SOU 1974:79

Utbildning för arbete

Till statsrådet Anna-Greta Leijon

Den 8 ;eptember 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesde- partemmtet att tillkalla högst sju sakkunniga för översyn av arbetsmark- nadsuttildningen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 30 0kt)ber 1972 såsom sakkunniga numera generaldirektören Bertil Rehnberg, arbetsmarknadsstyrelsen, ledamoten av riksdagen Rune Gus- tavsson utbildningschefen Lennart Larsson, Tjänstemännens Centralorga— nisatior, direktören Matts Bergom Larsson, Sveriges Verkstadsförening, skolrådet Artur Olsson, skolöverstyrelsen, ombudsmannen Björn Petters— son, Lmdsorganisationen, och ledamoten av riksdagen Bengt Wiklund. Departmentschefen förordnade Rehnberg att vara de sakkunnigas ord- förande

Depatementschefen förordnade den 14 december 1972 såsom exper- ter till de sakkunniga numera länsarbetsdirektören Emil Hellström, länsarbttsnämnden i Stockholms län, numera byråchefen Håkan E. Håkanscn, arbetsmarknadsstyrelsen, och Bosse Ringholm, sakkunnigi arbetsnarknadsdepartementet. Vidare förordnade departementschefen som experter den 2 april 1973 sekreteraren Anders Arfwedson, Sveriges Akadenikers Centralorganisation och den 11 september 1973 ombuds- mannerGunne Ström, Svenska Facklärarförbundet.

Sedai bemyndigandet att tillkalla sakkunniga m. m. i kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen överflyttats till chefen för arbets- marknatsdepartementet förordnade denne som experter åt de sakkunni— ga den ' januari 1974 ombudsmannen Henry Persson, Landsorganisatio— nen, ocr den 8 mars 1974 direktörsassistent Margareta Dahlgren, Svenska Arbetsgvareföreningen.

Till ekreterare i kommittén förordnades den 30 oktober 1972 byrådirnktören Göte Bernhardsson, Statistiska Centralbyrån, och som biträdarcle sekreterare förordnades samma dag nuvarande departements- sekretenrna Elizabeth Lundberg och Anders Reuterswärd, arbetsmark- nadsdeprtementet. Den 8 januari 1974 förordnades förste byråsekretera- ren Krisina Ossvik, arbetsmarknadsstyrelsen, som biträdande sekreterare.

De skkunniga har antagit namnet kommittén för översyn av arbets- marknasutbildningen (KAMU).

Komnittén har avgett yttranden över en inom inrikesdepartementet utarbetd promemoria Ungdom och arbete I Bakgrund och förslag till

särskilda åtgärder, över 1968 års utbildningsutrednings (U 68) betänkan- de Högskolan (SOU l97312—3) och samma utrednings betänkande Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning (SOU 1973:12) samt ett förslag avgivet av kommittén för studiestöd åt vuxna, Studiestöd för försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. Kommittén har vidare avgett yttranden över en promemoria från justitiedepartemen- tet med förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år, över en utredning angående företagsledareutbildning i mindre och medelstora företag utarbetad av statens industriverks råd för mindre och medelstora företag, över förslag till försöksverksamhet med arbetsmarknadsutbild— ning (bristyrkesutbildning) inom varvsindustrin för svetsare och plåtslaga— re samt slutligen över en diskussionspromemoria från skolöverstyrelsen om behov av forsknings- och utvecklingsarbete inom vuxenutbildningen. Kommittén har haft ett gemensamt sammanträde med kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) och har också för övrigt genom ledamöterna eller sekretariatet haft regelbundna kontakter med denna och övriga arbetande utredningar på vuxenutbildningens område. Kommittén har vidare haft fortlöpande kontakter med arbetsmarknadens parter, i syn— nerhet genom Verkstadsindustrins yrkesnämnd. I samband med utred- ningsarbetet har kommittén företagit studieresor till Uppsala, Östersund, Furulund och Danmark. Delegationer från kommittén har gjort resor till Canada, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Rapporter från de senare studieresorna redovisas i bilaga till detta betänkande.

Kommittén får härmed, efter att ha slutfört sitt arbete, överlämna sitt betänkande. Reservation har avgivits av ledamoten Bergom Larsson, i vilken experten Dahlgren instämt i särskilt yttrande.

Stockholm den

Bertil Rehnberg Rune Gustavsson Matts Bergom Larsson Lennart Larsson Artur Olsson Björn Pettersson Bengt Wiklund

/Göte Bernhardsson

InnehåH

Skrivelse ....................................... Figurer ........................................ Tablåer ........................................ Förteckning över förkortningar m. m ..................... KAMU:s direktiv Sammanfattning .................................. KAMUzs förslag i punktform ......................... Summary ......................................

Kapitel 1 Arbetsmarknadsutbildning — utveckling och nuläge 1.1 Inledning .................................. 1.1.1 Allmän bakgrund ........................ 1.1.2 Arbetsmarknadsutbildningen fram till år 1965 1.2 Arbetsmarknadsutbildningen. Omfattning, kursformer och kursinriktning .............................. 1.2.1 Allmänt .............................. 1.2.2 De grundläggande villkoren för arbetsmarknadsut- bildning .............................. 1.2. 3 Utbildningsbidragen ..................... 1.2.4 Skolöverstyrelsens AMU-kurser .............. 1.2.5 Utbildning i företag ...................... 1.2.6 Arbetsmarknadsutbildningens fördelning på yrkes- områden .............................. 1.2.7 Kurser utan direkt yrkesinriktning ............ 1.3 Vilka får arbetsmarknadsutbildning? ................ 1.3.1 Inledning ............................. 1.3.2 Kursdeltagarnas kön ...................... 1.3.3 Kursdeltagarnas ålder ..................... 1.3.4 Kursdeltagarnas hemort ................... 1.3.5 Kursdeltagarnas bakgrund .................. 1.4 Arbetsmarknadsutbildningens resultat ............... 1.4.1 Allmänt .............................. 1.4.2 Avbrottsundersökningen ................... 1.4.3 Uppföljningar efter tre månader .............. 1.4.4 Utbildningsresultat för handikappade och övriga kursdeltagare .......................... 1.4.5 Uppföljningar efter längre tid ................

3 11 13 17 19 25 53 57

67 67 67 68

69 69 71

73 73 75

76 79 80 80 80 83 85 85 89 89 90 92

98 101

1.4.6 Kostnads— och intäktsanalyser ............... 103 1.4.7 Arbetsmarknadsutbildningen och den geografiska rörligheten ............................ 104 1.4.8 Sammanfattande kommentarer .............. 105 Kapitel 2 Det framtida behovet av arbetsmarknadsutbildning . . . . 107 2.1 Inledning .................................. 107 2.1.1 Behovet av framtidsbedömningar som grund för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen ...... 107 2.1.2 Faktorer som påverkar behovet av arbetsmarknadsut- bildning ............................. 110 2.2 Utvecklingen på arbetsmarknaden ................. 112 2.2.1 Den ekonomiska utvecklingen _ Långtidsutredningen 112 2.2.2 Kvinnornas förvärvsverksamhet .............. 115 2.2.3 Rörligheten på arbetsmarknaden ............. 116 2.2.4 Prognoser för behovet av olika yrkes- och utbild- ningsgrupper .......................... 118 2.2.5 Arbetslösheten ......................... 121 2.2.6 Handikappade .......................... 124 2.3 Utvecklingen inom det reguljära utbildningsväsendet ..... 126 2. 3.1 Ungdomsutbildningen .................... 126 2.3.2 Vuxenutbildningen ...................... 128 2.3.3 Befolkningens utbildningssammansättning ....... 129 2.4 De korttidsutbildades attityder till arbetsmarknadsutbild- ning ..................................... 129 2.5 Sammanfattande bedömningar ................... 132

Kapitel 3 Principiell avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens

uppgifter ...................................... 135 3.1 Arbetsmarknadsutbildningens mål ................. 135 3.1.1 Allmänt .............................. 135 3.1.2 Ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska mål ..... 135 31.3 Fördelningspolitiska mål ................... 139 3.1.4 Utbildningspolitiska mål ................... 141 3.2 Arbetsmarknadsutbildningens roll i arbetsmarknadspolitiken 143 3.3 Avgränsningsfrågor ........................... 144 3.3.1 Behovet av avgränsning av arbetsmarknadsutbild- ningens uppgifter ........................ 144 3. 3. 2 Krav på regelsystemet som avgränsar arbetsmark- nadsutbildningen ........................ 146 3.3.3 Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgif- ter i förhållande till företagens internutbildning . . . 147 3.3.4 Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgif- teri förhållande till övrig vuxenutbildning ....... 149 3.3.5 Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgif- ter i förhållande till ungdomsutbildningen ....... 152

3.3.6 Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgif- ter i förhållande till de sociala myndigheterna ..... 153

Kapitel 4 Utvidgning av rätten till arbetsmarknadsutbildning . . . .

4.1

4.2

4.3 4.4

4.5

Inledning .................................. 4.1.1 Allmänt ............................. 4.1.2 KAMU:s direktiv ........................ 4.1.3 Förslag till utvidgningar av rätten till arbetsmark- nadsutbildning ......................... Bristyrkesutbildningen ......................... 4.2.1 Omfattning och inriktning .................. 4.2.2 Kursdeltagarnas bakgrund .................. 4.2.3 Utbildningsresultat ...................... 4.2.4 Arbetsmarknadsutbildning och kommunalt bered- skapsarbete inorn vårdsektorn och barnstugeverksam- heten ............................... 4.2.5 Överväganden och förslag .................. Arbetsmarknadsutbildning för låginkomsttagare ........ Arbetsmarknadsutbildning vid risk för arbetslöshet ...... 4.4.1 Bakgrund och nuvarande förhållanden .......... 4.4.2 Bestämmelser om anställningsskydd ........... 4.4.3 Överväganden och förslag .................. Arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20 år 4.5.1 Nuvarande regler ........................ 4.5.2 Försök med kompletterande utbildningsbidrag för ungdomar under 20 år i Kopparbergs län ........ 4.5.3 Överväganden och förslag ..................

Kapitel 5 Arbetsmarknadsutbildning för några grupper med spe- ciella problem på arbetsmarknaden ..................... 5.1 Inledning .................................. 5.2 Kvinnorna i arbetsmarknadsutbildningen .............

5.2.1 Allmänt ..............................

5.3

5.4

5.2.2 Kvinnorna på arbetsmarknaden .............. 5.2.3 Kvinnorna som genomgår arbetsmarknadsutbildning . 5.2.4 Överväganden och förslag .................. De handikappade i arbetsmarknadsutbildningen ........ 5.3.1 Nuvarande förhållanden ................... 5.3.2 Utbildningsresultat ...................... 5.3.3 Överväganden och förslag .................. invandrarna i arbetsmarknadsutbildning ............. 5.4.1 Invandringen till Sverige ................... 5.4.2 Invandrarna i arbetsmarknadsutbildningen — kursdel-

tagare och kursinriktning .................. 5.4.3 Utbildningsresultat ...................... 5.4.4 Lagstiftning om svenskundervisning för invandrare . . 5.4.5 Överväganden och förslag ..................

Kapitel 6 Utbildningarnas inriktning och uppbyggnad ......... 6.1

Inledning .................................. 6.1.1 Kapitlets innehåll .......................

155 155 155 158

159 159 159 162 163

165 166 171 174 174 175 177 181 181

183 183

189 189 190 190 190 192 195 201 201 202 206 208 208

209 210 212 213

217 217 217

6.1.2 KAMU:s direktiv ........................ 217 6.1.3 Några tidigare gjorda uttalanden om arbetsmarknads— utbildningens innehåll ..................... 218 6.2 Nuvarande förhållanden ........................ 220 6.2.1 Gällande bestämmelser och deras tillämpning ..... 220 6.2.2 Grundläggande och förberedande utbildning ...... 222 6.2.3 Yrkesutbildningen ....................... 224 6.3 Överväganden och förslag ....................... 226 6.3.1 Allmänt om ambitionsnivån ................. 226 6.3.2 Kursemas uppbyggnad .................... 227 6.3.3 Grundläggande utbildning .................. 229 6.3.4 Yrkesutbildningen ....................... 230 6.3.5 Högskolor och högskoleförberedande utbildnings- linjer ................................ 234 Kapitel 7 Kursanordnare ............................ 237 7.1 Nuvarande förhållanden ........................ 237 7.1.1 Allmänt .............................. 237 7.1.2 Skolöverstyrelsens kurser ................... 239 7.1.3 Det reguljära utbildningsväsendet ............. 241 7.1.4 Företagsutbildning ....................... 242 7.1.5 Övriga kursanordnare ..................... 248 7.1.6 Utbildningstidens längd ................... 249 7.2 överväganden och förslag ....................... 251 7.2.1 Avvägning mellan olika kursanordnare .......... 251 7.2.2 Arbetsmarknadsutbildning inom företag ........ 256 7.2.3 Köp av ledig utbildningskapacitet ............. 260 7.2.4 Vissa gemensamma frågor vid företagsutbildning . . . 261 7.2.5 Företagens internutbildning ................. 263 Kapitel 8 Utbildningsbidragen ........................ 267 8.1 Inledning och nuvarande förhållanden ............... 267 8.1.1 Inledning ............................. 267 8.1.2 Nuvarande bidragssystem .................. 267 8.1.3 Beviljade bidrag under år 1972 ............... 269 8.2 Utbildningsbidragen ijämförelse med vissa andra bidrag m. m.271 8.2.1 Allmänt .............................. 271 8.2.2 Ersättning vid arbetslöshet ................. 271 8.2.3 Sjukpenning ........................... 274 8.2.4 Studiestöd ............................ 275 8.2.5 Folkpension ........................... 277 8.2.6 Socialhjälp i Stockholm ................... 277 8.2.7 Sammanfattning ........................ 278 8.3 Överväganden och förslag ....................... 279 8.3.1 Allmänna utgångspunkter .................. 279 8.3.2 Kritik mot det nuvarande bidragssystemet ....... 280 8.3.3 Möjligheter att utveckla det nuvarande bidragssyste- met ................................ 281

8.3.4 Alternativa system för utbildningsbidrag ........ 283

8.3.5 Differentiering av bidragen efter valet av utbildning 8.3.6 KAMU:s förslag till bidragssystem för arbetslöshets-

försäkrade ............................ 8.3.7 KAMU:s förslag till bidragssystem för vuxna personer

utanför arbetslöshetsförsäkringen ............. 8.3.8 Kursdeltagare som uppbär sjukpenning m.m. eller

har andra inkomster ...................... 8.3.9 Ungdomar under 20 år .................... 8.3.10 Traktamenten och särskilda bidrag ............ 8.3.11 Administration 8.3.12 Kostnader ............................ 8.3.13 Sammanfattning ........................

Kapitel 9 Organisatoriska frågor ....................... 9.1 Nuvarande förhållanden ........................ 9.1.1 Allmänt om ansvarsfördelningen mellan arbetsmark— nadsverket och skolöverstyrelsen . . . . . . . . . .

9.1.2 Arbetsmarknadsverket ....................

9.1.3 Skolöverstyrelsen ....................... 9.1.4 Organisationen på AMU-center ............... 9.1.5 Kursdeltagarnas inflytande .................

9.1.6 SAMS ...............................

9.1.7 Utvärdering m. m. av arbetsmarknadsutbildningen . .

9.1.8 Ramplaneringen 9.1.9 Arbetsmarknadens parter 9.1.10Försöksverksamhet med partssammansatta bered-

ningsgrupper ...........................

9.2 Överväganden och förslag ....................... 9.2.1 Central organisation ...................... 9.2.2 Utvärdering m. in. av arbetsmarknadsutbildningen . . 9.2.3 Organisation på länsnivå ................... 9.2.4 Organisation vid AMU-center ................ 9.2.5 Ramplaneringen ........................ 9.2.6 Vissa personalfrågor ......................

Kapitel 10 Informationsfrågor ........................ 10.1 Inledning .................................. 10.2 Nuvarande förhållanden ........................ 10.2.1 Studie- och yrkesorientcring ................

10.2.2 ALU-kurserna ..........................

10.2.3 Information till allmänheten ................

10.2.4 Information till arbetsgivarna ................ 10.3 Överväganden och förslag ....................... 10.3.1 Information till kursdeltagarna — studie- och yrkes- orientering rn. m .........................

10.3.2 Information till allmänheten ................

10.3.3 Information till arbetsgivarna ................

285

286

287

289 290 290 292 293 295

297 297

297 297 299 300 301 301 302 302 304

304 305 305 306 308 309 310 312

315 315 316 316 319 321 322 326

326 329 332

Kapitel 1 ] Kursdeltagarnas sociala situation ............... 335 1 1.1 Behov av elevsociala åtgärder ..................... 335 11.2 Stödåtgärder för kursdeltagare på AMU-center ......... 337 11.2.1 Elevassistenter ......................... 337 11.2.2 Hälsovård och fritidsverksamhet .............. 337

11.2.3 Bostäder ............................. 338 11.24 Arbetarskydd .......................... 339

11.2.5 Övriga stödåtgärder på AMU-center ............ 339 11.2.6 Överväganden och förslag .................. 339 11.3 Stödåtgärder för kursdeltagare utanför AMU-center ...... 342 11.3.1 Allmänt ......... » ..................... 342

11.3.2 Elevassistenter ......................... 343

11.3.3 Överväganden och förslag .................. 343 11.4 Vissa gemensamma frågor ....................... 344 11.4.1 Försöksverksamhet med bostad och barntillsyn . . . . 344 1 1.4.2 Försäkringar ........................... 344 1 1.4.3 Ledighet under utbildningstiden .............. 345 1 1.4.4 Överväganden och förslag .................. 346

Kapitel 12 Kostnadsberäkningar, finansiering och författningsför-

slag ........................................... 349 12.1 Inledning .................................. 349 12.2 Kostnadsberäkningar .......................... 349 12.3 Nettokostnader för den offentliga ekonomin resp. samhälls- ekonomiska kostnader ......................... 353 12.4 Finansieringsfrågor ........................... 35 5 12.5 Författningsändringar ......................... 357 12.5.1 Motiveringar ........................... 357 12.5.2 Förslag till författningstext ................. 358

Reservation av ledamoten Matts Bergom Larsson samt likalydande särskilt yttrande av experten Margareta Dahlgren. 377

Bilaga Redovisning av arbetsmarknadsutbildningen i Canada, Stor- britannien och Västtyskland ..................... 381

Figurer

1.1

1.2

1.3

1.4

1.5

1.6

1.7

2.1

2.2

2.3

2.4

2.5

4.1

4.2

Genomsnittligt antal kursdeltagare inom skilda kurstyper under åren 1960—1972.

Statens utgifter för arbetsmarknadsutbildning budgetåren 1966/67—1972/73.

Genomsnittligt antal deltagare i SÖ-kurser för arbetslösa m. fl. vid mitten av varje månad åren 1965—1972.

Andelen kvinnor bland de personer som under åren 1969—1973 börjat arbetsmarknadsutbildning av olika slag (%).

Personer som började utbildning åren 1969—1973 procentuellt fördelade efter utbildning vid kursens början.

Anställningsförhällanden efter avslutad utbildning. Procentuell fördelning på yrkesinriktad (figur A) och icke yrkesinriktad (figur B) utbildning.

Utbildningsresultat för kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildning 1972.

Bruttoströmmarna 1960—1965 sett från 1960 resp. 1965 exempli- fierade för vissa yrken, män.

Utvecklingen av antalet förvärvsarbetande inom olika yrkesom- råden 1960—1980.

Utvecklingen av den registrerade arbetslösheten och kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildning. Index: 1965 = 100.

Antalet aktuella arbetsvårdssökande och därav förstagångsinskrivna 1965—1973 samt antalet som påbörjat arbetsmarknadsutbildning 1969—1973.

Befolkningens utbildningssammansättning 1965—1990 uppdelad på ålder och utbildningsnivå.

Den arbetsmarknadspolitiska prövningen inom arbetsmarknadsut- bildningen. Utbildningsutbud och målgrupper.

Antal ungdomar under 20 år (före den 1 juli 1970 21 år) som beviljats dispens för arbetsmarknadsutbildning.

5.1 Utbildningsresultat för kursdeltagare med fysiska handikapp 1972.

5.2 Utbildningsresultat för kursdeltagare med psykiska och sociala handikapp 1972.

7.1 Karta över AMU-center.

8.1 Beviljade utbildningsbidrag år 1972. Genomsnitt efter kön och åldersgrupper exklusive sjukskrivna och ej sjukförsäkrade personer.

9.1 Arbetsmarknadsutbildningens organisation.

Bilaga Figur 1 Antal heltidsstuderande vid utbildningsinstitutioner varje månad (Canada).

Figur 2 Antal utbildningsdagar på heltid fördelade efter utbildningstyp 1972—73 (Canada).

Figur 3 Exempel på utbildningsplanering med återkommande utbildning i Canada.

204

205 240

270 298

385

385

390

Tablåer

1.1

1.2

1.3

1.4

1.5

1.6

1.7

1.8

1.9

1.10

1.11

1.12

Antal personer som började olika slags företagsutbildning åren 1969—1973.

Antal personer som började utbildning åren 1969—1973 fördelade efter kursernas yrkesinriktning.

Antal personer som började utbildning för tillverkningsarbete, maskinskötsel, gruvarbete m.m. åren 1969—1973 fördelade efter kursernas yrkesinriktning.

Antal personer som började utbildning utan direkt yrkesinriktning åren 1971—1973 fördelade efter kursernas inriktning.

Andelen kvinnor bland de personer som under 1973 börjat arbetsmarknadsutbildning med olika yrkesinriktning (%).

Åldersfördelning bland personer som börjat arbetsmarknadsutbild- ning av olika slag åren 1970 och 1973.

Genomsnittligt antal arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningarna och antal personer som påbörjat arbetsmarknadsutbildning, för- delade efter hemort åren 1969—1973.

Kursdeltagarnas fördelning efter hemlän och kursens yrkesinrikt- ning den 15 varje månad under åren 1970 och 1973.

Personer som börjat utbildning åren 1969—1973 fördelade efter hemlän och sysselsättningsförhållanden före kursen.

Fördelning efter näringsgren av dels kursdeltagare (Kd) som börjat arbetsmarknadsutbildning efter att ha förvärvsarbetat och dels alla sysselsatta (S) enligt arbetskraftsundersökningarna åren 1969—1973.

Andel personer som slutförde utbildning under åren 1969—1972 vilka på grund av brist på arbete, begränsat arbetskraftsutbud eller fortsatt utbildning ej hade arbete tre månader efter kursens slut.

Procentuell andel personer som slutförde utbildning under 1969—1973 och 1) erhöll anställning inom tre månader, 1969 en månad, efter kursens slut; 2) erhållit anställning i hemlänet; 3) icke uppföljts.

1.13

1.14

1.15

2.1 2.2

2.3

2.4

4.1

4.2

4.3

4.4

5.1

5.2

5.3

6.1

7.1

7.2 7.3 7.4

Anställningsresultat för samtliga personer som slutförde utbildning under 1970—1973 fördelade på åldersgrupper.

Orsak till att anställning inte erhållits. Procentuell andel av personer i skilda åldersgrupper som inte fått anställning inom tre månader på grund av brist på arbete m. m., annan utbildning resp. sjukdom.

Tidsdisposition för utbildade och kontrollgrupp under olika skeden av observationstiden. Talen anger tid i procent av perioder före, under och efter utbildningen.

Antal sysselsatta inom olika näringsgrenar 197041977.

Nuvarande och av U 68 föreslagen fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet.

Intresse för arbetsmarknadsutbildning med avseende på ålders— grupp. Procentuell fördelning.

Intresse för arbetsmarknadsutbildning med avseende på kön. Procentuell fördelning.

Antalet personer som påbörjade bristyrkesutbildning 1972/73 fördelade efter yrkesinriktning samt den totala utbildningskapa- citeten enligt ramplanen inom resp. yrkesområde.

Kursdeltagare i bristyrkesutbildning och samtliga kursdeltagare 1972 fördelade efter tidigare grundutbildning. Procentuell fördel— ning.

Antal personer som slutat bristyrkesutbildning under 1972. Fördel- ning efter kön och avgångsorsak.

Antal personer som slutfört bristyrkesutbildning och lämnat uppgift om anställningsförhållanden under 1972. Fördelning efter kön och arbetsplacering inom tre månader efter kursens slut.

Kvinnornas sysselsättning i olika näringsgrenar. Antal sysselsatta kvinnor (1 OOO-tal).

Utländska medborgare som slutat arbetsmarknadsutbildning under 1972. Fördelning efter kön och avgångsorsak.

Utländska medborgare som slutfört arbetsmarknadsutbildning under 1972. Fördelning efter kön och arbetsplacering tre månader efter kursens slut.

Personer som år 1972 påbörjade arbetsmarknadsutbildning inom vissa yrkesområden fördelade efter tidigare utbildning.

Kursanordnare inom arbetsmarknadsutbildningen. Plan för budget- året 1974/75.

Nuvarande former för företagsutbildning. Antal personer som påbörjade företagsutbildning 1973.

Utbildningstidens längd.

98

99

103 113

127

131

131

161

162

164

164

192

211

212

221

239 243 244 250

7.5 8.1

8.2

8.3

8.4

8.5 8.6

10.1

10.2

Schema över kommitténs förslag beträffande företagsutbildning.

Grundbidrag för ogift kursdeltagare åren 1960—1974, index för konsumentpriser (totalt) och livsmedelspriser (genomsnitt för resp. år) samt genomsnittlig industriarbetarlön före skatteavdrag.

Jämförelse mellan ersättning från arbetslöshetskassor, kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag (grundbidrag och barn- tillägg samt hyresbidrag med 400 kr. per månad).

Socialhjälp i Stockholm, normalbelopp exklusive tillägg för bo— stadskostnader m. m.

Ersättningsbelopp per månad (kr.), i förekommande fall efter skatteavdrag. Uppgifterna avser år 1974 vid ett basbelopp av 8 500 kr.

Utbildningsbidrag per månad efter skatteavdrag.

Utbildningsbidragen till kursdeltagare över 20 år i arbetsmarknads- utbildning.

Procentuell andel företag inom verkstadsindustrin i olika storleks- grupper som anställt personal som genomgått arbetsmarknadsut- bildning.

Erfarenheterna av att anställa personal som genomgått arbetsmark- nadsutbildning hos företag inom verkstadsindustrin. Procentuell fördelning.

279 296

Förkortningar m. rn.

ABF

Af

AKU ALI-RATI ALU-kurs

AMS AMU AMU-center

AMU-kurs BNP

CF

EFA

FAMU FOB70 FoU FÖVUX HTF WF KAMU KAS Lm LO LOVUX LU NYK SACO SAF SALF SAMS

SCB SIF

Arbetarnas bildningsförbund Arbetsförmedling Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning Arbetsledareinstitutet-Rationaliseringstekniska institutet Arbetsliv och utbildning (fördjupad studie- och yrkesorien- tering kombinerad med praktik) Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetsmarknadsutbildning Skolöverstyrelsens center för särskilt anordnade kurser inom arbetsmarknadsutbildningen. F. n. finns 52 AMU- center

Särskilt anordnad kurs för arbetsmarknadsutbildningen Bruttonationalprodukt

Civilingenjörsförbundet

Expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknads- frågor (tillsatt av arbetsmarknadsdepartementet) Forskning om arbetsmarknadsutbildning 1970 års folk- och bostadsräkning Forskning och utveckling Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning Handelstjänstemannaförbundet Information i prognosfrågor Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen Kontant arbetsmarknadsstöd

Länsarbetsnämnd

Landsorganisationen i Sverige LO :s arbetsgrupp för vuxenutbildningsfrågor Långtidsutredningen Nordisk yrkesklassificering Sveriges Akademikers Centralorganisation Svenska Arbetsgivareföreningen

Sveriges Arbetsledareförbund

Samarbetsdelegationen för omskolningskurser m.m. (med representanter för AMS, SÖ, LO, SAF, TCO och SACO) Statistiska centralbyrån Svenska Industritjänstemannaförbundet

SOS-VUX

SOU SVUX SYO SÖ TBV TCO

Studiebehov och studiehinder i vuxenutbildningen (forsk- ningsprojekt vid lärarhögskolan i Stockholm) Statens offentliga utredningar Kommittén för studiestöd åt vuxna

Studie— och yrkesorientering

Skolöverstyrelsen Tjänstemännens bildningsverksamhet Tjänstemännens centralorganisation

Direktiven

Direktiven inleds med en allmän beskrivning av arbetsmarknadsutbild- ningens utveckling. Därefter fortsätter departementschefen:

”Som jag anförde vid min anmälan av medelsbehovet för arbetsmark- nadsservice i prop. 197221 (bil. 13, s. 105) finns det nu anledning att genom särskilt tillkallade sakkunniga göra en analys av arbetsmarknadsut- bildningens hittillsvarande resultat, se över de former för utbildningen som har utvecklats samt fastställa mål och medel för den fortsatta verksamheten. Översynen bör mot bakgrunden av de stora förändringar som skett på utbildningens område, främst grundskolans utbyggnad och yrkesutbildningens omdaning, i första hand innefatta en samlad redovis- ning och värdering av utvecklingen av arbetsmarknadsutbildningen sedan år 1966. Förutom en analys av hur den enskildes sysselsättnings— och inkomstförhållanden påverkas av genomgången arbetsmarknadsutbildning bör värderingen omfatta en bedömning av arbetsmarknadsutbildningens långsiktiga effekter i skilda hänseenden. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de former eller moment som har tillförts utbildningen från mitten av 1960-talet, t.ex. uppmjukningen av arbetslöshetskriteriet och införan- det av bristyrkesutbildning. Vidare bör översynen i denna del ta sikte på att kartlägga betydelsen för den enskilde och för utbildningens effektivi- tet av att 5. k. anpassningskurser och undervisning i allmänna ämnen har införts i undervisningen.

Med arbetsmarknadsutbildning bör även i fortsättningen förstås sådan utbildning som meddelas vuxna personer av sysselsättningspolitiska skäl, dvs. när arbetslöshet eller risk för arbetslöshet är för handen. Det betyder antingen sådan direkt yrkesanpassad utbildning som medför omskolning från ett yrke till ett annat med i huvudsak samma allmänna utbildnings- bakgrund, sådan orienterande, kompletterande eller yrkesanpassande utbildning som erfordras för att få lämpligt arbete när en person efter lång frånvaro söker återinträde på arbetsmarknaden eller sådana korta kompletterande, direkt yrkesanpassade kurser som är nödvändiga när en person trots fullgjord utbildning inte kan få arbete.

En viktig uppgift blir att med utgångspunkt i nuvarande grundläggande kriterium för rätt till arbetsmarknadsutbildning och till de bidrag som är knutna härtill, nämligen att sökanden är eller löper risk att bli arbetslös, söka bedöma om nuvarande regler och tillämpningsbestämmelser är tillfredsställande i fråga om den enskildes rätt att komma i fråga för

arbetsmarknadsutbildning. Bedömningen av denna fråga bör göras mot bakgrunden av den allmänna definition av begreppet arbetsmarknadsut- bildning som jag nyss har angett. Målet måste vara att åstadkomma en klar, arbetsmarknadspolitiskt förankrad gränsdragning mot annan vuxen- utbildning.

Det har gjorts gällande att dessa gränsdragningsproblem redan nu är så omfattande att en lösning kan nås endast genom att arbetslöshet som kriterium för rätt till utbildningsbidrag avvecklas och att alla med mindre än nioårig grundskola får sådan rätt. Som har redovisats bl. a. i en debattskrift (SOU 1971:80), utgiven av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX), skulle emellertid en generell rätt för var och en att komplettera sin utbildning upp till grundskolenivå medföra ytterst betydande resursanspråk. Dessa torde inte i första hand böra tillgodoses i de organisatoriska former som har vuxit fram för arbetsmarknadsutbild- ningen eller med de resurser som avdelats för dessa utbildningsbehov. En utgångspunkt för de sakkunnigas arbete i denna del bör i stället vara att eftersatta grundläggande utbildningsbehov av stor omfattning måste bedömas i ett vidare sammanhang. Sådana överväganden sker i fråga om vuxna i första hand inom SVUX, med vilken de sakkunniga bör samråda i här berörda frågor. Arbetsmarknadsutbildningen bör som jag har fram- hållit nyss även framdeles ha en direkt arbetsmarknadspolitisk motive—

'ring.

Arbetsmarknadsutbildning bör alltså även framdeles enligt huvudregeln vara avsedd för personer som är arbetslösa eller löper risk att bli arbetslösa. I individuella fall kan det vid bedömningen av risken för arbetslöshet vara motiverat att med hänsyn till vederbörandes ålder, yrke m.m. medverka till att yrkesbyte sker redan innan akut risk för arbetslöshet kan anses föreligga generellt för de anställda i yrket eller företaget. Om rätt till arbetsmarknadsutbildning kunde grundas på en sådan tillämpning i individuella fall av begreppet risk för arbetslöshet skulle en sådan persons utsikter förbättras att konkurrera om och övergå till arbete inom ett område där utvecklingen förväntas skapa förutsätt- ningar för en ökad trygghet i sysselsättningen. Ett annat syfte skulle vara att underlätta en övergång till annat yrke för den som under många år varit anställd i ett psykiskt eller fysiskt påfrestande yrke även om den anställde inte med hänsyn till yrkets art löper risk på kort sikt att bli arbetslös. Därigenom skulle man i tid kunna undvika en sådan förslitning som kan medföra vårdbehov eller särskilda åtgärder i fråga om sysselsätt- ningen. De sakkunniga bör — även om svårigheterna att bedöma de individuella riskerna för arbetslöshet i ett något längre perspektiv är uppenbara och sätter en gräns för vad man kan åstadkomma i detta avseende analysera effekterna av sådana förändringar av kriteriet för arbetsmarknadsutbildning som här har beskrivits.

Utbildning i allmänna ämnen i åtta veckor lämnas numera vid samtliga kurscentra. Denna undervisning har tillkommit främst som ett led i en god yrkesutbildning men kan också sägas vara en form av prioriterad vuxenutbildning avsedd för dem som riskerar att i första hand slås ut från arbetsmarknaden. Fortlöpande undersökningar har skett rörande de

pedagogiska erfarenheterna av dessa utbildningsmoment. Erfarenheter och resultat av denna allmänna utbildning bör nu bedömas i ett sammanhang. En angelägen uppgift är härvid att med arbetsmarknads- politiska utgångspunkter söka bedöma behovet av att den som drabbas av arbetslöshet inte endast utbildas för en ny uppgift i arbetslivet utan samtidigt får en förstärkt grundutbildning som syftar till att öka motståndskraften mot nya påfrestningar som kan möta på arbetsmark- naden. Härvid bör beaktas de kontinuerliga förändringar i fråga om arbetslöshetens karaktär som bl. a. utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet har pekat på.

Inte minst analysen av låginkomstutredningens undersökningar har visat på den stora betydelse som utbildningen och sysselsättningen har för storleken av den enskildes inkomster. Preliminära resultat av pågående forskningsverksamhet tyder på att genomgången arbetsmark- nadsutbildning oftast medför inte oväsentliga inkomstökningar för personer som tidigare har haft låga inkomster. I inrikesutskottets av riksdagen godkända utlåtande (InU 1971133) i anledning av motioner till 1971 års riksdag, vari utskottet förordade en översyn av arbetsmarknads- utbildningen, anfördes att stora grupper arbetslösa med hjälp av arbetsmarknadsutbildningen har kunnat beredas ny och tryggare syssel- sättning och att andra grupper har fått lättare att vinna insteg på arbetsmarknaden. Samtidigt fann utskottet med hänvisning till det begränsade resultatet av bristyrkesutbildningen för icke arbetslösa, att arbetsmarknadsutbildningen inte har fått den fördelningspolitiska roll som förväntats.

De sakkunniga bör pröva den roll som arbetsmarknadsutbildningen kan och bör spela som fördelningspolitiskt instrument, dvs. för att förbättra sysselsättnings— och inkomstsituationen för människor med bristfällig förankring på arbetsmarknaden och med låga inkomster. Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas bristyrkesutbildning- en. Försöksverksamheten med bristyrkesutbildning har kommit att omfatta ett relativt begränsat antal elever. Högst var antalet under budgetåret 1971/72 då 3 300 personer fick sådan utbildning. Den ringa omfattningen torde ha samband med att en arbetstagare som deltar i bristyrkesutbildning normalt förlorar i inkomst samt att det inte kan helt uteslutas att den utbildade står utan arbete vid utbildningens slut, om arbetsmarknadsläget hårdnar under utbildningstiden. Det bör nu finnas underlag för att mer samlat bedöma om bristyrkesutbildningen i dess nuvarande utformning är ett användbart arbetsmarknadspolitiskt medel eller om nya vägar bör prövas. De sakkunniga bör pröva de former i vilka arbetsmarknadsutbildning f.n. meddelas. För att begränsa kostnadsutvecklingen är det av största vikt att lediga resurser inom det ordinarie utbildningsväsendet även i fortsättningen tas till vara. Med den inriktning på direkt yrkesanpassad utbildning som arbetsmarknadsutbildningen har och alltjämt bör ha föreligger emellertid inte sällan svårigheter att finna lämpliga utbildnings- platser som står till förfogande inom det ordinarie utbildningsväsendet. Ett alternativ till att bygga upp permanenta egna resuser kan vara att

hyra utbildningskapacitet. Sådan förhyrning sker f. n. hos frivilliga bildningsorganisationer och — i viss utsträckning — i företagen. I fråga om utbildning i företagen gäller att stöd till ett företags utbildning av anställda kan ske endast i särskild ordning för äldre och handikappade samt i samband med lokalisering av företag och utbyggnad av företag i norra Sverige. De sakkunniga bör utreda möjligheterna till och verk- ningarna av att i ökad utsträckning utnyttja ledig kapacitet vid företagen för omskolning eller annan arbetsmarknadsutbildning. Särskild uppmärk— samhet bör ägnas de situationer då i en konjunkturavmattning stora anspråk ställs på vidgad arbetsmarknadsutbildning samtidigt som resursut- nyttjandet i vissa branscher och vid vissa företag är lågt och utbildnings- platser följaktligen kan ställas till förfogande. En given utgångspunkt bör vara att företagen inte minskar eller avvecklar sina egna, normala utbildningsinsatser eller kostnaderna för dessa samt att utbildningen får sådant innehåll att den är användbar vid flera alternativa arbets- platser.

Arbetsmarknadsutbildningen har genom formen för medelsanvisning medgetts att expandera inom ramen för de resurser i fråga om lärare och lokaler som vid varje tillfälle har stått till förfogande eller som har kunnat uppbringas i varje särskilt läge. Särskilt snabbt har arbetsmarknadsutbild- ningen expanderat vid konjunkturavmattningarna åren 1967—1968 och 1970—1971, vilket framgår av följande sammanställning över antalet personer som påbörjade utbildning under resp. år.

1965 31 000 1966 36 000 1967 48 000 1968 ”69 000 1969 71 000 1970 82 000 1971 94 000

Expansionen av utbildningen i en konjunkturnedgång har i första hand till syfte att erbjuda den arbetslöse ett konstruktivt alternativ till overksamhet under arbetslöshetsperioden, varigenom hans ställning på arbetsmarknaden långsiktigt stärks.

Ett annat syfte är att man skall kunna möta den ökade efterfrågan på utbildad arbetskraft som inträffar i ett senare, mer expansivt konjunkturskede. Denna dubbla strävan motverkas av att personer som permitteras eller blir arbetslösa i konjukturnedgångar många gånger får högre ersättning från arbetslöshetskassorna än de får i utbildningsbidrag, eftersom bidraget beräknas utifrån vederbörandes försörjningsbörda. Starka skäl talar för att tillfälliga arbetslöshetsperioder, konjunkturbe- tingade såväl som säsongmässiga, utnyttjas för att utbildningsvägen långsiktigt förbättra den arbetslöses situation på arbetsmarknaden. Detta kan ske inte enbart genom omskolning utan också genom fortbildning och kompletterande utbildning som breddar yrkesregistret. Det finns således skäl som talar för att förmånerna i samband med arbetsmarknads- utbildningen ses i samband med det kontanta stöd som utgår vid

arbetslöshet. I fråga om arbetslöshetsunderstöd pågår f. n. överväganden med anledning av den s.k. KSA-utredningens förslag. Frågan om bidragssystemets utformning bör anstå tills dessa överväganden slutförts.

En annan fråga som de sakkunniga bör pröva är utbildningens organisation. Som jag förut har nämnt har arbetsmarknadsverket att bedöma utbildningsbehov och arbetsmarknadsutsikter samt att hänvisa elever till utbildning, medan Skolöverstyrelsen iallmänhet handhar själva utbildningen. De sakkunniga bör utifrån nuvarande samrådsformer och planeringssystem överväga de lämpligaste formerna för samverkan mellan arbetsmarknadsmyndighet och utbildningsanordnare. Formerna för planering och samråd på det regionala och lokala planet mellan utbildningsmyndighet, arbetsmarknadsmyndighet och arbetsmarknadens parter har nyligen varit föremål för översyn på myndighetsnivå och resulterat i delvis nya former och regler. Det bör stå de sakkunniga fritt att i samband med sina bedömningar föreslå ytterligare förändringar av nuvarande organisation i syfte att göra beslutsformer och utbildningsfor- mer ytterligare avpassade efter de ständiga förändringarna på arbetsmark- naden och väl samstämda med övrig utbildning. Vid översynen bör stor uppmärksamhet ägnas åt hur utbildningen för olika yrken regionalt och totalt skall dimensioneras. Dessa problem har nära samband med frågan i vad mån kurserna skall vara specialinriktade eller ha ett mer allmängiltigt innehåll resp. om utbildningen regelmässigt bör indelas i etapper. Sådana överväganden kan också aktualisera ytterligare åtgärder för att på planeringsstadiet stärka samarbetet med arbetsmarknadens parter och andra intressenter samt elevernas eget inflytande på utbildningen m.m.

Vad jag har anfört i det föregående utgör inte en fullständig förteckning över aktuella frågor inom arbetsmarknadsutbildningen. Ut- redningen bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor. Slutsatser och förslag som översynen kan leda till bör kunna läggas fram i form av delförslag.

] sitt arbete bör de sakkunniga inhämta och pröva erfarenheter från andra länder av sådan utbildning som närmast motsvarar arbetsmarknads- utbildningen.

De sakkunnigas förslag bör åtföljas av kostnadsberäkningar samt i förekommande fall författningsförslag. Nu gällande författningar på området bör ses över.”

Sammanfattning

Kapitel 1: Arbetsmarknadsutbildningen — utveckling och nuläge

Arbetsmarknadsutbildningen har sedan mitten av 1960-talet expanderat mycket snabbt. 1965 påbörjade ca 30 000 kursdeltagare arbetsmarknads- utbildning. 1973 var motsvarande antal 108 000. Perioden 1965—1973 har mer än en halv miljon människor påbörjat någon typ av arbetsmark- nadsutbildning. Statens utgifter för arbetsmarknadsutbildning har ökat från drygt 200 milj. kr. budgetåret 1966/67 till över 1 miljard kronor budgetåret 1974/75.

Arbetsmarknadsutbildningen avgränsas av rätten att få utbildnings- bidrag under utbildningstiden. Utbildningsbidrag kan beviljas för olika typer av yrkesutbildning och för den förberedande utbildning som är nödvändig för att yrkesutbildningen skall komma till stånd. Som villkor för att en person skall komma i fråga för arbetsmarknadsutbildningsbidrag gäller att han är eller löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden, att han fyllt 20 år och söker arbete genom den offent- liga arbetsförmedlingen samt att utbildningen kan antas vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd utan utbildningen. Från dessa regler finns emellertid vissa undantag. Även ungdomar under 20 år kan sålunda i vissa fall få utbildningsbidrag. Sedan mitten av 1960-talet har en försöksverksamhet pågått med s.k. brist- yrkesutbildning. Inom yrkesområden som besväras av bristsituationer av flaskhalskaraktär anordnas särskilda bristyrkesutbildningskurser, där tillträdet är fritt även för personer som inte är eller riskerar att bli arbetslösa.

Kursanordnare och kursinriktning

Arbetsmarknadsutbildningen kan indelasi fyra huvudgrupper: särskilda av Skolöverstyrelsen (SÖ) anordnande kurser, företagsutbildning, utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet och övriga kursanordnare. Skol- överstyrelsens särskilt anordnade kurser har expanderat snabbt sedan mitten av 1960—talet, framför allt i samband med konjunkturnedgångar, och svarar för omkring hälften av all arbetsmarknadsutbildning. Dessa särskilt anordnade kurser bedrivs huvudsakligen vid särskilda center för

arbetsmarknadsutbildning s.k. AMU-center. Det finns f.n. drygt 50 sådana center i landet. Därutöver anordnas sådana kurser (AMU-kurser) på ytterligare ca 120 orter.

Huvuddelen av arbetsmarknadsutbildningen i företagen består av lokaliseringsutbildning, som utgör ett av de regionalpolitiska medlen. Under senare år har emellertid också vissa andra typer av arbetsmarknads— utbildning tillkommit och ökat starkt, framför allt den s. k. ”femkronan” för anställning och utbildning av kvinnor och ungdomar. Utbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet kan i princip innefatta alla typer av utbildningar med undantag av de utbildningar som ingår i det eftergymnasiala utbildningssystemet och som tidigare avgränsats av studiemedelssystemet. Övriga kurser består huvudsakligen av kurser anordnade av organisationer och folkbildningsförbund samt körkortsut— bildning och liknande. De har minskat i omfattning under senare år.

Huvuddelen av de personer som påbörjar arbetsmarknadsutbildning genomgår någon typ av yrkesinriktad utbildning. Nära en tredjedel av kursdeltagarna påbörjar yrkesutbildningar som leder till tillverknings- yrken, ca en tredjedel fördelas på övriga yrkesinriktningar och ca en tredjedel av kursdeltagarna går till icke yrkesinriktad utbildning. De icke yrkesinriktade utbildningarna består huvudsakligen av olika typer av förberedelse för vidare yrkesutbildning. Teoretisk utbildning på grund- skolenivå ges antingen i form av en 16-veckors preparandkurs, som anordnas särskilt av Skolöverstyrelsen, eller också i form av komplette— ringskurser inom kommunal vuxenutbildning eller folkhögskola. I de icke yrkesinriktade utbildningarna ingår också 5. k. ALU-kurser (Arbetsliv och utbildning) som syftar till att ge fördjupad studie— och yrkesorienteringi samband med praktik. Bland de icke yrkesinriktade kurserna ingår vidare särskilda anpassningskurser för handikappade samt undervisning i svenska för invandrare.

Kursdeltagarna

Kursdeltagarnas fördelning på kön varierar starkt mellan olika kursanord- nare och olika kurser. Bland kursdeltagarna inom det reguljära utbild- ningsväsendet utgör kvinnorna nära två tredjedelar. Inom Skolöverstyrel- sens särskilt anordnade kurser uppgår de till närmare 50%, medan andelarna är betydligt lägre när det gäller olika typer av företagsutbild- ning. Andelen män och kvinnor i olika yrkesområden följer de traditionella könsrollsmönstren. Kvinnorna är helt dominerande inom olika typer av kurser för vård- och servicearbete, medan männen starkt dominerar inom bl. a. verkstadsindustriområdet.

Medianåldern för kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildning ligger omkring 30 år. Kvinnorna är i genomsnitt något äldre än männen. Personer över 55 år är klart underrepresenterade i arbetsmarknads- utbildningen i förhållande till arbetslösheten i åldersgruppen. Arbets- marknadsutbildningen har av naturliga skäl störst relativ omfattning i de delar av landet där arbetslösheten är störst. Mellan 75 % och 80% av deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen hade före kursens början eller

före senaste arbetslöshetsperioden varit förvärvsarbetande, övriga hade vanligen ägnat sig åt hemarbete eller studier. I vissa fall hade de varit sjuka. I så gott som samtliga fall (undantag: bristyrkesutbildning etc.) rör det sig om personer som sökt men inte kunnat få arbete.

Kursdeltagarnas utbildningsbakgrund skiljer sig delvis från vad som gäller i övriga former av vuxenutbildning. I arbetsmarknadsutbildningen hade nära 55 % av kursdeltagarna enbart folkskola som grundutbildning 1973. Andelen med längre grundutbildning har dock ökat snabbt under de senaste åren.

Utbildningsresulta ten

Ett sätt att undersöka utbildningens effektivitet är-att studera andelen som fullföljer respektive avbryter utbildningen. Enligt arbetsmarknads- styrelsens statistik avbryter ca 20 % av kursdeltagarna utbildningen innan fastställd kurstid är slut. Ca 15 % avbryter utbildningen på grund av sjukdom eller annan orsak. Huvuddelen av avbrotten faller i statistiken inom kategorin annan orsak. Kommittén har därför låtit genomföra en särskild uppföljningsundersökning av de personer som avbrutit arbets- marknadsutbildning under andra halvåret 1972.

Enligt denna undersökning finns uppenbara brister i den statistiska redovisningen. Ett mycket stort antal av de personer som redovisades som ”'kursavbrott” i statistiken förklarade bestämt att de inte avbrutit utbildningen. Undersökningen visar som väntat att en mycket stor del av dem som avbrutit utbildningen ändå har haft nytta av utbildningstiden. De förklarar sig själva ha haft hjälp av den i sitt arbete och dessutom har deras inkomstförhållanden markant förbättrats i förhållande till tiden' före den avbrutna utbildningen.

Den statistiskt redovisade avbrottsfrekvensen ger alltså en alltför negativ bild av arbetsmarknadsutbildningens resultat. Ett mycket stort antal av de kursdeltagare som redovisas som ”avbrott” har antingen inte avbrutit utbildningen eller också avbrutit den på ett sådant stadium att de haft väsentlig nytta av utbildningen. Andelen ”negativa” avbrott kan på detta sätt reduceras.

Ett betydande antal avbrott, som beror på brister i utbildningen, kvarstår dock. Det framgår av undersökningen att avbrotten huvudsak- ligen beror på bristande ekonomiska förutsättningar, brist på olika typer av kurativa och sjukvårdande insatser och individuella problem att följa studietakten.

Arbetsmarknadsutbildningen syftar i första hand till att ge arbetslösa personer yrkeskunskaper som kan leda till tryggad anställning. När man skall värdera utbildningsresultatet blir det därför också naturligt att studera i vilken utsträckning de personer som genomgått utbildning också har fått varaktig anställning, i första hand inom utbildningsyrket eller närliggande yrken. Uppföljningar av anställningsresultaten görs också kontinuerligt sedan 1969.

Uppföljningarna visar att av dem som genomgått yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och står till arbetsmarknadens förfogande har

ca 85 % erhållit anställning efter tre månader. Cirka 85 % av dessa har i sin tur fått anställning inom samma individualyrke, yrkesfamilj, yrkes- grupp eller yrkesområde som utbildningen avsåg.

De som genomgår icke yrkesinriktad utbildning inom arbetsmarknads- utbildningen gör i allmänhet detta som ett led i en planerad yrkesutbild- ning, och detär därför naturligt att en stor andel av dem som avslutar icke yrkesinriktade kurser fortsätter i utbildning. Uppföljningsundersök- ningarna visar att nära hälften av dem som genomgått icke yrkesinriktad utbildning fortsätter i annan utbildning. Nära 30 % av dem som genomgått icke yrkesinriktad utbildning har dock fått anställning efter utbildnings— tidens slut.

De undersökningar som gjorts av arbetsmarknadsutbildningens effekter på längre sikt visar också ganska entydigt att arbetsmarknadsutbildningen påtagligt förbättrar kursdeltagarnas arbetsmarknadssituation.

Resultaten, i form av anställning, varierar mellan olika typer av utbildningar och även mellan olika grupper av utbildade. För handi- kappade är utbildningen av förklarliga skäl mindre framgångsrik än för Övriga. Särskilt markant är detta när det gäller gruppen med psykiska och sociala handikapp. Denna grupp har också betydligt högre avbrottsfrek- vens under utbildningen än övriga. Resultaten av arbetsmarknadsutbild- ningen för personer med psykiska och sociala handikapp är sämre än för andra grupper. KAMU betonar dock att utbildningsresultaten med hän- syn till förutsättningarna och i förhållande till resultaten av andra insatser för dessa grupper, t. ex. av vårdkaraktär — ändå är anmärkningsvärt goda.

Kapitel 2: Det framtida behovet av arbetsmarknadsutbildning

Prognoser för utvecklingen på arbetsmarknaden och inom utbildnings- väsendet kan endast i begränsad utsträckning användas som grund för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen. Osäkerheten om den fram- tida utvecklingen måste i stället i stor utsträckning mötas med en flexibel planering, som ger utrymme för att snabbt anpassa utbildningen till de ändrade förutsättningar som kan uppkomma. Det finns ändock behov av vissa allmänna bedömningar om den framtida arbetsmarknadssituationen. Kommittén redovisar också kort sådana bedömningar.

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen och den därav följande snabba förändringen av yrkesstruktur och yrkesinnehåll, skapar behov av arbetsmarknadsutbildning. Kommittén understryker emellertid att även företagens internutbildning och övrig vuxenutbildning har till uppgift att klara individernas anpassning till sådana förändrade krav på arbetsmark- naden innan akuta problem, som arbetslöshet eller risk för arbetslöshet, uppstår. Därför kommer också utbyggnaden av företagsutbildningen liksom av övrig vuxenutbildning att direkt påverka det framtida behovet av arbetsmarknadsutbildning.

Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen kommer att fortsätta under 1970-talet. Strukturomvandlingen inom näringslivet och rationaliseringen inom företagen kommer därför också att gå vidare.

Näringsgrens— och yrkesstrukturen kommer att förändras enligt samma mönster som under 1960-talet med minskning av sysselsättningen inom jord- och skogsbruk och ökningar framför allt inom den offentliga sektorn.

Behovet av arbetsmarknadsutbildning kommer att fortsätta att öka under 1970-talet, även om det inte sker lika snabbt som under uppbyggnadsperioden på 1960-talet. De ökade behoven faller i stor utsträckning på vissa kategorier av arbetskraften, t. ex. ny- och åter- inträdande på arbetsmarknaden, nyexaminerade och tjänstemän.

Arbetsmarknadsutbildningen får ofta användas för att lösa de anpass- ningsproblem som uppstår när utflödet från utbildningsväsendet inte överensstämmer med den efterfrågan som finns på arbetsmarknaden. Ett speciellt problem utgör de ungdomar som lämnar utbildningsväsendet utan yrkesutbildning. Kommittén understryker att snabba åtgärder måste sättas in inom det reguljära utbildningssystemet. Arbetsmarknadsutbild- ningen kommer annars att här ställas inför starkt ökade utbildnings— behov.

Kapitel3: Principiell avgränsning av arbetsmarknadsutbild- ningens uppgifter

Kommittén konstaterar att de arbetsmarknadspolitiska målen också i fortsättningen skall vara det primära för arbetsmarknadsutbildningen. Detta innebär att arbetsmarknadsutbildningen skall ha en klar arbets- marknadspolitisk motivering. Även andra mål spelar emellertid en roll för arbetsmarknadsutbildningen, framför allt fördelningspolitiska och utbild- ningspolitiska. De olika målen griper in ivarandra.

De arbetsmarknadspolitiska målen finns ofta jämsides med fördelnings- politiska och utbildningspolitiska mål. Det är därför svårt att helt renodla de olika typerna av mål.

Arbetsmarknadspolitiska mål

KAMU ansluter sig till de allmänna utgångspunkter för diskussionen om de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska målen som angavs av 1960 års arbetsmarknadsutredning. Kommittén konstaterar emellertid att det under senare tid har skett en påtaglig höjning av ambitionsnivån för sysselsättningspolitiken.

Om målet att ge arbete åt alla skall uppnås måste ökade insatser göras med hjälp av arbetsmarknadsutbildning. I ett land med så hög sysselsätt- ningsnivå som Sverige, blir behovet av individuellt inriktade stödåtgärder mycket stort om man vill förbättra möjligheterna för nya grupper att förverkliga sina önskemål om arbete eller underlätta för den enskilde att förbättra sin position på arbetsmarknaden. Många av de grupper som står utanför arbetsmarknaden har en mycket svag utgångsposition. De är t. ex. handikappade, har sociala problem, är utslagna från arbetsmarkna- den, är kvinnor med lång tids bortavaro från arbetsmarknaden. Därtill har

de ofta kort grundutbildning och bristfällig yrkesutbildning. Också många grupper på arbetsmarknaden har svag ställning. De är korttids- utbildade och/eller lågavlönade. Kommittén anser att utbildningsinsatser måste spela en avgörande roll, inte bara för att direkt täcka brister i individernas utbildning, utan också för att i görligaste mån kompensera andra handikapp.

Kommittén framhåller att arbetsmarknadsutbildningen måste tillgodose två viktiga uppgifter. Den skall för det första inrikta utbildningsinsatser speciellt mot de grupper som är eller riskerar att bli arbetslösa eller för övrigt har en svag ställning på arbetsmarknaden. För det andra skall den stimulera från arbetsmarknadspolitisk synpunkt angelägen utbildning av starkt utbildningsmotiverade icke arbetslösa. Kommittén understryker i detta sammanhang arbetsmarknadsutbildningens fördelnings— och utbild- ningspolitiska motiv.

Fördelningspolitiska mål

Arbetsmarknadsutbildningen har traditionellt haft fördelningspolitiska mål. Den skall medverka till ökad jämlikhet. Detta kan ske på olika sätt. Det viktigaste är att arbetsmarknadsutbildningen bidrar till att skapa tryggare sysselsättningsförhållanden för personer som drabbas av arbets- löshet eller står utanför arbetsmarknaden. Arbetslöshet och bristande förankring på arbetsmarknaden är en väsentlig förklaring till låga inkomster. De grupper som står utanför arbetskraften har nästan undantagslöst en mycket svag ekonomisk ställning och arbetslöshet är ofta den viktigaste orsaken till ekonomisk otrygghet. De arbetsmarknads- politiska och fördelningspolitiska målen är alltså här helt samman- fallande.

Utbildningspolitiska mål

De utbildningspolitiska målen sammanfaller också i stor utsträckning med de arbetsmarknadspolitiska . En förstärkt grundutbildning kan t.ex. öka motståndskraften hos individen mot kommande påfrestningar på arbets— marknaden. Samtidigt tenderar yrkesutbildningarna att kräva allt större grundkunskaper i allmänna ämnen. Utbildningsinsatserna måste ges en viss bredd och omfattning så att de tillsammans med yrkeserfarenhet kan ge grund för mera kvalificerade arbetsuppgifter och för fortsatt utbild- ning. Alltför korta och snävt inriktade utbildningar kan minska den enskildes trygghet på den framtida arbetsmarknaden, även om detta inte gäller helt generellt. Kommittén slår i detta sammanhang fast att arbetsmarknadsutbildningen inte heller i framtiden skall kunna inriktas mot ett företags speciella behov av arbetskraft. Detta skulle ialltför stor utsträckning begränsa den enskildes valmöjligheter och omställnings— beredskap.

Individen bör ges möjlighet att utveckla sina speciella egenskaper, t.ex. i valet av yrkesinriktning, så långt detta är förenligt med de arbetsmarknadspolitiska målen. Inom arbetsmarknadsutbildningen måste utbildningsvalet dock ske inom vissa ramar, dvs. utbildningen måste

bedömas kunna leda till åsyftat resultat — anställning som tryggar indivrdens utkomst. Individuella önskemål som går utanför dessa ramar får tillfredsställas av den övriga vuxenutbildningen. Något helt fritt yrkesval kan alltså inte förekomma inom arbetsmarknadsutbildningen.

A vgränsningsfrägor

Arbetsmarknadsutbildningen har ett dubbelt syfte: dels skall den arbetslöse hjälpas till sysselsättning, dels skall lediga platser inom viktiga sektorer på arbetsmarknaden, fyllas. Utbildningen är endast ett av flera arbetsmarknadspolitiska medel som används för att hjälpa en individ som är arbetslös att få arbete. Starka skäl talar emellertid enligt kommitténs uppfattning för att arbetsmarknadsutbildningen bör utnyttjas, i större utsträckning än för närvarande, i stället för vissa andra arbetsmarknads- politiska stödformer. De ekonomiska förutsättningarna under utbild- ningen bör i så stor utsträckning som möjligt anpassas till detta önskemål.

Kommittén betonar arbetsmarknadsutbildningens möjlighet att före- bygga arbetslöshet, dvs. att utbildningen skall kunna påbörjas redan innan arbetslöshet uppstår. Arbetsmarknadsutbildningen spelar också en viktig rcll i regionalpolitiken. Utbildningen kan i detta avseende inte tilldelas någon självständig uppgift utan måste anpassas till de förutsätt- ningar på arbetsmarknaden som skapas av näringspolitik och regional- politik i stort.

Behovet av en klar avgränsning av arbetsmarknadsutbildningen mot annan Vixenutbildning hänger nära samman med de olika studiesociala förmåner som är knutna till arbetsmarknadsutbildningen resp. annan vuxenutöildning. En viss skillnad i förmånsnivå kommer att kvarstå även om de av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) föreslagna förbättringarna av studiefinansieringen för vuxna genomförs. Det bör dock framhållas att ett genomförande av SVUX' förslag leder till att skillnaderna i förmånsnivå i framtiden blir mycket mindre än för närvarande.

KAMU diskuterar olika krav som kan ställas på det regelsystem som avgränsa arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén fastslår att starka skäl talar för att i huvudsak behålla den flexibilitet som finns med nuvarande regler, eller kanske t.o.m. öka den i vissa avseenden. Om man ser arbetsmarknadsutbildning som ett rent arbetsmarknadspolitiskt instru- ment är det en uppenbar fördel att denna utan omfattande författnings- ändringa' kan anpassas till vad arbetsmarknadssituationen och hänsynen till indivdens behov kräver. '

Komnittén konstaterar att arbetsmarknadsutbildningen är en på arbetsmarknadspolitiska grunder prioriterad vuxenutbildning. Priorite- ringen k)mmer framför allt till uttryck i att det studiesociala stödet är mera förmånligt än i övrig vuxenutbildning. De arbetsmarknadspolitiska prioriterngarna sker på två grunder. Den första utgår från individens arbetsmaknadssituation. I huvudsak gäller här att den enskilde skall vara eller löpt risk att bli arbetslös om arbetsmarknadsutbildning skall komma ifråga. lien andra prioriteringsgrunden är utbildningens inriktning. Här

gäller att om utbildningsvalet är synnerligen angeläget från arbetsmarknadssynpunkt (för lösande av flaskhalsproblem) kan utbild- ningsbidrag utgå även om den enskilde inte befinner sig i en svår arbetsmarknadssituation (bristyrkesutbildning). För närvarande bygger alltså reglerna för att få utbildningsbidrag på en kombination av individens arbetsmarknadssituation och utbildningsvalets grad av inrikt- ning mot angelägna behov på arbetsmarknaden. Kommittén anser att dessa principer för att få rätt till arbetsmarknadsutbildning också i framtiden bör ligga till grund för avgränsningen. De bör emellertid ytterligare utvecklas. Det studiesociala stödets nivå kan ses som ett uttryck för den sammanvägda prioriteringen som samhället gjort dels av utbildningsvalets arbetsmarknadspolitiska motivering och dels av indivi- dens arbetsmarknadsstituation.

Återkommande utbildning

Kommittén diskuterar principen om återkommande utbildning och dess betydelse för arbetsmarknadsutbildningen och konstaterar att ett mera allmänt infört system av återkommande utbildning kan vara positivt för arbetsmarknadsutbildningen. Man kan på så sätt åstadkomma bättre anpassning mellan utbildningssystemet och behoven på arbetsmarknaden, vilket i sin tur kan leda till minskade krav på arbetsmarknads— utbildningen. Å andra sidan kan ett system med återkommande utbildning också leda till att vissa avgränsningsproblem mellan arbets- marknadsutbildning och övrig vuxenutbildning blir mera påtagliga. KAMU konstaterar också att återkommande utbildning som princip bör kunna införas inom arbetsmarknadsutbildningen. Det innebär att man för att uppnå ett fastställt yrkesmål skall kunna varva perioder av utbildning och arbete. Kommittén ger förslag i denna riktning i kapitel 6.

Kapitel 4: Utvidgning av rätten till arbetsmarknadsutbildning

I detta kapitel diskuteras de mera formella regler som skall gälla för att en person skall komma i fråga för arbetsmarknadsutbildning. Kommittén understryker dock att inte enbart dessa formella regler spelar en roll för olika gruppers faktiska möjligheter och motivation för att gå igenom en arbetsmarknadsutbildning. Utbildningsbidragens nivå och utformning är av stor betydelse liksom utbudet av utbildningar och informationen till målgrupperna.

Rätten att genomgå arbetsmarknadsutbildning kan i princip utvidgas på två sätt. Det ena är att utsträcka bristyrkesutbildningen till att gälla flera kurser. Utvidgningen innebär i detta fall att man ger alla rätt att delta i vissa från början utpekade kurser som bedömts arbetsmarknads— politiskt angelägna. Det andra sättet att utvidga rätten till arbetsmark- nadsutbildning är att utsträcka den målgrupp som arbetsmarknadsutbild- ningen vänder sig till. Målgruppen kan för närvarande sägas vara personer som är eller löper risk att bli arbetslösa. Begreppet ”risk för arbetslöshet” kan t. ex. ges en annan tolkning. Det är emellertid också möjligt att

utifrån arbetsmarknadspolitiska och fördelningspolitiska utgångspunkter definera målgruppen på ett annat sätt.

Brist/rkesutbildning

Motivet för försöksverksamheten med bristyrkesutbildning var i första hand att avhjälpa brist på yrkesutbildad arbetskraft inom vissa sektorer, dvs. försöka komma tillrätta med flaskhalsproblem på arbetsmarknaden. Därutöver fanns emellertid också ett fördelningspolitiskt motiv. Man ville genom bristyrkesutbildningen öppna möjlighet för personer med dåligt betalia anställningar att via bristyrkesutbildningen skaffa sig yrken som gav bättre inkomster.

Enligt KAMU:s uppfattning finns det flera anledningar till att inte ett större antal personer har efterfrågat bristyrkesutbildning. För det första täcker de utbildningsbidrag som utgår i de flesta fall inte inkomstbort- fallet hos kursdeltagarna. För det andra har påbörjandet av en bristyrkes- utbildning hitintills inneburit en viss otrygghet för den enskilde. Det har förutsatt att han slutar en fast anställning utan att ha några absoluta garantier för att få anställning efter utbildningstidens slut. För det tredje betyder naturligtvis det begränsade kursutbudet inom bristyrkesutbild- ningens ram att man enbart kunnat möta utbildningsbehov hos en del av arbetskraften.

KAMU föreslår att bristyrkesutbildningen i framtiden skall omfatta en större del av det kursutbud som finns inom den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen. [ samband med detta bör enligt kommitténs uppfattning den övre gränsen för antalet personer som enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser får genomgå bristyrkesutbildning höjas från 3 000 till 10 000 personer per år.

Det kan ifrågasättas om en utökad bristyrkesutbildning som står öppen för alla har tillräcklig fördelningspolitisk effekt — om inte utbildnings- platserna då tillfaller personer med relativt god utbildning och goda inkomster. Enligt kommitténs uppfattning är riskerna små för sådana negativa konsekvenser av förbättrade möjligheter till bristyrkesutbild- ningen. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar entydigt detta.

Kommittén konstaterar att ett sätt att öka rekryteringen till brist— yrkesutbildningen är att uppmuntra arbetsgivarna att i större utsträck- ning utnyttja bristyrkesutbildningen. Detta skulle kunna ske genom att de stimulerade de redan anställda att utbilda sig så att de kunde fylla mera kvalificerade arbetsuppgifter inom företaget, för vilka det är svårt att rekrytera utbildad arbetskraft. Arbetsgivarna skulle i sådana fall kunna tänkas ge särskilda bidrag, t. ex. för att täcka det inkomstbortfall som kan uppstå vid utbildningen. Detta blir också möjligt enligt KAMU:s förslag till bidragsbestämmelser. Kommittén betonar dock att möjlig— heterna att använda bristyrkesutbildning för att täcka behov av utbildad personal i företag har som förutsättning att bristyrkesutbildningen också i fortsättningen avser yrkesutbildning som inte är avpassad för ett före- tags speciella behov.

Utbildning av låginkomsttagare

Bristyrkesutbildningen har en särskild fördelningspolitisk funktion ge- nom att lågavlönade har tillträde till den, även om de inte är eller riskerar att bli arbetslösa. För personer i utpräglade låglöneyrken innebär de flesta av Skolöverstyrelsens anordnade bristyrkesutbildningar möjlighet till väsentliga inkomstökningar. Bristyrkesutbildningens huvudsyfte har emellertid varit ett annat. Det har därför framstått som angeläget att förstärka den fördelningspolitiska effekten av arbetsmarknadsutbild- ningen genom särskilda insatser_för låginkomsttagare.

För ett slopande av arbetslöshetsvillkoret för låginkomsttagre talar främst önskemålet att kunna erbjuda dessa så många utbildningsalternativ som möjligt. En principiellt viktig avgränsningsfråga gäller möjligheten för arbetsmarknadsverket att betala utbildningsbidrag för icke yrkesin- riktad utbildning och för yrkesutbildning i det reguljära utbildnings- väsendet, t.ex. gymnasieskolan. KAMU bedömer de arbetsmarknads- politiska motiven för att införa sådana möjligheter för alla låginkomst- tagare som relativt svaga. Det ankommer på det allmänna studiestödet att tillgodose bl. a. sådana behov. KAMU förutsätter att de fördelnings- politiska prioriteringarna görs vid utformningen av detta. En begränsad utvidgning av rätten för låginkomsttagare att delta i arbetsmarknads- utbildning till att gälla de särskilt anordnade kurserna kan emellertid göras, utan att gränsdragningsproblemen mot övrig vuxenutbildning blir alltför stora. En sådan begränsad utvidgning skulle också på grund av att kursutbudet prövats i samband med ramplaneringen — kunna sägas vara arbetsmarknadspolitiskt motiverad.

En lösning av här skisserat slag för att förbättra de lågavlönades möjligheter att delta i arbetsmarknadsutbildning är ett helt nytt inslag i arbetsmarknadsutbildningen. Bl. a. mot denna bakgrund finner kommit- tén det motiverat att det från början blir fråga om en försöksverksamhet. KAMU föreslår, som ett första steg i en försöksverksamhet, att 5 000 personer med låga inkomster under budgetåret 1974/75 får möjlighet att genomgå utbildning inom den ramplanerade delen av arbetsmarknadsut- bildningen.

Kommittén definierar låginkomsttagare som de som tjänar mindre än 90% av medianlönen för heltidsarbetande industriarbetare och mot- svarande för deltidsarbetande. De skall vidare ha fyllt 25 år och arbetat i 5 år iett lågavlönat arbete för att komma ifråga för utbildning.

Risk för arbetslöshet

Det måste krävas påtagliga arbetsmarknadspolitiska motiv för att en sysselsatt person skall jämställas med en arbetslös i fråga om det urval av utbildningsvägar som kan erbjudas. För närvarande föreligger tillräckliga skäl för arbetsmarknadsutbildning i de fall då en bedömning på längre sikt klart ger vid handen att utbildningen är nödvändig för att förhindra arbetslöshet. I dessa fall föreligger uppenbarligen arbetsmarknadspolitiska motiv för att alla slags utbildningar skall kunna erbjudas. Det är viktigt att stimulera från arbetsmarknadspolitisk synpunkt eftersträvansvärda

omflyttningar på ett tidigt stadium. Det bör enligt kommittén liksom hittills ankomma på AMS att avgöra vilka olika delar av arbetsmarknaden som skall anses så utsatta och ha sådana särskilda problem att alla syssel- satta skall ha rätt till arbetsmarknadsutbildning. Urvalet av näringsgrenar och yrken måste omprövas från tid till annan. De lokala och regionala arbetsmarknadsmyndigheterna måste också kunna ta hänsyn till förhåll- andena i olika delar av landet. Utbildning, yrkeserfarenhet och ålder och andra mera personliga faktorer är ofta av stor betydelse för bedömningen av om en person löper risk att bli arbetslös. Ingen av dessa faktorer kan dock ensam utgöra kriterium för arbetslöshetsrisk. De måste i stället ses tillsammans i varje individuellt fall. Fördelarna med att påbörja utbildning innan en akut arbetslöshetssituation har uppstått har genom de senaste årens snabba strukturella förändringar inom näringslivet blivit alltmer påtagliga. En relativt generös bedömning av arbetslöshetsrisken i enskilda fall är därför enligt kommitténs uppfattning väl motiverad.

KAMU bedömer det vidare som sannolikt att man i många fall kan påvisa en risk för arbetslöshet på grund av yrkessjukdom eller allmän förslitning, t. ex. för personer som under många år haft gruvarbete under jorden eller omfattande skiftarbete. Det är i sådana fall värdefullt om utbildningen till ett annat yrke kan påbörjas redan innan påtagliga sjukdomssymtom inträder. Vilka personer eller grupper som skall beviljas utbildning på sådana grunder måste enligt KAMU:s mening bedömas från fall till fall med hänsyn till lokala förhållanden. Anpassningsgrupperna bör i dessa fall kunna spela en stor roll både som hjälp vid bedömningen och för att sprida information om möjligheterna till utbildning till de berörda.

20-årsgra'nsen

Kommittén understryker starkt gymnasieskolans ansvar för att alla ungdomar får någon form av yrkesutbildning eller inträning i ett yrke. Detta måste enligt kommitténs uppfattning innebära att gymnasieskolan bättre anpassas till behoven på arbetsmarknaden och ungdomarnas efterfrågan på utbildning. Gymnasieskolan bör vidare göras mera flexibel så att den kan möta olika typer av individuella önskemål när det gäller utträdet på arbetsmarknaden. Gymnasieskolan måste på ett helt annat sätt än nu också ta ett ansvar för de minst utbildningsmotiverade ungdomarnas yrkesutbildning. Skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna måste tillsammans bedriva uppsökande verksamhet. Lyckas man inte med detta kommer krav att ställas på arbetsmarknadsutbildning också för ungdomar.

Kommittén är emellertid inte beredd att förorda någon generell sänkning av ZO—årsgränsen för deltagarnai arbetsmarknadsutbildning. Det är inte komplikationsfritt att släppa in ungdomar i utbildningen vid AMU-center, eftersom denna utbildning är avsedd för vuxna. Gymnasie- skolans mera brett upplagda utbildningar är mera avpassade till ungdomar. Utbildningsbidrag till ungdomar under 20 är bör emellertid i vissa fall

kunna utgå även i fortsättningen. De undantag från 20-årsregeln, som gäller för de personer som genomgår utbildning vid riksyrkesskolor och vidare för ensamstående föräldrar, handikappade och flyktingar som genomgår yrkesutbildning, bör enligt kommittén i huvudsak finnas kvar.

Det är enligt KAMU:s mening vidare inte rimligt att hårdare regler skall gälla för att kunna få viss form av utbildningsbidrag än vad som gäller för att uppbära kontant understöd. Tvärtom finns det uppenbara skäl att stimulera de arbetslösa att söka utbildning. Kommittén föreslår därför att ungdomar som är berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) också ges rätt att uppbära motsvarande bidrag under arbetsmarknadsut- bildning och att därtill läggs ett särskilt stimulansbidrag om tio kr. per dag. Utbildningsbidrag skall enbart kunna komma i fråga för ut bildningar vid AMU-center. Det bör enligt kommitténs uppfattning ocksåi indivi— duella fall finnas möjligheter att undantagsvis bevilja utbildningsbidrag till ungdom under 20 år som inte uppfyller kvalifikationstiderna för KAS. För att få en viss samstämmighet i dessa bedömningar bör rätten att bevilja sådana undantag förläggas till länsarbetsnämnderna.

När det gäller ALU-kurserna finns det uppenbara skäl att vara generös när det gäller att bevilja utbildningsbidrag även till ungdomar som inte faller inom de ovan gjorda undantagen från 20-ärsreglen. ALU—kurserna kan knappast sägas utgöra alternativ till annan ungdomsutbildning, utan måste snarast ses som en form av förstärkt yrkesorientering och arbetsförmedling. Dessa kurser bör därför vara öppna för arbetslösa ungdomar när arbetsförmedlingen bedömer att de är nödvändiga för att underlätta arbetsplacering.

Kapitel 5: Arbetsmarknadsutbildning för några grupper med speciella problem på arbetsmarknaden

Kvinnorna

Den stora ökningen av antalet kvinnor i arbetskraften, som skett under senare år, har bl.a. underlättats av en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder, varav arbetsmarknadsutbildning är en. Denna utveckling be- räknas fortsätta under resten av 1970—talet och kommer att kräva fortsatta stora insatser, inte minst på utbildningsområdet.

Att åstadkomma jämställdhet mellan könen är en av de viktigaste samhällsuppgifterna under de närmaste decennierna. Förhållandena på arbetsmarknaden är i detta avseende centrala. Skall jämställdhet mellan könen kunna skapas i samhället blir därför åtgärder på arbetsmarknaden av grundläggande betydelse. Å andra sidan kan inte jämställdhet på arbetsmarknaden uppnås utan att det sker väsentliga förändringar i samhällslivet i övrigt. Även om arbetsmarknadsutbildningen således bara är en liten del av de insatser som måste göras för att åstadkomma jämställdhet mellan könen, konstaterar kommittén att arbetsmarknads- utbildningens möjligheter att förbättra kvinnornas situation på arbets- marknaden är stor.

Studie- och yrkesvalet inom arbetsmarknadsutbildningen följer i stor utsträckning det traditionella könsrollmönstret, även om förhållandena är något bättre än i ungdomsutbildningen. Kommittén föreslår vissa åtgärder för att göra yrkesvalet mindre könsrollsbundet. De kursdeltagare som genomgår ALU-kurser föreslås ägna minst en vecka av praktiktiden åt ett yrke som inte domineras av det egna könet. Kommittén diskuterar också möjligheterna att införa någon typ av könskvotering inorn arbetsmarknadsutbildningen, men kommer till slutsatsen att fördelarna med en sådan ordning är mycket små, om ens några. Kommittén föreslår därför ingen sådan kvotering. Ett alternativ till kvotering är att genom särskilt ekonomiskt stöd uppmuntra sådana utbildnings- och yrkesval som avviker från det vanliga könsrollsmönstret. Ekonomisk stimulans har hittills enbart prövats som ett medel att förändra arbetsgivarnas beteende. Kommittén föreslår nu att en försöksverksamhet också genomförs med att ge ytterligare utbildningsbidrag till kvinnor och män som utbildar sig inom icke traditionella yrkesområden, t. ex. kvinnor som deltar i bristyrkesutbildningar inom det verkstadsmekaniska området och inom plåt- och svetsområdet. Bidraget skall ha formen av ett extra stimulansbidrag på 20 kronor per dag.

Kommittén understryker kraftigt att kvinnorna inte enbart bör uppmuntras till att söka till icke traditionellt kvinnliga yrkesområden. De bör också stimuleras att skaffa sig en grundlig yrkesutbildning inom dessa områden.

Även om ökade insatser görs för att utbilda kvinnorna till andra yrkesområden än de traditionellt kvinnliga, kommer ändå de flesta att under öserskådlig tid vara kvar där. Det är därför viktigt att de vanligaste utbildningarna inom dessa områden läggs upp på ett lämpligt sätt. Utbildningarna inom dessa områden bör mera systematiskt planeras så att en fixering av rådande könsrollsmönster undviks. Avståndet mellan olika karriärer inom samma yrkesområden bör om möjligt överbryggas genom vidareutbildningskurser så att återvändsgränder elimineras. Utbildningen får självfallet ,inte inom något område bidra till att motverka en utjämnirg av könsskillnaderna på arbetsmarknaden t. ex. genom att utbilda kvinnor för anställningar med enbart rutinbetonade arbetsuppgifter och små befordringsmöjligheter.

De handikappade

Arbetsmarknadsutbildningen har sedan starten haft som en av sina viktigast: uppgifter att ge utbildning åt handikappade och svårplacerade på arbetsmarknaden. 1973 utgjorde de handikappade ca en fjärdedel av samtliga som påbörjade utbildning, eller ca 26 000 personer. Av dessa hade 15000 fysiska handikapp och drygt 11 000 psykiska och sociala handikapp. Antalet med fysiska handikapp har minskat något medan antalet ned psykiska och sociala handikapp har ökat under senare år. Huvvudcelen av de handikappade genomgår vanliga yrkesutbildningar. För en mindre del, huvudsakligen vissa psykiskt utvecklingsstörda, syn-

och hörselskadade samt rörelsehindrade, anordnas särskilda anpassnings- kurser.

Det framgår klart av de utbildningsresultat som redovisas för kursdel- tagare med olika typer av handikapp, att vissa grupper har stora problem. Det gäller framför allt dem med sociala handikapp. Kommittén framhåller att utbildningsresultaten måste bedömas utifrån de olika gruppernas förutsättningar och i relation till de resultat som kan uppnås med andra samhällsinsatser. Resultaten kan då ofta betraktas som mycket bra.

Utbildningen av personer med olika typer av arbetshandikapp kommer även i framtiden att vara en huvuduppgift för arbetsmarknadsutbildning- en. Handikapp är ofta antingen orsaken till eller effekten av utslagning— en på arbetsmarknaden. Utbildningsinsatser är ofta en förutsättning för att dessa grupper skall kunna placeras i meningsfull sysselsättning. Utbildningen kan också i många fall kompensera ett handikapp och bör enligt kommitténs uppfattning också användas med detta syfte.

I mars 1974 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild utredning om viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet. l direktiven till denna utredning framgår att den bl. a. har till uppgift att se över samordningen av den verksamhet med anpassningskurser som bedrivs vid AMU-center och den arbetsprövning och arbetsträning som bedrivs av landstingen. Utredning- en har fått till uppgift att ta upp hela frågan om gränsdragningar mellan arbetsmarknadsutbildningen och olika vårdformer. Den skall också behandla frågan om hur anpassningskurser och i viss mån ALU-kurser skall samordnas med landstingens arbetsprövning och —träning. Det betyder att KAMU för sin del får lov att lämna dessa viktiga frågor till den sittande utredningen. KAMU vill dock understryka behovet av samordning av samhällets olika åtgärder på detta område.

Det är emellertid i praktiken inte möjligt att uppställa några absoluta gränser för var den ena typen av rehabiliteringsverksamhet slutar och den andra tar vid. Gränserna är hela tiden flytande. Detta innebär i sin tur att arbetsmarknadsutbildningen måste ha resurser för att fullfölja den sociala och medicinska rehabiliteringen under yrkesutbildningen läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, personal med kurativa uppgifter etc. Kommittén anser också att det är viktigt att all personal som är verksam inom arbetsmarknadsutbildningen ges grundlig utbildning om de handi- kappades situation och vilka krav det ställer på utbildningen. Lärarna är i detta avseende en nyckelgrupp.

Invandrarna

Invandrarna i Sverige har i princip samma möjligheter som svenska medborgare att delta iarbetsmarknadsutbildning om de har rätt att vistas och arbeta i Sverige. Många invandrare måste påbörja sin arbetsmarknads- utbildning med en kurs i svenska för att kunna fortsättai yrkesutbildning. Kursen får omfatta högst två månader och beviljas personer som skall genomgå planerad arbetsmarknadsutbildning och där språkundervisning bedöms vara ett nödvändigt led i utbildningen. 1972 påbörjade 10 622 utländska medborgare arbetsmarknadsutbildningskurser, vilket motsvara-

de ca 11 % av samtliga som påbörjade utbildning detta år. Nära 5 000 av dessa var kvinnor. Cirka en tredjedel av invandrarna påbörjade kursen svenska för invandrare.

lnvandrarnas problem inom arbetsmarknadsutbildningen är i huvudsak beroende på deras bristande kunskaper i svenska. Invandrarna har t. ex. svårt att få tillräcklig information om utbildnings- och yrkesvalet. Kunskaperna i svenska är ibland så små att yrkesutbildningarna i praktiken blir omöjliga att genomföra. Detta är troligen förklaringen till deras höga avbrottsfrekvenser och till att en förhållandevis liten del får anställning i utbildningsyrket. Den nya lagstiftningen om obligatorisk utbildning av invandrare i svenska kommer förmodligen, dock först på längre sikt, att förändra och förbättra situationen inom arbetsmarknads-

utbildningen. Den obligatoriska utbildningen kommer emellertid i många fall inte att

ge tillräckliga kunskaper för fortsatt yrkesutbildning. En minskad andel invandrare över huvud taget kan minska problemen kvantitativt. Brutto- invandringen är emellertid fortfarande betydande och består i stor utsträckning av s. k. anslutningsfall — ofta kvinnor — som först efter en tid söker sig ut på arbetsmarknaden. Anspråken på utbildning i svenska inom arbetsmarknadsutbildningen kommer därför att bli betydande också i framtiden.

Det finns i princip två möjligheter att förbättra yrkesutbildningen för invandrarna. Den ena är att i större utsträckning ge yrkesutbildning på invandrarnas modersmål. Sådana försök pågår också när det gäller finska invandrare. Det andra alternativet för att förbättra invandrarnas möjlig- heter till yrkesutbildning är att öka utbildningen i svenska. De nuvarande kurserna inom arbetsmarknadsutbildningen på högst två månader är en- ligt samstämmiga rapporter och undersökningar otillfredsställande. Kom- mittén föreslår därför att den övre gränsen på två månader skall tas bort och utbildningstiden i stället individualiseras med hänsyn till de krav på svenskkunskaper som ställs i yrkesutbildningen. Det nuvarande systemet innebär alltför ofta att invandrarna med helt otillräckliga kunskaper i svenska påbörjar yrkesutbildningar, vilket är ett klart slöseri med utbild- ningsresurser.

KAMU avvisar möjligheterna att ge generellt medgivande för svensk— utbildning till invandrare som har tillfredsställande yrkesutbildning men där hindret för att erhålla anställning bedöms bestå huvudsakligen i att arbetsgivaren inte vill ta på sig kostnaderna för utbildningen i enlighet med den nya lagstiftningen. Ett sådant generellt medgivande skulle enligt KAMU:s mening helt underminera lagstiftningen på området. Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid då särskilda skäl föreligger länsarbetsnämnderna ges möjlighet att lämna dispens för sådan utbildning i svenska.

Kapitel 6: Utbildningarnas inriktning och uppbyggnad

KAMU utgår från 1960 års arbetsmarknadsutrednings resonemang om utbildningen som ett medel att hjälpa personer över ”tröskeln” till arbetsmarknaden. Detta uttalande har ibland uppfattats som ett ställ- ningstagande mot utbildningar som syftar till att lyfta vederbörande till en högre utbildningsnivå. Även vissa formuleringar i kommitténs direktiv kan uppfattas på detta sätt. KAMU kan emellertid inte acceptera ett sådant synsätt. Det självklara förhållandet att korta utbildningar måste vara att föredra framför längre om de leder till likvärdiga lösningar av sysselsättningsfrågan kan inte utgöra skäl för att begränsa utbildningen till vissa nivåer allt efter vederbörandes tidigare yrken eller grundutbild- ningsnivå.

En rad särskilda krav måste ställas på de kurser som används för arbetsmarknadsutbildning. Utbildningen bör i allmänhet leda fram till bestämda yrken snarare än hela yrkesområden och betydelsen av att utbildningstiden begränsas är ofta starkare än i andra utbildningsfrågor. Deltagarna har vidare normalt mera preciserade utbildningsmål. En uppbyggnad av kurserna med klossar som kan kombineras fritt är också särskilt lämplig inom arbetsmarknadsutbildningen, liksom indelningen av kurser i flera etapper med olika grad av specialisering. För att de arbetslösa skall kunna påbörja sin utbildning utan onödigt dröjsmål bör kurserna i största möjliga utsträckning anordnas med successiv intagning och utan terminsindelning. Kursutbudet måste snabbt kunna förändras efter utvecklingen på arbetsmarknaden i olika yrken. Det måste därför normalt finnas en reservkapacitet ifråga om lokaler och utrustning och kompetenta lärare måste kunna rekryteras med kort varsel.

Förberedande utbildning

En betydande andel av deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen har ingen tidigare utbildning utöver sex- till åttaårig folkskola. Det är en viktig fördelningspolitisk uppgift att ge dessa grupper bättre valmöjligheter på arbetsmarknaden. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att yrkesut- bildningarna inom arbetsmarknadsutbildningen anpassas också till kurs- deltagare med begränsade förkunskaper och genom att formella kompe- tenskrav för tillträde undviks. Andelen kursdeltagare med grundskolekom- petens blir dock allt större. Praktiska skäl talar för att teoretiska kursmoment på grundskolenivå, i den mån sådana behövs, förläggs till särskilda block som skiljs från yrkesutbildningarna.

För närvarande ges samtliga kursdeltagare med enbart folkskola en åttaveckorskurs i allmänna ämnen innan yrkesutbildningen påbörjas och de som skall genomgå vissa yrkesutbildningar ges 16 veckors preparand— kurser. KAMU anser att i de fall där så erfordras bör längre, och mera individuellt differentierade, förberedande utbildningar kunna ges vid AMU-centren. Preparadkursernas längd skall alltså kunna anpassas till behovet i det individuella fallet och variera mellan åtta veckor och ett år.

Yrkesu tbildningen

Yrkesutbildningarna bör inom alla områden vara tillräckligt omfattande för att ge långsiktig trygghet och möjlighet till personlig tillfredsställelse i arbetet. De bör ge sådana kunskaper som i förening med yrkeserfarenhet kan utgöra en grund för befordran och de bör också ge en lämplig grund för vidareutbildning inom resp. yrkesområde. Enligt KAMU:s mening bör huvuddelen av kursutbudet ha en likartad principiell ambitionsnivå i detta avseende, även om kursernas faktiska längd varierar från yrkes- område till yrkesområde.

Vissa yrkesutbildningar inom arbetsmarknadsutbildningen är för när- varande mycket korta. Kommittén har i kapitel 5 berört de korta kurserna i hemvård, sjukvård och maskinskrivning m. in. där nästan alla deltagare är kvinnor. Dessa och andra korta kurser leder i allmänhet till stadigvarande arbete, men det gäller ofta en jämförelsevis lågt avlönad anställning med rutinmässiga arbetsuppgifter och obetydliga befordrings- möjligheter. De bör enligt KAMU ersättas av mera omfattande utbild- ningar. Läroplanen inom dessa yrkesområden bör i fortsättningen ta sikte på något bredare yrkesmål än för närvarande så att de utbildade blir mera rörliga och får större valmöjligheter på arbetsmarknaden. Hur detta i detalj skall ske måste avgöras särskilt för varje yrke i samråd mellan arbetsmarknadsparterna och Skolöverstyrelsen.

När det gäller kursernas innehåll anser KAMU att det är helt i överensstämmelse med de tidigare förordade principerna att yrkesutbild- ningarnas läroplaner genomgående läggs upp så att återkommande utbildning blir möjlig. Om utbildningen till ett visst yrke förlängs, bör detta kunna kombineras med en möjlighet att dela upp den i etapper. Om det nyligen framlagda förslaget (Ds A 19742) till lag om arbetstagares rätt till ledighet genomförs, kommer de anställda också att kunna genomgå sådana påbyggnadskurser utan att riskera sin anställningstrygg- het. Utöver de utbildningar där påbyggnadskurser kan anordnas som bristyrkesutbildning bör enligt KAMU:s mening försök göras med arbetslöshetsprövning enbart när den första etappen av en utbildning påbörjas. Dessa försök kan lämpligen göras inom kontorsområdet, där behovet av åtgärder för att stärka kvinnornas ställning är stort, samt inom något tillverkningsyrke.

Längre utbildningar

För närvarande gäller med vissa undantag att utbildningsbidrag inte kan utgå för studier på högskolenivå. För studier på gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer, vilka främst är avsedda som förberedelser för studier på högskolenivå, beviljas bidrag i allmänhet bara om särskilda skäl föreligger. KAMU förordar inte någon ändring av den allmänna restrik- tiviteten till längre utbildningar. När det gäller högskoleutbildningarna anser KAMU att en särskild begränsning är nödvändig även i fortsätt- ningen.

De flesta högskoleutbildningar är alltför långa och brett upplagda för att vara lämpliga som arbetsmarknadsutbildningar. Detta gäller dock inte generellt. Utbudet av kortare och direkt yrkesinriktade högskolekurser har ökat väsentligt under senare år.

För närvarande anordnas arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå i huvudsak i vissa av SÖ särskilt anordnade kurser. Erfarenheterna visar enligt KAMU:s mening att fördelar kan nås om kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen på högskolenivå kan styras genom ramplane- ring. Särskilda kurser kan köpas och vid behov anpassas efter arbetsmark- nadsutbildningens speciella förutsättningar. Kommittén föreslår därför att arbetsmarknadsutbildningen på eftergymnasial nivå även ifortsättningen byggs ut genom köpta och särskilt anordnade kurser. Kommittén räknar med att sådana kurser blir vanligare i framtiden i takt med att arbetskraftens sammansättning ändras.

Härutöver bör enligt kommitténs mening AMS göra upp en särskild lista, som förtecknar enstaka, kortare reguljära utbildningar inom högskolan, vilka kan anses uppfylla de allmänna krav som ställs på arbetsmarknadsutbildningarnas innehåll och uppläggning. Dessa utbild- ningar skall kunna komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning. Listan bör revideras varje år i samband med ramplaneringen.

Kapitel 7: Kursanordnare

KAMU diskuterar här avvägnings- och samordningsfrågor mellan å ena sidan Skolöverstyrelsens kurser och å andra sidan utbildning i det reguljära utbildningsväsendet, i företag och s. k. övriga kurser. I kommitténs direktiv har anförts att arbetsmarknadsutbildningen också i fortsättningen bör utnyttja vakanser inom det reguljära skolväsen- det. Kommittén pekar på att det inte alltid är ledig utbildningskapacitet som tas i anspråk, tvärtom konkurrerar ofta vuxna som fått utbildnings— bidrag om utbildningsplatser inom det reguljära utbildningsväsendet med ordinarie elever. I den mån ledig kapacitet finns inom gymnasieskolan leder den också ofta till yrken som inte är så attraktiva på arbetsmarknaden. Slutligen är ofta utbildninglinjerna inom det reguljära utbild- ningsväsendet också mindre lämpliga, eftersom de har en bredare uppläggning och därmed längre studietid och inte den smidighet som gör att utbildning kan anpassas till behovet i det enskilda fallet. Sammantaget anser kommittén att det långtifrån alltid är samhällsekonomiskt motive- rat att utnyttja ledig utbildningskapacitet inom det reguljära utbildnings- väsendet, även om sådan finns.

Kommittén understryker behovet av att samordna vuxenutbildningen så att samma moduler (”utbildningsenheter”) kan ges av t. ex. kommunal vuxenutbildning, folkhögskola och AMU-center. Det skulle göra det möjligt att kombinera utbildning som ges av olika kursanordnare. Behoven av att samordna utbildningsverksamheten finns inte minst när det gäller den förberedande utbildningen. Här skulle framför allt den kommunala vuxenutbildningen, men också folkhögskolorna, kunna spela

en större roll om man gjorde en bättre anpassning till de krav som arbetsmarknadsutbildningen måste ställa.

De av skolöverst yrelsen särskilt anordnade kurserna motsvarar i flertalet fall bättre de krav som bör ställas på arbetsmarknadsutbildningen än det reguljära utbildningsväsendet, i första hand ungdomsutbildningen. För- delarna med att kunna hänvisa personer som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning till det reguljära utbildningsväsendet är främst att den enskildes valmöjligheter ökar. Vissa vuxenutbildningsformer, t. ex. folkhögskolorna, har också uppenbara fördelar att erbjuda när det gäller att tillgodose speciella utbildningsbehov.

Kommittén anser det vara sannolikt att det finns ett samband mellan utökningarna av andelen kursdeltagare i företagsutbildning och den stagnation som skett på SÖ-sidan. Arbetsmarknadsutbildningen bör därför enligt utredningen inte förläggas till företagen i nämnvärt större utsträckning än som sker för närvarande. Företagsutbildningen leder visserligen ofta till värdefull kontakt med arbetslivet och anställning i det utbildande företaget. Det förefaller dock troligt att många arbetslösa på litet längre sikt skulle ha större nytta av att genomgå en grundläggande yrkesutbildning vid AMU-center.

Arbetsmarknadsutbildning i företag

Huvuddelen av den arbetsmarknadsutbildning som hittills bedrivits inom företag har varit lokaliseringspolitiskt motiverad. Därtill har kommit stöd till företagen för utbildning av äldre och handikappade. Detta utbild- ningsstöd har dock haft relativt ringa omfattning. Av konjunktur- politiska och liknande skäl har stöd till arbetsmarknadsutbildning i företag lämnats vid flera tillfällen. Vid varje sådant tillfälle har statsmakterna beslutat om stödets omfattning och den period under vilken det skall få utges. Detta gäller t. ex. den s. k. ”femkronan”, som avsett att stimulera företag att tidigarelägga anställning och utbildning av ungdomar och kvinnor inför en väntad konjunktumppgång. Detsamma gäller för det utbildningsstöd till företag som behåller personal i utbildning i stället för att permittera, som infördes 1972, och det med samma syfte under energikrisen 1974.

KAMU har gjort en genomgång av de olika stödformerna för företagsutbildning och lämnar följande förslag. Kommittén föreslår att schablonstödet inom lokaliseringsutbildningen för allmän inträning inte betraktas som ett utbildningsstöd utan som ett renodlat introduktions- eller inkörningsstöd för nyetablerad eller utökad verksamhet. Som konsekvens av detta och för att anpassa bestämmelserna till de kortare utbildningstider som gäller för vissa branscher föreslår kommittén att det individuella stödet i fortsättningen skall kunna utgå även för utbildning under kortare tid än sex månader. I fråga om möjligheterna att ge ekonomiskt stöd till företag som utbildar äldre och handikappade föreslår KAMU ingen förändring. Även i framtiden kan det av konjunk- turpolitiska eller andra skäl bli angeläget att stödja intern företagsutbild- ning för att undvika permitteringar eller stimulera företag att inför en

konjunkturuppgång tidigarelägga nyrekrytering och utbildning. Enligt kommitténs uppfattning bör regeringen få möjligheter att införa sådant utbildningsstöd.

All arbetsmarknadsutbildning inom företagen skall ske under med- verkan av arbetsmarknadsparterna. Dessa skall bl.a. uttala sig om behovet av utbildning samt om löne- och andra anställningsvillkor i företagen. De skall vidare ha medbestämmanderätt i fråga om läroplan och medverka i arbetslivsorienteringen inom lokaliseringsutbildningen och delta i tillsynen av utbildningen. Kommittén föreslår inte några ändringar i nuvarande ordning för bidrag till arbetsmarknadsutbildning i företag. Bidraget skall kunna utgå till företaget med viss summa per timme. Mellan företaget och den som genomgår utbildning skall gälla ett sedvanligt anställningsförhållande med lön och övriga villkor enligt avtal med undantag för den praktik som ingår i de s.k. ALU-kurserna. Kommittén föreslår — med hänsyn bl. a. till pris- och kostnadsutveck- lingen —- att gränsen för arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt när det gäller ersättningar bör höjas från nuvarande 10 till 15 kronor per utbildningstimme. Bidrag över 15 kronor per utbildningstimme liksom bidrag till lokaliseringsutbildning utanför stödområdet bör liksom hittills slutgiltigt avgöras av regeringen.

Vid utbildning i företag av äldre och handikappade bör liksom nu länsarbetsnämnderna bemyndigas att fastställa utbildningsbidraget från fall till fall efter överenskommelse med företagen. Vid arbetsmarknadsut- bildning i företag motiverad av konjunkturutvecklingen eller andra likartade förhållanden bör det ankomma på Kungl. Maj:t att under hänsynstagande till gällande förutsättningar och utbildningens syfte fastställa bidragsnivån.

Avgränsningen mot företagsintern utbildning

Kommittén konstaterar att företagen i första hand har ansvar för den mera företagsinriktade specialiseringen av yrkesutbildningen, inskol- ningen och fortbildningen, men också för vidareutbildning av de anställda. Kommittén finner det naturligt att arbetsgivarna — offentliga och privata har ett stort ansvar för utbildning av de anställda och att kostnaderna för internutbildningen bör bäras av arbetsgivarna och inte av samhället/staten. Utvecklingen inom näringslivet gör det emellertid allt svårare att göra en klar uppdelning av ansvarsområdena inom yrkesutbild- ningen. Företagsenheterna blir allt större och stora delar av den strukturella förändringen av produktionen, t.ex. förändrade tekniska förutsättningar, sker i dag inom de stora företagen. Den nya lagstiftning- en om trygghet ianställningen, trygghetsavtal liksom anpassningsgrupper- nas verksamhet förutsätter också en omfattande utbildningsverksamhet inom företagen om de uppställda målen skall nås.

Internutbildningen i företagen har för närvarande ett begränsat syfte och olika undersökningar visar att omfattningen av företagens interna utbildning varierar i mycket stor utsträckning mellan olika branscher och inom branscherna mellan olika företag. Utbildningsinsatserna som görs i

företagen fördelas också mycket olika på olika kategorier av anställda. Ofta får de anställda med den bästa utbildningsbakgrunden proportio- nellt sett betydligt större andel av den företagsinterna utbildningen än de med sämre grundutbildning.

Företagens internutbildning har allmänt stor betydelse för behovet av arbetsmarknadsutbildning. En stor volym internutbildning inom företagen som ett led i en långsiktig personalplanering och personalutveckling skulle öka individernas förutsättningar för att klara omställningar och begränsa behovet av arbetsmarknadsutbildning för den personal som nyrekryteras. Samhället har således ett intresse av insyn i den företagsinterna utbildningens omfattning och inriktning.

De anställda i företagen och deras fackliga organisationer har naturligt- vis också ett direkt intresse av den företagsinterna utbildningens omfattning och inriktning och av hur utbildningen i företagen bedrivs. Brister i den företagsinterna utbildningen kan drabba de anställda mycket hårt. I en utbyggd personalpolitik, som bl. a. syftar till utvecklingsmöjlig— heter för den enskilde och trygghet i anställningen måste företagens internutbildning spela en avgörande roll. Vad här sagts gäller givetvis även de offentliga arbetsgivarna.

För att få en bättre grund för samverkan och ansvarsfördelning mellan företag och samhälle och för ett vidgat inflytande från de anställdas sida krävs enligt kommitténs mening en närmare kartläggning av omfattningen och inriktningen av företagens internutbildning (inklusive de statliga och kommunala sektorerna). KAMU rekommenderar därför att hithörande frågor snarast görs till föremål för särskild utredning.

Kapitel 8: Utbildningsbidrag

KAMU har i tidigare kapitel föreslagit vissa förändringar av villkoren för att genomgå arbetsmarknadsutbildning bl. a. för låginkomsttagare och för personer som löper risk för arbetslöshet. Samtidigt underströk kommittén att bidragssystemets utformning är av avgörande betydelse för möjlig- heterna att intressera dessa grupper för utbildning. Utbildningsbidragen kan inte heller ses isolerade. Förändringar av andra bidrags- och lånesystem, socialförsäkringarna och inte minst den allmänna lönenivån har stor betydelse för utbildningsbidragens attraktivitet.

De nuvarande utbildningsbidragen är uppbyggda enligt en levnadskost- nadsprincip till skillnad från exempelvis arbetslöshetsförsäkringen som följer en inkomstbortfallsprincip. Bidragets storlek beror på bidragstaga- rens familje- och bostadsförhållanden och vilka särskilda utgifter som uppkommer med anledning av utbildningen. Utbildningsbidraget består för närvarande av grundbidrag, barntillägg, hyresbidrag, traktamente och särskilt bidrag. Hyresbidraget till den som har fast bostad samt särskilda bidrag följer automatiskt kostnadsutvecklingen medan övriga bidrag är fastställda till vissa belopp.

Kommittén konstaterar att utbildningsbidragen inte har stigit i takt med levnadskostnaderna sedan 1966. Ännu ofördelaktigare är utbild-

ningsbidragens utveckling i jämförelse med ökningen av den allmänna lönenivån. Deltagare i arbetsmarknadsutbildning har till skillnad från exempelvis de sysselsatta i beredskapsarbete, de försäkrade arbetslösa, de sjukskrivna och pensionärer inte fått någon del i den allmänna standard- stegringen annat än i fråga om sina bostäder. Arbetsmarknadsutbildningen innebär för de flesta en väsentlig eko- nomisk uppoffring. Skillnaden är särskilt stor för alla som är gifta med någon som har inkomst. Reglerna för reducering av bidrag med hänsyn till makens inkomst är sådana att redan ett relativt lågavlönat halvtids- arbete påverkar makens bidrag. De enda som kan få bidrag inärheten av nivån för vanliga löner är de som har många barn, icke förvärvsarbetande make och särskilt stora bostadskostnader. Stora skillnader uppstår mellan utbildningsbidrag och de försäkringar som syftar till att täcka inkomst- bortfall (arbetslöshets— och sjukförsäkring) utan prövning mot makes inkomst.

Kommittén konstaterar att det nuvarande bidragssystemet i väsentliga avseenden inte uppfyller de krav som bör ställas. Bidragen är allmänt sett för låga. De är visserligen fortfarande bättre än övriga former av studiestöd, men de har trots upprepade höjningar inte hållit jämna steg med prisutvecklingen under senare år. De ger ingen stimulans till utbildning för arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa eller för dem som sysselsätts i beredskapsarbeten, tvärtom medför inkomstbortfallet ofta stora ekonomiska påfrestningar för den enskilde. Inte heller uppfylls kraven på att bidragssystemet skall ha fördelningspolitiska effekter genom att vara attraktivt för lågavlönade med fast anställning. Trots de olika nackdelarna kan det nuvarande bidragssystemet emellertid sägas vara tilltalande eftersom det tar hänsyn till att kursdeltagarna har olika stora utgifter. En del brister skulle kunna avhjälpas utan att grundprinciperna ändrades genom att bidragsnivån väsentligt höjdes. Kostnaderna för en sådan ökning skulle emellertid bli mycket stora, samtidigt som systemet skulle bibehålla väsentliga nackdelar. Kommittén har därför diskuterat alternativa system för utbildningsbidrag.

De alternativa system som skulle kunna komma ifråga är dels helt enhetliga bidrag och dels bidrag som i viss utsträckning differentieras efter inkomstbortfallet. Det är ofrånkomligt att enhetliga bidrag eller bidrag som bygger på täckning av t. ex. inkomstbortfallet blir något dyrare för staten än det nuvarande systemet.

KAMU finner tanken på enhetliga utbildningsbidrag tilltalande i flera avseenden. Lägsta bidragsbelopp som skulle medföra en direkt stimulans till utbildning för mer än hälften av de arbetslöshetsförsäkrade är emellertid för närvarande 110 kronor om dagen. Om samtliga arbetslös- hetsförsäkrade skall ges sådan stimulans måste bidraget uppgå till 130 kronor om dagen, vilket medför stora kostnader.

Enligt KAMU:s mening är en ekonomisk stimulans till utbildning för försäkrade arbetslösa så angelägen, att den bör prioriteras före önskemålen om att utbildningsbidragen skall vara exakt lika för samtliga kursdeltaga- re. KAMU anser därför att ett bidragssystem som differentieras efter elevernas tidigare inkomster är att föredra framför ett enhetligt bidrag

om inte det senare är högre än arbetslöshetsförsäkringen för flertalet försäkrade. Med hänsyn till de stora och för framtiden svåröverskådliga kostnaderna för ett sådant enhetligt bidragssystem föreslår kommittén att utbildningsbidragen i huvudsak följer inkomstbortfallsprincipen. Kommittén finner det naturligt att ett sådant bidragssystem i huvudsak

anknyter till arbetslöshetsförsäkringen. Det ligger nära tillhands att knyta utbildningsbidragen direkt till den utgående arbetslöshetsförsäkringen. De olika kassornas val av dagpenning- klasser medför emellertid att två personer som haft samma inkomst kan få olika dagpenning vid arbetslöshet om de tillhör olika kassor. Dessa skillnader kan som framgår av KAMU:s redogörelse vara relativt stora. Eftersom utbildningsbidragen föreslås bli finansierade utan sådana medlemsavgifter som tillämpas i arbetslöshetsförsäkringen, bör de enligt KAMU:s mening inte differentieras mellan olika kassors medlemmar på detta sätt. Kommittén föreslår istället att bidragssystemet utformas som en enhetlig dagpenningklass för alla arbetslöshetsförsäkrade kursdeltaga- re. Den gemensamma dagpenningklassen bör bestämmas till 120 kronor per dag. Överförsäkringsbestämmelserna skall tillämpas på samma sätt som inom arbetslöshetsförsäkringen, dvs. dagpenning får utgå med högst 91,7 % av tidigare lön.

Kommittén har också kommit till slutsatsen att ett generellt stimulans- bidrag bör införas för alla arbetslöshetsförsäkrade som genomgår arbets- marknadsutbildning. Därutöver bör i speciella fall extra stimulansbidrag kunna utgå till särskilt angelägna utbildningar. Kommittén har tidigare i kapitel 5 föreslagit att t. ex. kvinnor skall kunna ges särskilda stimulans- bidrag när de genomgår bristyrkesutbildningar inom verkstadsindustri- området.

Med hänsyn till kravet på täckning av levnadskostnaderna måste det finnas en nedre gräns för bidragets storlek. KAMU föreslår att detta lägsta belopp sätts till 90 kronor per dag. I de fall då arbetsmarknads- utbildningen bedrivs på deltid kan bidragen reduceras i särskild ordning. Det lägsta beloppet om 90 kronor per dag bör gälla både de grupper som är försäkrade för lägre dagpenningklass enligt arbetslöshetsförsäkringen och de grupper som står utanför försäkringen. Frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla sysselsatta utreds för närvarande. Ett förslag i denna riktning kan på längre sikt eliminera de olägenheter som för närvarande kan sägas finnas med KAMU:s förslag och som beror på att ett mindre antal personer, trots att de är etablerade på arbetsmarkna- den, har underlåtit att arbetslöshetsförsäkra sig.

Relativt många sjukskrivna personer har under senare år fått uppbära sjukpenning medan de genomgått s.k. rehabilitering i form av arbets- marknadsutbildning. Sjukförsäkringen ger normalt tillräckligt bidrag till de berörda personernas försörjning. För arbetslöshetsförsäkrade med relativt låga inkomster ger de båda försäkringarna ungefär likvärdiga förmåner, 90 resp. 91,7% av lönen, och för personer med större inkomster är sjukpenningen förmånligare. Arbetsmarknadsverkets bidrag till kursdeltagare som uppbär sjukpenning bör därför i allmänhet kunna begränsas till ett stimulansbidrag på tio kronor per dag.

KAMU föreslår således ett bidragssystem som i huvudsak bygger på inkomstbortfallsprincipen. Ett sådant system bör enligt kommitténs uppfattning såvitt möjligt utformas så att bidragen från den enskildes synpunkt är direkt jämförbara med inkomst av arbete. Detta innebär exempelvis att bidragen inte som för närvarande bör reduceras mot makes inkomst. Några barntillägg föreslås inte heller. Arbetsmarknadsut- bildningens anknytning till arbetslivet bör också markeras genom att utbildningsbidragen inom den allmänna försäkringen fullt ut jämställs med inkomst av förvärvsarbete.

Kommittén föreslår att traktamentena inom arbetsmarknadsutbild- ningen görs likvärdiga med dem som gäller vid beredskapsarbeten. Utbildningsbidragen bör, som KAMU tidigare anfört, såvitt möjligt från den enskildes synpunkt vara jämförbara med arbetsinkomst. Detta skulle kunna innebära att särskilda bidrag för resor, material, arbetskläder m. m. utgår bara i den utsträckning som motsvarande utgifter brukar ersättas för andra inkomsttagare. För att de arbetslösa inte skall riskera att få sin levnadsstandard sänkt när de påbörjar utbildningen är det dock enligt kommitténs mening nödvändigt att mera betungande utgifter ersätts. KAMU föreslår att den enskilde själv i fortsättningen får stå för utgifter för material, arbetskläder och dagliga resor i den mån de inte överstiger 75 kronor per månad. Utgifter som överstiger detta belopp bör däremot täckas genom särskilda bidrag.

Kommittén förordar att utbildningsbidrag till ungdomar under 20 år utgår med samma belopp som det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS), dvs. 35 kronor per dag, plus ett stimulansbidrag på 10 kronor per dag, tillsammans 45 kronor per dag. Undantag från denna regel bör endast gälla ungdomar som har vårdnad om barn. Dessa bör kunna få de högre utbildningsbidrag som skall utgå till vuxna (90 kronor per dag).

Kapitel 9: Organisatoriska frågor

KAMU föreslår inga större förändringar av den centrala organisationen. Samarbetsdelegationen för omskolningskurser m. m. (SAMS), som är ett samarbetsorgan för arbetsmarknadsutbildning mellan AMS och Sö och med representation från arbetsmarknadens parter, föreslås dock få vidgad medverkan i ramplanearbetet. Man skall där diskutera allmänna riktlinjer för utbildningens innehåll och fördelning på olika utbildningsformer som en inledning till ramplanearbetet. De ställningstaganden som görs i SAMS blir som hittills av rådgivande karaktär. SAMS skall enligt kommitténs uppfattning vidare spela en stor roll när det gäller planering och inriktning av forskningen och utvärderingen inom arbetsmarknadsutbild- ningen.

På länsnivå föreslår kommittén vissa förändringar. Beredningsgrupper med representanter för arbetsmarknadens parter bör inrättas. Deras uppgift skall vara att bereda ramplanematerialet. Kursnämnderna bör utökas till sju ledamöter, varav en skall representera kursdeltagarna. Kommittén föreslår därutöver olika åtgärder för att aktivera kursnämn-

derna. Vidare föreslår KAMU att Skolöverstyrelsen för begränsade perioder får anställa särskilda branschkunniga konsulenter som också skall stödja kursnämnderna i deras arbete.

KAMU understryker behovet av utbyggt inflytande för eleverna på olika nivåer. Kommittén föreslår att det skall föreskrivas att elevråd skall finnas vid AMU-center, liksom att samarbetsnämnder snarast inrättas. Kommittén föreslår också att en årlig ”AMU-riksdag” med representanter för samtliga AMU-center inkallas, där kursdeltagarna kan få ett forum för att i representativa former föra fram åsikter om arbetsmarknadsutbild- ningen.

Kommittén understryker behovet av parternas medverkan vid planering och genomförande av arbetsmarknadsutbildningen på alla nivåer och betonar att utvidgningen av bristyrkesutbildning och den nya försöksverksamheten för utbildning av lågavlönade och dessa gruppers fördelning på olika yrkesinriktningar kommer att ställa nya och ökade krav på planeringsarbetet, inte minst på länsnivå. Kommittén betonar slutligen också personalbehovet inom arbetsmarknadsverket och skol- överstyrelsen.

FoU

KAMU understryker behovet av mera kontinuerlig forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) samt utvärdering av arbetsmarknadsutbild- ningens metoder och resultat. Kommittén finner det angeläget att denna verksamhet får en fast basorganisation, dit sedan tidsbegränsade projekt kan knytas. Denna basorganisation bör enbart dimensioneras för vissa minimifunktioner och byggas upp i anslutning till SAMS. Basresurser bör i huvudsak vara avsedda för dokumentation, information och viss forskning kring arbetsmarknadsutbildningen

Kapitel 10: Informationsfrågor

Informationsfrågor i vid mening spelar en mycket stor roll för en fungerande arbetsmarknadsutbildning. Informationen ingår i olika mo- ment av arbetsmarknadsutbildningen och riktar sig till olika grupper. Kommittén diskuterar följande informationsuppgifter: ]) information till de arbetslösa (studie- och yrkesorientering, ALU-kurser etc.); 2) informa- tionen till allmänheten; 3) informationen till arbetsgivarna.

KAMU refererar olika undersökningar om kursdeltagarnas uppfattning- ar om den information de fått före och under utbildningstiden. Dessa undersökningar ger en ganska samstämmig bild av att det finns brister på detta område. Detta innebär att felaktiga studie- och yrkesval ibland görs, vilket i sämsta fall kan leda till studieavbrott. Från samhällsekonomisk synpunkt är sådana brister i studie— och yrkesorienteringen oacceptabla. KAMU anser därför att studie- och yrkesorienteringen måste byggas ut.

Införande av de s.k. ALU-kurserna har inneburit att resurserna för studie- och yrkesorienteringen väsentligt förstärkts under senare år. De förbättrade resurserna har emellertid i stor utsträckning koncentrerats till vissa grupper inom arbetsmarknadsutbildningen. Expansionen av ALU- kurser har också lett till att det har uppstått en stor klyfta när det gäller möjligheterna till studie- och yrkesorienterade åtgärder. Å ena sidan finns ALU-kurserna som i allmänhet omfattar fyra veckors teoretisk och praktisk yrkesorientering, och å andra sidan kan den arbetslöse i bästa fall få ett kort samtal med en yrkesvägledare.

Det är uppenbart att behoven av studie- och yrkesorientering inte följer sådana mönster. Behoven fördelas på ett annat sätt. En del av de personer som måste besöka arbetsförmedlingen behöver kanske inte mer än en kort orientering, medan man sedan har behov av insatser efter en stigande skala. Det är rimligt att möjligheterna till studie- och yrkesorien- tering också anpassas till de olika individuella behoven. Kommittén anser att detta måste innebära ökade möjligheter till mera traditionell studie- och yrkesorientering på arbetsförmedlingen, vilket också skulle kunna avlasta de relativt personalkrävande och dyrbara ALU-kurserna. Kommit- tén menar också att man bör ha möjlighet att använda sig av praktik som studie- och yrkesorientering, även utan samband med fullständig ALU- kurs.

Informationen till individen gäller inte enbart studie- och yrkesorien- tering i snäv mening. En väsentlig del av den nuvarande informationen består av att redogöra för ekonomiska förmåner under utbildningstiden, men också information om den mera allmänna studiesituation som förekommer inom AMU-centren, pedagogik etc.

Kommittén understryker att informationen till kursdeltagarna inte får upphöra i och med att utbildningen påbörjas. Det är naturligt att den information som ges vid AMU-centren innefattar förhållandena mera allmänt på arbetsmarknaden och mera speciell information om hur det är att arbeta inom det tilltänkta yrket.

Det finns ett behov av att informera olika målgrupper om förutsätt- ningarna för att genomgå arbetsmarknadsutbildning. Det gäller t. ex. att informera om möjligheten att genomgå bristyrkesutbildning, utbildning för låginkomsttagare eller utbildning när man löper risk att bli arbetslös. Detta kan, som hittills, ske via annonsering i massmedia eller spridandet av broschyrer. Omfattningen bör kunna ökas. Det är dock uppenbart att om man i större utsträckning vill nå ut till mindre utbildningsmotiverade grupper måste man använda sig av uppsökande verksamhet i olika former. Kommittén påpekar behovet av att mera allmänt sprida kunskaper till allmänheten om arbetsmarknadsutbildningen och understryker t.ex. behovet av att anordna särskilda journalistkonferenser. Informationen om arbetsmarknadsutbildning bör brytas ner på länsnivå i så stor utsträckning som möjligt för att på det sättet få ökade informations- kanaler till allmänheten. Kommittén understryker också AMU-centrens roll i den lokala informationsspridningen, inte minst i kontakter med

arbetsmarknadens parter.

När det gäller informationen till arbetsgivarna kan kommittén stödja sina överväganden och förslag på en särskild enkät som gjorts till ett representativt urval av företag inom verkstadsindustrin. Denna enkät visar att informationen om olika typer av bidrag till företagsutbildning tycks fungera förhållandevis väl. De insatser som behöver göras på detta område gäller framför allt de mindre och i viss utsträckning de medelstora företagen. När det gäller mera allmän information om arbetsmarknadsut- bildningen, t.ex. hur många personer som genomgår utbildning, utbild- ningsresultat etc., påvisar enkäten väsentliga luckor i informationen, fram- för allt när det gäller de mindre företagen. Det framgår emellertid av enkätsresultaten att de företag som har regelbunden kontakt med AMU- centren har en helt annan informationsbild än de som inte har sådan kontakt, t.ex. aldrig besökt ett AMU-center. Inga andra informationsin- satser till företagen torde kunna uppväga ett väl förberett och genomfört studiebesök vid ett AMU-center där man kan se hur utbildningen är upplagd, vilka maskiner som används och där man får träffa kursdeltagarna och de lärare som handhar utbildningen.

Ett speciellt informationsproblem uppstår när en arbetssökande som genomgått arbetsmarknadsutbildning skall informera en arbetsgivare om en kanske inte helt vanlig form av arbetsmarknadsutbildning. Problemen uppstår därför att dessa utbildningar inte är kända på samma sätt som utbildningar inom det reguljära utbildningsväsendet. Ett sätt att underlätta informationen till arbetsgivaren om innehållet ivissa utbild- ningar är att man regelmässigt lämnar ut någon typ av intyg som kortfattat talar om att man genomgått kursen och vilka moment som ingått. KAMU föreslår att ett sådant system införs.

Kapitel 1 ]: Kursdeltagarnas sociala situation

KAMU framhåller att när man bedömer behovet av studiesociala åtgärder måste man beakta att en stor del av arbetsmarknadsutbildningens kursdeltagare befinner sig i en mycket svår situation. De är i allmänhet arbetslösa och många har därtill olika typer av handikapp. Svårigheter under studietiden tvingar i vissa fall kursdeltagarna att avbryta utbild- ningen i förtid. Detta bekräftas t. ex. av den uppföljning av kursavbrotten som genomförts på KAMU:s initiativ. Undersökningen visade att över hälften av de kursdeltagare som avbrutit utbildningen och som angivit att olika åtgärder skulle ha underlättat för dem att fullfölja utbildningen menade att högre ekonomiska bidrag skulle ha hjälpt dem. Nära hälften skulle ha velat ha ändringar i själva undervisningen och 34 % angav att ökad undervisning i studieteknik skulle ha hjälpt dem att fullfölja utbild- ningen. En fjärdedel har uppgett att bättre bostadsförhållanden under kurstiden skulle ha underlättat för dem och lika många menade att hjälp från en kurator skulle ha gett detta resultat. En femtedel har uppgett att det skulle ha varit bättre för dem att fullfölja utbildningen om de fått hjälp och råd av läkare och psykolog.

Kommittén föreslår utökning av olika personalkategorier med — i vid mening — studiesociala uppgifter och anser att vissa normer bör kunna uppställas för personaltilldelningen i relation till antalet kursdeltagare. När det gäller elevassistenter — både för kursdeltagare vid AMU-center och för dem som genomgår utbildning i det reguljära utbildningsväsendet föreslår kommittén att det skall finnas en elevassistent per ca 150 kursdel- tagare. När det gäller hälso- och sjukvård innebär kommitténs förslag också en utökning av personalen vid AMU-center. Enligt kommitténs uppfattning bör medicinsk rådgivning finnas tillgänglig för alla kursdeltagare, inte enbart för dem som genomgår anpassningskurser för handikappade. Kom- mittén föreslår att personal för hälso- och sjukvård utökas så att det finns en heltidsanställd sjuksköterska per 400 kursdeltagare och en läkare under minst två timmar per vecka per 100 kursdeltagare.

Elevassistenterna skall sköta dels kurativa och dels arbetsförmedlande uppgifter. Därutöver finns det enligt kommitténs uppfattning ett behov av att vid större AMU-center anställa en specialiserad kurator.

Sjukgymnaster har också viktiga uppgifter iden studiesociala organisa- tionen. Kommittén föreslår att det anställs en sjukgymnast per 300 kursdeltagare vid AMU-center och att dessa sjukgymnaster bl. a. får till uppgift att organisera ett par timmars gymnastik med konditionsträning per vecka för samtliga kursdeltagare. Antalet fritidskonsulenter bör ökas och vara en per 400 kursdeltagare.

Med hänvisning till de tidigare redovisade undersökningsresultaten av studieavbrotten anser kommittén att det är nödvändigt att orientering om studieteknik ges större omfattning och alltid ingår i läroplanerna. Vidare måste stödundervisning alltid sättas in för kursdeltagare som har behov av detta. Lärarna bör enligt kommitténs uppfattning få viss specialutbildning för att på olika sätt kunna stödja kursdeltagarna.

KAMU anser i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen att bostäder i första hand bör hyras på den allmänna bostadsmarknaden och att arbets- marknadsverkets förläggningar bör utnyttjas endast då andra lämpliga alternativ saknas. Försöksverksamheten med barntillsyn och familje- bostad bör successivt utökas allteftersom behov uppstår och inte begränsas enbart till föräldrar som utbildas vid AMU-center.

Kommittén anser att utbildningsbidrag vid tillämpningen av lagen om allmän försäkring skall anses som inkomst av förvärvsarbete och därmed vara sjukpenninggrundande. Även när det gäller tillämpningen av fridags— regeln och föräldraförsäkringen skall kursdeltagare inom arbetsmarknads- utbildningen enligt kommitténs uppfattning anses som förvärvsarbetande. Kommittén föreslår också att kursdeltagare vid AMU-center jämställs med förvärsarbetande och får rätt till semester. Samtidigt bör föreskrifter utfärdas med innebörd att ledigheten skall tas ut under tid som är lämplig med hänsyn till utbildningen, t. ex. under gemensamt sommaruppehåll. För kursdeltagare inom det reguljära utbildningsväsendet bör semester i princip förläggas till skolans lovdagar. Utöver semestern bör kursdeltagar- na kunna beviljas permission för enskilda angelägenheter av vikt enligt i huvudsak samma bestämmelser som gäller för statstjänstemän.

Kapitel 12: Kostnadsberäkningar, finansiering och författningsförslag

KAMU beräknar den sammanlagda ökningen av kostnaderna för arbets- marknadsutbildningen, som föranleds av de framlagda förslagen, till ca 550 milj. kr. Merparten av dessa ökade kostnader beror på de föreslagna höjningarna av utbildningsbidrag (300 milj. kr) och på utvidgningen av rätten att delta i arbetsmarknadsutbildning i form av bristyrkesutbild- ning, utbildning av låginkomsttagare m. m. (200 milj. kr).

KAMU understryker att den framräknade totala ökningen av statens utgifter för anslaget i statsbudgeten till arbetsmarknadsutbildningen är en bruttosumma. Hänsyn har då inte tagits till ökade skatteintäkter och minskade utgifter inom andra delar av den offentliga sektorn. Om hela effekten för den offentliga ekonomin tas in i kalkylerna blir bilden en annan. Ca 200 milj. kr. återförs till den offentliga ekonomin genom ökade skatteintäkter på grund av att fler och höjda utbildningsbidrag kommer att utbetalas. Till detta kommer att socialvården, försäkringskassorna, arbetslöshetskassorna m.fl. kommer att få minskade utgifter genom kom- mitténs förslag. KAMU beräknar att utgifterna inom andra delar av den offentliga sektorn minskar med total omrking 100 milj. kr. Netto kostnaden för den offentliga ekonomin skulle alltså — om man tar hänsyn till ökade skatteinkomster och minskade utgifter — stanna vid ca 250 milj. kr, eller mindre än hälften av den beräknade ökningen av anslaget för arbetsmark- nadsutbildning.

Kommittén diskuterar också finansieringen av arbetsmarknadsutbild- ningen. Kommittén anser att det finns starka skäl för att pröva lämpligheten av någon form av arbetsgivareavgift för att helt eller delvis finansiera utgifterna, men avstår från att lägga något preciserat förslag. Kommittén pekar emellertid på olika tänkbara alternativ för en sådan finansiering.

Slutligen lämnar KAMU förslag till ändringar av arbetsmarknads- kungörelsen och andra författningar, som föranleds av kommitténs

tidigare ställningstaganden.

KAMU:s förslag i punktform

Kommittén har lämnat förslag om en rad förändringar inom arbetsmark- nadsutbildningen. Det är inte möjligt att kort sammanfatta samtliga förslag. De viktigaste förslagen presenteras dock i punktform nedan. KAMU föreslår bl. a. följande:

— bristyrkesutbildningen till vilken alla vuxna har tillträde skall få omfatta en större del än för närvarande av de särskilt anordnade AMU-kurserna och gränsen för antalet deltagare i bristyrkesutbildning höjs från 3 000 till 10 000 per år.

— försök görs med utbildning av låginkomsttagare även om de inte uppfyller arbetslöshetskriteriet för arbetsmarknadsutbildning. Försöken föreslås ske i den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen och

omfatta högst 5 000 kursdeltagare per år. (Rätt till denna form av utbildning skall den få som tjänat mindre än 90 % av medianlönen för industriarbetare i minst fem år samt fyllt 25 år.) — arbetslöshetskriteriet skall tillämpas generöst när det gäller personer som löper risk att bli arbetslösa, både med hänsyn till individuella faktorer och sådant som gäller för hela näringsgrenar eller yrkesgrupper.

ungdomar under 20 år som har rätt till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) skall kunna beviljas motsvarande bidrag för utbildning vid AMU-center, även om de inte uppfyller de nuvarande villkoren för undantag från 20—årsgränsen.

— försök görs med ett extra stimulansbidrag på 20 kr. om dagen till kvinnor och män som utbildar sig inom vissa områden som avviker från de traditionella könsrollsmönstren.

— svenskundervisningen för invandrare i samband med arbetsmark- nadsutbildning skall inte längre generellt begränsas till två månader. Den skall i stället kunna individualiseras med hänsyn till de krav på kunskaper i svenska som ställs i den aktuella yrkesutbildningen.

— den förberedande utbildning på grundskolenivå preparandkurserna — som ges vid AMU-centren skall byggas upp som moduler för att kunna anpassas till behoven i de individuella fallen, dock högst omfatta ett år.

—- yrkesutbildningarna skall vara så omfattande att de ger långsiktig trygghet i arbetet och dessutom i förening med yrkeserfarenhet kan utgöra grund för befordran. Detta innebär att en rad utbildningar som för närvarande är vanliga inom arbetsmarknadsutbildningen — bl. a. inom vissa traditionellt kvinnliga yrkesområden som hemvård, sjukvård och maskinskrivning — efterhand måste förlängas.

yrkesutbildningarna (inom AMU) skall genomgående läggas upp så att återkommande utbildning blir möjlig. Längre utbildningar skall kunna delas upp i etapper, men den första etappen måste alltid vara så omfattande att den ger en rejäl start i yrket. Inom kontorsområdet föreslås arbetslöshetskriteriet på försök bli helt slopat vid de senare etapperna för dem som en gång har beviljats och gått igenom en första utbildningsetapp, men inom övriga områden förutsätts arbetslöshetsvill- koret gälla efter uppehåll i utbildningen i den mån det inte är fråga om bristyrkesutbildning e. d.

arbetsmarknadsutbildningen skall i första hand förläggas till de särskilda AMU-kurserna. De motsvarar i flertalet fall bättre de krav som bör ställas på arbetsmarknadsutbildningen än kurser i det reguljära utbildningsväsendet, men i vissa fall behövs den större valfriheten som finns i det senare. Inte heller företagsutbildningen bör enligt KAMU utnyttjas i nämnvärt större utsträckning än för närvarande.

även i fortsättningen är en särskild begränsning nödvändig när det gäller högskoleutbildningar.

arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå skall i regel bedrivas i särskilt anordnade AMU-kurser.

—arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå skall därutöver kunna ske vid enstaka, kortare reguljära kurser som uppfyller de krav som bör

ställas på arbetsmarknadsutbildningarnas innehåll och uppläggning.

— schablonstödet inom lokaliseringsutbildningen skall inte räknas till arbetsmarknadsutbildningen utan betraktas som ett allmänt introduk- tionsstöd för lokaliseringsföretag, vilket stämmer bättre överens med stödets nuvarande karaktär.

den individuellt avpassade lokaliseringsutbildningen skall kunna beviljas även för kortare perioder än sex månader. AMS skall kunna besluta om bidrag med upp till 15 kr. i timmen.

— frågan om företagens internutbildning bör snarast tas upp i en särskild utredning.

utbildningsbidragen för arbetslöshetsförsäkrade skall bestå av en dagpenning på 120 kr. fem dagar i veckan och därtill ett stimulansbidrag på 10 kr. om dagen. För dagpenningen föreslås reducering ske enligt samma regel som gäller mot överförsäkring hos arbetslöshetskassorna; en dag- penning av minst 80 kr. skall dock alltid utgå.

-— utbildningsbidragen för dem som inte är arbetslöshetsförsäkrade skall uppgå till 90 kr. om dagen.

—- ungdom under 20 år som beviljas arbetsmarknadsutbildning får ett bidrag av 45 kr. om dagen, vilket motsvarar summan av KAS och stimulansbidraget. Ungdom som har vårdnad om barn föreslås dock få samma bidrag som vuxna kursdeltagare.

de som uppbär sjukpenning kontinuerligt under arbetsmarknadsut- bildning skall få ett stimulansbidrag av 10 kr. om dagen i den mån förmånerna tillsammans inte överstiger 130 kr. om dagen fem dagar i veckan.

— de som utbildas utom hemorten skall få ett traktamente på 22 kr. om dagen och två fria resor i månader mellan hemorten och utbildnings- orten.

— de särskilda bidragen till kursdeltagarnas dagliga resor, materiel m. m. slopas när det gäller mindre belopp.

_ resurserna för planering och tillsyn av kursverksamheten ökas med hjälp av bl. a. särskilda beredningsgrupper hos länsarbetsnämnderna med representanter för arbetsmarknadens parter, förstärkta kursnämnder och branschkunniga konsulenter.

— elevinflytandet förstärks genom elevråd och samarbetsnämnder vid alla AMU-center och genom årliga ”AMU-riksdagar”.

basorganisation för utvärdering och FoU. arbetsförmedlingen ges ökade resurser för kvalificerad studie- och yrkesorientering utanför de relativt personalkrävande ALU-kurserna.

— informationen till arbetsgivarna om arbetsmarknadsutbildningen förbättras genom ökade möjligheter till studiebesök m.m. vid AMU- center och genom att kursdeltagarna får intyg som anger kursens innehåll.

- elevvården förstärks bl. a. genom att ett ytterligare antal elev- assistenter, sjuksköterskor, läkare, kuratorer, sjukgymnaster, fritidskon- sulenter m. fl. engageras.

Summary

In September 1972 the Government appointed a Royal Commission of Enquiry to make a general review of what in Sweden is called labour market training, i. e. training and retraining of adults for labour market reasons. The Commission presented its report with proposals in October 1974. A summary of the report is presented below.

Chapter ] reviews the development of labour market training and describes the current situation.

Since the mid 19605 labour market training has expanded very rapidly. In 1965 some 30,000 people started labour market training courses. In 1973 the equivalent number was 108,000. Between 1965 and 1973 more than half a million persons began some form of labour market training. The cost to the State has increased from some 200 million Swedish kronor for the fiscal year 1966/67 to over 1,000 million kronor for the fiscal year 1974/75.

Labour market training can be defined as training for which a special kind of training allowance is granted by the Labour Market Administra- tion. These allowances are granted for various kinds of vocational training and for such preparatory training which is required for the vocational training. Conditions for acquiring a training allowance are that the applicant is unemployed or runs the risk of becoming so, or that he is difficult to place in employment, and that he has reached the age of 20, that he is seeking work through the public employment service, and that training can be expected to result in permanent employment which would not have been possible without training. There are, however, certain exceptions from these rules. Young people — under 20 years of age — may in certain cases be granted a training allowance. Further, since the mid 19605 certain courses for occupations with a marked labour shortage which tends to build up bottlenecks have, on an experimental basis, been available also to persons who are not unemployed (training for shortage occupations).

Labour market training may be divided into four main categories depending on who administers the courses. These are the special courses arranged by the National Board of Education, training within industry, training within the ordinary educational systern and courses arranged by organisations. The special courses arranged by the National Board of Education expanded very rapidly during the latter half of the 19605,

especially during economic recessions. These courses, which now account for half of all labour market training, are held mainly at some 50 special training centres throughout Sweden. Special courses are also given at another 120 places.

The primary objective of labour market training is to ensure safe employment for the unemployed. Regular follow-up studies show that of those who have undergone vocational training courses and who are available for the labour market some 85 per cent have obtained work within three months after completing their labour market training. Approximately 85 % of these people have, in turn, obtained work within the occupational branch for which they have received training.

Follow-up studies of the long-term effects of labour market training also show quite unanimously that such training improves the labour market situation of trainees appreciably.

Chapter 2 deals with the future need for labour market training. The Commission establishes that prognoses of developments in the labour market and the educational system can only to a limited degree be used as the foundation for the planning of labour market training. Uncertainty as to future development must be met chiefly by tlexibility of planning which allows for rapid adaptation of training programmes to changes which may arise.

Chapter 3 defines in principle the aims of labour market training. The Commission establishes that labour market policy objectives must be of primary importance to labour market training also in the future. Redistributive and educational goals are also discussed.

The Commission stresses that labour market training is given priority to other forms of adult education for reasons of labour market policy. Above all this is manifested by more generous economic conditions for labour market training than for other forms of adult education. There are two motives related to labour market policy for giving priority treatment to labour market training. The first one is derived from the individua1”s labour market situation. As a rule the applicant should be unemployed or run the risk of becoming unemployed to be eligible for labour market training. The second motive is related to the contents of the training. If the chosen training is particularly valuable from the labour market point of view (to ease bottleneck problems) a training allowance may be granted even if the individual is not in a difficult employment situation (training for shortage occupations). Present regulations for obtaining training allowances are thus based on a combination of the individuaPs situation and the need on the labour market for the training chosen. The Commission considers that these principles for defining entitlement to labour market training should obtain in the future as well.

The Commission discusses the question of recurrent education and concludes that the principle of recurrent education could be introduced into labour market training. This would imply that a trainee could avail himself of periods of training interspersed with work in order to achieve 3 set vocational goal. The Commission's proposals in this field are given in Chapter 6.

Chapter 4 discusses the possibilities of widening the right to labour market training.

The Commission proposes that in the future training for shortage occupations should comprise a larger selection of courses than at present. Further, the maximum number of participants in such training should be increased. It is proposed that the upper limit be raised from 3,000 to 10,000 trainees per year.

In order to improve the chances for people with low incomes to take part in labour market training the Commission further proposes that 5.000 places be made available especially for the low income groups. This should be the first stage of an experimental activity.

The Commission defines a low income worker as 3 person who earns less than 90 % of the median wage of a full-time industrial worker, or the equivalent for a part-time worker.

In addition, the Commission is of the opinion that a lower age limit of 25 years should be imposed. Young people would otherwise be clearly overrepresented in the group, as their wages often are low initially, but rise relatively fast. For similar reasons, exceptions should also be made for those who have not had steady low-paid employment during a period of a least five years.

The Commission also discusses the possibility of widening the concept of "risk of unemployment” as a condition for obtaining a training allow- ance. Training, work experience and age, as well as other more personal factors, are often of great importance when assessing whether a person is in danger of becoming unemployed. None of these factors alone, however, can constitute the criterion for risk of unemployment. They must be assessed together in each individual case. The advantages of starting training before an acute unemployment situation arises have grown more obvious as a result of the rapid structural changes of the last few years. The Commission therefore considers a relatively generous assessment of the risk of unemployment in individual cases to be well motivated.

The Commission considers it probable that in many cases risk of unemployment can be shown to exist due to occupational diseases or general wear and tear, as e. g. with people who have worked in underground mines or on extensive shift work for many years. In such cases it is valuable that training for another job can begin before obvious symptoms manifest themselves. The right for individuals or groups to be granted labour market training on such grounds must, in the view of the Commission, be tried on a case-to-case basis considering local conditions.

Regarding the age requirement for training allowances the Commission is not prepared to recommend a general lowering of the age limit to under 20 years of age for participants in labour market training. In certain cases, however, training allowances should also in the future be granted to young people under 20. This question is discussed further in Chapter 8.

Chapter 5 deals with labour market training for some groups with special problems on the labour market. The Commission first takes up

] Short courses providing information on labour market questions , voca- tional and study guidance and opportunities of gaining work experience in different fields.

some questions related especially to women, who constitute nearly half the trainees in labour market training.

It will be one of the most important tasks for society during the coming decades to achieve equality between the sexes. In this respect conditions on the labour market are of primary importance. Therefore, measures on the labour market will be of fundamental importance if equality between the sexes is to be created in society. On the other hand, equality on the labour market cannot be achieved without considerable changes in society generally. Even if labour market training is only a small part of the efforts which have to be made to achieve equality, the Commission nonetheless finds that the opportunities provided by labour market training should not be underestimated.

The Commission proposes certain measures with a view to making the choice of occupation less dependent on traditional sex roles. It is proposed that trainees in ALU courses' should spend at least one week working in an occupation not dominated by their own sex.

The Commission also proposes that, as an experimental measure, an extra allowance, in addition to the ordinary training allowance, be provided to women who take part in training for shortage occupations in the fields of mechanical engineering and plate-welding, i.e. traditional male occupations.

Training in traditionally female occupations should more systematical- ly be planned so as to avoid a fixation of the current sex role pattern.

The handicapped form another group discussed by the Commission. Since the inception of labour market training one of its most important objectives has been to provide training for the handicapped and for those difficult to place on the labour market. In 1973, one quarter of all those who started labour market training, or some 26,000 people in all, were handicapped. Of these, 15,000 were physically handicapped and some ] 1,000 persons had mental or social handicaps.

Training for people with various kinds of work handicaps will be one of the main tasks of labour market training also in the future. Training efforts are often a prerequisite to place these groups in meaningful employment. In many cases training can compensate for a handicap and should also be used for this purpose.

The situation of immigrants is also discussed. In principle, immigrants have the same opportunities as Swedish subjects of taking part in labour market training, provided they are entitled to reside and work in Sweden. In 1972 some 10,600 foreign subjects started labour market training courses, which corresponds to 11 % of all those who started labour market training during that ye ar.

Many immigrants begin their labour market training with a Swedish language course. The course has a maximum length of two months and can be granted as a preparation for a following vocational training if the language course is considered a necessary part of the training. According to unanimous reports and investigations these courses are unsatisfactory. The Commission therefore proposes that the upper time limit of two months be removed and the period of training instead be made to fit

individual requirements with regard to the knowledge of Swedish needed for the vocational training in question.

Chapter 6 discusses the orientation and construction of training courses.

Courses used for labour market training must fulfil special require- ments. The training should as a rule lead to specific occupations rather than to occupational branches, and the importance of limiting the period of training is often greater than in other forms of training. In addition, trainees in labour market training normally have more specific training objectives than other trainees. The construction of courses on a modular system which can be freely combined is particularly suitable for labour market training, as is the division of courses into several stages, each with a varying degree of Specialisation. In order that the unemployed may start training without any unnecessary delay, courses should as far as possible be arranged with continuous admission and not be split into terms. It must be possible to adapt the range of courses quickly to follow occupational development on the labour market. A reserve of premises and equipment should therefore normally be available and it should also be possible to recruit competent teachers at short notice.

A considerable proportion of those taking part in labour market training have no other educational qualifications than six to eight years of elementary schooling. To give these groups a wider range of choice on the labour market is an important redistributive objective of labour market training. At present, trainees at the special training centres with only an elementary educational background are given an eight week course in general subjectsl before starting their vocational training, and those taking certain vocational courses are given further theoretical training in the form of a preparatory course with a maximum length of 16 weeks. The Commission considers that longer, more individually differentiated preparatory courses should be offered at the special labour market training centres. The length of preparatory courses should be adapted to individual requirements and vary from eight weeks to one year.

Vocational training in all fields should, in the Commission's view, be sufficiently extensive to provide long term security and an opportunity for work satisfaction. It should provide knowledge which together with work experience can form a suitable basis for promotion and also for further training within the occupational field concerned. The Commis- sion considers that, in principle, most of the courses available should in this respect have the same level of ambition, even if the actual length of different courses varies from one occupation to another.

As regards the contents of the courses the Commission considers that the curricula throughout should be constructed so that recurrent educa- tion will be possible. In occupational fields in which continuation courses can be arranged as training for shortage occupations formal prerequisites for recurrent education already exist. The Commission proposes that, on a trial basis, the question of whether a person is unemployed should be considered only at the beginning of the first stage of training. One field

' General subjects in- clude mathematics, phy- sics, chemistry, Swedish, civics and English.

which would be suitable for this experimental activity is courses for office work, as these is a great need for measures to strengthen the position of women in that field. The Commission emphasises, however, that the principle of recurrent education does not necessarily imply that all phases of vocational training should be granted as labour market training. Suitable continuation courses must also be made available within the framework of the ordinary adult educational system.

Chapter 7 deals with the different categories of courses according to by whom they are administered. The chapter contains a comparison between the courses arranged by the National Board of Education and the other categories of training, namely training in the ordinary educa- tional system, in industry and by organisations. Questions are discussed of coordination between the special courses arranged by the National Board of Education and the other courses, and the matter ofwhich courses should be given priority to is also considered.

The Commission's terms of reference stated that labour market training should also in the future make use of spare training capacity in the ordinary educational system. The Commission points out, however, that it is not always spare training capacity which is used. On the contrary, adults who have been granted training allowances often compete with other students for places in the regular educational system. To the extent that spare capacity exists in the upper secondary school it is often to be found in lines which lead to occupations which are not so attractive on the labour market. Finally, the lines within the regular educational system are often not particularly well adapted to the needs of labour market training due to their broader contents, resulting in longer periods of study, and, in addition, they lack the flexibility required for adapting training to individual needs. To sum up, the Commission considers that it is far from always in the economic interests of the community to make use of spare capacity within the regular educational system where such capacity is available.

With regard to training in enterprises the Commission establishes that responsibility for the Specialisation of vocational training orientated at the special needs of an individual enterprise, the introduction and further training of employees primarily lies with the enterprise. The Commission considers it to be natural that employers both in the public and the private sectors — should assume great responsibility for the training of their employees and that the cost of internal training should be borne by the employers and not by society/the State.

The Commission proposes certain changes of the present forms of subsidies for labour market training organised in enterprises.

In the view of the Commission society should have to gain a clearer insight into the scope and orientation of internal training within enterprises. These questions are, needless to say, of great importance also for the employees and their trade unions. To achieve a better foundation for the distribution of responsibility between the enterprises and society and for a widened influence from the part of employees it is in the view of the Commission necessary to make a thorough investigation into the

scope and orientation of the internal training provided by enterprises. The Commission therefore recommends that these matters be made the subject of an enquiry by a special commission, which should also examine the questions of training within the civil service and municipal sectors.

Chapter 8 deals with training allowances. The Commission notes that in essential respects the present system of allowances does not meet the requirements which it should fulfil. There is no provision in the allowance system for stimulating training of the unemployed who are insured against unemployment or for those doing relief work. On the contrary, the loss of income during training is often a financial strain for the individual. Nor has the present system of allowances the desired redistributive effect, as i does not encourage the low wage earner in permanent employment to undergo training. The Commission considers that an economic stimulus to attract the insured unemployed to training is urgently required. The Commission therefore proposes a system of allo- wances built mainly on the principle of covering a loss ofincome. This kind ofsystem should, to the largest possible extent, be constructed so that from the point of view of the individual his training allowance is fully comparable with income from gainful employment. In principle, the system should be related to the unemployment insurance system. This would mean, e.g. that trainess on account of their training allowances would be entitled to sickness benefit as if they had had corresponding income from gainful employment.

In the view of the Commission the training allowance should be related to the amounts paid by unemployment insurance. The Commis- sion proposes that the system of allowances be constructed so that there is a uniform daily rate of pay for all trainees who are insured against unemployment. This common daily rate should be fixed at 91.7 % of the- person's previous income, with a maximum of 120 kronor per day. All trainees should, in addition to the daily rate, receive a further 10 kronor per day as an economic stimulus. In this way full coverage for loss of wages would be ensured all those with unemployment insurance who have been employed at wages below or equal to the amount defined as the low wage limit in 1974.

As the training allowances should cover the cost of living there must also be a lower limit for the size of the allowance. The Commission proposes that the limit be fixed at 90 kronor per day. This should apply for those insured against unemployment with a lower daily rate and for non-insured persons over 20 years of age.

As regards young people under 20 the Commission established in Chapter 4 that certain exceptions had to be made to the rule that labour market training should only be granted applicants of at least 20 years of age. The Commission, however, considers it reasonable that the training allowance for young people should not be at the same level as that granted to adults. The Commission therefore recommends that young people under 20 be granted the same amount as they would receive as

1 The unemployment benefit referred to can be paid to, amongst others, young people over 16 and to unemployed people who are not in- sured against unemploy- ment.

2 This expression is ex- plained on page 60. By adviser is here meant an employee of the Labour Market Ad- ministration with the dual task of placing trainees in employment after training and assist- ing trainees with advice e. g. about practical and financial problems during the training period, con- tacts with authorities etc.

uneployment benefitl, i.e. 770 kronor per month plus a further allowance of 10 kronor per day to stimulate them to undergo training.

Chapter 9 deals with questions of organisation. No far—reaching changes are proposed.

The Commission emphasises, however, the need to extend the influ- ence of the trainees at various levels. lt recommends that trainee councils be established at the special labour market training centres. Joint councils consisting of both trainees and employees at the centres should be established as soon as possible. The Commission also proposes that an annual ”labour market training parliament" be established with representation from all training centres, so that trainees have a forum in which to put forward their views on labour market training.

The Commission also emphasises the need for the parties on the labour market to cooperate in the planning and carrying through of labour market training at all levels.

Chapter 10 deals with questions of information. Information, in the broadest sense of the word, plays a very important role to make labour market training work. Information referred to here is given to the unemployed, to the general public and to the employers.

The Commission establishes that with regard to information to the unemployed, some persons calling at an employment exchange may need little more than a brief orientation while others, according to a rising scale of need, require more assistance. It is therefore reasonable that study and vocational guidance should also be adapted to suit varying individual requirements. The Commission considers that this must imply increasing use of traditional methods of providing study and vocational guidance at the employment exchange. By this measure the load on ALU courses2 would be eased. These courses demand a fairly large staff and are thus quite expensive to run.

Chapter ]] deals with the social situation of trainees. The Commission points out that when assessing the need for measures to ease the social situation of the trainees consideration must be given to the fact that a large proportion of the trainees find themselves in a difficult situation owing to unemployment and that, in addition, many are handicapped in some way.

The Commission proposes an increase in different types of personnel resources for tasks connected with the social situation, in the widest sense of the word, of trainees. The Commission has found that certain standards could be established as to the number of staff in relation to the number or trainees. With regard to advisers3 — for trainees at the special labour market training centres as well as in the ordinary educational systern the Commission proposes that there should be one adviser per 150 trainees. An increase in the medical staff at the labour market training centres is also proposed.

Chapter 12 contains cost estimates and statutory proposals. The Commission estimates that the cost for labour market training, based on the proposals put forward, would increase by approximately 550 million kronor per year. The Commission also discusses the financing of labour

market training without putting forward any definite proposals. It is said, however, that labour market training in the future might, wholly or partially, be financed by charges on the employers.

1. Arbetsmarknadsutbildning — utveckling och nuläge

1.1. Inledning

1.1.1. Allmän bakgrund

Tiden efter det andra världskriget har i Sverige präglats av snabba förändringar i näringslivet, stark rörlighet på arbetsmarknaden och växande krav på utbildning av alla slag.

Av de drygt 3 milj. personer som var sysselsatta år 1950 återfanns ungefär en tredjedel i industrin, en femtedel ijord— och skogsbruket och en sjättedel inom näringsgrenen tjänster (exkl. handel och samfärdsel). År 1973, när inte fullt 4 milj. personer sysselsattes, hade jord- och skogsbrukets andel i sysselsättningen minskat till ca 7 % medan tjänste- sektorns ökat till en tredjedel eller något mer än industrins andel samma år. Inom industrin har betydande förskjutningar ägt rum både mellan olika branscher och i fråga om de sysselsattas fördelning på olika yrken.

Inom samtliga näringsgrenar har efterfrågan på arbetskraft i allt större utsträckning gällt personer med yrkesutbildning. Kraven på teoretisk utbildning har också ökat starkt. Utbildningsväsendet har byggts ut i snabb takt, och därvid har ett av målen varit att åstadkomma en anpassning på lång sikt mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Kapaciteten för utbildning av ungdom på gymnasieskolnivå ökade under 1960-talet från ungefär hälften till över 90 % av antalet elever som slutade grundskola, folkskola eller realskola. De linjer i gymnasieskolan som motsvarar den år 1963 införda fackskolan kan numera ta emot över 20 % av resp. årskull, medan de yrkestekniska linjernas kapacitet överstiger 40 % och de traditionella gymnasielinjernas uppgår till drygt 30 % av en årskull.

Det årliga antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor ökade under 1960-talet från knappt 8 000 till över 25 000. Antalet personer som deltog i kommunal vuxenutbildning exkl. yrkesskoleutbildning mer än fördubblades enbart under åren 1968—1970. År 1971 — då yrkesskolornas deltidskurser organisatoriskt hade förts över till vuxenut- bildningen — deltog sammanlagt ca 150 000 personer i kommunal vuxenutbildning.

Under större delen av efterkrigstiden var kapaciteten för bl. a. högre teoretisk utbildning otillräcklig i förhållande till behoven på arbetsmark-

naden, men sedan slutet av 1960-talet har förhållandena snabbt föränd- rats. Efterfrågan överstiger f. n. utbudet främst beträffande arbetskraft med vissa slags yrkesutbildning på gymnasieskolnivå, särskilt för in- dustriellt arbete.

Den förda arbetsmarknadspolitiken har bl. a. syftat till att åstadkom- ma en anpassning på relativt kort sikt mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Arbetsmarknadspolitikens roll i fråga om utbildning har därför varit att komplettera det reguljära utbildningsväsendet med mera flexibla och till det aktuella arbetsmarknadsläget anpassade insatser.

År 1966 antog riksdagen Kungl. Maj:ts proposition (196652) med riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken. Riktlinjerna byggde på av 1960 års arbetsmarknadsutredning lämnade förslag. De innebar väsentligen att arbetsmarknadspolitikens utbyggnad skulle fortgå med samma målsätt- ning som hade gällt dittills men med förbättrad samordning av olika verksamheter. Som övergripande mål angavs att envar skulle tillförsäkras full, produktiv och fritt vald sysselsättning. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle enligt departementschefen (s. 185 f.) befästa den fria arbetsmarknaden och främja ekonomisk tillväxt i samhället. Genom rörlighetsfrämjande åtgärder skulle strukturomvandlingen i näringslivet underlättas och en lösning av låginkomstproblemet påskyndas.

1.1.2. Arbetsmarknadsutbildningen fram till år 1965

] Arbetsmarknadsutredningens betänkande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965z9) gavs en utförlig redovisning av förhållandena fram till mitten av 1960-talet. I det följande skall endast i korthet återges några huvudpunkter i utvecklingen fram till år 1965, varefter framställningen koncentreras till åren därefter.

År 1944 framlade överstyrelsen för yrkesutbildning en promemoria (SOU 1944:25) med bl. a. förslag till kursverksamhet för arbetslösa. Förslagen lades till grund för den ännu gällande kungörelsen (1945z445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa (ändrad 1954z422, 19571129 och 19711818). I kungörelsen stadgades, att särskilda arbetslös- hetskurser fick anordnas av överstyrelsen, huvudman för central verk- stadsskola eller kommun. Kurserna skulle planeras av överstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna.

Kursverksamheten hade länge obetydlig omfattning. Till en början var flertalet deltagare handikappade och flyktingar, vilka kunde få bidrag till sitt uppehälle enligt särskilda regler. Först år 1954 gavs möjlighet för arbetsmarknadsstyrelsen att ge utbildningsbidrag till alla kursdeltagare.

Under konjunkturnedgången år 1958 genomfördes en betydande ökning av antalet arbetslöshetskurser. Samtidigt bemyndigades arbets- marknadsstyrelsen att betala utbildningsbidrag till arbetslösa också för studier i det reguljära utbildningsväsendet och i företag.

Närmare riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknads— och skolrnyndigheterna utformades först år 1960. Isamband härmed inrätta— des en central rådgivande delegation för utbildningsfrågor, benämnd

m-Skolöverstyrelsens kurser :_Kurser inom det reguljära utbildningsväsendet

Antal & Utbildning inom företag ..-—-.;.=. Övriga kurser

40 000

30000

20 000

1 0 4000

0 E 196 '61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73

Figur 1.1 Genomsnittligt antal kursdeltagare inom skilda kurstyper under åren I 96 0— I 9 72 Källa: AMS' arbetsmarknadsstatistik Nr 24 8/19 73 och 6/19 74.

Samarbetsdelegationen för omskolningsfrågor m.m. (SAMS). SÖ:s ut- bildningsorganisation kompletterades med regionala kursstyrelser.

Ansvarsfördelningen innebar i huvudsak att frågor om utbildningens inriktning, dimensionering, lokalisering, rekrytering m. ni. skulle hand- läggas av arbetsmarknadsverket medan överstyrelsen för yrkesutbildning (sedan år 1964 Skolöverstyrelsen) skulle ha ansvaret för utbildningens genomförande, dvs. frågor av pedagogisk, ekonomisk, teknisk och metodisk art.

I en är 1963 utfärdad kungörelse (nr 427) om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. föreskrevs, att bidrag fortsättningsvis fick utgå inte bara till arbetslösa utan också vid ”fara för arbetslöshet eller placeringssvårig- heter på arbetsmarknaden”. I samma kungörelse begränsades bidragsgiv- ningen till personer som hade fyllt 21 år.

Det genomsnittliga antalet kursdeltagare under åren fr.o.m. 1960 framgår av figur 1.1.

1.2. Arbetsmarknadsutbildningen. Omfattning, kursforrner och kursinriktning

1.2.1. Allmänt

Arbetsmarknadsutbildningens utveckling sedan mitten av 1960-talet har kännetecknats av en fortsatt oavbruten expansion. Det genomsnittliga antalet kursdeltagare har mer än fördubblats. Som framgår av figur 1.1 har emellertid kursdeltagarnas fördelning på olika slag av kurser varierat betydligt.

Figur 1.2 Statens utgif- ter för arbetsmarknads- utbildning budgetåren 1966/67—1972/73

Mkr 1 000 Totalt

900

800

700

600

500

300

200

100

0

67/68 69/70 71/72 73/74 66/67 68/69 70/71 72/73

Fram t.o.m. år 1968 fortsatte de föregående fem årens relativt likformiga ökning av alla slags kurser i accelererad takt. Under den därpå följande högkonjunkturen minskades omfattningen av Skolöverstyrelsens AMU-kurser, medan antalet elever i det reguljära utbildningsväsendet ökade kraftigt. Sistnämnda ökning bestod, som skall visas i ett senare avsnitt, till stor del av kvinnor. Under lågkonjunkturen 1971-1972 har Skolöverstyrelsens kurser åter snabbt ökat sin andel för att under 1973 stagnera. Under år 1973 utökades främst företagsutbildningen, vilken har byggts ut med hjälp av nya stödformer.

Statens sammanlagda utgifter för arbetsmarknadsutbildning utveckla- des på det sätt som framgår av figur 1.2 (Figuren visar utgifterna för såväl utbildningsbidrag rn. ni. som anordnandet av särskilda AMU-kurser. Därtill kommer statens och kommunernas utgifter för anordnande av kurser inom det reguljära utbildningsväsendet till den del detta utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning). Huvuddelen av verksamheten finansierades t.o.m. budgetåret 1971/ 72 från ett särskilt förslagsanslag. Detta kallades fram till den 1 juli 1969 Omskolning m.m. och därefter Arbetsmarknadsutbildning m.m. I det fr. o. m. budgetåret 1972/73 gällande programbudgetsystemet för arbets- marknadsverket utgör huvuddelen av arbetsmarknadsutbildning ett del-

program inom programmet Yrkesmässig och geografisk rörlighet, vilket finansieras från förslagsanslaget Arbetsmarknadsservice. S. k. anpassnings- kurser m.m. för handikappade utgör däremot ett delprogram med namnet Utbildning av svårplacerade inom programmet Rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade, vilket finansieras från ett reservations- anslag benämnt Särskilda åtgärder för arbetsanpassning. Lokaliseringsut- bildningen slutligen utgör ett delprogram inom programmet Regionalpoli- tiska stödåtgärder och finansieras från förslagsanslaget Regionalpolitiskt stöd: bidragsverksamhet. Med arbetsmarknadsutbildning avses i det föl- jande verksamhet som tillhör något av de tre nyssnämnda delprogram- men.

1.2.2. De grundläggande villkoren för arbetsmarknadsutbildning

När riksdagen år 1966 hade antagit riktlinjer för arbetsmarknadspoliti- ken, utfärdade Kungl. Maj:t arbetsmarknadskungörelsen (19662368, om- tryckt 19721300, ändrad senast 19742616). I denna intogs regler om utbildningsbidrag, som till största delen överensstämde med vad som dittills hade gällt. Vissa ändringar av bidragsbeloppen m. m. genomfördes dock, vilket också har skett vid flera tillfällen efter år 1966.

I 15 & arbetsmarknadskungörelsen stadgas att utbildningsbidrag utgår till

den som undergår utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning, den som deltar i yrkesutbildning enligt kungörelsen (19451445) an- gående yrkesutbildningskurser för arbetslösa eller som av sysselsätt- ningspolitiska skäl får yrkesutbildning i annan ordning samt äldre arbetstagare som utbildas för nya arbetsuppgifter i provanställ- ning vilken han erhållit genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Som villkor för bidrag till sådan person som avsesi 15 % gäller enligt 16 & att

han är eller löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden, han fyllt 20 år och söker arbete genom den offentliga arbetsförmed— lingen samt att utbildningen kan antas vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som icke kan komma till stånd utan utbildningen.

Den nedre åldersgränsen för utbildningsbidrag var fram till år 1970 21 år men sänktes i samband med myndighetsålderns sänkning. Från ålders- gränsen har Kungl. Maj:t medgivit vissa undantag. Dessa gäller dels elever i riksyrkesskolor och dels ensamstående föräldrar, handikappade och flyktingar. Vidare gäller en nedre åldersgräns på 18 i stället för 20 år om sökanden har försörjningsbörda, tidigare har haft stadigvarande försörj- ning genom förvärvsarbete, inte kan beredas utbildning i det ordinarie utbildningsväsendet och inte heller kan beredas omskolning på hemorten. (Vid informationskursen Arbetsliv och utbildning — se nedan — får ungdom f.n. bidrag enligt särskilda bestämmelser.)

Enligt en av Kungl. Maj :t år 1967 införd bestämmelse, som ändrades år 1973, kan utbildningsbidrag inte utgå för studier som enligt studiestöds- kungörelsens (19732418) bilaga, avdelning B, kan finansieras med studie- medel. Detta gäller i huvudsak utbildningar på eftergymnasial nivå. Undantag medges för dels särskilt bidrag till handikappad studerande, dels också hyresbidrag för skälig bostadskostnad överstigande 200 kr. i månaden till ensamställd förälder, vilken efter längre tids bortavaro från arbetsmarknaden behöver utbildningen för att kunna ta arbete.

Ett undantag från arbetslöshetsvillkoret gäller bristyrkesutbildningen, vilken var och en som har fyllt 20 år har tillträde till. Sådan utbildning förekom redan före 1966 i begränsad omfattning enligt en bestämmelsei kungörelsen (19631427) om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. Under budgetåret 1965/66 fick t. ex. högst 500 000 kr. användas för att anordna utbildning av ej arbetslösa personer till vissa yrken med brist på arbetskraft.

De är 1966 antagna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken innebar bl. a. att rörlighetsfrämjande åtgärder i ökad utsträckning skulle kunna vidtas beträffande personer som inte var eller löpte risk för arbetslöshet. Utbildning av inte arbetslösa borde, enligt vad departementschefen anförde (prop. 1966252, 5. 209), ske inom yrkesområden som besvärades av bristsituationer av flaskhalskaraktär, vilka inte kunde lösas genom geografisk rörlighet. Bristyrkesutbildningen borde emellertid enligt depar- tementschefen ske såsom försöksverksamhet tills frågan om vuxenutbild- ningens framtida organisation och omfattning hade lösts. Kostnadsramen vidgades budgetåret 1966/67 till 10 milj. kr., vilket belopp sedan gällde för varje budgetår t.o.m. 1971/72. Budgetåret 1972/73 ersattes kost- nadsramen av en maximering av antalet elever och antalet elevveckor. Budgetåret 1974/75 får bristyrkesutbildningen omfatta högst 3 000 elever och högst 80 000 elevveckor.

Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser får försök med brist- yrkesutbildning f.n. göras beträffande yrken inom verkstadsindustrin, motorbranschen, biltrafiken, byggnadsindustrin, pappers- och massa- industrin (kvalificerad driftspersonal), grafiska industrin (offsettryckare och andra reproduktionstekniska yrken), vårdområdet (sjukvårdsbiträ- den, vårdbiträden, arbetsterapeuter, terapibiträden, biträden inom den psykiska barnavården, övervakningspersonal, fritidspedagoger och hem- vårdare) samt kontorsområdet (korrespondenter/sekreterare). Urvalet av utbildningsyrken skall göras i samråd med arbetsmarknadens parter.

En relativt stor del av hela arbetsmarknadsutbildningen avser yrken till vilka bristyrkesutbildning får ordnas. Ofta är dock bara en mindre del av eleverna antagna med stöd av dessa bestämmelser, medan de övriga har beviljats utbildningen på grund av arbetslöshet eller motsvarande förhål- landen.

Antalet elever i bristyrkesutbildning var budgetåret 1966/67 241, 1967/68 423, 1968/69 284, 1969/70 653, 1970/71 2300, 1971/72 3 300, 1972/73 2 750 och 1973/74 3 400.

1 .2.3 U tbildn ingsbidragen

Utbildningsbidragen består f. n. av grundbidrag, hyresbidrag, traktamen- te, barntillägg och särskilt bidrag. Grundbidrag, hyresbidrag och barntill— lägg beskattas fr. o. m. år 1974, varvid bidragen fastställs så att de efter avdrag för preliminärskatt i varje enskilt fall uppgår till vissa angivna belopp.

Under budgetåret 1974/75 uppgår bidragen efter avdrag för prelimi- närskatt till följande belopp per månad.

Grundbidrag: 705 kr. till familjeförsörjare och 655 kr. till övriga. Hyresbidrag: Faktisk bostadskostnad till den som har fast bostad och 225 kr. till övriga. Traktamente (vid utbildning utom hemorten): 375 kr till familjeför- sörjare och 225 kr. till övriga. Barntillägg: 120 kr. eller, om särskilda skäl föreligger, 150 kr. Särskilt bidrag: Kursavgifter m.fl. kostnader som är förenade med utbildningen, resekostnader och traktamente.

Det sammanlagda beloppet av grundbidrag, hyresbidrag och barntillägg är maximerat till 1 700 kr. Bidragen minskas med hänsyn till makes eller egen inkomst, pension, sjukpenning rn. rn. Minskning med hänsyn till makes inkomst samt till egen pension, sjukpenning och liknande får dock normalt inte ske i större utsträckning än att halvt grundbidrag och barntillägg med 120 kr. per barn utgår.

1.2.4. Skolöverstyrelsens AMU-kurser

I kungörelsen (1945 :445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa, vilken fortfarande är giltig i tillämpliga delar, föreskrevs som tidigare har nämnts att arbetslöshetskurser (AMU-kurser) fick anordnas av staten, huvudman för central verkstadsskola eller kommun. De statliga kurserna har hela tiden sedan år 1945 varit dominerande. Numera finns ingen anordnare av sådana kurser utöver Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen anordnar f.n. kurser enligt drygt 300 olika läro- planer. De är oftast förlagda till ett eller flera av de 5. k. AMU-centren, vilka är ca 50 till antalet. Därutöver finns AMU-kurser på ytterligare ca 120 orter och i fem riksyrkesskolor.

Enligt kungörelsen (l945:445) kan kurserna vara nybörjarkurser, fortbildningskurser eller omskolningskurser. Av figur 1.3 framgår antalet deltagare ide olika kurstypema. (Uppgifterna i denna och följande figurer och tablåer är hämtade från AMS” statistik över arbetsmarknadsutbild- ningen.)

Nybörjarkursemas syfte är att ge grundläggande yrkesutbildning åt arbetslös ungdom som saknar sådan utbildning. Nybörjarkurser ordnades fram till mitten av 1960-talet dels i ett betydande antal kommuner, vilka saknade tillgång till motsvarande utbildning i det reguljära skolväsendet, och dels i sex 5. k. riksyrkesskolor. I samband med att överstyrelsen för

Figur 1.3 Genomsnittligt antal deltagare i SÖ-kur- ser för arbetslösa m. fl. vid mitten av varje månad åren 1965—1972

1 8000

Omskolningskurser

16000 inkl. anpassningskurser

1 4000

1 2000

1 0000

8000

6000

1600

1400—

1200——

1000 —

-' Fortbildningskurser Nybörjarkurser

1965 66 67 68 69 70 71 72 73

yrkesutbildning år 1964 införlivades med Skolöverstyrelsen (prop. 19631144) blev det emellertid fastslaget, att nybörjarkurserna i princip borde föras över till den ordinarie yrkesskolan. Riksyrkesskolorna skulle dock under en övergångstid drivas i oförändrad form.

Numera ordnas nybörjarkurser i fem riksyrkesskolor, vilka finns i Gamleby, Hedenäset, Hudiksvall, Hunnebostrand och Torpshammar. Nybörjarkurserna är läsårsbundna. De är i flertalet fall inriktade på verkstadsarbete, och de har mindre inslag av allmänna ämnen än den nya gymnasieskolans yrkeslinjer. Tillträde ges i första hand ungdomar i åldern 15—21 år.

Fortbildningskurserna är avsedda att ge kompletterande yrkesutbild- ning åt arbetslösa med viss yrkeserfarenhet. Sådana kurser anordnas för

byggnadsarbetare, anställda och företagare inom jordbruket och skogs- bruket samt för vissa tekniker m.fl. personer med mera kvalificerad teoretisk utbildning. Kurserna är nästan genomgående korta längden varierar vanligen från några få dagar till ca tre månader —— och förläggs till tidpunkter då sysselsättningen är särskilt låg i resp. bransch, dvs. främst på vintern.

Omskolningskurser är alla AMU-kurser som inte är nybörjar— eller fortbildningskurser. Anpassningskurserna betraktas dock ofta som en särskild grupp.

1.2.5. Utbildning i företag

En betydande del av yrkesutbildningen i landet sker i företag. Den kan där bestå av antingen instruktion direkt på arbetsplatserna eller mera organiserad kursverksamhet. Det har visat sig vara ändamålsenligt att i vissa fall utnyttja företagens utbildningskapacitet för arbetsmarknadsut- bildning.

Den viktigaste delen av arbetsmarknadsutbildning i företag utgör lokaliseringsutbildningen, vilken är ett av de regionalpolitiska medlen. Denna har sedan 1960-talets förra hälft ökat i omfattning.

År 1964 antog riksdagen riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 19642185). Sedan riksdagen år 1966 också hade antagit riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, utfärdade Kungl. Maj:t föreskrifter om lokaliseringsutbildningen, vilka förblev i kraft t. o. m. budgetåret 1969/70. Enligt dessa föreskrifter kunde bidrag utgå till nyetablerat eller utvidgat företag i Norrland utom Gästrikland samt delar av Dalarna, Värmland, Dalsland och Bohuslän. Bidraget skulle av arbetsmarknadssty- relsen i varje enskilt fall fastställas till visst belopp per timme för utbildning av nyanställda enligt i viss ordning godkänd läroplan. Avtalsenliga löner förutsattes utgå till de anställda. I viss utsträckning beviljade Kungl. Maj:t bidrag också till företag utanför stödområdet.

År 1970 antog riksdagen Kungl. Maj:ts proposition (nr 75) med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m.m. Beslutet medförde bl. a. att bestämmelserna om lokaliseringsutbildning ändrades i väsentliga avseenden. De nya bestämmelserna togs in i kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd (ändrad senast l974:650), vilken trädde i kraft den 1 juli 1970.

Stödområdet utökades fr.o.m. den 1 juli 1970 med vissa ytterligare delar av Dalarna och Värmland. Sedan den 1 juli 1971 ingår Gotland och sedan den 1 juli 1972 även Öland i stödområdet.

Enligt kungörelsen skall ett bidrag, kallat utbildningsstöd, utgå till den som börjar eller utvidgar verksamhet i stödområdet som bedöms medföra stadigvarande sysselsättning och få tillfredsställande lönsamhet, om verksamheten utövas i ort där goda förutsättningar finns för den.

Enligt kungörelsen kan stödet utgå antingen med fem kr per nyanställd och timme under sex månader (s.k. schablonstöd) eller med högre belopp och under längre tid, dock högst ett är (individuellt avpassad utbildning).

För schablonstöd gäller inga särskilda villkor i fråga om utbildningens innehåll. Detta stöd har därför karaktären av bidrag till allmän inträning av de nyanställda på arbetsplatsen. En kort introduktionskurs anordnas dock under arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan eller överinseen- de.

För att individuellt avpassat stöd skall utgå krävs enligt kungörelsen att särskilt kvalificerad utbildning behövs och att denna sker enligt läroplan som godkänts av arbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsmyndig- heterna. Också i sådan utbildning ingår dock vanligen moment som har karaktären av inträning i resp. företag.

Frågor som gäller utbildningsstöd utanför stödområdet eller med mer än tio kr. i timmen prövas av Kungl. Maj:t.

Under senare år har vid flera tillfällen införts tillfälliga bidrag till företag som anordnat utbildning av anställda. Under åren 1972—1974 har bidrag kunnat utgå till företag som utöver normal rekrytering anställer och utbildar ungdom och kvinnor m. fl. (femkronan), och från år 1974 görs försök med bidrag för att stimulera företag att anställa kvinnor till traditionellt manliga arbeten och tvärtom. Utbildningsstöd har också använts för att förhindra permitteringar under konjunkturnedgångar, energikrisen 1974 m. rn. Riksdagen har är 1974 beslutat att stöd av detta slag skall kunna användas vid behov även vid framtida konjunkturned- gångar m. m.

I relativt begränsad utsträckning förekommer att AMS och SÖ köper utbildningskapacitet av företag för utbildning av arbetslösa m. fl.

Företagsutbildning i samband med nyanställning av personer över 50 år och svårt handikappade kan med stöd av särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser ske under högst sex månader. Därvid utgår bidrag till arbetgivaren med visst belopp per timme under förutsättning att avtalsenlig lön utgår och att utbildningen sker enligt av arbetsmark- nadsverket godkänd läroplan. Om särskilda skäl föreligger får bidrag också utgå för person som har ådragit sig handikapp under anställning i företaget.

Enligt 15 % arbetsmarknadskungörelsen kan utbildningsbidrag utgå vid provanställning av äldre person.

Som företagsutbildning räknas slutligen inträning av svårplacerade personer som placeras i arbete vid skyddade verkstäder.

Av tablå 1.1 framgår omfattningen under senare år av olika slags företagsutbildning. (Det bör observeras att AMS” statistik över antalet personer som påbörjat utbildning genomgående ger något för stora siffror eftersom en del personer under ett år påbörjar flera kurser. I det följande bortser KAMU från detta i enlighet med den praxis som gäller för AMS' statistikredovisning.)

1.2.6. Arbetsmarknadsutbildningens fördelning på yrkesområden

Arbetsmarknadsutbildningens omfattning har under senare år ökat inom flertalet yrkesområden. Ökningen var dock under år 1970, som framgår av tablå 1.2, i hög grad koncentrerad till icke direkt yrkesinriktade

Tablå 1.1 Antal personer som började olika slags företagsutbildning åren 1969—1973 År Lokaliseringsut- Provan— Enskild D:o av Övrig före— Summa bildning och fem- ställning utb. av handi— tagsutbild- kronan äldre kappade ning 1969 2 615 507 418 1171 3 024 7 735 1970 4 379 517 317 1056 3934 10 203 1971 5 034 496 221 966 4 254 10 971 1972 8 292 516 228 760 6 057 15 853 1973 15 462 505 258 776 6 919 23 920

studier, medan den under de följande åren var mera jämnt fördelad på olika slag av inriktning.

Inom det tekniska området förekommer som arbetsmarknadsutbild- ning dels fullständiga yrkesutbildningar, vilka kan äga rum både i det reguljära skolväsendet och vid AMU-center, dels olika påbyggnadskurser för arbetslösa m. fl. som har teknisk yrkesutbildning. Skolöverstyrelsen anordnar sådana påbyggnadskurser i såväl tekniska ämnen som främman- de språk, ekonomi, juridik m. m.

Till yrkesgruppen hälso-och sjukvård ordnas ett flertal AMU-kurser för vårdbiträden m. fl. För personer som tidigare har varit verksamma som sjuksköterskor eller sjukgymnaster och därefter varit borta från arbets- livet en tid finns särskilda reaktiveringskurser. Flertalet AMU-kurser inom denna yrkesgrupp är bristyrkesutbildningar och står således öppna för alla som har tillräckliga förkunskaper.

I viss utsträckning betalas utbildningsbidrag för studier vid den reguljära skolans vårdlinjer och till personer som deltar i av sjukvårds- huvudmännen anordnad utbildning utan att uppbära lön.

Tablå 1.2 Antal personer som började utbildning åren 1969—1973 fördelade efter kursernas yrkesinriktning

Kursinriktning 1969 1970 1971 1972 1973 Tekniskt arbete 3 941 2 894 4 431 4 730 3 458 Sjuk- och hälsovårdsarbete 5 506 6 208 6 021 5 519 9 048 Div. naturvetenskapligt, samhällsvetenskap- ligt, humanistiskt och konstnärligt arbete 2 234 2 458 2 884 2 881 2 691 Administrativt arbete 71 55 31 50 141 Kameralt och kontorstekniskt arbete 6 419 7 24] 9 170 9 702 9 080 Kommersiellt arbete 920 633 860 1 246 1 725 Jordbruks-, skogs— och Fiskeriarbete 2 084 1 688 2 374 3 531 2 381 Transport- och kommunikationsarbete 1 104 1 128 1 540 1 829 1 730 Tillverkningsarbete, maskinskötsel, gruv- arbete m. m.1 19 528 20 936 27 513 30185 36 417 Servicearbete 7 896 10 399 10 349 9 002 9 385 Icke yrkesinriktade kurser m. m.2 18 494 25 888 28 938 32 650 31 873 Summa 68 197 79 528 94111 101325 107 929

1 Se också tablå 1.3. 2 Se också tablå 1.4.

För olika slags yrkesinriktade studier inom de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, humanistiska och konstnärliga områdena betalas utbildningsbidrag i betydande utsträckning. Sådana studier bedrivs hu- vudsakligen i det reguljära utbildningsväsendet, men också i viss utsträck- ning vid center eller som köpt utbildning.

Kameralt och kontorstekniskt arbete. Skolöverstyrelsen anordnar hög- re företagsekonomiska kurser för personer med handelsgymnasiekun- skaper samt kamerala kurser på lägre nivå. Vidare finns AMU-kurser för olika slag av sekreterare, korrespondenter m.fl. samt korta kurser i maskinskrivning m.m. Den vanligaste AMU-kursen inom denna yrkes- grupp är en 40 veckors kontorskurs, vilken finns vid flertalet AMU-center och f. n. rekryterar nästan uteslutande kvinnor. Härutöver betalas utbild- ningsbidrag till ett relativt stort antal personer som genomgår gymnasie- skolans två- och treåriga ekonomiska linjer.

För arbetskraft inom jordbruk, trädgårdsarbete och skogsbruk ordnas ett flertal fortbildningskurser, vilka har omtalats i ett tidigare avsnitt.

Utbildningen inom yrkesområdet tillverkningsarbete m. m. har utveck- lat sig på det sätt som framgår av tablå 1.3. Utbildning i verkstadsmeka- niskt arbete, svetsning, elektroarbete och övrigt metallarbete har ökat särskilt snabbt i omfattning.

Utbildningen inom dessa områden består huvudsakligen av särskilda AMU-kurser och av företagsutbildning, främst lokaliseringsutbildning. AMU-kurserna är i många fall bristyrkesutbildningar, t. ex. inom det verkstadsmekaniska området och i svetsning m. m.

Till olika yrken inom servicesektorn bedrivs utbildning i såväl särskilda AMU-kurser som det reguljära skolväsendet. Dessa utbildningar domine- ras ofta helt av kvinnliga deltagare. Kurserna är i flera fall mycket korta. En kurs för dagbarnsvårdare omfattar exempelvis f. n. bara 90 lektioner.

Tablå 1.3 Antal personer som började utbildning för tillverkningsarbete, maskinskötsel, gruvarbete m. m. åren 1969—1973 fördelare efter kursernas yrkesinriktning

Yrkesinriktning 1969 1970 1971 1972 1973 Tillskärnings— och sömnadsarbete m. m. 550 599 528 964 2 064 J ärnbruks—, me tallverk s-, smides- och .uteriarbete 1 012 1018 1447 1 694 1515 Finmekaniskt arbete 829 786 869 988 1 180 Verkstadsmekaniskt arbete 4 051 4 751 6 899 6 692 7 311 Svetsning, gasskärning m. m. 1 895 2 084 3 233 4 008 4 967 Övrigt verkstads- och byggnadsmetallarbete 2 435 3 253 3 937 5 370 Elektroarbete 1 643 2 174 2 576 3 145 3 238 Träarbete 2 137 2 188 2 513 2 692 3 487 Målnings- och lackeringsarbete 7 30 503 430 722 449 Byggnads- och anläggningsarbete, ej hänför- bart till annan yrkesgrupp1 1 639 1 423 2 361 1 580 2 105 Plastarbete 240 326 248 402 474 Maskin- och motorskötsel 576 486 717 750 686 Gruv- och stenbrytningsarbete 83 100 172 206 309 Övrigt 4 143 2 063 2 269 2 405 1 160 Summa 19 528 20 936 27 513 30 185 34 315

1 1969 betongarbetare m. fl.

medan utbildningen av hemsamariter varar i fem veckor. Inom det livsmedelstekniska området anordnar Skolöverstyrelsen en tio veckor lång grundkurs och tre alternativa påbyggnadskurser.

För personal på daghem har försöksvis anordnats fortbildning inom arbetsmarkndasutbildningens ram kombinerad med kommunala bered- skapsarbeten. Ibland betalar AMS utbildningsbidrag till personer som fullgör sådan praktiktjänst vid daghem som krävs för inträde i förskole- seminarier. (Vid förskoleseminarierna utgår studiemedel, varför arbets- marknadsutbildning normalt inte kan omfatta utbildning där.)

1.2.7. Kurser utan direkt yrkesinriktning

De utbildningar som inte är direkt yrkesinriktade (se tablå 1.4) utgör i allmänhet olika slags förberedelser för vidare studier. Teoretisk utbild- ning på grundskolenivå ges främst i form av en vanligen ca 16 veckor lång preparandkurs, som anordnas av Skolöverstyrelsen, eller kompletterings- kurser inom den kommunala vuxenutbildningens ram. De sistnämnda är vanligen tre eller fyra terminer långa.

Sedan år 1969 har arbetsmarknadsstyrelsen och Skolöverstyrelsen bedrivit försök med undervisning i allmänna ämnen i samband med AMU-kurser, vilka eljest inte kräver teoretiska förkunskaper. Denna undervisning har omfattat svenska, engelska, matematik, fysik, kemi och samhällskunskap. Kurstidens längd har varit åtta veckor.

Fr. o. m. den 1 juli 1973 är undervisningen i allmänna ämnen i princip obligatorisk för alla deltagare i av Skolöverstyrelsen anordnade AMU- kurser, som varar längre än åtta veckor och vilkas läroplaner inte föreskriver mera omfattande teoretiska förkunskaper. Undantag görs för kurser inom bl. a. byggsektorn, där de allmänna ämnena är frivilliga, och för riksyrkesskolorna.

Tablå 1.4 Antal personer som började utbildning utan direkt yrkesinriktning åren 1971—1973 fördelade efter kursernas inriktning

Kurstyp 1971 1972 1973

Gymnasieskolans tvååriga sociala linje samt dess treåriga humanistiska, samhällsveten- skapliga och naturvetenskapliga linjer (motsv. tidigare linjer) 790 786 512 Folkhögskola 2 321 2 417 2 198 Preparand- och kompletteringskurser 8 550 8 869 7 700 Anpassningskurser 730 1 017 1 022 Arbetsliv och utbildning 7 620 9 347 11 274 Körkortsutbildning 522 591 5 38 Svenska för invandrare 3 940 4 288 3 878 Vuxenpryo 371 498 471 Övrigt 3 706 4 837 2 657

Summa 28 938 32 650 i 30 250

Kurser med allmän arbetsmarknadsinformation och yrkespraktik — numera kallade Arbetsliv och utbildning (ALU-kurser) har anordnats sedan år 1969 och snabbt fått stor omfattning. En stor del av deltagarna är kvinnor som tidigare har ägnat sig åt hemarbete.

Körkortsutbildning meddelas dels som föreberedelse för vissa yrkes- utbildningar, dels också vid behov till handikappade som av arbetsmark- nadsstyrelsen får bidrag till inköp av bil för resor till och från arbetet. De särskilda anpassningskurserna för handikappade är vanligen 42 veckor långa (rikttid) och omfattar bl. a. utprovning och inträning av hjälpmedel, anpassning till daglig livsföring (ADL—träning), teoretisk och praktisk yrkesorientering och träning samt individuell vägledning av skilda slag. För synskadade finns en särskild anpassningskurs på ca fyra veckor.

Som nämndes i ett tidigare avsnitt utgjorde de handikappade fram till mitten av 1950-talet en dominerande del av deltagarna i omskolningskur- ser. Också därefter har länge en stor del av omskolningsverksamheten varit företrädesvis inriktad på sådana personer. F. n. beräknas omkring en tredjedel av deltagarna i all arbetsmarknadsutbildning vara handikappade i fyskiskt, psykiskt eller socialt avseende även om detta inte alltid utgör huvudskälet till att utbildningen beviljas. Av dem som beviljas arbets- marknadsutbildning vid folkhögskolor och icke yrkesinriktade gymnasie- skolelinjer är en relativt stor del handikappade.

1.3. Vilka får arbetsmarknadsutbildning?

1.3.1. Inledning

Avgörande för rekryteringen till arbetsmarknadsutbildning är främst de olika villkor för utbildningsbidrag, som har omtalats i avsnitt 1.2.2. Undantag är lokaliseringsutbildningen och de övriga former av företags- utbildning, där utbildningsbidrag inte utgår till deltagarna. Huvudvill- koret för utbildningsbidrag är arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. Detta villkor gäller dock inte vid bristyrkesutbildning. Ett annat grund- läggande villkor gäller sökandens ålder; den som är under 20 år (före den 1 juli 1970 21 år) kan i regel inte beviljas utbildningsbidrag. Från åldersgränsen finns några undantag som redovisades i avsnitt 1.2.2.

I det följande ges en översikt över utvecklingen under senare år av kursdeltagarnas fördelning på variablerna kön, ålder, hemort, tidigare yrke, arbetsmarknadssituation och tidigare utbildning.

1.3.2. K ursdeltagarnas kön

Bland deltagarna i arbetsmarknadsutbildning den 15 i varje månad var andelen kvinnor enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik 34,5 % år 1966, 32,8 % år 1967, 33,8 % år 1968, 39,6 %år1969,46,3 %år1970,44,7 %år 1971 och 42,4 % år 1972. Andelen ökade således kraftigt under högkonjunkturåren 1969 och 1970 för att därefter åter minska något.

%

70 Kurser i det reguljära utbildningsväsendet 60 O'O. & ' 50 .. Totalt l.. Omskolningskurser & . 40 Anpassningskurser 30 Fortbildningskurser 20 Nybörjarkurser 10 o i l "1— "1 " 1969 1970 1971 1972 1973

Kvinnorna utgjorde varje år en 2—3 % större andel av antalet personer som börjat arbetsmarknadsutbildning än av antalet personer som vid en given tidpunkt var i utbildning. Detta hänger samman med bl. a. variationer i kursernas längd. Figur 1.4 visar andelen kvinnor bland de personer som under senare år har påbörjat olika slags arbetsmarknadsut- bildning.

Som framgår av figur 1.4 har kvinnornas andel bland deltagarna ökat år 1970 för att därefter under åren 1971 och 1972 minska och år 1973 åter öka inom flertalet kurstyper. Könsfördelningen bland dem som påbörjade utbildning var ungefär densamma inom Skolöverstyrelsens omskolningskurser den största gruppen av kurser i figuren som inom hela arbetsmarknadsutbildningen. Stor manlig dominans konsta- teras fråmst inom gruppen fortbildningskurser, medan kvinnorna är överrepresenterade i kurser inom det reguljära utbildningsväsendet.

Av tablå 1.5 framgår könsfördelningen i olika kurser fördelade efter yrkesinriktning m. m. Siffrorna tyder på att andelen kvinnor i en stor del av de yrkesinriktade kurserna är antingen under 20 % eller över 80 %. I

Figur 1.4 Andelen kvin- nor bIand de personer som under åren 1969— 1 9 73 börjat arbetsmark- nadsu tbildning av olika slag (%)

Tablå 1.5 Andelen kvinnor bland de personer1 som under 1973 börjat arbetsmark- nadsutbildning med olika yrkesinriktning (%)

Utbildningens yrkesinriktning 1973 Tekniskt, naturvetenskapligt, samhällsvetenskapligt, humanistiskt och konstnärligt arbete 67,2 därav tekniskt arbete 11,7 kemiskt och fysikaliskt arbete 73,1 vårdarbete inom hälso- och sjukvård 92,4 Administrativt arbete 41,8 Kameralt och kontorstekniskt arbete 83,0 därav redovisnings- och kassaarbete 62,0 stenografi- och maskinskrivningsarbete 92,2 Kommersiellt arbete 48,2 därav affärsföreständare, affarsbiträden 63,4 Lantbruks—, skogs- och fiskeriarbete 7,9 därav lantbruks-, skogs- och trädgårdsledning samt lantbruks— och trädgårdsarbete, djurskötsel 20,9 skogsarbete 2,0 Transport- och kommunikationsarbete 17,8 därav vägtraflkarbete 8,3 expeditionsvakter m. fl. 21,7 Tillverkningsarbete, maskinskötsel, gruvarbete m. m. 22,1 därav tillskärnings- o sömnadsarbete m. m. 92,1 järnbruks—, metallverks-, smides- och gjuteriarbete 9,6 finmekaniskt arbete 13,0 verkstadsmekaniker 23,3 svetsare, gasskärare m. fl. 2,9 övrigt verkstads— och byggnadsmetallarbete 17,0 elektroarbete 28,4 träarbete 13,0 målnings— och lackeringsarbete 5,0 byggnads— och anläggningsarbete 0,9 plastvaruarbetare 35,0 maskin- och motorskötsel - 5,4 gruv- och stenbrytningsarbete _ Servicearbete 91,0 därav kockar, kallskänkor, köksbitr. m. fl. . 85,6 hemvårdare 99,7 hygien och skönhetsvård 82,6 Arbete ej hänförbart till annat yrkesområde 55,6 därav icke yrkesinriktade, ej särskilt specificerade kurser 42,1 gymnasieskolans tvååriga sociala linje och dess treåriga humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskap- liga linjer (motsv. tidigare linjer) 53,3 folkhögskola 50,0 preparandkurser och kompletteringskurser 58,8 anpassningskurser 46,5 arbetsmarknadsinformation med praktik 63,4 körkortsutbildning 27,1 svenska för invandrare 51,0 övrig icke yrkesinriktad utbildning 45,7 vuxenpryo 56,9 Summa 49,5

1 Absoluta tal återfinns i tablåerna 1.2, 1.3 och 1.4.

det närmaste fullständig dominans för ettdera könet råder i kurser inom några få yrkesområden, främst byggnads- och skogsarbete samt vissa vårdyrken.

1.3.3. K ursdeltagarnas ålder

Åldersfördelningen i arbetsmarknadsutbildning påverkades under åren närmast efter 1965 av att nybörjarkurserna snabbt fick minskad omfatt- ning. Kontinuerlig statistik över åldersfördelningen bland deltagare i arbetsmarknadsutbildning fördes inte förrän 1969, men räkningar i maj och oktober åren 1966 och 1967 visade att andelen ungdom under 21 år då var ca 20 %. Om de ungdomar som berörs av den tillfälliga femkronan frånräknas är andelen numera bara ca hälften så stor.

Åldersfördelningen i de viktigaste kurstyperna framgår av tablå 1.6. Som framgår av tablån är kvinnorna i det reguljära utbildningsväsendet i genomsnitt något äldre än männen, medan åldersfördelningen iskolöver- styrelsens omskolningskurser är mera jämn.

Som jämförelse kan nämnas att eleverna ikommunal vuxenutbildning under år 1970 till 10—11 % var under 20 år, dvs. andelen ungdom var ungefär densamma som för arbetsmarknadsutbildningen. År 1971 hade emellertid andelen ungdom under 20 år i vuxenutbildningen sjunkit till 8 %. Andelen elever över 30 års ålder i vuxenutbildningen har visat en tendens att öka. Den var år 1971 46 % för män och 55 % för kvinnor.

Av alla arbetslösa personer var enligt arbetsmarknadsundersökningarna åren 1970—1973 i genomsnitt ca 35 % under 25 år. Andelen personer över 55 år var 22 % år 1970 och 18 % år 1973. Ungdom under 25 år utgör således ungefär samma andel bland deltagare i arbetsmarknadsut- bildning som bland de arbetslösa, medan personer över 55 år är underrepresenterade i arbetsmarknadsutbildning i förhållande till arbets- lösheten i åldersgruppen.

Tablå 1.6 Åldersfördelning bland personer som börjat arbetsmarknadsutbildning av olika slag åren 1970 och 1973

Kurstyp

Kön

År

Antal

Åldersgrupp: Andel i procent

Under 18 år

18— 20 år

21—24 år 25—34 år 35—44 år 45—54 år

55 år 0. äldre

Totalt

SÖ:s omskolningskurser Män

Dzo, kvinnor

SÖ:s fortbildningskurser Män

D:o, kvinnor

SÖ:s nybörjarkurser Män

D:o, kvinnor

Reguljära utbildningsväsendet Män

Dzo, kvinnor

Lokaliseringsutbildning Män

Dzo, kvinnor

All arbetsmarknadsutbildning Män

Dzo, kvinnor

1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973 1970 1973

14141 24 348

15 013 23 276

1524 2311

326 7 32 526 468 228 110

7 273 7 307

15 004 13402

2 821 9606

1558 5 856

37 389 54 668 42 125 53 365

Nm v—tN OO _D

MN v—t—A

Mh (*I?

WU) v—1V')

8

13

1 1

22 16 19 27 20

MN lhlh

25 13 17 22 21 14 16 21 21 15 17

30 35 28 32 32 35 23

v—tv—c MIN

43 30 37 21 12 19 17 29 30 28 31

21 15 25 19

14 20 11 18 16 23 19

15 14 19 11

19 11 12 16 14 10 19 13

VN VN 8010 min 00 CO _D 1000 »DN MN om mm

101 102 100 99

99 100

101 100

99 100

100 100 100 100

98 100

100 99 100 99 100 100 100 100

1 . 3 . 4 Kursdeltagarnas hemort

En relativt stor del av deltagarna i arbetsmarknadsutbildning bor, helt naturligt, i de delar av landet där arbetslösheten är störst. Tablå 1.7 visar utvecklingen av arbetslösheten jämfört med insatserna av arbetsmark- nadsutbildning i olika delar av landet.

Tablå 1.7 Genomsnittligt antal arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningama och antal personer som påbörjat arbetsmarknadsutbildning, fördelade efter hemort åren 1969—1973 Område Antal personer, tusental r __ a arbetslösa som påbörjat arbetsmarknadsutbildning Storstadslän 1969 20 17 1970 18 19 1971 33 24 1972 36 27 1973 30 28 Skogslän 1969 25 23 1970 18 27 1971 29 30 1972 31 33 1973 31 33 Övriga län 1969 28 28 1970 23 33 1971 39 40 1972 40 42 1973 36 45 Hela riket 1969 73 68 1970 59 80 1971 100 94 1972 107 101 197 3 98 107

Arbetsmarknadsutbildningen har i olika delar av landet delvis olika yrkesinriktning (se tablå 1.8). Andelen kursdeltagare med inriktning på tillverkningsarbete m.m. har ökat i alla delar av landet. Den utgöri skogslänen närmare hälften, i övriga län 38 % och i storstadslänen 22 %. l storstadslänen avser en relativt stor del av studierna kontorsarbete samt tekniskt arbete m. m. Vidare är i storstadslänen relativt många utbild- ningar inte direkt yrkesinriktade.

1.3.5. Kursdeltagarnas bakgrund

Flertalet elever i arbetsmarknadsutbildning hade före utbildningen eller arbetslöshetens inträde förvärvsarbete. Mellan 20 och 30% av kursdel— tagarna har emellertid, som framgår av tablå 1.8, före kursen eller den senaste arbetslöshetsperioden ägnat sig åt annat än förvärvsarbete, van- ligen hemarbete eller studier.

Tablå 1.8 Kursdeltagarnas fördelning efter hemlän och kursens yrkesinriktning den 15 varje månad under åren 1970 och 1973

Hemlän

År

Genom- snittligt antal per- soner un- der året

Andel av kursdeltagarna (%)

Tekniskt arbete m. m. Kontors- arbete m. m.

Kommer— siellt arbete

J ord- och skogsbruk m. m.

Transport- arbete Byggnads- arbete

Tillverk- nings- arbete m.m.

Service samt ej yrkesinrik- tade studier

Summa

Storstadslänen 1970 197 3

Skogslänen 1970

1973. Övriga län 1970 1973 Hela riket 1970 1973

8 569 12 120

11661 15 403

13 653 18615 33 883 46 029

16,0 14,4 14,5 12,0 12,7 12,5 14,2 12,8 18,7 21,2

NU!_ l—lv—t

0,9 0,9 0,8 0,9

45,1 36,8 29,7 25,7 41,6 32,2 38,4 31,0

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Tablå 1.9 Personer som börjat utbildning åren 1969—1973 fördelade efter hemlän och sysselsättningsförhållanden före kursen

Hemlän Antal Arbets- Risk för Övriga Eget Utbildning Sjukskrivna Ej yrkes- År personer lösa arbetslös— syssel- hushåll (AMU eller verksamma het satta ann an)

Storstadslänen

1969 16 531 38 1970 19 292 34 1971 23 712 44 1972 26 616 49 1973 28 787 56

Skogslänen 1969 23 492 43 4 1

1970 26 783 41 8 1971 30 202 49 10 1972 32 529 54 12 1973 33 258 59 10

Övriga län

1969 28 174 38 4 1970 33 445 37 7 1971 40 197 48 9 l 9

99 101 100 100 99

14 21 11 21 7 17 6 13 11 9

17 17 15

QMNNu—c 050030th mhhwh

100 101 100 100

99

16 1 18 10

11 18 19 16 14

v—Nw-cv-cu—l MNDNDIAV) Noora-nun

100 99 100 100 99

17 1 19 10

14 17 15 13 12

1972 42 180 51 1 1973 45 784 55

Hela riket

1969 68 197 40 4 1970 79 520 38 7 1971 94 111 47 9 l 9

NNNNv—t MOOONOSON NONFFON

100 99 100 101 99

12 17 17 15 12

18 1 19 12 1972 101 325 52 1 1973 107 923 56

NNNN—t Nhhhh NONkONDw

År 1970 och 1973, då efterfrågan på arbetskraft var större än åren dessförinnan, ökade andelen elever som inte före resp. kurser var förvärvsarbetande. Samtidigt ökade som tidigare visats också andelen kvinnor bland eleverna.

Som framgår av tablå 1.9 har den andel av kursdeltagarna som före utbildningen bedömdes vara arbetslösa ökat under senare år. Samti- digt minskade den andel av deltagarna som uppgavs ha arbetat i eget hushåll.

I den mån kursdeltagarna hade förvärvsarbetat fördelade sig deras tidigare arbeten på näringsgrenar på ungefär samma sätt som hela sysselsättningen fördelade sig under resp. år enligt arbetskraftsundersök- ningarna (se tablå 1.10). Personer som tidigare hade haft tillverknings— arbete var dock något överrepresenterade. Personer som hade haft arbete inom näringsgrenarna handel och tjänster var något underreprcsenterade bland dem som började arbetsmarknadsutbildning. Dessa skillnader mellan kursdeltagarna och hela arbetskraften ökade något under konjunkturnedgången 1971—1972 för att under år 1973 åter minska.

En stor men minskande del av dem som började arbetsmarknadsutbild— ning under de senaste fyra åren hade ingen teoretisk grundutbildning utöver folkskola (se figur 1.5). Denna andel var minst istorstadslänen och relativt stor i övriga län, medan skogslänen i detta avseende intog en mellanställning. Utbildning motsvarande de nuvarande teoretiskt inrikta— de gymnasieskolelinjerna hade under de redovisade åren mindre än 10 % av de personer som börjat arbetsmarknadsutbildning.

Av hela befolkningen hade enligt en i samband med arbetskraftsunder- sökningen i februari 1972 gjord utredning 57,5 % lägre teoretisk grund- utbildning än grundskola. Bland de personer som ingick i arbetskraften var motsvarande andel 53,3 %. Gymnasial utbildning i någon form hade 27 % av befolkningen gått igenom.

Utbildningsbakgrunden hos kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildning skiljer sig betydligt från deltagares i vissa andra slags vuxenutbildning. Vid kommunal vuxenutbildning hade nämligen år 1971 70 % av kursdel- tagarna mer omfattande teoretisk grundutbildning än folkskola. Andelen tenderar dock där att sjunka.

Tablå 1.10 Fördelning efter näringsgren av dels kursdeltagare (Kd) som börjat arbetsmarknadsutbildning efter att ha förvärvsarbetat och dels alla sysselsatta (S) enligt arbetskraftsundersökningarna åren 1969—1973

År Jord— och Tillverk— Byggnads- Samfard- Handel Tjänster Totalt

skogsbruk ning rn. m. arbete sel

m. m.

Kd S Kd S Kd S Kd S Kd S Kd S Kd S 1969 11 9 35 31 13 9 4 8 10 14 27 29 100 100 1970 9 8 34 29 11 10 4 7 11 15 31 32 100 101 1971 8 8 36 28 13 9 3 7 11 15 29 33 100 100 1972 9 7 36 28 11 9 6 7 10 15 29 35 101 101 1973 6 7 32 29 11 8 5 7 13 14 33 35 100 100

1 % 80 _ 70 —4 Folkskola, fortsättnings- skola el. liknande + ev. 60 ,- ett års yrkesutbildning 50 **l Realexamen, grundskola el. 40 44, liknande + ev. ett års yrkes- l utbildning 30— 20 'i Studentexamen eller fack- 10 _ skola + ev. ett års yrkes— utbildning wfixamen från universitet eller högskola # 0 | i 1 T I > 1969 1970 1971 1972 1973

1.4. Arbetsmarknadsutbildningens resultat

1.4.1. Allmänt

Arbetsmarknadsutbildningen syftar i första hand till att ge arbetslösa personer tryggad anställning. När man skall värdera utbildningens resultat blir det därför också naturligt att främst studera i vilken utsträckning de personer som genomgått utbildning också har fått varaktig anställning — i första hand i utbildningsyrket eller i näraliggande yrken. Av betydelse för en bedömning av utbildningens effektivitet är också i vilken utsträckning de som påbörjat utbildningar fullföljer dem och tillgodogör sig utbild- ningen.

Figur 1.5 Personer som började utbildning åren 1 96 9— 19 73 procentuellt fördelade efter utbildning vid kursens början

| Bengt Gustavsson och Björn Lagerdahl, Regis- ter och enkätstudier av kursavbrott inom arbets- marknadsutbildningen, Arbetsrapport från sek- tionen för yrkesutbildning vid Pedagogiskt centrum, 1974.

För att "få bättre underlag för värderingen av i vilken utsträckning kursdeltagarna lyckas genomföra utbildningarna och vad som orsakar kursavbrotten har KAMU låtit genomföra en särskild avbrottsundersök- ning. Denna undersökning redovisas i avsnitt 1.4.2.

Sedan 1969 genomför AMS en uppföljning av alla som avslutar arbetsmarknadsutbildning. Från början gjordes uppföljningen en månad efter utbildningens slut, men sedan mitten av 1970 sker den efter tre månader. Uppföljningsundersökningarna visar bl. a. hur många som fått anställning i utbildningsyrket, närbesläktade yrken och i andra yrken samt anledningen till att personer inte är anställda. 1 avsnitt 1.4.3 redovisas och diskuteras resultat från dessa uppföljningsundersökningar.

I avsnitt 1.4.4 redovisar och diskuterar kommittén framför allt de skillnader i utbildningsresultat som finns mellan olika grupper inom arbetsmarknadsutbildningen, i första hand mellan handikappade och övriga kursdeltagare. Redovisningen avser både kursavbrott och anställ- ningsresultat.

Det finns ett klart intresse av att komplettera uppgifterna från tremånadersuppföljningarna med undersökningar som följer kursdel- tagarna längre tid efter det att de slutfört utbildningen. 1972 och 1974 har undersökningar publicerats där man har följt de personer som slutfört utbildning under en längre period efter kursens slut. Dessa uppföljningar har också legat till grund för s.k. kostnads- och intäktsanalyser. Dessa undersökningar redovisasi 1.4.5 och 1.4.6.

En ofta diskuterad fråga är i vilken utsträckning arbetsmarknadsutbild- ningen bidrar till att öka den geografiska rörligheten. Detta kan också belysas med hjälp av uppföljningsundersökningarna och de ovan nämnda undersökningarna under längre tid. I 1.4.7 diskuteras arbetsmarknadsut- bildningens resultat i detta avseende.

1.4.2. Avbrottsundersökningen

1972 slutade drygt 77% av samtliga kursdeltagare kursen när den fastställda kurstiden var slut. Nära 5 % slutade tidigare på grund av att de fått anställning, 4 % på grund av att de gått över till annan utbildning, 3 % på grund av sjukdom och hela 11 % av övriga, ej angivna, orsaker. I Skolöverstyrelsens kurser är avbrottsfrekvensen ofta högre: i omskolnings- kurserna fullföljde knappt 70 % utbildningen 1972, medan inte mindre än 15 % avbröt av ej angiven orsak, 4% på grund av sjukdom samt vardera drygt S% på grund av anställning eller annan utbildning. Kommittén ansåg det framför allt vara otillfredsställande att det inte fanns någon närmare information om avbrottsorsakerna för en så stor grupp som 15% av kursdeltagarna. Kommittén fann det mot denna bakgrund angeläget att göra en särskild undersökning av dem som avbrutit utbildningen.

KAMU gav därför i uppdrag till sektionen för yrkesutbildning vid Pedagogiskt centrum att genomföra en uppföljningsundersökning av de kursdeltagare som avbrutit utbildningen under hösten 1972.1 1 undersök-

ningen ingick samtliga kursdeltagare som avbrutit en av Skolöverstyrelsen anordnad kurs hösten 1972, sammanlagt 1 971 personer från fyra olika län. Något mer än 100 personer kunde inte nås med frågeformuläret på grund av inaktuella adressuppgifter. Av de återstående besvarade 1 022 formuläret eller ca 55 %. Det höga bortfallet kan delvis förklaras av att många av de personer som ingick i urvalet ansåg att de fullföljt utbildningen, trots att de var registrerade som kursavbrott. De ansåg sig av denna anledning inte berörda av undersökningen. Urvalet var emeller- tid draget ur samma register som den ovan redovisade statistiken bygger på.

Det mest anmärkningsvärda resultatet av avbrottsundersökningen är också att 31 % av dem som besvarat formuläret inte ansåg att de avbrutit kursen, trots att samtliga var registrerade som kursavbrott. KAMU kan alltså i detta sammanhang konstatera väsentliga brister i registeruppgifter- na. Det har inte varit möjligt för kommittén att i detalj utreda vad detta beror på, men det är uppenbart att arbetsmarknadsstyrelsen isamarbete med Skolöverstyrelsen bör göra en översyn av rapporteringsrutinerna i detta avseende. Undersökningen visar alltså att den redovisade statistiken i detta avseende ger en alltför negativ bild av arbetsmarknadsutbild- ningens resultat.

Av dem som uppgav orsaker till att de avbrutit kursen svarade mer än en femtedel att det berodde på att de fått arbete och lika många att det berodde på sjukdom. Därnäst vanligaste orsaken till avbrott var ekono- miska problem, som uppgavs av 15 %. En stor andel uppgav också att de gått direkt över till annan kurs (11 %). En ganska stor andel uppgavi olika varianter att missnöje med kursen och utbildningen var anledning till att de slutade. 11% trivdes ej på kursen, 8 % ansåg att de blivit placerade på fel kurs, 6% orkade ej med studietakten, 5 % ansåg att utbildningen var för svår. Därutöver kan nämnas att 10 % angav nervösa besvär som orsak och 6 % att resvägen var för lång eller tröttsam samt 5 % familjeskäl.

De som avbröt utbildningarna var förhållandevis unga, i större utsträckning män och utländska medborgare. En något större andel var handikappade bland dem som avbrutit utbildningen än bland övriga kursdeltagare.

De flesta som avbrutit utbildningen hade gått i någon kurs för tillverkningsyrken, t. ex. verkstadsmekaniker. Många kursdeltagare hade också gått i mera teoretiskt inriktade kurser, som preparandkurs, Arbetsliv och utbildning eller svenska för invandrare. Tre fjärdedelar ansåg att den kurs de avbröt var intressant och inte mindre än 64% uppgav att de inte heller ångrade att de påbörjade kursen. Vilken nytta man ansåg sig ha haft av kursen berodde i stor utsträckning på hur stor del av den man gått igenom. Majoriteten ansåg att de lärt sig något under kursen som de haft direkt nytta av (69 %), och inte mindre än 32 % upplevde att de efter kursen hade haft bättre möjligheter att få arbete.

63 % hade arbete eller skulle vid uppföljningstillfället inom en snar framtid börja arbeta. Före kursen hade 29 % inkomst från anställning. Denna andel hade efter kursen ökat till 59 %. 13% hade före kursen

ersättning från arbetslöshetskassa mot 4% efter kursen. 21 % hade socialhjälp före kursen mot 7 % efter kursen, 15 % hade ersättning från försäkringskassa före kursen mot 10 % efter kursen. Nämnas kan också att 8 % vid uppföljningen efter ett år uppgav att de försörjde sig med hjälp av utbildningsbidrag, dvs. de hade åter påbörjat en arbetsmarknads- utbildning. Till uppgifterna om hur de ekonomiska förutsättningarna förändrats genom kursen kan också läggas att 22% ansåg att kursen förbättrat deras inkomstmöjligheter.

Som framgått ovan uppgav en stor del av dem som avbrutit utbildningen att detta hade skett på grund av ekonomiska svårigheter. 37 % uppgav också att de ekonomiska förhållandena under kursen hade blivit svårare än väntat, 57% ansåg att det blivit som väntat medan endast 6 % uppgav att det blivit ekonomiskt lättare än väntat. Det kan mot denna bakgrund också vara intressant att se kursdeltagarnas attityder till att genomgå fortsatt yrkesutbildning under olika ekono— miska förutsättningar. Endast 12% var beredda att genomgå fortsatt yrkesutbildning eller annan utbildning om de fick mindre än hälften av inkomstbortfallet ersatt. Ytterligare 11% var beredda att fortsätta i utbildning om de fick minst tre fjärdedelar av bortfallet ersatt, medan ytterligare 45 % var beredda att genomgå fortsatt utbildning om hela inkomstbortfallet ersattes. 19 % sade sig inte veta om de ville genomgå fortsatt utbildning och 12 % ville inte gå igenom någon kurs oavsett hur stor del av inkomstbortfallet som blev ersatt.

I kapitel 1 1 om Kursdeltagarnas sociala situation redovisas ytterligare några resultat från avbrottsundersökningen, om kursdeltagarnas åsikter om vilken typ av stöd och åtgärder under utbildningstiden som skulle ha kunnat hjälpa dem att fullfölja utbildningen.

1.4.3. Uppföljningar efter tre månader

Som nämnts ovan genomför AMS sedan 1969 en uppföljning av alla som avslutat arbetsmarknadsutbildning, från början efter en månad men sedan mitten av 1970 efter tre månader. 1973 lämnade 87 % av kursdeltagarna uppgifter vid uppföljningstillfället. Jämförelser med 1969 måste därför göras med en viss försiktighet. l figur 1.6 redovisas anställningsförhållan- dena för kursdeltagare som avslutat yrkesinriktad resp. icke yrkesinriktad utbildning. Skillnaderna mellan de två grupperna är markanta. Av dem som genomgått icke yrkesinriktad utbildning fortsätter nära hälften i annan utbildning. Detta är helt naturligt, eftersom den icke yrkesinriktade utbildningen i huvudsak skall vara en förberedelse för fortsatt yrkesut- bildning.

När det gäller kursdeltagare som avslutat yrkesinriktad utbildning har över 70 % fått anställning även under så utpräglade lågkonjunkturår som 1971 och 1972. Också i denna grupp fortsätter emellertid 6 år 7% i utbildning, vilket i sin tur i stor utsträckning beror på att personer som genomgått grundutbildningar inom vissa yrkesområden fullföljer sin yrkesutbildning med påbyggnadskurser. Dessa ingår inte i arbetskraften liksom vissa andra grupper som inte erhållit anställning på grund av

A. Yrkesinriktad utbildning B. Icke yrkesinriktad utbildning % | Fått anställning % 70, V 70 '

60— 6011

40 ,. 40 30 30 * Ej fått anställning D 9 3 20 4 20 J'

Brist på arbete

10 _ Hemarbete, 10 . sjukdom m m

Annan utbildning

_

i 50 n 50 Nan utbildning 1 l

Fått anställning

Ej fått anställning P 9 & Brist på arbete

Hemarbete, sjukdom m m

I _| 1 l 7 1969 1970 1971 1972 1973

Figur ].6 Anställningsförhållanden efter avslutad utbildning. Procentuell fördelning på yrkesinriktad och icke yrkesinriktad utbildning

sjukdom, hemarbete, militärtjänst etc. Av de personer som avslutat yrkesinriktad utbildning, och som sökt arbete, har nära 85 % fått anställning vid uppföljningstillfället tre månader efter utbildningens slut, även under lågkonjunkturåren 1971 och 1972.

Det är svårt att göra någon helt entydig värdering av de uppgifter som lämnats ovan om anställningsresultaten. För detta krävs bl. a. att man har någon jämförelsepunkt. En sådan kan naturligtvis vara uppföljningsresul- tat av dem som genomgått yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Skolöverstyrelsen har våren 1974 publicerat en undersökning från Skellefteå som visar förhållandena fyra månader efter avslutad gymnasie— skoleutbildning.l Undersökningen visar att av dem som genomgått tvååriga teoretiska linjer hade 59 % arbete, 14 % fortsatte i utbildning och 15 % fullgjorde värnplikt medan 8 % sökt men ej fått arbete, 4 % arbetade i eget hushåll eller hade annan verksamhet. Av dem som genomgått de tvååriga praktiska linjerna hade 71 % arbete, 13 % fortsatte utbildning, 5 % gjorde värnplikt, 5 % hade sökt men ej fått arbete, 6 % arbetade i eget hushåll eller ägnade sig åt annan verksamhet. Jämförelser- na med arbetsmarknadsutbildningen måste givetvis i dessa fall göras med stor försiktighet. Den redovisade uppföljningen avser t. ex. endast Skellefteå. Det är vidare svårt att göra rättvisande jämförelser mellan å ena sidan en ungdomsgrupp och å andra sidan en grupp arbetslösa i stor

i _ ' l "l ' 1969 1970 1971

_

I ' r 1972 1973

1 Utbildning — arbete fyra månader efter gymnasie- skolan i Skellefteå. Rap-

port 1. Skolöverstyrelsen Dnr, P 74:1591.

utsträckning också bestående av äldre personer och personer med handikapp. Betydelsen av den stora gruppen med handikapp inom arbetsmarknadsutbildningen skall illustreras senare.

I tablå 1.11 ges en mera detaljerad bild av uppföljningsresultaten för olika kurser. Här framgår framför allt att andelarna som inte erhållit arbete på grund av brist på arbete eller begränsat arbetskraftsutbud är mycket små när det gäller tillverkningsarbeten. Här framgår också att andelen som fortsätter i utbildning huvudsakligen i påbyggnadskurser är ganska stor när det gäller vissa yrkesinriktningar.

Tablå 1.11 Andel personer som slutförde utbildning under åren 1969—1972 vilka på grund av brist på arbete, begränsat arbetskraftsutbud eller fortsatt utbildning ej hade arbete tre månader efter kursens slut

Kursens yrkesinriktning Skäl till att arbete inte erhållits

Brist på arbete Begränsat arbe ts- Annan utbildning

kraftsutbud 1970 1972 1970 1972 1970 1972

Tekniskt, naturvetenskapligt, samhällsvetenskapligt, hum a- nistiskt och konstnärligt arbete 6,3 15,2 2,7 3,7 15,5 10,3 därav tekniskt arbete 10,5 29,3 4,5 3,2 22,9 12,9

kemiskt och fysikaliskt arbete 5,7 23,2 2,9 4,8 23,6 12,0 vårdarbete inom hälso- och sjukvård 4,8 9,2 2,3 4,6 9,9 6,2 Administrativt arbete 4,7 35,7 2,4 14,3 14,3 Kameralt och kontorstek- niskt arbete 7,1 20,7 2,8 6,4 10,6 8,3 därav redovisnings- och

kassaarbete 6,5 17,4 3,5 5,7 26,3 13,5 stenografi- o. maskin- skrivningsarbete 6,0 17,9 2,7 5,8 10,9 7,8 Kommersiellt arbete 7,4 15,7 4,6 3,2 8,5 7,0 därav affärsföreståndare,

affärsbiträden 8,2 17,5 5,2 4,5 4,1 5,9 Lantbruks-, skogs— o. fiskeri- arbete 1,8 1,9 2,3 0,7 2,7 2,1 därav lantbruks-, skogs- och

trädgårdsledning samt lantbruks- o. trädgårds- arbete, djurskötsel 2,0 2,5 0,4 0,7 3,5 3,0 skogsarbete 1,1 1,2 , 7,0 0,8 0,8 1,3 Gruv- och stenbrytnings— arbete m.m. 1,1 — 1,1 — 1,0 Transport- o. kommunika- tionsarbete _ 7,1 13,1 0,8 3,1 9,6 5,7 därav vägtrafikarbete 5,6 12,0 0,4 3,8 9,8 5,1

expeditionsvakter m. fl. 10,8 19,1 2,5 2,0 7,9 3,3 Tillverkningsarbete, maskin- skötsel m. m. 2,4 7,0 2,7 2,1 5,7 5,7 därav tillskärnings— o. Sömnads-

arbete m. 111. 2,3 2,8 0,6 1,4 7,9 3,3 järnbruks—, metallverks-,

Kursens yrkesinriktning Skäl till att arbete inte erhållits Brist på arbete Begränsat arbets- Annan utbildning kraftsutbud 1970 1972 1970 1972 1970 1972 smides- o. gjuteriarbete 2,6 4,3 2,8 1,6 3,8 3,8 finmekaniskt arbete 3,4 15,8 2,5 4,8 20,0 17,9 verkstadsmekaniker 2,0 9,6 1,5 3,7 6,9 8,5 svetsare, gasskärare m. fl. 1,9 6,1 1,8 2,6 3,3 2,8 övrigt verkstads— o. byggnadsmetallarbete 1,3 4,6 2,6 2,9 4,7 3,6 elektroarbete 2,9 9,0 3,0 2,1 12,4 11,7 träarbEte 1,2 3,9 0,9 1,2 2,9 2,7 målnings- o. lackerings- arbete 8,5 8,2 10,6 1,6 1,6 2,9 byggnads- o. anläggnings- arbete ej hänförbart till annan yrkesgrupp 3,1 11,4 8,0 0,6 3,1 7,4 plastvaruarbetare 0,7 — — — 2,0 1,3 maskin- o. motorskötsel 2,1 1,2 1,3 1,1 6,1 4,0 Servicearbete 4,0 8,5 1,8 3,2 3,0 2,4 därav kockar, kallskänkor och köksbitråden m. fl. 7,3 18,5 4,9 9,5 9,0 8,6 hemvårdare m. fl. 3,3 6,9 1,6 2,5 1,8 0,9 hygien och skönhetsvård 12,3 21,7 2,5 5,1 11,1 7,6 Arbete ej hänförbart till annat yrkesområde 3,6 12,1 1,4 2,3 53,3 44,3 därav icke yrkesinriktade, ej särskilt specificerade kurser 2,8 14,7 1,4 0,9 53,7 37,4 utbildning vid gymnasiets humanistiska, samhälls- vetenskapliga o. natur- vetenskapliga linje 0. vid fackskolans sociala linje _ 12,6 2,1 2,2 73,4 51,8 utbildnin vid folkhö - skola g g _ 8,3 0,7 0,8 68,4 62,5 preparandkurser och kompletteringskurser 1,7 8,4 _ 1,3 85,5 60,0 anpassningskurser _ 5 »9 1,6 0.5 10,9 19,7 omställnings-, informa- tions- o. utredningskur— ser samt introduktions- kurser för industrin 8»9 143 1:4 3,4 52,4 41,4 körkortsutbildning 4,3 7,4 1,7 29,8 30,5 svenska för invandrare 5,9 185 1,3 3,1 33,4 33,3 " ' 'k k s' 'ktd Sinful—rialåifgyr e m" a 2,4 9,7 4,8 1,1 40,9 27,0 vuxenpryo 3,9 8,9 11,4 3,2 68,4 42,7 Summa 4,2 11,0 2,2 2,9 21,4 16,9 därav män 3,3 10,0 2,5 1,8 24,9 16,3 kvinnor 4,8 11,9 1,9 4,0 18,7 17,5

Skillnaderna när det gäller anställningsresultaten mellan män och kvinnor är inte påfallande stora. Av dem som fullföljt yrkesinriktad utbildning 1972 hade 76% av männen och 70% av kvinnorna fått anställning tre månader efter utbildningens slut. När det gäller andelarna som erhållit arbete efter icke yrkesinriktad utbildning var dessa när nog exakt desamma.

I den hittills gjorda redovisningen av anställningsresultaten har yrkesinriktade och icke yrkesinriktade utbildningar redovisats separat. Ofta redovisas emellertid resultaten från arbetsmarknadsutbildningen utan denna distinktion.

Detta leder naturligtvis till att de redovisade andelarna som fått anställning blir ett medelvärde mellan de mycket höga andelarna som uppvisas för yrkesinriktade utbildningar och de låga andelarna för icke yrkesinriktade utbildningar. Enligt kommitténs uppfattning kan man få en missvisande bild av arbetsmarknadsutbildningens resultat om man inte klart skiljer mellan yrkesinriktade och icke yrkesinriktade kurser. Vissa statistiska uppgifter finns emellertid endast för ett totalmaterial och kommittén redovisar därför i det följande vissa uppgifter som avser samtliga kursdeltagare oavsett kurstyp. I tablå 1.12 redovisas vissa resultat från uppföljningsundersökningar fördelade på län.

Skillnaderna är stora mellan olika län. I Uppsala län hade exempelvis år 1973 43% av eleverna fått anställning medan motsvarande andel i Jämtland var 72 %. Det är emellertid svårt att entydigt tolka dessa skillnader. I Jämtlands län utgörs en stor del av arbetsmarknadsutbild- ningen av lokaliseringsutbildning, där kursdeltagarna från starten är anställda. Förekomsten av lokaliseringsutbildning torde också i stor utsträckning förklara de mycket gynnsamma anställningsresultat som redovisas för flera skogslän. Den låga siffran för Uppsala län kan förklaras dels av en stor andel teoretiskt inriktad utbildning och dels av en mycket omfattande utbildning av handikappade. En betydande svårighet vid tolkningen av uppföljningsundersökningarna är emellertid det stora bortfallet. 1972 uppgick det till 17 % och 1973 till 13 %. Bortfallet är också ojämnt fördelat på länen vilket försvårar jämförelsen.

I Jämtlands län steg bortfallet t. ex. från 12 % 1970 till 30% 1971. Detta tyder på att den förbättring av anställningsresultaten för Jämtlands län som redovisats är skenbar. Det tycks nämligen finnas ett klart samband mellan stora bortfall och hög arbetsplacering efter utbildningen. Detta förhållande framgår ganska klart när det gäller Stockholms län. Andelen anställda var 1969 60 %. Den sjönk 1970 drastiskt till endast 44% för att 1971 åter stiga till 57 %. Samtidigt har andelen som inte lämnat uppgift om eventuell anställning varierat från 32 % 1969, 13 % 1970 och hela 39% 1971. Det är uppenbart att en större andel av bortfallet än av dem som svarat på uppföljningarna inte har fått anställning, åtminstone i Stockholms län.

Ålder och anställningsresultat visas i tablå 1.13. Det framgår av tablån att andelen av deltagarna som fick anställning under åren 1970—1972 steg med ökande ålder. Under det senaste året har förhållandet blivit det omvända, eftersom ett betydande antal ungdomar genom 5-kronan har

*' Tablå 1.12 Procentuell andel personer som slutförde utbildning under 196 9— 1 973 och 1) erhöll anställning inom 3 månader, 1969 en månad efter kursens slut,

2) erhållit anställning i hemlänet, 3) icke uppföljts

Län Procentuell andel som erhållit anställning Procentuell andel av personerna med Procentuell andel av samtliga som ej lämnat anställning som fått anställning i uppgift om eventuell anställning hemlänet1

1969 1970 1971 1972 1973 1969 1970 1971 1972 1969 1970 1971 1972 1973 Stockholms 60,1 44,3 56,7 54,3 60,6 97,7 98,3 96,5 95,4 Uppsala 49,6 42,6 41,4 37,9 43,0 77,9 79,8 84,5 84,9 Södermanlands 57,1 51,1 50,9 43,9 61,4 86,1 93,4 89,2 85,4 Östergötlands 77,0 82,2 64,7 71,1 70,0 95,2 96,9 94,9 94,1 Jönköpings 66,0 64,8 55,0 58,1 65,4 92,5 94,9 92,6 93,0 Kronobergs 72,9 55,8 59,2 68,0 76,0 86,7 85,6 83,5 93,1 Kalmar 66,8 59,8 44,0 49,9 67,3 95,8 93,9 93,0 90,5 Gotlands 79,3 80,7 60,7 68,9 74,2 91,4 96,8 98,0 96,8 Blekinge 69,2 61,1 62,8 68.1 77,1 89,6 94,6 92,6 93,7

Kristianstads 67,2 66,1 59,0 61,6 66,3 89,4 90,6 90,5 86,9 Malmöhus 63,7 62,7 56,2 57,6 57,4 95,8 96,7 95,6 95,3 Hallands 47,2 47,2 54,2 57,6 68,4 91,9 93,1 89,3 87,9 Göteborgs o Bohus 71,5 64,2 54,3 55,6 61,4 95,6 96,6 92,7 94,5 Älvsborgs 73,7 68,2 59,0 60,5 67,9 91,9 93,3 89,4 86,7 Skaraborgs 68,1 56,7 47,2 56,2 62,9 87,9 91,0 89,7 87,6 Värmlands 75,2 72,9 70,2 74,7 70,7 92,8 94,6 95,7 95,9 örebro 60,7 65,9 59,3 57,9 61,9 90,7 94,2 90,6 89,7 Västmanlands 45,9 46,2 44,1 48,5 61,1 90,3 92,7 86,3 86,3 6,6 Kopparbergs 69,1 68,7 69,3 71,0 73,9 90,3 93,5 94,7 94,4 10,2 Gävleborgs 63,9 67,4 53,9 54,1 63,9 92,2 94,9 93,0 92,0 16,4 Västernorrlands 49,7 51,2 51,7 61,0 56,5 88,5 91,7 92,6 93,0 20,9 Jämtlands 63,9 68,6 71,8 71,1 71,9 85,8 90,1 93,7 94,4 16,1 Västerbottens 61,1 55,1 53,5 54,5 60,4 89,7 92,5 92,3 91,4 19,5 Norrbottens 33,0 38,9 56,2 50,6 55,6 95,1 93,1 97,6 98,4 43,5

12,9 39,0 31,2 24,1 26,3 10,9

6,9 22,2 17,5 11,9 12,3 13,4 19,1 12,4

8,8 15,4 23,7

22,8 30,2 22,7 12,1

6,6

21,4 23,0 16,1 10,0

8,7

, 21,2 37, 17,6 30,0 10,7 4,4 7,7 6,4 4,8

N ---4

mv—c—dm

v—4—c v—l

'— N

NMN

CNOWNDM 0060—110 (Nuri—tlf) Nv—tMN '_'-(P( v—Cl—(v—lN

'— v—l

w-lv—l r-(N

(NGC)!!!uq OQChm—t ONNQwKX NMN v—tholf) "506—#00 voor-urna ONQND

v—(v—lw—i

B&DWMv—t 030me vamm

of I—1

"Q' N N

v—(r—q

05on OOHIOHQ Neon-im mqoocxxn Nhoooxm xo Noomoo BWNFM sc—tlnooo whos—'mer oosotxlnoo N

18,2 16,8

v—l

trä—*VNQ' OVFSDON (j_ONNwlN VON—400 W Q'OONVIV') ONMOOM %*OVNW P—ÖINNXD 05

Summa 61,3 57,0 56,3 58,1 63,3 91,8 93,9 93,0 92,7 20.4 1 Uppgifter från år 1973 saknas.

fått både utbildning och anställning. Det förhållandet att de äldre fram t. o. m. år 1972 hade bättre anställningsresultat än de yngre förklaras delvis av att de äldre i relativt liten utsträckning fortsätter med ytterligare utbildning. Detta framgår av tablå 1.14. Andelen deltagare som inte kan få arbete till följd av förhållandena på arbetsmarknaden är störst i de högsta åldersgrupperna. Mot bakgrund av de allmänna svårigheter som möter den äldre arbetskraften på arbetsmarknaden finns det ändå skäl att uppmärksamma de förhållandevis gynnsamma anställningsresultat som redovisas för de äldre kursdeltagarna.

Som tidigare framhållits är det förenat med stora svårigheter att tolka förändringar i uppföljningsresultaten mellan olika år för alla personer som avslutat arbetsmarknadsutbildningskurser, eftersom bland dessa ingår en så stor grupp som avslutat icke yrkesinriktad utbildning. Dessa har endast till uppgift att förbereda för den egentliga yrkesutbildningen. Personer som fått en allmän förberedande utbildning befinner sig i stor utsträckning i yrkesutbildning vid uppföljningstillfället. Den ökning av denna typ av icke yrkesinriktade kurser som tidigare redovisats får därför också stor effekt på andelen av samtliga som har anställning vid uppföljningstillfället. Detta är emellertid helt orsakat av studieorganisa- toriska skäl. Det förtjänar alltså att återigen understrykas att redovis- ningarna av det totala antalet kursdeltagare som erhållit anställning vid uppföljningstillfället bör användas med stor försiktighet.

Tablå 1.13 Anställningsresultat för samtliga personer som slutförde utbildning under 1970-1973 fördelade på åldersgrupper

Ålder Andel av uppföljda personer för vilka uppgifter erhållits, som fått arbete inom tre månader

1970 1971 1972 1973

Under 18 år 47,9 43,1 51,4 71,2 18—20 år 49,0 49,8 55,6 74,2 21—24 år 51,3 52,1 57,0 61,4 25—34 år 55,1 54,7 57,9 59,1 35—44år 58,6 57,0 60,8 63,5 45 —54 år 62,5 61,7 66,6 69,3 Summa 57,0 56,5 60,3 63,3

1.4.4. Utbildningsresultat för handikappade och övriga kursdeltagare

Det stora inslaget av handikappade personer inom arbetsmarknadsutbild- ningen måste beaktas vid bedömningen av utbildningens resultat. En stor del av de handikappade genomgår s. k. anpassningskurser, vilka inte är avsedda att direkt leda till ett arbete. Målet kan i stället vara att allmänt sett förbereda vederbörande för ett liv utanför en vårdinrättning, och då måste utbildningen innehålla träning både för vardagliga sysslor i hemmet (ABL-träning) och för förvärvsarbete. Resultaten av dessa kurser bör således inte i första hand mätas med hjälp av uppgifterna om hur många

Tablå 1.14 Orsak till att anställning inte erhållits Procentuell andel av personeri skilda åldersgrupper som inte fått anställning inom tre månader på grund av brist på arbete m. m., annan utbildning resp. sjukdom

Ålders— Brist på arbete/begränsat Annan utbildning Sjukdom Antal personer grupper arbetskraftsutbud

1970 1971 1972 1973 1970 1971 1972 1973 1970 1971 1972 1973 1970 1971 1972 M 1973

—17 år 11,8 27,0 33,8 39,5 53,5 42,7 40,7 43,0 4,2 5 18—20 år 12,5 28,8 32,6 34,2 57,1 44,0 45,9 44,5 2,9 3 21—24 år 12,0 29,0 34,3 36,0 56,0 44,9 45,2 42,3 2,6 3, 25—34 år 12,4 27,3 32,3 32,8 55,8 46,9 ' 47,3 46,7 4, 35—44 år 16,6 30,3 33,9 33,8 48,5 43,1 44,0 50,5 6,4 355 386 477 602 1900 1961 2 203 2 934 4 726 4 460 5 041 5 045 7 317 7 494 8 504 8 839 5 109 5 298 5 350 4 996 3 865 3 914 3 640 3 055 1262 1 182 1067 878

9 :

Neovo v

v—1N

55— år 19,5 38,4 38,5 34,4 21,5 14,5 17,2 14,3 1 , 18,2 16,7

_MMQSDNN W

3 3 5 3 45—54 år 20,2 35,5 41,6 41,0 38,1 32,9 30,1 29,3 7,9 11,5 11,3 3 6 4 8

Samtliga 14,8 30,2 34,6 35,1 49,9 41,7 42,4 41,9 6,5 5,9 24 534 24 695 26 282 26 349

som får arbete direkt efter kursen, även om också detta i många enskilda fall är mycket betydelsefullt.

Även vid övriga kurser skiljer sig anställningsresultaten för handikappa- de väsentligt från de icke handikappades. 1972 hade t. ex. 61,5 % av de handikappade som genomgått yrkesinriktad utbildning fått anställning tre månader efter utbildningstidens slut medan motsvarande siffra för övriga kursdeltagare var 75,5 %. För enbart männen var motsvarande andelar 62,2 % för de handikappade och 80,0 % för övriga.

Att stora grupper av dem som genomgår arbetsmarknadsutbildning har olika typer av handikapp påverkar emellertid inte enbart anställningsre— sultaten hos dem som avslutar utbildningen utan också i stor utsträckning andelen kursavbrott, som tidigare redovisats i avsnitt 1.4.2. Om man sammanställer uppgifterna om hur många som fullföljer eller avbryter utbildningen med statistiken från tremånadersuppföljningarna av anställ- ningsresultaten kan man få en bild av vad som händer med dem som börjar utbildning. En sådan sammanställning ger också en klar uppfatt- ning om att det stora antalet handikappade inom arbetsmarknadsutbild-

Antal kursdeltagare = 95 679

37 10 16 7 14 16 = 100%

Ej handikappade Antal kursdeltagare = 69 876 42 11 13 6 15 13= 100%

Summa handikappade Antal kursdeltagare = 25 803

25 8 23 9 12 23 = 100% Antal kursdeltagare = 15 153

12 16 = 100% Antal kursdeltagare = 10 650

22 7 19 8 11 33 = 100%

rhållit arbete antingen innan kur— & XStår ej till arbetsmarknadens för- . sens slut eller efter 3 månader fogande p.g.a. sjukdom, militärtjänst, hemarbete, annan orsak

Slutfört utbildningen —- ei uppgift om anställning

/Ej erhållit arbete p.g.a. brist på /// arbete eller begränsat arbetsutbud

Figur 1.7 Utbildningsre- sultat för kursdeltagare i arbetsmarknadsu tbildning 1972 Fortsatt utbildning —— överförd till D Avbrutit utbildningen p.g.a. sjukdom, nnan kurs/utbildning annan orsak, övrigt

ningen på ett markant sätt påverkar utbildningsresultaten för totalgrup- pen.

Figur l.7 visar att av kursdeltagarna som slutade utbildning under 1972 avbröt 16 %utbildningen på grund av sjukdom eller av annan orsak, 14 % slutförde utbildningen men lämnade inte uppgifter om anställnings- resultat, 7% stod inte till arbetsmarknadens förfogande på grund av sjukdom, militärtjänst, hemarbete eller av annan orsak, 16 % fortsatte utbildningen eller hade på ett tidigt stadium överförts till annan kurs eller utbildning, 10 % hade inte erhållit arbete på grund av brist på arbete eller begränsat arbetsutbud. Slutligen hade 37 % erhållit arbete antingen innan kursens slut eller efter tre månader. Uppdelningen på handikappade och ej handikappade visar betydande skillnader i utbildningsresultaten. Medan 13 % av de ej handikappade hade avbrutit utbildningen var motsvarande siffra för de handikappade 23 %. 13 % av de ej handikappa- de fortsatte i utbildning, medan motsvarande andel för de handikappade var 23 %. Detta beror i sin tur på att det är naturligt att de handikappade påbörjat utbildning i anpassningskurser och därefter övergår i andra, t. ex. yrkesinriktade, kurser. Detta registreras då som fortsatt utbildning. Slutligen hade 42 % av de ej handikappade fått arbete, medan motsvaran- de siffra för de handikappade var endast 25 %. Men även inom gruppen handikappade finns stora variationer mellan personer med fysiska handi- kapp och kursdeltagare med psykiska och sociala handikapp. Som framgår av figur 1.7 ligger en väsentlig förklaring till den högre avbrotts- frekvensen inom gruppen psykiska och sociala handikapp, där ungefär var tredje kursdeltagare avbryter utbildningen på grund av sjukdom eller övriga orsaker. Endast 22 % hade arbete tre månader efter kursens slut.

Sammanfattningsvis kan följande sägas om de redovisningar som gjorts av uppföljningsundersökningarna och avbrottsstatistiken. Det är väsent- ligt att dessa redovisas för olika kurser och med avseende på olika handikappgrupper var för sig, om man skall ge en rättvisande bild av arbetsmarknadsutbildningens resultat. De uppgifter som avser hela an- talet kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildningen ger ofta en falsk bild som i verkligheten inte stämmer för några grupper. Slutligen bör det understrykas att resultaten kan redovisas på något olika sätt. KAMU har här valt att presentera några av dem. Det är inte möjligt att kategoriskt säga att det ena eller det andra av dem är det enda rättvisande. De olika redovisningssätten ger emellertid tillsammans en mera nyanserad bild av utbildningsresultaten.

1.4.5. Uppföljningar efter längre tid * Arbetsmarknifdsutbild- ningen — verkningar for

I en 1972 utkommen avhandlingl redovisade Åke Dahlberg resultat från den enskilde OCh samhäl-

.. . . . _ . .E k 'sk t d' en uppfoljnmg av personer som deltog 1 arbetsmarknadsutbildning 1 Litpersånångg årslgöåe

Västerbottens län 1965. Kursdeltagarna i Dahlbergs undersökning hade avslutade arbetsmarknads- följts ända till fem år efter utbildningens slut. Det är svårt att generalisera Utbildning i Vägterbou?"s d 1 t t D hlb d . fl kul U (1 "k . "l län.ÅkeDahlberg,Stud1er e resu a som a erg re ovrsar, av era s a. n erso ningen gal er inationalekonomi, Umeå personer som utbildades 1965 i Västerbotten och enbart utbildningar universitet, 1972.

1 Att utvärdera arbets— marknadspolitik. SOU 1974129, kapitel 6: Ar- betsmarknadsutbild- ningen.

som varade längre än 20 veckor ingick. Personer som varit föremål för arbetsvård fanns inte med i urvalet. Resultaten bör därför tolkas med stor försiktighet. Tillsammans med AMS” uppföljningar och andra undersök— ningar bidrar den emellertid till att belysa arbetsmarknadsutbildningens effekter.

Dahlbergs undersökning visar att 68 % hade anställning i utbildnings- yrket eller närbesläktade yrken efter ett år. Ytterligare 15 % hade anställning i andra yrken, 4 % var arbetslösa eller sysselsatta i beredskaps- arbeten. Efter fem år var 62 % anställda i utbildningsyrket eller närbesläktade yrken, medan 24 % hade anställning i andra yrken. 1,6 % var arbetslösa eller sysselsatta i beredskapsarbeten.

Gösta Dahlström har gjort en bredare upplagd uppföljning av personer som deltagit i arbetsmarknadsutbildning.l I Dahlströms uppföljningar har ingått kursdeltagare som deltog i arbetsmarknadsutbildning i Norrbotten, Gävleborgs, Älvsborgs och Malmöhus län hösten 1968. Dessa personer har följts upp fram till två och ett halvt år efter utbildningens slut. Samtidigt har en kontrollgrupp bestående av arbetslösa, som registrerats vid arbetsförmedlingarna hösten 1968 men som inte fått arbetsmarknads- utbildning, också följts upp.

Dahlströms uppföljning redovisar något mindre andel som förvärvs- arbetade vid det sista uppföljningstillfället av dem som genomgått utbildning. Dessa skillnader i förhållande till Dahlbergs undersökning kan emellertid väl förklaras av skillnaderna i urvalet och också i skillnader i konjunktursituationen när utbildningarna har avslutats. Det finns emel- lertid i Dahlströms undersökning betydande skillnader i sysselsättnings- graden mellan å ena sidan dem som genomgått arbetsmarknadsutbildning och å andra sidan kontrollgruppen.

Dahlström redovisar sysselsättningseffekten på ett något annorlunda sätt. Han har räknat ut den procentuella andelen av tiden som har använts för olika sysselsättningar under olika perioder. Resultaten av dessa beräkningar redovisas i tablå 1.15. Tablån visar att medan kontrollgruppen hade betydligt större tid i arbete på öppna marknaden än gruppen som gick till utbildning under tiden närmast före utbild- ningen, så var förhållandet det rakt motsatta efter utbildningens slut. Kontrollgruppen hade använt 73 % av tiden före utbildningen till arbete på den öppna marknaden medan ”utbildningsgruppen” använt 53 %. Efter utbildning hade kontrollgruppen använt 53% till arbete på öppna marknaden mot 73 % för ”utbildningsgruppen”. När det gäller andelen som var arbetslös var den ungefär densamma för de båda grupperna strax före utbildningen, medan den för tiden efter utbildningen fram till slutet av 1971 uppgick till 8 % för ”utbildningsgruppen” mot 21 % för kontrollgruppen.

Det är svårt att göra direkta jämförelser mellan de redovisade uppföljningarna på längre sikt, eftersom urvalet och tiderna har varit så olika. Det är likväl intressant att konstatera att resultaten från dessa uppföljningar i så stor utsträckning tycks överensstämma med resultaten från tremånadersuppföljningarna. Tillsammans visar de på en mycket kraftig sysselsättningseffekt av arbetsmarknadsutbildningen.

Tablå 1.15 Tidsdisposition för utbildade och kontrollgrupp under olika skeden av observationstiden. Talen anger tid i procent av perioder före, under och efter utbildningen

Sysselsättning Tiden från 1/1 1967 till Tiden under utbildning Tiden efter utbildning kursstart eller v. 18/ eller mellan v. 18/1968 fram till slutet av 1971 1968 och v. 4/1969 börjat i kontroll— kontrollgrupp börjat i kontroll- arbetsmark- grupp arbetsmark- grupp nadsutbild- nadsutbild- ning ning

Arbete på öppna marknaden 53 73 30 73 53 därav sjukdom 4,5 3 l 3 2 Hem arbete 11 0,3 0,1 3 4 Militärtjänst 3 1 0,6 1,5 1 Utbildning 3 3 3 3 3 Beredskapsarbete 0,5 2 3,5 2,5 21 Arbetslöshet 18,5 17 57 8 4 Annan eller okänd sysselsättning 10 3 6 9 15 Totalt 99 99 100 100 101

Källa: SOU 197429

1.4.6. Kosmads— och intäktsanalyser

Kostnads— och intäktsanalyser (cost-benefit analyses) kan sägas vara en typ av kalkyler, där man genom att åsätta olika positiva och negativa effekter av en viss arbetsmarknadspolitisk åtgärd, i det här fallet arbets- marknadsutbildning, ett bestämt värde i kronor försöker göra en total bedömning av effekterna. Arbetsmarknadsutbildningen ses då som en investering som skall betalas på viss tid och resultatet av kostnads- och intåktsanalyserna kan redovisas t. ex. som det antal år det tar innan en viss investering i form av utbildning har betalat sig genom ökad produkti- vitet mätt som ökade löner eller på annat sätt. Kostnads- och intäktsana— lyserna är förhållandevis lätta att använda om det gäller avgränsade områden där effekterna är entydiga och lätta att ge värde. Lika självklart är att det är svårt att sätta ett värde på t. ex. sekundära effekter eller effekter av psykologisk, allmänmänsklig karaktär som inte direkt låter sig uppskattas i pengar. Resultaten av kostnads- och intäktsanalyserna är ändå ytterst beroende av vilka faktorer som bör ingå i analysen och vilka värden man sätter på den. Resultaten blir därför ofta svårtolkade och motsägelsefulla.

Kostnads- och intäktsanalyserna kan aldrig ge någon bestämd uppfatt- ning om t. ex. arbetsmarknadsutbildning ”lönar sig” eller inte. Kostnads- och intäktsanalyser bör snarast ses som ett analysinstrument som framför allt kan användas för att peka på skillnader i resultaten av kalkylerna mellan t. ex. olika kurser inom arbetsmarknadsutbildningen då de ingåen- de faktorerna i analysen bedömts på samma sätt. Kostnads- och intäkts- analyserna har i Sverige hittills inte använts i någon större utsträckning på

detta sätt. Däremot har kommittén som framgår av bilagan funnit att man i Canada använder kostnads- och intäktsanalyser i standardiserad form för att utvärdera resultaten av uppföljningsundersökningar på ganska kort sikt.

Både Dahlberg och Dahlström har använt långtidsuppföljningarna som underlag för kostnads— och intäktsanalyser. Enligt Dahlbergs kalkyler framstår arbetsmarknadsutbildningen som en från privatekonomisk syn- punkt mycket lönsam investering. För en enskild individ som genomgått den studerade utbildningen har nuvärdet av skillnaden mellan intäkter och kostnader under en 20-årsperiod beräknats till 4 500 kr. Återbetal- ningstiden för investeringen beräknades till 5,5 år. Dahlberg konstaterar också mot bakgrunden av sina undersökningsresultat att det ”förefaller sannolikt att den studerade arbetsmarknadsutbildningen medfört ökad välfärd för huvuddelen av de utbildade”.

Den samhällsekonomiska kalkylen har genomförts enligt olika alterna- tiv. Resultaten tyder på mycket hög ekonomisk avkastning av den studerade utbildningen. Enligt ett alternativ uppgår skillnaden mellan intäkter och kostnader under en 20-årsperiod till mellan 105 000 och 130 000 kr. per utbildad. Kalkylen för den offentliga ekonomin överens- stämmer väl med den samhällsekonomiska och är alltså synnerligen gynnsam.

Enligt Dahlströms undersökning och kalkyler skulle vinsterna framför allt” för samhällsekonomin vara förhållandevis små. I individfallet skulle det ta knappt två år innan inkomstvinsterna hade täckt förlusterna under utbildningstiden. När det gäller den samhällsekonomiska kalkylen förut- sätts att man måste ta hänsyn till vissa indirekta sysselsättningseffekter för att kalkylen skall ge positivt resultat. I så fall visar analysen att det i genomsnitt dröjer 5 år innan utbildningens samhällsekonomiska intäkter har täckt dess kostnader.

De båda här refererade försöken till kostnads- och intäktsanalyser beskriver väl de stora problem som är förknippade med denna typ av analyser och understryker behovet av försiktiga tolkningar.

1.4.7. Arbetsmarknadsutbildningen och den geografiska rörligheten

Frågan om i vilken utsträckning arbetsmarknadsutbildningen bidrar till geografisk rörlighet har under senare är någon gång blivit föremål för diskussion. AMS” uppföljningar kan åtminstone delvis belysa detta. I tablå 1.12 redovisas andelen av personer som fått anställning efter tre månader som fått anställning i hemlänet. 1972 var denna andel 93 % för hela landet. Ser man på de olika länen finner man att norrlandslänen genomgående redovisat höga andelar. Den största andelen redovisar Norrbotten där 98 % har fått anställning i hemlänet.

Dahlbergs undersökningsresultat från Västerbotten pekar i samma riktning. 87 % av personer med Västerbotten som hemlän bodde också kvar i Västerbotten efter fem år. Ingenting tyder alltså på att arbetsmark- nadsutbildningen verkar särskilt stimulerande för flyttningar över läns-

gränserna. Dahlberg redovisar däremot ett stort antal flyttningar inom länet.

Dahlströms undersökning redovisar också flyttningarna. 92% av de utbildade bor kvar inom hemlänet vid slutet av 1971, medan detta gäller för 95 % av kontrollgruppen. Med tanke på att de utbildade är betydligt yngre än kontrollgruppen, tyder inte heller denna undersökning på att arbetsmarknadsutbildningen skulle vara speciellt flyttningsfrämjande. En- dast 9 % av de utbildade mot 6 % av kontrollgruppen hade flyttat inom hemlänet.

Det ligger närmast till hands att av de redovisade uppföljningsresulta- ten _ i likhet med Dahlberg dra slutsatsen att arbetsmarknadsutbild- ningen snarast bidrar till att minska flyttningsbenägenheten, genom att de utbildade ökar sina möjligheter att få arbete på den lokala arbetsmark- naden i konkurrens med icke utbildade.

1.4.8. Sammanfattande kommentarer

I detta avsnitt har kommittén mycket översiktligt redovisat resultat från uppföljningsundersökningar på kortare och längre sikt. Undersökningarna har genomförts på olika sätt. När det gäller arbetsmarknadsstyrelsens tremånadersuppföljningar finns nu material ända sedan 1969. Uppfölj- ningarna på längre sikt har gjorts på två och ett halvt resp. fem år i olika län etc. Ändå ger de olika uppföljningarna en relativt samstämmig bild av arbetsmarknadsutbildningens effekter. Sammantaget kan sägas att arbets- marknadsutbildningen har haft mycket positiva sysselsättningseffekter. Arbetsmarknadsutbildningen lyckas alltså i stor utsträckning uppnå sitt främsta mål, nämligen att bereda arbetslösa personer stadigvarande arbete. Detta betyder i och för sig inte att förhållandena är helt tillfredsställande. Fortfarande finns det brister när det gäller anställnings- resultaten. Kommitténs förslag till det följande syftar till att ytterligare förbättra förhållandena.

Fortlöpande uppföljningsundersökningar som underlag för utvärde. ringen av utbildningsresultaten är enligt kommitténs uppfattning oumbär- liga. Genom att uppföljningarna görs på totalnivå, dvs. alla som genomgått arbetsmarknadsutbildning ingår, ges också unika möjligheter att bryta ner materialet till enskilda AMU-center, kurser etc. Denna möjlighet är enligt kommitténs uppfattning så värdefull att den överväger de fördelar som annars skulle kunna uppnås genom införandet av ett stickprovsförfarande. Kommittén vill emellertid understryka de möjlig- heter som uppföljningsundersökningarna som totalundersökningar nu ger. Materialet bör i all möjlig utsträckning brytas ner på regional och lokal nivå så att det kan användas som ett effektivt instrument för och hjälp åt dem som arbetar inom verksamheten att förbättra densamma. Vissa skäl talar också för att låta undersökningarna omfatta en längre uppföljningsperiod än den nuvarande på tre månader, kanske i stället ett år. På så sätt skulle man uppnå att sysselsättningseffekterna hade stabiliserats, och att man därigenom fick ett mera rättvisande uttryck för

arbetsmarknadsutbildningens effekter. De obestridliga fördelarna som ligger i att få ut snabb information till de personer som är verksamma inom arbetsmarknadsutbildningen på olika nivåer skulle emellertid då samtidigt gå förlorade. Kommittén har därför kommit till uppfattningen att de nuvarande uppföljningarna var tredje månad bör finnas kvar. Dessa bör kompletteras med regelbundna urvalsundersökningar efter en längre tid, förslagsvis efter ett och tre år. Sådana undersökningar bör kunna ge värdefull information till ansvariga myndigheter, organisationer m.fl. som underlag för utbildningens dimensionering och dess innehåll. Som närmare utvecklas i kapitel 9 anser KAMU att uppföljningar av detta slag liksom andra typer av undersökningar skall planeras och genomföras i nära samråd med SAMS.

Uppföljningsundersökningarna innehåller nu relativt få uppgifter. Detta kan ha fördelen att man har förhållandevis lätt att få in svaren och bearbeta dem. Utökningar bör därför göras med försiktighet. Enligt kommitténs uppfattning bör det dock övervägas att ta in ytterligare några uppgifter, framför allt om inkomster, arbetsbyten etc.

Uppföljningsundersökningarna bör vara en bas för den forsknings— och utvärderingsverksamhet som kontinuerligt skall försiggå. Tillsammans med de statistiska uppgifter som finns registrerade för alla kursdeltagare ges goda möjligheter att utan att göra nya datainsamlingar få fram intressanta och för verksamhetens planering värdefulla resultat. Kommit- tén kommer att i kapitel 9 behandla organisationen av forsknings- och utvärderingsverksamheten och utgår därvid från att uppföljningsunder— sökningarna också i fortsättningen skall genomföras av arbetsmarknads- styrelsen. Den forskningsorganisation som föreslås bör emellertid aktivt medverka framför allt vid analysen av materialet.

2. Det framtida behovet av arbetsmarknads— utbildning

2.1. Inledning

2.1.1. Behovet av framtidsbedömningar som grund för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen

Mer eller mindre systematiskt genomförda bedömningar av den framtida utvecklingen på relevanta områden ligger till grund för all långsiktig planering. I det moderna industrisamhället med ökande krav på långsik- tiga och stora investeringar växer också behovet av systematiska framtids- bedömningar prognoser. Detta gäller inte minst för utbildningsplane— ringen. Här är ett av de väsentligaste problemen hur man skall dimensio- nera olika utbildningslinjer så att man kan möta de framtida behoven på arbetsmarknaden. Dimensioneringsbeslut som fattas av regering och riksdag påverkar utbudet av arbetskraft först åtskilliga år senare. Inom ungdomsutbildningen med dess långa utbildningsvägar måste man därför försöka bedöma utvecklingen på arbetsmarknaden på åtminstone tio års sikt.

Ett sätt att förbättra balansen mellan utbud och efterfrågan på olika utbildningskategorier är alltså att lägga prognoser för det framtida behovet av arbetskraft till grund för dimensioneringen av olika utbild- ningsvägar. Ett annat sätt att reducera betydelsen av osäkerheten om utvecklingen på arbetsmarknaden är att försöka lägga de definitiva yrkesvalen så sent som möjligt i utbildningsgångarna och att arbeta med korta kurser som snabbt kan anpassas till förändringar på arbetsmarkna- den. Detta förutsätter att alla får relativt breda grundläggande kunskaper som bas för fortsatt utbildning. Vid planeringen av ungdomsutbildningen har man med hjälp av båda dessa metoder sökt åstadkomma tillfredsstäl- lande balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft med olika typer av utbildning.

När det gäller den del av arbetsmarknadsutbildningen som inte förläggs till det reguljära utbildningsväsendet är utgångspunkterna något annor- lunda. Arbetsmarknadsutbildningen arbetar i huvudsak med korta, direkt yrkesinriktade kurser. De som påbörjar arbetsmarknadsutbildning går i allmänhet ut på arbetsmarknaden efter mindre än ett år. Arbetsmark- nadsutbildningens dimensionering och inriktning måste därför också bedömas med utgångspunkt från den aktuella arbetsmarknadssituationen.

Vid planeringen av arbetsmarknadsutbildningen måste kursutbudet snabbt kunna anpassas till förändringar på arbetsmarknaden både när det gäller efterfrågan på arbetskraft och utbildningsbehoven hos dem som är eller riskerar att bli arbetslösa. När det gäller dimensioneringen och inriktningen av kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen är det alltså inte rimligt att försöka fastlägga detta med utgångspunkt från långsiktiga prognoser för arbetsmarknadens behov. Det är istället en väsentlig uppgift för arbetsmarknadsutbildningen att medverka till en smidig anpassning av utbudet av yrkesutbildad arbetskraft till sådana förändringar på arbetsmarknaden som inte har kunnat förutses i lång- siktiga prognoser.

Detta får emellertid inte tolkas så att arbetsmarknadsutbildningens uppgift är att tillgodose kortsiktiga och tillfälliga behov på arbetsmarkna- den. Ett grundläggande villkor för arbetsmarknadsutbildningen är att den skall bidra till att ge den arbetslöse stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd utan utbildning. Detta betyder att planeringen av kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen måste utgå från att ut- bildningarna skall medföra säker sysselsättning även på längre sikt. KAMU vill understryka att de prognoser som läggs till grund för planeringen även måste innefatta allmänpolitiska bedömningar.

Från denna allmänna förutsättning är planeringssystemet uppbyggt med syfte att uppnå målet maximal flexibilitet i kursutbudet. Ramplaner för kursutbudet fastställs en gång om året, men inte ens under en så kort tidsperiod är kursutbudet fixerat. Varje halvår görs en mer omfattande prövning och revidering av ramplanen och dessemellan sker förändringar kontinuerligt under året.

Det är väsentligt att understryka att planeringen av arbetsmarknads- utbildningen sker i nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Plane- ringsarbetet inleds på länsplanet där kontakter tas med arbetsmarknadens parter i första hand arbetsgivarna — för att utröna behovet av utbildningsinsatser. Därefter sker en behandling i länsarbetsnämnden, där arbetsmarknadens parter är representerade. Efter sammanställning och viss justering av länsarbetsnämndernas planer går ramplanen på remiss till de centrala arbetsmarknadsorganisationerna. Planen diskuteras därefter i SAMS som består av representanter för AMS, SÖ, LO, TCO, SACO och SAF. Ramplanen fastställs slutligen av AMS” styrelse. Också här är arbetsmarknadens parter representerade. Det omfattande planerings- arbetet i nära kontakt med arbetsmarknadsorganisationerna har bl. a. syftet att skapa vissa garantier för att utbildningen leder till yrken som ger stadigvarande anställning och mot att utbildningen enbart inriktas och dimensioneras för att fylla tillfälliga och snabbt övergående behov på arbetsmarknaden. Till grund för de bedömningar som görs av myndig- heter och organisationer ligger naturligtvis allt relevant prognosmaterial och annan information om arbetsmarknadsutvecklingen som finns att tillgå.

Ovan har diskuterats vilken roll långsiktiga bedömningar av utveck- lingen på arbetsmarknaden kan och bör spela när det gäller dimensione- ring och inrikting av kursutbudet. Det finns emellertid också andra

aspekter av utbildningsplaneringen där sådana bedömningar kan spela en roll.

Hur breda yrkesområden skall utbildningen inriktas mot, eller omvänt, hur specialiserad skall den vara? Hur omfattande fördjupad — skall utbildningen vara? I vilken utsträckning krävs det att man ger grundläg- gande allmän utbildning som grund för den yrkesinriktade utbildningen? Detta är exempel på frågeställningar som gäller utbildningens innehåll och omfattning och där allmänna bedömningar av den framtida utveck- lingen på arbetsmarknaden har betydelse för ställningstagandena. Detta har också berörts i KAMU's direktiv, där det i samband med undervis- ningen i allmänna ämnen framhålls: ”En angelägen uppgift är härvid att med arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter söka bedöma behovet av att den som drabbas av arbetslöshet inte endast utbildas för en ny uppgift i arbetslivet utan samtidigt får en förstärkt grundutbildning som syftar till att öka motståndskraften mot nya påfrestningar som kan möta på arbetsmarknaden.” Diskussionen i direktiven handlar visserligen främst om inslaget av grundutbildning men helt analoga resonemang kan föras om behovet av bredd och fördjupning av utbildningen. Både för individen och samhället är det angeläget att arbetsmarknadsutbildningen får sådant innehåll och sådan omfattning att den även på längre sikt stärker den arbetslöses ställning på arbetsmarknaden. Men det är naturligtvis inte möjligt att utifrån prognoser om utvecklingen på arbetsmarknaden dra några helt entydiga slutsatser om hur breda eller fördjupade utbildningar- na bör vara. Till sist blir det också en avvägningsfråga, där de långsiktiga effekterna av en mer omfattande utbildning måste vägas mot samhällets och individernas önskemål om att utbildningen snabbt skall leda till arbete, liksom mot tillgången på utbildningsresurser.

Prognoser för utveckling på arbetsmarknaden kan alltså endast i begränsad utsträckning användas som grund för planeringen av arbets- marknadsutbildningen när det gäller inriktning och dimensionering samt innehåll och omfattning. Det finns dock ett behov av att ha vissa allmänna bedömningar av den framtida arbetsmarknadssituationen som utgångspunkt för kommitténs överväganden och förslag. Av stor bety- delse är t. ex. vilka förändringar av behoven av arbetsmarknadsutbildning som kommer att ske under 1970-talet totalt och för olika grupper. En sådan bedömning av det totala behovet kan ligga till grund för antaganden om den volymmässiga utvecklingen av arbetsmarknadsutbild- ningen och därav beroende ställningstaganden till utbyggnaden av AMU-center, lokalisering och organisation. Behovet av utbildning av handikappade har betydelse för ställningstaganden till personalbehovet vid AMU-centren etc. Det bör emellertid betonas att' den faktiska volymen av arbetsmarknadsutbildningen och dess utveckling ytterst är beroende inte endast av utvecklingen av behoven utan också av de politiska beslut som kommer att fattas om arbetsmarknadsutbildningen och därav följande regler när det gäller t. ex. rätt till arbetsmarknadsut- bildning.

När det gäller utvecklingen inom utbildningsväsendet —— ungdomsut- bildning och vuxenutbildning — finns det också ett behov av att göra

vissa framtidsbedömningar. Denna utveckling kommer nämligen också att ha betydelse för vilka typer av utbildningsbehov som arbetsmarknads- utbildningen skall tillgodose. I följande avsnitt diskuteras översiktligt vilka faktorer som påverkar behovet av arbetsmarknadsutbildning.

2.1.2. Faktorer som påverkar behovet av arbetsmarknadsul'bildning

De utbildningsbehov som skall tillgodoses genom arbetsmarknadsutbild- ning anges översiktligt i KAMU:s direktiv. Där framhålls att: ”Med arbetsmarknadsutbildning bör även i fortsättningen förstås sådan utbild- ning som meddelas vuxna personer av arbetsmarknadspolitiska skäl, dvs. när arbetslöshet eller risk för arbetslöshet är för handen. Det betyder antingen sådan direkt yrkesanpassad utbildning som medför omskolning från ett yrke till ett annat med i huvudsak samma allmänna utbildnings- bakgrund, sådan orienterande, kompletterande eller yrkesanpassande utbildning som erfordras för att få lämpligt arbete när en person efter lång frånvaro söker återinträde på arbetsmarknaden eller sådana korta kompletterande, direkt yrkesanpassade kurser som är nödvändiga när en person trots fullgjord utbildning inte kan få arbete.” På andra ställen i direktiven pekas också på andra uppgifter för arbetsmarknadsutbildningen. Här skall bara nämnas ytterligare två uppgifter som är av särskilt intresse i detta sammanhang. Man kan inom arbetsmarknadsutbildningens ram anordna utbildningar till vissa yrken där det råder stor brist på arbetskraft utan krav på att kursdeltagarna skall vara eller löpa risk att bli arbetslösa — bristyrkesutbildning. Arbetsmarknadsutbildning kan också ges i form av vidareutbildning till personer som blivit tillfälligt arbetslösa genom driftavbrott eller under lågsäsonger.

De senaste decennierna har kännetecknats av mycket snabb ökning av produktionen av varor och tjänster. Värdet av den totala produktionen i Sverige (BNP) har mer än fördubblats på 20 år. De vetenskapliga och tekniska framstegen har varit av grundläggande betydelse för denna samhällsutveckling.

Satsningen på grundforskning och tillämpad forskning har lett till en ständigt ökande ström av forskningsresultat. Dessa forskningsresultat har också allt snabbare kunnat exploateras och nyttiggöras i produktionen genom att mycket stora resurser har avdelats för tekniskt utvecklings- arbete. Tiden från det att en uppfinning eller upptäckt gjorts och till dess att den är användbar för produktionen innovationstiden — har blivit allt kortare. Samtidigt har också genomslagskraften hos ny teknik blivit starkare.

”Internationaliseringen” av produktionen har bidragit till detta. Denna ”internationalisering” har bl. a. inneburit ökad världshandel, strävan till större marknader genom t. ex. frihandelsavtal och tullunioner samt multinationella företag. Förbättrade kommunikationsmedel både för varor och information har spelat en avgörande roll för denna utveckling. Effekten har blivit ökat internationellt beroende framför allt för de mindre länderna. Ett forskningsresultat i ett avlägset land kan nu

på några få år förändra produktionsförutsättningarna för industrigrenar med tiotusentals anställda.

Behovet av arbetsmarknadsutbildning hänger nära samman med denna tekniska och ekonomiska utveckling i de högt industrialiserade länderna. Flera andra länder har också under senare är starkt byggt ut utbildnings- former som motsvarar den svenska arbetsmarknadsutbildningen. Utveck- lingen har kännetecknats av snabb teknisk förändring, nya produkter och produktionsmetoder, stark ökning av produktiviteten, specialisering av arbetsuppgifter osv. Detta har bl. a. lett till förändrade yrkeskrav och till att gamla yrken har försvunnit samtidigt som nya har tillkommit. Kraven på formell och specialiserad utbildning i olika yrken har ökat samtidigt som utbildningen av effektivitetsskäl i allt större utsträckning har skiljts från produktionen.

Ekonomiskt har utvecklingen inneburit genomgripande förändringar. Näringsgrenar som jord- och skogsbruk har snabbt minskat liksom vissa industribranscher medan framför allt den offentliga sektorn har ökat sin andel av sysselsättningen. Samtidigt har företagens rationaliseringar, företagssammanläggningar och direkta nedläggningar av företag också i ökad utsträckning bidragit till kravet på stark rörlighet på arbetsmarkna- den både när det gäller byten av näringsgrenar, yrken och företag. Det är av avgörande betydelse vid bedömningen av det framtida behovet av arbetsmarknadsutbildning om den ovan i grova drag beskrivna tekniska och ekonomiska utvecklingen kan tänkas fortsätta också under den återstående delen av 1970-talet. Utvecklingen av arbetslösheten — som i betydande grad är en följd av

de nyss nämnda förändringarna bestämmer givetvis istor utsträckning behovet av arbetsmarknadsutbildning eftersom villkoret för rätt till arbetsmarknadsutbildning är arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. För att arbetsmarknadsutbildning skall vara ett verksamt medel mot arbets- löshet krävs emellertid också att det samtidigt finns efterfrågan på utbildad arbetskraft och att de arbetslösa saknar lämplig utbildning. Behovet av arbetsmarknadsutbildning påverkas inte bara av antalet arbetslösa utan också av karaktären av arbetslösheten — vilka grupper som drabbas etc. Behovet av arbetsmarknadsutbildning kan t. ex. sägas vara större för de personer med olika typer av handikapp som även under högkonjunkturer har svårt att få anställning.

Ytterligare en faktor som påverkar behovet av arbetsmarknadsutbild- ning är kvinnornas inträde på arbetsmarknaden eller återinträde efter lång tids bortavaro. De senaste årens höga arbetslöshetssiffror kan i inte obetydlig utsträckning hänföras till att kvinnorna i ökad utsträckning sökt sig ut på arbetsmarknaden. De har imånga fall ingen eller föråldrad yrkesutbildning, vilket har lett till svårigheter för dem att få arbete. En fortsatt hög utströmning avi första hand gifta kvinnor ställer därför i stor utsträckning krav på arbetsmarknadsutbildning.

Av betydelse för behovet av arbetsmarknadsutbildning är också det reguljära utbildningssystemets anpassning till efterfrågan av olika utbild- ningsgrupper på arbetsmarknaden. När anpassningen är otillräcklig måste ofta arbetsmarknadsutbildning användas för att komplettera den utbild-

ning som har getts i det reguljära utbildningsväsendet. Så är t. ex. fallet med de examinerade från universitetens fria fakulteter som har svårt att finna arbete.

Den utbyggda ungdomsutbildningen påverkar också behovet av och innehållet i arbetsmarknadsutbildning på längre sikt. Utbyggnaden av grundskolan under 1960-talet kommer t. ex. att leda till att en ökande andel av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildningen kommer att ha en minst nioårig grundutbildning under 1970-talet. Samtidigt kommer en betydande andel av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildningen att ha sex— eller sjuårig folkskoleutbildning. En delvis ny situation kommer att framträda inom arbetsmarknadsutbildningen när det gäller kursdeltagar- nas utbildningsbakgrund.

Tidigare har framhållits att den tekniska och ekonomiska utvecklingen och den därav följande snabba förändringen av yrkesstruktur och yrkesinnehåll är av grundläggande betydelse för behovet av arbetsmark- nadsutbildning. Dessa förändringar i produktionen kan emellertid inte enbart mötas med arbetsmarknadsutbildning. Företagens internutbildning liksom Övrig vuxenutbildning har i stor utsträckning till uppgift att klara individernas anpassning till förändrade krav på yrkeskunskaper i syfte att skapa trygghet i anställningen och undvika akuta problem som arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. Utbyggnaden av företagsutbildningen liksom övrig vuxenutbildning kom- mer därför också att direkt påverka det framtida behovet av arbetsmark- nadsutbildning. Betydelsen av företagens internutbildning behandlas i huvudsak i kapitlen 3 och 7.

I det följande behandlas, bl. a. med utgångspunkt från de nuvarande tendenserna och en del tillgängligt prognosmaterial, de faktorer på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet som bedöms vara av större betydelse för arbetsmarknadsutbildningens utveckling. För att bedöma efterfrågan av arbetsmarknadsutbildning i framtiden är emeller— tid individernas attityder till arbetsmarknadsutbildningen av avgörande betydelse. I avsnitt 2.4 redovisas en intervjuundersökning som ger visst underlag för en sådan bedömning.

2.2. Utvecklingen på arbetsmarknaden

2.2.1. Den ekonomiska utvecklingen — Långtidsutredningen

När det gäller bedömningen av den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren så finns de aktuellaste kalkylerna iSOU 1973221 ”Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års långtidsutredning avstämd och framskriven”. För de sammanfattande bedömningarna i denna kalkyl svarar finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering. Av särskilt intresse i detta sammanhang är kalkylerna som gjorts för den ekonomiska aktiviteten i stort och för sysselsättningens utveckling totalt och inom olika näringsgrenar.

LU 73 beräknar att kapacitetstillväxten i ekonomin blir 4,4 % årligen 1972—1977, vilket skall jämföras med LU 7025 kalkyl som slutade på 4,0 % för åren 1970—1975. Det bör betonas att detta enbart betyder att man har beräknat att det finns potentiella förutsättningar för en ökning av BNP i denna takt. Man har däremot inte tagit ställning till om det finns efterfrågemässiga betingelser för att effektivt utnyttja kapaciteten. Kalkylerna för kapacitetstillväxten bygger på antaganden om produktivi- tetsutveckling och om arbetskraftens utveckling.

När det gäller produktivitetsutvecklingen har man antagit att denna blir en halv procentenhet lägre än vad som antagitsi LU 70. Anledeningen till den lägre tillväxten i produktivitet anges bl.a. vara att struktur— omvandlingen inte kan väntas fortgå i samma snabba takt som under andra hälften av 1960-talet och att den ökade inriktningen på de kvalitativa sidorna i arbetslivet kan medföra att rationaliseringsarbetet fortsättningsvis måste bedrivas under större hänsynstagande till förbätt- rad arbetsmiljö och andra trivselfaktorer.

Sysselsättningskalkylerna ilångtidsutredningen bygger på beräkningar av den totala arbetskraften som utförs av SCB:s prognosinstitut. Dessa beräkningar bygger i sin tur på en befolkningsprognos som också gjorts av prognosinstitutet. Det kan vara av vikt att påpeka att denna befolknings- prognos bygger på antagandet att den årliga nettoinvandringen under perioden 1972—1977 kommer att uppgå till 15 000. Detta antagande har relativt stor inverkan på arbetskraftsberäkningarna eftersom huvuddelen av invandringsöverskottet hänför sig till de s. k. aktiva åldrarna.

Beräkningarna av den totala arbetskraften är kalkyler över tillgången på arbetskraft. Enligt dessa kalkyler skulle antalet personer i arbetskraf— ten öka med 74 000 eller 0,4 % per år under perioden. Någon prognos för arbetslöshetens utveckling har inte gjorts, utan denna har schablonmäs- sigt antagits bli 1,8 % under perioden.

Tablå 2.1 Antal sysselsatta inom olika näringsgrenar 1970—1977

1 OOO-tal Procentuell årlig förändring 1970 1972 1975 1977 1970—1975 1972—1977 Jordbruk och fiske 264 246 203 181 5,1 5,9 Skogsbruk 87 69 46 41 —11,9 —10,1 Industri 1 031 999 1 008 970 _ 0,5 0,6 El, gas, vatten och avlopp 30 30 29 30 — 0,9 0,4 Byggnadsverksamhet 369 343 335 324 —— 1,9 1,2 Summa varu— och kraftproduktion 1 781 1 687 1 621 1 546 1,9 — 1,7 Varuhandel 500 499 512 5 34 0,5 1,4 Samfardsel 255 259 266 258 0,8 0,1 Bostadsförvaltning 40 34 37 41 -— 1,3 3,6 Privata tjänster 555 570 572 577 0,6 0,3 Offentliga tjänster 700 788 906 991 5,3 4,7 Summa tjänsteproduktion 2 050 2 150 2 293 2 401 2,3 2,2 0 6 Totalt 3 831 3 837 3 914 3 947 0,4

Källa: SOU 19732]

Beräkningarna av arbetskraftens fördelning på olika näringsgrenar bygger på kalkylerna för den totala arbetskraftens utveckling. För den privata sektorn av ekonomin fördelas arbetskraften med hjälp av en ekono— metrisk modell där exogena antaganden görs bl.a. för produktivitet och investeringar. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn bygger i huvud- sak på bedömningar av kostnadsutvecklingen.

Resultaten av beräkningarna presenteras i tablå 2.1. Den i tablå 2.1 redovisade utvecklingen innebär att de övergripande trenderna från 1960- talets andra hälft fortsätter. Antalet sysselsatta i varuproduktion minskar medan antalet i tjänsteproduktion ökar. Minskningarna är störst förjord- och skogsbruk, medan ökningarna huvudsakligen faller på den offentliga sektorn. För industrin beräknas en svagrninskning av sysselsättningen. l långtidsutredningens sammanfattande synpunkter finns en diskussion om konjunkturnedgången 1971—1972 där man utifrån en internationell jämförelse av arbetslösheten tycker sig kunna konstatera att konjunktur- omsvängningen i Sverige kom snabbare och mer koncentrerat än i flertalet jämförbara länder. Man anser sig med hjälp av övrig information kunna observera en viss skillnad i den svenska arbetsmarknadens reaktionsmönster jämfört med andra länder. Långtidsutredningen fort— sätter: ”Under konjunktursvackan 1966—1967 kunde f. ö. i Sverige iakttas ett jämfört med tidigare något ändrat beteende hos företagen vad beträffar sysselsättningen. Med en hårdnande konkurrens och sjunkande vinstmarginaler var den buffert hos företagen som kunde ta upp minskade avsättningsmöjligheter utan avskedanden inte längre så stark. Samtidigt hade samhället starkt byggt ut skyddet och hjälpen till dem som är eller ställs utan arbete. Det är inte förvånande om dessa förhållanden i förening utlöser snabbare kastningar i sysselsättning och arbetslöshet alltefter växlingarna i konjunkturläget.”

Långtidsutredningen pekar här på utvecklingstendenser som kan vara av synnerligen stor betydelse för framtiden. Det finns starka belägg för att sysselsättningsfrämjande åtgärder, liksom utbyggt stöd till arbetslösa, kan leda till ökningar av den registrerade arbetslösheten. Som exempel kan nämnas beslutet om lokaliseringen av Algots fabrik till Skellefteå, som snabbt ökade antalet registrerade arbetslösa kvinnor där, och införandet av det 5. k. äldrestödet, som ledde till en stark ökning av registrerade äldre arbetslösa. Samma statistiska fenomen uppstår för övrigt inom andra samhällsområden. När man bygger ut samhällets service eller förbättrar de ekonomiska förutsättningarna för konsum- tionen så får man ofta en kraftig ökning av den registrerade efterfrågan, vilket ofta tolkas som om man fått en förvärrad bristsituation. Exempel på detta kan lätt hämtas från t. ex. servicen till handikappade eller vårdsektorn.

Utbyggnaden av skyddet och hjälpen till dem som är arbetslösa har säkert i kombination med höjd ambitionsnivå hos framför allt de kvinnor och handikappade, som inte tidigare tillhört arbetskraften, bidragit till den kraftiga ökningen av den registrerade arbetslösheten. Långtidsutred- ningen menar emellertid att utbyggnaden av de arbetsmarknadspolitiska stödformerna, t. ex. arbetsmarknadsutbildning, i kombination med

minskade vinstmariginaler i företagen, också har lett till att företagen i större utsträckning har avskedat anställda under lågkonjunkturen. Det skulle alltså vara lättare för företagen att avskeda personal i ett trängt läge när man vet att samhället har ett väl utbyggt stödsystem som träder in vid arbetslöshet. För att få stöd för det antagande som långtidsutred- ningen gjort i detta avseende krävs emellertid fördjupad analys. Långtids- utredningen har utöver hänvisningarna till internationella jämförelser inte presenterat någon sådan.

2.2.2. Kvinnornas förvärvsverksamhet

Kvinnornas ökade efterfrågan på arbete har varit utmärkande för utvecklingen på arbetsmarknaden framför allt under 1960-talets andra hälft.

Förklaringarna till denna utveckling är flera och delvis sammanhängan— de. De komplicerade orsakssammanhangen kan här endast antydas. Grundläggande är att allt fler arbetsuppgifter sedan lång tid tillbaka har flyttats från hemmen till industrin och servicesektorn. Exempel på detta är expansionen av livsmedelsindustrin och samhällets ökade ansvar för tillsyn och fostran av barnen. Här finns också en viss växelverkan så att man samtidigt fått ökad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i dessa sektorer. Den internationellt sett mycket höga sysselsättningsnivån har gjort det möjligt för kvinnorna att förverkliga sina önskemål om arbete. Parallellt med denna grundläggande utveckling har också förts en diskus- sion om hur kvinnan skall kunna jämställas med mannen i arbetslivet. Denna diskussion har resulterat i förändrad lagstifting och bättre service i syfte att underlätta kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Särbeskatt- ningsreformen och utbyggnaden av barntillsynen är exempel på detta. Information och upplysning till kvinnorna från t. ex. AMS har också haft betydelse. De relativa arbetskraftstalen för kvinnorna har stigit mycket kraftigt för åldersgruppen 25—54 år. Mellan 1965 och 1970 ökade antalet kvinnor i arbetskraften med ca 150 000 medan antalet män minskade med drygt 25 000. Mellan 1970 och 1973 har denna utveckling fortsatt. Antalet män i arbetskraften minskade med ca 20000 medan antalet kvinnor ökade med ca 83 000. Sammanlagt har alltså antalet kvinnor i arbetskraften ökat med mer än 225 000 sedan 1965.

Denna utveckling tycks, av allt att döma, fortsätta. I motsats till vad som har gällt vid tidigare konjunkturnedgångar har kvinnorna iarbets— kraften ökat under 1971—1972. Den tendens som tidigare funnits att kvinnorna under lågkonjunkturer i stor utsträckning lämnat arbetskraften och i stället tillförts gruppen ”latent arbetssökande” tycks ha brutits. De ”latent arbetssökande” kvinnorna har minskat med nära 50 000 mellan 1968 och 1973. Kvinnorna har i ökad omfattning aktivt sökt arbete också under lågkonjunkturen.

I beräkningarna av den totala arbetskraftens utveckling till LU 73 har man också antagit en fortsatt stark ökning av antalet kvinnor i

arbetskraften. De relativa arbetskraftstalen för kvinnor med barn under 7 år förväntas fortsätta att stiga, men i något avtagande takt. För övriga kvinnor antages också att arbetskraftstalen skall stiga i åldersgruppen 25—64 år medan de för de yngsta kvinnorna förutsätts bli konstanta och för de äldsta minska.

2.2.3. Rörligheten på arbetsmarknaden

I Information i prognosfrågor (IPF) 197324 ”Tendenser i arbetsmarkna- dens rekryteringsmönster 1965—1980” har prognosinstitutet gjort vissa beräkningar av bruttoströmmarna på arbetsmarknaden. Dessa beräk— ningar grundar sig på uppgifternai folkräkningarna 1960 och 1965.

Bruttoströmmarna ut och in i arbetskraften 1960—1965 har bl.a. beräknats. Dessa beräkningar visar på betydande skillnader mellan män och kvinnor. Mellan 1960 och 1965 lämnade 330 000 kvinnor arbetskraf- ten, eller 35 %, medan 475 000 tillkom, vilket är 43 % av den kvinnliga arbetskraften 1965. När det gäller männen så lämnade 340 000 eller 15 % arbetskraften, medan 350 000 tillkom (15 %). Det bör framhållas att dessa siffror underskattar de verkliga bruttoströmmarnas storlek eftersom t. ex. en person som befinner sig i arbetskraften både 1960 och 1965 mycket väl under den mellanliggande perioden kan ha lämnat arbetskraf— ten och sedan kommit tillbaka. Detta innebär troligen att framför allt bruttoströmmarna av kvinnor har underskattats.

De kalkyler som gjorts för bruttoströmmarna 1970—1975 har givit bl. a. följande resultat. Drygt hälften av personerna i arbetskraften kommer att ha samma yrke 1975 som de hade 1970. Drygt en fjärdedel kommer att byta till annat yrke, medan knappt en fjärdedel kommer att lämna arbetskraften. Det bör dock framhållas att många av de yrkesbyten som registreras sker utan mellanliggande formaliserad utbildning. Bytena kan gälla mycket näraliggande yrken (t.ex. i en karriär). Vidare kan man inte bortse från att vissa statistiska felkällor i folkräkningarna kan ha bidragit till en överskattning av antalet yrkesbyten. Det bör dock samtidigt betonas att beräkningarna av yrkesbytena har gjorts utifrån ett 70-tal yrkesaggregat. Om man istället hade utgått från individualyrken så hade yrkesbytena fått väsentligt större omfattning. Man hade emellertid då i ännu högre utsträckning registrerat byten mellan mycket näraliggan- de yrken. De redovisade yrkesbytena är alltså av relativt ”kvalificerat” slag. I figur 2.1 illustreras bruttoströmmarna för vissa yrken och män. Det framgår klart av figuren att bruttoströmmarna för olika yrken har väsentligt olika omfattning. Detsamma gäller fördelningen på dem som byter från yrket eller lämnar arbetskraften respektive byter till yrket eller

nyrekryteras. En undersökning av rörligheten inom verkstadsindustrin (SOU

1974113 Verkstadsindustrins arbetsmarknad — kartläggning av arbets- kraftsströmmar 1969—1972) pekar i samma riktning som de ovan redovisade beräkningarna från SCB. Verkstadsbranschen förlorade mellan 1969 och 1972 ca 34 procent av arbetarna, totalt ca 67 000 personer.

//////// [%%

Pensionering och dödsfall svarade för ca 4 procentenheter av avgången. l 1/2—2 procent hade gått över till andra befattningar inom företagen.

Avgången har ersatts med en nyrekrytering på netto ca 80 000 arbetare. Bruttosiffran, som innefattar personer som både börjat och slutat anställning under undersökningsperioden, är betydligt högre och uppskattasi utredningen till närmare 200 000 (inklusive praktikanter och semestervikarier). Under 1970 beräknas verkstadsindustrin ha rekryterat närmare 50 000 arbetare.

Det kan vara av intresse att göra en grov jämförelse mellan uppgifterna om bruttoströmmarna på arbetsmarknaden och arbetsmarknadsutbild- ningens omfattning. Antalet personer som mellan 1970 och 1975 antingen byter yrke eller återinträder i arbetskraften har av prognosinsti- tutet uppskattats till ca en miljon personer. Det bör då hållas i minnet att beräkningarna bygger på 70 yrkesgrupper men att de trots detta kan innehålla byten mellan näraliggande yrken. Samtidigt kan man uppskatta antalet personer som slutar arbetsmarknadsutbildning under perioden till i runda tal 400 000. För den helt övervägande delen av dessa är utbildningen förknippad med yrkesbyte eller återinträde på arbetsmark- naden, även om man måste hålla i minnet att en del av kursdeltagarna blir kvar i sitt gamla yrke, eftersom de t. ex. har genomgått en fortbildnings- kurs. En försiktig tolkning av dessa överslagsberäkningar skulle vara att arbetsmarknadsutbildningen kommer att medverka till en betydande andel av de mera ”kvalificerade” yrkesbytena under perioden. Samtidigt kan man konstatera att om behoven av mellanliggande utbildning skulle öka också för byten mellan mera näraliggande yrken, så skulle detta ställa stora krav på utbildningssystemet. Dessa krav riktas naturligtvis inte enbart mot arbetsmarknadsutbildningen utan i lika hög grad mot företagens internutbildning och övrig vuxenutbildning.

2.2.4. Prognoser för behovet av olika yrkes- och utbildningsgrupper

I [FF 1973 :4 redovisas också resultaten av en yrkesframskrivning till 1980. Denna framskrivning bygger på den beräkning av den totala arbetskraften som gjordes till 1970 års långtidsutredning och på kalkylen över näringsgrensutvecklingen i denna. Näringsgrensutvecklingen skiljer sig något från den som tidigare redovisats från 1973 års reviderade långtidsutredning. Framskrivningen av yrkesstrukturen har i huvudsak skett genom att yrkesfördelningen i olika näringsgrenar 1960 och 1965 har studerats och den förändring som observerats har framskrivits till 1980. En avstämning med hjälp av annat källmaterial har dock skett 1970. För t. ex. den offentliga sektorn har annat utredningsmaterial lagts till grund för framskrivningen.

Resultaten av framskrivningen redovisas översiktligt i figur 2.2. Det framgår av figuren att ökningen av sysselsättningen beräknas bli störst för yrkesgrupperna tekniskt arbete, sjukvårdsarbete samt övrigt natur- och socialvetenskapligt, humanistiskt och militärt arbete. Inom administrativt arbete, kontorsarbete och servicearbete beräknas också sysselsättningen öka. Lantbruks- och skogsarbete beräknas däremot minska kraftigt, från

Antal för- Figur 2.2 Utvecklingen värvsarb av antalet förvärvsarbe- 1 200 000 tande inom olika yrkes-

områden I 96 0- 80

1 100 000 1 000 000 0 900 000 . / / ' 800 000 — '/ / O 700 000 ., 600 000 500 000 400 000 300 000 ' ooo _ | _ I _ | oh 200000 -'-'-' 'I";- I" 100 000 I | ___! l—T—> År 1960 65 70” 75 80

_ Tillverkningsarbete

II | | | ||| Lantbru ks- och skogsarbete

___ Kommersiellt arbete

_ l _ Kommunikationsarbete

_ Servicearbete

-—--—- Kontorsarbete och administrativt arbete

— - _ Tekniskt arbete, sjukvårdsarbete, pedagogiskt arbete och övrigt natur- och socialvetenskapligt eller humanistiskt arbete

1) Prognos

över en halv miljon sysselsatta 1960 till endast ca 165 000 år 1980. Sysselsättningen inom kommersiellt arbete, kommunikationsarbete och tillverkningsarbete väntas också minska och i snabbare takt fram till 1980.

Beräkningarna i IPF 1973:4 har förts ett steg vidare. Med hjälp av de tidigare redovisade kalkylerna för bruttoströmmarna för olika yrken har man beräknat nyrekryteringsbehovet till olika yrken från utbildnings- väsendet. Detta behov har Vidare översatts till utbildningstermer. På så sätt har man alltså fått fram en kalkyl för arbetsmarknadens behov av olika utbildningsgrupper. Det så framräknade utbildningsbehovet har sedan jämförts med kalkyler för utflödet från utbildningsväsendet. Jämförelsen mellan utbuds- och behovskalkylerna har legat till grund för 1968 års utbildningsutrednings överväganden när det gällt dimensione- ringen av olika utbildningsvägar.

Resultaten av denna jämförelse skall inte i detalj redovisas här. Några av de allmänna slutsatser som dragits av prognosinstitutet är dock av intresse. Man framhåller att de redovisade skillnaderna mellan utbuds- och behovskalkylen är kalkylerade och icke faktiska skillnader. De kalkylerade skillnaderna tenderar alltid att utjämnas genom en anpass- ning av utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Skillnaderna kan alltså inte tolkas som ett mått på arbetslösheten eller antalet obesatta platser.

Prognosinstitutet framhåller att beräkningarna bl. &. antyder följande anpassningsproblem:

”—Det finns en tendens till överskott på högskoleutbildade främst för perioden 1970—1975. För mindre klart yrkesinriktade högskoleutbild- ningar kan denna tendens bli bestående även under perioden 1975—1980.

—Det finns en klar tendens till överskott på personer med icke yrkesinriktad gymnasial utbildning. Om de med partiell högskoleutbild— ning medräknas förefaller denna tendens att bli bestående, om än med något minskad styrka även under perioden 1975—1980. Mot detta står en tendens till ett betydande underskott på personer med gymnasial yrkesutbildning, främst från de tvååriga linjerna i gymnasieskolan.

—Ti11gången på personer med enbart grundskoleutbildning tenderar att allt mera överstiga utrymmet på arbetsmarknaden för denna utbildnings- grupp.

Sammanfattningsvis kan anpassningsproblemen sägas bestå i att en brist på arbetskraft med yrkesutbildning från främst gymnasieskolans tvååriga linjer måste tillgodoses av ett överskott på arbetskraft med ingen eller ringa yrkesförberedelse i sin utbildning. Främst består detta överskott av personer med enbart grundskoleutbildning och icke yrkesin— riktad gymnasial utbildning men, i varje fall för perioden 1970—1975, även i viss utsträckning av personer med mindre klart yrkesinriktad högskoleutbildning. En anpassning genom ändrad utbildningssammansätt— ning bland de nyrekryterade syns sålunda behöva ske. För arbetsgivarna betyder detta att de i viss utsträckning får rekrytera arbetskraft som saknar eller har otillräckliga yrkesfärdigheter.”

Till detta kan läggas kommentaren att anpassningen också kan komma

att innebära att de som lämnar utbildningsväsendet kan få genomgå viss arbetsmarknadsutbildning. En av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter anges ju i KAMU:s direktiv vara att ge ”sådana korta kompletterande direkt yrkesanpassade kurser som är nödvändiga när en person trots fullgjord utbildning inte kan få arbete”.

När det gäller gymnasieskolans ykresinriktade utbildningslinjer — som i stor utsträckning är inriktade mot samma yrken som arbetsmarknads- utbildningen visar kalkylerna att utflödet klart understiger behovskal- kylen såväl inom teknisk som administrativ och ekonomisk yrkesutbild— ningssektor. Vad gäller den sistnämnda yrkessektorn är dock utbytbar- heten mellan utbildningar som förts till gymnasieskolan respektive högskolan betydande. Inom teknisk sektor är denna utbytbarhet betyd- ligt mindre. Maskinoperatörer och andra kvalificerade yrkesarbetare inom industrin utgör en mycket stor del av det beräknade behovet. Prognos- institutet menar att skillnaderna i kalkylerna för dessa båda yrkesutbild- ningssektorer tyder på en framtida bristsituation. Inom sektorn vårdut- bildning m. m. ger kalkylerna skilda resultat för de båda dominerande linjerna. För konsumtionslinjen överstiger utflödet klart behovet medan tendensen för vårdlinjen är den motsatta framför allt under perioden 1975—1980.

2.2.5. Arbetslösheten

När det gäller arbetslöshetens utveckling under 1970-talet finns inget prognosmaterial att tillgå. De antaganden som gjorts i t. ex. långtidsutred- ningen har inte prognoskaraktär. Skall man därför försöka bedöma arbetslöshetsutvecklingen är man hänvisad till att analysera de tendenser som gjort sig gällande under senare år och dra vissa allmänna slutsatser av detta. Svårigheterna i en sådan analys består framför allt i att urskilja vad som är konjunkturbetingade förändringar och vad som är att hänföra till strukturella förändringar av mera långsiktig karaktär.

Det ter sig naturligt att här i första hand granska utvecklingen av den vid arbetsförmedlingarna registrerade arbetslösheten. En förutsättning för att arbetslösheten direkt skall påverka efterfrågan av arbetsmarknadsut- bildning är ju att den arbetslöse söker upp arbetsförmedlingen. I figur 2.3 visas utvecklingen av den registrerade arbetslösheten och arbetsmarknads— utbildniningen 1965—1973 som indexserier.

Utvecklingen av registrerade arbetslösa män följer konjunkturvaria- tionerna, även om nedgången i arbetslösheten 1969 och 1970 är påfallande liten. Antalet manliga kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildning har i stort sett haft samma utveckling som arbetslösheten. Det kan således noteras att antalet manliga kursdeltagare minskade mellan 1968 och 1969. För kvinnorna har emellertid utvecklingen varit klart annorlunda. Konjunkturuppgången 1969 och 1970 hade knappt märkbar påverkan på arbetslösheten och ökningen under 1971 och 1972 var utomordenligt stor. När det gäller utvecklingen av antalet kvinnliga deltagare i arbetsmarknadsutbildning så följer denna inte alls arbetslösheten. Tvärt-

Index Män Index Kvinnor

600. J 600 J

500. Ä soow 400— 400 _ X l "' __ 300 — 300

200 — 200 _l

100 100

r—*'—| | | | _| | > | | *r——1— r | |__— 1965 66 67 68 69 70 71 72 731965 66 67 68 69 70 71 72 73

Index Totalt IndexÅ Utveckling av AMU i 400 — 400 Kvinnor 8 o'I' _ 300 — ** Män ol'" "

200 —

| | | | | > * __|— | | | | 1965 66 67 68 69 70 71 72 731965 66 6 68 69 70 71 72 73

Registrerade arb. lösa _

Deltagare i AMU ___-

Arbetslösa enl. AKU _ -— --

Figur 2.3 Utvecklingen av den registrerade arbetslösheten och kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildning. Index: 1965 = 100

om ökar antalet kvinnliga deltagare i arbetsmarknadsutbildning mindre när arbetslösheten ökar som mest och tvärtom. I den indexserie som enbart redovisar utvecklingen av deltagare i arbetsmarknadsutbildning med fördelning på män och kvinnor kan man dock se att antalet kvinnor i arbetsmarknadsutbildning för hela perioden har ökat väsentligt mer än antalet män, men också att utvecklingstakten i olika konjunktu rsituationer klart skiljer sig för män och kvinnor.

Om man ser till den totala registrerade arbetslösheten så är den mer än 50 % högre 1973 än 1968. Det tycks finnas en icke konjunkturbetingad tendens till en större registrerad arbetslöshet. Den registrerade arbetslös- heten har under perioden endast minskat mellan 1968 och 1969 samt 1972 och 1973 och då mycket litet. Denna utveckling av den registrerade arbetslösheten har ingen motsvarighet i utvecklingen av arbetslösheten som den mäts i arbetskraftsundersökningarna (AKU). Utvecklingen av det totala antalet arbetslösa enligt AKU redovisas i figur 2.3. Utveck- lingen av de båda indexserierna är helt parallell fram till 1968 men därefter har utvecklingen varit mycket olikartad. Mellan 1969 och 1970 ökade antalet registrerade arbetslösa något medan arbetslösheten enligt AKU minskade kraftigt. Arbetslösheten enligt AKU var 1973 endast drygt 10 % högre än 1968.

En närmare analys av utvecklingen av den registrerade arbetslösheten och arbetslösheten enligt AKU visar också att skillnaderna framför allt är att hänföra till kvinnorna och den äldre arbetskraften (55- år), där ökningen av den registrerade arbetslösheten har varit mångdubbelt större än den som uppmätts i AKU. Förklaringen måste vara att framför allt dessa grupper i ökad utsträckning vänder sig till arbetsförmedlingarna och blir registrerade där. Detta kan i sin tur delvis förklaras av den utbyggnad av de arbetsmarknadspolitiska stödformerna som har skett. De äldre arbetslösa har också i genomsnitt längre arbetslöshetsperioder. De står kvar över flera räkningar och den ackumulerade arbetslösheten växer. Även om det ovan sagda i stor utsträckning kan förklara den exceptionellt stora ökningen av den registrerade arbetslösheten, kan man inte bortse från att det också enligt AKU-statistiken tycks finnas en icke enbart konjunkturbetingad tendens till ökning av arbetslösheten. Dessa tendenser yttrar sig bl. a. i att det även under högkonjunkturer finns betydande svårigheter att placera t. ex. äldre och personer med handi- kapp i arbete. Under lågkonjunkturerna har man fått en utslagning av arbetskraft som sedan har varit svår att placera även när konjunkturen vänt uppåt. Under högkonjunkturen 1969 och 1970 kunde företagen fylla en icke oväsentlig del av sitt arbetskraftsbehov genom att anställa invandrare huvudsakligen från de övriga nordiska länderna. Detta är också en förklaring till att den registrerade arbetslösheten låg kvar på hög nivå. Under dessa båda år uppgick nettoinvandringen till nära 100 000. Invandrarna är också huvudsakligen unga människor. Ca 90 % av invand- rarna 1969 och 1970 var under 35 år.

Det är svårt att definitivt säga om det ovan beskrivna arbetsmarknads— läget också kommer att vara rådande under resten av 1970—talet. När det gäller invandringen tycks flera faktorer medverka till att den dämpas även

under högkonjunkturer. Den inomnordiska invandringen, som är oreg- lerad, kommer huvudsakligen från Finland. Här har man dock under de senaste åren kunnat notera ökad efterfrågan på arbetskraft och fin- ländska företag och myndigheter gör nu t. o. m. försök att i viss utsträckning få den finländska arbetskraften att återvända till Finland. Samtidigt har också svenska och finska myndigheter träffat en överens— kommelse som syftar till en kanalisering av in- och utvandring via den offentliga arbetsförmedlingen. Den utomnordiska invandringen är regle— rad och från fackligt håll har man starkt understrukit att man inte tänker acceptera utomnordisk invandring med mindre än att alla möjligheter att anställa de arbetssökande som finns inom landet har noga undersökts. Väsentligt minskad nettoinvandring under högkonjunkturer kan komma att tvinga företagen att minska anspråken som man idag ställer på arbetskraften och det skulle på så sätt bli lättare att ge arbete till t. ex. äldre och handikappade. Utvecklingen under konjunkturuppgången hös— ten 1973 och våren 1974 tyder på att tendenserna från senare delen av 1960—talet till ökad invandring definitivt har brutits.

Det finns också andra tendenser i de senaste årens utveckling av arbetslösheten som är av intresse. Tjänstemännens arbetslöshet har från en traditionellt låg nivå procentuellt sett ökat mycket snabbt. Det gäller framför allt tjänstemännen inom handel och industri. Inte minst de äldre tjänstemännen med kort grundutbildning har drabbats hårt av arbetslös- heten; bl. a. får man i dessa fall ofta långa arbetslöshetstider. Rationalise- ringarna på tjänstemannasidan inom näringslivet tycks också komma att fortsätta under 1970—talet samtidigt som en viss dämpning av den offentliga tjänstesektorns tillväxttakt har skett. Arbetslösheten bland ungdomen kan också delvis sägas ha ett visst sammanhang med svårigheterna på tjänstemännens arbetsmarknad. Stora grupper av de ungdomar som lämnar utbildningsväsendet är nämligen inriktade på att få arbete inom tjänstesektorn. Detsamma kan sägas om kvinnor som återinträder på arbetsmarknaden. Problemen på tjänstemännens arbets— marknad kan mot denna bakgrund bedömas bli större under 1970-talet än de har varit tidigare.

2.2.6 Handikappade

Det är inte möjligt att ge en entydig definition av vilka grupper som är handikappade på arbetsmarknaden. I den arbetsmarknadspolitiska diskus— sionen har handikappbegreppet fått en vidsträckt tolkning. I SOU 1972154 ”Skyddat arbete” diskuteras begreppet arbetshandikappad och utred— ningen stannar också för att ge en vid definition. Utredningen menar att man också i fortsättningen till handikappade bör räkna, förutom grupper som av fysiska och psykiska orsaker är handikappade, även dem som av olika sociala skäl har svårigheter att erhålla anställning. Avgränsningen av de nämnda grupperna bör vara vid, både när det gäller orsaken till handikappet och graden av arbetsnedsättelse.

Det bör i detta sammanhang också framhållas att handikappbegreppet i viss utsträckning är relativt. Ett handikapp kan t. ex. avse enbart vissa

typer av sysselsättning och inte andra. I ett läge med stor tillgång på arbetskraft kan kraven på arbetskraften skärpas och grupper som i en annan arbetsmarknadssituation lätt skulle kunna finna arbete får stora svårigheter på arbetsmarknaden. De kan i denna arbetsmarknadssituation anses vara arbetshandikappade. Detta kan t. ex. gälla för äldre arbetskraft och kvinnor, dvs. grupper som normalt sett inte räknas som arbetshandi- kappade. Som synonyma begrepp till handikappad används också ”svårsysselsatta”, ”partith eller betingat arbetsföra”. Dessa senare begrepp har fördelen att de inte i samma utsträckning för tankarna till fysiska handikapp.

En stor del av de personer som påbörjar arbetsmarknadsutbildning har handikapp av något slag. De personer som i arbetsmarknadsstatistiken redovisas som handikappade är sådana som varit i kontakt med arbetsvården och blivit registrerade där. Det finns givetvis därutöver personer som påbörjar arbetsmarknadsutbildning och som skulle ha blivit registrerade som handikappade om de hade varit i kontakt med arbetsvården. De statistiska uppgifterna om antalet handikappade är alltså i viss mån en underskattning av det ”verkliga” antalet.

Med handikappade avses emellertid grupper med både fysiska, psykis- ka och sociala handikapp. Psykiska och sociala handikapp utgör som framgått i kapitel ] nära hälften av hela gruppen handikappade inom arbetsmarknadsutbildningen.

-t ! 1000 3 Aktuella arbetsvårdssökande

90

80

70

60

50

Förstagångsinskrivna

30

20 Påbörjat arbetsmarknads-

utbildning

Figur 2.4 Antalet aktuel- Ia arbetsvårdssökande och därav förstagångsin- skrivna ] 965—1 973 samt antalet som påbörjat arbetsmarknadsu tbildning ] 96 9— 1 9 73

I figur 2.4 redovisas utvecklingen dels av det aktuella antalet arbetsvårdssökande och andelen av dessa som är förstagångssökande 1965—1973, dels antalet arbetsvårdssökande som påbörjat arbetsmark— nadsutbildning 1969—1973. Av figuren framgår att ökningen av det aktuella antalet arbetsvårdssökande har stannat upp under de senaste åren. Antalet förstagångsinskrivna har under de tre senaste åren minskat påtagligt; samtidigt har dock antalet personer som påbörjat arbetsmark- nadsutbildning ökat något.

Det är svårt att tolka den statistiskt redovisade utvecklingen av arbetsvårdssökande, bl.a. därför att man inom arbetsmarknadsverket under senare år strävat efter att undvika att särbehandla de handikappa- de. Detta har lett till att man i största möjliga utsträckning sökt lösa de handikappades problem inom arbetsförmedlingen utan registrering hos arbetsvården.

2.3. Utvecklingen inom det reguljära utbildningsväsendet

2.3.1. Ungdomsutb ildningen

Grundskolan är nu helt genomförd. Detta betyder att alla ungdomari princip får en nioårig grundutbildning. Grundskolans högstadium är nu också sammanhållet, vilket innebär att de yrkesförberedande momenten i grundskoleutbildningen i stor utsträckning har försvunnit. Några föränd- ringar av utbildningen i grundskolan under de närmaste åren har inte aviserats.

Ungdomarnas yrkesutbildning ligger nu helt inom den nya gymnasie— skolan. Andelen som fortsätter direkt i utbildning av dem som slutar grundskolan är ca 70 %. Ytterligare ett antal ungdomar påbörjar utbildning något eller några år efter det att de slutat grundskolan. En icke obetydlig andel (15—20 %) söker sig emellertid till arbetsmarknaden utan någon yrkesutbildning. Denna stora grupp ungdomar utan yrkesutbild- ning kan befaras möta stora problem på den framtida arbetsmarknaden. Detta är för övrigt också en av de slutsatser som prognosinstitutet har dragit av de beräkningar av behov och utbud av olika utbildningsgrupper som presenterats i avsnitt 2.2.4. Detta trots att prognosinstitutets beräkningar grundar sig på att en större andel får yrkesutbildning i gymnasieskolan än vad de senaste årens utveckling visar.

Inom gymnasieskolan har man under de allra senaste åren kunnat notera ett starkt ökat intresse för de yrkesinriktade linjerna. Den aktuella arbetsmarknadssituationen, som har inneburit påtagliga svårigheter för de högskoleutbildade framför allt från de fria fakulteterna, har säkert i hög grad bidragit till detta.

Det ökande intresset för vissa yrkesinriktade linjer på gymnasiet har emellertid också skapat problem. Det har nämligen lett till att betygs- kraven för tillträde till dessa utbildningslinjer har skärpts. Ungdomar med låga betyg blir inte antagna till vissa yrkesutbildningslinjer. De blir utslagna från utbildningssystemet och riskerar därför också att i ökad

utsträckning möta svårigheter på arbetsmarknaden eftersom de inte har någon yrkesutbildning. Först därefter kan dessa ungdomar genom undan- tagsbestämmelser komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning, där ur- valet till utbildningarna ju inte sker på grundval av betygsmeriter. Det kan inte vara ett acceptabelt förhållande att ungdomarna först efter denna utslagningsprocess skall få tillgång till yrkesutbildning. Problemet måste därför i första hand lösas inom ungdomsutbildningen och behand- las med högsta prioritet.

1968 års utbildningsutredning (U 68) har också i anslutning till frågan om återkommande utbildning behandlat dimensioneringen av olika linjer i gymnasieskolan. U68 anser att man på sikt bör göra alla linjer i gymnasieskolan såväl studieförberedande som yrkesförberedande. U 68 menar dock att en sådan reform bör anstå till dess att tillräckliga erfarenheter har vunnits av den fr. o. m. läsåret 1971/72 genomförda gymnasieskolan. Man föreslår emellertid att en viss omfördelning sker av gymnasieskolans intagningskapacitet. Den nuvarande och den av U 68 föreslagna fördelningen framgår av tablå 2.2.

Tablå 2.2 Nuvarande och av U68 föreslagen fördelning av gymnasieskolans antagningskapacitet

Yrkesutb ild ningssektor Fördelning Fördelning vid 1972/73 1970-talets slut. % Förslag. % (ca)

Teknisk utbildning 34 38 Administrativ och ekonomisk 7 0 75 utbildning 22 22 Vårdutbildning m. m. 14 15 Utan yrkesinriktning 30 25

Summa 100 100

Källa: SOU ] 9 73.2

Den av U68 föreslagna omfördelningen innebär att linjerna utan yrkesinriktning skall minska från 30 till 25 %, medan i första hand teknisk utbildning skall öka sin kapacitet.

När det gäller utbildningen vid universitet och högskolor har den mycket kraftiga ökningen av antalet nyinskrivna som kulminerade 1968/69 nu vänts i en klar minskning. U 6825 förslag om den nya högskolan innebär att utbildningen ges klarare yrkesinriktning och att yrkesutbildningssektorerna dimensioneras genom att man uppställer övre och undre gränser för kapaciteten. U 6815 förslag kommer dock inte att påverka examinationen under 1970-talet i större utsträckning. Arbets- marknaden kommer under 1970—talet att få ta emot ett mycket stort antal examinerade, i första hand från universitetens samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter, utan bestämd yrkesinriktning.

2.3.2. Vuxenutbildningen

Om man beräknar utbildningens omfattning med hjälp av antalet undervisningstirnmar kommer man till resultatet att arbetsmarknadsut— bildningen under senare år haft ungefär samma omfattning som all övrig vuxenutbildning (drygt 70 milj. undervisningstimmar per år). Huvuddelen av övrig samhällsstödd vuxenutbildning faller på kommunal vuxenutbild— ning och på de statsunderstödda studieförbunden. Antalet kursdeltagare i ämneskurser inom kommunal vuxenutbildning uppgick 1973 till drygt 155 000 och därtill kom ca 65 000 deltagare i yrkesskolans deltidskurser. Antalet deltagare i cirklar anordnade av statsunderstödda studieförbund uppgick 1972/73 till nästan 2,3 miljoner.

Vuxenutbildningen har under senare år varit föremål för en omfattan- de utredningsverksamhet. 1968 tillsattes kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) med huvuduppgift att utreda ett framtida studiefinansie— ringssystem för vuxna. 1970 tillsattes kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) med uppgift att bedriva försök med uppsökande vuxenutbildning. 1973 tillsattes efter framställning av LO och TCO en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda frågan om lagstiftning om rätt till ledighet för studier. Samma år tillsattes också en utredning om folkhögskolornas framtida uppgifter.

Arbetsgruppen lade fram ”Förslag till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning” (Ds A 19742) i april 1974 och iseptember i år har SVUX och FÖVUX lagt fram sina betänkanden.

Arbetsgruppens förslag innebär att ledighet för utbildning tillkommer varje arbetstagare som varit anställd hos en arbetsgivare de senaste sex månaderna eller sammanlagt tolv månader under de senaste två åren. Lagförslaget innehåller ingen begränsning ifråga om utbildningens art. Någon begränsning ifråga om ledighetens längd finns inte heller i lagförslaget.

FÖVUX” betänkande innehåller förslag om bl. a. uppsökande verksam- het, höjda bidrag till studiecirkelverksamhet och två nya former av bidrag till deltagarna i vuxenutbildning, nämligen timstudiestöd och dagstudie- stöd. De studiebidrag som FÖVUX föreslår ärinte avsedda för omfattan- de studier. Syftet är istället att de i förening med uppsökande verksamhet skall vidga rekryteringen till vuxenutbildningen. FÖVUX” studiestöd kan beviljas för högst fem dagar under kalenderhalvår, dvs. i praktiken för en veckas heltidsstudier.

SVUX, förslag till regler för rätt till vuxenstudiestöd liksom studie- stödets konstruktion och nivå redovisas utförligt i kapitel 8 Utbildnings- bidragen. SVUX föreslår emellertid i ett inledningsskede en klar volym— begränsning av antalet personer som kan komma ifråga för det förbättra— de studiestödet till vuxna och en plan för en successiv utbyggnad. Slutmålet är att bidraget skall få formen av en generell rättighet för dem som uppfyller de allmänna behörighetsvillkoren. Den successiva utbygg- naden av det förbättrade studiestödet skall ske genom att statsmakterna årligen fattar beslut om att ett ökande antal personer skall kunna erhålla det särskilda vuxenutbildningsbidraget. Detta sker genom att man succes-

sivt ökar antalet halvmånadsbidrag, Vilket är den minsta modulen för beviljande av vuxenstudiebidrag. Omräknat i antalet personer som kan bedriva heltidsstudier under ett läsår om nio månader innebär SVUX” förslag 15 000 personer första året, 30 000 personer andra året, 40 000 personer tredje året, 45 000 personer fjärde året och 50 000 personer femte året. Hälften av bidragen skall falla på grundskolenivå, ca en tredjedel på gymnasieskolenivå och ca en sjättedel på högskolenivå. SVUX' förslag innebär att efter en uppbyggnadsperiod på fem år kommer vuxenutbildningen bedriven med det nya vuxenstödet att ha ungefär samma omfattning som arbetsmarknadsutbildningen har för närvarande.

2.3.3. Befolkningens urbildningssamrrzansdttning

SCB:s prognosinstitut har gjort vissa beräkningar av befolkningens for— mella utbildning 1965—1990. Dessa beräkningar finns redovisade i IPF 197011. Huvudresultatet av beräkningarna redovisas i figur 2.5.

Av figuren framgår bl. a. att andelen med enbart folkskola, fortsätt- ningsskola samt eventuell yrkesutbildning snabbt minskar under 1970— talet i åldersgruppen under 35 år. Detta bör ses mot bakgrunden att ca två tredjedelar av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildning tillhör denna åldersgrupp. Andelen med folkskoleutbildning plus eventuell yrkesutbildning bland kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildning har ju också som redovisats i kapitel 1 — minskat snabbt under senare år. 1969 uppgick denna andel till 72,6 %, 1972 hade den sjunkit till 61,8 % och 1973 uppgick den till endast 54,5 %. Med utgångspunkt från de i figur 2.5 redovisade beräkningarna finns det anledning förmoda att denna utveckling kommer att fortsätta under 1970-talet.

2.4. De korttidsutbildades attityder till arbetsmarknads- utbildning

Inom projektet Studiebehov och studiehinder i vuxenutbildningen (SOS-VUX) vid pedagogiska institutionen, Lärarhögskolan i Stockholm, genomfördes under slutet av 1973 och början av 1974 en undersökning av 1 100 korttidsutbildade personer i Stockholm, Helsingborg, Karlskoga, Örnsköldsvik, Sävsjö, Järbo, Årsunda och österfärnebol. I undersök- ningen ingick alltså enbart personer med kort grundutbildning (folk- skola). Dessa uppgifter hade hämtats från FOB 70. 89% av de kontaktade deltog i intervjun. I denna intervjuundersökning tillfrågades också deltagarna om sin inställning till arbetsmarknadsutbildning i olika 135336") Broms'ö» o . .. . . . . Rubenson15tud1ebehov avseenden. Fragorna om mstallmngen till arbetsmarknadsutbildning och studiehinder i vuxen- ställdes i första hand till de personer som ansåg sig ha dålig eller endast utbildning IV Arbets- viss anställningstrygghet. De som hade stor anställningstrygghet fick alltså marknadsutbildning. inga direkta frågor om arbetsmarknadsutbildning. 13 % av de tillfrågade Pfda'åog'sf? msmuåmnen v1d Lararhogskolani upplevde dålig anställningstrygghet och 25% upplevde endast viss Stockholm, 1974.

1965 % - . . 100

75

50

24 29 34 39 44 49 54 59 64

1975 % . .. 100

75

50

25

20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 24 29 34 39 44 49 54 59 64 1985 %

10

75

50

25

20— 25— 30— 35— 40— 45- 50— 55— 60— 24 29 34 39 44 49 54 59 64

Fullständig examen från universitet eller högskola

Gymnasium, fackskola, nya gymna- sieskolan samt ev yrkesutbildning

1970

24 29 34 39 44 49 54 59 64 1980

20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 24 29 34 39 44 49 54 59 64 1 990

20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 24 29 34 39 44 49 54 59 64

. Grundskola, realskola, flickskola, l folkhögskola samt ev yrkes- — utbildning

Folkskola, fortsättningsskola samt v yrkesutbildning

anställningstrygghet. Sammanlagt ställdes alltså frågorna till 38 % av de intervjuade som hade anställning.

Av dem som upplevde dålig eller endast viss anställningstrygghet var en tredjedel intresserade av att genomgå arbetsmarknadsutbildning, oavsett om kursen anordnades på hemorten eller inte. Ytterligare en tredjedel var intresserade av arbetsmarknadsutbildning, men bara om kursen anordna-

Figur 2.5 Befolkningens utbildningsgammansättning ] 96541990 uppdelad på ålder och utbildningsnivå För personer i åldern 20—64 år anges procen- tuella fördelningen på oli- ka utbildningsnivåer för varje femårsklass. Barak- ningarna bygger på Infor- mation i prognosfrågor (I970:1) samt arbets- kraftsundersökningen hösten 1968. I diagram- men har hänsyn inte ta- gits till immigranterna ef- ter 1967 och deras ut- bildning.

des på hemorten. En tredjedel förklarade sig över huvud taget inte vara intresserade av arbetsmarknadsutbildning.

Det fanns klara skillnader i intresset för arbetsmarknadsutbildning för olika kön och åldrar, vilket framgår av tablåerna 2.3 och 2.4. 64 % av den äldsta åldersgruppen var t. ex. ej intresserade mot enbart 16 % i den yngsta. Kvinnornas större lokala bundenhet bekräftas också i materialet. Det kan noteras att när det gällde inställningen till den lokala bundenheten fanns inga skillnader mellan de olika orterna som ingåri materialet. De som uppgav att de var intresserade av arbetsmarknadsut- bildning fick också ange hur lång utbildning de önskade. Det visade sig att ungefär hälften av dem ville ha utbildning längre än ett år, medan hälften ville ha kortare utbildning. Drygt 20% ville ha utbildning på en termin eller kortare. I jämförelse med liknande frågor som ställdes till urvalet när det gällde t. ex. utbildning i anslutning till det egna arbetet, visade det sig att man är beredd till förhållandevis långa utbildningstider när det gäller arbetsmarknadsutbildning. Det finns inga direkta skillnader mellan kön och bostadsort när det gäller inställningen till utbildningstidens längd. Däremot finns det ett klart samband mellan ålder och önskad utbild— ningstid. De äldre vill ha kortare utbildningar.

Tablå 2.3 Intresse för arbetsmarknadsutbildning med avseende på åldersgrupp. Procentuell fördelning

N = 312 Ja, oavsett om Ja, men bara om Ej intresserad kursen anordnas kursen anordnas

Födelseår på hemorten på hemorten

1913—1917 13 23 64 1927—1931 37 40 22 1941—1945 46 38 16

Tablå 2.4 Intresse för arbetsmarknadsutbildning med avseende på kön. Procentuell

fördelning

N = 312 Ja, oavsett om Ja, men bara om Ej intresserad kursen anordnas kursen anordnas på hemorten på hemorten

Kvinnor 20 49 32 Män 42 24 34

Frågor om arbetsmarknadsutbildning ställdes också till de hemarbe- tande som ingick i urvalet. Endast 32 % av dessa var intresserade av att gå ut på arbetsmarknaden och 3 % var intresserade av heltidsarbete. De som sade sig vara intresserade av förvärvsarbete ställdes också inför frågan om de var intresserade av att genomgå någon form av utbildning för att förbättra sina möjligheter att få arbete. Det visade sig att 10% av de tillfrågade var intresserade oavsett om kursen anordnades på hemorten

eller inte, 59 % var intresserade men bara om kursen anordnades på hemorten, 31 % var inte intresserade i något fall. Samtidigt framgår det också av undersökningen att nära hälften av kvinnorna upplever avsaknad av nödvändig utbildning som ett hinder för att gå ut på arbetsmarknaden.

SOS-VUX-projektets information om de korttidsutbildades attityder till arbetsmarknadsutbildningen kan kort sammanfattas så: för de förvärvsarbetande som upplever risker i anställningen och för de hemarbetande som önskar utträda på arbetsmarknaden framstår arbets— marknadsutbildningen för många som ett realistiskt alternativ bortsett från de allra äldsta. För kvinnornas del är det synnerligen viktigt att kurserna anordnas så nära hemorten som möjligt om de skall kunna intresseras.

2.5. Sammanfattande bedömningar

Det är naturligtvis svårt för KAMU att göra några helt entydiga tolk— ningar av det material som redovisats när det gäller utvecklingen av behovet av arbetsmarknadsutbildning. Tendenser och bedömningar som framkommit i materialet tycks delvis påverka utvecklingen i olika riktningar. Några allmänt formulerade slutsatser är dock möjliga. Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen kommer att fortsätta under 1970-talet. Strukturomvandlingen inom näringslivet liksom ratio— naliseringen inom företagen kommer också att fortsätta. Förändringen av näringsgrens- och yrkesstrukturen kommer att följa samma mönster som under 1960—talet med minskningar av sysselsättningen inom jord- och skogsbruk och ökningar av sysselsättningen framför allt inom offentlig sektor. Inom de olika branscherna har man dessutom att räkna med stora förändringar. Det finns emellertid skäl att varna för att de redovisade prognoserna bygger på delvis föråldrade förutsättningar och bl. a. av denna anledning är ytterst osäkra.

Politiska beslut kan givetvis också komma att påverka utvecklingen. En högre ambitionsnivå från statsmakternas sida när det gäller att styra sysselsättningsutvecklingen har också kommit till uttryck i direktiven till den våren 1974 tillsatta sysselsättningsutredningen. I dessa direktiv fastslås bl. a. som målsättning att sysselsättningen skall öka med minst lika många arbetstillfällen i fortsättningen som under 1960-talet. Detta skall åstadkommas genom att industrisysselsättningen hålls uppe, men också genom en kraftig utbyggnad av den offentliga servicen. De redovisade prognoserna har inte på något sätt kunnat beakta dessa politiska uttalanden.

Kvinnorna kommer under 1970-talet att i ökad utsträckning söka sig ut på arbetsmarknaden. De kommer också att uppträda som mera aktiva arbetssökande även under lågkonjunkturer och ställa krav på arbetsmark- nadspolitiska insatser.

Kraven från de handikappades sida på meningsfull sysselsättning kommer med all sannolikhet att öka. Dessa krav kan inte mötas enbart genom en ökning av den totala efterfrågan på arbetskraft och ökade

anSpråk ställs därför på arbetsmarknadspolitiken — inte minst arbets- marknadsutbildningen.

Ökningen av den registrerade arbetslösheten kommer att delvis kvarstå också under konjunkturuppgångar på grund av ökad utslagning men också till följd av den ökade benägenheten att registrera sig hos arbetsförmedlingar, som kan iakttas. Denna tendens kommer för övrigt med all säkerhet att förstärkas genom utbyggnad av det arbetsmarknads- politiska stödet, t. ex. införandet av kontant stöd vid arbetslöshet (KAS) fr. 0. m. den 1 januari 1974. Tendenserna till förhållandevis hög arbets- löshet även under högkonjunkturer kan komma att förstärkas genom ökade skillnader mellan de arbetssökandes önskemål och utbudet av lediga platser. Detta kommer i stor utsträckning att gälla för ungdomar som just lämnat utbildningssystemet och har en utbildning som är inriktad mot tjänstemannayrken eller som saknar yrkesinriktad utbild- ning. Arbetslösheten bland tjänstemännen fortsätter att öka, samtidigt som bristen på framför allt yrkesarbetare inom industrin blir stor, åtmin— stone under de närmaste åren.

Behovet av arbetsmarknadsutbildning bör, sett mot denna bakgrund, fortsätta att öka under 1970-talet, även om det inte sker i samma utsträckning som under 1960talet, då utbildningen befann sig i ett uppbyggnadsskede. De ökade behoven faller i stor utsträckning på vissa kategorier i arbetskraften, ny- och återinträdande på arbetsmarknaden, nyexaminerade och tjänstemän.

Det framgår också av KAMU:s referat av resultat från det s.k. SOS-VUX—projektet att arbetsmarknadsutbildningen också upplevs som realistiskt alternativ för att förbättra sin arbetsmarknadssituation bland dem som har en osäker ställning på arbetsmarknaden. Det betyder att individerna också i framtiden kommer att efterfråga arbetsmarknads- utbildning när de kommer i en besvärlig arbetsmarknadssituation.

Det reguljära utbildningssystemets utveckling påverkar också behovet av arbetsmarknadsutbildning. Här har redan pekats på att arbetsmark- nadsutbildning ofta får användas för att lösa de anpassningsproblem som uppstår när utflödet från utbildningsväsendet inte överensstämmer med den efterfrågan som finns på arbetsmarknaden. Ett speciellt problem utgör de ungdomar som lämnar utbildningsväsendet utan yrkesutbild- ning. Om inte det reguljära utbildningssystemet snabbt kan anpassas till att möta ungdomarnas utbildningsbehov kommer arbetsmarknadsutbild- ningen att här ställas inför starkt ökade krav på insatser. Utbyggnaden av utbildningsväsendet (inklusive övrig vuxenutbildning) påverkar också in- riktningen av de utbildningsbehov som finns hos kursdeltagarna i arbets- marknadsutbildning. Den förbättrade allmänna utbildningsbakgrunden hos de yngre kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildning kommer att leda till mycket stora variationer när det gäller kursdeltagarnas grundutbild- ning, från sex- eller sjuårig folkskola till universitetsutbildningar. Detta torde dels leda till behov av ytterligare individualisering av arbetsmark— nadsutbildningen och dels till att behovet av förberedande utbildningi allmänna ämnen kommer att öka för de grupper som har den kortaste Och äldsta grundutbildningen. Framför allt det sistnämnda behovet kan

emellertid i viss utsträckning tillfredsställas genom ökad satsning på övrig vuxenutbildning och förbättringar av de studiesociala villkoren.

Förslaget om rätt till ledighet för studier kommer, om det genomförs, att väsentligt påverka förutsättningarna för arbetsmarknadsutbildningen. Den direkta betydelsen blir kanske störst, eftersom det innebär att personer med fast anställning som beviljas arbetsmarknadsutbildning t. ex. i bristyrken enligt förslaget kan få trygghet i anställningen under utbildningstiden. Därutöver får förslaget också indirekt betydelse i den mån det påverkar den allmänna volymen av vuxenutbildning. SVUX' och FÖVUX' förslag om förbättrade studiefinansiella möjligheter för de vuxna är naturligtvis också av betydelse för arbetsmarknadsutbildningens förutsättningar. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade volymen under den första tiden torde förslagen emellertid enligt KAMU:s uppfatt- ning inte leda till några avgörande förändringar i arbetsmarknadsutbild- ningens förutsättningar.

3. Principiell avgränsning av arbetsmarknads- utbildningens uppgifter

3.1. Arbetsmarknadsutbildningens mål

3.1.1. Allmänt

I detta kapitel diskuteras arbetsmarknadsutbildningens mål och den principiella avgränsningen av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter. I de följande kapitlen kommer kommittén att, ifrån dessa principiella utgångspunkter, mera detaljerat behandla det regelsystem som skall gälla för arbetsmarknadsutbildningen.

Avgränsningen av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter liksom dess inriktning och innehåll styrs av de mål som uppställs för verksamheten. I KAMUs direktiv understryks att de arbetsmarknadspolitiska målen också i fortsättningen skall vara de primära. Arbetsmarknadsutbildningen skall ha en klar arbetsmarknadspolitisk motivering. Utifrån denna allmänna utgångspunkt spelar emellertid också andra mål en roll för arbetsmark- nadsutbildningen. De olika målen griper in i varandra, framför allt på så sätt att de arbetsmarknadspolitiska målen ofta finns jämsides med t. ex. fördelningspolitiska eller utbildningspolitiska mål. Bristyrkesutbildningen kan sägas ha det arbetsmarknadspolitiska målet att avhjälpa svår brist på yrkesutbildad arbetskraft och därigenom klara s. k. flaskhalsproblem och samtidigt det fördelningspolitiska målet att ge de lågavlönade möjligheten att söka sig till bättre betalda arbeten. Utbildning iallmänna ämnen kan öka individens möjligheter att klara kommande påfrestningar på arbets- marknaden och bidrar samtidigt till att i någon mån förbättra utbild- ningssituationen för gruppen med kort grundutbildning. Det är därför svårt att renodla de olika typerna av mål. I det följande diskuteras dock arbetsmarknadsutbildningens mål under tre rubriker:

1 ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska mål 2 fördelningspolitiska mål 3 utbildningspolitiska mål.

3.1.2. Ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska mål

1960 års arbetsmarknadsutredning diskuterade i sitt betänkande Arbets- marknadspolitik (SOU 1965 :9) målen för den ekonomiska politiken. Man angav tre olika mål, nämligen

1 snabbt ekonomiskt framåtskridande 2 full sysselsättning och 3 stabilt penningvärde.

Utredningen framhöll att det fanns ett starkt samband mellan dessa olika mål och att detta bl.a innebar att sysselsättningsfrågan inte kunde behandlas fristående från de andra målen som uppställts för den ekonomiska politiken. Utredningen underströk vidare att det i vissa lägen kan uppstå konflikter mellan de olika målen för den ekonomiska politiken, t. ex. mellan full sysselsättning och stabilt penningvärde. En väsentlig uppgift för arbetsmarknadspolitiken är att försöka överbrygga de olika konflikter som kan uppstå mellan de ekonomiska målen. 1960 års arbetsmarknadsutredning framhöll emellertid också att de olika målen för den ekonomiska politiken kan stödja varandra. Full sysselsättning kan t. ex. i stor utsträckning bidra till att öka de ekonomiska framstegen.

1960 års arbetsmarknadsutredning betonade vidare att de ekonomiska målen för arbetsmarknadspolitiken måste underordna sig sociala och mänskliga hänsyn:

”Produktionen är till för människan och därför måste den humanitära aspekten tillmätas stor vikt vid alla tillfällen då avvägningar får lov att göras.”

”De sociala och mänskliga hänsynen i arbetsmarknadspolitiken inne- bär därför även en uppfordran till samhället att inom ramen för samhällets behov av arbetskraft skapa sådana förutsättningar att varje medborgare kan erhålla ett arbete som han är lämpad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt.”

Dessa allmänna utgångspunkter för diskussionen om de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska målen som angavs av 1960 års arbetsmark- nadsutredning och som refererats ovan är i allt väsentligt fortfarande giltiga. Därutöver brukar också följande mål anges för den ekonomiska politiken: inkomstutjämning, balans i utrikesbetalningarna samt regional balans.

Arbetsmarknadsutbildningens kanske främsta mål är att stödja de individer som drabbas av arbetslöshet. För en person som varit van vid stadigvarande arbete kan den sysslolöshet, som arbetslöshet medför, ofta innebära stora psykiska och sociala påfrestningar. En målinriktad utbildning kan bidra till att minska dessa påfrestningar för individen, dels genom att ge meningsfylld sysselsättning under arbetslöshetstiden, dels genom att utbildningsinsatserna förbättrar positionen på arbetsmarkna— den.

De grupper som drabbas av arbetslöshet har inte sällan en allmänt svag ställning på arbetsmarknaden. Därför är det också en väsentlig uppgift för arbetsmarknadsutbildningen att förbättra den enskildes position på arbets— marknaden inte bara i den akuta arbetslöshetssituationen, utan också på längre sikt.

Förutom det väsentliga stödet till den enskilde innebär detta också att man förebygger problem som i annat fall kan uppstå senare och där det krävs arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det finns ett samband mellan

den enskildes utbildning och risken för arbetslöshet, vilket har påvisatsi olika undersökningar.

Ett av de övergripande målen för arbetsmarknadspolitiken och därmed för arbetsmarknadsutbildningen är att främja den ekonomiska tillväxten. Detta sker i huvudsak genom att arbetsmarknadsutbildningen förbättrar den enskildes position på arbetsmarknaden och därigenom bl.a. under- lättar anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. I ett samhälle med snabba tekniska och ekonomiska förändringar är omfattan- de utbildningsinsatser en förutsättning för att alla skall kunna förverkliga sina önskemål om arbete och att arbetskraftsresurserna därigenom skall kunna fullt utnyttjas. Ett annat sätt att bidra till att främja den ekonomiska tillväxten är att förbättra arbetskraftens yrkesutbildning och därigenom höja produktiviteten. Vissa ekonomiska kalkyler pekar på att utbildnings- och forskningsinsatser spelar en avgörande roll för de ekonomiska framstegen. Också i detta avseende bidrar arbetsmarknads— utbildningen, liksom övriga utbildningsinsatser, till att främja den ekono- miska tillväxten.

Helt oavsett de positiva effekterna på den ekonomiska tillväxten är det ett självständigt mål för arbetsmarknadspolitiken att åstadkomma full sysselsättning. Arbetsmarknadspolitik är emellertid enbart ett av medlen för att uppnå detta mål. Ekonomisk-politiska åtgärder som syftar till att åstadkomma generell ökning av efterfrågan på arbetskraft är ett annat. Båda typerna av medel måste naturligtvis användas. De arbetsmarknads- politiska åtgärderna som kan inriktas speciellt mot de sektorer av arbetsmarknaden där sysselsättningsproblemen finns har fördelen att man kan undvika inflationstendenser, som i många fall kan uppstå om man ökar den totala efterfrågan.

1960 års arbetsmarknadsutredning (SOU 1965:9) diskuterade be- greppet full sysselsättning och underströk att innebörden hade förändrats under efterkrigstiden. Utredningen menade också att det inte var möjligt att i siffror ange vad som skall anses vara målet för sysselsättningspoli— tiken. Man framhöll att en aktiv sysselsättningspolitik som syftade till att dra fram dold arbetslöshet eller undersysselsättning inom grupper som annars skulle finna det meningslöst att söka arbete kan leda till att den statistiskt redovisade arbetslösheten ökar samtidigt som sysselsättningen i verkligheten stiger. I kapitel 2 har kommittén också visat att det resonemang som 1960 års arbetsmarknadsutredning förde på denna punkt kan illustreras av utvecklingen på arbetsmarknaden efter 1965.

Full sysselsättning har ofta likställts med att det råder viss balans mellan utbud och efterfrågan på arbete och den registrerade arbetslös— heten och utbudet av lediga platser har använts som mått på detta. En på så sätt balanserad arbetsmarknadssituation kan emellertid uppstå på olika sysselsättningsnivåer. Den registrerade efterfrågan på arbetstillfällen bestäms ju också i stor utsträckning av vilket utbud som finns vid ett visst tillfälle. Detta förhållande har framförallt varit av betydelse när det gäller kvinnornas inträde eller återinträde på arbetsmarknaden.

Full sysselsättning tolkas emellertid också så att målet är att alla som kan och vill arbeta skall få sysselsättning. Det innebär att uppgiften

för arbetsmarknadspolitiken är mera långtgående. Det gäller då att aktivt arbeta för att avskaffa dold arbetslöshet och undersysselsättning. Inte enbart den på olika sätt registrerade arbetslösheten blir då intressant som mått på måluppfyllelsen utan det gäller också att mäta antalet sysselsatta och deras andel av befolkningen.

Sverige har en i ett internationellt perspektiv — mycket hög sysselsättning. Cirka 68 % av befolkningen i åldrarna 16—74 år tillhör arbetskraften — ca 80% av männen och 55 % av kvinnorna. Männens relativa arbetskraftstal i åldrarna 25—54 år ligger nära 95 %. Det är mot denna bakgrund uppenbart att en ökning av de relativa arbetskraftstalen kan ske huvudsakligen bland kvinnorna. I kapitel 2 har kommittén mera ingående diskuterat de senaste årens tendenser när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden och de krav som dessa kan komma att ställa på arbetsmarknadsutbildningen.

Det är inte kommitténs uppgift att närmare behandla arbetsmarknads- politikens syften. Kommitténs uppgift i detta sammanhang är att försöka analysera vilka krav målen för arbetsmarknadspolitiken ställer på arbetsmarknadsutbildningen. Det kan konstateras att det under senare tid har skett en påtaglig höjning av ambitionsnivån för arbetsmarknadspoli- tiken — eller om man så vill sysselsättningspolitiken. Det talas också i den politiska debatten allt oftare om att målet är att ge arbete åt alla ofta också med kvalitetskravet ”meningsfullt” arbete. En ökad betoning av kvalitetsaspekten i arbetslivet kommer att ställa stora krav på utbildnings- insatser, även om dessa enbart kan bidra till vissa förändringar i sådan riktning.

Kommittén anser att för att uppnå målet meningsfullt arbete åt alla så måste stora och ökade insatser göras med hjälp av arbetsmarknadsutbild- ningen. I ett land med så hög sysselsättningsnivå som Sverige kan man med fog hävda att behovet av individuellt inriktade stödåtgärder blir mycket stort om man vill förbättra möjligheterna för nya grupper att förverkliga sina önskemål om arbete och underlätta för den enskilde att förbättra sin position på arbetsmarknaden. Många av de grupper som står utanför arbetsmarknaden har en mycket svag utgångsposition. De är handikappade, har sociala problem, är utslagna från arbetsmarknaden, är kvinnor med lång tids bortavaro från arbetsmarknaden. Därtill har de ofta kort grundutbildning och bristfällig yrkesutbildning. Många grupper på arbetsmarknaden har emellertid också en svag ställning. Det är t. ex. korttidsutbildade och/eller lågavlönade. Kommittén anser att utbildnings- insatser måste spela en avgörande roll inte bara för att direkt täcka brister i individernas utbildning, utan också för att i görligaste mån kompensera andra handikapp.

Ett ytterligare syfte för arbetsmarknadsutbildningen är att bidra till att utjämna effekterna av variationer i konjunkturerna. Under konjunktur- nedgångar med stigande arbetslöshet kan utbildningsinsatserna förstärkas och arbetslösheten på detta sätt minskas, samtidigt som man när konjunkturerna åter går uppåt och efterfrågan på arbetskraft ökar kan få bättre möjligheter att rekrytera utbildad arbetskraft till sektorer på arbetsmarknaden med arbetskraftsbrist. Uppgiften för arbetsmarknads-

utbildningen är alltså i detta avseende att bidra till en balanserad ekonomisk expansion. Detsamma kan sägas om de uppgifter som arbets- marknadsutbildningen har när det gäller regionalpolitiken.

Med utgångspunkt från arbetsmarknadspolitikens ekonomiska mål och uppgiften att bidra till rörligheten på arbetsmarknaden framförs någon gång kritik mot arbetsmarknadsutbildningens nuvarande funktionssätt. Huvudlinjen i denna kritik är att arbetsmarknadsutbildningen från dessa utgångspunkter i större utsträckning borde ge utbildning till de mest utbildningsmotiverade, vilket bl. a. skulle innebära att man tog bort arbetslöshetskriteriet. På detta sätt skulle man förhindra att icke ”utbildningsreceptiva” personer antogs till utbildning. I stället skulle de mest utbildningsmotiverade stimuleras till utbildning så att de kunde byta från ”lågproduktiva” till ”högproduktiva” yrken. (Produktiviteten mäts oftast med hjälp av löner, vilket innebär att ”lågproduktiv” kan översättas med låg lön osv.) Tanken är vidare att en del av de arbetslösa, som annars skulle behöva utbilda sig, i stället skulle kunna överta de ”lågproduktiva” arbeten som blev lediga. Utbildningsinsatserna skulle på grund av det ”bättre” urvalet kunna bli effektivare, samtidigt som arbetslösheten kunde reduceras.

Det finns emellertid flera invändningar mot detta resonemang och de värderingar som det bygger på. Det är knappast ett generellt förhållande att de arbetslösa kan ta vilket arbete som helst om enbart förutsättningen gäller att de är lågproduktiva och att andra löntagare har lämnat dem. Det förhåller sig heller inte så, att s.k. lågproduktiva arbeten generellt sett inte skulle kräva utbildning. Inom vårdområdet finns det t.ex. många lågavlönade arbeten, men det är svårt att hävda att det inte krävs utbildning för att fylla dessa arbetsuppgifter. Målet arbete åt alla kräver också, som tidigare har framhållits, utbildningsinsatser inriktade speciellt mot de grupper som står utanför eller har en svag ställning på arbetsmarknaden. Kritikerna av arbetsmarknadsutbildningen har i allt för stor utsträckning bortsett från detta liksom från att arbetsmarkandsut- bildningen har fördelnings- och utbildningspolitiska mål.

Kommittén anser dock att arbetsmarknadsutbildningen måste försöka tillgodose både uppgiften att stimulera från arbetsmarknadspolitisk syn- punkt angelägen utbildning av starkt utbildningsmotiverade, icke arbets- lösa och uppgiften att inrikta utbildningsinsatser speciellt mot de grupper som är eller riskerar att bli arbetslösa eller för övrigt har en svag ställning på arbetsmarknaden. Med en helt ensidig satsning på endera av uppgifterna kan arbetsmarknadsutbildningen inte uppfylla sina mål.

3 . l .3 Fördelningspolitiska mål

Framhävandet av arbetsmarknadsutbildningens fördelningspolitiska mål måste bl. a. ses mot bakgrunden av de samband som generellt finns mellan utbildningsnivå och inkomst. Detta samband har möjligen försvagats under de senaste åren till följd av det större utbudet av långtidsutbildad arbetskraft, men är ändå i huvudsak bestående. Arbetsmarknadsutbildningen har traditionellt haft, i vid mening,

fördelningspolitiska mål jämsides med de arbetsmarknadspolitiska. Detta är ganska naturligt sett mot bakgrunden av att utbildningen från början har varit inriktad mot handikappade personer. [ prop. 1966152 om arbetsmarknadspolitiken diskuteras också de fördelningspolitiska målen och det betonas att arbetsmarknadsutbildningen kan användas som ett instrument att förbättra de lågavlönades ställning. I KAMU:s direktiv hänvisas till inrikesutskottets utlåtande (InU l97lz33) där utskottet begär en översyn av arbetsmarknadsutbildningen. Utskottet framhöll där att stora grupper arbetslösa med hjälp av arbetsmarknadsutbildningen har kunnat beredas ny och tryggare sysselsättning och att andra grupper har hjälpts att få insteg på arbetsmarknaden, men man fann samtidigt med hänvisning till de begränsade resultaten av bristyrkesutbildningen för icke arbetslösa — att arbetsmarknadsutbildningen inte hade fått den fördel- ningspolitiska roll som förväntats. KAMU skall enligt sina direktiv pröva den roll som arbetsmarknadsutbildningen kan och bör spela som fördelningspolitiskt instrument, dvs. för att förbättra inkomstsituationen för människor med bristfällig förankring på arbetsmarknaden och med låga inkomster. Särskild uppmärksamhet skall i detta sammanhang ägnas åt bristyrkesutbildningen.

Målet för arbetsmarknadsutbildningen när det gäller inkomstfördel- ningen är alltså att bidra till en jämnare fördelning ökad jämlikhet. Detta kan, som påpekats i direktiven, ske på olika sätt. Det viktigaste är att arbetsmarknadsutbildningen bidrar till att skapa tryggare sysselsätt- ningsförhållanden för personer som drabbats av arbetslöshet eller står utanför arbetsmarknaden. Många av de arbetslösa kommer också från företag som lagts ner och företag med dåliga resultat och låga löner och utbildningen leder för dessa personer i regel till avsevärt förbättrade och tryggare inkomster. Låginkomstutredningen har också visat att just arbetslöshet eller bristande förankring på arbetsmarknaden är en väsentlig förklaring till låga inkomster.

Kommittén anser att arbetsmarknadsutbildningens uppgifter när det gäller att bidra till att uppnå de fördelningspolitiska målen kommer att vara stora också i framtiden. I avsnittet 3.1.2 diskuterades det indivi- duellt inriktade utbildningsstöd som måste sättas in för svaga grupper om man skall uppnå målet arbete åt alla. Det är uppenbart att en sådan satsning också kommer att innebära ett väsentligt bidrag till ökad ekonomisk jämlikhet. De grupper som står utanför arbetskraften har nästan undantagslöst en mycket svag ekonomisk ställning och arbetslös- heten är den viktigaste orsaken till ekonomisk otrygghet. De arbetsmark- nadspolitiska och de fördelningspolitiska målen är alltså här helt samman—

fallande. I diskussionen om arbetsmarknadsutbildningens fördelningspolitiska effekter är det vanligt att man framhäver bristyrkesutbildningen, som gör det möjligt för en person att gå från ett dåligt betalt yrke till ett bättre betalt med stor efterfrågan på arbetskraft. Kommittén instämmer i den uppfattning som uttrycktsi direktiven att betydelsen av bristyrkesutbild— ningen i detta avseende hittills har varit blygsam med hänsyn till den ringa omfattning som bristyrkesutbildningen haft. Kommittén anser clock

att det finns goda möjligheter att öka omfattningen av bristyrkesutbild- ningen och därmed dess fördelningspolitiska betydelse.

Bristyrkesutbildningen har emellertid inte enbart fördelningspolitiska uppgifter. Huvudmålet är att tillgodose efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft inom områden där det finns markant brist. Det kan därför finnas skäl att utöver bristyrkesutbildningen skapa utbildningsresurser som mera direkt avdelas för de lågavlönade.

3 _l .4 Utbildningspolitiska mål

I KAMU:s direktiv framhålls att grundläggande utbildningsbehov av stor omfattning, t. ex. att ge alla vuxna rätt till en nioårig grundutbildning, inte kan tillgodoses inom arbetsmarknadsutbildningens ram. Detta hindrar emellertid inte att arbetsmarknadsutbildningen spelar en roll när det gäller att utjämna de utbildningsklyftor som finns dels mellan en äldre och en yngre generation och dels inom generationerna. Motiven bakom införandet av de allmänna ämnena i arbetsmarknadsutbildningen har varit dels att ge kursdeltagarna bättre förutsättningar att tillgodogöra sig yrkesutbildning och dels att ge så mycket av allmän utbildning att framtida anställning underlättas.

En mycket stor del av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildning har sex- eller sjuårig folkskola som grundutbildning. Man kan konstatera att arbetsmarknadsutbildningen når ut till personer med kort grundutbild- ning i mycket stor utsträckning. Arbetsmarknadsutbildningen rekryterar också i stor utsträckning personer som annars inte skulle söka sig till andra former av vuxenutbildning.

De utbildningspolitiska målen sammanfaller också i detta avseende med de arbetsmarknadspolitiska. En förstärkt grundutbildning kan, som framhålls i KAMU:s direktiv, öka motståndskraften hos individen mot kommande påfrestningar på arbetsmarknaden. Samtidigt tenderar yrkes- utbildningarna att kräva allt större grundkunskaper i allmänna ämnen. Kommittén menar därför att behovet av förstärkt grundutbildning som bas för yrkesutbildningen kommer att öka för dem som har kort tidigare utbildning.

Det viktigaste utbildningspolitiska målet är dock att ge individen en yrkesutbildning som leder till arbete och som tryggar sysselsättningen. Utbildningsinsatserna måste ges en viss bredd och omfattning, så att de tillsammans med yrkeserfarenhet kan ge grund för mera kvalificerade arbetsuppgifter inom området och för fortsatt utbildning. Alltför korta och snävt inriktade utbildningar kan minska den enskildes trygghet på den framtida arbetsmarknaden. Detta gäller naturligtvis inte helt generellt — ibland kan en viss grad av specialisering ha uppenbara fördelar. Här kan dock i vissa fall uppstå konflikter mellan å ena sidan den enskildes och samhällets önskan om att utbildningen så snabbt som möjligt skall leda till arbete och å andra sidan behovet av viss bredd och omfattning på yrkesutbildningen för att trygga sysselsättningen på sikt, bl. a. genom att öka omställningsberedskapen hos individen.

Ett speciellt avvägningsproblem i detta sammanhang är om arbetsmark—

nadsutbildningen skall kunna inriktas mot ett företags behov av speciell utbildning. Hitintills har — bortsett från vad som sker inom lokaliserings- utbildningen — som regel gällt att detta inte är möjligt, eftersom det i allt för stor utsträckning skulle begränsa den enskildes valmöjligheter och omställningsberedskap. Kommittén har uppfattningen att denna regel också bör gälla i fortsättningen.

Det bör också framhållas att inom arbetsmarknadsutbildningen finns betydande inslag av den allmänna utbildningsideologi som går ut på att individen skall ges möjligheter att utveckla sina speciella egenskaper. När det gäller arbetsmarknadsutbildningen har detta speciell relevans för valet av yrkesinriktning. Det är naturligtvis av stor betydelse för alla kirrsdel- tagare i arbetsmarknadsutbildning att de får välja yrkesutbildning efter sina egna förutsättningar i den utsträckning som förhållandena på arbetsmarknaden gör detta möjligt. Inom arbetsmarknadsutbildningen måste utbildningsvalet ske inom vissa ramar, dvs. utbildning måste bedömas kunna leda till åsyftat resultat — anställning som tryggar individens utkomst. Individuella önskemål som går utanför dessa ramar får tillfredsställas av den övriga vuxenutbildningen. Man kan dock hävda att ett utbildningsval som i första hand utgår från individens speciella förutsättningar är av särskilt stor betydelse för dem som har en extremt dålig position på arbetsmarknaden, t. ex. de handikappade. [vissa fall är deras möjligheter att få en meningsfull sysselsättning helt beroende av att de får en speciell yrkesutbildning, som tillvaratar deras särskilda förut- sättningar. För vissa grupper med handikapp kan det t. ex. krävas relativt omfattande teoretiska studier. I sådana specialfall kan det vara befogat att ge arbetsmarknadsutbildning också till yrken där arbetsmarknads- utsikterna generellt sett inte är goda. Detta förutsätter emellertid också att man efter utbildningen är beredd att göra specialinsatser för att bereda personen ifråga arbete i det yrke som utbildningen leder till.

Det bör vidare framhållas att ovanstående resonemang bygger på förutsättningen att individen är eller löper risk att bli arbetslös. I prop. 1966152 betonades att principiellt skilda från dessa situationer är de fall där någon önskar omskolning i en strävan att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. I det fall där någon är eller löper risk att bli arbetslös har samhället åtagit sig ett ansvar för lösningen av problemen, vilket däremot inte är fallet när individen självmant önskar förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. Genom bristyrkesutbildningen har dock vissa möjligheter öppnats att tillgodose individuella önskemål om att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. I dessa fall är emellertid utbildningsvalet från början begränsat till de yrken där det föreligger stor brist på arbetskraft.

Något helt fritt yrkesval kan alltså inte förekomma inom arbetsmark- nadsutbildningens ram. Valmöjligheterna kan emellertid vara mer eller mindre omfattande beroende på individens situation på arbetsmarkna- den. Detta diskuteras utförligare i avsnitt 3.5 Avgränsning av arbetsmark— nadens uppgifter i förhållande till Övrig vuxenutbildning.

3.2. Arbetsmarknadsutbildningens roll i arbetsmarknads- politiken

Arbetsmarknadsutbildningen är ett av flera arbetsmarknadspolitiska me- del som kan användas för att hjälpa en individ som är arbetslös att få arbete. Det kan därför vara av intresse att principiellt något beröra arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhållande till dessa andra medel. Det är viktigt att som en utgångspunkt för denna diskussion slå fast att samhället har påtagit sig ett ansvar för att i någon form hjälpa de arbetslösa. Frågan är alltså inte om man skall ge stöd, utan snarare i vilka former detta bäst kan ske, sett från individens och samhällets utgångs- punkter.

Arbetsmarknadsutbildningen har ett dubbelt arbetsmarknadspolitiskt syfte. Dels skall den arbetslöse hjälpas till sysselsättning och dels skall lediga platser inom viktiga sektorer på arbetsmarknaden fyllas. Även under perioder med mycket hög arbetslöshet finns det yrkesområden med stor efterfrågan på arbetskraft.

Den första åtgärden när en person blir arbetslös är normalt att man undersöker om det, med hänsyn till individens förutsättningar och utbudet av lediga platser, går att finna ett arbete på öppna marknaden. Detta kan ske med mer eller mindre omfattande arbetsförmedlings- insatser i vid mening. Flyttning kan t.ex. bli aktuell. För de personer som inte kan placeras på detta sätt finns det andra medel. För de arbetsvårdssökande gäller att de t. ex. kan gå till prövning och träning, till skyddat eller halvskyddat arbete eller till arbetsmarknadsutbildning. För övriga arbetslösa kan samhället stödja den enskilde genom arbetsmark- nadsutbildning, beredskapsarbete eller ersättning från A—kassa resp. kon- tant arbetsmarknadsstöd (KAS). Arbetsmarknadsutbildning kan långsik- tigt förbättra den arbetslöses situation. Det är därför eftersträvansvärt att beredskapsarbete i första hand används när arbetslösheten är betingad enbart av säsong— eller konjunkturnedgångar och/eller att den arbetslöse inte kan få sin ställning förbättrad med hjälp av utbildning. Utbetalande av ekonomiskt stöd har som speciell uppgift att klara den enskildes försörjning under de perioder som uppstår innan man kan ge den arbetslöse sysselsättnings- eller utbildningsalternativ. Även korta arbets- löshetsperioder borde emellertid kunna utnyttjas för att ge utbildning åt personer med dålig grundutbildning.

Det bör betonas att den ovanstående diskussionen om avvägningen mellan å ena sidan utbildningsinsatser och å andra sidan beredskapsarbe- ten och ekonomiskt stöd är mycket principellt hållen. Valet av arbets- marknadspolitiska medel måste i praktiken grunda sig på en bedömning av arbetsmarknadssituationen och individens förutsättningar. Sådana förutsättningar, t. ex. Skoltrötthet, kan naturligtvis ibland göra att arbets- marknadsutbildning är mindre lämplig än andra stödformer.

Enligt kommitténs uppfattning bör arbetsmarknadsutbildningen ut- nyttjas i större utsträckning än för närvarande i stället för vissa andra arbetsmarknadspolitiska stödformer. En svårighet idetta sammanhang är att de ekonomiska ersättningarna för vissa grupper vid beredskapsarbete

eller ersättning från A-kassa är betydligt bättre än utbildningsbidragen. Eftersom det finns skäl som talar för att i större utsträckning utnyttja arbetsmarknadsutbildningen i stället för dessa stödformer, borde förhål- landet från principiella utgångspunkter vara det omvända.

Arbetsmarknadsutbildningens möjlighet att förebygga arbetslöshet har successivt kommit att betonas alltmer, vilket också framgår av KAMU:s direktiv. Arbetsmarknadsutbildningen kan alltså sättas in redan innan arbetslösheten har uppstått, som bristyrkesutbildning eller när det finns risk för arbetslöshet i framtiden. Kommittén anser att dessa möjligheter bör byggas ut. Arbetsmarknadsutbildning vid risk för arbetslöshet och bristyrkesutbildning behandlas ingående i kapitel 4.

Arbetsmarknadsutbildningen spelar också en viktig roll i regionalpoli- tiken. Den gör det direkt genom de olika formerna av lokaliseringsutbild- ning, för vilka bidrag utgår direkt till företag som nyetablerar sig eller utvidgar verksamheten inom stödområdet. Möjligheterna att få stöd till utbildningen har säkert stor betydelse när företagen väljer mellan olika tänkbara lokaliseringsorter. Men arbetsmarknadsutbildningen har troligen också stor indirekt betydelse för regionalpolitiken. I regioner med hög arbetslöshet till följd av strukturförändringar i näringslivet har man kunnat sätta in utbildningsinsatser som i sin tur har möjliggjort en snabb omställning av de arbetslösa till nya näringsgrenar. Företagens lokalise- ring påverkas rimligen också av vetskapen om att samhället ger den arbetslösa arbetskraften möjligheter till omfattande yrkesutbildning. Det utredningsmaterial som presenterats i kapitel 1 visar också att arbets- marknadsutbildningen i första hand utbildar personer för den egna regionens utbildningsbehov. För den enskilde individen kan därför arbetsmarknadsutbildning ofta vara ett alternativ till flyttningar utanför

hemlänet. Kommittén anser att till arbetsmarknadsutbildningens uppgifter bör också i framtiden höra att ge aktivt stöd åt regionalpolitiska strävanden, vilket också kommit till uttryck i ramplanerna. Det kan självfallet aldrig komma ifråga att arbetsmarknadsutbildningen ges en så snäv inriktning att den låser individen till ett företag eller en region. De positiva regionalpolitiska konsekvenserna av arbetsmarknadsutbildningen bör tas till vara. Utbildningen kan dock i detta avseende inte tilldelas någon självständig uppgift, utan måste underordnas de förutsättningar på arbetsmarknaden som skapas av näringspolitik och regionalpolitik i stort. Det betyder också att arbetsmarknadsutbildningen har som en viktig uppgift att underlätta flyttningar som utifrån regionalpolitiska och näringspolitiska utgångspunkter inte kan undvikas eller är önskvärda.

3.3. Avgränsningsfrågor

3.3.1. Behovet av avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter

I kommitténs direktiv betonas att ett mål för utredningsarbetet skall vara att ”åstadkomma en klar, arbetsmarknadspolitiskt förankrad gränsdrag- ning mot annan vuxenutbildning”. Kommittén skall med utgångspunkt i

nuvarande grundläggande kriterium för rätt till arbetsmarknadsutbildning bedöma om nuvarande regler och tillämpningsbestämmelser är tillfreds- ställande i fråga om den enskildes rätt att komma i fråga för arbetsmarknadsutbildning.

Behovet av avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter finns emellertid också på andra områden. Det gäller i förhållande till ungdomsskolan, där avgränsningen för närvarande i huvudsak sker genom åldersgränsen 20 år. Ansvarsfördelningen mellan företagens internutbild- ning och arbetsmarknadsutbildningen berörs också i kommitténs direktiv. Denna fråga hänger nära samman med diskussionen om ökad användning av företagens utbildningsresurser för arbetsmarknadsutbildning liksom med rätten för en viss individ att få arbetsmarknadsutbildning när denne på grund av yrke, ålder eller risk för förslitning kan bedömas löpa risk att bli arbetslös. När det gäller den stora gruppen handikappade inom arbetsmarknadsutbildningen finns det vidare ett behov att avgränsa arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhållande till de sociala myndigheternas ansvarsområden.

Behovet av en klar avgränsning av arbetsmarknadsutbildning mot annan vuxenutbildning hänger nära samman med de olika studiesociala förmåner som är knutna till arbetsmarknadsutbildning respektive annan vuxenutbildning. Bidragssystemet inom arbetsmarknadsutbildningen är förmånligare än de studiesociala system som gäller vid annan utbildning för vuxna, framför allt därför att utbildningsbidragen inte behöver återbetalas till någon del. Kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) har föreslagit ett studiestöd för vuxna som innebär förbättringar i förhållande till studiemedelssystemet. Förslaget relateras i kapitel 8. SVUX* förslag skulle, om det genomförs, innebära att skillnaderna i de studiesociala förmånerna kommer att bli mindre markerade än för närvarande, även om man tar hänsyn till de förbättringar av utbildnings- bidragen som KAMU föreslår. Avgränsningsproblemen kan bli mindre eftersom skillnaderna i förmånsnivåer i framtiden inte blir lika stora som de är för närvarande. Både från individens och samhällets synpunkt är det uppenbart av mindre intresse vilket studiefinansieringssystem som kan komma ifråga om skillnaderna i förmånsnivåer inte är alltför stora.

Gränsdragningen mot annan vuxenutbildning gäller inte enbart när den enskilde har rätt att komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning och utbildningsbidrag. Det gäller också frågan om vilka typer av utbildningar som skall ges inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen.

De bidrag som utgår vid arbetsmarknadsutbildning har inte enbart betydelse för diskussionen om avgränsningen i förhållande till övrig vuxenutbildning. Problemen är i stort sett desamma när det gäller förhållandet till förmånsnivån i ungdomsutbildningen. I dessa fall gäller att bidragen vid arbetsmarknadsutbildning är mest förmånliga för individen. Det motsatta förhållandet gäller delvis för andra områden där det finns behov att avgränsa arbetsmarknadsutbildningens uppgifter. Som exempel har redan nämnts lönerna vid beredskapsarbete, ersätt- ningen från arbetslöshetskassorna och till detta kan läggas ersättningen från sjukförsäkringen.

3.3.2. Krav på regelsystemet som avgränsar arbetsmarknadsu[bildningen

Olika krav kan inom ramen för den allmänna målsättningen och från rent principiella utgångspunkter ställas på de regler som gäller för att en individ skall beviljas arbetsmarknadsutbildning.

För det första kan regelsystemet syfta till att skapa största möjliga effektivitet i arbetsmarknadspolitiken. Detta syfte för regelsystemet måste också med hänsyn till arbetsmarknadsutbildningens uppgifter vara det primära. Detta ställer i första hand krav på att reglerna utformas så att arbetsmarknadsutbildningen kan anpassas till den situation som råder på arbetsmarknaden och till individens behov. Reglerna för beviljandet av arbetsmarknadsutbildning får då också i första hand avvägas mot vad som gäller för andra arbetsmarknadspolitiska stödformer.

För det andra kan regelsystemet syfta till att ge alla individer lika behandling. De studiesociala förmånerna skall vara desamma för alla individer som uppfyller vissa grundläggande villkor. Regelsystemet skulle med enbart denna utgångspunkt bli ganska detaljerat och mindre anpassningsbart till olika variationer när det gäller konjunkturläge eller den regionala arbetsmarknadssituationen samt när det gäller individens förutsättningar. Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom centralt uppgjorda, detaljerade författningar skapa regler som är rättvisa i den meningen att de tar hänsyn till individens behov iolika arbetsmarknads- lägen.

Ett tredje syfte för regelsystemet kan vara att åstadkomma en så effektiv användning av samhällets samlade resurser som möjligt. Sådana regler kan utformas så att de klart definierar olika myndigheters ansvarsområde. Det kan t. ex. gälla arbetsmarknads— och Skolmyndighe— temas ansvar för ungdomar som slutar grundskolan utan vidare yrkesut- bildning eller de sociala myndigheternas och arbetsmarknadsmyndig- heternas ansvar för olika handikappgrupper.

För det fjärde kan man ställa krav på att regelsystemet skall vara överskådligt och begripligt för medborgarna samtidigt som det är lätthanterligt för de tjänstemän som skall handlägga utbildningsårendena.

För det femte kan regelsystemet syfta till att reglera hur urvalet till de tillgängliga utbildningsplatserna skall ske, när platsantalet är begränsat. Problemet är alltså vilka som skall få utbildning (t. ex. vissa attraktiva yrkesutbildningar) bland dem som uppfyller de grundläggande kraven. Behovet av sådana regler inom arbetsmarknadsutbildningen är för närvarande begränsat till enstaka kurser.

Det regelsystem som för närvarande avgränsar arbetsmarknadsutbild- ningen har som tidigare framhållits inslag av olika syften. De olika syftena med regelsystemet kan åtminstone delvis stå i motsättning till varandra. De krav på anpassningsbarhet som måste ställas från arbetsmark- nadspolitisk synpunkt kan t.ex. vara svåra att förena med kravet på absolut lika behandling av olika individer. Överklagningsärendena, som i första hand gäller beviljandet av utbildningsbidrag för studier i det reguljära utbildningsväsendet, visar framför allt på svårigheterna att ge tillräcklig information om de gällande reglerna och motiven för dem. Många av överklagandena gäller också delar av regelsystemet som är klart definierade

och formellt enkla, t.ex.—kravet på samråd med arbetsförmedlingen innan utbildningen påbörjas. Det är alltså inte självklart att mera formella regel- system automatiskt skulle minska gränsdragningsproblemen. Framför allt gäller det kanske att klargöra motiven för regelsystemet och att informera om dem. Behovet av effektiv resursanvändning talar emellertid för klarare gränsdragningar mellan olika utbildningsanordnares ansvarsområden.

Starka skäl talar för att i huvudsak behålla den flexibilitet som otvivelaktigt finns med nuvarande regler, eller kanske t. o. m. öka den i vissa avseenden. Om man ser arbetsmarknadsutbildningen som ett rent arbetsmarknadspolitiskt instrument är det en uppenbar fördel att denna utan omfattande författningsändringar kan anpassas till vad arbetsmarknadssituationen och hänsynen till individens behov kräver. Möjligheterna att klara individuellt särpräglade behov kräver också att man tillåter en viss skönsmässighet vid bedömningarna. Regionala variationer när det gäller beviljande av utbildningsbidrag, som från individens synpunkt kan tyckas ”orättvisa”, kan om man tar hänsyn till regionala Skillnader på arbetsmarknaden vara befogade. Det kan också finnas skäl attt låta beviljandet av utbildningsbidrag ske med olika grad av generositet i hög- respektive lågkonjunktur. Även om kommittén måste söka sig fram till en klarare gränsdragning mot annan utbildning, är det därför kommitténs bestämda uppfattning att detta inte får ske till priset av att från individens och samhällets synpunkt arbetsmarknadspolitiskt nödvändiga åtgärder inte kan sättas in.

3.3.3. Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhållan- de till företagens internutbildning

Den organiserade yrkesutbildningen i samhällets regi har expanderat kraftigt under 1950- och 1960-talen. Detta beror ytterst på att det faktiska behovet av mera omfattande yrkesutbildning till följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen har ökat.

Ett utmärkande drag för utvecklingen av utbildningssystemet i Sverige är emellertid också att samhället successivt har övertagit en del av ansvaret för den grundläggande yrkesutbildningen från företagen. Detta framgår tydligt om man studerar ungdomsutbildningens expansion, men också framväxten och den volymmässiga utbyggnaden av arbetsmark- nadsutbildningen är ett exempel på detta. Förklaringen till denna utveckling är bl. a. en medveten strävan efter att bredda yrkesutbild- ningarna och göra dem mindre snävt företagsinriktade för att bl. a. på detta sätt underlätta individens möjligheter till byte av arbetsplats och arbetsuppgifter. Utvecklingen har också motiverats av allmänna utbild- ningspolitiska mål. När det gäller framför allt utbyggnaden av arbets- marknadsutbildningen, men också ungdomsutbildningen, har syftet varit att ge utbildning till individer som i företagen i annat fall fått endast bristfällig eller ingen yrkesutbildning alls. Det har alltså skett en förskjut- ning av ansvaret för den yrkesinriktade grundutbildningen från företagen

till samhället, däremot har företagen, som framgår i det följande, stort ansvar för den yrkesinriktade fort- och vidareutbildningen.

Vissa andra länder har valt en delvis annan väg både när det gäller yrkesutbildningen för ungdomar och när det gäller arbetsmarknadspoli- tiskt motiverad yrkesutbildning, vilket bl. a. framgår av de studier som kommittén gjort i Storbritannien, Canada och Västtyskland. Företagen har här fått ta ett betydligt större ansvar för utbildningsinsatserna. Staten har i dessa länder försökt få till stånd den önskvärda volymen och styrningen av utbildningen genom avgifter från arbetsgivarna och lagstift- ning.

Man kan med fog hävda att utvecklingen i Sverige delvis har inneburit att samhället har övertagit kostnader som annars skulle legat direkt på produktionen. I Frankrike har t. ex. bestämts att den senaste vuxenut- bildningsreformen skall till stor del finansieras med arbetsgivaravgifter. År 1976 skall dessa avgifter utgå med två procent på lönerna.

Det bör betonas att i inget av de länder som ovan refererats till finns något utbildningssystem för arbetslösa som direkt kan jämföras med arbetsmarknadsutbildningen. Systemen kan snarast sägas ha inslag av både arbetsmarknadsutbildning och vad som i Sverige huvudsakligen betraktas som företagsintern utbildning. 1 Sverige har man i stället sökt renodla uppgifterna för å ena sidan arbetsmarknadsutbildningen och å andra sidan företagens internutbildning. Samhället svarar i Sverige gene- rellt sett för den grundläggande yrkesutbildningen och för viss del av den mer omfattande vidareutbildningen. I företagen sker en mer företags- inriktad specialisering av yrkesutbildning, inskolning och fortbildning. Mycket av utbildningen i företagen är icke formaliserad och sker t. ex. i direkt anslutning till arbetet. ] fråga om vidareutbildning av de anställda är bilden mera splittrad.

Under senare år har emellertid en viss förskjutning av ansvaret föri första hand inskolningen i företagen skett. Dels kan företagen få inskolningsbidrag för nyrekrytering av arbetskraft i stödområdet (lokali- seringsutbildning), dels kan företagen få inskolningsbidrag när de anstäl- ler äldre arbetskraft och handikappade. Under lågkonjunkturen 1971 och 1972 infördes också ett särskilt inskolningsstöd till företag som anställer ungdomar och kvinnor (den s.k. femkronan). Detta stöd har nu ut- sträckts till att gälla t.o.m. 1974. Härutöver kan också nämnas att företagen under lågkonjunkturen 1972 kunde få utbildningsstöd med 4 kr. per timme om man därigenom kunde undvika permittering av de anställda. Under energikrisen 1974 infördes tillfälligt ett bidrag på 10 kr. per timme med samma syfte. Vidare beslutade riksdagen 1974 ge bidrag till företag med 6 kr. per timme för att i vissa fall undvika permitteringar. I debatten om arbetsmarknadsutbildningens inriktning har också ibland den åsikten framförts att yrkesutbildningen borde göras mer företags- anpassad t. ex. genom att ytterligare utbildningstid förlades till företagen för inskolning och inträning.

Omfattningen av företagens internutbildning har också mer allmänt betydelse för behovet av arbetsmarknadsutbildning. Stor volym intern- utbildning inom företagen som ett led i en långsiktig personalplanering

och personalutveckling skulle öka individernas förutsättningar för att klara omställningar. Detta skulle i sin tur kunna innebära att man i viss utsträckning undvek att den enskilde fick akuta problem på arbetsmark- naden (t. ex. arbetslöshet) och det skulle också kunna underlätta arbets- marknadsutbildning om en sådan situation ändå uppstod.

I KAMU:s direktiv framhålls möjligheten att i ökad utsträckning utnyttja ledig kapacitet i företagen för arbetsmarknadsutbildning. Förut- sättningen för detta anges dock vara dels att man kan garantera att utbildningen får viss bredd, dels att företagen inte inskränker sin normala

internutbildning. Mot bakgrund av vad som ovan framförts finns det skäl för KAMU att

närmare diskutera omfattningen och inriktningen av företagens intern- utbildningsinsatser, gränsdragningen mellan företagens internutbildning och arbetsmarknadsutbildningen samt frågan om finansieringen av arbets- marknadsutbildning. Kommittén återkommer till dessa frågor ikapitel 7 och kapitel 12.

3.3.4. Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhållan— de till övrig vuxenutbildning

I KAMU:s direktiv betonas att en huvuduppgift för utredningen är att åstadkomma en klar, arbetsmarknadspolitiskt motiverad gränsdragning mot övrig vuxenutbildning och att en utgångspunkt för arbetet skall vara att eftersatta grundläggande utbildningsbehov av stor omfattning måste bedömas i ett vidare sammanhang. KAMU skulle när det gäller dessa frågor samråda med SVUX. Så har också skett.

Som tidigare framhållits har de studiesociala förmånerna också stor betydelse för gränsdragningen mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning. Principerna för studiestödet till vuxna skall därför något diskuteras här, eftersom dessa är intimt förknippade med kriterier- na för avgränsningen av arbetsmarknadsutbildningen.

Arbetsmarknadsutbildningen är en på arbetsmarknadspolitiska grunder prioriterad vuxenutbildning. Prioriteringen kommer framför allt till uttryck i att det studiesociala stödet är mer omfattande än vad som gäller för övrig vuxenutbildning. De arbetsmarknadspolitiska prioriteringarna sker på två grunder. Den första utgår från individens arbetsmarknads- situation. I huvudsak gäller här att den enskilde skall vara eller löpa risk att bli arbetslös om arbetsmarknadsutbildning skall komma i fråga. Utbildningsvalet har vissa begränsningar framför allt genom att utbild- ningsbidrag inte kan utgå till högskoleutbildning, men också mera allmänt så att omfattande utbildningar i det reguljära utbildningsväsendet beviljas mera restriktivt. Det är dock så att personer med en synnerligen svår arbetsmarknadssituation (handikappade) har möjlighet att få utbild- ningsbidrag eller visst tillskott till studiemedel för längre och mera teorteiskt inriktade studier. Den andra prioriteringsgrunden är utbild- ningens inriktning. Här gäller att om utbildningsvalet är synnerligen angeläget från arbetsmarknadssynpunkt (för lösandet av flaskhalsproblem) kan utbildningsbidrag utgå även om den enskilde inte befinner sig i en

svår arbetsmarknadssituation (bristyrkesutbildning). För närvarande byg- ger alltså reglerna för att få utbildningsbidrag på en kombinaticn av individens arbetsmarknadssituation och utbildningsvalets grad av irrikt- ning mot angelägna behov på arbetsmarknaden.

Kommittén anser att de principer som idag gäller för att få rätt till arbetsmarknadsutbildning bör ligga till grund för avgränsningen av arbets- marknadsutbildningen också i framtiden men att de bör kunna ytterligare utvecklas. Både utbildningens yrkesinrikting och individens arbetsmark- nadssituation kan ses som kontinuerliga variabler. Utbildningsvalet skulle kunna beskrivas med en skala där ytterpunkterna är ”ingen arbetsmark- nadspolitiskt motiverad utbildning” och ”synnerligen arbetsmarknads- politiskt motiverad utbildning” (bristyrkesutbildning). Individens arbets- marknadssituation skulle på motsvarande sätt kunna beskrivas av en skala där ytterpunkterna skulle vara ”bra arbetsmarknadssituation,” (:. ex. högavlönad och långtidsutbildad med trygg anställning) och ”mycke" svår arbetsmarknadssituation” (t. ex. handikappade). Individerna skulle kun- na placeras på denna skala för det första med utgångspunkt från ön de har trygg anställning eller inte men också utifrån faktorer som lör och utbildning.

Från dessa utgångspunkter skulle man kunna tänka sig ett system där det studiesociala stödets nivå gav uttryck för den sammanvägda priirite- ringen som samhället gjort dels av utbildningsvalets arbetsmarknad:poli— tiska motivering och dels av individens arbetsmarknadssituation. Studie- stöd utöver det som normalt utgår vid vuxenutbildning skulle eidast tillkomma under förutsättning att individens arbetsmarknadssituatim är ”svår” samtidigt som utbildningsvalet var arbetsmarknadspolitiskt noti- verat eller om endera gällde att utbildningsvalet var ”synnerligen a'bets- marknadspolitiskt motiverat” eller individens arbetsmarknadssituition var ”mycket svår”. Utbildningen skulle i dessa fall vara från arbetsmark- nadspolitiska utgångspunkter prioriterad och detta skulle komnu till uttryck i att studiestödet var mera förmånligt. ] de gränser som också här uppstod mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbillning skulle skillnaderna i studiesociala förmåner teoretiskt sett endast vara marginella och det skulle således vara av mindre betydelse båd: för individen och samhället vilket studiefinansieringssystem som skulle kom- ma i fråga. Studiestödet inom arbetsmarknadsutbildningen skulle srcces— sivt trappas upp beroende på hur svår arbetsmarknadssituation son den enskilde befann sig i och hur pass motiverat utbildningsvalet var från arbetsmarknadspolitisk synpunkt.

Det bör betonas att det ovan är frågan om principiellt resonemang och att det i praktiken naturligtvis inte skulle vara möjligt att göa en bedömning av utbildningsval och individens arbetsmarknadsval efte helt kontinuerliga skalor för att därefter räkna ut ett visst utbildningstöd. Vid tillämpningen av principerna skulle man behöva lägga in vissa fasta punkter på skalorna som definierades operationellt. I praktiken kulle detta innebära att man beskrev de situationer när individen kunde komma ifråga för de förmånligare utbildningsbidragen. Det är enligt kommitténs uppfattning inte möjligt att tillämpa ett system av det typ

som diskuterats ovan, även om det från principiella utgångspunkter kan te sig tilltalande. Diskussionen om den praktiska utformningen av utbildningsbidragen förs i kapitel 8. Bestämmelserna som avgör vilka gränser som skall gälla gentemot övrig vuxenutbildning både när det gäller de krav som ställs på individens arbetsmarknadssituation och på utbildningsvalets arbetsmarknadspolitiska motivering behandlas i kapitel 4.

Det kan vara av intresse att något beröra frågan om hur ett mer utbyggt system med återkommande utbildning kan komma att påverka behovet av arbetsmarknadsutbildning och de avgränsningsproblem som kan komma att uppstå i detta sammanhang. Återkommande utbildning innebär ju en strävan att sprida utbildningsperioderna under individens yrkesverksamma tid perioder med förvärvsarbete skall kunna varvas med perioder av utbildning. För att kunna förverkliga denna målsättning krävs det bl. a. att möjligheterna till vuxenstudier förbättras. Samtidigt måste också yrkesförberedande moment ingå i de mera allmänt inriktade ungdomsutbildningarna i större utsträckning än i dag för att göra det möjligt för ungdomarna att gå ut i förvärvsarbete efter gymnasieutbild- ningen.

En av huvudmotiveringarna för ett system med återkommande utbild- ning är att åstadkomma bättre anpassning mellan utbildningssystemet och behovet på arbetsmarknaden. Framför allt gäller det att i större utsträckning kunna anpassa utbildning till de förändringar som sker på arbetsmarknaden under en individs yrkesverksamma tid. I detta avseende kan ett system med återkommande utbildning bidra till att behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser blir mindre eller får en annan karaktär. Detta förutsätter emellertid att yrkesutbildningsinsatserna i ett system med återkommande utbildning får sådan omfattning att t. ex. inte ungdomar utan eller med bristfällig utbildning kommer ut på arbetsmark- naden och att arbetsmarknadsproblem uppstår som en följd av detta.

De avgränsningsproblem som uppstår mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning i ett utbyggt system med återkommande utbildning är inte principiellt skilda från vad som gäller för närvarande. Arbetsmarknadsutbildningen kan naturligtvis också ses som en del i ett system med återkommande utbildning. Återkommande utbildning av stor omfattning kan emellertid leda till att fler individer önskar utnyttja de mera förmånliga bidragen i arbetsmarknadsutbildning för sin vuxen- utbildning. Kravet pä avgränsning av de situationer där arbetsmarknads- utbildning kan komma ifråga blir därmed ytterligare understruket.

Principen om återkommande utbildning är inte enbart av intresse när det gäller diskussionen om avgränsningen av arbetsmarknadsutbildningen mot övrig vuxenutbildning. Den skulle också kunna tillämpas inom arbetsmarknadsutbildningen, som ett sätt att uppnå de yrkesmål som uppställts för utbildningen. Detta skulle t. ex. kunna innebära att om man för en person uppställer verktygssvarvare som yrkesmål, så skulle man istället för att ge en sammanhängande utbildning till detta yrke först ge utbildning till supportsvarvare, därefter skulle personen ifråga gå ut och arbeta viss tid som svarvare för att därefter komma tillbaka och

genomgå kursen till verktygssvarvare. De längre yrkesutbildningarna skulle genom ett sådant system av varvad utbildning och arbete bl. a. kunna bli effektivare.

[ bilagan redovisar kommittén den kanadensiska arbetsmarknadsutbild- ningen. Av denna redovisning framgår att man i Canada gör försök med att föra in principen om återkommande utbildning i arbetsmarknadsut- bildningen. Detta innebär bl. a. att man gör upp mer långsiktiga planer för kursdeltagarnas utbildning och yrkesutveckling. Ett sådant system bör enligt kommitténs uppfattning prövas också i Sverige, vilket närmare behandlas i kapitel 6.

Införande av återkommande utbildning i arbetsmarknadsutbildningen innebär en principiellt viktig förändring av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter. Hitintills har arbetsmarknadsutbildning haft ett relativt begrän- sat mål, nämligen att ge kursdeltagarna tillräckligt mycket utbildning för att de skall kunna få en anställning. Utbildningen har haft till uppgift att föra dem över ”tröskeln” till arbetsmarknaden. KAMU anser att detta inte är ett tillräckligt mål. Arbetsmarknadsutbildningen bör ta ansvar för att kursdeltagaren får möjlighet att ta ytterligare steg i sin yrkesutveck- ling.

3.3.5. Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhållan- de till ungdomsutbildningen

I kapitel 2 har kommittén understrukit behovet av att alla ungdomar ges yrkesutbildning i ungdomsskolan innan de går ut på arbetsmarknaden. Dimensioneringen av gymnasieskolan måste i första hand ske utifrån dessa utgångspunkter.

Gymnasieskolan är visserligen för närvarande dimensionerad för att kunna ta emot nära 100 % av en årskull 16-åringar. Denna utbildnings— kapacitet upptas emellertid i stor utsträckning av äldre elever. Endast knappt 70 % av ungdomarna som slutar grundskolan fortsätter direkt till vidare utbildning. Dimensioneringen av gymnasieskolan är inte heller enbart ett problem som gäller det totala antalet utbildningsplatser i relation till antalet ungdomar i en årskull. Det gäller också att bestämma platsantalet i de enskilda linjerna i gymnasieskolan så att de motsvarar elevernas efterfrågan och behovet på arbetsmarknaden. Bristerna i detta avseende är för närvarande stora. Utbildningarna inom gymnasieskolan som leder till verkstadsindustrin har t.ex. allt för liten omfattning. Gränsdragningsproblemen markeras genom att det samtidigt finns out- nyttjad kapacitet vid AMU-centren inom dessa områden.

En klarare gränsdragning mellan gymnasieskolans och arbetsmarknads- utbildningens uppgifter kan inte åstadkommas enbart genom att arbets- marknadsutbildningen anpassar sig till att gymnsieskolan har ansvar för ungdomsutbildning och därför strikt upprätthåller kravet på att kursdel- tagarna i arbetsmarknadsutbildningen skall ha fyllt 20 år. Om denna gränsdragning inte skall drabba de arbetslösa ungdomarna mycket hårt måste gymnasieskolan få ett mera övergripande ansvar för att ungdomar- na får yrkesutbildning eller yrkesträning och utbildningsutbudet i gymna-

sieskolan måste anpassas till behoven på arbetsmarknaden. Om det skall bli möjligt måste gymnasieskolan ha en helt annan flexibilitet i sitt kursutbud och ges möjlighet till ”improviserade” lösningar av de problem som uppstår vid ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden. Den nuvarande generella åldersgränsen på 20 år för deltagande i arbetsmarknadsutbildning måste enligt kommitténs uppfattning bibe- hållas. Det bör påpekas att gränsen endast avser möjligheten att genomgå arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag. Kurserna vid AMU- centren står öppna även för ungdomar under 20 år om det finns ledig kapacitet. De får då genomgå kurserna med studiehjälp. Motivet för 20-ärsgränsen för att få utbildningsbidrag är att man vill förhindra att ett stort antal ungdomar genom de förmånligare bidragen inom arbetsmark— nadsutbildning lockas till att avstå från utbildningigymnasieskolan för att istället söka arbetsmarknadsutbildning. Kurserna i arbetsmarknadsutbild- ning är kortare och inriktade på vuxna och ger en sämre grund för ungdomarna t. ex. när det gäller möjligheterna till fortsatt utbildning. Principerna bakom gymnasieskolereformen skulle därigenom kunna urholkas.

Arbetsmarknadspolitiken i stort har emellertid inte någon 20-årsgräns. På något sätt måste samhället hjälpa också ungdomar som drabbas av arbetslöshet. Det går därför inte att helt avhända sig möjligheten till arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag för arbetslösa ung- domar under 20 år med hänvisning till en principiell gränsdragning mot gymnasieskolan och i avvaktan på att gymnasieskolan blir mera anpassad till kraven från de arbetslösa ungdomarna och arbetsmarknaden. Förutsättningarna för att ge utbildningsbidrag som överstiger studiehjäl- pen har också delvis förändrats i och med att arbetslösa ungdomar numera kan få KAS. Det måste alltså enligt kommitténs uppfattning ocksåi fortsättningen finnas undantagsbestämmelser som gör det möjligt att ge någon form av utbildningsbidrag till ungdomar under 20 år. Dessa undantagsregler diskuteras i kapitel 4.

3.3.6 Avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhål- lande till de sociala myndigheterna.

Avgränsningen av de arbetsmarknadspolitiska uppgifterna är oklar när det gäller olika vårdområden: l) alkoholistvård, 2) kriminalvård, 3) medi- cinsk vård, 4) ungdomsvård.

Våren 1974 tillsattes en särskild utredning om den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten. I denna utrednings uppgifter ingår bl. a. att ta upp frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan den mera grundläggande fysiska, psykiska och sociala rehabiliteringen och å andra sidan den direkt yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten. I utred- ningens direktiv sägs ”att yrkesinriktad rehabilitering som direkt syftar till att möjliggöra för de handikappade att erhålla och behålla anställning utgör en naturlig del av arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet. Mera långsiktig och allmänt syftande rehabilitering bör åvila de samhällsorgan

som har att svara för vård och rehabilitering. De sakkunniga bör ägna de därvid uppkommande gränsdragningsproblemen särskild uppmärksam- het.”

KAMU måste för sin del avstå från att mera ingående behandla de gränsdragningsproblem som uppstår mellan olika vårdområden å ena sidan och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, framför allt arbetsmarknads- utbildning, å andra sidan, eftersom en särskild utredning tillsatts med i huvudsak dessa uppgifter. KAMU vill dock ändå understryka att arbetsmarknadsutbildning (och övriga arbetsmarknadspolitiska medel) inte får sättas in som ersättning för utebliven eller resultatlös vård. Kommittén anser att kravet bör vara att de sociala myndigheterna står för den nödvändiga grundläggande rehabiliteringen, liksom för att ekonomiska och sociala behov i rimlig omfattning har tillgodosetts vid utbildningsstarten. De handikappade inom arbetsmarknadsutbildningen och deras speciella problem diskuteras ytterligare i kapitel 5.

4. Utvidgning av rätten till arbetsmarknads- utbildning

4.1. Inledning

4.1.1. Allmänt

Förutsättningarna för att en person skall kunna beviljas arbetsmarknads- utbildning är f. 11. att personen i fråga dels är eller löper risk att bli arbetslös, dels har fyllt 20 år. Från åldersregeln, som behandlas utförligt i avsnitt 4.5, finns dock vissa undantag.

Sedan mitten av 1960-talet bedrivs en försöksverksamhet med brist- yrkesutbildning som innebär att vissa kurser som leder till yrken med mycket stor efterfrågan på arbetsmarknaden har undantagits från kravet på att kursdeltagarna skall vara eller löpa risk att bli arbetslösa. Dessa bristyrkesutbildningar står öppna för alla.

Även för personer som är eller beräknas löpa risk att bli arbetslösa finns emellertid restriktioner för utbildningsvalet. Alla hög- skoleutbildningar är undantagna från arbetsmarknadsutbildningen. För övrig utbildning i det reguljära utbildningsväsendet gäller att en prövning sker i det enskilda fallet med utgångspunkt från individens förutsätt- ningar och det förväntade behovet av arbetskraft på arbetsmarknaden. En allmän regel är att den förväntade utbildningen skall beräknas leda till stadigvarande arbete som inte annars skulle komma till stånd. Det liggeri sakens natur att de utbildningar som kan komma i fråga inom arbetsmarknadsutbildningens ram skiftar från tid till annan, framför allt med hänsyn till förändringar av arbetsmarknadssituationen.

En diskussion om förutsättningarna för att få genomgå arbetsmark- nadsutbildning gäller alltså inte enbart frågan om vem eller vilka grupper som är berättigade till sådan utbildning, utan också vilka utbildningar som kan komma i fråga. Den arbetsmarknadspolitiska styrningen kan åstadkommas genom begränsningar i det ena eller andra avseendet eller genom en kombination av dem.

Figur 4.1 redovisar översiktligt den arbetsmarknadspolitiska pröv- ningen av utbildningsutbud och målgrupper. Utöver de målgrupper som idag har rätt till arbetsmarknadsutbildning — handikappade, arbetslösa och de med risk för arbetslöshet på grund av sysselsättningssvårigheter i företaget eller branschen _ redovisas också några ytterligare idirektiven angivna målgrupper # de med risk för arbetslöshet på grund av individuella skäl, låginkomsttagare — samt övriga anställda.

Utbudet har i skissen delats upp på den ramplanerade utbildning som sker huvudsakligen vid AMU-center och på det reguljära utbildnings- väsendet. Den arbetsmarknadspolitiska prövningen av utbildningsutbudet (prövning 1) sker på olika sätt för kurserna vid AMU-center och för det reguljära utbildningsväsendet. När det gäller utbudet av utbildningar vid AMU-center sker prövningen av att ”utbildningen kan antagas vara ägnad att medföra stadigvarande arbete” i samband med ramplaneringen. De utbildningar som står öppna för alla — bristyrkesutbildningar prövas övergripande av regeringen som bestämmer inom vilka områden utbild- ningen får äga rum.

När det gäller det reguljära utbildningsväsendet sker, som tidigare framhållits, prövningen av ”utbildningsutbudet” dvs. den aktuella utbildningen — i varje individuellt fall. Prövningen sker först vid arbetsförmedlingen (af) men beslutanderätten ligger hos länsarbets- nämnden (lan). Arbetsmarknadsstyrelsen ger mera generellt utformade direktiv för hur denna prövning skall ske. Därutöver får arbetsförmed— lingar och länsarbetsnämnder viss ledning genom de beslut som fattats i det stora antal av överklagningsärenden som förekommer inom detta område.

Prövningen av att individen uppfyller de krav som ställts på deltagande iarbetsmarknadsutbildning — ”arbetslöshetskriteriet” etc. (prövning 2) är i sin tur delvis beroende av på vilket sätt prövningen av utbildnings- utbudet har skett. När det gäller bristyrkesutbildningarna sker ingen prövning av individernas arbetsmarknadssituation, eftersom alla har rätt till sådan utbildning. Tillträde till den övriga ramplanerade utbildningen prövas av arbetsförmedlingen eller länsarbetsnämnd. När det gäller kurser med kontinuerlig intagning har länsarbetsnämnden i de allra flesta fall uppdragit åt arbetsförmedlingen att i nämndens ställe fatta beslut. För det reguljära utbildningsväsendet sker den slutgiltiga prövningen av individens arbetsmarknadssituation alltid av länsarbetsnämnden. Arbets- förmedlingen gör emellertid även i dessa fall en första prövning och lämnar förslag till beslut. (Alla beslut som fattas av lan kan överklagas hos AMS och Kungl. Maj:t.)

Figur 4.1 illustrerar alltså förhållandet att ju större krav som ställs på övergripande prövning av utbildningsutbudet, desto mindre krav kan ställas på prövningen av individens arbetsmarknadssituation eller på den nivå där prövningen sker.

Ett sätt att utvidga rätten till arbetsmarknadsutbildning är att utsträcka bristyrkesutbildningen till att gälla flera kurser. Utvidgningen skulle innebära i detta fall att man ger alla rätt att delta i vissa från början utpekade kurser. Det ingår också i utredningens uppdrag att närmare analysera och utvärdera resultaten av försöksverksamheten med brist- yrkesutbildning och komma med förslag om den framtida utformningen. Diskussionen om bristyrkesutbildningen ges därför stort utrymme i detta kapitel.

Ett annat sätt att utvidga rätten till arbetsmarknadsutbildning är att utvidga den målgrupp som arbetsmarknadsutbildningen vänder sig till. Målgruppen kan idag sägas vara personer som är eller löper risk att bli

AMU-center Reguljära utbildnings- väsendet UtbildningsmbUd _ Prövning 1 : "Utbildningen skall antas . . . medföra Af och Lan

Prövning 2:

| | |

Individen skall upp— : fylla de krav på | I I 1 arbetsmarknadssitua- tionen som uppställs Ingen som villkor för AMU prövning ("arbetslöshetskri- teriet" etc.)

Af och Lan

Risk Risk inkomst— för för tagare arbets— arbets-

Målgrupper

löshet löshet (indi- (före- vidu- tag el. ell) bransch)

&_____w__._/

enligt nuvarande "arbetslöshetskriterium"

Individens reella möjligheter och motivation att delta i arbetsmarknadsutbildning bestäms av:

1. Bidragssystemet (nivå, konstruktion etc.) 2. Utbudet av utbildning 3, Informationen

arbetslösa. Risken för arbetslöshet har då definierats på visst sätt. En möjlighet att utvidga rätten till arbetsmarknadsutbildning är att ge begreppet "risk för arbetslöshet” en annan och vidare tolkning. Det är emellertid också möjligt att utifrån arbetsmarknadspolitiska och fördelningspolitiska utgångspunkter definiera målgruppen på ett annat sätt. Kombinationer av bristfällig förankring på arbetsmarknaden, låg inkomst och låg utbildning skulle t. ex. kunna utgöra kriterier för rätt att delta i arbetsmarknadsutbildning. Också dessa möjligheter att utvidga rätten till arbetsmarknadsutbildning behandlasi kapitlet.

I detta kapitel diskuteras de mera formella regler som enligt kommitténs mening bör gälla för att en person skall kunna komma i fråga för arbetsmarknadsutbildning. Det bör understrykas att inte enbart dessa formella regler spelar en roll för olika gruppers faktiska möjligheter och motivation för att gå igenom arbetsmarknadsutbildning. Utbildnings- bidragens nivå och utformning är här av stor betydelse, liksom utbudet av utbildning och information till målgrupperna.

Figur 4.1 Den arbets- marknadspolitiska pröv- ningen inom arbetsmark- nadsutbildningen. Utbild- ningsutbud och målgrup- per

Som utgångspunkt för kommitténs överväganden och förslag redovisas i avsnitt 4.1.2 utredningsdirektiven och i avsnitt 4.1.3 olika förslag som framförts om förändringar av rätten till arbetsmarknadsutbildning, framför allt från de fackliga organisationerna. Därefter diskuteras Bristyrkesutbildning i avsnitt 4.2, Rätt till arbetsmarknadsutbildning för låginkomsttagare i avsnitt 4.3, Arbetsmarknadsutbildning vid risk för arbetslöshet i avsnitt 4.4 och Arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20 år i avsnitt 4.5.

4.1.2. KAMU:s direktiv

I direktiven betonas att arbetsmarknadsutbildningen också i fortsätt- ningen enligt huvudregeln skall vara avsedd för personer som är eller löper risk att bli arbetslösa. I direktiven avvisas tanken på att alla med mindre än nioårig grundskola skulle få rätt att med utbildningsbidrag komplettera sin utbildning upp till grundskolenivå. En utgångspunkt för KAMU skall vara att grundläggande utbildningsbehov av stor omfattning måste bedömas i ett vidare sammanhang. Arbetsmarknadsutbildningen skall också i framtiden ha en direkt arbetsmarknadspolitisk motivering.

l direktiven framhålls dock att det vid prövningen av arbetslöshets- riskerna i det individuella fallet kan ”vara motiverat att med hänsyn till vederbörandes ålder, yrke m. m. medverka till att yrkesbyte sker redan innan akut risk för arbetslöshet kan anses föreligga generellt för de anställda i yrket eller i företaget”. Härigenom skulle bl. a. den som under många år har varit anställd i psykiskt eller fysiskt påfrestande yrke kunna hjälpas att byta arbete så att framtida vårdbehov eller behov av sysselsättningsskapande åtgärder kan undvikas. Kommittén skall enligt direktiven analysera effekten av sådana förändringar av arbetslöshets- kriteriet även om svårigheterna att bedöma de individuella riskerna för arbetslöshet i ett något längre perspektiv är uppenbara och sätter en gräns för vad som kan åstadkommas i detta avseende.

Kommittén skall vidare pröva den roll som arbetsmarknadsutbild- ningen kan och bör spela som fördelningspolitiskt instrument, dvs. för att förbättra sysselsättnings- och inkomstsituationen för människor med bristfällig förankring på arbetsmarknaden och med låga inkomster. KAMU skall i detta sammanhang rikta särskild uppmärksamhet på bristyrkesutbildningen. I direktiven refereras också det av riksdagen godkända utlåtandet an 1971133, där inrikesutskottet med hänvisning till det begränsade resultatet av bristyrkesutbildning för icke arbetslösa fann att arbetsmarknadsutbildningen inte hade fått den fördelningspoli- tiska roll som förväntats. KAMU skall nu samlat bedöma om bristyrkes- utbildningen i dess nuvarande utformning är ett användbart arbetsmark- nadspolitiskt medel eller om nya vägar bör prövas.

KAMU:s direktiv ger alltså utrymme för utvidgningen av rätten till arbetsmarknadsutbildning så länge sådana utvidgningar håller sig inom ramen för vad som kan anses arbetsmarknadspolitiskt och fördelnings- politiskt motiverat.

4.1.3. Förslag till utvidgningar av rätten till arbetsmarknadsutbildning

Sedan år 1966 har flera förslag lagts fram till generösare regler för arbetsmarknadsutbildning. Här skall i korthet behandlas LO:s och TCO:s inställning till arbetslöshetskriteriet och bristyrkesutbildning.

Båda organisationerna har hävdat att arbetslöshet eller risk för arbetslöshet också i framtiden i princip bör vara villkor för att arbetsmarknadsutbildning skall beviljas, men har samtidigt föreslagit att begreppet risk för arbetslöshet ges en utsträckt tolkning.

Enligt LO bör sysselsatta i vissa näringsgrenar som drabbas av säsong- arbetslöshet eller stora strukturförändringar, t. ex. byggnads- och skogs- industrin, kunna erbjudas arbetsmarknadsutbildning oavsett om de i de individuella fallen är arbetslösa eller inte. Dessa grupper bör således enligt LO generellt anses löpa risk för arbetslöshet.

TCO har med samma utgångspunkt i sitt vuxenutbildningsprogram föreslagit att fler hela branscher än f.n. samt vissa yrkesgrupper skall anses utsatta för generell arbetslöshetsrisk. Organisationen har t.ex. hävdat att kontorsyrkesgrupperna löper risk för arbetslöshet, eftersom stora strukturella förändringar kan väntas inträffa i framtiden till följd av ADB-teknikens utveckling. TCO anser allmänt att större hänsyn än f. n. bör tas till risk för framtida arbetslöshet.

TCO har också hävdat att man bör undersöka möjligheterna att genom uppsökande verksamhet i företag erbjuda arbetsmarknadsutbildning till personer som på grund av sin individuella situation löper särskilda risker i anställningen. Företagen bör enligt TCO kunna få bidrag för intern utbildning med arbetslöshetsförebyggande syfte.

LO anser att kravet på arbetslöshet eller risk för arbetslöshet helt skall slopas för lågavlönade som vill genomgå arbetsmarknadsutbildning. Skälet härtill är främst att LO önskar garantier för att de resurser som satsas på arbetsmarknadsutbildning i första hand kommer dem till del som har det besvärligast på arbetsmarknaden. LO betonar således arbetsmarknadsutbildningens fördelningspolitiska mål.

När det gäller bristyrkesutbildningen har både LO och TCO framhållit att den har haft begränsad omfattning. TCO anser att KAMU bör utreda om bristyrkesutbildningen kan och bör ges en näringspolitisk inriktning och utvecklas till ett utbildningsstöd åt vissa branscher och företag.

4.2. Bristyrkesutbildningen

4.2.1. Omfattning och inriktning

I kapitel 1 har tidigare givits en kortfattad beskrivning av bristyrkesut- bildningens framväxt och omfattning. Försöksverksamheten med brist- yrkesutbildning har nu pågått i över tio år. Budgetåret 1963/64 anordnades fem s.k. särskilda utbildningskurser med sammanlagt 83 elever. Budgetåret 1972/73 uppgick antalet kursdeltagare till 2 750

personer och antalet kurser till nära 50. Kostnaderna för bristyrkesutbild- ningen uppgick under budgetåret 1972/73 till 25,2 milj. kr. Härtill kommer den särskilda form av bristyrkesutbildning som har anordnats för vidareutbildning av de anställda inom kroppssjukvården, mental- och åldringsvården samt inom barnstugeverksamheten. Denna utbildning omfattade budgetåret 1972/73 närmare 4 500 personer inom vårdom- rådet och ca 300 personer inom barnstugeverksamheten. 1 4.2.4 redovisas förutsättningarna för denna form av bristyrkesutbildning mera ingående. Denna utbildning ingår inte i den närmast följande redovisningen av bristyrkesutbildning.

Kungl. Maj:t fastställer efter förslag av arbetsmarknadsstyrelsen inom vilka branscher eller yrkesområden som försök med bristyrkesutbildning får anordnas. Vidare anger Kungl. Maj:t vilken omfattning försöksverk- samheten får ha. Det kan nämnas att enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser fick försöksverksamheten under 1972/73 omfatta högst 2 500 personer och högst 60 000 elevveckor samt under 1974/75 högst 3 000 personer och högst 80 000 elevveckor.

l tablå 4.1 redovisas personer som påbörjade bristyrkesutbildning 1972/73 efter yrkesinriktning. Av tablån framgår att nära 50% av kursdeltagarna i bristyrkesutbildning fanns inom kurser som riktade sig mot yrken inom verkstadsindustrin, mer än 30% utbildade sig inom vårdområdet, 7 % utbildade sig till fordonsförare och 7 % utbildade sig till fordonsmekaniker. (De särskilt anordnade utbildningarna kombine- rade med beredskapsarbete inom vårdområdet ingår inte.) I tablå 4.1 redovisas också den totala kapaciteten inom bristyrkesutbildningarna enligt ramplanen 1972/73 uttryckt som beräknat antal färdigutbildade under budgetåret. Den totala kapaciteten i yrkesinriktade kurser i ramplanen uppgick till 44 863. Av denna kapacitet utgjorde bristyrkes- utbildningarna 11 306, dvs. drygt 25 %. 70% av bristyrkesutbildnings- kapaciteten fanns inom verkstadsindustriområdet, ca 12% inom vård- området och ca 5 % inom vardera biltrafikområdet och byggnadsindustri- området. Andelen deltagare i bristyrkesutbildning i förhållande till den totala kapaciteten inom olika kurser varierade kraftigt mellan olika yrkesområden. I verkstadsmekanikerutbildningarna uppgick antalet kurs- deltagare i bristyrkesutbildning till ca 6 % av den totala kapaciteten, medan motsvarande andel för svetsutbildningen var ca 20 %. I fordonsförarut— bildningen uppgick kursdeltagarna i bristyrkesutbildning till drygt 20 % av utbildningskapaciteten. För vårdområdet totalt uppgick andelen deltagare i bristyrkesutbildning i förhållande till kapaciteten till 44 %. För utbildningen till fritidspedagoger gällde att nära två tredjedelar av den totala kapaciteten upptogs av deltagare i bristyrkesutbildning. Det bör i sammanhanget framhållas att det faktiska kapacitetsutnyttjandet skiljer sig väsentligt mellan olika kurser. För vårdområdet gäller t. ex. att kapaciteten i stort sett helt utnyttjas, medan det finns stor ledig kapacitet i utbildningarna till verkstadsmekaniker och svetsare. I oktober 1973 var t. ex. kapacitetsutnyttjandet för verkstadsmekanikerutbild- ningen 56 % och för svetsutbildningen ca 68 %.

Tablå 4.1 Antalet personer som påbörjade bristyrkesutbildning 1972/73 fördelade efter yrkesinriktning samt den totala utbildningskapaciteten enligt ramplanen inom respektive yrkesområde

Yrkcsinriktning Antal personer som Beräknat antal färdig— påbörjat bristyrkes- utbildade 1972/73 utbildning 1972/73 inom bristyrkcsom—

råden enligt revide— rad ramplan

Värdamrädet Sjukskötarc/Sjuksköterskor 16 15 Skötare. psykvård 2 31 Sjukvård sbiträden/vårdbiträden 354 962 Hemvårdarc 18 __ Barnskötare 41 ' 64 Sjukgymnastcr/arbetsterapeuter 31 111 Bandagister 28 34 Fritid sped agoger 128 196 618 1 413 Kontorsområdet Sekreterare 22 78 22 78 Biltrafiken Bussförare 22 48 Taxiförare 8 72 Lastbilsförare 99 492 129 612 Motorbransch en Fordonsmekaniker 141 557 141 557 Verkstadsindustrin Mekaniker 319 4 918 Plåtslagare 107 428 Svetsare 510 2 592 9 36 7 9 38 Byggnadsindustrin lålementmontörcr — 300 Kranförare 18 228 18 528 Grafiska industrin Kopister/offsettryckare 48 100 48 100 Pappers- och massaindustrin Driftspersonal 40 80 40 80 Summa 1 955 11 306 Alla yrkesinriktade kurser summa 44 863

4.2.2. Kursdeltagarnas bakgrund

För att belysa bakgrunden hos kursdeltagarna i bristyrkesutbildning har KAMU gjort vissa bearbetningar av registren för deltagare i arbetsmark- nadsutbildning under 1972. (Den speciella bristyrkesutbildningen med beredskapsarbete ingår som tidigare nämnts inte.) Resultaten skall här kortfattat redovisas.

Av männen som avslutade bristyrkesutbildning under 1972 hade drygt 60 % arbetat inom tillverkningsindustrin innan de påbörjade utbildningen och 10% inom byggnadsverksamhet. 55% av kvinnorna kom från offentlig förvaltning och andra tjänster, ca 20 % från bank, försäkrings- och uppdragsverksamhet samt fastighetsförvaltning medan ungefär 8 % kom från tillverkningsindustrin och 10 % hade inte tidigare haft förvärvsarbete. Näringsgrensfördelningen efter kursen skilde sig också markant för män och kvinnor. Av männen återfanns ca två tredjedelar av dem som hade fått arbete tre månader efter kursens slut inom tillverkningsindustrin, medan knappt 10% återfanns inom samfärdsel, post eller telekommunikationer. För kvinnorna gällde att nära 90% återfanns inom offentlig förvaltning och andra tjänster.

1 tablå 4.2 redovisas tidigare utbildning hos deltagarna i bristyrkesut- bildning i jämförelse med samtliga kursdeltagare.

Av tablån framgår att männen i bristyrkesutbildning i allmänhet har något kortare grundutbildning än kursdeltagarna i allmänhet. För kvinnorna gäller det omvända förhållandet. Skillnaderna mellan män och kvinnor förklaras i stor utsträckning av att män och kvinnor återfinns inom helt olika typer av kurser inom bristyrkesutbildningen. Som helhetsomdöme kan dock sägas att bristyrkesutbildningen i lika stor utsträckning som arbetsmarknadsutbildningen i sin helhet rekryterar personer med kort grundutbildning.

Tablå 4.2 Kursdeltagare i bristyrkesutbildning och samtliga kursdeltagare 1972 fördelade efter tidigare grundutbildning. Procentuell fördelning

liolkskola Grundskola o. Studentcx., Totalt + ev. yrkes- motsvarande fackskola o. utb. + ev. yrkesutb. motsvarande + ev. ytter- ligare utb. Män Deltagare ibrist- yrkesutbild ning 67 29 4 100 Samtliga kursdel— tagare 61 28 1 1 100 Kvinnor Deltagare i brist- yrkesutbildning 51 41 8 100 Samtliga kursdel- tagare 63 30 7 100

I statistiken över kursdeltagare i arbetsmarknadsutbildning finns inga direkta uppgifter om tidigare inkomster. Däremot finns en uppgift om

sjukpenningklass för sådana kursdeltagare som inte uppbär sjukpenning under utbildningstiden. Av uppgifterna om sjukpenningplacering kan man dra vissa slutsatser om de tidigare inkomstförhållandena hos kursdeltagarna i bristyrkesutbildning. Det bör dock framhållas att det här är frågan om ganska grova skattningar. Enligt dessa uppskattningar hade ca 40 % av männen årsinkomster på över 30 000 kronor, medan ca 50 % hade årsinkomster mellan 18 000 och 30 000 kronor. 10 % hade under 18 000 kronor i årsinkomst. För kvinnorna gällde att knappt 10 % hade årsinkomster över 30 000 kronor, 45 % hade årsinkomster mellan 18 000 och 30 000 kronor, 20 % mellan 5 800 och 12 000 kronor och resterande 25 % alltså årsinkomster under 5 800 kronor. De på detta sätt beräknade tidigare inkomsterna är något högre för män som deltar i bristyrkesut- bildning än för det totala antalet manliga kursdeltagare. Skillnaderna är dock ganska små. För kvinnorna gäller emellertid att deltagarna i bristyrkesutbildning har väsenligt högre tidigare inkomster än kursdel- tagarna i allmänhet. Förklaringen till detta är naturligtvis främst att kvinnor som inte tidigare förväwsarbetat eller som återgår till förvärvs- arbete räknas som arbetslösa och alltså inte faller under bristyrkesutbild- ningen.

Det kan finnas skäl att i detta sammanhang påpeka att de beviljade utbildningsbidragen för kursdeltagare i bristyrkesutbildning, framför allt för männen, ligger väsentligt högre än vad som gäller för kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildningen som helhet, trots att bidragsbestämmelserna är desamma. 24 % av männen hade beviljats utbildningsbidrag på mer än 1 250 kronor per månad. Motsvarande andel för alla män i arbetsmark- nadsutbildning var 13 %. Endast 3 % av de manliga kursdeltagarna i bristyrkesutbildning hade beviljats mindre än 500 kronor i utbildnings- bidrag, medan motsvarande siffra för kursdeltagarna i allmänhet var 19 %.

En rimlig förklaring till skillnaderna i beviljade utbildningsbidrag kan vara att bristyrkesutbildningen bara förmår attrahera personer som enligt bidragsbestämmelserna får någorlunda god täckning för inkomstbortfallet under utbildningstiden. Deltagarna i bristyrkesutbildning har i allmänhet större möjligheter att avstå från utbildning än de arbetslösa om utfallet av bidragsbestämmelserna är alltför ogynnsamt.

4 2.3 Utbildningsresultat

I tablå 4.3 redovisas antalet personer som slutade bristyrkesutbildning under 1972, fördelade efter kön och avgångsorsak. 70% av deltagarna fullföljde kurserna, 63 % av männen och 84 % av kvinnorna. För kvinnorna är andelen som fullföljt kurserna densamma som för arbets- marknadsutbildningen som helhet. Männen har däremot betydligt större avbrottsfrekvens —- endast 63 % har fullföljt utbildningarna mot 71,5 % för arbetsmarknadsutbildningen i sin helhet.

Tablå 4.3 Antal personer som slutat bristyrkesutbildning under 1972. Fördelning efter kön och avgångsorsak

Avgångsorsak Män % Kvin- % Samt— % nor liga

Fastställd kurstid slut 814 63 531 84 1 345 70 Anställning 176 14 12 2 188 10 Sjukdom 35 3 18 3 53 3 Överförd till annan kurs 42 3 9 1 51 3 Annan orsak 232 18 48 8 280 14 Övriga 2 14 2 16 1 Summa 1301 101 632 100 1933 101

14 % av männen och 2 % av kvinnorna avbröt utbildningen på grund av anställning, medan 18 % av männen och 8 % av kvinnorna avbröt av ”annan orsak”.

Det finns skäl att anta att också en del av de personer som avbrutit utbildningen av ”annan orsak” iverkligheten har gjort detta på grund av att de fått anställning men att detta inte har blivit registrerat. Den höga avbrottsfrekvensen för män kan tydas så att många upplever betydande ekonomiska svårigheter under utbildningstiden och att man därför söker sig ut på arbetsmarknaden så snabbt som möjligt. Utbildningen sker också i sådana kurser där kraven på 4helt fullgjord utbildning för anställning i yrkena inte är formellt reglerade, samtidigt som efterfrågan på arbetsmarknaden är stor. Denna hypotes om anledningarna till männens stora avbrottsfrekvens får också stöd i den avbrottsstudie som KAMU har låtit utföra och som presenterats i kapitel 1. En mycket stor del av dem som inte fullföljt utbildningen pekar på ekonomiska svårig- heter som skäl till avbrotten.

l tablå 4.4 redovisas arbetsplaceringsresultaten för personer som fullföljt bristyrkesutbildning under 1972.

Tablå 4.4 Antal personer som slutfört bristyrkesutbildning och lämnat uppgift om anställningsförhållanden under 1972. Fördelning efter kön och arbetsplacering inom tre månader efter kursens slut

Kön Erhållit arbete inom tre månader, anställnings- Summa Ej er- Samtliga yrke i relation till kursens yrkesinriktning erhållit hållit som lämnat , .. _ arbete arbete uppgift Samma Samma Samma Samma Ovriga indiv. yrkes- yrkes- yrkes— anställ- yrke familj grupp område da Män 310 93 39 25 45 512 158 670 % 46 14 6 4 7 76 24 100 Kvinnor 194 16 4 4 13 231 81 312 % 62 5 l 1 4 74 26 100 Samtliga 504 109 43 29 58 743 239 982 % 51 11 4 3 6 76 24 100

Ca 76% av dem som lämnat uppgift om anställningsförhållandena hade erhållit anställning tre månader efter utbildningens slut. Denna andel är något större än för den yrkesinriktade utbildningen i stort. Det bör dock understrykas i detta sammanhang att bland dem som inte erhållit arbete efter tre månader liksom i övrig arbetsmarknadsutbildning finns många som fortsätter sin utbildning. Verkstadsmekanikerutbild- ningarna är t. ex. uppdelade på ett flertal kurser och det är i dessa fall helt naturligt att personer i bristyrkesutbildning genomgår mer än en kurs. Ca 70 % av dem som genomgått bristyrkesutbildning, både män och kvinnor, hade fått anställning i åtminstone samma yrkesområde som kursen gällde. Detta är också något högre andel än vad som gäller för yrkesutbildningen inom arbetsmarknadsutbildningen i sin helhet, där motsvarande andel för 1972 var 62 %.

4.2.4. Arbetsmarknadsutbildning och kommunalt beredskapsarbete inom vårdsektorn och barnstugeverksamheten

Genom beslut av Kungl. Maj:t hösten 1972 uppdrogs åt arbetsmarknads- styrelsen att anordna arbetsmarknadsutbildning och kommunalt bered- skapsarbete inom vårdsektorn och den kommunala barnstugeverksam- heten. Verksamheten hade två syften: dels skulle man försöka komma till rätta med den omfattande bristen på utbildning hos personalen inom vårdområdet och dels skulle man genom beredskapsarbete skapa syssel- sättning för de arbetslösa. Ca två tredjedelar av redan anställda vård- biträden beräknades t. ex. 1972 sakna grundutbildning för vårdyrken. Också den anställda ekonomipersonalen inom vårdområdet saknar i stor utsträckning yrkesutbildning. Utbildningen av den redan anställda per- sonalen har formen av bristyrkesutbildning och kurserna får enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser omfatta högst åtta veckor.

Följande förutsättningar gäller för utbildningen. Kursdeltagarna, som varit anställda mer än sex månader, erhåller lön från arbetsgivaren under utbildningstiden. För att inte arbetsgivaren skall belastas med dubbla lönekostnader har ersättare anställts i form av kommunalt beredskaps- arbete. Statsbidrag har därvid utgått med 75 % av ersättares löne- och övriga anställningsförmåner och därtill hörande sociala kostnader. Ersät- tarna skall anvisas av arbetsförmedlingen bland de vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa som är lämpliga för arbetsuppgifterna. Arbetsmark- nadsstyrelsen kan medverka till korta introduktionskurser för dem som skall anställas i beredskapsarbete. Under denna utbildningstid utgår utbildningsbidrag.

Våren 1973 hade utbildningen följande omfattning. Sammanlagt utbildades 4 226 personer. 2 886 genomgick åttaveckorskurser för vårdbiträden, 66 genomgick sexveckorskurser för vårdpersonal inom barnanstaltsvården, 691 genomgick åttaveckorskurser för ekonomibiträ- den, 288 personer genomgick fyraveckorskurser för Städpersonal, 19 personer genomgick 60 timmars utbildning för lokalstädare, 240 personer genomgick barnskötarkurs åtta veckor och 36 personer genomgick preparandkurs till avkortad studiegång på förskollärarkurs i åtta veckor.

Uppdraget till AMS att genomföra denna form av utbildning kombine- rad med beredskapsarbete gällde från början endast t. o. m. den 31 maj 1973. Regeringen har därefter vid två tillfällen beslutat om förlängning av perioden och enligt det senaste beslutet kan verksamheten fortsätta t. o. m. den 31 mars 1975.

4.2.5. Överväganden och förslag

Motivet för försöksverksamheten med bristyrkesutbildning var i första hand att avhjälpa besvärande brist på yrkesutbildad arbetskraft inom vissa sektorer, dvs att försöka komma tillrätta med flaskhalsproblem på arbetsmarknaden. Därutöver fanns emellertid också ett fördelningspoli- tiskt motiv. Man ville genom bristyrkesutbildningen öppna en möjlighet för lågavlönade att via bristyrkesutbildningen skaffa sig yrken som gav bättre inkomster. Det fördelningspolitiska motivet till försöksverksam- heten med bristyrkesutbildning har starkt understrukits både av riksda- gen och i KAMU:s direktiv. I direktiven påpekas, med hänvisning till den ringa omfattningen, att bristyrkesutbildningen inte har fått den fördel- ningspolitiska effekt som förväntats. Som mest hade bristyrkesutbild- ningen omfattat 3 300 personer budgetåret 1971/72. Det bör i detta sammanhang påpekas att bristyrkesutbildningens omfattning har varit reglerad genom bestämmelser från Kungl. Maj:t under hela den tid försöksverksamheten pågått. 1972/73 fick bristyrkesutbildningen enligt Kungl. Maj:ts regleringsbrev högst omfatta 2 500 personer. Bristyrkesut- bildningen har alltså t. o. m. inte oväsentligt överstigit den volym som bestämmelserna för försöksverksamheten har tillåtit. Arbetsmarknads- styrelsen har emellertid inte behövt införa särskilda regler för att åstadkomma denna begränsning, utan det tycks som om efterfrågan har hållit sig ungefär på den nivå som ramarna för försöksverksamheten har medgivit. Det är emellertid troligt att arbetsmarknadsstyrelsen utan dessa volymbegränsningar genom mera aktiv rekrytering, skulle ha kun- nat nå upp till större antal deltagare i bristyrkesutbildningen.

Det finns flera anledningar till att inte ett större antal personer har efterfrågat bristyrkesutbildning. För det första bör det understrykas att de utbildningsbidrag som utgår i de flesta fall inte täcker inkomstbort- fallet hos kursdeltagarna. För det andra innebär påbörjande av bristyrkes- utbildning alltid en viss otrygghet för den enskilde, eftersom det förutsätter att man slutar en anställning utan att ha några absoluta garantier för att få anställning efter utbildningstidens slut. För det tredje betyder naturligtvis det begränsade kursutbudet inom bristyrkesutbild- ningens ram att man enbart har kunnat möta utbildningsönskemålen hos en del av arbetskraften.

Om man vill öka omfattningen av bristyrkesutbildningen dels för att bättre kunna tillfredsställa efterfrågan på utbildad arbetskraft inom vissa yrkesområden och dels för att öka de fördelningspolitiska effekterna finns det i princip två möjligheter, För det första kan man öka omfattningen av kursutbudet inom bristyrkesutbildningen och för det andra kan man försöka öka rekryteringen till de kurser som ingår inom

bristyrkesutbildningen med hjälp av bättre bidrag, anställningstrygghet och information. Det ”tak" som Kungl. Maj:t har angett för det högsta antalet kursdeltagare i bristyrkesutbildning måste då också höjas. Det är kommitténs uppfattning att arbetsmarknadspolitiska och fördelnings- politiska skäl talar för att bristyrkesutbildningens omfattning bör ökas och att båda dessa vägar bör användas.

De arbetsmarknadspolitiska skälen för en ökning av bristyrkesutbild- ningens omfattning är främst att man härigenom bättre kan tillgodose efterfrågan på utbildad arbetskraft på arbetsmarknaden och att man långsiktigt förbättrar arbetskraftens utbildning, En utvidgning av brist- yrkesutbildningen kan också medverka till att öka rörligheten på arbetsmarknaden och på så sätt underlätta för arbetslösa, som av olika skäl inte önskar utbildning, att få arbete.

De fördelningspolitiska skälen för en utökning av bristyrkesutbild- ningen är närmast att hänföra till den enskilde individens möjligheter att förbättra sina inkomster. Däremot kan knappast låglöneproblemet som sådant lösas med utbildningsinsatser så länge det finns andra personer som tar över de arbetsuppgifter som deltagarna i bristyrkesutbildning lämnar. Bristyrkesutbildningen kan emellertid bidra till att individer som en gång hamnat i ett låglöneyrke inteär hänvisade till att för all framtid stanna kvar i detta. Om rörligheten i låglöneyrken ökar, kan detta också leda till att inkomsterna fördelas jämnare på individerna, sett över en längre tidsperiod.

En utvidgning av bristyrkesutbildningen kan också vara av betydelse för de personer som upplever individuella risker för arbetslöshet i sitt arbete. Även om kommittén i det följande föreslår en utvidgad tolkning av begreppet ”risk för arbetslöshet", kan man inte bortse från de svårigheter som uppstår vid den individuella bedömning som skall göras. Gränsfall kommer alltid att uppstå. Det är då en fördel att det finns en öppen sektor av arbetsmarknadsutbildningen där den enskilde — som själv upplever risken för arbetslöshet — kan få utbildning utan omfat- tande prövning, eller även om en sådan prövning ger till resultat att riskerna för arbetslöshet inte är av den art att de berättigar till arbetsmarknadsutbildning. Prövningen av risken för arbetslöshet kan härigenom något avdramatiseras.

Kursutbudet inom bristyrkesutbildningen bestäms idag dels genom att Kungl. Maj:t anger inom vilka branscher och yrkesområden som bristyrkesutbildning får anordnas och dels genom att arbetsmarknadssty- relsen i samband med ramplaneringen prövar vilka speciella kurser som skall finnas inom dessa ramar. Bristyrkeskurserna skiljer sig från de övriga kurserna inom den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen genom att Kungl. Maj:t angivit att dessa områden har särskilt stor brist på arbetskraft.

För hela den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen gäller att AMS i samarbete med arbetsmarknadens parter kontinuerligt prövar att det finns behov av arbetskraft inom de yrkesområden som utbild— ningen leder till. Kursutbudet och antalet utbildningsplatser bestäms dels med denna utgångspunkt och dels med hänsyn till de förväntade behoven

bland målgrupperna (arbetslösa etc.). Det betyder alltså att hela den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen i princip leder till yrken där det kan förväntas uppstå efterfrågan på arbetskraft. Inom delar av den ramplanerade kursverksamheten utnyttjas emellertid inte kapaci- teten till fullo, trots att det finns ytterligare behov av yrkesutbildad arbetskraft på dessa områden. Inom de särskilt anordnade kurserna utnyttjades utbildningsplatserna t. ex. till endast 70% i oktober 1973. KAMU finner det mot denna bakgrund naturligt att bristyrkesutbild- ningen i framtiden skall omfatta ett större antal kurser än för närvarande.

Av skäl som ovan anförts förordar KAMU att bristyrkeskurserna ges ett ökat utrymme i den framtida arbetsmarknadsutbildningen. Enligt kommitténs mening skall behovet av bristyrkeskurser bedömas i samband med ramplaneringen på samma sätt som man bedömer behovet av utbildning för arbetslösa m.fl. Bristyrkesutbildningen skall alltså inte vara hänvisad till det eventuella överskott som uppstår när kapaciteten tagits i anspråk för övriga målgrupper. En ökning av bristyrkesutbild- ningen förutsätter också en ökning av den ram för detta ändamål, som Kungl. Maj:t årligen fastställer. KAMU anser att den övre gränsen för antalet personer i bristyrkesutbildning bör höjas till 10 000 personer per år.

Det finns skäl som talar för att besluten om vilka branscher och yrkesområden som bristyrkesutbildningen får bedrivas inom kan flyttas från Kungl. Maj:t till AMS. Hela frågan om vilka kurser som skulle ingå i bristyrkesutbildningen kunde då förutsättningslöst prövas i samband med ramplaneringen. Fördelarna med en sådan ordning är emellertid begrän- sade. Kungl. Maj:t anger i allmänhet endast att bristyrkesutbildning får anordnas inom vissa branscher och stora yrkesområden. Endast i undantagsfall anges att utbildningen skall avse ett visst individualyrke eller viss typ av utbildning. Under förutsättning att Kungl. Maj:t allmänt anger utbildningens inriktning kan man i ramplaneringsprocessen bestämma vilka kurser som skall ges och dimensioneringen av dem. KAMU anser därför att Kungl. Maj :t även i fortsättningen bör ange inom vilka områden som bristyrkesutbildning får anordnas. AMS och arbets- marknadens parter har naturligtvis möjlighet att ivanlig ordning lämna förslag till Kungl. Maj:t.

Den utvidgning av volymen inom bristyrkesutbildningen som KAMU ovan föreslagit förändrar inte principerna för bristyrkesutbildningen på något avgörande sätt. Tillsammans med förslagen i det följande avsnittet om låginkomsttagares möjligheter till arbetsmarknadsutbildning kommer det emellertid att innebära att krav ställs på ökade insatser inte minst från arbetsmarknadens parter i ramplaneringen. KAMU återkommer till denna fråga i kapitel 9.

Som ovan anförts bör hänsyn till bristyrkesutbildningen tas vid ramplaneringen. En utvidgning av antalet bristyrkeskurser får således enligt kommitténs uppfattning i princip inte leda till att personer med fast anställning tränger undan arbetslösa eller personer som löper risk för arbetslöshet från utbildningsplatser inom ”bristyrkesutbildningar". Be- stämmelser bör dock utfärdas som innebär att om konkurrens om

utbildningsplatserna ändå uppstår mellan sökande som uppfyller de uppställda kompetenskraven så skall personer som är eller löper risk att bli arbetslösa ha företräde. Sådana bestämmelser bör i första hand kunna tillämpas när det gäller kurser med gemensam intagning. En utvidgning av antalet kurser och antalet utbildningsplatser som står till förfogande för alla på ovan angivet sätt leder emellertid inte automatiskt till ökad volym av bristyrkesutbildning. För detta krävs, för det första, att utbildnings- bidragen blir mera förmånliga och i princip ger täckning för inkomstbort- fallet åtminstone för personer med relativt låga inkomster. Denna fråga behandlas närmare i kapitel 8 om utbildningsbidragen. För det andra krävs att tryggheten i anställningen garanteras för de personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning. Ett lagförslag med denna innebörd har, som framgått i kapitel 2, framlagts under våren 1974.

Även om dessa förändringar av förutsättningarna för genomgång av utbildning genomförs, finns det emellertid skäl att anta att rekryteringen till utbildning också i framtiden kan komma att utgöra ett problem. Det är därför enligt KAMU:s mening angeläget att ökad information och uppsökande verksamhet kommer till stånd för att stimulera rekryteringen till bristyrkesutbildningarna när det finns ledig kapacitet för sådan utbildning. Arbetsförmedlingen bör i samarbete med de fackliga organisa- tionerna och företagen sköta informationen om möjligheterna att genom- gå bristyrkesutbildning. Informationen — bl. a. om bristyrkesutbild- ningen behandlas mera allmänt i kapitel 10.

Det framgår av vad som ovan framförts att kommittén har uppfattningen att förbättrade möjligheter till bristyrkesutbildning inte automatiskt skulle leda till en mycket stor efterfrågan av dessa utbildningar. Det finns en tendens att överskatta den spontana benägenheten hos personer med fast förankring på arbetsmarknaden att genomgå utbildning. De förbätt- rade villkor, som enligt kommitténs förslag i framtiden skall gälla vid genomgång av bristyrkesutbildning, bör emellertid # om de förenas med en effektiv information och uppsökande verksamhet — rimligen leda till en ökad rekrytering. Förslaget om ledighet vid studier bör också bidra till detta.

Det kan naturligtvis ifrågasättas om en utökad bristyrkesutbildning, som står öppen för alla, har tillräcklig fördelningspolitisk effekt — om man inte riskerar att utbildningsplatserna då tillfaller personer med god utbildning och goda inkomster, men vilka klart inser värdet av ytterligare utbildning. Enligt kommitténs uppfattning är riskerna för från fördel- ningspolitiska utgångspunkter negativa konsekvenser av förbättrade möj- ligheter till bristyrkesutbildning små. Erfarenheterna av försöksverksam- heten visar entydigt detta. De förbättringar av villkoren som kommittén föreslår innebär inga förändringar av sådan principiell karaktär att detta förhållande kan förväntas påverkas i nämnvärd utsträckning.

Bristyrkesutbildningen betraktas ibland med viss misstro av de arbets- givare som får uppleva att anställda slutar sin anställning för att genomgå bristyrkesutbildning. En anledning till detta kan vara att bristyrkesutbild- ningen uppfattas mera som ett sätt att byta arbetsgivare än att byta yrke eller ett sätt att kvalificera sig för nya arbetsuppgifter. Det är emellertid

inte självklart att bristyrkesutbildningen måste uppfattas på detta sätt. I en del andra länder är det vanligt att arbetsgivarna är positivt inställda till utbildningsformer som närmast motsvarar bristyrkesutbildningen och utnyttjar dem för att fylla sina behov av utbildad arbetskraft. Det skulle sannolikt vara möjligt att väcka de svenska företagens intresse för bristyrkesutbildning om man gör klart att företagen kan använda denna utbildning för att ge redan anställda en möjlighet att bygga på sina yrkeskunskaper. De skulle efter utbildningen kunna fylla mera kvalifice- rade arbetsuppgifter inom företaget, för vilka det är svårt att rekrytera utbildad arbetskraft. Arbetsgivarna skulle i sådana fall också kunna tänkas ge särskilda bidrag för att t. ex. täcka det inkomstbortfall som kan uppstå vid utbildningen. Sådana arrangemang blir också praktiskt möjliga enligt KAMUts förslag till bidragsbestämmelser. Dessa utformas nämligen så att arbetsgivaren kan utbetala löneutfyllnadsbidrag utan att detta påverkar bidragens storlek. Möjligheterna att öka rekryteringen till bristyrkesutbildning skulle bli större genom den extra förstärkning för den enskilde som tillkommande bidrag från arbetsgivaren kan innebära, men framför allt genom att anställning i utbildningsyrket vid kursens slut kan garanteras. Det bör betonas att vad som ovan sagts om möjligheterna att använda bristyrkesutbildning för att täcka behov av utbildad personal i ett företag, har som förutsättning att bristyrkesutbildningarna också i fortsättningen avser yrkesutbildning som inte begränsas till ett företags speciella behov.

Den form av arbetsmarknadsutbildning och kommunalt beredskaps- arbete inom vårdsektorn och barnstugeverksamheten som infördes hösten 1972 är ur flera synpunkter principiellt intressant. Möjligheter till utbildning erbjöds i huvudsak till personer som sedan länge var anställda i ett visst yrke men som saknade grundläggande utbildning för arbetsupp- gifterna. Arbetsgivaren betalade lön under utbildningstiden till kursdel- tagarna medan lönerna till ersättarna till 75 % ersattes av arbetsmarknads- verket som beredskapsarbete. Ersättarna anvisades av arbetsförmedlingen bland de anmälda arbetslösa.

Erfarenheterna av denna verksamhet är goda. Den har fått stor omfattning och några svårigheter att rekrytera kursdeltagare tycks inte ha funnits. Ca 4 500 arbetslösa personer kunde 1972/73 på detta sätt få beredskapsarbete som i många fall också innebar att man fick tillgång till önskad praktik samtidigt. Kommittén ser denna verksamhet som ett sätt att täcka brister i utbildningen och samtidigt öka tillgången på arbetstill- fällen under en lågkonjunktur. Den bör under denna förutsättning kunna användas också på andra områden. Det finns emellertid uppenbara risker med att permanenta verksamheten. Detta skulle kunna leda till att arbetsgivarna drar ner den ordinarie utbildningsverksamheten och där-

igenom omintetgör både utbildnings— och sysselsättningseffekterna. Kommitténs förslag om att utöka antalet bristyrkesutbildningar gäller den yrkesinriktade delen av kursutbudet. De icke yrkesinriktade kurserna berörs inte direkt. Allmänna ämnen, utbildning i svenska samt preparand- kurser bör dock kunna ges som förberedelse till en yrkesinriktad utbildning när det är nödvändigt för att en person skall kunna genomgå bristyrkesutbildning.

En utvidgning av möjligheterna för den enskilde att komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning genom att bygga ut bristyrkesutbildningen har uppenbara fördelar. Den arbetsmarknadspolitiska inriktningen av utbild— ningsinsatserna garanteras så långt som möjligt genom ramplanering. Kurserna är direkt anpassade till arbetsmarknadens behov och till de krav som vuxna heltidsstuderande kan ställa på utbildningen, när det gäller pedagogik och effektivitet. När det finns ledig kapacitet i kurserna behöver ingen ingående utredning och bedömning av den enskildes situation göras för att klargöra rätten att delta i utbildningen. Det bör också understrykas att en väsentlig fördel med den utvidgning av bristyrkesutbildningen som KAMU föreslår är att konsekvenserna är helt kontrollerbara, De maximala kostnaderna för denna utvidgning kan i förväg bestämmas.

4.3. Arbetsmarknadsutbildning för låginkomsttagare

Arbetsmarknadspolitiken har bl. a. fördelningspolitiska mål. Den starka inriktningen på att stödja de individer och grupper som har särskilda svårigheter på arbetsmarknaden är ett uttryck för detta.

Utmärkande för svensk arbetsmarknadsutbildning ijämförelse med dess motsvarighet i flera andra länder är bl. a. den stora andelen arbetslösa bland kursdeltagarna. Detta är enligt KAMU:s mening en klar fördel från fördelningspolitisk synpunkt. I länder där arbetslösa inte ges företräde till utbildningen kommer den oftast bara i begränsad utsträckning dem till del som har särskilt stort behov av utbildning.

I Sverige har bristyrkesutbildningen som tidigare nämnts ansetts ha en särskild fördelningspolitisk funktion genom att lågavlönade har tillträde till den oavsett om de är arbetslösa eller inte. Bristyrkesutbildningens huvudsyfte har emellertid varit ett annat, nämligen att genom insatser på strategiska yrkesområden begränsa de samhällsekonomiskt negativa verk- ningarna av brist på arbetskraft.

Det har för många framstått som angeläget att förstärka den fördelningspolitiska effekten av arbetsmarknadsutbildningen genom särskilda insatser för låginkomsttagare. Detta kan enligt nuvarande bestämmelser ske främst genom att låginkomsttagare stimuleras att i ökad utsträckning delta i bristyrkesutbildning. Det närmast till hands liggande alternativet till detta är att slopa arbetslöshetsvillkoret för låginkomsttagare, vilket har föreslagits av bl. a. LO.

KAMU 25 förslag beträffande bristyrkesutbildning innebär att anställda i större omfattning får tillträde till ramplanerade kurser än för närvarande och att antalet utbildningsplatser som ställs till förfogande höjs kraftigt. Detta bör i förening med förbättrade utbildningsbidrag, effektiv informa- tion om kurserna och uppsökande verksamhet ge förutsättningar för en väsentligt ökad rekrytering av kursdeltagare från låglöneyrkena.

För personer i utpräglade låglöneyrken, t. ex. inom textilindustrin, livsmedelsindustrin, träindustrin och många serviceyrken, innebär de

flesta av Skolöverstyrelsen anordnade bristyrkesutbildningarna möjlig- heter till väsentliga inkomstökningar. De som har inkomster omkring genomsnittet för industriarbetare kan däremot av naturliga skäl inte i lika stor utsträckning uppnå inkomstökning genom att gå igenom sådan utbildning. Man måste också utgå ifrån att utbildningsbidragen även om de förbättras — kommer att förbli mindre attraktiva för dem som har högre löner än för de lågavlönade.

Deltidsarbetande och personer som arbetar endast vissa delar av året har ofta låg lön, både räknat per år och per arbetad timme. Enligt låginkomstutredningen var år 1966 medianen för de partiellt anställdas timlöner i genomsnitt ca 19 % lägre än motsvarande belopp för helårs- och heltidsanställda. I den mån den begränsade arbetstiden beror på arbetsmarknadsförhållanden uppfyller vederbörande arbetslöshetsvill- koret för arbetsmarknadsutbildning. Arbetslöshetskriteriet tillämpas ge— neröst när det gäller personer med dålig förankring på arbetsmarknaden. Ofta är emellertid andra hinder för förvärvsarbete avgörande, t.ex. hushållsarbete och omsorg om barn. F.n. kan den som begränsar sitt arbetsutbud till åtminstone halvtid eller möjligen något mindre än halvtid i regel få arbetsmarknadsutbildning även om begränsningen väntas kvarstå också efter utbildningen. Dessa grupper av anställda har ofta låg lön och relativt små valmöjligheter på arbetsmarknaden. KAMU anser att dessa omständigheter i förening bör kunna utgöra tillräcklig grund för arbetsmarknadsutbildning, även om anställningstryggheten inte befinns vara så dålig att risk för arbetslöshet föreligger.

För ett slopande av arbetslöshetsvillkoret för andra grupper av lågin— komsttagare talar främst önskemålet att kunna erbjuda dem så stora förutsättningar som möjligt att välja mellan olika utbildningar. Den principiellt viktigaste avgränsningsfrågan gäller möjligheten för arbets— marknadsverket att betala utbildningsbidrag för icke yrkesinriktad utbild- ning (kommunal vuxenutbildning, folkhögskola etc.) och för yrkesutbild— ning i det reguljära utbildningsväsendet, t. ex. gymnasieskolan. KAMU bedömer de arbetsmarknadspolitiska motiven för att införa en sådan möjlighet för alla låginkomsttagare som begränsade. Det ankommer på det allmänna studiestödet att tillgodose bl.a. sådana behov, varför KAMU måste förutsätta att nödvändiga fördelningspolitiska priorite- ringar görs vid utformningen av detta. Den klara gränsdragning som kommittén enligt direktiven skall göra mot övrig vuxenutbildning skulle, om arbetsmarknadsutbildningen också åtog sig denna uppgift, bli i det närmaste omöjlig att genomföra.

Den av KAMU föreslagna utvidgningen av bristyrkesutbildningen kommer, som tidigare framhållits, att öka möjligheterna för icke arbets- lösa låginkomsttagare att delta i arbetsmarknadsutbildning. Bristyrkesut- bildningen har emellertid också andra mål än de fördelningspolitiska och det kan därför vara svårt att enbart med hjälp av detta kursutbud tillfredsställa önskemålen om utbildning av låginkomsttagare. En begrän- sad utvidgning av rätten för låginkomsttagare att delta i arbetsmarknads- utbildning till att gälla de särskilt anordnade kurserna bör emellertid kunna göras utan att gränsdragningsproblemen mot övrig vuxenutbild-

ning blir alltför stora. En sådan begränsad utvidgning skulle också kunna vara klart arbetsmarknadspolitiskt motiverad. Detta skulle innebära att man inom ramen för det stora utbildningsbehov som finns bland låginkomsttagarna skulle göra en arbetsmarknadspolitisk prioritering av de mest angelägna behoven. En sådan utvidgning av låginkomsttagarnas rätt till arbetsmarknadsutbildning förutsätter att också dessa behov ingår som en styrande faktor vid ramplaneringen. I fortsättningen skulle alltså behovet av utbildning för de lågavlönade liksom behovet av bristyrkesut- bildning räknas in i det totala utbildningsbehovet. Den övre gränsen för utbildningskapaciteten måste dock, liksom nu, sättas vid det förväntade behovet av yrkesutbildad arbetskraft. Det är naturligtvis inte möjligt att täcka alla utbildningsbehov hos de lågavlönade under en viss tidsperiod, t. ex. ett budgetår. Vissa ramar måste därför ges av statsmakterna och planeringen bör syfta till att inom dessa ramar försöka tillgodose de mest angelägna utbildningsbehoven hos de lågavlönade. En lösning av här skisserat slag för att förbättra möjligheterna för de lågavlönade att delta i arbetsmarknadsutbildning är ett helt nytt inslag i arbetsmarknadsutbild- ningen. Mot denna bakgrund finner kommittén det motiverat att det till en början blir fråga om försöksverksamhet. Kommittén föreslår att fr. o. m. budgetåret 1975/76 5 000 utbildningsplatser ställs till förfogan— de inom den ramplanerade delen av arbetsmarknadsutbildningen med speciell inriktning på låginkomstgrupper.

Även en begränsad utvidgning av rätten för låginkomsttagare att delta i den ramplanerade arbetsmarknadsutbildningen, som ovan föreslagits, leder till relativt svårlösta gränsdragningsproblem. Låginkomsttagare finns i alla näringsgrenar och i ett stort antal yrken, varför det ställer sig svårt att på ett rättvist sätt definiera målgruppen annat än genom en inkomst- gräns. En inkomstgräns måste emellertid kombineras med en åldersgräns, eftersom personer under ca 25 år och i ännu högre grad personer under ca 20 är annars skulle bli starkt överrepresenterade i målgruppen. Många unga har ”ingångslöner” som relativt snabbt höjs. De yngre torde ha större möjligheter än äldre lågavlönade att uppnå löneökning även utan arbetsmarknadsutbildning. Av liknande skäl bör undantag också göras för alla som inte har haft stadigvarande arbete under viss minsta tid, t. ex. fem år, och under denna tid varit lågavlönade.

Ett inkomstkriterium för rätt till arbetsmarknadsutbildning bör vara sådant att en relativt liten del av hela arbetskraften kommer i fråga. I annat fall får de som har verkligt låga löner inte någon särskild fördel jämfört med flertalet sysselsatta. En eventuell inkomstgräns bör därför sättas lägre än medianlönen för industriarbetare. År 1971, då median- inkomsten för alla anställda i tillverkningsindustrin enligt 1972 års taxering var 25 400 kr., hade totalt närmare 2 miljoner förvärvsarbetan- de inkomster understigande 20000 kr. Enligt låginkomstutredningens betänkande Svenska folkets inkomster (SOU 1970:34) hade år 1966, då medianlönen för helårs- och heltidsanställda i tillverkningsindustrin var 21 500 kr., ca 40 % av samtliga helårs— och heltidsanställda inkomster under 20 000 kr. Andelen var 77 % för kvinnorna, 23 % för männen och 30 % för personer i åldrarna 25—64 år. Under 15 000 kr. hade samtidigt

ca 18 % av alla helårs- och heltidsanställda eller 43 % av kvinnorna, 7 % av männen och 9 % av de sysselsatta i åldrarna 25—64 år.

Från dessa utgångspunkter ter det sig rimligt att sätta inkomstgränsen till 90 % av medianlönen för heltidsarbetande industriarbetare och motsvarande för deltidsarbetande. Tillsammans med de tidigare föreslag- na begränsningarna när det gäller ålder (25 år) och anställningstid i lågavlönat yrke (5 är) kan gruppen av lågavlönade som skulle komma i fråga för arbetsmarknadsutbildning uppskattas till 10—20% av arbets- kraften eller 400 000—800 000 personer. 5 000 utbildningsplatser vid de särskilt anordnade kurserna skulle som ett första steg i en försöksverk- samhet ställas till förfogande för dessa grupper av lågavlönade.

4.4. Arbetsmarknadsutbildning vid risk för arbetslöshet

4.4.1. Bakgrund och nuvarande förhållanden

Under arbetsmarknadsutbildningens första år var faktisk, oförvållad arbetslöshet ett krav för tillträde, frånsett särskilda kurser för handi- kappade m. fl. Redan under 1950-talet beviljades emellertid arbetsmark- nadsutbildning också till personer som bedömdes löpa risk att inom en snar framtid bli arbetslösa i sitt yrke. Det gällde främst personer som berördes av varsel samt anställda i näringsgrenar eller yrken där stora strukturella förändringar ägde rum, t. ex. i skogsbruket.

I 1963 års kungörelse om utbildningsbidrag, vilken gällde till år 1966, föreskrevs att utbildningsbidrag skulle utgå bl. a. om "fara för arbetslös- het eller placeringssvårigheter på arbetsmarknaden” förelåg för sökanden. 1960 års arbetsmarknadsutredning (SOU 196519) ansåg att denna bestämmelse borde ges en så generös tillämpning att formella hinder inte uppstod för erforderlig utbildning av vuxna som måste ställa om till nya arbetsuppgifter. Strukturomvandlingen i näringslivet kunde medföra en successiv försämring av enskilda personers inkomst- och sysselsättnings— möjligheter utan att en direkt arbetslöshetssituation uppstod. (Som exempel angav utredningen förhållandena inom skogsbruket, jordbruket och detaljhandeln.) Om en bedömning på längre sikt klart gav vid handen att vederbörande måste byta yrke eller flytta till annan ort och att utbildning i samband därmed var nödvändig, så skulle detta enligt utredningen vara tillräcklig grund för utbildningsbidrag.

Departementschefen anslöt sig i prop. 196652 till vad arbetsmarknads— utredningen hade anfört om arbetsmarknadsutbildning vid risk för arbetslöshet. Den av utredningen förordade vidgade tillämpningen av begreppet ”risk för arbetslöshet” innebar enligt departementschefen en effektivering av arbetsmarknadspolitiken. Man kunde därigenom undvika att den enskilde måste byta arbete under trycket av en akut krissituation och i stället få tillfälle till en mera övervägd prövning. Någon väsentlig ändring av själva författningstexten gjordes dock inte i nämnda avseende: enligt 1966 års arbetsmarknadskungörelse är villkoret för utbildningsbi- drag bl.a. att sökanden ”är eller löper risk att bli arbetslös eller är

svårplacerad på arbetsmarknaden”. Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat tillämpningsföreskrifter enligt vilka länsarbetsnämnderna bl. a. ”skall vara generösa när de bedömer om risk för arbetslöshet föreligger”.

Under åren efter 1966 har risk för arbetslöshet i allmänhet ansetts föreligga generellt för sysselsatta inom jordbruk, skogsbruk och teko— industrin. Detsamma har gällt för anställda i företag som utfärdat varsel om personalinskränkningar. I mera begränsad omfattning har också rent individuella faktorer ansetts medföra arbetslöshetsrisk. N_ågra uttryckliga föreskrifter om vilka omständigheter som skall anses medföra sådan risk har inte utfärdats av vare sig Kungl. Maj:t eller AMS, utan länsarbets- nämnderna och arbetsförmedlingen får själva utforma sin praxis.

Från åren före 1969 saknas kontinuerlig statistik som belyser orsakerna till att arbetsmarknadsutbildning beviljades. Enligt en under- sökning] hade 8 % av dem som slutade arbetsmarknadsutbildning vissa månader är 1963 beviljats utbildningen på grund av att de löpte risk för arbetslöshet. Från år 1969 till år 1971 ökade andelen från 4 % till 9 %, samtidigt som arbetsmarknadsutbildning totalt expanderade snabbt. Därefter har andelen varit omkring 10 %.

Andelen kursdeltagare som har beviljats utbildningen på grund av risk för arbetslöshet varierar starkt från län till län. I flertalet skogslän, där relativt många är sysselsatta i jord- och skogsbruk, är andelen över 10 %. I alla de tre storstadslänen är andelen 8—9 %. Bland övriga län uppvisar flera _ t. ex. Kronobergs och Kristianstads län — andelar på över 20 %. ] sistnämnda län är i stället den andel av kursdeltagarna som rapporterats vara arbetslösa ca 10 % lägre än genomsnittet för riket. Det kan antas att man i olika län har en något varierande praxis när det gäller att ange varför arbetsmarknadsutbildning beviljas i individuella fall, varför skill- naderna inte behöver betyda att man i de sistnämnda länen är generösare eller att man där faktiskt har särskilt många som riskerar arbetslöshet. De kvinnliga kursdeltagarna har i något mindre utsträckning än de manliga rapporterats löpa risk för arbetslöshet, vilket får ses mot bakgrund av att många av kvinnorna över huvud taget inte räknas till arbetskraften förrän de söker utbildning.

4.4.2. Bestämmelser om anställningsskydd

1973 års riksdag har antagit en lag om anställningsskydd, som innehåller vissa bestämmelser av betydelse för bedömningen av när arbetslöshetsrisk skall anses föreligga. Enligt lagens 7 % första stycket skall uppsägning från arbetsgivares sida vara sakligt grundad. Annars är uppsägningen i princip inte giltig. Den i detta sammanhang viktigaste sakliga grunden för uppsägning är arbetsbrist. I andra stycket av samma paragraf sägs att saklig grund för uppsägning inte föreligger om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Enligt vad departementschefen anförde i prop. 19731129 bör arbetsgivarens om- placeringsskyldighet gälla endast i fråga om arbete för vilket arbetstaga- ren har tillräckliga kvalifikationer. Arbetsgivaren måste dock acceptera

1 AMS” arbetsmarknads- statistik nr lB/1965

att en viss upplärningstid kan behövas på samma sätt som vid nyrekrytering.

Bestämmelserna i 7 & gäller inte för anställningar på viss begränsad tid. som är vanliga bl.a. inom byggnadsbranschen. Sådana anställningar får normalt bara förekomma om de föranleds av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet och för praktikarbeten och vikariat. Facklig huvudorganisation kan dock medge att anställningsavtal på viss tid får träffas även i andra fall.

Lagen innehåller viktiga bestämmelser till skydd för äldre anställda. Det föreskrivs bl. a. att uppsägningar vid arbetsbrist skall ske enligt viss turordning, som grundar sig på anställningstiden i företaget, och att de äldre skall åtnjuta längre uppsägningstider än de yngre. Dessa bestämmel- ser gäller också bara i den mån annat inte har avtalats med godkännande av facklig huvudorganisation (se nedan).

1 lagen finns vidare bestämmelser om varsel, vilka också är dispositiva. Arbetsgivare skall enligt dessa bestämmelser viss tid i förväg varsla den fackliga organisationen om bl.a. uppsägningar, avskedanden, permit- teringar och underrättelser om att anställningar för begränsad tid inte skall förnyas.

För statstjänstemän — inkl. de flesta statligt anställda arbetare —» och kommunaltjänstemän gäller bestämmelserna i statstjänstemannalagen resp. kommunaltjänstemannastadgan. För flertalet av dem är risken för arbetslöshet liten, men undantag finns. De flesta tjänster kan dras in om det finns skäl för det, och då kan vederbörande i princip sägas upp.

I huvudavtalen mellan å ena sidan SAF och å andra sidan LO, SIF, SALF resp. HTF föreskrivs, att tvister om uppsägning på grund av t. ex. arbetsbrist kan prövas av särskilda nämnder (arbetsmarknadsnämnden, tjänstemarknadsnämnden, arbetsledarnämnden resp. SAF-HTF-nämn- den). Nämndernas utslag är endast rekommendationer. De prövar huvudsakligen uppsägningarnas lämplighet med hänsyn till vederbörandes skicklighet i arbetet. Står valet mellan två lika skickliga och i övrigt lämpliga personer, skall enligt huvudavtalen tas hänsyn till deras anställningstid och försörjningsbörda. Liknande avtalsbestämmelser finns också utanför SAF—området.

Mellan SAF samt SIF, SALF och CF har är 1973 träffats en s.k. trygghetsöverenskommelse, enligt vilken uppsägning inte skall ske förrän alla rimliga möjligheter till omplacering — i förekommande fall efter utbildning har prövats. AMS' möjligheter att medverka skall enligt överenskommelsen så långt möjligt utnyttjas. I samma överenskommelse finns också bestämmelser om förstärkt uppsägningsskydd, som gäller för personer över 55 år med minst 10 års anställningstid i företaget i den mån de bedöms ha speciella svårigheter att få godtagbar anställning. Sådana uppsägningar får inte verkställas förrän de har prövats av ett särskilt organ, benämnt trygghetsrådet. Belopp motsvarande 0,25 % av löne- summan skall avsättas till en s. k. trygghetsfond från vilken utbildnings— kostnader skall kunna betalas. En liknande överenskommelse har träffats för tjänstemän i statliga företag.

De redovisade lag- och avtalsbestämmelserna innebär således i första

hand en begränsning av antalet personer som riskerar att bli arbetslösa. I andra hand innebär bestämmelserna att de som löper risk för arbetslöshet och deras organisationer garanteras viss tids rådrum före arbetslöshetens inträde. Någon direkt skyldighet för arbetsgivare att svara för omskolning av sådana personer finns inte enligt lag, men för några grupper av anställda har anställningsskyddet genom avtal kunnat utsträckas till att också omfatta vissa möjligheter till utbildning för ändrade arbetsupp- gifter.

4.4.3. Överväganden och förslag

Den som är eller löper risk att bli arbetslös har enligt 16 & arbetsmark- nadskungörelsen rätt till en utbildning som är ”ägnad att medföra stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd utan utbildningen”. Arbetsmarknadsverket kan i princip bevilja sådana personer utbildnings- bidrag för all slags yrkesutbildning på grundskolans och gymnasieskolans nivåer, som planeras i samråd med förmedlingen och bedöms vara arbetsmarknadspolitiskt motiverad. Det ankommer på arbetsförmed- lingen att informera sökandena om tillgängliga handlingsalternativ och göra den första prövningen av vilka utbildningar som i varje enskilt fall kan anses lämpliga som arbetsmarknadsutbildning. Förmedlingen har således stora befogenheter och ett betydande ansvar för vilka utbild- ningar som kommer till stånd.

Om KAMU:s förslag beträffande bristyrkesutbildningen genomförs, kommer arbetslöshetskriteriets betydelse att i huvudsak begränsas till frågan om möjlighet att få utbildningsbidrag för studier i det reguljära utbildningsväsendet, hos enskilda kursanordnare och i AMU-kurser som inte planeras för fler deltagare än vad som motsvarar antalet sökande arbetslösa m.fl. En vidgning av begreppet risk för arbetslöshet skulle innebära att fler anställda än f.n. kunde beviljas sådana utbildningar, i den mån det i de enskilda fallen antas leda till lämpligt arbete. Vissa personer kunde med andra ord beviljas utbildning till fler alternativa yrkesmål än f. n.

Som KAMU framhållit i kapitel 3 utgörs arbetsmarknadsutbildningen av sådan utbildning som samhället vill prioritera av arbetsmarknadspo— litiska skäl. Denna prioritering tar sig uttryck i att deltagarna åtnjuter betydligt bättre ekonomiska förmåner än flertalet övriga studerande. Det måste därför krävas påtagliga arbetsmarknadspolitiska motiv för att en sysselsatt person skall kunna jämställas med arbetslösa för vilka samhället i ett eller annat avseende iklätt sig ett ansvar ifråga om det urval av utbildningsvägar som kan erbjudas. Sådana motiv kan finnas antingen för att en anställd skall lämna visst yrke eller för att han skall uppmuntras att övergå till visst annat yrke eller bådadera. Arbetsmark- nadsutredningen påpekade, med instämmande av inrikesministern iprop. 1966252, att det bör anses föreligga tillräckliga skäl för arbetsmarknads- utbildning i de fall då en bedömning på längre sikt klart ger vid handen att en utbildning är nödvändig för att förhindra arbetslöshet. Det finns också fall där den enskilde till följd av individuella omständigheter inte

riskerar att bli arbetslös, men där sysselsättningsläget i t. ex. viss näringsgren allmänt sett anses vara sådant att ett yrkesbyte bör stimuleras. I dessa fall föreligger uppenbarligen arbetsmarknadspolitiska motiv för att alla slags utbildningar skall kunna erbjudas.

Det är främst i näringsgrenar där sysselsättningen allmänt sett minskar påtagligt eller där stora säsongsvängningar förekommer som alla sökande bör kunna beviljas arbetsmarknadsutbildning. Detta har som förut nämnts under senare år gällt bl. a. i jord- och skogsbruket, byggnads- industrin och tekoindustrin. KAMU föreslår inte någon principiell ändring härvidlag. I de fall då en sysselsättningsminskning i en närings- gren väntas komma att inträffa men ännu inte har börjat eller ännu inte kan överblickas till sin omfattning, bör således liksom hittills en mera individuell prövning av arbetslöshetsrisken ske.

I några näringsgrenar har tidvis skett en särskilt snabb sysselsättnings- minskning för begränsade yrkesgrupper, företagstyper, geografiska om- råden o. d. Det är exempelvis fallet inom detaljhandeln för bl.a. små företagsenheter och på landsbygden. I den mån sådana grupper inom en näringsgren kan avgränsas bör rätt till arbetsmarknadsutbildning medges generellt för dem.

Det bör enligt KAMU liksom hittills ankomma på AMS att avgöra vilka delar av arbetsmarknaden som skall anses utsatta för sådana särskilda problem att alla sysselsatta har rätt till arbetsmarknadsutbildning. Detta urval av näringsgrenar o.d. måste omprövas från tid till annan. Vidare måste de lokala och regionala arbetsmarknadsmyndigheterna ha stor frihet att anpassa sin praxis till förhållanden i olika delar av landet.

Om enstaka yrkesgrupper drabbas av minskad sysselsättning på hela arbetsmarknaden, bör ibland generella bedömningar av arbetslöshets- risken kunna göras på samma sätt som för näringsgrenar. Det kan t. ex. gälla yrken som får minskad betydelse till följd av den tekniska utvecklingen inom en bransch. I dessa fall, och särskilt när det gäller yrkesgrupper som utgör en mindre del av de anställda i varje företag, måste först undersökas om problemen kan lösas genom omplaceringar i företagen. Om förhållandena är sådana att arbetsgivarna kan anses skyldiga att placera om en del av de berörda, kan yrkesgruppen inte sägas generellt löpa risk för arbetslöshet. Bedömningen härav måste ske inära samråd mellan AMS och arbetsmarknadsparterna. Det är en naturlig uppgift för anpassningsgrupperna att söka upp och på ett tidigt stadium försöka lösa problem av detta slag. KAMU vill framhålla att företagsut- bildningen har en viktig uppgift i sådana situationer. KAMU behandlar i kapitel 7 möjligheterna att stödja företagsutbildning av personer som annars riskerar att avskedas.

Handikapp och sjukdomar av olika slag tillhör de vanligaste motiven föi' att bevilja arbetsmarknadsutbildning. För många som har arbete innebär ett handikapp en klar risk för arbetslöshet. Deras ställning har emellertid stärkts genom bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Handikapp och sjukdomar kan normalt inte i sig godtas som sakliga skäl för uppsägningar. Departementschefen anförde iprop. 19731129 (s. 126), att den begränsning av prestationsförmågan som ålder eller sjukdom kan

medföra som regel bör leda till att arbetsgivaren vidtar särskilda åtgärder för att underlätta arbetet för arbetstagaren, t. ex. särskilda anordningar på arbetsplatsen eller förflyttning till mindre krävande arbete. Om åldern eller sjukdomen medför stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan som är så väsentlig att arbetstagaren inte kan utföra arbete av någon betydelse, bör dock enligt departementschefen denna nedsättning av arbetsförmågan kunna åberopas som grund för uppsägning. Då finns å andra sidan oftast inte heller några motiv för arbetsmarknadsutbildning. Det är i fortsättningen främst i de fall då handikappade till följd av anställningens art har begränsat anställningsskydd, eller då nedläggning e. d. av företaget befaras, som handikapp har betydelse för bedömningen av risken för arbetslöshet.

När det gäller åtgärder för personer i sådana särskilt påfrestande yrken som omtalas i KAMU:s direktiv måste arbetsgivarnas ansvar principiellt anses vara stort. Någon heltäckande statistik som visar frekvensen av sjukskrivning och förtidspensionering inom olika yrkesgrupper finns f. n. inte, men det är ostridigt att många yrken innebär stora risker för yrkessjukdomar eller allmän förslitning. Sådana risker måste i första hand mötas med effektiva arbetarskyddsinsatser. Anpassningsgrupperna har bl.a. till uppgift att försöka lösa de problem på arbetsplatserna som uppstår för dem som drabbas av yrkessjukdomar m.m. Huvudsyftet måste därvid vara att vederbörande inte skall behöva lämna arbetet. KAMU bedömer det emellertid som sannolikt att det i många fall kan påvisas en risk för arbetslöshet på grund av yrkessjukdom eller allmän förslitning, t. ex. för personer som under många år har haft gruvarbete under jord eller omfattande skiftarbete. Det är i sådana fall värdefullt om utbildning till annat yrke kan påbörjas redan innan påtagliga sjukdoms- symtom inträtt. Vilka personer och grupper som skall beviljas utbild— ning på sådana grunder måste enligt KAMU:s mening bedömas från fall till fall med hänsyn till de lokala förhållandena.

Utbildning, yrkeserfarenhet, ålder och andra mera personliga faktorer är ofta av stor betydelse för bedömningen av om en person löper risk att bli arbetslös. Ingen av dessa faktorer kan dock ensam utgöra kriterium för arbetslöshetsrisk. De måste i stället ses tillsammans i varje individuellt fall.

En anställds tidigare utbildning påverkar bl.a. arbetsgivarens möjlig- heter att placera om honom vid arbetsbrist. I första hand är det yrkesutbildningen som har betydelse, men också den allmänna utbild- ningsbakgrunden inverkar på möjligheterna att ställa om till nya arbetsuppgifter. Det kan därför vara arbetsmarknadspolitiskt motiverat att under i övrigt lika omständigheter prioritera utbildning av dem vars tidigare utbildning är sämst. Som anfördes i KAMU:s direktiv måste dock eftersatta grundläggande utbildningsbehov av stor omfattning bedömas i ett vidare sammanhang.

Åldersfaktorn har betydelse i första hand såtillvida som de äldre har en relativt svag ställning på arbetsmarknaden. Äldre personer som har blivit avskedade har ofta svårt att få nytt arbete. De flesta fast anställda har dock numera fått väsentligt större trygghet än tidigare genom lagen om

anställningsskydd. Enligt KAMU bör uppnådd relativt hög ålder i förening med andra omständigheter i individuella fall kunna utgöra skäl för bedömningen att arbetslöshetsrisk föreligger. Det kan gälla 5. ex. för personer som är anställda endast för viss tid och därför har tegränsad anställningstrygghet.

Även ungdomar kan i vissa situationer löpa särskilt stor risk för arbetslöshet. De bestämmelser om turordning för avskedanden vid arbetsbrist som finns i lagen om anställningsskydd och i många kollektivavtal medför att de senast anställda i ett företag löper Större risk för att bli avskedade än personalen i övrigt. Flertalet ungdcmar är i gengäld bättre utbildade än genomsnittligt för arbetskraften, men de ungdomar som har dålig utbildning är i ett särskilt utsatt läge. Fortfarande finns relativt många ungdomar på arbetsmarknader. som har kortare utbildning än nioårig grundskola. Andra slutar grundskolan med dåliga betyg.

Som framgår av det föregående ger arbetsmarknadskungörelsens nuvarande lydelse utrymme för stor frihet vid tolkningen av arbetslös- hetsvillkoret för arbetsmarknadsutbildning. Vad som anfördes i 1966 års proposition om fördelarna av att påbörja utbildning innan en akut arbetslöshetssituation har uppstått har enligt kommitténs mening fortfarande sin giltighet. Dessa fördelar har genom de senaste årens snabba strukturella förändringar i näringslivet blivit allt mera påtagliga. En relativt generös bedömning av arbetslöshetsrisken i enskilda fall är därför väl motiverad, och det är viktigt att hänsyn tas till både individuella faktorer och sådant som gäller för hela näringsgrenar eller yrkesgrupper.

Möjligheterna att använda arbetsmarknadsutbildning i arbetslöshets- förebyggande syfte begränsas inte bara av formella regler. Erfarenheterna visar också att många som har avlönat arbete själva är tveksamma inför tanken att lämna detta för att studera. Utbildningsbidragen ger nästan aldrig full kompensation för inkomstbortfallet, och oftast är även arbetslöshetsersättning fördelaktigare. Eftersom några direkta garantier för anställning efter utbildningen inte kan ges, innebär det för många trots allt större trygghet att behålla det tidigare arbetet, även om framtidsutsikterna är dåliga. Vidare kan brister i tillgången på informa- tion begränsa den enskildes möjlighet att bedöma det lämpliga i att genomgå utbildning. Sådana informationsbrister kan finnas både i fråga om arbetsgivares planer på personalminskning eller nedläggning och om vilka alternativ till fortsatt arbete som arbetsförmedlingen kan erbjuda. Arbetsförmedlingen måste därför lägga vikt vid att försöka sprida relevant information på sådant sätt att den när alla som kan tänkas löpa risk att bli arbetslösa. För att informationen skall nå fram till dem som löper risk för arbetslöshet på grund av mera individuella förhållanden, även om respektive företag allmänt sett inte har sysselsättningssvårig- heter, bör förmedlingen om möjligt bedriva uppsökande verksamhet. Detta kan lämpligen ske under medverkan av anpassningsgrupperna där sådana finns.

Ett påtvingat arbetsbyte upplevs ofta negativt av den enskilde. Många

har i det läget svårt att genast besluta sig för att påbörja utbildning till ett helt annat yrke. Kommittén finner därför att det ibland kan vara motiverat att i anslutning till företag som varslat om avskedanden anordna särskilda kurser med tonvikt på arbetsmarknadsorientering och allmänna ämnen. De anställda skulle då kunna börja sin omskolning med det för flertalet kurser gemensamma stoffet och inte omedelbart behöva ta ställning till utbildningens fortsatta inriktning.

Bl. a. AMS, TCO och rådet för tjänstemannautbildning inom industrin (RTI) har föreslagit att bidrag skall kunna ges till företag för personalut- bildning i arbetslöshetsförebyggande syfte. Som framgått i föregående kapitel har riksdagen våren 1974 beslutat bemyndiga Kungl. Maj:t att vid behov införa ett stöd på 6 kronor per timme till företagsutbildning med detta syfte. KAMU skall i kapitel 7 närmare diskutera företagsutbild- ningens roll i arbetsmarknadspolitiken.

4.5. Arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20 år

4.5.1. Nuvarande regler

För att erhålla utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning skall vederbörande ha fyllt 20 år. Det finns emellertid vissa möjligheter till dispens från denna regel.

Följande särskilda föreskrifter om utbildningsbidrag åt den som inte har fyllt 20 år lämnas i Kungl. Maj:ts regleringsbrev.

"Utbildningsbidrag får, utan hinder av den i 16 & första stycket arbetsmarknadskungörelsen angivna åldersgränsen, utgå till den som inte har fyllt 20 år, om sökanden

a) genomgår utbildning vid 5. k. riksyrkesskola eller

b) genomgår annan i arbetsmarknadskungörelsen avsedd yrkesutbild- ning och är ensamstående förälder, handikappad eller flykting.

Utbildningsbidrag får vidare utgå till den som har fyllt 18 men ej 20 år på villkor — utöver de i arbetsmarknadskungörelsen angivna allmänna förutsättningarna för utbildningsbidrag —

att sökanden har försörjningsbörda, att han tidigare haft stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete, att han inte kan beredas utbildning inom det ordinarie utbildnings- väsendet

samt att han inte heller kan beredas omskolning på hemorten.” För närvarande kan också 18—-19-åringar på vissa villkor erhålla utbildningsbidrag för yrkesutbildning vid Skolöverstyrelsens utbildnings- center. Villkoren är att ungdomarna dels har kortare skolutbildning än 9-årig grundskola, dels har förvärvsarbetat i minst 2 är, dels har varit registrerade som arbetslösa vid arbetsförmedlingen under minst 6 måna- deri följd. Dessa regler gäller försöksvis under budgetåret 1973/74.

Särskilt utbildningsbidrag kan också utgå till 18—19-åringar för genomgång av kursen ”arbetsliv och utbildning — arbetsmarknadsinfor- mation med praktik” (ALU—kurser). Detta särskilda utbildningsbidrag vid ALU-kurser är dock reducerat i förhållande till det normala utbildnings-

Figur 4.2 Antal ung- domar under 20 år (före den I juli 1970 21 år) som beviljats dispens för arbetsmarknadsutbildning

16

14

12

10

1969 1970 1971 1972 1973

bidraget. Åldersgränsen 20 år gäller slutligen inte heller vid lokaliserings- utbildning.

[ figur 4.2 redovisas antalet ungdomar under 20 år (före den 1 juli 1970 21 år) som beviljats dispens vid arbetsmarknadsutbildning.

Mer än 13 % av samtliga som påbörjade arbetsmarknadsutbildning under 1973 hade beviljats dispens från 20-årsregeln. Till de vanligaste dispensorsakerna hörde handikapp (22 %) och lokaliseringsutbildning inklusive femkronan (36 %). Ensamstående mödrar utgjorde 3 % och flyktingar 0,5 %. 25 % av de ungdomar som erhållit dispens för genomgång av arbetsmarknadsutbildning hade beviljats studiehjälp eller genomgått ALU-kurser.

Som framgår av figur 4.2 har antalet ungdomar under 20 år som beviljats dispens för att genomgå arbetsmarknadsutbildning ökat kraftigt under 1973. Under 1973 beviljades 45 % fler dispenser än under 1972. Förklaringen till denna ökning finns naturligtvis ytterst att söka i den då höga ungdomsarbetslösheten. Huvuddelen av ökningen faller på den s. k. femkronan och ALU-kurserna. 1974 förändrades villkoren för deltagande i ALU-kurserna så att de ungdomar som har rätt till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) i stället för ett bidrag på 100 kr. per vecka får 150 kr., vilket innebär att utbildningsbidragen har något högre nivå än KAS efter skatt. Till de ungdomar som inte är berättigade till KAS utgår studiehjälp plus ett särskilt engångsbidrag på 200 kr.

4.5.2. Försök med kompletterande utbildningsbidrag för ungdomar under 20 är i Kopparbergs län

Som framgått av föregående avsnitt finns vissa möjligheter att ge utbildningsbidrag till ungdomar under 20 år.

Under trycket av de senaste årens höga ungdomsarbetslöshet har också på några håll i landet gjorts försök att via kommunala anslag öka sådana möjligheter. [ Kopparbergs län har landstinget fr. o. m. budgetåret 1972/73 anslagit 2 milj. kr. för olika åtgärder för att bereda arbetslösa ungdomar utbildning eller arbete. Åtgärderna har vidtagits i samarbete med länsarbetsnämnden. Av särskilt intresse för KAMU:s överväganden är de utbildningsbidrag som landstinget utbetalar till ungdomar som går in i utbildning vid lediga platser vid AMU-centren. Landstinget betalar nämligen till dessa ungdomar 840 kr. per månad (50 kr. mindre till ungdomar under 18 år). De skulle annars enbart kunnat få studiehjälp. Landstinget har vidare anslagit pengar bl. a. för inrättande av elev- assistenttjänster och för lön under vissa praktikperioder.

Följande resultat av verksamheten i Kopparbergs län med utbildnings- bidrag till ungdomar under 20 år kan redovisas.

Den 15 mars 1974 hade sammanlagt 113 ungdomar fått sådana bidrag. Av dessa hade 55 avbrutit utbildningen, 49 hade avslutat utbildningen, 9 gick fortfarande i utbildning. Av de 49 elever som fullföljt och avslutat sin utbildning var 48 i arbete och 1 arbetslös. När det gäller de 55 elever som avbrutit sin utbildning var fördelningen följande. 43 hade arbete och 8 var arbetslösa. 10 av de 55 som avbrutit utbildningen hade antingen skiljts från utbildningen av olika orsaker eller var omhändertagna för samhällsvård.

Det bör påpekas att erbjudandet om att genomgå arbetsmarknadsut- bildning med utbildningsbidrag lämnades först sedan antagningen till gymnasieskolan var klar. Det betydde också att man här i stor utsträckning vände sig till ungdomar som inte hade kommit in i gymnasieskolan åtminstone inte på de linjer där man önskat komma in. Detta återspeglades också i ungdomarnas betyg. Enligt samstämmiga uppgifter från elevassistenterna hade den grupp av ungdomar som fått utbildningsbidrag och utbildning vid AMU-centren mycket låga genom- snittsbetyg, i allmänhet strax under 2, vilket betydde att de hade svårt att komma in på utbildningslinjerna i gymnasieskolan. Många av ungdomarna hade också olika typer av sociala problem.

4.5.3. Överväganden och förslag

Behovet av en avgränsning av arbetsmarknadsutbildningens uppgifter gentemot ungdomsutbildningen och principerna för en sådan avgränsning diskuterades i kapitel 3. Kommittén konstaterade att det huvudsakligen fanns två motiv för en klar gränsdragning. För det första är skillnaden mellan å ena sidan studiehjälpen och å andra sidan utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen så stora, att uppenbara orättvisor i de studiesociala förmånerna mellan olika ungdomsgrupper skulle kunna

uppstå. För det andra skulle man riskera att ett stort antal ungdomar inte sökte sig direkt till gymnasieskolan utan i stället efter en tids arbetslöshet försökte att få sina utbildningsbehov tillgodosedda genom arbetsmark- nadsutbildning. Detta skulle i sin tur på sikt kunna medföra problem, eftersom ungdomarna i så fall i allmänhet skulle få kortare och mera snävt inriktade yrkesutbildningar än de som i dag ges i gymnasieskolan. Principerna bakom gymnasieskoleformen skulle därigenom rubbas.

De nuvarande förutsättningarna för ungdomarnas yrkesutbildning är emellertid långt ifrån tillfredsställande. Endast ca 70 % av en ungdoms- kull går direkt från grundskolan till fortsatt utbildning i gymnasieskolan. En stor del av ungdomarna söker sig alltså ut på arbetsmarknaden med enbart grundskolan. 1 de kalkyler som gjorts av behoven på arbetsmark- naden under 70talet och som redovisas i kapitel 2, framgår också klart att man kan förutse stora problem på arbetsmarknaden för denna grupp. Under de senaste åren har problemen med gymnasieskolans förmåga att ge alla ungdomarna yrkesutbildning ytterligare accentuerats. Bakgrunden är bl. a. att konkurrensen om utbildningsplatserna i de praktiskt inriktade tvååriga linjerna har ökat betydligt. Det betyder också att de ungdomar som har de sämsta avgångsbetygen från grundskolan nu i viss utsträck- ning slås ut från de praktiskt inriktade linjerna igymnasieskolan och i princip alltså hänvisas antingen till teoretiskt inriktade linjer eller till sådana praktiskt inriktade utbildningslinjer där behoven på arbetsmarkna- den är ganska små. Vad gäller fördelningen av utbildningsplatser i gymnasieskolan är betygen det så gott som helt avgörande urvalsinstru- mentet. Det betyder också att de ungdomar som har dåliga avgångsbetyg från grundskolan har ytterligt små möjligheter att välja utbildning efter sitt intresse om konkurrens finns om utbildningsplatserna på denna linje. Från kommitténs utgångspunkter ter det sig helt orimligt att gymnasie- skolan fungerar så att man i stor utsträckning gallrar bort de ungdomar som har sämre betyg och kanse ofta sämre studieförutsättningar från möjlighet till en önskad praktisk yrkesutbildning.

Gymnasieskolans utbud av yrkesutbildning kan också diskuteras. Som exempel kan nämnas att i gymnasieskolan finns ungefär 4400 utbild- ningsplatser inom verkstadsteknisk utbildningslinje. Detta kan ställas i relation till att inom arbetsmarknadsutbildningen påbörjade 1972 ca 15 000 personer utbildningar inom verkstadsområdet. Trots att gymna- sieskolan har ett relativt litet antal utbildningsplatser inom verkstadsom— rådet kan man ändå inte fylla antalet utbildningsplatser. Detta skall i sin tur ses i relation till att det numera finns ett mycket stort antal sökande till t. ex. inbyggda verkstadsskolor vid olika industrier. Detta kan möjligen tyda på att utbildningarna i gymnasieskolan inte är helt anpassade till önskemålen hos de ungdomar som vill gå till verkstadsin- dustrin. Det är möjligt att man måste göra vissa förändringar av gymnasieskolans utbildningslinjer för att lösa dessa problem. Utbildnings- utbudet måste samtidigt bli mera flexibelt.

Det är också mycket troligt att en anledning till att ungdomar önskar gå direkt ut i arbetslivet efter avslutad grundskoleutbildning är att de anser sig behöva andra ekonomiska förutsättningar än de som erbjuds i

gymnasieskolan. De är trötta på att gå i skolan och vill så snart som möjligt komma in i arbete eller förhållanden som liknar arbete bl. 3. när det gäller ersättningen under utbildningstiden. Studiehjälpen igymnasie- skolan har inte följt med den allmänna pris- och löneutvecklingen i samhället. Det är uppenbart att studiebidragen på denna nivå måste höjas väsentligt. En höjning av de studiesociala bidragen skulle innebära att gränsdragningsproblemen mot arbetsmarknadsutbildningen blev betyd- ligt mindre.

Kommittén vill alltså starkt understryka gymnasieskolans ansvar för att alla ungdomar får någon form av yrkesutbildning eller inträning till ett yrke. Detta måste innebära att gymnasieskolan dels gör en bättre anpassning av utbildningsutbudet till behovet på arbetsmarknaden och ungdomarnas efterfrågan på utbildning och dels att gymnasieskolan måste göras betydligt mera flexibel för att möta olika typer av individuella önskemål när det gäller utträdet på arbetsmarknaden. Gymnasieskolan måste på ett helt annat sätt än nu också ta ett ansvar för de minst utbildningsmotiverade ungdomarnas yrkesutbildning och in- träde på arbetsmarknaden. De försök som görs med uppföljning av dem som slutar grundskolan måste fortsätta och utvidgas till fler kommuner. Skolan och arbetsmarknadsmyndigheten måste tillsammans bedriva uppsökande verksamhet.

Kommittén är, som framhållits i kapitel 3, inte beredd att förorda någon generell sänkning av 20-årsgränsen för deltagande i arbetsmark- nadsutbildning. Utbildningsbidragen till ungdomar under 20 år bör emellertid i vissa fall kunna utgå även i fortsättningen. Under tider av stor ungdomsarbetslöshet kan arbetslösa ungdomar inte lämnas utan stöd med hänvisning till principiella gränsdragningar mellan olika myndigheter eller olika studiefinansieringssystem. Även om man gör undantag från 20-årsregeln och beviljar utbildningsbidrag för arbetsmarknadsutbildning måste det emellertid vara väsentligt att skillnaderna i studiesociala förmåner mellan olika ungdomsgrupper inte blir alltför stora. Ungdomar under 20 år har inte i allmänhet samma försörjningssituation som de äldre personer som utbildningsbidragen är anpassade för. När kommit- tén i kapitel 8 generellt diskuterar en höjning och schablonisering av de nuvarande utbildningsbidragen, gäller detta därför inte ungdomar under 20 år. Kommittén har uppfattningen att för dessa undantagsfall måste arbetsmarknadsutbildningsbidragen utgå på lägre nivå. Kommittén åter— kommer i ett särskilt avsnitt i kapitel 8 till var denna nivå bör ligga. Det första undantaget från 20-årsregeln gäller de personer som genomgår utbildning vid riksyrkesskolor. Enligt tidigare beslut skulle dessa utbildningar successivt avvecklas efter hand som motsvarande utbildningar inom gymnasieskolan byggdes ut. Denna utbyggnad av utbildningar, framför allt inom verkstadsindustriområdet, har emellertid gått och går mycket långsamt. Så länge riksyrkesskolorna motsvarar ett påtagligt utbildningsbehov hos ungdomarna bör de finnas kvar och utbildningsbidrag måste också i fortsättningen kunna utgå.

Det andra undantaget från 20—årsregeln gäller ensamstående föräldrar, handikappade eller flyktingar som genomgår yrkesutbildning. Som

framgår av redovisningen i avsnitt 4.5.1 är denna dispensgrupp mycket stor. Den uppgick till nära 50 % av alla dispenser år 1972, eller ca 4 000 ungdomar. 1973 var antalet dispenser nära nog detsamma, men andelen av samtliga dispenser hade sjunkit drastiskt genom expansionen av femkronan och ALU-kurserna. Av dispenserna 1973 gällde emellertid enbart 64 fall flyktingar. Skälen till att man i dessa fall beviljar utbildningsbidrag är uppenbarligen att man anser att det normala studiesociala stödet för dessa grupper inte är tillräckligt för att klara en rimlig försörjning. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte borde ingå i det allmänna studiesociala stödsystemet att ge speciellt utformat stöd till dessa grupper. Kommittén förordar en sådan lösning när det gäller utbildningar inom det reguljära utbildningsväsendet. Tills vidare måste emellertid arbetsmarknadsutbildningsbidrag kunna utgå.

Ett tredje undantag från 20-årsregeln är att personer över 18 år men under 20 år med försörjningsbörda, som haft stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete och som inte kan beredas utbildning genom det ordinarie utbildningsväsendet och inte kan beredas omskolning på hemorten kan få utbildningsbidrag. Dispenser av denna anledning har begränsad omfattning, drygt 500 personer under 1972 och 1 295 under 1973. Utbildningsbidrag enligt denna regel kan som framgår endast beviljas till utbildningar vid AMU-center och i de fall där denna utbildning inte finns att tillgå vid ett AMU-center på hemorten. Enligt kommitténs uppfattning bör också dispensmöjligheterna i detta avseende finnas kvar. Man bör också överväga möjligheterna att något utvidga denna grupp. Anledningen till detta ställningstagande från kommitténs sida är att det fr.o.m. den 1 januari 1974 har införts ett kontant arbetsmark— nadsstöd (KAS) som bl. a. kan utgå till ungdomar över 16 år. Det räcker i verkligheten att ungdomarna uppfyller endast ett eller ett par av de krav som uppställts i den ovan beskrivna regeln för att de skall vara berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd. Det är enligt KAMU:s uppfattning inte rimligt att hårdare regler skall gälla för att kunna få viss form av utbildningsbidrag än vad som gäller för att uppbära kontant understöd.

För att få rätt till KAS krävs att en person skall ha utfört förvärvsarbete under minst fem månader av de tolv månaderna närmast före arbetslöshetens början, eller har genomgått gymnasial utbildning och därefter i fem månader stått till arbetsmarknadens förfogande. Även de som efter genomgången grundskola sökt erhålla yrkesutbildning men inte fått tillgång till sådan anses kvalificerade för kontant arbetsmarknads- stöd. Den som skall kunna få kontant arbetsmarknadsstöd måste ha fyllt 16 år. De ovan angivna kvalifikationstiderna får dock räknas fr. o. m. 15 års ålder. Det är helt otillfredsställande att ungdomar som är arbetslösa skall kunna få ett kontant stöd, men om de går igenom en arbetsmarknads— utbildning faller detta stöd helt bort och man hänvisas till lägre studiehjälp. Tvärtom finns det uppenbara skäl att stimulera dessa grupper att söka utbildning. Kommittén föreslår därför att de grupper som är berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd också ges rätt att uppbära

detta stöd under arbetsmarknadsutbildning. Utbildningsbidrag skall enbart kunna komma ifråga för utbildningar vid AMU-center. En uppenbar anledning till detta är att kontant arbetsmarknadsstöd inte kan utbetalas till ungdomar som kommit in på yrkesinriktad utbildning inom gymnasieskolan.

Det bör emellertid också finnas möjligheter att bevilja arbetsmarknads- utbildning för ungdomar under 20 år som inte är berättigade till KAS. Man bör i sådana fall ha möjlighet att göra en individuell bedömning av ungdomarnas förutsättningar. För att få en viss samstämmighet i dessa bedömningar bör rätten att bevilja sådana undantag förläggas till länsarbetsnämnderna. Utgångspunkterna vid bedömningen av dessa un- dantagsfall bör vara desamma som gäller vid beviljandet av kontant arbetsmarknadsstöd, dvs. att ungdomarna inte kan komma in på annan lämplig yrkesutbildning, att de har varit anmälda på arbetsförmedlingen etc. Den individuella bedömningen innebär att man inte i alla fall måste kräva att ungdomarna uppfyller de kvalifikationstider som gäller för att få tillgång till KAS. Det är helt i linje med senare års riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken att försöka sätta in de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna på ett så tidigt stadium som möligt. Det finns alltså ingen anledning att avvakta med att sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder om det är uppenbart att en viss åtgärd, t. ex. utbildning vid ett center, är den bästa lösningen endast av den orsaken att vissa formella krav på kvalifikationstider skall uppfyllas.

När det gäller ALU-kurserna finns det uppenbara skäl att vara mera generös då det gäller att bevilja utbildningsbidrag även till ungdomar som inte faller inom de ovan gjorda undantagen från 20-årsregeln. ALU- kurserna kan knappast sägas utgöra alternativ till annan ungdomsutbild- ning. ALU-kurserna måste snarast ses som en form av förstärkt yrkesorientering och arbetsförmedling. Dessa kurser bör därför vara öppna för arbetslösa ungdomar när arbetsförmedlingen bedömer sådana kurser vara nödvändiga för att underlätta arbetsplacering, oavsett om ungdomarna är berättigade till KAS eller ej. Riskerna för att ALU-kur- serna skulle konkurrera med utbildningarna igymnasieskolan är, som tidigare framhållits, mycket små.

De undantagsregler från 20-årsåldern som här har angivits bör gälla mera allmänt, oavsett konjunktursituationen. Därutöver bör naturligtvis regeringen ha möjligheter att i speciellt besvärliga konjunktursituationer införa särskilt generösa undantagsregler när det gäller utbildning av ungdomar under 20 år. Sådana åtgärder bör emellertid klart avgränsas i tiden.

Utöver de fall, som ovan angivits, då ungdomar under 20 år kan få genomgå arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag, bör möjlig- heten finnas kvar att låta ungdomar genomgå kurser med studiehjälp vid AMU-center när det finns ledig kapacitet vid AMU-centren och när lämplig utbildning inte kan erbjudas i gymnasieskolan.

Kommittén föreslår heller ingen förändring när det gäller möjligheten för ungdomar under 20 år att antas till lokaliseringsutbildning.

5. Arbetsmarknadsutbildning för några grupper med speciella problem på arbetsmarknaden

5.1. Inledning

För att underlätta analysen kan man dela in kursdeltagarna i arbetsmark— nadsutbildning i ett antal delgrupper: ungdomar, äldre, lågutbildade, högutbildade, män, kvinnor, handikappade, invandrare etc. När det gäller behandlingen av den enskilde individen inom arbetsmarknadsutbild- ningen är det emellertid angeläget både från praktiska och principiella utgångspunkter att göra så få uppdelningar som möjligt. Även om var och en av de olika grupperna kan sägas ha speciella problem som kräver uppmärksamhet när det gäller t. ex. rekryteringen av kursdeltagare eller när det gäller genomförandet av utbildningen, bör det likväl betonas att grupperna också har mycket gemensamt. Hänsyn till olika delgruppers behov måste också ligga till grund för alla de överväganden och förslag som kommittén gör. Det gäller då att ta hänsyn både till behov som kan vara speciella för en viss grupp och till mera generella behov.

Kommittén har från analyssynpunkt funnit det angeläget att i särskilda avsnitt behandla några större grupper inom arbetsmarknadsutbildningen, vilka har en speciell ställning på arbetsmarknaden. I de följande avsnitten behandlas därför vissa frågor som i särskilt hög grad rör kvinnorna, de handikappade och invandrarna. Det är här frågan om kvantitativt stora grupper inom arbetsmarknadsutbildningen och grupper för vilka arbets- marknadsutbildningen spelar en stor roll. Det kan anföras skäl för att också andra grupper skulle behandlats på samma sätt av kommittén, t. ex. den äldre arbetskraften. Kommittén menar dock att när det gäller den äldre arbetskraften krävs inga större förändringar av de bestämmelser som gäller för arbetsmarknadsutbildningen, utan det är här snarare frågan om förändringar av attityder, tillämpningen av bestämmelserna och anpassning av metoder eller kursinnehåll.

Att kvinnorna, de handikappade och invandrarna behandlas i speciella avsnitt betyder inte att alla aspekter på deras situation tas upp i dessa avsnitt. Utformningen av bidragssystemet är t. ex. av mycket stor betydelse för kvinnornas utträde på arbetsmarknaden, men dessa aspek- ter berörs inte här, utan behandlas i kapitlet om utbildningsbidrag. Detsamma gäller för andra områden. De följande avsnitten skall därför snarast ses som ett försök att på ett ställe i betänkandet sammanfatta vissa principiella utgångspunkter för synen på arbetsmarknadsutbild-

1 Uppgifterna avser års- medeltal av SCB:s arbets- kraftsundersökningar.

ningens roll för att förbättra kvinnornas, de handikappades och invand- rarnas ställning på arbetsmarknaden.

5.2. Kvinnorna i arbetsmarknadsutbildningen

5.2.1. Allmänt

En av de viktigaste förändringar som inträffat på arbetsmarknaden under senare år är den stora ökningen av antalet kvinnor i arbetskraften. Den har underlättats bl. a. av en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men också av insatser på en rad andra samhällsområden. Som framhölls i kapitel 2 beräknas kvinnornas deltagande i arbetslivet fortsätta att öka under återstoden av 1970-talet. Därför behöver även i fortsättningen växande insatser göras för att stödja kvinnor som går ut på arbetsmark- naden. Kvinnorna är ofta i en sämre position på arbetsmarknaden än männen. Det beror på att de oftare än männen är periodvis borta från arbetsmarknaden eller deltidsarbetande. Utbildnings- och yrkesvalet är både bland kvinnor och män i stor utsträckning präglat av traditionella könsroller. KAMU skall i detta avsnitt diskutera arbetsmarknadsutbild- ningens roll när det gäller att underlätta kvinnornas utträde i arbetslivet och möjligheterna att stödja dem som redan finns på arbetsmarknaden. Detta betyder inte att kvinnorna skall ges någon särbehandling på grund av sitt kön. Samma regler bör gälla för män och kvinnor som befinner sig i likartade situationer.

En statistisk översikt över kvinnornas ställning på arbetsmarknaden ges under punkten 5.2.2. Under 5.2.3 redovisas de för kvinnorna viktigaste insatserna som har gjorts inom arbetsmarknadsutbildningen under senare år. Därefter följer under 5.2.4 kommitténs överväganden och förslag.

5.2.2. Kvinnorna på arbetsmarknaden

Kvinnorna utgör i dag drygt 40 % av arbetskraften. De är dock bara ca 30 % av de heltidsarbetande. Det relativa arbetskraftstalet dvs. den andel av hela befolkningen i åldrarna 16—74 år som var sysselsatta eller sökte arbete — var år 1973 55,2% för kvinnorna och 79,5 % för männen.1 År 1970 var motsvarande tal 52,8 % resp. 80,8 %.

Kvinnornas relativa arbetskraftstal är numera över 50 % för alla åldersgrupper mellan 20 och 54 år, och likaså för såväl gifta Som ogifta och för kvinnor med småbarn. De var år 1973 71 % för kvinnor med ett barn, 58 % för kvinnor med två barn och 49 % för dem som hade tre eller flera barn, vilket innebar en ökning med över 15 % sedan år 1965 oavsett barnantal. Om kvinnorna grupperas efter barnens ålder fås relativa arbetskraftstal överstigande 50 % för alla grupper utom två- och flerbarnsmödrar med något barn under fyra år. För dem vilkas yngsta barn fyllt sju år är det relativa arbetskraftstalet högre än ca två tredjedelar oavsett om antalet barn är ett, två eller däröver.

Den genomsnittliga arbetstiden var år 1973 ca 32 timmar i veckan för kvinnor och 41 timmar för män. För icke gifta kvinnor var arbetstideni genomsnitt 36 timmar och för gifta kvinnor med barn under sju år 27 timmar. Skillnaderna beror delvis på att frånvaron är stor bland kvinnor med små barn.

Arbetslösheten är större bland kvinnor än bland män. 1973 utgjorde den enligt arbetskraftsundersökningarna 2,8 % av kvinnorna och 2,2 % av männen i arbetskraften. I genomsnitt för året var 46 000 kvinnor och 52 000 män arbetslösa. Samtidigt var i genomsnitt 76 000 kvinnor och 14 000 män latent arbetssökande. Totalt var således 122 000 kvinnor arbetslösa eller latent arbetssökande år 1973. Motsvarande antal var 156 000 år 1968 och 131 000 år 1970. Det bör också påpekas att antalet vid arbetsförmedlingen registrerade arbetslösa kvinnor har ökat starkt under senare år, vilket framgår av figur 2.3, kapitel 2. Kvinnorna har således i ökad omfattning krävt arbete även i de fall de haft små möjligheter att få det.

Mer än en tredjedel av kvinnorna i arbetskraften — 20% av alla kvinnor i åldrarna 16—74 år —— utgjorde 1973 deltidsarbetskraft, dvs. deltidsarbetande eller arbetslösa som bara sökte deltidsarbete. Av den kvinnliga arbetskraftsökningen på 83 000 personer mellan åren 1970 och 1973 var 40 000 deltidsarbetskraft. Bland männen är deltidsarbete fortfarande relativt ovanligt. År 1973 var 2,7 % av alla män i åldrarna 16—74 år deltidsarbetande.

Både det relativa arbetskraftstalet och arbetslösheten för kvinnor varierar relativt mycket mellan olika delar av landet. År 1973 var arbetskraftstalet t. ex. 62 % i Stockholms län men under 50 % i Kalmar, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Arbetslösheten bland kvinnorna var lägst i Stockholms län, 1,8 %, och över 4% i Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län.

Nästan hälften av de sysselsatta kvinnorna (49 %) finns enligt AKU inom ”offentlig förvaltning och andra tjänster”. Därutöver sysselsätts 19 % av kvinnorna inom varuhandel m. m. och 17 % i industrin. Av tablå 5.1 framgår hur kvinnornas sysselsättning har utvecklats under senare år i några olika näringsgrenar. Den offentliga sektorn har stått för hela sysselsättningsökningen under senare år. Sysselsättningsökningen har till övervägande delen gällt yrkesområdena sjukvårdsarbete, undervisning samt husligt arbete (barntillsyn, hemvård m. m.).

Tablå 5.1 Kvinnornas sysselsättning i olika näringsgrenar. Antal sysselsatta kvinnor (] OOO-tal) Näringsgren 1965 1970 1973 Jordbruk 93 67 59 Tillverkningsindustri 302 27 2 262 därav textil och beklädnads 90 60 50 verkstäder m. m. 83 91 88 Detaljhandel 212 210 204 Offentlig förvaltning, undervisning, sjukvård, socialvård m. m. 381 572 679 Ovrigt 366 389 379 Totalt 1 354 1 510 1 583 Källa: AKU

5.2.3. Kvinnorna som genomgår arbetsmarknadsutbildning

Kvinnornas ökande aktivitet på arbetsmarknaden har möjliggjorts bl. a. genom betydande insatser av arbetsmarknadsutbildning. Som närmare berördes i kapitel 1 var andelen kvinnor i arbetsmarknadsutbildning särskilt stor under åren 1970 och 1971, varefter den minskat något. Andelen är f. n. ca 47 % eller ungefär lika stor som bland de arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningarna för år 1973.

Som tidigare nämnts har kvinnorna under 1970-talet i ökad omfatt- ning sökt arbete även i de fall då de haft små möjligheter att få det. Denna förändring har emellertid inte lett till att kvinnornas deltagande i arbetsmarknadsutbildning ökat lika snabbt. Den lediga utbildningskapa- citet som finns gäller till största delen kurser för olika slags industriellt arbete, som kvinnorna bara i starkt begränsad utsträckning kunnat intresseras för.

Minst en tredjedel av kvinnorna i arbetsmarknadsutbildning kan beräknas ha stått utanför arbetsmarknaden innan de påbörjade utbild- ningen. Kvinnorna har ungefär lika ofta eller något mindre ofta än männen någon teoretisk utbildning utöver folkskola resp. grundskola. Männen har betydligt oftare än kvinnorna någon yrkesutbildning. Minst ett års utbildning av något slag utöver den som varit obligatorisk för resp. åldersgrupp har ca 20 % av kvinnorna och 30 % av männen.

Kvinnornas arbetsmarknadsutbildning inleds oftare än männens med någon förberedande utbildning som inte är direkt yrkesinriktad. Detta hänger samman med att kvinnornas yrkesval i större utsträckning kräver kompletterande utbildning. I december 1973 utgjorde kvinnorna 63 % av eleverna vid preparandkurser och kompletteringskurser samt 55 % vid gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer.

Många kvinnor som vill börja förvärvsarbete men är osäkra på sina möjligheter på arbetsmarknaden går igenom kursen ”Arbetsliv och utbildning arbetsmarknadsinformation med praktik” (också kallad ALU). Denna kurs kan beskrivas som en särskilt ingående arbetsförmed- lings- och yrkesvägledningsinsats. Kursen skall enligt läroplanen vara i ca fy-

ra veckor och bestå av två etapper på ca två veckor vardera. Kurstiden är flexibel; båda etapperna kan såväl förlängas som förkortas. Den första etappen omfattar individuell och kollektiv arbetslivsorientering med grupparbeten, diskussioner, studiebesök på arbetsplatser osv. Under den andra etappen får kursdeltagarna praktisera på två eller tre olika arbetsplatser. År 1972 påbörjade ca 5 600 kvinnor sådana kurser. Av dem fick många arbete direkt efter kursen. Drygt 1 500 fortsatte inom tre månader med någon annan arbetsmarknadsutbildning, varav 650 med någon direkt yrkesinriktad kurs. Flertalet gick till kurser för kontors- eller vårdyrken, men en tredjedel av dessa kvinnor påbörjade kurser för tillverkningsarbete. Detta innebär att den andel av kvinnorna som gick till kurser för tillverkningsarbete var dubbelt så stor som bland de kvinnor som inte inledde sin utbildning med en ALU-kurs. Avbrottsfrekvensen var dock jämförelsevis hög bland dem som började kurser i tillverknings- arbete. Vid arbetsmarknadsutbildningens yrkesinriktade kurser är könsfördel- ningen i stor utsträckning densamma som i den reguljära yrkesutbild- ningen. Andelen kvinnor i kurser till vissa traditionellt manliga yrken — t. ex. de verkstadsmekaniska — är dock något större än i motsvarande linjer i gymnasieskolan. Av de ca 29 000 kvinnor som år 1972 påbörjade yrkesinriktade utbildningar gick 28 % till kurser för service- arbete (därav 21 % för kommunal hemvård m. m.), 27 % till kurser för kameralt och kontorstekniskt arbete, 19% till kurser för hälso- och sjukvårdsarbete m. m. samt 17 % till kurser för tillverkningsarbete rn. m. Av dem som valde tillverkningsarbete (ca 5 000 kvinnor) utbildades ca 1 000 för textil— och sömnadsarbete, ] 200 för verkstadsmekaniskt arbete samt 900 för teletekniskt arbete och elektroarbete. Som jämförelse kan nämnas att av flickorna i gymnasieskolans första årskurs hösten 1973 återfanns 35 % på vårdlinjen eller den tvååriga sociala linjen, 18 % på distributions— och kontorslinjen eller den tvååriga ekonomiska linjen och 12 % på konsumtionslinjen. På konsumtionslinjen fanns dessutom ytter- ligare 4000 flickor i kortare grundskoleanknutna kurser. Endast 27 flickor gick i den verkstadstekniska linjen, vilket ijämförelse med antalet kvinnor i motsvarande kurser inom arbetsmarknadsutbildningen är extremt litet.

Kvinnorna deltar i relativt stor utsträckning i korta kurser som ger starkt begränsade yrkeskunskaper. Detta gäller exempelvis för de vanligaste kurserna inom kontorsområdet, inom sjukvården och inom den kommunala hemvården. Det har tidigare framhållits av bl. a. 1960 års arbetsmarknadsutredning, TCO och i en motion till 1973 års riksdag (nr 1973z526 av Lena Hjelm-Wallén m. fl.) att utbildningen inom ett eller flera av dessa områden bör läggas upp som återkommande utbildning, eftersom många kvinnor är obenägna att redan från början binda sig för en längre utbildning. Det har hävdats att dessa korta kurser leder kvinnorna in i yrkes— och utbildningsmässiga återvändsgränder och därigenom motverkar strävandena att utjämna de rådande könsskill- nadema på arbetsmarknaden.

Under senare år har den tidigare vanliga 20-veckorskursen inom

kontorsområdet successivt ersatts av en 40 veckor lång kurs, som är så upplagd att den som så vill kan sluta efter 20 veckor. Alla har från början fält att gå igenom hela kursen, men om de slutar efter 20 veckor kan de inte sedan fortsätta om de inte ånyo uppfyller arbetslöshetsvilkoret.

F. n. bedrivs också försök med en helt ny grundkurs inom kontorsom- rådet, Vilken ger alla deltagare en bred grundutbildning som motsvarar gymnasieskolans distributions- och kontorslinje. En mera specialiserad Påbyggnadskurs för dem som har varit yrkesverksamma i två år efter grundkursen skall också prövas. Försöken beskrivs närmare i lapitel 6.

Flera av de bland kvinnorna populäraste kurserna kan bedrivas på deltid, som t. ex. kurserna för blivande sjukvårdsbiträden, dagbarnvårdare och hemvårdare. För utbildade sjuksköterskor, sjukgymnaster, förskol- lärare, gymnasieekonomer och kontorister som har varit borta en tid från arbetsmarknaden finns särskilda reaktiveringskurser som varar en eller ett par månader,

För att göra det lättare för främst ensamstående föräldrar att gå ut på arbetsmarknaden har AMS sedan några år bedrivit försök med barnstuge- platser för deltagare i arbetsmarknadsutbildning utanför hemorten. Försöken sker i samverkan med berörda kommuner. De är enligt beslut av Kungl. Maj:t begränsade till 100 barntillsynsplatser. I AMS' petita för 197 5/76 föreslås verksamheten utökas till ca 400 platser.

På förslag av delegationen för jämställdhet mellan män )ch kvinnor skall enligt 1974 års statsverksproposition göras försök ned särskilda bidrag till arbetsgivare som utbildar män resp. kvinnor för artetsuppgifter som vanligen domineras av det motsatta könet. De i statsverksproposi- tionen föreSlagna försöken avses pågå under en tvåårsperiod I de senare meddelade föreskrifterna anges vilka yrkesfamiljer som omfattas av försöken. Det gäller för män bl. a. sjukvårdsbiträden och steaografer och för kvinnor verkstadsmekaniker, svetsare, anläggningsmaskirförare m. fl. Också andra försök att stimulera kvinnorna att gå in i vissa traditonellt manliga yrken har sedan en tid bedrivits i delegationens regi.

Vid lOkaliseringsutbildning skall försöksvis under två år från den 1 juli 1974 gälla att minst 40 % av utbildningsplatserna i resp. företag förbehålls anställda av vartdera könet. Denna bestämmelse har också införts På förslag av delegationen för jämställdhet mellm män och kvinnor. Samma villkor skall gälla även vid andra former av lokaliserings- Stöd. Enligt vad föredragande statsrådet anförde i statsverkspropositionen utgör den regionalpolitiska stödverksamheten ett område scm är lämpat för dylika för5ök. Statsrådet erinrade om att undersysselsättningen i skogslänen är Särskilt stor bland kvinnorna, varför det är av stor betydelse att det regionalpolitiska stödet utformas och tillämpas på ezt sådant sätt att det effektivt bidrar till att förbättra kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Bestämmelserna om personalsammansätiningen i de företag som får stöd avses emellertid bli tillämpade med försiktighet under förSökSperioden. Dispenser får ges om förhållandena gör det nödvändigt, t.ex. när det gäller verksamhet som ersätter nedlagda företag.

Som nämndes i kapitel 1 gör arbetsmarknadsstyrelsen särskilda uppfölj-

ningar av alla elever tre månader efter utbildningarnas slut- Bland dem som under år 1972 slutförde yrkesinriktad utbildning hade enligt statistiken 70 % av kvinnorna och 76% av männen arbete inom tre månader. Den huvudsakliga anledningen till att kvinnorna i någOt mindre utsträckning än männen hade arbete av något slag angavs vara att en del kvinnor ägnade sig åt hemarbete eller begränsade sitt arbetsutbud. AV statistiken framgår också att fler män än kvinnor avbryter utbildningar innan de fullföljts.

5.2.4. Överväganden och förslag

Att åstadkomma jämställdhet mellan könen år en av de viktigaste samhällsuppgifterna under de närmaste decennierna. Förhållandena På arbetsmarknaden är i detta avseende centrala. Skall jämställdhet mellan könen kunna skapas i samhället blir därför åtgärder på arbetsmarknaden av grundläggande betydelse. Å andra sidan kan inte jämställdhet uppnås på arbetsmarknaden utan att det sker väsentliga förändringar i samhälls- livet i övrigt. Jämställdhet mellan könen är sålunda ett stort och komplicerat mål som kräver att man parallellt gör insatser inom alla samhällsområden. Det gäller att satsa på ökade möjligheter till arbete, jämställdhet på arbetsmarknaden, utbildning, facklig och pOlitiSk VCTk' samhet, utbyggnad av barntillsyn, ändrad arbets— och ansvarSföfdelningi hemmen osv.

När det gäller att åstadkomma jämställdhet på arbetsmarknaden är arbetsmarknadsutbildningen endast ett av många medel. Löner OCh övriga anställningsförhållanden, arbetstider osv. måste angripas och OCkSå andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste användas om förhållandena skall kunna ändras.

Arbetsmarknadsutbildningen är sålunda bara en liten del av de insatser som måste göras för att åstadkomma jämställdhet. KAMU:s diskussion och förslag i det följande måste ses mot denna bakgrund. Möjligheterna att genom åtgärder inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen åstad- komma förändringar skall å andra sidan inte underskattas. Utbildning har ofta avgörande betydelse för stora långsiktiga förändringar. Men för att utbildningsinsatserna skall bli verksamma måste de alltså kombineras med insatser på andra områden.

Följande utgångspunkter bör enligt KAMU:s mening gäll?1 för diSkUS' sionen om arbetsmarknadsutbildningens roll när det gäller att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män:

1. Arbetsmarknadsutbildningen bör ha sådan kapacitet att det är möjligt att tillgodose behovet av utbildning av de kvinnor, som inträder eller återinträder på arbetsmarknaden efter lång tids hemarbete OCh Vilka saknar eller har bristfällig yrkesutbildning. Grundläggande eller kom- pletterande yrkesutbildning är oftast en förutsättning för att dessa kvinnor skall kunna få tryggad sysselsättning också på längre Sikt.

2. Utbildningsbidragssystemet bör stimulera kvinnorna till yrkesutbild- ning (se kapitel 8).

1 ”Könsroller och utbild- ning”, Nordisk Utrednings- serie 6/72.

3. Det könsrollsbundna yrkes- och utbildningsvalet bör motverkas.

4. Kurser för traditionella kvinnoyrken bör utformas med särskild hänsyn till önskemålet att de traditionella könsrollerna inte skall förstärkas, vilket bl. a. innebär att kurserna i dessa yrken bör ge grund för fortsatt utbildning och utveckling inom yrket.

Nordiska rådets utskott för utredning av frågan om könsrollerna i utbildningen har rekommenderat att hela utbildningspolitiken och alla utbildningsformer skall omfattas av uppgifterna att verka för jämställdhet mellan könen.l Denna målsättning bör enligt utskottet finnas klart uttalad i alla utbildningars läroplaner.

Som tidigare har framhållits i kapitel 2 kan ökningen av antalet kvinnor i arbetskraften väntas fortsätta. Detta gäller särskilt för de äldsta åldersgrupperna, där arbetskraftstalen fortfarande är under 50 %, och för dem som har småbarn.

Av de kvinnor som i dag är unga kan den helt övervägande delen väntas komma att vara på arbetsmarknaden under huvuddelen av sitt vuxna liv. En del av dem — klart mindre än hälften om de senaste årens utveckling står sig — kommer att stanna hemma under några år för att ta hand om barn och därefter åter söka sig ut på arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att kvinnor som går ut på arbetsmarknaden uppmuntras att förbereda sig för en lång tid av yrkesverksamhet även om de räknar med möjligheten att så småningom åter lämna arbetsmarknaden för en tid. Den som för tillfället på grund av situationen i hemmet önskar deltidsarbete eller arbete som inte innebär betungande ansvarstagande o. d. vill kanske senare ägna en större del av sina krafter åt yrkesarbete.

Enligt tillgängliga prognoser kommer sysselsättningsmöjligheterna i den offentliga sektorn att fortsätta att öka också under återstoden av 1970-talet. Det finns en uppenbar risk för att de kvinnor som går ut på arbetsmarknaden koncentreras till ett begränsat antal yrken inom denna sektor med rutinmässiga arbetsuppgifter och små befordringsmöjligheter, De arbeten som f. n. skapas inom den offentliga sektorn är nämligen till betydande del av denna karaktär, och de kan dessutom ofta tas direkt eller efter kort utbildning av personer som tidigare saknar gångbar yrkesutbildning och arbetslivserfarenhet. Detta gäller exempelvis för många biträdesbefattningar inom vårdområdet och på kontor. [ den mån kvinnor utanför arbetskraften har yrkesutbildning och erfarenhet av tidigare arbete gäller det också till stor del yrken inom vård- och kontorsområdena.

En fortsatt inriktning av sysselsättningsökningen för kvinnor på ett så begränsat antal yrken kan emellertid inte accepteras med hänsyn till kravet på jämställdhet mellan könen, även om utvecklingen inom den offentliga sektorn och tjänstesektorn i övrigt skulle göra detta möjligt. Det kan dessutom hävdas att en ökande andel av arbetstillfällena i de traditionella kvinnliga yrkena bör komma männen till del, t. ex. för att önskemål om mindre ensidig personalsammansättning på vissa arbets- platser skall kunna tillgodoses eller för att personer som blir arbetslösai andra yrken skall kunna ges ny sysselsättning. Sysselsättningsmöjlig—

heterna i den offentliga sektorn är också ojämnt fördelade mellan olika orter; på många håll kan bara en mindre del av kvinnorna räkna med att få arbete i denna sektor samtidigt som arbetskraftsefterfrågan är större inom t. ex. tillverkningsindustrin.

Könsfördelningen bland de nuvarande eleverna i ungdomsskolans olika linjer gör att många av flickorna riskerar att i framtiden komma i ett mycket dåligt konkurrensläge jämfört med dejämnåriga pojkarna, om de skulle söka sig till yrken utanför de traditionellt kvinnliga områdena. De är ofta helt utan yrkesutbildning för detta. Kvinnorna måste således ges stöd och uppmuntran till att utnyttja de mångskiftande valmöjligheterna på arbetsmarknaden utanför yrkesområden som har anknytning till deras erfarenheter av tidigare arbeten, ungdomsutbildning eller verksamhet i hemmet. Kvinnorna bör sålunda intresseras för nya yrkesområden där de flesta som sysselsätts nu är män. En följd av detta är att de i större utsträckning än f.n. måste välja längre utbildningar, i första hand vid AMU—center, även om förhållandena i andra yrken är sådana att de kan få arbete efter en kortare kurs.

Möjligheterna att förändra de rådande könsrollsmönstren på arbets- marknaden beror av en rad olika faktorer, bl.a. sådana som hänger samman med tillgången och efterfrågan på arbetskraft i olika yrken, lönepolitiska överväganden m. m. Av särskilt intresse är det förhållandet att rekrytering av kvinnlig arbetskraft till industrin ibland framstår som ett alternativ till invandring. Företagens benägenhet att anställa kvinnor till arbeten som tidigare utfördes av män har tenderat att öka när det rått brist på arbetskraft och möjligheterna att rekrytera personal utomlands har begränsats. Det är angeläget att arbetsmarknadsutbildningen planeras med hänsyn till detta. Det förutsätter att företag och länsarbetsnämnder mer än hittills planerar rekryteringsinsatserna i god tid före väntade konjunkturuppgångar m.m., bl. a. för att utrymme skall kunna skapas för utbildning.

De utländska kvinnorna, som behandlas senare i kapitlet, har vissa särskilda problem. De är i genomsnitt mindre obenägna än de svenska kvinnorna att ta arbete i traditionellt manliga yrken, men de behöver ändå ofta till följd av Språksvårigheter och kulturella faktorer särskilt stöd och uppmuntran till att skaffa sig en gedigen yrkesutbildning.

Många kvinnor har när de går ut på arbetsmarknaden alltför liten kännedom om förhållandena på arbetsmarknaden och särskilt om andra yrken än de traditionellt kvinnliga. Eftersom de traditionellt kvinnliga yrkesområdena ofta erbjuder möjlighet till arbete efter endast en kort utbildning är det frestande för många att påbörja en sådan kurs utan att söka information om alternativa möjligheter. Arbetsförmedlingen har emellertid ansvaret för att alla utbildningssökande får tillräckliga upplysningar om alla tänkbara utbildningsvägar. ALU—kurserna fyller därför ett viktigt behov jämsides med arbetsförmedlingens och yrkesväg— ledningens informationsinsatser. Detta behandlas närmare i kapitel 10. Praktiktjänstgön'ngen i ALU-kurserna begränsas emellertid till 2—3 arbetsplatser som ofta väljs inom samma eller angränsande yrkesområden. Bara en del av de kvinnliga deltagarna väljer praktik utanför de vanliga

kvinnoyrkena inom kontors— och vårdområdena. KAMU anser därför att ALU-elevernas praktiktjänst bör omfatta minst en arbetsplats som inte domineras av personer av samma kön som eleverna. Därigenom skulle uppnås att även de kvinnor som från början inte reflekterar över andra arbeten än t. ex. kontors- eller vårdarbete ändå får en liten inblick i förhållandena inom andra yrken. Sådan praktik kan förläggas till AMU- center. Det är också viktigt att könsrollsmönstren på arbetsmarknaden tas upp till diskussion under ALU-kurserna.

Erfarenheterna från AMU-center visar att kvinnors benägenhet att påbörja och fullfölja utbildning i traditionellt manliga yrken, som t. ex. de verkstadsmekaniska, är större om flera tas in i en kurs samtidigt än om de är ensamma bland män. Kommittén finner det önskvärt att detta beaktas i det löpande arbetet. Exempelvis bör informationsinsatserna hos arbetsförmedlingen och i ALU-kurserna etc. kunna samordnas och koncentreras vid vissa tidpunkter till bestämda kurser, såsom också skeri viss utsträckning.

Kvinnor som går ut på arbetsmarknaden har ofta svårt att delta i kurser som ligger långt från deras bostad. Kursernas geografiska spridning har därför stor betydelse för dem. Detta problem bör delvis kunna lösas genom att utbildningen mer än nu förläggs till filialer till AMU-center och genom samarbete med gymnasieskolan. Som närmare utvecklas i kapitel 7 bör de reguljära linjerna i viss utsträckning kunna utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning även i fortsättningen. Den geografiska spridningen är ett viktigt skäl för detta.

Nordiska rådets utskott för utredning av frågan om könsrollerna i utbildningen har förordat att försök görs med könskvotering i utbildning. Försöken bör enligt utskottet i lika mån omfatta utbildningar som domineras av män och sådana som domineras av kvinnor. Inom arbetsmarknadsutbildningen skall sådana försök som nämnts göras inom lokaliseringsutbildningen. Försöken gäller således enbart företagsutbild- ning och — i huvudsak -— utbildning i stödområdet. KAMU har övervägt möjligheterna att bedriva försök med kvotering också inom andra delar av arbetsmarknadsutbildningen. En förutsättning för att kvotering skall vara meningsfull är att det finns fler sökande än platser i en kurs och att det finns tillräckligt många sökande eller potentiella sökande av båda könen. Detta är emellertid fallet enbart vid ett mindre antal bristyrkes- utbildningar, främst inom vårdområdet. När det gäller bristyrkesutbild- ningar för traditionellt manliga yrken är möjligheterna till meningsfulla försök med könskvotering små, eftersom kapaciteten där i allmänhet redan nu är sådan att alla kvinnor som så önskar kan få tillträde.

KAMU bedömer de fördelar som kan uppnås genom könskvotering av utbildningen vid AMU-center som mycket små, om ens några. Kommit- tén föreslår därför inte någon sådan kvotering.

Ett alternativ till kvotering är att genom särskilt ekonomiskt stöd uppmuntra sådana utbildnings- och yrkesval som avviker från de vanliga könsrollsmönstren. Detta skall, som tidigare nämnts, prövas inom företagsutbildningen, varvid bidrag på fem kronor i timmen skall utgå till ' arbetsgivaren. Såvitt kommittén kan finna kan ett sådant bidrag få någon

väsentlig effekt bara i de fall då arbetsgivarnas inställning är det avgörande hindret för anställning. Som komplettering till dessa försök skulle man därför också kunna pröva särskilda bidrag till kursdeltagare som väljer utbildningar som brukar domineras av det motsatta könet. Sådana bidrag kan prövas vid alla slags arbetsmarknadsutbildningar. Eftersom utbildningen vid AMU-center inom en rad yrkesområden är bredare och mera omfattande än den som kan komma ifråga inom företag, är det enligt KAMU särskilt angeläget att stimulera kvinnorna till den. Kommittén föreslår en rad olika åtgärder med syfte att intressera fler kvinnor för lämpliga AMU-kurser, men enligt kommitténs mening är även en särskild ekonomisk stimulans för kvinnor motiverad vid vissa kurser, t.ex. inom det verkstadsmekaniska området och plåt- och svetsområdet. Det finns också skäl för att införa en motsvarande stimulans för män som genomgår AMU-kurser till vissa traditionellt kvinnliga yrken. KAMU föreslår att AMS och SÖ får i uppdrag att bedriva försök av detta slag. Försöken bör avse bidrag till kursdeltagarna i storleksordningen 20 kronor per dag som extra stimulansbidrag. Sådana försök bör följas upp med särskilda insatser av elevvård samt studie- och yrkesorientering. KAMU vill kraftigt understryka att kvinnorna inte enbart bör uppmuntras till att söka sig till icke traditionellt kvinnliga yrkesområden. De bör också i detta sammanhang stimuleras att skaffa sig en grundlig yrkesutbildning. Utbildningens effekt kan annars bli att kvinnorna koncentreras till vissa speciella arbetsuppgifter med jämförelse- vis låga löner inom resp. yrke. Detta gäller inte minst inom t.ex. verkstadsindustrin.

Även om ökade insatser görs för att utbilda kvinnor till andra yrkesområden än de traditionellt kvinnliga, så kommer ändå de flesta under överskådlig tid att vara kvar där. Det är därför viktigt att de vanligaste utbildningarna inom dessa områden läggs upp på ett lämpligt sätt. Utbildningen får självfallet inte inom något område bidra till att motverka en utjämning av könsskillnaderna på arbetsmarknaden, t. ex. genom att utbilda kvinnor för anställningar med enbart rutinbetonade arbetsuppgifter och små befordringsmöjligheter.

Kontorsyrkena kan tjäna som exempel på områden där många kvinnor sysselsätts och dit även i fortsättningen ett stort antal kvinnor kan väntas bli rekryterade. Som tidigare nämnts pågår f. n. försök med en ny grundutbild- ning och viss påbyggnadsutbildning för kontorspersonal. KAMU förelåri kapitel 6 att arbetsmarknadsutbildningen inom detta och liknande områden förbättras väsentligt och att den genomgående läggs upp så att återkommande utbildning blir möjlig.

År 1971 överlämnade TCO till AMS och SÖ en rapport rörande arbetsmarknadsutbildningen i kontorsyrkena. (De förslag som gjordesi rapporten redovisas i kapitel 6.) I rapporten redovisades statistik från den privata sektorn av arbetsmarknaden, varav framgick att de anställda som hade genuina kontorsuppgifter (befattningsfamilj nr 950 enligt NYK) till den helt övervägande delen var kvinnor. Det gällde både de mest rutinbetonade arbetena, t. ex. maskinskrivning, och mera kvalificerade arbeten som t. ex. stenografi, översättning och korrespondens. Könsför-

delningen var däremot betydligt jämnare i den numerärt större grupp som omfattar kontorsanställda med mera specialiserade funktioner (befatt- ningsfamilj nr 990). Dit hör t. ex. kontorister och kontorsföreståndare med inriktning på områdena försäljning, order, inköp, bokföring osv. Andelen män är särskilt stor i de högre skikten av denna befattnings- familj. Det kan tilläggas att andelen kvinnor enligt SAFzs, Sles, SALFzs och HTFzs statistik för år 1973 var 99 % i befattningsfamilj nr 950 och 61 % i befattningsfamilj nr 990. Inom den senare befattningsfamiljen utgjorde kvinnorna 85 % i det lägsta befattningsskiktet (nr 8), men bara 55 % inom de högre skikten.

KAMU delar den av TCO framförda uppfattningen att kurser för vidareutbildning av kontorspersonal i första hand bör ta sikte på de mera specialiserade befattningstyper där det f. n. råder en relativt jämn könsfördelning. Genom att erbjuda ett urval av sådana kurser skulle arbetsmarknadsutbildningen kunna spela en betydligt större roll än f. n. när det gäller att motverka det könsrollspräglade yrkesvalet och förhindra att kvinnorna hamnar i yrkes- och utbildningsmässiga återvändsgränder. Kurserna skulle öppna en möjlighet för de stora grupper som nu sysselsätts i underordnade och rutinmässiga arbeten att få mer kvalificera- de uppgifter, samtidigt som de nyrekryterade till kontorsområdet får en chans till framtida yrkesmässig utveckling. Med sådana påbyggnadsmöjlig- heter skulle kontorskurserna också sannolikt bli attraktivare än nu för arbetslösa män.

På ungefär samma sätt som här har beskrivits för kontorsyrkenas del bör utbildningarna även inom andra områden kunna mera systematiskt planeras så att en fixering av de rådande könsrollsmönstren undviks. Avståndet mellan skilda karriärer inom samma yrkesområden bör om möjligt överbryggas genom vidareutbildningskurser, så att återvändsgrän- der elimineras.

F. 11. beviljas vissa utbildningar oftare för ensamstående mödrar än för andra grupper, i den mån de arbeten som annars kan komma i fråga inte bedöms lämpliga för dem i deras roll som ensamt ansvariga för familjen. Ansvaret för familjen beaktas med andra ord iviss mån vid bedömningen av vad som är lämpligt arbete för kvinnorna, t. ex. på så sätt att ensamstående kvinnor som har fast arbete med låg lön beviljas utbildning om de anses behöva högre lön för att kunna försörja familjen. En självklar utgångspunkt för bedömningar av utbildningsbehovet måste emellertid enligt KAMU:s mening vara att alla oavsett familjesituationen bör uppmuntras att eftersträva bästa möjliga utbyte av arbetet i olika avseenden. Om de rådande könsrollsmönstren på arbetsmarknaden skall kunna motarbetas måste självfallet även gifta kvinnor kunna utbildas till kvalificerade yrken som ger god lön. De speciella hänsyn som kan behöva tas till ensamstående föräldrar gäller i första hand krav på lämpliga arbetstider m. m.

5.3. De handikappade i arbetsmarknadsutbildningen

5.3.1. Nuvarande förhållanden

Arbetsmarknadsutbildningen har sedan starten haft som en av sina viktigaste uppgifter att ge utbildning åt handikappade och svårplacerade på arbetsmarknaden. De handikappade utgör också f. n. en betydande del av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildningen. Som handikappade räk- nas i detta sammanhang de personer som bedöms som sådana av arbetsvården.

1973 påbörjade drygt 26 000 handikappade kursdeltagare arbetsmark- nadsutbildning. Cirka en tredjedel av dessa var kvinnor. De handikappade utgjorde 1973 24% av samtliga som påbörjade arbetsmarknadsutbild- ning. Detta innebär att antalet handikappade som påbörjat utbildning minskat med ca 500 från 1972 och att andelen minskat med ca 2 %. År 1973 hade ca 15 000 av de handikappade fysiska handikapp och drygt 11 000 psykiska eller sociala handikapp. Antalet med fysiska handikapp har minskat något medan antalet med psykiska och sociala handikapp har ökat. Detta senare är för övrigt karakteristiskt för utvecklingen under senare år.

Uppgifterna om antalet handikappade inom arbetsmarknadsutbild- ningen inte minst om utvecklingen studeras under längre tid måste emellertid omges med vissa reservationer. Den praxis som tillämpas när det gäller att registrera personer som arbetsvårdssökande (s. k. C-ärenden) skiftar, och under senare år har man på arbetsförmedlingarna istörsta möjliga utsträckning undvikit en sådan kategorisering.

Det förhållandet att uppgifterna om antalet handikappade enbart avser de personer som varit i kontakt med arbetsvården innebär att det ”faktiska” antalet handikappade har kraftigt underskattats. Många av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbildningen kan ha uppenbara arbets- handikapp utan att för den skull behöva kontakta arbetsvården. Vissa undersökningar av samtliga kursdeltagare som gjorts pekar på detta. I en undersökning vid AMU-centret i Uppsala i december 1968 tillfrågades kursdeltagarna om de ansåg sig ha medicinska arbetshinder. 59 % ansåg sig ha sådana. Av gruppen som helhet utbildades endast 48 % av handikappskäl, alltså en betydligt mindre andel än de som ansåg sig ha medicinska arbetshinder. Det bör då påpekas att i gruppen som utbilda- des av handikappskäl ingick personer som förutom medicinska arbets- hinder också hade sociala handikapp och att skillnaden mellan de bägge uppgifterna därför rimligen borde vara ändå större om man kunde få ett rättvisande mått på det ”verkliga” antalet handikappade.

Vid en mera ingående medicinsk undersökning av kursdeltagarna, som utfördes vid AMU-centret i Tumba, visade det sig att endast ungefär var tionde kursdeltagare bedömdes som fullt arbetsför. Endast 30 % av de undersökta kursdeltagarna var dock registrerade som handikappade.

De ovan redovisade undersökningarna, som visar att en mycket stor del av kursdeltagarna inom arbetsmarknadsutbildningen själva upplever sig ha eller kan bedömas ha arbetshinder, [får emellertid inte tolkas så att

förhållandena inom arbetsmarknadsutbildningen är alldeles speciella. Tvärtom speglar uppgifterna i huvudsak förhållanden som är vanliga på jämförbara områden av arbetsmarkanaden. Olika arbetsplatsundersök- ningar har visat detta.

Två slutsatser kan dras. För det första att det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan de kursdeltagare som redovisas som handi- kappade enligt arbetsvårdsstatistiken å ena sidan, och övriga kursdelta- gare å andra sidan. För det andra att kursdeltagarna i arbetsmarknadsut- bildning inte på något avgörande sätt skiljer sig från jämförbara grupper på arbetsmarknaden. Detta bör också i sin tur leda till att man i så stor utsträckning som möjligt försöker följa en ”normaliseringsprincip7 som innebär att man inte försöker skilja ut s.k. handikappade i särskilda kurser eller på annat sätt. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i allmänhet och arbetsmarknadsutbildningen måste i stället anpassas till det förhållandet att de flesta människor har någon typ av arbetshinder för ett visst yrke, i en speciell arbetsmarknadssituation etc.

Huvuddelen av de handikappade genomgår vanliga arbetsmarknadsut- bildningar. För en mindre del (huvudsakligen vissa psykiskt utvecklings- störda, syn- och hörselskadade och rörelsehindrade) anordnas särskilda s. k. anpassningskurser. Antalet personer som påbörjat utbildning i anpassningskurser har stigit under senare år. 1971 påbörjade 634 personer anpassningskurser, 1972 1 036 och 1973 1 351. Dessa kurser har till uppgift att så långt som möjligt underlätta för kursdeltagarna att självständigt klara sig i vardagsrutiner i och utanför bostaden, i arbetet och på fritiden och att genom teoretisk och praktisk yrkesorientering försöka kartlägga förutsättningarna för arbete eller utbildning och finna lämpliga lösningar på utbildnings- eller arbetsval och fortsatt aktivitet. Den särskilda kursverksamheten för handikappade har koncentrerats till vissa center som har specialutrustats för uppgiften. Här kan särskilt nämnas centren i Uppsala, Norrköping och Furulund.

ALU-kurserna har också kommit att spela en viss roll som instrument för att ge de handikappade fördjupad yrkesorientering och introduktion på arbetsmarknaden. En undersökning 1971 visade att av 563 deltagarei ALU-kurser var hälften registrerade handikappade. Nära två tredjedelar ansåg sig själva har medicinska arbetshinder.

5.3.2. Utbildningsresultat

När man skall värdera resultaten av arbetsmarknadsutbildning ijämförel- se med resultaten av frivilliga former av utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet, måste man ha i minnet att förutsättningarna skiljer sig i grunden. I det reguljära utbildningssystemet utgår man från principen att de som är mest lämpade för att genomgå en utbildning också i första hand skall ha tillträde till utbildningen. Konkurrensen om utbildningsplatser leder till att man utbildar endast ett urval av de i någon mening bäst lämpade. Sådana urvalsmetoder kan nästan aldrig — och bör inte heller — tillämpas inom arbetsmarknadsutbildningen. Tvärtom är ofta strävan att i stället försöka kompensera dem som har i olika

avseenden dåliga förutsättningar genom utbildningsinsatser. Detta har naturligtvis betydelse för utbildningsresultaten.

Utbildningsresultaten som helhet inom arbetsmarknadsutbildningen måste naturligtvis också bedömas mot bakgrunden av det stora antalet kursdeltagare med olika former av handikapp. Det är alltså omöjligt att värdera resultaten av arbetsmarknadsutbildningen generellt. För att få en mera nyanserad bild av utbildningsresultaten inom arbetsmarknadsutbild- ningen måste man bryta ner utbildningsresultaten till olika delgrupper.

Utbildningsresultaten mäts, som förut sagts, i huvudsak på två sätt. Det första avser hur många av kursdeltagarna som fullföljer utbildningen, eller — omvänt andelen kursavbrott och orsakerna till dem. Det andra sättet att mäta effekterna av arbetsmarknadsutbildningen är naturligtvis att undersöka i vilken utsträckning kursdeltagarna får anställning efter avslutad yrkesutbildning. Detta sker vid uppföljningsundersökningarna efter tre månader. Uppgifterna om kursavbrott och anställningsresultat efter tre månader kan sammanställas och kan då ge en helhetsbild av utbildningsresultatet. En sådan sammanställning har tidigare redovisats i kapitel 1. En jämförelse har där gjorts av utbildningsresultaten för de större handikappgrupperna och övriga kursdeltagare. ] figur 5.1 och 5.2 ges en mera detaljerad beskrivning av utbildningsresultaten för olika handikappgrupper. Det bör framhållas att denna typ av redovisning, som i princip följer ett antal personer som påbörjar en kurs fram t. o. m. tre månader efter kursen, bara är ett sätt att beskriva utbildningsresultaten. Om man vill studera effekterna av yrkesutbildningen när det gäller arbetsplacering, bör man mera direkt se på anställningsresultaten efter avslutad yrkesutbildning. Som framgått i kapitel 1 är andelen som fått anställning efter sådan utbildning, av dem som står till arbetsmarknadens förfogande, framför allt bland de icke handikappade mycket hög, ofta ca 90 %.

Figur 5.1 visar utbildningsresultaten för kursdeltagare med olika typer av fysiska handikapp. Här kan bl.a. påpekas den genomgående höga andelen av kursdeltagare som fortsätter i utbildning. Detta beror, som tidigare framhållits, på att framför allt vissa av dessa grupper regelmässigt genomgår anpassningskurser, t.ex. de synskadade och personer med Annat rörelsehinder. Andelen som erhållit arbete är påfallande liten för gruppen Synskadade, samtidigt som andelen i den grupp som inte står till arbetsmarknadens förfogande är stor, 25 %. Det böri detta sammanhang understrykas att för vissa grupper av gravt handikappade är inte målsättningen alltid att dessa personer skall kunna gå ut på den öppna arbetsmarknaden. Det kan gälla Synskadade eller personer med Annat rörelsehinder men också i vissa fall intellektuellt arbetshindrade. Målsätt- ningen är i dessa fall snarare att individerna skall kunna klara sig självai det dagliga livet och kunna leva utanför institutioner med stöd av vissa begränsade vårdinsatser. Att dessa grupper i mindre utsträckning får arbete på den öppna marknaden efter kurserna skall alltså inte betraktas som ett misslyckande. Både för individen och samhället kan det tvärtom vara fråga om mycket stora framgångar.

Figur 5.2 visar utbildningsresultaten för kursdeltagare med psykiska

Lungsjukdom Antal kursdeltagare = 708

29 9 25 8 17 =100%

Hörselskada Antal kursdeltagare = 440

iiiii _. &

29 11 25 12 15=100%

Antal ursdeltagare= 749

W J

17 6 27 25 13 12= 100 % Huds'ukdom Antal kursdeltagare = 748

22 10 31 8 15 14 = 100 % Hjärt- och kärlsjukdom Antal kursdeltagare = 675

Ä

20 9 10 15=100%

38 Ryggsjukdom Antal kursdeltagare = 5 090

29 8 26 9 11 17=100%

Annat rörelsehinder Antal kursdeltagare = 4 153 &

28 26 9 13 16 = 100 %

Epilepsi Antal kursdeltagare = 296

29 11 25 7 12 16=100%

Övriga somatiska sjukdomar Antal kursdeltagare = 2 294

26 27 7 12 19=100%

Erhållit arbete antingen före eller xx Står ej till arbetsmarknadens för- nom 3 mån. efter kursens slut & fogande p.g.a. sjukdom, militärtjänst, hemarbete, annan orsak

" Slutfört utbildningen — ej lämnar uppgift om anställning

% Ej erhållit arbete p.g.a. brist på % arbete eller begränsat arbetsutbud Figur 5.1 Utbildningsre- sultat för kursdeltagare med fysiska handikapp ] 9 72

' Fortsatt utbildning — överförd till D Avbrutit utbildningen p.g.a. sjukdom, nnan kurs/utbildning annan orsak, övrigt

Avvikande personlighet Antal kursdeltagare = 111 15 6 20 8 9 42 = 100 %

Psykisk sjukdom Antal kursdeltagare = 4 790

22 22 9 13 26 = 100 % Alkoholism, narkomani Antal kursdeltagare = 1 627 42 = 100 %

Intellektuellt arbetshinder Antal kursdeltagare = 929

% %

18 9 9 19 Antal kursdeltagare = 2 428

13 5 15 6 9 52 =100%

Annat arbetshinder av social karaktär Antal kursdeltagare = 635

36 18 7 11 19 = 100 % Övriga handikappade Antal kursdeltagare = 130

38 8 18 4 12 20 =100%

Erhållit arbete antingen före eller & Står el '"” arbetsmarknadens för:” inom 3 mån. efter kursens slut & fogande p.g.a. sjukdom, militartjanst,

hemarbete, annan orsak

' Slutfört utbildningen ej lämnat uppgift om anställning

7/ Ej erhållit arbete p.g.a. brist på % arbete eller begränsat arbetsutbud

Figur 5.2 Utbildningsre-

.. __ _ _ _ , _ sultat för kursdeltagare Fortsatt utbildning — overford till D Avbrutit utbildningen p.g.a. sjukdom, med psykiska och sociala annan kurs/utbildning annan orsak, övrigt handikapp 1972

och sociala handikapp. Den mycket höga avbrottsfrekvensen för denna grupp av handikappade är som framgår av figuren koncentrerad till vissa handikappgrupper. Personer med social missanpassning har t. ex. en avbrottsfrekvens på över 50 %. Gruppen Alkoholism, narkomani har över 40 % liksom gruppen Avvikande personlighet. Dessa grupper har också den lägsta andelen som erhållit arbete, för gruppen Social missanpassning enbart 13 %, Alkoholism och narkomani 18 % och Avvikande personlig- het 15 %. Hur skall då det redovisade utbildningsresultatet för dessa handikappade grupper värderas? Kan man säga att utbildningsresultaten

är dåliga eftersom en förhållandevis liten andel av kursdeltagarna har fullföljt kursen och erhållit arbete ijämförelse med vad som gäller för icke handikappade? En sådan jämförelse är knappast rimlig. Det förefaller mera ändamålsenligt att jämföra utbildningsresultaten för olika grupper av handikappade personer, t. ex. alkoholmissbrukare, med de resultat som man i olika vårdformer kan redovisa för denna grupp. lett sådant perspektiv kan man mycket väl hävda att det förhållandet att 50% i denna grupp fullföljer utbildningen är ett anmärkningsvärt bra resultat.

5.3.3. Överväganden och förslag

Utbildning av personer med olika typer av arbetshandikapp kommer även i framtiden att vara en av huvuduppgifterna för arbetsmarknadsutbild— ningen. Olika typer av handikapp är ofta antingen orsaken till eller effekterna av utslagningen på arbetsmarknaden. Utbildningsinsatser är ofta en förutsättning för att dessa grupper skall kunna placeras i meningsfull sysselsättning. Utbildning kan också i många fall kompensera ett handikapp. Arbetsmarknadsutbildningen skall också enligt KAMU:s mening medvetet användas för att i görligaste mån kompensera handi- kapp.

KAMU har understrukit att det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan å ena sidan handikappade och å andra sidan icke handikappade kursdeltagare. Som bl. a. redovisats i de föregående avsnitten är en mycket stor del av kursdeltagarna i arbetsmarknadsutbild- ningen "handikappade" även om de inte har varit i kontakt med arbetsvården och registrerats där. Detta gäller också i ännu högre utsträckning om man tar hänsyn till sociala och psykiska handikapp, där man i viss män kan hävda att själva arbetslöshetssituationen, som kursdeltagarna befunnit sig i, kan betraktas som en typ av socialt eller psykiskt handikapp eller efterhand ge upphov till sådant handikapp.

En anpassning av arbetsmarknadsutbildningen till de handikappades situation betyder alltså att man tillgodoser behov hos mycket stora grupper inom arbetsmarknadsutbildningen. Åtgärder som förbättrar förhållandet för gravt handikappade har ofta den fördelen, om de generellt sätts in, att de också hjälper personer med mindre framträdande handikapp att klara utbildningssituationen. Arbetsmarknadsutbildningen som helhet måste därför kunna anpassas till de krav som utbildningen av de handikappade ställer.

I kapitel 3 behandlade KAMU avgränsningen av arbetsmarknadsutbild- ningens uppgifter gentemot de sociala myndigheternas ansvar för de handikappade. Det underströks att arbetsmarknadsutbildningen inte får sättas in som ersättning för utebliven eller resultatlös vård. Kommittén underströk att de sociala myndigheterna måste stå för den nödvändiga, grundläggande rehabiliteringen liksom för att ekonomiska och sociala behov i rimlig omfattning har tillgodosetts vid utbildningsstarten. Av speciellt intresse när det gäller avgränsningen av arbetsmarknadsut- bildningens uppgifter år de särskilda kurser som anordnas för handi-

kappade, s. k. anpassningskurser. Denna verksamhet sammanfaller i stor utsträckning med den arbetsprövning och arbetsträning som bedrivs av landstingen. I mars 1974 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild utredning om viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet (YR). I direktiven till denna utredning påpekas att under senare år vid Skolöverstyrelsens kurscenter har införts en verksamhet som har ett syfte som ligger nära syftet med arbetsprövning och arbetsträning och här hänvisas till anpassningskurserna för vissa grupper av svårt handikappade, synskadade, hörselskadade, döva, rörelsehindrade och utvecklingsstörda. Det påpekas i direktiven att vid vissa AMU-center har man inrättat avdelningar för praktisk yrkesorientering och att dessa avdelningar i praktiken utgör fullständiga arbetsprövningsavdelningar som står öppna för de handi- kappade som kommer till centret för att genomgå vissa andra kurser. 1 direktiven påpekas vidare att det bedrivs en viss kartläggande och yrkesorienterande verksamhet genom de särskilda ALU-kurserna. Upp- läggningen av denna kurs överensstämmer på flera väsentliga punkter med de principer som ligger till grund för de mer kvalificerade formerna av kartläggande och tränande verksamhet för handikappade. Direktiven understryker att utbyggnaden av de yrkesinriktade rehabiliteringsåtgär- derna för handikappade har kommit till stånd utan någon övergripande samordning. Utredningen får i uppdrag att göra en översyn av hela verksamheten på detta område som skall syfta till att utreda huvudman- naskapet för de olika verksamheterna och åstadkomma en övergripande samordning. Som en allmän utgångspunkt för utredningens överväganden om arbetsfördelningen mellan stat och kommun sägs i direktiven: ”. . att yrkesinriktad rehabilitering som direkt syftar till att möjliggöra för den handikappade att erhålla och behålla anställning utgör en naturlig del av arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet. Mera långsiktig och allmänt syftande rehabilitering bör åvila de samhällsorgan som har att svara för vård och rehabilitering. De sakkunniga bör ägna de därvid uppkommande gränsdragningsproblemen särskild uppmärksamhet.”

Som framgår av referatet ovan har utredningen fått till uppgift att ta upp hela frågan om gränsdragningen mellan arbetsmarknadsutbildningen och olika vårdformer liksom frågan om hur anpassningskurser och i viss mån ALU-kurser skall samordnas med landstingens prövning och träning i framtiden. Detta betyder, som tidigare sagts, att KAMU för sin del får lov att lämna dessa viktiga frågor till den sittande utredningen. KAMU vill dock understryka behovet av samordning av samhällets olika åtgärder på detta område. Även om en särskild övergripande utredning tillsatts för dessa frågor får emellertid detta inte innebära att alla samordningssträ- vanden som pågått avstannar i avvaktan på utredningens resultat. På exempelvis kriminalvårdens område har det gjorts en särskild utredning, Arbetsmarknadsutbildning inom fångvårdsanstalt, av en arbetsgrupp med representanter för AMS, SÖ och kriminalvårdsstyrelsen. Arbetsgruppen lade fram sina förslag i mars 1973. Förslagen innebar bl. a. att yrkesut- bildningen som f. n. organiseras inom kriminalvården överförs till arbets- marknadsutbildningen och att utbildningen i samband med detta breddas och koncentreras till ett mindre antal anstalter. Det är enligt KAMU:s

mening väsentligt att dessa förslag i sina huvuddrag genomförs utan vidare dröjsmål.

KAMU skall alltså inte syssla med de delar av den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten som närmast syftar till utredning, kartlägg— ning av den handikappades intressen, anlag, fysiska och psykiska arbetskapacitet och arbetsmotivation liksom uppträning av handikappade personers fysiska och psykiska arbetskapacitet, anpassning till arbets- rutiner och arbetsmiljöer. Efter denna verksamhet skall emellertid regelmässigt följa vanlig yrkesutbildning. För de flesta handikappgrupper kan och bör denna yrkesutbildning ske i ordinarie kurser. Även om man i framtiden kan få en mera strikt avgränsning av uppgifterna för den socialt och medicinskt inriktade rehabiliteringsverksamheten å ena sidan och den yrkesinriktade rehabiliteringen å andra sidan, är det naturligtvis i praktiken inte möjligt att uppställa några absoluta gränser för var den ena typen av rehabiliteringsverksamhet slutar och den andra tar vid. Gränserna är hela tiden flytande. Detta betyder också att i viss utsträckning måste den sociala och medicinska rehabiliteringen pågå också under den tid som yrkesutbildningen är dominerande. Detta innebär i sin tur att arbetsmarknadsutbildningen måste ha resurser för att fullfölja den sociala och medicinska rehabiliteringen, som skall ha skett innan utbildningen påbörjas. Det är då frågan om att ha resurser när det gäller läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter etc., liksom när det gäller personal med kurativa uppgifter. Minst lika viktigt är emellertid enligt kommitténs uppfattning att all personal som är verksam inom arbetsmarknadsutbildningen ges grundlig utbildning om de handi- kappades situation och vilka krav detta ställer på utbildningen. Lärarna är naturligtvis i detta avseende en nyckelgrupp, eftersom det oavsett förstärkningen på olika elevvårdande uppgifter ändå blir lärarna som kommer att upprätthålla den direkta kontakten med kursdeltagarna. Kommittén återkommer i kapitel 12 Kursdeltagarnas sociala situation med konkreta förslag i detta avseende.

5.4. Invandrarna i arbetsmarknadsutbildning

5.4.1. Invandringen till Sverige

Under hela 60-talet, framför allt under den senare hälften, hade Sverige en betydande nettoinvandring. 1969—1970 ökade t. ex. Sveriges folk- mängd med mer än 100 000 genom invandring. Efter 1970 har förhållan- dena delvis förändrats. Under 1972 och 1973 fick vi i stället en nettoutvandring på över 20 000 personer. Denna nettoutvandring berori mycket stor utsträckning på att invandrarna under lågkonjunkturen har återvänt till sina respektive hemländer. Invandringen är som synes mycket beroende av svängningar i konjunkturen och arbetsmarknads- läget. Förutsättningarna för invandringen är, som framhållits i kapitel 2, att vi har en fri nordisk arbetsmarknad, medan invandringen från utomnordiska länder är reglerad. Som också konstaterades i kapitel 2

finns det anledning att förutsätta att invandringen under 1970—talet inte kommer att få samma omfattning som under senare delen av 1960-talet. Till detta bidrar bl. a. en förbättrad arbetsmarknadssituation i Finland tillsammans med en restriktiv syn på tillstånd för invandring från utomnordiska länder.

Även om invandringen inte får samma omfattning under 1970-talet som under senare delen av 1960-talet, kommer ändå en mycket stor del av den svenska arbetskraften att bestå av personer som är invandrare. Det bör också understrykas att även om nettoinvandringen är förhållandevis blygsam, eller det i vissa fall förekommer nettoutvandring, så innehåller denna balans ändå betydande in- och utvandringsströmmar. Som exempel kan nämnas att även under 1972 och 1973, när Sverige har haft en icke obetydande nettoutvandring, har bruttoinvandringen uppgått till ca 25 000 per är jämnt fördelade på nordiska och icke-nordiska invandrare. Från många synpunkter är bruttoinvandringen också den mest intressan- ta, t. ex. när det gäller att bedöma behovet av utbildning i svenska.

Enligt folkräkningen 1970 fanns i Sverige 639 000 personer som är eller hade varit utländska medborgare. Av dessa var 233 000 1970 svenska medborgare och 460 000 utländska medborgare. Samtidigt bör nämnas att av de 639 000 var 118 000 födda i Sverige, men var inte eller hade vid någon tidpunkt inte varit svenska medborgare. Cirka hälften av alla invandrare kommer från Finland och nära två tredjedelar av alla utländska arbetstagare i Sverige kommer från de nordiska länderna. Andra stora invandrargrupper är jugoslaver, tyskar, greker och italienare. Utbildningsnivåerna för olika invandrargrupper skiljer sig väsentligt. Mest markant är att kvinnor från vissa länder har mycket låg grundutbildning. Bland de italienska invandrarkvinnorna hade t. ex. över hälften högst fem års skolutbildning vid invandringen.

Invandrarna har över huvud taget mycket hög förvärvsintensitet. I förhållande till en svensk kontrollgrupp var förvärvsintensiteten väsentligt högre både för män och kvinnor. Inte minst de kvinnliga invandrarna från Finland, Italien och Jugoslavien hade en väsentligt högre sysselsättnings- grad än svenska kvinnor. Cirka 60 % av invandrarna var i oktober 1969 sysselsatta inom varuproduktionen, huvudsakligen inom tillverknings- arbeten. Den näst största gruppen återfanns inom serviceyrken, ca 15 %.

5.4.2. Invandrarna i arbetsmarknadsutbildningen _ kursdeltagare och kursinriktning

Invandrarna i Sverige har i princip samma möjligheter som svenska medborgare att delta i arbetsmarknadsutbildning om de har rätt att vistas och arbeta i Sverige. Samma villkor för deltagande i arbetsmarknadsut- bildning gäller som för svenska medborgare med ett undantag, nämligen att flyktingar är undantagna från 20-årsregeln, som framgått av kapitel 4.

Många invandrare påböijar sin arbetsmarknadsutbildning med en kurs i svenska. Kursen får omfatta högst två månader och får beviljas personer som skall genomgå planerad arbetsmarknadsutbildning och där

språkundervisningen bedöms vara ett nödvändigt led i utbildningen. Tidigare har också arbetslösa invandrare med god yrkesutbildning, och där bristande kunskaper i svenska bedömts vara det avgörande hindret för arbetsplacering, kunnat få sådan utbildning. I och med genomförandet av den nya lagstiftningen om utbildning i svenska (se avsnitt 5.4.4) har denna möjlighet dock bortfallit.

1972 påbörjade 10 622 utländska medborgare arbetsmarknadsutbild- ningskurser. (Antalet avser i verkligheten påbörjade utbildningar — det verkliga antalet personer var 9 135. När det i den fortsatta texten talas om invandrare avses inte antalet personer utan antalet kursdeltagare.) Invandrarna utgjorde ca 11 % av dem som påbörjade utbildning under 1972. Av de 10 622 invandrarna var 4 711 kvinnor.

Cirka en tredjedel av invandrarna hade påbörjat kursen svenska för invandrare (3 400 personer). För invandrarkvinnorna var motsvarande andel 38% (1765 personer). Drygt 6% hade påbörjat ALU-kurser, medan ca 8 % hade påbörjat preparand- och kompletteringskurser. De utländska medborgarnas yrkesval var betydligt mera koncentrerat till tillverkningsyrken än vad som gäller för svenska medborgare. Av samtliga utländska medborgare som påbörjat yrkesinriktad utbildning 1972 återfanns 68 % inom yrkesområde 7—8, tillverkningsarbeten, 30 % utbildade sig till verkstadsmekaniker och 15 % till svetsare. Utländska medborgare var klart underrepresenterade inom övriga yrkesområden. För svenska medborgare gäller att 42 % av dem som påbörjade yrkesutbildning gick till tillverkningsyrken. Invandrarkvinnornas yrkesval skilde sig också markant från de svenska kvinnornas. 45 % av invandrar- kvinnorna hade valt yrkesinriktning inom tillverkningsyrkena mot 16 % för svenska kvinnor. Inte mindre än 26 % av invandrarkvinnorna hade påbörjat verkstadsmekaniska utbildningar, vilket skall jämföras med ca 4 % för de svenska kvinnorna. En annan markant skillnad var att medan 24 % av de svenska kvinnorna hade påbörjat utbildning till hemvårdare m. fl. var motsvarande andel bland invandrarkvinnorna endast 3 %.

5.4.3. Utbildningsresultat

Effekterna av invandrarnas bristande kunskaper i svenska har kartlagts bl. a. i en studie av FAMU-gruppen våren 1973. Studien ägde rum på sju olika kurscenter och sammanlagt medverkade 362 finska kursdeltagare i undersökningen. Mer än hälften av deltagarna gick på kurser som ledde till verkstads- och byggnadsmetallarbete. 96 % av deltagarna hade finska som modersmål. Skolunderbyggnaden varierade mellan fem och tio år. 60% hade ingen yrkesutbildning tidigare. Tiden som personerna hade vistats i Sverige varierade mellan några månader och upp till 29 år. Av männen hade ungefär 60% arbetat mer än tre år i Sverige. 57 % av deltagarna hade gått i någon form av kurs i svenska. Expansionen i svenskundervisningen återspeglades i undersökningen. De som bott kortare tid i Sverige hade oftare gått på kurs i svenska än de som hade bott längre tid i Sverige. De flesta hade fått utbildning i svenska antingen vid AMU-center (58 %) eller vid de olika Studieförbunden (37 %).

Det är självklart att möjligheterna att tillgodogöra sig utbildningen hänger nära samman med kunskaperna i svenska språket. Bland delta- garna i undersökningen ansåg endast 58 % att de hade tillräckliga kunskaper i svenska för att följa utbildningen. 26 % av deltagarna menade att språksvårigheterna var så stora att det inte var möjligt för dem att klara utbildningen. 56 % angav att de hade svårt att förstå vad lärarna sade på teorilektionerna. 37 % uppgav att de hade svårt att förstå lärarnas muntliga instruktioner i yrkesarbetet, och 61 % sade sig ha svårt att förstå innehållet i kurslitteraturen. 71 % av gruppen önskade mer undervisning i facksvenska och 55 % önskade att lärarna kunde ägna mer tid åt dem.

I tablå 5.2 redovisas utländska medborgare som slutat arbetsmarknads- utbildning under 1972 fördelade efter kön och avgångsorsak. Det framgår av tablån att de utländska medborgarna har något högre avbrottsfrekvens än de svenska medborgarna. Det bör emellertid påpekas att detta delvis kan bero på yrkesvalet. Avbrottsfrekvensen inom tillverkningsyrkena är betydligt högre än inom andra utbildningar. Avbrottsfrekvenserna måste dock betraktas som anmärkningsvärt höga med tanke på att i kurserna också ingår svenska för invandrare. I tablå 5.3 redovisas anställningsre- sultaten för de utländska medborgare som slutade arbetsmarknadsutbild- ning under 1972. Som framgår av tablån hade enbart knappt en tredjedel av samtliga som slutförde utbildningen lämnat uppgift om att de hade anställning. Andelen är naturligtvis förhållandevis liten, men den måste ses i relation till att mer än 50 % av de utländska medborgarna hade påbörjat utbildning i icke yrkesinriktade kurser och därför sannolikt planerat fortsätta sin utbildning. En mycket stor del av dem som ej erhållit arbete har alltså rimligen fortsatt i utbildning. Mest anmärknings- värt är emellertid att en så stor del av dem som fått anställning inte hade fått anställning i utbildningsyrket eller närbesläktat yrke. Inte mindre än 42 % av samtliga som erhållit anställning hade fått anställning i annat yrkesområde än det utbildningen gällde. Endast varannan av de kvinnor som erhållit anställning hade fått anställning i samma yrkesområde som utbildningen gällde.

Tablå 5.2 Utländska medborgare som slutat arbetsmarknadsutbildning under 1972. Fördelning efter kön och avgångsorsak

Avgångsorsak Män % Kvin— % Samt- % nor liga Fastställd kurstid slut 3 317 60 3 344 72 6 661 65 Anställning 374 7 181 4 555 5 Sjukdom 218 4 142 3 360 3 Överförd till annan kurs 434 8 304 7 738 7 Annan orsak 1 124 20 594 13 1 718 17 Övriga 89 2 94 2 183 2

Summa 5 556 4 659 10 215

Tablå 5.3 Utländska medborgare som slutfört arbetsmarknadsutbildning under 1972. Fördelning efter kön och arbetsplacering tre månader efter kursens slut

lirhållit arbete inom tre månader, anställnings- Summa Ej cr- Ej upp- Samtliga

Kön

yrke i relation till kursens yrkesinriktning erhållit hållit gift

" ' ' .. _ arbete arbete

Samma Samma Samma Samma Ovriga indiv. yrkes— yrkes- yrkes- anställ- yrke familj grupp område da Män 430 131 54 52 384 1051 1539 727 3 317 Kvinnor 414 38 25 23 470 970 1 745 629 3 344 Samtliga 844 169 79 75 854 2 021 3 284 1 356 6 661 Procentuell fördelning Män 41 12 5 5 37 100 32 45 22 100 Kvinnor 43 4 3 2 48 100 29 52 19 100 Samtliga 42 8 4 4 42 100 30 49 20 100

Vid några kurscenter i landet bedrivs på försök yrkesutbildning på finska för finsktalande kursdeltagare. Denna utbildning är avsedd för finska invandrare som inte tillräckligt behärskar det svenska språket för att kunna delta i och tillgodogöra sig utbildningen på svenska. Denna undervisning är speciellt avsedd för invandrare som saknar motivation för att genomgå grundläggande svenskundervisning före yrkesutbildningen. Utbildningen organiseras antingen så att yrkesutbildningen bedrivs parallellt med undervisningen i svenska eller också så att man börjar med yrkesutbildning på finska och så småningom för in undervisning i svenska. Några resultat av denna försöksverksamhet föreligger ännu inte.

5.4.4. Lagstiftning om svenskundervisning för invandrare

Från och med den 1 juli 1973 gäller en ny lag om undervisning i svenska med samhällsorientering för arbetstagare som påbörjat sin första anställ- ning i Sverige efter 1972 års utgång. Invandrare som behöver svensk- undervisning har rätt till 240 timmars ledighet under ordinarie arbetstid för att delta i sådan undervisning. Lön skall utgå under utbildningstiden. Möjlighet finns emellertid att genom avtal reglera att t. ex. viss tid av utbildningen läggs på fritid. Arbetsgivaren har skyldighet att upplysa sin nyanställde om hans rättigheter enligt lagen och senast 60 dagar från anställningens början ge honom möjligheter till ledighet för att påbörja utbildningen.

Rätten till ledighet och lön för att delta i svenskundervisning för invandrare gäller emellertid inte enbart de nyanställda utan också dem som börjat sin anställning före 1972 års utgång. Utbildning av dessa tidigare anställda skall vara genomförd inom en femårsperiod, under vilken alltså alla skall ha beretts tillfälle att delta i undervisningen. Dessa tidigare anställda skall ha rätt till ledighet och lön omfattande 160 eller 240 timmar, beroende på arbetstagarnas kunskaper i svenska språket.

Det bör observeras att lagen inte gäller arbetstagare som genomgått undervisning i svenska språket i samband med arbetsmarknadsutbildning eller vid arbetsmarknadsstyrelsens mottagningsförlåggningar för flyk- tingar. Den nya lagstiftningen innebär sammanfattningsvis att samtliga

anställda invandrare i Sverige skall ha getts utbildning i svenska om minst 240 timmar senast den 1 juli 1978.

5.4.5. Överväganden och förslag

Invandrarnas problem inom arbetsmarknadsutbildningen är i huvudsak beroende på deras bristande kunskaper i svenska. Språksvårigheterna är emellertid inte de enda problemen för invandrarna. Svårigheterna för- stärks givetvis av att invandrarna samtidigt ofta måste anpassa sig till en helt ny kultur och miljö. De bristande kunskaperna i svenska för med sig problem på flera områden. Invandrarna har svårt att få tillräcklig information om yrkes— och utbildningsvalet. Deras yrkesval blir begränsa- de av denna anledning, men kanske framför allt därför att deras bristande kunskaper i svenska utestänger dem från sådana yrkesområden där kraven på svenskkunskaper är stora. I många fall är emellertid kunskaperna i svenska så små att yrkesutbildningarna i praktiken blir omöjliga att genomföra. Detta tar sig bl. a. uttryck i hög avbrottsfrekvens bland invandrarna och i att en förhållandevis liten del får anställning i utbildningsyrket. Detta kan tolkas som ett resultat av att man har haft svårt att helt tillgodogöra sig yrkesutbildningen. Invandrarnas svårigheter att tillgodogöra sig utbildningen har troligen accentuerats på grund av den pedagogiska utvecklingen inom arbetsmarknadsutbildningen, som har inneburit att man i allt större utsträckning har gått över till självinstrue- rande material. Detta kräver betydligt större kunskaper i svenska hos kursdeltagarna. Undersökningar utförda av Pedagogiskt centrum bekräf- tar också detta. Invandrarna upplever betydande problem att tillgodogöra sig undervisningen genom självinstruerande material.

Den nya lagstiftningen om obligatorisk utbildning av invandrare i svenska språket kommer förmodligen, framför allt på längre sikt, att förändra och förbättra situationen inom arbetsmarknadsutbildningen. En större del av de invandrare som blir arbetslösa och av denna anledning deltar i arbetsmarknadsutbildning kommer att i fortsättningen ha en grundläggande utbildning i svenska. Det bör emellertid understrykas att denna utbildning i många fall inte kommer att ge tillräckliga kunskaper för fortsatt yrkesutbildning. Minskad invandring under 1970-talet kan naturligtvis också innebära att ett mindre antal invandrare över huvud taget kommer ifråga för arbetsmarknadsutbildning och därmed minskar alltså problemen kvantitativt. Som tidigare påpekats är ändå brutto- invandringen betydande och består i stor utsträckning av s.k. anslut— ningsfall — ofta kvinnor som först efter en tid söker sig ut på arbetsmarknaden. Anspråken på svenskutbildning kommer att bli bety- dande. Samtidigt finns också en stor grupp invandrare som inte berörs av lagstiftningen och som måste förutsättas ha stora behov av yrkesutbild- ning, nämligen de invandrarkvinnor som redan finns här och som av olika skäl ännu inte har sökt sig ut på arbetsmarknaden. Dessa kvinnor har naturligtvis, liksom de svenska kvinnorna, stort behov av yrkesutbildning innan de söker sig ut på arbetsmarknaden, men i deras fall behövs det

alltså också en utbildning i svenska om de över huvud taget skall kunna tillgodogöra sig sådan yrkesutbildning.

Det finns i princip två möjligheter att förbättra yrkesutbildningen för invandrare. Den ena är att i större utsträckning ge yrkesutbildningen på invandrarnas modersmål. Som tidigare har framgått pågår sådana försök när det gäller finska invandrare. Även om det i praktiken reses hinder för en sådan lösning bl. a. därför att yrkesvalet blir hårt begränsat — bör de försök som gjorts för finska invandrare vidgas till andra invandrargrupper även om dessa inte är lika stora. Man kan dock inte på denna väg få en generell lösning för alla invandrargrupper.

Den andra möjligheten att förbättra invandrarnas möjligheter till yrkesutbildning är att öka utbildningen i svenska. De nuvarande kurserna inom arbetsmarknadsutbildningen på högst två månader är enligt sam- stämmiga rapporter och undersökningar helt otillfredsställande. Skolöver- styrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen har också under flera år i petita krävt att denna gräns på två månader skall tas bort och att utbildnings- tiderna istället skall individualiseras med hänsyn till de krav på svensk- kunskaper som ställs i yrkesutbildningen. Kommittén ställer sig helt bakom dessa krav. I verkligheten innebär det nuvarande systemet där man ger invandrarna otillräckliga kunskaper i svenska och sedan låter dem fortsätta i yrkesutbildning ett klart slöseri med resurser.

Ibland framförs krav på att utbildning i svenska också skulle beviljas till invandrare som har tillfredsställande yrkesutbildning och där hindret för att erhålla anställning kan bedömas huvudsakligen bestå i att arbetsgivaren inte vill ta på sig kostnaderna för utbildningen i enlighet med den nya lagstiftningen. Enligt KAMU:s mening skulle ett generellt medgivande om att svenskutbildning kan få beviljas under sådana omstän- digheter helt underminera lagstiftningen på området. KAMU kan inte förorda en sådan förändring. Enligt kommitténs uppfattning bör -— då särskilda skäl föreligger — länsarbetsnämnderna ges möjlighet att lämna dispens för sådan utbildning i svenska. Sådana skäl kan t. ex. vara att invandraren också har andra handikapp som gör honom eller henne svårplacerad.

En möjlighet utöver att fördjupa utbildningen i svenska kan vara atti kurser med stort inslag av invandrare förstärka den personliga handled- ningen genom lärare. Sådana arrangemang borde vara möjliga eftersom invandrarna i stor utsträckning är koncentrerade till vissa AMU-center. Här skulle alltså en förstärkning ske när det gäller antalet lärare på de vanligast förekommande kurserna.

Som framgått av den tidigare redovisningen är det inte generellt så att invandrarna skulle ha sämre grundutbildning än svenskar i motsvarande åldersgrupper. Det förekommer emellertid bland invandrarna vissa grup- per med mycket dålig grundutbildning, i vissa fall så dålig att man kan tala om analfabeter. Detta gäller bl. a. en del invandrande zigenare. Inom vissa andra invandrargrupper förekommer också i växande utsträckning unga personer med bristfällig utbildning.

Ansvarsfördelningen när det gäller utbildningen av dessa analfabeter är f.n. oklar. Vissa grupper kan få utbildningsbidrag för alfabetiseringsut-

bildningen. Det gäller utomnordiska zigenare. I princip skall kommuner- na stå för utbildningen av anafalbeter. Studiefinansieringsfrågan har dock inte lösts. Framför allt beroende på detta har alfabetiseringsundervis- ningen fått mycket liten omfattning. Invandrarutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1971151) att AMU-centren i huvudsak skulle få hand om alfabetiseringsundervisningen. Möjligheter till förläggning på andra platser skulle dock finnas kvar bl. a. med hänsyn till invandrarkvinnor med minderåriga barn. Utbildningstiden skulle uppgå till högst två år och utbildningsbidrag skulle utgå under utbildningstiden.

Att ge utbildning åt analfabeter måste anses vara en viktig utbildnings- politisk uppgift. Det är enligt KAMU:s uppfattning otillfredsställande att inte utbildningen av de analfabeter som finns i Sverige har bedrivits mera intensivt. KAMU:s principiella uppfattning är att kommunerna har ansvar för att utbildningen kommer till stånd. De studiesociala problemen borde kunna lösas inom ramen för det allmänna studiesociala stödet till vuxna. Ett skäl för att kommunerna skall ha ansvar för analfabetutbildningen är att man då kan nå en större geografisk spridning, vilket är viktigt inte minst för att kunna nå invandrarkvinnorna. Internatformen är i många fall inte möjlig att tillämpa utom för hela familjer.

KAMU kan dock se vissa skäl för att invandrarutredningens ursprung- liga förslag nu genomförs. Med hänsyn till att analfabeterna ändå är en förhållandevis liten grupp i Sverige och med hänsyn till skolans begränsa- de erfarenheter av utbildning av denna typ av vuxna kursdeltagare ter det sig rimligt att koncentrera utbildningsinsatserna och samla erfarenheter av sådan utbildning på några orter. AMU-centren skulle kunna vara centraler för denna utbildning. För detta talar också att AMS bedriver sådan utbildning av utomnordiska zigenare och att också många andra av analfabeterna kommer i kontakt med arbetsmarknadsutbildningen.

Om statsmakterna vid en övergripande prövning finner att arbetsmark- nadsutbildningen också bör påta sig denna uppgift, är detta därför också möjligt. Det viktiga är enligt KAMU:s uppfattning att utbildningen kommer till stånd.

6. Utbildningarnas inriktning och uppbyggnad

6.1. Inledning

6.1.1. Kapitlets innehåll

KAMU har i kapitel 3 behandlat arbetsmarknadsutbildningens mål och dess avgränsning mot andra slag av utbildning. Den övergripande avgränsningen tar sig uttryck i dels bestämmelser om i vilka situationer individen skall ha rätt till arbetsmarknadsutbildning, vilket behandlades närmare i kapitel 4, och dels allmänna ramar för vad utbildningen skall omfatta. I detta kapitel behandlas principerna för arbetsmarknadsutbild- ningens inriktning och ambitionsnivå. Vidare behandlas några huvudlinjer i fråga om utbildningarnas struktur och pedagogiska uppläggning. Kommittén behandlar däremot inte utbildningarnas innehåll i detalj eller läroplanernas tekniska konstruktion och därmed sammanhängande frå- gor. Det ankommer på AMS och SÖ att i praktiken tillämpa de grundprinciper som diskuteras i detta kapitel.

6.1.2. KAMU:s direktiv

Arbetsmarknadsutbildning är enligt vad som sägs i direktiven antingen sådan direkt yrkesanpassad utbildning som medför omskolning från ett yrke till ett annat med i huvudsak samma allmänna utbildningsbakgrund, sådan orienterande, kompletterande eller yrkesanpassande utbildning som erfordras för att få lämpligt arbete när en person efter lång frånvaro söker återinträde på arbetsmarknaden eller sådana korta kompletterande, direkt yrkesanpassade kurser som är nödvändiga na. en person trots fullgjord utbildning inte kan få arbete. En generell rätt för var och en att komplettera sin utbildning upp till grundskolenivå skulle medföra ytterst betydande resursanspråk, som enligt direktiven inte i första hand bör tillgodoses genom arbetsmarknadsutbildningen. Eftersatta grundläggande utbildningsbehov av stor omfattning måste bedömas i ett vidare sammanhang, bl. a. inom SVUX.

KAMU:s översyn bör enligt direktiven bl. a. ta sikte på att kartlägga betydelsen av att s.k. anpassningskurser och undervisning i allmänna ämnen har införts. Det erinras om att denna undervisning har tillkommit främst som ett led i en god yrkesutbildning men också kan sägas vara en

form av prioriterad vuxenutbildning avsedd för dem som riskerar att i första hand slås ut från arbetsmarknaden. En angelägen uppgift är att med arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter söka bedöma behovet av att den som drabbas av arbetslöshet inte endast utbildas för en ny uppgift i arbetslivet, utan samtidigt får en förstärkt grundutbildning som syftar till att öka motståndskraften mot nya påfrestningar som kan möta på arbetsmarknaden.

KAMU bör vidare enligt direktiven ägna stor uppmärksamhet åt hur utbildningen för olika yrken skall dimensioneras, i vad mån kurserna skall vara specialinriktade eller ha ett mera allmängiltigt innehåll samt om utbildningen regelmässigt bör indelas i etapper. Sådana överväganden kan enligt departementschefen också aktualisera ytterligare åtgärder för att på planeringsstadiet stärka samarbetet med arbetsmarknadens parter och andra intressenter samt kursdeltagarnas eget inflytande på utbildningen.

6.1.3. Några tidigare gjorda uttalanden om arbetsmarknadsutbildningens innehåll

1960 års arbetsmarknadsutredning anförde (SOU 196519 5. 86), att utbildningen i det enskilda fallet borde ges en sådan omfattning att den utbildade kom över den tröskel som de bristande yrkeskunskaperna utgjorde. Utbildningen skulle därför enligt utredningen göra honom attraktiv i ett visst arbetsmarknadsläge, varav följde bl. a. att utbildningen kunde göras kortare i en högkonjunktur än i en lågkonjunktur.

Arbetsmarknadsutredningen anslöt sig vidare till den i andra samman- hang framförda tanken, att personer som tidigare inte hade kunnat få en utbildning som gav ett säkrare fotfäste på arbetsmarknaden nu borde ges en chans att ta igen vad de tidigare förlorat. Därför borde utbildningen få en större bredd och omfattning än vad som strängt taget är nödvändigt för att åstadkomma en arbetsplacering. Enligt utredningen kunde särskilt tider av försvagad arbetskraftsefterfrågan utnyttjas för att tillgodose dessa socialt motiverade synpunkter. Man kunde dock inte heller bortse från det intresse, som vissa branscher och företag kunde ha av att samhället också under högkonjunktur ger vuxna arbetslösa m. fl. en mera fullständig yrkesutbildning.

I samband med behandlingen av kvinnornas särskilda problem på arbetsmarknaden (s. 334) framhöll arbetsmarknadsutredningen som önskvärt att vuxenutbildningen gav ökat utrymme åt mera kvalificerade utbildningsalternativ. Inom vissa arbetsområden # exempelvis kontors- området, det tekniska arbetsområdet, vårdområdet samt restauranger och storhushåll — skulle dessa utbildningsalternativ enligt utredningen kunna ges i form av en etappvis uppbyggd utbildning omfattande två eller flera kurser på tillsammans 1-2 år. Det borde ges möjlighet till avbrott mellan de ingående kurserna för att deltagarna skulle kunna få praktik inom arbetsområdet. Varje etapp av utbildningen borde utgöra ett avslutat helt och medge att eleverna avstod från följande led. Samtidigt skulle den i kursplanen ingående vidareutbildningen stå öppen utan att ny arbetslös- hetsprövning behövde göras.

Den dåvarande departementschefen anslöt sig i propositionen (1966:52 s. 199) till arbetsmarknadsutredningens målsättning för utbild- ningens innehåll. Enligt hans mening borde dock variationerna i utbildningens längd efter konjunkturläget inte bli alltför stora. En av de väsentligaste fördelarna med omskolningen var enligt departementschefen att den inte bara underlättade omplacering på kort sikt utan också förbättrade den omskolades ställning på arbetsmarknaden i det långa loppet. Detta förutsatte att utbildningen gav åtminstone grundläggande kompetens inom ett yrkesområde och inte i alltför hög grad specialise- rades efter ett visst företags behov.

LO och TCO har i skilda sammanhang framhållit att arbetsmarknads- utbildningen inte får ges en sådan inriktning att den fungerar som en försörjare av arbetskraft i låglöneyrken och i yrken med rutinmässiga arbetsuppgifter med små möjligheter till rörlighet och personlig utveck— ling. Enligt LO bör de som saknar utbildning i nivå med grundskolan vid arbetslöshet erbjudas antingen arbetsmarknadsutbildning eller allmänut- bildning.

TCO överlämnade år 1971 till AMS och SÖ en rapport med förslag till hur arbetsmarknadsutbildningen i kontorsyrkena borde organiseras. I rapporten anfördes att målet att nå en anställning inte var tillräckligt. Utbildningen borde tillsammans med yrkeserfarenhet ge förutsättningar för en mera långsiktig trygghet och individuell utveckling i anställningen. Utbildnings- och yrkesmässiga återvändsgränder borde så långt möjligt undvikas, och utbildningen borde inte heller medverka till att föråldrade arbetsfördelningsmönster befästes. Utbildningen i kontorsyrkena borde enligt TCO organiseras i en 39 veckors grundkurs samt fortsatta specialiserade utbildningar på ca sex månader efter minst ett års yrkespraktik. Fortsättningskurserna skulle vara anknutna till olika specialområden och avse att tillsammans med yrkeserfarenhet ge underlag för befordran. Härigenom kunde de mera rutinmässiga arbetsuppgifterna inom området i ökad utsträckning få karaktär av genomgångsjobb. Utsikterna att rekrytera män antogs också öka.

År 1972 anförde TCO:s utbildningsnämnd i rapporten ”Vuxenutbild- ning Återkommande utbildning” att en liknande principiell uppbygg- nad vad möjlig och önskvärd på ett flertal områden inom arbetsmark- nadsutbildningen. Utbildningarna borde således formas som återkom- mande utbildning med ett differentierat utbud av Specialkurser till- gängliga efter en tids yrkeserfarenhet. De arbetssökande borde redan från början beviljas rätt att gå igenom påbyggnadskursen.

TCO har vidare liksom SACO krävt att begränsningen av möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning på eftergymnasial nivå skall tas bort.

SAF har i skilda sammanhang framhållit arbetsmarknadsutbildningens värde. SAF har uttalat sig för ökade möjligheter för återkommande utbildning. Detta har gällt alla slag av utbildning för vuxna, alltså även arbetsmarknadsutbildningen. Föreningen har bl.a. föreslagit en modell kallad ”Vuxengrund”, för grundläggande utbildning till vuxna som inte har kunskaper motsvarande grundskolan. Denna modell skulle också enligt SAFZS mening kunna användas inom arbetsmarknadsutbildningen.

6.2. Nuvarande förhållanden

6.2.1. Gällande bestämmelser och deras tillämpning

Utbildningsbidrag kan enligt 155 arbetsmarknadskungörelsen utgå för yrkesutbildning. En förutsättning är enligt 16% att utbildningen kan antas vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd utan utbildningen. Detta är det grundläggande krav som ställs på alla utbildningar som stöds med sådana bidrag. Det innebär bl. a. följande:

Utbildningen skall leda till ett yrke inom vilket det finns efterfrågan på arbetskraft i sökandens hemort eller i ort som han är beredd att flytta till.

Utbildningen skall vara nödvändig för att yrkesmålet skall uppnås. Sökanden måste ha tillräckliga förkunskaper och i övrigt vara i stånd att fullfölja utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat tillämpningsföreskrifter enligt vilka varje utbildning som skall finansieras med utbildningsbidrag måste prövas av arbetsförmedlingen och planeras i samråd med denna. Om en utbildning har påbörjats utan förmedlingens medverkan får ansökan om utbildningsbidrag bifallas endast om särskilda skäl föreligger.

Utbudet av särskilda AMU-kurser sker med stöd av kungörelsen (1945:445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa, vars innehåll redovisades i kapitel 1. Detta kursutbud omfattar både förberedande utbildningar och yrkesutbildningar. Till de förberedande utbildningarna räknas bl.a. teoretiska preparandkurser, anpassningskurser för handi- kappade m. fl. och kurser i svenska för invandrare.

För närvarande kan i princip alla slags utbildningar förekomma som arbetsmarknadsutbildning. Bedömningen av en utbildnings lämplighet görs i samråd mellan arbetsförmedlingen och sökanden med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Det finns inte några generella regler som säger vilka slags utbildningar som får förekomma som arbetsmark- nadsutbildning och vilka som inte får göra det, utom när det gäller utbildningar på eftergymnasial nivå (se nedan). I övrigt gäller särskild restriktivitet i fall då enskilda personer söker utbildningsbidrag för utbildning hos privata kursanordnare, vilka inte står under statlg tillsyn. Utbildning utomlands beviljas i allmänhet bara om likvärdig utbildning inte finns att tillgå i Sverige.

Den omständigheten att så gott som hela utbildningsväsendet kan utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning innebär inte att de enskilda sökandena normalt har så stora valmöjligheter. Vilka utbildnirgar som kan komma ifråga i enskilda fall varierar från tid till annan om mellan olika orter med hänsyn till arbetsmarknadsläget i olika yrken. Det inträffar i betydande utsträckning att ansökningar om utbildnirgsbidrag måste avslås därför att de grundläggande villkoren för arbetsnarknads— utbildning inte är uppfyllda, t.ex. därför att en utbildning inte ir ägnad att medföra stadigvarande arbete eller därför att utbildningen inte är nödvändig för arbetet. Avslagen gäller nästan enbart mer elle” mindre

teoretiskt inriktade utbildningar i det reguljära utbildningsväsendet.

Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser kan utbildningsbidrag inte utgå för sådana studier som enligt bilaga till studiestödskungörelsen (1973:418) kan finansieras med studiemedel oavsett om studeranden har fyllt 20 år eller inte. Det gäller för de flesta utbildningar efter gymnasieskolan. Utan hinder av detta får dock vid sådana studier utgå dels särskilt bidrag till handikappade studerande och dels hyresbidrag till skälig bostadskostnad utöver 200 kr. i månaden till ensamställd studerande med minderårigt barn, vilken efter längre tids bortavaro från arbetsmarknaden bedöms behöva utbildning för att kunna ta arbete. De särskilda bidragen till handikappade avser huvudsakligen sådana anord- ningar som är direkt föranledda av vederbörandes handikapp, t.ex. talböcker för blinda studerande. Den som får avslag på ansökan om studiemedel därför att han har fyllt 45 år eller därför att han på grund av handikapp inte lyckats följa föreskriven studietakt, kan få utbildnings- bidrag, om övriga villkor för detta uppfylls.

En översikt av utbildningarnas inriktning under senare år oavsett vem som anordnar kurserna gavs i kapitel 1.2. Som där framgick är

Tablå 6.1 Personer som år 1972 påbörjade arbetsmarknadsutbildning inom vissa yrkesområden fördelade efter tidigare utbildning

Inriktning av den påbör- Tidigare teoretisk utbildning

jade utbildningen _ ' * _

(NYK-nr) l—olkskola, Grundskola Langre ut— Summa, Antal % eller motsv., bild ning, % % personer

%

Tekniskt arbete 31 63 7 101 1 588

(000)

Sjukvårdsbiträden 62 35 3 100 4 420

(045)

Maskinskrivare 48 34 18 100 2 444

(212) Järnbruks-, mctallverks-,

smidcs- och gjuteriarbete 63 36 1 100 1 690 (73) Finmekaniker 50 44 6 100 878

(741)

Verkstadsmekaniker 72 24 3 99 6 339 (751) Reparatörer m. fl. 57 40 3 100 1 279

(753)

Svetsare m. fl. 72 26 2 100 3 856

(756)

Tclereparatörer m. fl. 57 38 5 100 1 776 (764) Verkstadssnickare 74 24 1 99 1 631 (777) Betongarbetare m. fl. byggnadsarbetare 81 19 1 101 1 245

(793)

Hemvårdare m. fl. 87 13 0 100 6 191

(915)

Hela AMU 62 31 7 100 97 941

närmare en tredjedel av de påbörjade utbildningarna inte direkt yrkesin- riktade. Av yrkesutbildningarna avser inte fullt hälften yrkesgrupperna tillverkningsarbete, maskinskötsel m. m., medan resten är fördelade på en rad olika yrkesområden. De utbildningar som inte är direkt yrkesinrik— tade består med undantag av ALU-kurserna och anpassningskurserna huvudsakligen av olika slags förberedande teoretiska studier, framförallt på grundskolenivån.

Arbetsmarknadsutbildningens yrkesinriktning varierar för olika grup- per av_ kursdeltagare. Som framgick av tablå 1.11 i kapitel 1 var andelen utbildningar i tillverkningsyrken väsentligt större i skogslänen än på andra håll, och den var särskilt liten i storstadslänen. I de senare utgjorde bl. a. utbildningarna i kontorsyrken en större andel än i landet i övrigt, vilket hänger samman med näringslivets struktur i olika områden. Som visades i kapitel 5 är utbildningarnas fördelning på yrkesområden helt olika för män och kvinnor. Det finns dessutom ett tydligt samband mellan deltagarnas tidigare utbildning och arbetsmarknadsutbildningens inriktning. Utbild— ningsbakgrunden bland kursdeltagarna i några av de större yrkesom- rådena framgår av tablå 6.1.

För sådan arbetsma rknadsutbildning som stöds genom bidrag till företag i stället för till den enskilde gäller särskilda regler för utbildning- ens innehåll. De olika formerna av företagsutbildning behandlas närmare i kapitel 7. I de flesta fall krävs att eleverna är anställda under utbildningen och att denna sker i enlighet med läroplan som arbetsmarknadsorganisa- tionerna och AMS har godkänt.

6.2.2. Grundläggande och förberedande utbildning

Bland deltagarna i arbetsmarknadsutbildning finns stora variationer i fråga om förkunskaper. F. n. har drygt hälften av deltagarna ingen teoretisk utbildning utöver folkskola och ev. fortsättningsskola. Som visades i kapitel 2 kan den andelen beräknas sjunka, men den kommer ändå under överskådlig tid att vara betydande.

För yrkesutbildningar inom den reguljära gymnasieskolan krävs i allmänhet grundskolekompetens. Vid de särskilda AMU-kurserna und- viker man däremot att ställa sådana formella krav. Behovet av förbere- dande teoretisk utbildning bedöms där i stället från fall till fall med hänsyn till kursernas krav och den enskildes förutsättningar.

Sedan år 1969 har det förekommit en åtta veckor lång undervisningi allmänna ämnen i samband med AMU-kurser som inte ovillkorligen kräver sådana förkunskaper, men där de dock ger bättre förutsättningar för den fortsatta yrkesutbildningen. Denna undervisning är sedan år 1973 obligatorisk i de flesta AMU-kurser,i den mån deltagarna inte beviljas läng- re förberedande utbildning eller tidigare har gått igenom utbildning mot- svarande grundskolans högstadium. Undantag är vissa korta kurser inom bl.a. byggnads- och transportområdena. Sex ämnen ingår, nämligen svenska, engelska, matematik, fysik, kemi och samhällskunskap. Den som så vill kan få välja bort ett eller flera ämnen för att få fler lektioner i de

övriga, men i de flesta fall följs kursplanen i alla ämnen. Invandrare koncentrerar sig ofta på ämnet svenska.

Syftet med denna undervisning är inte enbart att förbereda för den fortsatta yrkesutbildningen. Avsikten är också att förbättra deltagarnas allmänna kunskapsnivå och därigenom stärka deras ställning på arbets- marknaden på längre sikt.

Pedagogiskt centrum vid Stockholms skoldirektion utförde åren 1970 och 1971 en undersökning av effekterna av undervisningen i allmänna ämnen, som då förekom försöksvis vid vissa AMU-center.l Undersök- ningen gav bl.a. vid handen att kursdeltagarnas grundinställning till införandet av allmänna ämnen var mycket positiv. Detta gällde trots att informationen ansågs otillfredsställande. De flesta föredrog att läsa de allmänna ämnena i en särskild förkurs framför att varva dem med den egentliga yrkesutbildningen,vilket också prövades. Bland de olika ämnena var deltagarna mest positiva till matematiken och minst positiva till engelskan både vid kursens början och vid dess slut. Även kemin åtnjöt förhållandevis låg popularitet. Bristande förkunskaper och ovanan vid studier var anledning till bekymmer för många, särskilt för de äldre. Intresset för studier föreföll dock att öka under utbildningen, och ungefär hälften uppgav sig vilja fortsätta att läsa efter utbildningens slut.

Pedagogiskt centrums undersökning omfattade bl. a. kunskapsprov vid kursernas början och slut. Dessa visade att spridningen i fråga om förkunskaper var mycket stor. Vid studiernas början motsvarade kun- skaperna i räkning genomsnittligt sett den normala för elever i grundsko- lans årskurs 6, medan de studietekniska färdigheterna var något sämre än genomsnittet för elever i årskurs 7. Ordkunskapen var bättre än genomsnittet för årskurs 8. Vid kursens slut hade 54% av deltagarna förbättrat sin genomsnittliga betygspoäng med en enhet eller mer. Förändringen var störst i fråga om räkning. Även de studietekniska färdigheterna förbättrades påtagligt.

Vid de flesta AMU-center ordnas också en upp till 16 veckor lång teoretisk preparandkurs. Den ersätter i förekommande fall åttaveckors- kursen i allmänna ämnen. Preparandkursen kan i likhet med åttaveckors— kursen anpassas efter vars och ens behov, men den är inte avsedd att tillgodose några ytterligare allmänna utbildningsbehov utöver vad som behövs för den fortsatta yrkesutbildningen. Kursen förekommer i två huvudvarianter, nämligen en med inriktning mot tekniska yrkesutbild- ningar och en med inriktning mot kontorskurser m. m.

F. n. prövas vid AMU-centren i Stockholm, Norrköping och Halmstad en ny typ av preparandkurs. Den består av ett 30-tal veckolånga moduler, av vilka varje deltagare går igenom dem som han behöver. Den första kursveckan ägnas åt introduktion, varefter följer undervisning motsva- rande upp till fem veckomoduler i svenska, åtta moduler i matematik, två i fysik-kemi, en i samhällskunskap, sju i engelska och sex i franska eller tyska. Länsarbetsnämnderna beviljar allmän utbildning under viss ”rikt- tid”, vilken exempelvis är 16 veckomuduler för dem som skall gå igenom kurser i kartritning, byggnadsritning m. m., 18 veckor för blivande styr- och reglermekaniker och 24 veckor för sökande till korrespondentkurs.

1 Resultaten av undersök- ningen presenterades bl. a. i Pedagogiskt cen— trums arbetsrapport 6/1971.

Under den inledande introduktionsveckan görs bl. a. diagnostiska prov, varefter läraren och deltagaren tillsammans bedömer om några av de moduler som ryms inom rikttiden kan hoppas över med hänsyn till vederbörandes förkunskaper.

Möjligheterna till individualiserad kompletterande undervisning i all- männa ämnen utöver de nämnda preparandkurserna är f. n. begränsade. Vid AMU-center ges ingen längre sådan utbildning, varför den som behöver mer än ca 16 veckors allmän utbildning i allmänhet måste hänvisas till den kommunala vuxentutbildningen eller till folkhögskolan. Den kommunala vuxenutbildningen ger liksom preparandkurserna vissa möjligheter att välja mellan olika ämnen, men den är till skillnad från preparandkurserna i huvudsak inriktad på att ge formell kompetens motsvarande grundskolan. Den är därför ofta mera omfattande än vad som egentligen behövs för dem som har till huvudmål att så snabbt som möjligt få en yrkesutbildning.

För närvarande pågår emellertid en försöksverksamhet (det s.k. LIV-projektet) som syftar till att skapa undervisningsmetoder i allmänna ämnen, vilka är identiska och utbytbara inom både den kommunala vuxenutbildningen, folkhögskolan och arbetsmarknadsutbildningen.

Hur lång förberedande utbildning som bedöms nödvändig i enskilda fall beror inte alltid enbart på de krav på förkunskaper som ställs vid den planerade yrkesutbildningen. Exempelvis anses det ibland för handi- kappade och personer med sociala anpassningssvårigheter m. m. önskvärt med en relativt bred grundutbildning för att rehabilitering lättare skall uppnås.

6.2.3. Yrkesutbildningen

Omfattningen och inriktningen i stort av de särskilda AMU-kurserna bestäms vid den årliga ramplaneringen. Formerna för detta behandlasi kapitel 9. Även det yrkesmässiga innehållet och uppläggningen av kurserna bestäms i nära samarbete mellan AMS, SÖ och arbetsmarkna— dens parter. De senare företräds inom de flesta yrkesområden av yrkesnämnder, vilka medverkar vid utarbetandet av läroplaner för både AMU-kurserna, det reguljära utbildningsväsendet och företagens utbild- ningsverksamhet. Inom flera viktiga yrkesområden, främst på LO—sidan, har yrkesnämnderna ett avgörande inflytande över kursernas innehåll och uppläggning. På vissa andra områden saknas sådana organ, varför motsvarande kontakter sker direkt mellan förbunden och myndigheterna. AMU-kurserna utformas så att de ger allmänna grundkunskaper i resp. yrken. Träning för bestämda arbetsplatser ges således inte. Kurserna äri de flesta fall inriktade på smalare yrkesområden än motsvarande utbildningar i gymnasieskolan, och de innehåller mindre undervisningi allmänna ämnen. De kan bl. a. därför göras kortare och mera koncentre- rade.

Ofta delas AMU-kurserna upp i grundkurser för hela yrkesområden t. ex. verkstadsmekaniska yrken, svetsning, träindustriella eller livsme- delstekniska yrken — varpå följer ett flertal alternativa påbyggnadskurser.

Grundkurserna varar vanligen i ca 10 veckor utöver undervisningen i allmänna ämnen. Bl. a. därför kan de göras kortare och mera koncentrera- de.

Inom det verkstadsmekaniska området finns också påbyggnadskurser på ett tredje stadium, dvs. för dem som har gått igenom både grundkurs och en mera specialiserad kurs. Exempelvis kan den som gått igenom sammanlagt 42 veckors utbildning till supportsvarvare fortsätta med 16—18 veckor långa kurser till verktygssvarvare eller arborrare. Den som utbildats till fräsare kan på motsvarande sätt fortsätta med utbildning till alternativt arborrare eller verktygsfräsare. Eftersom alla kurser på det verkstadsmekaniska området utgör bristyrkesutbildningar, kan den som vill lägga upp studierna som återkommande utbildning gå ut på arbetsmarknaden efter utbildningen till supportsvarvare resp. fräsare utan att förlora rätten att senare fortsätta utbildningen.

På kontorsområdet prövas f.n. vid några AMU-center en samman- hållen grundläggande kurs, vilken ger ungefär samma breda yrkeskom- petens som gymnasieskolans tvååriga distributions- och kontorslinje. Den vanliga 40-veckorskursen delas däremot genom tillval av ämnen upp på mera specialiserade linjer redan på ett tidigt stadium. Den nya kontors- kursen förutsätter till skillnad från den gamla att sökandena har gått igenom preparandkurs eller har motsvarande kunskaper. Försöken skall pågå till början av år 1975.

Som påbyggnad till den nya 40-veckors kontorskursen skall enligt föreliggande planer prövas 20 veckors fortbildningskurser i ekonomiska m. fl. ämnen. De är avsedda för personer som efter den allmänna kontorsutbildningen har varit yrkesverksamma i minst två år. Det finns emellertid f.n. inga formella möjligheter att erbjuda sådan återkom- mande utbildning redan i samband med grundutbildningen. Eftersom arbetsmarknadsförhållandena inte anses vara sådana att fortbildningskur- serna kan göras till bristyrkesutbildning, är det bara de som på nytt blir arbetslösa två år eller mer efter grundkursen som kommer ifråga. Antalet behöriga sökande är därför f.n. begränsat. I kurskatalogen för januari 1974 finns ingen sådan kurs upptagen, men de kan anordnas så snart det finns tillräckligt många deltagare.

De olika slags företagsutbildningar som stöds med bidrag från arbetsmarknadsverket är vanligen ännu mera specialiserade än AMU- kurserna. Det s. k. schablonstödet inom regionalpolitiken och det särskilda utbildningsbidraget 5-kronan — för vissa ungdomar och kvinnor m. fl. får utgå till utbildningar som är helt anpassade till ett enda företag. Det individuellt anpassade lokaliseringsstödet skall avse yrkesut- bildning som är av värde i olika företag i branschen, men det gäller i allmänhet utbildning för smalare yrkesområden än motsvarande kurser vid AMU-center. Också denna utbildning anpassas i praktiken till viss del till det enskilda företagets behov.

6.3. Överväganden och förslag

6.3.1. Allmänt om ambitionsnivån

Det primära syftet med all arbetsmarknadsutbildning är att möjliggöra arbetsplacering. Därutöver har utbildningen också andra motiv, t. ex. att minska skillnader i grundutbildning mellan olika grupper. De olika målen för utbildningen har behandlats utförligt i kapitel 3. Det som framför allt är avgörande för vad utbildningen skall innehålla i enskilda fall är vilket arbete som bedöms som lämpligt för vederbörande.

Arbetsmarknadsutredningens tidigare citerade uttalande om att utbild- ningen skall syfta till att hjälpa den utbildade över den ”tröskel” som de bristande yrkeskunskaperna utgör har fått stor betydelse för tillämp- ningen av bestämmelserna. Uttalandet har återgivits bl. a. i ett av AMS utfärdat cirkulärmeddelande (nr D 32/1968). Det innebär allmänt sett en begränsning av möjligheterna att bevilja längre utbildningar som arbets— marknadsutbildning. Normalt anses att den kortaste utbildning skall väljas som behövs för att hjälpa den utbildade över ”tröskeln”, dvs. till det arbete som är lämpligt från arbetsmarknadspolitisk synpunkt.

En avgränsning av denna typ bör enligt KAMU:s mening finnas äveni fortsättningen när det gäller att mera principiellt bestämma utbildningens omfattning i enskilda fall. Utbildningen bör vara så omfattande som behövs för att en lämplig lösning av den enskildes sysselsättningsfråga skall uppnås. Detta överensstämmer också med uttalandena i KAMU:s direktiv om vad som skall förstås med arbetsmarknadsutbildning.

Bedömningen av vad som är ett lämpligt utbildningsmål måste emellertid enligt KAMU:s mening kunna innefatta bl. a. fördelningspoli- tiska överväganden. Arbetsmarknadsutbildningen får inte ges en sådan inriktning att den kan motverka en i övrigt eftersträvad utveckling på arbetsmarknaden mot bättre löner och arbetsförhållanden eller andra mål av de slag som behandlades i kapitel 3. Detta innebär exempelvis att utbildningen alltid måste medföra så stor rörlighet på arbetsmarknaden att vederbörande inte riskerar att hänvisas till enbart de minst attraktiva arbetena i ett yrkesområde. Det måste alltid finnas utrymme för en bedömning av sökandens hela utbildningsbehov på längre sikt.

Valet av yrkesmål för en utbildning måste alltid föregås av en dialog mellan arbetsförmedlingen och sökanden. Det är viktigt att sökanden får så konkreta besked som möjligt om vilka arbeten som olika utbildningar kan antas leda till. Detta behandlas närmare i kapitel 10. Förmedlingen måste å sin sida ta stor hänsyn till olika individuella omständigheter vid bedömningen av utbildningsvalet.

Arbetsmarknadsutredningens resonemang om utbildningen som medel att hjälpa personer över en ”tröskel” har ibland kommit att uppfattas som ett ställningstagande mot utbildningar som syftar till att lyfta verderbörande till en högre ”nivå” enligt någon definition. Även den citerade formuleringen i KAMU:s direktiv om arbetsmarknadsutbildning som ”. . . direkt yrkesanpassad utbildning som medför omskolning från ett yrke till ett annat med i huvudsak samma utbildningsbakgrund. . .”

torde kunna uppfattas på det sättet. KAMU vill emellertid bestämt ta avstånd från ett sådant synsätt. Det självklara förhållandet att korta utbildningar föredras framför längre om de leder till likvärdiga lösningar av sysselsättningsfrågan kan inte utgöra skäl för att begränsa utbildningen till vissa nivåer allt efter vederbörandes tidigare yrken eller grundutbild- nri.gsnrvåer.

Något behov av mera generella regler som begränsar omfattningen av en arbetsmarknadsutbildning finns enligt KAMU bara när det gäller de särskilt långa utbildningarna, dvs. i första hand högskoleutbildningar samt studier i gymnasieskolan som enbart utgör förberedelse för högskolestu- dier. Detta behandlas senare i kapitlet. 1 övrigt är det en naturlig konsekvens av arbetsmarknadsutbildningens målsättning från både den enskildes och samhällets synpunkt att kurserna om möjligt bör vara mera koncentrerade i olika avseenden och bättre anpassade för vuxna än vad som är vanligt i t. ex. ungdomsutbildningen.

För många innebär arbetsmarknadsutbildning en ekonomisk uppoff- ring även om de av KAMU föreslagna förbättringarna av utbildningsbi- dragen genomförs. Av bl. a. detta skäl är många deltagare inte beredda att vid kursernas början binda sig för mer än en förhållandevis kort utbildning. Det gäller exempelvis för många kvinnor, vilket berördes närmare i kapitel 5. Om de fördelningspolitiska målen med utbildningen skall kunna uppnås, måste även förhållandevis kvalificerade utbildningar läggas upp med hänsyn till dessa grupper. Det kan ske bl. a. genom att grundläggande utbildning, som höjer den utbildades allmänna utbild- ningsnivå, i ökad utsträckning erbjuds i den komprimerade och indivi- duellt anpassbara form som f.n. utmärker de särskilda AMU-kurserna. Det kan vidare ske genom att kurser inom olika yrkesområden läggs upp som återkommande utbildning. KAMU skall i de följande avsnitten diskutera hur de olika slagen av utbildning bör organiseras.

6.3.2. Kursemas uppbyggnad

En rad särskilda krav måste ställas på de kurser som används för arbetsmarknadsutbildning. Betydelsen av att utbildningstiden såvitt möjligt begränsas är som tidigare antytts starkare än i andra utbildnings- former, och deltagarna har normalt mera preciserade utbildningsmål. Därför bör utbildningen i allmänhet leda fram till bestämda yrken snarare än hela yrkesområden. De bör kunna anpassas efter varje deltagares speciella behov. En uppbyggnad av kurserna med klossar (moduler) som kan kombineras fritt är därför särskilt lämplig inom arbetsmarknadsut— bildningen, liksom indelning av kurserna i flera etapper med olika grad av specialisering.

För att de som blir arbetslösa skall kunna börja sin utbildning utan onödigt dröjsmål bör kurserna i största möjliga utsträckning anordnas med successiv intagning och utan terminsindelning. Betalda uppehåll i utbildningen bör i de enskilda fallen kunna göras på sätt som ungefär

motsvarar reglerna för semester på arbetsmarknaden, dvs. under ca två dagar i månaden eller fyra veckor om året (se kapitel 11).

Kursutbudet måste snabbt kunna förändras efter utvecklingen på arbetsmarknaden i olika yrken. Det måste därför normalt finnas en reservkapacitet i fråga om lokaler och utrustning, och kompetenta lärare måste kunna rekryteras med kort varsel. Det är angeläget att lärarna ges tillfälle till fortbildning och till att då och då återvända till en tids praktisk verksamhet i resp. yrken, så att de håller sig år jour med utvecklingen inom yrkesområdet. Kortare praktikperioder kan f. n. förekomma under lärarnas anställning hos Skolöverstyrelsen. KAMU anser att lärarna bör ges ökade möjligheter till yrkespraktik under former som inte äventyrar deras trygghet i anställningen, vilket förutsätter att samråd sker mellan Skolöverstyrelsen, näringslivet och de berörda fackliga organistionerna. Med hänsyn till behovet av flexibilitet i kursutbudet är det vidare önskvärt att en del av lärarna kan engageras endast tillfälligt utan att förlora sina ordinarie arbeten.

För att successiv intagning skall vara praktiskt möjlig krävs speciella läromedel. Tillgång till lämpliga läromedel gör det också lättare för lärarna att individuellt anpassa utbildningens innehåll efter vars och ens behov. Det är i många fall fördelaktigt om läromedlen görs självin- struerande. Det bör dock betonas att en del kursdeltagare har särskilda svårigheter med sådana läromedel, vilket framgår bl. a. av undersökningar som utförts av Pedagogiskt centrum. Läromedlen kan aldrig helt ersätta lärarnas personliga handledning. Sambandet mellan behovet av lärare å ena sidan och förekomsten av successiv intagning och självinstruerande läromedel å andra sidan är emellertid inte helt utrett. Det ankommer på Skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsparterna att bevaka utvecklingen i detta avseende. Lärartätheten vid de berörda kurserna kan komma att behöva ökas.

Det är väsentligt att kursutbudet bestäms i nära samverkan mellan arbetsmarknads- och skolmyndigheterna samt arbetsmarknadsparterna. Detta sker nu framförallt vid den årliga ramplaneringen, vilken avser de särskilda AMU-kurserna. KAMU anser, som närmare utvecklas i kapitel 7, att de särskilda krav som ställs på arbetsmarknadsutbildningen motiverar att den i så stor utsträckning som möjligt förläggs till särskilda kurser. Det är emellertid enligt kommittén önskvärt att en sådan samlad arbetsmarknadspolitisk bedömning av kursutbudet som sker vid rampla- neringen kan omfatta alla områden där behov av arbetsmarknadsutbild- ning finns i någon nämnvärd omfattning, oavsett vem som sedan anordnar kurserna. Därför anser KAMU att samråd bör ske i ökad utsträckning med andra anordnare av kurser som utnyttjas för arbets- marknadsutbildning.

KAMU anser att utnyttjande av eventuella lediga resurser inom det reguljära utbildningsväsendet ibland bör kunna ske på så sätt att hela kurser köps för arbetsmarknadsutbildning. Sådana köp av utbildning förekommer f. n. främst inom vårdområdet. Kommittén har också funnit att sådana lösningar visat sig ändamålsenliga i Canada, Storbritannien och Västtyskland. På detta sätt skapas förutsättningar för att styra och

tillrättalägga utbildningarna efter arbetsmarknadsutbildningens särskilda behov, vilka inte finns om enstaka kursdeltagare placeras i det reguljära utbildningsväsendet.

6.3.3. Grundläggande utbildning

En betydande del av deltagarna i arbetsmarknadsutbildning har ingen tidigare utbildning utöver 6—8 års folkskola. Det är ett viktigt fördel- ningspolitiskt mål för arbetsmarknadsutbildningen att ge den gruppen bättre valmöjligheter på arbetsmarknaden. Detta innebär å ena sidan att yrkesutbildningarna inom arbetsmarknadsutbildningen såvitt möjligt bör utformas så att de passar personer med små förkunskaper. Formella kompetenskrav för tillträde bör undvikas. Å andra sidan måste det finnas möjligheter till överbryggande utbildning för alla som behöver gå igenom yrkesutbildningar där förkunskaper krävs. Eftersom andelen kursdeltaga- re med grundskolekompetens blir allt större, talar praktiska skäl för att teoretiska kursmoment på grundskolenivån i den mån de behövs förläggs till särskilda block som skiljs från yrkesutbildningarna. För tillträde till yrkesutbildningar i gymnasieskolan krävs formell kompetens motsvarande grundskolan. Vid de särskilda AMU-kurserna krävs i allmänhet inte sådan formell kompetens, men för en rad kurser krävs förkunskaper motsvarande ca 16 veckors deltagande i preparand- kurs för dem som har gått igenom enbart folkskolan. KAMU föreslår som nämnts att arbetsmarknadsutbildningen i så stor utsträckning som möjligt förläggs till särskilda AMU—kurser, vilka lättare kan anpassas efter de särskilda krav som måste ställas i olika avseenden. Även i fortsättningen måste utbildningen dock i betydande utsträckning förutsättas bli förlagd till gymnasieskolan, och då måste arbetsmarknadsutbildningen också kunna omfatta erforderliga förberedelser för detta.

Det är viktigt att innehållet i de yrkesinriktade AMU-kurserna är av hög kvalitet. Detta är nödvändigt om de skall kunna behålla sitt anseende som fullgoda yrkesutbildningar. Därför är det enligt kommitténs mening inte realistiskt att räkna med att kraven på faktiska förkunskaper vid dessa kurser i framtiden kan hållas väsentligt lägre än i gymnasieskolan, även om de rent formella kompetenskraven undviks. Sannolikt kommer kraven på teoretiska förkunskaper vid AMU-kurserna att öka successivt i framtiden. För detta talar också det faktum att en allt större del av arbetskraften kommer att ha gått igenom grundskolan.

Med hänsyn till det nyss anförda anser KAMU att det bör skapas möjligheter att ge längre och mer individuellt differentierade förbe— redande utbildningar vid AMU-centren. De pågående försöken med preparandkurser som byggs upp av ett antal ”moduler” är ett steg iden riktningen. Dessa försök beräknas som tidigare nämnts kunna utvärderas år 1975. KAMU vill för sin del framhålla att utbudet av både förberedande och yrkesinriktade kurser måste bedömas i ett sammanhang vid rampla- neringen. Principen bör vara att yrkesutbildningarna inom arbetsmark- nadsutbildningen skall kunna utnyttjas av alla som uppfyller arbetsmark-

nadskraven, antingen direkt eller efter förberedande utbildning.

F.n. ges som tidigare nämnts en åtta veckor lång utbildning i allmänna ämnen vid alla AMU-kurser där det inte krävs längre förbe- redande utbildning, utom vid vissa korta kurser. Erfarenheterna av denna undervisning är goda, och KAMU föreslår inte någon ändring av reglerna för den.

Eftersom kraven på förkunskaper allmänt sett kan väntas öka, samtidigt som den del av kursdeltagarna som saknar grundskoleutbildning trendmässigt blir allt mindre, kommer den obligatoriska kursen i allmänna ämnen sannolikt allt oftare att upplevas som otillräcklig för denna grupp av deltagare. KAMU har därför övervägt att förlänga denna kurs. Med hänsyn till önskemålet att begränsa utbildningstiden anser KAMU att en utökning av undervisningen i allmänna ämnen nu inte bör ske inom ramen för den obligatoriska kursen utan genom ökade möjligheter till en mera individuellt planerad fortsatt preparandutbild- ning, som koncentreras till de ämnen som behövs för den planerade yrkesutbildningen.

KAMU föreslår att preparandkurserna delas upp i ett block som motsvarar den obligatoriska undervisningen i allmänna ämnen och en andra etapp som består av individuellt avpassade moduler. Därigenom skulle ökat rådrum ges under den första delen av utbildningstiden för att i samråd mellan kursdeltagare, lärare och arbetsförmedlingen avgöra vad den fortsatta förberedande utbildningen skall omfatta. Det är lämpligt att härvid utnyttja bl. a. något slags diagnostiska prov under utbildningens gång.

Preparandkursernas längd bör genom denna uppläggning kunna an— passas till behoven i de individuella fallen. Detta skulle kunna sägas tala för att myndigheterna avstår från att som f. n. sätta en övre gräns för preparandkursernas längd. Även om preparandkurserna i vissa fall blir så långa som t, ex. ett år kan detta innebära en reell tidsbesparing jämfört med nuvarande förhållanden. De närmast till hands liggande alternativen är den kommunala vuxenutbildningens kompletteringskurser och studier vid folkhögskolan, vilka varar i 2—4 terminer och dessutom oftast innebär en tids väntan innan kursen börjar. Det är emellertid av praktiska och ekonomiska skäl ofrånkomligt att preparandkurserna standardiserasi relativt stor utsträckning. Kommittén föreslår att längden av dessa kurser får variera efter behoven upp till ett år.

De något längre förberedande utbildningarna, t. ex. den som ges vid folkhögskolan, kan i vissa fall vara värdefulla av andra skäl än dem som direkt sammanhänger med behovet av förberedande teoretisk utbildning. Det kan t. ex. gälla handikappade och personer med sociala anpassnings- svårigheter.

6.3.4. Yrkesutbildningen

Arbetsmarknadsutbildningens huvudsyfte är som tidigare framhållits att leda fram till stadigvarande arbete i ett yrke. Utbildningarna bör inom alla yrken vara tillräckligt omfattande för att ge långsiktig trygghet och

möjlighet till personlig tillfredsställelse i arbetet. De bör ge sådana kunskaper som i förening med yrkeserfarenhet kan utgöra grund för befordran, och de bör också ge en lämplig grund för vidare utbildning i resp. yrkesområde. Enligt KAMU:s mening bör huvuddelen av kursut- budet ha en likartad principiell ambitionsnivå härvidlag, även om kursernas faktiska längd varierar.

KAMU anser också att alla som uppfyller de grundläggande villkoren för rätt till arbetsmarknadsutbildning i princip bör i förekommande fall efter genomgången förberedande utbildning ha tillträde till vilken som helst av de yrkesutbildningar som kan antas leda till stadigvarande arbete som inte kan uppnås på annat sätt. Undantag härifrån bör enligt KAMU gälla bara för de utbildningsval som förutsätter förberedande teoretiska studier över grundskolenivån, vilket behandlas senare i kapitlet.

Den beskrivna målsättningen för yrkesutbildningarna innebär att de flesta kurser måste förutsättas till stor del bestå av utbildningsmoment som förekommer i gymnasieskolans yrkesinriktade linjer. På jämförbara fält bör arbetsmarknadsutbildningen hålla samma kvalitetsnivå som gymnasieskolans linjer. Arbetsmarknadsutbildningarna bör dock i de flesta fall vara mera specialiserade än gymnasieskolan, eftersom deltagar- na har mera preciserade yrkesmål. Kurserna bör vara inriktade mot bestämda yrken snarare än hela yrkesområden. Till följd av specialisering- en bör också yrkesutbildningarnas innehåll av allmänna ämnen på gymnasieskolenivå koncentreras till det som behövs för den åsyftade yrkeskompetensen.

Som tidigare nämnts anser KAMU det väsentligt att arbetsmarknadens parter har inflytande över kursernas innehåll och uppläggning. Detta gäller i särskilt hög grad för de yrkesinriktade kurserna som måste läggas upp med hänsyn till branschvisa bedömningar av tillgången och efter- frågan på arbetskraft med olika slags utbildning inom resp. yrken. Denna ordning får också förutsättas garantera att kvalitetskraven på utbildning- arna upprätthålls.

Vissa yrkesutbildningar inom arbetsmarknadsutbildningen är f. n. mycket korta. Kommittén har i kapitel 5 berört de korta kursernai hemvård, sjukvård, maskinskrivning m. m., där nästan alla deltagare är kvinnor och där yrkeskraven tycks vara systematiskt undervärderade. Dessa och andra korta kurser leder i många fall till stadigvarande arbete, men det gäller oftast jämförelsevis lågt avlönade anställningar med rutinmässiga arbetsuppgifter och obetydliga befordringsmöjligheter. Star- ka fördelningspolitiska skäl talar därför för att dessa särskilt korta kurser ges minskad omfattning och på sikt avvecklas helt. De bör enligt KAMU ersättas av mera omfattande utbildningar. Läroplanerna inom dessa yrkesområden bör i fortsättningen ta sikte på något bredare yrkesmål än f. n., så att de utbildade blir mera rörliga och får större valmöjligheter på arbetsmarknaden. Hur detta skall ske i detalj måste avgöras särskilt för varje yrke i samråd mellan arbetsmarknadsparterna och Skolöverstyrelsen, vilken har att fastställa läroplaner i enlighet med de mål som anges för utbildningen.

KAMU har övervägt möjligheten att införa en generell nedre gräns för längden av yrkesutbildningarna inom arbetsmarknadsutbildningen, med undantag av fortbildningskurserna och kurser för vidareutbildning av personer som redan har en yrkesutbildning. Förhållandena skiftar visserligen mellan olika yrkesområden, men kortare kurser än 30—40 veckor kan enligt kommitténs mening inte inom något område sägas uppfylla de krav som på sikt bör ställas på en yrkesutbildning. Många kursdeltagare vill dock bara gå igenom en kort kurs, även i fall då de saknar tidigare yrkesutbildning. Det gäller inte minst för många av de kvinnor som deltar ide nämnda kurserna inom vård- och kontorsområde- na. Olika undersökningar, bl.a. av LOVUX, visar att de som har dålig tidigare utbildning är mindre benägna än andra att gå igenom nv utbildning, och detta gäller i särskilt hög grad för de förhållandevis långa kurserna. KAMU vill därför inte förorda att någon allmän nedre gräns för kursernas längd införs.

Arbetsmarknadsutredningen föreslog som tidigare nämnts att de problem som hängde samman med de kortaste kurserna skulle lösas genom möjlighet till uppdelning av utbildningen i etapper (återkom- mande utbildning). Liknande förslag har också framförts av TCO och en arbetsgrupp inom AMS år 1971 samt i en motion till 1973 års riksdag (nr 526 av Lena Hjelm-Wallén m. fl.). lnrikesutskottet noterade (InU 197313 5. 22) med tillfredsställelse att KAMU enligt givna direktiv skall utreda om arbetsmarknadsutbildningen ”regelmässigt bör indelas i etapper".

Införande av återkommande utbildning inom arbetsmarknadsutbild- ningen skulle förutsätta dels vissa ändringar av kursernas innehåll och dels en bestämmelse om att arbetslöshetskriteriet behöver uppfyllas bara när den första utbildningsetappen påbörjas. Detta skulle kunna göra det möjligt för många fler än f. n. att förverkliga förhållandevis långa yrkesutbildningar, och ofta skulle utbildningen också bli effektivare om den fick varvas med praktiskt arbete.

När det gäller kursernas innehåll anser KAMU det vara iöverensstäm- melse med de tidigare förordade principerna att yrkesutbildningarnas läroplaner genomgående läggs upp så att återkommande utbildning blir möjlig. Det bör dock betonas att möjligheten att senare bygga på en kurs inte får leda till att den görs alltför kort. Den första etappen i en återkommande utbildning måste alltid innebära en rejäl start i yrket.

Flera undersökningar bl. a. av FAMU, FÖVUX och LOVL'X - har visat att intresset för fortsatt utbildning bland dem som deltar i vissa korta kurser ökar under utbildningens gång. Erfarenheterna av den förut nämnda 40-veckors grundkursen inom kontorsområdet, vid vilken bara en mindre del av deltagarna utnyttjar möjligheten att sluta efter 20 veckor, tyder också på detta. Detta talar enligt KAMU:s mening för att korta kurser alltid bör utformas så att den som vill kan fortsätta direkt efter kursen med ytterligare utbildning inom yrkesområdet. Om kurs- planerna inom alla yrkesområden läggs upp enligt en sådan princip, bör yrkes- och utbildningsmässiga återvändsgränder lättare kunna undvikas. Vidare vill KAMU framhålla att återkommande utbildning skapar en bättre arbetslivskontakt och därmed mera realism i utbildningen. Detta

leder också till att man på ett effektivt och snabbare sätt kan nå utbildningsmålen.

De problem som har befarats kunna uppstå i samband med återkom- mande utbildning inom arbetsmarknadsutbildning rör i första hand arbetslöshetskriteriets tillämpning. Om två personer har lika lång anställ- ningstid, och den ene har fått sin grundutbildning som arbetsmarknads- utbildning och den andre i annan form, så skulle den ene men inte den andre ha rätt till påbyggnadsutbildning som arbetsmarknadsutbildning. Detta skulle eventuellt kunna upplevas som orättvist, enligt vad som har anförts av bl. a. inrikesutskottet. Många personer som sedan lång tid har stadigvarande arbete har inte fått någon yrkesutbildning alls. KAMU:s förslag om bristyrkesutbildning och försöksverksamhet med arbetsmark- nadsutbildning för låginkomsttagare m.fl. innebär emellertid vidgade möjligheter till utbildning även för anställda som inte genomgått en första etapp i en arbetsmarknadsutbildning. KAMU bedömer farhågorna för att återkommande utbildning skulle kunna ge upphov till orättvisor som överdrivna. Rätt till arbetsmarknadsutbildning grundas alltid på en bedömning av den enskilda individens situation, och om utbildningens mål kan uppnås effektivare genom att den delas upp i etapper är det olyckligt om formella skäl skall hindra en sådan uppdelning.

I de yrkesområden där påbyggnadskurser kan anordnas som bristyrkes- utbildning, vilket f. n. gäller bl. a. för verkstadsmekaniker och inom plåt- och svetsområdet, finns redan nu formella förutsättningar för återkom- mande utbildning. Detta bör beaktas i ökad utsträckning både vid planeringen av kursutbudet och när enskilda personers utbildningsmål diskuteras. Om det nyligen framlagda förslaget (Ds A 19742) till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning genomförs, kommer fler än f.n. att kunna genomgå sådana påbyggnadskurser utan att riskera sin anställningstrygghet. lnom övriga yrkesområden innebär KAMU:s förslag till regler om arbetsmarknadsutbildning för låginkomsttagare resp. personer som löper risk för arbetslöshet på grund av förslitning m. m. att fler sysselsatta än f. n. får rätt att gå igenom påbyggnadsutbildning. Därutöver bör enligt KAMU:s mening också göras försök med sådana antagningsbestämmelser som föreslagits av arbetsmarknadsutredningen m. fl., dvs. med arbetslöshetsprövning enbart när den första etappen skall påbörjas. Dessa försök kan lämpligen göras bl. a. inom kontorsområdet, där behovet av åtgärder för att stärka kvinnornas ställning är stort, och inom något yrkesområde i tillverkningssektorn.

Begreppet återkommande utbildning behöver inte nödvändigtvis inne- bära att alla etapper i en yrkesutbildning alltid sker som arbetsmarknads— utbildning. Eftersom KAMU:S förslag innebär att en del personer kommer att få endast en första etapp som arbetsmarknadsutbildning, såvida de inte ånyo blir arbetslösa eller det är fråga om bristyrkes- utbildning, är det lämpligt att påbyggnadskurser görs tillgängliga in- om den ordinarie vuxenutbildningens ram. Genom det ökade sam- råd mellan olika kursanordnare i samband med ramplaneringen som har förordats tidigare bör en sådan utveckling underlättas. En tänk- bar lösning är att påbyggnadskurscrna inom arbetsmarknadsutbild-

ningen ställs till förfogande även för personer som inte kan beviljas utbildningsbidrag, kanske också i en del fall på deltid, kvällstid c. d.

Förutom de mera fullständiga yrkesutbildningarna måste inom arbets- marknadsutbildningen kunna erbjudas fortbildningskurser och påbygg— nadskurser för arbetslösa som har yrkesutbildning inom ett område. Sådana personers attraktivitet på arbetsmarknaden kan ofta ökas väsentligt genom någon kortare kurs med starkt specialiserat innehåll. Eftersom antalet personer på arbetsmarknaden som har gått igenom yrkesutbildning på minst gymnasienivå blir allt större kan behovet av sådana kurser förutses öka i framtiden. Om en arbetslös har en yrkesutbildning bör denna självfallet utnyttjas i den mån det är möjligt. Benägenheten att gå igenom en yrkesutbildning inom ett helt nytt område är ofta låg hos denna grupp av arbetslösa.

För vissa yrkesgrupper, bl.a. byggnadsarbetare och skogsarbetare, anordnas korta kurser som ger grundläggande kunskaper åt per- soner som tidigare saknar yrkesutbildning eller bara har gått igenom helt kort sådan. Bland dessa yrkesgrupper är intresset för längre utbildningar ofta begränsat, bl. a. av ekonomiska skäl. Fortbildningskur- serna läggs därför upp så att de kan passas in under tillfälliga arbetslöshetsperioder, t. ex. på vintern. Erfarenheterna visar att dessa korta kurser är av stort värde, eftersom arbetslösheten inom de aktuella områdena i stor utsträckning är koncentrerad till dem som helt saknar utbildning. Kommittén anser att även dessa kurser liksom övriga korta grundläggande AMU-kurser bör läggas upp så att den som vill kan fortsätta direkt med en mera omfattande yrkesutbildning.

6.3.5. Högskolor och högskoleförberedande utbildningslinjer

Som tidigare har nämnts gäller en allmän återhållsamhet när det gäller att bevilja utbildningsbidrag för de längre utbildningsvägarna. För studier vid gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer, vilka främst är avsedda som förberedelse för studier på högskolenivån, beviljas bidrag i allmänhet bara om särskilda skäl föreligger. Det kan gälla t. ex. om en person till följd av allvarligt handikapp har särskilt små valmöjligheter på arbetsmarknaden och bedöms kunna kompensera detta genom en längre utbildning. För studier på högskolenivå kan utbildningsbidrag, på några undantag när, inte utgå alls.

KAMU förordar inte någon ändring av den allmänna restriktiviteten när det gäller längre gymnasiala eller eftergymnasiala utbildningar. Både rättviseskäl och arbetsmarknadspolitiska skäl kan anföras mot att vissa personer skulle beviljas mångdubbelt längre arbetsmarknadsutbildningar än de flesta andra. Det är ofta inte möjligt att med någon säkerhet bedöma en persons utsikter att kunna fullfölja en planerad utbildning som varari många år och därefter få arbete i utbildningsyrket.

Gymnasieskolans linjer är ofta alltför brett upplagda för att vara lämpliga som arbetsmarknadsutbildning till ett bestämt yrkesmål. Den nackdelen gäller i särskilt hög grad för de linjer som inte är direkt

yrkesinriktade. Dessa är av mycket litet värde på arbetsmarknaden om de av någon anledning inte följs av en yrkesutbildning på högre nivå, och möjligheterna att vinna inträde i viss högskoleutbildning är ofta svåra att förutse. De som anses behöva viss utbildning på högskolenivå kan i många fall få erforderlig kompetens för detta genom att gå igenom någon av de yrkesinriktade gymnasieskolelinjerna, och den lösningen bör enligt KAMU :s mening alltid föredras när det är möjligt.

När det gäller högskoleutbildningarna anser KAMU att en särskild begränsning är nödvändig även i fortsättningen. De nuvarande bestäm- melserna, som knyter an till reglerna för rätt till studiemedel, har docki vissa situationer något godtyckliga konsekvenser. Studiemedel utgick tidigare enbart för högskolestudier och vissa därmed jämförliga utbild- ningar, men numera kan studiemedel utgå också i gymnasieskolan. Hinder enligt denna bestämmelse mot att bevilja utbildningsbidrag finns ändå i huvudsak bara på högskolenivån. Det kan vidare ibland framstå som egendomligt att utbildningsbidrag inte beviljas för högskolestudier, när en del handikappade m. fl. beviljas bidrag för icke yrkesinriktade gymnasiestudier som saknar värde på arbetsmarknaden om de inte följs av högskolestudier.

De flesta högskoleutbildningar är emellertid som förutsagts alltför långa och brett upplagda för att vara lämpliga som arbetsmarknadsutbild- ningar. Detta kan dock inte sägas gälla generellt. Utbudet av korta och direkt yrkesinriktade högskolekurser har ökat väsentligt på senare år. Arbetsmarknadsutbildning på högskolenivå förekommer för närvarandei huvudsak endast i vissa särskilt anordnade kurser.

Erfarenheterna visar enligt KAMU:s mening att fördelar kan nås om kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen på högskolenivå kan styras genom ramplaneringen. Särskilda kurser kan då köpas och vid behov anpassas efter arbetsmarknadsutbildningens speciella förutsättning- ar. KAMU föreslår därför att arbetsmarknadsutbildningen på den eftergymnasiala nivån även i fortsättningen bör genomföras i form av köpta eller särskilt anordnade kortare kurser. Kommittén räknar med att sådana kurser måste bli vanligare i framtiden i takt med att arbetskraftens sammansättning ändras. Härtill medverkar också att utbudet på högskole- nivå av kortare kurser ökar.

Enligt kommitténs mening bör AMS härutöver tillsammans med parterna göra upp en särskild lista som förtecknar enstaka kortare reguljära utbildningar inom den ordinarie högskolan, vilka kan anses uppfylla de allmänna krav som ställs på arbetsmarknadsutbildningarnas innehåll och uppläggning. Dessa utbildningslinjer skall kunna komma ifråga för arbetsmarknadsutbildning. Listan bör revideras varje år i samband med ramplaneringen. Vid bedömningen av vilka kurser som skall föras upp på listan bör man i första hand utgå från behoven hos arbetslösa som varit ute en längre tid på arbetsmarknaden. Vid sidan om denna lista skall utbildningsbidrag inte kunna utgå för utbildning inom det reguljära högskoleväsendet. I den mån detär arbetsmarknadspolitiskt motiverat i enskilda fall bör även personer utan gymnasieutbildning

kunna beviljas utbildningsbidrag för hela studietiden t.o.m. en sådan kortare utbildning på högskolenivå.

Handikappade och ensamställda föräldrar kan f. n. få bidrag av arbetsmarknadsverket för viss materiel resp. hyreskostnader utöver 200 kronor per månad. Dessa bidrag är avsedda att komplettera det ordinarie studiestödet. KAMU föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser till den del de avser handikappade. Undantaget för dem är motiverat bl. a. med hänsyn till att vissa grupper av handikappade beviljats högskoleförberedande gymnasieskoleutbildningar istörre utsträckning än andra. Kommittén anser att behovet av särskilt stöd till denna grupp vid högskolestudier bör bedömas i samband med överväganden om det reguljära studiestödets storlek. Bidrag till hyra överensstämmer inte med grundprinciperna för det bidragssystem som KAMU föreslår i kapitel 8. Så länge de nuvarande reglerna för studiemedel kvarstår, bör dock enligt KAMU:s mening inte göras någon ändring av den berörda bestämmelsen.

Ett särskilt problem finns när det gäller handikappade studerande inom högskolan. Dessa kan beviljas utbildningsbidrag om de på grund av sitt handikapp inte lyckas hålla den studietakt som erfordras för att få fortsatta studiemedel, och därför får avslag på ansökan om studiemedel. De lokala studiemedelsnämnderna tillämpar emellertid i dessa fall något olika praxis. En del studiemedelsnämnder bedömer de handikappades studieresultat ”generöst” och beviljar studiemedel även om handikappet har lett till avsevärd förlängning av studietiden. Utbildningsbidrag kan då inte beviljas. Detta leder till att vissa handikappade får extremt stora studieskulder. Enligt KAMU:s uppfattning bör studiemedelsnämnderna uppmanas att tillämpa en enhetlig praxis som i princip innebär att handikappade personers studieresultat bedöms enligt samma normer som övriga studerandes om de uppfyller övriga krav för arbetsmarknadsutbild- ning. Rutiner för samråd mellan berörda myndigheter på lokal nivå bör utarbetas. Utbildningsbidrag bör alltså kunna utgå för den förlängda utbildningstid som kan uppstå på grund av handikapp, till dess att det allmänna studiefinansieringssystemet anpassas till att personer har olika grundförutsättningar.

7. Kursanordnare

7.1. Nuvarande förhållanden

7.1.1. Allmänt

Arbetsmarknadsutbildning delas med hänsyn till kursanordnare in i fyra huvudgrupper: Skolöverstyrelsens kurser, företagsutbildning, kurser i det reguljära utbildningsväsendet samt övriga kurser anordnade av organisa- tioner m.fl. Kursdeltagarnas fördelning på olika kurstyper framgår av kapitel 1 (figur 1.1).

Med skolöverstyrelsens kurser avses för arbetsmarknadsutbildningen särskilt anordnade kurser, som i huvudsak bedrivs vid AMU-center. Dessa kurser är — med undantag av de förberedande kurserna — i regel inriktade mot ett individualyrke. Utbildningen är innehållsmässigt och pedagogiskt avpassad efter vuxna arbetslösas förutsättningar och behov. Den över- vägande delen av utbildningen sker inom yrkesområdet tillverknings- arbete och maskinskötsel. Kurserna är inte läsårsbundna och intagningen sker i regel successivt.

Med företagsutbildning menas i detta sammanhang arbetsmarknads- utbildning som förläggs till företag. Utbildningen stöds av arbetsmark- nadsverket genom bidrag till arbetsgivaren eller undantagsvis till den som får utbildningen. En stor del av företagsutbildningen är s. k. lokaliserings— utbildning och sker enligt kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd. Dessutom finns olika bidrag för utbildning och anställning av äldre och handikappade och för utbildning i företag i särskilda konjunkturlägen.

Företagsutbildning med bidrag från arbetsmarknadsverket sker främst inom den privata sektorn. I vissa fall finns i författningarna klart uttryckt att stödformerna inte får utnyttjas inom statlig och kommunal förvalt- ning. Detta gäller det särskilda utbildningsbidraget med 5 kr. per timme för utbildning av kvinnor och ungdomar, det tillfälliga utbildnings- bidraget med 10 kr. per timme för utbildning av anställd personal i samband med energikrisen 1974, samt försöksverksamheten med bidrag på 6 kr. per timme till företag som utbildar personal som annars löpt risk att avskedas eller permitteras. Statliga och kommunala bolag kan få stöd för företagsutbildning på samma sätt som andra företag. Landstingen kan få stöd för introduktionsutbildning av personer som anställs vid verkstäder för skyddat arbete.

Läroplaner för företagsutbildning utarbetas eller godkänns av parterna i branschen. Tillsyn över utbildningen utövas av fackliga representanter som avger rapporter till länsarbetsnämnden.

Arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet omfattar bl.a. utbildning inom den kommunala vuxenutbildningen, gymnasieskolan och vid folkhögskola. Dessa kurser har således inte inrättats Särskilt för arbetsmarknadsutbildningens behov utan personer som beviljas utbildningsbidrag från arbetsmarknadsverket för sådan utbildning söker till befintliga utbildningsplatser på samma villkor som andra. Till det reguljära utbildningsväsendet förläggs i stor utsträckning arbetsmarknadsutbildning inom vård- och kontorsområdena samt teknisk och förberedande teoretisk utbildning.

Till ”övriga kurser" hör utbildning som anordnas av organisationer, bildningsförbund och korrespondensinstitut, körkortsutbildning m. m. I avsnitten 7.1.2—7.1.5 redogörs mer ingående för de olika kurstyper-

na.

Arbetsmarknadsutbildning skedde till att börja med enbart isärskilt anordnade kurser för arbetslösa. Fr.o.m. 1958 har utbildningsbidrag beviljats även för utbildning i det reguljära utbildningsväsendet och i företag. Genom att resurser utanför de särskilt anordnade SÖ—kurserna kan utnyttjas har antalet möjliga utbildningsvägar och utbildningsmål ökat. Arbetsmarknadsutbildningen kan härigenom vid behov göras bredare eller tillgodose mer specialiserade utbildningsbehov.

Arbetsmarknadsstyrelsens grundläggande föreskrifter till länsarbets- nämnderna angående arbetsmarknadsutbildning och utbildningsbidrag finns i styrelsens cirkulär Dzl. Enligt det senaste cirkulär Dzl , som trädde i kraft den 1 augusti 1974, bör yrkesutbildning för vilken utbildnings- bidrag utgår företrädesvis ske vid kurser, som anordnas i särskild ordning av Skolöverstyrelsen. Om i det enskilda fallet utbildningen inte lämpligen kan ske vid dessa kurser, kan utbildning beviljas inom det reguljära utbildningsväsendet, vid kurser som anordnas av studieförbund, som korrespondensstudier m.m. Förberedande teoretiska studier _ t. ex. preparandkurs, studier vid folkhögskola m. m. — beviljas endast om dessa studier utgör en nödvändig förberedelse för planerad yrkesutbildning.

I tidigare cirkulär B:], som gällde under åren 1969—1974, uttalades inte lika klart att Skolöverstyrelsens kurser skulle ges företräde. Dessa intentioner har dock kommit till uttryck på annat håll, bl. a. i arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar i samband med ramplaneringen av arbetsmarknadsutbildningen.

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 tas i regleringsbrevet upp en preliminär plan för fördelningen av antalet kursdeltagare och antalet elevveckor på nämnda fyra huvudgrupper. Planen bygger på arbetsmarknadsstyrelsens petitaskrivelse.

För budgetåret 1974/75 finns i regleringsbrevet följande redovisning av antalet kursdeltagare som beräknas påbörja utbildning, exklusive loka— liseringsutbildning.

Tablå 7.1 Kursanordnare inom arbetsmarknadsutbildningen Plan för budgetåret 1974/75

Antal kurs- % Antal elev— % deltagare veckor Skolöverstyrelsens kurser 60 000 60 1 260 000 57 Företagsutbildning för äldre 10 000 10 160 000 7 och handikappade samt köp av ledig u tbildningskapacitet Kurser inom det reguljära ut- 20 000 20 640 000 29 bildningsväsendet Övriga kurser 10 000 10 140 000 6

100 000 100 2 200 000 99

Antalet elever och elevveckor inom respektive grupp får överskridas. Utbildningen vid Skolöverstyrelsens kurser är inriktad på yrkesområden med god tillgång på arbetstillfällen. Arbetsförmedlingen har därför under senare år — i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer — vid planering av utbildning för de sökande i allt större utsträckning i första hand diskuterat utbildning vid Skolöverstyrelsens kurser. Med hänsyn till de sökandes förutsättningar och intresse för olika utbildning- ar, ortsbundenhet m.m. beviljas dock i relativt stor utsträckning utbildningar hos andra kursanordnare. Det aktuella konjunkturläget har också medverkat till att den planerade ökningen 1973/74 med 7 000 kursdeltagare vid Skolöverstyrelsens särskilt anordnade kurser jämfört med föregående år uteblivit, medan arbetsmarknadsutbildningen i företag ökat.

7.1.2. Skolöverstyrelsens kurser

Som framgår av avsnitt 1.2.3 består Skolöverstyrelsens kurser av nybörjarkurser, omskolningskurser och fortbildningskurser. Dessutom anordnas anpassningskurser för handikappade. Av ca 52 600 personer som under 1973 påbörjade arbetsmarknadsutbildning i Skolöverstyrelsens kurser, började 47 600 personer utbildningar i omskolningskurser, och 3 100 personer i fortbildningskurser, 600 personer började i nybörjarkur- ser och 1 400 i anpassningskurser.

Utbildningen sker, som tidigare nämnts, i huvudsak vid Skolöverstyrel- sens AMU-center. Den geografiska spridningen av dessa framgår av kartan i figur 7.1. Därutöver anordnas utbildning på ytterligare ca 100 orter, dels vid filialer till AMU-center och dels som enstaka kurser.

Nybörjarkurserna, som således har liten omfattning, skiljer sig på väsentliga punkter från övriga kurser som anordnas av Skolöverstyrelsen inom arbetsmarknadsutbildningens ram. Nybörjarkurserna vänder sig, som framgår av kapitel 1, särskilt till arbetslösa ungdomar och ger läsårsbunden utbildning enligt läroplaner som innehåller mindre teori än läroplanerna för gymnasieskolan. Närmast motsvarar de den gamla

Gällivare (BD) 'L— Övertorneå (BD)I .Lx— Hedenäset (BD)2

, Kalix (BD) til—_- Luleå (BD) Piteå (BD) Skellefteå (AC)

Lycksele (AC)

Holmsund (AC) Ostersund (Z)

Kramfors (Y) Bräcke (Z) Torpshammar (Y)2 Sundsvall (Y)

Hudiksvall (X)2

Mora (W) Gävle (X) Falun (W) Hedemora (W)

Uppsala (C) Hallstahammar (Ul Västerås (U) Stockholm (AB) Eskilstuna (D) Tumba (AB) Norrköping (E) Motala (E) Gamleby (H)2 Västervik (H)

Arvika (S) Kristinehamn (5) Örebro (T)

Hunnebostrand (0)? Lidköping (R) Skövde (R) Trollhättan (P) Göteborg (0)

Borås (P) Visby (|) Jönköping (F) Sävsjö (F) ., Oskarshamn (H) Vax10(G) Kalmar (H) Halmstad (N) Strömsnäsbruk (G)

. _ Ronneby (K) Helsingborg (M) - X—————— Sölvesborg (K) Furulund (M) "3: X_i— Kristianstad (L)

Malmö (M)

1Nordkalottens AMU-center 2 Riksyrkesskola

Figur 7.1 AMU-center

yrkesskolans läroplaner. Utbildningen bedrivs vid riksyrkesskolor, där eleverna erbjuds kost och logi. Utbildningsbidrag utgår enligt samma normer som vid annan arbetsmarknadsutbildning. Reducering görs för kost och logi. Nybörjarkursernas tyngdpunkt ligger på utbildningar inom gruppen tillverkningsarbete och maskinskötsel. Bl. a. utbildas fordons- mekaniker, verkstadsmekaniker, styr- och reglermekaniker, industri- elektriker, telemontörer och reparatörer/smeder/svetsare. 'Fortbildningskurser anordnas i synnerhet i yrken med säsongarbetslös- het, t. ex. byggnadsarbete, lantbruk, skogsbruk och trädgårdsarbete. Genom dessa kurser kan kortare arbetslöshetsperioder användas till vidareutbildning inom yrket.

En mycket stor del av omskolningskursema består av kurser inom yrkesområdet tillverkningsarbete och maskinskötsel, som bl. a. omfattar verkstads— och byggnadsmetallarbete. Stor omfattning har också kurser med inriktning på kameralt och kontorstekniskt arbete. I många fall föregås yrkesutbildningen av informations- och utredningsverksamhet enligt läroplanen ”Arbetsliv och utbildning — arbetsmarknadsinformation med praktik” (s.k. ALU-kurs). Det är också vanligt att utbildningen inleds med en förberedande teoretisk utbildning (preparandkurs).

Utbildningen vid Skolöverstyrelsens omskolnings— och fortbildningskurs- er är inte läsårsbunden. Successiv intagning är nästan helt genomförd när det gäller utbildningar inom tillverkningsyrkena, kameralt och kontors- tekniskt arbete, husligt arbete, preparandkurser och allmänna ämnen. Även vid utbildning i svenska för invandrare och omställningskurser dominerar successiv intagning. Utbildningen är särskilt anpassad efter vuxnas behov, innehåller mindre teori och är inriktad på smalare yrkesområden än ungdomsutbildningen.

7.1.3. Det reguljära utbildningsväsendet

Med arbetsmarknadsutbildning i det reguljära utbildningsväsendet avses i huvudsak utbildning i ”vanliga” skolor, t. ex. inom den kommunala vuxenutbildningen, gymnasieskolan och vid folkhögskola. Undantagna från möjligheten att få utbildningsbidrag år i regel personer som genomgår utbildning vid universitet och högskolor eller annan utbildning för vilken studiemedel kan utgå enligt studiestödskungörelsen, bilagan, avdelning B, dvs. utbildningar som finansieras med studiemedel av såväl äldre som yngre elever.

Fullständiga uppgifter saknas om hur de som genomgår arbetsmark- nadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet fördelar sig på olika skolformer. Med ledning av statistiska uppgifter om deras yrkes- inriktning kan man dock sluta sig till att tyngdpunkten ligger dels på gymnasieskolans vårdyrkesutbildning, kontorsutbildning och tekniska utbildning, dels på förberedande teoretisk utbildning. Den senare anordnas dels inom den kommunala vuxenutbildningen i form av kompletteringskurser, som ger grundskolekompetens, dels av gymnasie- skolan och folkhögskolor.

Under år 1973 påbörjade 20 700 personer utbildning i det reguljära utbildningsväsendet. Dessa utbildningar var till övervägande delen yrkes- inriktade. 6 800 personer påbörjade dock utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet som inte var yrkesinriktad. En förutsättning för att sådan utbildning skall beviljas som arbetsmarknadsutbildning är att den utgör en nödvändig förberedelse för en planerad yrkesutbildning. Ungefär 2 800 personer påbörjade teoretiska kompletteringskurser inom den kommunala vuxenutbildningen och närmare 2 200 påbörjade folkhög- skoleutbildning. Endast en liten grupp, ca 500 personer, har påbörjat icke yrkesinriktad utbildning vid gymnasieskolans två- och treåriga linjer.

Kommunal vuxenutbildning ger kompetensinriktad utbildning enligt ungdomsskolans läroplaner för grundskolans högstadium och gymnasie- skolan. Eftersom samtliga kommuner i landet anordnar kommunal vuxenutbildning kan denna utbildning för vissa kursdeltagare vara lämpligare lokaliserad än utbildning vid AMU-center. Endast ett fåtal av de största kommunerna kan emellertid erbjuda ett mer varierat kursutbud. Det är särskilt önskemål om yrkesinriktad utbildning som den kommunala vuxenutbildningen har svårt att uppfylla. En stor del av den kommunala vuxenutbildningen sker vidare i form av deltidsstudier, vilket gör denna utbildningsform mindre lämplig för arbetsmarknadsutbildning.

Utbildning i gymnasieskolan är med hänsyn till ungdomars utbildnings- behov brett upplagd och pedagogiskt avpassad för denna målgrupp. Detta medför ofta längre utbildningstider än om utbildningen planeras särskilt för vuxna.

På grund av sina arbetsformer, lärarnas erfarenhet av vuxenutbildning samt internatformen är folkhögskoleutbildning ett viktigt instrument för arbetsmarknadsutbildningen när det gäller att anpassa utbildningsinsatser- na till individens förutsättningar, särskilt för att stödja vissa grupper av handikappade, och när den sociala och yrkesmässiga rehabiliteringen måste ske parallellt och under längre tid. Andelen handikappade kursdeltagare är också betydligt större bland dem som genomgår arbetsmarknadsutbildning på folkhögskola än bland andra kursdeltagare. Nära 60 % av dem som beviljats utbildning på folkhögskola är föremål för arbetsvård. Utbildningen vid folkhögskolorna är dock i regel av förberedande natur och skall följas av yrkesutbildning. Genom skolornas lokalisering förutsätts ofta att kursdeltagarna flyttar två gånger under utbildningstiden, eftersom den avslutande yrkesutbildningen måste ske på annat håll.

7.1.4. Företagsutbildning

För närvarande finns ett tämligen komplicerat system för stöd från arbetsmarknadsverket för utbildning i företag (se tablå 7.2). Bland de villkor som varierar mellan olika former av arbetsmarknadsutbildning förlagd till företag kan nämnas ersättningen till företaget och till kursdeltagarna, former för fastställande av läroplanen och tillsynsfrågor.

Tablå 7.2 Nuvarande former för företagsutbildningl

Typ av utbild- Ersätt- Utbild- Lön enl. Läroplan Tillsyn ning eller ning till nings- kollek- bidrag företaget bidrag tivavtal (kr/tim) till kursdel- tagarna

Lokaliserings— utbildning Individuellt x x Utarbetas av 1 arbetsgivare avpassat stöd parterna, 1 arbetstagare

fastställs av AMS Schablonstöd x (5) x Introduktion

och arbets- livsoriente-

ring Annan företags- utbildning Utbildning av x (X)2 x Fastställs Lan och facklig handikappade av lan representant Utbildning av x x Fastställs Lan och facklig äldre . av lan representant Provanställning x Fastställs Lan och facklig

av lan representant lntroduktions— x (10) x Schablon- 1 arbetsgivare utbildning vid läroplan 1 arbetstagare verkstad för skyddat arbete Köp av ledig x x Fastställs l arbetsgivare utbildnings av lan eller 1 arbetstagare kapacitet AMS Lärlings— x x Enl lärlings- Yrkesnämnd utbildning avtal Särskilt x (5) x Utarbetas av Lan och facklig utbildnings- parterna, fastställs representant bidrag av lan Tillfälligt x (10) x Utarbetas av Lan och facklig utbildnings- parterna, representant bidrag (i sam— fastställs samt central band med energi- av lan arbetsgrupp

och råvarubrist)

1Exkl. försöksverksamhet med bidrag för att undvika permittering och med utbildning och anställning av män resp. kvinnor för arbetsuppgifter som domineras av det motsatta könet.

2Timersättningen kan i vissa fall utbytas mot utbildningsbidrag till eleven.

Tablå 7.3 Antal personer som påbörjade företagsutbildning 1973

Lokaliseringsutbildning 8 0621 Särskilt utbildningsbidrag (femkronan) 7 4001 Provanställning 505 Utbildning av äldre 258 Utbildning av handikappade 776 Övrig utbildning i företag 6 9192

23 920

1I AMS” statistik sammanförs lokaliseringsutbildning och femkronan. Fördelningen av de 15 462 personer som 1973 påbörjade utbildning av dessa två slag är skattad.

2] kategorin ”Övrig utbildning i företag” ingår utbildning av handikappade i de fall den handikappade uppbär utbildningsbidrag, lärlingsutbildning, köp av ledig utbildningskapacitet samt introduktionsutbildning vid verkstad för skyddat arbete. Den senare typen svarar sannolikt för drygt hälften av utbildningsfallen i gruppen.

1 arbetsmarknadsutbildning kan undantagsvis ingå praktik som förläggs till företag. Sådan praktik ingår i de 5. k. ALU-kurserna. I vissa fall kan bidrag beviljas för praktik som utgör en nödvändig del av en planerad arbetsmarknadsutbildning.

Utbildningen i företag har ökat kraftigt under de senaste åren. Av personer som påbörjade arbetsmarknadsutbildning under budgetåret 1971/72 utbildades 13,4 % i företag. Motsvarande siffra för år 1973 var 22,2 %. ökningen beror huvudsakligen på införandet av det särskilda utbildningsbidraget (femkronan).

Den helt dominerande delen av företagsutbildning sker inom yrkesom- rådet tillverkningsarbete och maskinskötsel.

Utbildningsstöd för lokaliseringsutbildning är en av de stödformer som regleras i kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd (SFS l970:l80, ändrad 1973:522 och 19741333). I samma kungörelse behandlas även lokaliseringsstöd, sysselsättningsstöd och flyttningsstöd. Utbildningsstöd kan i vissa fall ses som ett komplement till beviljat lokaliseringsstöd.

Utbildningsstöd utgår i första hand inom det allmänna stödområdet, men kan efter prövning av Kungl. Maj:t beviljas även i andra delar av landet. Utbildningsstöd utgår till arbetsgivare som börjar eller utvidgar verksamhet som bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraf- ten. Stödet utgår för högst det antal personer som den normala arbetsstyrkan beräknas uppgå till i nystartad verksamhet eller öka med i utvidgad verksamhet.

Enligt kungörelsetexten skall deltagarna i lokaliseringsutbildning god- kännas för stöd av arbetsförmedlingen. Eleverna skall under utbildnings- tiden uppbära löneförmåner enligt kollektivavtal. Om cen anställde genomgått arbetsmarknadsutbildning, sker efter samråd med parterna viss reducering av utbildningstiden enligt föreskrifter av Kungl. Maj :t.

I vissa fall är utbildningsstödet närmast ett stöd för allmän inträning av arbetskraften. Om verksamheten skall bedrivas inom cet allmänna

stödområdet och det yrkesutbildande momentet inte är särskilt framträd- ande, kan utbildningsstöd i form av schablonstöd utgå med fem kr. per elev och timme under sex månader. Av de personer som påbörjar lokaliseringsutbildning deltar omkring tre fjärdedelar i utbildning för vilken schablonstöd utgår. Deltagarna skall erhålla introduktion och arbetslivsorientering under 24 timmar. Därutöver krävs inte någon särskild läroplan. Även i fall då läroplan finns beviljas endast schablon- stöd om utbildningen sker inom stödområdet och läroplanens längd inte överstiger sex månader (1 040 timmar).

Vid behov av egentlig yrkesutbildning kan utbildningsstöd i form av individuellt avpassat stöd utgå. Utbildningen skall bedrivas enligt särskild läroplan. Stödet, som kan utgå med högre belopp än fem kr. per timme, utgår under högst ett år. Efter prövning av Kungl. Maj:t kan individuellt avpassat stöd utgå även utanför det allmänna stödområdet och med högre belopp än tio kr. per timme.

Läroplan för lokaliseringsutbildning med individuellt avpassat stöd utarbetas av de centrala parterna i branschen och fastställs av arbetsmark- nadsstyrelsen.

Som nämnts i kapitel 5 gäller fr. o. m. budgetåret 1974/75 som försöksverksamhet att minst 40 % av det antal arbetsplatser som tillkommer i ett företag som får utbildningsstöd skall förbehållas vartdera könet.

Beslut om lokaliseringsutbildning fattas i regel av länsarbetsnämnd om ansökan avser schablonstöd, av arbetsmarknadsstyrelsen om ansökan avser individuellt avpassat stöd och etableringen eller utvidgningen skeri stödområdet och styrelsen bedömer att timersättningen ej bör överstiga tio kr. samt av Kungl. Maj:t i övriga fall. Beträffande övriga former av företagsutbildning fattas — oberoende av geografisk belägenhet och timersättningens storlek —— beslut av länsarbetsnämnd.

KAMU har gjort en enkät till företag inom verkstadsindustrin. Resultaten av denna presenteras närmare i avsnitt 10.2.4. Enkäten har besvarats av ungefär 390 företag som fördelats i tre grupper med hänsyn till antal anställda. De minsta företagen har högst 100 anställda, de medelstora mellan 101 och 500, och de stora företagen har över 500 anställda. 1 materialet ingår bl. a. frågor om lokaliseringsutbildning, som skall behandlas här nedan, utbildning av äldre och handikappade samt utbildning av kvinnor och ungdomar med stöd av femkronan. De frågor som rör de senare formerna av företagsutbildning återkommer kommittén till längre fram i detta avsnitt.

Av de små företagen som ingår i undersökningen har 12 % fått bidrag för lokaliseringsutbildning. Motsvarande siffror för de medelstora och större företagen är 15 % respektive 29 %. Det är således en större andel av de stora företagen som utnyttjar denna utbildning. Det visar sig också att det är dessa företag som är mest nöjda med lokaliseringsutbildningen. Medan 50 % av de små företagen uppger att de är mycket eller övervägande positiva till denna utbildningsform är motsvarande andel 80 % av de företag med över 500 anställda som bedrivit lokaliseringsut- bildning.

Bidrag kan utgå till företag som förbinder sig att utbilda person med svårare handikapp för anställning i företaget. Företaget ger eleven avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. Länsarbetsnämnden fastställer läroplan och bestämmer ett per utbildningstimme beräknat bidrag till företaget. Bidraget utgår under högst sex månader.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter kan bidraget till företaget bytas ut mot utbildningsbidrag till den som utbildas. Löneförmånema från företaget bortfaller då. En förutsättning för detta förfarande är att arbetsgivaren och den fackliga organisationen tillstyrker.

Bidrag kan utgå till företag som förbinder sig att för anställning i företaget utbilda arbetstagare som fyllt 50 år och som inte bedöms kunna få stadigvarande arbete utan utbildningen. Eleven skall uppbära avtalsen- liga löneförmåner. Länsarbetsnämnden fastställer läroplan och timersättning till företaget. Stödet utgår under högst sex månader. En vanlig praxis har varit att bevilja en timersättning som uppgår till ungefär hälften av den anställdes timlön eller 6 år 7 kr. per timme. Arbetsmark- nadsstyrelsen har föreskrivit att bidraget inte bör överstiga 10 kr. per timme.

Provanställning av äldre arbetstagare som i regel skall vara över 45 år — kan ske då en arbetsgivare är tveksam om den sökandes lämplighet för fast anställning. Under provanställningen, som varar under högst tre månader, skall arbetsgivaren utbilda sökanden för de nya arbetsuppgifterna och pröva hans lämplighet för yrket i fråga. Eleven uppbär utbildningsbidrag. Bidrag till företaget utgår inte.

Av enkäten till företag inom verkstadsindustrin som nämnts i det föregående framgår att 14 % av de små företagen med högst 100 anställda fått bidrag för utbildning av äldre och handikappade eller utbildat person som uppburit utbildningsbidrag. Av de medelstora och större företagen uppger ungefär en tredjedel att de utnyttjat någon av dessa utbildnings- former. De små och medelstora företagen har ofta bara utbildat en eller två personer, medan många av de stora företagen utbildat flera. Företagens erfarenheter av dessa utbildningsformer skiljer sig inte så mycket från de erfarenheter som redovisats för lokaliseringsutbildningen. De stora företagen är mer nöjda än de mindre, men skillnaden mellan de olika företagsstorlekarna' är mindre framträdande än när det gäller

lokaliseringsutbildning. De företag som inte utnyttjat möjligheterna till utbildning av äldre och

handikappade har i stor utsträckning förklarat det med att de inte haft behov av att anställa personal eller att det inte varit aktuellt att ansöka om utbildningsbidrag. Detta gäller ungefär 45 % av de små och medelstora företag som inte utnyttjat bidragen. Detta svar var mindre vanligt bland företagen med mer än 500 anställda. En tredjedel av de stora företagen har uppgett att de inte utnyttjat dessa möjligheter därför att de redan har många äldre och handikappade anställda.

I företag med upp till 500 anställda anges i ganska stor utsträckning (20—25 %) att arbetet inte är lämpligt för äldre och handikappade. Detta svar är betydligt mindre frekvent när det gäller de större företagen som inte utnyttjat de aktuella utbildningsformerna.

Om ett företag är villigt att anordna utbildning av arbetslösa som företaget inte har behov av t. ex. då ledig utbildningskapacitet i form av lokaler, maskiner, instruktörer etc. finns -— kan länsarbetsnämnden avtala med företaget om att få förfoga över dessa utbildningsresurser mot viss ersättning (köp av ledig utbildningskapacitet). Till deltagarna i utbildningen utgår utbildningsbidrag.

Särskilt utbildningsbidrag med fem kr. per elev och timme utgår t.o.m. utgången av år 1974 under högst sex månader till arbetsgivare som utöver normal rekrytering anställer och utbildar i första hand ungdomar under 25 år och kvinnor. De som anställs skall vara arbetslösa på grund av otillräcklig eller föråldrad utbildning och bristande yrkeser- farenhet. De skall anvisas till företaget av arbetsförmedlingen. Företaget skall ge de anställda lön och övriga förmåner enligt tillämpligt kollektiv- avtal. Utbildningen skall ske enligt en läroplan som godkänts av parterna i branschen.

Femkronan liksom de andra typer av företagsutbildning som omfattas av den tidigare nämnda enkäten till företag inom verkstadsindu- strin har använts av en större andel av de stora företagen än av de medelstora och små. En tredjedel av företagen med mer än 500 anställda uppger att de utnyttjat femkronan. Endast 16% av företagen med högst 100 anställda har anordnat denna typ av utbildning. Framför allt företagen med mer än 500 anställda har i stor utsträckning utbildat ett flertal personer. Detta förekommer dock i inte så liten omfattning också vid de andra företagsstorlekarna. Liksom vid de tidigare behandlade typerna av företagsutbildning anger företagen i stor utsträckning att erfarenheterna är positiva eller övervägande positiva. Även när det gäller femkronan är andelen positiva svar störst från företagen med mer än 500 anställda.

De flesta av de företag som inte utnyttjat det särskilda utbildningsbi- draget har uppgett att de inte haft behov av att anställa och utbilda personal. Särskilt vanligt är detta skäl bland företagen med mellan 100 och 500 anställda. De minsta företagen har i relativt stor utsträckning uppgett att arbetet inte är lämpligt för kvinnor och ungdomar. Detta svar lämnas mindre ofta av de större företagen. En femtedel av de små företagen har också anfört att de inte varit informerade om möjligheten att få detta bidrag.

Vid introduktionsutbildning i samband med anställning på verkstad för skyddat arbete utgår bidrag till verkstaden med tio kr. per elev och utbildningstimme. Arbetstagaren uppbär lön enligt kollektivavtal. Utbildningen sker enligt en schablonläroplan som omfattar högst 520 timmar. Före 1974 utgick i stället utbildningsbidrag till den anställde.

Under första halvåret 1974 fanns vidare möjligheter för företag att få s.k. tillfälligt utbildningsbidrag med tio kr. per utbildningstimme för personal som annars hade löpt påtaglig risk för permittering på grund av brist på energi eller oljebaserade råvaror. Denna bidragsform skiljer sig från de övriga därigenom att motivet var att undvika permittering av redan anställd personal. I övriga former förutsätts att eleverna före utbildningens början ej varit anställda i företaget.

Under första halvåret 1972 anordnades med hänsyn till konjunktur- läget särskild personalutbildning för anställda i vissa företag under förutsättning att sysselsättningen under denna tid vidmakthölls på minst samma nivå som den 1 november 1971. Utbildningen bedrevs enligt läroplaner som godkänts av de fackliga parterna. Till eleverna utgick avtalsenliga förmåner under utbildningstiden medan bidrag till företaget utgick med fyra kr. per elev och utbildningstimme.

1974 års riksdag har beslutat anslå högst 5 milj. kr. för försöksverksamhet med utbildningsstöd till företag om sex kr. per timme. Stödet skall användas för att undvika permittering eller avsked— ande av personal på grund av konjunkturutvecklingen eller omstrukturering av företagets verksamhet. Vidare inleds, som nämnts i kapitel 5, under budgetåret 1974/75 försöksverksamhet med bidrag till arbetsgivare som anställer och utbildar män resp. kvinnor för vissa angivna yrken som domineras av arbetstagare av motsatt kön. Bidrag kan t. ex. utgå för män som utbildas till sjukvårdsbiträden eller barnskötare och kvinnor som utbildas till verkstadsmekaniker eller svetsare.

I regel utses tillsynsmän för att kontrollera att företagsutbildningen bedrivs på tillfredsställande sätt. När det gäller lokaliseringsutbildning med individuellt avpassat stöd, introduktionsutbildning i samband med anställning på verkstad för skyddat arbete och köp av ledig utbildnings- kapacitet utses två tillsynsmän, en som representerar arbetsgivarna och en som representerar arbetstagarna. I vissa fall kan en tredje tillsynsman med särskild erfarenhet av yrkesutbildningsfrågor utses.

Vid andra former av företagsutbildning sker tillsynen genom läns- arbetsnämnden och en facklig representant. Detta gäller utbildning av handikappade, utbildning av äldre, provanställning, särskilt utbildnings- bidrag (femkronan) och tillfälligt utbildningsbidrag.

Det åligger tillsynsmännen att besöka företaget minst en gång per månad, avge rapport från varje besökstillfälle samt föreslå sådana förbättringar av utbildningen som kan vara påkallade.

7.1.5. Övriga kursanordnare

I statistiken över personer som under 1973 påbörjade arbetsmarknads- utbildning redovisas 10 700 under rubriken övriga utbildningar. Merpart— en av dessa kurser anordnas på initiativ av arbetsmarknadsverket som i samverkan med Skolöverstyrelsen köper utbildningen av skolor, institut och organisationer. Till denna grupp hör t. ex. teknikerutbildningar som anordnas av ALI-RATI. Störst antal kursdeltagare inom dessa köpta kurser redovisas'inom vårdområdet. Andra i detta sammanhang stora områden är utbildning av hemvårdare och utbildning inom yrkesområdet tillverk- ning och maskinskötsel. Fortfarande redovisas i viss utsträckning utbild- ning inom lantbruk och skogsbruk som övrig utbildning, vilket innebär att utbildningen anordnats av lantbruksstyrelsen eller Skogsstyrelsen. Arbets- marknadsutbildning inom dessa områden överförs dock successivt till Skolöverstyrelsen som en följd av att motsvarande reguljära utbildningar

förts över till Skolöverstyrelsen i samband med inrättandet av den nya gymnasieskolan.

Utbildningar köps också av bildningsorganisationerna, t.ex. ABF, TBV, Kursverksamheten, Vuxenskolan och Medborgarskolan. Invandrare som beviljades svenskutbildning som förberedelse för planerad yrkesut- bildning hänvisades förr i regel individuellt till de kurser som anordnas av bildningsorganisationema. Svenskutbildning som ett led i arbets- marknadsutbildning påbörjades 1973 av totalt 3 900 invandrare. Denna utbildning förläggs numera i allt större utsträckning till Skolöverstyrelsens kurser eller också köps hela kurser av bildningsorganisationerna för arbetsmarknadsutbildningens behov.

Förutom nu nämnda köpta utbildningar räknas till övrig utbildning dels all körkortsutbildning som inte sker vid Skolöverstyrelsens kurser, dels korrespondensstudier.

Den genomsnittliga andelen kursdeltagare i ”övriga kurser” har minskat från 15 % av samtliga kursdeltagare år 1970 till 8 % år 1973. Denna utveckling kan förklaras genom ett minskat behov av att köpa kapacitet hos andra kursanordnare genom att kursutbudet successivt utökas vid Skolöverstyrelsens särskilt anordnade kurser. Vidare blir det mindre vanligt att länsarbetsnämnderna köper in resurser från andra kurs- anordnare för större grupper kursdeltagare. I stället köper Skolöverstyrel- sen i ökande omfattning resurser från olika kursanordnare som driver utbildning enligt läroplaner som överstyrelsen fastställer. I vissa fall redovisas utbildningen i statistiken som SÖ-utbildning. Till minskningen av ”övriga kurser” bidrar givetvis också de nämnda organisatoriska förändringarna beträffande utbildning i svenska för invandrare och utbildning inom skogs- och lantbruk.

7.1.6. U tbildningstidens längd

I arbetsmarknadsstyrelsens statistik ingår vissa uppgifter om utbildnings- tidens längd inom de olika kurstyperna. Det bör dock framhållas att de uppgifter som finns om kurslängd i detta avsnitt inte utgör något exakt mått på hur långa totala utbildningstider som enskilda kursdeltagare beviljas. I tillgänglig statistik rapporteras nämligen varje påbörjad och avslutad utbildning. Det är inte ovanligt att den planerade utbildningen för en sökande består av flera etapper som var och en redovisas som en utbildning.

Av statistiken över personer som 1972 slutade arbetsmarknadsutbild- ning framgår att utbildningstiden var längst för dem som genomgick sin utbildning i det reguljära utbildningsväsendet. För dessa uppgick det genomsnittliga antalet fullgjorda utbildningsveckor till 28,5. Motsvarande siffra för deltagare i Skolöverstyrelsens kurser var 17,7 veckor, för deltagare i företagsutbildning 23.5 samt för övriga kurser 13,3 veckor. Ett annat mått på utbildningstiden får man om man jämför fördelningen av antalet deltagare och antalet kursveckor på olika kurstyper.

Tablå 7.4 Utbildningstidens längd

Kursdelta— Fullgjorda garnas för— kurs- delning, % veckor, % Skolöverstyrelsens kurser 53,6 44,0 Företagsutbildning 15,2 17,3 Kurser inom det reguljära ut— 18,2 30,3 bildningsväsendet Övriga kurser 13,0 8,4 100 100

Uppgifterna i tablå 7.4 avser utbildningar som avslutades under 1972. Medan 54 % av de avslutade utbildningarna avsåg Skolöverstyrelsens kurser svarade dessa utbildningar för endast 44 % av antalet kursveckor. 30 % av kursveckorna var förlagda till det reguljära utbildningsväsendet där endast 18 % av kursdeltagarna gått. En påfallande stor del av Skolöverstyrelsens kurser är mycket korta. För dem som 1972 avslutade fortbildningskurser var genomsnittlig kurstid knappt 10 veckor. Dessa kurser är i stor utsträckning avsedda för säsongarbetslösa inom byggnadsbranschen, lantbruk och skogsbruk samt andra personer med relativt god utbildning eller yrkeserfaren- het, t. ex. tekniker. Inom vårdområdet finns också korta SÖ-kurser för personer med tidigare utbildning och yrkeserfarenhet, t. ex. reaktiveringskurser för sjuksköterskor och sjukgymnaster. Ett yrkes- område med relativt stort antal kursdeltagare där utbildningstiden är kort är husligt arbete. Ett stort antal hemsamariter och dagbarnvårdare utbildas vid Skolöverstyrelsens kurser. Deras utbildningstid uppgår till endast fem veckor resp. 90 timmar. Alla dessa korta kurser drar givetvis ner genomsnittsvärdena väsentligt. Andra av Skolöverstyrelsens kurser är ofta omkring ett år långa. Detta gäller t.ex. de verkstadsmekaniska kurserna och de vanligaste kontorskurserna.

Även inom det reguljära utbildningsväsendet finns många korta kurser. Hemsamariter m.fl. inom området husligt arbete utbildas i större utsträckning i det reguljära utbildningsväsendet än vid Skolöverstyrelsens kurser. Utbildningen sker enligt samma korta läroplaner som vid SÖ:s kurser. Andra utbildningar inom det reguljära utbildningsväsendet — t. ex. förberedande teoretiska studier, gymnasieutbildningar och kontors- utbildning — omfattar ofta l ä 2 läsår men är inte så sällan längre.

Att så många kvinnor genomgår korta kurser för att bli dagbarnvår- dare, hemsamariter, hemvårdare m. ni. gör att kvinnornas genomsnittliga utbildningstid vid både Skolöverstyrelsens kurser och i det reguljära utbildningsväsendet är avsevärt kortare än männens.

Utbildning som förläggs till företag varvas med praktiskt arbete och blir därför relativt lång i förhållande till kursinnehållet.

Av vad som sagts ovan framgår att de i inledningen till detta avsnitt redovisade medeltalsuppgifterna inte ger någon fullständig bild av utbild-

ningarnas längd i olika kurstyper. En relativt stor del av utbildningarna inom det reguljära utbildningsväsendet pågår under flera år. Den genomsnittliga utbildningstiden blir avsevärt kortare genom att det inom gruppen också ingår ett stort antal mycket korta kurser, särskilt inom området husligt arbete.

7.2. Överväganden och förslag

7.2.1. Avvägning mellan olika kursanordnare

De möjligheter som finns att förlägga arbetsmarknadsutbildning till olika kursanordnare ger upphov till vissa avvägningsfrågor. I detta avsnitt kommer KAMU att behandla sådana avvägnings- och samordningsfrågor mellan å ena sidan skolöverstyrelsens kurser och å andra sidan utbildning i det reguljära utbildningsväsendet, i företag och i s. k. övriga kurser.

Avvägningen mellan skolöverstyrelsens särskilda kurser och det regul- jära utbildningsväsendet sker i samband med ramplaneringen och vid behandlingen av lokalfrågor. Dessa frågor behandlas i kapitel 9. Dessutom föregås beslutet i varje enskilt utbildningsårende av en prövning av vilken utbildningsväg som är lämpligast för den sökande.

Som kommittén tidigare framhållit har skolöverstyrelsens särskilt anordnade kurser —— liksom några andra kurser anordnade av organisa- tioner etc. — vissa fördelar framför andra utbildningsvägar som också tas i anspråk. Utbildningen är mer flexibel än annan utbildning och kan anpassas till aktuella arbetsmarknadskrav t. ex. när det gäller yrkesinrikt- ning och lokalisering. Läroplanerna är upplagda med hänsyn till att det rör sig om vuxna kursdeltagare. Kurstiden har kunnat förkortas jämfört med motsvarande kurser inom ungdomsutbildningen och innehåller mindre teoriinslag. Utbildningsmetodiken är också anpassad till elevernas ålder och tidigare arbetslivserfarenhet. Åtskilliga av kursplanerna är uppbyggda enligt ett stations- eller klossystem som gör att utbildningens omfattning lättare kan anpassas till de individuella behoven. Intagning av kursdeltagare sker successivt, vilket bl. a. innebär att kursdeltagarna inte samtidigt kommer ut på arbetsmarknaden.

I KAMU:s direktiv har anförts att arbetsmarknadsutbildningen ocksåi fortsättningen bör utnyttja vakanser inom det reguljära utbildningsväsen- det. Kommittén delar uppfattningen att det från samhällsekonomisk synpunkt ibland kan vara lämpligt att använda redan existerande utbildningskapacitet. Erfarenheterna har emellertid visat att det inte alltid är ledig utbildningskapacitet som tas i anspråk. Tvärtom konkurre— rar ofta vuxna som fått utbildningsbidrag med ”ordinarie” elever om utbildningsplatser inom det reguljära utbildningsväsendet.

Det bör vidare observeras, att den lediga kapacitet som finns inom gymnasieskolan inte sällan leder till yrkesområden som är på tillbakagång och där det finns uppenbara problem på arbetsmarknaden, t. ex. när det gäller att placera de utbildade. Dessa utbildningar attraherar därför inte unga utbildningssökande. Det är självklart inte heller lämpligt att hänvisa

vuxenstuderande till dessa utbildningar, i synnerhet inte personer som utbildas av arbetsmarknadsskäl.

Även om det i vissa fall finns tillgängliga resurser inom det reguljära utbildningsväsendet är det tveksamt om det också från andra samhälls- ekonomiska synpunkter är riktigt att utnyttja dem för arbetsmarknads- utbildning. Ungdomsutbildningen har nämligen som förut påpekats bredare uppläggning än de särskilt anordnade kurserna och därmed också en längre studietid. Den saknar också den smidighet som gör att utbildningen kan anpassas till behovet i det enskilda fallet.

Även om bidragssystemet förbättras kommer det att för den enskilde innebära ekonomiska påfrestningar att genomgå arbetsmarknadsutbild- ning. Med hänsyn härtill och till samhällets kostnader för utbildningen samt svårigheten att förutse förändringar på arbetsmarknaden som kan inträffa under en längre utbildningstid bör arbetsmarknadsutbildning i regel inte omfatta alltför långa utbildningar. Vid planering av en sökandes utbildning bör därför beaktas hela utbildningstiden även om någon del av utbildningen på grund av studiemedelsspärren inte kan finansieras med utbildningsbidrag. Krav måste också ställas på att utbildningens yrkesin- riktning överensstämmer med arbetsmarknadens behov av yrkesutbildad arbetskraft och den enskildes förutsättningar att klara utbildningen och få anställning i utbildningsyrket.

Till frågan om avvägningen mellan olika utbildningsresurser hör diskussionen om en samordning av resurser för arbetsmarknadsutbild- ningen genom att sammanföra vissa typer av utbildning till AMU-center. Såsom framgått av det föregående har en sådan utveckling påbörjats och en koncentration till AMU—center har skett när det gäller lantbruks- och skogsbrukskurser samt svenskkurser för invandrare. Ett område där en likartad utveckling kan tänkas är den förberedande teoretiska utbildning som nu är uppdelad på AMU-center, kommunal vuxenutbildning, gymnasieskola och folkhögskola. Som framgått av kapitel 6 ges vid AMU-center åtta veckors utbildning i allmänna ämnen, som i regel inleder utbildningen, och preparandkurser på upp till 16 veckor. KAMU hari kapitel 6 föreslagit att preparandutbildningens längd vid AMU-center skall kunna anpassas till individens behov, dock omfatta högst 1 år. Kompletteringskurser inom den kommunala vuxenutbildningen leder på två å tre terminer till grundskolekompetens. Förberedande utbildning vid folkhögskola eller gymnasium kan ta ett par år i anspråk. Ofta förutsätts att den egentliga yrkesutbildningen som följer därefter skall finansieras med studiemedel.

En viss samordning av den förberedande utbildningen bör enligt KAMU:s mening eftersträvas eftersom denna utbildning bör utgöra en direkt förberedelse för den kommande yrkesutbildningen. Ett av de krav som på sikt bör ställas på förberedande utbildning inom arbetsmarknads- utbildningen är att intagning i kursen kan ske när utbildningsbehovet aktualiseras. Vidare bör kurserna pågå kontinuerligt under året och drivas på dagtid. Läroplanerna bör som framhållits i kapitel 6 vara uppbyggda av moduler som är gemensamma för olika vuxenutbildningsanordnare och utbildningen måste kunna anpassas efter individuella behov.

Den kommunala vuxenutbildningen borde med hänsyn till sin geogra- fiska spridning kunna användas i utökad utsträckning. En förutsätt- ning härför är dock att kursutbudet utvidgas i flertalet kommuner. Den kommunala vuxenutbildningen fyller f.n. ofta inte kravet på att utbildningen skall kunna bedrivas på dagtid och heltid. Inte heller kan den möta behovet av ämneskombinationer direkt anpassade till en planerad yrkesutbildning.

Folkhögskolorna har i princip stora möjligheter att anpassa undervis- ningen ti11 deltagarnas behov ifråga om undervisning och arbetsformer. Förberedande utbildning vid folkhögskola brukar dock inte f.n. be- gränsas till med hänsyn till kursdeltagarens planerade yrkesutbildning relevanta delar. Successiv intagning av kursdeltagare förekommer inte. Från företrädare för folkhögskolorna har emellertid uttalats att man är beredd att inom ramen för nuvarande kapacitet som f. n. inte är fullt utnyttjad — söka utforma förberedande kurser som bättre motsvarar behovet inom arbetsmarknadsutbildningen. Om utbildningsutbudet vid folkhögskolorna i framtiden i större utsträckning anpassas till arbets- marknadsutbildningens krav kommer det naturligtvis att leda till att användning av folkhögskolornas utbildningsresurser för arbetsmarknads- utbildning underlättas. KAMU förutsätter att dessa frågor kommer att behandlas av den pågående folkhögskoleutredningen.

Endast i undantagsfall bör arbetslösa beviljas icke yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Anledningen till detta är bl. a. utbildningens längd och svårigheten att bedöma den sökandes möjligheter att vinna inträde vid planerad efterföljande yrkesutbildning och därefter få anställning i utbildningsyrket.

Kommittén anser att förberedande teoretisk utbildning också i fortsättningen bör bedrivas vid AMU-center. Härför talar bl.a. det förhållandet att alla längre yrkesinriktade kurser också framdeles enligt kommitténs mening skall ha ett inslag av allmän teoretisk utbildning. Här finns alltså samordningsvinster att göra. På sikt bör emellertid kurs- utbudet både inom den kommunala vuxenutbildningen och vid folkhög- skolorna kunna anpassas bättre till arbetsmarknadsutbildningens behov av teoretisk förberedelse.

Kommittén vill erinra om den i kapitel 6 beskrivna försöksverksam- heten som skolöverstyrelsen inlett med ny läroplan för förberedande teorikurs för yrkesutbildning. Läroplanen omfattar som nämnts ett 30—tal enveckasmoduler som kan kombineras till individuellt avpassade pre- parandkurser. Det s.k. LIV-projektet som behandlas i kapitel 6 kan också på sikt väntas medföra ettmodulsystem för förberedande utbildning som möjliggör övergång mellan olika vuxenutbildningsformer.

Det finns f.n. brister när det gäller den geografiska spridningen av utbildning såväl vid AMU-center som vid folkhögskolor och dagunder- visning vid den kommunala vuxenutbildningen. I ett förlängt perspektiv bör det emellertid finnas goda möjligheter att samordna utbudet av förberedande teoretisk utbildning inom hela vuxenutbildningen med hjälp av gemensamma moduler. Därigenom kan man få en totalt sett god geografisk spridning av utbildningsmöjlighetema.

De skäl som ovan anförts för en viss koncentration av den förbere- dande utbildningen till AMU-center gäller också irelevanta delar för den yrkesinriktade utbildningen. KAMU har sålunda kommit till den slutsat- sen att de av skolöverstyrelsen särskilt anordnade kurserna i flertalet fall bättre motsvarar de krav som bör ställas på arbetsmarknadsutbildningen än den reguljära ungdomsutbildningen. Fördelarna med att kunna hänvisa personer som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning till det reguljära utbildningsväsendet är att det ökar de enskildas valmöjligheter. Även om de särskilt anordnade kurserna nu täcker ett mycket omfat_ tande yrkesfält är det självklart inte möjligt i vart fall inte ialla län * att få ett så brett utbud att alla behov kan täckas in. Behovet att kunna välja utbildningsväg utanför ramen av de särskilt anordnade kurserna torde vara störst för gruppen handikappade, men även för andra arbetslösa kan den utvägen behöva stå öppen.

Kommittén övergår härefter till att diskutera förhållandet mellan utbildning vid skolöverstyrelsens kurser och den arbetsmarknadsutbild- ning som förläggs till företag.

Arbetsmarknadsutbildning som förläggs till företag anordnas i regel med sikte på att kursdeltagarna skall anställas i det utbildande företaget. Placeringsresultaten för personer som genomgått företagsuttildning är därför särskilt goda. Den utbildning som ges inom företagen har i regel en smalare inriktning än utbildning vid skolöverstyrelsens särskilt inordnade kurser. Personer som genomgår utbildning som är starkt inriktad på det utbildande företagets behov kan väntas få svårigheter att använda sin utbildning för anställning hos annan arbetsgivare. Valmöjligheterna efter utbildningen blir således mer begränsade för den som genomgår företags- utbildning än för den som genomgår annan mer allmängiltig arbetsmark- nadsutbildning. Kritik som ibland anförts mot företagsutbildningen är att vissa företag saknar instruktörer med pedagogisk utbildning eller erfaren- het. Utbildningens kvalitet skiftar från företag till företag. De: är därför väsentligt att tillsyn och uppföljning fungerar tillfredsställande. Som framgår av en undersökning av Gösta Dahlström uppfattar deltagarna inte alltid verksamheten som utbildning, eftersom det teoretiska kursinne- hållet i lokaliseringsutbildningen är mycket begränsat jämfört med den löpande produktionen som utförs under utbildningstiden.

Det är rimligt att tänka sig att ökad tillströmning av kursdeltagare till någon kurstyp medför minskningar eller minskad expansion inom andra kurstyper. Ett sådant samband förefaller att finnas mellan företagsutbild- ning och utbildning vid skolöverstyrelsens kurser.

Inte minst införandet av det särskilda utbildningsbidraget (femkronan) för anställning och utbildning av kvinnor och ungdomar tyder på att det kan finnas ett samband mellan tillströmningen till företagsutbidning och annan utbildning. Företagsutbildningen ökade som tidigafe nämnts mycket kraftigt i samband med att femkronan infördes. Samtidigt uteblev den planerade ökningen av utbildning vid skolöverstyrelsens kurser.

Det genomsnittliga kapacitetsutnyttjandet vid skolöverstyrelsens kurser är tämligen lågt. Vid vissa kurser finns avsevärda vakanser. Med

hänsyn till arbetsmarknadsutbildningens målsättning är det i och för sig önskvärt att viss kapacitet finns tillgänglig som snabbt kan tas i anspråk när behov uppstår. Inom yrkesområdet tillverkningsarbete och maskin- skötsel är utnyttjandegraden särskilt låg. I februari 1974 var det endast sex län Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, örebro, Västmanlands samt Västernorrlands län — som hade en utnyttjandegrad inom detta område på mer än 70 %, trots att dessa utbildningar tillhör de från arbetsmarknadssynpunkt mest angelägna. Samtidigt sker en mycket stor del av företagsutbildningen inom detta yrkesområde.

l skogslänen — där möjligheterna att anordna lokaliseringsutbildning är störst — är bilden tämligen enstämmig. Andelen kursdeltagare i företags- utbildning var 1972 högre än genomsnittet för länen samtidigt som andelen kursdeltagare i övriga kurstyper var lägre än genomsnittet, liksom kapacitetsutnyttjandet vid skolöverstyrelsens kurser. 1 Västernorr— lands län är kapacitetsutnyttjandet vid Sö-kurserna visserligen högt, men även där är andelen kursdeltagare vid dessa kurser låg. KAMU anser alltså att det finns ett visst samband mellan utökningen av andelen kursdeltagare i företagsutbildning och den stagnation som skett på SÖ—sidan. En viss återhållsamhet bör därför tillämpas när det gäller att införa nya former för arbetsmarknadsutbildning i företag om detta kan väntas ske på bekostnad av den institutionaliserade utbild— ningen. Företagsutbildningen leder visserligen ofta till värdefull kontakt med arbetslivet och anställning i det utbildande företaget. Sannolikt skulle många arbetslösa på litet längre sikt ha större nytta av att genomgå en grundläggande yrkesutbildning vid AMU-center.

Som framgått av det föregående innehåller de ”övriga kurserna” utbildningar av olika slag som inte på något enhetligt sätt kan vägas gentemot de av skolöverstyrelsen anordnade kurserna. Den del av dessa utbildningar som köps och som inrättas särskilt för arbetsmarknads- utbildningen är i planeringshänseende att jämställa med kurser som skolöverstyrelsen anordnar. Det är närmast frågan om att förlägga utbildningen till den kursanordnare som av olika skäl är mest ändamåls- enlig. Enligt kommitténs uppfattning är det en positiv utveckling att de utbildningsresurser hos olika kursanordnare som utnyttjas för arbets- marknadsutbildningen i allt större utsträckning köps av skolöverstyrelsen och att utbildningen sker enligt av skolöverstyrelsen fastställda läropla- ner. Inom gruppen finns också en del ”udda” utbildningar som främst har betydelse genom att de ökar individens valmöjligheter.

Enligt kommitténs uppfattning bör möjligheterna att utnyttja samtliga fyra kurstyper kvarstå. Det finns dock skäl att i valsituationer prioritera den särskilt anordnade kursverksamheten vid AMU-center eftersom denna innehållsmässigt och tidsmässigt bäst svarar mot de krav som bör ställas på arbetsmarknadsutbildningen. För att resurser utanför de särskilt anordnade kurserna även fortsättningsvis skall utnyttjas för arbetsmark- nadsutbildning bör i vissa fall krav ställas på att dessa utbildningar på sikt anpassas till arbetsmarknadsutbildningens förhållanden.

7.2.2. Arbetsmarknadsulbildning inom företag

Den arbetsmarknadsutbildning som ges i företag har _ som förLt sagts # av naturliga skäl en snävare inriktning än annan arbetsmarknadsutbild- ning och blir mera specialiserad och inriktad på att tillgodose företagets behov. Även om den alltså inte syftar till att ge deltagarna en mera allmänt gångbar yrkesträning, skall värdet även utanför företaget av denna utbildning inte underskattas. Rätt upplagd och bedriven kan den ge ett gott resultat inte minst därför att den sker i en verklig produktionsmiljö.

Huvuddelen av den arbetsmarknadsutbildning som hittills bedrivits inom företag har haft en lokaliseringspolitisk motivering. Stödet till sådan utbildning har syftat till att göra nyetablerade företag eller företag som utökat sin verksamhet någorlunda jämställda i rekryteringshänseende med företagi orter där yrkesutbildad arbetskraft kan anställas.

Stödet till företag för utbildning av äldre och handikappade har haft relativt ringa omfattning. Denna utbildningsform har syftat till att underlätta en individuell utbildning i anslutning till en direkt arbetsplace- ring. En av fördelarna med denna ordning har varit att utbildningsgivaren garanterat anställning efter utbildningens slut, vilket i dessa fall är av särskilt stor betydelse.

Av konjunkturpolitiska eller liknande skäl har stöd till arbetsmarknads- utbildning i företag lämnats vid flera tillfällen. Vid varje sådant tillfälle har statsmakterna beslutat om stödets omfattning och den period under vilken det skulle få utges. Sålunda beslutades under den senaste konjunkturdämpningen (1972) om ett utbildningsstöd till företag som behöll personal i utbildning i stället för att permittera den. Samma år beslutades också om femkronan som avsåg att stimulera företag att tidigarelägga anställning av ungdomar och kvinnor och ge den utbildning inför en förväntad konjunkturuppgång. Under den s. k. energikrisen kring årsskiftet beslutade riksdagen om ett särskilt utbildningsstöd till företag som i stället för att permittera personal behöll den och anordnade utbildning.

1 avsnitt 7.1.1 framgår att den institutionaliserade arbetsmarknadsut- bildningen täcker ett mycket vidsträckt yrkesområde. Inom vissa branscher har det av förklarliga skäl inte varit möjligt att genomföra en fullständig praktisk yrkesutbildning. Det gäller framför allt för vissa processindustrier, men också exempelvis varven, för vilka arbetsmiljö, övningsobjekt m. m. ej kan simuleras i en skollokal. I enstaka fall har utbildningskapacitet köpts inom de berörda områdena. Dessutom har försök gjorts att såsom arbetsmarknadsutbildning bedriva en mera grundläggande eller förberedande utbildning i skolmässiga ermer. Detta har skett i mycket nära samarbete med varven. Utbildningen har sedan fullföljts inom företagen och därvid bekostats av företigen. Denna utbildning har baserats på en integrerad läroplan.

Industridepartementet tillsatte en arbetsgrupp med representanter för bl. a. berörda parter samt arbetsmarknadsdepartementet och AMS för att se över frågan om utbildning vid varven. Gruppen har framlagt ett förslag

om en förändring av den hittills i samverkan bedrivna utbildningen. Förändringen berör kursens uppläggning, organisation och finansiering. Den del av förslaget som i detta sammanhang tilldrar sig det största intresset är uttalandet att den del av utbildningen, som skulle förläggas till varven, också skulle betraktas som arbetsmarknadsutbildning och till skillnad mot nu ekonomiskt understödjas av staten.

Enligt KAMU:s mening är det nödvändigt att utbildningar till vissa varvsyrken till viss del måste ske i realistisk miljö, dvs. direkt på varven. Frågan om finansieringen är emellertid av stor principiell betydelse eftersom den kan komma att beröra ett flertal branscher inom vilka omfattande utbildningsinsatser är erforderliga. KAMU vill erinra om att likartade förhållanden redan existerar inom byggnadsindustrin, där samhället påtagit sig ett ansvar för en kort grundläggande utbildning, men där branschen i huvudsak svarar för kostnaderna för den fortsatta utbildningen, som sker på arbetsplatsen enligt en integrerad kursplan.

KAMU ser den aktualiserade frågan som en del i ett större samman- hang, som gäller samverkan och ansvarsfördelningen mellan företag och samhälle, en fråga som KAMU i avsnitt 7.2.5 föreslår skall bli föremål för särskild utredning. Med hänsyn härtill anser sig kommittén ej kunna förorda att det nu genomförs säråtgärder inom en speciell bransch.

Eftersom det från olika synpunkter är utomordentligt angeläget att varven får tillgång till yrkesutbildad arbetskraft bör utbildning i de hittills prövade formerna med samverkan mellan SÖ—AMS och varven fortsätta med de organisatoriska och pedagogiska förändringar som kan bedömas erforderliga. Självklart bör också dessa företag kunna få det stöd till utbildning i samband med t. ex. en konjunkturdämpning eller i form av lokaliseringsutbildning som kommittén behandlar i det följande.

Tablå 7.5 Schema över kommitténs förslag betr. företagsutbildning

Utbildningsform Ersätt- Utbild- Lön Läroplan ning till nings- företaget bidrag till kursdel- tagarna Utbildningsstöd x x Utarbetas av parterna vid lokaliserings- Fastställs av AMS utbildning Utbildning av handi- x x kappade och äldre Köp av ledig ut- x x Utarbetas eller god- bildningskapacitet känns av parterna Konjunkturbetingat x x utbildningsstöd lntrod uktionsut- x x Schablonläroplan bildning vid verk- stad för skyddat arbete

1 tablå 7.5 visas vilka former av arbetsmarknadsutbildning i företag som kommittén föreslår för den fortsatta verksamheten med denna typ av utbildning. 1 förslaget behandlas inte den i kapitel 5 nämnda försöksverksamheten med utbildning av män resp. kvinnor för arbetsupp- gifter som domineras av det motsatta könet. Kommittén anser att försöksverksamheten bör utvärderas innan något förslag läggs. Av samma skäl behandlas inte heller försöksverksamheten med könskvotering vid lokaliseringsutbildning. I det följande redovisas kommitténs förslag beträffande de typer av arbetsmarknadsutbildning i företag som bör förekomma.

Det har under årens lopp anförts en del kritiska synpunkter på lokaliseringsutbildningen. Såvitt kommittén kunnat finna har dock ingen ifrågasatt behovet av detta utbildningsstöd, som lika mycket kan ses som en investering i arbetskraften som ett regionalpolitiskt stöd till företaget. Däremot har formerna för utbildningen ställts under diskussion. Oftast har detta gällt det s.k. schablonstödet till allmän inträning. KAMU finner kritiken på denna punkt begriplig, eftersom det egentliga och planlagda utbildningsinslaget i denna verksamhet endast omfattar 24 timmar av de sex månader som stödet kan utgå. Syftet med schablonstödet har emellertid inte varit annat än att kompensera för vissa inkörningskostna- der. Kommittén anser att starka skäl talar för att schablonstödet i fortsättningen inte betraktas som ett utbildningsstöd utan som ett renodlat introduktions— eller inkörningsstöd avsett att täcka en del av de merkostnader som uppstår vid inkörningen av en nyetablerad eller utökad verksamhet. Som en konsekvens av den här föreslagna föränd- ringen, men också för att anpassa bestämmelserna till de kortare utbildningstider som gäller för vissa branscher, föreslår KAMU att det individuella stödet skall kunna utgå även för utbildningar under kortare tid än sex månader.

Som nämnts i avsnitt 7.1.4 skall deltagarna i lokaliseringsutbildning godkännas för stöd av arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen har i cirkulär föreskrivit att de som anställs skall anvisas av arbetsförmedlingen. KAMU anser att denna föreskrift bör föras in i kungörelsen för att markera arbetsförmedlingens inflytande vid rekryteringen i de fall då

utbildningsstöd beviljas. I det föregående har också nämnts att utbildningstiden vii lokalise-

ringsutbildning enligt föreskrifter som Kungl. Maj :t utfärdat skall reduceras i de fall då den anställde genomgått arbetsmarknadsutbildning. KAMU anser att denna föreskrift bör upphävas. När det gäller introduk- tionsstödet har arbetsgivaren kostnader för introduktion oavsett om den anställde har yrkesutbildning eller inte. När det gäller utbildning enligt läroplan får nuvarande bestämmelser icke önskvärda korsekvenser. Reducering sker med hänsyn till genomgången utbildning om denna skett i form av arbetsmarknadsutbildning. Däremot medför inte utbildning i gymnasieskolan reducering för den som inte uppburit utbildnngsbidrag. Eftersom det utbildningsstöd som utgår till arbetsgivaren blr lägre om reducering sker på grund av den anställdes arbetsmarknadsutbldning blir det svårare för arbetsförmedlingen att arbetsplacera personer som på

grund av tidigare sysselsättningssvårigheter beviljats utbildningsbidrag än t.ex. ungdomar som fått yrkesutbildning i gymnasieskolan. Det bör i sammanhanget också beaktas att en stor del av arbetsmarknadsutbild- ningens kursdeltagare måste bedömas som relativt svårplacerade.

I fråga om möjligheterna att ge ekonomiskt stöd till företag som utbildar äldre och handikappade föreslår KAMU ingen annan förändring än att ålderskravet för utbildning av äldre sänks till 45 år. Motivet för sänkningen redovisas i samband med diskussion om provanställning. Som tidigare påpekats har utfallet av utbildningen av äldre och handikappade varit gott även om insatserna har varit av begränsad omfattning. KAMU:s bedömning är att denna utbildningsform borde kunna utnyttjas bättre än som nu är fallet. Ett nytt och väsentligt inslag i arbetsmarknadspolitiken under senare år har varit den samverkan i anpassningsgrupper som upprättats mellan företag, fackföreningar och arbetsförmedling. Syftet med detta samarbete har varit att förhindra eller begränsa utslagningen av handikappade och att förbättra möjligheterna för bl.a. arbetslösa handikappade att få arbete på öppna marknaden. I denna verksamhet torde det ofta komma att uppstå behov av utbildning idirekt anslutning till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Enligt KAMU:s mening kan den utbildningen i flertalet fall bäst genomföras inom företaget. Kommittén förutsätter att de regler och anvisningar som kommer att utfärdas för företagsutbildningen blir så utformade att det här angivna behovet av utbildning kan täckas in.

Även i framtiden kan det av konjunkturpolitiska eller andra skäl bli angeläget att stödja intern företagsutbildning för att undvika permitte- ringar eller stimulera företag att inför en konjunkturuppgång tidigare- lägga nyrekrytering och utbildning. Det ligger i sakens natur att det i dessa fall måste bli fråga om temporära insatser då det åsyftade resultatet annars förfelas och man kan få negativa effekter för grupper som inte omfattas av stödet.

Erfarenheten från senare år har visat behovet av en bättre administrativ beredskap när det gäller särskilda utbildningsinsatser av det slag som här berörts. Behovet att få till stånd företagsutbildning utöver vad som sker som lokaliseringsutbild ning eller som utbildning för äldre och handikappa— de kan uppstå med så kort varsel att frågan inte vid varje såd ant tillfälle kan prövas av riksdagen. 1974 års riksdag har bemyndigat regeringen att lämna stöd till företagsutbildning utöver vad som sker inom annars tillämpliga former av arbetsmarknadsutbildning i företag. Kommittén förutsätter att detta bemyndigande skall användas för att stimulera sådan särskild utbildning i företagen som bedöms erforderlig bl.a. under en konjunkturdämpning med risk för arbetslöshet. Skäl talar för att rätten att besluta om att införa sådant utbildningsstöd ges till arbetsmarknads- styrelsen. Frågan om utbildningsstöd till företagen utöver de former som nu är etablerade har emellertid sådan räckvidd att dessa ärenden under en försöksperiod bör handläggas av regeringen. Detta skulle ändock innebära en stark förbättring av beredskapen på området.

Slutligen vill KAMU i det sammanhanget behandla ett par stödformer som vanligen inordnas under rubriken företagsutbildning. Det gäller den s. k. introduktionsutbildningen vid de skyddade verkstäderna och stöd till provanställning. Arbetsmarknadsstyrelsen ersätter under en introduk- tionsperiod på verkstad för skyddat arbete verkstadens huvudman med tio kr. per utbildningstimme. Den lösningen finner utredningen lämplig med hänsyn till att de som arbetar på skyddade verkstäder har ett sed- vanligt anställningsförhållande och sin lön och övriga villkor reglerade i kollektivavtal. Sedan avtal om provanställning träffats i flertalet branscher finner KAMU att gällande föreskrifter om utbildningsbidrag under provanställ- ning bör omprövas. Provanställning bör enligt KAMU finnas kvar som ett instrument för att placera äldre och handikappade, men inte längre utgöra en typ av företagsutbildning. Den bör vara ett av arbetsmarknads- verkets hjälpmedel för arbetsplacering av äldre och handikappade vid sidan om arbetsmarknadsutbildning. Bidrag bör enligt kommitténs uppfattning kunna utgå till arbetsgivaren medan den anställde skall uppbära avtalsenlig lön. I de fall utbildning är nödvändig kan istället de former som finns för detta ändamål användas. F.n. är dock åldersvillkoret liberalare för provanställning än för utbildning i företag av äldre. En förändring bör därför göras som innebär att bidrag kan utgå till företag för utbildning av personer som fyllt 45 år.

7.2.3. K öp av ledig utbildningskapacitet

Köp av företags lediga utbildningskapacitet kan vara ett alternativ till att inrätta särskilda resurser vid AMU-center. I kommitténs direktiv sägs att utredningen skall undersöka möjligheterna att utnyttja ledig kapacitet vid företag för arbetsmarknadsutbildning. Särskilt bör uppmärksammas situationer då i en konjunkturavmattning stora anspråk ställs på vidgad arbetsmarknadsutbildning samtidigt som resursutnyttjandet i vissa branscher är lågt. Formella möjligheter att köpa utbildningskapacitet som företagen ej har behov av finns redan och bör enligt kommitténs uppfattning tillämpas i huvudsak enligt de riktlinjer som gäller f.n. Till personer som utbildas under sådana former bör utbildningsbidrag utgå, eftersom de inte har något anställningsförhållande utan genomgår en kurs som är förlagd till ett företag. Eftersom utbildningen inte siktar till anställning i det utbildande företaget bör utbildningen vara så brett upplagd att den kan utgöra grund för anställning i flera olika företag.

Någon statistisk särredovisning av omfattningen av denna utbildnings- form finns inte, men det är klart att omfattningen är tämligen obetydlig. Då det finns avsevärd ledig kapacitet vid AMU-center inom de områden som närmast kan tänkas komma ifråga för denna form av köp av ledig utbildningskapacitet är behovet att utnyttja företagens eventuella utbild- ningskapacitet f.n. litet.

I detta sammanhang vill kommittén också påpeka att det även i fortsättningen bör vara möjligt för företag att efter en fastställd taxa

köpa ledig utbildningskapacitet vid AMU-center på det sätt som i viss utsträckning sker f. n.

En annan möjlighet för arbetsgivarna att utnyttja den kapacitet som finns vid AMU-center är, som nämnts i kapitel 4, att uppmuntra anställda att genomgå bristyrkesutbildning. Enligt KAMU:s förslag till bidragssys- tem är det möjligt för arbetsgivaren att ersätta den anställde t.ex. för den del av förlorad arbetsinkomst som eventuellt inte täcks av utbildningsbi- draget.

7.2.4. Vissa gemensamma frågor vid företagsutbildning

Som kommittén tidigare anfört, bl. a. under punkt 7.2.2, har inte sällan kritik anförts mot den arbetsmarknadsutbildning som bedrivits i före- tagen. I många fall bottnar kritiken i bristande information om utbild- ningens syfte och de regler som gäller för utbildningen. Detta hängeri sin tur samman med att denna sektor inom arbetsmarknadsutbildningen tid efter annan lappats på med nya regler och därför varit svår att överblicka och att informera om. De förslag som kommittén framfört under punkt 7.2.2. innebär i vissa avseenden en renodling av detta område, men därutöver bör flera för denna sektor gemensamma frågor få en enhetlig lösning.

Med hänsyn till de fackliga organisationernas roll vid planeringen, genomförandet och tillsynen av företagsutbildningen skall gälla att alla framställningar om arbetsmarknadsutbildning i företag skall remitteras till berörd lokal facklig organisation. Denna skall medverka redan vid planeringen av utbildningen och uttala sig om bl.a. behovet av utbild- ningen samt löne- och anställningsvillkor vid företaget. Den skall vidare medverka i arbetslivsorienteringen inom lokaliseringsutbildningen och delta i tillsynen över utbildningen. Det ligger således i sakens natur att utbildningen inte kan genomföras mot den fackliga organisationens uttalande.

När det gäller läroplaner för lokaliseringsutbildningen utarbetas de av yrkesnämnder om det finns sådana eller i annat fall av de centrala parterna i branschen. Även i andra fall av företagsutbildning medverkar parterna centralt eller lokalt vid utarbetande av läroplaner. Enligt kommitténs uppfattning bör-parterna även i fortsättningen gemensamt upprätta läroplaner. Erfarenhetema från de senaste åren visar att tillgången på aktuella läroplaner är en väsentlig del av beredskapen för den del av arbetsmarknadsutbildningen som förläggs till företag. Läroplanerna spelar en avgörande roll för utbildningens innehåll och kvalitet. Därför är parternas medverkan vid planeringen av företagsutbildningen liksom vid genomförandet av utbildningen av utomordentligt stor betydelse.

Kommittén förutsätter att denna samverkan inte bara kommer att upprätthållas som hittills, utan också byggas ut ytterligare. KAMU anser också att det är värdefullt om yrkesnämnderna och andra samarbetsorgan kommer in på ett tidigt stadium när det gäller konstruktionen av läroplanerna, varigenom man från början i planeringsarbetet kan tillföra

projekten den samlade sakkunskap som yrkesnämnderna besitter. Ut- gifterna för denna medverkan anser kommittén vara väl motiverade.

Företagen har det primära ansvaret för att den utbildning som sker på arbetsplatsen får det innehåll som anges i läroplanen. Tillsynen av utbildningen, dvs. kontrollen av att den bedrivs i överensstämmelse med läroplanen, har vanligen uppdragits åt representant för berörd fackorga- nisation och länsarbetsnämnden. Med den omfattning som speciellt lokaliseringsutbildningen fått under senare år har denna uppgift, liksom medverkan i övrigt vid planeringen av företagsutbildningen, blivit betungande för åtskilliga lokala fackorganisationer. För tillsynen utgår som förut sagts viss ersättning från länsarbetsnämnden.

Som tidigare angivits i detta avsnitt är de fackliga organisationernas medverkan i planeringen och genomförande av företagsutbildningen av mycket stort värde. Erfarenheten visar emellertid att de fackliga organisationerna ofta skulle behöva ägna ännu mera tid åt speciellt uppföljning och tillsyn av utbildningen. Därmed skulle flera misstag och missförstånd kunna undvikas till fromma för både företagen och dem som genomgår utbildningen. Överläggningar som kommittén haft med fackförbund pekar på att en sådan utökning av organisationernas medverkan måste regleras ekonomiskt på ett annat sätt än för när- varande. Kommittén delar i princip denna uppfattning och förordar att fackorganisationerna får ersättning från staten för sina självkostnader för sin medverkan i planering och tillsyn av arbetsmarknadsutbildningen inom företagen. Därmed skulle en effektivare medverkan i tillsynen av utbildningen kunna påräknas.

Kommittén har för sin del inte funnit skäl föreslå några ändringar i den nuvarande ordningen för bidrag till arbetsmarknadsutbildningen i företag. Bidraget bör sålunda utgå till företaget med viss summa per timme. Mellan företaget och den som genomgår utbildningen skall gälla ett sedvanligt anställningsförhållande med lön och övriga villkor enligt avtal. Bidrag skall således inte utgå till dem som genomgår utbildningen. Undantag från den regeln torde emellertid också i fortsättningen få göras i samband med den praktik som ingår i ALU-kurserna och i de fall då ledig utbildningskapacitet utnyttjas för personer som inte skall anställas i

företaget. I fråga om bidragsnivån vill kommittén anföra följande. Liksom hittills

bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna besluta i huvuddelen av de ärenden som avser lokaliseringsutbildning inom stödområdet. Med hänsyn till bl. a. pris- och kostnadsutvecklingen bör gränsen för styrelsens beslutande- rätt höjas från nuvarande 10 kr. till 15 kr. per utbildningstimme. Bidrag över 15 kr. per utbildningstimme liksom bidrag till lokaliseringsutbild- ning utanför stödområdet bör liksom hittills slutgiltigt avgöras av Kungl. Maj:t.

På samma sätt som hittills bör utbildningskostnaderna vara vägledande när bidragsnivån fastställs. Hänsyn får sålunda tas bl.a. till kassation och materialkostnader, till kapitalkostnader och instruktörstäthet samt till traktamentskostnader då utbildningen helt eller delvis måste förläggas

utanför lokaliseringsorten.

Vid utbildning i företag av äldre och handikappade bör liksom nu länsarbetsnämnderna bemyndigas att fastställa utbildningsbidraget från fall till fall efter överenskommelse med företaget.

Vid arbetsmarknadsutbildning i företag motiverad av konjunkturut- vecklingen eller andra likartade förhållanden bör det ankomma på Kungl. Maj :t att under hänsynstagande till gällande förutsättningar och utbild- ningens syfte fastställa bidragsnivå. Vid introduktion i samband med anställning vid verkstad för skyddat arbete har bidraget under senare tid utgått med tio kr. per utbildningstimme. Kommittén har inte funnit skäl att föreslå någon ändring på denna punkt.

7.2.5. Företagens internutbildning

Kommittén konstaterade i kapitel 3 att företagen i första hand har ansvar för den mera företagsinriktade specialiseringen av yrkesutbildningen, inskolning och fortbildning men också för vidareutbildning av de anställda. Flera skäl talar för att arbetsgivarna offentliga och privata — bör ha ett stort ansvar för utbildningen av de anställda. Utbildningen har i många fall sådan karaktär att den för att bedrivas rationellt måste ske i nära anslutning till arbetet. Det är också naturligt att de utbildningskost- nader som är betingade av förändringar i produktionen eller arbetsrutinen ingår i de ekonomiska kalkyler som dessa baseras på. Kostnaderna för internutbildningen bör bäras av arbetsgivarna och inte av samhället —- staten.

Utvecklingen inom näringslivet gör det emellertid allt svårare att göra en klar uppdelning av ansvarsområdena inom yrkesutbildningen. Före- tagsenheterna blir allt större och stora delar av de strukturella förändring- arna av produktionen, t. ex. förändrade tekniska förutsättningar, sker idag inom de stora företagen. De strukturella förändringarna inom ett stort företag som kräver fort- och vidareutbildning eller omskolning kan i vissa fall vara lika omfattande som de som sker på den ”externa” arbetsmarknaden i stort. Det finns alltså ett stort behov av utbildning inom företagen med samma syfte som arbetsmarknadsutbildningen. Den nya lagstiftningen om trygghet i anställningen, trygghetsavtal liksom anpassningsgruppemas verksamhet förutsätter en omfattande utbildnings- verksamhet inom företagen om de uppställda målen skall nås.

Internutbildningen avser i första hand att utbilda nyanställda till viss arbetsuppgift och anpassa och skapa förutsättningar för redan anställda att kunskapsmässigt medverka till och klara förändringar av skilda slag — tekniska, organisatoriska etc — liksom till nya befattningar. Den är alltså inte i första hand avsedd för personer som är eller löper risk att bli arbetslösa.

Företagsutbildningen är av stor betydelse för produktionens smidiga anpassning till de nya förutsättningar som ständigt uppstår och för de anställdas individuella utveckling. Även om den är anpassad till det enskilda företagets behov, kan den självklart ändock vara till nytta även på andra områden.

1 Eliasson, r., Höglund, B., Vuxenutbildningen i Sverige En strukturell översikt.

Företagsutbildning bedrivs inte bara i företagets egen regi utan kan bedrivas med hjälp av något av näringslivets utbildningsinstitut, t. ex. ALI-RATI. Företagsutbildningen bör — med hänsyn till de snabba förändringarna och de allt större kraven på kunskaper —— öka i

omfattning. I kapitel 3 framhålls också att företagens internutbildning mera

allmänt har betydelse för behovet av arbetsmarknadsutbildning. En stor volym internutbildning inom företagen, som ett led i den långsiktiga personalplaneringen och personalutvecklingen, skulle nämligen dels öka individernas förutsättningar för att klara omställningar och dels begränsa behovet av arbetsmarknadsutbildning för den personal som nyrekryteras. Omfattande företagsutbildning skulle vidare kunna ge arbetsmarknadsutbildningen en bättre grund att arbeta från. Ett större antal omställningar skulle kunna klaras inom företagen, samtidigt som personer som ändå drabbas av arbetslöshet skulle kunna ha en bättre utbildningsbakgrund.

Omfattningen och inriktningen av företagens internutbildning är bristfälligt kartlagd. Vissa undersökningar har emellertid gjorts som trots sina brister kan ge viss information. En undersökning av Höglund- Eliassonl) från 1967 visar att den interna utbildningen i industriföretag till ca en tredjedel bestod av grundutbildning och till vardera ca en fjärdedel av fort- och vidareutbildning. Utbildningsinsatsernas storlek skilde sig väsentligt mellan olika branscher. Ett genomgående drag var att ju lägre tjänsteställning och yrkesstatus de anställda hade desto mindre tenderade de att delta i utbildning. Fort- och vidareutbildningsinsatserna gällde i stor utsträckning tekniska specialister och högre chefer.

Sommaren 1970 gjorde Rådet för tjänstemannautbildning inom industrin (RTI) en enkät till 375 företag inom SAF-området med mer än 50 anställda tjänstemän om utbildningsförhållandena. De totala utbild- ningskostnaderna i dessa företag uppgick till 0,21 % av omsättningen. Tjänstemännens andel av utbildningskostnaderna i dessa företag uppgick till 60 %. Utbildningskostnaderna per anställd var ca 300 kr. per år. För tjänstemän var de ca 600 kr. och per anställd arbetare knappat 150 kr.

Trots sina brister ger de ovan kortfattat refererade undersökningarna tillsammans med annat material underlag för vissa allmänt formulerade slutsatser om utbildningen i företagen. Den företagsinterna utbildningens omfattning varierar i mycket stor utsträckning mellan olika branscher och inom branscherna mellan olika företag. De utbildningsinsatser som görs i företagen fördelas också mycket olika på skilda kategorier av anställda. De anställda med den bästa utbildningsbakgrunden får ofta en proportionellt sett större del av den företagsinterna utbildningen. Företagens internutbildning — särskilt de små och medelstoras — har begränsad omfattning och möter inte de krav på fort- och vidareutbild- ning som ställs av de dominerande personalkategorierna.

Det förekommer ett utvecklat partssamarbete kring näringslivets utbildningsfrågor. Sedan 1940-talet har SAF och LO ett avtal om yrkesutbildning. Arbetsmarknadens yrkesråd är ett centralt organ gemen- samt för SAF och LO, vars verksamhet regleras idetta avtal och som till

huvuduppgift har att verka för god yrkesutbildning. Denna centrala överenskommelse har inneburit att ett 30-tal branscher har avtalat om yrkesnämnder på förbundsplanet och om yrkesombud i företagen. Yrkesombuden har till uppgift att i samarbete med företagsledningen följa och främja yrkesutbildningen.

På tjänstemannaområdet sker ett samarbete liknande det på LO- området. Rådet för tjänstemannautbildning inom industrin (RTI) är ett samarbetsorgan i utbildningsfrågor mellan SAF och SIF. Vidare finns en gemensam utbildningskommitté mellan SAF och SALF. Mycket långt- gående samarbete i utbildningsfrågor förekommer på bank- och försäk- ringsområdena. I företagsnämndsavtalet mellan SAF, LO och TCO behandlas utbildningsfrågor i avtalet & 10, som stadgar att företagens utbildningsplanering skall bli föremål för information och samråd i företagsnämnden. Företagsnämndsavtalet medger dock enbart en behand- ling av principfrågor och övergripande frågeställningar beträffande den interna utbildningen. Företagsnämnden har ej heller beslutanderätt.