SOU 1983:77

Effektiv räddningstjänst : slutbetänkande

Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 1 mars 1979 (Dir 197936) chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer samt frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. I tilläggsdirektiv den 7 juni 1979 (Dir 1979z57) utvidgades kommitténs uppdrag till att omfatta frågor om inrättandet av en undersökningskommis- sion för allvarliga olyckor och om huvudmannaskapet för räddningstjänsten m m. Genom ytterligare tilläggsdirektiv (Dir 198314) den 10 februari 1983 fick kommittén till uppgift att utreda även frågor om utökad beredskap mot kemikalieolyckor och vissa förebyggande åtgärder mot brand.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för kommundepartementet ,den 27 juni 1979 som ledamöter dåvarande landshövdingen Carl G Persson, _även ordförande, riksdagsledamoten Olle Aulin, riksdagsledamoten Lilly Bergander, riksdagsledamoten Hugo Bergdahl, numera ombudsmannen Rune Johnsson, dåvarande riksdagsledamoten Helge Karlsson och riksdags- ledamoten Karl-Erik Svartberg. .

Som sakkunniga åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 numera rättschefen Harald Rangnitt, den 12 juli 1979 förste länsassessorn Carl-Otto Lindberg, den 5 februari 1980 numera överdirektören Olle Arvidson, dåvarande överdirektören Swen Hultqvist, sektionschefen Åke Lewensjö, ombudsmannen Jan Sjölin och vice brandchefen Bertil Sundberg, den 26 mars 1980 ombudsmannen Bengt Westling samt den 1 februari 1983 brandchefen Nils Olof Sandberg.

Som experter åt kommittén förordnades den 27 juni 1979 numera kanslirådet Ulf Bjurman och departementssekreteraren Göran Ekström, den 5 februari 1980 direktören Hans Aronsson, civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson, överingenjören Torbjörn Stål samt den 2 maj 1983 avdelningsdirektören Bengt Bucht.

Av de sakkunniga entledigades rättschefen Harald Rangnitt den 31 januari 1983 och förste länsassessorn Carl—Otto Lindberg den 28 februari 1983. Experterna civilingenjören Bengt Halldén, byrådirektören Bengt Johansson och överingenjören Torbjörn Stål entledigades den 28 februari 1983. Kanslirådet Ulf Bjurman entledigades som expert och förordnades som sakkunnig åt kommittén den 31 januari 1983.

Till sekreterare förordnades den 12 juli 1979 byråchefen Sven Rune Frid. Till biträdande sekreterare utsågs den 1 oktober 1979 numera kammarrätts— rådet Gunnar Kihlgren och den 24 april 1980 hovrättsassessorn Ingrid Larén

Marklund. Kihlgren entledigades den 28 februari 1983. I sekretariatets arbete har vidare deltagit assistenten Anne—Marie Lindén.

Kommittén, som antog namnet räddningstjänstkommittén, har tidigare överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser, principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddnings- tjänst, delbetänkandet (Ds Kn 1982:1) Ersättning för skador på grund av naturolyckor och delbetänkandet (Ds Fö 1983z2) Geotekniska undersök- ningar och förebyggande åtgärder mot skred. Kommittén har vidare är 1980 till regeringen överlämnat rapporten Alarmering utomhus med tyfoner runt kärnkraftstationerna och år 1982 rapporten Sjuktransporter med helikop- ter.

I det tidigare principbetänkandet behandlade kommittén frågan om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst. Kommittén föreslog vidare åtgärder för en utökad samverkan mellan kommuner i räddningstjän- sten och behandlade frågan om en bättre samordning mellan statliga, kommunala och enskilda organ. Förslagen omfattade bl a principer för en indelning av landet i räddningsregioner. Efter remissbehandling de flesta remissinstanserna förklarade sig i huvudsak stödja kommitténs förslag framförde regeringen i en skrivelse till riksdagen (1982/83:22) sin syn på dessa frågor. Riksdagen beslutade att lägga skrivelsen till handlingarna.

I det nu föreliggande slutbetänkandet utvecklar kommittén sina i principbetänkandet framlagda preliminära slutsatser och förslag. Vidare behandlas den statliga räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten mer ingående än tidigare. Detsamma gäller de förebyggande åtgärderna mot olyckor, främst bränder och olyckor med farligt gods. Även frågor om alarmeringsverksamheten och om forsknings- och utvecklingsarbetet behandlas utförligare i detta sammanhang. Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag till en ny lagstiftning om samhällets räddningstjänst som omfattar både den kommunala och statliga räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten.

Kommittén har vid sina överväganden beaktat en stor del av de synpunkter som remissinstanserna har framfört i sina yttranden över principbetänkan- det. Kommittén har under hand vidare tagit del av utredningsmaterial och synpunkter från företrädare för lokala, regionala och centrala myndigheter samt från företrädare för organisationer av olika slag och enskilda företag. Genom detta samarbete har kommittén fått tillgång till ett allsidigt faktaunderlag och värdefulla erfarenheter och bedömningar.

Huvudtanken i kommitténs förslag är ett bättre utnyttjande av samhällets olika resurser för räddningstjänst. Detta skall ske genom en ökad samord- ning av såväl personella som materiella resurser hos statliga, kommunala och enskilda organ. Genom en sådan samordning, kombinerad med uppbyggna- den av regioner för samarbete inom räddningstjänsten, anser kommittén att det blir möjligt att utan väsentliga ökningar av kostnaderna skapa en effektivare räddningstjänst.

Kommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande Effektiv räddnings- tjänst. Betänkandet är enhälligt. Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm den 15 december 1983

Carl G Persson

Olle Aulin Lilly Bergander Hugo Bergdahl

Rune Johnsson Helge Karlsson Karl-Erik Svartberg /Sven Rune Frid

Ingrid Larén Marklund

lill [HMI-m

.

InnehåU

Tabeller och figurer Förklaringar Förkortningar

I

II

N

11

12

13

14

Sammanfattning

Författningsförslag

Förslag till lag om samhällets räddningstjänst Förslag till förordning om samhällets räddningstjänst Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763) . . . . . . . Förslag till förordning om försvarsmaktens medverkan 1 rädd- ningstjänst m m . . . . Förslag till lag om sotningsverksamheten Förslag till förordning om sotningsverksamheten Förslag till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972. 603) . . . . . . . Förslag till förordning om upphävande av braridstadgan (1962. 91)

Förslag till lag om ändring 1 luftfartslagen (1957: 297)

Förslag till förordning om ändring i luftfartskungörelsen (1961z558) . . . . . . . . Förslag till förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande 1 räddningstjänst m m . Förslag till lag om ändring i lagen (1977. 268) om statligt personskadeskydd .

Förslag till förordning om ändring 1 förordiiingen (1977: 284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

Förslag till förordning om ändringi förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet

19 23 29

33

47

47 61

67 6.8 70 ' 73 75

77 78

79 81 82 83

85

111. Inledning

1 1.1

1.2

1.3

1.4

1.5

IV

2.1

2.2

Kommitténs uppdrag — det hittills genomförda arbetet Samhällets förändringar — utvecklingen av antalet olyckor och av

skadorna . . .

Räddningstjänstkommitténs uppdrag

1.2.1 Direktiven till kommittén

1.2.2 Särskilda beslut av regeringen m m

Kommitténs tidigare betänkanden och rapporter 1.3.1 Undersökning av allvarliga olyckshändelser 1.3.2 Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna

1.3.3 Samhällets räddningstjänst . . . .

1.3.4 Ersättning för skador på grund av naturolyckor

1.3.5 Sjuktransporter med helikopter . . . .

1.3.6 Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred .

Principbetänkandet (SOU 1981: 82) Samhällets räddningstjänst

1.4.1 Kommitténs överväganden och förslag 1.4.2 Remissinstansernas bedömningar

1.4.3 Regeringens skrivelse om huvudmannaskapet m m Genomförandet av det återstående utredningsarbetet 1.5.1 Allmänt om underlaget för det återstående arbetet

1.5.2 Terminologin inom räddningstjänsten 1.5.3 Ekonomiska begränsningar

1.5.4 Slutbetänkandets disposition .

1.5.5 Uppdrag till det nya räddningstjänstverket att utveckla principerna för organisationen

Nuläge

Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter och organisation Fjällräddningstjänst

2.1.1 Författningar m m . . . . . . . .

2.1.2 Fjällräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisa- tion . . . . .

2.1.3 Organ som samverkar med fjällräddningen

2.1.4 Planering av fjällräddningstjänsten . .

2.1.5 Fjällräddningstjänstens omfattning — en statistisk över-

sikt . . . . . . . . 2.1.6 Fjällräddningstjänstens kostnader Flygräddningstjänst

2.2.1 Författningar m m . . . . . . . . . . 2.2.2 Flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisa- tion . . . . . . . . . .

2.2.3 Planering av räddningstjänsten vid en flygplats 2.2.4 Flygräddningstjänstens omfattning och kostnader

87

87

87 91 91 92 94 94 94 94 95 95

95 95 95

100

102

102

102 103

105

105

106

109

109 109 109

109 112 114

114 116 117 117

117 121 123

2. 3 Sjöräddningstjänst

2.4

2.5

3.1 3.2 3.3

2.3.1 2.3.2 2.3.3

2.3.4 2.3.5 2.3.6 2.3.7

2.38

Internationella överenskommelser om sjöräddning Författningar m m . . . . . . . Fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan olika organ som deltar' 1 sjöräddningen Arbetsuppgifter, organisation och resurser för olika organ som deltar 1 sjöräddningen Sjöräddningen på Vättern och Vänern Kommunalt samarbete om sjöräddningen på Storsjön Sjöräddningsverksamhetens omfattning en statistisk översikt . . . . . Kostnaderna för sjöräddningstjänsten

Bekämpning av olja och kemikalier till havs och 1 vissa andra

vatten

2.4.1

2.4.2

2.4.3

2.4.4

2.4.5

2.4.6 2.4.7

2.4.8

Internationella överenskommelser om skydd för den marina miljön m m . . . . . . . . Svensk lagstiftning om skydd mot utsläpp av olja och kemikalier 1 havet och vissa andra vatten . Arbetsuppgifter och organisation för kustbevakningens bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten . . . Samverkande organs resurser för olje- och kemikaliebe- kämpning till havs och 1 vissa andra vatten Samordning av olika organs insatser vid olje- och kemikaliebekämpning

Forsknings- och utvecklingsarbete . .

Olje- och kemikalieutsläppens samt bekämpningsinsat- sernas omfattning — en statistisk översikt Kostnaderna för bekämpningen av olja och kemikalier till havs m m

Räddningstjänst vid olyckor 1 kärnkraftsanläggningar

2.5.1 2.5.2

2.5.3

2..54

Författningar . . . . . . . . . Arbetsuppgifter och organisation inom raddningst j ansten vid olyckor 1 kärnkraftsanläggningar . Beredskapsåtgärdernas planeringvid de fyra kärnkrafts- anläggningarna . . . . . Ekonomiska medel anslagna för beredskapen mot olyck- or i kärnkraftsanläggningar

Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter och orga- nisation

Författningar m m

Vad är en sjuktransport? . . . . . . . Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ som deltar i sjuktransportverksamheten

3.3.1 3.3.2 3.3.3 3.3.4

Vägbundna sjuktransporter Sjuktransporter i luften Sjuktransporter på sjön Sjuktransporter i terrängen

126 126 127 127 128 137 137

137 142

143

143

144

145

148

149 150

150

152 153 153

154

157

158

159 159 159

160 160 160 161 161

3.4

3.5 3.6

3.7 3.8

4.1

4.2

4.3

4.4

4.5

SOU 1983:77 3. 3. 5 Tillsyn . . . 163 Krav på utbildning av ambulanspersonalen 163 3.4.1 Gällande bestämmelser . . . 163 3. 4. 2 Socialstyrelsens utredning om den framtida grundutbild- ningen för ambulanspersonal . . . . 164 3.4.3 Skolöverstyrelsens preliminära förslag till läroplaner 165 Krav på ambulansfordonen och deras utrustning . 165 Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportorganisation en statis- tisk kartläggning 166 3.6.1 Stationering av ambulanserna . . 166 3.6.2 Planerade förändringar av ambulansernas Stationering 168 3.6.3 Personal 1 sjuktransportorganisationen . . 169 3.6.4 Förstärkt beredskap med sjukvårdspersonal för ambu- lansinsatser' 1 Malmöhus län 169 3.6.5 OLA-ambulansen i Göteborg 170 3.6.6 Ambulansfordon och annan utrustning 171 Sjuktransporternas antal under år 1982 171 Sjuktransportverksamhetens kostnader 172 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser inom räddningstjänsten 173 SOS Alarmering AB 173 4.1.1 Författningar m m . . . . . . 173 4.1.2 Alarmeringsverksamhetens arbetsuppgifter 173 4.1.3 SOS Alarmerings organisation och resurser 174 4.1.4 Alarmeringsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt . . . . . 179 4.1.5 Alarmeringsverksamhetens kostnader och finansiering 181 Polisen . . . 182 4.2.1 Författningar . . . . . 182 4.2.2 Polisens organisation och resurser för medverkan i räddningstjänsten . . . . . . . . . 183 4.2.3 Omfattningen av helikoptergruppernas och sjöpolisens medverkan' 1 räddningstjänst m m 185 Civilförsvaret . 186 4.3.1 Författningar . . . . . . 186 4. 3. 2 Principer för användningen av civilförsvarets resurser 186 Det militära försvaret 188 4.4.1 Författningar m m . . . . 188 4.4.2 Militär medverkan' 1 civil räddningstjänst m m 189 4.4.3 Hemvärnets medverkan' 1 räddningstjänst m m 192 4.4.4 Militärbefälhavarnas regionala planering för militär med- verkan' 1 civil räddningstjänst . . . . 193 4.4.5 Militära insatser i civil räddningstjänst aren 1975—82 195 4.4.6 Ersättning till försvarsmakten för medverkan i civil räddningstjänst 198 Statens järnvägar (SJ) 198 4. 5.1 Författningar . 198 4.5.2 Organisation och resurser för SJs hjälpberedskap 199

4.6

4.7

4.8

4.9

5.2

6.2

4.5.3 Verksamhetens omfattning — en statistisk översikt Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 4.6.1 4.6.2

4.6.3

4.6.4

Författning . . . Organisation och resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten . . . . . . Omfattningen av SMHIs medverkan i räddningstjän— sten . . . . . . . . . Kostnaderna för SMHIs medverkan' 1 räddningstjänsten

Sveriges Radio AB 4.7.1 4.7.2 4.7.3

Bestämmelser . .

Behovet av information genom rundradion Organisation och resurser för Sveriges Radios informa- tion

Svenska brandförsvarsföreningen 4.8.1 4.8.2 4.8.3

4.8.4 4.8.5 4.8.6

Tillkomst och utveckling — en inledande översikt De regionala brandförsvarsförbunden Brandförsvarsföreningens nuvarande medlemmar och intressenter . . . . Brandförsvarsföreningens verksamhet Brandförsvarsföreningens personella resurser Verksamheten under år 1982

Industrier och andra företag 4.9.1 4.9.2 4.9.3 4.9.4

Författningar m m . . Företagens åtgärder för skydd mot olyckor

Exempel på skadeavhjälpande åtgärder inom industrin Verkskydden

Förebyggande åtgärder mot olyckor Förebyggande åtgärder mot bränder 51.1 5.12 5.13

Inledning . . . . . Bestämmelser om brandskydd' 1 brandlagstiftningen Bestämmelser om brandskydd' 1 annan lagstiftning

Förebyggande åtgärder mot andra olyckor än bränder 52.1 5.22

Allmänt . Åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods

Överväganden och förslag

Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

Den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter — en utgångspunkt . . . . . . . . . . . Utökade skyldigheter för den kommunala räddningstjänsten att

ingripa 6.2.1

6.2.2

6.2.3

Skyldighet att ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande . . . Skyldighet att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner . . . . . Begränsningar i skyldigheterna att ingripa

201 201 201

202

203 203 204 204 204

204 206 206 207

208 208 209 209 211 211 211 212 214

215 215 215 215 219 222 222 223

233

233

234

234

238 244

7.1 7.2

7.3

7.4

7.5

7.6

7.7

7.8

7.9

6.2.4 Skyldighet för räddningsledaren att vidta åtgärder efter räddningstjänst . Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten Riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens organisation Den kommunala räddningstjänstens lokala organisation 7.2.1 Huvudlinjer i organisationen

7. 2. 2 Regionindelningen .

7. 2. 3 Vad skall samarbetet innehålla? 7.2.4 Organisatoriska former för samordningen Dimensionering av den kommunala räddningstjänstens personel-

laresurser ..

7.3.1 Kommitténs synpunkter på nuläge och utvecklingsten- denser . . . .

7.3.2 Tidigare riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor' 1 beredskap 7.3.3 Statens brandnämnds förslag till riktlinjer för dimensio- nering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap . . . . . . . .

Standardisering av den kommunala räddningstjänstens mate-

riel . . . . . . . . .

7.4.1 Behovet av enhetlighet i utrustningen

7.4.2 Sveriges mekanstandardisering . . 7.4.3 STU och Svenska kommunförbundet . .

Länsstyrelsernas samordning av den kommunala räddningstjän-

sten . . . . . . . .

7. 5.1 Länsstyrelsernas uppgifter

7. 5. 2 Länsstyrelsernas organisation och resurser .

Samordningen av den kommunala räddningstjänsten på central

nivå . . . . .

7.6.1 Vilken roll skall ett centralt organ ha? . .

7.6.2 Den centrala statliga myndighetens verksamhet och befogenheter .

7.6.3 Ekonomiska styrmedel . . . . .

7.6.4 Svenska kommunförbundet och de fackliga organisatio- nerna . . 7.6.5 CESAM- kommittén . Den kommunala räddningstjänstens planering 7.7.1 Problem i planeringsarbetet på lokal nivå 7.7.2 Problem i planeringsarbetet på regional nivå 7.7.3 Principer för det fortsatta planeringsarbetet inom den kommunala räddningstjänsten . . . . . Ledning av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhälls-

funktioner . . . . . . . . .

Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

7.9.1 Allmänna principer för tillsynen . . . . .

7.9.2 Kommitténs principiella bedömning av frågan om statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

Den statliga räddningstjänstens arbetsuppgifter och resurser

246 253 253 255 255 255 258 260

262 262

264

266

274 274 275 276

277 277 280

282 282

283 284

285 285 286 286 287

287 288 290 290 292

299

8.1

8.2

8.3

8.4

8.5

8.6

9.2

9.3 9.4

10 10.1

10.2

Principer för uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar en

inledning

Fjällräddningstjänst . . . .

8.2.1 Arbetsuppgifter och ansvar 8.2.2 Fjällräddningens resurser

Flygräddningstjänst . . . . .

8.3.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning

8. 3. 2 Flygräddningens resurser

Sjöräddningstjänst . . . . .

8.4.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning

8.4.2 Ansvaret för den statliga sjöräddningen

8.4.3 Sjöräddningens resurser . . . . . . .

Bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i

Vänern och Mälaren . . . . . .

8.5.1 Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning . . 8.5.2 Resurser för bekämpning av olja och kemikalier till havs, i kustvattnen och i Vänern och Mälaren

Räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar

8.6.1 Arbetsuppgifter och ansvar . . .

8. 6. 2 Resurser för räddningstjänsten vid olyckor' 1 kärnkrafts- anläggningar

Sjuktransportverksamhetens arbetsuppgifter och resurser Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning 9.1. 1 Kommitténs preliminära bedömning' 1 principbetänkan- det 9.1.2 Remissinstansernas synpunkter på kommitténs prelimi- nära bedömning . . .

9.1.3 Kommitténs slutliga bedömning och förslag

Stationering av ambulanser vid sjukhus eller brandstation? 9.2.1 Behovet av samordning med räddningstjänsten 9.2.2 Jönköpings läns landstings brandstationsbaserade organi- sation

9.2.3 Örebro läns landstings sjukhusanknutna organisation

9.2.4 Kommitténs synpunkter på stationeringen av ambulan- serna . . . . . . Resurser för transporter av skadade och sjuka' 1 terrängen

Räddningspersonalens sjukvårdsutbildning

Alarmerings- och räddningscentraler .

Alarmeringsverksamheten' inom SOS Alarmering AB 10.1.1 Kommitténs preliminära synpunkter på alarmeringen 10.1.2 Remissinstansernas synpunkter på alarmeringen

10.1.3 Undersökningar av larmfunktionen och organisationen vid larmcentralen i Stockholms län . 10.1.4 Kommitténs bedömning av den regionala alarmerings- verksamheten . .

Räddningscentraler och ett centralt uppgiftsförråd för samhällets räddningstjänst

299 300 300 305 307 307 314 317 3 17 325 332

335 335

337 339 339

342

345 345

345

346 349 352 352

353 355

357 358 359 361 361 361 361 362 364

372

10.3

10.4

10.5

11

_ 11.1

11.2

11.3

11.4

11.5

11.6

10.2.1 Tidigare förslag till samordnad ledning av räddningsinsat- ser . . . . . . . . . . 10. 2. 2 Remissinstansernas synpunkter på räddningstjänstkom- mitténs preliminära bedömning 10.2.3 Kommitténs slutliga bedömning av frågorna om en samordnad ledning vid räddningscentraler och räddnings- undercentraler . . . . . Utredningar om alarmeringsverksamheten med anledning av Almöbro- -olyckan 10.3.1 Sjöfartens haverikommissions granskning 10.3.2 Statens brandnämnds överväganden 10.3.3 Kommitténs bedömning av brandnämndens alarmerings— och samordningsöverväganden Alarmering genom mobila nödsändare

10.4. 1 Behovet av mobila nödsändare

10. 4. 2 Televerkets mobila sambandssystem (Mobitex)

1043 SARSAT . . . . . . .

Möjligheterna att använda rundradion' 1 räddningstjänsten 10.5.1 Erfarenheter av Sveriges Radios medverkan' 1 räddnings- tjänsten vid mer omfattande olyckor . . 10.5.2 Sveriges Radios bedömning av möjligheterna att använda rundradion i räddningstjänsten . . . . 10.5.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Samverkande organs deltagande i räddningstjänsten

Polisen ..

11.1.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 11. 1. 2 Kommitténs bedömning av vilka ågärder som fordras

Civilförsvaret . . . . . . . .

11. 2.1 Civilförsvarets medverkan' 1 räddningstjänsten

11.2.2 Remissinstansernas synpunkter . . . .

11. 2. 3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Det militära försvaret . . .

11. 3.1 Synpunkter på militära förbands medverkan i civil räddningstjänst . . . . . 11. 3. 2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Statens järnvägar (SJ) . .

11. 4 1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 11. 4. 2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) 11.5.1 Synpunkter på verksamheten från räddningsorganen 11. 5. 2 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Industrier och övriga företag . . .

11.6.1 Nuvarande skyldigheter — en bakgrund 11.6.2 Kommitténs preliminära bedömning' 1 principbetänkan- det . . . . . . . 11.6.3 Remissinstansernas synpunkter på kommitténs prelimi- nära bedömning . . . . 11.6.4 Kommitténs bedömning av frågan om företagens skyldig-

372

374

376

383 383 384

385 385 385 385 386 387

387

390 391

397 397 397 397 398 398 399 400 402

402 406 413 413 414 416 416 417 418 418

419

420

11.7

12 12.1 12.2

12.3

12.4

13 13.1

13.2 13.3

13.4

13.5

heter att hålla beredskap mot olyckor Frivilligorganisationer 11.7.1 Svenska röda korset 11.7.2 Andra organisationer . . . . 11.7.3 Statligt ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer inom totalförsvaret . . . . . 11. 7. 4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Förebyggande åtgärder mot olyckor . . .

De förebyggande åtgärdernas betydelse en inledning Förebyggande åtgärder mot bränder 12. 2. 1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden . 12.2.2 Regeringens tilläggsdirektiv om brandskydd i andra lokaler än bostäder m m . 12.2.3 Brandriskutredningens förslag och remissinstansernas yttranden 12.2.4 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder 12.3.1 Kommitténs tidigare överväganden

12.3.2 Remissinstansernas synpunkter . . . . .

12.3.3 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras Information och utbildning som ökar människors riskmedvetan- de och möjligheter att skydda sig mot olyckor 12.4.1 Utgångspunkter för kommitténs överväganden 12.4.2 Det statliga räddningstjänstverkets samordnande ansvar för information och utbildning . . . . 12.4.3 Svenska brandförsvarsföreningens information och utbildning . . .

12.4.4 Svenska röda korset . . . . . . . .

12.4.5 Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Åtgärder mot olyckor vid landtransport av farligt gods Kommitténs tilläggsdirektiv om beredskap mot kemikalieolyck- or

13.1.1 Bakgrund . . .

13. 1. 2 Räddningstjänstkommitténs uppdrag

Terminologi . . . . . . .

Lagstiftningen om transport av farligt gods . . 13. 3. 1 Statsmakternas beslut år 1982 om samordnade åtgärder 13. 3. 2 Fördelningen av uppgifterna mellan olika organ

Möjligheter att styra Vägvalet för transporter av farligt gods

13.4.1 Bestämmelsernas innehåll .

13.4.2 Samarbete mellan länen i södra Sverige om vägvalsstyr- ning . . . . . . . . . . 13. 4. 3 Förslag av kommitten för transport av farligt gods Effektivare åtgärder för skydd mot olyckor vid landtransport av farligt gods räddningstjänstkommitténs överväganden och

förslag 13.5.1 Omfattningen och utvecklingen av transporter av farligt

422 431 431 432

432 432

435 435 436 436

437

438 440 451 451 452 453

455 455

455

456 459 459

461

461 461 462 462 463 463 463 464 464

464 465

466

13.6 13.7

13.8

13.9

gods på väg och järnväg 13. 5. 2 Antalet olyckor med farligt gods 13.5.3 Förslag till samordning av beslut om vägvalsstyrning och planering av räddningstjänsten . . Styrning av Vägvalet vid transporter av farligt gods på järnväg Kemikalier som har särskilt intresse med hänsyn till räddnings- tjänstens beredskap . . . 13.7. 1 Syftet med avgränsningen av kemikalierna 13.7.2 Underlaget för grupperingen av de farliga ämnena 13.7.3 En skiss till indelning av farligt gods i riskgrupper Informationssystemets uppbyggnad 13.8. 1 Principer för systemet 13. 8. 2 Trafikmönstret . . 13. 8. 3 Farliga kemikaliers egenskaper . . . Märkning av transporter med farligt gods och skyltning av vägar 13.9.1 Nuvarande regler om märkning' 1 Sverige 13.9.2 HAZCHEM- -systemet

13.10 Rekommendation om vägar vid reglering av transporter av farligt

14 14.1

14.2 14.3

15 15.1

gods

Forsknings- och utvecklingsarbete inom räddningstjänsten De nuvarande forsknings- och utvecklingssträvandena

14.1.1 Brandforsk . . . . . . . . .

14.1. 2 Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt (FOA) . . . 14. 1. 3 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

14.1.4 Andra organ som stöder forsknings- och utvecklingsarbe- te inom räddningstjänsten . .

Remissinstansernas synpunkter på fou- verksamheten

Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras 14.3.1 Behovet av samordning 14.3.2 Program- och finansieringsansvar

14.3.3 Räddningstjänstverkets samordningsroll 14.3.4 Ekonomiska styrmedel

Kostnader och finansiering . . .

Ekonomiska förutsättningar för kommitténs förslag— principer

för finansieringen . _. . . . . .

15.1.1 Den samhällsekonomiska utvecklingen och skadeutveck- lingen . . . . . . . . . 15.1.2 Samhällets nuvarande kostnader för räddningstjänsten

15.1.3 Direktiven till samtliga kommittéer om finansiering av reformer . . . . . . . .

15.1.4 Samutnyttj'ande av samhällets resurser för räddnings- tjänst och andra uppgifter . . . . . . 15.1.5 Ökade möjligheter till avvägningar mellan förebyggande åtgärder och räddningstjänst 15.1.6 Ökade krav på företag

466 467

468 473

473 473 474 475 478 478 479 480

480 480 482

483

485 485 485

488 489

489 489 490 490 491 492 493

495

495

495 497

499

500

501 502

15.2

15.3

15.4

16

16.1 16.2 16.3 16.4 16.5

16.6 16.7 16.8 16.9

VI

Bedömning av kostnaderna för kommitténs förslag till utökade

uppgifter för räddningstjänsten . .

15. 2. 1 Utökade uppgifter för den kommunala räddningstjäns- ten . . . . . .

15.2.2 Utökade eller på annat sätt förändrade uppgifter för den statliga räddningstjänsten

Ersättning för räddningstjänstkostnader

15.3.1 Ersättning till kommuner och enskilda 15. 3. 2 Rätt att kräva ersättning av enskilda . De ekonomiska effekterna av kommitténs förslag— ett försök till en samlad bedömning

Specialmotivering till kommitténs författningsförslag Inledning . . . . Förslaget till lag om samhällets räddningstjänst Förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen Förslaget till förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m . . Förslaget till lag om sotningsverksamheten Förslaget till förordning om sotningsverksamheten Förslaget till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen Följdändringar

Bilagor

Bilaga A Direktiven till kommittén . . .

Bilaga B Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportverksamhet

Bilaga C Militära resurser för medverkan i civil räddningstjänst Bilaga D Styrkor i beredskap — riktlinjer för dimensionering m m

(förslag av statens brandnämnd)

Bilaga E Nuvarande bestämmelser om ersättning till kommuner och

enskilda för medverkan i räddningstjänst — en översikt

503

503

505 508 508 509

510

513 513 515 579 581

582 583 587 588 589

593 617 625 631

645

1 » 11 2.111 '

' 1111 1' | |

""-t'." "'å'?

11!” .

Tabeller och figurer

Tabeller

Tabell 2.1 Tabell 2.2

Tabell 2.3 Tabell 2.4

Tabell 2.5 Tabell 2.6

Tabell 2.7

Tabell 2.8

Tabell 2.9

Tabell 2.10

Tabell 2.11

Tabell 4.1 Tabell 4.2 Tabell 4.3

Tabell 4.4 Tabell 4.5

Tabell 4.6

Tabell 4.7

Personalens omfattning i fjällräddningstjänsten år 1983 Fjällräddningens insatser med fördelning på län och polisdistrikt under budgetåret 1982/83 . . . F jallraddnmgens insatser budgetåren 1972/73—1982/83 Polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjän- sten budgetåren 1975/76—1982/83 . Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luftfar- tyg i Sverige och utomlands åren 1973—82 . Utryckningar för brand- och räddningstjänsten vid luft- fartsverkets flygplatser under" är 1982 . Antal sjöräddningskryssare och sjöräddningsbåtar förde- lade mellan Sjöräddningssällskapets sjöräddningsstatio- ner.............. Sjöräddningsinsatser inom olika kustområden m m under år 1982 . . . . . . . . Sjöräddningsinsatser anmälda till Sjöfartsverkets rapport- central fördelade mellan olika organ som har deltagit 1 insatserna under är 1982 .

Anslaget för olje- och kemikalieskyddsberedskap till havs m m budgetåret 1983/84 . . . Kustbevakningens kostnader för olje- och kemikaliebe- kämpning samt utbetalade ersättningar budgetåren 1976/ 77—81/82 . . . . . . . Personalens omfattning' inom SOS Alarmering AB den 1 juli 1983 . . . . . . Inkommande trafik vid några larmcentraler under år 1982 . . . . . . . . . . Genomförda åtgärder vid några larmcentraler under år 1982 . . . . . . . . Utlarmning av olika slag av verksamhet under" är 1982 Beräknade kostnader och intäkter för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983 . . . Verksamheten inom polisens helikoptergrupper under år 1982 . . . . Sjöpolisens verksamhet under ar 1982

110

114 115

116

123

125

135

139

141

152

153

178

179

180 180

182

185 185

Tabell 4.8

Tabell 4.9

Tabell 4.10 Tabell 13.1

Tabell 15.1

Figurer

Figur 2.1 Figur 2.2 Figur 2.3 Figur 2.4 Figur 2.5 Figur 2.6 Figur 2.7 Figur 2.8

Figur 2.9 Figur 2.10

Figur 2.11 Figur 2.12 Figur 2.13 Figur 3.1 Figur 4.1 Figur 4.2 Figur 4.3

Figur 5.1

Antal räddningsinsatser för civila ändamål av vissa förband i östra militärområdet årsvis perioden 1975—82 Antal räddningsinsatser av vissa förband i östra militär- området fördelade mellan olika typer av händelser under hela perioden 1975—82 . . . . . . . Svenska brandförsvarsföreningens kostnader och intäk- ter under år 1982 . . . . . . . Antal olyckor med olja bensin och kemikalier under perioden mars 1980—februari 1981 . . . Den statliga räddningstjänstens "synliga" kostnader under budgetåret 1982/83

Fjällräddningstjänstens organisation i ett län — en prin- cipskiss . . . . . . . . Rikspolisstyrelsens fjällradiosystem i Norrbottens och Västerbottens län — en översikt . . . Fjällräddningens verksamhet budgetåren 1972/73—1982/ Stationeringsorter för försvarets och polisens helikopt- rar Luftfartsverkets flygplatser samt militära flygplatser med civil reguljär flygtrafik . . . . Allvarliga olyckor med civila och militära svenska flyg- plan åren 1973—82 . . . . . . . Sjöfartsverkets lotsplatser, lotspassningsställen och sjö- räddningsstationer . . . . Kustbevakningens rörliga enheter fördelade mellan olika kustbevakningsområden . . . . Sjöräddningssällskapets sjöräddningsstationer Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan olika månader under år 1982 . . . . . . . Sjöräddningsinsatserna fördelade mellan lokala kustom- råden under år 1982 . . . . . . Sjöräddningsinsatser för fritidsbåtar fiskefartyg han- delsfartyg och övriga fartyg åren 1974—82 Rapporterade, konstaterade och av kustbevakningen' bekämpade oljeutflöden åren 1970—82 . . Försöksregioner och stationeringsorter för helikoptrar i försöksverksamheten 1980—81 . . . Uppbyggnaden av R 85' 1 ett län en principskiss Polisens helikopter- och sjöpolisverksamhet . Tågolyckor samt personskador vid olyckor med tåg åren 1976—82 . . . . .

Beräknade mängder farligt gods av vissa slag som

transporterades på land till och från platser' 1 Hallands län är 1974

195

196

210

467

499

111

113

115

120

124

130

134 136

139 140 142 151 162 177

184

201

230

Figur 7.1

Figur 10.1 Figur 10.2 Figur 10.3 Figur 10.4 Figur 12.1 Figur 13.1 Figur 13.2 Figur 15.1

Sambandet mellan invånarantal och storleken på styrkan i beredskap . . . . . Kostnaderna per invånare och kommun för olika larm- centraler under år 1982 . . . . . Den nuvarande organisationen för central och regional ledning eller samordning' inom räddningstjänsten m m SARSAT — en principskiss . . . Vissa levnadsvanor hos befolkningen i åldern 9—79 år genomsnittligt måndag—torsdag' 1 november 1981 och maj 1982 . . . . . . . Svenska brandförsvarsföreningens brandsäkerhetskam— panj åren 1983—88 .

Exempel på varningsetiketter enligt ADR

Princip för märkning av fordon med UN- -nummer De av försäkringsgivarna reglerade brandskadorna åren 1971—82

265 371 377 387 393 458 481 483

496

Förklaringar av en del begrepp som förekommer i betänkandet

(Flera av de grundläggande begreppen — t ex räddningstjänst och olyckshän- delse — definieras i förslaget till lag om samhällets räddningstjänst och ingår inte i den följande översikten.)

Angreppstid Tiden från insatsstyrkans ankomst till olycks- platsen till dess en inledande effekt kan påräknas av räddningsinsatsen (under an- greppstiden sker främst bedömning av läget, fattas beslut om åtgärder och sker framtagning av materiel)

Anspänningstid Tiden från alarmering av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon utgår (be- greppet används som regel endast inom den kommunala räddningstjänsten)

Beredskap Åtgärder som innebär att en räddningsstyrka eller annan särskilt avdelad personal är beredd att rycka ut inom viss tid

För den kommunala räddningstjänstens del innebär beredskapen att den första styrkans utryckning skall ske inom en anspänningstid (se detta begrepp) som för heltidsanställd personal normalt uppgår till 1,5 minuter och för deltidsanställda utgör 5—10 minuter

Brandsyn Besiktning som innebär att en brandsyneför- rättare kontrollerar att ägare eller innehavare av en anläggning har vidtagit föreskrivna åtgärder för skydd mot brand

Efterforskning Spaningsåtgärder som syftar till att saknade människor skall kunna återfinnas Att vidta sådana åtgärder hör till fjäll—, flyg- och sjöräddningstjänstens uppgifter

Efterforskning av försvunna personer i övriga fall är en del av polisens allmänna uppgift att hjälpa och skydda människor och ingår inte i räddningstjänsten

Farligt gods

Fjäll och ödemark

Förebyggande åtgärder

Förstärkningsstyrka

Ingrepp i annans rätt

Inre vatten

Insatsplan

Insatsstyrka

Gods som består av eller innehåller bl a hälso- och brandfarliga varor, vätskor eller gaser och som på grund av detta kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framfö- rande

Fjällområdet och ett område i anslutning till detta (begreppet används inom fjällräddning- en)

Åtgärder som sker på förhand — alltså inte i en akut situation — i syfte att minska riskerna för olyckor eller omfattningen av de skador som olyckor kan ge upphov till

Förebyggande åtgärder mot brand är tex installering av automatiska brandlarm, ord- nande av utrymningsvägar, brandsyn, utbild- ning och information

Räddningsstyrka som bildas av tex tjänstgö- ringsfri personal från den egna organisatio- nen

Förstärkningsstyrka kan också vara annan kommuns insatsstyrka eller annat organs per— sonal som deltar i räddningsarbete

Åtgärd som vidtas av räddningsledaren under räddningsinsatsen och som innebär skada eller annan olägenhet för annan än den som utför räddningsinsatsen

Insjöar, vattendrag och kanaler, vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vissa vatten innanför och mellan öar, holmar och skär

Plan som allmänt visar vilka åtgärder en räddningsstyrka skall vidta i samband med t ex brand i en viss anläggning och vilka lokala förhållanden som påverkar genomförandet av insatsen

Räddningspersonal som för tillfället tjänstgör och som rycker ut för att rädda människor, djur, egendom eller miljö (begreppet används som regel endast inom den kommunala rädd— ningstjänsten)

Insatstid

Kommunal räddningstjänst

Larmcentral

Restvärdeskydd

Räddningscentral

Räddningschef

Räddningskår

Räddningsledare

Summan av anspänningstiden, körtiden och angreppstiden, dvs tiden från alarmering av insatsstyrkan till dess räddningsarbetet kan påbörjas

All räddningstjänst i samhällets regi som inte är statlig räddningstjänst (se detta begrepp)

Central inom SOS Alarmering AB som för ett eller flera län tar emot larm över 90 000 och vidtar åtgärder, kallart ex ut de räddningsstyr- kor som fordras med anledning av larmet

Räddningstjänsten i 22 kommuner har egna larmcentraler eller är anslutna till andra kom- muners larmcentraler

Åtgärder som vidtas under eller omedelbart efter räddningsinsatsen i syfte att minska eller förhindra ytterligare skador

Restvärdeskydd kan innebära att personalen samlar upp vatten efter brandsläckning, täcker över maskiner som hotas av höga kloridhalteri luften, för bort kläder och annat som skadas av röklukt eller sluter till fönster, dörrar och takluckori en byggnad där regn eller snö kan tränga in

Central inom fjäll-, flyg- och sjöräddningstjän- sten bemannad av personal som tar emot larm, kallar in de rörliga enheterna och leder deras arbete när någon har försvunnit eller när det är känt att en olyckshändelse redan har inträf- fat

Förvaltningschef inom en kommun som inför räddningsnämnden svarar för att räddnings— tjänsten är ändamålsenligt ordnad och som vid behov leder räddningsåtgärderna (för närva— rande brandchef)

Organ inom varje kommun som utför den kommunala räddningstjänstens insatser

Befattningshavare som leder en räddningsin- sats där en eller flera räddningsstyrkor del- tar

Under räddningsledarens befäl kan det finnas en skadeplatschef och sektorchefer — de senare leder räddningsarbetet inom olika delar av skadeplatsen

Räddningsorgan (eller räddningstjänstorgan)

Räddningsnämnd

Räddningsregion

Räddningsstyrka

Räddningstjänstordning

Sanering

Sj uktransport

Räddningsledaren kan befinna sig vid skade- platsen och samtidigt vara skadeplatschef eller kan leda arbetet från en ledningsplats eller räddningscentral

Samhällsorgan som har ett ansvar för plane- ring och genomförande av räddningsinsatser inom olika delar av samhällets räddnings- tjänst

Begreppet räddningsorgan eller räddnings- tjänstorgan används för att beteckna både

myndigheten som svarar för räddningstjänsten och den operativa styrkan

Kommunal nämnd med uppgift att se till att den kommunala räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten är ända- målsenligt ordnad (för närvarande brandsty- relse)

Område bestående av två eller flera kommu- ner som samarbetar inom den kommunala räddningstjänsten och den brandförebyggande verksamheten

Insatsstyrka eller insatsstyrka kompletterad med en eller flera förstärkningsstyrkor (se dessa begrepp)

Bestämmelser antagna av kommunfullmäktige som innehåller närmare föreskrifter för den kommunala räddningstjänstens organisation i kommunen (för närvarande brandordning)

Åtgärder som fordras efter räddningsinsatsen i samband med ett utflöde av miljöfarliga ämnen och som syftar till att miljön så långt möjligt skall återställas

Transport till eller från vårdinrättning eller läkare av en person som genom skada eller sjukdom är i sådant tillstånd att transporten måste utföras av annan än den som transporten avser

I samband med transporten ges ofta någon form av vård och sjuktransportverksamheten kallas i en del sammanhang ambulanssjuk- vård

Statlig räddningstjänst

Statliga räddningsorgan

Styrka i beredskap Särskilt riskfylld verksamhet

Tjänsteplikt

Återställning

F jällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjö- räddningstjänst och räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

Statliga räddningsorgan, som är ansvariga för särskilda områden inom samhällets räddnings- tjänst, är rikspolisstyrelsen (fjällräddning), luftfartsverket (flygräddning), den föreslagna nya sj ö- och kustbevakningsmyndigheten (sjö- räddning) och länsstyrelserna (räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning)

Se begreppen beredskap och insatsstyrka

Industriell eller annan verksamhet av sådan karaktär att riskerna för olyckor till följd av verksamheten är speciellt stora

Skyldighet för den som räddningsledaren utser att medverka i en räddningsinsats

Skyldigheten är begränsad med hänsyn till ålder, kroppskrafter och hälsotillstånd

Röjning och städning på en skådeplats efter räddningsinsatsen

Återställning efter ett utflöde av miljöfarliga ämnen kallas vanligen sanering (se detta

begrepp)

Förkortningar

ADR Europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg

AFS Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling

BFR Statens råd för byggnadsforskning

BNA Beredskapsnämnden mot atomolyckor

CIM Internationella fördraget angående godsbefordran på järnväg

CSS Centrala samrådsgruppen för sjöräddning

EFTA Europeiska frihandelssammanslut- ningen

FIR Internationellt flygräddningsområde

FOA Försvarets forskningsanstalt

FSAB Försäkringsbranschens Service AB

GATT Allmänna tull- och handelsavralet

HPR Highly protected risk

Accord européen relatif au transport international des marchandises dangereuses par route

Convention internationale concernant le transport par chemins de fer des marchandises

European Free Trade Association

Flight Information Region

General Agreement on Tariffs and Trade

HPR-anläggning, som är ett försäkringsbegrepp, kallas en anläggning där mycket omfattande åtgärder för skydd mot olyckor har vidtagits

IAEA ICAO

IMCO

IMO

INMARSAT

KBL

LFG

OSC

PFS

RCC RID

RPS RSC SAR

SARK

Internationella atomenergi- organet

Mellanstatliga civila luftfartsorganisationen

Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (har ersatts av IMO)

Mellanstatliga sjöfartsorganisationen (har ersatt IMCO)

Organisation som förbereder ett satellitbaserat system för alarmering av räddningsorgan och lokalisering av nödställda enheter till sjöss

Centrala kustbevaknin gslednin gen

Enheten för landtransport av farligt gods inom sjöfartsverket

Räddningsbefäl som vid en insats till sjöss svarar för ledningen av räddningsåtgärderna på olycks- eller skadeplatsen

Statens planverks författningssamling

Räddningscentral

Internationellt reglemente om befordran av farligt gods på järnväg

Rikspolisstyrelsen Räddningsundercentral

Konventionen om efterforskning och undsättning till sjöss

Samordning av allmänna landmobila

International Atomic Energy Agency

International Civil Aviation Organization

International Maritime Cooperation Organization

International Maritime Organization

International Maritime Satellite Organization

On-scene-commander

Rescue Coordination Centre

Réglement international concernant le transport des marchandises dangereuses par chemin de fer

Rescue Sub-Centre

International Convention on Maritime Search and Rescue

SARSAT

SBF

SBN SJF

SKI

SMHI

SOLAS

SOSFS

SRM

SSI

Spri

STINA

STU

SVEBRA

SWELARM

TAD

radiokommunikationer (utvecklingsprojekt inom

televerket)

Satellitbaserat system för alarmering av

räddningsorgan och lokalisering av nödställda

enheter

Svenska

brandförsvarsföreningen Svensk byggnorm

Statens järnvägars föreskrifter

Statens

kärnkraftinspektion

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Konventionen om

säkerheten för människoliv till sjöss

Socialstyrelsens författningssamling

Marinens

sjötjänstereglemente Statens strålskyddsinstitut

Sjukvårdens planerings-

och

rationaliseringsinstitut

Radarbaserat system för sjöövervakning

Styrelsen för teknisk

utveckling

Svenska

brandredskapsföreningen

Branschorganisation för leverantörer och tillverkare av brandalarmeringsut- rustningar

Televerkets centrala

adressregister

Search and Rescue Satellite- Aided Tracking

International Convention for the Safety of Life at Sea

Coast/offshore Surveillance and Information System

TFG

TKG

TSVF S

Tjänstemeddelanden för försvarsmakten

Tjänstemeddelanden för krigsmakten

Trafiksäkerhetsverkets författningssamling

I Sammanfattning

Ökad sårbarhet — men bättre kontroll över utveck- lingen

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Utvecklingen har haft mycket gott med sig framför allt materiellt sett. Samtidigt har den lett till ett allt sårbarare samhälle. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för människor, egendom och miljö mot olyckor och deras verkningar.

Kommittén har för sin bedömning av de framtida förändringarna av antalet olyckor och av skadornas omfattning vägt samman olika faktorer i den tekniska och sociala utvecklingen. Samhällsstrukturen — inte minst industriproduktionen och transportapparaten — kommer sannolikt även i fortsättningen att bli mer komplicerad. Små störningar kommer att i ökad grad kunna lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och delar av den sociala utvecklingen leder också till ökade möjligheter att kontrollera skeendet. Att den enskilde själv kan göra mycket för att minska hotet om fler och större olyckor blir allt fler medvetna om.

En väsentlig förbättring i utvecklingen av antalet olyckor och av skadorna är enligt kommitténs bedömning möjlig att uppnå. En sådan utveckling förutsätter en effektiv räddningstjänst och förebyggande verksamhet som kan anpassas till förändringarna i samhället. Genom ökade möjligheter för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten att mobilisera lämpliga resurser som finns på olika håll i samhället går det att i hög grad minska de skador som annars kan leda till stora förluster för enskilda och för samhället.

Delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för räddningstjänsten

Kommittén föreslog i principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets rädd- ningstjänst att den räddningstjänst som regleras i brandlagen (1974z80) även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. Enligt kommitténs förslag skall staten liksom hittills svara för åtgärder som gäller fjällräddnings- tjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten och slutligen räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.

Remissinstanserna har nästan överlag instämt i kommitténs förslag till delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för räddningstjänsten. Kommittén ser ingen anledning att frångå de tidigare' slutsatserna. En samordning av den kommunala räddningstjänsten skall ske i länen i regi av länsstyrelserna och på central nivå av det föreslagna nya räddningstjänst- verket. Ett viktigt led i utvecklingen av den kommunala räddningstjänsten är, som kommittén föreslår, att de förtroendevalda i den kommunala räddningsnämnden — för närvarande brandstyrelsen — får ett ökat inflytande över planeringen av räddningstjänsten och över de förebyggande åtgärderna mot brand.

Kommittén föreslår att uttrycket kommunal räddningstjänst skall använ- das för den räddningsverksamhet som kommunerna i fortsättningen skall svara för. De övriga räddningsåtgärderna anser kommittén skall samman- fattas under begreppet statlig räddningstjänst. Uttrycken kommunal rädd- ningstjänst och statlig räddningstjänst ersätter de hittills brukade termerna allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst.

Den uppdelning av ansvaret för räddningstjänsten mellan olika huvudmän som komittén föreslår kräver ett fungerande samordningsarbete. Behovet av samordning är särskilt stort på det statliga området där ansvaret även i fortsättningen kommer att ligga på flera olika myndigheter. För en effektiv samordning behövs det åtskilliga organisatoriska åtgärder — bl a ett regionalt samarbete mellan kommuner. Det bör också bildas ett centralt statligt räddningstjänstverk av i första hand Civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd.

En viktig förutsättning för en effektiv samordning är vidare att de olika slagen av räddningsorgan grundar sin verksamhet på bestämmelser som är mer enhetliga än de nuvarande reglerna. Bestämmelserna bör också förenklas. Kommittén föreslår en lagstiftning om samhällets räddningstjänst som reglerar både den kommunala och statliga räddningstjänsten — och inom den statliga räddningstjänsten samtliga former av räddningstjänst. dvs fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten (även olje- och kemikaliebekämpningen) och räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Lagstiftningen skall göra det möjligt för räddnings- tjänsten att i ökad utsträckning använda de resurser som finns på olika håll i samhället.

Nya uppgifter för den kommunala räddningstjänsten

Kommittén anser att den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldig- heter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida kommunal räddningstjänst. Den väsentligaste delen av verksamheten skall således vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall ingripa vid brand, olje- eller kemikalieutflöde, oväder, ras, översvämning eller annan liknande olyckshändelse. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara atti dessa situationer rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningsorganen skall vidare vara skyldiga att avvärja eller begränsa skador på djur och egendom eller i miljön.

Enligt kommitténs bedömning finns det emellertid s'käl att också utöka den kommunala räddningstjänstens uppgifter. De kommunala räddningsorganen

skall enligt förslaget få ett ansvar även för att hindra eller begränsa de skador som kan uppkomma—i samband med allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner. Sådana störningar kan förekomma i samband med svåra snöoväder, omfattande skyfall, långvariga elavbrott eller liknande händel- ser. Räddningstjänstkommittén anser vidare att den kommunala räddnings- tjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående utan på ett ännu tidigare stadium. Det skall enligt förslaget ske redan när det är fara för en olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. Kommittén föreslår också att de kommunala räddningsorganen skall få till uppgift att underrätta ägare eller innehavare av den egendom som räddningsinsatsen har avsett om behovet av olika åtgärder efter räddnings- arbetet — dvs restvärdeskydd, tillsyn, bevakning, återställning eller sane- ring.

Den kommunala räddningstjänsten bör vidare överta en del arbetsuppgif- ter från den statliga räddningstjänsten eller få nya uppgifter i anslutning till andra huvudmäns ansvar inom räddningstjänsten och sjuktransportverksam- heten. Kommitténs förslag till utökade uppgifter innebär följande för de kommunala räddningsorganen: 'D Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; CI Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser; El Ansvar för sjöräddningstjänst i vattenområde i hamn, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; D Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen inom ramen för Sjukvårdshuvudmännens planerings- och samordningsansvar.

Storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor

Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap i allmänhet är tillräckligt stora. Rationaliseringa'r kan komma att leda till minskningar av personalen på en del orter. Samtidigt kommer resurserna på andra håll att behöva kompletteras. Emellertid är de ekonomiska förutsättningarna för en utbyggnad av den kommunala verk- samheten under de närmaste åren mycket begränsade. En utveckling av räddningstjänstens beredskap kommer framför allt att kunna ske genom en samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av de olika resurser i samhället som förstärker de egna styrkorna — t ex industribrand- kårerna, de militära förbandens räddningsresurser, civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga (vtp) som utbildas för räddningstjänst.

För närvarande finns det inga regler för beräkning av storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. De senast tillämpade riktlinjerna är från år 1965. Sedan dess har både förhållandena i samhället och räddningstjänstens uppgifter förändrats. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering anpassat till dessa nya förutsättningar. Numera bedriver även styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) ett arbete avsett att

resultera i modeller för beräkning av storleken på räddningstjänstens styrkor i beredskap. Regeringen har överlämnat brandnämndens förslag till kom- mittén och uppdragit åt kommittén att utarbeta ett förslag i dimensione- ringsfrågan.

Som utgångspunkt för sina överväganden konstaterar kommittén att styrkornas storlek inte är det enda som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet är en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledningens förmåga att organisera insatserna och utrustningens tekniska kapacitet. Stora förbättringar kommer sannolikt även i fortsättningen att ske i dessa avseenden. Kommittén anser att det är naturligt att kommunerna avvaktar Brandforsks nyligen påbörjade arbete för bedömning av räddningstjänstens effektivitet, innan de tillsammans med de statliga tillsynsorganen tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör.

Emellertid bör det i avvaktan på resultatet av Brandforsks arbete finnas något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Kommittén föreslår att några av grundelementen i brandnämndens modell skall antas som allmänna råd. Det bör för det första gälla storleken på de insatstider som tillämpas för olika slag av bebyggelse. För det andra bör råden innehålla beskrivningar av vad 5 k typstyrkor kan uträtta vid olika slag av olyckshän- delser. Det är särskilt viktigt att de delar av förslaget som gäller räddningspersonalens egen säkerhet beaktas vid dimensioneringen — framför allt gäller det behovet av personal vid rökdykarinsatser. Kommittén föreslår vidare att de allmänna råden till kommunerna kompletteras med en exempelsamling som visar hur kommuner av olika slag och med varierande slag av risker har dimensionerat sina räddningsstyrkor.

Teknisk standardisering och gemensamma inköp av materiel

När flera räddningsorgan samverkar vid en räddningsinsats är det självfallet av stor betydelse för effektiviteten att utrustningen är enhetlig. Ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det också möjligt att hålla nere anskaffningskostnaderna.

Samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner och mellan kom- munernas räddningstjänst och andra organ kommer att få betydelse för strävandena efter en enhetligare utrustning. Den av statsmakterna beslutade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten öppnar stora möjligheter till samutnyttjande av statliga och kommunala materiella resurser. Kommittén anser det nödvändigt att de planerade nyanskaffningarna av utrustning för civilförsvaret sker med inriktning på både krigsräddningstjänstens och fredsräddningstjänstens behov.

Flera projekt inom Sveriges mekanstandardisering — en organisation inom Standardiseringskommissionen i Sverige — och vid styrelsen för teknisk utveckling (STU) skapar en stor del av de rent tekniska förutsättningarna för en ökad enhetlighet. Utveckling pågår i nära samarbete med kommunerna av bl a ett basfordon för räddningstjänsten (BASTU 86) och av teknik och utrustning för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss (TOBOS 85).

Aktivt samarbete mellan kommuner i räddningsre- gioner

Ett väsentligt utökat samarbete mellan kommuner i räddningsregioner är enligt kommitténs bedömning en av de viktigaste åtgärderna för en effektivare räddningstjänst. Genom en utvecklad kommunal samverkan blir det möjligt att utan egentligt ökade kostnader göra verksamheten rationel- lare. Samarbetet skall kunna omfatta ledningsorganisationen, styrkorna i beredskap, de materiella resurserna, utbildningen, övningsverksamheten, planläggningen och t ex de förebyggande åtgärderna mot olyckor. För en del kommuner bör det vara möjligt att enligt mönster från några av de nuvarande regionerna bygga upp en gemensam räddningsorganisation under enhetlig ledning.

I principbetänkandet föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregioner. Svenska kommunförbundets styrelse har med utgångs- punkt i detta förslag gett sina länsavdelningar i uppdrag att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det genom frivilliga överenskom- melser senast den I juli 1984 kan bildas ett rikstäckande system med räddningsregioner. Avsikten är att regionerna skall vara desamma för räddningsorganisationen i fred och i krig.

En lägesrapport hösten 1983 från arbetet med regionindelningen visar att överläggningarna i de allra flesta länen sannolikt kommer att resultera i överenskommelser mellan kommunerna inom den utsatta tiden. Problem med avgränsningen föreligger enligt rapporten huvudsakligen endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län samt i en del områden där det fordras ett samarbete över länsgränserna.

Kommittén anser att det är av stort värde att kommunerna så långt möjligt själva kan besluta om regionavgränsningen. För de sannolikt få fall där sådana överenskommelser inte kan ske inom rimlig tid föreslår kommittén att regeringen på förslag av länsstyrelsen skall besluta om regioner. Detta skall kunna ske också när det är uppenbart att kommunerna genom en olämplig regionavgränsning inte tar tillvara alla möjligheter till samarbete eller när avgränsningen kommer att försvåra en samverkan mellan kommu- nala och statliga räddningsorgan.

Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

Den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten bör utformas enligt de allmänna riktlinjer för statlig tillsyn över kommunal verksamhet som statsmakterna har beslutat om. Det innebär en ökad handlingsfrihet för kommunerna. Inom räddningstjänsten har den statliga tillsynen efter hand utvecklats i denna riktning. Det förekommer för närvarande ett omfattande utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan statliga och kommunala organ i räddningstjänsten. De kommunala räddningsorganen vänder sig i stor utsträckning till de statliga myndigheterna — länsstyrelserna och statens brandnämnd — för att få vägledning i olika frågor.

Kommittén anser att de statliga tillsynsorganens genomgång av den kommunala räddningstjänstens organisation och planering skall kunna resultera i råd eller rekommendationer. Föreskrifter fordras endast för

reglering av ersättning till enskilda som tillfälligt har deltagit i räddnings- tjänsten och för fastställande av den behörighet som skall krävas av en räddningsledare eller brandsyneförrättare.

Kommittén föreslår att kommunerna inte längre skall behöva underställa länsstyrelsen kommunala beslut om räddningstjänstordning ( för närvarande brandordning). Enligt kommitténs förslag skall kommunen emellertid- samråda med bl a länsstyrelsen om innehållet i planerade beslut om räddningstjänstordningen. För de fall där länsstyrelsen bedömer att rädd- ningstjänstordningen har allvarliga brister föreslår kommittén att länsstyrel- sen skall kunna begära att regeringen prövar frågan. Regeringen skall vid denna prövning ha möjlighet att om särskilda skäl föreligger besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

Den statliga räddningstjänstens uppgifter och orga- nisation

Den statliga räddningstjänstens uppgifter skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen vara uppdelade mellan olika statliga myndigheter. Genom uppdelningen är det möjligt att ta tillvara kunnande och utnyttja befintliga resurser hos flera olika myndigheter och andra samverkande organ. Behovet av samordning mellan de olika organen kommer även i framtiden att vara mycket stort. Kommitténs förslag till åtgärder inom den statliga räddningstjänsten syftar framför allt till att underlätta denna samordning. '

Hällräddningstjänsten skall liksom hittills vara en uppgift för polisen. Polisen svarar för insatsen till dess den försvunne överlämnas till annat organ som utför transporten tex från farbar väg till sjukhus. Fjällräddning innehåller enligt kommitténs sätt att se ett omfattande moment av efterforskning. Kommittén anser att det måste klargöras att det inte alltid fordras en insats av fjällräddningstjänsten, t ex vid sjukdomsfall i fjällområ- det där den enskilde själv kan larma och uppge hämtningsplatsen. Enligt kommitténs bedömning är det nödvändigt med en ökad samordning mellan fjällräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten.

Inom flygräddningstjänsten föreslår kommittén att luftfartsverket skall svara för efterforskning av ett saknat eller havererat flygplan. Luftfartsverket skall också svara för undsättning av människor och begränsning av skada på egendom till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Åtgärder som vidtas på haveriplatsen skall enligt kommitténs mening vara kommunal räddningstjänst, om haveriet har skett i andra vatten, i vattenområde i hamn eller på land. Vid nedslag till havs, i kustvattnen eller de stora insjöarna är det naturligt att sjöräddningsorganen medverkar i både efterforskning och undsättning. Sjöräddningscentralen blir i sådana fall räddningsundercentral till flygräddningscentralen.

' Kommittén anser att kommunerna i ökad utsträckning bör samordna räddningstjänsten med brand— och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. I de fall där det visar sig att förutsättningarna är goda bör kommunerna överta driften av räddningstjänsten vid flygplatserna. Ett samutnyttjande av de gemensamma resurserna syftar till att höja effektivi-

teten och hålla nere de samlade kostnaderna för kommunerna och luftfartsverket.

"För sjöräddningstjänstens del föreslår kommittén ett nytt och enhetligt räddningsbegrepp. Sjöräddningstjänsten skall omfatta åtgärder för efter- forskning och undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd. Sjöräddningsorganen skall också bekämpa skador till följd av utflöden av olja eller kemikalier till sjöss och så långt möjligt med hänsyn till resurserna även rädda egendom till sjöss.

Det statliga sjöräddningsansvaret skall enligt kommitténs förslag omfatta räddningsåtgärder till havs, 'i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Räddningsåtgärderi övriga vatten och i vattenområde i hamn skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten.

Kommittén föreslår att den nya sjö- och kustbevakningsmyndighet som för närvarande planeras skall svara för den statliga sjöräddningen. Polisen, försvaret, luftfartsverket och Sjöråddningssällskapet hör till de organ som även i fortsättningen skall delta med sina resurser. Den nya myndigheten bör ha både ett administrativt samordningsansvar och ett operativt ledningsan- svar. Ansvaret är för närvarande begränsat till administrativ samordning, men i praktiken sker även en viss operativ ledning.

Räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har nyligen setts över. Statsmakterna har beslutat om en ökad beredskap med bl a effektivare alarmering och ledning. Kommittén föreslår inga förändringari ansvar eller uppgifter men framhåller att länsstyrelserna bör använda kommunal räddningsledningspersonal för 'den beredskap som länsstyrelserna skall hålla. '

S juktransportverksamheten

S jukvårdshuVudmännen skall enligt kommitténs förslag svara för Vägbundna sjuktransporter men dessutom ha planerings- och samordningsansvar för akuta sjuktransporter i luften, på sjön (sjuktransporter från fartyg föreslås ingå i sjöräddningstjänsten) och i terrängen. Kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmännen för insatseri luften och till sjöss utan kostnad skall få disponera statliga resurser som är lämpliga, bl a helikoptrar, fartyg och båtar. Sjuktransporter i terrängen böri stor utsträckning kunna ske med den kommunala räddningstjänstens resurser. Den plan för sjuktransportverk- samheten i varje sjukvårdsområde som kommittén föreslår att sjukvårdshu- vudmannen skall utarbeta kommer att visa hur de olika resurserna kan användas och vilka samordningsåtgärder som ett effektivt utnyttjande fordrar.

Effektivare alarmeringsverksamhet

Samarbetet mellan staten, kommunerna och sjukvårdshuvudmännen i SOS Alarmerings regionala larmcentraler är ett exempel på det samutnyttjande av resurser i räddningstjänsten som kommittén anser vara grundläggande för effektiviteten. Samtliga planerade 19 larmcentraler är nu i drift. Fortfarande står emellertid 22 kommuner i landet utanför samarbetet. Kommittén anser att det för samordningen av räddningsarbetet i samband med främst större olyckor och med hänsyn till kostnaderna för verksamheten är viktigt att samtliga kommuner kommer med i samarbetet.

Flera av larmcentralerna har haft omfattande startsvårigheter. Framför allt gäller det centralerna i storstadsområdena. Problemen har berott både på tekniska brister och på otillräckliga erfarenheter hos alarmeringspersonalen. Kommittén anser det viktigt att SOS Alarmering fortlöpande överväger vilka åtgärder som kan vidtas när det gäller bl a det tekniska utvecklingsarbetet, upphandlingen och utbildningen av personalen för att verksamheten skall fungera effektivt.

Televerket utövar för närvarande det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering. För att behovet av samordning i räddningstjänsten i ökad utsträckning skall kunna tillgodoses anser kommittén att det centrala räddningstjänstverket skall svara för det statliga ägarinflytandet.

Kommittén föreslår att frågan om en samordning av verksamheten vid främst flyg- och sjöräddningscentralerna skall utredas ytterligare. I det sammanhanget skall även frågan om ett centralt uppgiftsförråd för samhäl- lets räddningstjänst behandlas.

Flera organ som förstärker räddningstjänsten

En effektivare räddningstjänst fordrar en väsentligt utökad medverkan från de statliga och andra organ som har lämpliga resurser för att kunna delta i räddningsinsatser, framför allt

Polisen; Civilförsvaret; Militära försvaret; SJ; SMHI; Sveriges Radio; och Frivilligorganisationerna.

ClClClElDBCl

En utökad medverkan från dessa organ fordrar betydligt bättre förberedelser än som hittills i allmänhet har genomförts. Kommittén föreslår en rad olika åtgärder som skall göra det möjligt för de redovisade organen att fungera bättre i samarbetet med räddningsorganen. Samtliga statliga och kommunala myndigheter skall vara skyldiga att medverka i räddningstjänsten om inte förhållandena i den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

Ökade krav på skyddsåtgärder hos industrier och andra företag

Företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall enligt kommitténs förslag kunna åläggas att hålla egen beredskap med personal och utrustning för räddningsåtgärder. En sådan skyldighet skall också kunna åläggas den som äger eller innehar en anläggning där det finns stora risker för brand och där det är vanligt att många människor uppehåller sig. Till sådana anläggningar räknar kommittén hotell, restauranger, stora kontor, varulager och samlingslokaler av olika slag.

Kraven på beredskap med personal kan innebära att en del av de anställda får en grundligare skyddsutbildning än personalen i övrigt, att de i förväg har tilldelats olika uppgifter i samband med tex en brand och att de också förfogar över en viss personlig skyddsutrustning. Vid många av dessa anläggningar kan företagen sannolikt samordna åtgärderna med verksamhe- ten inom de verkskydd som de enligt civilförsvarslagstiftningen är skyldiga att hålla. Civilförsvarsstyrelsen utarbetar för närvarande ett förslag till ny verkskyddsplikt som innebär att fler typer av företag än enligt nuvarande bestämmelser kan bli skyldiga att organisera verkskydd.

Förebyggande åtgärder mot olyckor

Förebyggande verksamhet mot bränder är det första huvudområdet i kommitténs överväganden om vilka åtgärder som kan vidtas för att olyckor över huvud taget inte skall uppstå och för att verkningarna i övriga fall skall kunna begränsas. Kommittén anser att brandsäkerhetskraven i ökad utsträckning bör beaktas i samhällsplaneringen, framför allt vid projektering och uppförande av byggnader och olika anläggningar. Kommittén föreslår att brandsyneförfarandet skall göras effektivare. Genom att räddningtjänst- verket får befogenheter att utfärda föreskrifter för brandtåligheten i material som används i lös inredning i offentliga miljöer blir det lättare än för närvarande att vid brandsyn kontrollera inredningen i sådana miljöer.

Beslutsordningen i samband med förelägganden och förbud skall bli effektivare genom att kommunen får möjligheter att sätta ut vite. För närvarande sker detta genom beslut av länsstyrelsen. Genom att ansvaret för de förebyggande åtgärderna mot bränder läggs på _den förtroendevalda räddningsnämnden i kommunen ökar förutsättningarna "för att ärendena skall bli allsidigt belysta och för att verksamheten skall få de resurser som fordras. Kommitténs förslag om en förändrad inriktning av sotningsverk- samheten, som i ökad utsträckning skall omfatta även energispartekniska åtgärder, får på sikt betydelse också för brandskyddet.

Det andra huvudområdet i kommitténs förslag till förebyggande åtgärder mot olyckor gäller landtransporter av farligt gods. Kommittén föreslår en utveckling av systemet för vägvalsstyrning genom förbud mot transporter av farligt gods på vissa vägar eller inom vissa områden. En effektivare påverkan av Vägvalet innebär att räddningstjänstens planering beaktas i större utsträckning än hittills. Länsstyrelserna skall enligt förslaget åläggas att i

samarbete med kommunerna utarbeta länsövergripande planer för vägvals- styrningen.

Planeringen skall ske med data om transportströmmarna som underlag. Kommittén föreslår ett enkelt informationssystem som gör det möjligt för de planerande organen att sammanställa uppgifter om de farligaste produkter- na. Vägvalsstyrningen fordrar en märkning av de vägar som bör användas för transporter av farligt gods. Kommittén föreslår vidare att planeringen av vägvalsstyrningen i viss utsträckning skall omfatta även järnvägstranspor— ter.

Förebyggande åtgärder mot olyckor vidtas också på flera andra områden i syfte att motverka olyckshändelser och begränsa skador. Bestämmelser om sådana förebyggande åtgärder finns i bl a arbetsmiljölagstiftningen, bygg- nadslagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Det skulle föra för långt om kommittén skulle granska och utarbeta förslag till effektivare förebyg- gande åtgärder även inom dessa områden. Kommittén anser att detta bör ske inom ramen för den samordning av samhällets förebyggande verksamhet mot olyckor som det nya centrala räddningstjänstverket skall ha ansvaret för.

Som en komplettering av den olycksförebyggande verksamheten på olika områden föreslår kommittén att en räddningsledare eller brandsyneförrät- tare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala de brister i skyddet mot olyckor av olika slag som denne upptäcker i samband med en räddningsinsats eller en brandsyn.

Forsknings- och utvecklingsarbete

Kommittén anser det viktigt att Brandforsk fortsätter det hittills framgångs- rikt inledda forsknings- och utvecklingsarbetet inom främst brandskyddets område. Det har ett värde att alla intressenterna — staten, kommunerna, de fackliga organisationerna, försäkringsgivarna och företagen som tillverkar utrustning — är engagerade i verksamheten och deltar ekonomiskt. Kommit- tén föreslår emellertid att den statliga centrala räddningstjänstmyndigheten skall få en stark ställning i samordningen av forsknings- och utvecklingsar- betet — det gäller inte bara skyddet mot bränder utan också åtgärder mot olyckor av andra slag.

Arbetsuppgifter på lokal, regional och central nivå i den kommunala räddningstjänsten och förebyggande verksamheten

Tyngdpunkten i arbetet i den kommunala räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot bränder skall ligga på kommunal nivå. I kommunerna finns de bästa möjligheterna att bedöma behovet av räddnings- insatser och vilka resurser som dessa insatser fordrar. Kommunerna skall planera räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna — inventera risker, bedöma resursbehovet och genom bla insatsplaner förbereda räddningsstyrkorna för insatserna. Ansvaret för utbildning och övningar

skall i stor utsträckning ligga på kommunal nivå. Som har framgått föreslår kommittén att en räddningsledare eller en brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala brister i skyddet även mot andra olyckor än bränder.

Genom samarbete mellan kommuner i de föreslagna räddningsregionerna skall kommunerna emellertid kunna samutnyttja resurserna i betydligt större utsträckning än för närvarande. Samverkan kommer också att behövas mellan regioner och mellan kommunala räddningsorgan och statliga eller enskilda organ som har resurser lämpliga för räddningstjänst.

Kommittén anser att varje kommun bör ha möjligheter att själv i all väsentlig utsträckning besluta om räddningstjänstens organisation i kommu- nen. Tyngdpunkten i de statliga tillsynsorganens verksamhet bör i ännu högre grad än hittills ligga på samråd och information. Enligt kommitténs mening är det vidare angeläget att det politiskt valda kommunala organet — räddningsnämnden — får större uppgifter och befogenheter än vad brandsty- relsen för närvarande har. Räddningsnämnden skall enligt kommitténs förslag inte ha några operativa uppgifter men däremot ett ansvar för planering av räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand.

Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara regionalt statligt organ i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Länsstyrelsen skall samordna kommunernas åtgärder, ge råd och lämna information. Rollen förändras till en del genom den samverkan mellan kommuner i räddnings- regioner som kommittén föreslår. Även den kommunanknutna civilförsvars- verksamheten leder till förändringar i länsstyrelsens uppgifter inom rädd- ningstjänsten. Länsstyrelsens samordningsansvar på regional nivå avser enligt förslaget både den kommunala och den statliga räddningstjänsten.

Kommittén anser att det även i fortsättningen skall finnas en regional räddningstjänstplanering på länsnivå i länsstyrelsens regi. Länsstyrelsen skall också liksom hittills kunna överta ledningen av räddningsarbetet i situationer när det fordras en samordning av resurser från flera olika samhällsorgan och enskilda. Länsstyrelsen skall i sådana situationer utse räddningsledare. Utan att överta ledningen skall länsstyrelsen vidare kunna utse räddningsledare, om den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregio- ner och räddningsorganen inom dessa regioner inte kommer överens om vem som skall leda räddningsarbetet i området.

Kommittén har tidigare föreslagit att det på central nivå skall bildas ett nytt centralt räddningstjänstverk av Civilförsvarsstyrelsen och statens brand- nämnd. En sådan central samordning är en viktig förutsättning för genomförandet av de flesta förslagen i detta betänkande. Frågan om det nya verkets uppgifter och organisation utreds närmare av CESAM-kommittén (Kn 1982203). Räddningstjänstkommittén föreslår att även de uppgifter som sjöfartsverket svarar för när det gäller transport av farligt gods på land och till sjöss skall överföras till räddningstjänstverket.

Kommittén anser att det nya räddningstjänstverkets uppgifter skall Omfatta både statlig och kommunal räddningstjänst. Strävandena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för El Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så

att olika organ kan samarbeta effektivt;

El Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver; El Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings- organ på olika nivåer och mellan räddningsorganen och de organ som medverkar i räddningstjänsten; D Ekonomisk reglering av vissa frågor om ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket skall ha omfattande befogen- heter inom den statliga räddningstjänsten. Verket skall disponera egna medel för utbildning, övningar och planering som gäller statliga myndigheters medverkan i räddningstjänsten. Enligt kommitténs förslag skall räddnings- tjänstverket vidare kunna utfärda föreskrifter för planeringen av de olika formerna av statlig räddningstjänst, om denna planering är nödvändig för samordningen av räddningstjänsten.

Räddningstjänstverkets uppgift inom den kommunala räddningstjänsten skall vara att följa utvecklingen av planläggningen och genomförandet av verksamheten på olika håll i landet. Verket skall sammanställa erfarenheter och med ledning av dessa ta initiativ till samordningsåtgårder och ge råd eller information. Räddningstjänstverket skall vidare bl a besluta om ekonomisk ersättning till kommuner för vissa räddningstjänstkostnader. I den förebyg- gande verksamheten är det verkets uppgift att samordna åtgärderna — både skyddet mot bränder och de åtgärder mot olyckor av andra slag som bör vidtas.

Räddningstjänstverkets särskilda uppdrag för utveck- ling av räddningstjänsten

Kommittén har i sitt arbete i huvudsak övervägt principerna om räddnings- tjänstens och den förebyggande verksamhetens utveckling. Kommittén föreslår i betänkandet att räddningstjänstverket inom ramen för sitt löpande arbete skall utarbeta mer detaljerade förslag på olika områden och vidta åtgärder som förslagen syftar till.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket — förutom de allmänna uppgifterna att planera, samordna, utbilda och i vissa fall ekonomiskt reglera verksamheten — särskilt skall få i uppdrag att B Följa arbetet med regionindelningen och med regional samverkan mellan

kommunerna och ta initiativ till åtgärder; Cl Utarbeta en exempelsamling som visar hur kommunernas styrkor i beredskap är dimensionerade (arbetet bör inledas omgående av statens brandnämnd i samarbete med kommunförbundet och de fackliga organisationerna); D Följa strävandena att standardisera räddningstjänstens materiel och vid behov stimulera till åtgärder; D Se över formerna för planering av räddningstjänsten och redovisningen av resultaten; Cl Följa utvecklingen av de återstående 22 kommunernas anslutning till SOS Alarmerings regionala larmcentraler och vid behov föreslå åtgärder som

underlättar användningen av de gemensamma resurserna; Cl Överväga behovet av särskilda riktlinjer för lokalradions medverkan i räddningstjänstens ledningsarbete och lägga fram förslag till åtgärder; D Biträda överbefälhavaren i överväganden om hur det militära försvaret skall kunna utnyttjas bättre i den civila räddningstjänsten; D Kartlägga behovet av att förbättra SMHIs medverkan i räddningstjänsten och föreslå eventuella åtgärder; D Samordna frivilligorganisationernas planering för medverkan i räddnings- tjänsten; D Samordna åtgärderna på central nivå mot olyckor vid transport av farligt gods; EJ Samordna centrala, regionala och lokala myndigheters förebyggande åtgärder mot olyckor; D Bedöma behovet av forsknings- och utvecklingsverksamhet inom rädd- ningstjänsten och ta initiativ till de åtgärder som fordras; CI Samordna länsstyrelsernas handläggning av ärenden om ersättning för räddningstjänstkostnader.

Samordning av räddningstjänstens insatser vid olyckor som berör stora geografiska områden

Erfarenheten visar att problem ofta uppstår i räddningstjänsten om en olycka eller annan händelse berör stora geografiska områden, t ex ett eller flera län. 'I sådana situationer fordras som regel omfattande personella och materiella resurser. Det innebär också att ledningsarbetet blir komplicerat. Flera av förslagen i olika delar av betänkandet — t ex förslagen om en ökad samverkan mellan kommuneri räddningsregioner och om möjligheten för regeringen att förordna om att en länsstyrelse skall svara för ledning av räddningsarbete i flera län — syftar till att underlätta räddningsinsatser i geografiskt stora områden.

Kostnader och finansiering

Kommitténs förslag i betänkandet kommer att leda till en ökad effektivitet i den kommunala och statliga räddningstjänsten. Kommittén bedömer att de olika åtgärderna tillsammans kommer att resultera i att skadorna i samband med olyckor kommer att minska väsentligt. Enligt en beräkning av Svenska brandförsvarsföreningen utgjorde samhällets kostnader för skador enbart till följd av brand, för förebyggande brandskyddsåtgärder och för räddnings- tjänst i brandbekämpningssyfte under år 1980 i runt tal 6 500 milj kronor. Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor, företagens 1 600 milj kronor, kommunernas och landstingskommunernas tillsammans 2 000 milj kronor och statens 800 milj kronor.

För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna i några avseenden komma att innebära ökade kostnader för räddningstjänsten. Dessa kostna- der vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar i möjligheterna att utnyttja samhällets resurser som kommittén föreslår. Framför allt kommer

samordningen mellan räddningstjänsten och civilförsvaret att kunna leda till besparingar vid anskaffningen av materiel för den kommunala räddnings- tjänsten. Enskilda företags utökade skyldigheter att hålla utrustning och beredskap med personal avlastar i viss utsträckning också den kommunala räddningstjänsten.

Ekonomiska fördelar ligger vidare i kommitténs förslag till en väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och på länsnivå. Som kommittén redan har framhållit är det nödvändigt att regionsamarbetet byggs ut på ett systematiskt och offensivt sätt. Gemensam utrustning och personal leder till besparingar. Samordnad planering och gemensam utbildnings- och övningsverksamhet kommer att kunna ge ett ekonomiskt utbyte. Möjligheterna att använda personal ur civilförsvaret för förstärkning av kommunernas räddningsorganisation innebär också stora fördelar.

För staten som har ett övergripande ansvar för människors säkerhet får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i själva räddningstjänstledet. Kommittén har tvärtom på ett fåtal punker föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller bl a den förbättrade helikopterberedskapen i Norrland och inrättandet av uppgiftsförrådet. För staten med dess övergripande ekonomiska ansvar är det emellertid ett mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan reduceras. En effektiv räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet utformad enligt de förslag som kommittén redovisar i betänkandet har mycket goda förutsättningar att minska antalet olyckor i samhället och skadorna som de orsakar. För de både humanitära och samhällsekonomiska vinsternas skull anser kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs förslag innebär.

H Författningsförslag

1. Förslag till Lag om samhällets räddningstjänst

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l & Denna lag innehåller bestämmelser om samhällets räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand.

2 & Med räddningstjänst avses i denna lag åtgärder som vid olyckshändelser eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön.

Med räddningstjänst avses också i denna lag åtgärder som vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa sådana skador.

Med olyckshändelse avses brand, explosion, skred, ras, översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra sådana skador som sägs i första stycket.

3 5 Denna lag gäller inte om skadorna är eller kan förväntas bli ringa eller om åtgärderna för att hindra eller begränsa skadorna tillräckligt snabbt kan vidtas av enskild fysisk eller juridisk person.

45 Lagen gäller inte sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763). I den mån annat inte sägs gäller lagen inte heller i fråga om sjuktransporter eller efterforskning av försvunna personer.

5 5 Varje kommun svarar för räddningstjänsten i kommunen. Staten svarar dock för fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

6 & Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsåtgär- derna kan genomföras på ett effektivt sätt.

Räddningsorganen skall hålla sådan beredskap att räddningsåtgärderna kan påbörjas inom godtagbar tid.

75 De myndigheter och organ som svarar för räddningstjänsten skall samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten.

Bestämmelser om kommunal räddningstjänst

85 I varje kommun skall finnas en räddningsnämnd. En kommun får tillsätta särskild räddningsnämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om detta inte har skett är kommunstyrelsen räddnings- nämnd.

9å Räddningsnämnden skall svara för kommunens uppgifter enligt denna lag och för samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14 & kommunallagen (1977:179).

10 5 I fråga om särskild räddningsnämnd gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i 3 kap kommunallagen (1977:179):

2 5 om antalet ledamöter m m, 3 & första stycket om valbarhet m m, 45 om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första stycket om mandattid, 5 & tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 & om ordförande och vice ordförande, 7 & om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman- träde, 8 5 Om suppleants tjänstgöring m m, 9 5 första stycket om beslutförhet, 105 om beslutsförfarande och protokoll m m, 11 5 om delgivning m m, 12å om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap 5 5 första stycket eller 3 kap 6 & kommunallagen.

Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap 12 å andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller förbud vid vite eller om verkställande av åtgärder på den försumliges bekostnad.

Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971z290) tillämpas bestämmel- serna i 4 och 5 55 nämnda lag om jäv i samtliga ärenden hos särskild räddningsnämnd.

11 5 I varje kommun skall finnas en räddningskår. Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn. Räddningsstyrka består av anställd personal. Räddningsvärn består av annan personal som har uttagits frivilligt eller på grund av tjänsteplikt. Räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är räddningsledare.

125 Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för räddningsregioner.

13% En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjän- sten i kommunen.

Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får dock överlåtas endast är annan kommun.

145 När annat organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår är räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare om inte annat har överenskommits.

15 5 För varje kommun skall finnas enräddningstjänstordning. I räddnings- tjänstordningen skall tas in föreskrifter om

1. den kommunala räddningskårens organisation,

2. den beredskap för räddningstjänst som skall finnas i kommunen och som är nödvändig för att första utryckning skall kunna ske inom godtagbar tid,

3. det för beredskapen enligt 2 lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal som skall finnas i kommunen,

4. kommunens ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamn i kommu- nen.

Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå

5. till vilken räddningsregion kommunen hör,

6. om kommunen har träffat avtal med annan kommun om gemensam räddningschef eller om gemensam befälsberedskap,

7. i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas enligt avtal.

165 Räddningstjänstordning, liksom ändring 1 räddningstjänstordningen, skall fastställas av kommunfullmäktige.

Avskrift av beslutet skall jämte räddningstjänstordningen sändas till länsstyrelsen och till statens räddningstjänstverk. Detta gäller även i fråga om ändring i eller tillägg till räddningstjänstordningen.

Om särskilda skäl föreligger får regeringen på hemställan av länsstyrelsen besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

175 När ett förslag till räddningstjänstordning upprättas eller räddnings- tjänstordningen ändras bör kommunen samråda med berörda myndighe- ter.

Bestämmelser om statlig räddningstjänst

Fjällräddningstjänst

18 5 Med fjällräddningstjänst avses i denna lag efterforskning och undsätt- ning av personer som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av olycksfall eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv eller hälsa bedöms föreligga.

19å Polisen svarar för fjällräddningstjänsten.

20,5 Polischefen är räddningsledare för fjällräddningsåtgärder i distriktet. För fjällräddningsåtgärder som berör flera polisdistrikt i ett län är länspolischefen räddningsledare.

Flygräddningstjänst

21 5 Med flygräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning, undsättning av människor eller djur eller begränsning av skador på egendom då ett luftfartyg saknas eller en olyckshändelse har drabbat eller hotar lufttrafiken.

225 Luftfartsverket svarar för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg. Verket svarar också för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri i övriga vatten, i vattenområde i hamn eller på land. För omedelbar undsättning på eller i närheten av en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar innehavaren av flygplat- sen.

23å Luftfartsverket utser räddningsledåre för räddningsåtgärder som ver- ket svarar för.

245 Om skyldighet för en befälhavare på ett luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten finns bestämmelser i luftfartslagen (1957z297).

Sjöräddningstjänst

25 5 Med sjöräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt sjuktransporter från fartyg.

Med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom.

26 & Sjö- och kustbevakningsmyndigheten svarar för ledningen och samord— ningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren.

Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenom- råde i hamn.

4 l

27 & Sjö- och kustbevakningsmyndigheten utser räddningsledare för rädd- ningsåtgärder som verket svarar för.

285 Om skyldighet för en befälhavare på ett fartyg att medverka i sjöräddningstjänsten finns bestämmelser i sjölagen (1891135 5 1).

29 & Om skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada vid olyckshändelse finns bestämmelser i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

30 5 Med räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som vidtas för att hindra eller begränsa skador på människor, djur, egendom eller i miljön vid utspridning eller fara för utspridning av radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning här i landet.

31 & Länsstyrelsen svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsom- rådet och för samordningen av sådana räddningsåtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser räddningsledare för räddningsåtgärder som länsstyrelsen svarar för.

Anläggningsinnehavaren svarar för räddningsåtgärderna inom anlägg- ningsområdet enligt bestämmelserna i atomenergilagen (1956:306) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

32 5 I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen upprätta en plan för de åtgärder som är nödvändiga för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

335 Det åligger innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan i kärnteknisk anläggning att vid utspridning av radioaktiva ämnen från l anläggningen eller vid fara för sådan utspridning genast underrätta länssty- relsen, polismyndigheten i orten och den kommunala räddningstjänsten.

34 5 Enligt föreskrifter som meddelas av regeringen skall kommunerna och statliga myndigheter biträda vid planering av och medverka vid övning i räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

.; Gemensamma bestämmelser för räddningstjänsten

Alarmering av samhällets räddningsorgan

l l 35 5 Den som får kännedom om en brand eller en allvarlig olyckshändelse eller fara därför och inte genast släcker branden eller på annat sätt undanröjer faran eller hindrar skadan skall om möjligt underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

36 & Den myndighet som svarar för räddningstjänsten skall se till att det för alarmeringen av samhällets räddningsorgan finns ständigt bemannade alarmeringscentraler och. om det behövs, andra särskilda anordningar för alarmeringen.

Samordning

37 5 När den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddnings- regioner får länsstyrelsen i det län där olyckshändelsen eller faran därför har uppstått utse räddningsledare.

Om det är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddnings- tjänsten eller att samordna räddningstjänsten med annan verksamhet får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för.

Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket omfattande olyckshän— delser och allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt fall.

Skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal

385 En ägare eller innehavare av en

industribyggnad eller upplag, flygplats enligt luftfartsverkets bestämmande. hamn, hotell eller pensionat. skola eller elevhem, sjukhus eller annan vårdanläggning. teater, biograf, varuhus eller annan samlingslokal. campingplats. fritidsanläggning utomhus eller annan liknande anläggning som är upplåten för allmänheten eller som utnyttjas av många männis- kor.

9. särskilt brandfarlig byggnad

PO.”.QP'ÅPJNE—

eller annan liknande byggnad, lokal eller anläggning är skyldig att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning vid brand och annan olyckshändelse.

39 5 En ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador på människor, djur, egendom eller i miljön är skyldig att hålla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse i den riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen.

40 5 I fråga om utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst vid anläggningar som försvarsmakten förfogar över meddelar regeringen särskilda föreskrifter.

Skyldighet att medverka i räddningstjänsten

415 De statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddnings- ledare delta i räddningstjänsten med personal och utrustning om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

42 5 Om det behövs får räddningsledaren besluta att var och en som har fyllt arton men inte sextiofem år och som vistas i kommunen eller räddningsre- gionen skall vara skyldig att delta i räddningstjänsten eller att utföra sjuktransporter i anslutning till räddningstjänsten. i den mån vederbörandes kunskaper, kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter det.

Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för tjänst i räddningsvärn.

435 När länsstyrelsen svarar för ledningen av räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen meddela beslut som sägs i 425 första stycket för var och en som vistas i länet. Kan behovet av personal inte tillgodoses inom länet får även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten meddela sådant beslut.

44 5 Regeringen får, om det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk- tioner, förordna att civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen (1960:74) skall fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte råder. I sådant fall får dock civilförsvarspliktig tas i anspråk under sammanlagt högst trettio dagar.

Ingrepp i annans rätt

45 5 En räddningsledare får i samband med ledning av räddningsåtgärder företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Räddningsledaren får

1. bereda sig och medverkande personal tillträde till olycks- eller skade- plats,

avspärra olycks— eller skadeplats, avspärra eller utrymma områden,

förstöra eller föra bort egendom, ta i anspråk materiel eller företa annan liknande åtgärd.

meant»

465 När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 45 5.

475 När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning får länsstyrelsen, såvitt gäller område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen, besluta om

1. utförande av mätningar eller andra undersökningar,

2. inskränkning i rätten att använda mark, vattenområde eller naturproduk- ter,

3. behandling av livsmedel eller annat som har blivit förorenat.

Länsstyrelsen skall vidare i samråd med berörda kommuner, i den mån det behövs, vidta åtgärder för bistånd i form av inkvartering och utspisning av dem som berörs av ett av länsstyrelsen med stöd av 46 5 fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av radioaktiva ämnen.

48 5 När länsstyrelsen har övertagit ledningen av räddningstjänsten får länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 47 5 första stycket, om det behövs för att skydda människor, djur, egendom eller miljön från giftiga eller andra skadliga ämnen.

Länsstyrelsen skall vidare, om länsstyrelsen med stöd av 465 har fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört av giftiga eller andra skadliga ämnen, i den mån det behövs vidta sådana åtgärder för bistånd som sägs i 47 5 andra stycket.

495 När regeringen förordnar om ledning och samordning av räddnings- tjänsten får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela beslut om åtgärd som sägs i 46, 47 eller 48 5.

505 Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. Beslut om sådan åtgärd meddelas av räddnings- nämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Åtgärder efter räddningstjänst

51 5 En ägare eller innehavare av en fastighet, byggnad, uppplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningåt- gärder. Räddningsledaren prövar behovet av sådan tillsyn.

Om nödvändig tillsyn inte kommer till stånd, får räddningsledaren utföra tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

52 5 När åtgärder för räddningstjänsten inte längre behövs skall räddnings- ledaren om möjligt underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärdena har avsett om behovet av tillsyn, restvärdeskydd, sanering, återställning och bevakning.

Bestämmelser om förebyggande åtgärder

Brandsyn och sotning

535 Varje kommun skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen.

545 I varje kommun skall brandsyn hållas och sotning utföras. Ifråga om sotning finns bestämmelser i lagen (0000:000) om sotningsverk- samheten.

555 Brandsyn skall regelbundet och med de tidsmellanrum som räddnings- nämnden bestämmer förrättas i byggnad, lokal eller anläggning som avses i 385.

565 Även i annat fall än som sägs i 555 skall brandsyn förrättas om räddningschefen, räddningsnämnden eller länsstyrelsen finner det nödvän- digt.

575 Räddningsnämnden förordnar brandsyneförrättare.

Andra förebyggande åtgärder

58 5 Bestämmelsen i 12 5 gäller äveni fråga om förebyggande åtgärder mot brand.

59 5 Eld, brandfarligt föremål eller maskiner och redskap får inte handhas så att brand lätt kan uppstå.

Den som vill göra upp eld av större omfattning utomhus skall i god tid anmäla det till räddningschefen i kommunen.

En ägare eller innehavare av byggnad, lokal eller anläggning som avses i 38 5 är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma och spridas.

605 Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, statens räddnings- tjänstverk får meddela föreskrifter beträffande brandtåligheten hos material i lös inredning som används i hotell, skolor, vårdanläggningar, samlingslo- kaler eller andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnyttjas av många människor.

61 5 Den som svarar för verksamheten i ett hotell, en skola, en vårdanlägg- ning, en samlingslokal eller en annan liknande anläggning skall kunna visa att inredningen och övriga anordningar i anläggningen eller lokalen uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet.

625 Upptäcks i samband med räddningstjänst eller brandsyn förhållande som kan leda till annan olyckshändelse än brand bör räddningsledaren eller den som förrättar brandsynen påtala förhållandet hos ansvariga myndighe- ter.

63 5 Utöver bestämmelserna i denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter gäller om förebyggande åtgärder mot brand vad som föreskrivs i byggnadslagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, transportlagstiftning, sjösä- kerhetslagstiftning, luftfartslagstiftning eller i annan lagstiftning.

Tillsyn

64 5 Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevna- den av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, såvitt gäller kommunal räddningstjänst, skyldighet att hålla utrustning och beredskap .med personal för räddningsåtgärder och åtgärder till förebyggande av brand.

65 5 Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet över efterlevnaden av denna lag ochföreskrifter meddelade med stöd av lagen. Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda planläggning som behövs för de situationer i vilka länsstyrelsen bör överta ledningen av räddningstjänsten.

66 5 Statens räddningstjänstverk utövar den centrala tillsynen över efterlev- naden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om räddningstjänsten på eller i närheten av en godkänd flygplats utövas tillsynen av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk.

67 5 Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddnings- tjänstverk meddelar föreskrifter om den planering som behövs för samord- ning av den statliga räddningstjänsten.

68 5 För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att vid behov lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Vad som sägs i första stycket gäller även den som förrättar brandsyn.

Förelägganden och förbud

695 Räddningsnämnden får i fråga om skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för räddningsåtgärder och i fråga om åtgärder till förebyggande av brand meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. ' Iett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

70 5 Innan räddningsnämnden meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.

715. Räddningsnämnden kan rikta ett föreläggande eller förbud mot ägaren eller innehavaren av den berörda egendomen. eller mot båda. _

Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning

upphör, omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

.72 5 En polismyndighet får vidta de åtgärder som behövs för genomförande

av beslut som har meddelats med stöd av 45, 46 eller 49 5 eller med stöd av 47 5 första stycket eller 48 5 första stycket.

Ersättningsbestämmelser

Ersättning för medverkan i räddningstjänst

73 5 Den som tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommu- nen för deltagande i övning och i räddningstjänst.

745 Den som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt har deltagit i räddningstjänst enligt denna lag och som inte tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen eller, i fråga om statlig räddnings- tjänst, av statsmedel för arbete och tidsspillan samt för kostnad för resa och uppehälle.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjän- stverk meddelar föreskrifter om ersättningens storlek.

755 I fråga om ersättning vid personskada till den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. För skada på kläder eller andra personliga tillhörigheter är den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

76 5 När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller med stöd av 45, 46 eller 49 5 är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för skada på utrustningen, förlorad avkast- ning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.

77 5 Ersättning enligt 745 utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst. ' Ersättning enligt 76 5 utgår inte till den som pågrund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning enligt 765 utgår inte heller till den som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst om räddningstjänsten har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

Ersättning för skada på grund av ingrepp i annans rätt

78 5 I fråga om andra ingrepp enligt 45 5 än som gäller tillhandahållande av transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst är den som har lidit skada till följd av ingreppet berättigad till ersättning för skadan av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

795 Kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten svarar för ersättning för intrång som har uppkommit genom åtgärd som avses i 50 5.

Skyldighet att ersätta kostnader för räddningstjänst

80 5 Länsstyrelsen kan ålägga den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig uttryckning av samhällets räddningsorgan att svara för kostnaderna för ingripandet eller del därav.

815 Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet som avses i 39 5 att ersätta kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten dess kostnader för räddningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamhe- ten.

Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.

Ersättning för kostnader för kommuns medverkan i räddningstjänst

825 En kommun är berättigad till ersättning för kostnad som har åsamkats kommunen för sådan medverkan i rädddningstjänsten i en annan kommun som har skett efter framställan om hjälp från den kommunen.

835 En kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för

1. räddningstjänst med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal,

2. sanering av skada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1,

3. räddningstjänst till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Bestämmelser om ansvar och besvär

845 Till böter döms den som 1. underlåter att lämna underrättelse enligt 33 5,

. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 5, 59 5 första stycket eller

mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 5 första stycket eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45, 46, 47, 48 eller 49 5, . uppsåtligen hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 45, 46, 47, 48,

49 eller 50 5, vid räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad räddningsledare har beslutat, . har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller

att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl, . vägrar anställd som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning

med räddningskår eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddnings- tjänst ledighet för deltagandet om denna har kunnat beviljas utan olägenhet.

85 5 En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

86 5 Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt förekrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

87 5 Statlig myndighets beslut enligt 50 5 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande

88 5 Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träderi kraft den , då brandlagen (1974:80) och lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m skall upphöra att gälla. Kommunerna skall ha fastställt räddningstjänstordningar före den . Intill dess räddningstjänstordningar har trätt i kraft, skall föreskrifterna i de kommunala brandordningarna, såvitt avser räddnings-

tjänst, gälla.

. I mål eller ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. Bestämmelsen i 61 5 träder i kraft den Förekommer i lag eller annan författning uttrycket brandchef, skall

därmed avses räddningsnämnd. 6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som

har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till Förordning om samhällets räddningstjänst

Regeringen föreskriver följande.

Inledning

1 5 I denna förordning ges föreskrifter om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt lagen (0000:000) om samhällets räddnings- tjänst.

Föreskrifter om kommunal räddningstjänst

25. Det ankommer på räddningschefen

1. att under räddningsnämnden utöva ledningen av kommunens räddnings- styrkor och se till att de får nödvändig övning och utbildning,

2. att se till att i räddningstjänstordningen föreskriven beredskap upprätt- hålls,

3. att biträda myndigheter och enskilda i kommunen med råd och upplysningar om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand,

4. att fullgöra de övriga uppgifter, vilka enligt föreskrifter i denna förordning eller andra författningar eller enligt räddningsnämndens beslut skall ankomma på räddningschefen.

Räddningschefen skall på begäran biträda vid polismyndighets utredning eller av annan myndighet inledd utredning efter en olyckshändelse eller tillbud till sådan händelse.

3 5 Alarmeringscentralen skall underrätta polismyndigheten om sådana händelser som avses i 2 5 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

4 5 Statens räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som räddningsledare eller brandsyneförrättare.

5 5 Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning i räddnings- tjänst och åtgärder till förebyggande av brand.

Föreskrifter om statlig räddningstjänst Fjällräddningstjänst

6 5 Fjällräddningstjänsten avser fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemar- ker i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. F jällrädd- ningstjänsten avser också fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemarker inom ett grannlands territorium i enlighet med internationella överenskommel- ser.

75 För varje polisdistrikt inom vilket fjällräddningsåtgärd kan bli aktuell skall upprättas en särskild plan för fjällräddningstjänst.

85 Plan för fjällräddningstjänst skall fastställas av polismyndigheten och hållas tillgänglig hos vakthavande befäl i polisdistriktet. Innan planen fastställs skall polismyndigheten inhämta yttrande från länsstyrelsen, riks— polisstyrelsen och statens räddningstjänstverk. Planen skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddnings- tjänsten kan bli aktuell. .

F lygräddningstj änst

9 5 Flygräddningstjänsten avser flygräddningsåtgärder inom svenskt territo- rium. Flygräddningstjänsten avser också flygräddningsåtgärder över inter- nationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommel- ser.

10 5 Vid flygräddningstjänst inom ett sådant område som avses i 2 5 andra stycket luftfartskungörelsen (19611558) får andra luftfartyg än svenska militära luftfartyg medverka bara med överbefälhavarens tillstånd och på dennes villkor.

115 För flygräddningstjänsten skall finnas en räddningscentral och rädd- ningsundercentraler. Luftfartsverket beslutar om centralernas verksamhets- områden och meddelar föreskrifter om centralernas organisation och utrustning.

125 Vid varje flygräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av flygräddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fastställas av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

13 5 Luftfartsverket meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av flygräddningstjänsten.

145 Vid meddelande av föreskrifter om flygräddningstjänsten skall luft- fartsverket iaktta normerna i den i Chicago den 7 december 1944 avslutade

konventionen angående internationell och civil luftfart samt beakta däri angivna rekommendationer liksom normer och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om flygräddnings- tjänsten.

Sjöräddningstjänst

15 5 Sjöräddningstjänsten avser räddningsåtgärder inom svenskt sjöterrito- rium. Sådan räddningstjänst avser också räddningsåtgärder inom utländsk stats sjöterritorium och inom internationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommelser.

165 För sjöräddningstjänsten skall finnas räddningscentraler och rädd— ningsundercentraler. Sjö- och kustbevakningsmyndigheten beslutar om centralernas verksamhetsområden och meddelar föreskrifter om centraler- nas organisation och utrustning.

175 Vid varje sjöräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av räddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fast- ställas av sjö- och kustbevakningsmyndigheten efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga, kommunala och andra organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

185 Sjö- och kustbevakningsmyndigheten meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av sjöräddningstjänsten.

195 Vid meddelande av föreskrifter om sjöräddningstjänsten som gäller åtgärder för att efterforska eller rädda människor skall sjö- och kustbevak— ningsmyndigheten iaktta bestämmelserna i bilagan till 1979 års internatio— nella konvention om eftersökning och räddning till sjöss samt beakta däri angivna rekommendationer liksom bestämmelser och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om sjörädd- ningstjänsten.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

205 Plan enligt 32 5 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skall upprättas av länsstyrelsen i Malmöhus län för kärnkraftverket i Barsebäck, av länsstyrelsen i Uppsala län för kärnkraftverket i Forsmark, av länsstyrelsen i Hallands län för kärnkraftverket i Ringhals, och av länsstyrelsen i Kalmar län för kärnkraftverket i Simpevarp. Vid upprättande av planerna skall samråd ske med statens strålskyddsin— stitut, statens räddningstjänstverk och anläggningsinnehavaren.

21 5 Till ledning för planeringen enligt 20 5 skall för vartdera kärnkraftver— ket i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp gälla en inre bered- skapszon och en zon för strålningsmätning. Regeringen fastställer gränser för zonerna.

225 I planerna skall behandlas frågor om alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning, strålningsmätning och andra frågor av betydelse för beredskapen.

23 5 Alarmeringen skall förberedas så att larm kan ges dels inom en central alarmeringszon närmast kärnkraftverket, dels inom olika sektorer av den inre beredskapszonen i övrigt. Gränsen för den centrala alarmeringszonen skall förläggas på ett avstånd av mellan fem och tio kilometer från kärnkraftverket.

245 Inom den inre beredskapszonen skall kommunerna biträda länsstyrel— sen vid beredskapsplaneringen och lämna uppgifter om befolkningsförhål- landena och andra förhållanden i kommunen av betydelse för planlägg- ning.

25 5 Inom indikeringszonen skall kommunerna biträda länsstyrelsen genom att ställa personal och materiel till förfogande för att ingå i organisationen för mätning och inrapportering av mätresultat. Berörda landstingskommuner skall biträda länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen i den del den rör sjukvården.

26 5 Den personal hos kommuner och statliga myndigheter som skall biträda enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skall ges tillfälle att genomgå den utbildning och övning som behövs för uppgiften.

27 5 För forskningsreaktorn i Studsvik skall en beredskapsplan upprättas av länsstyrelsen i Södermanlands län enligt föreskrifter som meddelas av statens strålskyddsinstitut efter samråd med statens räddningstjänstverk.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m

28 5 Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänsten finns i förordningen (0000:000) om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m.

295 För utländskt statsfartygs eller statsluftfartygs tillträde till svensk territorium för medverkan i räddningstjänst gäller 145 andra och tredje styckena tillträdesförordningen (1982z755).

Fung

Föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand

305 Vid brandsyn skall undersökas

1. om de föreskrifter som har meddelats i lag eller annan författning och som gäller brandskyddet har iakttagits,

2. om det finns brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fast eller lös inredning 1 byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 38 5 lagen (0000. 000) om samhällets räddningstjänst,

3. om det finns svårigheter för människor att snabbt utrymma byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 2,

4. om det i övrigt föreligger fara för brand eller svårigheter att vid brand bekämpa denna och rädda liv eller egendom.

Brandteknisk kontroll av eldstäder och andra förbränningsanordningar m m sker enligt bestämmelserna i lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

31 5 Vid brandsyn skall föras protokoll. I protokollet skall brister och dessas beskaffenhet antecknas.

Föreskrifter om ersättning

32 5 Ersättning enligt 83 5 första stycket 1 och 2 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst utgår endast för den del av kostnaden som överstiger 10 000 kronor.

Ersättning enligt 83 5 första stycket 3 samma lag utgår endast för den del av kostnaden som överstiger ett belopp som fastställs för varje särskilt fall.

Om kostnaden i fall som avses i andra stycket har varit särskilt hög utgår dock ersättning även för kostnad som motsvarar det fastställda beloppet eller del därav.

335 Länsstyrelsen prövar frågor om ersättning av statsmedel enligt 74 5, 755 andra stycket, 765 och 78—79 55 samt 825 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

345 Statens räddningstjänstverk prövar frågor om ersättning enligt 835 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst. I sådana fall som avsesi 32 5 tredje stycket denna förordning prövar dock regeringen frågan om ersätt- ning.

Besvär

35 5 Länsstyrelsens beslut enligt 33 5 överklagas hos statens räddningstjänst- verk genom besvär. Statens räddningstjänstverks beslut i sådana ärenden får inte överklagas.

36 5 Statens räddningstjänstverks beslut enligt 34 5 överklagas till regering- en genom besvär.

Bemyndiganden

375 Statens räddningstjänstverk meddelar efter samråd med konsument— verket, statens planverk och statens provningsanstalt föreskrifter enligt 60 5 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

' 38 5 Statens räddningstjänstverk meddelar föreskrifter enligt 67 och 74 55

lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

395 Ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och denna förordning meddelas efter samråd med statens räddningstjänstverk av rikspolisstyrelsen för fjällräddningstjänsten, av luftfartsverket för flygräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid godkända flygplatser, av sjö- och kustbevakningsmyndigheten för sjörädd- ningstjänsten och av statens strålskyddsinstitut för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

Denna förordning träder i kraft den , då förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m upphör att gälla.

3. Förslag till Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 65 hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Landstingskommunen svarar för att det inom landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet.

Denna lag träderi kraft den _

Föreslagen lydelse

Landstingskommunen svarar för att det inom landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet eller med andra lämpliga transportmedel.

I fråga om sjuktransporter från fartyg finns bestämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddnings- tjänst.

. Genom lagen upphävs Kungl Matzts skrivelse den 29 maj 1969 om ambulans- och räddningsflygtjänsten.

4. Förslag till Förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m

Regeringen föreskriver följande.

Inledning

15 I denna förordning ges föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och i annan liknande verksamhet.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst

2 5 Försvarsmakten är enligt 41 5 lagen (0000:000) om samhällets räddnings- tjänst skyldig att medverka i räddningstjänst om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

35 Försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst sker på begäran av räddningsledare.

4 5 Beslut med anledning av begäran enligt 3 5 meddelas av militärbefälha- vare, garnisonschef, försvarsområdesbefälhavare, förbandschef eller enligt förbandschefens bestämmande av annan befattningshavare inom försvars- makten. *

55 I fråga om hemvärnets medverkan meddelas beslut enligt 45 av försvarsområdesbefälhavare eller, om dennes beslut inte hinner inhämtas, av hemvärnsbefäl.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i annan liknande verksamhet

6 5 Försvarsmakten får ställa fordon, fartyg och luftfartyg med personal till förfogande för sjuktransporter som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) eller för transporter åt polis— och tullmyndigheterna om det föreligger ett oundgängligt behov av transporten.

Försvarsmaktens medverkan enligt första stycket sker på begäran av räddningsledare samt landstingskommun eller kommun som inte tillhör ' landstingskommun eller polis- och tullmyndighet. Beslut om försvarsmak- tens medverkan meddelas av i 45 angiven befattningshavare.

7 5 Försvarsmakten får ställa fordon, fartyg och luftfartyg med personal till förfogande för efterforskningsverksamhet som polisen svarar för.

Försvarsmaktens medverkan enligt första stycket sker på begäran av polischef. Beslut om försvarsmaktens medverkan meddelas av i 4 5 angiven befattningshavare. Beslut om hemvärnets medverkan meddelas dock av i 5 5 angiven befattningshavare.

T illämpningsföreskrifter

85 Överbefälhavaren meddelar efter samråd med berörda myndigheter ytterligare föreskrifter om försvarsmaktens medverkan enligt denna förord- ning. *

Denna förordning träder i kraft den . Genom förordningen upphävs kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m samt Kungl Maj:ts beslut den 27 maj 1970 om hemvärnsmäns medverkan vid efterspa- nings- och bevakningstjänst m m.

5. Förslag till Lag om sotningsverksamheten

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 5 Samhällets sotningsverksamhet har till uppgift att hindra uppkomst och spridning av brand och att främja en god energihushållning.

2 5 Kommunen svarar för att det finns en organisation för sotningsverksam- heten i kommunen.

35 Med sotning avses i denna lag sådan rengöring av

1. eldstad eller annan fast förbränningsanordning, som inte är inrättad för eldning uteslutande med gas,

2. rökkanal tillhörande objekt som sägs i 1,

3. imkanal, som syftar till att förhindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant

objekt.

45 Varje ägare eller innehavare av byggnad eller annan anläggning med objekt som sägs i 3 5 är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant objekt.

Bestämmelser om kommunens sotningsverksamhet

55 Kommunens räddningsnämnd svarar för sotningsverksamheten i kom- munen enligt denna lag, i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 145 kommunallagen (1977:179). Om räddningsnämnd finns bestämmelser i lagen (000:000) om samhällets räddningstjänst.

65 I kommunen skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt. I varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare.

75 I kommunen skall sotning ske regelbundet på det sätt och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer. Tiden från en sotning till nästa sotning får dock inte vara längre än två år.

8 5 I samband med sotning skall brandteknisk kontroll ske av objekt som sägs i 35 samt av skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

Även i annat fall än som sägs i första stycket skall sådan brandteknisk kontroll verkställas om skorstensfejarmästaren, räddningschefen eller rädd- ningsnämnden finner det nödvändigt.

95 Sotning och sådan brandteknisk kontroll som sägs i 85 skall utföras av distriktets skorstensfejarmästare eller på hans ansvar av skorstensfejare som är anställd för att biträda honom. Sotning får dock utföras av annan än den som sägs i första stycket om räddningsnämnden efter skorstensfejarmästarens hörande beslutar det.

Tillsyn

105 Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevna- den av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Inom länet utövas tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen utövas av statens räddningstjänstverk efter samråd med statens planverk och statens energiverk.

115 En tillsynsmyndighet har rätt till tillträde till byggnader, lokaler, anläggningar och områden. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsynen.

12 5 Den som utför sotning eller verkställer sådan brandteknisk kontroll som sägsi 8 5 har samma rätt till tillträde och biträde av polismyndighet som sägs i 11 5. '

Förelägganden och förbud

135 Räddningsnämnden får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Nämnden får överlämna till skorstensfejarmästaren att meddela sådant föreläggande eller förbud. Nämnden kan i ett beslut om föreläggande eller förbud sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten. Iakttas inte ett av nämnden beslutat föreläggande får nämnden vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

145 Innan ett föreläggande eller förbud enligt denna lag meddelas bör samråd ske med berörda myndigheter och organ.

15 5 Ett föreläggande eller förbud kan riktas mot ägare eller innehavare av berörd egendom eller mot båda.

Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning upphör, omedelbart lämna räddningsnämnden uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

Ansvar och besvär

165 Den som har fått medgivande enligt 9 5 andra stycket att själv utföra sotning och som underlåter detta döms till böter.

175 Den som meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag får bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

185 Skorstensfejarmästarens och räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

195 Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande

20 5 Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om sotningsverksamheten och om skorstensfejarmästares åligganden enligt denna lag samt att meddela föreskrifter om avgifter för sotnings-, undersök- nings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att besluta om föreskrifter enligt första stycket.

Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den

2. Sotningsfrister enligt 7 5 skall ha fastställts före den . Intill dess skall bestämmelserna om sotningsfrister i de kommunala brandordning- arna gälla.

3. I mål eller ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

6. Förslag till Förordning om sotningsverksamheten

Regeringen föreskriver följande.

1 5 I denna förordning ges föreskrifter om sotningsverksamheten enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten.

2 5 Statens räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas av den som är skorstensfejarmästare i ett sotningsdistrikt.

35 Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning av sotnings- personal.

45. I samband med sotning enligt 7 5 lagen (0000:000) om sotningsverksam- heten bör skorstensfejaren

1. justera för värmeproduktion avsedda fasta förbränningsanordningar med tillhörande eldningsapparater till bästa möjliga förbränningsvärden,

2. verkställa energisparteknisk kontroll,

3. informera fastighetsägare om brandskydds- och energisparåtgärder m m.

Skorstensfejare bör vid sotning eller vid annat tillfälle också vidta de ytterligare rengöringsinsatser i eldstäder och andra kanalanslutna förbrän- ningsanordningar som bedöms nödvändiga från energisparsynpunkt.

5 5 Skorstensfejarmästaren skall föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i sotningsdistriktet inom vilka sotning skall ske och i förteckningen anteckna verkställda förrättningar.

6 5 Vid sotning skall föras protokoll. Protokollet skall omfatta redovisning av sotningsåtgärder och av resultatet av brandteknisk kontroll enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten. Protokollet bör omfatta även redovis- ning av uppmätta förbränningsvärden och resultatet av energisparteknisk kontroll samt innehålla förslag till eventuella energisparåtgärder.

Protokollet skall tillställas fastighetsägaren eller innehavaren av byggna- den eller anläggningen samt räddningsnämnden.

7 5 Skorstensfejarmästaren skall på anmodan av räddningschefen, rädd- ningsnämnden eller länsstyrelsen göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar, rök- och imkanaler som behövs för att utröna brandfara.

8 5 Upptäcker skorstensfejarmästaren vid sotning eller vid brandteknisk kontroll enligt lagen (0000:000) om sotningsverksamheten felaktighet eller annat missförhållande som kan utgöra fara för brand eller annan olyckshän- delse och som skorstensfejarmästaren inte får meddela föreläggande eller förbud om, skall denne omedelbart underrätta räddningschefen eller räddningsnämnden i kommunen.

9 5 Kommunen får meddela närmare föreskrifter om sotningsverksamheten samt om skorstensfejarmästares åligganden.

105 Kommunen beslutar om avgifter för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare.

Denna förordning träder i kraft den

7. Förslag till Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (19722603)

Regeringen föreskriver i fråga om vägtrafikkungörelsen (1972:603)1 att 148 och 16955 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

148 5

Lokala trafikföreskrifter medde- las av länsstyrelseni de fall som avses i 1475 andra stycket 4, 5, 6 eller 10—12 eller tredje stycket. Länssty- relsen meddelar också lokala trafik- föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat till- stånd till enligt 105 5.

Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 5 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- hetsverket meddelar.

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olä- genhet ankommer det på polismyn- digheten att meddela föreskriften.

Lokala trafikföreskrifter medde- las av länsstyrelsen i de fall som avses i 1475 andra stycket 4, 5, 6 eller 10—12 eller tredje stycket. Länssty- relsen meddelar också lokala trafik- föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat till- stånd till enligt 105 5.

Det åligger länsstyrelsen att upp- rätta en plan över de begränsningar i möjligheterna att transportera farligt gods som bör förekomma i länet i dess helhet. Samråd bör därvid ske med berörda kommuner.

Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 5 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- hetsverket meddelar.

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte awaktas utan olä- genhet ankommer det på polismyn- digheten att meddela föreskriften.

1 Kungörelsen omtryckt 1978: 1000.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1695

Talan mot beslut av polismyndig— het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av rikspolissty- relsen, trafiksäkerhetsverket, sta- tens vägverk, socialstyrelsen eller länsstyrelse enligt denna kungörelse föres hos regeringen genom be- svär.

Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn- dighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift.

Denna förordning träder i kraft den

Talan mot beslut av polismyndig- het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär

Talan mot beslut av rikspolissty- relsen, trafiksäkerhetsverket, sta- tens vägverk, socialstyrelsen eller länsstyrelse enlig denna kungörelse föres hos regeringen genom be— svär.

Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn- dighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift.

Kommun får föra talan mot läns- styrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods och undantag från sådan föreskrift.

8. Förslag till Förordning om upphävande av

brandstadgan (1962:91)

Regeringen föreskriver efter riksdagens hörande att brandstadgan (1962z91)1 skall upphöra att gälla vid utgången av år

1 Stadgan omtryckt 197431.

1 Lagen omtryckt 1979:643.

9. Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen

(1957:297)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 11 kap 1 5 luftfartslagen (1957z297)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap Om flygräddningstjänst och bärgning samt om undersökning av luftfartsolyckor Flygräddningstjänst 1 5

Föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (flygräddningstjänst), meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av luftfartsverket.

Regeringen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten, så ock med- dela bestämmelser om ersättning av allmänna medel för sådan medver- kan. Ifråga om ersättning vid person- skada gäller lagen (1977.'265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Denna lag träder i kraft den

Bestämmelser om flygräddnings- tjänst finns i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

Regeringen kan ålägga ett luftfar- tygs ägare eller innehavare och dem som tjänstgör på luftfartyg eller andra anläggningar för luftfarten att delta i flygräddningstjänst. I fråga om ersättning av allmänna medel för deltagandet finns bestämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

10. Förslag till

Förordning om ändring i luftfartskungörelsen (1961z558)

Regeringen föreskriver i fråga om luftfartskungörelsen (19612558) dels att 78 och 114 åå skall ha nedan angivna lydelse; dels att 115, 120 och 121 åå skall upphöra att gälla.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

785

Flygsäkerhetstjänst

Luftfartsverket bestämmer i vilken omfattning och på vad sätt informa- tionstjänst för luftfarten, teletjänst, trafikledning för luftfarten, väder- lekstjänst eller annan flygsäkerhets- tjänst skall vara anordnad. Beslut härom skall meddelas i samråd såvitt angår teletjänst med televerket, i frå- ga om väderlekstjänst med Sveriges meteorologiska och hydrologiska in- stitut samt i förekommande fall med chefen för flygvapnet.

Då skäl äro därtill, må luftfartsver- ket uppdraga åt innehavare av allmän flygplats eller annan att ombesörja den flygsäkerhetstjänst, som med hänsyn till trafiken på flygplatsen och andra sådana förhållanden skäligen må anses kunna åläggas honom.

Särskilda trafikledningsbestäm- melser för civil luftfart inom militärt kontrollerat luftrum och på militära flygplatser meddelas av chefen för flygvapnet i samråd med luftfartsver- ket.

Tjänstgörande trafikledare skall när han får vetskap om inträffad olyckshändelse eller annan omstän- dighet, varom förmäles i 11 kap 75

Flygtrafiktjänst Luftfartsverket bestämmer hur infor- mationstjänsten och teletjänsten för luftfarten, flygtrafikledningstjänsten och vädertjänsten skall vara ordnad. Verkets beslut skall meddelas efter samråd med televerket i fråga om teletjänsten för luftfarten och med Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut i fråga om vädertjän- sten. Om det behövs skall verket samråda även med chefen för flyg- vapnet.

Luftfartsverket får uppdra åt inne- havaren eller någon annan att svara för flygtrafiktjänsten i den omfattning som är skälig med hänsyn till trafiken på flygplatsen och liknande omstän- digheter.

Om flygräddningstjänst finns be- stämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och med stöd av lagen meddelade föreskrif- ter.

Nuvarande lydelse

luftfartslagen, ofördröjligen under- rätta luftfartsinspektionen.

Föreslagen lydelse

Flygräddningstjänst 114 5

Svensk flygräddningstjänst skall utföras icke blott inom svenskt områ- de utan även över de delar av omgi- vande hav, där flygräddningstjänsten jämlikt överenskommelse med främ- mande stat eller eljest lämpligen bör ankomma å svensk myndighet.

Flygräddningstjänsten skall äga rum utan hänseende till nationaliteten hos det luftfartyg, som är föremål för verksamheten, eller hos de därå ombordvarande.

Denna förordning träder i kraft den

Om ledningen och organisationen av flygräddningstjänsten finns be- stämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och med stöd av lagen meddelade föreskrif- ter.

11. Förslag till Förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande i räddningstjänst rn m

Regeringen föreskriver att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången av år , nämligen

1. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skydds- arbete vid olyckor i atomanläggningar m m,

2. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m,

3. förordningen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m.

12. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att i 1 å lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på 1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskrivnings— prövning enligt värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:4l3) om vapenfri

tjänst, civilförsvarslagen (l953:668).

2. den som deltager i räddnings- tjänst eller övning med brandstyrka enligt brandlagen (1974:80), skydds- arbete enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atoman- läggningar m m eller flygräddnings- tjänst enligt luftfartslagen

(1960:74)

eller 9 aå krigssjukvårdslagen

2. den som deltager i räddnings- tjänst eller övning med räddningskår enligt lagen (000.000) om samhällets räddningstjänst eller utför sjuktran- sporter i anslutning till räddnings- tjänsten.

(I957:297).

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller arbetsanstalt samt den som häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret elleri annat fall som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i kraft den

13. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

Regeringen föreskriver att 16 å förordningen (1977:284) om arbetsskade- försäkring och statligt personskadeskydd skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 &"

Underrättelse om skada som omfattas av statligt personskadeskydd och som visar sig under skyddstiden skall lämnas

1. beträffande värnpliktstjänstgöring: till kompanichefen eller motsvarande befäl eller, i fråga om inskrivnings- prövning, till inskrivningschefen,

2. beträffande vapenfri tjänstgöring: till den hos vilken tjänstgöringen fullgöres eller arbetsföreståndare eller, i fråga om prövning, till chefen för vapenfrinämndens kansli,

3. beträffande civilförsvarstjänstgöring: till Civilförsvarsstyrelsen eller myndighet som styrelsen bestämmer,

4. beträffande bistånds- och katastrofutbildning: till chefen för biståndsutbildningsnämndens kansli,

5. beträffande räddningstjänst el— S. beträffande räddningstjänst el- ler övning med brandstyrka: till brandchefen eller särskild befälhava- re vid tillfället,

6. beträffande skyddsarbete vid olycka i kärnkraftsanläggning: till länsstyrelsen,

7. beträffande tjänst: till ledaren av flygräddningsföreta- get,

flygräddnings-

ler övning med räddningskår: till räddningschefen, räddningsledaren eller länsstyrelsen,

8. beträffande hemvärnstjänstgöring: till hemvärnschefen eller driftvärns-

chefen ,

9. beträffande verksamhet som någon som avses i 6 å 2—5 deltager i: till kompanichefen eller motsvarande befäl eller, i fråga om verksamhet som ej lyder under försvarsmakten, till länsstyrelsen, 10. beträffande intagning i anstalt, ungdomsvårdsskola, häkte eller polisar-

rest: till föreståndaren.

Kompanichef eller motsvarande befäl inom försvarsmakten skall omedel- bart underrätta regementschefen eller motsvarande chef om skada som han har blivit underrättad om eller på annat sätt har fått kännedom om.

Denna förordning träder i kraft den

14. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet

Enligt regeringens beslut föreskrivs i fråga om förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet

dels att rubriken närmast före 1 å skall utgå; dels att 1—6 åå skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den

IH Inledning

1 Kommitténs uppdrag — det hittills genomförda arbetet

1.1. Samhällets förändringar — utvecklingen av antalet olyckor och av skadorna

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Den tekniska utvecklingen har lagt grunden till en storskalighet inom framför allt industrin. Produktionen av varor och tjänster har geografiskt sett blivit mer koncentrerad än tidigare. I det storskaliga samhället har person- och godstransporterna ökat mycket kraftigt. Ett påtagligt resultat av den tekniska utvecklingen — framför allt av den kemiska industrins forsknings- och utvecklingsarbete — är vidare de många nya ämnena och materialen som vi använder. Den ökade energikonsumtionen och bruket av nya energikällor har också satt sin prägel på utvecklingen.

Urbaniseringen har inneburit en ökad koncentration av bebyggelse och befolkning. Utvecklingen har medfört att tätorterna har ökat sin andel av befolkningeni landet från drygt 60 % år 1950 till något mer än 80 % trettio år senare. Detta innebär över två milj fler människor i de tättbebyggda områdena än tidigare. De tre storstadslänen har svarat för nästan hälften av hela ökningen. Bara tillfälligt — under perioder med allmänt sett svaga ekonomiska konjunkturer har takten i dessa förändringar mattats av.

Den samhällsutveckling som kommittén kortfattat beskriver har självfallet haft mycket gott med sig. Den har lagt grunden till den under lång tid stigande materiella välfärden. Samtidigt har utvecklingen skapat problem. Urbaniseringen har inneburit att många för människorna viktiga samman- hang brutits sönder. Det har blivit svårare för den enskilde att bedöma riskerna för liv och egendom. Många av de tekniska förändringarna har gjort samhället mer komplicerat och därmed sårbarare än tidigare. För flera typer av olyckor har skadorna ökat från år till år — det gäller bl a bränderna. Vidare har miljön i ökad utsträckning kommit att drabbas av betydande skador, Genom storskaligheten i produktion och transporter har riskerna för omfattande verkningar av enskilda olyckor blivit större än tidigare.

Samhällsutvecklingen har emellertid också genom de ökade kraven på säkerhet framtvingat ett allt bättre skydd mot olyckor och skador. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit möjligt att efter hand göra detta

1 Petter Wulff, Stora olyckor — Räddningstjän- sten i centrum. Utgiven i FOAs rapportserie 1984.

skydd effektivare. Det gäller både de förebyggande åtgärderna mot olyckor och den räddningstjänst som skall gripa in när en olycka har inträffat.

Sådan var den bild av ett samhälle med ökande risker för olyckor men med allt bättre möjligheter att skydda människor, egendom och miljö som kommittén tecknade i principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst. Beskrivningen mötte ingen kritik från remissinstanserna. Kommitténs bedömning representerar en uppfattning om sambandet mellan samhällsutvecklingen och samhällets sårbarhet som många av allt att döma delar.

En studie av större olyckor i Sverige som för kommitténs räkning har utförts inom försvarets forskningsanstalt (FOA)1 visar att kostnaderna för stora industribränder ökade mycket starkt under 1970-talet. Från 1920-talet och framåt låg de årliga skadorna på en i stort sett oförändrad nivå. Antalet omkomna per år vid stora bränder har också stigit under de 60 år som studien omfattar. Jämfört med förhållandena under 1920-talet och de följande decennierna har det vidare skett en ökning av antalet dödai svåra tågolyckor, bilolyckor och flyghaverier. Även om antalet årligen omkomna vid stora fartygsolyckor och vid svåra båt- och drunkningsolyckor har minskat finns det för den redovisade tidsperioden ett stöd för tesen om samhällets ökade sårbarhet.

Enligt FOA-studien blir bilden emellertid en annan om olyckornas utveckling sedan 1920-talet vägs mot den allt större folkmängden, de starkt stigande person- och godstransporterna och den mångdubblade industripro- duktionen. Tendensen blir på de flesta områdena i stället en minskning av skadorna vid de stora olyckorna relativt sett. För planeringen av både räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten har de absoluta talen enligt FOA-studien å andra sidan ett större intresse än de relativa. Räddningsorganen behöver ha en uppfattning om de verkliga olycks- och skadetalen för att kunna ta ställning till behovet av resurser i räddningsor- ganisationen.

Kommittén vill framhålla att det självfallet är svårt att bedöma den framtida utvecklingen av olyckorna och deras verkningar. Riskbilden förändras. En del faktorer kommer liksom hittills att kunna minska sårbarheten i samhället andra kan komma att öka den. Bedömningar av de framtida hoten bör grundas på överväganden om framför allt den tekniska utvecklingen, om de sociala förändringarna och om samhällets ekonomiska utveckling. De studier av det framtida samhället som har gjorts på olika håll ärinte entydiga. De allmänna utgångspunkterna för bedömningarna varierar och framtidsstudierna ger inte minst av det skälet mycket olika resultat.

Det saknas ännu underlag för en allsidig och uttömmande analys av riskerna för olyckshändelser och omfattningen av skadorna i det svenska samhället. FOA-studien är ett steg på vägen mot mer underbyggda slutsatser men har inte syftat till någon djuplodande eller fullständig analys. Vid sina bedömningar om framtiden i detta avsnitt får kommittén till stor del utgå från de allmänna tendenser i samhället som redan gör sig gällande. Graden av osäkerhet i dessa bedömningar beror i hög grad på tidsperspektivet. Om slutsatserna skall kunna utgöra en bakgrund till kommitténs förslag om en utvecklad räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet, är det knappast möjligt att begränsa bedömningarna till de förändringar som sker

enbart på några års sikt. Det riktigt långa perspektivet t ex 25—30 år — har inte heller stor relevans för kommitténs arbete. Under en så lång tid kommer det längre fram att fordras nya överväganden om samhällets räddningstjänst och ytterligare förändringar i verksamheten.

Kommittén bedömer att det fram till senare hälften av 1990-talet, som kan vara en lämplig period att överblicka, inte är sannolikt att samhället kommer att förändras på ett sådant sätt att olyckshändelserna och skadorna ökar eller minskar på något mer drastiskt sätt. Något stort genomslag för nya tendenser i samhället som ger upphov till hittills okända typer av olyckor eller som tvärtom eliminerar praktiskt taget alla slag av risker är det inte realistiskt att räkna med. För bedömningar av den framtida hotbilden förefaller det mer rimligt att utgå från de olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen som redan är kända. Takten i förändringarna kan emellertid på en del områden bli en annan än den som vi har varit vana vid.

När det först gäller den tekniska utvecklingen får vi räkna med åtskilliga nya metoder och processer i industriproduktionen. Ett stort antal nya produkter och material, framför allt inom den starkt växande kemiska industrin, kommer liksom hittills att utvecklas och användas kommersiellt i mycket stor skala. Ny teknik kommer vidare att utnyttjas för olika uppgifter inom både produktionen och den övriga hanteringen av varorna. Många nya processer, ämnen och transportmetoder kan komma att medföra tidigare okända risker för olyckor. Genom att produktionen i takt, med tillkomsten de allt fler elektroniska hjälpmedlen blir mer komplicerad ökar riskerna för att även små skador skall leda till allvarliga störningar med ekonomiskt sett mycket stora verkningar. I en pessimistisk bedömning av den framtida utvecklingen dominerar dessa faror.

Enligt kommitténs mening finns det emellertid underlag också för ett positivt synsätt. En allt större del av industriproduktionen kommer att ske i högautomatiserade former. Den centrala manövreringen av många proces- ser kommer att fortsätta öka. Resultatet blir att allt färre människor kommer att behöva utsättas för risker när de bevakar farliga rutinarbeten. En allt större enhetlighet i den tekniska utrustningen kan vidare göra det lättare för människor som byter arbetsplats att anpassa sig till nya förhållanden och för företagen att tillgodose kraven på säkerhet i arbetet.

Den tekniska utvecklingen ger också bättre möjligheter än tidigare att upptäcka och kontrollera de flesta nya riskerna. Skyddssystemen kan med enkla medel göras effektivare. Genom en alltmer utbredd användning av mikroelektronik och datateknologi blir det möjligt att ännu noggrannare övervaka driften av både stora och små produktionsanläggningar. Även transporterna kan genom fortsatta tekniska framsteg göras betydligt säkrare. Nya satellitbaserade alarmeringssystem innebär att fartyg eller flygplan som råkar i nöd snabbt kommer i kontakt med räddningsorganen och att de senare på ett enkelt sätt kommer att kunna lokalisera de nödställda.

Till ett mer optimistiskt synsätt hör också att tekniken inte längre ensidigt gynnar stordriften inom industrin och transportverksamheten. Genom den pågående utvecklingen av informationsöverföringen kan en rationell pro- duktion i större utsträckning än förr komma att bedrivas i decentraliserade former. För en del av produktionen kan det minska kraven på transporter av råvaror och färdiga produkter och omfattningen av resorna till och från

arbetet. För andra delar av produktionen leder den mer decentraliserade tillverkningen till ökade transporter av råvaror och färdiga produkter. Oavsett vilket mönster som kommer att dominera ökar sannolikt de kommersiella kontakterna mellan olika företag och produktionsställen. Det ger i stället fler långväga persontransporter med bl a flyg och tåg än för närvarande.

Den tidigare starka tillväxten av de största tätorterna i landet började under 1970-talet visa tendenser att avta. Om koncentrationen av befolkning och näringsliv inte går lika snabbt som tidigare, kan detta få betydelse även för den sociala utvecklingen. En ökad balans i utvecklingen av stora, medelstora och små orter gör det i viss mån lättare att begränsa de sociala och andra problem som följer med tätortstillväxten. Det blir vidare mer naturligt att vid utformningen av miljön ta lokala hänsyn.

Till de sociala förändringarna hör också flera faktorer som har med människans egen utveckling att göra. Även om miljön förbättras kan växande påfrestningar av olika slag för ett antal människor innebära fler och större risker för olyckor. Ökningen av antalet anlagda bränder anses i stor utsträckning ha sådana orsaker. Drogmissbruk leder ofta till olyckshändelser av olika slag. Ökad fritid är självfallet en positiv faktor men kan få betydelse för utvecklingen av olyckor och skador, om allt fler använder fritiden för spänningsfyllda och riskbetonade sysselsättningar.

Samtidigt blir många människor genom ökad allmän utbildning och en effektivare information om förebyggande åtgärder bättre anpassade till den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Utbildning och information ökar medvetenheten om riskerna för olyckor och om de åtgärder som var och en kan vidta för att i ökad utsträckning undvika dern. Till detta hör att allt fler blir medvetna om att människan är den svaga länken och att den enskilde själv kan göra mycket för att eliminera hotet om fler och större olyckor. Ett stort antal människor ställer ökade krav på trygghet och för många av dessa blir skyddet mot olyckor en vardaglig rutin.

Efter en sammanvägning av de olika faktorerna finner kommittén inte stöd för att olyckshändelserna i det svenska samhället skulle komma att öka drastiskt under återstoden av detta sekel. Det är sant att samhället har blivit sårbarare. Små störningar kan i allt fler fall lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och en del av den sociala utvecklingen leder också till att skeendet kan kontrolleras bättre än hittills. Människors stigande krav på ett effektivt skydd mot olyckor och det ökande intresset hos många att själva vidta skyddsåtgärder verkar i samma riktning.

Som en bakgrund till sina överväganden och förslag i detta betänkande anser kommittén det mest rimligt att utgå från en framtida olycks- och skadebild som i stort överensstämmer med den nuvarande. För en del typer av olyckor kommer skadorna att öka, för andra bör de kunna minska. Det är möjligt att dessa förändringar i det tidsperspektiv som kommittén har valt kommer att ta ut varandra. En sådan utveckling förutsätter emellertid att det finns en effektiv räddningstjänst som kan anpassas till förändringarna i samhället. Enligt kommitténs bedömning är det möjligt att genom aktivare förebyggande åtgärder och en utvecklad räddningstjänst väsentligt minska de skador som humanitärt och ekonomiskt i fortsättningen kan leda till stora förluster både för enskilda och för samhället.

1.2. Räddningstjänstkommitténs uppdrag

1.2.1. Direktiven till kommittén1

Räddningstjänstkommitténs uppdrag var ursprungligen att utreda frågan om ersättning för skador på grund av naturkatastrofer. Till utredningsuppdraget hörde också, framgår det av regeringens direktiv (Dir 1979z36), att klarlägga vem som bör ha ansvaret för att geotekniska undersökningar och förebyg- gande åtgärder mot jordskred vidtas. Kommittén skulle vidare enligt de ursprungliga direktiven behandla frågor om ersättning för vissa ingrepp enligt brandlagen och om regressrätt för kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 har kommittén slutfört sina överväganden om ersättning för skador på grund av naturolyckor och om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred.

Genom tilläggsdirektiv (Dir 1979157) utvidgades kommitténs uppdrag till att omfatta frågan om inrättande av en statlig kommission för undersökning av allvarliga olyckor. Kommittén har även i denna del fullgjort sitt uppdrag. Vidare skulle kommittén förutsättningslöst pröva frågan om huvudmanna- skapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Till begreppet räddningstjänst hör i det här sammanhanget enligt direktiven inte bara den verksamhet som avses i 1 å brandlagen utan också annan verksamhet som syftar till att samhället skall kunna avvärja eller begränsa skador som följer av olyckor och liknande händelser. Uppdraget omfattar även frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverk- samhet. Kommittén bör enligt direktiven särskilt beakta att ett effektivt utnyttjande av resurser som finns eller som kan byggas upp hos statliga, kommunala, landstingskommunala och enskilda organ har väsentlig bety- delse för en effektiv räddningstjänst. Vidare fordras en effektiv ledning av räddningsarbetet. För denna krävs en god planläggning och en god samordning mellan de organ som deltar i verksamheten, framhålls det i direktiven.

Oavsett vilken ställning kommittén tar i frågan om huvudmannaskapet bör kommittén överväga och lämna förslag till åtgärder som förbättrar förutsätt- ningarna för en effektiv räddningstjänst. Behovet att samordna räddnings- arbetet inom större geografiska områden bör särskilt uppmärksammas. Enligt direktiven gäller det tex när en händelse fordrar räddningsinsatser både till lands och till sjöss och när sådana åtgärder måste vidtas i flera län samtidigt. Kommittén bör dessutom undersöka om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller planläggning, regional ledning och ingrepp i annans rätt skall kunna tillämpas också i situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. En sådan möjlighet skulle kunna vara av betydelse för det saneringsarbete som vidtar efter själva bekämpningen (räddningstjän- sten) vid ett omfattande oljeutflöde, framhålls det i direktiven.

Kommittén bör vidare överväga frågan om en skärpning av bestämmel- serna i brandlagen om skyldighet för bl a vissa industriföretag med riskfylld verksamhet att vidta förebyggande åtgärder. Det bör också prövas om en industri skall kunna åläggas att svara för den ökning av samhällets kostnader för beredskap m m som industrins verksamhet orsakar.

Genom ytterligare tilläggsdirektiv (Dir 1983z4) har regeringen uppdragit

| - 1 Direktiven i dess hel-

het redovisas i Bilaga A till betänkandet. En redogörelse för bakgrun- den till direktiven bl a en översikt över rädd- ningstjänstfrågornas behandling i riksdagen åren 1976—81 — har läm- nats i kommitténs tidi- gare betänkande (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst.

åt kommittén att överväga frågor om en utökad beredskap mot kemikalie- olyckor. Kommittén skall vidare enligt dessa senare tilläggsdirektiv behandla frågor om vissa brandförebyggande åtgärder. Det gäller bl a brandskydd i andra lokaler än bostäder. Redogörelser för kommitténs uppdrag inom de nu redovisade områdena lämnas i kapitel 12 och 13 i samband med kommitténs överväganden av dessa frågor.

1.2.2. Särskilda beslut av regeringen m m

Statens brandnämnd hemställde i skrivelse den 20 oktober 1977 om ändring i brandlagens regler om tjänsteplikt så att länsstyrelsen får möjlighet att förordna om allmän tjänsteplikt för räddningsinsatser utan att länsstyrelsen har övertagit ledningen. Skrivelsen har remissbehandlats och med remissin- stansernas yttranden överlämnats till räddningstjänstkommittén.

Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensionering m in av kommunernas styrkor i beredskap för räddningstjänst. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämnden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunförbundet avstyrkte förslaget i yttrande den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövs ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader är motiverade. Regeringen har överlämnat handlingarna i ärendet till räddningstjänstkommittén och har gett kommittén i uppdrag att överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan.

Länsstyrelserna i Kalmar län och i Malmöhus län tog i skrivelser till regeringen under år 1980 upp frågor som snöovädren vintern 1978/79 aktualiserade. Länsstyrelserna avgav rapporter med redovisning av bl a erfarenheter från räddningstjänst- och undsättningsarbetet. Till rapporterna fogades en rad förslag avsedda att förbättra planläggning, beredskap och samhällsinsatser. Förslagen avser bl & beredskapstjänst för länsstyrelseper- sonal som skall ingå i räddningsledningen, möjligheter att förbjuda privat biltrafik under svåra vägförhållanden, bättre väderinformation och effekti- vare sambandsmöjligheter.

Enligt den av regeringen beslutade förordningen (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall får länsstyrelsen numera, om det behövs på grund av särskilt svåra väderförhållanden eller liknande omständigheter, helt eller delvis förbjuda fordonstrafik på vissa vägar eller inom vissa områden. Regeringen har i övrigt konstaterat att flera av de frågor som länsstyrelserna har tagit upp hör till dem som räddningstjänstkommittén enligt sitt uppdrag skall utreda. Övriga frågor som har samband med erfarenheterna från snöovädren bör enligt regeringen lämpligen också övervägas av kommittén. I awaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör det enligt regeringen ankomma på länsstyrelserna att med de medel som står till förfogande vidta de åtgärder som kan anses påkallade. Regeringen har förordnat att länsstyrelsernas skrivelser och rapporter med anledning av snöovädren skall överlämnas till räddningstjänstkommittén.

I betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig framhöll utredningen om sjukvården i krig att både fredssjukvårds- och beredskapsskäl motiverar en

längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikoptrar. Efter remissbehandling förordnade regeringen att betänkandet i de delar som innehållet berör frågan om sjuktransporter skulle överlämnas till räddningstjänstkommittén. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 har kommittén slutfört sina överväganden i denna fråga.

Statens brandnämnd hemställde i en skrivelse den 2 februari 1977 — med hänvisning till att kommuner årligen förorsakas kännbara släckningskostna- der vid brand i vegetation i samband med militära övningar att regeringen skulle överväga dels om ersättning till kommun av statsmedel i dessa fall bör utgå för hela släckningskostnaden, dels om ersättningen bör bestridas ur anslaget för försvarsmakten. Regeringen har förordnat att brandnämndens framställning och övriga skrivelser i ärendet skall överlämnas till räddnings- tjänstkommittén.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hemställde i en skrivelse den 3 mars 1980 att regeringen skulle vidta de åtgärder som behövs för att effektivisera ledningen på civil sida och samarbetet med militärbefälhavarna vid katastroflägen ifred när fler än ett län berörs. Länsstyrelseni Kalmar län avgav den 5 mars 1980 en rapport med erfarenheter från en klorgasövning i Kalmar hösten 1979. I en skrivelse till regeringen i anslutning till rapporten lämnades även förslag till åtgärder för att beredskapen mot sådana olyckor skulle kunna förbättras. Regeringen har förklarat att räddningstjänstkommittén enligt sina direktiv skall behandla de frågor som länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län tar upp i sina skrivelser. Regeringen har överlämnat skrivelserna till kommit- tén.

I regeringens proposition (1980/81:90, bil 2) om bl a ökad beredskap mot olyckor i kärnkraftsanläggningar föreslogs att räddningstjänstkommittén skulle få i uppdrag att i samverkan med bl a Sveriges Radio AB granska hur radion, särskilt lokalradion, bäst skall användas för att informera allmänhe- ten vid katastrofer. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgänglighet i nödsituationer bör, enligt vad som sägs i propositionen, också övervägas. Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (JoU 1980/81:24, rskr 1980/811274).

Utredningen rörande miljöproblem m m i vissa industriområden (UMI) avgav i februari 1978 betänkandet (SOU 1978:25) Etablering av miljöstö- rande industri till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet. I betänkandet behandlas vissa frågor om räddningstjänst i samband med industriverksamhet. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har överlämnat betänkandet och remissyttrandena i de delar som gäller räddningstjänsten till räddningstjänstkommittén.

Frågor om falsk alarmering vid Ringhals kärnkraftsanläggning togs upp i en skrivelse till regeringen från den lokala säkerhetsnämnden vid kärnkrafts- anläggningen den 30 juni 1982. Flera falska larm har inträffat i Ringhals. Beskeden till allmänheten om larmens karaktär har emellertid dröjt. Enligt säkerhetsnämnden har detta berott på att lokalradions redaktion i Varberg inte har haft möjligheter att själv starta sändningar. Säkerhetsnämnden har hemställt om att Varbergs-redaktionen snarast skall få utrustning för detta. Regeringen har överlämnat skrivelsen till räddningstjänstkommittén.

Statens strålskyddsinstitut överlämnade i maj 1983 till regeringen en rapport med sammanställning av erfarenheterna från samordningen av

svenska myndigheters åtgärder i samband med störtningen av den sovjetiska satelliten Kosmos 1402 i början av året. Regeringen har överlämnat rapporten till räddningstjänstkommittén.

1.3. Kommitténs tidigare betänkanden och rapporter

1.3.1. Undersökning av allvarliga olyckshändelser

Räddningstjänstkommittén har den 15 januari 1980 till statsrådet och chefen för kommundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1980:1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. I betänkandet föreslås att alla slags allvarliga olyckshändelser med undantag av luftfarts- och sjöfartsolyck- or skall undersökas av en självständig statlig undersökningskommission.

Efter remissbehandling av förslaget har regeringen med utgångspunkt i kommitténs förslag tillsatt en särskild kommitté (Dir 1981:12) med uppdrag att undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Kommittén skall också närmare överväga regler och arbetsformer för en framtida samordning av verksamheten med de kommissioner som för närvarande utreder luftfarts- och sjöfartsolyckor. Kommittén har hittills utrett fem olyckor. Utredning pågår för närvarande av sex allvarliga händelser.

1.3.2. Alarmering med tyfoner vid kärnkraftstationerna

Räddningstjänstkommittén har på särskilt uppdrag och efter föreskrivet samråd med Civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och statens strål- skyddsinstitut övervägt frågan om alarmering utomhus med s k tyfoner vid kärnkraftstationerna. I den rapport som överlämnades till regeringen den 2 december 1980 redovisade kommittén ett förslag till tyfonalarmering inom ca 15 km från kärnkraftstationerna. I sitt förslag till ökad beredskap mot kärnkraftsolyckor (prop 1980/81:90, bil 2) följde regeringen i huvudsak kommitténs förslag. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274). Planeringen av det föreslagna alarmeringssys- temet pågår. Utbyggnaden beräknas vara slutförd under år 1984.

1.3.3. Samhällets räddningstjänst

I principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst, som överlämnades till statsrådet och chefen för kommundepartementet den 13 oktober 1981, har kommittén behandlat huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten och frågor som sammanhänger med dessa överväganden. Kommittén har redovisat bl a allmänna riktlinjer för en ökad samordning som skulle leda till en effektivare räddningstjänst. Principbetän— kandet har remissbehandlats. Regeringen har i skrivelse till riksdagen (1982/83:22) framfört sin syn på dessa frågor. En redogörelse för kommitténs överväganden och för remissinstansernas och regeringens bedömningar lämnas i avsnitt 1.4 och i de olika kapitel i detta betänkande där kommittén slutligt tar ställning till frågor som har berörts i principbetänkandet.

1.3.4. Ersättning för skador på grund av naturolyckor

Kommittén har den 17 december 1981 till statsrådet och chefen för kommundepartementet överlämnat delbetänkandet (Ds Kn 1982zl) Ersätt- ning för skador på grund av naturolyckor. Försäkringsgivarna har på kommitténs initiativ kommit överens om ett system med utökat försäkrings- skydd som avser att tillgodose behovet av ersättningar vid så gott som alla slag av naturolyckor. I betänkandet behandlas de principer som enligt denna överenskommelse bör gälla för ersättning till följd av naturolyckor. Statsmakterna har beslutat om principer som i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag i betänkandet (prop 1983/84:6, BoU 1983/8416, rskr 1983/84:41).

1.3.5. Sjuktransporter med helikopter

Sedan betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig hade överlämnats till kommittén genomförde kommittén under en 14-månadersperiod åren 1980—81 en försöksverksamhet med sjuktransporter i helikopter. Resultaten av försöksverksamheten har redovisats i rapporten Sjuktransporter med helikopter som kommittén den 8 juni 1982 överlämnade till statsrådet och chefen för kommundepartementet. I rapporten har kommittén föreslagit en permanent organisation för luftburna sjuktransporter. Rapporten har remissbehandlats. Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

1.3.6. Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred

I delbetänkandet (Ds Fö 1983z2) Geotekniska undersökningar och förebyg- gande åtgärder mot skred, som den 16 december 1983 har överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, föreslår kommittén ett system för genomförande och finansiering både av de geotekniska under- sökningar och av de stabiliseringsåtgärder i skredförebyggande syfte som kommer att fordras i översiktligt kartlagda riskområden. Enligt kommittén bör ansvaret för undersökningar och åtgärder delas mellan i första hand staten och berörda kommuner. Betänkandet har remissbehandlats. Även detta ärende bereds för närvarande inom regeringskansliet.

1.4. Principbetänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst

1.4.1. Kommitténs överväganden och förslag

Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet Samhällets räddnings— tjänst präglas den allmänna räddningstjänsten den del av räddningstjänsten som regleras i brandlagen och som kommunerna har huvudansvaret för av sin starkt decentraliserade organisation. Beredskapen har anpassats till frekvensen och omfattningen av de olyckor som brukar inträffa lokalt. Personalen i beredskap är i allmänhet tillräckligt dimensionerad för de allra

flesta insatserna. Det går som regel också att förstärka styrkorna i beredskap med egen räddningstjänstpersonal som är ledig eller med närliggande kommuners styrkor i beredskap. Räddningstjänstorganen har i allmänhet en modern och effektiv teknisk utrustning.

Räddningstjänstkommittén konstaterade också i det tidigare betänkandet att den allmänna räddningstjänsten i regel fungerar bra i situationer när det gäller att rädda liv och att i övrigt bekämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, tex bränder i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Kommittén påpekade emellertid att många av de anställda inom den allmänna räddningstjänsten känner osäkerhet inför allvarliga olyckor av andra slag, framför allt sådana som sker sällan, t ex olyckor med kemikalier. Det kan också vara svårt för räddningsorganen att effektivt bekämpa stora oljeutflöden, omfattande skogsbränder eller andra olyckor med betydande verkningar. Det brister enligt erfarenhet framför allt i lednings- och sambandsarbetet vid dessa stora olyckor, menade kommit- tén.

Enligt övervägandena i principbetänkandet har skillnaderna i riskerna och i resurserna mellan olika kommuner lett till omfattande olikheter i räddningstjänstens organisation både mellan stora och små kommuner och mellan kommuner av ungefär samma storlek sett till invånarantalet. Även kunnandet varierar, beroende på att de praktiska erfarenheterna av räddningstjänstarbetet och standarden på utbildning och övningar är olika från kommun till kommun.

Kommittén framhöll att den allmänna räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa bör utgöra basen även i en framtida verksamhet. En väsentlig del av den allmänna räddningstjänsten bör således vara åtgärder som syftar till att räddningstjänstorganen under vissa förutsättningar skall ingripa vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning och annat nödläge. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift vara att rädda männis- koliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningstjänsten bör dessutom även i fortsättningen avvärja eller begränsa skada på egendom eller i miljön.

I principbetänkandet diskuterade kommittén också möjligheterna att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Enligt kommitténs preliminära överväganden talar flera skäl för att den allmänna räddningstjänsten utvidgas genom att räddningstjänstorganen åläggs ett visst ansvar även för att avvärja eller begränsa skador vid de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser —t ex svåra snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Räddningstjänstkommittén ansåg vidare att det bör prövas om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu, när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående, utan också på ett tidigare stadium, när en olycka hotar att inträffa. Räddnings- organen skall vidare enligt kommitténs preliminära överväganden kunna få till uppgift att påtala brister i förebyggande åtgärder som avser även andra nödlägen än brand.

Slutligen bör den allmänna räddningstjänstens organ, menade kommittén, i följande avseenden kunna överta ansvar från eller få uppgifter inom ramen för främst den särskilda räddningstjänsten:

El

Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; D Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser; El Ansvar för sjöräddningstjänsten i hamnområden, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; EI Utökade uppgifter i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggning- ar, bl a indikering och skyldighet för ledningspersonal att ingå i länsstyrelsens fasta organisation; D Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen åt sjukvårds-

huvudmännen.

Genom användningen av andra samhällsresurser än den allmänna räddnings- tjänstens egna kan räddningstjänstorganen få möjligheter att på en relativt bred front förstärka sina resurser, förklarade kommittén. Ett utökat samarbete med civilförsvaret och det militära försvaret bör kunna bli till nytta för utveckling av räddningstjänsten. Förbättringar behöver emellertid ske även inom räddningstjänstens egen verksamhet. Kommittén menade att det är nödvändigt med en mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större geografiska områden än som hittills har förekommit.

Enligt överväganden i principbetänkandet kan en en mer samlad användning av räddningstjänstens resurser inom större geografiska områden ske genom

(1) Ett ändrat huvudmannaskap i samhällets regi som gör det möjligt att organisera verksamheten i större enheter; eller (2) En väsentligt utökad samverkan mellan räddningstjänstorganen inom ramen för nuvarande kommunala huvudmannaskap.

Resurserna i den allmänna räddningstjänsten skulle bli mycket väl integre- rade geografiskt i ett system med en enda huvudman, staten. Med staten som huvudman borde det vara möjligt att effektivare än för närvarande planera verksamheten, dimensionera styrkorna och utbilda personalen, ansåg kommittén. Ökad enhetlighet i materiel och utbildning skulle det också gå att uppnå. Ett statligt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten skulle å andra sidan fordra en mer omfattande administrativ apparat på central och sannolikt på regional nivå. Ett övertagande skulle vidare bli mycket kostsamt för staten. En annan nackdel är att ett förstatligande sannolikt skulle eliminera en stor del av det lokala engagemang och den lokala förankring som den allmänna räddningstjänsten för närvarande har.

En geografiskt sett väl integrerad användning av resurserna skulle också gå att åstadkomma med det mer begränsade antal huvudmän som landstings- kommunerna utgör. I ett sådant system skulle flera av fördelarna med ett statligt huvudmannaskap kunna uppnås. Men även flera av nackdelarna med en statlig allmän räddningstjänst skulle sannolikt känneteckna alternativet med landstingskommunerna som huvudmän för den allmänna räddnings- tjänsten. Till bilden hör att den allmänna räddningstjänsten, även om landstingskommunerna svarar för ambulansverksamheten, är en för dessa främmande verksamhet.

Räddningstjänstkommittén bedömde att nackdelarna med ett statligt eller

landstingskommunalt övertagande av huvudmannaskapet för den allmänna räddningstjänsten är större än fördelarna. Kommittén ansåg att den lösning som ligger närmast till hands i en diskussion om en effektivare allmän räddningstjänst år att kommunerna i betydligt större utsträckning än för närvarande själva organiserar en gemensam användning av resurserna. En hel del har redan gjorts genom den samverkan som förekommer. Möjlighe- terna att inom betydligt fler områden väsentligt utöka samarbetet bedömde kommittén som goda. Kommittén föreslog mot den bakgrunden ett oförändrat kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjän- sten. För ett bibehållet huvudmannaskap talade enligt kommittén också faktorer av annat slag än de som har med effektiviteten att göra. En sådan faktor är att många företrädare för de kommunala politiska organen upplever det som väsentligt att varje kommun har möjligheter att inom sitt område direkt påverka räddningstjänstens resurser och organisation.

Om samverkan på ett framgångsrikt sätt skall kunna höja den allmänna räddningstjänstens effektivitet fordras emellertid ett system med riktlinjer för samarbetet, ansåg kommittén i principbetänkandet. Framför allt krävs det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger. En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation. I områden där det med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas förutsättningar för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunerna att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter. Det kan gälla administrativ ledning, särskild befälsberedskap, speciell utrustning, övningar, planering eller förebyggande åtgärder.

Kommittén ansåg att samarbetet inom den allmänna räddningstjänsten skall få utvecklas genom frivilliga åtgärder från kommunernas sida. Samarbetet kommer att utvecklas bäst om de lokala organen själva tar de initiativ som behövs och på egen hand beslutar om samarbetets innehåll. Även med en kommunal självbestämmanderätt är det emellertid angeläget med ett nära samråd mellan kommunerna och de berörda statliga centrala och regionala organen. De statliga organen samlar erfarenheter om samarbete från många håll och kan genom allmän rådgivning förmedla dessa erfarenheter till olika kommuner..

Ett system för en väsentligt utökad samverkan fordrar emellertid en indelning av landet i lämpliga geografiska samverkansområden, s k rädd- ningsregioner. Statsmakterna bör fastställa principer för en sådan indelning, framhöll kommittén. Arbetet med indelningen bör ske i huvudsak på lokal och regional nivå. Avvägningar med hänsyn till olika intressen kan komma att behövas på regional och slutligen på central nivå.

Enligt principbetänkandet kommer ett utökat regionalt samarbete mellan kommunerna att förändra länsstyrelsens samordningsuppgifter inom rädd- ningstjänsten. Fortfarande kommer det emellertid att behövas ett statligt organ på länsnivå inom räddningstjänsten. Bland annat kommer det även i fortsättningen att vara nödvändigt att regionalt samordna den allmänna räddningstjänsten med de olika formerna av särskild räddningstjänst.

På central nivå bör det bildas en ny myndighet för handläggning av frågor om civilförsvar och fredsräddningstjänst, ansåg kommittén vidare. En sådan omorganisation är nödvändig om en integration av uppgifter i freds- och

krigsräddningstjänsten på lokal och regional nivå skall kunna genomföras. Räddningstjänstkommittén föreslog att det skulle tillsättas en organisa- tionskommitté med uppgift att närmare utreda uppgifter, medel och organisation för det nya centrala verket. Organisationskommittén borde även utarbeta en plan för genomförande av den nya organisationen.

En förbättring av räddningstjänsten kan ske även genom andra åtgärder än en ökad kommunal samverkan. Kommittén hade emellertid inte möjligheter att i principbetänkandet redovisa mer detaljerade förslag till sådana åtgärder. Kommittén berörde i stället mer översiktligt ett antal frågor som ytterligare skulle övervägas i det fortsatta arbetet. Som kommittén framhöll samverkar huvudmännen inom räddningstjänsten med flera statliga organ och även med privata organisationer. De olika former av räddningstjänst som förekommer i dagens samhälle kan enligt kommitténs mening inte ses isolerade från varandra. En olycka kräver ofta ingripanden av flera slag av räddningstjänst, framför allt om den är av större omfattning. För att samhällets räddningstjänstorgan skall kunna ingripa med sina samlade resurser och följaktligen agera så effektivt som möjligt är det viktigt att ett omfattande samarbete äger rum mellan de olika organen. Kommittén ansåg att en så långt möjligt enhetlig lagstiftning omfattande de huvudsakliga riktlinjerna för samhällets räddningstjänst kan stimulera ett sådant samar- bete. 4

En ökad effektivitet i den allmänna räddningstjänsten förutsätter att kommunerna, som redan har berörts, i större utsträckning än hittills får möjligheter att använda redan befintliga resurser avsedda för andra ändamål än allmän räddningstjänst. Den planerade kommunanknutna civilförsvars- verksamheten kan komma att stimulera till en ökad samordning av de fortsatta investeringarna i materiel, så att denna materiel kan användas i både freds- och krigsräddningstjänsten. En förstärkning av den allmänna räddningstjänstens personal med civilförsvarspersonal och vapenfria tjän- stepliktiga är också angelägen. Kommittén ansåg vidare att de militära förbandens resurser i större utsträckning än hittills skall kunna användas i fredsräddningstjänsten. Inte bara civilförsvaret och det militära försvaret utan också andra, t ex många industriföretag, har resurser som är använd- bara i den allmänna räddningstjänsten, framhölls det i principbetänkandet. Kommittén menade att varje företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet bör ha en viss grundberedskap mot olyckor i eller till följd av verksamheten. Företagens verkskydd kan vara en viktig resurs i det här sammanhanget.

Kommittén tog också upp olika frågor i samband med förebyggande åtgärder. Regler som syftar till förebyggande av olika slags olyckor finns i ett antal olika författningar. I principbetänkandet diskuterade kommittén möjligheten att ålägga företag och enskilda med riskfylld verksamhet en generell skyldighet att vidta förebyggande åtgärder inte bara mot bränder utan även mot andra slag av olyckor.

Kommittén behandlade slutligen också översiktligt vissa andra frågor som hör till de förebyggande åtgärderna, Framför allt gällde det information om risker och skyddsåtgärder. Andra åtgärder som kommittén pekade på i sina överväganden om möjligheterna att skapa en effektivare räddningstjänst avsåg de 5 k frivilligorganisationernas arbete, alarmeringen av räddnings- tjänstorganen och forsknings- och utvecklingsarbetet.

1.4.2. Remissinstansernas bedömningar

Remissinstanserna har nästan genomgående varit positiva till räddnings- tjänstkommitténs synpunkter på frågan om den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. Flera remissinstanser uttalar sig för att räddnings- tjänstorganen skall vara skyldiga att ingripa redan när fara föreligger för att ett nödläge eller en liknande händelse skall inträffa. Den nuvarande brandlagstiftningen har i en del fall fått brandförsvaret att tveka om det skall påbörja en insats eller inte, framhålls det. Remissinstanserna stöder framför allt kommitténs preliminära bedömning att den allmänna räddningstjänstens skyldigheter skall omfatta ingripanden även vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner, tex vid svåra snöoväder eller långvariga elavbrott. Även kommitténs synpunkter på avgränsningen av uppgifterna mellan den allmänna räddningstjänsten och de olika formerna av särskild räddnings- tjänst har ett brett stöd.

Några remissinstanser är däremot tveksamma till kommitténs preliminära bedömning att räddningstjänsten skall svara för förebyggande åtgärder även mot andra olyckor än brand. Tveksamheten grundas på att räddningstjän- storganen enligt remissinstansernas bedömningar inte har resurser och kunnande för dessa uppgifter. De flesta räddningstjänstorganen har svårt att hinna med redan den nuvarande kontrollen av skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder mot brand, betonas det i flera yttranden. Några remissinstanser anser skyldigheten olämplig också med hänsyn till det ökade juridiska ansvar som en utvidgning av verksamheten skulle innebära. Enligt flertalet yttranden behöver de utökade skyldigheterna på samtliga redovi- sade punkter preciseras bättre än som har skett i samband med kommitténs preliminära överväganden. För att det skall bli möjligt fordras att de ekonomiska konsekvenserna för huvudmännen kan klarläggas, framhåller remissinstanserna.

Samtliga remissinstanser med några få undantag är positiva till ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap för den allmänna räddningstjänsten. Av de kommunala remissinstanserna förordar endast en ett statligt huvudmanna- skap. Svenska kommunförbundet ger i sitt yttrande uttryck för många av de synpunkter som framförs av enskilda kommuner. Kommunförbundet instämmer i kommitténs bedömning att ett ändrat huvudmannaskap skulle innebära en försämring jämfört med nuvarande organisation. Kommitténs egna undersökningar visar enligt förbundet att allmänhetens engagemang är en faktor av stor betydelse och att kommunerna och deras politiska företrädare slår vakt om räddningstjänsten. Det är väsentligt att varje kommun får möjlighet att inom sitt område direkt påverka räddningstjän- stens resurser och organisation. Genom en organiserad samverkan mellan kommunerna kan samhällsekonomiska och effektivitetsmässiga fördelar emellertid vinnas. En samverkan som bevarar det lokala engagemanget och motverkar en ökad byråkratisering bör enligt kommunförbundets mening vara den bästa garantin för en räddningstjänst som tillgodoser både samhällets och de enskilda människornas behov.

Även de fackliga organisationerna — Landsorganisationen, Tjänstemän- nens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR och Brandmän— nens riksförbund är positiva till ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap.

Svenska brandbefälets riksförbund framhåller att det inom förbundet inte finns någon uttalad önskan om ett ändrat huvudmannaskap. Medlemmarna har den uppfattningen att en annan huvudman endast i ringa män skulle kunna åstadkomma annat än marginella effektivitetsökningar. Den efter- strävade ökningen av effektiviteten bör enligt förbundets mening kunna ske inom ramen för ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap. Slutligen skall nämnas att också flertalet statliga myndigheter, bl a samtliga länsstyrelser som har yttrat sig, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriför- bund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund anser ett fortsatt kommunalt huvud- mannaskap vara mest lämpligt.

Några remissinstanser är inte helt positiva men avvisar för den skull inte förslaget om ett bibehållet kommunalt ansvar för den allmänna räddnings- tjänsten. Riksrevisionsverket anser att det mot bakgrund av de tungt vägande fördelar med ett förändrat huvudmannaskap som kommittén pekar på i betänkandet borde ha varit möjligt att göra en mer ingående prövning av detta alternativ. Generaltullstyrelsen är tveksam till kommitténs förslag att det nuvarande kommunala huvudmannaskapet skall bibehållas. Enligt generaltullstyrelsens uppfattning har kommittén inte redovisat tillräckligt tungt vägande skäl som uppväger alla fördelarna med ett statligt huvudman- naskap.

Remissinstanserna stöder nästan över lag räddningstjänstkommitténs förslag om en ökad samverkan inom lämpliga regioner. Ett väsentligt ökat samarbete fordras för att den allmänna räddningstjänsten inom ramen för sina resurser skall fungera så effektivt som möjligt. Flertalet remissinstanser instämmer också i kommitténs bedömning att samverkan bör åstadkommas på frivillig väg. Kommunerna skall själva få bestämma om samarbetets innehåll, anser remissinstanserna.

Svenska kommunförbundet framhåller att förbundet är berett att via förbundets länsavdelningar ta initiativ till överläggningar mellan kommun- erna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Däremot är förbundet tveksamt till effekterna av en för hela riket fastställd indelning av kommunerna i samarbetsregioner. Enligt förbundets erfarenhet fungerar kommunal samverkan bäst om den har vuxit fram helt på frivillig väg som ett uttryck för behovet att samordna resurserna till kommuninvå- narnas nytta. Att ovanifrån trycka på kommunerna en viss organisatorisk ram för samarbetet kan enligt kommunförbundets mening snarare komma att försvåra än stimulera samarbetet. Förbundet anser att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut fattas om en obligatorisk indelning i samarbetsregioner.

Emellertid stöder också många remissinstanser — samtliga statliga myn- digheter, de fackliga organisationerna och ett antal enskilda kommuner — kommitténs förslag om en av kommunerna utarbetad men av staten fastställd indelning av landet i räddningsregioner. Några remissinstanser anser att en uppbyggnad av räddningsregioner baserad på enbart frivilliga åtgärder skulle ta orimligt lång tid. En styrning från statsmakternas sida är därför nödvändig om den föreslagna samverkan skall ge önskvärda positiva effekter inom överskådlig tid, menar dessa instanser.

När det gäller kommitténs överväganden om organisationen på regional

och central nivå i den allmänna räddningstjänsten är remissinstanserna nästan över lag positiva till de redovisade slutsatserna. Även kommitténs preliminära bedömningar av de övriga åtgärder som fordras för en ökad effektivitet får ett positivt bemötande. Som exempel kan nämnas att ingen av remissinstanserna motsätter sig kommitténs bedömning att det bör finnas en enhetlig lagstiftning som omfattar de grundläggande reglerna för samhällets räddningstjänst.

1.4.3. Regeringens skrivelse om huvudmannaskapet m m

Den dåvarande regeringen anslöt sig i skrivelse till riksdagen (1982/83:22) till räddningstjänstkommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning i huvudmannaskapsfrågan. För att största möjliga effektivitet skall uppnås behövs det en samverkan mellan kommuner i lämpliga regioner. Regeringen framhöll att denna ökade samverkan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner. Regionerna bör få bildas på frivillig väg. Den närmare utformningen av kommunernas samverkan måste grundas på de lokala behoven och förutsättningarna. Regeringen ansåg att statsmakterna bör ta fasta på kommunförbundets erbjudande att genom förbundets länsavdel- ningar ta initiativ till överläggningar mellan kommunerna i syfte att få till stånd ett utvidgat samarbete inom lämpliga regioner. Regeringen ansåg att detta arbete bör komma igång så snabbt som möjligt och att en frivillig samverkan bör prövas innan några beslut om en obligatorisk indelning i samarbetsregioner fattas. Överläggningarna bör ske i samarbete med länsstyrelserna och berörda statliga centrala myndigheter.

När det gäller organisationen på statlig regional och central nivå i den allmänna räddningstjänsten instämde regeringen i stort i kommitténs och remissinstansernas bedömningar. Samma sak gäller de övriga åtgärder för bl a ökad samordning som kommittén bedömde lämpliga, t ex genomföran- det av en enhetlig räddningstjänstlagstiftning. Kommitténs preliminära synpunkter behöver emellertid övervägas ytterligare, ansåg regeringen. Således är det nödvändigt att mer detaljerat precisera skyldigheterna för räddningstjänsten att ingripa, framhölls det i skrivelsen till riksdagen.

Regeringens skrivelse har inte föranlett civilutskottet (CU 1982/8313) att göra något särskilt uttalande. Utskottet framhåller att det därmed inte i sak har tagit ställning till de principer m ni som behandlas i skrivelsen. Om de redovisade frågorna på sedvanligt sätt underställs riksdagen, får enligt utskottet ställning tas till dem i det sammanhanget. Riksdagen har utan erinran mot civilutskottets betänkande lagt regeringens skrivelse till hand— lingarna.

1.5. Genomförandet av det återstående utrednings- arbetet

1.5.1. Allmänt om underlaget för det återstående arbetet

Kommittén fullföljer i detta slutbetänkande sina tidigare i principbetänkan- det redovisade överväganden. Principbetänkandet har varit föremål för en

omfattande remissbehandling. Innehållet har också diskuterats vid en rad regionala konferenser i bl a Svenska kommunförbundets länsavdelningars, de regionala brandförsvarsförbundens och de fackliga organisationernas regi. Kommitténs sekretariat har medverkat vid flera av konferenserna och i samband med dessa erhållit många synpunkter på de preliminära slutsatserna och förslagen i principbetänkandet.

Till underlaget för övervägandena i det föreliggande betänkandet hör också det ytterligare utredningsmaterial som har sammanställts och de bedömningar som i det sammanhanget har redovisats för kommittén av kommuner, landstingskommuner, statliga myndigheter, företag och enskilda organisationer. Kompletteringarna omfattar frågor om ansvar, arbetsupp- gifter, organisation och resurser för de olika formerna av räddningstjänst och inom sjuktransportverksamheten. Kommittén har vidare erhållit skrivelser från en del myndigheter och organisationer med både synpunkter och förslag till åtgärder avsedda att göra räddningstjänsten effektivare. Enstaka frågor som har aktualiserats i dessa skrivelser faller utanför ramen för kommitténs arbete och kommittén har i sådana fall överlämnat handlingarna till regeringskansliet.

1.5.2. Terminologin inom räddningstjänsten

En stor del av förslagen i detta betänkande tar form i en ny och enhetlig lagstiftning för samhällets räddningstjänst. Remissinstanserna stöder all- mänt tanken på nya bestämmelser som möjliggör en ökad samordning av samhällets och enskildas insatser i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. I samband med utformningen av förslagen till en helt ny lagstiftning om räddningstjänsten har det varit nödvändigt att överväga terminologin på räddningstjänstens område. Som närmare framgår av författningsförslagen, den allmänna motiveringen och specialmotiveringen till författningsförslagen föreslår kommittén flera förändringar i de begrepp som nu används för att reglera verksamheten.

Samhällets räddningstjänst brukar delas in i

(1) Den allmänna räddningstjänsten, som griper in vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge;

(2) Flera former av särskild räddningstjänst, d v s fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar och en särskild verksamhet för bekämpning av olja eller kemikalier till havs, i kustvattnen och i vissa insjöar.

Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen (1974:80) och är på lokal nivå en uppgift för kommunerna. Brandsläckning och räddning av liv och egendom i samband med släckning är i själva verket en av kommunernas allra äldsta uppgifter. Kommunerna hade redan innan 1974 års brandlag trädde i kraft tagit på sig ett allt större ansvar även för insatser vid andra olyckor än bränder. På regional nivå har länsstyrelsen som statligt organ till uppgift att samordna kommunernas strävanden inom den allmänna rädd- ningstjänsten och att utöva tillsyn över denna. Centralt är statens brand- nämnd ansvarig förvaltningsmyndighet. Svenska kommunförbundet har

också viktiga samordnings- och serviceuppgifter inom den allmänna rädd- ningstjänsten både centralt och på länsnivå.

Ansvaret för de olika formerna av särskild räddningstjänst ligger på flera olika statliga myndigheter. En del av dessa organ leder och samordnar räddningsarbetet samt deltar med egen personal och materiel andra endast medverkar med sina personella och materiella resurser. Exempel på statliga myndigheter som leder eller på annat sätt deltar i den särskilda räddnings- tjänsten är B Rikspolisstyrelsen;

Överbefälhavaren;

Civilförsvarsstyrelsen;

Tullverket (kustbevakningen); Statens strålskyddsinstitut;

Sjöfartsverket; Statens järnvägar; Luftfartsverket; Televerket;

Sveriges hydrologiska och meteorologiska institut.

CIClDClClElClDD

Även när samhällets räddningstjänst, som räddningstjänstkommittén före- slår, skall regleras i en enhetlig lagstiftning kommer det att finnas ett behov av att skilja mellan den räddningstjänst som kommunerna skall vara huvudmän för och den räddningstjänst som staten skall svara för. Kommittén anser emellertid inte att de hittills använda uttrycken allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst är tillräckligt koncisa. Uttrycken som sådana kräver särskilda förklaringar som närmare anger vilket slag av räddnings- tjänst som avses. Kommittén anser att det är mer naturligt att knyta an till huvudmannaskapet för räddningstjänsten och i stället använda termerna kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst.

Kommittén anser vidare att begreppet räddningstjänst liksom hittills skall användas för att beteckna samhällets räddningstjänst, dvs den räddnings- tjänst som staten eller kommunerna är huvudmän för.

Som kommittén framhöll i principbetänkandet bör ledet räddning kunna ersätta ordet brand i många av de sammansatta begrepp som förekommer inom den kommunala räddningstjänsten. En sådan förändring i terminologin understryker den bredd som finns i den kommunala räddningstjänstens uppgifter och som ytterligare ökar genom kommitténs förslag till utvidgat ansvar för kommunerna i samhällets räddningstjänst. Erfarenheten visar att sammansättningar med ordet brand ibland leder tanken till att styrkorna bekämpar endast bränder. I rapporten om händelserna i samband med påseglingen av Almöbron i januari 1980 ifrågasätter statens haverikommis- sion om den kommunala räddningstjänstens uppgifter och resurser är tillräckligt kända av samhällsorgan och allmänheten. Enligt kommissionen kan detta i så fall vara en följd av att begrepp som brandlag och brandförsvar anger endast en del av de kommunala räddningsorganens verksamhet.

För de olika grenarna av den statliga räddningstjänsten bör de inarbetade begreppen fjäll-, flyg— och sjöräddningstjänst användas. När det gäller räddningstjänsten vid olyckor i atomanläggningar anser kommittén det lämpligt att använda den terminologi bl a kärnkraftsanläggning, kärntek—

nisk anläggning, kärnkraftstation - som atomlagstiftningskommittén har föreslagit i betänkandet (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnenergiområ— det.1

1.5.3. Ekonomiska begränsningar

Kommitténs förslag i detta betänkande syftar framför allt till att räddnings- tjänsten skall bli effektivare. Det innebär både att insatserna skall kunna ge ett bättre resultat och att kostnaderna för åtgärderna så långt det är möjigt skall kunna begränsas. Förslagen syftar också till bättre avvägningar mellan förebyggande och skadebegränsande åtgärder. En ökad effektivitet i den förebyggande verksamheten bör efter hand kunna minska behovet av bekämpningsinsatser och beredskap i räddningsorganisationen.

Som närmare framgår av redogörelseni kapitel 15 har samtliga kommittéer fått särskilda direktiv som i princip förhindrar dessa att lägga fram förslag som leder till ökade kostnader för kommuner, stat och enskilda inom de olika verksamhetsområdena. Möjligheterna för samhället att finansiera kostnads- krävande reformer kommer för flera år framåt att vara begränsade. Kommittén har mot den bakgrunden lagt tyngdpunkten i sitt arbete på åtgärder som gör det möjligt för räddningsorganen att i större utsträckning än hittills använda de resurser i samhället som är lämpliga för räddningsinsatser men som är avsedda för andra uppgifter. Även genom ökad samverkan mellan räddningsorganen anser kommittén att det finns möjligheter att höja räddningstjänstens effektivitet. Endast på några punkter räknar kommittén med att förslagen kommer att leda till ökade kostnader. Enligt kommitténs bedömning vägs dessa emellertid upp av minskade skadekostnader.

1.5.4. Slutbetänkandets disposition

De närmaste kapitlen i betänkandet innehåller en beskrivning av nuläget när det gäller den statliga räddningstjänsten, sjuktransportorganisationen, de samverkande organens resurser och den förebyggande verksamheten. I kapitel 2 redogör kommittén för bestämmelser, uppgifter, organisation och resurser inom de olika formerna av statlig räddningstjänst: fjällräddning, flygräddning, sjöräddning, bekämpning av olja och kemikalier till havs m m samt räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. De olika avsnit- teni kapitlet innehåller också en kort statistisk översikt över omfattningen av räddningsorganisationens arbete och vissa uppgifter om kostnaderna för verksamheten. Kapitel 3 är en motsvarande redogörelse för sjuktransport- verksamheten.

I kapitel 4 beskriver kommittén bl a bestämmelser, organisation och resurser hos myndigheter och andra som samarbetar med de för räddnings- tjänsten ansvariga organen. Det gäller SOS Alarmering AB, polisen, civilförsvaret, det militära försvaret, SJ, SMHI, Sveriges Radio, Svenska brandförsvarsföreningen och industriföretagen. I kapitel 5 slutar redogörel- sen för nuläget med en beskrivning av bestämmelser och organisation för de förebyggande åtgärderna mot olyckor framför allt förebyggande åtgärder mot bränder och olyckor vid transport med farligt gods. En redogörelse för den kommunala räddningstjänstens uppgifter, resurser och verksamhet

1 Atomlagstiftningskom- mitténs förslag utgör underlag för det förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet (prop 1983/84:60) som rege- ringen har förelagt riks- dagen.

lämnades i principbetänkandet och någon ny redovisning av nuläget inom denna del av räddningstjänsten sker följaktligen inte i detta samman- hang.

Kommitténs överväganden inleds i kapitel 6 med slutsatser och förslag när det gäller den kommunala räddningstjänstens skyldigheter att ingripa. I kapitel 7 behandlar kommittén frågor om ledning och samordning av den kommunala räddningstjänsten. Övervägandena omfattar frågor om bl a regionsamarbete, dimensionering av styrkori beredskap, standardisering av materiel, planering av räddningsverksamheten och statlig tillsyn. I kapitlet behandlas också länsstyrelsens och det centrala räddningstjänstverkets roller inom både den kommunala och den statliga räddningstjänsten. Kapitel 9 är en redogörelse för kommitténs slutsatser och förslag när det gäller sjuktransportverksamheten.

I kapitel 10 överväger kommittén frågor om alarmering och om räddnings- centraler för olika former av räddningstjänst. Verksamheten inom SOS Alarmering AB diskuteras från olika utgångspunkter. När det gäller räddningscentralerna överväger kommittén formerna för en ökad samord- ning. Den automatiska alamering som håller på att utvecklas inom dets k SARSAT-systemet redovisas i kapitlet, som vidare innehåller överväganden om möjligheterna att använda rundradion för att varna allmänheten i samband med större olyckor.

Kapitel 1] omfattar kommitténs slutsatser och förslag till åtgärder när det gäller de övriga organ som samarbetar med räddningstjänstens huvudmän. I kapitlet överväger kommittén vilka krav som skall ställas på enskilda företag som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet. Kapitel 12 är en redogörelse för kommitténs förslag när det gäller de förebyggande åtgärderna mot olyckor — bl a vad som ytterligare kan göras för att enskilda skall kunna skydda sig mot olyckor. I kapitel 13 behandlar kommittén frågor om åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods, medan kapitel 14 är en redogörelse för kommitténs syn på organisationen för forskning och utveckling inom räddningstjänsten. '

Kostnaderna för samhällets räddningstjänst och principerna för finansie- ringen behandlar kommittén i kapitel 15 . Kommittén redovisar de uppgifter i sifferform som det har varit möjligt att beräkna. Slutsatserna i övrigt när det gäller de ekonomiska förutsättningarna beskriver kommittén enbart i kvalitativa termer. Kapitlet avslutas med ett sammanfattande omdöme om det ekonomiska och humanitära värdet av kommitténs förslag i betänkan- det.

Kapitel 16 är en specialmotivering till kommitténs författningsförslag.

1.5.5. Uppdrag till det nya räddningstjänstverket att utveckla principerna för organisationen

Kommittén vill framhålla att den inte har haft till uppgift att utforma mer detaljerade förslag till arbetsformer och organisation för de olika räddnings- organen. På grund av bredden i uppdraget har detta inte heller varit möjligt. Att konkretisera arbetssättet för räddningstjänsten och därmed fördjupa innehållet i förslagen är i stället en uppgift för de myndigheter skall tillämpa de i betänkandet föreslagna bestämmelserna. Framför allt bör det föreslagna

nya räddningstjänstverket, som skall svara för den viktiga samordningen mellan de olika organen, få till uppgift att närmare utveckla principerna för organisationen. Kommittén pekar i många avsnitt av betänkandet på att det fordras mer detaljerade riktlinjer och anger vilka organ som bör svara för utformningen av dessa. En översikt över de förslag som kommittén anser bör resultera i uppdrag åt räddningstjänstverket redovisas i sammanfattningen av betänkandet.

i - » --. llAllHrq

IV Nuläge

2 Den statliga räddningstjänstens nuvarande arbetsuppgifter och organisation

2.1. Fjällräddningstjänst

2.1.1. Författningar m m

Polisens ansvar för fjällräddningstjänsten är grundat på bl a polisens allmänna skyldighet att svara för allmän säkerhet och att skydda allmänhe- ten. Bestämmelser om denna skyldighet finns i

El Polisinstruktionen (1972z511, omtryckt 1981;735). Rikspolisstyrelsen (RPS) har i sin tur gett ut

D Allmänna råd om fjällräddningstjänstens organisation mm (RPS FS 198214; FAP 232-2).

I de allmänna råden ges riktlinjer för den planering av verksamheten som RPS anser nödvändig. Planeringen syftar bl a till att visa vilken personal, utrustning och utbildning som fordras för att fjällräddningen skall kunna lösa sina uppgifter.

Genom en överenskommelse mellan Norges och Sveriges regeringar (Sveriges överenskommelser med främmande makter, SÖ 1974116) får fjällräddningsarbetet, om det är nödvändigt, utsträckas till det andra landets område.

2.1.2. Fjällräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation

Arbetsuppgifter

Fjällräddningstjänsten omfattar enligt RPS riktlinjer "efterspaning och omhändertagande av person som i fjäll eller ödemark gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för liv eller hälsa bedöms föreligga”.

Åtgärder som vidtas i syfte att förebygga fjäll- och ödemarksolyckor kallas fjällsäkerhetsverksamhet och hör normalt inte till fjällräddningstjänsten'.

* Fjällsäkerhetsrådet sva- rar på central nivå för samordningen av de förebyggande säkerhets- åtgärder som fordras. Rådet är sammansatt av företrädare för riks- polisstyrelsen, statens naturvårdsverk, SMHI, Svenska turistförening- en, Friluftsfrämjandet och Svenska samernas riksförbund. I rådet in- går vidare en represen- tant för vart och ett av de fyra länen i fjällom- rådet.

Regionalt har länssty- relserna och på lokal nivå kommunerna upp- gifter i fjällsäkerhetsar- betet. Fjällsäkerhetsrå- det utarbetar riktlinjer för de skyddsåtgärder som genomförs regionalt och lokalt.

Personal och ledningsansvar

Polispersonal i fjällområdets sammanlagt tio polisdistrikt deltar normalt i fjållräddningsinsatserna. Fjällvan lokal befolkning är emellertid stommen i den organisation som står till förfogande. F jällräddningspersonalen är indelad i skoterutrustade räddningspatruller ofta två, ibland tre eller fyra man i varjel. Ett'30-tal patruller'är försedda med hundar, som används framför allt vid sökande i samband. med lavinolyckor. Patruller med alpin specialutrustning finns i Jämtlands och Norrbottens län.

Som framgår av tabell 2.1 med uppgifter från år 1983 — har fjällräddningen sammanlagt 800 personer i sin organisation. Något mer än 200 av dessa är polismän, medan nära 600 personer tillhör den lokala ortsbefolkning som ingår i räddningspatrullerna. De flesta civila fjällräddar- na finns i Östersunds och Kiruna polisdistrikt.

Chefen för polisdistriktet eller annat polisbefäl som är hans ställföreträ- dare är räddningschef och svarar vid en fjällolycka för den operativa ledningen av räddningsinsatsen. Närmast under räddningschefen finns i varje polisdistrikt ett antal räddningsledare, som lokalt samordnar olika räddnings- patrullers arbete. Räddningsledare är normalt chefen för ordningsavdelning- en, vakthavande befäl eller chefen för en s k arbetsgrupp på en ort utanför polisdistriktets centralort. Till dess att räddningschefen har beslutat annat

, I Jämtlands län har skall vakthavande polisbefäl, chef för arbetsgrupp eller jourhavande patrullerna sammanförts polisman fungera som räddningsledare.Skissen till organisation för fjällrädd- i s k räddningsgrupper. ningstjänsten i figur 2.1 ingår i RPS riktlinjer för verksamheten. Varje grupp omfattar Länsstyrelsen kan som regional polismyndighet ingripa i det operativa ::; ä;?lägggmgfem fjällräddningsarbetet, om det fordras en samordning inom länet. Rikspolis- gruppen leds av en styrelsen har samma befogenhet på central nivå men samordnar framför allt gruppchef och en s(äll- utbildning och anskaffning av utrustning samt ger allmänna råd om företrädande gruppchef verksamhetens organisation.

Tabell 2.1 Personalens omfattning i fjällräddningstjänsten år 1983

Län Polisdistrikt Antal rädd- Antal personer i patruller Summa ningsledare, eller grupper polisrn än Polismän Lo kal befolk ning Kopparbergs Malung 6 25 48 79 Mora '4- ' 21 5 5 80 Jämtlands Sveg 5 — 58 63 Östersund 17 —- 166 183 Västerbottens Storuman 5 11 45 61 Vilhelmina 4 — 44 48 Norrbottens Arvid sj aur 6 15 39 60 Boden 10 26 1 3 49 Gällivare 5 1 9 35 5 9 Kiruna 1 0 27 8 1 1 18 Summa ? - -72 144 584 800

Källa: Rikspolisstyrelsen

f_n—' _____ 'I ILANSSTYRELSENI

|Ö-Iän " :Länspolischefen |

___—_ W..-—__:

CHEF FOR RÄDDNINGS- TJÄNSTEN

Polismastaren A-stad

Räddningsledare Räodningsledare

Chefen arbets- gruppen i D—sund

Chefen ordnings- avd A-stad

l

Räddnptr A-stad

Hundptr 1 G-dalen

Räddnptr 2 Räddnptr 3 Räddnptr 4 J-by

Materiella resurser

Till fjällräddningstjänstens materiella resurser hör polisens ordinarie utrust- ning, dvs fordon, sambandsutrustning, sjukvårdsmateriel och annat. Poli- sens helikopter i Boden, de civila helikoptrar som rikspolisstyrelsen har kontrakterat för sjuktransporter i fjällområdeslänen, militära helikoptrar, ett 100-tal snöskotrar och omkring 30 polishundar i fjällområdet är andra resurser som kan utnyttjas i fjällräddningstjänsten.

En särskild fjällräddningsutrustning har anskaffats för räddningspatruller- na och omfattar El Personlig utrustning som varje patrullmedlem förfogar över; El Depåutrustning för insatser av större omfattning.

Till den personliga utrustningen hör kläder lämpliga för fjällräddningsinsat- ser, filt, förbandslåda, kikare, kompass, lavinutrustning, nödproviant, pannlampa, signalstift, skyffel, stormglasögon och skidor. Patrullerna använder privata snöskotrar vid insatserna. I fjällräddningsdepån finns bl a bårar, alplinor, högtalare, katastrofbelysning, räddningsmadrasser, tält, värmekamin och bårkälkar som kopplas till skotrarna. Totalt 34 fjällrädd- ningsdepåer skall enligt planerna för fjällräddningstjänsten finnas inom fjällområdet.

Räddningsledare

Chefen arbets- gruppen i E—vattnet

Räddnptr 5

L-höjden Räddnptr 7 R ddnptr 8 Hundptr 2

E-vattnet

Räddnptr 6

Figur 2.1 Fjällräddnings- tjänstens organisation i ett län — en principskiss

För att tillgodose behovet av samband i fjällräddningstjänsten har rikspolisstyrelsen byggt upp ett omfattande fjällradiosystem. Fjällradion omfattar ett 30-tal basradiostationer vidare en rad länkstationer och länkförlängningsstationer, manövercentraler för fjärr- eller närmanövrering av dessa samt återutsändningstationer för nät- eller batteridrift. Till radiosystemet hör också hjälptelefoner på många platser i fjällområdet. Som ett exempel på hur fjällradion är organiserad visar figur 2.2 översiktligt det sambandsnät som har byggts upp i Norrbottens och Västerbottens län.

2.1.3. Organ som samverkar med fjällräddningen

Militära förband

Försvarsmaktens resurser är viktiga om polisen vid en räddningsinsats behöver förstärka sin ordinarie fjållräddningsorganisation. Fast stationerade inom de fyra fjällänen är de militära fredsförband som framgår av följande sammanställning.

___—___—

Ort Förband Beteckning

___—___—

Falun Dalregementet I 13 Östersund Jämtlands fältjägarregemente I 5 Norrlands artilleriregemente A 4 Jämtlands flygflottilj F 4 Umeå Västerbottens regemente I 20 Luleå Luleå luftvärnsregemente Lv 7 Norrbottens flygflottilj F 21 Arvidsjaur Norrlands dragonregemente K 4 Boden Norrbottens regemente med I l9/P 5 Norrbottens pansarbataljon Bodens artilleriregemente A 8 Bodens ingenjörregemente Ing 3 Norrlands signalbataljon S 3 Norrbottens arméflygbataljon AF 1 Kiruna Lapplands jägarregemente I 22

___—_________

Som stöd åt fjällräddningstjänsten i Jämtlands län organiserar Jämtlands fältjägarregemente (I 5) årligen från januari till slutet av april ett särskilt fjällräddningsdetachement. Styrkan på omkring 80 man omfattar befäl med god fjällvana och värnpliktig personal. Till utrustningen hör resurser för utspisning, sjukvård och transporter i terräng. Fjällräddningsdetachementet kan normalt rycka ut inom 8—24 timmar efter larm. Om beredskapen höjs i ett tidigt skede efter en fjällolycka, kan styrkan ofta börja ingripa inom en timme.

Resurser hos de militära förbanden i Jämtlands län användbara i fjällräddningen är i övrigt bl a 35 bandvagnar (några inredda för sjuktranr sporter), ett 10-tal snöskotrar, flera bandschaktare, terrängbilar för sjuk- transport, belysnings- och värmeaggregat, sjukvårdstält samt en medeltung helikopter (närmaste tunga helikopter är stationerad i Söderhamn). I Ånn, i

02!

Kuolkålve

|G) és : 7 I ,' 80956va ; . .. , 1 Lukiutlukk '/.(åå?ka : . B

rx ! ' Måsak FF »_ lll] OB—_________= || tv un Rum 2!) 023 pukie _A” 30 KEbnEkGlSE - x **ÅQ r OF * I | I L Q XX Suri 0 ' ©. X" (] ICS Tv-sm. AHuk *x & lo, .BX ASN xxx 0 x x *Qx Q' " m Smloluok 0 Ö Viems 'osr__ & da 90 * *x N . toi * om *:_*_13— x x jo %* (S_o_l'hvore 05 B ——'”"44" *....» &"; Senevore ' | * ©" jarkalisQB . erkenes *X . 5 . x . B x _ * * aha x . . 025 x i *. Dunamkko * x X X x i I. * *x xx x:.— x * Xx _ ” X lux Uveråaux om : O" __ AAAA Mamas Jeriskolet /.Ammurncs A 1 F! 0 22095 // | 9 90 Huporgndo : gH/ I Hednoul 'm_ : 011 Boden & ornoby F M on p(j ,/"' F © Sorsele . .LUIeå . Arvndsmur

Skellefteå .

Vonnö . 5 Umeå

Figur 2.2 Rikspolissty- relsens fjällradiosystem i Norrbottens och Väs- terbottens län en över- sikt

västra Jämtland, finns ett läger för militär utbildning av bl a ungdomar, värnpliktiga befäl och driftvärnsmän. Personal och materiel från lägret kan delvis användas i fjällräddningen, framför allt under vintermånaderna och sensommaren när lägerverksamheten är omfattande.

Andra samverkande organ

I RPS allmänna råd för fjällräddningstjänsten ges exempel på andra som polisen kan samverka med i räddningsarbetet: brandförsvar, taxi, sjukhus, läkare, brukshundklubbar, lokala Väderstationer, idrottsföreningar, Svens- ka röda korset samt hotell, pensionat och stugbyar.

2.1.4. Planering av fjällräddningstjänsten

För varje polisdistrikt där fjällräddningsåtgärder kan bli nödvändiga upprättar den lokala polisstyrelsen en fjällräddningsplan. Fjällräddningspla— nen — eller ändring i den som sker genom den årliga översynen fastställs av polisstyrelsen. Planen eller ändringen skall senast den 15 december sändas till länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen överlämnar ett exemplar till rikspolisstyrelsen för kännedom. Innan en fjällräddningsplan fastställs eller ändras så att ”det får betydelse för materielförsörjningen” skall polisstyrelsen inhämta länsstyrelsens och rikspolisstyrelsens yttrande.

2.1.5. Fjällräddningstjänstens omfattning — en statistisk översikt

Fjällräddningen gjorde under verksamhetsåret 1982/83 sammanlagt 98 insatser. Flygplan eller helikopter användes vid hälften av dessa. Av 166 försvunna och återfunna personer återfanns fem döda. En person hade drunknat och en drabbats av sjukdom under vistelsen i fjällområdet. En

Tabell 2.2 Fjällräddningens insatser med fördelning på län och polisdistrikt under budgetåret 1982/83

Län Polis- Antal Därav med Antal Därav distrikt insatser helikopter försvunna påträffade eller flyg- personer omkomna plan Kopparbergs Malung 15 3 25 1 Mora 8 1 15 — Jämtlands S_veg 6 2 12 — Ostersund 6 3 6 — Västerbottens Storuman 15 8 23 3 Vilhelmina 3 1 6 — Norrbottens Arvidsjaur 10 4 28 — Boden 12 7 17 — Gällivare 9 6 13 — Kiruna 14 11 21 1 Summa 98 46 166 5

Källa: Rikspolisstyrelsen

Tabell 2.3 Fjällräddningens insatser budgetåren 1972/73-1982/83

Budgetår Antal Antal för- Därav insatser svunna påträffade personer omkomna 1972/73 108 179 7 1973/74 93 29 — 1974/75 1 10 184 1975/76 91 172 7 1976/77 80 121 8 1977/78 122 203 20 1978/79 129 259 10 1979/80 139 218 5 1980/81 150 263 7 1981/82 130 232 10 1982/83 98 166 5

Källa: Rikspolisstyrelsen

person hade kylts ned och inte orkat ta sig vidare. Två personer hade slutligen omkommit vid en flygolycka i fjällområdet. Antalet fjällräddningsinsatser, försvunna personer och omkomna fördelade mellan olika län och polisdis— trikt under verksamhetsåret 1982/83 framgår av tabell 2.2.

Fjällräddningsverksamhetens omfattning sedan början av 1970-talet redovisas i tabell 2.3. Antalet insatser ökade under åren 1977/78—1980/81. Under de två senaste åren har det däremot skett en minskning till ungefär den nivå som verksamheten omfattade i början av 1970-talet. Även antalet försvunna personer steg som regel från år till år under slutet av 1970-talet. Mellan fem och tio personer har omkommit i fjällolyckor under de senaste fem åren.

Utvecklingen av antalet fjällräddningsinsatser och antalet försvunna personer illustreras också i figur 2.3 .

Måttenhet: Antal personer respektive insatser

300

Försvunna personer

200

Insatser

100

Figur 2.3 Fjällräddning- 1972/73 1976/77 1980/81 1982/83 ens verksamhet budget- Budgetår åren 1972/73—1982/83

2.1.6. Fjällräddningstjänstens kostnader

Tabell 2.4 visar polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76—1982/83. Kostnaderna har ökat från omkring 300 000 kronor i början av perioden till ca 500 000 kronor under de senaste åren. Huvuddelen av ökningen ligger på delkostnaden efterspaning som främst avser ersättningar för användning av enskilda företags helikoptrar.

Till de redovisade beloppen skall läggas driftkostnaderna för den reguljära polisorganisationen - i den utsträckning som polispersonalen är sysselsatt med fjällräddningsuppgifter, tex planering, utbildning och ledning. Över- tidsersättning för personal på fjällräddningsuppdrag är också kostnader som kan hänföras till fjällräddningstjänsten. Emellertid finns det inga uppgifter om den tid som fjällräddningstjänsten tar i anspråk för den ordinarie personalen och därmed inte heller något uttryck för verksamhetens totala kostnader.

Kostnaderna för underhåll av fjällräddningstjänstens utrustning främst gäller det nyanskaffning och ersättning av försliten eller förlorad materiel — har under senare år uppgått till omkring 100 000 kronor per år. För budgetåret 1983/84 har anslagits 150 000 kronor. En omfattande modifiering har vidare skett av fjällradionätet i Norrbottens och Västerbottens län. De totala kostnaderna för detta har beräknats till 3,5 milj kronor. För de återstående arbetena och för anskaffning av hjälpradiotelefoner och återutsändare även i Jämtlands och Kopparbergs län under budgetåret 1983/84 har anslagits sammanlagt 1 milj kronor.

Tabell 2.4 Polisens särskilda driftkostnader för fjällräddningstjänsten budgetåren 1975/76—1982/83 Budgetår Efterspaninga) Fasta arvoden Ersättning för Summa mistad lön

1975/76 150 000 62 259 68 231 283 490 1976/77 150 000 108 954 47 977 306 931 1977/78 150 000 82 357 80 490 312 847 1978/79 175 000 72 222b) 54 983b) 302 305 1979/80 193 164 28 369 131570 353103 1980/81 360 000 146 000 506 000 1981/82 282 000 177 000 459 000 1982/83 300 000 200 000 500 000

a) Främst för anlitande av civila helikoptrar. b)Minskningen av de fasta årsarvodena budgetåret 1979/80 och ökningen av tim— ersättningen illustrerar en förändring i principerna för ersättningen. Tidigare erhöll bla patrulledare och gruppledare fasta arvoden. Numera får endast mate- rielförvaltare och materieivårdare sådan ersättning. Arvodet till patrulledare eller gruppledare utgår i stället enbart som timersättning. De fasta arvodena be- räknas under budgetåret 1982/83 ha uppgått till omkring 10 000 kronor. Källa: Rikspolisstyrelsen

2.2. Flygräddningstjänst

2.2.1. Författningar m m

Enligt den av Sverige ratificerade konventionen om internationell civil luftfart, den sk Chicago-konventionen, skall den mellanstatliga civila luftfartsorganisationen (ICAO) fastställa normer och rekommendationer som gäller medlemsstaternas luftfartsförfattningar. ICAO har utfärdat sådana normer och rekommendationer i form av bihang (annex) till Chicago-konventionen. Flygräddningstjänsten skall organiseras för att tillgodose kraven i Annex 12 (Search and rescue). I Annex 14 (Aerodromes) finns grunder för dimensionering av brand- och räddningstjänsten vid flygplatser med internationell flygtrafik. Bestämmelser i svensk lagstiftning om flygräddningstjänsten finns i

El Luftfartslagen (1957z297, omtryckt 1979:643); och D Luftfartskungörelsen (19611558).

Polisinstruktionen samt brandlagen och brandstadgan reglerar polisens respektive de kommunala räddningsorganens åtgärder vid undsättningen av ombordvarande i ett havererat luftfartyg.

Luftfartsverket har i sin författningsserie Bestämmelser för civil luftfart gett ut tillämpningsföreskrifter för flygräddningstjänsten (BCL-FR 4). Föreskrif- ter finns också för den s k brand- och räddningstjänsten (BCL-F) vid godkända flygplatser, främst luftfartsverkets 14 egna flygplatser, militära flygplatser som har upplåtits för civil trafik och ett antal kommunala] flygplatser. Föreskrifterna innehåller normer för organisation och dimensio— nering av styrkor i beredskap, utrustning och utbildning. Luftfartsverket anser att bestämmelserna i tillämpliga delar bör gälla även vid icke godkända civila flygplatser.

Luftfartsverket svarar för flygtrafiktjänst — och alltså även för flygrädd- ningstjänst åt både civil och militär flygverksamhet. Ansvaret för militär flygräddningstjänst regleras genom ett avtal mellan luftfartsverket och chefen för flygvapnet.

2.2.2. Flygräddningstjänstens arbetsuppgifter och organisation

Arbetsuppgifter

Flygräddningstjänsten avser enligt luftfartslagen åtgärder när ett luftfartyg2 är saknat, förolyckat eller nödställt eller när en fara hotar lufttrafiken. Åtgärder skall enligt luftfartskungörelsen kunna vidtas inom svenskt territorium och över de delar av omgivande hav där flygräddningstjänsten enligt överenskommelse med främmande stat eller i andra fall lämpligen bör ankomma på den svenska flygräddningen.

Flygräddningsåtgärderna omfattar

(1) Efterforskning och lokalisering av ett saknat, nödställt eller förolyckat flygplan; och (2) Undsättning av de ombordvarande på en haveriplats samt begränsning av de materiella skadornas omfattning.

1 Med kommunala flyg— platser avses även flyg- platser som ägs och drivs av aktiebolag där förut- om kommuner även landstingskommuner och i begränsad utsträck- ning enskilda företag äger andelar.

2 Med luftfartyg avses bl a flygplan och heli- kopter. I den fortsatta texten i detta avsnitt betecknar termen flyg- plan samtliga slag av luftfartyg.

* Cefyl är en förkortad beteckning på den tidi— gare verksamma centrala flygsäkerhetsledningen (ursprungligen centrala flygtrafikledningen)inom flygvapnet. som fram till år 1978 svarade för räddningstjänsten för civil och militär flygverk- samhet.

Räddningsarbetet på olycksplatsen utgör även räddningstjänst i brandlagens mening, om haveriet har skett på land. Vid haverier i vatten kan det bli en uppgift för sjöräddningens organ att undsätta de ombordvarande.

Fördelningen av arbetsuppgifter vid efterforskning av ett flygplan

För ledning och samordning av efterforskningen av ett saknat flygplan finns en räddningscentral (Rescue Coordination Centre, RCC) inom luftfartsver- kets organisation. RCC/Cefyl', som räddningscentralen kallas i dagligt tal, har i efterforskningsfasen ansvaret för de operativa åtgärderna och leder den civila och militära flygräddningstjänsten i landet. Den skall också alarmera de räddningsstyrkor som kan undsätta de ombordvarande i ett havererat flygplan. RCC/Cefyl bedriver sin verksamhet i anslutning till flygtrafikled- ningen vid Arlanda flygplats.

För tilläggsuppgifter inom den militära flygräddningstjänsten och för vissa andra uppgifter åt försvaret lyder RCC/Cefyl under chefen för flygvapnet. Till de militära uppgifterna hör att beordra kortvariga ombaseringar och ändrad beredskap för försvarets helikoptrar. Besluten kan vara grundade på egna bedömningar av behovet eller på beställningar från militära flygför- band. RCC/Cefyl biträder också vid planläggning och "uppföljning av flygvapnets utlandsflygningar. Frågor av stabskaraktär inom den militära flygräddningstjänsten skall vidare vid behov kunna handläggas inom RCC/Cefyl.

RCC/Cefyl kan utse flygtrafikledningen vid en civil eller militär flygplats att fungera som räddningsundercentral (Rescue Sub-Centre, RSC). Det sker framför allt när efterforskningen äger rum inom de lokala eller regionala efterforskningsområden som i förväg har avgränsats runt dessa flygplatser. RCC/Cefyl behåller det övergripande ansvaret för ledningen av efterforsk- ningsarbetet vid samtliga insatser som RSC genomför.

Lokaler med utrustning för flygräddningsledning finns för närvarande vid nio civila och 16 militära flygplatser. Vid Arlanda flygplats fullgör RCC/Cefyl uppgiften även som RSC. Luftfartsverket har upprättat en programplan för flygräddningstjänsten som innebär bla att RSC skall finnas vid tre civila flygplatser, nämligen Malmö—Sturup, Göteborg—Landvetter och Sunds- vall—Härnösand. En räddningsundercentral i luftfartsverkets regi inom övre Norrland övervägs också för den militära flygplatsen i Luleå.

Vid samtliga trafikflygplatser med linjefart skall dessutom finnas ett lokalt ledningsorgan (LLO). Enligt luftfartsverkets föreskrifter har det lokala ledningsorganet till uppgift att leda lokala insatser och samordna räddnings- tjänstarbetet vid haveriplatsen till dess att den kommunala räddningstjän- stens befäl eller polisbefål har övertagit ledningen. Verksamhetsområdet för LLO är flygplatsen och dess omedelbara närhet (normalt den s k kontroll- zonen, minst tio km från flygplatsens s k referenspunkt). I det lokala ledningsorganet ingår företrädare för flygplatsens trafikledning och brand- och räddningstjänst, den kommunala räddningstjänsten, polisen och vid behov företrädare för sjöräddningsorganen.

Efterforskning av saknade eller förolyckade luftfartyg sker främst med försvarets flygräddningsresurser. Dessa omfattar bl a de tunga helikoptrar-

na, stationerade på de sex platser som redovisas i följande sammanställ-

ning. Bas Tid för tjänstgöring Startberedskap Stockholm (Berga) Måndag—fredag 07.45v16.15 En timme Göteborg (Säve) Övrig tid Två timmar Ronneby Måndag—torsdag 07.30— 16.15 30 minuter Fredag 0730—1200 30 minuter Visby Övrig tid En timme Söderhamn Måndag—torsdag 0730—1615 30 minuter Lulea' Fredag O7.30—12.00 30 minuter

Som framgår av figur 2.4 har försvaret vidare medeltunga eller lätta helkoptrar i Stockholm, Göteborg, Ronneby, Ängelholm, Karlsborg, Såtenäs, Nyköping, Uppsala, Östersund, Boden och Luleå. Försvarets olika flygplan, polisens helikoptrar samt civila flygplan och helikoptrar — kan vid behov också beordras att delta i spaningsarbetet. Om haveriet har skett till sjöss, står sjöräddningens resurser framför allt Sjöfartsverkets, kustbevak- ningens, marinens och Sjöräddningssällskapets fartyg — tll förfogande för efterforskning och undsättning.

För den markbundna efterforskningen fastställer RCC/Cefyl eller RSC ett spaningsområde. Polisen svarar för markspaningen som sker genom patrullering med polisbilar, genom 5 k sektorspaning med telefon till lokal befolkning i flygplatsernas omgivningar och genom pejling av nödradiosän- dare från fasta pejlingspunkter. För efterforskning på marken anlitas vid behov även militära förbands personal, hemvärn och frivilliga från olika organisationer.

Räddningscentralen eller räddningsundercentralen larmar de räddnings- tjänststyrkor, polis och sjukvårdsorgan som behövs sedan haveriplatsen har lokaliserats. Till uppgiften hör att se till att undsättningsstyrkorna hittar till platsen. Om haveriet har skett i otillgänglig terräng långt från farbar väg, kan det vara nödvändigt att RCC/Cefyl eller RSC fortsätter att leda och samordna verksamheten i den nya fasen av räddningsarbetet.

Räddningsarbetet på haveriplatsen

En särskild styrka för lokal brand- och räddningstjänst är organiserad vid luftfartsverkets flygplatser. De flygplatser som det gäller framgår av figur 2.5 . Brand- och räddningstjänsten skall vid haveri på och i omedelbar närhet av flygplatsen kunna förebygga, släcka eller minska brand och bl a på det sättet rädda liv. Personalen, som huvudsakligen är vapenfria tjänstepliktiga (vtp), skall också kunna utföra den sjukvårdstjänst som behövs innan ordinarie sjukvårdspersonal övertar ansvaret för detta arbete. Brand- och räddningstjänsten ingriper vid flyghaverier och vid bränder och andra olyckor inom flygplatsområdet.

En flygplansbrand sker i regel snabbt och intensivt. Avsikten är att släckningsarbetet vid haveri inom flygplatsens område skall kunna påbörjas

Teckenförklaring: . Tung militär helikopter Å Medeltung eller lätt militär helikopter

© Polishelikopter

// X x X 1 l , ” , / l | A ! Ostersund ] '— l lx & ! x J r ) ' ( ) x && Soderhamn X X X (”X x X ,. . X l X / I X,. X / x l/* // , x X/ /X / / / | i __ ,AUppsala I / [l l ll /x _|. / © Stockholm—Barkarby l '

X [( _lX Ä ) Stockholm-Berga l / / x . » x &”?qu / CJ : Nykoping

] Karisma Västervik Göteborg- © Säve

* I _ (vintertid)

Ängelholm

Figur 2.4 Stationerings- orter för försvarets och palisens helikoptrar M alm ö- St u r u p

inom 90 sekunder efter larm. Strävan har därför varit att lägga flygplatsernas brandstationer så att personalen har uppsikt över start- och landningsbanor- na. Personalens utryckningsberedskap år i allmänhet mycket hög. Under tider när flygplatsen är öppen skall enligt bestämmelserna ”en tillräcklig del av styrkan” alltid vara i närheten av utryckningsfordonen.

Utrustningen omfattar tunga terränggående s k haveribrandbilar med stor skum- och pulversläckningskapacitet. Snabbgående utryckningsfordon med begränsade släckningsresurser finns vid bl a Arlanda flygplats. De flesta flygplatserna har terrängskoter. På några håll finns också sjukvårdstält och räddningsbandvagn med bårplatser. Trafikens omfattning vid flygplatsen och storleken på de flygplan som vanligen trafikerar den — är avgörande för dimensioneringen av personal och utrustning.

Uppgiften för flygplatsens brand— och räddningstjänst är att göra en snabb första insats vid haveri på flygplatsen eller i närheten av den. När den kommunala räddningstjänsten har anlänt till olycksplatsen övertar den ansvaret för räddningsinsatsen. Flygplatsens brand- och räddningstjänst biträder i det fortsatta räddningsarbetet.

I flera kommuner medverkar luftfartsverkets brand- och räddningstjänst ibland vid insatser utanför flygplatsen eller dess närhet. Det gäller också vid andra typer av olyckor än flyghaverier. Haveribrandbilarnas mycket goda resurser för skum- och pulversläckning har använts vid insatser mot tex större oljebränder.

De militära flygplatserna har en liknande organisation, kallad basrädd- ningstjänst, med ungefär samma uppgifter som brand— och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser. Vid militära flygplatser med civil reguljär trafik se figur 2.5 svarar basräddningstjänsten för den brand- och räddningstjänst som enligt luftfartsverkets bestämmelser skall finnas vid dessa flygplatser. Kommittén redogör i avsnitt 4.4 för basräddningstjänstens organisation och resurser.

Även flera kommunala flygplatser med linjetrafik har en räddningstjänst med samma uppgifter som den luftfartsverket har organiserat vid sina flygplatser. Resurserna vid de minst trafikerade kommunala flygplatserna är emellertid begränsade. Vid en del flygplatser fordras det ingen särskild personal för brand- och räddningstjänsten. Enligt luftfartsverkets föreskrif- ter räcker det om brand- och räddningstjänstutrustningen är uppställd på lättillgänglig plats och tydligt markerad med skyltar.

Polisens uppgift på haveriplatsen är att spärra av t ex uppsamlingsplatsen för skadade och döda och att reglera trafiken så att räddningsfordon och ambulanser tar sig fram. Polisen skall också identifiera skadade och döda samt underrätta de anhöriga. Sjukvårdshuvudmännen deltar vid behov med sin katastroforganisation i räddningsarbetet på haveriplatsen. Läkare och annan sjukvårdspersonal lämnar första vård och bedömer vilka som först skall föras till sjukhus. Tält, bårar och medicinsk utrustning transporteras till haveriplatsen när detta är nödvändigt.

2.2.3. Planering av räddningstjänsten vid en flygplats

För varje flygplats finns en räddningstjänstplan — en s k haveriinstruktion. I denna anges bla vilka åtgärder som skall vidtas när ett flygplan har

]" x & [' x /— _ I X __ Teckenförklaring: ! * _ x / x , -—— 1 © Luftfartsverkets egna flygplatser ] i f l Militära flygplatser med civil ( © ( reguljär trafik i Kiruna & f/ ' If I ! _ fxx X ! x ) l xx ___-__] l & . ! x Lulea IX x x/, x * ' / / X x X i x © Skellefteå 1 & [

X

/ ,. fl .(kS/undsvall- l Härnösand

/* ' NI X/

/

/

x _. l l , /* - Stockholm-Arlanda | / l / x Stockholm-Bromma / x / X *.

TNorrkOping

. l , " Göteborg- & . , . 0 Landvetter © I©J0nk09m9 VISby© _ , 1 X ( L , x ) "' x, 1 Halmstad ( © Kalmar !

Angelholm

Figur 2.5 Luftfartsverkets flygplatser samt militära flygplatser med civil re- guljär flygtrafik Malmö-Stu rup

rapporterats saknat, när det har påträffats havererat och när det föreligger fara för haveri. Instruktionen innehåller vidare uppgifter om vilka personella och materiella resurser som står till förfogande och hur de skall larmas.

2.2.4. Flygräddningstjänstens omfattning och kostnader

Allvarliga olyckor med flygplan åren 1973—82

Antalet allvarliga olyckor med civila och militära flygplan varierar från år till år. Som framgår av tabell 2.5 uppgår genomsnittet per år under perioden 1973—82 till totalt 22 allvarliga civila och militära haverier. En minskning av

Tabell 2.5 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska luftfartyg i Sverige och utomlands åren 1973—82

År Antal allvarliga olyckora) Antal Antal allvarligt ___-___— omkomna skadade Totalt Därav med dödlig utgång

Civila 1973 16 6 7 20 1974 19 11 18 17 1975 13 3 3 21 1976 8 5 12 6 1977 15 6 30 10 1978 18 9 19 54 _1979 16 6 14 4 1980 11 4 12 9 1981 9 5 7 6 1982 4 3 4 1 Genomsnitt b per år 13 ) 6 13 15 1973—82

Militära 1973 10 5 5 1974 13 6 6 1975 6 2 3

1976 10 5 5 1977 13 6 6 1978 9 2 3 1979 4 1 1 1980 7 1 1

1981 10 3 ' 3 1982 5 2 2

Genomsnitt per år 9 3 4 1973—82

a) Med allvarlig olycka menas att flygplanet eller helikoptern har förstörts eller att någon person har omkommit, alternativt skadats allvarligt vid haveriet.

b) Samtliga civila flygolyckor med svenska flygplan inom landet uppgår till omkring 50 per år.

Källa: Luftfartsverkets och flygstabens officiella statistik.

Figur 2.6 Allvarliga olyckor med civila och militära svenska flygplan åren 1973—82

* Se publikation Försva- rets flygsäkerhetsanalys - 79/80 (OFYL 1225).

Måttenhet: Antal olyckor 20

Civila flygplan

10

o o o t "o 00 o, ,» t o, .a 00

Militära flygplan

0 År 1973 1975 1977 1979 1981 1982,

antalet omkomna vid flygolyckor har skett årligen sedan 1978. De redovisade haverierna med civila flygplan har nästan uteslutande drabbat mindre sport— eller affärsflygplan. En olycka med reguljärt flyg inträffade under den redovisade perioden, nämligen haveriet vid Kälvesta år 1977 som krävde 15 människoliv. Utvecklingen av antalet allvarliga olyckor med civila och militära flygplan åren 1973—82 redovisas dessutom i figur 2.6.

Uppgifterna i tabellen avser olyckor med svenska flygplan. I den officiella statistiken ingår inte haverier med utländska flygplan i Sverige. Luftfarts- verket uppger att dessa olyckor som regel är mycket få, högst en eller två per år. Ofta är det i dessa fall inte fråga om någon allvarlig olycka.

I den militära flygverksamheten inträffade inte något haveri med dödlig utgång under 22-månadersperioden fr o m februari 1979 to m november 1980. I en kommentar till flygsäkerheten inom försvaret under budgetåret 1979/80 betonar chefen för flygvapnetl att det inte går att närmare ange orsakerna till denna utveckling. Tillfälligheter spelade in, framhålls det. Under perioden förekom flera allvarliga tillbud som kunde ha resulterat i haverier. Både antalet allvarliga olyckor med militära flygplan och antalet döda steg under år 1981 men minskade återigen 1982.

Utryckningar av brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser under år 1982

De händelser eller åtgärder som orsakade utryckningar av brand- och räddningstjänsten varierade under år 1982 i hög grad mellan luftfartsverkets olika flygplatser. Som framgår av tabell 2.6 redovisade Arlanda över 300 utryckningar, medan Landvetter och Sturup hade ett 60-tal och Bromma drygt 40. Vid de flesta övriga flygplatserna i luftfartsverkets organisation fordrades däremot högst ett tiotal utryckningar under året.

Ambulanstransport (nästan samtliga vid Arlanda flygplats), felaktigt automatlarm, fara för haveri och olje- eller kemikalieolycka var enligt redovisningen för samtliga flygplatser de vanligaste orsakerna till utryck- ningar. Haveri där insats ägde rum se definition i tabellen — inträffade i sammanlagt sju fall under år 1982. Fara för haveri, framför allt motorstör- ningar, fordrade totalt något mer än 100 utryckningar vid luftfartsverkets flygplatser under året.

Tabell 2.6 Utryckningar för brand— och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser under år 1982

———-—————————-________._______________ Flygplats Antal händelser eller åtgärder Summa

___—___— Haveria) där Fara för Efterforskning Olje- eller Brand i Ambulanstrans- Felaktigt Annat insats skett haveri eller eller nöd- kemikalie- byggnad port eller automatlarm, haveri utan pejling olycka olycka med falsklarm eller insatsb) personskada annat onödigt larm ___—___— Arlanda — 15 4 173 84 329 Bromma 1 28 1 43 Landvetter —- 10 — — 43 60 Sturup l 7 24 56

Norrköping — 9 Jönköping 6 Kalmar 7 Visby 1 1 3 Karlstad — — —— 5

Örnsköldsvik 1 1 ] Sundsvall-Härnösand 2 9 Umeå 19 Skellefteå — 10 Kiruna 1 8

vm:

oo Cho! ox 00an IN

|v—4N || l l _. |

|

| N

I |

| |

U') W

| | MVWINII) "3100

Den statliga räddningstjanstens nuvarande arbetsuppgifter . . . | v—1 v—l II—l IWVI '_'Il ||| mxo| Il |»D

Summa 7 109 3 86 21 182 164 13 585 ___—___—

a) Med haveri menas enligt denna redovisning att ett flygplan har störtat, buklandat, kört av landningsbanan eller drabbats av t ex brand.

b) Fara för haveri betecknar händelse som motorstörning, fel på indikeringslampan för landningsställ eller t ex punktering på ett landningshjul. Källa: Luftfartsverket

Utöver de i tabellen redovisade åtgärderna svarade brand— och räddnings- tjänsten för en del andra uppgifter. Det är vanligt att personalen tas i anspråk för att kontrollera bansynvidden, jaga bort fåglar eller andra djur från startbanorna, prova automatiska brandlarm och brandsläckningsutrustning i byggnader och övervaka svetsning. Vid några flygplatser hjälper brand- och räddningstjänsten också till med transporter av bl a rörelsehindrade passa- gerare inom flygplatsens område.

Flygräddningstjänstens kostnader

Kostnaderna för driften av RCC/Cefyl beräknas under budgetåret 1983/84 till 2,5 milj kronor. För centralförvaltningens handläggning av ärenden som gäller flygräddningen har avsatts drygt 600 000 kronor. Huvuddelen av beloppet är personalkostnader. Brand- och räddningstjänsten vid luftfarts- verkets 14 flygplatser beräknas fordra 11,9 milj kronor under budgetåret 1983/84. Till de redovisade beloppen kommer kostnader för insatser, utbildning och övningar hos andra organ, bl a de militära helikopterförban- den, polisen och den kommunala räddningstjänsten. Dessa senare kostnader kan inte i detalj beräknas.

2.3. Sjöräddningstjänst

2.3.1. Internationella Överenskommelser om sjöräddning

Genom att ratificera 1960 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (International Convention for the Safety of Life at Sea, SOLAS 1960) förband sig Sverige år 1965 att vidta erforderliga åtgärder för kustbevakning och för räddning av nödställda personer till sjöss runt landets kuster. Enligt konventionen skulle varje stat inrätta den organisation för livräddning till sjöss som bedömdes möjlig och nödvändig med hänsyn till sjötrafikens intensitet och farvattnens beskaffenhet. '

SOLAS 1960 har ersatts av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS 1974). Sverige har tillträtt SOLAS 1974. Reglerna i SOLAS 1960 om staternas åtaganden när det gäller sjöräddning har utan ändringar överförts till SOLAS 1974.

En ny sjöräddningskonvention (International Convention on Maritime Search and Rescue, SAR) har utarbetats inom den mellanstatliga sjöfarts- organisationen International Maritime Organization (IMO) och väntas träda i kraft under 1980-talet. I ett annex till konventionen behandlas frågor om samverkan mellan grannstater, organisation och utrustning för sjöräddning, samordning med flygräddningen och förfarandet vid efterforskning och räddning.

I annexet finns bestämmelser om att konventionsstaterna skall inrätta räddningscentraler (Rescue Coordination Centres, RCC) och räddningsun- dercentraler (Rescue Sub-Centres, RSC). De skall vidare utse räddningsen- heter (rescue units) som har utbildad personal och utrustning lämplig för sjöräddning. Dessa räddningsenheter skall när det behövs ledas av sk on-scene-commanders (OSC). Konventionsstaterna bör om möjligt inrätta

räddningscentraler som är gemensamma för sjö- och flygräddning. Verksam- heten vid sjö- och flygräddningscentraler som inte betjänar samma territo- riella område bör samordnas. Sverige har i september 1982 tillträtt konventionen.

De svenska och sovjetiska regeringarna undertecknade år 1954 en överenskommelse som i stora drag reglerar samarbetet mellan båda ländernas sjöräddning. En tilläggsöverenskommelse slöts år 1981. Överlägg- ningar sker relativt regelbundet mellan företrädare för Sverige och Sovjetu- nionen för att sjöräddningssamarbetet i Östersjö—området skall kunna förbättras. Sverige och Finland ingick under år 1982 ett treårigt avtal om samarbete i sjöräddningen.

2.3.2. Författningar m m

En fartygsbefälhavare är skyldig att delta i räddningsinsatser till sjöss, om det kan ske utan fara för det egna fartyget eller de som är ombord. Bestämmelser om detta finns i .

D Sjölagen (1891:35 s 1, omtryckt 1975:1289); och i D Sjönödskungörelsen (1952z581).

Bestämmelser om att den som har bidragit till uppkomsten av en sjöolycka inte utan tvingande skäl får avlägsna sig från en olycksplats eller undandra sig att medverka i räddningsarbete till sjöss finns i

D Sjötrafikförordningen (1962:150, omtryckt 1975:156). Sjöfartsverkets uppgift att samordna arbetet för sjöräddning framgår av

D Förordningen (19602320, omtryckt 1982z855) med instruktion för sjöfarts- verket.

Överenskommelsen den 1 december 1981 om sjöräddning i fredstid — den ursprungliga är från år 1960 anger hur olika myndigheter och Sjörädd- ningssällskapet skall samverka i sjöräddningen. Sjöräddningssällskapets verksamhet regleras också genom avtal år 1957 mellan Sjöräddningssällska- pet och dåvarande sjöfartsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om försvarsmaktens medverkan i sjöräddning finns i

D Förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet; D Sjötjänstreglemente för marinen (SRM); och i El Tjänstemeddelanden för krigsmakten (TKG 680064).

2.3.3. Fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan olika organ som deltar i sjöräddningen

Sjöräddningstjänsten syftar främst till att rädda människor som är i sjönöd. Staten svarar för den sjöräddningstjänst som sker till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Sjöfartsverket skall samordna denna sjörädd- ningsverksamhet.

I sjöräddningen deltar flera statliga myndigheter och den enskilda

Bilderna på höger sida:

Fjällräddningen efter slutfört uppdrag på Ottfjälleti Vålådalen år 1977. Fjällrädd- ningspatrullen åter- fann de båda personer på släden i översta bildens mitt som hade överraskats av hårt väder. Båda und- kom oskadda.

Flygräddningscentra- len RCC/Cefyl, Ioka- liserad i anslutning till flygtrafikledningen vid Arlanda flygplats, dirigerar försvarets tunga helikoptrar vid räddningsinsatser och sjuktransporter (nedre bilden).

organisationen Sjöräddningssällskapet. De statliga myndigheter som svarar för beredskap i sjöräddningen är enligt överenskommelsen

Sjöfartsverket;

Polisen; Försvarsmakten genom marinen och flygvapnet; Tullverket genom kustbevakningen; Televerket genom kustradiostationerna; och Luftfartsverket genom RCC/Cefyl.

DDDDDD

Den kommunala räddningstjänsten i kustkommunerna medverkar i den statliga sjöräddningstjänsten med de resurser som den förfogar över. Övriga som deltar i sjöräddningen som har framgått regleras detta genom bestämmelser i sjölagstiftningen — är handelsfartyg, bärgningsfartyg, fiske- fartyg och fritidsbåtar.

Sjöräddningsöverenskommelsen från år 1981 innebär att de redovisade myndigheterna och Sjöräddningssällskapet skall delta i verksamheten med lämpliga fartyg, båtar, helikoptrar eller flygplan. Televerkets kustradiosta- tioner skall fungera som centraler för alarmering och information om sjöräddningsfallen. I överenskommelsen finns vissa bestämmelser om alarmering, information till sjöräddningscentral och samband. Inget av sjöräddningsorganen som deltar med rörliga enheter har några egna och i förväg bestämda uppgifter vid en sjöräddningsinsats.

Samtliga sjöräddningsorgan är representerade i centrala samrådsgruppen för sjöräddning (CSS). Samrådsgruppen skall bl a utarbeta förslag till åtgärder för att åstadkomma största möjliga effektivitet i sjöräddningsarbe- tet. Sjöfartsverket leder gruppens verksamhet.

2.3.4. Arbetsuppgifter, organisation och resurser för olika organ som deltar i sjöräddningen

Sjöfartsverket

Sjöfartsverket har fastställt riktlinjer för sin samordning av sjöräddnings- verksamheten. Riktlinjerna innebär att verket bl a skall

D Upprätta sjöräddningscentraler och sjöräddningsundercentraler och styra verksamheten vid dessa; El Svara för tillämpningen av SAR-konventionen; D Vidta åtgärder som kan förhindra sjöolyckor och situationer där fara för människoliv kan uppstå; D Bevaka utvecklingen inom och utom landet ifråga om metoder och tekniska hjälpmedel för sjöräddning; D Ta initiativ till och svara för uppläggning av kurser, utbildning, övningar och information inom sjöräddningsområdet; CI Utfärda råd eller rekommendationer för samordning av sjöräddningsåt- gärder; D Utarbeta åtgärdskalendrar och checklistor för olika typer av sjöräddnings- fall samt tillhandahålla blanketter och formulär för dokumentation av insatserna;

Luftfartsverkets tunga, terränggående rädd- ningsfordon är ibland oumbärliga skum— slåckare vid räddningsinsatser även utanför flygplatserna — tex i samband med stora oljebränder. Kommittén föreslår en ökad samordning mellan luftfartsverkets brand- och räddningstjänst och den kommunala räddningstjänsten. Övre bilden.

Polisen, försvaret, kustbevakningen, sjöfarts- verket och Sjöräddningssällskapet deltar enligt den s k sjöräddningsöverenskommelsen med rörliga enheter i sjöräddningen. Enligt kommitténs förslag skall den statliga sjö-

och kustbevakningsmyndigheten ha ett ope- rativt ledningsansvar för de statliga organens rörliga enheter.

s;

D Följa utvecklingen inom sjöräddningsområdet hos medverkande organ och vid behov föreslå åtgärder.

Sjöfartsverket har inrättat en rapportcentral som bevakar resursläget, sammanställer uppgifter om Sjöräddningsinsatserna och utvärderar verksam- heten. Enligt sjöräddningsöverenskommelsen deltar sjöfartsverket dess- utom med egna enheter till sjöss. Verket har omkring 230 fartyg och båtar. Till dessa hör ett 25-tal större fartyg, bl a isbrytare och sjömätningsfartyg. De övriga enheterna är mindre fartyg och lots- eller sjömätningsbåtar.

Sjöfartsverkets lotsverksamhet bedrivs lokalt vid ett 20-tal lotsplatser med ett eller flera lotspassningsställen. Personalen, som består av lotsar och båtsmän, svarar för lots- och farledstjänst inom de olika lotsningsområdena. Till uppgifterna hör även Sjöräddningsinsatser. Lotspersonalen uppgick den 1 juli 1982 till ca 700 personer. Under senare år har lotsverksamheten vid en del lotsplatser minskat eller helt upphört.

Sjöfartsverkets fyrplatser har sedan år 1960 i stor utsträckning automati- serats och avbemannats. Vid nio fyrplatser bedrivs emellertid verksamhet av andra myndigheter än sjöfartsverket. Av dessa fyrplatser har endast Gotska Sandön personal och materiel för Sjöräddningsinsatser. Söderarms fyrplats bemannas numera uteslutande för sjöräddningsuppgifter.

För att öka säkerheten i områden med speciellt många fritidsbåtar har sjöfartsverket inrättat ytterligare två sjöräddningsstationer en vid Kråke- lund söder om Västervik och en på Arkö i Bråvikens mynning. På Arkö ligger även sjöfartsverkets sjöräddningsskola. Skolans uppgift är att utbilda och öva personal från samtliga sjöräddningsorgan i genomförandet av insatser och att pröva teknisk utrustning för sjöräddning. Räddningsstationerna vid Söderarm, Kråkelund och Arkö är under sommaren bemannade av vardera nio personer, huvuddelen vapenfria tjänstepliktiga (vtp). Beredskap upp- rätthålls under hela dygnet vid dessa stationer. För insatserna används lätta och snabba räddningsbåtar. En sjöräddningsstation bemannad av frivillig personal har inrättats vid Skärsände på Fårö.

Lotsplatsernas, de bemannade fyrplatsernas och sjöräddningsstationernas lokalisering framgår av figur 2.7.

Polisen

Inom polisen finns en särskild sjöpolisverksamhet. S jöpolisen skall övervaka ordning och säkerhet framför allt inomskärs och i hamnområden, spana efter försvunna personer och delta i sjöräddningsverksamheten. Sjöpolisgrupper finns inom 12 polisdistrikt utefter kusten och i Vänern och Mälaren. I Stockholms och Göteborgs polisdistrikt har inrättats fasta Sjöpolisgrupper. I övriga polisdistrikt avdelas särskild personal för verksamheten under seglationstiden som regel från maj t o m oktober eller november. Se vidare avsnitt 4.2.

Till polisbåtarnas utrustning hör radar, linkastare och livflottar. Sam- bandsutrustningen gör det möjligt för polisbåtarnas besättningar att kom— municera med polisenheter på land, handelsfartyg, fiskebåtar, lotsbåtar och tex helikoptrar. I ett 60-tal polisdistrikt finns också mindre räddningsbåtar som transporteras på trailer. Dessa båtar används vid insatser i samband med

Bilderna på vänster sida:

Genom BASTU 86 utvecklar kommuner- na och STU mfl ett enhetligt räddningsfor- don, kallat basfordon. Några inom projekt- gruppen granskar en

anbudsritning (övre bilden).

Beredskapen mot olyckor i kärnkrafts- anläggningar är en del av den statliga räddningstjänsten. Kommittén föreslår att verksamheten skall regleras i en ny och samlad lagstiftning för den kommunala och statliga räddnings- tjänsten (nedre bil- den).

x Teckenförklaring: '” * x x —x . Lotplats I — * f 1 () Lotspassningsställe ] l ,, 1 ©5 Sjöräddningsstation ) l l x A Bemannad plats där // / . särskilda sjöraddnings- ( / resurser har placerats ' x X (' / x x X ) X " ' x Lulea l & x Piteå O Erlkoren & x & * f * / / X X X Skellefteå | X I X / '" ' * x // ], x /Xx Umeå ! xx A Holmögadd : x ' x ; / | .— / ' lx l ! * 1 x " * x / ! x & _ x * & OHolick (Hudiksvall) N XX Ljusne (Soderhamn) K/X X . . x_ X Gavle ' x ' ' s 8 nu bb l X, X / v r u en x j/X // / X/ X / / / OSimpnas / | ( .. ' / | l l l / / © Soderarm (_ x ! l , Stockholm . Furusund Nordkoster /x _l Soiertalje _ OSandhamn ] X ,Oxelösung Landsort t ? A k" AGotska Sandon Lysekil , x _ ' 0 l * 510 _— __ %) Skärsende Marstrand xJönköping Västen/lk V. b V' G" / IS y '”ga (Oteborgr Kråkelund Varberg _ / Oskarshamn X / _ ( Falkenberg "— x __ x, / l Halmstad (I Kalmar I &| (_ 4- _ f*x Figur 2.7 Sjöfartsverkets Helsingborg X lotsplatser, lotspassnings- Karlskrona ställen och sjöräddnings-

Karlshamn Åh us stationer samt övriga

bemannade platser med Skillinge sjöräddningsresurser

Malmö

Trelleborg

bl a drunkningsolyckor, draggningar och sjöräddningsfall på insjöar eller i hamnområden.

Inom polisen deltar främst sjöpolisgrupperna i sjöräddningen. Polisens helikoptergrupper och den landbaserade polisen medverkar genom spanings- verksamhet och genom att förbättra framkomligheten på vägarna till och från mottagningsplatserna på land.

Televerket

Televerket deltar i sjöräddningen genom den s k kustradioverksamheten. Kustradiostationernas uppgift är allmänt att tillgodose sjöfartens behov av telekommunikationer med land. Kustradion tillhandahåller även tjänster för sjösäkerhetsarbetet. Till dessa hör passning dygnet runt på den internatio- nella sjöfartens nödfrekvenser. Regelbundna utsändningar sker vidare av storm- och navigationsvarningar samt av väder- och israpporter.

Kustradiostationernas uppgift i sjöräddningsarbetet är, som redan har framgått, att fungera som sjöräddningscentraler. Det innebär att de på sjöfartsverkets uppdrag tar emot larm från fartyg och båtar över radio och från SOS Alarmerings regionala centraler över telefon 90 000. Trafikledare inom kustradiostationerna tjänstgör vid Sjöräddningsinsatserna som sjörädd— ningsledare. Dessa bedömer vilka spaningsåtgärder som fordras, larmar de rörliga enheter som är lämpliga för eftersökning och föreslår en lämplig fördelning av arbetet mellan dem. Befälhavaren har emellertid ansvar för det egna fartygets säkerhet och avgör alltid själv efter bedömning av t ex farvattnens beskaffenhet, sjöhävning, väder och andra omständigheter vilka åtgärder som den egna besättningen skall utföra. Sjöräddningsledarna kontaktar vid behov räddningsorganen på land för att dessa skall kunna ta hand om de räddade.

Utvecklingen av telekommunikationerna har lett till att televerkets tidigare relativt stora nät av bemannade kuststationer successivt har ersatts av ett väl utbyggt basnät av fjärrmanövrerade radiostationer för när och medeldistanstrafiken utefter kusten. Dessa basstationer manövreras från tre bemannade huvudstationer — Stockholm Radio, Göteborg Radio och Härnösand Radio som är räddningscentraler (RCC) för sjöräddningsverk- samheten. Försvarets radarutrustade kustradiostationer i Karlskrona och i Tingstäde på Gotland fungerar som räddningsundercentraler (RSC). Inom den på försök av kustbevakningen, marinen och sjöfartsverket gemensamt drivna sjöcentralen i Malmö utgör kustbevakningens regionala ledningscent- ral också räddningsundercentral. Sjöräddningsledarna vid kustradions huvudstationer avgör i varje enskilt fall vilka insatser som skall ledas av personalen vid undercentralerna.

De tre civila kustradiostationernas verksamhetsområden och bemanning framgår av följande sammanställning:

El Härnösand Radio Stationen liggeri Sälsten på Härnön i utkanten av Härnösands tätort. Stationen är central för kustradio- och sjöräddningsverksamheten i Bottenhavet och Bottenvi- ken. Personalstyrkan uppgår till elva personer. Bemanningen är fyra personer på dagtid och två på natten.

B Stockholm Radio Stationen är samlokaliserad med televerkets radiokontor i södra Stockholm. Stockholm radio är central för kustradio- och sjöräddningsverksamheten iÄlands hav, Östersjön och Mälaren. Personalstyrkan uppgår till ca 40 personer. Bemanningen är 15 personer under dagen och 3 personer nattetid. D Göteborg Radio Stationen, som ligger på Onsala-halvön, 15 kilometer sydväst om Kungsbacka, är mottagarstation och expeditionscentral dels för närtrafiken på västkusten, Öresund och Vänern, dels för fjärrtrafiken på kortvåg för hela landet till svenska fartyg ute på världshaven. Göteborg radio är sjöräddningscentral för västkusten, Öresund, Vänern och Vättern. Personalstyrkan uppgår till ca 70 personer. Bemanningen är ca 15 personer under dagen och lägst 4 personer på natten.

Flexibiliteten i kustradiostationernas verksamhet är stor. Vid mycket omfattande sjöräddningsinsatser— eller när flera insatser sker samtidigt— kan kustradiostationerna tillfälligt minska den kommersiella teletrafiken. Stock- holm Radio och Göteborg Radio har vardera som regel minst fem personer i tjänst som kan svara för sjöräddningsfunktionen. Samtliga sjöräddningsle— dare har fått särskild utbildning i planläggning och ledning av sjöräddnings- insatser.

Kustradiostationerna kan i många fall använda ett datoriserat system för eftersökning av fartyg och båtar som sjöräddningspersonalen har utvecklat. Med ledning av uppgifter om haveriplatsens ungefärliga position, tidpunkten för haveriet, typ av fartyg eller båt samt vind- och strömförhållanden som råder kan lämpliga sökområden snabbt avgränsas. Systemet gör det också möjligt att beräkna hur stora områden tillgängliga fartyg eller helikoptrar hinner utforska inom givna tidsramar, tex till dess att det blir mörkt ute.

Luftfartsverket

Luftfartsverket svarar för flygräddningscentralen RCC/Cefyl, som vid behov alarmerar försvarets helikoptrar för insatser vid sjöräddningsinsatser. En redogörelse för dessa resurser har lämnats i avsnitt 2.2. Enligt sjöräddnings- överenskommelsen skall RCC/Cefyl också anmoda trafikflygplan att delta i spaning efter försvunna fartyg eller båtar när detta behövs.

Tullverkets kustbevakning

Kustbevakningen skall enligt sjöräddningsöverenskommelsen medverka i sjöräddningsinsatser när så är möjligt. Kustbevakningens organisation omfattar fyra regioner med tillsammans 15 kustbevakningsområden. Avgränsningen av de senare svarar i stort mot kustlänen. Inom varje kustbevakningsområde finns 2—4 kustposteringar med personal och materiel för kustbevakningstjånsten.

Den regionala ledningen av kustbevakningen sker från bevakningskonto- reni Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall. Kustbevakningsverksam- heten vid dessa bevakningskontor leds av en kustbevakningsinspektör. På central nivå leds kustbevakningens verksamhet av gränschefen med biträde

av de operativa och tekniska sektioner som ingår i generaltullstyrelsens bevakningsbyrå. Den centrala operativa ledningsenheten kallas kustbevak- ningsledningen (KBL).

Kustbevakningen förfogar över ca 130 fartyg och båtar av olika slag. Till dessa hör 40 kustbevakningsfartyg och lika många kustbevakningsbåtar. Det finns vidare ett 50-tal miljöskyddsfartyg och arbetsbåtar. För havs- och kustövervakning från luften har kustbevakningen vidare tre spaningsflyg- plan.1

För ledning och kommunikation förfogar kustbevakningen över nio dygnet runt bemannade sambandscentraler. Sambandscentralerna är utrus- tade med telex och med telefax för bildöverföring. De har vidare radioutrustning med alla frekvenser för sjö- och flygtrafik och passar nödfrekvenserna på bl a privatradiobandet.

Kustbevakningens personal uppgår till omkring 550 personer Kustbevak- ningens indelning i kustbevakningsområden och fördelningen av kustbevak- nings- och miljöskyddsfartygen mellan dessa framgår av figur 2.8.

Försvarsmakten

Från försvarsmakten deltar marinen och flygvapnet i sjöräddningsinsatser. Medverkan regleras i militära bestämmelser och i sjöräddningsöverenskom- melsen. Marinen skall när så är möjligt delta i sjöräddning med rörliga enheter, sjöbevakningscentraler och kustradiostationer. Flygvapnet skall ställa räddningshelikoptrar och flygplan till förfogande. RCC/Cefyl leder dessa tillsammans med övriga i räddningsinsatsen deltagande luftfartyg.

Marinen har ca 200 fartyg, varav ett 60-tal i malpåse. En del av fartygen bl a 12 lätta vedettbåtar har övervakningsuppgifter i sjöterritoriet och är ständigt bemannade. Marinens och flygvapnets helikoptrar avsedda att kunna utnyttjas för räddningsinsatser har redovisats i avsnitt 2.2 i samband med beskrivningen av flygräddningstjänstens resurser.

Som har redovisats ingår två av marinens kustradiostationer — Tingstäde och Karlskrona — i sjöräddningsorganisationen som larm- och orienterings— centraler. Båda fungerar som sjöräddningsundercentraler (RSC) i samarbete med Stockholm Radio. Marinen förfogar vidare över lednings- och sambandsresurser vid sjöbevakningscentralerna i Stockholm (Muskö), Vis- by, Karlskrona, Malmö, Göteborg och Härnösand. Även dessa centraler kan utnyttjas vid sjöräddningsinsatser, tex för att lokalisera ett fartyg som av olika skäl saknar möjligheter att ange sin position. _

Ett radar- och datorbaserat system som ger information om fartygens rörelser till sjöss, det 5 k STINA-systemet, finns vid de fyra militära sjöbevakningscentralerna på ost- och sydkusten. Samma typ av anläggning kommer att tas i drift i Göteborg under år 1984. Marinen undersöker vidare förutsättningarna att inrätta en radarbaserad sjöbevakningscentral även utefter Norrlandskusten. Som har redovisats pågår det sedan något år en försöksverksamhet i Malmö som innebär att marinen, sjöfartsverket och kustbevakningen gemensamt använder detta informationssystem. Regering— en har uppdragit åt statskontoret, som leder försöksverksamheten i Malmö, att studera och lämna förslag till en motsvarande samordning för övriga sjöbevakningsområden.

1 Kustbevakningen och marinen kommer att samutnyttja tre lätta flyg- plan för olika slag av havsövervakning och spaning. Regeringen har i december 1983 gett överbefälhavaren i upp- drag att utarbeta ett detaljerat förslag till

. organisation. Flygplanen

kommer att förses med radar för ubåtsjakt och med utrustning som gör det möjligt att upptäcka oljeutflöden och att identifiera fartyg.

Teckenförklaring: » __ Å Kustbevakningsfartyg

l . Miljöskyddsfartyg !

OO Kustbevaknings- X & flygplan X

Gräns för kust- ( / bevaknings- w x

omrade / x (

Figur 2.8 Tullverkets kustbevaknings- och mil- ... A N " jöskyddsfartyg samt kust- A A x bevakningsflygplan för- X xx delade mellan olika kust- Å

bevakningsområden

S jöräddningssällskapet

Sjöräddningssällskapet Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne — driver sin verksamhet med frivilliga medel och insatser. Enligt avtalet med staten skall sällskapet inrikta sin verksamhet på utsjöräddning. När det är möjligt skall sällskapet delta även i kustsjöräddning. Enligt sina stadgar skall sällskapet vidare söka vidmakthålla intresset för sjöräddningstjänsten och föreslå åtgärder i syfte att göra verksamheten effektivare.

Sjöräddningssällskapet har 30 sjöräddningsstationer och 37 sjöräddnings- kryssare eller räddningsbåtar. I sällskapet finns 11 fast anställda räddnings- skeppare och ungefär 300 frivilliga, som vid larm kan bemanna fartygen och båtarna. Enligt sjöräddningsöverenskommelsen skall Sjöräddningssällska- pet, om det behövs, bekosta insatser med privata fartyg och båtar. För administrationen vid sällskapets kontor i Göteborg svarar fyra anställda. Antalet sjöräddningskryssare och räddningsbåtar vid de olika stationerna framgår av tabell 2.7, medan lokaliseringen av stationerna redovisas i figur 2.9.

Tabell 2.7 Antal sjöräddningskryssare och sjöräddningsbåtar fördelade mellan Sjö- räddningssällskapets räddningsstationer

___—___— Kuststräcka Räddnings— Räddnings- Räddnings- station kryssare, båtar antal antal ___—___— Västkusten Fjällbacka Käringön Rörö Hovås Båtfjorden Glommen Grötvik

Öresund och Mölle sydkusten Barsebäck Kåseberga Simrishamn Kivik Sölvesborg Hasslö

.—

u—l—l—u—n rgr—...... Nb—lb—l

Öland och Grönhögen Gotland Grankullavik Herrvik

Ostkusten Gryt Ornö Möja Fejan Örskär

Norrlandskusten Stocka Holmsund Rödkallen

Mälaren Västerås

|__-|__| I—Hll

l—nu—w—a ___->_>..— lHl

[ ..

Vänern Kristinehamn Mariestad Kållandsö

Vättern Visingsö 1

...I— _.-

rx & ' x f ' x.. l T*J * , x /"" Xl l / X X X X X / / ll ( l /'XX x F x X ) X x ) x * x Rödkallen L x x/ x x . // X X X | X I X / " ' * x _" ,, Holmsund / , | X I X X i x ; / , / l (» - lx x a ! XX f, _ l k & _ Stocka X x & x X X (X x . X x ll X / X X Ore d I 'x l/N grun // / * x/ 'x / / / | x (» ' / / Fe" an ' l l .Vasteräs I L Kristinehamn/ [ . Möja * | / x . X _ . X " | Marlgstad x Orno Fjällbacka [ ä,.andgö

Käringön Rörö

0. Grankulla- V'k Herrvik

Grönhögen Hasslö

Båtfjorden / _ / x Glommen ' " ( _ / . . / » * Growlk ( l/ l _- lex

X ”Sölvesborg

Figur 2.9 Sjöräddnings- Barsebäck sällskapets sjöräddnings- stationer

Simrishamn

2.3.5 Sjöräddningen på Vättern och Vänern

Sjöfartsverket tog den 1 januari 1980 på sig samordningsansvaret för sjöräddningen i Vättern. För alarmering genom privata radiosändare har upprättats fyra basradiostationer runt sjön. Anrop till dessa stationer kopplas automatiskt till Göteborg Radio, som är sjöräddningscentral för Vättern.

Resurser för sjöräddningen på Vättern är brandförsvarets lätta sjörädd— ningsbåtari Jönköping, Askersund och Motala. Sjöräddningssällskapet har stationerat en räddningsbåt vid Visingsö. Till organisationen hör vidare försvarets medeltunga helikopter vid F 6 i Karlsborg och ett antal båtar hos försvarets materielverk i Karlsborg.

Samordningsansvaret för sjöräddningen på Vänern har sjöfartsverket delegerat till Vänerns Seglationsstyrelse.

2.3.6 Kommunalt samarbete om sjöräddningen på Storsjön

Länsstyrelsen i Jämtlands län har tagit initiativ till åtgärder för samordning av sjöräddningen på Storsjön. En arbetsgrupp med företrädare för kommun- erna och länsstyrelsen har diskuterat lämpliga former för en samverkan mellan kommunerna. Samarbetet avses komma att gälla undsättning både i Storsjön och i några andra större sjöar i länet. Som underlag för samarbetet har utarbetats en sjöräddningsplan för länet.

2.3.7 Sjöräddningsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt1

Sjöräddningsorganens insatser inom ramen för den statliga sj öräddningstj än- sten omfattade under år 1982 totalt 2 141 händelser. Sjuktransporter från öar och skär ägde dessutom rum i 225 fall med Sjöräddningens resurser under året.

Enligt sjöfartsverkets redovisning bedöms 586 av hela antalet sjörädd- ningsinsatser under år 1982 ha varit bagatellartade. Detta antal ingår inte i den följande redovisningen av antalet insatser med fördelning efter olika slag av fartyg och båtar som har drabbats av olyckor, efter olika orsaker till insatserna och efter geografiska områden där olyckorna har inträffat. Av de återstående 1 555 Sjöräddningsinsatserna avsåg nära 80 % fritidsbåtar, medan 6 % av insatserna gällde handelsfartyg och 11 % fiskefartyg. De redovisade siffrorna framgår också av följande sammanställning.

Typ av fartyg Antal insatser Relativ fördel— eller båt under år 1982 ning iprocent Handelsfartyg 87 6 Fiskefartyg 179 11 Fritidsbåtar 1 234 79 Övriga 55 4

Summa 1 555 100

1 Källa: Sjöfartsverket, Sjöräddning, Insatser 1982.

Vid sjöolyckor efter kusterna samt i Vänern, Vättern och Mälaren förolyckades 42 människor under år 1982. Av dessa omkom 33 genom olyckshändelser med fritidsbåtar.

Som framgår av figur 2.10 inträffade huvuddelen av sjöräddningsfallen — nära 60 % av hela antalet — under de tre sommarmånaderna. Knappt 400 sjöräddningsinsatser under juli månad innebar i genomsnitt 12 fall per dygn under denna tid. Under vintermånaderna krävdes inte mer än en insats i medeltal per dygn i hela landet.

Maskinhaveri var den vanligaste orsaken till Sjöräddningsinsatserna under året. Totalt 513 eller i runt tal 1/3 av hela antalet orsakades således av fel på utrustningen. Grundstötning ledde till sjöräddningsinsats i 285 fall eller vid 18 % av samtliga insatser. Saknade fartyg eller båtar orsakade 165 ingripanden eller 11 % av hela antalet. Ospecificerade orsaker förekom dessutom i 416 fall, vilket motsvarar drygt 25 % av samtliga insatser under året. Se vidare följande sammanställning.

———_——_——__________ Orsak till Antal insatser Relativ fördel- insatsen under år 1982 ning i procent ___—___ Maskinhaveri 513 33

Grundstötning 285 18

Saknas 165 11 Sjuktransport från fartyg 102 6 Kantring 47 3 Brand 27 2 Annan orsaka) 416 27 ___—__ Summa 1 555 100

___—___— Annan orsak är bl a kollision, slagsida, bränslebrist, hinder i propellern, läckage, man över bord, felnavigering och nödraketer som inte har kunnat härledas till nödsituation. **

Bland fritidsbåtarna och fiskefartygen orsakade maskinhaverier de flesta Sjöräddningsinsatserna. Grundstötning och saknade båtar var ofta också anledningar till många insatser för fritidsbåtarna. För handelsfartygen avsåg insatsen i hälften av fallen sjuktransport från fartygen.

De flesta Sjöräddningsinsatserna under år 1982 genomfördes efter ost- och sydkusten från Gävle till Falsterbo. Som framgår av tabell 2.8 fordrade 762 nödsituationer, eller drygt hälften av samtliga, att något av sjöräddningsor- ganen ingrep i detta område. I Öresund och vid västkusten utfördes 587 insatser, medan händelser vid norrlandskusten orsakade 95 ingripanden. Tabellen visar också att 56 sjöräddningsinsatser genomfördes på Mälaren, 37 på Vänern och 15 på Vättern under år 1982. Sammanlagt tre ingripanden skedde på internationellt vatten. Sjöräddningsinsatsernas fördelning mellan lokala kustområden illustreras också i figur 2.11.

Med 535 insatser eller vid drygt 1/3 av samtliga sjöräddningsfall deltog kustbevakningen oftare än något annat organ i sjöräddningen under år 1982. Sjöfartsverkets medverkan omfattade 438 insatser, polisens 352 och Sjörädd— ningssällskapets 294 insatser. Dessa siffror framgår av tabell 2.9, som också

Måttenhet: Antal sjöräddningsinsatser

400

300

200

100

Månad

Feb Jan Mars Apr Maj Juni Juli Aug

visar att försvaret deltog vid 114 tillfällen och den kommunala räddnings- tjänsten i 46 fall. Flertalet helikopterinsatser skedde under svåra förhållan- den, ibland långt ute till havs.

Vid 80 % av sjöräddningsfallen under året behövde endast ett av sjöräddningsorganen ingripa. Två sjöräddningsorgan deltog i 241 insatser eller vid 15 % av samtliga och tre organ i 62 fall eller 4 % av hela antalet. Som

Tabell 2.8 Sjöräddningsinsatser inom olika kustområden m m under år 1982

Område Antal insatser Relativ fördelning under år 1981 iprocent

Norrlandskusten 95 6

Ost— och sydkusten (inkl Ölands och Gotlands kustområden) 762 49 Öresund och västkusten 587 38 Vänern 37 2 Vättern 15 1 Mälaren 56 4 Internationellt vatten 3 0 Summa 1 555 100

Sept

Okt Nov Dec

Figur 2.10 Sjöräddnings- insatserna fördelade mel- lan olika månader under år 1982

lk | x z— _ ( X ..—

. I 'N _ x Skala. / x . 10 sjöräddningsinsatser /" Xl l . 40 " / l

l . 100 " / *I

. ,,

Figur 2.11 Sjöräddnings- insatserna fördelade mel- lan lokala kustområden under år 1982

Tabell 2.9 Sjöräddningsinsatser anmälda till sjöfartsverkets rapportcentral fördela- de mellan olika organ som har deltagit i insatserna under år 1982

Sjöräddningsorgan Antal Andel i procent av samt- m fl insatser liga sjöräddningsfall (1555) Sjöfartsverket 438 28 Sjöräddningssällskapet 294 19 Kustbevakningen 535 34 Den kommunala räddnings— tjänsten 46 3 Försvaret 114 7 Polisen 352 23 Bärgnings— och bogserfartyg 10 1 Övriga 172 11 Summa 1 961 —

_________________-—.———_——————————

redovisas i följande sammanställning medverkade fler än tre sjöräddnings— organ i relativt få insatser under året.

_________.-.———————-————-—

Antal som deltagit med Antal Relativ fördelning fartyg, båtar, helikoptrar insatser iprocent eller flygplan

___—___._—————————-

Ett sjöräddningsorgan 1 240 30 Två ”— 241 15 Tre ”— 62 4 Fyra sjöräddningsorgan eller fler 12 1 Summa 1 555 100

Televerkets och marinens kustradiostationer utnyttjades för alarmering och samordning vid 1 227 nödsituationer, vilket motsvarar nära 80 % av hela antalet. Som framgår av följande sammanställning deltog Stockholm Radio och Göteborg Radio vid de allra flesta av dessa drygt 1 200 sjöräddningsin-

satser.

Räddningscentral eller Antal Relativ fördelning undercentral insatser i procent Härnösand 94 8 Stockholm 586 48 Tingstäde 31 2 Karlskrona 35 3 Göteborg 458 37 Malmö 23 2

Summa 1 227 100

Sjöräddningsverksamhetens utveckling i figur 2.12 visar att olyckorna bland handelsfartygen och inom gruppen ”övriga fartyg” har minskat sedan mitten av 1970-talet. För fiskefartygen ligger antalet insatser på ungefär samma nivå som för knappt ett tiotal år sedan. Det starkt stigande antalet

Måttenhet: Antal insatser

Fritidsbatar

Fiskefartyg

Handels-

Figur 2.12 Sjöräddnings- fartyg

insatser för fritidsbåtar, _ fiskefartyg, handelsfartyg varlga och övriga fartyg åren 0 artyg 1974—82 År 1974 1976 1978 1980 1982

fritidsbåtar — under år 1982 fanns det ca 500000 sådana båtar inom sjöräddningens ansvarsområde — har inte medfört någon tendens till ökning av antalet insatser för dessa båtar.

2.3.8 Kostnaderna för sjöräddningstjänsten

Enligt sjöräddningsöverenskommelsen bestrider varje sjöräddningsorgan sina egna kostnader för sjöräddningen. Av de statliga organ som deltar

särredovisar endast sjöfartsverket dessa kostnader. För övriga myndigheter kan sjöräddningens kostnader således inte anges.

Budgetåret 1983/84 beräknas sjöfartsverkets kostnader för sjöräddningen uppgå till ca 10,6 milj kronor. Av dessa medel erhåller televerket nära 8,9 milj kronor i ersättning för kustradiostationernas medverkan. Återstående 1,7 miljoner kronor är avsedda för sjöfartsverkets administration av sjöräddningsverksamheten och för det kontakt- och informationsarbete som behövs. En mindre del av beloppet är avsett för utveckling och inköp av räddningsmateriel till sjöfartsverkets sjöräddningsstationer.

Sjöfartsverket har i sin långtidsbudget för budgetåren 1984/85—88/89 begärt 500 000 kronor per budgetår för anskaffning av räddningsmateriel. Enligt verket fordras det bl a helikopterburna livflottar samt fler snabba och grundgående sjöräddningsbåtar. Strävandena att rationalisera lotsverksam- heten kan enligt verket medföra att det nuvarande radionätet måste omstruktureras så att basstationerna placeras på obemannade platser med god räckvidd och med automatisk koppling till räddningstjänsten.

Sjöräddningssällskapets kostnader för räddningsverksamheten uppgick under år 1982 till 7,7 milj kronor.

2.4 Bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten

2.4.1 Internationella överenskommelser om skydd för den marina miljön rn rn

Genom internationella konventioner regleras det samarbete mellan staterna som syftar till att förhindra att haven förorenas genom utflöden från fartyg av olja eller andra skadliga ämnen. Flera av dessa konventioner är ett resultat av arbetet inom The International Maritime Organization (IMO), som är ett mellanstatligt rådgivande och samordnande organ under Förenta nationerna (tidigare IMCO).

De grundläggande internationella konventionerna om skydd mot utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen stadgar förbud mot förorening från fartyg. Regler finns också om hur fartyg skall vara konstruerade för att stora utflöden skall undvikas vid en sjöolycka. Möjligheterna för kuststaterna att på det fria havet ingripa mot fartyg som förorenar preciseras vidare. Sverige har tillträtt dessa konventioner.

Andra internationella överenskommelser reglerar den beredskap som staterna skall hålla för att kunna bekämpa utflöden av skadliga ämnen. Sverige deltar i samarbete av detta slag genom följande överenskommel- ser:

(1) 1967 års överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om samarbete i fråga om kontrollen av efterlevnaden av bestämmelser till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (Köpenhamns-överenskommelsen) Överenskommelsen innehåller bestämmelser om bla rapportering av oljeförore- ningar, hjälp med bekämpning av olja, upprättande av beredskap för oljebekämp- ning och samverkan vid uppbyggnad av en sådan beredskap.

(2) 1969 års överenskommelse om samarbete vid oljeförorening i Nordsjön (Bonn- överenskommelsen eller Nordsjö-överenskommelsen) I överenskommelsen, som har träffats mellan Nordsjö-staterna, förbinder sig dessa att underrätta varandra om sin nationella beredskap för bekämpning av oljeförorening inom Nordsjön. Vidare behandlas formerna för samverkan om rapportering, beredskapsåtgärder och bekämpningsinsatser.

(3) 1974 års konvention om skydd av Östersjö-områdets marina miljö (Helsingfors- konventionen) Helsingfors-konventionen är en överenskommelse mellan kuststaterna vid Öster- sjön. I överenskommelsen finns bestämmelser om samverkan som föreskriver skyldighet för staterna att upprätthålla beredskap för att bekämpa utsläpp av skadliga ämnen. Enligt konventionens regler om rapportering skall staterna utveckla och tillämpa ett system för att kunna ta emot rapporter om större föroreningar genom olja eller andra skadliga ämnen som har observerats till havs. Händelser som orsakar eller skulle kunna orsaka större miljöförorening skall omedelbart rapporteras även till de andra staterna.

Internationella överenskommelser finns vidare om ingripanden på det fria havet vid olyckor som kan orsaka förorening och om redares ekonomiska ansvar för skador till följd av oljeutflöde från fartyg. Enligt en mellanstatlig konvention lämnas i vissa fall ersättning från den internationella oljeskade- fonden.

2.4.2 Svensk lagstiftning om skydd mot utsläpp av olja och kemikalier i havet och vissa andra vatten

Bestämmelser om förebyggande verksamhet

Svensk lagstiftning som reglerar de förebyggande åtgärderna mot förore— ningar från fartyg följer de internationella överenskommelserna på området. Bestämmelser om förbud mot förorening genom utsläpp av skadliga ämnen från fartyg, åtgärder som skall vidtas av myndigheterna i syfte att förhindra sådana föroreningar, fartygs konstruktion och tillsyn av fartyg finns i

El Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (den s k vattenföroreningslagen); och i D Förordningen (1980:789) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Enligt vattenföroreningslagen är deti princip förbjudet att släppa ut olja från fartyg inom Sveriges sjöterritorium och i Östersjö-området utanför detta. Förbud mot utsläpp av olja inom andra vattenområden har meddelats av sjöfartsverket i kungörelsen (SjöFS 1980:48) om åtgärder mot vattenförore- ning från fartyg. Sjöfartsverket meddelar också föreskrifter om utsläpp från fartyg av andra skadliga ämnen än olja.

Vattenföroreningslagen gör det vidare möjligt för regeringen eller myndighet som regeringen utser att föreskriva sådana begränsningar eller förbud mot fartygstrafik i farvatten inom Sveriges sjöterritorium som behövs för att vattenföroreningar skall hindras.

Förbud gäller också mot utsläpp i havet från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel av avfall fasta ämnen, vätskor eller gaser enligt bestämmelserna i

D Lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten (den s k dumpningslagen); och i D Dumpningskungörelsen (1971:1156).

Dumpningslagen tillämpas inte på de ut släpp från fartyg av skadliga ämnen som avses i vattenföroreningslagen. Förbuden enligt de svenska dumpnings- bestämmelserna gäller utsläpp inom Sveriges sjöterritorium och utsläpp i det fria havet från svenskt fartyg eller luftfartyg.

Bestämmelser om bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten (räddningstjänst)

Ansvaret för bekämpning av olja eller kemikalier till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren har lagts på tullverket och utförs inom tullverket av kustbevakningen. Tullverkets skyldighet att bekämpa olja eller kemikalier till havs m m framgår av

D Kungl Maj:ts instruktion (19731884, ändrad 1974:409) för tullverket.

Militära myndigheter kan delta i bekämpningen av olja och kemikalier till havs rn in enligt

EI Kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m.

Bestämmelser om ersättning för kostnader för oljebekämpning och sanering finns i

D Brandlagen (1974:80); 3 Lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss (den sk oljeskadelagen); och i D Lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden (den s k fondlagen).

Vissa av bestämmelserna i brandlagen om ingrepp i annans rätt och om tjänsteplikt tillämpas vid tullverkets olje- och kemikaliebekämpning. Några bestämmelser som reglerar ansvaret för sanering efter bekämpning av olja eller kemikalier finns inte. Sanering anses emellertid vara en kommunal angelägenhet. '

2.4.3 Arbetsuppgifter och organisation för kustbevakningens bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten

Arbetsuppgifter

Kustbevakningen inom tullverket svarar som har framgått för de åtgärder till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren som syftar till att avvärja eller begränsa skada genom utflöde av olja eller annat som är skadligt. Kustbevakningens ansvar omfattar således inte bekämpning inom område som avses i brandlagstiftningen och som kommunerna har ansvaret för, dvs insatser på land, i andra insjöar än Vänern och Mälaren samt i övriga vattendrag och i hamnområden.

Organisation och resurser

Kustbevakningens centrala, regionala och lokala organisation har redovisats i avsnitt 2.3 om sjöräddningen. Redogörelsen kompletteras här med uppgifter om de resurser för olje— och kemikaliebekämpning som kustbe- vakningen och de samverkande organen förfogar över. Uppbyggnaden av beredskapen har för oljebekämpningens del pågått sedan år 1970 och för kemikaliebekämpningen sedan år 1974.

Personal

Kustbevakningen har totalt omkring 550 tjänster. Av dessa är drygt 50 tjänster inrättade uteslutande för uppgifter inom olje- och kemikaliebered- skapen. Till största delen gäller det personal på miljöskyddsfartygen. Fartygen bemannas vidare vid bekämpningsinsatser med besättningsmän från kustbevakningens övriga fartyg och båtar.

Fartyg och båtar

Miljöskyddsfartygen och arbetsbåtarna är kärnan i kustbevakningens beredskapsorganisation för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss. De fyra större miljöskyddsfartygen fungerar som arbetsplattformar för ol jebekämp- ningsutrustningen och är i regel också depåfartyg för mindre enheter. De större fartygen har ledningscentraler för samordning vid mer omfattande insatser mot miljöföroreningar till sjöss. Kustbevakningen disponerar vidare nio medelstora miljöskyddsfartyg av typ Sea-Truck. På Vänern finns ett kombinerat miljöskydds- och bevakningsfartyg.

Till miljöskyddsfartygen hör tre katamaraner utrustade med olje- och kemikalieupptagare mellan skroven. Ett annat komplement är de tretton snabbgående arbetsbåtarna av trimarantyp som används för bl a utdragning, förankring och justering av länsorna. För 5 k mellanlagring av upptagen olja disponerar kustbevakningen tre oljepråmar.

För bekämpning av olja och kemikalier i närheten av land har utvecklats en strandbekämpningsbåt av lättmetall. Båten är utrustad med hydrauliskt manövrerade kranar för hantering av länsor och för upptagning av oljor och kemikalier. Strandbekåmpningsbåtarna kan landvägen transporteras till olika kuster. I planerna ingår anskaffning av tolv sådana båtar tre till varje kustbevakningsregion. Sju av båtarna finns för närvarande i organisationen. De återstående fem kommer att levereras under åren 1984 och 1985.

Till de redovisade resurserna kommer samtliga större och medelstora kustbevakningsfartyg, som kan ta ombord viss oljebekämpningsutrustning. De mindre kustbevakningsenheterna har möjligheter att delta i bekämp- ningsoperationerna genom spaning, bevakning, bogsering och snabba transporter.

Specialutrustning

Kustbevakningen förfogar över ett 30-tal baser och kustförråd med upplag av oljelänsor, upptagningsanordningar, absorberings- och dispergeringsmedel samt annan skyddsutrustning. För användning av absorberings- och disper-

geringsmedel har kustbevakningen totalt över 50 spridningsanordningari miljöskydds- och kustbevakningsfartygen. I kustförråden finns vidare ett 30-tal mobila spridningsutrustningar. En del av kustbevakningens olje- skyddsmateriel förvaras i container och transporteras med lastbil till de kustområden där den skall användas.

Till personskyddsutrustningen hör ett hundratal kemskyddsdräkter med andningsskydd samt räddningsutrustningar och filtermasker. För personsa- nering i samband med kemikaliebekämpning disponerar kustbevakningen fyra mobila saneringsstationer, också i container.

Stödfunktioner

En av olje- och kemikaliebekämpningens stödfunktioner ärfjärranalystekni- ken, som gör det möjligt att även under mörker och vid dålig sikt upptäcka oljeutflöden och andra miljöfarliga utflöden. Efter flera års samarbete har kustbevakningen, statens delegation för rymdverksamhet och rymdbolaget utvecklat ett operativt fjärranalyssystem för kustbevakningens flygplan. Systemet omfattar bevakning med sidspanande radar och instrument för registrering av de skillnader i utstrålning av värme och ultraviolett ljus som förekommer mellan olja och vatten.

En för kemikaliebekämpningen viktig stödfunktion är den dokumenta- tionstjänst som har organiserats inom kustbevakningen. Till resurserna hör en dataterminal, som vid behov får uppgifter från databaser i bl a USA. Information kan erhållas om farliga kemikaliers egenskaper i vatten, riskerna för miljö och människor och lämpliga skadeavhjälpande åtgär- der.

Kustbevakningens arbetsformer

Kustbevakningens sjöpatrullering pågår ständigt. Arbetstiden planeras så att det inom varje region alltid finns fartyg eller båtar i verksamhet. Fartyg eller båtar som inte är i tjänst bemannas vid behov genom inkallande av ledig personal. Bevakningsfartyg som patrullerar omdirigeras vid behov för uppdrag med högre prioritet inom bl a sjöräddning eller oljebekämpning.

Den operativa ledningen utövas på flera nivåer inom varje kustbevaknings- region. I enklare fall — det gäller utflöden av mindre omfattning som bekämpas under dagtid svarar områdeschefen lokalt för ledningen. I mer komplicerade situationer övertas ledningen av den regionala ledningsstaben. Under icke tjänstgöringstid har en tjänsteman på regional nivå beredskap i hemmet och svarar för ledning av verksamheten till dess att den regionala staben har trätt i funktion.

Som operativ ledare vid en oljebekämpningsaktion på regional nivå fungerar ett befäl från den regionala staben som regel är det en bevakningschef eller en kustbevakningsinspektör. Han har kontakt med samverkande myndigheter och kommuner. I närheten av skadeplatsen upprättas en underhållsbas som förser fartygen med förnödenheter och utrustning. På sjön leds verksamheten av en taktisk ledare, en s k on-scene-commander (OSC). Vid mycket omfattande och komplicerade insatser kan den operativa ledningen övertas av gränschefen.

2.4.4 Samverkande organs resurser för olje— och kemikaliebekämpning till havs och i vissa andra vatten

Militära förband

En del militära förband — framför allt inom marinen har resurser som är lämpliga för förstärkning av kustbevakningens verksamhet. I samarbete mellan generaltullstyrelsen och chefen för marinen har utarbetats en plan för användning av marinens resurser vid insatser i samband med olje- och kemikalieolyckor till sjöss. Planen gäller from år 1982 och innehåller riktlinjer för främst lednings-, sambands- och underhållstjänsten vid de gemensamma insatserna. Se vidare avsnitt 4.4 om militär medverkan i civil räddningstjänst.

Sjöfartsverket

Sjöfartsverkets medverkan i olje- och kemikaliebekämpningen omfattar i första hand åtgärder som enligt sjölagstiftningen och vattenföroreningsbe- stämmelserna skall vidtas med tex ett havererat fartyg för att utflödet av skadliga ämnen skall kunna begränsas eller förhindras. Fartyg och båtar i verkets organisation deltar dessutom ofta i arbetet med spaning eller upptagning av ämnena.

' Vid några lotsplatser — Sandhamn, Landsort, Södertälje, Bönan (Gävle) och Hölik (Hudiksvall) finns oljelänsor som kan transporteras med lotsbåt till bekämpningsområdena. Sjöfartsverkets sjömätningsfartyg utnyttjas vid behov i samband med större insatser, t ex som förläggningsplatser. Vintertid gäller detta också isbrytarna.

Polisen

Polisen undersöker om brott har begåtts mot bestämmelserna om förbud mot vattenförorening från fartyg. Genom sina helikopter- och sjöpolisgrupper medverkar polisen även genom spaning och rapportering av utflöden. Se vidare avsnitt 4.2.

Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)

SMHI upprätthåller en prognosberedskap för att kunna bedöma hur olje- eller kemikalieföroreningar som har upptäckts ute på havet kommer att driva. Se vidare avsnitt 4.6.

Kommunerna

Effektiva bekämpningsaktioner i strandzonen kräver ett samarbete mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. Organisationen och resurserna för olje- och kemikaliebekämpning varierar emellertid i hög grad från kommun till kommun. För att möjliggöra den samverkan mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten som syftar till att förhindra skador när ett olje- eller kemikalieutsläpp når stranden behöver många av kommunerna ofta mer materiel än vad de själva förfogar över. En

sådan förstärkning skall kunna ske med resurser från de regionala förråd som med statliga medel håller på att byggas upp på fem platser i landet'. Avsikten är att materielen inom 5-10 timmar skall kunna transporteras på landsväg från ett regionalt förråd till ett skadeområde. De regionala förråden innehåller bl a arbetsbåtar, utrustning för maskinell upptagning av olja, länsor, personlig skyddsutrustning och handredskap av olika slag.

Övriga organ

I vissa fall medverkar också Sjöräddningssällskapet och bärgnings- och bogserföretag i olje- och kemikaliebekämpning till havs och i vissa andra vatten. Televerkets kustradiostationer och luftfartsverkets flygräddnings- central (RCC/Cefyl) har möjligheter att rapportera utflöden av olja eller kemikalier som har iakttagits av fartyg eller flygplan. Som tidigare framgått kan medverkan i bekämpningen vid behov erhållas även från andra länder.

2.4.5 Samordning av olika organs insatser vid olje— och kemikaliebekämpning

Statsmakterna har som utgångspunkt för sitt principbeslut om miljösäkrare sjötransporter (prop 1980/81:119, TU 1981/82:31, JoU 1981/82:33, rskr 1981/82:375 och 422) framhållit att insatserna i' första hand skall inriktas på förebyggande åtgärder som förhindrar att utflöden av olja och kemikalier över huvud taget sker. Sjöfartsverket har fått resurser för att på olika sätt öka sjösäkerheten i farlederna. Användningen av säkrare fartyg för i första hand trafik i svårnavigerade och miljökänsliga områden, bla Stockholms skär— gård, Mälaren, Vänern och Göta älv, stimuleras genom ett särskilt avgiftssystem. Erfarenheterna från den senaste tioårsperioden har emellertid visat att de förebyggande insatserna måste kompletteras med en slagkraftig beredskap för den bekämpning som skall ske när ett utflöde har inträffat. Eftersom åtgärder fordras av ett stort antal myndigheter och andra organ är det viktigt, framhåller statsmakterna, att en rationell arbetsfördelning och samordning kan åstadkommas både i Sjösäkerhetsarbetet och i det räddningstjänstarbete som skall ske efter en olycka. Som har betonats förutsätter effektiva aktioner i strandzonen gemensamma insatser vid strandlinjen i samarbete mellan kustbevakningen och den kommunala räddningstjänsten. För detta behövs en god planläggning och gemensamma övningar. i | En del situationer kräver emellertid också mer ingripande åtgärder i syfte att samordna resursutnyttjandet. Frågan om ett centralt samordningsorgan har aktualiserats i olika sammanhang. Statsmakterna har emellertid fram- hållit att denna fråga bör bedömas efter det utredningsarbete som pågår dels om förutsättningarna för en sammanläggning av sjöfartsverket och kustbe- vakningen, dels inom ' räddningstjänstkommittén om samverkan i stort 'Regionala förråd finns mellan olika organ i räddningstjänsten. I avvaktan på resultaten av detta i Ba'ky'ka' YiSby' Kar [S' . . . . krona och Vänersborg. utredningsarbete har statsmakterna beslutat att ombilda det till statens En liknande anläggning brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst så att det mer aktivt än tidigare i Umeå blir klar under skall kunna verka för en samordning mellan olika huvudmän och andra år1984.

' Källa: Kustbevaknings— information nr 3/l983, Statistik över oljeutsläpp till havs och i kustvatt- nen. Vänern och Mäla- ren under år 1982.

samverkande organ.

En stor del av länsstyrelserna bör enligt statsmakterna utveckla sin planläggning av beredskapen för olje- och kemikaliebekämpningen. Statens brandnämnds riktlinjer för denna planläggning bör förbättras. Länsstyrelsen bör anlita i förväg utsedda (s k presumtiva) räddningsbefälhavare för att komplettera planläggnings- och förberedelsearbetet. Statsmakterna har vidare framhållit att det behövs mer samövning, utbildning och information för att den samlade beredskapsorganisationen skall kunna bli effektivare.

2.4.6 Forsknings- och utvecklingsarbete

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) erhöll hösten 1979 regeringens uppdrag att i samråd med berörda organ utarbeta ett förslag till forsknings— och utvecklingsprogram för system, metoder och teknik inom olje- och kemikaliebekämpningen till sjöss ochi strandzonen samt för strandsanering- en. För denna forsknings- och utvecklingsverksamhet, som kallas TOBOS 85, har anslagits totalt ca 30 milj kr. Arbetet påbörjades under budgetåret 1980/81 och skall pågå under fem år. Fackmyndigheternas forsknings- och utvecklingsverksamhet på detta område kommer att fortsätta som tidigare. Se vidare avsnitt 7.4.

2.4.7 Olje- och kemikalieutsläppens samt bekämpningsinsatsernas omfattning — en statistisk översiktl

I svenska farvatten inträffar årligen ett 20-tal olyckor med tankfartyg där olja läcker ut. Flertalet av dessa utflöden sker i hamnar. Orsaken är ofta ventilfel, men också pumphaverier och överfyllning förekommer. Vid olyckor som

"resulterari större utflöden från tankfartyg är orsaken som regel grundstöt-

ning.

Flertalet oljeutflöden till sjöss avser relativt begränsade kvantiteter. Det största enskilda oljeutflödet i svenska farvatten under 1970-talet omfattade ca 1 600 ton råolja från tankfartyget lawachta vid Trelleborg år 1973. Haverierna med tankfartyget Tsesis i Södertälje-leden år 1977 och med tankfartyget José Marti vid Dalarö år 1981 beräknas ha medfört att omkring 1 000 ton olja läckte ut vid vardera tillfället. Grundstötningen med det ryska tankfartyget Antonio Gramskij utanför Ventspils vid lettiska kusten år 1979 orsakade ett utflöde på sannolikt 6 000 ton råolja. En del av denna drev i is mot den svenska och finska kusten och fordrade en tidsödande bekämpning och sanering. Utomlands har det förekommit utflöden på mellan 50 000 och 250 000 ton olja från tankfartyg.

Som framgår av figur 2.13 har årligen sedan 1970 upptäckts eller till kustbevakningen rapporterats mellan omkring 300 och 500 oljeutsläpp. Mellan 200 och drygt 300 av dessa flertalet år 70 a 80 % av antalet upptäckta eller rapporterade har blivit bekräftade. Rapporterna har i övriga fall visat sig felaktiga. Iakttagelsen kan ha gällt tex frömjöl eller bleke. Bekämp— ningsåtgärder har i allmänhet satts in endast mot utflöden som har bedömts hota kuster och strandzoner. Det har årligen gällt mellan 25 och 60 insatser. I övriga fall har kustbevakningen följt situationen till dess att föroreningen har upplösts genom avdunstning eller genom naturlig utspridning i vattnet.

Måttenhet: Antal utflöden 500

Rapporterade

300

0 $ _ | * Konstaterade '*| 200

100

Bekampade Figur 2.13 Rapporterade,

konstaterade och bekäm- pade oljeutflöden [ kusl- . ' bevakningens verksamhet 1978 1980 1982 under åren 1970—1982

0 1 r——1——

År 1970 19:72 1974 19'76 '

Av de under år 1982 konstaterade 230 oljeutflödena iakttogs 73 utanför svenskt sjöterritorium, 87 utomskärs på svenskt vatten och 67 inom skärgårdsområdena. I Mälaren registrerades två utflöden och i Vänern eri oljeförorening under året.

Kustbevakningens egna enheter upptäckte 101 av de sammanlagt 230 oljeutflödena. Ett 50-tal observerades av kustbevakningsflyget. Av de totalt 230 oljeutflödena bedöms 217 ha skett i strid mot svensk lag eller internationella bestämmelser. Oljeföroreningar orsakade av grundstötning- ar, kollisioner eller kantringar uppgick till åtta.

Kustbevakningen vidtog egentliga bekämpningsåtgärder mot endast 29 utflöden som under år 1982 bedömdes hota kuster och strandzoner. I övriga fall begränsades insatserna till kontroll av att föroreningarna upplöstes genom avdunstning eller naturlig utspridning i vattnet, 5 k självdispergering. Ingen av de utförda bekämpningsaktionerna hade någon större omfattning. Följande tre insatser kan illustrera verksamheten under året:

D Den 10 januari råkade det Singapore-registrerade bulkfartyget ANJA LEON- HARDT i sjönöd i Kattegatt. Aktiva räddningsinsatser gjordes av flera fartyg, bl a Stena Sessans Prinsessan Birgitta, som tog över 19 personer i en livbåt. Kustbevakningens Tv 103 levererade elström, tryckluft och kylvatten. Genom dessa åtgärder var det möjligt att få igång hjälpmaskineriet för länspumpning ombord på haveristen, vilket förhindrade olja att läcka ut från fartyget.

D Den 29 mars kolliderade svenska m/t SIVONA med finska m/s TUIRA väster om Svinbådan i Öresund. Sivona var lastad med 2 100 ton eldningsolja och 475 ton bensin. Vid kollisionen skadades tre lasttankar och ca 800 ton olja läckte ut i havet. Större delen avdunstade och självdispergerade relativt snabbt. På haveriplatsen tog kustbevakningen med s k skimmer upp omkring fem ton vattenblandad olja.

D Den 29 maj gick svenska m/t RENO på grund vid Nåttarö utanför Nynäshamn. Fartyget var på resa från Fårösund till Nynäshamn med omkring 200 m3 råolja från fyndigheterna på Gotland. Haveriet orsakade ett obetydligt oljeutflöde. Kustbe- vakningen medverkade i bärgningen genom att Iäktra över en del av lasten till miljöskyddsfartyget Tv 406.

Utöver det redovisade antalet bekämpningsaktioner inom det egna ansvars- området brukar kustbevakningen årligen i ett tiotal fall delta i oljebekämp- ning inom kommunernas ansvarsområde.

Endast ett fåtal kemikalieutsläpp i svenska farvatten finns registrerade. Under åren 1970—78 var kustbevakningen engagerad i sammanlagt tio fall av kemikaliebekämpning. Skillnaderna i antal mellan olje- och kemikalieut- släppen beror bl a på att de transporterade kvantiteterna kemikalier är väsentligt mindre än den volym olja som fraktas.

2.4.8 Kostnaderna för bekämpningen av olja och kemikalier till havs m m

Kostnaderna för kustbevakningen i dess helhet har för budgetåret 1983/84 beräknats till 125 milj kronor. I detta belopp ingår 78 milj kronor till löner m m för kustbevakningens personal på lokal, regional och central nivå, 31 milj kronor till drift och underhåll av teknisk materiel Samt 16 milj kronor till beredskapen för olje— och kemikaliebekämpning. Som framgår av tabell 2. I 0 med redovisning av anslaget för beredskap för olje- och kemikaliebekämp- ning till havs m m avser 7,6 milj kronor kostnader för drift och underhåll av teknisk materiel och 6,7 milj kronor kostnader för anskaffning av bekämp- ningsanordningar och bekämpningsmedel. Utöver de redovisade medlen har 2,1 milj kronor anslagits för anskaffning av strandbekämpningsbåtar under budgetåret 1983/84. Kustbevakningens faktiska kostnader för genomförda bekämpningsopera- tioner sedan mitten av 1970-talet redovisas i tabell 2.11. Under budgetåret 1981/82 togs 2,2 milj kronor i anspråkför bekämpningsinsatser som genomfördes av kustbevakningen eller på dess uppdrag. De närmaste föregående åren var denna kostnad emellertid betydligt högre. Som också

Tabell 2.10 Anslaget för olje- och kemikalieskyddsberedskap till havs m m budget- året 1983/84

Anslagspost Kostnad, Relativ fördel— 1 OOO-tal kr ning i procent

Kostnader för bekämpnin gs—

operationer, förslagsvis I 0 Kostnader för anlitande av '

konsulter och annan expertis 435 3 Anskaffning av bekämpningsanord-

ningar och bekämpningsmedel 6 742 41 Tekniskt utvecklingsarbete

och forskning m m 1 600 10 Drift och underhåll av teknisk materiel

för bekämpning av miljöfarliga utsläpp 7 624 46 Summa 16 402 100

Tabell 2.11 Kustbevakningens kostnader för _olje— och kemikaliebekämpning samt utbetalade ersättningar budgetåren 1976/774—81/82 Måttenhet: 1 OOO—tal kronor

Budgetär Kostnader för bekämpning Ersättning till staten ' 1976/77 782 ' 706 1977/78 5 474 196 1978/69 17531 191 1979/80 4 446 , _ 601 1980/81 5 136 16 796 1981/82 2 237 720 Summa 35 606 . 19 210

Källa: Kustbevakningen

framgår av tabellen har staten under budgetåren 1976/77—1981/82 erhållit ersättning för sina insatser med 19,2 milj kronor. De sammanlagda kostnaderna för bekämpningen uppgick under samma tid till 35,6 milj kronor.

2.5 Räddningstjänst vid olyckor i kärnkrafts- anläggningar1

2.5.1 Författningar

De grundläggande bestämmelserna om de villkor som skall uppfyllas vid uppförande och drift av kärnkraftsanläggningar finns i D Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m m (atomenergila- gen).

Den-räddningstjänst som skall fungera efter ett okontrollerat utflöde av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning här i landet eller vid överhängande fara för ett sådant utflöde regleras i

D Lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (den s k atomskyddslagen); och i D Förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg- ningar m m (den s k atomskyddsförördningen).

Genom bemyndigande i atomenergilagen kan statliga-myndigheter föreskri- va vilka åtgärder som reaktorägaren skall vidta inom eller i anslutning till anläggningens område för att minska riskerna för olyckor och verkningarna av dessa. Föreskrifterna anges i det tillstånd som fordras för den som vill ] _ , __

. .. . .. . ., Kommitten anvander driva en karnteknlsk anläggning. Atomskyddslagen och atomskyddsforord- de begrepp som atom- ningen reglerar ansvar och befogenheter för statliga myndigheter som lagstiftningskomminén genomför skyddsåtgärder i huvudsak utanför den kärntekniska anläggning har föreslagit i betän- där en olycka har inträffat eller riskerar att inträffa. _ kand? (SOU 195331?)

Bestämmelser om befögenheteroch uppgifter för den lokala säkerhets- ::rggsitågEQåån 235223?" nämnd som finns vid varje kärnkraftsanläggning ges i ,

mansåttningar med ter- D Lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftver- men ”käm” i stället för

ken. ordet "atom”.

Föreskrifter om beredskapsåtgärder ingår också i instruktionen för de centrala säkerhetsmyndigheterna inom kärnenergiområdet — dvs i

El Förordningen (1976:481) med instruktion för statens strålskyddsinstitut

(SSI); och i :! Förordningen (1974z427) med instruktion för statens kärnkraftinspektion

(SKI).

2.5.2 Arbetsuppgifter och organisation inom räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar

Befogenheter att inskränka enskild rätt

Syftet med räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar är att efter utflöde av radioaktiva ämnen skydda allmänheten mot skada. Skyddet är baserat på att samhället kan

Cl Förelägga den som uppehåller sig inom det hotade området att inte vistas utomhus eller att lämna området; D Förbjuda någon att tillträda ett område; D Förelägga den som har levande djur och livsmedel att föra bort dessa; D Begränsa rätten att använda mark, vatten, naturprodukter och egen- dom.

Till möjligheten att begränsa användningen av bl a naturprodukter och egendom hör att ägare till livsmedel eller annat som har blivit radioaktivt förorenat kan åläggas att oskadliggöra de produkter som det gäller.

Fördelningen av befogenheter och arbetsuppgifter mellan olika organ

Vid var och en av de fyra kärnkraftsanläggningarna Barsebäck, Ringhals, Forsmark och Oskarshamn och vid forskningsstationen [ Studsvik finns en särskild beredskapsorganisation. Den svarar enligt det i atomenergilagen föreskrivna tillståndet för all verksamhet inom anläggningens område när en olycka med radioaktiva ämnen har inträffat. En huvuduppgift för bered- skapsorganisationen vid den kärntekniska anläggningen är att genom drifttekniska åtgärder förebygga det befarade haveriet och att begränsa konsekvenserna av det. En annan uppgift är att vidta skydds- och räddningstjänståtgärder inom anläggningen och dess närområde. Om det föreligger risk för farliga utflöden av radioaktiva ämnen, skall polisen och länsstyrelsen underrättas.

Länsstyrelsen svarar för att de i atomskyddslagen föreskrivna beredskaps- åtgärderna utanför kärnkraftsanläggningen har planerats och att de i en haverisituation blir genomförda. Länsstyrelsen fattar de beslut som fordras bl a om inskränkningar i enskilds rätt— och delegerar verkställighet till andra organ. En del skyddsåtgärder kan utlösas från den kärntekniska anläggning- en utan ingripande av länsstyrelsen. Dessa åtgärder genomförs av en fältorganisation som träder i funktion omedelbart efter ett larm. Länsstyrel- sen i ett län där kärnverksamheten sker kan få ansvar för vissa skyddsåtgär- der även i närbelägna län. Regeringen kan också i stället för länsstyrelsen

meddela förordnanden och föreskrifter. De skyddsåtgärder som kan komma att fordras vid olycka i en kärnkrafts- anläggning fördelas mellan olika organ i huvudsak enligt följande samman-

ställning.

Organ Arbetsuppgift (urval)

Länsstyrelsen

Regionala larmcentralen Televerkets kustradio

Polisen

Kommunala räddnings- tjänsten

Kustbevakningen

Hemvärnet (endast Ringhals)

Försvarets helikopter— förband, polisens heli— kopterverksamhet

Beslutar om skyddsåtgärder, t ex vistelse inomhus, utdelning av jodtabletter och evakuering;

Rapporterar till statens strålskyddsinstiut;

Kontaktar andra organ för att få information och ge direktiv;

Skaffar väderprognos; Underrättar massmedia;

Informerar allmänheten;

Underrättar länsstyrelsen och andra organ enligt larmplanen;

Underrättar sjöräddningen och kustbevakningen samt larmar marinen och övrig sjöfart;

Spärrar av tillfartsvägar till utsatta områden; Reglerar vägtrafiken; Larmar allmänheten genom högtalarbil;

Underrättar vid behov organ som inte omfattas av larmplanen, genomför evakuering;

Delar ut jodtabletter;

Mäter radioaktiviteten på i förväg angivna platser samt i övrigt enligt länsstyrelsens direktiv (en utökad organisation håller på att byggas upp);

Biträder vid evakuering; Varnar sjöfarande och befolkning på öar; Mäter radioaktiviteten till sjöss;

Evakuerar boende på öar;

Biträder polisen med trafikreglering, bl & avspärrning av vägar;

Biträder vid utdelning av jodtabletter;

Registrerar och utspisar evakuerade personer på sam- lingsplats, mäter radioaktivitet hos dessa, visar vägen till inkvartering;

Deltar ev vid mätning av radioaktivitet ikraftstationens närhet, vid alarmering och evakuering samt vid transpor— ter av personal och materiel.

Vid haveri gör sig sjukhusen i anslutning till anläggningen beredda att ta emot skadade personer. Kommunens hälsovårdsförvaltning och sociala förvaltning kan få uppgifter i ett senare skede efter en olycka som har medfört ett omfattande utflöde av radioaktiva ämnen.

Studsvik Energiteknik AB har vid forskningsstationen iStudsvik byggt upp

* Länsstyrelserna i de fyra länen där kärnkraft- stationerna ligger erhål- ler sedan budgetåret 1981/82 medel till var sin handläggare för be- redskapsfrågor inom kärnkraftsområdet.

en beredskapsorganisation för insatser vid olyckor med radioaktiva ämnen. Organisationen tillkom ursprungligen för Studsviks eget behov men har senare anpassats för att kunna göra insatser vid olyckor även i de övriga kärntekniska anläggningarna. Till uppgifterna hör att mäta radioaktivitet, beräkna stråldoser samt att sanera och ta hand om radioaktivt material.

851 har en rådgivande funktion som länsstyrelsen kan anlita i en olyckssituation. SSIs beredskap har utökats så att den s k analysgruppen, med den för rådgivningen nödvändiga personalen, är tillgänglig inom någon eller några timmar efter ett larm. Till gruppen hör expertis inom främst områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. En rådgivningscentral med sambandsresurser har ställts i ordning inom institutet. SSI har ett centralt ansvar för den av länsstyrelsen organiserade och av berörda kommuner genomförda indikeringsverksamheten och skall när en olycka har inträffat ange inriktningen av de fortsatta strålningsmät- ningarna. Institutet skall också svara för den mer kvalificerade analys som kan ske med tillgängliga strålningsdata som underlag.

Atomskyddslagen tar sikte på beredskapen mot olyckor vid stationära kärntekniska anläggningar här i landet. Vid utsläpp eller fara för utsläpp från annan källa än en kärnteknisk anläggning i landet får enligt atomskyddslagen regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela de förord- nanden och föreskrifter som avses i lagen.

Ledningsorganisation hos länsstyrelsen

Länsstyrelsens verksamhet efter ett haveri i kärnkraftsanläggningen leds av landshövdingen, som till sitt förfogande har en ledningsgrupp omfattande

Chefen för planeringsavdelningen; Länspolischefen; Chefen för planeringskansliet; Försvarsdirektören; Handläggare från försvarse'nhetenl

DDDDD

Beredskapsuppgiften inom räddningstjänsten vid atomolyckor skiljer sig väsentligt från arbetsuppgifterna för de flesta tjänstemän inom länsstyrelser- na. Enligt statsmakterna bör länsstyrelserna därför också knyta personal utifrån till sin beredskapsorganisation. Speciellt bör medverkan av kvalifi- cerade brandingenjörer från de större kommunernas räddningstjänst kunna bidra till att öka kompetensen och göra personalberedskapen effektivare.

En särskild expertgrupp kan vid behov bildas av tex länsveterinären, naturvårdsdirektören, sjukvårdsdirektören eller motsvarande inom lands- tingskommunen samt företrädare för kustbevakningen och kärnkraftstatio- nen. Experter från SSI, SKI och Studsvik Energiteknik AB kan kallas för att biträda räddningsledningen. .

I avvaktan på räddningstjänstkommitténs överväganden om förstärkning- en av beredskapstjänstgöringen för personal vid länsstyrelserna inför svåra olyckor av olika slag har en beredskap organiserats för en beslutsfattare vid länsstyrelsen i länen där kärnkraftstationerna ligger. En inställelsetid på högst någon timme efter larm har bedömts rimlig med hänsyn till de risker som föreligger. För att behovet av säkra telekommunikationer skall kunna

tillgodoses har sambandsutrustningen hos länsstyrelserna anslutits till 505 Alarmerings larmcentraler i dessa län.

2.5.3 Beredskapsåtgärdernas planering vid de fyra kärnkraftsanläggningarna

Riktlinjer för planeringen

De åtgärder som fordras för att skydda människor och egendom skall redovisas i en beredskapsplan för varje kärnkraftsanläggning. Planen fastställs av länsstyrelsen och skall vara ett handlingsprogram för de myndigheter och andra organ som ingår i beredskapsorganisationen. Den skall enligt regeringens föreskrifterl närmare ange de olika åtgärder som de berörda myndigheterna och övriga organ behöver vidta för att skydda befolkningen mot skadliga utflöden av radioaktiva ämnen. Planering av den utrymning som kan komma att fordras skall utföras av kommunen. '

Statsmakterna har i sitt beslut (prop 1980/81:90 bil 2, JoU 1980/81:24, rskr 1980/81:274) om en utökad beredskap mot olyckor i kärntekniska anlägg- ningar betonat att planeringen skall omfatta bl a '

B En ständigt fungerande personalberedskap;

Ett säkerställt telesamband; En snabbt fungerande indikering av strälningsriskerna; En effektiv alarmering; En systematiserad utbildning av beslutsfattarna.

DUBB

Statsmakterna har vidare beslutat att en inre beredskapszon skall avgränsas kring varje kärnkraftstation. Inom denna zon skall en detaljerad åtgärdspla- nering genomföras, så att t ex en snabb utrymning kan ske efter beslut från fall till fall. Allmänheten i den inre beredskapszonen skall få en särskild information om de viktigaste åtgärderna vid en olycka. Ett larmsystem skall byggas upp och förhandsutdelning av jodtabletter skall ske inom denna zon.

En inre beredskapszon som når ut till minst 12 km och i allmänhet omfattar ett område på 15 km från kärnkraftstationen har bedömts tillgodose de väsentligaste behoven i dessa avseenden. Utanför den inre zonen skall en zon för strålningsmätning en indikeringszon — på ca 50 km från kraftstationen täcka det område där akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en stor kärnkraftsolycka.

Beredskapsplaneringen skall vara särskilt inriktad på åtgärder inom den inre beredskapszonen bl a alarmering, information till allmänheten, utdelning av jodtabletter, utrymning och strålningsmätning. Även utanför detta område skall resurser som har betydelse för skyddsåtgärderna användas i den utsträckning som bedöms lämplig. Civilförsvarsplaneringen för större tätorter skall kunna bidra till att samhällets alla resurser blir effektivt utnyttjade i beredskapen. ! För forSkningSSmin'len

Regeringen har i atomskyddsförordningen beslutat om den detaljerade ismdwik Upprättat läns"

.. . ., . . . . styrelsen en beredskaps- avgransnmgen bade av den inre beredskapszonen och av mdrkermgszo- plan enligt föreskrifter

nen. som meddelas av SSI.

Föreskrifter, rådgivning och forskning för beredskapsplaneringen

Beredskapsplanen för varje kärnteknisk anläggning grundas huvudsakligen på de bestämmelser som finns i författningar och i föreskrifter och råd från SSI och SKI. Till SSI har knutits beredskapsnämnden mot atomolyckor (BNA). Nämndens huvudsakliga uppgift är att ge råd är SSI om de skyddsåtgärder som fordras och planeringen av dessa. SSI skall svara för det forsknings- och utvecklingsarbete som beredskapsplaneringen fordrar.

Lokala säkerhetsnämnder

Det åligger innehavarna av kärnkraftstationerna att ge den lokala säkerhets- nämnden insyn i det kärntekniska säkerhetsarbetet. Ledamöterna i säker- hetsnämnden utses av regeringen efter förslag av den kommun där kärnkraftstationen ligger. Nämnden skall bl a följa säkerhetsarbetet, ställa samman material och på det lokala-planet informera allmänheten.

2.5.4 Ekonomiska medel anslagna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar

Kostnaderna för beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanlägningar har för budgetåret 1983/84 beräknats till 29,9 milj kronor. Enligt 8515 långtidsbe- dömning minskar medelsbehovet under budgetåret 1984/85 till 23,4 milj kronor och för de därefter följande tre åren till mellan 12 och 15 milj kronor. Fördelningen mellan olika ändamål av den beräknade kostnaden under budgetåret 1983/84 framgår av följande sammanställning.

___—___—————————————————_————

Ändamål ' Beräknat anslag Relativ fördel- 1 OOO-tal kronor i procent

Förvaltningskostnader vid SSI, 5 405 18 de fyra länsstyrelserna, statens brandnämnd och SMHI Organisation för strålningsmätning 6 400 21 Telekommunikationer och alarmering 8 145 27 Utbildning och övning 7 825 26 Anskaffning och utdelning av 400 2 jodtabletter Information 400 2 Forskning och studier 1 300 4 Summa 29 875 100

Verksamheten finansieras genom avgifter som riksdagen har bemyndigat regeringen att ta ut från kärnkraftsproducenterna.

3 Sjuktransportverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter och organisation

3.1. Författningar m m

Bestämmelser om de Vägbundna sjuktransporterna, som sjukvårdshuvud- männen har ansvaret för, finns i

D Hälso- och sjukvårdslagen (19821763).

Enligt fordonskungörelsen (1972z595, omtryckt 1979:641) meddelar social- styrelsen i samråd med trafiksäkerhetsverket föreskrifter om sjukvårdsut- rustning i ambulanser.

Socialstyrelsen, som har tillsyn över sjuktransportverksamheten, har gett ut föreskrifter (SOSFS/M/1978134) om sjukvårdsutbildning för ambulansper- sonal m m och — enligt fordonskungörelsen föreskrifter (SOSFS/M/ 1981:47) om sjukvårdsutrustning i ambulans.

Regler för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten som polisen genom regeringsbeslut har ålagts att sköta finns i Kungl Maj:ts skrivelse till rikspolisstyrelsen den 29 maj 1969.

3.2. Vad är en sjuktransport?

Med sjuktransport menas transport till eller från en vårdinrättning eller läkare av en person som till följd av sjukdom eller skada är i sådant tillstånd att transporten måste utföras av annan än den som transporten avser. Resor till eller från sjukvårdsinrättningar för personer som själva kan ombesörja transporten — dessa resor sker vanligen i privatbil, taxi eller med allmänna kommunikationer är inte sjuktransporter utan kallas sjukresor. Sjuktransporterna är antingen

(1) Akuta sjuktransporter; eller (2) Icke-akuta, dvs planerade eller tidsbeställda sjuktransporter.

De akuta Sjuktransporterna sker som utryckningsuppdrag i omedelbar anslutning till alarmeringen. Behovet av transporten har inte till tiden varit förutsett. En omedelbar medicinsk insats kan fordras i samband med transporten. Vid planerade eller tidsbeställda transporter är vårdbehovet känt i förväg och det går att bestämma tidpunkten för transporten med hänsyn till andra insatser och tillgången på resurser. Även i dessa fall ges ibland medicinsk vård under transporten.

* Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner.

Det är vidare vanligt att skilja mellan primära och sekundära transporter. Vid primära transporter sker utryckning till en olycks- eller insjuknandeplats där patienten skall tas om hand, vid behov få den första medicinska hjälpen och transporteras till sjukhus eller läkare. Dessa insatser är alltid akuta. Sekundära transporter utförs när en patient behöver transporteras från en vårdinrättning till en annan. Ofta sker detta när patientens tillstånd fordrar den mer specialiserade vård som ett större sjukhus har. Dessa sekundära transporter kan vara akuta eller icke akuta i det senare fallet alltså planerade och tidsbeställda.

Sjuktransporter förekommer vidare när en patient som vårdas i hemmet skall transporteras till sjukhus eller läkare för undersökning eller behandling. Dessa transporter, som normalt inte är brådskande, rubriceras i allmänhet som sekundära.

3.3. Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ i sjuktransportverksamheten

3.3.1. Vägbundna" sjuktransporter

Sjukvårdshuvudmännen-— landstingskommunerna och de tre kommuner1 som inte hör till landstingskommun skall enligt hälso- och sjukvårdslagen tillse att det finns en "ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon som är särskilt inrättat för ändamålet”. Av förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen framgår att skyldigheten är begränsad till de Vägbundna Sjuktransporterna.

Lagstiftningen reglerar inte närmare formerna för hur sjuktransportverk- samheten skall organiseras. Sjukvårdshuvudmännen avgör själva valet av organisation — de behöver t ex inte driva sju'ktransportverksamheten i egen regi. Genom avtal med den kommunala räddningstjänsten eller med enskilda

transportföretag avtal med taxiföretag är vanligt — kan sjukvårdshuvud-

männen ordna den nödvändiga beredskapen.

Huvudmannaskapet omfattar däremot en skyldighet att se till att den ambulansverksamhet som förekommer är effektivt organiserad. Som ett allmänt mål för sjuktransportarbetet gäller enligt statsmakterna att organi- sationen skall ha en hög insatsberedskap och en tillfredsställande transport- kapacitet. Statsmakterna har också framhållit att personalen skall vara väl utbildad för sin uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.

3.3.2. Sjuktransporter i. luften

Enligt regeringsbeslut år 1969 svarar rikspolisstyrelsen för den med statsmedel bekostade ambulansflygtjänsten. Ambulansflyg— helikopter eller flygplan får rekvireras av läkare eller annan sjukvårdspersonal. En förutsättning för att ambulansflygtjänsten skall få användas är att inga andra transportmedel står till förfogande — eller att deras användning fördröjer

transporten och därigenom medför sådana risker att den sjukes liv eller hälsa äventyras.

Polisens skyldigheter träder således in när transporter av sjuka eller skadade inte kan ske genom sjukvårdshuvudmännens markbundna organi- sation. Samma sak gäller när det inte är medicinskt lämpligt att använda Vägbundna ambulanser. Ambulansflyget anlitas vid brådskande sjuktran- sporter över stora avstånd till t ex specialistkliniker vid större sjukhus eller vid transporter som behöver göras från platser utan farbar väg. Det senare kan bli nödvändigt vid tågolycka, flyghaveri eller fjällolycka. Sjuktranspor- ter med helikopter sker ofta också från öar utan vägförbindelse.

En försöksverksamhet med helikopter i sjuktransportorganisationen ägde rum fr o m juli 1980 to m augusti 1981 i räddningstjänstkommitténs regi i samarbete mellan rikspolisstyrelsen, försvarsmakten, socialstyrelsen, SOS Alarmering AB och sjukvårdshuvudmännen. Försöksverksamheten omfat- tade de sjukvårdsområden som framgår av figur 3.1. Resultaten av försöksverksamheten och det förslag till utveckling av ambulansflygtjänsten som kommittén har utarbetat med försöksverksamheten som underlag har redovisats i kommitténs rapport Sjuktransporter med helikopter.

Rikspolisstyrelsen har träffat överenskommelse med Swedair AB om att långväga akuttransporter inom landet och akuta transporter från Danmark, Norge och Finland skall ske med flygplan. På sträckor längre än omkring 20 mil är flygplan ofta ett snabbare och ekonomiskt mer fördelaktigt transport- medel än helikopter. Även för långväga sjuktransporter som inte är akuta använder sjukvårdshuvudmännen ofta flygplan. Det gäller framför allt vid transporter till och från specialistkliniker och vid transporter till egna sjukhus av patienter som har insjuknat eller skadat sig utanför det egna sjukvårds- området och där blivit omhändertagna. Större delen av dessa icke akuta sjuktransporter utförs av Svensk Flygambulans AB.

3.3.3. Sjuktransporter på sjön

Sjuktransporter från skärgårdsområdenas öarl förekommer i stor utsträck- ning med sjöräddningskryssare, lotsbåtar, kustbevakningsfartyg och polis- båtar. Någon skyldighet för de organ som medverkar med sådana resurser att utföra sjuktransporter föreligger inte. Fartygen och båtarna anlitas i varierande utsträckning beroende på vilken utrustning som fordras och vilka resurser som i den akuta situationen är tillgängliga och mest lämpliga.

3.3.4. Sjuktransporter i terrängen

Som har redovisats är sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporter begränsat till de Vägbundna transporterna. I förarbetena till brandlagen framhålls att begreppet räddningstjänst inte omfattar sjukvård, sjuktran- sporter eller ambulansflygtjänst. Det framgår inte av dessa förarbeten om med sjuktransporter i det sammanhanget avses alla slags sjuktransporter eller endast de som regleradesi 1962 års sjukvårdslag, dvs de Vägbundna. Det anses därigenom oklart om sjuktransporter i terrängen hör till brandlagens

1 Sjuktransporter från fartyg är sjöräddnings- tjänst och har behandlats i avsnitt 2.3.

Figur 3.1 Försöksregio- ner och Stationeringsorter för helikoptrar i försöks- verksamheten juli I 980—augusti 1981

Ängelholm ”I.

Malmö

Söderhamn

Teckenförklaring:

Försoksregion

Stationeringsort för helikopter i försöks- verksamheten under hela eller större delen av året

Stationeringsort för heli- kopter i försöksverksam- heten endast under sommaren

Stationeringsort för tung helikopter vars ambulans- insatser skulle ingå i utvärderingen

tillämpningsområde eller inte och vilket eller vilka organ som skall svara för sådana transporter.

I samråd med Landstingsförbundet hemställde socialstyrelsen år 1978 mot den redovisade bakgrunden att "regeringen måtte klargöra om bestämmel- serna i 3 5 tredje stycket sjukvårdslagen skall omfatta även sådana transporter av sjuka eller skadade, vilka inte är Vägbundna, eller om de enligt förarbetena till brandlagen ingår i den allmänna räddningstjänsten och därmed åvilar brandförsvaret”. Regeringen överlämnade socialstyrelsens skrivelse till hälso- och sjukvårdsutredningen. Regeringen framhöll att utredningen skulle beakta skrivelsen när den fullgjorde sitt uppdrag.

Hälso- och sjukvårdsutredningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården att frågor om ansvaret för sjuktransporter och om räddningstjänst är reglerade i lag ”på ett sådant sätt att viss oklarhet råder om ansvarsförhållandena i vissa fall". Utredningen framhöll vidare att räddningstjänstkommittén har till uppgift att pröva frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Kommitténs uppdrag omfattar även frågan om huvudmanna- skapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Det mer konkreta innehållet i sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporterna kan som en följd av detta arbete komma att förändras, förklarade hälso- och sjukvårdsutredningen.

I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen har framhållits att sjukvårds- huvudmännens ansvar för sjuktransportverksamheten i avvaktan på resulta— tet av räddningstjänstkommitténs arbete skall vara begränsat till de Vägbundna Sjuktransporterna (prop 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rskr 1981/821381).

3.3.5. Tillsyn

Socialstyrelsen har enligt hälso- och sjukvårdslagen tillsyn över sjukvårds— huvudmännens ambulansverksamhet. Tillsynen innebär bl a att socialstyrel- sen ger ut föreskrifter som närmare anger kraven på sjukvårdsutbildning för ambulanspersonalen. Varje sjukvårdshuvudman har för sin ambulansorga- nisation utsett en eller flera tillsynslåkare.

3.4. Krav på utbildning av ambulanspersonalen

3.4.1. Gällande bestämmelser

Enligt socialstyrelsens föreskrifter som gäller sedan år 1978, skall behörig personal ha genomgått grundkurs isjukvård för ambulanspersonal enligt en av skolöverstyrelsen fastställd utbildningsplan. Ambulans skall vid utryck— ,ningsuppdrag akuttransport som kräver behandling och omhändertagande av patient — vara bemannad med minst två behöriga vårdare. Behörig vårdare är den som med godkända betyg har genomgått grundutbildning eller genom annan utbildning eller yrkeserfarenheter har motsvarande kunskaper. Grundkursen i sjukvård för ambulanspersonal omfattar för närvarande fyra veckors teoretisk utbildning och tre veckors vårdpraktik. Den teoretiska

* Ambulanspersonalens utbildning. Slutrapport från socialstyrelsens ut- redning 1979.

delen består av två huvudavsnitt: vårdkunskap och arbetslivsorientering. Vårdpraktiken skall helst förläggas till akutmottagning vid sjukhus och till förlossningsavdelning. Läroplanen för denna sjuveckorsutbildning fastställ- des redan år 1965 av skolöverstyrelsen. Redan innan grundutbildningen blev obligatorisk år 1978 hade sjukvårdshuvudmännen utbildat flertalet av de anställda inom ambulansverksamheten enligt dessa riktlinjer.

3.4.2. Socialstyrelsens utredning om den framtida grundutbildningen för ambulanspersonal

1978 års föreskrifter om behörighet för ambulansvårdare tillkom i avvaktan på den fortsatta utredning om ambulanspersonalens utbildning som pågick. Det senare arbetet genomfördes i samråd mellan socialstyrelsen, skolöver- styrelsen, trafiksäkerhetsverket, Landstingsförbundet, Svenska kommun- förbundet och de fackliga organisationerna och avslutades år 1979'.

Utgångspunkten för utredningen om ambulanspersonalens utbildning har varit den ”allmänt accepterade grundsynen att sjuktransporter inte bara avser själva förflyttningen av en sjuk eller skadad utan också omfattar sjukvård före och under transporten”. Möjligheterna till fortbildning och vidmakthållande av grundkunskaperna är störst när sjuktransportorganisa- tionen helt integreras med akutsjukvården. Av geografiska skäl måste många ambulansstationer emellertid lokaliseras långt från akutsjukhusen. Välutrus- tade vårdcentraler för den öppna vården kan på orter som saknar akutsjukhus utgöra basen för en samverkan mellan sjuktransportorganisa- tionen och primärvården. När ambulanserna stationeras utanför akutsjuk- husen fordrar fortbildningen av ambulanspersonalen särskild uppmärksam- het, framhålls det i utredningsrapporten.

Socialstyrelsens förslag till utbildning av ambulanspersonalen avser endast grundutbildningen dvs den utbildning som bör vara obligatorisk för varje vårdare som deltar i utryckningsuppdrag med ambulans. I rapporten betonas att sjukvårdshuvudmännen också måste ordna en systematisk fortbildning för sin ambulanspersonal. Specialutbildning fordras för bemanning av s k hjärtambulanser.

Utredningsförslaget innehåller ett underlag för utformning av läroplaner för grundutbildning av ambulanspersonal. Kravet på sjukvårdskunnande hos de ambulansanställda är enligt förslaget till största delen detsamma som gäller för den nuvarande sjuveckorsutbildningen. Liksom hittills skall personalen kunna säkerställa fria luftvägar, ge syrgasbehandling och vidta vissa andra åtgärder till stöd för andningsfunktionen. Som exempel på nya uppgifter pekas på att en ambulansvårdare efter läkares direktiv skall kunna lindra smärta genom infusion av smärtstillande medel. Vårdaren skall vidare kunna förebygga eller behandla chocktillstånd, bl a genom att tillföra vätska intravenöst.

Inom ramen för utredningsuppdraget har socialstyrelsen också övervägt om intubation nedläggning av en tub i luftstrupen nedanför luftspringan skall ingå i grundutbildningen. Med hänsyn till bl a den omfattande träning som fordras för att färdigheterna skall kunna bibehållas, har socialstyrelsen emellertid inte ansett sig kunna föreslå en sådan utökning av kompetensen. Intubation bör i stället ingå i specialutbildningen för ambulanspersonal som

arbetar i nära samverkan med ett akutsjukhus. En specialutbildad vårdare med möjligheter att fortlöpande öva intubation bör kunna utföra åtgärder efter delegering från läkare.

Utom det som har redovisats om sjukvårdskunskaper innehåller förslaget till underlag för en ny läroplan också krav på kunskaper i räddningstjänst, sambandstjänst och körteknik. Förslaget har i denna del utformats med ledning av de utbildningsplaner som tillämpas för bl a brand- och polisper- sonal.

3.4.3. Skolöverstyrelsens preliminära förslag till läroplaner

Sko/överstyrelsen har utarbetat läroplaner för utbildningen av ambulansper— sonal enligt principerna i socialstyrelsen utredning. En tillämpning av principerna innebär enligt de hittills redovisade preliminära övervägan- dena

(1) En ZO-veckors kompletteringskurs för vårdare i ambulans; (2) En 40-veckors grundkurs för utbildning av ambulanspersonal.

Kompletteringskursen syftar till att ge all ambulanspersonal med nuvarande grundutbildning fördjupade kunskaper och färdigheter både i ambulans— sjukvård och i räddningstjänst. Den föreslagna 40-veckors grundkursen avser att ersätta grundutbildningen under sju veckor. Kursens uppläggning är enligt de redovisade förslagen i stort sett densamma i båda fallen. Grundkursen ger emellertid eleverna en mer omfattande undervisning i vårdkunskap och en längre vårdpraktik än kompletteringskursen.

De båda förslagen till läroplaner har remissbehandlats. Enligt de yttranden som har avgetts godtar de flesta instanserna innehållet i den 20 veckor långa kompletteringskursen. Flera av sjukvårdshuvudmännen är däremot tveksamma till förslaget om 40 veckors grundutbildning, som de anser kommer att kräva alltför stora resurser. Regeringen har i april 1982 beslutat att kompletteringskurs om 20 veckor för vårdare i ambulans får anordnas på försök i gymnasieskolan fr o m läsåret 1982/83. Flera sjukvårds- huvudmän har beslutat att ambulanspersonalen skall genomgå denna utbildning.

3.5. Krav på ambulansfordonen och deras utrustning

Som tidigare har redovisats skall socialstyrelsen enligt fordonskungörelsen efter samråd med trafiksäkerhetsverket utarbeta föreskrifter om sjukvårds- utrustningi ambulans. Trafiksäkerhetsverket har till uppgift att meddela de föreskrifter om fordonens beskaffenhet och utrustning i övrigt som fordras.

Socialstyrelsens bestämmelser om sjukvårdsutrustningen (SOSFS 1981:47) delar in denna i grundutrustning som är obligatorisk och i tilläggsutrustning som enbart rekommenderas. Till det obligatoriska hör utrustning för syrgasbehandling, rengöring av luftvägar, upprättande av fria andningsvägar och konstgjord andning. Det skall vidare finnas läkemedel

och material för infusion, injektion och intubation samt förbands-, förloss— nings- och allmänhygieniskt material i tillräcklig omfattning. Den tilläggsut- rustning som socialstyrelsen enligt bestämmelserna anser att en ambulans bör ha omfattar ytterligare resurser för smärtlindring och utrustning för mer avancerad övervakning, vård och behandling, bl a EKG-apparat med oscilloskop och defibrillator. För detaljerna i sjukvårdsutrustningen hänvisar socialstyrelsen till Spris specifikationer (nr 21101) Ambulanser och (nr 440 02) Akutväska — Infusion, Intubation.

Trafiksäkerhetsverkets regler om lämplighetsbesiktning av ambulans (TSVFS 1981233) föreskriver hur fordonet skall vara beskaffar, bl a hur sjukhytten skall vara byggd och hur anordningarna för fastsättning av sjukbåren skall vara konstruerade.

I vissa sjukvårdsområden det gäller framför allt norrlandslänen finns som komplettering till ambulanserna en organisation med sjukbilar, som regel i regi av taxi. Enligt Spris rekommendation skall en bårbil vara försedd med bl a bår, förbandsmaterial samt utrustning för svalgsug och konstgjord andning.

3.6. Sjukvårdshuvudmännens sjuktransportorganisation — en statistisk kartläggning

3.6.1. Stationering av ambulanserna

Enligt kommitténs kartläggning av sjukvårdshuvudmännens ambulansorga- nisation våren 1983 finns det för akuta och icke-akuta transporter totalt 532 bemannade dygns- och dagambulanser (exkl reservfordon). Som framgår av följande sammanställning används 245 av dessa eller 46 % för sjuktranspor- ter i sjukvårdshuvudmännens egen regi. Något färre — 219 ambulanser eller 41 % är stationerade hos den kommunala räddningstjänsten, som utför Sjuktransporterna ät sjukvårdshuvudmännen. Ett 70-tal ambulanser beman- nas av personal från andra, främst taxi.

Ambulanser Används för sjuktransporter i regi av Summa Sjukvårds- Kommunala Annan (främst huvud- räddnings- taxi) mannen tjänsten Antal 245 219 68 532 Relativ fördel- ning i procent 46 41 13 100

Av de totalt 245 ambulanserna i sjukvårdshuvudmännens egen regi är 151 placerade vid ambulansstationer i anslutning till sjukhus. Totalt 38 ambu- lanser har stationerats vid vårdcentraler och andra sjukvårdsinstitutioner. De redovisade siffrorna innebär att 343 eller nära 2/3 av hela antalet ambulanser har placerats utanför sjukhusen. Se vidare följande sammanställ- mng.

Ambulanser Stationerade vid Summa Sjukhus Vårdcentral Brand- Annan eller annan station plats sjukvårds- institution Antal 151 38 215 128 532 Relativ fördel- ning i procent 28 7 41 24 100

Typen av Stationering skiftar från sjukvårdsområde till sjukvårdsområde. Endast tre sjukvårdshuvudmän Södermanlands, Örebro och Västmanlands läns landsting har hela sjuktransportverksamheten i egen regi. De flesta ambulanserna hos sjukvårdshuvudmännen finns emellertid i Stockholms län. som har de totalt sett största sjuktransportresurserna. Om man undantar Uppsala län samt Gotlands och Göteborgs kommuner, där den kommunala räddningstjänsten utför samtliga Vägbundna ambulanstransporter, är orga- nisationen i övrigt splittrad. Allra mest gäller detta sju sjukvårdshuvudmän som har transporter i egen regi och dessutom uppdrar både åt den kommunala räddningstjänsten och åt annan, främst taxi, att svara för ambulansverksamhet. De redovisade uppgifterna framgår av följande sammanställning, som också anger att den kommunala räddningstjänsten utför ambulanstransporter för sammanlagt 20 av de 26 sjukvårdshuvudmän- nen. Totalt sex sjukvårdshuvudmän har inte någon ambulansverksamhet i egen regi. Sjuktransporter Sjukvårdsområde Antal sjukvårds- i regi av huvudmän (1) Sjukvårdshuvudmannen Södermanlands län Örebro län Västmanlands län 3 (2) Sjukvårdshuvudmännen Kronobergs län Annan Kristianstads län Västerbottens län 3 (3) Sjukvårdshuvudmannen Jönköpings län Kommunala räddnings- Blekinge län 3) tjänsten Malmö kommun Hallands län Skaraborgs län Värmlands län Kopparbergs län a) 7 (4) Sjukvårdshuvudmännen Stockholms län Kommunala räddnings- Kalmar län tjänsten Malmöhus län (utom Malmö kommun) Annan Älvsborgs län

Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län 7

1 Samtliga ambulanser i Hallands län ingår fr o m är 1984 i sjuk- vårdshuvudmannens egen organisation.

Sjuktransporter Sjukvårdsområde Antal sjukvårds- i regi av huvudmän (5) Kommunala räddnings— Östergötlands län tjänsten Göteborgs och A nnan Bohus län (utom Göteborgs kommun) Norrbottens län 3 (6) Kommunala räddnings- Uppsala län tjänsten Gotlands kommun Göteborgs kommun 3

&'Endast en av ambulanserna i länet är stationerad vid brandstation och bemannad av brandpersonal.

Vägambulans finns stationerad i 213 av landets 284 kommuner. I Kalmar, Blekinge, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län omfattar organisatio- nen minst en ambulans i varje kommun. Omvänt har Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands län en förhållandevis centraliserad verksamhet med ambulans i högst omkring hälften av kommunerna. Inom vart och ett av de övriga länen finns det ambulanser i de flesta kommunerna.

Mer detaljerade statistiska uppgifter om ambulansorganisationen hos varje sjukvårdshuvudman redovisas i Bilaga B.

3.6.2. Planerade förändringar av ambulansernas Stationering

Förändringar i ambulansernas stationering planeras i några sjukvårdsområ- den. Sjukvårdshuvudmännen i följande områden har beslutat. att fler sjuktransporter skall utföras i egen regi: Cl Stockholms län D Kronobergs län

D Kalmar län

Cl Hallands län]

Åtta sjukvårdshuvudmän utreder för närvarande sin ambulansorganisation. De sjukvårdsområden där det pågår en översyn av sjuktransportorganisa- tionen är

Uppsala län Östergötlands län Jönköpings län Malmö kommun Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Gävleborgs län Norrbottens län

DDDDDDDD

De flesta sjukvårdshuvudmännen som utreder ambulansverksamheten kommer enligt uppgifter som redovisades i samband med kartläggningen inte att ompröva stationeringen av ambulanserna. Det gäller Jönköpings läns landsting som år 1976 i samråd med- kommunerna beslutade att den kommunala räddningstjänsten skall utföra samtliga sjuktransporter i länet.

Inte heller utredningarna inom Uppsala läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting och Norrbottens läns landsting omfattar överväganden om ambulanserna skall stå vid sjukvårdsinrättningar eller vid brandstationer. I Malmö kommun har räddningstjänsten övertagit de planerade sjuktranspor- terna från sjukvårdsförvaltningen. Sedan tidigare svarar den också för de akuta transporterna. Inom Östergötlands läns landsting utreder sjukvårds- huvudmannen möjligheterna att anlita deltidsanställda brandmän på mindre orter i sjuktransportorganisationen. Avsikten är att de deltidsanställda brandmännen efter en enklare sjukvårdsutbildning skall kunna rycka ut för att i väntan på ambulans ta hand om skadade på en olycksplats.

3.6.3. Personal i sjuktransportorganisationen

För bemanning av ambulanserna och för ledning av arbetet finns i hela landet nära 2 700 heltidstjänster för ambulansförare (vårdare). Som redovisas i följande sammanställning tjänstgör nära 1 300 hos sjukvårdshuvudmännen själva, medan den kommunala räddningstjänsten har något mer än 1 100. Det skall framhållas att uppgifterna om ambulanspersonalens storlek inom den kommunala räddningstjänsten har omräknats till heltidstjänster med ledning av främst uppgifter om den ekonomiska ersättning som kommunerna erhåller från sjukvårdshuvudmännen. Uppgifterna om antalet tjänster motsvarar på många håll inte den beredskap som de kommunala räddnings- organen svarar för. Räddningstjänstens ambulanspersonal utgörs till stor del av brandmän som har beredskap för uppgifter inom räddningstjänsten och är i själva verket betydligt fler än vad de redovisade uppgifterna anger.

Tjänster Vid ambulanser hos Summa Sjukvårds- Kommunala Annan huvud— räddnings- mannen tjänsten Antal 1 265 1 135 269 2 669 Relativ fördel- .ning iprocent 47 43 10 100

För sjuktransportorganisationen i de tre ”normalstora" länen med verksamheten helt i sjukvårdshuvudmännens egen regi — Södermanlands, Örebro och Västmanlands län fordras något mindre än 100 tjänster. Ungefär lika många tjänster har också en del län med en splittrad organisation eller en renodlat brandkårsbaserad verksamhet. Hos flera andra sjukvårdshuvudmän är organisationen emellertid större — tex i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Gävleborgs län. Även uppgifterna om personalens storlek redovisas i Bilaga B.

3.6.4. Förstärkt beredskap med sjukvårdspersonal för ambulansinsatser i Malmöhus län

Malmöhus läns landsting bedriver sedan den 1 september 1983 tills vidare på försök under ett år en verksamhet med förstärkt beredskap för

sjukvårdspersonal vid ambulansutryckningar. Läkare och/eller sjuksköter- ska medverkar under hela dygnet vid akuta olycks- och sjukdomsfall i följande situationer:

Cl Vid ambulanslarm där det inte vid alarmeringen klart framgår för

larmoperatören att läkarens eller sjuksköterskans vårdinsats är onö-

dig;

Vid begäran om hjälp av sjukvårdspersonal från ambulanspersonalen;

Vid flyghaverilarm på Sturups flygplats;

EI Vid övriga händelser där insats av sjukvårdspersonal bedöms som nödvändig eller särskilt angelägen.

GCI

För transport av läkare och/eller sjuksköterska till den sjuke eller skadade har landstingskommunen stationerat tre 5 k akutbilar i Helsingborg, Lund respektive Ystad. Bilarna har placerats vid de tre sjukhusens akutmottag- ningar och bemannas med personal från dessa. I Lund har ett samarbete organiserats med Sydsvenska Läkarkonsult AB. Akutbilarnas insatser kompletteras av utryckningar med sjukvårdspersonal från vårdcentraler i Landskrona, Eslöv och Trelleborg. Kostnaderna för den ettåriga försöks- verksamheten har beräknats till 2,8 milj kronor

3.6.5. OLA-ambulansen i Göteborg

I Göteborg finns en särskild olycksfalls— och akutambulans — den s k OLA-ambulansen. Ambulansen bemannas under hela dygnet av två specialutbildade ambulansmän och under dagtid måndag—fredag dessutom av två sjuksköterskor. Utöver standardmaterielen i ambulanserna har OLA-personalen tillgång till EKG-utrustning och defibrillator. Både ambu- lansmännen och sjuksköterskorna har genom delegation av läkare ett generellt tillstånd att efter egen bedömning vidta medicinska åtgärder vid tex ett cirkulationsstillestånd. Sjuksköterskorna får också ge de läkemedel som fordras vid tex en akut hjärtsjukdom.

Till OLA-organisationen, som omfattar totalt åtta ambulansmän har valts personal med genomförd grundutbildning för ambulanstjänst och minst fem års praktiska erfarenheter. Ambulansmännen har erhållit en specialutbild- ning under 20 veckor med tyngdpunkt på akut omhändertagande, anatomi och behandling av hjärtarytmier. Sjuksköterskorna som ingår i organisatio- nen har erfarenheter från intensivvård.

OLA-ambulansen rycker ut vid livshotande sjukdomar och allvarliga olyckor. Samtidigt larmas en ambulans med enbart grundutbildade ambu— lansmän. Ett arbetslag på sammanlagt sex personer kan alltså ingripa under dagtid för omhändertagande och transport när situationen kräver detta. Alla åtgärder som personalen bedömer att patienten är i omedelbart behov av tex hjärtmassage, elchocker och infusion av läkemedel — sker på platsen innan transporten påbörjas. Vid kirurgiska olycksfall söker personalen framför allt lindra smärtan och vidta åtgärder för att motverka chockstill- stånd.

OLA-ambulansen i Göteborg genomför mellan 15 och 20 utryckningar per dygn. Ungefär 70 % av dessa avser medicinska fall, ofta hjärtsjukdomar, och

30 % kirurgiska fall. Ambulansens besättning är under dagtid stationerad vid Sahlgrenska sjukhusets intensivvårdsavdelning för att personalen skall” få möjligheter att genom praktiskt sjukvårdsarbete underhålla och utveckla sitt sjukvårdskunnande.

3.6.6. Ambulansfordon och annan utrustning

Hela antalet ambulansfordon dessa uppgifter omfattar även reservfordon uppgår enligt sjukvårdshuvudmännens redovisning till omkring 750. Nära 600 av dessa är utrustade enligt Spris rekommendation, medan drygt 150 har specialutrustning utöver rekommendationen. Inom tre sjukvårdsområden — Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs län finns enstaka terränggående ambulanser i sjukvårdshuvudmannens organisation.

Utöver utryckningsfordonen har sjukvårdshuvudmännen tillgång till omkring 550 sjukbilar de allra flesta hos taxi. Drygt hälften av sjukbilarna finns i de fyra nordligaste länen.

I övrigt framgår av kommitténs undersökningl att 14 av de 26 sjukvårds- huvudmännen har tillgång till sjukvårdstält— antingen egna eller som lån från civilförsvaret. Något färre förfogar över värme- och belysningsaggregat. Bårar och filtar i beredskap för omhändertagande av skadade i samband med större olyckor finns enligt kartläggningen inte hos alla sjukvårdshuvudmän. Spri har i en rapport (330 T/80) utarbetat förslag till sjukvårdsutrustning för insatser på en skadeplats.

3.7. Sjuktransporternas antal under år 1982

Ambulansorganisationen utförde under år 1982 i hela landet i runt tal 675 000 transporter. Omkring 200 000 eller 30 % av dessa beräknas ha varit akuta och återstående 475 000 eller 70 % planerade transporter. Flera normalstora län hade 20 000 år 30 000 ambulanstransporter under året. I en del län utfördes ett betydande antal transporter också med sjukbilar.

Om man sätter antalet ambulans— och sjukbilstra'nsporter i relation till folkmängden inom olika sjukvårdsområden, blir spridningen i talen relativt stor. Som framgår av följande sammanställning hade'fler än hälften av sjukvårdshuvudmännen mellan 70 och 90 transporter per 1 000 invånare under året riksgenomsnittet utgjorde 85 transporter. De till ytan minsta sjukvårdsområdena, nämligen Malmö och Göteborgs kommuner, hade de flesta Sjuktransporterna relativt sett.

1 Dessa uppgifter fram- kom i en tidigare under- sökning av kommittén och redovisas inte i Bila- ga B.

Antal sjuktransporter med väg- Sjukvårdsområde ambulans per 1 000 invånare år 1982

144 Malmö kommun

134 Göteborgs kommun

1 12 Uppsala län

91—100 Värmlands län Ostergötlands län

81—90 Jönköpings län Jämtlands län Örebro län Gävleborgs län Älvsborgs län

71 —80 Hallands län Västmanlands län Gotlands kommun Kopparbergs län Kalmar län Västernorrlands län Kristianstads län Stockholms län Malmöhus låna) Södermanlands län

61 —70 Kronobergs län Göteborgs och Bohus län b) Västerbottens län

51— 60 Norrbottens län Blekinge län 40 Skaraborgs län

a)Utom Malmö kommun b)Utom Göteborgs kommun

3.8. Sjuktransportverksamhetens kostnader

När det gäller sjuktransportverksamhetens kostnader har det varit svårt att få uppgifter som gör det möjligt att i detalj jämföra de olika sjukvårdsområ- dena. Enligt sammanställningar av uppgifter från 20 av sjukvårdshuvudmän- nen kostade sjuktransportorganisationen för hälften av dem mellan 10 och 20 milj kronor under år 1982. Sju av sjukvårdshuvudmännen hade kostnader på 20 a 30 milj kronor. För Stockholms läns landsting med den största sjuktransportorganisationen utgjorde kostnaden under år 1982 nära 80 milj kronor. Se vidare Bilaga B.

Det skall tilläggas att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för sjukförsäk- ringssystemet erhåller statlig ersättning för sjuktransportorganisationen. Under år 1984 uppgår beloppet till 29 kronor per invånare. För en del av sjukvårdsområdena täcker ersättningen mer än hälften av kostnaderna för ambulansverksamheten.

4 Samverkande organs nuvarande arbetsuppgifter och resurser inom räddningstjänsten

4.1. SOS Alarmering AB

4.1.1. Författningar m m

Brandstadgan (1962191, omtryckt 1974z8l) föreskriver att det för en kommuns brandförsvar skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscent- ral.

Statsmakternas beslut om bildandet av SOS Alarmering AB (prop l972:129, TU 1972z20, rskr 1972z329) är ett uttryck för strävandena efter samverkan inom räddningstjänsten. Den alarmeringsverksamhet som före- taget svarar för regleras mer detaljerat i

El Konsortialavtalet mellan Svenska kommunförbundet, Landstingsförbun- det och televerket den 20 oktober 1972; och i El Bolagsordningen för SOS Alarmering AB.

Regler om tystnadsplikt för larmoperatörer inom SOS Alarmering AB finns i

D Lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscen- tra/er.

4.1.2. Alarmeringsverksamhetens arbetsuppgifter

Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och televerket kom år 1972 överens om att bilda och gemensamt äga ett alarmeringsbolag.

Enligt avtalet skall verksamheten bedrivas i larmcentraler (LAC) som i regel har länen som verksamhetsområden. Larmcentralerna skall på uppdrag av kommun, landstingskommun och statliga organ ge 5 k grundtjänster. Till grundtjänsterna hör enligt avtalet att

B Ta emot och utlösa larm till brandkår, ambulans och jourpersonal hos kommuner och landsting; Cl Lämna övriga SOS-tjänster, dvs ta emot samtal via 90 000 och behandla dessa på det sätt som fordras; D Vidarekoppla SOS-samtal till annan hjälpinstans när fullständig larmbe- handling inte bör ske inom larmcentralen; D Fungera som sambandscentral för hjälpstyrkor när så fordras.

För ambulansernas del skall också dirigering ske från larmcentralerna. Larm till polisen och till sjö—, flyg- och fjällräddningsorganen skall vidarekopplas.

Även för skogsbrandflyget skall samband upprätthållas genom larmcentra- lerna. En larmcentral skall vidare på begäran av länsstyrelsen ställa tillgängliga resurser till länsstyrelsens disposition i situationer som kan betraktas somkatastrofer och vid civilförsvarsberedskap.

Vid sidan om de redovisade grundtjänsterna skall de regionala larmcen- tralerna erbjuda kommersiella tjänster. Om det finns kapacitet, skall centralerna åta sig att motta och behandla larm från privata kontrollanlägg- ningar eller utföra andra uppdrag inom alarmeringsområdet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och televerket1 har genom avtalet förbundit sig att verka för att kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter i största möjliga utsträckning utövar sina alarmeringsfunktioner genom larmcentralerna.

4.1.3. SOS Alarmerings organisation och resurser

Verksamhetens geografiska täckning

SOS Alarmering AB startade sin verksamhet är 1973. Nätet av regionala larmcentraler har successivt byggts ut. Sedan anläggningen i Göteborg har tagits i bruk i november 1982 är samtliga planerade 19 centraler i drift. Alla sjukvårdshuvudmän inom larmcentralernas områden har anslutit alarmering och dirigering av ambulanser till centralerna. Totalt 22 kommun- er står däremot utanför den gemensamma organisationen. Dessa kommuner

1 State" här.”"fk' år har egna alarmeringscentraler för brandförsvar och för kommunala och 1981överlat1tstn andel . ta kont 11 t st in är iSOS Alarmering AB Pn” . ro " fu " g ' _ _ , _ till Teleinvest AB, som De regionala larmcentralernas lokal1ser1ng, startar och geografiska förvaltas av televerket. verksamhetsområden. framgår av följande sammanställning. Larmcentral ' Start- ' Verksamhets- Kommuner som står utan- Ort år område för organisationen Stockholm 1979 Stockholms län . Danderyd Sundbyberg ' Täby Södertälje Vallentuna Vaxholm Norrtälje Österåker Solna Uppsala ' 1976 ' Uppsala län a) - ' — Eskilstuna 1977 ' Södermanlands län — Norrköping 1977 östergötlands län b) _ Jönköping 1975 Jönköpings län b) _ Växjö 1979 Kronobergs län Karlshamn Kalmar län Karlskrona Blekinge län Sölvesborg Malmö 1981 Malmöhus län Bjuv Lund Kristianstads län Helsingborg Lomma Landskrona Staffanstorp Halmstad 1977 Hallands län — ' Göteborg 1982 Göteborgs och Strömstad Bohuslän

Älvsborgs län-C)

Larmcentral Start- Verksamhets- Kommuner som står utan- Ort år område för organisationen Falköping 1975 Skaraborgs län Karlstad 1977 Värmlands län 0) — Örebro 1976 Örebro län Västerås 1974 Västmanlands län — Falun 1978 Kopparbergs län — Gävle 1975 Gävleborgs län a) — Sundsvall 1975 Västernorrlands län —— Östersund 1980 Jämtlands län _ Skellefteå 1979 Västerbottens län — Luleå 1979 Norrbottens län Piteå Gällivare Kiruna a) Älvkarleby kommun i Uppsala län är ansluten till larmcentralen iGävle. b)

c) Ydre kommun i Östergötlands län är ansluten till larmcentralen iJönköping.

Åmåls kommun i Älvsborgs län är ansluten till larmcentralen i Karlstad.

Samtliga larmcentraler inom SOS Alarmering har slutit avtal med privata abonnenter om kommersiella tjänster. Centralerna tar emot felanmälan från ett företags kunder och tillkallar reparatörer eller annan jourpersonal. Det gäller bl a kraftdistribution och fastighetsförvaltning. Automatiska brand- larm och larm om driftstörningar från industrier har också anslutits till larmcentralerna. Även försäkringsbolag och bevakningsföretag anlitar larmcentralernas tjänster. I hela landet har ingåtts totalt omkring 15 000 sådana avtal om kommersiella tjänster.

Samarbete med Larmtjänst AB

Genom ett samarbetsavtal mellan SOS Alarmering AB och Larmtjänst AB har larmcentralerna under år 1982 övertagit Larmtjänsts operativa larmför- medling — t ex felanmälan, automatlarm, inbrottslarm, begäran om restvär- deskydd och larm av bärgningsfordon. Genom samverkan mellan de båda företagen utförde de flesta regionala larmcentralerna redan tidigare en del av dessa uppgifter. I Stockholm, Göteborg och Malmö innebär avtalet att Larmtjänsts centraler har lagts ned och att verksamheten har flyttats över till de regionala larmcentralerna. Inom övriga områden har den del av Larmtjänsts larmförmedling som utfördes av taxi eller av brandförsvaret överförts till SOS Alarmering.

Svensk Flygambulans AB

SOS Alarmering AB blev under år 1982 majoritetsdelägare i Svensk Flygambulans AB. Företaget äger ett och hyr ett tvåmotorigt flygplan. Båda flygplanen är särskilt utrustade för sjuktransporter och används huvudsak- ligen av sjukvårdshuvudmännen för icke-akuta transporter av patienter. Det gäller både transporter till och från specialkliniker utanför det egna länet och

transporter till egna sjukhus av patienter som har skadats eller insjuknat utanför det egna sjukvårdsområdet. Verksamheten beräknas under de närmaste åren komma att omfatta ungefär 2 000 sjuktransporter per år.

De regionala larmcentralernas tekniska utrustning

Vid den ursprungliga planeringen av larmorganisationen beslutade SOS Alarmering AB att så långt möjligt utnyttja befintlig teknik. Telefonsystemet kom för de flesta alarmeringscentralerna att baseras på s k snörbordsväxlar. För larmcentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö utvecklade telever- ket emellertid en elektronisk telefonutrustning. Utrustningen komplette- rades med ett datorsystem för registrering av uppgifter som larmoperatören behöver i samband med alarmeringen och räddningsledaren vid genomfö- randet av insatsen. Den elektroniska utrustningen började installeras i Stockholm år 1979 och är nu i drift vid de tre centralerna i storstadsområ-

dena.

Snörbordstekniken vid de övriga regionala larmcentralerna bedöms fortfarande fungera bra. Televerket har emellertid konstaterat att det i framtiden blir ”onormalt kostsamt” att inom verket behålla kompetens för underhåll samt produktionsteknisk utrustning och lager för materielen. Televerket har mot den bakgrunden sagt upp abonnemangsavtalet för snörbordsutrustningen vid de larmcentraler som togs i bruk före den 31 december 1976. Abonnemanget upphör att gälla med utgången av år 1986. För övriga regionala larmcentraler med snörbordsutrustning gäller avtalet i tio år från driftstarten.

För att tillgodose behovet av ny teknik har televerket och SOS Alarmering AB under de senaste åren utvecklat ett elektroniskt och datorutrustat system som är anpassat till de mindre larmcentralernas verksamhet. I det nya systemet, som kallas R 85, har konstruktörerna tillgodogjort sig erfarenhe— terna från bl a alarmeringen vid storstadscentralerna. R 85 ger betydande möjligheter att automatisera och förenkla alarmeringsverksamheten. Bland annat får centralen genom anslutning till televerkets datorsystem för registrering av abonnent- och adressuppgifter (TAD) efter inmatning av den larmandes telefonnummer uppgifter om abonnentens namn och adress. Systemet är vidare uppbyggt så att det utan större kostnader skall kunna anpassas till den utveckling av räddningstjänstens organisation och av det operativa arbetet som efter hand kan komma att ske. Fjärranslutna terminaler och skrivare skall kunna finnas hos räddningsorganen bla i

utryckningsfordonen .

Systern R 85 får kapacitet för att kunna betjäna också andra verksamheter med alarmerings- eller beställningsrutiner än räddningstjänsten. Sjukresor i taxi skulle kunna organiseras på ett effektivare sätt med det nya larmsystemet än som nu sker. Försök med en länsbeställningscentral för sjukresor i SOS Alarmerings regi baserad på befintlig teknik har påbörjats i Örebro län. Under ett år förekommer omkring 225 000 sjukresor till en kostnad av sammanlagt ca 25 milj kronor i detta län.

En översikt över uppbyggnaden av R 85 redovisas i figur 4.1.

Beställning icke- akuta ambulanser påSJUKHUS

Expediton ANDRA TRANSPORTER

Personal

SOS Alarmering AB har enligt uppgifter från juli 1983 sammanlagt 566 anställda. Av dessa arbetar 232 eller ungefär 40 % på deltid, som regel halvtid. Huvuddelen av personalen tjänstgör vid larmcentralerna. Larmcen— tralen i Stockholm har ett 100-tal och centralerna i Göteborg och Malmö vardera mellan 50 och 60 anställda. Vid var och en av de övriga larmcentralerna och vid huvudkontoret i Stockholm finns omkring 20 anställda.

Personalen vid en larmcentral består av larmchef, bitr larmchef och larmoperatörer. Vid de tre storstadscentralerna finns också arbetsledare i form av 1:e larmoperatörer. Till personalen hör vidare larmoperatörer i beredskap, som tjänstgör när den ordinarie personalen behöver utökas, t ex vid semester, sjukdom och särskilt hög belastning i alarmeringsverksamhe- ten. Antalet anställda och deras fördelning mellan olika slag av befattningar framgår av tabell 4.1.

Figur 4.1 System R 85 i Västmanlands län — en principskiss

Tabell 4.1 Personalens omfattning inom SOS Alarmering AB den 1 juli 1983

Verksamhet eller Antal anställda Summa befattning Heltid Deltid

Huvudkontoret

VD, sekretariat 2 f 2 Driftavdelning 3 — 3 Teknisk avdelning 6 — 6 Personalavdelning 7 — 7 Ekonomiavdelning 4 # 4 lförsäljningsavdelning 1 l Larmcentralerna Larmchef 19 19 Bitr larmchef 12 7 19 1:e larmoperatör 25 — 25 Larmoperatör 244 136 380 Beredskapsoperatör — 85 85 Övrig personal 11 4 15 Summa 334 232 566

Samrådsgrupper för sjukvård och räddningstjänst

SOS Alarmering inrättade under år 1981 en medicinsk samrådsgrupp (CEMED) för verksamheten. I gruppen ingår två läkare samt företagets VD och driftchef. Läkarna skall bistå ledningen i frågor om larmcentralernas uppgifter inom främst ambulansverksamheten. Till detta hör att bedöma behovet av utbildning för personalen och hur utbildningsprogrammet för larmpersonalen bör utformas. En samrådsgrupp med liknande uppgifter har bildats under år 1983 för den kommunala räddningstjänstens verksamhets- område (CEBRA).

Personalens utbildning

Företaget har strävat efter att anställa larmoperatörer med kunskaper och erfarenheter från olika delar av räddningstjänsten eller från verksamheter som har anknytning till räddningstjänsten. En intern grund- och fortbildning av larmoperatörerna har emellertid varit nödvändig. På grund av ambu- lanslarmens stora omfattning har det bedömts speciellt angeläget med en orienterande sjukvårdsutbildning. Larmoperatörer utan sjukvårdserfaren- heter har erhållit 40 timmars medicinsk utbildning. Personalen har vidare genomfört studiebesök vid akutsjukhus och deltagit i utryckningar med ambulans.

Resultaten av utbildningen har stimulerat SOS Alarmering att genom ytterligare åtgärder söka förbättra personalens kompetens i sjukvårdsfrågor. Som ett led i dessa strävanden har företaget beslutat att vid anställning av larmoperatörer i första hand välja sökande med lägst undersköterskekom— petens eller sökande som har genomgått sjuveckors ambulansvårdarutbild- ning och har en väl vitsordad tjänstgöring i ambulans. Larmoperatörer som saknar denna utbildning och erfarenhet kommer att få en något grundligare intern sjukvårdsutbildning än den som hittills har bedrivits.

Den planerade nya sjukvårdsutbildningen skall bestå av en grundutbild- ning och en repetitionsbildning. Till grundutbildningen hör att larmoperatö- rerna skall delta i ambulansvårdarutbildningens sjuveckorskurs. Vårdprak- tiken kan emellertid reduceras och kurstiden minskar på det sättet till fyra veckor. Vidare skall samtliga larmoperatörer inom grundutbildningens ram få en medicinsk befattningsutbildning på minst 40 timmar med teori och tillämpningsövningar. Befattningsutbildningen syftar till att personalen snabbt och korrekt skall kunna inhämta uppgifter som behövs för bedömning och prioritering av sjuka och skadades sjuktransportbehov. Larmoperatö- rerna skall också kunna ge enkla råd till de hjälpsökande och samverka med medicinskt skolad personal. Avsikten är slutligen att personalen skall få möjligheter att tillsammans med tillsynsläkare för sjuktransportverksamhe- ten diskutera problem som har uppkommit i alarmeringsverksamheten och kunna delta i den vidareutbildning som sjukvårdshuvudmännen ger ambu- lanspersonalen.

4.1.4. Alarmeringsverksamhetens omfattning — en statistisk översikt1

De regionala larmcentralerna tog under år 1982 emot omkring 6,5 milj anrop. I genomsnitt per dygn innebar detta nära 18 000 inkommande samtal och andra anrop. Som framgår av tabell 4.2 med uppgifter från verksamheten i några olika delar av landet hade larmcentralen i Stockholm genomsnittligt omkring 6 600 anrop. För var och en av larmcentralerna i Jönköping och Karlstad var antalet ungefär 800 i medeltal per dygn, medan larmcentralerna i Östersund och Luleå hade 500 respektive 400 anrop. Tabellen visar också att 39 % av den inkommande trafiken var telefonsamtal över 90 000. Anropen över andra telefonnummer eller över radio utgjorde 52 % av hela antalet. Automatlarmens andel av den inkommande trafiken vid larmcen— . Källa: SOS Alarmering tralerna uppgick till endast drygt 9 %. Den allra största delen av dessa anrop AB (Särskild samman- syftade till provning och kontroll av larmanordningarna. ställning för kommittén).

Tabell 4.2 Inkommande trafik vid några larmcentraler under år 1982 Måttenhet: Antal samtal och andra anrop i genomsnitt per dygn (som regel avrunda— de tal) Larmcentral Telefon- och radiosamtal Automatlarm Summa —T.__— (avrundad) Till Ovriga Brand Andra Provning 90 000 olyckor o kontroll Stockholm 2 500 3500 10 82 500 6 600 Jönköping 315 450 3 24 36 800 Karlstad 310 425 3 45 35 800 Östersund 250 195 0,2 18 10 500 Luleå 145 220 3 8 21 400 Relativ för- 39 52 0 2 7 100 delning i procent för samtliga fem larm- centraler

Tabell 4.3 Genomförda åtgärder vid några larmcentraler under år 1982 Måttenhet: Antal åtgärder igenomsnitt per dygn (avrundade tal)

Lurmeentral Utlarmning av Vidarekoppling Övriga tjänster Summa brandförsvar, um— tilljourhavande (bl a bilbärgning) bulans, polis eller läkare, polis kommunaljour och övriga Stockholm 900 650 600 2 150 Jönköping 100 250 200 550 Karlstad 150 150 250 550 Östersund 50 200 200 450 Luleå 100 50 ISO 300 Relativ för— 32 33 35 100 delning i procent för samtliga fem larm- centraler

Som redovisas i tabell 4.3 var antalet åtgärder från larmoperatörens sida vid samtliga utvalda larmcentraler betydligt färre än de inkommande samtalen och övriga anropen. Särskilt gäller det larmcentralen i Stockholm som med ledning av de 6 600 anropen i genomsnitt per dygn genomförde 2 150 åtgärder. För övriga larmcentraler var skillnaderna inte lika stora. Larmcentralerna i- Jönköping och Karlstad utförde vardera omkring 550 åtgärder efter de ungefär- 800 anropen i genomsnitt per dygn. För larmcentralen i Östersund var skillnaden mellan antalet anrop och antalet åtgärder ännu mindre.

Totalt 32 % av samtliga utförda åtgärder under år 1982 innebar utlarmning av ambulans, brandförsvar. polis eller kommunal jour. I ungefär lika många fall kopplades samtal vidare till andra organ i samhället, tex sjöräddning flygräddning eller jourläkare. Vidarekoppling förekom även i en del av dessa situationer till polis. De återstående 35 % av åtgärderna omfattade begäran om andra tjänster, tex bilbärgning.

Tabell 4.4 Utlarmning av olika slag av verksamhet under år 1982 Måttenhet: Antal åtgärder med relativ fördelning i procent

Larmcentral Utlarmning av Summa Ambulans Brand- Polis Kommunal försvar jour Stockholm 49 7 14 30 100 Jönköping 51 5 14 30 100 Karlstad 69 5 13 13 100 Östersund 45 3 2 50 100 Luleå 66 6 11 17 100

Samtliga fem larmcentraler 53 6 13 28 100

Tabell 4.4 visar att något mer än hälften av åtgärderna vid utalarmering från de fem larmcentralerna avsåg ambulanstransporter. Andelen omfattar både akuta och planerade transporter. Brandförsvaret ingrep i 6 % av alarmeringsfallen och polis efter 13 % av larmen. Kommunal larmpersonal larmades slutligen i samband med 28 % av de åtgärder som larmoperatörerna vid de fem centralerna vidtog under år 1982.

Varje alarmeringsåtgärd leder normalt till flera utgående telefon- eller radiosamtal från larmcentralen. Som framgår av följande sammanställning med uppgifter från fyra av larmcentralerna fordrade en ambulansutryckning under år 1982 i genomsnitt mellan två och tre utgående samtal. Vid brandförsvarets utryckningar var den utgående trafiken från larmcentralen något större.

Larmcentral Antal utgående samtal igenomsnitt per

utryckning under år 1982

Ambulans Brandförsvar Jönköping 2,3 3,1 Karlstad 2,4 3,4 Ostersund 2,5 4,0 Luleå 2,8 4 l

4.1.5. Alarmeringsverksamlhetens kostnader och finansiering

Kostnaderna för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983 beräknas till 113,7 milj kronor. Löner och andra ersättningar till personalen utgör enligt budgeten 68,5 milj kronor, medan utrustning och lokaler tar i anspråk sammanlagt 15,9 respektive 5,1 milj kronor. Siffrorna framgår av tabell 4.5, som också visar att den återstående delen består av kapitaltjänstkostnader på 17,8 milj kronor och administrativa kostnader på totalt 6,4 milj kronor. Larmcentralen i Stockholm har en budget under år 1983 på drygt 19,6 milj kronor. För de flesta larmcentralerna i övrigt i landet beräknas kostnaden för verksamheten under året till omkring 4 milj kronor.

Verksamhetens intäkter, som också redovisas i tabell 4.5, består under år 1983 till 73 % av den ersättning för grundtjänster som staten, landstings- kommunerna och kommunerna lämnar. De 5 k F-tjänsterna — i regel den förmedling av larm från allmänheten som betalas genom av olika slags försäkringar — beräknas ge 12 % och övriga tjänster 15 % av intäkterna. Till övriga tjänster räknas bl a bevakning av inbrottslarm, telefonpassning och annan larmförmedling som inte är F-tjänster.

Enligt konsortialavtalet skall den årliga kostnaden för grundtjänsterna vid varje larmcentral till 40 % täckas av televerket, till 30 % av anslutna kommuner (beloppet fördelas mellan dem efter invånarantal) och till 30 % av landstingskommunen (om det inom larmområdet finns flera landstingskom- muner, fördelas beloppet också mellan dem efter invånarantal). Tillämp- ningen av denna regel i avtalet innebar att kostnaden under år 1982i de flesta länen uppgick till 5 a 6 kronor per invånare. Hälften av det beloppet erlade kommunen, den återstående delen betalades av landstingskommunen'.

' I Stockholms och Norr- bottens län samt i de båda Skåne-länen var kommunernas avgifter större än landstingskom- munernas, eftersom samtliga kommuner inte var anslutna. ] den för Kronobergs, Kalmar och Blekinge län gemensam— ma larmcentralen sva— rade landstingskommun- erna även för en del av de merutgifter som upp- stod för kommunerna till följd av att alla kom- muner i området inte deltog i samarbetet.

Tabell 4.5 Beräknade kostnader och intäkter för SOS Alarmerings verksamhet under år 1983

Kostnads— eller Belopp, Relativ fördel- intäktspost ] OOO-tal kronor ning i procent Kostnader Löner och övriga

personalkostnader 68 511 60 Basradioutrustning, telefon och övrig utrustning vid larmcentralerna 15 885 14 Lokaler 5 122 4 Administrativa kostnader 6 434 6 Kapitaltjänstkostnadcr 17 750 16 Summa 113 702 100 Intäkter Grundtjänster 82 957 73 141-tjänster 14 177 12 Övriga tjänster 16 568 15 Summa 113 702 100

Lägre än genomsnittet var kostnaden per invånare för larmcentralerna i bl a Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Örebro län. Högre kostnader än på de flesta andra håll hade framför allt de båda Skåne—länen samt Jämtlands och Norrbottens län. Se vidare figur 1]. I i kapitel 11, som visar skillnaderna mellan olika larmcentraler i de avgifter som kommunerna erlägger.

4.2. Polisen

4.2.1. Författningar

Polisens ansvar för åtgärder i samband med räddningstjänst utgår från polisens skyldighet att svara för allmän säkerhet och att skydda allmänheten. Bestämmelser om denna skyldighet finns i

El Polisinstruktionen (1972z511, omtryckt l981:735). Rikspolisstyrelsen (RPS) har i sin tur gett ut

D Anvisningar för planering av räddningsberedskapen i polisdistrikten (FAP 231-1).

I anvisningarna ges riktlinjer för planeringen av polisens åtgärder i samverkan med de organ som svarar för räddningstjänst enligt brandlagen eller enligt särskilda bestämmelser eller överenskommelser.

4.2.2. Polisens organisation och resurser för medverkan i räddningstjänsten

Arbetsuppgifter

Polisens uppgift är att medverka i räddningstjänst vid olika slags nödlägen. Polisen svarar också för efterforskning av försvunna personer. Som redovisas i avsnitt 2.1 har polisen i fjällområdet ansvaret för fjällräddningstjänsten.

Som allmän regel gäller att polisen skall vidta alla åtgärder för räddande av människoliv till dess att det organ som svarar för räddningstjänsten på olycksplatsen har tillräckliga resurser. Polisen kan efter detta övergå till sina egna uppgifter i samband med en olycka, dvs

D Registrering och identifiering av döda människor; Cl Uppsamling, registrering och identifiering av omhändertaget gods, bl a personliga tillhörigheter; D Underrättande av anhöriga; D Utredning av olycksorsak.

Polisen skall i samråd med räddningsledaren — normalt på dennes begäran — också svara för

D Avspärrning av skadeområdet och av andra områden som behövs för

räddningsarbetet;

Utrymning av avspärrat område och bevakning inom detta; Trafikreglering som ger räddningsfordon fri väg; Omläggning av reguljär trafik; Anvisande av samlingsplats för oskadade människor och upprättande av förteckning över dessa; 3 Upprättande av polisiärsambandsförbindelse mellan skadeplats, lednings- organ för räddningstjänst och sjukhus.

Cl El Cl El

Mer detaljerade föreskrifter finns i de åtgärdskalendrar för olika polisdistrikt som ingår i planeringen för polisens medverkan i räddningstjänsten. Åtgärdskalendrar har utarbetats för polisens insatser vid t ex vägtrafikolyck- or, tågolyckor, flyghaverier och olyckor med farligt gods.

Polisens organisation och resurser

Polisverksamheten är organiserad i 118 polisdistrikt. Varje distrikt omfattar som regel ett centralvaktområde och flera lokalvaktområden. Personalen består av en huvudstyrka för hela polisdistriktet och mindre arbetsgrupper för vart och ett av lokalvaktområdenal. Polisarbetet inom distriktet dirigeras från centralvaktområdet, som ständigt har personal i tjänst. I en del polisdistrikt är tjänsten nattetid organiserad genom beredskap i hemmet. Personalen i lokalvaktområdenas arbetsgrupper tjänstgör i allmänhet endast under dagtid.

Antalet polismanstjänster varierar från ett 25-tal i de till folkmängden minsta polisdistrikten till nära 3 000 i Stockholms polisdistrikt. Länshuvud- orternas polisdistrikt har i allmänhet mellan 100 och 200 polismän. I de medelstora polisdistrikten finns det minst ett 10-tal polismän i tjänst dygnet

1 Organisationen i Stock- holm, Göteborg och Malmö avviker från den som tillämpas i övriga polisdistrikt.

Figur 4.2 Polisens heli- kopter- och sjöpolisverk- samhet

runt. Mindre distrikt har normalt endast två är tre polismän i tjänstgöring nattetid.

Utrustningen som polisen förfogar över för råddningsinsatserna är framför allt de fordon och den sambandsmateriel som används i den allmänna polisverksamheten. I varje polisdistrikt finns dessutom en släpkärra med utrustning för räddningstjänst, bla brandsläckningsmedel, handredskap, domkrafter och skyddskläder.

Polisens helikoptrar utnyttjas för räddningsinsatser av olika slag. Polishe- likoptrarnas stationeringsorter och geografiska verksamhetsområden enligt regeringens direktiv om beredskap i ambulans- och räddningsflygtjänsten och rikspolisstyrelsens anvisningar för det poliSiära bevakningsarbete't framgår av figur 4.2. När det är möjligt används helikoptrama för sjuktransporter och räddningsinsatser även utanför de områden där bered- skap skall upprätthållas.

Polisbåtar finns i sammanlagt 12 polisdistrikt, vilket också framgår av figur 4.2. Polisbåtarna i Stockholm och Göteborg är bemannade hela året. I övriga polisdistrikt omfattar sjöpolisverksamheten som regel tiden. maj-oktober eller november.

Helikopterverksamheten Sjöpolisverksamheten Teckenförklaring: _ * _ ' x, Gräns för I. *, Wi polisiära (, ix ' ix bevaknings- ) x * x] områden ," .' , ; Område där " i" ' xxx __) & beredskap ; X [_ ; Luleå & för am- (, * *7 * bulansfl g * * x Y x & skall upp— X xxx rätt- * lx - xx hållas ( . r' s i _! X Statione— N ” ' ' ringsort * _ __; . för heli- ; ; kOpter X ) Statione— ( ,' A _ Ix_ 571 _ ' ;tngsort ”rv/? & X/NxSltlodkh/olnf'Nprnälje O' po |s- ' - Stockholm— " f ! .,N. Taby båt åaarkarby Kinsky)" ; Västerås 3252 * 1 't /X—_ & 'f/ (” Sx Nyköping Västervik , ' x L .. . x , —# Goteborg— ', gäwmtertld) Uddevalla. . x h_z' a Säte Jan-"; 3: ZX Gmeborgki ': l ? koping 1,7 (XD-( r” I ' ål & | - Malmö— 'X'-, %

4.2.3. Omfattningen av helikoptergruppernas och sjöpolisens medverkan i räddningstjänst m m

Polisiära ingripanden och tillsynsuppgifter av olika slag dominerar i både helikoptergruppernas arbete och sjöpolisverksamheten. Som framgår av tabellerna 4.6 och 4.7 med uppgifter om verksamheten under år 1982 var insatser rubricerade som räddningsåtgärder eller sjuktransporter tämligen få i förhållande till framför allt de polisiära ingripandena och de olika slagen av tillsyn. För helikoptergruppernas del avser den redovisade spaningen normalt efterforskning av försvunna personer.

Tabell 4.6 Verksamheten inom polisens helikoptergrupper under år 1982

Åtgärd Antal insatser Relativ fördel- eller åtgärder ning i procent Räddningstjänst” 88 1 Sjuktransporter 517 4 Spaning m mb) 367 3 Polisiära ingripanden 10 014 84 Tillsyn av fiske-,jakt- och skyddsområden m m 181 2 Övriga åtgärder 716 6 Summa 11 883 100

3) Med räddningstjänst avses insatser vid t ex bränder.

b) Efterforskning av försvunna vid sjö- och flygräddning samt efterforskning av för- svunna på land rubriceras i statistiken som spaning. Källa: Rikspolisstyrelsen

Tabell 4.7 Sjöpolisverksamheten under år 1982

Åtgärd Antal insatser Relativ fördel— eller åtgärder ning i procent Sjöräddning 354 6 Sjuktransporter 68 1 Bogseringar 337 5 Spaning m m 1 888 31 Polisiära ingripanden 768 12 Tillsyn av fiske-, jakt- och skyddsområden 1 514 25 Övriga åtgärdera) 1 197 20 Summa 6 126 100

a) T ex persontransporter samt medverkan vid kappseglingar och andra arrangemang. Källa: Rikspolisstyrelsen

4.3. Civilförsvaret

4.3.1. Författningar

Civilförsvaret svarar för åtgärder som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot landet och som inte åvilar det militära försvaret. Grundläggande bestämmelser om civilförsvaret finns i

D Civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975z712).

Användningen av civilförsvarets resurser vid räddningstjänst i fredstid regleras i

El Civilförsvarskungörelsen (1960:377).

Civilförsvarsstyrelsen har i november 1975 gett ut föreskrifter för användning av civilförsvarets utrustning i fredsräddningstjänsten.

4.3.2. Principer för användningen av civilförsvarets resurser

Statsmakternas uttalanden

Enligt civilförsvarskungörelsen får civilförsvarets resurser användas för ingripanden även mot annan brand eller skada än den som orsakas av fientlig verksamhet. Beslut om användning av civilförsvarets resurser vid sådana insatser fattas av regeringen eller vid ”trängande behov av omedelbara åtgärder” av länsstyrelsen.

Endast de materiella resurserna kan användas vid insatser i fredsräddnings- tjänsten. Civilförsvarets personal får inte tas i anspråk för dessa uppgifter med stöd av civilförsvarsplikten. Personalens medverkan är möjlig endast genom frivilligt arbete.

I förarbetena till brandlagen framhålls att kommunerna bör ta till vara möjligheterna att utnyttja civilförsvarets utrustning. I prop 19731185 redovisar departementschefen räddningstjänstutredningens uttalande i den- na fråga:

”Det kan, framhåller (räddningstjänst)utredningen, självfallet inte vara lämpligt att ett lokalt räddningsorgan baserar sin verksamhet på civilförsvarets utrustning. Däremot kan det övervägas om inte sådan utrustning bör stå till förfogande även vid nödlägen som inte utgör katastrofer.

Det förhållandet att civilförsvaret förfogar över utrustning speciellt avsedd för räddningstjänst gör möjligheten att vid behov repliera på denna utrustning särskilt värdefull. De fall då reservutrustningen behöver tillgripas torde bli relativt få. Någon menlig inverkan på civilförsvarets mobiliseringsberedskap behöver därför inte befaras.

För att lämplig civilförsvarsutrustning tillräckligt snabbt skall kunna stå till de lokala räddningsorganens förfogande krävs att materielen placeras hos räddningsorganet eller på sätt som detta lätt kan nå. På vissa orter kan det eventuellt vara lämpligt att materielen ligger kvar i civilförsvarets förråd men läggs upp särskilt så att den blir lätt åtkomlig samt att räddningsorganet får direkt tillgång till förrådet.

Beträffande materiel som år långtidskonserverad eller långtidsförpackad kan. med hänsyn till mobiliseringsberedskapen eller av annan anledning, en sådan ordning som utredningen föreslår i fråga om utlåning av civilförsvarsmaterielen i övrigt vara olämplig. Också sådan materiel kan emellertid vara av stort värde vid räddningsin-

gripanden. Det bör vara möjligt att särskilt avdela viss sådan materiel i civilförsvarets förråd så att den blir lätt åtkomlig vid katastrofer i fredstid.”

Civilförsvarsstyrelsens föreskrifter

Enligt civilförsvarsstyrelsens föreskrifter bestämmer länsstyrelsen i samråd med kommunen vilken försvarsmateriel som skall förberedas för insats i fredsräddningstjänsten. Materielen placeras i förråd på sådant sätt att den snabbt kan disponeras av de kommunala räddningstjänstorganen. Förvaring skall så långt möjligt ske i civilförsvarets egna förråd. Om kravet på god tillgänglighet därmed inte tillgodoses för en stor del av utrustningen anger civilförsvarsstyrelsen att räddningspersonal skall kunna nå den inom 10 år 15 minuter får materielen ställas i kommunalt förråd vid tex en brandsta- tion. * Möjligheterna att snabbt mobilisera civilförsvaret skall beaktas vid utlåning av materielen. Om utrustningen förvaras i kommunalt förråd, skall det finnas en av länsstyrelsen godkänd plan för återställande vid mobilise- ring, framgår det också av föreskrifterna.

Civilförsvarsstyrelsen delar in utrustningen som den anser lämplig för fredsräddningstjänstens uppgifter i

(1) Akutmateriel, som placeras så att den är tillgänglig inom 10—15 min; (2) Förstärkningsmateriel, som placeras så att den är tillgänglig inom 1—2 tim.

Akutmaterielen omfattar framför allt den lättare utrustning som räddnings- tjänstorganen har behov av och som bör finnas till hands relativt omgående efter en olycka. Som exempel på akutmateriel anger civilförsvarsstyrelsen följande:

* Bår, bärsele och bårgördel

Filt Knäskena, vinkelskena Samaritväska

Skyddshandskar

Skyddsdräkt ABC Intensimeter Dosimeter, dosimeterladdare

Tågvirke, kätting

Strålkastare

Pannlampa

Domkraft

Förläggningstält, saneringstält

D Radiostation

Skäraggregat

C Spaklyftblock

[Ill—ILJDDEICLDCI

FlEll

Förstärkningsmateriel är enligt civilförsvarsstyrelsens förslag framför allt den något tyngre utrustningen. Följande exempel visar vilken materiel som avses: '

Motorspruta. bär- eller bogserbar D Brandslang

Telefonapparat, telefonkabel Kapmaskin Lågtryckskompressor Motorbergborrmaskin Tryckluftslang

Spettmaskin

DDDDDD

Kommittén har i principbetänkandet Samhällets räddningstjänst redovisat omfattningen i stora drag av civilförsvarets materielutlåning i de olika länen.

Kostnader

Kommunen bestrider kostnader för uppläggning, transport och underhåll av akutmateriel som förvaras i dess egna förråd — vidare kostnader för återställande av utrustningen i mobiliseringsdugligt skick efter en insats eller en övning. Enligt föreskrifterna gäller det senare bl a utrustning som har skadats eller förlorats. Återställande av förstärkningsmateriel, uppläggning och transport samt användning av förrådsyta som orsakas uteslutande av fredsräddningstjänstens behov skall också bekostas av kommunen. För underhåll, besiktning, inventering och annan förrådshyra än för fredsupp- giften svarar däremot civilförsvarsstyrelsen.

Vid utlåning av civilförsvarsmateriel som är avsedd för annat än akuta räddningsinsatser t ex för demonstrationer eller övningar skall den som lånar ersätta civilförsvaret för slitning av utrustningen med 0,3 % per påbörjat dygn av materielens återanskaffningsvärde. Dessutom skall erläg- gas en låneavgift på 50 kronor. Kostnader för in- och utlämning av den lånade utrustningen debiteras efter gällande tidlön, ev också rese- och traktaments- kostnader. Skadad eller förkommen materiel skall ersättas. För utlåning av radiomateriel på grund av annat än räddningsinsatser gäller särskilda

regler.

4.4. Det militära försvaret

4.4.1. Författningar m m

Militär medverkan i civil räddningstjänst regleras genom olika författningar och bestämmelser. De grundläggande författningarna är

Cl Kungörelser: (1969285, ändrad 1976:165) om militär räddningstjänst m m;

och D Förordningen (1983:479) om militär medverkan [ civil verksamhet.

Mer detaljerade bestämmelser för räddningstjänst med militära resurser finns i försvarsmaktens egna författningar och skrivelser, dvs

El Överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter (1975-09-30) till kungörelsen om militär räddningstjänst m m (Tjänstemeddelanden för försvarsmak-

ten, TFG nr 750324);

El Chefens för marinen föreskrifter om marinens deltagande i sjöräddning (TFG nr 680064); D Överbefälhavarens skrivelse om transporter med militära luftfang (1975-01-31, K nr 804); D Överbefälhavarens föreskrifter om ambulans- och räddningsflygtjänsten (TKG 690168); och D Chefens för flygvapnet skrivelse om brandförsvaret och basräddningstjän- sten inom flygvapnet (1980-01-31, nr 383:60248).

Vidare regleras hemvärnets medverkan i räddningstjänst m in genom 3 Hemvärnskungörelsen (1970:304); och i D Kungl Maj:ts beslut den 27maj I 970 med bestämmelser om hemvärnsmäns medverkan i efterspanings- och bevakningstjänst m m.

4.4.2. Militär medverkan i civil räddningstjänst rn m

Allmänna grunder för militär medverkan

Enligt kungörelsen om militär räddningstjänst m rn skall militära förband medverka, om detta är nödvändigt, för att vid brand, oljeutflöde, ras översvämning eller annat nödläge avvärja överhängande fara för

(1) Liv eller hälsa; (2) Omfattande förstörelse av egendom; eller (3) Avsevärd skada i miljön.

En förutsättning för försvarets medverkan i civil räddningstjänst är att särskilda militära förhållanden inte hindrar den militära insatsen. Med "hinder menas att den tillgängliga militära personalen inte har tillräcklig utbildning för insatser eller att den medverkan som behövs skulle försvåra övningar som är väsentliga för den berörda personalens militära utbildning. Kravet på militär beredskap kan också vara ett hinder för räddningstjänstarbetet.

Militär medverkan i civil räddningstjänst skall enligt kungörelsen begäras av antingen

Gen eraltullstyrelsen ;

Chefen för en tullregions bevakningskontor; Länsstyrelse; Polischef; eller Kommunal brandchef.

DDLJH

Beslut om medverkan fattas av överbefälhavaren eller enligt dennes bestämmande — av militärbefälhavare, garnisonschef, chef för militärt förband enligt försvarsmaktens indelning i fred eller chef för fartygsförband eller fartyg. Den som beslutar om militär insats skall bedöma hjälpbehovets omfattning i samråd med den myndighet som har begärt militär medverkan. Den militära insatsen skall avvecklas när överhängande fara för liv, risk för omfattande förstörelse av egendom eller risk för avsevärd skada i miljön inte längre föreligger. En avveckling kan ske stegvis efter hand som läget förbättras. Militär medverkan skall helt upphöra när de civila räddningsor- ganen har sådana resurser att den militära insatsen inte längre är nödvändig.

Försvarsmakten får enligt förordningen om militär medverkan i räddnings- tjänst och annan civil verksamhet i särskilt viktiga och brådskande fall ställa fordon med personal, fartyg och luftfartyg till förfogande även för andra uppgifter än räddningstjänst. Det gäller transporter av skadade eller sjuka och transporter åt polis- och tullmyndigheterna.

En redogörelse för de personella och materiella resurserna hos ett antal fredsförband i östra militärområdet lämnas i Bilaga C. Redogörelsen avser främst resurser som har bedömts lämpliga för den civila räddningstjänstens verksamhet. '

Militär medverkan i flygräddning

Enligt avtal mellan chefen för flygvapnet och luftfartsverket skall den räddningscentral som är organiserad enligt bestämmelserna i ICAO- konventionens Annex 12 vara gemensam för den civila och militära luftfarten. Verksamheten vid flygräddningscentralen RCC/Cefyl har tidigare beskrivits i avsnitt 2.2 om flygräddningstjänsten.

Basräddningstjänsten och brandförsvaret vid flygvapnets flygplatser syftar både i krig och i fred till att i första hand rädda människoliv —i andra hand till att förebygga eller begränsa skador på materiel och anläggningar. Flygvap- nets resurser för brandförsvaret på en fredsflygplats skall komplettera de civila resurserna. Den egna räddningstjänsten skall inriktas på de för flygvapnet speciella förhållandena.

Ansvaret för basräddningstjänsten i inledningsskedet av räddnings— tjänstarbetet efter ett haveri eller när ett flygplan saknas ligger hos flygledaren. Arbetet på haveriplatsen leds av räddningsledaren (som regel en flottiljpolis). De civila myndigheternas övergripande ansvar att ingripa och leda insatser vid brand och olyckshändelser skall beaktas. Ledningen av en räddningstjänstinsats kan övertas av civil myndighet, framgår det vidare av bestämmelserna.

När militär flygning pågår vid flygplatsen skall basräddningstjänsten normalt ha följande personella och materiella resurser i beredskap:

B En räddningsledare; D Fem brandmän/vpl brandmän; B En ambulansförare från förbandets sjukvårdspersonal (eller brandman/ vpl brandman); D Två räddningsbilar och en terrängambulans.

Bandfordon skall hållas i beredskap när snö eller markens beskaffenhet gör det svårt för hjulfordonen att ta sig fram.

För brandförsvarstjänsten vid hus- och områdesbränder inom förbandets område skall beredskapsplutonen på normalt 20 värnpliktiga upprätthålla högsta möjliga beredskap. Beredskapsplutonens resurser skall vid bekämp- ning av husbrand och områdesbrand komplettera den kommunala rädd- ningstjänsten. Ledning av brandförsvarstjänsten utövas under tjänstetid av chefen för beredskapsplutonen — eller efter dennes beslut av brandmästaren. Under icke tjänstetid leds brandförsvaret av vakthavande flottiljpolis. Chefen för den kommunala räddningsstyrkan övertar ledningen när denne anländer till brandplatsen.

Militär medverkan i sjöräddning

Militära resurser för sjöräddning är framför allt de tunga, tvåmotoriga helikoptrama inom marinen och flygvapnet. Även marinens fartyg och båtar och vissa av flygvapnets medeltunga helikoptrar utnyttjas vid behov i sjöräddningsinsatser. Militär beredskap för sjöräddning upprätthålls med helikoptrar och med beredskapsfartyg inom ramen för den särskilt beordrade incidentberedskapen. Militära sambandsresurser och radarspaningsresurser inom sjöbevakningscentralerna utnyttjas också.

Enligt det tjänstemeddelande (TFG 680064) som närmare reglerar marinens medverkan i sjöräddningen skall den enhet som deltar i en sjöräddningsinsats sträva efter samband med andra deltagande räddnings- tjänstorgan. Cheferna för berörda sjöräddningsorgan kan gemensamt komma överens om att den påbörjade sjöräddningsinsatsen skall fortsätta under en samlad ledning. En sådan gemensam ledning är angelägen för att insatserna skall ge bästa möjliga resultat, framhålls det i tjänstemeddelan- det.

Överbefälhavaren har uppdragit åt chefen för marinen att besluta i militära ärenden om sjöräddning och säkerheten till sjöss. Chefen för örlogsbas (eller motsvarande) har under militärbefälhavaren den direkta ledningen av marina enheters deltagande i sjöräddningsinsatser inom respektive kustom- råden. Vid sjöräddning som planeras och utförs i samarbete mellan Sverige och Sovjetunionen kan ledningen i särskilda fall utövas av chefen för marinen och chefen för flygvapnet.

Tjänstemeddelandet om sjöräddningen innehåller i övrigt huvudsakligen de riktlinjer för sjöräddningen som ingår i överenskommelsen mellan de i den statliga sjöräddningstjänsten deltagande organen. Innehållet i denna överenskommelse har tidigare redovisats i avsnitt 2.3 om sjöräddningen.

Marinens medverkan vid bekämpning av olja och andra miljöföroreningar till havs m m

För förstärkning av de egna resurserna har kustbevakningen vid flera av de senaste årens oljebekämpningsoperationer utnyttjat marinens resurser. En formalisering av samarbetet mellan marinen och kustbevakningen har bedömts som alltmer nödvändig. Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.4 tillämpas sedan år 1982 en plan för samarbetet mellan de båda myndigheterna.

Planen förändrar inte kustbevakningens ansvar för bekämpningen av olja och andra skadliga ämnen till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren. Syftet är att underlätta användningen av marinens resurser vid bekämpning- en. Genom planen skall det bli möjligt att tillgodose behovet av grundläg- gande information om verksamheten och att utveckla rutiner för en samverkan i det praktiska fältarbetet. Den militära personalen skall genom planen få del av gällande föreskrifter för verksamheten, bl a reglerna för ansvar och ledning, och så långt möjligt få kunskaper om bekämpningens teori och praktiska genomförande. För kustbevakningens personal har det bedömts angeläget att den får lära sig vad den militära materielen kan användas till i olje- och kemikaliebekämpningen. Planen belyser vidare

användningen av militära resurser i bekämpningsoperationer som sker tillsammans med bekämpningsorgan från andra länder.

Marinen har med hänsyn till sina militära uppgifter inte möjligheter att ge sin personal alltför omfattande teoretiska och praktiska kunskaper om olje- och kemikaliebekämpningen. Samarbetet har på den punkten begränsats till att kustbevakningen skall svara för viss grundläggande utbildning vid marina befälsskolor. På regional nivå skall det med vissa tidsintervaller genomföras larm-, lednings- och fältövningar i samverkan mellan de deltagande organen, bl a marinen och kustbevakningen.

Militär medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten

I tjänstemeddelandet om ambulans- och räddningsflygtjänsten betonas att rikspolisstyrelsen har ansvaret för verksamheten, men att försvarsmakten skall medverka i särskilt viktiga och brådskande fall , när de civila resurserna inte räcker till. De militära förbanden deltar inom ramen för ordinarie övningar och beredskap, framgår det också av bestämmelserna.

Begäran om militär medverkan i ambulans- och räddningsflygtjänsten skall göras av sambandscentral inom polisen. I undantagsfall skall förbands- chef kunna besluta om militär insats vid framställning även från annat håll, om det bedöms att en begäran genom polisen skulle försena uppdraget så transporten inte skulle kunna genomföras.

4.4.3. Hemvärnets medverkan i räddningstjänst m m

Hemvärnets uppgifter i krig och fred

Hemvärnets uppgift i en beredskapssituation är att bevaka och försvara mobiliseringsförråd och andra viktiga anläggningar, t ex. hamnar, flygbaser och befästningar vid landgränserna. När försvarsmakten är mobiliserad skall hemvärnsförbanden kunna användas som förstärkning inom civilförsva- ret.

I fred har lokala hemvärnsförband i många fall tagits i anspråk vid skallgäng efter försvunna, vid brandbekämpning och t ex för att biträda med att hålla ordning i samband med räddningsarbetet efter mycket omfattande olyckor. I samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79 deltog hemvärnet med omkring 200 man. Vid Tuveraset år 1977 medverkade ungefär 800 hemvärnsmän i räddningsarbetet.

Riktlinjer för hemvärnets medverkan

Enligt regeringens föreskrifter för hemvärnsmans medverkan i efterspa- nings- och bevakningstjänst m rn kan hemvärnsman efter eget åtagande tas'i anspråk för G Efterspaning i samband med befarat flyghaveri; El Omhändertagande av havererat flygplan och dess besättning; D Bevakning och biträde vid inträffad eller befarad större olyckshändelse (järnvägsolycka, översvämning, brand m m); samt E! Efterspaning av personer som har gått vilse under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga.

En förutsättning för hemvärnets medverkan är att tillgängliga militär- eller . polisstyrkor bedöms som otillräckliga eller att det inte utan fara eller större olägenhet går att vänta på'deras medverkan. Behörig att påkalla bistånd av hemvärnet är chef för militärt förband eller militär utbildningsanstalt, länsstyrelse, polischef eller kommunal brandchef. Beslut om hemvärnets deltagande fattas av försvarsområdesbefälhavare eller om det inte går att avvakta dennes beslut av befälet för det hemvärnsförband som kan medverka.

Organisation och resurser

Hemvärnet består av militärt organiserade, utrustade och utbildade förband. Som regel uppträder hemvärnet i grupper på ca 10 man eller i plutoner på mellan 30 och 40 man. Kompaniet på två-fyra plutoner förekommer i en del områden.

Den lokala ledningen av hemvärnet utövas av hemvärnschefen. Denne leder verksamheten inom sitt hemvärnsområde — som regel finns det flera sådana områden i en kommun. Till organisationen hör vidare kretshem- värnschefer, som i sina kretsar samordnar verksamheten inom 3—10 hemvärnsområden. Kretshemvärnscheferna lyder i sin tur under försvars- områdesbefälhavaren.

I hemvärnet ingår också personal ur olika frivilligorganisationer. Från Riksförbundet Sveriges lottakårer kommer expeditions- och förplägnadslot- tor. Svenska röda korset deltar med hemvärnssamariter, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund med ett antal bilförare och Frivilliga radioorganisatio- nen med signalister.

I fred omfattar hemvärnet i runt tal 100000 hemvärnsmän. Från de samverkande frivilligorganisationerna deltar omkring 20 000 män och kvinnor. Flertalet av de 24 försvarsområdena i landet har mellan 2 000 och 4 000 hemvärnsmän. Lokalt varierar antalet från högst ett 100-tal i de till folkmängden mindre kommunerna till flera hundra hemvärnsmän i större och medelstora kommuner.

4.4.4. Militärbefälhavarnas regionala planering för militär medverkan i civil räddningstjänst

Planeringens allmänna inriktning

En regional planering för militär medverkan i civil räddningstjänst inom varje militärområde har utförts av militärbefälhavarna eller motsvarande militära myndigheter. Syftet med den regionala planeringen är att mer detaljerat ange inriktningen av de militära insatser som kan bli aktuella.

I den regionala planeringen finns som regel uppgifter om D Förband som lämpligen kan delta i räddningstjänstinsatser vid olika slag

av olyckor som särskilt anges; D Åtgärder som skall vidtas sedan civilt organ har begärt militär medverkan

(åtgärdskalender);

E! Ledning av arbetet och samordningen mellan olika förband; D Organisation av särskilda räddningsgrupper (i vissa fall).

Som exempel på händelser som kan fordra militära insatser anges i den regionala planeringen för olika militärområden bl a skogsbrand, tågolycka, stormskada, översvämning och oljeutflöde. Militära resurser skall vidare kunna användas vid t ex skallgäng, issprängning, sjöräddning, komplicerad bärgning, ambulans- och räddningsflygtjänst och fjällräddning.

Personal och materiel — några exempel

Som framgår av följande sammanställning med uppgifter från Bergslagens militärområde kan en räddningsgrupp bestå av en arbetsstyrka på 20 man eller en lika stor sjuktransportstyrka. Utrustningen omfattar normalt de fordon som också framgår av sammanställningen. Till ledning för de militära insatserna anges som regel också i planen vilken typ av redskap och annan enklare utrustning som kan användas i olika situationer och var den finns

tillgänglig. Personal i räddningsgrupp Antal personer Fordon Chef l Personbil Stf chef 1 Bilförare ll Arbetsstyrka 20 Fordon för materiel och eller persontransport (om möjligt terrängfordon) Sjuktransportstyrka 20 Ambulans, tre sjuktransport—

terrängbilar eller andra for- don lämpliga för sjuktrans- porter

Räddningsgruppen skall under tjänstgöringstid kunna rycka ut inom två timmar. För en särskilt organiserad räddningsgrupp under icke tjänstgörings- tid gäller en beredskap på en timme.

Ett exempel på en åtgärdskalender som tillämpas av vakthavande befäl vid begäran om militär medverkan i civilräddningstjänst är följande, som Gotlands militärkommando har utarbetat:

(1) Kontrollera genom motringning att meddelandet är äkta; (2) Ge förberedande order "marschfärdiga" till beredskapsförband; (3) Orientera stabschefen och chefen för Gotlands militärkommando samt inhämta beslut av den senare (om chefen för militärkommandot inte är anträffbar, beslutar stabschefen); (4) Ge slutlig order till beredskapsförband (av ordern skall framgå uppgift, utrustning och vem förbandet har underställts); (5) Rapportera till militärbefälhavaren i östra militärområdet om insatsen; (6) Alarmera cheferna för sektion 1 och 2, byggavdelningen, intendenturavdelningen och sektion 8 inom militärkommandot; (7) Ge underställda myndigheter order att förbereda ev ytterligare medverkan; (8) Förbered orientering av alarmerad personal inom staben.

Chefen för den militära styrkan lyder i räddningstjänsten på olycksplatsen under den civile räddningsledaren, framgår det vidare av den regionala

planeringen. Det ärinte närmare reglerat men anses att endast chefen för den militära styrkan har befälet över den militära personalen. Enskild personal i det) militära styrkan bör således inte ställas under direkt befäl av den civile räddningledaren.

Särskilda bestämmelser har utarbetats för de förband som vid behov skall medverka i fjällräddningstjänsten. Deras uppgifter, organisation och resurser har tidigare behandlats i avsnitt 2.1 om fjällräddningen. Militärbefälhavaren i södra militärområdet har utarbetat en särskild plan för militärt bistånd vid snöoväder. Av planeringen framgår bl a vilka förband som respektive kommuner inom södra militärområdet skall vända sig till vid behov av brådskande insatser eller vid behov av militära resurser i mindre skala.

4.4.5. Militära insatser i civil räddningstjänst åren 1975—821

Antal insatser av olika slag

Det har varit svårt att i efterhand för ett antal år dokumentera antalet militära insatser i civil räddningstjänst. De uppgifter om antalet utförda åtgärder under perioden 1975—82 som redovisas i tabell 4.8 kartläggningen avser ett antal förband inom östra militärområdet är relativt osäkra. Sannolikt anger siffrorna emellertid storleksordningen på verksamheten. Enligt de redovisade uppgifterna utnyttjas landbaserade militära resurser förhållandevis sällan. Förband inom Fo 41 , som omfattar hela Östergötlands län, har vid endast två tillfällen under de åtta åren deltagit i civil räddningstjänst. Det skedde i ett av dessa fall vid en större skogsbrand i södra | Källa: Försvarsstaben delen av länet. Ing 1 med relativt allsidiga resurser för räddningstjänst har (särskild sammanställ- under perioden 1975—82 medverkat vid högst tre tillfällen per år. Betydligt ning för kommittén).

Tabell 4.8 Antal räddningsinsatser för civila ändamål av vissa förband i östra mili- tärområdet årsvis perioden 1975 -82

Förband (motsv) Antal insatser, är Summa

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 ___—___—

Östergötlands för-

svarsområde

(Fo 41) 1 — l —— 2 Svea ingenjörrege-

mente (Ing 1) 3 3 3 1 2 1 — — 13

Ostkustens örlogs-

bas (ÖrlB 0) 31 40 38 106 35 19 13 43 3253) Berga örlogsskolor

(BÖS) — — — 1 — 2 1 4 Första helikopter-

divisionen 13 5 11 12 20 12 16 5 94 Stockholms kust-

artilleriförsvar (SK) 2 3 2 3 3 9 13 1 36 Upplands flyg-

flottilj (F 16) — — l — 1 — 2

___—___

Samtliga 49 52 54 124 60 44 44 49 476

___—___—

a) Inräknat kustflottans insatser i sjöräddning inom örlogsbasens område.

- Tabell 4.9 Antal räddningsinsatser avlvissa förband i östra militärområdet fördelade mellan olika typer av händelser under hela-perioden 1975 —82 '

Typ av händelse Förband (motsv) * I ' Summa

Fo,41lng1 Ostk Berga Första Stock.— F16 örlogs- 'örlogs— hkpdiv holms bas skolor kustart- försvar

Skogsbrand 1 5 120 I 10 1 138 Annan brand ' — — 77 — I 10 1 89 Explosion ' _ — ' — _— _ ' — _ — Uttlöde av olja eller

kemikalier — 2 51 3 2 3 — 61 Skred eller ras _— 2 . — . — _ . — — 2 Översvämning ' 1 '—' — '— — _ l Vägtrafikolycka -— 4 — — _ — 4 Sjöolycka — — 71 e 43 11 125” flygolycka — — v 32 1 — 33 Järnvägsolycka . — —— — _ —— l. — — l . Snöoväder . _ - l . 2 _ — — 3 Fjällolycka Annan efterforskn

av försvunna

personer 1 2 — l 4 '1 — ' 9 ' Annan typ av . . '

händelse — _ — _ . 2 — 8 — 10 Samtliga 2 13 "325 4' 94 36 2 476

fler insatser redovisas för de marina förband som kartläggningen omfattar: ostkustens örlogsbas, första helikopterdivisionen och Stockholms kustartil- leriförsvar. Som framgår av tabell 4.9 har framför allt sjöräddning, 'oljebekämpning och skogsbränder fordrat marinens medverkan under de redovisade åren.

Militär medverkan vid svårare snöoväder och mer omfattande oljebekämpning

Under de redovisade åren har de mest omfattande militära insatserna i civil räddningstjänst förekommit dels i samband med de svåra snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79, dels vid den krävande oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979.

Följande sammanställning med uppgifter från räddningstjänst- och snöröj- ningsarbetet i södra Sverige vintern 1978/79 visar att mycket omfattande militära resurser kom till användning under snöovädren.

Tid Antal Antal Antal fordon (ca) Antal dagar man (ca) ___-___ heli- Band— Terräng- Lastare, Snö- koptrar vagnar fordon schaktare slungor

Nyår 3 500 35 50 15 3 2 Januari 3 150 15 20 . 10 2 5 Februari 5 400 50 1 100 20 4 13

Bandvagnar och terrängfordön användes för framför allt transport av sjukvårdspersonal, veterinärer, brandmän samt el- och telereparatörer. Vidare hämtades sjuka och skadade samt människor i bilar som hade fastnat på vägarna. Åtskilliga hushåll fick förnödenheter genom användning av de militära resurserna. Även transporter av foder till husdjur förekom 1 många fall. Utom de redovisade militära förbanden gjorde även hemvärnet och de till försvaret anslutnafrivilligorganisationerna omfattande insatser i sam- band med snöovädren.

De sammanlagda extra kostnaderna för de militära förbandens medverkan i räddningstjänst- och snöröjningsarbetet i södra Sverige vintern 1978/79 beräknades till 3 milj kronor.

Vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 medverkade militära förband med de resurser som redovisas i följande sammanställ-

ning. Försvarsgrcn Förband ' » Personella och materiella ” resurser ' Armén ] l » Ett kompani (ca 150 man) ' Lv" 3 ' ' ' ' — Ett batteritca 150 man) ' Ing 1 . . Ett kompani (ca150 man) . - Sk-ydd S ' ” 'Beredskapstropp (20 man)

Marinen Kustflottan Två minfartyg .. — . Ett verkstadsfartyg, Sex minsvepare Tre bogserbåtar Fyra landstigningsbåtar

Tvä'färjor Första helikopter- 124 flygtimmar divisionen . Stockholms kust— , . Två färjor artilleriförsvar . ' En minutläggare

27 transport och arbetsbåtar . Ett kustjägarkompani med båtar Ett kompani ur spärrbataljonen

, Totalt omkring 950 befäl och värnpliktiga från de redovisade militära förbanden deltog med omkring 6000 dagsverken i oljebekämpningen. Sammanlagt, ca 410 ton ,olja i mer än 12000 säckar, togs upp ,med försvarsmaktens resurser.- Den militära insatsen omfattade dessutom spa- ning, transport av mer än 1 000 frivilliga samt byggande av en hamnponton- brygga

De totala extra kostnaderna för användningen av de militära resurserna i samband med oljebekämpningen beräknades till 5,1 milj kronor.

Militär medverkan i räddningstjänsten vid Tuveskredet år 1977

I samband med Tuveskredet år 1977 samordnade Fo-staben under militär- befälhavaren de biståndsinsatser som begärdes från militära förband, hemvärn och frivilliga organisationer under räddningsarbetet._ Redan kl 17.00 mindre än en timme efter skredet kunde 150 befäl och värnpliktiga från KA 4 i Göteborg ställas till förfogande för röjning .och räddningsinsatser. Under sammanlagt, nära två dygn var totalt 100—150 personer från de militära

förbanden fortlöpande i verksamhet under ledning av den kommunala räddningstjänsten. Vidare medverkade kontinuerligt 50 personeri drygt fyra dygn för att förstärka polisen i bevakningsarbetet. Förbanden som deltog med personal för dessa bevakningsuppgifter var 115, 117, P4, Lv 6, Västkustens örlogsbas, KA 4 och hemvärnet. Under den tid som räddnings- arbetet pågick medverkade sammanlagt omkring 1 000 personer från militära förband, hemvärn och frivilligorganisationer.

4.4.6. Ersättning till försvarsmakten för medverkan i civil räddningstjänst

Kungörelsen om militär räddningstjänst m m innehåller inga bestämmelser om ersättning till militära organ för medverkan i civil räddningstjänst. Överbefälhavaren föreslog mot den bakgrunden i skrivelse till regeringen den 20 augusti 1971 att frågan om bestridande av kostnader för militärt deltagande i räddningstjänst skulle prövas i samband med att statsmakterna tog ställning till räddningstjänstutredningens förslag i betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst m m. Särkostnader orsakade av militär medverkan vid civil räddningstjänst borde bestridas med anslag utanför försvarshuvud- titeln, från andra huvudtitlar eller från ett för räddningstjänst uppfört gemensamt anslag, framhölls det i överbefälhavarens skrivelse.

Skrivelsen föranledde inte någon åtgärd från regeringen. Överbefälhava- ren har därför med ledning av bemyndigandet i kungörelsen om militär räddningstjänst i tillämpningsbestämmelser (TFG 750324) föreskrivit att försvarsmaktens merkostnader för medverkan i civil räddningstjänst i princip skall betalas av det organ som har begärt sådan medverkan.

Avsikten är att bestämmelsen skall tillämpas framför allt vid räddnings- tjänst enligt brandlagen. Kostnader för militära myndigheter vid sjuktran- sporter med försvarets helikoptrar inom ramen för polisens ambulans- och räddningsflygtjänst bestrider rikspolisstyrelsen. Vid insatser i samband med sjö-, flyg- eller fjällräddning begär militära organ inte någon ersättning.

Efter medverkan i räddningstjänst enligt brandlagen bedömer militära myndigheter från fall till fall om de anser det motiverat att kräva ersättning eller inte. De militära organen avväger kraven och deras storlek med hänsyn till omständigheterna vid varje insats bl a värdet från utbildningssynpunkt för den militära personalen av insatsen. Avsikten är att ersättning skall begäras för driftkostnader, tex materiel som har förbrukats eller skadats, bränsle till fordon och övertidsersättning för fast anställd personal. Försvarsmaktens företrädare anser att de militära myndigheterna är tämligen frikostiga när de bedömer ersättningsanspråkens storlek, framför allt efter mindre omfattande insatser som har skett tillsammans med kommunala räddningsorgan.

4.5. Statens järnvägar (SJ)

4.5.1. Författningar

Statens järnvägars bestämmelser om åtgärder vid olyckor med tåg finns i D Statens järnvägars föreskrifter (SJF) nr 016, Hjälpberedskap.

Trafiksäkerhetstjänsten inom SJ regleras i SJF nr 010 Säkerhetsordning och i bestämmelser som hör till denna. Särskilda bestämmelser har utfärdats av SJ om frånkoppling och jordning av järnvägens högspänningsanläggningar vid brand, brandsläckning och räddning av skadade personer. Bestämmelserna finns i SJF nr 050 Allmänna elskyddsföreskrifter för SJ fasta högspännings- ledningar.

Den räddningstjänst som det kommunala brandförsvaret svarar för och som vid behov skall samordnas med SJs egna åtgärder regleras i brandla- gen.

4.5.2. Organisation och resurser för SJs hjälpberedskap

Arbetsuppgifter

Hjälpberedskapen syftar till att SJ vid olyckor med tåg skall hjälpa skadade personer, röja undan, ta till vara skadad materiel och medverka till att banan kan återställas i trafikdugligt skick. Brandsläckning eller marksanering vid tex oljeutflöde hör också till hjälpberedskapens arbetsuppgifter.

Organisation och resurser för hjälpberedskapen

I hjälpberedskapens organisation ingår

Cl Hjälpvagnar; El Kranvagnar och bärgningsbilar; D Personal till hjälpvagnar och kranvagnar; Et Överenskommelser om bistånd med resurser från andra organ: EJ Sjukvårdsmateriel.

Hjälpvagnar finns för närvarande vid de 12 järnvägsstationer som redovisasi följande sammanställning. De flesta stationerna med hjälpvagnar — och ytterligare fem järnvägsstationer har också lastbilar med utrustning för räddningsåtgärder.

Järnvägsstation Hjälpvagnar Lastbilar med utrustning för hjälpberedskapen

Kiruna Boden Vännäs Ånge Sundsvall

Gävle Borlänge Hagalund (Stockholm) Västerås

Hallsberg Kil N orrköping N ässjö

|>=|>t xxxxx

|>€>4>4 >€>€XX XXXXI

Göteborg Halmstad Helsingborg Malmö

|>e>=x1>e

>4>€>C>4

)(

Till utrustningen i hjälpvagnarna hör hydrauliska lyftanordningar, dom- krafter, s k luftkudde, pallningsmateriel, gasskärningsutrustning, motorsåg, block och spel, personlig skyddsmateriel, bårar, enklare sjukvårdsutrust- ning, sambandsmateriel och köksutrustning. Landsvägsfordonen har bl a vevdomkrafter och gasskärningsutrustning.

Fyra kranvagnar med en lyftförmåga på mellan 50 och drygt 100 ton är placerade i Stockholm, Göteborg, Ånge respektive Boden. I föreskrifterna för hjälpberedskapen framhålls att räddningspersonalen vid behov också skall hyra lämpliga bärgningsredskap, t ex mobila lyftkranar, hos entrepre— nadföretag och andra.

För var och en av hjälp- och kranvagnarnalhar utsetts vagnbefälhavare som är utbildade för räddningsuppgifterna. Övrig personal skall alltid finnas i sådan omfattning att vagnen vid varje utryckningstillfälle beräknas kunna bli bemannad på ett tillfredsställande sätt. Tjänstgöringen för vagnbefälhavarna och den övriga personalen, som också har andra" uppgifter inom SJ, regleras genom en jourlista. Samtliga skall vara kunniga i reparation och underhållav rullande materiel. Någon i de arbetslag som svarar för hjälpberedskapen- skall kunna hantera gasskärningsapparat och någon kunna sköta radio- och teleutrustning.

Under icke tjänstgöringstid kan det dröja 2—3 timmar efter ett larm innan hjälpvagnarna är bemannade. Utryckningar med de för hjälpberedskapen utrustade lastbilarna går i allmänhet betydligt fortare. Hjälpvagnarnas resurser kan ofta utnyttjas först i ett senare skede av en räddnings- och röjningsinsats efter en tågolycka. ' '

Som en beredskap för transport av skadade har det för varje järnvägs- sträcka upprättats en förteckning över järnvägskorsningar som kan nås med vägambulanser. För att det också skall framgå var banan går parällellt med farbar väg har kartblad över de olika sträckorna fogats till förteckningen. Dessa förteckningar och kartor finns tillgängliga hos bl a SOS Alarmerings regionala larmcentraler. Även alarmeringsplaner och andra åtgärdskalendrar som anger vilka åtgärder som en tågklarerare eller trafikledare behöver vidta vid en olycka i samverkan med olika räddningsorgan har upprättats för olika järnvägssträckor. '

Särskild beredskap för olyckor med farligt gods

Utrustning för självskydd och räddning av nödställda personer i samband med olyckor som gäller farligt gods — bl a skyddsmask, skyddsglasögon, gummihandskar och gummistövlar skall finnas vid olika arbetsställen inom SJs verksamhet. Personal som bemannar hjälpvagnar och kranvagnar skall kunna använda andningsskydd. För de vanligaste farliga ämnen som transporteras på järnväg finns uppgifter om risker, lämplig skyddsutrustning och vilka åtgärder som bör vidtas vid ett utflöde.

SJ har tillsammans med ett antal klortillverkande företag organiserat s k hjälpgrupper som skall tillkallas vid olyckor med klortransport på järnväg. I hjälpgrupperna ingår personal som i sitt dagliga arbete inom industrin är van att handskas med klor. Hjälpgrupper finns i Gävle, Örnsköldsvik, Timrå, Karlsborgsbruk (nära Kalix), Skoghall (nära Karlstad) och Bohus (nära Göteborg). *

Olyckor Personskador Måttenhet: Antal handelser Måttenhet: Antal personer 300 300

Allvarligt

, Samman- skadade

stotnungar och

200 urSpårrngar

100

Olyckor Vid plankorsningar

1976 1978 1980 1982 1976 1978 1980 1982

Figur 4.3 Tågolyckor samt personskador vid

. olyckor med tåg åren 4.5.3 Verksamhetens omfattning en statistisk översikt 1976-82

Genom urspåringar 'och sammanstötningar mellan tåg inträffade under år 1982 totalt 125 olyckor. Olyckshändelser genom kollision med vägfordon vid plankorsningar ägde rum i 87 fall. Totalt 30 personer omkom genom tågolyckor under året, medan 100 blev allvarligt skadade. De redovisade siffrorna ingår i underlaget för figur 4.3 , som visar att antalet olyckor vid plankorsningar och antalet förolyckade var lägre än under något av de närmast föregående åren. Sammanstötningarna och de allvarligt skadade personerna var fler är 1982 än under 1981 men färre än under åren närmast innan. '

Fyra av de under år 1982 omkomna var järnvägsmän och förolyckades i arbetet. Tre resande omkom vid j*ärnvägsolyckor under året. Övriga 23 var vägtrafikanter som omkom genom kollisioner vid plankorsningar.

Antalet allvarligare bränderi tåg uppgick årligen under 1970-talet till högst ett 10-tal. Under åren 1981 och 1982 ökade antalet till 20 a 25 per är.

4.6. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)

4.6.1. Författning

SMHIs verksamhet regleras i D Förordningen (1981:1102) med instruktion för Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

4.6.2. Organisation och resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten

Arbetsuppgifter

SMHI förser räddningsorganen med de meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifter som kan fordras i räddningsarbetet. Institutet sammanställer också uppgifter som bidrar till att förebygga olyckor.

De meteorologiska uppgifterna avser främst vind, sikt, nederbörd, åska, temperatur och fuktighet. Sådana uppgifter kan ha betydelse för räddnings- arbetet vid bla följande slag av olyckor:

D Bränder;

Gasutflöden;

Utflöden av radioaktiva ämnen; Haverier och andra olyckor till sjöss; Svåra snöoväder.

DUBB

De hydrologiska och oceanografiska uppgifterna kan vara nödvändiga vid räddningstjänst i samband med följande slag av händelser:

Cl Haverier och andra olyckor till sjöss, tex olje- eller kemikalieutflöden; D Oversvämningar i insjöar och andra vattendrag; E! Extrema vattenstånd i havet (gäller även lågvatten).

SMHIs medverkan syftar till att räddningsledaren skall få ett underlag för att bedöma förutsättningarna från bl a vädersynpunkt för räddningsarbetet. Dessa bedömningar kan ha stor betydelse för räddningsarbetet om insatsen blir långvarig.

Resurser för SMHIs medverkan i räddningstjänsten

Många av de uppgifter som räddningstjänsten kan behöva i en bekämpnings- situation tas fram genom de dagliga rutinerna för institutets analys- och prognosverksamhet. Det gäller de meteorologiska bedömningar med detaljerade uppgifter om förändringar i t ex vindriktning och vindstyrka som ibland fordras vid brandbekämpning, sjöräddning och vid olika slag av räddningsinsatser i samband med svåra snöoväder. Som ett led i det förebyggande arbetet mot bränder utför SMHI sommartid på statens brandnämnds uppdrag brandriskprognoser för olika områden i landet. Dessa brandriskprognoser används i skogsbrandbevakningen och för lokala beslut om förbud mot eldning i naturen.

På begäran kan SMHI också vid tex ett gasutflöde sammanställa de meteorologiska uppgifter och utarbeta de prognoser om vindförhållanden som räddningsorganen kommer att behöva. Ett sådant uppdrag innebär som regel att institutet följer väderläget under ett kortare eller längre förlopp och rapporterar eventuella förändringar i den lokala prognosen. Hydrologiska eller oceanografiska uppgifter tas vidare fram för att räddningsorganen skall kunna bedöma hur ett oljebälte eller fartyg och båtar i sjönöd kommer att driva. Bedömningar av hur vattenföringen i ett vattendrag kan komma att förändras är väsentlig för beredskapen mot översvämningar under tex snösmältningsperioden. Vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har institutet

arbetsuppgifter enligt en särskild instruktion.

Som ett led i oljeberedskapen till sjöss har SMHI utvecklat en modell för oljedriftsprognoser. Forskning om vattenrörelserna i de övre vattenlagren och driftförsök med olja har resulterat i en metod som gör det möjligt att snabbt beräkna oljans förflyttning. Prognoser ges på kartbilder för olika tidpunkter och kan överföras på telefax till räddningsorganen. Prognosme- toden går att använda även vid sjöräddningsinsatser.

SMHI har särskild utrustning i landets fjällområden för att kunna bedöma fjällvädrets förändringar. Institutet utarbetar specialprognoser för Jämtlands och Kopparbergs läns fjällområden. Uppgifter lämnas i telefonsvarare till fjällturister och andra som befinner sig i dessa områden.

SMHIs analys- och prognosarbete sker huvudsakligen i Norrköping. Institutet är ständigt bemannat med minst en jourhavande meteorolog. Personal kan kallas in för de särskilda bedömningar som räddningsorganen begär. Vid de flesta av luftfartsverkets flygplatser har SMHI meteorologer som på regional nivå kan delta i bedömningen av de lokala meteorologiska förutsättningarna vid en bekämpningsinsats.

Sambandet med räddningsorganen sker via telefon eller radio genom de regionala larmcentralerna eller kustradiostationerna. SMHI förfogar över telex och telefax. Inom institutets anläggning i Norrköping finns en radiostudio som kan användas för rundradiosändningar av vädermeddelan- den i samband med en räddningsinsats. .

SMHI har ett undersökningsfartyg, SENSOR, som samlar in lokala meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska uppgifter. Fartyget kan användas också vid! sjöräddningsinsatser.

4.6.3. Omfattningen av SMHIs medverkan i räddningstjänsten

Någon statistik över SMHIs medverkan vid räddningsinsatser förekommer inte. Enligt institutets bedömningar begär räddningsorganen i landet särskilda uppgifter eller prognoser vid högst ett tiotal tillfällen per år. Uppgifter i förebyggande syfte —t ex brandriskbedömningar och specialprog- noser för kustfarvattnen och delar av fjällområdet — lämnas fortlöpande till räddningsorgan och andra under aktuella delar av året.

4.6.4. Kostnaderna för SMHIs medverkan i räddningstjänsten

SMHI uppskattar kostnaderna för speciella uppgifter och prognoser i samband med räddningsinsatser och för en begränsad beredskap i samband med dessa insatser till omkring 200 000 kronor per år. För planering av beredskap mot olyckor i kärnkraftsanläggningar erhåller SMHI årligen 75 000 kronor från SSI. En del av bedömningarnaför räddningstjänsten sker inom ramen för verkets ordinarie arbete.

De förebyggande åtgärderna inom främst det meteorologiska området beräknas kosta omkring 500 000 kronor per år. Statens brandnämnd bidrar med 75 000 kronor och sjöfartsverket med 160 000 kronor för dessa åtgärder. SMHI bekostar själv prognoserna för fjällområdet och en stor del av den hydrologiska _prognosverksamheten.

4.7. Sveriges Radio AB

4.7.1. Bestämmelser

För den information som vid svårare olyckor och andra händelser behöver ges genom riks- och lokalradio och television till allmänheten eller till räddningspersonalen finns riktlinjer i den av Sveriges Radio i samråd med televerket utgivna publikationen

D Rundradioverksamheten vid kris och katastrof som drabbar samhället (SamRIK, Del II A). '

Meddelanden från myndigheter lämnas i radio och television med utgångs- punkt i avtalen om verksamheten mellan å ena sidan staten och å andra sidan Sveriges Lokalradio AB, Sveriges Riksradio AB och Sveriges Television AB.

4.7.2. Behovet av information genom rundradion

Vid svårare olyckor finns det enligt riktlinjerna som Sveriges Radio har utarbetat ett stort behov av information hos

(1)De direkt drabbade, som behöver få veta vad som hänt, hur de skall skydda sig och vad som kommer att ske 1 räddningsarbetet, (2) De indirekt drabbade vid olyckor som får verkningar mom mycket stora områden, t ex de som oroar sig för anhörigas liv och egendom, de som berörs av trafikomläggningar och de som behöver få veta vart de skall vända sig för att få detaljerade besked; (3) Räddningspersonal, som kallas in när det snabbt behövs mycket stora räddningsresurser, tex medverkan av frivilliga;

Anvisningar för räddningsarbetet kan i en del fall behöva ges genom rundradion till räddningsstyrkor som är spridda över stora områden.

I riktlinjerna understryker Sveriges Radio att det ofta fordras en kommu- nikation också i den motsatta riktningen. Den som har informationsansvaret måste få veta vilken information mottagarna behöver, om den lämnade information når fram ochvhur detta sker.

4.7.3. Organisation och resurser för Sveriges Radios information

Nyhetsverksamhet och meddelanden från myndigheter

Information i radio och television kan vid svårare nödlägen ges dels genom nyhetssändningar och andra informationsprogram, dels genom att myndig— heternas meddelanden vidarebefordras till lyssnare och tittare. Nyhetssänd- ningar skall enligt riktlinjerna för informationen ske enligt de principer som gäller för all nyhetsverksamhet inom de programproducerande företagen i Sveriges Radio. En sann och allsidig information skall snabbt kunna ges. Till nyhetsinformationen hör också att vidarebefordra råd och anvisningar till allmänheten. Extra nyhetssändningar ordnas som regel vid svårare olyckor.

Meddelanden från myndigheter lämnas enligt de principer som redovisas i avtalen mellan staten och de programproducerande företagen.

I avtalet mellan staten och Sveriges Lokalradio (LRAB) heter det: ”På begäran av statlig eller kommunal myndighet skall LRAB sända meddelande som är av vikt för allmänheten. LRAB skall tillse, att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.”

Avtalen mellan staten och Sveriges Riksradio respektive Sveriges Televi- sion har liknande formuleringar. Riksradion och televisionen är emellertid skyldiga att sända meddelande endast från statlig myndighet.

Enligt riktlinjerna för informationen vid olyckor bör rätten att sända meddelande i vissa fall utsträckas till andra än de i avtalen redovisade. När det gäller lokalradion skall regional larmcentral och vissa företag med riskfylld produktion efter beslut av länsstyrelsen få ge allmänheten informa- tion. I situationer när lokalradion inte är bemannad gäller den möjligheten i stället riksradion. Kommunal myndighet skall när lokalradion inte är bemannad ha rätt att sända meddelande över både riksradion och televisionen.

För- och nackdelar vid information genom olika slag av program

Som förmedlare av information vid olyckor har riks-, regional- och lokalprogrammen olika slag av för- och nackdelar. En del av dessa framgår av följande sammanställning. För samtliga radiosändningar gäller att informa- tionen på grund av det stora antalet batteridrivna mottagare i allmänhet når fram även när eldristributionen inte fungerar. TV-möttagning förutsätter normalt att eltillförseln är intakt.

Typ av program Nackdelar

Radio

Lokalradioprogram Begränsat distribu- Ingen bemanning sent på tionsomräde; kvällstid och under nätter; God kännedom om 10- Begränsad bemanning kala förhållanden; lördagar och söndagar; Stor rörlighet och På de flesta håll går det att och möjlighet att snabbt börja sända inom högst en lämna information; en timmeefter larm; Riksradioprogram Bemanning dygnet runt; Informationen sprids över

områden som kan vara ”för

Möjlighet att snabbt stora” och som skapar oro; ge information;

Television

Riksprogram Mycket stor publik Komplicerad produktion;

F ördelar'

under speciellt kvällstid.; Möjligheter att allmänt orientera ett mycket stort antal människor;

Kombinationen av ljud och bild ger goda möj- ligheter att informera;

Ofta mindre lämplig för direktinformation till de drabbade inom ett begränsat område;

Typ av program Fördelar Nackdelar

Regionalprogram Möjligheter att inom Finns inte i alla distrikt; ett begränsat område ge detaljerad information;

Kombinationen av ljud Begränsade resurser och och bild ger goda möj- sändningstider. ligheter att informera

Planering av rundradions sändningar vid större olyckor

Vid var och en av de 24 lokalradiostationerna finns en plan för informationen till allmänheten vid större olyckor. Planen har utarbetats i samråd med länsstyrelsen mot bakgrund av'de risker för olyckor som lokalt och regionalt bedöms föreligga. I planen regleras samverkan med olika organ för utsändning av meddelanden och annan information. Det framgår också vilka förbindelser som skall kunna användas för överföring av information från länsstyrelsens ledningsgrupp och lokalradion och hur riksradion, andra lokalradioområden och berörda riksradio- och TV-distrikt skall underrättas. Till planen hör slutligen en åtgärdskalender för de programansvarigas arbete.

I riksradions planering regleras bl a i vilka lägen som meddelanden från myndigheter skall lämnas, hur hänvisning skall ske till lokalradions sändnin gar och hur nyhetsredaktioner och säkerhetsansvariga skall informe- ras. Även i riksradions planering för informationen vid större olyckor ingår en åtgärdskalender. .

Den som inom Sveriges Radio tar emot en framställning om sändning av ett meddelande till allmänheten skall genom t ex mottelefonering förvissa sig om att den som begår sändningen är behörig. Dessa kontrollåtgärder får emellertid inte medföra att sändningen av ett viktigt meddelande fördröjs på ett avgörande sätt, framhålls det i riktlinjerna. Planeringen av informations- verksamheten är ett hjälpmedel som skall användas i den utsträckning som läget medger och improvisationer skall kunna ske när det är nödvändigt.

Både riksradion och lokalradion har som ett led i planeringen av verksamheten förberedda varningsmeddelanden för olyckor som kan förutses inträffa inom olika områden.

4.8. Svenska brandförsvarsföreningen

4.8.1. Tillkomst och utveckling — en inledande översikt

Svenska brandskyddsföreningen föregångare till Svenska brandförsvarsfö- reningen bildades år 1919 genom utveckling av den omkring tio år äldre brandchefsföreningen i Sverige. Genom upplysning och propaganda skulle brandskyddsföreningen i samarbete med myndigheterna och näringslivet förbättra brandskyddet. Flera förslag till ändrade brandbestämmelser som föreningen lade fram gav resultat redan under 1920-talets pionjärår. De

förebyggande åtgärderna mot brand inom industrin utvecklades efter hand. På initiativ av brandskyddsföreningen startades i mitten av 1930-talet Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB (SEMKO), som skulle granska elektrisk installationsutrustning.

Genom brandberedskapen under krigsåren 1939—45 steg intresset för brandskyddsfrågorna i landet. Även kunnandet växte. Erfarenheterna togs till vara för den utökade information och propaganda i skyddsfrågor som efterkrigstidens tekniska utveckling ansågs fordra. Automatisering, nya ämnen och material och förändrade byggnadsmetoder ledde under 1950-talet till risker som tidigare inte varit kända. Brandskyddsföreningen utvecklade och specialiserade den rådgivning som efter hand hade byggts upp. Genom särskilda åtgärder sökte föreningen motverka ökningen av brandskadorna inom lantbruket och ombord på fartyg.

Föreningens arbete breddades ytterligare under 1960-talet, när verksam- heten inom Svenska brandkårernas riksförbund fördes över till föreningen. Samtidigt fick Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) sitt nuvarande namn. Ett samarbete organiserades år 1967 med Svenska kommunförbundet, som övertog brandförsvarsföreningens utbildning av den kommunala brandper- sonalen. Genom nya stadgar utökades verksamheten är 1968 till att omfatta skydd även mot andra olyckor än brand.

Sedan 1970-talets början har Svenska brandförsvarsföreningen i allt större utsträckning sökt aktivera företagens skyddsarbete. Risken för olyckor har blivit en allt större arbetsmiljöfråga. Genom att gränserna mellan skydds- frågorna i stor utsträckning suddats ut har många lösningar blivit gemen- samma för flera skyddsområden. Svenska brandförsvarsföreningen har kommit att spela en central roll som samverkansorgan i skyddsarbetet inom näringslivet. Styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) har tillkom- mit på initiativ av bl a brandförsvarsföreningen.

4.8.2. De regionala brandförsvarsförbunden

På regional nivå verkar de 23 brandförsvarsförbunden som länsorgan för Svenska brandförsvarsföreningen. När brandförsvarsföreningen i början av 1960—talet blev huvudorganisation för förbunden breddades deras uppgifter till att omfatta även skyddsfrågor inom näringslivet. För närvarande ligger tyngdpunkten i den regionala organisationens arbete på information till allmänheten om hur människor kan skydda sig mot olyckor av olika slag. Regional utbildning och information för räddningstjänstens personal sker normalt genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar.

Medlemmar i brandförsvarsförbunden är bla länsförsäkringsbolagen, företag av olika slag samt enskilda. Den kommunala räddningstjänstens organ är anslutna till förbunden genom Svenska kommunförbundets medlemskapi Svenska brandförsvarsföreningen. Verksamheten i förbunden finansieras genom medlemsavgifter, bidrag och stöd från brandförsvarsföre- ningen och länsförsäkringsbolagen samt egen avgiftsfinanserierad verksam- het.

4.8.3. Brandförsvarsföreningens nuvarande medlemmar och intressenter

Svenska brandförsvarsföreningen är en ideell organisation med drygt 1 900 medlemmar. Huvuddelen av medlemmarna, omkring 1 200, består av företag, medan ca 500 är enskilda personer och ungefär 200 organisationer eller institutioner av olika slag.

Brandförsvarsföreningens intressenter utser följande antal ledamöter i

styrelsen: Svenska kommunförbundet 4 ledamöter

El Svenska försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och Länsförsäkringsbolagens _ förening * 2 ledamöter EJ Svenska arbetsgivareföreningen i samråd med Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen och arbetarskyddsnämnden 2 ledamöter

D De regionala brandförsvarsförbunden 2 ledamöter

Till Svenska brandförsvarsföreningen har knutits Elektriska nämnden, Lantbrukets brandsk'yddskommitté och Sjöfartens brandskyddskommitte'.

4.8.4. Brandförsvarsföreningens verksamhet

Brandförsvarsföreningens uppgift är att genom brandskydd och annan förebyggande verksamhet hindra'person- och egen'domsskador, produk- tionsbortfall och miljöskador. Verksamheten omfattar

(1) Utrednings- och utvecklingsarbete; (2) Utbildning; (3) Information och rådgivning; (4) Kontrollverksamhet.

Utrednings- och utvecklingsarbetet har hittills i hög grad varit inriktat på åtgärder som skyddar mot bränder och deras verkningar. Verksamheten syftar till förändringar i byggnadskonstruktionerna. Framför allt gäller detta lokaler för industri och handel. Utrenings- och utvecklingsarbetet omfattar också frågor om teknik, materiel och organisation och om den enskilda människans medverkan i skyddsarbetet. Flera projekt inom Brandforsks verksamhet har genomförts av brandförsvarsföreningen, som vidare deltar med representanter i ett antal referensgrupper inom Brandforsk. Brandförsvarsföreningen bedriver en egen utvecklingsverksamhet och medverkar i kommittéer och standardiseringsorgan inom bl a byggområdet och på räddningstjänstens område. Ett av de egna projekten från senare år har resulterat i en försäkringsteknisk klassificering av lätta takkonstruktio- ner. Ett program för klassificering av väggar i industribyggnader har påbörjats. Föreningen har också medverkat vid utformningen av nya riktlinjer för en tekniskt och ekonomiskt väl avvägd tillämpning av byggnadsföreskrifterna. Särskilda studier har vidare gjorts av bränder som

det är av intresse från byggnadsteknisk synpunkt att undersöka.

Utredningar sker också inom föreningen av olika företags skyddsfrågor. Föreningens tekniska avdelning har i flera fall på konsultbasis gått igenom företagens tekniska risker. Arbetet har resulterat i förslag till skyddsåtgärder för bl a stålverk, oljeraffinaderier och livsmedelsindustrier. Behovet av skyddsåtgärder vid Bai-Bangsjukhuset i Vietnam och vid en svensk anläggning för reaktoravfall har också analyserats och åtgärder har utarbetats av föreningen.

Svenska brandförsvarsföreningens utbildning har blivit alltmer inriktad på speciella verksamheter eller riskområden. Många av kurserna är anpassade till särskilda branscher eller företag. I de länsvisa brandförsvarsförbunden bedrivs självskyddsutbildning för allmänheten i samarbete med civilförsva- ret. På regional nivå ordnas också utbildning för t ex personal vid oljedepåer.

Information och rådgivning i brandförsvarsföreningens regi riktar sig både till allmänheten genom massmedia och till bl 3 företag och räddningstjänst- personal genom konferenser, informationsblad, skrifter, bildband och lärarhandledningar. Tidskriften Brandförsvar går ut till omkring 23000 prenumeranter. Vid konferenser och symposier ges information till olika grupper som har'anknytning till räddningstjänst och förebyggande arbete. Åtgärder mot anlagd brand och utrymningssäkerheten på arbetsplatsen är exempel på ämnen som har behandlats under senare år. Ett informations- material har också framställts för förskolan, fritidshemmen och grundskolan. En allmän brandskyddskampanj för åren 1983—88 pågår i samverkan med bl a kommunerna, de regionala brandförsvarsförbunden och försäkringsgi- varna. Se vidare avsnitt 12.4.

Kontrollverksamheten omfattar besiktning av brandlarms- och sprinkler- anläggningar och av anläggningar för stöldskydd. Kontroll av elinstallationer sker också inom ramen för brandförsvarsföreningens verksamhet.

4.8.5. Brandförsvarsföreningens personella resurser

Brandförsvarsföreningen har drygt 40 anställda. Till kommittéer i förening- ens verksamhet har dessutom knutits ett 100-tal personer.

4.8.6. Verksamheten under år 19821

Svenska brandförsvarsföreningens verksamhet under år 1982 resulterade i att

Nära ] 300 personer utbildades vid centralt ordnade kurser; Ca 65 000 personer genomförde självskyddsutbildning på regional nivå; Nära 30 000 personer utbildades vid övriga regionala kurser; Drygt 1 010 personer ombord på fartyg utbildades av Sjöfartens brand- skyddskommitté;

229 konsultuppdrag genomfördes; 433 brandlarms- och sprinkleranläggningar besiktigades; 5 744 elanläggningar kontrollerades av Elektriska nämnden.

DDDEI

DDD

' Källa: SBFs årsredo- görelse 1982.

Omkring 464000 förlagsartiklar — informationsblad, skrifter, bildband m m såldes; Cl Ca 500 000 ex av det nya häftet Brandkunskap för alla distribuerades;

Redogörelsen för brandförsvarsföreningens kostnader och intäkter under år 1982 i tabell 4.10 visar att den affärsdrivande verksamheten tidskriften Brandförsvar, tekniska utredningar, utbildning och förlagsverksamhet — dominerar ekonomiskt inom föreningen. Omkring 11,7 milj kronor eller i stort sett 55 % av kostnaderna för föreningens arbete svarade den delen av verksamheten för under året.

Tabellen visar att försäkringsgivarna under år 1982 medverkade med 5 milj kronor i bidrag till föreningens allmänna omkostnader. Medlems- och serviceavgifterna uppgick till nära 700 000 kronor. Svenska kommunförbun- dets del av det senare beloppet utgjorde 204 000 kronor, medan föreningen erhöll 5 000 kronor i allmänt statsbidrag. Ersättningen från staten för medverkan i självskyddsutbildningen var totalt omkring 2,3 milj kronor under år 1982.

Tabell 4.10 Svenska brandförsvarsföreningens kostnader och intäkter under år 1982

Kostnad 1 OOO-tal lntäkt l OOO-tal kronor kronor

Allmän förenings- 3 483 Bidrag från riksför- 5 000 verksamhet säkringsbolag

Självskyddsverksamhet 3 157 Självskyddsbidrag 2 338 OC? bidrag. (fl:.den reg1o- Medlems- och service- 697 na a orgamsa ionen avgifter lnformationsverksamhet 1 552

Interna uppdrag och I 341 Projektanslag 492 standardiseringsarbete

Affärsdrivande verksamhet:

Tidskriften 2 200 Prenumeration och 2 243 Brandförsvar annonser

Teknisk verksamhet 3 051 Konsultavgifter 2 742

— Utbildning 2 819 Kursavgifter 2 638

— Förlag 3 636 Försäljning 3 935

Resultatutjämningsfond 31 Räntor, utdelningar och 1 185

övriga intäkter

' Summa 21 270 21 270

Anm. Redovisningen omfattar inte kostnader och intäkter för de till brandförsvars- föreningen knutna organen, dvs Elektriska nämnden, Lantbrukets brandskydds- kommitté och Sjöfartens brandskyddskommitté. Dessa verksamheter omsatte under år 1982 nära 3 milj kronor.

4.9. Industrier och andra företag

4.9.1. Författningar m m

En ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att ha redskap för släckning och livräddning vid brand. Den som äger eller innehar en anläggning där utflöde av hälso- och miljöfarliga varor riskerar att avsevärt skada människor och miljö kan vidare åläggas att hålla beredskap med både personal och utrustning. Åtgärderna får inte orsaka oskälig kostnad för ägaren eller innehavaren. Bestämmelser om dessa skyldigheter finns i

El Brandlagen (1974180).

Skyldigheten för industrier och andra företag att ordna utrustning för en första hjälp vid olycksfall och sjukdom regleras i

D Arbetsmiljölagen (1977:1160); och i El Arbetsmiljöförordningen (1977:1166).

Det är också möjligt att enligt annan lagstiftning ålägga företag att hålla en viss räddningsberedskap. Bestämmelser om detta finns i bl a atomenergila- gen (1956:306), miljöskyddslagen (1969z387, omtryckt 1981:420) lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor. Även efterlevnaden av dessa och en rad andra författningar kan påverka utformningen av företagens skyddsåtgärder.

Verkskydden, som är en del av civilförsvaret och skall finnas vid främst en del industrianläggningar för att skydda mot skador orsakade av krigshand- lingar, regleras i

D Civilförsvarskungörelsen (1960:377).

Svenska brandförsvarsföreningen har gett ut rekommendationer som visar hur ett företag kan ordna sin brand- och räddningsberedskap.

4.9.2. Företagens åtgärder för skydd mot olyckor

En rad industrier och andra företag har genom riskanalyser sökt identifiera och värdera riskerna för olyckor och avbrott i verksamheten. Förebyggande åtgärder har i stor utsträckning genomförts och bekämpningsåtgärder planlagts med ledning av riskanalyserna. Till skyddsåtgärderna hör installa- tion av automatiska larm- och släckningsanordningar. Många företag har vidare byggt upp en egen insatsorganisation. Räddningsmateriel har anskaffats. Personal som ingår i organisationen har utbildats och övningar genomförts.

Längst i skyddsåtgärder har några större företag kommit som efter amerikansk förebild fått en eller flera produktionsenheter klassificerade som HPR-anläggningar av försäkringsgivaren. HPR (highly protected risk) anger att företaget har vidtagit mycket långtgående åtgärder för att skydda personal och produktion mot olyckor, framför allt bränder. I gengäld erhåller företaget en omfattande rabatt på sina försäkringspremier. Den

1 Svenska brandförsvars- föreningen, Forsknings- program för det produk— tionstekniska brandför- svaret (Rapport decem-

ber 1981).

2 Källa: Artikel i tid- skriften Brandförsvar nr 198026—7

höga skyddsnivån inom en anläggning syftar i stor utsträckning till att eliminera driftsavbrott som bedöms kunna bli mycket kännbara för företagets ställning på marknaden för de produkter som det gäller. I Sverige finns det för närvarande ett tiotal HPR-anläggningar.

Överenskommelser har vidare i många fall träffats mellan företaget och den kommunala räddningstjänsten om samverkan i räddningsarbetet. Några beslut som ålägger industrier med hantering av hälso- och miljöfarliga varor att hålla beredskap med personal och utrustning för räddningstjänst har hittills inte fattats av de ansvariga organen, dvs länsstyrelserna.

Enligt de preliminära resultaten från en undersökning av skyddsorganisa- tionen inom näringslivet som har utförts av Svenska brandförsvarsföreningen fanns det år 1982 brandförsvarsledare hos 43 % av de studerade företagen med minst 200 sysselsatta. Inom 5 % av företagen var brandförsvarsledaren anställd enbart för skyddsverksamheten. En särskild räddningsstyrka, sammansatt av personal i driftorganisationen, förekom hos 14 % av företagen. Kommitténs egen kartläggning — en redogörelse lämnades i principbetänkandet visar att det år 1979 fanns företag med s k industri- brandkår i ett 90-tal kommuner. Drygt hälften av dessa kommuner hade högst 20 000 invånare.

Svenska brandförsvarsföreningen har inom ramen för Brandforsks verk- samhet se vidare kapitel 14 utarbetat ett program för forskning om skyddet av industrins anläggningar och processer'. I programmet föreslås fon-åtgärder för olika delar av industribrandskyddet under ett antal år framåt. Syftet är bla att eliminera den brist på forskare med särskild kompetens inom programmets olika områden som föreligger. En del av de föreslagna projekten är branschövergripande andra gäller speciella grenar av industrin.

4.9.3. Exempel på skadeavhjälpande åtgärder inom industrin

Supra AB2

Vid Supra ABs anläggning i Landskrona tillverkas årligen omkring 850 000 ton handelsgödsel. Råvaror är salpetersyra, svavelsyra, fosforsyra och ammoniak. Sammanlagt 350 000 ton av dessa råvaror transporteras med fartyg, järnväg och lastbil till produktionsanläggningen.

Företaget har analyserat riskerna för olyckor i verksamheten och bedömt konsekvenserna av olika slags haverier i anläggningen. Supra AB har därefter träffat ett avtal med kommunen om en samverkan i räddningstjän- sten. Företaget skall enligt avtalet hålla följande resurser: El Insatsstyrka på 1 +3 man med en anspänningstid på högst 5 minuter under hela dygnet; ! El Beredskapsstyrka på 29 personer för förstärkning av insatsstyrkan; Sambandscentral, som är bemannad hela dygnet; D Utrustning för skadebekämpning; bla 2 st kemikaliebilar med skyddsutrustning för 9 personer; — Elverk:

El

— Syrafast pump; — lndikeringsutrustning; Läcktätningsmateriel; Vattenkanon.

Från sambandscentralen övervakas godshanteringen inom industriområdet. Information ges genom en dator om oförutsedda utflöden. Personalen som ingår i insatsorganisationen sammanlagt 30 personer — skall vara speciellt utbildad i gas- och kemikalieskydd, läcktätning och sanering. Insatsorgani- sationen övas under 12 dagar per år tillsammans med brandförsvar, polis och sjukvårdspersonal. Utbildning av personal för åtgärder vid kemikalieolyckor pågår fortlöpande vid Supra ABs anläggning i Landskrona.

Åtgärdskalendrar har utarbetats för insatser vid olyckor med de olika råvarorna. Instruktioner lämnas i dessa åtgärdskalendrar till den driftsper- sonal som berörs vid en olycka. Larm med s k tyfoner kan ges från sambandscentralen för att varna personal inom industriområdet eller — vid en större olycka — för att larma befolkningen i hela tätorten.

AB Rifa'

AB Rifa ett elektronikföretag inom Ericsson-koncernen tillverkar bl a integrerade kretsar, hybridkretsar och kondensatorer vid en relativt nybyggd anläggning i Kista, i nordvästra Stockholm. I produktionen används flera typer av gaser, brandfarliga vätskor och andra kemikalier.

Produktionen är känslig för störningar och anläggningen har mot den bakgrunden konstruerats" och utrustats för att tillgodose mycket högt ställda brandskyddskrav. Nästan hela anläggningen har försetts med ett automatiskt vattensprinklersystem. I de utrymmen där detta av olika skäl inte har kunnat ske finns i stället utrustning för brandalarmering. Även gaslarm har installerats. Det avger automatiskt signaler vid förhöjda koncentrationer av bl a vätgas. Utrymningsvägar har planerats. Överallt i produktionslokalerna där en anställd befinner sig skall en utrymningsskylt och en handbrandsläcka- re vara synliga.

För skyddsarbetet inom Rifa finns en instruktion som innehåller bl a utrymningsplaner, larmplaner, brandförsvarsplaner, åtgärdskort och en beskrivning av anläggningens brandförsvarsorganisation. Produktionsloka- lerna har tre brand- och räddningsgrupper — två för dagskiftet, en för kvällsskiftet. Varje grupp består normalt av 11 personer som vid larm kallas till den plats som larmet har kommit från. Brand- och räddningsgruppen har därefter omkring tio minuter på sig för att klargöra larmorsaken och eventuellt återställa larmet. Om det vid brand- eller vätgaslarm inte sker någon sådan återställning, fylls hela vätgassystemet automatiskt med kväve.

Vid de utrymmen där gaser används i produktionen finns kemskyddsdräk- ter och andningsskydd. Samtliga i brand— och räddningsgrupperna har utbildats för att kunna använda denna utrustning. Övningar sker regelbundet i samarbete med brandförsvaret i Stockholms kommun. Samtidigt får de en allmän brandskyddsutbildning. Alla nyanställda erhåller noggranna instruk- tioner om larmsystemet och om hanteringen av gaser, brandfarliga vätskor

' Källa: Artikel av Gösta Holmstedt i tidskriften Skandiatips (nr 1983:1)

och kemikalier. En noggrann genomgång av brandförsvarsinstruktionen fordras innan någon får börja delta i produktionen vid företaget.

Som exempel på förebyggande åtgärder inom Rifa skall nämnas att företaget har konstruerat en specialvagn för distribution av kemikalier inom anläggningen. Vagnen har dubbla bottnar och är försedd med avlopp. I vagnen placeras olika flaskor med vätskor i separata, täckta och låsta fack. Ett centralt förråd för lagring av kemikalierna finns i brandsäkert avskilda lokaler i anläggningens källare.

4.9.4. Verkskydden

Arbetsuppgifter och organisation

Verkskyddens uppgifter är att skydda industribyggnader och andra anlägg- ningar tex sjukhus och kommunikationer mot skador orsakade av krigshandlingar. Verkskyddspersonalen skall hjälpa nödställda personer, släcka bränder, föra undan farligt gods och i övrigt begränsa skadornas omfattning.

Verkskydd skall enligt civilförsvarskungörelsen ordnas vid anläggning eller byggnad där minst 200 personer är sysselsatta, om länsstyrelsen finner verkskydd nödvändigt och anläggningen eller byggnaden ligger inom skyddsrumsort. Det finns tre typer av verkskydd:

(1) A-verkskydd, som har undsättningsenheter och i en del fall bevaknings- enheter; (2) B-verkskydd, som har bevakningsuppgifter vid anläggningar som är särskilt viktiga för totalförsvaret; (3) D-verkskydd , som är organiserade vid sjukhus.

Civilförsvarsstyrelsen överväger för närvarande en förändring av verk- skyddspliktens innehåll. Se vidare avsnitt 11.6.

Verksamhetens omfattning

Verkskydd fanns i början av år 1982 vid 687 industrier och anläggningar. Stockholms län hade 99 verkskydd, Malmöhus län 74 och Göteborgs och Bohus län 61. I flertalet av de övriga länen fanns det 20 a 30 verkskydd. A-verkskydden är den klart dominerande formen. Ett 80—tal B-verkskydd och omkring 140 D-verkskydd har organiserats i landet.

Verkskyddens personal består av anställda vid anläggningen, framför allt män som inte längre är i värnpliktsåldern. Antalet kvinnor i verksamheten har ökat under senare år. Totalt omkring 48 000 personer är organiserade i verkskydden. I genomsnitt 10 % av de anställda inom de verkskyddspliktiga anläggningarna ingår i organisationen.

Hela verkskyddet vid ett företag eller annat organ övar vart fjärde år, befälen vartannat. Flertalet befäl har före övningarna utbildats under 12 dagar. Företag och andra som organiserar verkskydd bestrider själva kostnaderna för verkskyddet, med undantag för utbildningen av verkskydds- ledare, vilken bekostas av civilförsvarsstyrelsen.

5 Förebyggande åtgärder mot olyckor

5.1. Förebyggande åtgärder mot bränder

5.1.1. Inledning

Brandskyddsbestämmelser finns i en rad lagstiftningskomplex, tex brand- lagstiftningen, byggnadslagstiftningen, lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor och arbetsmiljölagstiftningen. Annan lagstiftning av bety- delse i sammanhanget är civilförsvarslagstiftningen, lagstiftningen om elanläggningar och lagstiftningen inom transportområdet, t ex sjösäkerhets- lagstiftningen och luftfartslagstiftningen.

Tillsynsansvaret har delegerats till en rad olika myndigheter. På central nivå finns bl a statens brandnämnd, statens planverk, statens industriverk, sprängämnesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Utöver de statliga myndigheterna finns på central nivå även flera andra organ som påverkar utvecklingen inom det brandförebyggande området. Till dessa hör Svenska brandförsvarsföreningen, Försäkringsbranschens Service AB och Svenska kommunförbundet. På regional och lokal nivå utövas tillsyn av bl a länsstyrelsen, yrkesinspektionen, byggnadsnämnden och brandchefen.

5.1.2. Bestämmelser om brandskydd i brandlagstiftningen

Allmänt

Enligt brandlagen svarar varje kommun för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. I brandlagen stadgas att eld eller brandfarligt föremål inte får handhas så att brand lätt kan uppstå. Närmare föreskrifter om försiktighetsåtgärder vid uppgörande av eld utomhus finns i brandstadgan. I den kommunala brandordningen kan föreskrivas skyldighet för den som vill göra upp eld utomhus att anmäla det till brandchefen. Enligt brandstadgan skall brandchefen övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen och övriga föreskrifter som rör brandförsvaret. Finner brandchefen i ett särskilt fall att omedelbar åtgärd är nödvändig för att förhindra brand skall han föreskriva en sådan åtgärd.

I övrigt är det förebyggande kommunala brandskyddet inriktat på att eliminera de risker för brand som kan finnas i byggnader, upplag eller andra anläggningar. Enligt brandlagen skall i en kommun brandsyn hållas och sotning verkställas. Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan

anläggning är enligt brandlagen skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand, i den mån de inte medför oskälig kostnad. Länsstyrelsen har enligt brandlagen möjlighet att ingripa med vite mot ägare eller innehavare av byggnad m ni som underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt brandlagen.

Brandsyn

Brandsyn är ett kommunalt besiktningsförfarande som syftar till att kontrollera att de ovan nämnda skyldigheterna har fullgjorts. De huvudsak- liga reglerna om brandsyn finnsi brandstadgan och äri stort sett oförändrade sedan år 1962. Av brandstadgan framgår att det finns olika former av brandsyn, nämligen regelbunden brandsyn, eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn.

El Regelbunden brandsyn skall förrättas med de tidsmellanrum som brandchefen bestämmer — av sådana byggnader, upplag och andra anläggningar som antingen är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor. Brandchefen är skyldig — och ensam behörig att besluta om vilka objekt inom kommunen som skall bli föremål för regelbunden brandsyn och vilken brandsynefrist som skall gälla för varje objekt.

Statens brandnämnd (tidigare statens brandinspektion) har utfärdat rekommendationer om brandsynefrister för skilda slag av objekt och om brandsyn vid vissa anläggningar, tex campingplatser, husvagnsläger, vårdanläggningar, elevhem, hotell och detaljhandelsanläggningar. Vida- re har Svenska kommunförbundet utarbetat anvisningar till ledning för brandchefen vid förande av brandsyneförteckning m m (Administrativa rutiner för brandsyn).

El Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband med s k föreskriven sotning. Med föreskriven sotning menas sådan sotning som regleras i brandstadgan. I samband med föreskriven sotning skall skorstensfejare göra den undersökning som fordras för eldstadsbrand- syn.

D Särskild brandsyn kan avse både sådana anläggningar som är föremål för regelbunden brandsyn och andra anläggningar. Särskild brandsyn förrät- tas när brandchefen eller länsstyrelsen på grund av särskilda skäl finner att det är nödvändigt, t ex vid nybyggnad eller större ombyggnad.

Brandsyn förrättas antingen av brandchefen eller av brandbefäl som han har förordnat därtill eller av skorstensfejarmästaren för sotningsdistriktet. Skorstensfejarmästarens behörighet omfattar eldstadsbrandsyn, medan brandsyn som avser övriga objekt ankommer på brandbefälet. Regelbunden brandsyn utförs endast av brandbefäl och eldstadsbrandsyn endast av skorstensfejarmästare, medan särskild brandsyn utförs av skorstensfejar- mästare eller brandbefäl inom deras olika behörighetsområden.

Vid regelbunden brandsyn och vid särskild brandsyn som förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl skall undersökas om

D de föreskrifter som meddelats för att förebygga brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta brandsläckning har blivit iakttagna, EI brandfarlig felaktighet finns på elektrisk installation eller på annan plats på byggnad, upplag eller anläggning, Cl det i övrigt finns anordning eller förhållande som kan utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och egendom.

Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas om

brandfarlig felaktighet finns på eldstad eller annat som enligt gällande föreskrifter skall sotas samt på skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

Om brandsyneförrättaren vid brandsynen finner att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning inte har gjort vad som enligt lag eller författning åligger honom i fråga om brandförsvaret skall föreläggande meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidta rättelse. Enligt rättspraxis gäller inte ett givet föreläggande mot ny ägare. Föreläggandet kan emellertid innehålla ett åläggande för en ägare att vid överlåtelse av egendomen meddela brandsyneförrättaren uppgift om den nye ägaren. Innan brandsyneföreläggande meddelas om åtgärd av byggnadsteknisk natur skall samråd med byggnadsnämnden normalt äga rum. Föreläggandet kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Ett brandsyneföreläggande skall fullföljas genom efterbesiktning på initiativ av den som har beslutat om föreläggandet. Om det vid efterbesikt- ningen konstateras att brandsyneföreläggandet inte har efterkommits, skall anmälan göras till länsstyrelsen, som kan förelägga vite mot ägaren eller innehavaren av byggnaden m rn eller mot dem båda. Om vitesföreläggandet inte åtlyds, ankommer det på allmän domstol att pröva frågan om vitets utdömande.

Om det vid brandsynen upptäcks att synnerlig fara för brand föreligger, skall brandsyneförrättaren genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för undanröjande av faran. Någon påföljd för den som inte efterkommer en sådan föreskrift finns inte i brandstadgan. I regel kan emellertid den som tredskas anses ha brutit mot brottsbalkens bestämmelse om allmänfarlig vårdslöshet eller mot brandlagens bestämmelse om att eld eller brandfarligt föremål inte får handhas så att brand lätt kan uppstå. Beslut om att omedelbara åtgärder måste vidtas kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. När det gäller brandsyn prövar länsstyrelsen alltså både besvär över beslut av brandsyneförrättare och i första instans frågan om vite för att ett brandsyneföreläggande skall efterkommas. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätten.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. I brandsyneproto- kollet anges vilka åtgärder som skall vidtas. Protokollet som alltså kan innefatta ett brandsyneföreläggande får inte vara så allmänt hållet att omfattningen av åtgärderna är oklar.

Vid bestämmandet av enskildas skyldigheter enligt brandlagen skall åtgärderna avvägas så att de inte medför oskälig kostnad. Åtgärder som är

mer ekonomiskt betungande än som är skäligt med hänsyn till det avsedda syftet får alltså inte föreskrivas. Endast begränsade åtgärder av byggnads- teknisk art har ansetts kunna krävas vid brandsyn. Till stöd för detta har anförts dels kostnadsskäl, dels rättssäkerhetsskäl. I den mån en byggnads- nämnd har godkänt ett visst byggnadssätt har det ansetts att byggnadssättet inte skulle behöva ändras till följd av ett föreläggande enligt brandlagen. Säkerhetsåtgärder utöver vad som föreskrivits eller prövats i samband med byggnadslov har inte ansetts kunna åläggas utan att sådant behov föreligger på grund av särskilda omständigheter, tex uppenbar brandfara.

Kommittén har tidigare nämnt att brandsyneförrättaren eller brandchefen har möjlighet att vid brandsyn eller i annat fall meddela föreskrifter om omedelbara åtgärder för att förhindra brand. Brandsyneförrättarens eller brandchefens behörighet att själv verkställa den åtgärd som avses med föreskriften — för det fall denna inte åtlyds — har ansetts vara synnerligen begränsad och böra bedömas efter allmänna rättsgrundsatser om nödfalls- ingripanden. Föreskrift om omedelbar åtgärd har inte ansetts kunna tillämpas om det tex vid en pågående föreställning i en samlingslokal upptäcks att nödutrymningsvägarna år blockerade eller låsta. I en sådan situation kan polismyndigheten emellertid pröva om ett ingripande är påkallat. Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) har polismyndigheten rätt att inställa eller upplösa en offentlig tillställning, t ex en cirkusföreställ- ning, om något förekommer som strider mot lag eller om tillställningen föranleder oordning eller fara för dem som är närvarande. Om en allmän sammankomst, t ex ett opinionsbildande möte, föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande, kan polismyndigheten enligt lagen (1956:618) om allmänna sammankomster inställa eller upplösa sammankom- sten.

Brandsyn är en uppgift för kommunen. I regel ankommer det därför på kommunen att genom brandsyneförrättaren göra de undersökningar som behövs för att fastställa om det finns sådana brister som den enskilde skall rätta till. I princip åligger det alltså inte den enskilde att visa att brist inte föreligger. Enligt annan lagstiftning än brandlagstiftningen, tex byggnads- lagstiftningen eller lagen (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse, kan en fastighetsägare emellertid vara skyldig att bekosta undersökningar.

Sotning

Med sotning avses rengöring av bl a eldstäder, rökkanaler och imkanaler.

Rengöringen har flera syften. I brandlagstiftningen och i brandordningar- na behandlas endast den sotning som behövs för att förhindra brand. Denna kallas föreskriven sotning.

Enligt brandstadgan skall bestämmelser om sotningsfrister finnas i kommunens brandordning. Även om sotningsfristerna bestäms lokalt gäller vissa allmänna principer. Statens brandnämnds exempel på brandordningar (Meddelande nr 1975:6) innehåller exempel på sotningsfrister. Längsta sotningsfrist är enligt brandstadgan två år. Brandchefen kan dock om det finns särskilda skäl besluta om annan sotningsfrist efter att ha hört skorstensfejarmästaren. Brandchefens beslut kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Landet är indelat i sotningsdistrikt. En kommun kan antingen utgöra ett eget sotningsdistrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå i ett distrikt. Detta skall framgå av kommunens brandordning. För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare. Kommunerna får själva bestämma om skorstensfejarmästaren och hans personal skall vara kommunalanställda eller om avtal om sotning skall träffas med skorstensfe- jare som driver egen rörelse.

Vid föreskriven sotning skall i första hand undersökas om det finns brandfarlig felaktighet på de byggnadsdelar som omfattas av eldstadsbrand- syn. I sådana fall kan skorstensfejarmästaren själv meddela föreläggande. Dessutom skall skorstensfejaren ägna uppmärksamhet åt annat som kan undersökas vid brandsyn. Om felaktighet eller annat missförhållande därvid upptäcks får inte skorstensfejarmästaren meddela brandsyneföreläggande. Han skall i stället underrätta brandchefen så att denne kan besluta om särskild brandsyn.

Skorstensfejarmästaren har härutöver vissa i brandstadgan angivna skyldigheter. Det ankommer på skorstensfejarmästaren att bl a utföra särskild brandsyn när brandchefen eller länsstyrelsen finner det nödvändigt. Vidare skall skorstensfejarmästaren på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar m in som behövs. Ytterligare bestämmelser om skorstensfejarmästarens åligganden får med- delas i brandordningen eller i reglemente. Ägare och innehavare av fastigheter och byggnader är skyldiga att bekosta sotning. Varje kommun är skyldig att anta sotningstaxa, oavsett om sotningen bedrivs som enskild näring eller i kommunal regi.

5.1.3. Bestämmelser om brandskydd i annan lagstiftning

Brandskyddsregler till ledning för projektering och byggande finns i byggnadslagstiftningen samt för vissa typer av anläggningar även i lagstift- ningen om brandfarliga och explosiva varor.

Byggnadslagen (19472385, omtryckt 1981 1872) innehåller främst regler om bebyggelseplanering. I lagen stadgas att byggnadslov fordras för byggande i den omfattning som regeringen bestämmer. Byggnadslov beviljas av byggnadsnämnd som skall finnas i varje kommun. Byggnadslagen innehåller inga materiella regler för byggnaders utformning. Sådana regler finns i byggnadsstadgan (19592612, omtryckt 1981:873). Stadgan innehåller regler om bla säkerhet och brandskydd. En precisering av byggnadsstadgans bestämmelser ges i Svensk byggnorm (SBN), som innehåller föreskrifter utfärdade av statens planverk med stöd av byggnadsstadgan. I lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m finns bestämmelser om påföljder vid överträdelse av byggnadslagen, byggnads- stadgan eller föreskrifter som meddelats med stöd av dessa författningar.

Byggnadstekniska brandskyddsregler i SBN omfattar krav på åtgärder för att

B förebygga uppkomst av brand, 'D möjliggöra trygg utrymning vid brand,

D minska risken för spridning av brand, och El underlätta släckning av brand.

I SBN behandlas brandskydd i allmänhet. Vidare finns kompletterande bestämmelser om brandskydd för hotell, vårdanläggningar, skolor och samlingslokaler, dvs hörsalar, teaterlokaler, konsertlokaler, biografer, kyrkor m m. Reglerna i SBN är antingen föreskrifter eller allmänna råd. För produkter, konstruktioner, metoder m in som efter prövning av planverket bedöms uppfylla kraven i byggnadsstadgan och SBN meddelar verket typgodkännanden.

Vid byggnadsnämndens prövning skall nämnden först och främst se till att byggnadsföretaget inte strider mot byggnadslagstiftningen, mot SBN eller mot beslut i enskilda fall, tex beslut om nybyggnadsförbud. Frågan om samordningen med föreskrifteri annan lagstiftning och byggnadslagstiftning- en har lagtekniskt lösts på olika sätt. I fråga om brandskydd och allmän hälsovård finns föreskrifter i byggnadsstadgan. De materiella reglerna i brandlagstiftningen och i hälsovårdslagstiftningen skall dock beaktas vid prövningen. Efterlevnaden av föreskrifterna i arbetsmiljölagstiftningen säkerställs genom flera bestämmelser i byggnadsstadgan. Byggnadsnämnden skall se till att ett byggnadsföretag inte strider mot arbetsmiljölagen. Det förhållandet att byggnadsnämnden skall beakta viss lagstiftning utöver byggnadslagstiftningen betyder emellertid inte att byggnadsnämndens pröv- ning ersätter andra myndigheters tillståndsgivning.

Från den generella byggnadslovsplikten har i byggnadsstadgan föreskrivits vissa undantag beträffande byggande som annars kräver byggnadslov. Undantagen gäller bl a byggnader som tillhör staten eller landstingskommu- nen och jordbrukets och liknande näringars ekonomibyggnader utanför fastställd plan. Undantag från skyldigheten att söka byggnadslov medför dock inte alltid full befrielse från föreskrifterna i byggnadsstadgan eller från tillståndstvång enligt annan lagstiftning. Prövningen i nämnden är tex när det gäller byggnader som tillhör staten eller landstingskommunen densamma som i ett byggnadslovsärende.

Brandskyddsregler för brandfarliga vätskor och gaser, eldningsolja, bensin, gasol samt även vissa vattenlösliga vätskor, bl a sprit, finns i lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor och i förordningen (1961:568, omtryckt 1977:423) om brandfarliga varor. För förvaring, hantering, transport genom rörledning samt försäljning av brandfarliga varor krävs tillstånd eller anmälan. Tillstånd meddelas som ovan har nämnts av byggnadsnämnden. Uppförande av en bensinstation eller ett oljeupplag kräver sådant tillstånd. När det gäller sådana transporter av explosiva och brandfarliga varor som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods gäller emellertid den lagen. Se vidare avsnitt 5.2.

Brandskyddsregler som avser underhåll av byggnader och drift av anläggningar finns i främst arbetsmiljölagstiftningen och brandlagstiftningen men även i byggnadslagstiftningen. I byggnadsstadgan anges tex att ”byggnad skall underhållas så att hållfastheten icke äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydning icke uppkommer”. Om en fastighetsägare eftersätter underhållet av byggnad kan byggnadsnämnden ingripa med föreläggande. I sådana fall är det emellertid vanligare med

förelägganden enligt brandlagstiftningen.

Byggnadslagstiftningen är i övrigt inte tillämplig på befintliga byggnader i andra fall än när byggnadslov (tillbyggnad eller ombyggnad) fordras. Mindre ändringar av en- eller tvåfamiljshus samt invändiga ändringar av sådana hus som inte berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller rökkanaler kan göras utan byggnadslov. Med stöd av brandlagstiftningen kan emellertid, som har framgått av redogörelsen, brandchefen eller skorstens- fejarmästaren efter brandsyn ge föreläggande om åtgärder för att häva en brandteknisk brist på befintlig byggnad. Om byggnadsnämnden vid nybygg- nationen har godkänt byggnadssättet, måste emellertid särskilda omständig- heter föreligga för att detta i efterhand skall kunna ändras till följd av innehållet i ett brandsyneföreläggande.

Det skall nämnas att de brandskyddsregler som finns i SBN även har betydelse för brandsyn i befintliga byggnader. De rättsliga möjligheterna att genomdriva brandskyddsåtgärder är dock här begränsade, eftersom bygg- nadslagstiftningen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter inte gäller retroaktivt. Däremot kan ställas de krav som fanns i byggnadsstyrelsens anvisningar (BABS) eller i SBN vid tiden för uppförandet av byggnaden. Inom kort kommer statsmakterna att ta ställning till förslaget om en ny lag om planläggning och byggande (PBL)'.

I arbetsmiljölagen (1977:1160) finns en bestämmelse om att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande. Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut ett stort antal författningar med föreskrifter motsvarande de brandskyddsregler som har utfärdats med stöd av bla byggnadslagen, brandlagen och lagen om brandfarliga och explosiva ämnen. Arbetarskyddsstyrelsen har efter samråd med statens brandnämnd och statens planverk meddelat föreskrifter om larm och utrymning vid brand eller gasutströmning (AFS 1982:9).

Regler som gäller brandfarliga produkter finns i fråga om vätskor och gaser i lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor. Bestämmelser om restriktioner i fråga om användning av brandfarliga produkter och material i byggnad och dess fasta inredning finns i SBN. För lös inredning som används i bostäder kan krav på brandegenskaper ställas med stöd av marknadsförings- lagen (1975:1418). Marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare som saluhåller eller hyr ut vara till konsument för enskilt bruk att fortsätta med det om varan på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom.

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor innehåller grundläg- gande bestämmelser om tillverkning, försäljning, transport och import m in av hälso- och miljöfarliga varor och om ingripande mot sådana varor. Lagen gäller emellertid bara sådana brandfarliga varor som är hälso- eller miljöfarliga av annat skäl än som har föranlett att de anses som brandfarliga. För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor svarar produktkon- trollnämnden. Den centrala tillsynen ankommer på naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen. Transporter av brandfarliga vätskor och fasta varor regleras i lagen om transport av farligt gods, som behandlas i följande avsnitt.

' Enligt förslaget skall vissa objekt, tex anlägg- ningar för idrottshallar eller fritidsändamål, tunnlar, bergrum och parkeringsplatser bli bygglovpliktiga. Vidare föreslås staten och kom- munerna bli skyldiga att söka bygglov. Kommu- nen skall också kunna besluta om bygglov för ekonomibyggnader inom jordbruket.

153 5.2 Förebyggande åtgärder mot andra olyckor än 154 bränder

155 5.2.1 Allmänt

156 Förutom på brandskyddsområdet finns säkerhetsinriktad lagstiftning på en 157 rad olika områden. De viktigaste författningarna framgår av följande 158 sammanställning:

004 005 Område Författning 007 004 Allmän ordning och Allmänna ordningsstadgan (1956:617) 005 säkerhet Lagen (1956:618) om allmänna sammankonster

008 Byggnadsområdet Byggnadslagen (1947:385 , omtryckt 1981:872) 010 Byggnadsstadgan (19591612, omtryckt 1981:873)

011. Arbetsmiljöområdet Arbetsmiljölagen (1977:1160) 013 Arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

014. Miljöskyddsområdet Miljöskyddslagen (19691387, omtryckt 19812420) 017 Lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening 018 från fartyg

021 Transportamrådet Lagen (1982:821) om transport av farligt gods 023 Förordningen (1982:923) om transport av farligt 024 gods 025 Lagen (1965z719, omtryckt 1978:109) om säkerheten 026 på fartyg 029 Luftfartslagen (1957z297, omtryckt 1979:643) 030 Luftfartskungörelsen (1961:558)

03] Vägtrafikkungörelsen (1972:603, omtryckt 033 1978:1000) 034 Sjötrafikförordningen (19621150, omtryckt 035 1975:156)

037 Elenergiområdet m m Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi 039 m m (atomenergilagen) 040 Lagen (1942z335, omtryckt 1978:163) om särskilda 041 skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar 042 Lagen (1902171 5 1) innefattande vissa bestämmelser 043 om elektriska anläggningar 044 Kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströms—

045 anläggningar

046. Produktkontrollområdet Strålskyddslagen (1958:110) 048 Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor ' 049 Kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga

050 varor

051 Lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga

052 varor

053 Kungörelsen (1949:341, omtryckt 1977:361) om 054 explosiva varor 055

5.2.2 Åtgärder mot olyckor vid transport av farligt gods

Bestämmelser

Bestämmelser om gods som vid transport kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön finns i

El Lagen (1982:821) om transport av farligt gods; och 3 Förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.

Bestämmelserna, som gäller sedan den 1 januari 1983, omfattar alla transportslag och alla varuslag som anses farliga i transportsammanhang. Lagen är en s k ramlag och bemyndigar regeringen eller myndigheter som regeringen bestämmer att meddela huvuddelen av de detaljerade föreskrif- terna.

Lokala trafikföreskrifter som förbjuder transport av farligt gods på vissa vägar kan ges med stöd av

D Vägtrafikkungörelsen (19721603, omtryckt 1978:1000).

Även följande författningar och med stöd av dessa utfärdade tillämpnings- föreskrifter bemyndigar olika myndigheter att meddela föreskrifter om bl a transporter av farligt gods:

D Atomenergilagen (1956:306); D Strålskyddslagen (1958:110); och El Arbetsmiljölagen (1977:1160).

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor gäller inte transporter av sådana hälso- och miljöfarliga varor som är farligt gods enligt lagen om transport av farligt gods. Regeringen kan emellertid besluta om undantag. Genom förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall har regeringen utfärdat bestämmelser om tillståndskrav för vägtransporter av miljöfarligt avfall. I sådana fall gäller de särskilda bestämmelserna om miljöfarligt avfall vid sidan om bestämmelserna i lagstiftningen om transport av farligt gods.

Frågor om användning av vägmärken regleras i vägmärkesförordningen (1978:1001). Föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke för fordon lastade med farligt gods har utfärdats av trafiksäkerhetsverket (TSVFS 1979:116).

Internationella regler om transport av farligt gods finns i den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). I en bilaga till det mellanstatliga fördraget om godsbefordran på järnväg (CIM) finns ett reglemente om internationella järnvägstransporter av farligt gods (RID). Även för luftfartens och sjöfartens del har internationella överenskommelser ingåtts om transporter av farligt gods (Annex 18 till Chicago-konventionen). Vidare finns rekommendationer utgivna av FN och —i fråga om radioaktivt material av det internationella atomenergiorganet IAEA.

lBestämmelserna gäller för radioaktiva varor endast i den mån be- stämmelserna är fören- liga med atomenergilagen och strålskyddslagen och med stöd av dessa med- delade föreskrifter eller villkor.

Tillämpningsområdet för den nya lagen och förordningen om transport av farligt gods

En transport är enligt den nya lagen förflyttning av farligt gods med transportmedel men också den lastning, lossning, förvaring och annan hantering av godset som utgör ett led i förflyttningen. Att flytta produkten _ enbart inom ett område där tillverkning, lagring eller förbrukning av farligt gods äger rum räknas däremot inte som transport enligt dessa bestämmel- ser.

Farligt gods är enligt de nya reglerna varor som vid transport kan medföra skador på människor, djur och egendom eller i miljön eller som kan påverka transportmedlets säkra framförande. Det farliga godset som omfattas av bestämmelserna kan bestå av eller innehålla

Explosiva varor; Komprimerade, kondenserade eller under tryck lösta gaser; Brandfarliga vätskor och fasta varor;

Självantändande varor; Varor som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten; Oxiderande varor;

Organiska peroxider;

Giftiga eller vämjeliga varor; Varor med benägenhet att orsaka infektioner; Radioaktiva varor;1

Frätande varor; och

Magnetiskt material.

DDDDDUDDDDDD

Det farliga godset är enligt FN-rekommendationerna och de internationella konventionerna indelat i nio riskklasser — och dessa i sin tur i underavdel- ningar för olika produkter med farliga egenskaper. Riskklasserna framgår av förordningen om transport av farligt gods. När godset transporteras skall det vara klassificerat, vilket innebär att godsets huvudsakliga risker från transportsynpunkt skall vara kända. Transportmyndigheten skall efter ansökan pröva om en produkt utgör farligt gods enligt bestämmelserna och om så är fallet placera in varan i riskklass och avdelning inom riskklas- sen.

Transportmedel är enligt lagen alla slag av fordon som används för transport på väg eller i terräng, järnvägsvagnar eller andra spårbundna fordon och luftfartyg. Även fartyg som används för transport av gods i förpackad form, containrar, flyttbara tankar eller i tex vägfordon och järnvägsvagnar är transportmedel.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka varor som skall anses vara farligt gods med hänsyn till transportmedel, godsmängd eller andra transportförhållanden. Samråd skall ske med produktkontrollnämnden om en föreskrift gäller transport av hälso- och miljöfarliga varor som avses i lagstiftningen om dessa varor. Produkt- kontrollnämnden skall innan den beslutar om förbud eller föreskrift som har betydelse för transporter samråda med den myndighet som är 5 k transport- myndighet.

Säkerhetsbestämmelser i lagen om transport av farligt gods

Transport av farligt gods får ske endast på de villkor och under de förutsättningar som anges i lagen om transport av farligt gods eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Enligt bestämmelserna skall den som transporterar farligt gods vidta de åtgärder och iaktta den försiktighet som fordras för att hindra eller motverka att det farliga godset skadar människor, djur, egendom eller miljö. Transportmedel och andra anordningar tex behållare, emballage och enhetslastanordningar skall vara konstruerade för att stå emot påkänningarna vid transport. Laster med olika slag av farligt gods skall vid transport hållas åtskilda från varandra. Farligt gods skall vidare enligt bestämmelserna transporteras åtskilt från annat gods i den utsträck- ning som behövs.

Särskilda föreskrifter finns om bl a märkning, uppgiftsplikt och skyddsut- rustning vid förflyttning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods. Transportmedel och andra anordningar får användas vid transport endast om de är provade och godkända med hänsyn till kraven på transportsäkerhet.

Tillsynsmyndighet får meddela förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för att bestämmelserna skall efterlevas. Tillsynsmyndigheten kan utsätta vite och får förordna om rättelse på den försumliges bekostnad.

Transportmyndigheter som beslutar om föreskrifter

Statliga centrala myndigheter som beslutar om föreskrifter och samordnar åtgärder vid transport av farligt gods s k transportmyndigheter är enligt de nya bestämmelserna

El Luftfartsverket för lufttransporter; El Sjöfartsverket för sjötransporter och landtransporter.

Sjöfartsverket handlägger också ärenden som inte gäller ett bestämt transportslag.

Sjöfartsverkets handläggning av ärenden om farligt gods är delad mellan

El Sektionen för farligt gods och marin miljö, som behandlar sjötransport- frågorna; och E! Enheten för landstransport av farligt gods ( LFG), som handlägger övriga ärenden om transport av produkter med farliga egenskaper som sjöfartsverket svarar för.

Båda organen ingår i sjöfartsinspektionen. Inom luftfartsverket ligger ansvaret för frågor om transport av farligt gods på luftfartsinspektionen.

LFG-enhetens uppgifter och organisation

LFG-enheten meddelar föreskrifter om säkerhet för människor, egendom och miljö. Den skall samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet och vidare verka för samordning av säkerhetsföreskrifter för land-, sjö- och lufttransporter av farligt gods.

Enheten inrättades den 1 januari 1983 och består av en kanslichef, tre

handläggare, en kontorist och extra personal för översättning av internatio- nella föreskrifter. Viktigare ärenden som gäller författningar, avvägningar mellan olika transportgrenars intressen, samordningen mellan transportsla- gen och planeringen av verksamheten prövas av en delegation med företrädare för berörda myndigheter och organisationer. En rådgivande nämnd biträder också med bedömningar.

Följande verksamhet pågick inom LFG-enheten i mars 1983:

Klassningsbedömningar;

Upprättande av bilaterala avtal för väg- och järnvägstransporter; Revidering av bestämmelser enligt ADR och RID; Bearbetning av föreskrifter om transport av brandfarliga varor i tankbil; Överväganden om säkerheten i hamnar och på järnvägsfärjor; Internationellt konventionssamarbete; Information om föreskrifter för vägval och uppställningsplatser; Översättning av internationella regelsystem; Bearbetning av olika frågor för arbetsgrupper av varierande slag; Allmän information till intressenterna om LFG.

DDDEJ

DDDDDEI

Tillsyn av verksamheten

Tillsyn över att transportörerna efterlever bestämmelserna om transport av farligt gods utövas för olika tillsynsområden av de myndigheter som framgår av följande sammanställning.

___—_____._———————————

Myndighet Tillsynsområde ”___—___— Sjöfartverket Sjötransporter Luftfartsverket Lufttransporter Polismyndigheterna Landtransporter utom järnvägstransporter Sprängämnesinspektionen Landtransporter av varor enligt klasserna 1—6

samt 8 och 9 (transporter av varor i klasserna 6, 8 och 9 endast om de transporteras i tank- fordon)

Tullmyndigheterna Gränskontroll av vägtransporter till och från utlandet

Kontroll av fordon och andra lastenheter som inkommer med fartyg

Statens järnvägar J ärnvägstran sporter

Om en transport av farligt gods sker i strid mot bestämmelserna om transport av farligt gods och transporten inte kan fortsätta utan påtaglig risk för skada, får polisen hindra transporten. Beslut av en polismyndighet om transport av farligt gods kan överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslut av en annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen får överklagas hos styrelsen.

Kammarrätten—prövar ärenden om besvär över beslut som en länsstyrelse eller annan central förvaltningsmyndighet än statens kärnkraftinspektion (SKI) i särskilda fall har meddelat enligt lagen om transport av farligt gods

eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Andra beslut som en sådan myndighet eller SKI har fattat enligt dessa bestämmelser— och som alltså inte gäller särskilda fall får överklagas hos regeringen.

För internationella vägtransporter är följande organ för olika slag av farligt gods behöriga att besluta om vissa tekniska åtgärder: sjöfartsverket (LFG), statens provningsanstalt, arbetarskyddsstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion, polismyndigheten och AB Svensk Bilprov- ning.

De sju sydsvenska länens inventeringar av farligt gods på väg

Det finns för närvarande ingen rikstäckande statistik som beskriver omfattningen av eller fördelningen mellan olika slags tranSporter av farligt gods. Emellertid har flera länsstyrelser under 1970-talet — en del redan i början av decenniet — inventerat industriföretagens transporter av vissa kemiska produkter. Tidpunkterna för dessa inventeringar varierar från län till län. Samma sak gäller antalet produkter som undersökningarna har avsett. Även antalet produkter som undersökningarna omfattar och svars- frekvensen bland de tillfrågade företagen växlar mellan länen.

I de följande avsnitten redovisar kommittén en del uppgifter från de inventeringarl om transporter av farligt gods som har genomförts av länsstyrelserna i de sju sydsvenska län som samarbetar i dessa frågor. Beskrivningen innehåller vidare en redogörelse för vissa uppgifter från en kontroll av vägtransporter av farligt gods som genomfördes i Malmöhus län i

maj 1980.

Jönköpings län (1974) Antal produkter: 24 Antal svarande företag: 202

Resultat: Omkring 19 000 ton/år produkter som innehåller farliga ämnen transporte- rades till platser inom länet. Transporter som för länets del enbart innebar genomfartstrafik ingick inte i inventeringen.

Nästan hela den redovisade volymen var vägtransport. Järnvägstransportema svarade för en mycket liten del.

De mest belastade vägarna var riksvägarna E4, 26, 31 och 32 samt länsvägarna 127 och 153.

Kronobergs län (1972) Antal produkter: 15

Antal företag: 219 (82 % av 'de tillfrågade)

Resultat: Mängden transporterat farligt gods till platser i länet utgjorde ca 25 000 ton/år. Genomfartstransporter ingick inte i inventeringen. ! Året för inventeringen Omkring 70 % av den totala volymen farligt gods gick på landsväg. För återstående anges i rubriken för var- 30 % användes järnväg. ' je län

Kalmar län (1973)

Antal produkter: 94

Antal svarande företag: 850 (90 %) inom och utom länet

Resultat: Inom och genom länet transporterades omkring 53 000 ton farligt gods.

För 74 % av volymen användes vägfordon, medan återstående 26 % var järnvägs- transport. Riksvägarna E66, 23, 25, 33 och 34 var de mest belastade vägarna.

Blekinge län (1972)

Antal produkter: -7

Antal svarande företag: 110

Resultat: Totalt omkring 80 000 ton/år transporterades till platser i länet. Den största volymen — 90 % — gick på järnväg till massafabriken i Mörrum

Kristianstads län (1978—79)

Antal produkter: 92

Antal svarande företag: 217 (100 %)

Resultat: Mängden farligt gods som transporterades till, från och inom länet uppgick till omkring 225 000 ton/år. Volymen fördelade sig på ca 14 600 transporter. Huvuddelen av transporterna skedde på landsväg.

Malmöhus län (1973—74)

Antal produkter: 93

Antal svarande företag: 500

Resultat: Totalt transporterades till och från platser i länet omkring 480 000 ton/år. Huvuddelen av transporterna genomfördes i västra delen av länet på riksvägarna E4, E6 och E66.

Hallands län (1974)

Antal produkter: 33

Antal svarande företag: 154 (89 %)

Resultat: Mängden farligt gods som transporterades inom och genom länet uppgick till nära 200 000 ton/år.

Huvuddelen av transporterna skedde på landsväg. Riksväg E6 var den ojämförligt mest belastade vägen. Figur 5.1 visar omfattningen av de transporterade volymerna farligt gods på väg och järnväg i Hallands län enligt 1974 års undersökning.

Svavelsyra, ammoniak, klor, natriumhydroxid, metanol och svaveldioxid var enligt länsstyrelsernas inventeringar de vanligaste kemikalierna som tran- sporterades. Tillsammans svarade dessa ämnen för något mer än hälften av den summerade årsmängden farligt gods i det gemensamma området.

Kontroll av vägtransporter med farligt gods i Malmöhus län

Länsstyrelsen i Malmöhus län genomförde under tre dagar i maj 1980 en kontroll av transporter på väg i länet. Kontrollen syftade till att ge en uppfattning om hur stor volym farligt gods som transporteras på vägarna. Efterlevnaden av gällande regler kontrollerades och tillsynsorganisationen prövades. Slutligen skulle åtgärderna ge erfarenheter för planeringen av räddningstjänsten och för den fortsatta tillsynen.

Kontroller utfördes på totalt 13 platser i Malmöhus län under de tre dagarna. Vid varje kontrollstation fanns företrädare för polisen, tullverket, yrkesinspektionen, sprängämnesinspektionen och produktkontrollbyrån inom statens naturvårdsverk. Kommunala brand- och hälsovårdsmyndighe- ter följde också kontrollen.

Genom övervakningen kontrollerades 574 fordon. Farligt gods transpor- terades av 69 fordon eller 12 % av hela antalet. För 18 av dessa fordon krävdes åtgärder av olika slag innan transporten fick fortsätta. Fem fall rapporterades till åtal för brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Föraren av ett fordon erhöll strafföreläggande på platsen. En slutsats efter genomförandet av kontrollen var att många fordonsförare saknar väsentliga kunskaper om det gods som de transporterar och om de regler som gäller för transporterna.

ADR klass V Frätande ämnen Hydroxider

(ej genomfartstrafik)

Järnväg Riksväg E6

Kungsbacka

1—99 ton/är

Riksväg 41

vara 100—499 500—999 1000—4999 " Varberg 5000—9999 " 10000— Faikenberg R|ksvag 26 Halmstad

Riksvag 25

Järnvag Riksväg EG

ADR klass 1d

Komprimerade gaser Klor Ammoniak Svaveldioxid (ej genomfartstrafik)

. 1—99 (ton/år) Riksvag 41

100—499 500—999 Varberg

1000—4999 "

5000—9999 "

Järnväg 10000—

Falken—

berg xx x Riksvag 26 Halmstad Riksväg 25 Laholm

Figur 5.1 Beräknade mängder farligt gods av vissa slag som landtrans- porterades till och från platser i Hallands län är 1974

V Överväganden och förslag

6 Den kommunala räddningstjänstens uppgifter

6.1. Den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter — en utgångspunkt

Samhällets räddningstjänst har för närvarande till uppgift att vid olyckshän- delser hindra eller begränsa skador på människor och egendom eller i miljön.

Som ett underlag för kommitténs överväganden om det framtida huvudmannaskapet för den kommunala räddningstjänsten var det i princip- betänkandet nödvändigt att ta ställning till frågan om vilka uppgifter som bör åligga den kommunala räddningstjänsten i framtiden. Kommittén betonade att ställningstagandena endast var preliminära. För de slutliga övervägan- dena ville kommittén se hur hur lagstiftningsfrågorna kunde lösas. Dessutom borde de ekonomiska konsekvenserna av olika lösningar diskuteras mer ingående än som hade varit möjligt i arbetet med principbetänkandet.

Kommittén ansåg att den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldigheter att ingripa bör utgöra basen även i en framtida kommunal räddningstjänst. En väsentlig del av den kommunala räddningstjänsten bör vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen under vissa förutsättningar liksom hittills skall avvärja eller begränsa skada vid olika olyckshändelser, dvs brand, utflöde av olja och kemikalier, ras, översvämning eller liknande händelse. Räddningsorganens väsentligaste uppgift skall vara att vid sådana olyckshändelser rädda människoliv och att ingripa vid fara för människors hälsa. Dessutom bör räddningsorganen även i fortsättningen vara skyldiga att vid olyckshändelser hindra eller begränsa skada på egendom eller i miljön, ansåg kommittén.

Med hänsyn till de erfarenheter som hade gjorts sedan 1974 års brandlag trätt i kraft fanns det enligt kommitténs mening anledning att överväga om skyldigheterna för de kommunala räddningsorganen att ingripa bör utökas. Kommittén ifrågasatte om inte skyldigheterna att ingripa bör utvidgas till att gälla både ingripanden på ett tidigare stadium än för närvarande och ingripanden vid störningar i viktiga samhällsfunktioner. Vidare ansåg kommittén att det kan diskuteras om räddningsledaren skall ha skyldighet att ansvara för att det efter räddningsinsatsen sker restvärderäddning och sanering.

Remissinstanserna har nästan genomgående varit positiva till kommitténs synpunkter i fråga om den kommunala räddningstjänstens skyldigheter att

ingripa. Från många håll påpekas emellertid att innebörden och konsekven- serna av kommitténs preliminära förslag måste utredas mer grundligt. Flera remissinstanser har beträffande de eventuellt utökade uppgifterna efterlyst ett klarläggande av det rättsliga ansvaret för den som i något fall underlåter att fullgöra skyldigheterna. Denna fråga, som närmast gäller om en kommun i sådana fall kan åläggas ett skadeståndsansvar, behandlas i specialmotive- ringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.

Många remissinstanser har framhållit att förslagen inte kan genomföras utan ökade kostnader. Enligt kommitténs allmänna bedömning kräver förslagen inga utökade resurser. I detta kapitel går kommittén emellertid inte närmare in på förslagens ekonomiska konsekvenser. Dessa frågor behandlas i kapitel 15 där kommittén redovisar sina synpunkter på samhällets kostnader för räddningstjänsten och finansieringen av den. _

Kommittén vill framhålla att det av lagen om samhällets räddningstjänst bör framgå att räddningstjänstens åtgärder skall avse inte bara människor, egendom och miljö utan också djur. Detta anses vara innebörden av de nuvarande bestämmelserna i brandlagen och gäller för närvarande den kommunala räddningstjänsten. Det skall nämnas att lagen om transport av farligt gods avser sådana produkter som vid transport kan skada inte bara människor, egendom eller miljö utan också djur.

Kommittén kommer i de följande avsnitten av detta kapitel att närmare överväga frågan om den kommunala räddningstjänsten bör åläggas utökade uppgifter. I det här sammanhanget skall framhållas att samhället svarar även för annan verksamhet än som hittills har ansetts vara räddningstjänst och som syftar till att hindra eller begränsa skador som kan följa av olyckor eller liknande händelser. Till sådan verksamhet hör sjukvård, sjuktransporter och efterforskning på land av försvunna personer. Det är också vanligt att den kommunala räddningstjänsten utför olika former av serviceuppdrag, tex länspumpning, bärgning och vattentransporter. Vidare fordras det att något organ samordnar olika myndigheters insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Frågan om ansvaret för insatser vid sådana störningar kommer att behandlas i detta kapitel. Beträffande de övriga åtgärderna har kommittén funnit att de liksom hittills bör ligga utanför den kommunala räddningstjänstens ansvar.

6.2. Utökade skyldigheter för den kommunala rädd- ningstjänsten att ingripa

6.2.1. Skyldighet att ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande Kommitténs tidigare överväganden

I principbetänkandet erinrade kommittén om att räddningsorganens uppgift för närvarande är att vid nödläge avvärja eller begränsa skada, dvs att hindra att skada uppstår eller att redan inträffade skador förvärras. Enligt

förarbetena till brandlagen bör till åtgärder som syftar till att räddningsor- ganen skall avvärja eller begränsa skada också räknas åtgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat, under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Kommittén konstaterade emellertid att det finns situationer när en skadebringande händelse sannolikt kommer att inträffa inom en snar tidsrymd, utan att händelsen för den skull kan sägas vara omedelbart förestående. Kommittén ansåg att räddningsorganen även i sådana hotsituationer bör vara skyldiga att ingripa. Kommittén erinrade i detta sammanhang om att länsstyrelserna i fjällänen i egenskap av regionala räddningsorgan har vidtagit åtgärder för att undanröja riskerna för snölaviner i fjällterräng som används för vintertu- rism.

Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet finns det anledning att diskutera om räddningsorganen bör vara skyldiga att ingripa på ett ännu tidigare stadium än när en händelse kan befaras vara omedelbart förestående. Stora fördelar från samhällsekonomisk synpunkt kan sannolikt i en del fall uppnås om räddningsorganen åläggs att ingripa redan när fara föreligger för att nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. En sådan skyldighet medför i många fall att omfattningen av en del olyckor och liknande händelser kan begränsas. En skyldighet att ingripa i en hotsituation innebär inte, framhöll kommittén, att räddningsorganen vid hot om tex sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter som polisen svarar för, dvs åtgärder som syftar till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Remissinstansernas synpunkter

Rikspolisstyrelsen anser det vara rationellt att ålägga räddningsorganen att ingripa redan när fara föreligger för att ett nödläge eller liknande händelse skall inträffa, utan att händelsen för den skull kan befaras vara omedelbart förestående. Rikspolisstyrelsen instämmer också i att ett sådant åliggande inte innebär att räddningsorganet vid hot om händelser som mordbrand, sabotage eller andra terrorhandlingar skall utföra uppgifter inom polisens ansvarsområde. Denna princip bör enligt rikspolisstyrelsens mening komma till uttryck i en ny räddningstjänstlag.

Även de kommuner som har yttrat sig är i allmänhet positiva till kommitténs preliminära bedömning när det gäller tidpunkten för skyldighe- ten att ingripa. Värnamo kommun bedömer det som utomordentligt betydelsefullt att räddningstjänsten ges möjlighet att ingripa i ett så tidigt skede som möjligt. Karlskrona kommun framhåller att stora materiella värden ofta kan räddas om räddningstjänstbegreppet vidgas till att omfatta även insatser på ett stadium när fara för nödläge kan anses föreligga. Simrishamns kommun anser att nuvarande lagstiftningi hög grad begränsar räddningstjänstens möjligheter att ingripa och att de föreslagna åtgärderna är väl ägnade att undanröja dessa begränsningar. Kristianstads kommun påpekar emellertid att uppgiften att ingripa vid fara för olycka är helt ny för räddningstjänsten och att kommunerna måste ges rimlig tid att sätta sig in i och utbilda sin personal inom dessa nya områden. Lysekils kommun anser att

möjligheten att ingripa i ”förebyggande” syfte då en skada kan befaras är ytterligare en åtgärd som ökar effektiviteten i räddningarbetet.

Enligt Göteborgs kommun kan en skyldighet för räddningsorganen att ingripa tidigare många gånger underlätta beslutsfattandet på fältet. Skellefteå kommun pekar på att det ur samhällsekonomisk synpunkt bör vara av stor betydelse att räddningsorganen ingriper tidigare än vad som nu är fallet vid hotande missöden. Piteå kommun anser att förslaget om skyldighet för räddningstjänsten att ingripa på ett tidigare stadium är intressant men framhåller samtidigt att det ökade ansvaret inte får avlasta andra myndig- heter, företag och personer deras ansvar och skyldigheter.

Även Svenska brandförsvarsföreningen anser att förslaget om en utökad skyldighet för räddningstjänsten att ingripa på ett tidigare stadium har intresse. Den nuvarande brandlagstiftningen hari vissa fall vållat tveksamhet om räddningstjänsten skall ingripa eller inte. Eftersom det ofta gäller att förhindra mer omfattande skadeverkningar är det angeläget att denna skyldighet preciseras. Föreningen anser att även de ekonomiska konsekven- serna av en sådan utökad skyldighet för räddningstjänsten måste ägnas uppmärksamhet av kommittén. Också Svenska försäkringsbolags riksför- bund finner det vara av värde att kommittén prövar den nu diskuterade skyldigheten.

Tveksamhet till den förändrade skyldigheten redovisas av några remissin- stanser. Enligt Centralorganisationen SA C O/SR bör en skyldighet att ingripa på ett eller annat sätt föreligga om händelsen är känd av den kommunala räddningstjänstens ledningsorgan. Förbundet ställer sig däremot tveksamt till att ett tidigt ingripande skrivs in i lagen som en generell skyldighet utan begränsningar. Enligt förbundet måste avvägningar alltid ske med hänsyn till uttryckningsstyrkornas beredskap.

Svenska brandbefälets riksförbund tvekar inför möjligheterna att i lag generellt reglera en allmän skyldighet för räddningstjänstens ledningsperso- nal att ingripa i alla lägen när en olycka kan vara nära förestående eller inte. Frågan om en utökad skyldighet för räddningstjänstens ledningspersonal att ingripa tidigt bör enligt förbundet studeras närmare av kommittén. Även Uppsala kommun anser att det är tveksamt om räddningstjänsten skall ha skyldighet att ingripa utan att olyckshändelsen kan befaras vara omedelbart förestående. Enligt kommunen fordrar detta kunskaper som räddningstjän- sten för närvarande i många fall saknar.

Kommitténs bedömning och förslag

Som framgått av de redovisade yttrandena uttalar sig flertalet remissinstan- ser för en utökad skyldighet för räddningsorganen att ingripa när fara föreligger för en olyckshändelse. Några av remissinstanserna pekar emeller- tid på att innebörden och konsekvenserna av en sådan skyldighet bör utredas närmare. Kommittén har ytterligare övervägt de för- och nackdelar som kan vara förenade med en skyldighet att ingripa redan när fara föreligger för en olyckshändelse. En förutsättning för kommitténs slutsatser och förslagi detta avseende är att skyldigheten att ingripa liksom för närvarande inte är oinskränkt utan begränsad till situationer som inte bedöms vara alltför bagatellartade.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna, som framgått av redogörelsen i kapitel 2, har beslutat att beredskapen mot olyckor i kärnkraftsanläggningar skall bli effektivare. Som ett led i detta har atomskyddslagen ändrats så att lagen är tillämplig inte bara när ett radioaktivt utsläpp har skett utan redan vid överhängande fara för en sådan händelse. Tidigare skulle ingripandena enligt atomskyddslagen ske först när ett utsläpp av radioaktiva ämnen hade ägt rum. Även i annan lagstiftning, tex arbetsmiljölagstiftningen, finns det regler om skyldighet att ingripa i akuta hotsituationer.

I brottsbalken stadgas straff inte bara för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolyckor eller annan sådan händelse utan också för den som av oaktsamhet framkallar fara för sådan händelse. Vidare stadgar brottsbalken straff för den som vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annat har framkallat fara för brand, explosion m m och har underlåtit att till farans avvärjande göra vad som skäligen kan begäras. Även i brandlagen finns en bestämmelse som stadgar straff för den som handskas ovarsamt med brandfarliga föremål och för den som trots kännedom om brand eller överhängande fara för brand inte utför vissa i brandlagen angivna åliggan- den.

Redan existensen av fara för någon slags olyckshändelse som brand, översvämning och liknande har alltså ansetts vara så allvarlig att både framkallandet av och underlåtenheten att avvärja faran har straffbelagts. Lagstiftaren har uppenbarligen bedömt att förekomsten av fara för vissa olyckshändelser är en så allvarlig händelse att samhället bör ingripa för att förhindra att sådan fara uppstår. Statsmakterna har för övrigt också möjligheter att genom annan lagstiftning än allmän strafflag söka förhindra att fara för olyckshändelser uppstår. Denna lagstiftning tar sikte främst på åtgärder som vidtas på förhand, alltså vad som brukar kallas förebyggande verksamhet. Frågor om skyldighet för kommunen att vidta sådana förebyg- gande åtgärder behandlar kommittén närmare i kapitel 12.

Vilka blir då konsekvenserna för den kommunala räddningstjänsten om insatsskyldigheten utökas? När det gäller en så skiftande verksamhet som räddningstjänsten är det naturligtvis svårt att i detalj ange vad skyldigheten att ingripa vid fara kommer att innebära. En av uppgifterna för räddnings- organen måste vara att i en akut situation — i den mån det är möjligt och det inte ankommer på annan, t ex en anläggningsägare — förhindra att olyckshändelsen över huvud taget uppstår. De allra flesta olyckorna inträffar visserligen så plötsligt att räddningstjänsten inte har möjlighet att ingripa för att förhindra dem utan får inrikta sig på skadebegränsande åtgärder. Möjligheterna att vidta åtgärder i syfte att hindra eller begränsa skadeverk- ningar är emellertid i många fall större innan olyckshändelsen har inträffat än om räddningsorganen ingriper först när olyckshändelsen är ett faktum. Det kan vara fråga om att genom olika åtgärder se till att framför allt människor inte riskerar att skadas av en hotande olyckshändelse.

En del olyckor kan inte förhindras. Genom ett ingripande på ett tidigt stadium finns emellertid bättre möjligheter att begränsa skadorna än om ingripandet sker just när olyckan är omedelbart förestående eller redan har skett. Detta gäller särskilt vid naturolyckor, t ex översvämningar, jordskred,

ras, svåra oväder eller vid olyckor med olja eller kemikalier. Vid en del sådana olyckor har den kommunala räddningstjänsten ingripit på hotstadiet, men det har också förekommit att räddningsorganen tvekat att ingripa. Kommittén vill i detta sammanhang peka på att åtgärder vid fara för jordskred ibland har ansetts hänförliga till samhällets räddningstjänst. Kommuner som i sådana akuta hotsituationer har genomfört förebyggande åtgärder mot jordskred har fått ersättning av staten enligt bestämmelserna i brandlagen för det arbete som har ansetts vara räddningstjänst.

Som ett skäl till att inte utöka skyldigheten att ingripa i en hotsituation har framhållits att den kommunala räddningstjänsten inte alltid larmas i sådana situationer. Några säkra garantier för att alla hotsituationer som bör föranleda ett ingripande kommer till räddningstjänstens kännedom finns givetvis inte. I syfte att så långt möjligt säkerställa att detta sker föreslår kommittén en utvidgning av den i brandlagen stadgade skyldigheten för allmänheten att vid brand eller brandfara underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara och tillkalla hjälp till att avse även allvarliga olyckshän- delser av annat slag än brand eller fara för sådana olyckshändelser. Denna bestämmelse behandlas närmare i specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats föreslår kommittén att den kommunala räddningstjänsten skall ingripa vid fara för en olyckshändelse. Den föreslagna skyldigheten för den kommunala räddningstjänsten att ingripa när fara föreligger för att en olyckshändelse skall inträffa innebär givetvis inte att andra myndigheter eller enskilda avlastas det ansvar som de kan ha. Enskilda har vissa skyldigheter enligt den nuvarande brandlagstift- ningen. Kommittén föreslår i kapitel 11 en utvidgning av den krets av ägare eller innehavare till anläggningar som enligt brandlagen är skyldiga att hålla utrustning och beredskap med personal mot olyckshändelser i eller till följd av verksamheten. Avsikten är att denna skyddsorganisation skall kunna fungera inte bara vid inträffade utan också vid befarade olyckor.

6.2.2. Skyldighet att ingripa vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner

Kommitténs tidigare överväganden

I principbetänkandet framhöll kommittén att vissa olyckshändelser och andra liknande händelser kan få mycket allvarliga konsekvenser för samhället genom att tex kommunikationer och el- och vattenförsörjning äventyras. Kommittén konstaterade att såväl naturolyckshändelser, tex snöoväder eller översvämningar, som elavbrott eller olika slags avbrott i industriverksamhet kan få sådana allvarliga konsekvenser för samhället. Enligt kommitténs bedömning ligger det nära till hands att räddningsorganen ingriper när en händelse har sådan karaktär att den kan få allvarliga konsekvenser för samhället, vilka så småningom kan medföra skada på människor och egendom eller i miljön.

Kommittén diskuterade frågan om räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa vid olyckor och liknande händelser inte bara för att rädda liv, egendom eller miljö utan också för att hindra eller begränsa de störningar i

viktiga samhällsfunktioner som kan bli följden av den inträffade händelsen. Ett sådant ansvar behöver enligt kommittén inte medföra att räddningsor- ganen själva måste utföra alla de insatser som krävs i ett sådant läge. Det bör emellertid vara räddningsorganens uppgift att se till att det finns en planläggning omfattande olika slag av åtgärder som situationen kan kräva, framhöll kommittén. Dessa åtgärder kan i stor utsträckning genomföras av andra samhällsorgan och av enskilda företag som har resurser och kunnande för detta. Uppgiften att avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhälls- funktioner kan - vid sidan av räddningstjänstens insatser med egna resurser — innebära att räddningsorganen framför allt bedömer behovet av åtgärder, samordnar insatserna och ser till att det finns tillräckliga resurser.

Kommittén pekade som exempel på de omfattande och geografiskt utbredda snöovädren i södra Sverige vintern 1978—79. Det är under sådana händelser en fördel om både räddningsåtgärderna och alla andra nödvändiga insatser från samhällets sida som vid en olyckshändelse eller en liknande händelse syftar till att hindra eller begränsa störningar i samhällsfunktioner- na kan utföras inom ramen för ett enhetligt reglerat ansvar. Om räddnings- organen får till uppgift att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras sådana ingripanden blir därmed räddningstjänst går det också att undvika att insatser som ändå måste göras för att förhindra att människor eller egendom kommer till skada i ett senare skede blir fördröjda. Särskilt vid händelser med geografiskt utbredda konsekvenser kan det uppnås organi- satoriska fördelar om räddningsorganen har det yttersta ansvaret för de insatser som fordras, framhöll kommittén.

Kommittén har enligt direktiven till uppgift att undersöka om bestämmel- serna i brandlagstiftningen om tex planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Om sådana regler kan tillämpas på insatser som egentligen inte är räddningstjänst, men som syftar till att hindra eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner, är det möjligt att samhället effektivare än hittills kan ingripa vid händelser som de aktuella snöovädren, framhålls det vidare i direktiven. Att göra bestämmelserna tillämpliga på dessa situationer är enligt kommitténs överväganden i principbetänkandet ett alternativ till den lösning som innebär att det är räddningsorganens uppgift att ingripa med lednings- och samordningsåtgårder i syfte att hindra eller begränsa olika samhällsstörningar. De olika organ som vanligen har ansvaret för verksamheten inom sina områden skulle med den ordningen behålla detta ansvar. Med stöd av räddningstjänstlagstiftningen skulle de emellertid kunna vidta vissa åtgärder, bl a ingrepp i annans rätt, som annars är förbehållna räddningsorganen. '

Kommittén tog inte ställning till vilket av alternativen som borde väljas, bl a av den anledningen att kommittén i det skedet av sitt arbete inte hade möjlighet att närmare bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett utvidgat ansvar för räddningstjänsten. Kommittén konstaterade dock att de insatser som måste göras från samhällets sida vid olyckshändelser som medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakar mycket stora kostnader oavsett om åtgärderna är att anse som räddningstjänst eller inte. Genom att räddningsorganen åläggs att ingripa för att vid olyckshän- delser avvärja eller begränsa störningar i viktiga samhällsfunktioner kan

ekonomiska fördelar emellertid vinnas, ansåg kommittén. En utvidgad skyldighet för räddningstjänsten av det slag som kommittén har redovisat kan medföra räddningsåtgärder på ett tidigare stadium och därmed ett minskat antal ingripanden samt minskade kostnader inte bara för räddnings— tjänsten utan också för andra verksamheter i samhället, tex sjukvården.

Kommittén menade också att en skyldighet för den kommunala räddnings- tjänstens organ att hindra eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna sannolikt leder till att det administrativa och operativa arbete som för närvarande under tex ett snöoväder utförs av olika samhällsorgan kan samordnas på ett bättre sätt än som nu sker. Även detta kan ge effekteri form av minskade kostnader för samhället. Vidare kan möjligheterna att i större utsträckning än hittills använda befintliga resurser i samhället hålla nere kostnaderna för sådana ingripanden som nu har diskuterats, ansåg kommit- tén.

Remissinstansernas synpunkter

Rikspolisstyrelsen finner det välmotiverat och logiskt att den kommunala räddningstjänsten åläggs att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktio- ner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser, t ex svåra snöoväder. Även statens naturvårdsverk är positivt till kommitténs förslag. Miljöintressen motiverar emellertid enligt naturvårdsverket ett annat uttryck än ”störningar i viktiga samhällsfunktioner” exempelvis ”skador på allmänna intressen”. En annan inställning har statskontoret, som menar att det inte kan vara rimligt att räddningstjänsten får rätt att vid risk för allvarliga översvämningar i samband med snösmältning meddela föreskrifter om hur kommunernas tekniska verk och nämnder skall agera. En sådan rätt skulle enligt statskontoret vara alltför långtgående och innebära för stora inskränkningar i olika kommunala förvaltningars självständighet och ansvar. Räddningstjänstens befogenhet skulle därmed snarast medföra negativa effekter för säkerheten.

Av de regionala organ som har yttrat sig anser länsstyrelsen i Östergötlands [än att frågan om ingripande vid för samhället allvarliga situationer är mycket väsentlig och understryker behovet av att allsidigt sammansatta ledningsor- gan för sådana situationer tillskapas i kommunerna. LänsstyreLsen i Kalmar län förordar att lagstiftningen ändras så att de åtgärder av icke-polisiär karaktär som säkerställer samhällsorganens verksamhet blir en uppgift för räddningstjänsten. I sådana lägen bör den primärt ansvariga myndigheten vara kommunstyrelsen. Länsstyrelsen i Västerbottens län bedömer det angeläget att kommittén anger de särskilda nödlägen som fordrar den kommunala räddningstjänstens ingripande och i vilken omfattning huvud— männen, dvs kommunerna, skall ansvara för planering, utrustning och finansiering.

Även enligt länsstyrelsen i Malmöhus län finns det skäl att utöka den allmänna räddningstjänstens skyldigheter att ingripa genom att räddnings— organen åläggs ett visst ansvar för att avvärja eller begränsa de störningar i viktiga samhällsfunktioner som kan förekomma i samband med nödlägen och liknande händelser tex svåra snöoväder, omfattande skyfall och långvariga elavbrott. Enligt länsstyrelsens erfarenheter från snöovädren i Skåne 1978/79 blir den kommunala räddningstjänstens mest framträdande

uppgifter i sådana sammanhang att säkerställa att de samhällsorgan som normalt ger viktig service av olika slag kan fullgöra sina uppgifter.

Frågan om ledning och samordning vid störningar i viktiga samhällsfunk- tioner berörs också av flera kommuner. Strängnäs kommun framhåller att kommitténs förslag ger möjligheter till tidigare och mer kraftfulla insatser i sådana situationer. Också Oxelösunds kommun anser att förslagen om utökade skyldigheter för räddningstjänsten i princip är riktiga och väl faller inom ramen för den kommunala räddningstjänstens kompetensområde. Värnamo kommun framhåller att det för insatsplanering, ledning, insats, samordning, beslut m m krävs en representativ grupp bestående av räddningspersonal, kommunala tekniker och personal från centralt beslu- tande organ i kommunen. Det finns också enligt kommunen starka skäl för att ledningsgruppen skall omfatta den ledningspersonal som i krig ingår i den lokala civilförsvarsledningen.

Enligt Uppvidinge kommun är det viktigt att en myndighet har det samlade ansvaret för ledning och planering av insatser då nödsituationer uppstår. Det är naturligt att detta ansvar läggs på den kommunala räddningstjänsten. Oskarshamns kommun anser att det är av största vikt att dessa händelser regleras i kommande lagstiftning på sådant sätt att ingen tvekan råder om vilka samhällsorgan som är skyldiga att ingripa.

Göteborgs kommun uppger att kommunstyrelsen i Göteborg efter den svåra stormen år 1969 uppdrog åt brandchefen att planlägga för en övergripande ledning vid händelser som innebär störningar i viktiga samhällsfunktioner. Senast tillämpades denna ledningsprincip vid insatserna i samband med stormen i november 1981. Hos brandchefen samlades representanter för polis, gatukontor samt el- och vattenverk. På detta sätt kunde situationen överblickas och besluten fattas i samverkan. Att ett sådant förfarande regleras i en ny räddningstjänstlag är värdefullt, menar kommu- nen.

Svenska kommunförbundet framhåller att det är fördelaktigt om ett samhällsorgan har ett samordnande ansvar för planering och ledning av räddningsingripanden. Detta organ kan enligt förbundet självfallet inte ha egna räddningsresurser för alla slag av insatser utan måste ges rätt att disponera andra samhällsorgans såväl personella och materiella resurser. Under förutsättning att den kommunala räddningstjänsten inte försämras tillstyrker Lantbrukarnas riksförbund (LRF) kommitténs preliminära förslag om utökning av räddningstjänstens uppgifter. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser det nödvändigt att räddningstjänstens skyldigheter att ingripa utvidgas och att kommittén i det fortsatta arbetet bör klargöra avgränsning- arna i ansvarsområde.

Svenska brandbefälets riksförbund delar kommitténs uppfattning att skyldigheten att ingripa vid olyckor av onormalt slag, kan vara till fördel för samhällets räddningstjänst vid planläggning av en beredskap för en tänkt olycka eller katastrof och för att skapa möjligheter att snabbt få till stånd en samordnad kvalificerad ledningsfunktion. Svenska försäkringsbolags riksför- bund finner det vara värdefullt att kommittén behandlar frågan om störningar i viktiga samhällsfunktioner och i det fortsatta arbetet söker belysa för- och nackdelar med olika alternativ. Också Svenska brandförsvarsföre- ningen är positiv till kommitténs preliminära slutsatser på denna punkt.

Kommitténs bedömning och förslag

Snöovädren under vintern 1978—79 aktualiserade frågan om de bestämmelser i brandlagstiftningen som gäller tex planläggning, ledning och ingrepp i annans rätt bör göras tillämpliga också på situationer som inte är nödlägen i brandlagens mening. Det förhållandet att nödläge i brandlagens mening inte ansågs föreligga medförde att brandlagens bestämmelser i många fall inte tillämpades på de insatser som olika samhällsorgan gjorde för att hjälpa människor eller rädda egendom.

Samtidigt inträffade det händelser som odiskutabelt var nödlägen i brandlagens mening och som krävde snabba insatser av räddningstjänsten. I det här sammanhanget skall nämnas att statens brandnämnd i flera yttranden i ersättningsärenden enligt brandlagen ansåg att åtgärder som vidtogs under snöovädren, bl a undsättning av människor och djur, omhändertagande av dyrbara varutransporter och snöröjning, var att anse som räddningstjänst enligt brandlagen eller utgjorde ett led i sådan räddningstjänst.

Störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakas i stor utsträckning av naturolyckor som översvämningar, jordskred, laviner eller liknande händel- ser. Även andra slags olyckor, t ex dammgenombrott, explosioner, påsegling av broar och utsläpp av skadliga ämnen på land eller i vatten kan vålla sådana störningar i viktiga samhällsfunktioner. Även händelser som på grund av ett långsamt, odramatiskt förlopp inte kan betraktas som olyckshändelser snötryck, frost, erosion och liknande händelser — kan medföra avbrott i olika samhällsfunktioner. Vidare kan sådana avbrott uppkomma utan att de har något påvisbart samband med en olyckshändelse. Orsaken kan vara driftstörningar i elverk, vattenverk och fjärrvärmeanläggningar.

Länsstyrelsen har visserligen även i de situationer där det inte har varit fråga om räddningstjänst kunnat ingripa med stöd av bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen. Vidare har flera kommuner skapat särskilda ledningsorgan för sådana ingripanden. I dessa fall har emellertid varken länsstyrelsen eller det kommunala ledningsorganet befogenheter som enligt brandlagen tillkommer räddningsledaren eller länsstyrelsen.

I situationer som innebär att viktiga samhällsfunktioner störs måste det vara en fördel om alla skadebegränsande insatser från samhällets sida kan regleras på ett enhetligt sätt. Genom en skyldighet för den kommunala räddningstjänsten att ingripa i lägen när en händelse medför att viktiga samhällsfunktioner äventyras är det också i viss utsträckning möjligt att undvika att insatserna blir fördröjda. Skälen till sådana fördröjningar kan nämligen vara att räddningsorganen tvekar om de skall ingripa. Det kan i sin tur bero på att det är oklart vilka organ som skall svara för de åtgärder som måste vidtas.

Vid tillkomsten av brandlagen framhöll departementschefen att uttrycket ”viktiga samhällsfunktioner” är både vidsträckt och obestämt och att det därför inte borde införas en skyldighet för räddningsorganen att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras. Den tidigare räddningstjänstutred- ningen hade i betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst föreslagit en sådan skyldighet. Räddningstjänstkommittén anser för sin del att det knappast är möjligt att åstadkomma någon mer preciserad benämning på de samhällsfunktioner som åsyftas. De samhällsfunktioner som det gäller är

sådana som fordras för att ett samhälle skall fungera, tex el-, vatten- och värmedistribution och allmänna kommunikationer.

Kommittén anser att det finns ett stort behov av en reglerad beredskap för samhällets skadebegränsande insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan stöder också tanken på en sådan beredskap. Enligt kommitténs mening innebär inte övervägandena om skyldigheten för samhällets räddningstjänst att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner att enbart räddnings- tjänstens resurser skall sättas in. Liksom vid räddningsåtgärder i samband med brand, ras och andra olyckshändelser bör samhällets övriga resurser utnyttjas så långt det är möjligt. Att så sker när det gäller insatser vid störningar i viktiga samhällsfunktioner är nödvändigt, eftersom den kom- munala räddningstjänsten i allmänhet inte förfogar över tillräckliga resurser för sådana insatser. Det måste emellertid finnas ett ansvarigt organ och ett enhetligt system för planering, ledning och samordning av både de direkt skadebegränsade insatser som det i detta sammanhang kan bli fråga om och andra åtgärder, tex sociala insatser. Kommittén bedömer att ett sådant system kan åstadkommas med räddningstjänstens och andra verksamheters nuvarande resurser.

Kommittén föreslår att ansvaret för planering, ledning och samordning av skadebegränsande ingripanden vid allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten. Kommittén föreslår också att den kommunala räddningstjänsten skall ha ansvaret för den samordning av räddningsåtgärderna med annan verksamhet som kan behövas vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Planeringen i en kommun bör begränsas till åtgärder vid händelser som på grund av kommunens geografiska läge och andra förhållanden kan förväntas inträffa i kommunen. De skadebegränsande åtgärderna skall enligt kommit- téns förslag vara räddningstjänst i den mening som avses i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst.

Planeringen för och ledningen av de skadebegränsande insatser som nu har diskuterats skiljer sig från vad som förekommer i fråga om mera rutinartade eller ofta återkommande räddningsingripanden. Både planeringen och ledningen fordrar i stor utsträckning samråd mellan de olika nämnderna och förvaltningarna i kommunen. Räddningstjänstens uppgifter bör främst vara att leda arbetets inriktning och att svara för samordningsuppgifterna. För den direkta ledningen över personal hos olika medverkande organ svarar tjänstemän hos dessa organ med skyldighet och befogenhet att utöva sådan ledning. Enligt den nuvarande brandlagen skall räddningsledaren svara för den övergripande ledningen över andra kommuners räddningsstyrkor som medverkar i räddningstjänsten, om inte annat har överenskommits. Kom- mittén föreslår en bestämmelse motsvarande den som nu finns i brandlagen om räddningsledarens befälsrätt i förhållande till andra organ. Kommittén diskuterar i kapitel 7 en del olika frågor om planeringen av insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. I de fall då störningarna har omfattande verkningar över en stor yta och det fordras samordning inom länet kan det bli aktuellt med en statlig ledning av räddningstjänsten på regional nivå. Komittén återkommer även till dessa frågor i kapitel 7.

6.2.3. Begränsningar i skyldigheterna att ingripa Kommitténs tidigare överväganden

Den kommunala räddningstjänstens skyldighet att ingripa är för närvarande begränsad till situationer när det med hänsyn till förutsättningarna kan anses påkallat att staten eller kommun svarar för räddningsåtgärderna. De förutsättningar som skall gälla avser enligt brandlagen

Behovet av ett snabbt ingripande; D Det hotade intressets vikt; D Kostnaderna för räddningsinsatsen; och El Omständigheterna i övrigt.

Kommittén framhöll i principbetänkandet att effektiviteten hos samhällets räddningstjänst kan komma att äventyras om räddningsorganen åläggs att ingripa vid alla slags olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom. Begränsningar i de kommunala räddningsorganens skyldighet att ingripa bör alltså föreligga även i fortsättningen.

När det först gäller fara för människors liv eller hälsa ansåg kommittén det självklart att några särskilda krav för insatsskyldigheten inte kan uppställas. I fråga om olyckor med risk för skada i miljön framhöll kommittén att det i många fall är nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot den bakgrunden kunde det enligt kommittén diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningsorganens skyldigheter att hindra eller begrän- sa skador i miljön.

När det sedan gäller skyldigheten för räddningsorganen att ingripa för att hindra eller begränsa skada på egendom uttalade kommittén att motiven för att behålla begränsningarna är starkast för olyckor med risker för enbart egendomsskador. Även i dessa fall kan det emellertid uppstå svårigheter att avgöra om räddningsorganen skall ingripa eller inte. Det kan ofta vara svårt både att bedöma vilka skador som kan befaras och att väga kostnaderna för dessa mot omfattningen av insatserna. Enligt erfarenheter från praktiskt räddningsarbete har räddningsorganen i de gränsfall som uppstått emellertid inte underlåtit att ingripa. Kommittén framhöll att räddningstjänstens effektivitet försämras, om inte skyldigheten att ingripa är begränsad till olyckor som medför mer än enbart obetydliga skador på egendom.

Ett annat skäl för att begränsa insatsskyldigheten vid egendomsskador kunde enligt kommittén vara att kommunen i de fall där kommunala räddningsorgan ingriper utan att vara skyldiga till detta kan begära ersättning för dessa tjänster. Det gäller åtgärder som för närvarande i många fall kan betecknas som teknisk service åt företag och enskilda. Kommittén ansåg mot den bakgrunden att det i varje fall för åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall kunna hindra eller begränsa skada på egendom bör finnas en begränsning i skyldigheten att ingripa.

Beträffande möjligheten att ålägga räddningsorganen skyldighet att ingripa vid störningar i viktiga samhällsfunktioner menade kommittén att det för dessa allvarliga situationer kan förefalla mindre väl motiverat att uppställa begränsningar i insatsskyldigheten. En oinskränkt skyldighet att

ingripa vid sådana störningar kan å andra sidan medföra risker för att det i praktiken kommer att ställas alltför höga krav på räddningsorganen.

Remissinstansernas synpunkter

Statens naturvårdsverk anser att det vid olyckor med risk för skador i miljön ofta är mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser olyckor av den typen kan få. Det är i många fall nästan omöjligt att vid olyckstillfället bedöma t ex vikten av det hotade intresset. Mot denna bakgrund kan det diskuteras om det är lämpligt att i full utsträckning behålla de nuvarande begränsningarna för räddningsorganens skyldigheter att avvärja eller begränsa skador i miljön, menar naturvårdsverket.

Statens brandnämnd påpekar att utökade skyldigheter för brandförsvaret måste ges vissa begränsningar så att beredskapen för olyckor där människor äri fara inte blir eftersatta. Värnamo kommun bedömer att begränsningarna i insatsskyldigheten är nödvändiga när det gäller att hindra eller begränsa skada på egendom och i miljön. Även Karlskrona kommun anser att kriterier för när räddningstjänst skall anses föreligga måste fastställas så att inte räddningstjänstens effektivitet äventyras.

Kommitténs bedömning och förslag

Kommittén har tidigare redovisat de i brandlagen angivna fyra förutsättning- ar som skall föreligga för att de kommunala räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa. Dessa förutsättningar gäller alla slags ingripanden — även åtgärder som syftar till att hindra eller begränsa skada på människor. I praktiken får begränsningarna emellertid betydelse främst i de fall där endast materiella värden står på spel. Kommittén anser att effektiviteten hos den kommunala räddningstjänsten kommer att äventyras om räddningsorganen åläggs att ingripa vid alla olyckor, även sådana som kan medföra obetydliga skador på egendom.

När det gäller fara för människors liv eller hälsa är det knappast några svårigheter att göra en avvägning mellan vikten av det intresse som hotas och kostnaderna för räddningsinsatsen. Förhållandena vid räddande av männi- skoliv är ofta sådana att det inte finns någon tid att bedöma om de i brandlagen uppställda förutsättningarna för ingripande är uppfyllda. Det skall framhållas att enbart behovet av ett snabbt ingripande inte grundar någon skyldighet för räddningsorganen att vidta åtgärder. Samtliga i brandlagen angivna förutsättningar måste föreligga för att det skall vara fråga om räddningstjänst. Vid fara för människors liv eller hälsa anser kommittén det självklart att samhällets räddningstjänst skall ingripa och att skyldigheten skall vara oinskränkt.

Vidare kan diskuteras om de i brandlagen angivna fyra förutsättningarna för ingripande är lämpliga med tanke på åtgärder som räddningsorganen vidtar för att avvärja eller begränsa skador i miljön. Vid olyckor där det föreligger risk för skada i miljön har det ofta visat sig mycket svårt att förutsäga vilka konsekvenser sådana olyckor kommer att få. Att vid olyckstillfället bedöma tex vikten av det hotade intresset är i många fall omöjligt. Det kan å andra sidan just i dessa situationer vara rimligt att ett

företag som har orsakat olyckan på egen hand svarar för räddningsåtgärder- na. ] den mån enskilda har skyldighet att hålla sådan beredskap och möjlighet att med hjälp av denna beredskap vidta tillräckliga skadebegränsande åtgärder bör räddningstjänsten enligt kommitténs mening inte ha skyldighet att ingripa.

Vid risk för enbart egendomsskador är det särskilt motiverat att behålla inskränkningarna i de kommunala räddningsorganens insatsskyldighet. Emellertid kan det även vid sådana händelser ofta vara svårt att avgöra om räddningsorganen skall ingripa eller inte. Det gäller att dra gränsen mellan räddningstjänst och den tekniska service eller åtgärder för tex restvärde- skydd som räddningsorganen har möjlighet men inte skyldighet att åta sig. Svårigheterna i akuta situationer att avgöra om det är fråga om räddnings- tjänst eller andra åtgärder som en ägare själv kan vidta har som framhållits inte medfört att räddningsorganen i gränsfallen har underlåtit att ingripa.

Kommittén föreslår sammanfattningsvis att det inte heller i fortsättningen skall åligga den kommunala räddningstjänsten att ingripa i bagatellartade situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda fysiska eller juridiska personer själva svarar för räddningsåtgärderna.

6.2.4. Skyldighet för räddningsledaren att vidta åtgärder efter räddningstjänst

Kommitténs tidigare överväganden

Kommittén konstaterade i principbetänkandet att frågan om hur länge de kommunala räddningsorganen skall verka efter en olycka har stor praktisk och ekonomisk betydelse för kommunerna. Huvudregeln bör som hittills vara att räddningsinsatsen skall pågå till dess fara för ytterligare skada eller fara för att inträffad skada skall förvärras har blivit avvärjd. Kommittén ansåg att ett åliggande för räddningsorganen att utföra eller övervaka återställnings- eller saneringsarbeten under en längre tid binder personal och materiel på samma skadeplats och därigenom riskerar att allvarligt försämra beredskapen. Samtidigt visar erfarenheten att stora risker för tex vatten- skador eller skador till följd av ras efter brandsläckning kan kvarstå även sedan de första hjälpinsatserna har avslutats. För att sådana skador skall kunna förhindras är det viktigt att samhällets hjälpinsatser inte avslutas förrän ägare eller försäkringsgivare har haft tillfälle att vidta åtgärder.

Kommittén erinrade om att riskerna för att skador efter en räddningsinsats inte skall avhjälpas i tid numera i stor utsträckning har reducerats genom den överenskommelse om restvärdeskydd i samband med brand som Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat. Larmtjänst AB och försäkringsgivarna samarbetar vidare om restvärdeinsatser även vid andra nödlägen än brand. Räddningsorganen bör inte ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten, ansåg kommittén. Däremot kunde det enligt kommittén diskuteras en skyldighet för räddnings— ledaren att överlämna ansvaret till personer som ser till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda.

Remissinstansernas synpunkter

Rikspolisstyrelsen anser att räddningsorganen inte bör åläggas att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Den av räddningstjänstkommittén diskuterade möjligheten att föreskriva en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda kan däremot vara en lämplig åtgärd. Rikspolis- styrelsen framhåller att man på detta sätt får en klart avgränsad och dokumenterad tidpunkt då rättsägaren eller den som är i hans ställe själv tar över ansvaret på en skadeplats. Detta är av stor betydelse också för bevakningsåtgärderna, som vid utdragna händelser är en betungande uppgift för polisen. Räddningsledarens överlämnande av ansvaret för restvärdeskyd- det till rättsägaren eller motsvarande måste självfallet anses innefatta även ett överlämnande av bevakningsansvaret, framhåller rikspolisstyrelsen.

Socialstyrelsen menar att det kan föreligga många och stora problem innan ett katastrofdrabbat område åter är användbart i normal omfattning. Enligt socialstyrelsen bör det klargöras i vilket skede av räddningsaktionen hälsovårdsnämnden bör överta ansvaret för tex en sanering.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att kommittén ytterligare bör överväga frågan om hur långt räddningsorganen själva bör driva åtgärder för restvärdeskydd. Försöksverksamhet som har pågått i Östergötlands län tyder på att stora fördelar kan vinnas med restvärdeåtgärder som genomförs av räddningsorganen. Enligt länsstyrelsen bör det övervägas om åtgärderna kan ingå i en utvecklad räddningstjänst i de räddningsregioner som kommittén föreslår.

Några kommuner berör också frågorna om återställning, sanering och restvärdeskydd. Värnamo kommun anser att en utvidgad ansvarsskyldighet för den kommunala räddningstjänsten omfattande vissa verkställande åtgärder kan anses motiverad. Med hänsyn till ekonomi, säkerhetsfrågor och kunskaper om nödlägets förlopp bedömer kommunen det emellertid lämpligast att ansvaret begränsas till att omfatta åtgärder fram till dess att ett särskilt saneringsföretag övertar verksamheten. Uppvidinge och Karlskrona kommuner är tveksamma till lagstiftning och förordar en vidare utveckling av den överenskommelse om restvärdeskydd i samband med brand som har träffats mellan kommunförbundet och försäkringsbolagen. Gävle kommun anser att saneringsarbetet efter bränder och andra nödlägen kräver både speciell utrustning och speciella kunskaper och att en kommun utgör ett för litet område för att en sådan organisation skall kunna byggas upp.

Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att det inte finns några skäl som talar för att räddningsorganen skall ha en i lag reglerad skyldighet att utföra återställnings- eller saneringsarbeten. Överenskommel- ser av den typ som har träffats mellan förbundet och försäkringsgivarna ger flexibla lösningar och bör kunna utvidgas även till andra behov av restvärdeskydd. En lagreglering leder till en formalisering som snarare inverkar negativt på effektiviteten i arbetet, framhåller kommunförbun- det.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industrzförbund anser att ett snabbt insatt och effektivt restvärdearbete kan ha stor ekonomisk betydelse och stöder kommitténs tankar på en skyldighet för räddningsledarna att

1 Räddningskostnads- nämnden är en av Sven- ska kommunförbundet och Försäkringsbran- schens Service AB (FSAB) inrättad rådgi- vande nämnd. Nämnden avger utlåtanden i frågor om fördelningen mellan kommun och försäk- ringsgivare av kostnader i samband med rädd— ningstjänst.

överlämna ansvaret till någon som har till uppgift att se till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda. Enligt Centralorganisationen SA CO/SR är det med tanke på de komplicerade ansvars- och arbetarskyddsfrågorna lämpligt att räddningsledaren har ansvaret även för restvärdesarbetet, men utan att han för dessa uppgifter använder styrkorna i beredskap.

Även Svenska brandbefälets riksförbund anser att räddningsledaren bör ansvara för restvärdearbetet utan att därför direkt ta i anspråk styrkorna i beredskap. Ett kvalificerat restvärdeskydd inbyggt i räddningsorganisatio- nen kan på kort sikt ge stora samhällsekonomiska vinster med ett ringa investeringsbehov som följd. Erfarenheterna av överenskommelsen mellan Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna om restvärdeskydd är positiva, vilket i första hand beror på att restvärdeskyddet och kostnadsan- svaret riktas mot ett försäkringsobjekt. Situationen blir annorlunda vid saneringsinsatser i andra sammanhang t ex när samhällets miljövärden skall skyddas. En grundläggande princip i allt räddnings— och saneringsarbete bör vara att det inte skapas onormala vinstintressen för enskilda och för företag som erbjuds delta i ett arbete med restvärdeskydd, framhåller Svenska brandbefälets riksförbund.

Larmtjänst AB anser att räddningsledaren enligt överenskommelsen om restvärdeskydd i samband med brand mellan Svenska kommunförbundet och Försäkringsbranschens Service AB vid skadetillfället bör bedöma var räddningstjänsten slutar och saneringsskedet börjar. Enligt Larmtjänst har detta fungerat väl. Tvister om gränsdragningen har anmälts till Räddnings- kostnadsnämndenl i endast ett tiotal fall sedan nämndens tillkomst år 1976. Detta styrker enligt Larmtjänst att räddningsledaren i de flesta fall har gjort en riktig gränsdragning. Ordningen bör därför bibehållas.

Larmtjänst konstaterar att i de fall där räddningsledaren följt rekommen- dationen att kontakta Larmtjänst för initiering av restvärderäddning har igångsättningen av åtgärderna fungerat i stort sett klanderfritt. Det är dock Larmtjänsts uppfattning att räddningsledarna inte har följt rekommendatio- nen i tillräcklig omfattning. Larmtjänst anser därför att det är önskvärt med en skärpning av rekommendationen i riktning mot en skyldighet att kontakta Larmtjänst.

Svenska brandförsvarsföreningen framhåller att det fortsatta restvärdear- betet bör grundas på en utveckling av den nuvarande konstruktionen. Även om en vidareutveckling av restvärdeskyddet sker på nuvarande avtalsgrund, finns det enligt föreningen anledning för kommittén att närmare överväga de frågor som gäller övergången av ansvar från räddningsledare till någon representant för ägaren eller dennes försäkringsbolag.

Kommitténs bedömning och förslag

När en brand eller olyckshändelse har upphört och det inte längre finns någon risk för ytterligare skador eller för att inträffade skador förvärras skall räddningstjänsten avslutas. Det ankommer på räddningsledaren att avgöra när detta skall ske. Frågan om hur länge räddningstjänsten skall pågå är svår och har som kommittén redan konstaterat stor praktisk och ekonomisk betydelse. I allmänhet övergår de åtgärder som vidtas vid en olyckshändelse successivt från räddningstjänst till åtgärder för restvärdeskydd, sanering,

tillsyn av skadeplatsen, återställningsarbeten och bevakning för att hindra tex stölder.

För närvarande gäller att åtgärder som vid en olyckshändelse behöver vidtas för att hindra eller begränsa skador, och som bedöms kunna utföras eller som utförs av det hotade intressets ägare eller av någon som han eller hans försäkringsbolag anlitat, inte är räddningstjänst. Kommittén föreslår inte någon ändring i detta avseende. Denna gränsdragning mellan samhällets och enskildas skyldigheter bör också vara en utgångspunkt för överväganden om vem som skall svara för åtgärder som restvärdeskydd, sanering, återställning, tillsyn och bevakning på en skadeplats.

När det först gäller situationen där brandsläckning eller annat räddnings- arbete pågår blir det ofta aktuellt med åtgärder för restvärdeskydd. Åtgärder kan behöva vidtas som förhindrar eller begränsar skador på egendom som kan uppstå eller har uppstått till följd av räddningsarbetet. Det kan också gälla åtgärder som kvarstår när räddningsinsatsen har avslutats.

Det vanligaste fallet är att det vid bränder uppstår skador på grund av släckningsarbetet. Åtgärder som vidtas för att hindra att egendom skadas vid brandsläckning kan innebära att någon transporterar bort egendomen eller täcker över den. Ibland är det också nödvändigt att suga upp släckvatten. I mån av tid och resurser brukar den kommunala räddningstjänsten vidta sådana åtgärder. Verksamheten har uppfattats som ett led i räddningen av egendom i samband med brand och anses åvila den kommunala räddnings- tjänsten. Det skall framhållas att överenskommelsen mellan Försäkrings- branschens Service AB och Svenska kommunförbundet om restvärdeskydd i samband med brand inte avser sådana åtgärder.

Numera medför emellertid bränder och släckningsarbetet vid bränder, särskilt i industrier, ofta skador som det krävs särskild teknik och utrustning för att ägaren skall komma till rätta med. Även vid andra olyckshändelser kan det bli aktuellt med åtgärder för ett tekniskt krävande restvärdeskydd. Genom den organisation som håller på att byggas upp kan åtgärderna sättas in tidigt, ofta samtidigt med pågående släckningsinsats eller annat räddnings- arbete.

I Gävle, Göteborgs, Helsingborgs, Motala, Norrköpings, Skövde och Uppsala kommuner pågår sedan en tid tillbaka en försöksverksamhet med restvärdeskydd. Verksamheten går ut på att heltidsanställd tjänstgöringsfri personal tas i anspråk för restvärdeskydd och att arbetet påbörjas i det närmaste samtidigt med räddningstjänsten. Räddningsledaren har av försäk- ringsbolagen bemyndigats att besluta om ”restvärdestyrkans” ingripande. I nästan samtliga de berörda länen har styrkan möjligheter att vidta åtgärder även inom andra kommuner i länet.

Den organisation som har utvecklats för restvärderäddning innebär att åtgärderna inte är räddningstjänst, eftersom de vidtas av någon som försäkringsbolaget anlitar på uppdrag av ägaren. Även när restvärdestyrkan består av tjänstgöringsfri räddningspersonal går det att tillämpa samma resonemang. Som har framgått föreslår inte kommittén någon ändringi detta avseende. Genom den beskrivna ordningen och genom samarbetet mellan Larmtjänst AB, försäkringsbolagen och Svenska kommunförbundet säkerställs att den som representerar ägaren till den hotade eller skadade egendomen får tillfälle att på ett tidigt stadium vidta åtgärder för

restvärdeskydd. Kommittén anser det angeläget att den redovisade försöks- verksamheten så snart som möjligt kan läggas till grund för en effektiv organisation av restvärdeverksamheten som täcker hela landet.

Det är som har framhållits svårt att dra en gräns mellan räddningstjänst och olika åtgärder som behöver vidtas efter räddningstjänsten. Detta gäller särskilt sanering, dvs rengöring efter utflöden av olja eller kemikalier. Som det sägs i förarbetena till brandlagen är det knappast möjligt att genom allmänna uttalanden närmare belysa var denna gräns går. Samtidigt uttalades att försiktighetsskäl ofta talar för att räddningstjänstens arbete bör pågå någon tid efter det att risken för ytterligare skador sannolikt är undanröjd. Det har visat sig att räddningstjänstens personal många gånger efter ett räddningsarbete utfört bl a saneringsarbeten. Räddningskostnadsnämndens utlåtanden av vilka de flesta har rört frågan om hur långt räddningstjänst i lagens mening har utförts — ger en viss vägledning för dessa bedömning- ar.

Ett motiv för att inte ålägga räddningsorganen att utföra arbeten efter räddningsinsatsen har varit att detta under en längre tid skulle komma att binda personal och materiel på samma skadeplats och därigenom allvarligt äventyra räddningstjänstens beredskap. Detta motiv har fortfarande bär— kraft. Enligt kommitténs mening finns det inte tillräckliga skäl för att ålägga räddningsorganen att efter de primära räddningsinsatserna svara för åtgärder som avser restvärdeskydd eller sanering. Som har framgått håller det på att byggas upp en särskild organisation för restvärdeskydd. Även på sanerings- området finns det entreprenörer som åtar sig att utföra erforderliga arbeten. När risken för skador är helt undanröjd bör ägaren eller innehavaren liksom hittills ha ansvaret för att sådana åtgärder blir utförda.

Även med en väl fungerande organisation för främst restvärdeskydd kan det däremot fordras åtgärder för att ägaren eller innehavaren så långt möjligt skall bli informerad om vilka åtgärder som det ankommer på honom att vidta. Den av kommittén i principbetänkandet framförda tanken om en skyldighet för räddningsledaren att överlämna ansvaret till någon som ser till att åtgärder för restvärdeskydd blir utförda har mottagits positivt av de flesta remissinstanserna. För sådana fall där restvärderäddning eller sanering inte har kommit igång föreslår kommittén en regel som innebär att räddningsle- daren, när åtgärder för räddningstjänst inte längre behövs, om möjligt skall underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgär- derna har avsett om behovet av åtgärder för restvärdeskydd och sanering efter räddningstjänstens arbete. När det gäller sanering vill kommittén peka på att åtgärderna ofta faller under kommunens allmänna ansvar för miljön i kommunen.

Som tidigare har framhållits kan det efter bränder och andra olyckshän- delser utom restvärdeskydd och sanering behöva ske också tillsyn, återställ- ning o'ch bevakning. En ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, upplag eller annan anläggning skall enligt brandlagen svara för tillsyn efter en brand eller annan olyckshändelse. Bestämmelsen avser det fallet att risken för ytterligare skador inte helt kan uteslutas men ändå är så liten att räddningsledaren bedömer att ett fortsatt räddningsarbete inte är motiverat. Kommittén föreslår en skyldighet med motsvarande innehåll i den nya lagen om samhällets räddningstjänst. Åtgärder för återställning, dvs röjning och

städning på en skadeplats, kan behöva ske omedelbart, så att ägaren eller innehavaren av en anläggning kan återuppta sin verksamhet. Även sådan bevakning på en skadeplats som polisen har det primära ansvaret för bör så snart som möjligt övertas av den enskilde. Den underrättelseskyldighet som enligt vad ovan föreslagits bör åvila räddningsledaren när det gäller åtgärder för restvärdeskydd och sanering skall enligt kommitténs förslag följaktligen också avse behovet av tillsyn, återställning och bevakning.

7 Samordning och ledning av den kommunala räddningstjänsten

7.1. Riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens organisation

De huvudprinciper som kommittén anser skall ligga till grund för övervä- gandena om räddningstjänstens organisation på olika nivåer är

(1) Decentraliserat ansvar hos lokala enheter; (2) Effektiv samordning mellan olika organ inom en och samma räddnings- tjänstform och mellan olika räddningstjänstformer; (3) Tillsyn över verksamheten i former som främjar samordningen mellan myndigheter på olika nivåer i organisationen och mellan olika slag av räddningstjänst.

Tyngdpunkten i räddningstjänsten skall ligga på lokal nivå, framhöll kommittén redan i principbetänkandet. En regional och central funktion fordras främst för samordning av verksamheten. Remissinstanserna har i allmänhet instämt i uppfattningen att räddningstjänsten behöver en organi- sation med ett decentraliserat ansvar. God kännedom om de lokala förhållandena är viktig både i planeringen av verksamheten och vid genomförandet av räddningsinsatserna. Planeringen syftar till att visa bl a vilka resurser räddningstjänstorganen kan komma att behöva. Bedömningen av riskerna och avvägningen mellan räddningstjänstens och andra verksam- heters behov vid fördelningen av samhällets resurser sker som regel bäst på lokal nivå.

Det decentraliserade ansvaret är nödvändigt för att räddningsorganen skall kunna arbeta effektivt vid framför allt de många begränsade insatserna inom olika slag av räddningstjänst. Att vardagsrutinerna fungerar fordras emellertid också vid olyckor som kräver mycket omfattande räddningsinsat- ser, om samarbetet mellan de operativa enheterna skall ge ett gott resultat. Ett samarbete kan i sådana fall vara nödvändigt både inom en räddnings- tjänstform tex mellan kommunala räddningsorgan på olika orter och mellan skilda räddningstjänstformer. Som exempel på det senare vill kommittén peka på att flyg- eller sjöräddningens organ ofta behöver samverka med den kommunala räddningstjänstens styrkor.

En förbättrad organisation för samverkan både mellan olika räddningsor- gan och mellan räddningsorganen och andra som deltar med resurser är, som kommittén framhöll i principbetänkandet, det främsta sättet att utan ökade anslag till olika myndigheter göra räddningstjänsten effektivare. En utökad

samverkan innebär att räddningstjänsten i större utsträckning än för närvarande får möjligheter att mobilisera de personella resurser och materiella resurser som finns i samhället och som är lämpliga för räddnings- tjänst. Denna princip har fått ett mycket starkt stöd hos de remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs tidigare betänkande.

De olika samhällsorgan som har resurser lämpliga för räddningstjänst bör vara skyldiga att medverka i räddningsinsatserna i hela den utsträckning som behövs i de enskilda fallen och som de har möjligheter till. En god planering av samarbetet är en förutsättning för att denna samverkan skall fungera och efter hand kunna förbättras. Samhällsorgan som har det operativa och administrativa ansvaret för olika slag av statlig räddningstjänst kan vidare få samordningsfunktioner som ger dessa organ en bättre överblick över de samlade resurserna. Det fordras också att något organ har ett övergripande ansvar för planering, utbildning och utvecklingsarbete som syftar till att underlätta samordningen inom räddningstjänsten i dess helhet.

Räddningstjänsten är en mycket viktig samhällsuppgift. Kommittén anser från den utgångspunkten att ansvaret för genomförandet av verksamheten i princip skall ligga på samhällets egna organ. När speciella skäl föreligger skall samhället enligt kommitténs förslag emellertid kunna ålägga företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet att hålla en viss egen skyddsorganisa- tion. Sådana resurser med personal och utrustning kan vara en mycket betydelsefull förstärkning av den kommunala räddningstjänsten vid olyckor både inom och utanför företagens anläggningar. Kommittén förutsätter att det i sådana fall sker ett nära samarbete mellan företagen och samhällets räddningsorgan. Även i vissa andra fall bör räddningsorganen när särskilda skäl föreligger kunna anlita enskilda företags resurser för speciella uppgifter inom räddningstjänsten, t ex i samband med bekämpning av olja eller kemikalier.

Ett decentraliserat ansvar för räddningstjänsten fordrar enligt kommitténs mening någon form av statlig tillsyn som främjar likformigheten i systemet. Den är angelägen för att samhället skall kunna ge människor en grundtrygg- het mot olyckor oavsett var de bor eller arbetar. Likformighet i organisation, arbetssätt och resurser för räddningsorgan av varierande slag, i skilda områden och med olika huvudmän behövs också för att samarbetet mellan - räddningsorganen skall fungera bra.

Inom de myndigheter som har uppgifter i den statliga räddningstjänsten finns styrmedel för att de centrala organen skall kunna påverka den egna regionala och lokala organisationen så att olika enheter i verksamheten kan samarbeta. Den lokala organisationen kan normalt också styras av den regionala. Förutsättningarna för en påverkan från ett centralt organ är annorlunda när det gäller kommunernas ansvar för räddningstjänsten. Samma sak gäller landstingskommunerna och deras ansvar för sjuktransport- verksamheten. Kommuner och landstingskommuner skall så långt möjligt själva besluta om sina angelägenheter. Statsmakterna har relativt nyligen fastställt riktlinjer för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati. Riktlinjerna syftar till att begränsa möjligheterna till statlig tillsyn av kommunal verksamhet. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att finna ett system som gör att staten utan en onödig detaljgranskning kan se till att kommuner och landstingskommuner genom en effektiv organisation ger

människor den trygghet som är avsikten med räddningstjänsten och sjuktransportverksamheten.

7.2. Den kommunala räddningstjänstens lokala orga- nisation

7.2.1. Huvudlinjer i organisationen

Genom att utveckla den kommunala räddningstjänsten är det möjligt för samhället att tillgodogöra sig fördelarna med ett decentraliserat ansvar för räddningsinsatserna. Enligt kommitténs överväganden i principbetänkandet är möjligheterna till en lokalt förankrad organisation ett starkt motiv för att behålla det kommunala huvudmannaskapet för denna del av räddningstjän- sten.

Det nuvarande nätet av stationer för heltids- och deltidsbrandkårerna och för brandvärnen kan på flera hålla komma att förändras genom en utvecklad samverkan mellan kommunerna. Lokala svårigheter att rekrytera deltids- personal — sådana svårigheter kan uppstå efter nedläggningar av industrifö- retag som starkt dominerar sysselsättningen på en ort- kan också komma att påverka lokaliseringen av resurserna.

Kommittén bedömer emellertid att det geografiska mönstret i den kommunala räddningstjänsten i stort kommer att kunna hållas intakt. Det innebär att många deltidsanställda med god lokalkännedom på framför allt mindre orter även i fortsättningen kommer att komplettera heltidspersona- len på större orter. Utbildning och utrustning kommer att kunna anpassas till de speciella riskerna för olyckor på den egna orten och till möjligheterna att lokalt eller regionalt få förstärkningar.

Behovet av en lokal förankring innebär slutligen att kommunens förtroendevalda bör ha ett betydande inflytande över verksamhetens planering och organisation.

7.2.2. Regionindelningen Kommitténs tidigare överväganden

Kommittén anser som har framhållits att möjligheterna till anpassning efter lokala förhållanden är en styrka i den kommunala räddningstjänstens organisation. Som kommittén betonade i principbetänkandet är det emel- lertid angeläget med ett system som stimulerar kommunerna att samverka med varandra i räddningstjänsten. Som ett led i förbättringen av detta samarbete föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregio- ner.

För att systemet skulle få stadga föreslog kommittén att regionindelningen skulle fastställas av regeringen eller av den myndighet som regeringen utser. Arbetet med utformningen av regionerna skulle däremot i allt väsentligt ske i länen genom ett nära samarbete mellan kommunerna och länsstyrelsen. Kommunerna skulle själva därefter besluta om den omfattning som samarbetet skulle ha och om tidpunkten för genomförandet.

Som en följd av den planerade kommunanknutna civilförsvarsverksamhe- ten kommer en indelning som sannolikt i hög grad motsvarar de nuvarande civilförsvarsområdena att fastställas för de 5 k kommungränsövergripande civilförsvarsåtgärderna. Enligt kommitténs bedömning i principbetänkandet är det angeläget att samarbetsregionerna blir desamma i fred och krig. Skillnader i planläggning och bemanning mellan dessa båda situationer minskar den totala räddningseffektiviteten. Civilförsvarets samarbetsområ- den kommer att fastställas av statliga organ. Allt talar för att avgränsningen av dessa kommer att prägla den regionindelning som behövs för fredsrädd— ningstjänsten. Den föreslagna statliga fastställelsen av räddningsregioner för samverkan i fred skulle säkerställa att även fredsräddningstjänstens krav på regionindelningen blev tillgodosedda, ansåg kommittén.

Många remissinstanser hari sina yttranden över betänkandet uttalat sig för en utvecklad samverkan och för systemet med en statligt antagen regionin- delning. Det gäller bl a de länsstyrelser och centrala statliga myndigheter som har yttrat sig, ett antal kommuner och de fackliga organisationerna. Svenska kommunförbundet och flera kommuner stöder förslaget om ett ökat samarbete men vänder sig mot att gränserna skall fastställas av ett statligt organ. Kommunförbundet vill medverka till att en regionindelning kommer till stånd helt i kommunernas regi genom förbundets länsavdelningar.

Svenska kommunförbundets uppdrag till länsavdelningarna

Svenska kommunförbundet har sedan resmissyttrandet avgavs uppmanat sina länsavdelningar att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det senast den 1 juli 1984 föreligger en rikstäckande regionindelning för kommunal samverkan i räddningstjänsten. Regionavgränsningen skall skapa den grundläggande förutsättningen för en utveckling av samarbetet. Avsikten är att möjligheterna till en samverkan i nästa steg skall utredas inom de olika regionerna och erfarenheterna av det utökade samarbetet efter hand kunna spridas till andra regioner. Kommunförbundet bedömer att den avvägning mellan fredsräddningstjänstens och krigsräddningstjänstens behov som är nödvändig skall ske i samband med regionindelningen.

En lägesrapport som kommunförbundets räddningstjänstsektion utarbe- tade i september 1983 visar att det hittills genomförda arbetet i de allra flesta länen har resulterat i förslag till samarbetsregioner som kommunerna i mycket stor utsträckning ställer sig bakom. Även länsstyrelserna har i allmänhet deltagit i arbetet och stöder förslagen. I flertalet län kommer regionindelningen sannolikt i god tid före den 1 juli 1984 att vara fastställd genom beslut i de olika kommunerna. Även på några håll där avgränsningen för närvarande möter problem bedöms det vara möjligt att nå samstämmig— het inom den utsatta tiden. Svårigheter med indelningen föreligger så långt nu kan förutses endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län — framför allt gäller det områdena närmast Malmö och Göteborg. I båda dessa områden bedöms det för närvarande vara ovisst om kommunerna kommer att kunna träffa överenskommelser om regioner som kan utgöra en bas för ett fungerande samarbete. Det förhållandet att det på några håll i landet framstår som naturligt att organisera ett samarbete också mellan kommuner

Kommunerna i KARLSTADS RÄDDNINGSREGION överväger att specialisera kunnande och tek- niska resurser vid sidan om grundskyddet. Enligt ett preliminärt förslag skall räddningstjänsten i Ham- marö kommun särskilt ägna sig åt skyddet vid olyckor med farligt gods, Grums kommun åt räddnings- åtgärder till sjöss, Kils kommun åt räddningstjänst vid tågolyckor och Forshaga kommun år skogs- brandbekämpning. Karlstads kommuns uppgift blir att samordna och att hålla basresurser inom regionen.

Räddningstjänstens arbete ford rar ofta specialresurser. Det

Samarbete mellan polis, ambulans, läkare och kommunala räddningsorgan är vanligt [ räddningstjänsten — som här vid en trafikolycka intill Brahehus, på riksväg E 4 norr om Gränna.

Snöovädren i Skåne vin- tern ] 978/ 79 visade att det behövs en planering för samhällets insatser vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktio- ner.

i olika län kan enligt lägesrapporten medföra problem med hänsyn till samordningen mellan civilförsvaret och fredsräddningstjänsten.

Kommitténs bedömning av vilka åtgärder som fordras

Enligt kommitténs mening ligger det ett stort värde i att staten och kommunerna blir eniga om förfarandet i samband med avgränsningen av regionerna och om principerna för samarbetets syfte och innehåll. Kommit— tén kan mot den bakgrunden ansluta sig till uppfattningen att regionindel- ningen för fredsräddningstjänsten skall utformas och avgränsningen slutligt också avgöras av kommunerna själva. Remissyttrandena över principbetän- kandet från många kommuner och den diskussion om samverkan som för närvarande pågår i olika delar av landet visar att det finns underlag för en optimistisk bedömning av regiontänkandet och av den utökade samverkan mellan kommuner samt mellan kommunala och statliga räddningsorgan som regionindelningen syftar till. Kommittén anser att det finns skäl för statsmakterna att i dessa avseenden ha stora förväntningar på kommuner- na.

Även med en i stora drag positiv bedömning av regionsamarbetets utveckling kommer det emellertid att föreligga problem med avgränsningen på en del håll. För samordningen av planeringen för freds- och krigsrädd- ningstjänsten är det särskilt viktigt att arbetet med regionindelningen kommer att ske inom den av kommunförbundet föreslagna tidsramen. För de sannolikt enstaka områden där resultatet dröjer eller där övervägandena leder till en från olika utgångspunkter klart olämplig avgränsning anser kommittén att regeringen skall ha möjligheter att fastställa räddningsregioner. Kommittén anser att detta bör ske när det är uppenbart att en regionindel— ning annars inte kommer till stånd eller när de berörda kommunerna genom den indelning som har beslutats inte i tillräcklig grad tillvaratar möjligheterna till samarbete. En annan grund för det statliga ingripandet bör kunna vara att den på frivillig grund uppnådda regionavgränsningen i ett område i hög grad bedöms försvåra samordningen mellan kommunal och statlig räddnings- tjänst.

Kommittén föreslår att länsstyrelserna får till uppgift att följa kommuner- nas arbete med regionindelningen i länen. En länsstyrelse skall efter samråd med det centrala räddningstjänstverket kunna begära att regeringen prövar indelningsfrågan i de fall där detta är angeläget för utvecklingen av samarbetet mellan kommunerna eller mellan berörda kommuner och statliga räddningsorgan. En bestämmelse som ger länsstyrelserna och regeringen befogenheter att ingripa i arbetet med regionavgränsningen har införts i kommitténs förslag till lag om samhällets räddningstjänst.

Ett av problemen i arbetet med avgränsningen av räddningsregionerna gäller, som har framgått, samarbetet mellan kommunerna över en länsgräns. Kommittén har i principbetänkandet framhållit att regioner i undantagsfall bör få omfatta kommuner från olika län. Att kommittén har önskat inskränka möjligheterna till dessa undantagsfall beror på att regionerna, som har framhållits, bör vara desamma för civilförsvaret och räddningstjänsten i fred och att ett samarbete över länsgränser i hög grad komplicerar organisationen för civilförsvarets del.

Kommunförbundets lägesrapport visar att det i allmänhet finns mycket goda förutsättningar för att regionerna skall bli lika för verksamheten i fred och krig. Problem av större betydelse i det här sammanhanget föreligger i stort sett endast vid länsgränserna. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte rimligt att bryta sönder ett kommunalt samarbete över länsgräns som redan förekommer inom fredsräddningstjänsten och som fungerar väl. Ale och Kungälvs kommuner är ett exempel på kommuner med en sådan fungerande samverkan Gävle och Älvkarleby kommuner ett annat. Kommittén bedömer det angeläget ekonomiskt sett och för rädd- ningstjänstens effektivitet att ett samarbete i några fall kan ske också mellan kommuner i två olika län. Om det från civilförsvarssynpunkt inte är möjligt att i den kommungränsövergripande civilförsvarsverksamheten arbeta över länsgränser föreslår kommittén att fredsräddningstjänstens regioner i ett fåtal områden där det finns särskilda skäl skall kunna avvika från civilförsvarsre— gionerna. Kommittén bedömer att möjligheterna till ett rationellt samarbete ifred väger tyngre än behovet att ha en för freds- och krigsorganisationen helt gemensam regionindelning. Kommitténs förslag innebär en viss dubblering av planeringen i dessa områden. Kostnaderna för detta blir emellertid mycket begränsade och vägs upp av de ekonomiska fördelarna för fredsräddningstjänsten av att detta redan påbörjade samarbete kan bibehål- las och om möjligt utvecklas vidare.

7.2.3. Vad skall samarbetet innehålla?

Det innehåll som en utvecklad samverkan mellan kommuner i räddnings- tjänsten skulle kunna få har kommittén relativt ingående behandlat i principbetänkandet. Principerna illustrerades med exempel från tre samar- betsregioner i Stockholms, Örebro respektive Västerbottens län. Efter arbetet med avgränsningen av regionerna fordras det en systematisk genomgång av de möjligheter till gemensamma lösningar som föreligger på olika håll. Att identifiera och värdera dessa möjligheter måste vara en uppgift för de enskilda kommunerna. Statliga organ kan bidra till den utveckling som eftersträvas genom att visa på olika vägar till ett ökat samarbete.

En utvecklad samverkan kan komma att innebära att fler kommuner än hittills bygger upp en gemensam räddningstjänstorganisation, framhöll kommittén vidare i principbetänkandet. I områden där förutsättningar med hänsyn till olika lokala förhållanden saknas för en sådan långtgående lösning bör det vara naturligt för kommunernas räddningsorgan att samarbeta om ett urval av resurser eller arbetsuppgifter.

Den samverkan i enklare former som det i andra fall är möjligt för två eller flera kommuner att skapa bör i allt väsentligt avse resurser eller arbetsupp- gifter ur följande katalog:

(1) Personal för administrativ ledning — Räddningschef Vice räddningschef(er) — Övrig ledningspersonal

(2) Operativ ledning och styrkor i beredskap Befälsfunktion med ett gemensamt uppgiftsförråd (ledningscentral)

Sambandsorganisation Utryckande styrka för första insats — Reservstyrka

(3) Inköp och underhåll av materiel — Specialfordon (t ex kranbil och ledningsbuss) Båtar — Brandslang Olje- och kemskyddsutrustning — Sambandsutrustning Sjukvårdsmateriel för transporter av skadade och sjuka i terrängen Annan teknisk utrustning (bl a för räddningstjänsten i krig)

(4) Utbildning och övningar Uppläggning av verksamheten — Utrustning Övningsplatser Ledning av utbildning och övningar (5) Planering Uppläggning av planeringen — Genomförande

(6) Förebyggande åtgärder Uppläggning av verksamheten Genomförande

(7) Övriga åtgärder Rekrytering av personal Intern och extern information

Genom ett utvecklat räddningstjänstsamarbete enligt kommitténs förslag bör det vidare bli möjligt för alla kommuner i landet att få tillgång till brandingenjörsutbildad personal i den administrativa och operativa ledning- en för räddningstjänsten. Särskilt för planering av verksamheten och för utbildning och förebyggande åtgärder kommer denna utökade kompetens att kunna få stor betydelse, framhöll kommittén redan i det tidigare betänkan- det.

Kommittén kallar ett samarbete inom enskilda regioner framför allt insatser med utryckande styrkor för primärsamverkan. Andra former av samverkan, tex planläggning, förebyggande åtgärder, inköp och adminis- tration, kommer kommunerna sannolikt i en del fall att kunna organisera både effektivare och ekonomiskt fördelaktigare i förhållandevis stora områden, omfattande flera regioner. Det finns mot denna bakgrund ett utrymme också för en sekundärsamverkan mellan kommuner i olika regioner där en primärsamverkan har vuxit fram. Denna sekundärsamverkan kommer framför allt att kunna omfatta de ovan redovisade uppgifterna som inte ingår i utryckningstjänsten. Kommittén vill understryka att det är viktigt med flexibilitet i övervägandena om samarbetets innehåll att kommunerna för olika samverkansuppgifter finner skilda former för samarbete på olika regionala nivåer när detta behövs.

Kommittén vill framhålla att det i områdena vid riksgränsen tex i

1 I betänkandet (Ds C 1983:15) Kommunalför- bund har föreslagits en organisatoriskt sett en- klare variant av kommu- nalförbund än den nuva- rande. Förslaget syftar till att kommunerna i forsättningen också skall kunna bilda kommunal- förbund som har endast ett beslutande och verk- ställande organ, en för- bundsdirektion.

Öresunds-området, norra Bohuslän, Dalsland, Värmland, Jämtland och Tornedalen — kan vara naturligt att söka samarbete med kommuner i de andra nordiska länderna.

7.2.4. Organisatoriska former för samordningen

När det gäller formerna för samordning av räddningstjänsten i regionerna förklarade kommittén i principbetänkandet att det oavsett samarbetets omfattning kommer att fordras något slag av organisation för de förtroen- devalda från samverkande kommuner som på politisk nivå reglerar det samarbete som skall bedrivas. En sådan organisation kan bestå av en enkel samarbetsgrupp med uppgift att tex stämma av i budgetarbetet mellan de berörda kommunerna. Samverkan kan också organiseras i ett kommunal- förbund med egna beslutande och förvaltande organ.l

Oberoende av om samarbetet sker i en helt gemensam organisation eller inte, är det nödvändigt att det i varje region för primärsamverkan etableras någon form av samordning i den administrativa ledningen av räddningstjän- sten. Som kommittén konstaterade i det tidigare betänkandet kan en sådan samordning organiseras genom att

(1) Räddningschefen (ev också en eller flera vice räddningschefer) är gemensam för kommunerna i regionen;

(2) Räddningscheferna i de olika kommunerna bildar en lednings— eller samordningsgrupp.

För närvarande tjänstgör flera brandchefer (räddningschefer) i landet inom två kommuner med i övrigt skilda räddningstjänstorgan. En sådan lösning, som alltså motsvarar det första alternativet, är administrativt enkel. Brandchefen har samma befogenheter i båda kommunerna och kan förbereda eller fatta de beslut som fordras i planläggningen och i det förebyggande arbetet för att resurserna i regionen skall kunna tillvaratas på ett så effektivt sätt som möjligt. Möjligheter finns bl a att specialisera arbetsuppgifterna för den övriga ledningspersonalen och att planera användningen av lokaler och materiel så att uppgifterna fördelas mellan de olika kommunerna på ett sätt som gagnar både ekonomin och effektiviteten i verksamheten.

Idet andra alternativet, som innebär ett kollektivt samordningsansvar, är det administrativt sett svårare att utveckla och organisera samarbetet än om kommunerna utser en person att leda verksamheten. Personalpolitiska och andra skäl kan emellertid tala för en samordningsgrupp. Även en sådan grupp kan enligt kommitténs mening få betydelse för strävandena att göra planläggningen och det förebyggande arbetet effektivare. Genom en samordnad planläggning blir det möjligt att för räddningstjänstinsatser gemensamt använda personalen och därmed att till en del specialisera den. Kommittén anser det naturligt att räddningschefen i den kommun inom en region som har de största resurserna utses att leda gruppens arbete.

När det sedan gäller det operativa arbetet i räddningstjänsten inom regionen skall varje räddningschef liksom för närvarande ha ansvaret för insatserna inom sin egen kommun. Kommunerna skall emellertid på initiativ

av samordningsgruppen kunna avtala om att en av regionens räddningschefer i situationer som kräver samlade insatser i regionen skall leda och samordna räddningsinsatserna. Normalt kommer ledningen däremot att ligga på personal i den kommun där olyckan har inträffat. Enligt kommitténs mening bör kommunerna välja den form av adminstrativ och operativ samordning som är mest lämplig med hänsyn till förhållandena i respektive samarbets— regioner.

l situationer när det fordras en samordning av räddningsarbetet i ett större område har länsstyrelsen möjligheter att överta ledningen och utse en räddningsledare. Länsstyrelsens ingripande kan behöva ske vid insatser i samband med olyckor som berör flera räddningsregioner. För att underlätta och förenkla det statliga regionala räddningsorganets ställningstaganden i sådana situationer anser kommittén att länsstyrelsen även utan att formellt överta ledningen skall kunna utse räddningsledare. Länsstyrelsens överta- gande kan därmed begränsas till de speciella händelser med mycket omfattande verkningar som kräver också annat slag av samordning än som räddningsledaren kan svara för.

Eftersom samarbetsregionerna, som kommittén anser, skall vara desam- ma i fred och krig blir samordningsgruppens uppgifter också i huvudsak lika i de båda situationerna. Sannolikt kommer krigssituationens ökade krav emellertid att fordra ett större ansvar för den regionledning som eventuellt har blivit utsedd att i fred i vissa lägen samordna de operativa räddnings- tjänstinsatserna. Beslut måste kunna fattas som blir bindande för de berörda kommunerna. Detta bedöms inte kunna ske inom ramen för den nuvarande kommunallagstiftningen. Formerna för regionledningens beslut i krig har behandlats av provplanläggningskommittén (Fö 1982204) — civilförsvaret och kommunerna (Pro CK) mot bakgrund av den genomförda provplanläggning- en för den kommunanknutna civilförsvarsverksamheten1. Ytterligare över- väganden kommer att ske i arbetet inom utredningen (Kn 1982104) för översyn av den kommunala beslutsprocessen m in under beredskap och krig.

Kommittén vill slutligen framhålla att förberedelser skall ske också för den samverkan mellan den kommunala räddningstjänsten och övriga, som regel statliga organ som deltar med sina resurser i räddningstjänsten. De riktlinjer för samverkan som föreslås i detta betänkande bör antas av statsmakterna som underlag för de statliga och kommunala myndigheternas gemensamma arbete. Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitten om räddnings- tjänstens organisation på länsnivå och på central nivå i detta kapitel och i de följande kapitlen med överväganden om olika former av statlig räddnings- tjänst och om medverkan från de organ som på olika sätt biträder den kommunala och statliga räddningstjänsten.

1 Resultatet av Pro CKs arbete har redovisats i betänkandet (Ds Fö 1983:10) Kommunerna och Civilförsvaret, Led- ning och planläggning på lokal nivå.

1 Resultaten av kartlägg- ningen redovisas i prin- ciptänkandet (SOU 1981:82) Samhällets räddningstjänst.

7.3. Dimensionering av den kommunala räddnings- tjänstens personella resurser

7.3.l Kommitténs synpunkter på nuläge och utvecklings- tendenser

Den kommunala räddningstjänsten fungerar i allmänhet bra, framhöll kommittén i sitt tidigare betänkande. i lägen när räddningstjänststyrkoma skall bekämpa skador i samband med olyckor som inträffar ofta, tex brandskador i bostäder, mindre industribränder och vägtrafikolyckor. Många av de anställda känner emellertid en osäkerhet inför flera andra slag av olyckor, framför allt sådana som sker sällan. Orsaker, förlopp och verkningar gåri dessa fall ofta inte att förutse— det gäller vidt ex olyckor med kemikalier eller andra farliga ämnen. Stora oljeutflöden och omfattande skogsbränder kan det också vara svårt för räddningsorganen att bekämpa effektivt. Trots bristerna upplever en mycket stor del av de anställda i räddningstjänsten att de gör ett bra arbete. Det är ovanligt med kritik mot verksamheten från allmänheten och massmedia.

Kommittén pekade vidare i principbetänkandet på att skillnader i riskerna och i de ekonomiska resurserna har lett till stora olikheter i räddningstjän- stens omfattning och organisation mellan kommuner av olika storlek. Anpassningen till de varierande lokala behoven har emellertid medfört skillnader i omfattningen av räddningstjänstens personella och materiella resurser också mellan de till folkmängden mindre kommunerna. Olyckorna varierar lokalt i antal och svårighetsgrad. Olikheter förekommer till en del också i kommunernas bedömningar av vilka risker som föreligger och vilka olycksförlopp som skall kunna bekämpas effektivt. Som har framgått av redovisningen i principbetänkandet orsakar dessa olikheter en betydande spännvidd i kostnaderna per invånare för räddningstjänsten mellan olika kommuner. Sådana ojämnheter i kostnaderna mellan kommuner förekom- mer också inom andra kommunala områden, även de som i likhet med räddningstjänsten är specialreglerade.

Enligt den kartläggning av den kommunala räddningstjänstens resurser som kommittén genomförde våren 19801 hade kommunerna knappt 4 500 heltidsanställda brandmän och brandbefäl. Antalet deltidsanställda brand- män och brandbefäl uppgick samtidigt till något mer än 13 200. Den kommunala räddningstjänstperscnalen har sedan tidpunkten för kartlägg- ningen utökats inom det hundratal kommuner som har styrkor baserade på heltidsanställda. För att senast den 1 januari 1982 kunna genomföra den avtalade arbetstidsförkortningen för heltidsanställd personal skulle kom- munerna enligt gjorda beräkningar ha behövt utvidga sin räddningsorgani- sation med totalt omkring 1 000 brandmän och brandbefäl eller drygt 20 %. Nyanställningarna bedömdes i många kommuner medföra väsentligt stigan- de kostnader för räddningstjänsten. Genom rationaliseringar i organisatio- nen kunde beredskapen på flera håll emellertid reduceras med någon eller några man och utökningen uppgick i praktiken till sammanlagt ca 700 brandmän och befäl. Under senare år har även beredskapen med deltidsan- ställd räddningspersonal minskat i många kommuner. Sådana rationalise— ringsåtgärder har i några fall inneburit att kommunerna helt avvecklat

brandstationer med beredskap för deltidsanställda brandmän och befäl.

En effektiv räddningstjänst fordrar en organisation som begränsar insatstiderna. Den kommunala räddningstjänstens styrkor måste vara spridda på ett sådant sätt och personalen ha en sådan beredskap att styrkorna hinner fram till skyddsobjekten och kan påbörja insatserna inom de tider som statens brandnämnd för närvarande rekommenderar för olika slag av bebyggelse. Samtidigt är det nödvändigt att den första insatsen sker med så stora styrkor att det finns praktiska möjligheter att vid de vanligast förekommande olyckorna rädda människor, egendom och miljö. Styrkorna måste vidare ha den utbildning som i allmänhet fordras för insatser vid olika typer av olyckor.

Kraven på framför allt storlek och insatstider syftar i första hand till att styrkorna skall kunna rädda liv, vilket alltid har varit räddningstjänstens främsta uppgift. Styrkorna skall också kunna ingripa för att begränsa skador på egendom och i miljön — i den utsträckning som är rimligt med hänsyn till beredskapens omfattning. Det har länge varit accepterat att den personal som skall finnas tillgänglig omedelbart vid larm inte dimensioneras efter behoven av första insats vid mycket stora industribränder eller andra omfattande olyckor. Styrkorna måste däremot vara så dimensionerade att räddningstjänstens anställda, för de insatser som kommunen begär av dem, inte behöver ta onödiga risker i arbetet.

Kommittén bedömer att storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap med den nuvarande standarden på räddningstjänstens tekniska utrustning och de förebyggande åtgärderna — i allmänhet ligger på en rimlig nivå. Möjligheter till rationaliseringar som kan leda till minskningar i styrkorna kommer sannolikt även i fortsättningen att föreligga i en del kommuner. Men resurserna kommer också att behöva kompletteras, t ex på orter där det redan nu brister. Förstärkningar kan även bli nödvändiga där riskerna för olyckor regionalt eller lokalt kommer att öka.

Förutsättningarna för att bygga ut den kommunala verksamheten kommer emellertid att under de närmaste åren vara mycket begränsade ekonomiskt sett. Det kan mot den bakgrunden bli svårt att utöka beredskapen inom räddningstjänsten. På många håll bör en utveckling däremot kunna ske genom samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av övriga resurser i samhället som förstärker de egna insatserna, tex industribrand- kårerna, de militära förbandens räddningsresurser och vapenfria tjänste- pliktiga som utbildas för räddningstjänst. Som närmare framgår av överväg- anenai kapitel ]] föreslår kommittén att möjligheterna för den kommunala räddningstjänsten att använda andra personella resurser än de egna skall förbättras. I enstaka fall där styrkorna även med dessa förbättringar inte bedöms räcka till bör det efter avvägningar mellan olika behov i den kommunala verksamheten vara möjligt att i viss utsträckning utöka organisationen och höja beredskapen.

Behovet av att förstärka den kommunala räddningstjänstens personella resurser får bedömas med hänsyn till den utveckling av tekniken för skadebekämpningen som pågår. Även den minskning av antalet olyckor och deras verkningar som kan bli resultatet av förbättringarna i den förebyggan- de verksamheten påverkar självfallet bedömningen av räddningsstyrkornas storlek. Avvägningen mellan de förebyggande åtgärderna och storleken på

1 Statens brandinspek- tion. Anvisningar för beräkning av vaktstyrkas och beredskapsstyrkas storlek i medelstora och större tätorter med grupp I-bebyggelse (Meddelande 19657).

den beredskap som skadebekämpningen fordrar bör enligt kommitténs mening ske på ett mer systematiskt sätt än som hittills i allmänhet har varit fallet. Genom sådana avvägningar bör det efter hand bli möjligt att mer allmänt förbättra det förebyggande arbetet mot olyckor.

Principerna för den kommunala räddningstjänstens personella dimensio- nering har diskuterats i olika sammanhang under senare år. De senast tillämpade reglerna för beräkning av storleken på styrkorna i beredskap är från år 1965. Både förhållandena i samhället bl a den s k räddningstjänst- topografin — och räddningstjänstens uppgifter har förändrats mycket sedan dess. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering anpassade till dessa nya förutsättningar. Även inom ramen för Brandforsks verksamhet har ett arbete påbörjats som är avsett att resultera i modeller för bedömning av den storlek som räddningstjänstens styrkor bör ha.

Kommittén redogör i de följande avsnitten för de tidigare reglerna för dimensioneringen och för brandnämndens förslag till nya riktlinjer samt redovisar sina egna överväganden i dessa frågor.

7.3.2. Tidigare riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap

Statens brandinspektion utarbetade år 1965 efter samråd med kommunför- bunden och de fackliga organisationerna en modell för beräkning av den minsta storlek som styrkorna i beredskap borde hal. Beräkningen omfattade också de förstärkningar med personal som skulle krävas. Brandinspektio- nens beräkningsmetod utgick från den dåvarande brandlagens krav på att en förhållandevis hög frekvens av svårare lägenhetsbränder inom ett släcknings- område skulle motsvaras av styrkor med personella och materiella resurser som kunde bemästra dessa bränder.

Modellen avsåg förhållandena inom tätorter med s k grupp I-bebyggelse och ett invånarantal på mellan ca 25 000 och 85 000 personer. Det samband mellan invånarantal och storleken på styrkan i beredskap som redovisas i figur 7.1 var baserat på erfarenheter från släckning av bränder i bostadslä- genheter i ett antal kommuner åren 1961—63. Brandinspektionen framhöll att det inte var möjligt att på ett fullt objektivt sätt bestämma hur styrkorna i beredskap skulle variera med invånarantalet, men att det redovisade sambandet ändå kunde bedömas som skäligt.

Lägenhetsbränderna borde emellertid inte enbart vara avgörande för storleken på styrkorna i beredskap. Brandinspektionen ansåg att invånaran- talet skulle korrigeras för

(1) Graden av industrialisering;

(2) Brandfarligheten i bebyggelsen samt förekomst av hamn, sjukhus mm;

(3) Bebyggelsens värde från kulturhistorisk synpunkt. Korrigeringen skulle ske med ledning av numeriska värden på de tre olika faktorerna: Antalet industrisysselsatta återspeglade enligt brandinspektio- nen industrialiseringsgraden på orten. Brandfarlighetsfaktorn skulle bestäm—

Invånarantal korrigerat med hänsyn till brandriskförhållandena (Nk) 120000

100000 ...-l-a. 80 000 l...-' A.-

40 000

20 000

Figur 7.1 Sambandet mellan invånarantal och

6 7 8 9 10 1 1 12 13 14 storleken på styrkan i Antal man i styrkan i beredskap (V,) beredskap

mas genom subjektiva bedömningar av förhållandena på varje ort. Ytterlig- hetsvärdena representerade å ena sidan den välbyggda, moderna staden med den slutna kvartersbebyggelsen helt i sten och å andra sidan orten med stora sammanhängande områden av sluten bebyggelse i trä. Kulturbebyggelsefak- torn skulle också erhållas genom subjektiva bedömningar.

Genom en brandteknisk analys av släckningsområdet bestämdes i nästa steg de insatstider som fordrades för skyddsobjekten inom området. Därmed kunde också den högsta tillåtna anspänningstiden anges för styrkan i beredskap. Förhållandet mellan styrkans storlek och insatstiden var enligt brandinspektionen ett uttryck för den insatsberedskap som fordrades.

Förutom styrkan i beredskap skulle det finnas en minst lika stor förstärkningsstyrka. Anspänningstiden skulle emellertid vara längre och insatsberedskapen följaktligen mindre för denna styrka än för en lika stor styrka i beredskap. Summan av de erhållna värdena för de båda styrkorna

jämfördes enligt modellen med den faktiska insatsberedskapen beräknad efter storleken på den personal som fanns i organisationen. Avsikten var att varje kommun med dessa värden som utgångspunkt slutligen skulle anpassa sitt brandförsvar till lokala förutsättningar och önskemål. En kortare anspänningstid för båda eller en av styrkorna än som egentligen fordrades innebar att personalen kunde reduceras. Omvänt medförde en förlängning av anspänningstiden att styrkorna fick utökas.

I anvisningarna för tillämpning av modellen gjorde brandinspektionen emellertid flera förbehåll. Möjligheterna att variera anspänningstiderna och styrkornas storlek var inte obegränsade. Styrkan i beredskap fick i praktiken inte vara mindre än två tredjedelar av antalet man som hade erhållits genom den teoretiska beräkningen. Förstärkningsstyrkan fick inte vara mindre än tre man och vid beräkningen skulle hänsyn inte kunna tas till mer än 15 mani förstärkning. Slutligen gällde att anspänningstiden för förstärkningsstyrkan inte fick vara längre än 15 minuter.

Statens brandinspektions modell för beräkning av styrkornas storlek tillämpadesi huvudsak så länge den tidigare brandlagstiftningen gällde, alltså fram till mitten av 1970-talet. Beräkningar gjordes av brandinspektionen som underlag för yttranden över förslag till ändringar i kommunala brandord- ningar. Även inom statens brandnämnd användes beräkningsmodellen under en tid för bedömningar av kommunernas förslag till brandordning- ar.

7.3.3. Statens brandnämnds förslag till riktlinjer för dimen— sionering av den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap

Bakgrund

Genom skrivelse den 5 juli 1978 underställde statens brandnämnd regeringen ett förslag till riktlinjer för dimensionering av den kommunala räddnings- tjänstens styrkor i beredskap. Som motiv för de nya riktlinjerna angav brandnämnden att tillämpningsområdet för statens brandinspektions anvis- ningar från år1965 var begränsat till tätorter med mellan omkring 25 000 och 85 000 invånare, att kommunindelningen hade förändrats och att 1974 års brandlagstiftning hade medfört ökade uppgifter för den kommunala räddningstjänsten. Riksrevisionsverket uttalade i yttrande den 18 december 1978 att förslaget borde återremitteras till brandnämnden för ytterligare utredning av förslagets kostnader och andra effekter. Svenska kommunför- bundet avstyrkte förslaget den 6 september 1979. Förbundet bedömde merkostnaderna som avsevärda och framhöll att det behövdes ett bättre underlag för bedömning av om dessa högre kostnader var motiverade.

Regeringen överlämnade handlingarna i ärendet till räddningstjänstkom- mittén och uttalade att kommittén skulle överväga och lägga fram förslag i dimensioneringsfrågan.

Riktlinjernas innehåll

I förslaget till riktlinjer för dimensioneringen anger statens brandnämnd först de allmänna krav som skall ställas på räddningsinsatsen. Brandnämnden

understryker att insatser för livräddning och brandsläckning i bostäder liksom hittills bör vara avgörande vid bestämningen av brandförsvarets beredskap. Erfarenheten visar emellertid att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning och livräddning i bostäder räcker för en första insats även vid andra typer av räddnings- tjänst.

Enligt brandnämnden måste riskerna för olyckshändelser inom kommu- nen kartläggas så det kan bedömas om även risker för annat än bostadsbrand skall ha en avgörande betydelse för bedömningen av insatsbehovet. Som exempel på faktorer i räddningstjänsttopografin som bör beaktas framhåller brandnämnden graden av industrialisering i kommunen. Av speciell betydelse är om företagen bedriver en särskilt riskfylld verksamhet eller om det finns en extremt farlig storindustri inom kommunen. Även brandfarlig tätbebyggelse. koncentrerad centrumbebyggelse, upplag av brandfarliga varor, trävaruområden eller annan bebyggelse med motsvarande risker kan motivera en större första insatsstyrka än som krävs vid bostadsbrand.

Förhållandena i kommunen blir också avgörande för omfattningen av den särskilda befälsberedskapen, för den kompetens som räddningsledaren skall ha och för den utbildnings- och övningsverksamhet som brandstyrkan måste bedriva. Kommunens brandförsvar skall enligt brandnämndens inlednings- vis allmänt formulerade krav ha sådan storlek och utformning att i första hand riskerna för människor i samband med bränder och andra olyckor i möjligaste mån elimineras och att i andra hand riskerna för skador på egendom och miljön blir minsta möjliga.

Brandnämndens förslag till riktlinjer innehåller vidare en modell för numerisk beräkning av insatsberedskapen. Enligt denna modell är insatsbe- redskapen (Q) kvoten mellan styrkans storlek (N) och dess insatstid (I), dvs

_N Q'T

Insatstiden är den tid som det tar från det en styrka larmas till dess den kan börja det egentliga räddningsarbetet. Insatstiden erhålls genom summering av anspänningstid, körtid och angreppstid. Anspänningstiden får som regel vara högst 1,5 minuter för en heltidsstyrka. För en styrka bestående av deltidsanställda kan den i allmänhet utgöra högst 5—10 minuter. Med angreppstid avses den tid som fordras på olycksplatsen bedömning av läget, beslut om åtgärder och framtagning av materiel —innan räddningsarbetet kan ge åtminstone inledande effekter. Av Bilaga D, som innehåller en oavkor- tad redogörelse för brandnämndens förslag, framgår vilka körtider som det är rimligt att kräva på olika slag av vägar och vilka angreppstider som kan fordras inom växlande typer av bebyggelse.

För beräkning av insatsberedskapen utgår brandnämnden vidare från att det för några av de grundläggande arbetsuppgifterna i räddningstjänsten fordras styrkor av en viss minsta storlek. Vid livräddning (L) utvändigt från en byggnad med stege måste det finnas minst tre man. Rökdykning (R) fordrar också minst tre man. I båda fallen är antalet nödvändigt för att räddningspersonalens egen säkerhet skall kunna upprätthållas. För en enklare släckningsåtgärd (S) måste det finnas två man en vid fordonspum- pen och en som hanterar strålröret. Det fordras slutligen också en räddningsbefälhavare (Rb) som leder arbetet.

Med de redovisade grundkraven som utgångspunkt kommer brandnämn- den fram till följande fyra typstyrkor.

Typ1: Rb+L+R+S=1+3+3+2 Typ2: Rb+L+R =1+3+3 Typ3: Rb+R+S =1+3+2 Typ4: Rb+S+S =1+2+2

=9man =7man =6man =5man

Brandnämnden påpekar att typstyrkorna, om de är tillräckligt stora, givetvis kan utföra även andra uppgifter än som har redovisats. Av fem man i typstyrka 4 kan tre användas antingen för en rökdykarinsats eller för utvändig livräddning. Sju man i typstyrka 2 kan i stället utföra flera släckinsatser samtidigt. Gemensamt för styrkorna gäller, att de för att kunna lösa sina uppgifter skall ha en modern och arbetsbesparande utrustning, och att personalen skall vara väl utbildad.

För beräkningen av insatsberedskapen anger brandnämnden i nästa steg de insatstider som det är rimligt att kräva. Brandnämnden utgår från de rekommendationer som nämnden tidigare har angett för olika slag av bostadsbebyggelse. Dessa krav på insatstiden redovisas i följande samman- ställning. Det skall understrykas att avsides liggande enstaka objekt inte påverkar inplaceringen av bebyggelsen i de olika klasserna.

Typ- Insats- Begyggelsens karaktär beteckning tid, minuter I A 10 4 våningar i sluten kvartersbebyggelsc

samt friliggande byggnader med mer än 8 våningar

I B ' 10 4—8 våningar i friliggande byggnader samt förtätad trähusbebyggelse II A 15 högst 3 våningar samt hotell, vårdhem m m om dessa tillsammans är minst tre eller om det totala antalet sängplat- ser är minst 75

II B 20 högst 3 våningar samt hotell, vårdhem m m om dessa är högst två och tillsam- mans har mindre än 75 sängplatser III 30 enstaka byggnader med högst 2 våning— ar, t ex villor och fritidshus

Som framgår av följande sammanställning har brandnämnden därefter kombinerat typstyrkor med insatstiden i olika slag av bebyggelseområden. Brandnämnden har angett vilka räddningsingripanden som enligt dess bedömning i allmänhet skall kunna ske vid första insats i skilda typer av områden. Antaganden har vidare gjorts om storlek och insatstider för de förstärkningar som kan behövas. Med ledning av de angivna kraven på förstahands— och förstärkningsstyrkorna har brandnämnden slutligen också genom ett antal exempel för olika slag av bebyggelse räknat fram värden på beredskapen (Q). Dessa värden varierar inom olika gränser beroende främst på hur stora styrkor som har antagits behöva förstärka den styrka som gör

förstahandsinsatsen och vilka insatstider som skall gälla för förstärknings- styrkorna. Bilaga D visar även på denna punkt mer i detalj hur beräkning- arna har genomförts.

Bebyggelse- Typstyrka för Insatstid för Insatsberedskap (Q) typ första insats, typstyrka, beräknad med ledning antal man (N) minuter (1) av den samman-

lagda styrkan för första insats och förstärkningsstyrkan

I A 9 10 2,13 — 1,63 I B 9 10 2,00 1,45 II A 7 15 1,09—0,84 II B 6 20 0,97 -— 0,70 III 5 30 0,55 0,41

De intervall för insatsberedskapen som har beräknats med exemplen som underlag föreslår brandnämnden skall ligga till grund för en dimensionering av det kommunala brandförsvaret. Som närmare framgår av redogörelsen i bilagan innebär ett värde på t ex 2,0 att sammanlagt 30 brandmän och befäl finns på olycksplatsen inom 30 minuter. Insatsberedskapen 0,55 motsvarar 15 man efter högst 45 minuter.

Enligt brandnämnden bör kraven för samtliga bebyggelsetyper uppfyllas på ett sådant sätt att beredskapen liggeri närheten av det högre värdet i varje intervall. Detta kan emellertid vara svårt på en del håll, framför allt i Norrland, på grund av avstånd och körtider från orter med resurser som skall förstärka förstahandsstyrkan. I mindre tätorter med bebyggelse inom grupperna 11 B och III kan det vidare vara svårt att rekrytera personal på deltid för de erforderliga styrkorna och lägre värden måste även i sådana fall accepteras, framhåller brandnämnden i sitt förslag.

Brandnämnden har vidare som exempel beräknat förslagets ekonomiska konsekvenser inom åtta län. Översatt till förhållandena i hela landet skulle räddningstjänsten räknat på beredskapen den 1 januari 1978 för samtliga kommuner ha behövt ytterligare omkring 400 brandmän och befäl i beredskap dygnet runt. Brandnämnden beräknar att denna ökade dygnet- runt-beredskap omsatt i antal personer skulle kräva ett tillskott på omkring 900 heltids- och ca 800 deltidsantällda. Beräkningen har skett med ledning av de ändrade förutsättningar som den nu genomförda arbetstidsförkortningen innebär. De årliga kostnaderna för den redovisade pesonalökningen har beräknats till omkring 130 milj kronor (1983 års lönenivå). Till detta kommer kostnader för utbildning och den ytterligare materiel som skulle fordras. Enligt brandnämndens bedömning skulle omkring två tredjedelar av antalet kommuner i landet få svara för nästan hela ökningen av antalet tjänster.

Remissinstansernas yttranden över förslaget

Som ett led i utformningen av sitt förslag inhämtade brandnämnden yttranden över en preliminär version av förslaget till riktlinjer för dimensio- nering av den kommunala räddningstjänstens beredskap. Sammanlagt 17

myndigheter och organisationer redovisade synpunkter på förslaget. Till dessa hörde tio länsstyrelser som bifogade yttranden från 14 kommuner och en av länsavdelningarna inom Svenska kommunförbundet. Länsstyrelserna godtog de av brandnämnden föreslagna principerna. I flera av deras yttranden framhölls att det behövs riktlinjer för dimensioneringen. Länssty- relserna hade emellertid också synpunkter på detaljerna i utformningen. För dessa detaljer åberopade länsstyrelserna i stor utsträckning de synpunkter med förslag till förändringar som kommunerna hade redovisat.

Brandnämndens förslag tillstyrktes vidare i princip av Svenska kommu- nalarbetareförbundet, Svenska brandbefälets riksförbund, Brandmännens riksförbund och Försäkringsbranschens Service AB (FSAB). Även dessa remissinstanser framförde emellertid synpunkter på olika detaljeri förslaget. Riksrevisionsverket framhöll att en bedömning av de föreslagna riktlinjernas konsekvenser borde bifogas när förslaget skulle underställas regeringens prövning. Innan denna bedömning hade redovisats saknade riksrevisions- verket förutsättningar att bedöma förslaget. Svenska kommunförbundet framhöll att riktlinjerna skulle leda till avsevärda kostnadsökningar, särskilt för mindre och medelstora kommuner. Kommunförbundet avstyrkte försla- get.

Brandnämnden tog fasta på en del av detaljkritiken och förändrade den ursprungliga versionen till riktlinjer för dimensioneringen. Till förslaget fogades den beräkning av kostnaderna för den utökade beredskapen som riksrevisionsverket hade begärt. Resultaten av denna beräkning har redovi— sats i närmast föregående avsnitt.

Brandforsks projekt om metoder för dimensionering

Sedan brandnämnden utarbetat sitt förslag till riktlinjer för dimensione- ringen av styrkorna i beredskap har frågan aktualiserats även i Brandforsks verksamhet. Ett av de forskningsprojekt som Brandforsk har påbörjat syftar till en utveckling av metoder för analys av räddningstjänstens effektivitet. Resultaten av denna analys skall kunna användas för optimering av styrkorna i organisationen.

För utveckling av metoder för dimensionering fordras enligt Brandforsk både en allsidig och enhetlig statistik över räddningsinsatserna det saknas för närvarande och olika slag av studier om bl a räddningstaktik, insatspersonalens effektivitet vid olika slag av insatser och lokalisering av brandstationer. I syfte att skapa en kompetens på området har Brandforsk påbörjat en förstudie för att kunna kartlägga och analysera de situationer som fordrar ingripanden av den kommunala räddningstjänsten och genom- förandet av själva insatserna. Av särskilt intresse för den inledande studien är bedömningar av räddningsinsatsernas frekvens, varaktighet och risker samt behovet av räddningsresurser. Enligt Brandforsk kommer det sannolikt att dröja minst fem år innan den påbörjade forskningen har resulterat i färdiga modeller för beräkning av storleken på styrkorna i beredskap.

I det här sammanhanget skall nämnas att brandnämnden efter utform- ningen av det ursprungliga förslaget till riktlinjer för dimensionering har kompletterat sitt arbete. Som underlag för en mer samlad bedömning av riskerna för olyckor i en kommun har nämnden utarbetat en modell för

riskanalyser, avsedd att vägleda kommunerna i deras överväganden om storleken på räddningstjänstens beredskap.

Kommitténs bedömning och förslag

Kommittén bedömer det svårt att utforma ett system för dimensionering av de kommunala räddningsstyrkorna som tar hänsyn till kravet på en effektiv beredskap och samtidigt beaktar olikheterna i de lokala förhållandena. Detta gäller även när innehållet i riktlinjerna, som redan nu är fallet, inte skall vara bindande. Vid en bedömning av vilka räddningsstyrkor utöver miniminivån som en kommun eventuellt skall hålla måste hänsyn tas till de olika kommunala verksamheternas anspråk.

För kommunerna är det vidare nödvändigt att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att de totala kostnaderna i det kommunala arbetet skall kunna hållas nere. Enligt kommitténs mening måste bedömningen av styrkornas storlek från dessa utgångspunkter vara förhållandevis flexibel. Med det perspektiv som gäller för utvecklingen av den offentliga verksamhetens kostnader och finansiering skulle flertalet kommuner sannolikt inte under överskådlig tid kunna tillämpa riktlinjerna fullt ut på det sätt som brandnämnden avsåg när de ursprungligen utformades.

Kommittén anser att riktlinjer för dimensionering av räddningstjänstens styrkor i beredskap skall vara så nyanserade att det blir möjligt att beakta olikheternai räddningsarbetet vid skilda slag av insatser, i olika miljöer och under växlande förutsättningar med hänsyn till bl a personalens kunnande. Emellertid är det inte bara styrkornas storlek som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet blir en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledning- ens förmåga att organisera insatserna, omfattningen av såkerhetsåtgärderna och utrustningens tekniska kapacitet.

Stora möjligheter till förbättringar av både räddningsmetoderna och materielen kommer med säkerhet att föreligga även i framtiden. Genom det utvecklingsarbete som Brandforsk har initierat kommer det vidare inom ett antal år att finnas ett mer allsidigt underlag för överväganden om räddningstjänstens effektivitet. Bedömningar av dimensioneringen fordrar inte minst en statistik över resurser och genomförda insatser som ger möjligheter till jämförelser mellan olika kommuner i landet. En sådan statistik saknas för närvarande. Enligt kommitténs mening är det naturligt att kommunerna och de för tillsynen ansvariga statliga organen avvaktar Brandforsks metodarbete innan de tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör.

Som de flesta remissinstanserna har framhållit i yttranden över brand- nämndens ursprungliga version är det emellertid angeläget att det finns något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Dessa rekommendationer skulle kunna utnyttjas av kommunerna tillsammans med den övriga kunskap och de erfarenheter av räddningstjänstens sätt att fungera som kommunerna fortlöpande samlar. Enligt kommitténs bedömning skulle det vara värdefullt om vissa av grundelementen i brandnämndens modell för beräkning av insatsberedskapen kunde gälla som allmänna råd vid dimensioneringen av styrkorna i beredskap.

Kommittén syftar för det första på storleken av de insatstider som enligt förslaget bör tillämpas för olika slag av bebyggelse. En del av dessa insatstider utgör redan nu ett underlag för planering av beredskapen inom flertalet kommuneri landet. För det andra anser kommittén att de allmänna råden också bör omfatta beskrivningar av vad olika s k typstyrkor kan uträtta vid skilda slag av olyckshändelser. Det är särskilt viktigt att de delar av brandnämndens förslag som avser räddningspersonalens eget skydd beaktas vid dimensioneringen av räddningstjänstens insatsstyrkor. Som har redovi- sats kräver både rökdykarinsatser och livräddning med stege från utsidan av en byggnad en bemanning av viss storlek för att åtgärderna skall kunna genomföras på ett för räddningspersonalens egen säkerhet tillfredsställande sätt.

Bemanningen vid rökdykarinsatser

Frågan om personalens säkerhet vid rökdykarinsatser har tidigare behand- lats i andra sammanhang. I ett meddelande år 1973 från statens brandin- spektion den dåvarande centrala räddningstjänstmyndigheten framhölls att rökdykning enligt arbetarskyddsstyrelsen skall anses som riskfyllt arbete som kräver särskilda Säkerhetsåtgärder. Rökdykare skall normalt arbeta parvis, uttalade brandinspektionen. I nödfall får ensam rökdykare under vissa förutsättningar sättas in för att rädda liv. För rökdykargruppen skall finnas en rökdykarledare som inte får tas i anspråk för andra uppgifter än övervakning av rökdykarna under den tid som rökdykning pågår. Arbetar- skyddsstyrelsen förklarade att meddelandet när det gäller arbetarskyddsåt- gärderna är att anse som av styrelsen utfärdade anvisningar till ledning för tillämpning av arbetarskyddslagen.

Som svar på en fråga från Svenska kommunalarbetareförbundet uttalade arbetarskyddsstyrelsen år 1975 att det för en självständigt uppträdande brandstyrka i regel torde fordras 1 + 4 man vid en rökdykarinsats. Statens brandnämnd beslutade att nämndens kansli i sin handläggning av ärenden om brandordningar skulle beakta vad arbetarskyddsstyrelsen hade framhål- lit. Svenska kommunförbundet ifrågasatte emellertid i en skrivelse till regeringen om inte brandnämnden genom detta beslut hade kringgått bestämmelserna i den s k begränsningskungörelsen, som ålägger statliga myndigheter att underställa regeringen avgöranden som medför betydande kostnadsökningar för kommunerna. Kommunförbundet menade att arbetar- skyddsstyrelsens och brandnämndens uttalanden hade påverkat dimensione- ringen av insatsstyrkorna i flera kommuner, och att detta hade medfört väsentliga kostnadsökningar.

Riksrevisionsverket (RRV) påpekade i yttranden till regeringen över kommunförbundets skrivelse att varken brandnämnden eller arbetarskydds- styrelsen hade utrett kostnaderna och effekterna av anvisningen om minimistyrka vid rökdykarinsats. Myndigheterna hade således inte beaktat begränsningskungörelsen. Enligt RRV hade ett stort antal brandordningar utarbetats och fastställts av länsstyrelserna som om normen 1 + 4 man hade varit en tillämpningsföreskrift till arbetarskyddslagen. I några fall hade länsstyrelserna vägrat att fastställa kommunernas ursprungliga förslag, eftersom bemanningen understeg den redovisade storleken. RRV ansåg

emellertid inte att det var praktiskt möjligt att undanröja eller ompröva de fattade besluten. En del av de oklarheter som hade föranlett det aktuella ärendet var eliminerade och några ytterligare åtgärder fordrades inte, framhöll RRV.

Regeringen beslutade att RRVs yttrande skulle överlämnas till statens brandnämnd och att synpunkterna skulle uppmärksammas i nämndens fortsatta arbete med utfärdande av föreskrifter, anvisningar och råd. I övrigt lämnade regeringen skrivelsen från Svenska kommunförbundet utan åtgärd.

Statens brandinspektions meddelande från år 1973 om bemanning vid rökdykarinsats gäller enligt arbetarskyddsstyrelsen tills den har ersatts av andra föreskrifter. Överväganden pågår sedan flera år inom arbetarskydds— styrelsen för utformning av en ny tillämpningsförfattning om säkerhetsåtgär- der vid rökdykning mm. I övervägandena deltar en arbetsgrupp med företrädare för statens brandnämnd, Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna. Kommittén anser det mycket angeläget att arbetarskyddsstyrelsen skyndsamt slutför arbetet och att detta resulterar i bestämmelser som ger räddningspersonalen det skydd vid rökdykarinsatser som fordras.

Allmänna råd för dimensioneringen

Kommittén vill framhålla att rekommendationen om typstyrkor syftar till att visa hur stor personal som olika slag av insatser fordrar. Vilka krav som skall ställas på räddningstjänsten på en ort om den uttryckande första styrkan skall kunna utföra samtliga åtgärder som brandnämndens förslag omfattar eller om en del av dessa skall kunna genomföras först när förstärkningar har hunnit fram är det i princip kommunens sak att bedöma. Besluten om räddningsorganisationens kapacitet skall självfallet anpassas till de lokala förhållandena. Kommunens bedömningar kan baseras både på en värdering av de risker som föreligger inom kommunens område och på omfattningen av de resurser som kan komplettera den egna organisationen. Kommittén vill även i det här sammanhanget framhålla att många kommuner har goda möjligheter att efter hand genom ökade förebyggande åtgärder minska riskerna för olyckor, särskilt bränder. Frågan om det underlag som kommunerna kan använda för sina bedömningar av kraven på räddningsbe- redskapen och om den statliga tillsyn som fordras behandlas vidare i avsnitt 7.9 i samband med kommitténs överväganden om formerna för den statliga tillsynen över verksamheten.

Som har framgått anser kommittén det lämpligt att de delar i brandnämn- dens förslag som avser insatstider i olika former av bebyggelse och de s k typstyrkornas storlek för skilda slag av insatser ingår i underlaget för kommunernas beslut om räddningstjänstens dimensionering. Kommittén föreslår att förslaget i de redovisade delarna tills vidare skall gälla som allmänna råd.

Det forsknings- och utvecklingsarbete som Brandforsk har initierat i syfte att förbättra möjligheterna till analys av räddningstjänstens effektivitet bör om möjligt forceras. När resultaten av dessa åtgärder föreligger finns det

förutsättningar att på nytt överväga frågorna om underlaget för beräkning av styrkornas storlek. I detta skede har den samordning inom räddningstjänsten som kommittén föreslår sannolikt i stor utsträckning hunnit genomföras, vilket ytterligare understryker behovet av en översyn av riktlinjerna för dimensioneringen.

Som en ytterligare åtgärd i avvaktan på fortsatta överväganden om dimensioneringen föreslår kommittén att statens brandnämnd i samråd med Svenska kommunförbundet och de fackliga organisationerna omgående utarbetar en exempelsamling som visar hur kommuner av olika storlek och med olika slag av risker har dimensionerat sina räddningstjänststyrkor. En sådan exempelsamling har förutsättningar att bli ett instrument som enkelt kan anpassas efter ändrade förhållanden. Den kan på detta sätt bli i hög grad vägledande för dimensioneringen. Vid valet av exempel bör särskilt beaktas den regionala samverkan mellan kommuner som kommittén anser bör prägla räddningstjänstens utveckling under 1980-talet.

Enligt kommitténs bedömning kommer förslaget till utökning av under- laget för kommunernas beslut om dimensionering inte att driva upp den allmänna kostnadsnivån för räddningstjänsten. I åtskilliga kommuner tillgo- doser redan den nuvarande organisationen de behov av personal som redovisas i brandnämndens förslag.

Förstärkningar i beredskapen bör, som kommittén redan har konstaterat, i många fall kunna ske både genom ett ökat samspel mellan redan befintliga styrkor i en kommuns räddningstjänst och genom en utvecklad samverkan mellan räddningsorgan i flera kommuner. Det senare gäller framför allt i södra och mellersta Sverige där avstånden ofta möjliggör ett ökat samarbete vid insatserna. Förstärkningar skall slutligen kunna ske genom användning av de övriga resurseri samhället som den kommunala räddningstjänsten vid behov skall kunna mobilisera. Kommittén anser att både exempelsamlingen och de föreslagna allmänna råden om typstyrkor och insatstider kan vara ett värdefullt stöd för en utveckling av denna samverkan i räddningstjänsten.

7.4. Standardisering av den kommunala räddnings- tjänstens materiel

7.4.1. Behovet av enhetlighet i utrustningen

Genom ett samarbete i lämpliga räddningsregioner bör det vara möjligt att få till stånd en betydligt mer enhetlig utrustning än vad den kommunala räddningstjänsten för närvarande förfogar över. En ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det möjligt att hålla nere kostnaderna. Både operativt, när flera räddningsorgan skall samverka vid en insats, och i utbildningsarbetet är det viktigt med enhetlig materiel. För strävandena att standardisera funktioner och för att inköp i stora partier skall bli möjliga fordras det en samordning på alla nivåer — lokalt inom räddningsregionerna, regionalt i länen och centralt på riksnivå.

Ökad enhetlighet i utrustningen är ett naturligt led i strävandena att utveckla den kommunala räddningstjänsten. I praktiken möter standardise- ringsarbetet emellertid stora svårigheter. Varje kommun fattar sina egna

beslut om den materiel som skall finnas. Besluten grundas enligt gällande medbestämmanderegler i mycket stor utsträckning på erfarenheterna hos den personal inom varje lokal räddningsstyrka som skall hantera utrustning- en. Efter hand som det ekonomiska utrymmet för nyanskaffning och ersättning av materiel reducerats har emellertid intresset för större enhet- lighet och fördelaktiga inköp kommit att öka. Inte minst för kommunens politiska organ har det av dessa skäl blivit allt mer nödvändigt att påverka valet av utrustning.

Som framgår av de följande avsnitten är strävandena för närvarande i flera sammanhang att underlätta räddningstjänstens möjligheter att hålla en enhetlig utrustning. Utvecklingen inom standardiseringsområdet kommer allmänt sett att främjas av den beslutade kommunanknutna civilförsvars— verksamheten. En del av resultaten kommer sannolikt även den statliga räddningstjänsten, framför allt flygräddningen och sjöräddningen, till godo.

7.4.2. Sveriges mekanstandardisering

Sveriges mekanstandardisering, som är en organisation inom Standardise- ringskommissionen i Sverige, verkar genom en av sina tekniska kommittéer (SMS/T K 36) för att den utrustning som tillverkas för räddningstjänstens behov skall bli mer enhetlig. Beskrivning och registrering i standardiserings- syfte har hittills skett för ett 50-tal detaljer inom brandskyddsområdet, bl a tryckslang, olika slag av slangkopplingar, stigarledningar, grenrör, strålrör, ventiler, brandposter, motorsprutor, handbrandsläckare och skyltar. Arbete pågår för närvarande med standardisering av grafiska symboler, brandlarm, fasta släcksystem och släckmedel. Samtidigt revideras normerna för tryck- slang, strålrör och handbrandsläckare. Standardisering planeras vidare genom nya projekt för varningssignaler, högtemperaturhjälmar, andnings- skydd, säkerhetsbälten med linor och skyddskläder.

Verksamheten inom Sveriges mekanstandardiserings brandskyddskom- mitté sker i arbetsgrupper som ansvarar för olika produktområden. Arbetet beräknas under verksamhetsåret 1983/84 kosta något mer än 300 000 kronor. Verksamheten finansieras till drygt 50 % av staten, medan privata intres- senter — Svenska brandförsvarsföreningen och tillverkarnas samarbetsorgan SVEBRA och SWELARM deltar med knappt hälften. Den statliga finansieringen sker både genom ett särskilt anslag över statsbudgeten på 62 000 kronor och genom bidrag från civilförsvarsstyrelsen, statens brand- nämnd, försvarets materielverk, fortifikationsförvaltningen, sjöfartsverket och luftfartsverket på vardera 20 000 kronor.

De medel som intressenterna för närvarande bidrar med är emellertid inte tillräckliga för att Sveriges mekanstandardisering skall kunna fortsätta arbetet med brandskyddsmaterielen i den utsträckning som har planerats. Förslag om standardisering av luftkuddar, kopplingar för oljelänsor, utskjutsstegar och brandfiltar har över huvud taget inte kunnat komma med i de aktuella projektplanerna. För de kommande verksamhetsåren har Sveriges mekanstandardisering begärt en utökning av bl a statens brand- nämnds bidrag från nuvarande 20 000 kronor till omkring 60 000 kronor per år. Som ett led i strävandena att anpassa kostnader och intäkter till varandra

diskuteras också en minskning av den internationella kontaktverksamheten. Slutligen har intressenterna övervägt att låta verksamheten i några arbets- grupper i större utsträckning än hittills ske med gruppdeltagarnas egna arbetsinsatser — inte som nu genom projektanställd personal.

Statens brandnämnd och övriga statliga myndigheter anser att de med sina begränsade medel för utvecklingsarbete för närvarande inte kan utöka bidragen till Sveriges mekanstandardiserings verksamhet inom räddnings- tjänsten. Enligt räddningstjänstkommitténs bedömning är det viktigt att standardiseringsarbetet inte bromsas på grund av otillräckliga medel. Ökad enhetlighet i utrustningen är nödvändig för utvecklingen av räddningstjän- sten. I detta ligger på sikt också stora besparingar för räddningsorganen.

Kommittén anser det angeläget att Svensk mekanstandardisering kan disponera resurser för att utveckla sitt arbete inom brandskyddsområdet. Staten och övriga intressenter bör gemensamt överväga vilka roller som företagen och det allmänna skall ha i standardiseringsarbetet och hur kostnaderna skall fördelas mellan dem. Sedan det nya centrala räddnings- tjänstverket har organiserats är det naturligt att verket inom ramen för sin uppgift att samordna räddningstjänsten fortlöpande följer denna del av stan- dardiseringsverksamheten och tar de initiativ som verket bedömer nödvän- diga.

7.4.3. STU och Svenska kommunförbundet

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) fick år 1980 i uppdrag av regeringen att utarbeta ett program för forskning och utveckling av system, metoder och teknik för olje- och kemikaliebekämpning. Programmet — kallat TOBOS 85 — är inriktat på skadebekämpning till sjöss och på bekämpning och sanering i strandzonen. Avsikten är att den teknik för olje- och kemikaliebekämpning som redan används skall kunna förbättras genom forsknings- och utveck- lingsarbetet. Syftet är vidare att nya metoder och ny utrustning som avsevärt förbättrar bekämpnings- och saneringsarbetet skall utvecklas. Samtidigt skall formerna för den s k teknikupphandlingen förbättras. De ansvariga samhällsorganen skall kunna få ett ökat stöd i handläggningen av sina inköpsärenden. Programmet syftar slutligen också till att stimulera svenska industriföretag som deltar i arbetet med utveckling av olje- och kemikalie— bekämpningen att exportera utrustningar och system.

Den inledande delen av forsknings- och utvecklingsprogrammet innehåller uppbyggnad av grundkunskaper, utformning av en övergripande målsättning och hotbildsanalyser. Detta arbete har i stor utsträckning slutförts. För närvarande pågår framför allt utformning av prototyper för den tekniska utrustningen. Utprovning och fortsatt utveckling av materielen kommer att ske fram till år 1985. STU samverkar i det redovisade arbetet med bl a statens brandnämnd, kustbevakningen, Svenska kommunförbundet och ett antal industriföretag. Utformningen av programmet och den produktutveckling som ingår i verksamheten har beräknats kosta omkring 30 milj kronor. Projektet finansieras till allra största delen med statliga medel.

Tillsammans med i första hand Svenska kommunförbundet driver STU vidare ett projekt kallat BASTU 86 som syftar till utveckling av ett basfordon för främst den kommunala räddningstjänsten. Avsikten är även i

detta fall att genom teknikupphandling förbättra möjligheterna till produk- tion av en rationell utrustning. Genom samordning av de olika kommunernas intressen strävar intressenterna efter att uppnå en ökad enhetlighet och därmed större serier i produktionen än hittills. Syftet är framför allt att hålla nere räddningsorganens kostnader för fordonsinköpen. Efter förstudier med bl a utformning av en kravspecifikation har STU nyligen beställt ett antal prototyper. Utprovning av dessa kommer att pågå under åren 1984—85 i samverkan med flera kommuner. Serieproduktion är avsedd att starta år 1986. STU och Svenska kommunförbundet samarbetar i basfordonsprojek— tet med bl a statens brandnämnd, civilförsvarsstyrelsen och ett 30—tal kommuner.

Kommittén anser att utveckling av ett basfordon är ett mycket viktigt led i strävandena att skapa en mer standardiserad räddningsmateriel. Det är ett betydelsefullt pionjärarbete som fordrar stöd och uppmärksamhet. Statliga räddningsorgan som kan komma att använda basfordonen t ex försvaret för sin basräddningstjänst — bör bidra ekonomiskt till utvecklingen av materie- len. Eftersom de kommunala räddningsorganens basfordon skall utgöra en väsentlig del av beredskapen för räddningstjänsten även i krig är det rimligt att kommunerna inom ramen för civilförsvarets finansiering får viss ersättning även för anskaffningen. Frågor om ersättning till kommunerna för medverkan i civilförsvarets materielhantering behandlas av CESAM- kommittén.

Den pågående integrationen av freds- och krigsräddningstjänsten skapar även i andra avseenden goda förutsättningar för utveckling av en enhetlig utrustning och för samordning av inköpen. En samverkan mellan statliga och kommunala organ kommer att resultera i större inköp än för närvarande och med gynnsamma effekter i ekonomiskt avseende. Det nya räddningstjänst- verket får genom den omfattande statliga upphandlingen en central roll i strävandena efter ökad standardisering. Kommittén anser att dessa uppgifter skall ges en framträdande roll i beskrivningen av det nya verkets uppgifter. Ett nära samarbete fordras mellan räddningstjänstverket, kommunerna och de myndigheter som är ansvariga för olika delar den den statliga räddnings- tjänsten.

Även det utvecklingsarbete som Brandforsk tar initiativ till och bekostar får stor betydelse för strävandena att standardisera den kommunala räddningstjänstens utrustning. Kommittén återkommer i kapital 14 till forsknings- och utvecklingsfrågorna — bl a samordningen mellan Brandforsks och det nya räddningstjänstverkets arbete på forsknings- och utvecklings- området.

7.5. Länsstyrelsernas samordning av den kommunala räddningstjänsten

7.5.1. Länsstyrelsernas uppgifter

Länsstyrelsen har för närvarande till uppgift att i länet utöva statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. Länsstyrelsen prövar besvär i första instans i vissa ärenden enligt brandlagen och beslutar i en del fall om statlig

ersättning till kommuner och enskilda. Länsstyrelsen skall också svara för den särskilda planläggning som behövs för insatser vid omfattande olycks- händelser. Länsstyrelsens roll som tillsynsorgan innebär att länsstyrelsen skall följa utvecklingen inom räddningstjänsten i länet. Länsstyrelsen kan sägas ha till uppgift att kanalisera synpunkter och önskemål från den lokala nivån till det centrala statliga räddningstjänstorganet. De kommunala räddningstjänstplanerna skall stämmas av mot länsstyrelsens regionala planer för räddningstjänsten vid olika typer av olyckor. Länsstyrelsen skall slutligen när det krävs en samordning av räddningstjänsten eller av räddningstjänsten med annan verksamhet överta ledningen av räddnings- tjänsten. Till samordningsuppgiften hör också att ordna de övningar som behövs för att räddningsarbetet skall fungera i situationer när flera olika organ skall samarbeta.

Kommittén framhöll i principbetänkandet att länsstyrelserna har haft svårt att hitta sin roll i räddningstjänsten. Till en del beror detta sannolikt på att'de saknar egen expertis för de bedömningar som skall ske. Kommittén övervägde i sitt tidigare arbete en regional statlig samordning i områden som skulle omfatta flera län, tex de sex storregioner som civilområdena och militärområdena utgör. Enligt kommitténs bedömning behövs det emellertid även i fortsättningen ett statligt organ på länsnivå för en del samordnings- uppgifter. Till en stor del kommer behovet av statlig regional samordning att minska genom den samverkan i regioner mellan kommunerna som kommit- tén har föreslagit. De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har instämt i kommitténs bedömningar.

Kommittén räknar med att behovet av en samordnad operativ ledning i länsstyrelsens regi kommer att minska genom det föreslagna regionala samarbetet mellan kommunerna. Sedan den senaste brandlagens tillkomst år 1974 har länsstyrelserna i endast sju fall övertagit ledningen av räddnings- tjänsten. Detta skedde vid Tuve-raset och översvämningarna i Dalälvens område år1977, vid oljebekämpningen i Stockholms skärgård våren 1979 och vid bekämpningen av de fyra större skogsbränderi Östergötlands, Hallands och Kalmar län som inträffade mellan åren 1975 och 1983.

Även om länsstyrelserna i framtiden ännu mer sällan kommer att behöva utnyttja möjligheten till operativ samordning finns det enligt kommitténs mening inga skäl att avhända räddningstjänsten detta medel för samverkan. Statlig regional ledning av räddningstjänsten kan även i fortsättningen komma att fordras vid enstaka olyckor med mycket omfattande verkningar när det behövs en kraftsamling av resurserna eller när ett samarbete i räddningsarbetet är nödvändigt över länsgränsen — i vissa fall över riksgränsen. Det kan framför allt komma att gälla händelser med effekter inom geografiskt utbredda områden. Statlig samordning kan också bli nödvändig i situationer när det är angeläget att bedöma hur insatser med särskilt knappa räddningstjänstresurser skall genomföras. I samtliga dessa fall kan det gälla när en samverkan i stor skala är nödvändig mellan flera olika kommunala räddningsregioner, mellan olika räddningstjänstformer eller mellan räddningstjänsten och annan verksamhet i samhället.

Framför allt när det fordras en samverkan mellan räddningstjänsten i två eller flera län bör det vara en uppgift för länsstyrelsen att leda verksamheten. Kommittén föreslår att regeringen i en sådan situation skall kunna förordna

om samordning och ledning av räddningstjänsten. Regeringen kan därvid utse länsstyrelsen i t ex det län där olyckan har uppstått eller där skadeverkningarna blir särskilt stora att leda räddningstjänsten. Frågan har aktualiserats av länsstyrelsen i Malmöhus län och av militärbefälhavaren i södra militärområdet efter utvärderingen av insatserna i samband med snöovädren i södra Sverige vintern 1978/79.

I en del situationer är syftet med länsstyrelsens övertagande av ledningen att länsstyrelsen skall utse en räddningsledare som samordnar ingripanden i två eller flera räddningsregioner. För att underlätta och förenkla ställnings- taganden av det senare slaget anser kommittén att länsstyrelsen även utan att formellt överta ledningen av räddningstjänsten skall kunna utse en rädd- ningsledare. Det gör det möjligt att få ett snabbt beslut i den viktiga frågan om vem som skall svara för ledningen när två eller flera regioner är berörda. Ett ingripande av länsstyrelsen som avser valet av räddningsledare — kommittén anser att det skall behöva ske endast i undantagsfall skapar vidare en beredskap för länsstyrelsens övertagande av ledningen, om detta skulle bli nödvändigt i en senare fas av räddningsarbetet. Om länsstyrelsen får möjligheter att utse en räddningsledare utan att överta ledningen av räddningstjänsten kan övertagandet av ledningsansvaret enligt den nuvaran- de modellen begränsas till de speciella händelser med mycket omfattande verkningar som kräver också annat slag av samordning än den som räddningsledaren kan svara för.

Kommittén vill redan i det här sammanhanget framhålla att reglerna för ersättning till kommunerna för genomförandet av räddningsinsatser under statlig ledning inte får utformas så att de statliga och kommunala organen bedömer behovet av ett övertagande av ledningsansvaret med utgångspunkt i enbart de ekonomiska förhållandena.

Kommittén föreslår att länsstyrelserna liksom hittills bör bidra till räddningstjänstens utveckling genom att sammanställa de lokala räddnings- tjänstorganens erfarenheter och genom att sprida dessa erfarenheter. En del av detta arbete sker i form av den räddningstjänstplanering på länsnivå som kommittén anser att länsstyrelserna äveni fortsättningen bör ha ansvaret för. Som tidigare har framhållits är det angeläget att även länsstyrelserna på olika sätt söker stimulera en ökad samverkan mellan kommunerna. Detta bör ske i samarbete med Svenska kommunförbundets länsavdelningar som verkar för en samordning på länsnivå i den kommunala räddningstjänsten. Ett nära samarbete mellan länsstyrelsen och länsavdelningen förekommer i flera län om bl a planering och om information i aktuella räddningstjänstfrågor. På några håll kan det för planläggningen av räddningsinsatserna fordras ett fast organiserat samarbete också mellan olika län, tex i Göteborgs-området. Även vid de övningar som det är en uppgift för länsstyrelserna att organisera och genomföra finns det goda förutsättningar för en samverkan mellan län. Som kommittén har redovisat sker ett sådant samarbete redan nu bl a i området runt Mälaren och Hjälmaren och i norra Sverige.

Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelserna slutligen avgöra vissa ärenden om regressrätt för räddningstjänstkostnader och pröva ärenden om besvär över den kommunala räddningsnämndens beslut. Se vidare kapitel 15 och specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i kapitel 16.

7.5.2. Länsstyrelsernas organisation och resurser

Länsstyrelsernas svårigheter att hitta sin roll i räddningstjänsten beror som har framhållits till stor del på att de saknar egen expertis för handläggning av räddningstjänstfrågorna. Företrädare för några länsstyrelser framhöll vid den kartläggning av synpunkter som kommittén genomförde under arbetet med principbetänkandet att länsstyrelsernas ställning som regionala samord- ningsorgan på olika områden i samhällsarbetet är till nytta för deras verksamhet även inom räddningstjänsten. I regel har länsstyrelserna emellertid inget eget specialistkunnande inom räddningstjänsten. Länssty- relserna är bl a av det skälet mer än andra räddningstjänstorgan beroende av impulser utifrån. Genom kontakter med statens brandnämnd och med någon eller några av länets brandchefer söker länsstyrelserna erhålla det underlag som behövs för bedömningarna.

Länsstyrelserna anser emellertid att deras resurser för räddningstjänst även kvantitativt sett är otillräckliga. Både uppföljningen av den regionala räddningstjänstplanen och tillsynen över kommunernas verksamhet är arbetskrävande. Länsstyrelserna behöver ha resurser för planering och andra överväganden som inträffade större olyckor aktualiserar och för överlägg- ningar med företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet. I annat fall tillgodoser länsstyrelserna inte de krav som skall ställas på det statliga regionala räddningstjänstorganet. Även de övningar som länsstyrelserna organiserar och genomför i samarbete med kommunerna och andra statliga organ kräver omfattande arbetsinsatser, har det framhållits.

Försvarsenhetens personal är stommen i det kansli som en länsstyrelse behöver disponera både i det löpande arbetet med räddningstjänsten och när länsstyrelsen har övertagit ledningen av en insats. Personalen har i allmänhet ett stort intresse för verksamheten. Detta är en förutsättning för att räddningstjänstärendena skall kunna handläggas snabbt inom enheten, menar länsstyrelsernas företrädare. En annan förutsättning för en snabb handläggning är att räddningstjänstfrågorna liksom hittills prioriteras på bekostnad av de arbetsuppgifter som personalen har inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Kraven från räddningstjänsten har sannolikt för de flesta länsstyrelserna inneburit att en del av de senare uppgifterna har blivit eftersatta.

Kommittén bedömer, som redan har framgått, att kraven på länsstyrel— sernas arbetsinsatser inom räddningstjänsten kommer att förändras efter hand som samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner utvecklas. Med en lokal räddningsorganisation som i uppbyggnaden skall vara densamma i krig och i fred bör det bli möjligt att förenkla planeringen på länsnivå. Under alla förhållanden kommer kraven på länsstyrelsen som räddningstjänstorgan att variera från län till län. Hur stora personalresurser länsstyrelserna kommer att behöva för sina uppgifter inom räddningstjänsten kan enligt komitténs mening inte bedömas förrän det genom praktiska erfarenheter mer i detalj har framgått vilken roll länsstyrelsen skall ha i samordningsarbetet och vilka rationaliseringsvinster som den kommunan- knutna civilförsvarsverksamheten kommer att ge. För de bedömningar som behövs på den senare punkten kommer provplanläggningen som Pro CK har genomfört i Malmöhus och Kopparbergs län att kunna ge vägledning.

Sannolikt kommer det efter denna provplanläggning att fordras en översyn av organisationen för länsstyrelsernas, framför allt försvarsenheternas, uppgifter inom civilförsvaret och räddningstjänsten.

De framtida förändringarna på länsnivå i räddningstjänsten innebär en bättre överensstämmelse mellan uppgifter och resurser än för närvarande. Principen att räddningstjänsten så långt möjligt skall mobilisera de resurser som finns i samhället bör enligt kommitténs mening tillämpas också på den regionala organisationen. För den komplettering av länsstyrelsernas resurser och kunnande inom räddningstjänsten som tillfälligt kan behövas anser kommittén att de regionala organen skall knyta till sig expertis utifrån. Erfaren ledningspersonal från den kommunala räddningstjänsten i varje län bör temporärt kunna medverka i länsstyrelsernas planerings- och samord- ningsarbete.

Även det centrala räddningstjänstverket och statliga organ som polisen och kustbevakningen eller enskilda företag med riskfylld verksamhet skall vid behov kunna delta med personal för övningar eller andra uppgifter. En tillfällig förstärkning utifrån ökar kunnandet i verksamheten men ger också organisationen den flexibilitet som är nödvändig med hänsyn till ovissheten om hur arbetskrävande länsstyrelsernas uppgifter inom civilförsvaret och räddningstjänsten kommer att bli i framtiden.

För tillfällig medverkan i räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsan- läggningar har statsmakterna rekommenderat de fyra berörda länsstyrelser- na att till den permanenta räddningsorganisationen knyta erfaren branding- enjörsutbildad personal i länet. Oljeskyddskommittén föreslog tidigare att länsstyrelserna för olje- och kemikalieberedskapen skulle utse s k presumtiva befälhavare, som skulle delta i planeringen av skyddsåtgärderna på statlig regional nivå. Dessa skulle väljas bland brandbefäl i länen och vara väl förberedda för att kunna tjänstgöra som räddningsledare vid större insatser när länsstyrelsen hade övertagit ledningen av räddningstjänsten. Räddnings- tjänstkommittén instämmer i oljeskyddskommitténs förslag men anser att motsvarande förberedelser bör övervägas av länsstyrelserna även för de övriga delar av räddningstjänsten som de har till uppgift att samordna.

Frågor om medverkan utifrån av experter för räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar behandlas vidare i kapitel 8. Redan här skall nämnas att länsstyrelserna i de fyra län där kärnkraftstationerna ligger har erhållit resurser för att även utanför ordinarie tjänstgöringstid kunna hålla beredskap för en beslutsfattare. Denne skall kunna inställa sig i länsstyrelsens sambandscentral inom en timme efter larm. Kommittén anser inte att en lika hög beredskap är nödvändig för andra typer av olyckor som kan fordra ingripanden av länsstyrelsen. Ett skäl är att ansvaret för ledning av insatserna som kommittén har bedömt i ännu högre grad än hittills kommer att ligga kvar på kommunal nivå. Ett annat skäl är att övertagandet av ledningsan- svaret sannolikt i de flesta fall kommer att fordras först i en senare fas av räddningsarbetet, tex när användningen av mycket omfattande statliga resurser skall samordnas. Under den tid som står till förfogande innan detta behov uppstår bör den kommunala räddningsledningen som regel ha goda möjligheter att även utom tjänstetid få kontakt med någon av beslutsfattarna inom länsstyrelsen. Kommittén bedömer att en beredskap för en av

länsstyrelsens tjänstemän endast i mycket sällsynta fall skulle fylla ett verkligt behov. Om det efter en olycka bedöms sannolikt att ett övertagande senare kan komma att behövas, bör det finnas förutsättningar att i en sådan situation tillfälligt organisera en beredskap inom länsstyrelsen.

7.6. Samordningen av den kommunala räddningstjän- sten på central nivå

7.6.1. Vilken roll skall ett centralt organ ha?

På central nivå bör framför allt ligga ett ansvar för den utbildning och för det utvecklingsarbete som fordras både för räddningstjänsten och för de förebyggande åtgärderna om effektiviteten i verksamheten fortlöpande skall kunna höjas.

För att de ökade kunskaperna skall kunna tillvaratas måste det spridas information till regionala och lokala organ. Det är på central nivå också nödvändigt att utveckla organisationsformer så att samhällets samlade resurser kan användas på ett effektivt sätt i räddningstjänsten.

Strävandena att integrera civilförsvaret och räddningstjänsten i fred är ett av de bärande inslagen i åtgärderna för en effektivare räddningstjänst. Ett ökat samarbete förutsätter att det i både fred och ofred sker en samordning inte bara lokalt och regionalt utan även på central nivå. Att bilda en ny myndighet genom sammanläggning av statens brandnämnd och civilförsvars- styrelsen är från den utgångspunkten en angelägen åtgärd, framhöll kommittén i principbetänkandet. Det mesta i fråga om personal och materiel och mycket när det gäller metoder och angreppssätt vid utveckling och planering är gemensamt för freds- och krigsräddningstjänsten. En samlad organisation för de båda centrala verkens uppgifter har goda förutsättningar att främja effektiviteten i hela verksamheten.

Kommittén anser att det nya centrala verkets uppgifter inom räddnings- tjänsten skall omfatta både kommunal och statlig räddningstjänst. Strävan- dena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för

(1) Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så att olika organ kan samarbeta effektivt;

(2) Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver;

(3) Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings- tjänstorgan på olika nivåer och de organ som medverkar i räddningstjän- sten;

(4) Reglering av vissa frågor om ekonomisk ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Enligt kommitténs bedömning skall det nya centrala räddningstjänstver- ket däremot inte ha några operativa befogenheter vid räddningsinsatser. Kunnandet inom verket kommer emellertid att kunna utnyttjas för rådgivning till de operativt ansvariga i räddningsarbetet särskilt vid mer

omfattande och långvariga insatser — när tiden medger sådana kontakter.

Räddningstjänstverket bör också i lämplig utsträckning delta i arbetet på fältet, tex vid övningar. Det är viktigt att verket även följer den internationella utvecklingen inom räddningstjänsten. På central nivå bör vidare finnas en funktion som tillhandahåller uppgifter om de mer exklusiva resurser som kan behövas vid en del räddningsinsatser. Kommittén återkommer i kapitel 10 till frågan om ett centralt uppgiftsförråd för den kommunala och statliga räddningstjänsten.

7.6.2. Den centrala statliga myndighetens verksamhet och befogenheter

En av den nya centrala myndighetens grundläggande uppgifter bör vara att inom ramen för det statliga tillsynsansvaret stimulera erfarenhetsutbytet och att verka för en samordning inom den kommunala räddningstjänsten. Räddningstjänstverket bör utveckla metoder för räddningsverksamheten, sammanställa och utvärdera erfarenheter och genom information och rådgivning sprida dessa till räddningstjänstorganen. Länsstyrelserna,