lagen.nu

NJA 2004 s. 566

Vägverket har ansetts inte berättigat till trafikskadeersättning för kostnader avseende vissa åtgärder som utförts på allmän väg efter en trafikolycka.

Stockholms tingsrätt

Vägverket förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Rolf Nöteberg, rådmannen Thore Brolin, referent, och tingsnotarien Fredrik Ingblad) anförde i dom den 30 maj 2002:

Bakgrund

Vid en trafikolycka den 5 oktober 1999 på allmän väg vid Tingstadstunneln i Göteborg läckte drivmedel ut på vägbanan. En av bilarna som var inblandad i olyckan var fordonet med registreringsnummer LBL 646. Detta fordon var trafikförsäkrat hos Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa). På grund av olyckan fick Vägverkets driftentreprenör PEAB - av såväl trafiksäkerhets- som miljöskäl - utföra sanering av vägbanan samt även visst avstängningsarbete. Vägverket har betalat entreprenören för utförda tjänster. Fråga i målet är om Trygg- Hansa såsom försäkringsgivare för fordonet skall ersätta staten genom Vägverket för dessa kostnader.

Yrkanden m.m.

Staten genom Vägverket (hädanefter oftast Vägverket) har yrkat att tingsrätten skall förplikta Trygg-Hansa att till Vägverket betala 5 150 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för dom tills betalning sker.

Trygg-Hansa har bestritt yrkandet och vitsordat det yrkade beloppet.

Grunder och utveckling av talan

Vägverket: Skadan som uppkommit på vägen är en sådan sakskada för vilken försäkringsersättning skall utgå enligt trafikskadelagen (1975:1410). Trygg-Hansa skall därför ersätta Vägverket kostnaderna för sanerings- samt avstängningsarbetet som uppgår till yrkat belopp. Ansvaret är inte beroende av vållande.

Trygg-Hansa: Enligt trafikskadelagen ersätts person- och sakskada som uppkommer till följd av trafik med motordrivet fordon. De kostnader som Vägverket haft utgör varken person- eller sakskada. Det gäller även om ett funktionellt skadebegrepp tillämpas, framför allt eftersom den åtgärd som vidtagits inte skett för att bibehålla vägens lönsamhet utan som ett led i utövandet av skyldigheten att sanera vägbanan.

Vägverket har såsom ansvarig för väghållningen för allmänna vägar erhållit anslag från staten, avsedda att täcka bland annat kostnaderna för att sanera vägar och sköta avspärrningar i samband därmed. Vidare är medel som staten anslår till Vägverket en vidaredistribution av uppburen fordonsskatt. Skatten är visserligen inte destinerad till Vägverket men syftet med skatten är att fordonsägarkollektivet indirekt skall svara för del av de kostnader som är hänförliga till fordonstrafiken. Genom att erlägga fordonsskatt har det aktuella fordonet sålunda redan betalt sin andel av Vägverkets kostnader för här utförda åtgärder. De kostnader som nu yrkas ersättning för är därför ingen skada för Vägverket.

Vägverkets kostnader omfattas inte av det skyddsändamål som ersättningsreglerna i trafikskadelagen avser att omfatta. Det allmännas kostnader för grundläggande samhällsfunktioner som sjukvård, upprätthållande av lag och ordning samt hållande av allmänna vägar etc., är kostnader som skall bäras gemensamt av alla skattebetalare och inte av enskilda företag eller individer. Skyldigheten att tillhandahålla denna service placerar kostnaden för den på det allmänna. För att ett undantag skall föreligga från denna princip krävs ett uttryckligt lagstöd. Åtgärderna här faller inom räddningstjänstlagen och har utförts på uppdrag av räddningstjänsten. Vägverket är skyldigt att utföra sådana åtgärder utan att därigenom betinga sig rätt till ersättning.

Vägverket har genmält: Avgörande är om den skada Vägverket drabbats av utgör en sakskada. Sakskada föreligger om vägen förstörts eller om dess funktion och brukande förhindrats. Även en rent estetisk förändring kan utgöra en sakskada. Vägen har förstörts genom att dess ytskikt påverkats så att den inte kunnat användas för sin funktion utan att en sanering, direkt jämförbar med en reparation, först utförts. Jämförelse kan t.ex. göras med klotter på husväggar och nedsmutsade kläder, vilket självklart utgör sakskador. Vägen är i högsta grad en ”produktiv egendom” och, även om så inte skulle anses vara fallet, skall ersättning för sakskada utgå vid nedsatt funktion. Adekvat kausalitet föreligger mellan olyckan och skadan.

Att Vägverket erhållit anslag från staten för sin verksamhet kan i sig inte medföra att verket saknar rätt till ersättning. Det är inte heller någon förutsättning för ersättning enligt trafikskadelagen eller skadeståndslagen att den skadelidande är ett företag.

Ett huvudsyfte med trafikskadelagen är att trafikskadorna så långt som möjligt skall bäras av försäkringstagarkollektivet. Vägverket har rätt till ersättning för sakskada, även om myndighetens verksamhet finansieras genom anslag och även om verksamheten ingår i myndighetens sedvanliga uppgifter. Åtgärderna faller inte under räddningstjänstlagen. Det är Vägverket som har beställt och betalat det arbete som verkets driftentreprenör PEAB utfört. Räddningstjänsten har visserligen kontaktat PEAB i samband med olyckan. Enligt avtalet med PEAB är arbetet beställt av Vägverket även om varje enstaka drift- eller underhållsåtgärd som PEAB utför inte föregås av en särskild beställning.

Domskäl

Vid en trafikolycka den 5 oktober 1999 på allmän väg vid Tingstadstunneln i Göteborg läckte drivmedel ut på vägbanan. En inblandad bil var trafikförsäkrad hos Trygg-Hansa, som ostridigt skall stå för trafikskadeersättning i anledning av olyckan. Vägverket har utgivit ersättning till en entreprenör som sanerat vägbanan från drivmedel och svarat för avstängning. Tvisten gäller om denna kostnad skall ersättas som sakskada.

Parterna har argumenterat utförligt. Trygg-Hansa har åberopat ett rättsutlåtande av professor Håkan Andersson.

Enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen - som enligt 9 § trafikskadelagen äger motsvarande tillämpning i fråga om trafikskadeersättning - omfattar skadestånd med anledning av sakskada bland annat ersättning för reparationskostnad och annan kostnad till följd av skadan. Enligt tingsrättens mening är exempelvis rengöring efter nedskräpning en i och för sig som sakskada ersättningsgill kostnad.

Den fråga som återstår att ta ställning till är om förhållandena är sådana att det utförda arbetet skall bäras av staten. I rättsfallen NJA 1950 s. 610 och 2001 s. 627 har HD ogillat anspråk på ersättning för kostnader för släckning av brand eller för arbete till följd av falska larm med motiveringen att, vid åtgärder som en myndighet är skyldig att utföra, principen bör vara att en kostnad inte skall anses ersättningsgill utan särskilt lagstöd.

Allmän väg skall enligt 26 § första stycket väglagen (1971:948) hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Väghållare är normalt staten. Att ansvaret även kan vila på kommun saknar betydelse i detta sammanhang.

I 2 § första stycket räddningstjänstlagen (1986:1102) sägs att med räddningstjänst i lagen avses de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser eller överhängande fara för olyckshändelse för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Enligt tredje stycket föreligger skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

De åtgärder som sålunda ankommer på staten är av den karaktären att kostnaderna inte ersätts som sakskada. Parterna är oense om huruvida vidtagna åtgärder genomförts av staten som väghållare eller som ansvarig för en räddningsinsats. Utredning därom har inte förebragts.

Vad nu har sagts utesluter inte att vissa skador som drabbar staten i angivna funktioner utgör ersättningsgilla sakskador. Det gäller exempelvis kostnader för reparation av fasta väganordningar eller av utryckningsfordon. Utanför området faller åtgärder som huvudsakligen syftar till att hålla vägbanan i ett från trafiksäkerhetssynpunkt godtagbart skick eller till att provisoriskt ersätta skadade väganordningar. Att dessa utgångspunkter med säkerhet medför gränsdragningsproblem är inte skäl att ändra den principiella inställningen.

Det saknas stöd för att den omtvistade kostnaden varit av annat slag än att avse åtgärd som det ålegat staten att utföra. Vägverkets talan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Tingsrätten lämnade Vägverkets talan utan bifall.

Svea hovrätt

Vägverket överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Trygg-Hansa bestred ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt samt hovrättsråden Christine Möller, referent, Lars-Åke Olvall och Monica Kämpe) anförde i dom den 19 mars 2003:

Domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

Vägverket har dock i hovrätten framhållit att det är ostridigt att staten inte utan särskilt lagstöd är berättigad till skadestånd för kostnader som en myndighet är skyldig att utföra men att ersättning enligt trafikskadelagen är något annat och att staten är berättigad till sådan ersättning.

Vad som har förekommit i hovrätten ger inte anledning till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort. Tingsrättens dom skall alltså stå fast.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Vägverket överklagade och yrkade bifall till sin i målet förda talan.

Trygg-Hansa bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund yttrade sig i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Rikard Backelin, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Vägverkets yrkande om trafikskadeersättning avser gottgörelse för vad verket utgett till sin driftentreprenör, PEAB, för visst sanerings- och avstängningsarbete som denna utförde efter en trafikolycka på allmän väg, i vilken ett av de inblandade fordonen var trafikförsäkrat hos Trygg-Hansa. En förutsättning för att yrkandet skall kunna bifallas är att Vägverket åsamkats en sakskada i skadeståndslagens (1972:207) - och därmed även trafikskadelagens (1975:1410) - mening.

Enligt förarbetena till skadeståndslagen avses med sakskada i första hand genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål (prop. 1972:5 s. 579). I praxis har framhållits att hänsyn också bör kunna tas till att egendom försämrats genom att dess funktion förlorats eller blivit nedsatt i inte obetydlig grad (NJA 1996 s. 68). Sakskada kan föreligga även om funktionshindret är tillfälligt (jfr a. prop. s. 580).

Vid det aktuella tillbudet rann drivmedel ut på vägbanan. Av bl.a. trafiksäkerhetsskäl behövde vägbanan saneras. Under den tid saneringsarbetet pågick kunde vägen inte nyttjas. Olyckan måste härigenom anses ha haft en direkt påverkan på vägens användbarhet för sitt ändamål. Den kostnad som Vägverket haft för att återställa vägbanan i brukbart skick är därmed att hänföra till sådan kostnad till följd av sakskada för vilken trafikskadeersättning i och för sig kan utgå enligt 11 § första stycket trafikskadelagen (jfr 9 § samma lag och 5 kap. 7 § skadeståndslagen). Fråga är då om Vägverket på annan grund är betagen rätten till sådan ersättning.

I rättsfall där fråga varit om skadestånd kunnat utgå för kostnader som avsett åtgärder som en myndighet är skyldig att utföra har HD uttalat att principen bör vara att sådana kostnader inte skall anses ersättningsgilla utan särskilt lagstöd (se NJA 2001 s. 627 på s. 644 och där förekommande hänvisningar).

Vägverket har vitsordat att det enligt lag varit skyldigt att se till att det arbete som det begärt ersättning för blev utfört, men gjort gällande att nyssnämnda princip inte är tillämplig i ett fall, som detta, där myndighetens kostnader kan gottgöras genom trafikskadeersättning. Visserligen räknas inte trafikskadeersättning som skadestånd i formell mening. Detta hindrar emellertid inte att vissa skadeståndsrättsliga grundsatser kan tillämpas även på sådan ersättning (se prop. 1975/76:15 s. 113). Motivet för den ovan berörda principen får uppfattas vara att kostnaderna för offentligt finansierade samhälleliga skyddsinrättningar skall bäras av det allmänna (jfr SOU 1971:50 s. 227 f., Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1977 s. 133 f. och Håstad, Tjänster utan uppdrag, 1973 s. 198). Detta motiv får anses göra sig gällande även när alternativet till att låta det allmänna slutligt svara för sådana kostnader är att vältra över betalningsansvaret på ett visst kollektiv, såsom t.ex. det kollektiv som är skyldigt att hålla trafikförsäkring. I sammanhanget må jämföras med de överväganden som ligger bakom 20 kap. 7 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, genom vilken bestämmelse utövande av regress för vad som utgått från den allmänna försäkringen förbjudits (se prop. 1962:90 s. 386 ff.).

På grund av det anförda kan Vägverket inte anses ha rätt till trafikskadeersättning. Hovrättens domslut skall således fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Victor, Lindeblad, referent, Calissendorff och Widebeck) meddelade den 14 oktober 2004 följande dom:

Domskäl

Vid en trafikolycka den 5 oktober 1999 på allmän väg vid Tingstadstunneln i Göteborg läckte drivmedel från ett av de inblandade fordonen ut på vägbanan. På grund av utsläppet utfördes genom Vägverkets försorg visst saneringsarbete. I målet har Vägverket som företrädare för staten yrkat att Trygg-Hansa som trafikförsäkringsgivare skall utge ersättning för saneringskostnaderna och visst avstängningsarbete i samband med saneringen. Det yrkade beloppet, 5 150 kr, avser dels ianspråktagen tid för arbetsledare, vägarbetare, bil m.m., dels visst använt material. Som rättslig grund för yrkandet har Vägverket åberopat 8 § trafikskadelagen (1975:1410) jämförd med 11 § samma lag av vilka bestämmelser framgår att för sakskada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon skall trafikskadeersättning utgå från trafikförsäkringen för fordonet.

Mot ersättningsyrkandet har Trygg-Hansa invänt dels att det överhuvudtaget inte uppkommit någon skada för Vägverket eftersom Vägverket uppbär anslag från staten vilket finansieras av fordonsskatten, dels att Vägverket i vart fall inte drabbats av sakskada. Trygg-Hansa har vidare - för det fall att sakskada anses ha uppkommit - invänt att någon ersättning inte skall utgå därför att ersättningsrätten enligt trafikskadelagen inte gäller för åtgärder av det i målet aktuella slaget, då Vägverket som väghållare varit skyldigt att utföra åtgärderna enligt 26 § väglagen (1971:948).

Det förhållandet att Vägverket uppbär anslag från staten utesluter inte att det har uppkommit skada för Vägverket.

Vid trafikolyckor uppstår ofta olika kostnader för det allmänna i form av insatser från polis och räddningstjänst och inte sällan kräver olyckorna också särskilda insatser av väghållaren. Från rättslig synpunkt är dessa kostnader i allmänhet att betrakta som sådana rena förmögenhetsskador eller tredjemansskador för vilka ersättning inte kan utgå inom ramen för trafikskadelagen.

Av trafikskadelagens bestämmelser följer däremot inte någon särskild begränsning av rätten till ersättning i de fall då det allmänna drabbats av sakskada i följd av trafik med ett motordrivet fordon. Om egendom som är i allmän ägo skadas i samband med en trafikolycka kan alltså ersättning utgå enligt trafikskadelagen. Det gäller även i förhållande till sådan egendom som ingår som en del av den väganläggning på vilken olyckan inträffat. Det får således anses stå klart att exempelvis värdet av förstörda vägskyltar eller kostnader för reparation av förstörda vägportar och liknande kan vara ersättningsgilla inom ramen för trafikskadelagen (se t.ex. Hellner-Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 286). Frågan är om den skada som Vägverket drabbats av är att anse som en sakskada.

Med sakskada avses i första hand en genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål. I samband med trafikolyckor är det inte ovanligt att nyttjandet av vägen hindras av att exempelvis bildelar eller last spritts över vägbanan på ett sätt som gör att denna måste stängas av för trafik till dess att området städats av. Enbart ett sådant förhållande innebär emellertid inte att det kan anses ha uppkommit en sakskada på vägen genom fysisk påverkan på vägbanan. Gränsen mellan vad som är att anse som en sakskada och såsom en sådan skada inte ersättningsgill nedskräpning eller nedsmutsning är dock ibland svår att dra. Förutom fysisk påverkan av egendomen är också de insatser som krävts för att återställa egendomen av betydelse. Har inga eller endast obetydliga återställningsinsatser behövts kan någon sakskada inte anses ha uppkommit.

Att utsläpp av drivmedel och andra oljeprodukter kan innebära att mark förorenas på ett sådant sätt att det uppkommer en sakskada är klart. Detta innebär dock inte, i enlighet med vad ovan sagts, att varje utsläpp innefattar en sakskada. Om ett utsläpp är av så begränsad omfattning att det inte förorsakar något egentligt men kan någon sakskada inte anses ha uppkommit. Detsamma gäller om de negativa effekterna av ett utsläpp inte är så begränsade men kan undanröjas genom obetydliga åtgärder.

Av utredningen i målet får anses framgå att vägbanan i detta fall påverkats på ett sådant sätt att en sakskada uppkommit.

Frågan är då om rätten till ersättning är utesluten på den grunden att Vägverket som väghållare hade en skyldighet att utföra åtgärderna enligt 26 § väglagen.

I rättsfall där fråga varit om skadestånd kunnat utgå för kostnader för räddningstjänst och polisutryckning har HD som en allmän princip slagit fast att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte är skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd (NJA 1950 s. 610 och NJA 2001 s. 627). Motivet för principen får uppfattas vara att kostnader för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade samhälleliga skyddsinrättningar skall bäras av det allmänna. Principen är uppenbarligen tillämplig oberoende av om kostnaderna i det enskilda fallet är att beteckna som ren förmögenhetsskada, tredjemansskada eller sakskada. Frågan är först om rätten till skadestånd skall anses utesluten för åtgärder som Vägverket i egenskap av väghållare är skyldigt att utföra.

Av 26 § väglagen framgår att väghållaren är skyldig att hålla allmän väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom bl.a. underhåll och reparation. Dessa skyldigheter får anses vara av en sådan natur att det allmänna inte har rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren; detta gäller även om trafikanten varit oaktsam. Det är i målet inte visat att omfattningen eller karaktären av åtgärderna avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka. Rätt till skadestånd är således utesluten i fråga om de aktuella åtgärderna.

Vägverket har emellertid gjort gällande att den skadeståndsrättsliga principen inte är tillämplig i ett fall som detta, där myndighetens kostnader kan gottgöras genom trafikskadeersättning.

Trafikskadeersättning räknas inte som skadestånd i formell mening. Detta hindrar emellertid inte att vissa skadeståndsrättsliga grundsatser kan tillämpas även på sådan ersättning (se prop. 1975/76:15 s. 113). Det ovan angivna motivet för den skadeståndsrättsliga principen får anses göra sig gällande även när alternativet till att låta det allmänna slutligt svara för sådana kostnader är att vältra över betalningsansvaret på ett visst kollektiv, såsom t.ex. det kollektiv som är skyldigt att hålla trafikförsäkring. I sammanhanget kan jämföras med de överväganden som ligger bakom 20 kap. 7 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, genom vilken bestämmelse utövande av regress för vad som utgått från den allmänna försäkringen förbjudits (se prop. 1962:90 s. 386 ff.).

På grund av det anförda finns det i fråga om rätt till ersättning för åtgärder som normalt ankommer på väghållaren efter en trafikolycka inte anledning att göra skillnad beroende på om det allmännas anspråk på ersättning avser skadestånd eller trafikskadeersättning.

Vägverket kan således inte anses ha rätt till trafikskadeersättning. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitierådet Thorsson var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde:

Jag har inte kunnat finna att det visats i målet att vägbanan förändrats fysiskt på sådant sätt att vad som inträffat skall anses vara en sakskada.

I det avgörande som refereras i NJA 1996 s. 68 uttalade HD att den kritik som riktats mot att man låter svaret på frågan om en sakskada inträffat helt eller nästan helt bero på om en fysisk förändring av egendomen skett framstod som befogad. Hänsyn borde också kunna tas till att egendom försämrats genom att dess funktion förlorats eller blivit nedsatt i icke obetydlig grad.

Uttalandet är långtgående. Jag kan emellertid inte finna att det i målet visats att vägens funktion nedsatts i sådan grad att vad som inträffat, med den nyss angivna utgångspunkten, är att anse som en sakskada.

Redan av dessa skäl skall hovrättens domslut fastställas.

HD:s dom meddelad: den 14 oktober 2004.

Mål nr: T 1625-03.

Lagrum: 8, 9 och 11 §§ trafikskadelagen (1975:1410), 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) samt 26 § väglagen (1971:948).

Rättsfall: NJA 1950 s. 610 och NJA 2001 s. 627.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (3)

NJA 2008 s. 100: Sedan åtgärder enligt zoonoslagen (1999:658), bl.a. slakt av grisar, vidtagits på grund av att salmonellasmittat foder levererats till ett antal lantbrukare, har Jordbruksverket betalat ersättning...
NJA 2011 s.331 ( NJA 2011:25): Statliga och kommunala väghållare har efter trafikolycka, trots väghållaransvaret, ansetts berättigade till trafikskadeersättning för sakskada i form av kostnader som inte avsett skyddsåtgärder....
NJA 2011 s. 331: Statliga och kommunala väghållare har efter trafikolycka, trots väghållaransvaret, ansetts berättigade till trafikskadeersättning för sakskada i form av kostnader som inte avsett skyddsåtgärder....
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation