddningstjänsten och räddningstjänsten vid olyckori kärnkraftsanläggning- ar. Att de för de statliga räddningstjänstformerna ansvariga myndigheternas beslut kan överklagas hos kammarrätten framgår av 87 å lagförslaget.
Åtgärder efter räddningstjänst
51 å En ägare eller innehavare av en fastighet, byggnad, upplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningsåtgärder. Räddningsle- daren prövar behovet av sådan tillsyn.
Om nödvändig tillsyn inte kommer till stånd, får räddningsledaren utföra tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad.
Paragrafen som gäller gränsdragningen mellan räddningstjänstens och enskildas skyldigheter vid och efter olyckshändelser motsvarar 14 å första stycket brandlagen. Bestämmelsen avser det fallet att risken för ytterligare skada inte kan motverkas genom ytterligare räddningsåtgärder eller att den risken är så obetydlig att det inte kan anses motiverat att fortsätta räddningsarbetet, men att tillsyn behövs eftersom risken för nya olyckshän- delser inte är helt utesluten. Det ankommer på räddningsledaren att pröva behovet av tillsyn. Bestämmelsen innebär att ägaren eller innehavaren skall bekosta personal som behövs för tillsynen. Olika åtgärder som kan behöva vidtas på en skadeplats efter det att räddningsinsatsen har avslutats behandlas i motiveringen till följande paragraf.
52 å När åtgärder för räddningstjänsten inte längre behövs skall räddningsledaren om möjligt underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av tillsyn, restvärdeskydd, sanering, återställning och bevakning.
Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 6) diskuterat frågan om räddningsorganen efter det att räddningsinsatsen har avslutats och skadorna avvärjts skall vara skyldiga att utföra sanerings- eller återställningsarbete. Som har framgått har kommittén beslutat att inte föreslå ett sådant ansvar. Däremot föreslår kommittén att räddningsledaren om möjligt skall under- rätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av olika åtgärder som kan behöva vidtas efter det att räddningsinsatsen har avslutats. Emellertid kan det ibland vara svårt att i vissa fall få kontakt med en ägare eller innehavare. Avsikten är inte att ställa några vittgående krav på räddningsledaren i det här sammanhanget. Detta motiverar enligt kommitténs mening det i paragrafen förekommande uttrycket ”om möjligt”.
Den nu föreslagna underrättelseskyldigheten kan ses som en form av rådgivning vid myndighetsutövning, eftersom skyldigheten är avsedd att fullgöras i direkt anslutning till räddningstjänsten. Underrättelseskyldighe- ten står alltså i ett så nära samband med myndighetsutövning att den i och för
sig kan anses omfattas av det skadeståndsrättsliga myndighetsutövningsbe— greppet. Frågan om huruvida underlåtenhet hos räddningsledaren att fullgöra den i paragrafen föreslagna skyldigheten kan medföra skadestånds- ansvar för det allmänna måste bedömas med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet.
Som nyss har sagts är emellertid avsikten med den föreslagna skyldigheten inte att ställa några större krav på räddningsledaren i detta sammanhang. För att skadeståndsansvar för underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldighe- ten skall föreligga för det allmänna måste också vissa förutsättningar vara uppfyllda. För det första skall det vara fråga om styrkt vållande. För det andra fordras det enligt den s k standardregeln i 3 kap 3 å skadeståndslagen (1972z207, omtryckt 1975z404) att de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Härutöver finns ytterligare förutsättningar för skadeståndsansvar som det saknas anledning att ta upp i detta sammanhang.
Beträffande den nämnda standardregeln skall sägas att den medger möjlighet att från skadeståndsansvaret utesluta vissa fall där fel eller försummelse i och för sig får anses ha förelegat men där det ändå inte anses att skäliga krav på en verksamhet därigenom har åsidosatts i sådan grad att den allmänna bör bära de ekonomiska konsekvenserna. En tillämpning av standardregeln är aktuell, framgår det av förarbetena till 1972 års skade- ståndslag, just i fråga om kontroll-, upplysnings- eller serviceverksamhet och när det gäller myndighets eller enskild befattningshavares underlåtenhet att handla.
Bestämmelser om förebyggande åtgärder
Brandsyn och sotning
535 Varje kommun skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen.
Paragrafen motsvarar till en del 2 å brandlagen. Iden allmänna motiveringen (kapitel 12) har kommittén redogjort för skälen till att kommittén inte föreslår att lagstiftningen om samhällets räddningstjänst skall omfatta förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder.
54 5 I varje kommun skall brandsyn hållas och sotning utföras. I fråga om sotning finns bestämmelser i lagen (0000:000) om sotningsverksamhe- ten.
Paragrafens första stycke motsvarar 7å brandlagen. Bestämmelser om brandsyn finns i 55, 56 och 57 åå lagförslaget och i 30 och 31 åå förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. När det gäller sotning föreslår kommittén att denna verksamhet regleras i en särskild lagstiftning. Kommittén har utarbetat förslag till lag respektive förordning om sotnings- verksamheten. I denna paragrafs andra stycke ges en hänvisning till den föreslagna lagen om sotningsverksamheten.
55 å Brandsyn skall regelbundet och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer förrättas i byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38 å.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 å 1 mom första stycket brandstadgan med den skillnaden att det enligt kommitténs förslag ankommer på räddningsnämnden att organisera den regelbundna brandsyneverksamhe- ten. Kommittén har närmare behandlat detta förslag i den allmänna motiveringen (kapitel 12). I 30å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst anges närmare vad som skall undersökas vid en brand- syn.
56 å Även i annat fall än som sägs 155 å skall brandsyn förrättas om räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvändigt.
Liksom för närvarande måste det finnas möjlighet att förrätta brandsyn vid andra tillfällen än vid den regelbundna brandsynen. I paragrafen, som närmast motsvarar 12 å 3 mom brandstadgan, sägs därför att brandsyn skall förrättas även i annat fall än som avses i 55 å om räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvändigt.
57 å Räddningsnämnden förordnar brandsyneförrättare.
För närvarande gäller enligt 12å brandstadgan att brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl som han har förordnat därtill. Enligt vad som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) anser kommittén att räddningsnämnden bör förordna brandsyneförrättare. I de allra flesta fall blir det fråga om att utse räddningschefen eller annat räddningsbefäl till brandsyneförrättare. Förordnande bör endast ges rädd- ningsbefäl eller annan person som har fått utbildning i förebyggande åtgärder mot brand eller som av andra skäl kan anses särskilt lämpad att göra den brandsyn som förordnandet avser. Ett förordnande om att förrätta brandsyn kan, om det är lämpligt, kombineras med ett delegationsuppdrag att besluta om föreläggande eller förbud i samtliga eller i vissa av de brandsyneärenden som förordnandet gäller.
Andra förebyggande åtgärder
58å Bestämmelsen i 12å gäller även i fråga om förebyggande åtgärder mot brand.
I paragrafen erinras om att 12 å lagförslaget är avsedd att tillämpas inte bara när det gäller räddningstjänst utan också vid förebyggande åtgärder mot brand. I den allmänna motiveringen (kapitel 7) redovisas bl a vilka olika förebyggande uppgifter som kan utföras i samverkan mellan kommuner- na.
59 å Eld, brandfarligt föremål eller maskiner och redskap får inte handhas så att brand lätt kan uppstå.
Den som vill göra upp eld av större omfattning utomhus skall i god tid anmäla det till räddningschefen i kommunen.
En ägare eller innehavare av byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38å är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas.
Första stycket motsvarar i sak 17å brandlagen och 22å första stycket brandstadgan men har utvidgats till att omfatta även handhavande av
maskiner och redskap. Någon uttrycklig bestämmelse med möjlighet för räddningschefen att förbjuda eldning utomhus har inte tagits ini lagförslaget. Enligt 69 å får räddningsnämnden bl ai fråga om förebyggande åtgärder mot brand besluta om de föreläggande och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. För efterlevnaden av föreskriften i detta stycke kan det under vissa tider av året vara motiverat att utfärda förbud mot eldning utomhus. Det är lämpligt att nämnden delegerar beslutanderätten i sådana ärenden till räddningsche- fen.
I andra stycket har intagits en regel om den anmälningsskyldighet som enligt 22 å andra stycket brandstadgan kan föreskrivas i brandordning. För närvarande innehåller kommunernas brandordningar med få undantag föreskrifter om anmälningsskyldighet för eldning utomhus och om att brandchefen får förbjuda sådan eldning utomhus som bedöms medföra avsevärd brandfara. Överträdelse av föreskrifterna medför enligt brandord- ningarna i allmänhet straffpåföljd 1 form av böter.
Statskontrollkommittén föreslog i sitt betänkande (Ds Kn 1977:8). Underställning av brandordningar att bestämmelserna om eldning utomhus skulle tas in i brandstadgan. Anledningen till detta förslag var att länsstyrelsens prövning av brandordningarna enligt statskontrollkommittén syftar till bl a en kontroll av i brandordningarna intagna straffbestämmelser och att ett slopande av underställningsförfarandet framstår som mera motiverat om brandordningarna inte innehåller några sådana bestämmelser. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 7) och av motiveringen till 16 å lagförslaget föreslår inte kommittén någon underställ- ningsskyldighet beträffande kommunens räddningstjänstordning. Det är därför motiverat att överföra de med straffpåföljd förenade föreskrifterna om eldning utomhus till lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Eftersom det rör sig om betungande offentligrättslig normgivning — sådan skall regelmässigt beslutas av riksdagen — har föreskriften om anmälnings- skyldighet vid eldning tagits in i lagförslaget.
Tredje stycket. I 38å lagförslaget har ägare eller innehavare av vissa byggnader, lokaler och anläggningar ålagts en skyldighet att hålla utrustning för släckning av brand och livräddning. 38 å motsvarar till viss del 14 å första stycket brandlagen. I förevarande paragraf — som också motsvarar viss del av 14å första stycket brandlagen — sägs att ägare eller innehavare av sådana byggnader, lokaler och anläggningar som avses i 38 å är skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand. Med innehavare avses arrendator, hyresgäst och annan person som innehar egendom med nyttjanderätt.
Med förebyggande åtgärder mot brand avses åtgärder för att hindra att brand kan uppkomma och spridas. Förebyggande åtgärder mot brand kan vidtas både i samband med och efter uppförande av byggnader. Kontroll av att åtgärderna kommer att vidtas sker i samband med byggnadslovsförfaran- det. En del anläggningar fordrar koncessionstillstånd av olika myndigheter. I samband med tillståndsprövningen kan och bör de brandförebyggande åtgärderna uppmärksammas. Detta har behandlats i den allmänna motive- ringen (kapitel 12). Samhällets löpande kontroll av att enskilda och andra ägare eller innehavare av byggnader, lokaler och anläggningar fullgör sina
skyldigheter såvitt gäller utrustning för släckning och livräddning vid brand och enligt denna paragraf sker genom brandsyn. Frågan om arten och omfattningen av de åtgärder som kan krävas i ett brandsyneföreläggande berörs närmare i motiveringen till 69 å.
Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till 14 å andra stycket brandlagen om åtgärder för att hindra fara för skogsbrand invid järnväg. Om det på grund av virkesupplag eller av annan anledning finns särskild fara för skogsbrand i närheten av järnvägstrafiken har räddningstjänsten enligt kommitténs förslag möjlighet att vidta åtgärder för att undanröja faran. Räddningstjänsten skall enligt 2å kunna ingripa vid fara för brand och räddningsledaren har i samband med sådant ingripande möjlighet att enligt 45 å företa olika åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt. Kostnaderna för ingripandet torde i allmänhet inte uppgå till några nämnvärda belopp. Om så skulle vara fallet vid en större skogsbrand som har orsakats av tex ett virkesupplag intill järnvägen, får kommunen begära ersättning av statsmedel enligt 83 å första stycket för sina räddningstjänstkostnader.
60å Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, statens räddningstjänstverk får meddela föreskrifter beträffande brandtåligheten hos material i lös inredning som används i hotell, skolor, vårdanläggningar, samlingslokaler eller andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnyttjas av många människor.
I den allmänna motiveringen (kapitel 12) har redogjorts för regeringens till kommittén utfärdade tilläggsdirektiv om brandskydd i s k offentliga lokaler m rn, brandriskutredningens betänkande och remissinstansernas bedöm- ningar av de delar av brandriskutredningens förslag som gäller brandsäker- heten i fråga om lös inredning. Vidare har i den allmänna motiveringen redovisats kommitténs överväganden och förslag när det gäller brandskyddet i offentliga lokaler m m. Kommittén föreslår bl a att statens räddningstjän- stverk får bemyndigande att meddela föreskrifter som avser brandtåligheten hos material i lös inredning som används i hotell, skolor, vårdanläggningar eller liknande anläggningar. Genom den föreslagna paragrafen får statens räddningstjänstverk, efter bemyndigande av regeringen, befogenhet att meddela sådana föreskrifter. Att verket därvid skall samråda med konsu- mentverket, statens planverk och statens provningsanstalt framgår av 37 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Vidare bör verket samråda med övriga berörda myndigheter, t ex skolöverstyrelsen, socialsty- relsen, byggnadsstyrelsen och försvarets materielverk. De anläggningar rn in som avses i paragrafen är både s k offentliga lokaler och andra anläggningar där många människor vistas. Begreppet samlingslokaler berörs i motivering- en till 38 å.
Av 30 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst framgår närmare vad som skall undersökas vid brandsyn. Bl a skall vid brandsyn undersökas om det finns brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fast eller lös inredning i byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 38 å lagförslaget.
De föreskrifter som räddningstjänstverketi den föreslagna paragrafen ges befogenhet att meddela kan lämpligen intas i anslutning till Svensk
byggnorms (SBN) bestämmelser för de olika objekt som det här är fråga om. Liksom när det gäller normerna om byggnadsdelar och fast inredning i SBN bör i vissa fall motsvarande möjligheter till 5 k tekniskt byte medges i fråga om normerna för den lösa inredningens beskaffenhet. Vissa krav på den lösa inredningens beskaffenhet ur brandtålighetssynpunkt bör alltså kunna efterges om tillfredsställande brandskyddsanordningar ordnas eller om tex utrymningsmöjligheterna anses vara mycket goda. Vid brandsyn av en lokal dit allmänheten äger tillträde eller där många människor vistas är det viktigt att det görs en helhetsbedömning av brandsäkerheten.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen kan konsumentverkets riktlinjer vara en utgångspunkt för de av räddningstjänstverket meddelade föreskrifterna för inredningen i de objekt som anges i den föreslagna paragrafen. Verkets föreskrifter skall gälla brandtåligheten hos material inte bara i nyanskaffad lös inredning utan även i befintlig sådan inredning i de i paragrafen angivna objekten. Föreskrifterna bör därför, såvitt gäller befintlig inredning, träda i kraft först efter en övergångstid av tex tre år.
När räddningstjänstverket utfärdar de nya normerna måste kungörelsen (1970z641, omtryckt 1977:629) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd iakttas. Detta innebär att normernas kostnadskonsekvenser skall utredas. Om befintlig lös inredning skall bytas ut kan det bli fråga om höga kostnader för ägare eller innehavare av de byggnader och lokaler som det nu gäller. Vid bedömningen av vilka krav som skall ställas måste givetvis tillses att dessa inte är orimliga från bl a kostnadssynpunkt. Möjlighet finns — om det inte är fråga om särskilt brandfarlig inredning — att i stället för utbyte av inredningen föreskriva dels brandskyddsanordningar, tex automatiskt brandalarm eller sprinkleran- läggning, dels beredskap med personal. Vid utarbetandet av föreskrifterna är det viktigt att samråd sker inte bara med myndigheter utan också med andra organ som bedriver verksamhet med provning av olika materials brandegen- skaper, tex Spri, Textilforskningsinstitutet och Landstingens inköpscent- ral.
Sverige har genom internationella överenskommelser åtagit sig att följa vissa regler när det gäller varuutbytet med utlandet. Överenskommelserna omfattar bl a tekniska föreskrifter, dvs föreskrifter som avser utformning, märkning, provning provning m m av en vara. Sådana föreskrifter kan i vissa fall utgöra s k tekniska handelshinder. Inom ramen för samarbetet i GATT och EFT A har Sverige beträffande tekniska handelshinder ingått särskilda överenskommelser, som syftar till att underlätta det internationella varuut- bytet. Myndigheternas tekniska föreskrifter skall inte få hindra varuflödet över gränserna. Detta intresse måste emellertid vägas mot intresset av att myndigheterna relativt fritt får meddela föreskrifter i syfte att ta tillvara säkerhets-, miljö- och konsumentintressen, framhölls det i samband med riksdagens ratificering av resultaten av GATT—förhandlingarna. Överens- kommelsen innebar vissa åtaganden för svenskt vidkommande i fråga om upplysningar och konsultationer i anledning av svenska tekniska föreskrif- ter.
Den föreslagna befogenheten för räddningstjänstverket att meddela föreskrifter om brandtåligheten hos ett material synes alltså inte medföra
några hinder på grund av Sveriges internationella åtaganden på det handelspolitiska området. Det skall i detta sammanhang nämnas att en myndighet som avser att meddela föreskrift eller allmänna råd i fråga om teknisk utformning eller beskaffenhet i övrigt m rn av en vara som är föremål för internationell handel skall underrätta kommerskollegium därom. Före- skrifter om sådan underrättelseskyldighet finns i förordningen (1973:233, omtryckt 1979:1209) om skyldighet för myndighet att underrätta kommers— kollegium om vissa föreskrifter m m.
Kommittén har inte tagit upp frågan om inredning i olika slag av transportmedel, t ex tåg, bussar och bilar eller flygplan och fartyg. När det gäller flygplan och fartyg finns bestämmelser i luftfarts- respektive sjösäker- hetslagstiftningen. Frågan bör emellertid övervägas av räddningstjänstver- ket i samarbete med de myndigheter som svarar för verksamheten inom respektive transportgrenar.
61 5 Den som svarar för verksamheten i ett hotell, en skola en vårdanläggning, en samlingslokal eller annan liknande anläggning skall kunna visa att inredningen och övriga anordningar i anläggningen eller lokalen uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet.
I denna paragraf upptas en regel om s k omvänd bevisbörda. Den som svarar för verksamheten i ett objekt som avses i 60 å skall enligt paragrafen kunna påvisa att inredningen och övriga anordningar i byggnaden eller lokalen uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet. Bestämmelsen gäller alla föreskrifter om brandsäkerhet, alltså även de som rör byggnadsdelar och fast inredning. För dessa finns systemet med typgodkännande. Även lös inredning som används 1 andra lokaler än bostäder bör framdeles kunna bli föremål för typgodkännande som tar sikte på materialets brandtålighet. Detta bör kunna bli möjligt allt eftersom det utvecklas provningsmetoder. Räddningstjänstverket bör få till uppgift att pröva frågor om typgodkännan- de i sådana fall. Genom detta system blir det möjligt för den som driver en verksamhet av nu aktuellt slag att styrka att den lösa inredningen uppfyller räddningstjänstverkets krav. Den nu föreslagna bevisbörderegeln är inte avsedd att tillämpas förrän de av räddningstjänstverket med stöd av 60å meddelade föreskrifterna har trätt i kraft.
62å Upptäcks i samband med räddningstjänst eller brandsyn förhållande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör räddningsledaren eller den som förrättar brandsynen påtala förhållandet hos ansvariga myndigheter.
Paragrafen tar sikte på förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder. I denna ges en rekommendation om att en räddningsledare eller brandsy- neförrättare som i samband med sin tjänsteutövning upptäcker ett förhål- lande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör påtala förhållandet hos ansvariga myndigheter. Bestämmelsens innebörd har närmare redovisats i den allmänna motiveringen. Beträffande frågan om en eventuell skadeståndsskyldighet för underlåtenhet att följa rekommendatio- nen hänvisas till vad som sagts om skadeståndsskyldighet för det allmänna i motiveringen till 52 å.
63 å Utöver bestämmelserna i denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter gäller om förebyggande åtgärder mot brand vad som föreskrivs i byggnadslagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, transportlagstiftning, sjösäkerhetslagstiftning, luftfartslag- stiftning eller i annan lagstiftning.
Regler med anknytning till förebyggande åtgärder mot brand finns även i annan lagstiftning än den av kommittén föreslagna. I denna paragraf erinras härom. Motsvarande hänvisning finns även i annan lagstiftning, tex i hälsoskyddslagen och i miljöskyddslagen.
Tillsyn
Må Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen såvitt gäller kommunal räddningstjänst, skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och åtgärder till förebyggande av brand.
I den allmänna motiveringen (kapitel 7) har betonats vikten av att öka de förtroendevaldas lokala engagemang. Befogenheten att utöva tillsyn inom kommunen över efterlevanden av brandlagstiftningen ligger för närvarande enligt 8 å 3 mom brandstadgan på brandchefen. Mot bakgrund av kommit- téns allmänna överväganden och i likhet med vad som gäller på andra kommunala verksamhetsområden anser kommittén emellertid att rädd- ningsnämnden bör utöva tillsynen över efterlevanden av de bestämmelser i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst som gäller den kommunala räddningstjänsten, skyldigheten att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst och den brandförebyggande verksamheten.
65 å Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda planläggning som behövs för de situationer i vilka länsstyrelsen bör överta ledningen av räddningstjänsten.
Länsstyrelsen föreslås liksom för närvarande utöva den regionala tillsynen över räddningstjänsten. I motsats till vad som gäller enligt brandlagen omfattar emellertid enligt den föreslagna paragrafen länsstyrelsens tillsyns- befogenheter inte bara kommunal utan även statlig räddningstjänst. Länsstyrelsens roll som regionalt tillsynsorgan har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Det skall också som för närvarande ankomma på länsstyrelsen att svara för den planläggning som behövs för räddningstjän- sten i länet vid sådana tillfällen då det kan bli aktuellt för länsstyrelsen att överta ledningen av räddningstjänsten.
66 å Statens räddningstjänstverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om räddningstjänsten på eller i närheten av en godkänd flygplats utövas tillsynen av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk.
Den centrala tillsynen över den kommunala räddningstjänsten utövas för närvarande av statens brandnämnd. Frågor om den centrala myndighetens uppgifter har kommittén behandlat i den allmänna motiveringen (kapitel 7).
Samordningen av den centrala räddningstjänsten i fred och i krig utreds för närvarande av CESAM-kommittén, som närmare undersöker möjligheterna att föra samman främst statens brandnämnd, civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för kommunal beredskap till en ny central myndighet. CESAM-kommittén skall också lämna förslag i fråga om den nya myndig- hetens arbetsuppgifter.
I förevarande paragraf föreslås att den centrala tillsynen över räddnings- tjänsten skall utövas av den nya centrala myndigheten, statens räddnings- tjänstverk. Den centrala tillsynen omfattar framför allt utfärdande av råd och rekommendationer. På vissa områden måste det dock, som har framhållits i den allmänna motiveringen, finnas en möjlighet för den centrala myndighe- ten att efter regeringens bemyndigande utfärda bindande föreskrifter. Som har framgått föreslås verket få bemyndigande att utfärda föreskrifter om brandtåligheten hos material i lös inredning som används i vissa anläggningar och lokaler. Vidare bemyndigas verket att utfärda föreskrifter om ersättning för deltagande i räddningstjänst och om den behörighet som skall krävas för vissa befattningar inom räddningstjänst och brandförebyggande verksam- het.
I den centrala tillsynsfunktionen är det angeläget att frågorna om samordning mellan de olika grenarna av räddningstjänsten uppmärksam- mas. Även dessa frågor övervägs av CESAM-kommittén. Räddningstjänst- kommittén behandlar i den allmänna motiveringen (kapitel 7) frågor om samordning av räddningstjänstverksamheten. Räddningstjänstverket före- slås få bemyndigande att utfärda föreskrifter för den planering som är nödvändig för samordningen av den statliga räddningstjänsten.
I fråga om den del av den kommunala räddningstjänsten som avser räddningstjänsten på eller i närheten av godkända flygplatser föreskrivs att luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk skall utöva tillsynen.
67 å Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om den planering som behövs för samordning av den statliga räddningstjänsten.
Olika statliga myndigheter skall enligt kommitténs förslag även i fortsätt- ningen svara för de olika formerna av statlig räddningstjänst. Dessa myndigheter bemyndigas i den föreslagna lagstiftningen om samhällets räddningstjänst att meddela föreskrifter inom sina respektive verksamhets- områden. Den centrala tillsynsmyndigheten roll har beskrivits i den allmänna motiveringen (kapitel 7). Den viktigaste delen av det föreslagna räddnings- tjänstverkets arbete blir på det samordnande planet. Till den allra största delen kan samordning stimuleras genom allmänna råd och rekommendatio- ner. Verket bör emellertid enligt kommitténs mening ha möjlighet att meddela föreskrifter om den planering som behövs för den statliga räddningstjänsten.
68 å För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att vid behov lämna det biträde som behövs för tillsynen.
Vad som sägs i första stycket gäller även den som förrättar brandsyn.
Den nu föreslagna paragrafen utgör en motsvarighet till 18 a å brandlagen. Paragrafen är tillämplig på tillsynsverksamhet som avser bl a kontroll av att föreskrifternai 38 och 39 åå om skyldighet att hälla utrustning och beredskap med personal efterlevs. Tillträdesrätten gäller för den kommunala tillsyns- myndigheten även i fråga om statliga byggnader där tillträdesrätten annars är inskränkt av militära eller andra skäl. Den som vägrar tillträde, som förrättningsman äger fordra, kan enligt 17 kap 13 å andra stycket brottsbal- ken dömas till böter för hindrande av förrättning.
När det gäller den lokala tillsynen är det till skillnad från nuvarande förhållanden den kommunala nämnden som enligt kommitténs förslag är tillsynsmyndighet. Kommittén förutsätter emellertid att nämnden i ärenden som rört ex kontroll av att enskilda fullgör sina skyldigheter i fråga om sådan räddningstjänst som kommunen ytterst svarar för och i fråga om förebyg- gande åtgärder mot brand uppdrar åt räddningstjänstens personal att fullgöra kontrollen.
Förelägganden och förbud
69 å Räddningsnämnden får i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och i fråga om åtgärder till förebyggande av brand meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
I ett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten.
Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.
Första stycket. I detta stycke föreslås att räddningsnämnden, i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal och att vidta förebyggande åtgärder mot brand, skall meddela de förelägganden eller förbud som behövs för efterlevnaden av lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Räddningsnämnden bör genom råd och uppmaningar eftersträva att lagstiftningen följs, utan att nämnden använder sig av de tvångsmedel som föreslås stå till nämndens förfogande. Av 10å första stycket lagförslaget följer att rätten att besluta om förelägganden och förbud kan delegeras till räddningschefen eller till annan befattningshavare inom räddningstjänstens organisation. Att ett delegationsuppdrag inte får omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite framgår av 10 å tredje stycket lagförslaget.
I de föreslagna bestämmelserna om ägares eller innehavares skyldigheter i fråga om att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst (38 och 39 åå) och att vidta brandförebyggande åtgärder (59 å tredje stycket) har i motsats till vad som gäller enligt brandlagen inte uttryckligen föreskrivits att skyldigheterna skall vara begränsade till åtgärder som inte medför oskälig kostnad. Avsikten är emellertid inte att åstadkomma någon ändring i detta avseende. Det har dock av kommittén ansetts ligga i sakens natur att räddningsnämnden vid utfärdande av förelägganden företar en avvägning av olika intressen så att de föreskrivna åtgärderna inte medför oskäliga kostnader eller svåra ekonomiska förluster för den enskilde. Liksom hittills skall emellertid intresset att bereda skydd mot olika skador komma i
främsta hand.
Bestämmelsen i 39 å om skyldighet att hålla utrustningoch beredskap med personal för räddningstjänst medför att det beträffande en del företag med Särskilt riskfylld verksamhet kan bli nödvändigt att räddningsnämnden meddelar föreläggande för ägaren eller innehavaren att upprätta en s k riskanalys. I den allmänna motiveringen (kapitel 11) har möjligheten att utfärda sådana förelägganden närmare behandlats.
När ett föreläggande om att vidta olika brandförebyggande åtgärder utfärdas skall bedömningen liksom hittills inriktas bl a på att de föreskrifter om brandskydd som finns i lagar och andra författningar har iakttagits. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) finns det föreskrifter om brandskydd i ett flertal olika författningar. Den nuvarande brandlagen kan i fråga om brandskydd ses som en i förhållande till dessa författningar övergripande författning. Ett föreläggande om att vidta olika byggnadstek- niska åtgärder grundas alltså både på byggnadslagstiftningen och dess tillämpningsregler och på brandlagen. Därvid gäller att det i princip bara är de föreskrifter i byggnadslagstiftningen och i SBN som gällde när byggnads- lov senast beviljades för anläggningen som skall ligga till grund för ett föreläggande om att vidta byggnadstekniska åtgärder. Om en viss byggnads— teknisk konstruktion har godkänts av byggnadsnämnden, måste det liksom för närvarande finnas särskilda skäl för att brandmyndigheten skall kunna kräva ändring i denna konstruktion. Denna princip måste fortfarande gälla. Även om sådana skäl inte kan anses föreligga, har räddningsnämnden dock möjlighet att om det behövs meddela förbud mot användning av anläggning- en eller att föreskriva villkor för dess utnyttjande.
Andra stycket. Enligt brandlagen kan för närvarande endast länsstyrelsen meddela vitesföreläggande i de fall då enskilda har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt brandlagen. Tillsynsmyndigheter på olika nivåer har i stor utsträckning bemyndigats att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud som rör tillsynen. I fråga om kommunala nämnder är rätten att sätta ut vite särskilt betydelsefullt för byggnadsnämnden och miljö- och hälso- skyddsnämnden.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) är det för en effektiv brandförebyggande verksamhet väsentligt att räddningsnämnden får befogenhet att i sina beslut om föreläggande eller förbud sätta ut vite. Detta är också viktigt när det gäller föreläggande enligt 39 å om att hålla utrustning och beredskap med personal. Viteskommittén framhåller i betänkandet (SOU 1982:21) Ett effektivare vite att förelägganden som riktar sig till en viss person alltid bör förenas med vite eller föreskrift om tvångsutförande för att onödig tidsutdräkt skall undvikas. Som har framhållits bör — innan föreläggande eller förbud meddelas — en strävan vara att söka uppnå rättelse på frivillig väg.
Räddningstjänstkommittén föreslår att frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. För närvarande prövar allmän domstol frågan om utdömande av vite enligt brandlagen. Systemet har visat sig ha brister främst genom att det kan ta lång tid innan ett mål om utdömande av vite anhängiggörs vid tingsrätten. Med hänsyn till de rättssäkerhetsaspekter som i detta sammanhang kan anläggas bör enligt kommittén mål om utdömande av
vite prövas av domstol. Vid valet mellan allmän domstol och förvaltnings- domstol har kommittén stannat för att en förvaltningsdomstol, nämligen länsrätten, bör få denna uppgift.
Tredje stycket. Bestämmelsen i detta stycke ger räddningsnämnden befogenhet att besluta om tvångsåtgärd på den försumliges bekostnad, om ett föreläggande inte har efterkommits, Det ligger i sakens natur att beslut om tvångsåtgärder inte bör fattas med mindre det rör sig om grava missförhållanden eller om åtgärderna, trots flera förelägganden, ändå inte har vidtagits. Liksom beträffande vite får enligt 10 å tredje stycket lagförslaget ett delegationsuppdrag inte omfatta befogenhet att besluta om tvångsåtgärd på den försumliges bekostnad.
70 å Innan räddningsnämnden meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.
I 7 å lagförslaget sägs att de myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjän- sten. Räddningstjänsten tangerar många andra samhällsområden. Så är också fallet med den brandförebyggande verksamheten. Särskilt på det området finns det risk för att en och samma fråga kan komma att handläggas av flera olika myndigheter, som var och en har att bedöma saken utifrån sin utgångspunkt. Det är av största vikt, inte minst för den enskilde, att de myndigheter som har uppgifter inom den brandförebyggande verksamheten inte fattar beslut som strider mot varandra.
I denna paragraf föreslås därför att innan ett föreläggande eller förbud meddelas enligt lagen bör samråd ske med berörda myndigheter och organ. Det kan vara fråga om olika kommunala myndigheter, t ex byggnadsnämn- den eller miljö- och hälsoskyddsnämnden eller olika statliga myndigheter, tex arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen, naturvårdsverket, polis- myndigheten eller länsstyrelsen. Vid sådana förelägganden om att hålla utrustning och beredskap med personal som är avsedda att kunna riktas mot företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet är det viktigt att räddningsnämnden samråder med länsstyrelsen och produktkontrollnämn- den.
715 Räddningsnämnden kan rikta ett föreläggande eller förbud mot ägaren eller innehavaren av den berörda egendomen eller mot båda. Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning upphör, omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.
Paragrafen motsvarar till viss del 23å brandlagen. Ett föreläggande eller förbud bör riktas mot den som har de bästa faktiska och rättsliga möjligheterna att efterkomma föreläggandet. Vanligen utpekas i olika författningar både ägaren och nyttjanderättshavaren av den egendom som omfattas av föreläggandet. Såväl fysiska som juridiska personer kan vara adressater. Om föreläggandet eller förbudet riktas mot ägaren och nyttjan- derättshavaren samtidigt och är förenat med vite, måste särskilt vitesblopp utsättas för var och en av dem. Möjligheten att meddela åläggande enligt
andra stycket avser att åstadkomma en snabbare handläggning om egen- domen byter ägare eller innehavare efter ett meddelat föreläggande. Ett redan givet föreläggande gäller inte mot ny ägare eller innehavare. Ett åläggande att lämna uppgift om ny ägare eller innehavare bör förenas med vite och ett förordnande om att beslutet skall gälla även om det överklagas. Åläggandet kan meddelas antingen i samband med det ursprungliga föreläggandet eller förbudet eller senare när det finns anledning att anta att överlåtelse har skett eller skall ske.
72 5 En polismyndighet får vidta de åtgärder som behövs för genomförande av beslut som har meddelats med stöd av 45, 46 eller 49 å eller med stöd av 47 å första stycket eller 48 å första stycket.
Paragrafen motsvarar 25 å brandlagen och 11 å atomskyddslagen.
Ersättningsbestämmelser
Ersättning för medverkan i räddningstjänst
73å Den som tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen för deltagande i övning och i räddningstjänst.
Paragrafen motsvarar viss del av 10å andra stycket sista meningen brandlagen.
74 å Den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt har deltagit i räddningstjänst enligt denna lag och som inte tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för arbete och tidsspillan samt för kostnad för resa och uppehälle.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om ersättningens storlek.
Paragrafens första stycke har en viss motsvarighet i 19 å brandlagen. Bestämmelsen avser emellertid också alla former av statlig räddningstjänst. Av 33 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst framgår att länsstyrelsen skall pröva frågor om ersättning av statsmedel för deltagande i räddningstjänst enligt denna paragraf. Av 77å första stycket framgår att ersättning inte skall utgå till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst.
I andra stycket bemyndigas regeringen eller — efter delegation av regeringen — statens räddningstjänstverk att meddela föreskrifter om ersättning enligt första stycket.
75 5 I fråga om ersättning vid personskada till den som har deltagit i räddningstjänst elleri övning med räddningskår gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.
För skada på kläder eller andra personliga tillhörigheter är den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.
Denna paragraf motsvarar till viss del 19å första stycket brandlagen. Bestämmelsen har dock liksom 74å utvidgats till att även gälla statlig
räddningstjänst. Ersättning av statsmedel för skada på kläder m rn prövas enligt 33 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst av länsstyrelsen.
765 När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller med stöd av 45, 46 eller 49 å är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för skada på utrustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.
Ifråga om materiel eller förnödenheter som frivilligt eller med stöd av olika regler om förfoganderätt enligt brandlagen eller atomskyddslagen har tillhandahållits för räddningstjänst finns i ett antal författningar bestämmel- ser om ersättning för skada, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits. Det gäller brandlagen, kungörelsen (1961 :457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m rn och kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m rn. Denna paragraf motsvarar innehållet i dessa bestämmelser. Enligt 77 å andra stycket skall ersättning inte utgå till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning skall inte heller utgå till den som har tillhanda- hållit utrustning för sådan räddningstjänst som har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller som har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet. Ifråga om statlig räddningstjänst föreslår kommittén, som framgår av 33 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst, att ersättningen prövas av länsstyrelsen. Kommittén lämnar i Bilaga E en översikt över nuvarande bestämmelser i brandlagstiftningen och i annan lagstiftning om ersättning bl a till enskilda för medverkan i räddnings— tjänst.
77 å Ersättning enligt 74 å utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst.
Ersättning enligt 76 å utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning enligt 76 å utgår inte heller till den som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst om räddningstjänsten har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.
Paragrafen har kommenterats i motiveringen till 74 och 76 åå. Till skillnad från vad som för närvarande gäller enligt 22å brandlagen är undantagen begränsade till att gälla den som på annat sätt har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst eller för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst eller som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst som har avsett hans egendom eller olyckshändelse i hans verksamhet. Kommittén anser att det inte finns anledning att från möjligheterna att erhålla ersättning undanta ersättning för räddningstjänst som har gällt personskada på den medverkande eller någon honom närstående.
Ersättning för skada på grund av ingrepp i annans rätt
78 å I fråga om andra ingrepp enligt 45 å än som gäller tillhandahållande av transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst är den som har lidit skada till följd av ingreppet berättigad till ersättning för skadan av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.
Vid kommunal räddningstjänst och olje- och kemikaliebekämpning till sjöss och i vissa vatten har enligt 11 å brandlagen en räddningsbefälhavare omfattande befogenheter att företa åtgärder som innebär ingrepp i annans rätt. I lagförslaget har i 45 å intagits en motsvarighet till brandlagens bestämmelse om ingrepp i annans rätt. Om ingreppet innebär att räddnings- ledaren tar i anspråk annans materiel eller utrustning, är ägaren eller innehavaren enligt 19 å andra stycket brandlagen berättigad till ersättning. En motsvarighet till denna ersättningsbestämmelse finns i 76 å lagförslaget. I sådana fall skall ianspråktagandet av egendomen ses som en komplettering av räddningstjänstens utrustning. Den i 76 å föreslagna ersättningsbestäm- melsen tar endast sikte på sådana ingrepp.
Vid räddningstjänst kan det emellertid vara nödvändigt att göra även andra slag av intrång som medför skada eller förlust för annan. Räddnings- tjänstens personal kan exempelvis förstöra grannens trädgård under en släckningsinsats eller vålla annan skada som drabbar någon som inte berörs av räddningstjänsten. Som framhölls i förarbetena till brandlagen är avsikten med bestämmelsen i brandlagen om ingrepp i annans rätt att ge räddnings- befälhavaren något större möjligheter att ingripa än vad som följer av den allmänna regeln om nödrätt i 24 kap 4å brottsbalken. Frågan om den skadelidandes rätt till ersättning vid andra ingrepp än sådana som innebär en komplettering av den kommunala räddningsutrustningen har inte reglerats i lagstiftningen. Det har i stället överlämnats till domstolarna att avgöra sådana ersättningskrav i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga princi- per om tillåtna nödhandlingar.
Enligt allmänna rättsgrundsatser skall kostnaden för sådana ingrepp principiellt bäras av den till vars förmån ingreppet sker. Dessa ersättnings- krav ingåri den skada som har drabbat denne. Den som har haft förmånen av ingreppet kan — om han inte har haft möjlighet att skydda sig genom försäkring — i sin tur föra skadeståndstalan mot den som har vållat olyckshändelsen. För otillåtna nödhandlingar som innebär fel eller försum- melser i myndighetsutövning svarar det allmänna, dvs stat eller kommun, enligt reglerna därom i skadeståndslagen (1972z207, omtryckt 1975:409).
Frågan om den skadelidandes rätt till ersättning vid tillåtna nödhandlingar har diskuterats bl a vid tillkomsten av 1944 års respektive 1974 års brandlagstiftning (se SOU 1942:10, prop 1944z265 respektive SOU 1971:50, prop 1973:185) och av oljeskadeutredningen i dess betänkande (SOU 1965:45) Beredskap mot oljeskador. Dessa frågor har emellertid ansetts så komplicerade att några förslag om att i lagstiftning reglera frågan om ersättning vid nödfallsingripanden inte har lagts fram. Emellertid yttrade lagrådet vid tillkomsten av 1974 års brandlagstiftning bl a följande i denna fråga:
"När en persons egendom uppoffrats för att rädda mera värdefull egendom tillhörig annan person, torde av allmänna rättsgrundsatser följa, att ägaren till den egendom som uppoffrats i princip har rätt till ersättning av ägaren till den egendom för vars skull uppoffringen skedde. Ersättning kan ibland också utgå ur brandförsäkring; se Hellner, Försäkringsrätt, 2:a uppl., s. 189 foch 351 f. För att rätt till ersättning skall föreligga torde inte krävas att räddningsåtgärden lyckats. Principen att den vars intresse uppoffrats har rätt till ersättning av den till vars förmån uppoffringen skett får antagas gälla även i fall då uppoffringen gjorts för att tillgodose sådant allmänt intresse som kan bli aktuellt tex på miljövårdens område. Här kan nämnas fall då oljeutsläpp hotar stränderna i en hel bygd eller äventyrar hela bygdens vattenförsörjning. Om i sådant läge ingrepp gjorts i annans rätt för att tillgodose miljövårdsintresset, torde sålunda det allmänna, dvs i detta sammanhang normalt kommunen, i förhållande till den av ingreppet drabbade ha att svara för den skada ingreppet förorsakat denne. Till samma resultat kan man för övrigt komma genom analogi från expropriationsrätten. Förebilder härför finns i praxis bl a genom rättsfall om ersättning till restaurangägare för intrång i rörelsen genom osedvanligt ingripande och störande gatuarbeten (se Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., 178 f). I dessa fall var det, liksom i de situationer som nu behandlas, fråga om intrång i enskilt intresse till förmån för allmänt intresse av högre valör. Ersättning utdömdes av kommunen och i litteraturen har grunden härtill angetts vara expropriationsrättslig. Det kan tilläggas att redan brandförsvarsutred- ningen var inne på liknande tankegångar. När uppoffring av enskilt intresse gjorts till förmån för allmänt intresse, får ersättningsansvaret för det allmänna antagas vara oberoende av vilket organ som anlitas för räddningstjänsten. Den som haft fördel av ingreppet och ersatt därav föranledd skada kan under vissa förutsättningar antagas ha regressrätt mot den som är ansvarig för själva olyckan. Vad ovan sagts har närmast haft avseende på fall då ingreppet är rättsenligt. När så ej är fallet — försvarlighetsgränsen har t ex överskridits — är det allmännas ersättningsskyldighet att bedöma efter bestämmelserna i 3 kap. skadeståndslagen.”
I direktiven till räddningstjänstkommittén påpekas att reglerna i brandlagen om ersättning vid ingrepp i annans rätt bara gäller det fallet att utrustning för räddningstjänst har tagits i anspråk men att en uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning också för andra ingrepp som görs med stöd av 11 å brandlagen kan behövas med hänsyn bl a till 2 kap 18 å regeringsformen. I 2 kap 18 å regeringsformen stadgas att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Under detta stadgande faller tvångsövertagande av förmögenhetsrätt (äganderätt eller annan särskild rätt med ekonomiskt värde) men däremot inte annan tvångsavhändelse, tex förstöring av egendom på grund av risk för smitta.
Vad som i det angivna stadgandet avses med uttrycket ”annat sådant förfogande” är oklart. Det kan vara fråga om påtvingad förlust av egendom. Det anses ovisst om förstöring av lös egendom enligt t ex hälso- och miljövårdslagstiftningen faller under uttrycket. Oavsett hur därmed förhåller sig anser kommittén mot bakgrund av lagrådets tidigare citerade uttalande och de principer som ligger bakom 2 kap 18 å regeringsformen att det är rimligt att den skadelidande tillförsäkras rätt till ersättning av det allmänna i de fall då skada eller förlust har uppstått för honom till följd av ett i för sig rättsenligt ingripande av samhällets räddningstjänst. Härtill kommer att nuvarande bestämmelse om ingrepp i annans rätt enligt förslaget utvidgas till att gälla samtliga former av räddningstjänst. Det allmänna har möjlighet att
vid allmän domstol rikta återkrav mot den till vars förmån ingreppet har skett (om denne inte representerar ett allmänt intresse) eller mot den som har vållat eller annars är ansvarig för den händelse som har föranlett räddnings- tjänstens ingripande eller i förekommande fall mot försäkringsgivare.
I och för sig rättsenliga nödhandlingar som företas av enskilda, utan att dessa frivilligt eller genom tjänsteplikt har tagits i anspråk av samhällets räddningstjänst, faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Frågor om ersättning för sådana nödhandlingar får liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen. Ibland kan den skadelidande få ersättning genom försäkring.
Eftersom länsstyrelsen enligt förslaget skall pröva frågor om ersättning när egendom har tagits i anspråk för att komplettera räddningsutrustning bör enligt kommitténs mening länsstyrelsen även pröva frågor om ersättning för skador på grund av andra ingrepp i annans rätt. Detta framgår av 33å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst.
79 å Kommunen eller, i fråga om statliga räddningstjänst, staten svarar för ersättning för intrång som har uppkommit genom åtgärd som avses i 50 å.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 16 å andra stycket brandlagen och 8 å andra stycket tredje punkten atomskyddslagen.
Skyldighet att ersätta kostnader för räddningstjänst
80å Länsstyrelsen kan ålägga den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig utryckning av samhällets räddningsorgan att svara för kostnaderna för ingripandet eller del därav.
I 1974 års brandlag fanns tidigare en bestämmelse om böter eller fängelse i sex månader för den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling. Vidare stadgades att den som har gjort sig skyldig till sådan gärning skulle ersätta av utryckningen föranledd kostnad. Bestämmelsen avsåg endast uppsåtliga falsklarm som sker utan giltigt skäl. Att utvidga bestämmelsen till att gälla även situationer då en försummelse av t ex en arbetsgivare eller en anställd har utlöst larmet ansågs inte lämpligt. En sådan föreskrift skulle kunna leda till att larmanordningar installerades i minskad omfattning eller kopplades bort under arbetstid, framhölls det.
Senare ersattes emellertid bestämmelsen i brandlagen av en bestämmelse i brottsbalken (16 kap 15 å) om olika former av uppsåtligt missbruk av larm. Vid tillkomsten av bestämmelsen i brottsbalken framhölls att straffansvaret för onödiga larm borde begränsas till uppenbara och uppsåtliga missbruks- situationer, så att allmänheten inte hämmas från att använda den räddnings- och bevakningstjänst som står till buds. Den brottsliga gärningen består i missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning. Det är fråga om missbruk av någon mekanisk eller liknande anordning. Rop på hjälp i oträngt mål faller utanför straffbestämmelsen liksom handlingar som inte är positiva, tex underlåtenhet att meddela sig inom viss föreskriven tid.
Den som gör sig skyldig till falskt larm eller missbruk av larmanordning
enligt brottsbalken kan enligt skadeståndslagen bli skyldig att ersätta kostnaden för den onödiga utryckningen. Någon möjlighet för det allmänna att få ut ersättning för en onödig uttryckning som har orsakats av annat handlande än det som omfattas av straffbestämmelserna i brottsbalken om falskt larm eller missbruk av larmanordning finns inte. Inom fjällräddnings- tjänsten och sjöräddningstjänsten förekommer inte sällan att onödiga utryckningar sker på grund av att besked inte lämnas till t ex anhöriga om färdväg eller andra förhållanden. Den som på det sättet uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åstadkommer en onödig utryckning av samhällets rädd- ningsorgan bör kunna åläggas att ersätta samhället kostnaderna för utryckningen. Den föreslagna paragrafen innehåller en bestämmelse om möjlighet för länsstyrelsen att ålägga ersättningsskyldighet för den som på annat sätt än genom falskt larm eller missbruk av larmanordning uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig utryckning av samhällets räddningsorgan.
81 å Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet som avses i 39 å att ersätta kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten dess kostnader för räddningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamheten.
Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.
När ett samhällsorgan ingriper enligt sina skyldigheter för att hindra eller begränsa en skada som har inträffat eller som hotar uppstår ibland stora kostnader för samhällsorganet. Den service som samhällsorganen är skyldiga att lämna allmänheten är i regel kostnadsfri. Ägaren av ett brunnet hus är inte skyldig att ersätta kommunen för släckningskostnaden. Den som har skyddats genom ett polisingripande är inte skyldig att ersätta polisverksam- heten dess kostnader. Inte heller den som uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat den händelse som har föranlett brandförsvarets eller polisens ingripande är skyldig att ersätta kostnaderna för ingripandet om det inte finns stöd i lag för detta. Detta har såvitt gäller brandförsvaret fastslagits i en dom av högsta domstolen (NJA 1950z610). Däremot kan den som är skadestånds- skyldig för en brandskada bli skyldig att betala den brunna egendomens värde samt de kostnader som egendomens ägare har utgivit för att rädda egendomen och skador som denne därvid har fått.
Vid tillkomsten av 1974 års brandlag diskuterades frågan om bestämmelser borde införas som gör det möjligt för kommunerna och staten, att antingen generellt eller i särskilda fall ta ut ersättning för kostnader för räddnings- ingripanden (prop 1973:185 ss 181—184). Möjligheten att generellt ta ut ersättning för ett räddningsingripande av den i vars intresse ingripandet har gjorts eller vars verksamhet eller handlande har föranlett ingripandet avvisades. Däremot övervägdes närmare om en sådan skyldighet kunde vara motiveradför vissa särskilda områden. Departementschefen uttalade bla:
"En regel om skyldighet att ersätta staten och kommunerna för räddningskostnader måste utformas så att gränsdragningen inte framstår som godtycklig. Den bör alltså inte annat än i undantagsfall få leda till att ersättningsskyldighet föreligger i ett fall och inte i ett annat, trots att de skäl som kan åberopas för att ersättningsskyldighet bör gälla
är väl så goda i det andra fallet. Det måste framför allt krävas att avgränsningen görs så att osäkerhet inte behöver uppkomma om när ersättningsskyldighet föreligger.
Ett skäl för att föreskriva ersättningsskyldighet för bekämpningskostnader i fråga om olyckor som inträffar i en viss typ av verksamhet kan vara att verksamheten på goda grunder kan antas innebära särskilt stora risker för olyckor som föranleder ingripanden av räddningsorganen. Ett annat skäl kan vara att, även om risken för att en olycka av visst slag inträffar inte är särskilt stor, skadeverkningarna eller kostnaderna för att avvärja skada om en olycka inträffar, kan befaras bli avsevärda. Av betydelse vid bedömningen av om ersättningsskyldighet bör föreligga på ett viss område bör också vara om det finns möjlighet att vidta förebyggande åtgärder och om de som kan komma att bli ersättningsskyldiga kan antas ha ekonomiska möjligheter att svara för kostnaderna eller möjlighet att erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd.
Utredningen föreslår, som jag nyss sagt, att återkravsrätt skall föreligga också i fråga om kostnader för räddningstjänst med anledning av att olja har kommit lös vid transport, lastning och lossning av olja utan samband med fartygstrafik. Ersättnings- anspråk skall kunna riktas mot den som bedriver sådan verksamhet. Det får anses sannolikt att verksamhet av detta slag ofta innebär betydande risker för oljeutflöden som kan föranleda betydande bekämpningskostnader. Det kan emellertid ifrågasättas om verksamheten härvidlag på ett avgörande sätt skiljer sig från oljehantering vid raffinaderier, större industrier eller andra anläggningar där stora oljemängder hålls i lager. Det kan också hävdas att verksamhet som avser transport eller annan hantering av t ex klor eller fenol är förenad med lika stora risker och att den risk för explosioner eller bränder som föreligger vid hantering av explosiva eller brandfarliga varor utgör skäl att föreskriva ersättningsskyldighet för den som driver sådan verksamhet. Motsvarande resonemang kan otvivelaktigt föras i fråga om andra riskfyllda verksamheter. Härtill kommer att utredningen enligt min mening inte har åstadkom- mit en tillräckligt klar och entydig avgränsning av det slags verksamhet som kan föranleda återkravsrätt. Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att det fn inte finns tillräckligt underlag för en regel som innebär att riskfyllda verksamheter av visst slag skiljs ut och förenas med ersättningsskyldighet för räddningskostnader."
I direktiven till räddningstjänstkommittén sägs bla följande beträffande frågan om återkravsrätt för räddningstjänstkostnader:
"En sådan regressrätt framstår som motiverad särskilt i fråga om verksamheter som innebär stora risker för olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Det är dock inte givet att samhällets krav på ersättning för dylika kostnader skall på lika villkor konkurrera med enskildas skadeståndskrav i de fall då full ersättning inte kan utgå för alla anspråk. Vid sina överväganden bör kommittén särskilt beakta vikten av en klar och entydig avgränsning mellan de fall där regressrätt föreligger och andra fall. Vidare bör beaktas de svårigheter som kan uppkomma på vissa speciella rättsområden, t ex sådana områden där den svenska lagstiftningen grundas på internationella konventioner.”
Som har framgått ställdes vid tillkomsten av 1974 års brandlag i utsikt att utvecklingen kunde leda till ett införande av en ersättningsskyldighet av något slag för räddningstjänstkostnader om räddningstjänstingripande hade skett i anledning av en händelse i en särskilt riskfylld verksamhet. Genom 1973 års oljeskadelag och den s k fondlagen från samma år infördes en omfattande rätt till ersättning av fartygsägare för kostnader för oljebekämp- ning. Inom IMO pågår för närvarande arbete med ett förslag till en konvention rörande skada orsakad av andra farliga fartygslaster än olja. Om
_denna konvention kommer till stånd och ratificeras av Sverige, finns det förutsättningar för att utvidga oljeskadelagens och fondlagens tillämpnings- område till att omfatta även andra miljöfarliga ämnen än olja.
I två nyligen utgivna betänkanden (SOU 1983:7) Ersättning för miljöska- dor och (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd II behandlas frågor om förpliktelser för den som driver miljöfarlig verksamhet att vidta bl a åtgärder för att så långt möjligt återställa en skadad miljö i ursprungligt skick. I det sistnämnda betänkandet föreslås bl a ändringar i miljöskyddslagen som innebär att om ett mark- eller vattenområde har skadats till följd av en miljöfarlig verksamhet kan koncessionsnämnden för miljöskydd efter framställning av statens naturvårdsverk föreskriva att den som utövar eller har utövat verksamheten skall vidta eller bekosta åtgärder för områdets återställande efter vad som är skäligt.
När det gäller sådan särskilt riskfylld verksamhet som har beskrivits i den allmänna motiveringen (kapitel 11) är det stor risk för att farliga ämnen skall orsaka stora skador vid en olycka. Till följd av företagens ökade benägenhet att själva organisera en skyddsberedskap och möjligheten att enligt 39å föreskriva att ett företag skall hålla utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst kan i de flesta fall tillräckliga Säkerhetsåtgärder vidtas. Vid ett utsläpp från en industri är emellertid gränsen mellan räddningsåt- gärder och efterföljande sanering ofta flytande. Kostnaderna för saneringen och andra återställningsåtgärder torde i de flesta fall väsentligt överstiga kostnaderna för räddningstjänsten.
Någon anledning att ställa mindre långtgående krav på den som driver en riskfylld landbaserad verksamhet än på den som transporterar olja till sjöss finns inte. Kommittén föreslår i linje med de nyss beskrivna förslagen på miljöskyddets område en möjlighet för det allmänna, dvs länsstyrelsen, att kräva ersättning för räddningstjänstkostnader av den som driver en sådan riskfylld verksamhet som avses i 39 å. Detta regleras i paragrafens första stycke. Avsikten ärinte att det efter varje räddningsingripande som gäller en sådan verksamhet skall ställas krav på ersättning för räddningstjänstkostna- derna. I sådana fall där det visar sig att den riskfyllda verksamheten har bedrivits på ett vårdslöst sätt eller att ett föreläggande om utrustning eller beredskap med personal inte har iakttagits skall det emellertid finnas en "möjlighet för samhället att återkräva kostnaderna för sådana räddningsing- ripanden som har föranletts av försumligheten. Iden föreslagna paragrafens andra stycke sägs att åläggande om ersättningsskyldighet för räddningstjänst- kostnader får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.
Ersättning för kostnader för kommuns medverkan i räddningstjänst
82 5 En kommun är berättigad till ersättning för kostnad som har åsamkats kommunen för sådan medverkan i räddningstjänsten i en annan kommun som har skett efter framställan om hjälp från den kommunen.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 8å andra stycket brandlagen.
83 å En kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för
l. räddningstjänst med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal och Södertälje kanal,
2. sanering av skada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1,
3. räddningstjänst till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.
Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.
Paragrafen motsvarar till en del 21 å brandlagen. Möjligheterna för kommunerna att få statsbidrag utvidgas emellertid enligt den föreslagna paragrafen till att omfatta ersättning för räddningstjänst och sanering med anledning av såväl ol jeutflöden som utflöden av andra skadliga ämnen. Den nuvarande möjligheten enligt 21 å tredje stycket brandlagen att få statsbi- drag för räddningstjänst vid annat nödläge än vid oljeutflöden föreslås gälla räddningstjänst vid omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför. Av 32 å förslaget till förordning framgår att självrisken för statsbidrag enligt punkterna 1 och 2 enligt kommitténs förslag bör uppgå till 10 000 kronor.
När det gäller statsbidrag enligt punkten 3 anser kommittén att de riktlinjer riksdagen har fastställt för utgivande av ersättning i sådana fall skall gälla även i fortsättningen (prop 1980/82:116, CU 1980/81:38, rskr 1980/ 811376). Det innebär att avgörande för om ersättning skall utgå är dels kommunens kostnader i absoluta tal, dels kostnadernas storlek i förhållande till kommunens ekonomiska förutsättningar. Som en allmän princip gäller att kommunen skall kunna få ersättning för kostnader som överstiger ett belopp motsvarande två öre per skattekrona.
Riksdagen har nyligen (prop 1983/84:13, BoU 1983/84:6, rskr 1983/84:41) beslutat att befogenheten för regeringen att besluta i ärenden enligt 21 å tredje stycket brandlagen skall delegeras till statens brandnämnd. Kommit- tén föreslår, som framgår av 34å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst, att statsbidragsärenden enligt 83 å lagförslaget skall hand- läggas av statens räddningstjänstverk. I vissa fall när det finns skäl att frångå den allmänna principen och ersätta kommunen även för självrisken, eller för del av denna, skall ärendena emellertid liksom hittills prövas av regering- en.
Kommittén föreslår inte någon bestämmelse som motsvarar 20 å brand- lagen. En kommun som får höga kostnader för räddningstjänst sedan länsstyrelsen i samband med en omfattande insats har övertagit ledningen av räddningstjänsten bör emellertid få statlig ersättning enligt den föreslagna paragrafen.
En kommun kan i vissa fall vidkännas betydande kostnader till följd av utflöden till lands av olja eller andra skadliga ämnen. I många fall är åtgärderna av sådant akut slag att de kan anses utgöra räddningstjänst. Kommunen har då möjlighet att erhålla statsbidrag enligt 83 å första stycket 3. Möjlighet att återkräva räddningstjänstkostnader har vidare föreslagits i 81 å. I sådana fall då åtgärderna vid särskilt riskfylld verksamhet syftar till att så långt möjligt sanera eller återställa miljön till dess ursprungliga skick — och alltså inte utgör räddningstjänst — finns det emellertid ingen möjlighet för en
kommun att enligt den nu föreslagna lagstiftningen om samhällets räddnings— tjänst erhålla ersättning för åtgärderna.
Miljöskyddsutredningen har emellertid i det ovan berörda betänkandet Bättre miljöskydd II behandlat olika frågor om sanering och återställning samt hantering av miljöfarligt avfall. Utredningen föreslår bl a en ändring i miljöskyddslagen som gör det möjligt för koncessionsnämnden för miljö- skydd att föreskriva att den som utövar eller har utövat miljöfarlig verksamhet skall vidta eller bekosta åtgärder för att återställa ett skadat mark- eller vattenområde i ett skick som är godtagbart från hälsosyndpunkt och från miljövårdssynpunkt. Vidare föreslår utredningen ändringar i miljöskyddslagstiftningen som gör det möjligt för miljöskyddsmyndigheter— na att vid dumpning av miljöfarligt avfall förordna om omedelbar rättelse på den försumliges bekostnad. Kostnaderna skall därvid kunna förskotteras av statliga medel. För de fall då förorenare inte har ekonomisk möjlighet att utföra nödvändiga åtgärder föreslår utredningen att det efter visst ytterligare utredningsarbete skall övervägas inrättande av en återställningsfond, upp- byggd på avgifter som tas ut av den som bedriver miljöfarlig verksamhet.
Bestämmelser om ansvar och besvär
84 & Till böter döms den som
1. underlåter att lämna underrättelse enligt 33 å,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 å, 59 å första stycket eller mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 å första stycket eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45, 46, 47, 48 eller 49 5,
3. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 45, 46, 47, 48, 49 eller 50 %,
4. vid räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad räddningsledare beslutat,
5. har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl,
6. vägrar anställd som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst ledighet för deltagandet om denna har kunnat beviljas utan olägenhet.
Paragrafen motsvarar brandlagens och atomskyddslagens straffbestämmel- ser. Det straffbara området vidgas emellertid enligt förslaget väsentligt i jämförelse med nuvarande förhållanden, eftersom lagförslaget omfattar samtliga grenar av samhällets räddningstjänst.
I vissa allvarliga fall kan ett förfarande som är straffbelagt i lagförslaget också föranleda straffansvar enligt brottsbalken. Ganska ofta finns i olika slags lagstiftning stadgat att en där intagen straffbestämmelse inte skall gälla om gärningen är straffbelagd i brottsbalken. I sådant fall skall den specialstraffrättsliga bestämmelsen inte ens åberopas, trots att den ibland kan ge anvisning om vad som är brist på erforderlig aktsamhet. Kommittén har valt att inte ta in en klausul i lagförslaget om att ett förfarande som är straffbelagt i brottsbalken inte skall föranleda straffansvar enligt lagen om samhällets räddningstjänst. Om förutsättningarna för straffansvar är uppfyll- da såväl enligt brottsbalken som enligt lagen om samhällets räddningstjänst får det bedömas från fall till fall om straff skall ådömas enligt både brottsbalken och lagen om samhällets räddningstjänst för brotten. (Se Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken II, 5:e uppl s 35—38).
85 & En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.
I denna paragraf har intagits en bestämmelse som gör det möjligt för en beslutande myndighet att förordna om omedelbar verkställighet av ett beslut. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns i renhållningslagen (1979:596) och i hälsoskyddslagen (1982:1080). Ett skäl till att förordna att ett beslut skall gälla även om det överklagas är givetvis att saken är så brådskande att det inte är lämpligt att avvakta ett lagakraftvinnande eller en besvärsprövning. Vidare bör ett förordnande om omedelbar verkställighet kunna meddelas t ex då räddningsnämnden har anledning att misstänka att adressaten avsiktligen skall genom överklagande förhala ett besluts lagakraftvinnande eller överlåta sin egendom för att undgå verkningarna av beslutet.
865 Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
87 & Statlig myndighets beslut enligt 50å får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
I paragraferna upptas regler om besvärsordningen. För närvarande är länsstyrelsen besvärsinstans på brandskyddsområdet. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (kapitel 7) innebär besluten på detta område ofta myndighetsutövning mot enskild. Med hänsyn till enskildas intressen bör därför förvaltningsbesvär komma till användning så långt som möjligt. En princip i svensk kommunalrätt är att beslut av kommunfullmäktige får överklagas endast genom kommunalbesvär. Kommunfullmäktiges beslut om att fastställa räddningstjänstordning skall följaktligen överklagas genom kommunalbesvär enligt bestämmelserna i kommunallagen (1977:179). När räddningsnämnden fattar beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har utfärdats med stöd av lagen skall enligt kommitténs förslag besvärsmedlet vara förvaltningsbesvär.
Enligt lagförslaget är länsstyrelsen regional tillsynsmyndighet för rädd- ningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten. Frågan om vilken myndighet — länsstyrelse eller länsrätt — som skall pröva förvaltningsbesvär i andra instans kan med hänsyn till bl a förslagen i betänkandet (SOU 1981:75) Länsrätternas målområde — Administrativ tvåpartsprocess diskuteras. I betänkandet föreslås beträffande vissa grupper av ärenden och mål som för närvarande handläggs av länsstyrelsen att länsstyrelsen skall överta hand- läggningen. Det framhålls bl a i betänkandet att förelägganden som har utfärdats i samband med brandsyn bör prövas av en förvaltningsdomstol, alltså länsrätt, redan i första besvärsinstans. Som skäl för den bedömningen anförs att ett för den enskilde mycket ingripande beslut av juridisk natur kan ha fattats av en enbart tekniskt sakkunnig tjänsteman i kommunen. En domstolskontroll tillgodoser också behovet av lekmannainflytande, vilket främjar rättssäkerheten och ökar allmänhetens förtroende för avgörandena, sägs det vidare i betänkandet.
. Räddningstjänstkommitténs förslag om brandsyneförfarandet innebär emellertid att beslutanderätten läggs på den kommunala nämnden. På detta
sätt tillgodoses framför allt behovet av lekmannainflytande i verksamhe— ten.
Många andra synpunkter kan påverka valet av besvärsordning. Det är viktigt att få en instansordning som inte är splittrad och oöverskådlig. Det kan också hävdas att prövningen bör delas upp efter frågornas art så att rättsliga frågor avgörs av förvaltningsdomstolarna och lämplighetsfrågor genom en administrativ process. Ofta råder emellertid inte någon klar skillnad mellan rätts- och lämplighetsfrågor och detta gäller inte minst på brandskyddets område. För att undvika splittring bör åtminstone när det gäller den första besvärsinstansen samtliga besvärsärenden inom samma eller angränsande områden avgöras av en och samma instans.
Räddningstjänstkommittén har stannat för att föreslå länsstyrelsen som första besvärsinstans. I det ovan nämnda betänkandet har kritik visserligen riktats mot att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och samtidigt besvärsmyn- dighet på ett och samma område. Det är, sägs det, angeläget att besvärsprövningen ligger på ett fristående organ och det ligger ett starkt rättssäkerhetsintresse i att undvika varje misstanke om att besvärsinstansen inte handlar fullt opartiskt. Det finns inte anledning befara att länsstyrelserna inte skulle kunna fullgöra sina rättskipande uppgifter på ett från rättssäker— hetssynpunkt tillfredsställande sätt. För länsstyrelserna som besvärsorgan i det här sammanhanget talar att dessa har viktiga uppgifter inte bara inom räddningstjänsten utan också på närliggande områden som miljö- och hälsoskydd och civilförsvar.
I fråga om överprövningen i ytterligare instans föreslås att länsstyrelsens beslut får överklagas till kammarrätten genom besvär. Detta innebär att kammarrättens beslut enligt förvaltningsprocesslagen kan bli föremål för regeringsrättens prövning, vilket emellertid förutsätter att regeringsrätten meddelar prövningstillstånd. Också sådana beslut som enligt 50 å fattas av statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst skall enligt kommitténs förslag kunna överklagas till kammarrätten.
Bemyndigande
88 & Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifteri fråga om räddnings- tjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att meddela sådana föreskrifter.
Paragrafen utgör till viss del en motsvarighet till 27 å brandlagen Lämpligheten av ett generellt bemyndigande för regeringen att till förvaltningsmyndighet eller kommun överlåta meddelandet av ytterligare föreskrifter om räddningstjänst eller förebyggande åtgärder mot brand kan ifrågasättas. Det är här inte fråga om verkställighetsföreskrifter. Sådana föreskrifter har regeringen enligt 8 kap 13 å regeringsformen alltid rätt att meddela. Avsikten är att göra det möjligt för regeringen att meddela. eller att delegera rätten att meddela, andra föreskrifter än verkställighetsföreskrifter. Förslaget till förordning om räddningstjänst innehåller bl a bestämmelser som inte enbart kan anses vara 5 k verkställighetsföreskrifter till lagen om samhällets räddningstjänst. Förhållandena inom räddningstjänsten och det brandförebyggande området kan förändras snabbt, vilket medför behov för
regeringen att få ett generellt bemyndigande att komplettera föreskrifterna i förordningen. Enligt 8 kap 7 å regeringsformen är det möjligt för riksdagen att delegera rätten att meddela föreskrifter som rör skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa till regeringen, som sedan enligt 8 kap 11 å regerings- formen i sin tur — om riksdagen medger det — kan överlåta åt förvaltnings- myndighet eller åt kommun att meddela bestämmelser i ämnet.
16.3. Förslaget till förordning om samhällets rädd- ningstjänst
Föreskrifter om kommunal räddningstjänst
2 5 Chef för den kommunala förvaltning som svarar för räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand är räddningschefen. I 11 å fjärde stycket lagförslaget sägs att räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare. På räddningschefen ankommer alltså de operativa funktio- nerna i räddningstjänsten. I den nu föreslagna paragrafen ges närmare föreskrifter om uppgifter som ankommer på räddningschefen och som har anknytning till det operativa arbetet men också till det viktiga förebyggande arbetet som består av information till myndigheter och enskilda.
De uppgifter som enligt 8 å brandstadgan nu ankommer på brandchefen och som inte har samband med den operativa verksamheten ligger enligt förslaget till lag om samhällets räddningstjänst på räddningsnämnden. Enligt kommitténs mening bör nämnden i stor utsträckning kunna utnyttja möjligheterna till delegation av sin beslutanderätt. Det gäller framför allt rutinärenden i brandsyneverksamheten.
Någon motsvarighet till bestämmelsen i 8 å 3 mom brandstadgan om att det åligger brandchefen att meddela föreskrift om han finner att omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand har inte tagits in vare sig i lagförslaget eller i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Om räddningschefen finner att en omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand eller annan olyckshändelse, föreligger det en fara för sådan händelse. Det ankommer alltså enligt 2 å lagförslaget på räddningstjänsten att i ett sådant läge vidta åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skador.
$& Paragrafen motsvarar i stort sett 9å 4 mom brandstadgan med den skillnaden att uppgiften att underrätta polismyndigheten om olyckshändelser m ni av praktiska skäl har lagts på alarmeringscentralen.
4 & För närvarande finns behörighetskrav i 7 å brandstadgan och i brandord- ningarna. Enligt paragrafen skall den centrala tillsynsmyndigheten utfärda föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som räddningsledare eller som brandsyneförrättare.
55. Bestämmelser om utbildningen har inte tagits in i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. CESAM-kommittén utreder för närvarande
utbildningsfrågorna. Regeringen meddelar enligt den föreslagna paragrafen särskilda föreskrifter om utbildningen inom räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten. Det kan emellertid i samband med utredningen av utbildningsfrågorna visa sig lämpligare att bestämmelser om den grundläggande utbildningen tas in i skolförfattningarna och bestämmel- ser om fortbildning och vidareutbildning i förordningen om samhällets räddningstjänst eller i en särskild förordning.
Föreskrifter om statlig räddningstjänst
Fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst och sjöräddningstjänst
6—19 åå I dessa paragrafer finns bestämmelser som tar sikte på den geografiska omfattningen av fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänsten och organisationen i övrigt av dessa räddningstjänstformer. För flyg- och sjöräddningstjänstens del föreskrivs att det skall finnas räddnings- och räddningsundercentraler. Luftfartsverket och sjö- och kustbevakningsmyn- digheten bemyndigas med stöd av 88å lagförslaget att meddela närmare föreskrifter om organisationen och ledningen inom sina respektive rädd- ningstjänstområden. Därvid skall bestämmelserna i de internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till på respektive område iakttas och de rekommendationer som finns i dessa konventioner beaktas.
Räddningstjänst vid olyckshändelse [ kärnkraftsanläggning
21)—27% Paragraferna motsvarar i sak bestämmelserna i förordningen (19811540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m.
Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m
28 & Paragrafen innehåller en hänvisning till kommitténs förslag till förord— ning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m.
Föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand
30 & I 12 å 1 mom brandstadgan finns föreskrivet vad som skall undersökas vid 5 k regelbunden brandsyn. Paragrafens första stycke är en motsvarighet till dessa föreskrifter. Det framgår att även den lösa inredningens beskaf- fenhet i sådana byggnader, lokaler eller anläggningar som uppräknas i 38 å lagförslaget skall kunna kontrolleras. Till grund för den kontrollen bör ligga bl a de föreskrifter om brandtåligheten hos material i lös inredning som räddningstjänstverket meddelar med stöd av 60 å lagförslaget och 37 å denna förordning.
Andra stycket. I detta stycke sägs att brandteknisk kontroll av eldstäder och andra förbränningsanordningar m m sker enligt bestämmelserna i kommitténs förslag till lag om sotningsverksamheten.
31 å Paragrafen motsvarar en del av 14 å brandstadgan. På grundval av det i protokollet dokumenterade resultatet av brandsynen skall räddningsnämn- den besluta om de förelägganden och förbud som behövs (se 69 å lagförslaget). Eftersom räddningsnämndens beslut enligt lagen skall över- klagas genom förvaltningsbesvär är förvaltningslagen (l971:290) tillämplig. Av särskild betydelse i detta sammanhang är reglerna i 14—19 åå förvalt- ningslagen som innehåller bestämmelser som skall tillämpas i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild.
Föreskrifter om ersättning
32 å Kommitténs lagförslag innehåller i 83 å en bestämmelse om statsbidrag till kommunerna för vissa kostnader för räddningstjänst och sanering. Ersättning skall enligt den bestämmelsen utgå endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk, som beräknas enligt grunder som regeringen fastställer. Självrisken för kommunerna föreslås i fråga om ersättning enligt 83 å första stycket 1 och 2 uppgå till 10 000 kr och i fråga om ersättning enligt 83å första stycket 3 till ett belopp som fastställs i varje särskilt fall. Ersättning enligt 83 å första stycket 3 skall dock om kostnaderna har varit särskilt höga kunna utgå för hela kostnaden inklusive självrisken eller en del av denna. Riksdagen har, som har framhållits i motiveringen till 83 å lagförslaget, godkänt riktlinjer för ersättning i sådana fall som avses i 83 å första stycket 3.
33 å Länsstyrelsen får enligt denna paragraf befogenhet att pröva frågor om ersättning för räddningstjänstkostnader i vissa fall.
34å Statens räddningstjänstverk får enligt denna paragraf befogenhet att pröva frågor om ersättning för räddningstjänstkostnader enligt 83 å lagen om samhällets räddningstjänst. Regeringen prövar dock ersättningsfrågan i de fall då ersättning skall utgå även för den i 32 å föreskrivna självrisken eller en del av denna.
16.4. Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjuk- Vårdslagen
Kommittén har i den allmänna motiveringen (kapitel 9) redovisat sina överväganden och förslag i fråga om sjuktransportverksamheten. Kommit- tén föreslår att sjukvårdshuvudmännen skall ha ett planerings- och samord- ningsansvar för hela sjuktransportverksamheten med undantag för sjuktrans- porter från fartyg. Den nu föreslagna ändringen i hälso- och sjukvårdslagen innebär alltså att landstingskommunens ansvar för att det inom landstings- kommunen finns en ändamålsenlig sjuktransportorganisation inte bara gäller transporter som utförs med fordon, som är särskilt inrättade för ändamålet, utan också transporter med andra lämpliga transportmedel. Sådana tran- sportmedel kan vara flygplan, helikoptrar, bandvagnar eller andra hjälpme- del för transporter i terräng. Statliga myndigheters resurser skall enligt kommitténs förslag kunna utnyttjas för akuta sjuktransporter i luften, på
sjön och i terrängen utan kostnad för sjukvårdshuvudmännen.
I specialmotiveringen till 2å förslaget till lag om samhällets räddnings- tjänst har gränsdragningen mellan räddningstjänsten och sjuktransportverk- samheten beskrivits. Ansvaret för sjuktransporteri terrängen har behandlats i den allmänna motiveringen (kapitel 9). Enligt 42å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst får en räddningsledare besluta om skyldighet att delta i räddningstjänst eller att utföra sjuktransporter i anslutning till räddningstjänst.
16.5. Förslaget till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m
I den allmänna motiveringen (kapitel 11) har kommittén redovisat sina överväganden i fråga om försvarsmaktens medverkan i samhällets räddnings- tjänst. Kommittén framhåller därvid att de bestämmelser som reglerar försvarets medverkan i räddningstjänsten bör ses över och förenklas. Det är viktigt, framhålls det, att bestämmelserna är utformade på ett sådant sätt att beslut om försvarets medverkan i räddningstjänsten inte fördröjs.
Som har framgått av nulägesbeskrivningen (kapitel 4) regleras försvarets medverkan i räddningstjänst främst av två författningar, nämligen kungö- relsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m och förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet. Det föreliggande förslaget till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst mm är avsett att ersätta 1969 års kungörelse, de föreskrifter i 1983 års förordning som avser räddningstjänst och även Kungl Maj:ts beslut av år 1970 om hemvärnsmäns medverkan vid efterspanings- och bevakningstjänst m m.
Förslaget består av föreskrifter om försvarsmaktens medverkan både i räddningstjänst och i annan liknande verksamhet. Vad som avses med räddningstjänst framgår av 2å kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst och av de bestämmelser i nämnda lagförslag i vilka fjäll-. flyg och sjöräddningstjänsten samt räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning definieras. Med annan liknande verksamhet avses främst sjuktransporter och efterforskning av försvunna personer. Den sistnämnda verksamheten är som har framgått en uppgift för polisen.
Av 2å framgår att försvarsmakten enligt 41å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst är skyldig att medverka i räddningstjänst om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det. Den nämnda bestäm- melsen i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst kommenteras närmare i specialmotiveringen till bestämmelsen. Vad som skall anses utgöra hinder för försvarsmaktens medverkan får som har framhållits i den allmänna motiveringen (kapitel 11) närmare bestämmas av överbefälhavaren. Även hemvärnet, som utgör en del av försvarsmakten. är således enligt kommit— téns förslag skyldigt att medverka i räddningstjänsten. Av 3 å framgår att det är räddningsledaren som kan begära försvarsmaktens medverkan i rädd- ningstjänst. I 4 och 5 åå regleras vem som fattar beslut om sådan medverkan.
I 6å regleras försvarsmaktens medverkan i sjuktransportverksamheten och vid transporter åt polis- och tullmyndigheterna. Vem som får begära försvarsmaktens medverkan i dessa verksamheter och vem som fattar beslut om sådan medverkan framgår av 6 å andra stycket.
Försvarsmaktens medverkan i sådan efterforskningsverksamhet som polisen svarar för och som inte är räddningstjänst regleras i 7 å. Även om försvarsmakten inte är formellt skyldig att medverka i sådan efterforskning bör försvarsmakten så långt det är möjligt ställa sin personal och sina resurser till förfogande för efterforskning. Särskilt hemvärnet kan komma i fråga för att bistå polisen i efterforskningsverksamheten. Det skall framhållas att det i 1981 års polisberednings betänkande (SOU 1982:63) Polislag finns en bestämmelse i den av beredningen föreslagna polislagen om att andra samhällsorgan skall ge polisen stöd i dess arbete. I 7 å andra stycket sägs att det är polischef som begår försvarsmaktens medverkan i den efterforskning som det nu är fråga om. Av 7 å andra stycket framgår också vem som fattar beslut om sådan medverkan.
I fråga om sådan efterforskning som är en del av fjäll-. flyg- eller sjöräddningstjänsten medverkar försvarsmakten enligt 2—5 åå. Fjäll-, flyg— och sjöräddningstjänsten behandlas bl a i specialmotiveringen till kommit- téns förslag till lag om samhällets räddningstjänst.
Slutligen bemyndigas överbefälhavaren att efter samråd med berörda myndigheter utfärda tillämpningsföreskrifter till den nu föreslagna förord- ningen. I den allmänna motiveringen (kapitel 11) har framhållits betydelsen
av att de militära föreskrifterna om medverkan i räddningstjänsten ses över och förenklas.
16.6. Förslaget till lag om sotningsverksamheten
Inledande bestämmelser
1 å I denna inledande paragraf anges målsättningen för samhällets sotnings- verksamhet. Liksom för närvarande skall denna verksamhet i första hand syfta till att hindra uppkomst och spridning av brand. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) kan det emellertid inom ramen för sotningsverksamheten vidtas åtgärder som i väsentlig mån bidrar till att förbättra energihushållningen. Sådana åtgärder kan på sikt få betydelse för brandskyddet av eldstäder och andra förbränningsanordningar. Denna nya inriktning av sotningsverksamheten är givetvis värdefull för samhället och för enskilda.
Som har framgått av den allmänna motiveringen anser kommittén emellertid att engergisparåtgärder som sker i samband med sotning inte skall omfattas av den obligatoriska sotningen. Några bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare och andra att tillåta att sådana åtgärder utförs föreslår kommittén alltså inte. Den nu föreslagna lagstiftningen om sotningsverk- samheten tar främst sikte på sådan sotning som har till syfte att förebygga brand. Vad som avses med sotning enligt lagen framgår av 3 å. I förslaget till
förordning om sotningsverksamheten rekommenderas att skorstensfejare i samband med sotning utför även åtgärder som främst syftar till att spara energi. Också sådana åtgärder bör redovisas i protokoll över sotningsför- rättningen.
25 I paragrafen slås fast att sotningsverksamheten är en kommunal angelägenhet. Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) bör det enligt kommittén även i fortsättningen stå kommunen fritt att bestämma om uppgifterna enligt sotningslagstiftningen skall utföras av en skorstensfejarmästare som är kommunalt anställd eller av en skorstensfejar- mästare som driver egen rörelse.
3 55 I denna paragraf anges vad som avses med sotning enligt lagen. I enlighet med vad som gäller för närvarande enligt brandstadgan omfattar begreppet sotning enligt lagförslaget endast sådana rengöringsåtgärder som syftar till att förebygga brand i eldstäder m m. De objekt som är föremål för sotning enligt den nu föreslagna lagen är följaktligen eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas. Det gäller också rökkanaler som hör till sådana förbränningsanordning- ar samt imkanaler. Beteckningarna för de nu angivna objekten har den betydelse som anges i Tekniska nomenklaturcentralens publikation Plan- och byggtermer 1980 (TNC75).
45 I paragrafen, som motsvarar viss del av 14å brandlagen, stadgas skyldighet för ägare eller innehavare av byggnader och anläggningar med eldstäder m m att vidta brandförebyggande åtgärder vad gäller sådana objekt. I fråga om uppförande av eldstäder finns bestämmelser i byggnads— stadgan (44å 7 mom) om att bl a eldstäder och andra anordningar för uppvärmning samt rökkanaler skall anordnas så, att brandfara inte uppkommer. Vilka tekniska krav som skall ställas framgår av föreskrifterna i SBN. Uppförande av eldstäder mm i samband med nybyggnad kräver byggnadslov. Detta gäller även ändring av byggnad som berör konstruktio- nen av eldstäder eller rökkanaler. Den löpande kontrollen av att skyldigheten enligt denna paragraf fullgörs sker genom den brandtekniska kontroll som skall göras i samband med sotningen och som motsvarar den nuvarande eldstadsbrandsynen.
Bestämmelser om kommunens sotningsverksamhet
5 å I 2 å sägs att varje kommun svarar för att det finns en organisation för sotningsverksamheten i kommunen. Enligt den nu föreslagna paragrafen svarar räddningsnämnden för sotningsverksamheten i kommunen, vilket innebär att nämnden skall se till att verksamheten fungerar tillfredsställande. Närmare bestämmelser om räddningsnämnd finns i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst.
6 5 Paragrafen motsvarar närmast 15 å första och andra stycket brandstad- gan. Kommunen får själv fatta beslut om huruvida det skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt i kommunen. Som har framgått av den allmänna
motiveringen (kapitel 12) är avsikten att antalet sotningsdistrikt efter hand skall minskas.
7 5 Vid tidigare ändringar i brandlagstiftningen har den ståndpunkten intagits att bestämmelser om sotningsfristernas längd, bortsett från bestäm- melsen om maximifrist, inte borde intas i av riksdag eller regering beslutad författning. Enligt kommitténs mening bör kommunerna även i fortsättning- en få befogenhet att besluta om sotningsfristernas längd. Därvid bör likformighet mellan de olika kommunernas sotningsfrister eftersträvas.
I paragrafen, som har en viss motsvarighet i 15 å andra stycket brandstadgan, ges räddningsnämnden befogenhet att bestämma på vilket sätt och med vilka tidsmellanrum som sotning skall ske. Som kommittén har redovisat i den allmänna motiveringen (kapitel 12) har Svenska kommun- förbundets utredningar om sotningsverksamheten visat att de nuvarande sotningsfristerna för vissa objekt är i behov av revidering, men att tiden mellan två sotningar inte bör utsträckas längre än till två år.
Statens räddningstjänstverk bör få till uppgift att utfärda allmänna råd om sotningsfristerna för olika slag av objekt. Räddningsnämnderna behöver sannolikt en viss omställningstid för att fatta beslut om nya sotningsfris— ter.
85 I paragrafen regleras den brandtekniska kontroll som skall utföras i samband med sotning. Den föreskrivna kontrollen motsvarar den nuvarande eldstadsbrandsynen, dvs brandteknisk undersökning av eldstad och annat som skall sotas samt av skorsten och tak med därtill hörande byggnadsde- lar.
9å Denna paragraf, som till en del motsvarar 17 å brandstadgan, reglerar det 5 k sotningsmonopolet. En skillnad i förhållande till brandstadgan är att räddningsnämnden har tillagts befogenhet att besluta om undantag från sotningsmonopolet.
Frågan om i vilka fall som undantag från sotningsmonopolet skall kunna medges behandlades vid tillkomsten av 1962 års brandlagstiftning. Därvid redogjorde departementschefen för vilka principer som bör vara utslagsgi- vande vid medgivande av sådant undantag (prop 1962112, ss 88—89). Enligt kommitténs mening bör dessa principer fortfarande gälla.
Tillsyn
10 5 Av denna paragraf framgår vilka myndigheter som föreslås utöva tillsyn över sotningsverksamheten på olika nivåer. Kommittén har, som framgått av den allmänna motiveringen, stannat för att föreslå samma tillsynsmyndighe- ter som för räddningstjänstens del. När det gäller tillsynen på central nivå föreslår kommittén dock att statens räddningstjänstverk skall utöva tillsynen efter samråd med statens planverk och statens energiverk. Bägge dessa verk handhar uppgifter med anknytning till sotningsverksamheten. '
11—12 åå I paragraferna, som närmast motsvarar 18 a å brandlagen, regleras tillsynsmyndigheternas och sotningspersonalens tillträdesrätt. Bestämmelse
om tillträdesrätt för räddningstjänstens del finns i 68 å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst.
Förelägganden och förbud
13 & Skorstensfejarmästaren har enligt brandstadgan befogenhet att förrätta s k eldstadsbrandsyn. Skorstensfejarmästaren har därvid rätt att meddela brandsyneföreläggande. Möjligheten att förena ett sådant föreläggande med vite är emellertid för närvarande förbehållen länsstyrelsen.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (kapitel 12) föreslår kommittén att räddningsnämnden i fortsättningen skall ha befogenhet att besluta om föreläggande och förbud efter brandteknisk kontroll av eldstäder m m. Denna befogenhet framgår av den föreslagna paragrafens första stycke. I de fall där skorstensfejarmästaren är kommunalt anställd kan räddnings- nämnden utnyttja sin enligt kommunallagen givna möjlighet att till tjänsteman hos kommunen, dvs skorstensfejarmästaren, delegera sin befogenhet att meddela föreläggande eller förbud. I de flesta kommuner har emellertid avtal om sotningens utförande träffats med skorstensfejarmästare som driver egen rörelse. Med tanke på dessa fall sägs i första stycket att nämnden får överlämna till skorstenfejarmästare att meddela föreläggande eller förbud. Regeringsformens i 11 kap 6 å tredje stycket uppställda krav på lagstöd för överlåtelse till enskilt subjekt av förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning är därmed uppfyllt.
I andra stycket i den föreslagna paragrafen sägs att räddningsnämnden kan sätta ut vite i ett beslut om föreläggande eller förbud enligt lagen.
I tredje stycket får räddningsnämnden befogenhet att besluta om tvångs- utförande.
14 å I paragrafen rekommenderas att samråd sker med berörda myndigheter och organ innan ett förelägande eller förbud meddelas. En motsvarande bestämmelse finns i 70å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. Sotningsverksamheten berör olika områden av kommunal verksamhet, t ex byggnadsplaneringen, energiplaneringen och miljö- och hälsoskyddet. Det är därför viktigt att möjligheterna till samråd med andra kommunala organ utnyttjas.
15 & Paragrafen motsvarar vissa delar av 23 å brandlagen. I 71 å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst finns en motsvarande bestämmelse. Frågan mot vem ett föreläggande skall riktas berörs i specialmotiveringen till den sistnämnda bestämmelsen.
Ansvar och besvär
16å Paragrafen motsvarar 26 å brandstadgan.
17 å Förslaget till lag om samhällets räddningstjänst innehåller en paragraf (85 å) om omedelbar verkställighet av en tillsynsmyndighets beslut. Den nu föreslagna paragrafen möjliggör omedelbar verkställighet också av en skorstensfejarmästares eller en tillsynsmyndighets beslut. Även när det
gäller sotningsverksamheten är det angeläget att tvångsåtgärder snabbt kan genomföras.
18 % Kommittén har beträffande räddningstjänsten och förebyggande åtgär- der mot brand stannat för att föreslå länsstyrelsen som första besvärsinstans. Frågan om lämplig besvärsinstans på dessa områden behandlas närmare i motiveringen till 86 å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. Kommittén finner det lämpligt att även beslut som gäller sotningsverksam- heten får överklagas till länsstyrelsen.
l9å Liksom när det gäller räddningstjänsten och förebyggande åtgärder mot brand föreslår kommittén att länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Bemyndigande
20å Med hänsyn till de varierande förhållandena i olika kommuner har kommunerna behov av att meddela föreskrifter om sotningsverksamheten. I denna paragraf bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om sotnings- verksamheten och om avgifter för sotningsarbeten m m. Regeringen får vidare överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att besluta om sådana föreskrifter. Enligt 2 å förslaget till förordning om sotningsverksam- heten bemyndigas räddningstjänstverket att meddela kompetensföreskrifter för skorstensfejarmästare. Enligt 9 och 10 åå förslaget till förordning om sotningsverksamheten bemyndigas kommunerna att meddela föreskrifter om utförande av sotning, om skorstensfejarmästares åligganden och om sotningsavgifter.
16.7. Förslaget till förordning om sotningsverksam- heten
2—3 åå I 2 å föreslår kommittén att statens räddningstjänstverk får meddela kompetensföreskrifter för skorstensfejarmästare. I samband därmed kan också rekommendationer ges om handläggningsordningen när tjänst som skorstensfejarmästare skall utannonseras. I 3 å föreslås i överensstämmelse med 5 å förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst att regeringen får utfärda bestämmelser om utbildning av sotningspersonal. Frågan om utbildning av sotningspersonal liksom av räddningstjänstens personal utreds för närvarande av CESAM-kommittén.
4 å Paragrafen anger närmare vilka energisparåtgärder som bör vidtas i samband med sotning. Åtgärder som syftar till att förebygga brand och som skall vara obligatoriska regleras i förslaget till lag om sotningsverksamheten. Till skillnad från vad som gäller enligt 3 å förslaget till lag om sotningsverk- samheten har här inte undantagits gaseldade förbränningsanordningar.
5 å Paragrafen har en motsvarighet i 19 å 1 mom 3) brandstadgan.
6åI denna paragraf finns föreskrifter om protokoll. Protokoll över sotningsförrättning skall enligt förslaget utfärdas antingen förrättningen leder till föreläggande eller förbud eller inte. Av protokollet skall framgå vilka sotningsåtgärder som har vidtagits och resultatet av den brandtekniska kontrollen. Vidare bör protokollet innehålla uppgifter om uppmätta förbränningsvärden, resultatet av energisparteknisk kontroll samt förslag till eventuella energisparåtgärder.
7 å Paragrafen motsvarar 19 å 1 mom 2) brandstadgan med den skillnaden att ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning inte enligt paragrafen kan påkalla skorstensfejarmästarens undersökning. Föreskrifter om undersökning av eldstäder m m i samband med slutbesiktning av byggnader och om skyldighet för skorstensfejarmästare att på anmodan av ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning att vidta sådana åtgärder bör regleras uteslutande i plan- och byggnadslagstiftningen.
8 å Paragrafen ålägger skorstensfejarmästaren skyldighet att vid sotning eller annat arbete underrätta räddningschefen eller räddningsnämnden om felaktighet eller missförhållande som kan utgöra fara för brand eller annan olyckshändelse och som han själv inte kan meddela föreläggande eller förbud om.
9—10 åå Kommunerna bemyndigas i dessa paragrafer att meddela närmare föreskrifter enligt 20å lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.
16.8. Förslaget till förordning om ändring i vägtrafik- kungörelsen
Enligt 148 å vägtrafikkungörelsen är det länsstyrelsen som utfärdar lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods. Den föreslagna ändringen i paragrafen tar sikte på länsstyrelsens handläggning av ärenden om sådana trafikföreskrifter. Länsstyrelsen skall med ledning av bl a de uppgifter om trafikströmmar som statens räddningstjänstverk föreslås sammanställa, upprätta en plan över de begränsningar av möjligheten att transportera farligt gods som bör förekomma i länet. Vid upprättandet av planen bör ett nära samarbete ske med kommunerna i länet. De kommunala myndigheter som kan komma i fråga är bl a räddningsnämnden och miljö- och hälsoskyddsnämnden. Ett resultat av övervägandena kan självfallet bli att det inte fordras några trafikföreskrifter om transport av farligt gods i länet.
Kommittén föreslår vidare ett tillägg till 169å vägtrafikkungörelsen. Tillägget innebär att en kommun till regeringen skall kunna överklaga länsstyrelsens beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods och undantag från sådan föreskrift. Möjligheten för kommunen att överklaga länsstyrelsens beslut avser också det fallet att länsstyrelsen, t ex i strid mot kommunens uppfattning, har beslutat att inte utfärda lokal trafikföreskrift om transport av farligt gods.
I den allmänna motiveringen (kapitel 13) har kommittén närmare
redovisat sina överväganden och förslag när det gäller transporter av farligt gods.
16.9. Följdändringar
Förslaget till förordning om upphävande av brandstadgan
De av kommittén framlagda förslagen till lag respektive förordning om samhällets räddningstjänst är avsedda att ersätta framför allt brandlagen, brandstadgan, lagen respektive förordningen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m samt kungörelsen om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m m, kungörelsen om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m och förordningen om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m.
En bestämmelse om upphävande av brandlagen och atomskyddslagen har tagits in i anslutning till de föreslagna ikraftträdande— och övergångsbestäm- melserna till förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. I anslutning till bestämmelsen om ikraftträdande av förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst föreslås att atomskyddsförordningen skall upphävas.
I en del fall har motsvarighet till bestämmelserna i brandstadgan tagits in i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. I andra fall finns motsvarig- het till bestämmelserna i brandstadgan i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslår därför en särskild författ- ning om upphävande av brandstadgan. Eftersom brandstadgan har utfärdats av regeringen efter riksdagens hörande föreslår kommittén att regeringen efter riksdagens hörande beslutar att brandstadgan skall upphävas (se prop 1973190 5 322).
Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen Förslaget till förordning om ändring i luftfartskungörelsen
I 11 kap 1 å luftfartslagen (1957z297, omtryckt 1979z643) finns en bestäm- melse om flygräddningstjänst. I 11 kap 1 å första stycket sägs att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, luftfartsverket meddelar föreskrifter om flygräddningstjänsten. Av andra stycket samma paragraf framgår att regeringen får ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som tjänstgör på luftfartyg, vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. Vidare får regeringen enligt vad som föreskrivs i andra stycket meddela bestämmelser om ersättning av statliga medel för sådan medverkan.
Kommitténs förslag till lagstiftning om samhällets räddningstjänst omfat- tar, som har framgått, bl a bestämmelser om flygräddningstjänsten. De grundläggande bestämmelserna finns i lagförslaget, medan övriga bestäm- melser har tagits in i förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst. Av denna framgår också att luftfartsverket får meddela föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av flygräddningstjänsten samt utfärda tillämpningsföreskrifter som avser flygräddningstjänsten och rädd-
ningstjänsten vid av verket godkända flygplatser.
När det gäller skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser om sådan medverkan i luftfartskungörelsen (1961:558), nämligen i 116 och 117 åå (befälhavare på luftfartyg) och i 118 å (den som tjänstgör vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten). I förslaget till lag om samhällets räddningstjänst har inte tagits in några bestämmelser om medverkan i flygräddningstjänsten. I stället hänvisas i 24 å nämnda lagförslag till bestämmelserna i luftfartslagstiftningen om sådan medverkan. Däremot har i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst tagits in bestämmelser om ersättning för medverkan i alla former av räddningstjänst, alltså även flygräddningstjänsten. Som har framgått föreslår kommittén att kungörelsen om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m ni skall upphävas.
De nu angivna förhållandena medför att det bör framgå av luftfartslag- stiftningen att bestämmelser om flygräddningstjänsten och ersättning för medverkan i flygräddningstjänsten — med undantag för en del bestämmelser om skyldighet att på grund av innehav av luftfartyg eller på grund av tjänst medverka i flygräddningstjänsten — regleras i lagstiftningen om samhällets räddningstjänst. Vidare föreslår kommittén att vissa bestämmelser om flygräddningstjänst i luftfartskungörelsen skall upphävas. Vid ändringen i 78 å luftfartskungörelsen har kommittén anslutit sig till den av flyglagutred- ningen i betänkandet (Ds K 1981:13) Reviderad luftfartslagstiftning före- slagna lydelsen.
Förslaget till förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m
Föreskrifter om ersättning för medverkan i räddningstjänst finns i förord- ningen om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m, kungörelsen om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m och i kungörelsen om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckori atomanläggningar rn m. Bestämmelser om ersättning för deltagan- de i olika slags räddningstjänst har tagits in i kommittén förslag till lagstiftning om samhällets räddningstjänst. Därför föreslår kommittén att de nu nämnda författningarna om ersättning för medverkan i räddningstjänst upphävs.
Förslaget till lag om ändring i lagen om statligt personskadeskydd
Förslaget till förordning om ändring i förordningen om arbets- skadeförsäkring och statligt personskadeskydd
Ändringsförslagen är en följd av kommitténs förslag till lagstiftning om samhällets räddningstjänst och föranleder inga närmare kommentarer. Det bör dock påpekas att det enligt 42å förslaget till lag om samhällets räddningstjänst finns möjlighet för en räddningsledare att genom tjänsteplikt ta i anspråk personal för såväl räddningstjänst som för sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten.
Förslaget till förordning om ändring i förordningen om militär medverkan i civil verksamhet
Verksamheten inom försvarsmakten har nyligen reglerats i två förordningar, nämligen förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakten och förordningen (1983:277) om handläggning av ärenden, tjänstetillsättning m ut inom försvarsmakten. I dessa förordningar regleras inte försvarsmak- tens medverkan i civil verksamhet. Denna medverkan regleras i stället i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet. Förord- ningen innehåller föreskrifter om medverkani räddningstjänst m m (1—6 åå), om utförande av annat arbete (7—9 åå) och om ersättning för sådant arbete (10 å). I 1 å hänvisas till kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m.
Den av kommittén föreslagna förordningen om försvarsmaktens medver- kan i räddningstjänst m m är, som har framgått, avsedd att ersätta bla bestämmelserna i 1983 års förordning om räddningstjänst och liknande verksamhet. Kommittén föreslår därför att 1—6 åå nämnda förordning skall upphävas. Det kan ifrågasättas som inte förordningen om militär medverkan i civil verksamhet bör upphävas i sin helhet och ersättas av en ny sådan förordning, i vilken en hänvisning lämpligen kan göras till den regeringsför- fattning som reglerar försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m. Denna fråga ligger emellertid inte inom ramen för kommitténs uppdrag.
VI Bilagor
Bilaga A Direktiven till kommittén
Dir 197936 Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m. Dir [979136
Beslut vid 'regeringssammanträde 1979-03-01
Departementschefen, statsrådet Hansson, anför. I slutet av förra året beslutade regeringen om en översiktlig undersökning av de områden inom vilka risk för jordskred kan föreligga. Syftet nted den översiktliga undersökningen är att de områden där skredriskerna är störst skall kunna bestämmas. Undersökningen kan i sin tur komma att visa att fortsatta geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder är nödvän- diga i särskilt utsatta områden. Frågan om ansvaret för att geotekniska undersökningar görs och för att stabiliseringsåtgärder vidtas behöver klarläg- gas liksom de kostnadsfrågor som uppkommer i sammanhanget.
Erfarenheterna från handläggningen av frågor om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer har också aktualiserat en översyn'av ersättnings- principerna. ! det följande kommerjag att gå närmare in på de frågor somjag nu har berört. Jag kommer därvid också att ta upp bl. a. frågan om skyldighet för den som bedriver riskfylld verksamhet att ersätta statens och kommunens kostnader för räddningstjänst i anledning av verksamheten.
Ersättning för skador på grund av naturkatastrofer
Ersättning från staten för skador på grund av naturkatastrofer betalas på grundval av principer som har godkänts av 1960 och 1967 års riksdagar (prop. 196012. SU 1960117, rskr 1960159 samt prop. l9671105, JoU 1967:16 och rskr 1967: l 74). Riksdagsbehandiingen gällde i båda fallen ersättning för skador vid omfattande översvämningar. Motsvarande principer tillämpas emllertid i fråga om andra naturkatastrofer. t. ex. jordskred och snöskador. Ersättning- arna betalas från ett särskilt reservationsanslag under tionde huvudtiteln.
De ersättningsprinciper som har fastställts genom riksdagens beslut innebär i huvudsak följande. Som regel skall skadorna ha vållat intrång i rörelse eller yrkesverksamhet av vilken den skadelidande varit beroende för sin försörjning. Ersättning betalas inte för skador av mindre omfattning och
heller inte i den mån den skadelidande har rätt till ersättning från annan än staten. Försäkringsbar skada ersätts aldrig. Normalt utgår ersättning med 50 % av skadebeloppet men i särskilt ömmande fall kan ersättning utgå med högst 90 %. Ersättning betalas efter behovsprövning. Stor restriktivitet iakttas när det gäller ersättning till bolag, föreningar och andra juridiska personer. En kommun får ersättning bara om den ekonomiska belastning som skadorna medför framstår som orimligt stor i förhållande till kommu- nens skatteunderlag. Om risk för t. ex. översvämning hade kunnat konsta- teras i förväg, betalas ersättning bara om den skadelidande har vidtagit förebyggande åtgärder i rimlig omfattning.
I en del fall har — p. g. a. de särskilda omständigheterna — ersättning för skador betalats efter förmånligare ersättningsprinciper än de som tillämpas normalt. Det har då varit fråga om större naturkatastrofer. t. ex. Surte- och Tuvekatastroferria. I dessa fall har ersättning betalats på grundval av särskilda beslut av riksdagen.
På grundval av förslag i prop. 1977/781125, bil. 12, Ersättningar och lån m.m. i samband med naturkatastrofen i Tuve, anvisade riksdagen ett reservationsanslag av 65 milj. kr. till ersättningar m. m. och ett investerings- anslag av 40 milj. kr. till län för inlösen av fastigheter (CU 1977/78:29, rskr 1977/78:266). Föredraganden anförde i propositionen ätt han ansåg det angeläget att staten — i den mån ersättningsskyldighet inte ankom på försäkringsgivarna — trädde in med hjälp till de enskilda personer som hade lidit skada till följd av katastrofen. Det borde enligt föredraganden eftersträ- vas att de skadelidande försattes i samma ekonomiska situation som före katastrofen. Ersättning för byggnader inom skredområdet och för de byggnader inom det 5. k. skredriskområdet som måste rivas betalades av försäkringsgivarna. Marken borde enligt propositionen överföras till kommunen. Ägarna till bostadsfastigheter inom skredriskområdet borde erbjudas att få sina fastigheter inlösta. Även fastigheter utanför skredrisk- området skulle kunna lösas in. när särskilt starka skäl förelåg. Den sammanlagda ersättningen för fastigheterna borde enligt föredraganden motsvara resp. fastighets marknadsvärde. beräknat som om skredet inte hade inträffat och bestämt efter vanliga expropriationsrättsliga principer. Vid bestämmandet av det belopp som staten skulle svara för borde avdrag göras för vad törsäkringsgivarna betalade, alltså den del av det totala'värdet som kunde hänföras till byggnaderna.
Försäkringsgivarna ersatte de skadelidande inom ramen för gällande försäkringsavtal för skada på eller förlust av lös egendom. för s. k. merkost- nader och för tiyttningskostnader. Staten betalar eniigt regeringsbeslut ersättning för skada på eller förlust av lös egendom, när försäkring mot skadan eller förlusten inte hade kunnat tecknas. När försäkring kunnat tecknas men den skadelidande hade underlåtit att göra detta, betalas enligt regeringens beslut ersättning med hälften av det belopp till vilket skadan eller förlusten kan uppskattas. Mot bakgrund av att enskilda personer som har lidit skada genom skredet i princip skall hållas ekonomiskt skadeslösa, ansåg regeringen det motiverat att rörelseskador ersätts efter något mindre restriktiva principer än vad som tillämpas i andra fall. Full ersättning betalas sålunda för direkta skador till följd av skredet. Ersättning för minskad
rörelseavkastning betalas enligt regeringens beslut inte för tiden efter år 1979, då återställningsarbetena beräknas vara avslutade.
Också när det gäller Surtekatastrofen i september 1950 innebar statens insatser att de skadelidande fick i princip full ersättning för skador och kostnader till följd av jordskredet (jfr prop. l950:256). Skredområdet löstes in av staten.
Länsstyrelsen i Örebro län har i en skrivelse den 8 februari 1978 hemställt att regeringen föranstaltar om en översyn av de ersättningsfrågor som kan uppkomma till följd av naturkatastrofer eller liknande förlopp. Därvid bör även möjligheterna att erhålla försäkringsskydd uppmärksammas. Begräns- ningarna iersättningama för skador på grund av vårflodsöversvämningama i Örebro län i maj 1977 hade enligt länsstyrelsen föranlett erinringar särskilt från drabbade fritidshusägare. De regler som tillämpades innebar att ersättning av statsmedel betalades i begränsad omfattning till ägare av permanentbostadshus och i än mer begränsad omfattning till ägare av fritidshus. Länsstyrelsen anser att erinringama har sådan tyngd att en översyn av bidragsreglerna är motiverad. Härtill kommer enligt länsstyrelsen att möjligheterna att genom försäkringsskydd trygga sig mot'oförutsedda skador i samband med vårflod är begränsade.
Försäkringsskyddet mot skador på grund av händelser i naturen omfattade vid tiden för Surteskredet bara åskslagsskador. Efter Surteskredet utvidgades försäkringsskyddet till att omfatta också ersättning för personlig lösegendom vid jordskred, jordras och jordbävning. I mitten av 50-talet infördes stormskadeskyddet. Efter en uppmaning från försäkringsinspektionen inklu- derades skador på personlig lösegendom till följd av baktrycksvatten eller vatten från markytan vid skyfall i vattenskadeförsäkn'ngarna. Sedan en dammkatastrof med omfattande egendomsskador hade inträffat i Sysslebäck i Värmland den 1 juli 1973, diskuterades frågan om en utvidgad naturska- deförsäkring i en för försäkringsbolagen gemensam kommitté. Denna ansåg att privatpersoners försäkringar borde obligatoriskt utvidgas till att omfatta även andra skador till följd av naturhändelser än storm- och åskslagsskador. Enligt kommitténs förslag skulle skador på byggnader genom jordskred, jordras, bergras, laviner eller jordskalv med en styrka av minst 4 enligt Richterskalan ersättas. Däremot skulle inte skador genom sättningar i marken ersättas. Undantag gjordes också för skador genom sprängning, pålning, spontning och uppläggning av jord- eller stenmassor samt gruvdrift, alltså skador på grund av mänskliga ingrepp Försäkringsskyddct skulle omfatta också skador vid genombrott av damm för vattenmagasin. däremot inte skador som uppstår genom att invallningar genombryts. Endast skador på byggnader och lös egendom skulle ersättas, däremot inte skador på vägar. trädgårdar och liknande. I fråga om översvämningsskador föreslog kommit- tén inte något skydd för byggnader. Kommitténs förslag har genomförts i fråga om hem-, villa- och fritidshusförsäkringarna. Fr. o. m. den 1 januari 1979 har i allt väsentligt motsvarande åtaganden införts i fråga om företags-. affärs- och fastighetsförsäkringarna. Dessa omfattar'dock inte skador genom jordskalv eller utströmning från avloppsledning till följd av regn, snösmält- ning eller högvatten.
Försäkringsbranschens serviceaktiebolag anför i en skrivelse den 22
december 1978 att man inom försäkringsbranschen har noga övervägt om de som drabbas av översvämningar skulle kunna skyddas genom försäkring. Man har emellertid funnit att en fullständig lösning inte kan nås inom området för frivillig försäkring. Serviceaktiebolaget ifrågasätter om inte en utredning som är gemensam för staten och försäkringsbranschen skulle kunna åstadkomma vissa lösningar.
Naturkatastrofer kan — förutom förlust av människoliv och skador av ideellt slag — medföra personskador och materiella skadori Den enskilde som har drabbats av personskada är ekonomiskt tryggad genom i första hand lagen (1962238l) om allmän försäkring och egen försäkring om sådan har tagits. Något motsvarande gäller däremot inte i fråga om materiella skador. Försäkringsskyddet är. som framgår av det föregående, inte heltäckande. Normalt betalas statligt bidrag efter behovsprövning och endast för viss delav skadan. För vissa materiella skador utgår bidrag över huvud taget inte. Staten har emellertid vid en del större katastroftillfällen genom bidrag eller på annat sätt vidtagit särskilda åtgärder till förmån för enskilda.
Enligt min mening är det otillfredsställande att de som drabbas av naturkatastrofer ersätts efter olika principer. Omfattningen av en naturkata- strof hör givetvis inte vara avgörande för storleken på ersättningen till den enskilde drabbade. Jag a ser att frågan om försäkringsskyddet och principer- na för samhällets insatser vid naturkutastrofer bör ses över. Syftet med översynen bör främst vara att pröva om det är möjligt att skapa ett mera heltäckande försäkringsskydd och ett mer enhetligt ersättningssystem. För detta ändamål bör ensärskild kommitté tillkallas. Kommitténs uppdrag bör omfatta också vissa ytterligare frågor som jag återkommer till i det följande.
Begreppet naturkatastrofinnebär inte någon entydig bestämning. Hit kan räknas bl. a.jordskred.översvämningar samt häftiga stormar och snöfall men även vissa skador till följd av erosion o. dyl. Det bör ankomma på kommittén att söka åstadkomma en mera exakt definition. Särskilda ersättningssystem finns för vissa typer av skador. t. ex. skördeskadeskyddet och rennäringens katastrofskadeskydd. Kommittén bör söka åstadkomma en lämplig avgräns- ning mot sådana ersättningssystcm men i övrigt inte gå närmare in på dem.
Jag anser att det är naturligt att skador som uppkommer vrd naturkata— strofer. så långt det är möjligt med hänsyn till försäkringsmässiga synpunk- ter. ersätts inom ramen för försäkringsskyddet. Utredningsarbetet bör därför bedrivas i nära samarbete med försäkringsbranschen.
När det gäller den närmare utformningen av ersättningsprinciperna bör en utgångspunkt för kommitténs arbete vara att ersättning från samhället skall vara socialt motiverad och betalas bara till den som kan anses ha ett klart behov av sådan ersättning. Det innebär att det i första hand är enskilda skadelidande som bör tillgodoses. Till denna kategori kan räknas också personer som i en eller annan form driver smärre rörelser som de är beroende av för sin utkomst. Kommittén bör pröva hur man bör ta hänsyn till den skadelidandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Vidare bör det övervägas om ersättning skall betalas oberoende av vad slags egendom som har skadats och oberoende av omfattningen av skadorna". Kommittén bör
också pröva om ersättning under speciella förhållanden skall kunna betalas för åtminstone en del av skadorna, trots att den skadelidande inte har utnyttjat möjligheten att skaffa sig försäkringsskydd. En omständighet som bör kunna föranleda att ersättningen sätts ner eller faller bort är att den skadelidande har underlåtit att vidta förebyggande åtgärder i rimlig omfatt- ning. Kommittén bör överväga också denna fråga.
Skador som drabbar företag men som inte kan sägas medföra betydande ekonomiska verkningar för företagens ägare bör enligt min mening inte ersättas. Vad jag nu har sagt utesluter inte att kommittén bör kunna pröva frågan om hur t. ex. ideella föreningar och bostadsrättsföreningar bör behandlas.
Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder
På ilera håll i Sverige finns områden som på grund av topografm samt jordarternas sammansättning och lagring är utsatta för. risk för jordskred. Under 1900-talet har ett antal större jordskred inträffat. Dessa har i några fall medfört förluster av människoliv och skador på byggnader och anläggningar. Som exempel kan nämnas skreden i Surte år 1950. Göta år 1957 och Tuve år 1977. Samhäliets kostnader under de senaste 30 åren på grund av stora skred har uppskattats till i genomsnitt 10 milj. kr. om året. Lerskred som omfattar mer än en hektar mark inträffar i genomsnitt en gång på två till tre år. i flertalet fall dock inom obebyggda områden.
Central förvaltningsmyndighet för geotekniska ärenden är statens geotek- niska institut (SGI). Verksamheten vid SGI är främst inriktad på geoteknisk forskning och utveckling samt information.-SGI utför också geotekniska uppdrag i en icke oväsentlig omfattning. Stabilitetsförhållandena i Götaälv- dalen övervakas exempelvis sedan 15 år. SGI genomför därvid bl. a. besiktningar och mätningar samt biträder kommunala och statliga myndig- heter vid planering och byggande utmed älven. Från. och med budgetåret l977/78 har SGI fått ökade medel för i huvudsak allmän rådgivning till kommuner och länsstyrelser samt remissverksamhet avseende främst bebyggda områden eller områden under planläggning för bebyggelse. Vidare bedriver SGI forskning beträffande skredfarliga områden. Regeringen uppdrog den 8 juni 1978 åt SGI att i samråd med Sveriges geologiska undersökning(SGU), institutionerna för geoteknik och geologi vid Chalmers tekniska högskola samt Göteborgs kommun utreda de geotekniska förhållanden som förelåg vid skredet i Tuve och som kan ha utlöst skredet.
Enligt de allmänna bestämmelserna om planläggning i 9 & byggnadsstad- gan (195916l2) skall, där inte särskilda förhållanden föranleder annat, mark avses för det ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn" till läge, terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. Förslag till plan skall, när det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse. vara åtföljt av bl.a. utredning om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för genomförandet. Därvid skall särskilt grundens beskaffenhet beaktas (l6 å). Även beträffande tilltänkt bebyggelse utanför detaljplan åligger det byggnadsnämnden eller i vissa fall länsstyrelsen
att pröva om grundförhållandena är lämpliga. För att mark skall få användas för bebyggelse. oavsett om denna är tät eller gles. förutsätts nämligen enligt 59 byggnadslagen (1947z385) att marken prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. De i 95 byggnadsstadgan upptagna allmänna bestämmelserna om vad som skall iakttas vid planläggning gäller i tillämpliga delar också för bedömningenav glesbebyggelsens detaljlokalisering (se prop. l972:l ] ] ,bil. 2. s. 322 f). Ifråga om tätbebyggelse skerlämplighetsprövningen. såsom framgår av det föregående. vid planläggningen eller vid eventuellt förekommande prövning av om undantag (dispens) kan ges från förbudet i S(iå byggnadsstadgan mot tätbebyggelse utanför detaljplan.'Annan bebyg- gelse än tätbebyggelse prövas i samband med prövning av ansökan om byggnadslov.
Staten eller kommunen har däremot inte något fortlöpande ansvar enligt byggnadslagstiftningen föratt grundförhållandena under befintlig bebyggelse är tillräckligt stabila. Det kan i detta sammanhang anmärkas att en stor del av bebyggelsen i landet har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för skred blev vanliga.
Statens planverk har det centrala ansvaret för planerings- och bebyggelse- frågor. På regional nivå har länssryrelserna motsvarande ansvar. Kommuner- na och då främst byggnadsnämnden har det primära ansvaret för att geotekniska förhållanden undersöks och beaktas vid detaljplanläggning. Länsstyrelserna skall i samband med fastställelse av detaljplaner med ledning av den utredning som kommunen presenterar bedöma om kommunen har beaktat de geotekniska förhållandena tillräckligt för att ändamålet med planen skall kunna genomföras.
Regeringen har genom ett beslut den 14 december 1978 gett SGI i uppdrag att utföra en översiktlig kartering av områden inom vilka risk för skred kan föreligga. De områden där risken för skred kan bedömas vara störst skall avgränsas. Resultatet av karteringen skall redovisas efter hand för berörda kommuner och länsstyrelser och för statens planverk För områden där skredrisk inte kan uteslutas skall SGI redovisa vilka detaljerade undersök- ningar som är påkallade.
I princip ankommer det på ägaren att vidta förebyggande åtgärder för att skydda egendom från skada. Försäkringsgivarens ansvar inträder inte förrän ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående. Även då är den enskilde enligt 52% lagen (1927177) om försäkringsavtal skyldig att efter förmåga sörja för att skadan avvärjs eller minskas. Kostnad som härvid uppkommer för den enskilde skall försäkringsgivaren ersätta (53 å).
Enligt 2 & brandlagen (1974180) svarar varje kommun för räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Med räddningstjänst avses verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde. ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön (I å). En förutsättning är emellertid att det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständigheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas.
I prop. 1973:185 med förslag till brandlag (s. 132) anför föredraganden att
räddningsorganens uppgift skall vara att avvärja eller begränsa skada, dvs. att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Rent förebyggnade åtgärder, dvs. åtgärder som vidtas på förhand för att förebygga att en händelse som kan leda till skador inträffar eller föranleder skador. hör alltså inte hit. Uppenbarligen är det från både effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt angeläget att räddningsorganen ingriper så snabbt som möjligt. Till åtgärder för att avvärja eller begränsa skada bör enligt föredra- ganden därför hänföras också åtgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat. under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående.
En kommun har utöver ansvaret för räddningstjänsten inte någon laglig skyldighet att vidtaga åtgärder för att skydda den enskilde eller hans egendom mot skador på grund av naturhändelser. Om förhållandena är sådana att den enskilde saknar möjlighet att själv ombesörja att åtgärder vidtas. kan kommunen dock ha anledning att ingripa. Reglerna om den kommunala kompetensen kan emellertid innebära begränsningar i kommunernas befo- genhet.
Enligt min mening är det angeläget att fortsatta geotekniska undersök- ningar görs inom områden där det finns skäl att befara jordskred. När det gäller ny bebyggelse har kommunerna och länsstyrelserna, som framgår av det föregående. ett ansvar för att grundförhållandena undersöks. Man har emellertid anledning befara att befintlig bebyggelse i inte obetydlig utsträck- ning är belägen på mark där grundförhållandena inte har undersökts närmare. Staten kan självfallet inte åtaga sig eller ålägga kommunerna ett ansvar för'att geotekniska undersökningar alltid görs när sådana undersökningar är motiverade i befmtlig bebyggelse. Däremot har samhället både i eget intresse och med hänsyn till sitt ansvar för befolkningens säkerhet anledning att se till att förutsättningar skapas för att sådana undersökningar kan genomföras där man kan befara att riskerna är särskilt stora.
Kommittén bör enligt min mening överväga hur sådana undersökningar kan komma till stånd. I de fall där det är motiverat att samhället svarar för uppgiften synes den lämpligaste lösningen vara att undersökningarna ombesörjs av kommunen. Kommittén bör överväga om en sådan ordning kan införas utan att kommunerna åläggs en obligatorisk skyldighet att svara för sådana undersökningar. Kommunernas befogenheter på området bör klarläggas. Kommittén bör i denna fråga samråda med Svenska kommunförbundet. Vad jag nu har anfört bör inte utgöra hinder för kommittén att pröva en ordning som innebär att en statlig myndighet, t. ex. länsstyrelsen, får till uppgift att svara för att geotekniska undersökningar kommer till stånd.
När det gäller konkreta åtgärder för att förebygga att skred inträffar måste utgångspunkten för kommitténs överväganden vara att det är den vars egendom hotas som har att svara för åtgärderna. Vid risk för jordskred bör förebyggande åtgärder som regel vidtas snabbt. Mycket omfattande och kostsamma åtgärder kan behövas. Försäkringsgivarnas ansvar för åtgärder av detta slag är. som framgår av det föregående, mycket begränsat. Jag finner det angeläget att kommittén prövar hur detta ansvar bör preciseras och om det finns förutsättningar att utvidga det. I dessa frågor bör kommittén samråda
med företrädare för försäkringsbranschen.
Även med ett utvidgat försäkringsgivaransvar torde dock situationer kunna uppstå när de åtgärder som kan behöva vidtas är så brådskande och omfattande att samhället behöver ingripa. Den enskilde kan sakna både praktiska och ekonomiska möjligheter att svara för åtgärderna. Direkt skyldighet för samhället att ingripa föreligger bara i den mån åtgärderna kan hänföras till räddningstjänst i brandlagens mening. Kommittén bör överväga om det i vissa särskilda fall — när försäkringsgivaransvar inte föreligger — bör finnas en möjlighet för den enskilde att få stöd från samhället.
När den enskilde inte själv kan ombesörja att nödvändiga åtgärder vidtas. kan det vara lämpligt att kommunen svarar för att så sker. Jag anser dock att kommunerna inte bör åläggas skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga skred. Kommittén bör däremot pröva om kommunernas befogenheter i detta hänseende behöver preciseras eller vidgas.
Kommittén bör vidare överväga hur kostnaderna för förebyggande åtgärder bör i det särskilda fallet fördelas mellan staten, kommunen och den enskilde. Utgångspunkten måste vara att det i första hand är den vars egendom hotas som har attsvara för att förebyggande åtgärder vidtas. Ersättning från samhället till den enskilde bör komma i fråga bara när denne inte själv kan svara för kostnaderna. Ersättning från staten bör vidare komma i fråga bara beträffande åtgärder som verkligen har varit påkallade. ] detta sammanhang bör kommittén pröva om det finns förutsättningar att nämiare ange de säkerhetsfaktorer som bör användas vid bedömningen av om stabilitetsförhållandena är sådana att förebyggande åtgärder behövs.
De frågor jag har berört kan påverkas av resultatet av reformeringen av byggnadslagstiftningen. Kommittén bör vid sitt arbete beakta detta.
Kommittén bör också överväga om särskilda regler om befogenhet att ingripa i annans rätt behövs för att förebyggande åtgärder skall kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. Det ligger i sakens natur att sådana regler måste utformas så att rimlig hänsyn tas till den som utsätts för ett ingrepp. [ detta sammanhang vill jag erinra om bestämmelserna i 2 kap. 18 & regeringsformen (RF).
Där föreskrivs att varje medborgare skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms | lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande.
Övriga frågor
Den fråga som jag nyss har berört har samband med frågan om ersättning för ingrepp enligt ll _ö brandlagen. Ersättningsbestämmelserna i 19 & omfat- tar bara det fallet att utrustning för räddningstjänst har tagits i anspråk. En uttrycklig föreskrift om rätt till ersättning också för andra ingrepp som görs med stöd av ll åbrandlagen kan behövas med hänsyn till 2 kap. 18 & RF. En sådan föreskrift kan vara motiverad även av andra skäl.
Av det förhållandet att kommunerna enligt 2 & brandlagen är skyldiga att svara för räddningstjänsten följer att de endast med stöd av föreskrift i lag kan ta ut kostnaderna för ett räddningsingripande av den i vars intresse ingripandet har gjorts eller av den vars verksamhet eller handlande har
föranlett ingripandet. Uttryckliga bestämmelser om skyldighet att svara för sådana kostnaderfinns bara i lagen (197311 198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.
1 prop. (1973:185) med förslag till brandlag m.m. berördes frågan om bestämmelser borde införas som skulle göra det möjligt för kommunerna och staten att. antingen generellt eller i särskilda fall, ta ut ersättning för kostnader för räddningsingripanden. Föredraganden ansåg att det inte borde komma i fråga att generellt föreskriva skyldighet för den i vars intresse ett räddnings- ingripande hade gjorts eller den vars verksamhet eller handlande hade föranlett ett räddningsingripande att ersätta kommunens eller statens kostnader (prop. s. 181). Däremot borde det övervägas om en sådan skyldighet var motiverad på vissa särskilda områden. Föredraganden fann emellertid att det vid tidpunkten för propositionen inte fanns tillräckligt underlag för en regel som innebar att riskfyllda verksamheter av visst slag skilde's ut och förenades med ersättningsskyldighet för räddningskostna- der.
Jag anser att tiden nu är mogen att åter ta upp frågan om regressrätt för kostnader för räddningstjänst. En sådan regressrätt framstår som motiverad särskilt i fråga om'verksamheter som innebär stora risker för olyckor som kan kräva omfattande räddningsåtgärder. Det är dock inte givet att samhällets krav på ersättning för dylika kostnader skall på lika villkor konkurrera med enskildas skadeståndskrav i de fall då full ersättning inte kan utgå för alla anspråk. Vid sina överväganden bör kommittén särskilt beakta vikten av en klar och entydig avgränsning mellan de fall där regressrätt föreligger och andra fall. Vidare bör beaktas de svårigheter som kan uppkomma på vissa speciella rättsområden, :. ex. sådana områden där den svenska lagstiftningen grundas på internationella konventioner.
Kommittén bör lägga fram de författningsförslag som föranleds av kommitténs överväganden.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag efter samråd med cheferna för justitie-. ekonomi-. budget-, jordbruks- och bostads- departementena att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartemen- tet
att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m.,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande.
att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att. kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Kommundepartementet)
DEPARTEMENTENS OFFSETCENTRAL STOCKHOLM 1979
Tilläggsdirektiv till kommittén för utredning av frågan om ersättning på grund av naturkatastrofer m. m.
Dir 1979157 Beslut vid regeringssammanträde 1979-06-07 DepartementsChefen, statsrådet Hansson. anför.
Regeringen har den 1 mars 19.79 bemyndigat chefen för kom- mundepartementet att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkata- strofer m. m. [ utredningsuppdraget ingår vidare att klarlägga ansvaret för att geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder, som är nödvändiga för att förhindra jordskred i särskilt utsatta områden. vidtas. De kostnads- frågor som uppkommer i detta sammanhang skall också övervägas. Enligt direktiven skall kommittén också behandla frågor som rör ersättning för ingrepp enligt 11 & brandlagen (.1974:80, ändrad senast 1977:493) och regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen.
Enligt min mening bör kommitténs uppdrag vidgas till att omfatta vissa ytterligare frågor som jag ämnar ta upp i det följande.
Undersökningskommission för allvarliga olyckor
Hotell- och restauranganställdas förbund har i en skrivelse den 23 oktober 1978 till regeringen föreslagit åtgärder i syfte att förhindra katastrofbränder och begränsa eventuella bränders skadeverkningar. Som ett första steg i denna riktning föreslås i skrivelsen att en permanent statlig undersöknings- kommission tillsätts. Statens brandnämnd har i ett yttrande över skrivelsen tillstyrkt att en särskild undersökningskommission för större nödlägen av de slag där räddningstjänsten regleras av brandlagstiftningen inrättas.
Varje brand utreds sedan början av 1920-talet av polisen. Syftet med utredningen är att försöka fastställa orsaken till branden. Polisens resurser för sådana undersökningar har med åren utvecklats. Resultatet har haft stor betydelse för det fortlöpande förebyggande brandskyddsarbetet. Det kan tilläggas att en inte obetydlig del av de bränder för vilka brandorsaken har kunnat fastställas har varit orsakade av brottslig verksamhet eller straffsank- tionerad underlåtenhet.
Brandnämnden har inte någon direkt uppgift i samband med utredning av bränder utöver vad som följer av att nämnden enligt 24é brandstadgan (1962191, omtryckt 197418]. ändrad senast l977z925) och 1 & instruktionen (1974:408) för statens brandnämnd (ändrad senast 19761945) har tillsyn över brandförsvaret. Nämnden skall vidare, bl. a. genom försöks- och utvecklings- arbete, främja sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Till nämnden är knutna dels ett råd för räddningstjänst med uppgift att verka för samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst, dels ett utbild- ningsråd (8 & instruktionen).
Olyckor som inträffar i järnvägs- och vägtrafiken och som inte är av
obetydlig omfattning utreds också av polisen. Sedan den 1 juli 1978 finns en central myndighet — statens haverikommission — för utredning av allvarligare civila och militära luftfartygsolyckor. I fråga om sjöolyckor kan sjöförklaring i vissa fall ersättas av utredning som utförs av en särskild undersökningskom- mission som har förordnats av regeringen. Luftfartygsolyckoma utreddes också tidigare av en kommission som tillsattes vid varje tillfälle.
Enligt 2 & förordningen (1978:555) med instruktion för statens haverikom- mission utreder kommissionen allvarlig luftfartygsolycka och tillbud till sådan enligt bestämmelser i bl. a. luftfartslagen (1957:297, ändrad senast l978z232). Enligt 11 kap. 7 Q' luftfartslagen skall undersökning genomföras av olyckshändelse, som inträffar vid användning av luftfartyg och medför dödsfall eller allvarlig personskada eller betydande skada på luftfarty get eller annan egendom än luftfartygets last. Undersökningen skall också omfatta olyckshändelsens orsaker och-de skador som har uppkommit. Om allvarlig fara för olyckshändelse har uppstått eller något som tyder på väsentliga fel på luftfartyget eller marko ganisationen har inträffat, skall undersökning också ske. Haverikommissionen har vidare enligt instruktionen till uppgift att följa den nationella och internationella utvecklingen på området och samarbeta med berörda säkerhetsmyndigheter i deras haveriförebyggande verksamhet. Haverikommissionen består enligt Bä instruktionen av en generaldirektör och tre haveriutredare. Generaldirektören skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Av haveriutredarna skall en vara erfaren domare, en flygoperativt sakkunnig och en flygtekniskt sakkunnig. Haverikommissio- nen anlitar därutöver de experter och sakkunniga som behövs för utredning- en (4 och 6 äg).
Enligt 3145 sjölagen (1891135. 5. 1, omtryckt 1975:1289, ändrad senast 1978z886) får regeringen förordna att en händelse som skall bli föremål för sjöförklaring och händelsens orsaker skall utredas av en särskild undersök- ningskommission. Detta gäller om stora förluster i liv eller egendom har uppkommit eller om utredningen av annan anledning kan väntas bli synnerligen omfattande eller invecklad. När en undersökningskommission har förordnats, behöver sjöförklaring inte ske.
1 prop. 1975/76:100, bil. 8, (TU 1975/76:11, rskr 1975/761253) behandlas frågan om åtgärder för att säkerställa behovet av utredningsresurser i personellt, administrativt och tekniskt avseende vid förordnande av särskild undersökningskommission enligt föreskrifterna i sjölagen. Regeringen har därefter beslutat att personer med juridisk, nautisk och teknisk utbildning och erfarenhet i förväg skall finnas utsedda för att ingå i sådan kommission och tillkallat sådana personer att stå till förfogande att ingå som ledamöter. Ordförande är generaldirektören i statens haverikommission.
Jaganser att starka skäl talar för att en undersökningskommission skall kunna träda i funktion också vid vissa andra allvarliga olyckor än luftfartygs- och sjöolyckor. Kommittén bör överväga hur kommissionens verksamhets- område bör avgränsas. En lämplig utgångspunkt kan vara att verksamhets- området skall kunna omfatta sådana nödlägen som enligt 1 & brandlagen föranleder ingripande av samhällets räddningstjänstoch som är av större omfattning.
I samband med inrättandet av statens haverikommission (prop. 1977/ 78:88) framhöll föredraganden att den viktigaste uppgiften vid en utredning av en allvarlig olycka måste vara att klarlägga orsakssammanhanget och eventuella brister i fråga om förebyggande åtgärder. Jag delar denna uppfattning. Ändamålet med utredningen bör sålunda vara att skapa en helhetsbild av olyckans orsaker och följder. Räddningsåtgärdemas effektivi- tet bör också prövas. Till kommissionens uppgifter bör också höra att föreslå åtgärder som kan hindra att likartade olyckor upprepas. Det är angeläget att kommissionen kan fullgöra sina uppgifter på ett objektivt sätt. Detta talar för att kommissionen bör vara fristående från myndigheter vilkas verksamhet kan ge anledning till en undersökning eller som svarar för tillsyn över sådan verksamhet eller har uppgifter inom räddningstjänsten. En samordning med statens haverikommission är en lösning som bör prövas. Även andra lösningar bör övervägas. Trots vad jag nyss har sagt kan sålunda praktiska skäl tala för att kommissionen knyts till statens brandnämnd.
1 luftfartslagen anges när en undersökning skall genomföras. 1 sjölagen däremot anges att regeringen får förordna en kommission i vissa fall. Särskilt med hänsyn till att de olyckor som undersökningskommissionen skall ha att utreda kan bli av skiftande slag talar enligt min mening övervägande skäl för att en prövning måste göras i det särskilda fallet. Regeringen bör alltid kunna besluta att en undersökning skall göras. Det bör emellertid övervägas om inte kommissionen i vissa fall bör kunna påbörja en undersökning på eget initiativ. Jag vill i detta sammanhang peka på vikten av att kommissionen kan börja sin undersökning så snabbt som möjligt.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör kommittén överväga undersökningskommissionens uppgiftsområde, organisation, sammansätt- ning och verksamhetsformer. Vid dessa överväganden bör erfarenheterna av undersökningarna av luftfartygs- och sjöolyckor beaktas. Kommittén bör vidare beräkna kostnaderna för kommissionens verksamhet och föreslå de författningsföreskrifter som föranleds av kommitténs överväganden.
H uvudmarmaskape! _lör räddningstjänsten
Riksdagen har begärt att frågan om huvudmannaskapet för en räddnings- tjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter utreds förutsättningslöst (CU 1978/79:18, rskr 1978/79:182). Enligt vad som anförs i civilutskottets betänkande har det visat sig att svårigheter kan uppstå beträffande samar- betet mellan olika huvudmän inom räddningstjänsten. Utredningen bör enligt utskottsbetänkandet omfatta också frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Den bör ha parlamentarisk förankring. Åtgärder som syftar till ökad samordning av resurserna för räddningstjänst bör enligt utskottet också övervägas.
Enligt 1 åbrandlagen avses med räddningstjänst verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. En förutsättning är att det kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för att åtgärder vidtas. Detta kan vara fallet med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omstän—
digheterna i övrigt. Brandlagen gäller inte skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning, sjöräddning eller fjällräddning. Vidare gäller brandlagen endast i viss utsträckning i fråga om åtgärder som vidtas till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Uppgiften att svara för olje- och kemikaliebekämpning till havs och i kustvattnen åvilar tullverkets kustbevakning.
Varje kommun svarar enligt 2 & brandlagen för räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. För dessa uppgifter skall kommunen ha ett brandförsvar. l 8 & finns bestämmelser om skyldighet för andra kommuner att lämna hjälp när omfattande eller särskilda räddnings- åtgärder behövs. Brandchefen har befälet när annat räddningsorgan deltar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens brandstyrka, om inte något annat har överenskommits (9 5). Länsstyrelsen skall enligt l2ä överta ledningen av räddningstjänsten vid ett nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. Kommunerna och länsstyrelserna är enligt 8 och 24 äg" brand- stadgan skyldiga att svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten. Syftet med länsstyrelsens planläggning är främst att göra det möjligt för länsstyrelsen att ingripa snabbt, när en katastrof inträffar.
Enligt 35 sjukvårdslagen (1962z242, ändrad senast 19782669) skall lands- tingskommunen se till att det inom sjukvårdsområdet finns en ändamåls- enlig organisation för transport av sjuka eller skadade personer till och från sjukhus eller läkare. Det anses oklart om landstingskommunen eller det kommunala brandförsvaret har ansvaret för transporten av skadade personer från en olycksplats i terrängen till farbar väg.
Kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m. m. (ändrad senast 1976:165) anger att militär hjälp skall lämnas, om den är nödvändig för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa, för omfattande förstörelse av egendom eller för avsevärd skada i miljön. Generaltullstyrelsen, länsstyrel- sen, chef för tullregionens bevakningskontor, polischef eller kommunal brandchef kan begära hjälp. Militär hjälp skall inte lämnas om särskilda militära förhållanden hindrar det.
Enligt 29” polisinstruktionen (l972z511, ändrad senast 1979:105) skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Häri ingår att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, den s. k. serviceverksam- heten. Den omfattar av hävd bl. a. vissa särskilt organiserade verksamheter, t. ex. fjällräddningstjänst samt ambulans- och räddningsflyg.
Det finns naturligtvis en gräns för vad polisen anser sig kunna göra inom ramen för serviceverksamheten. Vid ett nödläge kan omständigheterna vara sådana att polisen måste ingripa för att avvärja eller begränsa skador på människor eller egendom. Sedan de egentliga räddningsorganen har fått tillräckliga resurser på platsen, koncentreras polisinsatsema på avspärrning, utrymning av skadeområdet, trafikreglering och liknande åtgärder. Bl. a. vid bränder påbörjar polisen också en utredning av orsaken till händelsen. Denna utredning avbryts emellertid i allmänhet, om det kan klart konstateras att händelsen inte har föranletts av en brottslig gärning.
I katastrofsituationer kan länsstyrelsen, även om det inte är fråga om räddningstjänst, få träda in i egenskap av högsta polismyndighet i länet eller på grund av vissa bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen (l97lz460, omtryckt l979z234). Länsstyrelsen svarar enligt länsstyrelseinstruktionen för den statliga förvaltningen i länet, om det inte är fråga om en uppgift som ankommer på en annan myndighet. Länsstyrelsen skall enligt instruktionen vidta eller hos regeringen eller annan myndighet föreslå de åtgärder som är påkallade eller i övrigt lämpliga för länet. Av de uppgifter som enligt instruktionen särskilt ankommer på länsstyrelsen kan en del ha betydelse vid större olyckor. Detta gäller t. ex. i fråga om de uppgifter som rör den allmänna hälsovården, den sociala omvårdnaden samt väg- och trafikväsendet. Enligt lagen (1960:33l) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar rn. m. har länsstyrelsen ansvaret för de åtgärder som kan behövas för att skydda allmänheten från radioaktiva ämnen. Länsstyrelsen svarar också för den planläggning av olycksfallsberedskapen som behövs.
Den förutsättningslösa utredning av huvudmannaskapet för räddnings- tjänsten som riksdagen har begärt griper in på många områden som f. n. är under utredning. De pågående utredningar som berörs är dels sjöövervak- ningskommittén(H l977:05), dels l977 års oljeskyddskommitté(Kn l977:03), dels kommittén (Jo l978:05) för miljörisker vid sjötransporter, dels utred- ningen (K l979:01) om transport av farligt gods, dels 1978 års försvarskom- mitté (Fö 1978102), dels kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet (Dir 1979:18).
Sjöövervakningskommittén har enligt direktiven (Dir l977z88) till uppgift att överväga lämpliga former för samordning och ledning i fred av övervak- ningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén bör enligt föredraganden med utgångspunkt i ett bibehållet samordningsansvar för sjöfartsverket i fråga om sjöräddning studera vilka insatser som behövs vid olika tänkbara större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer samtidigt samt lägga fram förslag till ledningsfunktioner i sådana sammanhang.
Särskilda direktiv har inte meddelats för Oljeskyddskommittén. Den har emellertid fått i uppdrag att undersöka i vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från oljeutflödet i april 1977 vid borrplattformen Bravo på Ekofiskfåltet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Regeringen har vidare gett kommittén i uppdrag att utvärdera erfarenheterna av bekämpningen av och saneringen efter de oljeutsläpp som har drabbat Bohusläns kust under hösten 19.78 och Stockholms skärgård under våren 1979 samt att hos regeringen föreslå de åtgärder som utvärderingen kan föranleda.
Kommittén för miljörisker vid sjötransporter skall enligt direktiven (Dir 1978z64) göra en samlad översyn från miljövårdssynpunkt av de problem som hänger samman med fanygstransporter av olja och kemikalier. Översynen bör syfta till att ge underlag för ett samlat handlingsprogram för att minska riskerna vid miljöfarliga transporter till sjöss. Föredraganden framhöll bl. a. att kommittén bör kunna ta upp också sådana frågor som behandias .i annat sammanhang. Syftet är att en bedömning från miljövårdssynpunkt skall kunna göras av behovet av alla olika slag av åtgärder för att minska riskerna
vid miljöfarliga transporter till sjöss och att ett samlat handlingsprogram därmed skall kunna utarbetas.
l direktiven (Dir 197911) till utredningen om transporter av farligt gods framhåller föredraganden att de föreskrifter som har meddelats till skydd för människors hälsa och miljön vid transport av farligt gods är uppdelade på ett flertal regelkomplex. Också myndighetsansvaret är uppdelat. Enligt föredra- gandens mening finns det anledning att utvärdera den hittillsvarande ordningen och göra en samlad översyn av frågorna om en effektivare kontroll när det gäller transport av farligt gods. Härvid bör frågan om en koncentration av det samlade ansvaret till en myndighet ingående övervägas.
l978 års försvarskommitté skall enligt sina direktiv (Dir 1978230) pröva lämpligheten av och möjligheterna att öka samordningen mellan civil- försvaret och den kommunala verksamheten. lnom civilförsvarsstyrelsen har ett arbete i denna fråga bedrivits inom två grupper, dels samordningsgruppen kommunanknutet civilförsvar, dels arbetsgruppen statligt civilförsvar. Båda grupperna har avgett rapporter. Samordningsgruppen föreslår att det allmän- na lokala civilförsvaret ombildas och blir ett kommunalt verksamhetsområde med beteckningen räddningstjänst i krig samt inordnas i den kommunala beredskapen. Det regionala civilförsvaret kan enligt samordningsgruppen behållas eller fördelas på kommunerna. Arbetsgruan å andra sidan föreslår att frågan om ett förstatligande av räddningstjänsten prövas närmare. Därvid bör man utgå från att freds- och krigsräddningstjänsten kommer att slås samman. Enligt arbetsgruppen skulle ett Statligt huvudmannaskap för all räddningstjänst avgjort ge bättre möjligheter att inom givna kostnadsramar upprätthålla bästa möjliga personalberedskap. Civilförsvarsstyrelsen anför i en perspektivplan för perioden 1982—2000 att styrelsen inte är beredd att nu ta ställning till något av alternativen. Styrelsen anser dock att utredningsmate- rialet visar att förutsättningar finns för ökad samordning mellan civilförsvaret och andra totalförsvarsfunktioner. Enligt styrelsen bör frågan utredas ytterligare.
Kommittén för översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet skall enligt direktiven (Dir 1979:18) utreda möjligheterna att föra samman den nuvarande lagstiftningen på området till en lag. Det bör övervägas om de lagar som behandlar skyddsåtgärder vid atomolyckor och ersättningsfrågor vid sådana olyckor bör ingå i den nya lagen. [ detta sammanhang bör enligt direktiven övervägas om dessa lagar bör ändras för att möjliggöra en effektivare planering av de åtgärder som skall vidtas i samband med olyckor i atomenergianläggningar o.d. Kommittén bör enligt föredraganden även beakta samordningen mellan atomenergilagstiftningen och lagstiftningen inom andra områden, t. ex. brandskyddet.
Jag förordar att kommittén för utredning av frågan om ersättning på grund av naturkatastrofer m.m. får i uppdrag att i enlighet med riksdagens hemställan förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget bör även omfatta frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambu- lansverksamhet.
Av redovisningen i det föregående framgår att ett flertal olika samhälls— organ har uppgifter inom räddningstjänsten. Detta är särskilt påtagligt om man till begreppet räddningstjänst hänför inte bara sådan verksamhet som avses i l äbrandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att avvärja eller begränsa skador som kan följa av olyckor och liknande händelser. På skilda områden pågår utredningsarbete med anknytning till räddningstjän- sten. Detta arbete avser både åtgärder av förebyggande art och åtgärder som — t. ex. genomatt de ger bättre förutsättningar för planläggning, ledning och resursutnyttjande — kan väntas leda till en effektivare räddningstjänst. Resultatet av utredningsarbete av detta slag kan antas bli av betydelse för kommitténs överväganden ifråga om huvudmannaskapet för räddningstjän- sten. Vid sina överväganden i denna fråga bör kommittén särskilt beakta att det för en effektiv räddningstjänst är av väsentlig betydelse att goda förutsättningar skapas för dels ett effektivt utnyttjande av de resurser för räddningstjänst som finns eller kan byggas upp hos statliga, kommunala, landstingskommunala och enskilda organ, dels en effektiv ledning av räddningsarbetet. Detta förutsätter i sin tur bl. a. en god planläggning och en god samordning mellan de organ som kan ha att delta i arbetet.
Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan bör kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som, i enlighet med vad jag nyss har anfört, kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. En fråga som bör uppmärksammas särskilt är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Jag tänker härvid på både det fallet att en händelse föranleder räddningsinsatser såväl till lands som till sjöss och på det fallet att sådana insatser måste vidtas i t.ex. flera län.
Jag återkommer i det följande till frågan om samordning mellan kommit- téns arbete och det utredningsarbete i övrigt med anknytning till räddnings- tjänsten som bedrivs av andra kommittéer.
Enligt min mening bör kommittén i samband med behandlingen av huvudmannaskapsfrågan ta upp frågan om en skärpning av bestämmelserna i 14 och 15 åå brandlagen om skyldighet för bl. a. vissa industriföretag att vidta förebyggande åtgärder. Enligt 149" är bl. a. den som äger eller innehar en byggnad eller annan anläggning skyldig att hålla brandsläckningsredskap m.m. och att vidta de åtgärder i övrigt som behövs för att förebygga och bekämpa brand. | 15 & ges föreskrifter för det fallet att verksamheten vid en anläggning medför särskild fara för att utflöde av hälso- eller miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön. När så är fallet, får länsstyrelsen ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla den beredskap med personal och utrustning som behövs. Kommittén bör oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan pröva om skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder bör, :. ex. när det gäller industrier som bedriver riskfylld "verksamhet, vidgas till att omfatta andra fall än de som f. n. anges i 14 och 15 55. Det bör också övervägas omen industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m.m. som industrins verksamhet föranleder.
En fråga som har aktualiserats genom vinterns snöoväder är om bestäm— melserna i brandlagstiftningen om t. ex. planläggning, ledning och ingrepp i
-annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i.
brandlagens mening. En möjlighet att tillämpa bestämmelser av detta slag kan vara av betydelse också för det saneringsarbete som vidtar efter_ det att själva bekämpningsarbetet, dvs. räddningstjänsten, med anledning av ett omfattande oljeutflöde har slutförts. Komittén bör överväga även denna fråga.
Kommittén bör lägga fram de förslag till författningsföreskrifter m. ni. som föranleds av kommitténs överväganden. Kostnaderna för organisatoriska förändringar som kommittén kan komma att föreslå bör också redovisas. Jag vill i detta sammanhang erinra om regeringens tilläggsdirektiv (l978z40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av refor- mer.
Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med de pågående utredning- ar som jag tidigare har berört. Kommittén för miljörisker vid sjötransporter avlämnar sitt betänkande under sommaren, medan sjöövervakningskom— mittén och 1977 års oljeskyddskommitté beräknas redovisa resultatet av sina överväganden något senare. Resultatet av dessa kommittéers arbete bör, som jag har framhållit tidigare, beaktas i det fortsatta Utredningsarbetet. l978 års försvarskommittés arbete är inriktat på att lägga fram ett slutligt betänkande som skall utgöra ett underlag för det försvarsbeslut som avses bli fattat år 1982. Härvid torde principiell ställning tas till civilförsvarets framtida organisation. Utredningsarbetet bör därför i huvudmannaskapsfrågan både innehålls- och tidsmässigt så långt möjligt samordnas med 1978 års försvarskommittés arbete. _
Arbetet i övrigt bör med förtur ägnas åt dels frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred, dels frågan om en undersökningskommission för allvarliga olyckor. Förslag i den senare frågan bör läggas fram redan detta år.
Med hänsyn till den utvidgning av uppdraget som nu föreslås bör antalet ledamöter i kommittén enligt min mening ökas från högst fem till högst Sju.
Jag hemställer att kommitténs uppdrag vidgas i enlighet med vad jag nu har anfört.
Vidare hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartementet att tillkalla ytterligare två ledamöter'att ingå i kommittén. '
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. '
(Kommundepartementet)
DEPARTEMENTENS OFFSETCENTRAL STOCKHOLM 1979
Tilläggsdirektiv till räddningstjänstkommittén (Kn 1979:01)
Dir 198314 Beslut vid regeringssammanträde 1983-02-10.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.
Inledning
Räddningstjänstkommittén har tillkallats med stöd av regeringens bemyn- digande den 1 mars 1979. Enligt utredningsdirektiven (Dir 1979136) skall kommittén utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkata- strofer m. m. I utredningsuppdraget ingår vidare att klarlägga ansvaret för att det vidtas sådana geotekniska undersökningar och stabiliseringsåtgärder som är nödvändiga för att förhindra jordskred i särskilt utsatta områden. De kostnadsfrågor som uppkommer i detta sammanhang skall övervägas av kommittén. Enligt direktiven skall kommittén även behandla frågor som rör ersättning för ingrepp enligt 11 & brandlagen (1974:80) och regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen.
Den 7 juni 1979 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (Dir 1979257) för kommittén. Därvid fick kommittén i uppdrag att överväga uppgiftsområde, organisation, sammansättning och verksamhetsformer för en undersöknings- kommission som skulle träda i funktion vid vissa allvarliga olyckshändelser. Enligt direktiven skall kommittén också förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan skall kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. I samband med behandlingen av huvudmannaskapsfrågan skall kommittén ta upp frågan om en skärpning av bestämmelserna i 14 och 15 åå brandlagen om skyldighet för bl. a. vissa industriföretag att vidta förebyggande åtgärder.
Räddningstjänstkommittén skall i sitt arbete beakta direktiven den 13 mars 1980 (Dir 198020) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer.
I januari 1980 avlämnade räddningstjänstkommittén delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser, i oktober 1981 principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst ochi decem- ber 1981 delbetänkandet (Ds Kn 1982:1) Ersättning för skador på grund av naturolyckor. Kommittén har också i juni 1982 avlämnat rapporten Sjuktransporter med helikopter.
På grundval av kommitténs förslag har regeringen tillkallat en kommitté (Kn 1981:02) med uppdrag att undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Regeringen har vidare genom skrivelsen (skr 1982/83:22) om huvudmannaskapet för räddningstjänsten, rn. m. berett riksdagen tillfälle att ta del av regeringens ståndpunkt vad gäller huvudman-
naskapet för den allmänna räddningstjänsten och vissa grundläggande principer i övrigt beträffande samhällets räddningstjänst. Kommitténs delbetänkande Ersättning för skador på grund av naturolyckor har remiss- behandlats och bereds inom regeringskansliet. Dess rapport Sjuktransporter med helikopter remissbehandlas f. n.
Av det anförda framgår att räddningstjänstkommittén redan har fullgjort en del av sina uppgifter. Enligt min mening är det väsentligt att kommitténs återstående arbete skyndsamt fullföljs. Som framgår av regeringens skrivelse till riksdagen bör kommittén därvid utgå från att huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten även i framtiden skall vara kommunalt. En ökad samverkan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner. Jag vill erinra om att kommunerna enligt beslut av riksdagen (FÖU 1981/82:18, rskr 1981/822374) med början senast under budgetåret 1984/85 skall ta över ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar i fred som hänger samman härmed. Riksdagsbeslu- tet får till följd att räddningstjänstregionerna måste vara bildade senast vid ingången av budgetåret 1984/85. Svenska kommunförbundet har, som framgår av regeringens skrivelse till riksdagen, erbjudit sig att genom förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommu- nerna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Kommunförbundet har därefteri en skrivelse till samtliga kommunstyrelser och brandstyrelser framhållit att det är av stor vikt att en regionindelning är klari hela landet före den 1 juli 1984 och angett att Iänsavdelningarna inom kort kommer att ta initiativ till överläggningar i frågan mellan kommunerna. Kommunförbundet har vidare uppmanat Iänsavdelningarna att ta sådana initiativ. Med hänsyn härtill bör räddningstjänstkommittén i sitt arbete kunna utgå från att kommunerna själva bildar räddningstjänstregioner och också bestämmer formerna för samarbetet inom regionerna.
Vad gäller den regionala nivån bör kommittén räkna med att länsstyrel- serna även i framtiden skall fullgöra de statliga räddningstjänstuppgifterna och spela en samordnande roll inom räddningstjänsten. En viktig uppgift för länsstyrelserna bör vara att utföra en länsomfattande planläggning och att i vissa katastrofartade situationer överta ledningen för räddningstjänsten. Övriga uppgifter bör vara att ge råd och information till kommunernas räddningsorgan och att organisera övningar.
För att få en bättre samordning av de olika grenarna av samhällets räddningstjänst bör såsom kommittén har föreslagit en enhetlig lagstiftning om samhällets räddningstjänst utarbetas. Denna bör underlätta mö jligheter— na att effektivt utnyttja befintliga samhällsresurser vid räddningsingripan- den.
De redan lämnade direktiven till kommittén och de riktlinjer för utredningsarbetet som jag här har angett bör alltså gälla för det fortsatta arbetet. Enligt min mening bör kommitténs uppdrag därutöver omfatta vissa ytterligare frågor som jag nu tar upp.
Beredskap för kemikalieolyckor
Den allmänna räddningstjänsten avser ingripanden för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön vid brand,
oljeutflöde, ras, översvämning eller annat i brandlagen åsyftat nödläge. Kemikalieolyckor är ett sådant nödläge. Ansvaret för den allmänna räddningstjänsten ligger enligt 2 & brandlagen på varje kommun inom dess område. Tullverkets kustbevakning ansvarar dock för åtgärder som vidtas till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. I vissa situationer skall länsstyrelsen enligt 12 & brandlagen överta ledningen för den allmänna räddningstjänsten från kommunerna. Det gäller sådana nödlägen som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet.
För en effektiv räddningstjänst krävs att räddningsinsatserna förbereds genom en allsidig planläggning. I planläggningsarbetet ingår en uppskattning av arten och omfattningen av de olyckor som kan påkalla att räddningsor- ganen ingriper eller som kan kräva omfattande eller speciella räddningsåt- gärder. Vidare ingår att inventera de personella och materiella resurser som kan finnas att tillgå. En annan viktig del av planläggningsarbetet är att upprätta åtgärdskalendrar, dvs. kalendrar för planeringen av räddningsar- betets utförande. Enligt brandstadgan (1962z91) ankommer ansvaret för planläggningen av kommunens allmänna räddningstjänst, närmast under brandstyrelsen, på brandchefen. Länsstyrelsen skall svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten vid sådana nödlägen när länsstyrelsen skall överta ledningen för räddningstjänsten.
Jag vill understryka betydelsen av en god beredskap mot kemikalieolyck- or. Erfarenheten både från Sverige och från andra länder visar att konsekvenserna av en kemikalieolycka kan bli mycket allvarliga. Jag avser att lägga fram förslag om olika åtgärder i syfte att förbättra beredskapen mot kemikalieolyckor. Härutöver måste naturligtvis arbetet med att förhindra olyckorna drivas vidare. Jag vill påminna om att räddningstjänstkommittén enligt sina direktiv (Dir 1979z57) har till uppgift att pröva om skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder bör vidgas t. ex. när det gäller industrier som bedriver riskfylld verksamhet. Kommittén har också i uppdrag att överväga åtgärder som syftar till ett ökat utnyttjande av de resurser som kan användas för räddningstjänsten. Planläggningen av räddningstjänsten utgör ett viktigt led för att åstadkomma ett sådant utnyttjande. Vidare skall kommittén behandla frågan om behovet och utformningen av regler för dimensionering av räddningstjänsten. En fråga som skall uppmärksammas särskilt enligt direktiven är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden.
Vid planläggningen av räddningstjänsten tas hänsyn till arten och omfattningen av de olyckor som kan förekomma. Den uppskattning som görs får betydelse för dimensioneringen av räddningstjänsten. När det gäller verksamhet med kemikalier vid fasta anläggningar, t. ex. industrier eller förråd, kan man relativt väl bedöma olycksriskerna. Ifråga om transporter av kemikalier uppkommer däremot betydande problem vid planläggningen av räddningstjänsten. Samtidigt är det i samband med sådana transporter som olycksriskerna är särskilt stora. Ett antal kemikalieolyckor med allvarliga konsekvenser och tillbud till sådana olyckor har också inträffat under senare år. Mot denna bakgrund är det angeläget att få ett bättre underlag än det som
finns f. n. för att dimensionera beredskapen och upprätta planer för räddningsinsatser när det gäller olyckor i samband med kemikalietranspor— ter.
Kommittén för transport av farligt gods har i sitt betänkande (Ds K 1981:9) Säkrare transporter av farligt gods, Del II, tagit upp frågan om s. k. vägvalsstyrning. Kommittén avser härmed samhällets behov, möjligheter och medel att av säkerhetsskäl vid vägtransporter påverka fordonsförarnas val av färdväg. Kommitténs förslag bereds nu efter remissbehandling i kommunikationsdepartementet. Förslaget, som i denna del har fått stöd av remissinstanserna, innebär en anpassning av nuvarande beslutsordning till den organisation på området som träder i funktion den 1 januari 1983. Mot den nu redovisade bakgrunden bör det fortsatta arbetet bygga på kommitténs förslag. Kommittén har inriktat sitt arbete på olycksförebyggande och skadereducerande åtgärder. Den har däremot inte särskilt behandlat de hänsyn som vid beslut i frågor om vägvalsstyrning kan behöva tas till räddningstjänstens intressen.
Länsstyrelserna har redan i dag i sin verksamhet på trafikregleringsområ- det omfattande kontakter med kommunerna. Dessa kontakter är emellertid väsentligen inriktade på trafikorganen i kommunerna. Det är därför angeläget att säkerställa att länsstyrelserna också får tillgång till de synpunkter som de kommunala räddningstjänstorganen har i fråga om lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods. Räddningstjänstkommittén bör få i uppdrag att i sitt fortsatta arbete komplettera den analys som kommittén för transport av farligt gods har gjort med syfte att bereda de kommunala räddningstjänstorganen ett tillräckligt inflytande på beslutspro- cessen.
En annan viktig fråga är informationen om transporter med farliga kemikalier. Stora svårigheter har visat sig föreligga när det har gällt att få en klar bild av trafikmönstret avseende sådana transporter. Vissa kommunala och regionala kartläggningar av transporter med farligt gods har genomförts. Erfarenheten visar enligt min mening att det inte utan betydande insatser skulle vara möjligt att få fram ett fullständigt informationssystem för transporter med farligt gods. Jag anser emellertid att räddningstjänstkom- mittén bör undersöka möjligheterna att för räddningstjänstens del bygga upp ett system för information om transporter med särskilt farliga kemikalier, dvs. transporter som vid olyckshändelser kan orsaka betydande skada.
Till en början bör kommittén göra en avgränsning av vilka kemikalier som transporteras inom landet och som har särskilt intresse med hänsyn till räddningstjänstens beredskap. Det gäller ämnen som är särskilt farliga för människor eller som är explosiva eller som transporteras i sådana former att olycksriskerna är särskilt stora. Informationssystemet bör alltså begränsas till sådana kemikalietransporter som jag nu har berört.
Informationssystemet bör kunna ge en bild av vilka transporter av särskilt farliga kemikalier som förekommer, på vilka vägar som kemikalierna transporteras och i vilken omfattning sådana transporter förekommer. Denna information bör kunna ge ett underlag för planeringen och utformningen av den lokala beredskapen. Systemet bör byggas upp på ett sådant sätt att information om förändringar i fråga om transportväg och typ av kemikalier kan erhållas från detta. Räddningstjänstkommittén bör pröva
om det genom att utnyttja modern teknik är möjligt att bygga upp ett system som kan lämna den nu berörda informationen och som inte är byråkratiskt eller kostnadskrävande.
Information om hur man bör hantera en viss kemikalie har stor betydelse både för räddningspersonalens säkerhet och för effektiviteten i räddnings- ingripandet. Kemikaliens egenskaper har också betydelse för bedömningen av vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda miljön. Vidare kan information om kemikalien ge underlag för beslut om alarmering och utrymning av hotad befolkning. Frågor om information om kemikalier kommer att utredas av kemikommissionen med vilken kommittén bör samråda i dessa frågor.
Räddningstjänstkommittén bör alltså undersöka möjligheterna att införa ett begränsat informationssystem för transporter med kemikalier. Arbetet bör bedrivas i nära samarbete med kommittén (Kn 1982z03) med uppdrag att utreda frågan om en samordning av den centrala ledningen av räddnings- tjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten (CESAM-kommittén). Denna kommitté har inom ramen för sitt uppdrag att överväga möjligheterna att i samarbete med SOS Alarmering AB (SOSAB) upprätta en central informationsfunktion för räddningstjänsten.
Brandskydd i andra lokaler än bostäder m. m.
Enligt 14 & brandlagen är ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand. Åtgärderna får dock inte medföra oskälig kostnad. Kontroll av att ägaren eller innehavaren har fullgjort sina skyldigheter sker genom brandsyn. Den som har att utöva tillsyn skall enligt 18 a & brandlagen få tillträde till byggnad eller lägenhet samt upplag och annan anläggning. Han skall ha rätt att där företa undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden ger anledning.
Brandsyn kan enligt 12 & brandstadgan (1962191) vara regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn. Regelbunden brandsyn sker av sådana byggnader, upplag och andra anläggningar som är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor. Vid sådan brandsyn skall undersökas om de föreskrifter har iakttagits som har meddelats för att förebygga brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta brandsläckning. Vidare skall undersökas om det finns brandfarligt fel på elektrisk installation eller i övrigt på byggnad, upplag eller anläggning. Vid regelbunden brandsyn skall också undersökas om annan anordning eller annat förhållande finns som kan utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och egendom. Eldstadsbrandsyn förrättas i samband med sotningen. Särskild brandsyn hålls när brandchefen eller länsstyrelsen finner det erforderligt.
Vid brandsyn skall enligt 13 & brandstadgan föreläggande meddelas ägaren eller innehavaren eller båda att inom viss tid vidta rättelse, om han inte har vidtagit de förebyggande åtgärder mot brand som åligger honom. Anmälan skall göras till länsstyrelsen om han inte efterkommer föreläggandet.
Länsstyrelsen får enligt 23 & brandlagen förelägga vite.
Brandriskutredningen har i betänkandet (SOU 1978:30) Brand inomhus funnit det angeläget att föreskrifter snarast utarbetas för lös inredningi andra lokaler än bostäder. Utredningen har föreslagit att statens brandnämnd ges befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter, varvid konsumentverkets riktlinjer för skilda produkter kan utgöra en utgångspunkt. I vissa fall måste enligt utredningen kraven på brandskydd ställas högre än för bostäder. Det bör enligt utredningens mening ankomma på den som svarar för en viss lokal att påvisa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav.
Betänkandet har remissbehandlats. Remissinstanserna är i huvudsak eniga om behovet av mera långtgående brandtekniska krav på offentliga lokaler. Några remissinstanser är emellertid negativa till förslaget om omvänd bevisbörda, dvs. att den som svarar för en viss lokal skall visa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav. Svenska brandförsvarsförening- en avstyrker förslaget i denna del med hänsyn till att det för den enskilde skulle kunna medföra betydande osäkerhet i rättsläget.
Riksdagen har begärt att frågan om brandsyn av offentliga lokaler utreds närmare (CU 1981/82:40, rskr 1981/82:406). Riksdagens begäran grundas på motionen 1981/82:290. I motionen anförs:
När det gäller brandsyn på offentliga lokaler m. m., t. ex. hotell, restauranger, klubbar och cirkusar, är dagens formella brandsyn ett synnerligen trubbigt instrument. Brandsynen sker nämligen genom en form av stickprovskontroll med ett intervall på upp till 4 år beroende på typ av objekt. Systemet bygger på att ägaren eller innehavaren samarbetar och med olika metoder ser till att det hela fungerar. Det omvända förhållandet är inte sällsynt. Mot denna bakgrund och eftersom brandsyneförrättaren för denna typ av lokaler kan uppfattas som ett allmänhetens skyddsombud bör en översyn av formerna för brandsyn m.m. ske. I konsekvens med att ett skyddsombud äger rätt att stoppa en farlig verksamhet bör brandsyneförrät- taren ges motsvarande kompetens.
Jag kan helt instämma i riksdagens uppfattning att frågan om brandsyn av offentliga lokaler behöver utredas närmare. Uppgiften har nära samband med det arbete som bedrivs av räddningstjänstkommittén. Jag anser därför att det är naturligt att överlämna frågan till kommittén.
Enligt min mening bör räddningstjänstkommittén överväga vilka regler som behövs för att motverka att man har olämplig lös inredning i offentliga lokaler. Vid sin bedömning bör kommittén beakta att lokalens utformning och ändamål samt de brandförebyggande och andra åtgärder mot brand som har vidtagits måste ställas i relation till den lösa inredningens brandfarlighet. Vid brandsynen bör det således kunna göras en helhetsbedömning av säkerheten för de människor som skall vistas i lokalen. Kommittén bör pröva om föreskrifter om åtgärder och villkor för utnyttjande av lokalen bör kunna ställas upp.
För lös inredning som förekommer i bostäder kan krav på dennas brandegenskaper ställas med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418). Försäljning eller uthyrning av brandfarlig lös inredning som skall användas i bostäder kan förbjudas. Det bör ankomma på kommittén att pröva om det finns behov av och om det är möjligt att få en motsvarande reglering av lös inredning som skall användas i offentliga lokaler. Kommittén bör också
överväga möjligheterna att få fram riktlinjer för bedömningen av brandsä- kerheten i offentliga lokaler.
De regler som finns för ingripande mot någon som inte följer ett föreläggande vid brandsyn bör också ses över. I bl. a. hälsovårdsstadgan (1958z663) ges hälsovårdsnämnden befogenhet att meddela föreläggande och förbud samt att föreskriva vite. Kommittén bör överväga om den rätt att förelägga vite som nu finns i brandlagen kan delegeras till den kommunala brandstyrelsen på motsvarande sätt som gäller för t. ex. hälsovårdsnämnden. Vidare bör kommittén pröva om det bör införas en möjlighet för brandstyrelsen att förbjuda verksamhet i offentliga lokaler.
Nya och strängare regler för behandlingen av brandsäkerheten i offentliga lokaler kan få ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Kommittén bör pröva hur behovet av övergångsregler skall kunna tillgodoses utan att grundläggande brandsäkerhetskrav sätts åtsidan. Det är angeläget att de nya reglerna för brandsyn i offentliga lokaler ges en sådan utformning att osäkerhet om rättsläget inte uppkommer för den enskilde.
Stat-kommungruppen (Kn 1980203) behandlar bl. a. frågan om avgiftsfi- nansiering av kommunal verksamhet. Avgifter för kommunal brandsyn har aktualiserats i det sammanhanget. Kommittén bör hålla kontakt med stat-kommungruppen i denna fråga.
Brandriskutredningen har också behandlat frågan om brandskyddsinfor- mation. Samma fråga har tagits upp av Svenska brandförsvarsföreningen i en skrivelse den 11 mars 1980 till regeringen. Räddningstjänstkommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst väckt frågan om förbättrad information. Frågan ligger således redan inom ramen för räddningstjänst- kommitténs uppdrag. Jag utgår därför från att räddningstjänstkommittén kommer att behandla frågan om brandskyddsinformation i sitt fortsatta arbete.
Hemställan
Jag hemställer att räddningstjänstkommitténs uppdrag vidgas i enlighet med vad jag nu har anfört.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Försvarsdepartementet)
Bilaga B Sjukvårdshuvudmännens sj uktransportverksamhet
En statistisk sammanställning som beskriver sjuk— transportorganisationen våren 1983 samt omfattningen av de utförda sjuktransporterna under år 1982
Sammanställningen har utförts med ledning av uppgifter som sjukvårdshu- vudmännen har ställt till kommitténs förfogande.
Tabell 8.1 Antal kommuner med ambulansstation fördelade på olika sjukvårdsområden våren 1983
Sjukvårdsområde Antal Antal Antal kommuner fördelade efter antalet kommuner kommuner ambulansstationer inom kommunen i området där ambu- ___—— lans finns 1 2 3 4 5 6 eller stationerad fler Stockholms län 25 21 17 2 1 — — 1 Uppsala län 6 5 5 — — — — — Södermanlands län 7 5 4 1 — — — — Östergötlands län 13 9 9 — — — — — Jönköpings län 11 9 8 1 — — — — Kronobergs län 8 6 5 1 — — -— — Kalmar län 12 12 7 5 — — — — Gotlands län 1 1 — — 1 — — — Blekinge län 5 5 5 — — — — — Kristianstads län 13 5 5 — -— — — — Malmö kommun 1 1 — — — — 1 — Malmöhus län i övrigt 19 10 8 2 -— — — — Hallands län 6 6 5 1 — — — — Göteborgs kommun 1 1 — — — — - 1 Göteborgs o Bohus län i övrigt 14 9 8 1 — — — — Älvsborgs län 18 13 13 — -— — — — Skaraborgs län 17 16 15 1 — — — — Värmlands län 16 11 10 1 — — — — Örebro län . 11 8 8 — - — — — Västmanlands län 11 4 4 — — — — Kopparbergs län 15 10 8 2 — — — — Gävleborgs län 10 10 7 2 1 — — — Västernorrlands län 7 6 3 1 2 — — — Jämtlands län 8 6 3 2 1 — — — Västerbottens län 15 10 9 1 — — — — Norrbottens län 14 14 12 2 — — — —
Hela landet 284 213 178 26 6 — 1 2
Tabell B.2 Antal ambulanser för akuta och icke-akuta sjuktransporter efter typ av stationering och typ av organ som utför transporterna med fördelning på sjukvårdsområden våren 1983
Sjukvårdsområde Antal ambulanser vid Sum- Antal ambulanser för sjuk- Sum- ma transporter i regi av ma Sjuk- Vårdcentral Brand- Annan Sjuk- Kom- Enskild hus eller annan station plats vårds- munala (främst sjukvårds- huvud- rädd- taxi) institution mannen nings- tjänsten” Stockholms län 13 1 17 34 65 45 17 3 65 Uppsala län — — 14 — 14 — 14 — 14 Södermanlands län 10 4 — 1 15 15 — — 15 Östergötlands län — — 20 2 22 — 20 2 22 Jönköpings län — 1 18 — 19 1 18 — 19 Kronobergs län 2 — — 10 12 5 — 7 12 Kalmar län — 2 13 8 23 2 15 6 23 Gotlands län — — 4 — 4 — 4 — 4 Blekinge län 11 — 1 — 12 11 1 — 12 Kristianstads län 12 — — 5 17 17 — — 17 Malmö kommun 11 — 7 — 18 11 7 — 18 Malmöhus län i öv- rigt 4 2 20 5 31 6 20 5 31 Hallands län i övrigt 4 3 3 8 18 15 3 — 18 Göteborgs kommun — — 24 — 24 — 24 — 24 Göteborgs o Bohus län i övrigt 1 — 8 9 18 — 9 9 18 Älvsborgs län 10 — 6 9 25 12 6 7 25 Skaraborgs län 1 3 12 1 17 4 13 — 17 Värmlands län 12 4 7 — 23 16 7 — 23 Örebro län 10 5 — — 15 15 — — 15 Västmanlands län 12 — — — 12 12 — —- 12 Kopparbergs län 15 7 1 — 23 22 1 — 23 Gävleborgs län 13 2 2 7 24 15 2 7 24 Västernorrlands län 6 —- 8 6 20 6 8 6 20 Jämtlands län 4 4 4 2 14 7 4 3 14 Västerbottens län — — — 17 17 8 — 9 17 Norrbottens län — — 26 4 30 — 26 4 30 Hela landet 151 38 215 128 532 245 219 68 532
___—_________ " Sjukvårdshuvudmannen äger som regel ambulanserna, men dessa bemannas av personal inom räddningstjänsten (ambulanspersonal eller brandmän).
Tabell B.3 Personalens storlek i sjuktransportorganisatlonen inom olika sjukvårdsområden våren 1983
Sjukvårdsområde Antal heltidstjänster hos Summa Antal heltidstjäns- —-————_———————— ter i genomsnitt Sjukvårdshu- Kommunala Annan" per dygns-och dag- vudmannen räddningstjän- ambulans sten" Stockholms län 276 153 16 445 7 Uppsala län — 92 — 92 7 Södermanlands län 73 — - 73 5 Östergötlands län — 104 8 112 5 Jönköpings län 2 69 — 71 4 Kronobergs län 30 — 28 58 5 Kalmar län 11 55 20 86 4 Gotlands län — 10 — 10 3 Blekinge län 40 — — 40 3 Kristianstads län 83 — — 83 5 Malmö kommun 35 64 — 99 6 Malmöhus län i övrigt 45 120 — 165 5 Hallands län 103 — — 103 6 Göteborgs kommun — 106 — 106 4 Göteborgs o Bohus län i övrigt — 69 55 124 7 Älvsborgs län 48 31 — 79 3 Skaraborgs län 11 47 3 61 4 Värmlands län 72 37 — 109 5 Örebro län 91 — — 91 6 Västmanlands län 65 — — 65 5 Kopparbergs län 109 — — 109 5 Gävleborgs län 85 10 38 133 6 Västernorrlands län 28 58 17 103 5 Jämtlands län 14 8 — 22 2 Västerbottens län 44 — 72 116 7 Norrbottens län — 102 12 114 4 Hela landet 1 265 1 135 269 2 669 5
" Uppgifterna om personalens storlek inom räddningstjänsten och annan (främst taxi) har för flertalet sjukvårdsområden omräknats till heltidstjänster med ledning av uppgifter om ersättningen från sjukvårdshuvud- mannen. Siffrorna underskattar emellertid i stor utsträckning den beredskap som dessa organ håller. O jämnheterna i redovisningen framgår av det i tabellen beräknade genomsnittliga antalet tjänster per ambulans.
Tabell B.4 Antal fordon m m för sjuktransporter inom olika sjukvårdsområden våren 1983
Stockholms län Uppsala län
Jönköpings län
Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län
Malmö kommun
Hallands län
i övrigt Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län
Kopparbergs län Gävleborgs län
Jämtlands län
Sjukvårdsområde Antal transportfordon (inkl reservfordon) Vägbunden ambu- Väggbunden am— Sjukbil Terräng- Annat transport- lans enligt Spris bulans med spe- (främst gående medel specifikation ciell utrustning taxi) fordon 117 1 8 — — 15 5 37 — 3 Södermanlands län — 20 — — — Östergötlands län 2 25 — — — 30 — 17 — — 9 7 25 — — 28 2 67 — — _ 5 _ _ _ 12 — — — — Kristianstads län 20 1 — 3 — 19 5 2 — 2a Malmöhus län i övrigt 40 4 — 1 — — 23 11 — — Göteborgs kommun 34 2 — — 3b Göteborgs o Bohus län 26 — 3 — — 26 — — 1 3 22 1 33 — — 36 — 40 — — _ 20 _ _ _ Västmanlands län 18 — — — — 31 — — — — 6 25 8 — — Västernorrlands län 30 2 ca 50 — — 20 — — — — Västerbottens län 4 17 ca 175 — — 36 1 76 — —
Norrbottens län
Hela landet
581
** Personbilar för sittande patienter. b Två båtar och en ambulansbuss.
Tabell 8.5 Antal sjuktransporter med olika slag av transportmedel samt total körsträcka fördelade på olika sjukvårdsområden år 1982
Sjukvårdsområde
Vägbunden ambulans
Akuta trans- porter
Planerade transporter
Samtliga
Sjukbil
Akuta transporter
Planerade transporter
Samtliga
Hela antalet akuta och planerade transporter
Körsträcka för ambulans och sjukbil.
1 OOO-tal km
Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län” Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län
Malmö kommun
Malmöhus län i övrigt Hallands län
Göteborgs kommun
Göteborgs o Bohus län i övrigt
Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län
Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län
Summaf Hela landet
36 150 4 571 3 996
9 523 2 853 11 390 631 2 045 5 455 7 511 17 939 4 334 12 000 6 571 6 890 3 408 5 880 3 593 4 817 7 383 9 532 3 011 2 898
______________________—_——————
423 498
172 381
77 400 20 153 13 884
17 131 7 503 4 110 3 760 5 695 15 631
46 434 19 294 13 739 45 000 11 594
3 998 22 088 17 473 16 940
17 114 17 228 8 761 6 977 11 591
" Uppgifterna avser år 1980.
bl summan ingår ca 28 000 ambulanstransporter som sker internt mellan olika byggnader inom Malmö allmänna sjukhus.
113 550 24 724 17 880 35 656 26 654
10 356 15 500 4 391 7 740 21 086 53 945 37 233 18 073 57 000 18 165 35 124 10 888 25 496 23 353 20 533 21 931 24 611 18 293 7 172 9 988 14 489
595 879 673 831
50
2 992
400 2 851
1 773 3 300
7200
530 322
1 791 750
266 35 1 674
24 892
f Summeringen avser sjukvårdsområden som har särredovisat akuta och planerade sjuktransporter.
450 2 851
1 778 1 773 3 300
7200
530
1 188 1 791 750
342 35
1 674 4 781 6 000
27 884 34 443
114 000
27 515 17 880 37 434 26 654 12 129 18 800 4 391 7 740 21 086 61 1455) 37 233 18 603 57 000 19 353 35 124 10 888 27 287 24 103 20 533 22 273 24 646 19 967 11 953 15 988 14 489
708 214
3 410 1 008
649 1 123 1 319 592 1 204 220 434 887
1 161 911 1 000 995 1 279 531 950 556 1 184 1 364 1 160 1 873
24 794
Tabell 8.6 Antal sjuktransporter samt total körsträcka per invånare och insats m m under år 1982
Sjukvårdsområde Folkmängd Antal invånare Antal akuta och Körsträcka i 1982-12-31 i genomsnitt planerade sjuk- genomsnitt, km per ambulans transporter i ambu- lans och sjukbil i ge- Per ] 000 Per sjuk— nomsnitt per 1 000 invånare transport invånare
Antal akuta sjuk- transporter med ambulans i procent av samtliga med ambulans
Stockholms län 1 544 454 23 760 74 2 208 30 Uppsala län 247 068 17 648 112 4 080 37 Södermanlands län 251 610 16 774 71 2 579 36 Östergötlands län” 392 214 17 828 95 2 863 30 Jönköpings län 301 439 15 865 89 4 376 49 Kronobergs län 174 021 14 502 70 3 402 49 Kalmar län 240 823 10 471 78 5 000 64 Gotlands län 55 897 13 974 78 3 936 50 Blekinge län 152 091 12 674 51 2 854 56 Kristianstads län 280 299 16 488 75 3 164 42
Malmö kommun 230 381 12 799 1445 . . . . Malmöhus län i övrigt 543 955 17 547 72 2 134 31 Hallands län 234 339 13 019 79 3 888 49 Göteborgs kommun 425 875 17 745 134 2 348 18 Göteborgs 0 Bohus län i övrigt 283 963 15 776 68 3 504 51
Älvsborgs län 425 110 17 004 83 3 009 36 Skaraborgs län 270 613 15 918 40 1 962 49 Värmlands län 282 115 12 266 97 . . . . Örebro län 273 128 18 209 88 3 478 39 Västmanlands län 257 783 21 482 80 2 157 27
Kopparbergs län 286 278 12 447 78 . . . . Gävleborgs län 292 723 12 197 84 4 045 48 Västernorrlands län 266 038 13 302 75 5 127 68 Jämtlands län 134 865 9 633 89 8 601 97 Västerbottens län 245 055 14 415 65 7 643 117 Norrbottens län 265 347 8 845 55 3 708 68
32 18 22 36 28 73 14 26 26 14 48 24 21 36 63 13 25 17 22 30 52 30 20
Hela landet 8 327 484 15 653 85 3 293 35
29
" Uppgifterna avser år 1980. 5 Genomsnittet har beräknats exkl de interna transporterna inom Malmö allmänna sjukhus. Se vidare not b till tabell 8.5.
Tabell B.7 Sjuktransportorganisationens kostnader år 1982
Sjukvårdsområde Kostnad Kostnad, kronor 1 OOO-tal kronor Per Per sjuk- Per km invånare transport" körsträcka
Stockholms län 78 830 51 691 23 Uppsala län 15 752 64 572 16 Södermanlands län 14 221 57 795 22 Östergötlands län . . . , . . . . Jönköpings län 21 748 72 816 16 Kronobergs län 11 645 67 960 20 Kalmar län 16 000 66 851 13 Gotlands län 2 580 46 588 12 Blekinge län . . . . . . . . Kristianstads län 16 666 59 790 19 Malmö kommun . . , , . . . . Malmöhus län i övrigt 19 107 35 513 16 Hallands län 20 619 88 1 108 23 Göteborgs kommun 17 900 42 314 18 Göteborgs o Bohus län i övrigt 22 251 78 1 150 22 Älvsborgs län . . . . . . . . Skaraborgs län 11 083 41 1 018 21 Värmlands län 13 605 48 499 Örebro län . . . . . . . . Västmanlands län 4 958 19 241 9 Kopparbergs län . . . . . . . . Gävleborgs län 25 258 86 1 025 21 Västernorrlands län 23 833 90 1 194 17 Jämtlands län 6 826 _51 571 6 Västerbottens län 15 077 62 943 8 Norrbottens län 22 851 86 1 577 23
Summa 380 810 58 732 18
" Hela antalet akuta och planerade sjuktransporter i ambulans och Sjukbil. Anm. Kostnaderna har redovisats för kommittén enligt principer som till en del varierar mellan olika sjukvårdsområden. Detta är en av förklaringarna till de i några avseenden relativt stora skillnader mellan olika sjukvårdsområden i kostnaderna per invånare, sjuktransport och km körsträcka.
Bilaga C Militära resurser för medverkan i civil räddningstjänst
Kommitténs sekretariat har tillsammans med företrädare för försvarsstaben och de tre försvarsgrenarna kartlagt de militära resurserna för räddnings- tjänst hos ett antal förband i östra militärområdet. Kartläggningen har skett i syfte att visa vilka personella och materiella resurser som olika typer av förband och motsvarande disponerar.
Resultaten av kartläggningen, som illustrerar förhållandena 1980, redovi- sas i de följande tabellerna. Utöver det som ingår i redogörelsen om förbandens persönal och materiel finns också resurser för bl a flygspaning. Vidare opererar'fortlöpande ett stort antal enheter av kustflottans omkring 80 fartyg inom området. Det skall framhållas att uppgifterna om utrustningen avser sådant som är relativt lätt tillgängligt. I regel omfattar redovisningen ingen materiel som förvaras i mobiliseringsförråden. '
De förband och motsvarande som har deltagit med uppgifter till kartläggningen av militära resurser för civil räddningstjänst är
B Östergötlands försvarsområde (Fo 41) med 14, A 1, T 1, »Inf 55 och F 13, - Svea ingenjörregemente (Ing 1),
Ostkustens örlogsbas (ÖrlB O), Berga örlogsskolor (BÖS), Första helikopterdivisionen,
Stockholms kustartilleriförsvar (SK),
Upplands flygflottilj (F 16).
DDBCIBCI
Tabell CJ Militära förband och motsvarande i östra militärområdet med styrkor i beredskap användbara för räddningstjänst
Förband (motsv) Övningsort (kommuner) Styrkor i beredskap användbara för
Hela året Delar av året Kommunal Fjäll- Flyg- Sjö— Bekämpn Bekämpn Sjuk- Snö- räddnings- rädd- rädd- .rädd- av olja av olja trans- röj- tjänst ning ning ning till havs på land porter ning
Fo 41 Linköping Motala x — — — (x) (x) x x Norrköping Skillingaryd Motala Karlskoga
Svea ingenjörregemente Södertälje Älvkarleby x #, — _ _ _ _ _ x
Ostkustens örlogsbas Kuststräckan Söderhamn— Västervik x — — x x x (x) —
Berga örlogsskolor Haninge — Första helikopterdivisionen Haninge — x x x x (x) (x) x —
X I )( X I | | >»:
Stockholms kustartille- riförsvar Vaxholm Olika x — — (x) x x — —
Upplands flygflottilj Uppsala — x — x — — — x x
Anm. (x) anger att beredskapsstyrkan enligt förbandets uppgifter i viss mån är användbar för räddningstjänst.
Tabell C.2 Annan personal än i beredskapsstyrkor användbar för räddningstjänst hos förband och motsvarande i östra militärområdet
Förband (motsv) Antal personer i genomsnitt under året Personal användbar för
Värn- Befäl Civil- Hem- Kommu- Fjäll— Flyg- Sjö- Bekämpn Bekämpn Sjuk- Snö-
pliktiga anställda värn nal rädd- rädd- rädd- rädd- av olja av olja trans- röj- _ nings- ning ning ning till havs på land port ning tjänst
Fo 41 1 800 400 100 2 000 Svea ingenjörregemente 500 50 2 — Ostkustens örlogsbas . . 10 20 — Berga örlogsskolor 100 150 100 — Första helikopterdivisionen — 30 — — Stockholms kustartilleriförsv 500 100 5 — Upplands flygflottilj 209 100 20 —
___(__________________________________—_-———-—u-
Summa 34109 840 247 2 000 — — — — — — _ _
_______________________._______——_——————————
— — — (x) (x) (x) x — — — - — x x — — x x x — x x (x) — x —
x x x — — _ x _ x _ _ _
| »: xx ! I ! xxxxxx»
Tabell C.3 Militära förband och motsvarande i östra militärområdet med vissa typer av specialutbildad personal
Förband (motsv) Specialutbildad personal tillgänglig för
Kvali- Spräng- Bro- Dyk— Sjukvård Mate- Skydds- Släckning ficerade ning bygg- tjänst och trans- riel- tjänst” av olje- fält- nad porter trans- bränder arbeten " porter Fo 41 x x (x) x x A — — — Svea ingenjörregemente x x x x x x — — Ostkustens örlogsbas x x — x- (x) (x) — — Berga örlogsskolor — — — x (x) — (x) (x) Första helikopter- ' ' " ' divisionen — — — — x — — — Stockholms kustartille- ' riförsvar x x — x — — — — Upplands flygflottilj — — — —. — — — x
” Skyddstjänsten omfattar bl a indikering och sanering av radioaktiva ämnen.
u: '
Tabell C.4 Antal transport- och arbetsfordon samt materiel för sjö- och flygtransporter hos förband och motsvarande i östra militärområdet
Typ av materiel Förband (motsv)
Fo 41 Ingl Ostkustens Berga ör- Första Stockholms Upplands örlogsbas logsskolor hkpdiv kustartilleri- flygflottilj
försvar
_______________________________ Transportfordon land * Lastterängbil 150 6 — — 1 20 — Annan tung lastbil 150 38 12 _ — 15 8 - Terrängbil för sjuktran-
sporter 18 2 — — 1 — 1 Bandvagn 20 — — - — 19 — Amfibiefordon — _ — _ _ 10 _ Snövessla — ' _ _ _ _ _ ' _ Snöskoter 1 — 1 — 1 7 1 Ambulans 4 — 2 — — — 1 Buss (för minst 15 per-
soner) 20 2 7 1 1 2 7 Arbetsfordon land Bärgningsterrängbil 10 - — — _ _ _ Kranfordon 7 1 _ — _ 2 4 Hjullastare (()—10 ton) 25 12 — — 1 — 3 Bandlastare 10 4 _ _ — _ _ Bandschaktare 10 — — _ _ _ 1 Väghyvel 2 1 — — — 1 Snöslunga 4 — — — 1 1 3 Materiel för sjötp Enklare öppen båt 110 100 20 — _ 35 _ Motorbåt — — 30 — 1 40 — Större båt för transport
av personal eller mate-
riel — — 2 2 _ 2 _ Bogserbät — 8 3 - — 2 - Färja (bryggsats) 2 5 1 - — 4 — Hydrokopter — _ — — _ 1 _ Materiel för flygtrans-
porter
Lätt helikopter — — — — 6 — — Medeltung helikopter — _ — _ _ _ _ Tung helikopter _ _ — _ 6 _ _ Sambandsflygplan 5 — _ _ — _ 2
Transportflygplan _ _ _ _
Tabell C.5 Annan materiel användbar för räddningstjänst hos förband och motsvarande 1 östra militärområdet
Typ av materiel Förband (motsv)
Fo 41 Ing1 Ostkustens Berga ör- Första Stockholms Upplands örlogsbas logsskolor hkpdiv kustartilleri— flygflottilj
försvar
Oljelänsor — — 450 m — — — _ Annan utrustning för
upptagning av olja eller annat skadligt
i vatten — _ x — — x — Sjukvårdstält 50 3 x _ — 130 1 Elverk (transportabla) 200 7 2 — — 70 4 Belysningsaggregat 200 _ 12 — 2 _ 2 Värmeaggregat 20 2 — — 6 — 15 ABC-dräkter 400 x 600 x — — _ Kemskyddsdräkter _ — — x _ — —
Utrustning för dyktjänst 4 10 5 10 - 30 —
Bilaga D Styrkor i beredskap _ riktlinjer för dimensionering m rn
(Förslag antaget av statens brandnämnd den 2 juli 1978)
1 Bakgrund
Dåvarande statens brandinspektion utgav i meddelande 1965:7 anvisningar för beräkning av vaktstyrkas och beredskapsstyrkas storlek i medelstora och större tätorter med ”grupp I-bebyggelse”. Anvisningarna gällde för tätorter med ett invånarantal mellan 25 000 och ca 85 000. I praktiken har nämnda anvisningars principer blivit vägledande även vid beräkningar gällande orter med invånarantal utanför nämnda intervall.
Otvivelaktigt har ifrågavarande meddelande i hög grad medverkat till objektivitet vid dimensionering av kommunernas brandförsvar. Den senast genomförda kommunindelningsreformen samt ikraftträdandet av 1974 års brandlagstiftning har gjort det angeläget att få tillgång till dimensionerings- regler tillämpbara på alla landets olika kommuner. Flertalet kommuner uppvisar en starkt differentierad struktur innebärande varierande räddnings- tjänsttopografi, något som givetvis medför skilda behov av resurser för räddningstjänst bl a i fråga om första styrka i beredskap, sammanlagd insatsberedskap och befälskompetens.
Anvisningarna har förberetts av en arbetsgrupp vari ingått företrädare för Svenska kommunförbundet, Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Brandmännens riksförbund och statens brandnämnd. Den slutliga utformningen har skett inom nämndens kansli.
Räddningstjänsttopografi ...... förhållanden (risk för brand, oljeutflö- den, kemikalieolyckor m m), vilka krä- ver organiserad beredskap för rädd-
- ningstjänst Första styrka i beredskap ...... den styrka som uppfyller kravet på längsta tillåtna insatstid från respektive brandstation Förstärkningsstyrka ........... insatsstyrka från annan brandstation än
den varifrån första styrka i beredskap verkställer utryckning
Insatsstyrka .................. den styrka i beredskap som insätts för bekämpning av nödläge
Livräddningsgrupp . . . . . . .' . . . . tre brandmän (alternativt en brandför- man och två brandmän)
Livräddningsinsats ........ . . . insats av livräddningsgrupp för utvändig livräddning i allmänhet med hjälp av stege
Rökdykargrupp .............. rökdykarledare och två rökdykare Rökdykarinsats .............. insats av rökdykargrupp
Självständig rökdykarinsats . . . . insats av räddningsbefälhavare. rökdy- kargrupp och brandman för vattenför- sörjning
Släckgrupp .................. två brandmän Släckinsats .................. insats av släckgrupp Självständig släckinsats ........ insats av brandbefäl och släckgrupp
(alternativt tre brandmän)
2 Krav på räddningsinsatsen vid bostadsbrand m m
I enlighet med vad som tidigare gällt bör insatsen för livräddning och brandsläckning i bostäder (gäller även hotell, vårdanläggningar, kursgårdar etc) alltjämt tillmätas avgörande betydelse vid bestämning av brandförsva- rets styrkor i beredskap. De personalstyrkor som enligt avsnitt 4 krävs för att göra effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning kan på grund av hittills vunnen erfarenhet bedömas vara tillräckliga även för en första insats vid annan räddningstjänst än brandsläckning.
Inverkan av det vidgade ansvar som kommunerna ålagts enligt 1974 års brandlag kan ännu ej fullt överblickas. Anledning finns dock att anta att viss förstärkning av personalstyrkorna kan behövas på något håll för att man med dagens rädd'ningsmetodik ej skall behöva göra avkall på målsättningen i fråga om livräddning. Det är emellertid nödvändigt att kartlägga kommunens räddningstjänsttopografi för att därigenom kunna konstatera i vilken utsträckning det kan förekomma annan risk än bostadsbrand, som kan vara av avgörande betydelse för en bedömning av insatsberedskapen.
Kommunens räddningstjänsttopografi (jfr Underbilaga D8) ger också underlag för en bedömning av den kompetens soin bör gälla för" räddnings- befälhavaren, behov av befäl i särskild beredskap med högre kompetens samt inriktningen av den utbildnings- och övningsverksamhet som måste bedrivas med brandstyrkan. Målsättningen är att kommunens brandförsvar skall vara av sådan storlek och ha sådan utformning att, i första hand, riskerna för människor i samband med bränder och andra olyckor i möjligaste mån elimineras och, i andra hand, att riskerna för skador på egendom och miljön blir minsta möjliga.
3 Krav på insatser med hänsyn till övriga risker inom en kommun
Industribränder och dylikt svarar för merparten materiella skador. Den grad av industrialisering som föreligger inom en kommun bör därför påverka
insatsberedskapens storlek och inriktning.
Förekomst av industriområde(n) och större industri eller industri med särskilt riskfylld verksamhet motiverar att kommunens första styrka i beredskap uppvisar en numerär som tillåter minst två rökdykarinsatser och minst en släckinsats.
Förekomst av extremt farlig storindustri motiverar att första styrka i beredskap förutom två rökdykarinsatser och en släckinsats också kan göra minst en livräddningsinsats.
Betydelsefull vid en bedömning av insatsberedskapen är även den större eller mindre brandfarlighet som kan föreligga beträffande bebyggelsen, dvs risken för snabb övertändning samt spridning av brand till omgivningen.
Förekomst av brandfarlig tät bebyggelse, koncentrerad centrumbebyggelse (med butiker, varuhus, restauranger och samlingslokaler), upplag av brandfarlig vara, trävaruområden och annan bebyggelse eller verksamhet med motsvarande risker och behov av räddningstjänstinsatser kan motivera en större första insatsstyrka än sådan som krävs för insats vid bostadsbrand. Inom brandfarlig bebyggelse av här angivna slag bör dock första insats kunna göras med räddningsbefälhavare och minst fyra släckgrupper, även om bebyggelsen i övrigt är att hänföra till grupp 11 A eller 11 B.
4 Krav på beredskap för mer än en händelse
Om det av tillgänglig statistik framgår att larm för insats på mer än en skadeplats samtidigt inträffar i medeltal minst en gång per månad skall ifrågavarande styrka i beredskap ökas med minst ett brandbefäl och tre man.
Anm. Ovanstående regel gäller ej då en eller flera av de samtidiga skadeplatserna har utgjorts av skogsbrand, oljeutflöde o dyl utan större risk för skada å människor.
5 Beräkning av erforderlig sammanlagd insatsbered- skap
Insatsberedskapens storlek Q är kvoten av styrkans i beredskap numerär N och dess insatstid I i minuter, dvs
_5 O_I
Insatstiden I är den tid i minuter som förflyter från det ögonblick styrka i beredskap inkallas till dess denna påbörjat det egentliga räddningsarbetet; Insatstiden I är summan av anspänningstiden A, körtiden K (brandstation — objekt) och angreppstiden G, dvs
I=A+K+G
Vid beräkning av insatstiden för förstärkningsstyrkor beräknas att larmning sker 5 min efter första styrkan i beredskap. Anm. Gäller ej styrka som regelmässigt larmas samtidigt.
Anspänningstiden A är tiden räknad från det personalen inkallas till dess styrkans första fordon utgår. Obs! Samtlig personal som skall ingå i styrka i beredskap skall kunna medfölja utryckningsfordon inom den angivna anspänningstiden. A kan variera mellan 1 år 1,5 minuter (heltidspersonal) och ca 10 minuter (deltidspersonal). Jfr kommunens brandordning. Anspän- ningstid bör kunna registreras individuellt.
Körtiden K är betingad av våglängd, körskicklighet. fordonsbestånd, vägkvalitet, väglag, väderlek m m. K sätts till
ll
1,2 min/km för gata eller väg med högsta tillåtna färdhastighet 50 km/tim;
0,9 min/km för gata eller väg med högsta tillåtna färdhastighet = 70 km/tim;
0,8 min/km för gata eller väg med högsta tillåtna färdhastighet = 90 km/tim.
Lokalt kan K fastställas som medelvärdet av vid provkörningar med olika förare under skilda förutsättningar (trafikbelastning. väglag, dag och natt, väderlek) uppmätta körtider.
Med angreppstiden G avses den tid som antas förflyta från det insatsstyr- kan anlänt till objektet till dess inledande effekt av insatsen kan påräknas oavsett denna gäller livräddning, rökdykning, släckning, begränsning av vätske- eller gasutflöden m rn. Angreppstiden utnyttjas för bl a orientering, bedömning av läget, beslut om åtgärder, ordergivning, framtagande av materiel, förflyttning till angreppspunkter o dyl.
Varierande angreppstid är motiverad med hänsyn till objektets art. Från det insatsstyrkan anlänt till objektet åtgår, vid måttligt höga byggnader (högst 3 vån), erfarenhetsmässigt för välutbildad personal ca en minut innan inledande släckeffekt kan uppnås eller att en stege rests för livräddning. Vid byggnader högre än 3 vån kan denna livräddnings- och/eller släckinsats beräknas få inledande effekt efter två min, medan insatsen i höga byggnader, i till ytan stora byggnader eller i lokaler flera våningar under jord tarvar längre förberedelsetid inte minst av arbetarskyddsskäl. Exempel härpå är större vårdanläggning, höghus, storindustri och garage e dyl under jord. Tre minuter kan betraktas som medelvärde på G i ifrågavarande objekt. G väljes till 1—3 min enligt nedanstående:
Bostadsbebyggelse högst 3 vån = 1 min; Bostadsbebyggelse 4—8 vån = 2 min; Förtätad trähusbebyggelse
Bostadsbebyggelse > 8 vån = 3 min;
Bebyggelse med planyta > 10 000 m2 Djupbebyggelse ä 2 vån
Obs! Förstärkningsstyrkors angreppstid = 2 min
5.2. Bostadsbebyggelsens indelning
Bostadsbebyggelsen, varmed då även avses hotell, vårdanläggningar etc, indelas i grupp 1 A och B, grupp II A och B samt grupp III enligt nedan.
Grupp I A-bostäder i byggnad
med ........................ 4 vän i sluten kvartersbebyggelse samt i friliggande byggnader > 8 vån;
Grupp I B-bostäder i byggnad
med ........................ 4—8 vån friliggande samt i förtätad trähusbebyggelse;
Grupp 11 A-bostäder i byggnad
med ........................ högst 3 vån, samt dessutom hotell, vårdhem, internat etc om dessa tillsam- mans är tre eller flera eller om samman- lagda sängplatsantalet å sådana anlägg- ningar ; 75;
Grupp 11 B-bostäder i byggnad med ........................ högst 3 vån, men ej tillsammans fler än två hotell, vårdhem etc om sammanlag- da sängplatsantalet ( 75; Grupp lll-bostäder i enstaka
byggnader ................... g 2 vån såsom villor, fritidshus etc.
Avsides liggande enstaka objekt påverkar ej inplacering i bebyggelse- grupp. Livräddningsproblemen inom sådana objekt av seriös natur, tex fjällhotell, måste mötas genom åtgärder ägnade att förebygga brands uppkomst i förening med utrymningsalarmering, säkra utrymningsvägar, automatiska släckanordningar m m.
5.3. Krav i fråga om insatsberedskap och insatstid
Insatsberedskapens erforderliga storlek framgår av sammanställningarna i bilagorna 1—5, vardera med alternativen 1—3. Alternativen, som samtliga anger minimistyrkor, har utarbetats med hänsyn till de behov av personal som föreligger för lösandet av arbetsuppgifterna utvändig livräddning (L=3 man), rökdykning (R=3 man) och släckning (S=2 man) eller för kombina- tioner av dessa moment. I samtliga fall förutsätts dessutom att en räddningsbefälhavare (Rb) skall leda arbetet. På basis härav kan följande fyra typstyrkor organiseras:
Typ1.Rb+L+R+S=1+3+3+2=9man;
Typ2.Rb+L+R =1+3+3 =7man; Typ3.Rb+R+S =1+3+2 =6man; Typ4.Rb+S+S =1+2+2 =5man.
Givetvis kan typstyrkas personal användas för andra arbetsuppgifter i samband med räddningstjänst. Så kan t ex om så skulle erfordras typstyrka 4 insättas för självständig rökdykarinsats i samband med brand eller annat nödläge. För att angivna insatsstyrkor skall kunna lösa arbetsuppgifterna gäller att de disponerar modern, arbetsbesparande utrustning samt att personalen är fullgott utbildad.
Generellt gäller vid bostadsbebyggelse av grp IA o IB styrka typ 1 med en längsta insatstid av 10 min; grp lIA styrka typ 2 med en längsta insatstid av 15 min; grp IIB styrka typ 3 med en längsta insatstid av 20 min; grp III styrka typ 4 med en längsta insatstid av 30 min.
Enligt underbilagorna D.1—D.5 kan den sammanlagda insatsberedskapen variera enligt nedanstående. Grp IA från 2,13 till 1,63 (Underbilaga D.1): Grp IB från 2,00 till 1,45 (Underbilaga D.2); Grp IIA från 1,09 till 0,84 (Underbilaga D.3); Grp IIB från 0,97 till 0,70 (Underbilaga D.4); Grp 111 från 0,58 till 0,41 (Underbilaga D.5).
Förbehåll: Vid beräkning av insatsberedskapen Q får ej användas insatstid som med mer än 5 min understiger den stipulerade insatstiden. Exempel: Fordrad l:a insats för grupp 11 A-bebyggelse är7 man inom 15 minuter. Om 3 man låar in4satstiden 8 min och 4 man insatstiden 13 min erhålls
.Q _ +_= 0,3+0,308=0.61.
15—5 13
Hela kravet på insatsberedskap kan uppfyllas genom insättning av styrka(or) från egen eller angränsande kommun(er) med vilken(a) räddningstjänstavtal träffats. Vid avtalsteckning skall dock risken för samtidiga larm och därmed minskade möjligheter att lämna räddningshjälp beaktas och spärreglerna i bilagorna (nederst) uppmärksammas.
Normalt skall i samtliga bebyggelsetyper (IA—III) summa insatsberedskap enligt alternativ 1 uppfyllas.
Befolkningsförhållandena kan dock vara sådana, att avstånden mellan tätorter där styrka i beredskap kan organiseras blir stora. Därvid kan, även om möjligheterna att teckna avtal utnyttjats maximalt, svårighet uppstå att till skälig kostnad åstadkomma den totala insatsberedskapen enligt alternativ 1 för de olika bebyggelsetyperna. Lägre ambitionsnivå enligt något av alternativen 2—3 måste då accepteras.
I mindre tätorter med bebyggelsekaraktär grupp III—II B kan rekryterings- svårigheter göra att även mindre numerär hos styrka(or) i beredskap än vad kan anges för respektive bebyggelse undantagsvis måste accepteras.
Exempel på beräkning av insatsberedskap ges i underbilaga D.6.
6 Kompetenskrav gällande räddningsbefälhavare och särskilt befäl i beredskap
Begreppsförklaringar:
Räddningsbefälhavare ........ det brandbefäl som med samma insats- tid som första styrka i beredskap för befäl över densamma under utryckning och (eller) vid insats Särskilt befäl i beredskap ...... brandbefäl med sådan beredskap att han kan förstärka ledningsfunktionen
inom viss i brandordningen angiven tid
Räddningsbefälhavaren är ansvarig för räddningsinsatsens bedrivande. Kravet på att han fattar riktiga beslut är stort mot bakgrund av de mänskliga, ekonomiska och miljömässiga värden som kan stå på spel.
Kartläggningen av kommunens räddningstjänsttopografi ger underlag för bedömning av kravet på det brandbefäl som anförtros de beslut som kan ha avgörande inverkan för människors säkerhet och värden av ekonomisk och miljömässig art. Riktlinjer för kompetenskraven framgår av tabell i Underbilaga D.7.
Underbilaga D.1 Grupp I A
Alternativ Insatstid I Rb+L+R+S Rb+L+R Rb+S+S Rb+S Insatsbe- (S+S+S) redskap Q
Alt 1 (5)
IE
15 X 0,60 20 X 0,35 25 X 0,28
Summa 2,13 Alt 2 (5)
X 0.90
15 X 0,47 20 X 0,35
X 0,28
Summa 2,00 Alt 3 (5) 15 20 X 0,45
X 0,28
Summa 1,63
För samtliga i underbilagorna D.1—D.6 redovisade exemplen gäller att inramad insatstid ej får överskridas. Inramad insatsstyrka och insatsbered- skap får inte underskridas.
Om med hänsyn till speciella risker större första styrka i beredskap än vad här anges är befogad skall även sammanlagda insatsberedskapen ökas i motsvarande grad.
Insatstid inom parentes får enl förbehåll å sid 636 ej underskridas vid beräkning av insatsberedskap (Q).
Underbilaga D.2 Grupp I B
Alternativ Insatstid I Rb+L+R+S * Rb+L+R Rb+S+S Rb+S Insatsbe- (S+S+S) redskap Q Alt 1 (5) ' 15 X . 0,47 20 X 0,35 25 X 0,28 Summa Alt 2 ( 5) 0.90 15 X ' 0,47 20 X 0,25 25 -' x 0,17 Summa 1.79 Alt3 ( 5) m 15 20 X 0,35 25 X 0.20
Summa 1,45
Underbilaga D.3 Grupp II A
Alternativ Insatstid l Rb+L+R Rb+S+S Rb+S Insatsbe- (Rb+S+S+S) redskap Q Alt 1 10 &I 0,47 20 X 0,25 25 X 0,20 30 X 0,17 Summa Alt 2 (10) 0,47 20 X 0,25 25 X 0,12 30 X 0,17 Summa 1,01 Alt 3 (10) 15 |E 0,47 20 25 X ,20 x 0,17
Summa 0,84
Underbilaga D.4 Grupp II B
Alternativ Insatstid Rb+L+R Rb+R+S Rb+S+S Rb+S Insatsbe- (Rb+S+S+S) redskap Alt 1 (15) X 0,2 25 X 0,24 30 X 0,23 Summa 0,97 Alt 2 (15) 25 X 0,20 30 X 0,17 35 X 0,17 Summa 0,84 Alt 3 (15) |E |E 0,30 25 X 0,20 30 X 0,20 Summa 0,70
Underbilaga D.5 Grupp III
Alternativ Insatstid Rb+L+R+S Rb+L+R Rb+S+S Rb+S Insatsbe- (S+S+S) redskap Alt 1 25 X 0,12 0»17 40 X 0,13 x 0,16 Summa Alt 2 (25) w 40 )( Å 0,18 X 0,11 Summa Alt 3 (25) 0,17 40 X 0,13 X 0,11 Summa 0,41
Underbilaga D.6 Exempel" på beräkning av insats- beredskap
1 A kommun finns tätorterna Astad, Belinge, Celinge och Deby enligt skiss
BELINGE Il A, 7/5
CELINGE I! 8
5/90 DEBY || 5, 5/6
4/ 70
NÄRBY II B, 5/5 14/70
2/50 ASTAD | B, 9/1.5 + 9/8
Astad I B, 9/1,5+9/8 betyder: Bebyggelsen klassad som IB, i beredskap 9 man med 1,5 min anspänningstid och 9 man med 8 min anspänningstid. Celinge 11 B betyder att bebyggelsen är klassad som 11 B, men att ingen styrka i beredskap finns i orten.
Vägen Astad-Belinge 2/50 och 16/90 betyder att 2 km av vägen har hastighetsbegränsningen 50 km/tim medan resten 16 km väg, har hastighets- begränsning 90 kni/tim. , , _ , . '
För dimensionerande objekt i Astad gäller A=1,5, K=4,5 och G=3 min, d v s I=9 min. .
För Belinge gäller A=5, K=6 och G=2, d v s I=13 min. För Deby gäller A=6, K=9 och G=1, d v s I=16 min. Närby är en tätort i angränsande kommun med vilken avtal träffats om hjälp för räddningstjänst.
Vid beräkning av förstärkningsstyrkas insatsberedskap förutsätts enligt avsnitt 5.1.att larmning sker fem minuter efter utryckning av första styrka i beredskap, att anspänningstiden beaktas, att körtiden mellan respektive brandstation medtages samt att angreppstiden generellt sätts till två minuter.
Insatsberedskapen i Astads kommuns tätorter
Insatstid Styrka i 0:21 Anm (I) beredskap (N) I Astad I B (5) 9 [Il 1,0 Astad-styrka 1 — 16" 9 0,56 Astad-styrka 2 271) 5 0,19 Deby 27'7 7 0,26 Belinge — — 2,01 > Belinge (10) — 0,54 Belinge .15 — 24" 5 0,21 Astad styrka 1 285 5 0,18 Närby 3017 5 0,17 Astad styrka 2 — — 1,10 > 1,09 Celinge (15)” 7 0,47 Astad styrka 1 18" 0,24 — — — — 0,71 > 0,70I Deby (15) 5 0,33 Deby 16a 5 0,31 Astad styrka 1 — 23” 3 0,13 Astad styrka 2 — —
0,77 >
& Regelmässig larmning. '” Ej regelmässig larmning.
Underbilaga—B.7 Riktlinjer avseende kompetenskrav gällande räddningsbefälhavare och särskilt befäl i beredskap
Kommunens inv Räddningsbefälhavare Särskilt befäl antal i tusental ————_————— i beredskap Centralorten Annan ort (10 ' C C A” 10—20 A C BM" 20—30 BF C BMb 30—50 BM C BMb 50—90 BM C 1311) >90 BM C BIF
” Ständigt anträffbar per telekommunikationsmedel och skall kunna inställa sig på brandstation eller skadeplats inom 30 min. b Ständigt anträffbar per telekommunikationsmedel och skall kunna inställa sig på (huvud)brandstation eller skadeplats inom 20 minuter. 6 1,5 min anspänningstid, tillgång till utryckningsfordon med radio Och skall kunna inställa sig på (huvud)brandstation eller skadeplats inom 15 minuter. C = brandbefälskurs C; A = Brandbefälskurs A; BM = brandmästarexamen; BI = brandingenjörsexamen; Rb = räddningsbefälhavare; Sbb = särskilt befäl i beredskap.
Underbilaga D.8 Begreppet räddningstjänsttopografi
I avsnitt 2 anges att kommuns räddningstjänsttopografi måste kartläggas för att man skall kunna konstatera förekomst av annan frekvent risk än bostadsbrand som kan inverka på dimensioneringen av insatsberedskapen, för att ge underlag för bedömning av den kompetens som bör ställas på räddningsbefälhavaren och befäl tjänstgörande i särskild befälsberedskap samt för vägledning i fråga om den utbildnings- och övningsverksamhet som bör bedrivas vid brandstyrkorna. Vid kartläggning av räddningstjänsttopo- grafin i en kommun används i första hand den riskinventering som ingår som en grundläggande faktor för den planläggning av räddningstjänsten som brandchefen jämlikt 8 Ö brandstadgan är skyldig utföra.
I nedanstående förteckning ges exempel på risker som förutom brand i bostadshus bör beaktas vid bedömning av räddningstjänsttopografin.
Brand i brandfarliga varor, campinganläggningar (även husvagnsläger), fartyg, garage (parkeringshus), industrier (även kraftverk, se i övrigt SBN 1975 77:1), lager (även brädgårdar, upplag), lantgårdar (även djuruppföd- ningar), samlingslokaler, skogar, skolor.
Förekomst av flygfält, gruva, hamn, militär anläggning, oljedepå, tun- nel.
Risk för explosion, flygolycka, järnvägsolycka, kemikalieutsläpp (från industri eller i samband med transport), oljeutsläpp, sjöolycka, skred, trafikolycka, översvämning.
Bilaga E
Nuvarande bestämmelser om
ersättning till kommuner och enskilda för medverkan i räddningstjänst — en översikt
Bestämmelser om ersättning till kommuner
Författningar Ersättnings- Ersättningsbara Beslutande organ berättigad kostnader Brandlagstiftningen Kommun som har läm- Kostnad som kommunen Vid tvist länsstyrelsen
A tomskyddslagstifmingen
nat tillfällig hjälp till annan kommun
Kommun som har drab- bats av oljeskada med anledning av utflöde till havs, i kustvattnen, Vä- nern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal
Kommun som drabbats av mer omfattande olyckshändelse av annat slag
Kommun som har del- tagit i skyddsarbetet
har åsamkats till följd av sin medverkan
Kostnad över 5 000 kro- nor för räddningsinsats och sanering som kom- munen utför
Kostnad för genomfö- randet av räddningsinsats Beloppet bestäms i varje särskilt fall med hänsyn till bl a kommunens skattekraft
Kostnad för medverkan i skyddsarbetet Beloppet bestäms i varje särskilt fall med hänsyn till bl a skattekraft
Länsstyrelsen om den har övertagit ledningen
Statens brandnämnd
Regeringen
Regeringen
Bestämmelser om ersättning till enskilda
Bestämmelsernas huvudinnehåll
(1) Ersättning för tillhanda- hållande av utrustning eller för skada genom
intrång i annans rätt
Författningar
Brandlagstiftningen
"
Atomskyddslagstiftningen
"
Luftfartslagstiftningen
Ersättningsberättigad
Ägare av mark eller bygg- nad som tas i anspråk för uppsättning av anordning som beshövs för brand-
försvaret
Ägare eller innehavare av transportmedel, red- skap eller annan utrust- ning för räddningstjänst
Ägare av mark eller bygg- nad som tas i anspråk för uppsättning av larman- ordningar
Ägare eller innehavare av mätinstrument, trans- portmedel m ni som be— hövs för skyddsarbetet
Den som tillhandahåller transportmedel, redskap eller annan förnödenhet för medverkan i flygrädd- ningstjänst
Ersättningsbara skador och kostnader m m
Kostnad och skada som har uppstått genom att anordningen har anbring- ats på marken eller bygg- naden Skada och förlorad av- kastning eller nytta och kostnad som har uppstått genom användningen
Förlorad avkastning eller nytta, skada eller försäm- ring
Skälig ersättning om egendomen har tillhanda— hållits med nyttjanderätt, i övrigt förlorad avkast- ning eller nytta, skada eller försämring
Skälig ersättning för med- verkan och för skada på utrustningen '
Beslutande myndighet
Kommunen (vid tvistlänssty-
relsen)
Kommunen
Länsstyrelsen, om den har övertagit ledningen av rädd- ningstjänsten
Generaltullstyrelsen,vid olje-
och kemikaliebekämpning
Länsstyrelsen
"
Länsstyrelsen
I vissa fall luftfartsverket eller försvarets civilförvalt— ning
(2)
Ersättning till den som har deltagit i räddningsar— bete
Lagstiftningen om statligt personskadeskydd
Brandlagstiftningen
"
"
Atomskyddslagstiftningen
Lagstiftningen om statligt personskadeskydd
Luftfartslagstiftningen
Lagstiftningen om statligt personskadeskydd
gå
Den som deltar i rädd- ningstjänst eller övning med brandstyrka enligt brandlagen (även olje- och kemikaliebekämpning som kustbevakningen svarar för)
77
Den som frivilligt eller med stöd av tjänsteplikt tas ut för att delta i rädd- ningstjänst (även olje- och kemikaliebekämpning som kustbevakningen svarar för)
Den som tas ut för tjänst i brandvärn
Deltagare i skyddsarbete
n
Deltagare i flygräddnings- tjänst
”
Personskada
Skada på kläder eller andra personliga tillhörig- heter
Arbete och tidsspillan, resa och uppehälle
Skälig ersättning för del- tagande i räddningstjänst eller övning Skälig ersättning för arbe- te, resa och uppehälle, skada på kläder eller an- nat
Personskada
Arbete, resa och uppe- hälle
Personskada
Försäkringskassan Riksförsäkringsverket
Kommunen Kommunen Länsstyrelsen, om den har
övertagit ledningen av rädd-
ningstjänsten
Kommunen
Länsstyrelsen
Försäkringskassan Riksförsäkringsverket
Länsstyrelsen Luftfartsverket
Försvarets civilförvaltning Försäkringskassan Riksförsäkringsverket
Statens offentliga utredningar 1983
Kronologisk förteckning
a_a_a_d emmape—
18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31 . 32. 33. 34. 35.
36. 37.
38. 39. 40. 41 . 42. 43.
45.
46. 47. 48. 49. 50.
51. 52. 53.
55. 56. 57.
58.
_. PPPNPQPPNH Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. U. Nytt militärt ansvarssystem. Ju. Skatteregler om traktamenten m. m. Fi. Om hälften vore kvinnor. A. Koncession för försäkringsrörelse. Fi. Radon i bostäder. Jo. Ersättning för miljöskador. Ju. Stämpelskatt. Fi.
Lagstiftningen på kärnenergiområdet. I. Användning av växtnäring. Jo.
. Bekämpning av växtskadegörare och ogräs. Jo. Former för upphandling av försvarsmateriel. Fö. Att möta ubåtshotet. Fö. Barn kostar. S.
Kommunalforskning i Sverige. C. Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. |. Näringspolitiska effekter av internationella investeringar. |. Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. A. Den stora omställningen. I. Bättre miljöskydd II. Jo. Vilt och jakt. Jo. Utbildning för arbetslivet. A. Lag om skatteansvar. Fi. Ny konkurslag. Ju. Internationella faderskapsfrågor. Ju. Bestrålning av livsmedel. Jo.
Bilar och renare luft. Jo. Bilar och renare luft. Bilaga. Jo. Invandringspolitiken. A. Utbyggd havandaskapspenning m. rn. S. Familjeplanering och abort. S. Företagshälsovård för alla. A. Kompetens inom hälso- och sjukvården m.m. S. Information som styrmedel. |. Patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. Ju. Effektivare företagsrevision. Ju. Fastighetsbildning 1. Avveckling av samfällda vägar och diken. Ju.
Fastighetsbildning 2. Ersättningsfrågor. Ju. Politisk styrning-administrativ självständighet. C. Konsumentpolitiska styrmedel-utvärdering och förslag. Fi. Kontroll av rådgivare. Ju.
Barn genom insemination. Ju. Områden för turism och rekreation. Jo.
Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. Fi. Turism och friluftsliv 2. Om förutsättningar och hinder. Jo. Bulvanlag. Ju. Skatteregler. Om reservering för framtida utgifter. Fi. Egenföretagares sjukpenning m. rn. S. Vattenkraft. |. Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott. Ju.
Ensamföräldrarna och deras barn. 3. Företagshemligheter. Ju. Kulturarbetare och uppfinnare, skatter och avgifter. Fi. Skall matmomsen slopas? Fi. Församlingen i framtiden. C. Naturresursers nyttjande och hävd. Jo. Olika ursprung — gemenskap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald. U. Kunskap för gemenskap. Läromedel för språklig och kultu- rell mångfald. U.
59. 60. 61 . 62. 63.
65.
66. 67. 68. 69. 70. 71 . 72. 73. 74. 75.
76.
77.
Kreativ finansiering. Fi. Återvinning i konkurs. Ju. Handlingsoffentlighet utanför myndighets områden. C. För gammal för arbete? A. Utslagning i grundskolan. U. Ledighet för anhörigvård. S. Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 2. Ju. Svenska kyrkans fond. Fi. Rennäringens ekonomi. Jo. Kommunerna och civilförsvaret. Fö. Livsmedelsforskning I. Jo. Värna om yttrandefriheten. Ju. Bättre struktur i jord- och skogsbruk. Jo. Kommunalt kunnande — ett stöd för svensk export. C. Ny förvaltningslag. Ju. Framtida statlig statistik. C. Företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål. Del 1. Betänkande. Ju. Företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål. Del 2. Deklarationsbilagor. Ju. Effektiv räddningstjänst. Fö.
i.... __
Statens offentliga utredningar 1983
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Nytt militärt ansvarssystem. [2] Ersättning för miljöskador. [7] Ny konkurslag. [24] Internationella faderskepsfrågor. [25] Petentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. [35] Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Effektivare före- tagsrevision. [35] 2. Kontroll av rådgivare. [41] 3. Bulvanlag. [46] 4. Återvinning i konkurs. [60] 5. Företagens uppgiftslämnan- de för beskattningsändamål. Del 1. Betänkande . [75] 6. Företa- gens uppgiftslämnande för beskattningsändamål. Del 2. Dekla— rationsbilagor. [76] Fastighetsbildningsutredningen. 1. Fastlghetsbildning 1. Av- veckling av samfällda vägar och diken. [37]
2. Fastlghetsbildning 2. Ersättningsfrågor. [38] Barn genom insemination. [42] Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gälde- närsbrott. [50] Företagshemligheter. [52] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 2. [65] Värna om yttrandefriheten. [70] Ny förvaltningslag. [73]
Försvarsdepartementet
Former för upphandling av försvarsmateriel. [12] Att möta ubåtshotet. [13] Kommunerna och civilförsvaret. [68] Effektiv räddningstjänst. [77]
Socialdepartementet
Barn kostar. [14] Utbyggd havandeskapspenning m. m. [30] Familjeplanering och abort. [31] Kompetens inom hälso» och sjukvården m.m. [33] Egenföretagaras sjukpenning m.m. [48] Ensamföräldrarna och deras barn. [51] Ledighet för anhörigvård. [64]
Finansdepartementet
Skatteregler om traktamenten m. m. [3] Koncession för försäkringsrörelse. [5]
Stämpelskatt. [81 Lag om skatteansvar. [23] Konsumentpolitiska styrmedel-utvärdering och förslag. [40] Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. [44] Skatteregler. Om reservering för framtida utgifter. [47] Kulturarbetare och uppfinnare, skatter och avgifter. [53] Skall matmomsen slopas? [54] Kreativ finansiering. [59] Svenska kyrkans fond. [66]
Utbildningsdepartementet
Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1] Språk- och kulturarvsutredningen. 1. Olika ursprung — gemen— skap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell mångfald.
[57] 2. Kunskap för gemenskap. Läromedel för språklig och kulturell mångfald. [58] Utslagning i grundskolan. [63]
Jordbruksdepartementet
Radon i bostäder. [6] Utredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket m. m. 1. Användning av växtnäring. [10] 2. Bekämp- ning av växtskadegörare och ogräs. [11] Bättre miljöskydd II. [20] Vilt och jakt. [21] Bestrålning av livsmedel. [26] Bilavgaskommittén. 1. Bilar och renare luft. [27] 2. Bilar och renare luft. Bilaga. [28] Områden för turism och rekreation. [43] Turism och friluftsliv 2. Om förutsättningar och hinder. [45] Naturresursers nyttjande och hävd. [56] Rennäringens ekonomi. [67] Livsmedelsforskning I. [69] Bättre struktur i jord- och skogsbruk. [71]
Arbetsmarknadsdepartementet
Om hälften vore kvinnor. [4] Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. [18] Utbildning för arbetslivet. [22] Invanderingspolitiken. [29]
Företagshälsovård för alla. [32] För gammal för arbete? [62]
Industridepartementet
Lagstiftningen på kärnenergiområdet. [9] Direktinvesteringskommittén. 1. Sysselsättningsstrukturen i internationella företag. [16] 2. Näringspolitiska effekter av inter- nationella investeringar. [17] Den stora omställningen. [19] Information som styrmedel. [34] Vattenkraft. [49]
Civildepartementet
Kommunalforskning i Sverige. [15] Politisk styrning—administrativ självständighet. [39] Församlingen i framtiden. [55] Handlingsoffentlighet utanför myndighets områden. [61] Kommunalt kunnande — ett stöd för svensk export. [72] Framtida statlig statistik. [74]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
Liber ISBN 91'38-07/737-X