SOU 1975:59
Utbildning för vuxna
Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
Den 28 juni 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, att tillkalla högst sju sakkun- niga att utreda frågan om studiefinaniseringen inom vuxenutbildningen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 11 juli 1968 som sakkunniga riksdagsmannen Lars Larsson, tillika ordförande, direktörsassistenten Margareta Dahlgren, ombudsmannen Tore Karlson, dåvarande riksdagsmannen rektorn Thorvald Källstad, numera utbildningschefen Lennart Larsson, departementsrådet Ulf Lars- son samt dåvarande direktören Lars Tobisson. Den sistnämnde erhöll entledigande från uppdraget genom beslut den 9 oktober 1970 och ersattes av sekreteraren Anders Arfwedson.
Sedan Lars Larsson avlidit tillkallade departementschefen den 14 juli 1971 riksdagsmannen Bengt Wiklund att vara ordförande för de sakkun— niga. Vid samma tillfälle tillkallades, efter bemyndigande, som ytterligare sakkunniga studierektorn Herman Holmgren och riksdagsledamoten Karin Söder.
Genom beslut den 11 november 1974 erhöll numera statssekreteraren Ulf Larsson entledigande från uppdraget och ersattes genom beslut den 29 november 1974 av kanslirådet Johnny Andersson. Lennart Larsson erhöll entledigande från sitt uppdrag genom beslut den 2 december 1974 och ersattes av ombudsmannen Tore Hultqvist: Anders Arfwedson entledi- gades från uppdraget genom beslut den 10 december 1974 och ersattes av adjunkten Nils Wallmark.
De sakkunniga antog namnet kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX).
Genom beslut den 15 juli 1968 förordnades dåvarande kanslisekretera- ren i utbildningsdepartementet Eva Jacobsson att vara biträdande sekre- terare åt kommittén. Från detta uppdrag entledigades hon genom beslut den 5 februari 1973. Byrådirektören vid centrala studiestödsnämnden Lars Göransson förordnades den 22 oktober 1968 att vara huvudsekrete- rare åt kommittén. Från detta uppdrag entledigades han genom beslut den 7 oktober 1974. P0]. mag. Marina Stagh förordnades den 14 mars 1969 att vara biträdande sekreterare åt kommittén, från vilket uppdrag hon entledigades genom beslut den 20 december 1974. Numera huvud- sekreteraren åt kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) Peter Engberg förordnades den 3 november 1970 till biträ-
dande sekreterare åt SVUX. Från detta uppdrag entledigades han genom beslut den 11 april 1972. Samma dag förordnades fil. kand. Annica Lindroth till biträdande sekreterare åt kommittén. Genom beslut den 6 december 1973 förordnades dåvarande biträdande sekreteraren i 1968 års studiemedelsutredning Björn Sundström att vara biträdande sekreterare åt kommittén. Den 25 september 1974 förordnades rektorn Eric Sjöqvist till huvudsekreterare åt kommittén efter Lars Göransson. Slutligen förordnades ämnesläraren Fred Berg genom beslut den 10 februari 1975 att vara biträdande sekreterare åt SVUX t. 0. m. den 30 juni 1975.
Den 25 februari 1972 erhöll SVUX tilläggsdirektiv som bl. a. innehöll uppdrag att pröva hur olika former av vuxenutbildning skulle stödja och komplettera varandra. För att biträda kommittén främst med de frågor som berördes i tilläggsdirektiven tillkallades genom beslut den 31 maj 1972 som experter huvudsekreteraren Peter Engberg, numera länsarbets- direktören Emil Hellström, studieombudsmannen Kent Jakobsson, rek- torn Kjell Johansson, skolrådet Artur Olsson samt rektorn Eric Sjöqvist.
Genom beslut den 5 juni 1975 förordnade regeringen att skolöversty- relsens i skrivelse av den 3 april 1974 framlagda förslag till förändrat system för resursanvisning till kommunal vuxenutbildning skulle över— lämnas till SVUX för övervägande. För kännedom bifogades till skrivel- sen dels berörda delar av skolöverstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1975/76, dels kopior av yttrandena över SVUXZS förslag i betänkandet Studiestöd åt vuxna (SOU 1974 :62).
Genom beslut den 28 april 1975 tillkallades som expert undervisnings- rådet Bengt Jacobsson att biträda kommittén främst med frågor rörande resurstilldelningen till kommunal vuxenutbildning.
SVUX avgav den 21 oktober 1971 delbetänkandet Vuxna Utbildning Studiefinansiering (SOU 1971 :80).
Den 3 juli 1974 avgav SVUX sitt huvudbetänkande, Studiestöd åt vuxna (SOU l974:62), innehållande främst förslag till särskilt studie- socialt stöd till vuxenstuderande.
Den 5 februari 1975 anordnade SVUX en överläggning med represen- tanter för skolstyrelse och skolledning inom ett antal kommuner i syfte att få en fylligare belysning av den kommunala vuxenutbildningens roll när det gäller frågor om samverkansformer mellan olika vuxenutbild-
ningsanordnare. Den 5 mars 1975 anordnade SVUX en överläggning med representan-
ter för vissa länsskolnämnder, länsarbetsnämnder, landsting och länsav- delningar inom Svenska kommunförbundet för att få en belysning av och synpunkter på hur den regionala samordningen av vuxenutbildningen fungerar.
Bland de viktigare skrivelser som SVUX erhållit förtjänar särskilt att nämnas dels den skrivelse med förslag om reformering och utbyggnad av vuxenutbildningen som Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemän— nens centralorganisation den 15 mars 1974 överlämnade till utbildnings- ministern och som sedermera delgavs SVUX för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet, dels skrivelse av den 6 maj 1975 från Lärarnas riksförbund och Skolledarförbundet med bl. a. krav på ökade anslag till
den kommunala vuxenutbildningen och nya principer för fördelningen av anslagen.
SVUX överlämnar härmed sitt slutbetänkande, i vilket behandlas främst de frågor som angivits i tilläggsdirektiven. Utredningsuppdraget är därmed slutfört. Ledamoten Karlson har på grund av övergång till andra arbetsuppgifter inte deltagit i kommitténs arbete under år 1975. Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av ledamöterna Söder och Källstad.
Stockholm den 24 juni 1975.
Bengt Wiklund
Johnny Andersson Margareta Dahlgren Herman Holmgren
Tore Hultqvist Thorvald Källstad Karin Söder
Nils Wallmark
/Eric Sjöqvist Fred Berg Annica Lindroth Björn Sundström
_ _ .. . ?? lwoqsllf'ulmnfuimm nal- "” . m.a.lpr, .lanslmnl 'tmrrrwhwh ". rgr-*.
Llllfplirlzal'ip .nIc'f-ti Tog-inl nu | ”ir:
Hr ... _ ..”. . '_Tfl-l _igi'iuk && |"."- HH. .; ...]. .| »
14.21”: " ' '
' " ' l .
. . h ll ..l.'. -l'=".r ' . H+ ;:le?-;;qu ::.:Id [fä-P:; | ruby-Mn . _- '$ - _i-g ' " ff.,-..? fill” __ .. ' va?!. du?” ,,.” i... .
,:"L'l ..l'l _
lll-_q _ ll
Förkortningar
ABF Arbetarnas bildningsförbund AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMU Arbetsmarknadsutbildning AST Allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän ASÖ Aktuellt från Skolöverstyrelsen Ds Departementspromemoria FGN Folkbildningsbyräns gränsdragningsnämnd FÖVUX Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning g-ort Gy mnasieort an lnrikesutskottet KAMU Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen KK Kompetenskommittén Lgr 69 Läroplanen för grundskolan Lgy 70 Läroplanen för gymnasieskolan LKP Lönekostnadspåslag LO Landsorganisationen i Sverige LOVUX LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildningsfrågor LR Lärarnas riksförbund
Mbsk Medborgarskolan prop. PrOposition PUB Publik— och programforskningsavdelningen vid Sveriges Radio rskr Riksdagsskrivelse SCB Statistiska centralbyrån SFS Svensk författningssamling SfU Socialförsäkringsutskottet SIA Utredningen om skolans inre arbete SOU Statens offentliga utredningar SSK Utredningen om skolan. staten och kommunerna SV Studieförbundet Vuxenskolan SVUX Kommittén för studiestöd åt vuxna syo Studie- och yrkesorientering SÖ Skolöverstyrelsen TBV Tiänstemännens bildningsverksamhet TCO Tjänstemännens centralorganisation TRU Kommittén för television och radio i utbildningen U 68 1968 års utbildningsutredning
UbU UKÄ UT UY VGN YB
Utbildningsutskottet
Universitetskanslersämbetet
Undervisningstimme Undervisningsavdelningen för yrkesutbildning (SÖ) Vuxenutbildningens gränsdragningsnämnd Yrkesutbildningsberedningen
Sammanfattning
] Direktiv, reformer inom vuxenutbildningen samt avgränsningar av utredningsarbetet
1 kap. 1 redovisas inledningsvis de tilläggsdirektiv som kommittén erhöll 1972 och som kortfattat innebär att kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) fått i uppgift att behandla även frågor rörande hur de olika formerna av samhällsstödd vuxenutbildning skall stödja och komplettera varandra samt frågor rörande det statliga stödet till olika former av vuxenutbildning.
Vidare lämnas en redogörelse för en rad olika reformer som genom- förts under den senaste tiden och som direkt eller indirekt har betydelse för vuxenutbildningen. Det rör sig här om t. ex. lagarna om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, nya former av studiestöd till vuxenstuderande och nytt system för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning.
l prop. 197511, bil. 10 framhåller föredragande departementschefen att Sözs förslag i skrivelse av den 3 april 1974 till nytt system för statsbidrag till kommunal vuxenutbildning och SVUX:s förslag i betän- kandet Studiestöd åt vuxna (SOU 1974:62) bör behandlas i ett sammanhang. Sözs skrivelse samt Sözs anslagsframställning beträffande kommunal vuxenutbildning har därför överlämnats till SVUX för övervägande tillsammans med remissyttrandena pä SVUX:s huvudbetän- kande.
De reformer på grundval av förslag från kommittén för försöksverk- samhet med vuxenutbildning (FÖVUX), SVUX och kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen (KAMU) som riksdagen nyligen fattat beslut om och de beslut som riksdagen kan förväntas fatta med anledning av kommande förslag från folkhögskoleutredningen understry- ker behovet av en översyn av gränsdragningarna mellan vuxenutbild- ningens olika verksamhetsområden.
l prop. 1975123 om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd m.m. anför departementschefen att det utredningsarbete som nu pågår inte i önskvärd utsträckning täcker de centrala frågorna om dels gränserna mellan å ena sidan folkbildningsarbetet och å andra sidan övrig vuxenutbildning. dels behovet av att se över formerna för stödet till studiecirkelverksamheten. Med hänsyn härtill och då SVUX:s utrednings-
arbete i detta betänkande endast delvis berör dessa frågor anser departementschefen att de nämnda frågorna bör ses över i särskild ordning.
Främst med hänsyn härtill avstår SVUX från att ta definitiv ställning till vissa i tilläggsdirektiven nämnda frågor, främst sådana som samman- hänger med arbetsfördelning mellan olika vuxenutbildningsanordnare. SVUX nöjer sig i detta avseende med att — efter en presentation av problemområdet — peka på olika tänkbara lösningar samt de effekteri skilda hänseenden som kan följa därav. SVUX:s föreliggande betänkande får ses som ett led i det pågående reformarbetet inom vuxenutbildningen.
2. Vuxenutbildningens aktuella situation
1 kap. 2 beskrivs vuxenutbildningen i dess olika former med utgångs— punkt i mål, räckvidd, resurser och finansieringssätt. Vidare bedöms studieformernas måluppfyllelse.
Vuxenutbildningen [ utbildningssamha'llet
Samhällets utbildningsresurser har tidigare i första hand koncentrerats på ungdomen. Först under 1960- och 1970-talen har det blivit aktuellt att diskutera de vuxnas studiebehov som en väsentlig utbildningsfråga.
Utbildningen bör i princip vara en livslång process, där perioder av yrkesarbete och studier växlar eller löper parallellt. Det är därför naturligt att ungdoms- och vuxenutbildning planeras som en helhet. [ den mån utvecklingstendenser i denna riktning leder till reformer av vårt utbildningssystem, måste en högre grad av samverkan komma till stånd mellan utbildningsväsendets olika delar.
På längre sikt påverkas vuxenutbildningen av sådana utvecklings- tendenser. På kortare sikt är det mest angeläget att satsa på att överbrygga utbildningsklyftan mellan dem som har en bristfällig utbild- ning och personer med bättre utbildning.
Utbildningsformer
] kapitlet görs en avgränsning av de utbildningsformer som främst kommer att behandlas. Det är sådana former som har i vissa avseenden likartade mål och för vilka en samverkan kan vara aktuell. l fortsätt- ningen kommer i detta betänkande med termen vuxenutbildning främst att avses studieförbundens studiecirkelverksamhet, folkhögskola, kom— munal och statlig vuxenutbildning samt arbetsmarknadsutbildning vid AMU-center.
Mål
Vissa gemensamma förhållanden skiljer vuxenutbildning fran ungdoms- utbildning. Den vuxenstuderandes livserfarenhet kan utnyttjas i utbild—
ningen och hans erfarenhet och tidigare studier ger honom möjlighet att avgöra vad han vill och behöver studera. ] många fall måste han på grund av yrkesarbete och familjeansvar koncentrera sina studier till korta perioder.
En sammanfattning av de övergripande målen för vuxenutbildningen har getts i årets vuxenutbildningsproposition, vilken refereras. Ett mål är att bidra till per-sonlighetsutvecklingen bl. a. genom att utveckla förmå- gan till kritisk analys och att inom ramen för demokratins arbetsformer stimulera till förbättringar på skilda områden. Ett annat mål är att stärka individens ställning på arbetsmarknaden genom förbättrad allmänbildning och genom yrkesinriktad utbildning. Planeringen av vuxenutbildningen bör med beaktande av dessa mål utformas så att de korttidsutbildade ges möjlighet till överbryggande utbildning.
Skillnader i målsättning
Inom ramen för de gemensamma målen finns särskilda profiler hos olika utbildningsformer. Arbetsmarknadsutbildningen syftar till att hjälpa den arbetslöse till sysselsättning och att fylla lediga platser inom viktiga sektorer på arbetsmarknaden. Kommunal och statlig vuxenutbildning utgör en motsvarighet till studier i ungdomsskolan enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan. Kurserna inom denna utbildning har alltså karaktären av att vara kompetens- och behörighets- givande. Också utbildningen vid folkhögskola utnyttjas för att erhålla behörighet. En väsentlig skillnad är att undervisningen inte är bunden vid fastställda 'läroplaner. 1 de fall skolorna arbetar i nära samverkan med folkrörelser, präglas undervisningen av dessas grundsyn. Den vuxenutbild- ningsform som är minst beroende av arbetslivets krav och friast med avseende på kursernas utformning är studieförbundens studiecirkelverk- samhet. Folkrörelseanknytningen är ett för huvuddelen av denna verksamhet gemensamt drag. Organisationernas grundsyn präglar såväl valet av stoff som sättet att behandla detta.
De olika utbildningsformernas räckvidd
1 kap. 2 görs också en uppskattning av hur många personer som deltari vuxenutbildning under ett år. Över en miljon människor beräknas delta i studiecirkelve rksamhet och betydligt över en kvarts miljon i annan vuxenutbildning.
De olika studieformerna når inte samma grupper. Studiecirkelverksam- heten har den bästa regionala spridningen.
Även verksamheten vid folkhögskolor och AMU-center är väl spridd över hela lamdet. Kommunal vuxenutbildning är förhållandevis väl ut- byggd i storsstadskommunerna men har ringa omfattning i de flesta kommuner imom det allmänna stödområdet. Vissa skevheter i den geografiska förcelningen finns också inom de övriga utbildningsformerna. Personer i tättOl'lef har en gynnsammare utbildningssituation än personer i glesbygd.
Även med avseende på de studerandes utbildningsbakgrund skiljer sig utbildningsformerna från varandra. Den största andelen korttidsutbildade samlar arbetsmarknadsutbildningen, studiecirkelverksamheten inom Ar- betarnas bildningsförbund (ABF) och Studieförbundet VuxenskolanfSV) samt den kommunala vuxenutbildningen på grundskolenivå.
Resurser
Studieförbundens resurser var ursprungligen små. Även om deras mate- riella standard har förbättrats, präglar dock i viss mån den ursprungliga situationen fortfarande verksamheten. De resurser som avser administra— tion och pedagogisk utrustning är fortfarande knappa.
Även för folkhögskolorna var till en början de materiella resurserna mycket begränsade. Genom anslag från landsting och kommun och genom statliga bidrag har skolorna kunnat bygga upp och utrusta undervisningslokaler och internat. Skolorna har också blivit en tillgång för det övriga folkbildningsarbetet som kurs— och konferenslokaler.
Den kommunala vuxenutbildningen utnyttjar i regel lokaler och utrustning inom ungdomsskolan. De bristande lokalresurserna har inom vissa orter hämmat anordnandet av dagundervisning.
För arbetsmarknadsutbildningen har AMU-center byggts. Detta har varit nödvändigt för att tillgodose speciella krav på utbildningens inrikt- ning och genomförande. AMU-centren har en viss överkapacitet som dock endast i begränsad omfattning kan utnyttjas för andra utbildnings- anordnare.
Som exempel på övriga resurser som vuxenutbildningen förfogar över nämns i kapitlet dels ett rikt förgrenat kontaktnät mellan vissa utbild- ningsanordnare och organisationer av skilda slag, dels tillgången på vuxenpedagogiskt utbildade ledare och lärare. Samtidigt påpekas dock att antalet utbildade cirkelledare synes vara otillräckligt.
Kostnader
I kapitlet visas dels hur statens utgifter för olika former av vuxenutbild- ning ökat under senare är, dels hur de offentliga utgifterna fördelar sig mellan stat, landsting och kommun. Slutligen görs ett försök att upp- skatta statliga och kommunala kostnader för olika former av vuxenut- bildning räknat per deltagartimme.
Måluppfyllelse
I detta avsnitt ses vuxenutbildningens måluppfyllelse i relation till dess övergripande mål. Det konstateras emellertid att det för all utbildning är utomordentligt vanskligt att med säkerhet fastställa i vilken utsträckning uppställda mål nåtts. Vissa kvantitativa bedömningar av måluppfyllelsen görs emellertid. Sålunda konstateras att studieavbrotten är relativt få och att speciellt vissa former av vuxenutbildning lyckats väl med att nå den viktiga målgrupp som korttidsutbildade utgör.
En förutsättning för studieförbundens studiecirkelverksamhet är an- knytningen till folkrörelserna. Olika organisationer har i många avse— enden skilda värderingar och mål och uppdelningen på skilda anordnare är därför en del av måluppfyllelsen.
Vid bedömningen av folkhögskolans måluppfyllelse måste varje skola ses som en helhet. Vinterkurserna når f. n. inte i samma utsträckning som för några år sedan korttidsutbildade äldre. Samtidigt har emellertid antalet deltagare vid linjer med speciell inriktning och i ämneskurserna ökat. Samma undervisningsresurser kan helt eller delvis utnyttjas för olika kurstyper och härigenom har folkhögskoleorganisationen en stor flexibilitet.
Den kommunala vuxenutbildningen har under senare är bättre än tidigare nått korttidsutbildade vuxna. Det råder emellertid en ojämn fördelning mellan kommuner av olika typ. Denna fråga behandlas i kapitel 6. Genom att använda ungdomsskolans lokaler och utrustning kan kommunal vuxenutbildning uppnå sina mål med relativt låga kostnader.
Ett viktigt mål för arbetsmarknadsutbildningen är att bereda arbetslösa anställning. Undersökningar visar att den haft mycket positiva syssel- sättningseffekter och att den alltså uppfyller högt ställda krav på effektivt resursutnyttjande. Den överkapacitet AMU-centren kan ha utgör en extra resurs för den totala vuxenutbildningen.
3. Arbetsfördelning och gränsdragning
1 kap. 3 beskrivs arbetsfördelning och gränsdragning inom vuxenutbildning- en. 1 prop. L975z23 har aviserats att avgränsningsfrågorna skall beredasi särskild ordning. SVUX avstår därför från att lägga fram förslag om avgränsning mellan olika vuxenutbildningsformer. Kommittén belyser i kapitlet några avgränsningsproblem och diskuterar några modeller för en avgränsning.
Kommittén konstaterar att ansvaret för avgränsningsfrägorna har tilldelats SÖ. Vid beredningen av frågorna medverkade fram till 1966 Samverkande bildningsförbundens pedagogiska nämnd, som efterträddes av en av SÖ tillsatt nämnd, Folkbildningsbyråns gränsdragningsnämnd (FGN). År 1974 inrättades Vuxenutbildningens gränsdragningsnämnd (VGN). Denna nämnd har emellertid upphört att verka.
En väsentlig del av den kommunala vuxenutbildningen är yrkestek- niskt inriktad och följer läroplaner och kursplaner. Inom folkbildnings— arbetet finnf fritids— och kulturinriktade kurser som ligger detta område nära. Kommittén konstaterar att det växande antalet specialiserade kurser inom studieförbundens verksamhet innebär att avgränsningen mellan yrkesutbildning och folkbildning blivit problemfylld. I en del fall presenterar studieförbund studiecirklar som en form av fortbildning inom ett yrke. ! andra fall sägs att verksamheten innebär förberedande yrkesutbildring.
Studiefönund uppträder ibland som kommersiella konsultföretag genom att iända sig till företagsledare och utbildningsledare med erbju-
danden om yrkesutbildande kurser inom företagen.
Kommittén noterar att en utredning om utbildning i företag tillsatts under 1975 och ansluter sig till KAMU:s bedömning att en klarare definition av företagsintern utbildning inte kan nås utan att avgränsningar mot andra vuxenutbildningsformer berörs.
Ett av den kommunala vuxenutbildningens mål är att erbjuda en överbryggande utbildning. Även arbetsmarknadsutbildningen har en över— bryggande karaktär genom den förberedande utbildningen på grundskole- nivå. Enligt SVUX:s uppfattning bör en gränsdragning mellan de två utbildningsformerna ske med hänsyn till de arbetsmarknadspolitiska målen.
Avgörande för avgränsningen och därmed för samarbetet blir den kommunala vuxenutbildningens förmåga att erbjuda den flexibilitet i kursplanering, intagning och individualisering som de arbetsmarknads- politiska målen förutsätter.
Den ökade fritiden, ökningen av hushållens inkomster och fritids- sektorns tillväxt har inneburit att förutsättningarna för fritidssysselsätt- ningar förändrats. Folkbildningen och den kommunala vuxenutbild- ningen erbjuder studier som ett fritidsalternativ. De teoretiska inslagen i för övrigt praktiska fritidssysselsättningar innebär problem för avgräns— ningen mellan studier och fritidsaktiviteter i vidare mening. Som exempel nämns ämnet navigation, som ingår såväl i skepparutbildningen inom kommunal vuxenutbildning som i flera studieförbunds utbud. Gränsdrag— ningen mellan behörighetsgivande yrkesutbildning och utbildning som utgör förberedelse för praktisk fritidsverksamhet utgör här ett problem.
SVUX diskuterar i avsnitt 3.4 några tänkbara principer för avgränsning mellan utbildningsformerna. Den nuvarande gränsdragningen förutsätter att det i första hand är utbildningsanordnarnas mål för studierna som avgör var gränsen skall dras. Studier som avser att ge behörighet eller yrkesutbildning och som följer läroplanerna för grundskola eller gymna- sieskola förs till den kommunala vuxenutbildningens område. övriga studier till folkbildningens. Kriteriet för avgränsningen är här behörig— heten.
Att använda behörighet som enda kriterium för avgränsning medför emellertid vissa komplikationer. Den växande fritidssektorn och den ökade realinkomsten har medfört att det för den deltidsstuderande vuxne ofta är oviktigt att en attraktiv kurs leder till behörighet. En annan bidragande faktor är förekomsten av läroplaner för deltidskurser som kännetecknas av att det ges möjligheter för utbildningsanordnare att erbjuda delmoment som särskilda kurser. Kommittén finner det angeläget att den särskilda beredningen av avgränsningsfrägoma också omfattar en bedömning av läroplansarbetets effekter på avgränsningsförhållandena.
En gränsdragning som följer studieämne och nivå har vissa fördelar framför nuvarande förhållanden. Reglerna blir enkla och utbildnings— resurser inom vissa ämnen samlas på ett mindre antal utbildningsanord- nare. En sådan avgränsning kunde innebära att utbildningen i de ämnen på grundskolenivå som för närvarande är prioriterade inom studiecirkel- verksamheten, helt fördes till studieförbundens ansvarsområde.
En sådan gränsdragning skulle emellertid medföra betydande nack- delar.
Avgränsningen skulle gälla enbart en del av grundskoleämnena och de vuxenstuderande som vill studera också andra grundskoleämnen skulle bli hänvisade till två skilda utbildningsformer.
Andra nackdelar med denna typ av avgränsning är att antalet regle- ringar av studieförbundens verksamhet skulle öka. De vuxenstuderande skulle också bli hänvisade till en avgiftsbelagd studieform. Om statsbi- dragen till de prioriterade studiecirklarna höjdes så att avgifterna kunde slopas, skulle, vilket är fallet inom undervisningen i svenska för invand- rare, behov av en hårdare reglering av verksamheten kunna uppstå.
En tredje modell för avgränsning bygger på studiernas intensitet. En gränsdragningsregel som anknyter till studieintensiteten kan formuleras på olika sätt. Den kan knytas till ett bestämt antal veckotimmar som gränstal eller till om studierna berättigar till studiemedel.
Mot denna typ av gränsdragning talar en rad faktorer. Det är orealis- tiskt att tänka sig att studieförbunden alltid kan bygga upp en undervis- ning som kan fylla de särskilda förkunskapskrav som ställs vid antagning till högre utbildning. Vuxna som vill genomgå en behörighetsgivande utbildning med låg studieintensitet kommer att möta en avgiftsbelagd studieform. Studieförbunden kommer att löpa risk att regleras i frågor som rör t. ex. läroplaner, betygsgivning, maximala timtal och ledares och lärares behörighet. Det blir också svårare att skapa ett effektivt informa- tionsflöde om den behörighetsgivande utbildningen.
Vuxenutbildningens växande omfattning och differentiering har inne— burit att många nya kontaktytor skapats mellan utbildningsanordnare med skiftande ideologisk och organisatorisk bakgrund. Enligt kom- mitténs uppfattning bör betydelsen av de oklarheter som uppstått inte överdrivas. De rör marginella delar av vuxenutbildningen.
Till avgränsningsproblemen hör enligt kommitténs uppfattning också utformningen av tillsynsfunktionen. Den bör utformas så att avvikelserna från överenskomna regler leder till påpekanden och om så erfordras följder med avseende på bidragsgivningen.
För en sådan tillsyn är dock det nuvarande kontrollsystemet otillräck- ligt. Även vuxenutbildningens växande omfattning motiverar en ökning av kontrollfunktionerna. Den gällande folkbildningskungörelsen ger sålunda inte något underlag för en klar avgränsning mellan folkbildning och yrkesutbildning. Läroplaner för den kommunala vuxenutbildningen är inte heller något tillförlitligt medel för en avgränsning mellan behörig- hetsgivande utbildning och praktisk fritidsverksamhet.
En ökning av den mera revisionsmässiga kontrollen bör kunna komma till stånd med tillgängliga resurser genom ett stickprovsförfarande.
Enligt kommitténs uppfattning måste frågan om ansvarsfördelning och därmed också tillsynen över avgränsningsfrågorna lösas mot bakgrund av de överväganden och beslut som föranleds av den särskilda beredningen av avgränsningsfrågorna.
4. Samverkan inom vuxenutbildningen Nuvarande former av samverkan
Motiv för samverkan inom vuxenutbildningen kan vara att de samlade utbildningsresurserna därigenom utnyttjas bättre, att utbildningsanord- narna ges möjlighet att tillvarata gemensamma intressen och att den studerande ges en fylligare information om olika studievägar. I kap. 4 beskrivs nuvarande samarbete mellan studieförbund och folkhögskola, studieförbund och kommunal vuxenutbildning, kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning och mellan heltidsstudier — exempelvis vid statens skolor för vuxna — och brevskolestudier.
Vidare behandlas samverkan om uppsökande verksamhet. lnom kommunal vuxenutbildning utgår ett statligt bidrag för intagningsverk- samhet och uppsökande verksamhet. Detta utgör två procent av statsbidraget till lönekostnader för skolledare och lärare. SÖ har undersökt i vilken utsträckning kommunerna mera aktivt söker rekrytera äldre och korttidsutbildade. En tredjedel av kommunerna har bedrivit uppsökande verksamhet och denna har ofta skett i samverkan med studieförbunden och med vuxenutbildningsråden som samordnande organ. Den totala kostnaden för denna verksamhet har uppgått till 1,68 milj. kr.
Studieförbunden bedriver även egen uppsökande verksamhet. Några förbund bedriver sådan verksamhet i ett betydande antal kommuner. Sålunda har ABF bedrivit uppsökande verksamhet i 60 procent av kommunerna.
Det schablontillägg som ingår i statsbidraget för kommunal vuxenut- bildning kan bl. a. användas för studie- och yrkesorientering (syo). Genom att dela på en tjänst har en kommun möjlighet att kombinera syo i grundskola och gymnasieskola med motsvarande funktion inom vuxen- utbildningen. Samutnyttjande kan också ske mellan kommunal vuxen- utbildning och studieförbund. Denna möjlighet tycks hittills sällan ha utnyttjats.
Allmänna överväganden
Inom kommunal och statlig vuxenutbildning finns behov av ett system med byggbara bitar — dvs. ett system med kurser utformade som mindre, på varandra byggande eller alternativa enheter, av vilka den vuxne själv kan välja de bitar som bäst motsvarar hans behov.
Diskussionen i SVUX om ett byggbart system har främst utgått från situationen inom den kommunala vuxenutbildningen. I grunden handlar det om en önskan att frigöra den kommunala vuxenutbildningen från bundenheten till sättet att tillämpa läroplanerna i ungdomsskolan.
SVUX anser det dock som önskvärt att även andra utbildningsanord- nare i någon mån tar hänsyn till ett system med byggbara bitar inom kommunal vuxenutbildning vid uppläggningen av sina kurser. Under
förutsättning; att ett sådant system i kommunal vuxenutbildning är logiskt och pedagogiskt riktigt utformat borde det inte kännas svårt att inom andra typer av vuxenutbildning ta sådan hänsyn.
Samtidigt framhålls emellertid att andra typer av vuxenutbildning —- och då frimför allt folkbildningen — har andra uppgifter som är minst lika väsertliga som att ge kunskaper anpassade till ett system med byggbara bitar inom kommunal vuxenutbildning.
Studieförbunden och folkhögskolorna måste även i framtiden få full frihet att utforma sina studiecirklar och kurser på ett sätt som står i överensstämmelse med vad de själva anser vara de grundläggande målen för sitt arbete. De studieplaner som gäller för kommunal vuxenutbildning utgör — även efter en bättre Vuxenanpassning — endast ett sätt att erbjuda vuxenutbildning och möjligheter att skaffa sig kunskaper.
De metoder, den uppläggning och det ämnesinnehåll som studieför— bund och folkhögskolor väljer — ofta i samarbete med de vuxenstude— rande själva — måste i princip behandlas som likvärdiga. i själva verket måste det förhållandet att andra utbildningsanordnare i olika avseenden erbjuder andra alternativ än kommunal vuxenutbildning betraktas som en väsentlig förutsättning för att vuxenutbildningen skall lyckas med att åstadkomma en utjämning av utbildningsklyftorna — att aktivera de grupper isamhället som är sämst ställda.
Information
Informationen om vuxenutbildningen bör enligt SVUX ha som mål att sprida kunskaper om vuxenutbildning på sådant sätt att människor kan orientera sig om olika former av vuxenutbildning och dessutom stimu- leras till studier. Denna information bör rikta sig till alla. Detta behöver dock inte innebära att den riktas med samma intensitet till alla grupper. Skilda grupper har olika erfarenheter och behov och informationen bör anpassas härtill.
Vuxenutbildningens huvuduppgift är att tillgodose behoven hos dem med kort och bristfällig utbildning. Eftersom dessa grupper endast i liten utsträckning deltar i vuxenutbildning gäller det att finna nya och aktiva vägar för att nå ut till dessa grupper med information om deras rätt och möjligheter till studier. Den bästa vägen därvidlag är enligt SVUX en uppsökande verksamhet av ungefär det slag FÖVUX bedrivit.
Enligt SVUX:s uppfattning är det naturligt att den uppsökande verksamheten samordnas mellan de olika utbildningsanordnarna. Särskilt viktigt är det att denna samverkan söks med de studieförbund som genom sina medlemsorganisationer har anknytning till folkrörelser. Där- med ökar dessutom förutsättningarna för att de korttidsutbildade skall kunna rekryteras till kommunal vuxenutbildning.
De olika vuxenutbildningsanordnarna har skilda förutsättningar att nå de utbildningsmässigt eftersatta grupperna. De rekryteringsresultat och det aktiva deltagandet som FÖVUX:s försöksverksamhet uppvisar tyder på att studiecirkeln är en särskilt lämplig studieform för korttidsutbil- dade. En faktor som gör studiecirkeln särskilt lämplig i detta samman.-
hang är att människor som är osäkra om sin studieförmånga lättare kan rekryteras till olika typer av fritidsutbildning än till mer intensiva studier. Starka rättviseskäl talar för att denna form av vuxenutbildning ges hög prioritet.
Den folkbildningsverksamhet som förekommit Linder lång tid innebär att många får den studiestimulans som gör att de efterfrågar en mer omfattande vuxenutbildning. Vilken studieform som blir aktuell i det enskilda fallet får bedömas utifrån behov av utbildning och social situation i stort. En förutsättning för en sådan bedömning är att den enskilde kan orientera sig om det samlade utbudet av vuxenutbildning. Enligt SVUX behövs därför vägledning och rådgivning.
För att tillgodose det omfattande och varierande utbildningsbehov som torde uppstå som ett resultat av uppsökande verksamhet är det nödvändigt att ta alla nu existerande utbildningsresurser i anspråk. För att vägledning och information om de olika vuxenutbildningsformerna skall bli effektiv behövs vidare att de olika anordnarna samverkar.
Bland såväl dem som själva söker sig till olika former av vuxenutbild- ning som dem med obestämt studieintresse finns behov av att vända sig till en enda instans vilken kan ge en samlad bild av de studiemöjligheter som finns inom kommunen. De reformer som genomförts och som kan väntas bli genomförda på vuxenutbildningsområdet medför att detta behov kommer att bli än större.
Skall informationen kunna tillgodose skilda behov måste en informa- tionsservice vara fristående i förhållande till de olika utbildningsanord- narna, samtidigt som den ger en allsidig och korrekt information. Detta innebär enligt SVUX att en sådan informationscentral antingen skall vara knuten till ett samarbetsorgan eller utgöra ett från anordnarna fristående organ. Som exempel på en tänkbar och lämplig fristående instans nämner SVUX en till vuxenutbildningsrådet eller annan kommunal instans knuten informationscentral.
De olika vuxenutbildningsanordnarnas möjligheter att samverka i syfte att orientera de vuxna om olika utbildningsformer underlättas dessutom enligt SVUX:s mening av en klarare fördelning av arbetsuppgifterna än den som f. n. råder mellan anordnarna.
Kommunens ansvar för vuxenutbildningen
Enligt SVUX:s uppfattning bör kommunens ansvar för vuxenutbild- ningen inte begränsas till den egna utbildningsformen utan utgöra ett övergripande ansvar för att kommuninvånarna erbjuds vuxenutbild- ning. En utbildningspolitisk uppgift för kommunen bör därför vara att främja folkbildningsarbetet och en annan att verka för samplanering och samråd mellan olika utbildningsanordnare.
Indirekt studiesocialt stöd
En väsentlig studiesocial fråga är barntillsyn för vuxenstuderande. Det har visat sig svårt att till vuxenutbildning rekrytera hemarbetande med
småbarn. Försöksverksamheten med uppsökande verksamhet i bostads- områden måste organiseras på ett sådant sätt att bristen på barntillsyn inte blir ett hinder för att delta i studier. Detta kräver att barntillsyn kan ordnas och att ersättning härför kan erbjudas i den uppsökande verksamheten.
Andra exempel på studiestödjande åtgärder är fria läromedel för vuxenstuderande, subventionering av läromedel och bättre utrustning av kommunbiblioteken med läromedel för vuxenstuderande. ! glesbygder kan av kommunen anordnade kollektiva transporter och direkta rese- bidrag undanröja de studiehinder som resekostnaderna innebär. Vidare bör studielokaler planeras in i bostadsområden och i anslutning till arbetsplatser.
De studiestödjande åtgärderna bör utformas i samråd mellan olika vuxenutbildningsanordnare. Sådant samråd bör ske inom vuxenutbild- ningsråden.
Övrig samplanering
Det är av vikt att skolorna i framtiden byggs och utrustas med hänsyn inte endast till ungdomsskolans behov utan också med tanke på vuxna. Det är av vikt att statsbidrag utgår även till byggnadsarbeten som avser att ge lokalresurser till kommunal vuxenutbildning. Vidare bör kommu- nerna kunna få statsbidrag för kostnader för anskaffning av första uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel för vuxenutbildningens behov. Då skolor byggs och utrustas bör hänsyn också tas till studie- förbundens behov.
Olika former av gemensamt resursutnyttjande bör stödjas. Folkhög- skolornas utbildningsresurser används av studieförbunden men bör också kunna utnyttjas för förberedande kurser inom arbetsmarknadsutbild- ningen. 1 den mån AMU—centren har en överkapacitet kan denna eventuellt utnyttjas för kommunal vuxenutbildning. [ vissa fall kan det vara lämpligt att förlägga en del av arbetsmarknadsutbildningen inom den kommunala vuxenutbildningens ram. Kommuner och berörda myndig- heter bör samråda om ersättningsnormer vid ett sådant ömsesidigt resursutnyttjande.
5. Organ för samverkan
Lokala samrådsorgan
De överväganden som kommittén gjort om arbetsfördelnings- och gräns— dragningsproblem visar på behov av en utbyggd samverkan och/eller samplanering mellan utbildningsanordnarna för att de övergripande målen för vuxenutbildningen skall kunna nås. [ vilken utsträckning samverkan eller samplanering skall komma i fråga får bli beroende av vilka utbildningsanordnare som är aktuella i sammanhanget.
Som redan nämnts i avsnittet om information och uppsökande verksamhet finns det bland de vuxna behov av information om det
samlade utbudet av utbildning och studiesocialt stöd. De informations- insatser som görs från olika utbildningsanordnares sida vinner självfallet i effektivitet om insatserna kan komplettera varandra. Behovet av en samverkan mellan olika informatörer innebär också behov av ett forum för denna samverkan. Det lokala vuxenutbildningsrådet kan utgöra ett sådant forum om dess sammansättning och övriga uppgifter medger detta. Ett vuxenutbildningsråd som i första hand sammansatts för att kunna fungera som intagningsnämnd för den kommunala vuxenutbild- ningen har uppenbart en alltför snäv sammansättning för att kunna fungera som ett effektivt samverkansorgan för information och upp- sökande verksamhet.
För informationsinsatserna krävs det kunskaper om de vuxnas utbild- ningsbakgrund, levnadsförhållanden och önskemål i fråga om utbildning. Det är enligt SVUX viktigt att sådan information samlas in och bearbetas under medverkan av de fackliga organisationerna och andra folkrörelser med anknytning till de vuxnas arbets- och hemmiljö. Det föreligger också behov av en samlad bild av de lokal- och materialresurser som kan ställas till vuxenutbildningens förfogande.
Huvuduppgiften för vuxenutbildningsrådens verksamhet bör sålunda vara att stimulera en verksamhet mellan utbildningsanordnarna så att de tillgängliga resurserna kan utnyttjas effektivt i arbetet på att nå de för vuxenutbildningen övergripande målen.
Ibland har det från olika håll framhållits att vuxenutbildningsråden skulle vinna i effektivitet om de blev obligatoriska. Obligatoriska råd måste enligt kommitténs uppfattning kompletteras på frivillig väg med referensgrupper. En sådan lösning är organisatoriskt tungrodd utan att den medför någon påtaglig fördel jämfört med nuvarande vuxenutbild- ningsråd. Flertalet kommuner har också på frivillig väg inrättat Vuxenut- bildningsråd, vilket talar för att de ansett denna samrådsform vara av värde. 1 den mån råden visar sig fylla ett behov. kommer säkerligen kvarvarande kommuner att inrätta vuxenutbildningsråd även utan ett obligatorium.
En grundförutsättning för folkbildningsorganisationernas verksamhet är att det arbete de utför är fritt och frivilligt. Enligt SVUX:s uppfattning måste därför en samverkan mellan utbildningsanordnarna vila helt på frivillig grund, inte minst med tanke på studieförbundens folkrörelse- karaktär. De lokala vuxenutbildningsråden bör sålunda även i fortsätt- ningen vara enbart rådgivande till främst Skolstyrelserna, vilka har det övergripande ansvaret för kommunens utbildningsväsende, men även till andra kommunala organ som kan bli berörda. Enligt kommitténs upp— fattning måste det alltså ankomma på Skolstyrelserna att, i de kommuner som saknar vuxenutbildningsråd, ta initiativ till att sådana inrättas. Skolstyrelserna skall också fortlöpande följa och främja rådens verksam- het.
Det är enligt kommitténs uppfattning tveksamt om vuxenutbildnings- råden bör ha som uppgift att fungera som intagningsnämnd åt den kommunala vuxenutbildningen. Rådens karaktär av forum för samverkan och information samt initiativtagare till skilda åtgärder för att främja
vuxenutbildningen kommer lätt i skymundan av en rutinbetonad admi— nistrativ verksamhet.
Kommittén rekommenderar att överläggningar upptas mellan utbild- ningsintressenternas centrala organisationer om ersättningar för samman- trädeskostnader i vuxenutbildningsråden till de representanter för utbild- ningsintressenterna som inte är kommunalt förtroendevalda eller kom- munalt anställda.
Regimzala samrådsorgan
Behovet av ett regionalt organ för samverkan mellan utbildningsintressen- terna måste sättas i samband med vuxenutbildningens övergripande mål. En fråga som måste ställas är om ett regionalt råd för samverkan mellan utbildningsintressenterna kan bidra till en högre grad av måluppfyllelse än något annat tänkt förfarande.
SVUX pekar i ett tidigare kapitel på den geografiska obalansen i utbudet av vuxenutbildning.
Det föreligger också en tidsmässig obalans i utbudet. Den kommunala vuxenutbildningen, folkhögskolan och viss del av den förberedande teoretiska utbildningen inom arbetsmarknadsutbildningen har med få undantag sina kursstarter koncentrerade till några få veckor varje höst och vinter.
SVUX anser att det arbetsmarknadspolitiskt betingade kravet. att utbildning bör påbörjas då utbildningsbehovet uppstår. bör eftersträvas inom alla former av institutionaliserad vuxenutbildning. Detta fordrar ett regionalt samråd om utbudet av vuxenutbildning. Det är också nöd- vändigt att utbildningsanordnarna har en överblick över regionens behov av och tillgång på vuxenutbildning. Länsskolnämnderna som är regionala organ för det allmänna utbildningsväsendet bör enligt kommitténs upp- fattning ha ansvaret för att denna överblick kommer till stånd.
Som regionala planeringsorgan bör länsstyrelserna kunna ge de kom- munala vuxenutbildningsråden underlag för deras planering av vuxenut- bildningsutbudet.
En del av de informationsinsatser som måste göras för att den överbryggande utbildningen skall lyckas bör med fördel kunna utföras på regional nivå.
En regional samverkan som innehåller drag av gemensam planering av utbildningens innehåll måste enligt SVUX:s uppfattning inskränka sig till den behörighetsgivande delen av vuxenutbildningen. En vidgad regional samverkan måste utformas som ett samrådsförfarande utan bindande beslutsfunktioner.
! ett samrådsförfarande bör utbildningsanordnarna delta. Samtidigt bör politiskt valda representanter medverka för att förankra samrådsför- farandet i de beslutande organen. De av riksdagen beslutade vuxenutbild- ningsnämnderna erbjuder enligt kommittén en möjlig plattform för ett samrådsförfarande. Deras arbetsuppgifter kräver uppenbart att de måste skaffa sig en överblick över såväl behov som utbud av vuxenutbildning inom en region. De kommer därvid att behöva samverka nära med
länskolnämnderna.
Mot denna bakgrund är det lämpligt att vuxenutbildningsnämnderna får ansvaret för att initiera ett vidgat regionalt samrådsförfarande.
Detta bör under de allra närmaste åren kunna ha formen av att vuxenutbildningsnämnderna i samverkan med länsskolnämnderna minst en gång per halvår anordnar regionala vuxenutbildningskonferenser med syfte att främja ett vidgat regionalt samråd. SVUX rekommenderar att vuxenutbildningsnämnderna ges resurser för att genomföra sådana kon- ferenser.
6. Kommunal vuxenutbildning Det statliga stödet till vuxenutbildningen
l kap. 6 behandlas frågan om fördelning av statsbidrag till kommunal vuxenutbildning.
] SVUX:s tilläggsdirektiv anges att en viktig utgångspunkt för det fortsatta handlandet i utbildningspolitiken skall vara att vuxenutbild- ningen får successivt ökade resurser. Inom ett totalt givet program kan det vidare bedömas vara angeläget med tyngdpunktsförskjutningar. SVUX:s överväganden skall enligt direktiven kunna leda fram till en prövning av det statliga stödet till olika former av vuxenutbildning.
SVUX anser att flera skäl talar mot att nu göra en sådan avvägning av stödet till olika former av vuxenutbildning. Det förutsätter exempelvis att utbildningsanordnarnas ansvarsområden är relativt klart avgränsade från varandra. Även om SVUX funnit att en översyn av det statliga stodet till vuxenutbildningens olika former för närvarande inte kan genomföras, anser kommittén det angeläget dels att frågorna om bidrag till vuxenut- bildningen fär en samlad behandling i samband med en kommande gränsdragningsöversyn, dels att stödet till olika former av vuxenutbild— ning förstärks.
Den kommunala vuxenutbildningens utveckling och nuvarande omfattning
Genom 1967 års vuxenutbildningsreform fick den kommunala vuxenut— bildningen sin nuvarande utformning. Denna reform medförde en kraftig expansion av den kommunala vuxenutbildningen. Dessförinnan fanns kvällsgymnasier i ca 30 kommuner. Bara fyra år efter reformen började genomföras anordnades kommunal vuxenutbildning i 329 av landets dåvarande 464 kommuner. Efter kommunsammanläggningarna vid års- skiftet 1973/74 är kommunal vuxenutbildning införd i nästan alla kommuner. Vårterminen 1974 fanns kommunal vuxenutbildning i 267 av landets 278 kommuner. Detta betyder emellertid inte att den kommuna— la vuxenutbildningen därmed har fått en tillfredsställande spridning. Under uppbyggnadsskedet 1968—1970 ökade antalet deltagare i
kommunal vuxenutbildning kraftigt. Den utvecklingen stagnerade hösten 1971 och förbyttes i en tillbakagång för främst grundskolekurserna. Minskningen av antalet deltagare förstärktes ären därefter.
En faktor av betydelse för tillbakagången av grundskolekurserna är det nya statsbidrag som då infördes för prioriterade studiecirklar 4 dvs. studiecirklar jämförbara med grundskolans högstadium. Sådana cirklar ökade mycket kraftigt under de första två åren. En annan orsak är de intagningsregler som infördes 1971, vilka starkt begränsade rätten att delta i kommunal vuxenutbildning. 1 och med de nya bestämmelserna utestängdes — enligt beräkningar som gjorts — 20—25 procent av deltagarna på grundskolenivå, dvs. de som redan hade utbildning motsvarande grundskolans högstadium.
Kommunal vuxenutbildning finns i två organisatoriska former, dels som utbildning anknuten till skolenhet inom ungdomsskolan, dels som utbildning inom särskild skolenhet.
Kommunal vuxenutbildning anordnas huvudsakligen i form av kurser på kvällstid. Under de senaste åren har dock antalet dagkurscr ökat. Detta är särskilt märkbart på grundskolenivå.
Den kommunala vuxenutbildningen tillkom under vissa förutsättningar som starkt kom att prägla statsbidragsgivningen. Den viktigaste förut— sättningen var att i första hand ungdomsskolans lokaler, material osv. skulle utnyttjas för vuxenutbildningens behov när de inte behövdes för ungdomsskolan. Den extra statsbidragsinsats som fordrades gällde lönen till timlärare. Statsbidrag utgår alltså med 100 procent av lärarlönekost- naderna inklusive sociala avgifter.
Kommunal vuxenutbildning anordnar ämneskurs på olika nivåer, dels grundskolekurser, dels gymnasieskolekurser i allmänna ämnen och —- på försök under budgetåret 1975/76 — i yrkestekniska ämnen samt dels kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning.
Läroplanen ansluter i sin kursplanedel till ungdomsskolans, medan timplanerna är väsentligen annorlunda i vuxenutbildningen. Antalet undervisningstimmar i kommunal vuxenutbildning utgör i de flesta ämnen mellan 20 och 50 procent av antalet undervisningstimmar i motsvarande ämnen i ungdomsskolan.
Redan från höstterminen 1968 framträdde ett mönster när det gäller deltagarnas fördelning över ämnen, som innebar en koncentration till ett fåtal ämnen. Denna tendens har hållit i sig. [ grundskolan dominerar engelska, följd av matematik och svenska. Dessa ämnen svarade höstter- minen 1974 för 63 procent av antalet deltagare. Även på gymnasiesko- lans tre- och fyraåriga linjer samlade dessa tre ämnen flest deltagare, tillsammans dock knappt 40 procent.
Den kommunala vuxenutbildningen ger både allmän utbildning och yrkesinriktad utbildning. Endast ett fåtal studerande fullföljer en fullständig studiekurs, dvs. studier som leder till fullständig grundskole- eller gymnasieskolekompetens. Koncentrationsstudier i enstaka ämnen ger i stället möjlighet att sätta samman studieprogram avsedda för det egna behovet, just för att leda till den kompetens den yrkesverksamme behöver för att behålla sitt arbete eller för att kunna få ett bättre arbete.
Den kommunala vuxenutbildningen har i denna mening fyllt en viktig uppgift genom att ge överbryggande utbildning till dem som på grund av ekonomiska. sociala eller andra hinder inte fick en chans i ett äldre skolsystem.
Geografisk fördelning För närvarande anordnas åtminstone någon kurs i kommunal vuxenut— bildning i praktiskt taget alla kommuner. Det betyder emellertid inte att utbildningen är väl spridd. Trots den kraftiga utbyggnaden som skett av kommunal vuxenutbildning är bilden geografiskt mycket splittrad. En inom SÖ utarbetad promemoria, som redovisas i bilaga 3, visar att den kommunala vuxenutbildningen är mycket ojämnt spridd över landet. Grundskolekurser anordnades läsåret 1973/74 i 243 kommuner. medan
gymnasieskolekurser anordnades i 197 kommuner. De kommuner som saknade gymnasieskolekurser hade alla utom en under 20 000 invånare. Skillnaden mellan folkrika Och befolkningsmässigt små kommuner är mycket stor. Kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning anordnadesi 269 kommuner. Omfattningen varierar kraftigt. särskilt inom gruppen kommuner med förhållandevis liten folkmängd.
”digare framlagda förslag om kommunal vuxenutbildning
Under 1974 presenterades två förslag till reformer avseende tilldelning av resurser till kommunal vuxenutbildning. Det ena förslaget presenterades i Sözs anslagsäskande för budgetåret 1975/76 och hade sin grund i skrivelse 1974-04-03 från SÖ angående översyn av kommunal Vuxenut— bildning. Det andra förslaget finns i SVUX:s huvudbetänkande Studie- stöd åt vuxna. Följande brister i den kommunala vuxenutbildningen låg till grund för förslagen.
Det ena problemet avsåg en uppenbar geografisk snedfördelning av kommunal vuxenutbildning. 1 områden med ett till synes stort utbild- ningsbehov är den kommunala vuxenutbildningen av ringa omfattning. Det är i stora delar av landet omöjligt att välja mindre frekventa ämnen eller att läsa på heltid på grund av att antalet kurser är otillräckligt.
Det andra problemet avsåg den kommunala vuxenutbildningens bristande anpassning till de vuxenstuderandes skiftande behov av undervisning och tid för att inhämta kurserna. SVUX redovisar i kap. 4 motiven för den timreduktion som skett inom kommunal vuxenutbild- ning i förhållande till ungdomsskolans timplaner. I detta sammanhang redovisar SVUX också de problem, som denna reduktion skapat för vissa studerandegrupper.
Förslagen från SVUX och SÖ syftade alltså till en utjämning av de regionala skillnaderna i utnyttjandet av resurser och till en anpassning av kommunal vuxenutbildning till behoven bland vuxna. De båda förslagen har i enlighet med vad departementschefen anförde i sitt förslag till riksdagen, prop. 197521, bil. 10, överlämnats till SVUX för övervägande.
Allmänna ö vcrväganden
Inledningsvis redovisas målen för vuxenutbildningen. Huvuduppgiften blir att under överskådlig tid tillgodose behoven hos dem med kort och bristfällig utbildning.
Att erbjuda kompetensgivande utbildning på gymnasial nivå var under den kommunala vuxenutbildningens uppbyggnadsskede dess huvudsak- liga uppgift. Därefter har en annan övergripande uppgift vågts in med betydligt större tyngd, nämligen att ge överbryggande utbildning till dem som tidigare varit sämst tillgodosedda. Överbryggande utbildning om— fattar enligt SVUX studier som ärjämförbara med dem på grundskolans högstadium och gymnasieskolan.
Den kommunala vuxenutbildningen vänder sig till alla vuxna som önskar kompetensinriktad utbildning. Tre grupper kan urskiljas, vars behov särskilt bör uppmärksammas. Den första gruppen är korttidsut- bildade och studieovana vuxna som har behov av överbryggande utbildning. En andra grupp är de ungdomar som lämnat grundskolan med svaga studieresultat eller avbrutit studierna på högstadiet och som inte går vidare till utbildning på gymnasial nivå. En tredje grupp är de som behöver studera ämnen, som krävs för behörighet till högre studier. Kommunal vuxenutbildning skall också betjäna yrkesverksamma perso- ner, som önskar en vidareutbildning eller önskar byta yrke. Den senare gruppen erbjuds ofta utbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbild— ningen.
Många andra anordnare av vuxenutbildning riktar sig till korttidsut— bildade vuxna med behov av överbryggande utbildning. 1 kap. 3 redovisas olika tänkbara principer för avgränsning mellan skilda utbildningsanord— nare. För närvarande är det i första hand utbildningsanordnarnas mål för studierna som avgör hur gränsen skall dras.
Atskillig kritik har riktats mot den gränsdragning och arbetsfördelning som för närvarande tillämpas mellan den kommunala vuxenutbildningen och studieförbunden. Flera remissinstanser påtalar detta i yttranden över SVUX:s huvudbetänkande i vad avser kapitlet om kommunal vuxenut- bildning. I samband härmed påtalas behovet av att gränserna i arbetsför- delningen mellan i första hand studieförbund och kommunal vuxenut- bildning ses över och att förslag snarast läggs fram om en bättre arbetsfördelning mellan de olika anordnarna av vuxenutbildning.
Det övergripande målet för kommunal vuxenutbildning är att erbjuda kompetensgivande utbildning enligt läroplanerna för grundskolans hög- stadium och gymnasieskolan samt särskild yrkesinriktad utbildning. SVUX har inte ansett det vara dess uppgift att ompröva detta mål. Däremot är det SVUX:s uppfattning att särskilda åtgärder måste vidtas för att stimulera förekomsten av ett utbud inom kommunal vuxenut- bildning som främjar utvecklingen mot en återkommande utbildning på sätt som angivits i prop. 197519 och 1975z23.
Slutligen omnämns att SÖ skall få i uppdrag att utarbeta förslag till en studiegång med en så långt möjligt gemensam timplan och i princip endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne.
Kommunal vuxenutbildning kan därvid komma att utnyttjas så effektivt som möjligt för behörighetskomplettering. Vidare kan en struktur erhållas som bättre passar in i ett system med återkommande utbildning.
Även beslutet om gymnasieskolans dimensionering kan komma att få återverkningar på den kommunala vuxenutbildningen.
SVUX:s överväganden och förslag till förändrad resurstilldelning till den kommunala vuxenutbildningen har följande utgångspunkter:
. De tillkommande resurser för kommunal vuxenutbildning, som SVUX:s förslag i det följande föranleder, bör i första hand inriktas på behörighetsgivande utbildning för fortsatta studier eller yrkesverksam— het.
. Kommunal vuxenutbildning bör ha en jämnare geografisk spridning. . Kommunal vuxenutbildning bör i ökad utsträckning anpassas till de vuxnas skiftande erfarenheter och behov.
Vuxenanpassning av kommunal vuxenutbildning
Ett stort problem för kommunal vuxenutbildning är att anpassa utbild- ningsorganisationen till vuxenstuderandes skiftande behov av under- visning och tid för att delta i undervisning. Kurser inom kommunal vuxenutbildning skall vanligen läsas in med endast 20—50 procent av den lärarhandledning som ges för motsvarande kurser inom ungdomsskolan. Det reducerade timtalet kan i första hand sägas vara ett arv från den kommunala vuxenutbildningens föregångare — kvällsgymnasierna. Känne- tecknande för den timplanen var att utbildningen skulle göras så billig som möjligt i ett skede när hela verksamheten finansierades med elevavgifter. Kvällsgymnasierna hade emellertid en annan rekrytering och delvis även andra mål.
Den kommunala vuxenutbildningen har till uppgift att nå ut till alla som har behov av kompetensgivande utbildning. I synnerhet bör efter- strävas att nå dem med den kortaste utbildningen. Under sådana förhållanden ter det sig orimligt att anta att de vuxenstuderande så mycket lättare än eleverna i ungdomsskolan kan nå samma studiemål.
Det är emellertid tveksamt om det bästa sättet att ge den kommunala vuxenutbildningen bättre arbetsbetingelser består i en generell ökning av antalet undervisningstimmar. En sådan åtgärd kan tänkas resultera i att en del av de personer som nu söker sig till den kommunala vuxenutbild- ningen fär delta i fler lektioner än de behöver eller önskar delta i utan att därför lärarhandledningen blir tillräcklig för andra. Många vuxna kan exempelvis p. g. a. svårigheter att ordna barntillsyn eller av andra sociala skäl inte delta i alltför omfattande studier.
Enligt SVUX:s uppfattning kan vuxnas behov inte tillgodoses genom en generell ökning av antalet undervisningstimmar i de olika ämneskur- serna. 1 stället bör undervisningens innehåll och utformning bättre anpassas till de vuxnas situation. Det är inte självklart att vuxna skall läsa alla ämnen eller alla delar av kursen i ett ämne enligt läroplanerna för
ungdomsskolan. De vuxnas erfarenheter bör kompletteras med ämnes- studier i sådan omfattning att de vuxna erhåller en utbildning som är av samma kvalitet som ungdomsutbildningen. Utbildningens innehåll behö- ver för den skull inte vara identiskt.
En sådan utveckling skulle underlättas om kursplanerna inom den kommunala vuxenutbildningen sågs över med syfte att inom ramen för läroplanerna byta ut eller ta bort det stoff och de moment som med hänsyn till vuxenstuderandes erfarenheter och behov kan anses vara av mindre intresse för dem. Därmed uppnås också en bättre anpassning av kursplaner och timplaner inom ramen för läroplanen. SVUX anser att SÖ bör få ett sådant uppdrag.
För närvarande anordnas kommunal vuxenutbildning i praktiskt taget alla kommuner. Ett allmänt problem är emellertid att det finns ett utbildningsbehov i kommunerna som inte kan tillfredsställas. För den kommunala vuxenutbildningens del sammanhänger det med en tydlig regional och lokal obalans i fråga om rekrytering och utbud av kurser.
Små kommuner har ofta svårigheter att starta kurser även i ämnen som annars är vanliga. I medelstora kommuner påbörjas sällan kurser annat än i de mest frekventa ämnena. Även i de största kommunerna finns svårigheter att starta kurser i de mindre frekventa ämnena. ] praktiken blir följden en kraftig obalans. Den kanske allvarligaste konsekvensen är bristande valfrihet såväl vad gäller ämne som studieintensitet i större delen av landet. Den främsta orsaken är svårigheter att rekrytera så många detagare att villkoret för kursstart uppfylls.
Enligt nuvarande bestämmelser måste kommunen ha underlag för en kurs för att statsbidrag skall utgå. För en vanlig kommun innebär detta att antalet stadigvarande deltagare i kursen skall vara lägst tolv. För kommun inom allmänna stödområdet innebär det att kurs utanför gymnasieart får startas om antalet deltagare stadigvarande uppgår till minst åtta.
Det är uppenbart att vissa kurser inom kommunal vuxenutbildning inte kommer till stånd p. g. a. bestämmelserna om minsta gruppstorlek. För att exempelvis deltagarantalet tolv skall kunna garanteras krävsi praktiker att antalet anmälda deltagare skall uppgå till 15—16 då kursen startar. Detta förhållande gäller särskilt längre kurser — dvs. sådana som har mångt timmar och är fördelade på flera terminer.
SVUX har övervägt att föreslå en förändring av grundvillkoret för att få starta kurs inom kommunal vuxenutbildning så att gränsen för lägsta antal delIagare sänks och att underlaget blir likartat i alla kommuner. Det torde då närmast innebära att reglerna anpassas till de som gäller inom glesbygd. Därmed skulle en jämnare spridning av den kommunala vuxenutbildningen åstadkommas.
Ett amat skäl som talar för att sänka deltagarantalet är villkoren som gäller inom ungdomsskolan. Det är svårt att motivera varför det skall vara så mycket lättare att få anordna undervisningsgrupper i exempelvis gymnasieskolan än kurser inom kommunal vuxenutbildning.
1 en promemoria som utarbetats inom SÖ och som redovisas i bilaga 3 görs en inalys av vilka konsekvenser en sänkning av kravet på lägsta
deltagarantal skulle få. Särskild uppmärksamhet ägnas vissa centrala ämnen.
Förslag till ökade resurser till kommunal vuxenutbildning
SVUX anser att den kompetensgivande utbildningen inom kommunal vuxenutbildning behöver starkt förbättrade resurser. De oklarheter som finns avseende gränsdragning till andra vuxenutbildningsanordnare är enligt SVUX obetydliga för den kompetensgivande utbildningen.
Resurstillskottet bör dels öka möjligheterna att ordna kurser främst i befolkningssvaga områden men också på andra orter där vissa kurser i centrala ämnen inte kunnat komma till stånd, dels stärka skolledarorga- nisationen i vissa kommuner, dels också öka kommunernas frihet att utnyttja resursena med hänsyn till lokala behov.
SVUX har i sina överväganden kommit fram till att de kommuner som är i störst behov av ytterligare resurser bäst tillgodoses genom riktade åtgärder. I många kommuner uppgår antalet sökande till olika kurser ofta inte till det lägsta antal deltagare som krävs för att kurserna skall kunna startas. Det är emellertid av stor vikt att alla vuxna, oavsett bostadsort. har tillgång till kurser i åtminstone ett antal centrala ämnen.
SVUX anser därför, att ett visst begränsat antal kurser i vissa ämnen bör anordnas, om antalet deltagare uppgår till minst fem. Endast en kurs i samma ämne bör få påbörjas samma termin. Emellertid kan ett mer omfattande studieprogram normalt inte genomföras enbart eller ens till största delen på fritid. SVUX anser därför att kurser med lägst fem deltagare bör kunna anordnas i samma ämne på såväl dagtid som kvällstid. De bör dock inte kunna startas samtidigt.
Om antalet deltagare i dessa kurser går ned under fem bör kursen få slutföras, men med ett reducerat antal undervisningstimmar. Sjunker antalet deltagare till under tre utgår inte statsbidrag till återstående undervisningstimmar.
Enligt SVUX:s uppfattning bör ett visst minsta antal grundskolekurser och yrkesinriktade kurser anordnas i samtliga kommuner samt ett minsta antal gymnasieskolekurser anordnas inom varje gymnasieregion.
Som nyss framhållits bör kurs få anordnas enligt ovanstående bestäm- melser endast i vissa ämnen.
Det kan konstateras att för fortsatta studier krävs vissa mer preciserade färdigheter på grundskolenivå, främst isvenska, engelska och matematik. Det kan finnas skäl att anta att efterfrågan på utbildning även i fortsättningen kommer att koncentreras till dessa ämnen. Därför är det särskilt viktigt att grundskolekurser kan erbjudas i dessa ämnen.
Utöver färdighetsämnena svenska, engelska och matematik torde på gymnasieskolenivå ett eller ett par av de naturvetenskapliga och de samhällsvetenskapliga ämnena komma i fråga. Denna typ av fullständig gymnasieskolekompetens kommer dock att efterfrågas endast av vissa grupper. De flesta studerande kommer även fortsättningsvis att efterfråga utbildning i enstaka ämnen.
Riksdagens beslut om allmän och särskild behörighet för högre studier
kan också få konsekvenser för de kurser inom den yrkesinriktade utbildningen, som regeringen medgett SÖ att anordna på försök läsåret 1975/76. Det är därför angeläget att den yrkesinriktade utbildningen kan anordnas med åtminstone ett minimiantal kurser.
Den som önskar en fullständig behörighet skall enligt SVUX:s upp- fattning kunna erhålla sådan inom rimlig tid. På grundskolenivå bör därför erbjudas kurser åtminstone i ämnena svenska, engelska och matematik i sådan omfattning att dessa kan studeras under en period av tre terminer.
På gymnasieskolenivå bör erbjudas kurser i svenska, engelska och matematik samt åtminstone i två av ämnena historia, samhällskunskap, socialkunskap, företagsekonomi och religionskunskap inom den samhälls- vetenskapliga sektorn samt åtminstone två av ämnena biologi, fysik, kemi, naturkunskap och teknologi inom den naturvetenskaplig—tekniska sektorn. Sju ämnen bör kunna studeras under en period av fyra terminer.
Kommittén föreslår sålunda att varje kommun får anordna grundskolekurser i ämnena svenska, engelska och matematik omfattande högst 1 000 undervisningstimmar per läsår, att varje kommun får anordna gymnasieskolekurser i yrkestekniska ämnen motsvarande 5. k. blockämnen dels på beklädnadsteknisk, bygg— och anläggningsteknisk, el- och teleteknisk, fordonsteknisk, livsmedelsteknisk, processteknisk, träteknisk och verkstadsteknisk linje, dels på distributions- och kontorslinje omfattande sammanlagt högst 600 undervisningstimmar per läsår samt atti varje kommun med tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan får anordnas gymnasieskolekurser dels i ämnena svenska, engelska och matematik, dels i ämnena historia, samhällskunskap, socialkunskap, företagsekonomi och religionskunskap och dels i ämnena biologi, fysik, kemi, naturkunskap och teknologi omfattande högst 1 600 undervisningstimmar per läsår. att dessa kurser får anordnas om deltagarantalet uppgår till lägst fem, under förutsättning av att de — med de undantag som anges i det följande — inte redan förekommer i kommun respektive gymnasie- region.
Många kommuner är mycket vidsträckta. Ofta bor en stor del av invånarna på betydande avstånd från huvudorten. SVUX föreslår därför att mer än en kurs i samma ämne eller ämnesgrupp får anordnas samtidigt enligt de särskilda bestämmelserna, om kursen anordnas på olika orter och om avståndet mellan orterna överstiger normalt pendlingsavstånd. Som riktlinje vill kommittén ange att kurser bör kunna anordnas på högstadieorter på minst tre mils avstånd från varandra.
Beträffande gymnasieskolekurser bör motsvarande gälla inom en gymnasieregion, även om det är fråga om olika kommuner.
SVUX:s förslag om att garantera vissa kurser med ett lägre deltagar- antal kommer _ om de genomförs — att väsentligt förbättra möjlig- heterna att anordna kurser inom kommunal vuxenutbildning i ett stort
antal kommuner.
En generell sänkning av deltagarantalet i kurser inom kommunal vuxenutbildning kan däremot komma att påverka det nu rådande förhållandet mellan skilda utbildningsanordnare. Därför är det SVUX:s uppfattning att en sådan åtgärd bör övervägas samtidigt med frågan om gränsdragning. [ avvaktan på ett ställningstagande i dessa frågor anser SVUX att det bör vara möjligt att vidta en mindre långt gående åtgärd som skulle gynna de medelstora kommunerna.
Bestämmelsen om att antalet deltagare skall förutsättas uppgå till varaktigt minst tolv, innebär att en kurs normalt inte kan starta med färre deltagare än 15—16. SVUX föreslår att om antalet deltagare går ned till lägst åtta — i allmänna stödområdet utanför gymnasieort till lägst fem — bör antalet undervisningstimmar reduceras med 20 procent. Sjunker antalet deltagare ytterligare beslutar länsskolnämnden om kursens even- tuella fortsättning. I de fall antalet timmar reduceras bör kommunen ha rätt att utnyttja schablonbidraget till att bekosta undervisning under så många timmar som bedöms nödvändigt.
SVUX föreslog i sitt huvudbetänkande en kraftig höjning av schablon- bidraget. Även om de förbättringar, som enligt kommittén därigenom skulle vunnits, i betydande utsträckning uppnås genom det framlagda förslaget om ett garanterat kursutbud samt den vidgade rätten för kommunerna att utnyttja schablonbidraget, anser SVUX det befogat att föreslå vissa höjningar av bidraget. Behovet av stödundervisning, som ett led i en önskvärd individualisering, såväl som ökade syo—insatser i vid bemärkelse kräver större resurser. SVUX föreslår därför att schablonbi- draget för både gymnasieskolekurser och kurser inom yrkesinriktad utbildning höjs från 13 respektive 10 procent till 15 procent av antalet undervisningstimmar i kursen.
Ytterligare en resursförstärkning är enligt SVUX:s uppfattning nöd- vändig. Det föreslagna garanterade kursutbudet måste kompletteras med en organisatorisk förstärkning för att den åsyftade effekten skall kunna uppnås. För att uppnå en bred spridning av kurserna vill SVUX således föreslå att garantiorganisationen också inrymmer en skolledarresurs motsvarande en fjärdedel av en arvoderad studierektor. En sådan minimiresurs bör således finnas i alla kommuner.
Den av SVUX föreslagna skolledarresursen syftar till att stimulera igångsättandet av kurser i de ovan angivna ämnena i kommuner som saknar dessa. Skolledarresursen inrymmer således även ett rekryterande moment. SVUX vill i anslutning till detta understryka att om den nu föreslagna skolledarresursen används för uppsökande verksamhet bör denna organiseras på det sätt som har föreslagits i kap. 4 i avsnittet om uppsökande verksamhet.
Slutligen redovisas olika beräkningar av kostnader avseende förslagen om kommunal vuxenutbildning. Kostnaderna har totalt beräknats till mellan 21 och 23 milj. kr.
Förslagen föreslås träda i kraft fr. o. m. budgetåret 1976/77.
1. Direktiv, reformer inom vuxenutbildningen samt avgränsningar av utredningsarbetet
l.l Direktiven
I betänkandet Studiestöd åt vuxna (SOU l974:62) har SVUX föreslagit införandet av ett efter vuxnas behov särskilt avpassat studie- stöd. I och med detta förslag har SVUX fullgjort det utredningsuppdrag som ålagts kommittén i direktiven (statsrådsprotokollet 28 juni 1968). Beslut om ett särskilt vuxenstudiestöd — i huvudsak överensstämmande med SVUX:s förslag — fattades av riksdagen 20 maj 1975 (prop. 1975223, SfU l975zl4, rskr 19752176).
SVUX erhöll 1972 tilläggsdirektiv (statsrådsprotokollet 25 februari 1972). I dessa uppdrogs åt kommittén att överväga hur de olika formerna av samhällsstödd vuxenutbildning skall stödja och komplettera varandra. Enligt föredragande statsrådet bör en viktig utgångspunkt för det fortsatta handlandet inom utbildningspolitiken vara att vuxenutbildningen får successivt ökade resurser och att därvid i första hand behovet hos dem som har en kort och bristfällig utbildning beaktas. Vidare sägs i tilläggsdirektiven att det i det fortsatta reformarbetet kommer att bli nödvändigt med en avvägning mellan olika i sig angelägna önskemål. I sammanhanget nämns särskilt att kommittén bör pröva vilka åtaganden som en utvidgad uppsökande verksamhet skulle medföra och därvid beakta erfarenheterna från den försöksverksamhet med uppsö- kande verksamhet inom vuxenutbildningen som kommittén för försöks— verksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) har bedrivit. Kommittén borde enligt direktiven även pröva de tankegångar som förts fram bl. a. av LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildning, LOVUX, om särskilda insatser för de relativt unga vuxna, som på grund av att grundskolan införts successivt inte fått tillgång till den nioåriga obligatoriska skolan. Enligt tilläggsdirek- tiven borde kommitténs bedömningar även innefatta en avvägning mellan heltids—, deltids- och fritidsstudier.
I direktiven påpekas vidare att det — trots det stora utbudet och mångfalden av vuxenutbildning — i vissa fall kan vara svårt att få till stånd utbildning. För den enskilde kan det ibland vara svårt att orientera sig om de olika studiemöjligheter som erbjuds. Både från de studieintresserades och samhällets sida kan det därför te sig angeläget med en lokal och regional samordning av utbildningsinsatserna. Av dessa skäl uppdrogs åt kommittén att närmare undersöka hur man bäst skall
kunna komma fram till en sådan samordning och att därvid särskilt beakta de lokala vuxenutbildningsrådens uppgifter.
I direktiven sägs också att kommitténs överväganden kan leda fram till en prövning av det statliga stödet till olika former av vuxenutbildning.
De förslag som presenterades i SVUX:s huvudbetänkande Studiestöd åt vuxna avser, som tidigare nämnts, i huvudsak endast det studiesociala stödet till vuxenstuderande samt därtill hörande frågor. Ett undantag utgör dock frågan om förstärkning av resurserna till den kommunala vuxenutbildningen, vilken behandlades redan i huvudbetänkandet.
I korthet innebär SVUX:s förslag i huvudbetänkandet om en förstärk- ning av de rörliga resurserna till kommunal vuxenutbildning en fördubb- ling av det 5. k. schablontillägget vad gäller kommunerna utanför stödområdet och en tredubbling vad gäller kommunerna inom stödområ- det samt att medel på ytterligare tre milj. kr. ställs till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning till de kommuner — framför allt glesbygdskom— muner i det inre stödområdet _ där befolkningstätheten är sa liten att även SVUX's förslag om generella resursförstärkningar måste bedömas som otillräckliga.
De frågor som avses i tilläggsdirektiven, enligt vad som framgår ovan. behandlas således i förevarande betänkande. För att biträda kommitten främst i dessa frågor tillkallades i maj 1972 en särskild expertgrupp med företrädare för olika vuxenutbildningsanordnare.
I sammanhanget förtjänar att nämnas den skrivelse från LO och TCO med förslag till reformering och utbyggnad av vuxenutbildningen som den 15 mars 1974 överlämnades till utbildningsniinistern och som sedermera delgavs SVUX för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.
1.2. Reformer inom vuxenutbildningen
Under den senare tiden har en rad reformer genomförts som direkt eller indirekt har betydelse för vuxenutbildningen.
Lagen (l974z358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, som gäller från 1 juli 1974, omfattar även fackliga studieorganisatörer. Dessa har härigenom fått rätt att på arbetsplatsen och på betald arbetstid bedriva uppsökande verksamhet för studier. Likaså får genom denna lag utbildning av studieorganisatörer förläggas på betald arbetstid.
Genom lagen (l974z981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning har anställda i såväl allmän som enskild tjänst fått en lagfäst rätt till ledighet från anställningen för att genomgå utbildning. Några krav på utbildningens inriktning eller omfattning uppställs inte. Liksom lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen är denna lag en ramlag som således kan kompletteras genom kollektivavtal arbetsmark- nadsparterna emellan. Lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning avser dock endast obetald ledighet.
Beslut om studiefinansieringen för vuxenstuderande har nyligen fattats av riksdagen (prop. 1975123, SfU l975:l4, rskr l975zl76),
huvudsakligen på grundval av betänkanden från FÖVUX och SVUX. Beslutet innefattar införandet av å ena sidan studiestöd för kortare studier bestående av dels ett timstudiestöd som ersättning för inkomst- bortfall när den studerande måste ta ledigt från arbetet för att kunna delta i en studiecirkel, dels ett dagstudiestöd bestående av ett inkomst- bidrag och ett internatbidrag avsett för deltagare i kortare ämneskurser vid folkhögskola, å andra sidan ett särskilt vuxenstudiestöd för längre studier på grundskole-, gymnasieskole- och högskolenivå.
Samtidigt med beslutet om studiefinansiering fattades beslut om en rad förbättringar av studiecirkelverksamheten, om statliga bidrag till uppsökande verksamhet på arbetsplatserna samt om försök med uppsö- kande verksamhet i bostadsområdena (prop 1975123, UbU 1975216, rskr 19751177).
För att fördela medel för uppsökande verksamhet på arbetsplatserna samt besluta om särskilt vuxenstudiestöd för studier på grundskole- och gymnasieskolenivå och om timstudie- och dagstudiestöd skall inom varje län inrättas en särskild vuxenutbildningsnämnd.
Pii grundval av förslag från främst 1968 års utbildningsutredning(U 68), den inom utbildningsdepartementet tillkallade U68-beredningen och kompetenskommitten (KK) har riksdagen fattat beslut om reformering av den högre utbildningen (prop 197519, UbU 1975117, rskr 19752179). Av särskilt intresse för vuxenutbildningsområdet är dels bestämmelsen om att den som fyllt 25 år och som varit verksam i arbetslivet i minst fyra år därigenom erhåller allmän behörighet för högskoleutbildning, dels beslut om att försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning skall inledas hösten 1975 på en rad orter.
Av arbetsmarknadspolitiska skäl är arbetsmarknadsutbildningen en form av vuxenutbildning som samhället särskilt prioriterar. Nyligen har riksdagen fattat beslut bl. a. om ett nytt system för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning huvudsakligen i enlighet med förslag från kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, KAMU, (prop. 1975:45, an 1975114, rskr 19752178). Vidare höjs antalet deltagarei bristyrkesutbildning fran 3 000 till 10 000 personer per år.
Ett grundläggande drag i vuxenutbildningen är att den erbjuds i en mångfald olika former. I olika sammanhang har understrukits vikten av att detta varierande utbud vidmakthålls i det fortsatta reformarbetet så att olika grupper vuxna med olika förutsättningar och behov kan bli tillgodosedda. Det är likaså viktigt att de olika vuxenutbildningsanordnar— na — olikheterna till trots — kan samverka för att dels nå de utbildningssökande med den mest lämpliga utbildningsformen. dels uppnå ett effektivt resursutnyttjande.
1.3. Avgränsningar av utredningsarbetet
De tidigare nämnda reformerna inom vuxenutbildningsområdet utgör viktiga led i den successiva utbyggnaden — både kvalitativt och kvantitativt -— av vuxenutbildningen. I prop 1975:23 om vidgad
vuxenutbildning samt studiestöd m.m., som ligger till grund för de nyligen i riksdagen fattade besluten i ämnet, påpekar föredragande statsrådet att de förslag som FÖVUX och SVUX lämnat utgör viktiga förutsättningar för stora grupper korttidsutbildade att delta i utbildning samt mildrar de ekonomiska studiehindren. Statsrådet understryker dock samtidigt att förslagen ”endast rör två — låt vara ytterst betydelsefulla delar — av vuxenutbildningssystemet och att de är avsedda att förverkli- gas successivt. Reformen rubbar inte i något påtagligt hänseende förhållandena mellan existerande vuxenutbildningsformer. Ett fortsatt uppföljnings- och reformarbete kommer att vara nödvändigt.”
När det gäller kommunal vuxenutbildning finns — utöver det av SVUX i betänkandet Studiestöd åt vuxna lämnade förslaget — en skrivelse från SÖ av den 3 april 1974, där SÖ föreslår införandet av ett nytt system för statsbidrag till kommunal vuxenutbildning.
l prop. l975zl, bil. 10 framhåller föredragande statsrådet att Sözs och SVUX:s förslag bör behandlas i ett sammanhang. I avsaknad av en mera ingående analys av dels vilka effekter förslagen kan komma att få när det gäller fördelningen av det totala statliga stödet till kommunal vuxenutbildning mellan olika kommuner, dels de följder en förändring av resurstilldelningen kan få för andra former av vuxenutbildning har Sözs skrivelse samt Sözs anslagsframställning beträffande kommunal vuxen- utbildning i berörda delar överlämnats till SVUX för övervägande tillsammans med de delar av remissyttrandena över SVUX:s huvudbetän- kande som berör förslaget om ändrad utformning av schablontillägget.
Samtidigt med SVUX arbetar folkhögskoleutredningen med en över- syn av folkhögskolans arbetsformer och ställning inom vuxenutbild- ningen. I frågor av gemensamt intresse har samråd ägt rum mellan SVUX och folkhögskoleutredningen. Enligt vad SVUX erfarit kommer folkhög- skoleutredningen att avsluta sitt arbete under våren 1976.
De reformer på grundval av förslag från FÖVUX, SVUX och KAMU som riksdagen nyligen fattat beslut om och de beslut som riksdagen kan förväntas fatta med anledning av kommande förslag från folkhögskole- utredningen understryker ytterligare behovet av en översyn av gränsdrag- ningarna mellan vuxenutbildningens olika verksamhetsområden.
I prop. 1975123 redovisas ytterligare skäl för en översyn av gränsdrag- ningen mellan olika vuxenutbildningsformer m. m. För det första nämns den arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet som bereder frågan om den kommunala vuxenutbildningens åtaganden och möjligheter att erbjuda en lämplig utbildning till de ungdomar som avbryter sina grundskolestudier eller som lämnar grundskolan med svaga studieresultat och inte fortsätter i gymnasieskolan. För det andra kan det enligt departementschefen visa sig nödvändigt med en översyn av bl. a. formerna för stödet till studiecirkelverksamheten mot bakgrund av de effekter som blir följden av den förbättrade anställningstryggheten för cirkelledarna. För det tredje slutligen nämns förhållandet mellan den framtida högskolans utbud av enstaka kurser inom olika ämnesområden och studieförbundens studieplansanknutna universitetscirklar.
Statsrådet anför vidare att ”det utredningsarbete rörande
vuxenutbildningen som nu pågår täcker enligt min mening inte i önskvärd omfattning de centrala frågorna om dels gränserna mellan å ena sidan folkbildningsarbetet och å andra sidan övrig vuxenutbildning, innefattan- de högskolan, dels behovet av att se över formerna för stödet till studiecirkelverksamheten.” Med hänsyn härtill samt till att SVUX:s utred-- ningsarbete i detta betänkande endast delvis berör de frågor som nämnts här anser departementschefen det ändamålsenligt att gränserna mellan folkbildningsarbetet och övrig vuxenutbildning samt formerna för det statliga stödet till studiecirkelverksamheten ses över i särskild ordning.
På grund av dels den av departementschefen aviserade särskilda översynen av gränsdragningsproblemen, dels folkhögskoleutredningens pågående arbete avstår SVUX från att ta definitiv ställning till vissa i tilläggsdirektiven nämnda frågor, främst sådana som sammanhänger med arbetsfördelningen mellan olika vuxenutbildningsanordnare. SVUX nöjer sig i detta avseende med att —— efter en presentation av problemområdet — peka på olika tänkbara lösningar samt de effekter iskilda hänseenden som kan följa därav. SVUX:s föreliggande betänkande får ses som ett led i det pågående reformarbetet inom vuxenutbildningen.
2 Vuxenutbildningens aktuella situation
2.1. Inledning
I detta kapitel behandlas först vuxenutbildningen som en del av samhällets totala utbildningsväsende och därefter beskrivs dess olika former med utgångspunkt i deras mal, de grupper de når, deras totala resurser och finansieringssätt. Härigenom erhålls en bild av vuxenutbild- ningsutbudet inom vissa väsentliga och jämförbara studieformer. Från denna utgångspunkt bedöms studieformernas måluppfyllelse inom sina respektive arbetsområden. Framställningen ligger till grund för en närmare diskussion om gränsdragning och samarbete i de följande kapitlen. En fullständigare beskrivning av svensk vuxenutbildning har getts i SVUX:s betänkande Studiestöd at vuxna (SOU 1974162).
2.2. Vuxcnutbildningen i utbildningssamhället
Genom den snabba utbyggnaden av ungdomsskolan Linder de senaste årtiondena har samhällets utbildningsresurser i hög grad koncentrerats på ungdomen. Det har skett i enlighet med en traditionell uppfattning om utbildningens roll i samhället. Även om organiserade former av vuxenut— bildning existerat i vart land sedan senare delen av 1800-talet, har det först under 1960- och 1970—talen blivit aktuellt att diskutera de vuxnas studiebehov och studiekrav som en för hela samhället väsentlig utbild- ningsfråga. Vid sidan av vuxenutbildning vid folkhögskola, istudiecirklar och genom korrespondensstudier tillkom genom 1967 års vuxenutbild- ningsreform kommunal vuxenutbildning. Samtidigt genomfördes en rad reformer av den statliga vuxenutbildningen. De tidigare kvällsgymnasier— na kommunaliserades och de fick ett vidare ansvar för att utbilda grupper som tidigare fått nöja sig med en enligt nutida krav bristfällig skolgång. Särskilda insatser har gjorts för att ge arbetslösa eller personer som riskerar att bli arbetslösa utbildning som tryggar deras ställning pa arbetsmarknaden. Det har skett genom uppbyggnaden av arbetsmark- nadsutbildningen som under de två senaste decennierna kommit att bli en betydelsefull del av vuxenutbildningen.
Det har ibland ifrågasatts om vuxenutbildningen bör ses som en särskild form av utbildning. Den är en del av samhällets utbildningsväsen—
de. Likaså kan det totala utbildningsbehovet betraktas som en helhet. Vuxenutbildningen skall tillgodose en del av individens totala behov av och rätt till utbildning. Utbildning bör med andra ord i princip vara en livslång process. Perioder av studier och yrkesarbete skall avlösa varandra eller löpa parallellt.
Synpunkter på utbildningen som en process vilken bör spridas över en stor del av livscykeln har under senare är i olika sammanhang återkommit iden pedagogiska debatten.
I 1968 års utbildningsutrednings (U 68) betänkande Högskolan (SOU 1973:2) diskuteras återkommande utbildning: ”Räknar man med vuxen- utbildningen som ett permanent inslag av betydande omfattning i samhällets totala insats för utbildning är det naturligt att ungdoms- och vuxenutbildning planeras som en helhet. Utgångspunkten blir då att utbildning skall vara något som återkommer för varje individ under större delen av livet.”
I regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen (prop. 197519) betonar departementschefen att den fortsatta planeringen av utbildningssystemet bör utgå från återkommande utbildning som en vanlig modell för individens utbildningsplanering. Den kraftiga expansio- nen av ungdomsutbildningen har lett till en markering av skillnaderna mellan grupper med läng och kort utbildning: ”1 ett system med huvudsakligen lång sammanhängande ungdomsutbildning får man räkna med att skillnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning i väsentlig utsträckning blir bestående. Genom utbildning ev vuxna överbryggas i efterhand dessa skillnader till viss del. Från säväl samhällets som individens synpunkt är det emellertid enligt min mening mer rationellt att utbildningsbehoven tillgodoses genom en medvetet planerad fördelning av utbildningsinsatserna på flera perioder av individens liv.”
Utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) aar i sitt betänkande Individen och skolan (SOU 19759) också visat på möjlighe- ten att en framtida gymnasieskola tillsammans med vuxenutbildningen kan komma att ingå i ett gemensamt utbildningssystem. präglat av återkommande utbildning. "När gymnasieskolan skall förändris är det därför angeläget att hitta utvecklingsmodeller som beaktar behovet av återkommande utbildning. Detsamma gäller vuxenutbildningen."
1 andra sammanhang och från delvis andra utgångspunkter har olika möjligheter att bryta ned gränserna mellan skola och samhälle i övrigt diskuterats. Såväl den aktuella debatten om skolans plats i samhället som de konkreta förslag som framlagts av utredningen om skolans irre arbete (SIA) i betänkandet Skolans arbetsmiljö (SOU 1974:53) pekar mot en öppnare och mera samhällstillvänd skola.
1 den mån dessa utvecklingstendenser leder till reformer ai i första hand ungdomsskolan och i andra hand hela värt utbildningssystem, måste vuxenutbildningen i högre grad samverka med övriga delar av utbildnings— systemet. Individens rätt till utbildning och samhällets skyldiglet att ge utbildning kan komma att knytas mer till den enskildes aktuela behov och mindre till krav på fasta studiegångar och formell behörighet.
En utveckling av detta slag kommer inte att direkt påverka vuxenut—
bildningens utformning Linder de närmaste åren, Det är emellertid viktigt att man tar sådan hänsyn till utvecklingstendenserna att en framtida samverkan mellan studieformerna inte försvåras. På kortare sikt är det mest angelägna behovet att satsa så mycket som möjligt av de resurser som ställs till vuxenutbildningens förfogande på att överbrygga utbild— ningsklyftan mellan dem som fått en kort och bristfällig utbildning och personer med bättre utbildning. Detta är också ett av skälen till att vuxenutbildningen fått en annan utformning än ungdomsutbildningen, säväl pedagogiskt som organisatoriskt.
Inom ungdomsskolan finns för närvarande också vuxenstuderande. Det är personer som inte fortsatt sina studier omedelbart efter den obligatoriska utbildningen. I många fall har de under lång tid varit yrkesarbetande. Med tanke på skillnaderna mellan målen för ungdoms- skolan och vuxenutbildningen är det naturligt om den vuxne studerande som önskar yrkesinriktad och behörighetsgivande utbildning i första hand bereds möjlighet till detta inom någon form av vuxenutbildning. Det innebär också i regel en vinst i studietid jämfört med om utbildningen erhålls inom gymnasieskolan.
Det finns emellertid inom gymnasieskolan ett stort antal Specialkurser, som är yrkesinriktade och ofta omfattar ett relativt litet antal undervis- ningstimmar. Deltagarna har i regel yrkeserfarenhet och kurserna är i sak snarare att uppfatta som vuxenutbildning än som en del av ungdomsut- bildningen. Ovanstående synpunkter på vuxenstudier inom ungdoms- skolans ram kan därför inte tillämpas på dessa kurser. På sikt kan vissa av dessa specialkurser även formellt komma att överföras till vuxenutbild- ningen.
2.3. Utbildningsformer
I SVUX:s huvudbetänkande har tidigare följande vuxenutbildningsformer beskrivits: studieförbundens studiecirkelverksamhet, folkhögskolan, kom- munal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, vuxna i gymnasiesko- lan, statlig vuxenutbildning, eftergymnasial utbildning. brevskolor. kurser i radio och television. löntagarorganisationernas utbildning, personalut- bildning inom den offentliga sektorn och utbildning inom näringslivet.
Indelningen har gjorts från praktiska utgångspunkter och för SVUX:s tidigare arbete har den varit tillfredsställande. För en diskussion om de olika utbildningsformernas speciella karaktär samt samverkan och arbets- fördelning emellan dem, kan den emellertid behöva förtydligas på några punkter.
Höglund—Eliasson anger i Vuxenutbildning i Sverige fyra olika indelningsgrunder som kortfattat kan anges som: olika arrangörer, olika målgrupper, olika mål och olika metoder.
Av ovan nämnda former skiljer sig brevskolor och kurser i radio och television från de andra genom att det typiska för dem är undervisnings- metoden. De kan fungera separat men kan också kombineras med någon av de ovan nämnda vuxenutbildningsformerna. Det finns skäl att
behandla dem i samband med frågor om olika metoder att effektivisera utbildningen och att göra den tillgänglig för nya grupper. men man behöver i detta sammanhang inte primärt betrakta dem som särskilda utbildningsformer.
Personalutbildningen inom den offentliga sektorn och utbildningen inom näringslivet är bestämda säväl genom mål som genom malgrupp. Utbildningen riktar sig till en bestämd grupp med ett för denna speciellt avpassat utbud. Den ges ofta som internatkurser men även andra former, tex korrespondensundervisning, förekommer. Genom att denna utbild— ning har så speciella uppgifter, är dess avgränsning i förhållande till andra vuxenutbildningsformer i regel klar. Personalutbildningen utnyttjar dock ibland vuxenutbildningen inom det offentliga utbildningsväsendet.
Även den fackliga utbildningen har en bestämd målgrupp. Undervis- ningen är ofta organiserad i någon form som stämmer överens med dem som används inom övrig vuxenutbildning. t ex studiecirkel eller ämnes— kurs vid folkhögskola.
Arbetsmarknadsutbildningen avgränsas av rätten att få utbildnings— bidrag. Det innebär att den inte i organisatoriskt avseende behöver vara en självständig utbildningsform, utan kan bedrivas genom någon av de andra formerna, tex kommunal vuxenutbildning eller eftergymnasial utbildning. När i fortsättningen arbetsmarknadsutbildning behandlas som en särskild studieform avses den utbildning som ges vid de av SÖ särskilt anordnade kurserna, i regel vid AMU-center. Arbetsmarknadsutbildning- en kan även bedrivas inom den kommunala vuxenutbildningens och inom folkhögskolans ram.
Genom försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre studier har möjligheterna för äldre att skrivas in vid universitet ökat. Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen om reformering av liögskoleutbildningen (prop. 197519, UbU 19751l7, rskr l9751179) kommer tillträde till högre studier fran och med 1 juli 1977 att kunna beredas den som är 25 är och varit yrkesverksam under fyra är. Åldersfördelningen för nyinskrivna vid filosofisk fakultet har under de senaste aren successivt förskjutits mot högre genomsnittsaldrar. Även i framtiden kommer säkert andelen äldre inom högskoleutbildningen att vara relativt stor. Om den återkommande utbildningen blir en vanlig modell för individens utbildningsplanering, far detta som följd att andelen äldre inom högskoleutbildningen ökar. De fragor om samordning och arbetsfördelning inom vuxenutbildningen. som berör högskoleutbild- ningen, är delvis av annan art än övriga samverkansfrägor. Med tanke härpä och med hänsyn till att i SVUX:s tilläggsdirektiv betonas att i första hand utbildningsbehovet för dem som har en kort och bristfällig utbildning bör beaktas. har SVUX inte närmare behandlat fragor om samverkan mellan högskoleutbildning och annan vuxenutbildning.
För SVUX:s arbete är det främst av intresse att studera de vuxenut- bildningsformer som har i vissa avseenden likartade mal och som riktar sig till delvis samma grupper och för vilka en samverkan kan vara aktuell. Det är likaså av värde att närmare undersöka de förhallanden som skiljer dessa former fran varandra och pröva om de kan utgöra grund för en
arbetsfördelning eller för en naturlig avgränsning. De från dessa synpunkter mest aktuella vuxenutbildningsformerna är studieförbundens studiecir- kelverksamhet, folkhögskolan. kommunal och statlig vuxenutbildning samt arbetsmarknadsutbildning vid AMU-center. ] fortsättningen avses med termen vuxenutbildning främst dessa studieformer. medan däremot andra studieformer inte närmare behandlas.
2.4. Mål
Med de skilda uppgifter som ungdomsskola och vuxenutbildning f. n. harr vart samhälle är det också naturligt att de fått olika utformning. Ungdomsskolans utbildning är anpassad till barns och ungdomars speciella behov och förutsättningar. Vuxenutbildningen har att ta hänsyn till dels sin speciella roll i samhället. dels vuxnas krav, förutsättningar och erfarenheter.
Här anges några förhållanden som gör att vuxenutbildningen skiljer sig från ungdomsutbildningen:
. Medan ungdomsutbildningen avser inskolning i samhället har vuxen- utbildningen till mål att ge vidareutbildning och fortbildning ivid bemärkelse.
0 Den vuxenstuderandes livs—. samhälls- och yrkeserfarenhet kan utnyttjas i utbildningen. . Den vuxenstuderande har på grund av yrkeserfarenheter och tidigare studier ofta större möjlighet att avgöra vad han vill och behöver studera.
. Den vuxenstuderande måste på grund av yrkesarbete och familjeansvar ofta koncentrera sina studier till en relativt kort period. alternativt flera korta perioder pä arbets- eller fritid. . Den vuxenstuderande har på grund av tidigare kunskaper och erfarenheter i regel större möjligheter än den ungdomsstuderande att bestämma studiernas innehåll], omfattning och form.
Med utgångspunkt i den vuxnes behov av och krav på utbildning och samhällets behov av att vuxna vidareutbildas kan vissa övergripande mål för denna utbildning formuleras. En sammanfattning av målen för vuxenutbildningen har senast getts i propositionen om vidgad vuxenut— bildning samt studiestöd ät vuxna (prOp. 197513). Departementschefen anger där nagra viktiga uppgifter för vuxenutbildningen.
”Utbildningen för vuxna har att bygga vidare på ungdomsutbildningen men också att kompensera brister i denna. Behoven av fortbildning och vidareutbildning växer och förändras ständigt. För att tillgodose dem måste. som LO och TCO anfört i sina rapporter om vuxenutbildningen och i sina yttranden över SVUX” och FÖVUX” betänkanden, vuxenut— bildningens innehåll fortlöpande förändras. Det är därför angeläget att i utbildningen ta till vara de studerandes skiftande erfarenheter. En viktig uppgift för vuxenutbildningen _ liksom för all utbildning —- är att bidra till de studerandes personlighetsutveckling. Det gäller bl. a. att utveckla förmåga till kritisk analys av den egna situationen och det omgivande
samhället och stimulera till att inom ramen för demokratins arbetsformer medverka till förbättringar på skilda områden. Jag vill särskilt stryka under det angelägna i att utveckla sådana studiemetoder som gör det möjligt också för de korttidsutbildade att nå dessa mål.
En viktig uppgift för vuxenutbildningen är att stärka individens ställning i arbetslivet. Denna uppgift kan fullgöras på olika sätt. Ett sätt är att ge en allmän utbildning som ökar de studerandes förutsättningar att själva fortbilda sig, skapar beredskap inför byte av arbetsuppgifter eller övergång från arbete i hemmet till förvärvslivet och ger vidgade möjligheter att utöva inflytande på den egna arbetsmiljöns utformning. Folkbildningsarbetet är vid sidan av sina uppgifter på kulturlivets område också inriktat på sådan allmän utbildning. Den allmänna utbildningens betydelse för människorna när det gäller att möta förändringar på arbetsmarknaden och påverka arbetslivets utveckling har under senare år kommit att betonas alltmer. Jag vill t. ex. erinra om att inslag av allmän utbildning numera också finns inom arbetsmarknadsutbildningen.
Möjligheterna för den enskilde att få nya arbetsuppgifter är i avgörande grad beroende av tillgången på yrkesinriktad utbildning i vuxen ålder. Inom vuxenutbildningen måste därför ges en mot yrkesom— råden och enskilda yrken direkt inriktad utbildning. Det är t. ex. en huvuduppgift för arbetsmarknadsutbildningen men också en viktig uppgift för den kommunala och statliga vuxenutbildningen att ge sådan utbildning. Inom högskolan kommer uppgiften att ge fortbildning och vidareutbildning även för yrkesverksamma vuxna att få successivt allt större betydelse.
Inom vuxenutbildningen finns alltså och bör enligt min uppfattning även framdeles finnas mångskiftande möjligheter att förbereda människor för arbetslivet och att stärka löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Av vad jag anfört följer också att det inte är möjligt att entydigt avgöra hur dessa möjligheter skall fullgöras inom olika former av vuxenutbild— ning. Sålunda kan t. ex. studier i studiecirkelns form eller vid folkhög- skola ge en god beredskap för att gå ut på arbetsmarknaden eller för byte av arbetsuppgifter trots att dessa studier inte har som primär uppgift att ge yrkesförberedelse.
Vuxenutbildningen bör alltså . som framgått av det föregående —— utvecklas så att framväxten av återkommande utbildning underlättas.
Under nu överblickbar tid blir en huvuduppgift för vuxenutbildningen att tillgodose de korttidsutbildades behov genom överbryggande utbild— ning."
2.5. Skillnader i målsättning
2.5 .1 Inledning
Inom ramen för de gemensamma målen för vuxenutbildningen finns speciella profiler hos olika utbildningsformer. Den särskilda utbildnings- anordnaren (kommunen, landstinget, folkrörelsen. staten) har ett be— stämt syfte med varje studieform och utbildningen inom denna formas därför så att den motsvarar detta syfte.
2.5.2. Arbetsmarknadsutbildning vid AMU-center
Vissa utbildningar är i större utsträckning än andra inriktade på arbetslivets krav. De avser att förbereda för yrkesverksamhet och ge
behörighet till vidare studier. Hit hör främst arbetsmarknadsutbildningen vid AMU-center men även den kommunala och statliga vuxenutbildning- en. Arbetsmarknadsutbildningens mål har av KAMU beskrivits som ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska mål, fördelningspolitiska mål samt utbildningspolitiska mål. De fördelningspolitiska och utbildnings- politiska målen överensstämmer i huvudsak med de här tidigare angivna övergripande målen för större delen av vuxenutbildningen. Det arbets- marknadspolitiska syftet har av KAMU angivits som dubbelt: dels att hjälpa den arbetslöse till sysselsättning, dels att fylla lediga platser inom viktiga sektorer på arbetsmarknaden. Sådan utbildning riktas till vissa bestämda grupper och dess inriktning bestäms till övervägande del av arbetsmarknadens behov av utbildad arbetskraft.
2.5.3. Kommunal och statlig vuxenutbildning
Utbildningen vid AMU—center är i sin helhet inriktad mot att tillgodose arbetsmarknadens behov. Men även kommunal och statlig vuxenutbild- ning är till vissa delar orienterad mot arbetslivet. Den skall motsvara läroplanerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan. Den senare har som en väsentlig uppgift att förbereda för yrkeslivet och att ge behörighet för fortsatta studier. Tillämpningen av läroplanerna skall för kommunal och statlig vuxenutbildning anpassas till de vuxnas speciella förutsättningar och behov. Kurserna inom denna utbildning har alltså karaktären av att vara kompetens— och behörighetsgivande. Detta betyder inte att de studerande själva alltid har den formella behörigheten som främsta motiv för sina studier. En betydande grupp studerande är de vuxna som i unga år inte fick del av de då begränsade utbildningsmöj- ligheterna. För många av dem torde allmänorienteringen vara väl så viktig som en formell kompetens.
2.5.4. Folkhögskola
Även folkhögskolans längre kurser är i regel så utformade att de under vissa villkor blir behörighetsgivande. Folkhögskolans mål anges emellertid i folkhögskolestadgan (19582478, ändrad senast 19741279) vara ”allmän medborgerlig bildning”. Den nu arbetande folkhögskoleutred- ningen har låtit utföra en undersökning Folkhögskoleelever l973 (DsU 197419—10). Av denna framgår att 58 procent av eleverna hösten l973 har angivit som främsta avsikt med sina studier att de önskar få behörighet eller kompetens för fortsatta studier eller yrkesverksamhet, medan 29 procent angivit skäl som har med allmänorientering, studiein- tresse och insatser i folkrörelserna att göra. En mycket stor del av folkhögskoleeleverna avser alltså att fortsätta sina studier vid annan skolform eller vid högskola. Utbildningen vid folkhögskola och kommu— nal vuxenutbildning utnyttjas således i betydande utsträckning för samma syften. En väsentlig skillnad är emellertid att undervisningen vid folkhögskola inte är bunden vid läroplaner, vilket möjliggör för varje skola att med hänsyn till huvudmannens intresse ge skolan sin speciella
inriktning och för lärare och elever att inom vissa fastställda ramar utforma utbildningen så att den bäst passar de studerandes aktuella behov och önskemål. ] de fall folkhögskolorna arbetar i nära samverkan med folkrörelser, präglas undervisningen av dessas grundsyn. l Folkhög- skoleelever 1973 anges att 45 procent av eleverna vid arbetarrörelsens skolor anser att skolans ideologi slår igenom i undervisningen ”i hög grad” eller ”i viss mån”. Motsvarande tal för de religiösa skolorna är 36 procent och för nykterhetsrörelsens skolor 38 procent. Vid en jämförelse mellan folkhögskola och kommunal vuxenutbildning måste alltså hänsyn tas dels till skillnaden i läroplansbundenhet, dels till folkhögskolans anknytning till folkrörelser.
En särskild typ av långa kurser vid folkhögskolorna är de som har specialinriktning, t. ex. konstlinjer, musiklinjer, dramatiklinjer. u-landslin- jer och fritidsledarutbildning. Dessa länga specialkurser ansluter sig mera till den allmänna folkbildningens mål än till den kommunala vuxenutbild- ningens. I ännu högre grad gäller detta det stora antalet korta ämneskurser vid folkhögskolorna. De anordnas ofta i samarbete mellan folkhögskola och studieförbund. Målen för dem bestäms dels av studieorganisalionens allmänna intresseinriktning, dels av det speciella syftet med varje kurs.
2.5.5. Studieförbundens studiecirkelverksanthet
Den vuxenutbildningsform som är minst beroende av arbetslivets krav och friast med avseende på kursernas utformning är studieförbundens studiecirkelverksamhet. Den präglas i hög grad av respektive studieför— bunds eget mål för verksamheten.
De studerande har stora möjligheter till inflytande på studiernas utformning och innehåll och de olika studieförbunden kan snabbt anpassa sitt utbildningsutbud till de aktuella behoven. Genom studieför- bundens anknytning till folkrörelserna har de möjlighet att inom sina medlemsorganisationer väcka intresse för och rekrytera till studier. Det har i många sammanhang hävdats att studiecirkeln som arbetsmetod har en viktig kontaktskapande funktion. Dess sociala uppgift kan inte skiljas från dess pedagogiska, eftersom den innebär att den studerande genom kontakten inom cirkeln kan uppleva själva studiemiljön som positiv och därmed få ytterligare stimulans i sina studier.
Rörelseanknytningen är ett för huvuddelen av studiecirkelverksamhe— ten gemensamt drag. Anknytningens styrka skiftar mellan studieför- bunden. l någon mån framgår den av ämnesfördelningen inom förbun- den. Olle Edelholm har i skriften Studieförbundens mål nu och i framtiden (1972) studerat tolv studieförbunds ämnesfördelning under tioårsperioden 1960 "1970. Av hans framställning framgår att verksamhe— ten inom en del studieförbund har klara ämnesprofiler, präglade av medlemsorganisationernas intressen.
Väsentligare än skillnaden i ämnesprofil är dock skillnaden i reellt innehåll. Genom att organisationernas grundsyn präglar såväl valet av stoff inom ämnet som sättet att behandla det, kan två studieförbund
inom samma ämnesram erbjuda väsentligen olika innehåll. Denna möjlighet för förbunden att prägla sin Studieverksamhet är ett betydelse- fullt inslag i folkbildningsarbetet.
l Höglund—Eliassons undersökning Vuxenutbildning i Sverige (1971) påpekas att studiecirklarnas innehåll i jämförelse med andra former av vuxenutbildning är markerat ”onyttiga” eller ”fritids- och kulturinrik- tade”. Situationen i detta avseende har emellertid i viss mån ändrats genom att tilläggsbidrag infördes budgetåret 1970/71 för studiecirklar på grundskolenivå" i ämnena svenska, matematik, samhällskunskap och engelska samt för studiecirklar som syftar till att förbättra de handikap- pades förmåga att meddela sig. Motivet för tilläggsbidraget till dessa 5. k. prioriterade studiecirklar har varit att förbättra möjligheterna att nå ut med utbildningen till grupper med kort grundutbildning. Effekten har också blivit den avsedda. Under verksamhetsåret l973/74 utgjorde de prioriterade cirklarna 79152 st, vilket innebär 34 procent av totala antalet studiecirklar (230 764). Inom ABF utgjorde under samma år cirklarna i prioriterade ämnen 48 procent, inom Vuxenskolan 39 procent och inom Medborgarskolan 27 procent av hela antalet cirklar i allmänna amnen.
2.6. De olika utbildningsformernas räckvidd 2.6.1 Antal vuxenstuderande
En viss utbildnings omfattning kan mätas på olika sätt. Man kan sålunda ange hela utbildningsvolymen t. ex. i antalet undervisningstimmar, antalet ämneskurser eller antalet studiecirklar. Ett sådant mått på utbildningens omfattning har intresse då man vill få en uppfattning om de medel som fordras för den. Då det gäller att bedöma hur stor del av befolkningen som nås av olika former av vuxenutbildning är ett mått på utbildningens räckvidd av större intresse än på dess volym. Det naturliga måttet blir då det antal människor som nås av en viss utbildning, oberoende av deras studieintensitet. Den statistik som finns tillgänglig anger i allmänhet antalet deltagare, inte antalet individer.
En person som deltar i flera korta kurser under ett år eller i flera studiecirklar räknas i var och en av dessa som kursdeltagare. Antalet personer, som under ett år deltagit i heltidsstudier under längre tid, gåri regel att fastställa med ganska stor säkerhet. Då det gäller fritidsstudieri studiecirkelform och deltagande i korta ämneskurser är talen osäkrare. Det är möjligt och i vissa fall troligt, att samma personer under ett år deltagit i mer än en studiecirkel. Här måste en reducering ske i förhållande till det totala antalet kursdeltagare, för att man skall få antalet personer som deltagit i cirkelstudier.
Någon undersökning som anger hur många individer som faktiskt deltar i studiecirkelstudier under ett år finns inte men det finns visst material som kan ligga till grund för en bedömning. Låginkomstutred- ningen har låtit undersöka den vuxna befolkningens fritidsförhållanden och resultatet finns publicerat i en studie av Agneta Lundahl: Fritid och
rekreation (Allmänna förlaget 1971 ). Undersökningen avser befolkningen mellan 15 och 75 år och .ordes genom intervjuer våren/sommaren 1968. Intervjupersonerna skulle ange om de deltar ”någon gång” eller ”ofta” i vissa fritidsaktiviteter, bland dessa ”studiecirkel eller kurser”. Av de tillfrågade svarade 12 procent, motsvarande 700 000 personer av befolk- ningen mellan 15 och 75 år, att de ”någon gång” deltar i studiecirkel eller kurser. De som svarade att de ”ofta" deltar i studiecirkel eller kurser, utgjorde 7 procent av de tillfrågade, motsvarande 430 000 personer av befolkningen mellan 15 och 75 år. Uppgifterna kan inte utan vidare anses motsvara dem som under ett år deltagit i studiecirkel. Den grupp som deltagit i annan kursverksamhet än studiecirkel" och således inte varit cirkeldeltagare torde vara så liten att den inte väsentligt påverkar talens storlek. Men det kan ifrågasättas om huvuddelen av de 700 000 personer som deltar i studiecirkel ”någon gång” varit cirkeldeltagare under det senaste året. Ett försiktigt antagande om att åtminstone hälften av dem varit det, skulle för det angivna året leda till slutsatsen att ungefär tre kvarts miljon personer deltagit i studiecirkelverksamhet.
Antalet studiecirkeldeltagare (där dubbelräkningar av personer alltså förekommer) är 1,46 miljoner personer för studieåret 1967/68. Det betyder att en person motsvarar två cirkeldeltagare, dvs. att var och en av de studerande i medeltal deltagit i två cirklar. Sedan dess har antalet cirkeldeltagare ökat avsevärt. Man kan tänka sig att ökningen av antalet deltagare inte motsvaras av en procentuellt lika stor ökning av antalet personer, utan att ökningen till viss del beror på att samma person har valt att delta i fler cirklar. Mot detta talar dock två omständigheter. En väsentlig del av de nya cirklarna är s. k. prioriterade cirklar och det råder inte någon tvekan om att deltagarna i dessa till väsentlig del rekryteras inom nya grupper. Vidare finns det inom alla förbund en tendens att öka timantalet i cirklarna, vilket leder till att samma person inte kan delta i så många cirklar per år. Man vågar alltså anta att relationstalet två kan tillämpas som ett ungefärligt mått på förhållandet mellan antalet cirkeldeltagare och antalet studerande personer också för studieåret l973/74. De 2,2 miljonerna deltagare skulle då motsvaras av drygt en miljon studerande personer.
Inom ABF har gjorts en motsvarande undersökning vilken dock endast gäller ABF:s verksamhet. Enligt denna skulle antalet personer vara 2/3 av antalet deltagare. Tillämpas denna beräkning på hela studiecirkelområdet skulle alltså antalet personer som under ett år deltar i studiecirkel vara ca 1,4 miljoner.
Även för korta ämneskurser vid folkhögskola är det troligt att samma person under ett år deltar i mer än en kurs. I vissa fall är kurserna uppbyggda på ett sådant sätt att de kompletterar varandra och avsikten är att den ena kursen skall följa den andra. Detta är dock inte regel. Man kan därför utgå från att talet för deltagarna också ger ett ungefärligen riktigt mått på antalet personer, som nåtts av utbildningen.
Uppgiften om antalet studerande i kommunal vuxenutbildning under ett läsår har hämtats från SCB:s statistik. Den bygger på uppgifter om antalet studerande under hösten 1973 (144000 personer), ökat med
Tabell 2.1 Antalet personer som beräknas ha deltagit i olika former av vuxenutbild- ning under studieåret l973/74
Studiecirklar inom studieförbund 1 000 OOO—1 400 000 Folkhögskola (vinterkurser och ämneskurser) 55 000 Kommunal vuxenutbildning 180 000 Statens skolor för vuxna (varvad undervisning och brevkurser) 8 000 Arbetsmarknadsutbildning vid AMU—center 75 000
antalet nytillkomna studerande under våren 1974 (34 000).
Med tanke på de osäkerheter i uppgifterna som ovan nämnts har alla tal avrundats till hela tusental. De olika utbildningsformernas räckvidd skulle då kunna anges genom talen i tabell 2.1. Enligt denna skulle över en miljon människor delta i studiecirkelverksamhet medan betydligt över en kvarts miljon deltar i annan vuxenutbildning. Någon summering är inte möjlig, dels på grund av uppgifternas osäkerhet, dels därför att en och samma person kan delta i flera former av vuxenutbildning. Landets befolkning mellan 20 och 67 år var 1973 ca fem miljoner personer. Av dessa deltog mellan en och två miljoner i vuxenutbildning.
2.6.2. Geografisk spridning
De olika utbildningsformerna når emellertid inte samma grupper. Den studieform som har den bästa regionala spridningen är naturligt nog studiecirkeln. FÖVUX har gjort en omfattande undersökning av samban- det mellan de korttidsutbildades och studiecirkelverksamhetens regionala fördelning. Variationerna i deltagarfrekvens är stora mellan dels olika län, dels olika kommuner. Visst samband mellan kommuns tätortsgrad och antalet cirkeldeltagare kan påvisas, i stort sett innebärande att kommuner med hög tätortsgrad (mer än 60 procent) har ett något högre deltagande, medan kommuner med låg tätortsgrad (mindre än 20 procent) har ett lägre deltagande. Någon utpräglad tätortsföreteelse är studiecirkeln dock inte. De kartor över deltagarfrekvens i vissa studiecirklar som FÖVUX redovisar i sitt betänkande Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974:54) visar att studiecirkelverksamheten är väl spridd över hela landet, utan någon markerad koncentration till vissa typer av kommuner.
Även verksamheten vid AMU-center och folkhögskolor är väl spridd över hela landet. Det finns ett femtiotal AMU-center och dessutom filialer eller enstaka kurser på ytterligare ca 100 orter. Folkhögskoleenhe— terna (huvudskolor och filialer) var 115 under arbetsåret 1974/75. Skolornas lokalisering ger fog för kommentaren att ”folkhögskolan är ännu till största delen en landsbygdsföreteelse” (Vuxenutbildning i Sverige). Vid denna bedömning har hänsyn inte tagits till att ett stort antal folkhögskolor som är förlagda till landsbygden genom ämneskurser eller filialskolor bedriver verksamhet i närliggande städer (externatfolk- högskolor). F. n. finns 23 sådana ämneskurser/filialer. Kommunal vuxenutbildning förekommer i praktiskt taget alla kommu-
ner, men dess omfattning skiftar kraftigt mellan kommunerna. Den är förhållandevis väl utbyggd i storstadskommunerna men har ringa omfatt— ning i de flesta kommuner inom det allmänna stödområdet.
Den statliga vuxenutbildningen vid statens skolor för vuxna i Härnö- sand och Norrköping är riksrekryterande. En förhållandevis stor andel av eleverna kommer emellertid från den region inom vilken respektive skola ligger.
Även om vuxenutbildningen är spridd över hela landet har den alltså en ojämn fördelning. Detta gäller särskilt den kommunala vuxenutbild- ningen, men vissa skevheter i detta avseende finns också inom de övriga utbildningsformerna. Det innebär att personer i storstadsområden och tätorter har gynnsammare utbildningsbetingelser än personer i glesbygd.
2.6.3. Åldersspridning
Studieformerna når också olika åldersgrupper. Folkhögskolornas långa kurser har förhållandevis yngst elever. Medianåldern är 21,3 år (Folkhög- skoleelever l973). Variationerna mellan skolorna är relativt stora. Bland manliga elever vid arbetarrörelsens skolor är medianåldern ca 26 år. Deltagarna vid AMU-center och i kommunal och statlig vuxenutbildning är i medeltal några år äldre än folkhögskoleelever. Sålunda är median- åldern för nyinskrivna elever vid kommunal vuxenutbildning 30,2 år och vid AMU—center 29,0 år (uppgifterna gäller våren 1974). Studiecirkelverk- samheten har nått jämförelsevis många äldre. Enligt en undersökning inom projektet Studiecirkel 70 var 58 procent av samtliga cirkeldeltagare över 33 år. Även deltagarna vid folkhögskolornas kortare ämneskurser har en hög genomsnittsålder.
2.6.4. Könsfördelning
Antalet vuxenstuderande är inte jämnt fördelat mellan könen. De kvinnliga deltagarna överväger inom de flesta studieformerna. Inom studiecirkelverksamheten utgör de ca 2/3 av samtliga studerande, inom folkhögskolans vinterkurser utgör de ca 61 procent, och i kommunal vuxenutbildning 04 procent. Vid den varvade undervisningen vid statens skolor för vuxna och vid AMU-center överväger dock de manliga studerande något.
2.6.5. Studiebakgrund
Studiecirkeln är den vuxenutbildningsform som har de flesta korttidsut- bildade. Enligt en undersökning inom projektet Studiecirkel 1970 hade 38 procent av de studerande i studiecirklar under höstterminen 1970 endast folkskola som utbildningsbakgrund. Undersökningen avsåg ett urval av 500 cirklar, representerande samtliga studieförbund. Variationer— na mellan studieförbunden är emellertid stor. Detta framgår av en undersökning som SCB genomfört, likaså hösten 1970. Undersökningen
avser deltagare i prioriterade cirklar inom de fyra största studieförbunden (ABF, TBV, SV och Mbsk). Enligt denna var andelen deltagare med endast folkskola som utbildningsbakgrund inom ABF omkring 60 procent, SV drygt 50 procent, TBV omkring 40 procent och Mbsk omkring 30 procent. En av Sveriges Radios publik- och programforsk- ningsavdelning (PUB) utförd undersökning från år 1971 visar att 55 procent av cirkeldeltagarna inom ABF har högst åttaårig folkskola.
Även inom kommunal vuxenutbildning finns många korttidsutbildade. Hösten 1973 utgjorde de enligt SCB:s statistik 33 procent av de nyinskrivna eleverna. Inom grundskoleutbildningen utgjorde de 54 procent, vid gymnasieskolekurserna 11 procent och vid den särskilda yrkesutbildningen 36 procent. Här märks en förändrad tendens i förhållande till tidigare år. Den kommunala vuxenutbildningen omfattade från början i större utsträckning gymnasiala studier. Antalet elever med endast folkskola var då naturligt nog mindre. I 1971 års vuxenutbildnings- proposition (prop. 1971:37) lades särskild vikt vid åtgärder som skulle underlätta att rekrytera vuxna med kort tidigare utbildning till kommu- nal vuxenutbildning. Bl.a. ändrades intagningsbestämmelserna och en begränsning av antalet utbildningsplatser inom de gymnasiala kurserna infördes. lnom grundskolekurserna har också under senare år andelen korttidsutbildade stigit och ligger nu i stort sett i nivå med den genomsnittliga andelen korttidsutbildade i studiecirkelverksamheten. Av naturliga skäl är andelen korttidsutbildade i de gymnasiala kurserna lägre.
För folkhögskolans långa kurser har till viss del en förändring i motsatt riktning skett. Tidigare hade folkhögskolorna en högre andel elever med folkskola som utbildningsbakgrund än den kommunala och statliga vuxenutbildningen. Sålunda visade det sig vid en undersökning utförd 1968 (Johansson—Molander: Vuxenstuderande 1968) att 54 procent av eleverna vid folkhögskolorna hade denna utbildningsbakgrund. Enligt Folkhögskoleelever 1973 utgör denna grupp nu endast 20 procent av eleverna. Folkhögskolan rekryterar sina elever ur grupper som i regel haft tillgång till den nioåriga grundskolan och eventuellt också någon form av gymnasial utbildning. En inte oväsentlig grupp av eleverna, vid vissa skolor över 50 procent, har sedan länge rekryterats via arbetsmarknads- myndigheterna bland personer, som fyllt villkoren för utbildningsbidrag inom AMU. Denna elevgrupp har genomsnittligt haft högre ålder än de övriga. Genomsnittsåldern har sjunkit och utbildningsnivån hos de nya eleverna blivit högre. En bidragande faktor har också varit tillkomsten av vissa speciallinjer. Dessa linjer har ofta haft karaktären av förberedande yrkesutbildning och har dragit till sig relativt unga studerande. Speciellt gäller detta musiklinjerna. Vad som här sagts gäller om folkhögskolans långa kurser. De korta ämneskurserna rekryterar till väsentlig del samma grupper som studieför- bundens cirkelverksamhet.
Inom arbetsmarknadsutbildningen utgjorde år 1973 de korttidsutbilda- de ca 55 procent av totala antalet personer som började utbildningen. Uppgiften avser hela arbetsmarknadsutbildningen och andelen korttidsut- bildade som började vid Sözs kurser med deras övervägande praktiska
inriktning torde vara något högre.
De här angivna procenttalen för antalet korttidsutbildade vid olika utbildningsvägar är inte utan vidare jämförbara. Uppgifterna om studie- cirkeldeltagarna bygger på en undersökning, som ligger längre tillbaka i tiden än övriga redovisade undersökningar. Även dessa har olika källor och begreppet korttidsutbildad kan ha tolkats på något olika sätt. Men även om uppgifterna måsteanvändas med stor försiktighet, vågar man ändå dra vissa slutsatser: De utbildningsformer som samlat mest korttidsutbildade och där dessa utgör omkring hälften eller mer av de studerande är arbetsmarknadsutbildningen, studiecirkelverksamheten in- om ABF och SV samt den kommunala vuxenutbildningen på grundskole- nivå. Uppgifterna är emellertid för osäkra för att man skall kunna göra en mera detaljerad jämförelse mellan dem. En något mindre andel av dem som kommer till TBV:s och Mbskzs kurser och till den särskilda yrkesutbildningen inom kommunal vuxenutbildning är korttidsutbildad. Vid folkhögskolorna utgör de en ännu mindre andel.
2.7. Resurser 2.7.1 Studieförbundens studiecirkelverksamhet
Den tidigare vuxenutbildningen, folkbildning i form av folkhögskola och studieförbundsverksamhet, fick arbeta med mycket begränsade resurser. De medel som stod till förfogande var anslag genom privatpersoner och organisationer. Senare tillkom anslag från kommun, landsting och stat. Utbildningens utformning präglades starkt av denna knapphet på ekonomiska resurser. Studieförbundens verksamhet kom inte att knytas till materiellt välutrustade institutioner. Som studiehandledare fungerade organisationernas medlemmar. Det blev en naturlig princip för studiecir- keln att ledaren tillhörde den studerande kamratkretsen. Efter hand som verksamheten växt, har nya krav ställts på lokaler för administration och undervisning samt på ledarutbildning. Ledararvoden har också blivit allmänt förekommande. I vissa fall har man haft behov av lärare med mera omfattande ämnesutbildning som cirkelledare. För att studieför— bunden skall kunna uppfylla de nya krav som ställts har kommunala och statliga ekonomiska insatser fordrats, och i den mån de samhälleliga insatserna ökat, har studieförbunden förbättrat sin materiella standard. Fortfarande gäller dock att den ursprungliga situationen i viss mån präglar verksamheten. Studieförbundens verksamhet är i mindre grad än annan utbildning institutionaliserad. De resurser som avser administration och pedagogisk utrustning är knappa. I vuxenutbildningspropositionen (prop. 1975123) visar departementschefen på den nya situation som studieförbunden kommit i genom de krav som lagen om anställnings- skydd ställer. För att cirkelledarna skall omfattas av denna har studieförbunden slutit kollektivavtal med dess fackliga organisationer. Det kan därför, enligt departementschefen, bli nödvändigt att se över formerna för stödet till studiecirkelverksamheten.
2.7.2. I'lolk/togskola
Folkhögskolorna tillkom på liknande villkor som studiecirkelverksamhe- ten. Även här var till en början de materiella resurserna mycket begränsade. Åtskilliga skolor arbetade många år utan egna lokaler eller egen utrustning. Landstingens och kommunernas insatser kom att förändra situationen. I vissa fall skapade landstingen egna folkhögskolor, i andra övertog man redan existerande skolor och i övrigt gav man anslag till existerande skolor inom landstingsområdet. Senare tillkom statsbidrag till folkhögskolorna och härigenom blev deras karaktär av fasta institutioner mer markerad. Denna utveckling var av flera skäl nödvändig. Folkhögskolorna ligger i regel på landsbygden och för att bereda de studerande rum och mat krävdes internat. Genom internaten fick folkhögskolorna nya viktiga funktioner. Vidare krävde heltidsunder- visningen särskild lärarpersonal, anställd enbart för folkhögskolans räkning eller i vissa fall gemensamt för folkhögskola och annan skolform, t. ex. lanthushållsskola eller lantmannaskola. För lärarnas och ekonomi- personalens räkning fordrades bostäder.
De äldre skolbyggnaderna är i regel byggda eller inköpta av huvudsakli- gen insamlade medel, medan nyare byggnader till större delen finansierats genom statsbidrag eller landstingsinsatser. Folkhögskolorna utgör även en tillgång för det övriga folkbildningsarbetet. De fungerar ofta som kurs- och konferenslokaler. Länsbildningsförbunden har viss verksamhet för- lagd till folkhögskolorna, t. ex. expedition för ämnes- och bildningskon- sulenter. I vissa fall har skolbiblioteken fungerat som folkbibliotek.
2.7.3. Kommunal vuxenutbildning
När kommunal vuxenutbildning infördes förutsattes att den inte skulle behöva tillföras några egna resurser i form av lokaler och materiel. Dessa resurser skulle vara gemensamma med skolväsendet i övrigt. I enlighet härmed utgår inte några statsbidrag för lokaler och nyinvesteringar i materiel. Den kommunala vuxenutbildningen utnyttjar lokaler och utrustning inom ungdomsskolan. Där särskild enhet för kommunal vuxenutbildning finns, har denna egna lokaler och utrustning. De bristande lokalresurserna har inom vissa orter hämmat anordnande av dagundervisning. De har dessutom försvårat anpassningen av undervis— ningsmetoder och utrustning till vuxnas förutsättningar och behov.
2.7.4. Arbetsmarknadsutbildning vid AM U—center
I—"ör arbetsmarknadsutbildningen har som egna institutioner byggts AMU-center. Som tidigare framhållits kan arbetsmarknadsutbildning genomföras också inom det allmänna skolväsendets ram. För att tillgodose utbildningsbehovet har det varit nödvändigt att tillskapa egna resurser i form av lokaler och undervisningsmateriel, maskinutrustning m. m. I vissa fall har det allmänna skolväsendet över huvud taget inte haft någon ledig kapacitet att erbjuda och om sådan funnits har den ofta nog
Tabell 2.2 Beläggning vid AMU-center 1972 och 1974 i procent av den totala
kapaciteten
197 2 1974 jan. . . 68 febr. . . 70 mars 76 71 april 75 69 maj 72 67 ju ni 69 59 juli 59 52 aug. 59 55 sept. 65 59 okt. 71 64 nov. 77 66 dec. 72 64 genomsnitt för hela året 72,5 (mars—dec.) 63,7
inte motsvarat arbetsmarknadsutbildningens behov. Denna har ställt speciella krav på utbildningens inriktning och genomförande, såsom kontinuerlig drift och möjlighet till successiv rekrytering. För att tillgodose utbildningsbehovet har AMS i samverkan med SÖ byggt upp särskilda AMU-center, som f. 11. har en kapacitet som motsvarar hälften av utbildningsbehovet.
Beläggningen vid AMU-center, dels under år 1972 (mars—dec.), dels under år 1974 framgår av tabell 2.2.
Tabellen visar en ledig kapacitet på ca 30 procent. Eftersom det totala antalet platser är ca 25 000, skulle detta motsvara ungefär 7 000 platser. Detta är emellertid endast en skenbar överkapacitet, som i begränsad omfattning kan utnyttjas. Den avser samtliga utbildningar i hela landet och anger inte vad som lokalt i varje undervisningsämne och vid varje tillfälle kan utnyttjas. Som framgår av tabellen är kapaciteten också till väsentlig del utnyttjad under tiden juni—aug, då övriga skolori regel står tomma.
Då denna överkapacitet bedöms, måste man ta hänsyn till arbetsmark- nadsutbildningens speciella uppgift att snabbt och med hänsyn till arbetsmarknadslägets krav kunna erbjuda utbildning inom olika områden. Ett hundraprocentigt resursutnyttjande skulle inte ge den extra resurs som arbetsmarknadsutbildningens flexibilitet kräver. Denna extra kapaci- tet torde emellertid under kortare tid åtminstone till någon del kunna utnyttjas för övrig vuxenutbildnings räkning på samma sätt som arbetsmarknadsutbildningen till en del kan använda det reguljära skolvä- sendets lokaler och materiel. Detta torde i allmänhet förutsätta att man kan utnyttja den lediga kapaciteten i form av vakanser eller en kurskapacitet i form av lokaler och utrustning utan alltför stora förändringar.
2.7.5. Kontaktna't
Vid sidan av de materiella resurserna förfogar vuxenutbildningen också över andra resurser bl. a. i form av ett rikt förgrenat kontaktnät mellan vissa utbildningsanordnare och organisationer av skilda slag.
Kontaktnätet är väl utbyggt och förgrenat inom studieförbundens verksamhetsområde, genom det nära sambandet mellan studieförbunden och övriga organisationer. Det innebär att de förbund, som har nära anknytning till de mest aktiva folkrörelserna, har de största möjligheterna att på ett naturligt sätt nå studieintresserade. Till sådana folkrörelser hör exempelvis de fackliga organisationerna. Kontaktnätet för arbetsmark- nadsutbildningen utgörs främst av arbetsförmedlingarna och av arbets- marknadens organisationer. Folkhögskolorna har i regel ett kontaktnät, som dock är olika utformat vid skolorna. Rörelseskolorna har samma kontaktvägar som studieförbunden, folkrörelseorganisationerna och sko- lor utan formell rörelseanknytning har ofta motsvarande kontakter, bl. a. genom att skolan samarbetar med ett eller flera studieförbund. Inom kommunal vuxenutbildning kan en kontaktverksamhet av liknande slag behöva byggas ut.
Den administrativa apparaten har anpassats till varje utbildningsform för sig men erbjuder också vissa kontakter mellan utbildningsformerna. För dessa samarbetsformer redovisas i kap. 3.
2.7.6. Lärare och cirkelledare
Det finns olika slag av vuxenutbildare: cirkelledare inom folkbildningen, lärare med utbildning för någon av de övriga vuxenutbildningsformerna och lärare med utbildning för ungdomsskolan. Cirkelledarna utbildas huvudsakligen inom respektive studieförbund eller i samarbete mellan studieförbunden. En del av denna cirkelledarutbildning har lagts till folkhögskolorna. Speciell utbildning för vuxenundervisning finns dels vid lärarhögskolan i Linköping, dels vid lärarhögskolan i Stockholm. Folk- högskolegrenen vid ämneslärarlinjen i Linköping avser i första hand utbildning av ämneslärare vid folkhögskola. Till denna linje tas bl. 3. in ett antal sökande som inte har den vanliga behörigheten att söka till lärarhögskola, men har lång erfarenhet från folkbildnings- eller folkrörel- searbete. En del av de utbildade lärarna har anställts av folkbildningsorga- nisationer. På så sätt utgör lärarhögskolan i Linköping också delvis en utbildningsväg för funktionärer i övrigt folkbildningsarbete. Utbildningen vid lärarhögskolan i Stockholm är närmast inriktad på den kommunala vuxenutbildningen.
Än så länge gäller att en mycket stor del av de lärare som tjänstgör inom vuxenutbildningen skaffat sin kunskap i vuxenutbildning genom praktiska erfarenheter av sådan utbildning och genom fortbildning vid kortare kurser. Behovet av vuxenpedagogiskt skolade ledare och lärare är ännu långt ifrån tillgodosett.
Den kommunala vuxenutbildningen tillfördes från början inte några egna lärartjänster. De lärare som tjänstgjorde där var anställda som
timlärare. Sedan ett par år tillbaka kan tjänstgöring inom kommunal vuxenutbildning göras som fyllnadstjänst för lärare anställda inom grundskola eller gymnasieskola. [ budgetpropositionen 1975 (prop. 1975:l, bil. 10) föreslår föredraganden att särskilda tjänster skall inrättas avseende anställning vid skolväsendet i kommunerna. Avsikten med dessa särskilda tjänster är att lärarna i första hand enligt vissa regler skall tjänstgöra inom kommunal vuxenutbildning. En del av undervisningen kan dock fullgöras inom ungdomsskolan. Riksdagen har med en mindre ändring beslutat i enlighet med propositionen. Vuxenutbildningens utveckling under senare är har gjort att behovet av lärare och ledare, som är inriktade på vuxenutbildning, ökat snabbt. Trots att några studieförbund under senare är byggt upp systematiserad cirkelledarutbildning har studieförbunden inte haft möjlighet att utbilda ledare i den omfattning som varit önskvärd. Antalet utbildade cirkelleda- re synes därför ännu vara otillräckligt.
2.8. Kostnader
Vuxenutbildningens resurser byggdes som nyss nämnts ursprungligen upp genom frivilliga insatser av enskilda och organisationer. I den mån de olika samhällsorganen blev medvetna om behovet av vuxenutbildning tillkom och ökade insatserna från kommuner, landsting och stat. Efter hand har denna del av utgiftstäckningen blivit den avgjort största, men fortfarande fordras inte oväsentliga insatser från organisationer och enskilda, bl.a. i form av avgifter för deltagande i studiecirkel och driftbidrag till rörelseägda folkhögskolor från huvudmännen.
Hur statens utgifter för olika former av vuxenutbildning ökat under tiden från och med budgetåret 1969/70 framgår av tabell 2.3 samt av diagrammen 2.1 och 2.2. [diagram 2.1 har motsvarande kostnader också omräknats i fast penningvärde (är 1969). Att på motsvarande sätt ange primärkommunala och sekundärkommunala kostnader är inte möjligt då en samlad redovisning av kommunernas utgifter för vuxenutbildning saknas. Av tillgängliga uppgifter kan emellertid uppskattas att den statliga insatsen f.n. utgör ca fyra femtedelar och den kommunala ca en femtedel av samhällets totala insats för vuxenutbildning exklusive vuxenutbildningen i radio och TV, svenskundervisning för invandrare och löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet.
I olika sammanhang har statens och kommunernas kostnader för olika former av vuxenutbildning relaterats till utbildningsvolymen. Sådana jämförelser är emellertid osäkra, eftersom det är svårt att avgöra hur utbildningsvolymen skall anges. Ett påtagligt mått är antalet deltagartim- mar. Andra mått skulle sakligt sett vara att föredra, t.ex. antalet arselever eller någon form av mått på inhämtade studiekurser. Sadana mått är emellertid inte möjliga att använda, beroende på utbildnings- formernas olika mål och arbetsmetoder. Det måste emellertid understry— kas att man vid jämförelse mellan olika studieformers kostnader räknade per deltagartimme måste ta stor hänsyn till varje särskild studieforms mål
Tabell 2.3 Statens utgifter för vuxenutbildning i Mkr.
BUDGtTÅR
1969/70 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 (anslag) (anslag)
A. Arbetsmarknadsutbildning
inkl. utbildning av svär-
placerade 202,0 221,0 288,6 327,1 359,5 369,5 407,0 B. Viss utbildning via radio
och television m. m.” 9, C. Statliga skolor för vuxnab 6 |). Bidrag till driften av kommu—
nala skolor för vuxna 65,2 87,1 115,9 126,2 135,8 165,0 163,5 Ii. Bidrag till studiecirkel-
verksamhet 78,0 12 1,0 139,8 210,8 246,9 259,0 343,60 I-. Bidrag till studieförbund 6,9 8,4 8,9 9,4 10,4 14,4 21,1'1 G. Bidrag till folkhögskolore 95,2 93,6 108,1 125,4 129,6 143,7 161,7 Il. Bidrag till löntagarorgani-
sationernas centrala kursverk-
samhet — 2,3 5,7 6,7 7,4 9,7 12.7 l. Undervisning för invandrare i
svenska språket m. m. 9,0 20,0 69,7 38,2 39,6 48,5 49,3 ]. Bidrag till särskilda vuxen-
utbildningsatgärderf 0,3 0,4 0,6 0,7 0,7 0,7 0,9 K. Bidrag till vissa organisa-
tioners centrala kursverksamhet — _ 0,3 0,4
10,0
cs'ln _. cs
NO? O'N'n Noe.
” Här ingår inte den avgiftsfinansierade vuxenutbild ningen inom Sveriges Radios skolprogramverksamhet.
b Här ingår utbildningskostnader, material för självstudier samt undervisningsmaterial m. m.
” I detta belopp ingar 27,6 Mkr av de medel som tillfaller statsverket genom den nya vuxenutbildningsavgiften och de influtna skattemedlen från de beskattade vuxenstudiestöden. d I detta belopp ingår 6,7 Mkr av de medel som tillfaller statsverket genom den nya vuxenutbildningsavgiften och de influtna skattemedlen från de beskattade vuxenstudiestöden. (' Här ingår bidrag till driften av folkhögskolor, bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor samt bidrag till engångsanskaffning av utrustning rn. m. till
folkhögskolor. ] De olika särskilda vuxenutbildningsätgärderna (främst tolkutbildning) sammanfördes 1974/75 till ett anslag.
Diagram 2.1 Statens utgifter för vuxenut- bildning i Mkr.
Mkr
1 000-
750-
500 *
69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 74/75 75/76 Budgetår
(Budgetåret 1974/75 avser anslag och 1975/76 förslag.)
Se diagram '” ”MM Studiecirkel— D Arbetsmark- 2.2 nedan verksamhet, nadsutbildning studieförbund
& Folkhögskolor Kommunala ' '- Statens totala Ä skolor för _ ., utgifter för vuxna vuxenutbild-
ning i fast penningvärde
och organisation. För AMU-eentren, vilkas undervisning till stor del är yrkesinriktad, blir institutions- och materielkostnaderna stora. Folkhög— skolornas kostnader påverkas av internatformen.
De gjorda beräkningarna avser arbetsåret l973/74. I vissa avseenden har uppskattningar och antaganden fått göras. Bedömningen av kommu- nernas kostnader för kommunal vuxenutbildning bygger dels på en av SÖ genomförd enkät till kommunerna, dels på den av Svenska Kommunför- bundet rekommenderade interkommunala ersättningen per elevtimme. Viss uppskattning av studieavbrotten har gjorts liksom av antalet veckotimmar vid folkhögskolan. I övrigt har uppgifter från SCB:s statistik och Sözs skrift Skolväsendet (Aktuellt från Skolöverstyrelsen, aug 1974) använts. Kostnaderna per deltagartimme har angivits i tabell 2.4. Uppgifterna har också överförts till diagram i figur 2.3. Som en jämförelse har i tabellen också införts timkostnaderna vid gymnasieskola. Det kan anmärkas att kostnaderna per år är desamma vid gymnasieskola och folkhögskola (vinterkurs) enligt SÖ. Den här redovisa- de skillnaden i timkostnader hänger samman med skillnader i kursernas
längd.
Mkr
69/70 70/71 71/72 72/73 73/74'74/75 75/76 Budgetår
(Budgetåret 1974/75 avser anslag och 1975/76 förslag.)
Löntagarorganisa-
Särskilda vux— enutbildnings- tionernas centrala
åtgärder kursverksamhet Undervisning * Statliga
Mmm för invandrare & skolor för i svenska vuxna
Viss utbildning via radio och television
Diagram 2.2 Statens utgifter för vuxenut- bildning i Mkr.
Tabell 2.4 Kostnader per deltagartimme vid olika former av vuxenutbildning
(kr/deltagartimme). Utbildningsform Kostnader Statliga Kommunala Summa
Studiecirkel 4:20 1:80 6:00 Folkhögskola 6:70 2:80 9:50 Kommunal vuxen-
utbildning 4180 1:30 6:10 AMU-center 8:70 — 8:70 Gymnasieskola 5:30 3:50 8:80
Diagram 2. 3 Kostnader per deltagartimme vid olika former av vuxen- utbildning (kr. /del- tagartimme).
Kostnad i kr
103
X ?
=.” 03 : STUDIECIRKEL & GYMNASlESKOLA JW XX
FOLKHÖGSKOLA
D _] in |. 3 2 LLl )( :) >
KOMMUNAL AMU-CENTER
,. L
Kommunala kostnader
Statliga kostnader
2.9. Måluppfyllelse
2.9.1. Inledning
Vuxenutbildningsformerna har uppstått ur skilda behov och utformats med hänsyn till dessa. I vissa fall har folkrörelseorganisationer byggt upp studieverksamheten, i andra fall är det samhället som erbjuder utbildning. Ett sådant organisationsmönster får till följd att olika anordnare kan komma att vända sig till samma grupp med i huvudsak likartat studieprogram, men också att vissa grupper kanske inte får del av en undervisning som de skulle ha nytta av.
Samtidigt som mönstret blivit mer komplicerat har samhällets insatser för utbildning ökat. Medan den tidiga folkbildningen drevs helt eller nästan helt med organisationers eller enskildas medel, bekostas den övervägande delen av nutida vuxenutbildning av stat, landsting och kommun. Det är naturligt om samhället ställer krav på att de resurser som ställs till vuxenutbildningens förfogande, utnyttjas väl.
Vuxenutbildningens måluppfyllelse bör ses i relation till dess övergri- pande mål. Dessa har tidigare behandlats i detta kapitel. Ett mål är att bidra till personlighetsutvecklingen bl. a. genom att utveckla förmågan till kritisk analys och att inom ramen för demokratins arbetsformer stimulera till förbättringar på skilda områden. Ett annat mål är att stärka individens ställning på arbetsmarknaden genom förbättrad allmän utbild-
ning och genom yrkesinriktad utbildning. Planeringen av vuxenutbild- ningen bör med beaktande av dessa mål utformas så att de korttidsutbil- dade ges möjlighet till överbryggande utbildning.
För vuxenutbildningen gäller, som för all annan utbildning, att detär utomordentligt vanskligt att med säkerhet fastställa i vilken utsträckning de uppställda målen nåtts. De kvantitativa förloppen är ofta förhållande- vis lätta att mäta, medan de kvalitativa egenskaperna iutbildningen ofta inte låter sig fångas av enhetliga eller jämförbara måttskalor. Det är således möjligt att för vuxenutbildningen i vissa fall till en del ange graden av måluppfyllelse. Man kan visa i vad mån en viss utbildning nått korttidsutbildade eller om den studerandes ställning på arbetsmarknaden förbättrats i den meningen att tidigare arbetslösa efter sina studier erhållit arbete. Till stor del har emellertid de övergripande målen en sådan karaktär att graden av måluppfyllelse inte kan anges kvantitativt. I vilken utsträckning de kvalitativa delarna av de övergripande målen nåtts, får uppskattas genom mera allmänna bedömningar.
Det är enligt SVUX:s uppfattning viktigt att sådana bedömningar görs utifrån en vid referensram säväl när det gäller värderingar som ifråga om utbildningens effektivitet, dvs. resultat i förhållande till insatta resurser.
Som exempel kan nämnas folkbildningens insats. Den har allmänt betraktats som värdefull. Genom fackliga studier ges de studerande en möjlighet att påverka sin arbetsmiljö och stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Genom studier i samhällsämnen får de vana vid kritisk granskning av olika företeelser i samhället och stimuleras att medverka till förändringar i enlighet med sina intressen. På det estetiska området har folkbildningsarbetet en betydelsefull personlighetsutvecklande upp- gift. Men det är inte möjligt att mäta i hur hög grad mål av detta slag uppnåtts.
Ett sätt att bedöma måluppfyllelser är att undersöka i hur hög grad utbildningen genomförs och i vad mån studierna avbrutits. Ett annat sätt är att studera sammansättningen av deltagargruppen med tanke på tidigare utbildning och socialgruppstillhörighet. En sådan undersökning visar i vad mån utbildningen nätt ut till de grupper man försökt nå.
Inom kommunal vuxenutbildning var under vårterminen 1973 enligt SCB:s statistik studieavbrottcn i grundskole- och gymnasieskolekurser ca 13 procent.. Enligt en undersökning utförd för ABF:s räkning av Sveriges Radios Publik— och Programforskningsavdelning under hösten 1971 avbröt en av tio som påbörjat cirkelstudier inom ABF sina studier. Det bör dock anmärkas att sätten att definiera studieavbrott inte helt överensstämmer. Talen är därför inte utan vidare jämförbara, men är mot bakgrund av de snabba förändringarna i vuxnas levnadsförhållanden klara uttryck för en hög grad av måluppfyllelse i de båda utbildningsformerna. Det finns en risk att man okritiskt bedömer utbildning som har lägre avbrott som mera effektiv utan att ta hänsyn till den ambition man haft att nå grupper med bristande studieträning och låg grundutbildning. I den mån man lyckats nå dessa grupper har man uppfyllt en del av vuxenutbildningens uppgift att minska utbildningsklyftorna. Samtidigt har man tagit en större risk att misslyckas med genomförandet av
studierna. Om en studieform rekryterar endast studiemotiverade och studietränade personer bör avbrotten bli mycket få.
Målet att nå korttidsutbildade är gemensamt för de olika formerna av vuxenutbildning. I vad mån detta nåtts har tidigare redovisats. I samband därmed har också den regionala spridningen behandlats.
SVUX behandlar i fortsättningen de olika utbildningsformerna var för sig och söker därvid bedöma måluppfyllelsen i relation till de uppställda övergripande målen.
2.9.2. Studieförbundens studiecirkelverksamhet
Studiecirkelverksamheten är den mest omfattande delen av den fria och frivilliga folkbildningen. Den anordnas av studieförbunden. Flertalet av dessa samverkar nära med olika folkrörelser, vilka också ofta är medlemmar i förbunden. Folkbildningsarbetets frihet i förening med dess nära kontakter med olika folkrörelser ger studiecirkeln speciella förut— sättningar att främja deltagarnas personlighetsutveckling. Studierna kan inriktas på de områden deltagarna finner intressanta och stimulerande, vilket också ofta är sådana som utgör en förutsättning för ett aktivt deltagande i medlemsorganisationernas verksamhet. Samverkan med medlemsorganisationerna garanterar dessutom en bred kontaktyta med stora medborgargrupper.
Alla studieförbund har emellertid inte en klar folkrörelseanknytning. Några av dem har medlemsorganisationer som mera kan betraktas som organisationer för tillgodoseende av speciella intressen, exempelvis inom yrkes— eller fritidssektorn, än som delar av en folkrörelse. I den mån folkrörelseanknytningen är svagt utvecklad eller saknas, får studiecirkel- verksamheten en annan karaktär. Den kan då mera komma att likna konsultverksamhet inom vuxenutbildningsområdet än vad som normalt uppfattas som folkbildning.
Studiecirkelverksamheten bidrar också till att stärka individens ställ- ning på arbetsmarknaden. Det sker inte genom direkt yrkesutbildande kurser, utan genom överbryggande utbildning och fackliga kurser och i viss mån genom vidareutbildning inom vissa yrken. Studiecirkelverksam- hetens betydelse för den överbryggande utbildningen framgår bl. a. av det stora antalet cirklar i prioriterade ämnen.
Vid en bedömning av studiecirkelverksamhetens effektivitet, dvs. måluppfyllelse i relation till anvisade resurser måste hänsyn tas till en av förutsättningarna för folkbildningsarbetet: anknytningen till folkrörel- serna. Studieförbunden har frihet att inom ramen för folkbildnings- kungörelsen ordna studieverksamhet som överensstämmer med medlems- organisationernas syften. I den kritik som ibland riktats mot att utbildningen splittras på olika anordnare, har bortsetts från att de olika organisationerna i många avseenden har skilda värderingar och mål. Uppdelningen på skilda anordnare är en del av måluppfyllelsen och enbart ekonomiska mätmetoder kan därför inte tillämpas vid bedömningen av folkbildningens effektivitet.
Av liknande slag är den kritik som vänt sig mot det låga antalet
deltagare i en studiecirkel. Om gruppstorleken ökades, skulle kostnaderna för studiecirkelverksamheten kunna hållas nere. Enligt folkbildnings- kungörelsen (1963z463, ändrad senast 19741455) får i en studiecir- kel ingå högst 20 deltagare. Bakom denna bestämmelse ligger en uppfattning om studiecirkelns karaktär av "kamratkrets för gemensam— ma, planmässigt bedrivna studier". En större grupp har bedömts inte kunna behålla cirkelns karaktär av kamratkrets. I många fall är dock antalet cirkeldeltagare avsevärt mindre än tio. Deltagarantalet är i medeltal omkring tio. Det låga antalet deltagare per cirkel är en följd av att deltagarna har möjlighet att välja såväl mellan studieförbund som mellan cirkelämnen, men också av att studiecirkeln bättre än andra studieformer nått ut på arbetsplatser, iglesbygd och bland handikappade. I dessa fall är det ofta inte möjligt att samla många deltagare.
Från andra synpunkter än rent ekonomiska är det således en fördel att studiecirkeln är en relativt liten grupp. Härigenom förstärks dess sociala funktion, dess karaktär av kamratkrets ökar i betydelse, undervisningen blir mera informell och studieformen får ökade möjligheter att nå ut till nya grupper. De egenskaper hos studiecirkeln som framhållits som dess förtjänst och som bidragit till dess stora spridning, hänger alltså delvis samman med att gruppen inte är så stor. Vill man bevara dessa egenskaper, måste deltagarantalet per cirkel kunna vara så lågt som nu tillåts. Detta är också en förutsättning för att de uppsatta målen — personlighetsutveckling, överbryggande utbildning och spridning till korttidsutbildade grupper — skall kunna nås i rimlig utsträckning.
2.9.3. Folkhögskola
Folkhögskolan utgör en del av folkbildningsverksamheten. Den samver- kar i olika avseenden med studieförbunden och en stor del av folkhögskolorna är i organisatoriskt hänseende knutna till skilda folkrö- relser. Till en del är utbildningen vid folkhögskolan behörighetsgivande. Många studerande väljer den som ett alternativ till kommunal vuxenut- bildning eller till gymnasieskolan. En statlig utredning arbetar f. n. med frågor om folkhögskolans ställning och uppgifter. SVUX kommer inte att närmare behandla arbetsfördelningsfrågorna, utan betraktar i fortsätt- ningen folkhögskolan i främsta rummet som en del av folkbildningsar- betet.
Folkhögskolans vinterkurser når inte i samma utsträckning som för några år sedan korttidsutbildade äldre. Utbyggnaden av dels AMU-center, vilka i många fall kan erbjuda kortare och mera klart yrkesinriktad utbildning, dels kommunal vuxenutbildning, vilken ofta ger utbildning på hemorten, har gett denna grupp alternativa och i vissa fall mera lättillgängliga studiemöjligheter. Folkhögskolans allmänna vinterkurser är emellertid för yngre korttidsutbildade alltjämt genom den fria studie- formen ett uppskattat alternativ till gymnasieskolan. Även för många äldre studerande är denna studieform en attraktiv form för vuxenutbild- ning, som ger större inslag av lärarledd undervisning och större utrymme för elevstyrd verksamhet, än vad som ryms inom kommunal vuxenutbild—
ning. Genom den annorlunda organisationsformen kan folkhögskolan kostnadsnässigt inte jämföras med kommunal vuxenutbildning. Dess kostnader motsvarar snarare gymnasieskolans, räknat per elev och arbets-
o
ar. Ett viktigt mål för folkhögskolan har under senare år kommit att bli
att stärka individens ställning i arbetslivet. Folkhögskolestudier har använts som grund för vidare studier vid högskola, i gymnasieskola eller inom annan yrkesutbildning. Här har folkhögskolans vinterkurser utgjort en värdefull tillgång vid sidan av andra utbildningsvägar.
Det finns inte någon motsättning mellan dessa olika mål, men det är sannolikt att flertalet av dem som deltar i längre kurseri första hand ser till sin situation på arbetsmarknaden. Detta framgår också av den tidigare nämnda undersökningen Folkhögskoleelever 1973.
Många folkhögskolor anordnar parallellt med vinterkursens allmänna linje någon linje med speciell inriktning, t. ex. konstlinje, musiklinje eller journalistlinje. Dessa kurser har i många fall ingen direkt motsvarighet inom det övriga skolväsendet och efterfrågan på platser är i regel stor. Genom att öka intagningen vid de specialinriktade linjerna på de allmänna vinterkursernas bekostnad har en del folkhögskolor mera effektivt kunnat utnyttja sina resurser.
Efterfrågan på ämneskurser i samverkan mellan folkhögskola och studieförbund eller annan folkrörelseorganisation har ökat snabbt under senare år. Skolornas möjligheter att anordna sådana kurser har också ökat, dels genom en nedgång av antalet platser vid vinterkurserna, dels genom att särskilda kursgårdar byggts upp vid en de] skolor. Organisatio- nernas kostnader för ämneskurser vid folkhögskola bliri regel betydligt mindre än kostnaderna för andra internatkurser. Folkhögskolan har här haft möjlighet att göra en insats i anslutning till folkbildningsarbetets allmänna inriktning. Ofta gäller kurserna insatser på kulturlivets område, men de kan också avse exempelvis allmän eller facklig utbildning. Även om måluppfyllelsen för folkhögskolans olika verksamhetsgrenar här diskuterats var för sig, är det av vikt att varje folkhögskola bedöms som en helhet. Genom att samma organisation, lokaler, undervisningsresurser och lärare helt eller till viss del kan utnyttjas för olika kurstyper, har folkhögskoleorganisationen en stor flexibilitet.
2.9.4. Kommunal och statlig vuxenutbildning
Det dominerande målet för kommunal vuxenutbildning var från början att erbjuda kompetensgivande utbildning på gymnasial nivå. Som tidigare nämnts har under senare år särskild vikt lagts vid åtgärder med syfte att ge överbryggande utbildning till dem som varit sämst tillgodosedda. Samtidigt har en spärr satts för den gymnasiala utbildningens tillväxt.
Den kommunala vuxenutbildningens snabba uppgång under ett upp— byggnadsskede 1968—1970 förklaras av att det fanns ett stort uppdämt behov av vuxenutbildning. Därefter har under några är antalet nyinskriv— na deltagare sjunkit. F. n. tycks dock utvecklingen ha stabiliserats på en lägre nivå.
Större delen av de nyinskrivna eleverna deltar i särskild yrkesinriktad utbildning. Här fyller kommunal vuxenutbildning en viktig uppgift genom att stärka individens ställning på arbetsmarknaden. En sådan uppgift har också den kompetensgivande utbildningen motsvarande den på grundskolans högstadium och inom gymnasieskolan. Möjligheten att nå de uppställda målen begränsas av att kommunal vuxenutbildning på många orter på grund av för få deltagare inte har möjlighet att anordna kurser i önskade ämnen.
Målet att tillgodose korttidsutbildades behov av överbryggande utbild— ning har så tillvida uppnåtts som utbildningen under de senaste åren bättre än tidigare nått denna grupp. Om utbildningen alltså till en väsentlig del har nått en avsedd målgrupp, betyder det inte att denna på alla orter har tillgång till önskad vuxenutbildning. Som tidigare påvisats råder en ojämn fördelning mellan tätorter och glesbygd. Denna fråga behandlas i kap. 6.
Genom att använda ungdomsskolans lokaler, utrustning och adminis— trativa resurser har kommunal vuxenutbildning med relativt låga kostna- der kunnat uppnå uppställda mål. Mest avgörande för kostnadsnivån har emellertid den kommunala vuxenutbildningens timplaner med ett lågt antal lärarledda undervisningstimmar varit. Trots att timplanerna i allmänhet är knappt tilltagna, kan man inte generellt säga att de är för snäva. I vissa ämnen och för vissa studerande skulle dock en resursför- stärkning i form av ökat antal undervisningstimmar eller stödundervisning förmodligen minska antalet studieavbrott. I genomsnitt utgör studieav- brotten 13 procent av antalet påbörjade kurser vilket med tanke på studiernas karaktär får anses vara förhållandevis lågt. Avbrotten är dock ojämnt fördelade på ämnen och är i vissa ämnen betydligt högre.
Den statliga vuxenutbildningen ger genom inslaget av korrespondens— undervisning möjligheter till läroplansbundna studier även i de fall då ett underlag för studiegrupper saknas på hemorten och ökar därmed vuxenutbildningens räckvidd och den studerandes valmöjligheter. Skolor- na har en riksrekryterande karaktär och behovet av ett sådant komple- ment till den kommunala vuxenutbildningen har i flera sammanhang påpekats, bla i SÖ:s skrivelse till Kungl Maj :t 1974-04—03.
2.9.5. Arbetsmarknadsutbildning vid AM U-center
Som tidigare nämnts är arbetsmarknadsutbildningen vid AMU-center den studieform som har den klaraste anknytningen till arbetslivet. Även om utbildningen omfattar mycket olika ämnen och skilda nivåer, är målen relativt entydiga. Stor enighet råder om att denna utbildning måste präglas av arbetsmarknadens behov.
Arbetsmarknadsutbildningens resultat har behandlats i KAMU:s betän- kande. Utbildning för arbete (SOU 1974:79). Enligt KAMU hade över 70 procent av deltagarna tre månader efter avslutad yrkesinriktad arbets- marknadsutbildning fått anställning även under så utpräglade lågkonjunk- turår som 1971 och 1972, medan 6—7 procent fortsatt med annan utbildning. Av dem som genomgått icke yrkesinriktad utbildning
fortsatte nära hälften i annan utbildning medan ungefär en fjärdedel fått anställning. KAMU bedömer med utgångspunkt från en rad olika uppföljningar att arbetsmarknadsutbildningen haft mycket positiva sys— selsättningseffekter och att den i stor utsträckning lyckats uppnå sitt främsta mål, att bereda arbetslösa personer stadigvarande arbete. Vidare finner man av utförda kostnads— och intäktsanalyser att arbetsmarknads- utbildningen såväl från privatekonomisk som samhällsekonomisk syn- punkt är lönsam.
Arbetsmarknadsutbildningen kan alltså sägas uppfylla högt ställda krav på effektivt resursutnyttjande. En viss överkapacitet måste emellertid alltid finnas av beredskapsskäl.
AMU-centrens överkapacitet kan också i vissa lägen innebära en extra resurs för den totala vuxenutbildningen. På samma sätt som arbetsmark- nadsutbildningen för närvarande utnyttjar och även i framtiden är beredd att utnyttja kommunal vuxenutbildning och folkhögskola, bör övriga utbildningsformer ha möjlighet att för kortare kurser utnyttja AMU- centrens resurser. Förutsättningen för ett effektivt resursutnyttjande är emellertid någon form av samrådsorgan på lokal eller regional nivå. Till denna fråga återkommer SVUX i kap. 4.
3 Arbetsfördelning och gränsdragning
3.1. Bakgrund och nuvarande förhållanden
Det nuvarande utbudet av vuxenutbildning kännetecknas av en mångfald former och en ständigt pågående förändring. Utbildningsformernas mål- grupper och metodcr visar sålunda många inbördes olikheter. Man kan också finna en viss arbetsfördelning mellan utbildningsanordnarna. Det råder emellertid inte sällan olika uppfattningar om vilken utbildningsan- ordnare som närmast bör svara för en viss utbildning.
I prop. [975123 har aviserats att vuxenutbildningens avgränsningsfrå- gor skall beredas i särskild ordning. Kommittén avstår därför från att lägga fram förslag rörande gränsdragningen inom vuxenutbildningen och nöjer sig med att i det följande från olika utgångspunkter belysa avgränsningsproblemen.
Avgränsningen mellan vuxenutbildning och ungdomsutbildning har behandlats i kap. 2. Gränsdragningsproblemen har uppmärksammats i en rad propositioner. Sålunda framhöll departementschefen i proposition 1963136: ”Som jag redan framhållit vid min behandling av folkbildningsarbetets mål och uppgifter erbjuder spörsmålet om vad som skall anses vara folkbildnings- arbete och vad som måste hänföras till sysselsättningar av annat slag ett problem. Erfarenheterna under en tioårsperiod har visat, att det inte tillfredsstiillande kan lösas genom att en fast gräns dras mellan olika ämnen eller kategorier av ämnen, eftersom det avgörande måste vara vilket syfte studierna har och vilka förutsättningar för ett systematiskt studie- och bildningsarbete som finns i gruppen ifråga om studiemetoder, ledarkompetens och studiematerial.” Departementschefen anförde vidare att det ankom på tillsynsmyndigheten att kontinuerligt följa och i samråd med studieförbunden ta ställning till på vilka grunder studiecirkelverk- samheten skall anses berättigad till statsbidrag.
Ansvaret för avgränsningsfrågorna har alltså tilldelats SÖ. Vid bered- ningen av frågorna medverkade fram till 1967 Samverkande bildnings- förbundcns pedagogiska nämnd. I regel har frågorna lösts genom rekom- mendationer från nämnden till studieförbunden. Ett fåtal ärenden har föranlett beslut av SÖ. Avgränsningsfrågorna överfördes 1 juli 1967 till en av SÖ tillsatt nämnd, Folkbildningsbyråns gränsdragningsnämnd (FGN), bestående av två ledamöter från SÖ och fem ledamöter utsedda
av Folkbildningsförbundets styrelse. På förslag av nämnden utfärdade SÖ i juli 1968 särskilda tilläggsanvisningar innehållande regler för studiecir- kelverksamhetens avgränsning, vilka senare kompletterats och till vissa delar inarbetats i anvisningar för studiecirkelverksamheten. För att inom Sözs vuxenutbildningsavdelning snabbt kunna handlägga aktuella problem har en gränsdragningsgrupp bildats, till vilken också represen- tanter för studieförbunden knutits.
Gränsdragningen mellan studieförbundens cirkelverksamhet och yrkes- skolornas deltidskurser vållade tidigare problem och blev föremål för överväganden och beslut. Sålunda behandlades frågan av en särskild arbetsgrupp tillkallad av yrkesutbildningsberedningen (YB). l prop. l967:85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m. föreslogs att yrkesskolornas deltidskurser skulle överföras till den kom- munala vuxenutbildningen och departementschefen angav vidare rikt— linjer för gränsdragningen mellan folkbildningen och den kommunala vuxenutbildningen.
Inom SÖ utarbetades ett förslag till riktlinjer för gränsdragningen mellan den kommunala vuxenutbildningen och studieförbundens verk- samhet. Kungl. Maj:t fastställde riktlinjerna genom beslut 15 mars 1968.
Inom utbildningsdepartementet upprättades med anledning av prop. 1970135 angående ökat stöd åt vuxenutbildningen promemorian Bidrags- villkor och avgränsningsfrågor i studiecirkelverksamheten (DsU 197016). I den presenteras riktlinjer för avgränsningen av den prioriterade verksam- heten, och föreslås vissa åtgärder i syfte att få till stånd en mera entydig avgränsning mellan statsbidragsberättigad cirkelundervisning och verk- samhet för vilken statsbidrag inte bör utgå.
I promemorian indelades avgränsningsproblemen i sex huvudområden:
1 folkbildning och kommunal (gymnasial) vuxenutbildning, yrkesutbildning som inte regleras genom stadgan för kommunal vuxen—
k)
utbildning,
3 aktiviteter med anknytning till hem, familj och personlig hygien, 4 aktiviteter med anknytning till sport, idrott, friluftsliv, spel och hobby, 5 amatörverksamhet med anknytning till estetiskt bildningsarbete, 6 övriga avgränsningsåtgärder.
Som allmän riktlinje för verksamheten inom den kommunala vuxen- utbildningen förordades att undervisning skulle erbjudas enligt kurs- planerna för grundskolans högstadium, gymnasium, fackskola och yrkes- skola, dock med vissa undantag bl. a, för några ämnen av jämförelsevis allmän karaktär, vilka sedan länge helt eller delvis förekommit inom studieförbundens cirkelverksamhet. [ fråga om deltidskurserna anfördes att endast sådana yrkeskurser borde kunna anordnas inom den gymna- siala vuxenutbildningen, som svarade mot ungdomsskolans ämnen eller som utan att finnas företrädda i ungdomsskolans program hade yrkesin— riktning av speciell karaktär. I prop. l973z54 angående vuxenutbildning framhöll departementschefen i fråga om den kommunala vuxenutbild- ningen, att det var angeläget att yrkesinriktade kurser kom till stånd.
1 den nämnda departementspromemorian anges också under vilka förhållanden det kan bli aktuellt för studieförbunden att bedriva kom- petensinriktad studiecirkelverksamhet. Följande fall anförs:
1 då kommunal vuxenutbildning saknas i kommunen, 2 då den kommunala vuxenutbildningen inte kan erbjuda den utbildning som efterfrågas, 3 då antalet anmälningar är för litet för att en kurs skall kunna starta och kommunen därför vill överlämna den till någon studieförbunds- avdelning, 4 då arbetstider eller andra förhållanden hos presumtiva studerande lägger hinder i vägen för deltagande i den kommunala vuxenutbild- ningen.
1 kungörelsen (l97lz424, ändrad senast l974z442) om kommunal och statlig vuxenutbildning anges att utbildningen omfattar de slag av kurser som Kungl Maj :t eller, efter bemyndigande av Kungl Maj:t, skolöversty- relsen bestämmer. SÖ har vid olika tillfällen utfärdat bestämmelser om vilka kurser som får anordnas inom kommunal vuxenutbildning (ASÖ 1971/72:55, ASÖ 1972/73:11, ASÖ1973/74z50).
l propositionerna 197035 och 1971137 framhöll föredragande stats- rådet det angelägna i att tillgängliga resurser i första hand inriktas mot grupper med kort och bristfällig grundutbildning. Betoningen av över- bryggande utbildning återkom i propositionerna 197226 och 1973:54 och i de påföljande riksdagsbesluten. Prioriteringen av grundskoleutbild- ningen och försöksverksamhetcn med uppsökande verksamhet inom den kommunala vuxenutbildningen har inneburit att den kommunala vuxen- utbildningen fått större kontaktytor mot studieförbundens uppsökande verksamhet och prioriterade cirklar. Bland annat dessa omständigheter har medfört att de båda utbildningsformernas företrädare ibland blivit konkurrenter.
Departementspromemorian l970:6 tar även upp avgränsningen av studiecirkelverksamheten i frågor som berör hem och familj. Sådana studiecirklar bör enligt promemorian ha en konsumentupplysande inrikt- ning. Även det förhållandet, att den aktivitet som bedrivs i studiecirk- larna kan ha en stor ekonomisk betydelse för hemmet och familjen, kan berättiga till statsbidrag. ”Den bör utöver utbildning i tekniska färdig- heter i ämnet exempelvis ge kunskaper om olika material, behandla pris- och kvalitetsfrågor samt innehålla moment som utvecklar känslan för färg och form. Däremot bör den inte ha karaktären av systuga till vilken deltagarna kommer för att få disponera över en symaskin och få sakkunnig hjälp att färdigställa kläder som de syr åt sig själva eller sin familj.” Bedömningen kvarstår i ASÖ 1974/75:11: ”Det är möjligt att anordna kortare utbildning i husbehovssömnad. Studiecirklarna skall ha en konsumentupplysande inriktning och ge kunskaper om olika material i pris- och kvalitetsfrågor och/eller innehålla moment som utvecklar känslan för färg och form.” I fråga om sport och friluftsliv påpekar promemorian att sport- och friluftsorganisationer får statligt stöd, att bidrag till studiecirkelverksamhet och till idrotts- och friluftsliv bör
behandlas var för sig samt att verksamheterna i bidragshänseende bör hållas klart åtskilda. Sålunda bör cirkelstudier som avser att förbereda för olika aktiviteter av sport, idrott och friluftsliv inte betraktas som bidragsberättigade. ”Spel och hobby bör i princip betraktas på samma sätt. Aktiviteterna som sådana är inte att betrakta som statsbidragsbe- rättigad studiecirkelverksamhet, och studier som mer eller mindre direkt syftar till att skapa bättre förutsättningar för deltagarna att utöva dessa aktiviteter bör inte heller erhålla statsbidrag.”
Studieförbundens cirkelverksamhet inom den estetiska sektorn domi- neras av den utövande verksamheten — såsom konsthantverk, musik och dramatik. Enligt promemorian l970:6 bör statsbidrag inte utgå till sådana studiecirklar som uteslutande har till syfte att ge kunskaper för framställning av föremål. Denna bedömning kvarstår i SÖ:s anvisningar (ASÖ1974/75211).
Vid LO:s och TCO:s uppvaktning i mars 1974 framhölls gemensamma krav om utbyggnad av vuxenutbildningen. I frågan om avgränsningen mellan studieförbunden och den kommunala vuxenutbild- ningen anförde organisationerna: ”Den kommunala vuxenutbildningen bör inriktas på en sådan kompetensinriktad utbildning för vuxna, vilken samhället fastställt målen för genom läroplaner, som svarar mot grund- skolans och gymnasieskolans utbildningar. Studieförbunden har sin upp— gift inom området för fria studier, för vilka deltagarna eller den uppdragsgivande organisationen bestämmer studiemålen, samt sådana studier, som avser att tillgodose utbildningsbehoven på arbetsplatserna och bedrivs i samarbete med de fackliga organisationerna”.
3.2. Några avgränsningsproblem 3.2.1 Inledning
Inom SÖ har avgränsningsfrågor behandlats dels av den år 1967 tillsatta Folkbildningsbyråns gränsdragningsnämnd (FGN), dels av SÖ:s vuxenut- bildningsavdelning. Erfarenheten visar emellertid att åtskilliga gränsdrag- ningsfrågor inte förts fram till tillsynsmyndigheten. Utbildningsanordnare har — eventuellt ovetande om gällande överenskommelser - organiserat studier utanför det egna området. Eftersom dessa "övertramp” inte registrerats systematiskt är det omöjligt att avgöra vilken typ av studieanordnare som oftast svarat för dem. Det är också en oväsentlig fråga då övertrampen tydligen förekommer såväl från studieförbundshäll som inom kommunal vuxenutbildning. Särskilt ofta har gränsöverskri- dandena gällt yrkesbetonade kurser.
3.2.2. Folkbildning * yrkesbetonad utbildning
En del av den kommunala vuxenutbildningen är för närvarande yrkes- tekniskt inriktad. Delvis motsvarar denna utbildning den förutvarande yrkesskolan och följer dess kursplaner. Den har inte någon direkt motsvarighet inom folkbildningsarbetet. Det finns emellertid fritids- och
kulturinriktade kurser som ligger detta område nära, och som därför också ges i studieförbundens regi.
] den mån dessa kurser inte avser en yrkesutbildning hör de hemma inom studieförbundens arbetsområde. SVUX noterar i detta sammanhang att man inom SÖ fortsätter en översyn av läroplanerna inom det yrkestekniska området.
Det växande antalet specialiserade kurser inom studieförbundens verksamhet ger anledning överväga om inte en klarare avgränsning mellan folkbildning Och yrkesutbildning kommer att fordras. Inom vissa studieförbunds ämnesurval kan iakttas ämnesrubriker som Apoteks- engelska, Engelsk terminologi för sjuksköterskor, Blanketteknik lll, Stålbyggnadsdetaljer m. m. I en del fall presenterar studieförbund studiecirklar som en form av fortbildning inom ett yrke. 1 andra fall sägs den speciella verksamhetens syfte vara förberedande yrkesutbildning.
Studieförbund vänder sig ibland till företagsledare och utbildnings- ledare inom företag med erbjudanden om kurser inom företagen. Det är här fråga om yrkesutbildning. Studieförbunden får i dessa sammanhang anses uppträda som kommersiella konsultföretag.
Viss studieförbundsverksamhet bedrivs också i form av universitets- cirklar vilka står den ordinarie högskoleverksamheten nära. [ proposition om högskolan (prop. 197519) har föredragande statsrådet väckt frågan om förhållandet mellan den framtida högskolans utbud av enstaka kurser och studieförbundens verksamhet med s. k. studieplansanknutna universi- tetscirklar. Frågan om vilka delar av studieförbundens verksamhet som skall anses ha karaktären av folkbildning kommer enligt vad departe- mentschefen yttrat ivuxenutbildningspropositionen (prop. 197523) och vad riksdagen yttrat i frågan (UbU 1975116) att bli föremål för utredning.
3.2.3. Företagsintern utbildning — övrig vuxenutbildning
Såväl inom folkbildningen som inom den kommunala vuxenutbildningen bedrivs verksamhet som gränsar till företagsintern utbildning. 1 bidrags- bestämmelserna anges för båda utbildningsformerna att utbildningen skall vara tillgänglig för allmänheten. Det bör från denna synpunkt inte kunna uppstå några gränsdragningsproblem. Det kan dock inträffa att en lokal studiearrangör genom att placera cirkeln eller kursen geografiskt eller tidsmässigt på visst sätt i praktiken kommer att utestänga andra kursdeltagare eller cirkeldeltagare än den personalgrupp man genom överenskommelse indirekt vänder sig till. Kommittén noterar att en utredning om utbildning i företag nyligen tillsatts. Av utredningsdirek- tiven framgår dock inte om avgränsningsproblemen kommer att beröras. SVUX förutsätter att en klarare definition av företagsintern utbildning inte kan nås utan att avgränsningen mot andra vuxenutbildningsformer berörs, något som också KAMU framhållit.
3.2.4 Kommunal vuxenutbildning — arbetsmarknadsutbildning
Ett av den kommunala vuxenutbildningens mål är att erbjuda en överbryggande utbildning. Även arbetsmarknadsutbildningen har en över— bryggande karaktär genom den förberedande utbildningen på grundskole- nivå som är ett ofta återkommande inslag. Gränsdragningen mellan arbetsmarknadsutbildningen och den kommunala vuxenutbildningen har behandlats i prop. 1975145. Föredragande statsrådet pekar på det arbets- marknadspolitiska kravet att intagning till förberedande teoretisk utbild— ning bör kunna ske när utbildningsbehovet uppstår. Enligt SVUX:s uppfattning innebär detta att en gränsdragning mellan de två utbildnings- formerna bör ske med hänsynstagande till de arbetsmarknadspolitiska målen.
Avgörande för gränsdragningen och därmed för samarbetet blir här den kommunala vuxenutbildningens förmåga att erbjuda den flexibilitet i kursplanering, intagning och individualisering som de arbetsmarknads- politiska målen förutsätter. I kap. 4 behandlas möjligheterna till samverkan mellan kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsut- bildning.
3.2.5 bbl/(bildning _ annanfritidsverksamhet
Utöver studiecirklar i traditionella studieämnen har studieförbunden i betydande omfattning bedrivit studiecirklar som erbjuder deltagarna möjligheter till fritt skapande inom exempelvis sång, musik, teater och konsthantverk., [ prop. 197428 angående den Statliga kulturpolitiken anförde departementschefen att en väsentlig del av den tillkommande amatörverksamheten skulle kunna ske inom studieförbundens verksam- het och inom ramen för studiecirkelns arbetsformer. Han aviserade dessutom en förbättring av studiecirkelns ekonomiska villkor och förändringar av bidragsreglerna i syfte att underlätta verksamheten iolika kulturämnen.
De ämnen som i detta sammanhang förorsakar gränsdragningsproblem återfinns inom sektorn konsthantverk.
SVUX vill samtidigt notera att studieförbundens förmedling av kultur- arrangemang utgör ett traditionellt inslag inom folkbildningen och måste anses vara pedagogiskt förknippad med den konstnärligt inriktade ama- törverksamlieten.
Den ökade fritiden och en fortgående ökning av hushållens disponibla inkomster har inneburit att förutsättningarna för olika slag av fritids- sysselsättningar förändrats. Samtidigt har fritidssektorn vidgats i avsevärd grad. Folkbildningen och den kommunala vuxenutbildningen erbjuder studier som ett fritidsalternativ.
De teoretiska inslagen i för övrigt praktiska fritidssyssclsättningar innebär problem för gränsdragningen mellan studier och fritidsaktiviteter i vidare mening. Som exempel kan ämnet navigation nämnas. Ämnet ingår som en del i skepparutbildningen (läroplan UY 1969z48) i kommu— nal vuxenutbildning. Samtidigt ingår navigation i flera studieförbunds
utbud. Då det är möjligt för en utbildningsanordnare att erbjuda en del av en behörighetsgivande utbildning som en enstaka kurs, är det också möjligt för enskilda att studera t. ex. ämnet navigation i annat syfte än förberedelse för yrkesverksamhet.
iränsdragningen mellan kompetensgivande yrkesutbildning och ut- bildning som utgör förberedelse för praktisk fritidsverksamhet försvåras härmed. Da samtidigt flera studieförbund erbjuder studiecirklar med motsvarande sakinnehåll berörs även avgränsningen mellan den kommu- nala vuxenutbildningen och folkbildningen.
3.2.6 Kommunal vuxenutbildning — clagfolkhögskola
En annan av den kommunala vuxenutbildningens avgränsningsfrågor gäller de 5. k. dagfolkhögskolorna. Dessa utgörs av ämneskurser på dagtid som oftast är förlagda utanför den ort där ”moderskolan” ligger. Undervisningen bedrivs bl. a. på grundskolenivå. Enligt vad SVUX erfarit behandlar folkhögskoleutredningen avgränsningsfrågor i detta avseende. Kommittén vill som sin uppfattning framhålla vikten av samråd mellan utbildningsanordnarna så att information om utbildningsformernas sär- drag och speciella förutsättningar kan nå de studieintresserade. [ kap. 5 tar kommittén upp frågan om hur denna samverkan kan organiseras.
3.3. Nagra tänkbara principer för avgränsning
Som tidigare framhållits har i prop. 1975123 aviserats en särskild bered- ning rörande frågor om avgränsning mellan skilda utbildningsanordnare och systemet för statliga bidrag till studieförbunden samt deras studie- cirkelverksamhet. En förändring av stödet till studiecirkelverksamheten leder naturligt till konsekvenser för avgränsningen mellan skilda vuxen- utbildningsformer. Mot denna bakgrund anser SVUX att det inte nu är lämpligt att lägga fram förslag om en bestämd inriktning av avgräns- ningen. Denna bör ses i det vidare sammanhang som blir möjligt i den kommande utredningen av frågorna. I syfte att ytterligare belysa de problem som hänger samman med avgränsningen diskuterar SVUX i det följande några olika modeller för en sådan. Denna belysning bör också kunna vara av värde för debatten i samband med den kommande beredningens arbete.
De gränsdragningsregler som meddelats har ofta tolkats olika och inte alltid följts. Det har också ifrågasatts om dessa regler inte borde ersättas med någon annan form av arbetsfördelning. Här är olika utgångspunkter för en gränsdragning tänkbara. Exemplifiering sker i det följande med hjälp av studieförbundens och den kommunala vuxenutbildningens verksamhet.
En utgångspunkt i kommitténs överväganden är att vuxenutbild- ningens övergripande mål kan uppnås på olika sätt och i olika hög grad beroende på vilken utbildningsanordnare som avses i varje enskilt fall.
Den nuvarande gränsdragningen förutsätter att det i första hand är
utbildningsanordnarnas mål för studierna som avgör hur gränsen skall dras. Studier som avser att ge kompetens eller yrkesutbildning och som följer läroplanerna för grundskola eller gymnasieskola förs till den kommunala vuxenutbildningens område, övriga studier till folkbild- ningens. Kriteriet för avgränsni'ng är här kompetens.
Att använda kompetens som enda kriterium för avgränsning har emellertid medfört vissa komplikationer. För många deltidsstuderande är det oviktigt att en attraktiv kurs leder till kompetens. Man kan sålunda delta i en deltidskurs i t. ex. svetsning eller elektronik utan att i första hand vara inriktad på att uppnå någon kompetens. Den växande fritidssektorn och den ökande realinkomsten har medfört att kompetens- givande utbildning som också kan utnyttjas i skilda slag av fritidsverksam- het blivit attraktiv som fritidsstudier. En förutsättning för detta är att utbildningen planeras för en låg studieintensitet. En bidragande faktor till denna utveckling är förekomsten av läroplaner för deltidskurser som kännetecknas av att det ges möjligheter för utbildningsanordnare att erbjuda delmoment som särskilda kurser.
Det är enligt kommitténs uppfattning angeläget att den särskilda beredningen av avgränsningsfrågorna också omfattar en bedömning av läroplansarbetets effekter på avgränsningsförhållandena.
Andra gränsdragningsregler är tänkbara och har också föreslagits. Man kan tänka sig att vissa ämnen eller ämnen på viss nivå helt skulle reserveras för den ena eller den andra studieformen. Sålunda skulle all undervisning i ämnen motsvarande de prioriterade studiecirklarna kunna föras till studieförbunden.
Ytterligare en möjlighet är att inte låta mål eller innehåll vara avgörande utan endast helt formellt utgå från studiernas omfattning. Genom de förslag som tidigare lagts av SVUX har en gräns dragits mellan fritidsstudier och studier omfattande minst halvtid. på så sätt att de senare berättigar till studiemedel, vilket de förra inte gör.
Allmänt gäller att gränsdragningar av mera formell karaktär är lättare att följa och kontrollera än gränsdragningar som innehåller moment av subjektiv värdering. Från denna synpunkt sett är en uppdelning efter ämne och nivå eller efter studiernas omfattning lättare att hantera än en indelning efter målet för studierna.
Vid bedömning av vilken studieanordnare som bör svara för en viss utbildning måste man också se på kostnader, resursutnyttjande och måluppfyllelse.
Kostnaderna för stat och kommun för en studietimme i en studiecirkel är som tidigare visats till storlek jämförbara med kostnaderna för en undervisningstimme i kommunal vuxenutbildning. Tar man hänsyn till de totala kostnaderna är det svårt att avgöra vilken av utbildningsformerna som i det enskilda fallet skall bedömas som mest kostsam för kommunen. Förhållandena varierar från kommun till kommun. En stor del av de lokal- och administrationskostnader som kommunen har för kommunal vuxenutbildning kvarstår. även om skollokalerna inte används för vuxen- utbildning på kvällstid. Detta gäller främst kapitalkostnader men i viss mån också underhåll, städning och uppvärmning. Det kan alltså mot den
bakgrunden vara naturligt om kommunen från kostnadssynpunkt föredrar kommunal vuxenutbildning framför studiecirkelverksamhet. Den innebär ett effektivare utnyttjande av utbildningsorganisationens samlade resur- ser. Samma möjlighet till effektivt resursutnyttjande av lokaler och viss service skulle kunna nås om kommunen kostnadsfritt ställde studieloka- ler till förfogande för cirkelverksamhet.
Ovanstående bedömning är snävt begränsad till kostnadssynpunkter. Kommunernas motiv för att bygga ut den kommunala vuxenutbildningen kan dessutom vara att folkbildningen inte alltid har ett heltäckande utbud av ämnen. Behovet av kompetensgivande utbildning har också ofta framhållits. I de flesta fall är det sannolikt att någon mera bestämd avvägning mellan resurser för kommunal vuxenutbildning och bidrag till studieförbund inte gjorts. Ofta handläggs också dessa frågor av skilda kommunala organ.
Såväl kommunal vuxenutbildning som studiecirkelverksamhet har lyckats nå korttidsutbildade. Det råder emellertid inte någon tvekan om att studiecirkelverksamheten genom sin omfattning hittills nått de stora grupperna av korttidsutbildade. Det förtjänar dock att påpekas, att alla studieförbund inte har samma förmåga att nå dessa grupper med överbryggande utbildning. De största möjligheterna har givetvis de studieförbund som genom ideologiska och organisatoriska kontakter står de fackliga organisationerna och arbetslivet nära. Ett indirekt bevis för studiecirklarnas förmåga att nå uppställda mål är den stora utbredning verksamheten fått. Den visar att en bred allmänhet har förtroende för studiecirkeln som arbetsform.
Den jämförelse som här gjorts visar att skillnaderna mellan samhällets kostnader för studier i studiecirkel och i kommunal vuxenutbildning är obetydliga och att båda studieformerna, som tidigare framhållits, fyller rimliga krav på måluppfyllelse. Båda studieformerna kan helt eller delvis utnyttja samhällets lokalresurser. En vägning mellan studieformerna kan under sådana förhållanden inte i första hand baseras på utbildningsfor- mernas effektivitet.
En gränsdragning som följer studieämne och nivå har vissa fördelar framför nuvarande förhållanden. Reglerna blir enkla och utbildnings- resurser inom vissa ämnen samlas på ett mindre antal utbildningsanord— nare. En sådan princip för avgränsningen kunde vara att utbildningen i de ämnen på grundskolenivå som för närvarande är prioriterade inom studiecirkelverksamheten, helt fördes till studieförbundens ansvarsom- råde.
Konsekvent genomförd skulle en sådan gränsdragning emellertid med- föra betydande nackdelar. Avgränsningen skulle enbart gälla en del av grundskoleämnena. De vuxenstuderande som vill studera också andra grundskoleämnen skulle bli hänvisade till två skilda utbildningsformer.
Om en del av den kompetensgivande utbildningen på grundskolenivå fördes över till studieförbunden skulle dessa komma att åta sig en samhällelig uppgift. Antalet regleringar av studieförbundens verksamhet skulle öka. Från fackliga organisationer kunde krav om reglering av ledares och lärares behörighet komma att ställas. En gränsdragning av
ovannämnda typ innebär också en ekonomisk försämring för de vuxen— studerande, då de blir hänvisade till en avgiftsbelagd studieform. Om statsbidragen till de prioriterade studiecirklarna höjdes så att avgifterna kunde slopas, skulle — vilket är fallet inom undervisningen i svenska för invandrare — behov av hårdare reglering av verksamheten kunna uppstå. [. ex. i form av bestämmelser om det maximala antalet cirkeltimmar i varje ämne.
Även kraven på läroplansbundenhet och betyg gör att denna typ av gränsdragning är förenad med stora nackdelar. Om den del av utbild- ningen, som överfördes till studieförbunden skulle frikopplas från betygs- systemet, så skulle detta skapa effekter för betygssystemet som helhet, vilket synes mindre lämpligt då frågan om betygens framtida ställning prövas i annat sammanhang.
För flertalet studieovana vuxna sker den första kontakten med vuxenstudier inom studieförbundens studiecirkelverksamhet. En del av dem väljer kanske att fortsätta sina studier inom kommunal vuxenutbild— ning. Men det vore olyckligt om denna inte ovanliga modell gjordes till en regel för alla som studerar de angivna ämnena. För många studerande är det från början klart att de kommer att fortsätta sina studier ovanför grundskolans nivå för att nå en viss kompetens. För dem kan det vara naturligast att redan från början välja den kommunala vuxenutbildningen som studieform. Det finns också en grupp studerande som finner studietakten inom cirkelverksamheten för låg. Man vill snabbare nå ett givet resultat och önskar därför fler veckotimmar i ämnet än cirkeln kan erbjuda.
För andra vuxenstuderande kan den motsatta vägen vara naturligare. Man kompletterar en kompetensgivande utbildning med cirkelstudier vars lägre studieintensitet upplevs som mera ändamålsenlig. Till detta kommer att också studier på hög kompetensnivå kan bedrivas i cirkel- form.
Det ovan sagda innebär enligt kommitténs uppfattning ingen grund för något ställningstagande för eller mot någon av de båda utbildningsfor— merna. Alla insatser som snabbt kan överbrygga utbildningsklyftan bör bli föremål för samhällets stöd.
En avgränsning efter studiernas intensitet kan förefalla naturlig med tanke på de förslag till olika former av studiestöd som framlagts av FÖVUX och SVUX samt i prop. 1975123 om vidgad vuxenutbildning. Studier omfattande minst en halv månads heltidsstudier eller en hel månads deltidsstudier berättigar från och med den 1 januari 1976 till särskilt vuxenstudiestöd. Studier under kortare tid kan under vissa förhållanden berättiga till timstudiestöd. En kombination av perioder av låg studieintensitet (cirkelstudier i prioriterade ämnen) och perioder av hög studieintensitet (ämneskurs vid folkhögskola) berättigar till dagstudiestöd. Den gränsdragning, som utgår från studieintensiteten skulle också kunna utgöra en avgränsning mellan olika studieanordnare. Enligt kungörelsen (19631463, ändrad senast 1973:409) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (folkbildningskungörelsen) får statsbidrag till studiecirkel som regel utgå till högst två samman-
komster per studievecka med högst tre studietimmar vid varje samman- komst. Antalet studiecirkeltimmar som kan förekomma under en vecka är alltså högst sex. Undre gränsen för studier som enligt centrala studiestödsnämndens bedömning omfattar minst halvtid kan beräknas med utgångspunkt från de poängtal som tilldelats varje ämneskurs och antalet timmar i ämneskurser. Uppskattningsvis blir före tillägg av timmar för prov och eventuell stödundervisning heltidsundervisning inom kom- munal vuxenutbildning lO—l4 undervisningstimmar per vecka beroende på läsårets längd. Vid bedömning av den verkliga studieintensiteten måste man givetvis ta i beaktande att vuxenstudier av detta slag kräver mer tid till självständiga studier än lärarledd undervisning. Det är stora variationer mellan olika ämnen men huvudregeln är att minst dubbelt så många timmar krävs för hemarbete som antalet lektioner ämnet omfattar. Ju färre lektioner, desto mera hemarbete. Halvtidsstudier skulle alltså omfatta cirka sex undervisningstimmar per vecka.
En gränsdragningsregel som anknyter till studieintensiteten kan formu- leras på olika sätt. Den kan knytas till ett bestämt antal veckotimmar som gränstal eller till om studierna berättigar till studiemedel. Det torde också vara nödvändigt att knyta den till vissa angivna ämnen eller alternativt utesluta vissa ämnen från gränsdragningen.
Mot denna typ av gränsdragning talar emellertid en rad faktorer. Ett antal av ungdomsskolans ämnen förekommer inte regelmässigt på studieförbundens program och det är orealistiskt att tänka sig att studieförbunden alltid kan bygga upp en undervisning som kan fylla de särskilda förkunskapskrav som ställs vid antagning till högre utbildning. Detta gäller flertalet naturvetenskapliga och tekniska ämnen samt yrkes- inriktade ämnen.
Vuxna som vill genomgå en kompetensgivande utbildning med låg studieintensitet kommer att få en ekonomisk försämring av samma slag som tecknades i avsnittet om gränsdragning med ämne och nivå som kriterium, dvs. de kommer att få betala en avgift.
Studieförbunden kommer med denna typ av gränsdragning att åta sig en del av samhällets utbildningsuppgifter och löper risk att regleras i frågor som gäller t. ex. läroplaner, betygsgivning, maximala timtal och ledares och lärares behörighet.
Ett ytterligare problem i samband med intensitet som enda avgräns- ningskriterium är att det blir svårare än för närvarande att skapa en överblick och en effektiv information om den kompetensgivande vuxenutbildningen.
En kombination av regler som anknyter till studieintensiteten och regler som anknyter till målet för studierna är också tänkbar. De största studieförbundens verksamhet inom det samhällsvetenskapliga ämnesom- rådet bedrivs i dag ofta på gymnasial nivå eller högre. De särskilda förkunskapskraven i ämnet samhällskunskap vid vissa utbildningar skulle sålunda kunna anses fyllda om cirkelstudier på viss nivå bedrivits med viss intensitet. Det avgörande blir här emellertid principerna för gränsdrag- ningen mellan folkbildning och förberedande yrkesutbildning.
Även om de övergripande målen är gemensamma för olika vuxenut-
bildningsanordnare har dessas verksamhet i flera avseenden olika inrikt- ning. Den för närvarande tillämpade gränsdragningsprincipen bygger som tidigare nämnts på studiernas mål. Mot denna princip talar den omstän- digheten att den i praktiken ofta är svårtolkad, vilket framgår av de gränsdragningskonflikter som då och då uppstått samt att den leder till komplicerade gränsdragningsregler. För principen talar det faktum att den bygger på det centrala, nämligen vad studierna verkligen syftar till.
Alla gränsdragningsregler kommer självfallet att medföra konsekvenser för utbildningsanordnarnas möjligheter att förverkliga sina mål. Samtidigt kan förändringar i bestämmelser som formellt inte uttrycker någon gränsdragning påverka denna. Ett exempel på detta är tillkomsten av de prioriterade studiecirklarna. Ett annat exempel är de av riksdagen nyligen fattade besluten om allmän behörighet till högre studier genom ålder och arbetslivserfarenhet (pr0p. 197529, UbU l975:l7, rskr l975:l79). Dessa bestämmelser innebär vidgade möjligheter för vuxna att utanför det kompetensgivande skolsystemet, bl.a. kommunal vuxenutbildning, bli behöriga för högre studier.
Vuxenutbildningens växande omfattning och differentiering har inne- burit att många nya kontakter skapats mellan utbildningsanordnare med skiftande ideologisk och organisatorisk bakgrund. Man bör enligt kom- mitténs uppfattning inte överdriva betydelsen av de oklarheter som uppstått. De rör trots allt kvantitativt marginella delar av vuxenutbild- ningen. Den avgjort största delen av utbildningen såväl inom studiecirkel- verksamheten som inom den kommunala vuxenutbildningen ligger helt utanför diskussionen. Det gäller exempelvis inom den kommunala vuxen- utbildningen de fullständiga grundskole- och gymnasieskolekurserna och flertalet yrkesinriktade kurser. Men det gäller också utbildningen på grundskolenivå inom ämnena svenska, engelska, matematik och samhälls- kunskap, dvs. de inom studiecirkelverksamheten prioriterade ämnena. Utbildningsbehovet är stort och de ämnen det här gäller hör traditionellt till folkbildningens område. Studier i samhällskunskap ingår i studieför- bundens strävan att fördjupa demokratin. De övriga tre ämnena är typiska kommunikationsämnen och de utgör sedan lång tid tillbaka en väsentlig del av cirkelverksamheten. Samtidigt ingår dessa ämnen i kommunal vuxenutbildnings kursplaner och det är naturligt att den som vill ha en formell kompetens i något av dessa ämnen utnyttjar denna utbildningsväg.
3.4. En förstärkt tillsyn
] det föregående har problem förknippade med avgränsningar mellan utbildningsformer berörts. Till problemen hör också utformningen av tillsynsfunktionen. Denna bör enligt kommitténs uppfattning utformas så, att avvikelserna från överenskomna regler leder till påpekanden och om så erfordras följder med avseende på statsbidragsgivningen.
För en sådan förstärkt tillsyn är dock det nuvarande kontrollsystemet otillräckligt.
Även vuxenutbildningens växande omfattning motiverar en ökning av kontrollfunktionerna, särskilt i fråga om övervakningen av hur gällande överenskommelser och författningar tillämpas. Den gällande folkbild- ningskungörelsen ger sålunda inte något underlag för en klar avgränsning mellan folkbildning och yrkesutbildning, vilket försvårar SÖ:s tillsyn. Som tidigare visats utgör läroplaner för den kommunala vuxenutbild- ningen inte heller något tillförlitligt medel för avgränsning mellan kompetensgivande utbildning och praktisk fritidsverksamhet.
En ökning av den mera revisionsmässiga kontrollen bör genom ett stickprovsförfarande kunna komma till stånd med tillgängliga resurser. Det är angeläget att den särskilda utredningen om avgränsningsfrågorna leder till sådana förändringar i vuxenutbildningens författningar att det blir möjligt för SÖ att utöva denna förstärkta tillsyn både centralt och lokalt isamråd med utbildningsanordnarna.
Folkbildningens avgränsningsfrågor har som tidigare nämnts behand- lats av Folkbildningsbyråns gränsdragningsnämnd (FGN). Denna nämnd har genom sin konstruktion inte kunnat utgöra ett avgränsningsorgan för hela vuxenutbildningsfältet. Våren 1974 inrättade SÖ därför Vuxenut- bildningens gränsdragningsnämnd (VGN) med fyra representanter för SÖ och tre representanter för Folkbildningsförbundet. Denna arbetsgrupp har emellertid upphört att verka. ] mars 1975 drog Folkbildningsför- bundet tillbaka sina representanter i arbetsgruppen med hänvisning till att det mot bakgrund av reformförslagen på vuxenutbildningsfältet var motiverat att ta upp hela uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan folkbildningen och den institutionaliserade vuxenutbildningen till total översyn. Det är uppenbart att ansvarsfördelningen och därmed också tillsynen över vuxenutbildningen kan påverka studieförbundens ställning och avgränsningsfrågorna bör också ses i samband med deras anknytning till folkrörelser. Frågan om samrådsorganens uppgifter och sammansätt- ning måste enligt SVUX:s uppfattning lösas mot bakgrund av de över- väganden och beslut som föranleds av den särskilda utredningen om avgränsningsfrågorna.
4 Samverkan inom vuxenutbildningen
4.1. Nuvarande former av samverkan
4.1.1. Inledning
Varje anordnare av vuxenutbildning är självständig i förhållande till andra och planerar och genomför på egen hand sin utbildning. Det förekommer emellertid olika former av samråd, samplanering och samverkan mellan utbildningsanordnarna. En del av denna samverkan är reglerad genom författningar och en del sker enligt rekommendationerna i 1970 och 1971 års vuxenutbildningspropositioner om inrättande av vuxenutbild- ningsråd. Sådana råd finns f. n. i över 80 procent av landets kommuner. Deras sammansättning och arbetsuppgifter behandlas i kap. 5. Dessutom förekommer olika slag av informell samverkan.
Motiven för samverkan mellan vuxenutbildningsanordnarna är av skilda slag. För utbildningsanordnarna kan en samverkan innebära dels att de samlade resurserna utnyttjas på ett bättre sätt, dels att de ivissa fall lättare kan tillvarata gemensamma intressen — t. ex. då det gäller forsknings- och utvecklingsarbete samt studiesociala åtgärder. För de studerande kan en samverkan också leda till en fylligare information om olika studievägar.
4.1.2. Studieförbund _. folkhögskola
Det mest utbyggda samarbetet finns för närvarande mellan studieförbund och folkhögskola. Åtskilliga folkhögskolor har startat med studieförbund som medintressent. Folkhögskolorna är medlemmar i länsbildningsför- bunden till vilka studieförbundens länsorganisationer också är anslutna.
Samarbetet mellan folkhögskola och övrigt folkbildningsarbete kan ske på flera olika sätt. Skolan kan anordna ämneskurser (internatkurser påi regel en vecka) i samarbete med studieförbund. En lärare vid skolan kan inom sin undervisningsskyldighet fungera som ämneskonsulent eller bildningskonsulent inom bildningsförbund eller studieförbund. En folk- högskollärare kan dessutom fullgöra viss del av sin undervisningsskyl- dighet som ledare i studiecirkel inom studieförbund.
Folkhögskolorna har möjligheter att erhålla särskilt statsbidrag för kontaktverksamhet, viss samplanering och konsulentverksamhet. Bidraget är avsett för ett planerat samarbete mellan folkhögskola och annan
anordnare av vuxenutbildning.
Som exempel på mindre formaliserad samverkan kan nämnas att studieförbunden svarar för viss kulturverksamhet vid folkhögskolorna i form av teater, konserter, utställningar m.m. Därtill kommer att folkhögskolornas lokaler ställs till förfogande för studieförbundens kurs— oeh konferensverksamhet.
4.1.3. Studieförbund »-— kommunal vuxenutbildning
Samverkan mellan kommunal vuxenutbildning och studieförbund kan förekomma bl. a. då planerade kurser inom kommunal vuxenutbildning inte kan komma till stånd på grund av för få anmälda deltagare. [ sådana situationer hänvisas ibland till kurs i samma ämne och påjämförbar nivå inom studieförbund. Som framgår av kap. 3 har studieförbunden under vissa förhållanden möjlighet att bedriva kompentensinriktad studiecirkel— verksamhet.
Samverkan mellan kommunal vuxenutbildning och studieförbund kan förekomma vad gäller uppsökande verksamhet samt studie- och yrkesväg- ledning. Även om nuvarande författningar ger möjlighet till samverkan förefaller det vara vanligare att kommunen fördelar resurser till studie- förbund, som var för sig bedriver uppsökande verksamhet inom kommu— nen. 1 avsnitt 4.1.6 och 4.1.7 redovisas möjligheterna till samverkan avseende uppsökande verksamhet samt studie- och yrkesvägledning.
4.1.4. Arbetsmarknadsutbildning — andra anordnare
Organiserad samverkan mellan AMU-center och kommunal vuxenutbild— ning eller folkhögskola förekommer på vissa håll. Sålunda hålls i stockholmsregionen regelbundna kontakter mellan länsarbetsnåmnd och studierektorer för utbildningsplanering. Dessutom förekommer en mera informell samverkan i samband med att studerande vid AMU—center i samförstånd med arbetsmarknadsmyndigheterna övergår till att studera vid exempelvis folkhögskola. Detta gäller personer som bedömts ha behov av vidgade teoretiska kunskaper och eventuellt också en formell behörighet på grundskole- eller gymnasieskolenivå. Sådana övergångar mellan studieformer kräver överläggningar mellan skolledare på respek- tive håll, viss individuell anpassning av studieinnehållet och i vissa fall intagning under vinterkursens gång.
Samverkan sker dessutom på så sätt, att arbetsmarknadsmyndigheterna beviljar enskilda personer, som uppfyller villkoren för arbetsmarknads— utbildning, utbildningsbidrag för studier i ordinarie kurser, t.ex. vid folkhögskola och inom kommunal vuxenutbildning. Cirka hälften av all arbetsmarknadsutbildning genomförs i andra utbildningsformer än SÖ:s särskilda kurser vid AMU—center.
Utöver de här nämnda exemplen förekommer punktvis olika slag av samverkan. Exempelvis kan nämnas att länsarbetsnämnderna i vissa fall samverkar med studieförbund på så sätt att ett studieförbund anordnar
kurser som alternativ till utbildning vid AMU-center. Detta gäller bl.a. språkundervisning för invandrare.
4,1.5 Hellidsstudier ,, brevskolekurser
Kombinationer av korta koncentrerade studieperioder och brevskole- studier har prövats vid statens skolor för vuxna i den s.k. varvade utbildningen. Erfarenheterna av denna verksamhet är mycket begränsade och någon utvärdering av försöksverksamheten har inte gjorts.
Liknande metoder har tillämpats också inom andra studieformer. Sålunda förekommer kurser vid folkhögskola uppdelade i olika studie- perioder och mellan dessa självstudier, telefonkontakter och skriftliga kontakter mellan lärare och elever.
SÖ har i sin skrivelse den 3 april 1974 angående översyn av kommunal vuxenutbildning föreslagit att kombinationen av brevundervisning och viss lärarhandledning bör prövas inom den kommunala vuxenutbild- ningens ram. 1 sin petita för budgetåret 1975/76 har SÖ begärt medel för försöksverksamhet med brevundervisning. l årets budgetproposition (prop. 197511, bil. 10) anför föredragande statsrådet att inga särskilda medel beräknas för försöksverksamhet med brevskolestuderande men att studiehandledning för denna grupp kan ges inom ramen för schablon- tillägget för kommunal vuxenutbildning. En mera omfattande försöks- verksamhet bör kunna ske inom ramen för anslaget Pedagogiskt utvecklingsarbete. Riksdagen har i detta avseende beslutat i enlighet med budgetpropositionen.
SVUX har erfarit att kommittén för fortsatt verksamhet med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU ll) behandlar dessa frågor och avser att lägga fram en rapport om distansundervisning under hösten 1975.
4.1.6. Samverkan om uppsökande verksamhet
I samband med beslutet är 1971 att reglera inträdet till kommunal vuxenutbildning infördes ett statligt bidrag för att täcka kostnaderna för intagningsverksamheten. Syftet med de nya bestämmelserna var dels att förhindra att den kommunala vuxenutbildningen på gymnasieskolenivå ökade helt okontrollerat, dels att förbättra rekryteringen till studier på grundskolenivå. Bakgrunden var att den kommunala vuxenutbildningen framför allt lyckats rekrytera personer med en förhållandevis god grund- utbildning. Till de nya intagningsbestämmelserna knöts därför en resurs, som skulle kunna användas för att förändra rekryteringen till den kommunala vuxenutbildningen.
] kungörelsen (19711424, ändrad senast 1974:442) om kommunal och statlig vuxenutbildning föreskrivs att statsbidrag utgår till "kostnader för intagning av elever till kommunal vuxenutbildning och därmed samman- hängande åtgärder samt till kostnader för bidrag som kommun finner skäl bevilja studieförbund för uppsökande verksamhet . . . ”. Detta bidrag utgår med två procent av statsbidraget till lönekostnader för skolledare
och lärare inom kommunal vuxenutbildning. Av statsbidraget utbetalat länsstyrelsen utan rekvisition ett belopp som motsvarar 1,8 procent av kommunens lönekostnad vid slutet av varje kalenderhalvår, medan 0,2 procent fördelas av SÖ efter ansökan. Det anslag som SÖ fördelar är särskilt avsett för uppsökande verksamhet och uppgick läsåret l973/74 till 330 000 kronor.
Sedan detta statsbidrag till intagningsverksamhet infördes har SÖ genomfört en enkät för att få reda på i vilken utsträckning kommunerna gått ut mera aktivt för att rekrytera äldre och korttidsutbildade. Den senast redovisade enkäten avser läsåret 1972/73. En tredjedel av kommunerna hade bedrivit uppsökande verksamhet i form av personliga besök, telefonsamtal, utdelning av studieprogram eller annat. Verksam- heten har ofta skett i samverkan med studieförbunden och med vuxenutbildningsråden som samordnande organ. Den totala kostnaden för denna verksamhet har uppgått till 1,68 milj. kr. varav ca 23 procent från de medel SÖ disponerar. Övriga kostnader har täckts med kommunala medel eller bidrag från studieförbund.
Även studieförbunden har genom statsbidrag till s.k. prioriterade studiecirklar fått möjlighet att bedriva uppsökande verksamhet. Då tilläggsbidraget till prioriterade cirklar infördes — budgetåret 1970/71 — var avsikten dels att om möjligt göra undervisningen kostnadsfri för deltagarna, dels att underlätta en aktiv uppsökande verksamhet. I allmänhet har studieförbunden prioriterat kostnadssänkningar för del- tagarna framför den uppsökande verksamheten. Trots detta har den uppsökande verksamheten fått en viss omfattning, framför allt i kommu— ner med generösa bidrag till folkbildningsarbetet.
På uppdrag av FÖVUX genomförde Publik— och programforsknings- avdelningen vid Sveriges Radio (PUB) en studie över kommunernas och de fyra största studieförbundens uppsökande verksamhet. PUB 15 under- sökning visar bl.a. att ca 30 procent av kommunerna medverkar i uppsökande verksamhet. Undersökningen visar också att några studieför— bund bedrivit uppsökande verksamhet i ett betydande antal kommuner. Det mest anmärkningsvärda är den stora omfattning och spridning som ABF:s verksamhet haft. I hela 60 procent av kommunerna hade ABF-avdelningar bedrivit uppsökande verksamhet. TBV hade bedrivit uppsökande verksamhet i 27 procent av kommunerna ,_ en i förhållande till TBV:s storlek mycket omfattande verksamhet. Motsvarande andel är för Vuxenskolan 22 procent och för Medborgarskolan 10 procent.
FUB:s undersökning skiljer mellan sådana kommuner som själva varit med och organiserat uppsökande verksamhet och sådana som enbart givit ekonomiskt stöd till verksamhet i studieförbundens regi. Det senare gäller något över hälften av de kommuner som överhuvudtaget satsat på uppsökande verksamhet.
I de kommuner som själva varit med och organiserat verksamheten, har detta nästan genomgående skett via vuxenutbildningsråden i kommu- nerna. Den uppsökande verksamheten har riktat sig till anställda i industrier och kommunala förvaltningar samt till invånare i bostads- områden. Uppsökarna har när det gällt anställda på olika arbetsplatser i
allmänhet varit fackliga representanter. I övrigt har uppsökarna rekryte- rats frän eller av studieförbunden. Exempel på att uppsökarna rekryterats genom skolförvaltningen eller arbetsförmedlingen finns också.
4.1 .7 Samverkan om studie- och yrkesvägledning
Till de resurser som utgår för själva undervisningen i kommunal vuxenutbildning kommer ett schablontillägg som varierar efter utbild- ningsnivå och linje. Detta schablontillägg får användas för stödundervis- ning, studiehandledning. studie- och yrkesorientering (syo) samt dess- utom för annan studie- och yrkesorientering för vuxna som kommunen finner skäl att äta sig.
Högst fyra tiondelar av schablontillägget får användas för hel- eller deltidsanställda studie- och yrkesvägledare inom kommunal vuxenutbild- ning. I dessa tjänster får också ingå tjänstgöring som studie- och yrkesvägledare vid studieförbund.
Systemet med särskilda syo-funktionärer i hela skolsystemet började byggas upp 1971 och det kopplades ihop med syo-funktionen inom den kommunala vuxenutbildningen. Genom att dela på en hel- eller deltids- tjänst har kommunen möjlighet att kombinera syo i grundskola och gymnasieskola med motsvarande funktion inom vuxenutbildningen.
Studieförbunden har dessutom möjlighet att utnyttja den kommunala vuxenutbildningens syo. Den möjligheten tycks hittills sällan ha utnytt- jats. En anledning till detta kan vara att syo-konsulenter/yrkesvalslärare inom kommunal vuxenutbildning ofta har ett stort elevunderlagjämfört med ungdomsskolans funktionärer, samtidigt som de vuxenstuderandes problem ofta är både större och mer speciella. '
4.2. Allmänna överväganden
4.2.1. Vuxnas utbildningsbehov
Den kraftiga utbyggnaden av ungdomsskolan i Sverige under tiden efter andra världskriget har fått till följd att det föreligger mycket stora skillnader i formell utbildning mellan generationerna. Å ena sidan står de som är äldre än 25 år med en genomsnittlig utbildning som omfattar sex eller sjuårig folkskola, å den andra sidan de som är yngre än 25 år och som har en genomsnittlig utbildning som omfattar såväl nioårig grund- skola som en minst tvåårig gymnasieskoleutbildning. Om inga särskilda åtgärder vidtas kommer denna utbildningsklyfta — förorsakad av skol- reformer i mitten av 1900-talet _ att finnas i de förvärvsaktiva generationerna ända in i början på 2000-talet.
Utbildningsklyftorna har blivit särskilt markerade genom att utbild- ningssamhället har expanderat. Det bör emellertid påpekas, att skillnader i utbildning mellan olika människor inte bara kan hänföras till orsaker som sammanhänger med utbyggnaden av ungdomsskolan. Innehållet i ungdomsskolan anpassas successivt till individernas och samhällets behov,
vilka i sin tur undergår en kontinuerlig utveckling. De kunskaper som en gång har erhållits i ungdomsskolan blir så småningom till stora delar inaktuella samtidigt som behov av nya kunskaper uppstår. Ibland kan förändringar av skolans innehåll i sig skapa klyftor mellan generationerna. Ett aktuellt exempel på detta är införandet av den s. k. nya matematiken i skolorna, som får till följd att de olika generationerna använder delvis olika matematiska språk.
Eleverna i ungdomsskolan, som får samma undervisning, tillgodogör sig denna i mycket skiftande grad. Orsakerna härtill varierar. Det kan vara fråga om skillnader i intresseinriktning eller skillnader i förmåga att tillgodogöra sig den undervisning som skolan erbjuder. Bl. a. hemntiljön har visat sig spela stor roll härvidlag.
De omständigheter som här ovan endast antytts, medför att de utbildningsbehov vuxna människor kan ha är högst mångskiftande. inte bara i den meningen att de kunskapskrav som ställs är olika, utan (ckså att de skiljer sig åt beroende på omständigheter som är att hänföra till ungdomsskolan.
Skillnader i kunskaper som människor har erhållit i ungdomsskolan kan givetvis både förstärkas och utjämnas senare i livet. Många har ett sådant yrke eller en sådan intresseinriktning att de både utnyttjar och bygger på sina skolkunskaper. Detta kan ske utan en medveten aisikt, .men'det kan också ske målmedvetet genom att man deltar i någon av de olika formerna av vuxenutbildning som finns. I många fall hamnar människor i situationer där de har liten motivation att hålla sina skolkunskaper aktuella och där också stimulans saknas för att skaffa sig nya kunskaper. Det är därför inte ovanligt att vuxna senare i livet faktiskt kan ha sämre teoretiska kunskaper inom en del områden än de hace då de lämnade folkskolan, medan förhållandet kan vara det motsatta inom andra områden. Mot den bakgrunden framstår det som närmast menings- löst att försöka jämföra vuxnas kunskapsnivå med nivån på den utbildning de erhöll en gång i ungdomen.
Det finns dock risk att vuxensituationen tenderar att förstärka de utbildningsklyftor som uppstod i ungdomsskolan. De som har fått en längre utbildning har större studievana och därmed ett bättre utgångsläge då det gäller att vidga sina kunskaper. Dessutom har flertalet av dem som har en längre utbildning arbetsuppgifter som stimulerar till ytterlgare kunskapsinhämtande.
Den slutsats som kan dras av det sagda är, att de faktiska kunslaps— behov som vuxna har är utomordentligt skiftande både med hänsyi till skillnader i utgångsläget och till skillnader i de krav som bl. a. samlället ställer på dem.
Denna slutsats skulle gälla också om vuxenutbildningens mål prinärt vore att ge vuxna samma kunskaper som ges ungdomarna i dagens scola. Flera skäl talar emellertid för att vuxenutbildningen skall ge: en gentemot ungdomsskolan fristående ställning också i vad avser utbild- ningens omfattning. Utgångspunkten bör därför vara en analys av de vuxnas behov i stället för att till vuxenutbildningen överföra ungd>ms- skolans kursplaner.
Den överbryggande utbildningen bör ha ett vuxenanpassat ämnes- innehåll och rikta sig till korttidsutbildade vuxna snarare än att utgöra en möjlighet för vuxna att erhålla samma utbildning som den som ges i grundskolan och gymnasieskolan.
I själva verket finns redan denna vuxenanpassning inom huvuddelen av vuxenutbildningen. Studieförbunden, folkhögskolorna och arbetsmark— nadsutbildningen har aldrig haft som mål att tillhandahålla vuxna den utbildning som ges i ungdomsskolan utan har sökt anpassa sin verksamhet till vuxnas behov. Det är således främst inom kommunal och statlig vuxenutbildning som det finns anledning att ytterligare frigöra sig från ungdomsskolan när det gäller tillämpningen av kursplaner. Vuxenutbild- ningen skall i första hand byggas ut på nivåer motsvarande grundskola och gymnasieskola. En sådan utbyggnad bör därvid avse utbildningar som kan betraktas ungefärligen motsvara dessa nivåer, utan att de innehålls- mässigt eller iandra avseenden är identiska med dessa.
4.2.2. Prioriteringar
Ett förstahandsmål för vuxenutbildningen under de närmaste åren är att söka utjämna utbildningsklyftan mellan generationerna.
Beräkningarna i SVUX:s debattskrift Vuxna Utbildning Studiefinansie- ring (SOU 1971 :80) visade vilka utomordentligt stora resurser som skulle krävas för en mer betydande satsning på den överbryggande utbildningen. Knappheten på resurser tvingar till prioriteringar av flera olika slag även inom den överbryggande utbildningen. Bl.a. har prioriteringar av olika ämnen och utbildningsnivåer diskuterats. Likaså har diskuterats priorite- ringar av vissa grupper av vuxna såsom handikappade, personer i socialt utsatta positioner, låginkomsttagare, personer med obekväma arbetstider och invandrare.
Beräkningarna i debattskriften avsåg heltidsstudier. Utgångspunkten för dessa var alltså att ett reformförslag från SVUX:s sida i första hand skulle möjliggöra för vuxna att genomgå överbryggande utbildning på heltid. Vad SVUX:s överslagsberäkningar tydligast klargjorde var, att om målet att ge överbryggande utbildning till merparten av alla de personer som endast har folkskola skall förverkligas, är studier på heltid en omöjlig väg att gå. Heltidsstudier är så kostsamma att statsfinansiella skäl och ett alltför omfattande bortfall i produktionen skulle göra det nödvändigt att lägga starka restriktioner på utnyttjandet av dessa eller om man så vill — ge låg prioritet åt denna studieform. Sålunda skulle heltidsstudier under ett är knappast kunna medges något större antal individer.
4.2.3 H'itids- och deltidsstudier —- ett bra alternativ
För att utbudet av vuxenutbildning skall kunna öka gradvis och nå merparten av de personer som inte har mer än sjuårig folkskola är det nödvändigt med en kraftig satsning på fritids- och deltidsstudier och på korta perioder av heltids- eller deltidsstudier. Det skulle ge ökade studiemöjligheter också för personer, vilkas arbeten hindrar regelbunda
fritidsstudier, t. ex. personer med besvärlig skiftgång eller med mycket tungt arbete. Ett förbättrat studiestöd för heltidsstudier under längre sammanhängande perioder kan emellertid endast erbjudas grupper, vilkas förhållanden -— t. ex. ekonomiska eller sociala utgör hinder för andra typer av studier eller för grupper med särskilt angelägna och omfattande utbildningsmål.
Att fritidsstudier skjutits i förgrunden först sedan heltidsstudier visade sig för resurskrävande betyder däremot inte att de med nödvändighet också är ett sämre alternativ. Det är tvärtom så att heltidsstudier i skolmässiga former kan verka avskräckande på dem som inte har så klara studieambitioner, dvs. just dem som skall nås med överbryggande utbildning. Yrkesarbetet intar för de flesta människor en så central roll i tillvaron att de inte helt vill eller kan avstå från detta. Den stora flexibilitet och anpassning till olika situationer som är möjlig inom dagens folkbildningsarbete ger goda möjligheter att nå ut till allt fler grupper i samhället med fritidsstudier. Det har också visat sig att ett stort antal människor förmår tillägna sig betydande kunskaper genom fritids— studier.
Under överskådlig tid kommer fritidsstuderande inom studieförbund samt kommunal och statlig vuxenutbildning att vara den största gruppen inom vuxenutbildningen. Om fritidsstudierna skall kunna utvecklas vidare, som ett positivt alternativ till heltidsstudier, krävs emellertid inte bara Vuxenanpassning av stoffet och studieuppläggningen utan också möjligheter för de vuxna att genom kombination av kurser nå ocksa relativt omfattande studiemål.
4.2.4. Alla slag av vuxenutbildning maste utnyttjas
Vuxenutbildningens olika former har i stort sett utvecklats på andra grunder än politiska beslut fattade av statsmakterna. Studieförbunden och en stor del av folkhögskolorna har sitt ursprung i folkrörelserna. Andra folkhögskolor har landsting som huvudmän. Den kommunala vuxenutbildningens föregångare -- kvällsg'ymnasierna - hade i flertalet fall studieförbund som huvudmän. Korrespondensundervisningen i landet har utvecklats genom privata initiativ.
Med tiden har staten tagit på sig ett allt större kostnadsansvar för de olika formerna av vuxenutbildning och i samband därmed har statliga författningar utfärdats som reglerar delar av verksamheten i form av villkor för de statliga bidragen. Karaktäristiskt för vuxenutbildningen får alltjämt sägas vara den stora friheten för anordnarna att själva besluta om verksamhetens innehåll och former. Att så är fallet beror bl. a. på att verksamheten fortfarande delvis finansieras genom avgifter från del- tagarna själva eller genom bidrag från huvudmännen t. ex. i fråga om folkhögskolorna. Om staten i princip påtoge sig hela kostnadsansvaret för verksamheten skulle troligtvis utvecklingen bli den, att allt större delar av verksamheten kom att regleras genom statliga författningar.
Bedömningen av värdet av den frihet som stora sektorer av vuxen- utbildningen åtnjuter är skiftande. För många framstår just friheten och
den därav följande mångfalden som den stora styrkan hos vuxenutbild- ningen. Andra anser, att de stora samhälleliga anslagen till vuxenutbild- ningens olika former kräver större planmässighet och ökad kontroll från statens sida. Sådana krav framfördes i motioner till riksdagen, framförallt från de borgerliga partierna och dessa kom delvis att ligga till grund för de tilläggsdirektiv som utfärdades till SVUX i början av 1972.
Mångfalden beror bl. a. på att samtliga större folkrörelser i landet finns bland huvudmännen för åtminstone någon form av vuxenutbildning. Det har skapat kontaktytor åt alla håll i samhället och givit vuxenutbild- ningen en förankring som den annars skulle ha saknat. Mångfalden i förening med friheten skapar gynnsamma förutsättningar för att nå så breda grupper som möjligt och tillgodose utbildningsönskemål hos vuxna.
Argumenten för mångfalden är utan tvekan mycket väsentliga och måste beaktas vid varje försök att åstadkomma mer samverkan inom vuxenutbildningen. Att utbudet av vuxenutbildning kan vara svåröver- skådligt är endast skenbart ett tecken på bristande effektivitet.
En rimlig utgångspunkt för samverkan mellan skilda utbildnings- anordnare bör därför enligt SVUX vara att i en framtida expansion av vuxenutbildningen utnyttja hela den mångfacetterade vuxenutbildnings- organisation som redan finns. Det är rentav möjligt att en utökad frihet i vissa avseenden »? t. ex. vid utformningen av bidragsreglerna — skulle ge bättre förutsättningar till samverkan i bl. a. organisatoriskt avseende.
SVUX utgår alltså ifrån att alla delar av vuxenutbildningen tas i anspråk för en expansion av överbryggande utbildning. Detta innebär att de vuxna — som hittills bör ha möjligheter att välja mellan att deltai studiecirkel i något studieförbund, att studera vid någon av folkhög- skolorna, att bedriva korrespondensstudier, att studera på egen hand med hjälp av en kurs i radio eller tv eller med hjälp av en kursbok, att delta i kommunal eller statlig vuxenutbildning eller, under vissa förutsättningar, delta i den särskilda inom arbetsmarknadsutbildningen anordnade kurs- verksamheten. _
Det finns snarare anledning att skapa förutsättningar för tillkomsten av ytterligare studiealternativ, dvs. att öka valfriheten för de vuxna. I vissa fall förutsätter detta med nuvarande organisation samverkan mellan de olika anordnarna av vuxenutbildning.
De som bedriver fritidsstudier borde kunna få möjlighet att kom- plettera dessa med intensivkurser på heltid exempelvis i form av vecko- eller veckoslutskurser. Detta skulle kunna ske bl. a. genom ökad samverkan mellan studieförbund och folkhögskola.
Genom en kombination av studiecirklar och kortare internatkurser kan de två studieformerna förstärka varandra. Studiecirkeln har fördel av att vara lättillgänglig och ge relativt täta studietillfällen medan ämneskurs vid folkhögskola ger tillgång till pedagogiska resurser i form av specialist— medverkan, teknisk utrustning och möjligheter till kontakt mellan deltagare från olika studiecirklar. Studier på fritid bör också kunna kombineras med studier på arbetstid några timmar i veckan. Denna form av samverkan har bl. a. prövats inom FÖVUX:s försöksverksamhet.
Även andra former av utbildning i samverkan bör prövas. Som exempel
kan nämnas studiecirkel och kommunal vuxenutbildning. En sådan samverkan kan komma att fungera som inkörsport till mera kon.-cen- trerade studier på deltid eller heltid. Fritidsstudier inom den kommunala vuxenutbildningens ram kan ges en sådan utformning att kvällsstudier kombineras med heldagsstudier under två till tre dagar i följd. Det blir i detta fall dock inte studier isamverkan mellan två utbildningsanordnare.
På grundval av prop. 1975123 har riksdagen beslutat om vuxen- studiestöd för en studieform där fritidsstudier kan kombineras med mer intensiv utbildning. I förening med lagen om rätt till ledighet för utbildning har större förutsättningar skapats för denna studieform, varigenom valfriheten för vuxna ökat.
Det bör emellertid inte ankomma endast på utbildningsanordnarna att arrangera olika former av samverkan. Det måste också bli möjligt för den enskilde att samtidigt bedriva planmässiga studier och ha frihet att under olika perioder utnyttja den samlade utbildningsapparaten på olika sätt, att växla mellan olika studieformer och olika studieintensitet.
För att detta skall vara möjligt krävs anknytningspunkter mellan olika slag av vuxenutbildning och möjligheter att översätta kurser vid en typ av vuxenutbildning till en annan typ av vuxenutbildning.
4.2.5. Behov av byggbarhet och jämförbarhet
Det är viktigt att den enskilde får en utbildning, som på ett naturligt sätt kan byggas på och kompletteras med kurser hos andra utbildnings- anordnare. Olika utbildningsanordnare har olika kursutbud och detta när delvis olika grupper. Ofta kommer emellertid de studerande under loppet av en längre period i kontakt med flera olika utbildningsanordnare. För den enskilde kan det idag vara svårt att bygga vidare från den nivå där han befinner sig eller från de erfarenheter han har. Genom att kurserna i den kommunala vuxenutbildningen är så omfattande, är det med nödvändighet så att en person som först läser ett ämne i en studiecirkel och sedan i kommunal vuxenutbildning ofta tvingas repetera saker han redan kan. Det kan å ena sidan vara så att den första biten är för liten för att nå upp till ingångsnivån hos nästa studieanordnare. Det kan å andra sidan vara så att den andra biten är så stor att den inkluderar även tidigare studier av mindre omfattning. Denna bristande anpassning mellan studieformerna kan av den enskilde med viss rätt upplevas som att de tidigare studierna var en återvändsgränd. Detta problem är också aktuellt för delar av arbetsmarknadsutbildningen. Preparandkursen inom arbets- marknadsutbildningen ger exempelvis en bred allmänutbildning under 2— 16 veckor. Det blir relativt lite ivarje ämne och en komplettering blir ofta nödvändig i vissa ämnen vid fortsatta studier med ingångsstart på högre nivå.
I ett system med byggbara bitar, där varje kurs utgör en egen enhet, kan den enskilde undvika att hamna i ofrivilliga återvändsgränder. I stället gör han en tidsvinst eftersom han slipper repetera det stoff han redan anser sig behärska. Däremot bör det inte vara så att varje enskild byggbit i ett ämne kräver fortsatta studier.
Endast ett mindre antal byggbitar formar nödvändiga trappsteg för fortsatta studier. Flera bitar tillsammans kan ge en nödvändig orientering inför fortsatta studier i ett ämne, medan många ensamma byggbitar inte behöver förutsätta att man fördjupar sig inom det området.
4.2.6. Vuxenanpassningen av kommunal vuxenutbildning
Den kommunala vuxenutbildningen tillkom som en motsvarighet till ungdomsutbildningen. Avsikten var att utnyttja ungdomsskolans resurser när de inte används för ungdomsskolans elever. En svaghet är att den kommunala vuxenutbildningens kursplaner är utformade för ungdoms— skolan, medan däremot timplanerna härrör från den tid när kvällsgymna- sierna arbetade utan statsbidrag. Den kommunala vuxenutbildningen disponerar mellan 20 och 50 procent av ungdomsskolans undervisnings- timmar för motsvarande kurs, beroende på ämne och stadium.
Timplanerna utformades alltså för att hålla nere kursavgifterna i en utbildningsform där kursdeltagarna själva bar hela utbildningskostnaden. Högt motiverade studerande med behörighet för universitetsstudier som huvudsakligt studiemål hade förutsättningar att klara omfattande studier med mycket begränsad lärarhandledning. I och med att fler elever med kort och bristfällig grundutbildning kommer in i den kommunala vuxenutbildningen vilket är en följd av ambitionen att nå bredare grupper ,. krävs större resurser på vissa områden. Det kan vara nödvändigt att i vissa moment gå ner på nivåer under grundskolans högstadium, att ge möjligheter till långsammare studietakt, särskilt för ”nybörjare". Samtidigt visar erfarenheterna också att många vuxna av olika skäl, t. ex. på grund av bristfällig barntillsyn, deltids- och heltidsarbete inte har möjlighet att följa undervisningen med samma studieintensitet som i ungdomsskolan.
Studier på fritid under 5 6 timmar per vecka är betungande och kan verka avskräckande på personer med vaga studieambitioner eller som inte upplever sig ha något akut och påträngande utbildningsbehov. Det krävs också att läroplanerna i större utsträckning tillämpas med hänsyn till vuxnas behov och intressen —— att kursplanerna delas upp i flera på varandra följande och alternativa moment och att den enskilde sedan ges hjälp att hitta rätt kurs och moment för sina behov.
4.2.7. Fördelar med ett byggbart system
Korttidsutbildade vuxna är en mycket mindre homogen grupp än ungdomar i skolåldern. Vuxna befinner sig i mycket skiftande åldrar och utbildningsbakgrunden varierar. Skillnader i ursprunglig formell skolut- bildning måste accepteras och dessa kan ha förstärkts eller minskat genom senare erfarenheter. De vuxna har egna erfarenheter av arbetslivet i skiftande grad och från olika områden.
Den vuxne kan i många fall ha bestämda mål för sina studier. Dessa mål kan ha ett nära samband med hans yrkesverksamhet eller med någon annan verksamhet. Det förefaller också rimligt att tänka sig att den vuxne
ofta har klart för sig vad han inte önskar studera. Han kan ha utvecklat bestämda intresseområden.
Det är naturligtvis lämpligt att vuxenutbildningen är så organiserad att den vuxnes önskemål beträffande studierna kan beaktas. Om kurserna är utformade som mindre på varandra byggande eller alternativa enheter kan den vuxne själv välja de byggbitar och den inriktning inom ett ämne som motsvarar hans behov.
Så är delvis fallet idag inom studiecirkelverksamheten, som ju alltid varit inriktad på vuxna. Ett annat karaktäristiskt drag för folkbildningen är att fasta kursplaner saknas och att det därför finns stora möjligheter att inom en kurs variera innehållet så att det passar deltagarnas intressen och studieförutsättningar. Motsvarande möjligheter finns iviss grad bl. a. inom kommunal vuxenutbildning, men dessa möjligheter bör inom ramen för de gällande läroplanerna förstärkas och framför allt utnyttjas mera.
Ett utbildningssystem med större byggbarhet kan leda till tidsbe- sparingar för de studerande. Elever som i annat sammanhang inhämtat kunskaper i visst ämne, kan ägna motsvarande studietid åt andra ämnen. Det ligger även en tidsvinst just i möjligheten att välja de kurser som den vuxenstuderande är intresserad av. Om syftet är att få kompetens för visst slag av studier på kortast möjliga tid, behövs bara de byggbitar som utgör det nödvändiga trappsteget för just den utbildningen.
Tidigare har berörts nödvändigheten av att göra prioriteringar av olika slag i syfte att begränsa kostnaderna för en utökad vuxenutbildning. Det har också nämnts att kostnaderna för kommunal vuxenutbildning kan hållas på en förhållandevis låg nivå genom att timtalet inom de olika ämneskurserna är lägre än i ungdomsskolan. I det tidigare förda resone- manget har antytts att det i ungdomsutbildningen finns moment som är mindre angelägna för vuxna och som därför skulle kunna utelämnas. Det finns anledning att slå fast att syftet med ett byggbart system måste vara det rakt motsatta, nämligen att ge de vuxna möjligheter till utbildning som minst motsvarar vad som kan erhållas i ungdomsskolan. Genom att dela upp större kurser i mindre, självständiga enheter och genom att samtidigt göra enheterna byggbara ges de vuxna möjligheter att själva göra prioriteringar av sina egna utbildningsbehov utan att ge avkall på möjligheterna till fördjupning och utvidgning av ämnesstoffet. En vuxen- anpassning av denna innebörd ger alltså förutsättningar för både tidsbe— sparing och bättre utbyte av studierna utan att i sig ställa ökade krav på resurser. Samtidigt är det viktigt att man tillser att byggbitarna tillsam- mans ger nödvändiga reella förkunskaper för t. ex. eftergymnasial utbild- ning och yrkesverksamhet.
Det är viktigt att instrumenten för ett målrelaterat kursval förbättras. Att hamna på fel nivå innebär ett slöseri med studieintresse och tid. Att hamna rätt är ofta en förutsättning för att studierna skall kunna upplevas som stimulerande. Kursvalet bör inte ske enbart utifrån en persons tidigare utbildning. Viktigare är hans faktiska kunskaper och att han ges en reell möjlighet att själv bedöma i vad mån han uppfyller nödvändiga förkunskapskrav för viss kurs eller byggbit. En förutsättning för att överhuvudtaget kunna tala om kursval är dock att byggbarhetsprincipen
är så klart och överskådligt utformad att den enskilde själv kan överblicka sina möjligheter.
Jämförbara byggbitar kan studeras i skiftande takt. Olika utbildnings- anordnare kan organisera utbildning som förutsätter studier. alltifrån några få timmar i veckan till heltid, dvs. samma byggbit kan gås igenom i en studiecirkel under en hel termin, i mer omfattande fritidsstudier i kommunal vuxenutbildning under t. ex. sex veckor eller heltid under två veckor. Det är naturligtvis också tänkbart att en och samma utbildnings- anordnare kan ordna kurser med olika studieintensitet. Med ett system där en byggbit kan läsas i flera vuxenutbildningsformer, ges den enskilde möjlighet att under studiernas gång växla mellan olika utbildningsanord- nare och växla studieintensitet. En person som börjar ien studiecirkel kan efterhand som studievanan stärks och intresset ökar vilja rikta in sig på ett mer omfattande studiemål. Det skulle då vara möjligt att delta i mer intensiva fritidsstudier, i veckokurser på heltid och på lång sikt också i heltidsundervisning under ett läsår. Den person som läser ett ämne på heltid i t. ex. kursverksamheten inom arbetsmarknadsutbildningen skall kunna fortsätta dessa studier just där han slutade, i t. ex. en studiecirkel två timmar i veckan.
4.2.8. Några problem i samband med byggbar vuxenutbildning
De fördelar som kan förknippas med byggbara kurser kan kort samman— fattas i begreppen rationalitet och flexibilitet.
Rationaliteten består i huvudsak av tids- och kostnadsbesparingar för den enskilde och för samhället. Byggbarheten förutsätter att längre kurser splittras upp i ett antal mindre kurser, som skall kunna utgöra byggstenar i ett system, där den enskilda kursen dessutom skall vara en egen enhet och ge användbara kunskaper.
Studier påbörjas med en sådan kurs som närmast ansluter till de reella förkunskaper den studerande har. Det krävs enkla anordningar som gör det möjligt att snabbt bedöma vilka förkunskaper den studerande har samtidigt som tillräckligt noggranna definitioner av de önskvärda för— kunskaperna ges. Sättet att förvärva de reella förkunskaperna skall inte spela någon roll i en sådan bedömning. Förkunskaperna till en kurs i t.ex. kommunal vuxenutbildning skall kunna förvärvas genom t. ex. arbetslivserfarenhet, självstudier, deltagande i studiecirkel eller arbets- marknadsutbildning.
En stark betoning av kravet att varje kurs skall utgöra en egen enhet har sin grund i att den enskilde skall kunna begränsa sina studier till de delar av ett större ämne som för honom är användbara. Eftersom de studerande har skiftande erfarenhet av såväl förvärvsarbete som annan verksamhet måste kurserna således kunna användas för både fortsatt yrkesverksamhet och fortsatta studier. De måste med andra ord ha en väl genomtänkt awägning mellan allmänna teoretiska moment och mera yrkestekniska moment.
Flexibiliteten består i huvudsak i att valfriheten i olika avseenden för den enskilde skall göras så stor som möjligt. För att en kurs skall vara
attraktiv för så stora grupper som möjligt bör det finnas frihet att välja mellan många olika grader av studieintensitet, frihet att kunna påbörja studier i kursen vid flera olika tidpunkter, frihet att förlägga studierna till flera olika tider på dygnet och frihet att välja mellan olika studieformer. Oavsett hur studierna tidigare bedrivits bör frihet också finnas att när som helst fortsätta med valfri intensitet, valfri studieform och med flera möjligheter till val av lektionernas förläggning på dagen.
Det är emellertid uppenbart att praktiska och ekonomiska skäl omöjliggör en flexibilitet och rationalitet av nämnt slag, som enbart skulle utgå från individens önskemål. Detta utgör emellertid inget argument emot byggbarheten som sådan utan endast ett påpekande av att förväntningarna på ett byggbart system inte får ställas för högt.
Ett första hinder mot ett mycket flexibelt system utgör det av resursskäl betingade kravet på viss minsta gruppstorlek. Antag att det finns fyra alternativa möjligheter vad gäller studieintensiteten, samtidigt som kravet är t. ex. ett deltagarantal av tio för att starta en kurs. Under förutsättning att deltagarna är fullständigt jämnt fördelade på de olika kurserna krävs 40 deltagare för att alla kurserna skall kunna starta. Om därutöver, för åtminstone kurser med lägre studieintensitet, viss valfrihet skall finnas vad gäller timmarnas placering på veckodag och tid på dygnet uppnås ganska snart krav på åtminstone hundratalet deltagare. Skall därtill finnas krav på valfrihet vad gäller studieform och studieanordnare blir det nödvändiga antalet kursdeltagare snart så stort att underlag finns endast för ett fåtal kurser på ett litet antal orter i landet.
4.2.9. SVUX.-s slutsatser
Behovet av ett system med byggbara bitar är störst inom kommunal och statlig vuxenutbildning. Diskussionen i SVUX har också främst utgått från situationen inom den kommunala vuxenutbildningen. [ grunden handlar det om en önskan att frigöra den kommunala vuxenutbildningen från bundenheten till sättet att tillämpa läroplanerna som förekommeri ungdomsskolan. Med denna utgångspunkt kan ett byggbarhetssystem vara av stort värde även om det endast införs inom kommunal vuxenutbild- ning.
Det måste emellertid bedömas som önskvärt att även andra utbild- ningsanordnare i någon mån tar hänsyn till ett system med byggbara bitar inom kommunal vuxenutbildning vid uppläggningen av sina kurser. Under förutsättning att ett sådant system i kommunal vuxenutbildning är logiskt och pedagogiskt riktigt utformat borde det inte kännas svårt att inom andra delar av vuxenutbildningen ta sådan hänsyn.
Det måste emellertid med skärpa framhållas, att andra slag av vuxen- utbildning och då framförallt folkbildningen —- har andra uppgifter som är minst lika väsentliga som att ge kunskaper anpassade till ett system med byggbara bitar inom kommunal vuxenutbildning.
Studieförbunden och folkhögskolorna måste även i framtiden få full frihet att utforma sina studiecirklar och kurser på ett sätt som står i överensstämmelse med vad de själva anser vara de grundläggande målen
för deras arbete. De studieplaner som gäller för kommunal vuxenutbild- ning utgör — även efter en bättre Vuxenanpassning — endast ett sätt att erbjuda vuxenutbildning och möjligheter att skaffa sig kunskaper.
De metoder, den uppläggning och det ämnesinnehåll som studieför- bund och folkhögskolor väljer — ofta i samarbete med de vuxenstude- rande själva _ måste i princip behandlas som likvärdiga. I själva verket måste det förhållandet att andra utbildningsanordnare i olika avseenden erbjuder andra alternativ än kommunal vuxenutbildning betraktas som en väsentlig förutsättning för att vuxenutbildningen skall lyckas med att åstadkomma en utjämning av utbildningsklyftorna — att aktivera de grupper i samhället som är sämst ställda.
4.3. Information och uppsökande verksamhet
4.3.1. Information om vuxenutbildning
De resonemang om olika principer för ett byggbarhetssystem som förtsi avsnitt 4.2.4 leder in på frågan om den enskildes möjligheter dels till överblick av det samlade kursutbudet inom vuxenutbildningen, dels att välja rätt kurs och rätt studieform för sina behov och förutsättningar. Ett nödvändigt komplement _ eller möjligen alternativ » till ett system med byggbara kurser är därför en väl fungerande information som bl. a. inrymmer studierådgivning och studievägledning.
Det nuvarande utbudet av vuxenutbildning är svåröverskådligt på grund av dess mångfald. Behovet av information är således stort. Möjligheterna att tillgodose detta försvåras av att informationen skall nå ut till stora grupper med växlande sammansättning och skilda intressen av vuxenutbildning.
Informationen bör ha som mål att sprida kunskaper om vuxenutbild- ning på ett sådant sätt att människor kan orientera sig om olika former av vuxenutbildning och stimuleras till studieinsatser.
Information om vuxenutbildning kan ha flera syften. Den kan inriktas på att understryka kraven på en förbättrad utbildning i dagens och morgondagens samhälle och att orientera om vilken typ av utbildning som kan vara mest behövlig. Den enskilde har idag större behov än tidigare av kunskaper och färdigheter och en information av denna inriktning bör allmänt leda till en ökad volym av vuxenutbildning.
Informationen kan också vara inriktad på att ge den enskilde förbätt- rade möjligheter att i olika avseenden välja en utbildning som är avpassad efter dennes förutsättningar och behov. Det gäller exempelvis studiernas innehåll och inriktning, studiernas omfattning samt studieform. Om flera, med hänsyn till sina egna önskemål och behov, väljer ”rätt” utbildning så blir följden att den totala volymen vuxenutbildning ökar.
Informationen kan sträcka sig längre än till att ge den enskilde bättre möjligheter att själv träffa sitt utbildningsval. Den kan genom inslag av personkontakter ge den enskilde mera aktiv hjälp dels genom att klargöra dennes rätt till utbildning samt möjligheter och förutsättningar att
påbörja studier, dels genom direkta råd i planeringen av studierna. För en sådan verksamhet krävs självfallet större resurser.
En fungerande information och studievägledning måste ge den enskilde möjligheter att välja mellan olika utbildningsalternativ. Det innebär också, att information skall kunna lämnas om vad olika utbildningsan- ordnare har att erbjuda samt om de villkor, förmåner och krav som är förknippade med olika typer av utbildning. Informationen bör också ge klara upplysningar om de olika anordnarnas organisatoriska anknyt- ningar.
Information om vuxenutbildning bör rikta sig till alla. Det behöver emellertid inte innebära att den riktas med samma intensitet till alla grupper. Skilda grupper har olika erfarenheter och behov. Informationen bör med hänsyn härtill ges en utformning som svarar mot behoven, i syfte att stimulera till studier och därmed öka efterfrågan på vuxenut— bildning. Erfarenheterna visar, att om informationen organiseras så. att den enskilde måste söka upp den person som kan ge upplysningar och råd, så blir följden att den når ut till endast begränsade gmpper och i ringa omfattning till de grupper som har den kortaste utbildningen. Det kan konstateras att de som hittills sökt sig till vuxenutbildningens olika former i allmänhet har en utbildningsbakgrund som ligger över genomsnittet för den del av landets befolkning som befinner sig i förvärvsaktiv ålder.
4.3.2. Uppsökande verksamhet
Huvuduppgiften för vuxenutbildningen är att tillgodose behoven hos dem med kort och bristfällig utbildning. Eftersom dessa i mindre utsträckning deltar i vuxenutbildning av olika slag gäller det alltså att, som nyss nämnts, finna nya vägar för att nå ut till dem med information om deras rätt och möjligheter till studier. Skall större effekter med informationen om vuxenutbildning uppnås måste därför aktivare metoder tillämpas. Den bästa vägen därvidlag är en uppsökande verksamhet av ungefär det slag FÖVUX bedrivit. Frågan om information är således i stor utsträck- ning beroende av utformningen och omfattningen av uppsökande verk- samhet.
Den av FÖVUX försöksvis bedrivna uppsökande verksamheten har enbart avsett studier organiserade i studiecirkel eller med "Studiecirkel som ett väsentligt inslag. Den uppsökande verksamheten har riktat sig till korttidsutbildade vuxna, dvs. personer med folkskola som enda utbild- ningsbakgrund.
Valet av studieformer i försöksverksamheten har samband med vilka grupper den vänder sig till. Allmänna erfarenheter från olika former av vuxenutbildning talar för att den studieovane som är osäker om sin studieförmåga lättare kan rekryteras till studiecirkel och korta, kon- centrerade kurser än till längre och krävande utbildning. Det är också troligt att rekryteringen till vuxenutbildning skulle underlättas om studierna kunde bedrivas i nära anslutning till den miljö den vuxne känner sig förtrogen med och i kretsen av människor han känner väl —
t. ex. tillsammans med arbetskamrater. Resultaten av FÖVUX:s verksam- het bekräftar i stort dessa antaganden.
Genom FÖVUX:s verksamhet finns det idag goda kunskaper om hur den uppsökande verksamheten, främst på arbetsplatserna, bör läggas upp. Erfarenheterna har visat att den personliga kontakten är viktig. Själva det faktum att man blir uppsökt kan i sig utgöra den nödvändiga stimulansen för att delta. De erbjudanden som ges bör vara förmånliga och informa- tionen om både utbildningen och de studiesociala möjligheterna bör anpassas till behoven hos den grupp det gäller.
Är dessa förutsättningar uppfyllda visar erfarenheterna att sådana deltagare, som normalt inte skulle ha sökt sig till vuxenutbildning på grund av endast skriftlig information, kan rekryteras till sådan utbildning.
Den aktiva rekrytering som uppsökande verksamhet bland korttidsut- bildade innebär bidrar alltså till att bryta ned de hinder som gör att många vuxna inte söker sig till vuxenutbildningen. En sådan rekrytering medför således att grupper som idag står utanför vuxenutbildningen kommer att delta i denna.
Riksdagen har på grundval av prop. 1975223 fattat beslut om ett särskilt statsbidrag för uppsökande verksamhet på arbetsplatser (UbU l975:16, rskr 19752177). De fackliga organisationerna skall få ansvaret för denna. I prop. 1975z23 omnämns vidare att en förutsättning för att de korttidsutbildade verkligen skall kunna engageras i studieverksamhet är att de fackliga organisationerna nära samarbetar med olika studieför- bund. Medel för projekt med uppsökande verksamhet skall beslutas av en särskild vuxenutbildningsnämnd i varje län på grundval av ansökan som inlämnas av fackliga organisationer. Vid prövning av vilka projekt för uppsökande verksamhet som skall bifallas skall särskild hänsyn tas till om de riktar sig till personer med bristfällig utbildning och besvärliga arbetsförhållanden.
Den av riksdagen beslutade uppsökande verksamheten på arbetsplatser innebär att studieorganisatörerna och i förekommande fall andra upp- sökare genomför denna. De som söks upp skall ges en allsidig information om de studiemöjligheter som finns så att de får full frihet att välja mellan olika vuxenutbildningsformer. Därför anvisas särskilda medel för att utbilda studieorganisatörer/uppsökare så att de får grundläggande kun- skaper om samtliga former av samhällsstödd vuxenutbildning. Därutöver behöver studieorganisatörerna kunskap om de olika former av studiestöd som kan utgå och om möjligheterna att få ledigt för studier.
Beträffande uppsökande verksamhet i bostadsområden har riksdagen beslutat att en försöksverksamhet skall inledas och att SÖ får ansvaret för denna. Vidare sägs att försöksverksamheten bör inriktas på att pröva olika former av samspel mellan studieförbund och organisationer. Verk- samheten bör emellertid organiseras så att det inte blir möjligt för skilda utbildningsanordnare att samtidigt vända sig till samma grupper.
I prop. 1975 :23 framhålls folkbildningsorganisationernas betydelse för vuxenutbildningen och den centrala ställning de kommer att ha när det gäller att anordna utbildning för de korttidsutbildade vuxna till vilka uppsökande verksamhet riktar sig. Därför har riksdagen beslutat att
samhällets stöd till folkbildningsarbetet skall byggas ut.
För att uppsökande verksamhet skall kunna organiseras i enlighet med intentionerna i det av riksdagen nyligen fattade beslutet om vidgad vuxenutbildning är det enligt SVUX väsentligt att den uppsökande verksamhet som för närvarande förekommer anpassas till dessa inten- tioner. Det kan också konstateras att erfarenheterna har visat att samverkan mellan kommunal vuxenutbildning och studieförbund gett goda resultat.
Enligt SVUX:s uppfattning är det mot denna bakgrund naturligt att den kommunala vuxenutbildningen när det gäller uppsökande verksam- het samverkar med andra utbildningsanordnare.
Sådana anordningar förhindrar också att olika utbildningsanordnare samtidigt vänder sig till samma grupper. SVUX vill för sin del särskilt understryka det angelägna i att samverkan söks med de studieförbund som genom sina medlemsorganisationer har anknytning till folkrörelser. Därmed ökar förutsättningarna för att de korttidsutbildade skall kunna rekryteras till kommunal vuxenutbildning.
De reformer riksdagen beslutat när det gäller vuxenutbildningen innebär att denna i större utsträckning organiseras så att den kan inrymma uppsökande verksamhet. I anslutning härtill framhålls att det för närvarande inte är möjligt att avgöra om sådan verksamhet skall bli ett allmänt inslag i alla former av vuxenutbildning och att det inte heller är givet att de som anordnar utbildningen själva skall bedriva den uppsökande verksamheten. Bedömningen av vem som skall bedriva uppsökande verksamhet och till vilka vuxenutbildningsformer rekryte- ringen sker är beroende av vilka förutsättningar de olika utbildnings- anordnarna har att nå de utbildningsmässigt mest eftersatta grupperna med information om deras rätt och möjligheter till studier.
Att utforma vuxenutbildningen så att den aktivt rekryterar människor med kort utbildning är en i grunden rättvis tanke. Det innebär att åtgärder sätts in så att utbildning verkligen blir tillgänglig för alla. Den kraftiga utbyggnaden av vuxenutbildningen som skett under senare år har i alltför liten utsträckning rekryterat dem med sämsta studiebakgrunden. Målet för den uppsökande verksamheten bör därför vara att dessa människor stimuleras att delta i studieverksamheten. Fackliga organisa- tioner skall stå för denna verksamhet på arbetsplatserna och i bostads- områdena skall olika organisationer samverka.
De olika vuxenutbildningsanordnarna har skilda förutsättningar att nå de utbildningsmässigt eftersatta grupperna. FÖVUX:s försöksverksamhet avsåg studier i studiecirkel. Rekryteringsresultatet och det aktiva delta- gandet tyder på att studiecirkeln är en lämplig studieform för korttids- utbildade vuxna. Studieförbunden har i allmänhet sitt ursprung ifolk- rörelser och har av tradition ett stort mått av frihet att själva utforma utbildningen i samråd med deltagarna. Detta har haft stor betydelse för framväxten av en förhållandevis omfattande vuxenutbildning. På grund av att de fackliga organisationerna skall stå för uppsökande verksamhet på arbetsplatser och genom den nära kontakt som finns mellan folkbild- nings- och löntagarorganisationerna kommer utbildning att kunna erbju-
das till stora grupper av dem som hittills inte kunnat ta del därav.
En faktor som gör studiecirkeln särskilt lämplig är att människor som är osäkra om sin studieförmåga lättare kan rekryteras till olika typer av fritidsutbildning än till mera intensiva studier. En bred rekrytering av nya grupper till vuxenutbildning kan således lättare nås om de studier som erbjuds inte är alltför omfattande. Med de begränsade resurser, som vuxenutbildningen har, kan genom kortare kurser dessutom fler männi- skor erbjudas utbildning. Starka rättviseskäl talar således för att denna form av vuxenutbildning ges hög prioritet.
De fackliga organisationerna har fått en central ställning i den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna. I bostadsområdena bör, som FÖVUX föreslagit, skilda organisationer med förankring inom dessa områden spela en betydelsefull roll. Såväl de fackliga organisationerna som organisationerna i bostadsområdena bör när det gäller att anordna utbildningen nära samverka med folkbildningsorganisationerna.
En förhoppning som knyts till de rekryteringsfrämjande åtgärderna riksdagen beslutat om är att de vuxna som en gång påbörjat studier skall fortsätta att skaffa sig utbildning. Detta bör i huvudsak kunna ske utan att samhället sätter in speciella, riktade stimulansåtgärder.
Erfarenheterna från FÖVUX:s försöksverksamhet med uppsökande verksamhet visar, att de som upplevt studierna som meningsfulla gärna velat fortsätta att förkovra sig. I FÖVUX:s slutrapport (Ds U 1975210) redovisar kommittén bl. a. en uppföljning av personer, som tidigare varit i kontakt med FÖVUX:s uppsökande verksamhet. Av uppföljningen fram- går att omkring hälften av de tidigare deltagarna fortsatt sina studier. Närmare två tredjedelar av dem som fortsatt deltar fortfarande i studie- cirklar, men även andra studier förekommer, främst yrkesutbildning och fackliga studier. De som inte fortsatt att studera har oftast uppgivit obekväm arbetstid och andra praktiska hinder som orsak.
De flesta av dem som nyrekryterats till vuxenutbildning torde alltså komma att fortsätta sina studier, främst i studiecirklar. En del upplever emellertid behov av annat slags utbildning. Den folkbildningsverksamhet som förekommer sedan lång tid medför att många får den studiesti- mulans, som gör att de efterfrågar en mer omfattande vuxenutbildning. Vilken studieform som blir aktuell får bedömas utifrån den enskildes behov av utbildning och sociala situation i stort. En förutsättning för en sådan bedömning är att den enskilde kan orientera sig om det samlade vuxenutbildningsutbudet. Därför behövs vägledning och rådgivning. För att tillgodose det omfattande och varierande utbildningsbehov, som torde uppstå som ett resultat av uppsökande verksamhet, är det nödvändigt att ta alla nu existerande utbildningsresurser i anspråk. Människornas behov av utbildning är så skiftande att de inte kan tillgodoses annat än av samtliga utbildningsanordnare tillsammans. För att vägledning och infor- mation om de olika vuxenutbildningsformerna skall bli effektiv behövs att de olika anordnarna samverkar.
Behovet av samverkan upplevs redan nu som stort i kommunerna. I en framtid då människor, som idag står utanför vuxenutbildningen, rekry- teras till studier blir detta behov omfattande. Även andra skäl talar för
att behovet av samverkan mellan olika utbildningsanordnare blir stort. Den förbättrade studiefinansiering för vuxna som riksdagen beslutat om (SfU 1975zl4, rskr l975zl76) kommer att bidra till att väsentliga hinder att söka sig till utbildning undanröjs för många vuxna. En rad andra reformer — exempelvis lagen om ledighet för utbildning och förtroende— mannalagen — medför att rekryteringen till vuxenutbildningen kommer att öka. På sikt bör dessa reformer tillsammantagna skapa en situation där alla människor på ett naturligt sätt växlar mellan studier och förvärvsarbete. En förutsättning för detta är det ansvar de fackliga organisationerna varit beredda att ta på sig för att medlemmarna skall kunna utnyttja sin rätt till utbildning.
Det kan således konstateras att bland såväl de som själva söker sig till olika former av vuxenutbildning som de med vagt och obestämt studie- intresse finns behov av att kunna vända sig till en instans som ger en samlad bild av de studiemöjligheter som finns inom kommunen. De reformer som genomförs på vuxenutbildningsområdet medför att be- hovet av information blir större. Skall informationen kunna tillgodose skilda behov måste en informationsservice vara fristående i förhållande till olika utbildningsanordnare samtidigt som den ger en allsidig och korrekt information. Det innebär, att den antingen skall vara knuten till ett samarbetsorgan eller utgöra ett från anordnarna fristående organ. Som exempel på tänkbara lämpliga fristående instanser kan nämnas en till vuxenutbildningsrådet eller annan kommunal instans knuten informa- tionscentral. De olika vuxenutbildningsanordnarnas möjligheter att sam- verka om att orientera de vuxenstuderande om olika utbildningsformer skulle också underlättas av en klarare fördelning av arbetsuppgifterna mellan anordnarna än den som råder för närvarande.
4.4. Kommunens ansvar för vuxenutbildningen
Genom 1967 års vuxenutbildningsreform har uppgiften att anordna behörighetsgivande vuxenutbildning lagts på kommunerna. Någon skyl- dighet att anordna sådan utbildning föreligger dock inte. Enligt kungörel- sen (19711424, ändrad senast 1974:442) om kommunal och statlig vuxenutbildning är den kommunala Skolstyrelsen ansvarig också för den kommunala vuxenutbildningen.
För att tillgodose utbildningsbehoven bland vuxna med kort och bristfällig utbildning krävs emellertid insatser från olika utbildningsanord- nare. Det är nödvändigt att Skolstyrelsen vid utformningen av kommu- nens utbildningspolitik tar hänsyn också till andra utbildningsanordnare än kommunen.
Enligt SVUX:s uppfattning bör kommunens ansvar för vuxenutbild- ningen inte begränsas till att gälla den egna utbildningsformen. Det bör vidgas till ett övergripande ansvar för att kommuninvånarnas studiebehov tillgodoses.
En av kommunens utbildningspolitiska uppgifter är enligt detta synsätt att främja det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. En annan uppgift är
att verka för samplanering och samråd mellan olika utbildningsanordnare inom kommunen och regionalt. Ett sådant kommunalt ansvar får emeller- tid inte inkräkta på övriga utbildningsanordnares möjligheter att själv- ständigt planera och genomföra utbildning.
4.5. Indirekt studiesocialt stöd
4.5. l Barnn'llsyn
Olika undersökningar har visat, att det är mycket svårt att till vuxenut- bildning av olika slag rekrytera hemarbetande med småbarn. Det är sannolikt att svårigheten att ordna barntillsynen på ett tillfredsställande sätt har spelat stor roll härvidlag.
För att nå dessa grupper har i skilda sammanhang gjorts försök från olika utbildningsanordnares sida att lösa problemen med barntillsynen. FÖVUX har t. ex. beviljat bidrag till dem som haft små barn att vårda för att sådana deltagare inte skulle få större kostnader för att delta i verksamheten än deltagare utan minderåriga barn. Inget av de utförda försöken tyder på att det genom sådana åtgärder skulle vara möjligt att på ett avgörande sätt förbättra rekrytering bland hemarbetande små- barnsföräldrar.
Av detta kan emellertid knappast den slutsatsen dras att frågan om barntillsynen skulle vara betydelselös för att nå dessa grupper. Snarare får resultaten tolkas så, att åtgärder för att lösa barntillsynen inte är tillräckliga för att rekrytera de korttidsutbildade men att barntillsynen ändå är en avgörande fråga.
FÖVUX omtalar i Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974154) att det är synnerligen väsentligt att tillsynen för barnen ordnas på ett tillfredsstäl- lande sätt, då det visat sig att avsaknaden av god barntillsyn ofta är det allvarligaste studiehindret för hemarbetande småbarnsföräldrar. FÖVUX har emellertid bedömt det ligga utanför sitt uppdrag att föra fram konkreta förslag beträffande hur studiehinder isamhället utanför utbild- ningssektorn skall kunna övervinnas. FÖVUX pekar emellertid på möjlig- heten för studieförbunden att samverka med någon barn- eller ungdoms- organisation. Samverkan kan exempelvis ske så att småbarnsföräldern deltar i studier anordnade av studieförbund samtidigt som någon barn— eller ungdomsorganisation arrangerar barnaktiviteter.
Den försöksverksamhet med uppsökande verksamhet i bostadsom- råden, som riksdagen beslutat om, ställer krav på att barntillsynen ordnas. Många av dem som söks upp i bostadsområden arbetar med skötsel av småbarn. Om de motiveras för studier är det nödvändigt med barntillsyn för att de skall kunna delta i studieverksamhet.
Försöksverksamheten med uppsökande verksamhet i bostadsområden bör därför enligt SVUX organiseras på ett sådant sätt att bristen på barntillsyn inte blir ett hinder för att delta i studier. Detta kräver att barnaktiviteter kan ordnas och att ersättning för barntillsyn kan erbjudas i den uppsökande verksamheten. Därmed kan förutsättningar skapas för
att rekrytera småbarnsföräldrar med bristfällig utbildning till studier.
Erfarenheterna av FÖVUX:s verksamhet visar att det är lättare att rekrytera människor till mindre omfattande utbildning. För att småbarns- föräldrar skall kunna delta i exempelvis studiecirkel på dagtid om ca två timmar i veckan behövs en ny form av barntillsyn i kommunerna. Studier på sen kvällstid torde kräva att barntillsynen kan ordnas i hemmet.
Då uppsökande verksamhet i bostadsområden kan bli ett allmänt inslag i vuxenutbildningen är det nödvändigt att överväga de erfarenheter av olika former av barntillsyn av ovan nämnt slag som hittills — om än i ringa omfattning — förekommit.
Det kan därvid övervägas att ge vuxenstuderande förtur till den kommunala barntillsynen. En sådan lösning förutsätter emellertid att andra grupper ställs i efterhand, och det synes svårt att generellt hävda att studerande har större behov av barntillsyn än många andra grupper, såsom människor med deltidsarbete och de som behöver sådan barntill- syn för att kunna delta i olika slag av föreningsverksamhet. En ny form av barntillsyn bör således avse skilda grupper. En barntillsyn som tillvaratar olika gruppers behov får till följd att förutsättningar skapas för människor att delta i olika slag av aktiviteter som tillsammans bidrar till att fördjupa demokratin.
4.5.2. Övriga studiestödjande atgärder
Genom olika slag av studiestödjande åtgärder kan samhället underlätta vuxenstudier. För närvarande når inte vuxenutbildningen alla på lika villkor. Inte heller är villkoren desamma för den vuxenstuderande som för ungdomsstuderande. I regel erbjuds de senare fria läromedel och en fri måltid per Studiedag.
Det bör inte vara ett primärt mål att ge de vuxna samma förmåner som ungdomsstuderande. Vid bedömningen av vilka studiestödjande åtgärder en kommun kan äta sig är det emellertid av vikt att såväl ungdomars som vuxnas behov beaktas.
De vuxnas behov måste därvid bedömas med utgångspunkt i vuxnas studiesituation. Avsikten med de stödjande åtgärderna bör vara att undanröja studiehinder och om möjligt skapa rättvisa mellan olika vuxenstuderande.
Några exempel på sådana stödjande åtgärder skall ges här. Kommu- nernas möjligheter att genomföra en reform kan i vissa fall bli beroende av om särskilda statsbidrag kan utgå för denna. I den mån åtgärden avser att göra utbildningen mera tillgänglig för nya grupper, överensstämmer den med samhällets vuxenutbildningspolitik i övrigt och från denna synpunkt sett kan ett statligt stöd synas berättigat. I övrigt bör kommu- nen, som SVUX tidigare betonat, i sin utbildningspolitik sträva efter att stödja vuxenutbildningen i dess olika former.
För den vuxenstuderande är givetvis tillgången på läromedel en viktig fråga. Inom grundskolan har de studerande fria läromedel. I flertalet kommuner har de studerande i gymnasieskolan endera fria läromedel eller förhållandevis förmånliga bidrag till sådana. Enligt SVUX:s upp-
fattning bör eftersträvas att samma villkor ges de vuxenstuderande på motsvarande utbildningsnivåer. En ytterligare åtgärd, som också skulle förbättra de vuxenstuderandes situation, är att komplettera skolbiblio- teken och de kommunala biblioteken med läromedel för vuxna.
Särskilt inom glesbygderna innebär resekostnader till studieorten ett betydande studiehinder. Av kommunen anordnade kollektiva transporter eller direkta resebidrag är tänkbara lösningar på problemet. I den mån kommunen, som i vissa fall skett, bygger ut ett färdtjänstsystem för att betjäna exempelvis handikappade, pensionärer och personer bosatta i glesbygd, bör detta kunna utnyttjas även i samband med vuxenstudier.
För en stor del av de vuxenstuderande är bristen på studiero i hemmet ett hinder. Studiemöjligheter erbjuds i regel i kommunens bibliotek, men i många fall lägger avstånd och tider för öppethållande hinder ivägen för att utnyttja dessa. Fristående studierum i bostadsområden är en tänkbar lösning. Möjligheter att öppna skollokalerna för vuxenstuderande för självstudier på kvällstid bör också övervägas. På längre sikt borde det vara naturligt att planera in studielokaler och hobbyrum såväl i nya bostads— områden som i anslutning till arbetsplatser.
Det övergripande ansvaret för vuxenutbildningen som kommunerna enligt SVUX:s uppfattning bör ha innebär att det i regel är på det lokala planet som initiativet till åtgärder av det anförda slaget bör tas. Det är också där möjlighet finns att bedöma behoven och prioritera vissa åtgärder framför andra. Då dessa studiestödjande åtgärder avser olika former av vuxenutbildning är det av vikt att samråd sker om utform- ningen av stödet. Även om Skolstyrelsen är det organ som utformar kommunens utbildningspolitik bör samråd kring möjliga åtgärder ske inom vuxenutbildningsrådet.
4.6. Övrig samplanering
4.6.1. Inledning
[ kap. 2 har vuxenutbildningens resurser behandlats liksom sambandet mellan resurser och måluppfyllelse. Om vuxenutbildningen effektivt skall kunna uppfylla de övergripande mål som är gemensamma för den, måste utbildningsanordnarna samverka på ett sådant sätt att samtliga resurser kommer till bästa användning. Det kan i många fall innebära ett ömsesidigt resursutnyttjande.
Genom att vuxenutbildningens resurser är fördelade på olika huvud- män är det inte självklart att en resurs, som tillfälligt frigörs inom ett visst vuxenutbildningsområde, snabbt kan ställas till andra anordnares för- fogande.
Det sätt på vilket vuxenutbildningen är uppbyggd ger dock utrymme för en viss flexibilitet då det gäller utnyttjandet av sådana materiella resurser som lokaler och materiel. SVUX behandlar i detta avsnitt sådana former av samplanering som innebär att resurser inom en vuxenutbild— ningsform utnyttjas för andra former av vuxenutbildning. Även utnytt- jandet av ungdomsskolans resurser diskuteras.
4.6.2. Lokalbehov
Den kommunala vuxenutbildningen utnyttjar oftast samma lokaler som ungdomsutbildningen. Genom att kommunen förfogar över resurserna för såväl ungdomsutbildning som vuxenutbildning blir ett effektivt resursutnyttjande möjligt. På många orter ligger den huvudsakliga delen av vuxenutbildningen på tid då ungdomsskolan inte har undervisning. Detta innebär att vuxenutbildningen till väsentlig del utnyttjar en överkapacitet, som annars inte skulle komma till användning. När skolorna utrustats har detta emellertid skett med ungdomsskolans behov som utgångspunkt. Det är därför möjligt att utrustning och möblering inte motsvarar rimliga krav på vuxenanpassning. Den nuvarande inred- ningen av skolans lärosalar är i många fall sådan att studiemiljön verkar främmande. för vuxna studerande. Det är av vikt att skolor i framtiden byggs och utrustas med hänsyn även till vuxnas behov och studievanor.
För närvarande utgår statsbidrag till byggnadsarbeten för grundskola och gymnasieskola, till vissa inventarier och viss utrustning för grund- skola och till första uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel för gymnasieskola. Bidrag av motsvarande slag utgår inte för kommunal vuxenutbildning. Man har här utgått från att vuxenutbildningen kan utnyttja ungdomsskolans resurser. Under ett uppbyggnadsskede har detta också varit möjligt. Men på längre sikt är det nödvändigt att vuxenutbild- ningens behov beaktas vid en totalbedömning av en kommuns behov av lokaler för undervisning. SVUX vill därför betona vikten av att i kungörelsen (1957:3l8, ändrad senast 1974393) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet, vid sidan av övriga utbildningsformer för vilka statsbidrag till byggnadsarbeten utgår, också införs kommunal vuxenutbildning. I flertalet fall torde det här bli fråga om ombyggnad för att anpassa ungdomsskolans lokaler till vuxenutbild- ningens behov. Kommunen bör därutöver kunna få statsbidrag för kostnader för anskaffande av första uppsättningen stadigvarande under- visningsmateriel och hörselteknisk utrustning. Detta bör kunna ske i de fall då kommunen har särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning och då det kan bedömas att speciellt heltidsundervisningen på dagtid har en sådan omfattning att särskild undervisningsmateriel erfordras för den kommunala vuxenutbildningen. Hänsyn måste härvid tas till behov av dubbel uppsättning materiel i vissa fall och till de speciella krav som vuxenutbildningen ställer.
SVUX anser att om hänsyn tas till vuxenutbildningens speciella behov då skollokaler byggs och utrustas blir de mera allsidigt användbara även för andra verksamheter, t. ex. kulturella arrangemang och föreningsliv. Det är också viktigt att studieförbundens behov beaktas i dessa samman- hang. Studiecirkelverksamheten bedrivs, särskilt på mindre orter, ofta i skollokaler. Vid prövning av lokalbehov och huvudritningar bör därför särskild hänsyn tas till vuxenutbildningens behov och därvid också till möjligheterna att ställa lokalerna till förfogande för studiecirkelverksam- het.
4.6.3. Gemensamt resursutnyttjande
De bestämmelser som gäller för folkhögskolans organisation möjliggör ett effektivt resursutnyttjande. Skolornas lokaler används såväl för de längre vinterkurserna som för kortare ämneskurser. Skolledningen har möjlighet att parallellägga och kombinera kurser på lämpligaste sätt. Det är vanligt att skolorna används såväl under veckoslut som under ferier. Det är också vanligt att studieförbunden lägger viss studiecirkelverksamhet till folk— högskolorna. Ett sådant gemensamt resursutnyttjande är av värde för båda parter.
Den snabba ökningen av ämneskursverksamheten har lett till att studieförbunden ansett det lämpligt att i ökad utsträckning utnyttja folkhögkolans utbildningsresurser. Samtidigt har dock Linder de senaste två åren en viss nedgång av antalet elever vid vinterkurser skett. [ den mån denna nedgång inte motsvaras av en ökning av kortkursverksam- heten kan det innebära att vissa skolor fått en viss överkapacitet. [ många fall har dock skolorna under en tidigare period varit överbelagda och den nuvarande verksamheten motsvarar under sådana omständigheter bättre skolornas verkliga kapacitet. I den mån det finns en överkapacitet bör olika möjligheter att ställa den till övrig vuxenutbildnings förfogande prövas. KAMU har vid behandling av folkhögskolans plats i arbetsmark- nadsutbildningen visat på möjligheten att inom folkhögskolan söka utforma kurser som i större utsträckning än för närvarande anpassas till arbetsmarknadens krav. Med tanke på de möjligheter som finns att inom folkhögskolestadgans ram utforma utbildningen så att den motsvarar deltagarnas behov bör det vara möjligt att vid folkhögskolorna anordna förberedande kurser med särskild tanke på fortsatt arbetsmarknadsutbild- ning. Dessa kurser skulle få karaktären av ämneskurser vid folkhögskola och ryms alltså inom gällande bestämmelser för folkhögskolans verksam- het. De kräver emellertid en samplanering mellan länsarbetsnämnd och respektive folkhögskola.
Som tidigare nämnts har AMU-centren i vissa fall en överkapacitet. Denna är oftast skenbar och måste bedömas med hänsyn till behovet av att snabbt kunna erbjuda utbildning. I vissa fall kan det dock anses som säkert att resursen står till förfogande under viss tid. Det är då naturligt att i ökad utsträckning pröva möjligheten att låta den utnyttjas av andra utbildningsanordnare, främst kommunal vuxenutbildning. Det torde i första hand vara inom den yrkesinriktade utbildningen som ett sådant resursutnyttjande kan bli aktuellt. Men man bör också i vidgad omfatt- ning pröva möjligheten att erbjuda kommunal vuxenutbildning att placera elever i AMU-kurser med utnyttjande av vakanta platser. SVUX förutsätter att överenskommelser kan träffas mellan berörda parter om hyra av lokaler och materiel, respektive ersättning för elevplatser, samt om utbildningens uppläggning i övrigt, så att denna typ av resursutnytt— jande stimuleras.
I vissa fall kan det vara lämpligt att förlägga en del av arbetsmarknads- utbildningen inom den kommunala vuxenutbildningens ram. Det behöver inte innebära ett effektivare resursutnyttjande, men kan underlätta
studierna för den enskilde. Om en person bereds plats inom arbetsmark- nadsutbildningen för ett visst yrke, behöver han i många fall en förberedande utbildning i teoretiska ämnen. KAMU anser att dessa preparandkurser även i fortsättningen bör bedrivas vid AMU-center, men visar samtidigt på möjligheten att kursutbudet inom kommunal vuxen- utbildning och folkhögskola efter hand bättre anpassas till arbetsmark- nadsutbildningens behov. [ prop. l975z45 om riktlinjer för arbetsmark- nadsutbildningen betonar föredragande statsrådet att möjligheten att i ökad omfattning utnyttja det reguljära utbildningsväsendet och studieför- bunden för förberedande utbildning inom arbetsmarknadsutbildningen beror på i vad mån dessa kursanordnare kan tillgodose vissa särskilda krav.
SVUX anser att det kan vara lämpligt att lägga viss del av utbildningen inom kommunal vuxenutbildning, i den mån detta kan ske t. ex. genom ett byggbart system av det slag som diskuterats i föregående avsnitt. Den förberedande teoretiska utbildningen kan då i vissa fall bedrivas på hemorten, varigenom kostnader för resor och dubbelbosättning minskas. Förutsättningen för att kombination av studieformer skall fungera effektivt är dels en samplanering av studieinnehållet, dels samråd mellan de olika utbildningsanordnarna.
5 Organ för samverkan
5.1. Lokala samrådsorgan
5.1.1. Bakgrund
Den snabba utvecklingen av vuxenutbildningen under senare delen av 1960-talet skedde i regel utan samråd eller samplanering mellan skilda anordnare. Verksamheterna hade olika bakgrund och förutsättningar och inte heller mål och metoder var alltigenom överensstämmande.
Tanken på ett lokalt samrådsorgan mellan representanter för skilda vuxenutbildningsanordnare framfördes emellertid i olika sammanhang, exempelvis inom fackliga organisationer och politiska partier. Sålunda föreslog TCO i sitt utbildningspolitiska program 1964, ”att som rådgivande specialorgan i kommunerna borde inrättas vuxenutbildnings- råd”.
Yrkesutbildningsberedningen framförde i sitt betänkande Yrkesutbild— ningen (SOU 1966:3) tanken på kommunala vuxenutbildningsråd.
Departementschefen avvisade emellertid i 1967 års vuxenutbildnings- proposition (prop.. 1967285) tanken på att i varje kommun inrätta ett särskilt vuxenutbildningsråd med hänvisning till skolstyrelsernas förank— ring bland skilda anordnare av vuxenutbildning. Han pekade i stället på möjligheten att kommunerna själva vid behov bildar sådana rådgivande organ.
] sin rapport Fackföreningsrörelsen och vuxenutbildningen (LOVUX I, 1969) behandlade LOVUX frågan om vuxenutbildningsråd. Man rekom- menderade att sådana inrättades och skisserade också tänkbara arbetsom— råden för råden.
1 1970 års vuxenutbildningsproposition (prop. 197035) betonades starkare än tidigare behovet av samordning av informationen:
”Det är vidare väsentligt att de olika huvudmännen samordnar sin information, vilket har skett i många kommuner genom de lokala vuxenutbildningsråden.”
] den därpå följande vuxenutbildningspropositionen (prop. 1971237) utvecklas tanken på vuxenutbildningsråd ytterligare:
”Flera kommuner har i dag upprättat s. k. vuxenutbildningsråd, en utveckling som jag i prop. 197035 ställt mig positiv till. Utvecklingen beträffande inrättande av vuxenutbildningsråd är emellertid ojämn. Jag finner det angeläget att kommunerna inrättar sådana organ.”
Föredragande statsrådet underströk behovet av större likformighet i fråga om rådens verksamhet och meddelade att hari skulle föranstalta om en konferens i dessa frågor. I samma proposition hänvisades till möjlig- heten att låta vuxenutbildningsråden fungera som intagningsnämnd för den kommunala vuxenutbildningen.
Den i propositionen omnämnda konferensen kom till stånd i mars 1972. Den anordnades av SÖ och till konferensen inbjöds företrädare för berörda myndigheter och organisationer. Deltagarna enades om vissa allmänna riktlinjer för vuxenutbildningsrådens arbetsuppgifter. Vidare diskuterades modeller för vuxentubildningsrådens sammansättning, arbetsformer och ekonomi.
Tilläggsdirektiv till SVUX utfärdades i februari 1972. I dessa angavs, som tidigare nämnts, att SVUX vid behandlingen av den lokala och regionala samordningen av utbildningsinsatserna särskilt borde beakta de lokala vuxenutbildningsrådens uppgifter. SVUX anordnade i maj 1973 en överläggning med'representanter för ett antal vuxenutbildningsråd.
Med utgångspunkt i överläggningarna vid SÖ-konferensen upprättade Svenska kommunförbundet i oktober 1973 en promemoria angående kommunala vuxenutbildningsråd. Denna innehöll synpunkter på vuxen- utbildningsrådens storlek, sammansättning och arbetsformer samt ett förslag till arbetsordning.
lnom ABF hade tidigare ett förslag till arbetsordning för råden utarbetats.
Vid LO:s och TCO:s uppvaktningi mars 1974 framförde organisatio- nerna bl. a. sin syn på vuxenutbildningsrådens ställning. De betonade att det var nödvändigt att de fackliga studieorganisatörerna hade en god överblick över utbudet av vuxenutbildning och att dessa måste erhålla en kontinuerlig information från lokala skolmyndigheter och arbetsmark- nadsverket. LO och TCO ansåg att dessa borde åläggas att via de lokala vuxenutbildningsråden samarbeta med de fackliga studieorganisatörerna och kontinuerligt förse dem med aktuell information.
LO och TCO betonade också vikten av en kommunal organisation för studie- och yrkesvägledning. De lokala resurserna borde förstärkas och statsbidrag utgå för sådan verksamhet. LO och TCO framhöll vidare i skrivelsen att verksamheten borde organiseras via vuxenutbildningsråd, att kommunerna borde åläggas att inrätta sådana råd och att fasta bestämmelser för deras sammansättning och uppgifter borde utfärdas.
SÖ har fortlöpande följt vuxenutbildningsrådens verksamhet och genom länsskolnämnderna samlat in uppgifter om rådens sammansättning och arbetsuppgifter. I anslutning till SVUX:s överläggning om vuxenut- bildningsråden gjordes en enkätundersökning, riktad till ett trettiotal vuxenutbildningsråd. I slutet av år 1974 gjordes vidare en undersökning av rådens verksamhet inom ramen för forskningsprojektet Rekrytering, uppsökande verksamhet, samordning inom vuxenutbildningen (SAMVUX). SAMVUX-projektet, som är knutet till Sociologiska institu- tionen vid Uppsala universitet, genomför en försöksverksamhet som bl. a. syftar till att utröna förutsättningarna för och konsekvenserna av samordning och profilering mellan olika vuxenutbildningsanordnare.
Tabell 5.1 Antal startade vuxenutbildningsråd per år
År 1968 el 1969 1970 1971 1972 1973 1 januari tidigare 1974 Antal 91 49 33 34 11 6 1
Uppgifter om vuxenutbildningsrådens verksamhet har alltså insamlats i olika sammanhang. Någon systematisk insamling och bearbetning av sådana uppgifter sker dock inte. De fakta på vilka SVUX grundar sin beskrivning av rådens nuvarande verksamhet bygger i huvudsak på SAMVUX:s rapport ”Beskrivning av visst utvecklingsarbete inom vuxen- utbildningen i kommunerna hösten 1973”.
5.1.2. Inrättande av vuxenutbildningsråd
Av de 278 kommuner som finns i landet efter den 1 januari 1974 hade 270 svarat på SAMVUXs enkät. Enkäten gjordes hösten 1973 men materialet från de kommuner som upphörde i och med utgången av 1973 har inte bearbetats. Av de svarande kommunerna uppgav 225 stycken att de hade vuxenutbildningsråd. SAMVUX har också uppgifter om när de olika råden startar sin verksamhet (se tabell 5.1).
Som framgår av tabellen hade huvuddelen av kommunerna bildat vuxenutbildningsråd fram till år 1969.
5.1.3. Vuxenutbildningsrddens arbetsuppgifter
De arbetsuppgifter som enligt diskussionen vid den tidigare nämnda SÖ-konferensen borde åvila vuxenutbildningsråden har sammanfattats på följande sätt:
Vuxenutbildningsrådet bör främja vuxenutbildningen inom kommu—
nen genom
att inventera utbildningsbehovet, att planera vuxenutbildningen inom kommunen på kort och lång sikt, att arbeta för samverkan och samordning olika utbildningsanordnare emellan, att informera allmänheten om olika utbildningsmöjligheter, att organisera studierådgivning och informera om studiesociala frågor, stipendiemöjligheter, utnyttjande av syo-funktionärer och eventuellt inrättande av informationscentraler, att stimulera, eventuellt organisera, uppsökande verksamhet och andra åtgärder för att öka intresset för utbildning, att verka för samordning av lokalresurser, läromedel i undervisningen och lärarresurser samt
att verka för att alla grupper i samhället ges möjlighet till önskad utbildning, bl. a. handikappade av olika slag.
Det av Svenska kommunförbundet utarbetade förslaget till arbetsord- ning för kommunala vuxenutbildningsråd har i huvudsak följt samma riktlinjer. Redan tidigare hade som nämnts ABF utarbetat ett förslag till arbetsuppgifter för vuxenutbildningsråd. Detta förslag, som är noggran- nare specificerat än kommunförbundets, medtar på ett eller annat sätt samtliga ovan nämnda punkter.
Såväl i kommunförbundets som i ABF:s förslag anges, utöver de vid SÖ-konferensen anförda uppgifterna, särskilt att vuxenutbildningsråden bör föreslå åtgärder för att lärare och cirkelledare skall få viss information om vuxenutbildningen och vidareutbildning för att leda vuxenutbildningen på rätt sätt.
Vid SÖ-konferensen behandlades inte närmare vuxenutbildningsrådens utbildningspolitiska uppgift. Enligt kommunförbundets förslag bör rådet vara rådgivande organ till Skolstyrelsen och övriga vuxenutbildnings— anordnare i kommunen. I ABF-förslaget betonas starkare rådens direkt utbildningspolitiska uppgifter. En av rådens uppgifter bör enligt ABF vara att verka för att kommunal bidragsgivning kompletterar de statliga bidrag som utgår. Härigenom kan råden bidra till att fastställa den utbildningspolitik som skall bedrivas. Dessutom bör, enligt ABF, inom råden föras ”en ständig diskussion om möjligheterna att på olika sätt främja en rättvis utbildningspolitik”.
5. 1 .4 Vuxenu tbildningsrådens sammansättning
Vid SÖ—konferensen skisserades två olika modeller för vuxenutbildnings- rådens sammansättning:
Modell A. Ett stort råd med många parter representerade. För att detta råd skall bli funktionsdugligt behövs en mindre del —— en arbetsgrupp — som i de flesta fall även torde fungera som intagningsnämnd. Modell B. Ett mindre råd. En referensgrupp knuten till rådet möjliggör kontakter med olika grupper.
I ett cirkulär från 1973 knyter kommunförbundet an till dessa modeller utan att förorda någon av dem. Vilken lösning Skolstyrelsen väljer blir beroende av lokala förhållanden och förutsättningar.
Kommunförbundet går sedan in på frågan om vilka intressenter som kan vara representerade i rådet. En grupp intressenter är vuxenutbild- ningsanordnarna: kommunen (Skolstyrelsen), folkbildningsorganisatio- nerna samt folkhögskola eller annan utbildningsanstalt. Övriga intressen— ter utgörs av lokal/regional arbetsmarknad (arbetsförmedling, arbetstagar- organisationer, företagarföreningar/större företag, offentliga arbets- givare), folkbibliotek, kulturnämnd, social centralnämnd samt vuxen— studerande.
Kommunförbundet menar att vid val av modell A (stort råd), samtliga slag av intressenter kan ingå i rådet. Väljer man modell B (litet råd) bör i första hand representanter för anordnarna ingå i rådet, medan representanter för andra intressenter knyts till referensorganet. En sådan
Tabell 5.2 Ledamöter i vuxenutbildningsråden (enligt SAMVUX)
Ordinarie Supplean— Adjunge- Summa ter rade
Kommunala organ 849 46 34 929 ( 41 %)
Skolväsendet 278 12 27 317
Övriga kommunala
organ 571 34 7 612 Folkbildningen 944 43 3 990 ( 44 % ) Näringslivet 84 3 0 87 ( 4 %) Arbetsmarknadsorgan 37 2 0 39 ( 2 %) Fackliga organ 177 6 0 183 ( 8 %) lntresseorganisationer 13 0 0 13 ( 1 %)
Totalt 2 104 100 37 2 241 (100 %)
Anm. Totalt har 2 124 ordinarie ledamöter redovisats, men då specificering saknas i några fall, saknas några av ledamöterna i tabellen.
referensgrupp kan få en mera flexibel form, så att till den, efter behov, knyts företrädare för olika Specialintressen.
Kommunförbundet förutsätter att i rådet ingår ledamot/ledamöter av skolstyrelsen samt representanter för folkbildningsorganisationerna. I kommentarer till förslaget till arbetsordning anges att ordförandeskapet bör anförtros ledamot av skolstyrelsen och att till vice ordförande bör utses representant för folkbildningsorganisationerna.
Kommunförbundet nämner olika verksamheter som kan vara represen- terade. Förbundet anser att folkbiblioteket bör vara representerat, men tar i övrigt inte ställning till de olika intressenternas representation.
SAMVUX har i sin rapport en undersökning av rådens sammansättning i de redovisade 225 kommunerna. Enligt rapporten har sammansätt- ningen av råden en relativt likartad fördelning. SAMVUX:s uppgifter om sammansättningen sammanfattas i en tabell, av vilken huvuddragen anges häri tabell 5.2.
Det genomsnittliga antalet ledamöter i de av SAMVUX studerade vuxenutbildningsråden är drygt nio. Som framgår av tabellen svarar folkbildningen för närmare hälften av representanterna. Därnäst kommer kommunala organ, främst skolstyrelsen och underordnade organ. Repre- sentation för kommunfullmäktige, kommunstyrelse och kulturnämnd förekommer också. Endast i tre fall uppges socialnämnden vara direkt representerad. Under rubriken ”skolväsendet” ryms, förutom den direkta skolförvaltningen, representation för informationscentral, AV—central, elever (i 23 fall) och vissa skolor. Under rubriken ”Folkbildningen” ryms studieförbunden och folkhögskolorna. Rubriken ”Näringslivet” avser enskilda företag, företagarföreningar och samarbetsorgan för näringslivet.
Vid en jämförelse mellan olika intressenters representation avseende antalet ledamöter är det viktigt att observera att råden inte hade några beslutande funktioner. Vid deras sammansättning har i regel eftersträvats en relativt bred representation utan särskilda hänsyn till den inbördes relationen mellan antalet ledamöter. Genom folkbildningens
uppdelning på en rad olika studieförbund har den kommit att få fler representanter än exempelvis arbetsmarknadsorgan och fackliga organ. Förhållandet speglar således inte den vikt de olika intressenterna tillmäts.
5 . 1 .5 Vuxenu tbz'ldningsrådens arbetssätt
Olika förhållanden gör att rådens arbetssätt skiftat från kommun till kommun. Råden är relativt nybildade och det har gällt att finna de för den egna kommunen viktigaste arbetsuppgifterna. Frånvaron av gemen- samma och bindande instruktioner har gett råden stor handlingsfrihet, men också skapat tveksamhet om vilka insatser som bör prioriteras. Skillnader i ekonomiska och personella resurser mellan kommunerna kan också ha skapat skillnader i arbetssätt. Exempel på arbetsuppgifter och arbetssätt ges bl. a. det material SÖ samlat in.
Information mellan de olika utbildningsanordnarna om lokala arbets- uppgifter och planer har vuxenutbildningsråden uppfattat som en viktig uppgift. En annan uppgift har varit att på olika sätt ge information till allmänheten om vuxenutbildningsutbudet. I vissa fall har de i samband därmed ansett sig ha ett ansvar för att åstadkomma samverkan om uppsökande verksamhet och informationsinsatser t. ex. i form av särskilda informationscentraler. Sådana centraler hade hösten 1973 inrättats i 14 kommuner och planerades i ytterligare sju. På en del orter har vuxenutbildningsråden samverkat kring gemensamma utbildningsm- satser, bL a. på fångvårdsanstalter. Råden har också genom sin samlade erfarenhet av de olika utbildningsanordnarnas resurser och studieinrikt- ning kunna ge studieintresserade sådana anvisningar om lämplig studiean- ordnare att de ibland kommit att fungera som ett slags clearingcentral.
Av tillgängliga uppgifter framgår att vuxenutbildningsråden samman— träder relativt sällan, i regel två eller tre gånger per år. De flesta sammanträden ägnas ömsesidig information mellan olika vuxenutbild— ningsanordnare eller frågor om intagning av elever till kommunal vuxenutbildning. Svenska kommunförbundet har i sitt cirkulär angående kommunala vuxenutbildningsråd särskilt behandlat frågan om rådens funktion som intagningsnämnd. Förbundet noterar att en sådan uppgift ur kommunal— rättslig synpunkt endast torde kunna tilldelas rådet om det i sin helhet utses av skolstyrelsen. Om man följer förbundets rekommendation till arbetsordning för kommunalt vuxenutbildningsråd, utses endast vissa ledamöter av skolstyrelsen, medan övriga ledamöter utses av andra huvudmän och intressenter. Det kan enligt kommunförbundet ifråga- sättas om ett så sammansatt råd kan fungera som intagningsnämnd. Förbundet visar emellertid på möjligheten av personalunion mellan vuxenutbildningsråd och intagningsnämnd. Denna kan antingen vara fullständig eller partiell. En fullständig personalunion kan åstadkommas genom att skolstyrelsen utser ledamöterna i vuxenutbildningsrådet till ledamöter också i intagningsnämnden. ] övrigt tar kommunförbundet inte ställning till frågan om råden också bör fungera som intagningsnämn- der.
Råden har i regel inte egna ekonomiska resurser. När det undantagsvis förekommer gäller det oftast fall där Skolstyrelserna delegerat beslutande- rätten över medel för uppsökande verksamhet till vuxenutbildningsråden. Svenska kommunförbundet förutsätter i sitt cirkulär att skolstyrelsen ställer erforderliga kansliresurser till rådets förfogande och att i övrigt varje vuxenutbildningsanordnare eller övrig intressent svarar för samman— trädeskostnaderna för de av dem utsedda ledamöterna.
5.1 .6 Övriga lokala samrådsorgan
Mellan de studieförbund som är verksamma på samma ort finns i många fall lokala samrådsgrupper. I februari 1972 godkände Folkbildningsför- bundets styrelse vissa riktlinjer för arbetet inom lokala samrådsorgan mellan studieförbunden. I dessa anges arbetsuppgifter som berör kommu- nala bidrag, tillämpning av Sö's bestämmelser, informationsspridning, samarrangemang av olika slag m. m. Vissa av dessa frågor är också aktuella inom vuxenutbildningsråden och i riktlinjerna anges att man i de samrådsorgan som finns, diskuterat gemensamma insatser i vuxenutbild- ningsråden. Riktlinjerna för samrådsgrupperna år dock sådana att dessa inte ersätter vuxenutbildningsråden. De bör i stället ses som ett komplement.
5.1.7. S VUX.'s överväganden Vuxenutbildningsrådens uppgifter
För en bedömning av de lokala vuxenutbildningsrådens ställning, sammansättning och uppgifter tar kommittén sin utgångspunkt i en beskrivning av de behov som kan tänkas bli fyllda genom ett organ med representanter för olika vuxenutbildningsanordnare och utbildnings- intressenter. Såväl uppgifter som sammansättning måste därutöver bedömas utifrån de begränsningar som härrör sig ur utbildningsanordnar- nas särskilda intressen.
Kommittén har tidigare i kap. 3 belyst behoven av arbetsfördelning och avgränsningar i vuxenutbildningen. Behovet av avgränsningar mellan behörighetsgivande utbildning och folkbildning har betonats, liksom behovet av avgränsningar mellan folkbildning och yrkesutbildning. En förutsättning för att de lokala vuxenutbildningsanordnarna skall kunna samverka i planering och genomförande av vuxenutbildning är att ett någorlunda gott samförstånd råder om gränserna för varje utbildnings- anordnares verksamhetsområde. Det lokala vuxenutbildningsrådets möj- ligheter att verka samplanerande och samordnande kommer därför att påverkas av de överväganden som görs vid den kommande översynen av avgränsningsproblemen.
De överväganden som kommittén gjort rörande arbetsfördelnings- och gränsdragningsproblem visar på behov av en utbyggd samverkan och/eller samplanering mellan utbildningsanordnarna för att de övergripande målen för vuxenutbildningen skall kunna nås. [ vilken utsträckning
samverkan eller samplanering skall ifrågakomma får bli beroende av vilka utbildningsanordnare som är aktuella i sammanhanget. Även önskemål om ett effektivare resursutnyttjande visar på behovet av samverkan. Denna samverkan förutsätter emellertid att det finns informationskanaler mellan de olika utbildningsanordnarna.
Som redan nämnts i avsnittet om information och uppsökande verksamhet finns det bland de vuxna behov av information om det samlade utbudet av utbildning och studiesocialt stöd. Informations- behovet måste emellertid ses i samband med vuxenutbildningens huvud- uppgift: att tillgodose de korttidsutbildades behov av överbryggande utbildning. De informationsinsatser som görs vinner självfallet i effektivi- tet om insatserna kan komplettera varandra. Behovet av en samverkan mellan olika informatörer innebär också behov av ett forum för denna samverkan. Det lokala vuxenutbildnings- rådet kan utgöra ett sådant forum om dess sammansättning och övriga uppgifter medger detta. Ett vuxenutbildningsråd som i första hand sammansatts för att genom fullständig personalunion kunna fungera som intagningsnämnd för den kommunala vuxenutbildningen har möjligen en alltför snäv sammansättning för att också kunna fungera som ett effektivt samverkansorgan för information och uppsökande verksamhet. En väl utbyggd uppsökande verksamhet är dessutom en förutsättning för att det lokala vuxenutbildningsrådets informationsverksamhet positivt skall bidra till rekryteringen av korttidsutbildade till vuxenutbildning. För de nämnda informationsinsatserna krävs en samlad överblick av vuxenutbildningsbehoven inom kommunen. Denna överblick förutsätter i sin tur kunskap om de vuxnas utbildningsbakgrund, levnadsförhållanden och önskemål i fråga om utbildning. Det är enligt kommitténs uppfatt- ning viktigt att sådan information samlas in och bearbetas under medverkan av de fackliga organisationerna och andra folkrörelser med anknytning till de vuxnas arbets- och hemmiljö, t. ex. hyresgäströrelsen, handikapporganisationer och intresseföreningar av skilda slag. Det före- ligger också behov av en samlad bild av de lokal- och materialresurser som kan ställas till vuxenutbildningens förfogande. Även här är information och samråd mellan de olika utbildningsanordnarna, främst studieförbun- den och den kommunala vuxenutbildningen, en förutsättning för denna samlade överblick. Antalet tänkbara utbildningsintressenter är i detta avseende stort. Här ingår läromedelsdistributörer — t. ex. läromedels- centralerna och biblioteken — den lokala pressen och lokalradioverksam- heten. De organisationer och myndigheter som äger och förvaltar studielokaler bör också kunna lämna bidrag till denna överblick. » De vuxenstuderandes behov av åtgärder som underlättar för dem att
delta i studier har tidigare berörts. Åtgärderna, som kan bestå av speciella anordningar för barntillsyn, kommunikationer m. m., bör på ett naturligt sätt ingå i planeringen av skilda samhällssektorer. Vuxenutbildningsråden bör utgöra ett forum för diskussion och samråd i dessa frågor. De kan aktivt verka för att sådana åtgärder beaktas i samhällsplaneringen och att denna i övrigt främjar vuxenutbildningen.
I varje kommun samlas fortlöpande erfarenheter och pedagogiska rön
hos de olika utbildningsintressenterna. Ett effektivt resursutnyttjande förutsätter att dessa erfarenheter i största möjliga utsträckning sprids mellan utbildningsanordnarna. Vuxenutbildningsrådet bör kunna med- verka till att en sådan informationsöverföring organiseras.
Även behovet av allmän och riktad information om vuxenutbildning och studiesocialt stöd talar för nödvändigheten av samråd mellan utbildningsanordnarna. Ett effektivt resursutnyttjande kräver ett brett samråd mellan skilda intressenter i vuxenutbildningen. Det organ som skall svara för detta måste enligt kommitténs uppfattning för att kunna fullgöra denna uppgift ha en bred representation från såväl utbildningsan- ordnare som andra intressenter. Skolstyrelsen bör som huvudman för den kommunala vuxenutbildningen också ha ett intresse av att genom brett sammansatta vuxenutbildningsråd åstadkomma största möjliga kontakt- yta till öVriga vuxenutbildningsanordnare.
Huvuduppgiften för vuxenutbildningsrådens verksamhet bör sålunda vara att stimulera en sådan samverkan mellan utbildningsanordnarna, att de tillgängliga resurserna kan utnyttjas effektivt i arbetet på att nå de för vuxenutbildningen övergripande målen.
Rådens övriga uppgifter bör ses mot bakgrund av den lokala samplanering och information, som hänger samman med en strävan att tillgodose de korttidsutbildades behov. Dessa uppgifter angavs i samman- fattningen vid Sözs konferens 1972.
Vuxenutbildningsrådens sammansättning och ställning
Det lokala vuxenutbildningsrådet bör ha en bred kontaktyta till utbildningsintressenterna. Det genomsnittliga antalet ledamöter i de undersökta vuxenutbildningsråden var som tidigare nämnts nio. Den tidigare omnämnda modell B (litet råd med till rådet knuten referens- grupp) erbjuder enligt kommitténs uppfattning en framkomlig väg för att förena önskemål om bredast möjliga representation med önskemål om flexibilitet i rådets verksamhet. Kommittén avstår emellertid från att rekommendera någon bestämd storlek, då lokala förhållanden måste få avgöra denna fråga.
ibland har det från olika håll framhållits att vuxenutbildningsråden skulle vinna i effektivitet om de blev obligatoriska. Det kan på goda grunder ifrågasättas om en sådan konstruktion är till fördel för vuxenutbildningen. Obligatoriska råd innebär att de ges ställning som specialreglerad kommunal nämnd eller styrelse. Den breda samrådsfunk— tion som förutsätter direkt representation från olika utbildningsanord- nare, fackliga organisationer och andra vuxenutbildningsintressenter uppnås inte på detta sätt. De obligatoriska råden måste då för att åstadkomma denna samverkan kompletteras på frivillig väg med referens- grupper. En sådan lösning är enligt SVUX:s uppfattning organisatoriskt tungrodd utan att den medför någon påtaglig fördel jämfört med nuvarande vuxenutbildningsråd. Flertalet kommuner har också på frivillig väg inrättat vuxenutbildningsråd, vilket talar för att de ansett denna samrådsform vara av värde. 1 den mån råden visar sig fylla ett behov,
kommer säkerligen kvarvarande kommuner att inrätta vuxenutbildnings- råd även utan ett obligatorium.
Det kan också ifrågasättas om det föreligger något behov av ett självständigt utbildningspolitiskt organ vid sidan av skolstyrelsen. Riskerna är uppenbara dels för att de båda organen skulle komma att driva olika utbildningspolitiska linjer till nackdel för kommunens totala utbildningsväsende, dels för en splittring av de administrativa resurserna för utbildningen. Den nödvändiga samverkan mellan ungdomsskolan och vuxenutbildningen när det gäller resursutnyttjandet skulle kraftigt försvåras.
En förutsättning för folkbildningsorganisationernas verksamhet är att det arbete de utför är fritt och frivilligt. Enligt SVUX:s uppfattning måste därför en samverkan mellan utbildningsanordnarna vila helt på frivillig grund, inte minst med tanke på studieförbundens folkrörelse- karaktär. De lokala vuxenutbildningsråden bör sålunda även i fortsätt- ningen vara enbart rådgivande till främst Skolstyrelserna, vilka har det övergripande ansvaret för kommunens utbildningsväsende, men även till andra kommunala organ som kan bli berörda. Enligt kommitténs uppfattning måste det alltså ankomma på Skolstyrelserna att i de kommuner som saknar vuxenutbildningsråd ta initiativ till att sådana inrättas. Skolstyrelserna skall också fortlöpande följa och främja rådens verksamhet. _
Det är enligt kommitténs uppfattning tveksamt om vuxenutbildnings- råden bör ha som uppgift att fungera som intagningsnämnd åt den kommunala vuxenutbildningen. Rådets karaktär av forum för samverkan och information samt initiativtagare till skilda åtgärder för att främja vuxenutbildningen hamnar lätt i skuggan av en rutinbetonad administra- tiv verksamhet.
SVUX anser att det är värdefullt om en viss personalunion finns mellan intagningsnämnderna för den kommunala vuxenutbildningen och vuxen— utbildningsråden, men vill samtidigt framhålla att ett sådant samband inte bör leda till att rådens arbetsutskott tillika är intagningsnämnder. De löper då risk att bli alltför hårt knutna till skolförvaltningarna och deras verksamhet kommer att alltför mycket styras mot frågor rörande intagning. De andra för vuxenutbildningsråden mera närliggande och omfattande uppgifterna riskerar att bli eftersatta.
Om de lokala vuxenutbildningsråden aktiveras betyder detta självfallet oftare återkommande sammanträden och därmed ofta kännbara kostna- der för utbildningsintressenterna. I en del kommuner har ersättningsfrå- gan lösts. Kommittén rekommenderar därför att överläggningar upptas mellan utbildningsintressenternas centrala organisationer om ersättningar för dessa kostnader till de representanter för utbildningsintressenterna, som inte är kommunalt förtroendevalda eller anställda.
5.2. Regionala samrådsorgan
5.2.1. Bakgrund och nuvarande förhållanden
Behovet av regionalt samråd inom vuxenutbildningen har i olika sammanhang påpekats. [ TCO's tidigare nämnda utbildningspolitiska program föreslås inrättande av länsvisa vuxenutbildningsnämnder. [ SVUX's tilläggsdirektiv betonas vikten av regional samordning av utbildningsinsatserna.
[ några län har regionala vuxenutbildningsråd inrättats. De är samman- satta av representanter för vuxenutbildningsanordnare, länsskolnämnd, landsting, studieförbund, länsbildningsförbund, länsarbetsnämnd och fackliga organisationer. [ vissa fall är dessa råd relativt stora, 20—30 personer. Vid den av SVUX imars 1975 anordnade överläggningen kring regional planering av vuxenutbildningen, vari deltog representanter för ett antal myndigheter och organisationer på länsnivå, diskuterades uppgifter för sådana råd och erfarenheter av deras verksamhet. Den samlade erfarenheten av den hittills bedrivna verksamheten ger inte någon klar bild av hur regionala råd skall kunna främja en önskvärd regional samverkan.
På regional nivå sker för närvarande en samverkan inom länsbildnings- förbundets ram mellan studieförbunden, folkhögskolorna och länsbiblio- teken. Samverkan sker också mera informellt mellan olika organ med intresse och ansvar för vuxenutbildning, exempelvis landstingens utbild- ningsnämnder, länsarbetsnämnderna och skol- och kulturdelegationerna vid länsavdelningarna inom Svenska kommunförbundet.
Genom riksdagens beslut i maj 1975 om inrättande av särskilda vuxenutbildningsnämnder i varje län (prop. l975:23, SfU 1975114, rskr 1975zl76) har ett nytt regionalt organ skapats inom vuxenutbildnings- området. Nämnderna skall besluta i ärenden om det särskilda vuxenstu- diestödet för utbildning på grundskolans och gymnasieskolans nivåer, om timstudie— och dagstudiestöd samt om fördelning av medel för uppsökan- de verksamhet på arbetsplatserna. De skall bestå av nio ledamöter, varav fyra utses av landstinget. Dessa skall vara politiskt verksamma förtroende- män, som är förtrogna med utbildningsväsendet i länet. Fem ledamöter skall nomineras av LO och TCO och förordnas av regeringen. Av dessa skall tre företräda fackliga organisationer med LO som huvudorganisation och två företräda organisationer med TCO som huvudorganisation. Regeringen förordnar också en av ledamöterna i nämnden att vara ordförande.
5.2.2. S VUXJS överväganden Behovet av regionalt samråd
Vid den nyss nämnda överläggningen med regionala representanter för olika vuxenutbildningsformer som SVUX anordnade i mars 1975 framfördes olika synpunkter på behovet av regionala samverkansorgan för vuxenut- bildningen. Från några håll anfördes att de regionala vuxenutbildningsråd
som skapats saknade uppgifter. Andra menade att problemen med denna samverkansform stod att söka i frånvaron av samordnat huvudmanna- skap. Samtidigt underströks emellertid att det föreligger behov av ett utvidgat regionalt samråd mellan utbildningsintressenterna.
Behovet av ett regionalt organ för samverkan mellan utbildningsintres- senterna måste också sättas i samband med vuxenutbildningens övergri- pande mål. En fråga som måste ställas är om ett regionalt råd för samverkan mellan utbildningsintressenter kan bidra till en högre grad av måluppfyllelse än något annat tänkt förfarande.
SVUX har i tidigare kapitel pekat på den geografiska obalansen i utbudet av vuxenutbildning. Utbudet av utbildning är större och mera variationsrikt i de befolkningsmässigt stora kommunerna än i de mindre. 1 de gegorafiskt vidsträckta kommunerna kan det bl.a. på grund av bristande samråd över kommungränserna vara förenat med stora svårighe- ter att starta en viss kurs.
Den kommunala vuxenutbildningen, folkhögskolan och viss del av den förberedande teoretiska utbildningen inom arbetsmarknadsutbildningen har med få undantag sina kursstarter koncentrerade till några få veckor varje höst och vinter. Arbetsmarknadsutbildningen arbetar med principen om successiv intagning, medan den kommunala vuxenutbildningen i huvudsak arbetar med årskurs- och terminsintagning.
Folkhögskolans vinterkurser följer i stort sett det övriga utbildnings- väsendets intagningstider. SVUX anser att det arbetsmarknadspolitiskt betingade kravet att utbildning bör påbörjas då utbildningsbehovet uppstår, bör eftersträvas inom alla former av institutionaliserad vuxen- utbildning. Detta fordrar emellertid ett regionalt samråd om utbudet av vuxenutbildning. Om den tidigare nämnda obalansen i utbudet av vuxenutbildningen skall kunna undvikas är det nödvändigt att utbild- ningsanordnarna har en överblick över regionens behov av vuxenutbildning och tillgång på vuxenutbildningsresurser. Denna överblick kan skapas genom att de lokala vuxenutbildningsrådens bedömningar av behov och resurser ställs samman. Länsskolnämnderna som är regionala organ för det allmänna utbildningsväsendet —— alltså även kommunal vuxenutbild- ning — bör enligt kommitténs uppfattning ha ansvaret för att en samlad överblick över regionens behov av och resurser för vuxenutbildning kommer till stånd.
Det föreligger ett tydligt samband mellan allmän samhällsplanering och regional planering inom vuxenutbildningen. Länsskolnämnderna har bl. a. planeringsfunktioner inom gymnasieskolan. Länsstyrelserna svarar för den övergripande samhällsplaneringen på länsnivå. Enligt sina instruktio- ner skall de därvid ”giva noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa”. Som regionala planeringsorgan bör länsstyrelserna således kunna ge de kommu- nala vuxenutbildningsråden underlag för deras planering av vuxenutbild- ningsutbudet. Ett sådant underlag kan bestå av uppgifter om kommuner— nas utbildningsstruktur, tänkbar utveckling av näringslivs- och arbets— kraftsbehov m. m.
En del av de informationsinsatser som måste göras för att satsningen
på den överbryggande utbildningen skall lyckas bör med fördel kunna utföras på regional nivå. Till den kan höra utformningen av kontakterna mellan massmedierna och utbildningsanordnarna. Ett annat område kan vara utbildningen av funktionärer vid de kommunala informationscentra- lerna.
I kap. 3 betonas behovet av en klarare gränsdragning mellan olika utbildningsformer. Redan de lokala samverkansorganens möjligheter att verka avgränsande och arbetsfördelande måste som tidigare påpekats bli beroende av centrala överenskommelser, lagstiftning och administrativa beslut, som kan bli resultatet av en kommande särskild översyn av avgränsningsproblemen. Möjligheterna att på ett regionalt plan verka avgränsande och arbetsfördelande måste enligt kommitténs uppfattning bedömas på samma sätt.
De behov av samverkan som föreligger på det regionala planet beror, som tidigare nämnts, på att de lokala utbildningsanordnarna i de flesta fall saknar möjligheter att erbjuda ett heltäckande utbildningsprogram. En samverkan som innehåller drag av gemensam planering av utbild- ningens innehåll måste enligt SVUX:s uppfattning dessutom inskränka sig till den behörighetsgivande delen av vuxenutbildningen. Studieförbun— dens och de 5. k. rörelsefolkhögskolornas behov av integritet i förhållande till utbudets idéinnehåll gör att de inte kan omfattas av tankar på en samverkan som innebär moment av samplanering.
En samplanering av det totala utbudet av vuxenutbildning inom en region skulle också förutsätta beslutsfunktioner som med hänsyn till de kommunala skolstyrelsernas rättsliga ställning knappast kan komma ifråga. Det är därför kommitténs uppfattning att en vidgad regional samverkan mellan utbildningsanordnare och -intressenter måste utformas som ett samrådsförfarande utan bindande beslutsfunktioner.
Riktlinjer för ett regionalt samrådsförfarande
Behoven av regional samverkan inom vuxenutbildningen kan utgöra utgångspunkter för att forma riktlinjer för ett utvidgat regionalt samrådsförfarande. Detta skall främja den enskildes och samhällets utbildningsbehov genom samverkan mellan regionens utbildningsanordna- re med syfte
att skapa större geografisk balans i utbudet av vuxenutbildning att genom samråd mellan utbildningsintressenter skapa ett tidsmässigt jämnare utbud av vuxenutbildning över olika delar av året att regionalt samordna kontakterna med massmedierna att stimulera till vuxenpedagogisk utveckling och fortbildning.
Behovet av särskilda regionala samrådsorgan
Kommittén tar i det följande upp frågan om behovet av ett särskilt regionalt organ som skulle kunna fullgöra de arbetsuppgifter som nyss nämnts.
! ett samrådsförfarande bör som tidigare nämnts utbildningsanordnar-
na delta. Samtidigt bör politiskt valda representanter medverka för att förankra samrådsförfarandet i de beslutande organen. En granskning av existerande eller beslutade regionala organ visar att de var för sig knappast kan verka enligt nyssnämnda riktlinjer.
Länsskolnämnderna och länsarbetsnämnderna utgör samrådsparter men har i hög grad specialiserade ansvarsområden. Deras sammansättning är inte heller anpassad för ett samrådsförfarande med den bredd som angivits. Också landstingens utbildningsnämnder har ett för smalt ansvarsområde för de här skisserade uppgifterna. Kommunallagstiftningen gör det inte heller möjligt att i utbildningsnämnderna få den för vuxenutbildningen allsidiga sammansättning som fordras för det regionala samrådsförfarandet.
De av riksdagen beslutade vuxenutbildningsnämnderna erbjuder enligt kommitténs uppfattning en möjlig plattform för ett samrådsförfarande. Vuxenutbildningsnämndernas arbetsuppgifter kräver uppenbart att de måste skaffa sig en överblick över såväl behov som utbud av vuxenutbild- ning inom en region. De kommer därvid att behöva samverka nära med länsskolnämnderna, i synnerhet om dessa får den aktiva roll som kommittén tidigare förordat när det gäller att dokumentera länens totala utbud av och samlade resurser för vuxenutbildning.
Mot denna bakgrund är det enligt kommitténs uppfattning lämpligt att vuxenutbildningsnämnderna får ansvaret för att initiera ett vidgat regionalt samrådsförfarande. Med hänsyn till att vuxenutbildningsnämn- derna under i varje fall ett uppbyggnadsskede kommer att vara beroende av planerings— och beslutsunderlag från andra regionala organ ter det sig naturligt att de även för denna uppgift nära samverkar med länsskol- nämnderna.
Det regionala samrådsförfarandet bör under de allra närmaste åren kunna ha formen av att vuxenutbildningsnämnderna minst ett par gånger per år i samverkan med länsskolnämnderna kallar till konferenser med utbildningsanordnare, vuxenutbildningsråd, fackliga organisationer m. fl. berörda parter inorn länen. Nämnderna bör om de får denna uppgift ges” resurser för att förbereda och anordna sådana konferenser. ] instruktio- nen för länsskolnämnderna bör också anges att dessa skall bistå vuxenutbildningsnämnderna i detta arbete. Erfarenheterna bör sedan kunna visa i vilken utsträckning ytterligare åtgärder behöver vidtas för att intensifiera samrådsförfarandet.
6 Kommunal vuxenutbildning
6.1. Det statliga stödet till vuxenutbildningen
I kap. 2 har tidigare visats hur det statliga stödet till de olika vuxenutbild- ningsformerna utvecklats under de senaste åren. Det totala statliga stödet till vuxenutbildningen beräknas under budgetåret 1975/76 uppgå till ca 1 160 Mkr varav 165 Mkr till kommunal vuxenutbildning, dvs. 14 procent.
Vuxenutbildningsformerna erhåller stöd enligt olika regler. Arbets- marknadsutbildningen och den statliga vuxenutbildningen bekostas helt med statliga medel. För kommunal vuxenutbildning och för folkhögskola gäller i fråga om driftbidrag att staten främst svarar för lönekostnaderna för lärare och delvis för kostnaderna för viss annan personal. Studieför— bunden erhåller statliga bidrag räknade per studiecirkeltimme.
I SVUX:s tilläggsdirektiv anges att en viktig utgångspunkt för det fortsatta handlandet i utbildningspolitiken skall vara att vuxenutbild- ningen får successivt ökade resurser, men också att det inom ett totalt givet program kan bedömas vara angeläget med tyngdpunktsförskjut- ningar. SVUX:s överväganden skall enligt direktiven kunna leda fram till en prövning av det statliga stödet till olika former av vuxenutbildning.
Av flera skäl anser sig SVUX inte nu kunna göra en sådan avvägning av stödet till olika vuxenutbildningsformer.
En förutsättning för en avvägning är att utbildningsformernas ansvars- områden är relativt klart avgränsade från varandra. Som påpekats i kap. 3 måste flera olika gränsdragningsproblem lösas. Den aviserade särskilda översynen av gränsdragningsproblematiken kan förutsättas komma att föreslå principer för arbetsfördelningen, som kan läggas till grund för en framtida totalbedömning av fördelningen av det statliga stödet till vuxenutbildningen.
Till detta kommer att det statliga stödet till ett par former av vuxenutbildning under våren 1975 behandlats av riksdagen. Sålunda har riksdagen beslutat om utformningen av arbetsmarknadsutbildningen (prop. 1975145, InU 1975zl4, rskr 19751178) och om ett förstärkt stöd till studiecirkelverksamheten, delvis i enlighet med FÖVUX:s förslag (prop. 1975123, UbU 1975116, rskr 1975zl77). Föredragande statsrådet har också i prop. 1975223 påvisat behovet av att formerna för stödet till studiecirkelverksamheten ses över i särskild ordning.
Vidare bör folkhögskoleutredningen enligt sina direktiv utarbeta underlag för ett förslag till hur den fortsatta saneringen av rörelsefolk- högskolornas ekonomi skall utformas. Även om folkhögskoleutredningen inte i övrigt skall gå in på frågan om statsbidrag, torde den i sitt arbete komma att behandla organisatoriska frågor som indirekt berör stats- bidragskonstruktionen.
SVUX har av dessa anledningar begränsat sin uppgift på detta område dels till de rekommendationer om en förstärkning av stödet till vissa samverkansformer, vilket redovisats i kap. 4, dels till frågan om fördel- ning av statsbidrag till kommunal vuxenutbildning. Det senare har skett i enlighet med det uppdrag i detta avseende för vilket redovisats 1 kap. 1.
Även om SVUX således funnit att en översyn av det statliga stödet till olika former av vuxenutbildning f. n. inte kan genomföras, anser kommit- tén det angeläget dels att i samband med en kommande gränsdragnings— översyn frågorna om bidrag till vuxenutbildningen får en samlad behand- ling, dels att stödet till vuxenutbildningens olika former förstärks. [ den tidigare nämnda skrivelsen från LO och TCO till chefen för utbildnings- departementet har som ett långsiktigt mål för den statliga bidragsgiv- ningen till studieförbunden angivits att bidragen i princip bör göra det möjligt för förbunden att erbjuda genomsnittliga studiecirklar kostnads- fritt. 1 första hand bör en angelägen sänkning av deltagaravgifterna eftersträvas. FÖVUX har i sitt huvudbetänkande Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974254) framfört förslag om sådana successiva höjningar av de statliga bidragen till studiecirkelverksamheten, att efter en femårsperiod cirklar med genomsnittliga kostnader skall kunna erbjudas kostnadsfritt för deltagarna.
6.2. Den kommunala vuxenutbildningens utveckling och nuvarande omfattning
6.2.1. Bakgrund
Kommunal vuxenutbildning har vuxit fram som ett resultat av initiativ som tagits av staten, vissa studieförbund och enstaka kommuner. Kvälls- gymnasier med koncentrationsundervisning tillkom på 1950—talet för att möta ett behov bland vuxna att komplettera utbildning på gymnasiesko- lenivå inför fortsatta studier vid högre utbildningsanstalter eller för att klara mer kvalificerade arbetsuppgifter. Vid mitten av 1950-talet inrätta- des vidare statens kompletteringsgymnasium med kostnadsfri utbildning åt exempelvis folkskollärare som behövde komplettera för att kunna skrivas in vid universitet. Dessförinnan fanns ett fåtal statliga aftonskolor som gav äldre elever möjligheter att avlägga real- och studentexamen. Initiativtagare till kvällsgymnasierna var vissa studieförbund.
1962 lade studiesociala utredningen fram betänkandet Vidgad vuxen- utbildning på gymnasiestadiet (SOU 1962:5). Utredningen föreslog att den pedagogiska och administrativa ledningen för vuxenutbildningen borde handhas av samma organ som bar ansvaret för ledningen av
skolväsendet i övrigt. Vidare föreslogs en kraftigt förstärkt utbildningska- pacitet på gymnasiestadiet, särskilt av merkantil och teknisk utbildning. Till följd av utredningens förslag om avgiftsfri utbildning vid statsunder— stödda läroanstalter för vuxna infördes statsbidrag till kvällsgymnasierna. Därmed fick kommunerna ett visst ansvar även för denna del av utbildningsväsendet.
1960 års gymnasieutredning presenterade i betänkande Vuxenut- bildning i gymnasium och fackskola (SOU 1965260) förslag om sådana ändringar i kvällsgymnasiernas organisation och studieprogram som moti- verades av det nya gymnasiet och fackskolan. Viktigare punkter i förslaget var att ungdomsskolans samlade resurser i fråga om lokaler, undervisningsmateriel och lärare skulle utnyttjas för vuxenutbildning. Vidare skulle vuxenutbildning kunna bedrivas dels i administrativt själv- ständiga skolenheter, dels inom en befintlig skolenhet med ungdomsut- bildning. Dessutom föreslog gymnasieutredningen att statsbidrag skulle utgå med 100 procent av faktiska skolledar- och lärarlönekostnader. Gymnasieutredningens förslag innebar att kommunerna borde ges hela ansvaret för den lokala gymnasiala vuxenutbildningen. Frågan behandla- des också av yrkesutbildningsberedningen i betänkandet Yrkesutbildning- en (SOU 19663). Till följd av gymnasieutredningens förslag tillkom på grundval av prop. 1967285, stadgan för gymnasial vuxenutbildning, som innebar starkt ökade utbildningsmöjligheter för vuxna. Stadgan har senare avlösts av kungörelsen (19712424, ändrad senast 1974:442) om kommunal och statlig vuxenutbildning. Genom 1967 års vuxenutbild- ningsreform fick den kommunala vuxenutbildningen sin nuvarande ut- formning.
Riksdagen har på grundval av prop. 1975zl, bil. 10 beslutat att inrätta en ny typ av tjänster för lärare inom den kommunala vuxenutbildningen. De nya tjänsterna innebär för flertalet kommuner kombinationer av timunderlag i ungdomsskolan och kommunal vuxenutbildning. Tjänste- förordningen ger möjligheter till en flexibel tjänstgöring och skapar även förutsättningar för att rekrytera vuxenpedagogiskt skolade lärare till kommunal vuxenutbildning.
6.2.2. Den kommunala vuxenutbildningens utveckling
1967 års reform medförde en kraftig expansion av den kommunala vuxenutbildningen. Dessförinnan fanns kvällsgymnasier i ca 30 kommu— ner. Bara fyra år efter reformen började genomföras anordnades kommu- nal vuxenutbildning i 329 av landets dåvarande 464 kommuner. Det var främst de mindre kommunerna, delvis av glesbygdskaraktär samt några kommuner som gränsade till storstadskommuner med väl utbyggd vuxen- utbildning som helt saknade kommunal vuxenutbildning. Efter kommun- sammanläggningarna vid årsskiftet 1973/74 är kommunal vuxenutbild- ning införd i nästan alla kommuner. Av landets 278 kommuner fanns kommunal vuxenutbildning i 267 vårterminen 1974. Det betyder emel— lertid inte att den kommunala vuxenutbildningen därmed har fått en tillfredsställande spridning.
Tabell 6.1 Kommuner med olika slags kommunal vuxenutbildning 1971—1974
År Gru ndskole- Gymnasie- Särskild Kommuner utan kurser skolekurser yrkesinriktad någon kurs utbildning 1971 149 165 238 21 1973 244 197 259 12 1974 243 197 269 9
Under uppbyggnadsskedet 1968—1970 ökade antalet deltagare i kom- munal vuxenutbildning kraftigt. Den utvecklingen stagnerade hösten 1971 och förbyttes i en tillbakagång för främst grundskolekurserna. Minskningen av antalet deltagare förstärktes åren därefter.
En faktor av betydelse för tillbakagången av grundskolekurserna kan vara det nya statsbidrag som då infördes för prioriterade studiecirklar — dvs. studiecirklar jämförbara med grundskolans högstadium. Sådana cirklar ökade mycket kraftigt under de första två åren. En viktigare orsak är emellertid de intagningsregler som infördes 1971 , vilka starkt begränsa- de rätten att delta i kommunal vuxenutbildning. I och med de nya bestämmelserna utestängdes — enligt beräkningar som gjorts — ca 20—25 procent av deltagarna på grundskolenivå, dvs. de som redan hade utbildning motsvarande grundskolans högstadium.
Slutligen bör nämnas att kommunal vuxenutbildning inte har samma möjligheter som t. ex. studieförbunden att genom medlemsorganisationer nå direkt kontakt med breda grupper korttidsutbildade. Inte heller är utbildningen primärt utformad för studerande som saknar tidigare er- farenhet av vuxenutbildning och i början av studierna vill känna sig för genom studier i friare former.
Nedanstående uppgifter avser således endast deltagare under hösttermi- nerna. För att få uppgifter om antal deltagare under hela året måste både deltagare i kommunal vuxenutbildning respektive höstterminer och nyinskrivna personer under respektive vårterminer redovisas till- sammans. Därtill kommer deltagare i kurser, som pågår vid annan tidpunkt än SCB:s räknetillfälle, varför de angivna talen i den officiella statistiken är för låga.
Tabell 6.2 Deltagarutvecklingen 1968—1974 i kommunal vuxenutbildning
År Grundskole- Gymnasie- Särskild yrkesin- kurser skolekurser riktad utbildning
Ht 1968 18 900 44 400 — Ht 1971 80 600 92 300 67 400 Ht 1973 65 700 90 800 65 500 Ht 1974 57 300 85 000 70 700”
a Vt 1974.
Tabell 6.3 Nyinskrivna deltagare i kommunal vuxenutbildning 1970—1974
År Grundskole— Gymnasie— Särskild yrkesin— kurser skolekurser riktad utbildning
Ht 1970 22 900 24 200 70 900 Ht 1971 17 600 19 700 55 900 Ht 1973 13 000 17 300 38 900 Ht 1974 12 600 19100 37 500
Tabell 6.4 Utveckling av undervisningstimmar i kommunal vuxenutbildning 1968—1973
År Grundskole- Gymnasie- Särskild yrkesin- kurser skolekurser riktad utbildning
Ht 1968 111800 249 600 — Ht 1971 267 700 290 000 315 000 Ht 1973 264 100 319 800 344 100
Antalet nyinskrivna under åren 1970—1974 visar, som framgår av tabell 6.3, en ännu starkare tillbakagång. En viss stabilisering inträffade 1974 framförallt för gymnasieskolekurserna.
Det visar sig svårt att få en korrekt bild av den kommunala vuxenut- bildningens omfattning med hjälp av tillgänglig statistik rörande antal kursdeltagare, elever och kurser. Det beror på dels att många deltar i flera kurser samtidigt, dels att kurserna är olika långa. Antalet kursdeltagare är högre än elevantalet eftersom de flesta läser mer än ett ämne. På grundskolenivå år det genomsnittliga antalet ämnen per elev 2,1, på gymnasieskolans tvååriga teoretiska linjer 3,0 och på gymnasiets tre- och fyraåriga linjer 1,6. Inom särskild yrkesinriktad utbildning är dock antalet elever praktiskt taget lika med antalet kursdeltagare. Uppgifter om antalet undervisningstimmar ger ett mer rättvisande mått på verksam- hetens omfattning. Summan undervisningstimmar är ett mått på både kursernas längd och antal kursdeltagare.
Tabell 6.4 visar en nästan genomgående ökning av antalet undervis- ningstimmar. Det beror på att ämnesutbudet ökat och att kurser anordnas i ett större antal kommuner. En annan faktor är att dagkurser blivit vanligare. Att ökningen är särskilt stor för grundskolan — trots den kraftiga minskningen av antalet deltagare — sammanhänger med att majoriteten deltagare på denna nivå studerar på dagtid med mer intensiva studier.
6.2.3. Organisation
Kommunal vuxenutbildning finns i två organisatoriska former, dels som utbildning anknuten till ungdomsskolan, dels som utbildning inom särskild skolenhet.
Särskild skolenhet för vuxenutbildning får inrättas om ämneskurserna beräknas varaktigt motsvara minst 16,5 poäng, varvid varje påbörjat 800-tal lektioner motsvarar en och en halv poäng. Särskilda skolenheter för vuxenutbildning finns för närvarande på 35 orter i landet. Antalet särskilda enheter är 43.
l kommunal vuxenutbildning som inte utgör särskild skolenhet är rektor för den skolenhet till vilken utbildningen lagts också rektor för vuxenutbildningen. En särskilt förordnad arvodesstudierektor sköter utbildningen. En särskild skolenhet däremot leds av en rektor på ordinarie tjänst. Denna tjänst kan kompletteras med arvodesstudierektor och om verksamheten är mera omfattande även med en tjänst som ordinarie studierektor.
Kommunal vuxenutbildning anordnas huvudsakligen i form av kurser på kvällstid. Under de senaste åren har dock antalet dagkurser ökat. Detta är särskilt märkbart på grundskolenivå. Utvecklingen av dagutbild- ningen kan statistiskt inte dokumenteras tidigare än fr. o. m. vårterminen 1972. För närvarande uppgår antalet kursdeltagare som studerar på grundskolenivå på dagtid till drygt 50 procent av totala antalet kursdelta- gare på denna nivå. Motsvarande andel är på gymnasieskolenivå ca 40 procent och inom särskild yrkesinriktad utbildning drygt 20 procent. De elever som läser på dagtid torde delta i flera ämnen än de elever som deltar i kvällskurser. Antalet elever som läser på dagtid är därför troligen lägre än antalet elever som läser på kvällstid.
6.2.4. Statsbidragsbesta'mmelser
Den kommunala vuxenutbildningen tillkom under vissa förutsättningar som starkt kom att prägla statsbidragsgivningen. Den viktigaste förut- sättningen var att i första hand ungdomsskolans lokaler, material osv. skulle utnyttjas för vuxenutbildningens behov när de inte behövdes för ungdomsskolan.
Den extra statsbidragsinsats som fordrades gällde lönen till timlärare. Statsbidrag utgår alltså med 100 procent av lärarlönekostnaderna inklu- sive sociala avgifter.
För kurs som startas inom kommunal vuxenutbildning gäller enligt nuvarande bestämmelser att resurser erhålls i form av bidrag till lärarlöner för det antal timmar som kursen enligt föreskriven timplan skall inne— hålla.
Grundvillkoret för att statsbidrag skall utgå är att kommunen har underlag för att starta kursen. För det stora flertalet kommuner innebär detta, att antalet stadigvarande deltagare i kursen skall vara minst tolv.
För kommun inom allmänna stödområdet gäller att kurs utanför gymnasieort får startas om antalet deltagare stadigvarande uppgår till lägst åtta.
För kurs i tekniska ämnen gäller att kurser på tvåårig och fyraårig teknisk linje får anordnas i hela landet om antalet deltagare stadigvarande uppgår till lägst åtta.
För handikappade gäller att speciell ämneskurs får anordnas för
synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade och psykiskt sjuka om an- talet elevcr varaktigt uppgår till lägst fem. Kurs får anordnas inom fångvårdsanstalt om antalet deltagare beräknas varaktigt uppgå till lägst fem.
Ny kurs i samma ämne får startas vid samma tidpunkt endast om antalet deltagare överskrider 35. Speciell ämneskurs för handikappade får dock delas om lägst nio deltagare anmäler sig.
Till de timresurser som ställs till förfogande för den egentliga under- visningen i kursen kommer ett på antalet undervisningstimmar beräknat schablontillägg som varierar efter utbildningsnivå och linje. För grund- skolekurs utgår schablontillägget med 25 procent, för teoretisk gymnasie- kurs med 13 procent samt för särskild yrkesinriktad utbildning med tio procent på kursens undervisningstimmar. De medel som erhålls genom schablontillägget får användas för stödundervisning, studiehandledning, studie- och yrkesorientering m.fl. särskilt angivna ändamål. Högst 40 procent av kommunens samlade schablontillägg får användas för lön till tjänst som syo-funktionär för vuxenutbildningen i kommunen.
6.2.5. Utbildningens innehåll
Kommunal vuxenutbildning anordnar ämneskurser på olika nivåer, dels grundskolekurser, dels gymnasieskolekurser i allmänna ämnen och — på försök under budgetåret 1975/76 — i yrkestekniska ämnen samt dels kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning.
Läroplanen ansluter i sin kursplanedel till ungdomsskolans, medan timplanerna är väsentligen annorlunda i vuxenutbildningen. Antalet undervisningstimmar i kommunal vuxenutbildning utgör i de flesta ämnen mellan 20 och 50 procent av antalet undervisningstimmar i motsvarande ämnen i ungdomsskolan.
Såväl 1969 års läroplan för grundskolan som 1970 års läroplan för gymnasieskolan tillämpas inom vuxenutbildningen fr. o. rn. läsåret 1972/ 73. För den yrkesinriktade utbildningen har SÖ fastställt läroplaner mot- svarande gymnasieskolans linjer samt vissa Specialkurser som får användas på försök läsåret 1975/76 (ASÖ 1975/76:47). 1 övrigt fastställer SÖ läro- planer för särskild yrkesinriktad utbildning på förslag av kommunerna.
Redan från höstterminen 1968 framträdde ett mönster när det gällde deltagarnas fördelning över ämnen, som innebar en koncentration till några stora ämnen. Denna tendens har hållit i sig. I grundskolan dominerar engelska, följd av matematik och svenska. Dessa ämnen svarade höstterminen 1974 för 63 procent av antalet deltagare. Även på gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer samlade dessa tre ämnen flest deltagare, tillsammans dock knappt 40 procent. På gymnasieskolans tvååriga linje var matematik största ämnet, tätt följt av engelska och svenska.
Den kommunala vuxenutbildningen ger både allmän utbildning och yrkesinriktad utbildning. Endast ett fåtal studerande läser en full- ständig studiekurs. Koncentrationsstudier i enstaka ämnen ger i stället möjlighet att sätta samman studieprogram avsedda för det egna behovet,
just för att leda till den kompetens den yrkesverksamme behöver för att behålla sitt arbete eller för att fylla fordringarna för att kunna få ett bättre arbete. Den kommunala vuxenutbildningen har i denna mening fyllt en viktig uppgift genom att ge överbryggande utbildning till den som på grund av ekonomiska, sociala eller andra hinder inte fick en chans i ett äldre skolsystem.
6.3. Regional fördelning
För närvarande anordnas åtminstone någon kurs i kommunal vuxenut- bildning i praktiskt taget alla kommuner. Det betyder inte att utbild- ningen är väl spridd. Trots den kraftiga utbyggnad som skett av kommunal vuxenutbildning är bilden regionalt mycket splittrad. En inom SÖ utarbetad promemoria (se bilaga 3) visar att den kommunala vuxenutbildningen är mycket ojämnt spridd över landet.
För att få ett mått på den kommunala vuxenutbildningens omfattning i landets olika delar har antalet undervisningstimmar per 1 000 invånare räknats fram. Dessutom har uppgifter insamlats om antalet kurser i olika ämnen samt antal orter på vilka olika slags kurser anordnas.
Antalet undervisningstimmar per 1 000 invånare var 1973/74 i hela riket 222. De fördelade sig med 64 på grundskolekurser, 79 på gymnasieskolekurser och 79 på kurser inom särskild yrkesinriktad ut- bildning. Spridningen mellan länen är betydande, 334—185. I vissa län dominerar grundskolekurser, i andra gymnasieskolekurser eller kurser i särskild yrkesinriktad utbildning.
Ordnas landets kommuner efter folkmängd finner man att medianvär- det för antal undervisningstimmar per 1 000 invånare igrundskolekurser är omkring 15 ikommuner med högst 10 000 invånare men omkring 30 i kommuner med 10 000—15 000 invånare och omkring 70 i kommuner med mer än 40000 invånare. De tre största kommunerna har inte speciellt höga värden, 70—72.
Grundskolekurser anordnas i 243 kommuner, medan gymnasieskole- kurser anordnas i 197 kommuner. De kommuner som saknade gymnasie- skolekurser hade alla utom en under 20 000 invånare. Skillnaden mellan folkrika och befolkningsmässigt små kommuner är mycket stor. Median— värdet för antal undervisningstimmar per 1 000 invånare i gymnasieskole- kurser var i kommuner med 10000—15 000 invånare endast tio. 1 storleksgruppen 20 000—25 000 invånare var medianvärdet 30 och i kommuner med 70 000—100 000 invånare 105.
Kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning anordnades i 269 kom- muner. Omfattningen varierar kraftigt, särskilt mellan kommuner med förhållandevis liten folkmängd.
Kurser i olika ämnen förekommer också i varierande omfattning. Sålunda anordnades läsåret 1974/75 grundskolekurs i engelska i 230 kommuner och i dessa på sammanlagt 327 orter. Kurs i svenska anordnades däremot endast i 140 kommuner och på sammanlagt 171 orter. Endast i 166 kommuner anordnades kurser i minst två av de tre
ämnena svenska, engelska och matematik. Förhållandet är likartat när det gäller gymnasieskolekurserna. Det förtjänar påpekas att kurser i natur- vetenskapliga ämnen endast erbjuds i kommuner med en omfattande kommunal vuxenutbildning. I många kommuner, 120, är en viss sektor helt dominerande inom den särskilda yrkesinriktade utbildningen. I kommuner med högst 15 000 invånare dominerar ofta kurser inriktade mot sektorn service och hushåll. Även i en del folkrika kommuner är utbudet ensidigt.
6.4. Tidigare framlagda förslag om kommunal vuxenutbildning
6.4.1. Inledning
Under 1974 presenterades två förslag till reformer avseende tilldelning av resurser till kommunal vuxenutbildning. Det ena förslaget framfördesi SÖ:s anslagsäskanden för budgetåret 1975/76 och hade sin grund i skrivelse 1974-04-03 från SÖ angående översyn av kommunal vuxenut- bildning. Det andra förslaget finns i SVUX:s huvudbetänkande Studie- stöd åt vuxna (SOU 1974:62). Följande brister i den kommunala vuxenutbildningen låg till grund för förslagen.
Det ena problemet avsåg en uppenbar geografisk snedfördelning av kommunal vuxenutbildning. I områden med ett till synes stort utbild- ningsbehov är den kommunala vuxenutbildningen av ringa omfattning. Det är i stora delar av landet uteslutet att välja mindre frekventa ämnen eller att läsa på heltid på grund av att antalet kurser är otillräckligt. Det är bl.a. mot den bakgrunden LO och TCO i sin skrivelse i mars 1974 framhåller behovet av ett mer rikhaltigt kursutbud ilandets glesbygds- områden.
Det andra problemet avsåg den kommunala vuxenutbildningens bris- tande anpassning till de vuxenstuderandes skiftande behov av undervis- ning och tid för att inhämta kurserna. SVUX har i avsnitt 4.2.6 redovisat motiven för den timreduktion, som skett inom kommunal vuxenutbild- ning i förhållande till ungdomsskolans timplaner. I detta sammanhang har SVUX också belyst de problem, som denna reduktion skapat för vissa studerandegrupper. LO och TCO har i nyssnämnda skrivelse till utbild- ningsministern framfört krav om att den kommunala vuxenutbildningen borde tillföras en tilläggsresurs som kunde användas mer fritt och sättas in där behov föreligger.
Förslagen från SVUX och SÖ syftade alltså till en utjämning av de regionala skillnaderna i utnyttjandet av resurser och till en anpassning av kommunal vuxenutbildning till behoven bland vuxna. Här skall endast i korthet redovisas huvuddragen i de båda förslagen.
6.4.2. S VUX :s förslag
Vad först gäller förslaget i SVUX:s huvudbetänkande innebar det en fördubbling av schablontillägget i landets samtliga kommuner utanför
stödområdet och en tredubbling för samtliga kommuner inom stödom- rådet. Dessutom föreslogs en resurs att fördelas av SÖ till kommuner i det inre stödområdet. Förslagen skulle genomföras successivt under en period av tre år.
6.4.3. SÖ:s förslag
SÖ:s förslag innebar en i princip friare tilldelning av resurser. Tilldel- ningen av undervisningstimmar föreslogs bli knuten till det totala antalet anmälda deltagare till kommunal vuxenutbildning istället för till de kurser som kommunen har underlag för att starta. Enligt förslaget skulle landets kommuner delas in i tre grupper beroende på deras förbrukning av undervisningstimmar. För varje kommungrupp skulle resurserna beräknas så att antalet anmälda, behöriga sökande multipli- ceras med en viss koefficient som föreslogs variera med kommungrupp och slag av utbildning.
Vissa förändringar föreslogs beträffande schablontillägget. Dessutom föreslogs en årlig basresurs på 100 undervisningstimmar för grundskole— kurser och 50 undervisningstimmar för gymnasieskolekurser till varje kommun som anordnar kommunal vuxenutbildning. Syftet med denna basresurs var att skapa bättre möjligheter för kommuner med mindre omfattande utbildningsverksamhet att förstärka denna.
6.4.4. Budgetpropositionen 1975
De båda förslagen har i enlighet med vad föredragande statsrådet anförde i sitt förslag till riksdagen överlämnats till SVUX för förnyat övervägan- de. I budgetpropositionen sägs följande beträffande förslaget från SÖ.
SÖ:s förslag förutsätter bestämmelser om undantag för vissa utbild- ningar, fördelning av kurser i olika ämnen över ett visst antal terminer m. m. vilket bör belysas närmare. Vidare bör beräknade kostnadseffekter analyseras ytterligare. I stället för att nu avvakta och uppskjuta ett ställningstagande till dess att remissyttrandena över SVUX:s förslag kan redovisas för riksdagen, kommerjag därför att föreslå regeringen att SÖ:s skrivelse den 3 april 1974 och SÖ:s anslagsframställning beträffande kommunal vuxenutbildning i berörda delar överlämnas till SVUX för övervägande tillsammans med de delar av remissyttrandena som berör SVUX:s förslag om ändrad utformning av schablontillägget.
6.4.5. Remissopinionen om S VUX.s förslag
Flertalet remissinstanser anser det motiverat att öka resurserna till kommunal vuxenutbildning. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) hänvisar därvid till att kommunal vuxenutbildning kommer att få stor betydelse för att ge möjligheter att uppfylla de särskilda förkunskapskraven för tillträde till högre studier. Länsskolnämnden i Hallands län betonar att en ökad satsning på kommunal vuxenutbildning öppnar vägen till åter- kommande utbildning.
Arbetsfördelningen inom vuxenutbildningen
Även om remissinstanserna nästan genomgående instämmer i att den kommunala vuxenutbildningen behöver förstärkas, finns det olika åsikter om när en resursförstärkning bör sättas in. Sålunda menar flera remiss- instanser, såsom LO och LRF m. fl., att det är väsentligt att arbetsfördel- ningen mellan kommunal vuxenutbildning och studieförbund klaras ut samtidigt som förbättringar för den kommunala vuxenutbildningen sker. TBV anser att tiden är kommen för en allmän översyn av gränsdragning och arbetsfördelning i form av en genomgripande statlig utredning med representanter från berörda parter. ABF, som framför liknande syn- punkter, menar att vid en sådan gränsdragning heltids- och mera omfat- tande deltidsstudier bör föras till den kommunala vuxenutbildningen, medan övrig vuxenutbildningsverksamhet bör tillhöra folkbildnings- arbetet.
Regt'onal spridning
Delade meningar råder om det sätt på vilket den kommunala vuxenut- bildningens ställning bör förstärkas. SVUX:s strävan att utforma förslaget så att det skulle leda till ett stöd för befolkningsglesa kommuner har vunnit remissinstansernas gillande. Från flera håll har emellertid ifråga- satts om den önskade effekten kommer att nås med den utformning SVUX valt. TCO finner förslagen väl motiverade men framhåller att också särskilda åtgärder kan vara motiverade för kommuner av lands- bygdskaraktär utanför stödområdet. Centerns kvinnoförbund hävdar att en sådan modell som SVUX valt skulle innebära att de stora kommu- nerna med en välutrustad vuxenutbildning skulle få ytterligare, i och för sig välbehövliga resurser till sitt förfogande, medan små glesbygdskom- muner inte heller framgent skulle ges resurser för en stark satsning på vuxenutbildning. Härjedalens kommun föreslår att kommuner i glesbygd och på mindre orter tilldelas en basresurs, som gör det möjligt att även på de mindre orterna med ett färre antal elever anordna utbildning i något av ämnena svenska, engelska, matematik och samhällskunskap på grund- skolenivå.
SÖ jämför SVUX:s förslag med det av SÖ i skrivelse till Kungl. Maj:t 1974—04-03 framlagda förslaget. SÖ konstaterar därvid att enligt SVUX- förslaget de kommuner, som har en väl utbyggd undervisning, skulle komma att tilldelas nya resurser i större omfattning, medan enligt SÖ:s förslag de kommuner, som har ringa verksamhet, skulle erhålla relativt större ökningar. Enligt SÖ har kravet på varaktigt minst tolv elever medfört en koncentration av utbudet till tätbefolkade områden. Ett ökat schablonbidrag skulle kunna bli till nytta för att inom ramen för det tilldelade statsbidraget starta kurser oavsett antalet deltagare. Schablon- bidraget bör därvid vara konstruerat på ett något annat sätt än SVUX föreslagit. SÖ tillstyrker emellertid den del av förslaget som innebär att en ytterligare resurs skall fördelas efter prövning av de lokala behoven och menar att det kan övervägas att öka detta belopp på bekostnad av en
del av schablonbidraget.
Även Värnamo kommun framför uppfattningen att schablonbidraget bör få utnyttjas för att sänka det deltagarantal som krävs för att få starta kurser.
Övriga förslag till resursförstärkningar
Vid remissbehandlingen har också framförts olika förslag till andra förbättringar av den kommunala vuxenutbildningens resurser. Länsskol— nämnden i Kalmar län framhåller att kommunerna bör samverka för att möjliggöra att kurser anordnas. Schablonbidraget bör därvid kunna utnyttjas för persontransporter och barntillsyn. Vidare efterlyser läns- skolnämnden en fastare regional organisation.
Länsskolnämnden i Västerbottens län menar att nya former för undervisning, såsom telefonförmedlad sådan, borde prövas. Likaså borde prövas möjligheten för lärare att åka ut till mindre grupper av elever. UKÄ pekar på behovet av att den kommunala vuxenutbildningen förnyas genom pedagogiskt utvecklingsarbete och till vuxna bättre anpassade läromedel och undervisningsformer. Statens skola för vuxna i Norr- köping framhåller vikten av att det finns riksrekryterande skolor för studiesökande som inte har möjlighet att få undervisning inom rimligt reseavstånd.
6.5. Allmänna överväganden
6.5.1. Ma'len för vuxenutbildningen
Det övergripande mål som brukar anges för all utbildning är att den skall skapa jämlikhet i samhället. Det är emellertid uppenbart att insatser enbart inom utbildningen bara kan få begränsad effekt. Människors val av utbildning påverkas av deras sociala situation i stort. Vuxenutbildningen har utöver de allmänna mål som anges för utbildningspolitiken flera speciella uppgifter. En central sådan är att utjämna de skillnader i utbildningen som ungdomsskolan inte kommit till rätta med. En viktig uppgift är därför att söka utjämna och överbrygga skillnader i utbildning mellan generationerna.
Vuxenutbildningen har inte bara kompensatoriska uppgifter. Den måste också kunna ge vuxna möjligheter att tillgodose sina behov av nya kunskaper för att möta förändringar i samhälle och arbetsliv. Valet av utbildning i ungdomsåren får inte vara så avgörande som för närvarande. Nya utbildningstillfällen måste erbjudas för att underlätta omoriente- ringar, yrkesbyten, rörlighet på arbetsmarknaden m.m. Vuxenutbild- ningen måste successivt utvecklas så att framväxten av återkommande utbildning underlättas. Huvuduppgiften blir då under överskådlig tid att tillgodose behoven hos dem med kort och bristfällig utbildning.
6.5.2. Målen för den kommunala vuxenutbildningen
Att erbjuda kompetensgivande utbildning på gymnasial nivå var under den kommunala vuxenutbildningens uppbyggnadsskede dess huvudsak- liga uppgift. Därefter har en annan övergripande uppgift vågts in med betydligt större tyngd, nämligen att ge överbryggande utbildning till dem som tidigare varit sämst tillgodosedda. Överbryggande utbildning om- fattar enligt SVUX:s mening studier som är jämförbara med dem på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan.
Den kommunala vuxenutbildningen vänder sig till alla vuxna som önskar kompetensinriktad utbildning. Tre grupper kan urskiljas vars behov särskilt bör uppmärksammas. Den första gruppen är korttidsut- bildade och studieovana personer som har behov av överbryggande utbildning. En andra grupp är de ungdomar som lämnat grundskolan med svaga resultat eller avbrutit studierna på högstadiet och som inte går vidare till utbildning på gymnasial nivå. En tredje grupp är de som behöver studera ämnen, vilka krävs för behörighet till högre studier. Kommunal vuxenutbildning skall också betjäna yrkesverksamma perso- ner, som önskar en vidareutbildning eller önskar byta yrke. Den senare gruppen erbjuds ofta utbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbild- ningen.
6.5.3. Grdnsclragningsproblem
Många andra anordnare av vuxenutbildning riktar sig till korttidsut— bildade vuxna med behov av överbryggande utbildning. De ämnen som ingår i studieförbundens s. k. prioriterade cirklar är jämförbara med motsvarande ämnen på grundskolans högstadium. Även om de priorite- rade cirklarna inte är bundna till läroplanen för grundskolans högstadium har dessa och motsvarande grundskolekurser i kommunal vuxenut- bildning kommit att uppfattas som konkurrerande med varandra.
I kap. 3 har olika tänkbara principer för avgränsning mellan skilda utbildningsanordnare redovisats. För närvarande är det i första hand utbildningsanordnarnas mål för studierna som avgör hur gränsen skall dras.
Åtskillig kritik har riktats mot den gränsdragning och arbetsfördelning som för närvarande tillämpas mellan den kommunala vuxenutbildningen och studieförbunden. Flera remissinstanser påtalar detta i yttranden över SVUX:s huvudbetänkande i vad avser kapitlet om kommunal vuxenut- bildning (se avsnitt 6.4.5). I samband härmed påtalas behovet av att gränserna i arbetsfördelningen mellan i första hand studieförbund och kommunal vuxenutbildning ses över och att förslag snarast läggs fram om en fungerande arbetsfördelning mellan de olika vuxenutbildningsanord- nama.
I prop. 197523 uppmärksammas dessa frågor. Föredragande statsrådet framhåller att de centrala frågorna rörande gränserna mellan olika vuxenutbildningsanordnare inte innefattas i pågående utredningsarbete och att dessa frågor bör ses över i särskild ordning.
Det övergripande målet för kommunal vuxenutbildning är att erbjuda kompetensgivande utbildning enligt läroplanerna för grundskolans hög- stadium och gymnasieskolan samt särskild yrkesinriktad utbildning. SVUX har inte ansett det vara dess uppgift att ompröva detta mål. Däremot är det SVUX:s uppfattning att särskilda åtgärder måste vidtas för att stimulera förekomsten av ett utbud inom kommunal vuxenutbild- ning, som främjar utvecklingen mot en återkommande utbildning på sätt som har angivits i prop. 1975:9 och 197523. Mot den bakgrunden anser SVUX det ändamålsenligt att, innan kommittén i det följande lägger fram sina förslag, ge en kort sammanfattning av innebörden i dessa propositio- ner såvitt rör den återkommande utbildningen.
6.5.4. Återkommande utbildning
I prop. 1975:9 omtalas behovet av återkommande utbildning. Den grundläggande frågan är hur en jämnare fördelning skall kunna åstad- kommas mellan de i utbildningsavseende gynnade ungdomsgeneratio- nerna och de äldre. En omfördelning av resurserna till vuxenutbildningen löser bara vissa av de problem som sammanhänger med brister i anpassning mellan utbildningsorganisation och utbildningsbehov. Det är också nödvändigt att det inom vuxenutbildningen sker en omfördelning. Det har visat sig att vuxenutbildningsresurserna hittills i betydande utsträckning utnyttjats av förhållandevis väl utbildade personer.
Ett system som främjar återkommande utbildning kan bidra till en jämnare fördelning genom att nya möjligheter ges dem som tidigare missgynnats eller som inte utnyttjat de utbildningsmöjligheter som getts. Det kan också bli ett värdefullt alternativ för ungdomar, som från början önskar varva studier och yrkesverksamhet.
Om vuxenutbildningen ges en kraftig utbyggnad och blir ett alltmer betydande inslag i samhällets utbildningsutbud kan det bli nödvändigt att planera ungdoms- och vuxenutbildning i ett sammanhang. En sådan planering bör kunna leda fram till en studieorganisation som ger möjlig- heter för den enskilde att vid slutet av varje utbildningsperiod välja mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. En förutsättning är då att varje utbildningsperiod förbereder både för yrkesverksamhet och senare studier. Detta förutsätter emellertid långtgående förändringar av gymna- sieskolans struktur.
6.5.5. Nya vägar till högskolan genom kommunal vuxenutbildning
De av riksdagen, på grundval av prop. 1972:84 och 197529 antagna behörighetskraven till högskolan, är av en grundläggande betydelse när det gäller att göra rekryteringen till högskoleutbildningen mindre beroen- de av de sökandes formella utbildningsbakgrund. De syftar till en jämnare social rekrytering till högre studier.
För den kommunala vuxenutbildningens del får det konsekvenser såtillvida att det i större utsträckning måste bli möjligt till komplette- rande studier för var och en som inte har erforderlig behörighet. Vidare
sägs i prop. 197519 att det är angeläget att sådana möjligheter kan erbjudas över hela landet. Slutligen omnämns att SÖ skall få i uppdrag att utarbeta förslag till en studiegång med en så långt möjligt gemensam timplan och i princip endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne.
Kommunal vuxenutbildning kan därvid komma att utnyttjas så effek— tivt som möjligt för behörighetskomplettering. En annan viktig konse- kvens är att kommunal vuxenutbildning kan erhålla en sådan struktur, att den passar in i ett system med återkommande utbildning.
6.5.6. Dimensionering av gymnasieskolan
I den av riksdagen nyligen beslutade högskolereformen kan även beslutet om gymnasieskolans dimensionering komma att få återverkningar på den kommunala vuxenutbildningen.
U 68 har föreslagit att gymnasieskolan dimensioneras så att andelen studerande i treårig humanistisk, naturvetenskaplig och samhällsveten- skaplig samt tvåårig social linje successivt skall minskas från ca 30 procent till ca 25 procent av de studerande som antas till utbildning av minst ett års längd inom gymnasieskolan. Motiven är dels att anpassa gymnasieskolan till arbetsmarknadens behov, dels att få en mindre fast koppling mellan de teoretiska linjerna i gymnasieskolan och hög- skolan. Det grundläggande syftet är även här att stimulera till ett system med återkommande utbildning.
] prop. 197519 framhålls att elevernas utbildningsval under senare år blivit mer yrkesinriktade och att en sådan utveckling är önskvärd. Med undantag för treårig naturvetenskaplig linje föreslås en begränsning ske av studerandeantalet på ovan nämnda linjer. Riksdagen har beslutat i enlighet med detta (UbU l975zl7, rskr 1975zl79). Motivet till att inte begränsa studerandetalet på naturvetenskaplig linje sammanhänger med att rekryteringen de senaste åren minskat påtagligt och att därmed underlaget till naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning försva- gats. Detta kan leda till problem när det gäller att tillgodose såväl högskolan med studerande med inriktning mot naturvetenskaplig och teknisk utbildning som arbetsmarknadens behov av naturvetenskapligt och tekniskt utbildad arbetskraft.
De nya reglerna för behörighet till högskolan har skapat förutsätt- ningar för att rekrytera nya grupper till naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning. Ytterligare åtgärder bör enligt SVUX vidtas för att underlätta studier i naturvetenskapliga ämnen. Den kommunala vuxen- utbildningen har ett stort ansvar härvidlag.
6.6 Överväganden och förslag SVUX:s överväganden och förslag till förändrad resurstilldelning till den kommunala vuxenutbildningen har följande utgångspunkter:
. De tillkommande resurser för kommunal vuxenutbildning, som SVUX:s förslag i det följande föranleder, bör i första hand inriktas på
behörighetsgivande utbildning för fortsatta studier eller yrkesverksam- het.
. Kommunal vuxenutbildning bör ha en jämnare geografisk spridning. . Kommunal vuxenutbildning bör i ökad utsträckning anpassas till de vuxnas skiftande erfarenheter och behov.
6.6.1. Vuxenanpassning av kommunal vuxenutbildning
Ett stort problem för kommunal vuxenutbildning är att anpassa utbild- ningsorganisationen till vuxenstuderandes skiftande behov av undervisning och deras tid för att delta i undervisning. De krav som alltså kan ställas på den kommunala vuxenutbildningen kan i korthet beskrivas så att den bör förstärkas i syfte att bättre svara mot vuxnas olika behov och förutsätt- ningar för studier. I synnerhet bör insatserna förstärkas för grupper med stora utbildningshandikapp.
Undervisnings tim mar
Grundskole- och gymnasieskolekurserna inom kommunal vuxenutbild- ning skall motsvara läroplanerna för grundskolan (Lgr 69) och gymnasie— skolan (Lgy 70). Den skillnad som föreligger och som tidigare redovisats leder således till att vuxenstuderande med en starkt begränsad undervis- ningsinsats skall uppnå samma mål som eleverna i ungdomsutbildningen. Detta innebär ofta betydande svårigheter för studieovana vuxna och leder bl. a. till omfattande hemarbete.
Inom den kommunala vuxenutbildningen är verksamheten alltså in- riktad på samma mål som inom ungdomsskolan, dvs. att ge viss kompe- tens — uttryckt i ungdomsskolans termer. Det är tveksamt om ungdoms- skolans kompetensbegrepp så hårt bör styra verksamheten inom vuxen- utbildningen. Så länge emellertid denna anknytning finns kan det vara befogat att göra jämförelser mellan de resurser som å ena sidan ställs till ungdomsutbildningens förfogande och å andra sidan till vuxenutbild- ningen.
Inom kommunal vuxenutbildning skall kurser läsas in med vanligen endast 20—50 procent av den lärarhandledning som ges för motsvarande kurser inom ungdomsskolan. Det reducerade timtalet kan i första hand sägas vara ett arv från den kommunala vuxenutbildningens föregångare » kvällsgymnasierna. Kännetecknande för den timplanen var att utbild- ningen skulle göras så billig som möjligt i ett skede när hela verksamheten finansierades med elevavgifter. Kvällsgymnasierna hade emellertid en annan rekrytering och delvis även andra mål.
Den kommunala vuxenutbildningen har till uppgift att nå ut till alla vuxna som har behov av kompetensgivande utbildning. I synnerhet bör eftersträvas att nå dem med den kortaste utbildningen. Under sådana förhållanden ter det sig orimligt att anta att de vuxenstuderande så mycket lättare än eleverna i ungdomsskolan kan nå samma studiemål.
Det är emellertid tveksamt om det bästa sättet att ge den kommunala vuxenutbildningen bättre arbetsbetingelser består i en generell ökning av
antalet undervisningstimmar. En sådan åtgärd kan tänkas resultera i att en del av de personer som nu söker sig till den kommunala vuxenutbild- ningen får delta i fler lektioner än de behöver eller själva önskar delta i utan att därför lärarhandledningen blir tillräcklig för andra studerande. Många vuxna kan dessutom p. g. &. svårigheter att ordna barntillsyn eller av andra sociala skäl inte delta i alltför omfattande studier. De vuxenstu— derandes erfarenheter, kunskaper och studievana skiftar. Medan några deltagare kan klara studierna i vissa ämnen med ett begränsat antal timmars lärarhandledning kanske andra behöver nästan en fördubbling av undervisningstimmarna eller en omfattande stödundervisning. Det senare gäller främst studerande med bristfällig utbildning eller en utbildning som ligger långt tillbaka i tiden. Därför finns det anledning att i första hand pröva att ge de lokala Skolstyrelserna större möjligheter att göra bedöm- ningar från fall till fall. Ett sådant alternativ synes dessutom stå i god överensstämmelse med de förslag som för ungdomsskolans del avgivits av utredningen om skolans inre arbete, SIA, i betänkandet Skolans arbetsmiljö (SOU 197453).
Enligt SVUX:s uppfattning kan vuxnas behov inte tillgodoses genom en generell ökning av antalet undervisningstimmar i de olika ämneskur- serna. I stället bör undervisningens innehåll och utformning bättre anpassas till de vuxnas situation. Det är inte självklart att vuxna skall läsa alla ämnen eller alla delar av kursen i ett ämne enligt Lgr 69 och Lgy 70. De vuxnas erfarenheter bör kompletteras med ämnesstudier i sådan omfattning att de vuxna erhåller en utbildning som är av samma kvalitet som ungdomsutbildningen. Utbildningens innehåll behöver för den skull inte vara identiskt.
En sådan utveckling skulle underlättas om kursplanerna inom den kommunala vuxenutbildningen sågs över med syfte att inom ramen för läroplanerna byta ut eller ta bort det stoff och de moment som med hänsyn till vuxenstuderandes erfarenheter och behov kan anses vara av mindre intresse för dem. Därmed uppnås också en bättre anpassning av kursplaner och timplaner inom ramen för läroplanen. SVUX anser att SÖ bör få ett sådant uppdrag.
6,6.2 Brister i nuvarande resurstilldelning
För närvarande anordnas kommunal vuxenutbildning i praktiskt taget alla kommuner. Ett allmänt problem är emellertid det förhållandet att det finns ett utbildningsbehov i kommunerna som inte kan tillfreds- ställas. För den kommunala vuxenutbildningens del sammanhänger det med en tydlig regional och lokal obalans i fråga om rekrytering och utbud av kurser.
Små kommuner har ofta svårigheter att starta kurser även i ämnen som annars är vanliga. I medelstora kommuner påbörjas sällan kurser annat än i de mest frekventa ämnena. Även i de största kommunerna finns svårigheter att starta kurser i de mindre frekventa ämnena. I praktiken blir följden stora skillnader. Den kanske allvarligaste konsekvensen är bristande valfrihet såväl vad gäller ämne som studieintensitet i större
delen av landet. Den främsta orsaken är svårigheter att rekrytera så många deltagare att villkoret för kursstart uppfylls.
Enligt nuvarande bestämmelser måste kommunen ha underlag för en kurs för att statsbidrag skall utgå. För en vanlig kommun innebär detta att antalet stadigvarande deltagare i kursen skall vara lägst tolv. För kommun inom allmänna stödområdet innebär det att kurs utanför gymnasieort får startas om antalet deltagare stadigvarande uppgår till lägst åtta.
Det är uppenbart att vissa kurser inom kommunal vuxenutbildning inte kommer till stånd på grund av bestämmelserna om minsta grupp- storlek. För att exempelvis deltagarantalet tolv skall kunna garanteras krävs i praktiken att antalet anmälda deltagare skall uppgå till 15—-l6 då kurser startar. Detta förhållande gäller särskilt längre kurser — dvs. sådana som har många timmar och är fördelade på flera terminer.
Resurstilldelningen till den kommunala vuxenutbildningen har visat sig vara bristfällig. En brist gäller villkoret för kursstart. En annan är att hela resursen blir tillgänglig i varje ämne för sig först då det fastställda antalet deltagare anmält sig.
För exempelvis grundskolekurs i svenska erhålls medel för att bekosta 175 undervisningstimmar plus 25 procent undervisningstimmar (scha- blontillägg) vid stadigvarande tolv deltagare. Vid stadigvarande 36 del- tagare erhålls 350 plus 25 procent undervisningstimmar.
De tröskeleffekter som uppstår lindras endast delvis av förhållandet att kommuner i glesbygd har rätt att starta kurs redan vid minst åtta deltagare.
Ett sätt att komma till rätta med de negativa effekter som nuvarande resurstilldelning medför är att sänka gränsen för lägsta antal deltagare för kursstart. Därmed skulle en jämnare spridning av den kommunala vuxenutbildningen åstadkommas.
SVUX har övervägt att föreslå en förändring av villkoren för att få starta kurs inom kommunal vuxenutbildning så att underlaget blir likartat i alla kommuner. Det torde då närmast innebära att reglerna anpassas till de som gäller inom glesbygd. För vanlig kommun innebär det således en sänkning av antalet stadigvarande deltagare från tolv till åtta. Ett annat skäl för att sänka deltagarantalet är villkoren som gäller inom ungdomsutbildningen. Det är svårt att motivera varför det skall vara så mycket lättare att få delta i exempelvis gymnasieskolan än i kurser inom kommunal vuxenutbildning. Här skall kort redogöras för de skilda villkoren.
För flertalet kurser i kommunal vuxenutbildning krävs för närvarande varaktigt lägst tolv deltagare. I grundskolan krävs däremot endast fem deltagare för att grupp skall få bildas. I små högstadieskolor skall alltid minst två av sju tillvalsämnen erbjudas, även om elevantalet understiger fem. I gymnasieskolan anordnas grupp om antalet elever är lägst åtta vid undervisningens start. Gren på tvåårig teknisk linje får dock anordnas endast om elevantalet är tolv. Hel- och halvklassisk variant får anordnas om antalet elever är lägst fem. Åtskilliga undervisningsgrupper i gymna- sieskolan har färre elever än motsvarande i kommunal vuxenutbildning.
Ny klass får dessutom anordnas om antalet elever överstiger 30 eller — i yrkestekniska ämnen — 16.
6.6.3. Geografisk spridning av de centrala ämnena
SVUX har konstaterat att huvuduppgiften för kommunal vuxenut- bildning är att ge kompetensgivande utbildning för fortsatta studier eller yrkesverksamhet. Av särskilt intresse är att analysera den regionala spridningen av utbildningen och vilka konsekvenser en sänkning av kravet på lägsta deltagarantal skulle få. I en promemoria utarbetad inom SÖ redovisas en sådan analys. Vissa uppgifter skall i korthet presenteras. Promemorian redovisas i sin helhet som bilaga 3 till detta betänkande.
Grundskolekurser — effekter av olika deltagarantal
Mot bakgrund av riksdagens beslut om behörighet för högre studier är det rimligt att anta att även kraven på formella förkunskaper för studier på gymnasieskolenivå kommer att förändras. En Sådan förändring bedöms av SVUX leda till att i första hand kurser i svenska, engelska och matematik i fortsättningen kommer att efterfrågas bland grundskolekurserna.
Av samtliga grundskolekurser anordnas 13 procent i svenska, 32 procent i engelska och 17 procent i matematik samt 38 procent iövriga ämnen. I genomsnitt deltar varje kursdeltagare i två kurser samtidigt.
Med nuvarande bestämmelser om lägsta antal deltagare är utbildnings- utbudet sådant att först vid befolkningsunderlag om i genomsnitt 20—30 000 invånare erbjuds en kurs i två av ämnena svenska, engelska och matematik samtidigt.
För att starta en kurs krävs ofta 15—16 elever för att deltagarantalet skall varaktigt uppgå till tolv. Nedan redovisas ett räkneexempel som visar erforderligt befolkningsunderlag vid olika starttal.
Om antalet deltagare vid kursstart är 16 visar tillgängliga uppgifter på ett behov av ett befolkningsunderlag på 20—30 000, om antalet är tolv behövs ett befolkningsunderlag på 15—20 000 och om det är åtta behövs 10—15 000. Reduceras det till fem skulle ett befolkningsunderlag på 8—10 000 vara tillräckligt. Det förtjänar att erinras om att medianvärdet för kommunernas folkmängd är omkring 16 000.
Gymnasieskolekurser — effekter av olika deltagarantal
Av gymnasieskolekurserna, dvs. kurser i ämnen på de tvååriga teoretiska linjerna samt på de tre- och fyraåriga linjerna, anordnas nio procent i svenska, 16 procent i engelska och 10,5 procent i matematik. Av övriga dominerar B- och C-språk med sammanlagt 13 procent. De fem samhälls- vetenskapliga ämnena svarar för 16,5 procent tillsammans och de fyra naturvetenskapliga för sammanlagt 8,5 procent.
En genomgång av kommunernas utbildningsorganisation läsåret l974/ 75 visar att endast i 26 kommuner erbjuds ett något så när fullständigt kursutbud. Om kommunerna fördelas efter antal undervisningstimmar
per 1 000 invånare visar det sig, att endast i de 40 kommuner som har minst 3 000 undervisningstimmar per 1 000 invånare erbjuds ett godtag- bart urval av kurser i naturvetenskapliga ämnen. I ytterligare nio kommu- ner med minst 2 000 undervisningstimmar per 1 000 invånare är utbudet i samhällsvetenskapliga ämnen acceptabelt. I de 113 kommuner med mindre än 1 000 undervisningstimmar per 1 000 invånare som erbjuder gymnasieskolekurser, är utbudet mycket begränsat.
Särskild yrkesinriktad utbildning
Utbudet av kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning skiftar kraftigt mellan olika kommuner. I ett mycket stort antal kommuner rör det sig endast om en eller ett par kurser. Inom denna sektor torde förhållandena komma att påverkas av de av SÖ fastställda läroplanerna som på försök får anordnas budgetåret 1975/76. Dessa omfattar såväl fackteori som arbetsteknik. Hittills har till allra största delen anordnats kurser i fackteori. Kursutbudet har således utökats med kurser i arbetsteknik. Lokal- och utrustningsmässiga hinder torde dock uppstå i en rad kommuner om bestämmelserna om antalet deltagare inte ändras.
6.7. Förslag till ökade resurser till kommunal vuxenutbildning
SVUX anser att den kompetensgivande utbildningen inom kommunal vuxenutbildning behöver starkt förbättrade resurser. De oklarheter som finns avseende gränsdragningen till andra vuxenutbildningsanordnare är enligt SVUX obetydliga för den kompetensgivande utbildningen.
Den kommunala vuxenutbildningen vänder sig till alla vuxna som önskar kompetensinriktad utbildning. SVUX har under avsnitt 6.5.2 redovisat olika målgrupper. De skilda förhållanden som råder inom landet har också påvisats i avsnitt 6.3. Av det redovisade materialet framgår att tillgängliga resurser inte är tillräckliga för att inom kommunal vuxenut- bildning erbjuda ett kursutbud som motsvarar de vuxnas efterfrågan. Endast i kommuner med stort befolkningsunderlag och en samlad bebyggelse kan kurser anordnas enligt gällande bestämmelser i ett större antal ämnen.
SVUX anser att den kommunala vuxenutbildningen bör tillföras ytterligare resurser för att kunna erbjuda efterfrågad utbildning. Kommit- tén har övervägt olika möjligheter att uppnå detta mål. Enligt SVUX:s uppfattning är det angeläget att kommuner med en svagt utbyggd organisation för kommunal vuxenutbildning till följd av lågt befolknings- tal och utspridd bebyggelse får förstärkta resurser. Kommittén anser även att de utökade resurserna i första hand bör utnyttjas för kurser i vissa centrala ämnen.
Resurstillskottet bör dels öka möjligheterna att ordna kurser främst i befolkningssvaga områden men också på orter där vissa kurser i centrala ämnen inte kunnat komma till stånd, dels stärka skolledarorganisationen i vissa kommuner, dels också öka kommunernas frihet att utnyttja
resurserna med hänsyn till lokala behov.
SVUX har i sina överväganden kommit fram till att de kommuner som är i störst behov av ytterligare resurser bäst tillgodoses genom riktade åtgärder. I många kommuner uppgår antalet sökande till olika kurser ofta inte till det lägsta antal deltagare som krävs för att kurserna skall kunna startas. Det är emellertid av stor vikt att alla vuxna, oavsett bostadsort, har tillgång till kurser i åtminstone ett antal centrala ämnen.
Enligt kommitténs mening bör därför ett visst minsta antal grundskole- kurser och yrkesinriktade kurser anordnas i samtliga kommuner samt ett minsta antal gymnasieskolekurser anordnas inom varje gymnasieregion. Av SÖ:s utredning, som tidigare redovisats, framgår att ett minimiutbud av sådant slag inte kan erbjudas med nuvarande bestämmelser om lägsta antal kursdeltagare utom i de befolkningsmässigt stora kommunerna.
SVUX anser därför, att ett visst begränsat antal kurser i vissa ämnen bör anordnas, om antalet deltagare uppgår till lägst fem. Om antalet deltagare i dessa kurser går ned under fem bör kursen få slutföras, men med ett reducerat antal undervisningstimmar. Enligt gällande bestäm- melser skall länsskolnämnd bestämma om eventuella åtgärder då del- tagarantalet i kurs sjunker under fastställt minimital. Vanligen föreskrivs därvid att antalet timmar under den återstående kurstiden skall reduce- ras. Skilda länsskolnämnder kan därvid följa olika praxis. Kommittén anser att generella regler kan gälla. Om antalet kursdeltagare går ned till lägst tre, bör antalet undervisningstimmar reduceras med 30 procent. Sjunker antalet deltagare till under tre utgår inte statsbidrag till återstå- ende undervisningstimmar. Kommunen bör emellertid få rätt att utnyttja schablonbidraget för undervisningen under motsvarande antal timmar, varigenom undervisningen efter lokalt beslut bör kunna fullföljas i önskad omfattning.
Som nyss framhållits bör kurs få anordnas enligt ovanstående bestäm— melser endast i vissa ämnen. Riksdagen har beslutat att alla, som uppnått 25 års ålder och har minst fyra års yrkeserfarenhet samt har erforderliga kunskaper i engelska, skall vara behöriga att bedriva högre studier. Detta beslut torde få återverkningar även för behörighetsbestämmelserna för underliggande utbildningsnivåer. Det är rimligt att behörighet för gymna- sieskolestudier ges motsvarande utformning. År 1978 torde antalet personer under 25 år som saknar nioårig grundskola eller motsvarande uppgå till högst tio procent av årskullen och 1980 till endast någon enstaka procent. I detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas de personer som av olika skäl avbrutit studierna i grundskolan, invandrare och grupper som är socialt eftersatta.
Samtidigt bör emellertid konstateras att för fortsatta studier krävs vissa mer preciserade färdigheter, främst i svenska, engelska och mate- matik. Det kan finnas skäl anta att efterfrågan på utbildningen även i fortsättningen kommer att koncentreras till ämnena svenska, engelska och matematik. Därför är det särskilt viktigt att kurser kan erbjudasi dessa ämnen.
Riksdagens beslut om allmän och särskild behörighet för högre studier kan förutsättas få större konsekvenser för den kommunala vuxenutbild-
ningen på gymnasieskolenivå än på grundskolenivå. I prop. 1972184 framhöll föredragande statsrådet att för allmän behörighet borde krävas dels färdighet i kommunikationsämnen, dels kännedom om de samhälls- orienterande och naturorienterande sektorerna. Riksdagen anslöt sig härtill. Till kommunikationsämnena räknas svenska, främmande språk och matematik. Som behörighetsvillkor för högskolestudier har riksdagen uppställt kunskaper och färdigheter i bl. a. engelska och svenska.
Det är rimligt anta att en allmän gymnasieskolebehörighet för vuxna — 25 år och med fyra års yrkeslivserfarenhet — framdeles kan begränsas vad gäller antalet studerade ämnen. Utöver färdighetsämnena svenska, engelska och matematik torde ett eller ett par av de naturvetenskapliga ämnena och ett eller ett par av de samhällsvetenskapliga ämnena därvid komma ifråga. Denna typ av fullständig gymnasiekompetens kommer dock att efterfrågas endast av vissa grupper. De flesta studerande kommer även fortsättningsvis att efterfråga utbildning i enstaka ämnen.
Riksdagens beslut om allmän och särskild behörighet för högre studier kan också få konsekvenser för de kurser inom den yrkesinriktade utbildningen, som regeringen medgett SÖ att anordna på försök läsåret 1975/76.
Det är därför angeläget att den yrkesinriktade utbildningen kan anordnas med åtminstone ett minimiantal kurser. De kurser SVUX därvid avser ligger inom den yrkesinriktade utbildning, som skall bedrivas på försök läsåret 1975/76 och som avser de 5. k. blockämnena. SVUX föreslår att kurser i ämnen som motsvarar yrkesteknik på dels beklädnadsteknisk, bygg— och anläggningsteknisk, el-teleteknisk, fordonsteknisk, livsmedels— teknisk, processteknisk, träteknisk och verkstadsteknisk linje, dels distri— butions- och kontorslinje i varje kommun garanteras inom en ram om sammanlagt 600 undervisningstimmar per läsår. Därvid bör ca 400 undervisningstimmar användas för den förra gruppen och ca 200 för den senare.
Särskilt i de fall, där rekryteringen kan tänkas omfatta jämväl kursdel- tagare, som fyller kriterierna för utbildningsbidrag, är det enligt SVUX:s uppfattning angeläget att kommunerna planerar dessa kurser i samråd med respektive länsarbetsnämnd. En sådan ordning ligger i linje med vad som tidigare sagts om behovet av en samordning av resurserna inom vuxenutbildningen.
Den som önskar en fullständig behörighet skall enligt SVUX:s upp- fattning kunna erhålla sådan inom rimlig tid. På grundskolenivå bör därför erbjudas kurser åtminstone i ämnena svenska, engelska och matematik i sådan omfattning att dessa kan studeras under en period av tre terminer.
På gymnasieskolenivå bör erbjudas kurser i svenska, engelska och matematik samt åtminstone i två av ämnena historia, samhällskunskap, socialkunskap, företagsekonomi och religionskunskap inom den samhälls- vetenskapliga sektorn samt åtminstone i två av ämnena biologi, fysik, kemi, naturkunskap och teknologi inom den naturvetenskapligt-tekniska sektorn. Sju ämnen bör alltså kunna studeras under en period av fyra terminer.
SVUX anser det mest ändamålsenligt att ställa en resurs i form av ett högsta antal undervisningstimmar till kommunernas förfogande. Enligt nu gällande regler omfattar grundskolekurs i svenska högst 175 under- visningstimmar, i engelska 230 och i matematik 270. För att anordna två kurser åtgår således högst 405 (svenska plus engelska) eller högst 500 (engelska plus matematik) undervisningstimmar. Studietiden i dessa ämneskurser uppgår normalt till tre terminer. Det är rimligt att kurser i två av de tre ämnena kan starta varje termin. Fördelas kurstimmarna på tre terminer åtgår varje läsår ca 1 000 undervisningstimmar.
SVUX anser att kurser på gymnasieskolenivå bör anordnas i dels ämnena svenska, engelska och matematik, dels två av ämnena historia, samhällskunskap, socialkunskap, företagsekonomi och religionskunskap, dels också två av ämnena biologi, fysik, kemi, naturkunskap och teknologi i sådan omfattning att en studerande kan fullborda studiernai sju ämnen inom en period av fyra terminer. För varje läsår bör inom gymnasieregionen kunna disponeras högst 1 600 undervisningstimmar för dessa kurser. SVUX vill i detta sammanhang betona angelägenheten av att utbudet av och rekryteringen till kurser inom den naturvetenskapliga sektorn förbättras. Därigenom kan det bli möjligt att i någon mån motverka den brist på behöriga sökanden till motsvarande delar av högskoleutbildningen som kan befaras genom att ungdomarna de senaste åren i sina val av utbildningslinje i gymnasieskolan missgynnat den treåriga naturvetenskapliga linjen.
Ett kursutbud motsvarande tre kurser i yrkestekniska ämnen varje termin motsvarar ca 600 undervisningstimmar per läsår.
Som en garantiorganisation inom kommunal vuxenutbildning föreslår kommittén sålunda
att varje kommun får anordna grundskolekurser i ämnena svenska, engelska och matematik omfattande sammanlagt högst 1 000 undervis- ningstimmar per läsår,
att varje kommun får anordna gymnasieskolekurser i yrkestekniska ämnen motsvarande 5. k. blockämnen dels på beklädnadsteknisk, bygg- och anläggningsteknisk, el- och teleteknisk, fordonsteknisk, livsmedels- teknisk, processteknisk, träteknisk och verkstadsteknisk linje, dels på distributions- och kontorslinje omfattande sammanlagt högst 600 under- visningstimmar per läsår,
att i varje kommun med tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan får anordnas gymnasieskolekurser i dels ämnena svenska, engelska och matematik, dels i ämnena historia, samhällskunskap, socialkunskap, företagsekonomi och religionskunskap och dels i ämnena biologi, fysik, kemi, naturkunskap och teknologi omfattande högst 1 600 undervis- ningstimmar per läsår samt
att dessa kurser får anordnas om deltagarantalet uppgår till lägst fem, under förutsättning av att de — med de undantag som anges i det följande — inte redan förekommer i kommun respektive gymnasieregion.
Emellertid kan ett mer omfattande studieprogram normalt inte genom— föras enbart eller ens till största delen på fritid. Av samtliga deltagare i
grundskolekurser studerar 54 procent på dagtid och av deltagarna i gymnasieskolekurser 40 procent samt av kursdeltagarna i särskild yrkes- inriktad utbildning 23 procent.
Det av riksdagen beslutade vuxenstudiestödet för mer omfattande studier torde öka efterfrågan på dagkurser. SVUX:s bedömning är emellertid att fritidsstudier inom kommunal vuxenutbildning även i framtiden kommer att vara den studieform som samlar flertalet deltagare. Det är enligt SVUX väsentligt att den garanterade organisationen i stor utsträckning anordnas som fritids- och deltidsstudier, bl. a. för att göra det möjligt för stora grupper korttidsutbildade att få del av utbildningen. Samtidigt bör de som önskar genomföra ett mera omfattande studie- program ges möjlighet härtill. Detta förutsätter i många fall studier även på dagtid. En annan grupp som kan ha behov av dagkurser är de hemarbetande. SVUX anser därför att kurser med lägst fem deltagare bör kunna anordnas i samma ämne på såväl dagtid som kvällstid. De bör dock inte kunna starta samtidigt.
Många kommuner är mycket vidsträckta. Ofta bor en stor del av invånarna på betydande avstånd från huvudorten. Som framgår av SÖ:s undersökning anordnas större delen av kurserna endast på en ort inom kommunen. SVUX anser det angeläget att alla invånare oavsett bostads- ort inom kommunen ges reella möjligheter att delta i utbildning. SVUX föreslår därför att mer än en kurs i samma ämne eller ämnesgrupp får anordnas samtidigt enligt de särskilda bestämmelserna, om kurserna anordnas på olika orter och om avståndet mellan orterna överstiger normalt pendlingsavstånd. Kommittén vill som lämplig riktlinje ange att kurser bör kunna anordnas på högstadieorter på minst tre mils avstånd från varandra. Beträffande gymnasieskolekurser bör motsvarande gälla inom en gymnasieregion, även om det är fråga om olika kommuner.
Om SVUX:s förslag genomförs kommer möjligheten att anordna kurser inom kommunal vuxenutbildning att väsentligt förbättras i ett stort antal kommuner. I första hand gäller det kommuner med ett begränsat befolkningsunderlag och ofta med utspridd bebyggelse. Äveni en rad medelstora kommuner föreligger emellertid svårigheter att an- ordna kurser i en rad ämnen. SVUX anser för sin del att generella åtgärder skulle fordras för att förbättra dessa förhållanden. En sådan åtgärd som skulle kunna ge önskat resultat vore att generellt sänka kravet på det antal deltagare som fordras för att en kurs skall få anordnas. Även om SVUX anser att skäl talar för en omprövning av bestämmelserna som reglerar deltagarantalet i kurserna, är kommittén likväl inte beredd att lägga fram ett sådant förslag. Föredragande statsrådet har i prop. 1975 :23 aviserat en utredning rörande bl. a. gränsdragningen mellan olika former av vuxenutbildning. Eftersom en generell sänkning av deltagarantalet i kurser inom kommunal vuxenutbildning kan komma att påverka det nu rådande förhållandet mellan skilda utbildningsanordnare är det SVUX:s uppfattning att en sådan åtgärd bör övervägas samtidigt med frågan om gränsdragningen. I avvaktan på ett ställningstagande i dessa frågor anser SVUX att det bör vara möjligt att vidta en mindre långt gående åtgärd som skulle gynna de medelstora kommunerna.
Bestämmelsen om att antalet deltagare skall förutsättas uppgå till varaktigt lägst tolv, innebär att en kurs normalt inte kan starta med färre deltagare än 15—16. SVUX har för de s. k. garantikurserna föreslagit att kommunerna skall kunna utnyttja schablonbidraget för att ersätta de undervisningstimmar, som enligt de föreslagna bestämmelserna bortfaller, om antalet deltagare sjunker under fem. Kommittén anser att även andra kurser bör kunna behandlas på motsvarande sätt. Om antalet deltagare går ned till lägst åtta — i allmänna stödområdet utanför gymnasieort till lägst fem — bör antalet undervisningstimmar reduceras med 20 procent. Sjunker antalet deltagare ytterligare beslutar länsskolnämnden om kur- sens eventuella fortsättning. I de fall antalet timmar reduceras bör kommunen ha rätt att utnyttja schablonbidraget till att bekosta undervis- ning under så många timmar som bedöms nödvändigt.
SVUX har den principiella uppfattningen att studerande som påbörjat utbildning skall ha möjlighet att slutföra den. En friare användning av schablontillägget enligt SVUX:s förslag ger den kommunala vuxenut- bildningen resurser att vidta åtgärder som gör detta möjligt.
SVUX föreslog i sitt huvudbetänkande en kraftig höjning av schablon- bidraget. Även om de förbättringar, som enligt kommittén därigenom skulle vunnits, i betydande utsträckning uppnås genom det framlagda förslaget om ett garanterat kursutbud samt den vidgade rätten för kommunerna att utnyttja schablonbidraget, anser SVUX det befogat att föreslå vissa höjningar av bidraget. En ökad anpassning till de vuxnas förutsättningar fordrar ökade rörliga resurser. Behovet av stödunder- visning, som ett led i en önskvärd individualisering, såväl som ökade syo-insatser i vid bemärkelse kräver större resurser. SVUX föreslår därför att schablonbidraget för både gymnasieskolekurser och kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning höjs från 13 respektive tio procent till 15 procent. För grundskolekurser utgår schablonbidraget med 25 procent. En höjning av detta är enligt SVUX:s mening mindre befogad.
Ytterligare en resursförstärkning är enligt SVUX:s uppfattning nöd- vändig. SVUX:s förslag om garanterat kursutbud måste kompletteras med en organisatorisk förstärkning för att den åsyftade effekten skall kunna uppnås. En skolledarresurs knuten till ramen för det garanterade utbudet bör kunna erbjudas varje kommun. SVUX har därvid utgått från högsta tänkbara undervisningsutbud som motsvarar 3 200 undervisningstimmar. Det ger enligt nuvarande bestämmelser en skolledarresurs motsvarande en fjärdedel av en arvoderad studierektor inom kommunal vuxenutbildning.
För att uppnå en bred spridning av kurserna vill SVUX således föreslå att garantiorganisationen också inrymmer en skolledarresurs motsvarande en fjärdedel av en arvoderad studierektor. En sådan minimiresurs bör således finnas i alla kommuner.
Den av SVUX föreslagna skolledarresursen syftar till att stimulera igångsättandet av kurser i de ovan angivna ämnena i kommuner som saknar dessa. Skolledarresursen inrymmer således ett rekryterande mo- ment. SVUX vill i anslutning till detta understryka att om den nu föreslagna skolledarresursen används för uppsökande verksamhet bör denna organiseras på det sätt som har föreslagits i kap. 4 i avsnittet om uppsökande verksamhet.
Särskilda skolenheter inom kommunal vuxenutbildning
Kommunal vuxenutbildning organiseras dels som utbildning anknuten till ungdomsskolan, dels som särskilda skolenheter. För närvarande finns 43 särskilda skolenheter på sammanlagt 35 orter i landet.
Kommuner med särskild skolenhet har en mycket intensivare nyrek- rytering av deltagare än övriga kommuner. SVUX har gjort en granskning av statistiken för att utröna möjligheterna att inrätta särskild skolenhet med utgångspunkt i nuvarande undervisningsutbud i kommunerna.
För att få inrätta särskild skolenhet inom kommunal vuxenutbildning krävs 16,5 poäng. Varje 1,5 poäng motsvarar 800 undervisningstimmar. För att kunna inrätta särskild skolenhet krävs således enligt nuvarande bestämmelser ett undervisningsutbud som motsvarar 8 800 undervisnings- timmar. På grundval av antal undervisningstimmar i kommunerna läsåret 1973/74 är det — utöver de kommuner som i dag har särskilda skolenheter — ytterligare 14 kommuner som har en omfattning av kommunal vuxenutbildning som ger dem rätt att inrätta sammanlagt 16 särskilda skolenheter. Därtill kommer att flera av de kommuner som redan har särskild skolenhet på grund av en omfattande kommunal vuxenutbildning skulle kunna inrätta betydligt flera särskilda enheter.
Den kommunala vuxenutbildningen skulle med nuvarande bestämmel- ser om inrättande av särskilda skolenheter kunna ges en kraftig förstärk- ning på det organisatoriska planet om kommunerna i större utsträckning tog fasta på bestämmelserna. Det har visat sig att inrättande av särskild skolenhet i allmänhet sker först efter det att kommunerna uppnått ett betydligt högre poängtal än som fordras, ofta över 20 poäng.
SVUX vill här peka på möjligheten för kommunerna att stärka den kommunala vuxenutbildningen. Det har visat sig att särskilda skolenheter spelat stor roll härvidlag. Det är enligt SVUX angeläget att kommunerna i större utsträckning tar hänsyn till gällande bestämmelser i syfte att skapa förbättrade utbildningsmöjligheter för dem som har behov av kompetens- givande studier.
6.8. Kostnadsberäkningar 6.8.1 Utgångspunkter
Kurser i vissa ämnen på grundskolenivå och i viss yrkesinriktad utbildning får enligt SVUX:s förslag starta med ett deltagarantal om lägst fem. Gymnasieskolekurser får enligt förslaget starta med detta lägre deltagar- antal i vissa ämnen inom gymnasieregionerna då sådana kurser saknas. De 5. k. garanterade kurserna benämns garantikurser. Vilka ämnen som avses för de olika studievägarna framgår av avsnitt 6.7. Till garantikurserna knyts en skolledarresurs. Garantikurser i grundskolan får förekomma ien omfattning av högst 1 000 undervisningstimmar, UT, per läsår i varje kommun. Garantikurser i gymnasieskolan får förekomma i kommuner med gymnasieskola i en omfattning av sammanlagt högst 1 600 UT per läsår. Garantikurser inom yrkesinriktad utbildning får omfatta högst 600 UT per läsår och kommun.
6.8.2. Kostnader för garantikurser [ grundskolan och gymnasieskolan
För kurs som startas inom kommunal vuxenutbildning erhålls enligt nuvarande bestämmelser, resurser i form av bidrag till lärarlöner för det antal timmar som kursen enligt föreskriven timplan skall innehålla. SVUX redovisar två skilda beräkningar av de kostnader som förslagen om garantiutbud i grundskole- och gymnasieskolekurserna medför.
Utgångspunkten för det första sättet att beräkna kostnaderna för garantikurserna är den kommunala vuxenutbildningens förbrukning av undervisningstimmar. I bilaga 2 redovisas den totala förbrukningen undervisningstimmar i samtliga kommuner för de olika studievägarna läsåret l973/74.
Timarvodet för 1975 enligt löneplan L, ortsgrupp 4 är för de olika studievägarna följande:
Gymnasieskolekurs: AT 12, vilket motsvarar 74:60 per timme, grund- skolekurs: BT 12, vilket motsvarar 65:25 per timme samt särskild yrkes- inriktad utbildning: BCT 10, vilket motsvarar 53:65 per timme.
Med ett lönekostnadspåslag, LKP, på 33 procent uppgår kostnaderna totalt till 99:20, 86:80 respektive 71:30 per timme.
Av bilaga 2 framgår att 159 kommuner förbrukade mindre än 1 000 undervisningstimmar för grundskolekurser läsåret 1973/74. Den totala förbrukningen för grundskolekurser i dessa kommuner uppgick till 45 728 undervisningstimmar.
Kostnaderna för ett utbud på grundskolenivå så att varje kommun i genomsnitt får minst 1 000 undervisningstimmar kan beräknas på föl- jande sätt: 159 kommuner x 1 000—45 728= 113 272. För grundskole- kurser skall således högst 113 272 undervisningstimmar garanteras. Kost- naden härför blir då 113 l72x86z80= 9 832 010 kr.
På motsvarande sätt kan beräkningen göras för de garanterade gymnasieskolekurserna. I 68 gymnasieregioner förbrukades mindre än 1 600 UT, totalt 51 224 UT. Enligt motsvarande beräkning som ovan skall gymnasieregionerna garanteras högst 57 576 UT. Med ett timarvode inklusive LKP på 99:20 blir kostnaden 5 711 539 kr.
Utgångspunkten för det andra beräkningssättet har varit timplanerna för de ämnen SVUX vill garantera och förekomsten av dessa ämnen i kommunerna. SVUX har vid beräkningar av kostnaderna för förslaget vad avser grundskolekurserna således utgått från timplanerna i ämnena engelska, matematik och svenska. Garantikurserna bör vidare kunna fullföljas på tre terminer. Dessutom antas att två kurser i samma ämne kan starta under ett läsår. SVUX har förutsatt att engelska blir något prioriterat i kommunerna. Timfördelningen per ämne och angiven i UT kan därvid bli följande för ett läsår:
Engelska 370 UT Matematik 360 UT Svenska 240 UT
Summa 970 UT
Ett utbud om 970 undervisningstimmar överensstämmer väl med det högsta antal undervisningstimmar per läsår som SVUX föreslagit för grundskolekurserna.
SVUX har gjort en genomgång av statistiken för att se hur kursdelta- garna fördelar sig på olika garantiämnen på grundskolenivå i kommuner- na höstterminen 1974. Antal kommuner utan grundskolekurser inom garantiutbudet var följande.
Saknar kurs Saknar kurs Ingen kurs alls dagtid kvällstid Engelska 161 53 45 Matematik 166 156 124 Svenska 170 179 135
Garantiorganisationen skulle därmed maximalt kunna få följande omfattning, räknat i UT per läsår:
Engelska 45 x 370 = 16 650 UT Matematik 124 x 360 = 44 640 UT Svenska 135 x 240 = 32 400 UT Summa 93 690 UT
Den maximala kostnaden för ett garanterat kursutbud enligt SVUX:s förslag blir således 93 690 x 86:80 = 8 132 292 kr.
Garantiutbudet vad avser gymnasieskolekurser innebär att inom ett läsår ett garanterat utbud får ges i ämnena engelska, matematik och svenska samt i två av ämnena inom den naturvetenskapliga sektorn (fysik, biologi, kemi, naturkunskap och teknologi) och i två av ämnena inom den samhällsvetenskapliga sektorn (företagsekonomi, historia, religions- kunskap, samhällskunskap och socialkunskap). Garantiutbudet föreslås dock vara begränsat till högst 1 600 undervisningstimmar per läsår. Vidare förutsätts att full gymnasieskolekompetens i dessa sju ämnen skall kunna uppnås inom en tidsperiod av två år. SVUX har vidare utgått från att de för närvarande mest frekventa ämnena inom vuxenutbildningen på gymnasieskolenivå i regel kommer att förekomma också inom garantior- ganisationens ram. Vid tillämpning av timplanerna måste hänsyn också tas till att utbildningen, som tidigare nämnts, för den enskilde skall kunna genomföras på två år. På ett läsår kommer alltså ungefär hälften av timplanens timantal att förbrukas. Å andra sidan är det enligt SVUX:s förslag möjligt att dubblera kursen under perioden, dvs. kurs kan starta vid olika tillfällen på dag- och kvällstid. Om varje garantikurs antas starta vid två tillfällen igenomsnitt under tvåårsperioden blir det genomsnittliga antalet undervisningstimmar ca 1 600 per läsår.
SVUX antar att som första NO-ämne väljs fysik och som andra kemi samt som första SO-ämne företagsekonomi och som andra samhällskun- skap. Ett sådant antagande överensstämmer med nuvarande efterfrågan.
Följande genomsnittliga antal UT kan därvid beräknas per ämne och läsår: Engelska 175 UT Svenska 140 UT Matematik 315 UT NO-ämnen 210 + 125 UT SO-ämnen 245 + 125 UT Övrigt 265 UT Summa 1 600 UT
En genomgång av statistiken visar i vilken utsträckning de garanterade kurserna förekommer. Följande siffror kan redovisas för gymnasieregio- nerna och avser hösten 1974.
Gymnasieskolan Tvååriga teoretiska linjer
Antal gymnasieregioner utan kurs i följande ämnen
Ämne lngen kurs lngen kurs lngen kurs alls dagtid kvällstid Biologi 124 124 124 Engelska 99 103 83 lfysik 122 100 100 Företagsekonomi 107 108 96 Historia 111 123 110 Kemi 122 107 107 Matematik 103 95 81 Naturkunskap 111 122 109 Religionskunskap ] 13 1 12 103 Samhällskunskap 106 109 108 Socialkunskap 112 123 112 Svenska 120 106 87
Tre- och fyraåriga linjer
Antal gymnasieregioner utan kurs i följande ämnen.
Ämne lngen kurs lngen kurs lngen kurs alls dagtid kvällstid Engelska 90 6 6 Fysik 112 100 95 Biologi 116 102 100 Historia 99 78 72 Företagsekonomi 100 48 47 Matematik 94 45 42 Kemi 1 13 100 9 6 Naturkunskap 111 100 94 Religionskunskap 110 105 99 Samhällskunskap 101 77 72 Socialkunskap 118 107 103 Svenska 94 51 45 Teknologi 6 3 175
83 gymnasieregioner saknar engelska 87 gymnasieregioner saknar svenska 81 gymnasieregioner saknar matematik 61 gymnasieregioner saknas NO—ämnena helt 24 gymnasieregioner saknar SO-ämnena helt
23 gymnasieregioner har endast ett av NO-ämnena 31 gymnasieregioner har endast ett av SO-ämnena
Vid bedömningen av i hur många kommuner de 265 ej specificerade timmarna kommer att användas har utgångspunkten varit att dessa i regel kommer att användas för svenska, engelska och matematik. Vid kostnadsberäkningarna antas de bli utnyttjade i 80 kommuner.
Garantiorganisationen för gymnasieskolekurser skulle därmed maxi— malt kunna få följande omfattning uttryckt i UT per läsår och ämne:
Engelska 83x175 = 14 525 UT Matematik 81x315 = 25 515 UT Svenska 87xl40 = 12 180 UT Två NO-ämnen 61x335 = 20 435 UT Ett NO-ämne 23x210 = 4 830 UT Två SO-ämnen 24x370 = 8 880 UT Ett SO-ämne 31x245 = 7 595 UT
Ej specificerat 80x265 = 21 200 UT
Summa 115 160 UT
Kostnaden per läsår för dessa ämnen blir således 115 160 x 99:20 = I] 423 872 kr.
Det bör påpekas att till de båda alternativa beräkningarna kommer ett schablontillägg. Schablontillägget förbrukas enligt en inom SÖ gjord undersökning till 60 procent. Det genomsnitt som uträknas för schablon- tillägget är ca 20 procent. Således bör 12 procent läggas till de gjorda beräkningarna för att få den maximala kostnaden.
6.8.3. Kostnader för garantikurser i yrkesinriktad utbildning
Förslaget om den yrkesinriktade utbildningen avser vissa ämnen inom ramen för den försöksverksamhet som SÖ påbörjar läsåret 1975/76. Vissa av dessa kurser kommer att ersätta kurser inom den särskilda yrkesinrik- tade utbildningen. Tillgänglig statistik medger inte en beräkning av hur stor del av garantiorganisationen som kan komma att tas i anspråk för kurser i den yrkesinriktade utbildningen.
Det bakgrundsmaterial SVUX haft till sitt förfogande tyder på att det i större kommuner finns motsvarande kurser och att det i övriga kommuner finns vissa av motsvarande kurser. En överslagsberäkning ger vid handen att i genomsnitt hälften till en tredjedel av garantiorgani- sationens timmar inte kommer att tas i anspråk.
SVUX räknar därför med att behovet kommer att uppgå till mellan hälften och två tredjedelar av det föreslagna maximala timtalet för
yrkesinriktad utbildning i garantiutbudet, dvs. 300 till 400 timmar per kommun och läsår. Dessa uppgifter styrks av erfarenheter som SVUX inhämtat från kommuner i landet.
Kostnaden för garanterade kurser inom den yrkesinriktade utbildning- en skulle sålunda bli mellan
300 x 278 x 71:30 = 5 946 420 kr. och 400 x 278 x 71:30 = 7 928 560 kr.
Kostnadenkan därför beräknas till 6 937 490 Mkr.
6.8.4. Skolledarresurs
Beräkningen avser förslaget om att alla kommuner skall ha viss minsta basresurs för skolledare motsvarande en fjärdedels tjänst som arvoderad studierektor.
Enligt nuvarande bestämmelser gäller att en tjänst som arvoderad studierektor motsvaras av 24 veckotimmars nedsättning av undervisnings- skyldigheten. En fjärdedels tjänst innebär alltså 6 veckotimmars nedsätt- ning av undervisningsskyldigheten. Vidare gäller enligt skolstadgan 1 kap. 7 % 3 mom. att varje påbörjat 800-tal timmar motsvarar 1,5 poäng. Dessa 1,5 poäng motsvarar i sin tur 1,5 veckotimmars nedsättning av undervisningsskyldigheten. En fjärdedels tjänst kan således översättas till 3 200 undervisningstimmar, eller mer korrekt 3 200—799 på grund av bestämmelsen om att varje påbörjat 800-tal timmar motsvarar 1,5 poäng.
Ett antal undervisningstimmar om 3 200 överensstämmer med det högsta garantiutbud SVUX föreslår per läsår för de olika studievägarna, dvs. 1 000 UT för grundskolekurser, 1 600 UT för gymnasieskolekurser och 600 UT för yrkesinriktad utbildning.
Kostnaden för att garantera kommunerna en organisation om högst 3 200 UT kan beräknas på följande sätt. 139 kommuner förbrukade läsåret l973/74 mindre än 3 200 UT och hade en samman- lagd förbrukning för alla studievägar på 203 951 UT. Dessa kommuner har således en skolledarorganisation motsvarande mindre än en fjärdedels tjänst som arvoderad studierektor.
Enligt 1975 års löneplan kan följande kostnad beräknas för en fjärdedels arvoderad studierektor inom kommunal vuxenutbildning. Arvode utgår enligt L 12 och därtill kommer 496 kr. per månad i upp- dragstillägg och tillägg på 60:10 per 1,5 poäng enligt AST 29 &, specialbestämmelserna avd. A, mom 2.
Total lönekostnad per är inklusive LKP för en fjärdedels tjänst blir då 31 020 kr.
Som nämnts förbrukade 139 kommuner läsåret l973/74 mindre än 3 200 UT och deras sammanlagda förbrukning uppgick till 203 951 UT. Det antal timmar som skall garanteras för en skolledarresurs är således 240 849 (3 200 x 139 — 203 951). Detta motsvarar 75 fjärdedels tjänster (240849 : 3 200 = 75,26). Kostnaden per läsår för att garantera en
skolledarresurs motsvarande en fjärdedels arvoderad studierektor blir således högst 75 x 31 020 = 2 326 500 kr.
6.8.5. Schablontillägget
Kostnaden för höjningen av schablontillägget från tio till 15 procent av timplanerna i den yrkesinriktade utbildningen beräknas på följande sätt. Utgångspunkten är dels att endast hälften av timmarna tillhör kategori A, dvs. berättigar till schablontillägg, dels den totala förbrukningen av undervisningstimmar i särskild yrkesinriktad utbildning läsåret 1973/74,dvs. 702 800 undervisningstimmar.
Kostnaden kan således beräknas på följande sätt: 7,5 procent av 702 800 x 71:30 = 3 758 223 kr. Nuvarande kostnad beräknas på mot- svarande sätt till 2 505 482 kr. Kostnaden för en höjning av schablon- tillägget inom den yrkesinriktade utbildningen blir således 1 252 741 kr.
Höjningen av schablontillägget från 13 till 15 procent avseende gymnasieskolekurserna kan beräknas på motsvarande sätt.
15 procent av 641 800 UT x 99:20 = 9 549 984 kr. 13 procent av 641 800 UT x 99:20 = 8 276 653 kr. mellanskillnaden blir 1 273 331 kr.
Den sammanlagda kostnaden för höjningen av schablontillägget blir således 2 526 072 kr. per läsår.
6.8.6. Totala kostnader
Den sammanlagda kostnaden för SVUX:s förslag blir således för de olika beräkningarna följande.
Alternativ ett: Alternativ två:
60 procent av kostnaderna 60 procent av kostnaderna för grundskola och gymnasieskole- för grundskola och gymnasieskole- kurser är 10 445 265 kr. (Hänsyn kurser är 11 733 698 kr. (Hänsyn har tagits till schablontillägget.) har tagits till schablontillägget.)
Förslagen i övrigt beräknas enligt samma princip. Den sammanlagda kostnaden blir för dessa:
Yrkesinriktad utbildning 6 937 490 kr. Skolledarresurs, 60 procent
av maximal kostnad blir 1 395 900 kr. Schablontillägget 2 526 072 kr.
10 859 462 kr.
Kostnaderna totalt blir således enligt det första beräkningssättet 21 304 727 kr. och enligt det andra 22 593 160 kr.
Särskilt yttrande
Av Thorvald Ka'llstad och Karin Söder
Enligt vår mening skulle de regionala samordningsfrågorna fått en bättre lösning om vuxenutbildningsnämnderna i sin helhet utsågs av landstingen. Härigenom skulle ett allsidigt sammansatt och för befolkningen i regio- nen representativt organ finnas för nödvändiga initiativ i vuxenutbild- ningsfrågorna. Vi anser dock att det är rimligt att SVUX tar nyligen fattade riksdagsbeslut som utgångspunkt för sitt arbete. Vi har mot denna bakgrund avstått från att reservera oss i denna fråga.
Bilaga ] Utredningsdirektiven
Tilläggsdircktiv till kommittén för studiestöd dt vuxna. Utdrag ur protokollet över utbildningsdrenden hållet inför hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 februari 1972.
Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tilläggsdirektiv till kommittén för studiestöd åt vuxna och anför.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 28juni 1968 sakkunniga för att utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen, kommittén (U 1969151) för studiestöd åt vuxna (SVUX).
Statsmakterna har successivt fattat beslut om utökade insatser för förbättrad vuxenutbildning, senast på grundval av förslag i prop. 1971 :37 angående vuxenutbildning.
Vid behandlingen av nämnda proposition redovisade utbildningsut- skottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (UbU 1971113) pågående utredningsarbete på vuxenutbildningens område och uttalade i anslutning härtill bl. a. följande.
Vad utskottet här redovisat belyser den snabba utveckling som pågår på vuxenutbildningsområdet i linje med de av statsmakterna fastställda principerna och antagna riktlinjerna. Utskottet, som vill understryka att dessa principer och riktlinjer står fast, finner det samtidigt angeläget framhålla att Kungl. Maj:t fortlöpande bör redovisa utveckling och utredningsläget på området. Sålunda bör Kungl. Maj:t till 1972 års riksdag lämna en sådan redogörelse. Redovisningen bör även innefatta de förslag som avses bli föremål för statsmakternas beslut. Utskottet vill vidare framhålla att det givetvis är viktigt att vuxenutbildningens olika former stöder och kompletterar varandra på ett så effektivt sätt som möjligt. 1 förevarande proposition har föredraganden berört bl. a. samordnings- problemen på det lokala planet och därvid uppehållit sig vid den roll vuxenutbildningsråden bör kunna spela. Det är enligt utskottets mening angeläget att frågorna om samordning och arbetsfördelning inom vuxen- utbildningen även i övrigt — bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna från FÖVUX — blir behandlade. Dessa frågor har samband också med lösningen av studiefinansieringsproblemen och bör därför enligt ut- skottets mening kunna belysas genom arbetet i SVUX. Det kan därvid visa sig nödvändigt med en vidgning av ramen för SVUX”s uppgifter. En
158
här antydd precisering av uppgifterna för SVUX bör enligt utskottet leda till att man ökar det parlamentariska inslaget i kommittén. I det längre perspektivet, sedan nu pågående utredningsresultat redovisats. kan frågan om en samlad översyn ånyo aktualiseras.
Genom beslut den 8 juli 1971 har antalet ledamöter i kommittén för studiestöd åt vuxna utökats.
De vuxnas studiebehov är omfattande och skiftande. Det finns också olika möjligheter för dem att tillgodose sina önskemål. En viktig uppgift under de senaste åren har varit att bygga ut existerande former för vuxenutbildning men också att skapa nya studiealternativ. Enligt min mening svarar dessa former mot behov som kommer att bli bestående. Som utskottet framhållit bör man därför överväga hur de olika formerna av samhällsstödd vuxenutbildning skall stödja och komplettera varandra. Det är därutöver nödvändigt att även i bl. a. organisatoriskt och studie- socialt avseende göra prioriteringar mellan olika åtgärder.
Kommittén har nyligen i debattskriften Vuxna Utbildning Studiefinan- siering (SOU 1971:80) belyst de mycket stora kostnader som en omfattande insats på vuxenutbildningsområdet skulle kräva (s. 40—57). Kommittén redovisar även olika principer för hur en prioritering skulle kunna göras(s. 32—39).
En grundläggande fråga i sammanhanget gäller den fortsatta utveck- lingstakten inom den av samhället stödda vuxenutbildningen. Som jag ofta framhållit bör en viktig utgångspunkt för det fortsatta handlandet inom utbildningspolitiken vara att vuxenutbildningen får successivt ökade resurser. Vägledande bör därvid vara att i första hand beakta
behovet av utbildning för dem som har en kort och bristfällig utbildning. Inom ett totalt givet program kan det emellertid givetvis bedömas vara
angeläget med tyngdpunktsförskjutningar. Jag vill på denna punkt hän- visa till mina uttalanden om inriktningen av vuxenutbildningen i prop. 197035 och 197137. I det fortsatta arbetet är det nödvändigt att en avvägning sker mellan i sig angelägna önskemål. Därvid bör kommittén pröva vilka åtaganden som en utvidgad uppsökande verksamhet skulle medföra och därmed beakta erfarenheterna från den försöksverksamhet med uppsökande verksamhet inom vuxenutbildningen som en särskild kommitté, kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX), f. n. har ansvaret för. Kommittén bör vidare pröva de tanke- gångar som förts fram av bl. a. LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildning om en särskild insats för relativt unga som på grund av att grundskolan införts successivt inte fått tillgång till den nioåriga obligatoriska skolan. Kommitténs bedömning bör även innefatta en avvägning mellan heltids-, deltids- och fritidsstudier. Övervägandena kan leda fram till en prövning av det statliga stödet till olika former av vuxenutbildning.
Den enskilde möter som jag tidigare framhållit ett stort utbud av vuxenutbildning som svarar mot skilda behov. I vissa fall kan det emellertid vara svårt, trots de många olika formerna, att få till stånd utbildning. För den enskilde kan det vidare ibland vara svårt att orientera sig om de olika studiemöjligheterna. Från de studieintresserades sida kan det därför te sig som angeläget med en lokal och regional samordning av
utbildningsinsatserna. Även från samhällets sida kan en sådan samordning ha flera fördelar. Det bör därför närmare undersökas av kommittén hur man skall kunna nå fram härtill. De lokala vuxenutbildningsrådens uppgifter bör därvid särskilt beaktas.
Kommittén bör vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med kommit- tén för försöksverksamhet med vuxenutbildning.
På grund av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t utvidgar uppdraget för kommittén för studiestöd åt vuxna 'i enlighet med vadjag anfört idet föregående.
Vidare hemställerjag att Kungl. Maj:t medger att statsrådsprotokollet i detta ärende offentliggörs omedelbart.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
sou 1975:59 . 161
Undervisningstimmar i grundskolekurser, gymnasieskolekurser och särskild yrkesin- riktad utbildning i kommuner och län läsåret 1973/74. Folkmängd i kommuner- na 31 december 1973.
Kommuner Folkmängd Undervisningstimmar och län 31 .12.73 Grundskole- Gymnasie— Särskild yr- Totalt kurser skolekurser kesinriktad utbildning
Stockholms län I 485 587 119 861 199 880 141 159 460 900 Botkyrkax 63 099 2 772 3 064 1798 7 634 Danderyd-x 27 646 748 1 087 _ 1 835 Ekerö 14 426 1 312 336 755 2 953 HaningeX 49 874 14 469 6 265 12 074 32 808 Huddingex 59 576 6 945 5 028 10100 22 073 Järfällax 52 352 5 779 5 462 4 697 15 938 Lidingöx 35 399 715 1 902 1 250 3 867 Nackax 52 679 2 395 4 475 7 710 14 580 NorrtäljeX 38 922 3 269 2 057 2 829 8 155 Nynäshamn 18 956 1486 588 823 2 897 Sigtuna 27 153 1 118 1267 3 935 6 320 Sollentunax 41 189 3 668 7 861 5 677 17 206 Solnax 55 966 3 912 5 900 2 356 12168 Stockholmx 681 318 48 032 131 476 67 305 246 813 SundbybergX 28 599 238 1 574 457 2 269 SödertäljeX 77 817 6189 5 629 5 796 17 614 Tyresö 28 812 2 848 838 482 4 168 Täby-x' 39 369 6 229 10 454 6 446 23 129 Upplands—BroX 13 214 372 124 — 496 Upplands-Väsby 25 523 1855 1765 1210 4 830 Vallentuna 14 406 460 180 230 870 Vaxholm - 24 758 4 711 1791 3152 9 654 Värmdö 14 534 339 207 2 077 2 623 Uppsala län 226 502 27 635 25 902 ' 22 041 75 578 linköpingX 32 271 3 914 770 2 771 7 455 Håbo 8 478 199 64 — 263 Tierpx 21 034 2 600 1 060 140 3 800 Uppsalax 136 067 20 689 23 889 18 679 63 257 Älvkarlcbe 10 085 , — — — Östhammar 18 567 233 119 451 803 Södermanlands
län 249184 12 997 29 760 18 366 61 123 EskilstunaX 92 095 6 583 3 517 5 511 15 611 l-"len 18 208 _ — 325 325 Katrineholmx 32 572 1 249 20 652 899 22 800 Nyköping-* 60 910 2 301 3 429 6 160 11 890 Oxelösund 14 294 1015 798 2 805 4 618 Strängnäsx 21 547 1 849 1 364 1 855 5 068 Vingåker 9 558 — — 811 811 Östergötlands
län 385 808 17 928 33 581 30182 81 691 Boxholm 6 047 455 — 510 965 Finspångx 25 092 436 647 1 374 2 457 Kinda 10 663 145 — 262 407 Linköpingx 107 033 3 602 4 402 7 152 15 156 Mjölbyx 25 472 2 070 1 754 1 950 5 774
x = gymnasieregion
Kommuner och län
MotalaX Norrköpingx SöderköpingX Valdemarsvik YdreX Åtvidaberg Ödeshög
Jönköpings län Aneby EksjöX Gislavedx Gnosjö J önköpingX Nässjöx Sävsjö Tranåsx Vaggeryd VetlandaX VärnamoX
Kronobergs län Alvesta Lessebo LjungbyX Markaryd Tingsryd Uppvidinge Växjöx Älmhultx Kalmar län Borgholm Emmaboda HultsfredX Högsby Kalmarx Mönsterås Mörbylånga Nybro)( OskarshamnX Torsås Vimmerby Västervikx
Gotlands län Gotlandx
Blekinge län Karlshamnx KarlskronaX Olofström RonnebyX Sölvesborg
Folkmängd 31.12.73
49 211 120 341 9996 8868 4189 13043 5 853
300 548 6 362 18 214 26 980 7 922 108 063 32 819 11 536 19 009 11 095 28 901 29 646
168199 18 969 8 683 26 008 11866 14 727 11609 61209 15 128
240 087 10 657 11657 18 563 7 925 52 385 13 095 10537 21562 27 510
7 544 16 545 41941
53 950 53 950
154 634 32 122 59 862 17 325 29 856 15 469
x = gymnasieregion
Undervisningstimmar
Grundskole- Gy mnasie— k urser
294 10 490
70 366
16 228 64 502 795 140 7 023 2 633 529 1 985 346 551 1 660
10 658 550 165 222 283 224 306 7 856 1 052
10 364 521 458 201 126 4 027 57 404 672 1 731 36 250 1 881
3238 3 238
7252
653 1 672 1 088 1 807 2 032
Särskild yru Totalt
skolekurser kesinriktad
utbildning 1427 2 697 4 418 25195 13 273 48 958 — 877 947 156 786 1 308 _ 1 301 1 301 18 798 25482 60 508 — , 64 851 1486 2 839 2 595 1960 5 350 90 684 914 7731 12152 26 906 3 030 1679 7 342 375 620 1 524 1352 610 3 947 — 700 1046 615 3 004 4170 2159 2 587 6 406 8289 13493 32 440 293 160 1003 _ 1428 1593 640 811 1673 190 1025 1498 199 1262 1685 90 1027 1 423 6 544 5 953 20 353 333 1827 3 212 7216 24 324 41 904 169 2 081 2 771 111 1653 2 222 346 1458 2 005 — 920 1046 4 520 4 276 12 823 95 2 310 2 462 253 2 442 3 109 443 2 431 3 546 265 2 105 4101 — 1 144 1 180 — 911 1 161 1004 2 593 5 478 1609 1338 6185 1609 1 338 6185 7209 18142 32 603 1 140 4 986 6 779 2 222 4 987 8 881 2 597 2 153 5 838 818 4 014 6 639 432 2 002 4 466
Kommuner Folkmängd Undervisningstimmar ochlän 31.12.73 Grundskole- Gymnasie- Särskild yr— Totalt kurser skolekurser kesinriktad utbildning
Kristianstads län 268 199 16 306 14 021 28 502 58 829 Bromölla 11 123 259 — 2 053 2 312 Båstad 10 828 513 — 864 1 377 Hässleholmx 47 593 3 220 3 485 6 238 12 943 Klippanx 16 118 1 692 1 391 1977 5 060 Kristianstad-x' 66 714 6 221 4 137 5 831 16189 Osby 13 701 2 725 3 775 1805 8 305 Perstorp 7 498 90 104 1 219 1 413 Simrishamn 20 039 498 174 672 1 344 Tomelilla 12 751 86 _ 2 152 2 238 Åstorp 11 127 269 — 1 060 1 329 Ängelholm-x' 27 142 464 955 1 205 2 624 Örkelljunga 8 820 — — 660 660 Östra Göinge 14 745 269 — 2 766 3 035 Malmöhus län 731 748 31 453 57 579 40 018 129 050 BaraX 4 562 — —- — » Bjuv 13 655 931 — 850 1781 BurlövX 13 628 — — — —- Eslövx 26 172 710 1 354 1922 3 986 Helsingborgx 101 238 4 945 10 043 4 033 19 021 Höganäs 20181 728 133 2 720 3 581 Hörby 11728 — — 574 574 Höör 9 378 — — 156 156 Kävlinge 17 104 511 122 1 387 2 020 LandskronaX 37 960 2 032 1 612 3 485 7 129 Lomma 15 032 408 4 682 1 090 Lund-x' 74168 2 353 9 650 5 544 17 547 Malmö)( 251431 18 006 34 583 13 026 65 615 Sjöbox 13 729 — — — — Skurup 11 005 — — 1539 1 539 Staffanstorp 14 177 221 — 626 847 Svalöv 12 252 — — 160 160 Svedala 7 040 162 — 596 758 Trelleborgx 35 203 106 82 1 277 1 465 Vellinge-x' 18 274 — — — — YstadX 23 831 340 — 1441 1781 Hallands län 212 490 7 077 10 534 21 609 39 220 FalkenbergX 32 403 753 609 2 960 4 322 Halmstadx 72 574 3 367 7 619 9 860 20 846 Hylte 11 209 — — "670 670 KungsbackaX 34 941 1 525 1 245 1 566 4 336 Laholm 19153 313 — 1831 2144 Varbergx 42 210 1 119 1061 4 722 6 902 Göteborgs och *
Bohuslän 713 854 41 414 74 839 54 283 I 70 536 GöteborgX 449 470 32 308 64 531 30 691 127 530 Härryda 19 615 544 296 2 302 3 142 Kungälvx 27 351 806 877 3 628 5 311 LysekilX 14 547 720 894 1 281 2 895 Munkedal 10 070 350 80 480 910 Mölndalx 46 647 1 430 1 627 5 725 8 782 Orust 9 760 72 90 400 562 Partille 26 970 422 1 597 2 436 4 455
x = gy mnasieregion
Kommuner Folkmängd Undervisningstimmar och län 31.12.73
Grundskole— Gymnasic- Särskild yr- Totalt kurser skolekurser kesinriktad
utbildning
Sotenäs 9 262 270 — 160 430 Stenungssund 13 801 1 168 1 809 1 240 4 217 Strömstad 9 377 147 234 1 085 1 466 Tanum 10 870 300 500 400 1 200 Tjörn 10 075 — — 290 290 Uddevalla—* 47 056 2 469 1 992 3 779 8 240 Öckerö 8 983 408 312 386 1 106 Älvsborgs län 412 414 17 908 13 261 32 797 63 966 Ale 20 558 115 205 1270 1590 Alingsåsx 26 954 1700 678 1 295 3 673 Bengtsfors 12 352 290 _ 3 050 3 340 Borås-x' 106 287 6 571 5 527 2 654 14 752 Dals-Ed 5 118 230 — 734 964 Färgelanda 6 825 44 4 — 44 Herrljunga 8 924 90 87 250 427 Lerum 27 288 1516 752 2 095 4 363 Lilla Edet 10 606 140 _ 1 231 1 371 Mark 29 738 490 90 1 682 2 262 Mellerud 10 432 281 272 392 945 Svenljungax 9 872 — — — — Tranemox 11 640 — 4 — — Trollhättanx 49 428 3 030 3 376 3 196 9 602 Ulricehamnx 21 337 1 035 655 2 963 4 653 Vårgårda 8 003 — — 531 531 Vänersborgx 33 772 1 292 715 9 500 11 507 ÅmålX 13 280 1 084 904 1954 3 942 Skaraborgs län 261 471 12 118 4 574 21 826 38 518 Falköpingx 32 411 779 353 2 051 3 183 Grästorpx 5 259 — — -— — Gullspång 7 042 370 — 841 1 211 Götene 12 169 146 84 560 790 Habo 6 093 — — 862 862 Hjox 7 380 — — — — Karlsborg 8 251 — — 614 614 Lidköping-'( 34 695 1 703 551 2 876 5 130 Mariestadx 24 563 3 040 810 2 274 6 124 Mullsjö 4 698 170 59 1 638 1867 Skarax 17 240 845 508 1 744 3 097 SkövdeX 45 416 3710 1645 2413 7768 Tibro 10 610 482 222 2 277 2 981 Tidaholm 12 932 44 — 130 174 Töreboda 10 130 284 87 1 526 1 897 Vara 22 582 545 255 2 020 2 820 Värmlands län 283 246 17 396 20 966 40 168 78 530 Arvikax 27 356 440 1 755 2 702 4 897 Eda 9 725 84 _ 1755 1839 FilipstadX 15 697 1 120 376 2 998 4 494 Forshaga 10 398 539 57 1 678 2 274 Grums 10 818 1155 400 2 600 4155 HagforsX 18 934 570 825 1 260 2 655 Hammarö 10 791 1 162 1 280 3 027 5 469 KarlstadX 72 234 7 966 12 475 7 486 27 927 Kil 9 116 240 120 885 1 245
x = gymnasieregion
Kommuner Folkmängd Undervisningstimmar oelilän 31.12.73 Grundskole— Gymnasie- Särskild yr- Totalt kurser skolekurser kesinriktad utbildning
Kristinehamnx 27 625 218 327 2 531 3 076 Munkfors 5 513 804 911 1259 2 974 Storfors 5 349 672 — 4 200 4 872 Sunne 13 671 340 400 1 086 1 826 Säffle 19 971 1540 1720 3 904 7 164 TorsbyX 16 282 381 320 2 049 2 750 Årjäng 9 766 165 — 748 913 Örebro län 273 561 18157 22117 27833 68107 Askersund 11 186 281 165 2 273 2 719 Degerfors 11 753 763 175 2 054 2 992 Hallsbergx 16 533 1471 1 181 4179 6 831 Hällefors 11431 1 052 1423 1754 4 229 Karlskogax 38 351 3 191 2 747 4 005 9 943 Kumla 16 694 668 70 920 1 658 Laxå 8 880 219 — 230 449 Lindesbergx 24 523 2 281 720 4 943 7 944 Ljusnarsberg 7 303 — — 40 40 Nora 9 072 204 — — 204 örebrox 117 835 8 027 15 636 7 435 31 098 Västmanlands
län 260 ()74 21220 18 046 18 302 57568 Arboga 14 820 1475 318 2 012 3 805 Fagerstax 16114 1712 1236 3 741 6 689 Hallstahammarx 18 732 1 375 1 760 777 3 912 Heby 13148 — — 310 310 Kungsör 7 995 297 4 189 486 KöpingX 28168 2 620 1586 2 915 7 121 Norberg 6 618 115 , 935 1050 SalaX 20 128 1 354 672 990 3 016 Skinnskatteberg 5 372 321 _ 1218 1539 Surahammar 11 043 476 __. 680 1 156 Västeråsx 117 936 11475 12 474 4 535 28 484 Kopparbergs län 278 104 21 038 10 855 26 857 58 750 Avestax 27 485 2 235 1 220 1 242 4 697 Borlänge—X 45 411 5 471 4 770 3 896 14137 Falun-** 46719 3 358 1019 2219 6596 Gagnef 8 652 262 — 938 1 200 Hedemorax 16 650 1010 120 970 2 100 Leksand 12 434 122 703 1 815 2 640 LudvikaÄ 33 031 1 880 1080 5 230 8 190 Malung 12 053 1539 — 1667 3 206 MoraY 17 511 — 604 1430 2 034 Orsa 6 950 4 036 1245 2 054 7 335 Rättvik 10 634 - _ 2 280 2 280 Smedjebacken 13 366 493 94 484 1 071 Sater 9 827 632 — 320 952 Vansbro 8 730 — # 740 740 Älvdalen 8 651 — — 1572 1572 Gävleborgs län 292 021 21 325 24 155 15 500 60 980 Bollnäs-x' 33 106 3 314 3 495 4 090 10 899 Gävle)( 84 576 7 385 13 081 3 343 23 809 Hofors 14 741 764 171 120 1 055 HudiksvallX 36 415 2 505 409 1 024 3 938
x = gymnasieregion
SOU 1975:59Kommuner Folkmängd Undervisningstimmar och län 31.12.73 Grundskole- Gymnasie- Särskild yr— Totalt kurser skolekurser kesinriktad utbildning
LjusdalX 22 172 1415 200 1 481 3 096 Nordanstig 11 524 216 125 184 525 Ockelbo 6 532 80 — 204 284 Ovanåker 7 893 322 — 1494 1 816 Sandvikenx 43 202 4 035 5 450 1 346 10 831 SöderhamnX 31 860 1 289 1 224 2 214 4 727 Västernorrlands
län 267 273 17 940 11 090 22 004 51 034 Härnösandx 27 191 1 993 389 2 084 4 466 Kramforsx 28 361 1708 342 1722 3 772 Sollefteåx 26 575 717 632 808 2 157 SundsvallX 92 483 6 767 6 271 11 105 24143 Timrå 18 245 1 195 600 1460 3 255 Ångex 14 350 930 1 575 1 400 3 905 Örnsköldsvikx 60 068 4 630 1 281 3 425 9 336 Jämtlands län 132 542 6 763 3 463 12 274 22 500 Berg 9 093 267 — 750 1 017 Bräcke 9 691 — — 350 350 Härjedalen 12 859 940 175 5 024 6 139 Krokom 13 177 770 140 970 1 880 Ragunda 8 125 234 — 105 339 Strömsundx 18 198 1 360 453 870 2 683 Åre 9 225 — — 400 400 ÖstersundX 52 174 3 192 2 695 3 805 9 692 Västerbottens län 233 865 15 797 12 781 25 177 53 755 Lycksele-'( 14 657 1 270 429 824 2 523 Nordmaling 7 802 282 — 378 660 Norsjö 10 410 219 33 4 354 4 606 Robertsfors 7 417 82 31 430 543 SkellefteåX 71 570 4183 2 391 6 318 12 892 Sorsele 4 130 90 » 340 430 Storuman 8 402 210 100 738 1 048 Umeåx 72960 6219 9138 8613 23970 Vilhelminax 8 647 1 858 120 434 2 412 Vindeln 7 227 482 _ 806 1 288 Vännäs 11 621 656 377 392 1 425 Åsele 9 022 246 162 1 550 1958 Norrbottens län 259 067 29 987 11 311 21 148 62 446 Arjeplog 4 266 275 — 825 1 100 Arvidsjaur 8 154 1 535 3 025 901 5 461 Boden-x 27 329 1 665 1 730 1 819 5 214 Gällivarex 25 707 7 945 850 1 750 10 545 HaparandaX 8 939 363 214 1 041 1 618 Jokkmokk 7 738 »— 75 1 070 1 145 Kalixx 18 323 1750 402 1563 3 715 Kirunax 31 002 3 340 756 2 512 6 608 Luleåx 62 119 7 146 2 413 6 794 16 353 Pajala 10 064 3 192 776 470 4 438 PiteåX 34 092 1 799 1 070 2 333 5 202 ÄlvsbynX 8 749 — — — — Överkalix 5 685 420 — 70 490 Övertorneå 6 900 557 — — 557
Totalt 8 144 428 522 060 641 836 702 825 1866 721
Bilaga 3 Kommunal vuxenutbildning
Material sammanställt i Skolöverstyrelsen av B. Jacobson
Innehau 1 Den kommunala vuxenutbildningens kvantitativa omfattning . 168 2 Regionala olikheter ............................ 171 2.1 Kommunala vuxenutbildningens omfattning i länen ....... 171 2.2 Antal undervisningstimmar i olika län ................ 173 3 Grundskolkursers omfattning i olika kommuner ......... 174 3.1 Antal undervisningstimmar i grundskolkurser i olika kommu-
ner ....................................... 174 3.2 Omfattningen av grundskolkurser på dagtid ............ 179 3.3 Antal kursdeltagare per grundskolkurs ................ 182 3.4 Kurser i svenska, engelska och matematik .............. 187 4 Bestämmelser om antal deltagare och förutsättningar för
anordnande av grundskolkurser .............. . ...... 192 5 Gymnasieskolkursers omfattning i olika kommuner ..... 194 5.1 Antalet undervisningstimmar i gymnasieskolkurser i olika
kommuner .................................. 194 5.2 Omfattningen av gymnasieskolkurser på dagtid .......... 197 5.3 Antal kursdeltagare per gymnasieskolkurs ............. 200 5.4 Gymnasieskolkurser i olika ämnen .................. 205 6 Förutsättningar för gymnasieskolkurser i vissa ämnen ...... 208 7 Yrkesinriktad utbildning ......................... 214 7.1 Antal undervisningstimmar i särskild yrkesinriktad utbildning 214 7.2 Kurser inom olika yrkessektorer .................... 219
168
Bakgrund
Skolöverstyrelsen (SÖ) överlämnade i skrivelse 1974-04-03 till Kungl, Maj:t förslag till förändrat system för resursanvändning till kommunal vuxenutbildning. SÖ överlämnade vidare 1974-04-22 förslag till riktlinjer för fastställande av högsta antal lektioner inom kommunal vuxenutbild— ning. Till förslagen fogades ett omfattande bakgrundsmaterial, som bl. a. visade på rådande stora geografiska olikheter i riket. I sitt betänkande ”Studiestöd åt vuxna", SOU 1974:62, framlades kommittén för studie- stöd ät vuxna (SVUX) förslag till ändrad resurstilldelning.
Regeringen meddelade 1975-01-16 riktlinjer för fastställande av högsta antal lektioner i kurser för ämnen på vissa yrkesinriktade linjer och i vissa specialkurser. Däremot lämnade regeringen utan åtgärd förslag om vissa förändringar av högsta antal elever i dessa ämneskurser.
1 1975 års budgetproposition, bil. 10, anförde föredragande statsråd. att såväl SÖ:s som SVUX' förslag skulle överlämnas till SVUX att tillsammans med inkomna remissyttranden läggas till grund för ett förnyat förslag.
Sedan den inom SÖ genomförda utredningen färdigställts, har ytterligare material blivit tillgängligt. SÖ har dessutom med hjälp av länsskolnämnderna inhämtat ytterligare uppgifter, ägnade att belysa den kommunala vuxenutbildningens situation. SÖ har därför funnit det angeläget att komplettera sitt tidigare utredningsmaterial. Därvid har även hänsyn tagits till SÖ:s yttrande över ”Studiestöd åt vuxna”, 1974-12-04. Arbetet har genomförts under maj månad för att kunna ställas till SVUX, förfogande. Utredningen har sålunda utnyttjat materia- let som bakgrund för sina ställningstaganden.
1 Den kommunala vuxenutbildningens kvantitativa omfattning
Den kommunala vuxenutbildningens omfattning och förutsättningar är mycket varierande. Den officiella statistiken redovisar uppgifter om antal elever, kursdeltagare, kurser och undervisningstimmar. Uppgifterna avser emellertid förhållandena vid en viss tidpunkt, en viss dag eller vecka under höstterminen och under vårterminen. Därigenom blir uppgifterna inte direkt jämförbara med dem för andra utbildningsformer samtidigt som uppgifterna inte redovisar den kommunala vuxenutbildningen i dess fulla omfattning. Materialet kan emellertid belysa utbildningens struktur och även tjäna som underlag för vissa interna jämförelser.
Kommunal vuxenutbildning startade hösten 1968. År 1971 nådde den sin hittills största omfattning. Den omfattar utbildning som motsvarar utbildningen enligt läroplanerna för grundskolans högstadium (Lgr 69) och gymnasieskolan (Lgy 70) samt särskild yrkesinriktad utbildning. Före 1968 fanns s.k. kvällsgymnasier i ett 30-tal kommuner. Till övervägande del omfattade undervisningen gymnasieämnen. Knutna till yrkesskolor fanns ett mycket stort antal deltidskurser. 1 tabell 1.1 redovisas antalet kommuner — indelning 1974-01-01 — med kommunal vuxenutbildning.
Tabell 1.1
År Antal kommuner med Kommuner utan (vecka 42) någon kurs Grund skol- Gymnasieskol- Särsk. yrkes- kurser kurser inriktad utb.
1971 149 165 238 21 1973 244 197 259 12 1974 243 197 269 9
Kommunal vuxenutbildning anordnas i allt flera kommuner. Under hela 1970-talet har de yrkesinriktade kurserna funnitsi flest kommuner. En påtaglig utbyggnad har emellertid skett av grundskolkurserna i enlighet med riksdagens uttalande, som innebär att även inom kommunal vuxenutbildning skall kortutbildade vara en prioriterad målgrupp.
Antalet kommuner, som anordnar kurser inom kommunal vuxenutbild- ning, har sålunda ökat. Däremot har antalet kursdeltagare minskat. I tabell 1.2 redovisas antalet deltagare respektive hösttermin vid räknetill- fällena.
Som framgår av materialet ökade antalet deltagare i grundskolkurserna mycket snabbt fram till år 1971, varefter en markant minskning ägt rum. Nedgången är väsentligt mindre för deltagarna i gymnasieskolkurserna och för deltagarna i den särskilda yrkesinriktade utbildningen pekar trenden snarast svagt uppåt. Det kan finnas många orsaker till att antalet kursdeltagare i grundskolkurserna nedgått, trots att organisationen inte minskat. Ett skäl kan vara att en växande del av befolkningen har en mera omfattande grundutbildning i ämnet engelska, som är ett av de mest frekventa ämnena och mycket efterfrågat. Ett annat skäl kan vara att andra utbildningsformer under senare år erbjudits vuxna i de vanligaste ämnena, bl. a. de 5. k. prioriterade studiecirklarna. Dessa ökade mycket kraftigt under ett par år men uppvisar, liksom kurserna inom kommunal vuxenutbildning, under senare år en dämpad tillväxttakt. Ett tredje skäl är den begränsning av rätten att delta ikommunal vuxenutbildning, som ändrade intagningsbestämmelser medförde.
Flertalet deltagare i den kommunala vuxenutbildningens grundskol-
Tabell 1.2 År Antal kursdeltagare (vecka 42) Grundskol- (jymnasieskol- Särsk. yrkesin- Samtliga kurser kurser riktade kurser Antal Index Antal Index Antal Index Antal Index
Ht 1968 18 930 33 44 375 52 — — — —- Ht 1971 80 600 141 92 320 109 67 390 96 240 300 113 Ht 1973 65 750 115 90 840 107 65 550 94 222150 104 Ht 1974 57 320 100 85 040 100 70 660” 100 (213 000) 100
th 1974.
Tabell 1.3 År Antal nyinskrivna personer (vecka 42)
Grundskol- Gymnasieskol- Särsk. yrkesin- Samtliga kurser kurser riktad utb.
Antal Index Antal Index Antal Index Antal Index 1968 11400 91 16125 84, —— — — f 1971 17 575 140 19 750 103, 55 900 150 93 225 135 1973 13 025 104 17 290 90, 38 940 104 69 255 100 1974 12 560 100 19140 100 37 500 100 69 255 100
och gymnasieskolkurser deltar i kurser, som varar två eller tre terminer. Nytillkommande studerande påverkar därför totalantalet kursdeltagare endast successivt. Det kan därför vara skäl att belysa utvecklingen med hjälp av uppgifter om antalet nyinskrivna personer.
En jämförelse mellan utvecklingen av det totala antalet deltagare och antalet nyinskrivna respektive höstterminer visar, att nytillskottet är förhållandevis stort.
En förutsättning för anordnande av kurser är att antalet deltagare uppgår till varaktigt lägst 12. Inom allmänna stödområdet utom på gymnasieorter (g-orter) erfordras varaktigt lägst 8. Antalet kurser framgår av tabell 1.4.
Trots nedgången i antalet kursdeltagare har antalet kurser snarast ökat. Det hänger samman med att utbildning anordnas i ett ökat antal kommuner.
Uppgifter finns inte tillgängliga över fördelningen på dagkurser och kvällskurser. Däremot redovisas i den officiella statistiken antal deltagare i dagkurser.
Tabell 1.4
År Antal (vecka 42) Grundskol— Gymnasieskol— Särsk. yrkesin- Samtliga kurser kurser riktade utb.kurser
1968 868 1 960 — —
1971 4100 4700 4390 13190 1973 4070 5 240 4470 13780
Tabell 1.5
År Deltagare i dagkurser (vecka 42) Grundskol- Gymnasieskol— Särsk. yrkesin» Samtliga kurser kurser riktad utb.
1973 37 375 (57 %) 33 738 (37 %) 12 365 (19 %) 83 478 (38 %) 1974 31 660 (54 "o) 33 869 (40 %) 16 640” (23 %) 82 169 (38 %)
th 1974.
Tabell 1.6
År Antal UT (vecka 42)
Grundskol— Gymnasieskol— Särsk.yrkesin- Samtliga kurser kurser riktad utb.
Ht1968 111830 249 640 - — Ht 1971 267 730 290 000 315 000 872 730 Ht 1973 264100 319 800 344100 928 000
Majoriteten deltagare i grundskolkurser studerar således på dagtid. Andelen dagkursdeltagare på dagtid har ökat inom särskild yrkesinriktad utbildning, vilket kan få konsekvenser bl.a. för behovet av lokaler och erforderlig utrustning. Tillgång till dagkurser synes, åtminstone i viss utsträckning, vara en förutsättning för mera omfattande studier, dvs. för de personer som SVUX räknar med skall kunna erhålla vuxenstudiestöd.
Det visar sig svårt att få en' korrekt bild av den kommunala vuxenutbildningens omfattning med hjälp av tillgänglig statistik rörande antal kursdeltagare, elever och kurser. Det beror på dels att de enskilda personerna deltar i olika många kurser samtidigt, dels att kurserna är olika långa. En mera korrekt bild av verksamheten ger uppgiften om antalet undervisningstimmar (UT). Summan UT innefattar såväl kurser- nas längd och antal som antalet kursdeltagare.
2 Regionala olikheter 2.1 Kommunala vuxenutbildningens omfattning i länen
Inledningsvis påtalas att den kommunala vuxenutbildningen inte är utbyggd över hela landet. 1 skolöverstyrelses översyn 1974—04-03 påvisades att betydande regionala olikheter föreligger. Kommunal vuxen— utbildning anordnas 1974/75 i 268 kommuner, dvs. i samtliga utom tio, vilka fördelar sig på följande län: C(1), M(2), P(l), R(2),T(1), U(1) och BD(1). Det innebär en ökning med elva kommuner sedan 1971.
Tabell 2.1
Kurstyp/Är Antal kommuner med kurser, länsvis
(vecka 42)
AB CDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZ
23 6 71211812151321615181616111115107 8
Grundskol- kurser 1971 23 6 6 1973 23 Därav
dagkurs 17 1974 23 4 Därav
dagkurs
13151016 91114
(J! (J!
NOXO ___—- OO wxl D—ht—l N»— u—->—- UIU'i .... NO o—w—n w_- Ulm
&» .::. _..— m.p— NJ:- tu.». LAN 4576 316910
axl
3 141
U! ,... OU) ... CN OON .— om
1 1
18 45 33211 Ul ON 53 4537568
14151216101011107 6
9674 177
AC
12 12
4 12
BD 14
14 12
Riket 278
149 234
117 243
172 Bilaga3 sou 1975:59 Tabell 2.2 Kurstyp/År Antal kommuner med kurser, länsvis (vecka 42) __ AB CDlil'"GHlKLMNOPRSTUWXYZAC Bl) Riket Gymnasie- skolkurser 1971 22 356731015564885105787657 7165 1973 23 55697 9157 84131110137598749 10 195 Därav 1974 23 55697 81581241312 9128 61087 6 10 199 Därav . 7 dagkurs 10 231211—143222—44334321 4 6- I det följande lämnas en del uppgifter länsvis till belysning av de olika förhållandena i landets olika delar. Grundskolkurser anordnades 1971 i 149 kommuner. 1973 hade antalet stigit till 234 och 1974 till 243. Antalet kommuner med dagkurser var 1973 117 och 1974 121. Tre kommuner — Bengtsfors (P) samt Leksand och Orsa (W) — anordnar endast dagkurser. Man kan möjligen påstå att andelen kommuner med dagkurser är något större inom det allmänna stödområdet än i övriga län. Samtliga kommuner med grundskolkurser i C, D och K-län har dagkurser. l AB—län är dagkurser också vanliga. Gymnasieskolkurser anordnades 1971 i 165 kommuner. Antalet steg till 195 år 1973 och var 199 år 1974. Antalet kommuner med dagkurser ökade från 44 år 1973 till 62 år 1974. Av de 66 kommunerna i W—BD-län anordnade 17 gymnasieskolkurser. dvs. 26 procent på dagtid år 1974, medan av övriga 212 kommuner anordnade 45, dvs. 21 procent, dylika kurser. Enbart dagkurser anordnas i Askersund (T), Leksand och Orsa (W) samt Hofors (X). En stor del av undervisningen anordnas som dagkurser bl. a. i Arvidsjaur (BD), 95 procent. Särskild yrkesinrikad utbildning är den mest spridda kurstypen. Den återfinns i 269 kommuner 1974. Antalet var 238 år 1971 och 259 år 1973. Kursutbudet har dock ett mycket varierande innehåll. Tillgänglig statistik medger ingen uppdelning på generella, individuella och interi- mistiskt gällande läroplaner. SÖ har inför läsåret 1975/76 presenterat ett omfattande kursprogram med anknytning i första hand till gymnasiesko— Tabe112.3 Kurstyp/År Antal kommuner med kurser, länsvis (vecka 42) AB CDEl"GHIKLMNOPRSTUWXYZAC BD Riket Särsk. yrkes- . inriktad utbildn. 1971 20 47 9108 10151216613141515 91112 75710 12 238 1973 21 4 7 10108 121—5 13176 15151416101115107 8 12 12 259 1974 23 3711981215131961416141691015107812 11 269
lans linjer. Detta kan komma att leda till vissa förskjutningar i kommunernas kursutbud.
I hela riket omfattar grundskolkurserna 28 procent, gymnasieskolkur- serna 34,5 procent och yrkeskurserna 37,5 procent. Spridningen mellan länen för de tre kurstypernas andel är respektive 18—52 (N resp. 1 län), lS,5——44,5 (Z resp. M län) och 22—56,5 (1 resp. R län). 1 M (44,5), 0 (44) och AB (43,5) län väger gymnasieskolkurserna tungt, liksom i D län, vars värden dock förrycks av den riksrekryterande tekniska utbildningen i Katrineholm.
2.2 Antal undervisningstimmar i olika län
Vuxenutbildningens struktur är mycket olika. Den kommunala vuxen- utbildningens kvantitativa omfattning och struktur kan bäst belysas med hjälp av uppgifter om antalet undervisningstimmar. Genom att relatera antalet UT till kommunernas totalbefolkning eller till viss del av befolkningen, t. ex. gruppen kortutbildade, får man en bild av utbild- ningsfrekvensen, dvs. hur stor del som utnyttjar den kommunala vuxenutbildningen, i de olika kommunerna. Förhållandet mellan antalet UT och bebyggelsestrukturen skulle gett ytterligare uppgifter av värde, men tillgängligt statistiskt material tillåter inte en dylik beräkning.
I tabell 2.4 redovisas länsvis dels antalet UT per 1 000 invånare, dels
Tabell 2.4
Antal UT per 1 000 inv. Total- Län Andel in. Antal UT per 1 000 pers. bet'olkn. 7 år 16—59 är med 7 år 2 S. Y. Gy Gsk i 1 000- folksk. folkskola tal av 164
595” Gsk Gy S.Y. 2
310 95 135 80 14856 AB 27,1 489 816 576 1880 334 97 114 122 226,5 C 42,6 518 485 413 1415 245 74 119 52 249,2 D 48,0 191 436 269 896 212 78 87 46 385,8 l'i 51,1 160 299 269 728 201 85 63 54 3005 1" 54,8 169 196 266 632 193 80 49 63 168,2 G 57,7 197 153 250 600 175 101 30 43 240,1 H 57,6 134 93 315 543 115 25 30 60 54.0 1 56,8 193 96 80 368 211 117 47 47 154,6 K 57,1 146 145 365 655 219 106 52 61 2682 L 52,4 210 181 368 759 176 55 79 43 731,7 M 41,8 178 326 227 731 185 102 50 33 2125 N 52,9 123 183 375 680 239 76 105 58 713,8 0 37,4 260 470 341 1071 155 80 32 44 412,4 P 54,8 142 105 260 507 147 83 17 46 2615 R 57,4 148 56 266 470 277 142 74 62 283,2 S 56.4 192 232 444 868 249 102 81 66 2736 T 53,4 214 261 328 802 221 70 69 82 260,1 U 49,0 282 240 243 766 211 97 39 76 278,1 W 59.0 229 118 292 639 209 53 83 73 292.0 X 55,7 230 261 167 659 191 82 41 67 2673 Y 56.6 203 126 249 579 170 93 26 51 132,5 Z 58.6 165 84 299 549 230 108 55 68 2339 AC 60.3 192 155 306 654 241 82 44 116 259,1 BD 57.6 347 131 245 722
229 86 79 64 8144,4 Riket 46,5 239 294 322 855
antalet UT per 1 000 personer i åldern 16—59 år med sjuårig folkskola för såväl grundskol- och gymnasieskolkurser som särskild yrkesinriktad utbildning.
Antalet UT per 1 000 invånare i riket är 229, varav 64 för grundskolkurser (Gsk), 79 för gymnasieskolkurser (Gy) och 86 för kurser inom särskild yrkesinriktad utbildning (S.Y.). Spridningen är mycket stor, 334 (C)—185 (N). Motsvarande tal för Gsk är 122 (C)—33 (N), för Gy 135 (AB)—17 (R) och för S.Y. 142 (S)—25 (Z). Om man rangordnar länen efter antal UT per 1 000 invånare inom de tre utbildningsformerna, finner man, att utbildningsstrukturen är mycket olika. I vissa län är grundskolkurserna väsentligt mera frekventa än gymnasieskolkurserna, t. ex. BD (116 resp. 44), W (76 resp. 39), 2 (51 resp. 26), R (46 resp. 17), medan det motsatta förhållandet råder i andra län, t. ex. AB (80 resp. 135) 0 (58 resp. 105), E (46 resp. 87), M (43 resp. 79). Högre grundskolkursfrekvens än gymnasieskolfrekvens har BD, AC, Z, Y, W, U, R, P, L, 1, H och G län, medan förhållandet är det omvända i AB, C, D, E, F, M, N, 0, S, T och X län. I den förra gruppen återfinns således fem av de sex nordligaste länen, medan i den senare gruppen återfinns bl. a. de tätbefolkade länen AB, C, E, F, M, N och O.
Hög yrkeskursfrekvens — högre än för såväl grundskol— som gymnasie- skolkurserna * har S, K, AC, L, N, T, H, W, F, Y, P och G län, medan följande län har låg yrkeskursfrekvens — lägre än för såväl grundskol- som gymnasieskolkurserna — 1 och X.
Höga frekvensvärden i alla tre utbildningsformerna 4 högre än riksmedelvärdena — har AB, C och T län. Frekvensvärden under riksmedelvärdena i samtliga tre utbildningsformer har R, P, M, 1, H, G och F län.
Den kommunala vuxenutbildningen uppvisar således en splittrad regional bild. Bilden förändras inte påtagligt om man i stället utgår från antalet UT per 1 000 personer i åldern 16—59 år med enbart sjuårig folkskola. De två '”storstadslänen” M och 0 har dock en högre grundskolkurskrekvens enligt denna beräkningsmetod. Någon väsentlig förändring inträffar däremot inte beträffande gymnasieskolkurserna. Något annorlunda är förhållandet beträffande yrkeskurserna. De tätbe- folkade länen AB, C, D, E och 0, men inte M, avancerari *länsrankinglis- tan”, medan F, K, R, T, W, Y, AC och BD län förlorar tre eller flera placeringar.
Skillnaderna är inte mer genomgripande än att i fortsättningen beräkningar, främst av praktiska skäl, görs på basis av totalbefolkningen i respektive län och kommuner.
3 Grundskolkursers omfattning i olika kommuner
3,1 Antal undervisningstimmar i grundskolkurser i olika kommuner.
Av föregående avsnitt framgår att den kommunala vuxenutbildningens omfattning och struktur uppvisar stora regionala olikheter vid en jämförelse mellan länen. Skillnaderna mellan olika kommuner är emeller-
Tabell 3.1
Län
Antal UT per 1 000 invånare Hela länet
0 1—10 11420 21440 41460 61—80 81—100 101—120121—140141—160161—180181—200201—
m
(UogL'JI— M—JEZOLtsz—DBX>-N
UD (:O
... 0 .%5 CK
3 5 4 2 1 l 1 87 2 1 122 52
_! HNM
54
_! N—lu—ll—CN
|") WHNNMMM
NNNM (*I—HN
43 60
_—4
61 43 33 58 43 46
_. .— v—l v—4 N—N m ... _roo—.._mq-
_. _ _mN—NN—(N
.— _— HNNMMV—t
_m—N
.—
66 82
t—IMNDNNDmlhmv—N—t _— _
_. vm—cm
73 67 51 68 l 2 116
N N
_. NNNMNwm—N
NN N—N—n—amm WN
_— v—l
Q' Q'
35 17 30 63 36 26 11 6 3 — 4 5 64
tid än mera påtagliga. I det följande redovisas antalet undervisningstim- mar (UT) per 1 000 invånare i kommunerna fördelade dels på län. dels på kommuner efter befolkningsmässig storlek.
1 tabell 3.1 redovisas antal kommuner med olika antal UT per 1 000 invånare i grundskolkurser, länsvis.
Riksmedelvärdet är 64. Drygt hälften av kommunerna har högst 40 UT/l 000 invånare. Medianvärdet för de 87 % av kommunerna, som har grundskolkurser, ligger på knappt 50. Sex procent har 120 eller fler UT/l 000 invånare och tio procent har minst 100. Av tabell 2.4 framgår att antalet UT/l 000 invånare är mycket högt i C och BD län, men även inom länen är skillnaden stor mellan kommunerna (tab. 3.1). En förklaring kan vara olika befolkningsunderlag. l SÖ:s undersökning (1974-04-03) redovisades att särskilt de tre storstadskommunerna har ett mycket stort antal UT i förhållande till sin folkmängd.
l tabell 3.2 redovisas antal kommuner med olika antal UT per 1 000 invånare i grundskolkurser med kommunerna fördelade efter folkmängd. Det kan konstateras dels att befolkningsmedianen för landets kom— muner är knappt 16 000 invånare dels att medianvärdet för antal UT/l 000 invånare i landets kommuner är knappt 50, jämfört med riksmedelvärdet 64. Tabell 3.2 visar dessutom att samtliga kommuner utan grundskolkurser har högst 20 000 invånare. I de olika storleksgrup- perna är medianvärdet för antalet UT/l 000 invånare följande: högst 10000 invånare c. 15, 10001—15000 c. 30, 15 001—35 000 c. 50, 35 001—40 000 e. 90, samtliga ( 40 000 e. 70.
De tre storstadskommunerna har inte speciellt höga värden, Stockholm 70, Göteborg 72 och Malmö 72, trots att dessa kommuner försörjer även kringliggande kommuner till inte oväsentlig del. Om endast elever från de egna kommunerna medräknades, skulle således dessa tre kommuner komma under riksmedelvärdet för kommunerna. Inom Stor-Stockholms- området finns kommuner med såväl högre som lägre antal UT/l 000 inv. än i Stockholm, t. ex. Sundbyberg 8, Lidingö 20, Danderyd 27 resp. Haninge 290, Vaxholm 190, Täby 158, Huddinge 117, Järfälla 110. Inom Göteborgsregionen dominerar huvudorten mera påtagligt. Ingen annan kommun når upp i tal som är jämförbara med Göteborgs. Vissa kommuner har markerat låga tal, främst Ale 6 men även Partille 16, Härryda 28, Kungälv 29 och Mölndal 31. Kring Malmö ligger en rad kommuner som saknar kurser eller endast har en låg frekvens, t. ex. Bara, Burlöv och Vellinge som inte anordnar några kurser, samt Staffanstorp 16, Svedala 23 och Lomma 27. Kommuner med påtagligt hög frekvens är sinsemellan olika, vilket framgår av följande exempel,
Orsa 581 UT per 1 000 inv. _ 10 000 inv. Pajala 317 — 15 000 Gällivare 309 — 30 000 Haninge 290 — 50 000 Vilhelmina 215 — 10 000 Osby 199 _ 15 000 Sölvesborg 196 _ 20 000 Vaxholm 190 — 30 000 Arvidsjaur 188 — 10 000
Tabell 3.2
lnv.tal Antal kommuner med olika antal UT i grundskolkurser per 1 000 invånare
0 1—10 11 20 21 40 41 60 61 80 81 100 101—120121—4—140141—160161—4180181'20020144
— 10 000 20 7 — 15 000 11 4 — 20 000 3 —— 25 000 1 — 30 000 3 — 35 000 l — 40 000 — 45 000 — 50 000 1 — 60 000 l — 70 000 — 80 000 — 90 000
- 100 000
> 100 000 1 1
15
1 l l 2 19 1 l
lh'nNNND—d—t '_'me Oxtxln—tkOv—i—d
.— .— v-(kDmNQ—NNv—l v—1 xD—cx—trv—n—n—qN—N
v—dN—d—u __|-A_n.—
_! MM.—t—u—c—(xo
Samtl. 34 18 30 61 35 45 26 11 5 3 0 4 5
SOU 1975:59 Täby 158 — 40 000 Uppsala 152 > 100 000 Munkfors 146 4 10 000 Malung 128 — 15 000
Av samtliga kommuner med en frekvens, som är minst dubbelt så hög som riksmedeltalet, har fyra högst 10000 invånare, sju högst 15 000 invånare, tio högst 30000 invånare och endast en mer än 100000 invånare. Övriga kommuner med 100 000 invånare har följande frekven- ser: Västerås (97), Norrköping (87), Göteborg (72), Malmö (72), Stockholm (70), Örebro (68), Jönköping (65), Borås (62), Helsingborg (49), Linköping (34). Några entydiga regionala eller befolkningsmässiga orsaker kan inte utläsas. Eventuellt spelar utbildningens organisation i respektive kommuner in.
Som nämnts anordnades grundskolkurser i 244 av 278 kommuner. Vanligen anordnas kurser på endast en plats i varje kommun, trots att avstånden från olika delar av kommunen till centralorten kan vara mycket stora. Grundskolkurs i svenska anordnas i 141 kommuner, men endast på 31 platser utanför huvudorten. Grundskolkurs i engelska anordnas i 230 kommuner och på 97 platser utanför huvudorten. l matematik är förhållandet snarlikt svenska. Kurser anordnas i 151 kommuner och på ytterligare 35 orter.
En eller flera grundskolkurser i övriga ämnen anordnas i 191 kommuner och på sammanlagt 38 orter utanför huvudort. Inom de största tätorterna anordnas kurser även utanför den centrala delen i begränsad omfattning. Detta sker bl. a. i samverkan med företag, varvid i anslutning till uppsökande verksamhet kurser lokaliserats till eller i närheten av arbetsplatserna.
Trots att många kommuner är mycket vidsträckta har sålunda som regel endast tätortsbefolkningen tillgång till utbildning på bekvämt avstånd. De allmänna kommunikationerna är vanligen inte anpassade till vuxenutbildningens tider. Även en lång rad andra hinder finns för deltagande i kurser, som endast erbjuds vid visst tillfälle och på vissa orter. För flertalet, som efterfrågar kompetensgivande utbildning i ett eller ett par ämnen, är fritidsstudier det naturliga. Men att bygga en organisation på enbart kvällsstudier leder till ett ringa utbud. Med vuxenstudiestöd på halv- eller heltid torde ett ökat antal vuxna komma att efterfråga kurser på dagtid.
3.2 Omfattningen av grundskolkurser på dagtid
Redan under nuvarande förhållanden förekommer dagundervisning i betydande omfattning. I den mån dag- och kvällskurser anordnas parallellt, ökar valfriheten för den enskilde och därmed också det presumtiva elevunderlaget.
Av samtliga deltagare i grundskolkurser studerartl973/74) 57 procent
Tabell 3.3
Län
AC(12) BD(14)
Riket (27 8)
Antal Antal kommuner med olika andel kursdeltagare i grundskolkurser på dagtid kommuner m. dagkurser 410 1120 2130 3140 4150 5160 6170 7180 8190 91—100%
17 2 3 2 4 5 1 33 _ -—u .—
N m—v—N N_Q—lv—(v—CNH __N—
-—1 -—4 HM—o—c .— .— vmmNm—MQQNMN?WOOQON?Qw
-—4-—4-4N-—1-4-—4-—4-—tNN
___________________—_____—______———————————
118 1 4 3 9 12 18 28 21 16 6
på dagtid. Även härvidlag är skillnaderna betydande. Det är endast i ett begränsat antal kommuner, 119 av 278 som dagkurser kan erbjudas. ] de fall dagkurser anordnas är antalet kursdeltagare per 1 000 invånare större än i motsvarande kommuner utan kurser på dagtid. Högsta andel kommuner med dagkurser har Y (7/7), AB (17/23), W (9/15) och BD (8/14) län och lägst andel M (4/15), 0 (3/15), E (3/12), H (3/12) och R (4/16) län. Av samtliga kommuner saknar 32, dvs. 11.5 procent grundskolkurser. 118, dvs. 42,5 procent anordnar grundskolkur- ser både på dagtid och kvällstid, medan 128, dvs. 45,5 procent anordnar grundskolkurser endast på kvällstid. Nedan redovisas antalet kommuner, som anordnar dagkurser, i förhållande till samtliga kommuner som anordnar grundskolkurser, länsvis:
AB 17 av 23,C 3 av 5, D 4av5,E3av9,F3avll,G2av7.H3av 12,1 1 av l,K 3 av 5,L4av 12,M4avl3,N2av5,03av14,1)7av 15, R4av 12, S 5 av 15,T 6av10,W9av13,X6av10,Y7av7,Z4 av 6,AC4 av 12, BD 8 av 12.
I de kommuner, som anordnar dagkurser, återfinns majoriteten kursdeltagare, ca 65 procent, i dagkurser.
Vissa regionala skillnader kan iakttas. Störst andel kommuner som erbjuder dagkurser, återfinns, förutom i AB-län, i tre län (Y, W och BD) inom allmänna stödområdet, medan lägst andel kommuner återfinns i folkrika och relativt tätbefolkade län i södra Sverige.
Dagkurserna är mer frekventa i de större kommunerna. 126 kommuner med grundskolkurser saknar dagkurser. Av dessa har 94, dvs. 76 procent, högst 20 000 invånare. Man kan också konstatera, att 135 kommuner med högst 15 000 inv. — de utgör hälften av samtliga kommuner _ antingen helt saknar grundskolkurs (33) eller har endast kvällskurser.
1 tabell 3.4 redovisas andelen kursdeltagare på dagtid av samtliga kursdeltagare i grundskolkurser. Kommunerna har fördelats efter invånar- antalet i kommunerna.
Materialet utvisar inte någon enhetlig bild. Största andel dagkursdelta- gare har fem kommuner med högst 15 000 invånare nämligen Orsa, Leksand och Bengtsfors (100). Lycksele (96) och Arvidsjaur (92). Även ett antal andra kommuner med lågt befolkningstal har en mycket hög andel dagkursdeltagare. Spridningen mellan de största kommunerna (över 100 000) är betydande, Örebro (90), Västerås (77), Borås (76), Norrkö- ping (70), Helsingborg (68), Göteborg (67), Malmö (66), Linköpzng (64), Stockholm (61 ), Jönköping (49) och Uppsala (35).
Antalet kurser och undervisningstimmar står endast delvis i relation till folkmängden. Däremot kan antagas att andelen dagkursdeltagare är högi kommuner med en omfattande kursorganisation. 1 tabell 3.5 redovisas andelen kursdeltagare på dagtid av samtliga kursdeltagare i grundskolkur- ser. Kommunerna har fördelats efter antalet UT i samtliga grundskolkur- ser per 1 000 invånare.
Det kan konstateras, att en rad kommuner med förhållande/is högt antal UT per 1 000 invånare helt saknar dagkurser, t. ex. Hammarö (108 UT/l 000 invånare), Grums (107), Övertorneå (81), Nässjö (30) och Boxholm (75). Vissa kommuner uppvisar extremvärden, t. ex. Orsa med
Tabell 3.4
Andel kurs- deltagare i dagkurser
Kurser saknas 0 1—10 11—20 21—30 31—40 41—50 51—60 61—70 71—80 81—90 91—100
Antal kommuner med olika invånarantal (1 OOO-tal)
—_10
19 42
114 15
11 40
16— 20
3 12 _NMMNNM
21—
25
NÅN—_l
26— 31 — 30 35
14 6
!? c—ou—QMQ—q
36—
40
_a
40_ 45 45— 50— 60— 70— 80- 90— >100
50 60 70 80 90
100
Samtliga
NS?
__
RON—1
—100 68 67 31 14 29 14 7 4 9 7 6 6 1 2 11 276
____________________________.______————-———————
Tabell 3.5
____________________________..______—————————
Andelkurs- Antal UT perlOOO invånare
deltagarei ___________————————————————-———————
dagkurser 1— 11— 21— 41— 61— 81— 101— 121— 141— 161— 181 201 221 241 261 281 301 Samtliga 10 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 —
___—____________________———_———————————
0 16 27 55 16 1 2 126
1—10 11—20 21—30 31—40 41—50 51—60 61—70 71—80 81—90 91—100 —100
___—cm
u-q—(M—ANSDYT—r V') ("1
m———_vmw>m
COCOON—4
KTM—c.—
.—
ND N =P Q' -—4 v—l
_______________._._.____———-————-
l 4 3 8 12 19 28 19 16 7
581 UT/l 000 invånare och 100 procent dagkursdeltagare, Arvidsjaur (188 resp. 92), Leksand (10 resp. 100). Generellt kan emellertid konstateras att andelen dagkursdeltagare är större ju större antalet UT per 1 000 invånare är.
3.3 Antal kursdeltagare per grundskolkurs
Av tabellerna 2.4 och 3.1 framgår bl. a. att frekvensen grundskolkurser, mätt i antal UT/l 000 invånare varierar såväl mellan länen som mellan kommunerna inom de olika länen. Tabell 3.2 visar bl.a. att antalet UT/l 000 invånare stiger med ökande kommunfolkmängd. Skillnaderna är dock stora även mellan kommuner av samma storleksklass. Fyra av de fem kommuner som har högst frekvens ligger inom allmänna stödområ- det och har sin befolkning utspridd över en stor yta. Något enhetligt regionalt mönster kan inte utläsas ur materialet. Tillgången på dagkurser korresponderar med frekvensen. En stor andel elever i dagkurser motsvaras således av ett högt antal UT/l 000 invånare (tabell 3.5). Deltagarfrekvensen påverkas naturligtvis av möjligheterna att starta kurser, vilket i sin tur till stor del beror av vilket minsta antal deltagare som bestämmelserna medger. En kurs i kommunal vuxenutbildning skall omfatta lägst stadigvarande tolv elever utom inom allmänna stödområdet utanför g-ort, dvs. orter med tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan,
Tabell 3.6 Län Genomsnittligt antal deltagare i grundskolkurser i kommunerna Läns- medel—
5 6 7 8 9 10111213141516171819 20 21— tal
Mam—_ AB 1 6 4 1 3 4 3 2 17 C 1 2 1 1 1 1 17 D 2 2 2 20 E 1 1 l 2 1 l 1 18 F 1 l 2 5 1 1 16 G 1 2 1 l 2 1 17 H 2 1 5 1 1 1 1 13 1 1 19 K 2 1 1 1 16 L 3 1 3 1 1 2 1 16 M 1 1 1 1 3 l 1 2 1 18 N 1 1 1 1 17 O 1 1 1 2 1 2 l 1 1 2 20 P 1 l 1 1 2 2 4 2 15 R 1 1 1 2 2 2 3 1 15 S 3 2 1 2 1 1 l 2 1 11 1 16 T 2 3 1 2 1 1 15 U 1 1 1 2 3 1 1 17 W 2 1 2 1 3 1 1 13 X 1 3 2 4 13 Y 1 3 1 1 1 14 Z 1 1 2 1 1 1 14 AC 1 3 6 2 1 1 2 2 1 13 BD 4 1 2 1 2 1 1 13
Hela riketl 0 1 11191713 27 27 33 25171915 9 4 14 16
där antalet skall vara lägst stadigvarande åtta. En schablonmässig beräkning av elevbortfallet brukar anges till 20 procent. Därtill kommer bortfall av sökande före kursstarten, som inte ersätts av nytillkommande sökande. Det innebär att en kurs kan starta om antalet sökande uppgår till respektive 16 och 11. Bortfallet varierar emellertid mycket från ämne till ämne. Det behöver inte heller betyda att personen ifråga helt lämnar utbildningen utan endast minskar sitt program med en eller annan kurs. Antalet kursdeltagare i hela landet är igenomsnitt 16 men medianvärdet är endast 0. 14. Stora variationer föreligger mellan och inom länen.
1 tabell 3.7 belyses vissa förhållanden mera detaljerat. Bl. 3. redovisas såväl medelvärde som medianmärde och spridningen inom länen, Dess- utom redovisas vissa kommuner separat.
Tabell 3.7 Län Bef. UT per Andel Deltog per gsk—kurs Antal Bef. Andel UT per median 1 000 inv. dag- —_—————— per dag— 1 000 (medel— kurs- Medelv. Medianv. Spridning kurs kurs inv. ml) del. 12—23 Sundbyberg (23) 28 500 0 8 AB 38 000 80 40 17 16 Sollentuna (21) 41 000 75 89 Stockholm (19) 681 300 61 70 C 20 000 122 35 17 14 9—18 Östhammar ( 9) 18 500 0 13 13—24 Eskilstuna (24) 92 000 81 71 D 21 000 52 45 20 15,5 Nyköping (21) 60 900 0 38 E, 13 000 46 30 18 15,5 11—21 Linköping (21) 107 000 64 34 . 9—18 Aneby ( 9) 6 300 0 10 " 26 000 54 10 16 14 Jönköping (18) 108 000 49 65 G 15 000 63 10 17 14,5 10—18 Markaryd (10) 11 800 0 24 8—24 Borgholm ( 8) 10 600 0 49 H 15 000 43 20 13 12 Kalmar (12) 52 400 63 77 Högsby (24) 7 900 0 16 | 54 000 60 45 19 19 — K 29 000 47 40 16 15 12—22 Karlskrona (22) 59 800 67 28 L 13000 61 40 16 14,5 12—22 Ö Göinge (22) 14 700 0 18 8—21 Ystad ( 8) 23 800 0 14 M 15 (100 43 40 18 16 Bjuv (10) 13 600 0 68 Helsingborg (18) 101 200 68 49 Lund (20) 74 200 67 32 Malmö (20) 251 400 66 72 Landskrona (21) 38 000 61 54 15—23 Laholm (23) 19 100 0 16 N 34 000 24 40 17 17 10—23 Tanum (10) 10 800 0 28 0 15 000 58 30 20 16 Göteborg (22) 449 400 67 72
Stenungsund (23) 13 800 59 85 Herrljunga ( 8) 8 900 0 10 P 13 000 44 30 15 13,5 8—17 Dals Ed ( 9) 5 100 0 45 Bengtsfors (10) 12 300 100 23 R 12 000 46 30 15 14,5 11——18 Munkfors ( 9) 5 500 49 146 S 12 000 62 121 16 13 9—22 Storfors ( 9) 5 300 24 126 Sunne ( 9) 13 600 0 25 Årjäng (10) 9 700 0 17 Karlstad (22) 72 200 76 110 T 12 000 66 45 15 13 11,19 Örebro (16) 117 800 90 68
Norberg ( 9) 6600 0 17
134 Bilaga3 sou 1975:59 Lån Bef. UT per Andel Deltog per gsk—kurs Antal Bef. Andel UT per median 1000 inv. dag» ————————————- per dag- 1 000 (medel- kurs- Medelv. Medianv. Spridning kurs kurs inv. tal) del. U 16 000 82 45 17 15,5 9—19 Västerås (18) 117 900 77 97 8—20 Leksand ( 8) 12 400 100 10 w 76 33 12 13 Malung ( 8) 12 000 2 128 Ludvika (20) 33 000 61 57 8—13 Hofors (10) 14 700 67 52 X 25 000 73 55 13 11,5 Ovanåker (10) 7 900 0 41 Gävle (15) 84 500 66 87 9—17 Timrå ( 9) 18 200 40 65 Y 27 000 67 65 14 10,5 Härnösand (10) 27 200 83 23 Sollefteå (10) 26 500 66 27 Ånge (10) 14 300 16 65 8—18 Härjedalen ( 8) 12 800 0 73 2 11 000 51 35 14 10,5 Berg ( 9) 9 100 0 29 Ragunda (10) 8 100 36 29 Åre (10) 9 200 — — 7—15 Nordmaling ( 8) 7 800 0 36 AC 9 000 68 30 13 9,5 Norsjö ( 8) 10 400 0 21 Åsele ( 8) 9 000 0 27 Storuman (10) 8 400 0 25 Vilhelmina (10) 8 600 83 215 Vännäs (10) 11 600 0 56 9—21 Arjeplog ( 9) 4 200 0 64 BD 9 000 116 50 13 11,5 Haparanda ( 9) 8 900 0 41 Pajala ( 9) 10 000 39 317 Övertorneå ( 9) 6 900 0 81 Boden (21) 27 300 77 61
Om man rangordnar länen efter medianvärdet av kommunernas folkmängd finner man, att antalet deltagare per kurs är större vid högre folkmängd. Kommuner med ytterlighetsvärden, som angetts i tabell 3.7, visar emellertid, att gruppstorleken inte kan hänföras enbart till kommunernas befolkningstal, utbildningens omfattning mätt i antal UT/l 000 invånare eller till dagundervisningens omfattning. Deltagaranta- lets genomsnittliga storlek i kurser som har startat, har för övrigt mindre intresse än antalet sökande och antalet avvisade sökande. SÖ fäste uppmärksamheten på detta i sin skrivelse 1974-04-03.
Ovan har konstaterats att många kommuner (34) helt saknar grund— skolkurser och att antalet kommuner, som anordnar kurser i de skilda ämnena varierar men vad gäller flertalet ämnen, är det lågt. I tabell 3.8 redovisas i hur många kommuner och — i förekommande fall — på hur många olika platser inom kommunen grundskolkurser anordnas i olika ämnen. Vidare anges särskilt i hur många kommuner minst en respektive minst två kurser av de tre ämnena svenska, engelska och matematik anordnas samma läsår. Uppgifterna avser hela läsåret 1974/75.
1 det föregående har redovisats omfattningen av grundskolkurserna såväl i hela riket som länsvis och fördelade på kommuner. Därvid har uppgifter- na avsett grundskolkurser i alla förekommande ämnen sammantagna. Det är emellertid av betydelse att redovisa även kurser anordnade i de olika
Tabell 3.8 Län Antal Kommuner med grundskolkurs anordnad [ ämnesgruppen kommuner Sv. lån. Ma. an- på ”huvudorten” i på ytterligare ort i ordnas minst Sv En Ma Övr Sv [n Ma Övr 1 kurs 2 kurser AB 23 21 23 19 20 2 5 2 2 23 21 C 6 4 5 4 4 2 3 0 1 5 4 D 7 5 5 5 5 1 3 2 1 5 5 E 12 6 9 4 7 0 2 1 O 9 7 |” 11 5 10 6 6 1 7 3 2 10 6 G 8 3 7 2 7 0 0 0 O 3 3 H 12 5 8 3 7 1 5 l 3 8 5 l 1 l l 1 1 1 1 0 l 1 1 K 15 4 5 4 4 0 0 0 0 5 5 L 13 6 12 5 10 1 5 1 0 12 6 M 21 7 13 10 12 0 1 0 0 14 11 N 6 3 5 5 4 0 O 0 0 5 5 0 15 6 13 6 13 0 0 O 0 13 8 P 18 9 14 7 9 1 5 O 0 15 8 R 16 4 13 7 10 0 l 0 1 13 8 -S 16 6 16 9 12 2 3 l 2 16 9 T 11 6 9 6 7 0 O 1 l 9 6 U 11 6 9 6 9 0 0 0 1 9 6 W 15 8 10 9 11 0 2 0 1 10 9 X 10 5 9 6 7 4 9 0 4 9 6 Y 7 6 7 6 5 3 9 6 2 7 6 Z 8 2 5 3 3 2 8 4 1 5 3 AC 12 4 10 8 8 4 11 6 5 11 8 BD 14 9 12 10 10 6 16 7 10 12 10 288 141 230 151 191 31 97 35 38 229 166
ämnena. Ur tillgänglig statistik kan endast rikssiffror hämtas men för en jämförelse ämnena emellan torde de dock utgöra ett tillräckligt underlag för en översiktlig bedömning. ] tabell 3.9 anges dels antalet anordnade kurser, dels antalet kursdeltagare och dels det genomsnittliga antalet deltagare per kurs i de olika ämnena. Samtliga uppgifter avser höstter- minen (vecka 42) åren 1968, 1971 och 1973. Dessutom anges antalet kursdeltagare hösten 1974. Antalet kurser har minskat obetydligt under perioden 1971—1973. Ökning visar bl. 3. Sv (+29), En (+11), Re (+10), Sh (+18) och Bi (+14), medan en minskning registreras för bl. a. Ma (-49), Fy (-10), Ke (—12) och Hi (-l 1). Antalet kursdeltagare har minskat av skäl, som tidigare redovisats, med 18,4 procent. Antalet kursdeltagare har minskat med mer än 20 procent under de två åren i Hi (29,8 'f/ä samt Fr, Ke, Ty, Ma och Fy. En och Sv har minskat med resp 17,7 och 14 procent, övriga ämnen med omkring 10 procent var. Det genomsnittliga antalet kursdeltagare har sjunkit från 19,6 år 1971 till 16,2 år 1973.
Åtskilliga kommuner är till ytvidden så stora, att vuxenutbildningen i realiteten inte är tillgänglig för delar av befolkningen i de fall den endast anordnas på en plats i kommunen. Som framgår av tabell 3.8 anordnas dock kurser i vissa ämnen på mer än en ort i en del kommuner. Så är
Tabell 3.9
Ämne Grundskolkurser Deltagare per grupp
Antal kurser Deltagare
1968 1971 1973 1968 1971 1973 1974 1968 1971 1973
Sv 146 521 550 3 301 10274 8818 7 250 22,6 19,7 16,0 En 301 1 198 1209 7 017 23 645 19 966 19 807 23,3 19,7 16,5 Ty B 55 397 393 1055 7 234 5 604 4 491 19,2 18,2 14.3 Ty C 13 267 20,5 1"r B 15 84 82 278 1413 1079 1071 18,5 16,8 13,2 1-'r C 3 45 15,0 Hi 25 140 129 500 3011 2 255 1905 20,0 21,5 17,5 Re 9 114 124 151 2 362 2125 1820 16,8 20,7 17,1 Sh 17 138 156 301 2778 2503 2011 17,7 20,1 16,0 Ge 11 130 133 317 2 646 2 260 1895 28,8 20,4 17,0 Ma 197 747 698 4 224 14 259 11074 9124 21,4 19,1 15,9 Fy 36 214 204 677 4 244 3389 2 633 18,8 19,8 16,6 Ke 24 209 197 469 4 321 3 337 2 577 19,5 20,6 16,9 Bi 14 154 168 266 3 200 2 890 2 368 19,0 20,8 17,2 Te 2 55 27 62 1 124 449 280 31,0 20,4 16,6
Riket 868 4106 4071 18930 80606 65757 57316 21,8 19,6 16,2
förhållandet i första hand i AC och BD län. Kurser i engelska anordnas dock i hela landet på ett betydande antal ”sekundärorter”.
Utbudet är emellertid på dylika "sekundärorter” begränsat, sannolikt i första hand beroende på att befolkningsunderlaget är otillräckligt. Kommuner, som helt saknar kursutbud, gör detta i stor utsträckning till följd av ett otillräckligt totalt befolkningsunderlag men också beroende på att befolkningen är utspridd. Elevunderlagets tillräcklighet är beroen- de av bestämmelserna för minsta antal kursdeltagare. Som framgår av tabell 3.7 är antalet deltagare per kurs mycket olika. Genomsnittssiffror— na per kommun varierar mellan 7 och 24, Medianvärdena för länen varierar mellan 9,5 och 19. 1 de sex nordligaste länen är medianvärdet 11, i respektive län W 13, X 11,5, Y 10,5, Z 10,5, AC 9.5 och BD 11,5jämfört med riksmedianvärdet 14. 1 delar av dessa län är lägsta deltagarantalet åtta, dock inte på g-ort, dvs. ort med tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan. 1 länen utanför allmänna stödområdet är medianvärdet drygt 15.
l länen W—BD anordnades 945 grundskolkurser. Av dessa fanns 625 på g—orter och 320 (34 %) utanför g-orter. 1 gymnasieskolkommunerna anordnades 732 av kurserna och av dessa 107 (15 %) utanför g-orterna. I de 35 kommunerna utan g-ort var mediantalet kursdeltagare 10,2 och i de 30 kommunerna med g-ort 13,7. Spridningen i de båda kommungrup— perna var respektive 8—14 och 9—21.
3.4 Kurser i svenska, engelska och matematik
Riksdagen har 1975 beslutat att alla, som uppnått 25 års ålder och har minst fyra års yrkeserfarenhet samt har erforderliga kunskaper i engelska, skall vara behöriga att bedriva högre studier. Detta beslut torde få återverkningar även för behörighetsbestämmelserna för underliggande utbildningsstadier. Det är rimligt att behörighet för gymnasieskolstudier ges en motsvarande utformning. År 1978 torde antalet personer under 25 år, som saknar nioårig grundskola eller motsvarande, uppgå till högst 10 procent och 1980 till endast några enstaka procent.
Samtidigt bör emellertid konstateras, att för fortsatta studier krävs vissa mera preciserade färdigheter, främst i svenska, engelska och matematik. Det kan finnas skäl anta — även av andra än här redovisade — att efterfrågan på utbildning kommer att koncentreras i första hand till de tre ämnena svenska, engelska och matematik. Det är därför av särskild vikt att kurser kan erbjudas i dessa ämnen. 1 tabell 3.10 redovisas ett erforderligt genomsnittligt befolkningsunderlag för anordnande av kurser i svenska, engelska och matematik vid alternativa krav på lägsta antal deltagare.
I tabellen anges kursdeltagare per 1 000 invånare samt antal elever per 1000 invånare. Varje kursdeltagare i landet deltar i genomsnitt i två kurser, vilket antagits gälla även för ämnena svenska, engelska och matematik. Om det totala antalet deltagare förblir oförändrat, reduceras det erforderliga befolkningsunderlaget med ändrade bestämmelser om minsta antal kursdeltagare per kurs. Även om varje elev statistiskt sett deltar i två kurser, kan detta inte ske om utbudet är begränsat eller helt förlagt till kvällstid. På många platser anordnas endast en kurs åt gången. I tabellen angivet befolkningsunderlag bygger därför på förutsättningen att varje elev deltar endast i en kurs samtidigt.
Med nuvarande bestämmelser erfordras ett befolkningsunderlag på c. 30000 för kurs i svenska, c. 13000 i engelska och c. 24000 i matematik. Inom allmänna stödområdet utanför g-ort skulle erfordras respektive c. 22 000, c. 10 000 och c. 17 000.
Om man däremot utgår från att varje elev deltar i genomsnitt i två kurser, skulle kurser — med nuvarande efterfrågefrekvens — kunna anordnas samtidigt i två av de tre ämnena svenska och engelska alternativt engelska och matematik enligt nedanstående tabell.
Tabell 3.10 Antal deltagare Antal elever Genomsnittligt befolkningsunderlag vid olika minsta antal kursdeltagare Samtliga Pr 1 000 Samtliga Pr ] 000 inv. inv. 16 12 8 5 Samtliga grundskol- kurser 65 750 8,1 31 685 3,9 — — — — Svenska 8 818 1.08 — 0,54 29 600 22 200 14 800 9 250 Engelska 19 966 2,45 _ 1,22 13 100 9 800 6 500 4 100 Matematik 11 074 1,36 _ 0,68 23 500 17 600 11 800 7 350
SOU 1975:59 Tabell 3.11 Minsta antal Totalbefolkning kursdeltagare 16 20—30 000 12 15 _20 000 8 10 _15 000 5 8—10 000 Tabell 3.12 Ämnen Sv En Ma Övriga Samtliga
Antal kurser 669 1 670 857 1 938 5 129 Procentuell fördelning 13 32 17 38 100
1 tabell 3.12 redovisas antalet grundskolkurser i olika ämnen samt deras procentuella andel av samtliga kurser.
Den procentuella fördelningen varierar emellertid från kommun till kommun. Redan en länsvis fördelning visar på stora olikheter. 1 svenska är medianvärdet i det län, som har lägst andel kurser i detta ämne, 9 medan det är 17 i det län som har störst andel. I engelska varierar länsmedianvärdena från 19 till 51, i matematik från 2 till 27 och i övriga kurser från 16 till 61.
En redovisning kommun för kommun ger en mera detaljerad bild av förhållandena. 1 tabell 3.13 redovisas kurserna i de olika ämnena i
Tabell 3.13 UT per 1 000 Antal Antal kurser i invånare kom- ——————————————— muner Sv En Ma Övrigt Samtliga _10000 6 209 537 255 512 1513 9999— 7 000 12 118 207 161 347 833 6999— 5 000 7 74 151 100 141 466 4999— 3000 27 118 234 153 368 873 2 999— 2 000 13 25 103 39 130 297 1 999— 1 500 24 35 85 48 140 308 1499— 1 000 23 38 80 38 110 266 999— 800 10 6 49 14 25 99 799— 600 15 9 45 14 37 105 599_ 500 16 14 40 7 23 84 499— 400 16 12 34 10 31 87 399— 300 14 3 24 6 25 58 299— 200 29 4 47 7 35 93 199— 100 13 3 16 5 9 33 99— 1 19 3 20 2 7 32
671 1672 859 1 940 5 147
___—”___—
Tabell 3.14 UT Andel kurser i Totalt ___—___. % Sv lin Ma Övriga 410 000 14 35 17 34 100 9 999— 7 000 14 25 20 41 100 6 999— 5 000 16 32,5 21,5 30 100 4 999-— 3 000 13,5 27 17,5 42 100 2 9997— 2 000 8,5 34,5 13 43.5 99,5 1999— 1 500 11,5 28 15,5 45 100 1 499— 1 000 14,5 30 14,5 41 100 999 — 800 6 48 14 25 100 799— 600 9 42 13,5 35.5 100 599— 500 17 48 8 27 100 499— 400 14 40 11,5 35,5 100 399— 300 5 31 10 43 99 299— 200 4,5 50,5 7,5 37,5 100 199— 100 9 48 15 27 100 99— 1 9 62,5 6 22 100 13 32 17 38 100 Tabell 3.15 Befolkning Antal Antal kurser i kom- muner Sv En Ma Övriga Samtliga — 10000 49 12 74 16 75 177 _ 15 000 59 32 141 44 132 349 — 20 000 28 31 84 36 95 246 — 25 000 13 22 55 28 65 170 — 30 000 27 43 109 57 134 343 — 40 000 19 56 129 67 199 45] — 50 000 13 74 131 87 166 458 —100 000 24 148 319 222 477 1 166 >100 000 11 251 628 300 590 1 769 243 669 1670 857 1933 5 129
förhållande till kommunernas antal UT. Kommuner med störst utbild- ningsorganisation (> 10 000 UT) avviker delvis från mönstret, Det torde bl. a. bero på att de till följd av sin storlek erbjuder kurser i en del frekventa ämnen på olika platser inom kommunen, t. ex. i olika stadsdelar. Därigenom förändras kursutbudets struktur.
Andelen kurser i engelska är lägst i kommuner med högt antal UT. För övriga ämnen är bilden splittrad, men svårigheten att anordna kurseri svenska och matematik i kommuner med lägre antal UT torde verifieras av tabelluppgifterna.
Emellertid är naturligtvis antalet UT beroende av en rad olika faktorer, och det totala antalet UT i en kommun påverkas bl.a. av kurser i de ämnen, som särskilt skall undersökas. Kommunerna har därför också rangordnats efter folkmängd.
Tabell 3.16
Befolkning Andel kurser i Totalt ___—___ % Sv En Ma Övriga — 10 000 6 42 9 43 100 — 15 000 9 40 13 38 100 — 20 000 13 34 14 39 100 — 25 000 13 32,5 16,5 38 100 — 30 000 12,5 32 16,5 39 100 — 40 000 12,5 28,5 15 44 100 — 50 000 16 28 19 37 100 — 100 000 13 25 20 42 100 >100 000 14 35,5 17 33,5 100 Riket 13 32 17 38 100
Därvid framgår att andelen kurser i svenska och delvis även i matematik ökar med ökande befolkningstal. Däremot sjunker andelen kurser i engelska. Det är uppenbart att engelska anordnas även om utbudet är ringa. Svenska och matematik uppnår riksmedelvärden först i den hälft av kommunerna, som har mer än 16 000 invånare.
Eftersom kurser vanligen anordnas endast på en ort i kommunen har de sex länen W—BD specialstuderats. Olika bestämmelser angående deltagarantal gäller på g-ort och i övriga delar. Därför har en uppdelning skett av kurser anordnade på g-ort och övriga.
De sex länen avviker i sin helhet föga från riksmedeltalen. Andelen kurser i svenska är dock något lägre och i matematik något högre. Däremot föreligger en skillnad mellan g-ort och övriga orter. Kurser i engelska svarar för en mycket större andel utanför g-orterna, medan kurser i matematik har en lägre andel liksom gruppen övriga ämnen.
Hela materialet visar dels på svårigheter att mera regelbundet anordna kurser i annat ämne än engelska i ett stort antal kommuner, dels att ett stort totalantal UT i en kommun inte alltid är en garanti för att kurser anordnas i svenska och matematik (se tabell 3.15).
En beräkning av vilka kommuner som skulle behöva någon form av resursförstärkning för att kunna garantera ett kursutbud i svenska och matematik kan dock utgå från det antalet UT kommunen har. De årliga
Tabell 3.17 Procentuell andel av samtliga Samtliga grund skolkurser Sv En Ma Övriga G—ort 11 27 19 43 100 lcke-g-ort 11 39 15 35 100
W—BDlän 11 31 17 41 100
variationerna syns inte vara så stora att de lägger hinder för ett sådant tillvägagängssätt.
Enligt nu gällande bestämmelser omfattar grundskolkurs i svenska högst 175, i engelska 230 och i matematik 270 timmar. För att anordna två kurser åtgår således högst 405 timmar (sv+en) eller högst 500 (en+ma)_
Nuvarande kursutbud fördelar sig på svenska 13 procent, engelska 32 procent, matematik 17 procent samt övriga ämnen 38 procent. Med oförändrade proportioner skulle erfordras i genomsnitt 900 UT för att två kurser (i sv och en) skall kunna ”garanteras” och 1 050 UT för att ”garantier” skall skapas för kurser i svenska, engelska och matematik i sådan omfattning att en person kan studera på heltid och således på rimlig tid — 3 å 4 terminer — erhålla fullständig grundskolkompetens. 1 tabell 3.18 redovisas antalet kommuner med minst 1 000 UT, 999—500 UT, högst 200 UT samt kommuner som helt saknar kurser. 1 det angivna antalet UT ingår timmar motsvarande schablontillägget.
Nuvarande organisation skulle således innebära, att i 115 kommuner, dvs. i 42 procent, är utbudet tillräckligt om man uppställer som mål att möjlighet till fullständig grundskolutbildning skall erbjudas inom en 3—4-terminsperiod.
Tabell 3.18 Län Antal kommuner med 1 000 UT 999—500 UT 200 UT 0 UT
AB 18 20 — _ C 3 3 1 1 D 5 5 — 2 E 3 3 2 4 l-' 4 8 2 — G 2 1 1 — H 3 5 4 — 1 l 1 _ — K 4 5 — _ L 4 1 2 1 M 4 4 2 8 N 3 4 — 1 0 4 7 2 1 P 7 _ 4 3 K 3 3 3 4 S 5 9 2 — T 5 7 - 1 U 6 6 l 1 W 6 7 l 4 X 6 7 1 — Y 5 7 — — Z 2 4 _ 2 AC 4 5 2 — BD 8 9 — 2
Riket 1 15 131 30 35
4 Bestämmelser om antal deltagare och förutsättningar för anordnande av grundskolkurser
Av tabell 3.15 framgår bl. a. att i de 49 kommunerna med högst 10 000 invånare anordnas endast 12 kurser isvenska och 16 i matematik. Äveni gruppen 10 000—1 5 000 saknar åtskilliga av de 59 kommunerna kurseri svenska och/eller matematik. Endast 32 kurser i svenska och 44 i matematik anordnas. Först i storleksgruppen 15 000—20 000 invånare är antalet kurser i respektive ämnen fler än antalet kommuner. Tabell 3.8 visar att kurser anordnas i minst två av de tre ämnena svenska, engelska och matematik i 166 av 278 kommuner och i minst ett av de tre ämnena i 229 och 278 kommuner. Det totala antalet UT igrundskolkurser uppgår till minst 500 i 246 kommuner, dvs. motsvarande kurser i minst två av de tre ämnena. I 65 kommuner är antalet UT högst 200, vilket i stort sett räcker till för en kurs i engelska. För att få starta kurs i kommunal vuxenutbildning skall antalet deltagare uppgå till stadigvarande 12. Det innebär att det ofta fordras 15—16 deltagare vid kursstarten. Varken inom grundskolan, gymnasieskolan eller inom annan vuxenutbildning är kraven tillnärmelsevis lika höga.
1 Skolans arbetsmiljö har utredningen om skolans inre arbete, SIA, belyst undervisningsgruppernas storlek i grundskolan. Utredningen hän- visar även till en PM 1971-04-15 (ur B Jacobson) i vilken redovisas de faktiska förhållandena i ett helt län i grundskolans årskurs 7. Utredningen anför: "Resultaten i detta PM överensstämmer bra med vad som framkommit i föreliggande studie för årskurs 7. Någon motsvarande jämförelse för övriga årskurser har inte kunnat utföras, då tillgången på statistiskt material som belyser gruppstrukturen i grundskolan (och gymnasieskolan) är så gott som obefintlig”. (s. 148, SOU 1974158). Kommunal vuxenutbildning skall ge kompetensinriktad utbildning motsvarande Lgr 69 och Lgy 70. En jämförelse med undervisningsgrup— pens storlek i grundskolan och gymnasieskolan är därför av intresse. Av ovan omnämnda undersökning framgår att undervisningsgruppernas storlek är mycket skiftande. Andelen av samtliga grupper i åk 7, som omfattar 5—10 elever utgjorde 6,5 procent och 11—15 elever 43,5 procent. 1 50 procent av grupperna är således antalet elever endast högst 15. Det framgår också att antalet elever, som samtidigt undervisades, uppgick till högst 15 under 1/3 av timmarna och till 16425 under ytterligare 1/3. Enligt bestämmelserna i skolförordningen får undervis- ningsgrupper anordnas i tillvalsämnen, om antalet elever är minst fem. På orter med högst två parallellklasser på högstadiet får anordnas minst två av de sju tillvalsämnena, även om antalet elever i vardera är lägre än fem. Dessutom får klass delas enligt bestämmelserna till timplanen i läropla- nen. Bestämmelserna för kommunal vuxenutbildning innebär krav på betydligt högre elevantal per kurs. Hösten 1973 var det genomsnittliga antalet deltagare per kurs i svenska 16,0, i engelska 16,5 och i matematik 15,9. Isamtliga grundskolekurser var antalet deltagare 16,2. Antalet deltagare per kurs varierar emellertid
mycket från kommun till kommun. Kommunmedianvärdet är för hela riket 14. I de sex nordligaste länen är medianvärdet l 1 och i övriga delar av landet drygt 15. Tillgänglig statistik medger inte en analys av kommunerna inom allmänna stödområdet på sådant sätt att g-orterna separeras från övriga delar. Under avsnitt 3.3 har vissa uppgifter redovisats om antalet anordnade grundskolkurser inom de sex nordligaste länen. Därav kan utläsas att en tredjedel av kurserna anordnats enligt bestämmelserna om lägsta deltagarantal åtta. [ de kommuner, som i sin helhet anordnar kurser enligt talet åtta, år medianvärdet för det genomsnittliga antalet kursdeltagare 10,4, medan det i kommuner, som anordnar kurser enligt såväl talet tolv som åtta, år 13,7. Av kurserna i den senare kommungruppen anordnades 85 procent på g-orterna och endast 15 procent utanför g-orterna. Medianvärdet för dessa kommuner ligger nära riksmedianvärdet, som är 14.
En grov skattning skulle sålunda tala för att, om lägsta antal deltagare generellt bestäms till åtta, antalet deltagare per kurs i genomsnitt skulle sjunka från 14 till 10, alltså med 28,4 procent.
Bebyggelsestrukturen i länen W—BD avviker från stora delar av landet i övrigt. Det kan därför förmodas att den uppskattade ökningen av antalet kursdeltagare och antalet kurser med 25—30 procent inte skulle få en motsvarighet i hela landet. SÖ genomförde våren 1973 en enkät till ett antal slumpmässigt utvalda kommuner. Resultatet redovisas i SÖ:s skrivelse till Kungl. Maj :t 1974-04-03 (s. 48 449).
Enkätmaterialet visar, att antalet ”avvisade" sökanden är mycket stort i förhållande till det antal, som kan ges undervisning i önskade ämneskurser, i små kommuner. Detta gäller även efter de ytterligare sammanläggningar av kommuner, som skett och som lett till ett större utbud inom den större kommunen, för de människor, som inte bor i eller nära kommunhuvudorten. Ovan har redovisats (tabell 3.8), att med undantag för kurser i engelska den helt övervägande delen av kurserna anordnas på kommunhuvudorten.
Emellertid är antalet avvisade i förhållande till antalet personer i utbildning inte mer än 3 procent för samtliga undersökta kommuner. Om
Tabell 4.1 Invånare i Sökande, som ej Sökande. som be- ”Awisade” i kommunerna fått önskemål retts plats i procent av del» 1 OOO-tal tillgodosedda kurser tagarna i star- tade kurser —. 100 ( 5) 98 15 600 0,6 994 50( 2) 60 1076 5,6 494 20 (12) 204 2 792 7,3 19— 10( 9) 157 1389 11,3
9— 5 ( 7) 55 268 20,5 4— ( 5) 47 59 79,7 Samtliga (40) 621 21 184 2,9
1 Gymnasieskolkurser är kurseri ämnen somåter- finns igymnasieskolan på tre- och fyraåriga linjer, ekonomisk (E). humanis- tisk (H), samhällsveten- skaplig (S), naturveten- skaplig (N) och teknisk (T) samt vissa tvååriga lin- jer, ekonomisk (Ek), soci- al (So) och teknisk (Te).
man räknar bort de tre storstadskommunerna, som ingår i materialet, blir procenten 7. Befolkningsmedianvärdet för rikets kommuner är omkring 16 000. 1 de 21 kommuner med mindre än 20 000 invånare, som ingåri undersökningen, motsvarar antalet ”avvisade” sökanden 15 procent av antalet kursdeltagare. '
1 områden utanför de större tätorterna kan alltså en sänkning av lägsta deltagarantal förutsättas få till följd att ett ökat antal personer får tillgång till önskad utbildning och att antalet kurser ökar.
SÖ-enkäten ger inget underlag för en bedömning av om antalet avvisade till en viss kurs ligger nära under 12. Det är dock sannolikt att antalet ”avvisade” varierar från 1 1 och nedåt.
[ hälften av landets kommuner ”avvisas” så många som svarar mot 15 procent av kursdeltagarna. I dessa torde en ökning med 15—25 procent kunna bli följden, medan ökningen av antalet kurser blir mindre ju större befolkningsunderlaget blir. Kanske är det rimligt räkna med 10—20 procent för hela riket.
5 Gymnasieskolkursernas omfattning i olika kommuner 5.1 Antalet undervisningstimmar i gymnasieskolkurser i olika kommuner
Den kommunala vuxenutbildningens omfattning och struktur uppvisar påtagliga skillnader mellan kommunerna vad gäller grundskolkurserna. Gymnasieskolkurserl anordnas i färre kommuner(l93) än grundskolkur— ser (244), men skillnaden mellan kommunerna är även för dessa kurser påtaglig. I samtliga 193 kommuner utom två (Mora, Jokkmokk) finns även grundskolkurser. I det följande redovisas antalet undervisningstim- mar (UT) per 1 000 invånare i kommunerna fördelade dels på län, dels på kommuner efter befolkningsmässig storlek.
[ tabell 5.1 redovisas antal kommuner med olika antal UT per 1 000 invånare i gymnasieskolkurser, länsvis.
Riksmedelvärdet är 79. Medianvärdet för de 71 procent av kommuner- na, som har gymnasieskolkurser, är omkring 35. Endast 30 procent av kommunerna har mer än 40 UT per 1 000 invånare. Mer än 80 UT per 1 000 invånare har endast 41 kommuner, dvs. 15 procent. En jämförelse med värdena för grundskolkurserna visar en starkare koncentration till ett förhållandevis litet antal kommuner. Dessa kommuner omfattar dock i viss utsträckning även deltagare från omkringliggande kommuner, varför en något större del av kommunerna de facto har tillgång till gymnasie- skolkurser än som framgår av det statistiska materialet.
[ tabell 5.2 redovisas antalet kommuner med olika antal UT per 1 000 invånare i gymnasieskolkurser med kommunerna fördelade efter folk- mängd.
Samtliga kommuner utan gymnasieskolkurser utom en (Ystad) har högst 20 000 invånare. 1 de olika kommungrupperna är medianvärdet för UT per 1 000 invånare följande. I kommungruppen med högst 10 000 inv. ( 1, 10—15 000 inv. c. 10, 15—20 000 inv. c. 25, 20—25 000 inv. c 25, 25—30 000 inv. drygt 30, 30—40 000 inv. c. 35, 40—70 000 e. 55,
Tabe115.1 Län Antal Antal UT per 1 000 invånare Hela
kommu- länet ner 0 1— 11— 21— 41— 61— 81— 101— 121— 141— 161— 181— 201—
10 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
AB 23 1 2 3 5 4 2 2 1 2 1 135 C 6 1 2 1 1 1 114 D 7 2 1 2 1 1 119 E 12 6 1 2 1 1 1 87 F 11 2 1 2 1 3 2 63 G 8 1 1 3 2 1 49 H 12 3 3 2 3 1 30 1 1 1 30 K 5 4 1 47 L 13 6 1 1 1 2 1 32 M 21 13 2 2 1 2 79 N 6 2 1 2 1 50 0 15 2 2 1 4 3 1 1 1 105 P 18 7 3 5 1 2 32 R 16 6 2 4 4 17 S 16 3 1 3 3 1 1 1 1 2 74 T 11 3 1 2 1 2 2 81 U 11 5 2 1 1 1 1 69 W 15 6 2 3 2 1 1 39 X 10 2 1 3 1 1 1 1 83 Y 7 2 3 1 1 41 Z 8 4 2 1 1 26 AC 12 3 2 3 3 1 55 BD 4 1 6 2 1 44 Riket 278 81 26 31 58 21 21 9 9 8 3 4 2 5 79 Tabe115.2
Antal UT i gymnasieskolkurser per 1 000 invånare
0 1 11 21 41 61 81 101— 121- 141— 161— 181— 201— 10 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
— 10 000 (68) 50 5 7 3 2 1 — 15 000 (67) 25 10 12 10 3 4 2 2 1 -— 20 000 (31) 5 4 4 8 2 3 3 1 — 25 000 (14) l 4 1 5 1 2 — 30000 (29) 2 3 12 6 5 1 — 35 000 (14) 3 8 1 1 1 — 40 000 ( 7) 1 1 3 1 1 _ 45 000 ( 4) 2 1 1 — 50 000 ( 9) 4 2 1 1 1 — 60 000 ( 8) 2 1 3 2 — 70 000 ( 6) 2 2 1 1 _ 80 000 ( 6) 1 1 2 1 — 90 000 ( 1) 1 — 100 000( 2) 1 1 >100 000 (11) 2 1 1 1 2 1 1 1 1
Riket (278) 81 26 31 58 22 20 9 9 8 3 4 2 5
___—M
70—100000 c. 105 och > 100000 c. 125. Jämfört med vad fallet är beträffande grundskolkurserna har Malmö (138), Göteborg (144) och framförallt Stockholm (193) högt antal UT per 1 000 invånare i gymnasieskolkurserna. Dessa tre kommuner försörjer emellertid i likhet med en del andra större kommuner även kringliggande kommuner, varför den del av undervisningstimmarna, som kommer respektive kommuners egen befolkning till godo är mindre.
[ Malmöregionen är gymnasieskolkurserna förhållandevis ringa. Kurser anordnas praktiskt taget endast i Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona och Eslöv. Kranskommunerna kring Malmö saknar helt dylika kurseri motsats till vad fallet är inom Stor-Stockholmsområdet. Vissa kommuner har en påtaglig hög frekvens. Det är emellertid sinsemellan olika.
Av samtliga kommuner med en frekvens, som är minst dubbelt så hög som riksmedeltalet (79), har tre högst 10 000 inv., en högst 15 000 inv. och tre mellan 30 000 och 45 000. Kommunerna med > 100 000 inv. har följande antal UT per 1 000 invånare, nämligen Norrköping (209). Stockholm (193), Uppsala (176), Göteborg (149), Malmö (138). Örebro (133), Västerås (106), Helsingborg (99) samt — under riksmedelvärdet — Jönköping (72), Borås (52) och Linköping (41).
634 UT per invånare 4 35 000 inv 371 UT per invånare —- 10 000 inv
Katrineholm Arvidsjaur Osby 276 UT per invånare — 15 000 inv Täby 266 UT per invånare . 40 000 inv Sollentuna 191 UT per invånare 4 45 000 inv Orsa 179 UT per invånare i 10 000 inv Munkfors 165 UT per invånare , 10 000 inv Olofström 150 UT per invånare — 20 000 inv Stenungsund 131 UT per invånare — 15 000 inv Hällefors 124 UT per invånare — 15 000 inv Hammarö 119 UT per invånare — 15 000 inv
Något entydigt regionalt mönster kan inte utläsas. Av betydelse är totalbefolkningens storlek, men stora olikheter kan iakttas mellan kommuner i samma storlekgrupp. Som nämnts anordnas gymnasieskolkurser i 197 av landets 278 kommuner. Med få undantag anordnas kurser endast på en plats i varje kommun.
Sh l-li lfc So Re Bi lfy Ke Nk l—"r Ty Övr
Tabell 5.3 Utbild- Gymnasieskolkurser ningsort Sv Fn Kommun- huvud-
ort 104 191 Annan ort 3 28
Summa orter 107 219
74 63 86 45 57 30 44 47 47 111 123 126 3 1 2 1 2 _ — — 2 1 4 10
77 64 88 46 59 30 44 47 49 112 127 136
Många kommuner är mycket vidsträckta och många kommuner saknar gymnasieskolkurser. Det är således endast tätortsbefolkningen, som har tillgång till utbildning på bekvämt avstånd. Avståndet mellan bostaden och platsen för utbildningen påverkar individernas benägenhet att studera och val av studieväg. För personer med egen bostad, familj och arbete spelar den geografiska närheten till utbildningen en mera påtaglig roll än för ungdomar. 1968 års utbildningsutredning (U68) har närmare analyse— rat orsakerna till att individernas avståndskänslighet varierar. U68 konstaterar att de utbildningar bör ”ges företräde vid lokalisering, vilka i stor utsträckning väljs av individer med stor avståndskänslighet” (s. 311).
Den överbryggande utbildningen som enligt SVUX" uppfattning omfattar kurser på såväl grundskolv som gymnasieskolnivå inom kom- munal vuxenutbildning, vänder sig särskilt till kortutbildade personer. Dessa torde genomgående tillhöra den mest avståndskänsliga gruppen. Det är därför väsentligt att erbjuda kurser så nära bostaden som möjligt. Detta är särskilt nödvändigt för flertalet studerande inom kommunal vuxenutbildning, eftersom för dem fritidsstudier är den naturligaste formen. Samtidigt kan man räkna med en ökad efterfrågan på mera omfattande kompetensinriktad utbildning till följd av det av SVUX föreslagna vuxenstudiestödet vid halv- eller heltidsstudier.
5.2 Omfattningen av gymnasieskolkurser på dagtid
Dagundervisning förekommer redan under nuvarande förhållanden i betydande omfattning. Eftersom dagkurser normalt anordnas parallellt med kvällskurser ökas den enskildes valfrihet och därmed studerandeun- derlaget. Av samtliga kursdeltagare i gymnasieskolkurser studerar 40 procent på dagtid. Det innebär en ökning med tre procentenheter sedan hösten 1973. Det är emellertid endast i ett begränsat antal kommuner, 44 av 278, som även dagkurser kan erbjudas. Andelen individer (elever) som studerar på dagtid torde dock utgöra mindre än 40 procent av samtliga.
Med undantag för AB-län finns inte i något län fler än tre kommuner med dagkurser. Gymnasieskolkurser anordnas i 197 (65 %) kommuner. I alla dessa, med undantag för tre -— Osby, Leksand och Orsa _ anordnas kvällskurser, och i 44, dvs. i 16 procent av samtliga kommuner, anordnas dagkurser. Av de kommuner, som anordnar gymnasieskolkurser, anord- nar alltså 22 procent dagkurser, i vilka 40 procent av samtliga kursdeltagare återfinns.
Flest kommuner med gymnasieskolkurser på dagtid finns i AB-län (8 av 13). Vissa län saknar helt kurser på dagtid, nämligen I, K och R. Mer än en kommun har dagkurseri D, E. L, M, S, T, W, X, Y, AC och BD-län. Andelen kursdeltagare, som studerar på dagtid, varierar kraftigt i de kommuner som har dagkurser. Länen kan inte inordnas i något mera påtagligt regionalt mönster.
[ tabell 5.5 redovisas antal kommuner med olika andel kursdeltagare på dagtid av samtliga kursdeltagare i gymnasieskolkurser. Kommunerna har fördelats efter invånarantalet i kommunerna.
Tabell 5.4
Län Antal Andel kursdeltagare i gymnasieskolan på dagtid kommuner med dag- 10 11 21 31 41 51 61 71 81 91 kurser 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Riket (278)
3 2 l 2
8 1 3 1 1 1 2 1 1 1 1 1
>_>—wa| ...
>... ,...
NN—NNwF—WN »— ...i ,—
44 5 5 7 2 8 5 5 2 5
Dagkurserna är mer frekventa i de större kommunerna. 153 kommuner med gymnasieskolkurser saknar dagkurser, dvs. 80 procent. Av dessa har 78, dvs. 51 procent, högst 20000 invånare. Ytterligare 51 av de 153 kommunerna har högst 35 000 invånare, dvs. 33 procent. Sammanlagt 84 procent av kommunerna utan dagkurs har således högst 35 000 invånare. Som jämförelse kan erinras om att av samtliga kommuner med grundskolkurser saknar 51 procent dagkurser. Av dessa senare har 76 procent högst 20 000 invånare.
Materialet uppvisar ingen enhetlig bild. Av de fem kommuner som har den största andelen dagkursdeltagare, mer än 90 procent, har två, Orsa och Arvidsjaur, mindre än 10 000 invånare och ytterligare två, Osby och Leksand, mindre än 15 000. Av kommunerna med över 100 000 invånare är den procentuella andelen dagkursdeltagare 62 i Örebro, 57 i Norrköping, 56 i Västerås, 53 i Uppsala, 52 i Göteborg, 47 i Helsingborg och Stockholm, 35 i Jönköping, 23 i Malmö. 12 i Borås och 0 i Linköping. 1 Katrineholm är förhållandena speciella till följd av den riksrekryterande tekniska utbildningen.
Antalet kurser och undervisningstimmar står endast delvis i relation till folkmängden. 1 tabell 5.6 belyses i vad mån de olika kommunernas kursorganisation har betydelse för andelen dagkursdeltagare. ] tabellen redovisas andelen kursdeltagare på dagtid av samtliga kursdeltagare i
Tabell 5 .5
Andel kurs— deltagare i dagkurs
Kurser saknas
0 1— 10 11? 20 21— 30 31— 40 41— 50 514 60 61— 70 71— 80 814 90 91—100
—100
Invånarantal i kommunerna (1000—tal)
410
49 17
11—
15 25 37
15-
20
5 24
20 25 25 30 30 35
35 40
40 45 45 50 50 60 70 70 80 80 90 90 100
> Summa 100
13
VNv—t—G
_—
80 1 153
mlnlxNootntnN ___Nv—
4!)
68 68 31 14 29 14 11 277
gymnasieskolkurser. Kommunerna har fördelats efter antalet UT i samtliga gymnasieskolkurser per 1 000 invånare. Antalet UT per 1000 invånare är 79. Av de 152 kommuner som saknar kurser på dagtid har 139, dvs. mer än 90 procent, högst 80 UT per 1 000 invånare. Av de 18 kommuner som har minst hälften av kursdeltagarna i dagkurser, har 15 mer än 80 UT per 1 000 invånare. Högst andel dagkursdeltagare har Leksand och Orsa (100 %) med resp. 57 och 179 UT per 1 000 invånare, Katrineholm och Arvidsjaur (93 %) med resp. 643 och 371 UT per 1 000 invånare samt Osby (92 %) med 276 UT per 1 000 invånare. Generellt kan konstateras att andelen dagkursdeltaga- re är högre i kommuner med stort antal UT per 1 000 invånare.
5.3 Antal kursdeltagare per gymnasieskolkurs
Frekvensen gymnasieskolkurser mätt i antal UT per 1000 invånare varierar sålunda mellan länen och mellan kommunerna inom länen. Antalet UT per 1 000 invånare stiger med ökande kommunfolkmängd. även om värdena avviker kraftigt också mellan kommuner i samma storleksklass. Något enhetligt regionalt mönster kan inte utläsas ur materialet. Omfattningen av dagkurser syns däremot korrespondera med frekvensen. En stor andel elever i dagkurser motsvaras således vanligen av ett högt antal UT per 1 000 invånare.
Som framhållits beträffande grundskolkurserna spelar bestämmelserna om lägsta deltagarantal stor roll (avsnitt 3.3). Antalet deltagare i gymnasieskolkurser i hela landet är i genomsnitt 18, medan medianvärdet är 14,9. 1 tabell 5.7 redovisas det genomsnittliga antalet deltagare i respektive kommuners samtliga gymnasieskolkurser i ämnen på tre- och fyraåriga linjer. De 13 kommuner som endast har kurser i ämnen på de tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjerna ingår således inte. Kommunerna redovisas länsvis.
Medianvärdet för länen är c. 16,75. För de sex nordligaste länen (W—BD) är medianvärdet 15. Spridningen inom länen är emellertid betydligt större än mellan länen. Inom AB—län med länsmedeltalet 19 är lägsta kommunmedeltal 11 (Nynäshamn) och högsta 22 (Upplands Bro), I H—län med länsmedeltalet 14 är lägsta kommunmedeltal 6 (Borgholm med endast en kurs) och högsta 28 (Emmaboda med endast en kurs). Inom de sex nordligaste länen är spridningen än större, t.ex. W, med länsmedeltalet 17, mellan 6 (Mora med endast en kurs) och 19 (Ludvika) och i BD, med länsmedeltalet 13, mellan 8 (Pajala) och 22 (Jokkmokk med endast en kurs). 1 tabell 5.8 har landets kommuner delats in i fyra grupper med
utgångspunkt från befolkning och genomsnittligt deltagarantal per gymnasieskolkurs i kommunen. Gymnasieskolkurser anordnades i 197 kommuner under läsåret 1973/74. Hösten 1973 (vecka 42) fanns kurseri ämnen motsvarande gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer i 177 kommuner enligt den officiella statistiken. Av dessa finns 38 i länen W—BD. Befolkningsmedianvärdet i de 177 kommunerna är 25000, jämfört med 16 000 för rikets samtliga kommuner. Medianvärdet för det
Tabell 5.6
Andel kurs- Antal UT/l 000 invånare
deltagarei dagkurs l- 11 21 41 61 81 101 121 141 161 181— 201— 221— 241— 261— 281— 301— Samtliga 10 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300
1 2 l 1 N in -—4
0 26 30 54 1— 10 2 1 1
_a
114 20 21— 30 31— 40 41— 50 l 1 51— 60 61— 70 71— 80 81— 90 91—100 1 l 1 2
Nol/*INNINXOWN N
___-___.— .—
N—r—q—q—u—a
W
—-100 26 31 59 19 21 10 9 8 3 4 2 1 0 0 2 0 2 197
Tabell 5.7
Lån Genomsnittligt antal deltagare i gymnasieskolkurser (linjerna EHSNT)
Länsme- —5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21— deltal
N _! :D 3 4 3 m _. N N ...
19 18
N
_.
_- _N—i—N—c—i
_—
_— _
16
'_'—ON
'— .— —t
18
(UQSLOI_MJEZOLMmFD3X>N
15
_. '— NO —1 _: b (
" C. G
of; N _. N m I
... o ":E Cd
13 14 23 32 19 15 17 14 10 6 10 18
SOU 1975:59 Tabell 5.8 Folkmängd Riket AB—U-län W4BD-län Deltagare/kurs Deltagare/kurs Deltagare/kurs _14 15_ #14 15 _ _14 15,— —25 000 28 17 27 19 32 10,5 25 000-- 23 32 19,5 34,5 37 21
genomsnittliga antalet deltagare per gymnasieskolkurser i de olika kommunerna är knappt 15. I tabellen anges kommunernas procentuella fördelning på respektive grupper, dels för hela riket (177 kommuner), dels enbart för länen AB—U (139 kommuner) och dels enbart för länen W-BD (38 kommuner).
I de folkrikare kommunerna är alltså det genomsnittliga antalet kursdeltagare per kurs större än i de befolkningssvagare. Folkmängden är dock inte ett tillräckligt enhetligt kriterium. Trots att kommunerna i länen W—BD befolkningsmässigt är lika stora som i riket i övrigt är antalet deltagare per kurs lägre. Detta kan till en del bero på bestämmelsen i förordningen om kommunal och statlig vuxenutbildning, 23 &, om att kurs får starta inom allmänna stödområdet om elevantalet beräknas uppgå till varaktigt åtta. Detta gäller emellertid inte ort med tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan. Eftersom det stora flertalet kurser anordnas endast på huvudorten, där gymnasieskolan är belägen i gymnasieskolkommuner, torde denna särbestämmelse inte ensam förklara de stora olikheterna. 1 27 av de 38 kommunerna i W—BD län med gymnasieskolkurser finns gymnasieskola med tre- och fyraåriga linjer.
Sammanlagt 800 gymnasieskolkurser anordnas i de sex länen. Av dessa anordnas 93 (11,6 %) i kommuner som inte har gymnasieskola. Flertalet av dessa 93 kurser finns i Leksand (15), Orsa (6), Arvidsjaur (26) och Pajala (12). l Leksand och Orsa anordnas endast kurser i ämnen på de tvååriga linjerna och endast på dagtid. Även i Arvidsjaur och Pajala dominerar dagkurserna.
Tabe115.9 Procentuell andel av gymnasieskolkurserna Sv lin Ma So-ä. No-ä. Övr. Övr. Sammanlagt spr. G-ort 90 80 87 83 87 90 87 86 _ Utanför G-ort 10 20 13 17 13 10 13 14
WÅBDlän 100 100 100 100 100 100 100 100
r _ v 2 1.1 2 4.1 _l _0 _l y _ T 1 1 .l. 1 _4 r _ F. .1 1.2 k N 1 .1 _2 c __ K _ .y . .b. _ .B _ O R 1 .I. 2 0 S .1. 1 c mu F 11 11 2 t r. .1 0 H .l. 1 U .1 M 5 1 1.1. 3 _Wo & m M .1 l 1 3 .1 7 n ." 3322341111 31132 0 V. L 3 .a v 0. S .l. .l. 2 W. m354736146546967666754 _9 9 3 ”O 1 _ V 735593415674783746763122_5 . 1 _2 T. .1 _ m34473314573785445443123_.4 r 1 F 1 __ k 02321111243_21_3232321__3 O N .1 5 M 72333ll_423_23_231231_11 oo 4 V. 73233_112141121112331_11 5 .... 4 .1 712211_ _113_11 112_31 .11 1 B 3 e 023331112541111322531113 O R .I. 6 M 0 022132111341211312211_ _? 7 n 5 .I. 4 d r 0 % ut 5354633134515 _4333433233 9 . ..r 1 8 _.s.. u k d i 3243422 _1441411312333114 7 k H .1 6 s e .m % h 6234522. _453311412743117 1. S 1 8 m V. g , 635452314563633456757327 5 :a sn & 1 l C 6 M 1. m n 0 ..u d 355897615804109187067477 8 H U n 2 1 1.1. .1. 11 00 U V .L n u m h | ” 925452414463742853634134 0 0 .a V 1 1. 0 K P S 1 .l 5 )))))))))))))))))))))))) " 367217215316586611507824 e 2 11 1 12 11111111 11- Nu) 8 ä 1 T L ACDhFGHlKLMNOPRSTUWXYZAR RQ
Det lägre deltagarantalet möjliggör sålunda för ovannämnda fyra orter att anordna sammanhängande utbildningsgånger. Om man bortser från dem, har bestämmelsen om lägst åtta deltagare en mycket begränsad effekt. [ kommuner utan gymnasieskola anordnas endast 34 kurser _ förutom de 59 i Leksand, Orsa, Pajala och Arvidsjaur — och i kommuner med gymnasieskola endast 21 på orter utanför g—ort. Endast sju procent av samtliga kurser anordnas således utanför g—ort.
5.4 Gymnasieskalkurser i olika ämnen
Större delen av landets kommuner anordnar gymnasieskolkurser, men utbudet är mycket begränsat i flertalet av dem. Gymnasieskolkurser anordnas i färre kommuner än grundskolkurser, men därtill kommer att gymnasieskolkurser anordnas mera undantagsvis utanför kommunhuvud- orten. Därav följer att ett större antal vuxna i realiteten inte har tillgång till gymnasieskolkurser jämfört med grundskolkurser. I tabell 5.10 redovisas i hur många kommuner och -— i förekommande fall — på hur många platser inom kommunen gymnasiekurser anordnas i olika ämnen.
Som framgår anordnas kurs i engelska i 188 kommuner och idessa anordnas kurs även på annan ort än kommunhuvudorten i 30 kommuner. Kurser i svenska (110), matematik (115), tyska (125) och franska(114) är även förhållandevis frekventa. Men för samtliga dessa _kurser gäller att de endast i några enstaka fall anordnas även utanför huvudorten. Detsamma gäller för övriga ämnen. Kurser isamhällsorienterande ämnen anordnas i mindre än hälften av de kommuner som överhuvudtaget har gymnasieskolkurser. Kurser i naturorienterande ämnen finns i mindre än en fjärdedel av kommunerna.
Kurser i minst två av ämnena Sv, En och Ma anordnas i 132 kommuner, kurser i minst två av de fem ämnena Sh, Hi, Fe, So och Rei 82 kommuner och kurser i minst två av de fyra ämnena Bi, Fy, Ke och Nk i 48 kommuner.
En uppfattning om kursutbudet i riket kan man få med hjälp av den officiella statistiken. 1 tabell 5.11 anges dels antalet anordnade kurser, dels antalet kursdeltagare och dels det genomsnittliga antalet deltagare per kurs i de olika ämnena. Samtliga uppgifter avser höstterminerna (vecka 42) åren 1968, 1971 och 1973. Dessutom anges antalet kursdeltagare hösten 1974.
Antalet kurser har ökat trots att antalet kursdeltagare minskat. Antalet kursdeltagare har emellertid förändrats olika sedan 1971. I. tyska och franska ökar deltagarantalet och i engelska har nedgangen l stort sett upphört, medan den fortsätter i svenska och matematik. Ämnena samhällskunskap, historia och religionskunskap har minskat med 30 procent och ämnena biologi, fysik och kemi med 20 procent. Elevunderlagets tillräcklighet är beroende av bestämmelserna för minsta antal kursdeltagare. Antalet deltagare varierar från kurs till kurs. (lenomsnittstalen är olika från kommun till kommun och från ämne till ämne. Det genomsnittliga deltagarantalet i gymnasieskolkurser varierar mellan länen, från 13 i BD-län till 20 i P-län, men också mellan
SOU 1975:59 Tabell 5.11 Ämne Gymnasieskolkurser Antal kurser Deltagare Deltagare per grupp
1968 1971 1973 1968 1971 1973 1974 1968 1971 1973
Sv 246 259 465 6191 9 832 8 624 7 925 25,2 38,0 18,5 En 424 850 850 9 993 17 358 15 332 15 248 23,6 20,4 18,0 Ty B 87 198 225 1851 3 356 3 398 3 202 21,3 16,8 15,1 Fr B 48 58 72 1001 919 1158 1266 20,9 15,9 16,1 Ty (7 15 110 146 265 2051 2458 2665 17,7 18,6 16,9 l—"r C 63 178 247 1330 3 497 4 344 4 478 21,1 19,6 17,6 Hi 105 203 185 2 556 4 219 3 309 3 214 24,3 20,8 17,9 Re 24 96 103 610 2 062 1979 1831 25,4 22,0 19,2 Sh 113 259 245 2 577 5 513 5 359 3 970 22,8 29,1 21,9 (le 21 494 23,5 Ma 254 623 556 5 373 11401 9 487 8195 21,2 18,3 17,1 Fy 61 187 162 1084 3 353 2 836 2 412 17,8 17,9 17,5 Ke 37 116 106 815 2 322 2 036 1995 22,0 20,0 19,2 Bi 35 47 45 836 950 785 839 23.9 20.2 17.4 Te 4 6 s 76 89 172 105 19,0 19.8 21.5 Fe 4748 Nk 50 425 1513 1815 9325 25400 29850 153 219 19.6 16,3 Övr 20 409
1962 4 695 5 230 44 377 92 322 90 837 85 043 22.8 19.7 17,4
kommunerna inom länen, mellan 6 (Borgholm och Mora) till 28 (Markaryd). Medianvärdena för kommunerna inom respektive län varierar mellan 11 (AC) och 17 (D, E, G och P). Lägst värden uppvisar X(13), Y (13), Z(12), BD(12) och AC(11).
Kommunal vuxenutbildning skall ge kompetensinriktad utbildning motsvarande Lgr 69 och Lgy 70. En jämförelse med undervisningsgrup- pernas storlek i gymnasieskolan är därför av intresse. Undervisningsgrup- perna i gymnasieskolans olika ämnen är mycket skiftande. Xanligen redovisas endast antalet elever per undervisningsgrupp men inte gruppens storlek vid olika undervisningstillfällen. Enligt anmärkningarna till timplanen i Lgy 70 får grupperna delas i en rad ämnen under vissa timmar. Så får t. ex. ske i yrkestekniska ämnen, om gruppen består av elever från två årskurser, B-typ, och i en rad ämnen för studietekniska övningar m. m. om elevantalet överstiger 17, i vissa fall 21. Vissa ämnen är inte obligatoriska, vilket ofta leder till få elever per grupp. Undervis- ningsgrupp får anordnas i flertalet ämnen om antalet elever är lägst åtta, i latin och grekiska fem och på gren av tvåårig teknisk linje tolv.
I tabell 5.12. redovisas det genomsnittliga elevantalet per undervis- ningsgrupp i vissa ämnen i gymnasieskolan. Uppgifterna avser cels tre- och fyraåriga, dels tvååriga linjer, fördelade på olika årsktrser. 1 gymnasieskolan betraktas hela studievägen de facto som en samminhäng- ande kurs medan inom kommunal vuxenutbildning kravet på minsta deltagarantal prövas varje termin.
sou 1975:59 Bilaga 3 207 Tabell 5.12 Åk Genomsnittligt antal elever i undervisningsgrupper i gymnasieskolan, vissa ämnen Sv En Ma Sh l-"e [fy Ke Ty B [fr B Ty B Fr C Sp La 3-—4—åriga linjer 1 28,9 28,8 26,1 28,7 26,6 27,3 27,3 24,4 22,3 22,3 21,7 20,8 '— 2 25,6 24,6 22,2 24,1 23,5 24,0 23,3 23,5 20,4 18,8 19,0 17,0 9,2 3 23,9 23,1 22,0 22.4 21,8 23,3 21,9 15,7 13,5 9,1 12,2 7,8 8,2 Z-ariga linjer 1 24,4 21,6 23,6 26,0 25,0 19,5 20,4 15,1 12,0 — 10,4 — — 2 23,8 20,1 20,6 23,2 21,4 17,0 — 15,7 10,2 ' 8,2 — — Kom Vx 18,5 18,0 17,1 21,9 17,3 17,5 19,2 15,1 16,1 16,9 17,6 17,3 18,3
Den genomsnittliga gruppstorleken i kommunal vuxenutbildning är mindre än i gymnasieskolan i samtliga årskurser i svenska, engelska, matematik, samhällskunskap, företagsekonomi och kemi, medan grupp- storleken är mindre i gymnasieskolan i latin (båda årskurserna), spanska (åk 2 och 3), franska (utom i åk 1 på treåriga linjer), franska B (utom 1
Tabell 5.13
Län
(Antal klasser)
Median- värde
Äkl
:: 13 11 12,5 13 11 11 12 14 12 13,5 14,5 17 15 11 13 10 11 10 13 10 13 12 AC 11 BD 12
NKXéCHwWWOZZFR"ICT=CO>
Riket 12
Sprid— ning
8422 8—15 8—22 6—21 5—24 10—-13 6f24 11—15 5—20 9—25 6—25 8—31 8—20 5—19 5—22 5—23 5—19 8—20 6—20 5—16 6—19 9—20 8—21 8—24
5—31
Gruppstorlek i Fr och Ty i Gy Antal klasser € 12 Grupper
iK Vx iåkl iåk2 €12 Median- Sprid- värde ning Åk 2 11,5 5426 15/40 15/30 1/23 10 8—20 6/9 5/6 0/5 11 5421 3/11 6/10 0/5 10 6421 5/15 7/13 0/6 7 5—20 9/18 14/21 0/9 10.5 5 -— 14 2/4 4/6 0/7 11 5—22 5/11 15/9 2/10 10 7—15 1/3 2/3 0/1 12 7—16 3/7 2/5 0/4 12 7—21 4/11 4/8 0/6 12 6—19 7/22 11/19 0/7 16 5—23 3/14 2/11 0/4 9 5—20 1/11 9/13 1/11 8 5—23 11/17 9/15 1/11 12 6—19 5/13 5/11 0/10 10 5—16 7/13 8/13 4/12 9 6—13 7/12 10/12 0/7 10 5—22 9/13 10/11 0/6 13 6—17 5/15 5/12 1/6 11 5—15 8/13 7/12 2/7 11 5—20 5/15 8/15 2/7 9 8—17 3/6 4/5 2/4 11 5—19 7/12 5/8 4/6 10 5—17 9/20 9/18 4/10 11 5—23 142/325 165/286 24/194
åk 1 och 2 på treåriga linjer) och tyska C (utom i åk 1 och 2 på treåriga linjer). ] tyska B är gruppernalika stora utom i åk 1 och 2 på treåriga linjer, och i företagsekonomi i åk 2 på tvååriga linjer. Vid jämförelsen har inte hänsyn tagits till de ytterligare gruppdelningar, som sker i gymnasie- skolan. Dessutom förtjänar ihågkommas att undervisningstiden i kommu- nal vuxenutbildning motsvarar mindre än 50 procent av antalet lektions- timmar i gymnasieskolan.
Gruppstorleken i ämnena i grymnasieskolan varierar kraftigt från kommun till kommun. 1 tabell 5.13 redovisas den genomsnittliga gruppstorleken i kommunerna i tyska och franska på de tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjerna.
Länen uppvisar för årskurs ] medianvärdet 12 och för årskurs 2 11. Av sammanlagt 511 klasser har 307, dvs. 60 procent. mindre än 12 elever. Motsvarande uppgifter finns ej tillgängliga för kommunal vuxenutbild- ning. Som jämförelse kan dock nämnas att det genomsnittliga antalet deltagare i respektive kommuners gymnasieskolkurser understiger 12 endast i 24 av 194 kommuner. 15 av dessa 24 kommuner tillhör länen W—BD. För en rad ämnen på gymnasieskolans teoretiska linjer anordnas således undervisning i mindre grupper än vad bestämmelserna medger för kommunal vuxenutbildning.
6 Förutsättningar för gymnasieskolkurseri vissa ämnen
De olika gymnasieskolämnena erbjuds i varierande omfattning. Engelska finns i 64 procent av landets kommuner och i 90 procent av de kommuner, som anordnar gymnasieskolkurser. Svenska anordnas i 40 (54) procent och matematik i 42 (59) procent. Såväl svenska som matematik saknas sålunda i utbudet i åtskilliga gymnasieskolkommuner. Samma omfattning har utbudet av franska och tyska. Däremot erbjuds kurser i olika samhällsorienterande ämnen endast i mellan 17 (24) och 32 (45) procent av kommunerna och kurser i olika naturorienterande ämnen endast i mellan 11 (16) och 18 (25) procent.
Tabell 6.1
Ämne Andel av Antal timmar Räkneex. gy-kurscrna (344-åriga Totalantal UT
linjer)
Sv 9 140 1 550 lin 16 175 1 100 B/C språk 13 175 1 350 Hi 3,5 35—70 1 000—2 000 Re 2 25—35 1250—1750 Sk 4,5 55—125 1 200—2 775 l—"e 5,5 175—245 3 200—4 450 So 1 70 7 000 Ma 10,5 105—245—315 ] 000—2 350—3 000 Bi 1 105 10 500 l-'y 3,5 210 6 000 Ke 2 125 6 250 Nk 2 105—250 (So) 5 250—12 500
Skulle ett fullständigt program omfattande de 13 i tabellen angivna ämnena anordnas, krävs alltså enligt räkneexemplet totalt minst 12 500 UT. Följande ämnen bör kunna påräknas om det totala antalet undervisningstimmar är minst 1 500, nämligen svenska, engelska, franska eller tyska, historia (NT-kursen), religionskunskap, samhällskunskap (ENT-kursen) samt matematik (H-So-kurserna). Övriga ämnen och kurser förutsätter ett väsentligt större totalantal UT.
Emellertid behöver inte samtliga ämnen erbjudas samtidigt. Normalt torde med heltidsstudier eller omfattande deltidsstudier krävas fyra terminer för att erhålla en fullständig utbildning enligt någon av de treåriga linjerna.
Med nuvarande bestämmelser omfattar ämnena sammanlagt 1225 timmar på humanistisk, 1 300 på samhällsvetenskaplig, 1 490 på ekono- misk och 1 460 på naturvetenskaplig linje. Med enjämn fördelning krävs det omkring 350 timmar under vardera fyra terminer. Fördelade på 15 veckor krävs alltså omkring 23 timmar i veckan.
[ tabell 6.1 redovisas 13 ämnen. Kurser i dessa ämnen utgör drygt 70 procent av samtliga gymnasieskolkurser. De utgör de ”centrala” ämnena. Naturkunskap (NK) läses dock inte jämte övriga naturvetenskapliga ämnen. Övriga 12 motsvarar i huvudsak antalet timmar på de olika treåriga linjerna, även om vissa alternativ förekommer.
Enligt en förfrågan till kommunerna via länsskolnämnderna anordnas minst en gymnasieskolkur51203 kommuner Linder läsåret 1974/75. 1 den officiella statistiken saknas uppgifter om 16 av dessa samtidigt som tio kommuner vid avgivandet av statistikuppgiften uppgett att gymnasieskol- kurser anordnas, utan att dessa kommit till stånd enligt det genomförda förfrågan. Eftersom det i dessa kommuner rör sig om verksamhet av mycket begränsad omfattning torde det inte ha någon betydelse för det fortsatta resonemanget. 1 tabell 6.2 redovisas antalet kommuner med olika antal UT under läsåret 1973/74.
Minst 1 000 UT under ett läsår i gymnasieskolkurser har således 90 kommuner, dvs. 32 procent av samtliga kommuner och 44 procent av de kommuner, som anordnar gymnasieskolkurser. 79 kommuner, dvs. 39 procent av kommuner med gymnasieskolkurser når upp till endast halva antalet UT, som teoretiskt sett är nödvändigt för ett rimligt utbud.
I än högre grad än för grundskolan torde riksdagens beslut om allmän och särskild behörighet för högre studier få konsekvenser för den kommunala vuxenutbildningen på gymnasieskolnivå. Detta torde gälla såväl de nuvarande s. k. gymnasieskolkurserna som de kurser inom den yrkesinriktade utbildningen, som regeringen medgett Skolöverstyrelsen att anordna på försök läsåret 1975/76. 1 proposition 1972284 framhöll föredragande statsråd att för allmän behörighet borde krävas dels färdighet i kommunikationsämnen, dels kännedom om de samhällsorien- terande och naturorienterande sektorerna. Riksdagen hade ingen erinran häremot. Till kommunikationsämnena räknas svenska, främmande språk och matematik. Som behörighetsvillkor har riksdagen uppställt kunska— per och färdigheter i bl. a. engelska och svenska.
Tabell 6.2
Län Antal kommuner med
22 000 UT 1 9994 9994 499 —- (200 UT 1 000 UT 500 UT 200 UT AB 11 6 3 1 2 C 1 1 1 — 2 D 3 1 1 — _ E 2 2 1 — 1 1 F 4 1 2 1 _ 1 G 1 — 1 3 2 H 1 l — 4 2 1 1 — 1 __ _ _ K 2 1 1 1 — L 3 1 1 — 2 2 M 3 2 —— — 3 5 N 1 2 1 _ _ O 1 4 3 3 2 P 2 — 5 2 2 R — 1 3 3 2 S 1 3 2 4 1 T 2 2 1 — 3 1 U 1 3 1 1 — 1 W 1 4 2 — 2 2 X 3 1 — 1 2 Y 1 2 2 2 — Z 1 — — 1 2 1 AC 2 — — 2 2 1 BD 2 2 3 1 1 Riket 49 41 34 30 33 16
Det är mot denna bakgrund rimligt att en allmän gymnasieskolbehörig- het för vuxna — 25 år och med fyra års arbetslivserfarenhet * framdeles kan begränsas vad gäller antalet studerade ämnen. 1 det följande redovisas i vilken utsträckning kurser anordnas dels i de tre kommunikationsämne— na svenska, engelska och matematik, dels i något eller några av de naturvetenskapliga ämnena biologi, fysik, kemi och naturkunskap. Övriga ämnen kan naturligtvis anordnas liksom hittills men torde bli mindre efterfrågade. Enstaka ytterligare ämnen, som krävs för särskild behörig- het, torde även framdeles behöva anordnas.
I den följande redovisningen har inte åtskiljts kurser motsvarande de tre- och fyraåriga linjerna och de tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska. Riksdagen har nämligen beslutat i anledning av prop. 1975 :9 att uppdra åt SÖ att utreda bl. a. förutsättningarna för att erbjuda endast en kurs i varje ämne. Det är rimligt antaga att varje ämne får en gemensam kursetapp, som sedan kan följas av påbyggnadsetapper.
1 tabell 6.3 redovisas kursutbudet i kommuner med olika totalt antal UT i gymnasieskolkurser.
1 UT—gruppen > 7 000 finns 17 kommuner. I 13 av dessa anordnas kurser i samtliga ämnen. [ tre saknas So och ien saknas Bi, Ke, Nk. 1 UT—gruppen 6 999—5 000 finns 9 kommuner. I samtliga anordnas Sv, En, Ma, Sk, Hi, Nk, Fe och Ty. Fe finns i 7, So i4, Re i 6, Bi i 7, Fy i 7 och
Tabell 6.3 Antal UT Antal kommuner, som anordnar kurser i följande iinmesgrupper Antal ämnen inom respektive ämnesgruppcr med kurser Sv En Ma Sh Hi l?e So Re Bi lf'y Ke Nk Fr Ty 3 2 l 0 5 4 3 2 1 0 4 3 2 1 O 2 l 0 47 000 17 f —— — 14 3 — — f » 15 2 — _ — 17 — _ 6 999f5 000 9 — _ ., 4 2 l 2 — — 6 2 — 1 _ 9 _ _ 4999..3000 14— — 4 67 — — _ 1 34 4 1 2122 _ 299942000 81 — f 11 3 —- 3 1— f 4 2 3 72 A 1999—1500 136 1— 23 4 6 4 1— — 3 7 10172 1 14997-1000 129 _ — — 2 3 4 6 4 A , 3 4 14153 3 999" 800 4 6 2 — 1 1 3 4 3 — f _ 3 9 7 3 2 799_ 600 8 6 3 — 2 -— 1 2 7 5 — — 2 3 12 7 5 2 599— 400 16 41 — — ' — 5 7f — — 1 11 26 4 399f 200 18 10 3 — — 1 1 6 14 — - — 1 21 7 3 12 199-— 100 15 181 5 20 13 21 99— 1 _ — 16 8 f — — — 2 22 — — v — 1 8 15
Ke i 8. Samtliga ämnen anordnas i 3 kommuner och samtliga utom ett ämne i ytterligare 3 kommuner.
I de 26 kommunerna med minst 5 000 UT erbjuds under ett läsår med enstaka undantag samtliga ämnen.
[ UT-gruppen 4 999—3 000 finns 14 kommuner. Sju kommuner erbjuder samtliga kurser utom en. Vissa luckor inom den naturvetenskap- liga sektorn börjar uppträda. Dessa utökas markant i nästa UT-grupp, 2 999—2 000. Ingen av de 9 kommunerna erbjuder mer än två av ämnena i denna grupp. Även inom den samhällsvetenskapliga sektorn börjar luckor uppstå. 1 en kommun saknas svenska. Ingen kommun erbjuder mer än 11 av de 14 ämnena. I UT-gruppen 1999—1 500 finns 20 kommuner. Luckor börjar uppstå även i gruppen Sv, En och Ma. Engelska finns i alla kommuner, ensamt i en, tillsammans med enbart svenska i tre och tillsammans med enbart matematik i tre. 1 hälften av kommunerna saknas No-kurser och endast tre kommuner har kurser i två av ämnena. Två kommuner har samtliga So-ämnen, men 1 1 har högst två ämnen.
[ UT—gruppen 1499—1000 finns 21 kommuner. [ samtliga finns engelska och i 12 finns såväl svenska som engelska och matematik. Endast fem kommuner har minst två ämnen inom So-sektorn och 14
kommuner saknar helt kurser i No-ämnen. l UT-gruppen 999—800 finns 12 kommuner. Endast fyra kommuner har kurser i såväl svenska som engelska och matematik. Två har enbart engelska. Utbudet inom NO-sektorn är nästan obefintligt och endast i sju kommuner finns både franska och tyska.
I UT-gruppen 799—600 finns 17 kommuner och i gruppen 599—400 finns 12. 1 den senare gruppen saknas engelska i en kommun och både
Tab ell 6 .4
Folkmängd
Antal gymnasieskolkommuner med UT i gymnasieskolkurser
? 5000 43 000 — 2000 — 1 500 —1000 _ 800 — 600 4 500
(500
0
Samtliga
€ 15 000 _ 20 000 — 25 000 — 30 000 — 40 000 — 50 000 — 60 000 — 70 000 80 000 — 90 000 — 100 000 > 100 000
Samtliga
_.
2 2 1 4
MMV)? (Ple/ä? NN
-—c ND—MN
_
NmNm
.— mNm—un—n—(o © v—iN
12 8 14 19 9 13
th—mm
svenska och matematik i ytterligare fyra.
l UT-gruppen 399—200 finns 22 kommuner. I stort sett erbjuds engelska jämte svenska eller matematik samt tyska och/eller franska.
] UT—gruppen 1994100 finns 25 kommuner. I stort sett anordnas kurser i engelska samt i företagsekonomi (4) och franska och/eller tyska (4).
I UT-gruppen 9941 finns 24 kommuner. [ 20 av dem anordnas endast en kurs, vanligen engelska (13) eller tyska eller franska (5).
Om man uppställer som mål att varje läsår skall anordnas minst två av ämnena Sv, En och Ma samt ett av vardera So- och No-ämnena finner man, att målet uppnås för den första ämnesgruppen, om antalet UT är lägst 800—1 000. Målet för So-ämnena uppfylls om antalet UT är lägst 1 000 och för No-ämnena, om antalet UT är lägst l 500,,2 000.
Ovan har framhållits att varken enbart antalet UT eller folkmängdeni de olika kommunerna garanterar tillgång till olika ämneskurser. Antalet UT per 1 000 invånare varierar kraftigt och beror bl. a. på befolkningsun- derlaget, såväl totalfolkmängden som bebyggelsestrukturen men också på t.ex. avståndet till närmaste ort med motsvarande utbildning, lokala insatser och aktiv rekrytering. De faktorer som är mätbara är folkmängd och utbudets omfattning, dvs. antal UT eller antal kurser. ] tabell 6.4 redovisas antalet gymnasieskolkommuner med olika många UT, varvid kommunerna grupperats efter folkmängd. Gymnasieskolkurser anordnas i samtliga gymnasieskolkommuner utom två. 88 av 124, dvs. 71 procent har minst 800 UT. Av dessa 88 har 75 mer än 25 000 invånare. Minst 1 000 UT har 79 kommuner, dvs. 64 procent. 1 64 procent av gymnasieskolkommunerna torde normalt anordnas kurser i minst två av ämnena svenska, engelska och matematik samt kurs i minst ett samhällsvetenskapligt ämne. Däremot anordnas en kurs i något av de naturvetenskapliga ämnena normalt endast om antalet UT är 1 500—2 000, dvs. i 46460 (37_4g procent) av gymnasieskolkom- munerna.
För att få en viss uppfattning om vad en sänkning av minsta deltagarantal från tolv till åtta skulle innebära, redovisas nedan vissa uppgifter från län W—BD. Gymnasieskolkurser motsvarande ämnen på tre- och fyraåriga linjer anordnas i 29 gymnasieskolkommuner och 11 andra kommuner. Medianvärdet för antal deltagare per kurs är respektive 14,2 och 10. Gymnasieskolkurser motsvarande ämnen på tvååriga teoretiska linjer anordnas i 11 gymnasieskolkommuner och i tre andra kommuner. Medianvärdet för antalet deltagare per kurs är respektive 14 och 10. Gymnasieskolkurserna i gymnasieskolkommunerna anordnas enligt bestämmelserna om lägst tolv deltagare med undantag för de tre procent, dvs. 21 kurser som anordnas på annan än g-ort och således följer bestämmelserna om lägst åtta. Differensen i genomsnittligt antal kursdel- tagare är fyra, alltså samma som för grundskolkurserna. En grov skattning skulle tala för att antalet deltagare per kurs i genomsnitt skulle sjunka med c. 25 procent. om lägsta antal deltagare generellt sätts till åtta.
[ den av SÖ genomförda enkäten våren 1973 redovisas antal ”avvisade” sökande.
Tabell 6.5 lnv. i Sökande som ej fått Sökande, som beretts "Avvisade" i % kommunerna önskemålet tillgodo- plats i kurser av deltagare i 1 OOO-tal sedda startade kurser
—100( 5) 489 37 204 1.3 99- 50( 2) 59 1075 5,4 49— 20 (12) 276 2183 12,7 19— 10( 9) 82 757 10,9
9— 5 ( 7) 25 195 12,8 4— ( 5) 7 20 (35)
Samtl. (40) 938 41 434 2.2
Enkätmaterialet visar, att antalet ”avvisade” sökande är 10—13 procent i flertalet kommuner, men för hela riket är det endast 2,2 procent av de sökande, som registreras som ”avvisade”.
I områden utanför de större tätorterna kan alltså en sänkning av lägsta deltagarantal förutsättas få till följd att ett ökat antal personer får tillgång till önskad utbildning och att antalet kurser ökar.
[ flertalet kommuner ”avvisas” så många som svarar mot närmare 15 procent av kursdeltagarna. Liksom för grundskolkurserna kan det kanske vara rimligt att räkna med en ökning av antalet kurser och kursdeltagare med 10—20 procent i hela riket.
7 Yrkesinriktad utbildning 7.1 Antal undervisningstimmar [ särskild yrkesinriktad utbildning
Kommunal vuxenutbildning anordnas dels enligt läroplanen för grund- skolans högstadium, dels enligt läroplan för gymnasieskolan (tre- och fyraårig linje samt tvåårig ekonomisk, social och teknisk linje) och dels som särskild yrkesinriktad utbildning (Förordning om kommunal och statlig vuxenutbildning 12 å). Särskild yrkesinriktad utbildning bedrivs enligt av Skolöverstyrelsen fastställda läroplaner. Dessa är generella, individuella för viss kommun eller interimistiskt gällande pliner. I anslutning till förordningen bestämde SÖ vilka f. d. yrkesskolkurser, som får anordnas med statsbidrag enligt förordningen. De 5. k. A-betecknade kurserna anordnas av kommunal vuxenutbildning. De 5. k. B-betecknade kurserna anordnas i första hand av kommunal vuxenutbildning. De kan dock anordnas parallellt av studieförbunden men då med en delvis annan målsättning. Schablonbidrag utgår till de 5. k. A-betecknade kurserna.
I anledning av regeringens beslut 1975-01-16 har SÖ för läsåret 1975/76 fastställt timplaner motsvarande beklädnadsteknisk, distribu- tions- och kontors-, el-teleteknisk, fordonsteknisk, konsumtions-,livrsme- delsteknisk, processteknisk, träteknisk och verkstadsteknisk linje samt för vissa specialkurser.
Förutsättningarna för vuxenutbildningens yrkessektor har sålunda ändrats. Den efterföljande redovisningen avser dock de hittillsiarande
Tabell 7.1 Län Antal UT i S.Y.-kurser
0 _10 ——20 40 60 80 100 120 140 —-l60 ——180 —200 —220 ——240 —260 —280 —300 >300
AB(23) 2 3 2 3 2 l
l
_— N A ()
V
N—ly—q—iu—au—c _. .— A A (N .— _:
-—u _— .— -—u (Nl—NNO")?— NN _mN
v—C -—4 -—( NN N MMN—N—l v—( _NmNm mm Nm NQNMv—lv—q _WNMNN _Nm _! Nm .—4 .— MN A A A rn U') ND _! _. _. s.: s.» v
NMN _C'SNVv—(u—(H _-4 .—4 A 0 .— V X
AC(12) BD(14) 2 1
_NQv—t
Riket 19 5 10 29 40 37 42 22 22 13 10 9 4 6 3 0 3 4
förhållandena. De 5. k. A-betecknade kurserna kan uppskattas till 40—50 procent av samtliga anordnade kurser i särskild yrkesinriktad utbildning. Särskild yrkesinriktad utbildning anordnas i 269 kommuner, dvs. 96 procent. Enligt den officiella statistiken saknades dylik utbildning i 19 kommuner, varav i en gymnasieskolkommun (Danderyd).
Av samtliga UT används 37 procent i kurser inom särskild yrkesinrik- tad utbildning (S. Y.-kurser). Av samtliga kursdeltagare återfinns 33 procent i S. Y.-kurser och av nyinskrivna elever 54 procent.
Den särskilt yrkesinriktade utbildningen har en mycket varierande omfattning. 1 tabell 7.1 redovisas antalet kommuner länsvis, fördelade efter antal UT per 1 000 invånare i S. Y.-kurse1'.
Mätt med antal UT per 1 000 invånare är den särskilda yrkesinriktade utbildningen mycket ojämnt fördelad i riket. S län har det högsta antalet UT per 1 000 invånare (142) följt av K (117) och AC (108). Lägst antal UT per 1000 invånare har I län (25) samt X (53) och M (55). Riksmedelvärdet är 86.
Även mellan de olika kommunerna inom länen är spridningen betydande, vilket belyses ytterligare i tabell 7.2.
För att ytterligare belysa detta har kommunerna fördelats efter folkmängd och antal UT per 1 000 invånare inom särskild yrkesinriktad utbildning.
Tabell 7.2 Län Antal UT per 1 000 inv. i S.Y.-kurser
Medelvärde Med ianvärde Sprid ning
95 70 16-242 Sundbyberg (16). Stockholm (99)
AB C 97 20 7—137 Tierp (7) D 74 85 18—196 E 78 55 254222 Ödeshög (222) I: 85 70 32—112 G 80 90 8—164 Alvesta (8), Lessebo (164) H 101 110 55-232 Mörbylånga (232)
1 25 25 —
K 117 130 83—155 L 106 120 34—188 Ö Göinge (188) 'M 55 50 17—135 Malmö (52)
N 102 90 45—136 0 76 70 17-133 Göteborg (68) P 80 70 38—281 Vänersborg (281) R 83 80 10—-349 Mullsjö (349), Tidaholm (.0) S 142 150 67-785 Storfors (785) T 102 110 5-253 Ljusnarsberg (5). Hallsberg (253) U 70 85 24-227 Skinnskatteberg (227) W 97 110 33-296 Orsa (296) X 53 35 8-180 Hofors (8) Y 82 70 30-120 Z 93 60 13—391 Härjedalen (391). Ragundi (13) AC 108 60 34—418 Norsjö (418) BD 82 80 12—193 Arjeplog(l93)
Tabell 7.3
Befolkning Antal UT per 1 000 inv. inom S.Y.-kurser 1000-tal -——— — * ____ - * - - — - -—- - 4- ——- - 4- -- -—- 0 -—10 -20 —-40 -60 80 -IOO —120 —140 -160 —180 —200 -220 4240 -260 —280 —300 >300 Samtliga
>> 100 3 1 3 2 1 10 100m91 1 1 90—81 1
80-71 2 70-61 60—51 50_41 40-31 30—21 20—16 15411 10_ 6 g 5
_mq—mov .- —w—i0"1N00tNO*O _.
('Ö'—WWW— -—i--—r"t(Nl—'1'x _WHVMNI'XXD (NI—m=!”
v—dmf'S—WIXWXDO— _—
kD O N -—4 _. _NN m NYTN— m '_'—"WaN
los 'N
Samtliga 18 5 10 40
ON rx. N Q' m 0 m XD Q' 0 o. _. m _. N N N 01 N V lx (fl
Spridningen är mycket stor inom kommungrupper med samma befolkningstal. Spridningen är dock väsentligt mindre i mera folkrika kommuner. Inom gruppen kommuner med mer än 30 000 invånare (66) är lägsta antal UT mellan 21 och 40 medan högsta är mellan 161 och 180, med två undantag.
I gruppen kommuner med högst 15 000 invånare (136) varierar antalet UT per 1 000 invånare mellan 0 och > 300.
Vissa kommuner avviker markant från det normala mönstret. Flertalet av de 17 kommunerna med det högsta antalet UT per 1 000 invånare i särskild yrkesinriktad utbildning har vissa drag gemensamma. Flertalet av dem är små, sex har högst 10000 och 14 högst 15 000 invånare. I flertalet dominerar S. Y.-kurserna helt inom kommunal vuxenutbildning i respektive kommun. I tio av kommunerna används minst 80 procent av UT inom denna slags utbildning och i ytterligare fyra är minst hälften av undervisningen S. Y.—kurser.
Man kan sålunda konstatera att i en del mindre kommuner kan de lokala förhållandena leda till en mycket hög frekvens av särskild yrkesinriktad utbildning. 1 det stora flertalet kommuner är däremot S. Y.-kurserna balanserade mot grundskol- och gymnasieskolkurserna.
S. Y.-kursernas omfattning varierar mer mellan kommunerna än grundskol- och gymnasieskolkurserna. S. Y.—kursernas andel av samtliga undervisningstimmar inom kommunal vuxenutbildning är 37 procent. ] tabell 7.5 redovisas hur stor andel i procent av samtliga kurstimmar, som utnyttjades inom särskild yrkesinriktad utbildning.
1 hälften av kommunerna utgör UT i särskild yrkesinriktad utbildning minst 50 procent av respektive kommuners totala antal UT. Grupperas kommunerna efter dels totalantalet UT, dels andelen UT i S. Y.-kurser får man fyra grupper.
A/
Tabell 7.4 Kommun Befolkning UT per 1 000 inv. Andel av UT -——-————-—————- ——-—— i S.Y.-kurser Totalt S.Y.—kurser i % av samt]. UT
Storfors 5 349 911 785 86 Norsjö 10 410 442 418 95 Härjedalen 12 859 447 391 82 Mullsjö 4 698 397 349 88 Orsa 6 950 1 055 296 28 Hammarö 10 791 507 281 55 Vänersborg 33 772 341 281 82 Bengtsfors 12 352 270 247 91 Haninge 49 874 658 242 37 Grums 10 818 384 240 62 Fagersta 16 114 415 232 56 Mörbylånga 13 095 188 176 93 Munkfors 5 513 539 228 42 Skinnskatteberg 5 372 286 227 80 Ödeshög 5 853 222 222 100 Tibro 10610 281 215 76 Rättvik 10 634 214 214 100
Tabell 7.5
Procentu- Antal UT i 1 OOO—tal inom kommunal vuxenutbildning
ell andel -
7-20 _ 25
UT i SY— -0,5 0,75 1 1,5 2 3 4 5 7,5 —-10 -15 —50 _100 2150 kurser av samtliga - 0 5 4 5 1 1 f 10 — 20 1 1 1 2 1 2 l 4 1 1 - 30 1 1 2 1 3 3 2 1 2 2 3 1 2 — 40 3 l 1 2 1 3 4 1 10 7 l 5 1 1 l _ 50 2 2 3 5 4 3 2 1 1 1 3 1 1 — 60 2 1 3 2 3 2 4 4 5 1 2 _ 70 1 7 1 4 2 5 4 3 - 80 3 2 4 8 6 8 3 1 l -- 90 1 5 3 3 1 1 1 1 100 8 6 3 3 3 3 2 1
254 23 10 16 31 20 32 23 21 27 14 8 8 7 2 6
a. Högst 3 000 UT totalt och högst 50 procent av UT i S. Y—kurser. b. Fler än 3 000 UT totalt och högst 50 procent av UT i S. Y.-kurser. c. Högst 3 000 UT totalt och mer än 50 procent UT i S. Y.-kurser. d. Fler än 3 000 UT totalt och mer än 50 procent av UT i S. Y.-kurser.
Kommunerna fördelar sig med 15 procent i grupp a, 31,5 procent i grupp b, 37,5 procent i grupp G och 16 procent i grupp d.
1 53,5 procent av kommunerna är andelen UT i S. Y.—kurser mer än 50 procent. 1 en tredjedel av kommuner med totalt mer än 3 000 UT är andelen UT i S. Y.-kurser över 50 procent. Andelen UT i S. Y.-kurser är således högst i kommuner med lågt antal UT totalt och lägst i kommuner med högt antal UT totalt.
Följande kommuner har en särskilt hög andel UT i S. Y.-kurser. Det totala antalet UT anges även.
45 kommuner har mer än 80 procent av sina UT i S. Y.-kurser. Endast sju av dessa 45 har mer än 3 000 UT totalt. Samtliga fem kommuner som saknar S. Y.-kurser har mindre än 500 UT totalt. Stockholm, Göteborg och Malmö har respektive 27, 24 och 20 procent.
7.2 Kurser inom olika yrkessektorer
Inom särskild yrkesinriktad utbildning ryms en rad olika kurser. 1 tabell 7.7 redovisas antalet kurser och antalet kursdeltagare fördelade på olika sektorer.
De två dominerande sektorerna är industri och hantverk samt service och hushåll. 1 tabell 7.8 redovisas fördelningen i de olika länen. Andelen kurser inom industri- och hantverkssektorn är störst i Z-län (55 %) och
220 Bilaga 3 SOU 1975:59 Tabell 7.6 Kommun Andel UT i S.Y.—kurser TOtillil antalet av samtliga UT UTi Kom Vux Ljusnarsberg 100 40 Höör 100 156 Svalöv 100 160 Tjörn 100 290 Heby 100 310 Flen 100 325 Bräcke 100 350 Åre 100 400 Vårgårda 100 531 Karlsborg 100 614 Örkelljunga 100 660 Hylte 100 670 Vansbro 100 740 Vingåker 100 811 Habo 100 862 Ödeshög 100 1 301 Skurup 100 1 539 Älvdalen 100 1 572 Rättvik 100 2 280 Torsås 97 1 180 Tomelilla 96 2 238 Mönsterås 94 2 462 lida 95 1 839 Norsjö 95 4 606 Valdemarsvik 93 947 Jokkmokk 93 1 145 Bengtsfors 91 3 340 Ö Göinge 91 3 035 Lessebo 90 1 593 Färgelanda 0 44 Aneby 0 64 Nora 0 204 Upplands Bro 0 496 Övertorneå 0 557 Danderyd 0 1 835 Tierp 4 3 800 Katrineholm 4 2 800 Tabell 7.7 Utbildning Särskild yrkesinriktad utbildning Antal Deltagare Delt. per Andel Andel kurser kurs kurser deltagare 1973 1973 1973 % % Teknisk utb. 150 2 539 17 3 4 Industri o hantv. 1 529 21 195 14 34,5 32 Handel o kontor 865 14 824 17 19,5 23 Service 0 hushåll ] 634 21 892 13 37 34 Vård 259 4 669 18 6 7 Samtliga 4 464 65 548 15 100 100
SOU 1975:59 Tabell 7.8 Län S.Y.—kurser, procentuell andel på olika sektorer Tekn. utb. Industri o. Handel o. Sainh.servicc vara hantverk kontor o. hushåll
AB 3 25 26 40 6 C 8 30 33 21 8 D 6 41 18,5 25 9 15 1 39 10,5 42 7,5 l" 4 40 15 35 5 (; 1 42 19 29 8 H 1 41 15 43 a 1 (11) (22) (33) (33) * K 1 40 19 35 4 L 1 30 15 50 4 M 2 37 20 31 9 N 3 45 13 29 10 () 7,5 31 ,5 17,5 37,5 5,5 P 1,5 30 17,5 36 15 R 2 50 15 32 2 5 3.5 34 10 49 3,5 T 8 23 31 32 5 U 4 25 23,5 35 11,5 W 1 35 18,5 40 5,5 X 6 40 23 26 4 Y 11 45 18 25 1 Z 1 55 10 33 1 AC 2 33,5 21 35 8,5 BD 2,5 35,5 23,5 35,5 2
Riket 3 34,5 19,5 37 6
R-län (50 å). Lägst är andelen i T—län (23 %) samt i AB (25 %) och U (25 %) län. Andelen kurser inom handels- och kontorssektorn är störst i C—län (33 %) och Tvlän (31 %) samt lägst i S-län (10 ”o), Z—län (10 %) samt E-län (10,5 %). Andelen kurser i samhällsservice och hushåll är högst i S-län (49 %), i H—län (43 %) och i E-län (42 %) samt lägst i C-län (21 %), i D-län (25 %), i K—län (25 %), i Y-län (25 %) ochi X-län (26 %).
[ åtskilliga kommuner är endast en eller två sektorer representerade. Utbudet kan ofta bestå av en eller ett par kurser, vilket ger ringa valfrihet för kommunens invånare. Tabell 7.9 visar i hur många kommuner antalet kursdeltagare inom en viss sektor dominerar. En sektor anses dominera om antalet kursdeltagare inom sektorn uppgår till minst hälften av samtliga i kommunens S. Y.-kurser. Då det totala antalet deltagare understiger 50 har kommunen medtagit endast om enbart en sektor är företrädd. Kommunerna är ordnade efter folkmängd.
1 120 av 269 kommuner, dvs. 44 procent, finns en dominerande sektor. Vanligast är service-hushåll (55) tätt följd av industri och hantverk (49). 1 kommuner med högst 15 000 invånare, dominerar service-hushåll i 37, industri- och hantverk i 22, handel och kontor i 4 och vård i 3 kommuner. Det är uppenbart att i kommuner med ringa befolkning utgör service-hushållskurserna ofta ett dominerande inslag.
Tabell 7.9 Befolkning Sektor inom särskild yrkesinriktad utbildning som dominerar ut— budet i respektive kommuner Industri Handel-kontor Service-hushåll Vård
— 5 000 — — 2 — — 10 000 11 2 15 3 — 15 000 11 2 20 _ 20 000 6 l 4 — 25 000 3 4 — 30 000 6 4 5 — 35 000 3 2 1 — 40 000 1 1 1 — 45 000 1 I — 50 000 l — 60 000 1 — 70 000 3 1 — 80 000 1 1 — 90 000 — 100 000 1 > 100 000 1
Riket 49 12 55 4
Däremot är industri och 'handel och kontor svagare företrädda. Det är således inom dessa sektorer ytterligare resurser kan behövas. Det gäller även industrisektorn, trots att kurser inom denna dominerar i 22 av kommuner i denna kommungrupp. Det är nämligen uppenbara svårighe- ter, bl. a. lokal- och utrustningsproblem att anordna den arbetstekniska delen av de 5. k. blockämnena, trots att behovet av sådan utbildning är stort.
Den kommunala vuxenutbildningens regionala fördelning
Karta 1 Karta 2 Karta 3
Karta 4
Karta 5 Karta 6 Karta 7 Karta 8
Karta 9
Antal undervisningstimmar i grundskolekurser per 1 000 invånare .................................
Antal undervisningstimmar i gymnasieskolekurser per 1 000 invånare ............................
Antal undervisningstimmar i särskild yrkesinriktad utbild- ning per 1 000 invånare ......................
Kommuner där antalet undervisningstimmar inom grund- skolekurser, gymnasieskolekurser eller särskild yrkesinrik— tad utbildning är lika med eller överstiger 50 procent av det totala antalet undervisningstimmar ............
Omfattningen av grundskolekurser på dagtid i procent av det totala utbudet grundskolekurser ..............
Omfattningen av gymnasieskolekurser på dagtid iprocent av det totala utbudet gymnasieskolekurser ..........
Kommuner med kurser i Svenska, Engelska och Matema- tik på grundskolenivå ........................
Kommuner med kurser i Svenska, Engelska och Matema— tik på gymnasieskolenivå ......................
Kommuner med kurser i två av ämnena Biologi, Fysik, Kemi och Naturkunskap på gymnasieskolenivå .......
224
226
230
232
234
236
238
Karta 1 Antal undervisningstimmar (UT) igrundskolekurser per 1 000 invånare
2120 UT/l 000 inv. 90—119 UT/l 000 inv. 60—89 UT/l 000 inv. 30—59 UT/l 000 inv. 10—29 UT/l 000 inv. 0— 9 UT/l 000 inv.
Karta 2 Antal undervisningstimmar (UT) igymnasieskolekurser per 1 000 invånare
v. .m 0 0 O ” T U 0 6 >/
1204159 UT/l 000 inv.
80—119 UT/l 000 inv. 40— 79 UT/l 000 inv.
10, 39 UT/l 000 inv.
9 UT/l 000 inv.
0_
Karta 3 Antal undervisningstimmar (UT) i särskild yrkesinriktad utbildning
>200 UT/l 000 inv. 160—199 UT/l 000 inv. 120—159 UT/l 000 inv. ' 80—119 UT/l 000 inv. 40— 79 UT/l 000 inv. 10— 39 UT/l 000 inv. O— 9 UT/l 000 inv.
Karta 4 Kommuner där antalet undervisningstimmar inom grundskolekurser, gym- nasieskolekurser eller särskild yrkesinriktad utbildning är lika med eller överstiger 50 procent av det totala antalet undervisningstimmar
"» , , ,—.—v._ .. _
Kommuner där antalet UT inom grundskolekurser 250 % av det totala antalet UT. Kommuner där antalet UT inom gymnasieskole- kurser 250 % av det totala antalet UT. Kommuner där antalet UT inom särskild yrkes- inriktad utbildning 250 % av det totala antalet UT.
Karta5 Omfattningen av grundskolekurser på dagtid i procent av det totala utbudet grundskolekurser.
81 —100 % på dagtid 61— 80 % på dagtid 41— 60 % på dagtid 21 — 40 % på dagtid
0— 20 % på dagtid
Karta 6 Omfattningen av gymnasiekurser på dagtid i procent av det totala utbudet gymnasieskolekurser
0 _ Z 0 % d vä D. 2 en rJ... D. Z 1. _ .V 0 % d B. U. V» no 0. U. .V 1. _ 9 0 % Ö B.. D. 2 Go nu. D. 9 l _ 8 0 % d B. D. ? 3 .H.. D. 00 I _ l 0 O % d He 0. Du cm. 0.
Karta 7 Kommuner med kurser i Svenska, Engelska och Matematik på grundskole- nivå.
Karta 8 Kommuner med kurser i Svenska, Engelska och Matematik på gymnasie- skolenivå.
Karta9 Kommuner med kurser 1 två av ämnena Biologi, Fysik, Kemi och Naturkunskap på gymnasieskolenivå.
Statens _offentliga utredningar 1975
Kronologisk förteckning
PPNPWPS—JNH
33.
34.
35.
36.
37.
Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del H. U. Psalmer och visor. Del l:2. U. Psalmer och visor. Del 1:3. U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U. Framtida studerandehälsovård. U. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. Individen och skolan. U. Rörlig pensionsålder. S. . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. . Totalfinansiering. B.
Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. S. Konstnärerna i samhället. U. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn.
. Kriminalvårdens nämnder. Ju.
Markanvändning och byggande. Remissammanstållning ut- given av bostadsdepartementet. B. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. Konsumentskydd på Iåsområdet. H. (Utkommer hösten 1975) Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju. . Pensionsförsäkring. Fi.
Lag om allmänna handlingar. Ju. . JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. R. . Tre sociologiska rapporter. Ju.
Å jour. Om journalistutbildning. U. Forskningsråd. U. . Politisk propaganda på arbetsplatser. A.
Program för ljud och bild i utbildningen. U. Medborgarliga fri—och rättigheter i vissa länder. Ju. Barnens livsmiljö. S. (Utkommer hösten 1975) . Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutrodningens rap-
port 1. S. (Utkommer hösten 1975) . Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. (Utkommer
hösten 1975) Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 3. S. (Utkommer hösten 1975) Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. S. (Utkommer hösten 1975) Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. S. (Utkommer hösten 1975) Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutradningens rapport 6. S. (Utkommer hösten 1975) Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. S. (Utkommer hösten 1975) . Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. S. (Utkommer
hösten 1975) . Statsbidrag till kommunerna. Fi.
Trafikolyckor och statistik. K.
. Kommunal demokrati. Kn. . Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. . Kvinnor i statlig tjänst. Fi. . Etablering av miljöstörande industri. B. . Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. . Kommunal organisation och information. Kn. . Kollektivtrafik i tätort. K
Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K
. Massmediegrundlag. Ju. Internationella koncerner i industriländer. |. . Bostadstörsörjning och bostadsbidrag. B.
. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. B. . Beskattning av realisationsvinster. Fi. . Fåmansbolag. Fi.
55 56 57 58 59
. Bötesverkstlillighet. Ju. . Trafikbuller. Del II. Flygbuller. K . Varuförsörjning i kristid. H. . Målet är jämställdhet. Ju. . Utbildning för vuxna. U.
Statens offentliga utredningar 1975
Systematisk förteckning
Riksdagen JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. (231
Justitiedepartementet
Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre sociologiska rapporter. [24] Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa länder. [29] Massmediegrundlag. [49] Bötesverkställighet. (55] Målet är jämställdhet. (58]
Socialdepartementet
Bättre bosättning för flera. [5] Rörlig pensionsålder. [10] Vägtrafikolyckor och siukvärdskostnader. [131 Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30] (Utkommer hösten 1975) 2. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 1. [31] (Utkommer hösten 1975) 3. Barns hälsa. Barn— miljöutredningens rapport 2. [321 (Utkommer hösten 1975) 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 3. [33] (Utkommer hösten 1975) 5. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. [34] (Utkommer hösten 1975) 6. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. [351 (Utkommer hösten 1975) 7. Barnen och den fysiska miljön. Barn- miljöutredningens rapport 6. [36] (Utkommer hösten 1975) 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. (37] (Ut- kommer hösten 1975) 9. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rap- port 8. 1381 (Utkommer hösten 1975)
Kommunikationsdepartementat
Trafikolyckor och statistik [40] Utredningen om kollektivtrafik i tätorter. 1. Kollektivtrafiki tätort. [47] 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. [48] Trafikbuller. Del II. Flygbuller. [55]
Finansdepartementet
Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] Pensionsförsäkring. [21] Statsbidrag till kommunerna. [39] Kvinnor i statlig tjänst. [431 Beskattning av realisationsvinster. [53] Fämansbolag. [54]
Utbildningsdepartementet
1969 års psalmkommitté., 1. Psalmer och visor. Del 1:1. [2] 2. Psalmer och visor. Del 112. [3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna.
1. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. [6] 2. ln- dividen och skolan. (91 Framtida studerandehälsovård, [7] Konstnärerna i samhället. [14] Å jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsråd. [261 Program för ljud och bild i utbildningen. [28] Utbildning för vuxna. [591
Handelsdepartementet
Konsumentskydd på Iåsomrädet. [191 (Utkommer hösten 1975) Vidareutbildning i internationell marknadsföring. [45] Varuförsörjning i kristid. (57]
Arbetsmarknadsdepartementet
Demokrati på arbetsplatsen. [1l Politisk propaganda på arbetsplatser. (27]
Bostadsdepartementet
Totalfinansiering. (121 Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartamentet. [17] Etablering av miljöstörande industri. (441
Boende— och bostadsfinansieringsutradningarna. 1. Bostadsför- sörjning och bostadsbidrag. [51] 2. Bostadsförsörjning och bo— stadsbidrag. Bilagor. (521
lndustridepartementet Internationella koncerner i industriländer. [50]
Kommundepartementet
Kommunal rösträtt för invandrare. [15] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [181 Utredningen om den kommunala demokratin. 1. Kommunal de- mokrati. [41] 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. [42] 3, Kommunal organisation och information. [46]
________————————-
Nordisk utredningsserie (Nu) 1975
Kronologisk förteckning
1. Nordisk överenskommelse om förmåner vid sjukdom. havan— deskap och barnsbörd Peruskoulu pohjoismaissa Litteratur om nordiskt samarbete Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet Bötesstraffet Nordic Cooperation for Tourism. Proposals for Action Voksenopplaaring i de nordiske land. En konferanserapport Oversikt over forsknings—og utviklingsarbeid som gjeldar eng— elskundervisningen i de nordiska land — 1974
9. Fort- och vidareutbildning för teaterarbetare 10. Nordisk samarbeid om billedkunst
PNPWFPN
' ll' Ill
||
. . |». il I!" 'till; m.,-i'll
»» ll...:-
71 å LiberFörlag