SOU 1975:92

Politik för regional balans : utvärdering av länsplanering 1974

POLITIK FÖR mmm BALANS

"TVÄRDERING AV LÄNSPIMIERING 1914

POLITIK FOR REGIONAI. BALANS

II'NÄRDERING AV lÄIISPlANERINGDM

& & , ? Statens offentliga utredningar

ww 197592 tå] Arbetsmarknadsdepartementet

regional balans

Bilaga 1

Länsvis sammanfattning av länsplanering 1974

Rapport utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet Stockholm 1975

Politik för i l

Omslag Bengt Serenander ISBN9—1—8—8—926—7—h6 OH- SQ —O,'2_/,g'7>0 -- % Göteborgs Offsettryckeri AB Stockholm 1975

1. LÄNSVIS SAMMANFATTNING AV LANSPLANERING 1974

Hösten 1972 tog riksdagen första gången på ett samlat sätt ställning till regionalpolitiken i Sverige. 1 riksdagens beslut ingick en plan för den regionala strukturen, ramvärden för länens folkmängd och riktlinjer för den fortsatta länsplaneringen.

Länsplaneringen skulle enligt riktlinjerna liksom tidigare ha sin tyngdpunkt i länen. Samarbetet mellan kommunal och statlig planering skulle föras vidare i den fortsatta länsplaneringen.

Länsstyrelsernas arbete med länsplanering 1974 grundar sig på Kungl. Maj:ts uppdrag den Sjuni 1973 till länsstyrelserna att genomföra en fortsatt regional utvecklingsplanering.

Arbetet med länsplanering 1974 har bedrivits i två etapper. 1 den första etappen togs fram underlaget för planeringen. Detta innefattar prognoser och beskrivningar av de problem i fråga om sysselsättning och service som kan tänkas uppstå. På grundval av detta underlag utarbetades i den andra etappen förslag till målsättningar och åtgärder för att lösa de förutsedda problemen.

Kommunernas medverkan i länsplaneringen har stegvis ökats. Kommu- nal planering ingår i betydande grad i planeringsunderlaget för länsplane- ring 1974. Underlaget som helhet har dessutom ingående behandlats i kommuner och landsting.

] länsplanering 1974 har också de fackliga organisationerna medverkat. På den lokala nivån har utvecklats ett intensivt samspel mellan kommuner och olika fackliga organisationer.

Länsprogrammen i länsplanering 1974 redovisades av länsstyrelserna till arbetsmarknadsdepartementet omkring halvårsskiftet 1975. 1 det följande lämnas en sammanfattning av länsprogrammen för varje län. Resp. länsstyrelser har svarat för innehållet i dessa sammanfattningar.

Till sammanfattningarna har fogats tabeller och diagram som har ställts samman centralt.

Som illustration till avsnitt 2 regional struktur, redovisas för varje län en karta över planen för utvecklingen av den regionala strukturen enligt prop. 197211 1 ]. Länsstyrelsens förslag utmärks på kartan med röd färg.

Efter resp. ]änssammanfattning har fogats fem diagram med uppgifter om befolkningsfördelning, nettoflyttning, sysselsättningsutveckling, yr- kesverksamhetsgrader och arbetslöshet.

På dessa diagram utmärks kommuner utanför det allmänna stödom-

rådet med ofyllda cirklar. Storstadsområdena redovisas i samma grupp som primära centra men utmärks med en fylld triangel. Samtliga kommuner, med undantag för kommuner inom Storstadsområdena finns således utmärkta.

På diagrammen utmärks med en skrafferad yta de 50 % av kommuner- na inom ortstypen i fråga, som har de mest ”normala” värdena för resp. ortstyp. De 25 % av kommunerna som har de högsta resp. lägsta värdena återfinns således över resp. under de skrafferade ytorna.

I de fall två eller flera kommuner i planen för utvecklingen av den regionala strukturen givits en gemensam klassificering har deras samman- lagda värde markerats med en punkt. De enskilda kommunerna i dessa dubbelorter anges dock med namn och en ofylld cirkel efter namnet. Om den enskilda kommunens värde sammanfaller med dubbelortens värde har endast dubbelortens namn utmärkts.

I det följande ges en beskrivning av varje diagram. (X = resp. län)

Fig. X:] Regional struktur, länsvis. Källa: Riksdagens beslut enligt prop. 1972:111 samt länsstyrelsernas förslag till ändringar.

Fig. X.'2 Andel av befolkningen är 1980 i åldersgruppen 50-w år.

Källa: Länsstyrelsens prognoser i länsplanering 1974.

Fig X:3 Sysselsättningsutveckling i olika näringsgrenar under perioden 1965—1990.

Källa: Folk- och bostadsräkningen år 1965 och år 1970 samt länsstyrel— sens prognoser i länsplanering 1974.

Fig. X:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 ställd i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 år.

Källa: Länsstyrelsens prognoser i länsplanering 1974.

Fig. X:5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 ställd i relation till folkmängden iåldern 15—69 är.

Källa: AMS statistik över arbetslösa kassamedlemmar samt folkmängden 31.12.1973 SOS, SCB. '

Fig. X:6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971 — 1974 ställd i relation till befolkningen vid resp. periods början.

Källa: Befolkningsförändringar 1968—1974 SOS, SCB.

2. STOCKHOLMS LÄN

2.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet 2.1.1 Bakgrund — utvecklingen i Stockholms län

Under 1900-talet har folkökningen i länet varit mycket kraftig med en tredubbling från en halv miljon invånare år 1900 till en och en halv miljon år 1974. Av ökningen faller 600000 på tiden efter år 1940. 1970-talets första del har dock medfört en helt annorlunda utveckling genom att befolkningstillväxten varit nära nog obefintlig. Länsstyrelsens prognoser ger också en betydligt lägre tillväxttakt än tidigare. Skillnaden beror huvudsakligen på att den tidigare starka nettoinflyttningen till länet i fortsättningen väntas bli obetydlig.

Näringslivets tillväxt har under lång tid varit betydligt kraftigare än i landet som helhet. Mellan åren 1940 och 1970 ökade antalet arbetstillfäl- len i länet med ca 50 %, ungefär tre gånger så snabbt som i riket i övrigt totalt. Ökningen föll främst på tjänstesektorn, vilket medfört att denna är 1970 svarade för 70 % av sysselsättningen samt industri- och byggnadsverksamheten för 30 %. Samma fördelning för riket beräknas uppnås först år 1990. Under perioden 1975—41990 väntas dock öknings- takten inom sysselsättningen i länet avta och i stort sett ligga på samma nivå som i övriga landet.

Länsplanering 1974 baserar sig således på helt andra förutsättningar ifraga om befolknings- och sysselsättningsutvecklingen i länet än de som förelag vid arbetet med länsplanering 1967 och länsprogram 1970.

En viktig utgångspunkt för länsplaneringen är också utvecklingen i länets olika delar. Det bör påpekas att även om länets folkmängd totalt visar stagnerande tendenser, så sker och väntas ske en omfattande flyttning mellan länets kommuner. Det framträdande draget i avfolk- ningsområden är hög andel äldre medan barn och ungdom utgör en mycket stor del av befolkningen i snabbt växande förortskommuner.

Det är viktigt att komma ihåg att många inomregionala variationer inte kommer till synes i länssiffrorna. De ger en ganska ljus bild av förhållandena även i de fall svära problem förekommer.

2.1.2. Länsstyrelsens riktlinjer för den regionala utvecklingsplaneringen

Stockholms län rymmer i sig vitt skiftande miljöer och samhällsbild- ningar. Där finns inte endast landets största tätort — Stockholm . utan också rena glesbygdsområden med allt det som är typiskt för sådana: vikande t'örsörjningsmöjligheter, krympande folkmängd, stor andel äldre invånare och minskande serviceutbud. Inte minst gäller detta skärgårds— och kustområdena.

Regionalpolitiken för länet måste gå ut på att iett översiktligt mönster söka komma till rätta med de besvärande regionala obalanser som föreligger i fråga om bostäder och arbetsplatser, stimulera närings- livsutvecklingen, beakta kvinnornas speciella krav på arbetsmarknaden etc. Samtidigt måste man bevara värdefulla naturmiljöer och kulturtill— gångar och tillgodose invånarnas krav i fråga om god bostad, social och kulturell standard samt trivsel.

Den svaga ökningen av sysselsättningen i länet innebär begränsade möjligheter att lösa problemen. Såväl den statliga som den kommunala planeringen måste anpassas till dessa nya förutsättningar.

Länsstyrelsens allmänna riktlinjer för samhällsplaneringen i länet ligger väl i linje med kommunernas och övriga remissorgans uppfattning. Uppslutningen bakom länsstyrelsens riktlinjer är stark och entydig.

Huvudstadsområdet

Stockholm är landets ansikte utåt, där regering och riksdag och de centrala instanserna inom administration, näringsliv, organisationsväsen och vetenskap är samlade. Dessa olika organ är beroende av inbördes kontakter, intellektuell stimulans och utbyte av erfarenheter och kunskaper. Ju vitalare landets centrum är, desto starkare blir de impulser som går ut till övriga delar av landet.

Genom Stockholm sker i hög grad kontakterna med utlandet, vilket har betydelse för landets export och näringsliv. Storstockholms utveck- ling måste därför också ses i ett internationellt perspektiv, där konkurren- sen med kontinentens storstäder tas med i bilden.

Huvudstadsfunktionen sätter i hög grad sin prägel på hela Storstock— holm dels genom att expansionen inom huvudstadsfunktionerna har varit den primära grunden för tillväxten i regionen, dels direkt, dels genom starka indirekta effekter på stora delar av det övriga näringslivet.

Huvudstadsområdet har stor attraktionskraft och många fördelar både ur människornas och företagsamhetens synvinkel. Den regionalpolitiska målsättningen bör därför innehålla en strävan att med viss tillväxt i befolkning och sysselsättning slå vakt om regionens naturliga förutsätt- ningar för en fortsatt välfärdsutveckling.

Med hänsyn till den starka dämpning av storstadstillväxten som inträtt och som beräknas bestå enligt prognoserna, saknas anledning att fortsätta uppbromsningen av Storstockholmsregionens spontana utveckling. Det finns enligt länsstyrelsens mening anledning att allvarligt varna för åtgärder som kan leda till att den relativt välfungerande ekonomiska enhet som huvudstadsregionen utgör försvagas.

Näringslivsprognosen för Storstockholm pekar mot en alltmer tjänste- betonad struktur. Detta står i strid med de regionalpolitiska strävandena mot ekonomisk och social jämlikhet mellan människor i olika regioner. Det är därför angeläget att industrietablering i regionen gynnas.

Enligt länsstyrelsens mening bör vidare kravet på lokaliseringssamråd i Storstockholmsområdet slopas helt och inga beslut om ytterligare utlokalisering av statliga verk från länet fattas.

De medel som använts för att dämpa utvecklingen inom länets tillverkningsindustri måste vändas i positiva åtgärder för att stimulera sysselsättningen inom tillverkningsyrkena. Dessa åtgärder måste kombine- ras med aktiva insatser för en lokalisering av arbetsplatser till de delar av länet där utbudet av arbetstillfällen är otillräckligt och till områden med långa restider till de större arbetsplatsområdena.

Storstadsregionen med dess omfattande pendling mellan bostäder och arbetsplatser fungerar inte utan goda kommunikationer. Bristen på medel för vägbyggande leder till alltför tidskrävande arbetsresor, köproblem, minskad effektivitet, dyrare varutransporter, lägre produktivitet etc. Utbyggnader av vägar och kollektiva kommunikationer har varit otillräck- lig med hänsyn till den snabbt ökande pendlingen. Länet måste enligt länsstyrelsens uppfattning tilldelas en större och mer rättvis andel av landets väganslag.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet för Storstockholm måste, vilket även kommunerna och landstinget framhållit, i första hand inriktas på att göra det lättare att nå arbetsplatserna. De medel som samhällsorga- nen har för att påverka utvecklingen mot detta mål är främst stimulans till näringslivet, bostadsbyggandets inriktning och fördelning, lokalisering av offentlig verksamhet samt utbyggnad av kommunikationsnätet.

Utbyggnaden av bostadsområden i goda kommunikationslägen med god tillgänglighet till arbetsområden måste prioriteras. Viktigt är också att rusta upp hårt nedslitna bostadsområden samt att i nyare bostadsom— råden med icke fullgod standard förbättra bostadsmiljön och möjligheter- na att nå arbetsplatser och service.

Planeringen har tidigare _ under 1960—talet och fram till 1970-talets början — måst inriktas på att möta den kraftiga befolkningsmässiga expansionen i storstadsområdet. Regionen befinner sig nu i en annorlun- da planeringssituation. Medan folkmängden i Storstockholms centrala delar minskar sker en kraftig expansion i förortskommunerna. Inriktning- en måste bli att planera för en avsevärt långsammare befolkningstillväxt, men fortfarande med en betydande inomregional omflyttning. Planbered- skapen i regionen måste därför hållas på en så hög nivå att man kan möta denna starka inomregionala flyttning.

Länets ytterområden

Problemen och utvecklingstendenserna i Norrtälje är i många avseen- den av samma art och omfattning som i jämbördiga orter inom det allmänna stödområdet. Detta gäller t.ex. kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete, den allmänna inkomstnivån m. m.

Norrtälje kommun täcker en fjärdedel av länets yta. Det är därför angeläget att de tätorter som finns i kommunen också i fortsättningen kan tjäna som serviceorter för glesbygdsbefolkningen. Eftersom Norrtälje är centrum för hela den norra länsdelen är det viktigt att sysselsättnings— utvecklingen blir positiv och att förutsättningar skapas för ett livskraftigt regionalt centrum.

Det är angeläget att öka stabiliteten och valmöjligheterna på den lokala arbetsmarknaden. Åtgärder för att skapa en stabil och ökande sysselsätt- ning inom industrin måste ges stor tyngd. En önskvärd differentiering och breddning av arbetsmarknaden kräver vidare en utbyggnad av den offentliga tjänstesektorn. Länsstyrelsen har i olika sammanhang starkt hävdat att statlig verksamhet bör lokaliseras till Norrtälje. Det är också av värde om landstingskommunal verksamhet kan lokaliseras till kommu— nen.

Nynäshamn har i den fysiska riksplaneringen angetts som ett av de få områden på ostkusten dit miljöstörande industri kan lokaliseras. Denna för den regionala utvecklingen mycket viktiga förutsättning, liksom det faktum att kommunen har mycket goda hamnmöjligheter. innebär att det är motiverat att satsa på en utbyggnad inom industrin.

Arbetsmarknaden i kommunen har i dag stora brister och valfriheten i fråga om arbete är liten. Kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete inom kommunen är begränsade.

Det är således angeläget att skapa nya arbetstillfällen i kommunen. En utbyggnad av det befintliga raffinaderiet är viktig för att initiera en sådan utveckling. Vare sig denna utbyggnad kommer till stånd eller ej måste åtgärder vidtagas för att komplettera näringslivet och öka arbetsmarkna— dens differentiering. Kravet på lokaliseringssamråd måste slopas.

Gods- och persontrafiken mot Stockholm och Södertälje har en mycket stor betydelse för näringslivets expansionsmöjligheter i Nynäs— hamn. En förbättring av kommunikationerna måste därför ges hög prioritet.

En stor utbyggnad av industri innebär stora problem. Vid beslut om utbyggnad av raffinaderiet måste därför regeringen göra en integrerad

bedömning av hela problematiken. Påfrestningarna på kommunens ekonomi måste beaktas av alla inblandade parter. Därutöver bör särskilda väganslag utgå för det vägbyggande som projektet föranleder.

Södertälje har en stor folkmängd och en betydande egen arbetsmark- nad samt en självständig ställning i förhållande till Stor—Stockholm. Prognoserna visar på den mest positiva utvecklingen bland länets mer perifert belägna kommuner. Valfriheten på arbetsmarknaden får betrak- tas som jämförelsevis god om man tar hänsyn till möjligheterna att pendla till Storstockholm. För många innebär detta dock inget alternativ med tanke på de relativt långa restiderna. Enligt länsstyrelsens mening bör därför en strävan vara att differentiera det lokala arbetsutbudet. Detta innebär bl. a. att kravet på lokaliseringssamråd slopas också för Södertäljes del.

Samtidigt som det råder brist på arbetstillfällen inom kvalificerad kommersiell och offentlig service har tillverkningsindustrin svårt att

rekrytera personal. Det är enligt länsstyrelsens mening angeläget att dessa frågor uppmärksammas av arbetsmarknadsmyndigheterna och att möjlig- heterna för kvinnor att ta arbete förbättras.

Skärgården bör behållas som en levande bygd med bofast befolkning och fritidsboende samt hållas lätt tillgänglig för det rörliga friluftslivet. För att denna målsättning skall kunna nås måste den negativa befolk- ningsutvecklingen brytas och den ogynnsamma åldersfördelningen förän- dras. Minimiförutsättningar för detta är att det finns skolor, dagligvaru- butiker, poststationer och reguljära kommunikationer. Framför allt skall det finnas arbetsmöjligheter för skärgårdsbefolkningen. Stödåtgärder av skilda slag måste sättas in. Allt detta kräver en samlad och snar insats från stat, landsting och berörda kommuner.

Från länet har man till statsmakterna framfört kravet på att en nationell skärgårdspolitik skapas. En sådan nationell skärgårdspolitik behövs för att man vid sidan av den allmänna regionalpolitiken skall kunna lösa de särskilda problem som råder i landets skärgårdsområden.

2.2. Regional struktur 2.2.1 Riksdagens beslut är 1972

I det av riksdagen fastställda ortsklassificeringssystemet angavs följan- de ortsklassificering för Stockholms län:

Storstadsområde Storstockholm Regionalt centrum Norrtälje Kommuncentra Nynäshamn, Södertälje och kommunerna

i Storstockholm

Skärgårdsområdet gavs ingen egen status i riksdagens beslut, vilket länsstyrelsen föreslagit.

Regeringen har sedermera avgränsat storstadsområdet till att omfatta hela länet utom Norrtälje kommun.

2.2.2. Länsstyrelsens förslag till regional struktur

Orrsklassrficering

För Storstockholms vidkommande vill länsstyrelsen framhålla vikten av att storstadsområdet, som omfattar tjugo kommuner, ges en nyanserad behandling i regionalpolitiska sammanhang. Betydelsen av att huvudsta- den och dess näringsliv fungerar väl och inte försvagas måste beaktas. En försvagning av dessa funktioner kan få negativa följder för landet som helhet. Vidare måste hänsyn tas till att regionen ingalunda utgör ett enhetligt område, utan att förhållanden och problem är av helt skilda slag och betydelse i olika delar av regionen. Detta gäller speciellt skärgården. Den geografiska avgränsningen av Storstockholmsområdet är därför tveksam.

Riksdagen klassificerade Norrtälje kommun som regionalt centrum.

Länsstyrelsen framhöll redan i länsprogram 1970 att det var nödvändigt att Norrtälje med lämpliga medel tillförsäkrades sådana resurser att ett differentierat utbud av arbetstillfällen kunde erbjudas.

Länsstyrelsen har fortfarande denna inställning och anser att Norrtäljes problem på ett helt annat sätt än tidigare måste uppmärksammas i den rikstäckande regionalpolitiken och att aktiva statliga insatser måste vidtas för att trygga tillväxten och sysselsättningen i kommunen. Klassifice— ringen av Norrtälje som regionalt centrum måste ges ett reellt innehåll.

Beträffande Nynäshamn föreligger enligt länsstyrelsens mening inga motiv att hänföra kommunen till Storstockholm, då Nynäshamn i arbetsmarknadshänseende intar en fristående ställning. Vidare är kommu— nens service god och beroendet av Storstockholm inte påfallande. Nynäshamn har stor betydelse för gotlandstrafiken och centralorten utgör en replipunkt för närbelägna delar av skärgården. Goda hamnmöj— ligheter kombinerat med statsmakternas uttalande, att Nynäshamn från miljösynpunkt bör vara en lämplig lokaliseringsort för tung industri, innebär att goda fysiska förutsättningar finns för utbyggnader inom näringslivet.

Länsstyrelsen finner starka skäl föreligga för att klassificera Nynäs- hamn som regionalt centrum. Även en jämförelse med övriga regionala centra i landet talar för att det är befogat att räkna in Nynäshamn i denna ortsklass.

Näringslivet i Södertälje kommun är expansivt — framför allt inom industrisektorn _ och tillgången på service är god. Arbetspendlingen från närliggande delar av Södermanlands län har ökat, likaså utnyttjas Södertäljes service av befolkningen i omkringliggande kommuner. Härtill kan läggas att nettopendlingen mot Stockholm avtar. Allt talar enligt länsstyrelsens uppfattning för att Södertälje skall klassificeras som regionalt centrum. Därav följer också att kommunen inte längre skall omfattas av kravet på lokaliseringssamråd.

Länsstyrelsen anser att skärgården i regionalpolitiska sammanhang måste betraktas som ett särpräglat och från övriga länet i många avseenden fristående område. Näringslivet och serviceutbudet är av utpräglad glesbygdskaraktär och kommunikationerna besvärliga och tidskrävande. Befolkningen minskar och medelåldern är hög.

För att målet ”en levande skärgård” skall kunna bibehållas krävs att behövliga stödåtgärder i enlighet _med det program som föreslås i länsstyrelsens skärgårdsutredning koncentreras till vissa utvalda öar eller serviceområden, ”skärgårdssamhällen”. Dessa bör ges en regionalpolitisk status likartad den som kommer kommundelscentra till del.

Länsstyrelsens förslag innebär i korthet att Norrtälje även i fortsätt- ningen klassificeras som regionalt centrum, att Nynäshamn och Södertäl— je klassificeras som regionala centra samt att skärgården i regionalpolitis— ka sammanhang inte inräknas i Storstockholm och att skärgårdssamhälle- na klassificeras som kommundelscentra.

SOU 1975:92 Storstockholm

Strukturen i Storstockholm präglas av en stark koncentration av arbetsplatser till kärnområdet (Stockholm. Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka). Bostäderna har betydligt större spridning. Kommunikations- systemet domineras helt av förbindelserna med Stockholms innerstad.

Invånarna i kärnområdet har huvuddelen av Storstockholms arbetsplat- ser på relativt nära håll. De som bor utanför kärnområdet har ofta betydligt längre resväg. För hälften av dem tar resan till arbetet mer än en timme med kollektiva förbindelser.

Mot bakgrund av den förväntade låga tillväxten av antalet arbetsplatser är det enligt länsstyrelsens mening nödvändigt att ny- och omlokalisering av arbetsplatser kanaliseras till ett begränsat antal områden. Därigenom skapas möjligheter för en reell ökning av tillgängligheten till arbetsplatser- na och tillräckligt underlag för utbyggnad av kommunikationer och allsidig service. En omfattande spridning av arbetsplatserna skulle för att uppnå sitt syfte, innebära att arbetsplatserna i varje område passar de boendes yrke, utbildning, löneanspråk och övriga krav, vilket är en målsättning som är omöjlig att uppnå. En sådan utspridning av arbetsplatserna över hela Storstockholm skulle förstärka rådande segrega- tionstendenser i regionen.

Enligt länsstyrelsens mening kan de välfärdsskapande målen för arbetsmarknaden i Storstockholm endast nås genom att ett mindre antal stora och väl differentierade arbetsområden med förutsättningar för en god kollektiv trafikförsörjning skapas utanför kärnområdet.

Den nuvarande kommunikationsstrukturen antyder att en komplette- ring av kärnområdets arbetsutbud med fördel bör kunna ske i form av en flerkärnig struktur med två stora arbetsområden i norr i anslutning till Järvafältet och Ullna och två i söder vid Kolartorp—Flemingsberg-Eriks- berg resp. Jordbro (se fig. 2.'1 ).

Satsningen på ett mindre antal (fyra) regionala arbetsområden får emellertid inte tillåtas hålla tillbaka utvecklingen inom företagen i länets övriga delar. Utrymme bör självfallet reserveras för förbättring av sysselsättningsmöjligheterna i lokala arbetsområden även på andra håll i Storstockholm, framför allt för den lokalt bundna arbetskraften. Speciell uppmärksamhet måste därvid ägnas Storstockholms ytterkommuner. I första hand gäller detta Sigtuna och Upplands-Bro, som inte i samma grad som övriga kommuner kan tillgodogöra sig fördelarna av den föreslagna regionala strukturen.

De föreslagna regionala arbetsområdena i nordväst och sydväst ligger väl till med hänsyn till befolkningskoncentrationerna och de viktigaste trafiklederna. De ligger också i rätt riktning från Stockholm i förhållande till den marknad som övriga riket utgör. [ första hand kan därför nya arbetsområden utvecklas där, eftersom det är troligt att dessa lägen är de för företagen mest attraktiva utanför kärnområdet.

Förutsättningarna för den spontana utvecklingen är inte lika goda när det gäller de båda östra regionala arbetsområdena. Prognoserna i länsprogrammet pekar på en försämrad relation mellan antalet boende och antalet arbetsplatser i dessa delar av Stockholmsregionen. Sannolikt

krävs aktiva lokaliseringsinsatser för att dessa båda områden skall kunna utvecklas på önskvärt sätt.

Principen om en flerkärnig arbetsplatsstruktur har vunnit starkt stöd hos kommunerna och övriga remissorgan. Samtliga kommuner ansluter sig till denna princip. Några kommuner har dock framfört avvikande meningar i fråga om lokaliseringen av de regionala arbetsområdena. Landstinget har i sitt remissyttrande inte behandlat frågan om den inomregionala strukturen i Storstockholm utan hänvisat till att dessa frågor kommer att behandlas i arbetet med dess Regionplan 1978.

Länsstyrelsens förslag får ses som ett mål på lång sikt. Det måste betonas att förverkligandet av de båda föreslagna östra regionala arbetsområdena -— liksom självfallet även de västra _ kräver målmedvetna insatser från statsmakterna, länsstyrelsen, landstinget och berörda kom- muner. Möjligheterna att realisera den skisserade regionala strukturen är bl. a. starkt beroende av den framtida utbyggnaden av kommunikationer- na.

De föreslagna regionala arbetsplatsområdena måste också närmare analyseras och konkretiseras ur olika synpunkter - t.ex. sociala beträffande lokalisering. geografisk avgränsning, branschsammansättning. kommunikationsstruktur m. m. En betydande del av detta arbete faller naturligt inom den pågående översiktliga fysiska planeringens ram och ingår i kommunernas generalplanearbete och landstingets regionplane- ring.

Med hänsyn till den positiva inställning kommunerna redovisat till den föreslagna regionala strukturen i Storstockholm, finner länsstyrelsen att denna redan nu bör läggas till grund för ställningstaganden rörande sysselsättningsskapande åtgärder och beslut som kan få betydelse för etableringar av arbetstillfällen (t. ex. beträffande den statliga vägplane— ringen).

Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen framhålla vikten av att statsmak— terna i sina regionalpolitiska överväganden beaktar att Storstockholm inrymmer rikets huvudstad och att en väl fungerande sådan utgör ett nödvändigt inslag i ett modernt samhälle. Därav följer att obalanser och andra brister på arbetsmarknaden och mellan regionens olika delar måste motverkas. Länsstyrelsen har därför föreslagit att man utanför Storstock- holms centrala kärnområde söker utveckla en struktur med ett begränsat antal stora och väl differentierade arbetsområden med tillräckligt underlag för en god kollektivtrafikförsörjning.

Il : [I Åk

0 50 km

Iv'ig. 2:I Regional struktur. Stockholms län.

Teckenförklaring

S torstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

Gräns för inte stödområdet Gräns för allm. stödo mrådet

1972 års beslut

Lst :s förslag till ändring i länsplanering 1974

2.3. Planeringsniva

2.3.1. Riksdagens beslut är 1972 och länsstyrelsens beslut är 1973

I 1972 års regionalpolitiska riksdagsbeslut tilldelades Stockholms län en befolkningsram på 1 600 OOO—1 675 000 invånare år 1980. Länssty- relsen angav år 1973 på grundval av denna ram planeringstal för länets kommuner (se tab. 2:l). Den stagnation i befolkningsutvecklingen i länet, som inträffade vid början av 1970-talet gjorde att den lägre nivån i intervallet — 1 600 000 — valdes som planeringsnivå för länet som helhet.

Tab. 2.'I Befolkningen i kommunerna i Stockholms län är 1970 och år 1974 samt planeringstal för år 1980 enligt länsstyrelsens beslut är 1973

Kommun Faktisk befolkning Planeringstal

1970 1974 1980

Botkyrka 38 741 66 819 87 500— 93 000 Danderyd 27 705 27 360 27 400? 30 000 Ekerö 12 609 14 738 14 0004 25 000 Haninge 46 098 50 411 63 0001 67 000 Huddinge 54 588 61 528 75 000— 87 000 Järfälla 49 397 52 014 56 000— 59 500 Lidingö 36 308 35 989 39 000? 41 500 Nacka 48 532 54 107 59 500— 63 000 Sigtuna 26 298 26 295 30 500— 32 500 Sollentuna 38 004 42 515 52 500— 55 500 Solna 55 578 54 941 48 500, 51 500 Stockholm 740 486 671 226 620 000—675 000 Sundbyberg 28 178 27 972 26 000— 29 000 Tyresö 27 174 29 015 30 500— 32 000 Täby 38 892 40 360 45 000 f 48 000 Upplands-Bro 11 044 13 976 17 000— 18 500 Upplands-Väsby 19 045 27 350 34 OOOH 36 500 Vallentuna 12 739 14 604 17 500— 18 500 Vaxholm 20 390 26 075 28 000» 30 000 Värmdö 12 942 15 434 15 000—— 17 000 Norrtälje 38 348 38 981 40 500" 43 500 Nynäshamn 18 158 18 979 21 000; 23 000 Södertälje 75 980 . 77 825 90 0004 96 000

Summa länet 1 477 234 1 489 144 1 600 000

Länsram enligt riksdagens beslut prop. 1972zlll) 1600 OOO—1675 000

2.3.2. Remissorganens förslag till planeringstal

Inom ramen för länsplanering 1974 skall nya planeringstal anges för länets kommuner. Dessa utarbetas i samverkan mellan kommunerna, landstinget, länsstyrelsen och riksdagen.

Länsstyrelsen har i planeringsunderlaget utarbetat prognoser över

befolkningsutvecklingen. Kommunerna och landstinget har lämnat syn- punkter på dessa prognoser samt föreslagit nya planeringstal (se tab. 2.2). Länsstyrelsen har därefter med beaktande av de kommunala synpunkter- na angivit nya planeringstal.

Landstinget, Stor-Stockholms planeringsnämnd och Stockholms kom- mun har lämnat synpunkter på den av länsstyrelsen prognoserade utvecklingen för länet som helhet. De anser samtliga att den önskvärda befolkningsutvecklingen ligger i närheten av prognosen, dvs. 1,56 milj. invånare år 1980 och 1,64 milj. år 1990. Beredskap måste dock finnas för en lägre tillväxttakt.

Befolkningsutvecklingen för kommunerna inom Storstockholm är i stor utsträckning beroende av bostadsbyggandet. Kommunernas förslag till planeringstal år 1980 är därför till stor del konsekvensbedömningar av bostadsbyggandet. För år 1990 har många kommuner gjort en mer förutsättningslös bedömning av vilken folkmängd som bör eftersträvas med hänsyn till den kommunala servicen, kommunernas ekonomi m. m.

Norrtälje kommun föreslår som planeringstal för kommunen 40 500 invånare år 1980 och 42 000 invånare år 1990. Denna folkmängd bör ge tillräckligt underlag för serviceförsörjningen. En nedjustering av denna nivå eller en folkminskning (som befaras i prognoserna) skulle innebära en mycket hård belastning på den redan ansträngda kommunala ekonomin. Enligt kommunen skulle det i så fall bli omöjligt att uppfylla de målsättningar för ett regionalt centrum som formulerats av riksdagen.

Nynäshamns kommun föreslår som planeringstal 20 000—22 000 invånare år 1980 och 21 000—23 000 år 1990. För att nå upp till denna planeringsnivå anser kommunen det nödvändigt att sysselsättningsskapan- de stöd utgår.

Södertälje kommun diskuterar valet av planeringsnivå år 1980 utifrån målet att bereda möjlighet för kommunens invånare att bo kvar i kommunen. Detta motiverar att man som planeringstal väljer den naturliga folkökningen vilket ger 82 000 invånare år 1980.

För år 1990 föreslår kommunen ett intervall 88 000—94 OOOinvånare. Det lägre talet motsvarar den naturliga folkökningen och det högre ger uttryck för en strävan att öka arbetsmarknadens differentiering.

Summerade till länsnivå uppgår kommunernas förslag till LSS—1,57 milj. invånare år 1980, vilket är i god överensstämmelse med länsstyrel- sens befolkningsprognos (1,56 milj.). Även för år 1990 stämmer kommunernas förslag (1,56—1,63 milj.) relativt väl med länsstyrelsens prognos ( 1 ,64 milj.).

2.3.3. Planeringstal enligt länsstyrelsens beslut år 1975

Valet av planeringstal för länet och dess kommuner har vägletts av länsstyrelsens prognos — 1,56 milj. invånare år 1980 och 1,64 milj. år 1990. 1 planeringsunderlaget framhölls emellertid att befolkningstill- växten kunde bli lägre och endast komma att motsvaras av den naturliga tillväxten, dvs. nettoflyttningen till länet skulle bli lika med noll.

Tab. 2.'2 Planeringstal för folkmängden i kommunerna i Stockholms län är 1980 och år 1990 enligt länsstyrelsens beslut är 1975

Kommun Botkyrka Danderyd Ekerö Haninge

Huddinge Järfälla Lidingö Nacka

Sigtuna Sollentuna Solna Stockholm

Sundbyberg Tyresö Täby Uppl-Bro

Uppl-Väsby

Vallentuna Vaxholm Värmdö

Stor-Stockholm Norrtälje Nynäshamn Södertälje

Länet

Prognos LP—74

Kommunernas förslag

Länsstyrelsens beslut 1975

1980 1980

1980x

16 756 55 000

75 000 55 900 39 000 58 000 30 500 48 200 50 000 677 500—639 000 25 700 30 200 47 000 17 000— 18 500 34 100 18 500 28 600-— 32 000 19 000— 21 000

30 000 20 000 57 000 90 000 58 000 38 000 60 000 54 (500 55 000 600 000—630 000 32 2110 55 000 21 000 41 000 24 000

82 000— 86 000 28 000— 29 000 14 500— 16 500 55 000— 57 000 70 000— 75 000 53 500— 56 000 39 000— 41 000 56 0004 58 000 29 000— 30 500 48 000— 50 500 49 500— 52 500 677 500— 639 000 25 500— 27 000 30 000— 31 500 45 500— 47 500 17 000— 18 000 32 500— 34 000 17 000— 18 000 28 500— 30 000 18 000— 19 000

88 000— 93 000 29 000— 31 000 18 000— 20 000 57 000— 60 000 86 000— 90 000 55 0004 58 000 39 000— 41 000 58 000— 63 000 30 000— 32 000 54 000— 65 000 54 000— 56 000 600 000— 630 000 28 000— 30 000 31 000— 33 000 48 000— 52 000 19 000— 21 000 38 000— 41 000 19 000— 21 000 30 000— 32 000 19 000— 21 000

1416 000 1490 000 38 100 37 600

19 500 19 600 84 200 91 500

1557 000 1638 000

40 500 20 000— 22 000 82 000

1 380 000—1 416 000 39 000— 40 500 20 000— 22 000 82 000— 85 000

1400 00041 490 (100 39 000— 41 000 21 0004 23 000 88 000— 92 000

X Endast det högre planeringstalet för Storstockholm — 1 416 000 invånare — har fördelats på kommuner. Den omkastadc ordningsföljden mellan siffrorna för Stockholms kommun nr 1980 illustrerar det starka sambandet mellan befolknings- utvecklingen i Stockholms kommun och i förortskommunerna. En högre folkmängd

i Stockholm är förknippad med en lägre ide övriga kommunerna och vice versa.

1521000—1563 500

1 548 000—1 646 000

Länsstyrelsen anger planeringsnivån år 1980 för länet till l,52—l,56 _ milj. invånare och år 1990 till 1,55'el,65 milj. invånare. Intervallens övre gräns motsvarar en befolkningsutveckling i enlighet med prognosen med en nettoflyttning betingad av näringslivets spontana efterfrågan på arbetskraft, Den undre gränsen representerar ett alternativ utan netto- flyttning.

Den framtida fördelningen av Storstockholms befolkning på kommu- ner beror i stor utsträckning av takten i utflyttningen från de centrala delarna (främst Solna, Stockholm och Sundbyberg). Länsstyrelsen instämmer i den av de berörda kommunerna framförda uppfattningen, att det måste vara ett regionalt mål att motverka folkminskningen i dessa delar av Storstockholm.

Länsstyrelsen har i stort låtit kommunernas synpunkter på utveckling- en fram till år 1990 ligga till grund för planeringstalen för år 1990. De har dock i vissa fall modifierats mot bakgrund av den bedömda utvecklingen och med hänsyn till den föreslagna regionala strukturen.

Länsstyrelsens prognos för Norrtälje innebär en folkminskning fram till år 1980 och en ytterligare minskning fram till år 1990. Med hänsyn till att kommunen är klassificerad som regionalt centrum bör som lägsta planeringsnivå anges oförändrad folkmängd. Planeringstalet har därför satts högre än den prognoserade utvecklingen. För att uppnå planerings- talen erfordras att den spontana utvecklingen bryts, vilket kräver att åtgärder sätts in för att öka sysselsättningsmöjligheterna i kommunen.

Beträffande Nynäshamn måste det betonas att prognosen är osäker och helt beroende av i vilken takt näringslivet i kommunen utvecklas. För att den av länsstyrelsen angivna planeringsnivån skall kunna nås krävs att sysselsättningen utöver prognosens siffror ökar med ca 1 000 förvärvs- arbetande fram till år 1990 samt att åtgärder vidtas för att differentiera arbetsmarknaden i kommunen.

Länsstyrelsen anser att planeringstalet för Södertälje bör grundas på den spontana utvecklingen och att beredskap måste upprätthållas för att möta en sådan utveckling. Problemen med arbetskraftsrekryteringen i kommunen måste dock ägnas ökad uppmärksamhet.

De planeringstal som länsstyrelsen angivit för de enskilda kommunerna har genomgående kunnat grundas på resp. kommuns synpunkter och förslag. Talen har dock anpassats och modifierats så att bedömningen av befolkningsutvecklingen i regionen som helhet blir realistisk.

2.3.4 Kommunernas ekonomiska resurser

För att få en uppfattning om möjligheterna för olika kommuner att förverkliga de utbyggnadsalternativ som anges för bostäder, arbetsplatser och service är det nödvändigt att så långt möjligt klargöra de kommunal- ekonomiska konsekvenserna av framförda förslag. Detta har starkt poängterats i kommunernas remissvar. För att en Sådan analys skall kunna genomföras fordras dock ingående kunskap om interna kommu- nala förhållanden. Detta kräver att kommunerna i samarbete med

länsstyrelsen utvecklar en mer konkret redovisning av de ekonomiska följderna av en utveckling i enlighet med planeringstalen. Kommunerna anger i sina remissvar att en sådan redovisning bör kunna åstadkommasi anslutning till den framtida årliga översynen av planeringstalen.

Under 1960-talet skedde en snabb utbyggnad av den kommunala servicen med omfattande investeringar inom bl.a. sjukvård och skolvä- sende. Beträffande utvecklingen under 1970-talet torde det emellertid vara realistiskt att förutsätta att den kommunala servicen inte kan byggas ut i samma takt. För detta talar bl. a. den överenskommelse som ingåtts mellan staten och kommunerna om begränsning av utdebiteringshöjning—

arna för åren 1976 och 1977. Den finansiella situationen i vissa expansiva kommuner karakteriseras av låg skattekraft, betungande kapitalkostnader, stora utgifter för undervisning och socialvård samt ofullständig kostnadstäckning i vissa allmännyttiga bostadsföretag. Dessa kommuner kommer att ha så besvärande ekonomiska problem att särskild hänsyn måste tas därtill,

Inom några kommunala verksamhetsområden har kostnadsutveckling— en varit mycket snabb. Härtill kommer ambitionerna att höja servicestan- darden. Det ekonomiska utrymmet att genomföra ytterligare förbättring- ar enligt länsprogrammets förslag kan alltså komma att visa sig begränsade.

Länsstyrelsen konstaterar att de väl dokumenterade behoven av ytterligare kommunala insatser inte kan tillgodoses med nuvarande ekonomiska förutsättningar. Med den allmänna ekonomiska utveckling som bedöms sannolik måste resurserna för den kommunala verksamheten förstärkas. Skall därtill de alltmer framträdande kraven på ökad sysselsättning inom den kommunala och landstingskommunala sektorn kunna uppfyllas är det ofrånkomligt att reformer genomförs på det kommunalekonomiska området. Länsstyrelsen instämmer därför i de av kommuner och landsting framförda kraven på att de kommunalekono- miska frågorna får en snar lösning och en lösning på lång sikt.

2.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Regionalpolitiska insatser som kommit Stockholms län till del in- skränker sig i stort sett till de tlyttningsbidrag, som utgått till över 50 000 inflyttare till länet. Detta har sannolikt inneburit att företagens arbetskraftsrekrytering underlättats, vilket påverkat den totala sysselsätt— ningen i länet i positiv riktning.

De regionalpolitiska insatserna har dock tvivelsutan haft betydligt större negativa än positiva effekter på länets näringsliv. Utlokaliseringen av statliga verk samt statligt stöd vid utlokalisering av industriföretag är exempel på sådana för länet negativa åtgärder.

Utöver dessa direkta åtgärder kan t.ex. nämnas sådana sannolika effekter som att företag inte etablerat sig eller utvidgat i Stockholmsre- gionen på grund av de förmåner som erbjudits på annat håll.

Sammanlagt har hittillsvarande utflyttning av industriell verksamhet samt beslutade utlokaliseringar av statliga verk inneburit att länet förlorat minst 20 000 sysselsättningstillfällen, troligen betydligt fler.

2.5 Arbete 2.5.1 Strukturella sysselsättningsproblem

Näringslivet i Stockholms län präglas av att servicesektorn svarar för drygt två tredjedelar av sysselsättningen i länet och industri- och byggnadssektorn för resten. Jord- och skogsbruk har mycket liten betydelse.

Denna situation är följden av en långvarig utveckling och kan belysas genom tab. 2.3.

Som synes sker en stark omstrukturering inom länets arbetsmarknad enligt prognosen. Sysselsättningen inom industrin minskar och inom byggnadsverksamheten väntas en avsevärd nedgång. Inom privata tjänster och framför allt inom offentlig förvaltning ökar antalet arbetsplatser. Ökningstakten per år beräknas dock bli endast hälften så stor som under senare delen av 1960-talet. Denna utveckling innebär problem. I vissa näringsgrenar föreligger brist på arbetskraft, i andra överskott. Särskilt

* torde den förväntade nedgången i sysselsättningen inom byggnadsverk- samheten komma att medföra anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Arbetskraftens yrkesinriktning och näringslivets efterfrågan stämmer ofta inte överens.

En mer balanserad sammansätting av arbetsmarknaden är önskvärd både totalt sett och lokalt. Särskilt angeläget är att industrin får behålla en rimlig andel av den totala sysselsättningen och att en jämnare närings- och yrkesstruktur skapas inom länets olika delar. Detta innebär att en omlokalisering inom Storstockholm är önskvärd för delar av näringslivet till de områden där arbetsplatsutbudet bör förbättras.

För att åsadkomma en jämnare närings- och yrkesstruktur i Stock- holms län föreslår länsstyrelsen bl.a. att lokaliseringsstöd och utbild- ningsstöd skall utgå till industriföretag i de delar av länet som har brist på arbetsplatser. Vidare bör investeringsfondmedel kunna användas iregio- nalpolitiskt syfte inom länet.

Inom Storstockholm bör den centrala delens dominans försvagas när

Tab. 2.3 Sysselsatta i Stockholms län

Absoluta tal

Prognos Prognos

1970 1980 1990 1970 1980 1990

Jord- och skogsbruk 10 000 8 000 7 000 1,4 1,1 0,9 Tillverkningsindustri 148 000 143 000 133 000 20,8 19,5 16,8 Byggnadsverksamhet 69 000 38 000 36 000 9,6 5,2 4,5 Varuhandel 116 000 118 000 121 000 16,2 16,1 15,2 Samfärdsel 64 000 65 000 66 000 9,0 8,9 8,3 Privata tjänster 146 000 162 000 172 000 20,4 22,2 21,7 Offentlig förvaltning 162 000 198 000 259 000 22,6 27,1 32,6

Totalt 715000 732000 794000 100,0 100,0

det gäller fördelningen av arbetsplatser inom regionen. Länsstyrelsen anser att detta bör ske genom att planeringen inriktas på att i såväl södra som norra Storstockholm åstadkomma vardera två stora väldifferentiera— de, kommunikationsmässigt välbelägna regionala arbetsområden. Länssty- relsen föreslår vidare att särskilda satsningar för att öka antalet arbetsplatser görs i de sydöstra resp. nordöstra kommunerna samt i Sigtuna och Upplands-Bro.

Länsstyrelsen finner ingen anledning att föreslå något obligatoriskt regleringssystem för det privata näringslivets inomregionala lokalisering. Nackdelarna med ett sådant system — främst i form av ett komplicerat administrativt förfarande — torde överväga fördelarna. För att uppnå den önskvärda fördelningen av arbetsplatserna torde redan etablerade medel — rätt utnyttjade — vara tillräckliga. Genom en samordnad planering mellan kommunala och regionala organ samt utbyggnader av kommuni— kationsnätet torde samhällets möjligheter att påverka de spontana lokaliseringstendenserna vara goda. Men detta förutsätter bl. a. att länets för närvarande orimligt låga andel av de statliga vägmedlen höjs. Helt avgörande är också att den förda regionalpolitiken ändras så att näringslivets utveckling i länet inte hämmas.

För att uppnå den önskvärda fördelningen av arbetsplatserna bör samhällets informationsverksamhet gentemot det privata näringslivet byggas ut. Detta kan t. ex. ske inom ramen för ”Informationssystemet företag-samhälle”, vilket bör i olika avseenden vidareutvecklas. Vidare bör informationsutbytet mellan å ena sidan regionala samhällsorgan och kommuner och å andra sidan näringslivs- och branschorganisationer intensifieras.

Vidare förutsätter länsstyrelsen att byggnadsstyrelsen i sin planerings- verksamhet fortlöpande samråder med länsstyrelsen och landstinget. Lokalisering av sådan verksamhet, som på grund av sitt kontaktbehov — med hänsyn till riksintresset — bör förläggas till Stockholmsområdet, bör i första hand ske till södra Storstockholm.

För Norrtälje och Nynäshamn föreligger särskilda problem och förutsättningar. Sysselsättningsmöjligheterna i Norrtälje beräknas bli ungefär oförändrade fram till år 1980 och behöver förbättras. Valmöjlig- heterna inom kommunen är begränsade. Särskilt för kvinnorna föreligger svårigheter att finna arbete.

För att bättre förhållanden skall kunna åstadkommas bör samma regionalpolitiska stöd, som nu utgår inom det allmänna stödområdet, kunna utgå till industrin i kommunen. Vidare bör investeringsfonderna få utnyttjas i regionalpolitiskt syfte. Lokaliseringsstöd bör vidare kunna utgå till sådana företag inom partihandel och uppdragsverksamhet som nu kan få regionalpolitiskt stöd vid lokalisering inom stödområdet. Länsstyrelsen anser rent principiellt att regionalpolitiskt stöd inte skall förbehållas allmänna stödområdet. För det fall statsmakterna beslutar behålla en geografisk avgränsning för regionalpolitiska stödåtgärder föreslås att Norrtälje kommun hänförs till det allmänna stödområdet. Vidare bör Norrtälje beaktas vid lokalisering av sådan statlig förvaltning, vars verksamhet inte nödvändiggör en placering i länets centrala delar.

För att stödja näringslivets utveckling i Norrtälje har föreslagits att ett industriellt utvecklingscentrum bör skapas i kommunen. Länsstyrelsen anser att som alternativ bör även en utbyggnad av företagareföreningens verksamhet utredas.

Sysselsättningsprognosen för Nynäshamn baseras på antagandet om att utbyggnaden av näringslivet kommer till stånd i enlighet med presentera- de planer. ! annat fall torde tillgången på arbetsplaser bli i stort sett oförändrad under 1970-talet. Därvid kan åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen bli aktuella. Särskilt angelägna är insatser för att åstadkomma en ökad differentiering av arbetsmarknaden.

Länsstyrelsen föreslår liksom för Norrtälje att statligt regionalpolitiskt stöd skall utgå, att industriföretagen skall få använda sina investeringsfon- der i regionalpolitiskt syfte samt att lokaliseringsstöd skall kunna utgå även till företag inom partihandel och uppdragsverksamhet. Vidare vill länsstyrelsen påpeka betydelsen av att statsmakterna vid överväganden om den fortsatta verksamheten inom Televerkets industriavdelning och vid Muskövarvet särskilt beaktar behovet av arbetstillfällen i Nynäshamn.

Sysselsättningsprognosen för Södertälje tyder på en ökning av syssel- sättningen med fortsatt dominans inom tillverkningsindustrin. Det är önskvärt att förutsättningarna för tillväxt inom tjänstesektorn förbättras. Åtgärder bör dessutom vidtas för att motverka den förutsedda minsk- ningen inom byggnadsverksamheten.

Arbetsmarknadens relativa ensidighet i Södertälje avser inte enbart industrins dominans. Industrisysselsättningen i Södertälje är starkt koncentrerad till ett fåtal branscher. En målsättning om att differentiera arbetsmarknaden i kommunen bör således även inbegripa strävanden att erhålla en bredare branschstruktur inom industrin. Med hänsyn till detta samt för att inte försämra kommunens ställning bör industriföretagen även i Södertälje få möjlighet att utnyttja sina investeringsfonder i regionalpolitiskt syfte. Därutöver föreslår länsstyrelsen att regionalpoli- tiskt stöd skall kunna utgå till industriföretag i kommunens glesbygdsom- räden i form av lokaliserings- och utbildningsstöd. Slutligen föreslås att det kvarvarande obligatoriska lokaliseringssamrådet avskaffas även för Södertäljes del.

[ skärgården är bristen på arbetstillfällen påtaglig och utflyttningen är därför omfattande. Befolkningsminskningen innebär att det blir allt svårare att upprätthålla tillfredsställande service för den kvarvarande befolkningen. Utflyttningen måste vändas i inflyttning. Detta förutsätter att nya arbetstillfällen tillskapas. Inom ramen för skärgårdsutredningen har föreslagits en rad åtgärder i detta syfte. Bland dem kan nämnas statligt regionalpolitiskt stöd till näringslivet i skärgården samt medver- kan i försöksverksamheten med intensifierad kommunal sysselsättnings- planering.

2.5.2 Arbetsmarknadssituationen för vissa grupper samt rekryterings- problem på länets arbetsmarknad

Kvinnorna i länet har genomsnittligt en hög förvärvsnivå jämfört med andra delar av landet. Kvinnorna utgjorde 35 % av den förvärvsarbetande befolkningen i riket år 1970. Motsvarande andel för Stockholms län var 41 %. [ många kommuner i länet med få arbetstillfällen, otillräckligt utbyggd kommunal barnomsorg samt långa avstånd till kärnområdets arbetsplatser ligger dock andelen kvinnor i arbetskraften klart under riksgenomsnittet.

För att åstadkomma fler arbetstillfällen för kvinnor krävs bl. a. att barnomsorgsverksamheten byggs ut och bättre anpassas efter föräldrarnas arbets- och restider. Nya arbetsplatser bör lokaliseras och planeras så att sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor förbättras. En attitydförändring bland arbetstagare och arbetsgivare när det gäller anställning av kvinnor i ”mansyrken” är likaså önskvärd.

Länets kommuner är starkt medvetna om behovet av en utbyggd barnomsorgsverksamhet för att öka kvinnornas möjligheter att förvärvsar— beta men konstaterar att resursutrymmet under de närmast följande åren är starkt beskuret. Bristande kommunala resurser begränsar således möjligheterna att uppnå den regionalpolitiska målsättningen om full sysselsättning i alla delar av landet. Utbyggnaden om barnomsorgen måste därför ses som en gemensam angelägenhet för staten och kommunerna. En större andel av samhällets samlade resurser måste tilldelas denna sektor och den bör ges ett ökat statligt stöd.

Arbetslösheten bland ungdomen i länet är förhållandevis omfattande. Detta gäller särskilt i de snabbt expanderande kommunerna och i ytterområdena. Ungdomar med otillräcklig yrkesutbildning har stora svårigheter att få arbete. Arbetslösheten bland ungdomar i länets ytterområden beror främst på att det totala lokala utbudet av arbetstill- fällen är litet och att utbildningsmöjligheterna är begränsade samt på de långa restiderna till arbetsplatser resp. utbildning i Stockholmsregionens centrala delar. 1 Södertälje är på grund av den ensidigt sammansatta arbetsmarknaden i kommunen arbetslösheten störst bland flickorna. Åtgärder är angelägna för att stimulera till ökad yrkesutbildning och att i ökad usträckning kunna erbjuda lämpliga arbeten.

Påtagliga sysselsättingsproblem föreligger även för många äldre, vissa långtidsutbildade och invandrare.

För att förbättra situationen för nämnda grupper, har länsstyrelsen bl.a. framfört mer allmängiltiga förslag rörande fler arbetstillfällen, bättre kommunikationer, införande av deltid och flextid, förbättrad utbildning och yrkesvägledning etc. Dessutom föreslår länsstyrelsen för länets del att resurserna vid arbetsförmedlingskontoren förstärks för att förbättra informationsmöjligheterna samt underlätta yrkesval och inträde i arbetslivet. Vidare bör resurserna för hel- och halvskyddad verksamhet utökas.

Samtidigt som vissa grupper har svårigheter att finna arbete föreligger svårigheter att rekrytera personal till vissa yrkesområden, främst inom

industrin, hälso- och sjukvården samt barnomsorgen. Som ett bidrag till att minska rekryteringsproblemen föreslår länsstyrelsen att informatio- nen om arbetsmarknadsförhållandena i kommunerna utvecklas genom ökat samarbete mellan arbetsförmedling, kommun, företag och fackliga organisationer. Insatser för förbättring av arbetsmiljön bör snarast komma till stånd. Övergång av arbetskraft till industrin från de delar av näringslivet som har överskott på arbetskraft bör underlättas genom oinskolningsvcrksumhet och bristyrkesutbildning.

2.6. Service

2.6.1. Kommunikationer

Kommunikationssystemet påverkar direkt tillgängligheten till service och arbetsplatser i länets olika delar. Den sociala och ekonomiska planeringens mål beträffande arbete, service och god miljö kan dock inte helt förverkligas med nuvarande kommunikationssystem. Det krävs en anpassning av kommunikationsnätet, inte minst den kollektiva trafiken, till den föreslagna regionala strukturen.

Vägbyggandet har, genom de centralt belägna kommunernas domine- rande ställning och den successiva utbyggnaden i förorterna, hittills i hög grad koncentrerats på att skapa radiella förbindelser mellan Stockholms kommun och övriga kommuner. De förslag som framförs under avsnittet om den regionala strukturen innebär att man i väg- och trafikplaneringen bör göra en ökad satsning på tangentiella förbindelser.

Statliga medel för vägbyggandet tilldelas länet i en omfattning som inte rimmar med dess behovjämfört med riket i övrigt. 1 länsprogrammet föreslås därför bl. a. att de statliga normerna för tilldelning av medel till vägbyggande ändras, så att de tar hänsyn till kollektivtrafiken. Vägplane- ringen maste baseras på trafikantantal i stället för fordonsantal. Dess- utom måste i normerna beaktas behovet av miljöförbättrande åtgärder längs nya och befintliga vägar. Vidare föreslås att statliga bidrag till kollektivtrafik även skall utgå för drift av spårbunden trafik. Särskilda medel bör också ställas till förfogande för angelägna vägbyggnader från Stockholm mot Norrtälje och Kappelskär samt mot Nynäshamn från Stockholm och Södertälje. Slutligen föreslår länsstyrelsen åtgärder för att förbättra kommunikationerna i länets skärgårdsområde (regionala buss- bidrag, ökade driftbidrag till kollektiv sjötrafik samt transportstöd för skärgårdsföretag).

2.6.2 Bostäder

l'åtagliga skillnader i befolkningssammansättning, lägenhetsstruktur och hyresnivåer föreligger mellan nya bostadsområden och de äldre centrala områdena. 1 det föregående påvisas risker för en ökande obalans inom Storstockholm mellan bostäderna och arbetsplatsernas lokalise- ring. Remissorganen i länet har samfällt understrukit kravet på åtgärder för att minska rådande obalanser och motverka en sådan utveckling.

Med hänsyn till boendeförhållandena i Storstockholm vill länsstyrel- sen, vid sidan av åtgärder för att förbättra balansen mellan bostäder och arbetsplatser, understryka behovet av ökad upprustning och modernise- ring av det äldre bostadsbeståndet och sanering av bostadsmiljön i främst de centrala delarna av Storstockholm. Därigenom bör en allsidig lägenhets- och hushållssammansättning kunna erhållas. Boendemiljön behöver också förbättras i flerfamiljshusområden med svårigheter att få lägenheter uthyrda. Vidare är det önskvärt att underlätta förtätning av bebyggelsen i relativt centralt belägna äldre villa- och fritidsområden. Stockholmsregionens ytterområden utgörs till stor del av äldre villa— och fritidsbebyggelseområden. ] takt med de senaste årens förortsutbygg- nad har de blivit alltmer välbelägna och intresset för upprustning och exploatering har starkt ökat. Sedan lång tid tillbaka råder dock i de flesta områden byggnadsförbud i avvaktan på en planläggning. Trots detta pågår en fortlöpande och oreglerad permanentning av befintliga fritids- hus. Härigenom uppkommer sanitära missförhållanden samt låg service— och kommunikationsstandard.

En aktiv planering för att genomföra upprustning och förtätning för permanent bosättning av äldre småhusområden är angelägen. [ det sammanhanget är det viktigt att kommunerna söker hålla kostnaderna på en sådan nivå att produktionen kan tillgodose bostadsbehovet även för hushåll med lägre inkomster. Kommunernas höga exploateringskostnader och bristande resurser medför emellertid i många fall att en planerad upprustning måste skjutas på framtiden. Ett sätt att motverka denna senareläggning av upprustningen kan vara att reformera reglerna angående avgiftsuttag. Om en sådan reform inte kan genomföras på kort tid föreslås att nuvarande byggnadslag ändras provisoriskt.

Beträffande förbättringar i boendemiljön föreslår länsstyrelsen bl. a. att kommunerna i sin planering av bostadsområdena eftersträvar en varierad sammansättning av hustyper, upplåtelseformer och lägenhets- storlekar och att kommunerna prövar möjligheterna att upplåta outhyrda lägenheter för andra ändamål än boende. Statsbidrag och låneregler bör ändras så att bättre förutsättningar skapas att utnyttja delar av det outhyrda lägenhetsbeståndet för bl.a. daghem, samlingslokaler och pensionärscentra genom sammanslagning av flera lägenheter.

2.6.3. Service

1 planeringsunderlaget redovisades relativt utförligt de allmänna utbildningsmöjligheterna i länets kommuner. De i länsprogrammet framförda förslagen har — som framgått i det föregående — inriktats särskilt på möjligheterna till utbildning och yrkesinriktning för ungdomar och kvinnor.

Om arbetsförmedlingen och yrkesvägledningen i länet skall kunna fungera på ett effektivt sätt, måste det finnas ett väl fungerande distriksnät med god anknytning till den lokala arbetsmarknaden i resp. distrikt. Samtidigt måste informationen om sysselsättningsmöjligheteri länet som helhet hållas aktuell. Länsstyrelsen föreslår därför att

arbetsförmedlingen förstärks och ges ökad spridning så att den väl täcker olika delar av länet samt att samarbetet mellan arbetsförmedling, kommuner, fackliga organisationer och företag intensifieras.

Kommunerna i Storstockholm ansluter sig i sina remissvar till länsstyrelsens uppfattning att det är nödvändigt att prioritera barnom- sorgen med hänsyn till dess betydelse för kvinnornas möjligheter till sysselsätting. Med utgångspunkt från kommunernas planer för utbyggna- den av dag— och familjedaghem har länsstyrelsen beräknat att behovet av platser överstiger planerna med 20—40 % t. o. m. år 1980. De kommuna- la resurserna är dock starkt begränsade under de närmaste åren varför ett ökat statligt stöd är nödvändigt.

Länsstyrelsen betonar vikten av att kommunerna beaktar att progno— serna tyder på ett starkt ökat behov av barntillsyn samt föreslår att de statliga anordnings- och driftbidragen utökas så att erforderlig utbyggnad kan genomföras.

Utbudet av hälso— och sjukvård i länet måste anses väl tillgodosett jäm- fört med övriga landet, såväl beträffande kvalitet som kvantitet.

Norrtälje kommun aktualiserar frågan om en sedan lång tid tillbaka planerad upprustning av Norrtälje sjukhus. Resorna till regionsjukhuseti Danderyd anses alltför krävande. Med utgångspunkt i de av kommunen föreslagna planeringstalen tar Nynäshamns kommun upp frågan om möjligheterna att få en väl differentierad sjukvård.

[ enlighet med de önskemål som kommunerna framfört föreslår länsstyrelsen att landstinget provar möjligheterna att förstärka hälso- och sjukvårdsutbudet i länets sydöstra del och i Norrtälje. För skärgårdens del bör den öppna sjukvården byggas ut i enlighet med skärgårdsutredningens förslag.

Sådan statlig verksamhet på lokal nivå som t. ex. polis, post, försäkringskassa, tingsrätt, åklagarmyndighet, fögderi m. fl. har i dag en oenhetlig områdesindelning. Detta innebär nackdelar för invånarna. Länsstyrelsen föreslår därför att berörda myndigheter i samråd med länsstyrelsen försöker åstadkomma en enhetlig distriktsindelning.

Problemen i Stockholms län är minst lika allvarliga som på andra håll då det gäller att tillgodose de mindre företagens servicebehov. Det främsta organet härför är företagareföreningen. Länsstyrelsen understry- ker vikten av att länets företagareförening ges större tilldelning av administrationsbidrag och lånemedel.

2.7. Miljö

Otillräcklig tillgång på vatten, otillräckliga avloppssystem samt hänsyn till recipienter medför i vissa delar av länet restriktioner för lokalisering och utveckling av industriföretag med hög vattenförbrukning eller svårbehandlat avloppsvatten. Vad gäller avloppsfrågorna är det av största vikt att hänsyn tas till Mälaren som utgör vattentäkt för nästan hela Stockholmsregionen.

Beträffande länets kustområden har i den fysiska riksplaneringen framförts vissa restriktioner. Större miljöstörande industrier bör enligt

denna i huvudsak endast få förekomma i fråga om Nynäshamn. 1 den fysiska riksplaneringen har dessutom större delen av Stockholms skär- gård, Mälarområdet samt ett flertal regionalt utnyttjade strövområden ansetts vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet.

Industrins markanspråk inom dessa områden är förhållandevis ringa och medför inte några större konflikter. Ett område där intressena skär sig mer påtagligt är grustäkterna. Naturvårds- och friluftsintressena uppfattar åsarna och sandområdena som angelägna att bevara medan de för näringslivet utgör en eftersökt råvarukälla för byggnads- och anläggningsverksamheten.

I några fall har ansökningar om täktverksamhet i områden av riksintresse inkommit till länsstyrelsen. En del av dem inkom före 1 november 1972, vilket innebär att den sökande har rätt till ersättning för mistad täkträtt. Kraven bedöms sammanlagt uppgå till hundratals miljoner kronor. De ekonomiska ramar som myndigheterna i dag förfogar över räcker inte till för att täcka ersättningsanspråk av denna storlek. Om intentionerna i den fysiska riksplaneringen skall kunna fullföljas krävs således att ytterligare medel anvisas. Enligt länsstyrelsens mening bör brister i detta avseende inte tillåtas medföra att väsentliga natur- och kulturvärden går förlorade. Länet omfattar betydande områden som är av primärt intresse för jordbruket. Bostadsdepartementet har under våren 1975 i sitt beslut angående fullföljandet av den fysiska riksplaneringen i länet, ansett att vissa kommuner inom det expansiva tätortsområdet i länet bör utarbeta översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintres— sena. Då kommunerna just påbörjat detta arbete är det för närvarande svårt att bedöma vilka konflikter som kan aktualiseras mellan tätortsut— vecklingen och jordbruksintressena i länet. Prioriteringen i dessa frågor kommmer att i stor utsträckning åvila kommunerna.

0 & PC RC KC 50 45 ,- .. ". ::;z. ...,. CW . .. I (' 40 : a: (— * _. . (_ W ” _ .- m _NDIIIÅHB _ _ - mu— .. ...... _. .. .. ...... .. .. .. .... . . . .. . 'N _ . MSloekholm .. .. .. 30 | .. ut . . .Nynlahlmn ,. . . . 25 .millluo

Fig. 2.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders» gruppen 50— n' är

0 Å) PC RC KC eo ' :Slockholm . : "_" nu.—Södertuna _ _ nu.-Nynäshamn 50 (u: = _ , MNOIHIHR m:: M. M.... "_ W .. m.... 40 i:, mm...... ..... 30

Fig. 2:41 Anta/et yrkesverksamma kvinnor är 1980 [relation till totala antalet kvinnor fri/dern 15—64 är

Anu-| nu loco—ul

mun-nm. //MIM

400

300

a...... mm.. 200

..”—......— 100

Fig. 2.3 Sysselsättningsun'eckling i olika närings— grenar under perioden 19654 990

2 0 :n m ”I . "o 3 o , 0 nu _, on- . Dä 1 . m= . nu 0 .c & _. ' ' Su...... . u » .,. u " :..; ...... 00: m— .. _ ” , oo 00" . ...- AStockholm »: = _ .. ..

Fig. 2.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

% Slockholm

" Stockholm

KC

Tsödortåu.

Nynäshamn

Fig. 2.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

3. UPPSALA LÄN

3.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Den regionalpolitiska planeringen bör utvecklas så att den även inrymmer ekonomiska bedömningar av åtgärdsförslagen i länsprogram- met.

Den regionalpolitiska planeringen måste inriktas dels på en geografisk prioritering mellan kommuner dels en prioritering mellan olika samhälls- sektorer när det gäller finansiella och andra resurser — för sysselsättnings- skapande insatser, för byggande av bostäder, skolor, vägar osv, — som staten ställer till förfogande för samhällsbyggandet.

Länsstyrelsen finner det ofrånkomligt att staten lägger synpunkter på de delar av den kommunala planeringen som har ett väsentligt intresse för den regionalpolitiska planeringen. De stora statliga ekonomiska engage- mang som finns i genomförandet av den kommunala planeringen innebär också att staten har ett berättigat intresse av att lägga synpunkter på den kommunala verksamheten.

Även i regioner av Uppsala läns näringsgeografiska karaktär behövs effektiva styrmedel — såväl ekonomiska som administrativa _ som ger möjlighet till ökad regionalpolitisk påverkan.

En stor fördel för den regionala planeringen är om de parter, som på kommunal, regional och central nivå svarar för genomförandet av regionalpolitiken har en samstämd syn på målsättningarna för regionalpo- litiken. Till de viktigaste av dessa hör planeringsnivå beträffande framtida befolkning, ortsstruktur och sysselsättning. En systematisk planeringssamverkan mellan angränsande län är av stor betydelse. För Uppsala län har det varit naturligt att samarbeta med Stockholms, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län. Gemen- samma planeringsfrågor finns givetvis också med Gävleborgs och Koppar- bergs län. De frågor inom ramen för den regionalpolitiska planeringen där en samverkan mellan angivna län är mest behövlig gäller följande frågor.

-— arbetsmarknadspolitisk planering — vatten- och miljövårdsplanering — planering av kommunikationsanläggningar och trafikförsörjning _ utbildningsplanering planering för turism och friluftsliv fysisk planläggning

Den av riksdagen år 1972 fastlagda regionala strukturen för länet med Uppsala som primärt centra, Enköping och Tierp som regionala centra samt Håbo, Östhammar och Älvkarleby som kommuncentra är enligt länsstyrelsen funktionell.

Till Uppsalas arbetsmarknadsregion hör i huvudsak Enköping och Enköpings kommuns nordöstra del, de östra delarna av Heby kommun (Västmanlands län), södra delen av Tierps kommun, delar av Östhammars kommun samt norra delen av Sigtuna kommun (Stockholms län). Arbetsresor mellan Stockholms- och Uppsalaområdena är vidare en naturlig företeelse.

Enköping är den naturliga centralpunkten för länets södra del omfattande Enköpings och Håbo kommuner. Nära berörningspunkter finns med Stockholmsregionen, Uppsala— och Västeråsområdena.

Planeringen i den norra länsdelen (Tierps. Östhammars och Älvkarleby kommuner) måste inriktas på att sammanbinda de olika lokala arbetsom— rådena så att dessa tillsammantaget kan ge en mer differentierad arbetsmarknad.

Den övergripande sysselsättningspolitiska målsättingen är att bereda arbete åt alla som önskar detta. För att uppnå detta mål måste sysselsättningen för de som redan bor i länet prioriteras. En ökad differentiering och valfrihet i fråga om sysselsättningen måste vara grunden för sysselsättningsplaneringen på alla delarbetsmarknader.

De geografiskt inriktade sysselsättningsåtgärderna innebär att ökad industrisysselsättning i Uppsalaregionen för att åstadkomma en mer differentierad arbetsmarknad prioriteras.

I den södra länsdelen bör den ensidiga företagsdominans som finns inom industrin och en ökning och breddning av antalet arbetstillfällen inom servicesektorn eftersträvas. I Håbo kommun måste sysselsättningen förbättras lokalt och ökningen av pendlingen till Stockholmsområdet begränsas.

Sysselsättningsplaneringen i länets norra del bör inriktas på att öka antalet arbetstillfällen genom att utveckla befintligt näringsliv och stödja nyetablering. Insatserna bör särskilt inriktas på att ge fler kvinnor sysselsättningsmöjligheter. I takt med att arbetena vid kärnkraftverket i Forsmark upphör måste de som så önskar kunna beredas annan sysselsättning i regionen.

Planeringen av samhällsservicen bör inriktas på att ge alla människor tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll från denna. Ifråga om sådan service som är av regional karaktär och som efterfrågas mer sällan bör denna i första hand finnas i regionala centra.

För att ingen kommun skall behöva få en försämrad kommunalekono- misk situation eller riskera inskränkningar i befintlig samhällsservice bör planeringen inriktas på en befolkningsutveckling i alla kommuner som tillgodoser dessa önskemål.

En mer dämpad befolkningstillväxt i Uppsala kommun skulle vara fördelaktigt ur miljö- och resursanvändningssynpunkt. Beträffande Håbo kommun är en betydlig dämpning i befolkningstillväxten nödvändig för att undvika eftersläpning i utbyggnaden av samhällsservicen och för att

kommunens självförsörjningsgrad beträffande arbetstillfällen inte skall behöva försämras ytterligare.

Bebyggelsestrukturen i landet är sådan att en betydande majoritet av befolkningen bor istörre tätorter. Att inågon avsevärd utsträckning söka förändra befolkningsfördelningen mellan å ena sidan stora tätorter och å den andra mindre tätorter och glesbygd är vare sig realistiskt eller önskvärt. Den framtida regionalpolitiska planeringen mäste dels inriktas på att i nybebyggelsen tillgodose olika miljöintressen dels söka åstadkom- ma en bättre boendemiljö, trafikmiljö, rekreationsmiljö osv. i och kring de redan existerande större samhällena.

Statliga myndigheter på central och regional nivå måste i sin planering och vid statsbidragsgivning som kräver prioritering noga beakta de skillnader i fråga om kommunalekonomiska resurser som finns mellan kommunerna och verka för en utjämning av dessa skillnader.

3.2. Regional struktur

Den av riksdagen beslutade regionala strukturen är inom Uppsala län uppbyggd på ett för den regionala utvecklingsplaneringen ändamålsenligt sätt.

För att Uppsala kommun på ett fullt tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin funktion som primärt centrum i den regionala strukturen behöver näringslivet differentieras. Sysselsättningsplaneringen måste där- för inriktas på att öka antalet industriarbeten. I Uppsala finns utbild- ningsanstalter och myndigheter av rikskaraktär och ytterligare sådana kommer att förläggas dit. En successiv förbättring av kommunikationerna blir därför nödvändig att genomföra.

Enköpings kommun fyller för närvarande i huvudsak sina funktioner som regionalt centrum. De insatser som i första hand erfordras är att öka näringslivets differentieringsgrad och minska den företagsensidighet som föreligger.

För att Tierps kommun skall fylla funktionen som regionalt centrum för arbete och service i norra delen av Uppsala län behöver antalet arbetstillfällen utökas och en differentiering av näringslivet åstadkommas. Av särskilt stor betydelse är att en ökning av antalet arbetstillfällen för kvinnorna åstadkoms. Befintlig regional service i Tierp bör självklart bibehållas och strävan vara att tillföra kommunen ytterligare sådan. Som ett led i dessa strävanden bör Uppsala läns norra tingsrätts kansli förläggas till Tierp.

Håbo, Östhammars och Älvkarleby kommuner bör klassificeras som kommuncentra. En successiv utbyggnad och differentiering av näringsli- vet och servicen bör eftersträvas.

Uppsala kommun anser att en förutsättning för att kommunen skall kunna uppfylla rollen som primärt centrum är att aktiva insatser görs för att motverka den nuvarande obalansen i näringslivssammansättningen. Man stödjer därför tanken att lokaliseringsstöd görs tillgängligt i kommunen.

Älvkarleby kommun önskar att kommunen skall klassificeras som

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

regionalt centrum. Till regionala centra skall enligt riksdagens beslut hänföras orter och kommuner som i fråga om sysselsättning och serviceförsörjning har betydelse inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. Beträffande Älvkarleby kommun går det enligt länsstyrelsens mening inte att utpeka någon omgivande region med inriktning mot kommunen och dess huvudort Skutskär. Någon omklassificering av Älvkarleby kommun från kommun- centrum till regionalt centrum kan länsstyrelsen därför inte förorda.

Östhammars kommun kan inte tillstyrka att tingsrättens kansli för norra domsagan flyttas från Uppsala till Tierp. Länsstyrelsen anser det emellertid ligga helt i linje med de målsättningar som uppställts för Tierp som regionalt centrum i länets norra del. Åtgärden skulle ur service- och sysselsättningssynpunkt gagna huvuddelen av befolkningen i länsdelen. Länsstyrelsen har i övrigt uttalat sig för att befintlig regional service i Östhammars kommun bör bibehållas.

Älvkarleby

Östhammar

Enköping r." /

'Håbo x

Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut

Lst 15 förslag till ändring L___|__r.__t__J 50 km i länsplanering 1974

Fig. 3:1 Regional struktur Uppsala län

3.3. Planeringsnivå 3.3.1 Remissinstansernas synpunkter och länsstyrelsens förslag

De planeringsnivåer som länsstyrelsen föreslår skall ligga till grund för planeringen framgår av tab. 3.'1. Planeringen förutsätts inriktas mot den genomsnittliga folkmängden i ramvärdet.

Uppsala kommun anser att länsstyrelsens bedömning av folkmängdsut- vecklingen i kommunen är alltför pessimistisk. Enköpings och Östham- mars kommmuner anför synpunkter beträffande bedömningen av 1990 års folkmängd som kan tolkas som att kommunen anser ett något högre folkmängdstal rimligt. Håbo kommun anser att planeringsnivån skall ligga betydligt högre såväl år 1980 som år 1990.

Tab. 3:I Befolkning, prognos och planeringsnivå för Uppsala län

,'Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns- Länsstyrelsens förslag till ' befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974

l __ sens beslut ' 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Uppsala 130 327 137 543 139 000—147 000 144130 151 820 142 000—147 000 147 000—157 000 linköping 31 580 32 078 33 000—— 34 500 33 730 34 530 33 000— 34 500 34 000— 36 000 Tierp 21321 20 916 20 500— 21500 20 920 21010 20 500— 21500 21000— 22 000 Håbo 6 150 9 291 8 000— 9 000 11000 13 000 10 000— 12 000 12 000— 14 000 Östhammar 18 642 18 906 18 000— 19 000 19 630 19 130 19 000— 20 000 19 500— 20 500 Alvkarleby 10276 9946 10 000— 10500 10100 10150 10 000— 10 500 10 000— 10 500 umma länet 218 296 228 680 228 500—241500 239 510 249 640 234 500—245 500 243 500—260 000 Liinsram enligt prop. 19721111

*örslag till länsram nligt länsplanering 1974

225 000—235 000

234 500—245 500 243 500—260 000

3.3.2. Länsstyrelsens synpunkter och förslag beträffande kommunal ekonomi

Jämfört med andra regionala centra har Tierps kommun mycket låg skattekraft och hög utdebitering. Flertalet sådana centra med ett liknande ekonomiskt tryck över sig som Tierp åtnjuter garanterat skattebidrag intill 100 % eller mer av landets medelskattekraft. Tierps kommun som tillhör skattekraftsklass 1 bör överföras till skattekrafts- klass 2 och garanteras 100% av medelskattekraften i landet. Extra skatteutjämningsbidrag bör också komma ifråga för den regionala utvecklingen i Tierp.

De ekonomiska påfrestningarna i Östhammars kommun till följd av den storarbetsplats kärnkraftverksbygget i Forsmark utgör och kraven på en utbyggd kommunal service är stora. Östhammars kommun har landets högsta kommunalskatt och den totala utdebiteringen är den näst högsta. Trots stora skatteuttag är skatteinkomsterna inte tillräckliga. Östham- mars kommun bör överföras från skattekraftsklass 1 till skattekraftsklass

2 och garanteras 100 % av medelskattekraften i landet. Till kommunen bör extra skatteutjämningsbidrag utbetalas så länge särskilda pafrest— ningar finns på kommunens ekonomi i anledning av utbyggnaden av kärnkraftverket i Forsmark.

Uppsala läns landstingskommun bör garanteras skattebidrag intill 100 % av medelskattekraften i landet.

En översyn av nuvarande regler för skatteutjämningsbidragen bör goras.

3.4. Hittillsvarande regionalpolitik

Som exempel på insatser där beredskapsmedel satts in för att på längre sikt åstadkomma förutsättningar för en förbättrad sysselsättningssitua- tion kan nämnas industrihusbygge i Uppsala, anläggningar av vägar och va-ledningar till industriområden i Tierp, Söderfors och Österbybruk samt utbyggnaden av väg 292.

Möjligheterna till lokaliseringsstöd har förbättrats igränsområdet till allmänna stödområdet. Den del av Uppsala län som berörs är Älvkarleby. Tierps och Östhammars kommuner. Sedan 1972 har fyra företag belägna i Östhammars och Tierps kommuner erhållit sådant stöd. Investeringsfon- derna har använts som ett regionalpolitiskt medel. Perioden 19667771974 har sammanlagt ett tiotal företag i länet av regionalpolitiska skäl fått ta i anspråk investeringsfondsmedel.

Av regionalpolitiskt stor betydelse är de utlokaliseringar från Stock— holmsområdet till Uppsala av statliga förvaltningar och utbildningsenhe- ter som för närvarande genomförs. De verksamheter det gäller är farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet, veterinärhögskolan, del av skogshögskolan, statens livsmedelsverk, socialstyrelsens läkemedelsav- delning, del av Sveriges geologiska undersökning och statens veterinärme- dicinska anstalt. Tillsammans beräknas ca 1 350 personer sysselsättas vid dessa verksamheter i Uppsala.

En regionalpolitiskt viktig omlokalisering är den som gäller flyttningen av Sl och staben för Fo 47/48 från Uppsala till Enköping i samband med nedläggningen av P1 i Enköping och flyttningen av PKAS.

För att lösa vissa regionalpolitiska problem har inom länet särskilda verksamheter startats. Som exempel på detta kan nämnas att industride- partementet tillsatt en kontaktgrupp som beredskap mot eventuella förändringar beträffande den industriella verksamheten och sysselsätt- ningen i Österbybruk. Förutsättningarna för en industriell utveckling i länets östra del genom utbyggnad av Hargshamns hamn undersöks av en särskild arbetsgrupp med representanter för länsstyrelsen, landstinget och Östhammars kommun. Möjligheterna att förlänga väg 292 från Söderfors till väg 254 i Gävleborgs län undersöks i en särskild grupp med representanter för berörda län och kommuner. Genom framställningar från länsstyrelsen och aktioner i riksdagen har beslut fattats om att göra en kompletterande utredning om Uppsala domsaga och Uppsala läns norra domsaga skall sammanläggas eller inte.

3.5 Arbete

3.5.1. Nuvarande näringslivs- och arbetsmarknadsförhållanden samt ut- vecklingstendenser i olika delar av länet

I Uppsalaregionen (Uppsala kommun) avviker näringsgrensstrukturen fran riksgenomsnittet genom att andelen sysselsatta i servicenäringarna är betydligt .högre och andelen industrisysselsatta är avsevärt lägre. Andelen industrisysselsatta var år 1970 16 % och uppgår för närvarande till mellan 12 och 13 %. Utvecklingen fram till år 1980 och år 1990 tyder på att andelen industrisysselsatta kommer att ligga kvar på samma nivå eller minska något. Jordbrukssysselsättningen har beräknats minska men i dämpad takt i förhållande till minskningen under 1960—talet. Sysselsätt- ningen inom byggnadsverksamhet kommer enligt prognoserna att minska avsevärt. Genom att ett stort antal offentliga byggen — bl. a. förvaltnings- lokaler för länsstyrelsen och statens livsmedelsverk, lokaler för veterinär— högskolan, lantbrukshögskolan och universitetet — pågår och avslutas under 1970-talet samt att bostadsbyggandet och kommunens byggande beräknas ligga på en lägre nivå jämfört med slutet på 1960-talet och första åren av 1970-talet torde den emotsedda minskningen komma att inträffa i slutet av 1970-talet. Utvecklingen av sysselsättningen inom offentlig verksamhet kommer till följd av utlokaliseringen av statlig verksamhet från Stockholm till Uppsala att öka med omkring 1350 personer medan omlokaliseringen av försvarsverksamhet beräknas ge en minskning av 500—600 personer. Dessutom kommer antalet sysselsatta inom hälso— och sjukvård samt socialverksamhet att öka betydligt. (Se fig. 3.3.)

[ Uppsalaregionen karaktäriseras företagsstrukturen av att det endast finns ett fåtal företag som har över 500 sysselsatta medan antalet företag med mindre än 100 sysselsatta är förhållandevis stort.

Arbetslösheten i Uppsalaregionen har förändrats under senare år genom att arbetslöshetsnivån vid högkonjunkturer inte sjunkit till samma nivå som tidigare. Vidare har andelen arbetslösa ungdomar — under 24 år — ökat från att i genomsnitt ha utgjort 15 % av samtliga arbetslösa till drygt 30 %. (Se fig. 3.5.)

Förvärvsfrekvensen i Uppsalaregionen är för män lägre och för kvinnor högre än riksgenomsnittet för resp. kön, vilket sammanhänger med Uppsalas speciella befolknings- och näringslivsstruktur. En viss ökning av förvärvsfrekvenserna både för män och kvinnor kan beräknas ske fram till år 1990.

Näringslivsstrukturen i den södra länsdelen (Håbo och Enköpings kommuner) avviker från riksgenomsnittet genom att andelen sysselsatta i jordbruk är avsevärt större. Andelen sysselsatta i industrin är ungefär lika med riksgenomsnittet medan övriga näringsgrenars sysselsättningsandel är något lägre än riksgenomsnittet. Jordbrukssysselsättningen kommer fram till år 1980 enligt gjorda prognoser att minska med omkring 800 personer liksom byggnadsindustrin som beräknas minska sin andel från knappt 10 % till drygt 7 % främst till följd av minskat bostadsbyggande. I Enköpings kommun har industrisysselsättningens andel beräknats öka

något medan den i Håbo kommun beräknats minska. Servicenäringarnas andel kommer enligt prognosen att öka betydligt. Ökningen blir störst inom den offentliga verksamheten — främst hälso— och sjukvård samt social verksamhet. 1 Enköpings kommun ger omlokaliseringen av försvars- verksamhet ett sysselsättningstillskott på några hundra personer. Service- näringarnas tillväxt i Håbo kommun sammanhänger med att den eftersläpning som idag finns när det gäller olika typer av service har beräknats komma att minska eller helt upphöra.

Företagsstrukturen i den södra länsdelen kännetecknas av att ett par företag med över 1000 anställda sysselsätter över 50% av samtliga industrisysselsatta.

Liksom i övriga delar av länet har arbetslösheten i södra länsdelen förändrats under senare år genom att arbetslöshetsnivån vid högkonjunk- turer inte sjunkit till samma nivå som tidigare. Ungdomsarbetslösheten kan på sikt beräknas öka. Förvärvsfrekvensen i den södra länsdelen är för män ungefär lika med riksgenomsnittet medan den för kvinnorna ligger under riksgenomsnittet. Kvinnornas förvärvsfrekvens i Enköpings kom- mun beräknas enligt prognosen öka något. Förvärvsfrekvensen för kvinnorna i Håbo kommun avviker från den i övriga kommuner främst genom den låga andelen i åldern 24—44 år, vilket kan antas sammanhänga med att det i kommunen finns ett stort antal barnfamiljer i åldern 25—44 år. Beroende på svårigheterna för kvinnor i Håbo kommun att få arbete inom rimligt restidsavstånd har kvinnornas förvärvsfrekvens beräknats sjunka i framtiden. (Se fig. 3.4.)

I den norra länsdelen (Tierps, Östhammars och Älvkarleby kommuner) var andelen jordbrukssysselsatta år 1970 nära 20 % och andelen industrisysselsatta ca 43 %. Detta är betydligt högre än riksgenomsnittet. Andelen servicesysselsatta är däremot betydligt lägre. Andelen sysselsatta i byggnadsverksamhet låg år 1970 något under riksgenomsnittet. Kärn- kraftverksbygget i Forsmark gör att andelen sysselsatta i byggnadsverk- samhet i Östhammars kommun ökar avsevärt under 1970-talet för att sedan minska under 1980-talet. Utbyggnaden av massafabriken i Skutskär under perioden 1974—1977 beräknas sysselsätta maximalt 800 personer. Andelen jordbruksssysselsatta har beräknats minska med drygt en tredjedel fram till år 1980-Andelen industrisysselsatta beräknas ligga kvar på oförändrad nivå medan servicenäringarnas andel beräknas öka. Östhammars och Älvkarleby kommuner har ett företagsensidigt närings- liv. Mest uttalat är detta i Älvkarleby kommun där 70 % av de industrisysselsatta arbetar inom ett företag. I Tierps kommun dominerar enstaka företag stort i vissa tätorter.

Arbetslösheten har liksom i andra delar av länet förändrats på senare år genom att arbetslöshetsnivån vid högkonjunkturer inte sjunkit till samma nivå som tidigare. (Se fig. 3.5.)

Förvärvsfrekvensen bland kvinnor är lägre än riksgenomsnittet. Detta gäller speciellt Tierps kommun vilket torde sammanhänga med en näringslivsstruktur dominerad av tung industri med traditionellt sett manliga yrken. Förvärvsfrekvensen för kvinnor har beräknats öka fram till år 1990. Största ökningen har antagits för Tierps kommun.

Tab. 3:2 Sysselsatta i Uppsala län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Uppsala 48 201 53 681 58 383 63 617 Enköping 12167 12 385 12 933 13 378 Tierp 8 632 7 797 7 902 8 357 Håbo 1 140 1673 2 105 2 346 Östhammar 7 052 7 123 8 266 7 675 Älvkarleby 3 713 3542 3 245 3 350 Summa länet 80 905 86 201 92 834 98 723

3.5.2. Mål beträffande sysselsättning och arbetsmarknad

Det övergripande sysselsättningspolitiska målet måste vara att bereda arbete åt alla som önskar detta. I första hand måste sysselsättningsplane- ringen i alla kommuner i länet inriktas på att bereda fler kvinnor, ungdomen, äldre och personer med arbetshinder arbetsmöjligheter. Ett länsövergripande mål som följer av detta blir att i största möjliga utsträckning prioritera sysselsättning åt de personer som är bosatta i länet.

Ett av de främsta sysselsättingspolitiska målen för Uppsala kommun är att öka antalet industriarbeten. Till de lokaliserings- och sysselsättnings- politiska målsättningarna för Uppsala kommun bör också höra en positiv inställning till ytterligare etablering av statliga verksamheter med anknyt- ning till sådan som redan finns i kommunen. Länsstyrelsen anser målsättningen riktig därför att utbildnings- och förvaltningsverksamhet kan ge en varierad sysselsättning och även inrymma sådana arbeten som kan jämställas med industriarbete. Vidare kan det föreligga så påtagliga fördelar av en samlokalisering med befintlig verksamhet att man inte bör motsätta sig detta.

I den södra länsdelen måste näringslivet differentieras. 1 Enköping bör man inrikta sig på att vidga den industriella sektorn och därmed minska den ensidiga företagsdominansen. En ökning och breddning av antalet arbetstillfällen inom serviceverksamheter bör vidare eftersträvas i Enkö- ping. 1 Håbo kommun bör det främsta målet vara att öka det totala antalet arbetstillfällen på den lokala arbetsmarknaden och därigenom ge en större andel av kommuninvånarna sysselsättning närmare bostadsor- ten. Detta mål förutsätter att inflyttningen till kommunen dämpas.

Den norra länsdelen består av ett antal mindre och geografiskt ganska snävt avgränsade arbetsmarknadsregioner. Hela norra länsdelen bör betraktas som en gemensam arbetsmarknadsregion där Tierp med stöd av det befolkningsunderlag som finns i regionen fungerar som regionalt centrum. Inom regionen bör en positiv utveckling av befintligt näringsliv stödjas och nyetablering åstadkommas för att öka näringslivets differen- tiering på vissa orter. En ökning och breddning av antalet arbetstillfällen

inom serviceverksamheter i regionen bör eftersträvas.

De personer som sysselsätts vid kärnkraftsbygget i Forsmark och som rekryterats från regionen eller under byggnadstiden bosatt sig permanent i området och som önskar annan sysselsättning i regionen bör man i takt med att arbetena vid kärnkraftstationen upphör kunna bereda annan sysselsättning i regionen.

3.5.3. Allmänna åtgärder för att förbättra arbetsmarknads- och sysselsätt- ningssituationen

För att åstadkomma en bättre arbetsmarknadsberedskap bör kommu— ner, landsting och statliga organ åläggas att upprätta flerårsplaner för beredskapsarbeten. Det är också nödvändigt att få fram ett större antal och mer varierade beredskapsarbeten. Det kunde i sammanhanget övervägas om man inte borde ålägga kommunerna att årligen hålla i beredskap och i den årliga budgeten anvisa medel för en viss procentuell andel beredskapsarbeten i förhållande till den totala arbetskraften i kommunen.

Driftskostnaderna för anläggningar som utförs som beredskapsarbeten utgör i många fall ett hinder för kommunerna att göra investeringar. Möjligheterna att under en begränsad tid ge driftsbidrag till anläggningar som uppförts om beredskapsarbeten bör därför närmare undersökas.

Kommunerna bör kunna ställa industrilokaler till förfogande för uthyrning åt i första hand sådana företag som redan finns etablerade i kommunen och som för att kunna fortsätta att bedriva verksamheten eller utöka den måste ha nya lokaler. För att iordningställa sådana lokaler bör kommunerna kunna erhålla statliga lån och bidrag. Sådana lokaler bör också kunna uppföras som beredskapsarbeten.

Genom satsning på anpassningsgrupper bör det vara möjligt att åstadkomma fler arbetstillfällen i halvskyddad verksamhet. Den skyddade verksamheten har i många fall svårigheter att finna arbetsuppgifter som är lämpade för de personer som arbetar på skyddade arbetsplatser. En förbättrad samordning av verksamheten bör komma till stånd. Huvud- männen för den skyddade verksamheten bör inte ställa krav på att den ekonomiskt skall bära sig.

Möjligheterna att genom deltidsarbete och arbetstidsförkortning åstad- komma ett större utbud av arbetstillfällen och konsekvenserna av detta bör utredas.

Lagen om anställningsskydd syns ha medfört vissa knappast avsedda negativa effekter som i många fall kanske beror på okunnighet om lagens innehåll och hur den skall tolkas. De praktiska konsekvenserna av lagen bör därför noga följas.

Tillståndsprövning för expansion inom näringslivet bör prövas. Obligatorisk skyldighet för arbetsgivare att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen bör införas. Obligatorisk platsanmälan och en ut- byggd yrkesvägledningsverksamhet innebär att såväl förmedlingspersona-

len som yrkesvägledarna måste utökas. För att åstadkomma sysselsättningsmöjligheter för ungdom och

kvinnor bör företag som anställer praktikanter kunna erhålla viss timersättning.

Hanteringen av och beslutsfattandet vad gäller regionalpolitiskt stöd och andra sysselsättningsskapande medel bör i ökad utsträckning delegeras till länsstyrelsen och andra regionala organ.

En utveckling av de kollektiva transportmöjligheterna är nödvändig. Kommun som anordnar olönsam kollektiv trafik för arbetsresor bör kunna erhålla statsbidrag. Sådana bidrag bör också kunna ges för regionala arbetsresor.

Barntillsynen måste byggas ut kraftigt isamtliga kommuner. För att åstadkomma en snabbare utbyggnad av barntillsynen måste staten genom förhöjda driftbidrag medverka till att minska kommunernas driftskostna- der.

3.5.4. Åtgärder för att förbättra arbetsmarknads- och sysselsättningssitua- tionen i olika delar av länet

Åtgärder [' Uppsalaregionen ( Uppsala kommun)

För att förbättra näringslivsstruktureni Uppsala kommun genom ökad sysselsättning inom industrin bör regionalpolitiskt stöd, åtminstone temporärt, kunna utgå vid etablering i Uppsalaregionen.

Uppsala kommun har specifika fördelar framför flertalet andra kommuner i landet i form av forsknings- och utbildningsverksamhet vid universitet och högskolor, utmärkt kommunikationsläge och en utveck- lad service. Detta borde göra regionen attraktiv inte minst för teknolo- giskt avancerad industri. Sådana företag bör uppmärksammas på de kvaliteter Uppsala har. [ regionen finns dessutom en omfattande spannnmåls- och animalieproduktion som bör innebära goda förutsätt- ningar för en satsning på livsmedelsindustri. Den typen av industri bör kunna dra fördel av ett nära samarbete med bl. a. lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan och statens livsmedelsverk.

Kontaktsekretariatet (STU) vid Uppsala universitet bör ges ökade personella resurser så att ett utvidgat samarbete mellan olika forsknings- institutioner och industriföretag kan komma till stånd.

Åtgärder i södra länsdelen (Enköpings och Håbo kommuner)

För att öka differentieringen av näringslivet bör serviceverksamheterna byggas ut i såväl Enköpings som Håbo kommuner. Exempelvis bör tingsrättens kansli för Uppsala läns södra domkrets snarast möjligt — i enlighet med av riksdagen tidigare fattat beslut — flyttas från Uppsala till Enköping.

Länets södra del bör marknadsföras varvid regionens kommunikations- mässiga fördelar, närheten till den stora avsättningsmarknaden i Mellan- sverige, tillgång till välbelägna industriområden, arbetskraft m. m. särskilt bör framhållas. Marknadsföringen bör i första hand inriktas mot verksamheter som svarar för distribution av varor och tjänster.

Åtgärder i norra länsdelen (Tierps, Östhammars och Älvkarleby komma- ner)

För att underlätta utvidgning och konsolidering av befintliga företagi regionen samt åstadkomma nyetableringar bör även fortsättningsvis en generös bedömning av ansökningar om regionalpolitiskt stöd tillämpas. Det allmänna stödområdet bör utökas med Tierps, Östhammars och Älvkarleby kommuner.

Bestämmelserna om könskvotering i samband med regionalpolitiskt stöd bör genom en strikt tillämpning kunna bidraga till ökade sysselsätt— ningsmöjligheter för kvinnor.

För att inte minska näringslivets differentieringsgrad måste de syssel- sättningsmässiga konsekvenserna av varje förändring av befintlig statlig regional serviceverksamhet noga bedömas från fall till fall.

I egenskap av regionalt centrum och för att stärka näringslivet ilänets norra del bör statlig administrativ verksamhet i första hand förläggas till Tierp. Uppsala läns norra domsaga bör bibehållas och tingsrättens kansli för norra domsagan förläggas till Tierp.

En ökad satsning på turism och rekreationsverksamhet i första handi nedre Dalälvsområdet och längs Östersjökusten kan ge vissa sysselsätt- ningseffekter och kan också innebära ökad attraktivitet för andra verksamheter att etablera sig. Angivna områden bör jämställas med primära rekreationsområden och få del av de olika former av statligt stöd som avses komma primära rekreationsområden till del.

För att hålla tillbaka sysselsättningsminskningen inom det mindre bärkraftiga jordbruket, och därigenom minska sysselsättningsproblemen för äldre brukare och medhjälpande ijordbruket skulle det stöd för mjölkproduktion som utgår i norrlandslänen också kunna tillämpas i norra delen av Uppsala län. I samband med den kommande ompröv— ningen av jordbrukspolitiken bör också övervägas att införa samma stöd som i norrlandslänen till animalieproduktionen.

3.6. Service 3.6.1 Utbildning och kulturell verksamhet

Ett allmänt mål för utbildningsområdet bör vara dels att ge eleverna största valmöjlighet i utbildningshänseende dels att få så god överens- stämmelse som möjligt mellan inriktningen på utbildningsutbudet och näringslivets behov av arbetskraft för att underlätta för eleverna att få sysselsättning inom den egna regionen.

Utveckling av en långsiktig prognosverksamhet inom utbildningsväsen- det är en möjlighet att på sikt nå en bättre anpassning mellan utbildning och näringslivets efterfrågan på arbetskraft. Statistiska centralbyrån bör ges ökade resurser för att, tillsammans med skolöverstyrelsen, universi- tetskanslersämbetet och arbetsmarknadsstyrelsen, utveckla en prognos- teknik som även kan tillämpas på regional nivå.

En utvidgad studierådgivning och yrkesvägledning under olika utbild- ningsskeden är önskvärt. Resurserna för sådan verksamhet bör ökas.

Det förslag till ny yrkesteknisk utbildning inom vårdsektorn som U 68 lämnat i ett betänkande (SOU 1973258) bör prövas under en försökspe- riod i Uppsala.

Yrkesteknisk utbildning med inriktning mot livsmedelsindustrin bör inrättas i Uppsala.

För att få en större spridning av rekryteringen till universitet och högskolor bör vissa typer av utbildning inriktas på vuxenutbildning och på decentraliserad undervisning. Därigenom kan lärarpersonal, pedago- giskt material osv. utnyttjas effektivt. Utbildningsutbudet kan också snabbt anpassas till förändringar i efterfrågan på utbildning. Tillräckliga medel bör ställas till högskolornas förfogande för att sprida kännedom om sådan utbildning och för att ta fram studiematerial till den. En decentralisering av utbildningen för emellertid inte innebära att de personella och lokalmässiga resurserna som finns vid universitetet och högskolorna inte fullt kan utnyttjas. Beträffande Uppsala är det mycket väsentligt att planeringen kan ske inom ramen för åtminstone ett studerandeantal av ca 20 000.

Antalet utbildningsmöjligheter i Tierp bör vidgas så långt möjligt. En verkstadsteknisk linje bör inrättas i Östhammars kommun. Behovet av fordonsteknisk utbildning inom länsdelen syns i och för sig vara tillgodosett genom den utbildning som finns i Tierp. Regionalpolitiska skäl talar emellertid för att utbildningen i Östhammar bibehålls genom att en fordonsteknisk linje inrättas.

Viss del av den kommunala vuxenutbildningen bör inriktas på distansundervisning för att underlätta för de personer, som inte bor i de större tätorterna i länet, att ta del av utbildningen. Ökade resurser bör ställas till förfogande för sådan utbildning och till information om detta utbildningsutbud.

Ett successivt utökat statligt ekonomiskt stöd till lokalt och regionalt inriktad kulturverksamhet är nödvändigt för att åstadkomma ett rikare och geografiskt mer fördelat kulturutbud. Speciellt bör understrykas den Stora betydelse som riksteatern, rikskonserter och riksutställningar spelar i det regionala och lokala kulturlivet.

Alla människor bör oberoende av bostadsort ges varierade möjligheter till avkoppling och stimulans på fritiden.

Nedre Dalälvsområdet och Östersjökusten upp till Forsmark i Östham- mars kommun bör klassificeras som primära rekreationsområden och komma i åtnjutande av de olika former av statligt stöd, exempelvis lokaliseringsstöd, som är avsett att kunna användas för utbyggnad och iordningsställande av sådana områden för turism och rekreation. I de angivna områdena bör man bl.a. planera och anlägga campingplatser, stugbyar för uthyrning, gästhamnar och sanitära anläggningar.

Beträffande det statliga anläggningsstödet för idrott m. m. bör beslutanderätten när det gäller bidrag på upp till 100 000 kr. delegeras till länsstyrelsen.

3.6.2. Hälso- och sjukvård samt tandvård

Målet för hälso- Och sjukvården samt tandvården bör vara att ge alla människor oberoende av bostadsort en betryggande hälso-, sjukvårds- och tandvårdsservice.

Behovet av vårdplatser inom den somatiska korttidsvården vid Akade- miska sjukhuset för patienter från sjukvårdsregionen och från övriga landet måste bevaras på minst nuvarande nivå, även om en utbyggnad av sjukvårdsspecialiteter i andra delar av landet aktualiseras.

Uppbyggnaden av hälso- och sjukvården samt tandvården i länet bör ske i överensstämmelse med utbyggnaden av andra samhällsfunktioner och därvid under beaktande av den av riksdagen år 1972 beslutade regionala strukturen. Uppsala som primärt centrum uppfyller väl de krav som ur hälso- och sjukvårdssynpunkt kan ställas på ett primärt centrum.

För Enköping, som regionalt centrum, betyder detta att den framtida hälso- och sjukvården bör utformas på ett sådant sätt att den inte försämras. De regionalpolitiska strävandena gör det nödvändigt att ge Tierp — i egenskap av regionalt centrum — prioritet när det gäller serviceförsörjningen i länets norra del.

3.6.3. Social service

Antalet barntillsynsplatser i kommunerna måste ökas avsevärt. För att stimulera kommunerna att snabbare bygga ut barntillsynen måste man genom statliga driftsbidrag minska kommunernas driftskost— nader.

Större hänsyn måste tas till småbarnsföräldrarnas situation i arbetsli— vet, framför allt beträffande arbetstidens förläggning. Förskolan och fritidshemmen måste därför ha ett flexibelt öppethållande, vilket det i första hand ankommer på kommunerna att uppmärksamma. Detta medför emellertid avsevärt större kostnader för kommunerna och det kan

därför vara motiverat att ge dessa kommuner extra statsbidrag.

En större differentiering av boendeformerna för åldringar och handi- kappade bör åstadkommas. Ett varierat utbud av stöd- och serviceformer bör kunna tillhandahållas i bostaden eller i närbelägna serviceinrättningar.

Vissa delar av åldringsvården måste ges samma prioriteringsgrad som akutsjukvården.

3.6.4. Kommunikationer

Den kollektiva trafiken måste förbättras i alla delar av länet. Bidragsbestämmelserna för olönsam busstrafik har förbättrats under senare år. Trots detta behövs ytterligare ekonomisk satsning på den kollektiva trafiken. Statsbidrag bör kunna utgå till mer än två dubbeltu— rer i såväl lokal som regional trafik.

Turer enbart avsedda för arbetsresor skulle vara av speciell betydelse för den norra länsdelen där arbetstillfällena är spridda över ett Ilertal orter. Statsbidrag till kommun som ordnar olönsam sådan trafik bör kunna utgå.

Uppsala måste genom sin ställning som primärt centrum tillförsäkras goda kommunikationer med övriga delar av landet. Vid en eventuell flyttning av inrikesflyget från Bromma är det angeläget att denna trafik överflyttas till Arlanda.

En förlängning av den s.k. östgötapendeln till Gävle bör komma till stånd.

Godstransportförsörjningen skall möjliggöra för transportkunder i länets olika delar att få sina transportuppdrag utförda på ett rationellt sätt.

Orterna i tab, 3.3 bör utgöra transportcentra i länet samt ha angiven

transportförsörjning.

Tab. 3.1? Länsstyrelsens förslag till transportcentra ilänet

Ort Transport- Järnvägstrafik Lastbils- ln— och utläm- ccntrum ___-— trafik ningsställen vagnslast- styckegods— styckegods- för styckegods sändning terminal terminal

Uppsala sekundärt] .* x x linköping sekundärt ." x x Tierp sekund”rt ' x x Gimo tertiärt ' Skutskär tertiärt Bålsta tertiärt

1 transportsccntrum av betydelse för stora delar av länet. I Uppsala bör tillgång till enhetslastliantering finnas 2 transportcentrum som på sikt byggs ut till sekundärt transportcentrum

I de orter som skall fungera som transportcentra bör samordning eftersträvas och på sikt, i anslutning till järnväg, samlokalisering av olika terminalanläggningar åstadkommas. Kommunerna bör därför i sin fysiska planläggning avsätta lämpliga markområden för detta ändamål.

Av största betydelse är att ekonomiska medel ställs till länets förfogande så att det redan utbyggda vägnätet kan underhållas på erforderligt sätt samt att behövliga nybyggnader kan genomföras.

Nuvarande väganslag är alltför knappt tilltagna för att kunna realisera de vägbyggnadsprojekt som redovisas i vägplanerna. Mot denna bakgrund kan det vara nödvändigt att statens vägverk prövar de kriterier som används i vägplaneringssystemet. Det är därvid särskilt viktigt att pröva vilken vikt de olika kriterierna skall ges för att det skall vara möjligt att fördela framtida vägbyggnadsanslag mellan riksvägnätet och det mer finmaskiga vägnätet på ett rimligt sätt.

Ur kommunikations- och regionalpolitisk synvinkel skulle en utbygg- nad av väg 292 dels mellan Gimo och Harg dels mellan Söderfors och norväst ut mot väg 254 i Gävleborgs län vara önskvärd.

Om en nedläggning av järnvägstrafiken mellan Uppsala och Enköping kommer till stånd bör banan behållas genom 5. k. beredskapsunderhåll.

3.6.5. Bostäder

För att få en bättre bostadsplanering bör folk- och bostadsräkningarna kompletteras med årliga bostadsräkningar, bättre uppföljning av den saneringsverksamhet, kontorisering och omvandling av fritidsbostäder till permanentbostäder som förekommer. Vidare bör allmänhetens bostads- önskemål kartläggas genom kontinuerligt genomförda enkäter.

Statligt stöd bör lämnas till kommunerna för att dessa skall hålla en viss bostadsreserv.

3.6.7. Teknisk samhällsservice

Den framtida vattenförsörjningen måste tryggas i alla bebyggda delar av länet. Regionala vattenförsörjningsplaner bör upprättas avseende det långsiktiga framtida vattenbehovet.

Beträffande det statliga bidraget till avloppsreningsverk och ledningar till kommun eller huvudman för sådana anläggningar som förklarats allmän bör beslutanderätten när det gäller bidrag till små och medelstora anläggningar delegeras till länsstyrelsen.

Befintliga anläggningar för energiproduktion bör ständigt kompletteras och moderniseras för att uppfylla ökade krav på belastning och leveranssäkerhet. Det är samtidigt självklart att utveckling av alternativ till de nuvarande tekniska formerna för energiproduktion och energiom- vandling bör ägnas ökad uppmärksamhet.

Den framtida energiförsörjningen bör planeras genom att kort- och långsiktiga energiförsörjningsprogram upprättas med avseende på alla energiformer såväl på central, regional som lokal nivå. Behov föreligger dessutom av en övergripande samordning av värmeförsörjning som sådan och samordning från energipolitisk synpunkt och miljöskyddssynpunkt med samhällsplaneringen i övrigt,

Någon exploatering av fallsträckorna vid Tyttbo och Gysinge i nedre delen av Dalälven bör inte ske, då dessa områden har stort intresse från rekreations- och fritidssynpunkt.

Förutsättningarna för värmeförsörjning från Forsmark till bl. a. Stock- holmsområdet via Uppsala och norra förortsområdena bör övervägas.

I den mån taxorna för elenergi varierar mellan olika delar av landet bör en kostnadsutjämning åstadkommas.

Knappheten på råvarutillgångarna kräver en förändring av inställningen till avfallet som råvarukälla. Värdefulla beståndsdelar i avfallet — såsom papper, glas och metaller — bör tillvaratas och återanvändas i helt annan utsträckning än vad som sker för närvarande.

För att åstadkomma en rationellare avfallshantering torde både ur ekonomiska och av omgivningshygienska skäl ett fåtal stora och vällokaliserade anläggningar vara att föredra framför ett antal mindre anläggningar med bristande utrustning och kapacitet. Det är angeläget att statsbidragsgivningen till anläggningar för återvinning av avfall ordnas på så sätt att regionala lösningar främjas.

En förutsättning för återvinning av papper, glas , metaller och andra beståndsdelar i hushålls- och industriavfallet är givetvis att det finns återvinningsanläggningar med sådan kapacitet och geografiskt så belägna att transportkostnaderna inte förhindrar strävandena till ökad återvin- ning. En utredning med uppgift att undersöka behovet och lokaliseringen av erforderliga återvinningsanläggningar bör tillsättas.

3.6.8. Offentlig service

Regional statlig service bör så långt möjligt bibehållas och förstärkas. Möjligheterna att bibehålla och förstärka regional offentlig service kan förbättras om denna ges ökade uppgifter. En utökad delegering av arbetsuppgifter från riks- till regional nivå bör därför ske. Vidare bör delegering från regionala statliga organ till lokala eftersträvas. Kommunerna bör också kunna ges ökade befogenheter i olika planerings- och administrativa frågor.

För att förbättra den offentliga servicen i den södra länsdelen bör Uppsala läns södra tingsrätts kansli snarast förläggas till Enköping. Kommunen bör aktivt verka för att lämpliga lokaler finns tillgängliga.

Håbo kommun bör utgöra ett lokalvaktområde inom Enköpings polisdistrikt.

Uppsala läns norra tingsrätt bör bibehållas och kansliet flyttas från Uppsala till Tierp.

3.6.9 Kommersiell service för hushållen

Oberoende av bostadsort och egna fysiska förutsättningar bör män- niskorna ha en betryggande tillgång till olika former av service. Lokal service i form av livsmedelsbutik med brett sortiment, bensinförsäljning, viss reparationsverksamhet och post utgör sådana serviceformer som dagligen utan stort besvär och inom rimligt avstånd bör kunna tillgodo- ses. Till regional service bör hänföras varuhus och mer kvalificerad service och reparationsverksamhet, vilken bör kunna nås av alla länets invånare minst en gång per vecka.

För att i högre grad än i nuläget kunna överblicka och påverka utbyggnaden av den kommersiella servicen bör kommunerna kunna upprätta planer för serviceförsörjningen i kommunen.

Mot bakgrund av det betydande befolkningsunderlag som finns i orterna Skutskär och Bålsta, förordas att dessa orter erhåller systembo- lagsbutiker.

3.6.10. Service till företagen

Företagen bör tillhandahållas den typ av företagsservice som är nödvändig för att de skall kunna driva sin verksamhet på ett rationellt sätt.

Delegering av beslutsfattandet från centrala statliga myndigheter till länsstyrelsen och andra länsorgan i frågor som exempelvis gäller lokaliseringsstöd, arbetsmarknadspolitiska insatser och miljöskyddsären- den skulle kunna innebära att kvalitativa fördelar nås som också skulle gagna företagen.

För att kunna fullfölja en utökad företagsinriktad servicefunktion behöver företagareföreningen större resurser som främst skulle kunna användas till att informera företagen om existerande leverantörer.

Företagareföreningen bör, som föreslogs i SOU 1972:78, kunna få medel att finansiellt stödja köp av externa tjänster så att främst de små och medelstora företagen skulle kunna komma över den tröskelkostnad som köp av sådana tjänster innebär.

Produktutvecklingsstödet, som i dag på försök förmedlas av STU via kontaktsekretariaten, bör permanentas och utökas och fördelas på varje län.

Universitetets kontaktsekretariat bör byggas ut personellt och verk- samhetsområdet begränsas till att omfatta ett mindre antal län än för närvarande.

Universitet och högskolor måste kunna utföra uppdragsverksamhet utan organisatoriska eller ekonomiska förhinder.

Möjligheterna för exempelvis verksamheter som bedriver företagsser- vice att bygga upp fonder som skulle ge på det hela taget samma fördelar som de nedskrivnings-, avskrivnings- och avsättningsmöjligheter som industrin har bör undersökas.

3.7. Miljö — markanvändning och resursutnyttjande

De markanspråk som den framtida bebyggelseutvecklingen ställer och de intressen som finns att bevara viss mark för annat ändamål är särskilt stort runt tätorterna Uppsala (med utvecklingsorter), Enköping och Bålsta. Den värdefulla jordbruksmarken kring dessa tätorter bör bevaras från bebyggelseexploatering.

Även för de områden i Tierps och Östhammars kommuner som är av primärt intresse för jordbruket bör program för hushållningen med jordbruksmark utarbetas.

Vissa recipienter i länet är redan hårt belastade och inte ens marginella tillskott av förorenat vatten är önskvärda. Detta gäller främst Fyris- och Tämnarån med tillflöden, Enköpingsån samt Mälaren. Dessa är också vattentäkter för en mycket stor befolkning.

Med hänsyn till rekreationsintressena och vattensituationen måste etablering av miljöstörande industri undvikas längs Östersjökusten, bortsett från de platser där sådan industri redan finns etablerad, och vid Mälaren med hänvisning till sjöns mycket stora betydelse för det rörliga

friluftslivet och som vattentäkt. Längs Östersjökusten bör nyetablering av industriell och annan näringslivsverksamhet i princip endast övervägas på de platser där sådan verksamhet bedrivs i dag samt i Hargshamn.

De flygbullermattor som finns norr och söder om Uppsala utgör en restriktion för bebyggelseutvecklingen. För den framtida bebyggelsepla- neringen i Uppsalaregionen — särskilt söder om och sydost om Uppsala tätort -— är det av stor betydelse att snarast klarlägga omfattningen och inriktningen på den framtida flygverksamheten samt utbyggnadsriktning- ar vid Arlanda. .

Vid om- och nybyggnad av trafikleder får inte kortsiktiga ekonomiska intressen, snäva framkomlighets- och trafikmiljösynpunkter få företräde framför andra markanvändnings- och miljöaspekter. Även när det gäller kraftledningsdragningar måste skadeverkningar på annan markanvändning och negativ inverkan på natur— och kulturmiljöer undvikas. '

Många av de problem som gäller samordningen mellan olika planerings- intressen skulle kunna lösas genom en utveckling och utvidgning av tidigt samråd mellan dessa olika intressen.

Förbättrade möjligheter behövs att genom större ekonomiska och/eller administrativa insatser och åtgärder kunna säkerställa mark-och objekt av allmänt intresse. Vidare behövs större ekonomiska insatser för att säkerställa driften och skötseln av områden av intresse för det rörliga friluftslivet.

0 A Pc ac xc 50 _ nu _ nuo-u " 40 45 ” ä .. ...å ”: ”== ” 40 ;; ($tmp . 20 . Älvkarleby - ...... & _=Öslhammav ': ": 10 = .= garnison—s % _. . ...... ; 3 o . maps-lp : _| in nu nu 25 0 .H.» Fig. 3.-2 Andel av befolkningen är 1980 iålders- Fig- 3:3 Sysselsättningsutveckling i olika närings— gruppen 50—w år grenar under perioden ] 965 —I 990 o/ . 0 PC RC KC 3 % PC ac xc Ug g 2 3 & &_.MIMWM 2 i _ & 1 _ % *: :.;4- W '=”'-'- *: 30 0 O " Fig. 3:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 Fig. 35 Antaler arbetslösa kassamedlemmar d:r i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 1974 ' "10110” "” folkmangden 1 aldern 15—69 ar

(If

68-70 PC

Fig. 3.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

4. SÖDERMANLANDS LÄN

4.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

4.1.1. Bakgrund

Befolkningsutvecklingen i Södermanlands län har tidigare i stora drag följt utvecklingen för riket. Under senare år har emellertid tillväxttakten avtagit i länet. I ett antal kommuner har folkmängden stagnerat eller minskat, huvudsakligen beroende på strukturförändringar inom vissa delar av tillverkningsindustrin, som är den dominerande näringsgrenen. De kommuner som gränsar till Stockholms län har emellertid uppvisat en befolkningsmässigt positiv utveckling under senare år. Påverkan från Storstockholm är vidare uppenbar bl.a. vad avser näringslivs- och kommunikationsförhållanden samt fritidsbebyggelse och friluftsliv.

Näringslivsstrukturen i länet kännetecknas framför allt av den stora andelen sysselsatta inom industrin inklusive byggnadsverksamhet, 48 % mot 40 % för riket. Nära hälften av länets industrisysselsatta återfinns inom verkstadsindustrin.

Servicenäringarna sysselsätter en i förhållande till riket som helhet liten andel av de förvärvsarbetande. Eskilstuna har den lägsta andelen sysselsatta inom servicesektorn av landets samtliga primära centra.

Trots att Södermanland traditionellt räknas som ett betydande jordbrukslän, är endast 7% av samtliga förvärvsarbetande sysselsatta inom jord— och skogsbruk.

4.1.2. Länsstyrelsens riktlinjer

Förutsättningarna för en aktiv samhällsplanering på den regionala nivån begränsas starkt av rådande ansvars- och kompetensfördelning inom den offentliga sektorn. Enligt länsstyrelsen bör därför en delegering av beslut från central till regional nivå komma till stånd.

1972 års riksdagsbeslut innefattar bl. a. fastställande av befolkningens storlek i länen år 1980, s.k. befolkningsramar. Ramen för Söderman- lands län skulle innebära nettoutflyttning från några av länets kommuner. Länsstyrelsens målsättning är att en sådan utveckling skall undvikas såväl för 1970- som 1980-talet. Härför krävs speciella näringspolitiska insatser, i synnerhet i kommuner med minskande arbetskraftsefterfrågan.

Bristen på yrkesutbildad arbetskraft inom länets industrisektor bör mildras främst genom utbildningsmässiga insatser igymnasieskolan och genom arbetsmarknadsutbildning.

Beträffande utbildningsområdet förordar länsstyrelsen vidare en ut- byggnad av gymnasieskolan så att samtliga huvudstudievägar kommer att finnas inom länet, samt att viss eftergymnasial utbildning lokaliseras till länet.

En av de mest angelägna regionalpolitiska åtgärderna för länet är en upprustning av vägnätet.

Beträffande järnvägstrafiken är det angeläget att i första hand tågförbindelserna med Eskilstuna förbättras. För godstrafiken fordras förbättrade terminalresurser med möjligheter till ett integrerat transport— systern.

Slutligen bör åtgärder för att förbättra och underlätta utnyttjandet av kollektivtrafiken vidtagas.

4.2. Regional struktur 4.2.1 Riksdagens beslut är 1972

Den plan för utveckling av den regionala strukturen, som riksdagen antog 1972, anger bl. a. vilka funktioner skilda orter och regioner bör fullgöra i regionala sammanhang.

Följande ortstyper anges: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra.

Primära centra karakteriseras av att de är centralorter för hela län.

Med regionala centra avses orter som har betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommun- en utan också för en eller flera omgivande kommuner.

Ortstypen kommuncentra omfattar kommuner med sådana centralort- er vilkas funktioner är begränsade huvudsakligen till invånarna i den egna kommunen.

De regionalpolitiska åtgärderna skall enligt riksdagsbeslutet inriktas på att främja utvecklingen av den förordade ortsstrukturen. Det innebär bl. a. att initiativ att utveckla näringslivet i skilda delar av länen skall understödjas med både lokaliseringsstöd och andra samhälleliga åtgärder, varvid även kommuncentra och icke särskilt nämnda orter inom kommunerna kan komma ifråga.

För Södermanlands län innebär 1972 års riksdagsbeslut följande plan för utveckling av den regionala strukturen.

Ortstyp Kommun

Primärt centrum Eskilstuna

Regionala centra Nyköping/Oxelösund Katrineholm Strängnäs Kommuncentra Flen

Vingåker

4.2.2. Remissorganens synpunkter

Samtliga primärkommuner jämte landstingets förvaltningsutskott togi sina remissvar på planeringsunderlaget upp den regionala strukturen till diskussion.

De framförda synpunkterna berör i huvudsak två frågor, nämligen dels placeringen av Nyköping/Oxelösund i systemet, dels hela detta systems berättigande. Nyköpings och Oxelösunds kommuner samt landstinget förordar, att Nyköping/Oxelösund klassas som primärt centrum. Flera kommuner anser att hela ortsklassificeringssystemet bör slopas.

Flertalet remissinstanser förordar i stället att den i länsprogram 1970 väckta idén om ett bandlandskap — dvs. en utbyggnad av i första hand orter längs kommunikationslederna från Stockholm — tas upp till förnyad prövning.

4.2.3. Länsstyrelsens förslag

Länsstyrelsen understryker att ortsstrukturen uppvisar starka varia— tioner mellan olika län i riket. Nuvarande principer för ortsklassificering är således ej tillämpliga på huvuddelen av kommunerna i mellersta och södra delarna av landet men torde kunna användas för det allmänna stödområdet.

:

VW RA

Eskilstuna

(” ro n n) : |D = m U, V

[___—___

x Viggåker x x. Flen x %

,f'Katrineholmg ,-—'

ul

)V*

"'lexelösund

_ 0 50 km _

g—l___L_l—I

Fig 4:l Regional struktur Södermanlands län

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

Gräns för inte stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974

Södermanlands län bör med hänsyn till närheten till Stockholmsområ— det betraktas som ett avlastnings- eller satellitområde till detta. Ett sådant betraktelsesätt styrks av den befolkningsutveckling som förevarit under början av 1970-talet.

Länsstyrelsen förordar därför en utvärdering av ortsklassificeringssyste- met inför den fortsatta regionalpolitiska utvecklingsplaneringen samt att möjligheten att genomföra bandlanskapsprincipen på nytt prövas.

Därest nuvarande ortsklassificeringssystem bibehålls, föreslås att Nykö- ping/Oxelösund uppflyttas från regionalt till primärt centrum.

4.3. Planeringsnivå

I 1972 års riksdagsbeslut anges som förutsättning för samlade regionalpolitiska insatser, att man har ett gemensamt underlag för lokaliserings- och dimensioneringsbedömningar. I detta syfte har upp- ställts befolkningsramar, s. k. planeringstal, för länen.

För Södermanlands län innebar riksdagens beslut år 1972 en plane- ringsnivå för 1980 inom intervallet 250 000v260 000 invånare. Vid uppdelningen av denna planeringsnivå på kommunerna utgick länsstyrel- sen från det högre av de båda gränstalen och fastställde i mars 1974 en länsram på 255 000—265 000 invånare år 1980. Intervallmitten i kommunernas planeringsnivåer enligt denna fördelning, vilken blivit föremål för remissbehandling, var följande.

Eskilstuna 97 500 Strängnäs 22 500 Katrineholm 32 500 Flen 18 500 Vingåker 9 500 Nyköping 64 000 Oxelösund ÄÅQQ

Länet 260 000

Dessa siffror ansluter nära till den av länsstyrelsen i planeringsunder— laget till länsplanering år 1974 framräknade prognosen för år 1980, dvs. den nivå befolkningen kommer att uppnå om hittillsvarande tendenser håller i sig och inga åtgärder vidtas för att påverka utvecklingen.

4.3.1. Remissorganens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Eskilstuna kommun ansluter sig till den av länsstyrelsen beslutade befolkningsramen, men anför att under vissa förutsättningar kan folk— mängder år 1980 komma att överstiga denna nivå.

Strängnäs kommun anser att hittillsvarande utveckling pekar på en större folkmängd för kommunen än vad länsstyrelsens intervallmitt anger. Planeringsnivåerna bör enligt kommunen vara 23 000 invånare år 1980 och 26000 är 1990.

Katrineholms kommun vidhåller sin tidigare målsättning om 33 200 invånare år 1980.

Flens kommun har som målsättning för år 1980 ca 19 000 invånare. Kommunen finner länsstyrelsens prognos oroande, och framhåller att kraftiga åtgärder måste vidtas för västra och mellersta delarna av länet.

Vingåkers kommun anser sig ej kunna acceptera ett lägre befolknings- tal för kommunen än 10 000 invånare år 1980. Hela kommunens planering utgår från denna befolkningsnivå som anses vara en förutsätt- ning för en acceptabel utveckling.

, Nyköpings kommun baserar sin planering på en befolkning uppgående 1 till 66 000 invånare år 1980. Man hänvisar till klassificeringen i fysiska * riksplaneringen samt räknar med en tills vidare fortsatt inflyttning till i östra kommundelen från Stockholms län.

Oxelösunds kommun utgår ifrån en planeringsnivå på 16 500 invånare år 1980. Kommunen räknar med 1000 fler arbetstillfällen än vad länsstyrelsens prognos anger. Härvid förutsätter man att förvärvsfrekven- ser, pendling och nettoinflyttning kommer att! påverkas. För år 1990 antas den ökade inflyttningen resultera i en befolkningsnivå på 18 200 invånare.

Landstingets jörvaltningsutskott anser länsstyrelsens planeringsnivå för länet år 1980 vara rimlig. För år 1990 förordas ett befolkningstal på 270 000 invånare, vilket är 2 500 fler än intervallmitten enligt länsstyrel- sens förslag till planeringsnivå.

4.3.2. Kommunalekonomiska förutsättningar

En regions utveckling sammanhänger med en mängd faktorer vid sidan av befolkningsförändringarna. En av de mest betydelsefulla är de kommunalekonomiska förutsättningarna.

Skattekraften år 1974 var lägre än riksgenomsnittet i länets samtliga kommuner utom Oxelösund. Lägst var den i länets mellersta delar. Eskilstuna är bland de primära centra i landet som har den lägsta skattekraften.

Beroende på låg skattekraft utgår skatteutjämningsbidrag till samtliga kommuner i länet utom Oxelösund. År 1975 uppgår bidragen till totalt 19 milj. kr. Därutöver utgår bidrag till såväl landstinget som församlingar— na.

Utdebiteringen varierar relativt kraftigt mellan kommunerna. Eskilstu— na, Flen och Katrineholm har för år 1975 högre utdebitering än riksgenomsnittet.

Landstingets utdebitering år 1975 motsvarar 93 % av landstingens medelutdebitering.

Andelen skattefinansiering av kommunernas investeringar väntas successivt öka i länet _ från 56 % 1975 till 70 % år 1979.

Vad gäller både sysselsättningen och utbyggnaden av samhällsservice har den kommunala ekonomin en avgörande betydelse.

Tab. 4:I Befolkning, prognos och planeringsnivå för Södermanlands län

Kommun

l-"aktisk Befolkningsramar Prognos, läns— Länsstyrelsens förslag till

befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974 ———————— sens beslut — 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Eskilstuna Strängnäs Katrineholm Flen Vingåker Nyköping Oxelösund

Summa länet

Länsrarn enligt prop. 1972zlll

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974

93 842 92 236 96 000_ 99 000 96 300 99 500 96 000— 99 000 97 500—101 500 20 635 21 840 22 000— 23 000 22 800 24100 22 500— 23 500 23 000— 25 000 32 780 32 611 32 000— 33 000 32 200 31 600 32 500— 33 500 31 500— 34 500 18 391 18 268 18 000— 19 000 18 300 18100 18 500— 19 500 18 000— 20 000

9 696 9 528 9 000— 10 000 9 500 9 300 9 500— 10 500 9 500— 10 500 57 739 61 952 63 000— 65 000 64 500 66 100 63 000— 65 000 64 500— 67 500 15187 14 292 15 000— 16 000 15 900 17 000 15 000— 16 000 16 500— 17 500

____________________________—-__—————_

248 270 250 727 255 000—265 000 259 900 265 700 257 000—267 000 260 500—276 500 250 000—260 000

257 000—267 000 260 500—276 500

4.3.3. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Folkmängdsutvecklingen i länet hittills under 1970-talet och progno- sen till år 1980 pekar på en svagare ökningstakt än under senare delen av 1960-talet, beroende på både födelse— och flyttningsnettonas utveckling. Under 1980-talet beräknas denna utveckling fortgå. Samtidigt sker en förskjutning av åldersstrukturen mot högre åldrar.

Den i planeringsunderlaget redovisade befolkningsprognosen är uttryck för en sannolik utveckling om inte några särskilda åtgärder vidtas. Tillgängliga regionalpolitiska medel är begränsade i ett län av Söderman- lands struktur, varför prognostalen får anses utgöra en rimlig utvecklings- nivå för samtliga kommuner utom Katrineholm, Flen och Vingåker. Här anger prognosen minskad folkmängd vilket inte kan accepteras som målsättning. Följden härav skulle bli ogynnsamma förändringar av befolkningens ålderssammansättning och påfrestningar på den kommuna- la ekonomin.

Länsstyrelsen har i samband med länsprogrammet antagit nya plane— ringsnivåer. Dessa uttrycks i form av intervall där mittvärdet för merparten av kommunerna lagts inivå med prognosvärdet (se tab. 4:1). 1 Katrineholm, Flen och Vingåker har dock mittvärdena lagts på en högre nivå än prognosen. Till följd av osäkerheten i bedömningen av folk- mängdstillväxten framhålles att planeringsberedskap bör upprätthållas för såväl högsta som lägsta värdet av resp. intervall.

4.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Ett led i regionalpolitiken utgör decentraliseringen av statlig verksam- het. Statsmakternas beslut att omlokalisera myntverket och fortifika- tionsförvaltningen till Eskilstuna är emellertid otillräckligt för att där skapa den differentierade arbetsmarknad som förutsätts för ett primärt centrum. »

Vidare utgår s. k. lokaliseringsstöd från staten till industriell verksam- het. Stödet kan numera beviljas företag även utanför stödområdet. Lokaliseringslån har utgått till 14 företag i tre av länets kommuner och ytterligare tre ansökningar är för närvarande under prövning. Länsstyrel- sen ser detta regionalpolitiska stöd som ett betydelsefullt medel att nå en gynnsammare utveckling i sysselsättningssvaga regioner.

Statliga skatteutjämningsbidrag har under år 1974 utgått till Söder- manlands län med 34 miljoner kronor.

4.5 Arbete 4.5.1 Sysselsättningsutveckling Arbetskraftsefterfra'gan

Den totala arbetskraftsefterfrågan i Södermanlands län uppgick år 1970 till 104 500 arbetstillfällen för förvärvsarbetande med minst 20

timmars arbete per vecka. Av de anställda var 34% kvinnor. 5 800 personer arbetade mindre än 20 timmar per vecka. Av dessa var 92 % kvinnor.

Under perioden 1970—1980 beräknar länsstyrelsen att efterfrågan på arbetskraft skall öka med 0,5 % motsvarande drygt 500 arbetstillfällen. Enligt långtidsutredningens bedömning av utvecklingen i länet skulle dock tillkomma ytterligare ] 000 arbetstillfällen. Arbetskraftsökningen antas hänföra sig till ett ökat antal förvärvsarbetande kvinnor, medan däremot antalet förvärvsarbetande män väntas minska. Totala antalet förvärvsarbetande antas öka i samtliga kommuner utom Katrineholm, Flen och Vingåker.

För 1980-talet anger länsstyrelseprognosen en kraftig ökning av antalet arbetstillfällen, vilket sammanhänger med att de strukturella förändring- arna inom många näringsgrenar antas avta. Med all sannolikhet kommer även arbetstidsförkortningar och fler deltidsarbetande att öka antalet arbetstillfällen. För de olika näringsgrenarna förutspås betydande skillnader i syssel- sättningsutvecklingen. Under 1970-talet beräknas ökningstakten för den offentliga sektorn avta jämfört med 1960-talet. Minskad sysselsättning väntas främst inom jord- och skogsbruk samt byggnadsverksamhet. För sektorn jord- och skogsbruk förutses dock en relativt sett lägre avgångstakt än under 1960-talets senare del (se figur sid. 16).

Vid en jämförelse med riket noteras främst en svagare utveckling i länet för offentlig förvaltning. För 1970-talet anger summan av länssty- relsernas prognoser en 32-procentig ökning av offentliga sektorn i riket medan prognosvärdet för länet uppgår till 27 %. För samfärdsel och privata tjänster väntas i riket oförändrad resp. ökad sysselsättning, medan man för länets del antagit tillbakagång.

Ovanstående utvecklingstendenser och skillnader mellan riket och länet beräknas i stort sett kvarstå under 1980-talet.

Arbetskraftstillgångar

Beräkningar för perioden 1970—1980 visar att arbetskraftstillgången väntas öka med 4 400 personer i åldern 15—64 år. Härav hänför sig drygt hälften till ändringar i befolkningens storlek och ålderssammansättning och resten till ändrade förvärvsfrekvenser. Höjda förvärvsfrekvenser bland kvinnor medför att huvuddelen av det ökade arbetskraftsutbudet återfinns på kvinnosidan. Bland männen noteras däremot något sjunkande förvärvsfrekvenser, vilket i det närmas- te motsvarar det ökande antalet män i aktuella åldrar.

Tillgången på arbetskraft antas under perioden 1970—1980 öka i samtliga kommuner utom Katrineholm och Vingåker. Särskillt stor ökning förutses för Nyköping och Strängnäs.

Den totala förvärvsfrekvensen väntas öka betydligt långsammare i länet än i riket, vilket till stor del sammanhänger med en beräknad svagare tillväxt av den offentliga sektorn i länet. Härvid påverkas i synnerhet förvärvsfrekvensen bland kvinnor.

Skillnader mellan efterfrågan och tillgång på arbetskraft

Differenser mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft utjämnas prognostekniskt genom ändrade antaganden om pendling och flyttning

Under perioden 1965—1970 har nettoutpendlingen från Söderman- lands län mer än fördubblats (från 600 till 1 500 förvärvsarbetande). För år 1980 anger prognosen en nettoutpendling på 3800 personer Huvuddelen av ökningen väntas för kommunerna med stor inflyttning från Stockholms län (Nyköping och Strängnäs).

Under 1970-talet antas nettoinflyttningen uppgå till 1 150 förvärvsar- betande. Positivt flyttningsnetto väntas endast för Nyköpings och Strängnäs kommuner. Denna inflyttning kommer inte att motsvaras av ökat antal arbetstillfällen, varför de inflyttade väntas komma att arbetspendla i stor utsträckning. Under 1980-talet beräknas en obetydlig nettoinflyttning av arbetskraft.

Tab. 4:Z Sysselsatta iSödermanlands län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

liskilstuna 39 124 39 946 40 066 42 616 Strängnäs 8 375 8 582 8 941 9 530 Katrineholm 13758 14183 13437 13276 Men 7 748 7 538 7 472 7 529 Vingåker 3 865 3 604 3 429 3 406 Nyköping 22 934 24 206 24 832 26 157 Oxelösund 6 616 6 492 6 926 7 556 Summa lånet 102 420 104 554 105 103 110 070

4.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen

De anställdas valmöjligheter och trygghet på arbetsmarknaden kan bedömas utifrån både kvantitativa och kvalitativa aspekter såsom de lokala arbetsmarknader-nas storlek, arbetslösheten, förvärvsfrekvenserna

)

utbildningsnivån och inkomstförhållandena. Av avgörande betydelse är emellertid näringslivsstrukturen.

Ndringslivsstrukturen

Som tidigare framhållits utmärks Södermanlands län av en markant överrepresentation av sysselsatta inom industri. Sysselsättningsstrukturen i Eskilstuna skiljer sig avsevärt från övriga primära centra genom den höga andelen industrisysselsatta och den låga andelen sysselsatta inom service Bland länets regionala centra noteras industrisektorns betydelse i Nyköping och Strängnäs. Bland kommuncentra noteras att andelen servicesysselsatta i Vingåker är lägre än normalt för ortstypen.

[ förhållande till riket beräknas en svag tillväxt av sysselsättningen i tjänsteproducerande näringsgrenar i länet under 1970-talet. Detta torde speciellt påverka sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor (se fig. 4.3).

Industrins bransch- och storleksdifferentiering

Industrins branschfördelning i länet jämfört med riket innebär en stark överrepresentation inom järn-, stål- och metallverk samt verkstadsin- dustri. Verkstadsindustrin dominerar i Eskilstuna, Katrineholm och Flen medan branschrepresentationen i Vingåker utmärks av textilindustri och i Oxelösund av metallframställning.

Av samtliga arbetsställen i länet med mer än fem sysselsatta tillhörde år 1971 70 % gruppen mindre företag (6—50 sysselsatta). Detta var dock en lägre andel än i riket som helhet (78 %). Oxelösund avviker starkt från länsmönstret med över 80 % av de industrisysselsatta vid ett enda företag. Vid bedömning av valmöjligheterna och tryggheten för Oxelösundsborna får man emellertid betrakta Nyköping-Oxelösundsregionen som en arbetsmarknad.

Arbetslöshet

De senaste konjunktursvackorna har givit tydliga utslag i arbetslöshets- statistiken. I vissa kommuner har jämsides med vikande konjunktur förekommit strukturarbetslöshet, t. ex. i Eskilstuna. Under perioden 1965—1973 har den relativa arbetslösheten genomgående varit störst i Eskilstuna och Vingåker, vilket främst förklaras av den ogynnsamma branschstrukturen i dessa kommuner.

Den långsiktiga arbetslöshetsutvecklingen för olika arbetskraftskatego- rier i länet har uppvisat en stigande kurva. Trenden är densamma för både män och kvinnor, olika åldersklasser, kassamedlemmar och icke kassa- medlemmar, svenska och utländska medborgare samt för tjänstemän och driftspersonal.

Arbetslöshetsprocenten för könen har fluktuerat kraftigt sedan år 1972 (se fig. 4.5). Vid ett flertal tillfällen har arbetslösheten bland kvinnor varit större än bland män. Kvinnorna utgör också huvuddelen av de latent arbetssökande (personer som söker arbete utan att kontakta arbetsförmedling), liksom av de undersysselsatta (deltidsarbetande som önskar längre arbetstid). Ett allvarligt problem är vidare ungdomsbrotts- ligheten, framför allt vad gäller personer utan yrkesutbildning.

Den t. o. m. är 1973 långsiktigt stigande arbetslösheten åtföljdes av ett minskande antal lediga platser. Vidare kunde noteras en ökning av antalet personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning. Denna trend har i viss mån brutits under det senaste året.

Den sörmländska arbetsmarknadens största problem har sin grund i obalansen vad gäller å ena sidan typen av arbetskraftsefterfrågan och å andra sidan de arbetssökandes anspråk.

Arbetsmarknaden för kvinnor

Kvinnornas sysselsättningssituation skiljer sig i många avseenden från männens. Av de förvärvsarbetande kvinnorna med en arbetstid om minst 20 timmar per vecka återfanns år 1970 36 % inom den offentliga sektorn.

I förhållande till männen arbetar vidare en större andel kvinnor inom varuhandel och privata tjänster. Under 1970-talet antas liksom tidigare antalet förvärvsarbetande kvinnor öka mer inom offentliga sektorn än inom industrin (se fig. 454).

15 % av de förvärvsarbetande kvinnorna arbetade högst 19 timmar per vecka år 1970. Offentliga sektorn sysselsatte över hälften av dessa. Inom industrin förekom deltidsarbetande kvinnor endast i ringa omfattning.

Förvärvsfrekvensen bland kvinnor var i förhållande till ortstypen hög i Strängnäs, Vingåker och Flen. I övriga kommuner var värdena normala för ortstypen.

Av de gifta kvinnorna förvärvsarbetade år 1970 endast 43 % mot 89 % bland övriga kvinnor. En icke obetydlig arbetskraftsreserv torde alltså finnas bland de gifta kvinnorna.

Pendling

Trots att man vid kommunindelningsreformen eftersträvade överens- stämmelse mellan de nya kommungränserna och arbetsmarknadsområde- na förekommer på vissa håll i länet en omfattande pendling. Utpendling- en uppgick år 1970 till 8% av den förvärvsarbetande befolkningen i länet. Nettopendling förelåg vid samma tidpunkt för flertalet näringsgre- nar, särskilt inom byggnadsverksamhet där 22 % av de förvärvsarbetande hade sina arbetsplatser utanför bostadskommunen.

Samtliga kommuner utom Katrineholm hade år 1970 nettoutpendling, vilket delvis förklaras av länets starka influens från Stockholmsområdet. Särskilt stor andel pendlare registrerades för Vingåker och Oxelösund, vilket sammanhänger med ensidig näringsstruktur samt närhet till större arbetsmarknader.

Inkomster och lönelöge

Yrkesverksamhetsgraden varierar ej nämnvärt mellan länets kommu- ner. varför differenser i inkomstnivå främst torde hänföra sig till olikheter i näringslivsstrukturen.

I jämförelse med riket är inkomsten per inkomsttagare lägre i samtliga kommuner utom Oxelösund. I förhållande till ortstypen uppvisar Oxelösund den högsta inkomstnivån i riket, vilket sammanhänger med det höga löneläget vid Järnverket. Eskilstuna har däremot i relation till övriga primära centra en låg inkomstnivå, vilket bl. a. beror på den låga lönenivån inom kommunens verkstadsindustri.

Rekryteringen av yrkesutbildad arbetskraft

Naturlig avgång och övergång mellan näringsgrenar skapar behov av ökad utbildning inom jord- och skogsbruk, byggnadsverksamhet samt inte minst inom industrisektorn. Inom vissa kontors- och förvaltningsin- riktade utbildningsvägar föreligger däremot överkapacitet.

4.5.3. Åtgärder

Södermanlands läns geografiska närhet till Stockholmsområdet torde delvis ha bidragit till länets förhållandevis dåliga tillgång till kvalificerad service. Det ringa antal nya arbetstillfällen i länet som erhållits genom utlokaliseringen av statliga verk förklaras sannolikt också av detta faktum.

Den under 1970-talet beräknade svaga sysselsättningsökningen i länet hänger till stor del samman med utvecklingen inom den offentliga sektorn. Här bör uppmärksammas kommunernas och landstingets behov av förbättrade ekonomiska resurser.

Genom förläggandet av ytterligare statliga verk till länet och en prövning av förutsättningarna för delegering av centrala beslutsfunktioner till regionala organ, torde en välbehövlig differentiering av näringslivet kunna ske. Härigenom kan också en fördelaktigare utveckling av förvärvsfrekvensen nås.

Industrins betydelse för länet gör det angeläget att möjligheterna till lokaliseringsstöd kvarstår för Eskilstuna- och Katrineholmsområdena. Stöd bör även kunna utgå till andra typer av verksamhet än tillverknings- industri. Vidare bör rekryteringen av yrkesutbildad arbetskraft under- lättas, försöksverksamheten med kvinnor i traditionellt manliga yrken utökas samt informationen om tillgången till mark och lokaler till nyetablerade företag förbättras.

En fortsatt utbyggnad av barnomsorgen är en viktig förutsättning för kvinnors möjligheter till förvärvsarbete. Andra åtgärder är fler deltidsar- beten och flexibel arbetstid.

Genom den beslutade indragningen av flygflottiljen F 11 i Nyköping kommer 2 000 personer att beröras. Vidare förutses negativa effekter på service och kommunal ekonomi. Här behövs åtgärder för att erhålla alternativ verksamhet.

Länsstyrelsens åtgärdsförslag kan kortfattat sammanfattas som följer.

Kommunerna

— Utbyggnaden av barnstugor fortsätter för att underlätta för kvinnorna att förvärvsarbeta. — Mark- och planberedskapen för etablering av verksamheter bör hållas på en hög nivå. » Möjligheten att bygga industrihotell och liknande böri förekommande fall prövas.

Landstinget

— Nya inrättningar inom arbetsvården bör tillkomma. — Förutsättningarna för fler lokala arbetstillfällen bör fortlöpande undersökas.

Länsstyrelsen och andra statliga länsorgan

_ Utökning av försöksverksamheten för att bereda fler kvinnor möjlighet till arbete inom traditionellt manliga yrkesområden. — Arbetsmarknadsutbildningen anpassas till förutsättningarna på arbets- marknaden. AMU-centrum i Nyköping uppföres så snart som möjligt. — Förutsättningarna för att utöka intagningen till de yrkesinriktade

linjerna i gymnasieskolan prövas av länsskolnämnden.

Centrala myndigheter, regering och riksdag

— Ytterligare statlig förvaltning förläggs till länet. — Offentliga sektorn bör förstärkas genom delegering av centrala beslutsfunktioner. » -— Lokaliseringsstödet till industriföretag kvarstår för Eskilstuna och

Katrineholms A-regioner. ; Lokaliseringsstödet bör utvidgas till att gälla även annan verksamhet än , industriföretag. — Fortsatt utveckling av företagareföreningens verksamhet. _ Nya industrier etableras om möjligt i Vingåker och Oxelösund för att åstadkomma en ökad differentiering av resp. arbetsmarknad. — Regeringen bör inom de närmaste åren framlägga förslag om lokalise- ring av verksamhet till Nyköpings kommun såsom kompensation för bortfallet av arbetstillfällen i samband med indragningen av flygflottil- jen F 1 l.

-- Ytterligare högskoleutbildning — utöver den yrkestekniska högskole- utbildningen med verkstadsteknisk linje — förläggs till lånet. Här bör särskilt nämnas de gynnsamma förutsättningarna härför vid AB Atomenergi i Studsvik.

— Undersöknings- och forskningsverksamhet om ungdomens attityder till yrkesutbildning och arbete inom främst industrin bör på försök startas i länet.

4.6. Service 4.6.1 Utbildning och kulturell verksamhet

Det för Södermanlands län största problemet inom utbildningssektorn är att anpassa utbildningen till näringslivets behov. Sålunda är bristen på yrkesutbildad personal stor, särskilt inom industrin. Orsak till denna situation är bland annat inriktningen av utbildningsutbudet vid länets gymnasieskolor. Totalt sett är dock länets gymnasieskola väl utbyggd så tillvida att 95% av samtliga 16-åringar kan erbjudas plats. Ett par utbildningslinjer liksom vissa grenar och varianter saknas emellertid i länet. Ett särskilt problem utgör det begränsade linjeutbudet och svaga elevunderlaget vid Strängnäs gymnasieskola.

Eftergymnasial utbildning finns i flertalet primära centra i landet. I Eskilstuna har sådan utbildning hittills saknats men kommer i begränsad

omfattning att inledas höstterminen 1975. I länet i övrigt saknas eftergymnasial utbildning. Outnyttjade utbildningsresurser på högskole- nivå finns vid AB Atomenergi i Studsvik.

Inom kulturområdet är det största problemet att sprida det kulturella utbudet till så många som möjligt. Ett annat problem är att regionalradio- sändningarna splittrar länet.

Å tgd rd er

Bland kommunala åtgärder noteras planerade skolbyggnadsprojekt vilka är relativt sett mest omfattande i Nyköpings och Vingåkers kommuner. Den i Trosa i Nyköpings kommun planerade högstadieskolan har dock av skolöverstyrelsen lagts på framtiden. Detta förhållande påtalades vid en regeringsuppvaktning under våren. Länsstyrelsen vill i sammanhanget förorda en decentralisering av fördelningsbeslut för skolbyggen och annan byggnadsverksamhet. Ökade befogenheter här torde vara en förutsättning för den regionala planeringen.

Inom grundskolesektorn bör även genomföras åtgärder för bibehållan- de av glesbygdsskolorna samt utökning av invandrarbarnens undervisning.

Om— och tillbyggnad samt nybyggnad av gymnasieskolor planeras i Eskilstuna, Katrineholm, Nyköping (inkl. landstingets om- och nybyggnad av Öknaskolan) och Oxelösund. I Oxelösund kommer från och med läsåret 1975/76 att inrättas gymnasieskollinjer i stället för nuvarande Specialkurser inom gymnasieskolan.

Skolöverstyrelsen antar i sin långtidsplanering för hela riket fram till år 1980 att antalet platser på de yrkesinriktade studievägarna kommer att öka mest. Detta förhållande torde i än högre grad behöva beaktas i ett län av Södermanlands struktur vid framtida överväganden om gymnasiesko- lans linjesammansättning.

] landstingets utredning om vårdutbildningens framtida inriktning föreslås viss ökad kapacitet samt en del nya utbildningsvägar. Eftergym- nasial utbildning föreslås bli förlagd till Eskilstuna.

Arbetsmarknadsutbildningen bör anpassas till länets speciella arbets- kraftsefterfrågan. En AMU-filial bör tillkomma i Nyköping.

Beslutsfattandet rörande investeringsplanering och fördelning av eko- nomiska ramar för grund- och gymnasieskolan bör ske med större regionalt och lokalt inflytande.

En målinriktad undersöknings- och forskningsverksamhet för att utröna ungdomarnas attityder till utbildning och arbete inom industrin synes angelägen i länet.

Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskola i Eskilstuna, bättre utnyttjande av AB Atomenergis iesurser för utbildningsändamål samt placering av viss eftergymnasial utbildning (t ex inom vårdområdet) i Eskilstuna är andra väsentliga åtgärder.

När det gäller kulturell verksamhet bör en fortsatt kommunal satsning på folkbiblioteken ske, liksom anslagsgivning till studieförbund, lokala föreningar m m. Landstinget kommer att få ökad betydelse på kulturområdet om

länsberedningens förslag förverkligas.

På central nivå har fattats beslut om såväl länsomfattande som lokala radiosändningar.

4.6.2 Hälso- och sjukvård och annan social service Halso- och sjukvård

Inom länets hälso- och sjukvård kommer bland annat att krävas ökade insatser för åldringarna. Nuvarande rekryteringsproblem beträffande vissa personalkategorier väntas minska under det närmaste decenniet bland annat till följd av ökad utbildningskapacitet.

Sjukvårdsutbudet är i förhållande till ortstypen normalt ialla länets kommuner utom Strängnäs, som saknar lasarett — en i regionala centra

, normalt förekommande servicefunktion. Närheten till centrallasarettet i l Eskilstuna har emellertid här stor betydelse.

, Annan social service

1 Södermanlands län är förskoleverksamheten för 6-åringar relativt väl utbyggd. Ytterligare 350 daghemsplatser har tillkommit det senaste året 1 till följd av det förhöjda statliga anordningsbidraget. Trots detta måste — om kvinnor i ökande utsträckning skall få möjlighet att förvärvsarbetea — utbyggnaden intensifieras, l Följande räkneexempel utgör ett sätt att beräkna ett behov av daghems- och familjedaghemsplatser (heltidsomsorg) i länet 1980:

Hela antalet barn 0—6 år 25 058 Därav med

förvärvsarbetande moder 9 410

studerande moder eller ensam- stående fader (2 %) 501 Summa (= teoretiskt behov) 9 911 Praktiskt behov (75 % av det

teoretiska) 7 433 Antal barn med särskilda behov

(3 % av samtliga) 750 Totalantalet barn med behov av

heltidsomsorg 8 183

År 1975 uppgår platsantalet i länet till 3 200 varav 1 850 i daghem. Vad beträffar fritids- och familjedaghem för barn i skolåldern finns behov av fler platser i samtliga kommuner.

Mot bakgrund av det växande antalet åldringar och de handikappades behov och anspråk fordras ökade serviceinsatser från samhällets sida. Enligt länsstyrelsens prognos kommer åldersgruppen 70 år och äldre att uppgå till nära 11% av länets totalbefolkning år 1980. Särskilt höga andelar anges för kommunerna Katrineholm och Vingåker.

Under senare år har skett en ökad satsning på öppna vårdformer, såsom social hemhjälp och färdtjänst för handikappade. Denna typ av service är bäst utbyggd i kommunerna Eskilstuna och Flen. Kommunerna satsar numera på öppnare vårdformer genom att hellre bygga sewicehus

än ålderdomshem. Härutöver föreligger servicebehov inom till exempel hemsjukvård och arbetsvård.

Åtgärder

Landstingets ekonomiska femårsplan (1975—1979) omfattar fortsatt utbyggnad av centrallasarettet i Eskilstuna, vårdcentraler i Trosa och Katrineholm, sjukhem i Flen och Katrineholm samt utbyggnad av Nyköpings lasarett. Vidare kommer inom folktandvården att etableras kliniker i ytterligare sex tätorter.

Landstingets sjukvårdsplan anger för tiden fram till och med 1985 ytterligare sjukhem för långtidssjukvård i Eskilstuna, Strängnäs, Vingåker och Oxelösund. Vidare finns planer på utökad hemsjukvård.

Inom den öppna vården föreslås vårdcentraler i Eskilstuna, Nyköping och Mariefred.

För omsorgsverksamheten föreslås vårdhem och dagcentra i Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm.

I landstingets investeringsplaner upptas också arbetsvårdsverkstäderi Katrineholm och Nyköping. Därutöver bör ytterligare skyddade verk- städer tillkomma. Pågående statlig utredning kan dock innebära att ansvaret för denna verksamhet flyttas från landstingen.

Vad avser dag- och fritidshem är Oxelösund, Eskilstuna och Flen de kommuner som planerar att investera relativt sett mest under de närmaste åren. Totalt för länets kommuner motsvarar investeringsplaner- na enligt KELP 75—79 inte tillnärmelsevis den föreslagna målsättningen om ytterligare 3000 platser i heltidsförskola år 1980 (75% av det beräknade praktiska behovet enligt räkneexemplet på sid 24). En förutsättning är här att statsbidragen för drift och byggande av förskolor och fritidshem successivt höjs.

Viss utbyggnad av servicehus och ålderdomshem föreslås, bland annat ett servicecentrum i Katrineholms kommun, äldreserviceinstitution i Eskilstuna och servicehus eller liknande i Nyköping. Även Oxelösunds kommun räknar med att göra jämförelsevis stora investeringar inom denna sektor under de närmaste åren. Även beträffande social hemhjälp och färdtjänst planeras ytterligare kommunala insatser.

4.6.3. Kommunikationer Åtgärder

Kommunernas trafikförsörjningsplanering är av stor betydelse för utvecklingen av den lokala trafiken. Planeringen påvisar ytterligare

möjligheter till samordning. I kommnernas fysiska planering bör markre- servationer göras för såväl person- som godstrafikens terminaler och hållplatser.

I lånsberedningens betänkande föreslås ett generellt landstingskommu- nalt ansvar för den regionala och lokala kollektivtrafiken. I awaktan på statsmakternas beslut i frågan torde en angelägen åtgärd vara att söka samordna de tidsbeställda besöken vid olika sjukvårdsinrättningar med kollektiva resemöjligheter.

Länsstyrelsens regionala trafikplanering syftar till att mot bakgrund av överordnade regionalpolitiska målsättningar få till stånd ökad samordning mellan de olika trafikslagens verksamhet.

På centrala myndigheter ankommer att vidta åtgärder för järnvägstra- fiken.

Av väsentlig regionalpolitisk betydelse är en förbättring av Eskilstunas tågförbindelser, främst på sträckan Eskilstuna-Åker-Södertälje.

Vidare bör persontrafiken på förbindelsen Strängnäs-Åkers Styckebruk bibehållas i åtminstone nuvarande omfattning.

På sträckan Nyköping-Stockholm bör Vagnhärad på nytt få tågför- bindelser för främst arbetsresor till Södertälje/Storstockholm men även för resor till kommunens centralort Nyköping.

Järnvägsfrakten av gods bör kunna öka genom förbättrade terminal- funktioner som möjliggör integrerade transportsystem.

Beträffande busstrafiken bör systemet med bidragsgivning till olönsam landsbygdstrafik ses över. Länsstyrelsen anser att ett framtida generellt landstingskommunalt ansvar för regional och lokal trafik förutsätter omfattande statsbidrag.

Ett stort problem för Södermanlands län är vägnätets standard. Vägverket har inventerat huvudvägnätet och dess behov av åtgärder för att klara en beräknad trafik 1990. Resultatet har omsatts i förslag till långtidsplan för perioden 1976—1985.

Den hårt belastade sträckan Eskilstuna-Strängnäs på Europaväg 3 har otillräckligt standard liksom även delar av Europaväg 4. Först mot mitten av 1980-talet beräknas sistnämnda väg vara utbyggd till motorvägsstan- dard inom länet. Det får anses högst otillfredsställande att utbyggnaden ej sker i snabbare tempo.

Genomfartstrafiken på riksväg 55 genom Strängnäs tätort medför stora olägenheter. Vägen bör snarast dras utanför tätbebyggelsen.

Även andra förbifarter behöver åtgärdas, bl a i Flen. Också vad avser statskommunvägarna (dvs. statsbidragsberättigade vägar och gator i tätort där kommunen är väghållare) föreligger stora investeringsbehov, särskilt i Eskilstuna och Nyköpings kommuner.

Slutligen skall framhållas behovet av en kraftig höjning av de nu otillräckliga väganslagen. Vägstandarden i Södermanlands län bör ej vara lägre än i övriga län.

4.6.4. Bostäder

Å tgö rd er

Bostadsbyggnadsbehovet sammanhänger med befolkningsutvecklingen och hushållsbildningen samt med avgången av bostäder genom rivning, kontorisering etc. Både kommunernas och länsstyrelsens bedömningar pekar på ett betydligt lägre behov av nya bostäder fram till 1985 än under slutet av 1960-talet.

4.6.5. VA-frågor och renhållning

När det gäller anläggningar för vattenförsörjning, avloppsrening och renhållning får situationen anses vara relativt tillfredsställande i flertalet kommuner.

Å tga'rd er

En åtgärd beträffande vattenförsörjningen bör vara att upprätthålla en god planeringsberedskap inom kommunerna. Av planerade åtgärder kan nämnas att Katrineholms kommun inom de närmaste åren avser att bygga ett nytt större vattenverk.

Den relativt sett mest omfattande utbyggnaden av avloppsreningen planeras i Katrineholm. Även i Nyköpings tätort, Flen och Vingåker, måste inom några år stora investeringar göras inom denna sektor.

Inom renhållningssektorn planeras förbättringar av upplagsplatser och utökade resurser för avfallsbehandling i kommunerna Eskilstuna, Sträng- näs och Nyköping.

4.6.6. Övrig offentlig service

Vad gäller statlig administrativ service i länet är denna huvudsakligen koncentrerad till centralorterna.

Både försäkringskasse- och arbetsförmedlingsverksamheten kommer att i ökande omfattning använda sig av datarutiner. Tendensen är att ett mera kvalificerat serviceutbud koncentreras till ett mindre antal orter och att övriga serviceställen får filialkaraktär eller indrages.

Även tillgången till postservice tenderar att glesas ut. Vanligtvis införes lantbrevbäring som ersättning för indragna postkontor/-expeditioner. Försök med utökade sociala uppgifter för lantbrevbärarna har givit positiva resultat.

De senaste åren har staten, landstinget och vissa kommuner inköpt stora naturområden i länet och ställt dem i ordning för friluftsliv. I Oxelösund har en friskvårdscentral invigts under våren 1975 och en anläggning är under uppbyggnad i Eskilstuna. Vidare förekommer små- båtshamnar, elljusspår, vandrings- och kanotleder.

Åtgärder

Vad gäller administrativ service bör en riktlinjer vara att åstadkomma ökad tillgänglighet, och då främst genom förbättrad kollektivtrafik. Vidare är det angeläget att lantbrevbärarverksamheten utbyggs med sociala uppgifter och hemsändningsservice. Det är också av stor betydelse att länet ej splittras i de affärsdrivande verkens och andra myndigheters distriktsindelning.

Fortfarande görs de största investeringarna inom fritidssektorn istora kapitalkrävande anläggningar -- exempelvis planeras sim- och Sporthallar i Flen och Katrineholm. Andra angelägna åtgärder är att säkerställa för friluftsändamal lämpliga markområden i tätorternas närhet samt att anordna stugor för korttidsuthyrning och campingplatser. Vidare plane- ras ytterligare satsningar på friskvårdsanläggningar, i första hand i Katrineholm, Nyköping och Strängnäs.

4.6.7. Kommersiell service för hushållen

Koncentrationstendenserna för kommersiell service utgör ett problem i länets glesbygdsområden, även om de inte är av samma omfattning som i vissa andra delar av landet. Största olägenheterna uppstår för hushåll som saknar tillgång till bil.

Åtgärder

Enligt länsstyrelsens mening bör åtgärderna inriktas på förbättrade kommunikationer, såsom färdtjänst och kompletteringstrafik iglesbygds- områdena.

4.6.8. Service till företagen Åtgärder

Ett viktigt led i en förbättrad service till företagen i länet vore en utbyggd konsultverksamhet inom områdena teknik, ekonomi och admi- nistration. Vidare bör informationen till företagen om tillgängliga lokaler, industrimark m m samordnas. Genom uppförande av lämpligt avpassade industrihotell bör många lokalproblem kunna lösas.

Som tidigare framgått har länets företag rekryteringsproblem vad gäller yrkesutbildad arbetskraft. Det är därför av vikt att gymnasieskolans studievägar i högre grad anpassas till näringslivets efterfrågan.

Företagareföreningarnas rätt till kreditgivning upp till 200 000 kronor i varje särskilt fall bör höjas till 500 000 kronor. Vidare bör länsstyrelsen anförtros beslutanderätten för statlig kreditgaranti upp till ett belopp av 1 milj. kr.

En för näringslivet synnerligen angelägen åtgärd är en så långt möjligt driven samordning, såväl tids- som innehållsmässigt, av företagens uppgiftsskyldighet gentemot myndigheterna.

4.7. Miljö

Fysisk riksplanering — program för åtgärder

1 Södermanlands län berörs samtliga kommuner av den fysiska riksplaneringen. Kommunerna och länsstyrelsen har upprättat program för hur riktlinjerna för hushållningen med naturresurserna skall tillgodo- ses. Programmen har till sitt huvudinnehåll godkänts av regeringen. Enligt programmen skall genomföras fysisk översiktsplanering i samverkan mellan stat och kommun. Senast under år 1976 skall erforderliga åtgärder ha vidtagits. Programarbetet omfattar naturvården, fritidsbebyggelsen, jord- och skogsbruket samt problemställningar rörande planeringen för viss miljöstörande industri. När det gäller rekreationsområden finns goda förutsättningar att bevara områden av större betydelse vid kusten och de större sjöarna. Den fysiska riksplaneringen har bland annat resulterat i krav på planmässiga bedömningar av enstaka bebyggelse i gelsbygdsområden. Reformen är betingad av flera skäl av skyddande och bevarande karaktär. Situationen ställer krav på så kallade kommunöversikter med regler för glesbebyggelsens lokalisering och utformning. I regeringens beslut om fortsatt riksplanearbete betonas att en återhållen fritidsbebyggelse i kustområdet och skärgården, vid Mälaren, Hjälmaren och Båven medför krav på planeringsberedskap i andra delar av länet. I enlighet med riktlinjerna beaktas i kommunöversikterna ävenjord- och skogsbrukets intressen i samband med utbyggnadsplaner för tätorter- na. Enligt regeringsbeslutet bör översiktliga planer utarbetas i främst Eskilstuna, Nyköpings och Strängnäs expansiva tätortsregioner. I den fysiska riksplaneringen finns utpekade tänkbara lokaliseringsor- ter för miljöstörande industri. För Södermanlands län har man aktualise- rat området Oxelösund-Tunaberg. Pågående och planerade utredningar angående bland annat miljökänslighet i området utgör exempel på förberedande insatser från statens sida.

SOU 1975:92 0 Å) PC RC KC 50 45 ., E . så"... m 00 ' av 40 i .: o— ' __ m= men: 09. O_Vingaker '.' Dom Wkatnneholm 0.— .. omu- 35 .: ". .:::Flen l '; *: ...;- n=Esk||siuna ': ": i o nsuangnas . .— uuNyko'pingJ .: 30 .: »:Nykbping-Oxelbsund n:; 1 O OOxelösundO . ; 25 Fig. 4.2 Andel av befolkningen är 1980 i åldersgruppen 50 —-w år 0 /0 PC RC KC eo ' .: . : : _ .. =Eskilstuna msuän näs O==:Vingaker 50 95" "'_Katringehulm ...—...nu, ' '— ...... 99 ”Nyköping-Oxelösund .. 0 40 30

6

Fig. 4:41 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnori åldern 15—64 år

1000-1.1

50

___/'|'" ' "

20

oll-mna van—mig

hm nur-hund o ovh-uu nio-n-

10 W ia-u- = m 0 i,

065970 mo 0900

Fig. 4 :3 Sysselsättningsurveckling [ olika näringsgrenar under perioden 1965—1990

0

6. PC

3

2

1 : .eu: .N

o

RC KC

o o o o 0 O O 0 oo :) o . O 0 o o 0 o o 0 m om. oo .naq . f:." o .a oo- !) O.”. C” .; 95.09 ; iii; . en: Martinsen nu »! " . u

lfl

yköolng- Vlnulkn o-olawuu rum a- .. . u ; . .u- oono-m-uuuosulnguu olu- .. nu... _ o'— . nu. _ oc- . no - oo ..

Fig. 4.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—6 9 år

j_. Elkllslima

', i

Eskilstuna - 1 RC Nylidnlngo * ?sudngnls 1 + 1 ..

Nyköalngo Nyköninu-Onlöiund Suu-gnu

, Nyköping-Oxoldlund

Kllrineholm —— *

Oxelösund” Kluiuoholm

—2 ? Oxlläsunuo

Fig. 4.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

5. ÖSTERGÖTLANDS LÄN

5.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Nedanstående punkter utgör i koncentrat de riktlinjer för samhälls- planeringen som varit vägledande vid utarbetande av förslagsdelen i länsplanering 1974. — Den regionala strukturen ligger fast.

— Kommunikationssystemet bör utvecklas i enlighet med trafikplanen.

_ Bebyggelsestrukturens förskjutning mot nya/utbyggda tätorter av ofullständig karaktär måste bevakas.

_ Miljöförutsättningarna är goda och bör utvecklas med inriktning på rekreation för människorna under hänsynstagande till andra miljöin- tressen.

— Sysselsättningen står i centrum. Den vikande industrisysselsättningen bör bromsas och helst vändasi tillväxt.

— Arbetskraftstillgångarna i redan befintlig befolkning bör tillvaratas. Detta innebär större antal kvinnor i förvärvsarbete. Krav på ökad barntillsyn.

— Yrkesutbildningens inriktning och lokalisering bör omprövas.

— Service i offentlig och privat regi måste bli ett mer uttalat regional- politiskt medel. Lokaliseringen Skall vara en fråga även för andra än de som har direkt ansvar för den aktuella servicesektorns inriktning.

-— En skärgårdspolitik med mål och program och med ekonomiska resurser fordras för att klara både ett acceptabelt permanent boende och en tillfredsställande användning av skärgården för rekreation.

— Kommunernas ekonomiska förutsättningar bör ses över. Detta kan leda till justeringar i systemet för skatteutjämningsbidrag. Områdes- indelningen för garanterad skattekraft bör ta hänsyn till variationer mellan enskilda kommuner.

— Den organisatoriska strukturen måste ses över. Länsstyrelsens samord- nande roll inom statlig verksamhet bör stärkas. Detta ställer krav på förändringar av systemet för planering och genomförande främst inom arbetsmarknads- och vägbyggnadssektorn.

— Informations- och samverkansarbetet mellan företag och samhälle bör utvecklas och ges en mer konkret innebörd.

5.2. Regional struktur

I länsplanering 1967 var följande punkter grundläggande för den diskussion som ledde fram till alternativ 4, d.v.s. den lokaliserings- politiska målsättningen för länets kommuner.

_ Den centrala delen av länet utgör landets fjärde stadsregion med två av landets nio största städer.

— Länet ligger i ett ur transportekonomisk synpunkt fördelaktigt läge i vårt land.

— Under de närmaste åren tillförs länet åtskilliga serviceanläggningar av stor regionalpolitisk betydelse.

Dessa punkter har även varit vägledande vid upprättande av det förslag till plan för den regionala strukturen som länsstyrelsen antog vid sitt slutliga ställningstagande till länsprogram 1970. Förslaget framgår nedan.

Alternativ till storstäder Linköping och Norrköping tillsammans Länsdelscentra Motala, Mjölby, Finspång Servicebasorter Kinda, Valdemarsvik

Lokala centra Ödeshög, Boxholm, Ydre, Åtvidaberg, Söderköping

Linköping och Norrköping tillsammans har enligt länsstyrelsens bedömning mycket goda förutsättningar att vara ett alternativt lokalise- ringsområde till storstadsområdena.

Klassificeringen av Motala, Mjölby och Finspång som länsdelscentra innebär bland annat att insatser måste göras av centrala statliga organ om den hittillsvarande positiva utvecklingen bryts.

I Kinda och Valdemarsvik krävs stora insatser för att utveckla näringslivet så att orterna på sikt skall kunna fungera som stödjepunkter i södra länsdelen.

Utvecklingen i lokala centra är mycket beroende av utvecklingen av närmast högre orter i systemet. Lokala centra är alla förhållandevis närbelägna till den kvalificerade service som erbjuds i t.ex. länsdelscentra. Insatser för att stärka näringslivet utöver att upprätthålla sysselsättning och service av lokal karaktär, kan här inte prioriteras. Dock skall man inte avstå från möjligheter som uppkommer att stärka näringslivet i dessa områden och inte heller avvisa kommunala initiativ.

Riksdagens beslut är 1972 innebar följande förslag till plan för utveckling av den regionala strukturen.

Primärt centrum Linköping/Norrköping Regionala centra Motala, Mjölby, Finspång

Kommuncentra Ödeshög, Boxholm, Ydre, Kinda, Åtvidaberg, Söderköping, Valdemarsvik

I varje län finns ett primärt centrum och i några fall två centra.

Linköping/Norrköping skall dock ses som en enhet i dessa sammanhang. Statsmakterna utpekade inte speciellt Kinda och Valdemarsvik bland kommuncentra. Däremot påpekade departementschefen att utvecklingen vad gäller service måste följas noggrant i södra delarna av Östergötlands län.

Av förslagsdelen framgår att planen för utveckling av den regionala strukturen ligger fast. Möjligheterna att utveckla ett regionalt centrum i södra delarna av länet som en kombination mellan kommunerna Kinda, Åtvidaberg och Valdemarsvik bör dock undersökas.

Av remissvaren framgår att Kinda kommun anser att dess centralort Kisa bör byggas ut med hjälp av regionalpolitiska medel så att den kan fungera som regionalt centrum.

Åtvidabergs kommun menar att kommunen bör vara regionalt centrum. Servicenivån är redan av den art som krävs i regionala centra. Omprövningen av den regionala strukturen bör ske nu när slutlig ställning till länsplanering 1974 tas. En konsekvens av ett sådant beslut är att en ombyggnad av länsvägnätet i anslutning till centralorten prioriteras. Gymnasieskola bör inrättas i Åtvidaberg.

Valdemarsviks kommun anser att ett gemensamt regionalt centrum med Åtvidaberg som baspunkt är en olycklig lösning. Valdemarsvik och Kinda skulle få en alltför liten del av de regionalpolitiska insatser som i så fall skulle göras i ett gemensamt regionalt centrum. Satsningarna skulle komma att ske i Åtvidaberg som ligger alltför nära Linköping. Indirekt skulle därför Linköpingsregionen stärkas. För Valdemarsvik är det därför bättre att vara kommuncentrum och samtidigt satsningsort. Samtidigt bör Norrköping även i fortsättningen kunna fungera som överordnat centrum.

Linköpings kommun har inget att erinra mot att Linköping och Norrköping gemensamt utgör primärt centrum. De båda kommunerna uppfyller dock var för sig de krav som kan ställas på ett primärt centrum. Geografisk närhet och de viktiga gemensamma frågorna kan motivera att definitionsmässigt låta Linköping-Norrköping tillsammans vara primärt centrum.

Norrköpings kommun framför att om Linköping och Norrköping skall vara gemensamt primärt centrum fordras att de två kommunerna och länsstyrelsen enas om riktlinjerna för ett samlat uppträdande. [ detta ligger att man slår fast principerna för i vilken av kommunerna, alternativt i båda, olika för ett väl utvecklat primärt centrum viktiga funktioner skall placeras. Det är vidare av stor betydelse att de två kommunerna ges så hög grad av likhet som möjligt inte minst avseende utbud på arbetstillfällen. Länsstyrelsen bör för ändamålet inrätta ett samrådsorgan. Om inte samarbetet mellan kommunerna utvecklas på avsett sätt bör var och en för sig vara primärt centrum.

Söderköpings kommun hävdar att om kommuncentra skall kunna fylla sina uppgifter är det nödvändigt att en ökad insats görs av staten med syfte att underlätta förändringar som ger den lokala arbetsmarknaden en ökad stabilitet.

FCO i Östergötlands län menar att Linköping och Norrköping bör vara

gemensamt primärt centrum. Därmed kan länet tillhandahålla ett kvalificerat serviceutbud, som inte vore möjligt om primärt centrum delades upp.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att Lin- köping och Norrköping bör vara gemensamt primärt centrum. Kammaren ställer sig också positiv till ett regionalt centra i länets södra del.

Lantbrukarnas länsförbund anser att den regionala strukturen är närmast en beskrivning av dagsläget och kan i viss mån bli en låsning inför framtida planering och resurstilldelning.

Länsstyrelsen finner att den regionala strukturen bör ligga fast. Linköping-Norrköping bör sålunda vara länets gemensamma primära centrum i syfte att åstadkomma en bättre balans inom detta centrum. Kommunikationerna från länets övriga centra till Linköping—Norrköping måste successivt förbättras och pendeltrafik på järnväg med kraftigt rabatterade biljettpriser på sträckan Mjölby — Linköping , Norrköping ordnas.

Kinda och Valdemarsvik bör ses som kommuncentra där satsningar bör ske för att utveckla de lokala arbetsmarknaderna med hjälp av bland annat lokaliseringsstöd. Samtidigt bör förutsättningar skapas för att i den södra delen av länet bygga upp ett regionalt centrum som kan ges formen av en kombination och funktionsdelning mellan de i sammanhanget aktuella nuvarande kommuncentra Kinda, Åtvidaberg och Valdemarsvik. vik.

Planen för utveckling av den regionala strukturen har karaktär av underlag för att styra och fördela regionalpolitiska medel och insatser av olika slag. Det innebär att länsstyrelsen är beredd att stödja initiativ som tas för att förbättra arbetsmarknad och service i kommuncentra. När därför fråga uppkommer om lokalisering av nytillkommande statlig verksamhet bör i första hand förutsättningarna för lokalisering till Norrköping prövas. Den verksamhet som här åsyftas är sådan som har minst länet som ansvarsområde.

För Östergötlands län föreslår länsstyrelsen följande regionala struktur och ställer följande krav på insatser.

Struktur Inriktning/insatser

Primärt cen tru m

Linköping/Norrköping — Statlig verksamhet av riks— och landsdelskaraktår

_ Aktiv påverkan för privat service av samma karaktär

— Decentralisering av beslut från cen- tral till regional nivå

— Beredskap för att möta kraftiga nedgångar i industrin

— Satsning på dataindustri

x Finspång ,?”

!

)Linkö i "' * [) n? K Teekenförkl r' i Åtvidaberg *) amg [J'(ax .

I . ( Valdemarswk Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum Länsgräns Kommungräns Gräns för inre stödområdet 0 Gräns för allm. stödo mrådet

|_._i_.___t ' 1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring Fig. 5:l Regional struktur, Östergötlands län llansplanenng 1974

— Breddad högre utbildning

— Utökad forskning inom högre ut- bildning

Regionala centra

Motala Utvidgning och nyetablering av Mjölby industri

Fins ån . . . . p g På länsniva decentraliserad statlig

och landstingskommunal verk- samhet

Kommuncentra

Ödeshög Serviceinsatser från stat och Boxholm landsting av lokal art Ydre

Kinda Åtvidaberg Söderköping Valdemarsvik

Ökad medverkan från staten på central och regional nivå till förändringar inom industrin som ger ökad stabilitet på den lokala arbetsmarknaden

5.3. Planeringsnivå 5.3.1 Planeringsnivå enligt länsstyrelsens beslut är 1973

Länsstyrelsen i plenum fattade i november är 1973 beslut om uppdelning på kommunerna av den befolkningsram som riksdagen år 1972 beslutade för länet avseende år 1980. Resultatet framgår av tab. 5.1.

5.3.2. Remissorganens förslag

Mjölby kommun accepterar länsstyrelsens befolkningsprognos och förslaget till planeringsnivå. Kommunen vill tolka den övre gränsen som ett uttryck för en hög handlingsberedskap i händelse av en snabbare expansion än vad prognosen utpekar. Ett underskridande av den nedre gränsen eller en tendens till detta uppfattas som att statsmakterna bör inskrida med effektiva stödåtgärder för att förhindra en sådan utveckling.

Beträffande planeringsnivån för år 1980 skriver Boxholm kommun att 6 150 invånare är det lägsta invånarantal kommunen kan ha på sikt för att kunna upprätthålla ett tillfredsställande serviceutbud. Förslaget till mål för sysselsättningen godtas av Ydre kommun. Dock menar kommunen att antalet sysselsatta inom byggnadsverksamhet ligger i underkant. Beträffande jordbruket framhålls att stora insatser krävs för att uppnå den föreslagna målsättningen. Kommunen ifrågasätter om angivna medel räcker för att uppnå föreslagen målsättning inom tillverkningsindustrin.

Befolkningsutvecklingen iKinda kommun är svårbedömbar och hänger intimt samman med utvecklingen på arbetsmarknaden. Kommunen anser bedömningen för jordbruk och skogsbruk samt byggnadsverksamhet alltför negativ. Kommunen ifrågasätter om inte läget på dess arbetsmark— nad är likartat med arbetsmarknadsläget i kommunerna inom det allmänna stödområdet.

Linköpings kommun menar att utvecklingen inom tillverkningsin- dustrin kan väntas bli mer positiv än vad som framgår av länsstyrelsens bedömning. En höjning av prognosen för den offentliga sektorn är enligt kommunen motiverad genom att utbyggnaden av barntillsynen och propositionen angående högskoleutbildningen medför en ökad efter- frågan på offentliga tjänster. Kommunens och länsstyrelsens befolknings— prognoser sammanfaller emellertid i stort beroende på olikheter i bedömningen av förvärvsfrekvensernas utveckling. Beträffande plane- ringsnivån sammanfaller bedömningarna. Norrköpings kommun konstaterar i sitt yttrande att mindre avvikelser fortfarande förekommer mellan kommunen och länsstyrelsen för tillverk- ningsindustri, speciellt massaindustrin. Även skillnader inom social- och sjukvård kvarstår. Länsstyrelsen bör höja sin prognos med hänsyn till den snabba utbyggnaden särskilt inom sjukvårdssektorn.

Kommunen menar att yrkesstrukturen borde tas med när mål för

sysselsättningen formuleras. Om så sker blir behovet av regionalpolitiska insatser inom industrin större. Kommunen anser att insatser inom den offentliga verksamheten är ett verksamt regionalpolitiskt medel. Därmed finns möjlighet att uppnå bättre balans mellan Linköping och Norrköping vad avser yrkes- och lönestruktur. Målsättningen för sysselsättningen inom offentlig verksamhet och tillverkningsindustri bör därför ligga 1 500 arbetstillfällen utöver prognosen år 1980 och år 1990.

Valdemarsviks kommun accepterar länsstyrelsens förslag till plane- ringsnivå liksom bedömningen av sysselsättningsutveckling och befolk- ningsutveckling. Behovet av att utveckla kommunens arbetsmarknad bör dock betonas kraftigare.

Östergötlands FCC-distrikt pekar på att prognosen för sysselsättningen inom tillverkningsindustrin visar på en expansion i länets kommuner med undantag för Linköping och Norrköping. En sådan bedömning överens— stämmer inte med den i allmänhet väntade stagnationen inom industrin. De redovisade ökningarna inom de mindre kommunerna kommer att kräva stora ansträngningar. Bedömningen för byggnadsverksamheten förefaller vara rimlig. En ytterligare utbyggnad av den offentliga verksamheten anses nödvändig för att tillgodose allmänna behov. Ambitionen att skapa fler arbetstillfällen för just kvinnor bör inte överbetonas. Nya arbetstillfällen behövs och de bör gälla både män och kvinnor.

Lantbrukarnas läns/"örbund anser att de åtgärder och den målsättning som ställs upp i länsplaneringen i många delar överensstämmer med förbundets program. Befolkningsprognosen för länet anses dock vara för optimistisk. Förbundet anser att länsstyrelsens förslag till målsättning inom jord- och skogsbruket bör vara prognos för sysselsättningen inom näringsgrenen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare delar uppfatt- ningen att gynnsamma förutsättningar bör finnas för att utveckla industrin i länet under förutsättning av en näringsvänlig politik. Målsätt- ningen för sysselsättningen för industrin år 1980 accepteras. Man bör öka möjligheterna för kvinnorna att gå ut på arbetsmarknaden genom att bygga ut barntillsynen. Deltidsarbete för kvinnor inom industrin bör ordnas i större utsträckning än för närvarande. Med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen för kommunerna anses utvecklingen inom den offentliga verksamheten svårbedömbar.

5.3.3. Planeringsnivaer år 1980 och år 1990 enligt länsstyrelsens beslut Länsstyrelsens kommentar till remissorganens synpunkter

Jord- och skogsbruk. Även om en ny syn på jord— och skogsbruket kan skönjas krävs det enligt länsstyrelsens uppfattning för att den föreslagna målsättningen skall uppnås grundläggande förändringar ijordbrukspolitiken, Man kan uppnå en sådan effekt genom en förändrad syn på förvärven av jordbruksfastigheter och en mer markerad övergång från en högprislinje till en lågprislinje. Länsstyrelsen finner att framförda synpunkter i nuvarande läge inte kan medföra några förändringar i

prognosen för sysselsättningen inom de areella näringarna.

Tillv e r k nin g sin d u s t r i. Utbyggnadsplaner inom verk;tadsin- dustri i Mjölby kommun motiverar en uppjustering av prognosen. Linköpings och Norrköpings kommuner hävdar att prognosen för industrisysselsättningen bör ligga högre än i länsstyrelsens bedömning. Någon ny information som motiverar en sådan förändring har emellertid inte framkommit.

Offentlig förvaltning och tjänster. Linköpings och Norrköpings kommuner anser en uppjustering av sysselsättningsprogno— sen för den offentliga verksamheten motiverad. Skillnaden mellan kommunernas och länsstyrelsens bedömning avser främst sjukvårdssek- torn." Länsstyrelsen baserar prognosen på landstingets sjukvårdsplan och en däri inlagd utbyggnadstakt. Länsstyrelsen finner inte skäl att ändra på framlagd prognos.

Målsättning för sysselsättningen

Norrköpings kommun hävdar att länsstyrelsen inte beaktar yrkesstruk- turen i kommunen utan enbart pekat på att kommunen har en god sysselsättnings- och branschstruktur.

Av länsplaneringens förslagsdel framgår att en stor del av de i Norrköping verksamma företagen har sin centrala ledning lokaliserad till andra orter. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det därför vara en ambition att komplettera den industriella verksamheten med ett ökat inslag av befattningar av beslutskaraktär, vilket innebär en strävan att förbättra yrkesstrukturen och därmed inkomstnivån inom :stort sett ramen för den prognostiserade sysselsättningen.

I fråga om målsättningen för sysselsättningsnivån i industri år 1980 och år 1990 föreligger den skillnaden mellan Linköping och Norrköping att utvecklingen i Linköping i prognosens form bedöms mindre gynnsam än i Norrköping. I formuleringen av ambitionsnivå och målsättning för industrins sysselsättningsvolym är skillnaden i förhållande till prognosen i Linköping mätt i antal arbetstillfällen därför större (1 100 arbetstillfällen år 1980) än i Norrköping (210 arbetstillfällen år 1980).

Norrköping önskar en satsning inom den offentliga verksamheten utöver prognosen genom bland annat lokalisering av statlig Verksamhet. Länsstyrelsen vill här peka på de stora regionalpolitiska satsningar som kommit kommunen tillgodo inte minst genom pågående omlokalisering av statliga verksamheter. Denna åtgärd väntas fram till år 1980 tillföra kommunen ca 1 900 befattningshavare. Härvid bör också en betydan— de utjämning av skillnaderna i yrkes- och näringsgrensstruktsren mellan Linköping och Norrköping ske genom att målsättningen i de båda kommunerna avser olika näringsgrenar. Effekterna av satsningarna i Norrköping bör därför studeras innan ytterligare förslag till regionalpolitiska åtgärder i kommunen läggs. Emellertid bör mder denna tid vid behov regionalpolitiska åtgärder kunna vidtas.

SOU 1975:92 Prognos förfolkmängden år 1980 och år 1990

| tab. 531 redovisas folkmängden i länets kommuner är 1965, 1970 och ar 1974 samt den beräknade folkmängden i länets kommuner är 1980 och ar 1990.

De revideringar som gjorts innebär att befolkningstillväxten i Motala, Mjölby. Finspångs och Norrköpings kommuner antas bli något långsam- mare än i planeringsunderlaget, medan en snabbare tillväxt väntas ske i Söderköpings kommun. 1 Ödeshögs, Boxholms och Ydre kommuner bedöms befolkningsminskningen bli något mindre ijämförelse med de prognoser som redovisats i planeringsunderlaget.

Planeringsnivå år 1980

Av tab, j;] framgår att prognoserna för Motala, Mjölby, Åtvidabergs, Linköpings. Finspångs, Norrköpings och Söderköpings kommuner fått vara vägledande vid bestämning av planeringsnivån.

För Ödeshögs, Boxholms och Ydre kommuner anser länsstyrelsen att folkmängden inte får understiga den som resp. kommun hade vid slutet av är 1974.

] länsprogram 1970 uttalade länsstyrelsen att Kinda och Valdemarsviks kommuner skulle utgöra stödjepunkter för kommersiell och kulturell service i södra Östergötland. Länsstyrelsen anser att detta kräver insatser för att skapa ytterligare arbetstillfällen i dessa kommuner. Kapacitets- utnyttjandet i kommunala anläggningar är ett motiv för att planera efter den övre gränsen i Valdemarsvik. l Kinda kommun har länsprogrammets målsättning för år 1980 beträffande folkmängden uppnåtts och därför bör insatserna enbart koncentreras på att öka antalet arbetstillfällen.

Planeringsnivå år1990

Av tab. S:] framgår även länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer är 1990. Enligt länsstyrelsens befolkningsprognos skulle folkmängden år 1990 uppgå till 409 000 invånare. Förslaget till planeringsnivå har satts till 406 900—428 000.

5.3.4. Kommunal ekonomi

Enligt länsstyrelsens bedömning bör inte föreslagna planeringsnivåer innebära nägra påfrestningar på kommunernas ekonomi, möjligen med undantag för Valdemarsviks kommun, där speciella ekonomiska insatser kräves t. ex. i form av extra skatteutjämningsbidrag. Kommunernas egna insatser för att bygga ut sin service varierar även om man tar hänsyn till skatteutjämningsbidraget och andra statliga bidrag. Med anledning härav föreslär länsstyrelsen bland annat att kommunernas indelning i skatte- kraftsklasser omprövas.

Tab. S:] Befolkning, prognos och planeringsnivå för Östergötlands län

Kommun l-"aktisk Befolkningsramar Prognos, läns— Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel— planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974 ————————— sens beslut

1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Motala 48 589 49 360 49 500— 51400 50 700 51 300 50 000— 51 300 51 300— 53 500 Mjölby 24 627 25 429 25 800— 27 800 26 000 26 700 25 500— 26 600 26 700— 28 500 Ödeshög 6 087 5 921 6 700* 5 800 5 600 5 900— 6 500 6 300— 7 000 Boxholm 6 383 5 903 6 150* 5 900 5 900 5 900— 6 500 6 300— 7 000 Ydre 4 358 4 213 4 250* 3 850 3 600 4 200— 4 500 4 300— 4 600 Kinda 10 492 10 680 10 700— 12 000 10150 9 800 10 700— 11500 11200— 12 000 Åtvidaberg 13 058 13 055 13 500— 15 000 13 500 13 900 13100— 13 500 13 400— 14 200 Linköping 104 642 108 034 109 900—1 13 800 111950 116 700 110 000—114 000 114 000—1 18 000 lfinspiing 24 765 24 903 25 700— 27 600 25 650 26 200 25 100— 26 200 26 200— 28 000 Norrköping 121531 119 470 124 000— 129 000 125 700 130 400 122 800—127 800 127 400—133 400 Söderköping 9 641 10162 10 000—- 10 700 11050 11 300 10 250— 11 100 10 800- 11800 Valdermarsvik 9 146 8 882 8 6004 9 600 8 700 8 500 8 8504 9 600 9 0004 10 000

Summa länet 383 319 386 012 394 800—414 000 398 950 409 900 392 3004409 100 406 900—428 000 Liinsritm enligt prop. 19721111 390 000—410 000 l-örslng till länsram

enligt länsplanering 1974 392 300.409 100 406 900—428 800

*riktviirtle

5.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Länsplanering 196 7 och länsprogram 19 70

Vid sin anmälan av länsplanering 1967, prop. 1969:1, gjordes bedömningen att i kommunblocken i Östergötlands län borde en utveckling i enlighet med vad alternativ 2 antyder, innebärande cirka 426 000 invånare 1980, läggas till grund för planeringen.

1 länsprogram 1970 utarbetades en planeringsnivå för länets folk- mängd år 1980 som angavs till cirka 440 000. Ijämförelse med alternativ 2 i länsplanering 1967 ligger ökningen på Kinda, Linköping, Norrköping och Valdemarsvik. Detta har ett samband med de förslag som framlades i länsprogrammet vilka redovisas nedan.

Den av riksdagen beslutade befolkningsramen för Östergötlands län är 390 000—410 000 invånare år 1980. Länsstyrelsens fördelning av denna ram på kommuner framgår av tab. S:]. Länsramens övre gräns ligger enligt länsstyrelsens uppdelning på 414 000 invånare år 1980. En påtaglig minskning i förhållande till tidigare material har gjorts i framför allt Linköping och Norrköping.

Länsstyrelsens riktlinjer för den regionalpolitiska verksamheten i länet enligt länsprogram 1970 kan sammanfattas i bland annat följande punkter.

Sysselsättningsskapande åtgärder

— Byggande av industrilokaler.

-— Differentiering av näringslivet för att ge valmöjligheter. — Ökat utrymme för förvärvsarbete åt kvinnor förenat med utbyggnad av barntillsynen.

— Minskat beroende av försvarsbeslutens konsekvenser i Linköping. Differentiering av näringslivet. — Fler företag med beslutsfunktioner bör lokaliseras till Norrköping.

— Lokaliseringsstöd till Motala, Mjölby och Finspång om utvecklingen blir negativ. — Sysselsättningsstimulerande insatser med bland annat lokaliseringsstöd i Kinda och Valdemarsvik. _ Beredskapsarbeten och skyddade arbetsplatser får inte permanentas och bli slutstation för handikappade personer. w Trafikplaneringens förslag bör genomföras. — Bättre samordning av alla små beslut som har regionalpolitiska effekter.

Konkret har följande åtgärder vidtagits.

— Östergötlands län är försökslän i samband med trafikplaneringen. — Flera industrilokaler har byggts, en del med statsbidrag. — Lokaliseringsstöd har beviljats till investeringari industrin i Kinda och Valdemarsvik.

-- Omlokalisering från Stockholm till Linköping och Norrköping av statlig verksamhet håller nu på att förverkligas. _ Barndaghemsbyggandet har ökat, vilket bland annat medger ökat förvärvsarbete för kvinnor.

5.5. Arbete

Den grundläggande utgångspunkten för länsstyrelsens resonemang vad gäller arbetsmarknaden i länet har varit att utveckla de lokala arbetsmark- naderna. Inte minst gäller detta sysselsättningens fördelning på närings— grenar och ambitionen att minska beroendet av dominerande arbetsstäl— len. Därvid har länsstyrelsen uttalat att en stor pendling mellan länets kommuner utgör ett tecken på en obalans antingen på den lokala arbetsmarknaden eller på den lokala bostadsmarknaden. Speciellt har kvinnornas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden tagits upp. Detta gäller främst de lokala arbetsmarknaderna isödra delarna av länet. Länsstyrelsen anser att för att detta skall kunna ske måste barntillsynen kraftigt byggas ut, något som gäller samtliga länets kommuner, men i synnerhet kommuncentra. Åtgärderna syftar också till att höja inkomstnivån i länets kommuner.

5.5.1. Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden

Sysselsättningsstrukturen i länet förskjuts enligt antagandena i prognosen från de varuproducerande näringarna (jord— och skogsbruk, tillverkningsindustri samt byggnadsverksamhet) mot de tjänsteproduce- rande näringarna (varuhandel, samfärdsel, post och tele, privata tjänster samt offentlig förvaltning och tjänster). År 1970 var andelen sysselsatta inom den varuproducerande sektorn 55 % mot 45 "o iden tjänsteprodu- cerande. Motsvarande tal för år 1980 är 48 % resp. 52 % och för år 1990 44 % resp. 56 %. Det är den offentliga verksamhetens expansion som ligger bakom den tjänsteproducerande sektorns dominans år 1980 och 1990. Omlokalisering av statliga verk från Stockholm till Linköping och Norrköping är en av orsakerna till detta. (Se fig. 5.3.)

När det gäller sysselsättningens struktur och omfattning är speciellt tillverkningsindustrin av stort intresse. Med undantag för Norrköping, som har en förhållandevis god struktur inom industrin sett till sysselsätt- ningen fördelad på industribranscher, är sysselsättningen i flertalet kommuner koncentrerad till massa-, pappers- och trävaruindustri och/ eller till metall- och verkstadsindustri. Det kan också konstateras att flertalet kommuner saknade någon eller några av industribranscherna år 1970. Ödeshög, Ydre, Kinda och Söderköping hade en lag andel sysselsatta i tillverkningsindustri.

[ relativt många kommuner dominerar ett eller två arbetsställen arbetsmarknaden. Detta är speciellt markant i Boxholm men även i Kinda, Åtvidaberg, Linköping, Finspång, Söderköping och Valdemarsvik.

Prognosen för utvecklingen inom industrin för år 1980 pekar mot en fortsatt koncentration av sysselsättningen till speciellt metall- och verkstadsindustrin. Enligt bedömningen är det också de stora arbetsstäl- lena som beräknas expandera.

Med hänsyn till att jord- och skogsbruket eller den tunga industrin är dominerande i Ödeshög, Boxholm, Ydre, Kinda, Finspång och Valde- marsvik måste arbetsmarknaden där anses som alltför begränsad. Detta bekräftas också av att förvärvsintensiteterna för kvinnorna ärjämförelse- vis låga.

I jämförelse med riksgenomsnittet för år 1970 är förvärvsfrekvenserna för män genomgående högre i länets kommuner.

Det motsatta förhållandet gäller förvärvsfrekvenserna för kvinnor. För att samma förvärvsintensitet skulle ha rått i länet som i riket 1970 skulle ytterligare cirka 2.600 kvinnor varit ute i förvärvslivet. Bristen på arbetstillfällen lämpade för kvinnor är ett tecken på att en ganska stor undersysselsättning eller dold arbetslöshet bland kvinnor förekom detta år i länet.

Förvärvsintensiteterna för män är 1980 beräknas ligga högre än riksgenomsnittet. För kvinnor väntas de med undantag för Norrköping och Linköping ligga under riksnivån. För länet som helhet saknas med den bedömningen sammanlagt ca 1 600 arbetstillfällen för att riksnivån skall uppnås år 1980. De största avvikelserna finns i Mjölby, Ödeshög, Boxholm, Ydre, Kinda och Valdemarsvik.

[ januari år 1975 var 3.870 personer kvarstående arbetssökande ej sysselsatta. Svängningarna under året med en topp under vintern är markanta.

Vid en jämförelse mellan distrikten är den höga siffran för Norrköping påfallande. Under det senaste året har dock siffran för Linköpingsdi- striktet allt mer skjutit i höjden.

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning var arbetslösheten i länet fjärde kvartalet är 1974 1,5 % av den totala arbetskraften i åldrarna 16—74 år. Motsvarande tal för riket var 1,7 %. Med undantag för Ödeshög och Valdemarsvik kan inte den öppna arbetslösheten betecknas som hög i jämförelse med andra kommuner i landet detta år.

Antalet arbetslösa tenderar att stiga efter varje konjunktursvacka. Restarbetslösheten har på många orter blivit ett besvärande problem. Ofta drabbas då personer med handikapp av något slag, fysiskt, psykiskt eller socialt. (Se fig. 5.5.) .

Mot bakgrund av den utveckling som rätt under 1960-talet och hittills under 1970-talet måste bedömningen göras att antalet arbetslösa kommer att stiga i framtiden. Någon precisering av arbetslöshetens storlek kan dock inte göras.

Tab. 5.'2 Sysselsatta i Östergötlands län

Kommun Antal sysselsatta

1965 1970 1980 1990

Motala 19 618 20 461 21700 22 390 Mjölby 9 012 9 283 9 630 9 970 Ödeshög 2 417 2 019 1920 1860 Boxholm 2 491 2 268 2 240 2 270 Ydre 1778 1460 1 190 1 120 Kinda 4156 3 842 3 440 3 400 Åtvidaberg 5 150 5 246 5 490 5 550 Linköping 45 412 48 162 50 320 54 500 Finspång 9 715 10 627 11530 11 810 Norrköping 51 139 52 659 54 890 59 130 Söderköping 3 519 3 317 3 770 3 850 Valdemarsvik 3 966 3 495 3 160 3 160 Summa länet 158 373 162 839 169 280 179 010

5.5.2 Mål för de lokala arbetsmarknaderna

Länsstyrelsen föreslår att tillverkningsindustrin bör utvecklasi Motala, Mjölby, Åtvidaberg, Linköping, Finspång och Norrköping för att skapa en ökad trygghet för sysselsättningen och ökade valmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden genom att branschstrukturen kompletteras. Därigenom skapas nya typer av industri och nya arbetstillfällen. Dessa bör vara av sådan att att de även kan intressera kvinnor. Åtgärderna bör även koncentreras på att höja arbetsmarknadens attraktivitet.

De lokala arbetsmarknaderna i Ödeshög. Boxholm, Ydre. Kinda, Söderköping och Valdemarsvik måste anses vara mindre väl utvecklade. Insatserna på arbetsmarknaderna i dessa kommuner bör därför i första hand syfta till att öka antalet arbetstillfällen utan att någon speciell inriktning anges med undantag för att öka antalet arbetstillfällen intressanta för kvinnor. Detta kan ske inte bara genom industrins expansion utan även genom satsningar på servicenäringarna. Landstingets sjukvårdsplan bör därvidlag kunna utgöra en lämplig utgångspunkt för utbyggnaden av den offentliga verksamheten i Ödeshögs, Boxholms och Ydre kommuner. Vidare bör utveckling av turism och rekreation kunna ge ökad sysselsättning inom privata tjänster i Ödeshögs. Boxholms, Ydre, Kinda, Söderköpings och Valdemarsviks kommuner.

Ett förverkligande av prognos och framför allt målsättning för sysselsättningen som den framläggs i länsplaneringen ställer avsevärt större krav på barntillsynens kapacitet än vad nuläge och utbyggnads- planer kan tillgodose. Det framstår därför som angeläget att den aviserade särskilda femåriga planeringen för barntillsynens utbyggnad som påbörjas innevarande år genomförs med sysselsättningsmålen som tungt vägande utgångspunkt.

lin stimulans i form av höjda statliga bidrag torde vara en förutsättning för att utbyggnaden kan ske i en takt som motsvarar ambitionen att öka sysselsättningen.

] budgetpropositionen år 1975 för statens inkomster och utgifter finns också intagen en höjning av båda dessa bidrag jämfört med det läge som hittills gällt. Länsstyrelsen vill förorda att utöver denna generella höjning metoden med extra bidrag prövas även i fortsättningen. Det är tänkbart att dessa extra bidrag skall reserveras för kommuner med jämförelsevis svagt ekonomiskt underlag.

Länsstyrelsen vill framhålla att ambitionerna för arbetsmarknaden i länet även förutsätter ökade insatser för att stärka konkurrensmöjlig- heterna på arbetsmarknaden för personer med olika former av handi-

kapp.

5.6. Service

Länsstyrelsen anser att tillgängligheten av såväl kommersiell som offentlig service för närvarande kan betecknas som tillfredsställande i samtliga länets kommuner. På grund av befolkningsutvecklingen i södra delarna av Östergötland finns risk för att underlaget på sikt för vissa serviceanordningar kommer att minska. Beträffande mer kvalificerad service i regionala och primära centra är tillgängligheten mindre god för invånarna i Kinda och Valdemarsvik. Länsstyrelsen menar att dessa kommuners centralorter bör vara stödjepunkter för service i södra delarna av länet.

5.6.1. Utbildning

Grundskolan är utbyggd i samtliga länets kommuner.Endastkomplet- terande investeringar väntas bli behövliga under den närmaste tioårs- perioden. Gymnasieskola finns i Motala, Mjölby, Linköping, Finspång och Norrköping. Utbudet av utbildningslinjer är relaterat till elevunder- laget. Vissa gymnasieskolelinjer finns även i Valdemarsvik och Åtvida— berg.

l länet finns utbildning med elever från hela landet, bland annat Stefansskolan i Borensberg för urmakare och optiker, Statens Trädgårds- skola i Norrköping och guldsmedsskolan i Strålsnäs. Lärarutbildning finns i Linköping och Norrköping samt arbetsmarknadsutbildningi Motala och Norrköping.

Universitetet i Linköping har filosofisk, medicinsk och teknisk fakultet. Under de närmaste åren tillförs en utbildningslinje för data- teknik och forskningsorganisationen väntas bli utbyggd.

5.6.2 Hälso- och sjukvård samt annan social service

Länet, som utgör ett sjukvårdsområde, är indelat i tre distrikt: västra, centrala och östra med Motala, Linköping resp. Norrköping som huvudorter. Under år 1974 framlade Östergötlands läns landstings sjukvårdsplanekommitte' ett betänkande. Hälso- och sjukvård i Östergöt-

land — riktlinjer för framtiden. Förslaget har varit föremål för en omfattande remissbehandling och beslut i landstinget. Planen kommer därmed att ligga till grund för landstingets handlande inom sjukvårds— området för den närmaste tioårsperioden.

Östergötlands läns landsting har avtal med landstingen i Kalmar och Jönköpings län om regionsjukvård vid regionsjukhuset i Linköping. I avtalet regleras dels de specialiteter som omfattas av regionsjukvards— avtalet dels det antal vårdplatser som disponeras av resp. landsting.

Utvecklingen inom sjukvårdssektorn styrs bland annat av de beslut som fattas av landstinget och den planering som bedrivs där. Som tidigare nämnts har landstinget utarbetat och antagit en plan för den framtida hälso- och sjukvården i länet fram till och med är 1985. Där anges målsättningar för olika områden och lämnas förslag på åtgärder och kostnadsberäkningar för att uppnå dessa målsättningar. 1 vad man dessa målsättningar kommer att uppnås är beroende dels av hur värderingar förändras dels av de ekonomiska resurserna. Vid landstingets höstmöte år 1974 uttalades en prioritering av den öppna hälsovården och långtidsvården. Vidare skulle vårdresurserna spridas ut även till de mindre kommunerna.

Äldringsvård

Behovet av äldringsvård i kommunerna är beroende av antalet invånare över 70 år. Den relativa andelen invånare i denna åldersgrupp kan variera kraftigt från kommun till kommun. Behovet av platser inom äldringsvår— den i kommunerna är bland annat beroende av hur landstinget löser sin utbyggnad av långvården.

Av investeringsplanerna i KELP 1974—1978 framgar att kommunerna i länet ämnar göra relativt stora satsningar inom såväl den öppna som slutna äldringsvården.

Barntillsyn

Vid årsskiftet 1974/1975 fanns i länet 11000 platser vid daghem. förskolor, fritidshem och familjedaghem. Ett är tidigare var antalet 8 400 platser.

Trots att de större kommunerna svarar för en andel av antalet platser som klart överstiger exempelvis deras folkmängdsandel i länet är platsantalet otillräckligt. Den karaktäristiken gäller med ännu mer uttalad skärpa för gruppen kommuncentra.

Platstillskottet för de närmaste tre åren har av kommunerna uppgivits till 2.256, vilket per år innebär en drastisk minskning jämfört med tillskottet under år 1974.

Service för invandrare

Antalet utländska medborgare är speciellt stort i Motala, Finspång och Norrköping. Dessa kommuner har bland annat organiserat tolkservice, rädgivningsbyråer och spräklekskola. Behovet av service för utländska

5.6.3. Bostäder

Under senare delen av 1950-talet och fram till år 1970 rådde i länet en intensiv byggnadsverksamhet, varvid bostadsbeståndet utökades och moderniserades samt antalet större lägenheter ökade. [ de senaste kommunala bostadsbyggnadsprogrammen redovisar emellertid kommu- nerna ett minskat bostadsbyggnadsbehov och inom ramen för detta ett kraftigt minskat behov av att bygga lägenheter i flerfamiljshus bland annat till följd av ökat intresse för boende i småhus samt ett ökat antal tomma lägenheter. Detta har medfört en viss försämring av planbered- skapen under en övergångsperiod.

För att ett hushåll skall kunna fungera tillfredsställande fordras arbetstillfällen, utbildning, varuhandel m.m. inom räckhåll för hushålls- medlemmarna vars aktionsradie begränsas av tillgången på olika slag av k'transportmedel. De mindre tätortsbildningarna syns ofta endast kunna tillgodose en mindre del av detta behov. För att komplettera nödvändiga behov fordras ett ganska stort transportarbete. Risk finns därför att dessa orter bara kan möta de krav som ställs från medborgarna i begränsad omfattning. Bostadsfunktionen blir det centrala. Arbetsplatser saknas eller finns bara i begränsad omfattning. Skola och daghem kan inte alltid etableras om kraven på underlag skall vara uppfyllda. Länsstyrelsen anser att hänsyn i ökad utsträckning bör tas till dessa faktorer vid bostadsbyg- gandets lokalisering.

5.6.4 Kommunal ekonomi

Länsstyrelsen konstaterar att kommunernas egna insatser för att bygga ut sin service varierar även om man tar hänsyn till skatteutjämnings- bidraget och andra statliga bidrag. Med anledning härav föreslår läns- styrelsen bland annat att kommunernas indelning i skattekraftsklasser omprövas.

5.6.5. Kommersiell service

Länsstyrelsen anser att tillgången på kommersiell service för närvaran- de är tillfredsställande i länets kommuncentra och regionala centra. Servicesituationen i södra delarna av länet inger dock bekymmer för framtiden.

5.6.6. Kommunikationer

Det inom ramen för den regionala trafikplanen framlagda förslaget till trafiklösningar ger länet en tillfredsställande trafikförsörjning vad gäller den regionala persontrafiken. Enligt länsstyrelsen är det väsentligt att resurser ställs till förfogande så att ambitionerna kan förverkligas.

5.7. Miljö

5.7.1. Fysisk riksplanering

Riksdagen fattade på grundval av prop. 19721111 beslut om att skärgården i norra Kalmar län och i Östergötlands län upp till Bråviken utgör ett område av riksintresse inte minst för det rörliga friluftslivet. Vidare utpekades Norrköping som ett av de områden dit miljöstörande industri kan lokaliseras.

5.7.2. Miljö, rekreation och turism

Den statliga kommittén för turism rn. m. föreslår att ett antal områden särskilt utvecklas för turism och friluftsliv. Ett sadant område är skärgården i Östergötlands och Kalmar län.

Kommittén anför att det utöver detta begränsade antal primära områden finns områden av mindre men ändå avsevärd betydelse i rekreationssammanhang. Exempel på sådana omraden i länet är sjödi- striktet i södra delen av länet och Sommenomradet samt västra Östergötland med ett stort antal kulturhistoriskt värdefulla byggnader och anläggningar, som enligt länsstyrelsens mening båda väl fyller de av kommittén uppställda kraven för primära rekreationsområden, Ytterliga- re exempel är Göta kanal som led för fritidsbåtar och Kolmården med djurparken. Denna typ av områden röner uppmärksamhet från hela landet. Därför anser länsstyrelsen det vara hög tid att konkreta förslag som innebär insatser av ekonomisk art läggs för beslut i riksdagen.

Med stöd av naturvårdslagen kan länsstyrelsen förordna att områden av väsentlig betydelse för friluftsliv, vetenskaplig naturvård eller allmän— hetens friluftsliv förordnas som naturreservat. Hittills har länsstyrelsen av dessa skäl förordnat drygt 30 naturreservat. Det senast tillkomna reservatet är den mycket kända fågelsjön Tåkern. Förhandlingar pågår om förordnande av ytterligare reservat.

Även om den turistinriktade rekreationen, där längre sammanhängan- de ledighet är en förutsättning, har stor betydelse måste i rekreations- begreppet också tas med de möjligheter som finns inom nära räckhåll från bostadsorten och som kan utnyttjas som ett komplement till arbete och annan förvärvsinriktad verksamhet.

5.7.3. Miljö och teknik

i Östergötlands län liksom i landet i övrigt har utbyggnaden av kommunala avloppsreningsverk varit särskilt omfattande de senaste åren. Utbyggnaderna har föranletts dels av krav på större kapacitet beroende på expansionen i många tätorter dels av krav på ökad effektivitet vid reningen.

Den 1 januari 1975 fanns inom Östergötlands län 60 kommunala avloppsreningsverk dimensionerade för mer än 200 personer. Renvatten-

tillgangen kan sägas vara god i Östergötland. För en tillfredsställande försörjning fordras tillgång till dels goda vattentäkter dels effektiva vattenverk. Planerade investeringar i vattenverk och avloppsreningsverk är för Östergötlands län ca 123 milj. kr. resp 130 milj. kr.

Fram till och med december 1974 har i länet ca 61,5 milj. kr investerats i miljöförbättrande åtgärder inom industrin. Av denna summa har ca 24 milj. kr beviljats som statsbidrag till 75 företag i Östergötland.

5.7.4. Miljön som hinder och stimulans för utveckling

De tekniska restriktionerna skulle kunna ses som betydelsefulla. Nu har emellertid utbyggnaden av avloppsrening och vattenförsörjning, nått så langt och har sådana inbyggda expansionsmöjligheter att en utbyggnad inom ramen för gjorda prognoser eller mer omfattande än så knappast kan anses vara svår att genomföra. Sett utifrån planen för utveckling av länets regionala struktur kan den bedömningen göras att Linköping/Norrköping som primärt centrum kan fylla sin funktion som i väsentliga avseenden arbetsmarknad och serviceområde för hela eller stora delar av länet. Motala, Mjölby och Finspång som regionala centra kan väl spela rollen som baspunkter för medborgarna i den egna ochi angränsande kommuner. Ödeshög, Boxholm, Ydre, Kinda, Åtvidaberg, Söderköping och Valdemarsvik kan fungera som kommuncentra och ge arbete och service avpassat efter lokala krav utan att konflikter med miljösynpunkter behöver uppstå. För Kinda och Valdemarsvik som nödvändiga stödjepunkter i länets södra och sydöstra del kan tvärtom det vidgade miljöintresset förstärka möjligheterna att där skapa stabilitet. För Kindas del kan en utvecklad rekreationsverksamhet i sjöområdet inklu- sive Sommen ge nya arbetstillfällen. l Valdemarsvik är skärgården en given utgångspunkt för stimulans i sysselsättningshänssende.

0/ 0 PC RC KC . », 45 *— ( oonre r. . ..... , , m .- Jm 00- »o m ' wöueshög 40 ., mVamemarsv-k ' ut»—Boxholm Kinda o... : en. I . c... ww ooo oo.- o-u W vm— oo— M men. 35 o- m n- .» nu |.- ”Norrköpingo o..—Motala _. m . nu no.—Amdaherg _Lmköpmg-Notrkbping quölby .. Wi. - Osöderköotng o .. . li-Linköplngo _Finspang . M .. * .. 30 o :i. nu . . . o ') ' . . c

Fig. 5:2 Andel av befolkningen är 1980 i åldersgruppen

30 4 w ar 0/ 0 PC RC KC . 60 ' .- . L Q. . .. . . äLinköping-Nonköping _ nu no.-.. men. nu". Malot-la ot.-- _ 50 nu! *mpinspang ___-Söderköping . '_— unt—Åtvidaberg oo egt—_...- _ mMiothv om». '. ' _ au: = 090—- 0:10 WValdemarsv-k o oil—Bonholm o...-Kinda Vdu ooo. o . (.o- ecco-testing o 00 0

Fig. 5.'4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet

kvinnor i elden: ] 5—-64 är

Arild ma 1000—lll

60 & immun

namn. tam—w

nm mun-uu a

utv-u luv-.. 40 20 "mum-un— m e amm— 0 År |” 1910 1080 1090

Fig. 5.3 S_vsselsättningsutveckling i olika näringsgrenar under perioden 1 965 , 1 990

0 /o pc RC KC

.4,

N

_ 0.1.4,

om

3.0 v.... a... '” bg

sov-m.m..",-

.U då” och åäö 8

' Ftv-nine uar-u samern- Alma.-uma

' M|Blby Llnkopmq . Noukbgmq

trillat;

I...—Sluttniånmg en.

. dim.?” .

- J.:ximzi. tl

no com-al u _

' var. nu”.

Fig, 5.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 är

8-70 PC 71-74

Lrnuww-Norrkwne ?

:f' Lanuonim-Nor-kuninu

Norrkupinqo

Vd" Åtvldnbora Odolhöq _. Valdemarsvik

vnldmnruvlk

_ 1 Gun-hoc

' Bonholm -2 Ydr- -3

Fig. 5.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

6 JÖNKÖPINGS LÄN

6.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Den allmänna utgångspunkten för planeringen utgör de av riksdagen fastställda målen för regionalpolitiken, som i korthet går ut på att människorna i alla delar av landet bör få del av den materiella, sociala och kulturella välfärden så långt detta är möjligt.

Planeringsnivåer i form av befolkningstal för län och kommuner utgör ett av de viktigaste medlen i planeringen. Planeringsnivåerna skall utgöra underlag för bedömningar vid lokaliserings- och dimensioneringsbeslut.

Befolkningsutvecklingen i Jönköpings län under 1960-talet och den gångna delen av 1970-talet har kännetecknats av en viss obalans mellan olika delar av länet. Av tab. 6:1 framgår att den östra länsdelen (Tranås, Aneby, Nässjö, Eksjö, Vetlanda och Sävsjö) har stagnerat befolknings- mässigt medan Jönköpingsregionen och i synnerhet den sydvästra länsdelen (Värnamo, Gnosjö och Gislaved) har ökat sin folkmängd ganska kraftigt.

Det framgår också att utvecklingstakten varierat mellan de olika ortstyperna.

Länsstyrelsens riktlinjer för planeringen uttryckt i planeringsnivåer innebär för tiden fram till år 1990 en mera balanserad utveckling mellan skilda länsdelar och ortstyper jämfört med utvecklingen under perioden l961+1974.

Av övriga mera övergripande riktlinjer för planeringen i länet kan

Tab. 6:1 Befolkningsu[vecklingen under perioden 1961 —1990

Folkmängd Förändr(%) Folkmängd Förändr (%) __ 1961—1974 1990 1975—1990 1960 1974 (Intervalimitt) Jönköpings län 277 600 301 800 + 9 321 800 + 7 Jönköping-Vaggeryd 106 800 119 450 + 12 129 100 + 8 Ö länsdelen 115 300 116 800 + 1 121 000 + 4 SV länsdelen 55 400 65 550 + 18 71 700 + 9 Primärt centrum 95 900 108 200 + 13 117 500 + 9 Regionala centra 145 000 156 150 + 8 165 200 + 6 Kommuncentra 36 600 37 450 + 2 39 100 + 4

särskilt nämnas det angelägna i att höja den i länet ganska låga kvinnliga yrkesverksamhetsgraden. Länsstyrelsen anser det väsentligt att planering- en i fråga om utbildning, barntillsyn o.d. inriktas på att underlätta en sådan utveckling.

En annan viktig utgångspunkt för planeringen måste vara att för de enskilda människorna öka tillgängligheten av arbete och service. Den relativt sett decentraliserade struktur som karaktäriserar länets befolk- ning och näringsliv kräver betydande insatser på kommunikationernas område.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla att det från planeringssynpunkt är otillfredsställande, att Habo—Mullsjö-området, som i en rad hänseenden har mycket nära anknytning till Jönköping, inte ligger i Jönköpings län.

6.2. Regional struktur 6.2.1 Riksdagens beslut är 1972

Riksdagen fastställde år 1972 en plan för utveckling av den regionala strukturen. Planen innebär en uppdelning av länets kommuner i tre ortstyper, vari Jönköping utgör primärt centrum, Tranås, Nässjö/Eksjö, Vetlanda, Värnamo och Gislaved regionala centra samt Aneby, Sävsjö, Vaggeryd och Gnosjö kommuncentra.

6.2.2. Kommunernas synpunkter

Flertalet kommuner har i sina yttranden över planeringsunderlaget till länsplanering 1974 framhållit att de mycket väl fullgör sina funktioneri den gällande planen. Ingen kommun för fram krav på att bli inplacerad i någon annan ortsklass. Däremot kritiseras i vissa fall själva principen med en ortsklassificering.

Jönköpings kommun anser sig mycket väl hävda sin roll som primärt centrum. Även för framtiden anser sig kommunen ha goda möjligheter att hävda denna roll.

Länets regionala centra synes över lag anse att den gällande planen på ett riktigt sätt beskriver den roll de har att spela i ett regionalt sammanhang. I flertalet fall täcker deras omland delar av kommuneri angränsande län. Särskilt utmärkande är detta för Tranås kommun. För att kunna leva upp till rollen som regionalt centrum anser kommunen det nödvändigt med vissa ytterligare satsningar inom bl. a. servicesektorn. Nässjö och Eksjö kommuner vänder sig mot att bli betraktade som ett gemensamt regionalt centrum.

Kritiken mot ortsklassificeringen som sådan kommer från vissa av länets kommuncentra. Aneby och Vaggeryds kommuner synes i och för sig acceptera en ortsklassificering men menar att den inte får verka styrande på ett sätt som hämmar deras egen utveckling. Sävsjö kommun anser att ortsklassificeringen snarast bör utgå som ett medel i regionalpo— litiken.

6.2.3. Länsstyrelsens förslag

Den av riksdagen beslutade planen för den regionala strukturen överensstämmer med det förslag till ortsklassificering som länsstyrelsen redovisade i länsprogram 1970. Genom planeringsunderlaget till länspla- nering 1974 och kommunernas analys av detta har tillkommit ett material som gör det möjligt att pröva hur de olika kommunerna i dag fyller sina funktioner i den gällande planen.

Det nya materialet visar att Jönköping mycket väl fyller sin roll som primärt centrum. Serviceutbudet ligger på en nivå som är normal för primära centra. Även arbetsmarknaden fungerar i stort sett bra. Det måste dock konstateras att yrkesverksamhetsgraden för kvinnor ligger på en ganska låg nivå ijämförelse med rikets övriga primära centra.

Även länets regionala centra är på det hela taget väl rustade för sin roll. Serviceutbudet i kommunerna avviker inte på något anmärkningsvärt sätt från vad som är normalt för ortstypen i fråga. I fråga om arbetsmarknad finns vissa påtagliga variationer. Eksjö kommun intar en särställning genom sin höga andel sysselsatta i offentlig tjänst. Detta återspeglas i en hög kvinnlig yrkesverksamhet och en jämförelsevis god arbetsmarknad för högutbildade. Även Gislaved, Värnamo och Tranås uppvisar höga kvinnliga yrkesverksamhetstal. I Nässjö och Vetlanda är den kvinnliga yrkesverksamheten låg vilket torde hänga samman med den stora andelen sysselsatta inom träsektorn.

Mot Nässjös och Eksjös kritik av sammankopplingen må anföras, att hela denna planering grundar sig på det faktum att det måste råda en funktionsuppdelning mellan olika orter. Ju större underlag exempelvis en servicefunktion kräver, på desto färre orter kan den spridas ut. Sammankopplingen mellan Nässjö och Eksjö i planen för den regionala strukturen är ett uttryck för möjligheten att mellan de två orterna fördela sådana specialiserade funktioner som måste utnyttjas gemensamt för att underlaget ska räcka till.

Länets kommuncentra uppvisar ett serviceutbud som är i stort sett normalt för ortstypen i fråga. De är genomgående väl belägna i förhållande till länets högre centra.

Sammanfattningsvis kan sägas att den av riksdagen fastställda planen för den regionala strukturen ger en rättvisande bild av det sätt på vilket kommunerna i Jönköpings län fungerar i ett regionalt sammanhang. I det stora hela är de olika kommunerna väl rustade för att uppfylla de krav som kan ställas. Länsstyrelsen anser därför att den fastställda planen är väl ägnad att ligga till grund för planeringen i länet, och länsstyrelsen finner för närvarande ingen anledning till förändringar av densamma.

6.3. Planeringsnivå 6.3.1 Planeringsnivåer på grundval av riksdagens beslut 1972

I statsmakternas regionala handlingsprogram av år 1972 angavs såsom planeringsram för Jönköpings län en befolkning år 1980 av 305 000—

Svart färg Röd färg

!

"Eksjö

, . .. .' Nässjöf». Teckenförklaring ' *, *k x x) * » , — — _ , ['=”' Vaggeryd TX _ ) Storstadsområde / l . J _ '. &. . (_ . *x ,'x Sävsjö Vetlanda

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns Gräns för inre stödområdet

Gräns för allm. stödområdet 1972 års beslut

0 50 km

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974

Fig. 6:I Regional struktur i Jönköpings län

320000 invånare. På Kungl. Maj:ts uppdrag gjorde länsstyrelsen under hösten 1973 en nedbrytning av länsramen på planeringstal för de olika kommunerna. Enligt anvisningarna skulle genomsnittet för intervallen för kommunerna sammantagna ligga inom det av statsmakterna angivna länsintervallet. I tab 6.3 redovisas länsstyrelsens fördelning av länets befolkningsram på kommuner. I det stora hela rådde överensstämmelse mellan länsstyrel- sens och kommunernas syn på befolkningsutvecklingen.

6.3.2. Kommunernas förslag till planeringsnivåer

I tab. 6:2 redovisas de förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990 som kommunerna lämnat efter sin analys av prognosen. Siffrorna gäller för indelningen den 1 januari 1975 vilket innebär att Stensjöom— rådet ingåri Nässjö kommun.

Tab. 6.'2 Kommunernas förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Kommun 1980 1990 Jönköping 112 600 117 600 Tränas 20 000 20 300 Aneby 6 500 6 700 Nässjö 34 200 35 500 liksjö 18 900 19 250 Vetlanda 29 600 30 300 Sävsjö 11 800 11 900 Vaggeryd 11 500 12 000 Värnamo 31 300 32 500 Gnosjö 8 000— 8 600 — Gislaved 29 300— 30 000 —

S:a länet 313 700—315 000

Jönköpings kommuns förslag till planeringsnivåer ligger avsevärt under prognosen i planeringsunderlaget. Kommunen anger som skäl för sin bedömning att den årliga nettoutflyttning, som tog sin början år 1971, fortsatte även under år 1974. Inpendlingen till kommunen främst från Haboblocket, kommer enligt kommunens beräkningar att ligga på en betydligt högre nivå än som anges i planeringsunderlaget. Även förvärvs- frekvenserna för ungdomar och kvinnor harjusterats upp av kommunen, vilket verkar dämpande på inflyttningsbehovet.

Tranås kommun har under perioden 1971—1974 fått vidkännas en årlig nettoutflyttning på igenomsnitt ca 150 personer. Kommunen anger som en bidragande orsak till detta att invånare från Tranås bosatt sig i omgivande småkommuner. Beträffande den framtida befolkningsutveck— lingen ansluter sig kommunen, utan någon närmare analys till prognosen i planeringsunderlaget. Aneby kommun påpekar att kommunens tidigare negativa befolkningsutveckling har vänt i positiv riktning under 19- 70-talet. Även för framtiden räknar man med en viss befolkningsökning. Som skäl för denna bedömning anger kommunen bl.a. att efterfrågan på arbetskraft förväntas bli god.

Under perioden 1971-1974 har nettoutflyttningen från Nässjötkom- mun uppgått till ca 250 personer i genomsnitt per år. Orsaken till den negativa utvecklingen har enligt kommunen varit den sysselsättningsminskning som ägt rum inom träindustrin och inom samfärdseln. Kommunens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990 är betydligt högre än prognosen i planeringsunderlaget och kräver en kraftig nettoinflyttning. Kommunen betonar att det krävs statligt stöd av olika slag för att en sådan utveckling ska komma till stånd.

Eksjö kommun redovisar ett förslag till planeringsnivåer som ligger något högre än prognosen i planeringsunderlaget. Skillnaden beror på att kommunen räknar med en något positivare sysselsättningsutveckling.

Vetlanda kommun håller fast vid sin tidigare befolkningsmålsättning som är betydligt högre än prognosen i planeringsunderlaget. Ijämförelse

med prognosen räknar kommunen dels med en högre industrisysselsätt— ning och dels med en lägre nettoinpendling.

Sävsjö kommuns förslag till planeringsnivåer innebär att den hittillsva— rande negativa utvecklingen vänder. Ett visst inflyttningsöverskott väntas uppstå som följd av ett ökat behov av arbetskraft.

Vaggeryds kommun redovisar, med hänvisning till de senaste årens inflyttningsöverskott, ett förslag till planeringsnivåer som ligger något högre än prognosen i planeringsunderlaget.

Värnamo kommun konstaterar att prognosen i planeringsunderlaget för kommunen är präglad av den betydligt lugnare utveckling som rätt hittills under 1970-talet ijämförelse med utvecklingen under 1960-talet. Kommunen ansluter sig till prognosen.

Gnosjö kommun går inte in på någon närmare analys av befolkningsut- vecklingen utan anger endast att man inget har att invända mot den av länsstyrelsen uppställda planeringsnivån för kommunen för år 1980. Prognosen i planeringsunderlaget ligger inom ramen för denna planerings— nivå.

Gislaveds kommun redovisar ett förslag till planeringsnivå som ligger mycket högre än prognosen i planeringsunderlaget. Kommunen grundar sitt ställningstagande på en bedömning av den framtida sysselsättnings- utvecklingen som ligger mycket högre än motsvarande bedömning i prognosen.

6.3.3. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990 redovisas i tab. 63. Enligt anvisningarna anges planeringsnivåerna i form av intervall. Därmed markeras att osäkerheten är stor då det gäller att ange utvecklingsmöjligheterna i framtiden. Med hänsyn till att denna osäkerhet ökar ju längre tidsperspektivet utsträcks, används i regel ett något vidare intervall för år 1990.

Länsstyrelsen anser det möjligt att uppnå de föreslagna planeringsni- våerna inom ramen för den nuvarande tillämpningen av reglerna för den regionalpolitiska stödverksamheten. Även om stödet huvudsakligen bör vara förbehållet de delar av landet som omfattas av det allmänna stödområdet så måste dock särskilda åtgärder liksom hittils kunna sättas in för att lösa akuta sysselsättningsproblem i länet. Sådana åtgärder kan bli särskilt aktuella i den östra länsdelen där inslaget av relativt känsliga branscher såsom träbranschen och pälsbranschen på sina håll är stort. I själva verket måste det sägas att för några av kommunerna i östra länsdelen har de föreslagna planeringsnivåerna karaktär av målsättning.

I de flesta fall överensstämmer länsstyrelsens förslag till planeringsni- våer väl med kommunernas egna förslag. Endast för tre kommuner är avvikelserna så stora att man kan tala om skillnader mellan länsstyrelsens och resp. kommuns uppfattning om lämplig planeringsnivå. Detta gäller för Tranås, Nässjö och Gislaveds kommuner, för vilka länsstyrelsen inte anser det troligt med en inflyttning av den storleksordning som kommunerna själva fört fram.

Tab. 6.3 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Jönköpings län

Kommun Faktisk

1970

befolkning

1974

Bcfolkningsramar enligt länsstyrel— sens beslut

1980

Prognos, läns— planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

107 768 19 097 6 328 33 586 18 203 Vetlanda 28 842 Sävsjö 11 499 Vaggeryd 11 046 Värnamo 29 350 Gnosjö 7 672 Gislaved 26 200

Jönköping Tranås

108195 18 867

6 452 32 989 18 255 28 723 11555 11263 29 848

8185 27 486

112 500—117 500 19 300— 20 300 6 100— 6 500 33 400— 35 000 18 200— 19 200 28 900— 30 300 11 600— 12 200 11 200— 11 800 30 800— 32 200 8 000— 8 600 29 500— 30 900

112 500 19 500 6 600 33 400 18 700 29 400 11 700 11 500 31 200 8 600 28 900 117 500 19 900 6 700 33 600 19 000 30 000 11 800 11 600 32 700 9 000 30 000

Summa länet 299 591

Länsram enligt prop. l972:111

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974

301818

309 500—324 500 305 000—320 000

312 000 321 800

110 000—115 000 19 000— 20 000 6 400— 6 800 32 600— 34 200 18 200— 19 200 28 700— 30 100 11 400—- 12 000 11 200— 11 800 30 500; 31 900 8 300— 8 900 28 200— 29 600 304 500—319 500 304 500—319 500 115 000—120 000 19 300— 20 500 6 400— 7 000 32 700? 34 500 18 400— 19 600 29 200— 30 800 11 400— 12 200 11 200— 12 000 31 900— 33500 8 600—- 9 400 29 200— 30 800 313 300—330 300 313 300—330 300

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer ger uttryck för en optimis- tisk framtidsbedömning för länet och dess kommuner. Beräkningarna utmynnar i ett inflyttningsbehov som måste betraktas som stort mot bakgrund av de senaste årens tendens till minskad rörlighet mellan olika delar av landet samt mot en mera restriktiv invandringspolitik.

6.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser 6.4.1 Regionalpolitiskt stöd

Sedan år 1965 fram till årsskiftet 1974—1975 har lokaliseringsstöd, i samtliga fall i form av lån, beviljats fem företag i länet. Den sammanlagda lånesumman uppgår till drygt 15 milj. kr., vilket är drygt hälften av de totala investeringskostnaderna för de projekt till vilka lokaliseringsstöd har utgått. Företagen har i ansökningshandlingarna beräknat att den utbyggnad som stödet har initierat kommer att medföra en ökning av antalet sysselsatta med drygt 400 personer. Från ansökningstillfällena fram till årsskiftet 1974—1975 har dock antalet sysselsatta i de fem stödföretagen ökat med ca 600 personer.

Lokaliseringsstöden har i tre fall utgått till företag för investeringar i utbyggnader i Tranås, medan de övriga två stöden utgått till företag i Vaggeryd och Sävsjö.

Utbildningsstöd har i Jönköpings län utgått till två företag, båda lokaliserade i Tranås. Det beviljade stödet har uppgått till 594 000 kr., varav 530 000 kr. utnyttjats. Antalet personer som berörts av denna utbildning är ca 125 personer.

6.4.2. Övriga insatser med regionalpolitiska effekter

Bland övriga insatser med regionalpolitiska effekter kan nämnas omlokalisering av statliga verk och utbyggnad av den högre utbildningen. Till Jönköping skall, med början sommaren 1975, lokaliseras fyra olika verk, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd och domstolsverket, som tillsammans skall sysselsätta ca 500 personer. Förslag föreligger också på att en högskola skall förläggas till Jönköping (prop. 197519), och hösten 1975 påbörjas en försöksverksamhet med yrkesteknisk högskola.

Även arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska insatser har re- gionalpolitiska effekter. Inom det sistnämnda området bör framhållas de stödåtgärder av olika slag som är riktade mot vissa branscher som är särskilt betydelsefulla i olika delar av länet, nämligen möbel—, gjuteri-, päls- och metallmanufakturindustrin.

6.5 Arbete 6.5.1 Sysselsättningsutvecklingen Hela näringslivet

Under perioden 1965—1970 ökade sysselsättningen i länet i en takt som låg riksgenomsnittet nära. Även de enskilda näringsgrenarna föränd- rades i ungefär samma takt som för riket som helhet. Det enda mera markanta undantaget utgör byggnadsverksamheten vars ökningstakt var avsevärt högre i länet än i hela riket.

Inom industrin ökade sysselsättningen för länets del med 1 % under perioden 1965—1970 medan den för riket som helhet minskade med 1,5 %. Även vad gäller sektorn offentliga tjänster hade länet en något kraftigare tillväxt än riksgenomsnittet.

Även i länets enskilda kommuner har sysselsättningsutvecklingen under perioden 1965—1970 i stort sett följt den för riket normala. Det är endast Gislaveds och Gnosjö kommuner som har haft en sysselsättnings- utveckling som mera markant avviker från den för resp. ortsgrupp normala utvecklingen. Sysselsättningsutvecklingen har i dessa två kom- muner varit klart positivare än genomsnittet för regionala centra resp. kommuncentra.

Den hittillsvarande och beräknade sysselsättningsutvecklingen för näringslivet som helhet redovisas i tab. 6.'4.

Sammanfattningsvis kan konstateras att bedömningarna i den revide- rade näringlivsprognosen pekar på

' en viss uppbromsning av minskningstakten inom jord- och skogsbruk ' en måttlig men dock starkare tillväxt inom industrin än under perioden 1965—1970 » en nedgång av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten — endast smärre förändringar i sysselsättningen inom sektoremavaruhan-

del, samfärdsel och privata tjänster en fortsatt kraftig ökning av sysselsättningen inom den offentliga sektorn.

Jord- och skogsbruk

Jord- och skogsbrukets andel av det totala antalet förvärvsarbetande är i Jönköpings län något större än i riket som helhet. Nedgången iantalet sysselsatta fortgår i den för riket normala takten. En viss uppbromsning av minskningstakten förväntas ske under 1970- och 1980-talen.

Ett allmänt problem för större delen av länets jordbruk är svårigheten att uppnå en tillfredsställande produktivitet. Orsakerna till detta kan bl. a sökas i företagsstrukturen inom länets jordbruk med relativt sett små brukningsenheter samt den höga genomsnittsåldern hos brukarna, detta i kombination med att länets geografiska läge på sydsvenska höglandet begränsar växtodlingen till att i huvudsak omfatta foderspannmål och vallväxter.

Förslag till åtgärder

— Ökad satsning bör ske på rationaliseringsåtgärder som är avpassade för det i länet dominerande småjordbruket och kombinerade jord- och skogsbruket. — Möjligheterna till kompletterande sysselsättning bör underlättas för brukare av mindre enheter t. ex. genom utökning av skogsmark. Skogsbruket i länet är i stor utsträckning inriktat på produktion av sågtimmer. Sågverksindustrin förbrukar ca 70 % av den totala avverkning- en, en volym som motsvarar 80—85 % av det totala råvaruvärdet.

Det enskilda skogsbruket dominerar helt i Jönköpings län. Av skogsmarksarealen ligger 84% i privat ägo. Kombinationen jord- och skogsbruk är mycket vanlig ochjordbrukarna svarar för en stor del av det arbete som nedläggs i länets skogsbruk. Detta är ett förhållande som får tillmätas stor betydelse även för framtiden. Det är emellertid nödvändigt att det mindre skogsbruket kan ges en arbetsmetodik som är bättre anpassad till dess förutsättningar än för närvarande. Bättre samverkan mellan skogsägarna måste komma till stånd.

Skogens betydelse som rekreationskälla har ökat starkt under senare tid. För skogsbrukets dels innebär detta att ytterligare krav på hänsynsta- gande kan komma att ställas från det rörliga friluftslivet. Även andra typer av miljökrav påkallar hänsyn i ökande grad.

Skogsbruket kommer i framtiden i än högre grad att inriktas mot långsiktigt hög och jämn produktion, vilket förutsätter större hänsyn till skogens biologiska förutsättningar än vad senaste decenniers tekniska hjälpmedel medgivit. Rationaliseringen kommer att fortgå men den stora svårigheten ligger i att utveckla en lämplig teknik för skogsvårdsarbeten.

—— Skogsproduktionen bör stimuleras bl.a. genom intensifiering av skogsvårdande åtgärder, ökad skogsbruksplanläggning och höjd stan- dard på skogsbilvägnätet.

Tillverkningsindustri

Enligt 1970 års folkräkning utgjorde andelen industrisysselsatta i Jönköpings län 41 %, av det totala antalet sysselsatta, medan motsvaran- de andel för riket som helhet var 31 %. Till följd av länets starka industrialiseringsgrad väger denna sektor ganska tungt vid en bedömning av näringslivets framtida utveckling. Enligt folkräkningsstatistiken ökade antalet industrisysselsatta under perioden 1960—1965 för länets del med 10 %, medan medeltalet för riket var 4,4 %. Under perioden 1965—1970 ökade industrisysselsättningen i länet med l%. För riket som helhet inträffade en minskning med 1,5 %. Tillverkningsindustrin är mångsidigt sammansatt och spridd till länets alla delar. Vissa särdrag i spridnings- mönstret kan dock noteras.

1 länets sydvästra del, västboområdet och angränsande delar av Östbo härad, med kommunerna Värnamo, Gnosjö och Gislaved, intar den

mindre och medelstora industrin en dominerande ställning. De ojämför- ligt största branscherna är gummivaru-, plast— och verkstadsindustrin. Speciellt kännetecknande för industrin i detta område är att den ofta är underleverantör till, eller har legotillverkning för större företag såväl inom som utom länets gränser.

Träindustrin är länets näst största industribransch. Denna industrigren domineras klart av de små företagen. Till mycket stor del är branschen koncentrerad till länets östra delar. Inom flera kommuner är branschens andel av den totala industrisysselsättningen över 50%. Ett flertal orter domineras helt av träindustrin. Möbel- och snickeriindustrin är särskilt väl företrädd i trakterna kring Nässjö. [ Vetlanda, Aneby och Sävsjö är inslaget av trähustillverkning markant.

En annan region med säregen koncentration är Tranås där är 1970 närmare 40 % av de industrisysselsatta arbetade inom pälsbranschen.

Av länets totala antal industrisysselsatta återfinns ca en tredjedel inom Jönköpings kommun. Den dominerande branschen är verkstadsindustrin. Hela 45 % av länets sysselsatta inom verkstadsindustrin återfinns i Jönköpings kommun.

De kommuner som har haft den kraftigaste ökningen av antalet industrisysselsatta under perioden 1965—1970 är Vetlanda, Gislaved och Gnosjö. 1 Jönköping har antalet industrisysselsatta minskat med 6% under perioden. Även i Nässjö och Eksjö har det skett en viss minskning.

Vad gäller den framtida utvecklingen har i 1970 års långtidsutredning en viss minskning av antalet industrisysselsatta bedömts trolig för riket som helhet.

För Jönköpings läns del har, som tidigare nämnts, den hittillsvarande utvecklingen varit mera positiv än för riket. Detta förhållande väntas råda även i framtiden. Denna bedömning motiveras av den rådande strukturen, som varit en stor tillgång i länets näringsliv. Den starka tonvikten på mindre och medelstora företag har inte varit någon negativ faktor i utvecklingen utan tvärtom varit till fördel. Företagen har visat sig ha goda förutsättningar för rationell drift och en påtaglig förmåga att anpassa sig till ändrade förhållanden. Detta har bl. a. kommit till uttryck under perioder av konjunkturnedgång då uppkommande problem med risk för friställningar ofta kunnat lösas tack vare möjligheterna till snabba produktionsomläggningar o. d.

Bland de största problemen beträffande industrin i länet är att efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft är väsentligt större än tillgången. Å andra sidan har industrin i länet under de senaste åren också drabbats av sådana omställningsproblem att lokaliseringsstöd utgått i vissa områ- den och vissa branscher har också blivit föremål för särskilda insatser.

Flera av länets kommuner har i sina yttranden över planeringsunder- laget framfört att möjligheterna för industrin att expandera i hög grad beror på dess möjligheter att erhålla erforderlig arbetskraft. Det gäller särskilt kommunerna i länets sydvästra delar.

En grundläggande förutsättning för att industrierna skall kunna expandera i beräknad omfattning är att kvinnorna i betydligt större utsträckning än för närvarande söker sig till traditionellt manliga

industrigrenar. För att möjliggöra detta krävs åtgärder av olika slag såsom en utbyggnad av barntillsynen och arbetsmarknadsutbildningen. Det krävs även att man inom industrin gör insatser för en anpassning av arbetsplatserna vad gäller maskiner och arbetsmiljön i stort, liksom att man ger ökade möjligheter till flexibel arbetstid och deltidsarbete.

Förslag till åtgärder

+ För att tillgodose behovet av arbetskraft krävs bl.a. insatser föratt öka den kvinnliga sysselsättningen och insatser inom yrkesutbildning— ens område. — För att tillgodose behovet av industrimark och industrilokaler bör

bl. a. kommunerna i sin översiktliga planering reservera mark för olika typer av industrier samt tillhandahålla lokaler för uthyrning till småföretag. — Ett rikt register av åtgärder för att stödja och utveckla den mindre industrin har kommit till under senare år och bl. a. har företagareföre- ningen fått ökade resurser. Det gäller nu att tillvarata, samordna och upplysa om dessa möjligheter. I vissa hänseenden behövs emellertid förbättringar. Angeläget är bl. a. att generationsskiftesproblematiken ytterligare utreds. — För att lösa de strukturella problem som förekommer framför allt inom den träbearbetande industrin, främst snickeri- och möbelin- dustrin, bör befintliga stödåtgärder utnyttjas och utvidgning av åtgärdsregistret ske. — Direkta regionalpolitiska stödåtgärder kan bli aktuella för att lösa akuta sysselsättningsproblem.

Byggnadsverksamhet

Antalet sysselsatta i byggnadsverksamheten i länet uppgick år 1970 till 11 140, en ökning från år 1965 med 840 sysselsatta eller 8,1 %. Prognosen innebär för länet som helhet en minskning med ca 2 000 sysselsatta under 1970-talet. Ett problem inom näringsgrenen är den stora avgången av byggnadsar- betare, vilken till en del beror på en hög genomsnittsälder hos arbetskraften.

Förslag till åtgärder

— För att råda bot på den förväntade bristen på yrkesutbildad arbetskraft krävs olika åtgärder som underlättar nyrekryteringen, bl. a. ett bättre utnyttjande av resurserna inom vuxenutbildningen och förbättring av arbetsmiljön.

Servicenäringarna

lnom servicenäringarna — som består av näringsgrenarna varuhandel. samfärdsel samt privata och offentliga tjänster —— har under perioden 1965—1970 antalet sysselsatta ökat med ca 13 %. Under perioden 1970—1980 beräknas en ökning ske med ca 17 % och under perioden 1980—1990 beräknas ökningen bli ca 16 %. Den absolut största ökningen av antalet sysselsatta beräknas ske inom näringsgrenen offentlig förvalt— ning och tjänster. Inom varuhandel och privata tjänster beräknas endast smärre ökningar och inom samfärdsel beräknas en viss minskning äga rum.

När det gäller sysselsättningen inom näringsgrenen samfärdsel, post- och televerk, framstår situationen i länet i stora drag som tillfredsställan— de. Ett undantag är dock Nässjö kommun, där kommunikationsverken svarar för en betydligt större andel av sysselsättningen än i länet som helhet. Sedan början av 1960-talet har det skett en kraftig minskning av antalet sysselsatta inom kommunikationsverken Ytterligare inskränk— ningar i antalet sysselsättningstillfällen har aviserats av SJ.

Inom näringsgrenen offentlig förvaltning och tjänster har, som nämnts, skett en kraftig ökning av antalet sysselsatta under perioden 1965—1970. Ökningen har under perioden uppgått till 38 %. Ökningen fram till år 1990 beräknas bli ca 42% under perioden 1970—1980 och ca 35 % under perioden 1980—1990. Inför denna kraftiga ökning hyser vissa kommuner betänkligheter. Man anser att kommunerna, som svarar för en mycket stor del av näringsgrenen offentlig förvaltning och tjänster, kommer att få betydande svårigheter när det gälle finansieringen av expansionen. Särskilt gäller detta om man som målsättning har att begränsa ökningen av den kommunala utdebiteringen. Länsstyrelsen delar dessa synpunkter men framhåller att dessa kommunalekonomiska pro- blem är generella och att det får förutsättas att de beaktas centralt.

Förslag till åtgärder

— Det är angeläget ur sysselsättningssynpunkt att framför allt de statliga kommunikationsverken uppmärksammar Nässjös möjligheter i sin planering.

— Möjligheterna till en decentralisering av beslutsfunktionerna inom centrala myndigheter och verkibör uppmärksammas.

6.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen Allmänt

[ detta avsnitt betraktas näringslivet från den enskilde individens synpunkt, alltså arbetsmarknadens förmåga att ge individerna valmöjlig- heter och trygghet för sysselsättningen. Bland de frågeställningar som behandlas är hur sysselsättningen fördelar sig på olika näringsgrenar och olika industribranscher och hur den rådande och förväntade näringsstruk-

Tab. 6.'4 Sysselsatta iJönköpings lön

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Jönköping 46 086 48 264 51 600 55 550 Tranås 8 285 8 606 8 900 9 150 Aneby 2 621 2 220 2 300 2 400 Nässjö 14 333 13 792 13 300 13 600 liksjö 7 914 7 859 8 050 8 600 Vetlanda 11745 11811 12 250 12 950 Sävsjö 4 877 4 430 4 350 4 550 Vaggeryd 4 683 4 435 4 350 4 450 Värnamo 12 881 13 399 14 050 15 000 Gnosjö 3 457 3 542 3 800 3 950 Gislaved 11 044 12 013 13 100 13 900 Summa länet 127 926 130 371 136 050 144 100

turen kan tänkas påverka sådana förhållanden som kvinnornas förvärvs- möjlighet, arbetslöshetsfrågor etc.

Sysselsättningens struktur

I fråga om näringsstruktur finns vissa bestämda skillnader mellan länet och hela landet i genomsnitt. Det som ger sin speciella prägel åt länets näringsliv är den starka industrialiseringen. Vad beträffar industrialise- ringsgrad kommer Jönköpings län på tredje plats i landet efter Västman— lands och Älvsborgs län.

Den andra sidan av den höga industrialiseringsgraden är att servicenä- ringarna får en mindre andel av den totala sysselsättningen. Detta gäller särskilt näringsgruppen tjänster, men även övrig service.

Den industriella strukturen i länet kännetecknas av ett betydande inslag av mindre och medelstor industri. Framför allt gäller detta i länets sydvästra delar. Den ojämförligt största industribranschen i detta område är metall— och verkstadsindustrin. Även i länets östra delar är inslaget av småföretag stort medan branschmässigt träindustrin dominerar. Av länets totala antal industrisysselsatta återfinns ca en tredjedel inom Jönköpings kommun. Den dominerande branschen där är verkstadsindustrin, som framför allt präglas av förekomsten av några större företag inom maskinindustrin.

Den rådande och framtida näringslivsstrukturen och utvecklingen av antalet arbetstillfällen har självfallet stor betydelse för valmöjligheterna och tryggheten för sysselsättningen. Ett stort antal arbetstillfällen inom pendlingsavstånd, dvs. en stor lokal arbetsmarknad, bör sålunda innebära såväl ökade valmöjligheter som ökad trygghet för den anställde. En differentierad arbetsmarknad inom industrin, såväl vad gäller olika näringsgrenar som bransch- och storleksmässigt, innebär också fördelar ur dessa aspekter.

Näringslivsstrukturen i den sydvästra länsdelen har visat sig ha många fördelar. Exempelvis har arbetslösheten där även vid konjunkturnedgång-

ar varit mycket låg. Det måste emellertid också framhållas att den rådande sysselsättningsstrukturen i området inte kan betraktas enbart som positiv när det gäller tryggheten på arbetsmarknaden. Det finns exempelvis vissa problem som är särskilt förknippade med den mindre industrin, nämligen generationsskiftesproblem och problem som hänger samman med att ett stort antal företag i området är underleverantörer till större företag. Ur trygghetssynpunkt kan dessa förhållanden i vissa fall innebära nackdelar för individen.

Sysselsättningsstrukturen i kommunerna i länets östra del känneteck- nas som nämnts av ett betydande inslag av träindustri. Denna branschen— sidighet kan vara en negativ faktor när det gäller tryggheten och valfriheten på arbetsmarknaden, allra helst som vissa delar av branschen kan komma att få vidkännas besvärliga omställningsproblem.

Ett område i länets östra del där det nu anförda i viss mån är tillämpligt är Mariannelund. Den där belägna Bruzafors sulfitfabrik sysselsätter ca 100 personer vilket är ca en tredjedel av industrisysselsätt- ningen i orten. Sulfitfabn'ken skall upphöra med driften under år 1977 på grund av att företaget (MoDokoncemen) inte anser sig kunna uppfylla ställda miljökrav. Nedläggningen innebär ett för orten stort bortfall av arbetstillfällen och det är därför angeläget att en ersättningsindustri lokaliseras till orten.

När det gäller sysselsättningsstrukturen i länets östra delar måste också framhållas pälsbranschens stora betydelse i Tranås kommun. Pälsbransch- en är relativt konjunkturberoende vilket ur trygghetssynpunkt kan innebära nackdelar och omställningsproblem kan också förväntas inom branschen.

Förslag till åtgärder

# Behov föreligger av kompletterande industri i orter präglade av företagsensidighet och belägna relativt långt från större orter.

6.5.3. Yrkesverksamhetsgrader

Yrkesverksamhetsgraderna i länet uppvisar vissa särdrag. Yrkesverk- samhetsgraden för män är den högsta i riket. Däremot ligger den kvinnliga yrkesverksamheten något under riksgenomsnittet. (Se fig. 6:4.)

Skillnaderna mellan länets kommuner är ganska små vad beträffar yrkesverksamhetsgraderna för män. Däremot varierar de kvinnliga yrkes- verksamhetstalen högst avsevärt mellan länets kommuner. Variationerna kan till en del bero på att man på olika håll kommit olika långt i strävandena att underlätta speciellt de gifta kvinnornas utträde på arbetsmarknaden genom t. ex. utbyggnaden av barnstugor. Främst beror emellertid kvinnornas varierande yrkesverksamhetstal på näringslivets olikartade struktur kommunerna emellan. Kommuner med hög andel kvinnor i arbetskraften har i regel även hög andel inom servicenäringarna eller inom sådana industrigrenar som traditionellt sysselsätter kvinnlig

arbetskraft.

Enligt länsstyrelsens mening är en höjning av den kvinnliga yrkesverk- samheten en av de viktigaste frågorna som behandlas inom länsplanering- ens ram. Det är därför ytterst angeläget att söka bryta de hinder som föreligger för att kvinnorna skall kunna gå ut på arbetsmarknaden.

Förslag till åtgärder

— För att höja den på vissa håll i länet relativt låga kvinnliga yrkesverksamhetsgraden krävs åtgärder inom arbetsförmedlingens och arbetsmarknadsutbildningens område, bättre anpassning av arbets- platserna efter kvinnornas krav och möjligheter samt särskilda insatser för att förbättra möjligheterna för kvinnor som har barn.

6.5.4. Arbetslöshetsfrågor

I förhållande till flertalet andra län har Jönköpings län en låg arbetslöshet (se fig. 6.6). Så har också varit fallet under lång tid tillbaka. Ur trygghetssynpunkt för individen måste den relativt låga arbetslösheten i länet betraktas som något mycket positivt. Den arbetslöshet som trots allt registreras och som visar tendenser att öka, oavsett konjunkturläget, kan i viss utsträckning förklaras med att vid räkningarna av antalet arbetslösa det alltid finns ett antal personer på väg mellan två arbeten samt att ett större antal arbetslösa kommer till myndigheternas känne— dom bl.a. genom införandet av det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta hindrar inte att man som övergripande mål måste ha att med alla till buds stående medel verka för en minskad arbetslöshet.

Förslag till åtgärder

—— Erforderliga resurser måste ställas till arbetsförmedlingens förfogande. Minst ett fast kontor bör finnas i varje kommun och med hänsyn till länets näringsstruktur är det erforderligt att efter hand pröva behovet av ytterligare lokalkontor.

6.5.5. Arbetskraftspendling

Mellan åren 1965 och 1970 har nettoinpendlingen till Jönköpings län ökat från 430 till 1 090 personer. Fram till år 1980 beräknas den öka till ca 2 000 personer.

Nettoinpendlingen till Jönköpings kommun beräknas öka från ca 700 år 1970 till ca 1 700 år 1980, främst beroende på en beräknad kraftig utveckling av inpendlingen från Habo.

Pendling torde i regel upplevas som en uppoffring i tid och pengar för den enskilde. Även för samhället i stort innebär pendlingen en belastning på många sätt, t. ex. i form av krav på trafikapparaten. Samtidigt får man inte glömma pendlingens positiva sida. Med bättre pendlingsmöjligheter följer bättre valmöjligheter och trygghet på arbetsmarknaden för den enskilde.

Pendlingsmöjligheterna varierar emellertid mellan olika individer. Möjligheten att använda bil har blivit en kärnfråga i det sammanhanget. En rad undersökningar har visat vilka stora försteg bilisten har framför kollektivresenären då det gäller att välja arbete, att anpassa sig till störningar på arbetsmarknaden och att välja plats och form för boendet.

Förslag till åtgärder

— För att underlätta pendling för icke bilburna bör möjligheterna till kollektiva arbetsresor förbättras.

6.5.6. Inkomster och löneläge

lnkomstnivå och löneläge är faktorer som självfallet har en avgörande betydelse ur välfärdssynpunkt. Det bör dock understrykas att löneläge/ inkomstnivå endast utgör en komponent i den enskilde individens levnadsstandard. Andra komponenter är sådana faktorer som levnads- kostnadsnivå på orten, miljö och arbetstrivsel, något som är svårt att mäta i kvantitativa mått. Det är av intresse att söka mäta skillnaderna mellan å ena sidan löneläge och inkomstnivå och å andra sidan levnadskostnadsnivå i kommunerna. Något material som visar hur levnadskostnaderna varierar mellan olika län eller kommuner har inte kunnat presenteras.

Beträffande det relativt låga löneläget i länet vill länsstyrelsen framhålla att lönefrågorna avgörs av arbetsmarknadens parter vid avtalsförhandlingar. Länsstyrelsen kan därför självfallet inte föreslå åtgärder för att påverka lönenivån. Allmänna och i andra avsnitt föreslagna åtgärder för att stimulera näringsliv och sysselsättning bör dock på sikt ha produktivitetshöjande och därmed lönehöjande effekter. Det låga löneläget kan i vissa fall utgöra en konkurrenshämmande faktor när det gäller att rekrytera yrkesarbetare.

6.6. Service 6.6.1 Utbildning och annan kulturell verksamhet

Inom utbildningens område vill länsstyrelsen understryka vikten av att en så god anpassning som möjligt mellan utbildningsutbud och efterfrå- gan på arbetskraft kan åstadkommas. En sådan anpassning kan bl. a. ske genom en ökning av utbildningsutbudet på de yrkesinriktade gymnasie- linjerna, vilket också är ett villkor för att näringslivet skall kunna utvecklasi den takt som länsplaneringen förutsätter.

På de flesta orter i länet, där gymnasieutbildning tillhandahålles, är lokalbehoven väl tillgodosedda. Stora problem finns endast i Jönköpings kommun och där speciellt rörande lokaler för de yrkesinriktade linjerna. Ett annat problem är den tendens till vikande elevunderlag som föreligger inom Eksjö, Nässjö och Tranås gymnasieregioner.

Den kulturella servicenivån är ojämn i länet. Jönköpings kommun har

den ojämförbart mest utvecklade servicen men saknar exempelvis konsertlokal. Vissa kommuner har en mycket låg servicenivå med endast bibliotek utan anställd fackutbildad personal.

Förslag till åtgärder

— Den brist på ändamålsenliga lokaler för de yrkesinriktade linjerna vid gymnasieskolan i Jönköping som råder för närvarande bör snarast möjligt avhjälpas. I regioner med vikande elevunderlag är det viktigt att man utvecklar ett nära samarbete mellan olika huvudmän och kommuner för att utnyttja befintlig kapacitet inom gymnasieskolan. Kapaciteten på de yrkesinriktade (t. ex. trä- och verkstadstekniska) linjerna i gymnasieskolan bör utformas så att den bättre svarar mot elevernas önskemål och arbetsmarknadens behov, och utökning bör ske med ytterligare yrkesinriktad utbildning. En decentralisering av arbetsmarknadsutbildningen bör prövas för att man därigenom bättre skall kunna tillvarata de resurser som finns i form av lokalt bundna personer, främst icke förvärvsarbetande kvinnor. Den förestående utbyggnaden av högskoleutbildningen är av väsentlig betydelse för utvecklingen i länet. I första hand bör utbyggnaden omfatta ämnesområden som har anknytning till befintliga utbildningar och näringslivets inriktning. På kulturlivets område bör en utjämning av standarden eftersträvas mellan länets kommuner. Bland angelägna åtgärder må framhållas bildande av en regional samrådsorganisation samt inrättande av en fast teaterensemble.

6.6.2. Hälso- och sjukvård och annan social service Hälso- och sjukvård

Den förändrade ålderssammansättningen med en kraftig förskjutning mot högre åldersgrupper kommer sannolikt att ställa ökade krav på samhällets vårdresurser.

Länsstyrelsen vill understryka angelägenheten av förebyggande insat- ser, exempelvis mödrahälsovård och barnhälsovård.

Jönköpings läns landsting har i sin utvecklingsplan för perioden 1975—1985 formulerat en del övergripande målsättningar inför framti— den, såsom undvikande av institutionsmiljö för långvarigt sjuka, ökat patientinflytande och prioritering av kommuner med låg servicenivå vid utbyggnaden av den öppna primärvården, långtidsvården samt tandvår- den.

Utvecklingsplanen innebär en kraftig satsning på den öppna vården genom nyetablering av ett flertal vårdcentraler i länets kommuner. Likaså föreslås en utbyggnad av tandvården.

Inom den slutna vården kommer en minskning av platsantalet att ske

inom akutsjukvård och psykiatrisk vård medan den somatiska långtidsvår- den ökas i takt med antalet vårdbehövande.

Ett nytt lasarett i Värnamo kommer att stå klart är 1976. Vidare föreligger planer på ett nytt länssjukhus i Jönköping.

Annan social service

Antalet daghemsplatser i länet ökade med 60% under perioden 1970—1974. Trots detta kan man i många av länets kommuner konstatera en eftersläpning inom detta område. En erforderlig utbyggnad av barntillsynen bör givetvis snarast komma till stånd och delvis nya former av daghemsverksamhet bör prövas.

Behovet av attraktiv fritidsverksamhet för ungdom uppmärksammas alltmer. Föreningslivet synes väl utvecklat i länets kommuner. Däremot är de icke föreningsanslutna ungdomarnas behov av meningsfulla fritids- aktiviter ej tillgodosett på många håll. Bl. a. råder lokalbrist.

Intentionerna inom åldringsvården är att hjälpa de gamla att bo kvari hemmiljön. Därför har den öppna åldringsvården prioriterats. Antalet ålderdomshemsplatser motsvarar f.n. ej efterfrågan. Det är emellertid troligt att en önskvärd avlastning av ålderdomshemmen kommer att bli följden av den kraftiga satsningen på somatisk långtidsvård som lands- tinget aviserat.

Förslag till åtgärder

— Hälsovårdande insatser i förebyggande syfte bör prioriteras. Erfaren- heterna om olika sjukdomars uppkomstmekanismer bör således beak- tas i större utsträckning vid planering av arbetsmiljöer, trafikmiljöer etc. En ökad forskning på detta område synes angelägen. I de kommuner där eftersläpning råder beträffande barntillsynen, måste erforderlig utbyggnad snarast komma till stånd. De icke föreningsanslutna ungdomarnas behov av lokaler bör i möjligaste mån tillgodoses. Härtill fordras ökade ansträngningar av kom- munerna.

Ungdomarna bör stimuleras att deltaga aktivt vid iståndsättandet och drivandet av lokalen — fritidsverksamheten. En ökad samplanering är önskvärd mellan kommuner och landsting vid utbyggnaden av ålderdomshem och sjukhem. Åldringarna bör ges ökade valmöjligheter i boendet. S. k. servicehus har visat sig vara ett värdefullt komplement till den slutna åldringsvår- den och bör efter hand inrättas på flera platser i länet. Frågan om statsbidrag till den hemsamarithjälp som ges vid servicehusen bör utredas.

6.6.3. Kommunikationer

Såväl person- som godstransporter har behandlats i den regionala trafikplaneringen som genomförts under åren 1972—1974.

När det gäller persontransporter har det visat sig att möjligheterna att, åtminstone på kort sikt, genomföra de förslag som framförts i den regionala trafikplanen är mycket små. Detta beror till stor del på att SJ, utan att ta hänsyn till vad som framförts i den regionala trafikplanen, försämrar servicen genom exempelvis tågtidtabellsförändringar. Man har även från SJ :s sida under pågående trafikplanering föreslagit och genomfört nedläggning av all persontrafik på vissa stationer.

Utvecklingstendenserna på godstransportområdet är ännu mer osäkra. De är i hög grad beroende på de trafikpolitiska beslut som kommer att fattas de närmaste åren.

Beträffande transportanläggningar finns det enligt länsstyrelsens me- ning anledning till oro främst för de utvecklingstendenser som för närvarande finns inom vägsektorn. Som exempel på synnerligen angeläg— na vägprojekt vilka blivit skjutna på framtiden på grund av krympande anslagsramar kan nämnas riksväg 31 mellan Nässjö och Jönköping samt europaväg 4 mellan Värnamo och Jönköping.

Förslag till åtgärder

— Den kollektiva persontrafiken bör öka sin andel av persontrafiken, och

järnvägen bör inom vissa delar av länet bilda stomme för den regionala trafiken. — Kompletteringstrafik — dvs. matartrafik, vanligen med taxi, till

befintlig linjetrafik — för arbetsresor bör prövas. — Tåguppehåll på vissa mellanstationer på sträckorna Nässjö-Falköping och Nässjö-Alvesta bör bibehållas. — Möjligheterna att bibehålla Bromma för inrikesflyget bör utredas. — Systemet för statligt stöd till olönsam landsbygdstrafik med buss bör

förenklas. Uppdelningen lokal/regional trafik bör avskaffas. — Väganslagen till länet bör utökas betydligt.

6.6.4. Bostäder

Länets lägenhetsbestånd har under senare år genomgått en väsentlig föryngring genom nybyggnader och renoveringar. En omfattande sane- ringsverksamhet, innebärande upprustning av äldre bostäder, kan förvän- tas genom de speciella bostadssaneringsprogram som kommunerna numera skall upprätta inom ramen för bostadsbyggnadsprogrammen.

Andelen nybyggda lägenheter i småhus har ökat från ca 40% på 1960-talet till drygt 70 % år 1974. De senaste åren har sålunda inneburit en kraftig begränsning i flerfamiljshusbyggandet.

Förslag till åtgärder

— Ytterligare ansträngningar krävs av kommunerna avseende en förbättrad mark- och planberedskap. Antalet lägenheter som skall uppföras på

mark ägd av kommunen utgör i länet 81 % för programperioden 1974—1978. Länets kommuner har således betydande marktillgångar, men riksdagsbeslutet om det s.k. markvillkoret motiverar en ytterli- gare förbättring av den kommunala markberedskapen. En mera aktiv markpolitik liksom en förbättrad kommunal planberedskap är dessu- tom önskvärd, eftersom brister på nämnda områden bl. a. kan leda till mindre goda lokaliseringar av bostadsbyggandet. — Åtgärder bör vidtagas för att åstadkomma ett rationellt bostadsbyggan- de som förenar låga kostnader med god kvalitet. Erfarenheter har visat att gruppbyggda småhus innebär en produktionsform, vid vilken rationella byggnadsmetoder kan tillämpas i stor utsträckning. Detta motiverar en ökad inriktning mot denna form av småhusproduktion. — Det är angeläget att boendemiljön beaktas i större utsträckning vid planering av nya bostadsområden, och i befintliga bostadsområden bör bristeri miljön så långt möjligt avhjälpas.

6.6.5 Kommersiell service till hushållen

Serviceförsörjningen på glesbygden och i mindre orter är på många håll otillfredsställande. Den pågående utvecklingen med en nedgång av antalet boende på glesbygden är liktydig med en väsentlig minskning av serviceunderlaget med framtvingade butiksnedläggningar som följd. Far- hågorna inför framtiden accentueras ytterligare om de problem som kan uppstå vid generationsväxlingar inom varuhandeln på glesbygden tas i beaktande.

Glesbygdens serviceförsörjning är till stor del en kommunikationsfråga. Med tanke på att en inte obetydlig del av befolkningen saknar tillgång till egen bil är det nödvändigt att stor hänsyn tas till servicens tillgänglighet för de individer som är hänvisade till kollektiva färdmedel.

Förslag till åtgärder

— Varubussarna är ett värdefullt komplement till det stationära serviceut- budet på glesbygden och deras framtida existens bör säkras. — Införandet av kompletteringstrafik kommer sannolikt att bidra positivt till serviceförsörjningen på glesbygden.

— För företag inom varuhandelsbranschen vore det värdefullt att få en redovisning av kommunala målsättningar när det gäller exempelvis fördelningen mellan närservice och extern service. Länsstyrelsen finner

det därför angeläget att någon form av kommunal detaljhandelsplane- ring kommer till stånd.

6.6.6. Service till företagen

De mindre och medelstora företagen utgör en väsentlig del av länets näringsliv. Den ökade arbetsfördelningen och specialiseringen inom näringslivet leder till att företagens beroende av tjänster utifrån ökar. Här

kan särskilt nämnas behovet av produktutvecklings- och marknadsförings- service. Även behovet av utbildning bland företagarna är stort.

Förslag till åtgärder

— Swed-Expos verksamhet i Värnamo har givit positiva resultat. Även andra kommuner bör kunna tillhandahålla lokaler för uthyrning till olika serviceföretag. Ett mera utvecklat samarbete mellan länets företagareförening och Swed-Expo synes dessutom vara önskvärt. — En utvidgning av den kommersiella marknadsservicen bör komma till stånd, exempelvis genom ett ökat utnyttjande av Elmia-anläggningen. — Den ökade efterfrågan på utbildning av länets företagare'bör snarast tillgodoses. Med en till företagareföreningen knuten utbildningskonsult kommer en intensifierad inventering av näringslivets utbildningsbehov

att ske. — Företagens möjligheter att anlita olika former av konsulthjälp bör

underlättas. Detta kan ske genom ökad information om det rådande utbudet.

6.7. Miljö

Länet erbjuder en på många sätt attraktiv naturmiljö, lättillgänglig även för dem som är bosatta i de större tätortsområdena. Goda förutsättningar finns att befordra en fortsatt expansiv utveckling av näringsliv och bebyggelse i länet utan att kraven på miljön åsidosätts.

I länet förekommer inte några anläggningar av det mest miljöstörande slaget med stark verkan över stora områden. Miljökonflikter med mer begränsad räckvidd finns emellertid, och de problem som dessa förorsa- kar kan vara allvarliga och svåra att lösa. Som exempel vill länsstyrelsen särskilt nämna exploateringshotet mot Taberg och skjutfältsfrågan i Skillingaryd.

Under senaste tioårsperioden har ett stort antal naturområden skyd- dats genom att avsättas som naturreservat eller på annat sätt. Utredning beträffande ytterligare skyddsvärda områden pågår. Arbetet med att åstadkomma skydd för värdefulla naturområden kommer att fullföljas inom ramen för tillgängliga resurser.

Boendemiljön måste i högre grad ägnas uppmärksamhet och kom- munerna bör som vägledning för detaljplanearbetet utarbeta konkreta riktlinjer för miljöns utformning. Länsstyrelsen vill för sin del stödja sådana strävanden och vid plansamråd och granskning av planförslag verka för att möjligheterna att åstadkomma förbättringar i boendemiljön tillvaratas.

Stora ansträngningar har i länet gjorts för att i alla kommuner åstadkomma tillfredsställande kommunal avloppsrening och detta arbete bör slutföras inom de närmaste åren. Stora förbättringar har på de sista åren även gjorts när det gäller att komma till rätta med det kemiska industriavfallet. Särskilt stora har problemen varit i småindustriområdet i sydvästra delen av länet. En del problem kvarstår dock, och länsstyrelsen

avser att med kraft verka för att de löses inom en så snar framtid som möjligt.

Inom länet som helhet har under de senaste åren relativt stora luftvårdsinsatser gjorts bl. a. genom nedtrappning av svavelhalten i eldningsolja och minskning av industrith stoftutsläpp. Länsstyrelsen avser att verka för att utsläppen av luftförorenande ämnen i fortsätt— ningen begränsas till så låga nivåer det är tekniskt och ekonomiskt möjligt att uppnå.

Bland många andra miljöområden där insatser är angelägna kan nämnas arbetsmiljön, trafikmiljön, fritidsmiljön och kulturmiljön. Trafiken inver- kar starkt på miljön i bostadsområden, vid arbetsplatser, iservice— och friområden etc., varför länsstyrelsen vill understryka vikten av en planering, som fyller kraven på god miljö, trafiksäkerhet och framkomlig- het.

% PC RC

.". ”Nässjö-Eksjö _, c—ÖVaggeryd .- W ”: då!—Vetlanda ' ” bananas oo . u

_: 4 . .Jönköping mvärnamo

u...!lilål

.nu-Gislaved o'

Fig. 6.2 Andel av befolkningen är I 980 Fig. 6 :3 Sysselsättningsutveckling i olika närings i åldersgruppen 50—w år grenar under perioden 1 965—1990

o/o pc

. ." . j:ngönköping com,... "" ooo-t- ' - o .,,- Glsluved Eksjö

50 , _ .vlrnnmo . 4 ..._ . oo Nässjo Eksjö o . ; .: . ;!Nässieo - Mvellanda Vaggeryd

FJ "',Aneby Slvsiö

_Nlum-Euiö one-uma 9.0 _ Ovunzmo ...-osams ...nu-m ooo utvann": ..

30 22:31. 0

Fig. 6:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 Fig 6.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år i relation till totala antalet kvinnori 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—64 år åldern 15—69 år .

gårkm—A -—

_—

% 68-70 PC 71-74

” Jönköping

RC

Gislaved _ ?

+ N __..4—4— .H—

u'm'w Gianni: Tunn Vetlanda —' # Ilona- 'nlmo Eklij Nissilä-Eksjö Nlnlö - Eli-lö ?? run-- ull-#0

KC

Aneby Gnulie

Vau-ryd

HES, ilägg-ryu

Fig. 6.6 Nettoflyttning per år under perioderna ] 968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

7. KRONOBERGS LÄN

7.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

7.1.1. Arbete

Länets invånare skall kunna erhålla trygghet och valmöjligheter i sysselsättningen på bostadsorten eller inom rimligt pendlingsavstånd. För detta fordras en balanserad utveckling i länet så att alla länets kommuner kan bestå och utvecklas.

Länsstyrelsen anser, att god åkerjord bör undantagas från bebyggelse. Viktigt är också att den öppna landskapsbilden bevaras.

En aktivare skogsvård och ett även i övrigt bättre tillvaratagande av skogens produktionsresurser bör eftersträvas bl.a. för att förstärka sysselsättningen i länets glesbygdsområden och förbättra virkesförsörj- ningen för skogsindustrin.

Länets fortsatta industriella utveckling bör aktivt stimuleras. Inte minst gäller detta metall- och verkstadsindustrin.

Från sysselsättningssynpunkt och med hänsyn till råvarutillgången är det angeläget att en ökad vidareförädling sker inom länets träindustri.

Den manuella glasindustrins framtida konkurrenskraft bör förstärkas. Mindre och medelstora företag speciella problem bl.a. beträffande ledning, produktutveckling, marknadsföring och kapitalförsörjning bör lösas.

Familjeföretagens generationsskiften bör underlättas.

7.1.2. Service

Länets huvudvägar har framför allt under senare år genomgått en betydande upprustning. Fortfarande återstår dock avsevärda investeringar innan huvudvägnätet har fullgod standard. Speciellt är det två huvudvägar som borde förbättras, nämligen europaväg 4 samt riksväg 23 mot Skånes sydvästregion.

Även övriga delar av vägnätet, och då särskilt vägar som förbinder kommundelar med centralort, är i stort behov av upprustning. Länsvägar- na är utsatta för ett hårt slitage av bl.a. skogstransporter, vilket gör att starkt ökade väganslag behövs för dessa vägar.

För länets utveckling är goda resemöjligheter till och från landets olika delar och utlandet av stor betydelse. Under hösten 1975 skall den nya

länsflygplatsen vid Öjaby utanför Växjö tagas i bruk. Härigenom uppnås väsentligt bättre underlag för flygtrafiken till och från länet genom att flygplatsen är bättre belägen än nuvarande flygplats. Mot bakgrund av att riksdagen betecknat Växjö/Alvesta som primärt centrum, anser läns- styrelsen, att flygplatsen bör klassificeras som statlig primärflygplats eller få statligt bidrag i annan form.

En strävan bör vara att få ett så brett och differentierat utbildnings- utbud som möjligt vid universitetsfilialen i Växjö. En utbyggnad bör därför ske med i första hand naturvetenskapliga ämnen samt olika slag av yrkesinriktade kurser för t.ex. socionomer.

En av förutsättningarna för en ökad yrkesverksamhet hos kvinnorna är att kommunerna kan tillgodose det ökade barntillsynsbehovet. Läns- styrelsen anser det därför vara angeläget, att alla som önskar kommunal barntillsyn i form av daghem eller familjedaghem kan erhålla sådan. Tillsynsmöjligheter för barn i åldrarna 7—12 är bör också ordnas.

Enligt länsstyrelsens uppfattning får inte den offentliga servicens lokalisering och utformning bedömas enbart efter företagsekonomiska beräkningar utan här måste även de samhällsekonomiska och sociala konsekvenserna beaktas. Den offentliga servicen bör finnas tillgänglig så nära människorna som möjligt och centraliseras endast om arbetsupp- gifterna oundgängligen kräver detta.

7.1.3. Miljö

För närvarande finns endast ett fåtal starkt påverkade vattenområden i länet. Dessa områden bör avlastas genom förbättrade reningsåtgärder och/eller byte av recipient. Svårt skadade recipienter kan behöva restaureras för att bli acceptabla ur miljösynpunkt.

För kommunernas centralorter samt vissa andra tätorter måste utrymme skapas för folkmängdsökning och industrietablering. Härför erfordras i de flesta fall en betydande ökning av vattentäktskapaciteten. Även för mindre orter bör vissa vattenreserver anskaffas så att den fortgående ökningen av förbrukningen per person kan tillgodoses.

Även avloppsreningsverken i kommunernas centralorter samt övriga orter där expansion kan förväntas måste ha vissa marginaler för folkmängdsökning och industrietablering. För tätorter med särskilt känsliga recipienter bör ytterligare reningssteg utbyggas.

7.2. Regional struktur 7.2.1 Riksdagens beslut år 1972

I riksdagens regionalpolitiska beslut är 1972 ingick som en viktig del planen för utveckling av ortsstrukturen. Orter och regioner indelades i fyra huvudgrupper, nämligen storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Fig 7.'l redovisar planen för ortsstrukturen i Kronobergs län. Växjö/Alvesta klassificeras som primärt centrum, Ljungby och Älmhult

— .nu- _.xgu—H

.. c.. ) __ rq—m

som regionala centra samt Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge och Lessebo som kommuncentra.

7.2.2. Remissorganens synpunkter

Vissa remissorgan, bl.a. Alvesta och Växjö kommuner, anser att planeringen av ortsstrukturen inom en kommun huvudsakligen är en kommunal angelägenhet. Tingsryds kommun framhåller vidare med skärpa, att ortsklassificeringen ej får användas som ett regionalpolitiskt fördelningsinstrument.

Ljungby och Älmhults kommuner säger i sina yttranden, att kommu- nerna bör bli föremål för åtgärder för att förbättra deras möjligheter att fullgöra sina funktioner som regionala centra. I detta syfte föreslår Ljungby kommun att den bör tillföras såväl ytterligare högre utbildning som regional förvaltning.

Markaryds kommun anser, att kommunen bör klassificeras som regionalt centrum. Som skäl för en sådan klassificering anför Markaryd att kommunen har betydelse i fråga om sysselsättning och serviceförsörj- ning även för församlingarna Hishult och Knäred i Laholms kommun, Skånes Fagerhult i Örkelljunga kommun och för betydande delar av Vittsjö församling i Hässleholms kommun. Antalet invånare inom tre mils radie från tätorten Markaryd är högre än för många regionala centra. Vad gäller utbildning påpekas att kommunen utöver två högstadieskolor, musikskola och vuxenutbildning även har en folkhögskola och Riks- pappersskolan samt kommer att få yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri. Kommunen anser vidare att utbudet av sjukvård, offentlig förvaltning, företagsservice och kommersiell service ligger på samma nivå som i ett antal regionala centra. Slutligen framhåller kommunen att den mycket energiskt och medvetet strävar efter att höja servicenivån.

7.2.3. Länsstyrelsens förslag

Enligt länsstyrelsens förslag bör inga förändringar ske i fråga om den regionala strukturen i länet. För samtliga typer av centra framhåller dock länsstyrelsen, att arbetsmarknaden måste differentieras ytterligare för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för främst kvinnor och långtidsut- bildade.

l riksdagens beslut om den regionala ortsstrukturen står bl.a. att regionala centra bör inneha exempelvis gymnasieskola, lasarett, varuhus och advokatkontor. Markaryd saknar bl.a. gymnasieskola och lasarett. Sysselsättnings- och befolkningsprognoserna för år 1980 och räkne- exemplen för år 1990 visar heller inte på några stora ökningar av befolkningsunderlaget för sådana servicefunktioner.

Med nuvarande principer för ortsklassificering anser länsstyrelsen att tillräckliga skäl saknas för att klassificera Markaryds kommun som regionalt centrum.

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum Regionalt centrum Kommuncentrum

! Markarygrv

Kommundelscentrum .

Länsgräns Kommungräns Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974

Fig. 7.1 Regional struktur, Kronobergs län

7.3. Planeringsnivå 7.3.1 Planeringsnivåer enligt länsstyrelsens beslut år 1974

År 1972 antog riksdagen med utgångspunkt från Länsplanering 1967 och Länsprogram 1970 ett regionalpolitiskt handlingsprogram som bland annat angav planeringsnivåer för de olika länen. För Kronobergs län innebar statsmakternas beslut att planeringsnivån för år 1980 skall ligga i intervallet 170 000—180 000 invånare.

Länsstyrelsen fördelade i mars 1974 på länsramen på kommuner. I tab. 7:2 redovrsas de undre och övre ramvärdena i kommunernas planerings— nivåer för år 1980.

7.3.2. Remissorganens förslag

Med utgångspunkt från planeringsunderlaget och/eller egna prognoser för näringslivet har flertalet kommuner utarbetat prognoser för befolk— ningsutvecklingen fram till år 1980. Två kommuner har angett en beräknad befolkning för år 1980 som något skiljer sig från den i planeringsunderlaget. Alvesta kommun beräknar, att folkmängden år 1980 skall uppgå till 19300 personer, vilket överstiger prognosen i planeringsunderlaget med cirka 300 personer. Uppvidinge kommun beräknar, att invånareantalet i kommunen är 1980 kommer att vara 11 400 personer, medan planeringsunderlagets befolkningstal ligger cirka 500 personer högre. Målsättningen ifråga om befolkning ligger i samtliga kommuner högre än prognoserna.

| tab. 7.'1 redovisas folkmängden år 1980 i länets olika kommuner enligt kommunernas egna prognoser och målsättningar.

Tab. 7:] Antal invånare år 1980 enligt kommunerna

Kommun Prognoser Målsättningar

Ljungby 26 469 27 000 Markaryd 12 400 12 500 Älmhult 15 543 15 600 Alvesta 19 300 19 600 Växjö 66 079 66 500 Tingsryd — 15 000 Uppvidinge 11 400 12 200 Lessebo 9 289 9 600

7.3.3. Prognoser i planeringsunderlaget

Mellan folkräkningarna åren 1960 och 1970 ökade totalfolkmängden i Kronobergs län från 153 214 till 166 661 personer. Ökningen var betydligt större än under tidigare decennier och uppgick till 9 procent.

Under de gångna åren av 1970-talet har vissa tidigare kraftigt expanderade kommuner haft en mer dämpad utveckling. Orsaken till detta är att söka i en svagare sysselsättningsökning inom offentliga tjänster och industri. Lågkonjunkturen under åren 1971 och 1972 har här spelat en stor roll, vilket avspeglats i en nettoutflyttning under dessa år. Den mer positiva utvecklingen i kommunerna i den östra delen av länet kan bl.a. tillskrivas det förhållandet att sysselsättningsminskningen inom jord- och skogsbruk inte gått lika snabbt under senare år som tidigare. I Uppvidinge och Lessebo kommuner har en del nyetableringar av industrier, som resultat av aktiva lokaliseringsinsatser, dessutom förekommit. Åtskilliga personer som har sitt arbete i Växjö, har under 1970-talets första år flyttat till Lessebo kommun varifrån de pendlar till arbetsplatserna i Växjö.

1 tab. 7:2 anges folkmängden åren 1970 och 1974, prognoserna för år 1980 samt räkneexemplen för år 1990.

7.3.4. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för år 1980

Kommunernas målsättningar i form av befolkningstal faller isamtliga kommuner utom Tingsryd inom de av länsstyrelsen i mars 1974 fastställda befolkningsramarna. '

Tingsryds kommun anger som målsättning för år 1980 en befolkning av 15.000 personer. För att nå denna målsättning föreslår kommunen att statligt regionalpolitiskt stöd utgår till företag i kommunen och att andra insatser görs för att främja näringslivet, i första hand industrin.

Länsstyrelsen bedömer det som utomordentligt angeläget att Tings- ryds kommun kan behålla sitt nuvarande befolkningstal. Detta bör

betraktas som ett minimikrav för att en tillfredsställande service skall kunna behållas i kommunens olika delar. Näringslivsstrukturen och befolkningens ålderssammansättning gör det nödvändigt att nya arbets- tillfällen tillkommer och att en viss inflyttning av yngre personer sker. Länsstyrelsen anser det vara av utomordentlig vikt att centrala och regionala organ i samverkan med kommunen vidtager konkreta åtgärder för att denna målsättning skall kunna uppnås. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför planeringsnivån för befolkningen i Tingsryds kommun kunna sättas till 14.300—15100 invånare under förutsättning att statligt regionalpolitiskt stöd utgår till kommunen och att övriga föreslagna åtgärder fullföljs. En realistisk bedömning ger vid handen att jämfört med prognosen ytterligare ca 175 arbetstillfällen bör skapas fram till år 1980.

Under förutsättning av ytterligare statligt regionalpolitiskt stöd bedömer länsstyrelsen, att Uppvidinge kommun bör kunna behålla sin nuvarande folkmängd och möjligen uppvisa en mindre ökning.

Med hjälp av ytterligare regionalpolitiskt stöd och övriga föreslagna åtgärder bör den tidigare beslutade planeringsnivån för Lessebo kommun år 1980 kunna uppnås.

7.3.5. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för år 1990

[ planeringsunderlaget betonades att beräkningarna för år 1990 endast får betraktas som räkneexempel. Även de föreslagna planeringsnivåerna får därför ses som räkneexempel.

Skillnaderna mellan kommunernas befolkningstal år 1980 och 1990 väntas i allmänhet bli små. Länsstyrelsen föreslår därför samma planeringsnivåer för år 1990 som för år 1980 för samtliga kommuner utom Växjö, för vilken länsstyrelsen anser det vara befogat att ange en högre planeringsnivå (66.900—69.700). Förslaget till planeringsnivåer framgår av tab. 7.2. För länet föreslås en oförändrad planeringsnivå på 170.000—180.000 invånare.

7.3.6. Kommunalekonomiska förutsättningar för länsprogrammet

Skattekraften i länets kommuner är lägre än medelskattekraften i riket. Lägst är den i Tingsryds kommun. Endast Växjö kommun har en skattekraft som ligger i direkt närhet av medelskattekraften i riket. För att kompensera det svaga skatteunderlaget är kommunerna och landsting— et i Kronobergs län garanterade 95 % av medelskattekraften i riket.

Medelutdebiteringen för riket har för år 1975 beräknats till 25,23 kronor per skattekrona. Motsvarande värde för Kronobergs län är 25,86 kronor per skattekrona.

I ”Reformerad skatteutjämning” (SOU 1972144) som låg till grund för det gällande systemet för skatteutjämning, framtogs ett omfattande material för att jämföra kommunernas ekonomiska situation. Detta material omfattade uppgifter om bl.a. folkmängd, skattekraft, utdebi- tering etc. Utredningen drog dock inte några direkta slutsatser av sitt

Tab. 7.'2 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Kronobergs län

Kommun

Faktisk befolkning

1970 1974

Befolkningsramar enligt länsstyrel— sens beslut

1980

Prognos. låns— plancring 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

Ljungby Markaryd Älmhult Alvesta Växjö Tingaryd Uppvidinge

26 094 26107 11821 11936 15 260 15 218 19191 18785

58 908 14 923 12 004

61707 14711 11612

25 700— 27 300 12 000— 12 800 15 000— 16 000 18 400— 19 600 63 900— 66 500 13 800— 14 600 11 500— 12 300

26 485 26 319 12 389 12 466 15 487 15400 18 953 18 956

25 700— 27 300 12 000— 12 800 15 000— 16 000 18 400— 19 600 65 195 68 270 63 900— 66 500

14 233 13 593 11936 11724 14 300— 15 100 11500— 12 300

25 700— 27 300 12 000— 12 800 15 000— 16 000 18 400— 19 600 66 900— 69 700

14 300— 11 500—

15100 12 300

Lessebo 8 460 8 750 9 000— 9 600 9 289 9 183 9 000— 9 600 9 000— 9 600

Summa länet 166 661 168 826 169 300—178 700 173 967 175 911 169 800—179 200 172 800—182 400

Länsram enligt prop. 19722111 170 000—180 000

Förslag till länsram

enligt länsplanering 1974

170 000— 180 000 170 000— 180 000

material utan gjorde en mera generell indelning i skattekraftsomräden.

Av materialet framgick t.ex. att Tingsryds och Uppvidinge kommuner för nästan samtliga undersökta faktorer hade en ogynnsam position. Det gällde bl.a. folkmängdsutvecklingen, andel åldringar, skattekraft och utdebitering. En del värden låg i nivå med eller sämre än motsvarande värden i kommunerna inom det allmänna stödområdet.

För Tingsryds och Uppvidinge kommuner gäller vidare att kostnads— läget på vissa områden är onormalt högt. Bakgrunden till detta är att de båda kommunerna är glest befolkade och har många små tätorter. Denna tätortsstruktur medför att anläggnings- och driftskostnader på va—sidan samt för gator och vägar blir höga. För Uppvidinge gäller motsvarande även den skolsociala verksamheten där kostnaderna för bl.a. Skolskjutsar och Skolmåltider är höga.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun påverkas av de direkta statsbidragen. För en utbyggnad av samhällsservicen är det av största betydelse att statsbidrag kan ställas till förfogande. Fördelningseffekten mellan kommunerna i samband med anordningsbidragen (bidrag i samband med investering) måste dock uppmärksammas. Kommuner med svag ekonomi kan nämligen ofta inte utnyttja anordningsbidragen, då de inte har råd att skjuta till den egna insatsen eller ej klarar av de på investeringen följande ökande driftskostnaderna, vilka ofta på sikt blir mer betungande än investeringen i sig.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör en höjning av skattekrafts— garantin genomföras. Den nuvarande indelningen i skattekraftsgaranti— områden är alltför mycket bestämd av kommunernas geogra— fiska läge i landet och i för liten utsträckning anpassad till kommunernas verkliga behov av stöd. Detta gäller inte minst kommunerna i sydöstra Sverige. En reformerad skatteutjämning skulle även möjliggöra större rättvisa vad gäller utnyttjandet av de direkta statsbidragen.

7.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

De regionalpolitiska insatserna i form av lokaliseringslån har påtagligt medverkat till en stabilisering av sysselsättningssituationen i vissa kommuner. Speciellt gäller detta för Uppvidinge kommun.

Fram till årsskiftet 1974/1975 hade 16 företag i länet erhållit lokaliseringslån till ett sammanlagt belopp av 14.527.000 kr. Lånen utgick i samband med att företagen gjorde investeringar. Den av företagen vid ansökningstillfällena beräknade sysselsättningsökningen till följd av investeringarna uppgår till cirka 230 personer. Den hittills uppnådda sysselsättningseffekten har beräknats till drygt 200 personer.

Ett intensivt arbete har påbörjats från länsarbetsnämndens och olika företags sida för att öka möjligheterna för kvinnorna att erhålla sysselsättning. Bland verksamheterna ingår de s.k. arbetslivsutbildnings- kurserna (ALU). Arbetet har redan resulterat i en betydande ökning av den kvinnliga sysselsättningen.

Möjligheterna att ge de mindre och medelstora företagen service av olika slag har ökat avsevärt genom företagareföreningens förbättrade

personella och ekonomiska resurser samt genom inrättandet av en filial till Statens industriverks enhet för företagsutveckling (SlFU) i Växjö.

Till kommuner med svagt skatteunderlag utgår statligt skatteutjäm- ningsbidrag. Kommunerna i Kronobergs län ligger i den lägsta garanti- klassen, dvs. de är tillförsäkrade 95 % av medelskattekraften i riket. År 1974 uppgick skatteutjämningsbidraget (inkl. extra bidrag) för länet till 56 milj. kr. eller drygt 2 % av det totala bidraget för riket.

Vägnätet har förbättrats genom bl.a. de vägbyggnader som har utförts som beredskapsarbeten.

7.5. Arbete

7.5.1. Sysselsättningsutvecklingen S ysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar

l tab. 7.3 redovisas utveckling av det totala antalet heltidssysselsat- ta (minst 20 timmar per vecka) under åren 1965—1970 och den beräknade utvecklingen under perioden 1970—1990 i Kronobergs län och dess kommuner. Resultaten för år 1990, som bygger på långtidsutred- ningens bedömanden, skall betraktas som räkneexempel.

I fig. 7.'3 visas utvecklingen av antalet sysselsatta under åren 1965—1970 och den beräknade utvecklingen under perioden 1970—1990 inom olika näringsgrenar.

Under 1970-talet beräknas antalet sysselsatta inom jord- och skogs- bruk i Kronobergs län minska med 3.600 personer eller 37 %. För riket väntas nedgången under samma tid bli 46 %.

Liksom Linder 1960-talets senare hälft väntas jordbruket svara för nästan hela näringsgrenens minskning.

Under perioden 1980—1990 beräknas utvecklingen i riket medföra en nedgång av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk med 48 %. För länet väntas minskningen bli betydligt svagare eller 21 %, vilket i antal betyder 1.300 personer.

Länsstyrelsen anser, att god åkerjord bör undantagas från bebyggelse. Viktigt är också att den öppna landskapsbilden bevaras.

Vidare anser länsstyrelsen, att en aktivare skogsvård och ett även i övrigt bättre tillvaratagande av skogens produktionsresurser bör eftersträ— vas bl.a. för att förstärka sysselsättningen i länets glesbygdsområden och förbättra virkesförsörjningen för skogsindustrin.

Antalet sysselsatta inom industri i riket beräknas minska med 8 % under 1970-talet. [ Kronobergs län väntas däremot industrisysselsättning- en öka med 0,7 % eller nära 200 personer. 1 kommunerna väntas en ökning i Markaryds, Växjö och Uppvidinge kommuner, medan en mindre nedgång beräknas i övriga kommuner. Uppgifter från informationssyste- met företag—samhälle visar på att den hittillsvarande utvecklingen under 1970-talet i stort sett följer den beräknade.

Metall— och verkstadsindustri beräknas bli den industribransch som ökar mest under 1970-talet. Ökningen väntas uppgå till 1.900 personer.

Trävaruindustri och massa-, pappers- och pappersvaruindustri väntas minska med 500 resp. 400 personer. Minskningen inom jord- och stenvaruindustri samt textil- och beklädnadsindustri beräknas fortgå i mera dämpad takt eller 300 personer per bransch. Livsmedelsindustrin väntas minska antalet sysselsatta med 250 personer.

För perioden 1980—1990 har i räkneexemplet antagits att industrin i länet och kommunerna kommer att följa den av den statliga långtidsut- redningen beräknade riksutvecklingen. Detta innebär att antalet industri- sysselsatta skulle minska med 14%. För länet skulle detta betyda att antalet arbetstillfällen inom industrin minskar från 26.100 år 1980 till 22.500 år 1990.

Länets fortsatta industriella utveckling bör aktivt stimuleras. Länssty— relsen föreslår därför bl.a.

att statsmakterna som en försöksverksamhet genom lagstiftning skall få möjligheter att styra lokaliseringen av industri och kontroll över nyetablering av industriföretag

att statligt regionalpolitiskt stöd bör utgå till företag för investeringar i Tingsryds, Uppvidinge och Lessebo kommuner Under 1970-talet beräknas antalet personer sysselsatta inom byggnads- verksamhet minska med 17% i riket. Utvecklingen i länet väntas bli likartad. I antal betyder detta en minskning med drygt 1.000 personer. För kommunerna väntas nedgången komma att ligga mellan 8 och 34 %.

Sysselsättningen inom byggnadsverksamhet i riket beräknas under perioden 1980—1990 minska med 10 % enligt långtidsutredningens bedömningar. Samma nedgång har antagits för länet och kommunerna. Enligt detta antagande skulle antalet sysselsatta inom byggnadsverk- samhet i Kronobergs län minska med cirka 500 personer under 1980-talet.

Länsstyrelsen anser

att statliga byggnads- och anläggningsprojekt bör utnyttjas för att åstadkomma en jämnare sysselsättning inom byggnadsbranschen.

Tab. 753 Sysselsatta [Kronobergs län

Kommun Antal sysselsatta

1965 1970

Ljungby 11030 11 134 Markaryd 5 035 5 204 Älmhult 6 266 6 285 Alvesta 7 845 7 299 Växjö 24 377 27 587 Tingsryd 6 612 5 959 Uppvidinge 5 564 4 949 Lessebo 3 955 3 625

Summa länet 70 684 72 042

att statliga projektbidrag bör utgå till kommuner och landsting för uppläggning av objektbanker med byggnadsprojekt, som med kort varsel kan sättas igång för att jämna ut sysselsättningsvariationer

Varuhandel, samfärdsel och privata tjänster svarade är 1970 tillsam- mans för en fjärdedel av totala antalet förvärvsarbetande i länet. För riket som helhet uppgick andelen till 32 ”o. I kommunerna varierade dessa näringsgrenars andel från 15 % i Lessebo kommun till 32 % i Växjö kommun.

Ökningen i länet under 1970-talet beräknas bli 7"a eller 1.200 personer. [ riket väntas ökningen uppgå till 2%. Av kommunerna beräknas fem öka och tre minska.

Om utvecklingen följer långtidsutredningens bedömanden kommer dessa näringsgrenar att under perioden 1980—1990 öka med 900 personer eller 5 %.

Under 1970-talet beräknas antalet sysselsatta inom offentliga tjänster öka med 47 % i riket. Antalet sysselsatta i länet väntas stiga med 4.600 personer eller 39 %. Kommunernas ökningar väntas variera mellan 30 % i Växjö och 67 % i Lessebo kommun. Liksom tidigare väntas huvuddelen av ökningen ske inom vårdyrkena.

Våren 1975 hade 80% av den beräknade ökningen för åren 1970_. 1980 inom offentliga tjänster i länet uppnåtts. Större delen av ökningen svarar kommunen för.

Eftersom kommunerna, landstinget och de statliga myndigheterna räknar med ytterligare sysselsättningsökningar under senare hälften av 1970—talet, är det sannolikt att länet och flertalet kommuner kommer att uppnå och i en del fall överskrida de tal för sysselsättningen inom offentliga tjänster som har angivits i länsstyrelsens prognoser.

Om långtidsutredningens antagande om en ökning med 43 % under perioden 1980—1990 används för utvecklingen i Kronobergs län under

Om långtidsutredningens antagande om en ökning med 43 % under perioden 1980-1990 använd för utvecklingen i Kronobergs län under samma tid, beräknas näringsgrenen under 1980—talet öka med något över 7.100 personer. Offentliga tjänster kommer i så fall att bli länets största näringsgren är 1990.

För att uppnå en bättre differentiering av näringslivet föreslår länsstyrelsen bl.a. att statlig verksamhet bör lokaliseras till Växjö/Alvesta bl.a. som

kompensation för indragningen av Statens Järnvägars distrikts- kontor i Växjö

att delegering av statliga arbetsuppgifter till regional och lokal nivå bör prövas bl.a. för att förstärka arbetsmarknaden.

att en utredning bör företagas om möjligheterna att omlokalisera mindre kontaktintensiva regionala organ från primära centra till andra centralorter för att där öka differentieringen på arbets- marknaden.

Problembranscher inom industri

Sågverksindustrin i länet har genomgått en strukturell omvandling, vilken medfört att antalet sågverk starkt minskat. Nedläggningen har främst drabbat sågverk med liten årsproduktion, men fortfarande dominerar de små enheterna i antal. Samtidigt har produktionen ökat, vilket medfört en betydande ökning av produktionen per enhet. Kapacitetshöjningen har främst möjliggjorts genom utbyggnad av befintli— ga sågverk. Denna utvecklingstendens med koncentration till färre antal sågverk, som beräknas producera mera, väntas fortsätta.

Råvarutillgången i länet har tidigare överstigit efterfrågan. Den ökade efterfrågan under senare år har dock medfört balans mellan tillgång och efterfrågan, varför en kvantitativ ökning av produktionen inte kan väntas i framtiden.

Länsstyrelsen anser, att det från sysselsättningssynpunkt liksom av andra skäl därför är angeläget med en ökad vidareförädling av skogs- produkter i länet.

Enligt en utredning om möbelindustrin i Kronobergs län som länsstyrelsen presenterade hösten 1974 kan ett 10-tal företag med tillsammans ett par hundra anställda komma att försvinna under de närmaste 5—6 åren. På något längre sikt kan ytterligare företagsnedlägg- ningar aktualiseras. I regel torde möjligheter finnas att bereda de anställda sysselsättning i andra företag på orten eller i dess närhet.

Till branschen utgår stöd för utbildning och omställningsfråmjande åtgärder. För att förbättra förhållandena för möbelindustrin har läns- styrelsen tillsammans med olika institutioner och organisationer diskute- rat vissa åtgärder. Dessa diskussioner har belyst värdet av olika kärnföretag, vilka står för vissa centrala funktioner såsom produktutveck— ling — kollektionsarbete — montering — marknadsföring för ett antal andra möbelföretag.

År 1970 hade jord- och stenvaruindustrin 20 % av antalet industri- sysselsatta i Alvesta och Uppvidinge kommuner samt nära 40 % i Lessebo kommun. I Alvesta kommun är betong- och betongvarutillverkningen viktigast, medan branschen i de två övriga kommunerna domineras av den manuella glasindustrin. [ början av år 1971 fanns i länet 14 glasbruk, varav 12 i Uppvidinge och Lessebo kommuner, med tillsammans över 1.300 sysselsatta. Mellan åren 1965 och 1970 minskade sysselsättningen med 550 personer eller 18 %. Enligt prognoserna i planeringsunderlaget beräknas minskningen fortsätta under 1970-talet. Nedgången väntas bli 300 personer eller 12 %.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län har gemensamt gjort en framställning och en uppvaktning hos industridepartementet om att en arbetsgrupp skall tillsättas för att lägga fram konkreta förslag ägnade att förbättra glasindustrins framtida konkurrenskraft.

Massa-, pappers- och pappersvaruindustrin har stor betydelse för sysselsättningen i länet, särskilt i Markaryds, Lessebo och Tingsryds kommuner. Det är därför av största vikt att branschens utvecklingsmöjlig- heter noggrant följs.

[ länet finns för närvarande åtta företag. Av dessa är två massaindustri- er och tre pappersindustrier, medan resterande tre företag har integrerad massa- och papperstillverkning. De flesta enheterna är relativt gamla och arbetsintensiva. Under 1970-talet torde inte några större förändringar inträffa, men i början av 1980-talet kan möjligtvis vissa produktions- enheter komma att läggas ned, om det inte görs omfattande investeringar. Sysselsättningen minskade under perioden 1965—1970 med 60 personer till 2.870 personer och beräknas enligt prognoserna i planeringsunderla- get minska med 400 personer under 1970-talet.

7.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen

Arbetslöshet

Arbetslösheten i Kronobergs län låg under 1960-talet på en i förhållande till andra län låg nivå. Under 1970-talets inledning har emellertid länets arbetsmarknad kännetecknats av större konjunktur- och strukturstörningar. En stor del av de arbetslösa har utgjorts av äldre arbetskraft. Vidare har en växande andel utgjorts av kvinnor.

Andelen arbetslösa år 1974 framgår av fig. 7.5.

Möjligheten för kvinnor att få arbete

Möjligheterna för kvinnor att erhålla förvärvsarbete hänger samman med näringslivsstrukturen. En hög andel sysselsatta inom servicenäringar- na, d.v.s. varuhandel, samfärdsel, privata och offentliga tjänster, innebär att kvinnor ofta har goda möjligheter att få arbete. Andelen sysselsatta inom servicenäringarna år 1970 var lägre i Kronobergs län än i riket eller 41 % jämfört med 47 ”0.

Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, d.v.s. andelen kvinnor som är förvärvsarbetande på heltid, ger en mera direkt uppfattning om kvinnor- nas möjligheter till förvärvsarbete. En låg yrkesverksamhet kan dock inte tas som bevis på att en motsvarande dold arbetslöshet bland kvinnor förekommer.

Mellan länets kommuner varierar yrkesverksamhetsgraden för kvinnor betydligt. Under 1970-talet beräknas den kvinnliga yrkesverksamhets- graden genomgående öka i länets kommuner.

Vid jämförelse med andra kommuner i landet kan noteras att yrkesverksamhetsgraden för kvinnor år 1970 i Växjö/Alvesta var av samma storlek som i huvuddelen av landets övriga primära centra. Ljungby och Älmhult uppvisade normala värden i förhållande till övriga regionala centra. Uppvidinge och Tingsryd hade värden på den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden som var normala för landets kommuncentra. Lessebo och Markaryd uppvisade något högre tal.

En motsvarande jämförelse av den beräknade yrkesverksamhetsgraden för kvinnor är 1980 görs ifig. 7:4. Mot bakgrund av att huvuddelen av den kraftiga ökningen av sysselsättningen inom offentliga tjänster i länet mellan åren 1970 och 1980 beräknas ske inom socialvård och hälso- oeh

sjukvård, blir det förbättrade valmöjligheter på arbetsmarknaden för i första hand kvinnor. På grund av att en stor del av den beräknade ökningen redan har skett, får detta dock inte så stor betydelse under

resten av 1970—talet.

För att förbättra kvinnornas möjligheter till arbete föreslär länsstyrel—

sen bl.a.:

att statsmakterna bör vidtaga åtgärder så att de deltidsarbetandes sociala förmåner förbättras att länsarbetsnämndens försöksverksamhet för att öka antalet kvinnor inom traditionellt manliga yrken bör fortsätta och ges ökade resurser att landstinget bör verka för att i möjligaste mån decentralisera utbyggnad och lokalisering av värdenheter att arbetsgivarna bör verka för flexibla arbetstider där arbetsuppgifter- na så medger att kommunerna bör tillgodose behovet av barntillsyn

Möjligheter för långtidsutbildade att få arbete

En arbetsmarknad med ett stort och varierat inslag av olika service- näringar (varuhandel, samfärdsel, privata och offentliga tjänster) innebär att långtidSutbildade personer ofta har goda utsikter att få ett arbete inom de yrken till vilka han/hon har utbildat sig för.

Ingen av länets kommuner har en arbetsmarknad som är så differentie— rad att den kan erbjuda de långtidsutbildade förvärVSarbete i önskvärd omfattning.

Enligt prognoserna beräknas sysselsättningen totalt för service- näringarna öka kraftigt i kommunerna. En stor del av den beräknade ökningen har redan skett under den första hälften av 1970-talet, främst genom den kraftiga ökningen inom offentliga tjänster. Ökningen har framför allt skett inom socialvård samt hälso- och sjukvård och har inte bidragit till någon påtaglig förbättring för de långtidsutbildades möjlig— heter att få arbete.

De långtidsutbildades möjligheter till arbete kan förbättras om ett bättre differentierat näringsliv skapas.

Företagsstruktur och ägareförhållande inom länets industri

De mindre och medelstora företagen intar en dominerande ställningi länet när det gäller industrisysselsättningen. Mindre och medelstora företag har ofta en avgörande betydelse för sysselsättningen på mindre orter. Om ett dominerande företag på en ort drabbas av svårigheter får detta allvarliga konsekvenser för de anställda, särskilt för den ortsbundna arbetskraften.

Under senare år har familjeföretagandets problem och villkor upp- märksammats i olika sammanhang. I en undersökning av familjeföretagi Kronobergs län är 1974 framkom att huvuddelen eller 87 % av samtliga arbetsställen inom industri med tre eller fler sysselsatta utgjorde familjeföretag.

[ undersökningen framkom bl.a. vilken stor betydelse de tillskriver olika frågor som rör generationsskifte. Vidare framkom att företagen ofta har en bristfällig planering.

För att förbättra betingelserna för mindre och medelstora företag föreslär länsstyrelsen bl.a.

att statsmakterna bör tilldela företagareföreningarna ökade resurser för företagsservice och långivningsverksamhet samt för att främja produktutveckling, produktionssamarbete och marknadsföring hos mindre och medelstora företag

att ökade risktäckningsmedel bör ställas till företagareföreningarnas förfogande

att statens industriverk bör verka för ökade utbildningsinsatser för företagsledare och annan personal

att statsmakterna bör utforma beskattningsreglerna så att familjeföre- tagens generationsskiften underlättas

7.6. Service

Huvuddelen av länets befolkning har tillfredsställande lokal service- försörjning, om man med tillfredsställande menar 30—45 minuters restidsavstånd vid enkel resa till servicefunktioner i kommunens centralort. Endast befolkningen i smärre ytterområden i Ljungby, Alvesta, Växjö och Uppvidinge kommuner har längre restidsavstånd till sina respektive centralorter. Lidhults-området i Ljungby kommun och Lammhults- området i Växjö kommun är de största av dessa områden med omkring 1.500 invånare resp. 2.500 invånare. Huvudorterna i de båda områdena har dock en så pass välutbyggd service att serviceförsörjningen får anses; tillfredsställande.

Hela länets befolkning kan med personbil nå regional service inom den tidrymd som glesbygdsutredningen anser vara acceptabel, dvs. ett par timmars enkel resa.

7.6.1. Utbildning

En strävan bör vara att få ett så brett och differentierat utbildnings- utbud som möjligt vid universitetsfilialen i Växjö. En utbyggnad bör därför ske med i första hand naturvetenskapliga ämnen samt olika slag av yrkesinriktade kurser för t.ex. socionomer.

Berörda länsstyrelser bör vidare, för att underlätta elevernas resor till och från universitetsfilialen i Växjö, verka för väl fungerande trafikför— bindelser från olika delar av upptagningsområdet. Särskilt angelägen är en förbättring av resemöjligheterna till och från Blekinge.

7.6.2. Hälso- och sjukvård

Landstingets sjukvårdsplan innebär en ökad satsning på förebyggande vård, öppen vård, långtidsvård m.m. Länsstyrelsen biträder en sadan utveckling och anser att den öppna vården bör erhålla en saväl kvantitativ som kvalitativ utbyggnad för att på så sätt möjliggöra en avlastning av den slutna vården.

7.6.3. Social service

I länets kommuner hade år 1974 mellan 7 och l4 % av barnen i åldern 0—6 år plats i daghem eller familjedaghem. Skillnaden mellan det teoretiska behovet av barntillsynsplatser och det faktiska platsantalet är stor. I kommunerna pågår dock daghemsbyggen och flera planeras under de närmaste åren.

Enligt länsstyrelsens mening bör behovet av barntillsyn tillgodoses. Detta fordrar att kommunerna bygger fler barnstugor, vilket enligt länsstyrelsens bedömning kräver höjning av anordnings- och driftbidragen från staten.

Tillsynsbehovet för 7—12-åringarna bör lösas genom t.ex. fler fritids— hem. Vidare bör behovet av tillfällig barntillsyn tillgodoses.

[ länets kommuner kan mellan 8 och 12 % av personerna över 70 år erbjudas plats vid ålderdomshem.

För att underlätta för pensionärer att så långt möjligt kunna bo kvar i den egna bostaden satsas betydande resurser på den sociala hcmhjälps- verksamheten. I de flesta kommunerna får närmare 20 % av älders— och förtidspensionärerna social hemhjälp. I samtliga kommuner förekommer vidare kommunal färdtjänst.

Länsstyrelsen anser att pensionärernas möjligheter att bo kvar i den egna bostaden bör underlättas genom en fortsatt satsning på den öppna åldringsvården. Alla som är i behov av ålderdomshemsplats bör dock kunna erhålla sådan.

7.6.4. Kommunikationer

Vägfrågorna har stor regionalpolitisk betydelse. Länets huvudvägar har framför allt under senare år genomgått en betydande upprustning. Fortfarande återstår dock avsevärda investeringar innan huvudvägnätet har fullgod standard. Redan i Länsprogram 1970 framhöll länsstyrelsen speciellt två huvudvägar som borde förbättras, nämligen europaväg 4 och riksväg 23. Båda dessa vägar har stor betydelse för den interregionala trafiken.

Länet behöver starkt ökade väganslag, eftersom länets sekundära och tertiära vägar är särskilt utsatta för hårt slitage av bl.a. skogstransporter. Länsstyrelsen anser därför att ett genomförande av förslaget till långtidsplan enligt den högre anslagsnivån för de statliga vägarna gällande perioden 1976—1985 är ett minimikrav för upprustning av länets vägnät.

Länsstyrelsen föreslår att Statens Järnvägar lokaliserar sin planerade godsterminal till Räppe (mellan Alvesta och Växjö) och ger den en sådan

utformning att andra transportföretag och transportberoende verksam- heter kan lokaliserasi anslutning till järnvägsterminalen.

Under hösten 1975 skall en ny länsflygplats vid Öjaby utanför Växjö tagas i bruk. Härigenom uppnås väsentligt bättre förutsättningar för flygtrafiken till och från länet.

Eftersom Växjö/Alvesta är ett primärt centrum bör Öjaby flygplats enligt länsstyrelsens mening klassificeras som statlig primärflygplats eller få statsbidrag i annan form.

7.6.5. Övrig offentlig service

Under senare är har olika myndigheter var för sig genomfört organisationsförändringar för att få en rationellare drift. Resultatet har ofta blivit en centralisering av verksamheten till kommun- eller läns- centrum. Ett gemensamt drag för utredningarna som föregår organisa- tionsförändringarna är att varje myndighet ser sin verksamhet isolerad från annan service på orterna. Det tas således inte hänsyn till de negativa effekter som en indragning av en serviceenhet får på en orts övriga servicefunktioner. Före indragning undersöker man inte heller möjlig- heterna till lokal— eller personalsambruk med andra myndigheter. Följden har blivit att vissa orter fått se offentliga servicefunktioner försvinna på det ena omrädet efter det andra. De som främst drabbas är de som saknar tillgång till egen bil.

Den offentliga servicens lokalisering och utformning får inte bedömas strikt efter enbart företagsekonomiska beräkningar utan här måste även de samhällsekonomiska och sociala konsekvenserna beaktas. Den offent- liga servicen bör finnas tillgänglig så nära människorna som möjligt och centraliseras endast iden utsträckning som arbetsuppgifterna oundgängli- gen kräver detta.

7.6.6. Kommersiell service för hushållen

Länsstyrelsen anser, att systembolagsbutik bör lokaliseras till Upp- vidinge och Lessebo. Avsaknad av systembolagsbutik bedöms ha en negativ inverkan på handeln i övrigt i en kommun, eftersom kommun- invånarna vid besök i grannkommunernas systembolagsbutiker vanligen även handlar i andra butiker. Kundunderlaget för övrig kommersiell service i Uppvidinge och Lessebo kan således väntas öka om system— bolagsbutiker lokaliseras dit.

7.7. Miljö

Länsstyrelsen vill framhålla arbets— och boendemiljöns stora betydelse för de enskilda människornas välfärd. Statsmakterna har under senare år gjort betydande insatser för att förbättra miljön i dessa avseenden. I det längre perspektivet måste dock arbetsmiljön bättre anpassas till människans psykiska och fysiska förutsättningar. När det gäller boende-

miljön måste behoven av service och utrymmen för fritidsaktivitetei av skilda slag tillgodoses. Vidare måste olika hustyper (småhus, flerfamiljs- hus) blandas inom samma bostadsområde för att motverka bostadssegre- gation efter olika socialgruppstillhörighet.

Kronobergs län har inte sådan industritäthet eller samhällen av sådan storlek att miljöförhållandena behöver medföra restriktioner för en ytterligare utveckling. De olika kommunerna har emellertid skiftande naturliga förutsättningar att klara sina miljöskyddsproblem.

I naturvårdsplanen för Kronobergs län redovisas ungefär 600 områden som är av vetenskapligt—kulturellt värde och/eller av särskild betydelse för allmänhetens friluftsliv. Av dessa har 19 bedömts vara av riksintresse. I samband med den fysiska riksplaneringen har ytterligare några områden bedömts som riksintressanta av kommuner eller institutioner.

Länsstyrelsen bör genom förordnanden enligt naturvårdslagen snarast säkerställa de områden som är av riksintresse för vetenskaplig och kulturell naturvård eller för friluftslivet och som är i behov av vårdåtgärder.

Utbyggnaden av avloppsreningsverk för biologisk—kemisk rening har under de senaste åren gått mycket snabbt. Enligt kommunernas utbyggnadsplaner kommer i samtliga kommuner minst 80 % av avlopps- vattnet från de allmänna avloppsanläggningarna att renas biologiskt» kemiskt år 1976.

Anläggningskostnaden per ansluten person för avloppsreningsverk är högre i mindre samhällen än i större. Anläggningskostnaden hur i Kronobergs län varierat mellan 300 kronor/person för stora avlopps— reningsverk och 2.000 kronor/person för de minsta. Bidragsprocenten är oberoende av kostnaden per person (f.n. i regel 50 %).

Länsstyrelsen anser, att kommuner, som på grund av sin tätortsstruk- tur har särskilt höga avloppsreningskostnader per ansluten person, bör erhålla större statligt stöd.

Omkring en tredjedel av länets sjöar är tydligt eler starkt förorenade. En ungefär lika stor andel av sjöarna är påtagligt sura med pH-värden lägre än 5,6.

Den tendens till försurning av nederbörden som uppmärksammats de senaste åren är allvarlig för Kronobergs län, som har vatten. vilka snabbt reagerar för sur nederbörd. Om utvecklingen med t'örsurningen fortsätter, kan stora skador befaras på fiskbestånd och skog.

SOU 1975:92 ”om? Kronobergs lan 143 0 » /o PC RC KC 25 i o'hntllu tema . * 50 mm... . 20 mm— i , 45 7 [ (::-Tingsryd 15 ' OT: . (' i 40 ,. rÄUppvud-nge LA.. l ": 1 h).: w)... i! £ o...-Lessebo 10 ' Arvesia? nÄlmhuu as.-u 35 " mu”: ;: oo. Ovo—Ljungby no = .: "Markaryd ” o . O _ . ... 4 30 oVäxjö-Alvesta _: ..:: uväxrö ' : l . : o ”i Åt ? 25 1065 mo 1950 1990 ' _ Fig. 7.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings-

grenar under perioden 1965—1990

Fig, 7.2 Andel av befolkningen är 1980 !" ålders- gruppen 50—w ar

KC

:mLessebo .cn-

”Markaryd ..oUpDVidee (nemo-Tingsryd

. ;Miiiiiiili

t 30

Fig. 7.4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 irelation till totala antalet kvinnoriåldern 15—64 * är

%

PC RC KC

o

330 cc

t o

gift. . i.

? ödem. Ying" u _Unpvl lng. L.!libn

vs.,u. Alun- unnabv

. dåltl-Öu- . .,

mur-0 hmmm

J.:xiztnmlåäå?! 00. åren

”stiliiiiliiiåaäi

Mmh,.

0

Fig. 7.6 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

vs.,ä- Alvulu

växjö”

'- ! Arv,...o_____ _ _, Väne Alve; .

'AlvesiaC

Almhuu '_' Liunsbr

KC

'” k. 6 " " " Lessebo

Markaryd Ying-ryd

Lossnbo Tingsryd

Unpvidinq. Uppviding.

Fig. 7.6 Nettoflyttning per år under perioderna 196841970 och 19 7141974 . relation till befolkningen vid resp. periods början

8. KALMAR LÄN

8.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

8.1.1. Bakgrund

Vid en första anblick kan Kalmar län synas ha upplevt en mycket stabil period under 1900-talet. Befolkningstalet har varierat svagt kring 240 000 invånare. Stabiliteten är dock skenbar. Med undantag för den senaste sjuårsperioden har länet haft betydande födelseöverskott, men dessa har inte alltid räckt till för att uppväga den utströmning av människor, som skett från länet. I början av seklet var det emigrationen och under senare år flykten till Storstadsområdena och andra expansiva orter i landet, som hållit tillbaka en befolkningstillväxt.

Befolkningsutvecklingen har ett klart samband med sysselsättningsut- vecklingen. Industrialismens genombrott i länet kom förhållandevis sent. Kanske var länets besvärliga läge från kommunikationssynpunkt redan under 1920- och l930-talen så uppenbart att detta motverkade industri- ella satsningar i länet. Den tidiga industriella utvecklingen kom i stor utsträckning att bygga på träet, den råvara som fanns nära tillgänglig inom länet. Träindustrin lokaliserades främst i länets inlandskommuner . Vimmerby, Hultsfred, Högsby och Nybro och var fortfarande är 1970 den klart dominerade branschen i dessa kommuner. Träindustrin har genomgått en period av strukturomvandling som medfört att många företagsenheter i länet försvunnit. Processen är sannolikt ännu inte avslutad.

En betydande del av industriarbetsställena i länet och särskilt de större, är renodlade tillverknigsenheter och filialer till större koncerner med funktioner som administration, forskning och utvecklingsarbete förlagda till huvudkontor utanför länet. Man kan tala om en regional skiktning inom industrin.

Ett annat problem i länets sysselsättningsstruktur är den förhållandevis svaga utvecklingen, som servicenäringarna haft. I näringsgrenarna handel, samfärdsel och tjänster sysselsattes år 1970 40,6 % av samtliga förvärvsar- betande i länet medan motsvarande riksmedeltal var 51,2 %. Detta medför att de lokala arbetsmarknaderna i Kalmar län har svårigheter att erbjuda ett tillräckligt differentierat utbud av arbetstillfällen. Yrken som generellt kräver stora befolkningsunderlag blir mycket sparsamt represen- terade i tlertalet kommuner i länet. Inte minst har ungdomar med lång

och specialiserad utbildning små möjligheter att inom länet får ett arbete, som motsvarar de kvalifikationer man skaffat sig. Följden blir en flyttning till andra delar av landet, främst till storstadsområdena Under femårsperioden 1969—1973 hade länet en nettoförlust i flyttningsrörel- serna i åldersgruppen 20—29 år på 2 262 personer. I flera kommuner har utflyttningen pågått så länge och haft en så stor omfattning att ålderspyramiden snedvridits.

Andelen förvärvsarbetande kvinnor inom skilda näringsgrenar håller sig relativt konstant i olika delar av landet. Däremot finns betydande variationer mellan de olika näringsgrenarna. Andelen kvinnor är särskilt hög i servicenäringarna. Då dessa är svagt företrädda i länet som helhet och i kommuncentra i synnerhet, blir det utbud av arbetstillfällen som traditionellt efterfrågas av kvinnlig arbetskraft förhållandevis litet.

Länets sysselsättningsproblem motsvaras av brister i serviceutbudet. Det allt överskuggande problemet är kommunikationerna. Kalmar läns geografiska arrondering ställer stora krav på kommunikationsnätet om detta skall kunna sammanhålla länets olika delar. Också kravet på kontakter med större centra utanför lånet måste tillgodoses. Påtagliga brister finns ijärnvägsnätet. Förbindelserna med de tre storstadsområde- na kräver långa restider. Vidare harjärnvägarna inom länet i stora delar låg standard och i vissa relationer utnyttjas ett undermåligt vagnmaterial. Även en upprustning av vägnätet är en nödvändig förutsättning för att de regionala förbindelserna skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller både riksväg 15, som i vissa delar av sin sträckning har en otillfredsställande standard och tvärförbindelserna, främst riksvägarna 23, 25 och 34. Flygförbindelserna mellan länet och Stockholm fungerar i nuläget istort tillfredsställande, medan dagliga flygförbindelser från länet till Sturup/Kastrup saknas.

Möjligheterna till utbildning på eftergymnasial nivå är en av de avgörande faktorerna för en regions attraktivitet. En högskola förlagd till länets primära centrum skulle få lokaliseringspolitisk betydelse, inte enbart för Kalmar/Nybro-regionen utan för hela länet.

Även om de negativa dragen i länets näringsliv under de senaste decennierna har varit framträdande, får detta inte undanskymma att de naturligta förutsättningarna för en gynnsam utveckling måste betecknas som goda. Den grund, som länets näringsliv lagt måste dock kompletteras med insatser från samhällets sida.

Inte minst i sin miljö har länet värdefulla tillgångar. Om utvecklingen går mot kortare arbetstid och en ökad fritid kommer närheten till, från rekreationssynpunkt värdefulla omgivningar att väga tyngre än i nuläget.

Kalmar län har förutom sin långa kuststräcka också i inlandsdelen värdefulla områden för såväl rekreation och friluftsliv som natur- och

kulturvård.

8.1.2. Länsstyrelsens riktlinjer för samhällsplaneringen

Länsstyrelsen har uppställt som mål att den totala sysselsättningen i länet skall växa med omkring 4 100 arbetstillfällen under 1970-talet eller

___,_._,_=._ ___,4... ,»

från ca 100 100 år 1970 till ca 104 200 år 1980.

Men länsstyrelsen menar att det är lika viktigt att ställa upp mål för arbetsmarknadens struktur som för dess totala storlek. Såväl branschen- sidighet som företagsensidighet i länets näringsliv måste motverkas och yrkesdifferentieringen bör förbättras. särskilt med hänsyn till de anspråk som ställs från den yngre och välutbildade arbetskraften. Det är också viktigt att arbeten kan anpassas för den äldre och av annat skäl svårplacerade arbetskraften, så att även denna resurs kan tillgodogöras.

Den ökade rörligheten i dygnsperspektivet har medfört att valmöjlig- heterna till sysselsättning blivit större. En pendling inom 30—40 minuters tidsavstånd finner länsstyrelsen rimlig från välfärdssynpunkt. Det kan i vissa fall vara en fördel att pendling över kommungräns kan ske, eftersom kommuner med en svagare arbetsmarknad då kan draga nytta av de sysselsättningsmöjligheter, som finns i angränsande större kommuner.

Länsstyrelsen anser att befolkningsmålen inte bör diskuteras isolerat utan ses som en spegel av sysselsättningsmålen. Ett riktmärke bör dock vara att varje kommun skall ha en ålderspyramid som uppvisar en någorlunda normal fördelning. Utflyttningen av ungdomar från länet måste hejdas.

Serviceutbudet i länets kommuner bör motsvara vad som uppfattas som normalt för resp. kommuntyp. Dagligvaruservice bör kunna nås av flertalet människor inom ett vägavstånd på 2—3 km. Mer kvalificerad service. som normalt förekommer i regionala eller primära centra, bör kunna nås inom ett tidsavstånd på högst 1 1/2 timme, beräknat med resa med kollektiva färdmedel. Svagheterna i länets kommunikationsnät medverkar till att minska tillgängligheten till det serviceutbud, som finns och vars brister är förhållandevis måttliga. Insatserna bör därför främst inriktas på att upprusta kommunikationerna.

Länsstyrelsen menar att konflikterna mellan miljöintressen och nä- ringslivets intresse till följd av den fysiska riksplaneringens utformning inte blir av sådan art, att särskilda riktlinjer i detta sammanhang behöver uppställas för att få en rimlig avvägning mellan de olika kraven.

8.2. Regional struktur

l länsprogram 1970 lämnade länsstyrelsen förslag till ortsklassificering för samtliga kommuner i länet. Förslaget kom i stort att ligga till grund för statsmakternas beslut är 1972 om plan för utveckling av en regional struktur. De fyra ortsgrupper, som ingår i systemet är storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. För Kalmar län gäller följande regionala struktur.

Primärt centrum Kalmar/Nybro Regionala centra Västervik, Hultsfred/Vimmerby och Oskarshamn Kommuncentra Högsby, Mönsterås, Emmaboda, Torsås,

Mörbylånga och Borgholm

Under det remissförfarande som föregick tillkomsten av länspro- grammet liar inga krav på ändrad klassificering framförts från någon av

länets primärkommuner och ej heller från landstinget. Västerviks kommun har dock funnit att det vore motiverat att ”under beaktande av Västerviks ytstorlek och differentierade näringsliv, dess betydelse som serviceort för sjukvård och statlig verksamhet, samt, därest icke länets folkmängd skall ytterligare decimeras # Västervik i den regionala strukturen intar en ställning som ett överordnat regionalt centrum.” Vimmerby kommun, den ena delen av länets regionala inlandscentrum, menar att sammankopplingen av Hultsfred och Vimmerby ”kan ha sina nackdelar, då kommunerna sinsemellan konkurrerar om industrilokali— seringar och den utbildade arbetskraften. Lyckligast vore att Hultsfred och Vimmerby kommuner var för sig utgör ett regionalt centrum. Samarbete över kommungränsen har dock etablerats genom bildande av samarbetskommittén Hultsfred/Vimmerby, som bl. a. skall diskutera regional utvecklingsplanering”. Hultsfreds kommun framför inga erinring- ar mot den föreslagna klassificeringen.

Några invändningar mot tvåkärnigheten i länets primära centrum Kalmar/Nybro och länets regionala inlandscentrum Hultsfred/Vimmerby har inte framförts.

Frågan om kommundelscentra har också aktualiserats av Västerviks kommun, som "anser det motiverat med kommundelscentra i såväl norra som södra kommundelen med tanke på de långa avstånden. I norra kommundelen bör Gamleby/Överum utgöra ett tvåkärnigt kommundels- centrum och för södra kommundelen bör Ankarsrum utvecklas till ett kommundelscentrum”. Också Borgholms kommun tar upp behovet av ett kommundelscentrum inom kommunen. Länsstyrelsen finner att den år 1972 beslutade regionala strukturen bör kunna ligga till grund för samhällsplaneringen i länet. Länsstyrelsen har övervägt en rimlig funktionsindelning inom länets båda tvåkärniga centra. Denna innebär ingen omfördelning av befintliga funktioner. Länsstyrelsen har också undersökt behovet av kommundelscentra och funnit att Västerviks kommun är så ytstor och delvis glest befolkad att det är nödvändigt att utöver centralorten planera för ett kommundels- centrum, som kan tillgodose de norra och inre delarnas behov av service och arbetstillfällen. Länsstyrelsen har gjort den bedömningen att norra kommundelen har störst behov av en stödpunkt och förordar Gamleby som kommundelscentrum. Som ett alternativ bör dock ett tvåkärnigt kommundelscentrum Gamleby/Överum övervägas. Funktionsuppdel- ningen mellan orterna bör då anges av kommunen. Också befolkningcni nordligaste delen av Borgholms kommun har för långt avstånd till centralorten Borgholm för att klara daglig arbetspendling eller frekventa servicebesök. Tätorten Löttorp bör kunna fungera som en stödpunkt för norra delen av Borgholms kommun. Befolkningsunderlaget är dock betydligt mindre för denna ort än vad som är fallet för ett kommundels— centrum i Västervik. De insatser, som bör göras i de båda föreslagna kommundelscentra får därför anpassas till underlagets storlek.

Flera kommuner pekar emellertid på svagheter i arbetsmarknad eller serviceutbud, som på sikt kan leda till att kommunen får svårt att leva upp till sin roll i den regionala strukturen. Länsstyrelsen har gjort den bedömningen att det framför allt är länets primära centrum Kalmar/

munerna. Sysselsättningsproblem av något mindre omfattning kan förutses i Torsås och i Mönsterås kommuner.

Också i serviceutbudet finns svagheter. Vid sidan av en upprustning av kommunikationerna måste Kalmar/Nybros ställning som primärt cent- rum stärkas genom satsningar på högre utbildning och kvalificerat utbud av tjänster både till hushåll och företag. De regionala centra Västervik och Oskarshamn förväntas kunna upprätthålla en god service i framtiden, en uppfattning som även delas av kommunerna i remissvaren. 1 Hultsfred/ Vimmerby erfordras dock en förstärkning av den företagsinriktade servicen liksom av den service, som lämnas av statlig regional förvaltning för att på längre sikt kunna skapa goda betingelser för företagsetablering- ar. Frånvaron av överordnande servicefunktioner i kommuncentra kom- penseras genom att avståndet till alternativa serviceorter av högre dignitet oftast är små. Till följd av att befolkningsunderlaget uttunnas kan i ett längre perspektiv flera väsentliga servicefunktioner få svårigheter att fungera i länets båda minsta kommuncentra Högsby och Torsås.

8.3. Planeringsnivå

Statsmakternas regionalpolitiska beslut är 1972 innebar även att som vägledning för samhällsplaneringen i Kalmar län skulle gälla en befolk— ningsram i intervallet 245 000—255 000 invånare år 1980.

Kommunerna har i sina remissvar tagit ställning till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990. Av länets tolv kommuner har fyra, nämligen Vimmerby, Hultsfred, Oskarshman och Nybro. avstått från att ange planeringsnivå för år 1980 i form av ett intervall för befolkningsta- len. Dessa fyra kommuner har i stället valt att ange ett bestämt målsättningstal. Flera av länets kommuner har avstått från att ta ställning till planeringstal för år 1990 med motivering att så stor osäkerhet föreligger att överblicka en så lång period att det är förenat med mycket stora svårigheter att ange planeringstal.

De av kommunerna i Kalmar län angivna befolkningsramarna eller befolkningstalen angesi tab. 8.1.

Tab. 8.'1 Kommunernas förslag till planeringsnivåer

Kommun 1980 1990

Kalmar 52 500—57 400 57 200 NYDro 22 700 23 000— Västcrvik 42 800—43 800 42 800—43 800 Vimmerby 17 000 —

Hultsfred 19 700 — Oskarshamn 29 975 —

Högsby 7 800— 8 000 7 800— 8 000 Mönsterås 13 900—14 700 14 600—15 500 Emmaboda 12 300—13 000 12 500— Torsås 7 400— 7 700 — Mörbylånga 12 500— 14 000

Borgholm 11000—11500

Kalmar läns landsting har menat att länsplanering 1974 bör inriktas på ett befolkningstal för länet är 1980, som ligger mellan 245 000 och 250 000 invånare.

Länsstyrelsen menar att metoden att använda planeringsnivåer till grund för planeringen kan vara något för ”enkel”. 1 Kalmar län finns exempel på hur jämnstora befolkningstal har helt olika innebörd till följd av befolkningens olika ålderssammansättning. Under tiden fram till år 1980 kommer antalet människor i pensionsåldrarna att öka kraftigt i

Gamleby

Wxx Västervik,-$% Vimmerby ', I

I k/x L

x_— I

Hultsfredq'

& (___pskarshamn &

_ .. ,e— » '_'/__

fs. N _ -' J Löttorp ! . l Högsby L J **x XX Mönsterås ) .

Borgholm

Teckenförklaring

& Storstadsområdc

Mörbylånga

. » x ) * Emmaboda?" .

0 Svart färg Rod farg

Fig. &] Regional struktur, Kalmar län

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum Länsgräns Kommungräns Gräns för inre stödområd. Gräns för allm. stödområ

1972 års beslut

Lst:s förslag till ändring i länsplanering 1974

Tab. 8:2 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Kalmar län

Kommun Faktisk

befolkning

1970 1974

Befolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut

1980

Prognos, läns- planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

52 496 22 210 42 297 17138 19591 25 662 8 315 13429 11772 7 585 9 917 10444

Kalmar Nybro Västervik Vimmerby Hultsfred Oskarshamn Högsby Mönsterås limmabod a Torsås Mörbylånga Borgholm

Summa länet 240 856

Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974

52 332 21588 41884 16 458 18427 27 821 7766 13060 11738 7626 10982 10713

240 395

55 400— 58 300 22 300— 23 200 43 000— 44 300 16 800— 17 500 19 000— 19 800 28 400— 29 500

7 700_— 8 000 13 450— 13 850 12 400— 12 900 7 400— 7 700 10 250— 10 700 10 400— 10 800

246 500—256 550 245 000—255 000

54 553 22 289 42 222 15 975 18 700 29130 7 508 13 657 12 333 7 304 11415 10565

245 651

56 482 21859 41576 15 214 18 282 29471 6918 13 238 12517 6754 11597 10252 53 800— 57 000 22 300— 23 200 42 300— 43 800 16 500— 17 200 18 500— 19 200 29 000— 30 000 7 500— 7 800 13 300— 14 000 12 300— 12 800

7 500— 7 800 11 200— 11 800 10 800— 11 400

56 000— 58 000 22 700— 23 500 42 800— 43 800 16 700— 17 400 18 700— 19 400 29 500— 30 500

7 500— 8 000 13 500— 14 300 12 500— 13 200 7 600— 7 900 11 500— 12 300 11 000— 11 700

244 160

245 000—256 000 250 000—260 000 245 000—256 000 250 000—260 000

länet. Enligt länsstyrelsens beräkningar tillkommer mellan år 1970 och år 1980 ca 6 500 invånare över 65 år. Samtidigt sker en åderlåtning av befolkningen i arbetsför ålder, eftersom ungdomsutflyttningen pågått så länge att de kullar, som träder till på arbetsmarknaden är starkt decimerade. Länsstyrelsen måste för att trygga näringslivets framtid i länet ställa upp som målsättning att återställa balansen i ålderstrukturen i samtliga länets kommuner.

8.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

För år 1965, dvs. före tillkomsten av lokaliseringsstödet, förekom regionalpolitiskt inriktat stöd till industriföretag i form av uppförande av industrilokaler som statskommunala beredskapsarbeten och utnyttjande av investeringsfondmedel. Oskarshamns kommun fick under åren 1963—1965 sammanlagt 8.1 milj. kr. i bidrag iform av statskommunala beredskapsarbeten och fick vidare utnyttja ca 56 milj. kr. av investerings— fondmedel under perioden 1963——1970. Den största investeringen med hjälp av investeringsfondmedel som skett i länet under 1970-talet är etableringen av Volvo-Kalmarverken.

Under perioden ljuli år 1965—31 december år 1974 har 21 företag i Kalmar län beviljats lokaliseringsstöd med sammanlagt drygt 69 milj. kr. Härav har två företag avstått från att genomföra de planerade investering- arna, varför stödet aldrig tagits i anspråk. I realiteten har alltså lokaliseringsstödet utgått till 19 företag med ett totalt stödbelopp på 66,6 milj. kr. Fördelningen mellan kommunerna i länet framgår av tab. 8:3.

Nära hälften av stödet har gått till befintliga företag i länet för om- eller tillbyggnad av verksamheter. En betydande del har också gått till

Tab. 8.'3 Beslutat lokaliseringsstöd under perioden ]. 7.1965—31. 12.1974]

Kommun Antal Bidrag Lån Summa Sysselsättning stöd- t kr I kr tkr faktiskt Planerad företag t. o. m 1974-12-31 Kalmar 1 — 5 000 5 000 f 26 ,. 15 Nybro 1 — 100 100 + 1 + 4 Västervik 3 A 16 677 16 677 + 280 + 279 Vimmerby 1 - 700 700 + 76 — Hultsfred 1 — 300 300 # 15 »— Oskarshamn 3 3 546 10 845 14 391 + 640 425 Mönsterås 2 — 10 743 10 743 + 79 + 56 Mörbylånga 4 2 710 9 330 12 040 + 23 + 190 Borgholm 3 1 172 5 526 6 698 A 6 + 30 Kalmar län 19 7 428 59 221 66 649 + 1 052 + 969

I Exklusive de båda företag, som inte utnyttjat ett beslutat stöd.

nyetablering av företag och till flyttning av företag.

Utbildningsstöd, som började utgå den 1 juli 1970, har fram till den 1 juli 1974 beviljats med ca 8,3 milj. kr. för sammanlagt 977 elever, varav 714 inom Kalmar/Nybro. Till 10 företag på Öland har stöd beviljats för sammanlagt 1 13 elever.

Vid sidan av de selektiva medel, som syftar till att påverka etablering eller utbyggnad av företag, har också åtgärder inom olika samhällssekto- rer vidtagits, som fått regionalpolitisk effekt. Det statliga skatteutjäm- ningsbidraget, som utgår till kommuner som inte uppnår 95 % av rikets medelskattekraft, tillfaller samtliga kommuner i länet. De båda kommu- nerna på Öland garanteras bidrag upp till 100 % av rikets skattekraft.

Ett annat regionalpolitiskt medel är utlokaliseringen av central statlig förvaltningsverksamhet. Enligt riksdagens beslut skulle 250 arbetstillfäl- len inom televerkets byggnadsavdelning och teleskolan tillföras Kalmar kommun. Utlokaliseringen blir sannolikt inte av så stor omfattning.

Länsstyrelsen anser att stödåtgärderna, när de satts in i tillräcklig omfattning i länet, fått avsedda effekter. Vid sidan om behovet av ytterligare insatser på Öland vill länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på den långvariga negativa utvecklingen i länets inlandskommuner, vilka i obetydlig omfattning fått del av regionalpolitiska insatser. Den beslutade utlokaliseringen av central statlig förvaltningsverksamhet till Kalmar har varit klart otillräcklig och har inte stått i relation till vad länsstyrelsen ansett vara regionalpolitiskt motiverat.

Länsstyrelsen har också tagit del av de synpunkter som framförts på skatteutjämningsbidragens utformning och betydelse för kommunernas möjligheter att bidraga till att upprätthålla en godtagbar sysselsättning och ett för varje kommun normalt serviceutbud. [ en utredning utförd av kommunförbundets länsavdelningar i södra Sverige har klarlagts, att åldersstrukturen har mycket större betydelse för resp. kommuns kost- nadsnivå än enbart kommunens geografiska läge. Eftersom nuvarande skatteutjämningssystem inte beaktar detta förhållande, verkar systemet klart orättvist för en kommun med en ogynnsam åldersstruktur, i synnerhet om denna är belägen i södra Sverige. Länsstyrelsen kräver därför att skatteutjämningssystemet revideras, varvid alla kommuner och landsting garanteras en minimiskattekraft motsvarande lägst 100 % av medelskattekraften med procentuella tillägg för mätbara funktioner, som ligger utanför kommunens egen kontroll och som i väsentlig grad påverkar kommunens kostnadsläge.

8.5. Arbete

8.5.1 Näringslivsutveckling — utvecklingstendenser och kvantitativ mål- sättning

Jordbruket svarade i Kalmar län är 1970 för 11,8 % av den totala sysselsättningen eller 11 835 arbetstillfällen. Länsstyrelsens bedömning av sysselsättningsutvecklingen i jordbruk bygger på vetskapen att Kalmar län rymmer utprägladejordbruksbygder, som förutsättes bli bestående på

längre sikt. Länsstyrelsen pekar särskilt på de goda naturliga betingelser som finns i länet för olika slag av specialodlingar.

Kalmar län förutsättes kunna få ett bärkraftigare jordbruk med genomsnittligt större brukningsenheter. Den odlade arealen antages minska obetydligt och i några kommuner behållas intakt och produktion— en per ha förutsättes öka. Länsstyrelsen uppfattar mot denna bakgrund inte en sysselsättningsminskning inom jordbruket som negativ.

Också skogsbruket är av stor betydelse i länet, inte minst därför att det utgör basen för skogsindustrin och därmed ger underlag för en väsentligt större följdsysselsättning. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte de framtida avverkningarna måste hållas på en lägre nivå, än vad som förekommit de senaste åren. Samtidigt vill länsstyrelsen understryka vikten av att insatser av skogsvårdande och tillväxtfrämjande karaktär får ökad omfattning, så att virkesförrådet i ett längre perspektiv blir tillräckligt stort.

År 1970 var 36,4 % av de förvärvsarbetande i Kalmar län eller 36 460 verksamma inom industri. Sedan år 1962 har 273 industriföretag medS 236 arbetstillfällen försvunnit från länet till följd av nedläggningar. Under samma period har 108 företag nyetablerats. Effekten av nedläggningarna har alltså varit större än av nyetableringarna. Detta innebär att den svaga sysselsättningsökning, som dock förekommit sedan 1962, skett inom de redan befintliga företagen.

Den mindre och medelstora industrin har antalsmässigt stor betydelse i länet. Enligt 1972 års industristatistik fanns 54,5 % av de redovisade företagen i storleksklassen 5—24 sysselsatta. Samma grupp svarade för 10,9 % av den totala industrisysselsättningen. Samtidigt fanns 12 företag med mer än 500 sysselsatta, vilka tillsammans hade 26,4 % av industrisys- selsättningen.

Industriföretagen i länet utgöres i stor utsträckning av filialer * tillverkningsenheter till större, ofta börsnoterade företag. Andelen sysselsatta i renodlad tillverkning är därför förhållandevis stor och andelen i administrativt arbete, forskning eller utveckling liten. Ett annat problem, som länsstyrelsen ofta framhållit, är den svaga bransehdit'feren- tieringen framför allt i inlandskommunerna, där träindustrin dominerar. Av betydelse är också att kapitalets ålder i byggnader och anläggningar är högre än genomsnittet. Sannolikt erfordras betydande kapitalinsatser under de närmaste åren om länets industri skall kunna hävda sin ställning.

Länsstyrelsen menar att en målsättning bör vara att sysselsättningen inom industrin år 1980 når upp till 40 000 arbetstillfällen. Länsstyrelsen understryker särskilt att de expansiva tendenser, som industrin i delar av länet upplever, inte får hejdas. Samtidigt kan det befaras att industrin i betydande delar av länet kommer att få en minskad efterfrågan på arbetskraft, om inte särskilda stimulans- eller stödåtgärder insättes. Insatser för att skapa minst 1 600 nya arbetstillfällen inom industrin bedöms nödvändiga fram till år 1980.

Länsstyrelsen anser det viktigt att sysselsättningen inom byggnads- verksamhet kan hållas på en jämn nivå så att stora svängningar mellan enskilda år kan undvikas. Så stora projekt som ett kärnkraftverk eller ett

pappersbruk av den dimension, som planeras i Mönsterås måste dock medföra krav på sysselsättningstillskott, som inte kan tillgodoses inom länet. Karaktären på dessa arbeten är sådan att betydande delar utföras av specialutbildad personal, som flyttar från arbetsplats till arbetsplats. Länsstyrelsen finner det vara en rimlig målsättning att byggsysselsätt- ningen i länet ligger kring 8 000 sysselsatta år 1980. Byggarbetarkåren i länet synes i stort ha anpassat sig till byggnadsvolymen. Svårigheter kan dock uppstå att lokalt och under vissa perioder rekrytera den erforderliga byggarbetskraften. I det längre perspektivet kan branschens problem snarare bli brist på arbetskraft än brist på sysselsättning.

Inom varuhandel sysselsattes i Kalmar län omkring 10 300 förvärvsar— betande år 1970. I varuhandel ingår dels partihandel, dels detaljhandel. Partihandeln är förhållandevis svagt företrädd i Kalmar län. Flera större affärskedjor har koncentrerat sina lagercentraler till storstäderna eller till angränsande län. Också detaljhandeln har en sysselsättningsbild i länet som är något svagare än riksgenomsnittet. Länsstyrelsen finner en målsättning rimlig, som innebär en i stort oförändrad sysselsättningsnivå i länet är 1980 i förhållande till år 1970. Länsstyrelsen förordar dock för Kalmar/Nybro särskilda insatser som bör ge minst 200 nya arbetstillfäl- len.

Sysselsättningen inom samfärdsel i Kalmar län minskade under perioden 196541970 vilket innebar en avvikelse från rikstrenden, vilket framgår av tab. 8.4.

Den negativa sysselsättningsutvecklingen i Kalmar län har ett nära samband med kommunikationsnätets utformning. Nedläggningar av järnvägslinjer och övriga rationaliseringar inom SJ har punktvis haft betydande negativa effekter. Länsstyrelsen understryker att den regionala trafikplaneringen, som nu avslutats i samtliga län snarast måste föras vidare till praktiskt genomförande. En målsättning för samfärdselsektorns sysselsättning år 1980 bör ligga strax över 1970 års nivå. vilket innebär omkring 5 600 arbetstillfällen.

Inom den näringsgren, som sammanfattas under benämningen privata tjänster, sysselsattes år 1970 i Kalmar län 8 119 personer. Länsstyrelsen konstaterar att sysselsättningsutvecklingen inom privata tjänster i länet har varit negativ under 1960-talet, medan riksutvecklingen varit positiv. Detta kan delvis tillskrivas de olika delgruppernas varierande tyngd i sysselsättningen. Näringsgrenen innehåller flera delgrupper, som kan betecknas som befolkningsberoende, medan det däremot inom grupper

Tab. 854 Relativ förändring av sysselsättning inom samfärdsel under perioden 1965fl970

Länet Riket Post och tele * 4,1 7.0 Samfärdsel —- 8.4 1.2

Samt'iirdsel totalt — 7.3 2.8

som uppdragsverksamhet, kulturell verksamhet, bank och försäkring i betydande omfattning finns specialiserade tjänster, som har en tendens att kräva stora befolkningsområden och därför ofta lokaliseras till storstadsområdena. En motsvarande centraliseringstendens finns också på den regionala nivån. Länsstyrelsen framhåller att dessa specialfunktioner är mycket väsentliga från lokaliseringssynpunkt, även om den direkta sysselsättningseffekten inte blir så stor.

Länsstyrelsen finner det vara ett rimligt mål att näringsgrenens sysselsättning i länet är 1980 kan omfatta omkring 8 700 arbetstillfällen.

Inom offentlig förvaltning och tjänster sysselsattes år 1970 i Kalmar län 16 548 personer. Detta motsvarade 16,5 % av den totala sysselsätt- ningen, medan motsvarande riksvärde var 19 %.

Betydande delar av den beräknade sysselsättningsökningen under 1970-talet har förutsatts ske inom den kommunala eller landstingskom— munala sektorn. Landstinget har vid sin granskning funnit att bedömning- arna är gjorda i överensstämmelse med landstingets planläggning. Inom den primärkommunala sektorn förutsättes en tillväxt ske både inom den sociala sektorn, inom undervisningssektorn och inom förvaltningssektorn. I diskussionen om den regionala fördelningen av de statliga resurserna påtalar länsstyrelsen i första hand behovet av en förstärkning av länets primära centrum Kalmar/Nybro. Utlokaliseringen av delar av televerket. genomförandet av U 6815 förslag är inte tillräckligt för att ge regionen en så differentierad arbetsmarknad och ett sådant utbud av kvalificerad service att funktionen som primärt centrum kan tryggas. Ytterligare 500 arbetstillfällen inom den offentliga sektorn bör tillkomma fram till är 1980. Riksdagen beslöt den 15 maj i år att flygflottiljen F 12 i Kalmar skall avvecklas senast år 1980. Detta beslut rubbar sysselsättningsbedöm- ningarna för Kalmar kommun. Länets primära centrum kommer ytterli- gare att försvagas och behovet av förstärkning av arbetsmarknaden framstår efter detta beslut som än mer nödvändigt. Länsstyrelsen hävdar bestämt att full kompensation måste lämnas för det bortfall av arbetstillfällen som nedläggningen av F 12 kommer att medföra. Länets regionala inlandscentrum Hultsfred/Vimmerby erfordrar förstärkning med omkring 200 arbetstillfällen. Offentlig förvaltning och tjänster i kommuncentra bör hålla en miniminivå, som inte får underskridas. Länsstyrelsen har särskilt uppmärksammat den förhållandevis låga syssel— sättningen i Torsås kommun men också i Högsby och Mönsterås, Ca 50 arbetstillfällen bör lokaliseras till var och en av dessa kommuner.

Kommunernas målsättningar för sysselsättningen år 1980 _ så som de Angivits i remissyttrandena — har summerats i tab. 8.5.

De sysselsättningsmål, som länsstyrelsen stannar för innebär att ca 104 200 arbetstillfällen skall finnas i länet är 1980. Målsättningen ligger något lägre än kommunernas men innebär ändå att särskilda insatser krävs för att skapa 3 275 nya arbetstillfällen. Länsstyrelsen anser att ökningen bör fördelas på 1 600 arbetstillfällen inom industri, 200 inom varuhandel, 225 inom privata tjänster och 1 250 inom offentlig förvalt— ning och tjänster. Insatserna fördelas med 1340 på länets primära centrum, 985 på regionala centra och 950 på kommuncentra. Kraven på

vaan,—j_?

Tab. 8.15 Kommunernas målsättning

An tal fö rvärvsarbetandc 1980 Jord- och skogsbruk 9 771 Tillverkningsindustri 40 303 Byggnadsverksamhet 8 025 Varuhandel 10 495 Samfärdsel 5 672 Privata tjänster 8 554 Offentlig förvaltning och tjänster 21 611 Kalmar län 104 431

kompensation för F 12 återspeglas i de ökade insatser, som bedöms nödvändiga i Kalmar/Nybro.

8.5.2 Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen — kvalitativa mål

Ett av de viktigaste kraven, som ställs på en arbetsmarknad, är att det skall finnas ett så varierat utbud av arbetstillfällen inom olika yrken och branscher, att den enskilde arbetstagaren har rimliga valmöjligheter att få sysselsättning inom det yrke eller den bransch, till vilka hans utbildning eller kvalifikationer i övrigt normalt leder.

Länsstyrelsen finner att brister finns i arbetsmarknadens struktur i så gott som samtliga kommuner i länet. Länsstyrelsen menar att de möjligheter, som finns att stimulera en strukturomvandling inom industrin inte får motarbetas, om detta i framtiden medför mer konkurrenskraftiga företag. De arbetstillfällen, som då försvinner, måste ersättas på ett sådant sätt att dels branschdifferentieringen ökar, dels

Tab. 8:6 Sysselsatta i Kalmar län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Kalmar 21 724 24 095 25 521 26 980 Nybro 9 439 8 785 8 663 8 615 Västervik 17 545 17 769 17 401 17 610 Vimmerby 7 051 6 748 6 132 5 895 Hultsfred 8 175 7 808 7 396 7 435 Oskarshamn 10 566 11532 12 841 13 070 Högsby 3 473 3 063 2 750 2 655 Mönsterås 5 380 4 977 5 192 5 100 Emmaboda 5 207 5 343 5 518 5 595 Torsås 2 786 2 467 2 379 2 305 Mörbylånga 3 940 3 587 3 523 3 575 Borgholm 4 432 3 905 3 622 3 630

Summa länet 99 718 100 079 100 938 102 465

andelen sysselsatta med specialiserad utbildning kan bli större. Arbets- marknadens differentiering kan också förbättras genom en utökning av sysselsättningen inom tjänstesektorn, det må gälla varuhandel, samfärd- sel, privata eller offentliga tjänster. Inte minst måste här framhållas behovet av insatser för att kunna erbjuda mer kvalificerade arbeten inom Kalmar/Nybro-regionen.

Ett annat kvalitetskrav på arbetsmarknaden rör anställningstryggheten. Graden av anställningstrygghet — eller omvänt risken för att bli arbetslös — varierar inom olika lokala arbetsmarknader. Länsstyrelsen har funnit att riskerna för arbetslöshet synes vara störst för åldersgrupperna under 25 år och över 60 år. Riskerna är vidare större för kvinnor än för män. Bland de yngre arbetslösa finns betydande grupper med låg och specialinriktad utbildning, som gärna skulle ta ett arbete i länet, om möjligheter fanns. Å andra sidan finns det ungdomar, som saknar yrkesutbildning och som av denna anledning är svåra att placera på arbetsmarknaden. Dessa brister skulle kunna mötas med hjälp av en bättre differentiering av de arbetstillfällen som erbjuds. Också den utbyggnad av förmedlingsverksamheten som skett genom bildande av anpassningsgrupper på de större arbetsplatserna kan underlätta samord- ningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Kvinnornas anställningstrygghet kommer sannolikt att förbättras till följd av att den ökade efterfrågan på arbetskraft kommer att riktas mot resurserna bland kvinnorna. Ansatserna till utjämning mellan manliga och kvinnliga uppgifter, framför allt inom industrin, liksom de nya villkoren för lokaliseringsstöd, bör vara vägar att generellt skapa större trygghet för kvinnorna.

För den manliga arbetskraften i länet har hittills yrkesverksamhetsgra- derna väl anslutit sig till riksmedeltalen, medan kvinnornas sysselsättning legat på en betydligt lägre nivå. Klara skillnader finns dock mellan länets olika kommuner. Sålunda hade inlandskommunerna Nybro, Högsby. Mönsterås, Hultsfred och Vimmerby ijämförelse med andra kommuner inom samma regionala struktur låga frekvenser. Yrkesverksamhetsgrader- na för kvinnorna ligger också lägre än riksgenomsnitten för samtliga kommungrupper.

Länsstyrelsen understödjer de försök som göres att underlätta för den kvinnliga arbetskraften att komma in på sådana verksamhetsområden, som tidigare ansetts traditionellt manliga. Länsstyrelsen vill betona att insatser här måste göras både från företagens sida och från samhällets sida. Det kan gälla anpassning av arbetstiden, det kan gälla barntillsynens ordnande och det kan gälla resor till och från arbetet. Länsstyrelsen vill också trycka på det ansvar, som samhället och näringslivet gemensamt har att underlätta för den handikappade arbetskraften att få en meningsfull sysselsättning.

Länsstyrelsen finner med utgångspunkt från uppgifterna i inkomststa- tistiken att eftersläpningen av medelinkomsten i länet i förhållande till riksmedeltalet fortfarande består. Skillnaderna kan förklaras av flera olika omständigheter. Den bristande differentieringen av näringslivet har tidigare framhållits. Servicenäringarna är svagare representerade i länet än

i riket som helhet, samtidigt som inkomsterna i servicenäringarna genomsnittligt ligger högre än inom industri och jordbruk. Utbild- ningsnivån är lägre i länet än genomsnittligt i riket, vilket slår igenom på lönestrukturen.

Länsstyrelsen finner att avstånden mellan arbetsplats och bostadsort tenderat att öka under de senaste åren. Detta kan delvis ha sin grund i den bebyggelseplanering som sker, där nya bostadsområden växer upp på allt större avstånd från centralt belägna arbetsplatser. Den ökade pendlingen har utvecklats parallellt med att fler människor fått möjlighet att hålla sig med egen bil och därmed gjort sig oberoende av kollektiva transportmedel. Länsstyrelsen menar att det ligger ett positivt värde i att arbetsmarknaden på detta sätt vidgas. Det är inte nödvändigt att flytta, samtidigt som man byter arbete. Pendling mellan arbetsplats och bostad kommer att bli ett bestående fenomen. Länsstyrelsen finner det dock angeläget att förebygga alltför långväga dagliga pendlingsrörelser. Ett pendlingsavstånd motsvarande 30—40 minuters resa bör vara acceptabelt. Länsstyrelsen menar vidare att pendlingsrörelser mellan angränsande kommuner inte bör motarbetas, om kompletterande arbetsmarknader finns.

Länsstyrelsen ser de upprepade underskotten i flyttningsrörelserna i flera av länets kommuner som ett av de klaraste symtomen på bristerna i näringslivsstrukturen. Konsekvenserna har blivit desto mer allvarliga som utflyttarna har en stark koncentration kring de åldersgrupper som står i början av sin yrkesverksamma period.

8.5.3. Förslag till åtgärder

Länsstyrelsen lämnar följande förslag till åtgärder att sättas in i syfte att uppnå de av länsstyrelsen uppställda sysselsättningsmålen.

Åtgärder inriktade på viss näringsgren Länsstyrelsen föreslår

— att industriella utvecklingscentra med hjälp av statlig finansiering skapas i olika delar av landet i syfte att främst tillgodose industrins behov av forsknings- och utvecklingsinsatser, — att staten ikläder sig ett större risktagande än hittills vid kreditgivning till industriföretag, främst i samband med nyföretagande och utveck- ling av innovationer, — att företagareföreningarna förstärkes för att bättre kunna stödja länets utvecklingsbara företag, — att maximibeloppen för företagareföreningarnas beslut om direktlån höjes.

Länsstyrelsen anser vidare

att strukturomvandlingen inom träindustrin bör underlättas genom stöd till rationaliseringar och övergång till produktion. som kräver ökade insatser för vidareförädling, att den manuella glasindustrin bör tillförsäkras möjligheter att även på längre sikt bibehålla sin konkurrenskraft. Länsstyrelsen förordar fortsatta stödinsatser för en samordnad marknadsföring på olika exportmarknader, att ett bättre utnyttjande av befintlig kapacitet för utbildning inom byggnadsyrken vid länets gymnasieskolor måste eftersträvas. Ökade insatser för att sprida information om de olika utbildningsvägarna kan förslagsvis göras med hjälp av SYO-konsulenterna. För att underlätta rekryteringen föreslår länsstyrelsen även att utbildning inom byggnads— yrken lokaliseras till Hultsfreds gymnasieregion.

Åtgärder :" syfte att förbättra sysselsättningsstrukturen

Länsstyrelsen anser

att särskilda stimulansåtgärder bör övervägas i syfte att regionalt sprida sådana funktioner inom industriföretag, som inte är direkt varuprodu- cerande, t. ex. administration, marknadsföring, forsknings- och utveck- lingsarbete. Dessa arbetsuppgifter kräver ofta lång och kvalificerad utbildning. Länsstyrelsen ser dessa insatser som ett medel att hejda ungdomsutflyttningen från länet, att det regionalpolitiska stöd som enligt nu gällande bestämmelser kan utgå för lokalisering av kvalificerad företagsservice, inte göres beroende av indelningen i stödområden utan knytes till den regionala strukturen.

Åtgärder som tillgodoser vissa gruppers krav på arbetsmarknaden

Länsstyrelsen anser det angeläget

att främjandelagens anvisningar om åtgärder i syfte att öka möjlighe— terna till anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga uppfylles genom länsarbetsnämndens medverkan. An- passningsgrupperna inom företagen har här en viktig uppgift att fylla, att anpassningsgruppernas verksamhet fullföljes genom satsningar på arbetsmarknadsutbildning i företagen i syfte att trygga anställning på den öppna marknaden för äldre och handikappade, att kvinnornas inträde på arbetsmarknaden underlättas genom att den samhälleliga barntillsynen byggs ut. Länsstyrelsen anser att ingen skall behöva hindras från att ta ett förvärvsarbete av det skälet att barntillsynen ej kan ordnas, att företagen stimuleras att bygga personalutrymmen för både manlig och kvinnlig arbetskraft, att de arbetsuppgifter som domineras av tunga moment anpassas till arbetskraftens förutsättningar,

— att såväl näringslivet som den offentliga sektorn medverkar till att

inom länet ställa praktikplatser till förfogande för de ungdomar, som behöver praktik av olika slag.

Länsstyrelsen vill även framhålla betydelsen av

— att landstinget fullföljer utbyggnaden av hälso- och sjukvården i länet i enlighet med sjukvårdsplanen.

Regionalpolitiska åtgärder Länsstyrelsen anser

— att investeringsfonder i större utsträckning borde kunna fungera som ett effektivt regionalpolitiskt styrmedel om de regionalpolitiska aspekterna ges ökad tyngd, — att utnyttjandet av investeringsfonder kompletteras med någon form av etableringskontroll för att fördela arbetstillfällen till regioner med sysselsättningsproblem, — att lokaliseringsstödet mer direkt bör knytas till sysselsättningseffek- ten i stället för till planerade investeringar.

Riksdagens beslut att avveckla flygflottiljen F 12 i Kalmar har allvarligt försämrat utvecklingsmöjligheterna i länets primära centrum. De bedöm- ningar länsstyrelsen tidigare utgått ifrån har härigenom allvarligt rubbats.

Länsstyrelsen kräver därför

— att genom statliga insatser, verksamhet(er) med motsvarande antal arbetstillfällen och med motsvarande strukturella innehåll lokaliseras till Kalmar. Den särskilt tillsatta arbetsgruppen med företrädare för berörda departement, länsorgan och Kalmar kommun bör verka för en långsiktig lösning av de sysselsättningsrubbningar, som nedläggningen av F 12 ger upphov till, — att statens personalnämnds regionkontor för sydöstra Sverige förläggs till Kalmar. Kravet har förstärkts genom de sysselsättningsstörningar, som kommer att uppstå till följd av F 12:s nedläggning. Lokaliseringen skulle bli ett stöd i strävandena att mildra verkningarna av nedläggning- en.

Länsstyrelsen anser att utlokaliseringen av teleskolan och televerkets byggnadsavdelning, katalogenhet, nummerbyråenhet och ADB-grupp till Kalmar inte är i överensstämmelse med 1973 års riksdagsbeslut.

Länsstyrelsen kräver därför även

— att kompensation lämnas för de ändringar som skett i utlokaliseringens omfattning. Länsstyrelsen vill som lämpligt alternativ ange lokalisering till Kalmar av en enhet för utveckling av kabel-TV.

Länsstyrelsen förutsätter

» att Kalmar/Nybros ställning som handelscentrum för södra och mellersta länsdelen förstärkes genom stimulansåtgärder, som kan öka handelsutbudets differentieringsgrad. Detta förutsätter en god kommu- nal planeringsberedskap.

Länsstyrelsen yrkar på

— att inlandskommunerna Vimmerby, Hultsfred och Högsby klassificeras som allmänt stödområde för att därigenom ges möjligheter att i ökad utsträckning få del av de regionalpolitiska stödåtgärderna, att vid kommande beslut om inrättande av nya centrala verk eller annan statlig verksamhet särskild hänsyn tages till behovet att regionalpolitiskt stärka Kalmar/Nybro som primärt centrum. att ytterligare centraliseringar inom statliga förvaltningsorgan och affärsdrivande verk på regional nivå undvikes. Som exempel på områden, där centraliseringar genomförts eller diskuterats kan nämnas polisdistrikt, åklagaredistrikt, domsagor samt pris- och kartellnämn- dens samt tullverkets regionala organisation, att i stället en kartläggning genomföres av möjligheterna att decentrali- sera arbetsuppgifter frän centrala myndigheter och verk till länsorgan eller om möjligt även organ på lokal nivå.

Kommunala åtgärder Länsstyrelsen vill understryka betydelsen av

» att kommunerna generellt håller så god planberedskap att möjliga etableringar eller utvidgningar av verksamheter inte förhindras eller fördröjes av planmässiga skäl, —att kommunerna håller en god planeringsberedskap för objekt, lämpade som beredskapsarbeten. Dessa arbeten fyller en väsentlig funktion i konjunkturutjämnande syfte.

Länsstyrelsen menar att den kommunala planeringsberedskapen kunde förbättras främst genom insatser, som leder till en större volym av detaljprojekterade objekt. Planeringsläget i stort i länets kommuner har dock under de senaste åren påtagligt förbättrats.

8.6. Service 8.6.1 Utbildning och kultur

Eftersom möjligheterna till eftergymnasial utbildning är en av de mest betydelsefulla faktorerna för en regions utvecklingsmöjligheter, anser länsstyrelsen att ett genomförande av U 6815 förslag om nya högskolor är viktigt. Den beslutade reformeringen av högskoleutbildningen, som syftar till att fullfölja grundskole— och gymnasieskolereformerna genom att göra

den högre utbildningen tillgänglig för nya grupper, är helt i linje med länsstyrelsens tidigare redovisade krav. Det är länsstyrelsens bestämda uppfattning att en vidgad försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole- utbildning måste ske. Den geografiska spridningen bör därvid utökas. Länsstyrelsen anser att en yrkesteknisk högskola med fördel skulle kunna förläggas till Kalmar. De befintliga utbildningsresurserna tillsammans med den nytillkommande högskoleutbildningen torde utgöra en lämplig grund även för en yrkesteknisk utbildning.

För att stimulera till studier i gymnasieskolan är det önskvärt, att kortare kurser kommer till stånd, även utanför 5. k. gymnasieorter, som kompletteringtill nuvarande linjer och specialkurser. Det är angeläget att samtliga linjer i gymnasieskolan blir representerade i länet. Musiklinje och processteknisk linje bör därför snarast inrättas.

En jämnare geografisk spridning av kulturinstitutionerna måste komma till stånd. Länsstyrelsen vill särskilt framhålla vikten av att en teateren- semble (länsteater) inrättas i Kalmar län. En länsteater bör kunna sörja för en stor del av teaterutbudet i länets centralorter. Länsstyrelsen vill också framhålla länsbibliotekets väsentliga roll som komplement och serviceorgan till de lokala biblioteken. Även länsmuseet har en viktig roll i kulturorganisationen på regional nivå. Länsstyrelsen har i flera olika sammanhang fört fram krav på en väl utbyggd regionalradio. Regionalra- dion/lokalradion skall i sin organisation fungera som en radio för hela länet.

8.6.2. Hälso- och sjukvård

Länsstyrelsen delar landstingets uppfattning, att bassjukvården skall utgöra tyngdpunkten i den framtida sjukvårdsorganisationen. ] den av landstinget antagna sjukvårdsplanen eftersträvas en så likvärdig fördelning som möjligt av sjukvårdsresurserna inom sjukvårdsområdet. Den minst specialiserade sjukvården får den största geografiska spridningen och upptagningsområdenas storlek ökar allt efter specialiseringsgraden. I sjukvårdsplanen förutskickas en utbyggnad av distriktsvården genom en betydande ökning av antalet distriktssköterskor.

Den grundläggande slutna långtidsvården bör i så stor utsträckning som möjligt baseras på vårdplatser inom varje kommun. Den i medicinskt avseende mera krävande långtidsvården, som oftast bedrivs i samarbete mellan flera specialister och förutsätter särskilda resurser för aktivering och rehabilitering, bör ske i anslutning till akutsjukvården. Länsstyrelsen understryker vikten av att rehabiliteringsvården byggs ut och ges sådana resurser att en adekvat vård kan erbjudas som leder till en snabb återanpassning till arbetslivet.

Länsstyrelsen understryker att företagshälsovården snarast bör byggas ut i enlighet med överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Landstinget förutsättes medverka till en utbyggnad av företagshälsovår— den vid de företag och institutioner, som själva saknar tillräckligt underlag för sådan service.

Länsstyrelsen upprepar i länsprogrammet de krav, som tidigare förts fram i den regionala trafikplanen. Så länge de målsättningar, som länsstyrelsen där antagit inte blivit uppfyllda måste länsstyrelsen konsta- tera att bristerna i länets kommunikationsnät är många och allvarliga.

Sedan 1950-talet har i länet person- och godstrafik lagts ner på ungefär 500 km järnväg. När driften av järnvägslinjen Kalmar—Berga lades ner, bröts dessutom länets enda nord-sydgående järnvägsförbindelse. Linjen Kalmar—Berga måste därför breddas i hela sin längd och följas av en upprustning av bandelarna Berga#Hultsfred—Vimmerby—Linköping. De återstående järnvägarna i länet uppfyller inte de krav på högsta tillåtna hastighet och bärighet, som har uppställts i den regionala trafikplanen. Större delen av länets järnvägsnät trafikeras enbart av motorvagnar. Dessa kan i dag inte anses erbjuda en acceptabel åkkomfort. Nedläggningen av järnvägslinjer borde ha kompenserats genom ett ökat vägbyggande och ökat anslag till förbättringar och underhåll av länets vägar. Vid tilldelning av vägmedel bör det regionalpolitiska kriteriet tillmätas stor vikt. En rättvis fördelning av vägmedel mellan olika län förutsätter också att ett läns totala trafikkapacitet redovisas. En metod för kapacitetsmätning bör därför snarast utvecklas. Länsstyrelsen mot— sätter sig att det sker en minskning av statsbidragen för iståndsättning av enskilda vägar. Detta innebär en fortsatt överflyttning av kostnader för om- och tillbyggnad av enskilda vägar till kommunerna. Den statliga bidragsgivningen bör inte tillåtas att sjunka under hittills tillämpad nivå.

Frånvaron av reguljära flygförbindelser mellan Kalmar län och Köpen- hamn/Kastrup upplevs såsom besvärande. Reguljära flygförbindelser bör därför upprättas i denna relation.

Vid Östersjöns östra och södra kust finns flera betydande hamnar med stora uppland. Länsstyrelsen anser att hamnarna i Kalmar län har ett mycket gott transportläge i förhållande till hamnarna på andra sidan Östersjön. Länets hamnar bör därför ha goda förutsättningar att hävda sig, om varutrafiken ökar mellan öststaterna och Sverige.

I fråga om teletrafiken understryker länsstyrelsen att varje kommun bör tillhöra samma riktnummerområde och därmed få enhetliga teletaxor för lokalsamtal.

8.6.4. Vatten och avloppsanläggningar

För att möjliggöra befolkningsökning och industrietablering i tätorter- na erfordras i de flesta fall en väsentlig utbyggnad av vattenförsörjnings- anläggningarna. Eftersom vattenförsörjningen baseras på naturtillgångar, vilka kan exploateras för andra ändamål, måste vattentäktsintresset hävdas i tid. Behandlings— och distributionsanläggningar kan däremot utbyggas i takt med behovet. Länsstyrelsen finner det angeläget att kommunerna upprättar skyddsområden för skydd mot föroreningar av befintliga vattentäkter.

Trots betydande insatser för att förbättra avloppsreningen återstår fortfarande i en del kommuner angelägna utbyggnader. Bland de

åtgärder, som efter utbyggnaden av biologisk-kemisk rening blir aktuella, kan i första hand nämnas sanering av avloppsledningsnäten. Vidare krävs väsentliga åtgärder för att reducera föroreningarna i dagvattenutsläppen.

Länsstyrelsen finner en fortsatt utbyggnad av enskilda va—anläggningar i glesbygden angelägen. Staten och kommunerna bör gemensamt arbeta för tillkomsten av sådana anläggningar för att på så sätt höja den sanitära standarden i glesbygden. Länsstyrelsen föreslår att—kommuner, som på grund av sin tätortsstruktur har särskilt höga avloppsreningskostnader per ansluten person, erhåller större statligt stöd. Länsstyrelsen understryker vidare vikten av att AMS prioriterar de förhållandevis arbetskraftsinten- siva arbetena med undersökning och sanering av avloppsledningsnäten vid beslut om statsbidrag för projektering eller genomförande av beredskaps- arbeten.

8.6.5. Barntillsyn

Även om en betydande utökning av antalet daghemsplatser skett i länet under de båda senaste åren, är andelen inskrivna förskolebarn fortfarande betydligt lägre än riksgenomsnittet. Länsstyrelsen har särskilt uppmärksammat att tre kommuner i länet fortfarande saknar institutio- nell barntillsyn. Länsstyrelsen anser att en kraftig utbyggnad av antalet daghemsplatser i länet måste komma till stånd. Familjedaghemmen ser länsstyrelsen som komplement till daghemmen framför allt i glesbygder med otillräckligt underlag för daghem och för att tillgodose behovet av tillsyn av barn, som av t. ex. medicinska skäl inte kan vistas på daghem.

Länsstyrelsen anser det vara en rimlig målsättning för samhällets insatser på detta område att ingen skall behöva hindras från att ta ett förvärvsarbete av den anledningen att barntillsynen inte kan ordnas. Länsstyrelsen föreslår därför att staten påverkar utbyggnaden av daghem— men genom ett högre driftsbidrag till kommunerna.

8.6.6. Åldringsvård

Under de senaste åren har en utbyggnad skett av de öppna vårdformer- na inom äldringsvården för att göra det möjligt för de äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö. Vidare har genomförts en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunens öppna åldrings— och handikappvård. Länsstyrelsen anser att det även i fortsätt- ningen krävs betydande insatser från samhällets sida för att ge vård och service för de äldre. Insatserna bör svara mot de kvantitativa behov, som följer av befolkningsutvecklingen och inriktas på att ge de äldre en social omvårdnad, som är anpassad till samhällsförändringar och standardut- veckling.

8.6.7. Kommersiell service för hushållen

Länsstyrelsen anser att det kommersiella serviceutbudet i länets kommuner i stort sett bör motsvara vad som kan betecknas som normalt

för respektive kommuntyp. Länsstyrelsen menar att dagligvaruservice bör kunna nås av flertalet människor inom ett vägavstånd av 2—3 km och mer kvalificerad service inom ett tidsavstånd på högst 1 1/2 timme, beräknat med resa med kollektiva färdmedel. Ett uppfyllande av denna målsätt- ning förutsätter att den regionala trafikplanen för Kalmar län fullföljes. Länsstyrelsen understryker att den kommersiella servicen i glesbygderna inte får försämras. Ett ökat statligt stöd till varuförsörjningen skulle kunna bidraga till att underlätta situationen för de människor, som bor inom glesbygdsområdena. Länsstyrelsen förordar därför att det regional- politiska stödet till kommersiell service iglesbygder utvidgas att gälla även utanför det inre stödområdet.

8.6.8. Företagsservice

Tillgång till företagsservice av olika slag inom rimligt avstånd är en väsentlig förutsättning för företagens möjligheter att utvecklas. Den ökade arbetsfördelningen och specialiseringen inom näringslivet leder till att företagens anspråk på tjänster utifrån ökar. De specialiserade konsulttjänsterna tillhandahålles i hög grad inom de tre storstadsregioner- na. Länsstyrelsen anser, att en bättre regional balans skulle kunna skapas ' genom stimulans till filialutläggning av serviceföretag.

En förstärkning av det företagsinriktade serviceutbudet är i första hand motiverad i länets primära centrum Kalmar/Nybro. Länsstyrelsen finner också att en upprustning av den företagsinriktade servicen i Hultsfred/ Vimmerby är viktig för att gynnsamt kunna påverka företagsetableringar. Länsstyrelsen anser det angeläget att den tekniska och ekonomiska servicen till företag byggs ut även i kommuncentra och föreslår att de statliga insatserna för teknisk och ekonomisk service till företagen förbättras genom att länets företagareförening ges ökade resurser och att regionalkontor inom SlFU etableras i länet.

8.7. Miljö

Länsprogrammet behandlar endast den yttre miljön. Miljöfrågorna betraktas från två utgångspunkter. Å ena sidan kan miljön utgöra restriktioner för näringslivets och bebyggelsens expansion. Å andra sidan kan den utgöra en tillgång från rekreationssynpunkt och bevarandesyn- punkt.

De kommunala vattenförsörjningsanläggningarna byggs vanligen ut i etapper för att trygga vattenbehovet under ett eller ett par årtionden framåt i tiden. Några kapacitetsreserver för oväntade stora behov finns därför normalt inte. Speciellt svåra i Kalmar län är förhållandena på Öland, där endast borgholmstraykten har vattentillgångar, som inte redan är ianspråktagna eller ”intecknade” för kända aktuella behov.

Länsstyrelsen understryker vikten av att kommunerna upprättar program för uppföljning av tillståndet i recipienterna. En samordning av dessa program bör ske. Beträffande de industriella avloppsutsläppen bör processerna utvecklas ytterligare så att de utsläppta föroreningsmängder-

3-—__—vrv eW—QFTW

na minskar bl. a. genom längre gående slutning av vattensystemen.

Länsstyrelsen förutsätter att förändringar av tillståndet i sjöar och vattendrag kontinuerligt observeras, så att erforderliga motåtgärder kan sättas in, innan den naturliga balansen blir allvarligt rubbad. Sanering bör komma till stånd av svårt skadade recipienter så att dessa kan bli acceptabla från miljösynpunkt.

I samband med den fysiska riksplaneringen har visats att stora delar av länet innefattar områden av särskilt högt värde från friluftslivets, den vetenskapliga naturvårdens och kulturminnesvårdens synpunkter.

Länets tillgångar på resurser av särskilt intresse för s. k. resurskrävande och miljöstörande basindustri är begränsade. I riksdagens beslut om hushållning med mark och vatten slås fast att norra Kalmar läns kust tillsammans med Östergötlands kust utgör en av landets tre obrutna skärgårdskuster. Även Ölands stora värden från naturvårdens, friluftsli- vets och kulturvårdens synpunkter uppmärksammas särskilt i riksdagens beslut. Behovet av planering framhålles som angeläget. Planeringen bör inriktas på att möta den ökade turismens anspråk samtidigt som öns speciella karaktär bevaras och en alltför kraftig förändring eller skadligt slitage förhindras. ] riksdagens beslut framhålles vidare behovet av omsorgsfull planering även för övriga kustområden. Kalmarkustens turistiska betydelse framhålls. Det konstateras att till kalmarkusten kan lokaliseras miljöstörande industrier, om sådan lokalisering sammanfaller med de regionalpolitiska strävandena. Industri av berörd typ finns redan inom området i Mönsterås.

Länsstyrelsen finner det angeläget att en planering i enlighet med den fysiska riksplaneringens intentioner kommer till stånd, som kan säkerstäl- la länets miljömässiga tillgångar för framtiden. För att redovisade områden av riksintresse för det rörliga friluftslivet skall kunna utnyttjas rätt fordras emellertid mer konkreta insatser. Tillgängligheten till områdena måste förbättras. Övernattningsanordningar av olika slag måste anordnas. Rastplatser och utflyktsområden måste iordningställas. Insatser av denna art är angelägna inte endast som ett led i strävan att låta en vidare allmänhet få möjlighet att utnyttja de berörda områdena utan också som ett led i en strävan att skapa förbättrade sysselsättningsmöjlig- heter inom områdena. Möjligheterna att vidta sysselsättningsfrämjande åtgärder synes vara goda i dessa områden, under förutsättning att statsmakterna medverkar till att bära de kostnader, som uppstår då riksintressanta områden skall göras tillgängliga för en större allmänhet. Länsstyrelserna i Kalmar och Östergötlands län har beslutat att i samverkan utreda förutsättningarna för att bibehålla en levande skärgård i de båda länen. Mot bakgrund av den kraftiga befolknings- och sysselsättningsnedgång, som skett under det senaste decenniet i hela kustregionens glesbygd och mindre tätorter och särskilt på öarna är det viktigt att snabbt komma fram med ett underlagsmaterial, som belyser skärgårdsbefolkningens situation nu och i framtiden med hänsyn till sysselsättning, inkomster, boendeförhållanden och servicemöjligheter. Servicens möjligheter att utvecklas inom området skall ägnas särskilt intresse.

Länsstyrelsen föreslår att ett handlingsprogram för utveckling av riksintressanta områden utarbetas i samråd mellan stat och kommun, och att behovet av sysselsättningsskapande åtgärder särskilt uppmärksammas. Länsstyrelsen tar vidare fasta på uttalandet i prop. 1972:111 att i den mån riktlinjerna för hushållning med mark och vatten innebär restriktion- er för lokalisering av miljöstörande industri till vissa områden kan detta stärka motiven för ett regionalpolitiskt stöd till etablering av annan industri inom berörda områden.

% PC RC KC 50

i o

oo

cr. 45 .. on

mHögsby );. rn . r UT" I”

900-Tomas co

vi

(” _.

”Borgholm och.

40

38.80

I.”

.

_Hullsfredo W

00. , o...

”Hultsfred-Vimmerby m

. ooh—Västervuk ;>... "

Nybroo & ooo—Morbylanga mounta.”-VimmerbyO

& (

35 el

.— uu "Mönsteras ""—Emmaboda

noKalmar- Nybro

til

uOskarshamn

| "då"

30

. så I:. .. .. .it:...!

oi

Ol' ;

memo & 1990

o

o

25

Fig. 8.3 Sysselsättningsutveckling [ olika närings- ' grenar under perioden 1 965 _ I 990

Fig. 8.2 Andel av befolkningen år 1980 i ålders- gruppen 50—w år

] (Wi

I _ 0 PC RC KC ! l m ' O . 1 g 0 PC RC KC 3 i o . xt . ., [ 60 .a? 0 l '. _ g ' ' tri » * :, 3 (x . * n c . 2 ” ” _KalmarO "Oskarshamn 5)» o , _- mVästevvik _o- i 50 rWKalmar-Nybro l.. m ,, . nu co.—Emmaboda , 1. M _ 90 00.2 Nybro? ewa-— m” .. .. 053 . mwnultshedo MHogsby Morbylanga l .HI ! d ' _. ' 8 (:|—0.0.2 "JO— u ls re - W ' . i *, iw; Vimme'by , ooo—__Mönsleras ' munn— l ' V—Vimmerbyo noun—Emse: , & _a ”' crm—". . or olm , : . .. ,; 40 ;.x; # 9 % ottan!—|namn...” * ' nu. 1 . ”' _D" ',v '.... - ., ,; c om Maku-nm" Godhe—somnar". * X,. ,. _Nululled—Vlmmuby: men" J). : = m.. :. .nugm ; ! nxglmu-Nymo . nvl-nmu ' IUI Å .. _ _ W . .. ! 30 A _: Emm-buon Man".!!! .

. 0

i Fig. 8:41 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 "

irelation till totala antalet kvinnor iåldern 15—64 hg. 85 Am”/€! arbetslösa kassamedlemmar är år 1974 I relation till folkmängden [ åldernl5—69 år

% 68—70 PC 71—74 +2 ; | +1 Z 0 ___ %?;gmwg __ __ _ 1 ,:32:;""'”'"

RC

+ [0 & .— ...—_.—

Oskarshamn :* Oskarshlmn

Östervik

"nunna-v.mmuby - Vimmelbyu

: Vliluvlk

KC

4 Mörbyllngl

. Emmlhodl

Fig. 8.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 relation till befolkningen vid resp. periods början

-.:1 Hullslrad-Vlmmuby

och 1971—1974 i

9. GOTLANDS LÄN

9.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Utgångspunkten för länsstyrelsens allmänna målsättning är att män- niskorna i Gotlands län har lika stora och berättigade krav vad avser arbete, service och miljö som människor i andra delar av landet där framför allt tillgången till arbete är bättre.

På kort sikt är det nödvändigt att sådana åtgärder vidtas så att de negativa effekterna av såväl strukturomvandling som befolkningsminsk- ning undviks. Människorna måste så långt det är möjligt beredas tillfälle att bo kvar i sin miljö. I den mån flyttningar blir nödvändiga bör dessa ske inom länet. På längre sikt är det av största vikt att de allmänna utvecklingsbetingelserna i form av tillgång till stabil arbetskraft, naturtill- gångar som jord och skog samt rekreationsområden tillvaratas i ökad omfattning.

Länsstyrelsen anser mot denna bakgrund att de primära målen för länets utveckling är

att tillförsäkra länets invånare bättre tillgång till arbetstillfällen innebä- rande att den hittillsvarande positiva utvecklingen av kvinnosysselsätt- ningen skall fortsätta och den negativa utvecklingen av den manliga sysselsättningen skall brytas, att öka arbetsmarknadens mångsidighet så att möjligheterna till syssel- sättning förbättras bl.a. för ungdom, långtidsutbildade och kvinnor, att verka för en jämnare fördelning av arbetsmöjligheterna inom länet, att nå jämställdhet med fastlandet ifråga om kommunikationsmöjligheter för företag och hushåll, att i övrigt skapa goda förutsättningar för näringslivets utveckling, att förbättra servicens tillgänglighet för människorna på landsbygden, att värna om länets miljö och verka för att Gotlands unika natur- och kulturresurser kommer hela landets befolkning till del.

Ur dessa primära mål kan härledas de operativa målen

att Visby klassificeras som primärt centrum i den regionala strukturpla- nen så att en bättre överensstämmelse med Visbys faktiska funktion och utvecklingsförutsättningar nås, att Hemse och Slite klassificeras som kommuncentra samt Burgsvik och Fårösund som kommundelscentra. Klintehamn skall betraktas som

alternativort till Hemse för näringslivsutvecklingen i den södra lokala arbetsmarknaden,

att planeringen för länet inriktas mot ett befolkningstal som svarar mot den naturliga befolkningsutvecklingen, att befintliga och eventuella nya regionalpolitiska medel kommer Got- land till del.

9.2. Regional struktur

9.2.1. Riksdagens beslut är 1972

För Gotlands del innebar riksdagsbeslutet att Gotlands kommun (Visby) fördes till kategorin regionala centra.

9.2.2. Gotlands kommuns synpunkter

Gotlands kommun hävdar att Visby/Gotland skall klassificeras som primärt centrum av följande skäl.

Gotlands kommun anför att genom att man på Gotland trots den stora ytan valde att gå samman till en enda kommun automatiskt förlorar en nivå av statliga åtgärder genom det nuvarande ortsklassificeringssystemet. "Om Gotland som t. ex. Öland hade underlåtit att samla sina resurser i en enda kommun hade Slite och Hemse automatiskt blivit klassificerade som kommuncentra. Gotlands kommun vill här framföra som sin bestämda uppfattning att Hemse och Slite bör betraktas som kommuncentra för den statliga planeringen i länet. De statliga åtgärderna för dessa orter bör därmed gälla både arbetstillfällen och service.”

Kommunen föreslår att Klintehamn, Fårösund och Burgsvik skall vara kommundelscentra i den statliga ortsklassificeringen.

9.2.3. Länsstyrelsens synpunkter på ortsklassificeringssystemet

Länsstyrelsen finner i likhet med Gotlands kommun att nuvarande klassificeringssystem lider av brister genom anknytningen till den administrativa indelningen. En vidareutveckling av ortsklassificerings— systemet finner därför länsstyrelsen nödvändig.

Målsättningarna för primära och regionala centra att vara satsningsor— ter dvs. att vid sidan av storstäderna utgöra huvudorter för näringsliv och kvalificerad service står klar. Dessa ortsnivåer kan bibehållas och kompletteras med en fjärde ortsnivå, lokalt centrum. Beteckningen lokalt centrum är naturlig om man definierar det som centrum i en självständig lokal arbetsmarknad. Lokalt centrum skulle också kunna definieras som en ort där service bör upprätthållas som motsvarar vad glesbygdsutredningen betecknat som lokal service. Genom en femte nivå,

serviceort i glesbygd, skulle behovet av utposter för service i ytstora glesbygdsområden tillgodoses.

Härigenom skulle ett målinriktat ortssystem erhållas med behövligt antal åtgärdsnivåer utan att det för den skull blir komplicerat eller detaljerat. Huvudprincipen i den framlagda skissen är att utifrån idag existerande självständiga arbetsmarknader i en strukturplan sammanfatta bedömningar om möjligheterna att upprätthålla och utveckla dessa. Vid sidan av huvudorten i kommunerna som klassificerats som kommun- centra skulle då sannolikt ett mindre antal större orter i ytstora kommuner kunna komma i fråga som lokala centra.

Länsstyrelsens bestämda uppfattning är, i det fall statsmakterna vid utvärderingen av länsplanering 1974 finner skäl till att hålla fast vid ett kommunrelaterat ortssystem, att kommuncentrumnivån skall kunna kompletteras med orter som ej är huvudort i kommun.

9.2.4. Länsstyrelsens förslag till ändringar i ortsstrukturen

Länsstyrelsen anser att Visby/Gotland bör vara primärt centrum. Skälen härför är,

— Näringslivsutvecklingen i Visby har under senare år varit stark och förväntas fortgå. En väsentlig utbyggnad och differentiering av arbetsmarknaden uppnås därmed.

! — Gotlands speciella läge mitt ute i havet med avståndsbarriärer av tids- ' och ekonomisk art fordrar att Gotland är självförsörjande i fråga om arbete och service i större utsträckning än jämförbara områden på fastlandet. Samplanering med utanförliggande regioner är utomor- dentligt begränsade.

— Gotland är genom avsaknaden av vägförbindelser mer beroende av väl fungerande kollektiva transportsystem till andra regioner än något annat län. En i framtiden av regionalpolitiska skäl eventuell uppbygg- nad av ett nytt flyglinjenät mellan primära centra måste t. ex. under alla omständigheter inkludera Visby. — Gotlands län är enda län utan primärt centrum. Den framväxande länsstabiliseringspolitiken innebärande att länens folkmängder i stort skall hållas genom att oundvikliga omflyttningar i sista hand skall fångas upp av det primära centrat gäller även Gotlands län. Visbys betydelse för Gotlands län i fråga om arbetsmarknad och service är lika stor som varje annat länscentrums betydelse för sitt län. Visbys faktiska betydelse och funktion bör fastläggas. , Systemet för den regionala strukturen är så konstruerat att det förutsätter att lägre centra ingår i överordnade centras omland. Gotland har inget överordnat primärt centrum utan replierar direkt på Stockholm. En klassificering av Visby som primärt centrum skulle härigenom inte innebära undandragande av befolkningsunderlag från annat primärt centrum. — lnrikesutskottet uttalade i anledning av prop. 1972:111 angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten att Gotland

inte bör undantas från åtgärder som eljest skall ifrågakomma för primära centra.

9.2.5. Länsstyrelsens förslag till komplettering av ortsstrukturen Kommuncentra

På grundval av länsstyrelsen redovisade principiella synpunkter på ortsklassificeringssystemet och Slites och Hemses egenskap av centralort i var sin egen lokal arbetsmarknad föreslås dessa vara kommuncentra i den regionala strukturplanen. För den regionala trafikplaneringen har kom- munikationsdepartementct utpekat 15 orter i ytstora kommuner som persontrafikterminaler vid sidan av kommuncentrumorterna, däribland Slite och Hemse. Klintehamn skall betraktas som en alternativort till Hemse för näringsutvecklingen i den södra lokala arbetsmarknaden.

Kommundelscentra

Burgsvik och Fårösund utgör centra för Gotlands sydligaste resp. nordligaste del samt utgör utbudspunkter för vad glesbygdsutredningen kallar lokal service. Länsstyrelsen anser att Burgsvik och Fårösund bör klassificeras som kommundelscentra i den regionala strukturplanen då svårigheter väntas uppstå att bibehålla servicenivån för desss orter och då avståndet från de mest perifera delarna till Hemse resp. Slite är mellan 4 och 5 mil.

&

Teckenförklaring

Slite & Storstadsomradc . .

Gotland

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns _______ Kommungräns

_ Gräns för inre stödområdet _ Gräns för allm. stödområdet

Svart färg 1972 års beslut Röd färg Lstzs förslag till ändring i länsplanering 19 74

. Burgsvik

0 50 km

Fig. 9.1 Regional struktur, Gotlands län

9.3. Planeringsnivaer

9.3.1. Riksdagens beslur år 1972

Riksdagen angav för Gotlands län en befolkningsram på 52 000— 55 000 invånare år 1980 till vägledning för samhällsplaneringen.

_ 9.3.2 Gotlands kommuns förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och , 1990

Gotlands kommun framhåller i sitt yttrande över planeringsunderlaget att kommunens befolkningsmålsättning för år 1980 är 55 000 invånare, vilket svarar mot en framskrivning av befolkningen utan nettoutflyttning. Kommunen hävdar att en negativ prognos inte bör vara riktpunkt för den statliga planeringen av sysselsättning och service. Målsättningen måste i stället för både är 1980 och år 1990 vara att bibehålla den folkmängd som ges av den naturliga folkökningen.

9.3.3. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

En första utgångspunkt vid fastställande av planeringsnivå är länsstyrel- sens befolkningsprognos. Denna pekar mot en folkmängd på ca 53 600 år 1980 och 53 700 år 1990. En andra utgångspunkt är den naturliga befolkningsutvecklingen. Om ingen nettoutflyttning sker från länet skulle

| folkmängden år 1980 uppgå till 54 800 invånare och år 1990 till 55 500 ? invånare. Med hänvisning till att osäkerhet alltid vidlåder prognoser bör minimi- och maximitalen för planeringsnivån sättas till närmaste tusental.

Länsstyrelsen anser att planeringen i första hand bör inriktas på de högre befolkningstalen i intervallen. Länsstyrelsens skäl härför är:

_ Gotlands möjligheter att tillgodogöra sig fördelarna av samplanering med utanför liggande regioner är utomordentligt begränsade. Vid serviceverksamhetens utbyggnad måste ön bli självförsörjande i större utsträckning än befolkningsmässigt och strukturellt jämförbara områ- den på fastlandet. Ett så gott underlag som möjligt inom ramen för givna resurser bör eftersträvas.

;, _ En tillräckligt stor arbetsmarknad måste byggas upp på Gotland så att * en differentiering av näringslivet erhålls som ger trygghet och l valmöjligheter åt de arbetande. Härigenom skapas också möjligheter

till en bättre social sammansättning av befolkningen.

,i _l föregående kapitel om regional struktur har visats att Visby på grund i, av Gotlands isolerade läge och speciella ö—karaktär har och måste fylla i samma roll som nuvarande primära centra. Därför måste ett befolk-

ningsunderlag som i görligaste mån står i samklang med rollen som primärt centrum eftersträvas. _Den ogynnsamma utvecklingen av åldersstrukturen som ägt rum till i följd av nettoutflyttning av personeri yngre aktiv ålder måste stoppas. , Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för Gotlands län och kommun anges i tab. 9:l.

Tab. 9.'1 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Gotlands län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns- Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974

sens beslut 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Gotland 53 780 54174 52 000— 55 000 53 652 53 747 53 000— 55 000 53 000— 56 000 Summa länet 53 780 54174 52 000— 55 000 53 652 53 747 53 000— 55 000 53 000— 56 000 Länsram enligt prop. 1972:111 52 000— 55 000

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974 53 000— 55 000 53 000— 56 000

9.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Sammantaget har betydande insatser gjorts i länet. Det förbättrade godstransportstödet i färjetrafiken innebär ett gott steg mot likställdhet men fortfarande kvarstår merkostnader i gotlandstrafiken. Ianspråktagan- de av investeringsfondmedel i regionalpolitiskt syfte har hittills gett den största sysselsättningseffekten genom L M Ericssons etablering i Visby år 1961. Lokaliseringsstödet är ett värdefullt stimulansmedel men har ej förmått företag att etablera sig på Gotland. Det kan ej heller väntas ge en effekt som svarar mot de framtida behoven då beståndet av industriföre- tag att bygga stödverksamheten på är mycket begränsat.

9.5. Arbete

9.5.1. Näringslivets struktur och sysselsättningsutveckling

Den totala sysselsättningen förväntas under perioden 1970—1980 minska med 2 % för länet och Öka med lika mycket för riket. Samma förhållande rådde under perioden 1965—1970, vilket innebär att länets andel av rikets sysselsättning kommer att ytterligare minska något. Den totala sysselsättningen är beräknad att minska från ca 22 800 till ca 22 300 eller med ca 550 förvärvsarbetande. Trots detta väntas kvinnosys- selsättningen öka med ca 350 personer till 38 % av totalsysselsättningen. För männen minskar å andra sidan antalet arbetstillfällen med ca 900. Den totala sysselsättningen förväntas under perioden 1980—1990 öka från ca 22 300 till ca 23 600 eller med 6 % jämfört med 7 % för riket.

Tab. 9:2 Sysselsatta [ Gotlands län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990 Summa länet 23 245 22 858 22 300 23 600

Länets näringslivsstruktur avviker markant från den riksgenomsnittliga. De areella näringarnas andel var år 1970 nära tre gånger så stor som för riket, 23 % mot 8 %. Industrins andel däremot var inte stort mer än hälften av rikets, 18 % mot 31 %. På Gotland är procentuellt fler sysselsatta i offentlig förvaltning och tjänster, vilket beror på försvars- verksamhetens omfattning på ön, och färre sysselsatta i privata tjänster.

9.5.2. Lokala arbetsmarknader

Länets ytstorlek gör att en pendling över hela länet inte är möjlig med rimlig tids- och ekonomisk uppoffring. Visby har en klar arbetsmarknads- dominans med inpendling på upp till 55 km:s vägavstånd. På goda grunder kan påstås att stor del av denna långväga pendling är påtvingad. Tillskapande av en större arbetsmarknad för norra delen av Gotland kring i första hand Slite samt utbyggnad av den södra arbetsmarknaden kring Hemse framstår därför som synnerligen angeläget.

I länsstyrelsens målsättningsalternativ reduceras enligt beräkning beho- vet av inflyttning och långväga pendling till Visby och den mellersta arbetsmarknaden från 1 100 till 600 arbetande jämfört med prognosen. Efter utjämning mellan de tre arbetsmarknaderna kvarstår ett behov av tillskott av arbetstillfällen på ca 400 i den norra arbetsmarknaden och ca 1 000 i den södra arbetsmarknaden.

9.5.3. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen

Länets näringsgrensstruktur ger ett litet utbud av arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin samtidigt som en kraftig avgång av arbetstillfällen sker från det andelsmässigt dominerande jordbruket. På en arbetsmark- nad av länets storlek medför denna samvariation en starkt begränsad valmöjlighet. Den prognostiserade näringsgrensutvecklingen till år 1980 ger tillverkningsindustrin en ökad andel men jämförd med riket är andelen fortfarande låg. Valmöjligheten kommer därmed att öka något under perioden men stora insatser skulle krävas för att få med riket jämförbara valmöjligheter.

Vid jämförelse med riket framgår att den negativa förändringen på arbetsmarknaden uttryckt i antal arbetslösa har varit förhållandevis större i länet under perioden 1963-1974. Den trendmässiga negativa föränd- ringen av arbetslösheten var ca 5,5 gånger större i länet mot ca 4 gånger större för riket under mätperioden (se fig. 9.5).

Länets arbetsmarknadssituation uppvisar en instabil bild. Den struktu- rella förändringen har varit mycket kraftig och klart överstigande den för riket. Säsongvariationer samt tillfälliga störningar är tydligt markerade på länets arbetsmarknad medan konjunkturkänsligheten inte påtagligt av- viker från rikets till stor del beroende på effekterna av insatta arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

9.5.4. Sysselsättningspolitisk målsättning för Gotlands län

I befolkningsprognoserna för åren 1980 och 1990 som redovisats i planeringsunderlaget har brist på arbetstillfällen bedömts leda till utflyttning från länet men också till undersysselsättning bland den kvarvarande befolkningen. En prognoserad undersysselsättning är ej förenlig med länsstyrelsens tidigare redovisade allmänna mål för utveck- lingen i länet.

Trots att förvärvsfrekvenserna var relativt höga i länet är 1970 var undersysselsättningen stor. Detta förhållande sammanhänger bl.a. med säsongsysselsättning och näringsstrukturen med mycket högjordbruksan- del. Länsstyrelsen anser det därför vara nödvändigt att räkna med höga förvärvsfrekvenser framgent för att kunna hålla tillbaka undersysselsätt- ningen. Som målsättning för sysselsättningen åren 1980 och 1990 har uppställts att den positiva utvecklingen under perioden 1965—1970 av kvinnornas förvärvsfrekvenser skall fortsätta och att den negativa utvecklingen under perioden 1965—1970 av männens förvärvsfrekvenser skall brytas och att dessa i stället skall utvecklas i linje med frekvenserna för riket.

Länsstyrelsens sysselsättningspolitiska målsättning är 1 500 resp. 2 000 arbetstillfällen utöver prognosen för år 1980 och 1990.

Målet att öka de lokala arbetsmarknadernas mångsidighet går inte lika lätt att uttrycka i siffror. Det starka sambandet mellan arbetsmarknadens storlek och valmöjligheterna leder emellertid till en strävan efter stora lokala arbetsmarknader.

Den gotländska arbetsmarknaden kan sägas bestå av tre lokala arbetsmarknader. Den norra med Slite som huvudort och ca 2 700 arbetstillfällen, den mellersta med Visby och ca 14 600 arbetstillfällen och den södra med Hemse och Klintehamn och ca 5 600 arbetstillfällen år 1970.

Det är väsentligt att arbetsmarknaden på Gotland differentieras genom att det till Visby lokaliseras kvalificerad industriell och annan produk- tion.

Länsstyrelsen anser det vidare nödvändigt att till i första hand Hemse och Slite kunna styra arbetsskapande verksamheter. Dessa kan vara lättare industriell produktion och offentliga tjänster. Viss verksamhet som är beroende av recipientförhållanden och hamnläge kan vara fördelaktigare att lokalisera till Klintehamn.

9.5.5. Förslag till åtgärder

l Länsstyrelsen vill inledningsvis liksom remissinstanserna understryka vikten av att två frågor av strategisk betydelse för Gotlands utveckling 1 kommer till en snar lösning. Dels gäller det att kostnaderna för transport av passagerare och gods bringas ned till en nivå motsvarande förhållande- na på fastlandet, dels att Gotland får samma taxenivå för elektrisk energi , som inom jämförbara mellansvenska områden. Lösandet av dessa frågor i, är av utomordentligt stor betydelse för det gotländska näringslivets l utveckling och är ett rättvisekrav för att skapa med andra regioner likvärdiga villkor för de gotländska hushållen.

För att uppnå de sysselsättningspolitiska målen för Gotland krävs stora insatser varför länsstyrelsen vidare anser att införandet av Gotland i det inre stödområdet är ett synnerligen viktigt led i att förbättra sysselsätt- ningsmöjligheterna för gotlänningarna.

;!

Regionalpolitiska stimulans— och styrmedel

Starka skäl föreligger att få till stånd en differentiering inom Gotland av det regionalpolitiska stödet. För att åstadkomma önskad differentie- ring föreslås att lokaliseringsbidrag och avskrivningslån tillsammans skall utgå med mer än 50 % till företag belägna i de norra och södra lokala arbetsmarknaderna och/eller att Iokaliseringslånets andel av totalinveste- ringen kunde öka så att det totala stödet uppgår till 75 %. Vidare bör nuvarande lokaliseringsstöd utvidgas så att lånegaranti kan utgå med upp till 2/3 av behovet av ökat rörelsekapital.

Effektivare handläggningsformer för bättre utnyttjande av statligt kreditstöd bör komma till stånd. Länsstyrelsen föreslår att 1968 års Iokaliseringsutredning får i uppdrag att överväga förslaget.

Länsstyrelsen anser att ett centralt serviceorgan — ett rådgivande organ i finansierings— och lokaliseringsfrågor — bör finnas för information till företag om finansieringsmöjligheter (inte bara om regionalpolitiskt stöd), branschfrågor samt lokaliserings- och expansionsförutsättningar i olika regioner. Uppgiften borde handhas av ett centralt organ med ansvar och befogenheter att verka inom hela det regionalpolitiska fältet.

Enligt länsstyrelsen bör lokalisering av statliga företag mera aktivt utnyttjas i regionalpolitiken för att bygga upp fungerande arbetsmark- nader.

Skärpta regionalpolitiska krav bör ställas när de större företagsbild- ningarna ges tillstånd att utnyttja investeringsfondmedel. Största möjliga andel av den nytillkommande verksamheten bör komma stödområdet till godo.

I syfte att stimulera företag utanför stödområdet att göra investeringar i utvecklingssvaga områden bör ånyo övervägas utredning av olika slag av skattetekniska medels användning i regionalpolitiskt syfte.

Länsstyrelsen föreslår statsmakterna att inrätta en fond för främjande av det gotländska näringslivet. Fonden bör efter förebild av den existerande Norrlandsfonden verka för utveckling och differentiering av det gotländska näringslivet.

Ökade möjligheter till statsbidrag för uppbyggnad av kommunala basbyggnader för industrin bör skapas. Modell för tillhandahållande av färdiga lokaler skisseras.

Areella näringar

Arbetsintensiv animalie- och växtproduktion bör stimuleras genom bl. a. utökad rådgivning. Ökade satsningar på odling av trädgårdsväxter bör göras. Gotland bör tilldelas större betarealer. Utökat statligt stöd för uppbyggnad av rationella enheter för bärodling bör tillsakaps. Industriell växthusodling bör utvecklas. Gotland bör prioriteras vid bedömning om statligt stöd för uppbyggnad av anläggningar för animalieproduktion. Det s.k. B-stödet till vissa jordbruksföretag i Norrland bör utgå även på Gotland. Landskapsvårdande jordbruksdrift och kombinationssysselsätt- ning bör underlättas. Möjligheterna till utvidgad pälsdjursuppfödning bör utredas.

Fiskerinäringens problem och framtida förutsättningar måste bli föremål för statliga överväganden.

Statligt stöd till skogsbruket på Gotland bör utgå i likhet med de statsbidrag som utgår för skogsvård i Norrland.

Industri Förbättrad industriell miljö

En utökad företagsservice för länets mindre och medelstora företag genom att samhället ställer ytterligare medel till förfogande för

— en utökning av företagareföreningens uppsökande verksamhet — en utökning av företagareföreningens konsultverksamhet -— en intensifiering och subventionering av företagsledar— och företagsan— passad utbildning — ekonomiskt bidrag till produktutveckling _ effektivare marknadstekniska insatser.

Företagareföreningen bör ges resurser att systematiskt utföra översikt- liga företagsanalyser för alla mindre och medelstora industriföretag i akt att säkra och utveckla befinlig industri. Genom analyserna kan företagens utvecklingspotentialer bedömas och speciella satsningar därefter göras på de mest utvecklingsbara företagen för att nå sysselsättningseffekter. Vidare bör företagareföreningen stimulera till ökat samarbete vad avser inköp, marknadsföring och produktutveckling, intensifiera ansträngning- arna att få till stånd en ökad export av gotländska produkter,'utveckla kontakter för ökad legotillverkning m, .

Föreslagen modell för att minska gotlandsföretagens merkostnader vid utnyttjande av konsulter bör prövas. Förutsättningarna att skapa ett innovations— och utvecklingscentrum på Gotland bör undersökas.

Gotlands kommun bör öka informationen om näringslivsförutsättning— arna på Gotland samt erbjuda färdigplanerade industriområden och basbyggnader enligt skisserad modell med utökat statligt stöd för att medverka till ökad företagsetablering.

Den form av kommersiella beredskapsarbeten för marknadsföring av gotländska industriprodukter som tidigare på försök bedrivits bör återupptas eller systematiseras i annan form.

Ett statligt industricentrum bör förläggas till Gotland med lämplig lokalisering till Hemse för att få tillstånd en differentiering av den södra lokala arbetsmarknaden.

Branschinriktade förslag

Inom livsmedelsindustrin bör en ökad förädling av kött, fisk och grönsaker komma till stånd samt eftersträvas uppbyggnaden av en bageriindustri som på sikt är konkurrenskraftig. Avsättningen av got- ländsk kalk för jordbruksändamål bör utökas. Ansträngningarna att marknadsföra en gotlandsproducerad fritidshustyp bör intensifieras.

Skilda förslag till vidareförädling inom träindustrin bör genomföras. Möjligheterna att få till stånd en ytbethandlingsverksamhet bör utredas. Konstindustrin bör understödjas.

Turism

Inkvarteringsbehovet för 1980—talet har bedömts som mycket stort. Befintliga inkvarteringar är ofta små och har svårighet att bära kostnader- na för erforderliga serviceanläggningar. Inkvarteringarnas bekvämlighet svarar ej mot dagens — och framför allt morgondagens - krav på komfort. För att utveckla och bibehålla dessa enheter fordras en samordnad utbyggnadsplan som tar sikte på att enskilda anläggningar drar nytta av gemensamma aktivitets— och serviceanläggningar.

Länsstyrelsen föreslår att en utvecklingsplan för turism och närrekrea- tion på Gotland upprättas som tillgodoser såväl den fasta befolkningens mer frekventa behov av rekreation som de riksintressen vilka sammanfat- tas i statsmakternas utseende av Gotland till primärt rekreationsområde. Modell för planeringens genomförande redovisas.

Förslag till statliga insatser för turistnäringen har förelagts riksdagen (prop. 1975146). Länsstyrelsen anser det emellertid angeläget att det närmare klargörs för de turistplanerande organen, framför allt i de regioner som utsetts till primära rekreationsområden, vilka stödmöjlighe- ter som kan påräknas.

Statlig offentlig verksamhet

Vid utredningar om rationalisering och organisatoriska förändringar av statlig verksamhet måste större hänsyn tas till de regionalpolitiska målen för sysselsättningssvaga områden. Kontakt med länsstyrelsen som lokalt planeringsorgan måste tas på ett tidigare stadium än för närvarande. Gång på gång ställs länen inför fattade beslut om nedläggningar eller inskränkningar av statlig verksamhet. Organisatoriska förändringar inom krigsmakten som innebär sysselsättningsminskningar måste, enligt läns- styrelsens mening, kompenseras inom försvarets ram eller genom annan statlig verksamhet så att utgångspunkten för de regionalpolitiska utveck- lingssträvandena inte förskjuts i negativ riktning. Särskilt känslig är härvid den norra lokala arbetsmarknaden.

Länsstyrelsen hemställer att statskontoret får i uppdrag att undersöka de organisatoriska förutsättningarna för att sammanföra dataregistrerings- arbete från olika myndigheter för decentralisering till Gotland. Havsre- sursutredningens förslag om förläggning av en marinbiologisk forsknings- station till Gotland bör aktualiseras. Flera skäl talar för att Gotland utses som ett särskilt försöksområde för forskning kring alternativa energikäl- lor.

Arbefsmarknadspolitiska åtgärder

Behovet av arbetsmarknadsutbildning kommer att öka i länet. Beredskapsarbeten har haft stor betydelse för att utjämna konjunktur- svängningar och säsongsvariationer på länets arbetsmarknad. Länets arbetsmarknad torde även i framtiden kräva detta tillskott av beredskaps- arbeten. I detta sammanhang vill länsstyrelsen särskilt understryka den stora betydelse det lOO-procentiga stödet till kyrkrestaurering haft både för sysselsättningen och kulturminnesvården. Planerad utbyggnad av den skyddade verksamheten till ca 300 platser är behövlig. En betydande utbyggnad av halvskyddade arbeten torde också vara möjlig de närmaste åren i samarbete mellan länsarbetsnämnden, kommunen och näringslivet.

För ungdom föreslås ökad information i skolorna om såväl rikets arbetsmarknad som den gotländska samt en ökad satsning på kurser typ ”Arbetsliv och utbildning" under hösten för den arbetslösa ungdomen. Kursstaterna i gymnasieskolan bör anpassas efter den grupp ungdom som slutar efter grundskolan utan yrkesutbildning. En kursstart i januari skulle kunna fånga upp denna gruppi utbildningen. Fler beredskapsarbe- ten inom tjänste- och servicesektorn bör tillskapas.

För både äldre arbetstagare och ungdom föreslås som alternativ till de reguljära beredskapsarbeten att industriella beredskapsarbeten skapas för länets norra och södra arbetsmarknad.

För kvinnor föreslås att statliga länsorgan och kommunen verkar för att fler arbetstillfällen för kvinnor skapas bl. a. genom att bereda ett ökat antal kvinnor sysselsättning inom icke traditionella kvinnoyrken samt att som arbetsgivare medverka till att anpassa arbetstiderna till efterfrågan av deltidstjänst. Därvid aktualiseras behovet av barntillsyn även på deltid.

9 .6 Service

9.6.1. Serviceutbudets tillgänglighet

Den särskilda service som ej kan erbjudas på Gotland är istort sett liktydig med den speciella service som landsdelscentra kan erbjuda. Detta gäller bl. a. specialiserad sjukvård och utbildning samt kvalificerad företagsservice. Kulturutbudet begränsas av att fasta teater-, konsert- och operalokaler saknas. 1 de flesta andra län finns denna typ av service inom bekvämt bilresavstånd medan gotlänningarna inte kan nå den utan avsevärda uppoffringar i tid och/eller pengar. Detta ställer Gotland i en klass för sig i landet i fråga om tillgänglighet till den mest kvalificerade servicen.

En stor del av öns landsbygfsbefolkning saknar i dag en acceptabel serviceitkomlighet till regional och lokal service. Åtkomlighetsproblemen på landsbygden och i glesbygd kan och måste till stor del lösas genom att såväl befolkningens som olika serviceverksamheters rörlighet underlättas. Den lokala och regionala trafikplaneringen är viktiga instrument i detta sammanhang. Det är därför synnerligen angeläget att generösa bussbidrag utgår och att bestämmelserna utformas så att syftet ökad tillgänglighet uppnås. Länsstyrelsen föreslår därför att antalet bidragsgrundande

dubbelturer i lokal och regional trafik ökas.

För att öka rörligheten hos olika serviceverksamheter bör formerna för glesbygdsstöd för det rörliga serviceutbudet ses över och permanentas så att de kan ligga till grund för en kommunal serviceplanering och stödet utgå efter kommunernas behovsstruktur (glesbygdsandel etc.) snarare än efter geografisk belägenhet i inre stödområdet samt om nuvarande bidragssystem bibehålles Gotland också av serviceskäl hänförs till det inre stödområdet.

Mot bakgrund av länets näringslivs— och befolkningssammansättning, låga inkomstläge, höga utdebitering, höga transportkostnader, landstings— kommunala uppgifter, bebyggelsestruktur samt påvisat ogynnsamt kost- nadsläge anser länsstyrelsen att det vid en eventuell omprövning av skatteutjämningsbidragen borde ifrågasättas om inte Gotlands situation kan jämställas med de kommuner i skogslänen som åtnjuter 120-procen- tig skattegaranti.

9.6.2. Kommunikationer

Godstaxans konstruktion medför en betydande merkostnad för transporter till och från Gotland. Efter reducering med transportstödet återstår ändå ca 50% av merkostnaden i gotlandstrafiken utgörande resterande sjödel samt transportföretagens påslag. Reskostnaden i ett normalfall har trots sänkningen av persontaxan inte förändrats. Gotlands- resenären är fortfarande klart missgynnad då priset inte sänkts i förhållande till vad man på fastlandet normalt får betala för motsvarande resavstånd. Länsstyrelsen hemställer att statsmakterna beslutar vidta de åtgärder för trafiken på Gotland, t. ex. ytterligare reduktion av längdmetertaxan för godsfordon i färjetrafiken, som kan vara behövliga för övergång till en med fastlandet överensstämmande godstaxa för fjärrtrafik. Länsstyrelsen hemställer vidare, för att i övrigt få med fastlandet jämställda kommu- nikationsmöjligheter, om dels en person- och personbilstaxa i färjetrafi- ken som tar hänsyn till totala reskostnaden dvs. person-, personbils- och hyttkostnader samt avsaknaden av genomgående taxesättning, dels en taxesättning för inrikesflyget som svarar mot gotlandsresenärens beroen- de av flygtransporter till följd av begränsade alternativa transportmöjlig— heter. Sistnämnda taxesättning bör således fastställas utifrån regionalpo- litiska och sociala bedömningar.

Länsstyrelsen anser det vidare angeläget att länsstyrelsen ges särskilda möjligheter att återuppta utredningsarbetet angående Gotlands lånsiktiga transportförsörjning som påbörjats inom ramen för den regionala trafikplaneringen. En permanent lösning av transporterna av farligt gods måste även komma till stånd.

Generösare bussbidrag för lokal och regional trafik bör utgå samt antalet bidragsgrundade dubbelturer höjas. Statens större kostnadsansvar för busstrafiken Fårösund-Slite-Visby, Burgsvik-Hemse-Rom-Visby och Klintehamn-Visby bör ta sig uttryck i att denna klassificeras såsom regional busstrafik. För att erhålla tillgänglighet till arbete och service i

Iänscentrat Visby bör en god standard ges de regionala busslinjerna vad avser avgångstider och turtäthet. Länsstyrelsen föreslår fortsatt utbygg- nad av kompletteringstrafik i glesbygden.

För att erhålla ett väl fungerande ortssystem föreslås åtgärder som ökar Vägstandarden i tvärförbindelsema Klintehamn-Roma-Slite och Slite-Kräklingbo-Hemse. Dessutom föreslås en bro över Fårösund samt ökad standard på anslutningsvägarna från Östergarnslandet. En höjning av totalbeloppet för underhåll och förbättringar av det sekundära vägnätet är angelägen med hänsyn till Gotlands spridda bebyggelsestruktur.

9.6.3. Utbildning

Utbildningsbehovet på det postgymnasiala stadiet som av allt att döma föreligger på Gotland bör genom samhälleliga insatser kanaliseras. Universitetskanslersämbetet bör bereda Stockholms universitet möjlighet att införa distansundervisning för boende på Gotland varigenom utbild- ningsutbudet breddas väsentligt. Den ekonomiska situationen för elever som bedriver målinriktade eftergymnasiala kvällsstudier skulle under- lättas om de befriades från kursavgifterna.

Eleverna bör stimuleras att tillvarata möjligheterna till teoretisk utbildning och inse värdet av denna på lång sikt. Samtidigt måste den gotländska arbetsmarknaden differentiering ökas så att fler sysselsätt- ningstillfällen skapas för långtidsutbildade. Vidare framhåller länsstyrel- sen med bestämdhet att ifrågasatt skogsbruksutbildning under alla omständigheter bör finnas på Gotland och därvid även i framtiden vara förlagd till Hejdes. Resurserna vid Lövsta lantbruksskola bör ökas så att den stora efterfrågan på jordbruksutbildning kan täckas. Vidare bör en musiklinje inrättas i gymnasieskolan.

Uppsökande verksamhet i studierekryterande syfte finner länsstyrelsen vara en för vuxenutbildningen betydelsefull åtgärd och föreslår inrättan- de av en statsbidragsfinansierad utbildningskonsulent. Genomförandet av en utvidgad vuxenstudieverksamhet kräver en omfattande utbildning av studieorganisatörer och handledare. Länsstyrelsen föreslår att sådan utbildning förläggs till Hemse folkhögskola där utbildning av fortbild- ningspersonal redan förekommer. En förstärkning av underlaget för högstadieorterna i Fårösund och Klintehamn föreslås. Vidare föreslås att man genom en mer långsiktig planering i tid bör diskutera olika handlingsalternativ beträffande skolservicen på landsbygden.

9.6.4. Kulturliv och fritidsverksamhet

Huvuddelen av kostnaderna för restaurering av fornminnen m. m. bör täckas med statliga medel och i lämplig utsträckning liksom hittills utföras med äldre lokalt bunden arbetskraft. Ytterligare tjänster bör inrättas vid fornsalen med statliga medel och då främst en konservator och en museilektor. Den utredning som föreslagits tillsättas beträffande länsbibliotekens roll bör pröva förutsättningarna för att med en annan ansvars- och kostnadsfördelning mellan stat och kommun åstadkomma en

viss statsgaranterad minimistandard i fråga om tjänster och rörelseanslag och att i avvaktan på denna utredning reglerna för statsbidrag till samlingslokaler och allmänkulturell verksamhet omprövas så att även biblioteken kan få del av dem.

9.6.5. Hälso- och sjukvård

Utbildning av tandhygienister bör intensifieras då stora samhällsekono- miska vinster kan uppnås genom förebyggande åtgärder. En förutsättning för ett förverkligande av den planerade utökningen av tandvårdsverksam- heten är att behovet av tandtekniker kan tillgodoses. Utbildningen av tandtekniker bör intensifieras.

Sjukvården inom Gotland bör byggas ut enligt de principer som föreslås i förslag till sjukvårdsplan, dvs. upprustning av den öppna vården, utbyggnad av den somatiska långtidsvården, omstrukturering av den psykiatriska vården mot öppna och halvöppna vårdformer och samord- ning av sjukvård och socialvård.

9.6.6. Social service

Länsstyrelsen föreslår att staten i större utsträckning tar på sig kostnaderna och ansvaret för deltidsförskolan för sexåringarna samt för administration, fortbildning och uppsökande verksamhet inom barntill- synssektorn. Länsstyrelsen anser vidare att skäl talar för att staten tar på sig ansvar för barntillsynen liknande dess ansvar för skolan bl. a. kan därigenom en jämnare tillgång till barntillsyn uppnås i landets olika regioner.

Den förväntade kraftiga ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor kommer att öka behovet av barntillsynsplatser i länet. Gotlands kommun bör bygga barndaghem och erbjuda familjedaghemsplatser som motsvarar efterfrågan. I dag domineras barntillsynen av familjedaghemmen. En ökad satsning på barnstugor måste ske då svårigheter att rekrytera dagbarnvårdare kan förväntas i framtiden. Fritidshemmen bör byggas ut så att platsantalet tillsammans med familjedaghemsplatser motsvarar efterfrågan.

Kommunen bör, för att kunna garantera tillräcklig åldringsvård i framtiden, eftersträva fast anställning av hemvårdarna. I tätorterna bör försök göras med ett rationellare utnyttjande av personalen genom ambulerande hemhjälpspersonal iservicebussar. Den kompletteringstrafik som i dag bedrivs för pensionärer bör utökas och gälla hela ön. Kommunen bör satsa på dagcentra för pensionärer.

9.6.7. Bostäder

På Gotland var år 1970 ca 41 % av totala bostadsbeståndet byggt före år 1921 jämfört med 21 % för riket. Länets bostadsbestånd uppvisar betydande brister vad avser lägenhetsbeståndets sanitära utrustning jämfört med den målsättning som formulerats i prop. 1973221 angående

sanering av det äldre bostadsbeståndet. I det kommunala bostadsbygg- nadsprogrammet har nyproduktionsbehovet beräknats till 2 401 lägen- heter år 1980. Vid målsättningen att ingen omodern lägenhet skall kvarstå i beståndet år 1980 krävs ytterligare 3 165 moderna lägenheter under perioden. Det av bostadsstyrelsen i planeringsomgången för KBP under perioden 1974—1978 initierade bostadssaneringsprogrammet bör därför komma till stånd för hela kommunen. Inventeringen skulle lämpligen kunna ske i samarbete med länsstyrelsen som innehar länsbostadsnämndsfunktionen i Gotlands län.

9.6.8. Energiförsörjning

För att uppnå de uppställda målen, jämlika energipriser, minskat oljeberoende, fullgoda produktionsreserver och regional samordning av distributionen krävs omfattande statliga åtgärder.

Likströmsförbindelsen utbygges. I första hand synes det nödvändigt att den föreslagna likströmsförbindelsen på ca 100 MW mellan Simpevarp och ane kommer till stånd snarast och att den bygges helt med statliga medel. För att på bästa sätt kunna utnyttja likströmsförbindelsen och produktionsreserverna på Gotland föreslås att staten övertar ansvaret för de senare, eventuellt i samarbete med kommunen. Mellansvenska taxenivån införes. Fullgoda produktionsreserver garanteras. Regional samordning av distributionen genomföres.

9.6.9. Övrig offentlig verksamhet

Det tidsavståndsberoende teletaxesystemet är till nackdel för utkants- regioner. För Gotland förstärks de regionala skillnaderna genom att havsområdet som skiljer ön från fastlandet inte erbjuder någon möjlighet till kontakt. En övergång till att taxesystem som enbart står i proportion till kontaktens tidsmässiga omfattning bör genomföras.

Vid förändringar av den lokala organisationen av offentlig verksamhet bör eftersträvas en samordning med andra myndigheter vad gäller personal- och lokalresurser. Kommun och länsstyrelse bör, i sammanhang som berör organisatoriska förändringar på lokal och regional nivå, beredas tillfälle att avge yttrande i så god tid att eventuella synpunkter kan beaktas.

9.6.10. Kommersiell service för hushållen

Länsstyrelsen vill betona vikten av att närservicen i framtiden kan bibehållas så tillgänglig som möjligt på landsbygden. Kvalificerad boende- service bör upprätthållas i avlägset liggande orter som Fårsösund och Qurgsvik samt på Östergarnslandet. Aviserade servicestödjande åtgärder för s. k. kommundelscentra i ytstora och glest befolkade kommuner kan behöva vidtagas för Fårösund och Burgsvik. Servicestödjande åtgärder av glesbygdskaraktär bör komma Katthammarsvik till del. Butiksstödet som tillämpas inom inre stödområdet bör även gälla för Gotland. Ett högre

statsbidrag för hemsändning av förnödenheter bör utgå och gälla även för Gotland. Glesbygdens serviceförsörjning bör tryggas genom satsning på kollektivtrafik och färdtjänst.

9.7. Miljö

9.7.1. Boendemiljö

För en god närservice i ett bostadsområde krävs ett visst minimum av befolkningsunderlag. Vid en alltför hög markexploatering för att erhålla detta underlag uppstår trängselproblem. För länet gäller att sådana högexploaterade bostadsområden inte finns. Problemet är i stället att vidmakthålla en god närservice i befintliga bostadsområden där befolk- ningsunderlaget ofta tenderar att bli otillräckligt. I det fortsatta bostadsbyggande måste behoven av service och fritidsaktiviteter av skilda slag tillgodoses. Vidare bör bostadsområden utformas med varierat inslag av såväl småhus som flerfamiljshus för att motverka bostadssegregation dvs. ensidig befolkningssammansättning. Behovet av lekområden, inte bara för de minsta barnen, bör särskilt beaktas.

9.7.2. Arbetsmiljö

Målsättningen är att länets arbetsmarknad i vart fall inte skall innehålla större riskmoment med avseende på yrkesskador än den riksgenomsnitt- liga vilket inte är fallet för närvarande. En förutsättning för detta är att länets stora andel av små och medelstora företag, som inte omfattas av miljöfonden, ges ekonomisk möjlighet till arbetsmiljöförbättringar. Läns- styrelsen föreslår att yrkesinspektionen ges större ekonomiska resurser så att tillsynen kan förstärkas med en inspektör på Gotland.

9.7.3. Rekreationsmiljö

Turismens krav på rekreationsmiljö ställer stora krav på planering för att inte öns naturvärden och kulturhistoriska kvaliteter skall komma till skada. Ökad efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse medför att särskilt känsliga naturområden i ökad utsträckning måste ges ett starkt skydd. Vid planering av fritidsanläggningar och fritidsbebyggelse bör en balanse- rad avvägning mellan naturvårds- och rekreationsintressen göras för att undvika en alltför omfattande eller felaktigt planerad exploatering.

9.7.4. Omgivningshygien

Vattentillgången fram till år 2000 är tillfredsställande på Gotland. Vattenkvaliteten kan däremot komma att medföra restriktioner vid utnyttjandet av framtida vattentäkter. Med hänsyn till att de totala vattentillgångarna på Gotland dock är begränsade och att behovet efterhand beräknas öka är det särskilt angeläget att skyddsbehovet beaktas. Målsättningen bör vara att genom resursplanering kunna utnyttja

yt- och grundvatten rationellt så att resurserna inte förstörs på sikt utan kan lämnas vidare till kommande generationer. För att uppfylla målsättningen föreslås en helomfattande vattenresursplanering.

En målsättning för avloppsreningen är _ mot bakgrund av de allt högre krav som ställs från samhället på rening av avloppsvatten samt dess stora betydelse för lokalisering av olika aktiviteter såsom bebyggelse, industri, rekreation och turism — att en höggradig rening byggs ut till att omfatta hela det kommunala anläggningsnätet. Statsbidrag med upp till 50% föreslås kunna utgå för miljöinvesteringar för lantbrukets utsläpp i likhet med vad som under vissa perioder gäller för industrin.

Omhändertagandet av samhällets biprodukter såsom hushållsavfall, sjukhusavfall etc. kommer till följd av ökande volymer och högre miljövårdskrav att bli allt mer resurskrävande och måste på ett mer påtagligt sätt än hittills föras in i de mera långsiktiga planeringsarbeten som bedrivs lokalt, regionalt och centralt. Målsättningen för avfallshan- teringen måste vara en biologisk-ekologisk hantering med möjlighet till återvinning av visst avfall inte minst mot bakgrund av de miljöproblem nuvarande bristfälliga deponering utgör. Utredning av hela avfallskom- plexet måste anses som ytterst angeläget för att kommande investeringar skall kunna resultera i en acceptabel avfallshantering.

9.7.5 Naturresursutnyttjande — fysisk riksplanering

Gotland har i den pågående fysiska riksplaneringen befunnits ha riksintressen av betydande omfattning. Gotland har vidare utpekats som primärt område för rekreation och turism. För att undvika att mark tasi anspråk i strid med önskvärt långsiktigt markanvändande är det viktigt att betydande planeringsinsatser kommer till stånd. Varken länsstyrelsen eller kommunen har emellertid resurser att tillfredsställande klara de ytterligare insatser som behövs. Gotlands kommun och länsmyndigheter måste därför erhålla särskilda medel för att genomföra de planeringsin- satser som riksintressena ställer krav på.

190 Gotlands län SOU 1975:92 () Amd uyu. /o PC RC KC ”oo—"' 50 mullig varv-tum 45 G »: " hum. m e :. M |W 675 in;; "wu 40 .; 3 o' m 33 ...: w o nog-uu _ W 22 LX: . GO!-== o... , 35 mm _: 2 _N oquotland 0.0 30 ' O' ”': o , , l. ' : 1065 mo mo mo , 0 O ' Fig. 9.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings- 25 grenar under perioden 1965—] 990 0/ Fig. 9.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- 0 PC RC KC gruppen 5 0—w år 3 0 /o pc RC KC so ' ' .. 2 .:: m.:Gotland o:: ;;; L': 50 .... " ' — " ”=: 14 ; ..: ”Z ...—..::— & ...: oooo ooo-__- ' "".: % :. . * —. (Xx—.- 40 ”02 "”.... ?. :...... m 025..." ..:: ....= ..::-I 30 o " Fig. 9:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 Fig. 95 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år irelation nu totala antalet kvinnor i åldern 15—64 1974 [relation till folkmängden iåldern 15 —69 år

ar

% 68-70 PC 71-74 +2'

Fig. 9.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

10. BLEKINGE LÄN

10.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

10.1.1. Bakgrund

Blekinge län är ett förhållandevis tätbefolkat län. Vid folkräkningen år 1970 uppgick antalet invånare i länet till ca 153 500 personer vilket innebar 52 inv/km2. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande värde för riket var 19 inv/kmz. Befolkningsutvecklingen i länet har under efterkrigstiden utmärkts av en tillbakagående trend, vilken först in på 1960-talet vänts i positiv riktning. Befolkningen uppgick vid slutet av år 1974 till ca 155 100 personer. Länet har hittills under 1970-talet haft en gynnsam befolkningsutveckling.

Med den stagnation som under en lång följd av år har kännetecknat länets befolkningsutveckling är det naturligt att en mindre gynnsam befolkningssammansättning har uppkommit. Den betydande utflytt- ningen har främst berört befolkningen i de yngre åldrarna. År 1960 utgjorde andelen personer i åldrarna 65 år eller däröver ca 13 % av totalbefolkningen. Denna andel hade år 1973 ökat till ca 16 %, vilket var drygt en procentenhet högre än motsvarande värde för riket totalt. År 1980 väntas omkring 17 % av befolkningen i länet vara i de nämnda åldrarna. Utvecklingen har således medfört allvarliga balansstörningar i befolkningens sammansättning.

Länets näringsliv sysselsatte år 1970 ca 65 100 personer och känne- tecknades främst av en stor andel industrisysselsatta och en liten andel servicesysselsatta jämfört med riket som helhet. Utvecklingen under 1960-talets andra hälft präglades främst av den fortsatta snabba tillbakagången inom de areella näringarna. Medan de varuproducerande näringarna minskade i betydelse för landet som helhet, ökade dessa näringars betydelse i Blekinge län. Den mycket kraftiga expansionen av servicesektorn på riksnivå motsvarades i länet av en endast blygsam ökning.

Kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete har ökat under de senaste decennierna. År 1950 förvärvsarbetade 28,0 % av länets kvinnor i åldrarna 15—64 år. Motsvarande värde för riket totalt var 33,7 %. År 1970 hade yrkesverksamhetsgraden för kvinnor i åldrarna 15—64 år stigit till 43,7 % i länet. Denna positiva utveckling sammanhänger främst med tillkomsten av nya arbetstillfällen inom servicenäringarna.

10.1.2. Länsstyrelsens riktlinjer

Planen för utveckling av den regionala strukturen samt de föreslagna planeringsnivåerna utgör grundläggande riktlinjer för planeringen i länet. För att ge riktlinjerna en konkret innebörd föreslås även åtgärder med avseende på de tre välfärdsfaktorerna arbete, service och miljö.

Regional struktur

I det regionalpolitiska handlingsprogram som antogs av 1972 års riksdag beslutades om följande plan för utveckling av den regionala strukturen i länet.

Primärt centrum Karlskrona Regionala centra Ronneby Karlshamn Kommuncentra Sölvesborg Olofström

Länsstyrelsen har i sitt förslag till regional struktur ej funnit tillräckliga skäl till att föreslå någon förändring av planen för utveckling av den regionala strukturen. Länsstyrelsen är dock tveksam till värdet av en klassificering av orter enligt de principer som ligger till grund för planen för utvecklingen av den regionala strukturen. Enligt länsstyrelsens mening kan det vara motiverat att utse ett antal primära centra i landet. Däremot anser länsstyrelsen att en indelning i regionala centra och kommuncentra kan ifrågasättas.

Planeringsnivå

För Blekinge läns vidkommande innebär 1972 års riksdagsbeslut om planeringsnivåer en befolkningsram av 155 000—165 000 invånare år 1980. Länsstyrelsen föreslår, att planeringsnivån sätts till 161900 invånare år 1980 och till 169600 invånare år 1990. De föreslagna planeringsnivåerna förutsätter en icke obetydlig nettoinflyttning till länet. Den inflyttning som erfordras, bör på sikt kunna återställa balansen i länets befolkningsstruktur.

Arbete

Blekinge län har i förhållande till genomsnittet för riket ett mindre väl differentierat näringsliv. Detta har inneburit svårigheter för främst yngre arbetskraft med längre utbildning att erhålla arbete i hemorten. Länssty- relsen anser det därför angeläget att de i länet befintliga filialföretagen stimuleras att i större utsträckning än för närvarande förlägga förvalt- nings- och utvecklingsfunktioner till länet. Likaså är det önskvärt att länet, och främst då dess primära centrum, kommer i fråga vid framtida lokalisering av statlig förvaltning.

Yrkesverksamhetsgraden för kvinnor är lägre i Blekinge län än i riket. Mot denna bakgrund bör ansträngningar göras för att bereda fler kvinnor möjlighet att gå ut i förvärvslivet.

Den sneda befolkningsstrukturen i länet innebär att problemen för den äldre arbetskraften är mera uttalade än i riket som helhet. Då många av de äldre saknar en yrkesutbildning som är anpassad till den nuvarande arbetsmarknaden framstår det som angeläget att särskilda arbetsmark- nadspolitiska åtgärder vidtas för denna kategori.

Service

Den allmänna utbildningsnivån bland den vuxna befolkningen är till följd av tidigare utflyttning av välutbildade ungdomar låg. Länsstyrelsen vill därför starkt understryka betydelsen av att i första hand en yrkesteknisk högskola förläggs till länets primära centrum.

Länsstyrelsens riktlinjer för planeringen av hälso- och sjukvården i länet sammanfaller i stort med de förslag som framkommit i landstingets sjukvårdsplan.

Den kommunala barnomsorgen är — mot bakgrund av nuvarande och förväntat behov — inte utbyggd på ett tillfredsställande sätt i länet. Som en lägsta målsättning för utbyggnaden av institutionella antalet daghemsplatser bör gälla att tre fjärdedelar av det beräknade behovet är 1980 skall tillgodoses.

Ett av de viktigaste målen vad beträffar kommunikationerna är att förbättra de interregionala förbindelserna. Detta kan främst ske genom en utbyggnad av jänvägs- och flygförbindelserna. Upprättandet av en färjeförbindelse mellan länet och den europeiska kontinenten anser länsstyrelsen vara en betydelsefull åtgärd för att förbättra utvecklings- möjligheterna för näringslivet i den sydöstra delen av Sverige.

Förutom för utbildning, hälso- och sjukvård, kommunal barnomsorg samt kommunikationer har i länsprogrammet även uppställts riktlinjer för planeringen av bl. a. sektorerna åldringsvård, bostäder, vatten och avlopp, viss övrig offentlig service samt kommersiell service för hushåll och företag.

Miljö"

I riksdagens beslut avseende hushållning med mark och vatten (prop. 1972:111, CU 197235, rskr 1972348) anges riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. De verksamhetsområden som berörs är jord- och skogsbruk, fiske, friluftsliv, vetenskaplig och kulturell naturvård, försvar, fritidsbebyggelse samt vissa vetenskapliga och tekniska verksamheter. De geografiska riktlinjerna för Blekinge län omfattar vissa markområden för miljöförstörande industri, kustområdena samt vissa områden för rekrea- tion och naturvård.

10.2. Regional struktur

10.2.1. Riksdagens beslut år 1972

Som framgått av föregående avsnitt har i det regionalpolitiska handlingsprogram som antogs av 1972 års riksdag beslutats om en plan för utveckling av den regionala strukturen.

I det följande redovisas i sammandrag remissorganens synpunkter beträffande den regionala strukturen.

10.2.2. Remissorganens synpunkter

Karlskrona kommun framhåller, mot bakgrund av bl. a. kommunens storlek och serviceutbud, att kommunen även i fortsättningen bör klassificeras som primärt centrum. Samtidigt konstateras dock att det eftergymnasiala utbildningsutbudet är av mindre omfattningi Karlskrona kommun än vad som är normalt för ett primärt centrum. Det är därför angeläget att eftergymnasial utbildning förläggs till Karlskrona kommun.

Ronneby kommun konstaterar att kommunen uppfyller de funktioner i ortssystemet som väl motsvarar servicenivå lll, dvs. den nivå som är normal för ortstypen regionala central. Någon nämnvärd förändring av servicenivån förväntas inte. Kommunen anser därför att någon annan klassificering än den nuvarande inte är aktuell.

Karlshamns kommun har inte berört kommunens funktioner i den regionala strukturen. Detta får tolkas som att kommunen även i framtiden bör klassificeras som regionalt centrum.

Sölvesborgs kommun anser att den beskrivning som görs av ortstypen kommuncentra i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram till väsent- liga delar överensstämmer med förhållandena i kommunen. Enligt kommunens uppfattning finns det därför inga skäl till annan klassifice— ring av kommunen.

Olofströms kommun anser att det föreligger få likheter mellan förhållandena i Olofströms kommun och det som är kännetecknande för ortstypen kommuncentra. Härvid anförs bl. a. att kommunens funktioner inte enbart är begränsade till den egna kommunens invånare. Enligt kommunens uppfattning har Olofströms kommun stor regional betydelse från sysselsättningssynpunkt. Beträffande serviceförsörjningen framhålls att kommunen har ett antal regionala servicefunktioner såsom varuhus, arkitektkontor, advokatkontor och från och med höstterminen 1975 även gymnasieskola. Olofströms kommun framför som ett oeftergivligt krav att kommunen klassificeras som regionalt centrum.

Blekinge läns landsting anser att ansträngningar att markera Karlskro- nas ställning som primärt centrum och Karlshamn som regionalt centrum är välmotiverade även ur landstingets synvinkel, eftersom huvuddelen av länets hälso- och sjukvårdsservice är förlagd till dessa båda kommuner.

10.2.3. Länsstyrelsens förslag

Av länets kommuner har sålunda endast Olofström framfört krav på ändring av den nu gällande planen för utveckling av den regionala strukturen. Länsstyrelsen anser visserligen, bl. a. mot bakgrund av den kraftiga inpendlingen, att kommunen har regional betydelse från syssel- sättningssynpunkt, men å andra sidan är sysselsättningsmöjligheterna begränsade inom andra branscher än verkstadsindustri. Detta förhållande medförde år 1970 en betydande bruttoutpendling. Likaså kan nämnas att kommunen hade ett utpendlingsöverskott på kvinnlig arbetskraft år 1970. Slutsatsen måste sålunda bli att endast en begränsad del av kommunens näringsliv har regional betydelse. Beträffande förekomsten av regional service bör observeras att åtskilliga kommuncentra, i synnerhet i mer tätbefolkade delar av landet, har ett serviceutbud som inrymmer regionala serviceaktiviteter. Länsstyrelsen anser dock att serviceutbudet i allmänhet i Olofströms kommun inte kan anses vara av regional betydelse. Mot bakgrund av vad som anförts kan länsstyrelsen inte finna tillräckliga skäl att klassificera Olofströms kommun som regionalt centrum. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör sålunda kom- munen även i fortsättningen klassificeras som kommuncentrum.

Länsstyrelsens förslag innebär således inga förändringar gentemot nu gällande plan för utveckling av den regionala strukturen. Härvid bör dock framhållas att klassificeringen av Sölvesborgs och Olofströms kommuner som kommuncentra inte får innebära att utvecklingen i dessa kommuner hämmas. När det gäller behov av sådana åtgärder som endast riktas till den egna kommunens invånare bör problemens art och omfattning vara vägledande för insatserna och således inte planen för utveckling av den regionala strukturen.

Målsättningar och åtgärder

Karlskrona kommun fyller i de flesta avseenden sina funktioner som primärt centrum. Ett viktigt undantag utgör dock den eftergymnasiala utbildningen. Det är därför av största vikt att möjligheter till eftergymna— sial utbildning skapas i kommunen. Vidare bör en breddning av näringslivet eftersträvas, i första hand genom en förstärkning av den offentliga sektorn.

Ronneby kommun har klassificerats som regionalt centrum. Kommu- nens funktioner avser i de flesta fall enbart den egna kommunen. Den regionala betydelsen av arbetsmarknad och service måste därför betraktas som begränsad. I första hand bör åtgärder inriktas på att bredda näringslivet och att skapa förbättrade sysselsättningsmöjligheter för kvinnlig arbetskraft.

Karlshamn kommun utgör ett naturligt centrum för den västra länsdelen. Kommunen uppfyller mycket väl sina funktioner som regional centrum. Några speciella åtgärder för att kommunen bättre skall kunna fylla sina funktioner i den regionala strukturen kan därför inte anses erforderliga.

Teckenförklaring

& Storstadsområde & A . .

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Sölvesborgs kommun fyller väl sina funktioner som kommuncentrum. Serviceutbudet måste bedömas som tillfredsställande varför några speciel- la åtgärder inte torde vara aktuella. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är emellertid begränsade. Åtgärder bör därför vidtas för att skapa ett mer differentierat näringsliv varvid speciell uppmärksamhet bör ägnas åt den kvinnliga sysselsättningen.

Olofströms kommun uppfyller i likhet med Sölvesborgs kommun sina funktioner som kommuncentrum. Serviceutbudet är emellertid delvis underrepresenterat varför en viss förstärkning framstår som önskvärd. Stora ansträngningar måste göras för att bredda industrin i kommunen. Härvid bör en utbyggnad av industribranscher som ej är beroende av bilindustrin stimuleras. Det bör dock starkt framhållas att bilindustrin även i framtiden kommer att utgöra kärnan i kommunens näringsliv.

Olofströmk ) . 1 ( _. ) i '

J' * Af Karlshamnx X

Länsgräns _______ Kommungräns _ Gräns för inre stödområdet _ Gräns för allm. stödområdet Svart färg 1972 års beslut 0 30 km Röd färg Lst :s förslag till ändring L—l—l—J

i länsplanering 19 74

Fig. [O:] Regional struktur, Blekinge län

10.3. Planeringsnivåer

10.3.1. Riksdagens beslut är 1972

Som framgått av föregående avsnitt innebar 1972 års riksdagsbeslut om planeringsnivåer en befolkningsram för Blekinge läns vidkommande av 155 000—165 000 invånare år 1980.

10.3.2. Planeringsnivåer för kommunerna enligt länsstyrelsens beslut är 1973

Länsstyrelsen fick år 1973 i uppdrag av inrikesdepartementet att fördela länets planeringsnivå på kommuner. I september 1973 beslutade länsstyrelsen att de ramvärden som framgår av tab. 1051 skall gälla för länets och kommunernas fortsatta planering.

10.3.3. Remissorganens förslag

Karlskrona kommun framhåller bl. a. att kommunen behöver en positiv befolkningsutveckling genom inflyttning för att få en bättre balans i befolkningens åldersstruktur. Därigenom skapas även bättre förutsättningar för en god kommunal service. Kommunen har i sina prognoser beräknat folkmängden år 1980 till ca 63 000 invånare och år 1990 till ca 66 000 invånare. Dessa prognoser har under arbetet med länsprogrammet reviderats och enligt kommunen bör folkmängden i stället vara 62 000 invånare år 1980 och 65 500 invånare år 1990.

Ronneby kommun anser att länsstyrelsens prognos för år 1980 (30 300 invånare) även bör gälla som planeringsnivå. Däremot anser kommunen att länsstyrelsens prognos för år 1990 är något underskattad. Enligt kommunens mening bör värdet justeras från 30 600 invånare till 31 000 invånare. Kommunen framhåller dock att utgångsläget inte är lika gynnsamt som i övriga kommuner i länet, och hänvisar bl. a. till befolkningens åldersstruktur, inkomstförhållanden och yrkesverksam- hetsgrad.

Karlshamns kommun konstaterar att länsstyrelsens beslut från år 1973 innebär en viss minskning av befolkningstalet jämfört med länsprogram 1970. Enligt kommunens sista prognos skulle folkmängden komma att uppgå till ca 34 200 invånare år 1980. Kommunen anser att länsstyrel- sens prognos (33 200 invånare år 1980) är underskattad och framhåller att länsstyrelsens beslut från år 1973 anknyter relativt väl till kommu- nens målsättning.

Sölvesborgs kommun bedömer befolkningsutvecklingen som något mer gynnsam än vad som framgår av länsstyrelsens prognos. Målsättningen bör enligt kommunens mening vara en folkmängd av läget 16100 invånare år 1980 och 17 000 invånare år 1990. Kommunen anser att de senaste årens utveckling ger stöd för en dylik befolkningsutveckling.

Olofströms kommun anser att minimi- och medelalternativen enligt 1973 års beslut om planeringsnivåer skulle kunna innebära en tillbaka- gång i den kommunala verksamheten. Kommunen hänvisar i stället till de gemensamma planeringsförutsättningar som antogs av kommunfull- mäktige i juli månad är 1973. Dessa planeringsförutsättningar innebär bl. a. en folkmängd av 21 000 invånare år 1980 och 23 600 invånare år 1990. Det förstnämnda värdet överskrider länsstyrelsens prognos med ca 2 000 invånare. Under programarbetet har emellertid förutsättningarna för befolkningsutvecklingen i kommunen delvis förändrats. Detta torde enligt kommunens uppfattning leda till en viss tidsförskjutning av den väntade befolkningstillväxten. Mot bakgrund därav bedömer kommunen en folkmängd av 19 800 invånare år 1980 som mer realistisk. Kommunen föreslår att detta befolkningstal skall gälla som planeringsnivå.

Blekinge läns landsting har i sin sjukvårdsplan för perioden fram till och med år 1985 utgått från den i länsprogram 1970 redovisade befolkningsprognosen. Landstinget konstaterar att länsstyrelsens prognos i planeringsunderlaget innebär en lägre befolkningstillväxt än vad som är beräknad i sjukvårdsplanen. Differensen år 1985 uppgår till ca4000

invånare. Landstinget framhåller vikten av att länsplaneringen resulterar i förslag till åtgärder som ger en för länet mer gynnsam befolkningsutveck- ling.

10.3.4. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer grundas på befolknings- progsnoser som ingår i planeringsunderlaget samt på de synpunkter som har framkommit under remissbehandlingen av planeringsunderlaget. I detta sammanhang bör framhållas att avvikelserna för år 1980 mellan planeringsunderlagets befolkningsprognoser och kommunernas förslag till planeringsnivåer är förhållandevis små. Det har vidare varit en strävan, att så långt möjligt beakta nytillkommen information. Sålunda har vissa komponenter i planeringsunderlagets prognoser varit föremål för översyn. Av tab. 10."! framgår länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer. Dessutom redovisas även i tabellen den faktiska befolkningen åren 1970 och 1974, befolkningsramar enligt riksdagens beslut är 1972 samt befolkningsvärde- na enligt planeringsunderlagets prognoser.

10.4 Hittillsvarande regionalpolitiska insatser.

10.4.1. Insatser gjorda i länet

Sedan den 1 juli 1965 har staten gett lokaliseringsstöd i regionalpoli- tiskt syfte. Under perioden 1 juli 1965—30 juni 1973 utgick lokaliserings- stöd i form av lån till två företag i Blekinge län med totalt 36 milj. kr. Vissa företag har även erhållit utbildningsstöd. Omfattningen av det regionalpolitiska stödet till företag i länet måste bedömas som mycket begränsad.

Under perioden 1967—1973 har kommunerna i länet erhållit ca 20 milj. kr. per år i skatteutjämningsbidrag. För landstingskommunen uppgick skatteutjämningsbidraget år 1973 till ca 18 milj. kr. De totala skatteutjämningsbidragen till Blekinge län (till primärkommuner och landstingskommun) uppgick sålunda år 1973 till ca 40 milj. kr., vilket motsvarar ca 260 kr./inv.

10.5. Arbete

10.5.1. Sysselsättningsutveckling

Antalet sysselsättningstillfällen, uttryckt i förvärvsarbetande dagbe- folkning, ökade i Blekinge län från 64 731 till 65 134 personer eller med 0,6% under perioden 1966—1970. Den procentuella ökningen i riket uppgick under samma period till 1,8 %.

Tab. [O:] Befolkning, prognos och planeringsnivå för Blekinge län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns- Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974 _— sens beslut 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Karlskrona 59 231 59 902 60 300— 65 200 62 000 64 100 62 000 65 500 Ronneby 29 659 29 904 29 800— 32 200 30 300 30 600 30 300 30 800 Karlshamn 31 888 32 117 32 5004 35 500 33 200 34 200 33 700 35 000 Sölvesborg 15 164 15 576 15 500—— 16 400 16 000 16 700 16100 16 800 Olofström 17 567 17 645 18 300— 19100 19 000 20 500 19 800 21500

Summa länet 153 509 155144 156 400—168 400 160 500 166100 161900 169 600 Länsram enligt prop. 1972:111 155 000—165 000

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974 157 900—165 900 164 500—174 700

Faktisk utveckling under perioden 1 966— 19 70

Näringslivets utveckling under 1960-talets andra hälft kännetecknas främst av den snabba sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn. Ökningstakten var dock lägre än riksgenomsnittet. I motsats till riksutvecklingen ökade industrisysselsättningen i länet. Näringsgrenarna samfärdsel, post- och televerk samt privata tjänster hade enjämfört med riket ogynnsam sysselsättningsutveckling.

Förväntad utveckling under perioden 1 9 7] —1980

Sysselsättningen väntas öka med 2,5% eller ca 1600 personer i Blekinge län under 1970-talet. Ökningen i riket har beräknats till 1,6 %. Liksom i riket förväntas kvinnorna svara för hela sysselsättningsökningen. Trots detta riskerar nuvarande problem på den kvinnliga arbetsmarkna- den att ytterligare accentueras under 1970-talet. Detta gäller främst Ronneby och Sölvesborgs kommuner där yrkesverksamhetsgraden för kvinnor för närvarande är låg.

Den förväntade sysselsättningsutvecklingen i näringsgrenarna industri och offentlig förvaltning avviker för länets del markant från riksutveck— lingen. Industrisysselsättningen i länet förväntas öka med ca 10 % och minska med nästan lika mycket i riket. Liksom under perioden 1966—1970 väntas den offentliga sektorn öka långsammare i länet än i riket. Inom övriga näringsgrenar är för länets del avvikelserna från den förväntade riksutvecklingen av mindre omfattning.

Förväntad utveckling under perioden 198] —I 990

Under 1980-talet väntas den totala sysselsättningen öka med ca 3 400 sysselsätta vilket motsvarar en ökning med 5,1 %. Enligt långtidsutred- ningen förväntas en sysselsättningsökning med 6,8 % i riket. Den jämfört med perioden 1971—1980 större ökningen beror på en förväntad positiv sysselsättningsutveckling även för männens del. Den kvinnliga sysselsätt- ningen väntas öka i samma takt som under 1970-talet.

Liksom under perioden 1971—1980 väntas en mindre gynnsam utveckling av den offentliga sektorn i länet jämfört med riket. Tillverk-

Tab. 10.'2 Sysselsatta i Blekinge län

Kommun Antal sysselsatta (Dagbefolkning)

1965 1970 1980 1990 Karlskrona 26 150 25 943 26 185 27 900 Ronneby 11 203 11272 11 335 11 625 Karlshamn 13 557 13 844 14 170 14 950 Sölvesborg 5 851 5 700 6 085 6 275 Olofström 7 970 8 375 8 980 9 400

Summa länet 64 731 65 134 66 755 70150

ningsindustrin väntas behålla sin starka ställning i länet. Sysselsättningen väntas visserligen minska med 5 %, men minskningstakten är betydligt lägre i länet än i riket.

10.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen

Näringslivsstruktur

Näringslivet i Blekinge län kännetecknas av en jämfört med riket större andel sysselsatta inom industri, medan däremot servicesektorn är underrepresenterad. Denna avvikelse från riksgenomsnittet har förstärkts genom utvecklingen mellan åren 1965 och 1970. Utvecklingen fram till år 1980 väntas ytterligare understryka skillnaderna mellan länets och rikets näringslivsstruktur. Industrins andel av den totala sysselsättningen i länet beräknas öka med ca 2 procentenheter. [ riket förväntas en minskning med ca 3 procentenheter. Servicesektorn väntas svara för ca 46 % av den totala sysselsättningen i länet år 1980. Motsvarande andel för riket har beräknats till ca 60 %.

Yrkesverksamhetsgrader

Utvecklingen under 1960-talet har gått mot sänkta yrkesverksamhets- grader för män medan en höjning har skett för kvinnornas vidkommande. Yrkesverksamhetsgraden för män i de produktiva åldrarna, 15—64 år, är något högre i länet än i riket. Genomsnittet för länet är högre än för riket i åldrarna 15—44 år medan det motsatta förhållandet råder i åldrarna över 45 år. Att länet har en jämfört med riket högre andel förvärvsarbe- tande i den yngsta åldersklassen, 15—24 år, sammanhänger troligen med avsaknad av eftergymnasiala utbildningsmöjligheter inom länet.

Fram till år 1980 väntas yrkesverksamhetsgraderna för män minska både i länet och i riket. Minskningen väntas dock bli lägre i länet jämfört med riket.

l länet är den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden i åldrarna 15—64 är lägre än riksgenomsnittet. För att i länet är 1970 nå upp till samma yrkesverksamhetsgrad för kvinnor i åldrarna 15—64 år som iriket skulle ytterligare 1 424 arbetstillfällen ha behövts. Det fanns sålunda ett betydande antal undersysselsatta kvinnor i länet, men ca 90 % av dessa var i åldrarna över 45 år. Att bereda dessa kvinnor förvärvsarbete torde komma att kräva betydande arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Enligt länsstyrelsens prognos väntas antalet sysselsättningstillfällen för kvinnor inte öka lika snabbt i länet som i riket. Detta beror främst på en mindre gynnsam tillväxt inom servicesektorn där merparten av antalet förvärvsvarbetande kvinnor är verksamma. Resultatet avspeglas i de förväntade yrkesverksamhetsgraderna för år 1980, vilka redovisas i fig. 10.'4.

Pendling

Bruttopendlingen ökade betydligt i omfattning i länet för båda könen under perioden 1966—1970. Detta kan ses som ett tecken på ökad rörlighet hos arbetskraften, men även som ett uttryck för en tilltagande obalans på arbetsmarknaden. Blekinge län har en större inpendling än utpendling och inpendlingsöverskottet ökade mellan åren 1965 och 1970. År 1970 hade länet ett inpendlingsöverskott av 615 personer. För perioden fram till år 1980 väntas inga större förändringar av den totala nettopendlingen.

Fly ttn ing

Blekinge län hade under perioden 1966—1970 ett inflyttningsöver- skott av 783 personer. Endast länets primära centrum, Karlskrona kommun, hade ett utflyttningsöverskott.

Sysselsättningsprognosen för år 1980 väntas, efter att hänsyn tagits till förväntad utveckling av yrkesverksamhetsgrader och pendling, ge upphov till en nettoinflyttning till länet av ca 4 000 personer fram till och med år 1980. Större delen av denna nettoinflyttning väntas ske till Karlskrona kommun. Denna nettoinflyttning är inte främst orsakad av en förväntad kraftig sysselsättningsökning i kommunen utan skall snarare betraktas som en ersättning för den del av arbetskraften som på grund av befolkningens åldersstruktur kommer att försvinna från arbetsmarkna- den. (Se fig. 10:15.)

Arbetslöshet

Antalet arbetslösa har under perioden 197041973 legat på en något högre nivå i länet jämfört med riket. Detta sammanhänger med arbetskraftens åldersstruktur. Andelen arbetslösa i åldrarna 55 år eller däröver av det totala antalet arbetslösa har under hittillsvarande delen av 1970-talet varit högre i Blekinge län än i riket. För ungdomar i åldrarna upp till 25 år var under perioden 1970—1972 den totala arbetslösheten högre i länet än i riket, medan förhållanden är 1973 var det omvända (se fig. 10.-5).

Inkomst

Inkomstnivån i Blekinge län har under hela 1960-talet legat klart under riksgenomsnittet. En viss utjämning har emellertid skett. Sålunda uppgick inkomstnivån i länet år 1973 till 93 % av riksnivån jämfört med 87 % år 1965. Endast ett fåtal av rikets län har haft en lägre inkomstnivå än Blekinge län under åren 1960, 1965 och 1970. År 1971 hade inget primärt centrum utanför stödområdet en lägre medelinkomst än Karls- krona kommun.

Förslag till åtgärder

Länets näringsliv utmärks som ovan framhållits av att industrin svarar för en betydande del av den totala sysselsättningen medan servicenäring- arna är mindre väl representerade. Inom länet avviker näringslivsstruktu- ren i framförallt Sölvesborgs och Olofströms kommuner.

Den från sysselsättningssynpunkt klart dominerande industrigreneni länet är verkstadsindustrin. För att undvika de problem som samman- hänger med ensidighet bör ansträngningar göras för att skapa förutsätt- ningar för att även annan form av industri än verkstadsundustri etableras i länets kommuner. Statliga myndigheter bör medverka till lokalisering av lämplig verksamhet som medför en bättre differentiering av industrin i länet.

För att förhindra en alltför negativ sysselsättningsutveckling inom jordbruket bör en ökad satsning på specialodlingar ske. Även inom animalieproduktionen bör en ökad specialisering ge positiva sysselsätt-

ningseffekter. Fisket intar en betydande plats i länets näringsliv. De dagsaktuella

problemen för fisket torde i hög grad sammanhänga med finansierings- problem i samband med mer omfattande investeringar i fisket. Möjlig- heten till förbättrade statliga lån och lånegarantier är i detta sammanhang en framkomlig väg. Nogersunds hamn är enligt vad som framhållits från Sölvesborgs kommun samt från länets fiskerikonsulent i stort behov av en utvidgning. Nogersunds hamn är en statlig fiskehamn och medel för dess utbyggnad bör snarast ställas till förfogande.

Skogsbruket sysselsätter ca 500 personer i länet. Skogsvårdande åtgärder är angelägna för att upprätthålla ett gott skogsbestånd. En ytterligare satsning på skogsvårdande åtgärder torde , utöver positiva effekter på skogsbeståndet — även ge goda sysselsättningseffekter.

Ett ofta förekommande problem för mindre och medelstora industri- företag är bristande tillgång på egna specialister inom olika områden. För att skapa en komplettering till det betydande inslaget av stora företagsen- heter i länet bör en medveten satsning av serviceföretag till industrin göras från länsmyndigheter och kommuner. En framkomlig väg att skapa gynnsamma betingelser för mindre och medelstora industriföretag är att kommunerna har god tillgång på industrimark. Ett ytterligare steg är att bygga upp industribyar eller industrihotell med industrilokaler för uthyrning.

Länets livsmedelsindustri var år 1970 den efter verkstadsindustrin från sysselsättningssynpunkt största enskilda industrigrenen. En stor del av länets livsmedelsindustri baserar sin produktion på fiskråvara. Det är därför angeläget att fiskets problem får en sådan lösning att utvecklingen för de företag som arbetar med vidareförädling tryggas.

Trävaruindustrin har för närvarande betydande problem. De åtgärder som främst bör komma ifråga för denna industrigren är en ökad inriktning mot en högre grad av förädling samt ökad exportinriktning. Ett sätt att stärka konkurrenskraften ilänets trävaruindustri är att utöka möjligheterna till yrkesutbildning inom branschen. En särskild linje vid

ett av länets AMU-centra kunde därvid vara en tänkbar lösning.

Av andra på skogsråvara baserade företag finns både massaindustri och pappersindustri i länet. Från sysselsättningssynpunkt framstår en eventu- ell utbyggnad av den mer arbetskrävande pappersindustrin som mest angelägen.

Verkstadsindustrin är den från sysselsättningssynpunkt klart domine- rande industrigrenen. Betydande svårigheter finns att förse länets verkstadsindustri med yrkesutbildad arbetskraft såsom svetsare, plåtslaga- re m.fl. Det är angeläget att nuvarande utbildningsresurser på detta område förstärks både ifråga om det traditionella utbildningsväsendet och arbetsmarknadsutbildningen. Vikten av att en yrkesteknisk högskola förläggs till länet måste även framhållas i detta sammanhang.

Enligt de bedömningar som gjorts avseende byggnadsindustrins utveck- ling under 1970-talet, kommer en betydande nedgång i sysselsättningen att ske. Betydande behov av insatser för sanerings- och moderniserings- verksamhet finns i länet. Med sådana insatser torde sysselsättningspro- blemen inom branschen till inte oväsentlig del kunna minskas. Näringsgrenen offentlig förvaltning och tjänster är underrepresenterade i länet. Det är endast inom en gren av den offentliga verksamheten som länet är överrepresenterad nämligen inom försvarsverksamhet. Mot bakgrund av detta samt med en väntad vikande sysselsättning inom försvarssektorn i åtanke, framstår det som angeläget att någon form av offentlig verksamhet lokaliseras till länet och då i första hand till dess primära centrum. Länet kom inte i fråga vid den tidigare beslutade omlokaliseringen av statliga verk och myndigheter. Det är dock önskvärt att så blir fallet vid ett eventuellt beslut om ytterligare omlokalisering eller vid tillkomst av ny regional förvaltning.

Sedan 1änsindelningsutredningens förslag presenterades har det primära centrat Karlskrona kommun inte i något statligt betänkande föreslagits som lokaliseringsort i den regionala organisationen. Då nu mönstret för den framtida länsindelningen synes ha klarnat förväntar länsstyrelsen att åtgärder vidtas för att bryta den onda cirkel i vilken Karlskrona kommun och länet hamnat och att Karlskrona kommun utrustas med de servicefunktioner som tillkommer huvuddelen av landets primära centra.

10.6. Service

10.6.1. Utbildning

Utbildningsnivån i Blekinge län är lågjämfört med närliggande län och riksgenomsnittet. Högst åtta års folkskola eller avbrutna studier vid flickskola/realskola har ungefär 59 % av rikets invånare medan motsva- rande värde för invånarna i länet uppgår till 69 %. Omkring 8 % av länets invånare och omkring 12 % av invånarna i hela riket har lägst gymnasie- eller fackskoleutbildning. Avvikelsen sammanhänger intimt med närings- livsstrukturen och utbildningsutbudets omfattning t. ex. vad gäller möjligheterna till eftergymnasiala studier. Motivationen för vidare studier avtar i allmänhet om avståndet mellan bosättningsort och utbildningsut-

bud är alltför stort. Begränsade utbildningsmöjligheter innebär negativa konsekvenser för såväl den enskilde som för samhället.

Utbildningsnivån i länet kan även antas ha samband med en betydande utflyttning i de yngre åldersklasserna, vilka har en genomsnittligt längre utbildningstid än den äldre befolkningen.

En yrkesteknisk högskola bör inrättas i Karlskrona kommun. Med hänsyn till industrins och främst då verkstadsindustrins starka ställningi länet skulle en sådan verksamhet få stor betydelse för hela länet. Flera faktorer talar för en förläggning av verksamheten till Karlskrona kommun. Vid gymnasieskolan i kommunen finns en bred uppsättning av yrkestekniska studievägar med bland annat årskurs 4 inom den tekniska grenen. Möjligheter till samordning och utnyttjande av den marina utbildningens resurser bör föreligga. För en yrkesteknisk högskoleutbild- ning med inriktning mot industriyrken synes det också uppenbart, att de närbelägna kvalitativt högststående industriernas resurser måste vara av betydande värde för utbildningen. Företagen förfogar över forskningsut- rustning som i vissa avseenden saknar motstycke i landet och som kan utnyttjas som komplement till utbildningen.

10.6.2 Hälso- och sjukvård och annan social service

Vid sjukhusen i Karlskrona finns mer än 500 vårdplatser, vilket överensstämmer med vad som är normalt för primära centra. Av länets två regionala centra har Karlshamns kommun ett för ortstypen normalt utbud (nivå 111) medan utbudet i Ronneby kommun endast motsvarar nivå V. Sölvesborgs och Olofströms kommuner har ett utbud som överensstämmer med vad som är normalt för ortstypen kommuncentra.

Hälso- och sjukvård

[ landstingets sjukvårdsplan för länet framförs förslag till åtgärder för att förbättra hälso- och sjukvården i länet bl. a. genom en ökad satsning på öppen vård, ökade insatser inom hemsjukvården, utökning av antalet vårdplatser inom den somatiska långtidsvården samt en väsentlig förstärk- ning av folktandvårdens resurser i länet. Länsstyrelsen ansluter sig i stort till de i utredningen skisserade riktlinjerna. Satsningen på öppen vård får dock inte innebära att den slutna vården får otillräcklig kapacitet. Länsstyrelsen vill även framhålla behovet av en samordning mellan landstings- och primärkommunal planering liksom av en ökad integrering av hälso- och sjukvård med socialvård, åldringsvård, barnavård etc. Dessutom bör åtgärder vidtas för att avhjälpa det i sjukvårdsplanen konstaterade behovet av socialmedicinsk vård i länet.

Kommunal barnomsorg

Omkring 13 % av andelen barn födda under perioden 1962—1972 var år 1973 inskrivna vid förskolor, fritidshem eller familjedaghem i Blekinge län. Riksgenomsnittet var ca 18%. Av sexåringarna i länet var 67 %

inskrivna i förskolor. På riksnivå var motsvarande andel 74 %. Enligt uppgifter från socialstyrelsen fanns i länet 474 daghemsplatser, 75 fritidshemsplatser 1 107 platser i deltidsförskola samt 1 117 platser i kommunala familjedaghem år 1974.

Den fortsatta utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen kan motiveras utifrån följande faktorer: stimulans för barnens utveckling samt ökad möjlighet för föräldrarna att förvärvsarbeta, vilket även medför ökad arbetskraftstillgång utan andra kommunala investeringar än den begränsade kostnaden för en daghemsplats.

Den planerade tillgången av daghem och familjedaghemsplatser vid halvårsskiftet år 1979 är 2 343, varav 1049 eller 45 % i daghem. I genomsnitt finns i riket redan i dag 55 % av platsantalet i daghem. Med ledning av anvisningar som utarbetats av socialstyrelsen har behovet av daghems- och familjedaghemsplatser i länet av länsstyrelsn beräknats till 5055 år 1980. Kommunernas planerade utbyggnad kommer således endast till en del att svara mot det behov som väntas föreligga vid 1970-talets slut.

I länsprogram 1970 uppställdes målet att hälften av det totala platsbehovet skulle vara tillgodosett år 1975. Enligt länsstyrelsens målsättning för år 1980 bör gälla att 75 % av det framräknade behovet av daghems- och familjedaghemsplatser (5 055 platser) skall kunna tillgodo- ses. Eftersom kommunernas hittillsvarande utbyggnadsplaner innebär att barnens behov av omsorg ej tillräckligt tillgodoses understryker länssty- relsen med skärpa dels utbyggnadsbehovet och dels nödvändigheten av att finna samarbetsformer mellan stat och kommun så att full behovs- täckning kan uppnås. Samtidigt måste man komma fram till en rimlig kostnadsavvägning mellan stat, kommun och föräldrar.

I utbyggnaden måste proportionen mellan daghem och familjedaghem beaktas. En större del av heltidsomsorgen än vad som för närvarande är fallet bör i framtiden ske i daghem. En kraftig höjning av statsbidragen och sänkning av föräldraavgifterna i förening med full behovstäckning inom tio år ser länsstyrelsen som en realistisk målsättning.

Åldringsvård

Var tionde person i länet var år 1973 i åldrarna 70 år eller däröver. Det var en större andel än för riket i genomsnitt. Under 1970-talet väntas åldringarnas antal öka kraftigt.

År 1970 fanns i länet nästan 16 900 hushåll med minst en person i åldern 65 år eller däröver. Av dessa hushåll var 36 % belägna iglesbygd. Jämfört med övriga län i riket hade Blekinge län tillsammans med Gotlands och Kalmar län de sämsta förhållandena när det gäller åldringarnas bostäder. [ dessa tre län bodde mer än 30% av antalet bostadshushåll med minst en person i åldern 65 år och däröver i lägenheter som var att betrakta som omoderna.

Mot bakgrund av den betydande ökning av antalet åldringar som kan förutses under de närmaste årtiondena, framstår det som angeläget att en utökning av platsantalet på hem för åldringar sker. Denna utökning bör

ske i form av platser i servicehus.

Betydande insatser krävs för att förbättra åldringarnas boendemiljö. Upprustning genom förbättringslån är en framkomlig väg. En annan är att erbjuda alternativ bostad i exempelvis pensionärslägenheter eller i servicehus. Utbyggnad av dagcentra bör ske i samtliga kommuner.

Ett känt faktum är att ett stort antal åldringar vistas på ålderdomshem i väntan på plats inom den slutna långtidssjukvården. Det är därför angeläget att långtidssjukvården snabbt byggs ut.

10.6.3. Kommunikationer

Resmöjligheterna mellan länet och övriga delar av landet är för närvarande icke tillfredsställande. I första hand bör förbindelserna förbättras till de tre storstadsområdena samt till de primära centra med vilka betydande kontaktbehov föreligger.

Persontrafik

För närvarande framstår den regionala kollektiva trafiken i länet som relativt tillfredsställande. För att förhindra en försämring av den regionala kollektiva trafiken måste åtgärder vidtas för att förbättra kollektivtrafikens ekonomiska villkor. För att stimulera allmänheten till ett ökat regionalt kollektivt resande torde främst krävas åtgärder som reducerar reskostnaderna. Ett exempel på en sådan åtgärd är att införa någon form av regionala rabattkort (typ 50-kort) i länet.

Beträffande den lokala trafiken krävs åtgärder för att förbättra kommunikationerna för de glesbygdsinvånare som drabbats av tidigare linjenedläggningar eller allmänt försämrad service. För att den lokala trafiken ej skall försämras och för att denna trafik ej skall vara alltför betungande för kommunerna kan ytterligare statliga åtgärder komma att krävas utöver de statliga bidragen till lokal landsvägstrafik.

Godstrafik

I den regionala trafikplaneringen är främst samordning av olika terminaler ett av de förslag som behandlats på godstrafiksidan. För att på sikt kunna realisera en samordning av terminalanläggningar krävs bl. a. att kommunerna i sin fysiska planering avsätter lämpliga markområden.

För att förbättra utvecklingsmöjligheterna för näringslivet i den sydöstra delen av Sverige bör åtgärder vidtas för att upprätta färjeför- bindelse med den europeiska kontinenten. Genom att en sådan färjeför- bindelse skulle tillgodose såväl godstrafik som persontrafik torde möjlig- heterna att upprätthålla förbindelser året runt vara mycket goda. Med hänsyn till att det i Karlskrona hamn redan finns terminaler och övriga , anläggningar för färjetrafik är det naturligt att färjetrafiken med den europeiska kontinenten upprättas över denna hamn. Dessutom bör nämnas att järnvägsnätet mellan Karlskrona och stambanan är elektrifie- rat.

Transportanläggningar

Kontinuerliga åtgärder krävs för att vidmakthålla standarden på länets vägnät. För att en tillfredsställande standard skall kunna upprätthållas på länets vägnät krävs att tillräckliga ekonomiska resurser ställs till förfogan- de. Länsstyrelsen har i yttrande till statens vägverk 1974-11-19 bl. a. framhållit att föreslagen medeltilldelning för byggande och förbättringar av länets vägnät under perioden 1976—1985 ej är tillräcklig för att de åtgärder som krävs skall kunna genomföras.

Länsstyrelsen vill starkt understryka betydelsen av att nuvarande järnvägsterminaler, mindre in- och utlämningsställen för gods samt platser för vagnslasttrafik bibehålles i länet, Vid terminalerna, främst i central- orter, bör åtgärder vidtas för att förbättra den tekniska utrustningen så att enkla hanteringsrutiner möjliggörs vid lastning och lossning.

Inom sjötrafiken pågår en snabb utveckling som kännetecknas av krav på trafik med större och snabbare fartyg samt på allt snabbare hantering av godset i hamnen. Detta ställer i sin tur krav på den tekniska utrustningen i hamnarna. Genom åtgärder som syftar till ökad samord- ning av länets hamntrafik kan ett effektivare utnyttjande av de materiella resurserna i hamnarna ske samtidigt som kostnaderna för lastning och lossning torde kunna bli lägre.

Med hänsyn till nuvarande passageraranslutning och till en förväntad ökad persontrafik vid Ronneby flygplats kommer en utbyggnad av den nuvarande flygterminalen att krävas. För att Ronneby flygplats även i framtiden skall kunna fungera som flygplats för inrikes linjefart krävs dessutom kontinuerliga åtgärder för att förbättra standarden på den tekniska utrustningen vid flygplatsen. Eftersom näringslivet i sydöstra Sverige har ett stort behov av snabba kontakter med övriga delar av landet kan även åtgärder behöva vidtas för att förbättra möjligheterna att användas som affärsflyg vid Ronneby flygplats.

10.6.4. Bostäder

Det totala antalet bostadslägenheter i länet uppgick år 1970 till ca 58 700. Länets andel av totalantalet lägenheter i riket uppgick därmed till 1,8 %. Lägenheternas standard var lägre i länet än i riket i genomsnitt år 1970. Orsaken till detta var främst den stora andelen omoderna lägenheter — främst småhuslägenheter — i länets glesbygd. Den låga standarden på lägenhetsbeståndet medför att ett betydande saneringsbe- hov föreligger. För att få en fullständig bild av bostadsbyggnadsbehovet är det nödvändigt att program för sanerings- och moderniseringsverksam- het fogas till de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.

Som mål för sanerings- och moderniseringsverksamheten i länet har länsstyrelsen uttalat att alla omoderna lägenheter ur 1970 års bestånd skall vara sanerade eller moderniserade senast år 1985. För att uppnå målet fordras en ersättningsproduktion på totalt ca 11 250 lägenheter i länet.

Det är vidare angeläget att kommunerna ägnar kraven på en bättre

yttre boendemiljö större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet. Normer bör utarbetas för en viss minimistandard på parker och lekplatser i bebyggelseområden.

10.6.5. Vatten och avlopp

För att undvika framtida bristsituationer på vatten bör kommunerna planera för vattenförsörjningen. De grundvattentillgångar som kan komma att behöva tas i anspråk bör undersökas och avsättas för sådant ändamål.

Höggradig rening var vanligare i länet än i riket år 1973. Detta år hade ca 45 % av länets och ca 35 % av rikets befolkning bostäder som var anslutna till reningsverk med kemisk rening. För att reducera nuvarande utsläpp av föroreningar i vatten fordras en fortsatt utbyggnad av reningsverk i länet. Detta kan endast ske i tillfredsställande takt om statsbidrag även fortsättningsvis utgår för detta ändamål.

10.6.6. Övrig offentlig service

Den övriga offentliga servicen som behandlas i länsprogrammet är bl. a. post, försäkringskassa, polisstation, arbetsförmedling. Allmänt kan sägas att tillgängligheten för länets invånare är god när det gäller dessa former av service. Det bör dock understrykas att särskild hänsyn bör tas till kommuninvånarnas möjligheter att nå viktiga offentliga serviceinrättning- ar vid planeringen av den kollektiva trafiken.

Beträffande den polisiära verksamheten vill länsstyrelsen starkt fram- hålla behovet av en utökad bemanning av arbetsgrupperna i Sölvesborgs och Olofströms kommuner. Lotsservicen i Sölvesborgs hamn bör utredas. Vid omorganisation av olika former av offentlig service bör Karlskronas ställning som primärt centrum beaktas.

10.6.7. Kommersiell service för hushållen

Länets kommuner uppfyller de krav på service för hushållen som uppställts för olika ortstyper i den regionala strukturen. Enligt glesbygds- utredningens bedömning bör restiderna till grundläggande servicefunk- tioner för hushållen inte överstiga 30—45 minuter vid enkel resa. Med de jämförelsevis korta avstånd som förekommer i länet till närmaste tätort torde detta krav i allmänhet kunna uppfyllas.

För att stödja kommersiell service i glesbygd föreslog glesbygdsutred- ningen att 5. k. hemsändningsbidrag skulle kunna utgå till kommun som helt eller delvis bekostar hemsändning av dagligvaror till hushåll i glesbygd. lnvesteringsstöd till näringsidkare med fast försäljningsställe för dagligvaror ingick även i förslaget. Efter riksdagsbeslut finns numera dessa stödformer för komersiell service i glesbygd, men stödet tillämpas restriktivt utanför inre stödområdet. Någon tillämpning av bestämmel- serna i Blekinge län har hittills inte skett. Mot bakgrund av den serviceförsvagning som kan befaras för skärgårdsbefolkningens del i länet,

bör det övervägas om inte en tillämpning av bestämmelserna kan komma ifråga.

10.6.8. Kommersiell service för företagen

I 1973 års regionalpolitiska handlingsprogram gjordes en nivågruppe- ring av det kommersiella serviceutbudet för företagen med anknytning till den regionala strukturen. Det framgick bl. a. att Karlskrona kommun hade ett mindre väl utvecklat utbud av företagsservice med hänsyn till dess ställning som primärt centrum. Övriga ortstyper var väl försörjda med företagsservice. Det framstår som angeläget att Karlskronas ställning som primärt centrum hävdas genom en förstärkning av utbudet av företagsservice. Även i samband med näringslivets utbyggnad i övriga delar av länet är det angeläget att tillkomsten av företagsservice stimuleras.

Företagsföreningarna är den naturliga basen för kontakter och information kring företagsservice. Verksamheten vid företagareförening- arna har förstärkts men en ytterligare utbyggnad av informationsverksam- heten om företagsservice är angelägen.

10.7. Miljö 10.7.1 Fysisk riksplanering

I de kommunala programmen för den fysiska riksplaneringen har kustzonen, det området som enligt riktlinjerna särskilt skall beaktas i planeringsarbetet, avgränsats med varierande djup. Länsstyrelsen redovisar kustzonen till ett generellt djup av fem km i enlighet med det riksvärde som har angetts i rapporten. Länsstyrelsen vill med detta markera det ungefärliga område inom vilket den slutliga kustzonavgränsningen bör göras med hänsyn till naturförhållanden, vägsystem m.m. Vad gäller natur- och kulturminnesvården anser länsstyrelsen att de av kommunerna redovisade programmen för den fysiska riksplaneringen tämligen väl motsvarar de i propositionen antydda planeringsmålen.

Länsstyrelsen anser att en närmare integrering bör ske av de areella näringarnas planering med övrig fysisk planering. Beträffande fritidsbe- byggelsen vill länstyrelsen understryka den i de kommunala programmen uttalade ståndpunkten att förslag till nya områden för fritidsbebyggelse inom kustzonen bör behandlas restriktivt.

Fisket, som för Blekinges del är av stor betydelse, har hittills behandlats tämligen summariskt i den fysiska riksplaneringen. Av underlagsmaterialet framgår att vissa typer av industrier förorsakat miljöförstöringar för fisket på grund av vattenföroreningar, varmvatten- utsläpp m. m. Länsstyrelsen vill framhålla vikten av att föroreningsrisken beaktas inom ett betydligt större vattenområden än det som direkt anslutes till respektive kommuns kust samt att hänsyn tas härtill i det fortsatta riksplaneringsarbetet.

10.7.2. Luftföroreningar

Statens naturvårdsverk har gjort en inventering av den regionala fördelningen av utsläppen av svaveldioxid i riket. Riket har indelats i ca 200 kvadrater. Den gjorda inventeringen visar att västra länsdelen, inkluderande Karlshamns, Olofströms och Sölvesborgs kommuner, har de största utsläppen av svaveldioxid i landet. För denna länsdel har de totala utsläppen uppskattats till ca 43 000 ton. De absolut största utsläppen härrör från Karlshamns oljekraftverk.

För att reducera de nuvarande svaveldioxidutsläppen i den västra länsdelen är övergång till olja med lägre svavelhalt ett alternativ. Även förbättrad processteknik och driftskontroll är åtgärder som torde kunna reducera de nuvarande svaveldioxidutsläppen.

10.7.3. Vattenföroreningar

Av länets ca 1 200 insjöar utnyttjas ett mindre antal för recipientända- mål. Utsläppen av föroreningar är i stället koncentrerade till åarna och till kustnära vatten. De senare är dels recipienter för stora kustlokaliserade industrier dels mottagare av betydande föroreningsmängder från vatten- dragen. Det är angeläget med hänsyn till de stora föroreningsmängder som släpps ut, att få en bättre kännedom om vattensituationen i framförallt kustvatten, där på sikt den ekologiska utvecklingen av Östersjön sett från recipientsynpunkt troligen kommer att få avgörande betydelse.

0 W ":* 1000-u /o PC RC KC 30 — 50 _ 25 45 0 : 53 »; 20 02 005 40 .; 3 (» rx" en. å ": W. 00. " "'.'—'i' m.": 35 ';Karlskrona %Ronneby := ”i: .: ut::Solvesborg 10 Öl!! . o '. D ”Karlshamn . ':: "' ,: 30 . "; ..:: - . ES ; :Olofström 25 0 0 , ' nes 1970 meo mao Fig. 10.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- Fig. 1053 Sysselsättningsutveckling i olika närings- gruppen 5 O—w år grenar under perioden 1 965 — 1 990 o /o PC RC KC 0 /0 PC Rc KC 3

N

ooo ägs

åwiiio . än & m.

Klvlshamn o... Malulsuöm ”Sölvllborg

Ronneby

kumpan-

.huimsmziaäii

_ Agushi,. . .

:::illfiiijiim

Fig. [0.4 Antalet yrkesverksamma kvinnor år 0 1980 i relation till totala antalet kvinnor iåldern Fig. 10.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 15—64 år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

% 68-70 PC 71—74

' Kallskron.

Kulskrona

RC

+ M

F

...—_.—

aonn-by ,,,__,___ Kumumn

KC

Ololström

. Sölve-hom

Sanshou

Fig. [0.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

11. KRISTIANSTADS LÄN

11.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i Skåne och länet

Skåne utgör i många sammanhang en region. Det successivt ökande beroendet mellan landskapets olika delar har lett till ett samarbete mellan statliga myndigheter i de båda länen. Samarbete förekommer även mellan landstingen samt mellan kommunerna i interkommunala organ vars områden i vissa fall sträcker sig över länsgränserna. ] skilda sammanhang har även framförts önskemål om ett utökat samarbete i samhällsplane- ringsfrågor. Länsstyrelserna i Skåne har därför i länsplanering 1974 utarbetat ett gemensamt avsnitt. Detta avsnitt som är intaget i båda länsstyrelsernas förslag till länsprogram innehåller uppgifter om närings- livs— och befolkningsutveckling samt vissa gemensamma målsättningar för utvecklingen i landskapet.

De båda Skåne-länsstyrelserna anser det angeläget att sysselsättning, befolkning och bebyggelse blir jämnare fördelade i landskapet än vad prognoserna anger. En jämnare fördelning skulle öka förutsättningarna att utveckla sysselsättnings- och serviceutbudet i de nordöstra, sydöstra och mellersta delarna av landskapet samtidigt som det skulle förbättra möjligheterna att skapa goda boende- och fritidsmiljöer och minska markanvändningskonflikterna i sydvästra Skåne.

Planeringen bör riktas in på att utveckla ett system av orter, som så långt möjligt tar till vara de mindre bebyggelsegruppernas fördelar i fråga om miljö men samtidigt innebär en så sammanhållen bebyggelsestruktur att människorna kan ges tillgång till arbete och service i eller i närheten av bostadsorten. Länsstyrelserna anser vidare att utvecklingen i särskilt de sydöstra och mellersta delarna av landskapet bör främjas så att dessa områden ges förutsättningar att fungera som självständiga regioner. På samma sätt bör utvecklingen i nordöstra Skåne stimuleras så att Kristianstad/Hässleholm kan fylla sina funktioner som primärt centrum.

De regionalpolitiska mål som länsstyrelserna uppställer skall enligt anvis— ningarna anges bl. a. i form av planeringstal för befolkningen åren 1980 och 1990. (Se tab. ll:l.) Då regionalpolitiska medel endast i begränsad utsträckning kommer att vara tillgängliga för att korrigera den spontana utvecklingen i Skåne fram till år 1980 måste planeringen i Skåne inriktas på en befolkningsnivå år 1980 som ej alltför kraftigt avviker från prognos- värdena. För Kristianstads län har planeringsnivån höjts något i förhållan-

Tabell II:] Planeringstal i planeringsområden iSkåne år 1980 och år 1990

Bef1974

Prognos 1980

Plan nivå 1980

Prognos 1990

Plan nivå 1990

% abs %

NÖ Skåne NV Skåne därav L-län därav M—län

SV Skåne SÖ Skåne därav L—län därav M-län

Mellanskåne

Skåne

L—län

M—län

155 100 269 800 82 400 187 400 453 500 81 800 32 700 49 100 47 500 1 007 700 270 200 737 500

15,4 26,8 8,2 18,6 45,0 8,1 3,2 4 9 4,7 100,0 26,8 73,2

160 200 284 100 86 100 198 000 480 500 81 200 31 700 49 400 48 900 1 054 900 278 000 776 900 161 100 284 700 86 700 198 000 480 500 7,7 81 600 3,0 32 200 4,7 49 400 4,6 48 900 100,0 1056 900 1 26,4 280 000 73,6 776 900

15,2 26,9

8,2 18,8 45,6

165 900 297 500 89 300 208 000 503 000 80 300 31 200 49 100 49 100 1 095 600 286 400 809 200

4,6 00,0 26,5 73,5

167 900 298 700 90 300 208 400 494 600 83 700 32 700 51 000 50 100 1 095 000 290 900 804 100

O O .—

vfhooonnhxmvv —N _q» mmmomsqorxsoo

, © MD N

,

73,

de till prognosen med motiveringen att det synes både önskvärt och möj- ligt att få en något positivare utveckling inom jordbruket än prognosen anger. För Malmöhus län har prognosen fått utgöra planeringsnivå för år 1980. Länsstyrelserna förutsätter emellertid att statsmakterna förändrar de regionalpolitiska medlens omfattning och tillämpning så att länsstyrel- serna kan använda dessa medel för att påverka utvecklingen i önskad riktning under 1980-talet. Detta kommer till uttryck i planeringsnivåerna för år 1990. Planeringsnivån har i förhållande till prognosen höjts med 2 000 i nordöstra Skåne och med 1 400 i nordvästra Skåne samt med 3 400 i sydöstra Skåne och med 1 000 i mellanskåne.

I dessa områden anser länsstyrelserna att utvecklingen behöver stimuleras. För sydvästra Skåne behöver tillväxten begränsas och plane- ringsnivån för detta område har därför sänkts med 8 400 i förhållande till prognosen.

För att uppfylla målsättningen bör länsstyrelserna ges ökade beslutsbe- fogenheter och ansvar när det gäller det regionalpolitiska området. Länsstyrelserna bör därvid få disponera ekonomiska ramar. Lokaliserings- stöd bör vidare kunna utgå till företag som förlägger verksamhet till sydost- och mellanskåne. För investeringar i industribyar bör statsbidrag utgå.

Det är av betydelse att fastare samarbetsformer utvecklas mellan länsstyrelserna och planeringsförbunden och mellan kommunerna inom planeringsförbunden. För att stärka de allmänna lokaliseringsbetingel- serna bör en snabb utbyggnad av vägnätet ske i landskapet. Därvid bör följande vägprojekt prioriteras.

— återstående förbättringar på vägarna E 4 och E 6 — väg 21

— ny väg 15 Lund-Eslöv-Höör-Kristianstad — ny väg 23 Höör-Hässleholm-Älmhult-Ljungby — förbindelse från Simrishamn till Ystad/Malmö

— väg 12

De båda Skånelänsstyrelsernas gemensamma uttalanden behandlar de grova riktlinjerna för planeringen. Med dessa som grund anger länsstyrel- sen i Kristianstads län vissa riktlinjer för planeringen i länet. Dessa riktlinjer vilka avser utvecklingen av den regionala strukturen, befolkning- ens fördelning i länet samt mål för sysselsättningens och serviceutbudets omfattning och differentiering redovisas nedan i de avsnitt som tar upp respektive område.

1 l .2 Regional struktur

I den plan för den regionala strukturen som antogs av 1972 års riksdag fastställdes ett ortssystem med fyra ortstyper: storstäder, primära centra, regionala centra och kommuncentra.

För Kristianstads län fastställde statsmakterna följande ortsklassifice- ring vilken stod i överensstämmelse med det förslag länsstyrelsen lagt fram i länsprogram 70.

Primärt centrum: Kristianstad/Hässleholm Regionala centra: Simrishamn, Ängelholm Kommuncentra: Tomelilla, Bromölla, Ö Göinge, Osby, Perstorp,

Klippan, Örkelljunga, Åstorp, Båstad.

Av de remissinstanser som haft synpunkter på den regionala strukturen är de flesta positiva till nuvarande klassificering.

Klippans kommun förutsätter emellertid att en omklassning sker av Klippan till regionalt centrum med hänvisning till att orten nu fungerar som ett sådant med utvecklad offentlig service. Kommunen förutsätter också en expansion av näringslivet. Även landstinget förordar att Klippans kommun klassificeras som ett regionalt centrum.

Tomelilla kommun anser att Simrishamn har små förutsättningar att utgöra ett regionalt centrum.

Enligt länsstyrelsens mening visar de analyser av arbetsmarknad och serviceutrustning som utförts i länsplanering 1974 att orterna i huvudsak fyller sina funktioner i ortssystemet och att grund för omklassificering av någon ort f. n. saknas.

I N' Örkelljunga L '#' V”) Ängelholm/I . l,,z 7 (,, e ,- .. = 1 (__/(X I! xx _ ('Östva Göinge [_a wp?,stom Hässleholm 1 '

_,_/ i). ( . ll '! L K i l .. Ås'O'P ' ”"' ;Bromoua

! kv

Teckenförklaring & Storstadsområde ' * . .. Primart centrum . Regionalt centrum Tomelmaå Simrishamn . Kommuncentrum . >I ' Kommundelscentrum Länsgräns _______ Kommungräns _ Gräns för inre stödområdet _ Gräns för allm. stödområdet Svart färg 1972 års beslut 0 50 km Röd färg Lst:s förslag till ändring

i länsplanering 1974

Fig. II:] Regional struktur, Kristianstads län

1 1 .3 Planeringsnivå

Som en del av riksdagens regionalpolitiska handlingsprogram hösten 1972 ingår beslut om befolkningsramar för länen. Syftet är att man inom skilda samhällssektorer ska ha ett gemensamt underlag för bedömningar vid beslut om lokalisering och dimensionering av verksamheter. Vid statsmakternas behandling av länsprogram 70 fattades beslut om de befolkningsramar som ska tillämpas vid samhällsplaneringen i länen för år 1980. För Kristianstads län fastställdes ramen till 265 000—275 000. Denna ram har av länsstyrelsen den 10 januari 1973 fördelats på kommuner. (Se tab. 11.3.) De sålunda fastställda befolkningsramarna ska tillämpas tills riksdagen utvärderat länsplanering 1974.

Till grund för de planeringsnivåer som länsstyrelsen föreslagit i länsplanering 1974 ligger de sysselsättnings- och befolkningsprognoser vilka redovisas i planeringsunderlaget. Länsstyrelsen har utfört en mindre revidering av planeringsunderlagets sysselsättnings- och befolkningsprog- noser. Revideringen bygger på de nya uppgifter beträffande befolknings- och näringslivsutveckling som framkommit sedan planeringsunderlaget utarbetats. Den reviderade befolkningsprognosen framgår av tabell

Kommunerna har i sina remissyttranden i allmänhet ansett att länsstyrelsens prognoser ej är tillräckligt positiva.

Simrishamns kommun anser att det är särskilt anmärkningsvärt att länsstyrelsen i sitt beslut den 10 januari 1973 ej fördelat länets befolkningsram så att det skulle medverka till att minska den regionala obalansen. Kommunen redovisar två prognoser. Prognos I (20 000 inv. år 1980 och år 1990) betecknas som ett minimialternativ där man utgår från i stort sett samma näringslivsbedömning som anges ilänsplaneringsmateri- alet. Prognos 11 (21 000 inv. år 1980 och 22000 år 1990) som kan benämnas ett regionalpolitiskt alternativ förutsätter en regionalpolitisk satsning inom kommunen. Prognos ll motsvarar den kommunala målsätt- ningen för sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen och är enligt kommunen nödvändig för att förutsättningarna för Simrishamns funk- tion som regionalt centrum ska uppfyllas.

Tomelilla kommun anser det mot bakgrund av vissa positiva tendenser ej orimligt att 1970 års befolkning har återuppnåtts år 1980. Tomelillas kommunplan bygger på dessa förutsättningar. Kristianstads kommun anser att länsstyrelsens prognos för år 1980 är för låg. Kommunen har själv beräknat en folkmängd på 69 600 detta år. Bromölla kommun anser att en befolkningsökning på 150 inv./år är realistisk med hänsyn till den spontana utvecklingenöstra Göinge kommun anser befolkningsprogno- sen realistisk men att en något högre målsättning är önskvärd. Osby kommun anser att planeringsnivån för kommunen bör ligga på 14 000 inv. år 1980 och 14 500 inv. år 1990 vilket är högre än länsstyrelsens prognos för att en bättre balans i länet ska kunna erhållas. Hässleholms kommun förordar högre befolkningstal än länsstyrelsen angivit med hänsyn till den faktiska befolkningsutvecklingen de senaste åren. Befolk- ningstalen i länsprogrammet bör anges till 50 000 år 1980 och 54 000 år 1990. Perstorps kommun motiverar sin tro på en mer positiv utveckling

än länsstyrelsens prognos anger med en förväntad expansion av närings— livet och förmodat stöd från centrala och regionala organ. Enligt kommunen bör befolkningstalen vara 8 000 år 1980 och 8 200 år 1990. Klippans kommun förutser en relativt kraftig folkökning fram till 1990. Ökningen väntas bli 750 inv. större under 1970-talet och 1800 inv. större under 1980-talet än länsstyrelsens prognos anger.

Örkelljunga kommun anger att kommunens utveckling hittills häm— mats av brist på bostäder men att det i framtiden synes troligare att fler människor föredrar att bosätta sig i kommunen än att pendla. Detta skulle ge en mer positiv utveckling än länsstyrelsen beräknat, nämligen 9 300 inv. år 1980 och 9 700 inv. år 1990. Åstorps kommun förutser en högre befolkning än länsstyrelseprognosen eftersom de senaste årens höga inflyttningstal väntas bestå under 1970-talet och med viss dämpning även under 1980—talet. Planeringstalen bör anges till 12 500 inv. år 1980 och 13 500 inv. år 1990. Ängelholms kommun redovisar två målsättnings- alternativ för kommunens utveckling fram till år 1980. Alternativ ] beräknar en tillväxt på 260 pers./år. Alternativ II som räknar med en tillväxt på 520 pers./år har använts i generalplanearbetet. Enligt kommunens uppfattning har länsstyrelsen i sin prognos inte tagit hänsyn till att kommunen blivit en alltmer attraktiv bostadsort. Båstads kommun räknar men en befolkningsökning på 110 inv./år dvs. en kraftigare folkökning än enligt länsstyrelsens förslag. Som motiv anförs en kraftig förväntad expansion inom tillverkningsindustrin samt kommunens attrak- tivitet som bostadsort. Landstingets förvaltningsutskott anser prognosen något låg.

Befolkningens storlek åren 1980 och 1990 enligt kommunerna anges i

(tab. 11.2.) 1 avsnitt 11.1 redovisades Skånelänsstyrelsernas gemensamma syn på

den önskvärda befolkningsutvecklingen i Skåne. Här föreslås planerings- nivåer dvs. befolkningsmålsättningar som ligger högre än prognoserna. För 1980 har de flesta kommuner erhållit planeringsnivåer som ligger

Tab. 11:2 Befolkningens storlek enligt kommunernas förslag

Kommun 1980 1990 Simrishamn 21 000 22 000 Tomelilla 13 000 — Kristianstad 69 600 72 800 Bromölla 12 075 13 500 Ö Göinge Högre målsättning önskvärd Osby 14 000 14 500 Hässleholm 50 000 54 200 Perstorp 8 000 8 200 Klippan 17 050 18 200 Örkellljunga 9 300 9 700 Åstorp 12 500 13 500 Ängelholm 28 600—31 200 31 200—36 400 Båstad 11 800 —

Länet (landstinget) 280 000 285 000

Tab. II .'3 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Kristianstads län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns- Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974 —— sens beslut, 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Simrishamn 20 400 20 000 19 100— 19 900 19 600 19 500 19 400— 20 300 20 100— 20 900 Tomelilla 13 000 12 700 11300— 11700 12100 11700 12100— 12 500 12 000— 12 400 Kristianstad 65 200 67 200 66 300— 69 100 69 000 72 000 68 000— 70 800 71 300— 74 300 10 800 11300 11700» 12100 _12 000 12 800 11800— 12 200 12 500— 13100 14 500 14 800 15 800— 16 400 15 800 16 300 15 600— 16 200 16 000— 16 600 13 700 13700 13 400— 14000 13 700 13800 13 500— 14100 13 500— 14100 Hässleholm 46 600 48 000 48 800— 50 800 49 700 51 000 49 000— 51 000 51 200— 53 200 Perstorp 7 900 7 400 7 800— 8 200 7 800 7 900 7 600— 8 000 7 700— 8 100 Klippan 16 200 16100 16 400— 17 000 16 300 16 400 16100— 16 700 16100— 16 700 Örkelljunga 8 700 8 800 8 600— 9 000 9 100 9 300 9 000— 9 400 9 100— 9 500 Åstorp 10 600 11 300 11 800— 12 200 12 000 12 900 11 800— 12 300 12 600— 13 200 Ängelholm 26 000 27 800 28 000— 29 200 29 500 31 000 29 100— 30 300 31 400— 32 600 Båstad 10 500 11000 10 500— 10 900 11400 11800 11 300— 11700 11600— 12 000

Summa länet 264 000 270 100 270 000—280 000 278 000 286 400 274 300—285 500 285 100—296 700 Länsram enligt prop. 1972:111 265 000—275 000

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974 274 300—285 500 285 100—296 700

något över prognoserna med motiveringen att det synes både önskvärt och möjligt att erhålla en något positivare utveckling inom jordbruket än prognosen anger. Eftersom länsstyrelsen anser det särskilt angeläget med en utveckling av de primära och regionala centra samt att få en positivare utveckling på Österlen har planeringsnivåerna år 1990 i förhållande till prognosen höjts i Kristianstads, Hässleholms, Simrishamns, Ängelholms och Tomelilla kommuner.

Enligt anvisningarna för länsplanering 1974 ska planeringstalen anges i form av intervall. Dessa har valts till i2 % av planeringsnivån. Planeringen bör inriktas mot mittpunkterna i intervallen.

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer redovisas i tab. 11.3.

11.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

1 detta avsnitt redovisas i vilken mån de åtgärder som föreslagits i länsprogram 1970 har realiserats. Här konstateras att vissa förslag har helt eller delvis genomförts. Sålunda har informationsverksamheten om lokaliseringsförutsätttningarna i länet förstärkts. Företagareföreningen har fått utökade ekonomiska resurser och kontakten mellan företag och samhälle har förbättrats genom tillkomsten av ett ömsesidigt informa- tionssystem. Ca 150 kvinnor har erhållit arbete inom traditionellt manliga yrken genom den försöksverksamhet som delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor bedriver på vissa företag i länet. Barnomsorgen har utökats men är fortfarande otillräckligt utbyggd. För att erhålla en bättre trafikförsörjning har planer utarbetats för regional och lokal trafik. Lokaliseringsstöd i form av lån har beviljats sju företag, därav tre i Örkelljunga, tre i Simrishamns och ett i Östra Göinge kommun. Tio företag har erhållit utbildningsstöd.

Effekterna av hittillsvarande regionalpolitiska insatser är svåra att mäta. De största regionalpolitiska effekterna torde uppnås genom att de sektorsplanerade myndigheterna enligt sina instruktioner ska ta regional- politiska hänsyn. Effekterna av det lokaliseringsstöd som kommit länet till del har som helhet varit små. Den totala beräknade direkta sysselsättningseffekten uppgår till 460 arbetstillfällen. Stödet har i mycket liten utsträckning bidragit till att förbättra sysselsättningssitua- tionen i sydöstra Skåne där behovet av tillskott av arbetstillfällen är särskilt stort. Endast ett fåtal ansökningar har dock inkommit för prövning.

De statliga skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för utjämning av kostnadsvariationer mellan olika delar av landet. Fr.o.m. år 1974 trädde ett nytt system för skatteutjämning i kraft vilket innebär att samtliga kommuner i länet garanteras 95 procent av medelskattekraften i riket, Detta medför en förbättring för kommunerna i Kristianstads län till vilka det totala bidraget ökade från 31 milj. kr. år 1973 till 51 milj. kr. år 1974. Enligt länsstyrelsens mening är emellertid inte heller det nuvarande skatteutjämningssystemet uppbyggt så att det tillräckligt beaktar kom- munernas skilda förutsättningar. Detta har också flera remissinstanser framhållit i sina yttranden över länsplanering 1974. Svenska kommun-

förbundets länsavdelningar i södra regionen har utarbetat ett förslag till nytt system. Förslaget innebär att den garanterade minirniskattekraften sätts till 100 procent av medelskattekraften samt att hänsyn tas till befolkningens åldersstruktur och kommunens geografiska läge. Läns- styrelsen stöder detta förslag.

1 l .5 Arbete

Länsstyrelsens ställningstaganden i fråga om planeringsnivån bygger på den sysselsättnings- och befolkningsprognos för kommunerna, som redovisades i planeringsunderlaget och som reviderats något i programde— len. Sysselsättningsprognosen utgör också utgångspynkt för bedöm- ningarna av arbetsmarknaden i kommunerna. Prognosen redovisas i diagram och tabell . Den totala sysselsättningen i länet minskade något under perioden 1965—1970. Antalet arbetstillfällen ökade emeller- tid i Kristianstads, Perstorps, Örkelljunga, Åstorps och Ängelholms kommuner. Betydande bortfall av arbetstillfällen förekom på Österlen där den kraftiga nedgången inom jordbruket ej kunnat kompenseras genom motsvarande uppgång inom andra näringsgrenar.

Under 1970-talet väntas den totala sysselsättningen komma att öka med 1 500 arbetstillfällen. En ännu kraftigare tillväxt förutses under 1980-talet då ökningen har beräknats till 4000 arbetstillfällen. Skäl härför är bl. a. antaganden om arbetstidsförkortning och sänkt pensions— ålder. Enligt prognosen förutses endast en mindre ökning av antalet arbetstillfällen inom industrin medan servicesektorn främst då den offentliga sektorn väntas öka kraftigt. Inom jordbruk och skogsbruk förutses en långsammare sysselsättningsnedgång än under 1960—talet.

En betydande del av de förvärvsarbetande har sin arbetsplats utanför hemkommunen vilket medför en omfattande pendling. År 1970 uppgick antalet pendlare till 15 000. Endast tre kommuner nämligen Kristian—

Tab. 11.'4 Sysselsatta i Kristianstads län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Simrishamn 9 626 8 818 8 360 8 300 Tomelilla 5 858 5 233 4 750 4 600 Kristianstad 28 323 30142 31750 33150 Bromölla 4 285 4 221 4 460 4 800 Ö Göinge 5 810 5 652 5 720 6100 Osby 5 618 5 248 5 120 5 200 Hässleholm 18 768 18 686 18 900 19 700 Perstorp 3 462 3 509 3 420 3 500 Klippan 6 962 6 940 6 770 6 900 Örkelljunga 3 693 3 778 4 000 4 100 Åstorp 4 216 4 382 4 540 4 800 Ängelholm 10 852 11011 11510 12100 Båstad 4 554 4 335 4 130 4 200

Summa länet 112 027 111955 113 430 117 450

stad, Perstorp och Örkelljunga var ”självförsörjande” beträffande antalet arbetstillfällen. 1 länets övriga kommuner översteg utpendlingen inpend— lingen. Pendlingsutbytet med angränsande län, främst då Malmöhus län. var omfattande och utpendlingsöverskottet från Kristianstads län till övriga län uppgick till 3 000 år 1970. Det största pendlingsutbytet över länsgränsen ägde rum i nordvästra Skåne. Under planperioden förutses en ytterligare ökning av arbetspendlingen och ett ökat utpendlingsöverskott.

Kristianstads län har en näringsstruktur som avviker från rikets. Sålunda svarar jordbruket för en betydligt större andel av de sysselsatta i länet än i riket som helhet. Detta är ogynnsamt genom att jordbruksnä- ringen är en ur sysselsättningssynpunkt vikande sektor. Den mest expansiva näringsgrenen nämligen offentlig förvaltning och tjänster har däremot relativt liten omfattning i Kristianstads län. Andelen arbetstill- fällen inom tillverkningsindustrin motsvarar ungefär riksmedeltalet". Branschsammansättningen avviker dock från rikets. Livsmedelsindustrin sysselsätter en förhållandevis stor del av arbetskraften. Även industri— branscherna textil, kemisk, trä, massa och papper samt jord och sten är jämförelsevis väl representerade. Relativt få sysselsätts inom metall- och verkstadsindustri. Inslaget av låglönebranscher är därmed jämförelsevis stort. lndustriproduktionen i länet utgörs vidare till stor del av rutinbetonad verksamhet med förhållandevis liten andel kvalificerad arbetskraft.

Ovan nämnda förhållanden är orsaker till att inkomstnivån är låg i länet. Andra orsaker till detta är den höga andelen jordbrukssysselsatta samt den ogynnsamma åldersstrukturen med hög andel äldre invånare. År 1972 hade ingen av länets kommuner högre medianinkomst än riksge- nomsnittet. Klart lägst inkomster uppvisade Simrishamns och Tomelilla kommuner. Bl.a. dessa förhållanden medför att länets skattekraft är betydligt lägre än rikets. År 1974 utgjorde den 85 % av riksgenomsnittet. Flera remissinstanser har i sina yttranden tagit upp det problem som den låga Skattekraften utgör och därvid framhållit att det nuvarande skatteutjämningssystemet inte tillräckligt beaktar kommunernas skilda förutsättningar.

Kvinnornas situation på arbetsmarknaden skiljer sig i flera avseenden från männens. På grund av bl. a. den traditionella ansvarsfördelningcn i familjen för hem och barn samt otillräckligt utbyggd barnomsorg måste kvinnorna begränsa sitt arbetsutbud och väljer även i allmänhet en kortare utbildning. Kvinnorna koncentrerar sig till vissa sektorer på arbetsmarknaden vilket leder till hård konkurrens om arbetstillfällena och lägre arbetsförtjänster. Ett försök att förändra detta mönster görs i Kristianstads län av delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor som bedriver försöksverksamhet i vissa företag i länet för att få in fler kvinnor på traditionellt manliga arbetsområden.

I Kristianstads län är den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden lägre än riksmedeltalet. Under 1970-talet förutses en ökning som medför att ytterligare 3 900 kvinnor kommer att sysselsättas. Yrkesverksamhetsgra— den i länet väntas dock fortfarande ligga under 1980 års riksmedeltal. Riksmedeltalet torde dock kraftigt påverkas av de höga talen i storstads—

områdena. Vid jämförelse av den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden inom ortstyper (se fig. 11:4) framgår att de flesta kommuner i länet väntas få relativt höga yrkesverksamhetsgrader bland kvinnor jämfört med förhål- landena i andra kommuner av samma ortstyp,

Målsättningen är en högre yrkesverksamhetsgrad än den prognostisera- de. Om den kvinnliga sysselsättningsgraden ska komma i nivå med riksmedeltalet bör som målsättning gälla att kvinnornas yrkesverksam- hetsgrad i kommuncentra och regionala centra bör vara två procenten- heter högre än den prognostiserade vid denna tidpunkt. Om det primära centrumet Kristianstad/Hässleholm ska kunna fungera som alternativ arbetsmarknad till storstadsområdena bör yrkesverksamhetsgraden bland kvinnor vara lika med den beräknade kvinnliga yrkesverksamhetsgraden för Stockholms län är 1980. Detta innebär att ytterligare 6 700 kvinnori förhållande till prognosen har arbete är 1980.

Det är svårt att mäta arbetslöshetens omfattning. Den övervägande delen av arbetslösheten utgörs säkert av s.k. dold arbetslöshet eller undersysselsättning. Av de personer som är anmälda som arbetssökande utgöres en stor del av kvinnor samt av ungdomar under 25 år. Andelen registrerade arbetslösa år 1974 redovisas ifig. _11:5.

Remissorganen har lämnat omfattande synpunkter på materialet om arbete. Beträffande sysselsättningsprognosen anser flera remissinstanser att nedgången inom jordbruket ej blir så kraftig som prognosen anger. Några kommuner anser att ökningen av sysselsättningen inom servicesek- torn och främst då den offentliga sektorn kommer att bli mindre än enligt prognosen. Andra, bl. a. Kristianstad och Osby kommuner, är av den uppfattningen att en kraftigare ökning är tänkbar.

Remissorganens åtgärdsförslag har inarbetats i de förslag till åtgärder som länsstyrelsen angivit för att komma tillrätta med problem beträf- fande arbetsmarknaden i länet. De viktigaste åtgärdsförslagen sammanfat-

tas nedan i att-satser med angivande av den myndighet som bör vidta resp. åtgärd.

Ko mm turerna

att kommunerna sörjer för att industrimark, industrilokaler, va-kapacitet m. m. finns i beredskap för att underlätta industrietableringar. att kommunerna i sina markanvändningsplaner beaktar jordbrukets be-

hov med hänsyn till dels åker dels utvecklingen av djurhållningen till tidsenliga former. att särskilda näringslivskommittér bildas i kommunerna för att underlätta kontakterna med företagen. att lokala kontaktmän utses för näringslivsfrågor. att utbyggnaden av dag- och fritidshem intensifieras för att ge förvärvsar- betande föräldrars småbarn tillfredsställande tillsyn och därigenom underlätta för kvinnor att börja förvärvsarbeta.

Landstinget

att möjligheterna att använda allmänna kommunikationer för arbets- och serviceresor förbättras. Någon form av rabattsystem bör införas, t. ex. 5. k. SO-kort. (Åtgärdsförslaget förs till denna grupp med hänvisning till lånsberedningens förslag.) att en utökad decentralicering av långtidsvården kommer till stånd. att en utökning sker beträffande antalet skyddade och halvskyddade platser i länet.

Länsstyrelsen och andra statliga länsorgan

att med hänsyn till det stora inslaget av mindre och medelstora företagi länet särskilda åtgärder vidtages för att stimulera dessas utveckling. Intresse bör skapas för samverkan mellan företag i produktions— och marknadsföringsfrågor m.m. Härigenom skulle företagens möjlighet att t. ex. ordna utställningar underlättas (jämför Swed—expo). att åtgärderna för att informera om fördelarna med en lokalisering till länet intensifieras.

att den verksamhet utökas som delegationen förjämställdhet mellan män och kvinnor tagit initiativet till och varigenom ett ökat antal kvinnor beretts möjlighet till arbete inom traditionellt manliga verksamhets- områden.

att länsarbetsnämndernas möjligheter att förbättra kvinnors och äldre personers arbetsmöjligheter utökas, speciellt om den ovan angivna målsättningen ska uppfyllas.

Central myndighet, regering eller riksdag

att sydöstra Skåne får tillgång till alla de lokaliseringspolitiska stödmedel som finns tillgängliga. att företag styrs till sydöstra Skåne med hjälp av investeringsfonderna. att basindustrier lokaliseras till sydöstra Skåne. att gymnasieskola förläggs till Simrishamn. att gällande regler för statliga skatteutjämningsbidrag till primär— och landstingskommuner revideras. att statsbidrag utgår vid byggande av kommunala industribyar och att bidragen differentieras. Härvid kan man ge sysselsättningssvaga regioner en fördel gentemot storstadsområdena. att markkarteringar utförs ifråga om näringstillstånd och surhetsgrad för hela länets åkerareal vart femte år i syfte att förbättra hushållningen vid gödsling men också med hänsyn till miljö- och hälsoskyddet att åtgärder vidtages för att stödja fiskets utveckling. att Kristianstad bör vara stationeringsort för region sju i fiskeriorganisa-

tionen. att länets företagareförening ges ökade personella och ekonomiska

resurser. att Kristianstads flygplats Everöd bör klassificeras som primärflygplats

att en förändring av Vägförvaltningens nuvarande organisation leder till ett utökat antal arbetstillfällen i Kristianstad. att en decentralisering till det regionala planet Sker av uppgifter avseende byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik.

I 1.6 Service

I serviceavsnittet redovisas några för samhällsplaneringen viktiga delar av serviceutbudet. Det gäller utbildning och kulturell verksamhet, hälso- och sjukvård och annan social service, kommunikationer, bostäder, va-frågor samt övrig service till länets hushåll och företag. De inventering- ar beträffande serviceutbudet inom dessa sektorer som gjordes i planeringsunderlaget har aktualiserats och kompletterats. I programmet tas vidare upp de problem inom olika servicesektorer som framkom vid analysen av materialet. Nedan anges några av de viktigaste problemen inom skilda sektorer.

Utbildningsnivån i länet är lägre än i riket. Befolkningen i Kristian- stads län har i genomsnitt kortare allmän skolutbildning och yrkesutbild- ning än i riket. Särskilt låg är utbildningsnivån på Österlen där andelen studerande lö-åringar är betydligt lägre än både läns- och riksmedeltalet. En bidragande orsak härtill torde vara de relativt långa avstånden till gymnasieskola.

Långtidssjukvården är otillräckligt utbyggd. Platsantalet ligger betyd- ligt under riksnivån. År 1974 hade 37 per 1000 av länets invånare i åldern 70—w år tillgång till långtidsvårdsplats. Motsvarande rikssiffra år 1972 uppgick till 46.

Bristen på daghemsplatser är stor. År 1974 fanns 1 100 daghemsplats- er, vilket innebär att endast ca 14% av de förskolebarn som har förvärvsarbetande föräldrar har daghemsplats. Dessutom finns ca 1 400 familjedaghemsplatser.

Den öppna värden för pensionärer är otillräckligt utbyggd. Lägenhets- beståndets ålder är relativt hög och förhållandevis många lägenheter är omoderna. Avloppsreningen är ej tillräckligt utbyggd. På vissa orter finns brister i arbetsförmedlingsservicen. Fyra kommuner nämligen Bromölla, Östra Göinge, Örkelljunga och Åstorp saknar systembolag. Många glesbygdsinvånare har svårigheter att nå serviceutbud med kollektiva färdmedel. För att komma till rätta med ovannämnda problem och uppnå de angivna målsättningarna beträffande befolkning och regional struktur föreslår länsstyrelsen åtgärder beträffande servicen vilka redovisas nedan efter den instans som bör vidta resp. åtgärd.

Kommunerna

att barntillsynen i daghem och fritidshem byggs ut. att kommunerna satsar på servicehus i stället för traditionella ålderdoms- hem.

att kommunerna i ökande omfattning satsar på den öppna åldringsvården i form av färdtjänst, hemsamaritverksamhet, matdistribution, telefon- kontakt och fotvård. att de kommunala bostadstilläggen höjs i vissa kommuner och statliga bostadsförbättringslån utnyttjas i större utsträckning. att bostadsproduktionen varieras i upplåtelseformer och bebyggelsetyper så att kategorisering motverkas och en allsidig hushållssammansätt- ning erhålles i bostadsområdena. att kommunerna förbättrar omhändertagandet av slammet från avlopps- reningsverk, så att såväl återanvändningssynpunkter som miljöskydds- frågan tillgodoses. att kommunerna sluter avtal med lantbrevbärarna om exempelvis hem— sändning av dagligvaror och andra serviceuppgifter till i första hand äldre glesbygdsinvånare.

Landstinget:

att landstinget tillser att omhändertagandet av riskavfall från länets sjukhus förbättras. att landstinget kraftigt bygger ut långtidsvården så att ett tillräckligt antal platser erhålles för att täcka behovet. att långtidssjukhem inrättas i samtliga kommuner. att folktandvården kraftigt byggs ut. att det program för friskvårdsplanering som utarbetats vid landstinget

genomföres.

Länsstyrelsen och andra statliga länsorgan

att länsarbetsnämnden med utnyttjande av befintlig lagstiftning och intensifierat arbete i de 5. k. anpassningsgrupperna verkar för att fler äldre personer och personer med nedsatt arbetsförmåga erhåller arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Central myndighet, regering eller riksdag

att en ny indelning företas av riktnummer- och taxeområdena så att samtliga invånare i en kommun så långt tekniskt och ekonomiskt möjligt får tillhöra samma område. Kostnaden för samtal inom en kommun bör bli lika för samtliga invånare. att högskola inrättas i Kristianstad/Hässleholm. att gymnasieskola (SSG-skola) inrättas i Simrishamn samt även att gymnasieskolans vårdlinje inrättas på orten.

att Klippans gymnasieskola erhåller processteknisk linje kemi-teknisk gren. att Kristianstads gymnasieskola erhåller processteknisk linje, livsmedels- teknisk gren. att kulturutbudet decentraliseras och en ökad satsning på länskulturin- stitutioner, turnéverksamhet och lokalt föreningsliv kommer till stånd.

att det statliga stödet till folkbiblioteken utökas. att bidragsmöjligheter för anläggningar för återvinning eller behandling av avfall tillkommer. att forskningen på återvinningsproblem t. ex. metoder för sortering av avfall, omhändertagande av tungmetallhaltigt slam från avloppsre- ningsverk m. m. intensifieras. att arbetsförmedlingsservicen utökas i Åstorp, Örkelljunga, Broby, Pers- torp och Bromölla. att länsarbetsnämnderna av AMS erhåller ökade medel för arkivarbeten och beredskapsarbeten. att statligt stöd i form av hemsändningsbidrag skall kunna utgå även till kommuner utanför stödområdet om behov föreligger. att de kommuncentra som saknar systembolag bör erhålla sådant.

11.7. Miljö

I miljöavsnittet behandlas de restriktioner för näringsliv och bebyggel- se som den fysiska miljön utgör. Vattenkvaliteten i de vattendrag som används som recipienter för industrier och kommuner redovisas. Vissa av länets vattendrag och kustavsnitt är i betänklig grad belastade med föroreningar och i några fall kan de tyvärr anses påtagligt överbelastade.

Konflikter föreligger i vissa fall mellan bebyggelseintressen och allmänna naturvårdsintressen. För att lösa problemen beträffande recipi- enter samt avseende konflikter mellan naturvårds- och bebyggelseintres- sen föreslår länsstyrelsen följande åtgärder. Åtgärderna har liksom beträffande arbets— och serviceavsnitten fördelats efter den instans som bör vidta resp. åtgärd.

Kr) m munerna

att föroreningar från tätorter, industrier och jordbruk begränsas. att öka lågvattenföringen genom ändrad vattenhushållning och underhåll av vattensystem. att regionala lösningar av avloppsfrågan övervägs i fall där reningsåtgärder ej är tillräckliga för att skapa tillfredsställande förhållanden i sjöar och vattendrag.

Länsstyrelsen och andra statliga länsorgan

att specialinventeringar genomföres i samarbete med kommunerna avse- ende bokskog, grustillgångar och större områden där olika intressen behöver samordnas, men där grundläggande kännedom om naturen är otillräcklig, samt för att ge underlag för ett förbättrat djur- och växtplatsskydd. att länsstyrelse och kommuner tillser att recipientkrävande industri ej

lokaliseras till känsliga områden utan att långtgående intern rening utföres.

Central myndighet, regering eller riksdag

att ekonomiska resurser ställs till förfogande för genomförandet av naturvårds— och riksplanerna.

i % pc RC KC

»50

(L a . in; 1, m mm.. i . upon

.oov- Tomelilla

0

j oo * .Simiishamn oo

maastad

lilisllllas

etik.-Klippan Osby * Örkelljunga

is: I,! = ln . 5 2 3

ooKvislianslad-

_

uu

_

__

Hässleholm _. o

.

. ..

el !:.tlå slitits :

. :!533

30 Östra Göinge Bromölla Åstorp .Perslorp

og. ooo.

o

25

' Fig. [1.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders-

8

20

10*

t- A. i 1990

I 1900

Fig. 1 1:3 Sysselsättningsut veckling [ olika närings— grenar under perioden 1965—1990

., 0 l —— ar gruppen 50 w 4) PC RC KC CL 3 0/ n 0 PC RC KC Q 0 . (I . U 60 ' . &: r; . "Simrishamn 2 ., _ .. ., mKr-slianstado . _ . . u.- .. ,, .:::K st" anslad 0000— ooo—Åslorp Örkelljunga &; o). 'I | ' . . . 50 ml. Hässleholm *mhngelholm ”Siggi—zl??? ggnmelllla ((,, . . ___. nu... erstorp '. ., " rr, M ... . i; "...m- ewa—oo ozze—o :— 'iHässleholmO om... oben... _! ,: få .. . C—Baslad . S= Drug...— 7-7000 ' om 1 . _ _: mg:. 'J— MOsby namn-mm.. _ fm W ' U": .: 40 doo w :. : ooo- WGS". Gdlng. vaul-Iln 0 > = = = 4) Jao—version rm. ..:Krmlunllod-Nluloholm' : ”än”." om' 3 m: .: in:: men slam Zu ': mm......” . Ä ”Ängelholm 00. ** . nu . _a. nam-a ' 30 0 = _ o 'Bmmöu- mas. Fig. 11.'4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är Fig. ] I :5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar är

1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15 — 64 år

1974 i relation till folkmängden [ åldern 15—69 år

% 68—70 PC 71-74 +2

+1

' Kristianstad-Hässleholm Krustmnstad-Hlssloholm '

o . ..._ .. .-._

RC

& l

.Ångelholm .

Åre-mg"! _.

Simrishamn

' Simrishamn

.__ fo ——+o—- : "'

KC

." Buuc : ' Åstorp

- Snr Göinge en 019

, unna Ållovp .? Orkulliunqo

Bromölla

brkomuug- oe' sy,; . mg. omollllo Klipp-u

nu innan

Olby Yomollllu

Pvnlolp

Fig. [1.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—] 9 74 i relation till befolkningen vid resp. periods början

12. MA LMÖHUS LÄN

12.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Länsstyrelsen finner det angeläget att de inomregionala problemen ägnas större uppmärksamhet än hittills i regionalpolitiken. Eftersom de regionala problemen bäst kan dokumenteras, analyseras och bemästras av organ på regional nivå bör ett vitt utrymme skapas för länsstyrelsen att genom vidgad delegation från central nivå disponera egna regionalpoli- tiska medel och att vidta åtgärder för att lösa problem inom länet. Regionalpolitiken bör därför utvecklas i den riktningen att även länen utanför stödområdet blir delaktiga av de regionalpolitiska medel som kan användas för att förverkliga centralt och regionalt uppställda mål. Riktlinjer för en sådan ändrad inriktning av regionalpolitiken bör utgöra ett väsentligt inslag i nästa regionalpolitiska riksdagsbeslut. Det är vidare givet att ökade befogenheter åt länsstyrelsen för praktiskt agerande kräver ett utökat samarbete mellan länsstyrelsen och kommunerna i de regionalpolitiska frågorna.

Skåne utgör på grund av sin geografiska omfattning och avgränsning en i många sammanhang naturlig region. Det successivt ökande beroendet mellan olika större områden i landskapet har lett till ett samarbete mellan kommunerna i interkommunala organ. Detta samarbete har en motsvarig- het på länsplanet, där alltfler gemensamma planeringsinsatser kommit till stånd. Mot den bakgrunden samt på grund av i skilda sammanhang framförda önskemål om ett utökat samarbete i samhällsplaneringsfrågor mellan olika delar av landskapet har länsstyrelserna i Skåne ansett det vara naturligt att gemensamt redovisa och analysera uppgifter om näringsliv och befolkning samt ange vissa allmänna mål för utvecklingen i hela landskapet.

De båda skånelänsstyrelserna anser det angeläget att sysselsättning, befolkning och bebyggelse blir jämnare fördelade i landskapet än vad prognoserna anger. En jämnare fördelning skulle öka förutsättningarna att utveckla sysselsättnings— och serviceutbudet i de nordöstra, sydöstra och mellersta delarna av landskapet samtidigt som den skulle förbättra möjligheterna att skapa goda boende— och fritidsmiljöer och minska markanvändningskonflikterna i sydvästra Skåne. Länsstyrelserna förordar en bebyggelsestruktur som innebär att det finns ett visst utbud av arbete och service i glesbygden och mindre tätorter, medan det breda

arbetsutbudet och de kvalificerade servicefunktionerna koncentreras till ett relativt litet antal centra. Detta bidrar till att ge önskat utrymme för vidsträckta grönområden ochjordbruksarealer som skiljer de tätbebyggda områdena från varandra. En sådan struktur kan byggas upp endast om samhällets insatser inriktas på att stödja de olika centra så att de når den nivå i fråga om arbetstillfällen och service som krävs för att de skall kunna fylla sina funktioner iortssystemet. En grundläggande förutsätt- ning för att det skisserade systemet skall fungera är att de olika orterna länkas samman av ett väg- och järnvägsnät som medger snabba och säkra transporter för näringslivets behov och ett välförgrenat kollektivtrafiknät för persontransporter.

Den önskvärda ortsstrukturen uppstår enligt länsstyrelsernas mening lättast om samtliga regionala centra utvecklats till huvudorter i resp. regioner. Utvecklingen i de sydöstra och mellersta delarna av landskapet bör särskilt främjas så att invånarna i dessa regioner kan erbjudas en väldifferentierad arbetsmarknad och ett kvalificerat utbud av service. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det också i de västra delarna av länet finns kommuner med brister i näringslivet som är i behov av stöd. På samma sätt bör utvecklingen i nordöstra Skåne stimuleras så att Kristianstad/Hässleholm kan fylla sin funktion som primärt centrum. De båda skånelänsstyrelsernas gemensamma uttalanden behandlar endast de grova riktlinjerna för planeringen. Med dessa som grund anger länsstyrelsen i Malmöhus län vissa allmänna riktlinjer för planeringen i länet. För varje ortstyp anges mål för sysselsättningsutbudets och serviceutbudets omfattning och differentiering samt därtill kopplade fordringar på befolkningsunderlagets storlek.

Länsstyrelsens allmänna målsättning för planeringen i länet är att befolkning och näringsliv fördelas jämnare över länet än vad prognoserna visar. Det är möjligt att ge människorna lika tillgång till de tre välfärdskomponenterna arbete, service och god miljö endast om man kring länets regionala centra kan utveckla regioner med ett differentierat arbets- och serviceutbud. Detta mål torde tillfredsställande kunna uppfyllas om de olika regionerna på sikt har ett minsta befolkningsunder- lag på 60000 invånare och ett utbud av sysselsättningstillfällen inom varje region som motsvarar nämnda invånareantal. Målsättningen är vidare att varje kommun i länet skall ha en sådan storlek att den ger underlag för en lokal arbetsmarknad och utbud av grundläggande service. Samtliga kommuner i länet utanför Malmö/Lund-regionen bör för att nå detta mål ha ett befolkningsunderlag på minst 10 000 invånare och en egen arbetsmarknad som motsvarar minst 10 000 invånare.

De angivna talen för befolkningsunderlaget i regioner och kommuner skall betraktas som riktvärden för den långsiktiga utvecklingen. Riktvär— dena kan dock behöva modifieras för regioner eller kommuner med hänsyn till de fortsatta avvägningar som länsstyrelsen kommer att göra i fråga om utbud av arbete och service på såväl den regionala som den lokala marknaden.

Som allmän princip för bebyggelsestrukturen i länet bör gälla att största möjliga samlokalisering av arbetsplatser och bostäder eftersträvas såväl inom de olika regionerna som i de enskilda kommunerna, där det dock ankommer på kommunerna att ange målen för bebyggelsens fördelning. En koncentration av bebyggelsen till ett mindre antal områden i varje kommun är önskvärd med tanke på målet att ge alla människor en likvärdig tillgång till kommersiell och offentlig service och med hänsyn till strävandena att göra det möjligt för dem som inte kan tillgodose behovet av arbete och service inom den egna kommunen att nå andra arbets— och servicemarknader med hjälp av kollektiva kommunika— tioner. Länsstyrelsen anser därför att det finns starka skäl att hålla tillbaka bebyggelseexpansionen i sådana orter där inte näringslivets expansion, fortbeståndet av etablerade serviceanläggningar eller särskilda markanvändnings- eller miljöskäl talar för en utbyggnad. Det finns, enligt länsstyrelsens mening, betydligt större förutsättningar att åstadkomma en rimlig serviceförsörjning och bättre möjligheter att skapa framtida sysselsättningsmöjligheter för människorna om bebyggelsen hålls samman kring kommunens centralort och ett mindre antal lokala centra än om bebyggelsen sprids på ett stort antal "pendlarsamhällen". Utbyggnad av samhällen av den senare typen utan eget arbets- och serviceutbud kan resultera i att ett stort antal människor av tids-, kostnads- eller andra skäl ställs utanför arbetsmarknaden och normala sociala kontakter. Sannolikt är det dessutom i de flesta fall kommunalekonomiskt och samhällsekono— miskt fördelaktigt att satsa på ett litet antal utbyggnadsorter i varje kommun. En koncentrerad bebyggelsestruktur kan i många fall också vara fördelaktig från landskapsbildssynpunkt. Den ger jämfört med en splittrad bebyggelse en mer markerad växling mellan stadsbebyggelsen och de fria partierna i landskapet. En alltför splittrad bebyggelsestruktur kan dessutom innnebära att man bryter sönder större fritidsområden och andra allemansrättsligt tillgängliga ytor och splittrar sammanhängande jordbruksmarksarealer.

12.2. Regional struktur

Kommuner och andra organ som beretts tillfälle att lägga synpunkter på planeringsunderlaget och som tagit upp frågorna om den regionala strukturen har praktiskt taget helt accepterat riksdagens ortsklassifice— ring. De kommuner som utvecklat synpunkter på ortsklassificeringen har gjort detta för att påtala vissa brister i kommunens förutsättningar att fylla sina funktioner och pekat på behovet av kompletteringar och förstärkningar i sysselsättnings- och serviceutbudet. Malmö kommun hävdar att de senaste årens regionalpolitiska ansträngningar, bl.a. inriktningen på att dämpa tillväxten i storstadsområdena, lett till en del oförutsedda konsekvenser. Kommunen konstaterar att storstadsområdet — och då särskilt Malmö — förfogar över ledig kapacitet i fråga om bostäder och service till betydande värden och anser det knappast rimligt, vare sig från samhällsekonomisk eller annan synpunkt, att i längden avstå från att utnyttja dessa resurser. Landskrona, Trelleborg, Ystad och Eslöv påtalar behovet av förstärkningar av kommunens position i ortssystemet.

Länsstyrelsen anser att den plan för utveckling av den regionala strukturen som antogs av 1972 års riksdag utgör en lämplig grund för det regionalpolitiska handlingsprogrammet i Malmöhus län. Jämfört med flertalet andra län i landet har Malmöhus län i flera avseenden mycket gynnsamma förutsättningar att bjuda sina invånare tillgång till de tre välfärdskomponenterna arbete, service och god miljö. Viktiga faktorer i det sammanhanget är den nuvarande ortsstrukturen med Malmö/Lund som naturlig kärna i länet vid sidan av ett antal andra orter med betydande arbets- och serviceutbud. Av stor betydelse för de olika orternas funktioner i ortssystemet är också länets stora befolkningsunder- lag och de förhållandevis korta avstånden mellan länets olika kommuner.

Sysselsättnings- och befolkningsprognoserna för 1970- och 1980-talen antyder att flertalet kommuner i länet successivt knyts allt starkare till Malmö/Lund- och Helsingborgsregionernas arbetsmarknad om inte åtgär- der vidtas för att bryta denna trend. På sikt skulle en sådan utveckling medföra en reduktion av de regionala centrumens serviceutbud och en ogynnsam utveckling av deras arbetsmarknad. För människor som av olika skäl inte kan nå sysselsättnings- och serviceutbudet i Malmö/Lund eller Helsingborg skulle sådana förändringar innebära en kraftig försäm- ring av välfärden. Det är dessa framtidsperspektiv som gör att tyngd- punkten idet regionalpolitiska handlingsprogrammet enligt länsstyrelsens mening bör läggas på att utveckla de regionala centrumen så att de tillsammans med sina omland kan fungera som självständiga regioner.

Länsstyrelsen förordar följande regionala struktur.

Landsdelscentrum Malmö/Lund-regionen Primärt centrum Helsingborgs kommun Regionala centra Landskrona, Trelleborgs, Ystads och Eslövs kom— muner Kommuncentra Höganäs, Bjuvs, Svalövs, Kävlinge, Lomma, Staf-

fanstorps, Vellinge, Skurups, Sjöbo, Hörby och Höörs kommuner.

Länsstyrelsens förslag till regional struktur redovisas i fig. 12.']. ] omlanden till de regionala centrumen Landskrona, Ystad och Eslöv ingår förutom den egna kommunen något eller några kommuncentra. Landskrona fungerar som regionalt centrum även för Svalövs kommun, Ystad som centrum för Skurups och Sjöbo kommuner samt Eslöv som regionalt centrum för Hörby och Höörs kommuner.

Sydöstra Skåne delas av länsgränsen. Risk finns att detta kan försvåra uppbyggnaden av den statliga och landstingskommunala serviceverk- samheten i sydöstra Skåne. Ett strikt fasthållande vid länsgränsen medför i dessa avseenden en konstlad uppdelning av befolkningsunder- laget som kan leda till att sydöstra Skåne går miste om statliga och landstingskommunala serviceanläggningar och att befolkningen för att få sina servicebehov tillgodosedda blir hänvisade till Malmö, Lund eller Kristianstad. Ystad får i så fall en sämre service än som varit möjlig med hela sydöstra Skåne som underlag. Ett nära samarbete måste ske mellan länsstyrelserna, övriga statliga myndigheter och de båda landstingen för

att i möjligaste mån överbrygga länsgränsen och eliminera de olägenheter som den innebär. Ett sådant samarbete pågår redan bl. a. inom sjukvårdens område.

Trelleborgs ställning som regionalt centrum skiljer sig i vissa avseenden fran övriga regionala centras positioner i ortssystemet. De angränsande kommunerna i norr och väster anses traditionellt ingå i Malmö influensområde och bildar en del av "storstadsområdet". Med den indelningen blir Trelleborg följaktligen regionalt centrum endast för den egna kommunen. När man avgränsar Trelleborgs spontana omland faller emellertid också delar av Vellinge och Svedala kommuner inom Trelle- borgsregionen. På grund härav avser länsstyrelsen att närmare undersöka i vilka avseenden möjligheter finns att göra ändringar av betjäningsområde- na för olika regionala serviceverksamheter.

12.3. Planeringsniva

Som en del av riksdagens regionalpolitiska handlingsprogram ingår beslut om befolkningsramar för länen. Syftet med ramarna är att man inom skilda samhällssektorer på lokal, regional och central nivå skall ha ett gemensamt underlag för bedömningar vid beslut om lokalisering och dimensionering av olika verksamheter i samhället. Riksdagens beslut år 1972 innebar att Malmöhus läns befolkningsram fastställdes till 760 000—790 000 invånare år 1980.

Riksdagens ramar för planeringen i länet skall gälla tills statsmakterna utvärderat länsplanering 1974. Länsstyrelsen har i avvaktan på resultatet av den nu pågående planeringsomgången genom beslut den 25 oktober 1973 fördelat länsramen från år 1972 på kommuner. Länsstyrelsen hari sitt beslut angett ett maximi— och minimital för varje kommun. Av tab. 12.1 framgår länsstyrelsens fördelning av riksdagens länsram.

De synpunkter på framtidsbedömningarna av näringslivs— och befolk- ningsutvecklingen samt planeringsnivåerna som kommunerna har fram- fört i sina yttranden över planeringsunderlaget för länsplanering 1974 äri huvudsak av två slag. Flera remissinstanser har gjort egna bedömningar av de troliga sysselsättnings- och befolkningsförändringarna under 1970- och 1980—talen som skiljer sig från prognoserna i länsstyrelsens planerings- underlag och angett sina egna prognoser som planeringsnivå. Vissa kommuner har uttalat att den utveckling som kommunens prognoser visar på inte överensstämmer med den planeringsnivå som kommunen i andra sammanhang inriktat sig på och föreslår därför planeringsnivåer som avviker från de tal som kommunens prognoser ger. Flertalet kommuner har i preciserade siffror angett sin planeringsnivå för år 1980 och år 1990.

Länsstyrelsen har gjort en revidering av planeringsunderlagets syssel- sättnings- och befolkningsprognoser. Revideringen bygger på de synpunk- ter som framförts av remissinstanserna och de nya fakta som tillkommit därutöver sedan de preliminära prognoserna utarbetades. Länsstyrelsens slutliga befolkningsprognos för år 1980 och år 1990 framgår av tab. 12:I. Tabellen redovisar också länsstyrelsens förslag till planeringsramar för år

Helsingborg . XBjuv

I LandskronaV*

Teckenförklaring / ,

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum Länsgräns

Kommungräns i], Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet 1972 års beslut

Lst 25 förslag till ändring ilänsplanering 1974

Fig. 12:1 Regional struktur, Malmöhus län

1980 och år 1990. Planeringstalen för år 1980 och år 1990 skall enligt anvisningarna för länsplaneringen anges som ett intervall, som bör ha en spännvidd på ca 4 %.

Med nuvarande inriktning av regionalpolitiken kan den spontana utvecklingen i Malmöhus län i ytterst liten grad påverkas genom insatser av de speciella regionalpolitiska medlen. Det står också klart att någon ändring i de regionalpolitiska medlens omfattning eller principiella tillämpning inte kommer att ske före budgetåret 1977/78.

Länsstyrelsen anser — mot den skisserade bakgrunden — att planering— en i länet fram till år 1980 bör inriktas mot den nivå som anges av länsstyrelsens prognoser. Planeringsramarna omspänner för varje kom—

mun ett intervall på ”12 % kring prognosvärdet för år 1980. lntervallet är ett uttryck för den osäkerhet som ligger i länsstyrelsens bedömningar.

Jämfört med de planeringsnivåer som angetts av kommunerna för år 1980 innebär länsstyrelsens planeringsramar att kommunens planeringstal ligger över länsstyrelsens planeringsintervall i Höganäs, Sjöbo, Eslövs, Hörby och Höörs kommuner. Inom Malmö/Lund-området gäller detsam- ma Kävlinge, Staffanstorps och Lunds kommuner samt kommunerna Burlöv, Bara och Svedala i Malmö kommunblock.

Differenserna mellan länsstyrelsens planeringsramar och de kommuna- la planeringstalen i Höganäs, Sjöbo, Hörby och Höör är helt att hänföra till skillnader i bedömningen av sysselsättningsutvecklingen. Kommuner- nas prognoser skulle, jämfört med länsstyrelsens antaganden, förutsätta 700 fler arbetstillfällen i Sjöbo kommun, 300 fler i Höganäs och Höör samt 150 fler arbetstillfällen i Hörby.

För Eslövs kommun skiljer 1 600 invånare mellan länsstyrelsens prognos och kommunens planeringsnivå. Kommunen skulle alltså behöva tillföras omkring 700 arbetstillfällen genom regionalpolitiska insatser under åsterstoden av 1970-talet om kommunens mål skulle kunna förverkligas. Länsstyrelsen saknar, som redan påpekats, regionalpolitiska medel som skulle kunna ge sådana tillskott till kommunens sysselsätt- ningsunderlag. Länsstyrelsen anser det därför inte realistiskt att planera för en utveckling i Eslöv som överstiger den planeringsnivå som anges av länsstyrelsens planeringsramar.

Länsstyrelsens planeringsramar för år 1990 har konstruerats utifrån delvis andra förutsättningar än dem som gäller för år 1980. I det längre perspektiv som representeras av 1980-talet finns det möjligheter att med hjälp av regionalpolitiska insatser påverka den spontana utvecklingen. Länsstyrelsens allmänna mål för utvecklingen i länet kommer till konkret uttryck i planeringsramarna för år 1990. Förslaget till planeringsramar för år 1990 speglar länsstyrelsens strävan att göra särskilda insatser för att utveckla vissa orter.

Länsstyrelsen anser att en högre planeringsnivå än prognosen anger är önskvärd i de regionala centrumen Landskrona, Trelleborg, Ystad och Eslöv samt i kommuncentrumen Svalöv, Skurup, Sjöbo, Hörby och Höör med hänsyn till den allmänna målsättningen för utvecklingen i länet. Mot den bakgrunden bör det övre ramvärdet år 1990 utgöra riktmärke för planeringen i de nämnda kommunerna. Länsstyrelsen vill emellertid samtidigt erinra om att den planeringsnivån ställer krav på lokalisering till dessa kommuner av drygt 3 500 arbetstillfällen utöver vad prognosen anger. En förutsättning för detta sysselsättningstillskott är att ökade regionalpolitiska medel ställs till länets förfogande.

12.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

De regionalpolitiska medlen har hittills i liten utsträckning kommit länet till del. Tilldelningen av investeringsmedel inom olika sektorer har också varit otillräcklig för en utbyggnad av samhällsservicen i den omfattning som varit önskvärd ur regionalpolitisk synvinkel. Det finns också, vilket redovisas i de följande avsnitten, behov av betydande insatser från såväl staten som landstinget och primärkommunerna, om de regionalpolitiska målen i fråga om tillgången till arbete, service och god miljö skall kunna förverkligas i länet. Länsstyrelsen vill understryka att insatser för allmän stimulans åt näringslivet och för utbyggnad av samhällsfunktionerna visserligen ger en nödvändig grund för regional utveckling men dock är synnerligen trubbiga instrument när det gäller att förverkliga strikt regionalpolitiska mål inom länet. En god precision i

Tab. 12:I Befolkning, prognos och planeringsnivå för Malmöhus lärt

Kommun

Faktisk befolkning

1970 1974

Höganäs Helsingborg Bjuv Landskrona Svalöv Kävlinge Lund Staffanstorp Lomma Malmö kbl Vellinge Trelleborg Skurup Ystad

Sjöbo

Eslöv

Summa länet

Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till länsram

enligt länsplanering 1974

19 007 20 762 100 305 102 137 13 122 14 112 37 618 38 059 12 074 12 423 14 474 18 565 68 818 75 468 10 987 15 187 12 174 15 308 286 941 273 301 12 936 20 672 35 994 35 001 10 457 11 369 24 028 23 792 13 339 13 885 26 140 26 125 11 693 11 808 8 861 9 587

Befolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut

19 80

21 300— 22 700 105 300—109 700 14 600— 15 400 38 700— 41 100 12 400— 13 200 18 400— 19 600 79 400— 82 600 15 500— 16 500 16 500— 17 500 294 000—306 000 19 400— 20 600 37 800— 40 200 11 400— 12 200 23 600— 25 000 13 700— 14 500 27 600— 29 400 11 400— 12 200 10 000— 10 600

Prognos, läns— planering 19 74

1980 22 000 1990

22 700

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980

21 600— 22 400

108 200 115 000 106 000—110 400

14 850 40 200 12 750 21 000 80 000 17 500 17 500 284 000 24 000 36 500 11 950 23 950 13 500 26 900 11 750 10 300 15 500 41 800 13 000 25 000 85 000 21 000 20 000 14 550— 15 150 39 400— 41 000 12 500— 13 000 20 500— 21 300 78 400— 81 600 17 050— 17 750 17 150— 17 850

289 000 278 400—289 600

26 000 37 000 12 100 24 000 13 000 26 400 11 700 11 000

23 400— 24 400 35 800— 37 200 11700— 12 200 23 500— 24 400 13 550— 14 050 26 400— 27 400 11 500— 12 000 10 100— 10 500

1990 21900— 22 700 112 700—117 300 14 900— 15 500 41 800— 43 400 13 000— 13 500 23 700— 24 700 81 600— 85 000 19 900— 20 700 19 200— 20 000 278 600—290 000 24 700— 25 700 37 000— 38 400 12 100— 12 600 24 000— 25 000 13 900— 14 400 26 400— 27 400 11 700— 12 200 11 000— 11 500

718 968 737 561 771000—809 000 i 776 850 809 200 761500—792 200 788100—820 000

760 000—790 000

761500—792 200 788 100—820 000

detta avseende erhålls först då länet i betydligt större utsträckning än för närvarande får tillgång till de speciella regionalpolitiska stimulansmedlen.

De statliga skatteutjämningsbidragen är det mest betydelsefulla medlet för att ge kommunerna likvärdiga möjligheter att bjuda sina invånare en acceptabel samhällsservice.

En omläggning av nuvarande system för skatteutjämning är angelägen. Frågorna om skatteutjämningens utformning hör givetvis intimt samman med de övriga problem som studeras av den kommunalekonomiska utredningen. Med tanke på skatteutjämningens stora regionalpolitiska betydelse bör emellertid, enligt länsstyrelsens mening, frågan behandlas på sådant sätt att riktlinjer för en omläggning av skatteutjämningssyste- met kan övervägas i samband med nästa riksdagsbehandling av de regionalpolitiska frågorna. Effekterna på den kommunala ekonomin av de statliga drifts- och investeringsbidragen är — vid sidan av hänsynstagan- det till de kostnadsskillnader som är betingade av befolkningens åldersstruktur och kommunens geografiska läge — en faktor som bör beaktas i strävandena att åstadkomma ett ur regionalpolitisk synvinkel lämpligt skatteutjämningssystem. Översynen av skatteutjämningssystemet bör också ta hänsyn till behovet av att snabbare än f.n. ge kommuner med kraftig folkmängdsminskning en uppräkning av den garanterade Skattekraften.

12.5. Arbete

Malmöhus län svarar för närmare 10 % av sysselsättningen i landet. Efterfrågan på arbetskraft ökade kraftigt under 1960-talet och för 1970-talet och 1980—talet räknar länsstyrelsen också med expansion om

Tab. 12:2 Sysselsatta iMalmöhus län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Höganäs 6 445 6 416 6 087 5 930 Helsingborg 45 057 48 113 51 706 55 900 Bjuv 5 595 6108 6 585 7 160 Landskrona 16 662 17 216 18 302 19 650 Svalöv 4 500 4 072 3 690 3 490 Kävlinge 4 614 4 419 4 468 Lund 31 445 35 840 40 744 Staffanstorp 2 166 2 591 3 508 222 500 Lomma 2 918 2 943 3 037 Malmö kommunblock 136 878 142 583 148 839 Vellinge 3 021 3 260 3 369 Trelleborg 15 829 15 458 15 128 15 250 Skurup 4 177 3 583 3 244 3 080 Ystad 10 639 10185 9 899 9 975 Sjöbo 5 822 5 025 4 179 3 760 Eslöv 10 448 11445 10 707 10 470 Hörby 5 333 4 569 3 695 3 450 Höör 3 329 3 327 3 390 3 550

Summa länet 314 878 327 153 340 577 364 165

än i dämpad takt. Den utveckling länsstyrelsen räknar med förutsätter en årlig inflyttning av arbetskraft med i genomsnitt 1 800 personer.

Länsstyrelsens näringslivsprognos pekar på minskat behov av arbets- kraft inom de varuproducerande näringarna men en kraftigt ökad sysselsättning inom servicesektorn. Jordbruket beräknas fortsätta att minska, men det senaste jordbruksavtalet som avsevärt förbättrat de ekonomiska villkoren för jordbruket bör verka dämpande på avgången från jordbruksnäringen. Den minskning av industrisysselsättningen som började på 1960-talet väntas i viss mån fortsätta under prognosperioden som sträcker sig till år 1990. Det minskade bostadsbyggandet väntas i viss utsträckning medföra sysselsättningsproblem för byggarbetarkåren sär- skilt som möjligheten att gå över till industrisysselsättning är begränsade.

Länsstyrelsen räknar med en fortsatt kraftig ökning av sysselsättningen inom servicenäringarna, främst inom den offentliga sektorn. Expansionen av den offentliga sektorn kompenserar i hög grad det minskande behovet av arbetskraft inom övriga näringar. En expansion av den offentliga sektorn bör dessutom få en allmänt dämpande effekt på konjunktur- svängningarna eftersom den offentliga sektorn är förhållandevis lite utsatt för konjunkturstörningar. Ökningen av den offentliga sektorn har stor betydelse för kvinnornas möjligheter att få förvärvsarbete.

Möjligheterna för arbetstagare med olika yrkesinriktning och utbild- ning att välja arbete på en arbetsmarknad beror i hög grad på hur väl differentierat näringslivet är. Länet som helhet uppfyller högt ställda krav på valmöjligheter.

Den expansiva arbetsmarknaden i sydvästra Skåne är av stor omfatt- ning och är väl differentierad. Detta har stor betydelse för inkomstförhål- landena, tryggheten och valmöjligheterna. En del branscher domineras av ett fåtal stora företag varför viss risk finns att konjunktur- och strukturförändringar kan medföra stora och snabba förskjutningar på arbetsmarknaden. Den omfattande och expansiva servicesektorn bidrar i hög grad till att de flesta yrkesgrupper kan få arbete. lnom sydvästra Skåne är de välutrustade arbetsmarknaderna i Malmö och Lund helt dominerande. Näringslivet i Trelleborg däremot har en relativt svag utveckling och en ensidig sammansättning som gör att många arbetstagare för sin utkomst är helt beroende av utvecklingen för ett enda företag. De lokala arbetsmarknaderna i flertalet av kranskommunerna till Malmö/ Lund har betydande brister men detta kompenseras i hög grad av goda pendlingsmöjligheter till främst Malmö och Lund. Den omfattande inflyttningen till kranskommunerna leder till kraftiga ökningar av pendlingen och ställer stora krav på kommunikationerna.

Näringslivet i nordvästra Skåne är expansivt och kännetecknas av en väl utvecklad industri. I det primära centrumet Helsingborg är näringsli— vet väl differentierat och ger goda arbetsmöjligheter för både män och kvinnor. De lokala arbetsmarknaderna i nordvästra Skåne är i flera fall präglade av stora industriföretag. Det stora beroendet av dessa företags utveckling och inriktning påverkar tryggheten och valmöjligheterna på arbetsmarknaden. Detta gäller främst i Landskrona, Höganäs och Bjuv. Valmöjligheterna på arbetsmarknaden för kvinnor och många grupper av

långtidsutbildade i dessa kommuner är begränsade. De påtalade bristerna uppvägs delvis av goda möjligheter att pendla inom området och då främst till Helsingborg. För delar av nordvästra Skåne ligger också den stora arbetsmarknaden i sydvästra Skåne inom räckhåll. En betydande del av arbetskraften i nordvästra delarna av Kristianstads län söker sig också till arbetsmarknaden i Helsingborg.

Mellanskåne och sydöstra Skåne erbjuder en arbetsmarknad med mera begränsad sammansättning.

Näringslivet i mellanskåne ärinte särskilt väl differentierat. Jordbruket svarar här för närmare en fjärdedel av sysselsättningen. Framför allt Hörby har en stor andel sysselsatta ijordbruk, ca 40 %. Nedgången inom denna näringsgren ökar starkt behovet av sysselsättningstillfållen inom andra näringar. Industrin har en ganska stark ställning i Eslöv och Höör men är svagt utvecklad i Hörby. Möjligheterna att inom regionen välja mellan olika typer av industriarbete begränsas dock av att Eslövs industri domineras av två branscher.

[ sydöstra Skåne svarar jordbruket för drygt en fjärdedel av sysselsätt- ningen. Nedgången av antalet arbetstillfällen i denna näringsgren är så stor att den inte tillräckligt kompenseras av utvecklingen inom andra näringsgrenar. Servicesektorn i Ystad har hittills varit förhållandevis väl differentierad men den framtida utvecklingen väntas bli relativt svag. För Skurup och Sjöbo betyder pendlingsmöjligheterna till sydvästra Skåne betydligt mera än tillgången på arbetstillfällen i det egna regioncentrumet Ystad.

För både sydöstra Skåne och mellanskåne gäller att nedgången inorn framför allt jordbruket inte tillräckligt kompenseras av ökning av sysselsättningstillfällen i övriga näringslivet. För många av de boende i dessa kommuner kan pendling till arbetsmarknaden i sydvästra och nordvästra Skåne vara enda alternativet om de inte vill acceptera att förvärvsarbeta i mindre omfattning eller flytta. Under senare år har dessutom en betydande inflyttning ägt rum till orter med attraktiv boendemiljö i de mellersta och östra delarna av länet. Inflyttarna hari stor utsträckning sina arbetsplatser förlagda till de västra delarna av länet.

Länsstyrelsen räknar med att denna typ av flyttning kommer att fortsätta och kalkylerar därför med en kraftig ökning av pendlingen från mellanskåne och sydöstra Skåne. De ökande avstånden till arbetsplatser- na och den relativt svagt utvecklade kollektiva trafiken reducerar kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta.

Länsstyrelsens förslag till åtgärder för att förbättra sysselsättningsut- budet i länet är främst inriktade på att öka arbetskraftsefterfrågan inom kommuner med stagnerande eller tillbakagående näringsliv samt att i vissa regioner åstadkomma en mer differentierad sysselsättning med avseende på såväl näringsgrenar som branscher.

Länsstyrelsen anser att regionalpolitiska insatser bör göras för att öka sysselsättningsunderlaget i de regionala centrumen Landskrona, Trelle- borg, Ystad och Eslöv samt kommuncentrumen Svalöv, Skurup, Sjöbo, Höör och Hörby.

Insatserna för de regionala centrumen bör i första hand inriktas på att

ytterligare förbättra lokaliseringsförutsättningarna. De åtgärder länssty- relsen därvid avser är utbyggnad av djuphamnen i Landskrona, utbyggnad av anläggningar som har anknytning till färjetrafiken över Trelleborg och Ystad samt byggande av motorväg Lund-Eslöv. Alla dessa åtgärder kräver statliga insatser. Företag som väljer att etablera sig i kommunerna i sydöstra Skåne och mellanskåne och kommuner med en ensidig näringslivsstruktur bör få lokaliseringsstöd för sina investeringar. I samband härmed föreslår länsstyrelsen att en allmän översyn verkställs av formerna och villkoren för det regionalpolitiska stödet.

De investeringar som görs av företag, som fått särskilda medgivanden av regeringen att ta i anspråk medel ur investeringsfonderna, har betydande regionalpolitiska effekter. I särskilt de regionala centrumen Landskrona, Trelleborg, Ystad och Eslöv samt i kommuncentra i sydöstra Skåne och mellanskåne motiverar de regionalpolitiska skälen att företa- gen lämnas särskilda medgivanden att ta i anspråk investeringsfondmedel för sina investeringar.

Statens egna företag — Statsföretag AB och Svenska Etablerings AB — bör ägna ökad uppmärksamhet åt sysselsättningsfrågorna i de regionala centrumen Landskrona, Trelleborg, Ystad och Eslöv.

Resurserna för företagareföreningens kredit- och rådgivningsverksam- het bör utökas. Statliga verk och myndigheter kan göra betydelsefulla insatser för att stärka sysselsättningen i länet. SJ bör undersöka möjligheterna att i större utsträckning än f.n. utnyttja Eslöv som järnvägsterminal samt att förlägga den administrativa funktionen för färjetrafiken till Trelleborg.

Länsstyrelsen anser vidare att landstinget bör överväga vilka möjlighe- ter som finns att vid framtida utbyggnader förlägga olika typer av verksamhet till regionala centra och kommuncentra i sydost- och mellanskåne. Inom långtidssjukvården bör också av regionalpolitiska skäl utbyggnad i första hand ske i Svalöv.

En utbyggnad av den kommunala barntillsynsverksamheten i form av daghem/familjedaghem, fritidshem deltidsförskolor och passning av sjuka barn är enligt länsstyrelsens mening viktig för att ge alla människor — oavsett kön och familjeförhållanden _. likvärdiga möjligheter att förvärvsarbeta.

I fråga om kapaciteten i arbetsmarknadsutbildningen bör målet vara minst 3 000 utbildningsplatser år 1980. Arbetsmarknadsutbildningen i Ystad bör behållas och differentieras.

Yrkesvägledningen bör intensifieras för att särskilt underlätta ungdo- marnas val av utbildning.

Antalet personer med någon form av handikapp som gör dem svårplacerade på arbetsmarknaden ökar. I första hand bör man sträva efter att hjälpa dessa människor att komma ut i arbetslivet. Kan placering inte ske på den öppna marknaden bör arbetsförmedlingarna kunna erbjuda arbeten som beredskapsarbete, arkivarbete eller arbete på skyddade verkstäder. Det är angeläget att verkstäder för skyddat arbete fördelas över länet så att arbetstagarna inte behöver söka sig utanför sina

hemkommuner.

För att så långt möjligt underlätta för människor att byta arbete utan att behöva flytta är det angeläget att genom samhälleliga åtgärder öka tillgängligheten till arbetsplatserna inom regionerna. Åtgärderna i det avseendet berör i första hand utbyggnaden av den kollektiva trafiken, vilket ställer anspråk på samhälleliga insatser för att täcka ekonomiska underskott. Det är vidare angeläget att i vissa områden i länet, som utgör stora och integrerade arbets— och bostadsmarknader, söka förlägga fler arbetstillfällen i anslutning till de stora bostadsorterna. Detta gäller kommunerna i Malmö/Lundregionen och främst Höganäs i Helsingborg- sregionen.

12.6. Service

Länsstyrelsens inventering, analys och förslag till förbättringar av serviceförsörjningen innefattar utbildning och kulturell verksamhet, sjukvård, kommunikationer, bostadsbyggande, vatten- och avloppsfrågor samt avfallshantering, barntillsyn, åldringsvård, kommersiell service för hushållen, service till företagen samt energiförsörjning.

Länsstyrelsen anser att viss högskoleutbildning bör förläggas till Helsingborg. Länsstyrelsen anser det vidare önskvärt med ökade valmöj- ligheter i fråga om gymnasiala utbildningslinjer i Eslöv och Ystad. Detta kräver att elevunderlaget behålls och helst ökas inom upptagningsområ- dena för dessa två gymnasier.

Staten, landstinget och primärkommunerna bör öka sitt engagemang på det kulturella området. En ökad decentralisering av verksamheter och beslutsfunktioner inom det kulturella området är också viktig.

Länsstyrelsen anser det angeläget att primärsjukvården byggs ut med vårdcentraler i sjukhusorterna Helsingborg, Landskrona, Trelleborg och Ystad, vilka idag är underförsörjda på distriktsläkarvård. Eslöv som saknar lasarett bör få en utökad läkarstation som kompletteras med specialistvård. Länsstyrelsen förordar också en utbyggnad av långtids- sjukvården. Målet bör vara att varje kommun har minst ett långvårdshem.

Länsstyrelsen erinrar om de förslag som förts fram i den regionala trafikplanen och understryker att bedömningar av regionalpolitisk karaktär givetvis utgjort en viktig del av underlaget för den regionala trafikplanen. Så anknyter exempelvis det regionala stomlinjenätet till den regionala ortsstrukturen. Kraven på företagsekonomisk kostnadstäckning i trafiken, som varit grundläggande för i första hand turtätheten på det regionala nätet, har emellertid inneburit väsentliga begränsningar av ! möjligheterna att med hjälp av den kollektiva trafiken lösa regionalpoli- J tiska problem.

Den kollektiva trafiken bör i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt med nuvarande system för taxesättning och kostnadsfördelning ses som ett medel att öka tillgängligheten till arbete och service i första ' hand inom de olika regionerna. Länsstyrelsen anser därför att de regionalpolitiska aspekterna bör tillmätas större vikt än hittills vid kommande beslut som rör trafiksektorn.

De förutsättningar i fråga om ekonomiska ramar för vägbyggandet som lagts till grund för flerårsplanen 1976—1980 innebär väsentliga begräns- ningar i möjligheterna att realisera länsstyrelsens regionalpolitiska mål. Ytterligare medel bör därför ställas till förfogande för vägbyggande. För Malmöhus län skulle en sådan utökning av väganslagen syfta till att vägar med betydelse för region- och kommuncentrumens regionala trafik och som inte har godtagbar standard förbättras inom rimlig tid.

Länets tilldelning av statliga medel för bidrag till kommunala vägar och gator har tidigare varit liten i förhållande till övriga storstadslän. De anvisade medlen har visserligen ökat under senare år men eftersläpningen i förhållande till vägbyggnadsbehovet är fortfarande stor. Länsstyrelsen anser det därför angeläget att ökade statliga medel ställs till kommuner- nas förfogande för byggande av kommunala gator och vägar.

Fördelningen av bostadsbyggnadsramarna är av utomordentligt stor betydelse för befolkningsutvecklingen i olika kommuner. Detta hänger samman med den obalanssituation på bostadsmarknaden, som inuvaran- de efterfrågesituation karakteriseras av mättnad på flerfamiljshussidan men bestående brist på småhuslägenheter. Det kan mot den bakgrunden med fog hävdas att fördelningen av bostadsbyggandet även under återstoden av 1970-talet kommer att vara ett av de få instrumenten för påverkan av befolkningsutvecklingen i olika kommuner. Det är därför av yttersta vikt att framtida ställningstaganden till bostadsbyggandets omfattning och regionala fördelning knyts an till såväl de allmänna målen för den regionala utvecklingen i länet som till de preciserade mål för utvecklingen i olika kommuner som anges av länsstyrelsens befolknings- ramar.

Behovet av bedömningar, där bostadsbyggandet ses i relation till sysselsättnings- och bebyggelseutvecklingen inom betydligt större regio— ner än tidigare, aktualiserar en omprövning av det nu gällande systemet för fördelning av bostadsramarna i länet. F. n. tilldelar bostadsstyrelsen länet två bostadsramar — en för sydvästra Skåne och en för länet i övrigt. Sydvästra Skånes kommunalförbund fördelar bostadsramarna för kom— munerna inom förbundets verksamhetsområde. Det samlade grepp i fråga om kvotfördelning, som den nuvarande situationen på bostadsmarknaden aktualiserar, kräver avvägningar där bostadsbyggnadsbehovet i samtliga kommuner ingår. Det är därför angeläget att länsstyrelsen får en bostadsbyggnadsram för hela länet som länsstyrelsen fördelar mellan kommunerna. Den ordningen överensstämmer också med de principer som tillämpas på andra områden där länsstyrelsen behandlar resursfördel- ningsfrågor.

Det finns vidare, enligt länsstyrelsens mening, vissa nackdelar med de generella frisläppen av icke statsbelånat byggande. Dessa frisläpp har försvårat länsstyrelsens möjligheter att långsiktigt planera bostadsbyggan- det och att avväga igångsättningen mot behovet av nybyggnation, Enligt länsstyrelsens mening bör därför sådana generella frisläpp inte göras. I stället bör utökade ramar ställas till länsstyrelsernas förfogande. Då har länsstyrelserna möjlighet att fördela byggandet mellan olika kommuner med hänsyn till det långsiktiga bostadsbyggnadsbehovet.

Vattenförsörjningen kan utgöra ett hinder för lokalisering till västra Skåne av vattenkrävande industrier, åtminstone tills projektet att föra vatten från sjön Bolmen till orter i västra och mellersta Skåne genomförts. Det är också önskvärt att vattenförbrukningen under de närmaste åren inte ökar i den takt som de gjorda prognoserna visar. I synnerhet inom industrisektorn bör man därför inrikta sig på vattenbe- sparande åtgärder genom recirkulation av vatten av mindre god kvalitet för kylning m. m. Det är också i hög grad angeläget att avloppsfrågorna får en sådan lösning att industrilokalisering underlättas. Det är likaså önskvärt att man inom industrin vidtar åtgärder för att minska utflödet av fast avfal].

En förbättrad barntillsyn är ett väsentligt medel för att realisera sysselsättningspolitiska mål. Ett ökat statligt kostnadsansvar för förskole- verksamheten, i ett första steg genom en ytterligare höjning av anordnings- och driftbidragen för förskolorna, är en viktig åtgärd för att förbättra främst kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta. På sikt bör staten ta på sig en ännu större del av kostnaderna för förskoleverksam- heten. Detta kan ske genom att staten bekostar förskollärarlönerna.

Förläggningen av långtidssjuka pensionärer på ålderdomshemmen är ett stort problem. Detta medför en för patienter och personal onormal belastning i förhållande till de resurser som ställs till förfogande. Det är därför angeläget att kapaciteten inom långtidsvården byggs ut så att de långtidssjuka får adekvat vård inom långtidssjukvården.

Länet, speciellt de västra delarna, har en mycket god kommersiell serviceförsörjning. Om länsprogrammets intentioner i fråga om serviceför- sörjningen skall kunna förverkligas är det emellertid angeläget att de små avstånden i länet inte leder till en ensidig koncentration av serviceanlägg- ningar till Malmö/Lund- och Helsingborgsregionerna. Det är särskilt angeläget att serviceutbudet på regioncentrumnivån inte försvagas i Ystad och Eslöv. Motsvarande gäller speciellt Sjöbo och Hörby på kommun- centrumnivån.

Åtgärder i fråga om servicen till företagen bör i första hand inriktas på sådana servicetyper som saknas inom länet.

Länsstyrelsen har inte haft möjlighet att under den begränsade tid som stått till förfogande för länsplaneringsarbetet göra de inventeringar, analyser och framtidsbedömningar som fordras för att energifrågorna på ett konstruktivt sätt skulle kunna inarbetas i länsprogrammet. Länsstyrel- sen anser det angeläget att en energiplanering med lokal och regional förankring snarast kommer till stånd och förutsätter att den planeringen intimt kopplas samman med den översiktliga planeringen i fråga om främst markanvändning, regional- och trafikpolitik.

[ fråga om värmeförsörjningen inom länet anser länsstyrelsen det ekonomiskt fullt realistiskt att använda Barsebäcksverket som värmekälla

i framtiden för främst Malmö och Lund men även för Landskrona och Helsingborg.

12.7. Miljö

Vid planering för utbyggnad av olika orter bör de tre faktorerna arbete, service och god miljö vägas samman. I länsplaneringen får denna avvägning tills vidare huvudsakligen ske i form av en bedömning av i vilken mån den föreslagna näringslivs- och befolkningsutvecklingen är möjlig att förena med skilda miljökrav. Länsstyrelsen studerar därvid miljöfrågorna ur två aspekter. Miljöfaktorerna kan å ena sidan utgöra restriktioner för näringslivets och bebyggelsens expansion. Miljöförhållan- dena är å andra sidan en tillgång som utnyttjas av såväl företag som människor.

En intimare samordning mellan den fysiska riksplaneringen och den regionalpolitiska planeringen har efterlysts från flera håll. Det föreligger emellertid ännu inte tillräckliga förutsättningar för en långtgående sammankoppling mellan den fysiska riksplaneringen och den regional- politiska planeringen när det gäller målformuleringar och åtgärdsförslag. Allt eftersom arbetet med markanvändningsplaneringen förs framåt och resulterar i konkreta ställningstaganden i fråga om hushållningen med naturreserverna kommer länsstyrelsen givetvis att väga in dessa i de allmänna riktlinjerna för planeringen ilänet. Redan nu är naturvårds- planen för Malmöhus län, som utgör länsstyrelsens handlingsprogram för säkerställande av naturområden, ett värdefullt dokument i planeringsar- betet. Frågor som i framtiden kommer att spela stor roll för länsstyrel- sens målsättningar är det kommande jordbruksmarksprogrammet. Jord- bruksmarksprogrammet utgör en del av de kommuntäckande markhus— hållningsprogram som skall redovisas till regeringen. Detta senare program kommer också att behandla frågorna om utnyttjandet av kustområdena och andra attraktiva fritidsområden. Resultaten av pågåen- de inventeringar och undersökningar rörande mark, vatten och luft kommer så småningom att ge de ekologiska aspekterna ett större utrymme än hittills i markanvändningsplaneringen.

De krav på restriktioner som miljöhänsynen ställer behandlas kontinu- erligt av länsstyrelsen, som i den löpande verksamheten formulerar mål och vidtar åtgärder som syftar till balans mellan skilda önskemål i fråga om användningen av miljö och naturresurserna. Förutom som ställnings- taganden inom den fysiska riksplaneringen sker detta i form av åtgärder som rör allmän naturvård, vattenvård, luftvårds- och bullerförhållandena samt avfallsproblemen.

En miljötillgång som man bör fästa stort avseende vid i den regionalpolitiska planeringen är enligt länsstyrelsens mening människor- nas möjligheter att utnyttja naturen för rekreation. Det är av stor vikt att man genom en aktiv planering av de allemansrättsliga arealerna och av kusterna undanröjer riskerna för att också de kvarvarande fritidsarealerna undandras allmänt utnyttjande genom bebyggelse eller andra anordning- ar. Länsstyrelsen anser att målsättningen bör vara att skapa stora lättillgängliga fritidsområden. Utbyggnaden av rekreationsanläggningar bör ske i koncentrerad form så att orörda naturområden sparas. Vid lokaliseringen och dimensioneringen av en anläggning måste beaktas bl. a.

dess inverkan på landskapsbilden, naturens tålighet mot slitage och de vetenskapliga och sociala naturvårdsvärdena.

I Malmöhus län med dess speciella förutsättningar i fråga om befolkningstäthet, avstånd samt lokalisering av bebyggelse och miljötill- gångar krävs särskilda överväganden om fördelning av kostnadsansvaret för åtgärder inom rekreationssektorn. De stora och attraktiva områdena för rörligt friluftsliv, främst kustzonen och åsarna, utnyttjas av besökan- de från praktiskt taget hela länet. Invånarna i den kommun inom vars område en attraktiv miljö är belägen är som regel i stark minoritet bland nyttjarna. Det är därför i många fall mindre tillfredsställande att en enskild kommun åläggs att ta kostnadsansvar för tillsyn och skötsel av sådana områden inom kommunens gräns och att ensam bära kostnaderna för fasta anläggningar för det rörliga friluftslivets behov. Sådana kostnader borde i större utsträckning än för närvarande bäras av landstinget och staten.

Den totala avvägningen mellan kraven på arbete, service och god miljö resulterar enligt länsstyrelsens sammanfattande beömning i att miljöför- utsättningarna i stort inom länet inte hindrar en fortsatt expansion av näringslivet. Länsstyrelsen finner att människornas önskemål i fråga om arbete, service och god miljö kan förverkligas i alla delar av länet vid en utveckling enligt länsstyrelsens regionalpolitiska mål.

? 0 PC RC KC 50 ') o o 0 00 45 ; (— 30. cc cocoa OJ (Om ooo- O 530.— 00 f_ "m . Q' * 40 ännu det” och. 0 ”Hörby Sjöbo (, . '. mo. W "& " Höör 35 "Helsinborg mot .p'h 4 ” n . " . Landskrona "Höganas Skurup M "Svalöv ”Trelleborg ooo... .. ooo OEslöv . n . _ . .. ut. .. 30 ' O' 000: . oBiuv . o- . . o o o 25 |

Fig. IZJZ Andel av befolkningen är 1980 i ålders- gruppen 50—w år

0 0 PC RC KC . eo ' o- . A mMalmö . .;nHelsinborg | . . . .. _ . .:: con—Eslöv Trelleborg a_n-Bjuv Svalöv :O.”. ___—Landskrona om. __ 50 ms » » du nm.—Hörby Höör . oo .. c ecco öganås Sjöbo o en. 40 000 ocean o ”Skurup mot. ooo. 0 | ooo o;— o co 0

Fig. 12:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 år

40 -+

20

M . l - .- 1906 W mo 1000

Fig. 12.3 Sysselsättningsutveckling [ olika närings— grenar under perioden 1 965 — 1 990

%

o n ( f. n . .. _ 2 .-, 0 v.». ., CV 03 G"" 00 om . f) . '_7 Ö (— ' 8 _... (* 0 av".?» , 00 .. . o: .. ' DOI mcg " Hum 1 =. en... ' eu” .. 'on ' mot..-uma... ». 002 nu: om ' "' *. = WMO Slöh b - ull-mu: .. me;-'...” o a.: _: nu ..Nullmborg .. e..-nm sump . " o— .Ellöv' ..... * ". nuv.-u.. ' oo- " - _

luca: .ngay

Fig. 12.15 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

% 68—70 PC 71-74 +2 i ,unmu . +1 ' . komunal. & o :Mllmd Nulsinborq . — 1 # RC +2 _, i gram.... , ! +1 _" Landskrona 0 -->— --------- -— har"”- *— Vunna hlöy _ 1 .. Yulllbocq

I N —eSo—8—e

Fig. 126 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

13. HALLANDS LÄN

13.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Den regionala utvecklingsplaneringen syftar till att ange hur skilda typer av insatser bör fördelas mellan i första hand olika kommuner. För att skapa ett enhetligt beslutsunderlag vid lokaliserings- och dimensione- ringsbeslut inom olika samhällssektorer används s.k. planeringsnivåer i form av antal invånare för ett visst planeringsår.

Riksdagen angav år 1972 befolkningsmålsättningar för samtliga län. Den befolkningsram på 210—220 000 invånare år 1980 som då fastlades för Hallands län ansågs av länsstyrelsen alldeles för låg. Den fortsatta snabba folkmängdstillväxten i länet har också visat att befolkningsramen måste betraktas som helt orealistisk. Ramens övre gräns är också redan nu i praktiken uppnådd. Det är därför enligt länsstyrelsens mening oundviktligt att statsmakterna i den nu pågående planeringsomgången — länsplanering 1974 -— reviderar gällande befolkningsram för länet.

Planeringsnivån skall vara uttryck för en målsättning. Den kan därföri och för sig skilja sig från den prognosticerade utvecklingen. Prognosen anger endast den utveckling som i dag kan förväntas om inga speciella åtgärder vidtas. Länsstyrelsen betraktar emellertid den hittillsvarande och prognosticerade sysselsättnings— och folkmängdsutvecklingen i Hallands län som i stort önskvärd att ur social, kulturell och ekonomisk synpunkt få förverkligad.

De åtgärder som föreslås beträffande sysselsättningen syftar i första hand till att förbättra arbetsmarknadssituationen för de grupper i länet som är undersysselsatta. De är alltså inte inriktade på att stimulera en inflyttning utöver vad den prognosticerade utvecklingen innebär.

De av länets kommuner föreslagna planeringsnivåerna överensstämmer väl med länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer.

Förutom planeringsramar för länen fastställde riksdagen år 1972 en plan för utveckling av den regionala strukturen.

Länsstyrelsen föreslår ej några omedelbara förändringar med avseende på ortsklassificeringen utifrån den nu gällande och av riksdagen fast- ställda planen. Länsstyrelsen instämmer i kommunens synpunkter på bristerna i de nuvarande funktioner som kommunen skall fylla inom ramen för den gjorda klassificeringen och hemställer att statsmakterna vid sin behandling av länsprogrammet för Hallands län gör en översyn av nu gällande ortsklassificeringssystem med avseende på ortstypen stor-

stadsområden. Vid denna översyn bör de av Kungsbacka kommun framförda synpunkterna beaktas. I remissynpunkterna över planerings- underlaget och förslaget till länsprogram har endast Kungsbacka framfört erinringar mot den gjorda klassificeringen. Kommunen hemställer att länsstyrelsen verkar för att ortsklassificeringssystemet utökas med ytter-

ligare en ortsrubricering — ”regiondelscentrum inom storstadsområde” # och att stödpolitiska resurser sättes in för att lösa dessa centras speciella problem.

En övergripande målsättning för länet är att dess invånare skall kunna erhålla trygghet och valmöjligheter i sysselsättningen på bostadsorten eller inom rimligt pendlingsavstånd.

Trots en positiv utveckling av den totala sysselsättningen i länet finns det påtagliga brister i näringslivets struktur, vilka begränsar valmöjlig- heterna på arbetsmarknaden.

Åtgärderna i länsplaneringen måste inriktas på att ta vara och bl. a. utbilda den inom länet befintliga egna arbetskraften som ett komplement till en inflyttning av arbetskraft.

Åtgärder som syftar till att bredda utbudet av arbetskraft inom länet medverkar förutom till att täcka efterfrågan på arbetskraft även till att ge förvärvsarbete åt människor som trots en positiv sysselsättningsutveckling har svårt att få sysselsättning. Dessa grupper utgöres främst av kvinnor, äldre arbetskraft och personer med nedsatt arbetsförmåga.

Länsstyrelsen har i den regionala trafikplanen belyst vissa kommunika- tionsförhållanden i övrigt inom länet liksom frågor som rör trafiken mellan länet och andra delar av landet.

Utbyggnaden av väg E 6 genom Halland till motorväg är ett sedan länge aktualiserat krav. Det måste ånyo framhållas att den nuvarande utbyggnadstakten av E 6 är för låg. Flera utredningar har gjorts som visar att vägens nuvarande standard på många sträckor är klart otillfredsställan- de. Även i övrigt finns ilänet betydande brister i fråga om vägnätet bl. a. med avseende på förbindelser inom ramen för den regionala trafikplane- ringen.

Flygförbindelserna kommer under framförliggande år öka i betydelse. Inrikesflyget bör därför utvecklas. Det får inte vara begränsat till en förbindelse mellan främst Halmstad-Stockholm. Andra städer bör i framtiden ingå i de flygförbindelser som utgår från eller passerar Halmstad. En förbindelse mellan Halmstad och Köpenhamn bör etable- ras. Det är viktigt att Bromma flygfält bibehålles som knutpunkt för inrikesflyget.

Frågan om utbyggnad av högskoleutbildningen är ett betydelsefullt regionalpolitiskt ställningstagande. Statsmakterna har fattat beslut om lokalisering av högskola till Halmstad.

Den yttre miljön i Halland har värden av riksintresse. Länet har unika landskapstyper som lämpar sig för en framtida utveckling av rekreations- livet, befintliga anläggningar och områden för det rörliga friluftslivet samt närhet till landets största befolkningskoncentrationer. Stora delar av hallanskusten har angivits vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Beträffande länet talar turisternas eget val av rekreationsplats, givna

naturliga förutsättningar samt kravet på utnyttjandet av redan gjorda investeringar för att de statliga medel som enligt betänkandet ”Turism och rekreation i Sverige” (SOU 1973233) krävs för att bredda utbudet av rekreation satsas på de omfattande halländska kustavsnitt som redan i dag fungerar som ”primära” rekreationsområden. I prop. l975:64 har regeringen framlagt förslag angående planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism.

Turismens betydande omfattning i länet måste enligt länsstyrelsens mening beaktas i planeringen. Turismens ekonomiska betydelse är mycket svår att klarlägga. Entydigt är emellertid att de halländska kommunernas engagemang inom rekreationssektorn hårt belastar den kommunala budgeten. Turismen ställer krav på service på många olika samhällsområden. När det gäller att tillgodose dessa krav för en befolkning större än den egna har länet att helt lita till det egna befolkningsunderlaget. Det framstår från länsstyrelsens sida därför som uppenbart att det faktiska kostnadsläget för de halländska kommunerna ej tillräckligt beaktas i den nuvarande konstruktionen av skatteutjäm- ningssystemet.

Halland är ett attraktivt turistlän. I rikssammanhang har turismen stundom uppfattats som en huvudnäring i länet. Enligt länsstyrelsens mening kan emellertid turismen aldrig få den betydelsen beroende på att säsongen är för kort för att ge underlag för en självbärande turistnäring. Hänsynen till rekreations- och turistintressena får inte medföra att utvecklingen av näringslivet i länet hämmas eller styres i en riktning som inte motsvarar länets förutsättningar. Ett villkor inte minst från ekonomisk synpunkt för att länet skall kunna bära uppgiften som rekreations- och turistområde är att dess primära näringar tillåtes utvecklas. En etablering av industrier och andra verksamheter måste balansera en önskvärd utveckling av länets förutsättningar för fritidsliv.

De areella näringarna jordbruk och skogsbruk utgör en betydelsefull del av den halländska strukturen. Lantbruksnämnden har kraftigt framhållit att jordbrukets ökande betydelse fordrar särskilt beaktande i Hallands län. Den halländska åkerjorden är av stort värde ur rikssyn- punkt. Även det halländska skogsbruket har en sådan produktion att den är av betydelse i rikssammanhang. Det är därför angeläget att de areella näringarna ägnas stor uppmärksamhet i planeringen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en mångfald av intressen som möts inom länet ställer stora krav på planeringsberedskap hos berörda statliga regionala och kommunala myndigheter.

13.2. Regional struktur

Riksdagen beslöt i december 1972 att anta en plan för utvecklingen av den regionala strukturen. Härvid har kommunerna i Hallands län hänförts till följande ortstyper: Halmstad, primärt centrum, Falkenberg och Varberg, regionala centra, Laholm och Hylte kommuncentra och Kungsbacka kommuncentrum inom Göteborgs storstadsområde.

Kommunerna har i yttranden över planeringsunderlaget framfört synpunkter på sina funktioneri den regionala strukturen.

Halmstads kommun diskuterar bl. a. möjligheterna för kommunen att uppfylla de krav som i gällande plan för den regionala strukturen ställs på ett primärt centrum. I yttrandet uttalas bl. a. att Halmstad, som primärt centrum, i stort sett skall kunna erbjuda invånarna i regionen ett likartat serviceutbud som storstäderna. För att detta krav skall kunna uppfyllas erfordras ett stort befolkningsunderlag. Kommunen understryker vikten av att man får behålla sin nuvarande handlingsfrihet när det gäller att arbeta för en tryggad sysselsättning för sina invånare.

Även i expansiva kommuner och under goda tider finns grupper som har problem på grund av bristande balans på arbetsmarknaden. Detta kan gälla t. ex. kvinnor, bland vilka sysselsättningsgraden är låg i Halmstad. Orsaken härtill torde vara bl. a. bristen på lämpliga arbetsuppgifter. Som komplement till den i kommunen befintliga industrin krävs därför fler arbetsplatser som är attraktiva för kvinnliga arbetssökande. De otillräckli— ga trafiklederna inom centralorten är ett allvarligt hot mot en positiv utveckling. Utbyggnaden av statsbidragsberättigade gator och vägar släpar efter. En utbyggnad av trafiklederna bl.a. inom centralorten erfordras därför.

”N—kommittén för högskola” arbetar sedan länge för att en högskola skall lokaliseras till Halmstad. Vidare har kommunen tillsammans med nämnda kommitté arbetat för att lokalisera viss eftergymnasial utbildning till Halmstad. Kommunen har planer på att bygga ett nytt bibliotek, vilket också skall fylla funktionen som länsbibliotek. Den av kommunen prognosticerade utvecklingen passar enligt kommunen väl in i ramen för 1972 års beslut om regional struktur för Halmstad. Ett förverkligande av de grundläggande regionalpolitiska målen kan endast åstadkommas genom att statsmakterna tillåter respektive medverkar till att primära centra utvecklas så att de blir konkurrenskraftiga i förhållande till storstäderna beträffande arbetsmarknad och service.

Falkenbergs kommun har anfört att en analys av de i planeringsunder— laget framtagna uppgifterna ger vid handen att Falkenberg väl kan fylla sin funktion i den regionala strukturen. Det är ändå önskvärt att genom regionalpolitiska insatser förbättra de förvärvsarbetandes valmöjligheter på arbetsmarknaden. Det statliga serviceutbudet, som ivissa avseenden väsentligt försämrats under de senare åren i Falkenberg, bör genom regionalpolitiska insatser förbättras. Vidare bör de kollektiva kommuni— kationsmedlen från Falkenberg till Varbergs lasarett förbättras.

Varbergs kommun konstaterar i sitt yttrande att kommunen vid ortsklassificeringen har betecknats som regionalt centrum. På grund av de servicefunktioner som i dag är lokaliserade till kommunen finns intet att erinra mot klassificeringen.

Laholms kommun säger sig med ökande oro ha iakttagit indragning av olika allmänna serviceinrättningar belägna i Laholms tätort. Dessa indragningar utgör enligt kommunen en helt onödig centralisering som medför en serviceförsämring. Kommunen anser att vissa offentliga serviceorgan bör lokaliseras till kommunen.

Hylte kommun är av den uppfattningen att centralorten Hyltebruk ej har all den service som ett kommuncentrum bör ha. Kommunen påtalar vidare ett behov av sysselsättningstillfällen för kvinnor samt en ökad differentiering inom industrin.

Kungsbacka kommun anser att den nuvarande klassificeringen bör ändras så att kommunen fortsättningsvis hänföres till ortstypen regionalt centrum. Som grund härför har angivits bl. a. följande skäl. Vid en analys av kommunens servicefunktioner kan konstateras att såväl offentlig som kommersiell service har en nivå som ligger i paritet med flertalet regionala centra i riket. Genom en samordning vid planering av tillkommande verksamhetsområden i Göteborgsregionen bör goda förutsättningar före- ligga att bryta nuvarande koncentration av arbetstillfällen till regionens central delar. Därmed kan utvecklingen mot en enkärnig arbetsmarknads- region motverkas. En medveten decentralisering av sysselsättningstillfälle- na kommer därför att höja självförsörjningsgraden för Kungsbacka kommun och minska dess beroende av regionens centrala delar. I sitt yttrande över förslaget till länsprogram har Kungsbacka kompletterat sina synpunkter med avseende på ortsklassificeringen. Kommunen anser att det nuvarande ortsklassificeringssystemet ej är tillräckligt nyanserat för att i sig inrymma en kommun av Kungsbackas läge, allmänna struktur och funktion inom ett storstadsområde. Enligt kommunens uppfattning bör därför systemet kompletteras med ytterligare en ortsklassificering, förslagsvis benämnd ”regiondelscentrum inom storstadsområde". Inom ett centrum av denna speciella karaktär bör vissa allmänna stödpolitiska åtgärder kunna sättas in för att neutralisera de olägenheter som en utveckling mot en enkärnig arbetsmarknad medför.

I förslaget till länsprogram föreslår länsstyrelsen inga omedelbara förändringar utifrån den nu gällande planen för utveckling av den regionala strukturen. Länsstyrelsen hemställer emellertid att statsmakter- na vid sin behandling av länsprogrammet för Hallands län gör en översyn av nu gällande ortsklassificeringssystem med avseende på ortstypen storstadsområden. Vid denna översyn bör de av Kungsbacka kommun framförda synpunkterna beaktas. En differentiering av de inom storstads- områdena ingående kommunerna när det gäller behov och insatser synes påkallad. Därvid är det enligt länsstyrelsens uppfattning angeläget att Kungsbacka kommun erhåller en klassificering som svarar emot de av länsstyrelsen framförda synpunkterna i förslaget till länsprogram. Läns- styrelsen anser härvid att Kungsbacka i den framtida regionala strukturen måste erhålla en sådan ökad självförsörjning på sysselsättningens område att kommunen i detta avseende kan jämställas med ett kommuncentrum utanför storstadsområde.

13.3. Planeringsnivåer

Som riktlinje för planeringen i Hallands län skall enligt det av riksdagen antagna regionalpolitiska handlingsprogrammet gälla ett befolk- ningsramvärde på 210—220 000 invånare år 1980. Denna befolkningsram

1 l

) "i1' "”' /

( Falkenberg 7).

Teckenförklaring

& Storstadsområde ' 1 . .

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns _______ Kommungräns

_ Gräns för inre stödområdet _ Gräns för allm. stödområdet Svart färg 1972 års beslut

Rod farg Lstzs förslag till ändring 0 50 km i länsplanering 1974 Ll—A__l_l_i

Fig. [3.1 Regional struktur, Hallands län

har av länsstyrelsen fördelats på planeringsnivåer för länets kommuner. Den befolkningsram som har tilldelats Hallands län måste mot bakgrund av den omfattande inflyttningen till länet (se tab. 13.2) betraktas som helt orealistisk. Folkmängden i länet uppgick vid årsskiftet 1974/75 till drygt 216 000 invånare jämfört med ca 200 000 invånare år 1970 (tabell A). I förslaget till länsprogram för Hallands län framför länsstyrelsen, att det mot bakgrund av den uppenbara skillnaden mellan länets befolkningsram för år 1980 och den faktiska befolkningsutveck- lingen är oundgängligt att statsmakterna snarast gör en översyn av den nu gällande befolkningsramen för Hallands län. För att användandet av befolkningsramar skall bli meningsfulla krävs att dessa är realistiska med hänsyn till rådande utvecklingstendenser och tillgången på regionalpoli— tiska styrmedel. Departementschefen uttrycker i det regionalpolitiska handlingsprogrammet det ur samhällsekonomisk synpunkt oförsvarliga i att inrikta samhällsplaneringen på en utveckling som det saknas medel att realisera. Den nu gällande befolkningsramen för Hallands län - vars maximivärde torde uppnås redan inom ett år — är därför inte lämplig att

Tab. I3.'1 Kommunernas förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Kommun Folkmängd 1974 Planeringsnivå 1980 1990

Halmstad 73 580 80 000 87 000 Laholm 19 490 19 700—20000 — Falkenberg 32 720 34 500 37 000 Varberg 42 670 45 200 50 000 Kungsbacka 36 7 30 41 000 46 000 Hylte 11 130 12 000 —

lägga till grund för dimensioneringsbeslut av olika slag.

I det regionalpolitiska handlingsprogrammet sägs att en översyn av planeringsnivåerna är ett naturligt inslag i den nya länsplaneringsomgång- en — länsplanering 1974. I enlighet med arbetsmarknadsdepartementets anvisningar för arbetet med länsplanering 1974 har länsstyrelsen utarbe— tat ett planeringsunderlag, innehållande bl. a. folkmängdsprognoser samt beskrivningar av de tre komponenterna arbete, service och miljö. Detta underlag har Linder tiden juni—december 1974 rernissbehandlats av bl. a. kommunerna. På grundval av bl. a. länsstyrelsens planeringsunderlag har kommunerna föreslagit lämpliga planeringsnivåer, dvs. målsättningar för folkmängden år 1980 och år 1990, vilka framgår av tab. 13.1.

Angående planeringsnivåer anför Halmstads kommun i sitt yttrande bl. a.:

”I egenskap av primärt centrum skall Halmstad i stort sett kunna erbjuda invånarna och regionen ett likartat serviceutbud som storstäder- na. För att detta krav till fullo skall kunna uppfyllas erfordras ett stort befolkningsunderlag. Den här redovisade befolkningsutvecklingen, som bygger på att näringslivet får utvecklas utan statliga kontrollåtgärder, visar att expansionen sker i en takt som knappast kommer att medföra problem av stockningskaraktär eller i fråga om markanvändningen n. Däremot kommer Halmstad efter hand att kunna erbjuda regionens invånare allt bättre service.

För näringslivet innebär Halmstad en lokaliseringsort som genom sitt läge möjliggör för företagen att sänka sina transportkostnader och därigenom skapa en trygg sysselsättning. Halmstad saknar dessutom storstadens nackdelar bl. a. med långa tidsavstånd mellan bostad och ' arbetsplats. . Det kan inte vara förenligt med de nationella intressena beträffande " samhällsekonomins tillväxt att utforma regionalpolitiken så att staten i direkt eller indirekt via utformningen av stödåtgärderna inom stödområ- ,_ dena ålägger restriktioner på näringslivsutvecklingen inom regioner vilka . ej har problem vare sig beträffande befolkningsminskning, stagnation * eller allt för snabb befolkningsökning. ** Den prognosticerade utvecklingen i Halmstad passar väl in i ramen för i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram beträffande den regionala . strukturen. Prognoserna visar på en utveckling som medverkar till att , förverkliga 1970 års grundläggande regionalpolitiska mål rörande ekono- misk, kulturell och social jämlikhet mellan olika regioner. Detta kan 1._ nämligen endast åstadkommas genom att tillåta respektive medverka till ' att primära centra utvecklas så att de blir konkurrenskraftiga i förhållan- de till storstäderna beträffande arbetsmarknad och service.”

Laholms kommun har i sitt remissvar inte angivit någon planeringsnivå som avviker från dess syn på den troliga befolkningsutvecklingen 19 700—20 000 invånare år 1980. Kommunen har inte redovisat någon prognos eller målsättning för folkmängden år 1990.

Enligt Falkenbergs kommuns prognoser skulle folkmängden komma att uppgå till 34 500 personer år 1980 och 37 000 personer år 1990. Dessa befolkningstal har kommunen i sitt remissvar även angett som lämpliga planeringsnivåer för respektive år.

Varbergs kommuns förslag till planeringsnivåer avviker inte från den av kommunen prognosticerade folkmängden, dvs. 45 200 år 1980 och 50 000 år 1990. Den relativt höga planeringsnivån för år 1990 motiverar kommunen med en trolig expansion i Värö under 1980-talet.

Kungsbacka kommun kritiserar i sitt remissvar den prognosmodell som används i länsplanering 1974 och som ger till resultat 41 800 invånare år 1980 och 51 600 år 1990. I sitt yttrande över planeringsunderlaget anför man att planeringsarbetet på länsnivå ialltför hög grad är uppbyggt på prognoser som sedan översätts till målsättningar för länens framtida planering. Kommunen vill i stället understryka vikten av att samhällspla- neringen måste styras av övergripande målsättning.

Kommunen redovisar inte någon alternativ befolkningsprognos i sitt remissvar utan redogör i stället utförligt för sin befolkningspolitiska målsättning.

”Länsplanering 1974 har diskuterats med representanter från LO, TCO, SACO, LRF samt näringslivet. Vid diskussion angående kommu- nens befolkningspolitiska målsättning har dessa organisationer klart och entydigt uttalat önskemål om en dämpad expansion för Kungsbacka kommun. Socialförvaltningen i Kungsbacka har vid samråd markerat att en dämpad expansion innebär sociala fördelar. Detta gäller inte minst för den verksamhet som bedrivs inom ungdomssektorn.

Hälsovårdsnämnden har anfört att den kraftiga befolkningsexpansion- en medför påtagliga hälsovårdsmässiga problem främst beträffande vatten- och avloppsförsörjningen. Nämnden anser det därför välbetänkt dämpa inflyttningen till kommunen.

Representanter för skolstyrelse och skolförvaltning har anfört att en dämpad expansion skulle innebära stora fördelar för planeringen inom skolsektorn. En ny gymnasieskola, vilket krävs inom 10 år med nuvarande befolkningsökning, kan därför uppskjutas om inflyttningsnet- tot till kommunen begränsas.

Mot den redovisade bakgrunden vill Kungsbacka kommun understryka angelägenhetsgraden av en balanserad utveckling under 1970 och 1980-talen. En dämpad expansion skapar ökade förutsättningar att planera utifrån sociala och miljömässiga målsättningar. En dämpad expansion medför också att en jämnare åldersstruktur på sikt kan erhållas. Sociala men också kommunalekonomiska faktorer väger därför tungt vid bedömning av en kommunal befolkningspolitisk målsättning.”

Hylte kommuns förslag till planeringsnivå innebär en folkmängd på 12 000 personer år 1980. Detta är 500 personer fler än i länsstyrelsens prognos. Denna högre planeringsnivå motiverar kommunen med att man

ämnar vidta åtgärder för att stimulera en inflyttning till kommunen.

Till grund för länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för länets kommuner ligger dels den prognosticerade befolkningsutvecklingen och dels de målsättningar och förslag till åtgärder, som utarbetats beträffande de tre välfärdskomponenterna arbete, service och miljö. Vidare har de synpunkter från kommunerna, landstinget och de fackliga organisationer- na beaktats, som framkommit vid remissbehandlingen av planeringsun- der—laget.

Planeringsnivån skall vara uttryck för en målsättning. Den kan därföri och för sig skilja sig från den prognosticerade utvecklingen. Prognosen anger endast den utveckling som i dag kan förväntas om inga speciella åtgärder vidtas. Länsstyrelsen betraktar emellertid den hittillsvarande och prognosticerade sysselsättnings- och folkmängdsutvecklingen i Hallands län som i stort önskvärd att ur social, kulturell och ekonomisk synpunkt få förverkligad.

De planeringsnivåer som länsstyrelsen anser bör ligga till grund för planeringen i länets kommuner, uttryckta i intervallen 227 300—237 500 invånare år 1980 resp. 244 400—258 400 år 1990, sammanfaller därför, med undantag av Kungsbacka, i stort sett med den prognosticera- de befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. De åtgärder som föreslås beträffande sysselsättningen syftar i första hand till att förbättra arbetsmarknadssituationen för de grupper i länet som är undersysselsatta. De är alltså inte inriktade på att stimulera en inflyttning utöver vad den prognosticerade utvecklingen innebär.

Länsstyrelsen delar Kungsbacka kommuns uppfattning om lämplig målsättning för befolkningsutveklingen åren 1980 och 1990, vilket innebär en dämpning av befolkningsutvecklingen ijämförelse med den schematis— ka prognosticerade utvecklingen. Både länsstyrelsen och kommunen betraktar den omfattande inflyttningen som negativ då den medför obalans på kommunens arbetsmarknad i form av bl. a. sjunkande självförsörjningsgrad, ökande arbetspendling och undersysselsättning bland kvinnor. Dessutom innebär den snabba befolkningsökningen stora påfrestningar på den kommunala ekonomin och servicen. Planeringen för Kungsbacka kommun bör därför inriktas på att minska inflyttning bl. a. genom att dämpa bostadsbyggandet i kommunen. Detta skulle tillsam- mans med åtgärder som ökar sysselsättningen skapa en bättre balans på kommunens arbetsmarknad.

De av länets kommuner föreslagna planeringsnivåerna överensstämmer i stort med länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer.

13.4. Hittillsvarande regionalpolitik

Länsstyrelsen konstaterar att den s.k. regionalpolitiska stödverksam- heten i mycket ringa omfattning kommit länet till del.

Vid bedömningen av olika typer av insatser som har regionalpolitisk effekt för länet vill länsstyrelsen särskilt uppmärksamma de statliga skatteutjämningsbidragen samt lokaliseringen av statlig verksamhet.

Länsstyrelsen är kritisk mot det nu fungerande skatteutjämningsbi-

Tab. l3.'2 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Hallands län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns— Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974 —— sens beslut —-———————— 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Halmstad 70 870 73 580 74 000— 79 000 79 600 86 600 78 500— 81 500 85 300— 88 700 Laholm 18 710 19 490 18 500— 19 500 20100 21 000 19 600— 20 600 20 400— 22 000 Falkenberg 31 890 32 720 32 000— 33 500 34 000 35 300 33 300— 34 700 34 200— 36 200 Varberg 39 040 42 670 42 000— 46 400 45 200 50 000 44 200— 46 200 48 500— 51 500 Kungsbacka 28 990 36 730 34 000— 38 000 41 800 51 600 40 500— 42 500 44 500— 47 500 Hylte 10 990 11 130 11000— 12 000 11500 11500 11200— 12 000 11500— 12 500

Summa länet 200 490 216 320 211500—228 400 232 200 256 000 227 300—237 500 244 400—258 400 Länsram enligt prop. 1972:111 210 000—220 000

l-"örslag till länsram enligt länsplanering 1974 227 300—237 500 244 400—258 400

dragets konstruktion. Detta är en fråga av stor betydelse för länet. Kommunernas och landstingets möjligheter att bereda medborgarna service berörs på ett betydande sätt av denna stödform. Kommuner och landsting måste på lika villkor över hela landet kunna lämna den service som medborgarna behöver. Härför erfordras en revidering av skatteutjäm- ningssystemet, vilket bör utformas i principiell överensstämmelse med de synpunkter som framförts av länsavdelningarna av kommunförbunden i E, F, G, H, K, L, M och N län.

En lokalisering av högskola till Halmstad har en utomordentligt stor regionalpolitisk betydelse för Hallands län vilket länsstyrelsen påtalat i andra sammanhang. Likaledes är ett bibehållande av den försvarsverksam- het som finns i Halmstad synnerligen viktig.

En utvärdering av de regionalpolitiska insatserna hittills i Hallands län mot bakgrund av de senaste årens utveckling inom skilda delar av landet ger enligt länsstyrelsens mening förutsättningar för en utvidgning av de regionalpolitiska åtgärderna till områden även utanför stödområdet. De regionalpolitiska åtgärderna bör således framdeles i betydligt större utsträckning än hittills bygga på en regionalpolitik för hela landet. Den förbättrade regionala balansen ger numera utrymme för insatser för att komma till rätta med obalansproblem även inom de olika länen. Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan central och regional nivå ger dock de regionala organen i länen utanför stödområdet begränsade möjligheter att påverka den regionala utvecklingen mot de mål som anges i länsprogrammen.

Länsstyrelsen anser det nödvändigt att länsstyrelserna ifortsättningen ges väsentligt ökade möjligheter att vidta åtgärder för att förverkliga sina regionalpolitiska intentioner. En av förutsättningarna för en regionalpoli- tik som i större utsträckning än för närvarande tar hänsyn till de specifika regionala problemen inom samtliga län är att ge länsstyrelsen ökade befogenheter inom områden där statliga investeringsbeslut får direkt regionalpolitsk betydelse och där beslut nu fattas i centrala ämbetsverk (t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen, naturvårdsverket, skolöverstyrelsen, soci- alstyrelsen och vägverket). En översyn och revidering av de centrala verkens arbetsinstruktioner i syfte att nå en önskvärd delegering skulle kunna medföra betydande fördelar när det gäller att möjliggöra en aktiv regionalpolitik inom länen. En typ av regionalpolitiska medelsramar för att lösa uppkommande obalansproblem inom länen kunde ge ökade möjligheter för länsstyrelsen att samordna de regionala myndigheternas insatser på det för länet betydelsefulla områden. Detta behöver ej leda till någon splittring av de regionalpolitiska insatserna. De principiella besluten och de stora medelinsatserna bör fortfarande ske på central nivå. Det bör emellertid skapas ökat utrymme för delegering av beslutsbefo- genheter vilket i sin tur kan kräva att särskilda medelsramar för skilda regionalpolitiska ändamål ställs till länsstyrelsens disposition både genom direkt medelsanvisning i statsbudgeten och fördelning från centrala statsmyndigheter. En sådan inriktning av regionalpolitiken är av vital betydelse för att kunna lösa regionala problem i hela landet.

I sitt yttrande över betänkandet ”Samverkan för regional utveckling”

(SOU 1974z82) har länsstyrelsen uttalat bl. a. följande. Länsstyrelsen anser behov finnas av en förstärkning av de regionalpolitiska insatserna för att utjämna ännu kvarstående betydande regionala obalanser inom landet. En bättre samordning av den nuvarande differentierade regional- politiska verksamheten synes härvid önskvärd. Länsstyrelsen avstyrker emellertid det av utredningen framlagda förslaget om införande av en central etableringskontroll eller övervakning av vissa näringsgrenar. Styrelsen anser i stället att förutsättningar finns för en vidareutveckling av de stimulansmedel som ryms inom den nuvarande regionalpolitiska verksamheten. Dessa kan vidare förstärkas genom en betydligt utökad informations- och rådgivningsverksamhet som även bör kunna innefatta anmälningsskyldighet och samrådsplikt. Den informerande verksamheten liksom en utvidgad uppsökande aktivitet bör ha sin tyngdpunkt på regional och lokal nivå.

13.5 Arbete

13.5.1. Sysselsättningsutveckling

Arbetsmarknaden i Hallands län kännetecknas bl. a. av att jordbruket svarar för en ovanligt stor andel av sysselsättningen. Detta betingas av de speciellt goda förutsättningar som finns förjordbruk i stora delar av länet med utomordentlig åkerjord, lämpligt klimat, en husdjursstam av hög klass och en modernjordbruksteknik. Andelen sysselsatta inom jordbruk torde därför även framdeles bli högre i Halland än i riket i övrigt. Minskningen av antalet arbetstillfällen inom länets jordbruk väntas dock enligt den inom länsstyrelsen utarbetade sysselsättningsprognosen fortsät- ta men i en avtagande takt och betydligt långsammare än för riket som helhet. I den reviderade långtidsutredningen antas antalet sysselsatta inom industrin, trots en ökad produktion, minska under prognosperio- den.

Prognosen för Hallands län ger dock en fortsatt ökning av antalet sysselsatta inom industrin. Genom ökad rationalisering och en minskad byggaktivitet i väröregionen antas antalet sysselsatta inom byggnadsverk- samheten komma att minska under prognosperioden. De tjänsteproduce- rande näringsgrenarna i länet har en lägre andel av de sysselsatta än i riket, men väntas liksom tidigare fortsätta öka sin andel av sysselsättning- en under prognosperioden. Den största ökningen antas äga rum inom näringsgrenen offentlig förvaltning och tjänster.

Liksom tidigare väntas de största ökningarna av antalet arbetstillfällen ske i Halmstad, Varberg och Kungsbacka. [ Laholm och Hylte beräknas sysselsättningsutvecklingen bli mer positiv än hittills. Det hittillsvarande och prognosticerade antalet sysselsatta i Hallands län visas i tab. 13.3.

Tab. 13.3 Sysselsatta iHallands [än

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Halmstad 30 435 31 566 34 690 38 950 Laholm 7 845 7 126 6 720 6 670 Falkenberg 13 253 13 529 13 700 14 430 Varberg 15 310 17 680 18 950 21520 Kungsbacka 7 039 7 968 9 520 11470 Hylte 4 844 4 364 4 300 4 450

Summa länet 78 726 82 233 87 880 97 500

13.5.2. Sysselsättningsproblem

Samtidigt som länet totalt sett kännetecknas av en snabbt ökande sysselsättning förekommer det obalansproblem som inverkar på indivi- dens valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen.

l Hallands län liksom i landet i övrigt har kvinnorna ökat sin andel av arbetskraften. Fortfarande finns det dock betydligt färre kvinnor än män verksamma på arbetsplatserna. Ökningen av andelen kvinnor på arbets- marknaden har skett genom att sysselsättningstillväxten har varit kraftigast i de näringsgrenar som har en hög andel kvinnor sysselsatta, främst då inom den offentliga sektorn. Inom de övriga näringsgrenarna har det dock inte skett någon utjämning av könsproportionerna. l Hallands län är kvinnornas förvärvsfrekvenser betydligt lägre än iriket som helhet, vilket är ganska anmärkningsvärt med tanke på den höga efterfrågan på arbetskraft i länet. Trots att antalet arbetstillfällen i länet ökade betydligt snabbare än riksgenomsnittet mellan åren 1965 och 1970 ökade förvärvsfrekvenserna bland kvinnor i länet inte snabbare än i genomsnitt i riket. Den är 1980 väntade förvärvsfrekvensenjämfört med övriga län framgår av fig. 13:4.

Arbetslösheten i Hallands län har under en följd av år varit lägre än riksgenomsnittet, (andelen arbetslösa kassamedlemmar 1974 framgår av fig. 13.6). Den äldre arbetskraften utgör emellertid en oproportionerligt stor andel av de arbetslösa i länet. Även personer med olika former av handikapp har betydande svårigheter på arbetsmarknaden.

Från Kungsbacka och Laholm sker en omfattande och ökande utpendling av arbetskraft. År 1970 hade 41 % av Kungsbackas och 17 % av Laholms förvärvsarbetande befolkning sin arbetsplats belägen utanför den egna kommunen. Detta har sin förklaring i att den relativt kraftiga inflyttningen till dessa kommuner inte motsvaras av en liknande ökning av arbetstillfällen. Utpendlingen från dessa kommuner antas i prognosen komma att öka både fram till år 1980 och år 1990. Pendlingen kan sägas vara positiv på så sätt att den tillåter en större valfrihet i boendet i förhållande till arbetsplatsernas lokalisering. Det innebär också att man från dessa kommuners relativt ensidiga arbetsmarknader kan nå en större

och mer differentierad arbetsmarknad. Pendlingens negativa innebörd är de långa arbetsresorna som innebär kostnader för både individen och samhället i form av tid och pengar samt energiförluster m. m. Dessutom saknar stora grupper möjligheter att pendla. Att utflyttningen och de långa arbetsresorna är frivilliga innebär endast att man föredrar en annan boendemiljö än utflyttningsortens. Det innebär inte att man inte skulle önska arbetstillfällen i närheten av den nya bostaden. Det är inte säkert att de utflyttandes barn i framtiden är nöjda med att vara hänvisade till en avlägsen arbetsmarknad. Det är också troligt att kvinnorna i de utflyttade familjerna önskar förvärvsarbeta i större usträckning i framti- den än vid flyttningstillfället. Det bör uppmärksammas att förvärvs- frekvenserna bland kvinnor ofta är ovanligt låga i de kommuner där det förekommer omfattande' pendling, t. ex. i Kungsbacka.

En betydande del av arbetsmarknadsproblemen i länet beror på en från vissa synpunkter mindre tillfredsställande differentiering av näringslivet. Ett differentierat utbud av arbetstillfällen skulle öka arbetstagarnas valmöjligheter på arbetsmarknaden och göra näringslivet mindre kon- junkturkänsligt.

En väl fungerande arbetsmarknad skall, förutom att ge trygghet för sysselsättningen och goda valmöjligheter, även erbjuda goda inkomster. Medelinkomsten i länet är lägre änr riksgenomsnittet. Detta förklaras av att en relativt stor andel av arbetstagarna är sysselsatta inorn branscher med låg genomsnittsinkomst och av att inkomstnivån inom de flesta branscher ligger lägre än riksgenomsnittet.

13.5.3. Länsstyrelsens förslag till åtgärder

En sammanställning av samtliga läns befolkningsprognoser enligt respektive planeringsunderlag pekar på en bättre framtida regional balans mellan de olika länen. Det samlade prognosresultatet skulle medföra att befolkningsförskjutningarna mellan länen skulle komma att minska. Om denna tendens i prognoserna är rktig understryker detta tillsammans med den minskade invandringen till landet behovet av att den inom länet befintliga egna arbetskraften tillfullo ges möjlighet till utbildning och sysselsättning.

Åtgärder som syftar till att bredda utbudet av arbetskraft inom länet medverkar förutom till att täcka efterfrågan på arbetskraft även till att ge förvärvsarbete åt människor som trots en positiv sysselsättningsutveckling har svårt att få sysselsättning. Dessa grupper utgöres främst av kvinnor, äldre arbetskraft och personer med nedsatt arbetsförmåga.

Det finns en undersysselsättning bland kvinnor i länet, vilken flera kommuner och de flesta fackliga organisationer påtalar vikten av att åtgärda. Det är därför angeläget att olika myndigheter verkar för ett ökat antal arbetstillfällen för kvinnor. Åtgärder för att utöka antalet deltids— tjänster för såväl kvinnor som män, samt vidgade möjligheter till flexibel arbetstid, skulle med all sannolikhet underlätta för kvinnor att förvärvs— arbeta. Det torde inte vara möjligt att skapa tillräckligt med arbetstill-

fällen för dessa enbart genom nylokalisering av traditionellt kvinnlig industri. Det framstår bland annat av denna orsak som viktigt att med olika åtgärder öka kvinnornas andel inom den traditionellt manliga industrin. Länsstyrelsen föreslår därför bland annat att den försöksverk- samhet som bedrivs av delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor och som syftar till att bereda kvinnor sysselsättning inom tradidionellt manlig industri utvidgas till Hallands län. För att kvinnorna i ökad utsträckning skall kunna förvärvsarbeta är det dessutom nödvändigt med en utökad barntillsynsverksamhet, vilket också påpekas av flera av de fackliga organisationerna. Härvid bör även fästas uppmärksamhet på fritidshemmens betydelse och att även de som arbetar deltid eller har skiftarbete kan utnyttja möjligheterna till barntillsyn.

Arbetslösheten är hög i länet bland de äldre arbetstagarna. Även personer med olika former av handikapp har betydande svårigheter på arbetsmarknaden. För att förbättra möjligheterna till arbete för dessa krävs bl. a. ytterligare resurser för upplysning, utbildning, anordnande av skyddad sysselsättning m. m.

En betydande del av problemen i länet, beror på en från vissa synpunkter mindre tillfredsställande differentiering av näringslivet. ln- dustristrukturen i länet bör bevakas så att inte enbart tillverkande enheter utan även administration, produktutveckling och marknadsföring m. m. förläggs till länet. Ett differentierat utbud av arbetstillfällen skulle öka valmöjligheterna på arbetsmarknaden och göra näringslivet mindre konjunkturkänsligt. Med hänsyn till den utomordentliga betydelse de mindre och medelstora företagen har för länet är det angeläget att åtgärder vidtages för att stimulera dessas utveckling. Det är härvid angeläget att statens industriverk som på olika sätt kan främja betingelserna för de mindre och medelstora företagen t. ex. genom att utveckla småföretagsanpassade metoder för marknadsföring, långsiktig planering och organisationsutveckling har ett väl utvecklat samarbete med länsstyrelsen. Vidare bör företagareföreningen få ökat stöd för att kunna utvidga sin rådgivnings- och långivningsverksamhet.

En viktig uppgift för de statliga länsmyndigheterna och företagareför- eningen är att i sitt arbete aktivt verka för att skapa och bibehålla sysselsättningen inom kommuner med låg självförsörjningsgrad och svag sysselsättningsutveckling.

Länsstyrelsen föreslår en obligatorisk anmälan av lediga tjänster till arbetsförmedlingen.

Åtgärder bör också vidtagas för att underlätta arbetsresor med kollektiva färdmedel. I detta sammanhang har arbetstidens förläggning stor betydelse genom att samordnad arbetstid kan skapa underlag för kollektivresor i perifera kommundelar och utspridd arbetstid motverkar toppbelastning i större centra.

Som länsstyrelsen framhållit i andra sammanhang är det av stor vikt att möjligheterna till en ökad delegering av uppgifter från de centrala verken till de regionala organen fortlöpande undersöks. Härigenom kan personal- förstärkningar i stället ske vid länsförvaltningarna, vilket är i linje med de regionalpolitiska intentioner som bl. a. innebär att primära centra skall

utvecklas så att en ökande andel av de ofrånkomliga befolkningsomflytt— ningarna kan gå till dessa orter i stället för till storstadsområden.

Halmstad bör därför i egenskap av primärt centrum ha en stabil och väl differentierad arbetsmarknad. Statsmakterna bör snarast fullfölja det förslag till lokalisering av högskola till Halmstad som framlagts. Även andra typer av utbildning kan med fördel förläggas till Halmstad. Vidare är det oförenligt med regionalpolitikens intentioner med en indragning av I 16, då det skulle medföra betydande friställning och omplacering av arbetskraft som ej kan beredas likartad sysselsättning.

1 Varbergs kommun har expansionen dämpats främst beroende på att utvecklingen i Värö har stagnerat. Även inom den befintliga industrin sker strukturförändringar med negativ effekt på sysselsättningen. Det är därför av stor betydelse att statsmakterna med aktiva åtgärder biträder kommunen för att få till stånd en nylokalisering av företag för att förhindra en försvagning av sysselsättningssituationen. Ett klargörande från statsmakternas sida när det gäller genomförandet av utbyggnad av miljöstörande industri enligt riksplanens intention; bör därvid ske. Vidare vore det värdefullt från sysselsättningssynpunkt att få en tidsmässig samordning mellan utbyggnaden av E6 till motorväg och färdigställandet av aggregaten vid Ringhals kraftstation. När det gäller sysselsättningsutvecklingen i Falkenbergs kommun vill länsstyrelsen peka på angelägenheten av ett mer differentierat utbud av arbetstillfällen. De administrativa funktioner som berör Vin- och spriteentralens anläggning i Falkenberg bör i största möjliga utsträckning förläggas till Falkenbergs kommun. Kungsbacka kommun fordrar särskilt stöd och samordnande insatser från regionala, interkommunala samt lokala organ för att öka självförsörj- ningsgraden beträffande arbetstillfällen. Åtgärder bör vidtagas som motverkar koncentration av arbetstillfällen till göteborgsregionens centra- la delar. Detta kan verksamt bidraga till att minska den i olika avseenden besvärliga arbetspendlingen mellan Kungsbacka och Göteborg. Pendling- en medför betydande negativa effekter bl.a. i form av tidsförluster, energiförbrukning och ökande trafikolyckor. Dessutom saknar ett bety— dande antal människor möjligheter att pendla. Även i Laholms kommun bör åtgärder vidtagas för att skapa arbetstillfällen åt främst de i kommunen som har små möjligheter att pendla till andra kommuners arbetsmarknader. För Hylte kommuns del bör åtgärder vidtagas för att skapa fler arbetstillfällen inom främst servicesektorn. Detta skulle medföra ökade valmöjligheter för arbetstagarna och göra näringslivet mindre känsligt för konjunktursvängningar.

13.6. Service

För Hallands län gäller att lokal och regional service kan nås av en mycket stor del av länets invånare inom de av glesbygdsutredningen angivna tidsgränserna om bil används. När allmänna kommunikationer

används, blir resan tidsmässigt längre vilket innebär att ett färre antal människor kan nå samma utbud inom samma tidsgränser.

Länsstyrelsen anser att alla invånare skall erbjudas tillgång till samhällelig och kommersiell service inom rimligt tidsavstånd. De invånare i länet som berörs av vissa glesbygdsproblem bör genom berörda myndigheters insatser ges likvärdiga möjligheter till service. Centralisering av vissa servicefunktioner bör därför i görligaste mån undvikas. Viss offentlig service inom ramen för t. ex. försäkringskassornas, arbetsför- medlingens och kommunförvaltningens verksamhet bör kunna förstärkas på filialnivå.

Av utomordentlig betydelse för servicetillgängligheten är kommunika- tionernas utbyggnad. Möjligheterna att nå service är för en stor del av befolkningen beroende på tillgången på kollektiva transporter.

De problem som finns inom olika serviceområden och vilka ofta inte så mycket berör tillgängligheten som servicekapacitet o. dyl. behandlas i det följande.

13.6.1. Utbildning

Beträffande gymnasieskolan synes det enligt länsstyrelsen angeläget att en utbildning för trädgårdsyrken påbörjas i Hallands län i landstingets regi inom de närmaste åren. Frågan har redan aktualiserats av landstingets utbildningsnämnd med stöd av länsskolnämnden.

Den utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen som kan komma att ske under 1970-talet böri första hand äga rum i orter utanför de äldre universitetsorterna. En förläggning av högskola till Halmstad är ett av de viktigaste regionalpolitiska ställningstagandena på sikt för Hallands län.

Länsstyrelsen föreslår en snar förläggning av en högskola till Halmstad med i första hand inriktning mot den tekniska sektorn, barna- och ungdomsvård samt idrotts- och fritidssektorn.

[ avvaktan på permanenta resurser för högskoleutbildning iHalmstad, bör en stegvis utbyggnad av decentraliserade kurser, kombinationsutbild- ningar m. m. komma till stånd i enlighet med vad U 68 föreslagit i sitt betänkande (SOU 197322) Högskolan.

Det är enligt länsstyrelsen angeläget att statsmakterna fattar beslut om en permanent förläggning av förskollärar- och fritidspedagogutbildning till Halmstad.

Regionala myndigheter bör i samarbete med centrala skolmyndigheter snarast utarbeta konkreta planer för anordnande av försöksverksamhet med utbildning av s. k. mellaningenjörer i Halmstad.

Frågan om eventuell samordning av militär och civil utbidlning på det tekniska området bör utredas av berörda myndigheter, liksom frågan om samordning av utbildningen vid folkhögskola med viss arbetsmarknadsut- bildning. Länsstyrelsen anser dessutom att en egen sjuksköterskeskola bör inrättas inom länet.

13.6.2. Kulturell verksamhet

De kulturella verksamheterna bör göras mera tillgängliga för länets hela befolkning. I princip bör primärkommunerna och landstinget ha ansvaret för de kulturella aktiviteterna varvid lanstinget i ökad utsträckning bör åtaga sig ansvaret på regional nivå.

Länets invandrargrupper bör ägnas uppmärksamhet när det gäller möjligheten att utöva kulturell verksamhet.

13.6.3. Hälso- och sjukvård

Länsstyrelsen delar landstingets uppfattning att investeringarna vid centrallasarettet i Halmstad bör ligga på en hög nivå. Som primärt centrum bör Halmstad kunna erbjuda i stort sett likartad service avseende sjukvården som storstäderna.

Ett från flera håll framfört krav är att långtidssjukvården i länet byggs ut. Länsstyrelsen delar denna uppfattning och anser attutbyggnaden av långtidssjukvården bör prioriteras. En sådan utbyggnad skulle innebära bl. a. att ålderdomshem och akutavdelningar kommer att avlastas.

Länsstyrelsen föreslår att statsmakterna fullföljer de nuvarande sjuk- vårdspolitiska målsättningarna och skapar förutsättningar för en ytterliga- re förstärkning av allmänläkarvården samt en decentralisering av specia— listvården.

Länsstyrelsen föreslår att landstinget verkar för en ytterligare utbygg- nad av den öppna vården så att den decentraliserade sjukvården vid läkarstationer och vårdcentraler med flera läkare kommer att utgöra basen i sjukvårdsorganisationen. ] detta sammanhang är det angeläget att landstinget utreder förutsättningarna att inrätta en vårdcentral i värö—om— rådet.

Vidare vill länsstyrelsen understryka betydelsen av en ökad satsning på företagshälsovården.

13.6.4. Barnomsorg

För att få en snabbare utbyggnad av den kommunala barntillsynen till stånd bör staten påtaga sig en större del av kostnaderna beträffande dag— och fritidshem. Utbyggnaden av fritidshem måste anses särskilt eftersatt mot bakgrund av de fåtaliga befintliga fritidshemmen, den mycket måttligt planerade utbyggnaden samt den alltmer ökande benägenheten till förvärvsarbete hos småbarnsmödrar. Länsstyrelsen föreslår att kom— munerna satsar nödvändiga resurser för att tillgodose behovet av eftermiddagstillsyn och -verksamhet för lågstadiebarn med förvärvsarbe— tande föräldrar.

Samtliga berörda myndigheter bör genom information till övriga arbetstagare och inte minst genom sin egen personalpolitik verka för att småbarnsföräldrar i största möjliga utsträckning ges [möjlighet att välja arbetstidens längd och förläggning.

Länsstyrelsen vill understryka vikten av att den uppsökande verksam— heten avseende barn med särskilda behov kommer till stånd, och att dessa barn kan beredas lämpliga platser i förskolan.

13.6.5. Åldrings— och handikappvård

Länsstyrelsen anser det viktigt att kommunerna anordnar ålderdoms- hemsplatser i sådan omfattning att köerna försvinner. Alla som önskar en plats bör kunna erbjudas sådan.

Länsstyrelsen vill även betona vikten av att den öppna vården byggs ut. En tillfredsställande öppen vård kan möjliggöra för de äldre att bo kvari sin gamla miljö i större utsträckning, och dessutom inska belastningen på den slutna vården.

Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget att tillgodose behovet av lägenheter anpassade för handikappade.

Även hemvården måste ges ökade resurser för att tillgodose de äldres och handikappades behov av t. ex. social kontakt, fritidssysselsättning och möjlighet att ta del av kulturellt utbud. Det är önskvärt att hemvårdarna får ökad utbildning.

Med hjälp av det nyligen införda statsbidraget till den kommunala färdtjänsten, bör ökade resmöjligheter kunna erbjudas åldringar och handikappade.

13.6.6. Institutionell arbetsvård

Den landstingskommunala arbetsvården är viktig genom att den skapar arbetsmöjligheter för personer med arbetshinder. Landstingets arbets- vårdsstyrelse, som leder verksamheten, bedömer en viss utbyggnad av platsantalet i länet om önskvärd. Länsstyrelsen anser det rimligt att bidrag utgår till arbetsgivare som anställer personer med handikapp. Länsarbetsnämnden bör ges ytterligare resurser för upplysning i syfte att påverka arbetsgivare att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga.

13.6.7. Den allmänna försäkringens lokala administration

Hallands läns allmänna försäkringskassa har centralkontor och lokal- kontor i Halmstad. Lokalkontor finns även i Laholm, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka och Hyltebruk. Beslut har fattats om att inrätta lokalkontor även i Oskarström och Ullared. Länsstyrelsen föreslår att mot bakgrund av den hittillsvarande och på längre sikt förväntade expansionen inom varbergsregionen, ett lokalkontor även inrättas i norra delen av Varbergs kommun.

13.6.8. Kommunikationer

Länsstyrelsen anser att den lokala kollektivtrafiken bör förbättras. Möjligheter måste finnas för även skifts- och deltidsarbetare att företa arbetsresor. Ett samarbete bör komma till stånd mellan berörda intressenter för att anpassa tidtabeller och arbetstider till varandra. Möjligheterna för kommuninvånare i glesbygden att företa serviceresor måste förbättras, liksom samordningen av den lokala och regionala kollektivtrafiken. Detta kräver att det nuvarande bussbidragssystemet

omformas. Länsstyrelsen vill vad angår Hylte kommun framhålla vikten av en tillfredsställande regional kollektivtrafik. Den regionala busstrafi— ken är av speciell betydelse mot bakgrund av avsaknaden avjärnvägsför- bindelse i centralorten.

Beträffande den interregionala trafiken måste möjligheter ges till lämpliga uppehållstider i målorterna. I detta sammanhang påtalar länsstyrelsen vikten av att behålla Bromma som inrikesflygplats, på grund av dess centrala läge i Stockholm. För övrigt får inrikesflyget inte vara begränsat till en förbindelse mellan främst Halmstad—Stockholm. Andra städer bör i framtiden ingå i de flygförbindelser som utgår från eller passerar Halmstad. En förbindelse mellan Halmstad och Köpenhamn bör etableras.

Utbyggnaden av väg E 6 genom Halland till motorväg är ett sedan länge aktualiserat krav. Det måste ånyo framhållas att den nuvarande utbyggnadstakten av E 6 är för låg. Flera utredningar har gjorts som visar att vägens nuvarande standard på många sträckor är klart otillfredsställan— de.

13.6.9. Vattenförsörjning och avloppsvattenrening

Hallands län har goda naturliga förutsättningar för att få sitt vattenbehov tillgodosett, och några allvarliga problem på detta område existerar inte. Situationen beträffande avloppsreningen är däremot bristfällig på rad punkter. Ett flertal reningsverk är överbelastade och kräver utbyggnad. Endast ca 30% av befolkningen är anslutna till reningsverk med kemisk rening. Alla reningsverk bör snarast förses med ett kemiskt reningssteg.

Ett problem för Hallands del är avloppsvattenreningen från fritidshus- områdena. Det oplanerade helårsboendet och den hårda belastningen sommartid i dessa områden gör problemet svårlöst och medför stora kostnader.

13.6.10. Energiförsörjning

Länsstyrelsen föreslår att den framtida energiförsörjningen planeras på såväl kort som lång sikt genom att energiförsörjningsprogram upprättas med avseende på alla energiformer såväl på central, regional som lokal mva.

Kommunerna bör upprätta värmeförsörjningsplaner för de större tätorterna. Dessa planer bör samordnas med den kommunala bostadspla- neringen.

Länsstyrelsen anser att det i samband med den framtida utbyggnaden av kärnkraftverk är angeläget att utreda förutsättningarna för utnyttjande av överskottsvärmen för bostadsändamål m.m. Utnyttjandet av över- skottsvärmen vid kärnkraftverk måste bli en integrerad del av planeringen av kärnkraftens utbyggnad. För länets vidkommande bör således förut- sättningarna för utnyttjande av värmeöverskotten vid Ringhals undersö- kas.

Den övergripande målsättningen för service till företagen bör enligt länsstyrelsens mening vara att tillhandahålla företagen den typ av företagsservice som är nödvändig för att dessa skall kunna driva sin verksamhet på ett rationellt och lönsamt sätt. Till målsättningen hör också att göra företagen uppmärksamma på vilka tjänster de skulle vara betjänta av att utnyttja och vilken tillgång på service som finns.

En ökad satsning på företagareförening är önskvärd för att möjliggöra bättre företagsservice i länet.

Ett delegerat beslutsfattande från centrala myndigheter till regionala organ i frågor som gäller exempelvis arbetsmarknadspolitiska insatser och miljöskyddsärenden. skulle minska avståndet mellan beslutsfattare och den beslutet berör, vilket är en fördel ur effektivitets- och bedömnings- synpunkt.

13.7. Miljö

En god miljö är en av de välfärdskomponenter som bör beaktasi samhällsplaneringen.

l begreppet miljö ingår bl. a. de mer övergripande frågor där intresset riktas mot människans hushållning med mark och vatten. Här behandlas denna övergripande aspekt enligt de utgångspunkter som gäller för den fysiska riksplaneringen.

Den halländska naturen (och dess naturresurser) är synnerligen variationsrik, vilket förklarar dess stora attraktivitet för rörligt friluftsliv, för vetenskaplig naturvård och för fritidsbebyggelse liksom dess speciella förutsättningar för olika former av exploatering.

Kustzonen i länet har sedan lång tid tillbaka utsatts för en omfattande exploatering som medfört svårlösta bebyggelse-, naturvårds- och miljö- skyddsproblem.

Under senare är har hallandskusten — Väröhalvön — i viss utsträckning tagits i anspråk för storindustriell verksamhet. Avgörande faktorer härför har varit vatten-, transport- och råvaruförhållanden m. m.

Dessa förhållanden i kombination med länets geografiska läge mellan två storstadsregioner skapar konflikter mellan olika former av markan- vändningsintressen och orsakar en rad problem.

Många svårförenliga anspråk och intressen riktar sig således mot västkusten, som är den del av landet som mest berörs av den fysiska riksplaneringen. För att kunna göra erforderliga avvägningar mellan motstående intressen och kunna fullfölja riksdagens riktlinjer fordras en ingående, omfattande och kostnadskrävande kommunal planering av den halländska kustzonen.

Mot denna bakgrund anser länsstyrelsen bl. a. att statsmakterna bör höja anslaget för bidrag till översiktlig kommunal planering för att tillgodose den fysiska riksplaneringens intentioner.

Ett utvidgat anläggningsstöd bör vidare ges för anordningar inom främst för friluftslivet riksangelägna områden, liksom ökade medel för byggande av enskilda vägar och för va-sanering inom den riksintressanta

kustzonen.

Med hänvisning till länets unika naturkvaliteter bör medel även ställas till förfogande för naturvårdsinventeringar och statusinventeringar i länets vattendrag.

Studier av förutsättningarna för lokalisering av miljöstörande industri alternativa lägen bör vidare utföras.

SOU 1975:92 ' % PC " so ! 45 " 40 ;: (!!!;Halmstad . 30 . Kungsbackao

Fig. 13.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- gruppen 5 0— w år

RC

oo

tiiåiso 88.80 58

Cocoon—Falkenberg

Varberg

så i:.ziåå

0

PC RC » eo ' ' %Halmstad om: ' __! oo wFalkenberg men Varberg O amten: Kungsbackao % 40 30% Tao Fig. 13:4 Antalet

15-64 år

yrkesverksamma kvinnor år 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern

l 30 »l . KC 25 ;: 20 ”335 g,, 15 .t- 00.0. om i." Mwila utt-Laholm få: 10 COQ... .- uu _l: : 5 — - — _: : O 7 L År ' ms mo mao mo Fig. [3.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings- . grenar under perioden 1965—1990 n/ 0 PC RC KC 3 KC 0 2 il ; mot. _ m 00— ., m..—Laholm ; monom .. ' _ !) mm | ." 1 - med ' W . WHylte :) o.... [m.Nllmn-d o.... Ö. 00” = a; "= C Axunqsblcklo C 0

Fig. 13.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

% 68-70 PC 71-74

+2 Kungsbackao kun/innen»? i

(:

+ 1 ': Halmstad & 0 . _ , ,- _ _ 1 ? RC +1 ; .? o __4 F.. .. ...?, i _ .— 1

I N _eSeLa 4)

. ; Laholm

. . Hylte

Fig. [3.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968 »1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

14. GÖTEBORGS och BOHUS LÄN

14.1 Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet Länsstyrelsens befolkningsrnålsättning innebär föl/ande.

-— Göteborgsregionen: Balanserad utveckling. Ett bibehållande av folk- mängden i Göteborgs kommun på nuvarande nivå. — Stenungsundsregionen: [ förhållande till prognosen bör befolkningsut- vecklingen dämpas något. Härvid skall beaktas att utbyggnader av de petrokemiska industrierna ger en kraftig folkmängdstillväxt vilket ställer starka krav på samplanering i regionen. Genom att i ökad omfattning ianspråkta ”egna” arbetskraftsresurser bör behovet av inflyttad arbetskraft kunna reduceras. — Mellersta Bohuslän: Länsstyrelsen anser det önskvärt att den nuvaran- de utflyttningen från Uddevalla till grannkommunerna dämpas så att befolkningsminskningen upphör. Med hänsyn till Uddevallas funktion som del av ett primärt centrum samt behovet av en differentiering av näringslivet anger länsstyrelsen en målsättning för år 1990 som överstiger prognosen med 4 500 personer. Utvecklingen i Lysekil är svårbedömd och någon skillnad mellan prognos och målsättning föreligger inte. För Sotenäs innebär målsättningen oförändrad befolk- ningsnivå till år 1990. — Norra Bohuslän: Länsstyrelsen har i prognosen räknat med en väsentlig befolkningseffekt av den påbörjade tillverkningen av oljeborrplattfor- mari Strömstad. En betydande osäkerhet råder dock om omfattningen och kontinuiteten av denna verksamhet. Den prognostiserade syssel- sättningseffekten ' ca 900 anställda är 1980 — får närmast betraktas som en målsättning för att stabilisera befolkningen på nuvarande nivå. Länsstyrelsen har antagit en liknande målsättning för Tanums kom- mun. dvs. oförändrad folkmängd år 1990 jämfört med dagsläget.

Näringslivets och sysselsättningens utveckling i länet måste enligt länsstyrelsens uppfattning grundas på de naturliga förutsättningar för utveckling av vissa verksamheter som föreligger. Länet har ett geografiskt läge nära de viktigaste utlandsmarknaderna och har väl utbyggda trafikanläggningar. l länet finns vidare goda fysiska förutsättningar fören utveckling av oljebaserad industri, varvsindustri, kraftverksindustri och hamnverksamheter.

Ett betydande etableringsintresse föreligger beträffande större investe- ringsprojekt. Under de senaste två åren har 25—30 sådana projekt om totalt 5—8 miljarder kronor aktualiserats i länet. Dessa har bl. a. gällt byggande av oljeborrplattformar i betong och stål, utbyggnad av oljeraffinaderier och petrokemiska industrier, hamnutbyggnader, kraft- verksbyggen och etablering av mekaniska verkstäder. Någon väsentlig sysselsättningseffekt har dessa byggnadsprojekt ännu inte medfört.

Det stora flertalet av de aktualiserade projekten är helt i linje med länsstyrelsens målsättning att satsa på basindustrier med naturlig anknyt— ning till länets förutsättningar och lokaliserade till de orter — Stenung- sund, Uddevalla, Lysekil och Strömstad — som förutom Göteborg utgör basorter för en balanserad utveckling i länet. En rimlig avvägning mellan miljökraven och kraven på sysselsättning i alla delar av länet kan enligt länsstyrelsens uppfattning uppnås genom satsning på de angivna orterna.

Länsstyrelsen vill även framhålla att det torde vara ett riksintresse att de angivna basindustrierna och hamnverksamheterna kan utvecklas inom ramen för uppställda miljökrav och att den långsiktiga samhällsplanering- en i länet kan inriktas på att stödja en sådan utveckling.

Länsstyrelsen har i länsprogrammet även behandlat den fysiska miljön i anslutning till riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Strävan har därvid varit att lägga en helhetssyn på dessa miljöfrågor och åstadkomma en rimlig avvägning mellan bevarandeintressen och kraven på utveckling av industri och andra verksamheter, vilka kan bidra till att utjämna levnadsbetingelserna i olika delar av länet. I många fall torde ett visst ianspråktagande av naturmiljö för verksamheter innebära en totalt sett förbättrad miljö för de berörda människorna.

Länsstyrelsen framhåller också betydelsen av att kommunerna i länet genom en aktiv planering tar tillvara de industrimarkresurser med vattenanknytning som finns vid kusten. Bristen på sådana färdigplanerade industriområden är för närvarande stor. Det är länsstyrelsens uppfattning att lokalisering av flertalet industrityper, t.ex. mekaniska verkstäder, utan hinder av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten kan ske till flera olika platser längs kusten.

Näringslivet är relativt dåligt differentierat i många kommuner i länet. Tung industri dominerar och den angivna utvecklingen av basindustrier kan medföra en förstärkning av dessa problem på vissa orter. Denna bristande differentiering av näringslivet tar sig bland annat uttryck i en låg kvinnlig yrkesverksamhet.

Enligt länsstyrelsen måste näringslivets behov av ytterligare arbetskraft till stor del tillgodoses genom ökad sysselsättning för kvinnor, äldre, handikappade m. fl. grupper i länet. Kraven på ökade sysselsättningsmöj- ligheter för alla måste i huvudsak tillgodoses inom ramen för det näringsliv som redan finns i länet. Betydande insatser måste ske för att förbättra anpassningsmekanismerna på arbetsmarknaden, undanröja för- värvshinder och utplåna traditionella indelningar i manligt och kvinnligt arbete. Insatser behöver således samtidigt och konsekvent sättas in på ett flertal olika områden som lokaliseringspolitik, utbildning, arbetsmiljö, arbetstidslagstiftning, lönepolitik, framiljepolitik, stadsplanering och ut-

byggnad av samhällsservicen.

Behovet av en differentiering av näringslivet är störst i Stenungsund, Lysekil och Uddevalla. I Strömstad, Tanum och Sotenäs föreligger ett behov av nya arbetstillfällen för att undvika ytterligare befolkningsminsk- ning. I Göteborgsregionen finns en betydande dold arbetslöshet. En tillväxt av näringslivet är nödvändig för att förbättra sysselsättningsläget i regionen.

Den offentliga sektorn intar en nyckelroll när det gäller att tillgodose behovet av nya arbetstillfällen. Utbyggnaden av barntillsynen och kollektivtrafiken är två näraliggande exempel på eftersatta områden. En satsning på offentlig service tillgodoser sålunda angelägna servicebehov samtidigt som nya arbetstillfällen skapas. Ökade statliga insatser genom statsbidrag torde emellertid vara en förutsättning för en snabbare utbyggnad.

Länsstyrelsen uppmärksammar även bebyggelseutspridningen kring de större arbetsplatskoncentrationerna i länet, framför allt kring Göteborg och Uddevalla. En utvecklig mot alltmer ofullständiga lokala arbetsmark- nader finns redan och visar sig bland annat i en låg kvinnlig yrkesverksam- het. Det är önskvärt att denna utveckling mot ofullständiga samhällen och arbetsmarknader motverkas genom en viss dämpning av bostadsbyg- gandet i sådana områden, i den mån detta inte beror på ökad sysselsättning i området. Detta förutsätter dock att de kommuner som har de flesta arbetsplatserna, framför allt Göteborg och Uddevalla, i ökad utsträckning kan tillgodose människornas bostadsönskemål.

Länsstyrelsen behandlar även de speciella serviceproblem som finns i länets glesbygdsområden och då särskilt i skärgården. Länsstyrelsens allmänna målsättning är att på öar där det finns förutsättningar söka bevara en levande skärgård med en bofast befolkning. Viktiga stödje- punkter på öar i skärgården är bland annat Styrsö-Donsö, Öckerö—Hönö, Marstrand och Kosteröarna.—

Med utgångspunkt från de av riksdagen antagna riktlinjerna för planeringen av olika orts- och regiontyper föreslår länsstyrelsen att insatserna i länet koncentreras dels till Göteborgsregionen (landsdels- centrum) och Uddevalla (del av primärt centrum) dels till tre regionala centra — Stenungsund, Lysekil och Strömstad. Länsstyrelsen vill betona att regionala lösningar måste eftersträvas.

14.2. Regional struktur

Länsstyrelsen föreslår följande planeringsregioner i länet och delar av angränsande län. I förhållande till den av riksdagen år 1972 antagna planen för utveckling av den regionala strukturen föreslår länsstyrelsen den ändringen att Stenungsund klassificeras som regionalt centrum skiljt från Göteborgsregionen. Länsstyrelsen anser vidare att klassificeringen av Göteborg som storstadsområde bör ersättas med beteckningen landsdels- centrum.

Ortstyp Centralkommun/ Ingående kommuner kommuner Landsdelscentrum Göteborg Göteborgsregionen:

Härryda, Partille, Mölndal, Göteborg, Öckerö, Kungälv samt Ale och Lerum 1 Älvs— borgs län och Kungs- backa i Hallands län

Primärt centrum Uddevalla jämte Trestadsregionen: Trolhättan och Uddevalla och Munkedal Vänersborg samt Trollhättan, Väners-

borg och Färgelanda i Älvsborgs län

Regionalt centrum Stenungsund Stenungsundsregionen: Stenungsund, Tjörn och Orust

Regionalt centrum Lysekil Lysekil och Sotenäs

Regionalt centrum Strömstad Strömstad och Tanum

14.2.1. Göteborgsregionen

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det framför allt två aspekter som är väsentliga att närmare klarlägga beträffande storstädernas roll i planen för den regionala strukturen. För det första dessa regioners betydelse som riks- och landsdelscentra med anknytning till de effekter som regionalpo- litiska åtgärder kan ha på dessa regioner. Dels med avseende på levnadsförhållanden inom resp. region, dels med avseende på storstadsre- gionernas betydelse för näringslivets utveckling och den ekonomiska tillväxten i landet som helhet. För det andra måste de inomregionala problemen och utvecklingsförutsättningarna närmare klarläggas genom analyser av levnadsbetingelserna för grupper och individer. Välfärdsmål som likvärdig tillgång på arbete, service och god miljö kan då närmare preciseras och anknytas till åtgärder på lokal, regional och riksnivå.

Göteborgsregionens kommunalförbund framhåller att de regionalpoli- tiska ställningstaganden som gäller för Göteborgsregionen endast betrak- tar regionen ur rikssynpunkt, medan de problem som ur regionens synpunkt dominerar, nämligen välfärdsskillnader inom regionen, blir alltför undanskymda. Göteborgs kommun påpekar att om man med uttrycket ”en dämpad tillväxttakt” menar att människor som växer upp i Göteborgsregionen bör flytta därifrån, bör länsstyrelsen enligt kommu- nens uppfattning föreslå att detta uttalande utgår i nästa regionalpolitiska handlingsprogram.

De regionalpolitiska strävandena ”att dämpa storstadstillväxten” kan enligt länsstyrelsens mening leda till att framför allt Göteborgs och Malmös ställning i ortssystemet försvagas. Länsstyrelsen vill hävda att en sådan utveckling ej är acceptabel varken med tanke på de strukturella problemen inom Göteborgsregionen eller med hänsyn till Göteborgs funktion som landsdelscentrum för Västsverige. Länsberedningens förslag

om samverkansområde torde utgöra en i huvudsak lämplig utgångspunkt för avgränsningen av detta område. Härigenom skapas även möjligheter till regionala överväganden beträffande skilda utvecklingsmöjligheter inom samverkansområdet.

Regionens nuvarande näringskaraktär är välkänd med en till skillnad från övriga storstadsregioner dominerande ställning för driftinriktade verksamheter, bland annat tung verkstadsindustri. Länsstyrelsen har i sin målsättning beträffande Göteborgsregionens befolknings— och sysselsätt- ningsutveckling hävdat att en — ijämförelse med prognosen — ökad tillväxt är nödvändig för att den erforderliga ökade differentieringen av näringslivet skall vara möjlig. Det bör även framhållas att samhällsekono- miska aspekter talar för att den nuvarande stagnationen bör brytas.

Prognoserna för regionen visar bland annat att valmöjligheterna på arbetsmarknaden för kvinnor kommer att försämras ytterligare om inte arbetskraftsrekryteringen inom traditionellt manliga yrken kan breddas till att omfatta även kvinnor. Utbyggnadsplaneringen vad gäller lokalise- ringen av bostäder, arbetsplatser och service inom regionen bör tillmätas stor betydelse för att uppnå de arbetsmarknadspolitiska målen om ökade sysselsättningsmöjligheter, bättre valmöjligheter och ökad trygghet i arbetet för alla kategorier arbetstagare.

Regionalpolitiskt stöd bör i vissa fall kunna utgå vid lokalisering av verksamheter till områden i Göteborgsregionen med en betydande dold arbetslöshet. Göteborgs kommun anför som ett exempel härpå lokalise- ring av kvinnointensiv verksamhet till Angered.

14.2.2. Stenungsundsregionen

Mot bakgrund av de faktiska regionala samband som föreligger mellan å ena sidan Stenungsund och å andra sidan Tjörn och Orust samt den utveckling som kan förväntas beträffande industri, service m. m. i framför allt Stenungsund föreslår länsstyrelsen att Stenungsund klassifi- ceras som regionalt centrum i planen för utveckling av den regionala strukturen. Även det faktum att den petrokemiska industrin är en strategisk basindustri av riksintresse och att storindustrin i Stenungsund över huvud taget utvecklas starkt talar för en sådan klassificering.

Den förväntade utvecklingen i regionen kommer att skärpa kraven på ett gemensamt agerande av kommunerna i planeringsfrågor. En fortsatt utveckling av samarbetet inom ramen för t. ex. samrådskommittén är därför enligt länsstyrelsens uppfattning mycket angeläget. Länsstyrelsen pekar i programmet på ett flertal områden eller sektorer där gemensam- ma lösningar bör eftersträvas. Remissinstanserna delar länsstyrelsens uppfattning, att de tre kommunerna bör samplanera sin verksamhet och utgöra en region.

14.2.3. Mellersta Bohuslän

Kärnområdet i regionen utgörs av Trollhättan och Vänersborg 1 P-län, samt Uddevalla och Lysekil. De tre förstnämnda kommunerna tillsam-

mans utgör ett primärt centrum — Trestad * medan Lysekil är ett regionalt centrum. Fyrstad utgör det samlande begreppet för dessa kommuner.

Enligt länsstyrelsens mening bör planeringen i första hand bygga på de bostads- och arbetsmarknadsregioner som faktiskt existerar eller med rimliga resursinsatser kan utvecklas. Dessa delregioner, med avseende på framför allt planeringen av arbetsmarknaden, bör för Göteborgs och Bohus län lämpligen bestå av å ena sidan Uddevalla och Munkedal och å andra sidan Lysekil och Sotenäs. Uddevallaregionen har även starka samband med Färgelanda i Älvsborgs län. Tre olika bostads- och arbetsmarknadsregioner baserade på en differentierad arbetsmarknad och servicestruktur kan således särskiljas kring Uddevalla, Lysekil och Trollhättan/Vänersborg.

Länsstyrelsen understryker angelägenheten av att samarbetsformerna i fyrstadsområdet vidareutvecklas samt att regionavgränsningen anpassas så att kringliggande kommuner kan delta i planeringen vad gäller väsentliga frågor avseende bostäder, arbete och service. Särskild vikt bör läggas vid samarbetsfrågorna för det primära centrumet Trestad. För detta kan en målsättning formuleras så att det ökade arbetskraftsutbudet i dessa tre orter bör ges fler sysselsättningsmöjligheter och bättre valmöjligheter på arbetsmarknaden i den egna regionen så att utflyttningen till framför allt Göteborgsregionen kan begränsas.

Insatser för att förbättra de kollektiva resmöjligheterna mellan å ena sidan Uddevalla och å andra sidan ”Tvåstad” är en av de mest angelägna åtgärderna för att bredda urvalet av arbetsplatser för befolkningen i regionen.

Länsstyrelsen fäster särskild uppmärksamhet på Uddevallas roll som transportcentrum av regional och i viss mån interregional betydelse. Länsstyrelsen har föreslagit Trestad som primärt transportcentrum med Uddevalla som naturlig huvudort genom befintliga anläggningar, gynn— samt läge samt mycket goda naturliga utvecklingsmöjligheter. Länssty- relsen har i skilda sammanhang framhållit att hamnutbyggnaden vid Sund är av strategisk betydelse för utvecklingen av Uddevalla/Trestad som primärt centrum.

En satsning bör således ske på områden där Uddevalla har specifika fördelar, framför allt inom transportsektorn och därtill anknutna verksamheter. En näringslivsdifferentiering som medför ökade sysselsätt- ningsmöjligheter för personer med kontors- och administrativ utbildning, långtidsutbildning rn. fl. är väl förenlig med denna målsättning genom att en utveckling av transportsektorn ger fördelar även för andra servicegre- nar t.ex. partihandel. Länsstyrelsen anser därför att regionalpolitiskt stöd vad avser viss partihandel, uppdragsverksamhet m.m. bör kunna utgå vid utbyggnad och etablering av sådana verksamheter i Uddevalla.

Lysekil utgör ett regionalt centrum med ett relativt perifert läge i regionen mellersta Bohuslän. Med hänsyn till att betydande investeringar i bland annat vägar och broar krävs för att Lysekil skall kunna utvecklas till ett regionalt servicecentrum bör kommunen i den regionala struktur- planeringen enligt länsstyrelsens uppfattning i första hand betraktas som

ett industriellt utvecklingscentrum med vissa regionala servicefunktioner gentemot framför allt Sotenäs kommun.

De resurser som finns i Lysekil beträffande framför allt djuphamnar kan sägas vara av riksintresse för utveckling av vissa verksamheter, framför allt oljebaserad industri. Området vid Brofjorden är emellertid av mycket stor omfattning och enligt länsstyrelsens mening bör även vissa andra verksamheter, t.ex. mekaniska verkstäder kunna lokaliseras till detta område.

Munkedals och Sotenäs kommuner ingår som kommuncentra i de större regionala områden som här tidigare diskuterats. Båda kommunerna har ett svagt näringsliv och behöver kompletterande sysselsättningstillfäl— len för bland annat kvinnorna. Munkedals läge mellan Uddevalla och Lysekil torde medföra att kommunen kan tillgodogöra sig inflyttning och bosättning som sammanhänger med utvecklingen i dessa båda orter. För att stimulera till en ökad industrisysselsättning bör Sotenäs kommun hänföras till det allmänna stödområdet.

14.2.4. Norra Bohuslän

Den faktiska regionstrukturen i norra Bohuslän (kommunerna Ström- stad och Tanum) karakteriseras i dag av en relativt svag tätortsstruktur samt vikande branscher. Befolkningsutvecklingen har varit negativ under en lång följd av år med de sociala, ekonomiska och arbetsmarknadsmässi- ga följder detta har för invånarna.

Avgörande för de framtida möjligheterna är enligt länsstyrelsens uppfattning i vilken utsträckning regionens fysiska resurser kan utnyttjas. En konfliktsituation föreligger mellan å ena sidan bevarandeintressena i området och å andra sidan önskemålet om en utveckling som står i överensstämmelse med länsstyrelsens regionalpolitiska målsättning för området.

Länsstyrelsen har sedan lång tid hävdat angelägenheten av att en basindustri lokaliseras till regionen för att därigenom åstadkomma en stabilisering och differentiering av näringslivet. Områdets naturliga förutsättningar för lokalisering av sådan industri är anknutna till kusten. Bland annat har Hogdalskusten i Strömstads kommun och Sannäs i Tanums kommun aktualiserats för industrilokalisering. Länsstyrelsen har tillstyrkt Strömstads kommuns förslag om en utredning av hur mark- och djuphamnsresurserna vid Hogdalskusten skall disponeras vid en industriell utveckling. I regeringens utvärdering av kommunernas FKP-program 1975-04-03 framhålls emellertid att området skall planeras så att ett allsidigt utnyttjande för rekreationsändamål blir möjligt. [ Sannäs är någon etablering för närvarande inte aktuell. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste frågan om ett överförande i kommunens ägo av hela eller del av det aktuella markområdet snarast lösas.

De begränsningar i kommunernas utvecklingsmöjligheter som bevaran- derestriktionerna kan innebära, måste enligt länsstyrelsens mening kompenseras genom ökat och förbättrat statligt stöd i andra avseenden. Bevarandet av den””obrutna kuststräckan” är ett riksintresse och det

Strömstad

&_

__f—v,

/

Teckenförklaring & Storstadsområde Primärt centrum . Regionalt centrum . Kommuncentrum . Kommundelscentrum Länsgräns ....... Kommungräns _ Gräns för inre stödområdet _ Gräns för allm. stödområdet Svart färg 1972 års beslut Röd färg Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974 0 ___L__l_—l—J

Fig. [4.1 Regional struktur, Göteborgs och Bohus län

måste enligt länsstyrelsens mening även vara en ”riksskyldighet" att staten ekonomiskt stöder utvecklingen i dessa kommuner. Detta stöd kan ges på olika sätt t. ex. genom att hänföra de båda kommunerna till det inre stödområdet.

14.3. Planeringsnivå

Länsstyrelsen behandlar utvecklingen av befolkningen i länets kommu- ner och regioner med utgångspunkt från dels en prognos grundad på demografiska faktorer, sysselsättningsutveckling och pendling dels en målsättning (planeringsnivåer uttryckta i befolkningstal år 1980 och 1990) grundad på prognosen, men avvikande från denna i den mån länsstyrelsen anser att ytterligare sysselsättning är nödvändig eller att bebyggelse, pendling och flyttning bör utvecklas på ett annat sätt än hittills.

Prognosen tyder på att befolkningsökningen i länet blir väsentligt lägre än tidigare (+ 9 000 för hela perioden l971—1990jämfört med + 74 000 under 1960-talet) och att inflyttningen till länet dämpas. Länets totala befolkningstillväxt blir i stor utsträckning beroende av den kortdistanta flyttningen till Hallands och Älvsborgs län. Befolkningens åldersfördel- ning blir alltmer ogynnsam. Födelseöverskottet minskar. Den höga rörligheten inom länet med avseende på val av bostäder och arbetsplatser förväntas bestå.

14.3.1. Göteborgsregionen

Med ledning av bedömningarna över arbetsmarknadssituationen i och utanför Göteborgsregionen syns de framtida in- och utflyttningarna komma att balanseras. Den framtida folkmängdstillväxten i kommunerna i regionen kommer således till stor del att bestämmas av befolkningsom- flyttningar inom regionen och då med hänsyn till bostadsbyggandet.

Länsstyrelsen anser liksom landstinget och Göteborgs kommun att en fortsatt utflyttning från Göteborgs kommun till förortskommunerna försvårar en balanserad utveckling inom regionen. Med hänsyn till arbetsplatsernas läge, uppbyggd samhällskapacitet samt serviceutbudets koncentration till de centrala delarna av regionen bör folkmängden i Göteborgs kommun bibehållas på ungefär nuvarande nivå.

Näringslivets behov av arbetskraft måste i stor utsträckning täckas av regionens egna resurser. Det är emellertid länsstyrelsens uppfattning att näringslivets arbetskraftsbehov under 1980-talet till en del måste kunna tillgodoses genom en ökad nettoinflyttning. Målsättningen för år 1990 höjs därför till 740 000 invånare, vilket överstiger prognosen med 16 000 personer.

14.3.2. Stenungsundsregionen

Regionen karakteriseras av dels en egen omfattande sysselsättningstill- växt, baserad på den petrokemiska industrin, dels av ett ökat förortsbero- ende till Göteborg.

Enligt länsstyrelsens prognoser till år 1990 beräknas sysselsättningen i regionen öka med ca 4 700 nya arbetstillfällen. Samtidigt bedöms genom bostadsbyggande och permanentning av fritidshus antalet utpendlare öka kraftigt.

Denna utveckling skulle innebära en befolkningsinflyttning till regio-

Tab. I4:1 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Göteborgs och Bohuslän Kommun Faktisk befolkning

1970 1974

Befolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut år 1973 1980

Göteborgsregionenl 677 558 687 624 Göteborg 466 040 445 704 Härryda 16 340 20 094 Partille 24 728 27 154 Mölndal 44 884 47 135 Öckerö 8 513 9 140 Kungälv 24 869 27 787 Stenungsund 12 588 14 272 Tjörn 9 327 10 407 Orust 8 914 10135 Uddevalla 47 876 46 904 Munkedal 9 730 10178 Lysekil 13 835 15 047 Sotenäs 9 356 9 221 Strömstad 9 586 9 455 Tanum 10 840 10 958

Länet inkl2 787 695 799 522

701200—737 800 440 300—457 700 25 2004 26 800 31 000— 33 000 50 400— 53 600 9 700— 10 300 32 000— 34 000 16 500— 17 500 11 600— 12 400 9 700— 10 300 49 500— 52 500 9 600— 10 200 14 800- 17 000 9 000— 9 600

9 400— 10 000 10 600— 11 200

813 800—858 600

Prognos, läns- planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 19741

1980 1990 1980 1990

716400 724200 432000 412000

17 100 21 400 11 600 13 400 11 600 12 500 47 500 48 000 10 900 11400 16 000 17 500 9 500 9 300 10 300 10 800 10 400 10 000

693 300—726 200 432 000—450 000 24 600— 26 200 27 700— 28 800 49 000— 51 000 9 700— 10 300 30 000— 32 000 16 000— 17 500 11 000— 11 700 10 800— 11 200 47 500— 49 800 10 200— 10 800 15 500— 17 000 9 200— 9 800 10 300— 11 000 10900— 11 500 724 800—768 200 432 000—450 000 31 000— 34 000 30 000— 33 000 53 000— 58 000 10 000— 10 600 35 000— 38 500 19 000— 21 500 12 000— 13 400 11500— 12 600 49 000— 52 500 10 500— 11 500 16 500— 20 000 9 300— 10 300 10 500— 11 500 10 500— 11 500

832 600 843 7400 807 700—847 300 842 600—898 100

Summa länet 717 426 713 591 Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till planeringsnivå enligt länsplanering 1974

729 300—766 100 760 000—790 000

721 100 726 700 714 4004748 6003 739 800—788 9003

733 000

1 Kommunerna Göteborg, Härryda, Partille, Mölndal, Öckerö, Kungälv, Stenungsund och Tjörn samt Ale och Lerum i Älvsborgs län och Kungsbacka i Hallands län 2 Inkl. kommunerna Ale, Lerum och Kungsbacka

761 100

3 Med hänsyn till att utvecklingen i de enskilda kommunerna är avhängig utvecklingen i angränsande kommuner kommer summan av intervallvärdena på region- och länsnivå att utgöra extrcmvärden. Planeringsnivån för länet bör därför baseras på de av länsstyrelsen i förslaget till länsprogram angivna planeringsnivåerna för åren 1980 och 1990 733 000 resp. 761 100.

nen på drygt 1 000 personer/år under resten av 1970-talet och på ca 600 personer/år under 1980-talet. Denna omfattande inflyttning överensstäm- mer med kommunerna Stenungsund, Tjörn och Orust sammanlagda befolkningsmålsättning för år 1980.

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot att flera bosättningsområden i dessa kommuner utvecklas till dåliga arbetsmarknader för speciellt kvinnor liksom för personer utan tillgång till bil. Möjligheterna att till dessa bostadsområden lokalisera lämpliga arbetsställen måste bedömas som begränsade. Vidare torde underlag för tillfredsställande kollektivtra- fik i många fall saknas.

Mot denna bakgrund anser länsstyrelsen att inflyttningen till Stenung- sundsregionen från de centrala delarna av Göteborgsregionen bör dämpas samt att bostadsbyggandet i första hand bör inriktas på att täcka de behov som uppstår genom utvecklingen av näringslivet inom den egna regionen och att fördelningen av bostadsbyggandet inom regionen bör ske genom samordnade beslut av de tre kommunerna.

14.3 .3 Mellersta Bohuslän

Med hänsyn till Uddevallas funktion som länsdelscentrum är det länsstyrelsens uppfattning att utveckling i Uddevalla måste stödjas. För att förbättra näringslivets struktur bör nya verksamheter lokaliseras till Uddevalla. De människor som har sin sysselsättning i Uddevalla bör i första hand beredas bosättning inom kommunen.

Uddevalla kommun framhåller att åtgärder för att förbättra näringsli- vets differentiering är angelägna för att kommunens ställning skall kunna motsvara den regionala strukturen.

Länsstyrelsens planeringsnivå för Uddevalla år 1990 4 52 500 invånare — innebär att ca 2 100 nya arbetstillfällen bör skapas under perioden 1971—1990. En stor del av detta tillskott är hänförligt till kravet på ökade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor.

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för Lysekils kommun är oförändrade jämfört med prognoserna (16 000 år 1980 och 17 500 år 1990). Kommunen påpekar att spännvidden i befolkningsprognoserna i kommunplanearbetet för år 1980 är 14 600 till 17 600 invånare. Det alternativ kommunen bedömer som mest troligt och som används i ekonomi- och bostadsplaneringen anger befolkningen år 1980 till 16 000 invånare.

Med hänsyn till den pågående etableringen av tung basindustri och en viss utslagning av lätt industri, krävs enligt länsstyrelsens mening ytterligare insatser i form av nya arbetstillfällen för bl. 3. kvinnor.

Sysselsättningsutvecklingen i Munkedals kommun är svag och befolk- ningsutvecklingen är till avgörande del avhängig den framtida inflytt- ningen från Uddevalla samt sysselsättningsutvecklingen i Uddevalla ochi Lysekil. Kommunen framhåller i sitt remissvar att länsstyrelsens progno- ser inte beskriver den sannolika utvecklingen för kommunen och kräver att kommunens egna prognoser, 11000 invånare år 1980 och 18 900 invånare år 1990 skall beaktas.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till en bebyggelseutveckling som innebär långa pendlingsavstånd till större arbetsmarknader. Utan en samordnad planering kan denna utveckling leda till dubbelinvesteringari bostäder, skolor, vägar etc. eftersom flera kommuner samtidigt planerar för ett och samma befolknings- och sysselsättningstillskott.

Sotenäs kommun förordar som målsättning att folkmängden år 1980 uppgår till 9700 invånare och år 1990 till 10 300. Detta kräver att antalet arbetstillfällen fram till år 1990 ökar med ca 500 personer jämfört med länsstyrelsens prognoser.

Det är länsstyrelsens uppfattning att flera åtgärder måste vidtagas för att påverka kommunens framtida utveckling. 1 första hand bör en kommande arbetskraftsbrist uppmärksammas. Åtgärder krävs för att underlätta en viss inflyttning av arbetskraft.

14.3.4. Norra Bohuslän

Länsstyrelsens prognoser för Strömstad förutsätter att de fysiska naturresurserna kan utnyttjas så att kontinuerlig verksamhet förekommer beträffande minst ett oljeborrplattformsbygge under hela prognosperio- den. Sysselsättningseffekten har därvid beräknats till ca 900 (inkl. följdsysselsättning). Betydande osäkerhet råder dock om möjligheterna att upprätthålla en sådan kontinuerlig sysselsättningsvolym.

Strömstads kommun förordar en målsättning om 1 1 500 invånare såväl år 1980 som år 1990. För att uppnå målsättningen krävs, jämfört med länsstyrelsens prognos, ytterligare 600 arbetstillfällen och en ökad ianyttning med 1 100 personer.

Tanums kommun har en starkt negativ åldersstruktur samt stor andel sysselsättningstillfällen i basnäringar. Även med antaganden om en viss utbyggnad av befintlig industri räknar länsstyrelsen med en nedgång om totalt 500 arbetstillfällen i kommunen under 1970-talet. Länsstyrelsen kan inte acceptera denna utveckling och med hänsyn till önskvärdheten att bibehålla minst nuvarande serviceutbud samt erbjuda bland annat den kvinnliga arbetskraften ökade sysselsättningsmöjligheter anser länsstyrel- sen det nödvändigt att befolkning och sysselsättning stabiliseras på nuvarande nivå. Denna målsättning innebär att kommunen måste tillföras ytterligare ca 450 arbetstillfällen under perioden 1971—1990.

14.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Under perioden 1 juli 1965—31 december 1974 utgick regionalpoli- tiskt stöd till 26 företag i länet med sammanlagt ca 63 milj. kr., varav 6,2 milj. kr. i form av bidrag. Vid årsskiftet 1974-1975 var sammanlagt 2 985 personer sysselsatta i företag i länet som erhållit lokaliseringsstöd i någon form. I kommunerna inom stödområdet arbetar över hälften av de industrisysselsatta inom stödföretag. Största andelen uppvisar Strömstad med ca 75 %.

Länets företag har erhållit över 21 milj. kr. i utbildningsstöd till ca 1 400 elever sedan den 1 juli 1970. Härav har drygt 19 milj. kr. gått

till utbildning av Electrolux ca 880 anställda vid verksamhetsställena i Göteborg och Strömstad.

Från mars år 1971, då investeringsfonderna senast släpptes fria, till årsskiftet 1974—1975 har investeringar inom länet för en total kostnad av ca 1200 milj. kr. beslutats och till en del finansierats genom fondmedel.

Under den treåriga försöksperioden för det regionalpolitiska transport- stödet som utgick den 31 december 1973 erhöll företag i länet drygt 800 000 kr.

En omfattande förändring av skatteutjämningssystemet trädde i kraft den 1 januari 1974. För länets kommuner gäller att Öckerö genom det nya skatteutjämningssystemet tillförsäkrats 100 % av landets medelskat- tekraft mot tidigare 90 %. Övriga kommuner har fått en höjning av skattekraftsgarantin från 90 % till 95 %. Skattekraftsgarantin är oföränd- rad 95 % för Göteborgs och Bohus läns landsting. Det totala bidraget till länets kommuner har ökat med nästan 20 milj. kr. och uppgår för år 1974 till 56 milj. kr. Mest beroende av skatteutjämningen är Tanum och Orust där bidraget motsvarar 8,92 resp. 8,59 skr.

14.5. Arbete

Länsstyrelsen belyser under detta kapitel, näringslivsstruktur-utvec- klingstendenser och problem, nuvarande och framtida arbetskraftsutbud, kvinnornas arbetsmarknad, byggarbetskraftens och byggarbetsmarkna- dens utveckling, pendlingens och flyttningens framtida omfattning, invandrare, arbetslöshet, utbildning, inkomst och slutligen arbetsmiljön. En allmän utgångspunkt utgör prognosen över sysselsättningsutveck- lingen under perioden 1971—1990.

Länsstyrelsen föreslår dels vissa generella åtgärder, dvs. som äger tillämpning i hela länet, dels kommun- och regionspecifika åtgärder.

Tab. 14.2 Sysselsättningsförändringar per näringsgren enligt prognos för perioden 19 71—1990

Göteborgs- Länsdelen Länet2 regionen], 2

Jordbruk m. m. -4 100 —3 600 —7 700 Industri —800 6 000 5 200 därav verkstadsind. 6 400 2 700 9 100 därav kemisk ind. 4400 4 400 4 000 Byggnadsind. —7 000 400 —6 600 Varuhandel 2 400 4300 2 100 Samfärdsel 2 500 400 2 900 Privata tjänster 4 100 500 4 600 Offentlig förvaltn. 25 100 3 900 29 000 Totalt 22 200 7 300 29 500

1 Iixkl. Stenungsund och Tjörn 2 Inkl. Ale, Lerum och Kungsbacka

Tab. 14.3 Sysselsatta i Göteborgs och Bohus län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Göteborgsregionen 284 335 300 750 315 000 330 000 Göteborg 225 130 234 750 238 900 Härryda 3 250 3 790 5 900 Partille 5 090 5 530 5 900 Mölndal 16 880 19 160 22 200 Ockerö 2 470 1 960 2 100 Kungälv 7 050 8 200 9 000 Stenungsund 3 910 5 220 7 200 9 700 Tjörn 3 140 2 690 2 800 2 850 Orust 3 340 2 920 3 100 3 000 Uddevalla 20 400 20 850 22 100 22 450 Munkedal 3 840 3 470 3 150 3 000 Lysekil 5 660 5 170 6 700 7 650 Sotenäs 3 660 3 380 3 200 3 100 Strömstad 4 520 3 910 4 500 4 250 Tanum 4 420 3 860 3 350 3 200

Summa länet 312 740 325 420 339 900 Summa länet inkl. Ale, Lerum 0. Kungsbacka 330 180 344 850 361 100 376 600

Länsstyrelsen föreslår vad gäller de generella åtgärderna

att utvecklingen mot ofullständiga arbetsmarknader kring framför allt Göteborg och Uddevalla motverkas genom en lämplig fördelning och struktur på bostadsbyggandet att de befintliga arbetsmarknaderna görs mer tillgängliga genom förbätt- rad kollektivtrafik

att kommunerna tar tillvara de industrimarkresurser med vattenanknyt- ning som finns vid kusten. Sådana områden bör snarast iordningställas eller så långt som möjligt färdigplaneras. I vissa fall bör iordningstäl- lande av områdena kunna ske som beredskapsarbete. att behovet av sysselsättning för kvinnor, äldre, handikappade m. fl. grupper måste tillgodoses. En ökad satsning måste göras på bl. a. ergonometriska studier och förbättring av arbetsmiljön att ökad försöksverksamhet med introduktionskurser, utbildning och praktikverksamhet bör ske för att öka den kvinnliga förvärvsverksam— heten. att daghems- och fritidsverksamheten utökas att arbetsmarknadsutbildningen förstärkes, bl. a. genom inrättande av AMU-"filialer", eventuellt ambulerande, i länets primära och regiona- la centra att bristyrkesutbildningen bör omfatta en större del av arbetsmarknadsut- bildningen än för närvarande att kommunerna i samarbete med näringslivet och löntagarorganisationer- na genomför lokala arbetsmarknadsundersökningar för att klarlägga

dels den verkliga efterfrågan på förvärvsarbete, dels förekomsten av olika slags förvärvshinder

att en övergripande kartläggning av arbetsmiljöfrågorna bör ske med hänsyn till de effekter på bl. a. sysselsättningen som skärpta krav på arbetsmiljön kan innebära. att näringslivsråd bildas i varje kommun för att stärka samarbetet mellan kommunen och befintligt näringsliv att ytterligare ”industrihotell” i vissa fall är önskvärda. Mervärdesskatt för kommunal byggnation bör utgå enligt samma bestämmelser som gäller för privata företag att företagareföreningen får ytterligare resurser för kontaktskapande verksamhet och allmän rådgivning att ett ökat samhälleligt engagemang i varvsindustrin är påkallat, varvid varvsindustrins dimensionering särskilt bör beaktas.

Länsstyrelsen föreslår följande specifika arbetsmarknadsdtgärder för de skilda regionerna och kommunerna

Göteborgsregionen

att samrådsförfarandet vid utbyggnad av industri- och serviceverksamhe- ter i regionen avskaffas att den statliga regionalpolitiken görs flexiblare så att statligt regionalpo- litiskt stöd kan utgå inom regionen om synnerliga skäl härför föreligger, exempelvis inom områden med betydande dold arbetslös- het. att statliga satsningar bör ifrågakomma i regionen genom bl. a. nylokali- seringar av statliga verksamheter att behovet av etableringar i regionen beaktas när befintliga företag önskar utnyttja investeringsfondmedel.

Stenungsundsregionen

att vidgat samarbete mellan kommunerna i regionen bör ske i fråga om

bl. a. näringslivsplanering samt i fråga om upprättande av beredskaps- plan vid arbetslöshet

att icke-miljöförstörande följdindustri och kompletteringsföretag till

bl. a. den petrokemiska industrin i Stenungsund bör kunna lokaliseras även till Tjörn och Orust

att statligt regionalpolitiskt stöd liksom hittils i särskilda fall bör kunna utgå att den påbörjade försöksverksamheten i Stenungsund med introduktion av kvinnor i industrin bör utvidgas till att omfatta även Tjörn och Orust att de lokala trafikplanerna bör kompletteras med en gemensam plan för persontrafik inom regionen. Särskild tonvikt bör läggas på lösningar som möjliggör arbetsresor att samarbete initieras mellan de olika småbåtsvarven.

Mellersta Bohuslän

att statligt regionalpolitiskt stöd bör utgå vid utbyggnad och etablering av viss partihandel, uppdragsverksamhet m. m. i Uddevalla att 5. k. kombinationsutbildning bör lokaliseras till trestadsregionen varvid ekonomiutbildningen bör lokaliseras till Uddevalla att de kollektiva resmöjligheterna mellan Uddevalla och Trollhättan/Vä— nersborg förbättras att länsstyrelsens målsättning för Uddevalla om ca 2 000 nya arbetstillfäl- len fram till år 1990 bör förverkligas genom bl. a. utbyggnad av hamn vid Sund, industrietableringar samt genom ökad offentlig sysselsätt- ning att särskilda åtgärder bör vidtas för att differentiera arbetsmarknaden för kvinnor i Lysekil att statligt regionalpolitiskt stöd bör kunna utgå i Lysekil vid etablering av företag som sysselsätter stor andel kvinnor att Sotenäs inlemmas i det allmänna stödområdet.

Norra Bohuslän

att kommunerna Strömstad och Tanum inlemmas i det inre stödområdet att sysselsättningsintensiv, icke-miljöstörande industri lokaliseras till re- gionen för att åstadkomma stabilisering och differentiering av näringslivet. Vattenanknutna industriområden bör kunna utnyttjas för etablering av icke-miljöstörande verksamheter att ytterligare indragningar av statlig verksamhet inte bör ske i Strömstad.

14.6. Service

Begreppet service har flera dimensioner och innefattar förutom människornas tillgång till utbudet även sysselsättningsaspekter och frågan om servicens betydelse för en orts eller regions attraktivitet. Serviceut- budet kan således i många fall vara avgörande för en orts utvecklingsmöj- ligheter och måste bl.a. ses i samband med ortens funktion i den regionala strukturen.

Länsstyrelsen behandlar företrädesvis de avsnitt inom serviceområdet som framstår som mest väsentliga för länets utveckling, såsom t.ex. bostadsbyggandet, kommunikationsfrågorna och den sociala servicen.

Vad gäller fördelningen av bostadsbyggandet påverkar länsstyrelsen f.n. endast hälften av kommunerna i länet, de som ligger utanför Göteborgsregionen. Vidare noterar länsstyrelsen att något verkningsfullt medel inte finns på kommunal eller regional nivå för att påverka den ökande permanentningen av fritidshus.

Utbyggnader av nya stora bostadsområden i Göteborgsregionen har under det senaste decenniet skett på ett mindre gynnsamt sätt i förhållande till arbetsplatsernas lokalisering. Antalet arbetstillfällen har framför allt ökat på Hisingen medan bostadsbyggandet ökat mest i de södra och östra delarna av regionen. Lokalisering av nya verksamheter till dessa bostadsområden har visat sig vara förenat med stora svårigheter.

Under senare år har inom delar av regionen skett ett ensidigt småhusbyggande medan byggnation av flerfamiljshus framför allt har skett i Göteborgs kommun. Detta har starkt bidragit till rådande obalans med en omfattande utflyttning från Göteborgs kommun. En fortsatt bostadsproduktion med denna inriktning kommer att avsevärt öka kategoriboendet och påverka befolkningens ålders- och hushållssamman- sättning mellan å ena sidan Göteborgs kommun och å andra sidan förortsområdet.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör en begränsning av bostadsbyggan- det i Göteborgsregionen genomföras. Länsstyrelsen vill även framhålla att de lägenheter som f. n. är outhyrda samtidigt utgör en betydande resurs för eventuell snabbare expansion.

Det bostadsbyggnadsbehov som näringslivsexpansionen i Stenungsund kommer att medföra bör dock enligt länsstyrelsens mening beaktas i särskild ordning. Bostadsbyggande på grund av näringslivets utveckling i Stenungsund bör även kunna ske på Tjörn och Orust, vilket dock kräver samplanering kommunerna emellan vad gäller lokalisering och omfatt- ning.

Utvecklingen i Uddevalla kommun är likartad den i Göteborgs kommun både vad gäller befolknings- och bebyggelseutveckling. En fortsatt utflyttning från Uddevalla till grannkommunerna kan förorsaka en rad problem genom bl. a. en ogynnsam lokalisering av bostadsområden med hänsyn till att arbetsplatserna huvudsakligen är belägna i de centrala delarna av Uddevalla. Förvärvshindren för kvinnor kan också öka eftersom avstånden till arbetsplatserna blir för långa och möjligheter i många fall torde saknas till ett kollektivt resande.

Beträffande Lysekil är en fortsatt hög bostadsproduktion nödvändig med hänsyn till den förväntade näringslivsexpansionen i industriområdet vid Brofjorden. Ett ökat bostadsbyggande i kommunerna Strömstad och Tanum är till stor del direkt knutet till planerna på tillverkning av oljeborrplattformar, som kan komma att medföra en omfattande inflyttning av arbetskraft. För att möta ett fortsatt behov av bostadsbyggande är det nödvändigt att kommunerna har god plan- och markberedskap.

Förändringar inom kommunikationssektorn anser länsstyrelsen vara ett av de bästa medlen för att kunna påverka den regionala utvecklingen så att de regionalpolitiska målsättningarna uppfylls.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör samhället och företagen i samverkan sträva efter att planera och organisera kollektiva arbetsresor på ett sådant sätt att de blir ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt instrument i syfte att fånga upp den arbetskraftsreserv som kan finnas inom rimligt avstånd från arbetsplatserna.

I övrigt anser länsstyrelsen att länsvägsnätet i Stenungsundsregionen måste prioriteras, i första hand genom en snar utbyggnad av sträckan Stora Höga-Stenungsund inkl. Industrivägen. Vidare att en broförbindelse vid Svanesund till Orust kommer till stånd.

[ Mellersta Bohuslän är det angeläget att de vägbyggnadsåtgärder som planeras på sträckan Lysekil—Uddevalla via Bokenäset förverkligas i nära

anslutning till den planerade färjan över Gullmaren.

Länets kustområde är ett av landets viktigaste områden för rörligt friluftsliv, vilket bl. a. ställer krav på att kommunerna förbättrar den tekniska servicen i form av vatten, avlopp- och avloppsreningsverk. Länsstyrelsen anser det inte vara rimligt att kommunerna, av vilka de flesta dessutom har låg skattekraft, skall stå för kostnader som förorsakas av turism och friluftsliv. Statsbidrag bör därför utgå för merkostnader.

I kapitlet behandlar länsstyrelsen i övrigt industriell miljö och service till företag, skärgårdsproblematiken — där flera konkreta åtgärdsförslag anges, utbildning, hälso- och sjukvård, kommersiell service för hushållen samt social service. Beträffande den sociala servicen ägnas särskild uppmärksamhet åt barnomsorgen.

Länsstyrelsens behovsberäkningar visar att efterfrågan på barntillsyns- platser i länet — trots en låg kvinnlig förvärvsfrekvens — endast täcks till mindre än hälften i dagsläget. Göteborg, Partille och Strömstad har den högsta behovstäckningen. Om en utbyggnad sker i den takt som hittills planerats beräknas ca 60 % av platsbehovet i daghem och familjedaghem kunna täckas omkring år 1980. Mot denna bakgrund understryker länsstyrelsen nödvändigheten av att kommunerna snarast tillser att det växande behovet av daghems— och fritidshemsplatser tillgodoses.

14.7. Miljö

Enligt länsstyrelsens mening måste miljöbegreppet omfatta en helhets- syn på människan och hennes samspel med omgivningen. Detta samspel berör såväl den fysiska omgivningen (naturmiljö och arbetsmiljö) som den sociala och psykiska miljön. Det har varit länsstyrelsens strävan att lägga en helhetssyn på dessa frågor och åstadkomma en rimlig avvägning mellan bevarandeintressen och kraven på utveckling av industri och andra verksamheter, vilka kan bidra till att utjämna levnadsbetingelserna i olika delar av länet.

Det är länsstyrelsens uppfattning att en industriell utveckling på vissa orter bl. a. i Stenungsund och Lysekil, som sker inom uppställda miljörestriktioner och i planmässiga former mycket väl kan förenas med miljöintressena. Det är också länsstyrelsens uppfattning, att processin— dustrier som bygger ut eller lokaliseras till länet måste åläggas höga krav vad gäller behandlingen av utsläppen till luft och vatten. I många fall torde ett visst ianspråktagande av naturmiljö för verksamhet innebära en totalt sett förbättrad miljö för de berörda människorna om man låter miljöbegreppet innefatta de tidigare nämnda aspekterna.

Mot bakgrund av bl. a. regeringens utvärdering av kommunernas ERP-program 1975-04-03 behandlar flera remissinstanser konflikterna mellan bevarandeintressena och kraven på lokalisering av verksamheter. Landstinget framhåller att den fysiska riksplaneringen endast utgör en av komponenterna i planeringen. Flera kommuner och fackliga organisa- tioner framhåller att grunden för en god miljö är att det finns arbete för befolkningen. Från flera håll hävdas att om en konflikt mellan miljöintressena och sysselsättningen för befolkningen skulle uppstå bör

det senare intresset prioriteras.

Länsstyrelsen vill i likhet med flera remissinstanser framhålla vikten av en samordning mellan de regionalpolitiska strävandena och hushållningen med mark- och vattenr/esurserna. Med beaktande av att de tre välfärds- komponenterna arbete, service och miljö skall vägas ihop i den regionalpolitiska planeringen vill länsstyrelsen därför framhålla angelägen- heten och nödvändigheten av att en samlad bedömning sker härav i regering och riksdag vid utvärderingen av länsplanering 1974.

Länsstyrelsen anser att verksamheter som kan betecknas som icke- miljöstörande och som ställer krav på vattenanknutna lägen, i princip kan förläggas till ett flertal platser längs Bohusläns kust. ] allmänhet torde sådana etableringar inte behöva medföra olösliga konflikter. Regeringens beslut 1975—04-03 jävar ej detta, men länsstyrelsen vill framhålla att ett utnyttjande av länets fysiska tillgångar med beaktande av miljöaspekterna är ett villkor för att uppnå angelägna regionalpolitiska mål.

Länsstyrelsen uttalar vidare att regionalpolitiska intressen kan visa sig vara så starka att i vissa fall industrietablering bör tillåtas trots att den i och för sig kan anses svårförenlig med berörda riksintressen.

Beträffande Hogdalsområdet i Strömstads kommun finner länsstyrel- sen att regeringens utvärdering av kommunens FRP—program avviker från den ståndpunkt som länsstyrelsen och kommunen intagit i denna fråga. Denna utvärdering innebär enligt länsstyrelsens mening en konflikt med den regionalpolitiska målsättningen för området som bl.a. innebär att Strömstad skall utvecklas till ett regionalt centrum. Möjligheterna att uppnå den av länsstyrelsen föreslagna befolknings— och sysselsättnings- nivån för kommunen och därmed åstadkomma den förbättring av sysselsättningsstruktur och service som är önskvärd i ett regionalt centrum kan försvåras genom dessa restriktioner, låt vara att även andra faktorer har stor betydelse.

Länsstyrelsen vill dock inte förorda en sänkning av planeringsnivån och en ändring av klassificeringen som regionalt centrum. Länsstyrelsen konstaterar emellertid med beklagande att nuvarande regionalpolitiska medel torde vara otillräckliga för att uppnå den regionalpolitiska målsättningen för Strömstad.

Vid utarbetandet av den av regeringen föreskrivna generalplanen för Hogdalsområdet finns dessutom enligt länsstyrelsens mening möjligheter att ; vid sidan av planeringen för rekreationsändamål — studera effekterna av den industrietablering som för närvarande sker inom området så att ett allsidigt underlag erhålles för generalplanens utform- ning.

Flera remissinstanser däribland landstinger, FCO och socialdemokra- terna i Bohuslän framhåller vidare att turism och friluftsliv ställer stora krav på kommunerna och medför en ekonomisk belastning som inte kompenseras tillräckligt via olika former av statsbidrag. Länsstyrelsen delar denna uppfattning och anser att berörda kommuner bör erhålla ett bättre ekonomiskt stöd för investeringar som betjänar hela landets invånare.

% PC RC 50 45 ” 40 ;: ; Strömstad

: & 35 we: . ”Lysekil ::.w ' ." ..?—Uddevallao .. ,, .: '.'—Trestad ooo nGöteborg 30 . "; . oo . 0 o 25

Fig. [4.2 Andel av befolkningen är 1980 [ ålders- gruppen 50— w år

% PC RC 60 ' år 50 äuddevallao O %Lysekil 40 3; 30

Fig. 14:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är I 980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 år

Kc ///—m.:::'"' 120 -

J

O 100 ' X/——_—MMW

')

h'

.nu xx f.n.? Tanum

33020. 80 400—Sotenäs

mor-mg larv-mina

”40

Fig. 14.3 S ysselsättningsutveckling [ olika närings- grenar under perioden 1965— 1 9 90

1'1/ 0 PC RC KC ) KC n 0 ox 5 o o o 2 , . O . 4— 0 * CO Cm nu... ag ' _ l ' ås » a 002 cocc— ä . " mu- ooo-nu. . . casing...- _ _ : c zal- . ö. enorm.—nu . ' mo (xm— '.. accomm- . m..-Munkgdal 1 . CLylchl %Munludll WTanum ""—"" .. co.—Orust . . nu en... Dra-.Soten'as :: = m: ' I. oo ..IOI om "=.-mma oo: _Gluål 00. AGöubow uua-umo .. o... ? A _. — (I) . * _ _ "

o

0

Fig. [4.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 irelation till folkmängden iäldern 15—69 år

3 % 68—70 PC 71-74

+2 . .Gönbwg * + 1 € =" m,m-sun l* 0 ? * En.-"m.. m;; _ * Udaovollao ' ,* _ * .Uddevull-O * 1 | l * RC * . +Lyu|u| +2 _, t . | 0 * +1 : 'i 0 . _ * Lyn”, _. Strömnad -— f_—

' Slro'mllud

Orust

- Munkodal

, Tanum

. our-its

. |

.' Fig. 14.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971-1974 i ! relation till befolkningen vid resp. periods början

15. ÄLVSBORGS LÄN

15.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Befolkningsmässigt är Älvsborgs län med sina drygt 415 000 invånare rikets fjärde län i storleksordning. Som helhet betraktat är länet expansivt och har sedan år 1960 ökat med i genomsnitt 3 500 personer per år. Länet ökade under år 1973 befolkningen mest av samtliga län. Länets positiva utveckling förväntas fortsätta.

Befolkningsutvecklingen har varit olikartad i de olika länsdelarna. Av länets totala folkökning sedan år 1965 har mer än hälften ägt rum inom de till Göteborg angränsande kommunerna Ale och Lerum. Det därnäst mest expansiva området har varit Tvåstadsområdet (Vänersborg, Trollhät- tan och Lilla Edet), som svarat för ungefär en tredjedel av den totala befolkningstillväxten i länet. De senare årens befolkningsutveckling har inneburit att den tidigare nedåtgående trenden i Dalsland som helhet har brutits samt att Boråsregionens tillväxt helt avstannat.

Andelen människor i åldrarna över 65 år var år 1970 något högre i länet än i riket. Framförallt kommunerna i Dalsland men även Vårgårda, Herrljunga och Svenljunga är denna åldersgrupp starkt överrepresente- rad jämfört med riket. År 1980 beräknas Älvsborgs län och riket ha ungefär samma befolkningsandel i åldrarna över 65 år.

Mellan åren 1965 och 1970 minskade antalet sysselsättningstillfälleni Älvsborgs län med drygt 2 600 personer, eller med 1,5 %. Detta kan jämföras med en procentuell ökning i riket med 1,8 %. Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk minskade totalt med omkring 7 000 personer, eller med 29 % mot riksgenomsnittets 30 %. Nedgången av länets industrisysselsättning, omkring 2 600 personer, var procentuellt sett lägre än riksgenomsnittet. Ökningen av sysselsättningen inom offentlig förvalt- ning och tjänster uppgick till 34 % mot riksgenomsnittets 35 %.

Karakteristiskt för länets kommuner är en relativt stark överrepresen- tation för de lägsta utbildningsnivåerna bland den förvärvsarbetande nattbefolkningen, dvs. folkskola i åtta år eller kortare. I övriga utbildningsnivåer föreligger i allmänhet en genomgående underrepresenta- tion i kommunerna. Det viktigaste undantaget härifrån är Lerum, vilken kommun har en mycket gynnsam utbildningsstruktur.

Inkomsten per inkomsttagare är något lägre i Älvsborgs län än i riket. såväl när det gäller män som kvinnor. Bland de primära centra i landet

ligger Borås kommun särskilt lågt. Samma förhållande gäller Ulricehamn och Åmål bland de regionala centra samt främst Färgelanda och Vårgårda bland kommuncentra.

I länet finns de största lokala arbetsmarknaderna kring de båda primära centra Borås och Trestad, om man bortser från storstadsnära centra som Ale och Lerum. Framförallt i norra Dalsland är de lokala arbetsmarknaderna betydligt mindre. Innebörden härav är en relativt stor känslighet för störningar på arbetsmarknaden i denna del av länet. Även i den allra sydligaste delen av länet är arbetsmarknaderna små i förhållande till övriga delar av länet.

Från arbetsmarknadssynpunkt uppstår intill en viss gräns större fördelar för människor och företag ju större en arbetsmarknad är. För individen har dessa fördelar med valfrihet och trygghet att göra. Kvinnor, välutbildad ungdom, m. fl. kategorier har lättare att erhålla förvärvsarbe- te i en större region än i en mindre. Med hänsyn till nämnda fördelar bör man i länet i allmänhet eftersträva expanderande arbetsmarknader där dessa arbetsmarknader bedöms vara för små. Man bör även eftersträva en mera differentierad sysselsättningsstruktur inom länets olika arbetsmark- nader.

På grundval av detta resonemang får behovet av insatseri kommunerna i norra Dalsland ges en hög prioritet på grund av arbetsmarknadens relativa litenhet såväl i de enskilda kommunerna som i hela Åmål/Säffle arbetsmarknadsregion. Däremot bedöms det inte finnas möjligheter att här väsentligt öka valmöjligheterna för arbetskraft med kvalificerad utbildning. Behovet av regionalpolitiska insatser i Boråsregionens kom- muner bör även prioriteras högt på grund av den extremt odifferentierade arbetsmarknaden i regionen som helhet, trots att dess arbetsmarknad får betecknas som stor.

De fördelar, som pendling onekligen medför, gör att den i stort sett får godtas, framförallt om den går mellan kommuner inom samma arbets- marknadsregion och därför inte innebär alltför långa pendlingsavstånd. Det finns emellertid vissa problem med pendlingen som är så framträdan- de att en klar dämpning av pendlingen i några fall är motiverad. Härvid avses bl. a. pendlingen från kommunerna i Älvsborgs län till Göteborg. Denna pendling är mest omfattande från Ale och Lerum. Men även från kommuner som Lilla Edet, Alingsås, Borås och Mark förekommer en kraftig och ökande utpendling till Göteborg.

Centralorterna i flera av länets kommuner ligger relativt nära varandra. Exempel härpå är Åmål (Säffle), Trollhättan/Vänersborg/(Uddevalla), Vårgårda/Herrljunga samt Tranemo/Svenljunga. Den konkurrens som härvid uppstår mellan sådana näraliggande kommuner bör ordnas genom samverkan och uppdelning av olika funktioner mellan berörda kommuner t. ex. ifråga om serviceanläggningar, industriområden, kommunikationer m.m. Särskilt angelägen är sådan samverkan mellan kommunerna i Trestad samt mellan Åmål och Säffle. '

Länet, sett som en enhet, har en i jämförelse med många andra län relativt god service på de flesta områden. Orsaken härtill är framförallt att länet inrymmer två befolkningsrika primära centra, nämligen Borås

och Trestad, vilka uppväger den mindre tillgången på service i framförallt norra och södra länsdelen samt att en del av länet gränsar till Göteborgsregionen med dess rika serviceutbud. Sålunda har länet en fördelaktig position bland länen i fråga om tillgång till olika slag av utbildning, befolkningsunderlag för gymnasieregioner och tillgång till sjukvård.

Enligt 1968 års utbildningsutredning (U 68) föreslås Borås bli en högskoleort inom den västra utbildningsregionen. Redan idag finns bibliotekshögskola och förskoleseminarium där. U 68 har inte föreslagit någon högre utbildning för Trestad. Länsstyrelsen anser emellertid att länets båda primära centra på sikt bör erhålla högre utbildning i någon form. _

För den framtida hälso- och sjukvården i länet har landstinget upprättat en sjukvårdsplan. I denna avses en satsning ske främst på öppenvård och långtidsvård. Utöver de rent sjukvårdsmässiga och landstingsekonomiska motiven härför föreligger även stora regionalpoli- tiska fördelar med denna satsning.

En av de viktigaste riktlinjerna för kommunikationsplaneringen är att söka häva eftersläpningen av väginvesteringarna i länet, särskilt kring Trestad och Borås. En utbyggnad av vägsystemen bl. a. i dessa regioner är nödvändig om de skall kunna fungera väl som primära centra.

Den kraftiga expansionen av fritidssektorn medför att en större uppmärksamhet bör ägnas åt denna sektor. En ökad satsning inom detta område — framförallt i norra Dalsland och södra Boråsregionen — bidrar till en förstärkning av försörjningen för en del av den undersysselsatta arbetskraften i länets glesbygdsområden. Vidare skapas bättre förutsätt- ningar för ett vidmakthållande av serviceutbudet genom att kundunder- laget för detaljhandel och andra serviceinrättningar ökar. Genom en satsning på fritidssektorn uppnår man dessutom den effekten att länets attraktionsförmåga ökar som lokaliseringsområde för industrier och andra sysselsättningsskapande verksamheter. Till de mål som skall nås vid utvecklingen av den regionala strukturen hör en god miljö. Det är en uppgift som måste bevakas främst inom ramen för den fysiska planeringen. Tyngdpunkten i detta arbete ligger i den kommunala planeringen och i den planering på läns— och riksnivå som äger rum i anslutning till fullföljandet av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Det finns emellertid samband mellan miljöförhållanden och regionalpolitik som måste klargöras ytterligare för att diskussionerna kring utvecklingen av den regionala strukturen skall kunna föras vidare. Skilda handlingsalternativ i fråga om utvecklingen av den regionala strukturen kan ge olika förutsättningar att tillvarata miljövärden. Tillgång till en god miljö eller förekomsten av olika fysiska resurser kan innebära fördelar för de människor som skall bo i en region och för de produktiva verksamheter som lokaliseras dit.

15.2. Regional struktur

Målet för regionalpolitiken är att i länen bygga upp orter av olika karaktär vilka inbördes kompletterar varandra så att de tre välfärdsfakto- rerna arbete, service och miljö så långt möjligt blir tillgängliga för alla människor.

I det av riksdagen år 1972 beslutade regionalpolitiska handlingspro- grammet (prop 1972zlll, bil. 1) antogs en plan för den regionala strukturen. För länet gäller härvid följande klassificering.

Primära centra Borås Trollhättan/Vänersborg (del av Trestad) Regionala centra Alingsås Mark Ulricehamn Åmål/(Säffle) Kommuncentra Ale Bengtsfors1 Färgelanda Herrljunga Lerum Lilla Edet Mellerud Svenljunga Tranemo Vårgårda

Inte någon av de kommuner som yttrat sig över planen för den regionala strukturen har föreslagit någon ändring av denna. Det finns ej heller någon anledning att i detta länsprogram föreslå någon revidering av planen.

Två kommuner, Bengtsfors och Vårgårda har i sina yttranden berört riskerna för att den beslutade planen för den regionala strukturen skulle utgöra något slags ”facit” för företagens och myndigheternas lokalise- ringsbeslut. Det är emellertid inte korrekt att tilldela planen som sådan denna betydelse. Härför vore denna ett alltför grovt instrument. Vid konkreta lokaliseringsbeslut kommer nämligen hänsyn att få tas till en mängd förhållanden, vilka varierar från fall till fall. Däremot kommer det att genom regionalpolitikens höjda ambitioner bli allt mera nödvändigt för t.ex. de regionala myndigheterna att prioritera insatsbehoven i olika delar av länet. Sådana prioriteringar är emellertid inte enbart givna av en plan för den regionala strukturen.

Flera kommuner pekar ut serviceorter, vilka närmast skulle motsvara de kommundelscentra, vilka omnämns i planen för den regionala strukturen. Sådana kommundelscentra diskuteras av Alingsås och Sven— ljunga kommuner, i Sollebrunn resp. Överlida. Dessa kommuners

! I planen gjordes inte någon särskild klassificering av Dals-Ed. Dals-Ed får dock betraktas som ett kommuncentrum för närvarande.

uppfattning angående behovet av satsning på en särskild serviceort utöver centralorten i resp. kommun godtas. Anledningen härtill är främst de efter länsförhållandena relativt långa avstånden till vederbörande central- orter från områden omkring dessa serviceorter.

Sollebrunn och Överlida betraktas sålunda som viktiga serviceorter, men de uppfyller inte helt de kriterier vilka angivits för kommundels- centra i planen för den regionala strukturen. Åtgärderna på det kommunala planet och på länsplanet bör emellertid inriktas på att utanför de båda kommunernas centralorter understödja den lokala servicen i nämnda orter.

Bengtsfors ]

j ,

Trollhättan

! (IQSOIIebrunn

[fw

/ . / . xxxl'lerruunga

_yårgårdalr

/ . i. ,4 x'

/ i

Teckenförklaring

& Storstadsområde A A . .

.1

r . ,,

Mark*$vonliunga . | l

l

.

/0verlida

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

( l l

Länsgräns _______ Kommungräns _- Gräns för inre stödområdet 0 50 km _ Gräns för allm. stödområdet l_L__A__l_|_.J Svart färg 1972 års beslut Röd färg Lstzs förslag till ändring

i länsplanering 1974

Fig. 15:I Regional struktur, Älvsborgs län i l | 20

15.3. Planeringsnivå

Samlade insatser med regionalpolitiskt syfte förutsätter att man inom skilda samhällssektorer har ett gemensamt underlag för bedömningar vid lokaliserings— och dimensioneringsbeslut. I den översiktliga planeringen på både kommunal och statlig nivå är befolkningsutvecklingen en naturlig och viktig utgångspunkt. 1 det regionalpolitiska handlingsprogrammet från år 1972 angavs därför gemensamma planeringsförutsättningar för länen i form av befolkningsramar.

Som en allmän metod vid befolkningsramens — 430 000 invånare — nedbrytning på kommuner har observerade historiska trender i befolk- ningsutvecklingen i olika kommuner studerats och allmänna bedömningar gjorts av näringslivets utveckling i olika delar av länet. Dessutom har diskussioner förts med företrädare för länets olika kommuner rörande rimlig planeringsnivå för varje kommun.

Vid fördelningen av länets befolkningsram har länsstyrelsen också tagit fasta på dåvarande inrikesministerns uttalande att planeringen i de delar av länen, som ligger utanför stödområdet, skall inriktas på ”vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxt- främjande åtgärder”.

1 tab. 15:1-Aredovisas fördelningen av länets befolkningsram på kommuner för åren 1980 och 1990. Fördelningen, som länsstyrelsen beslutade i november 1973, har uttryckts i form av ett s. k. planeringsal- ternativ (planeringsnivå med osäkerhetsintervall).

I det prognosarbete, som hittills bedrivits inom ramen för länsplane- ring 1974, har ett betydligt mera utvidgat faktaunderlag utnyttjats än det som tidigare varit tillgängligt. På grundval av länsplanering 1974 kommer därför en översyn av gällande planeringstal för kommuner att göras.

Vid upprättandet av förslag till planeringsnivåer för länets kommuner för åren 1980 och 1990 har utgångspunkten varit dels egna prognoser och dels de riktlinjer som tidigare redovisats. Vidare har kommunernas synpunkter på planeringsunderlagets prognoser beaktats. Skillnaderna mellan, inorn länsstyrelsen utarbetat och kommunernas förslag till planeringsnivåer, är störst för kommunerna Bengtsfors, Trollhättan, Ale, Mark och Borås där skillnaden uppgår till 1 000 personer år 1980 för vardera kommunen. För år 1990 har inte alla kommuner angivit några befolkningstal. Skillnaderna mellan länsstyrelsens förslag och de kommu- ner som angivit siffror för detta år är störst för Bengtsfors, Lilla Edet, Alingsås, Svenljunga och Mark.

Sammanfattningsvis kan anföras att de samlade planeringsnivåerna för länets kommuner för år 1980 ligger drygt 2 000 invånare över länsstyrel- sens förslag. Även för år 1990 ligger kommunernas tal över (drygt 7 000) länsstyrelsens förslag. Framförallt beror dessa skillnader på att kommu- nerna har mera optimistiska prognoser för industrin ochjordbruket än planeringsunderlaget. Endast i mindre utsträckning beror skillnaderna på olika prognosbedömningar för övriga näringsgrenar, pendling eller för- värvsfrekvenser.

Många kommuner anser att planeringsunderlagets prognoser skulle

Tab. 15:l Befolkning, prognos och planeringsnivå för Älvsborgs län

Kommun

Faktisk

befolkning

1970 1974

Befolkningsramar

enligt länsstyrel-

sens beslut 1980

Prognos, läns- planering 1974

Länsstyrelsens förlag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

Åmål Bengtsfors Dals—Ed Färgelanda Mellerud Vänersborg Trollhättan Lilla Edet Ale

Lerum Alingsås Vårgårda Herrljunga Ulricehamn Tranemo Svenljunga Mark

Borås

Summa länet

13 477 12 527 5 003 6 299 10595 32 580 48 433 10062 17 637 23 645 26562 7 806 9 026 21285 11594 9 731 29 025 107 486

13298 12 434 5 202 6 858 10439 34 408 49 582 10927 21580 27 644 27 529 8176 8 884 21441 11739 9 989 29 969

13 5001 17 3001

6 6601 9 8001 34 5001 55 0001 11 0001 22 0001 30 5001 28 5001 8 0001 8 7001 21 0001 11 8001 9 8001 30 5001

500 500 400 600 500 1 000 400 1 000 1 000 500 300 300 500 300 300 500

105 554 112 0001 2 000

13500 12 700 5 200 7 100 10 200 35 000 54 000 11 600 23500 31 000 28 800 8 400 9 000 21 900 12 000 10 300 30 800 109 800

13 900 12 700 5 200 7 100 10 200 36 000 57 000 13 100 25 000 35 000 30 500 9 000 9 100 22 700 12 100 10 400 31 900 111 000

14 0001 500 13 0001 500

5 4001 200 7 1001 300 102001 400 35 00011 000 54 00011 500 11 6001 500 23 5001 700 31 00011 000 28 8001 900 8 4001 400

9 0001 4 00 22 4001 700 12 0001 500 10 3001 400 31 30011 000 112 00012 000

15 0001 500 135001 500

5 6001 200 7 1001 300 10 2001 400 36 00011 000 57 00011 500 131001 500 25 0001 700 35 00011 000 305001 900 9 0001 400

91001 400 23 7001 700 121001 500 10 4001 400 33 00011 000 115 0002 000

402 773

415 646 430 000110 600

434 800 451 900 439 000 460 300

410. OOO—430 000

Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974

innebära problem ifråga om åldersfördelning, underlag för service, tillgången på arbetstillfällen för välutbildad ungdom, utnyttjandegraden för kommunala investeringar m. m. Några kommuner påtalar även ökade problem i fråga om skatteunderlag och arbetsmarknadens bristande differentiering som en följd av planeringsunderlagets prognoser jämfört med kommunernas egna prognoser.

Motiven för att i norra Dalsland låta planeringsnivåerna överskrida prognoserna är dels att vidga arbetsmarknadens storlek och dels att förbättra underlaget för lokal och regional service i området. Färeglanda, Melleruds, Uddevalla, Trollhättans, Vänersborgs och Lilla Edets kommu- ner ingår till större delen i en gemensam arbetsmarknadsregion. Plane- ringsnivåerna för de kommuner i länet som ingår i denna region sammanfaller i stort sett med prognoserna, varför inga extra tillskott av arbetstillfällen utöver den spontana utvecklingen anges här.

Även i kommunerna Ale, Lerum, Alingsås och Vårgårda sammanfaller föreslagna planeringsnivåer och befolkningsprognoser.

I Boråsregionen föreslås planeringsnivåerna överskrida befolknings- prognoserna i framförallt kommunerna Borås men även i Ulricehamn och Mark. Motiveringen härför är framförallt den starka önskvärdheten av att påskynda näringslivets differentiering i regionen.

15.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Utbyggnaden av samhällsfunktionerna är ett viktigt regionalpolitiskt medel, då den påverkar människornas levnadsmiljö och näringslivets produktionsbetingelser. Länsstyrelsen ansvarar för att de sektoriella utbyggnadsresursernas fördelning inom länet sker i överensstämmelse med de regionalpolitiska målen. ] några frågor såsom fördelning av de av statsmakterna beslutade ramarna för bostadsbyggandet, fattar länsstyrel- sen egna beslut i viss omfattning. I andra fall gör länsstyrelsen prioriteringar mellan kommunerna eller lämnar synpunktertillvägledning för andra myndigheters beslut, t. ex. när det gäller utbyggnaden av det statliga vägnätet. Högsta skatteutjämningsbidrag i länet utgår till kommunerna i Dals- land och därvid särskilt till Dals-Eds kommun (648 kr./inv.). Även kommunerna Färgelanda, Vårgårda och Mellerud m. fl. erhåller relativt höga bidrag (565, 413 resp. 451 kr./inv.).

I enlighet med förslag i prop. 197lz29 beslöt 1971 års riksdag (inU 1971:15, rskr 1971:196) angående omlokalisering av central statlig förvaltning. Härvid fattades beslut om att omlokalisera statens provnings- anstalt och bibliotekshögskolan med ca 220 resp. 40 anställda till Borås. Enligt beslut av 1972 års riksdag skall även statens institut för företagsutveckling lokaliseras till Borås, vilket innebär ett extra tillskott av ca 100 arbetstillfällen i kommunen. Lokaliseringsstöd har utgått till länet i den omfattning, som framgår av tab. I 5 :2.

Tab. 15.'2 Lokaliseringsstöd till ännu verksamma industriföretag i Älvs- borgs län under perioden 1 juli 1965—30 augusti 1974

Antal 1 OOO—tals kronor Faktisk syssel— företag ———————————— sättningsökning i Lån Bidrag Summa stödföretagen fram till 1974-12-31 Dalsland 40 101 175 18 868 120143 1716 Borås A- region 24 33 290 — 33 290 1 392 Hela länet 64 134 465 18 868 153 433 3 108 Länets andel av riket 6,0 % 6,0 % 3,2 % 5,4 % 9,8 %

] Dalsland har kommunerna Åmål och Bengtsfors/Dals—Ed fått den största andelen av stödet. l Boråsregionen är Borås kommun helt dominerande. Stödet för Boråsregionen har dock under perioden 1972—1974 legat på en låg nivå med relativt ringa sysselsättningseffekt. Länet har fått ca 6 % av det totala lokaliseringsstödet i landet under perioden och 10 % av syselsättningsökningen i alla de företag i landet som erhållit lokaliseringsstöd. Denna ökning kan dock endast delvis tillskrivas lokaliseringsstödet. Länets andel av rikets industrisysselsatta var nära 7 % år 1970.

[ länet har utbildningsstöd utgått under perioden 1 juli 1970—31 december 1974 som framgår av tab. 15.3.

Tab. 15.3 Utbildningsstöd till företagen i perioden 1 juli 1970—31 december 1974

länets kommuner under

Antal Milj. kr. Antal företag elever Dalsland 40 5,34 1 023 Borås A-region 6 3,07 362 Hela länet 46 8,41 1 385

Närmare 60 % av transportstödet till länet under perioden 1971—1973 gick till sex större företag som producerar papper och sågade trävaror. Länets andel uppgick till 2 % av bidragen i hela riket under perioden. Transportstödet har ökat mer i riket än i länet, med något sjunkande andel för länet som följd.

Under perioden 1964—1973 har enbart företag i Dalsland och Boråsregionen fått utnyttja investeringsfonderna av lokaliseringspolitiska skäl. Företagen i Boråsregionen svarar härvid för ca 80 %. Antalet anställda är 1973 i berörda företag utgjorde drygt 18 000 i Boråsregionen och nära 4 000 i Dalsland.

Utnyttjande av investeringsfondmedel har varit av stor betydelse för Dalsland och Boråsregionen. Liksom ifråga om lokaliseringsstöd svarar även här ett fåtal företag för en hög andel av sysselsättningsökningeni de företag som tagit i anspråk investeringsfondmedel, t. ex. Volvo AB i

Färgelanda och i Bengtsfors samt den planerade anläggningen i Borås.

Betydelsen av samhällets transportstöd skulle kunna väsentligt öka om även frakter i Vänersjöfart blev bidragsberättigade för norra Dalsland, främst Åmål.

15.5. Arbete

15.5.1. Sysselsättningsutvecklingen

Älvsborgs län är ett av rikets mest industrialiserade län. År 1970 var drygt 43 % sysselsatta inom tillverkningsindustrin mot riksgenomsnittets 31 %. Kännetecknande för länets näringsliv är vidare den låga sysselsätt- ningsgraden inom servicenäringarna och främst då inom den offentliga sektorn.

Antalet sysselsättningstillfällen ökade mellan åren 1965 och 1970 i Tvåstadsområdet och Ale/Lerumsområdet, där samtliga näringsgrenar utomjord— och skogsbruk haft en positiv utveckling. I Dalsland skedde en sysselsättningsminskning främst orsakad av den kraftiga tillbakagången inom jord- och skogsbruk. I Alingsås/Vårgårdaområdet och Boråsregio- nen utgjorde nämnda näringsgren jämte en vikande industrisysselsättning den främsta förklaringen till nedgången i sysselsättningen.

Inom gruppen primära centra har Trollhättans kommun haft en mycket positiv utveckling under 1960-talets senare hälft, medan motsatta förhållandet gäller för Borås kommun. Den främsta förklaringen härtill står att finna i den vikande industriutvecklingen. Även när det gäller servicenäringarna utvecklas dessa i Borås under gruppgenomsnittet. Bland länets regionala centra kan särskilt framhållas den i förhållande till gruppgenomsnittet sämre industriutvecklingen i kommunerna Alingsås och Åmål. Den klart gynnsammaste näringsutvecklingen av länets regionala centra har Marks kommun haft, där i synnerhet servicesyssel- sättningen expanderat kraftigt. I gruppen kommuncentra har Lilla Edets kommun totalt sett den gynnsammaste näringslivsutvecklingen i länet.

Under 1970-talet förväntas antalet arbetstillfällen i länet ligga kvar på en oförändrad nivå. Med utgångspunkt i de enskilda näringsgrenarnas utveckling i hela riket enligt långtidsutredningens bedömningar kan som jämförelse nämnas att nedgången av länets arbetstillfällen skulle uppgå till drygt 7 400 personer. Den främsta förklaringen till skillnaden mellan länsstyrelsens prognos och långtidsutredningens bedömningar är att i den förra antas en positivare utveckling inom främst industrin och en negativare utveckling inom offentlig sektor.

Bland länsdelarna väntas antalet arbetstillfällen under 1970-talet öka i Tvåstad, Ale/Lerum och Alingsås/Vårgårda där framförallt den offentliga sektorn förväntas växa. lnom de nämnda områdena antas även industri— sysselsättningen öka.

l Dalsland, som under de senaste åren har haft en betydande sysselsättningsökning inom industrin, antas utvecklingen av antalet arbetstillfällen inom industri och offentlig förvaltning bli förhållandevis gynnsam jämfört med 1960-talets sista hälft, medan i Boråsregionen

endast den offentliga förvaltningen förväntas växa. I Boråsregionen beräknas nedgången av industrisysselsättningen uppgå till nära 2 300 personer.

Under 1980-talet beräknas länet få en positiv utveckling med 5 000 nya sysselsättningstillfällen. Det är främst den offentliga sektorn som bedöms vara expansiv, bl.a. beroende på effekter av arbetstidsförkort- ning. Samtliga länsdelar bedöms få sysselsättningsökningar under perio— den.

Antalet sysselsatta under perioden 1965—1990 framgår av tab. l5:4.

15.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen

l Älvsborgs län är Borås kommun ett tydligt exempel på en stor arbetsmarknad med ensidig näringsstruktur. Tekoindustrin dominerar starkt, men genom ortens storlek har den enskilde dock större valfrihet än vad som har varit fallet om orten hade varit mindre. Man har nämligen dels relativt många olika företag inom den dominerande branschen som tänkbara arbetsgivare och dels är tjänstesektorn betydande, om man enbart ser till antalet tänkbara arbetstillfällen.

Trestad kan betecknas som en stor arbetsmarknad med en relativt differentierad näringsstruktur. Trollhättan är visserligen en utpräglad industriort och Vänersborg mycket tjänstedominerad, men tillsammans med Uddevalla blir Trestadsregionen en både stor och någorlunda differentierad arbetsmarknad av hög kvalitet. Fördelarna med dessa egenskaper hos regionen skulle givetvis kunna utnyttjas effektivare om

Tab. 15:4 Sysselsatta i Älvsborgs län

Kommun Antal sysselsatta

1965 1970 1980 1990 Åmål 5 693 5 364 5 286 5 469 Bengtsfors 5 722 5 262 5 116 5 101 Dals-lid 2 079 1 799 1 865 1 848 Färgelanda 2 690 2 022 2 390 2 379 Mellerud 4 489 3 933 3 602 3 508 Vänersborg 14 535 14 770 14 918 15 276 Trollhättan 20 301 22 519 25 065 26 969 Lilla Edet 3 604 3 463 3 752 4 100 Ale 6 044 6 209 6 484 6 921 Lerum 4 346 5 240 5 139 5 540 Alingsås 11 338 10 767 10 628 10 995 Vårgårda 3 261 2 895 2 796 2 972 Herrljunga 4 258 3 930 3 616 3 546 Ulricehamn 10 289 9 715 9 215 9 432 Tranemo 5 607 5 361 5 059 4 828 Svenljunga 4 530 4 243 3 955 3 857 Mark 12 900 12 572 12 134 12 338 Borås 52215 51169 50 073 51346

Summa länet 173 901 171233 171093 176 425

kommunikationer och andra faktorer på transportområdet förbättras, så att onödiga splittringar uppstår mellan de i området verkande orderna.

Färgelanda, Dals-Eds och Melleruds kommuner i Dalsland är relativt små och har dessutom en näringsstruktur, där jord- och skogsbruk är mycket dominerande. Även Bengtsfors kommun har ett svagt differentie- rat näringsliv, där skogsindustrin dominerar. Åmåls kommun har en väl differentierad arbetsmarknad som näst Alingsås kommun är den fördelak- tigaste i länet om man har rikets struktur som jämförelsenorm. För Åmåls del har den förhållandevis goda differentieringsgraden stor betydelse för arbetsmarknaden i norra Dalsland och i viss mån Säffleom- rådet. Valfriheten för de arbetssökande blir härav gynnsammare än om en låg differentiering förelegat. Emellertid är själva arbetsmarknaden i det aktuella området för liten i så motto att Åmål ensamt inte helt kan kompensera de omgivande kommunernas förhållandevis mindre differen- tierade näringsliv.

I Älvsborgs län är nettopendlingen negativ, dvs. utpendlingen från länet är större än inpendlingen till länet. Under 1970- och 1980-talen växer detta utpendlingsöverskott kraftigt enligt länsstyrelsens prognoser. Trots den kraftiga tillväxten i absoluta tal, från år 1970 räknat, är dock den relativa tillväxttakten klart dämpad jämförd med hittillsvarande tillväxttakt. Detta beror bl. a. på den väntade utvecklingen av de faktorer som orsakar pendlingen i länet, nämligen fördelningen av bostäder, fördelning av och struktur i arbetstillfällena i länet och i vissa orter utanför länet samt minskad ökningstakt i personbilsinnehavet. Dessutom kan de framtida energipriserna förväntas innebära en viss dämpning av pendlingen med framförallt personbil.

Bland kommunerna återfinns de största och snabbast växande utpend- lingsöverskotten i kommunerna Ale och Lerum, vilka ingår i Göteborgsre- gionens bostads— och arbetsmarknad. Även andra kommuner utanför Göteborg och Borås m.fl. orter har relativt stora och ibland kraftigt växande utpendlingsöverskott.

Älvsborgs län tillhörde de få län som under perioden 1968—1973 hade ett överskott i den inrikes flyttningen. Den största inflyttningen från utlandet har skett till framförallt kommunerna Trollhättan och Borås. Detta flyttningsmönster antyder att det varit svårt att rekrytera inhemsk arbetskraft till industrin i dessa centra. Under de hittillsvarande åren under 1970-talet har flyttningsrörelsen dock ändrat karaktär. Den inrikes flyttningen har blivt mera positiv samtidigt som ett underskott uppstått i den utrikes flyttningen.

I kommunerna inom Älvsborgs län är sysselsättningens differentiering betydligt mindre än såväl riksgenomsnittet för resp. ortstyp som genomsnittet för hela riket. Trots detta har en gynnsammare sysselsätt- ningsutveckling inträffat än om rikets tillväxttakt skulle ha gällt. Detsamma förväntas ske även under 1970-talet. Teko väntas minska långsammare än riksgenomsnittet även under 1970-talet. Verkstads- industrin antas däremot öka snabbare. Den offentliga sektorn bedöms öka något i underkant, jämförd med riksutvecklingen. Boråsregionens kommuner (framförallt Borås) utgör typexempel på nyssnämnda möns-

ter. l Svenljunga och Marks kommuner ersätts verstadsindustrins betydel- se av träsektorn resp. delar av den offentliga sektorn.

För dalslandskommunerna väntas 1970-talet betyda en gynnsammare strukturell utveckling än sista hälften av 1960-talet. Denna tendens antas dock bli något mindre uttalad för Åmåls och Bengtsfors kommuner. I dessa båda kommuner väntas nämligen strukturerna inte bli starka nog att bidra till en sysselsättningsutveckling som är gynnsammare än vad riksgenomsnittet skulle innebära. I någon mån är förhållandet likartat beträffande Alingsås och Lilla Edets kommuner.

lnom Tvåstadsområdet visas ogynnsamma strukturer rörande närings- livets sysselsättning på så sätt att tillväxtbetingelserna skulle varit fördelaktigare i Vänersborgs kommun, om inte den offentliga sektorn redan tidigare än under här studerade perioder blivit så dominerande och industrin (framförallt metallindustrin) varit och väntas bli så underrepre- senterad. I förhållande till kommunens sysselsättningsstorlek blir därmed sysselsättningstillväxten förhållandevis låg även under 1970-talet. För Trollhättans del är visserligen strukturen ogynnsam (relativt liten offentlig sektor), men kommunen har i förhållande till sin sysselsättnings- storlek en gynnsammare utveckling (mest på grund av industrin) än vad man kunde förvänta sig, om riksutvecklingen hade gällt för kommunen. Ses de båda kommunerna som en enhet uppnår man en betydligt gynnsammare struktur i sysselsättningstillväxten.

Under perioden 1965—1970 var andelen förvärvsarbetande bland både män och kvinnor högre i Älvsborgs län än i riket i övrigt. Anmärknings— värt hög har kvinnornas förvärvsfrekvens varit framförallt i kommunerna i Boråsregionen.

Kommunerna i Boråsregionen jämte Vänersborgs kommun har bland de högsta kvinnliga förvärvsfrekvenserna i riket. För att vara delar i ett storstadsområde har Ale och Lerums kommuner låga kvinnliga förvärvs— frekvenser.

Medelinkomsten i länet uppgick år 1972 till 22 300 kronor mot riksgenomsnittet 24 400 kronor. Endast i Lerums kommun översteg medelinkomsten rikets värde. lnom samtliga delar av näringslivet låg medelinkomsten i länet under riksgenomsnittet. Den största avvikelsen noteras för länets tillverkningsindustri, vars inkomstnivå år 1971 låg 3 900 kronor under riksgenomsnittet.

15.5.3. Vissa förslag till åtgärder

Inför 1970-talets utveckling löper länets relativt odifferentierade yrkesstruktur av allt att döma en risk att konserveras. Därför är det önskvärt att åstadkomma en påverkan av den spontana utvecklingen i länet bl.a. genom ökat informationsutbyte mellan arbetsmarknadens parter samt utbildnings- och fortbildningsprogram för att söka påverka den ogynnsamma strukturen. Viktiga led i en allmän målsättning att kunna differentiera länets näringsliv är därvid att stimulera metallin- dustrins tillväxt inom länet och samtidigt söka göra nedgången inom teko

så skonsam som möjligt för arbetsmarknaderna i berörda kommuner.

Flera remissinstanser föreslår upprättande av kommunala sysselsätt- ningsplaner eller kommunala sysselsättningsprogram. Stora fördelar skulle vinnas med dylika planer. Dessa skulle utmynna i prognoser och målsättningar i fråga om arbetsmarknad och service. Härigenom skulle kommunerna erhålla ett bättre beslutsunderlag i planeringsfrågor, samti- digt som dessa näringslivsprogram skulle kunna utgöra byggstenari den planering som bedrivs på länsplanet.

De fram till 1970-talets början relativt rikliga tillgångarna till reservar- betskraft, såsom invandrare m.fl. har uppskjutit en på sikt nödvändig omstrukturering i produktionsteknisk mening i Boråsregionen. En restrik- tiv invandringspolitik betyder främst för berörda kommuner en ökad konkurrens om arbetskraftsreserverna. En målsättning för att öka möjligheterna för företagen att skaffa arbetskraft blir då att aktivera de latenta arbetskraftstillgångarna. En stor del av dessa utgörs av kvinnor.

Ökade insatser för att bereda arbetskraften bättre möjligheter till yrkesutbildning, fortbildning och omskolning är önskvärda. För att främja anpasningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft krävs ett ökat informationsutbyte mellan olika parter på arbetsmarknaden. Vidare bör ett ökat ansvar för en planering av sysselsättningsutvecklingen lämnas på kommunerna.

Från länets synpunkt bör kommunerna i Stor-Göteborg åstadkomma en högre grad av decentralisering av arbetstillfällen än den som f.n. gäller. Framförallt bör självförsörjningsgraden ifråga om arbetstillfällen, den s. k. egensysselsättningen, ökas i Lerum och Ale.

Det relativt låga befolkningsunderlaget för bl. a. kvalificerad service i Åmål/Säffleområdet samt önskvärdheten av att vidga arbetsmarknadens storlek för att åstadkomma gynnsamma konsekvenser för valfrihet och trygghet på arbetsmarknaden motiverar särskilda insatser för att upprätt- hålla och helst öka befolkningsunderlaget i och omkring kommunen. Som en önskvärd åtgärd för att stödja utvecklingen i detta område föreslås att ett s. k. industricenter kommer till stånd.

Planeringen av beredskapsarbeten bör förbättras i länets kommuner. Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden bör därför tillsammans med kom- munerna överväga formerna för att förbättra denna planering.

Under senare år har investeringsfonderna fått en allt större betydelse som regionalpolitiska medel. Företagens ansökningar om att få använda sina investeringsfondmedel handläggs av länsarbetsnämnderna, arbets— marknadsstyrelsen och finansdepartementet. Vid behandlingen av ären- den som gäller större investeringar i byggnader och anläggningar bör även regionalpolitiska, planmässiga och miljövårdsmässiga synpunkter sam- manvägas. Länsstyrelserna bör därför i framtiden få ett ökat inflytande på investeringsfondernas användning beträffande för länets utveckling betydelsefulla projekt.

De hittillsvarande statliga insatserna i länet i form av regionalpolitiskt stöd och kreditpolitiska insatser har haft viss betydelse för länets utveckling. Emellertid har stödmöjligheterna i Boråsregionen inte utnytt- jats såsom önskvärt vore. Därför föreslås att ett bättre utnyttjande av det

regionalpolitiska stödet till framförallt Boråsregionen kommer tillstånd.

Med tanke på den pågående produktionstekniska omstruktureringen inom tekonäringen är det angeläget att åtgärder sätts in, så att inte alltför drastiska förändringar av branschens sysselsättningsläge i Boråsregionen uppkommer. En alltför snabb nedgång skulle leda till välfärdsförluster för enskilda och till ett ineffektivt utnyttjande av såväl arbetskraft som kapital från samhällelig synpunkt. Ett fortsatt stöd till tekonäringen genom det 5. k. "Utvecklingsprogram TEKO” och exportstödet, lånega- rantier, strukturstöd osv till denna bransch bör förlängas ytterligare några år framåt.

En angelägen målsättning för den fortsatta verksamheten inom länsplaneringens ram är att SCB i större utsträckning än hittills ges ökade resurser för att höja aktualiteten i den regionala statistiken och bygger ut denna i ökad utsträckning för de regionala statistikkonsumenternas behov. En annan målsättning av stor betydelse för samhällsplaneringen inom länen är att länsstyrelserna ges resurser till en ökad användning av ADB.

15.6 Service

Nedan anges vissa förslag till åtgärder som länsstyrelsen anser väsentliga för att ge länets invånare en förbättrad service.

15.6.1. Utbildning och kulturell verksamhet

1 kommunerna Vänersborg, Alingsås, Ulricehamn, Mark och Borås är det motiverat att kommunerna överväger en lokalisering av högstadiesko- lor till någon ort eller några orter utanför centralorten. Förutom att skolservicen härigenom skulle förbättras erhålls positiva effekter för tätortsutvecklingen i berörda områden.

Det är av stort regionalpolitiskt intresse att elevunderlaget i Åmåls, Alingsås och Ulricehamns gymnasieregioner upprätthålls på längre sikt.

Landstingets planerade utbyggnader av gymnasieskolans vårdlinje samt sjuksköterskeutbildningen i Borås och Vänersborg bör ske så snart som möjligt.

Högskoleutbildning i Fyrstad bör bli föremål för ny utredning. Starka skäl talar för postgymnasial utbildning i någon form i Fyrstad, såsom framgår av länsstyrelsens remissvar över U:68. Vidare bör den i U:68 föreslagna högskoleutbildningen i Borås komma till stånd, då den är i linje med länsstyrelsens regionalpolitiska målsättning.

Framförallt Borås, Marks och Ulricehamns kommuner bör intensifiera sina ansträngningar att få ett större utbildnings- och omskolningsprogram för människor i Boråsregionen. De anställda i tillbakagående branscher bör ges ökade möjligheter till yrkesutbildning. Vid fördelning av resurser för utbildning bör dessa kommuner ges hög prioritet. Särskilt gäller detta de nya studiesociala bidragen.

I enlighet med bl. a. länsberedningens förslag bör landstinget tillsam—

mans med kommunerna genom en medveten planering söka tillgodose ett tillfredsställande utbud av kultur i länet. Landstinget arbetar också f. n. med ett kulturpolitiskt handlingsprogram. [ Fyrstad bör ett fördjupat samarbete komma till stånd främst i fråga om teater, orkestermusik och bildkonst.

15.6.2. Hälso- och sjukvård

Landstinget är i avseende på hälso- och sjukvård uppdelad i norra och södra sjukvårdsdistriktet, med ett centrallasarett i Borås och ett i Vänersborg-Trollhättan.

Genom sjukvårdsplanen kommer behovet av hälso- och sjukvård i högre grad framgent att tillgodoses ivarje kommun. Om sjukvårdsplanen kan förverkligas inom avsedd tid, vilket dock inte är säkert men högst önskvärt, har betydande insatser gjorts för att ytterligare tillgodose länsinvånarnas behov av hälso- och sjukvård. Sjukvårdsplanen känneteck- nas av en kraftig utbyggnad av öppenvården. Nya principer har kommit fram för organisationen av hela vårdsektorn utanför sjukhus. Tidigare provinsialläkare har ersatts med distriktsläkare vid läkarstationer som planeras bli uppbyggda i varje kommun. Specialistfunktioner föreslås inrättade främst inom barnmedicin i flertalet kommuner. Bäckefors lasarett kommer härvid att inta en särställning med ett större geografiskt upptagningsområde och flertalet specialister utanför centrallasarettet.

En annan viktig målsättning för landstinget är att successivt under planperioden bygga sjukhem i varje kommun. Till dessa sjukhem förväntas vårdtagare från såväl somatiska som psykiatriska sjukhem och sjukhus. I Trestadsområdet har frågan om nytt lasarett för norra länsdelen aktualiserats genom beslut om placeringen av en sådan enhet på en plats mellan Vänersborg och Trollhättan. Tankar har i olika sammanhang även framförts på ett gemensamt centrallasarett med norra Bohuslän. Strävandena att samverka mellan berörda länsdelar och kommuner synes dock på relativt lång sikt bäst tillgodoses genom t. ex. utbyte av vårdspecialiteter, vilket landstingen kan förväntas bygga ut. Liksom för att underlätta samverkan inom andra sektorer måste särskild hänsyn tas till behovet av utbyggda kommunikationer till och inom Trestadsområdet.

Bäckefors lasarett avses bli successivt ändrat till en vårdcentral med 20 observationsplatser och vissa specialister. Dessutom skall ingå jourcentral och distriktvård rn. m. samt 40 sjukhemsplatser för långvarigt kroppsju- ka. Enheten får namnet Dalslands sjukhus.

För att säkerställa en fungerande service, vård och tillsyn för de äldre i kommunerna bör någon form av vård- och serviceplan övervägas i varje kommun. En sådan plan skulle kunna ta upp såväl sluten åldringsvård på sikt i kommunens olika delar som de olika öppna former av service som kan förekomma, t. ex. kommunalt bostadsbidrag, väg- och snöröjnings- bidrag, färdtjänst och hemhjälp. Planen skulle upprättas i kontakt med motsvarande planer på landstinget, främst för långtidssjukvården. Genom planen kan kommunen i ett sammanhang bedöma värdet av olika insatser

personellt och ekonomiskt inför överväganden att bygga ut eller omfördela insatserna för de äldre.

Om målsättningen att utjämna förvärvsfrekvenserna för kvinnor skall kunna genomföras krävs bl. a. att utbyggnaden av förskola och familje- daghem ytterligare påskyndas. Behovet är relativt sett mest eftersatt i dalslandskommunerna, Dals-Ed möjligen undantaget, samt Lilla Edet, Vårgårda och Svenljunga. För en snabb utbyggnad av barntillsyn krävs omfattande statsbidrag med häntyn till kommunernas starkt begränsade ekonomiska resurser.

15.6.3. Kommunikationer

De av chefen för kommunikationsdepartementet uppställda målen angående en oförändrad servicenivå inom vägsektorn går ej att upprätt- hålla på de sekundära och tertiära vägarna i Älvsborgs län, då utbyggna- den av de stora vägarna måste prioriteras i länet. I Älvsborgs län — med relativt sett stora behov av investerings- och driftutgifter på riksvägnätet —- kommer servicenivån på de sekundära och tertiära vägarna att släpa efter i förhållande till riket. Dessa ogynnsamma effekter skulle kunna mildras genom ett annat system för fördelning av ramar inom vägsektorn.

De mera övergripande riksvägsprojekten i länet borde härvid ges en särskild ram, grundad på en riksmässig prioritering, så att övriga vägar kunde får en rättvisare medelstilldelning i olika län. Länet bör till följd härav erhålla en betydligt större andel av den totala ramen för länsvägar.

På grund av de uttalanden, som gjorts av kommunikationsministern, förutsätter länsstyrelsen att riksväg 40 i sin helhet kan öppnas för trafik i nära anslutning till färdigställandet av flygplatsen vid Landvetter eller senast våren 1978. Vidare förutsätts att den regionalpolitiskt synnerligen viktiga utbyggnaden av riksväg 45, inkl. Stallbackabron i Trollhättan inte ytterligare försenas i kommande flerårsplaner för riksvägar och primära länsvägar.

Av regionalpolitiska skäl föreslås också att möjligheterna att i betydande grad tidigarelägga utbyggnaden av riksväg 41, Hallands länsgräns—Borås, utreds snarast. Skälen för en ytbyggnad har ingående redovisats ovan och i långtidsplanen för byggande och förbättring av statsvägar under perioden 1976—1985.

För att åstadkomma en gemensam arbetsmarknad och för att få Trestad att fungera som en gemensam marknad i andra sammanhang krävs åtgärder på kommunikationsområdet. En avsevärd förbättring av kommunikationerna uppstår vid den planerade utbyggnaden av vägsys- temet i Trestad med bro vid Stallbacka. Det är också angeläget att åstadkomma en samordning av kollektivtrafiken inom resp. kommuners centralorter och mellan kommunerna i detta område.

Genom ett initiativ med billiga månadskort bör man i t. ex. Trestads- området, Boråsregionen och Götaälvdalen kunna åstadkomma en avsevärt bättre tillgänglighet till i första hand arbetsplatserna. Samma effekt kommer en sänkning av biljettpriserna i form av regionala rabatter, som nu utreds av en statlig utredning, att få. Kommunerna bör även söka

åstadkomma en samordning av arbetstiderna vid olika arbetsplatser. Möjligheterna för billösa personer, som önskar gå ut i förvärvsarbete, att utnyttja skolbuss- och färdtjänstsystem är begränsade. Därför skulle statligt stöd behövas till att bygga ut allmän färdtjänst i områden som saknar kollektiv linjetrafik. Enligt länsstyrelsens mening talar starka skäl för att genom transportstöd eller andra åtgärder främja fraktfarten på Vänern och Trollhätte kanal.

15.6.4. Bostäder

Enligt bostadspolitikens övergripande mål skall hela befolkningen kunna erbjudas tillräckligt stora och välutrustade lägenheter. Bostadsbyg- gandet i Älvsborgs län har uppfyllt den övergripande målsättningen. Utrustningsstandarden för bostadsbeståndet som helhet är dock sämre i länet än i riket trots att klara förbättringar under 1960-talets sista hälft åstadkommits och därmed ett närmande till riksgenomsnittet har skett. Det borde dock skapas utrymmen även framgent för att en god del av resurserna till bostadsbyggandet reserveras för ersättningsproduktion och sanering.

Mot bakgrunden av att länet fortfarande har en förhållandevis stor andel av lägenheterna av sämre standard (kvalitetsgrupperna 4—7), jämfört med riksgenomsnittet, föreslås åtgärder för att stimulera till en högre saneringsverksamhet. Bl. a. bör resurserna för den statliga förbätt- ringslåneverksamheten finnas kvar. Vidare bör intensifierade ansträng- ningar göras för att stimulera kommunerna att upprätta saneringsprogram inom ramen för de årliga kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Det hittills praktiserade dispensförfarandet bör härvid successivt kunna tas bort.

För att underlätta en på sikt eftersträvansvärd utjämning av förutsätt- ningarna för konsumenternas val av boende form bör bostadsplaneringen inriktas på att ge förekommande upplåtelseformer en ökad spridning på bostadsbeståndets olika slag av hustyper. Detta innebär framförallt en medveten inriktning mot hyresförfarande vid upplåtande av småhus och ökade möjligheter till ägande och bostadsrätt i flerfamiljshus.

15.6.5. Övrig offentlig förvaltning

Människornas möjlighet att på ett billigt och enkelt sätt besöka serviceinrättningar underlättas vid en långt gående decentralisering. Emellertid ökar kostnaderna vid ökad decentralisering och i vissa'fall kan också servicens kvalitet försämras. När fördelarna för befolkningen inte längre bedöms vara större än de extra kostnaderna bör ytterligare decentralisering ej ske. Länsstyrelsen har möjlighet att från regionalpoli- tiska utgångspunkter vidga det material som ligger till grund för de ofta svåra avvägningarna.

I remissvaren på planeringsunderlaget till länsplanering 1974 har kommunerna i mycket liten utsträckning uttryckt önskemål om föränd- ringar inom den offentliga servicen.

Vid eventuella utlokaliseringar av olika serviceinstitutioner bör det uppmärksammas att bl. a. Borås har stort behov av ifrågavarande typ av arbetstillfällen.

På sikt bör allmänna advokatbyråer inrättas i åtminstone alla primära och regionala centra i länet. Samverkan mellan den allmänna rättshjälpen och kommunernas konsumentpolitiska verksamhet förefaller härvid angelägen.

En lokalisering av lokala skattemyndigheten i Ale-Vättle fögderi till Ale eller Lerum i stället föri Göteborg bör övervägas.

Om länet skulle få fler veterinärtjänster, bör placeringar i bl. a. Bengtsfors och Vårgårda kunna övervägas.

En bilprovningsanläggning bör lokaliseras till Svenljunga/Tranemo'om- rådet.

15.6.6. Kommersiell service för hushållen

Utmärkande för kommersiell service är att samhället har små möjlig- heter att direkt påverka lokaliseringen av den. Indirekt kan emellertid etablering påverkas genom lokalisering av bostadsbyggande och samhälls- service. Genom lokaliseringsstöd till industriverksamhet kan en negativ befolkningsutveckling dämpas, vilket förbättrar underlaget för service- funktionerna.

Den förväntade utvecklingen beträffande kommersiell service avviker inte från den hittillsvarande, vilken kännetecknas av att varje servicefunk- tion i princip kräver ökat befolkningsunderlag med tiden och att den negativa befolkningsutvecklingen i vissa orter medför att underlaget för många funktioner kommer att uttunnas alltmer. Människor i och omkring de mindre orterna måste således räkna med ett försämrat utbud av kommersiell service. De ökade underlagskraven är i flera fall av den storleksordningen att inte ens en befolkningsökning räcker till för att vidmakthålla en konstant utbudsstruktur.

Mycket tyder således på att rådande regionala skillnader i servicetill- gänglighet kommer att skärpas. För merparten av länets invånare är emellertid existerande struktur godtagbar, vilket inte hindrar att delar av länet har glesbygdsproblem. Här kan nämnas att ca 10 % av länets befolkning ej når sin centralort med 20 minuters bilresa. Samma förhållande är giltigt för 1 % av befolkningen om restiden utsträcks till en halvtimma. Dessa värden är från år 1970, men uppgifterna är antagligen giltiga även i nuläget.

I olika delar av länet, främst i norra Dalsland och i den sydligaste delen av länet, bör frågor rörande serviceförsörjningen särskilt uppmärksam- mas. Detta kan ske genom upprättande av serviceplaner eller servicepro- gram, vilka t. ex. kan avse tillgången på detaljhandelsservice inom glesbygdsområdena och kommunens tätorter. I länet har sålunda Dals- Eds kommun nyligen upprättat en serviceplan avseende framförallt detaljhandeln i kommunen. En serviceplan kan givetvis också ha en mer allmän inriktning på olika former av service. Det vore önskvärt att även övriga kommuner överväger att upprätta serviceplaner. Syftet med dessa

skulle då i första hand vara att skaffa sig kunskaper om förutsättningarna för att servicen skall kunna existera och utvecklas.

Det direkta ekonomiska engagemanget från samhällets sida för att stödja varuförsörjningen bör riktas mot närserviceaktiviteter. Skolskjutsar och brevbärare är troligen mest användbara för det angivna ändamålet. Det kan även bli nödvändigt att stödja kvarvarande butiker i glesbygd och mindre tätorter. Det statliga investeringsstödet till detaljhandeln bör utvidgas till att omfatta även delar av det allmänna stödområdet, t. ex. norra Dalsland. Ett sådant stöd är även nödvändigt, då uttunningen av butiksbeståndet på glesbygden nu gått så långt att det även är betänkligt från totalförsvarssynpunkt.

15.6.7. Service till företagen

Det ökade behovet av företagsservice beror bl. a. på att den miljö som företagen verkar i blir alltmer komplicerad. Miljöbetingelserna är särskilt betydelsefulla för mindre och medelstora företag eftersom dessa företag är mer beroende av omgivningen. Mindre företag har sämre förutsättning- ar att bygga upp specialistfunktioner och att påverka omgivningen. Genom den form av delade kostnader som extern service innebär, kan även resurssvaga företag tillgodogöra sig specialiserade tjänster och öka sin flexibilitet.

Det framstår som önskvärt från samhällsekonomisk synpunkt att stimulera till ett bättre utbud och ett ökat användande av kvalitativt högstående funktioner inom uppdragsverksamheten i länet, framförallt i primära centra. Med högstående funktioner menas då exempelvis långsiktig planering, produktutveckling, metodutveckling för ekonomiska styrsystem och produktionsplanering.

För att kunna utföra informations- och allmän uppsökande verksam- het behöver företagareföreningens resurser ökas kraftigt, särskilt med hänsyn till näringslivsstrukturen i länet. 1 den utsträckning denna verksamhet resulterar i ett ökat intresse från företagens sida för en ökad tillgång till företagsservice, kan föreningen anvisa lämpliga utbudspunkter för sådan service. Genom detta förfarande skapas också en garanti för att kvaliteten på de utförda tjänsterna är hög.

Företagareföreningens samarbete med industriverket beträffande insat- ser för de mindre företagen kom i gång våren 1974. Det nuvarande anslaget för sådana insatser är 150 000 kr. Av detta belopp är dock 30 000 kr. specialdestinerade. Det statliga stödet till föreningen bör, i likhet med stödet från landstinget, ökas kraftigt. Bl. a. föreligger behov av en snabb utvidgning av företagareföreningens verksamhet i norra Dalsland.

Med tanke på den föreliggande underrepresentationen i länets primära centra bör filialutläggningar av företagsservice stimuleras. Borås bör vid lokaliseringsbeslut kunna utgöra ett alternativ till Göteborgsregionen, eftersom motorvägen och Landvetters flygplats kommer att minska restiden jämfört med nuläget. Dessutom tyder prognoserna på en fortgående omstrukturering av regionens näringsliv.

SOU 1975:92 15.7 Miljö

Miljöfrågorna måste ses i sammanhang med service- och arbetsmark- nadsfrågorna. ] de näringsgeografiska regioner som i huvudsak motsvaras av de nuvarande länen skall, som framhållits i prop. 1972:111 bil. 2, strävan vara att bygga upp orter av olika karaktär, som inbördes kompletterar varandra så att samtliga de nämnda tre välfärdsfaktorerna arbete, service och miljö blir tillgängliga inom räckhåll för alla människor.

Miljön påverkar människornas välfärd genom

— tillgänglig vattenkvalitet, — tillgänglig luftkvalitet _ bullernivå

samt genom

— tillgång till rekreationsanläggningar, — tillgång till bad—, ströv— och sportstugeområden — tillgång till vacker natur.

För närvarande kännetecknas den regionalekonomiska idéutvecklingen bl. a. av att man på olika sätt försöker få med inte prissatta miljöfaktorer i analysen. Behovet av tvärvetenskaplig forskning och sammanställningar av forskningsresultat från olika områden har därmed blivit allt mer betydelsefulla faktorer. Det är av vikt att forskningsresultaten förs ut till de organ, som svarar för den praktiska planeringen. Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) spelar härvid en viktig roll.

Det övervägande antalet tätorteri länet har god tillgång på närströvom- råden. Många av dessa områden är dock nedskräpade och förbuskade. Gångförbindelserna mellan bostäder och strövområden är vidare i många fall dåliga. Ofta saknas planskilda korsningar med starkt trafikerade leder. Efter hand bör strövområdena och gångförbindelserna med dessa förbättras. Det viktigaste är att möjligheterna till sådana förbättringar beaktas vid framtida beslut om vågutbyggnader o. d. I vissa fall torde det vara nödvändigt att genomförandet får anstå något.

Orter med lägre befolkningstal har ofta genomsnittligt bättre förutsätt- ningar att tillgodose behov av områden för närrekreation, krav på någorlunda buller-, stoft- och luktfri miljö än de större. Det finns givetvis undantag i t. ex. gamla bruksorter med särskilt miljöstörande industrier, eller i andra orter med ogynnsamt läge i förhållande till större trafikleder, storindustrier etc.

1 de elva kommuner som i de kommunala bostadsbyggnadsprogram- men för perioden 1974—1978 lämnat uppgift om planeringsberedskapen motsvarar det möjliga byggandet omkring 8,5 års produktion. Fördel- ningen av beredskapen på ortstyper överensstämmer väl med genomsnit- tet för samtliga kommuners planerade byggande utom för orter med 500—2 499 invånare, vilka har en ”reserv", motsvarande tio års byggan- de.

En sammanställning av planerade men ej utnyttjade industriområden ges i tab. 15.6.

)

Tab. 15.5 Planerade men ej utnyttjade industriområden

Totalt 1973, i ha varav i kommuncentra Del av storstadsområde 63 50 80 % Primära centra 88 59 67 % Regionala centra 41 17 42 % Övriga kommuner 59 53 90 % Länet 251 179 72 %

Siffrorna ovan ger intryck av en god planberedskap för bostäder och industrier i länets kommuner. Det bör dock framhållas att förhållandena skiljer sig åt mellan olika kommuner och att mycket av den redovisade marken inte är exploateringsklar.

En alltför forcerad utbyggnadstakt för bostäder och näringsliv på en ort ger regelmässigt upphov till miljöproblem. De faktiska kunskaperna om hur dessa miljöproblem drabbar människorna är begränsade.

Ett allvarligt och växande problem i länet utgör den pågående försurningen av mark och vatten. Markhanteringen av brukad mark och undersökningar av sjöar har visat att om försurningen fortsätter i nuvarande omfattning — eller än värre i ökande takt — en allvarlig situation kommer att uppstå inom ett fåtal år. Redan nu är flera vatten så skadade att de synes omöjliga att återställa. Andra vatten är starkt påverkade vilket bl. a. kommer till uttryck genom fiskdöd.

Bristområden, avseende tillgångar på grus och sand — vilka är av särskilt intresse för länet — är Trollhättan/Vänersborgs-, Borås- och Göteborgsregionerna. ] andra delar av länet, t. ex. i Tranemotrakten och i mellersta Dalsland är tillgångarna mycket stora.

Även om miljöpåverkan från industriutsläpp i luft och vatten i regel är störst i de större tätortsområdena i länet, bör undersökningar liknande den av socialstyrelsen initierade luft- och vattenundersökningen för Trestadsområdet komma tillstånd för hela länet. Näst efter Trestad synes Göta Älvdalen vara det mest angelägna området att kartlägga.

Under senare år har en omsvängning av samhällets inställning till naturvården skett. Detta gäller såväl allmänheten som myndigheterna. Fortsätter denna utveckling, så finns möjligheter att förstörelsen av den yttre miljön begränsas ganska avsevärt och att naturresurserna utnyttjas efter mer långsiktiga behov. Detta förutsätter att ökade resurser ställs till förfogande för forskning, planering och genomförande av samhällets

miljöpolitik.

50

45 40 , 35 '; i _Vänersborgc u. ”Boras _ ' C &Tleslad n i 30 .Trollhänauo . l f, . ..» 25

Ale0 Lerumo

Fig. 15 :2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- gruppen 50—w är

PC

%

60 OEoras

. A » mVänersborgO 6. ...l-

ini—Trestad

n-Troilhänano eu-

. m

Aleo

j 0 JLerumo

' Fig. 15:11 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64

är

00

o

o-Amal-sume cop-Ulricehamn

. . 'Flrgolunda

og, .. _ Hurrljungu '...' mSvenljunga ' !. om” mot—Mark *Vargarda ooo—Alingsas cu ut. en... .. nu . . .. 'Tranemo nu . "Lilla Edet * ' oo om | . o I . . l 0 --. ,,. - l- - 4- År , : l . nu 1070 1000 1900

Fig. 15.1? Sysselsättningsutveckling i olika närings- grenar under perioden ] 965—1990

% PC RC KC

RC KC 3

()

() 'Ulricehamn (, 0 G (1 o uMark eg 0 . 0 & osvonljunga 0 . oTranemo 2 o .. o 0 oo.— (no—Herrljunga nou— ..— . in nu.-_. 0 . .!Åmalo nu... 00 ax. w .— m . -occxzn-oAlingsas ' ' .;mmnoEengtstors ; ,, Amat-Sätila mvargarda o o ,. ;— ' 0 00. coat . Färgelanda Lilla Edet ' o— men Mellerud oo o.- * 0 'D. Cnc» om . om m 1 3 o...- ' on.- (” U 00: ca...—_ . .aonqlllull L-u- Ed.! OO. "..:: ooo-= Jam.-...a 0 Barn rus-.a .— nu... v C” ': at......” mattas.-. aura . ... Åman” ": nos,-nunna. _ O _ _

0. Fig. 15.'5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 är

% 68—70 PC 71-74

+2 Alto LovumO AloO Luumo Trollhillauo . | !

even-usingo

& .

. Tasnu Vänersborgo Bens

RC

+ &

Muu ., Mingus Almunia mm:-imm-

Åmll-SNIIU

KC

.. rum-luna. Llllu Eau

uu- Eau _" vunna-

+ N ' Juha—___.

Svnnljungl

Bongi-lou

n . Han! unn- ooflorg-rdn nu nu Mlll'lud

Fig. 15.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods bör/"an

16. SKARABORGS LÄN

16.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

I enlighet med det av riksdagen fastlagda regionalpolitiska handlings- programmet skall förbättringar av den enskilda människans villkor stå i centrum för den praktiska regionalpolitiken.

Möjligheterna att skapa sysselsättning för människorna måste inta en framträdande plats i planeringen. Bl.a. med hänsyn till riskerna för konflikter mellan exempelvis sysselsättningsfrågor och miljöintressen är det väsentligt att planeringen bygger på synpunkter och förslag från remissinstanserna. Kommunernas ansvar för sysselsättningsutvecklingen i den egna kommunen bör framhållas.

Kraven på såväl service som på arbetsmarknaden bör anknyta till planen för utveckling av den regionala strukturen. Målmedvetna åtgärder måste vidtas i samtliga län för att bygga upp ett serviceutbud som är likvärdigt med det i storstäderna och för att skapa robusta och differentierade arbetsmarknader.

Det är väsentligt att kommuner med särskilda problem uppmärksam- mas i tid och erhåller stöd i olika former. Detta gäller exempelvis kommuner med negativ befolknings— och näringslivsutveckling.

16.2. Regional struktur 16.2.1 Riksdagens beslut är 1972

I den av riksdagen antagna planen för den regionala strukturen angavs dels vilka uppgifter olika orter bör fylla i en region, dels vilka åtgärder statsmakterna var beredda att vidta i dessa orter.

Enligt riksdagsbeslutet år 1972 utgör Skövde primärt centrum medan Lidköping, Falköping och Mariestad är regionala centra. Centralorternai övriga kommuner hänförs till gruppen kommuncentra.

16.2.2. Remissorganens synpunkter

Flertalet remissinstanser berör ej strukturplanen i sina yttranden. I vissa fall berörs planen utan att ändringar föreslås. Man framhåller

nödvändigheten av enighet rörande länets primära centrum varvid detta bör ges en mer konkret presentation. Man efterlyser regionalpolitiska insatser i länet i enlighet med planen och erinrar om länsstyrelsens redovisade syn i länsprogram 1970 på länet som en sammanhållen region. region.

Skara kommun föreslår att kommunen bör ingå i länets primära centrum och Vara kommun hävdar att nya skäl finns för att länsstyrelsen i likhet med vad som skedde i Länsprogram 1970 föreslår att Vara klassas som regionalt centrum.

16.2.3. Nuläge, utvecklingstendenser och problem

Länet karaktäriseras av att befolkningen är tämligen jämnt fördelad över länets yta. Genom de korta avstånden kompletterar de olika tätorterna varandra i arbetsmarknads— och servicehänseende och bildar ett naturligt ortssystem som omfattar hela länet.

När det gäller serviceförsörjningen hävdar sig kommuncentra i länet i dag relativt väl vid jämförelse med övriga kommuncentra i riket.

Länets regionala centra hävdar sig servicemässigt väl vid riksjämförel- ser. Det finns emellertid anledning peka på svag befolkningsutveckling liksom svagheter av strukturell art i samtliga ifrågavarande kommuner. Bristerna på administrativa yrken inom industrin är framträdande i samtliga regionala centra.

Länets primära centrum, Skövde, är såväl geografiskt som befolknings- mässigt centralt beläget i länet. Det lokala befolkningsunderlaget — här liksom i andra sammanhang definierat som befolkningen inom en cirkel med tremilsradie — uppgår till 120 000 personer.

Inom tremilscirkeln, som i det närmaste helt innesluter fyra kommuner och berör ytterligare fem kommuner, utövar arbetsmarknaden i Skövde ett starkt dominerande inflytande. Huvuddelen av utpendlingen från detta område är inriktat mot Skövde. Utpendlingen från Skövde till vissa kommuner är också stor. Området utgör således en starkt integrerad arbetsmarknad.

Med Skövde som centrum finns centralt i länet en region med 120 000 invånare som redan i dag fungerar som en i flera avseenden funktionell enhet. Det är därför statistiskt vilseledande att jämföra Skövde kommun, med 46 000 invånare, med primära centra där kommunsammanläggning- en gått längre. Det kan hävdas att de grundläggande förutsättningarna för länets primära centrum — befolkningsunderlag, transportekonomiskt läge i riket — i vissa fall är klart överlägsna andra primära centras. Lokala och regionala insatser krävs, dock samordnat för hela området, för att länets primära centrum skall fungera väl enligt planen för den regionala strukturen. Sådana åtgärder kan dock ingå som ett naturligt led i den etablerade samverkan som redan i dag förekommer kommunerna emellan.

Det som emellertid framstår som mest angeläget är att de centrala statsmakterna uppmärksammar sin roll och aktivt deltar igenomförandet av planen för den regionala strukturen.

Skövde har hittills inte kommit i fråga som lokaliseringsort för central statlig verksamhet. Även om behov av samverkan i vissa frågor med kringliggande kommuner är angelägen bör det göras klart att de kommunalekonomiska åtaganden som framtida eventuell lokalisering av statliga verk eller lokaliseringar av högskoleverksamhet till Skövde innebär, i sig inte kräver samarbete med andra kommuner. Detta visar inte minst Skövdes åtaganden i samband med Volvos kraftiga expansion samtidigt som kärnsjukhuset lokaliserats till kommunen.

16.2.4. Länsstyrelsens förslag till åtgärder

Enligt länsstyrelsens mening bör i samtliga kommuner inom ramen för kommunplaneringen motsvarigheten till plan för utveckling av den regionala strukturen, dvs. en kommunal strukturplan upprättas.

Skövde bör tillsammans med de kommuner som innefattas i det lokala befolkningsunderlaget aktivt engagera sig i arbetet på att utveckla länets primära centrum. (Betr. statsmakternas ansvar se avsnitt 16.2.3)

Länsstyrelsen ansluter sig till nuvarande principer för planen för utveckling av den regionala strukturen men förutsätter att dessa principer kan anpassas till de speciella förhållandena i skilda län.

Länsstyrelsen föreslår att planen för utveckling av den regionala strukturen revideras så att Vara ingår bland regionala centra. Planen bör också revideras så att Mullsjö upptas som kommuncentrum.

ullspang

/ f . . ..! ,'TörebOdalKarlsborg x ' ». S*, . Götene 1)_,x J,» K ' . / X..» _ /—1 i ”( j'Tm 5 . .. . _ ro W lekopingx___(_- x_w r' / ("V' Skara / ( _L_ * z .. x ' Grästorp( bbw-kl . I”; Skoydegw, & ' J 7 *x / x/v-q _ Fxr— VV, / Å . o, r) Å/_ herio ( .. . (', I [f*FalkOpmgfclTldaholm.

. . '

. x /

Fig. 16:I Regional struktur, Skaraborgs län

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödo mrådet

1972 års beslut

Lst :s förslag till ändring i länsplanering 1974

16.3. Planeringsnivä

16.3.1. Gällande befolkningsramar

För Skaraborgs län angavs i riksdagens regionalpolitiska beslut år 1972 (prop. 1972:111) befolkningsramen 260 OOO—270 000 invånare år 1980. Länsstyrelsen fick därefter i uppdrag att (liksom samtliga övriga länsstyrelser i riket) för varje kommun _ i form av ett intervall — anpassa de tidigare i länsprogram 1970 angivna befolkningstalen till den angivna ramen. De befolkningstal som länsstyrelsen i anledning härav angett för länets kommuner framgår av tab. 16:l.

Planeringstalen skall ligga till grund för statliga myndigheters planering till dess nya ställningstaganden föreligger inom ramen för pågående länsplanering 1974.

16.3.2. Remissorganens synpunkter

Kommunernas förslag till planeringstal, redovisade i yttrande över preliminär programdel för åren 1980 och 1990, finns sammanfattade i tab. 16:2. Sammantaget för länet överstiger kommunernas förslag till befolkningstal länsstyrelsens prognos för år 1980 med omkring 9 000 personer.

I regel grundas kommunernas förslag på bedömningar av den framtida sysselsättningsutvecklingen. Förklaringen till att de redovisade planerings— talen överstiger länsstyrelsens prognoser ligger i en mer optimistisk syn vad gäller tillväxten av antalet arbetstillfällen. Speciellt gäller detta antagandena om den framtida industrisysselsättningen.

Tab. 16:l Faktisk befolkningsutveckling, länsstyrelsens reviderade prog- nos samt planeringstal enligt länsstyrelsens beslut 19 73

__________________________——————_——————

Kommun Faktisk befolkning Länsstyrelsens Ram (mitt- reviderade prognos alt) enl. lnzs beslut 197 3

1965 1970 1974 1980 1990 1980

____________________________—————

Grästorp 5 598 5 299 5 241 5 115 4 863 4 700 Vara 23 946 22 912 22 484 21724 22 770 21 300 Lidköping 33 429 34 920 34 664 34 514 35 600 36 800 Götene 12177 11903 12 200 11940 11345 12 100 Skara 16 222 16 876 17 291 18 024 18 787 18 300 Falköping 33 270 32 706 32 599 32 644 32 596 32 500 Habo 5 483 5 639 6 337 6 941 7 440 11 300 Mullsjö 3 896 3 964 4 893 5 745 6 482 Tidaholm 12767 12732 12918 12765 12 246 12900 Hjo 7 367 7 360 7 512 7 930 8 334 7 400 Tibro 9746 10143 10 853 11418 12001 11700 Karlsborg 9 063 8 433 8 196 8 315 8 031 7 500 Skövde 40 796 43 587 45 453 49 787 58 221 50 000 Töreboda 10 872 10 215 10180 10 081 9 693 9 500 Mariestad 22 806 24 805 24 619 25 956 27 675 27 000 Gullspång 6 867 7 047 6 928 6 990 6 866 7 000

______________________._.__———

Länet 254 305 258 541 262368 269 889 282 950 270 000

_____________________————————

16.3.3. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Länsstyrelsens nedan redovisade förslag till planeringsnivåer bygger på uppgifter om den faktiska befolkningsutvecklingen och på av länsstyrel- sen gjorda prognoser liksom på kommunala och regionalpolitiska ambitioner.

En viktig utgångspunkt för länsstyrelsens förslag till planeringtal har varit antagandet att den framtida inflyttningen från utlandet kommer att begränsas och att därför den inrikes konkurrensen om arbetskraften ökar.

Under perioden 1965—1974 ökade folkmängden i länet med 7 752 personer eller 860 personer per år. Enligt länsstyrelsens reviderade prognos skulle folkmängden i länet öka till 269 889 personer år 1980, vilket skulle innebära en årlig folkökning under perioden 1975—1980 på 1 250 personer. Den årliga nettoinflyttning som erfordras för att nå upp till prognosfolkmängden år 1980 är ca dubbelt så stor som den faktiska nettoinflyttningen under perioden 1965—1974.

Länsstyrelsens prognoser för år 1980, vilka som nämnts ovan förutsätter en väsentlig nettoinflyttning till länet, har i princip fått utgöra max-alternativ i förslagen till planeringsnivå för de olika kommunerna. I de fall länsstyrelsens prognos visar på en negativ befolkningsutveckling fram till år 1980 har emellertid kommunens folkmängd i slutet av år 1974 fått utgöra max-alternativ. Här bör målet vara att uppnå dessa maximital.

Enligt planen för den regionala strukturen skall regionala centra utgöra stödjepunkter i en länsdel varför dessa bör garanteras en välutvecklad

Tab. 16.2 Kommunernas och länsstyrelsens förslag till planeringstalför (iren1980 och 1990

%

Kommun Kommunernas Länsstyrelsens förslag förslag 1980 1990 1980 1990 ___—_”— min mitt max min mitt max

Grästorp (5 000) 5 000 5 000 5 100 5 200 5 000 5 100 5 200 Vara 22 200 22 300 22 100 22 300 22 500 21 800 22 300 22 800 Lidköping 36 700 38 800 35 100 35 500 35 900 35 100 35 800 36 500 Götene 12 500 13 100 12 000 12 100 12 200 12 000 12 200 12 400 Skara 18 600 — 17 600 17 800 18 000 18 000 18 400 18 800 Falköping 33 000 — 32 200 32 600 33 000 32 600 33 300 34 000 Habo 8 000 12 000 6 700 6 900 7 100 7 300 7 500 7 700 Mullsjö 6 170 8 620 5 500 5 700 5 900 6 400 6 600 6 800 Tidaholm 13 280 — 12 700 12 800 12 900 12 700 13 000 13 300 Hjo 8 100 — 7 700 7 800 7 900 7 900 8 100 8 300 Tibro 11 700 12 700 11 300 11400 11 500 11 700 11 900 12 100 Karlsborg 9 000 - 8 100 8 200 8 300 8 100 8 300 8 500 Skövde 50 000 — 48 000 49 000 50 000 56 100 57 300 58 500 "Töreboda 10 200 — 10 000 10 100 10 200 10 000 10 200 10 400 Mariestad 26 800 29 800 25 400 25 700 26 000 26 500 27 100 27 700 Gullspång 7 500 — 6 800 6 900 7 000 6 800 6 900 7 000

___—___

Länet 278 750 — 266 200 269 900 273 600 278 000 284 000 _E—

290 000

arbetsmarknad och en positiv befolkningsutveckling.

Utgångspunkten för fastläggandet av planeringstalen för år 1990 hari princip varit densamma som för år 1980, dvs. att länsstyrelsens prognos fått utgöra övre planeringstal. Principen har dessutom varit att det lägsta planeringstalet år 1990 inte understiger det för år 1980. Detta innebär att samma lägsta planeringstal föreslagits för år 1990 som för år 1980 i de kommuner där prognosen anger negativ befolkningsutveckling under 1980-talet.

1634. Planeringsnivå för länet

Länsstyrelsens förslag till planeringstal för år 1980 innebär att en befolkningsram på 266 200—273 600 personer väljs (jämför tab. 16.'2).

Genomsnittet i befolkningsramen — 269 900 personer —— överensstäm- mer med länsstyrelsens reviderade prognos.

För år 1990 är prognoserna mer osäkra. Skillnaden mellan max— och min-alternativen, som för år 1980 är ca 2 %, har för år 1990 vidgats till ca 4 %.

16.3.5 Planeringsnivå för kommunerna

De principer som varit vägledande vid fastställandet av planeringstal för länets kommuner har redovisats ovan.

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer framgår av tab. 16.2. [ tab. 16.7 och 16.2 redovisas prognoser samt kommunernas förslag till planeringstal samt hittillsvarande utveckling.

16.4. Hittillsvarande regionalpolitik

Insatser av regionalpolitisk karaktär kan indelas i sådana som görs genom beslut på central, regional resp. lokal nivå.

16.4.1. Central nivå

Till följd av centrala beslut förläggs delar av den högre veterinärutbild- ningen till Skara. Arméns kompaniofficersskola och Pansartruppernas kadett- och aspirantskola avses bli förlagda till Skövde. Under våren 1975 har riksdagen fattat principbeslut att Skövde skall ingå bland utbyggnadsorterna för högskoleutbildning. I riksdagsbeslutet ingår också att försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning skall inledas i Skövde med början höstterminen 1977.

Statligt ekonomiskt stöd till näringslivsutvecklingen har utgått i form av lokaliseringslån till några företag i länet. Också via Företagareförening— en har statliga medel tillförts företagen. Medel ur investeringsfonderna har tillåtits utnyttjas i länet.

På transportområdet innebär utbyggnaden av Trollhätte kanal en betydelsefull insats för länet.

Statsmakterna har också beaktat Karlsborgs beroende av de militära

verksamheterna i samband med ändringar av fredsorganisationen vid flygvapnet.

16.4.2. Regional och lokal nivå

På regional nivå har — i enlighet med intentionerna i Länsprogram 1970 — väsentliga insatser gjorts för industrins utveckling på ett antal orter i länet, bl. a. Falköping, Vara och Karlsborg. I Falköping har ett industricentrum tillskapats i samarbete mellan länsstyrelsen, kommunen och företag. I detta sammanhang bör också nämnas Skaraborgs läns produktråds verksamhet för utveckling och marknadsföring av nya produkter. Lokaliseringen av vårdcentraler till kommunerna liksom den fortsatta utbyggnaden av kärnsjukhuset i Skövde har stor betydelse för utvecklingen i kommunerna och länet.

16.4.3. Synpunkter på hittillsvarande regionalpolitiska insatser och behov av nya åtgärder

De åtgärder som vidtagits i länet har inte varit tillräckliga. En rad strukturella obalansproblem på arbetsmarknaden kvarstår. Vidare kvar- står behovet av att ytterligare stärka länets primära centrum. Effektivare styrmedel erfordras för att skapa jämnare regional fördelning av främst de mest kvalificerade funktionerna inom näringslivet och den offentliga förvaltningen.

16.5. Arbete 16.5.1 Sysselsättningsutvecklingen

Enligt folk- och bostadsräkningarna minskade totala sysselsättningen i länet med drygt 3 % mellan åren 1965 och 1970. Länsstyrelsens prognoser för utvecklingen under 1970-talet pekar på en ökning av antalet sysselsatta i länet med 2,5 % under perioden 1970—1980.l

I tab. 1623 ges en sammanfattning av hittillsvarande sysselsättningsut- veckling samt prognoser för åren 1980, 1985 och 1990.

Jordbruk

Antalet jordbrukssysselsatta i länet minskade mellan åren 1965 och 1970 med 7 550 personer eller 32 %. Fram till år 1980 väntas enligt länsstyrelsens prognoser antalet sysselsatta inom näringen minska med ytterligare 5 000 personer. Totala antalet sysselsatta inom jordbruksnä- ringen är 1980 skulle härigenom uppgå till drygt 10 700 personer jämfört med ca 15 700 personer år 1970.

1 Med ”sysselsatta avses i det följande sysselsättningen enligt folkräkningens definition dvs. de vilka varit sysselsatta minst 20 timmar inom en viss näringsgren den aktuella räkneveckan i oktober förs till denna näringsgren.

Tab. 16.3 Sysselsättningsutveckling under perioden 1965—1990

Näringsgren 1965 1970 1980 1985 1990 Jord— och skogsbruk 24 334 16 758 11 304 9 574 9 574 jordbruk 23 266 15 726 10 737 9 007 9 007 skogsbruk 1 068 1 032 567 567 567 Industri och b ygg—

nadsverksamhet 45 366 45 496 49 200 50 774 51 824 industri1 36 405 36 189 41 493 43 457 44 898 byggnadsverksamhet 8 961 9 307 7 707 7 317 6 926 Service 39 867 43 685 48 180 53 443 58 009 privata sektorn 25 905 25 735 25 918 27 247 28 627 offentliga sektorn 13 962 17 950 22 262 26 196 29 382

Samtl. näringsgrenar 109 567 105 939 108 684 113 791 119 407

' lil, gas- och vattenverk ingår.

Skogsbruk

Mellan åren 1965 och 1970 var antalet sysselsatta inom skogsbruksnä- ringen i stort sett oförändrat, omkring 1 000 personer. Fram till år 1980 beräknas antalet sysselsatta minska till ca hälften.

Industri

lnom tillverkningsindustrin i länet minskade antalet sysselsatta med ca 1% mellan åren 1965 och 1970. För riket totalt var sysselsättnings- minskningen under samma period 2 %. De branscher i länet som under perioden 1966—1970 uppvisat den mest positiva utvecklingen är järn-, stål-, metallverk, gruvor och mineralbrott, grafisk industri, kemisk industri samt verkstadsindustri.

Mellan åren 1970 och 1980 räknar länsstyrelsen med en sysselsätt- ningsökning på 15 % inom tillverkningsindustrin. Huvuddelen av den beräknade ökningen faller inom branscherna verkstadsindustri samt trä-, massa- och pappersindustri.

Byggnadsverksamh et

Mellan åren 1965 och 1970 ökade antalet sysselsatta inom byggnads— verksamhet i länet från drygt 8900 personer till ca 9 300 personer. Länsstyrelsen räknar med en nedgång med ca 17% under 1970-talet. Antalet sysselsatta inom näringen år 1980 skulle härigenom bli ca 7 700 personer.

Service

Antalet sysselsatta inom servicenäringarna ökade under perioden 1965—1970 med ca 3 800 personer. Inom den privata servicesektorn (varuhandel, samfärdsel, post och tele och privata tjänster) minskade

antalet sysselsatta med knappt 200 personer medan antalet sysselsatta inom offentlig förvaltning och tjänster ökade med ca 4 000 personer. Under perioden 1970—1980 beräknas antalet sysselsatta inom offent- lig förvaltning och tjänster öka från 17 950 personer till 22 262 personer. Detta innebär samma procentuella ökning under tioårsperioden som under femårsperioden 1965—1970. Inom den privata servicesektorn beräknas endast en obetydlig sysselsättningsökning ske mellan åren 1970 och 1980.

16.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen Näringslivets struktur och differentiering

Näringslivsstrukturen i Skaraborgs län karaktäriseras av att en mycket hög andel av befolkningen sysselsätts inom industri och jordbruk. Inom servicesektorn sysselsätts därför en betydligt lägre andel i länet än i riket.

Länsstyrelsens prognoser visar att avvikelserna i förhållande till den riksgenomsnittliga näringslivsstrukturen kommer att ytterligare accentu- eras fram till år 1980.

Sysselsättningsstrukturen i Skövde skiljer sig markant från vad som gäller i övriga primära centra genom en kraftig överrepresentation inom industrin och låg andel sysselsatta inom servicesektorn. (Jämför dock länsstyrelsens syn på Skövde som primärt centrum, avsnitt 16.2.)

Industrins bransch- och storleksstruktur

De dominerande branscherna inom länets industri är verkstadsindustri och trä-, massa- och pappersindustri. År 1970 svarade dessa branscher för ca 60 % av totala industrisysselsättningen i länet.

Branschensidighet inom industrin kan sägas föreligga i ca hälften av länets kommuner. Speciellt stor är ensidigheten iTibro kommun där trävaruindustrin (möbeltillverkning) svarar för ca 85 % av totala industri- sysselsättningen.

I vissa kommuner i länet förekommer också dominans av ett enda större företag. Detta gäller främst Skara, Tidaholms och Mariestads kommuner.

Yrkes— och utbildningsstruktur

Som nämnts ovan är areella och varuproducerande näringar överrepre- senterade i länet jämfört med riket. Vidare kan konstateras att andelen förvaltningspersonal inom länets industri är lägre än för riket totalt. Tillsammans leder detta till skevheter vad gäller efterfrågan på arbetskaft inom olika yrkeskategorier.

Genom att inslaget av administrativa och andra kvalificerade tjänste- funktioner inom länets industri relativt riksgenomsnittet är lågt är andelen sysselsatta inom yrken som kräver längre utbildning betydligt lägre i länet än i riket totalt.

De begränsade möjligheterna för långtidsutbildade att erhålla arbete i länet avspeglas i befolkningens fördelning på utbildningskategorier. År 1970 sysselsattes 4,7 % eftergymnasialt utbildade i länet mot 6,7 % i riket. Omräknat i absoluta tal innebär detta att omkring 3 000 färre eftergymnasialt utbildade sysselsattes i länet.

Förvärvsfrekvenser

Förvärvsfrekvensen för män ligger högre ilänet än i riket. För kvinnor var förvärvsfrekvensen år 1970 i åldrarna 15—64 år 41,7 % i länet medan riksgenomsnittet var 46,5 %. Det betyder en undersysselsättning på 4,8 procentenheter eller i absoluta tal omkring 3 800 kvinnor. Prognoserna för den framtida utvecklingen innebär ett visst närmande av länets förvärvsfrekvens till riksgenomsnittet. Trots detta väntas en betydande undersysselsättning bestå i länet år 1980 uppgående till ca 2 800 kvinnor.

Inkomstmöjligheter

Inkomstnivån per inkomsttagare ligger i samtliga länets kommuner under riksgenomsnittet. Den högsta inkomstnivån uppvisar Skövde kommun. Jämfört med övriga primära centra i riket är emellertid inkomstnivån i Skövde låg.

Även vad gäller löneläget inom industrin ligger samtliga kommuner i länet under riksgenomsnittet. Speciellt låga värden i detta avseende uppvisar Falköpings och Grästorps kommuner.

16.5.3. Mål

De mål som länsstyrelsen angett för arbetsmarknadens utveckling i länet kan kort sammanfattas enligt följande.

Strukturen på näringslivet i länet bör påverkas i sådan riktning att skilda samhällsgruppers situation på arbetsmarknaden förbättras. Rikt- punkten bör vara att invånarna i Skaraborgs län kan erbjudas en arbetsmarknad av i princip samma kvalitet i fråga om differentiering och löneläge som den i landet i övrigt. På kort sikt måste olika gruppers problem på arbetsmarknaden uppmärksammas och dessas situation förbättras. Detta gäller bl.a. kvinnornas möjligheter i arbetslivet liksom möjligheterna för äldre och ungdomar att erhålla adekvata arbetsuppgifter. Eftersatta gruppers, särskilt handikappades, problem bör uppmärksammas.

16.5.4. Länsstyrelsens förslag till åtgärder

Länsstyrelsens förslag till åtgärder är dels avsedda att påverka strukturen inom vissa delar av näringslivet och dels i vissa fall specifikt inriktade på att förbättra vissa gruppers situation på arbetsmarknaden.

Bland länsstyrelsens förslag till åtgärder kan följande nämnas.

-— En kommunal långsiktigt inriktad sysselsättningsplanering bör påbörjas i samtliga kommuner i länet. Civilförsvarsskola bör lokaliseras till Skövde. Viss del av utbildningen av hälsovårdsinspektörer bör förläggas till Skövde. Skövde bör komma ifråga som lokaliseringsort för central statlig verksamhet. Lokaliseringsstöd bör i ökad utsträckning kunna utgå i länet. Den sysselsättningsmässiga situationen på orten ifråga bör vara avgörande snarare än viss geografisk gräns. Frågan om länsvisa ramar för lokaliseringsstöd bör i detta sammanhang övervägas. Information om lokaliseringsförutsättningar också i län utanför stödområdet bör ges vid lokaliseringssamråd. Informationssystemet företag-samhälle bör bibehållas och utvidgas att omfatta ytterligare näringsgrenar. Företagareföreningens verksamhet bör byggas ut och ges ökat statligt stöd. De lokala arbetsförmedlingarna bör få utökade resurser. Kommunernas och landstingets placering i skatteutjämningsklass bör bli föremål för förnyad prövning. I fråga om åtgärder i syfte att utveckla olika näringsgrenar i länet anger länsstyrelsen bl. a. följande.

» För att trygga nyrekrytering till jordbruket och stärka jordbruksnä- ringen föreslås ökad yrkesutbildning samt åtgärder för att underlätta förvärv av jordbruksfastigheter. — Möjligheterna för att statsmedel för landskapsvårdande åtgärder skall kunna utgå i länet bör närmare studeräs. — En långsiktig beredskapsplanering för att trygga sysselsättningen inom byggnadssektorn bör påbörjas.

Ovan nämnda åtgärdsförslag har gällt kommunerna i länet generellt. Länsstyrelsen har även lämnat förslag till åtgärder som avser enskilda kommuner. Bland dessa kan nämnas följande:

— 1 Vara bör möjligheterna att tillsammans med företag i Grästorp bilda ett industricentrum undersökas.

» Möjligheterna att i Tibro få till stånd forsknings- och utvecklingsverk- samhet inom träindustriområdet bör prövas. — I länets regionala centra, Lidköping, Falköping och Mariestad bör åtgärder vidtas för att stärka den industriella utvecklingen. _ Karlsborg bör som primärt rekreationscentrum kunna komma ifråga för lokaliseringsstöd för turism. — Skövde bör bli föremål för lokalisering av central statlig verksamhet. Lokaliseringsstöd bör kunna utgå för lokalisering av bl. a. serviceföre- tag och administrativa funktioner inom industrin till Skövde.

Bland åtgärder som syftar till att förbättra vissa gruppers möjligheter på arbetsmarknaden kan nämnas följande.

— Barntillsynsmöjligheterna i kommunerna bör förbättras. — Företagen bör stimuleras att inrätta deltidstjänster och införa flexibel arbetstid. — Anpassningsgruppernas arbete bör stimuleras och byggas ut. — Information, studievägledning och yrkesvägledning bör byggas ut. — Fortsatt satsning på arbetsmarknadsutbildning bör ske. Samtidigt bör företagen stimuleras till ökad internutbildning. — Arbetsmiljöfrågorna bör beaktas i ökad utsträckning. Detta är särskilt väsentligt med hänsyn till vissa grupper på arbetsmarknaden.

16.6. Service 16.6.1 Bostäder

I länet fanns år 1973 drygt 100 000 lägenheter, varav ca hälften (57 %) fanns i småhus. Lägenheterna i länet var genomsnittligt något större än i riket. Andelen lägenheter med lägre utrustningsstandard (kvalitetsgrupp 4—7) var däremot något större i länet.

Länsstyrelsen har beräknat bostadsbyggnadsbehovet i länet under perioden 1975—1980. Redan i de kommunala bostadsbyggnadsprogram- men har behovet under senare år skurits ner. Länsstyrelsens kalkyler tyder på att nedskärningarna blir större än vad kommunerna anger.

l länsstyrelsens kalkyler ingår målsättning ifråga om lägenhetsstandard och utrymmesstandard. Beträffande lägenhetsstandard innebär målsätt- ningen att kvalitetsgrupperna 4—7 ersätts eller moderniseras fram till år 1980.

Å tga'rds förslag

Vid fastställelse av planer för nya bostadsområden bör både kommun och länsstyrelse beakta målsättningen att erhålla bostadsområden med varierad sammansättning vad gäller hushållsstorlek, inkomst m. m. Vidare bör behovet av service i olika former och speciellt kollektiva resmöjlighe- ter beaktas.

För att komma fram till en gemensam uppfattning om behovet av bostadsbyggande i länet bör överläggningar ske mellan länsstyrelsen, länsbostadsnämnden och kommunerna.

16.6.2. Hälso- och sjukvård

Insatserna på sjukvårdsområdet har ökat kraftigt under senare år. Behovet av sjukvård förväntas öka också under 1970-talet. Långsiktiga planer för den framtida sjukvården i länet finns utarbetade av landstinget.

Länsstyrelsen ansluter sig till den i landstingets sjukvårdsplan angivna målsättningen att en vårdcentral och ett sjukhem för långtidssjuka bör finnas i varje kommun. Länsstyrelsen vill dessutom understryka vikten av att den förebyggande vården byggs ut.

Å tgärds förslag

Landstingets program som innebär att vårdcentraler inrättas i samtliga kommuner bör fullföljas.

Åtgärder som motverkar behovet av sjukvård, främst då åtgärder inom arbets- och trafikmiljöområdena, bör prioriteras.

Satsningar på utbyggd hälsovård och förebyggande vård bör fortsätta. Organisatorisk samordning bör eftersträvas för att undvika ett flertal olika huvudmän för hälsovården.

16.6.3. Utbildning

En detaljerad kartläggning av skolanläggningarna i länet — läge, storlek, standard och ålder — har gjorts av länsskolnämnden. Länsskolnämnden har också bedömt behovet av investeringar i nya skollokaler under 1970-talet.

De mest angelägna skolbyggnadsprojekten har redovisats på en angelägenhetslista. lnvesteringsbehovet fördelar sig budgetårsvis på följan- de sätt (1 OOO-tal kronor) och uppgår tillsammans till 144 milj. kr.

1974/75 1975/76 1976/77 1977/78 1978/79

8 389 16 563 45 970 15 655 57 830

Eftergymnasial utbildning

För att komma tillrätta med de obalansproblem som föreligger inom näringslivet och för att åstadkomma ökad differentiering på arbetsmark- naden i länet framstår utbildningspolitiska åtgärder som ytterst väsent- liga.

Eftergymnasial utbildning bedrivs i länet bl.a. i landstingets och Skövde kommuns regi. Kommunen administrerar decentraliserade akade- miska kurser i olika ämnen. Landstinget bedriver grund- och vidareutbild- ning av sjuksköterskor.

Riksdagen har beslutat att Skövde skall vara utbyggnadsort för högskoleutbildning. I riksdagsbeslut framhålls att försök med yrkestek- nisk högskoleutbildning (YTI—I) bör inledas i Skövde med början höstterminen 1977.

En modell för YTH i Skaraborgs län har utarbetats. Länet skall i första hand satsa på de linjer för vilka det finns särskilda behov och förutsättningar med hänsyn till näringslivets sammansättning. Man har därför föreslagit att ekonomisk linje och vårdlinje samt linjer för verkstadsteknik och fordonsteknik inrättas. Den ekonomiska linjen bedöms som synnerligen angelägen och har föreslagits ett innehåll, som till stora delar kan användas även för andra yrkestekniska linjer samt för specialutbildning av förtroendevalda, skyddsombud, ledamöteri företags-

nämnder etc.

För länets vårdsektor har det varit ett oavvisligt krav att en yrkesteknisk högskola förläggs till Skaraborgs län omfattande såväl nuvarande grund- och vidareutbildningar av sjuksköterskor, som även utbildning av medicinskt-tekniska assistenter, arbetsterapeuter m. fl.

Förutsättningarna att komplettera den föreslagna högskolan med linjer för livsmedelsteknik och träteknik bör utredas.

Åtgärdsförslag

Den viktigaste åtgärden inom utbildningsområdet är att en högskole- enhet i enlighet med riksdagsbeslutet förläggs till Skövde. Arbetet på utformningen härav bör snarast påbörjas. Det påbörjade arbetet med den konkreta utformningen av en yrkesteknisk högskola i Skövde måste bedrivas skyndsamt.

Viss del av utbildningen för hälsovårdsinspektörer bör förläggas till Skövde.

16.6.4. Kultur

Målsättningen för kulturutbudet är att ett etablerat kulturutbud bör finnas i varje kommun och även på flera orter i kommunerna. För att möjliggöra ökad spridning av kulturutbudet bör lokaler för kulturaktiviteter finnas tillgängliga i varje kommun. Ett led i strävandena att intensifiera kulturutbudet skulle kunna vara att landstinget i samarbete med kommunerna skapade en länsteater. Stöd till kvalitetsfilm föreslås också. Vidare är det angeläget att en samlad information om kulturaktiviteter kommer till stånd.

16.6.5. Barntillsyn

Det framtida behovet av barntillsyn är beroende av yrkesverksamhets- graden hos kvinnor med barn. Eftersom kvinnors möjlighet att ta ett förvärvsarbete beror på möjlighet att ordna barntillsynen är det väsentligt att denna byggs ut både kvalitativt och kvantitativt.

Länsstyrelsen föreslår att antalet daghemsplatser byggs ut i samtliga kommuner i länet. Som komplement till dag- och fritidshem behövs även familjedaghem i bostadens närhet. Deltidsanställning och flexibel arbets- tid bör också underlättas för småbarnsföräldrar.

16.6.6. Kommunikationer Regional trafikplanering

Trafikfrågorna har behandlats ingående inom ramen för den regionala trafikplaneringen vilken slutfördes under 1974.

I anslutning till planeringen av persontransporterna har länsstyrelsen uttalat att man borde söka öka det kollektiva resandet.

Beträffande godstrafiken betonade länsstyrelsen det viktiga i att inga indragningar av godstrafiken på järnväg görs.

Vad gäller vägfrågorna prioriterades i trafikplaneringen åtgärder på vägarna Skara—Falköping, Skövde—Falköping—Vårgårda, Töreboda— Karlsborg samt vägen norrut mot Kristinehamn.

Åtgärdsförslag

Länsstyrelsens förslag till åtgärder anknyter till de förslag som lämnats i den regionala trafikplaneringen.

Nuvarande järnvägsnät bör enligt länsstyrelsen bibehållas. Inskränk- ningar i trafiken bör inte göras innan riksdagen tagit ställning till den framtida trafikpolitiken.

Skaraborgs län bör få en väsentligt större andel av väganslagen i landet. Vidare bör Viglundas roll i ett framtida inrikesflygnät utredas.

I fråga om koncessioner och turlistor bör bättre samordning mellan trafikföretagen åstadkommas. Information om resmöjligheter bör också samordnas.

Transportstödet bör utvidgas till att omfatta också sjötransporter på Vänern och i Trollhätte kanal.

16.6.7. Service för hushåll

Länsstyrelsen har bedömt det som väsentligt att tillgång till olika serviceslag så långt möjligt finns i varje kommun. För vissa typer av service måste emellertid kraven på tillgänglighet vara väsentligt högre. Detta gäller speciellt livsmedelshandeln.

För samhället är det väsentligt att i tid planera så att en ytterligare försämrad service inom livsmedelshandeln inte godtas.

Å tgärdsförslag

Länsstyrelsen föreslår att nuvarande statligt stöd till kommersiell service i glesbygd utvidgas att gälla även i trakter utanför stödområdet med glesbygdsproblem. l Skaraborgs län gäller detta områden med bestående jordbruk.

Noggranna överväganden bör göras innan tillstånd ges för ytterligare etablering av stormarknader till länet. En utvärdering av effekterna av hittillsvarande stormarknadsetableringar i länet bör först göras.

Försök med nya distributionsformer för service bör noggrant följas. Detsamma gäller försöken att på mindre orter låta en företagare handha flera former av service såsom livsmedelsbutik, post, förmedling av apoteksvaror m. m. Beträffande service i tätorternas bostadsområden bör detta uppmärksammas i den kommunala planeringen.

SOL" 1975:92 16.6.8 Service till företag

Det är angeläget att det under senare är utvecklade samarbetet mellan företag och samhälle förbättras. Regionalpolitiken kan härigenom omsät- tas i praktisk handling i form av hjälp vid val av lokaliseringsort, ansökningar om lokaliseringsstöd eller andra arbetsmarknadsinsatser för att lösa regionens och företagens problem.

Företagareföreningens verksamhet bör byggas ut i syfte att ge företagen mer regelbunden service. Företagareföreningen behöveri större utsträckning resurser för allmän rådgivning samt för att kunna bistå företagen i finansierings— och organisationsfrågor.

I syfte att i större utsträckning engagera småföretagare i utbildnings- verksamhet bör nya utbildningsformer prövas. Möjligheterna att på olika sätt pröva anställning av mer kvalificerad personal inom småföretag bör också uppmärksammas.

16.7. Miljö

Länsstyrelsen har tolkat uppdraget att i länsplanering 1974 behandla välfärdskomponenten miljö närmast som ett led i samordningen mellan fysisk riksplanering och regional utvecklingsplanering.

De områden i Skaraborgs län som uppmärksammats i den fysiska riksplaneringen och där samordningsbehovet med länsplaneringen är särskilt påtagligt har utförligt redovisats i planeringsunderlaget. Här avses områden med miljöförhållanden som innebär väsentliga restriktioner eller fördelar för utvecklingen.

Förutom miljö i ovan nämnda betydelse har länsstyrelsen också berört arbets— och boendemiljön.

Ifråga om miljö där sysselsättnings- och miljöaspekter får vägas mot varandra måste i varje enskilt fall kommunernas synpunkter väga tungt. Vid avvägningarna ifråga måste grundsynen vara att en god samhällelig hushållning med mark- och vattentillgångar ger förutsättningar för också långsiktigt god ekonomisk tillväxt.

I länet är jordbruksnäringen av mycket stor betydelse. Här kan konflikter med jordbrukets markanspråk komma att bli aktuella vid tätortsutbyggnad. Länsstyrelsen anser att iområden med sådana konflik- ter högvärdig åkermark så lite som möjligt bör användas för tätbebyggel- se.

Friluftslivet, naturvården och kulturminnesvården har olika bevarande- intressen vilka ofta sammanfaller. En samplanering är här önskvärd.

Konkreta miljöfrågor som behandlats är bl. a. Göta kanals framtid och frågan om utvidgad produktion vid Ranstadsverket.

Vad gäller Göta kanal vill länsstyrelsen uttala att det är ett riksintresse att Göta kanal bevaras som fungerande vattenled dels för tillgodoseende av i vart fall turist- och fritidsbåtsintressena dels med hänsyn till sitt unika historiska värde. Vid en utbyggnad kan sysselsättningseffekterna bli betydelsefulla i Töreboda och Karlsborg.

Å tgardsfö rslag

Åtgärder bör vidtas centralt i syfte att ytterligare integrera den fysiska riksplaneringen med den regionala utvecklingsplaneringen. Närmast bör de av länsstyrelserna föreslagna målen för den regionala utvecklingen konsekvensbeskrivas i fråga om markutnyttjande för tätortstillväxt, industriell utveckling, vägbyggande m. m.

Den inom ramen för riksplanearbetet pågående Vänerkustutredningen måste garanteras fortsatt statligt stöd.

Det påbörjade projekteringsarbetet i Ranstad bör bedrivas omsorgsfullt så att ett tillfredsställande underlag för beslut blir framlagt. Utrednings- och projekteringsarbetet bör resultera i ett material som är tillräckligt omfattande för att länsstyrelsen skall kunna ta ställning till frågan på ekonomiska, sysselsättningsmässiga, sociala och miljömässiga grunder.

] fråga om arbetsmiljö är det angeläget att ökade statliga resurser avdelas för forskning och bidrag till företag. Vad avser boendemiljön har mål ifråga om lägenhetsstandard och utrymmesstandard byggts in i länsstyrelsens kalkyl över bostadsbyggandet (jämför avsnitt 16.6. 1 ).

Med hänsyn till kommun- och ortsstrukturen i länet föreslår länsstyrel- sen att Skaraborgs län övervägs som försöksområde inom ramen för ERU:s fortsatta forsknings- och utredningsarbete kring de regionala miljö- och produktionsförutsättningarna i riket. Länsstyrelsen är efter hörande av kommunerna beredd att presentera sin syn på en sådan utredning tills vidare benämnd Struktur- och miljöutredning för Skara- borgs län.

0 Antal ma. & PC RC KC 1000—m 50 50 ; ullvuknmwm ” 40 0 (X) 45 ; .— P. why _uxmoGräslorp (q)-l 90— de) 0. 40 '. "Gt—Vara 30 otmuug lou/lll artists”- ===”: . ' " .Tidaholm Falköping M WGullspäng _ pou-Götene ””'-— 20 , _- oo-Skara ..” _. . . l . . "Tibro _ .— - 10 ————————____________________mmu _. . : byggnodlvuk 0:5köm. oHabc—Mullsiö . o o 25 0 År . mm mm two ww Fig. 16.3 Sysselsattningsurveckling i olika närings- Fig. 16.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- grenar under perioden 1965—1990 gruppen 50—w år 0/ 0 PC RC KC 3 o/ ., 0 PC RC KC %: O . O T: - l .. ii 5.» 2 5? .. - ' l oFalkopmq . _ l ooo... 0 Mariestad nu. om. ”Skara _ . Lidköping ”tätas-MUHSIÖ ,? o o . ???—Lagaholm & må. . . c,... 0 _ & cow WKarlsborg . men 0 &; . 5 adm—ingame” 1 _ utgå 40 wo WGUIISDQHQ Törebfåg . . , Pza-ma...; 0 oct—Grästorp -" Cm . . 0 (I): gälla??? ””hade % o...—Mumma . :).—|: 0 _ (”get:- Tid-holm oo . mma A ... ”Tibro 30 .FIIIIÖDIIIG __.Gdllul _ D ”Nibe-Mull!” 0 Fig_ 16,-4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är Fig. [6.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

15—64 år

Fig. 16.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i

% 68—70 PC 71-74

+ 1 o ..- , — 1 RC +2 junk-ud +1 , _____ Llakönlni 0 . ...... ""m”" - 1 c _2 % KC

"Ibn—Mull!”

. Gullwinq

Götene Vu-

Grillolp TÖI-bod.

.. Kullberg

relation till befolkningen vid resp. periods början

17. VÄRMLANDS LÄN

17.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

17.1.1. Befolkning

Befolkningen i Värmlands län ökade under hela 1950-talet. Den totala befolkningsökningen under 1950-talet uppgick till ca 10 000 personer. Under 1960-talet var länets befolkningsutveckling däremot negativ. Den sammanlagda minskningen uppgick till ca 5 500 personer. Efter mitten av 1960—talet tycks trenden antyda en något stabilare folkmängdsutveckling i länet. Länsstyrelsens prognoser över länets befolkningsutveckling fram till år 1980 pekar på en ökning av länets folkmängd under resten av 1970-talet med ca 1 700 personer (se tab. I7:l och 1 7:5).

Befolkningsutvecklingen i länet har medfört en omfattande geografisk omfördelning av befolkningen. Således har den centrala förvaltningsregio- nen — Karlstads-regionen — ökat sin andel av länets folkmängd med 8,5 procentenheter sedan år 1950, medan övriga delar av länet _ främst de västra och norra förvaltningsregionerna — minskat sina andelar. En fortsatt ökning av centrala förvaltningsregionens andel förutses ske även under återstoden av 1970-talet. En minskad takt i befolkningens omfördelning förväntas dock.

Befolkningsminskningen i länet under 1960-talet orsakades av en omfattande nettoutflyttning. Den totala nettoutflyttningen uppgick till ca 10 000 personer. Den stora nettoutflyttningen har successivt påverkat befolkningens åldersstruktur på ett sådant sätt att det årliga antalet födda från och med år 1969 understiger antalet döda.

I förhållande till landet som helhet har Värmlands län en befolknings- struktur med andelsmässigt fler åldringar och färre barn. Detta förhållan- de är speciellt märkbart i länets mest glesbygdsbetonade områden. I västra och norra förvaltningsregionerna är t. ex. var femte person 65 år eller däröver. Enligt länsstyrelsens prognos förväntas en fortsatt försäm- ring av befolkningens åldersstruktur i länet. Den stora andelen åldringar kommer att ha ett avgörande inflytande på den framtida befolkningsut- vecklingen i länet (se fig. 1 7:2).

Tab. I 7.'l Faktisk och bedömd befolkningsförändring iförvaltningsregio— nerna i Värmlands län under perioderna 1950—1960, 1960—1970 och 1970—1980

l—"örvaltningsregion Befolk ningsförändring

1950—1960 1960—1970 1970—1980 (prognos) Östra + 2448 — 3184 + 28 Centrala +11760 +10713 +7257 Västra _ 2 978 — 4 232 —1997 Norra — 1419 — 8 543 —5 021 Länet + 9 811 — 5 246 + 267 Tab. ] 7.'2 Sysselsatta i Värmlands län Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990 Kristinehamn 11 895 12 476 12 821 12 975 Storfors 2 383 2 178 2 067 2 065 Filipstad 7 557 6 814 6 134 5 850 Karlstad 32 427 34 270 36 417 38 940 Hammarö 3 866 4 050 4 173 4 440 Kil 2 882 2 846 3 035 3 150 Forshaga 3 418 3 051 2 848 2 915 Grums 3 967 4 304 4 027 4 000 Säffle 8 826 8 082 7 671 7 650 Årjäng 4 269 3 478 3 342 3 290 lida 4 018 3 690 3 402 3 540 Arvika 11846 10 344 10170 10 250 Sunne 5 816 4 737 4146 4140 Torsby 6 686 5 573 5 045 5 380 Hagfors 8 093 7 328 6 529 6 500 Munkfors 2 631 2 373 2 219 2 220 Summa länet 120 580 115 594 114 046 117 305

17.1.2. Näringsliv

Näringslivets utveckling i länet under de senaste årtiondena har, som även på andra håll i landet, kännetecknats av en omfattande strukturom- vandling. Sysselsättningsförändringarna inom de olika näringsgrenarna under perioden 1950—1980 redovisas i tab. 1 7.3.

I vissa av länets arbetsmarknadsregioner var ännu är 1970 nästan var

tredje förvärvsarbetande sysselsatt inom jord- och skogsbruk. Sysselsätt- ningsutvecklingen inom de areella näringarna kommer därför, att ha ett betydande inflytande på sysselsättningsutvecklingen i stora delar av länet även under 1970-talet. Nedgången inom jord- och skogsbruket kommer enligt länsstyrelsens prognoser avseende näringslivsutvecklingen att i flera av länets arbetsmarknadsregioner överstiga den ökning av antalet syssel-

Tab. ] 7.3 Faktisk och bedömd sysselsättningsförändring i olika närings- grenar fär Värmands län under perioderna 1950—1960, 1960—1970 och ] 970—1980

Näringsgren Sysselsättningsl'öriindring

1950—1960 1960—1970 1970—1980

(Prognos) Jord- och skogsbruk -- 12 036 — 11872 — 5 957 lndustri + 7 701 — 3 010 — 1798 Service + 5 672 + 7 530 + 6 029 Totalt + 1 342 — 7 352 — 1726

sättningstillfällen som förväntas inom övriga näringsgrenar. Länsstyrel- sens prognoser pekar också på en stor sysselsättningsminskning i länets mest industridominerade arbetsmarknadsregioner, nämligen Hagfors- Munkfors-regionen och Filipstads-regionen. Antalet sysselsättningstillfäl- len inom servicenäringarna beräknas öka i samtliga arbetsmarknadsregio- ner.

Industristrukturen speglar fortfarande ett beroende av de naturtillgång- ar — järn, skog och vatten — som varit utslagsgivande för den industriella utvecklingen i länet. Skogsindustrin och branschen järn-, stål- och metallverk är av större betydelse för den totala industrisysselsättningen i Värmlands län än i riket som helhet, medan verkstadsindustrin, trots expansion under 1960-talet, fortfarande är sysselsättningsmässigt under- representerad. Karakteristiskt för den värmländska industristrukturen är också dominansen av ett eller ett fåtal företag/arbetsställen. Speciellt på de så kallade bruksorterna — t. ex. järn- och stålindustriorterna Hagfors, Munkfors, Storfors, Lesjöfors och Björneborg samt massa- och pappers- industriorterna Skoghall, Grums och Deje — är detta förhållande påtagligt.

Ökningen av antalet sysselsättningstillfällen inom servicenäringarna är generell för länets arbetsmarknadsregioner. Det bör dock observeras att det med undantag av i Karlstadsregionen enbart är inom den offentliga sektorn som antalet sysselsättningstillfällen inom servicenäringarna be- döms öka. Den offentliga sektorn kommer därför att få en allt mer avgörande betydelse för den totala sysselsättningen i länet.

Näringslivets i olika avseenden ensidiga struktur och brist på sysselsätt- ningsmässigt expansiva delar samt arbetskraftens genomsnittligt höga ålder har i flertalet kommuner i länet givit utslag i höga arbetslöshetssiff— ror (se fig. 17:5).

Kvinnornas intresse för och även möjligheter till förvärvsarbete har ökat markant under 1960-talet. Fortfarande gäller dock, att förvärvsfre- kvensen för kvinnor ligger under riksgenomsnittet isamtliga arbetsmark- nadsregioner i länet (se fig. 1 7:41.

SOU 1975:92 17.1.3 Serviceförsörjning

Serviceutbudets omfattning på olika områden och sett i relation till befolkningsunderlaget kan betecknas som tillfredsställande i stora delar av länet. Den spridda bosättningen och de stora avstånden mellan olika tätorter med ett någorlunda differentierat serviceutbud innebär dock påtagliga tillgänglighetsproblem i stora delar av länet. Dessa kommer naturligtvis att ytterligare accentueras vid en fortsatt koncentration av serviceutbudet.

17.2. Regional struktur

Riksdagen fastställde i november 1972 en plan för utveckling av den regionala strukturen (se fig. 1 7.7). Kommunernas synpunkter på planen för utveckling av den regionala strukturen redovisas - i de fall de avviker från länsstyrelsens — i samband med redogörelsen för länsstyrelsens förslag.

17.2.1. Länsstyrelsens förslag Länsävergripande samarbete

Behovet av länSövergripande samarbete i fråga om olika former av planeringsaktiviteter kan bl. a. mot bakgrund av den ökade insikten om de komplexa beroendeförhållandena inom samhällslivet och samhällsut- vecklingen väntas öka i framtiden. Det kommer dock säkerligen att variera både över tiden och i fråga om riktning och omfattning i ett geografiskt perspektiv. Samarbetet i övergripande planeringsfrågor kan därför inte läsas i någon fast ram utan måste bygga på ett flexibelt — för olika problem varierande - och frivilligt samarbete.

Länsstyrelsen har idag ett för olika frågor etablerat samarbete — grundat på intressegemenskap och frivillighet — med övriga vänerlän. Mot

bakgrund härav har länsstyrelsen i olika sammanhang redovisat sin principiella ståndpunkt vad gäller länets kontaktinriktning eller naturliga orientering västerut. Vänerbäckenet utgör en grund för gemensam planering och skapar en stark intressegemenskap mellan länen runt Vänern.

Karlstads funktion i den regionala strukturen

Riksdagens beslut om decentralisering av statlig verksamhet utgår från en strävan att utveckla ett antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till storstäderna. Med hänsyn till att de största regionalpolitiska problemen finns i skogslänen har en stor del av utlokaliseringen kommit residensstäderna i dessa län till del. Det är väsentligt att dessa intentioner förs vidare och att statsmakterna genom olika satsningar fortsätter att på långt avstånd från storstadsområdena försöka skapa orter eller regioner med likartade lokaliseringsbetingelser som i storstadsområdena. Som ett led i dessa strävanden är det även nödvändigt att delegera uppgifter till de

regionala myndigheterna, att etablera regionala filialer och att i största möjliga utsträckning förlägga de nya myndigheter som måste upprättas utanför storstadsområdena. Därvid bör speciell uppmärksamhet ägnas primära centra i skogslänen.

Alla primära centra har inte samma ställning eller funktion i landets ortshierarki. Den omfattande utredningsverksamhet som låg till grund för de ovan nämnda besluten om omlokalisering av statlig verksamhet visade t. ex. att Karlstad tillhör den grupp av primära centra som intar en viss särställning i förhållande till de övriga. Utvecklingen under främst det senaste decenniet har dock kännetecknats av en allt tydligare strävan efter stordrift inte enbart av tillverkande funktioner utan även av funktioner av administrativ karaktär. Dessa utvecklingstendenser gör att antalet orter med sådan särställning kan väntas minska successivt. Inom den offentliga sektorn står en sådan utveckling i uppenbar konflikt med dels de intentioner som låg till grund för beslutet om omlokalisering av statlig verksamhet, dels idéerna om primära centras funktion i landets ortshierarki över huvud taget. Det är därför nödvändigt att beslut om framtida regionindelningar av länsövergripande karaktär bygger på ett beslutsunderlag där inte enbart sektorsekonomiska bedömningar görs, utan där även de regionalpolitiska målsättningarna för samhällsutveck- lingen får väga tungt.

Regionala centra

I riksdagens beslut är 1972 klassificerades Kristinehamn, Säffle/Åmål, Arvika, Torsby, Hagfors och Filipstad som regionala centra. Befolknings- underlaget för regionala funktioner får bedömas som begränsat för samtliga regionala centra utom Karlstad och Arvika. Antalet regionala centra i länet kan därför inte utökas. Speciell uppmärksamhet måste i stället mot bakgrund av de negativa förändringarna av befolkningsunder- laget ägnas de problem som kan komma att göra sig gällande i Filipstad, Hagfors och Torsby. Dessa problem måste lösas dels genom att regionalpolitiska åtgärder vidtas i sådan omfattning att en fortsatt befolkningsminskning till följd av nettoutflyttning så långt möjligt undviks, dels genom att avsteg görs från stelbenta organisatoriska principer.

Organisatoriska förändringar av olika slag som innebär att kraven på befolkningsunderlag stegvis ökas undergräver förutsättningarna för att skapa regionala centra av likartad karaktär, dvs. med ett likartat serviceutbud, och till vilka flertalet invånare har acceptabla restidsförhål- landen. En varaktig lösning på serviceproblemen måste innebära att kraven på ett stegvis ökat befolkningsunderlag för olika servicefunktioner måste upphöra. Ett beaktande av individernas kostnader och tidsförluster för att nå olika enheter skulle också ge ett annat perspektiv på de sektorsekonomiska fördelar som stordrift och koncentration bedöms medföra.

Det är ett primärt mål för den regionalpolitiska planeringen att skapa en sådan ortsstruktur att flertalet invånare får tillgång till regional service

under acceptabla restidsförhållanden. Den nuvarande klassificeringen av regionala centra måste därför ligga fast och konsekvenserna därav komma till uttryck i den praktiska planeringen.

Kommuncentra som bör ägnas speciell uppmärksamhet

Årjängs kommun hävdar i sina yttranden över länsplanering 1974 på det bestämdaste att Årjäng bör klassificeras som ett regionalt centrum. Ur sysselsättningssynpunkt har kommunen, heter det vidare, betydelse även för grannkommunerna Arvika, Eda, Säffle och Bengtsfors. Inpend- lingen från den norska grannkommunen Marker till framför allt Töcks- fors tätort är också av väsentlig betydelse. Årjäng är också en handelsort av stor betydelse för norra Dalsland och de norska gränstrakterna.

Kommunen anknyter även till vad som i prop. 19721111 sägs om att vissa kommuner är så stora att de bildar tillräckligt underlag för ett regionalt centrum. Årjängs kommun utgör i vissa avseenden en särskild region. Årjäng har också ett så strategiskt läge i sydvästra delen av Värmlands län med långa avstånd till orter som klassificerats som regionala centra att en klassificering av Årjäng som ett regionalt centrum, i likhet med vad som skett med Torsby, anses som klart motiverad. Därvid bör Årjäng också sammanföras med de regionala centra som i prop. 1972:111 ansetts vara i behov av särskilda insatser för att s.k. regional service skall bli tillgänglig. Sunne kommun finner det i sina yttranden över Länsplanering 1974 angeläget att Sunne centralort erhåller samma klassificering och samma ställning i norra förvaltningsregionen som den Torsby och Hagfors tilldelats. Kommunernas centralorter är av ungefär samma storlek och det borde även ur länsmyndigheternas synpunkt vara angeläget att dessa orter röner samma behandling samt i servicehänseende får komplettera varandra inom regionen. Den klassificering som Sunne ”råkat ut för” bedöms som mycket allvarlig för den framtida utvecklingen i Fryksdalen. Ett oeftergivligt krav är därför att kommunen skall utpekas som regionalt centrum. Kommunen finner det orimligt att statsmakterna genom konstlade ingrepp skall motverka en orts möjligheter att utvecklas.

Enligt riksdagens beslut är 1972 bör huvuddelen av de offentliga investeringarna och i stor utsträckning även de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna koncentreras till de ortstyper som i planen för utveckling av den regionala strukturen betecknas som primära och regionala centra. Bakgrunden härtill är att positiva åtgärder i primära och regionala centra också får indirekta positiva effekter för omgivande glesbygd och för orter som ingår i de stora orternas arbetsmarknadsregioner. Flertalet kommun- centra ingår som en naturlig del i sådana arbetsmarknadsregioner och kan således i många fall ”ta del av” hela det arbetsutbud som finns i dessa och därmed också av de regionalpolitiska satsningar och andra samhälleliga åtgärder som vidtas i regionernas huvudorter. Det är naturligt att sådana arbetsmarknadsregioner ses som en helhet.

Ett sådant synsätt motiverar enligt länsstyrelsens mening att speciell uppmärksamhet ägnas åt utvecklingen på arbetsmarknads- och serviceför-

sörjningssidan i sådana kummuncentra, som på grund av sitt geografiska läge i förhållande till länets primära centrum och regionala centra inte ingår som en naturlig del i någon av dessa orters arbetsmarknadsregioner. Det är därför nödvändigt att situationen och utvecklingen på arbetsmark- nads— och serviceförsörjningssidan i Sunne och Årjäng ägnas särskild uppmärksamhet. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang betona att denna uppmärksamhet inte får inskränka sig till att enbart manifestera en servicebevarande ambition. Stora ansträngningar måste ägnas åt att skapa ett bestående och tillräckligt differentierat arbets- och serviceutbud i Sunne och Årjäng.

Kommuncentra

Storfors, Hammarö, Kil, Forshaga, Grums, Eda och Munkfors, som enligt riksdagens beslut år l972 klassificerats som kommuncentra, ingår mot bakgrund av pendlingsförhållanden, uppbyggda kontaktnät, av- ståndrelationer etc. i den typ av arbetsmarknadsregioner som ovan diskuterats. Kommunernas klassificering måste därför enligt länsstyrel— sens mening anses alltjämt äga giltighet.

Munkfors kommun anför dock i sitt yttrande över länsstyrelsens preliminära förslag till länsprogram att det har blivit något av ett axiom att i olika sammanhang hävda att Hagfors och Munkfors kommuner ingår som naturliga delar i en gemensam arbetsmarknadsregion. Liksom i yttrandet över planeringsunderlaget vill emellertid Munkfors kommun även i detta sammanhang vända sig mot detta något onyanserade påstående. Bl. a. är pendlingsavståndet för stort mellan Hagfors och Munkfors tätorter för att de båda kommunerna i väsentlig grad skall kunna anses som gemensam arbetsmarknad. Det torde åtminstone vara synnerligen berättigat att hävda att man inte i Munkfors kommun kan ”ta de] av” hela det arbetsutbud som finns i Hagfors kommun och därmed också av de regionalpolitiska satsningar och andra samhälleliga åtgärder som vidtas i Hagfors tätort, dvs. regionens huvudort. Följaktli- gen bör enligt Munkfors kommuns uppfatning också Munkfors hänföras till ”kommuncentra som bör ägnas speciell uppmärksamhet". Här kommer kontaktmöjligheterna med Sunne samt sydligare delar av Klarälvdalen också in i bilden.

Även Storfors kommun hävdar i sitt yttrande över länsstyrelsens preliminära förslag till länsprogram att Storfors bör ges beteckningen kommuncentrum som bör ägnas speciell uppmärksamhet.

Kommundelscen tra

] många fall kan stora områden sägas ligga utom ”acceptabelt” avstånd från det serviceutbud av "dagligvarukaraktär" och i viss mån den arbetsmarknad som finns i kommunernas centralorter. Det är av stor vikt att dessa förhållanden uppmärksammas och att de kommer till uttrycki planen för utveckling av den regionala strukturen genom utpekandet av s. k. kommundelscentra.

Länsstyrelsen har vid utpekandet av en ort som kommundelscentrum utgått från följande kriterier.

— orten skall i nuläge ha en odiskutabel funktion som serviceort med ett klart avgränsat omland, — orten skall ha en industriell basverksamhet som i stor utsträckning ger garanti för en stabil utveckling i framtiden, — orten skall ha ett geografiskt läge i kommunen som medför att tillgängligheten till service på ett markant sätt minskar om ortens betydelse som service- och arbetsort inte garanteras i framtiden genom en aktiv och samordnad samhällsplanering.

Länsstyrelsens förslag till kommundelscentra avser enbart orter inom det allmänna stödområdet. Enligt länsstyrelsens mening är det främst inom detta område som speciell uppmärksamhet bör ägnas vissa orter förutom kommunernas centralorter. Naturligtvis finns det andra orter än de av länsstyrelsen föreslagna — både inom och utom stödområdet — som i ett eller flera avseenden fungerar som centra för någon del av kommunerna dvs. i princip fungerar som kommundelscentra.

De orter i länet som enligt länsstyrelsens uppfattning uppfyller kriterierna som kommundelscentra är Lesjöfors, Töcksfors, Sysslebäck, Stöllet och Kyrkheden. Sysslebäck intar på grund av sitt geografiska läge i länet en särställning bland dessa orter. Speciell uppmärksamhet bör också ägnas Lesjöfors. För detta talar såväl ortens storlek och struktur som dess läge i norra delen av Filipstads kommun och det stora avståndet till kommunens centralort.

Det finns anledning att närmare beröra förhållandena i Eda kommun. Kommunen har tre större tätorter, Charlottenberg, Åmotfors och Koppom, med ett ungefärligt antal invånare på 1 900, 1 700 och 700 personer. Charlottenberg och Koppom var kommunala huvudorter enligt 1952 års kommunindelning. Samtliga tre orter har ett relativt differenti- erat serviceutbud. Svårigheter har, mot bakgrund härav, funnits att från kommunalt håll utpeka en av dessa som den nya kommunens centralort. I stället hävdas att kommunen har tre orter av lika ”rang” och att detta förhållande skall ligga till grund för kommunala investeringsbeslut.

Länsstyrelsen hävdade i det preliminära förslaget till länsprogram att centralortsfrågan borde bli föremål för förnyad prövning.

Mot bakgrund av de tre orternas lägen och uppbyggda kontakt- och resvägar fanns det enligt länsstyrelsens mening två alternativ till ortsklas- sificering. Enligt det ena alternativet skulle Charlottenberg utpekas som kommuncentrum och Koppom som kommundelscentrum. Åmotfors bedömdes ha en sådan storlek och Växtkraft att särskilda åtgärder inte krävdes för att orten skall fylla sin funktion i ortssystemet. Närheten till Arvika var därvid en faktor att räkna med. Enligt det andra alternativet skulle Åmotfors utpekas som kommuncentrum. Åmotfors läge i kommu— nen ansågs medföra att behov av något kommundelscentrum inte fanns i detta alternativ.

Eda kommun anser i sitt yttrande över länsstyrelsens preliminära förslag till länsprogram

”att på grund av de geografiska, kommunikationsmässiga och närings- politiska förhållandena en fortsatt satsning måste ske på alla tre orterna. Med hänsyn till de speciella geografiska förhållandena med en tätort i varje hörn av kommunen måste nämligen eventuella centraliseringssträ- vanden nödvändigtvis, i förhållande till nuläget, leda till en försämring av sysselsättning, service och dess åtkomlighet för innevånarna i kommunen. Man bör därför sträva efter att ej genom indragningar och koncentration försämra detta förhållande.

Kommunen anser därför att det endast då det blir fråga om framtida lokalisering av sådana funktioner, som rimligtvis ej kunna fördelas, dessa bör förläggas till en av orterna, och att detta med tanke på den geografiska strukturen och kornmunikationsinriktningen inom kommu- nen, i så fall skall ske till Åmotfors, men att en dylik förläggning då givetvis ej skall tagas som intäkt för onödiga eller ej önskvärda indragningar i de övriga orterna, utan att en framtida satsning skall fortsätta att göras även i dessa.”

Länsstyrelsen konstaterar att kommunen genom detta ställningstagan- de klart uttalat hur kommunövergripande funktioner i framtiden bör lokaliseras. Beslutet kan också tjäna som grund för den statligt bedrivna samhällsplaneringen och de statliga organens handlande.

Sunne och Forshaga kommuner framför i sina yttranden över länsplanering 1974 ytterligare förslag till kommundelscentra. Sunne kommun framhåller således att det — för att trygga serviceförsörjningeni områden inom kommunen med särskilda glesbygdsproblem -- är nödvän- digt att både Uddhedens och Lysviks tätorter garanteras en viss minimiservice. Forshaga kommun anser att Deje uppfyller samtliga de kriterier som länsstyrelsen uppställt för att en ort skall klassificeras som kommundelscentrum och föreslår därför denna klassificering. Länsstyrel- sen har dock mot bakgrund av de tillämpade utgångspunkterna för klassificeringen av kommundelscentra inte föreslagit dessa orter.

17.3. Planeringsnivå

] riksdagens beslut år 1972 anges en befolkningsram på 280 000— 290 000 invånare för Värmlands län år 1980. Den antagna befolknings- ramen har av länsstyrelsen fördelats på länets kommuner. De av länsstyrelsen fastställda planeringstalen för länet och kommunerna framgår av tabell 17.5.

Kommunernas förslag till planeringsnivåer år 1980 och år 1990 har sammanställt i tab. I7:4. För länet ger kommunernas förslag en folkmängd på ca 287 500—299 000 år 1980 och ca 298 900—311 300 år 1990.

Svart färg Röd färg

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet 1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974

Sysslebäck

Kyrkheden

Hagfors/i

. | Lesjöfors I . / r

* . f_x ” l .Munkfors

Filipstad

0 50 km

Fig. [7.1 Regional struktur, Värmlanäslän

Tab. ] 7.'4 Kommunernas förslag till planeringsnivåer 1980 och 1990

Kommun Kommunernas förslag till planeringsnivåer

1980

1990

Kristinehamn Storfors Filipstad Karlstad Hammarö Kil Forshaga Grums Säffle

Årj äng Eda Arvika Sunne Torsby Hagfors Munkfors

28 000— 29 100

5 500— 5 700 15 200— 15 800 75 000— 78 000 12 200— 12 800 10 300— 10 700 11800— 12 200 11000— 11400 20 300— 21 100

9 800— 10 200 9400- 9 800 27 5004 28 500 13 300— 13 900 15 200— 15 800 17 500— 18 300

5 500— 5 700

28100-- 29 300 5 600- 6 100 15 200- 15 800 80 000— 83 000 13 5004 14 500 10 8004 11 200 13 800-- 14 200 11500— 12 000 21600-- 22 400 10100- 10 500 9 800— 10 200 27 000— 28 000 13 300— 13 900 15 200— 15 800 17 500— 18 300

5 900- 6100

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för länets kommuner redovisas utifrån den indelning av länet i fyra förvaltningsregioner som länsstyrelsen tillämpar. Utgångspunkten för länsstyrelsens förslag är en planeringsnivå för länet på 283 OOO—294 600 år 1980 — dvs. samma nivå som enligt länsstyrelsens beslut från år 1973 — och 288 OOO—300 000 år 1990. Förslagen liksom länsstyrelsens prognoser och den faktiska befolkningsutvecklingen hittills under 1970-talet framgår av tab. ] 75.

Östra ]örvaltningsregionen

Kristinehamns kommun

Näringslivsutvecklingen i Kristinehamns kommun har under de sista åren kännetecknats av en betydande expansionskraft. I länsstyrelsens prognos förutses denna bestå under resten av 1970-talet. Den inflyttning som därigenom förväntas är emellertid inte av sådan storlek att obalansproblem bör uppstå. Planeringsnivån för år 1980 bör därför ”utgå från" den folkmängd som prognosen visar, medan målsättningen för 1980—talet bör vara att åstadkomma en stabilisering av befolkningsut- vecklingen på denna nivå.

Storfors kommun

Befolkningsutvecklingen i Storfors kommun har varit positiv under de två senaste åren. Länsstyrelsens prognos till år 1980 tyder på en fortsatt befolkningsökning under resten av 1970-talet. En stabilisering av befolk- ningsutvecklingen och en successiv ökning av folkmängden i Storfors kommun är önskvärd.

Filipstads kommun

Filipstad har idag karaktären av regionalt centrum för nordvästra Bergslagen. Befolkningsunderlaget för de regionala funktioner — bl. a. fullständig gymnasieskolutbildning _ som finns lokaliserade till Filipstad är dock begränsat och skulle ytterligare minska vid en befolkningsutveck- ling i enlighet med länsstyrelsens prognos. Enligt länsstyrelsens förslag till plan för utveckling av den regionala strukturen bör klassificeringen av regionala centra i länet ligga fast. En fortsatt befolkningsminskning i Filipstads kommun kan därför inte accepteras som målsättning för den regionalpolitiska planeringen. Utgångspunkten för denna planering bör i stället vara en i förhållande till dagsläget ungefär konstant folkmängd för både år 1980 och år 1990.

Cen tra la fä rvaltningsregionen

Befolkningsutvecklingen för kommunerna inom centrala förvaltnings- regionen har under början av 1970-talet visat ett ijämförelse med

1960-talet nytt mönster. Den tidigare snabba befolkningstillväxten i Karlstads kommun har således brutits, medan befolkningstillväxten i kranskommunerna — speciellt i Kil och Forshaga — varit markant positiv. Denna förändring i den inomregionala befolkningstillväxten kan inte ses mot bakgrund av omställningar och omfördelningari regionens näringsliv utan har sin orsak i olikartad mark- och bostadspolitik kommunerna

emellan. En befolkningsmässig tillväxt, som inte orsakas av en motsvarande expansion inom det lokala näringslivet, innebär att avståndet mellan bostad och arbetsplats ökar för många människor. Förutsättningarna för ett i förhållande till arbetsplatserna ökat decentraliserat boende inom centrala förvaltningsregionen är därför i stor utsträckning de ökade möjligheter till individuellt resande som privatbilismen medfört. Detta gäller även för den befolkningstillväxt som skett i mindre tätorter inom t. ex. Karlstads kommun. Flera av dessa tätorter ligger påungefär samma avstånd från kommunens centralort som tätorterna Kil och Forshaga. Önskvärdheten av ett sådant decentraliserat boende kan ur flera aspekter ifrågasättas. En sådan bebyggelsestruktur är, vilket den s. k. energikrisen under vintern 1973—1974 visade, t. ex. känslig ur energisynpunkt. Den innebär också en minskad närhet till olika serviceinrättningar av regional- och länskaraktär. Det har också på andra håll i landet med liknande utvecklingstendenser visat sig att förvärvstalen för kvinnor sjunkit i de ytterområden, som fått karaktären av ”sovstadsområden”. En spridd bebyggelsestruktur kan således på sikt leda till minskade förvärvsmöjlig- heter för främst kvinnorna.

Dessa aspekter skall för centrala förvaltningsregionens del inte överbe- tonas och naturligtvis sättas i relation till de fördelar som en decentralise- rad bebyggelsestruktur ofta anses medföra ur boendemiljösynpunkt. Det torde emellertid ändå vara väsentligt att takten i de diskuterade utvecklingstendenserna successivt minskas och att den befolkningsmässi— ga expansionen i olika delar av regionen i ökad utsträckning kan ses som resultat av en motsvarande sysselsättningsmässig expansion inom det lokala näringslivet.

Karlstads ko mm un

Det är väsentligt att Karlstads kommuns befolkningsmässiga ställning stärks. Detta förutsätter emellertid att bostadsbyggandets inriktning ändras. l kommunens bostadsbyggnadsprogram finns nu också en sådan förändrad syn på bostadsbyggandets inriktning redovisad.

Hammarö, Kil, Forshaga och Grums kommuner

Det långsiktiga målet vad gäller kranskommunernas befolkningsutveck- ling bör vara att åstadkomma en successiv och långsam expansion kopplad till motsvarande förstärkning av det lokala näringslivet. Länssty- relsens förslag till planeringsnivåer för dessa kommuner innebär därför för t. ex. Kil och Forshaga en — ijämförelse med den hittillsvarande

utvecklingen under 1970-talet — något lägre takt i befolkningstillväxten under återstoden av 1970-talet och en dämpning under 1980-talet. För Hammarö kommun innebär länsstyrelsens förslag till planeringsnivå för år 1980 en befolkningsökning av samma omfattning som för Kil och Forshaga, medan befolkningsökningen i Grums kommun blir något mindre.

Västra förvaltningsregionen Säffle kommun

] Säffle kommun har befolkningsutvecklingen varit positiv under hela 1950- och 1960-talen. Under 1970-talet har dock situationen förändrats. Kommunen har under 1970-talet haft en negativ befolkningsutveckling. Länsstyrelsens prognos förutser en fortsatt befolkningsminskning under resten av 1970-talet. Det är väsentligt att befolkningsutvecklingen i Säffle kommun stabiliseras. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för Säffle kommun innebär därför en stabilisering av befolkningsutvecklingen och en viss återhämtning under resten av 1970-talet.

Årjängs och Eda kommuner

Både Årjängs och Eda kommuner har både under 1950- och 1960-talet samt under de första åren av 1970-talet haft en kraftig befolkningsminsk- ning. Årjängs kommun har dock under de två senaste åren haft ett positivt flyttningsnetto. Länsstyrelsens prognos tyder för Årjängs kom- muns del på en fortsättning även under resten av 1970-talet av de utvecklingstendenser som rätt under åren 1973 och 1974, medan de för Eda kommun visar på en befolkningsminskning under 1970-talet av ungefär samma omfattning som under 1960-talet.

Det är, mot bakgrund av dels de planeringsproblem och kommunaleko- nomiska svårigheter som en skev åldersstruktur innebär, dels de tröskel- problem som kan uppkomma vid en fortsatt befolkningsminskning, väsentligt att en ytterligare nettoutflyttning förhindras och att befolk- ningsutvecklingen i de båda kommunerna stabiliseras.

Arvika kommun

Befolkningsutvecklingen i Arvika kommun har både under 1950- och 1960-talet varit negativ. Hittills under 1970—talet har befolkningsutveck- lingen stabiliserats. Kommunen har haft en nettoinflyttning som kom- penserat ett ganska stort födelseunderskott. Länsstyrelsens prognoser tyder på att de tendenser som rått hittills under 1970-talet kommer att fortsätta även under resten av 1970-talet. En sådan utveckling ligger i linje med länsstyrelsens övergripande målsättning för befolkningsutveck- lingen ivästra förvaltningsregionen.

Norra förvaltningsregionen Sunne och Torsby kommuner

Både Sunne och Torsby kommuner har såväl under 1950- och 1960-talen som hittills under 1970-talet haft en betydande befolknings- minskning. Båda kommunerna har dock under år 1974 haft en i förhållande till övriga år under 1970-talet ovanligt liten befolknings- minskning. Länsstyrelsens prognos visar på en fortsatt befolkningsminsk- ning i Sunne och Torsby kommuner under resten av 1970—talet. För båda kommunerna gäller dock att födelseunderskottet är mer avgörande för denna befolkningsminskning än nettoutflyttningen.

Torsby klassificerades av riksdagen som regionalt centrum. Befolk- ningsunderlaget för regionala funktioner är redan i dagsläget begränsat. En fortsatt befolkningsminskning skulle därför på sikt innebära besväran- de tröskelproblem för sådana funktioner. Den regionalpolitiska plane- ringen bör därför inriktas på att förhindra en fortsatt nettoutflyttning och att därmed på sikt åstadkomma en stabilisering av befolkningsutveck- lingen i Sunne och Torsby kommuner.

Hagfors kommun

Befolkningsutvecklingen i Hagfors kommun har varierat under den senaste 20-årsperioden. Under 1950-talet ökade folkmängden med ca 1000 personer, medan den under 1960-talet minskade med ca 1 500 personer. Länsstyrelsens prognos tyder på en fortsatt befolkningsminsk— ning under 1970-talet.

Hagfors är ett av de tre regionala centra ilänet som i dagsläget har ett begränsat befolkningsunderlag för regionala funktioner. En fortsatt befolkningsminskning skulle därför undergräva befolkningsunderlaget för sådana funktioner. Den regionalpolitiska målsättningen bör vara att under 1970-talet successivt minska takten i den negativa befolkningsut— vecklingen och att förhindra en fortsatt nettoutflyttning under 1980— talet.

Munkfors kommun

Befolkningsutvecklingen i Munkfors kommun kännetecknades under 1950-talet och under första hälften av 1960-talet av en stor stabilitet. Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet har befolkningsut— vecklingen varit negativ. Länsstyrelsens prognos tyder på en viss befolkningsökning fram till år 1980. Den utveckling som prognosen visar ligger till grund för förslaget till planeringsnivåer för Munkfors kommun.

17.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

De medel som används för att realisera de regionalpolitiska målen spänner över ett brett register av åtgärder. Praktiskt taget alla samhälls- aktiviteter har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv

Tab. 17.5 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Värmlands län

Kommun

Faktisk

befolkning

1970 1974

Befolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut

1980

Prognos, "ns— plunering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

Kristinehamn Storfors Filipstad Karlstad Hammarö Kil Forshaga Grums Säffle Årjäng lida Arvika Sunne Torsby Hagfors Munkfors

Summa länet

Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974

27 876 5 540 16 279 72 467 10 728 8 291 9 508 10 382 20 213 9 989 9 999 27 409 14 056 16 926 19 533 5 720 27 617 5 367 15 580 72 564 10 656 9455 10732 10716 19 823 9803 9 698 27 404 13626 16152 18773 5 510

28 800— 30 000 4 800— 5 000 15 200- 15 800 80 000—- 83 000 11 600— 12 000 9 300— 9 700 10 300— 10 700 11 2004 11 600 20 300— 21 100 8 500— 9 000 8 600— 9 000 26 000— 27 000 11 800— 12 500 13 500— 14 300 17 600— 18 200 5 500— 5 700

28 657 28 663 5 782 5 532 15 284 14191 75 648 78 315 11571 12 292 9 953 9 949 10735 10162 10 726 10100 19 568 18 631 9 569 8 996 9 130 9 003 27 346 26 515 12 641 11519 15 447 15 751 17 505 16 874 5 621 5 596

28 000— 29 100 5 500— 5 700 15 200— 15 800 74 600— 77 800 11 300— 11700 9 800- 10 200 11 1004 11 500 10 800; 11200 19 800— 20 500 9 600— 10 000 9 200— 9 600 26 800— 28 000 13100- 13 700 15 200— 15 800 17 500— 18 300 5 500— 5 700

284916

283 476

283. OOO—294 600 280 OOO—290 000

285 183 282 099

283 OOO—294 600 283 000—294 600

28 100—- 29 300 5 900— 6100 15 200-— 15 800 76 400— 79 600 11900- 12 500 10 5004 10 900 11800— 12 200 11 100— 11500 20100— 20 900 9 800— 10 200 9 400- 9 800 26 900- 28100 131004 13 700 15 200— 15 800 17 100— 17 900 5 500— 5 700

288 000— 300 000

288. OOO—300 000

och befolkning. Den fortsatta framställningen kommer dock att koncen- treras till att försöka ge en bild av lokaliseringsstödets betydelse i länet. Hittills har ca 370 milj. kr. i lokaliseringsstöd beviljats länets industrier med en beräknad sysselsättningseffekt av ca 5 600 arbetstill- fällen. Den utvärdering av lokaliseringsstödets effekter som lämnas omfattar en översiktlig genomgång av industrins utveckling och lokalise- ringsstödsinvesteringarna i länet.

Norra förvaltningsregionen

1 norra Värmland har jord— och framför allt skogsbrukets traditionellt stora betydelse för sysselsättningen kraftigt förändrats under 1960- talet. Utöver järn- och stålindustrin i Hagfors och en blygsam industri- sektor i Torsby fanns ingen industriell bas inom området. Under slutet av 1960—talet och hittills under 1970-talet har dock en betydande industri- utbyggnad skett, framför allt inom Torsby kommun. Huvuddelen av dessa industriutbyggnader har finansierats med hjälp av lokaliseringsstöd. En viss differentiering har åstadkommits. Flera verkstadsindustrier har således tillkommit och byggts ut. lnom Hagfors kommun är situationen delvis en annan. En viss industriutbyggnad och etablering har skett vid sidan av den dominerande järn- och stålindustrin, t. ex. inom träbransch- en. Dessa investeringar är dock blygsamma i relation till de totala investeringsverksamheten inom industrin i området. Någon större grad av differentiering och komplettering har därför inte åstadkommits. Lokalise- ringsstödets betydelse för utvecklingen inom Sunne kommun kan delvis jämställas med den betydelse det haft iTorsby kommun. En relativt sett omfattande industriutbyggnad har skett , mycket tack vare lokaliserings- stödet. Således har en betydande gummivaruindustri skapats och verk- stadsindustrin byggts ut. Lokaliseringsstödet har även använts för en förändring och utveckling av den befintliga cellulosaindustrin. En inte oväsentlig differentiering av arbetsmarknaden har härigenom skapats.

Västra förvaltningsregionen

För västra Värmland är bilden mer svåranalyserad. Även här har en kraftig strukturomvandling skett både inom jord— och skogsbruket och den befintliga industrin, t. ex. papper och massa. Lokaliseringsstödets betydelse kan enklast bedömas i enskilda orter, t. ex. iCharlottenberg, där en betydande metall- och verkstadsindustri utvecklats, i Jössefors där en total nedläggning av den tidigare dominerande industrin ersatts med en differentierad tillverkningsindustri, i Töcksfors, där en mycket expansiv tillverkning av kablar byggts upp och i Skillingsfors. Visserligen upphörde på den sistnämnda orten en mycket sysselsättningskrävande tillverkning, som delvis skapats med hjälp av lokaliseringsstöd men de lokaler och den industrivana som skapades har dock idag kommit till användning i andra verksamheter. 1 regionens större orter — Arvika, Säffle och Årjäng — har lokaliseringsstödet inneburit att kompletterande

verksamheter etablerats. Lokaliseringsstödet har för västra Värmlands del även inneburit att en rationell och konkurrenskraftig sågverksindustri byggts upp.

Östra förvaltningsregionen

] östra Värmland finns en industriell tradition som utgår från malm och järnhantering. Strukturomvandlingen har slagit hårt med nedlägg- ningar och rationaliseringar som följd. Exempel på detta är gruvhante- ringens tillbakagång och nedläggningen av Nykroppa Jernverk. Ensidig- heten på arbetsmarknaden i orter som Lesjöfors, Filipstad och Storfors är fortfarande uttalad. 1 Kristinehamn skedde flera betydande industrined- läggningar på 1960-talet. Behovet av industriutbyggnader och nyetable- ringar var mot den bakgrunden stort.

lnom Filipstads kommun skapades med hjälp av lokaliseringsstöd ersättningsindustri i Nykroppa. Flera små och medelstora industrier — främst inom verkstadsbranschen — har byggts ut i Filipstad. Lokalise- ringsstödets andel av de totala investeringarna kan anses relativt liten, men betydelsen ligger i den begynnande differentiering som åstadkom— mits. [ Kristinehamn har under 1970-talet en mycket kraftig industri- aktivitet ägt rum. En ändrad tillämpning av lokaliseringsbestämmelserna har bidragit till detta.

Centrala förvaltningsregionen

Även i Karlstads—regionen — främst i Karlstads kommun — har den ändrade tillämpningen av stödbestämmelserna gjort att lokaliseringsstöd kommit till användning i ökad utsträckning. Vissa större satsningar inom verkstadsindustrin har möjliggjorts. Lokaliseringsstödets betydelse för industriutvecklingen är markant i orterna Molkom och Vålberg. Totalt sett får emellertid lokaliseringsstödets betydelse för investeringsverksam- heten och sysselsättningsutvecklingen anses relativt liten.

17.5 Arbete

Länsstyrelsen diskuterar fyra olika vägar att arbeta efter när det gäller att lösa sysselsättningsproblemen i länet, nämligen

— arbetsmarknadspolitiska åtgärder — åtgärder för att påverka det privata näringslivets lokalisering och utveckling — åtgärder inriktade på den offentliga sektorns planering och utbyggnad -— åtgärder avsedda för näringar med särskild betydelse för sysselsätt- ningen på glesbygden.

17.5.1 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder Arbetsförmedling

En ökad anmälningsplikt av lediga platser och ökade personella resurser vid arbetsförmedlingarna skulle i stor utsträckning öka arbetsför- medlingarnas effektivitet. Möjligheterna till upprepade och täta kontak- ter mellan den arbetssökande och arbetsförmedlingen är en viktig förutsättning för ett gott resultat. Det är därför viktigt att ingen ytterligare kocentration av arbetsförmedlingskontor sker. 1 stället bör olika vägar prövas att öka tillgängligheten.

Yrkesutbildning

Yrkesutbildningen i form av linjer och Specialkurser inom gymnasie- skolan bör om regionalpolitiska skäl föreligger kunna utökas och breddas på vissa håll i länet. Det är också viktigt att en större anpassning av utbildningen vid 5. k. AMU-centra i länet sker till behoven av olika yrkeskategorier inom länets olika arbetsmarknadsregioner.

Genom en lokalmässig och kanske även personalmässig integration mellan arbetsmarknadsutbildning och utbildning med primärkommunalt huvudmannaskap skulle säkerligen en utspridning av möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning kunna skapas. Dessa möjligheter bör observe- ras och diskussioner inledas mellan ansvariga myndigheter på länsnivå och berörda kommuner. Fastare bidragsformer till företagen för ökad internutbildning i samband med lågkonjunkturer och andra perioder med pressade sysselsättningslägen bör också införas.

De svårplacerades problem

Företagen och staten har det huvudsakliga ansvaret för att lösa de svårplacerades problem. I första hand bör lösningar inom det etablerade produktionssystemets ram eftersträvas och intensifierade satsningar på halvskyddad verksamhet ske. Skyddat arbete, som naturligtvis är ett viktigt och nödvändigt medel i dessa sammanhang, bör i första hand ses som en förberedelse för och ett steg på vägen mot anställning på den öppna marknaden.

De skyddade verkstäderna i länet har kommunalt huvudmannaskap. De drivs ofta med betydande underskott. Huvudmannaskapsfrågan och det ekonomiska ansvaret för de skyddade verkstäderna bör därför få en annan lösning. Behovet av samordning av de skyddade verkstädernas produktion och marknadsföring bör ytterligare uppmärksammas.

De allmänna beredskapsarbetena

Beredskapsarbetena har förutom avsedda effekter ur arbetsmarknads- politisk synvinkel även ur regionalekonomisk synvinkel väsentliga sekun- dära och långsiktiga effekter. Det är därför viktigt att den översiktliga planeringen av beredskapsarbeten inlemmas i en långsiktig sysselsättnings-

planering på lokal och regional nivå. Samordningen med den regionalpoli- tiska planeringen är därvid väsentlig.

17.5.2 Påverkan av det privata näringslivets lokalisering De regionalpolitiska ätgärdernas utformning och inriktning Regionalpolitiska styrmedel

Ett flertal medel av stimulerande karaktär finns för att påverka det privata näringslivets lokalisering i regionalpolitisk riktning. Ett intensifie- rat arbete med nuvarande medel kommer att bidra till att lösa sysselsättningsproblemen inom skogslänen. De bedöms dock inte vara tillräckliga för att nå de regionalpolitiska sysselsättningsmålen. Nuvaran- de former av stimulerande medel bör därför kombineras med medel av mer direkt styrande karaktär.

Städo mrtidesindeln ingen

Hela länet bör ingå i allmänna stödområdet till vilket generellt regionalpolitiskt stöd utgår. Sunne och Hagfors/Munkfors arbetsmark— nadsregioner samt norra delen av Filipstads kommun bör betraktas som ett gränsområde till inre stödområdet.

Sjrsselsr'it tn ingsstöd

Sysselsättningsstöd bör få en större användning som regionalpolitiskt medel och även komma till användning inom allmänna stödområdet. En möjlighet är att ge det en utformning som överensstämmer med den som gäller för lokaliseringsstödet, dvs. att tillämpa en form av avtrappat sysselsättningsstöd.

För att förstärka möjligheterna att angripa sysselsättningsproblemen bör ianspråktagandet av investeringsfonderna på regionalpolitiska grunder underlättas. Det finns också motiv för att möjligheterna att inrätta två fonder A en med konjunkturpolitiskt och en med regionalpolitiskt sfyte

— blir föremål för utredning.

En särskild brist idag i de södra skogslänen är att det saknas tillräckliga möjligheter att tillvarata och utveckla produktidéer. [ de nordliga länen understödjer den s. k. Norrlandsfonden sådan verksamhet. Det bör därför undersökas om inte en liknande fond kan inrättas också för de södra skogslänen.

Erfarenheterna har visat att banker med huvudsaklig rörelseförankring i områden som räknas till det regionalpolitiska stödområdet via riksgiltiga penningpolitiska åtstramningar efter hand försatts i en situation där angelägna kreditpropåer bl. a. från små och medelstora företag inte kan tillgodoses. Det finns därför starka skäl som talar för att möjligheterna till en regionaliserad (regional) penningpolitik utreds.

SOU 1975:92 De regionala organens befogenheter

Det är väsentligt att reella beslutsmöjligheter i frågor som har nära samband med länsplaneringen skapas på det regionala planet. De regionala organens erfarenheter av handläggningen av lokaliseringsstöds— ärenden är numer så omfattande att en delegering av beslutanderätten till länsstyrelsen bör ske och i samband därmed en organisatorisk samman- koppling av samtliga samhälleliga stöd- och låneformer på den regionala nivån. Beslutsbefogenheten bör ligga på länsstyrelsen. Sådana rutiner bör också tillskapas att länsstyrelsens medverkan i handläggningen av investeringsfondsärendena ökar.

Utvecklingstendenser av betydelse för den regionalpolitiska verksamheten Tillverkande enheter

En effektiv regionalpolitik måste — förutom att inriktas på en vidareutveckling av det existerande näringslivet och de möjligheter till rena nyetableringar som kan finnas — särskilt bygga på en successiv omlokalisering av de sysselsättningsmässigt expansiva företagens tillväxt till skogslänen.

Administrativa och utvecklande funktioner

Den allt tydligare geografiska uppdelningen mellan administrerande och tillverkande enheter inom näringslivet står i motsättning till målen om en differentierad arbetsmarknad på olika orter. Sådana medel bör därför skapas att den framtida regionalpolitiken kan inriktas pa att påverka och styra även lokaliseringen av administrativa och utvecklande enheter inom näringslivet.

Det planerade rikstäckande datanätet kan påtagligt komma att underlätta en decentralisering av administrerande, utvecklande och styrande enheter inom näringslivet. Utbyggnaden av detta bör därför ske på ett sådant sätt och taxorna sättas så att möjligheterna att nå det regionalpolitiska målet om en differentiering av arbetsmarknaden i primära och regionala centra underlättas.

Beslutsfattande och ägande

Den ökade koncentrationen av beslutsfattandet och ägandet inom näringslivet bör uppmärksammas i den framtida regionalpolitiska plane- ringen. Möjligheterna att nå de regionalpolitiska malen om trygghet och valfrihet inom olika arbetsmarknadsregioner kan inte ses isolerade från frågorna om ägandeintlytande och medbestämmande. Ett på olika sätt ökat statligt inflytande över näringslivet måste självfallet kombineras med ett ökat statligt ansvar för att sysselsättningsmöjligheterna tryggas även genom statliga företagsetableringar i sysselsättningssvaga län.

Betydelsefulla faktorer för företagens möjligheter till etablering och expansion

Kommunal markpolitik

Kommunernas möjligheter att bygga upp en nödvändig markreserv varierar kraftigt mot bakgrund av deras ekonomiska situation. Det kan ur regionalpolitisk synvinkel vara väsentligt att sådana olikheter kommuner- na emellan undanröjs genom ett ökat statligt ansvar. Ett ansvar som i sin tur till en viss del naturligt följs av en ”likriktning” av den kommunala markpolitiken.

Industrilokaler för uthyrning

Finansieringsmöjligheterna för kommunerna att uppföra kollektiva industrilokaler för uthyrning bör förbättras — speciellt inom stödområ- det. Utan regional samordning av projekten finns dock risk för ett överutbud av denna typ av industrilokaler. Det är därför viktigt att framtida projekt planeras i nära samarbete med länsstyrelsen.

Statliga industricentra bör uppföras i Värmland. Filipstad har tidigare diskuterats i detta sammanhang. Behovet av insatser har ytterligare accentuerats där.

Statliga industricentra bör uppföras i Värmland. Länsstyrelsen har i tidigare sammanhang framhållit att Torsby uppfyller de krav som uppställts för eventuella lokaliseringsorter och att behovet av statliga industrilokaler för uthyrning är stort där. Samtidigt har länsstyrelsen pekat pa sysselsättningsproblemen i andra delar av länet exempelvis Filipstads- och Hagfors/Munkfors-regionerna. Länsstyrelsens prognoser över sysselsättningsutvecklingen visar på en accentuering av problemen i nämnda regioner under återstoden av 1970-talet.

Möjligheter till godstransporter

Möjligheterna till transporter är av central betydelse för näringslivets möjligheter att utvecklas. Det är därför viktigt att de synpunkter länsstyrelsen redovisat i den regionala trafikplaneringen vinner gehör.

Regionala kontakt— och serviceorgan

Inom länet är erfarenheterna av företagereföreningens och näringsrå— dets arbete positiva. Dessa organ bör därför ges möjligheter att vidga och vidareutveckla sina verksamheter. Det bör finnas möjligheter att höja gränsen för företagereföreningens beslutanderätt vad gäller industri- och hantverkslån och möjligheterna till ett ökat risktagande från föreningens sida bör utredas.

17.53. Den offentliga sektorns betydelse för de regionala utvecklings- förloppen

Organisationsförändringar inom den offentliga sektorn får som regel regionalpolitiska konsekvenser. Genom den sysselsättningsmässiga expan- sion som väntas inom den offentliga sektorn får den också en allt viktigare roll i den regionalpolitiska planeringen. Ett regionalpolitiskt synsätt måste därför alltid anläggas och på ett annat sätt än hittills bli vägledande för den offentliga sektorns agerande om det skall bli möjligt att uppnå de regionalpolitiska målen. Detta kräver att det på de olika planeringsnivåerna skapas organisatoriska förutsättningar för att kunna göra sektorsövergripande bedömningar. Genom den partiella länsstyrel— sereformen år 1971 har en bättre samordning av åtgärder, som är väsentliga för den regionala utvecklingen, erhållits på länsnivå. Ännu saknas dock motsvarande möjligheter på den centrala nivån och det är därför angeläget att en motsvarande samordningsfunktion kommer till stånd där.

Skatteutjämningsbidragssystemet

Det framstår som ett väsentligt regionalpolitiskt krav att olika kommuner får möjlighet att expandera efter sina behov. Kommunernas ekonomiska förutsättningar är emellertid mycket olika. Ett viktigt medel för att skapa likvärdiga möjligheter är skatteutjämningsbidraget. Det är viktigt att indelningen i skattekraftsgarantiområden för de värmländska kommunerna skyndsamt revideras så att den blir mera rättvisande. En anpassning till den i den regionalpolitiska stödverksamheten använda områdesindelningen bör eftersträvas. Kravet på en revidering av indel- ningen i skattekraftsgarantiomräden understryks av det faktum att flertalet kommuner i sina remissvar på länsplanering 1974 kräver betydande höjningar av gällande skattekraftsgarantier. Detta är ett uttryck för den vikt kommunerna fäster vid skatteutjämningsbidraget.

17.5.4. Näringar av särskild betydelse för sysselsättningen i glesbygd

Jordbruk

Jordbruket i länets skogsbruksdominerade mellanbygd och skogs- bruksbygd måste ur regionalpolitisk synvinkel ses som en även framdeles nödvändig kompletterande sysselsättningskälla och som en förutsättning också för att bevara och utveckla övrigt näringsliv. De nuvarande stödformerna har inte skapats med ett sådant syfte. Det finns därför anledning att utifrån ett sådant synsätt och mot bakgrund avjordbrukets struktur i dessa områden närmare utreda och pröva mera lämpliga stödformer. Ett sådant synsätt skulle innebära en regionalt differentierad jordbrukspolitik av betydligt mer uttalat slag än hittills. Den påtagliga ägosplittringen i framför allt nämnda områden gör åtgärder inriktade på att skapa rationellare brukningsenheter speciellt viktiga. Utvecklingen går mycket långsamt. Brukarna har inte möjlighet att själva genom köp, byte

eller arrende bilda tillräckligt stora enheter. Inte heller är lantbruksnämn- dens resurser tillräckliga för sådan verksamhet. Mot bakgrund av den allt mer tydliga mekaniseringen och behovet av maskinella hjälpmedel inom jordbruket torde en ökad samverkan iolika former mellanjordbrukare vara nödvändig.

Skogsbruk

Det är mot bakgrund av råvarusituationen i länet viktigt att skogsbru- ket effektiviseras så att en höjning av avkastningen och en högre utnyttjandegrad av råvaran kommer till stånd. Ökade skogsvårdsåtgärder är därför mycket angelägna. Sådant arbete är sysselsättningsintensivt och det finns därför anledning att uppmärksamma dess effekter i den framtida planeringen inom regionalpolitiken. Skogsvårdsstyrelsens resur- ser för information i dessa frågor bör förstärkas och statsbidrag till skogsvårdande åtgärder utges på det sätt som författningen medger dvs. även utanför inre stödområdet. Det är också nödvändigt att bättre och rationellare förädlingsprocesser utvecklas. Det är vidare nödvändigt att samhälleliga bedömningar av råvarusituationen föregår alla produktions- ökningar inom skogsindustrin. De bör alltså även omfatta sågverkssek- torn.

Turism

Turistnäringen kan som ett komplement till andra åtgärder bidra till att lösa sysselsättnings- och servicefrågorna i glesbyden. Näringen måste därför uppmärksammas i den regionalpolitiska planeringen. Rekreations- sektorns klart socialt inriktade målsättning och det faktum att rekrea- tionsanläggningar inom en kommun endast i begränsad utsträckning utnyttjas av dess egna invånare gör att staten bör ta på sig en betydande del av anläggningskostnaderna för rekreationsanläggningar, speciellt inom de s.k. stödområdena. Det är önskvärt att de nuvarande formerna av statliga stödinsatser vidareutvecklas och att de möjligheter som bered- skapsarbetena ger att via relativt små medel skapa både meningsfull sysselsättning för lokalt bunden arbetskraft och ökade förutsättningar för rekreation i olika former tillvaratas. Kommunerna bör därför intensifiera arbetet på att finna och konkretisera sådana objekt.

Det primära rekreationsområdet Fryksdalen bör vidgas till att även omfatta hela Torsby kommun och hänsyn bör även tas till delar av Hagfors kommun och i synnerhet Ekshäradsbygden. Avgränsningen av primära rekreationsområden får inte anses omfatta alla de olika områden som har förutsättningar för rekreation och turism. Möjligheterna till regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar får därför inte begränsas till enbart de nu utpekade primära rekreationsområdena.

17.6 Service

Nästan samtliga tätorter utanför centrala förvaltningsregionen har ett serviceutbud som motsvaras av folkmängden. Avståndet mellan tätorter- na på glesbygden är dock oftast stort. En försämring av servicen på en ort får således stora konsekvenser ur tillgänglighetssynpunkt. Den regional— politiska planeringen måste därför inriktas på att så långt möjligt bevara den nuvarande servicestrukturen. Utpekandet av kommundelscentra i planen för utveckling av den regionala strukturen bör ses som ett uttryck för ett sådant synsätt.

17.6.1. Utbildning och kulturell verksamhet Postgymnasial utbildning

Utbyggnaden av sådana utbildningar som närmast motsvarar det hittillsvarande högskolebegreppet bör koncentreras till filialorterna och ske inom den närmaste utbyggnadsperioden. Yrkesteknisk högskoleut— bildning — främst med inriktning mot pappers- och pappersmassain- dustrin samt sågverks- och hyvleriindustrin —— bör förläggas till Karlstad/ Skoghall. Nya utbildningar och nya uppgifter måste finnas som ersättning vid en eventuell nedskärning av lärarutbildningen i Karlstad.

Gymnasieskolutbildningen

Någon ytterligare decentralisering av fullständig gymnasieutbildning i länet är inte möjlig. I stället kan åtgärder komma att behöva sättas in för att garantera en kvalitativt godtagbar gymnasieskolutbildning i länets regionala centra. Det är ur regionalpolitisk synvinkel betydelsefullt att den nuvarande utbildningsorganisationen bibehålls i länet. De ”externa" specialkurserna bör därför i vissa fall inordnas på ett mer långsiktigt sätt i gymnasieskolan i form av utbildningslinjer. Möjligheter bör skapas för mer lokalt bundna studerandekategorier till teoretisk gymnasieskolutbild- ning.

Grundskoleutbildning

De geografiska förhållandena i de områden där de små högstadieenhe— terna finns utgör starka motiv för att dessa enheter bibehålls. Förutsätt- ningar måste därför skapas för en mer individualiserad undervisning och större flexibilitet när det gäller organisationen av grundskolans högstadi- um t.ex. genom ökad samverkan över årskursgränserna eller helt årskurslöst högstadium.

Landstingets utbildning

Det är angeläget att landstinget med statens hjälp ges möjlighet att starta utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter. En ökad samordning mellan den kommunala vuxenutbildningen och

folkhögskolornas verksamhet är viktig. Större och enhetligare bidrag från staten krävs för att landstinget bättre skall kunna klara sina funktioner på utbildningssidan.

Övrig utbildning

ökade resurser bör tillföras Bergsskolan i Filipstad och Skogsskolan i Gammelkroppa. Lundsbergs internatskola bör få statligt stöd i samma omfattning som tillkommer de 5. k. riksinternaten.

Kulturell verksamhet

En ökad geografisk spridning av kulturutbud i olika former är angelägen. En regionteater med ambulerande verksamhet bör därför inrättas i länet. Ett nära samarbete mellan de lokala och de regionala muséerna är av stor betydelse och länsmuséets karaktär av hela länets museum bör vidareutvecklas. Statsbidrag bör ges i ökad omfattning till den lokala och regionala museiverksamheten.

En förstärkning av det statliga stödet till länsbibliotek och lånecentra- ler samt för lokala initiativ vad gäller olika former för verksamhet i glesbygder och bland sjuka och handikappade är angelägen. Stödet till biblioteksverksamhet och annan kommunal kulturverksamhet bör genom att utformas mer som driftsstöd än som investeringsstöd bl. a. inriktas på att uppmuntra ambulerande verksamhet.

Det är väsentligt att tillräckliga ekonomiska och personella resurser ställs till den s. k. lokalradions förfogande. På sikt bör möjligheterna att genomföra motsvarande organisatoriska och tekniska förändringar även inom TV-området undersökas.

17.6.2. Hälso- och sjukvård samt annan social service Hälso— och sjukvård

Sjukvårdsplaneringen måste ske i intim samverkan med och ses som en del av den regionalpolitiska planeringen.

I länet som helhet upptas för närvarande nära 500 platser på ålderdomshem men av långtidssjuka. Detta är otillfredsställande både ur sjukvårds- och åldringsvårdssynpunkt. Behovet av långtidsvårdsplatser kommer också att öka med det stigande antalet åldringar. En fortsatt snabb utbyggnad av långtidssjukvården är därför nödvändig. Ambitions- nivån i planeringen bör höjas.

Effekterna av satsningarna på bl. a. öppenvården och långtidssjukvår- den bör avvaktas innan vårdplatsantalet för sluten somatisk akutsjukvård reduceras.

Centralsjukhuset bör successivt förses med allt mer kvalificerade funktioner. Sådana förändringar av sjukvårdsutbudet i regionala centra som upplevs som väsentliga trygghetsförsämringar får mot bakgrund av orternas roll i planen för utveckling av den regionala strukturen inte goras.

Social service — barntillsyn

En fortsatt kraftig utbyggnad av samhällets barntillsyn är nödvändig. Den beslutade höjningen av anordningsbidrag och driftsbidrag för barntillsynsverksamheten är därför väl motiverad och angelägen. Om de ökade bidragen inte får önskade effekter måste emellertid ytterligare statliga insatser göras. Det är nödvändigt att kommunerna i sin tur svarar upp mot det ökade statliga stödet.

Social service — åldringsvård

Antalet åldringar väntas öka under de närmaste årtiondena. Ökade insatser behövs därför inom åldringsvården. Eftersom en successiv minskning av antalet åldringar därefter är att vänta bör dock flexibla lösningar eftersträvas. Det är önskvärt att de äldre så länge som möjligt kan bo kvar i sina normala boendemiljöer. Tyngdpunkten i kommunernas sociala åldringsvård bör därför ligga på att skapa ett differentierat utbud av sociala tjänster som underlättar för åldringarna att bo kvar i hemmen.

17.6.3. Kommunikationer Lokal trafik

Den lokala trafikplaneringen bör integreras med planeringen inom övriga samhällssektorer. Invånarna i glesbygden måste tillförsäkras en rimlig trafik- och serviceförsörjning till acceptabla kostnader. Det är därför angeläget att systemet med kompletteringstrafik utvecklas. Det är också nödvändigt att statsbidragsansökningarna för den lokala trafiken förenklas.

Regional och interregional trafik

Den regionala och interregionala persontrafiken har behandlats inom ramen för den regionala trafikplaneringen. Det är väsentligt att de förslag som där framförs av länsstyrelsen vinner gehör.

17.6.4. Bostäder

Det är viktigt att samhällets — statens och kommunernas — inflytande över bostadsplaneringen och bostadsproduktionen ökas. Kommunerna bör således beredas möjligheter att förvärva mark i sådan omfattning att de får ett dominerande inflytande över de marktillgångar som under överskådlig tid kan beräknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Det är nödvändigt att staten här tar ett ökat ansvar och förbättrar kommunernas möjligheter. Förutsättningarna att förbättra det befintliga bostadsbeståndet är avgörande för möjligheterna att tillgodose den del av bostadsbehovet som sammanhänger med kravet på en tillfredsställande utrustningsstandard. Kommunerna bör därför försöka att precisera mål för bostadsbeståndet i detta avseende och upprätta planer för hur dessa mål successivt skall förverkligas. Det är vidare nödvändigt att staten

garanterar ett bostadsbyggande av sådan omfattning att det blir möjligt att uppnå de regionalpolitiska målen för länet och att länsstyrelsen ges möjlighet att fördela byggandet i enlighet med det långsiktiga behovet i olika kommuner.

17.6.5 Kommersiell service

Det är nödvändigt att i samhällsplaneringen uppmärksamma den pågående strukturförändringen inom detaljhandeln. Kommunerna bör därför upprätta speciella serviceplaner.

Det nuvarande investeringsstödet har i viss mån betydelse för möjligheterna att bevara detaljhandelsbutiker på glesbygden. Stödområ- det för investeringsstöd bör utvidgas och i Värmlands län omfatta hela det allmänna stödområdet eller alternativt bör stödmöjligheterna kunna tillämpas mer flexibelt. Möjligheter bör också skapas för samhället att vid behov kunna gå in med ett direkt driftsbidrag till vissa speciellt strategiskt belägna butiker. Hemsändning av varor är ett i många fall nödvändigt komplement till persontransporter och framför allt en god hjälp för människor med nedsatt rörlighet. Bestämmelserna för hemsänd- ningsbidraget bör därför tillämpas mer flexibelt än nu. Beslutsfunktionen för statligt stöd till kommersiell service i glesbygd bör kunna decentralise- ras till länsstyrelsen. Erfarenheterna av postens system för distribution av varor och viss samhällsservice är goda. Postverket bör därför beredas möjlighet att utföra denna service även fortsättningsvis och i utökad form. Taxorna bör därvid så långt möjligt hållas nere.

17.7. Miljö

Framställningen har begränsats till frågor om den fysiska miljön eller markanvändningsplaneringen.

17.7.1. Kommunal markanvändningsplanering

Det material som framlagts i länsinventeringarna och under program- skedet av den fysiska riksplaneringen har skapat ett underlag som på ett bättre sätt möjliggör hänsynstagande till olika intressenters markanspråk. Genom kommunomfattande markdispositionsplaner i kombination med kommunöversikter har instrument skapats för en långsiktig bedömning av markanvändningen och riktlinjer utformats för behandling av plan- och byggnadsärenden inom kommunernas olika delar. Planeringen blir sam- tidigt rullande. De konflikter som kan uppstå mellan det rörliga friluftslivet, fritidsbebyggelsen och naturvårdsintressen av olika slag sträcker sig ofta över kommun- och länsgränser. I sådana fall är behovet av utrednings- och planeringsarbete över kommungränserna uppenbart. Vikten av att säkerställa närströvområden kring kommunernas central- orter och andra större tätorter betonas. Närströvområdena måste inplane- ras som en självklar del samtidigt med bostäder, industrier, serviceinrätt- ningar, kommunikationer etc.

SOU 1975:92 17.7.2 Naturvårdsplanering

Kännedomen om länets naturförhållanden ur bl. a. rekreativ synpunkt är för närvarande inte fullständig. En översiktlig allmän naturvårdsinven- tering pågår dock. Inom 2—3 år bör den översiktliga inventeringsverksam- heten leda fram till en länsomfattande naturvårdsplan.

En central uppgift för naturvården är att medverka till att ”mångfal- den" i naturen bevaras. Exempel på olika slag av naturtyper bör därför säkerställas. Inte enbart objekt av riks- och länsintresse utan även objekt av lokalt intresse bör avsättas som reservat. I relation till de flesta andra län har Värmland ännu ett fåtal reservat. Ytterligare reservat har dock aktualiserats. Strändernas attraktivitet både för det rörliga friluftslivet och fritids- bebyggelsen gör dem ofta till konfliktområden. Stränderna i länet har därför till stor del varit belagda med förordnanden om s. k. strandskydd. Stickprov visar dock att olaga bebyggelse förekommer. Tillsynen av att gällande bestämmelser följs är en angelägen men svår uppgift, som kommer att kräva ökade insatser. En skärpning av bestämmelserna bör också komma till stånd. Vid Vänern och några sjösystem av längre geografiska utsträckningar har stränderna också speciellt intresse för den snabbt växande skaran av båtburna. Särskilda insatser är här motiverade.

När det gäller de strömmande vattendragen finns det starka motiv för att en fortsatt exploatering föregås av ingående utredningar och att stor restriktivitet tillämpas.

17.7.3. Landskaps- och kulturminnesvård

Naturvårdsinventeringarna bör kompletteras med en länsomfattande utvärdering av estetiskt intressanta landskaps- och bebyggelsemiljöer. Övre Klarälvdalen är exempel på ett område där en sådan inventerings- verksamhet är särskilt angelägen. Det finns vidare behov av samordnad kommunal planering i Värmlands bergslag och i de värmländska finnbygderna. Båda områdena är av stor betydelse för kulturminnesvår- den.

För att motverka att landskapsbilden skadas av olika arbetsföretag kan länsstyrelsen förorda om skydd av landskapsbilden. I länet förekommer ännu relativt få sådana skyddsområden, men nya områden torde komma att aktualiseras. Ett exempel är Vänerskärgården.

Täktverksamhet kan ofta skada landskapsbilden. En övergång från täkt av isälvsmaterial till täkt av berg (för krossning) bör ske i de delar av länet som har stort behov av material.

Aktiv landskapsvård sker i relativt stor omfattning som AMS-arbeten. Omfattningen av landskapsvårdande röjningar kan knappast öka. Däre- mot kan ”landskapsvård iodlingsbygd” arealmässigt få större betydelse. Denna försöksverksamhet, som innebär att kommunalt och statligt bidrag — på vissa villkor — kan utgå till brukning av mark i områden av speciellt naturvårdsintresse bör fortsätta och utvecklas.

l%(: l((:

£»Torsby & r Sunne '. ao "- r.. 1» "'"'Eda Munkfors fn .. L.. Aqiång ooo. O ” (nFilipstad o:: ' 00 () wArvika u- thagiors 000... och & " :'SäNIe-Amal tStortors Luu cw mSäHleO . m..— "m OO" OQO...— ooo- &Kristmehamn omm 5 .. mot”. oo-Gmms o ..._- nu ou O...... ".

u- no nuo-Forshaga ..!! " ”Hammarö ”Karlstad . .

'"q .. | li"- ooo . &. o-

m. .. 0 . oo .— . oKil

. . .

c.

. o . o o .

Fig. [7.2 Andel av befolkningen år 1980 i ålders— gruppen 5 0-w år

%

PC RC KC . 60 ' _ . A & . _ . . nu .- o... ora—okristmehamn ooo-o- ...-Karlstad nu... nu. 50 nu. nu w . U'... .. o...-Hammarö oo MFIIIPSQSU en WO. coca—Storfors c wSåIIIe-Åmal oem—Forshaga . a_n—"Årjäng 'na-Sämeo Wannas omoArvika (xx—Kit Sunne c uHaglOlS WEda Munkfors tuoTorsby W 3 :” '.— no.. (4 . 0” j.. 4» uu (!() 0 Fig. [7.4 Antalet yrkesverksamma kvinnor ar 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 år

oilomllq Widing

"nu-doc. nun-cui o pcw—l IW

Fig. 1 7.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings- grenar under perioden 1 965 — 1 990

nr

'0 PC RC KC

en

oAmn

(: o

o en ouununu

OGluml :» Cr 2 .—Yo|sby o

o

o 00 co.-swim-

It".-Ånn

VI ! . : . n )

. .:å:::.åc. . ::siliiiiåaiå

0

Fig. 1715 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

'N-mmue mgåv

PC 71—74

'K-rlsrad

RC

+ %

rinna-hamn miljo-Anm

.. rllioslld uagvon

KC

Fouhngl KII

: du Immaru unk ors

'. Storlou .

Fig. 1 7:6 Nettoflyttning per år under perioderna 1 968—1 970 och 1 9 71 —1 974 i re- lation till befolkningen vid resp. periods början

18. ÖREBRO LÄN

18.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet 18.1.1 Bakgrund Länets utveckling

Folkmängd

Från mitten av l930-talet ökade folkmängden i stort sett oavbrutet fram till 1970. Därefter minskade den men ökade åter något under 1974.

Näringsliv

Jordbruk och skogsbruk har undergått en kraftig omdaning genom både mekanisering och strukturrationalisering. Åldersstrukruren bland brukarna har blivit ogynnsam.

lnom livsmedelsindustrin har rationaliseringen drivits långt. Länet har nu bara ett mejeri och ett större slakteri. Även inom bryggeri— och bageribranscherna har koncentrationen medfört betydande inskränk- ningar. Däremot är en av de två stora charkuterifabrikerna (Hallsberg) och en större livsmedelsindustri i Kumla expansiva.

Textil- och beklädnadsindustrin (inkl. skofabriker) är ännu en bransch som minskat mycket kraftigt. Örebro och Kumla, som varit kända som ”skostäder” har numera bara kvar mindre delar av denna industri. Den är arbetskraftsintensiv och har drabbats svårt av utländsk konkurrens.

Även verkstadsindustrin, länets största industrigrupp, har drabbats av nedläggningar. Den största var flyttningen av Uddcomb Sweden AB i Degerfors (statsägt till hälften) till hamnläge i Karlskrona. SJ centralverk- stad var tidigare Örebros största arbetsplats med över I 600 anställda i mitten av 1940-talet. Där sysselsätts nu bara ca 850 personer.

Andra företag har givetvis ökat sysselsättningen. Antalet nylokalise- ringar har emellertid inte varit stort. Här märks AB Volvo-Bergslagsver- ken, fabriken i Lindesberg, som togs i drift år 1972 och nu har drygt 500 sysselsatta (ytterligare utbyggnad pågår), samt Svenska Radio AB, som startade en filial i Kumla år 1962, nu iny fabrik med ca 450 sysselsatta.

AB Bofors intar en särställning som landets största tillverkare av försvarsmateriel. Nedskärningen av försvarsanslagen och därmed följande minskning av beställningar har medfört friställningar. Restriktionerna för

export av försvarsmateriel har också inverkat.

Partihandeln har ökat betydligt i Örebro, mycket beroende på det utmärkta transportgeografiska läget. En utbyggnad har skett av lager- centraler, som delvis betjänar ett större område än länet. Som centrum i Örebro knutpunktsregion i SJ:s transportsystem har Örebros ställning också förstärkts.

Den offentiga sektorn ökade mycket kraftigt under 1960-talet, bl. a. genom utbyggnaden av regionsjukhuset och tillkomsten av universitets- filial, socialhögskola, gymnastik- och idrottshögskola samt statistiska centralbyråns filial och fångvårdsanstalten i Kumla. 1 kommunerna har utbildnings- och sociala sektorerna ökat kraftigt.

18.1.2. Länsstyrelsens riktlinjer

Sysselsättningsutvecklingen var totalt sett inte tillfredsställande under perioden 1965—1970. Särskilt gäller detta tillverkningsindustrin, medan däremot servicesektorn expanderade kraftigt. Då denna väntas komma in i en lugnare utvecklingstakt måste det tillskott i sysselsättning som erfordras för att nå de nedan närmare behandlade planeringsnivåernai första hand ske inom tillverkningsindustrin. Därvid bör också valmöjlig- heterna ökas (ensidigheten minskas) i flera kommuner och ett mindre konjunkturkänsligt näringsliv eftersträvas. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor och äldre personer måste ökas. Insatser måste göras för att intensifiera utbildningen i av näringslivet efterfrågade yrken. För att göra industriarbete attraktivt måste åtgärder vidtas vad rör den inre miljön.

Det är speciellt viktigt att öka sysselsättningen i Ljusnarsberg så att folkmängden där inte fortsätter att minska. I Hällefors, Karlskoga/Deger— fors, Ljusnarsberg och Laxå bör åtgärder vidtas för att minska näringsli- vets konjunkturkänslighet.

Arbetskraftspendling kan vara en utväg för att ge ökade valmöjligheter och ökad kvinnlig sysselsättning. Förutsättningen är emellertid i många fall en väsentlig upprustning av vägarna och en utbyggd kollektiv trafik.

Miljörestriktioner av större betydelse finns bara i liten omfattning.

Regional struktur

Om länets indelning i planeringsregioner kan, liksom i Förslag till länsprogram 1970, konstateras

att en förhållandevis stor befolkning kommer att vara beroende av ett i länet perifert beläget näringsliv (industri och skogsbruk), att denna befolkning (med några undantag) är hänvisad till regioncentra i länet för flera slag av bunden service, att det är angeläget att söka förkorta restiden för människorna till den bundna servicen, att det därför under överskådlig tid är synnerligen angeläget att behålla de tre regioncentra Hallsberg, Karlskoga, Degerfors och Lindesberg

vid sidan om Örebro som länscentrum, och

att detta står i överensstämmelse med 1972 års riksdagsbeslut om

regional utveckling och förenar ett effektivare resursutnyttjande och ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeogra- fiska utvecklingen, varigenom skapas ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende mellan människor i olika regioner.

Arbete

— En sysselsättningsutveckling inom tillverkningsindustrin i den takt

som skett under perioden 1965—1970 är klart otillfredsställande. Antalet sysselsättningstillfällen inom tillverkningsindustrin i länet måste därför ökas så att bättre regional balans uppnås. Antalet sysselsättningstillfällen i Ljusnarsberg måste ökas så att folkmängdsutvecklingen blir positiv. En förstärkning av sysselsättning- en där kommer indirekt det regionala centret Lindesberg till godo. Åtgärder måste vidtas för att dämpa konjunkturkänsligheten 1 Ljus- narsberg, Hällefors, Karlskoga/Degerfors och Laxå, främst genom komplettering av näringslivet. De yttre miljöbetingelserna i länet utgör inga restriktioner för ökad sysselsättning inom tillverkningsindustri. För att göra industriarbete mer attraktivt måste däremot åtgärder vidtas i många industrier vad rör den inre miljön. Vägnätet måste upprustas i betydande grad för att tillgodose såväl näringslivets godstransporter som befolkningens arbets— och service- resor.

Service

Den kollektiva trafiken utökas så att olika resbehov kan tillgodoses, särskilt vad gäller service- och arbetsresor. Kompletteringstrafik bör införas där sådan inte inrättats. Behovet av barnomsorg, som förväntas växa, tillgodoses främst genom ökat antal platser på dag- och fritidshem. Bostadsförsörjningsplaner upprättas för kommuner med gemensam arbets- och bostadsmarknad. Den offentliga service som i dag finns på i första hand regional men också på kommunal nivå bibehålls och förstärks. Vattenförsörjning och avloppsrening förbättras i orter som har otillfredsställande förhållanden, dvs. främst i de mindre tätorterna.

Miljö

— Kommunerna bör medverka till en ökad återvinning inom avfallshante- ringen.

Regional struktur 18.2.1 Riksdagens beslut är 1972

Riksdagsbeslutet innebar i huvudsak ett accepterande av förslaget till länsprogram 1970:

Primärt centrum Örebro Regionala centra Hallsberg, Karlskoga/Degerfors, Lindesberg Kommuncentra Askersund, Hällefors, Kumla, Laxå, Ljusnarsberg, Nora

18.2.2. Remissorganens synpunkter

I remissvaren på länsplanering 1974 framförde Hällefors, Kumla och Laxå synpunkter på eller erinringar mot ortsstrukturen.

Av Hällefors remissvar, till vilket FCO anslutit sig, framgår bl. a. följande. För Hällefors del har den nuvarande regionindelningen aldrig riktigt kunnat accepteras. Avståndet till Lindesberg, 75 km, uppfattas som alltför stort och till detta kommer den dåliga beskaffenheten på länsväg 244.

Från Laxå anförs följande. ”Kommunen anser att statliga och regionala myndigheter i planeringssammanhang fäster allt för stor vikt vid ortsklassificeringen så att de tätorter, som endast betecknats som kommuncentra, icke erhåller rimlig andel av tillgängliga resurser."

Från Kumla anförs bl. a. ”Skall systemet med ortsklassificering över huvud taget bestå bör Kumla enligt länsstyrelsens underlagsmaterial klassificeras som regionalt centrum tillsammans med Hallsberg. Där- igenom vinnes att resurserna blir Större i det tvåkärniga regionala centrumet.”

18.2.3. Länsstyrelsens förslag

Länsstyrelsen beslöt den 29 januari 1975 att bibehålla den regionala indelning i länet som fastställdes av riksdagen år 1972. Indelningen har vuxit fram under en längre tid och har i stort vunnit stadga. Efter år 1972 har inget väsentligt inträffat som föranleder ändring. Ett av syftena med den angavs i länsprogram 1970 vara att minimera ansträngningarna för perifert bosatt befolkning att nå regional service.

18.3. Planeringsnivåer 18.3.1 Riksdagens beslut år 1972

I den översiktliga planeringen är befolkningsutvecklingen en naturlig och viktig utgångspunkt. I det regionalpolitiska handlingsprogrammet från år 1972 angavs därför gemensamma planeringsförutsättningar för länen i form av befolkningsramar. Dessa angav för Örebro län som ett undre värde 280 000 invånare och som övre värde 290 000.

| I Ljusnarsberg/ /

Karlskogavk/

( & J * fvJ

Degerforsl

Teckenförklaring & Storstadsområde ' * . .. Primart centrum . Regionalt centrum . Kommuncentrum . Kommundelscentrum Länsgräns _______ Kommungräns _- Gräns för inre stödområdet 0 50 km _ Gräns för allm. stödområdet | Svart färg 1972 års beslut Röd färg Lstzs förslag till ändring

i länsplanering 1974 Fig. [8.1 Regional struktur, Örebro län

18.3.2. Remissorganens förslag

Kommunerna angav i remissvaren den kommunala planeringsnivån för år 1980, i de flesta fall också för år 1990: Tab. 18:I redovisar kommunernas förslag till planeringsnivåer för åren 1980, 1985 och 1990.

18.33 Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för 1980 och 1990

På grundval av planeringsunderlaget och kommunernas remissvar fattade länsstyrelsen den 6 februari 1975 beslut om de planeringsnivåer för år 1980 och år 1990, som framgår av tab. 182. Det uttalades därvid att värden för år 1990 måste betraktas som mycket osäkra och att de därför givits en vid spännvidd.

Med dessa planeringsnivåer anges de riktlinjer som länsstyrelsen vill lägga till grund för planeringen i syfte att dels lösa redovisade problem,

Tab. 18:I Kommunernas förslag till planeringsnivåer åren 1980, 1985, 1990

Kommun 1980 1985 1990 Askersund 11 100 10 900 Degerfors 11 900— 12 300 — Hallsberg 17 500 18 600 Hällefors 11 500 11 500 Karlskoga 39 650 40 800 Kumla 17 500 17 700 Laxå 8 990 9 240 _ Lindesberg 24 400— 24 900 — Ljusnarsberg 7 200 7 200 Nora 9 500— 10 000 10 500 Örebro 121 500 129 000 Örebro län 280 740—282 140

dels påverka det regionala utvecklingsförloppet i överensstämmelse med beslutade allmänna riktlinjer och målen för regionalpolitiken.

Det ytterligare antal arbetstillfällen som, med utgångspunkt från planeringsunderlaget, behövs för att planeringstalen skall framstå som realistiska framgår av tab. 182. Den ökning av antalet förvärvsarbetande som anges där är, som antytts tidigare, osäker men anger storleksordning- en på den erforderliga ökningen. Den beräknas till större delen falla på tillverkningsindustrin. Antalet sysselsatta inomjord- och skogsbruk anses ijordbrukskretsar inte komma att minska i den snabba takt prognosen i planeringsunderlaget anger. Bara en mindre del av ökningen beräknas komma i servicenäringar som står i direkt förhållande till folkmängdens storlek.

18.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser 18.4.1 Utlokaliseringen av statlig verksamhet

Delar av den statliga förvaltningen har utlokaliserats från Storstock- holm. För örebro beräknades antalet berörda anställda till 700 för del av statistiska. centralbyrån (SCB) och sammanlagt 70 för bil- och körkorts- registren. Beträffande SCB har det allmänna uttalandet gjorts att expansion i första hand skall ske i örebro. Utbyggnaden av universitets- filialen, lokaliseringen av socialhögskola samt gymnastik- och idrottshög- skola till Örebro bör också nämnas i detta sammanhang.

18.4.2. Lokaliseringsstöd

Det statliga lokaliseringsstödet har använts sedan år 1965 och är avsett att i första hand utgå inom det allmänna stödområdet. Till företag i länet har t. o. m. är 1974 15 ansökningar av 25 beviljats med ett lånebelopp om 58,3 milj. kr. av en total investering om 213,3 milj. kr. Antalet arbetstillfällen beräknas öka med 452 enligt ansökningarna. Vid slutet av år 1974 var det verkliga antalet 403. Alla investeringar har emellertid inte

Tab. 18:2 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Örebro län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns- Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel— planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974

sens beslut 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990 Askersund 11201 11216 10 700— 10 800 10 450 10100 10 900— 11400 10 700— 11400 Degerfors 11885 12 005 11400— 12 000 11650 11 500 11 900— 12 300 11900— 12 500 Hallsberg 16 824 16 611 16 300— 17 000 16100 15 500 16 600— 17100 16 900— 17 700 Hällefors 11906 11 382 11500— 11500 10 850 10 400 11 200— 11 700 11 100— 11 800 Karlskoga 39 687 38 205 38 000— 40 000 39 650 39 000 39 000— 40 000 39 600— 41 000 Kumla 16 223 16 842 16 700— 17 000 17 000 17 000 17 300— 17 700 17 400— 18 000 Laxå 9 472 8 781 8 800— 9 900 8 700 8 500 8 8004 9 400 8 800— 9 500 Lindesberg 24 209 24 595 24 000— 24 300 24 400 23 500 24 700— 25 300 24 500— 25 300 Ljusnarsberg 7 433 7 237 7 000— 7 100 6 700 6 500 7 000— 7 400 7 000— 7 500 Nora 9 009 9 170 9 000- 9 500 9 300 9 200 9 400- 9 900 9 400— 10 100 Örebro 117 649 117 560 126 600—131000 120 800 120 700 120 900—122 500 132 000—124 000 ___—__————————-—-—-———————'—————'——_ Summa länet 275 498 273 604 280 OOO-290 100 275 600 271 900 277 700—284 700 279 300—288 800 Länsram enligt prop. 1972:111 280 OOO—290 000

Förslag till länsram ering 1974 277 700—284 700 279 300—288 800

_________________________—————————_——

enligt länsplan

slutförts. Man kan därför räkna med viss fortsatt sysselsättningsökning.

Stödet har varit av förhållandevis ringa omfattning i den norra länsdelen. Bara ca 7 milj, kr. har tillfallit fem företag i Lindesberg och Ljusnarsberg. 1 Hällefors, som gränsar till stödområdet, har inget lokaliseringsstöd utgått. Lokaliseringsbidrag har bara utgått i ett fall (Karlskoga).

18.4.3. Länsstyrelsens utvärdering

Lokaliseringsstödet har medfört ett värdefullt tillskott av arbetstillfäl- len inom tillverkningsindustrin, vilket emellertid bara till mindre del kompenserat den nedgång i sysselsättningen som skett. Länsstyrelsen anser det därför viktigt att lokaliseringsstöd i fortsättningen får medverka till att öka och trygga sysselsättningen inom länet.

18.5. Arbete

18.5.1. Förändring av antalet förvärvsarbetande under perioden 1965—1970

Antalet förvärvsarbetande minskade under perioden med 253, eller 0,2 % av totala antalet förvärvsarbetande. Sysselsättningen inom indust- rin minskade däremot med 7 %. Stora skillnader i sysselsättningsutveck— ling förelåg mellan länets kommuner. 1 Laxå och Hallsberg ökade antalet förvärvsarbetande (16 resp. 15 %). Betydande minskning skedde i Kumla och Ljusnarsberg (17 %) samt Örebro (15 %).

Sysselsättningsutvecklingen för de olika industrigrenarna uppvisade också stora skillnader. Utvecklingen var gynnsam inom verkstads- industrin, som ökade med 787 personer (5 %). Inom gruvor och mineralbrott samt textil-, beklädnads- och skoindustrin var nedgången i sysselsättningen särskilt markant (26 resp. 49 %). Nedgången inom dessa branscher uppvägdes av bl. a. den offentliga sektorns expansion (ökning med 50 %).

18.5.2. Prognosvärde för år 1980

När underlagsmaterialet för näringslivsbedömningarna inhämtades ge- nom bl.a. enkäter till näringslivet rådde lågkonjunkturl Vidare fanns vissa föraningar om en oljekris. Företagen var därför sannolikt benägna till stor försiktighet i sina bedömningar vid enkättillfället. Detta har medfört att en måhända överdrivet pessimistisk syn på sysselsättningsut- vecklingen också slår igenom i länsstyrelsens näringslivsbedömningar. Nämnas bör att länsarbetsnämnden har deltagit i bedömningen av sysselsättningsutvecklingen.

Enligt prognosen för år 1980 minskar antalet förvärvsarbetande med ca 4 000 personer. Minskningen inom tillverkningsindustrin och bygg- nadsindustrin har till stor del redan inträffat. Den ökning som beräknas för offentlig förvaltning samt privata och offentliga tjänster bedöms inte

Tab. 18.3 Sysselsatta i Örebro län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Örebro 50 300 52 548 52 080 52 710 Hallsberg 6 695 6 780 6 385 6 145 Karlskoga 17 771 17 967 17 485 16 895 Degerfors 4 369 4 503 4 030 3 835 Lindesberg 10 564 9 702 9 745 9 415 Askersund 4 677 4 150 3 630 3 475 Hällefors 4993 4706 4210 4035 Kumla 6 920 6 336 5 780 5 550 Laxå 3 802 3 921 3 675 3 520 Ljusnarsberg 3 371 2 839 2 415 2 320 Nora 3 901 3 658 3 660 3 555

Summa länet 117 363 117110 113 095 111455

kunna uppväga nedgången i antalet förvärvsarbetande inom övriga delar av näringslivet. Förvärvsarbetande dagbefolkning år 1965 och år 1970 samt beräknat antal år 1980 och år 1990 framgår av tab. 18.3.

18.5.3. Valmöjligheter och problem

Näringslivsstrukturen avviker i flera avseenden från den i riket. Särskilt markant är överrepresentationen av antalet sysselsatta i tillverknings- industrin. Av de 117 110 förvärvsarbetande år 1970 fanns 45 029 personer (38 %) i tillverkningsindustrin (riket 31 %). Offentlig förvaltning och tjänster var sysselsättningsmässigt näst största näringsgrenen med 22 307 förvärvsarbetande eller 19 % av den totala sysselsättningen (riket 19 %). Verkstadsindustrin var störst inom tillverkningsindustrin (39 %)

I fråga om näringslivsstruktur skiljer sig Örebro från övriga primära centra i riket med en lägre andel sysselsatta inom tillverkningsindustrin. Vidare hade Örebro den mest ogynnsamma industriutvecklingen av rikets primära centra under perioden 1965—1971 enligt industristatistiken.

Problemen finns främst i den norra länsdelen. Ljusnarsberg har sedan år 1957 haft en mycket negativ sysselsättnings- och befolkningsutveckling. Andelen förvärvsarbetande kvinnor är osedvanligt låg. Mellan åren 1965 och 1970 minskade den förvärvsarbetande dagbefolkningen med 16 %. Huvudorsaken var industrins tillbakagång.

E nsidigt näringsliv

Hällefors, Degerfors, Karlskoga och Ljusnarsberg har ensidigt närings- liv, dominerat av tillverkningsindustri. Järn-, stål- och metallverk, trä-, massa- och pappersindustri samt verkstadsindustri gav var för sig eller tillsammans den största sysselsättningen.

Konjunkturkänsligt näringsliv

Näringslivet är mest konjunkturkänsligt i kommuner med tung industri. Hällefors och Degerfors domineras av ett företag inom närings- grenen järn-, stål- och metallverk.

Karlskoga är starkt beroende av AB Bofors, som är konjunkturkänsligt och har relativt personalkrävande tillverkning av försvarsmateriel.

Övriga kommuner med konjunkturkänsligt näringsliv är Ljusnarsberg, dominerat av tung industri, och Laxå med elektroteknisk industri.

Sysselsättningen för kvinnor

Kvinnornas förvärvsfrekvens är låg i länet som helhet. Kvinnor, som under några år varit borta från förvärvslivet på grund av barntillsyn, har ofta svårt att hävda sig på arbetsmarknaden mot personer med aktuellare utbildning och oavbruten yrkesverksamhet. Möjligheterna att få plats för barnen på daghem eller i familjedaghem är i allmänhet fortfarande relativt små i många kommuner.

Orsakerna är emellertid framför allt att söka i näringslivsstrukturen. Av de förvärvsarbetande kvinnorna var 41 % sysselsatta inom offentlig förvaltning och tjänster är 1970 och 24 % i tillverkningsindustrin. Förvärvsfrekvensen för kvinnor var 44,6 %. Bara Örebro hade en förvärvsfrekvens som översteg rikets.

Länsstyrelsen bedömer att antalet kvinnor på arbetsmarknaden kom- mer att öka med ca 2 600 fram till år 1980. Förvärvsfrekvensen ökar då till 49,8 %.

Flera kommuner påtalade i remissvaren på planeringsunderlaget behovet av förbättrad barntillsyn, även för skiftarbetande, fler arbetstill- fällen för kvinnor och större möjligheter till deltidsarbete. (Se fig. 18:41.)

Sysselsättningen för ungdom, äldre och handikappade

Det föreligger i dag svårigheter att skapa arbetstillfällen för den ungdom, som saknar yrkesutbildning eller som önskar fler valmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden.

Också äldre och handikappade har svårt att få arbete på den öppna marknaden. Arbetslösheten bland de äldre har länge varit hög. Under högkonjunkturer minskar arbetslösheten bland dessa bara obetydligt.

Särskilt för ungdomen är det viktigt att skapa attraktiva arbetstillfällen och samtidigt öka valmöjligheterna lokalt. Personer som på grund av ålder eller andra skäl inte kan beredas plats på den öppna arbetsmark- naden bör ges tillfälle till annan sysselsättning, i första hand lokalt. Risken för konjunkturnedgångar nödvändiggör hög beredskap för syssel- sättningsskapande åtgärder till förmån för personer som av nämnda skäl har svårigheter att få stadigvarande arbete och som av olika skäl inte kan flytta från orten.

Arbetsplatsernas inre miljö har också stor betydelse.

Sysselsättningen inom jord— och skogsbruk

Länsstyrelsen har använt lantbruksnämndens och skogsvårdsstyrelsens prognoser. De redovisar en minskning av sysselsättningen med 3,750 förvärvsarbetande (ca 40 %) under 1970-talet. Denna minskning får bl.,a. ses mot bakgrunden av åldersstrukturen bland de förvärvsarbetande och har, vad gäller skogsbruket, redan till stor del inträffat under den gångna delen av 1970-talet. Några remissvar anför avvikande åsikt angående sysselsättningsutvecklingen. Där framhålls att utvecklingen inte väntas bli så negativ.

Den av länsstyrelsen väntade minskningen av antalet förvärvsarbetande berör främst äldre yrkesverksamma. Sysselsättningsproblem inom nä- ringsgrenen väntas bli av temporär natur och vad rör skogsbruket beroende av avverkningsvolymen.

Sysselsättning inom offentlig förvaltning och tjänster

Denna sektor bedöms få den största sysselsättningsökningen. För Örebro visar prognosen fortsatt expansion med totalt 33% under 1970-talet, från 13405 till 17 840 förvärvsarbetande år 1980, främst inom offentlig förvaltning samt hälso- och sjukvård.

1 Karlskoga ger prognosen ökning av antalet förvärvsarbetande med nära 600 eller 25 % till år 1980. Karlskoga och Örebro framhåller i remissvaren, att den av länsstyrelsen väntade expansionen inom den offentliga sektorn till stor del redan inträffat.

Länsstyrelsen anser det viktigt att sysselsättningen i offentlig förvalt- ning och tjänster expanderar. Det torde fortfarande finnas behov inom bl. a. vårdsektorn som inte tillfredsställts. Omfattningen och takten i fråga om framtida utbyggnad torde dock bli beroende av finansieringen.

Framtida utbud och efterfrågan pa" arbetskraft

Enligt planeringsmodellen får förhållandena på arbetsmarknaden en central betydelse för befolkningstalen år 1980 och år 1990. De restvärden som framkommer vid en avstämning mellan utbud av och efterfrågan på arbetskraft bedöms ge upphov till pendlings- och flytt- ningsströmmar. Det arbetskraftsutbud som inte balanseras av näringslivets efterfrågan samt pendling resulterar i flyttning. För år 1980 redovisas balans på arbetsmarknaden bara i Nora. Utbudsöverskott på arbetskraft finns framför allt i Degerfors, Kumla och Hallsberg. Bara i Örebro finns ett markant efterfrågeöverskott.

Pendling

Pendlingsströmmarnas riktning och omfattning hänger samman med näringslivets struktur och efterfrågan på arbetskraft samt valet av arbetsplats och bosättningsort. Under början av 1970-talet ökade

bosättningen i villasamhällen belägna på större avstånd från arbetsplatsen än som tidigare accepterats. Pendlingen väntas öka under 1970-talet.

Flyttning

I många kommuner har flyttningen varierat med konjunkturväxlingarna. På senare tid har dock flyttningsnettot varit negativt i många kommuner under flera år trots att näringslivet haft goda konjunkturer. Detta gäller främst Ljusnarsberg, Hällefors, Laxåoch Karlskoga, men också Hallsberg och örebro hade markant flyttningsunderskott i början av 1970-talet.

Kommunerna anger i remissvaren att man inte accepterar en minskning av folkmängden. I den kommunala planeringen redovisas allmänt folkmängdsökning liksom i de senaste kommunala bostadsbyggnadspro- grammen. För att denna ökning skall uppnås fordras flyttningsöverskott i vissa kommuner.

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan en fortsatt utflyttning i den takt som skett under början av 1970-talet inte accepteras, eftersom den skulle leda till outnyttjat samhällskapital inom flera sektorer. Särskilt för Ljusnarsberg och Hällefors är det nödvändigt att uppnå balans mellan in- och utflyttning. (Se fig. 18.6.)

18.5.4. Förslag till åtgärder

Åtgärder som ankommer på kommunen

För den fortsatta utvecklingen i kommunerna fordras kontinuerlig översyn av den fysiska planeringen så att tillräcklig planerings- och markberedskap upprätthålls.

Ett flygfält med större kapacitet än det nuvarande Gustavsviksfältet bör snarast anläggas i örebro. Planer finns på ett sådant (Täbyfältet). Flygfältet får betydelse för näringslivets utvecklingsmöjligheter.

För att arbetsmarknaden skall anses attraktiv för en stor del av ungdomen och för kvinnorna krävs bl. a. att den inre arbetsmiljön fyller vissa allmänna krav.

Åtgärder som ankommer på länsmyndigheter

Mot bakgrund av näringslivets konjunkturkänslighet är det nödvändigt att upprätthålla en hög beredskap i fråga om arbetsmarknadspolitiska insatser med hänsyn till riskerna för perioder med vikande sysselsättning.

Svårigheterna för äldre och handikappade att få arbete på den öppna marknaden gör det angeläget att landstinget ombesörjer att tillräckligt antal platser finns på skyddade verkstäder. I första hand bör dock näringslivet stimuleras att sysselsätta dessa grupper.

Åtgärder som ankommer på centrala organ

För att kompensera den nedgång som skett i sysselsättningen inom industrin måste fler arbetstillfällen skapas inom denna näringsgren. Detta kan främst ske genom utvidgning vid de befintliga företagen men också genom nylokalisering.

För att förbättra näringslivets utvecklingsmöjligheter är det angeläget att Statens industriverks enhet för företagsutveckling (SIFU) och Styrelsen för teknisk utveckling (STU) ges ökade resurser.

För att bidra till åtgärder för att differentiera näringslivet måste företagareföreningen ges vidgade möjligheter att bistå med rådgivning och service. Den bör förstärkas i fråga om såväl ekonomiska som personella resurser.

Vid en fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleutbildningen måste Örebro få en hög prioritet.

Fler arbetstillfällen måste skapas i länet för personer med längre teoretisk utbildning eftersom svårigheter funnits för många av dem att få stadigvarande arbete.

En fortsatt utlokalisering av olika statliga verksamheter bör eftersträ- vas, framför allt till örebro såsom primärt centrum med dess mycket goda kommunikationsläge, utbildningsmöjligheter och övrig service.

Den nuvarande gränsen mellan det allmänna stödområdet och riket i övrigt har i många fall varit alltför markerad. 1 Hällefors har ingen nylokalisering av företag med statligt stöd förekommit, trots att sådant nytillskott varit önskvärt från sysselsättningssynpunkt. För att komma till rätta med arbetsmarknadsproblemen bör Ljusnarsberg och Hällefors överföras till det allmänna stödområdet om indelning i stödområden bibehålls.

För att ge näringslivet möjligheter till en gynnsam utveckling krävs en betydande upprustning av vägnätet.

Den högre utbildningen i Örebro bör kompletteras med forsknings- verksamhet.

18.6. Service 18.6.1 Utbildning Nuläge och problem

I länets alla centralorter finns fullständig grundskola. Gymnasieskola finns i Hallsberg, Karlskoga, Lindesberg och örebro.

I Örebro finns universitetsfilial med ett 30-tal ämnesområden, YRK- kurser och kombinationsutbildning. Vidare finns socialhögskola, gymna- stik- och idrottshögskola, filial till lärarhögskolan i Uppsala, förskolesemi- narium, musikpedagogiskt institut samt flera vårdyrkesutbildningar, samt vissa specialutbildningar, t. ex. specialskola för hörsel— och talskadade och för synskadade.

Åtgärder som ankommer på kommunen och länsmyndigheter

Kommunerna bör i samarbete med länsarbetsnämnd, länsskolnämnd och de fackliga organisationerna öka informationen om yrkesval till elever på högstadiet.

El-teleteknisk linje, verkstadsteknisk linje samt distributions- och kontorslinje bör inrättas i Hällefors fr. o. m. läsåret 1975/76.

Åtgärder som ankommer på länsmyndigheter och centrala organ

Den planerade nya grafiska utbildningen bör förläggas till Örebro. Särskilt efterfrågade 40-poängskurser bör snarast kunna anordnas i Karlskoga.

18.6.2. Hälso- och sjukvård samt annan social service Hälso- och sjukvård

Nuläge och problem

1 det av riksdagen år 1972 antagna regionalpolitiska handlingsprogram- met grupperades sjukvårdsutbudet på fem nivåer. Nivå 1 (lasarett med mer än 1 000 vårdplatser) finns i Örebro för regionsjukvård avseende hela örebro, Värmlands och Södermanlands län samt del av Västmanlands län, läns- och länsdelssjukvård för hela Örebro län. På nivå III (lasarett med mindre än 500 vårdplatser men med mer än fyra specialiteter) finns sjukvårdsutbud i Karlskoga och Lindesberg. Nivå V (öppen sjukvård) finns i alla kommuner, innebärande tillgång till distriktsläkare, distrikts- sköterska, mödra- och barnhälsovård samt tandvård.

Åtgärder som ankommer på landstinget

I landstingets principplan för hälso- och sjukvården för perioden 1971—1985 förutsätts vårdinsatsen från läkare kunna ökas från nuvaran- de i genomsnitt ca 2,0 till ca 2,8 läkarbesök per invånare och år 1980. Antalet läkare kommer närmast att fördubblas.

Uppbyggnaden och omstruktureringen av den öppna vården till fyra primärvårdsområden — Örebro, Hallsberg, Karlskoga och Lindesberg — med ett eller flera läkardistrikt vardera pågår, men försvåras och försenas genom brist på distriktsläkare.

I fråga om den slutna somatiska korttidsvården förutsätts att målsätt- ningen om vidmakthållande av den nuvarande höga kvaliteten och kapaciteten kan bibehållas utan utbyggnad under planperioden.

Den slutna somatiska långtidsvårdens dimensionering baseras på behovet att snarast möjligt nå den i principplanen för år 1985 antagna ambitionsnivån om 60 vårdplatser per tusen 70-åringar och äldre.

Åtgärder som ankommer på kommunerna/landstinget

Förbättrade kollektiva förbindelser fordras för Hällefors del till Lindesberg, vilket kräver väsentligt höjd vägstandard.

Behovet av fungerande apoteksjour måste tillgodoses i regioncentra. Företagshälsovården bör där sådan inte finns lösas på det sätt som överenskommits mellan LO och SAF.

Barnomsorg Nuläge och problem

Förskola är ett gemensamt namn för daghem och deltidsgrupp (kallades tidigare för lekskola). Den allmänna förskolan innebär att kommunen skall erbjuda alla sexåringar plats i förskola. Barn som inte har plats i daghem har rätt till plats i deltidsgrupp.

Länsstyrelsen anser att kommunerna bör tillgodose det behov av barnomsorg som föräldrarna inte föredrar att lösa själva. Likaså bör halva behovet av heldagstillsyn för barn i förskoleåldern täckas med platseri daghem. Den del av det resterande behovet som inte tillgodoses på privat våg bör sålunda tillgodoses genom platser i familjedaghem.

Mot bakgrund av ett framräknat behov av heldagstillsyn för ca 7 300 barn innebär detta att ytterligare ca 1 200 platser skulle behöva tillkomma i daghem utöver de av kommunerna planerade. Vid ett ökat tryck på fritidsverksamheten bör beredskap finnas för iordningsställande av ytterligare platser.

Åtgärder som ankommer på centrala organ

För att stimulera kommunernas aktivitet föreslås att de statliga myndigheterna ytterligare förbättrar informationsverksamheten till kom— munerna i frågor rörande barnomsorgen och att kommunerna i sin tur informerar kommuninvånarna. Dessutom bör framför allt driftbidraget till dag- och fritidshem höjas.

Åldringsvård Nuläge och problem

Äldringsvården har genomgått stora förändringar. De äldre har fått ökad ekonomisk möjlighet att efterfråga moderna bostäder och genom bl. a. den öppna åldringsvården finns numera alternativet att bo kvari den egna lägenheten. Dessutom väljer flera kommuner att bygga servicehus eller -lägenheter.

Åtgärder som ankommer på kommunen

Antalet platser i Hällefors, Karlskoga och Ljusnarsberg bör utökas genom utbyggnad av åldersdomshem alternativt genom att servicelägen- heter uppförs.

Social hemhjälp Nuläge och problem

Mot bakgrund av det stigande antalet åldringar och det oförändrade platsantalet på åldersdomshem/servicehus i några kommuner är en ökning av den öppna vården också behövlig. Barnvårdarverksamhet saknas för närvarande i några kommuner.

Åtgärder som ankommer på kommunen

Timantalet för framför allt hemsamaritverksamheten bör utökas. Kommuner som inte har barnvårdare bör snarast anställa sådan. Kommuner som inte träffat avtal om postverkets särskilda landsbygds- service bör införa denna serviceform.

18.6.3. Vägar och kommunikationer Vägar

Nuläge och problem

1 beslut om flerårsplan för byggande av statsvägar och långtidsplan för byggande och förbättring av statsvägar är länsstyrelsen bunden av givna anslagsramar. Länsprogrammet kan emellertid inte ta hänsyn till så snävt tilltagna medelsramar utan måste peka på de brister som föreligger och för vilkas avhjälpande ytterligare ekonomiska insatser erfordras. Länssty- relsen har också särskilt påpekat det allvarliga i att ytterligare senarelägga erforderliga vägförbättringar. Försening medför bl. a. svårigheter att vidareutveckla näringslivet samtidigt som det starkt försvårar möjligheter- na att skapa den jämlikhet som regionalpolitiken förutsätts syfta till.

För fortsatt utveckling är vägarnas standard en mycket viktig förutsättning såväl för näringslivet (godstransporter) som för befolkning- en (arbets-, service-, skol- och sjukresor).

Kommunerna har med skärpa framhållit att vägnätet snarast måste förbättras bl. a. för att en väl fungerande kollektiv trafik skall kunna upprätthållas.

Flera av länets viktigare vägar är i stort behov av upprustning eller ombyggnad. De från regional och interregional synpunkt betydelsefullas— te vägar som måste åtgärdas framgår av tab. 1813 och fig. 18.2

Åtgärder som ankommer på centrala organ, regering och riksdag

Länsstyrelsen har att angelägenhetsgradera vägprojekten. Ställningsta- gandet måste göras mot bakgrunden av den synnerligen knappa medels- tilldelningen. För att över huvud taget kunna realisera kraven från befolkning och näringsliv samt den regionalpolitiska målsättningen att åstadkomma ökad jämlikhet mellan olika regioner fordras att betydligt

större ekonomiska resurser ges till vägbyggandet, så att berättigade anspråk på bättre vägar med det snaraste tillgodoses. Kommuner, landsting och regionala organ kan i vägfrågor inte göra mer än att peka på de redan väl kända problemen. Regering och riksdag måste ge betydligt ökade anslag för upprustning av de dåliga vägarna i länet.

Tab. 18.3 Mest angelägna åtgärder på vägar av regional och interregional karaktär.

b=brcddning och förbättring n=nybyggnad, o=ombyggnad

244 Gyttorp-Kråkviken (o, 27 km) 244 Genomfart Gyttorp (n), gemensam med 243 60 Rya—Fornaboda (o), förbifart Lindesberg (n) (10 km) 60 Löa-Laxåsen (o), förbifart Kopparberg (n) (17 km) 60 Bro och vägkorsning/244 Lilla Mon (o) 50 Förbifart Askersund (n, 3 km) 50 Lerbäck-Kassmyra (o+n, 9 km) 50 Länsgränsen—Gärdshyttan (b, 10 km) 51 Korsningen 51/52-Svennevad (o), förbifart Pålsboda (n) (18 km) 51 Förbifart Hjortkvarn (n, 4 km) 68 Förlängning av väg 68 (o, 21 km); pågår och finansieras med speciella AMS-medel 243 Älvlången-Fogdhyttan (n, 10 km) 49 Rude-Stubbetorp (o, 11 km) E3 Byggs om till motorväg 1977—80 (16 km) E3 Finnerödja-Backgården (b, 6 km) E3 Stavåna-Sandstubbetorp, Stenbråten-Vretstorp (b, 9 km) El 8 Leken-Adolfsberg (b, 18 km), arbete pågår närmast örebro El 8 Länsgränsen-Odlingen (b, 2 km) 205 Laxå-Backen (n, 3 km), påbörjas 1976 205 Vägport i Svartå (0) 205 Ölsboda-Degerfors (o, 4 km) 205 Vid östra Laxsjön (o, 2 km) 249 Frövi-Vässlingby (o, 8 km), förbifart Frövi (n)

Kommunikationer Regional trafik

En viktig förutsättning för länets fortsatta utveckling är väl fungerande kommunikationer.

Det regionala kollektiva resbehovet tillgodoses inom länet med tåg- och bussförbindelser.

Åtgärder som ankommer på kommunen och centrala organ

När det gäller tågtrafiken är det viktigt att inga inskränkningar görs i nuvarande turstandard.

Örebro bör i samarbete med övriga berörda kommuner verka för att SJ inför entimmas pendeltågstrafik med snabbtåg till och från Stockholm. Möjligheterna för återresa från Stockholm på kvällar bör förbättras.

Åtgärder som ankommer på kommun och landsting

Där tågförbindelserna inte tillgodoser behovet måste bussförbindelser inrättas som komplement. För alla regionala linjer bör restiderna förkortas och regleras så att olika kollektiva resbehov kan tillgodoses. Dessutom måste en bättre tidsanpassning mellan tåg och buss genomföras, samtidigt som samord- ningen mellan regional och lokal trafik förbättras. Det senare är angeläget speciellt vid regionala resor till Örebro.

Det är viktigt för länets näringsliv att det planerade Täbyfältet i Örebro byggs och utförs så att en framtida utbyggnad möjliggörs. Det nuvarande Gustavsviksfältet är inte tillfredsställande.

Lokal trahk

Det lokala resbehovet tillgodoses dels genom trafiken på de regionala busslinjerna, dels genom lokal linjetrafik och kompletteringstrafik med bil. För att tillgodose servicebehovet för befolkningen på landsbygden behövs resmöjligheter någon eller några dagar i veckan in till kommunens centralort eller annan större tätort.

Åtgärder som ankommer på kommun och landsting

Utgångspunkten för den lokala kollektiva persontrafiken är ett väl fungerande busslinjenät. Kommunerna och landstinget bör genom det gemensamt ägda AB Örebro läns regionaltrafik tillse att trafiken upprätthålls med en linje- och turstandard som motsvarar den nuvarande. Dessutom måste trafiken tidsmässigt samordnas bättre med den regionala tåg- och busstrafiken.

Åtgärder som ankommer på kommunerna

För att tillgodose resbehovet från den befolkning som inte har tillgång till busstrafik är det angeläget att kommuner som inte har komplette- ringstrafik startar sådan.

18.6.4. Bostäder Nuläge och problem

Antalet lägenheter uppgick år 1970 till 110 912, en ökning sedan år 1965 med 8 %. Samtidigt skedde en förskjutning till större lägenheter och kvaliteten höjdes. Under början av 1970-talet nåddes i stort sett balans mellan utbud och efterfrågan på lägenheter i länet.

Utspridningen av bostäder, förorsakad av den stora efterfrågan på småhus, kan medföra ökade kostnader för kommunen, t. ex. investe- ringar i vatten- och avloppsanläggningar och ökad skolskjutsverksamhet.

Åtgärder som ankommer på kommunen och länsmyndigheter

För att nå en högre bostadsstandard föreslås intensifierad upplysning till hushållen om villkoren för bostadsbidrag och förbättringslån.

Bostadsförsörjningsplan bör upprättas för kommuner med gemensamt bostadsförsörjningsområde. Sådan plan bör i första hand upprättas av Karlskoga-Degerfors, Örebro-Kumla-Hallsberg och Örebro-Nora.

18.6.5. VA-frågor Vattenförsörjning Nuläge och problem

Vattenförsörjningen är tillfredsställande i de flesta kommunerna och större problem väntas inte uppkomma under planeringsperioden.

Avloppsrening

Behandlingen av avloppsvatten från de flesta större tätorterna har under senare år kompletterats med biologisk och/eller kemisk rening. I flera kommuner har dock reningsverken otillräcklig reservkapacitet.

Åtgärder som ankommer på kommunerna

Kommunerna måste skapa reservkapacitet för kommande vattenbehov. Utbyggnaden av större avloppsreningsverk måste i förekommande fall fortsätta för högre reningsgrad. För mindre tätorter kan överföringsled- ningar byggas till befintliga verk.

18.6.6 övrig offentlig service Nuläge och problem

Servicenivån får i alla kommuner betraktas som tillfredsställande med hänsyn till ortsstrukturen. Länsstyrelsen understryker vikten och nödvän- digheten av att befintlig service bibehålls i framtiden.

18.6.7. Kommersiell service för hushållen

Nuläge och problem

Det stora problemet är att tillgodose behovet av dagligvaruservice i de mindre tätorterna och på glesbygden. Underlaget för många butiker har minskat så kraftigt att fortsatt drift blivit omöjlig.

Åtgärder som ankommer på staten och kommunen

För att behålla livsmedelsbutikerna i de mindre tätorterna och på glesbygden bör statliga eller kommunala bidrag kunna utgå till stöd för fortsatt affärsdrift. Statliga bidrag, som nu kan utgå i det inre stödområdet, bör kunna utgå i kommuner med glesbygdsproblem också i andra delar av landet.

18.6.8. Kommersiell service för företagen Åtgärder som ankommer på kommunerna och länsmyndigheter

Företagsservicen i länets kommuncentra bör utökas i takt med föreliggande behov genom direkta etableringar eller genom någon filial- eller ambulerande verksamhet.

18.7. Miljö

Örebro län har goda naturliga förutsättningar för ett rörligt friluftsliv. Strövområdena är så belägna att de bara i undantagsfall hotas av expanderande bebyggelse eller trafikleder. I länet har Tiveden, Kilsbergen och Malingsbo-Kloten bedömts ha intresse som utflyktsområden för hela Mellansverige.

Miljörestriktioner av större betydelse som kan vara hinder för sysselsättningen är i första hand bränningen av kalk och skiffer i öppna ugnar i Hällabrottet (Kumla). Vid övriga miljöstörande verksamheter har långtgående åtgärder vidtagits och ytterligare sådana planeras. Risk för nedläggning på grund av miljörestriktioner torde inte föreligga annat än i undantagsfall.

Länsstyrelsen framhåller vikten av att säkerställa områden för rekrea- tions- och motionsändamål. Det regionala intresset för Hjälmaren bör särskilt framhållas.

Från luftförorenings- och energibesparingssynpunkt bör kommunerna centralisera bostads— och lokaluppvärmning genom utbyggnad av fjärr- värmeanläggningar eller elvärme. .

Kommunerna bör även medverka till en ökad återvinning inom avfallshanteringen.

SOU 1975:920 PC RC KC 0 D D 'I 5 ',. 117 l - vi .Ljusnarsberg tu nn: sn uruAskevsund ou).- 0 00— CO oa ' , O. lo 00 m i 3. ooo— o.— : ooo. o- Lindesberg . onmegeytorso WHällelors Nora 00- pt.. ”Hallsberg BO.— wc.-.. on.-Kumla & Boom 35 on mxarlskoga- .. o en. Degerlors ”Läxa *Orebro ou— ”' o. ooo ...o— Qi en en. om . . o 0. . M .. _. .. 30 . c- om . . . . oo . . . o 25 0

Fig. [8.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- gruppen 50—w år

%

. . 1 60 l ” l uOrebro A & . ! ,-.-. ' ' : U!- '. nu! non-o ;...— i _ _. *Nora * 50 on.. &Kaylskegao om , . nu. uu— * com Lindesberg cogno- 0 00031!!! Hallsberg om ! Kavlskoga- ml. ooo— Degevlors WIKumla o moegerlorso » _qu ooo , _Laxa 40 000 * ”Askersund 0 (nuo-Hällefors _ oo-oLjusnarsberg O . ooo oo. O oc

3

Fig. 18:41 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 år

»".an famn”

MIM 20 10 W Vlort'l—o-lwg-Imli o+—» -—— , .., 1905 1970 1900 1990

Fig. [8.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings— grenar under perioden 1965—1990

O/O

(I) t o t, i 0 0 m 0 r» . ,, 0 t, o 2 . n 3 o m oclc oo ooo . n dnm-kogu-D-gulm o ** ' mona" . 8 antenn-nunna :.: . _ .nu # nm _ w " ' ' ”ä . _ ”Lill 1 -. :"a " » Munn—iu. ”" .I ' ' ' ' ' . ; "m.m-um co.-m . . . ' n _ t' .. = .. __ * " |. A - . . on. I

Fig. [8.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

% 68-70 PC +2

RC

i ?

Ö ? l

Klvluknqlo Kurlskoql-Deglvlovs

' Lina.-wa

:: Dogorlouo —' Nlllsburq Hall-borg " Dagerlorso

Kullkogl—Dogulou

KC

1 Kumll . Nou . Ask-nuna

o —— ——_ usnlrsbnrq ' Kumla : un Hitmen Liuwavsb. q . Nou . Askorsund _ ' 1 '_Hlllelou

I N 393_

_3 '

Fig. 18:6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1974 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

19. VÄSTMANLANDS LÄN

19.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet 19.1.1 Bakgrund

Under 1950-talet och större delen av 1960-talet var Västmanland ett av de befolkningsmässigt sett mest expansiva områdena i riket. Denna expansion grundades i första hand på industrins snabbt ökade arbets- kraftsbehov. Det kraftiga suget från industrin avtog i mitten av 1960-talet, varefter industrin i stort sett har bibehållit en oförändrad anställningsnivå. Befolkningsökningen fortsatte även under senare delen av 1960—talet genom servicenäringarnas uppföljning av den tidigare industriexpansionen och en ganska betydande byggnadsaktivitet. Befolk- ningstillväxten skedde emellertid till största delen inom de åldersgrupper som inte är yrkesverksamma.

Att länet sedan 1970-talets ingång har drabbats av en icke obetydlig befolkningsavtappning hänger i stor utsträckning samman med demogra- fiska faktorer. Den tidigare kraftiga inflyttningen (framför allt från utlandet) medförde att länet fick en ung befolkning och därmed höga födelsetal. Under senare år har näringslivet inte kunnat expandera i takt med det ökade arbetskraftsutbudet. Därtill kommer den allmänna obalans, som under lång tid rätt på länets arbetsmarknad, bl. a. genom den otillfredsställande differentieringen inom näringslivet.

Närmare 44 % av de sysselsatta i länet arbetar inom industrin mot i genomsnitt 31 % för hela riket. 63 % av de industrisysselsatta arbetar i företag som har över 500 anställda mot 40 % i riket. Den höga industrialiseringsgraden medför att andelen sysselsatta i servicenäringarna är låg i jämförelse med det stora flertalet andra län.

Nästan 88 % av länets befolkning bor i tätorter. Endast Stockholms län och Göteborgs och Bohus län redovisar här högre procenttal.

Länets speciella förhållanden måste givetvis beaktas i den regionalpoli- tiska planeringen. Samtidigt som man bör ta tillvara alla möjligheter till ett allsidigare näringsliv, förutsätter en stabil utveckling i länet och regionerna att industrin även fortsättningsvis bibehåller sin betydelse.

19.1.2. Länsstyrelsens riktlinjer

Länsstyrelsens riktlinjer för planeringen i länet ger en översiktlig sammanfattning av de principer som skall vara vägledande för utveck-

lingen inom olika sektorer av samhället, för att uppfylla de överordnade målen. Utgångspunkten är länets indelning i fyra regioner, Västerås, Köping, Fagersta och Sala, vilka utgör naturliga områden för arbetsmark- nad och service. Riktlinjerna för planeringen syftar till att understödja den regionala strukturen genom att stärka regionernas arbetsmarknad och därmed även garantera en stabil utveckling och goda levnadsbetingelseri länets samtliga elva kommuner. Med hänsyn till näringslivets sammansätt- ning och kraven på tillräckligt befolkningsunderlag för fullgod regional service sätter länsstyrelsen Fagersta- och Salaregionerna i främsta rummet vad gäller sysselsättningsskapande åtgärder.

Balansproblemet på arbetsmarknaden är en huvudfråga för Västman- lands län. Med detta avses möjligheterna för länets befolkning att finna lämpligt arbete utan att behöva söka sig utanför den egna regionen eller länet liksom företagens möjligheter att skaffa arbetskraft. Ensidigheten i näringslivet innebär problem både för de enskilda människorna på arbetsmarknaden och för stabiliteten inom länet både på kort sikt (konjunkturkänsligheten) och på längre sikt (beroendet av utvecklingen i vissa branscher).Ensidigheten drabbar stora grupper, såväl långtidsutbilda- de som personer utan lämplig yrkesutbildning, samt de som av olika skäl inte har möjlighet att ta industriellt arbete, främst då bland kvinnorna.

Balansen mellan tillgång och efterfrågan på olika slag av arbete för länets befolkning är en fråga om arbetsmarknadens kvalitet. En grund- läggande målsättning är att verka för en mångsidigare och därmed stabilare arbetsmarknad som erbjuder fullgoda valmöjligheter för länets befolkning.

Länsstyrelsens riktlinjer för samhällsplaneringen i länet.

— Planeringen skall bygga på länets fyra naturliga arbetsmarknads- och serviceregioner. Var och en av dessa skall erbjuda en stabil och allsidig arbetsmarknad och ett tillfredsställande serviceutbud, där varje region- centrum erbjuder den standard som normalt finns i landets regionala centra.

— Regionerna bör fungera som naturliga samarbetsområden för kommu- nerna vad gäller planering av bostadsbyggande, fritidsanläggningar m. m.

— En allmän höjning av sysselsättningsgraden samt utjämning mellan regionerna och om möjligt även mellan kommunerna bör eftersträvas. — Industrisysselsättningen i varje kommun bör bibehållas minst på 1974 års nivå. Arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska medel samord- nas för att undvika bortfall av sysselsättning i de dominerande företagen. — Utbyggnad av privat och samhällelig service som tillgodoser behovet i hela kommunen bör i första hand ske i resp. kommuncentrum och för regionalt inriktad service i regioncentrum. —I de fem gymnasieregionerna skall finnas gymnasieskola med goda valmöjligheter till teoretisk och praktisk utbildning. Satsning på postgymnasial utbildning och forskning i Västerås. — Transportnätet utvecklas med utgångspunkt från regioncentra.

— Möjligheterna till social service i fråga om åldringsvård bör vara likartade i alla kommuner. Varierande kommunalekonomiska förut- sättningar bör kompenseras med statsbidrag. — Kulturutbud och rekreationsanläggningar bör utvecklas så att likvärdi- ga möjligheter finns i varje region. — Bostadsbyggandet bör i första hand tillgodose det bostadsbehov som finns inom resp. kommun med hänsyn till arbetstillfällen m. m. — Energifrågorna beaktas i den regionala planeringen. — Bebyggelseplaneringen i kommunerna bör inriktas på att erbjuda god handlingsberedskap. w Förstärkta insatser för arbetsmarknadspolitisk beredskap på det kommunala planet och länsplanet. — Samordnad planering mellan länen i Mälarregionen för utbyggnad av kommunikationsnät, turism, friluftsliv och fritidsbebyggelse m. m.

19.2. Regional struktur 19.2.1 Bakgrund

Planen för utveckling av den regionala strukturen (prop. 1972:111), anger följande ortsklassificering.

Primärt centrum Västerås Regionala centra Fagersta, Köping och Sala Kommuncentra Arboga, Hallstahammar, Heby, Kungsör, Nor-

berg, Skinnskatteberg, Surahammar.

19.2.2. Remissorganens synpunkter

Västerås kommun framhåller att det är viktigt att kommunens roll i ortssystempolitiken klarläggs. Att den klassificerats som primärt centrum är inte tillräckligt. Kommunens samband med Stockholm bör klarläggas. I vissa sammanhang har kommunen ansetts ligga för nära Stockholm och i andra förlängt ifrån. Ett exempel är att Västerås till skillnad från många andra primära centra inte blev delaktig av utlokaliseringen av statliga verk, på grund av att kommunen låg för nära Stockholm.

Hallstahammars kommun: Det är ett livsvillkor att all befintlig verksamhet och service, exempelvis gymnasieskolan, får behållas i minst nuvarande omfattning. Att kommunen är klassad som kommuncentrum får inte betyda att all verksamhet av regional karaktär är utesluten, t. ex. riksrekryterande linje för ridinstruktörer inom gymnasieskolans ram.

Köpings kommun har en i förhållande till Västerås och övriga regionala centra, Sala och Fagersta, liten andel tjänstemän inom näringslivet. En brist är även att Köping i hög grad saknar såväl statlig som enskild administrationsverksamhet. För att råda bot på detta föreslår kommunen att bl. a. följande verksamheter förläggs till Köping: administration och förvaltning t. ex. statlig och regional administration, huvudkontor för handel, samfärdsel och verksamheter för företagsservice m. rn.

Kungsörs kommun framhåller att kommunen inom ramen för sin

förmåga skall verka för att åtgärder vidtages för att åstadkomma ett för hela regionen rikt differentierat näringsliv. Man påpekar att ortsklassifice— ringen inte får fungera som en onödig styrning av planeringen. Den kan dels innebära en psykologisk nedklassning av olika orter och dels innebära en schablonmässig fördelning av verksamheten till redan expansiva områden.

Skinnskattebergs kommun framhåller att kommunen har glesbygdspro- blem jämförbara med norrlandskommuner. Denna situation förstärks av att kommunen ligger i Västmanland, som från statligt håll betraktas vara helt fritt från nämnda problem. Det är därför av vikt att peka på detta förhållande, så att stödåtgärder kan vidtagas.

Norbergs kommun. Det är av utomordentlig betydelse att balansen mellan olika regioner förbättras så att de olika regionernas invånare i största möjliga utsträckning kan erbjudas en likvärdig sysselsättning och enjämförlig tillgång till social, kommersiell och kulturell service.

Behov föreligger av en kraftig förstärkning av Fagerstaregionen. Därvid är det väsentligt att insatserna inte koncentreras till regionens centrum, utan att även de mindre kommunernas behov av stödåtgärder tillgodoses.

Sala kommun är beredd att vidtaga alla tänkbara åtgärder för att Salas ställning som regionalt centrum bevaras och förstärks. Det förutsätter härvid att statliga åtgärder vidtages som underlättar kommunens strävan- den. Men man framhåller att insatserna ej enbart bör koncentreras till centralorten utan kommunen har även ett ansvar för sysselsättningen i övriga kommundelar.

Heby kommun föreslår i sitt åtgärdsförslag bl. a. att Salaregionen införlivas i det allmänna stödområdet, så att företag i större utsträckning motiveras att etablera sig i regionen.

19.2.3. Länsstyrelsens förslag

Länsstyrelsens åsikt är att den indelning som i dag råder med elva kommuner och fyra regioner skall bevaras och att därtill alla ansträng- ningar skall göras för att stärka den regionala indelningen i länet. Det är länsstyrelsens åsikt att planen för den regionala strukturen inte bör tillämpas alltför strikt. Inrättandet av gymnasieskolan i Arboga är ett exempel på hur viss uppdelning av regionala servicefunktioner är möjlig.

Länsstyrelsen finner det naturligt att begränsa diskussionen om ortsstrukturen till A-regionnivå. Länet har två regioner med uppenbara arbetsmarknadsproblem, Fagersta och Sala. Båda regionerna ligger i den s. k. grå zonen. I prop. 1972:111 har man fastslagit att det finns skäl att tillämpa stödbestämmelserna på ett smidigt sätt i gränstrakterna till stödområdet. De hittills bedrivna stödinsatserna beträffande Sala- och Fagerstaregionerna har varit positiva och inlämnade ansökningar om lokaliseringslån från företag i båda dessa regioner har beviljats om de

företagsekonomiska villkoren varit tillgodosedda. Länsstyrelsen förutsät- ter att så länge stödinsatser är nödvändiga i Sala- och Fagerstaregionerna stöd i olika former skall utgå och att en generös tillämpning skall gälla.

Västeräsregiom'n. De krav som ur arbetsmarknads-, service- och kommunikationssynpunkt ställs på ett primärt centrum uppfylls till fullo av Västeråsregionen. En större differentiering av arbetsmarknaden i såväl Västerås som de övriga två i regionen ingående kommunerna Hallstaham- mar och Surahammar är emellertid eftersträvansvärd.

Västerås har resurser och handlingsberedskap att ta emot serviceinsti- tutioner som kan flytta från Stockholm eller som kommer att nyinrättas. Institutioner inom den offentliga sektor av mer än länsbetydelse skulle på ett värdefullt sätt komplettera näringslivet i Västerås och hela länet. En liknande positiv effekt skulle naturligtvis kunna erhållas om uppgifter delegeras från statliga myndigheter och verk till befintliga organ på länsplanet.

Indelningen av Västeråsregionen i två gymnasieregioner anser länssty- relsen naturlig och så inarbetad att någon sammanslagning till en enda för hela regionen inte behöver diskuteras.

Kommunikationsnätet är relativt väl utvecklat. Kollektivtrafiken skulle dock kunna förbättras dels inom regionen genom samverkan mellan kommunerna dels till och från regionen genom bl.a. höghastighetståg med täta förbindelser, utbyggd E 18 mot Stockholm och tät reguljär busstrafik Västerås—Arlanda över Enköping—Sigtuna.

Goda förutsättningar finns i Västerås och Västeråsregionen för utveckling av olika utbildningsanstalter av såväl läns— som riksrekryteran- de karaktär.

Länsstyrelsen föreslår att följande verksamheter inom utbildning och forskning förläggs till Västeråsregionen.

— Högskoleutbyggnaden genomförs utan dröjsmål i enlighet med riks- dagens beslut.

— Teknisk utbildning i anslutning till industrierna. -- Forskning och utvecklingsarbete inom energiområdet.

— Konstutbildning.

— Ridutbildning i anslutning till Strömsholm. -— Fortsatt satsning på arbetsmarknadsutbildning i Västerås och Hallsta- hammar. Kurser med riksrekrytering.

-— Utbildning för biståndsarbete.

— Invandrarinstitut.

Man bör också undersöka möjligheterna att förlägga t. ex. kursverk- samhet med internatutbildning för att utnyttja skollokaler och lediga lägenheter i Hallstahammar.

lx'öningsxz'aionen bedöms av länsstyrelsen väl motsvara de krav som ur både service- och kommunikationssynpunkt kan ställas på ett regionalt centrum. Arbetsmarknaden är dock ensidigt industriinriktad och följakt-

ligen är serviceandelen relativt låg. Trots detta bedöms den kommersiella servicen tillfredsställa de regionala behoven, medan t. ex. företagsservicen bör byggas ut.

Länsstyrelsen anser att planeringen på kommunal och regional nivå bör inriktas på att gynna etablering och utbyggnad av serviceverksamheter såsom transportväsende, partihandel, företagsservice och försäljningskon- tor.

Andra åtgärder som bör vidtagas för att förbättra arbetsmarknaden i regionen är att öka möjligheterna för sysselsättning av kvinnor och ungdom.

Det är också angeläget att undersöka möjligheterna till utveckling av den yrkesinriktade utbildningen i regionen.

Kommunikationerna bör förbättras genom ett samarbete mellan regionens kommuner och trafikföretagen. Inriktningen bör vara en total samordning av all trafik i regionen. Förutsättningarna att åstadkomma ett väl fungerande kollektivt kommunikationsnät med hög turtäthet är goda.

Fagerstaregionen med kommunerna Fagersta, Skinnskatteberg och Norberg, upplevde en befolkningsexpansion på 1950-talet, men har därefter haft en mycket stor nettoutflyttning. Anmärkningsvärt är att alla tre kommunerna varje år sedan år 1960 har haft minus i de inrikes flyttningarna (undantag Skinnskatteberg år 1971 och Norberg år 1974). Totalt förlorade regionen ca 6 000 invånare i den inrikes omflyttningen 1960—1974. Inflyttningen från utlandet gav regionen ett netto på ca 200 i genomsnitt per år under 1960-talet, men skiftade 1971—1973 till kraftiga underskott. Omflyttningen har medfört att Fagerstaregionen ligger högst i landet vad gäller andelen utländska medborgare. Födelse— överskotten var tidigare av betydande omfattning, men har reducerats genom utflyttning. Under perioden 1968—1973 då flyttningsstatistik redovisats för A-regioner, har Fagerstaregionen haft den högsta nettout— flyttningen i förhållande till folkmängden av samtliga regioner utanför stödområdet.

Ensidigheten inom näringslivet är extrem vad gäller koncentrationen till enstaka företag. Det gäller framför allt Fagersta och Skinnskatteberg. Bland samtliga regionala centra i riket hade Fagersta år 1970 den näst högsta andelen sysselsatta inom industri-byggnadsarbete. Om man bara ser på industrin var Fagersta år 1970 det regioncentrum som är mest beroende av ett enda företag. Det ensidiga näringslivet i förening med ett svagt befolkningsunderlag gör det nödvändigt att speciellt noggrant bevaka att arbetsmarknad och serviceunderlag inte sviktar. Bl. a. inom sjukvårdens område skulle en ytterligare uttunning av befolkningsunder- laget medföra stora svårigheter.

Länsstyrelsen föreslår att följande åtgärder vidtages för att förbättra situationen i Fagerstaregionen.

— Komplettering av näringslivet både inom industri och service. Samord— nade insatser för att förstärka sysselsättning och differentiera närings— livet. Ökad kvinnosysselsättning. — Lokaliseringsstöd i form av lån och bidrag samt utbildningsstöd vid

personalökning bör utgå på samma villkor som i det allmänna stödområdet.

_ Offentlig service får ej försämras. Ev. indragningar av offentlig verksamhet måste ersättas och utvecklingen inom befintliga verksam- heter bevakas (lasarettet, Sundbo yrkesskola, televerkets förråd, förrådsanläggningar i Norberg, folkhögskola, skogsmästarskola, statliga regionala myndigheter).

-— Undersöka möjligheterna till ökad malmbrytning — stålindustrins utvecklingsmöjligheter. - Utveckling av friluftsliv — fritidsanläggningar i Främshyttan, Högbyn, Klackberg. — Nedläggningar inom jordbruket motverkas med tillgängliga medel inom

jordbrukspolitiken. Möjligheterna till speciella former för ekonomiskt stöd undersöks.

Salaregionen har under lång tid haft en minskande folkmängd även om en stabilisering skett de senaste åren. En fortsatt befolkningsuttunning inom regionen kan på längre sikt komma att rubba förutsättningarna för bl. a. möjligheterna att bibehålla en högklassig sjukvård i Sala liksom möjligheterna att där bedriva allsidig gymnasial undervisning.

Salaregionen har en betydande geografisk utsträckning vilket innebär att regionens yttersta delar ligger på relativt stort avstånd från region- centrum. Man har mycket hög andel glesbygdsboende (38 %) beroende på att jordbruksnäringen har en fast förankring i regionen. Båda de i regionen ingående kommunerna (Sala och Heby) har dessutom länets högsta andelar glesbygdsboende med 34,7 % resp. 42,5 %. Ett område i regionen som måste uppmärksammas i samband med t. ex. olika regionalpolitiska stödinsatser är Östervåladelen. Men även för regionen i övrigt förutsätter länsstyrelsen att stöd i olika former skall utgå och att en generös tillämpning skall gälla.

Kommunikationsnätet är relativt väl utvecklat dels genom det inter- regionala järnvägsnätet dels genom det regionala och det lokala busslinje- nätet.

Länsstyrelsen föreslår att följande åtgärder vidtas i regionen.

— Komplettering av näringslivet genom satsning i första hand på industri. Samordnade insatser för att förstärka sysselsättningen i första hand i Heby. — Lokaliseringsstöd i form av lån och bidrag samt utbildningsstöd vid personalökning bör utgå på samma villkor som i det allmänna stödområdet.

» Offentlig service får ej försämras. Ev. indragningar av offentlig verksamhet måste ersättas och utvecklingen inom befintliga verksam- heter bevakas.

-- Utveckling av friluftsliv — fritidsanläggningar i nedre Dalälvsområdet.

-- Nedläggningar inom jordbruket motverkas med tillgängliga medel inom

jordbrukspolitiken. Möjligheterna till speciella former för ekonomiskt stöd undersöks.

.. . . *” Teckenforklarmg Skinnskatteberg)x x_ , ( ? NJ Xl Sura- Y Storstadsområde , hammarL _ AK 0 ) Västerås ”'". ___J x JV'Åx . -. v . ! anart centrum i» . *, LHallsta:

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut

Norberg

Köpingxyhammar

'! /

50 km

Lst :s förslag till ändring l__j__.|___L__L-_l i länsplanering 1974

Fig. 19."! Regional struktur, Västmanlands län

19.3. Planeringsnivåer 19.3.1 Bakgrund

I prop. 19722l l l tilldelades Västmanlands län en befolkningsram på 270 OOO—280 000 invånare år 1980. Länsstyrelsen fördelade ijuni år 1973 länets befolkningsram på kommunerna i form av planeringstal (intervall) vilka framgår av tab. l9.']. Tabellen innehåller även prognos- siffror från planeringsunderlaget liksom länsstyrelsens förslag till nya planeringstal.

19.3.2. Remissorganens förslag

Västerås: Prognosen för år 1980 sammanfaller med ett av kommunens utvecklingsalternativ. Utvecklingen fram till år 1990 bedöms av kommu- nen överstiga länsstyrelsens prognos med 6 200 personer.

Kommunen hänvisar till de varningar expertgruppen för regional utredningsverksamhet framfört angående alltför långtgående slutsatser beträffande den befolkningsstagnation som skett i de större kommunerna under början av 1970-talet. Denna kan mycket väl vara tillfällig.

Hallstahammar: Prognosen kan i stort godtas. Vissa marginella reserva- tioner kan dock vara motiverade om man ser till kommunens huvudmål-

sättning, som är en konsumtion av lägenhetsöverskottet fram till år 1980. Kommunen ansluter sig till de av länsstyrelsen föreslagna planeringsnivå- erna.

Surahammar: Kommunens prognos för år 1980: 11 900 och för år 1990: 12 300, vilket är något högre än länsstyrelsens prognos.

Köping: Kommunen ansluter sig till länsstyrelsens prognos för år 1980. Kommunen har dock gjort ansenliga samhälleliga investeringar och det föreligger överkapacitet på en del områden. Med hänsyn till detta framstår det såsom synnerligen angeläget att planeringsnivån år 1980 med 30 000 invånare betraktas som en absolut miniminivå. På längre sikt bör det i huvudsak vara möjligt och även angeläget att försöka uppnå en befolkningstillväxt som ligger avsevärt högre än länsstyrelsens prognos för år 1990 på 30 000 invånare i Köping.

En planeringsnivå på ca 34 000 invånare år 1990 innebär inga större tröskelkostnader i samhällsbyggandet.

Kungsör och Arboga anser att prognosen för år 1980 och år 1990 är realistisk.

Fagersta: Kommunen föreslår planeringstal för 1980 till ca 16 500 personer och för år 1990 till ca 18 000 personer.

Skinnskatteberg: Kommunen anser att länsstyrelsens prognos är alltför försiktig och föreslår för år 1980: 5 500 och är 199015 500.

Norberg: Kommunen har ingen anledning att revidera prognosen. Det är emellertid viktigt att påpeka att utvecklingen enligt prognosen inte kan anses vara acceptabel. En ytterligare minskning av befolkningen medför svårigheter att uppfylla kravet på kommunen att upprätthålla en tillfredsställande service. I det angivna planeringstalet bör genomsnittsvär- det 6 700 invånare betraktas som ett minimivärde vid planeringen. Kommunen anser att planeringen måste inriktas på en ökning av folkmängden och förordar därför att en uppjustering av planeringstalet övervägs i det fortsatta länsplaneringsarbetet.

Sala: På grund av den utveckling som skett i kommunen mellan åren 1970 och 1974 och med anledning av en ljusare syn på industriutveck- lingen anser kommunen det realistiskt att befolkningen är 1980 uppgår till minst ca 20400 invånare. Planeringstalet för 1990 bör sättas till 20 200—21 000 invånare.

Heby: Enligt kommunen blir inte befolkningsavtappningen under 1970-talet så kraftig som länsstyrelsen angivit. Kommunens prognos för år 1980 är 12 606 och för år 1990 12 064. Kommunens planeringstal för år 1980 är 12 350—12 850 och för årl99011700—12 400.

[9.3.3 Länsstyrelsens förslag till planeringstal

Länsstyrelsens förslag till planeringstal för år 1980 och år 1990 framgår av kolumnerna längst till höger i tab. 19.1. Vissajusteringar har gjorts i jämförelse med de gamla planeringstalen för år 1980. Detta gäller planeringstalen för Västerås, Surahammar, Köping, Kungsör, Skinnskatte- berg, Norberg, Sala och Heby. Skillnaderna är i de flesta fall små vilket även är fallet med länssiffrorna. Förslagen till planeringsnivå ansluteri

stort sett till prognosvärdena. För Sala och Heby ligger dock inervallet över prognosen med anledning av kommunernas synpunkter och något förändrade prognosförutsättningar.

Förslagen ger för länet som helhet utrymme för en nettoinflyttning mellan 0 och 12 000 personer under perioden 1975- 1980. Det bör dock påpekas att länet haft en nettoutflyttning av ca 3 600 personer under perioden 1973—1974, dvs. efter det att de nuvarande befolkningsramarna för länen och kommunernas planeringstal fastställdes. Mot bakgrund av de senaste årens befolkningsutveckling kan de föreslagna planeringstalen te sig optimistiska. Förutsättningarna inom det befintliga näringslivet ger emellertid i alla kommunerna underlag för en befolkning som minst ligger i nivå med den undre intervallgränsen. De synpunkter som förts fram av remissorganen angående en mer positiv sysselsättningsutveckling, har beaktats på så sätt att de inrymts i den föreslagna intervallen. Det gäller även de specificerade förslag till befolkningsmålsättning som framförts.

Det måste samtidigt understrykas att de föreslagna planeringstalen endast i liten utsträckning ger utrymme för en sämre sysselsättningsut- veckling än den prognostiserade. Näringslivets struktur medför osäkerhet i bedömningarna samtidigt som befolkningens sammansättning och berättigade krav på hög sysselsättningsgrad ställer stora anspråk på en både expansiv och flexibel arbetsmarknad. Planeringstalen kan sägas uttrycka den målsättningen att villkoren för sysselsättningen i länet och kommunerna under alla förhållanden inte försämras. Utrymme finns samtidigt för viss sysselsättningsexpansion utöver den som beräknats i prognosen.

Man kan givetvis ställa upp olika typer av målsättningar för sysselsätt- ningsutvecklingen i länet, oberoende av den prognostiserade sannolika utvecklingen. Den berättigade allmänna målsättningen i ett sådant sammanhang bör vara ”allas rätt till arbete”. En minimitolkning av denna målsättning kan sägas vara att erbjuda arbete för den befolkning som finns i länet, dvs. att flyttningsutbytet går jämnt upp. Den "spontana” tillväxten av förvärvsarbetande inom länet motsvaras då ungefär av sysselsättningsprognosen i länsplaneringsmaterialet. Prognosen förutsätter en nettotillväxt av antalet arbetstillfällen i länet med ca 4 000 från nuläget fram till år 1980. Motsvarande siffra för perioden 1980— 1990 ligger kring 8 000. Detta kan alltså även uttryckas som ett behov av nya arbetstillfällen.

Västmanlands län släpar efter i förhållande till riksgenomsnittet beträffande sysselsättningsgraden för kvinnor, vilket gäller i större eller mindre grad i alla länets kommuner, utom Västerås. För att komma upp till riksnivån behövs ytterligare nära 3 000 arbetstillfällen för kvinnor. En rimlig andra målsättning kan vara att denna undersysselsättning kompen— seras före år 1990.

Dessa båda målsättningar kräver tillsammans att 5 000 nya arbetstill— fällen skapas fram till år 1980 och ytterligare 10 000 fram till år 1990. Det bör observeras att denna målsättning endast är en konsekvens av att den befolkning som nu finns i länet får arbete och att en för hela riket normal sysselsättningsgrad för kvinnorna uppnås.

Tab. 19:1 Befolkning,

prognos och planeringsnivå för Västmanlands län

Kommun

l—"aktisk befolkning

1970 1974

Befolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut

1980

Prognos, läns- planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

Västerås Hallstahammar Surahammar Köping Kungsör Arboga Fagersta Skinnskatteberg Norberg

Sala

Heby

Summa länet

Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till länsram

enligt länsplanering 1974

116 673 118 044 19 029 18 663 10993 11084 29 672 27 987

8 235 8 217 14 881 14 706 16 982 16118 5 488 5 328 6 809 6 619 19 666 20266 13 336 13 100

125 0004131000 19 500— 20 500 11 450— 11 950 30 000— 32 000

7 800— 8 600 14 500— 15 500 16 500— 17 500 5 000— 5 400 6 500— 6 900 19 600— 20 400 12 050— 12 550

125 400 130100 123 OOO—127 000 20 600 21000 19 500— 20 500 11700 11900 11500— 12 200 30 000 30 000 29 SOOA 31 000

9 000 9 100 8 3004 9 300 15 000 15 200 14 500w 15 500 17100 17300 16 5004 17500 5 400 5 300 5 000— 5 500 6 500 6 600 6 500— 7 000 19 800 19 800 20 000— 21 000 12 000 12 000 12 300— 12 800

261764 260132

267 900—282 300 270 OOO—280 000

272 500 278 300 266 600—279 300

266 600—279 300

128 OOO—136 000 20 000— 21 000 11 500— 12 500 30 000— 33 000 8 300— 9 500 15 0004 16 000 17 000? 18 500 5 000— 5 800 6 500— 7 500 20 000— 21 500 11 700— 12 700 27.3 ooo-294 000

27 3 000— 294 000

Om man har som befolkningsmålsättning att nå den övre gränsen för länsstyrelsens planeringstal ivarje kommun, krävs ytterligare minst 3 000 arbetstillfällen före år 1980 och 7 600 under perioden 1980 ,1990 utöver de nämnda 5 000+ 10 000. Kommunerna har i allmänhet uttalat sig för en befolkning motsvarande denna nivå, som en rimlig målsättning med avseende på kapaciteten inom olika anläggningar m. m.

19.3.4. Kommunalekonomiska förutsättningar. Kommunal planering !

länsstyrelsen torde inte de kommunalekonomiska förutsättningarna påverkas i avgörande grad. Framförhållningen i planeringen gör dessutom att man i allmänhet har möjlighet att snabbt anpassa sig till en mer expansiv utveckling i kommunerna. Om däremot befolkningsutvecklingen blir svagare än vad som framgår av de föreslagna planeringsnivåerna finns risk för underutnyttjande av samhällsanläggningar med ekonomiska konsekvenser för såväl kommuner och landsting som staten.

Den starka expansion som tidigare präglat flera av länets kommuner 1 har medverkat till att den utbyggda kapaciteten ofta förutsätter en fortsatt tillväxt. Speciellt gäller detta de hittills mest expansiva kommu- nerna Västerås, Hallstahammar och Köping. I dessa kommuner, och även i andra, har omsvängningen från stark befolkningstillväxt till stagnerande

J Med en utveckling inom ramen för de planeringstal som föreslagits av i I

eller tillbakagående befolkningstal under de senaste åren inneburit påtagliga svårigheter. Detta kommer bl. a. till uttryck i överkapacitet på bostadsmarknaden. De flesta tomma lägenheterna i länet finns i allmännyttiga företag, vilket betyder direkta kommunalekonomiska konsekvenser. Andra områden där ett vikande befolkningsunderlag skulle ställa till stora problem är utbildning och sjukvård. Ett minskande befolkningsunderlag i Fagersta- och Salaregionerna skulle kunna resultera i en omprövning av landstingets beslut att bibehålla lasaretten i dessa regioner.

Länsstyrelsen vill föra fram följande i anslutning till kommunal ekonomi och planering.

-— Nuvarande uppgifts- och ansvarsfördelning mellan stat, landsting och kommun är i stort sett rationell. Det förhållandet att det positiva resultatet av gjorda insatser i vissa sammanhang kommer en annan huvudman till godo än den som står för kostnaderna, kan försvåra rationella ställningstaganden. Det är angeläget att denna problematik blir föremål för särskilda studier. — ökad satsning på forskning och utvecklingsarbete på det kommunal- ekonomiska området erfordras.

— Bestämmelser om statliga bidrag till landsting och kommuner bör utformas så att kommunernas intresse för god hushållning bibehålls. Enkla och lättadministrerade statsbidragsbestämmelser utan onödig detaljkontroll bör eftersträvas.

— Skatteutjämningsbidragen och annan statlig bidragsgivning till kommu- nerna bör utformas på så sätt att större hänsyn kan tas till

kommunernas faktiska kostnader för viss basservice. Hur skillnaden mellan kommunerna i fråga om åldersstruktur, bebyggelsetyp osv. skall beaktas vid bidragsgivning måste ytterligare utredas centralt. — Kompensation för bortfall av skatteunderlag bör kunna utgå till kommuner med stark utflyttning. — Ekonomisk planering, bostadsplanering och fysisk planering i kommu- nerna bör bygga på befolkningsantaganden inom planeringstalens intervallgränser.

19.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Fram till årsskiftet 1974—1975 har 8 företag i norra länsdelen erhållit lokaliseringsstöd i form av lån, i ett fall även bidrag, på sammanlagt 13,1 milj. kr. De sammanlagda investeringskostnaderna för dessa projekt uppgår till 27 milj. kr. Vid halvårsskiftet 1973 hade länet tilldelats lokaliseringsstöd som motsvarade 0,5 % av det totala stödet i riket.

Beträffande skatteutjämningsbidrag är länets kommuner tillförsäkrade 95 % av medelskattekraften. År 1975 uppgår skatteutjämningsbidraget till länet till 22 milj. kr. (motsvarande 1,4 % av det totala skatteutjäm- ningsbidraget i riket). Totalt erhåller Sala och Heby de största bidragen, även räknat i kr. per invånare ligger dessa kommuner högst.

Av under perioden 1970—1973 beviljade ianspråktaganden av investe- ringsfondmedel tillföll 3,6 % investeringar i Västmanlands län. Som jämförelse kan nämnas att omkring 4,5 % av totalantalet sysselsatta inom industrin finns i länet.

En sammanfattande utvärdering av de regionalpolitiska medlens effekt i länet är svår att göra. Man kan dock konstatera att lokaliseringsstödet har givit ett visst sysselsättningstillskott i den norra länsdelen. Den samlade effekten av andra insatser av mer generell natur har emellertid varit måttlig. Åtgärder som minskar näringslivets ensidighet saknas helt.

19.5. Arbete

19.5.1. Sysselsättningsutvecklingen. Nuläge, utvecklingstendenser och problem

Under 1960-talet ökade sysselsättningen i länet med 10 500. Efter år 1965 har emellertid ökningen i antalet sysselsatta varit måttlig och de senaste åren torde totala antalet förvärvsarbetande ha legat på ungefär oförändrad nivå eller minskat något.

Länets näringslivsstruktur avviker väsentligt från riket och flertalet övriga län genom den utpräglade industridominansen. När man jämför Västmanlands län med övriga län i riket har Västmanland den allra högsta andelen sysselsatta inom industri. För vardera av jord- och skogsbruk, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel samt offentlig förvaltning ligger Västmanland bland de län som har lägsta sysselsättningsandelen.

Motsvarande jämförelse för de 70 A-regionerna i landet visar att Fagersta-, Köpings- och Västeråsregionerna alla tillhör de A-regioner som ligger högst i fråga om industridominans.

Antalet industrianställda i länet undergick inte några större förändring- ar under 1960-talet som helhet, men fluktuationerna år från år i samband med konjunktursvängningarna var betydande. Planeringsunderlaget anger en i stort sett oförändrad industrisysselsättning för länet som helhet över hela 1970-talet, med en viss ökning för perioden 1974—1980. Även för de enskilda kommunerna innebär prognosen oförändrad eller ökad sysselsättning under resten av 1970-talet. Efter år 1980 har förutsatts en oförändrad industrisysselsättning i varje kommun. Långtidsutredningen räknar med en minskning med 8 % för industrin under perioden 1970—1980 och med 14% under perioden 1980—1990. Länsprognosen | är således betydligt mer optimistisk. Denna bedömning grundas bl. a. på , relativt gynnsamma förutsättningar för länet i fråga om företagens 1 bransch- och storleksstruktur. Utvecklingen av industrisysselsättningen beror emellertid också på den allmänna inriktningen av sysselsättnings- 1 politiken, framtida arbetstidsförkortningar m. m. ]

Industrisysselsättningen i länets olika delar är en viktig fråga för den 1 fortsatta regionalpolitiken. Utvecklingen av industrisektorn som helhet J och ännu mer den lokala utvecklingen är inte bestämd på förhand, utan 4 kan åtminstone till en del styras i önskad riktning, samtidigt som den _. givetvis påverkas av faktorer som nu inte är överblickbara (jämför t. ex. oljekrisen).

lnom jord- och skogsbruket räknar länsstyrelsen med en sysselsätt- ningsminskning från ca 7 600 sysselsatta år 1970 till 5 000 år 1980 och en ytterligare minskning till 3850 år 1990. Prognosen innebär en väsentligt lägre minskningstakt för både jord- och skogsbruk i länet än den som beräknats för hela riket av långtidsutredningen. På grund av strukturskillnader blir den relativa förändringen väsentligt olika i skilda , kommuner. De största minskningarna sker i Fagersta- och Sala-regioner- i na.

Att i möjligaste mån undvika en alltför stark nedgång ijordbrukssyssel- sättningen i norra delen av länet är angeläget på grund av jordbrukets betydelse för hela arbetsmarknaden och för att upprätthålla befolknings- underlaget lokalt och regionalt. Länet ligger vid gränsen för det område där det utgår vissa stödåtgärder, avsedda för norra delen av landet. Enligt länsstyrelsens mening bör det prövas om inte prisstödet skulle kunna , gälla generellt i Sala- och Fagerstaregionerna. Likaså bör s. k. B-stöd till inte fullt bärkraftiga jordbruk kunna utgå i dessa regioner.

Möjligheterna att utnyttja den stora produktionen av fodersäd inom länet för ökad slaktdjursuppfödning bör närmare undersökas. En utveckling och ökning av mjölkproduktionen är vidare önskvärd såväl med tanke på behovet av konsumtionsmjölk i Mälardalen som med tanke på bevarandet av betesmarkerna i kulturlandskapet. Länsstyrelsen bedömer att även insatser inom skogsbruket är angeläg— na. Skogsvårdsåtgärder är lämpliga objekt för beredskapsarbeten. Pro- gram för sådana arbeten bör finnas utarbetade för snabb igångsättning. En annan angelägen sak inom skogsbruket är en förbättrad precision och aktualitet av riksskogstaxeringens uppgifter för en säkrare planering på länsnivå.

För byggnads- och anläggningsverksamhet räknar långtidsutredningen med en allmän tillbakagång av antalet sysselsatta med 17% under 1970-talet och 10 % under 1980-talet. Efter en genomgång av byggnads- verksamheten i länet har slutsatsen blivit att utvecklingen i länet sannolikt kommer att bli likartad den i hela riket. Den minskning som beräknats för perioden 1970—1980 har sannolikt redan skett. En översyn av rekrytering och utbildning av byggarbetskåren är angelägen.

Sysselsättningen inom handel, samfärdsel och privata tjänster kommer att öka något under 1970- och 1980-talet. Detta gäller framför allt partihandeln och de delar av den privata tjänstesektorn som sysslar med bank- och försäkringsverksamhet, uppdragsverksamhet (konsultfirmor) och rekreation — kultur.

Offentlig förvaltning och tjänster som sysselsätter flest människor i länet näst industrin kommer att öka kraftigt under prognosperioden. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn ökade Linder perioden 1965-1970 med ca 5 000 i länet, mest inom sjukvård och socialvård. Prognosen för perioden 1970—1980 visar en ökning med 6 000 och för 1980—1990 med knappt 8 000 personer. Även i fortsättningen är det vårdsektorn som beräknas växa mest. Länsprognosen innebär trots de stora ökningstalen en procentuellt sett betydligt lägre ökningstakt än som beräknats för hela riket av långstidsutredningen.

Med hänsyn till den föga omfattande statliga verksamheten i länet vill länsstyrelsen starkt understryka vikten av att i första hand bibehålla de befintliga serviceverksamheterna inom den offentliga sektorn. Möjligheter till delegering av funktioner och beslut till regionala organ från de centrala verken måste utnyttjas i största möjliga utsträckning. Även om statsmakterna redan beslutat om den utlokalisering av statliga verk som är aktuell under överskådlig tid bör alla möjligheter att förlägga nya verksamheter utanför Stockholm beaktas även i fortsättningen. Detsam- ma gäller delar av centrala verk, de statliga affärsverken och statliga företag, där på grund av utökningar eller organisatoriska förändringar omlokalisering kan bli aktuell. Även vid lokaliseringar av mindre verksamheter som förråd och serviceverkstäder m. m. bör regionalpolitis- ka hänsyn tas och möjligheter att stödja sysselsättningssvaga orter i länet beaktas.

Av särskild betydelse både ur arbetsmarknadssynpunkt och allmän servicesynpunkt är den högre undervisningen. En snar utbyggnad av högskoleutbildningen i Västerås är en ytterst angelägen åtgärd för regional jämställdhet och stimulans för länets näringsliv.

19.5.2. Valmöjligheter och trygghet för sysselsättningen

Ensidigheten i länets näringsliv innebär begränsningar beträffande valmöjligheterna på arbetsmarknaden. De stora industriföretagen måste emellertid även fortsättningsvis vara basen för länets näringsliv. På plussidan innebär det att tyngdpunkten utgörs av starkt exportinriktade företag, som ligger väl framme i tekniskt avseende och i allmänhet

Tab. l9:2 Sysselsattai Västmanlands län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Västerås 47 332 51787 55 303 59 750 Hallstahammar 8 336 8 180 8 444 8 970 Surahammar 4 672 4 395 4 541 4 830 Köping 12 335 12222 12842 13550 Kungsör 2 883 2 844 3 037 3 270 Arboga 6 630 6 579 6 209 6 570 Fagersta 7 498 8 007 7 680 8 100 Skinnskatteberg 2 172 2 061 1953 2 000 Norberg 2 690 2 326 2 085 2 230 Sala 8 270 7 932 7 847 8 160 Heby 5 419 4 525 3 875 4 020

Summa länet 108 237 110 858 113 816 121440

erbjuder en god inkomsttrygghet.

Löneläget ligger på grund av branschstrukturen f. n. högt i Västerås-, Köpings- och Fagerstaregionerna medan industrin i Salaregionen, som präglas av mindre och medelstora företag, har en betydligt lägre lönenivå. Koncentrationen till stora företag torde också innebära en större bredd vad gäller urvalet av yrken och arbetsuppgifter inom ramen för industrin. än vad som i allmänhet gäller i mindre företag.

Problemen på länets arbetsmarknad har främst i samband med den branschmässiga koncentrationen både på kommunnivå och i A-regioner- na. De olika regionerna i länet och olika delar av regionerna kompletterar varandra dåligt. Det betyder ryckighet i utvecklingen med åtföljande problem inom samhällsbyggandet och för företagen själva. Rörligheten på arbetsmarknaden blir hög. De generella svårigheterna att anpassa närings- livets behov med de enskilda människornas önskemål på grund av utbildningens inriktning, krav på arbetsmiljö och arbetstider osv. blir speciellt uttalade inom arbetsmarknadsregioner av det slag som finns i Västmanlands län. Många måste söka sig arbete på annat håll samtidigt som efterfrågan på arbetskraft i den egna regionen är stark.

Ungdomens arbetsmarknad — yrkesutbildning

De stora flyttningsförluster som länet haft under senare år har till stor del bestått av ungdomar som nyligen slutat skolan eller befinner sig i den ålder där rörligheten är störst (20—30 år).

Utflyttningen av yngre perosner kan till stor del sägas vara en följd av ålderssammansättningen hos länets befolkning. Den tidigare nettoinflytt- ningen till länet har gjort att medelåldern i de flesta kommuner är mycket låg. När de stora ungdomskullarna skall ut på arbetsmarknaden blir trycket starkt. Uppbromsningen av sysselsättningsexpansionen — som i och för sig inte innebär att länet kommit i ett sämre läge än övriga landet — gör det svårt att absorbera det stora utbudet på arbetsmarkna-

den.

För att kunna behålla de ungdomar som växer upp i länet krävs arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska insatser tillsammans med åtgärder inom företagen själva. Utbildningen är endast i liten utsträckning anpassad till särdragen i den regionala arbetsmarknadens sammansättning.

Länsstyrelsen föreslår följande åtgärder vad avser yrkesutbildning.

— Ökade möjligheter till eftergymnasial utbildning inom länet. w Förstärkta insatser inom studierådgivning och yrkesvägledning samt bättre möjligheter för ungdomar till kontakt med arbetslivet redan under studietiden i form av praktikplatser m. m. — Bättre möjligheter till vidareutbildning med bibehållen anställning och ekonomisk trygghet. — Aktiva insatser från företagen för introduktion och orientering av nyanställd personal. — Satsning på arbetslivsorientering i form av s. k. ALU—kurser (”arbetsliv och utbildning — arbetsmarknadsinformation med praktik”) i nära samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheter och företag. Att utbildningen i möjligaste mån anpassas till arbetsmarknaden och yrkeslivets krav. —— Större inslag av varvad utbildning (utbildning och arbete etappvis). — Bättre samordning mellan olika utbildningsgrenar och intimare samver- kan mellan skolplanerare och arbetslivet.

Länsstyrelsen vill förorda att en allmän översyn, omfattande all yrkesutbildning i länet snarast kommer till stånd. Detta får ses som speciellt angeläget i samband med den förestående utbyggnaden av högskoleutbildningen ilänet. Därvid bör kontaktvägarna och samverkans- formerna mellan de olika huvudmännen för utbildningen och andra intressenter undersökas, liksom möjligheterna att upprätta en utbild- ningsplan för länet.

Arbetskraftsutbudet — kvinnornas arbetsmarknad

Utbudet av arbetskraft beräknas överstiga efterfrågan i länet. Detta gäller såväl 70- som 80-talet. Utflyttningen under sjuttiotalets första år har dock varit så stor att prognosen förutsätter en viss inflyttning under resten av 70—talet för att fylla arbetsmarknadens behov.

För männen i yrkesverksam ålder låg förvärvsfrekvenserna 1970 i alla länets kommuner över riksgenomsnittet. Detta torde gälla även i nuläget. Den registrerade arbetslösheten för männen har genomsnittligt för länet legat ungefär på riksnivån. Några stora skillnader har inte heller förelegat mellan länets olika delar. För kvinnorna ligger sysselsättningsgraden i samtliga kommuner utom Västerås under riksgenomsnittet. Den registre- rade arbetslösheten för kvinnorna i länet har konstant legat över rikssiffrorna. I länet som helhet hade 45 % av kvinnorna iåldern 15—64 år förvärvsarbete mot 47 % i hela riket. Stora skillnader föreligger mellan kommunerna i länet. Skinnskatteberg, Norberg och

Heby har en sysselsättningsgrad för kvinnorna som ligger klart under riksgenomsnittet, även när man begränsar jämförelsen till kategorin kommuncentra. Av länets fyra regioner har Fagerstaregionen det klart sämsta läget. Arbetskraftsundersökningarna för de senaste åren visar att någon regional utjämning av andelen kvinnor på arbetsmarknaden inte skett. Köpings-, Sala- och Fagerstaregionerna tillhör de A-regioner i landet som ligger lägst i fråga om sysselsättningsgrad, medan Västeråsre- gionen fortfarande uppvisar siffror i nivå med riksgenomsnittet. Genom- gående är det dock fråga om en ökning av antalet yrkesverksamma kvinnor. (Se fia. IO:4 ) Prognosbedömningarna visar att man i fortsättningen kan räkna med att en ökad andel av kvinnorna tar förvärvsarbete. Tendensen i länets kommuner har förutsatts bli ungefär densamma som i hela landet. Bättre möjligheter till barntillsyn och fler kvinnor med yrkesutbildning bidrar till detta. En viktig slutsats är dock att man med nuvarande förutsättning- ar inte kan räkna med en regional utjämning av kvinnornas sysselsätt— ningsmöjligheter.

19.5.3 Förslag till åtgärder för sysselsättning — arbetsmarknad

(Beträffande förslag om åtgärder på regional nivå, se avsnittet om regional struktur).

Naturresurser — industripotential

— Undersök malmtillgångar * möjligheter att utöka gruvdriften i Norbergsfältet.

A Undersök virkestillgången genom noggrannare skogstaxering samt möjligheterna för skogsindustrins tillväxt. — Kartlägg grustillgångarna med hänsyn till naturvårdsönskemål, trans- portekonomiska förhållanden och förbrukning. — Utred möjligheterna att ta tillvara spannmål för större slaktdjurspro— duktion inom länet samt möjligheterna till ökad mjölkproduktion. — Stålindustrins framtid. En närmare bedömning av järn- och stålin— dustrins regionala utvecklingsmöjligheter och framtida lokalisering bör göras i anslutning till de studier som presenterats i samband med den fysiska riksplaneringen och av utredningen om vissa frågor inom järn— och stålområdet. Branschrådet för stålindustrin bör i samarbete med lndustriverket och branschorganisationerna dra upp riktklinjerna för en sådan utredning. Av speciellt intresse är förutsättningarna för utbyggnad av specialstålverk och samverkansmöjligheter mellan olika företag i fråga om malmtillförsel, masugnskapacitet rn. m. i Bergslagen. Ett utredningsuppdrag bör utsträckas till att omfatta en allmän översyn av näringslivet inom Bergslagsområdet. — Bättre möjligheter till regional utvärdering av branschutredningar. — Transportsystemet byggs ut för att förstärka den regionala utveck— lingen och gynna näringslivets tillväxt enligt länsstyrelsens riktlinjer. — Hög handlingsberedskap för industrietablering.

_a.___._.,_._—-.. _ r..—__.— ___su_;_—_____.__a_.

u— g..-.:...

SOU 1975:92 Västmanlands län 415 Arbetsmarknad — arbelskraftstillga'ngar

— Aktiva åtgärder mot könstänkande i utbildning och arbetsliv, genom anpassning av arbetsplatserna, studierådgivning, yrkesvägledning och arbetslivsorientering. — Allmän översyn av yrkesutbildningen i länet. Kartläggning av samråds- kanaler samt eventuella behov av nya samrådsorgan. Aktivering av befintliga organ för samverkansfrågor mellan utbildning och näringsliv på kommunal nivå (yrkesråd) och länsnivå. Utbildningsplan för länet. V Bättre kontakter utbildning — näringsliv i fråga om information, praktik- och feriearbeten m.m. * Ökade personella resurser för sysselsättningsplanering i länet. — Ökad satsning på anpassningsgrupperna för att ta tillvara möjligheterna att anställa äldre och handikappade. Större personella resurser till arbetsförmedlingen för detta ändamål. _ Svärplacerade bör i första hand beredas arbete på den reguljära arbetsmarknaden, ev. med ekonomiska bidrag från staten, i andra hand på skyddade verkstäder. En viss utbyggnad av skyddad sysselsätt- ning är befogad, bl.a. för att uppnå likvärdiga förutsättningar i regionerna. —— Samordning mellan arbetstider — öppethållande inom privat och offentlig service — kommunikationer. — Största möjliga valfrihet i fråga om arbetstidens längd och förläggning bör eftersträvas inorn arbetslivet.

Arbetsnzarknadspolt'tisk beredskap

4 Aktiva insatser inom kommuner och statliga organ för planläggning av beredskapsarbeten och andra sysselsättningsstimulerande åtgärder för att effektivt möta ett försämrat arbetsmarknadsläge. — Vid planeringen av beredskapsåtgärder måste de långsiktiga effekterna för samhällsekonomin och den regionala utvecklingen beaktas. — Åtgärder som bör prioriteras på grund av stor ekonomisk och social betydelse är förbättring av bostadsmiljöer, Skogsvårdsåtgärder och förbättringar av det regionala vägnätet.

Offentlig service

— Decentralisera uppgifter från central statsförvaltning till länen. — Undvik inskränkningar av de statliga verksamheter som finns i länet. Ev. personalreduceringar eller nedläggningar bör kompenseras med annan verksamhet. Även de statliga företagen bör beaktas i samband

* med regionalpolitiska överväganden.

Samverkan [planeringen

— Handlingsberedskap på länsplanet för förstärkning av länets arbets- marknad och näringsliv kräver samverkan mellan olika organ och mellan kommunerna.

Nedan sker en presentation av de förslag som länsstyrelsen har i fråga om serviceområdet.

19.6.1. Utbildning och kulturell verksamhet

Beträffande gymnasieutbildningen anser länsstyrelsen att det är viktigt att det i samtliga fem gymnasieregioner finns goda valmöjligheter till praktisk och teoretisk utbildning.

Den i propositionen om U 68 föreslagna inriktningen på de tekniska och ekonomiskt-administrativa utbildningsområdena för högskolan i Västerås—Eskilstuna bör endast bli ett första steg på vägen mot en mera fullständig högskola. På sikt bör utbildningsutbudet göras-mera varierat.

Länsstyrelsen anser också att en framtida högskoleledning bör förläg- gas till Västerås, som inom sitt naturliga upptagningsområde har ett större antal människor som kan förväntas efterfråga högre utbildning än vad Eskilstuna har inom sitt.

Förutom att det är angeläget att bygga upp ett så likvärdigt kulturutbud som möjligt i länets regioner är det angeläget att det satsas på att föra ut mindre ”pretentiösa” kulturella aktiviteter till en större mängd människor. Olika former av uppsökande kulturella aktiviteter bör främjas. Föreningsliv och folkbildningsverksamhet bör få en nyckelroll i en sådan aktivare kulturpolitik.

19.6.2. Hälso- och sjukvårdsservice

Länsstyrelsen instämmer i decentraliseringstankarna kring långtidsvår- den, som förts fram av socialstyrelsen i ett principprogram för långtids- vården i framtiden. Långtidsvården bör i fortsättningen byggas ut i respektive kommun med hänsyn till det lokala behovet på det sätt som förutses i den nyligen av landstinget antagna sjukvårdsplanen för Västmanlands län.

Bristande tillgång på sjukvårdspersonal finns det många exempel på i länet. Från centralt håll anser man att den ökade utbildningen av sjukvårdspersonal med längre utbildning är fullt tillräcklig för att täcka det framtida personalbehovet. Länsstyrelsen vill dock framföra en viss oro för att det även i framtiden kan bli svårt att rekrytera personal till tjänster som av olika skäl uppfattas som mindre attraktiva.

För att skapa bättre sjukvårdsservice för invånarna i den nordvästra länsdelen vill länsstyrelsen rekommendera ett utökat samarbete med landstinget i Kopparbergs län.

19.6.3. Barntillsyn

Den kommunala barntillsynen bör byggas ut så att den täcker in 75 % av behovet för barn i förskoleåldern och de lägre skolåldrarna. År 1980 skulle det enligt denna norm i hela länet behövas 8400 platser för

förskolebarn och 6 450 platser för barn i de lägre skolåldrarna. [ juni år 1974 fanns det i länet ca 3 900 platser för förskolebarn och ca 1 050 platser för skolbarn. Deltidsförskolan (lekskolan) är utbyggd i länet så att den kan ta emot samtliga sexåringar och på sina håll har man även möjlighet att bereda plats för en del femåringar.

En viktig fråga att lösa är barntillsynen för barn till föräldrar med obekväma och/eller oregelbundna arbetstider. Detta är inget specifikt * västmanländskt problem, varför länsstyrelsen anser att en utredning av ! dessa frågor bör göras på central nivå.

19.6.4. Åldringsvård

Antalet platser på ålderdomshem bör enligt socialstyrelsens normer motsvara 7 % av befolkningen som är 70 år eller äldre. Tidigare har denna norm varit 10 % av denna grupp.

Antalet platser i länet överensstämmer i stort sett med den äldre normen och enligt den nyare regeln finns då ett överskott på ca 500 ålderdomshemsplatser. För närvarande finns dock inte i praktiken något överskott på platser på grund av att långtidsvården är ofullständigt utbyggd (jmf. avsnittet om hälso- och sjukvård).

När långtidsvården är fullständigt utbyggd och idén med servicehus och servicelägenheter för äldre har slagit igenom kommer sannolikt efterfrågan på ålderdomshemsplatser att minska. Trots att antalet åldringar i länet kommer att öka är det inte otroligt att ett visst platsöverskott kan uppstå på ålderdomshemmen inom en tioårsperiod.

Socialstyrelsen förordar i sitt principprogram för långtidssjukvården inrättandet av lokala sjukhem. För närvarande saknas långtidsvårdsplatser i flera kommuner. Vid tillskapandet av dessa platser bör man kunna tillvarata ett eventuellt överskott på ålderdomshemsplatser. Kommunerna och landstinget bör ha ett gemensamt intresse av samråd och samplane- ring inom dessa vårdområden. Inte minst ekonomiskt bör mycket kunna vinnas på samordnade lösningar.

En ökad andel åldringar kommer att kräva en kraftig utökning av den sociala hemhjälpen. Länsstyrelsen anser att det är viktigt att nuvarande ambitionsnivå uppehålls. Länsstyrelsen instämmer också i Västerås FCO:s åsikter om att den sociala hemhjälpen fyller en viktig kontaktfunktion för de gamla, vilket kommunerna bör ta hänsyn till vid dimensioneringen av den sociala hemhjälpen.

Beträffande kommunala bostadstillägg vill länsstyrelsen framhålla det önskvärda i att beloppsmaximeringen slopas på sikt. I stället bör de i Västerås och Hallstahammar gällande bestämmelserna om att bidrag utgår ' motsvarande en modern tvårumslägenhet av omkring 60 rn2 införas.

19.6.5. Invandrarservice

Länsstyrelsen finner det angeläget att undervisning isvenska språket för invandrare genomförs utan dröjsmål. Redan i länsprogram 1970 förordade länsstyrelsen inrättandet av

informationscentraler med bl. a. tolkservice i orter med större koncentra- tioner av invandrare. Invandrarutredningen föreslog i sitt betänkande att 50-procentiga statsbidrag skulle utgå till kommunerna för information till invandrare bl.a. för invandrarbyråernas verksamhet. Frågan om statsbi- drag sköts dock på framtiden vid riksdagsbehandlingen. Länsstyrelsen vill förorda att kommunerna själva gör generösa satsningar på den kommuna- la informationen till invandrarna i avvaktan på statsbidrag.

Det är viktigt att den försöksverksamhet som för närvarande pågår med speciella invandrarklasser får finnas kvar och i möjligaste mån utvidgas, på de orter där underlag för sådan verksamhet finns. Det är även angeläget att den av Invandrarutredningen rekommenderade översynen av bestämmelserna för hemspråksundervisningen kommer till stånd så ] snabbt som möjligt. l

Länsstyrelsen vill även i detta sammanhang påpeka betydelsen av att i det av Västerås kommun föreslagna invandrarinstitutet förverkligas. Ett i sådant institut skulle få stor betydelse både för det egna länets invandrare i och för invandrarna i övriga Sverige.

19.6.6. Handikappservice

I den fortsatta planeringen bör beaktas de handikappades behov av centralt belägna bostäder med nära tillgång till all vardaglig service. —

Handikappråden i kommunerna bör upprätta handlingsprogram, som sedan vägs in i den kommunala långtidsplaneringen.

Det är angeläget att samordna bestämmelserna för färdtjänsten i länets kommuner för att underlätta för de handikappade att företa resor över ,

kommungränserna.

19.6.7. Kommunikationer

I den regionala trafikplanen har länsstyrelsen föreslagit en rad åtgärder . som syftar till att förbättra servicen inom trafikförsörjningssektorn. En , sammanfattning av förslagen jämte några nytillkomna följer nedan.

— Förändra koncessionsgivningen så att samhället tillsammans med trafikföretagen på ett rationellare sätt kan planera för en ur såväl ekonomisk som social synpunkt förbättrad trafikförsörjning — Uppmana SJ att vara mer restriktiv beträffande nedläggning av järnvägsstationer — Uppmana SJ att dels ingå i dels biträda med material till en arbetsgrupp bestående av företrädare för SJ, länsstyrelsen, berörda kommuner och landstinget med uppgift att utreda möjligheten att dra järnvägstrafiken Västerås—Ludvika över Kolbäck— Ramnäs i stället för över Tillberga— Ramnäs — Verka för att SJ på sikt realiserar sina planer på höghastighetståg i relationen Stockholm—Västerås. Ev. att trafiken får formen av en

”Mälaren runtlinje" — Verka för att SJ inför "styv tidtabell”, typ östgötapendeln, mellan

Mälarregionen och Stockholm. Ev. med start- och mälpunkt i Örebro och med vissa tåg söder om Mälaren via Eskilstuna — Inrätta på försök reguljär busslinje med täta turer Västerås—Arlanda över Enköping—Sigtuna. Anslutningstrafiken från övriga delar av länet till Västerås är en mycket viktig fråga som måste lösas samtidigt för att skapa förbättrade restillfällen för övriga resenärer i länet

_ Verka för införande av en för kollektivtrafiken gemensam länstaxa, ev. uppbyggd efter kilometeravstånd.

Beträffande vägfrågorna finns det vissa vägavsnitt i länet som länssty— relsen ur både trafiksäkerhets— och regionalpolitisk synpunkt finner särskilt viktiga att få åtgärdade. Vägarna är, utan inbördes rangordning, E 18 från Västerås till C-läns gräns, väg 56, väg 58, väg 68, väg 70 (norr Sala), väg 233, väg 250 och väg 272. Samtliga dessa vägar finns med i gällande långtidsplan, men många av dem kommer inte att kunna åtgärdas förrän en god bit in på 80-talet såvida inte större medelstilldel- ning ställs till vägbyggandets förfogande.

19.6.8. Bostäder

Ansvaret för bostadsbyggandets genomförande ligger hos resp. kom- mun, men mark- och bostadspolitiken bör också ses ur hela regionens synvinkel. Ett samarbete mellan regionens kommuner är önskvärt, så att mark- och bostadspolitiken får en sådan utformning att valet av bostadsort kan ske utifrån rationella utgångspunkter.

De outhyrda lägenheterna synes vara ett kvarstående problem för några av länets kommuner under de närmaste åren. De statliga hyresför- lustlånen är enbart avsedda att vara en temporär insats. Problemet med de outhyrda lägenheterna måste därför lösas genom lämpliga åtgärder på det lokala planet. Såväl bostadspolitiska som näringspolitiska insatser kan härvid kommai fråga.

Inom praktiskt taget samtliga länets kommuner är beståndet av smålägenheter för stort. Detta gäller inte enbart omoderna lägenheter utan i flera kommuner moderna lägenheter. Länsstyrelsen förordar följande åtgärder.

—— Projekteringsbidrag för klarläggande av lönsamheten i ombyggnader. — Möjligheter till finansiering av ombyggnader och sammanslagningar av lägenheter förbättras. — Förbättringar av närmiljön kan göras som beredskapsarbeten och prioriteras i förhållande till andra temporära beredskapsarbeten.

19.6.9. VA-frågor

Det finns för närvarande ingen samlad bild av de totala vattenresurser- na i länet utöver en inventering av tätorternas nuvarande vattenförsörj- ning som visade att situationen i detta avseende i stort är tillfredsställan- de. Det måste därför ses som synnerligen angeläget att en inventering av

befintliga vattenresurser kan åstadkommas. Inventeringen bör sedan ligga till grund för en kommande vattenresursplanering för att klarlägga olika intressenters behov och utnyttjande av vatten. Ett vattenvärdsförbund för Kolbäcksån är för närvarande under bildande, men även inom andra vattenområden bör man överväga bildandet av vattenvärdsförbund.

19.6.10. Energi

Det måste vara en primär målsättning att säkra industrins energiförsörj- ning på lång sikt för att därmed undvika att sysselsättningen drabbas. Samtidigt räknar länsstyrelsen med att industrin tillvaratar alla möjlig- heter till och målmedvetet verkar för en övergång till energisnålare industriella processer.

Det synes väsentligt att kommunerna bedriver en äktiv energiplanering. Häri ingår bl. a. upprättandet av värme(försörjnings)planer. Kommunerna bör också sträva mot energibesparande lösningar i fråga om bebyggelsens utformning och lokalisering. Möjligheterna att minska reseavstånden bostad—arbete resp. möjligheterna att i större utsträckning samlokalisera bostäder och arbetsplatser bör studeras från energibesparingssynpunki. Planering för kollektivtrafiken liksom trafikplaneringen i stort är viktiga områden att uppmärksamma i detta sammanhang men också den sociala planeringen och miljöplaneringen inbegripes.

Rätt utformade fjärrvärmesystem dvs. med lämplig kombination av uppvärmning och elproduktion kan medföra stora fördelar. Goda erfarenheter finns således av Västerås fjärrvärmesystem. En väsentlig oljebesparing skulle vinnas om de största tätorterna i landet kunde använda kärnkraftanläggningar som bas för sina fjärrvärmesystem. Ge- nom lämpliga markreservationer bör denna möjlighet hållas öppen.

19.6.1 l Kommersiell service för hushållen

Varje kommun bör ha en klart formulerad målsättning beträffande den önskvärda detaljhandelsstrukturen. Underlag för en sådan målsättnings- diskussion bör lämpligen tas fram i samband med den översiktliga planeringen. Det är dessutom väsentligt att hänsyn även tas till närliggande kommuner då etablering av stormarknader och andra större detaljhandelsenheter bedöms.

Möjligheterna att avhjälpa problem med detaljhandelsservice i glesbygd och mindre tätorter är i första hand en fråga om trafikförsörjning.

De som av olika anledningar har svårt att ta sig till butikerna bör även kunna få hjälp med beställning och hemsändning av varor. I många kommuner är intresset stort för att utvidga den sociala servicen i glesbygden genom lantbrevbärning. I denna bör även den kommersiella servicen kunna inrymmas vid behov.

19.6.12. Service till företagen

Ur samhällets synpunkt är det ytterligt angeläget att stödja en positiv utveckling bland de små och medelstora företagen för att därmed medverka till hela näringslivets utveckling. För att förverkliga detta fordras en förstärkning av företagareföreningens resurser främst när det gäller den rådgivande och informerande verksamheten, i första hand inriktad på produktutveckling, marknadsföring och exportfrågor. Utbild- ningsinsatser avseende administrations-, personal- samt skattefrågor och liknande torde också bli aktuella.

Landstingets näringsnämnd bör kunna fylla en viktig funktion när det gäller samordning av de kommunala insatserna samt genom ekonomiska och personella insatser i särskilda utredningar och informationskampanjer m. m.

19.7. Miljö

En översiktlig genomgång av förhållandena i länet visar vad gäller tätortsmiljöer, naturmiljöer, rekreationsmöjligheter m. m., att förutsätt- ningarna överlag är gynnsamma och inte i någon del av länet kan anses innebära restriktioner mot den regionala utveckling som kan förutses på grundval av näringslivsprognosen. När det gäller vissa typer av industri finns dock gränser för lokaliseringsmöjligheterna på grund av de hänsyn som måste tas till naturvårds- och miljöförhållanden.

0/ 0 PC RC KC ( 45 ', .. oo ! . in .7. , ., 'n um. LM » oo".- (D OO. . (3! 40 uu mHeby ;- om— o... Norberg e att. » e o— cow—Skinnskatteberg 09. 0... ”Sala DOI!— & mot” 35 .. man" och o ..... _ .. O..” 00. .c! ”Fagersta too.—Arboga diii . | . "ö ” . in nu lKungsör M .. ”Köping ”Surahammar 30 o o. oo.- . 'Västeras . .Hallstahammar o. . . . C 25 ” I

Fig. [9.2 Andel av befolkningen är 1980 [ ålders- gruppen 50—w år

40

ont-mna ton-m! nm mud

1990

1900

Fig. 19.3 Sysselsättningsutveckling !" olika närings- ? grenar under perioden 1965—1990 '

%

PC RC KC l i o/ 3 ' 0 PC RC KC ' t a i o : 60 i ;; l " '. I . 1 . a . a. . 2 , _ . . , cui-' '- : l—IQVäsleras »... .co.c- * 50 om ”Sala m & :x;— . . : P.. __ _ . l or: WII-Fagersta "| 0 0.1: o DOW—HKÖ in can—o 0 comment p g mma-Arboga ? ' (& ..,—_ 01:33? 4 i _ :..-"Hallstahammar -_..'.. '. (ssu-nm..." m » ' SOOL) own.—Kungsör Surahammar ; 88: ""'" MNBIBUIU f ;: mm" 1 _ ':': ämnenas. i come—on O!.” 40 cm iWNorberg tungan."; .- n 3... g ' "': ..: :...—Skinnskatteberg en: "0- W m.. ::. . nu (nu... . _ "vu-uu : om:—.ru, c.). ..sa .. nu . _ o..- CL, . nu. A .” |.— . ". 30 .. oo ' ..

Fig. l9:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnor iåldern 15—64 år

Fig. [9.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar är 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 är

Visum:

RC

en; om

Köping

F.n.-rull ' ' Sul-

KC

. ': Kunanör ig Hallyunumgngr

Arbogl Surah-mma:

_ 1 .: u:;v'eslimmumum —2 -3

% 68-70 PC 71-74

i e &.

Vintern!

+ ; 0 .

Fager su

_ Köping

Kungsör

nå'n-!.Is'unhnmmu

Arb ! små?-mm...

mum-mmm.

Fig. [9.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

20. KOPPARBERGS-LÄN

20.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

20.1.1. Bakgrund

Kopparbergs län förlorade under perioden 1960—1970 över 8 000 arbetstillfällen. Tillbakagången var särskilt markant i länets norra delar. Av länets totala sysselsättningsminskning under denna period svarade männen för 96 och kvinnorna för endast 4 %. Sysselsättningsgraden för kvinnor ökade i samtliga kommuner i länets södra och mellersta delar. Sett ur riksperspektiv innebar utvecklingen dock att länets ställning i fråga om sysselsättningsgrad för kvinnor allvarligt försämrades.

Sysselsättningens tillbakagång i länet under 1960-talet hade sin motsvarighet i en kraftig folkminskning. Mellan år 1962 och år 1970 sjönk länets befolkning med över 8 000 personer. Nettoutflyttningen var under motsvarande period 15 000 medan födelsenettot var klart positivt. En expansiv befolkningsutveckling skedde endast i länets centrala delar.

Länsstyrelsens bedömning av sysselsättningsutvecklingen i länet under l970-talet innebär totalt sett en relativt ringa uppgång. Den spontana sysselsättningsexpansionen i Borlänge kommun samt i viss mån även i Falun och Avesta väntas fortsätta. Övriga kommuner riskerar en nedgång i sysselsättningen. Särskilt de mindre kommunerna i länets norra och nordvästra delar kommer enligt prognosen att få en fortsatt betydande sysselsättningsnedgång.

Enligt länsstyrelsens bedömning kommer männens sysselsättningsgrad genomgående att minska i länet medan kvinnornas kommer att öka. I förhållande till andra delar av landet riskerar speciellt länets glesbygds- kommuner att få en ogynnsam utveckling av sysselsättningsgraden.

Folkmängden kommer enligt länsstyrelsens prognos att uppgå till ungefär 284 000 år 1980 jämfört med 279 000 för närvarande.

Länsstyrelsens prognos för 1980-talet pekar på en ökad efterfrågan samt en minskad tillgång på arbetskraft, vilket beräknas ge utrymme för ett inflyttningsöverskott och en ökning av sysselsättningsgraden för kvinnor. Trots denna utveckling innebär prognosen att sysselsättningsgra- den i länet år 1990 fortfarande kommer att ligga under genomsnittet för riket.

Folkmängden i samtliga kommuncentra liksom i Ludvika riskerar under 1980-talet komma att minska medan Falun och Borlänge beräknas få en fortsatt kraftig ökning.

SOU 1975:92 20.1.2 Mål för samhällsplaneringen i länet

Länsstyrelsens bedömning är således att sysselsättningsgraden i länet riskerar att utvecklas ogynnsamt jämfört med andra delar av landet. Särskilt utgör arbetsmarknadsutvecklingen för kvinnor i länet ett problem. Länsstyrelsens främsta krav i länsplanering 1974 år att kvinnorna i länet på sikt får lika stora sysselsättningsmöjligheter som i riket som helhet. Länsstyrelsens målsättning är att söka få till stånd en höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad utöver prognosen i praktiskt taget samtliga länets kommuner. Särskilda sysselsättningsskapande insats— er måste dock göras i de kommuner som i dagsläget har en särskilt låg kvinnlig sysselsättningsgrad. Möjligheterna till förvärvsarbete bland kvin- norna utanför tätorterna och i den norra länsdelen måste särskilt uppmärksammas.

Målsättningen att få till stånd en förbättrad sysselsättningsgrad i länet gäller också särskilt den äldre arbetskraften och ungdomen. Sysselsätt- ningsläget för den förstnämnda kategorin har försämrats i vissa delar av länet under de senaste tio åren, medan arbetslösheten bland ungdomen sedan lågkonjunkturen under åren 1971 och 1972 har hållit sig på en otillfredsställande hög nivå.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör differentieringsgraden hos nä— ringslivet öka framför allt i de något större orterna i länet. Samtidigt måste de mindre orterna och glesbygdsområdena tillförsäkras en stabil sysselsättningsnivå.

Sysselsättningsfrågorna utgör enligt länsstyrelsens uppfattning de centrala problemen i planeringen. Målsättningen för folkmängden blir härigenom endast en följd av sysselsättningsutvecklingen i länet.

Det sysselsättningstillskott utöver prognosen som länet enligt länssty- relsens uppfattning måste tillföras bör främst gå till de områden och befolkningsgrupper som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden.

Falun och Borlänge utgör tillsammans länets primära centrum. Den spontana sysselsättningstillväxten är god i detta område jämfört med länets övriga delar. Något akut behov av särskilda sysselsättningsskapande åtgärder kan därför inte anses föreligga. Däremot finns ett stort behov av andra typer av åtgärder. Falun-Borlänges funktion som ett av landets primära centra bör stärkas. Området bör därför tillföras olika typer av kvalificerad service och kommunikationerna bör förbättras. Slutligen bör den kvinnliga sysselsättningsgraden kunna höjas något utöver prognosen i Borlänge-delen.

Ifråga om de regionala centra bedömer länsstyrelsen att de regionalpoli- tiska insatserna i Avesta och Ludvika bör ha dubbla syften, nämligen dels att höja den låga kvinnliga sysselsättningen dels att skapa en mer allsidig arbetsmarknad. Ett stort antal arbetstillfällen bör tillföras dessa båda kommuner så att sysselsättningsutvecklingen blir positiv under 1970-ta- let. Även en fortsatt satsning på Mora kommun är nödvändig. Ett mindre sysselsättningstillskott till kommunen utöver prognosen fordras för att höja sysselsättningsgraden och ge kommunen en positiv sysselsättningsut- veckling under 1970-talet.

I länets övriga kommuner bör ansträngningarna enligt länsstyrelsens

målsättning i första hand inriktas på att motverka tendenserna till en lägre total sysselsättning år 1980 än är 1970. Detta innebär att huvudparten av det totala sysselsättningstillskottet till länet bör styras till dessa kommuner. Syftet är här främst att höja sysselsättningsgraden bland den befolkning som redan bor i dessa områden.

20.2. Regional struktur 20.2.1 Riksdagens beslut år 1972

Den ortsklassificering riksdagen beslutade om år 1972 innebar för länets del att Falun och Borlänge kommuner tillsammans fördes till gruppen primära centra. Avesta, Ludvika och Mora klassificerades som regionala centra. Övriga tio kommuner i länet hänfördes till kategorin kommuncentra. [ allt väsentligt kom riksdagens beslut att överensstämma med den uppfattning länsstyrelsen givit uttryck för i länsprogram 1970.

20.2.2. Remissorganens synpunkter

l remissorganens yttranden här frågan om den regionala strukturen tagits upp på olika sätt. Flertalet av remissinstanserna har endast berört den egna kommunens inplacering i ortsstrukturen. De flesta remissin- stanser har inte haft några synpunkter på den ortsklassificering som riksdagen beslutade om år 1972. Länsstyrelsen tolkar detta som ett huvudsakligt godkännande av planen för den regionala strukturen i länet. Vissa instanser har emellertid yrkat på justeringar och kompletteringar i denna plan.

Hedemora kommun anser planen för den regionala strukturen alltför stel. Kommunen anser också att Hedemora och Avesta tillsammans bör kunna ses som ett tvåkärnigt centrum och yrkar på att ortstrukturen ses över så att större hänsyn tas till centrumbildningar över kommungräns. Även Rättviks kommun yrkar i sitt yttrande på förändringar i ortsklassi- ficeringen. Mot bakgrund av en omfattande diskussion om Rättviks service- och arbetsmarknadssituation föreslås att Rättvik temporärt klassificeras som regionalt centrum. Rättviks kommun har också i likhet med Älvdalens, Malungs och Ludvika kommuner yrkat på komplettering- ar av den av riksdagen beslutade planen för den regionala strukturen. Rättviks kommun anför att Furudal med hänsyn till ortens funktion bör klassificeras som kommuncentrumort nivån under tätorten Rättviks. Älvdalens och Malungs kommuner betonar i sina yttranden den betydelse Idre och Särna respektive Sälen har i fråga om serviceförsörjningen för invånarna i resp. norra kommundelar. Kommunerna föreslår därför att * Idre och Särna tillsammans samt Sälen klassificeras som kommundelscen- tra. Ludvika kommun å sin sida anför att Fredriksberg är den ort som i första hand bör stödjas. Kommunen har i yttrandet visserligen inte formellt föreslagit att Fredriksberg klassificeras som kommundelscen- trum. Den reella innebörden är dock enligt länsstyrelsens uppfattning ett sådant ställningstagande.

Handelskammaren i Gävle vidhåller den kritik som riktades mot ortsklassificeringen redan i länsprogram 1970. Man finner klassificeringen grov och diffus och att den funktionella och åtgärdsmässiga innebörden inte är klargjord. Klassificeringen kan enligt Handelskammarens uppfatt- ning innebära praktiska och psykologiska hinder vid etablering i en ort av lägre rang. !

l !

20.2.3. Länsstyrelsens förslag

Eftersom den ortsklassificering som gjordes i länsprogram 1970 har 3 vunnit gehör från såväl statsmakternas som kommunernas sida finner 1 länsstyrelsen inte nu anledning att justera men väl komplettera planen för i den regionala strukturen. .

I 1972 års regionalpolitiska beslut framhölls att särskilda åtgärder kunde komma ifråga i s. k. kommundelscentra inom till ytan Stora och glest befolkade kommuner framför allt inom inre stödområdet. För i urvalet av sådana orter krävdes enligt departementschefen en fortsatt ** planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser. I anvisningar- % na för länsplanering 1974 ingår därför att komplettera den tidigare 1 ortsstrukturen med kommundelscentra. Enligt länsstyrelsens uppfattning i finns det anledning att komplettera med tre kommundelscentra, nämli— : gen Idre/Särna, Sälen och Fredriksberg.

Idre och Särna ,

Ungefär en tredjedel av invånarna i Älvdalens kommun är bosatta i *; kommundelarna Idre och Särna. Avståndet till kommuncentrumorten Älvdalen är så stort att dessa invånare inte utan onormala uppoffringar kan få del av serviceutbudet i centrumorten. Den dagliga samhälleliga och kommersiella servicen finns för närvarande i såväl ldre som Särna. ;

[ sysselsättningshänseende fyller ldre och Särna viktiga funktioner för ,! invånarna i den norra kommundelen. Expansionen av turismen i Idre har l därvid spelat en betydelsefull roll. Den fortsatta utvecklingen inom denna ,; näring synes enligt länsstyrelsens uppfattning komma att innebära . fördelar för båda orterna. '

Länsstyrelsen föreslår att Idre och Särna tillsammans klassificeras som ett kommundelscentrum i planen för den regionala strukturen. Länssty— relsen vill se orterna som komplement till varandra. Ett ensidigt utpekande av en enda ort skulle medföra uppenbara problem för den andra orten och kommundelen skulle som helhet få en försämrad service- och arbetsmarknad. Älvdalens kommun har i sitt yttrande också föreslagit att orterna Idre och Särna tillsammans utgör kommundelscen- trum.

Sälen

Den norra delen av Malungs kommun företer en, med motsvarande del av Älvdalens kommun likartad bild när det gäller invånarnas servicetill-

Avståndet till kommunernas centralorter är stort. Aven arbetsmarknadssituationen och näringslivets sammansättning är påtagligt

gänglighet.

likartad. Delar av den samhälleliga servicen som är ämnad för befolkning- en i den norra kommundelen är för närvarande lokaliserad till Lima. Den expansiva orten är emellertid Sälen. Stora statliga och kommunala satsningar görs där för att utveckla turismen.

Länsstyrelsen föreslår att Sälen klassificeras som kommundelscentrum i planen för den regionala strukturen. Malungs kommun har i sitt remissyttrande föreslagit detsamma.

Fredriksberg

Fredriksberg har genom Billerud AB:s nedläggning av fabriker och en otillräcklig kompensation sysselsättningsmässigt drabbats av stora pro— blem. Avståndet till närmaste större arbetsmarknad och serviceort är stort, vilket accentuerat svårigheterna. Orten har de senaste åren varit uppmärksammad som objekt för sysselsättningsstimulerande åtgärder från samhällets sida. Till följd av en kraftigt vikande folkmängd har ortens tidigare funktion inom serviceområdet drabbats kraftigt. Betydan- de risker föreligger för en fortsatt nedtrappning av både det samhälleliga och kommersiella serviceutbudet.

Orten har stor betydelse för skogsbrukets del och som serviceort för människorna i västra delen av Ludvika kommun. Förhållandena kan jämföras med de inom det inre stödområdet.

Länsstyrelsen föeslår att Fredriksberg klassficeras som kommundels- centrum i planen för den regionala strukturen.

För att Idre, Särna, Sälen och Fredriksberg skall kunna fylla i huvudsak samma funktion som ett kommuncentrum föreslår länsstyrel- sen att statligt investerings- och driftsstöd utgår till respektive kommuner med hänsyn till de extra kostnader som uppbyggandet av ett kommun- delscentrum innebär.

Länsstyrelsens förslag till regional struktur framgår av fig. 20:l.

20.3. Planeringsnivå

20.3.1. Riksdagens beslut är 1972

Det beslut rörande regionalpolitiken som riksdagen fattade år 1972 innehöll bland annat fastställandet av befolkningsramvärden för länen. För Kopparbergs län innebar ställningstagandet att ett intervall på mellan 270 000 och 280 000 invånare borde gälla som riktvärden för utveckling- en. Den faktiska folkmängden i länet var vid tidpunkten för riksdagens beslut knappt 277 500.

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum

)

Kommuncentrum » I'l' I Kommundelscentrum ; * A , ,

.. —- , Borlänge Lansgrans ) ; ) | '" s ! __ . / Hedemora

Kommungran KSM”; . _] f . i_ Avesta I I

. . LUdV'ka, Smedjebacken

Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet 1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974

Fredriksberg

0 50 100 km LL—_.L__|_1___-l ';

Fig. 20:1 Regional struktur, Kopparbergs län

20.3.2. Planeringsnivåer för kommunerna enligt länsstyrelsens beslut år 1973 ' ll

För den löpande planeringen fick länsstyrelsen under år 1973 i , uppdrag att fördela de av riksdagen för länet antagna planeringstalen på . kommunerna.

Liksom för länet borde planeringstalen för kommunerna anges i form av intervall. Med hänsyn till de senaste årens positiva befolkningsutveck- ling i länet fann länsstyrelsen att summan av samtliga intervallmitt kunde anges till 280 000 invånare år 1980.

20.3.3. Remissorganens förslag

I knappt hälften av remissvaren från kommunerna i länet finns klara ställningstaganden rörande folkmängdsmålsättningar för år 1980, inågra fall också för år 1990. I ytterligare några svar är länsstyrelsen tveksam huruvida de tal som angetts utgör en målsättning eller är prognosbedömv ningar.

De kommuner som inte redovisat några egna planeringstal är Borlänge,

Falun, Gagnef, Ludvika, Malung och Smedjebacken.

Det är således inte möjligt att utifrån de av kommunerna lämnade uppgifterna göra några summeringar av planeringstal för hela länet.

Avesta kommun redovisar i sitt svar två nivåer för folkmänden. Vid den högre anses väsentliga problem i kommunen kunna lösas. Denna problemlösningsnivå är en teoretisk nivå som förutsätter en rad regionala och centrala åtgärder för att kunna uppnås. Den förutsätter dessutom att en avsevärd inflyttning kommer till stånd och utmynnar i en folkmängd år 1980 på 32 000. I länsstyrelsens prognos förutses en folkmängd på ca 28 700. Kommunens förslag innehåller också en blygsammare målsätt- ning på 29 800 invånare. De åtgärder som erfordras för att uppnå det talet bör, enligt yttrandet, kommunen själv kunna sätta in.

Hedemora kommun har för egen del beräknat en prognosfolkmängd som med knappt 200 personer överstiger länsstyrelsens för år 1980. Den egna prognosen, 16 884 personer, bedöms enligt kommunen också kunna utgöra målsättning.

Enligt Leksands kommun har kommunen förutsättningar för en positiv folkmängdsutveckling i framtiden. Man pekar bland annat på den goda naturliga boendemiljö kommunen kan erbjuda och hemställer om att länsstyrelsen måste ansluta sig till kommunens målsättning om 13 000 invånare år 1980. Länsstyrelsens prognos innebär knappt 11 900 invåna- re.

Mora kommun hävdar i sitt yttrande att länsstyrelsens prognos sannolikt underskattar den spontana folkmängdsutvecklingen. Den bör därför inte läggas till grund för fastsällande av planeringstal. De egna bedömningarna, där framför allt de senaste årens utveckling spelat stor roll, anses styrka att en målsättning åren l980 och 1990 på 18 500 resp. 19 500 invånare är realistisk. Länsstyrelsens prognos för såväl år 109” som år 1990 slutar på 17 700 invånare.

Rättviks kommun anser att antalet arbetstillfällen i kommunen efterhand bör ökas till 1965 års nivå. Ett sådant syssselsättningstillskott, drygt l 000 arbetstillfällen, skapar utrymme för höjda förvärvsfrekvenser för såväl män som kvinnor, arbete åt ungdomen och en inflyttning på ineniot 1 200 personer. Målsättningen uttryckt i befolkning år 1980 blir i konsekvens med ovanstående ll 717 invånare, vilket kan jämföras med länsstyrelsens prognos på 10 445 invånare.

Säters kommun anger en målsättning såväl år 1980 som år 1990 på 10 000 invånare. Den ligger mindre än 200 personer över länsstyrelsens prognos för de båda tidpunkterna. Kommunen bedömer att närheten till det expansiva Borlänge även framöver påverkar invånareantalet positivt. Liksom i Leksand hänvisas till den goda boendemiljön.

Älvdalens kommun bedömer sysselsättningsutvecklingen ljusare än länsstyrelsen i sin prognos. Med utångspunkt ifrån denna bedömning samt det uttalade behovet av sysselsättningsstimulerande åtgärder anser kommunen att befolkningstalet såväl år 1980 som år 1990 bör anges till 9 000 invånare. Länsstyrelsens prognos innebär ca 8 400 år 1980 och 8 200 år 1990.

De befolkningstal som anges i remissvaren från Orsa och Vansbro

kommuner för år 1980 ligger över länsstyrelsens prognos för båda kommunerna. Liksom i svaret från Älvdalen motiveras kommunernas mer positiva prognoser med att sysselsättningsutvecklingen torde bli gynnsam— mare. Antalet invånare i Orsa antas bli 7 305 jämfört med 6 735 enligt länsstyrelsens prognos. Motsvarande värden för Vansbro är 9 000 och 8 65l.

Remissvar inkomna från andra än kommuner innehåller endast i några fall synpunkter på planeringstalen. l svaret från Smedjebackens FCO- grupp liksom i reservationer över Mora kommuns yttrande framhålls att målsättningen för sysselsättningen är väsentligare än fastställandet av befolkningstal. Älvdalens TCO—grupp vill dock betona vikten av att invånareantalet i Älvdalen inte tillåts sjunka med hänsyn till de svårigheter för olika typer av service som då kommer att uppstå.

20.3.4. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Huvudprincipen vid fastställandet av planeringstal rörande folkmäng- den i kommunerna har varit att lägga symmetriska intervall kring ett utifrån prognosen beräknat värde. I de kommuner där inte behov av inflyttning föreligger enligt målsättningen är detta tal lika med prognos- folkmängden. [ övriga kommuner har det tillskott i folkmängd som uppkommer genom inflyttning lagts till prognosvärdet varefter en ny folkmängd och därmed intervallmitt erhållits.

Om de beräknade målsättingstalen, i regel mittpunkterna i intervallen, summeras för länet, erhålls en befolkning år 1980 på 286 000. Utöver den nettoinflyttning till länet som prognosen resulterar i under 1970-tal- et, ca 4 500 personer, krävs enligt målsättningen en ytterligare nettoin- flyttning på ca 2 000 personer.

Befolkningsmålsättningen för kommunerna år 1990 ger en total folkmängd i länet på 288 000. Nettoinflyttingen till länet under 1980-talet måste enligt denna målsättning stiga med ca 4 000 personer utöver den nettoinflyttning på ungefär 3 600 som prognosen anger.

20.4 Hittillsvarande regionalpolitiska insatser 20.4.1 Sysselsättningsskapande åtgärder

Vissa av de problem som länsstyrelsen behandlade i länsprogram 1970 har fått en positiv uppföljning under 1970-talets början. Det gäller utökat stöd till företagareföreningarna, ökade satsningar på Dala Airport, översyn av samverkans och arrendeförhållandena inom skogsbruket, utlokalisering av statliga verk till Falun-Borlänge samt utökade möjlighe- ter till högre utbildning i Falun—Borlänge.

Övriga statliga regionalpolitiska insatser har huvudsakligen skett via de olika former av ekonomiskt stöd som utgår till företag i stödområdet.

Omfattande insatser görs även via arbetsmarknadsmyndigheterna för att direkt påverka sysselsättningen. År 1974 uppgick antalet sysselsatta genom arbetsmarknadsåtgärder till ca 4,5 % av det totala antalet sysselsatta i länet.

& Tab. 20:l Befolkning, prognos och planeringsnivå för Kopparbergs län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, 1äns- Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974 sens beslut

1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Avesta 28 083 27 361 28 400—- 30 000 28 678 28 977 28 200— 30 000 28 500— 30 300 Borlänge 43 775 45 833 47 800— 50 800 48 764 50 827 47 000— 50 000 49 000— 52 500 Falun 46 561 46 814 48 200— 51 200 48 499 49 872 47 000— 50 000 48 200— 51 200 Gagnef 8 180 8 897 8 000— 8 400 8 880 8 656 8 600— 9 200 8 600— 9 200 Hedemora 16 853 16 757 15 200— 16 200 16 699 16 428 16 300— 17 300 16 000—- 17 000 Leksand 12 389 12 579 10 800— 11400 11886 11527 12 200— 13 000 11900— 12 700 Ludvika 33 219 32 856 33 500— 35 500 33 331 32 925 33 200— 35 200 33 300— 35 300 Malung 12212 12013 10 500— 11100 12094 11811 12 200— 13000 12 000— 12800 Mora 17 098 17 749 17 500—- 18 500 17 712 17 699 17 500— 18 500 17 500— 18 500 Orsa 6 929 6 933 5 900— 6 300 6 735 6 288 6 700— 7 100 6 500— 6 900 Rättvik 10 839 10 665 10100— 10 700 10 445 10 255 10 600— 11200 10 300— 10 900 Smedjebacken 13 187 13 426 12 000— 12 800 13 321 12 884 13 000— 13 800 13 000— 13 800 Säter 9 838 10 034 8 600— 9 000 9 823 9 805 9 700— 10 300 9 700— 10 300 Vansbro 8 998 8 705 7 800— 8 200 8 561 7 790 8 400— 8 900 8 200— 8 700 Älvdalen 9 033 8 537 7 600-— 8 000 8 435 8 190 8 300— 8 800 8 100— 8 600

Summa länet 277 194 279159 271900—288 100 283 863 283 934 286 000 288 000 Länsram enligt prop. 1972:111 270 000—280 000

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974 278 900—296 300 280 OOO—298 700

20.4.2. Åtgärder för att trygga serviceförsörjningen

Såväl den sociala som kommersiella servicen i länet erhåller olika former av statligt ekonomiskt stöd. Av särskilt stor vikt är den av Socialstyrelsen bedrivna försöksverksamheten med social service i gles- bygd samt investeringsstödet till kommersiell service i glesbygd.

Även den kollektiva persontrafiken erhåller ett kraftigt statligt stöd. Det gäller såväl den spår— som landsvägsbundna trafiken.

20.4.3. Miljförbättrande åtgärder

Omfattande miljövårdande åtgärder har under 1970-talet företagits inom delar av länets industri.

Utbyggnaden av avloppsreningsverk har under de allra senaste åren varit mycket intensiv, i första hand till följd av de mycket betydande statsbidrag som utgått för denna verksamhet.

Daläven är sedan år 1969 föremål för en vattenvärdsplanering i samarbete mellan länsstyrelserna i de fyra län som älven genomflyter.

Som ett led i den allmänna naturvården genomför länsstyrelsen omfattande inventeringar till grund bland annat för bildande av naturre- servat och för landskapsvård.

20.5. Arbete 20.5.1 Näringslivets arbetskraftsbehov

Länsstyrelsens prognos för efterfrågan på arbetskraft innebär en förvärvsarbetande dagbefolkning på 109 238 personer år 1980, vilket överstiger långtidsutredningens bedömning med 2 250 förvärvsarbetande. Därmed väntas sysselsättningen i länet som helhet ligga på samma nivå år 1980 som år 1970. Länsstyrelsen har bedömt att industrisysselsättningen blir oförändrad under perioden medan den enligt långtidsutredningens antaganden minskar med närmare 4 000. Länsstyrelsens mer positiva syn på den industriella utvecklingen grundar sig bland annat på den efterfrågeökning med åtföljande prisstegringar som under några år gjort sig gällande på produkter från järn-, stål-, trä- och massaindustrin, branscher med stor andel sysselsatta i Kopparbergs län.

Efterfrågan inom servicesektorn innebär enligt länsstyrelsens prognos en ökning av antalet sysselsatta med 5 700. Långtidsutredningens bedömning innebär en ökning med 8400. Det främsa skälet till att länsstyrelsen väntar en långsammare sysselsättningsökning inom service- sektorn än långtidsutredningen är en mindre optimistisk bedömning av den offentliga sektorns utveckling. Här har enkäterna till kommunerna samt landstingets uppgifter varit vägledande för länsstyrelsen.

Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk förväntas fortsätta att minska under prognosperioden. Nedgången blir enligt länsstyrelsens bedömning ca 7 % större än vad långtidsutredningen anger. Den avgörande faktorn för sysselsättningsutvecklingen inom jord- och skogs- bruk är den ökade rationaliseringen.

A.. __ m..—..._

Tab. 2052 Sysselsatta iKopparbergs län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Avesta 11644 10 900 11 193 11437 Borlänge 17 670 19 234 21912 23 225 Falun 20 636 20 857 21237 22 003 Gagnef 2 594 2 559 2 278 2 186 Hedemora 7 465 6 808 6 530 6 762 Leksand 4 805 4 198 3 826 3 860 Ludvika 14 362 12 999 12 644 13 075 Malung 5 598 5 015 4 654 4 606 Mora 7 384 6 822 6 770 7 024 ()rsa 2 720 2 043 1 874 1 860 Rättvik 4 412 3 729 3 296 3 289 Smedjebacken 5 053 4 790 4 702 4 711 Säter 3 998 3 696 3 475 3 598 Vansbro 3 653 2 854 2 642 2 518 Älvdalen 3 808 2 601 2 205 2 208

Summa länet 115 801 109105 109 238 112 362

Länsstyrelsens prognos för byggnadsverksamheten innebär en nedgång med ca 1 000 sysselsatta, vilket är en något mer positiv syn på branschen än långtidsutredningens. En starkt ökad andel småhus i nyproduktionen innebär enligt länsstyrelsen, att produktiviteten inte ökar i den takt långtidsutredningen förutspått.

Den förvärvsarbetande dagbefolkningen väntas enligt länsstyrelsens prognos stiga till 1 12 362 personer år 1990.

20.5.2. Lokala arbetskraftstillgångar

Resultatet av befolkningsframskrivningarna, under antagandet att ingen flyttning förekommer under prognosperioden, innebär för länet att folkmängden ökar med närmare 2 000 personer under perioden 1970-1980 för att under perioden 1980—1990 minska med 1 500.

Befolkningsframskrivningarna ger upphov till ett beräknat utbud av arbetskraft, som schematiskt kan sammanfattas så

att andelen yrkesverksamma kvinnor kommer att öka relativt kraftigt under prognosperioden. I samtliga kommuner förväntas en ökningi absoluta tal trots att antalet kvinnor i yrkesverksam ålder sjunker i de flesta kommuner

att såväl andelen som antalet förvärvsarbetande män kommer att sjunka. Förutom en nedgång i antalet män i yrkesverksam ålder väntas förvärvsfrekvensen sjunka på grund av en ökad studiebenägenhet och förtidspensionering att det, beroende på den starka kvinnliga sysselsättningsökningen totalt sett, förväntas bli fler förvärvsarbetande i länet att ökningen av antalet sysselsatta till övervägande del förväntas ske i länets primära centrum Falun-Borlänge

att de kommuner som under 1960-talet var utsatta för nettoutflyttning och av det skälet nu har en speciellt sned åldersfördelning med hög andel äldre personer, kan förvänta en minskad tillgång på arbetskraft i framtiden. att antalet arbetstagare i åldrarna över 45 år kommer att minska i samtliga kommuner utom i Borlänge, beroende på att det i dessa åldersklasser för närvarande finns ett särskilt stort antal personer som går i pension under prognosperioden.

20.5.3. Balansen på arbetsmarknaden

I prognosmodellen ställs efterfrågan på arbetskraft mot summan av utbudet av fast boende arbetskraft i kommunen och nettopendlingen. För länet som helhet blir resultatet är 1980 en brist på 700 förvärvsarbe— tande. Förutsättningen är då att pendlingen till arbeten utanför länet liksom år 1970 överstiger inpendlingen med 2 200 personer. Även pendlingen mellan länets kommuner förutsätts vara oförändrad.

Bristen på arbetskraft i länet beräknas uppstå framför allt i Borlänge men även i Falun, Avesta och Mora. I övriga kommuner förväntas ett överskott uppkomma. Beräkningar visar att efterfrågan i samtliga kommuner utom Falun och Borlänge inte kommer att vara tillräcklig för att öka den kvinnliga sysselsättningsgraden i takt med en tänkt riksutveckling. För männen förväntas utvecklingen bli annorlunda. En brist på manlig arbetskraft uppstår i länet. Till övervägande del är bristen hänförlig till Borlänge, i andra hand till Avesta och Mora.

Det slutliga resultatet av länsstyrelsens prognos blir, när hänsyn tas till pendlingens och flyttningens troliga utveckling, att en brist på ca 1 500 förvärvsarbetande uppstår i länet år 1980. Denna brist måste täckas genom inflyttning.

Även för perioden 1980—1990 räknar länsstyrelsen med att brist på arbetskraft uppstår i länet som helhet. Det är, fortfarande sett till hela länet, manlig arbetskraft som kommer att saknas.

20.5.4. Länsstyrelsens viljeinriktning för sysselsättningsutvecklingen

Länsstyrelsen anser att de regionalpolitiska strävandena bör vara att i första hand höja sysselsättningsgraden bland de människor som bor i länet. En målsättning kunde vara att länet till år 1980 skall nå upp till den genomsnittliga sysselsättningsgraden för riket, Möjligheterna att nå en sådan målsättning måste dock betecknas som mycket små. Den planeringsnivå som väljs för sysselsättningsutvecklingen till år 1980 måste baseras på en mer realistisk uppfattning om de möjligheter som står till buds i framtiden. Länsstyrelsen har bedömt att antalet arbetstillfällen i länet kan öka genom aktiva regionalpolitiska insatser med knappt 4 000 utöver prognosen fram till år 1980. Planeringsnivån för detta är bör mot denna bakgrund närmast ses som ett etappmål på vägen mot en regional utjämning av sysselsättningsgraderna och en lösning av sysselsättnings- problemen.

. .m_._.r_ u.

Länets arbetsmarknad har sedan länge flera särdrag, som allmänt sett motverkar en utveckling mot ökade valmöjligheter och större trygghet för den enskilda arbetstagaren. Särskilt missgynnade när det gäller att få arbete är kvinnorna och den äldre arbetskraften. För båda dessa grupper har utvecklingen i länet varit mer negativ än i riket, och det gäller i

! särskilt hög grad glesbygdskommunerna. En tredje viktig problemgrupp på arbetsmarknaden som kräver ökad uppmärksamhet är de ungdomar som saknar yrkesutbildning och arbete.

Problemen på arbetsmarknaden för de här nämnda grupperna och de förändringar som krävs ägnas särskilt stort intresse i länsprogrammet.

Men att problem på arbetsmarknaden särskilt drabbar vissa grupper betyder inte att de mest angelägna åtgärderna måste vara sådana som riktas just mot dessa grupper. Tvärtom är problemen av den arten att en bättring på sikt sker först om arbetsmarknadens kvalitet genomgående höjds genom bättre villkor på arbetslivets olika områden. Länsstyrelsen vill i länsprogrammet framför allt rikta uppmärksamheten mot följande förhållanden på de lokala arbetsmarknaderna.

— arbetsmiljö

,, tillgänglighet till arbete i glesbygd, mindre orter och spridda bostads- områden

— stabilitet och sysselsättningsberedskap

— valmöjligheter

— arbetskraftsrekrytering

I länsstyrelsens näringspolitiska handlingsprogram behandlas åtgärds- förslag som direkt syftar till att förstärka effektiviten och expansions- kraften hos länets näringsliv.

Nedan följer en sammanfattning av de viktigaste åtgärdsförslagen i såväl det arbetsmarknads- som näringspolitiska handlingsprogrammet.

Åtgärder på riksnivå

—— Långsiktiga lösninar av arbetslösheten bland kvinnor och ungdomar fordrar åtgärder inom skolans ram. Framför allt kan ändringar i intagningssystemet och skolans yrkeslivsanknytning bli nödvändiga. — Åtgärder för förbättring av arbetsmiljön krävs framför allt inom den tunga industrin. Därmed skulle i första hand arbetslösa kvinnors och äldres möjligheter att få arbete ökas. — Det bör klarläggas vilka ekonomiska och andra faktorer som verkar styrande i riktning mot ytkrävande och spridd bostadsbebyggelse. Kommunal subventionering av tomtmark och skatteutjämningssyste- met är två faktorer av intresse.

— För den äldre arbetskraften fordras ökade sysselsättningstillfällen i det inre stödområdet samt insatser för personlig förmedling av enskilda arbetstagare så att den halvskyddade sysselsättningen kan ökas. — Den regionala stödpolitiken bör göras mer flexibel och anpassas efter de aktuella regionala förhållandena. Bättre samordning krävs mellan de

lokaliseringspolitiska insatserna och den offentliga sektorns utbyggnad. Generösare stöd bör utgå till områden med akuta sysselsättningspro— blem.

— Statlig industri krävs i de delar av länet där nuvarande lokaliseringspoli- tik inte varit tillräcklig, det vill säga iglesbygdsområdena i norr och

nordväst. ,

— Staten bör verka för att utläggning av legotillverkning för statliga verk och större industrier sker till utsatta orter. i

— Investeringar med investeringsfondsmedel bör huvudsakligen ske i orter med regionalpolitiska problem. — Stödbestämmelsernas tillämpning vid försäljning av lokaliseringsstöds- företag bör skärpas och en fond inrättas bestående av äterkrävda lokaliseringsstödsmedel. — Hela länet bör ingå i det allmänna stödområdet. Stödområdet bör således utvidgas med Ludvika och Smedjebacken. Rättviks kommun bör införlivas i det inre stödområdet.

— Ett industricentrum bör byggas i Mora. — Handläggningen av olika former av statliga kreditstöd bör decentralise- ras så att beslutanderätten delvis läggs på regional nivå. — Nuvarande sysselsättningsstöd bör byggas ut och utgå i 5 år jämfört med för närvarande 3 år. 1 — För att åstadkomma en mjukare övergång från stödberättigade till icke i stödberättigade områden beträffande transportstödet bör en gränszon . i

tillskapas inom vilket begränsat bidrag utgår. Stödet bör dessutom å höjas i det inre stödområdet. i

— Vissa stödfunktioner för totalförsvaret bör lokaliseras till länet. '

— Möjligheterna att förlägga kvalificerad service (statlig förvaltning, i högre utbildning m.m.) till Falun-Borlänge bör ägnas fortsatt upp- ] märksamhet. tl

— En delegering av arbetsuppgifter inom statsförvaltningen från central ' till regional nivå enligt lånsberedningens förslag är angelägen. ' — Skogsvårdsstyrelsen bör få medel för att bland annat fullfölja och aktualisera nu pågående skogsbruksplanläggning, flyginventera, utveck- ! la plantmaterial samt forska kring gallring och markspridning av gödsel, bygga ut och förbättra skogsvägnätet. — Lantmäteriet bör få medel för nedsättning av taxan vid de förrättning— ar som nu pågår i avsikt att förbättra fastighetsstrukturen i skogsmark. — Turismen bör byggas ut i första hand i fjällområdet men också i

Siljansbygden. Anläggningar bör skapas som är ekonomiskt tillgängliga för alla. En ny finansieringsform bör införas, uppbyggd som de statliga bostadslånen.

Åtgärder på regional nivå

— Åtgärder bör vidtas för att få till stånd ökad vidareförädling i länet av industrins produkter, främst inom järn- och stålindustri samt skogsin- dustri. — Länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och företagareföreningen bör till-

sammans verka för att underleverantörssystem byggs upp i länet. — De mindre och medelstora företagen bör få ökat stöd för produktför- nyelse och marknadsföring. — Information till företagen från olika länsorgan om de olika service- och stödformer som samhället erbjuder bör intensifieras. —- Samhällets insatser för företagsledarutbildning bör öka genom bland annat ett fördjupat samarbete mellan företagareförening och landsting. _ Möjligheterna bör undersökas att decentralisera vissa av länsförvalt- ningens verksamheter.

— För en effektiv bevakning av jordbrukets intressen bör formerna för samråd mellan de kommunala planeringsorganen, lantbruksnämnden och länsstyrelsen övervägas. — Frågan om stöd till kombinerade jord- och skogsbruksföre'tag i vissa delar av länet bör övervägas av lantbruksnämnden och länsstyrelsen tillsammans.

— Satsningar bör göras på att i större utsträckning än för närvarande utbilda lokal arbetskraft för arbeten inom länets turistnäring. _ Bokning av paketresor till länets turistanläggningar bör ske genom landstingsägda AB Dala Tour. Ökat samarbete mellan olika intressenter är här nödvändigt.

Åtgärder på lokal nivå

_ Antalet kommunalt ordnade daghemsplatser måste öka kraftigt om de kvinnor som inte kan eller vill ordna barnomsorgen på privat väg skall få arbete och utbildning. — Statligt ekonomiskt stöd bör utgå för en försöksverksamhet med barnomsorg nattetid — exempelvis i Borlänge. — För att underlätta framför allt kvinnornas inträde på arbetsmarknaden bör förbättrade kommunikationer åstadkommas via den lokala trafik- planeringen. — Kommunernas beredskapsplanering inför sysselsättningsförändringar bör öka och göras långsiktigare samt i möjligaste mån knytas till den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP). _ Kommunerna bör genom långsiktig planering reservera mark för jordbrukets behov på ett sådant sätt att förväntningar om prisstegring- ar på mark hålls tillbaka. i För att bland annat uppnå ett rationellt utnyttjande av nedlagda samhällskostnader bör kollektiva boendeanläggningar anläggas i större utsträckning än hittills i de två stora turistområdena, fjällbygden och Siljansområdet.

20.6. Service

] föreliggande kapitel behandlas översiktligt sådana åtgärder inom servicesektorn som är avsedda att förbättra servicenivån i länet. Kapitlet kan till viss del ses som ett komplement till avsnitt 205, som tar upp de åtgärder som är avsedda att tillgodose de sysselsättningspolitiska mål som länsstyrelsen tidigare redovisat.

— För att ett riktigt val av utbildning skall kunna ske krävs att ungdomen och deras målsmän får kännedom om näringslivets krav och möjlighe- ter. Det är också viktigt att näringslivets företrädare vet vad de kan kräva av skolan. En väsentlig åtgärd bör därför vara att intensifiera samarbetet mellan skola och näringsliv. Härigenom ökar också troligen , möjligheterna att påverka könsbundenheten i linjevalet. l För att bättre tillvarata Individernas önskemål i fråga om utbildning ' borde intagningsbestämmelserna för sökande till gymnasiet vara sådana i att intresseinriktningen får större vikt än för närvarande. — Nyetableringar av utbildningar inom länet bör övervägas.

— För att få till stånd en snabb utbyggnad av barnomsorgen fordras att staten övertar ytterligare delar av kommunernas driftskostnader. — Statsbidrag bör utgå till uppförande och drift av ålderdomshem. — Uppdelningen i renodlade småhus resp. flerfamiljshusområden och på områden med stor ensidighet i Iägenhetssammansättningen försvårar och fördyrar serviceutbyggnaden. Det är därför angeläget att centrala

organ tar till uppgift att klarlägga vilka ekonomiska och andra faktorer som verkar styrande i riktning mot ytkrävande eller spridd bebyggelse.

_ - - ..._n-=._-_a_-__s=.-

— Stöd till kommersiell service i glesbygd utgår nu till kommuner i inre stödområdet. Stödet kan om särskilda skäl föreligger utgå även i annan del av landet. Stödet bör utvidgas till att omfatta kommuner i hela stödområdet. Beslut om stöd till kommersiell service bör överflyttas från central till regional nivå. På sikt bör eventuellt stöd till fackhandeln i kommuncentra införas. — Samråd mellan SJ och länsstyrelsen bör bli obligatoriskt vid upprättan- de av SJ:s tog— och busstidtabeller. — Såväl person- som godstrafiken på Västerdalsbanan och länets del av Inlandsbanan bör bibehållas. — Behovet av ombyggnad och förbättringar av länets vägar är stort. Det är mycket angeläget att genomförandet av långtidsplanen för perioden 1976—1985 sker enligt minst den högsta programnivån för de olika verksamhetsområdena.

20.6.2. Åtgärder på regional nivå

— En samlad inventering av den kulturella verksamheten och dess

problem bör komma till stånd. — Såväl landstinget som kommunerna bör beträffande den kulturella

verksamheten formulera mål och göra Iångtidsplaner. — Det är mycket angeläget att utbyggnaden av långtidssjukvården sker enligt principerna i 1973 års långtidssjukvärdsutredning. — Lasarettens upptagningsområden bör helt anpassas efter kommun- gränserna. — Beträffande den kommersiella servicen bör kontinuerligt samråd äga rum i strukturfrågor mellan kommuner, länsstyrelsen och handelns företrädare. Överenskommelse om varsel vid planerad nedläggning bör träffas mellan länsstyrelsen och serviceföretag i glesbygd.

— Länets kollektiva trafikförsörjning bör i fortsättningen utformas med utgångspunkt från de regionala och lokala trafikplanerna. A Beställningstrafik bör med fördel kunna bedrivas som ersättning för linjetrafik då trafikefterfrågan är låg. — Samordning bör ske inom taxeområdet så att övergång mellan olika kollektiva trafikmedel och trafikföretag kan göras utan att ny avgift erläggs. — Vid godsbefordran bör ökad satsning ske på så kallade system- transporter.

20.6.3. Åtgärder på lokal nivå

» För att uppnå målsättningen för barnomsorgen i länets kommuner måste en fortsatt snabb utbyggnad ske av antalet platser på daghem och fritidshem.

— Ett nära samarbete mellan kommuner och landsting bör finnas i frågor där det är oklart om äldre persons vårdbehov skall karakteriseras som åldringsomsorgeller långtidssjukvård. — För det långsiktiga bostadsbyggnadsbehovet bör kommunerna hålla hög planeringsberedskap i form av byggklar tomtmark. # Kommunerna bör genomföra inventeringar för att klarlägga vilka som bor trångt och med dålig standard. - Kommunernas planering av bostäder bör inriktas på att skapa en allsidig bostadsmarknad. Ökad valfrihet för hushåll med begränsade ekonomiska resurser är speciellt angelägen att uppnå. — Bostadsområdena måste lokaliseras och utformas så att kvinnorna kan förvärvsarbeta. Nära till arbetsplatser och service av olika slag är

väsentligt.

— Uppsökande verksamhet är nödvändig för att lösa problemen med de äldres bostadsförhållanden. — Samhälleligt ägda butikslokaler kan behövas för att trygga tillgången på fackhandelsservice i de kommuner där fackhandeln nu är hotad. — Buss- och järnvägstrafiken bör om möjligt utgå från samma terminal. I kommunernas planering bör mark reserveras för detta ändamål.

20.7. Miljö

Konkurrensen om naturtillgångarna har blivit allt intensivare under senare år. Flera faktorer bidrar till denna utveckling. Vissa delar av industrin utvecklas mot allt större driftsenheter med mycket höga anspråk på mark, luft och vatten. Samtidigt har kunskaperna om olika former av miljöförstöring ökat. Dessutom har en ökad vikt kommit att läggas vid de kvalitativa sidorna i begreppet levnadsstandard.

Särskild uppmärksamhet har kommit att riktas mot de häftiga konflikterna mellan intressen som på olika sätt önskar exploatera vissa naturtillgångar och sådana som önskar bevara dem. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste dessa anspråk avvägas mot varandra inom ramen för samhällsplaneringen. Allmänt sett anser sig dock länsstyrelsen redan nu

kunna utgå ifrån att olika förbehåll till förmån för bevarandeintressenai större delen av länet inte kommer att utgöra något hinder för en utveckling av samhälle och näringsliv på det sätt som skisserats i länsprogram 1970.

De kommunala synpunkterna på den fysiska riksplaneringen redovisa- des under våren 1974. Som helhet innehöll de kommunala programmen förslag till åtgärder som var avpassade till objektens krav på skydd. De flesta kommuner hade också angelägenhetsgraderat behovet av olika skyddsåtgärder.

Till följd av i första hand det rörliga friluftslivets utveckling måste i framtiden allt större uppmärksamhet ägnas åt den nedlagda jordbruks— markens vidare användning. För att komma fram till lämpliga metoder för att hålla jordbrukslandskapet öppet, bedriver naturvårdsverket en försöksverksamhet med betesdrift på vissa svaga jordbruksmarker i Gagnefs och Leksands kommuner.

Länsstyrelsen deltar sedan flera år tillbaka i en vattenvärdsplanering som omfattar hela Dalälvens nederbördsområde. Efterhand som kunska- perna om vattnets beskaffenhet ökar avser länsstyrelsen att pröva möjligheterna att göra vissa mer konkreta ställningstaganden till hur vatten inom älvens nederbördsområde skall användas.

.::-: '_-__.,_;.._——__—.____- ___...

l i &_| i i '_1 |

*»!

. LIÅYX Rättvik . mr "Leksand Vansbro axx-Älvdalen

(ao—Orsa . OD . O. [0 . no:: _m-qMalung . ": :...-Ludwka axon—Hedemora (K'MOIZ (— I.. om.—Säter wc.... o...-Gagnef .. W ,5 .. mammut.; .::-Smedjebacken oooFaluu ' men nu (I _ ”— " ” _. mFalun-Borlänge .: : ÅBOtIänge ' oo- . .. .. * _ ;O . ». nu: | . . : . . O [5 ,. .. . . . . lvg. 20.3 Sysselsattnmgsutveckling [ olika närings- . grenar under perioden 1965—1990 l—"ig. 20.3 Andel av befolkningen är 1980 i tilders- 0 gruppen 5()—w är /0 PC RC KC oo

O 3 Å) PC RC KC .. .. o 0 | 2 0 . 60 00 8 _ O . ' ?. gum-u.. * , | 2 () ;Falurr . . o o & it,—= o..—Säter ... oo..— '_' 50 "o.:Falun-Borlänge : nuo-===: " mc:n—.Malung () _ _ am M 2 Borlänge-' _ (”Nesta Wu . Hedemora 3 m få???” wuksand . .fi» Manama 1 1.1; m. 40 '. ?”" enim-noun"! Ul ar.:Orsa S" *:ebacken .::. oooGagnel nshro _: 0 A av . 30 OÅlvdalen 0 let-um Ingår anmdpbuknn mg:: Fig. 20:41 Antalet yrkesverksamma kvinnor är Fig. 20.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 1974 irelation till folkmängden iåldern 15—69 år 1'5—64 a'r

amning-0 & . Falun-Bolling. Falun”

% 68-70 PC 71-74 * i | '.

Borllnqlo

”.. mun-Boum-

;.g m.mo _. —— . _

RC

___... 1. __m __. inuti.—f_n.— __ __

00. —v——

::..—8 o—

a Man ii

Ludvlk. Ausu

' Guuunl

: : Lomma

+ + _a N ' J—u—o—A ——————— A _.

amy-x sum Om Smndlluackon

Nod-mora Mulunq v-nuhvo

' 33; Alva-nn

ännlbm u.- aucmml

-= i...... (,;

Fig. 20.'6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

21. GÄVLEBORGS LÄN

21.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet 21.1 .1 Befolkningsutveckling

Följande principer har legat till grund för det förslag till nya planeringstal för år 1980 och år 1990 som ingår i länsplaneringen.

— Befolkningstillväxt är inget självändamål utan befolkningens storlek bör styras av möjligheterna att få arbete. — Befolkningsminskning under längre perioder är ofta uttryck för brist på arbete och kan därför inte accepteras som mål för utvecklingen. — Osäkerheten ökar med tiden. lntervallet för planeringstalen får därför göras bredare för år 1990 än för år 1980.

Viss modifiering av den första principen har gjorts. [ de fall underlaget för servicen i en kommun är knappt och kraven på underlaget kan väntas stiga, finns anledning att sätta upp ett befolkningsmål som innebär krav på befolkningsökning i syfte att behålla servicen. En fortgående försämring av åldersstrukturen kan också ge skäl att som mål för befolkningsutvecklingen utgå ifrån en viss befolkningsökning eller i varje fall en viss nettoinflyttning.

21.1.2. Utveckling av ortsstrukturen

Länsstyrelsen anser att riktlinjerna om en dämpad utveckling i storstäderna och en utbyggnad av primära centra bör ligga fast och drivas med konsekvens. Riktlinjerna för utvecklingen av regionala centra och kommuncentra bör preciseras. Utvecklingen i regionala centra och kommuncentra får inte hållas tillbaka till förmån för primära centra.

21 . l .3 Sysselsättningsutveckling

Tillgången på arbete i ett område är av avgörande betydelse för den regionala utvecklingen. God tillgång på arbete och stora valmöjligheter på arbetsmarknaden är viktiga faktorer för den enskildes välfärd. En gynnsam sysselsättningsutveckling innebär också en positiv befolknings- utveckling vilket i sin tur ger underlag för att upprätthålla en väl utvecklad service. Målsättningar för befolkningsutveckling och serviceför-

Tab. 21.'1 Sysselsatta i Gävleborgs län

Kommun Antal sysselsatta

1965 1970 1980 1990

Gävle 36 553 36 905 38 415 40 135 Sandviken 18 074 18733 18850 18410

stora förskjutningar mellan olika näringar. Samtidigt väntas antalet arbetssökande öka kraftigt bland kvinnorna. Ett mycket betydande underskott på arbetstillfällen skulle uppstå om de i prognosen angivna utvecklingslinjerna realiserades. Målet måste emellertid vara att befolk— ningen i Gävleborgs län skall ha möjligheter att förverkliga sina önskemål om förvärvsarbete. Hofors 7 164 6 683 5 955 5 660 Ockelbo 2 590 2 059 1 740 1 670 Söderhamn 12 962 12 535 12 645 13 045 Bollnäs 13 262 12 526 12190 12 905 1 Ovanåker 3 221 3 060 3 170 3 035 Ljusdal 9 375 7 523 7 080 7 125 Hudiksvall 15 140 15 375 15 495 15 955 Nordanstig 4 632 3 761 3 460 3 390 Summa länet 122 973 119160 119 000 121330 hållanden måste därför alltid vara underbyggda med målsättningar för sysselsättningen. Prognoserna för år 1980 och år 1990 antyder endast små förändringar i tillgången på arbete i länet. Inom den stabila totalramen sker emellertid , I i l i 'I *. Åtgärderna för att öka sysselsättningen måste få en inriktning som 3 ökar valmöjligheter på arbetsmarknaden, som kan underlätta för efter- 5 satta grupper att förverkliga sina arbetsönskemål och som kan bidra till ij att utjämna besvärande konjunktursvängningar. Åtgärderna får inte vara 1 av den arten att det traditionellt könsbundna rekryteringsmönstret E konserveras.

21.1.4. Service och samhällsbyggande

Servicen i länet och dess olika delar håller för närvarande god standard. Flertalet servicefunktioner är direkt beroende av ett lokalt eller regionalt ,,Ä befolkningsunderlag. Den framtida servicen bör därför i första hand ' garanteras genom ett stabilt eller växande befolkningsunderlag vilket i sin tur förutsätter att tillgången på arbete ökar. De mål för befolknings- och sysselsättningsutvecklingen i länet som tidigare redovisats ger i stort sett underlag för att bibehålla och utveckla servicen i länets olika delar. Som ett komplement till sysselsättningsskapande åtgärder för att förstärka underlaget för service bör möjligheterna att utforma servicen, så att kravet på underlag blir lägre, utnyttjas i ökad utsträckning.

Servicen är viktig för invånarnas välfärd dels direkt genom de tjänster som erbjuds, dels indirekt genom påverkan av betingelserna för näringsli- vets utveckling. Bl.a. med hänsyn till servicens senare funktion är det

väsentligt att en förstärkning sker så att möjligheterna att lösa länets sysselsättningsproblem underlättas. Tre i det sammanhanget betydelseful- la servicefrägor är högskoleutbildningen, kommunikationsfrågorna och barntillsynen.

21.1.5. Miljö

Om länets relativt gynnsamma förutsättningar från miljösynpunkt skall kunna tas tillvara och utnyttjas i en fortsatt utveckling fordras ett gott fysiskt planeringsunderlag. Den fysiska planeringen genomförs till större delen av kommunerna. Länsstyrelsen avser att i möjlig mån bistå kommunerna i deras planeringsverksamhet och kommer inom ramen för sina uppgifter att medverka till den översiktliga planering som kan behövas för att erhålla ett så bra planeringsunderlag som möjligt.

21.2. Regional struktur

] länsplanering 1974 skall göras en bedömning om länets kommuner nu och i framtiden kan fylla de uppgifter som riktlinjerna för de olika grupperna anger. Förslag till överflyttning av en kommun från en grupp till en annan kan också aktualiseras.

Gävle/Sandvikenområdet har både vad avser arbetsmarknad, serviceut- bud och miljöförhållanden alla förutsättningar att fylla uppgiften som primärt centrum. På arbetsmarknaden råder dock ett underskott på arbetstillfällen främst för kvinnor. Det är viktigt att olika medel som syftar till att bredda arbetsmarknaden i området kommer till användning. På servicesidan bör komplettering ske bl. a. genom en utbyggnad av högskoleutbildning och en förbättring av flygförbindelserna.

Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvalls kommuner är typiska regionala centra. Kommunerna bör kunna fylla den funktionen även i framtiden, om de mål för befolknings- och sysselsättningsutvecklingen som satts upp för kommunerna kan realiseras. Insatserna bör inriktas på att eliminera den brist på arbetstillfällen som nu finns speciellt för den kvinnliga arbetskraften.

Ljusdals kommun är regionalt centrum. Underlaget för regional service är begränsat och det finns risk för att det ytterligare kan tunnas ut. Målsättningen måste vara att Ljusdals kommun även fortsättningsvis skall bibehållas som regionalt centrum. Det förutsätter stora insatser för att bygga ut arbetsmarknaden i kommunen så att serviceunderlaget kan bibehållas på minst nuvarande

Hofors kommun kan för närvarande och kommer även framåt i tiden att kunna fylla de krav som gäller för kommuncentra. Det krävs stora insatser för att lösa kommunens arbetsmarknadsproblem. Att kommunen förs till kommuncentra i stället för regionala centra får inte innebära lägre ambitioner när det gäller att klara sysselsättningen i kommunen.

Ockelbo kommun har i dag ett serviceutbud som svarar mot kommuncentrumsservice. Underlag är litet och det finns viss risk för fortsatt uttunning. Målsättningen måste vara att kommunen även i

framtiden skall kunna erbjuda en service som svarar mot kommuncent- rumservice. Det förutsätter insatser för att förstärka arbetsmarknaden i kommunen.

Ovanåkers och Nordanstigs kommuner fyller vad avser arbetsmarknad och service kraven på kommuncentra. Åtgärder för att eliminera bristen på arbetstillfällen främst för kvinnlig arbetskraft är emellertid nödvändi-

ga.

Los och Ramsjö tätorter i Ljusdals kommun samt Österfärnebo/- Gysinge tätort i Sandvikens kommun bör fungera som kommundelscent— ra.

Hofors kommun anser att kommunen bör tillhöra kategorin regionala centra och anför i sitt remissvar följande.

”När riksdagen antog den så kallade ortsklassificeringen flyttades Hofors ned till kommuncentra. Ett sådan beslut kan icke på något sätt främja kommunens framtid utan innebär en ”pekpinne" till serviceföre- tag att iakttaga viss försiktighet. Kommunen bör därför flyttas upp och hänföras till regionala centra, vilket länsstyrelsen föreslog i länsprogram 1970.”

21 .3 Planeringstal

Riksdagen antog år 1972 s.k. planeringstal för varje län i riket. Planeringen bör för Gävleborgs län inriktas på ett befolkningstal på mellan 290 OOO—300 000 invånare år 1980. Planeringstalen har karaktär av målsättning för befolkningsutvecklingen i länet, så till vida som de skall ligga till grund för olika statliga myndigheters planering. De kan också användas vid planering av andra verksamheter än statliga även om de inte är bindande utanför den statliga sektorn. ] länsplanering 1974 finns möjligheter att föreslå förändringar i planeringstalet för länet för år 1980. Här skall också ingå ett förslag till planeringstal för länet fram till år 1990.

Planeringstalen skall endast utgöra grova riktpunkter för planeringen främst inom den statliga sektorn — riktpunkter som skall möjliggöra en samordning av planeringen mellan olika sektorer och nivåer så att den i sina huvuddrag riktas åt samma håll. Målsättningen för befolkningsut— vecklingen måste anses vara av sekundärt intresse i förhållande till målsättningen för sysselsättningsutvecklingen. Den primära frågan för Gävleborgs län är inte hur stor länets befolkning kommer att vara utan vilken sysselsättning som kan erbjudas länets invånare.

Kommunernas synpunkter över planeringsunderlaget berör i huvudsak den befolkningsprognos som redovisats. Kommunerna har i flera fall redovisat egna prognosbedömningar och dessutom även satt upp befolk- ningsmålsättningar. Kommunernas förslag framgår av tab. 21.2.

izlai'äa . -_

/" X» Hudiksvall

ll—x

&( xx__ l " lx Ovnnåäor: Boll.nasj Teckenförklaring II., x ! & Storstadsområde Ockelbolt Primärt centrum . * Re ionalt centrum _ _ ,) Gävle . g * | . Kommuncentrum ## . Kommundelscentrum Rx * . Länsgräns HofowxxSanVIken ——————— Kommungräns / kx ! _— Gräns för inte stödområdet ösgerfsmebo/Gysinge _ Gräns för allm. stödområdet Svart färg 1972 års beslut 0 50 100 km Rod farg Lstzs förslag till ändring ilänsplanering 1974

Fig. 21:1 Regional struktur, Gävleborgs län

Tab. 21.2 Kommunernas förslag till planeringstal

Kommun Planeringsnivå 1980 Gävle 87 OOO—90 000 Sandviken 45 000 Hofors 14 700 Ockelbo 6 400 Söderhamn 32 800 Bollnäs 33 OOO—34 OOO Ovanåker 8 200 Ljusdal 22 500—23 500 Hudiksvall 37 500 Nordanstig 11 500

21.4 Arbete

21.4.1. Inledning

Ett första krav på arbetsmarknaden i länet och kommunerna är att antalet arbetstillfällen skall vara lika stort som det antal personer som vill ha arbete. Antalet arbetstillfällen kan bl. a. påverkas genom allmänna

Tab. 21.3 Befolkning, prognos och planeringstalför Gävleborgs län Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns- Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt länsstyrel- planering 1974 planeringstal i länsplanering 1974 __ sens beslut 1973 1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Gävle 84 464 85 234 87 000— 90 000 88 669 90 672 87 000— 90 000 88 000— 91 000 Sandviken 43 642 43 011 43 500— 46 500 43 569 42 040 43 500— 45 000 43 000— 46 000 Hofors 15 644 14 610 14 500— 15 500 14 329 13 503 14 000— 15 000 13 500— 15 000 Ockelbo 6 724 6 455 5 600— 6 000 6 079 5 581 6 000— 6 500 5 500— 6 500 Söderhamn 31 826 32 176 31 600— 33 000 31720 31 110 31700— 33 000 31 500— 33 000 Bollnäs 33 045 33 144 32 000— 34 000 32 142 32 144 32 500— 34 000 32 000— 34 000 Ovanåker 7 851 7 942 7 600— 8 000 8 010 7 561 7 800— 8 200 7 500— 8 500 Ljusdal 22 489 22 024 21000— 22 600 21422 20 943 21500— 22 500 21 000— 22 500 Hudiksvall 36 281 36 553 36 500— 37 500 36 502 36 055 36 500— 37 500 36 500— 38 000 Nordanstig 11464 11 611 10 000— 11000 11027 10193 10 800— 11500 10 000— 11500 '

Summa länet 293 430 292 760 289 300—304 100 293 469 289 802 291 300—303 200 238 500—306 000 Länsram enligt prop. 1972:111 290 0004300 000

liörslag till länsram enligt länsplanering 1974 292 000— 300 000 292 000—304 000

näringspolitiska åtgärder som riktar sig mot en speciell näring eller bransch. De ger effekter i hela riket, men också i dess enskilda regioner. En del förslag till åtgärder av näringspolitisk karaktär, där åtgärderna kan väntas få särskilt påtagliga regionala effekter i Gävleborgs län har tagits upp i länsplaneringen. De redovisas i de sex första punkterna nedan.

En annan metod att påverka sysselsättningen i en viss region går ut på att omfördela arbetstillfällen från ett område i landet till ett annat där behovet av jobb bedöms vara större. Åtgärder av den typen kallas regionalpolitiska åtgärder. De regionalpolitiska medel som nu används kan förbättras. ] sex punkter redovisas förslag till åtgärder som syftar till att göra nuvarande medel effektivare.

Dessa åtgärder är emellertid inte tillräckliga för att förverkliga målen för sysselsättningen i länets olika delar. Det blir därför nödvändigt att införa nya medel som mera effektivt kan påverka lokaliseringen. Frågan om starkare styrmedel i regionalpolitiken tas upp i en särskild punkt.

Det är dessutom nödvändigt att statens ansvar för den regionala sysselsättningsutvecklingen ytterst kommer till uttryck i form av en ökad beredskap till direkta statliga insatser i områden där arbetsmarknadspro- blemen inte kan lösas med andra metoder. Ett ökat inslag av direkt statlig verksamhet bör alltså eftersträvas i den framtida regionalpolitiken. 1 fyra punkter beskrivs åtgärder med den inriktningen.

Dessa åtgärder skall kunna påverka antalet arbetstillfällen så att det svarar mot det antal personer som vill ha arbete. Det behövs dessutom insatser som gör att jobben passar den arbetskraft som finns. De får inte konservera ett traditionellt rekryteringsmönster. Det kan t. ex. inte bli fråga om att klara sysselsättningen för kvinnorna i länet enbart genom att' lokalisera traditionellt kvinnliga verksamheter hit. Åtgärder måste i stället inriktas på att påverka företagens rekrytering och kvinnornas yrkesval. Dessa åtgärder behandlas i en särskild punkt.

De förslag till åtgärder för att skapa mera sysselsättning i Gävleborgs län som här framförs är fortfarande bara förslag. Beslut om nya åtgärder eller ändrad tillämpning av gamla måste nästan alltid fattas på central nivå av riksdag och regering. Endast dessa organ kan överblicka behoven av insatser i olika delar av landet och fördela tillgängliga medel mellan olika sektorer och regioner i samhället.

21.4.2. Förslag till åtgärder Åtgärder inom jordbruket

En intensivare jordbruksdrift med tyngdpunkt på animalieproduktion ökar sysselsättningen inom näringen och de näringar som förädlar jordbruksprodukter. Det statliga stödet till investeringar inom jordbruket bör höjas med hänsyn till stegrade byggnadskostnader. Statligt stöd till underhåll och restaurering av vissa tidigare genomförda torrläggningsföre- tag kan innebära ett mera rationellt utnyttjande av jordbruksmarken. Man bör i den kommunala planeringen undvika att ta bra åkermark i anspråk för bebyggelse om andra alternativ finns. Rådgivningsinsatserna inom jordbrukssektorn bör kraftigt ökas.

Åtgärder inom skogsbruket

Sysselsättningen i skogsbruket kan ökas genom att klenvirke tas till vara bättre och genom ett intensivare skogsvårdsarbete. Numera utgår statsbidrag till åtgärder för intensifierad skogsvård i norra Sverige. Intensivare skogsvård ger en ökad framtida virkesproduktion, En ökad virkesproduktion ger på längre sikt fler arbetstillfällen både inom skogsbruket och industrin. Inom skogsbruket finns ekonomiskt rimliga möjligheter att skapa sysselsättningstillskott.

Under en 5-årsperiod skulle sysselsättningen inom skogsbruket kunna ökas med ca 10% i förhållande till prognoserna. Åtgärderna gör det också möjligt att öka virkesproduktionen. Det ger i sin tur ökade möjligheter till arbete inom skogsindustrin. För att åtgärdsprogrammet skall kunna genomföras krävs att stimulansåtgärderna för intensifierad skogsvård behålls och utvidgas till Gästrikland samt att viss förändring i skogslagstiftningen beslutas för att påskynda åtgärdernas utförande. De insatser för strukturförbättringar som görs genom statliga myndigheter bl.a. i Järvsö bidrar till en mera rationell produktion och bör därför fortsätta.

Lagerstöd till industrin

Det lagerstöd som infördes år 1971 för att mildra konjunkturnedgång- en har haft stor betydelse för Gävleborgs län eftersom länet är mycket konjunkturkänsligt. Företagen har fått möjligheter att behålla personalen under konjunkturnedgången. Det gör det i sin tur möjligt att snabbare öka produktionen när konjunkturen går uppåt. Den 5. k. sex-kronan till företagen som i stället för driftinskränkningar väljer att utbilda sina anställda fungerar på samma sätt. Dessa stödformer bör därför användas för att utjämna konjunktursvängningar även i framtiden.

Energifrågor

Gävleborgs län har många invånare som är sysselsatta i industriell verksamhet. Länets större industrier arbetar inom mycket energikrävande branscher, främst Skogsindustri och järnindustri. Ungefär 25 000 perso- ner eller nära 60 % av industrisysselsättningen finns inom dessa bransch— er. En hastigt minskad energitillförsel leder därför till minskad sysselsätt- ning inom länet. Lägre ökningstakt i energiförbrukningen och minskat beroende av oljan år ur många synpunkter önskvärda. Men eftersom energiförsörjningen är så betydelsefull för sysselsättningen i Gävleborgs län är det viktigt att besparingsåtgärder och restriktioner för tillförsel och produktion av energi inte genomförs så snabbt att följden blir en skärpning av sysselsättningsproblemen i länet.

Mineraltillga'ngar i Ljusdal

Kunskapen om mineralförekomsterna i länet är otillräckliga. ] de västra delarna av Ljusdals kommun finns skäl att tro att det kan

förekomma brytvärda mineraler. En mera systematisk undersökning av mineralförekomsterna i länet med början i Ljusdals kommun är önskvärd. Det kan ske genom att statens geologiska undersökning (SGU) prioriterar området i sitt arbete. Inrättande av geologtjänster i varje län eller för större regioner är en annan möjlighet.

Sysselsättningsokning inom den kommunala sektorn

Sysselsättningen inom servicenäringarna främst då inom den lands- tingskommunala och den primärkommunala sektorn kommer att öka kraftigt. Expansionen inom dessa näringar i Gävleborgs län kommer emellertid inte att vara tillräcklig för att väga upp bortfallet av arbete inom jord- och skogsbruk, industri och byggnadsverksamhet. Angelägna gemensamma behov som kunde bli föremål för kommunala satsningar finns både inom landstinget och inom kommunerna. Kommunernas möjligheter att snabbare tillgodose dessa behov och därigenom skapa arbetstillfällen är emellertid av ekonomiska skäl begränsade. En snabbare ökning av sysselsättningen inom kommuner och landsting förutsätter i varje fall när det gäller Gävleborgs län ett ökat statligt stöd till den kommunala verksamheten.

Det finns starka skäl för en högre skattekraftsgaranti till vissa av länets kommuner och till landstinget. Det skulle öka möjligheterna att tillgodose de gemensamma behov som finns och samtidigt bidra till en bättre sysselsättning i länet. Det garanterade skatteunderlaget för Gävle, Sandvikens och Hofors kommuner bör höjas till 100 % av medelskatte— kraften i riket. För Ockelbo kommun bör en höjning ske till 110 %, för Ljusdals kommun till 120 % och för Gävleborgs läns landsting till 110 % av medelskattekraften i riket.

Flera serviceföretag genom regionalpolitiskt stöd

Det regionalpolitiska stödet används nu främst för att påverka industrins lokalisering. Industrin beräknas minska sin sysselsättning medan servicenäringarna ökar. Det nuvarande stödet kommer i takt med den utvecklingen att bli mindre effektivt. För att bibehålla stödets effektivitet bör stödmöjligheterna för de servicenäringar som inte direkt är beroende av ett lokalt och regionalt befolkningsunderlag vidgas. Stödformerna bör också ses över så att stödet bättre passar servicenäring- arna.

Handläggning av ärenden om regionalpolitiskt stöd

För beslut i lokaliseringsärenden krävs ofta överblick över hela landet när det gäller arbetsmarknaden och situationer inom den berörda branschen. Besluten fattas därför på central nivå. Det kan ibland ge långa handläggningstider som kan te sig avskräckande för expansionsvilliga företagare.

Viss beslutsrätt i ärenden om statligt lokaliseringsstöd bör därför delegeras till regional nivå. Länsstyrelsen bör kunna fatta beslut i ärenden som gäller investeringar under 500 000 kr., som inte innebär överflytt- ning av verksamhet från ett län till ett annat och som inte berör särskilt känsliga branscher. Även när det gäller statligt stöd till kommersiell service i glesbygd finns förutsättningar och motiv för en decentralisering av beslutsrätten i enklare ärenden till länsstyrelsen.

Det är väsentligt att ärenden om statligt stöd som nu inte behandlas på regional nivå, t. ex. ärenden om frisläpp ur investeringsfonderna, hand- läggs så att länsstyrelsen i de fall ärendena berör länet får reeella möjligheter att påverka besluten.

Stöd till utvecklings- och marknadsinvesteringar

Nuvarande regionalpolitiska stödformer gör det ganska lätt att få stöd till byggnads- och maskininvesteringar för väl genomarbetade produk- tionsidéer, medan de långsiktigt viktigare investeringarna i utveckling och marknader i allmänhet faller utanför ramen, trots att de senare är mycket viktiga för företagens framtid. Det är därför angeläget att de stödformer som nu finns kompletteras med åtgärder som kan utnyttjas för att stimulera dessa investeringar. Detta stöd bör direkt knytas till verksam- heten på den regionala nivån där kunskaperna om företagens speciella problem och utvecklingsmöjligheter är störst.

Norrlandsfonden är en stödform som fyller de angivna kraven. Avgränsningen av norrlandsfondens verksamhetsområde är oklar. Reellt har fonden emellertid begränsat sitt arbete till de fyra nordligaste länen. Det är angeläget för Gävleborgs län att det traditionella lokaliseringspoli- tiska stödet kompletteras med stödformer av den typ som norrlandsfon- den representerar. Frågan om avgränsningar av fondens verksamhetsområ- de bör därför klarläggas. En särskild fond — ”skogslänsfond” — för de 5. k. södra skogslänen (Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län) med i princip samma funktioner som norrlandsfonden bör utredas som en alternativ lösning.

Hela länet bör ingå i stödområdet

De län som ligger inom det allmänna stödområdet har haft en klart förbättrad utveckling under den senaste fyraårsperioden. Förbättringen beror på en tillväxt inom industrin dvs. den näringsgren som påverkas av det statliga lokaliseringsstödet. Detta har bl. a. märkts i ett högt ianspråktagande av det statliga lokaliseringsstödet. Den negativa utveck- lingen i Gävleborgs län under samma period förklaras helt av en kraftig tillbakagång i Gästrikland dvs. den del av länet som ligger utanför stödområdet. Gästrikland har haft en minskning av industrisysselsättning- en. Länet har också ett relativt lågt ianspråktagande av det statliga lokaliseringsstödet därför att mera än hälften av arbetstillfällena inom industrin ligger utanför stödområdet. Införandet av ett begränsat stöd i den s. k. grå zonen har gett vissa positiva effekter. Lägre stödbelopp,

.. __... MWg—___.

osäkerhet om tillämpningen av stödbestämmelserna samt bortfall av andra till det allmänna stödområdet kopplade stödformer innebär emellertid att införandet av den grå zonen är en otillräcklig åtgärd för att lösa sysselsättningsproblemen i Gästrikland. Det är nödvändigt att hela Gävleborgs län till fullo får möjligheter att utnyttja de fördelar som det statliga lokaliseringsstödet innebär. Det är särskilt angeläget att det statliga lokaliseringsstödet i sin helhet kan utnyttjas i Hofors och Ockelbo kommuner.

Investeringsfbnderna

Frisläpp ur investeringsfonderna används dels som konjunkturut- jämnande medel dels som ett medel i regionalpolitiken. Införandet av någon form av etableringsprövning kombinerad med en ökad användning av investeringsfonderna i regionalpolitiskt syfte bör kunna ge bättre möjligheter att åstadkomma nyetableringar främst i områden där de behövs

Företagareföreningens verksamhet

Företagareföreningens syfte är att stimulera utvecklingen inom den mindre och medelstora industrin i länet bl. a. genom långivning, rådgivning, affärsförmedling och kontaktförmedling. Föreningen bygger för närvarande upp en modern organisation. Föreningen inriktar sig bl. a. på att stimulera planering och utbildning inom de mindre och medelstora företagen. Ett system utarbetas för maskinell analys och budgetsimule- ring speciellt anpassat till mindre och medelstora företag. Ett företags- register är under uppbyggnad. En utbyggnad av den affärsförmedlande verksamheten, främst inriktad på legoföretag utan egen försäljningsorga- nisation kommer att aktualiseras. Olika former av gruppinsatser främst med inriktning på export kommer att prövas. Den uppsökande verksam- heten är en viktig uppgift för föreningen där problem i företagen kan förebyggas och där expansionsmöjligheterna kan klarläggas. Anslagen för föreningens verksamhet på detta område bör utökas. Maximibeloppet för direktlån bör också höjas.

Starkare styrmedel i regionalpolitiken

Det behövs ytterligare insatser utöver de som föreslagits ovan för att lösa sysselsättningsproblemen i länet. Det blir därför nödvändigt att införa nya styrmedel i regionalpolitiken som mera direkt kan påverka företagens val av lokaliseringsorter. Ett sådant styrmedel är tillstånds- prövning, som under vissa förutsättningar kan bli ett komplement till de medel som idag används i regionalpolitiken. Tillståndsprövning förekom- mer redan i vissa sammanhang. Utbyggnaden av verksamheter som har speciella krav på miljön reglerasi l36aå byggnadslagen. Den tillstånds- prövning som sker där skall ha en regionalpolitisk inriktning. I princip bör regionalpolitiken förstärkas genom införande av någon form av tillståndsprövning med ett brett verkningsområde. Även den expansiva

offentliga verksamheten bör bli föremål för tillståndsprövning på samma villkor som annan verksamhet.

Statligt industricentrum

Ett statligt industricentrum av den typ som redan prövats i Strömsund och Lycksele bör uppföras i Ljusdals kommun. Mot bakgrund av arbetsmarknadsproblemen i kommunen är det nödvändigt att projektet kommer till stånd inom en mycket nära framtid.

Utflyttning av statlig verksamhet

Möjligheterna att även i framtiden förlägga central statlig förvaltning utanför storstäderna måste hållas öppen. Då nya statliga verksamheter inrättas bör en lokalisering av verksamheten utanför storstäderna prövas i första hand. En systematisk genomgång av möjligheterna att föra över funktioner från centrala statliga organ till regionala och lokala statliga organ bör genomföras. Möjligheterna att med lokaliseringsstöd påverka de statliga bolagen till lokalisering till andra delar av landet bör prövas. Det bör också vara möjligt att på nytt diskutera utlokalisering för en del av de verk som nu blir kvar i Stockholm.

Gävle/Sandvikenområdet har bedömts vara ett mycket lämpligt alter- nativ till Stockholm vid utlokalisering av statliga verk. Förutsättningar att ta emot ytterligare statlig verksamhet är mycket goda. Ur regionalpolitisk synpunkt är det viktigt att näringslivet i länet differentieras och förstärks. Det är därför ur alla synpunkter lämpligt med ytterligare utflyttning av ! statlig verksamhet till Gävle/Sandvikenområdet. De fyra myndigheter som enligt tidigare beslut skall lokaliseras till Gävle bedriver verksamhet 3 med anknytning till fysisk samhällsplanering. Möjligheterna att förlägga fiera statliga verksamheter inom denna samhällssektor till Gävle/Sand- vikenområdet bör ytterligare prövas.

.. ;L__.=n1x.—_;.=_-_.--_=.__u .n..-___.__ . _ .

Statliga beställningar

Regionalpolitiska skäl måste beaktas vid utläggningen av större statliga beställningar. Företag inom områden där behovet av ökad sysselsättning är särskilt stort bör prioriteras. Planeringen av upphandlingen bör vara sådan att beställningarna kan tidigareläggas för att dämpa lågkonjunktu- rer. Statligt stöd till kommunala industribeställningar bör i vissa lägen utgå även i fortsättningen och då bli föremål för samma bedömningar.

Statliga industrier m. rn.

Statens ansvar för den regionala utvecklingen måste ytterst komma till uttryck i form av en ökad beredskap till direkta statliga insatser i områden där arbetsmarknadsproblemen inte kan lösas med andra medel. Statliga industriella satsningar bör bli ett ökat inslag i den framtida regionalpolitiken. Även när det gäller att pröva och omforma redan

existerande statliga verksamheter bör regionalpolitiska skäl i ökad utsträckning vägas in bedömningarna.

Ockelbo kommun är t. ex. orolig för utvecklingen inom FFV:s tvätteri på orten. Kommunen motsätter sig också en planerad indragning av Ockelbo vägdistrikt. Bollnäs kommun har inte kunnat få besked om SJ-verkstadens framtid. Söderhamns kommun vill ha garantier för att få behålla den statliga förvaltning som i dag finns på orten. I anslutning till de av kommunerna redovisade synpunkterna bör framhållas att föränd- ringar i statens regionala och lokala verksamhet måste bedömas utifrån ett vidare perspektiv än effektiviteten inom en enskild statlig sektor.

Industriella beredskapsarbeten kan numera sättas igång endast i samband med industrinedläggelser. Möjligheterna att starta industriella beredskapsarbeten bör vidgas.

Information om sysselsättningsutvecklingen

Samhällsplaneringen på regional och lokal nivå bygger bl.a. på information om tänkbara förändringar av sysselsättningsutvecklingen. De sysselsättningssiffror som ligger till grund för planering hämtas ur folkräkningsmaterialet och är som bäst två år gamla och som sämst sju år gamla, vilket givetvis är helt otillfredsställande. Samhällsplaneringen måste baseras på aktuella sysselsättningsuppgifter på kommunnivå med en möjlighet till snabb årsvis uppföljning. De administrativa register _ skattebanden A som förs vid länsstyrelserna kan ge underlag för produktion av sådan statistik. Arbetet med att utveckla en bättre sysselsättningsstatistik bör drivas med stor intensitet.

På längre sikt torde datatekniken bli ett nödvändigt instrument i samhällsplaneringen. Samtliga länsstyrelser bör därför för samhällsplane- ringsändamål ha förfoganderätt till och kunna regionalt bearbeta olika register som är av intresse för den regionala samhällsplaneringen, ha möjligheter att lagra och bearbeta annan information som samlas in i planeringsarbetet samt ha tillgång till datorkapacitet för arbete med planeringsmodeller. Dessa krav talar för att länsstyrelserna skall ha tillgång till ett datasystem med regionala datorer.

Sysselsättning för kvinnor

Antalet kvinnor som vill förvärvsarbeta väntas öka kraftigt samtidigt som näringslivet i länet främst erbjuder arbetstillfällen som traditionellt är attraktiva för manlig arbetskraft. Åtgärder som syftar till att bryta det traditionellt könsbunda rekryteringsmönstret blir därför viktiga i fram- tiden. Förbättring av arbetsmiljön är en central fråga idet sammanhang- et. Könskvotering har sedan en tid tillämpats isamband med det statliga lokaliseringsstödet och borde kunna användas även i andra sammanhang t. ex. vid frisläpp ur investeringsfonderna. Ett jämställdhetsbidrag utgår till arbetsgivare som anställer män resp. kvinnor i vissa angivna yrken. En utökning av antalet bidragsberättigade yrken bör ske för Gävleborgs län. En komplettering av arbetsmarknadsutbildningen bör ske så att kurser

anordnas i orter med stark efterfrågan på arbetskraft. En verkstads- mekanisk utbildning bör t. ex. komma till stånd i södra Hälsingland. Ett extra stimulansbidrag för män och kvinnor som väljer arbetsmarknads- utbildning inom områden som avviker från det traditionella könsrolls— mönstret bör införas. (Se fig. 21.'4.)

21.5. Service 21.5.1 Inledning

Servicestandarden i en kommun är beroende av vilka servicefunktioner som finns i kommunen men också av närheten eller tillgängligheten till dessa servicefunktioner för människor i kommunens olika delar. Den första faktorn påverkas av befolkningens storlek medan tillgängligheten främst kan påverkas genom trafikens utformning.

De flesta servicefunktioner är direkt beroende av ett lokalt eller regionalt befolkningsunderlag. För att behålla och utveckla servicen är därför ett stabilt eller växande befolkningsunderlag nödvändigt, vilket förutsätter ökad tillgång på arbetstillfällen. Diskussionen om hur man skall trygga serviceförsörjningen kan därför inte isoleras från diskussionen om åtgärder för att trygga sysselsättningen. Serviceutbudet är sedan i sin tur en betydelsefull faktor vid industrins val av lokaliseringsorter. En bra service ökar möjligheterna att förbättra sysselsättningen.

Mmmm-unm— ., _... __.

Am

21.5.2. Utbildning

Högskoleutbildning

Högskoleutbildningen kommer att byggas ut i olika delar av landet. Det finns starka såväl regionalpolitiska som utbildningspolitiska motiv för att Gävleborgs län skall bli ett eget högskoleområde med Gävle/Sand- viken som högskoleort. För invånarna i länet är det väsentligt att kunna få tillgång till utbildning på högskolenivå inom länet. Högskolan är också en viktig faktor för utvecklingen av länets näringsliv. Den kan stimulera utveckling i de företag som nu finns i länet och den kan också positivt påverka möjligheten till nylokalisering.

De statliga verk som kommer att flytta till Gävle bedriver ett forsknings- och utvecklingsarbete med samhällsvetenskaplig inriktning. Det är därför lämpligt att högskoleutbildning inom denna sektor förläggs till Gävle/Sandvikenområdet. Lärarutbildningen i Gävle måste också behållas. Utbyggnad av en yrkesteknisk högskoleutbildning med anknyt- ning till länets näringsliv är en av de mest angelägna åtgärderna för länets utveckling. Sandviken bör med de speciella förutsättningar som finns på orten vara given för lokalisering av yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning på stål- och verkstadsindustri. Underlaget för och behovet av yrkesteknisk utbildning i länet med inriktning på pappers- och massain- dustri och träindustri är också uppenbart.

- __ -.,—Jump,..a—cr—nr-

Gymnasielinjer i Hofors

Skolöverstyrelsen har nyligen föreslagit regeringen att Hofors kommun från och med den 1 juli 1975 skall få de Specialkurser på gymnasienivå som nu finns inom distributions- och kontorsteknik, elteknik samt verkstadsteknik ombildade till gymnasielinjer. Det förslaget bör genom- föras.

Arbetsmarknadsutbildning i södra Hälsingland

Arbetsmarknadsutbildning i skolöverstyrelsens regi finns i Gävle, Hudiksvall och Järvsö. Söderhamns och Bollnäs kommuner har framfört önskemål om att arbetsmarknadsutbildning skall ordnas i resp. kommun. Många kvinnor har svårt att genomgå utbildning om avståndet till utbildningsorten är alltför stort. lnom båda kommunerna är det brist på viss yrkesutbildad arbetskraft samtidigt som det råder arbetslöshet framför allt bland ungdomar och kvinnor. Möjligheter till arbetsmarknads- utbildning bör därför finnas även i södra Hälsingland.

21.5.3. Hälso- och sjukvården

Landstinget har hand om sjukvårdsplaneringen i länet. Ett förslag till sjukvårdsplan fram till år 1985 har nyligen presenterats. Förslaget till sjukvårdsplan kommer att behandlas av landstinget under våren 1975.

21 .5.4 Barntillsyn

I länsplaneringen föreslås åtgärder som går ut på att öka kvinnornas möjligheter att få arbete. Tillgången på dag— och fritidshem samt familjedaghem är ofta en avgörande förutsättning för att kvinnor med barn i förskole- och de lägre skolåldrarna skall kunna ta ett arbete utanför hemmet. En satsning på flera jobb för kvinnorna måste därför följas av en utbyggnad av barntillsynsverksamheten.

Det är angeläget att kommunerna även i fortsättningen ger hög prioritet åt denna verksamhet. För att påskynda utbyggnaden av förskolan finns det skäl att ytterligare höja de statliga driftbidragen till förskolor och fritidshem.

2 1 . 5.5 Åldringsvård

Den öppna åldringsvården är relativt väl utbyggd i länet. Likaså är flertalet kommuner i länet väl tillgodsedda när det gäller ålderdomshem. Ökningen av antalet åldringar bör i första hand mötas genom en ökad satsning på öppen vård och olika typer av serviceanläggningar för åldringar. En viss utbyggnad av ålderdomshemmen är dock nödvändig bl. a. för att ersätta eller höja standarden på de äldre hem som nu finns.

SOU 1975:92 21.5.6 Kommersiell service

Glesbygdsservice

Det finns ett statligt stöd till kommersiell service i glesbygd. Det utgår i form av hemsändningsbidrag och stöd till investering i glesbygdsbutiker. Stödet är främst avsett för det inre stödområdet. I Gävleborgs län är det bara Ljusdals kommun som ingår i det inre stödområdet. Huvuddelen av de ansökningar som behandlats av konsumentverket har avslagits på grund av bristen på medel trots att det i allmänhet har rört sig om små belopp. Det är nödvändigt att anslagen ökar så stödbestämmelserna kan tillämpas med större generositet. Många glesbygdsbutiker i länet har en betydande hemsändningsverksamhet, ofta med regelbundna turer. Bi— dragsbestämmelserna bör utvidgas så att även den hemsändning som sker med handlarens eget fordon berättigar till stöd.

[företagsservice

Tillgången på kvalificerad företagsservice är i hög grad koncentrerad till storstadsområdena, framför allt till Stockholmsregionen. Företags- service är en betydelsefull lokaliseringsfaktor. En jämnare regional fördelning av den mera kvalificerade företagsservicen är därför önskvärd. Statligt lokaliseringsstöd kan utgå till vissa typer av uppdragsverksamhet och partihandel, men stödet har inte varit särskilt effektivt. En översyn av bestämmelserna för stödet till företagsservice bör göras i syfte att göra stödet mera attraktivt för denna speciella grupp av företag.

21.5.7. Bostäder

Bostadsbeståndet i länet har genomgått stora förändringar under senare år. Tillgången på bostäder har ökat kraftigt och bostadsstandarden har avsevärt förbättrats. Den bostadsbrist som kännetecknade 1950- och 1960-talen är på god väg att byggas bort. Frågor om boendemiljöns utformning får ökad aktualitet.

21.5.8 Kommunikationer Kollektiv persontrafik

Den lokala och regionala trafiken har inventerats och planerats i kommuner och på länsplanet. De planer som utarbetats kan ge bättre persontransportmöjligheter inom och mellan kommunerna i länet.

I den regionala trafikplanen finns bl. a. förslag som innebär följande.

- förbättrade resemöjligheter med godtagbara uppehållstider från Boll- näs, Edsbyn och Ljusdal till Gävle, från Ockelbo till Sandviken samt från Hudiksvall och Bergsjö till Sundsvall — inrättande av några snabba förbindelser per dag mellan Edsbyn och Bollnäs

— kortare restider i ett flertal relationer

=_-._.._.. .u. -

m

m n. ni.

__-_ _. u..—a—-..—cr._=.._v. __

_ bättre anknytningar till de interregionala förbindelserna.

Effekterna av de statsbidrag som skall användas för att genomföra de lokala och regionala trafikplanerna bör utvärderas. Det är nödvändigt att statsbidraget får en utformning som gör det möjligt att förverkliga de lokala och regionala trafikplanerna.

Flyget

Länet bör i första hand via Gävle/Sandvikens flygplats få direkta flygförbindelser med storstadsområdena och primära centra längs norr- landskusten. Kontaktbehovet kommer att förstärkas genom den utloka— lisering av statlig verksamhet som nu genomförs. Både in- och utrikesfly- get på Stockholm bör samlas till Arlanda.

Flygtrafikförbindelser från Hälsingland i första hand till Stockholm bör komplettera trafiken på Gävle/Sandvikens flygplats. För södra Hälsingland diskuteras för närvarande olika alternativ för flygtrafik mellan Söderhamns flygplats och Stockholm. Från norra Hälsingland finns reguljärt taxiflyg på sträckan Hudiksvall—Stockholm.

Vägnätet

Vägverkets behovsinventering visar att det behöver byggas vägar för 45 milj. kr. per år under perioden 1976—1990 för att länets vägnät skall få en godtagbar standard. I den flerårsplan för vägbyggandet som finns för perioden 1973—1977 anslås bara mellan 10 milj. kr. och 25 milj. kr. per år. Väganslaget till länet måste höjas kraftigt så att de projekt som vägverket redovisat i behovsplanen kan genomföras inom rimlig tid.

Trafik taxor

Utformningen av trafiknätet är ett sätt att påverka kommunikation- erna. Utformningen av taxesystemen för olika typer av kommunikationer är ett annat. [ regionalpolitiken bör ingå olika åtgärder som går ut på att utjämna person-, gods- och teletaxorna så att avståndsfaktorns betydelse för den regionala utvecklingen minskar.

21.5.9 lndelningsfrågor

Länet måste så långt det är praktiskt möjligt hållas samman till en enhet när det gäller indelning av riket i serviceområden av olika slag. För närvarande delas länet ofta så att den södra länsdelen bildar område med Kopparbergs eller Uppsala län och den norra länsdelen med Västernorr- lands län. Det gäller t. ex. indelning för lokalradions verksamhet. Vid indelningar inom länet bör något av de mönster som utvecklats och vunnit förankring i länet kunna användas för flertalet indelningar både inom den offentliga och den privata sektorn.

21.6. Miljö 21.6.1 Inledning

Olika alternativ för befolknings- och sysselsättningsutvecklingen kan ge olika förutsättningar att tillvarata miljövärden. En alltför snabb regional omflyttning ger miljöproblem både i expansionsorter och orter med befolkningsminskning. Snabb expansion innebär ofta snabb utbyggnad av stora bostadsområden med risk för bristfällig fysisk och social miljö, otillräckligt utbyggd service, dålig närmiljö och skev befolkningssam- mansättning. I områden med befolkningsminskning blir konsekvenserna bl.a. en sönderbrytning av den sociala miljön och serviceutglesning. Befolknings- och bebyggelsestrukturen i en region bör därför kunna påverkas så att kvaliteterna hos de existerande tätorterna kan tillvaratas. Miljön utformas och miljövärdena säkras i den fysiska planering som sker främst i kommunerna. Behoven av planeringsinsatser sammanfattas nedan.

21 .6.2 Planeringsinsatser i kommuner och på länsnivå Planering av tätortsmiljän

De större tätorterna i länet omges av betydande landskapspartier med i stort sett intakt naturmiljö vilket ur miljösynpunkt är en fördel. Det översiktliga fysiska planarbetet som hittills genomförts av kommunerna i länet tyder på att mark i allmänhet kan disponeras för de arbets- och bostadsområden som kan behövas. Tätortsutbyggnaden bör emellertid ske i sådan takt att kraven på en Välplanerad närmiljö och serviceutrust- ning i bostadsområden kan tillgodoses. En successiv påbyggnad av existerande bebyggelseområden och en etappvis utbyggnad av nybebyg- gelseområden kan förordas. En avvägning bör också ske mellan satsningar på nybebyggelse och sanering. Centralorternas centrumdelar är i många fall aktuella för en sanering bl. a. med målsättning att de skall kunna tillföras ökade miljövärden.

Konflikter mellan jordbruk och bebyggelse

Jordbruksnäringarna och bebyggelsen har koncentrerats till i stort sett samma områden. Konflikter med jordbrukets markanspråk blir därför vanliga vid utbyggnad av tätorterna. En samlad inventering av konflikt- områden mellan tätortsutbyggnaden och jordbrukets markanspråk bör genomföras och följas av en planering för länet inom denna sektor.

Konflikter mellan skogsbruk och friluftsliv

] områden för rörligt friluftsliv i närheten av tätorterna kan konflikter med skogsbruket förekomma. Naturvårdslagen och skogsvårdslagen ger möjligheter att diskutera formerna för skogsbruket intill tätorterna.

Arbete med råd och anvisningar för tillämpning av bestämmelserna i dessa frågor pågår centralt.

Gävleborgs län 463 Planeringsfrägor i glesbygd

I glesbygd och mindre tätorter där befolkningen minskar krävs planeringsinsatser för att garantera den kvarstående befolkningen god- tagbar levnadsstandard och för att slå vakt om de existerande tätorts- miljöerna. Fritidsbebyggelsen kan här komplettera och stärka underlaget för närservice. Behovet av insatser för att upprusta bevarings- värd bebyggelse är stort. Bevarande av värdefull bebyggelsemiljö och delar av det öppna odlingslandskapet är bl. a. av intresse för turismen. Länsstyrelsen har tagit initiativ till en utredning som bl. a. kommer att behandla möjligheterna att bevara värdefulla bebyggelsemiljöer.

Naturvårdsplanering ,

Översiktliga naturinventeringar har utförts för största delen av länet. Återstoden, dvs. större delarna av Ljusdals och Söderhamns kommuner, kommer att inventeras 1975. De preliminära bedömningarna som gjorts av materialet skall bearbetas vidare till en naturvårdsplan för länet. De från naturvårdssynpunkt värdefullaste områdena är i stort sett belägna så att några allvarliga konflikter mellan exploaterings- och bevarandeintres- sen inte skall behöva uppstå.

Vattenvärdsplanering

På miljöskyddssidan har vattenvårdsfrågorna vållat de största proble- men. Kraven på utnyttjande av vattentillgångarna har gjort att länsstyrel- sen har påbörjat en vattenvårdsplanering för länet. Ett förslag till en vattenvårdsplan för södra länsdelen har nyligen färdigställts. Länsstyrel- sen avser att upprätta en vattenvårdsplan även för Ljusnans avrinningsom- råde och delarna norr därom.

21.6.3. Fysisk riksplanering

Den fysiska riksplaneringen har aktualiserat planeringsinsatser ivissa områden och för vissa verksamheter.

Ljusnans dalgång och Dalälven

I Ljusnans dalgång och i området kring nedre Dalälven finns goda naturförutsättningar för en utbyggnad av turismen och det rörliga friluftslivet. En översiktlig planering bör genomföras med den inrikt- ningen. Den kommer att göras av kommunerna i generalplanens form. Ljusnans dalgång och nedre Dalälven bör bli primära rekreationsområden.

Bottenhavskusten

Planeringsinsatser för att förhindra ytterligare exploatering av strand för bl. a. fritidsbebyggelse vid Bottenhavskusten och för att göra kusten bättre tillgänlig för allmänhetens friluftsliv och rekreation är nödvändiga.

Dellenbygden

Dellenbygden är ett område av riksintresse för det rörliga friluftslivet och bör därför säkerställas för detta ändamål.

Områden fär miljöstörande industri

Stora delar av norra svealands- och norrlandskusten har goda natur- och transportförutsättningar för miljöstörande industri dvs. industri som trots att miljövårdsåtgärder sätts in ändå kommer att påverka den omgivande miljön. Gävle kommun har pekat på Fredriksskans industri- område samt Långharen och västra delarna av Orarna som lämpliga industriområden. Riktlinjerna i länsstyrelsens förslag till vattenvårdsplan innebär att det kommer att finnas marginal för att utnyttja vattentill- gångarna i Gävle fjärdar för lokalisering av sådan industri. Söderhamns kommun anger att kuststräckan Ljusne—Vallvik och söderut är särskilt lämplig för miljöstörande industri. Hudiksvalls kommun anser att bl. a. området mellan Hudiksvalls centralort och Iggesund kan vara lämpligt eftersom denna del redan är miljömässigt påverkad. Möjligheterna att till länet lokalisera miljöstörande industri får från fysiska plansynpunkter bedömas som goda även om detta givetvis inte kan ske helt utan konflikter. Arbetsmarknadssituationen i länet motiverar att sådana utbyggnader kommer till stånd.

r..—_A-u. Mm .::-__.- iman-Jim... __ .it-A.. ..

.m-_=

. ___,_._—__

SOU 1975:92 nu mot 1000—ul PC Rc KC so ,_ 40 *,c r>00ckellm '); 0” ”K,. 'i' mer 7 an». Dom-Nordanstig JL' dal .. av; 30 ' o- 9 'I & 3. om (».. ., __ O' . mggänäå W oo- och _. 0 " amn . Holors Ovanåker ”Hudiksvall o..".- 20 ' .. Bou-u | '? men» '... 'J .— ... ...GävIe-Sandviken en... ... 0. ”' nu... CI .. ... en. . . o u . nu .. . » .. : 10 , ' O' nu | . . . C. ' o ,. | . ' e o i

nu Fig. 21.1? Andel av befolkningen år 1980 iålders- gruppen 50—w är

Fig. 21.1? Sysselsättningsutveckling [ olika närings— grenar under perioden 1 965 — I 990

%

3 0 /o pc RC KC _ 2 '.Bollnls Hudik". 0 . Söderhamn * 6060. man 0 $ 1 40 oogL|usdal (J.—Nordanstig o..- o utOCkolbo &; 43 30 ., 0

Fig. 21:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnor iåldern 15 —64 år

. .ritiiäs.

PC RC KC

o o e. r) o 0 n

o

00 o o

o

(. o o o r) oLjua-l o

()

oooounlou

. :)

ooo

3 .

oleh-sunavlun'

multi !ji

'Genlhu nglr ?nommuq mol!

Fig. 21.'5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 i relation till folkmängden i åldern 15—69 år

% 68—70 PC 71-74

Sludvlkono

lell- Sludvlkln

0 ., . __ _;åele-O_ _. _

' ”- lyle-Sandviken

Sandvikono

%

iåilåll'm"

oLiuud-l

+3 * _l

KC

Ovlntku Nordnnlliq

Ockulbu Nordanstig

Ovlnhk"

'. Motors

| -2 äOCIQIbo

Fig. 21:e Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

22. VÄSTERNORRLANDS LÄN

22.1. Länsstyrelsens riktlinjer för planeringen av länet

Länsplaneringen har bl. a. till syfte att påverka det regionala händelse- förloppet i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer och mål för regionalpolitiken som fastlades genom riksdagsbeslut år 1972. Som tidigare framgått anknyts de regionalpolitiska målen i 1972 års riksdags- beslut till tre väsentliga välfärdskomponenter, nämligen arbete, service och miljö.

l det följande vill länsstyrelsen ange de riktlinjer som planering i länet bör följa med avseende på välfärdskomponenterna arbete, service och miljö.

22.1.1. Arbete

Länsstyrelsen vill här ta fasta på målet att erbjuda alla som önskar arbete någon form av sysselsättning. Länet beräknas år 1980 ha ett arbetskraftsöverskott om ca 5 500 personer, som till övervägande delen består av kvinnor. Det primära målet blir därför att skapa arbetstillfällen i länet i sådan utsträckning att hela arbetskraftsöverskottet erbjuds sysselsättning. Därigenom skulle sysselsättningsgraden i länet komma i nivå med riksgenomsnittet. Den primära målsättningen måste också inkludera en strävan efter en utjämning av nuvarande stora skillnaderi olika länsdelar. Ett uppfyllande av den primära målsättningen innebär emellertid inte att länet blir jämställt med riket vad avser åldersstruktu- ren. Därtill kärvs ca 19 000 arbetstillfällen.

Generellt kan konstateras att arbetsmarknaden i länet och dess kommuner inte har den mångsidighet och storlek som krävs för att tillgodose individernas krav på valfrihet och trygghet. Självfallet kan man inte påräkna att i varje kommun kunna tillgodose alla invånares krav på arbetsmarknadens mångsidighet. Däremot är det länsstyrelsens målsätt- ning att i länets primära och regionala centra skapa så robusta och självständiga arbetsmarknader att individernas krav på trygghet och valfrihet i allt väsentligt ska kunna tillgodoses.

22.1.2. Service

Enligt redovisning i planeringsunderlaget (sid 5224—5226) kan den helt övervägande delen av befolkningen nå en ort med regional service inom 2 timmar med kollektiva färdmedel.

Samma förhållande gäller lokal service (i planeringsunderlaget benämnt kommuncentrumservice). Restiden till ort med lokal service har dock satts till 1 timme eftersom länets kommuner är stora till ytan och glest . befolkade.

I de kommunala trafikförsörjningsplanerna, som upprättas och där — även kompletteringstrafik införs, är det väsentligt att trafiken ordnas så att samtliga invånare kan erbjudas kollektiv trafik enligt ovanstående.

Vad beträffar serviceutbudets kvalitet framgår av planeringsunderlaget att länets kommuner ijämförelse med andra kommuner i landet har en genomsnittligt god servicekvalitet.

I planeringsunderlaget har redovisats att de flesta orterna i länet är små (( 5 000 inv.) och att i stora delar av länet är ortsstrukturen spridd. I de , sex största tätorterna, där två tredjedelar av länets tätortsbefolkning bor ! kan dock till exempel buller-, lukt-, stoff— och avståndsproblem uppstå just på grund av storleken. Det är också sannolikt att en fortsatt 5' befolkningskoncentration kommer att ske till dessa orter, vilket kan få till följd att de miljöproblem som har att göra med storlek och tillväxt ytterligare förstärks. Detta ställer krav på miljövårdande insatser.

För det rörliga friluftslivet finns goda förutsättningar ilänets samtliga .] kommuner. En förutseende planering i länets större tätortsområden är dock nödvändig för att de närliggande rekreationsområdena skall kunna behållas intakta inför trycket av exploatering i olika former. Värdefull " åkermark bör även undantas från exploateringen.

Länsstyrelsen har bedömt att det på regional nivå kan bli aktuellt med . sammanställningar och utvärderingar av förutsättningarna för etablering av miljöpåverkande industri. Dessa utvärderingar bör ske med hänsyn ;. bl.a. till omgivningspåverkan, sysselsättningsaspekter och etablerings- '; kostnader. Kommunerna har ansökt om statliga medel för att i samråd ' med länsstyrelsen närmare studera tänkbara lägen. Länsstyrelsen anser i det angeläget att kommunerna beviljas ansökta medel för dessa studier.

| 22.1.3 Miljö och naturresurser * i l , i % n li ? l l i i i 4

22.2. Regional struktur

22.2.1. Riksdagens beslut är 1972

I den regionala utvecklingsplanen för riket som riksdagen beslutat om år 1972 har länsstyrelsens förslag ilänsprogram 1970 till ortsklassifice- ring med vissa modifieringar legat till grund för en plan för utveckling av den regionala strukturen.

De olika ortstyperna är storstadsområden, primära centra, regionala

centra och kommuncentra. Kartan på sid. visar den regionala strukturen i Västernorrlands län enligt riksdagsbeslut år 1972.

22.2.2 Sammanfattande karaktäristik av hur olika centra i länet fyller sina funktioner i den regionala strukturen

Sundsvall/Timrå fyller väl sin funktion som primärt centrum i länet. Även i ett större sammahang har Sundsvall /Timrå betydande inflytande över stora delar av Norrland. Serviceutbudet i Sundsvall/Timrå överträf- fas endast av storstadsregionernas. Icke desto mindre har sysselsättnings- utvecklingen under senare tid inneburit att även här finns en betydande undersysselsättning. Arbetsmarknaden är trots sin storlek inte tillräckligt mångsidig. Bland annat mot bakgrund av redan inträffade och förväntade strukturella förändringar i regionens industri är behovet av nya arbetstill- fällen inom industrisektorn påtaglig. För att uppnå en önskvärd och ökad differentiering av arbetsmarknaden är det också angeläget att den av U 68-beredningen föreslagna högskoleutbildningen snarast kan påbörjas.

Länets regionala centra fyller idag väl sina funktioner. På längre sikt föreligger dock risk för att underlaget för regional service i Ånge, Kramfors och Sollefteå kan komma att bli bristfälligt. Särskilda insatser krävs därför för att tillföra dessa regioner ökad sysselsättning för att säkra befolkningens berättigade krav på tillgång till regional service. Länsstyrelsen bedömer förutsättningarna härför som goda. Samtliga regionala centra fyller högt ställda krav på tillgång till stabil arbetskraft, markresurser, kommunikationer och miljö i vid bemärkelse.

22.2.3. Remissinstansernas synpunkter samt länsstyrelsens förslag

Primära och regionala centra

Örnsköldsviks kommun hävdar i yttrande över förslag till länsprogram att Örnsköldsvik bör vara ett primärt centrum. Samma synpunkter framförs av Örnsköldsviks fackliga centralorganisation, länsarbetsnämn— den och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Som skäl härför har remissorganen bl. a. anfört följande.

— avvikelse från principen om endast ett primärt centrum ivarje län har skett

-- Örnsköldsvik och dess omland utgör en väl avgränsad region vad beträffar arbetsmarknad, service m. m. —— Örnsköldsviks centrala delar är ett av norra Sveriges bäst industrialise- rade områden med flera mycket stora och expansiva industrier .-. kommunen är befolkningsmässigt landets största regionala centrum

kommunen kan lätt hamna på mellanhand jämfört med Sundsvall, Timrå och Umeå.

Med beaktande av anvisningarna till länsplanering 1974, regeringens proposition och riksdagsbehandlingen av propositionen har länsstyrelsen inte funnit anledning att föreslå någon förändring i planen för den regionala strukturen vad avser primära och regionala centra. Länsstyrel-

sen anser att Örnsköldsviks funktion i den regionala strukturen närmast är att jämföra med kriterierna för regionala centra. Kommunen kan inte sägas hysa funktioner som gör den till centralort för länet eller en landsdel. Ej heller är den centrum för kommunikationerna i länet eller en landsdel.

Sundsvalls och Timrä kommuner som ett primärt centrum

I planen för den regionala strukturen utgör Sundsvalls och Timrå kommuner ett primärt centrum. Kuststräckan från Sundsvalls centrum och ca två mil ivardera riktningen utgör i stort sett ett sammanhängande urbant område. Befolkningen i området uppgår till ca 97 000 personer, varav ca 39 000 förvärvsarbetande.

Vid överläggningar mellan länsstyrelsen och de båda kommunerna framkom att en funktionsuppdelning är svår att diskutera i detta område eftersom det utgör ett enhetligt arbetsmarknads- och bostadsområde. En gemensam bedömning är dock att det är önskvärt och att det finns goda förutsättningar att differentiera och öka industrisysselsättningen i Timrå.

Länsstyrelsen anser att det påbörjade samarbetet mellan de båda kommunerna bör fortsätta och intensifieras såväl rörande översiktlig som mer detaljerad ekonomisk och fysisk planering.

.. ._-.._ at ”m.m..—a- w-....-

Komrnundelscentra

mr_- &.

De förslag till kommundelscentra (serviceorter i glesbygd) som länsstyrelsen redovisat i länsprogram 1970 och i planeringsunderlaget till länsplanering 1974 har i allmänhet accepterats av kommunerna.

Inom Kramfors kommuns östra del finns fem markerade tätorter, Herrskog, Nordingråvallen, Mjällom, Sundbron och Docksta. Kramfors kommun har i sitt yttrande över planeringsunderlaget ansett att förslaget om Nordingråvallen som kommundelscentrum bör bli föremål för fortsatt diskussion. Vid överläggningar mellan kommunen och länsstyrel- sen framkom att Nordingråvallen är den lämpligaste orten för service- stödjande åtgärder i kommunens östra glesbygdsbetonade del. Länsstyrel- sen har också föreslagit Nordingråvallen som knutpunkt för den regionala trafiken till och från Örnsköldsvik och Härnösand. 3

Örnsköldsvik har ett mycket vidsträckt och glest befolkat inlandsorn— råde framför allt i Anundsjö, Björna och Trehörningsjö f. d. kommuner. Kommunen har i sitt yttrande över planeringsunderlaget närmare berört dessa förhållanden samt föreslagit åtgärder för att förbättra situationen för befolkningen i området. Som kommundelscentra har kommunen föreslagit Bredbyn/Mellansel, Solberg och Björna/Långviksmon/Treliör— ningsjö. Även de fackliga organisationerna iområdet har i yttrande berört problemen.

Mot bakgrund av dessa förhållanden föreslog länsstyrelsen i länspro— gram 1970 tre kommundelscentra (serviceorter i glesbygd) i området. Länsstyrelsen vill benämna dessa orter Bredbyn, Solberg och Långviks— mon/Trehörningsjö.

___—1... m lammen-m:. -— _ jr.-un m

Trehörningsiö/ . Långviksmon

Ramsele .

Örnsköldsvik

Kramfors _ . JNordingråvullen * . . .

Sundsvall

Svart färg

0 50 100 km Röd färg l_|_i_i_l_l_.__l

Fig. 22:l Regional struktur, Västernorrlands län

I övriga kommuner i länet har länsstyrelsens förslag till kommundels- centra (serviceorter i glesbygd) inte mötts av några erinringar i inkomna remissvar över planeringsunderlaget.

Den regionala strukturen enligt prop. 1972:1] ] samt länsstyrelsens förslag till kompletteringar åskådliggörs ifig. 22:I.

22.3. Planeringsniva

22.3.1. Planeringsnivåer för kommunerna enligt länsstyrelsens beslut är 1974

I den av riksdagen antagna prop. 1972:111 finns angivet planeringstal uttryckta som befolkningsramvärden för varje län är 1980. I Västernorr- lands län är befolkningsramen 260 OOO—270 000 personer, vilket kan jämföras med länsstyrelsens målsättning i länsprogram 1970, där plane- ringstalet angivits till 281 000 personer.

Befolkningsutvecklingen under perioden 1970—1974 samt planerings- talen för åren 1980 och 1990 framgår av tab. 22.2.

22.3.2. Remissorganens förslag

l tab. 22.'l redovisas remissorganens förslag till planeringsnivåer 1980 och—1990.

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974

Tab. ZZJI Remissorganens förslag till planeringsnivå

Kommun 1980 1990 Ånge 14 000 14 000 Sundsvall 98 000 - Timrå 21 300 24 700 Härnösand 29 000 — Kramfors 29 000 — Sollefteå 27 000 - Örnsköldsvik 62 000 63 000 Länet 280 300

22.3.3. Kommunalekonomiska förutsättningar

Fem kommuner, Ånge, Sundsvall, Timrå, Kramfors och Örnsköldsvik, har i varierande omfattning bedömt effekterna på den kommunala ekonomin av den planeringsnivå som kommunen förordar samt av länsstyrelsens prognos och planeringsnivå enligt det fastställda regional- politiska handlingsprogrammet. Bedömningarna har skett med utgångs- punkt i KELP, kommunala bostadsbyggnadsprogram m. m. Gemensamt för samtliga fem kommuner är att en sjunkande folkmängd medför en utdebiteringshöjning.

22.3.4. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Med utgångspunkt från länsstyrelsens reviderade befolkningsprognos, remissorganens förslag och kommunalekonomiska bedömningar föreslår länsstyrelsen planeringsnivåer år 1980.

Inom det intervall 267 OOO—283 000 invånare, som länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer innebär, ligger summan av kommunernas förslag till planeringsnivåer enligt tab. 22.2.

För att nå medelvärdet i intervallet eller planeringstalet 275 000 invånare år 1980 skulle utöver den reviderade sysselsättningsprognosen krävas ytterligare 2 000 arbetstillfällen i länet. Länsstyrelsen vill kraftigt understryka nödvändigheten av att länet kan tillföras arbetstillfällen i sådan utsträckning att planeringstalet om 275 000 invånare kan uppnås i början av 1980-talet.

De alltmer försämrade åldersstrukturen samt en fortsatt undersyssel- sättning innebär att kraftig folkminskning inte kan undvikas under 1980-talet om inte fler arbetstillfällen kan skapas i länet. För att få till stånd en mer gynnsam åldersammansättning är det också nödvändigt med en inte oväsentlig inflyttning till länet under resterande delen av 1970-talet och början av 1980-talet. Länets folkmängd år 1980 borde uppgå till 300 000 om antalet invånare i åldrarna 65 år och äldre skulle motsvara riksgenomsnittet. Andelen av befolkningen som enligt progno- sen för år 1980 är 50 år och äldre framgår av fig. 2212.

j_mhdmmwm* Ja.—..._...-

.T:*:_.V. fyran-u.. r... :; __ Am..; R...”; £5*lum*_ ;

Tab. 22.2 Befolkning,

Kommun

Ånge Sundsvall Timrå Härnösand Kramfors Sollefteå Örnsköldsvik

Summa länet

prognos och planeringsnivå för Västernorrlands län

Faktisk

befolkning

1970

15 052 90 896 17 811 27 057 29106 27 554 60521

1974

14 092 93 368 18404 27 149 28178 26 265 60152

Befolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut

1980

Prognos, läns- planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990 1980

19901

12 500— 13 500 96 OOO—100 000 18 500— 19 500 27 000- 28 000 27 000— 28 000 24 500— 25 500 58 000— 62 000

13 480 97 280 18 590 27 790 27 770 25 510 59 420 12 100 100 400 18 000 28 300 25 700 25 400 58 000

13 5004 14 500 95 OOO—101000 18 500— 20 500 27 500— 28 500 28 000— 29 000 25 500— 26 500 59 000— 63 000 14 200— 14 800 99 OOO—103 000 20 100— 20 900 27 900— 29 100 28 400— 29 600 26 000— 27 000 61 700— 64 300

267 997 267 608 263 550—276 500 269 840 267 900 267 OOO—283 000 277 300—288 700

Länsram enligt prop. 1972:111

Förslag till länsram

enligt länsplanering 1974

260. OOO—270 000 267 OOO—283 000 277 300—288 700

' lntcrvallet år uträknat med ett medelvärde som motsvaras av det högre värdet i 1980 års planeringsnivå

För att både uppnå länsstyrelsens primära målsättning om en höjning av sysselsättningsnivån så att den ärjämförbar med rikets och planerings- nivån 275000 invånare krävs att totalt 7 500 arbetstillfällen utöver näringslivsprognosen tillföres länet.

Bedömningen av utvecklingen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet blir med nödvändighet mycket osäker. 1 inkomna remissvar över planeringsunderlaget är det bara en kommun som angett prognos— värden för 1990 och endast tre kommuner som föreslagit planeringstal för samma år. Utvecklingen under senare hälften av 1980—talet är mycket beroende av om planeringsnivån för år 1980 om 275 000 invånare kan uppnås i början av decenniet.

22.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

22.4.1. Utvärdering av hittillsvarande regionalpolitiska medel

Hittillsvarande regionalpolitiska stöd har haft gynnsam effekt i så motto att det bidragit till att reducera befolkningsminskningen i länet. Den absoluta effekten kan ej anges då konsekvenserna vid alternativet "inga åtgärder” är svåra att bedöma.

Det framstår också som helt klart att stödet ej varit tillräckligt för att förhindra för samhällets struktur allvarliga flyttningsrörelse både från länet och inom länet. Stödberättigade industriföretag har i stor utsträck- ning utnyttjat de stödmöjligheter som ges i form av lokaliseringsstöd m. m. Flera företags fortsatta expansionsmöjligheter är emellertid begrän- sade av flera skäl bl. a. marknadsförutsättningarna och företagens administrativa nivå. Det senare är speciellt uttalat hos mindre företag. Detta förhållande måste beaktas när det gäller bedömningen av den fortsatta utvecklingen och de insatser som bör göras för styrning av denna.

Den övervägande delen av lokaliseringsstödet har utgått till inom länet befintliga företag. Av den totala sysselsättningseffekten genom lokalise- ringsstödet har cirka 30 % — motsvarande 1 400 personer & tillskapatsi nyetablerade företag. Styrning av nya företag till länet i samband med ianspråktagande av investeringsfondmedel har skett i anmärkningsvärt liten omfattning vid jämförelse med övriga skogslän. De totalt ianspråk- tagna medlen ur investeringsfonder för projekt i länet har varit omfattande men även här har länets ogynnsamma industristruktur medfört negativ sysselsättningsutveckling i många fall.

En ökad nyetablering av företag i länets svaga delar är en nödvändighet för att lösa sysselsättningsproblemen. Enbart en utveckling av befintliga företag kommer att verka förstärkande på obalansen mellan olika regioner inom länet.

Förutom en förbättring av stimulansåtgärderna för nyetablering av företag torde en starkare central styrning vara nödvändig för att uppnå en radikal förändring i detta avseende. Länsstyrelsen har därför i princip tillstyrkt de förslag till regionalpolitiska styrmedel som framlagts i

utredningen Regioner i samverkan (SOU 1974182 styrmedelsutred- ningen).

22.4.2. Förslag till åtgärder

_ En kraftigt ökad styrning av nyetablerande verksamheter till länet. Vid frisläppande av investeringsfonder till företag som arbetar i mera överhettande regioner i landet bör Västernorrlands län presenteras som etableringsområde. Det är rimligt att de vinstmedel som genereratsi skogslänen i största möjliga utsträckning också investeras där. De s. k. särskilda investeringsfonderna bör också kunna vara ett instrument för regionalpolitisk styrning.

— En ökad styrning av nya verksamheter A liksom en fortsatt ökad tillväxt av de befintliga företagen — underlättas om en förstärkning av det regionalpolitiska stödet sker. Med hänsyn till att sysselsättnings— ökning eftersträvas bör arbetskostnaderna vara lämplig bas för kost— nadsreduktion. Detta kan ske genom en utökning av sysselsättnings- stödet, varvid både årsstödens storlek och den tid under vilket stödet utgår nyttjas. Vid nyetableringar eller större expansioner hos befintliga företag bör förhöjt sysselsättningsstöd kunna utgå med hänsyn till de större organisationskostnader som uppstår i sådana fall. Även företag inom allmänna stödområdet bör kunna erhålla sysselsättningsstöd i sådana fall.

,, En översyn av gränsen mellan allmänna och inre stödområdet bör ske. I enlighet med länsstyrelsens tidigare uttalanden iflera sammanhang bör de inre delarna av Örnsköldsviks kommun tillföras det inre stödområdet.

— Länsstyrelsen föreslås få beslutsrätt i lokaliseringsstödärenden där stödunderlaget ej överstiger 2 milj. kr. — Köp av konsulttjänster för försäljnings- och lönsamhetsbefrämjande insatser liksom för upprättande och införande av administrativa kontroll— och styrsystem bör kunna ingå i stödunderlag för bidrag och lån. En regional handläggning förordas och länsstyrelserna bör tillföras medel härför med en viss andel av beviljat lokaliseringsstöd i länet för investeringar i byggnader och maskiner. — Det regionalpolitiska transportstödet föreslås förbättrat. Målet bör vara att höja bidragsandelarna till minst den nivå som ger samma stödeffekt som vid transportstödets inrättande. - Kraftigare stimulansåtgärder för flyttning av yrkesutbildad arbetskraft vilken anställs vid företag inom stödområdet. — Uppförande av statligt industricentrum i nästa utbyggnadsetapp bör i första hand ske i Ånge. - Statsbidrag bör i särskilda fall kunna utgå till kommuner som i regionala centra och kommundelscentra i inre stödområdet vill uppföra eller iordningställa industrilokaler. ,, Länsstyrelsen föreslår att skattekraftsgarantin i Ånge höjs frånlOO % till 120 %, som gäller i angränsande kommuner i Jämtlands län.

— Länsstyrelsen föreslår att såväl Örnsköldsviks som Kramfors kommu- ner erhåller en skattekraftsgaranti motsvarande 115 % av riksgenom- snittet.

22.5. Arbete

22.5.1. Sysselsättningsutveckling Sysse[sättningsurvecklingen I 965 — 1 9 70

Antalet förvärvsarbetande i Västernorrlands län minskade under sista hälften av 1960-talet från 112 900 personer år 1965 till 106 100 personer år 1970, dvs. med 6 800 personer. Detta innebär en relativ minskning med 6%, vilket kan jämföras med en ökning för riket som helhet om nära 2 %. Sysselsättningsminskningen var störst inom jord- och skogsbruk där antalet förvärvsarbetande reducerades med nära 40 %. En nedgång i storleksordningen 4—10% inträffade inom tillverkningsin— dustri, byggnadsindustri, varuhandel, samfärdsel samt privata tjänster. Den enda näringsgren för vilken sysselsättningen ökade var offentliga tjänster där antalet sysselsatta steg med över 25 %.

Med undantag för Sundsvall minskade antalet förvärvsarbetande i samtliga kommuner under perioden 1965—1970. Minskningen var störst i Sollefteå kommun där sysselsättningen gick ner med över 2 500 personer utgörande 1/5 av de förvärvsarbetande år 1965. Ökningen i Sundsvall uppgick till 1 700 personer eller knappt 5 %.

Bedömning av sysselsättningsutvecklingen under perioden 1 9 70—1980

Enligt prognosen kommer antalet förvärvsarbetande att uppgå till totalt 106 500 år 1980 vilket är en i stort sett oförändrad sysselsättning jämfört med år 1970.

För näringsgrenarna jord- och skogsbruk, byggnadsindustri, varuhan- del, samfärdsel och privata tjänster beräknas en minskning ske under perioden. Av den sammantagna minskningen för dessa näringsgrenar om

Tab. 22.3 Sysselsatta [ Västernorrlands län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Ånge 6 327 5 127 4 600 4 680 Sundsvall 38 656 40 400 42 500 44 550 Timrå 5 969 5 089 5 100 5 370 Härnösand 11576 11404 11550 12 200 Kramfors 12 362 10 692 10150 10 290 Sollefteå 12 590 10 046 9 650 9 990 örnsköldsvik 25 446 23 372 22 950 23 070

Summa länet 112 926 106130 106 500 110150

— :m __;tm—rw—n _... -._:- -

x_nf_

.. .- —__ir_— =.- _;

6 550 personer svarar jord- och skogsbruk samt byggnadsindustri tillsammans för 90 %. För de tre övriga av dessa näringsgrenar förutses således endast en marginell nedgång.

lnom tillverkningsindustrin beräknas en sysselsättningsökning med 7 % motsvarande 2 000 personer. För den offentliga sektorn väntas ett utökat personalbehov med 25 % motsvarande 5 000 personer.

22.5.2. Förslag till åtgärder Jordbruk

Gjorda prognoser för produktionsutvecklingen ijordbruket inom länet tyder på en något ökad produktion fram till år 1980. Länsstyrelsen ser det som angeläget att denna positiva utveckling kan fortsätta. Ur produktions- och sysselsättningssynpunkt är det vidare angeläget met en intensifierad produktion på alla ekonomiskt användbara arealer och att så stor andel av arealen som möjligt bildar underlag för arbetsintensiv animalieproduktion.

Med beaktande av de prognoser och förslag för jordbruken som redovisats i länsstyrelsens förslag till länsprogram, samt de förslag som kan komma att lämnas av 1972 års jordbruksutredning och 1974 års

jordförvärvslagsutredning, synes förutsättningarna för länets jordbruk goda.

Åtgärder

_ Möjligheterna att få statligt stöd till investeringar i jordbruket, i alla bygder där acceptabel inkomst erhålls från kombinerade jord- och skogsbruksföretag, bör ökas. — En förändrad marklagstiftning bör genomföras som underlättar för aktiva lantbrukare att bli ägare av mark, som nu brukas extensivt eller arrenderas ut av t. ex. dödsbon och utbor.

— Resurserna för rådgivning till jordbruket bör ökas, speciellt vad avser animalieproduktionen. — Extra pristillägget på jordbruksprodukter i norra Sverige bör indexreg- leras.

— För jordbruksproduktion lämplig mark bör bevaras som sådan, där inte tvingande skäl till annan användning föreligger. Detta bör uppmärk- sammas av kommunerna i den fysiska planeringen varvid lantbruks- nämndens åkergradering utgör ett värdefullt underlag. — Försöksverksamheten med landskapsvård i odlingsbygd bör snarast permanentas och byggas ut. Därvid bör stöd i första hand lämnas till utvecklingsbara jordbruksföretag för brukande av arealer som är känsliga ur landskapsvårdssynpunkt och som normalt inte är lönsamma att bruka. Rationaliseringsstödet och landskapsvårdsstödet bör därvid samordnas organisatoriskt i så stor utstrcäkning som möjligt. A Ett sammanhållet jordbruksprogram, där struktur-, produktions-,

sysselsättnings- och landskapsvårdsaspekterna belyses bör utarbetas för länet.

Skogsbruk

Länsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsens prognos för skogsbruken pekar på en sysselsättningsminskning i länet med ca 1600 personer under 1970-talet, en minskning som främst kan hänföras till länets inlands- och glesbygdsområden. I Västernorrlands län, liksom på andra håll i landet, räknar man också med en nedgång av den totala avverkningsvolymen i framtiden. En intensivare skogsvård med olika tillväxtbefrämjande åtgärder kan motverka denna nedgång. På kort sikt kan sådana insatser

också ge positiva sysselsättningseffekter. |

I tl 1

Å [gärder

— Det statliga stödet till skogsvårdande åtgärder bör förstärkas efterhand som erfarenheter av stödformen erhålls. Det är vidare angeläget att skogsvårdsstyrelsen ges ytterligare personella resurser bl. a. för uppfölj- ningsåtgärder och rådgivning. —— En fortsatt aktivering bör göras av bondeskogsbruket för att öka avverkningen främst av den minst produktiva skogen. _ En intensifierad omarrondering, som normalt leder till större och mer sammanhängande enheter, bör ske. Resurstillskott för detta ändamål bör tillföras länet motsvarande ca 100 000 kr./år under en försöks— period av fem år. — Ändrad marklagstiftning, som underlättar omarronderingen och som » främjar att skogsmarken tillförs aktiva brukare, bör komma till stånd.

Yrkesfiske

[ länet fanns enligt 1973 års fiskeinventering 108 yrkesfiskare och 124 1 binäringsfiskare, vilket innebär en minskning med 342 fiskare sedan är 1 1960. Medelåldern är hög och rekrytering av nya fiskare förekommer i 1 obetydlig omfattning. Länsstyrelsen anser att starka regionalpolitiska, ! sociala, beredskapspolitiska och miljömässiga skål talar för att särskilda å åtgärder vidtas från samhällets sida för att bryta den nedåtgående trenden * för yrkesfiskets lönsamhet och omfattning. 1

Åtgärder

—— Särskilt prisstöd bör utgå på all inom Norrland levererad fisk. ] Utgående pristillägg bör därvid indexregleras. - Regionalpolitiskt stöd bör utgå till gemensamma anläggningar för fiskets behov såsom fiskberedningslokaler, kajanläggningar m. m.

Industri Kemisk industri

Beslut bör fattas om utveckling av ett petrokemiskt centrum i Västernorrlands län. I det första steget, som kan inledas omedelbart, bör ansträngningarna inriktas mot en utveckling av kemisk-tekniska och plasttillverkande företag som bearbetar petrokemiska basprodukter till slutprodukter. Vidare bör en utvecklingsenhet med uppgift att medverka till vidgad kunskap om de kemisk-tekniska råvarornas användning, utvecklingspotential m. m. förläggas till länet. I det andra steget, som kan påbörjas omkring år 1978, bör delar av överskottsproduktionen från krackeranläggningarna i Stenungsund vidareförädlas i länet. Landets första anläggning för framställning av syntetiskt gummi borde då kunna förläggas till länet. I det tredje steget, som kan påbörjas under senare delen av 1980—talet, bör en fortsatt integration bakåt i produktionskedjan genomföras varvid en krackeranläggning uppförs. En utredning som närmare utvecklar länsstyrelsens förslag om petrokemiskt centrum i Västernorrlands län pågår.

Verkstadsindustri

[ länsstyrelsens egen studie av länets verkstadsindustri (april 1975) ges förslag för branschens utveckling. Bl. a. undersöks nu möjligheterna att bilda en samarbetsorganisation för marknadsföring av kapaciteten hos länets verkstadsföretag.

Aluminium

En referensanläggning för aluminium bör byggas i länet. Anläggningen borde kunna utnyttjas för att vidga intresset för vidareförädling av aluminium inom länet och ge produktions- och utvecklingsservice till intresserade företag. Länsstyrelsen utreder för närvarande denna fråga och beräknar kunna redovisa resultatet under hösten 197 5.

Skogsindustri

Länsstyrelsen anser att skogsnäringens vidare utveckling i länet är väsentlig för att sysselsättningen inte ytterligare ska minska. Insatser krävs därför på flera områden. Industrins tillförsel av råvara från andra delar av landet får inte äventyras. Utbytet i avverkningsledet måste höjas och tillväxtfrämjande åtgärder är angelägna. En ökad vidareförädling och satsning på nya produktområden är i hög grad önskvärd.

Intensift'erade mineralogiska undersökningar

i En storregional geokemisk undersökning bör genomföras i Västernorr- lands och Jämtlands läns urbergsområden och ett 5-årigt ramprogram,

som omfattar även fortsatta undersökningar av konstaterade förtät— ningar, bör upprättas.

— De geologiska och ekonomiska förutsättningarna för etablering av enhet för exportinriktad utvinning av krossat ballastmaterial i Väster- norrlands län bör utredas.

— En inventering av industrimineral bör ske i Västernorrlands län dels med avseende på mineral som kan nyttjas av inom länet befintliga företag dels också sådana där förutsättningar för framtida industriellt nyttjande kan finnas. — En länsgeologtjänst — försöksvis under 5 år — inrättas i Västernorr- lands län för att samordna dessa undersökningar inom länet.

Sysselsättning i inlandet

Som framhållits i tidigare avsnitt är länets sysselsättningsproblem särskilt svåra i inlandet. Erfarenheterna har visat att de hittillsvarande regionalpolitiska stödåtgärderna inte annat än marginellt kunnat påverka den negativa utvecklingen i dessa områden. Länsstyrelsen föreslår därför att en arbetsgrupp inrättas vars arbetsuppgifter blir att framlägga konkreta åtgärdsförslag till lösandet av inlandets sysselsättningsproblem.

!" l l &

22.6 Service 22.6.1 Utbildning

.,... ,: _ __

Liksom i landet i övrigt söker sig ungdomen på gymnasieskolan i ökande grad till direkt yrkesinriktade utbildningar. De mera teoretiskt inriktade utbildningarna har av olika anledningar förlorat en del av sin dragningskraft. 1 Västernorrlands län finns numera inte fullt en sökande per elevplats till tre-åriga utbildningar men bara en sökande per två elevplatser till två-årig ekonomisk och två-årig teknisk linje. Däremot har intresset ökat för distributions— och kontorsutbildning, konsumtionsut- bildning samt verkstadsteknisk och bygg- och anläggningsteknisk utbild- ning. Den minskande tillströmningen till tre- och fyra-åriga utbildningar, främst naturvetenskaplig och teknisk linje, medför allvarliga konsekven- ser både i form av minskad tillgång på ungdom med dessa baskunskaper och av outnyttjade resurser inom gymnasieskolan.

På högskolesidan väntas länet få ökade resurser genom det förslag om ny högskola i Sundsvall/Härnösand som regeringen presenterat i mars 1975. De speciella förutsättningar som länet har bör då tas tillvara.

nin-ma

_mtrnv44 .n=..

”3 .a. ...—.

Förslag till åtgärder

— För gymnasieskolan bör utvecklingen i riktning mot en ökad utbild- ningsvolym på de direkt yrkesutbildande linjerna fortsätta. Ökningen bör bedömas utifrån elevernas val och näringslivets behov. Gymnasie- skolan i Ånge bör förstärkas med elever som förenar studierna med träning i orienteringslöpning och skidorientering.

— Enligt riksdagens beslut kommer högskoleutbildningen i Sundsvall- Härnösand att byggas ut enligt U 68-beredningens förslag. Länsstyrel- sen anser därvid att stommen bör utgöras av den naturvetenskapliga/ tekniska, de pegagogiska och ekonomiska/administrativa områdena. - Länets resurser inom pedagogiska och estetiska linjer bör tas tillvara och vidareutvecklas, vilket bl.a. förutsätter att lärarhögskolan i Härnösand, finns kvar, att en högre specialkurs vid musikgymnasiet i Härnösand byggs ut samt att en treårig musikhandledarutbildning inrättas vid Kapellsbergs musikskola i Härnösand. — En kombinationsutbildning i produktionsteknik och en YRK-kurs i byggnadsadministration bör inrättas i Sundsvall hösten 1975. -— Försöksverksamhet med YTH-utbildning inom verkstadsteknik och pappers- och pappersamasseindustri bör snarast inrättas i Sundsvall. — Resurserna vid civilförsvars- och biståndsutbildningen på Sandö bör ingå i länets högskola.

22.6.2. Hälso- och sjukvård och annan social service Hälso- och sjukvård Målsättning

Vid landstingets höstmöte år 1974 antogs en ny sjukvårdsplan för tiden fram till år 1985. Planen innebär istort en omstrukturering från sluten somatisk akutsjukvård mot öppen vård samt en ökad satsning på långtidsvård och psykiatrisk vård.

Den öppna läkarvården har i huvudsak planerats genom att en ambitionsnivå har satts som mål. Antalet öppenvårdsbesök per invånare och år har således för år 1985 satts till 3,1, vilket bör jämföras med dagens situation med 1,9 besök per invånare och år. I dessa besök ingår ej primärkommunernas och företagshälsovårdens behov av allmänläkarresur- ser.

Även distriktsvården bör förstärkas något bl. a. som en följd av den ökade öppenvårdsvolymen. Inte minst ökad hälsovård i framtiden talar för en viss ökning.

För den somatiska korttidssjukvården har beräknats ett behov av 5,4 vårdplatser pr 1 000 inv. (nuläge, 6,1). Detta platsantal exkluderar rehabilitering, intensivvårdsplatser, observationsplatser, patienthotell- och konvalecentplatser m.m. Ett ökat utbud av efterfrågad primärsjukvård och förebyggande sjukvård bör medföra att den slutna sjukvården avlastas. Detta talar för att en viss reducering av den slutna akutsjukvår- den bör kunna ske till förmån för annan sjukvård.

Inom den slutna psykiatriska vården planeras en reducering av antalet vårdplatser pr 1 000 invånare från nuvarande 4,2 till 2,9 exkl. psykogeria- trik. En ökad satsning ske inom den öppna vården.

Den slutna somatiska långtidssjukvården inkl. psykogeriatrik planeras öka från nuvarande 5,9 till 7,3 vårdplatser pr 1 000 inv. Omräknat på befolkningen - åldrarna 70 år och äldre innebär detta att vårdplatsantalet pr 1 000 individer nu är 58 och planeras öka till 61.

Förslag till åtgärder

För att uppnå de mål som uppställs planerar landstinget följande

förändringar:

Nedläggning av Själevads sjukhem sker samtidigt som motsvarande platsantal tas i bruk i renoverade lokaler vid Örnsköldsviks gamla sjukhus. Samtidigt sker en successiv utökning inom den öppna vården. Successiv förstärkning av allmänläkarvården under hela planeringspe- rioden i Sundsvalls och Timrå kommuner.

En successiv reducering vid Härnösands sjukhus inom medicin och kirurgi med totalt 60 vårdplatser sker samtidigt med en viss omfördel- ning av patienter från Kramfors kommun mot Sollefteå sjukhus. Vid sjukhuset/sjukhemmet i Härnösand inrättas samtidigt en akutpsykiat- risk klinik för hela Ådalsområdet. Den öppna vården inom Härnösands förvaltningsområde förstärks. En successiv reducering vid Sollefteå sjukhus inom medicin och kirurgi samt nuvarande utredningsavdelning med totalt 55 vårdplatser. Dess- utom smärre reduceringar inom barnmedicin och kvinnokliniken. Samtidigt beräknas en viss ökning ske av den somatiska långtidssjuk- vården. En viss förstärkning sker av den öppna Specialistvården vid sjukhuset. För Örnsköldsviks sjukhus planeras i samband med färdigställandet av GH-flygeln en successiv reducering inom medicin-, kirurgi— och öronklinikerna med totalt 45 vårdplatser. Därtill kommer smärre reduceringar inom kvinnokliniken. Nytt sjukhem för långtidssjukvård tillkommer. En betydande förstärkning av långtidssjukvården i Medelpad. En successiv omstrukturering under hela planeringsperioden av den psykiatriska vården, vilket också inkluderar ett överförande av i första hand geriatriska platser vid Sidsjöns och Gådeå sjukhus till den somatiska långvårdssektorn. Västhagens sjukhem avvecklas med in- flyttningen av akutpsykiatrin i det nya sjukhuset. Successivt tillskott av öppen specialistläkarvård under framför allt senare delan av planeringsperioden, både vid och utanför sjukhusen.

Åldringsvård

Målsättning

Det finns ingen formell och i författningstext reglerad målsättning som preciserar omfattningen av åldringsvården i kommunerna. Däremot har socialstyrelsen gett vissa rekommendationer till kommunerna rörande bl. a. platsantal inom den institutionella åldringsvården. Dessa rekom- mendationer har tidigare varit att det bör finnas plats på ålderdomshem för 10 % av kommunernas invånare i åldersklassen 70 år och äldre. Enligt socialstyrelsens senaste rekommendationer bör det finnas plats för 5 % av åldringarna (70—W år) på ålderdomshem, 5 % i servicehus och 2 % på långtidssjukhus.

Förslag till åtgärder

— Servicehus med lägenheter för åldringar och handikappade bör byggas i flera orter i länet.

— Dagcentral för åldringar och handikappade bör finnas i flera orter i länet.

l — Jourverksamheten bör upporganiseras i de kommuner som ej har sådan

verksamhet.

— Fritidsverksamheten bör byggas ut i Sundsvalls och Örnsköldsviks kommuner.

22.6.3. Kommunikationer Regionala trafikplanen

Länsstyrelsen redovisade redan i november 1974 den regionala trafikplaneringen till regeringen (kommunikationsdepartementet). Plane- ringen utmynnade i ett förslag till plan för den regionala trafiken, dvs. den kollektiva persontrafiken samt godstrafiken mellan ett läns kommun— centra och mellan dessa och angränsande läns kommuncentra. De förslag som lämnades i planen berörde busstrafiken, järnvägen, vägarna, lastbils- trafiken, hamnarna samt flyget. Förslagen ingår också som en del i länsprogrammets åtgärdssamling.

Förslag till åtgärder

— För den kollektiva persontrafiken bör ett regionalt stomlinjenät utformas som bättre anpassas till resebehoven, som reducerar restider- na och som ger vissa nya resmöjligheter. Samordningen med den lokala och den långväga trafiken bör förbättras. — Tågtrafiken bör behållas oförändrad och där tågförbindelser finns ska dessa i första hand utnyttjas i det regionala stomlinjenätet. Fortsatt persontrafik med tåg förordas därmed på Forsmo—Hotingbanan. — I anslutning till godstrafikfrågorna föreslår länsstyrelsen att Sundsvall/ Timrå klassificeras som ett primärt transportcentrum samt att det prövas om också Örnsköldsvik kan klassificeras som ett sådant. Som sekundära transportcentra föreslår länsstyrelsen Ånge, Härnösand, Kramfors och Sollefteå

— Gemensamma terminalsystem bör eftersträvas i de delar av länet där dessa är bristfälliga, för att nå ett högre kapacitetsutnyttjande och bättre service. Detta gäller i första hand Ånge, Kramfors och Sollefteå där behov av ett rationellare lastbilsterminalsystem finns. — För att underlätta främst den omfattande godstrafiken, inte minst på sekundär- och tertiärvägnätet, är en upprustning av länets hela vägnät angelägen. Detta kräver en totalproduktion motsvarande 70—75 milj. kr./år. — Länsstyrelsen ansluter sig till principen att en ökad andel av godstransporterna bör tillföras järnvägen, vilket dock förutsätter att vissa kapacitetshöjande investeringar görs på det nuvarande bannätet

och att industrins behov av spåranslutningar tillgodoses. Angelägna åtgärder är därför enligt länsstyrelsens mening anläggande av dubbel- spår Ånge-Bräcke och industrispår mellan örnsköldsvik och Husum samt upprustning av bandelen Forsmo-Hoting till 20 tons axeltryck. - Godsmängd och godsstruktur i Ådalen motiverar att en gemensam vinterskeppningshamn utses även i detta område. (Denna fråga kommer att närmare utredas). — Som ett led i den pågående tillväxten av fraktflyget anser länsstyrelsen att Sundsvall/Härnösands flygplats, Midlanda, bör utvecklas till knut- punkt för hela Norrland. Förslaget syftar bl. a. till att öka underlaget

& i ! i

för trafik med speciella fraktflygplan. ' 22.6.4 Bostäder Läget på bostadsmarknaden

Det omfattande bostadsbyggandet inom länet under senare år har resulterat i att det i huvudsak uppstått balans i flertalet orter när det gäller behovet av lägenheter i flerfamiljshus. Däremot råder fortfarande stor efterfrågan på småhus, framför allt i de större centralorterna. Detta har inte minst kommit till uttryck vid förekommande försäljningar, där »: köpeskillingarna som regel varit höga. Av kommunernas bostadsbygg- E nadsprogram framgår att en mycket stor del av bostadsbyggandet avses 'i ske i småhusform under den närmaste femårsperioden. Oklarhet tycks l ändå råda i de flesta kommuner, om hur stor efterfrågan på olika i bostäder kan bli under kommande år. % Förslag till åtgärder :

punkt för kommunala bostadsbyggnadsprogram och stadsplanelägg- ning. — En hög planeringsberedskap för bostadsbyggandet är nödvändig i samtliga kommuner i länet.

— Kommunerna bör öka sitt markinnehav för bostadsbyggandet. Genom markförvärvslån behöver detta inte medföra några större direkta utgifter för kommunerna. — Kommunerna bör eftersträva en väl avvägd balans mellan låga flerfamiljshus och tät småhusbebyggelse med olika upplåtelseformer. Detta bör ge underlag för lokala servicefunktioner och en allsidig sammansättning av hushållen. — Det är angeläget att även den yttre miljön ingår som en betydelsefull komponent i planeringen av nya bostadsområden. — För det äldre och omoderna bostadsbeståndet bör saneringsplaner upprättas som omfattar både den inre och den yttre miljön.

— Kommunernas och länsstyrelsens planeringsnivå bör utgöra utgångs- ; !

22.65. Vatten och avlopp

_ Investeringar erfordras för att trygga vattenförsörjningen till delar av Härnösands och Örnsköldsviks kommuner samt Kramfors kommun.

— Utbyggnad och komplettering av befintliga avloppsreningsverk erford- ras.

22.6.6. Barnavårdande institutioner

När det gäller den offentliga barntillsynen har de registrerade behoven hittills någorlunda väl kunnat tillfredsställas i hela länet. Under 1970- talet kommer emellertid antalet kvinnor i arbetskraften att öka. Behoven av institutionell barntillsyn blir därför betydligt större än de hittills varit. Att större brister än som redovisats inte framkommit torde till stor del bero på den dåliga tillgången på arbetstillfällen för kvinnor och vetskap om att kapaciteten på barndaghemmen är otillräcklig varför tillsynsfrågan ordnats på egen hand.

Länsstyrelsen anser i likhet med flera av remissinstanserna att en kraftig utbyggnad av barndaghemmen är angelägen. Denna utbyggnad bör samordnas med sysselsättningsplaneringen. Vikten härav understryks av kommunen. Detsamma gäller Husum-området i Örnsköldsviks kommun, där MoDo planerar för en betydande expansion. [ Husum finns nämligen inget daghem, utan barntillsynsfrågan ordnas genom familjedaghem. Det är dock tveksamt om familjedaghemmen kommer att räcka till i framtiden. Länsstyrelsen menar också att barnomsorgsplaneringen bör ha sin tyngdpunkt på daghemsutbyggnaden. Även i vissa av de övriga kommunerna kan problem på barntillsynsområdet uppstå med anledning av den pågående näringslivsutvecklingen, t. ex. i Sundsvall och Timrå med tanke på servicesektorns expansion med bl. a. Sundsvalls nya sjukhus, i Sollefteå med tanke på aktuella industrietableringar, bl. a. på textilom- rådet osv. Med hänsyn till att skiftarbete är en vanligen förekommande arbetsform i länet bör kommunerna i sin planering även beakta de anställdas behov av dygnet-runt-öppna daghem.

När det gäller förskolan har vissa kommuner, det gäller särskilt Härnösand, denna redan nu så utbyggd att den motsvarar förskolelagens krav, dvs. det finns plats för alla sexåringar i kommunen. De kommuner där förskolan ännu inte är utbyggd uppger alla att utbyggnaden ijuli 1975 ska ha nått en sådan nivå, att barnen i de aktuella åldrarna bereds plats enligt förskolelagens krav.

När det gäller fritidshem har utbyggnadstakten hittills varit låg. Totalt finns för närvarande 120 fritidshemsplatser i länet. Ingen större utbygg- nad bedöms heller av kommunerna själva vara aktuell under de närmaste åren. Ett undantag är Sundsvall som år 1979 beräknas ha fritidshemmen utbyggda från nuvarande 75 till 300 platser, vilket i och för sig måste betraktas som klart otillräckligt med tanke på att antalet barn i åldrarna 7Äl4 år då beräknas uppgå till närmare 11 000. Av de övriga kommunerna är det endast Kramfors och Ånge som planerar någon utbyggnad av fritidshemsverksamheten _ vardera kommun med 15 platser år 1975 resp. år 1977.

22.6.7. Företagsservice

Länsstyrelsen anser det vara nödvändigt att förbättra möjligheterna för företag inom länet att utnyttja särskild företagsservice, exempelvis produktionsservice, tjänster av ekonomisk/administrativ, teknisk och försäljningsteknisk natur.

— Sådana stödformer som förbättrar länets utbud av företagsservicefunk- tioner bör utökas, i första hand vad gäller kvalificerad uppdragsverk- , samhet. i

— Ersättning bör kunna utgå till företag inom stödområdet som anlitar !- konsult, när sådan ej finns att tillgå på den ort där företaget bedriver sin verksamhet.

— En organisatorisk anpassning av företagareföreningen bör ske med hänsyn till en framtida ökad betydelse som konsultorganisation. Företagareföreningens resurser bör dessutom utökas. — Kommunernas beredskap vad gäller industri- och hantverkshus (färdiga hus, byggnadsplaner, markberedskap) bör hållas på en hög nivå.

22.7. Miljö

Besvärande föroreningar, dålig arbetsmiljö, brister i planläggningen av tätortsmiljöer, rekreationsmiljöer och kommunikationsleder kan utgöra hinder för en önskad samhällsutveckling. Länsstyrelsen anser det därför vara en väsentlig uppgift att söka klarlägga och avhjälpa sådana brister, så att en önskvärd utveckling främjas. Det är samtidigt av största vikt att naturresurserna och de speciellt goda miljökvaliteterna i länet utnyttjas på ett riktigt sätt.

-; .a _. -»_._=mm

.eu—:=

22.7.1. Förslag till åtgärder Industri

—— I den mån satsning på vidareförädling av produkter från cellulosain- dustrin kan ske som alternativ till utökad massaproduktion är detta att föredra från miljösynpunkt. — Intensifierade insatser inom industrin speciellt vad gäller interna processändringar för att minska miljöstörande utsläpp bör ske. — Samordning av undersökningar i vatten och luft av den typ som genomförts i Sundsvallsbukten bör startas i alla industrialiserade fjärdområden. — En sammanhållen studie beträffande utbredningen och konsekvenserna av luftföroreningar bör genomföras för kustområdet.

— De utredningar som bostadsdepartementet har startat, angående förutsättningar för lokalisering av miljöstörande industri bör fullföljas, så att den regionala undersökningsverksamheten kan få erforderliga resurser och anvisningar. — Forskningen bör utökas angående sambandet mellan miljöstörande verksamhet och hälsotillstånd av typ fluorutsläpp — tandskador. Möjligheten att därvid samordna sjukvårdens registreringssystem med

.. .;_._;.=_ ”nunnan-__. ___—c:.: ag— ..

fastighetsregistret (CFD) och miljövårdens informationssystem bör utredas. — Pågående kommunal planering, såväl markanvändningsplanering som miljövårdsplanering, bör söka ange behov av och förslag till genomfö- rande av miljövårdande åtgärder. 4 Länsstyrelsen bör sammanställa befintliga uppgifter om miljöundersök-

ningar som ett underlag för den kommunala planeringen. Länsstyrelse och kommuner bör gemensamt utreda förutsättningarna för etablering av miljöstörande industri. — Länsstyrelsen vill betona att centala överväganden bör ske beträffande vilka industrityper som kan bli aktuella att lokalisera till länet, bl.a. för att minska osäkerheten i den regionala och kommunala planering- en.

* Samordning av riktlinjerna för yrkesinspektionens verksamhet när det gäller arbetsmiljön och de riktlinjer som tillämpas för begränsning av miljöförorenande utsläpp till den yttre miljön bör övervägas.

Jordbruk

—— Den kommunala planeringen i tätorternas omgivningar bör ges en sådan form att förutsättningarna för den framtida jordbruksdriften anges klarare. — Länsstyrelsen och lantbruksnämnden avser att inom ramen för den fortsatta fysiska riksplaneringen medverka till att ge underlag för ovan nämnda planering. — Pågående planering inom länsstyrelsen av landskapsvårdande insatser avses vidareutvecklas mot ett åtgärdsprogram som sammanväger landskapsvårdsaspekter med produktions- och sysselsättningsaspekter. — På sikt bör samtliga ovan nämnda planeringsinsatser utvecklas mot ett mera sammanhållet jordbruksprogram för länet. — Länsstyrelsen har den uppfattningen att centrala överväganden angåen— de jordbrukets utveckling i relation till bevarandeintressen och sysselsättning vore ett värdefullt underlag för arbetet med ett sådant jordbruksprogram.

Skogsbruk

4 Den kommunala markanvändningsplaneringen bör söka definiera behov av samordnande åtgärder mellan olika intressen som riktas mot skogsmarken. _ Länsstyrelsen bör, efter samråd med bl. a. kommuner och skogsvårds- styrelse, ange sådana riktlinjer för samordning av berörda intressen som kan tillämpas i samband med anmärkningsskyldigheten för vissa arbetsföretag som anges i 20 & naturvårdslagen.

Fri tidsmiljön

De kommunala riksplaneprogrammen bör fullföljas. Därigenom säker- ställs viktiga rekreationsmiljöer. Riksplaneringen bör följas upp med mera aktiva insatser från kommu- nala och statliga organ. För Höga Kusten har en sådan uppföljning redan nu påbörjats. Speciellt bör möjligheterna att utveckla samarbetet mellan länsstyrelse och landsting när det gäller att följa upp bevarandeplanering med aktiva insatser prövas. Utvecklingen av tätortsmiljöerna bör föregås av väl genomarbetade och tillräckligt omfattande områdesplaner som även behandlar fritidsakti- viteternas markbehov. Fritidsnämnder och ideella organisationer bör kunna medverka till att ge ett adekvat planeringsunderlag.

Boendemiljön

Förbättra trafikmiljön i de större orterna längs kusten genom att skapa förutsättningar för ökad järnvägstransport. Utbyggnad av industrispår till Husum och förbättrade transportterminaler bör vara ett led i en sådan utveckling. I samma syfte som ovan bör planerade förbifarter vid Timrå-Sundsvall, Örnsköldsvik och Härnösand byggas. För att söka minimera arbetsresorna bör en balanserad utveckling mellan bostäder och arbetsplatser eftersträvas, Speciellt bör under- strykas att en konkret samordning av planeringen och bostadsbygg- nadsprogrammen är angelägen mellan Sundsvalls och Timrås kommu- ner.

För att minska avstånden mellan olika funktioner i de långsträckta tätorterna bör det övervägas att utveckla bebyggelsen på de höjder som omger befintlig bebyggelse. Både i Sundsvall-Timrå, Härnösand och Örnsköldsvik liksom i vissa delar av Kramforsområdet bör det vara av intresse att pröva en sådan utveckling. I samma syfte som ovan bör områden som avsatts för bebyggelse utnyttjas på ett effektivare sätt. Olika former av rad- och kedjehus bör i många fall kunna vara ett alternativ till den relativt arealkrävande villabebyggelsen. Hyreshusbebyggelsen bör vara låg och utformas med god markkontakt. Insatser som syftar till att bevara service i glesbygd genom att söka utveckla kommundelscentra bör samordnas med åtgärder som behövs för att ta till vara de riksintressen som utpekats i länet. Nordingråval- len och Liden är exemepl på orter där en konkret samordning redan nu bör kunna komma till stånd.

Kommunala bedömningar erfordras av de mindre orternas utvecklings- möjligheter bl. a. som underlag för beslut om kommunala investeringar och prövning av byggnadslovsärenden.

mzx sv:-Ma -

SOU 1975:92 0/ 0 PC RC KC ES() ”A u rige 't, 45 T; .; !. waamlors run, 'DSolleHea nu. Jm , ow- uo en 40 ; 2 , oo— en. , . nu men w. _ en med ”Örnsköldsvik ooo- .. nom- 35 .. mon—Härnösand o.- 1, nu nu n- o.... o.- uu .. ....— .— ” ... e.o- . . oSundsvall-Timra _ | |.- ”. . M .. ;3() . ";: ..:: . . I . :. . . . I (. 25

Fig. 22.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- gruppen 5 0— w år

% PC RC KC

60

crt—Härnösand non-o

' nu

OSundsvaIIQ nu

1— M WSollettea

Sundsvall-Timrå WKramtors

$iilin».

50

. mörnsköldsvik

Timrao 9003 * ». 'Xl')

40 .vc Ånge

s.illåiläilirllll ..

kan

30

v

Fig. 22:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor år 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 är

40

20

10

År

0

1005 1870 men 1800

Fig. 22.3 Sysselsättningsutveckling [ olika närings- grenar under perioden 1965—1990

0 4) PC RC KC 3

com-mim

.» CwOm skulduik

., ”vSuudsVlll-Ylmll

Nllnöllnd

.Luåsräaiåråaån m :"lllluhiåizaiiåsailia . io

Fig. 22.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år 1974 irelation till folkmängden [åldern 15—69 är

+2 +1 i 0" — l -1 RC , _ +2 _: l 6 l ? +1 ' , , 0,,_ — me..... __ ' gåziäf'f—H — *

Örnskölduik :.5' Somm-

xnmvou " . _ Son-nu *

0

_. ,... , g ?

Hg. 22:6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

m=— -—..-_ .t-

23. JÄMTLANDS LÄN

23.1. Länsstyrelsens riktlinjer för samhällsplaneringen i länet 23.1.1 Befolkningsutvecklingen

Folkmängden i länet nådde sin hittills högsta nivå är 1953 då den uppgick till 153 000 personer. Från den tidpunkten minskade invånaran- talet oavbrutet på grund av stora årliga utflyttningar så att folkmängden år 1970 var nere i 131400 personer. Efter år 1970 har emellertid folkmängden åter börjat öka så att antalet invånare år 1974 var drygt 133 000 personer.

Utvecklingen har inte varit likartad inom länet. Östersunds kommun har sålunda under hela den angivna perioden haft en befolkningsökning även om den under vissa år varit svag. Även de senaste årens positiva utveckling för länet som helhet beror till större delen på utvecklingen i Östersund.

Enligt länsstyrelsens bedömning i befolkningsprognosen kommer antalet invånare i länet att vara ungefär oförändrat år l980jämfört med år 1970. I förhållande till år 1974 innebär detta en svag nedgång. lnom länet blir befolkningsutvecklingen enligt dessa beräkningar densamma som tidigare, dvs. Östersunds befolkningstal fortsätter att stiga medan övriga kommuners befolkning minskar.

Resultatet av den kraftiga befolkningsminskning som länet genomgått under en lång följd av år är att åldersammansättningen snabbt blivit ogynnsam i flertalet av länets kommuner. Detta hari sin tur inneburit att födelsetalen sjunkit så att födelseunderskott uppstått. De långsiktiga följderna av denna utveckling är oroande. Om länsstyrelsens prognoserade ”spontana” utveckling blir verklighet torde detta innebära en fortsatt utflyttning av främst yngre människor, vilket kommer att förstärka den redan nu negativa åldersstrukturen. För de enskilda kommunerna kommer detta att innebära ytterligare belastning på de redan nu hårt ansträngda kommunala kostnaderna främst inom den sociala sektorn. Problemen för serviceförsörjningen torde därmed ytterligare accentueras.

23.1.2. Näringslivets utveckling

Den totala arbetsmarknaden i samtliga länets kommuner utom Östersund minskade under 1960-talets senare hälft trots den positiva

utveckling som industrin i länet genomgick under perioden. Bakgrunden till denna utveckling är den mycket kraftiga sysselsättningsnedgången inom jord- och skogsbruk som ökningen inom industrisektorn således inte har kunnat kompensera.

Trots den kraftiga sysselsättningsminskningen inom jord- och skogs- bruk är dessa näringar fortfarande av mycket stor betydelse för sysselsättningen i länet. Även om sysselsättningen inom industri ökade markant under åren 1965—1970, vilket till stor del får tillskrivas lokaliseringsstödets effekter, var länet är 1970 ändock det lägst industria- liserade i landet. lnom byggnadssektorn låg sysselsättningen år 1970 över genomsnittet för riket. lnom näringsgrenarna handel, privata tjänster och offentlig förvaltning låg sysselsättningen i nivå med rikets. Östersunds kommun som är länets administrativa och kommersiella centrum har en stor andel sysselsatta inom dessa näringsgrenar, medan övriga kommuner dock ligger under riksgenomsnittet.

Enligt länsstyrelsens prognos kommer sysselsättningen i länet att vara i stort sett oförändrad år l980jämfört med år 1970. Antalet förvärvsarbe- tande inom olika näringsgrenar beräknas emellertid förändras. [ stora drag väntas utvecklingsmönstret bli ungefär detsamma som under perioden 1966—1970.

Arbetsmarknaden i länet uppvisar ett stigande överskott på arbets- sökande vilket bl. a. framgår av den registrerade arbetslöshetens utveck- ling. Denna obalans avspeglas även i den undersysselsättning som förvärvsfrekvenserna redovisar. Som bl. a. framgår i planeringsunderlaget har kvinnorna i länet relativt sett större undersysselsättning än männen jämfört med riket. Detta gäller i samtliga länets kommuner med undantag för Östersund.

Den för länet totalt sett stabila utvecklingen under senare år inrymmer således betydande regionala obalansproblem som på lång sikt kan få allvarliga negativa följdverkningar.

Tab. 23.37 Sysselsatta i Jämtlands län

Kommun Antal sysselsatta (dagbefolkning) 1965 1970 1980 1990

Ragunda 3 453 2 457 2 100 1990 Bräcke 4 276 3 124 2 850 2 700 Östersund 21 475 23 332 26 120 27 060 Strömsund 7 591 6 071 5 530 5 370 Krokom 5 145 3 761 3 200 3 050 Åre 4 596 3 519 3130 2 980 Berg 4 134 2 695 2 360 2 080 Härjedalen 5 386 4 429 4 040 3 850

Summa länet 56 056 49 388 49 330 49 080

23.2. Regional struktur

23.2.1. Riksdagens beslut är 1972

För länets del beslöts följande orts- och regionalstruktur i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram.

Primärt centrum Östersund/Krokom Regionala centra Strömsund Härjedalen Kommuncentra Berg Bräcke

Ragunda Åre

I planen för den regionala strukturen sägs också att utöver de orter som återfinns inom de ovan angivna grupperna kan det i glesbefolkade och ytstora kommuner finnas behov av att utvälja ytterligare centra. Det som avses torde vara vad länsstyrelsen i Länsprogram 1970 kallade serviceorter i glesbygd dvs. Gäddede, Hoting, Föllinge, Hede och Funäsdalen.

23.2.2. Remissinstansernas synpunkter och länsstyrelsens förslag

Enligt länsstyrelsens uppfattning skall i första hand 1972 års plan för den regionala strukturen utgöra en prioriteringsgrund i fråga om åtgärdsförslag riktade mot arbetsmarknaden och servicesektorn.

Åre kommun kräver i sitt remissvar över planeringsunderlaget att kommunen klassificeras som regionalt centrum. Nödvändigheten av att styra de begränsade medelsresurser som kan stå till förfogande för att påverka utvecklingen i regionala centra till de mest angelägna områdena, innebär enligt länsstyrelsens uppfattning att i första hand Strömsund och Sveg bör prioriteras. Inte minst avstånden till alternativa regionala serviceutbudspunkter talar för en sådan prioritering. Länsstyrelsen anser därför att även om centralorten Järpen är en mycket viktig arbetsmark- nads- och serviceort för kommunens invånare bör kommunen klassifice- ras som kommuncentrum.

Bräcke, Strömsunds, Krokoms och Härjedalens kommuner framföri remissyttrandena krav på att ytterligare orter utöver de som utpekadesi Länsprogram 1970 bör utgöra s.k. serviceorter i glesbygdsområden (kommundelscentra).

Länsstyrelsen menar att eftersom levnadsförhållandena till mycket stor del är en fråga om tillgång till olika resurser är det också i första hand möjligheterna att öka servicens tillgänglighet som måste vara den avgörande faktorn i valet av serviceorter. Därutöver bör också orternas nuvarande serviceutrustning och utvecklingsmöjligheter ingå i den slutliga bedömningen.

Med hänsyn till dessa bedömningsgrunder anser länsstyrelsen att även Kälarne kan utgöra serviceort i glesbygd utöver de redan angivna fem

orterna. Övriga föreslagna orter anses inte uppfylla de uppställda kriterierna.

Länsstyrelsens ställningstagande till den regionala strukturen innebär inte att övriga orter och delar av kommuner kan ställas utanför en kommunal och statlig regionalpolitisk bedömning. Det torde i första hand vara en kommunal angelägenhet att utforma planerna för utveck- lingen i dessa orter/områden.

Länsstyrelsens förslag till ortsstrukturen i länet blir därför följande.

Primärt centrum Östersund/Krokom Regionala centra Strömsund Sveg Kommuncentra Hammarstrand Bräcke Järpen Svenstavik Serviceorter i Gäddede glesbygdsområden Hoting Föllinge Hede Funäsdalen Kälarne

23.3. Planeringsnivåer

23.3.1. Riksdagens beslut år 1972

I 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram angav riksdagen befolk- ningsramen för Jämtlands län till 125 OOO—135 000 invånare år 1980 dvs minst 9 000 personer lägre än länsstyrelsens förslagi Länsprogram 1970.

Mot bakgrund av riksdagens beslut har befolkningsmålen för kommu- nerna reviderats. Med hänvisning till bl.a. att inrikesutskottet i sitt betänkande med anledning av proposition 1972:111 ansett det önskvärt att planeringen och ambitionen i skogslänen primärt inriktades mot de högre talen i planeringsramarna har man vid revisionen utgått från ett befolkningstal på 135 000 invånare.

23.3.2. Remissorganens förslag

Kommunerna har ägnat en stor del av sina yttranden åt att analysera länsstyrelsens prognoser för näringsliv och befolkning och har även gjort relativt utförliga undersökningar därvidlag. Av remissyttrandena framgår att en mer positiv utveckling än den länsstyrelsen prognoserat bör eftersträvas.

Kommunerna har på grundval av sina egna prognoser givit förslag till planeringstal för år 1980 och år 1990 vilka redovisas i tab. 23.2.

.åahém-m;

...—TL __..nfv.

-..-,.. år..-__ _.ninr ___—11

Gäddede

Hoting .

Strömsund

_ , rx *—xi'*n_ 1 x_/x Berg | x ' ! Funäsdalen ».) ** . & k 4 l

Hade

Härjedalen

Fig. 23.1 Regional struktur, Jämtlands län

23.3.3. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för åren 1980 och 1990

Som utgångspunkt för förslaget till planeringsnivåer har länsstyrelsen haft den i planeringsunderlaget redovisade befolknings- och näringslivs- prognosen, remissorganens utvärdering av prognosen, kommunernas förslag till planeringstal samt de ambitioner länsstyrelsen uttrycker rörande sysselsättning och service i länet.

Flertalet av länets kommuner har angett planeringstal som innebär en ökning av befolkningen. Länsstyrelsen har förståelse för dessa ambitio-

Teckenförklaring

Storstadsområde

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum Kommundelscentrum

Länsgräns Kommungräns

Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 19 74

Tab. 23.2 Kommunernas förslag till prognos och planeringstal

Kommun Folkmängd Länsstyrelsens Kommunernas förslag till 1974-12-31 prognos 1980 planeringstal

1980 1990 Ragunda 7 932 7 660 7 800 7 8001 Bräcke 9 616 9 400 10 000 10 500 Östersund 53 252 55 890 60 000 68 000 Strömsund 17 954 16 940 19 0002 19 0002 Krokom 13103 12 030 14 000 14 600 Åre 9 134 8 780 9 400 9 700 Berg 9 023 s 700 9 000 9 000 Härjedalen 12 980 11 960 13 200 13 900 Länet 133 044 131 400 142 400 152 500

1 Kommunens planeringstal för 1990 anses föreligga i ett intervall kring 7 800 personer. lntervallet är dock ej preciserat. Kommunen uppger en målsättning på 18 500—19 500 invånare. Här anges intervallmitten.

ner men finner det realistiskt att en viss omflyttning kommer att ske i länet under planeringsperioden och vill därför förorda att insatserna i kommunerna riktas mot att höja yrkesverksamheten för att därmed stabilisera utvecklingen. Länsstyrelsens bedömning för flertalet av länets kommuner uttryckt i befolkning innebär därför en i stort sett oförändrad folkmängd år 1980 med undantag för Östersund. De prognoser länsstyrel- sen gjort för utvecklingen under 1980-talet tyder på att befolkningen kommer fortsätta att minska i flertalet av länets kommuner, vilket allvarligt kan äventyra kommunernas funktionsmöjligheter. Länsstyrelsen har därför ansett det nödvändigt att de befolkningstal som anges för 1990 åtminstone bör ligga i nivå med 1980 års tal.

23.4. Hittillsvarande regionalpolitik

Statligt lokaliseringsstöd har under perioden 1 juli 1965—31 december 1974 utgått med 204,9 milj. kr. till 121 företag varav 23 inom turistnäringen. Den beräknade totala investeringskostnaden uppgick till 300,8 milj. kr. Länet har under perioden erhållit ca 13 % av det stöd som utbetalats i de fyra nordligaste länen. Det beräknade sysselsättningstill- skottet uppgår till 2 600 personer, vilket innebär en investeringskostnad per nytillkommet arbetstillfälle på ca 1 16 000 kr. för länet mot 216 000 kr. i genomsnitt för de fyra nordligaste länen och 157 000 kr. iriket som helhet.

w_qmn-m ; _ Hr.-.fr. '.cuen: ge.: ., xr'.

=".-

Tab. 23.3 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Jämtlands län

Kommun Faktisk Befolkningsramar Prognos, läns— Länsstyrelsens förslag till befolkning enligt lånsstyrel- planering 1974 planeringsnivå i länsplanering 1974

sens beslut1

1970 1974 1980 1980 1990 1980 1990

Ragunda 8 517 7 932 7 100— 7 500 7 660 7 540 7 500— 8 000 7 500— 8 000 Bräcke 9983 9616 9750— 10250 9440 9 210 9500— 10000 9500— 10000 Östersund 49 672 53 252 56 500- 59 500 55 890 57 900 57 000— 59 000 59 000— 63 000 Strömsund 18 551 17 954 18 500— 19 500 16 940 16 950 17 500— 18 000 17 500— 18 000 Krokom 12 945 13103 12 400— 13 000 12 030 11940 12 500— 13 000 12 500— 13 000 Åre 9 556 9184 8 750— 9 250 8 780 8 610 9 000— 9 500 9 000— 9 500 Berg 9 395 9 023 6 800— 7 200 8 700 8150 8 500— 9 000 8 500— 9 000 Härjedalen 12 794 12 980 11700— 12 300 11960 11790 12 090— 13 000 12 500— 13 000

Summa lånet 131413 133 044 131500—138 500 131400 132 090 134 OOO—139 500 136 OOO—143 500 Länsram enligt prop. 1972:111 125 OOO—135 000 Förslag till länsram enligt länsplanering 1974 134 OOO—139 500 136 0004143 500

___—,M 1 Med utgångspunkt från övre talet i bef.ran1 enl. prop. 1972:111

Tab. 23:4 Beviljat lokaliseringsstöd ] 965-] 9 74

Kommun Antal Invest. Bidrag Län Beräknad företag mkr mkr mkr sysselsättnings- ökning Ragunda 8 19,9 6,0 7,4 126 Bräcke 10 21,6 5,6 9,6 296 Östersund 25 122,5 26,5 58,9 1 020 Strömsund 23 46,0 15,2 14,9 290 Krokom 11 24,9 4,8 12,5 249 Åre 11 20,9 0,2 13,1 153 ' Berg 3 4,3 0,2 2,6 37 i Härjedalen 30 40,1 5,8 21,5 408 Hela länet 121 300,1 64,2 140,7 2 570 varav turist— näringen 23 37,3 0,5 26,1 185 Riket 1294 6 1733 6862 2 623.9 3 933 Till Jämtlands län har för åren 1970—1973 sysselsättningsstöd utgått med 21 milj. kr. Av den sysselsättningsökning år 1970 för vilket förstaårsstöd utgick (670 årsarbetskrafter) kvarstod år 1972 82 % (546 årsarbetskrafter). År 1973 utbetalades 6,5 milj. kr. i första, andra resp. tredjeårsstöd för en kvarstående och tillkommande sysselsättningsökning ' om ca 1 100 årsarbetare.

Under perioden 1970—1974 har ca 160 företag erhållit utbildningsstöd med 29 milj. kr. för företagsutbildning av ca 3 700 personer. Tillgänglig statistik ger inte några uppgifter om hur stödet fördelats på kommuner. Det som emellertid kan utläsas är att närmare 60 % av stödet gått till företag i Östersunds kommun.

Transportstöd har under perioden 1971—1974 utgått med 11 milj. kr. till 130 företag i länet. Stödets fördelning på kommuner framgår av tab. & 23:4 och tab. 23.5. ii

1 1!

Tab. 23.5 Beviljat sysselsättningsstöd och transportstöd

Kommun Sysselsättningsstöd Transportstöd ären åren 1970—1973 1971-1974 (utbetalt 1971—1974)

Ant. företag Belopp (tkr) Ant. företag Belopp (tkr) *-

Ragunda 9 1 012 6 394 ! Bräcke 15 1 503 14 2 670 Östersund 36 9 779 45 5 427 Strömsund 25 3 351 20 665 Krokom 16 2 162 16 889 Åre 12 667 7 865 Berg 5 347 4 59 Härjedalen 19 2 268 18 244 Hela länet 136 21 088 130 11 203

23.5.1 Bakgrund Arbete är grunden för att kunna skapa goda levnadsvillkor för befolkningen i olika delar av landet. Goda arbetsförhållanden har förutom dess bedyelse för den materiella försörjningen även ett betydan- de egenvärde för den enskilde genom arbetets sociala funktion. Från den enskildes synpunkt bör en god arbetsmarknad allmänt karakteriseras av att den erbjuder tillräckliga sysselsättningsmöjligheter men även ger utrymme för val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning och genom stabilitet ger trygghet för sysselsättningen.

23.5.2. Arbetsmarknadspolitisk målsättning

En naturlig utgångspunkt för formuleringen av en arbetsmarknadspoli- tisk målsättning är att befolkningen i Jämtlands län har samma berättigade krav på arbetsmarknaden som människor i andra delar av landet.

Länsstyrelsen anser därför att målen för sysselsättningen ilänet kan sammanfattas i följande delmål:

— länets invånare måste tillförsäkras bättre tillgång till varaktiga arbets- tillfällen så att arbetslösheten och undersysselsättningen nedbringas till ett minimum. Ambitionerna i detta avseende måste åtminstone vara att undersysselsättningen nedbringas till den nivå som gäller för riket som helhet.

— de lokala arbetsmarknadernas differentiering måste ökas för att bereda fler människor arbete.

En ökning av andelen sysselsatta till riksgenomsnittlig nivå möter dock på praktiska hinder. En svårighet är att tillskapa arbetstillfällen som är väl lämpade för den arbetskraft som är undersysselsatt. Andra svårigheter ligger i avståndsförhållandena i länet och den spridda bosättningen. Därtill kommer de mätproblem som är förknippade med kombinations- sysselsättning, främst i de areella näringarna.

Länsstyrelsen anser inte att en på sikt bestående arbetslöshet och undersysselsättning kan godtas. Mot bakgrund av den relativt låga sysselsättning som rådde i länet är 1970 krävs betydande regionalpolitis- ka insatser för att sysselsättningsgraden skall kunna ökas så att den motsvarar förhållandena i övriga riket. Länsstyrelsen har med hänsyn till undersysselsättningens struktur, befolkningens geografiska spridning, näringslivets sammansättning m.m. sökt bedöma realismen i att höja yrkesverksamhetsgraden till riksgenomsnittlig nivå och finner det sanno- likt att det ovan angivna sysselsättningspolitiska målet bör kunna nås år 1990. För år 1980 bör en rimlig ambition vara att eftersläpningen i förhållande till riket skall kunna minskas till hälften.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det väsentligt att i första hand tillskapa väl differentierade arbetsmarknader i Strömsunds och Svegs lokala arbetsmarknadsområden. I de övriga kommunala huvudorternas arbetsmarknader bör strävan vara att skapa sysselsättningstillfällen som så lång möjligt förbättrar valmöjligheterna.

Länsstyrelsen finner det också viktigt att man i de orter som klassificeras som serviceorter försöker upprätthålla en sysselsättning som medverkar till att hålla en rimlig servicenivå.

Även om de mindre arbetsmarknaderna förstärks återstår ändå områden som ej kan försörjas utifrån dessa arbetsmarknader och som ej ligger inom de större lokala arbetsmarknadernas influensområde. Dessa områden är i allmänhet även de områden därjordbruken är relativt svagt utvecklat. Enligt länsstyrelsens mening bör insatser i sådana områden mer inriktas mot att förbättra den enskildes försörjningssituation.

23.5.3. Förslag till åtgärder för olika näringsgrenar

Industri Generellt verkande åtgärder

Grunden för en industriexpansion i länet måste vara att förut- sättningarna att bedriva industriell verksamhet här är jämförbara med dem i områden som ligger närmare de viktigaste avsättningsmarknaderna.

Ett medel som verkar i det syftet är det regionalpolitiska transportstö- det. Erfarenheterna hittills visar också att stödet med dess nuvarande konstruktion ger goda effekter.

Från transportkonstnadssynpunkt skulle det vidare vara en fördel för industrin i länet om de återstående hindren kunde undanröjas så att transitotrafik via Trondheim fjordens hamnar framstod som ett jämför- bart alternativ till export-import via svenska hamnar.

Av väsentlig betydelse är också att kostnaderna för personkontakter görs mindre beroende av avståndet.

Särskilda åtgärder

Det är angeläget att stimulera företagen i länet till ett ökat utnyttjande av konsulter. Inom länet är tillgången till fristående konsulter otillfreds— ställande varför företagareföreningen får en jämfört med andra län mer betydelsefull ställning i det avseendet. Föreningen bör därför också tilldelas resurser så att man kan erbjuda konsulttjänster i större utsträckning än för närvarande.

För att de nödvändiga rationaliseringarna skall kunna genomföras och ny produktionsteknik införas måste företagen få tillgång till riskvilligt kapital. Tillgången på sådant kapital måste ökas främst genom företagare- föreningens låneverksamhet.

Det är angeläget att stimulera länets företag till produktutveckling och ökad specialisering för att en positiv utveckling på lång sikt skall bli möjlig för länets industri.

Länsstyrelsen föreslår därför att en filial till utvecklingscentrumet i Skellefteå, IUC, etableras i Östersund, antingen som en separat enhet eller inordnad i företagareföreningens organisation. En väsentlig uppgift för filialen skulle vara att ägna sig åt uppsökande verksamhet.

En annan metod att stimulera till produktutveckling är att underlätta finansieringen av sådan verksamhet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom en ändring av reglerna för industrigarantilån och direktlån så att

mm-e—M men ...i:

.:.i. _. ...a-rimmar 314-s* .T.

statligt kreditstöd helst i form av avskrivningslån kunde ges även till produktutveckling.

Finansiering av marknadsföringsåtgärder föreslås även kunna ske genom statligt kreditstöd till investeringar i en marknadsföringsorganisa- tion.

Länsstyrelsen förordar dessutom att gemensamma insatser inom marknadsföringen även fortsättningsvis bör eftersträvas för att underlätta de enskilda företagens marknadsföringsansträngningar.

A ndra åtgärder inom i ndustrisektom

Länsstyrelsen anser att lokaliseringsstödet spelat en avgörande roll i strävan att öka den industriella sysselsättningen i länet. Mot bakgrund av den totala sysselsättningsutvecklingen kan dock hävdas att stödet inte varit ett tillräckligt medel för att åstadkomma den önskvärda sysselsätt- ningsökningen. Länsstyrelsen vill därför föreslå att differentieringen i stödvillkoren mellan de inre och allmänna stödområdet ökas. Detta kan ske genom en generösare tillämpning dels av regeln om 65 % lokaliserings- bidrag till byggnadsinvesteringar dels av regeln om avskrivningslån för maskininvesteringar.

Vad gäller stödområdesgränserna anser länsstyrelsen det vara ett oeftergivligt krav att någon ytterligare utökning av stödområdena inte kommer till stånd.

Bestämmelserna om lokaliseringsstöd bör kompletteras så att kost- nader för konsultinsatser under inledningsskedet av en företagsetablering eller utvidgning kan få inräknas i stödunderlaget.

Länsstyrelsen anser också att betydande fördelar skulle nås om beslutanderätten i lokaliseringsstödärenden rörande investeringar förslags- vis upp till en miljon kronor överförs till länsstyrelsen.

Några av de största industrietableringarna i länet har kommit till stånd genom utnyttjande av investeringsfondsmedel. Dessa etableringar har starkt bidragit till den industriella tillväxten framför allt i Östersund och Sveg. Länsstyrelsen vill därför förorda ett ökat utnyttjande av investe- ringsfondsmedel i regionalpolitiskt syfte.

Länsstyrelsen anser också att möjligheter bör finnas att öka Norrlands- fondens verksamhet i länet.

För att stimulera industritillväxten i vissa angelägna orter pågår en statlig försöksverksamhet med industricentra. I länet finns industricen- tralokaler i Strömsund dimensionerade för ungefär 150 arbetsplatser. Länsstyrelsen anser det angeläget att en utbyggnad av centrumet till den ursprungligen planerade volymen på 300 arbetsplatser sker snarast möjligt och att de ekonomiska villkoren i samband med förhyrning av lokalerna görs förmånligare. Om erfarenheterna blir goda föreslår länsstyrelsen att ytterligare centra i länet uppförs i Järpen och Sveg.

Mot bakgrund av det stora behov av industriell sysselsättning som finns i länet anser länsstyrelsen det vara mycket angeläget att industriföretagi statlig regi snarast etableras i länet exempelvis genom Statsföretag AB.

Länsstyrelsen anser också att det statliga stödet till kommunerna för

byggande av industri- och hantverkshus bör ges en generösare utformning i det inre stödområdet.

Länsstyrelsen avser vidare att närmare undersöka förutsättningarna för en ökad användning av tillgängliga vattenregleringsmedel för sysselsätt- ningsskapande åtgärder inom industri, hantverk och turims.

Andra utvecklingsmöjligheter för länets industri

Länsstyrelsen anser det vara mycket väsentligt att möjligheterna att utveckla länets industri genom samarbete med norsk industri i främst Tröndelagen noga bevakas.

Den s. k. mineraljakten som bedrivs av Norrlandsfonden har gett goda resultat i länet. Resurser bör därför ställas till förfogande i länet så att projekterings— och undersökningsverksamhet kan intensifieras.

Jordbruk

Länsstyrelsens mål för jordbruket i länet är mot bakgrund av de övergripande målen för arbetsmarknaden att hålla sysselsättning och produktion på en hög nivå och stimulera till ökad aktivitet och utveckling. Dessa ambitioner får givetvis inte leda till att jordbrukets rationalisering försvåras. Målen för jordbrukets utveckling måste dess- utom skifta mellan olika delar av länet beroende på näringslivets utveckling totalt och på de olika produktionsförutsättningarna.

Insatserna bör i de primära jordbruksområdena, omfattande storsjö- bygden, ragundadalen och hammerdalsområdet, i första hand inriktas mot en uppbyggnad av bärkraftiga familjeföretag.

Även i övriga jordbruksområden bör bärkraftiga enheter eftersträvas men stor hänsyn måste här tas till de effekter som olika utvecklingsalter- nativ inom jordbrukets rationalisering har för sysselsättning och service. Regionalpolitiska, sysselsättningspolitiska och naturvårdsaspekter böri hög grad beaktas i planering av dessa områden.

Förslag till förändring av stödformerna

Stödformerna för investeringar ijordbruket bör vara utformade så att investeringsbenägenheten ytterligare stimuleras. En anpassning av struk- turrationaliseringen till de specifika förhållanden som råder i länet är angelägen, Därvid kan följande åtgärder diskuteras. — Ersättning av de olika stödformerna till exempelvis en enda stödform med varierande bidragsprocent på förslagsvis mellan 20—40 %. — Stöd till transporter i vissa perifera bygder. — I vissa bygder bör jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter som bedrivs i kombination med annan ortsbunden sysselsättning kunna stödjas.

— Brukarbegreppet som i stödsammanhang avser den som står som huvudansvarig för fastigheten bör ev. ändras så att även hustrun kan ges möjligheter till sysselsättning inom jordbruken i de fall då mannen har anställning i annat arbete på orten.

Övriga åtgärder inom jordbrukssektorn

Arronderingsmöjligheterna bör förbättras så att jordbrukare främst i skogs- och mellanbygder ges möjligheter till att erhålla ett tillfredsställan- de arealunderlag. En åtgärd för att åstadkomma en sådan förbättring skulle vara skyldighet för sterbhus och den som ej varaktigt brukar fastighet att vid behov långsiktigt upplåta fastigheten för brukning.

Det är angeläget att även de mindre jordbruken i ökad utsträckning får tillgång till av samhället finansierad rådgivning som hjälper den enskilde brukaren att bäst utnyttja de särskilda förutsättningar dessa mindre brukningsenheter kan ha.

I de jordbruk som inte ger brukaren full sysselsättning på jordbruks- fastigheten bör större uppmärksamhet ägnas de kompletterande syssel- sättningsmöjligheter som kan finnas lokalt. Här syns främst landskaps- vård och turism kunna ge brukaren en förbättrad försörjning.

En precisering av de ovan skisserade åtgärdsförslagen förutsätter mer ingående kunskaper om jordbrukets utvecklingsbetingelser i länets olika delar. Länsstyrelsen kommer därför att i samverkan med lantbruks- nämnden utarbeta en regionalt anpassad utvecklingsplan förjordbruket i vilken hänsyn tas till de regionalpolitiska målen för olika länsdelar.

Skogsbruk

Skogen har stor betydelse för länets näringsliv. Dels utgör skogsbruket en betydelsefull bas för sysselsättningen i främst länets glesbygdsområ- den, dels ger skogen betydande sysselsättningstillfällen inom träföräd- lingsindustrin. Som framgår av planeringsunderlaget svarade år 1970 trävaru- och träfiberindustri i Jämtlands län för 24% av den totala industrisysselsättningen. I flertalet av länets kommuner är träindustri än mer dominerande.

Mot denna bakgrund är det viktigt att länets skogstillgångar utnyttjas så att i första hand länets träindustri får sitt råvarubehov täckt. Det är även angeläget att avverkningarna får en sådan geografisk spridning att en jämn och hög sysselsättning kan ernås även i länets glesbygdsområden.

Länsstyrelsens ambitioner att medverka till en jämn och hög sysselsätt— ning får givetvis inte leda till att man söker bromsa en önskvärd rationalisering av det skogliga arbetet. Samhällsinsatserna bör istället inriktas mot en förbättring av möjligheterna att bibehålla ett uthålligt skogsbruk i länet och att stödja skogsbruket på ett sådant sätt att produktionen av råvara till rimliga kostnader underlättas.

Mot bakgrund av de begränsningar som finns för en höjning av avverkningarna i länet är det angeläget att virkeskvantiteter som går till den inhemska industrin i övriga delar av landet och till virkesförbrukare i Norge inte ökas så att råvaruförsörjningen till länets egen industri hotas.

Länets skogsbestånd har en mycket ojämn åldersfördelning med en stor andel överårig skog vilket kommer att leda till att virkestillgången kommer att minska om ca 50 år. Mot denna bakgrund är det mycket angeläget att nu öka skogens produktionsförmåga genom röjning,

gödsling, dikning rn. m.

År 1974 biföll riksdagen regeringens proposition angående stöd till intensifierad skogsvård i norra Sverige. Dessa åtgärder kan på ett avgörande sätt förbättra den framtida produktionsnivå samtidigt som de på kort sikt torde ge betydande sysselsättningseffekter.

För att närmare klarlägga de regionalt varierande åtgärdsbehoven behöver kommunvisa skogsplaner utarbetas. Länsstyrelsen finner det synnerligen angeläget att skogsvårdsstyrelsen i samarbete med övriga skogsintressenter och berörda länsorgan snarast upprättar sådana planer.

Turism

Från sysselsättningssynpunkt framstår det som viktigast att åtgärder vidtas som förbättrar turistnäringens möjligheter att fungera som självständig basnäring så att den därigenom kan ge den lokala befolk- ningen möjlighet till helårssysselsättning. Åtgärderna bör sålunda främst inriktas mot att förlänga turistsäsongerna så mycket som möjligt.

Grunden för att kunna åstadkomma längre säsonger är att näringen genom en ökning av utbudet av attraktioner kan bredda kundunderlaget. För detta fordras bl.a. att infrastrukturen i ett område systematiskt byggs upp i form av gemensamhetsanläggningar som linbanor, slalom- backar, is- och simhallar m. m. men även att t. ex. vägar och kommunika- tioner förbättras. Därtill fordras också en intensifierad marknadsföring av turistnäringens utbud.

Ett konkret försök att på ett planmässigt sätt bygga upp ett turistområde är Åreprojektet. Länsstyrelsen anser det vara mycket angeläget att genomförandet av projektet kommer till stånd i den omfattning och i den takt som avsågs i de ursprungliga planerna.

För att ge den lokala befolkningen bättre förutsättningar att kunna arbeta inom turistnäringen är det väsentligt att det finns en lättillgänglig och attraktiv utbildning för olika arbetsuppgifter inom näringen. Redan nu förekommer viss utbildning i Åre och Härjedalens kommuner men den bör vidareutvecklas och breddas. Mer kvalificerad undervisning bör kunna ske inom ramen för gymnasieskolorna i de båda kommunerna.

Offentlig förvaltning och tjänster

Utöver den expansion som inberäknats i näringslivsprognosen anser länsstyrelsen att endast marginella effekter ur sysselsättningssynpunkt är möjliga att åstadkomma inom denna sektor i länet.

Vad som i första hand är tänkbart är en fortsatt utbyggnad av hälso- och sjukvårdsanläggningar av rikskaraktär och att högskoleverksamheten i östersund byggs ut i den omfattning som föreslagits i utbildningsutred- ningen (U 68).

__. AA_M*=—_ _. f—._- _ ):. ah-mmmmmvm_ _” as...-Lu -

...g-;. tal-.. ___

T)__r Jr.—t..

23.6 Service 23.6.1 Serviceutbudets struktur i länet

Utifrån planen för den regionala strukturen och de mer allmänt hållna riktmärkena för serviceförsörjningen i det regionalpolitiska handlingspro- grammet har ett försök gjorts att ange vilka funktioner som länets orter/kommuner fyller utifrån servicesynpunkt, vilka brister i fråga om servicestandard som kan föreligga eller uppstå under planeringsperioden samt vilka åtgärder som kan behöva sättas in.

Länscentrumservice

Av planeringsunderlaget framgår att Östersund som är länets primära centrum, har ett serviceutbud som i stort sett motsvarar övriga primära centra i landet. Den positiva näringslivs- och befolkningsutvecklingen i Östersund medför även att underlaget för skilda verksamheter successivt förbättras. En fortsatt utbyggnad, exempelvis inom sjukvården och den högre utbildningen kommer också ytterligare att stärka Östersunds kvalificerade samhällsfunktioner.

Större delen av länsinvånarna har en relativt god tillgång till det kvalificerade serviceutbudet i Östersund. De sydligaste och västligaste delarna av Härjedalens kommun ligger emellertid utanför ett rimligt restidsavstånd till länscentrumservice (ca 3 tim. restid med bil). Detta gäller även de norra delarna av Strömsunds kommun.

Regional service

Förutom länscentrumfunktionen kan Östersund också anses ha en god regioncentrumfunktion inom ett restidsavstånd på två timmar. Övriga utbudspunkter för regional service är länets två regionala centra, Strömsund och Sveg. Motivet till att de två sistnämnda orterna klassificerats som regionala centra i det regionalpolitiska handlingspro- grammet är i första hand avståndet till Östersund för befolkningen i norra och södra länsdelen.

Länsstyrelsen finner det naturligt att förstärka den regionala servicen i Strömsund och Sveg. Av planeringsunderlaget framgår att dessa orter inte har ett utbud av sådan service som kan anses som normalt för regional centra i landet.

Exempelvis bör gymnasieundervisning i lämplig form garanteras i Strömsund och Sveg även i framtiden. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste också skilda myndigheter samverka till att bibehålla ett så kvalificerat utbud som möjligt av offentlig service. Några särskilda stödåtgärder till kommersiell service torde inte erfordras. Däremot är det nödvändigt att ytterligare stimulansåtgärder för näringslivet sätts in i de båda orterna så att underlaget för främst den kommersiella servicen stärks.

Kommuncentrumservice

Förutom Östersund, Strömsund och Sveg har ett tjugotal orter i länet för närvarande ett serviceutbud som åtminstone vad gäller antalet servicefunktioner motsvarar kommuncentrumservice. Många av dessa orter ligger emellertid i områden som kännetecknas av s. k. glesbygdspro- blem.

Samhället måste därför se till att ett kvalitativt sett acceptabelt lokalt serviceutbud även i framtiden kan säkerställas i första hand i kommuner- nas huvudorter. Samhällets servicestödjande åtgärder bör i första hand inriktas på att vidmakthålla ett visst befolkningsunderlag. Direkta och indirekta statliga sysselsättningsfrämjande åtgärder utanför regionala centra bör därför i första hand komma de kommunala huvudorterna med arbetsmarknadsomland till godo.

I fråga om samhällelig service anser länsstyrelsen att offentliga myndigheter måste ta hänsyn till nödvändigheten av att bevara men också etablera offentliga serrvicefunktioner i länets kommuncentra även om underlaget inte uppnår den nivå som kan anses erforderlig.

[ 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram framhålls att särskilda direkta servicestödjande åtgärder kan behövas bl. a. i länets kommun- centra. Det syns nödvändigt att prioritera insatserna till de kommun- centra där service- och sysselsättningsproblemen kan anses komma att bli mest bekymmersamma. Utifrån dessa utgångspunkter finner länsstyrelsen att servicestödjande insatser i första hand bör sättas in i Svenstavik och Hammarstrand.

Serviceförstärkande åtgärder [ serviceorter

För de av länsstyrelsen utpekade serviceorterna i glesbygder bör strävan vara att på sikt kunna erbjuda i princip den service som är normal för länets kommuncentra. Väsentligast är därvid att de viktigaste funktionerna finns företrädda.

Ett absolut krav är att grundskolan med högstadium kan bibehållas åtminstone i någon form. Statliga och kommunala organ bör också medverka till att viss förvaltningsservice kan erbjudas allmänheten. Det kommersiella serviceutbudet bör kunna erbjuda ett dagligvarusortiment och de mest frekventerade specialvarubutikernas sortiment.

Länsstyrelsen anser att samhällets åtgärder i första hand bör vara av mer långsiktig karaktär och syfta till att så långt möjligt bibehålla befolkningsunderlaget. Samhällets insatser kan också behöva prioriteras till förmån för de orter som utgör servicepunkter för de mest perifert belägna områdena. De orter det här gäller är Föllinge, Gäddede och Funäsdalen.

Om serviceunderlaget i serviceorterna inte kan upprätthållas genom stöd till näringslivet måste staten gå in med direkta servicestödjande åtgärder.

_ -_-__t_—ui=g— na.-_- .c. -

»r.._ _—s- am __"m ._-.__.

.mr >

23.6.2. Utbildning Grundskolans läg— och mellanstadium

I enlighet med 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram anser länsstyrelsen att det måste finnas starka skäl innan en fungerande låg- och mellanstadieskola läggs ned.

En principiell minimimålsättning bör vara att en koncentration av låg- och/eller mellanstadieskola kan vidtas intill den gräns då alla elever kan nå respektive skolenhet med högst 20—30 minuters restid.

Länsstyrelsen finner det vara en angelägen uppgift för kommunerna att genomföra en mer planmässig bedömning av låg- och mellanstadieskolor- nas lokalisering. Det är naturligt att se en sådan skolplanering som en del av den övriga kommunala serviceplaneringen och kommunöversiktspla- neringen.

För de orter där det enligt en sådan plan är särskilt angeläget att upprätthålla skolan bör de statliga skolmyndigheterna kunna garantera ett bibehållande på längre sikt.

Grundskolans högstadium

Undervisning på högstadienivån utgör en grundläggande funktion av det lokala serviceutbudet på kommuncentrumnivå.

De organisatoriska förändringar som f. n. sker inom undervisnings- området bör kunna leda till att högstadieundervisning skall kunna bedrivas på nuvarande orter i länet åtminstone in på 1980-talet.

En minimimålsättning för högstadieundervisningen i länet måste vara att det i varje kommun i länet skall finnas minst en högstadieskola med tre pararella årskurser som i princip skall kunna nås inom 30—45 minuters restid med kollektiva färdmedel.

Utanför dessa restidsavstånd måste på vissa strategiska orter högstadie- undervisning kunna garanteras under överskådlig tid åtminstone i form av enkla högstadier alternativt samläsning över årskursgränserna. I första hand måste serviceorterna i glesbygdsområdena garanteras en sådan undervisning.

Gymnasieskolan

Gymnasieutbildning måste ses som en mycket betydelsefull del av det regionala serviceutbudet som i princip bör kunna nås inom ett par timmars restid.

Utifrån denna principiella uppfattning om tillgängligheten försörjer de egentliga gymnasieorterna Östersund och Strömsund de mer befolknings- rika delarna av länet. Tillsammans med den mer begränsade gymnasieut- bildningen som finns i Sveg och Järpen innebär det att större delen av länet har en åtminstone rimlig åtkomlighet till gymnasial utbildning.

Befolkningsutvecklingen i länets glesbygdsområden har medfört att elevunderlaget vid gymnasierna i Strömsund, Sveg och Järpen är starkt begränsat. Under senare år har emellertid ett allt större intresse riktats

mot möjligheterna att upprätthålla gymnasieundervisning även i områden med ett begränsat elevunderlag. Gymnasieskolorna i Strömsund och Sveg deltar f. n. i olika slag av försöksverksamhet i detta syfte.

Med tanke på de oacceptabla restidsavstånden till alternativa gymnasie- skolor, gymnasieskolans betydelse för den regionala serviceförsörjningen och möjligheterna att bygga upp mer differentierad arbetsmarknad anser länsstyrelsen det vara av avgörande betydelse att gymnasieutbildningeni Strömsund och Sveg kan garanteras.

Även om gymnasieutbildningen i Åre kommun till större delen ligger inom Östersunds försörjningsområde finns det enligt länsstyrelsens uppfattning anledning att försöka bibehålla undervisningen i Järpen i någon form.

Vuxenutbildning

Vuxenutbildningen i länet har en betydande omfattning. Undervisning- en bedrivs i första hand vid länets tre folkhögskolor, i form av kommunal vuxenutbildning samt som kurser anordnade av olika studieförbund. Till vuxenutbildningen kan även föras arbetsmarknadsutbildningen.

Utbildningsklyftorna är fortfarande stora i dagens samhälle samtidigt som det har visat sig svårt att nå dem som har den mest bristfälliga utbildningen. Regionala obalansproblem finns även vad gäller glesbygds- befolkningens svårigheter att få del av vuxenutbildningens ökade utbud. Från regionalpolitisk synpunkt torde huvuduppgiften därför vara att överbrygga de regionala olikheterna i utbildningsnivån. Detta är en väsentlig uppgift bla med hänsyn till strävandena att öka yrkesverksam- heten i länet.

Effektiviteten inom vuxenutbildningen i länet skulle enligt länsstyrel- sen förbättras genom flexiblare bidragsregler, ökad samordning med grund- och gymansieskolan och en bättre integrering av arbetsmarknads- utbildning med övrig vuxenutbildning och gymnasieutbildning.

Högre utbildning

I Östersund finns för närvarande socialhögskola samt försöksverksam- het med en s k systematiserad decentraliserad utbildning, som ger möjligheter till utbildning inom vissa linjer vid den nuvarande filosofiska fakulteten. Östersund medverkar även i en försöksverksamhet med 5 k kombinationsutbildning med inslag av akademisk undervisning. För närvarande omfattar denna utbildningsform fritidsledarutbildning.

Länsstyrelsen finner det angeläget att högskoleutbildningen i länets primära centrum byggs ut till den storlek och i den takt U 68 föreslagit. Enligt dessa planer skulle utbildningen omfatta 2 000 utbildningsplatser och utbyggnaden starta budgetåret 1978/79. I avvaktan på en sådan fullständig utbyggnad av högskolan bör det ankomma på de lokala och regionala myndigheterna att på ett mer planmässigt sätt kunna utöka utbildningen i enstaka kurser.

— re::— _ .. J..-=. ”&_-drämma _- ;53 -

:.;- n..=.r_. z»

.:» fre.. .fr.

514.-

23.6.3. Hälso— och sjukvård och annan social service Hälso— och sjukvård

l planeringsunderlaget visas att sjukvården i Östersund motsvarar vad som kan anses vara normalt för ett primärt centrum. Utbudet i Härjedalen ligger i närheten av det som kan betraktas som ortstypiskt för regionala centra medan det i Strömsund är betydligt lägre. Länets kommuncentra har ett sjukvårdsutbud som är jämförbart med landets övriga kommuncentra.

Med utgångspunkt från socialstyrelsens principiella riktlinjer men med beaktande av länets speciella struktur har landstinget i Jämtlands län upprättat ett förslag till hälso- och sjukvårdsplan för perioden 1975— 1985. Kortfattat innebär sjukvårdsplanen bl. a. en utökning av resurserna för öppen vård och långtidsvård, en utbyggd medicinsk service samt en större samordning av hälso— och sjukvården vid den primärkommunala socialvår- den och åldringsvården samt en viss integration mellan kroppssjukvård och psykiatrisk vård.

Beträffande vårdstrukturen i länet föreslås en uppdelning på primär- vård, länssjukvård och regionsjukvård.

Varje kommun skall betraktas som ett primärvårdsområde för den öppna vården och långtidsvården och skall ha åtminstone en hälsovårds- central med minst tre läkare samt ett lokalt sjukhem. Där ett tillräckligt befolkningsunderlag finns eller där avstånden är mycket långa till hälsovårdscentralen bör denna kompletteras med en- eller tvåläkarstatio— ner.

Den kroppsliga korttidsvården skall ombesörjas vid länssjukhuset i Östersund. Vårdansvaret skall i huvudsak avse patienter med livshotande tillstånd och sjukdomstillstånd vilka kräver tillgång till personella och tekniska resurser som av olika skäl måste koncentreras.

Regionsjukvårdens uppgift är främst att ge stöd till länssjukvårdens olika grenar och i förekommande fall ansvara för de patienter som har speciellt svårbemästrade sjukdomar som kräver samverkan mellan ett antal högt specialiserade läkare och särskild specialutrustning. Region- sjukvården skall som nu ombesörjas i Uppsala.

Hälso- och sjukvårdsplanen remissbehandlades under våren 1975. Beslut om planen kommer att fattas vid höstlandstinget år 1975.

Barn tillsyn

Från regionalekonomisk synpunkt måste barntillsynsmöjligheterna ses som en primär förutsättning att kunna ge i första hand kvinnorna ökade möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden. Det är därför uppenbart att de samhälleliga åtgärder som vidtas för att öka yrkesverksamheten hos länets kvinnor måste kombineras med ett ökat statligt ansvar för barntillsynen. Ett sådant ansvar bör enligt länsstyrelsens uppfattning i första hand komma till uttryck i ytterligare höjning av de statliga driftsbidragen till daghem.

Enligt länsstyrelsens uppfattning finns det också anledning att i de mer ' glesbygdsbetonade kommundelarna kunna ordna barntillsynen även om underlaget för permanenta daghem saknas. En fortsatt utbyggnad och utveckling av familjedaghemsverksamheten torde här vara speciellt angeläget.

23.6.4. Kommersiell service för hushållen i glesbygder

De tidigare betydande strukturförändringarna inom detaljhandeln medför att nedläggningstakten i fortsättningen sannolikt blir något lugnare. En fortsatt negativ befolkningsutveckling skulle emellertid främst i glesbygdsområdena medföra en nedläggning som i vissa områden kan bli mycket kraftig. Det gäller inte endast i fråga om livsmedelsbutiker utan också fackhandeln i mindre orter.

Förutsättningarna att bevara en stationär kommersiell serviceförsörj- ning i länets glesbefolkade delar sammanhänger bl a med möjligheterna att göra olika serviceslag mer oberoende av underlaget. Den servicestruk- tur som kan anses utgöra en acceptabel miniminivå bygger också på att samhällsstöd utgår för att upprätthålla ett väl utvecklat kommunikations- nät till och från vissa stödjepunkter.

Det statliga stödet till kommersiell service i glesbygder i det inre stödområdet som varit tillgängligt sedan budgetåret 1973/74 omfattar dels bidrag till kommunalt organiserad hemsändning av dagligvaror till hushåll dels investeringsstöd i form av avskrivningslån, investeringslån och kreditgaranti till näringsidkare som har försäljning av dagligvaror. Länsstyrelsen anser det vara av avgörande betydelse för serviceförsörj- ningen att dessa stödformer vidareutvecklas och utökas.

Positiva resultat torde också kunna nås genom en bättre samordning av transporter från partihandeln till glesbygdsbutiker. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör staten genom att erbjuda bidrag till samordnade partihandelstransporter av dagligvaror till glesbygdsområden stimulera berörda parter till konkreta lösningar.

Det är också väsentligt att drivmedelsförsörjningen i glesbygder tryggas genom samhälleliga åtgärder.

23.6.5. Kommunikationer

Länsstyrelsen avslutade under år 1974 första omgången av den regionala trafikplaneringen som behandlar såväl person- som godstrafik och den påverkan som denna trafik har på skilda trafikanläggningar.

I samtliga länets kommuner påbörjades arbetet med lokala trafikplaner första gången inför det 5. k. trafikåret 1974—1975 i samband med att ett nytt statsbidrag infördes till den lokala trafiken. Kommunernas planering avser endast den kollektiva persontrafiken.

.n._.,= _.1 x—,,_

...—Mä” i. _

.—.—w

.. - arm.—'-

ii

Regional person trafik

Utgångspunkten för länsstyrelsens målsättning för den regionala trafiken och förslag till trafiklösningar är bl a planen för den regionala strukturen som fastställdes i 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram, inklusive de serviceorter som utpekades i Länsprogram 1970.

Den regionala persontransportplanens allmänna syfte är att skapa förutsättningar för samordnade och rationella trafiklösningar som tillsam- mans med den lokala trafiken skall ge länets invånare åtminstone en viss minimistandard i fråga om bl. a. serviceresor.

Lo kal persontrafik

Upprättandet av lokala trafikförsörjningsplaner ingår som en förutsätt- ning för att kommunerna skall erhålla statligt bidrag till olönsam lokal kollektiv landsbygdstrafik. Planerna skall samordnas med den regionala trafikplanen för länet

Genomförandet av de regionala och lokala trafikplanerna

I länet är det endast en mycket liten del av den kollektiva landsbygdstrafiken som är ekonomisk självbärande. För att kunna genomföra kommunernas och länsstyrelsens trafikplaner erfordras stora stödinsatser från såväl staten som från kommunerna.

Kommunerna erhåller fr.o.m. ] augusti 1974 ett statligt bidrag på 75 % av ett bidragsgrundande underskott för den samlade lokala trafiken i respektive kommun. Länsstyrelsen anser emellertid att det nuvarande bidragssystemet bör bli föremål för en översyn. Systemet är i dag onödigt komplicerat och kräver en mycket kostsam handläggning inom kommu— nerna.

Möjligheterna att genomföra den regionala trafikplaneringens förslag är helt beroende på statens ekonomiska insatser. I 1975 års budgetproposi- tion föreslås ett provisoriskt statligt stöd till den olönsamma regionala busstrafiken.

Länsstyrelsen anser det emellertid väsentligt att ett definitivt beslut snarast fattas om ett statligt stöd till den regionala kollektiva trafiken som möjliggör att de regionala trafikplanernas intentioner kan genomfö- ras.

Interregional trafik

Möjligheterna att nå de regionalpolitiska målen är starkt beroende av ett kommunikationssystem som bl. a. medger att tidsavstånden för resor mellan olika delar av landet förkortas så mycket som möjligt att reskostnaderna kan hållas nere.

En fortsatt utveckling av inrikesflyget är nödvändig bl. a. för att på ett kvalitativt sätt tillgodose behovet av tjänsteresor. Flygprisernas relativt höga nivå innebär emellertid en allvarlig begränsning för ett ökat

utnyttjande av flyget för privata resor. Ytterligare åtgärder måste vidtas för att göra flyget till ett realistiskt alternativ även för större grupper i samhället.

Förutsättningarna för att järnvägens konkurrensförmåga skall stärkas är en minskning av restiderna genom förverkligande av snabbtågsförbin— delser, förbättrad service samt inte minst en förändrad prisstruktur.

Amd mu. 0 - | /o PC RC KC *”” " RO 20 ' i 45 iRagunda 15 x.Hätiedalen ..;fgfe'g X ' Strömsund ”000 Krokom" 330-Bräcke 40 f— .? 10 . 00... o.— " . . 110. W ooo (” I.. 000... w.. Ds.”: 35 ': W:: .: 5 0.0 w * mÖstersund-Krokom on ...... _ .. _. (» . . ÅOsiersund-f .: : M .. 30 ' * "0: o , . . & . 25 _ Fig. 23.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings- grenar under perioden 1965—] 990 Fig. 23.2 Andel av befolkningen är 1980 i ålders- o gruppen 5 Oew år _/0 pc RC KC 3 O /0 PC Rc KC o Sllömwnd o 60 ' 03 i " 3 8 : 2 o möstersund3 . o o _ . . ; JT; .” OA]. 50 : '_':- en... gudinna-|" Gaza,—"Id. . — en... 0 " Östersund-Krokom w c.. g mmm,, som om. . 00... man: mamma..—uhe 2 oo . _V :O); (xx—_|. 1 Krokom— Jo. coon—oi. . zoo . wow-Bräcke _ 40 attain: ”':— W.. ggåågunda & "= .; än o.: wu S=: = =. e»: ' A _ .. I . *. 30 = : 0 Fig. 23:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är l—ig. 23.'5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar år

1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 1974 i relation till folkmängden i åldern 15 —69 år 15—64 år

% 68—70 PC 71-74

1 ionorlund-Krokom

.. Klokcmo 55 Ollcrlundo

Olnnund-Kmkom

— 1 Kvokomo RC

| & .. _. I

i . +1 || 1' Mllladnlun

Slvömsund ' Hlnenalen

”$

. _2 äsuömsund

. ..

KC

': nu; men - Ara

' tv:—:p Rngundl

—3 3:23".

Fig. 23:6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

24. VÄSTERBOTTENS LÄN

24.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet

Utgångspunkten för länsstyrelsens allmänna mål är att människorna i Västerbottens län har lika stora och berättigade krav vad avser arbete, service och miljö som människor i andra delar av landet där framför allt tillgången till arbete och service är bättre.

På kort sikt är det nödvändigt att sådana åtgärder vidtas att de negativa effekterna av såväl strukturomvandling som befolkningsminskning und- viks. Människorna måste så långt det är möjligt beredas tillfälle att bo kvar i sin miljö. 1 den mån flyttningar blir nödvändiga bör dessa kunna ske inom länet eller inom den mindre region som den enskilde känner en naturlig samhörighet med.

En förutsättning för att länsstyrelsens långsiktiga och mera framåtsyf— tande mål skall kunna uppfyllas är att satsning sker på de områden ochi de delar av länet där goda naturliga utvecklingsmöjligheter finns. Det är av största vikt att länets resurser i form av stabil arbetskraft, naturtill- gångar som jord, skog, malmfyndigheter och rekreationsområden tillvara- tas i ökad omfattning. De lokala arbetsmarknadernas mångsidighet måste vidare ökas i enlighet med deras funktion i den regionala strukturen.

Länsstyrelsen anser mot denna bakgrund att de primära målen för länets utveckling är

att tillförsäkra länets invånare bättre tillgång till arbetstillfällen så att arbetslöshet och undersysselsättning kan nedbringas åtminstone till den nivå som gäller för riket i genomsnitt, att öka de lokala arbetsmarknadernas mångsidighet så att möjligheterna till sysselsättning förbättras bl. a. för långtidsutbildade och kvinnor, att förbättra servicens tillgänglighet för människor i länets glesbygdsom- råden, att förbättra kommunikationerna inom länet, mellan norrlandslänen och med övriga delar av landet, att utnyttja möjligheterna till turism och rekreation i länet.

Ur dessa primära mål kan härledas de sekundära målen

att anpassa kommunernas klassificering i den regionala strukturen så att den bättre motsvarar deras funktion och utvecklingsförutsättningar, att sätta planeringstal för länets kommuner som kan utgöra riktlinjer för

planeringen i länet och som uttrycker en godtagen utveckling för länet och dess olika delar.

I den mån tillgängliga och eventuella nya regionalpolitiska medel är otillräckliga för att nå målen för sysselsättning, service och folkmängd i alla delar av länet och i den mån skilda utvecklingsprojekt konkurrerar om samma resurser anser länsstyrelsen att de statliga insatserna bör inriktas på i första hand en förbättring av sysselsättningsläget i inlandet. Därvid bör särskilda satsningar göras i Lycksele, Vilhelmina och Storuman.

24.2. Regional struktur 24.2.1 1972 års beslut

l riksdagens beslut 1972 om regionalpolitiken indelades landets kommuner i fyra grupper med olika funktioner och utvecklingsförutsätt- ningar: storstäder, primära centra, regionala centra och kommuncentra. [ Västerbottens län klassificerades Umeå och Skellefteå som primära centra, Lycksele och Vilhelmina som regionala centra och övriga åtta kommuner som kommuncentra.

24.2.2. Remissinstansernas synpunkter

I yttranden över planeringsunderlaget till Länsplanering 1974 har kommunerna anfört följande.

Umeå kommun anser att ett primärt centrum endast har till uppgift att bromsa utflyttningen från länet medan ett storstadsalternativ skall fungera som en magnet vänd mot övriga delar av landet. För att vända utvecklingen och åstadkomma en inflyttning fordras att Umeå arbets- marknads- och servicemässigt byggs ut till att bli ett verkligt storstadsal- ternativ.

Skellefteå kommun anför att klassificeringen som primärt centrum i stödområdet bör tillmätas en nyckelroll när det gäller målsättning och åtgärder i Skellefteå. Kommunen anser vidare att Jörn bör klassificeras som kommundelscentrum.

Lycksele kommun menar att ortsklassificeringen är nödvändig i en styrningsprocess fram emot ett visst regionalpolitiskt mål samt att det krävs en starkare prioritering och hårdare satsning på Lycksele för att klara Lyckseles strategiska betydelse för lappmarken.

Vilhelmina kommun vill kraftigt understryka betydelsen av den i prop. 1972:111 angivna innebörden av regionala centra och väntar att statsmakternas löften beträffande industricentrum i Vilhelmina snarast infrias.

Storumans kommun föreslår att Storuman/Stensele klassificeras som regionalt centrum samt att Tärna/Hemavan klassificeras som kommun- delscentrum.

Vännäs, Norsjö och Åsele kommuner anser att riksdagens intentioner beträffande sekundära serviceorter bör fullföljas genom att Bjurholm,

r.. nu...-...mt .

Malå respektive Dorotea ges samma status som kommuncentrum. Åsele kommun anser dessutom att den regionala strukturen, i kommuner med stora avstand, mäste kompletteras med en klass ”kommuncentrum tillika basort”. Åsele betraktas som typexempel på en sådan ort.

Nordmalings, Vindelns, Robertsfors och Sorsele kommuner har anting- i en sagt sig godta klassificeringen som kommuncentrum eller inte alls kommenterat klassificeringen.

24.2.3. Länsstyrelsens synpunkter på klassificeringssystemet

Planen för den regionala strukturen har ännu knappast påverkat länets utveckling. Med hänsyn till de begränsade erfarenheterna av klassifice- ringssystemet finner länsstyrelsen inte anledning att nu föreslå ändringar i principerna för den regionala strukturen. Planen bör dock kompletteras med en klarare målsättning för hur den regionala strukturen bör utvecklas. Om planen skall bli något mera än en registrering av dagens förhållanden bör klassficeringen åtföljas av konkreta medel för att förverkliga en önskvärd framtida struktur.

Planen för den regionala strukturen får enligt länsstyrelsens mening inte uppfattas eller användas så att åtgärder i primära centra är väsentligare och mera brådskande än åtgärder i regionala centra och kommuncentra.

24.2.4. Länsstyrelsens förslag till ändringar i ortsstrukturen

Storumans kommun har föreslagit att kommunen bör klassficeras som regionalt centrum. Länsstyrelsen anser att den positiva utvecklingen inom industri och turism i Storuman jämte behovet av ytterligare en stödjepunkt för arbete och service i inlandet motiverar en klassificering av Storuman som regionalt centrum.

Umeå kommun har diskuterat en ytterligare differentiering av ortsty- perna utöver 1972 års beslut om den regionala strukturen. Länsstyrelsen anser emellertid inte att det nu finns skäl att föreslå sådana ändringar.

Åsele kommun har föreslagit en ny typ av kommuncentra, kallad basort. Länsstyrelsen finner dock att de funktioner och åtgärder som kommunen anser bör kopplas till denna nya ortstyp nära överensstämmer med vad som i prop. 1972:111 sägs om kommuncentra inom stödom- rådet.

24.2.5. Länsstyrelsens förslag till komplettering av ortsstrukturen

Klassificeringen i riksdagsbeslutet år 1972 gäller kommunen som helhet. När det gäller serviceförsörjningen talas det emellertid endast om den service som finns tillgänglig i kommunens centralort. Det är dock endast i små kommuner som alla kan nå centralorten och dess service.

Teckenförklaring

Storstadsområde Skellefteå

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum

Kommundelscentrum ,_ ,

Länsgräns Dorotea Åsele Kommungräns . Gräns för inre stödområdet Gräns för allm. stödområdet

1972 års beslut

Lstzs förslag till ändring i länsplanering 1974 0 50 100 km |__|_L_1_.l_l__—J

] Nordmalingt

Fig. 24:l Regional struktur, Västerbottens län

Redan i Länsprogram 1970 pekade länsstyrelsen på ett antal orter inom till ytan stora kommuner som fyller samma servicefunktioner som kommunernas centralorter. Länsstyrelsen föreslår därför i enlighet med kommunernas förslag att Bjurholm, Jörn, Malå, Tärna/Hemavan och Dorotea klassificeras som kommundelscentra och behandlas som jämställ- da med kommunernas centralorter. Den regionala strukturen och länsstyrelsens förslag till ändringar återfinns på fig. 24:1.

24.3. Planeringsnivå

Folkmängden i Västerbottens län har varit i stort sett oförändrad —— omkring 234 000 personer — under de senaste tio åren. Under första hälften av 1960-talet fick dock alla kommuner utom Umeå vidkännas en kraftig befolkningsminskning. Totalt minskade lånets befolkning med 6 500 personer under 1960-talet.

Under 1970-talets första år har folkminskningen i de mindre kommu- nerna varit måttligare och folkökningen i Umeå kommun något mindre än under 1960-talet, samtidigt som folkmängden i Skellefteå kommun ökat. Denna utveckling förväntas enligt länsstyrelsens befolkningsprognos

- även vara gällande för återstoden av 1970-talet.

tf |

me:-'ain- _A.-.. .

Den stora utflyttningen av främst yngre personer under 1960-talet och de sjunkande födelsetalen har lett till att åldersstrukturen särskilt ide mindre kommunerna snabbt försämrats. Under återstoden av 1970-talet

bedöms denna utveckling fortsätta, om än i något långsammare takt. Den förväntade andelen av befolkningen som år 1980 är 50 år och äldre framgår av fig. 2452.

24.3.1. Nuvarande planeringsnivåer

1 riksdagens regionalpolitiska beslut år 1972 fastställdes en befolk- ningsram för Västerbottens lån på 230 OOO—240 000 invånare år 1980. Riksdagen framhöll vidare att planeringen i skogslänen i första hand borde inriktas på de högre befolkningstalen i intervallen, för Väster- bottens län således 240 000 invånare. På grundval av riksdagsbeslutet år 1972 fastställde länsstyrelsen år 1973 befolkningsramar för kommunerna som var anpassade till länsramen.

24.3.2. Kommunernas förslag till planeringsnivåer

Flertalet kommuner anser att en mera positiv befolkningsutveckling bör eftersträvas än den som avspeglas i länsstyrelsens prognos. Västerbot- tens läns landsting anser att länet bör ha en folkmängd på minst 250 000 personer år 1980. Umeå kommun anser att planeringstalet för länet bör vara 240 OOO—250 000. Kommunernas förslag till planeringstal samman- fattas i tab. 24:I.

24.3.3. Länsstyrelsens förslag till planeringsnivåer för år 1980 och 1990

Målet för den regionala utvecklingsplaneringen är att skapa förutsätt- ningar för mera likvärdiga levnadsförhållanden i skilda delar av landet.

Tab. 24:I Kommunernas förslag till planeringstal för åren 1980 och 1990

Kommun Folkmängd Planeringstal Planeringstal

1974 1980 1990 Umeå 73 977 85 000 Nordmaling 7 732 8 000 Vindeln 7 175 7 733 Vännäs 11488 11700— 12 300 11 700—12 300 Robertsfors 7 388 8 000 Skellefteå 72 120 73 000— 75 000 76 OOO—80 000 Norsjö 10 323 10 400X Lycksele 14 644 17 000 17 000 Storuman 8 349 8 200— 8 600 8 200— 8 600 Sorsele 4 088 4 210 Vilhelmina 8 666 8 700— 9 000 8 700— 9 000 Åsele 8 925 9 100— 9 300 9 300— 9 600 Hela länet 234 875 251 043—254 543

xKommunen anger endast ”oförändrad befolkning”.

Viktigast för människorna är tillgång till intressant och välbetalt arbete och en god service i kommunerna. Totalbefolkningen i kommunen och dess utveckling är i detta sammanhang av mindre intresse.

Befolkningsramarna skall kunna användas som underlag i praktisk planering och vid dimensionering av bl. a. samhällsinvesteringar. Detta krav innebär att planeringstalen för kommunerna var för sig och sammantagna bör hållas inom ramen för tänkbara regionalpolitiska insatser och utvecklingen i landet som helhet.

Länsstyrelsen anser att det inte finns anledning att dämpa en väntad folkökning. Därför utgör prognosen i kommuner med väntad folkökning en miniminivå för planeringstalen. 1 kommuner där en folkminskning” befaras kan miniminivån behöva sättas högre. En snabbare folkminskning än 1,5 % per år kan inte godtas i någon kommun på grund av risken för en alltför ogynnsam åldersstruktur och samhällsekonomiska förluster.

Flertalet kommuner har angett planeringstal för år 1980 som innebär minst oförändrad befolkning. Länsstyrelsen anser det dock realistiskt att räkna med en viss omflyttning inom länet. Det är emellertid angeläget att sådana omflyttningar så långt det är möjligt kan ske inom den region som den enskilde känner en naturlig samhörighet med. Förslagen till planeringstal som ligger över prognosvärdena år 1980 för inlandets * regionala centra skall ses mot denna bakgrund.

Även om prognosen för år 1990 måste betraktas med försiktighet pekar den dock entydigt på en fortsatt tillväxt i länets båda primära _- centra. En sådan tillväxt måste ur länets synpunkt betecknas som , önskvärd varför planeringstalen också bör väljas så att de medger detta.

Prognosen tyder på en fortsatt folkminskning i inlandets regionala; centra fram till år 1990. Om detta tillåts ske skulle deras funktion i den 3 regionala strukturen allvarligt äventyras. Mot den bakgrunden kan *. länsstyrelsen inte acceptera lägre värden är 1990 än de minimivärden som angivits för år 1980.

Vid anmälan av Länsplanering 1967 till 1969 års riksdag betonades att befolkningstalen skulle vara vägledande för samhällsplaneringen. Efter- som insatsbehoven var störst inom stödområdet, skulle åtgärder som syftade till att påverka utvecklingen i positiv riktning i förhållande till prognoserna förbehållas i första hand detta område. Länsstyrelsen anser att sakskälen för denna prioritering inte har förändrats varför den bör .— kvarstå även under 1980-talet. Planeringstalen för länets övriga kommu- ' ner bör därför sättas på ungefär samma nivå är 1990 som år 1980, äveni ,_ de fall då prognosen tyder på en folkminskning. Länsstyrelsens förslag till , planeringstal för år 1980 och år 1990 framgår av tab. 24.2. å

få Ll l

Företag i Västerbottens län har mellan åren 1965 och 1974 beviljats ,-_. totalt 455 milj. kr. i lokaliseringsstöd, varav 122 milj. kr. (27 %) bidrag, ..; 326 milj. kr. (71 %) lån och 7 milj. kr. (2 %) övrigt. Företag i det inre & stödområdet har beviljats ca 143 milj. kr. i lokaliseringsstöd, medan motsvarande belopp för kustlandet uppgår till 312 milj. kr. (se tab. 24.3).

24.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Tab. 24.2 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Västerbottens län

Kommun l-aktisk Befolkningsramar befolkning enligt länsstyrel- ———-————- sens beslut 1973 1970 1974 1980

Umeå 69 423 73 977 80 000" 84 000 Nordmaling 8 156 7 732 7 100— 7 500 Vindeln 7 621 7 175 6 600— 7 000 Vännäs 12 094 11488 f 10 600—— 11200 Robertsfors 7 552 7 388 6 700— 7 100 Skellefteå 71 446 72 120 72 000— 76000 Norsjö 10 872 10 323 9 300— 9 700 Lycksele 14 803 14 644 14 700— 15 300 Storuman 8 777 8 349 7 300— 7 700 Sorsele 4 306 4 088 3 600— 3 800 Vilhelmina 8 712 8 666 8 100— 8 500 Åsele 9 443 8 925 7 800— 8 400

Hela länet 233 205 234 875 233 800—246 200 Länsram enligt prop. 1972:111 233 800—246 200

Förslag till länsram enligt länsplanering 1974

Prognos, läns- planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsnivå i länsplanering 1974

1980 1990

79 541 86 471 7 084 6 555 7 314 7 390 10561 9 893 7 087 6 975 75 275 77 348 9 316 8 660 14426 14 097 7 793 6 890 3 646 3 263 8199 7 504 8138 7 485

238 380 242 531

1980

81 000— 85 000 7 100— 7 500 7 300— 7 700 10 600— 11 000 7 100— 7 500 75 000— 79 000 9 400— 9 800 14 700— 15 300 7 900— 8 300 3 7004 3 900 8 300— 8 700 8 200— 8 600

1990

85 000— 90 000 7 000— 7 600 7 200— 7 800 10 500— 11 100 7 000— 7 600 76 000— 81 000 9 300— 9 900 14 700— 15 700 7 900— 8 500 3 600— 4 000 8 300— 8 900 8 100— 8 700

240 300—252 300 240 300—252 300 244 600—260 800 244 600—260 800

Den största delen av stödet, 60 %, har gått till den träbearbetande industrin. Verkstadsindustrin har fått 28% medan övriga industri— branscher och turistnäringen tillsammans fått 12 % av det totala stödet.

Sysselsättningen vid de företag som beviljats lokaliseringsstöd har t. o. m. december 1974 ökat med ca 4 000 personer. Företag i Skellefteå svarar för den största andelen av sysselsättningsökningen, ca 2 300 personer medan ökningen inom inre stödområdet uppgått till ca 1 200.

Under perioden 1970—1974 har 83 milj. kr. i utbildningsstöd och 10 milj. kr. i sysselsättningsstöd beviljats till 227 resp. 75 företag. 218 företag har under perioden 1971 "1973 erhållit transportstöd med ca 35 mili. kr.

24.5 Arbete 24.5.1 Näringsliv och arbetsmarknad

I flertalet kommuner sysselsätter jord- och skogsbruk trots en snabb minskning under 1960-talet över 20 % av de förvärvsarbetande, medan riksgenomsnittet är 8 %. En fortsatt sysselsättningsminskning förefaller sannolik bl. a. till följd av en ogynnsam företagsstruktur. lnom skogsbru-

Tab. 24.3 Beviljat lokaliseringsstöd under perioden 1965—1974 (belopp [ 1000-tal kronor)

Kommun Antal Syssel lnveste- Totalt lnveste- Lok. företag sättnings— ring lok. stöd ring/sys- stöd/ ökning selsatt syssel- t.o.m. 1974

Umeå 291 252 413 505 119 896 1641 476 Nordmaling 5 172 76 536 39 992 445 233 Vindeln 7 175 35 076 22 937 200 131 Vännäs 4 7 7 670 4 647 95 57 Robertsfors 9 68 8 536 5 242 126 77 Skellefteå 58[ 2 303 244 199 142 381 97 62 Norsjö 10 231 31097 22 018 135 95 Lycksele 13 138 25 954 18 803 188 136 Storuman 71 229 60 756 37 031 265 162 Sorsele 3 42 8 251 6 131 196 146 Vilhelmina 5 119 25 820 17 676 217 149 Åsele 7 247 26 960 18 601 109 75 Hela länet 1572 3 983 994 360 455 355 237 114 Därav

Träindustri 55 840 664 904 274 482 792 327 Verkstadsindustri 75 2 225 194 243 124 348 87 56 Övrig industri och turism 27 918 85 213 56 525 93 62 Riket

(enl. AMS) 1294 39 3403 6 174 000 3 311000 157 84

1 Tva företag som gemensamt bedriver verksamhet på ett arbetsställe, har räknats som ett företag. 2 litt företag har genomfört investeringar i två kommuner 3 Av företagen beräknad sysselsättningsökning

Tub. 24.3 Sysselsatta i Västerbottens län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Umeå 27 983 32 490 37 426 41776 Nordmaling 3 262 2 845 2 445 2 300 Vindeln 2 910 2 355 2 433 2 455 Vännäs 4 254 3 563 2 874 2 681 Robertsfors 3 204 2 543 2 345 2 335 Skellefteå 28 222 27 281 30 305 32 214 Norsjö 3 629 3 936 3 232 3 079 Lycksele 5 743 5 336 5 618 5 750 Storuman 3 740 2 901 2 839 2 564 Sorsele 1638 1236 1 150 1035 Vilhelmina 3 640 2 885 2 991 2 793 Åsele 3 803 3 218 2 780 2 601

Summa liinet 92 028 90 589 96 438 101583

ket väntas sysselsättningsminskningen bli relativt måttlig — där har man under senare är t. o. m. börjat märka vissa rekryteringsproblem.

lndustrisysselsättningen i länet ligger under riksgenomsnittet och branschstrukturen är ensidig i åtta av länets tolv kommuner. Den dominerande branschen är vanligen trä— och massaindustri. Mellan 1965 och 1970 ökade industrisysselsättningen med 6% medan den gick tillbaka i riket som helhet. Efter år 1970 har flera nya företag etablerats i länet, delvis med hjälp av lokaliseringsstöd och annat regionalpolitiskt stöd.

Sysselsättningen inom servicesektorn ligger på ungefär samma nivå som i övriga län utanför storstadsområdena. Här föreligger dock stora skillnader mellan kommunerna.

De arbetsmarknader i länet som är tillräckligt stora för att ge ett någorlunda mångsidigt utbud av arbetsplatser är Umeå och Skellefteå. Övriga arbetsmarknader är relativt små och ensidiga, vilket innebär begränsningar av den enskilda personens valmöjligheter och förutsättning- ar att kunna känna trygghet i sysselsättningen. Brister i arbetsmarknadens förmåga att tillgodose dessa grundläggande behov avspeglas ofta i arbetslöshet, utpendling och utflyttning.

24.5.2 Arbetslöshet

Arbetslösheten ligger i Västerbottens län ungefär dubbelt så högt som i riket i genomsnitt. Samtidigt är antalet lediga platser per 100 arbetslösa bland de lägsta i landet. De som förlorat sitt arbete eller för första gången söker ett arbete har vidare fått allt svårare att erhålla en anställning — arbetslöshetstiden har blivit längre. Andelen arbetslösa är nästan genom- gående högre i inlandskommunerna än vid kusten.

Ungdomsarbetslösheten i länet har under en följd av år varit besvärande. I en specialundersökning under september 1974 noterade

länsarbetsnämnden drygt 1 400 arbetslösa ungdomar under 25 år i Västerbotten.

Den registrerade arbetslösheten avser bara sådana som aktivt söker arbete via arbetsförmedlingarna. De som saknar arbete men avstår från att söka något därför att den lokala arbetsmarknaden inte har något att erbjuda registreras sålunda inte. Denna dolda arbetslöshet är speciellt stor bland kvinnor.

Ett sätt att mäta den dolda arbetslösheten eller undersysselsättningen är att med utgångspunkt från dagens folkmängd och sysselsättning beräkna hur många arbetstillfällen ytterligare som behövs i länet för att erhålla samma förvärvsfrekvens som för riket. För att uppnå detta skulle det år 1970 ha behövts ytterligare 10 000 arbetstillfällen i länet, varav 3 400 för personer under 25 är. (Se fig. 24.5.)

24.53. Pendling och flyttning

När den lokala arbetsmarknaden är för liten eller ger otillräcklig valfrihet och alltså inte kan ge ett lämpligt arbete vid den tidpunkt individen önskar är alternativen pendling till en arbetsplats i en annan kommun eller flyttning.

En förutsättning för utpendling är att det inom räckhåll finns en större och mera mångsidig arbetsmarknad. Länets största pendlingsströmmar går till Umeå och kommer från de omgivande kommunerna, särskilt från Vännäs. Utpendlingen från inlandskommunerna är mindre — inte för att möjligheterna till arbete är bättre i hemkommunen utan därför att avstånden till alternativa arbetsplatser är för långa.

Samtliga kommuner i länet utom Umeå har länge haft nettoutflytt- ning. Denna väntas fortgå även under återstoden av 1970-talet i flertalet kommuner om än i något mindre omfattning än tidigare. En stor och långvarig nettoutflyttning från en kommun leder till sociala problem för dem som bor kvar: dels minskar kommunens invånarantal, vilket kan leda till svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande serviceförsörjning, dels leder den ensidiga utflyttningen av unga personer till att åldersstruk— turen i kommunen blir ogynnsam.

24.5.4. Sysselsättningsutveckling

Länsstyrelsens bedömningar av sysselsättningsutvecklingen fram till 1980 har gjorts med en relativt detaljerad näringsgrensindelning. En utblick mot år 1990 har vidare gjorts med en grövre näringsgrensindel- ning och med förenklade antaganden.

Jord- och skogsbruk

Sysselsättningen ijord- och skogsbruket minskade mellan åren 1965 och 1970 något snabbare i Västerbottens län än i riket som helhet (39 % resp. 32 %). Nedgången av sysselsättningen förväntas enligt prognosen bli mindre i framtiden. Den har för 1970-talet beräknats till ungefär en

fjärdedel per femårsperiod och för 1980-talet till 35 %. Trots sysselsättningsminskning beräknas jord- och skogsbruket syssel- sätta omkring 20 % eller mer av de förvärvsarbetande i flera av de mindre kommunerna år 1980 och omkring 15 % år 1990.

Industri

Sysselsättningen inom länets industri bedöms öka med 30 % mellan åren 1970 och 1980, varav merparten under den första femårsperioden. De största ökningarna väntas inom verkstadsindustrin, särskilt i Skellef- teå-området. Trä- och massaindustrin; är den dominerande branschen i många av länets kommuner och här har en betydande expansion redan skett. Antagandena om utvecklingen under 1980-talet är försiktigare, +8%.

nggnadsverksamhet

Prognosen för byggnadsverksamheten innebär att arbetskraftsbehovet minskar med nära 2 000 personer fram till år 1980. Bedömningarna för 1980-talet innebär en fortsatt sysselsättningsminskning, dock i lugnare takt.

Handel, samfärdsel och privata tjänster

Den totala sysselsättningen inom handel, samfärdsel och privata tjänster väntas vara oförändrad under hela prognosperioden, däremot väntas förskjutningar mellan de ingående näringsgrenarna. Utvecklingen skiljer sig också mellan kommunerna eftersom stora delar av servicesyssel- sättningen är beroende av förändringari folkmängden.

Offentlig förvaltning och tjänster

Offentlig förvaltning och tjänster är de mest expansiva av närings- grenarna i länet. Enligt prognosen väntas ökningen bli 24% under 1970-talet och 30 % under 1980-talet.

Samtliga näringsgrenar

Den totala sysselsättningen i länet förväntas enligt prognosen öka med ca 6 % under 1970-talet. Denna utveckling innebär också en andelsför- skjutning såväl mellan som inom de varu- resp. tjänsteproducerande näringsgrenarna. De senare ökar sin andel från ca 50 till 54 %. Industrin kommer är 1980 att svara för betydligt mer än hälften av sysselsättningen inom de varuproducerande näringsgrenarna. Bedömningarna för 1980- talct innebär en fortsatt ökning av den totala sysselsättningen med ca 5 %.

Den skisserade utvecklingen innebär att den största ökningen av sysselsättningen i absoluta tal nu liksom under 1960-talet förväntas i

Umeå. Övriga kommuner med väntad sysselsättningsökning under 1970- och 1980-talet är Skellefteå, Lycksele och Vindeln. I övriga åtta kommuner väntas en i stort sett oförändrad eller minskad sysselsättning.

24.5.5. Trygghet och valmöjligheter vid angivna prognosvärden år 1980

Såväl branschensidighet inom industrin, ensidigt beroende av enstaka företag som andelen offentligt anställda påverkar den lokala arbetsmark- nadens stabilitet och därmed tryggheten i sysselsättningen.

Ensidig/tet inom industri

] fem av de kommuner som betecknats som branschensidiga år 1972 väntas branschensidigheten inom industrin bestå år 1980. Dessa kommu- ner är Nordmaling, Vännäs, Robertsfors och Åsele.

Andel offentligt anställda

Andelen offentligt anställda kommer är 1980 fortfarande att vara lågi kommuner som Robertsfors, Nordmaling och Norsjö. Den, även i förhållande till länets mindre kommuner, förväntade låga andelen i Skellefteå måste mot bakgrund av kommunens ställning som primärt centrum betecknas som anmärkningsvärd.

Möjligheter till yrkesverksamhet för kvinnor

Med undantag för Umeå har samtliga kommuner i Västerbotten en förvärvsfrekvens för kvinnor som är lägre än riksgenomsnittet. Med oförändrad inriktning av yrkesval, kommer möjligheterna till förvärvsar- bete för kvinnor sannolikt att vara begränsade på de flesta lokala arbetsmarknader i länet även 1980. Trots att antalet förvärvsarbetande kvinnor i länet väntas öka från 30000 till 36 800 under 1970-talet, kommer dock förvärvsfrekvensen för kvinnor i länets kommuner, med undantag för Umeå, att ligga klart lägre än riksgenomsnittet år 1980.

24.5.6. Sysselsättningspolitisk målsättning för Västerbottens län

Arbete och de villkor som är förenade därmed formar den väsentligaste delen av våra levnadsvillkor. En huvuduppgift för samhället måste därför vara att öka sysselsättningen och öppna arbetsmarknaden för nya grupper. Dessa grundläggande mål är gemensamma för såväl sysselsätt- nings- som regionalpolitiken.

Länsstyrelsen har som primära mål för länets utveckling bl. a. angivit

att tillförsäkra länets invånare bättre tillgång till arbetstillfällen så att arbetslöshet och undersysselsättning kan nedbringas åtminstone till den nivå som gäller för riket i genomsnitt, att öka de lokala arbetsmarknadernas mångsidighet så att möjligheterna till sysselsättning förbättras, bl. a. för långtidsutbildade och kvinnor.

Länsstyrelsens utgångspunkt vid formuleringen av dessa mål har varit att människorna i Västerbotten har lika stora — och berättigade — krav på arbetsmarknaden som människor i andra delar av landet där tillgången till arbete är bättre och arbetsmarknaden mera mångsidig. Mot bakgrund av den relativt låga sysselsättning som rådde i länet är 1970 är samma sysselsättningsgrad som för riket i genomsnitt en hög målsättning. Den kräver för att kunna förverkligas mycket energiska regionalpolitiska insatser. Länsstyrelsen anser dock att målet skall vara uppnått år 1990. För år 1980 gäller att slutmålet skall nås till minst tre fjärdedelar.

Sysselsättningen i länet är 1970 uppgick till ca 90 600. Länsstyrelsens prognos pekar på en ökning av sysselsättningen. År 1980 väntas den uppgå till ca 96 400 och år 1990 till ca 101 600. Totalt för länet behövs är 1980 mellan 2 500 och 7 750 arbetstillfällen utöver prognosen för att med en befolkning motsvarande planeringstalet 240 300—252 300 in- vånare na målsättningen. Planeringstalet 244 600—260 800 invånare år 1990 kräver mellan 2 700 och 9 050 arbetstillfällen utöver prognosen. Den största relativa bristen på arbetstillfällen både är 1980 och år 1990 finns i inlandet.

Målet att ”öka de lokala arbetsmarknadernas mångsidighet” kan inte lika enkelt uttryckas i siffror. Sambandet mellan arbetsmarknadens storlek och valmöjligheterna leder emellertid till en strävan efter stora lokala arbetsmarknader. Eftersom samtliga lokala arbetsmarknader i länet tillhör de mindre inom resp. ortstyp, föreligger ett klart behov av att öka deras storlek.

Umeå och Skellefteå har de ojämförligt största lokala arbetsmarkna- derna i länet. De är de enda som är tillräckligt stora för att ge ett någorlunda mångsidigt utbud av arbetsplatser. Umeå har dock en alltför liten och branschensidig industrisektor medan Skellefteå har ett alltför litet inslag av yrken inom administration och service för att helt kunna fylla den funktion som arbetsmarknaden i primära centra bör göra med avseende på valmöjligheter. Länsstyrelsen anser det väsentligt att mera mångsidiga arbetsmarknader byggs upp i länets primära centra.

I länets inland finns för närvarande ingen arbetsmarknad som kan erbjuda sådana valmöjligheter som länets primära centra. Länsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att det klart dokumenterade behov av mera mångsidiga arbetsmarknader som finns i detta geografiskt mycket stora område blir tillgodosett. Detta bör kunna ske genom att i första hand bygga upp och vidareutveckla de regionala centra, främst Lycksele.

24.5.7. Förslag till åtgärder Regionalpolitikens styrmöjligheter

Med nuvarande medel är regionalpolitikens styrmöjligheter begränsade. Det regionalpolitiska stödet har inte gett upphov till nyetableringar i tillräcklig omfattning. På många mindre och industrifattiga orter är stödet inte ett tillräckligt effektivt medel för att påverka den ekonomiska utvecklingen i positiv riktning. För att samhällets målsättning om

regional balans och stabilitet liksom ”lika tillgång till arbete” skall kunna , tillgodoses krävs därför effektivare regionalpolitiska medel, varvid även restriktiva åtgärder bör kunna prövas under en försöksperiod. Stödåtgär- der och restriktiva åtgärder får dock inte ses som alternativ utan som komplement. För att den regionalpolitiska målsättningen skall kunna förverkligas anser därför länsstyrelsen att även ökade insatser inom de stimulerande medlens ram är nödvändiga. Samtidigt krävs en större smidighet i stödverksamheten liksom i utbyggnaden av samhällsservicen med möjligheter att i speciella situationer vidta extraordinära åtgärder. De statliga företagen är för närvarande de enda som i sin lokalisering direkt kan styras av samhället. Därför bör de på ett mera aktivt sätt användas som regionalpolitiskt medel. Regionalpolitiskt angelägna etable- ringar bör också stimuleras genom att med ekonomiska och andra insatser bygga upp attraktiva orter. De arbetsmarknadspolitiska medlen, t. ex. beredskapsarbeten bör i ökad utsträckning kunna användas i detta syfte.

Länsstyrelsen anser det angeläget att understryka nödvändigheten av överensstämmelse mellan planeringsansvar och beslutskompentens. De statliga länsförvaltningarna har för närvarande inga resurser varmed länens utveckling kan påverkas i mera avgörande grad. En samordning av planeringsansvar och beslutskompetens skulle kunna ske genom att ge länsstyrelsen, som handhar den regionala planeringen, ramar att fördela inom länet på eget ansvar och ienlighet med fastställda regionalpolitiska mål. Det är vidare angeläget att länsstyrelsen får inflytande på fördel- ningen av ramarna mellan länen.

Beslut som fattas på central nivå inom olika samhällssektorer måste också i ökad utsträckning samordnas med de regionalpolitiska strävande- na. Innan beslut som kan få betydande regionala effekter fattas av verk eller myndighet bör dessa samråda med både departement och berörda länsstyrelser. Detta bör inte enbart gälla i dessa avseenden tunga verk som t. ex. vägverket och statens järnvägar utan även polisväsendet, försäk- ringskassan, veterinärväsendet etc.

Generella åtgärder

Enligt länsstyrelsens regionalpolitiska målsättning bör de åtgärder som vidtas inte enbart syfta till att skapa nya arbetstillfällen även om detta för närvarande utgör det mest akuta behovet. Lika viktigt är att de syftar till att förbättra valmöjligheterna på olika lokala arbetsmarknader. De strukturproblem — en liten industrisektor eller branschensidighet inom industrin, låg andel offentligt anställda och små möjligheter till yrkes- verksamhet för kvinnor — som även i framtiden kommer att finnas i länet bör speciellt beaktas. Samtidigt som möjligheterna till förvärvsarbete för kvinnor förbättras måste barnomsorgen byggas ut. Den lokalt bundna arbetskraftens problem måste uppmärksammas i högre grad än tidigare. Länsstyrelsen bedömer den kommunala sysselsättningsplaneringen (IKS) så värdefull att den snarast bör vidareutvecklas och bli ett bestående inslag i länets samtliga kommuner. En utbyggnad av Vindelälven för

. arr-__- "ååå-r!- f-s- - x,»; -::.;

vattenkraftändamål skulle ha inneburit ett betydande antal arbetstill- fällen under avsevärd tid, inte enbart för invånarna i själva älvdalen utan även i kringliggande bygd. Ersättningsåtgärder i Vindelälvsområdet har under lång tid varit föremål för utredningar — de konkreta insatserna har dock uteblivit. Med hänsyn till dels de av statsmakterna ställda löftena om åtgärder i Vindelälvsområdet och dels till de snabbt krympande handlingsutrymmena finner länsstyrelsen att särskilda medel omgående bör anvisas.

Det är av största vikt att de allmänna utvecklingsbetingelserna för länets näringsliv förbättras. Transportstödet har blivit ett värdefullt hjälpmedel för att utjämna villkoren för näringslivet iolika landsdelar. Stödets utformning har efterhand också förbättrats. Det finns emellertid fortfarande brister i konstruktionen. Genom bl. a. successivt höjda fraktkostnader har stödets betydelse som utjämnande regionalpolitiskt medel urholkats. Bidragsandelen bör därför höjas till minst den nivå som ger samma reella stödeffekt som vid transportstödets inrättande. Därefter bör stödet värdesäkras genom någon form av indexreglering. Vidare är det angeläget att zonindelningen i fråga om pris på olja och bensin slopas samt att en ytterligare reducering av telekostnaderna över långa avstånd kommer till stånd.

De mindre och medelstora företagens problem med produktutveckling och marknadsföring liksom företagarutbildning måste avhjälpas genom att ökade resurser ställs till företagareföreningarnas förfogande. Viktigt är också att en samverkan mellan företag i lokala produktionssystem byggs upp genom bl. a. kompletterande lokaliseringar kring redan existerande industri. En utveckling av industricentrum i Lycksele och därefter en lokalisering av ett sådant till Vilhelmina bör därför ges hög prioritet.

De i vissa avseenden mycket goda utvecklingsbetingelserna som finnsi Umeå och Skellefteå måste ytterligare förstärkas. I Umeå kan detta ske genom att skapa ett betydande antal nya arbetstillfällen inom industrin, speciellt verkstadsindustri, så att Umeå kommun erhåller en större och mera mångsidig industrisektor och därigenom en bättre balans mellan olika näringsgrenar. Det är vidare av stor betydelse för bl.a. Umeå universitets utveckling att den till Umeå föreslagna lokaliseringen av Television och Radio i utbildningen (TRU) samt Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) kommer till stånd.

1 Skellefteå bör den speciellt för kvinnor begränsade arbetsmarknaden göras mera mångsidig genom att skapa nya arbetstillfällen i första hand inom offentlig och enskild förvaltning. Det är vidare angeläget för en fortsatt positiv industriell utveckling att Skellefteåregionen tillförs kvalificerade tekniska forsknings— och utvecklingsresurser. Bl. a. bör en tvåårig träteknisk utbildning snarast komma till stånd och lUC erhålla ytterligare resurser för forskning och utveckling. De generellt verkande medlen har hittills i alltför ringa utsträckning kunnat förmå industriföretag att etablera verksamhet i länets inland. Länsstyrelsen anser det därför nödvändigt att de nuvarande regionalpoli- tiska stödformerna kompletteras med lokalisering av statliga företag till strategiska orter i denna del av länet.

Samtidigt som samhällets regionalpolitiska insatser inriktas på att skapa sysselsättning krävs insatser på arbetsmarknadsutbildningens områ- de. Vid en sysselsättningsökning i en ort är det angeläget att de undersysselsatta och arbetslösa på orten i första hand får arbete. Arbetsmarknadsutbildning i olika former bör därför sättas in på ett så tidigt stadium att den underlättar detta. Vidare bör utbildningsstödet utökas så att det efter prövning även kan utgå till personer under 20 år.

Även om arbetsmiljöproblemen inte kan betecknas som ett regionalpo- litiskt problem anser länsstyrelsen det angeläget att en ökad satsning sker på detta område. En sådan satsning kan bl. a. öppna arbetsmarknaden för nya grupper och får därmed också en regionalpolitisk betydelse.

24.6 Service

Serviceutbudets omfattning bestäms i första hand av befolkningsunder- laget. Flyttningen från glesbygd till tätort har medfört att både den offentliga och den kommersiella servicen koncentrerats till tätorterna och att den lokala servicen försämrats i glesbygdsområdena. I stora delar av länet föreligger numera svårigheter att upprätthålla en social och kulturell service av sådan kvalitet att människorna kan känna trygghet och trivsel.

24.6.1. Offentlig service

Utbudet av offentlig service — både inom sjukvårds- och utbildnings- sektorn — är rikt och varierande i Västerbottens län. Den kvalificerade servicen — regionsjukhus, universitet och andra högskolor — är dock koncentrerad till Umeå. I Skellefteå, Lycksele och Vilhelmina är utbudet väsentligt mindre omfattande. Det är dock normalt ijämförelse med övriga orter i riket på motsvarande nivå i den regionala strukturen; möjligen med undantag för Vilhelmina. Samtliga kommuncentra i länet har ett serviceutbud inom den offentliga sektorn som är normalt för ortstypen. Ett flertal andra orter har ett gott serviceutbud, bl. a. de av länsstyrelsen föreslagna kommundelscentra Bjurholm, Jörn, Malå, Tärna/ Hemavan och Dorotea.

24.6.2 Kommersiell service

Utbudet av kommersiell service i länets två primära centra — Umeå och Skellefteå — är normalt i förhållande till övriga primära centra i riket. I länets regionala centra — Lycksele och Vilhelmina — och kommuncentra är utbudet av kommersiell service dock lägre än genomsnittet för resp. ortstyp i riket.

För att serviceförsörjningen skall anses vara tillfredsställande bör lokal : service — kommuncentrumservice — kunna nås med mellan 30 och 45 minuters enkel resa. Totalt finns det ca 37 000 invånrare i länet som inte når eget kommuncentrum med högst 45 minuters resa. Det största

_. ..,—"ur _ .

antalet invånare utanför det egna kommuncentrets omland finns inom Skellefteå kommun medan den största andelen invånare utanför det egna kommuncentrets omland finns i Åsele, Norsjö och Storumans kommu- ner.

24.6.3. Förslag till åtgärder Trafiksetvic'e

Åtkomlighetsproblemen i glesbygd kan och måste till stor del lösas genom att såväl befolkningens som olika serviceverksamheters rörlighet underlättas. Den lokala trafikplaneringen utgör en betydelsefull faktor i detta sammanhang. De regler som gäller för det nya statliga bussbidraget har dock medfört väsentligt ökade kostnader för kommunerna utan att vare sig trafikarbetet eller trafikservicen utökats. Länsstyrelsen anser det därför angeläget att bidragsnormerna för lokal landsbygdstrafik omprö- V&S.

Kommersiell service

Enligt nuvarande bestämmelser utgår i inre stödområdet bidrag med 35 % av kommunens nettoutgift för dagligvaruhemsändning med reguljä- ra transporter. Det nuvarande bidraget har inte varit tillräckligt för att motivera ett kommunalt engagemang i hemsändningsverksamheten. Det statliga stödet till kommunernas utgifter för hemsändningsverksamheten bör därför enligt länsstyrelsen utgå med samma procentsats som stödet till lokal landsbygdstrafik.

Det minskande kundunderlaget iglesbygden väntas leda till en fortsatt nedläggning av mindre livsmedelsbutiker men även av butiker med Sällanköpsvaror. I de fall det är särskilt angeläget att på lång sikt bibehålla en viss strategiskt belägen serviceenhet bör enligt länsstyrelsen avgångs- vederlag kunna utgå till övriga butiksägare i området. För att underlätta förvärv och för att begränsa kapitalkostnaden för nytillträdande affärs— idkare i glesbygd bör det statliga stödet till kommersiell service iglesbygd utvidgas till att även omfatta inköp av dagligvarubutik. På grund av de stora avstånden finns i många områden inga alternativ till den enda kvarvarande butiken. Om den inte kan bibehållas uppstår svåra problem för varuförsörjningen. Med hänsyn till det stora antalet butiker med låg omsättning finner länsstyrelsen att driftsbidrag måste kunna utgå i vissa fall.

Ändring av skattekraftsgaran rin

Skatteutjämningsbidraget har haft avgörande inverkan på utjämningen av skillnader i standard mellan kommuner med stort resp. litet skatteunderlag. Kostnaderna varierar dock kraftigt beroende på kommu- nens ytvidd, befolkningens fördelning på orter och åldersgrupper, näringslivets utveckling m. m. Den negativa befolkningsutvecklingen samt befolkningens fördelning på orter och åldersgrupper motiverar att Nordmalings och Robertsfors kommuner erhåller en skattekraftsgaranti som motsvarar 120 % av medelskattekraften i riket.

Utvidgning av Umeå sjukvårdsregion

Enligt länsstyrelsens mening måste en anslutning av hela Västernorr- lands län till Umeå sjukvårdsregion snarast komma till stånd. För att få tillräckligt underlag för undervisning, forskning och högt kvalificerad sjukvård är det också önskvärt att Jämtlands län förs till Umeå sjukvårdsregion. Med hänsyn till den fortgående specialiseringen inom . sjukvården på regionnivå måste detta tillskott i befolkningsunderlag anses . som ett minimum om en någorlunda fullständig medicinsk service till befolkningen i regionen skall kunna bibehållas och utvecklas.

Barnomsorg

Den förväntade ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor kom- mer att medföra ett ökat behov av barntillsyn i de flesta kommuneri länet. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det i första hand driftskostna- derna som verkar hämmande på kommunernas vilja till investeringar, i dag- och fritidshem. För att kvinnorna skall ges ökade möjligheter att ta ett förvärvsarbete måste staten ta på sig ett större ansvar för barntillsynen genom ytterligare höjning av driftsbidragen.

Kommunikationer

Kontaktmöjligheter med omvärlden är en av de viktigaste faktorerna som bestämmer orters och områdens utveckling. Mot denna bakgrund är en rimlig utgångspunkt att den kollektiva trafiken anpassas och byggs ut samt om möjligt ökar sin marknadsandel. Behovet av en förstärkning av den kollektiva trafikförsörjningen får emellertid inte undanskymma det faktum att de flesta personresor utförs med personbilar. Vägbyggnad och vägunderhåll är därför en viktig trafikförsörjningsåtgärd för en stor del av befolkningen.

Flygtrafiken kommer i framtiden att svara för en större andel av resorna på längre avstånd. Enligt länsstyrelsen är det därför angeläget att flyglinjenätet väsentligt byggs ut. Utöver flygförbindelser som samman- binder länet med storstadsregionerna bör förbindelser finnas som sammanknyter de större tätortsområdena längs norrlandskusten. I ett vidsträckt län som Västerbotten är det även angeläget att goda flygförbindelser kan upprätthållas mellan länets viktigare centra. Lyckse- le, Vilhelmina och Storuman bör således på ett naturligt sätt inordnas i inrikesflygnätet. Dessa prioriterade orter i inre stödområdet bör därför erhålla statligt bidrag för att upprätthålla goda förbindelser med omvärlden.

Järnvägstrafiken kommer även i framtiden att spela en stor roll för resor på långa avstånd. Jårnvägsnätets sträckning och det förhållandet att förbindelserna anpassats till Stockholm gör möjligheterna attutnyttja järnvägen bl. a. för förbindelser med orter vid norrlandskusten begränsa- de. Dessa bör därför förbättras. Länsstyrelsens minimimålsättning för persontrafiken på stambanan och inlandsbanan och tvärbanan Stor- uman—Hällnäs innebär att den bör behållas i minst nuvarande omfatt-

SOU 1975:92 24.7 Miljö

Länets låga befolkningstäthet och de med få undantag relativt små tätorterna medför att trycket på miljön inte är detsamma som i mera tätbefolkade delar av landet. God arbetsmiljö, bostadsmiljö och fritids- miljö är av avgörande betydelse för människors trivsel. De fördelar som en bygd äger i form av god miljö har alltmer blivit en betydande lokaliseringsfaktor. I Västerbottens län finns goda förutsättningar både för rekreation i anslutning till tätorterna och för turism och friluftsliv, främst i fjällvärlden.

Vattenförsörjningen, både för industri och hushåll, avloppsrening och recipienternas kapacitet erbjuder inte sådana problem att de kan sägas utgöra hinder för utvecklingen i Västerbottens län. Tätortsexpansion på jordbruksmark innebär inte någon stor intressekonflikt i länet. I fråga om utbyggnad av vattenkraften är intressekonflikten mera uttalad. Detta gäller bl. a. Ångermanälven och Byske och Åby älvar.

24.7.1. Rekreationsmiljö

Tillsammans med förbättrade ekonomiska resurser har den ökade fritiden medfört större krav på och behov av en tillräckligt utbyggd och väl fungerande rekreationsmiljö.

Ma" lsä t tn ing

I den av länsstyrelsen år 1971 antagna utvecklingsplanen för turism och friluftsliv (länsturistplanen) för Västerbottens län är huvudmålsätt- ningarna för utvecklingen att tillvarata de tillgängliga resurserna på sådant sätt

att goda möjligheter till meningsfull fritid och rekreation kan skapas för såväl länets egen som annan befolkning, att skapa sysselsättning inom turistnäringen, så att denna kan bli ett viktigt komplement till andra näringsgrenar, att optimalt utbyte på insatta medel med avseende på såväl den lokalekonomiska som nationalekonomiska effekten kan erhållas,

att förutsättningarna att få till stånd en snabbare expansion och bättre lönsamhet på turismen i länet blir större.

24.7.2. Förslag till åtgärder

Det är önskvärt att stat, kommun och enskilda samordnar sin verksamhet för att uppnå ovan angivna mål. Utöver de medel som samhället kan ställa till förfogande för planering, projektering, anläggan- de och drift av rekreationsanläggningar, bör särskilt generösa stödinsatser kunna tillämpas i prioriterade områden.

Från regionalpolitisk synpunkt är det vidare angeläget, att turistnä- ringen får sådant samhällsstöd, exempelvis sysselsättnings-, utbildnings- och lokaliseringsstöd som sedan länge utgår till andra näringar. Särskilt intresse har sådant stöd för den sysselsättningsintensiva hotellnäringen.

Å tko mligh et

För närmarknadspubliken är länsvägarnas standard av stor betydelse och de ytterligare förbättringar av vägar eller vägavsnitt som kan inverka positivt på turismens utvecklingsmöjligheter bör därför snabbt komma till stånd. En förbättrad standard på anslutande vägar och transporter från grannlänen, Nordnorge och Finland skulle få stor betydelse för länets turistorter. För att den finländska publiken skall kunna utnyttja länets fjällområden måste emellertid bilfärjetrafik över Kvarken garante- ras året om.

För turismens utveckling i länet är det angeläget, att de tekniska förutsättningarna förbättras så att inlandsbanan kan utnyttjas för paketarrangemang med chartrade direktvagnar med möjligheter till bussanslutningar till fjällturistorterna. Dessa åtgärder har framför allt betydelse för rekryteringen av publik från Mellansverige.

Vindelälvsområdet med Vindelfjällens naturreservat har i den centrala bedömningen utpekats som primärt rekreationsområde. Detta är enligt länsstyrelsen ett starkt motiv för att bygga upp en effektiv transportap— parat som öppnar regionen för rekreationspublik från hela Sverige. Ett välbeläget flygfält i inlandet med möjlighet att betjäna ett flertal områden i fjällen bör därför av såväl rekreations— som regionalpolitiska skäl komma till stånd.

Produktutveckling och marknadsföring

Styrelsen för länsturisttrafikförbundet tog år 1973 initiativ till bildandet av Regionturism i Västerbotten AB. Avsikten är att i enlighet med länsturistplanen samordna produktutveckling, marknadsföring och försäljning. Bolaget är även en uppföljning av de förslag som den statliga turistkommittén skisserade i Vindelälvsutredningen. Kommittén föreslog ett statligt bidrag på 1 milj. kr. under tre år för marknadsstödjande åtgärder. Det är av stor vikt att dessa medel snarast kommer bolaget till del.

Utbildning

I länsturistplanen konstaterades att den viktiga frågan om utbildning av personal inom turistnäringen förbisetts. Ett mångsidigt och yrkesinrik- tat utbildningsprogram måste därför skapas.

Gymnasial utbildning i form av ettåriga kurser för reseliv och turistnäring är för närvarande förlagd till Göteborg, Stockholm och Falun. En förläggning av sådan utbildning till Lycksele,/Vilhelmina gymnasieområde är både med hänsyn till den omfattande turismen och behovet av större elevunderlag, väl motiverad.

Vidare bör det initieras utbildning inom YRK-sektorn vid universitetet i Umeå, för såväl akademiker som för branscherfaren resenäringspersonal med behov av fortbildning.

SOU 1975:92 Anu w 1000-ul 40 , : 0 /o PC RC KC 50 "Åsele 30 (Sorsele x; 'I; 45 ;nkxärliråling VGRobertslors (! . *),lfJ' [) CIY1* 9009. Jo ac:::Norsrö Vännäs 20 o . . Q' 40 .Evnhelmma in one c om a. . to.- W ooo ”"... nu om!—Storuman ooo-: on.- 35 .;sveuenea mLycusele ; 10 C.. C" * (* O.. .— n o- ». i” . . q .- . nu. ... . M .. 30 - '": ...." . . : o ' : 1065 mo mo oUmea D 25 Fig. 24.3 Sysselsättningsutveckling i olika närings- ' grenar under perioden 1 965—1990 ,. 7 .7 _ . . . ., _ 0 Fig. ..4... Andel av befolkningen ar 1980 I alders ./0 PC RC gruppen 5 0—w ar . 3 0 /o pc RC KC . Lf eo ' _ I 2 AUmea . _ . . _ '. nu- än... nu. ... nu... ” . 50 cu- nt not.-u hun-al. ! '” '.'".— sm * skelleltea Mem—Vilhelmina ama-Nordmalmg Robertsfors *,: ' comme—Lycksele men—Vännäs . 2 . _ m... ammo-Vindeln Åsele JSkell-Ilel & uj. mNorslo Storuman . ooo *; cane—Sorsele . en: 40 ! ,»— ; '#': '...'. oozumn »: ": u :- I. 1 = . * 1 (!() 0

Fig. 24:4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 15—64 år

Fig. 24.5 Antalet arbetslösa kassamedlemmar är 1974 [relation till folkmängden itt/dern 157 69 nr

oftmtlbq torv."

"limiting-Irma!

KC

om

Y—uovumntmq .

DRuberulurs

nummer"

ali

.: utvinns manusxomman

:::!!ååååhååizdiiå

% 68-70 PC 71-74

Umol

Umll

— ";;; suuouu —— —

Skellelteb

ilnelmma — ..,. ___—.

Lycksele

KC

oben utan

.,,1 Storuman Aula ...,-um almq Sorsele .. '. m n n vinnas "M. . "" Norsjö "Nam

" Nordmaling

_2 åkoberlslors

chinsu"

Storuman -3 Sorsell hete

Fig. 24.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

25. NORRBOTTENS LÄN

25.1. Riktlinjer för samhällsplaneringen i länet 25.1.1 Befolkningsutveckling

Utvecklingen i Norrbottens län under 1950- och 1960-talet karakteri— serades framför allt av en kraftig minskning av antalet arbetstillfällen inom jord— och skogsbruk. Näringslivets ogynnsamma utveckling medför— de att utflyttningen blev stor. Under 1950-talet uppgick flyttningsförlus- terna till närmare 12 000 och under 1960-talet till ungefär 30 000. De mycket höga födelsetalen under 1950-talet förde med sig att folkmäng— den trots utflyttningen ökade med 20 000 invånare. Födelsetalen sjönk under 1960-talet och den större utflyttningen Linder detta decennium resulterade därför i en befolkningsminskning motsvarande 6 000 invåna— re. Omflyttningen mellan och inom kommunerna var av stor omfattning. Folkmängden ökade i kustregionen främst genom kraftig tillväxt av näringslivet i Luleå. Även Kiruna ökade sitt befolkningstal betydligt. lnlandskommunerna gick i de flesta fall kraftigt tillbaka. Omflyttningen kan illustreras med att 82 000 invånare år 1950 bodde i länets sex största centralorterjämfört med 144 000 år 1970.

Genom flyttningen ändrades åldersstrukturen avsevärt. Den mycket gynnsamma ålderssammansättningen i början av 1960-talet innebar att medelåldern ändå även i inlandskommunerna år 1970 fortfarande låg nära eller t. o. m. under riksmedeltalet.

Efter år 1970 har folkmängden i länet ökat och åren 1973 och 1974 hade länet t.o.m. flyttningsöverskott. Liksom tidigare är det främst Luleå som ökat. Ökningen för länet som helhet förklaras även av att befolkningsminskningarna i inlandskommunerna varit avsevärt lägre än under 1960-talet samtidigt som de i större utsträckning än tidigare riktats mot Luleå. Luleås betydande flyttningsförluster gentemot andra län under 1960-talet har bytts i flyttningsvinster.

Den utveckling som enligt prognoserna förutses fram till år 1980 innebär en fortsatt tillväxt av länets folkmängd. För återstoden av 1970-talet beräknas årliga flyttningsvinster motsvarande ungefär 1 000 personer, Luleå beräknas öka kraftigt i folkmängd medan flertalet inlandskommuner antas gå tillbaka i vissa fall betydligt. Befolkningsunv derlaget i länets glesbygdsområden skulle därigenom minska ytterligare om än i något mindre omfattning än under 1960-talet. En utveckling

enligt prognoserna skulle vidare innebära allvarliga försämringar av ålderssammansättningen i kommunerna. ] flera inlandskommuner kan befolkningen över 64 år komma att svara för ca 23 % av folkmängden år 1980 jämfört med som högst 15 % år 1970. Andelen barn skulle minska drastiskt.

De mycket osäkra bedömningarna för 1980-talet innebär en fortsatt tillväxt av länets totala folkmängd. Liksom för 1970—talet är det den utveckling som förutsetts för Luleå som bär upp länets tillväxt. Befolkningsomflyttningarna inom länet antas bli avsevärt lägre än under 1970-talet. Försämringarna av åldersstrukturen i inlandskommunerna beräknas härigenom inte få samma omfattning som under 1970-talet.

25.1.2. Utgångspunkter för målsättningsdiskussionen

Länsstyrelsen anser att en näringslivs- och befolkningsutveckling enligt prognoserna skulle innebära alltför dåliga levandsbetingelser i stora delar av framför allt inlandsområdena. Förslaget till mål för utvecklingen sätts högt.

Målsättningen för utvecklingen i länet har formulerats på följande sätt.

— Levnadsstandard och produktion bör öka snabbare i Norrbotten än i riket som helhet.

— Bosättningsmönstret i länet ska vara sådant att naturresurserna kan utnyttjas. # 1 den expansiva kustregionen måste huvudinsatserna inriktas på att skapa hög kvalitet på boendemiljön. — En balanserad åldersfördelning skall eftersträvas. » Nya arbetstillfällen bör i första hand höja förvärvsfrekvensen i stället för att öka folkmängden. -— Personer över 40—45 är bör ges möjlighet att stanna kvar på sin nuvarande bostadsort.

Den principiella grundsynen när det gäller åtgärdsprogrammet är följande:

— Sysselsättningsproblemen i kommunerna löses med näringspolitiska insatser. Detta förutsätter att staten har ett avgörande inflytande över lokaliseringsfrågorna. — Den statliga företagssektorn bör utökas, särskilt i inlandet. — Människorna i glesbygdskommunerna garanteras goda levnadsvillkor bl. a. med hjälp av socialpolitiska insatser.

25.2. Regional struktur

25.2.1. Kommunernas synpunkter

Arvidsjaurs kommun framhåller att kommunen som målsättning har att uppfylla de förväntningar som från regionalt håll kommer att riktas mot kommunen som huvudort i södra länsdelens inland. Enligt kommunens bedömning bör tillkomsten av fredsförbundet innebära att underlaget för

ett statsunderstött gymnasium blir tillräckligt.

Kiruna kommun hävdar att det i likhet med i den tidigare länsplane- ringnsomgången föreligger sakliga motiv för att Vittangi beaktas i den statliga planeringen.

Pajala kommun föreslår att kommunen klassificeras som regionalt centrum. Som skäl anförs att Pajala svårligen kan skiljas från andra regionala centra. Vidare framhålls att närmaste regionala centrum ligger på ett avstånd av 16 mil och att det i östra länsdelens inland måste byggas upp ett centrum.

25.2.2. Länsstyrelsens förslag

De förslag till regional struktur som redovisas sammanfaller i allt väsentligt med de förslag som ingick i Länsprogram 1970. Den regionala struktur som föreslås illustreras ifig. 25:1.

Länsstyrelsen biträder de synpunkter som Arvidsjaur framför och konstaterar att kompletterande samhälleliga åtgärder erfordras för att fredsförbandslokaliseringen helt ska kunna ge de effekter som framstår som angelägna ur regionalpolitisk synpunkt. Detta gäller förutom åtgärder inom utbildningen även åtgärder i fråga om sysselsättning för kvinnor inom kommunen.

Pajalas avstånd till närmaste regionala centrum kunde i sig motivera en omklassificering av kommunen. Med tanke på att kommunen inte kan sägas fylla funktioner vad gäller service eller arbete för andra än de egna invånarna har länsstyrelsen känt stor tveksamhet inför kommunens förslag om ändring till regionalt centrum och har stannat för att inte biträda det framlagda förslaget. Däremot anser länsstyrelsen att den del av kommunens förslag som innefattar önskemål om fler arbetstillfällen till alla delar måste understödjas.

Avstånden från kommunernas ytterområden till centralorterna är i flera fall mycket stora i Norrbottens län. En diskussion om möjligheterna att langsiktigt na olika välfärdsmål i länets skilda delar blir därför inte särskilt meningsfull om inte förhållandena och utvecklingstendenserna i delar av kommunerna beaktas. Särskilt viktig framstår en sådan diskus— sion vad gäller inlandskommunerna.

Starka centralorter utgör enligt länsstyrelsens mening en nödvändig förutsättning för kommunernas möjligheter att erbjuda sina invånare långsiktigt stabila arbetsmarknads- och serviceförhållanden. Ur länsper- spektiv kan Fyrkanten sägas fylla en sådan funktion. Huvuddelen av de lokaliseringspolitiska insatserna bör även under den nu aktuella plane- ringsperioden koncentreras till centralorten.

Fortsatta befolkningsomflyttningar inom kommunerna torde även utan ett stärkande av centralorterna vara ofrånkomliga. Farhågorna för en okontrollerbar utveckling i övriga delar av länet aktualiserar därför behovet av andra orter som på lång sikt kan fungera som baser ur framför allt service- men även ur arbetsmarknadssynpunkt.

De orter som i detta avseende bör prioriteras är Harads, Korpilombolo, Vittangi med Svappavaaraområdet, Vuollerim och Karesuando.

Teckenförklaring

& Storstadsområde [ . .

Primärt centrum

Regionalt centrum Kommuncentrum

För dessa orter bör samhällets åtgärder vara av långsiktig karaktär syftande till att befolkningsunderlaget så långt möjligt bibehålles och därmed även servicenivån. Servicestödjande åtgärder skulle därigenom främst anses vara komplementära.

Förutom de nämnda orterna angavs i Länsprogram 1970 att utveck- lingen borde noga följas i orterna Långträsk, Moskosel, Lansjärv, Junosuando och Svanstein. För de fyra först nämnda orterna utgjorde _ grunden för detta ställningstagande behovet av att tillvarata skogsresur- serna. Denna uppfattning kvarstår. Servicenivån i orterna bör garanteras även för 1980-talet och i den mån möjligheter till lokaliseringspolitiska insatser öppnar sig bör dessa skyndsamt tillvaratas.

Karesuando

Kiruna

"x x F—x

* xx Korpilombolo X I . x

l | l Övertorneå ) l Överkallio7 . x'

Kommundelscentrum

Länsgräns _______ Kommungräns

.. .. . .. .. L. . . , Grans for inre stodomradet

_ Gräns för allm.

Svart färg 1972 års beslut

stödområdet

Röd får Lstzs försla till ändrin . . g i länsplaneång 1974 g Fig. 25 :[ Regional struktur, Norrbottens län

25.3. Planeringsnivå

Riksdagens beslut är 1972 innebar att en befolkningsram på 250 000— 260 000 invånare fastställdes för år 1980. Som en sista etapp i den planeringsomgång som därigenom kan anses avslutad har länsstyrelserna haft i uppdrag att fördela de fastställda befolkningsramarna på kommu- ner. Detta har inte visat sig möjligt i Norrbotten. Folkmängden ligger i dag över befolkningsramens övre värde och enligt befolkningsprognosen för länet kommer folkmängden även under resten av 1970-talet att öka. Den av riksdagen beslutade befolkningsramen kan därför främst genom de beslut om satsningar inom länets basindustri etc. som riksdagen fattat under åren 1973 och 1974 sägas ha förlorat sin aktualitet.

25.3.1. Kommunernas förslag

Kommunernas förslag till planeringstal redovisas i tab. 25.1.

Tab. 25:I Kommunernas förslag till planeringstal

Kommun Länsstyrelsens Kommunernas förslag till planeringstal tidigare mål— sättning 1980 1990

Piteå 36 000 39 000 48 000 Älvsbyn 9 000 9 300 10 000 Arvidsjaur 8 000 8 800 ingen uppgift Arjeplog 3 500 4 300 ingen uppgift Luleå 63 000 83 000 110 000 Boden 30 000 32 900 38 500 Jokkmokk 6 500 8 000 8 500 Kalix 20 000 19 500 20 000 Överkalix 4 000 6 000 6 000 (minst) Haparanda 9 500 9 500 10 OOO—10 500 Övertorneå 7 000 7 000 7 000 Pajala 7 000 9 000 9 000 Gällivare 23 000 25 000 25 000 (minst) Kiruna 32 000 31 900 33 400

Hela länet 258 500 293 200 338 000— 340 000

Piteå kommun har beräknat sin planeringsnivå för år 1980 utifrån antagandet att nettoutpendligen detta år med 700 skulle överstiga den i planeringsunderlaget redovisade och utifrån bedömningen att antalet sysselsättningstillfällen inom kommunen med ca 500 skulle överstiga antalet enligt planeringsunderlaget.

Älvsbyns kommun ser som troligt att antalet förvärvsarbetande med ca 400 överstiger det beräknade antalet enligt planeringsunderlaget för år 1980. Kommunen framhåller även den överenskommelse som träffats om ökat bostadsbyggande inom fyrkantskommunerna. Näringslivsutveckling- en bedöms bli positiv även under 1980-talet.

Arvidsjaurs kommun har beräknat sin planeringsnivå för år 1980 utifrån antagandet att fredsförbandets lokalisering kommer att ge större

indirekta sysselsättningseffekter än vad planeringsunderlaget redovisade, Avgörande för förslaget om planeringsnivå har även varit behovet av sysselsättning för kvinnor för att balansera fredsförbandet. Kommunen framhåller även att för att Arvidsjaur skall bli den utvecklingsort som ortsklassificeringen innebär så måste kraftfulla insatser sättas in.

Arjeplogs kommun utgår från att antalet förvärvsarbetande kommer att överstiga det i prognosen redovisade. Avgörande för valet av planeringsnivå har även varit kommunens antagande om en framtida uranexploatering i kommunen.

Luleå kommun konstaterar att några större skillnader jämfört med länsstyrelsens bedömningar ej föreligger beträffande utvecklingen under 1970—talet. För 1980-talet förutser kommunen en snabbare tillväxt vilket enligt kommunen beror på mer spekulativa prognoser om industrins tillväxt.

Bodens kommun framhåller att produktion av 650 lägenheter per år planeras efter överenskommelse med samarbetsnämnden för Fyrkanten. Planeringsnivån har bestämts utifrån det planerade bostadsbyggandet och bygger på väsentligt större utpendling av arbetskraft än i planeringsunder- laget. För år 1990 har planeringsnivån bestämts utifrån ett årligt bostadsbyggande under 1980—talet uppgående till 300 lägenheter.

Jokkmokks kommun framhåller att snabba åtgärder måste till för att en kraftig befolkningsminskning skall kunna undvikas. Med fortsatt utflyttning av yngre arbetskraft kommer service, skolväsende m. m. i fara samtidigt som minskande skatteunderlag gör att skattebetalarna ej orkar klara den uppbyggda servicen.

Kalix kommun framhåller som det mest angelägna att sysselsättnings- graden ökas för den redan befintliga befolkningen. Den föreslagna planeringsnivån för år 1980 innebär, vilket kommunen framhåller, att viss nettoinflyttning erfordras.

Överkalix kommun framhåller att de föreslagna planeringstalen utgör absolut minimum för att nuvarande servicenivå skall kunna bibehållas och förstärkas. Angelägenheten av att servicen upprätthålls anges ha särskild betydelse med hänsyn till de långa avstånden till orter med jämförlig eller bättre service.

Haparanda kommun hänvisar till att kommunens möjligheter att fullgöra de funktioner som anges i gällande plan för utveckling av den regionala strukturen är i högsta grad beroende av om kommunen kan bibehålla eller på sikt öka befolkningsunderlaget. Vidare framhålls att klassningen som regionalt centrum rimligtvis måste innebära att den goda service som man för närvarande har på olika områden skall bibehållas och utvecklas.

Övertorneå kommun ifrågasätter till en del behovet av en planerings— nivå uttryckt i folkmängd. Enligt kommunen behövs inte någon annan målsättning än den som angavs i Länsprogram 1970, nämligen 900 nya arbetstillfällen till år 1980. Även om den hittills gällande befolkningsmål— sättningen om 7 000 invånare redan nu underskridits så finns det ingen anledning att frångå densamma.

Pajala kommun hänvisar till att kommunen i sin långtidsplanering

: räknar med en ärlig genomsnittlig befolkningsminskning av 200 personer och att även en sådan befolkningsminskning inte ens på kort sikt kan accepteras. Kapitalförstöringen i kommunen är redan nu stor med tomma skolor och bostäder, låg utnyttjandegrad av offentliga inrättningar och annan service m. m.

Gällivare kommun pekar på att minskande befolkningssiffror och förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning medför konsekven- ser för den kommunala ekonomin, planeringen och servicenivån. Skilda planeringstal framhålls kunna få mycket stor ekonomisk betydelse dels för kommunen som lokal myndighet dels för dess invånare som skattebetalare. Den föreslagna planeringsnivån bör eftersträvas för undvi- kande av påvisade negativa effekter. En högre planeringsnivå framhålls också som en förutsättning för att kommunen även fortsättningsvis skall kunna fullgöra sina uppgifter som regionalt centrum.

Kiruna kommun hävdar att prognosmetodiken i sig torde ha lett till en underskattning av den framtida sysselsättningsutvecklingen och att något extraordinärt negativt skulle ske inom kommunens näringsliv och arbetsmarknad under andra hälften av 1970-talet för att prognosen skulle slå in. Kommunen menar också att antagandena om riksfruktsamhetstal för Kiruna lett till en underskattning av folkmängden. En måttlig befolkningsökning framhålls ur kommunalekonomisk synpunkt som lämplig.

25.3.2. Länsstyrelsens förslag

På lång sikt bestående arbetslöshet och undersysselsättning kan enligt länsstyrelsens mening inte tolereras. Likaså kan drastiska minskningar av folkmängden i en kommun inte heller accepteras. Detta har utgjort länsstyrelsens huvudsakliga utgångspunkter för måldiskussionen. Dess- utom har stor vikt lagts vid att de föreslagna målsättningarna bör vara rimliga dvs. ligga inom det möjligas gräns. Av det sagda framgår att länsstyrelsen vägt behoven att nå kvalitativa mål i form av minskad undersysselsättning mot behoven att nå en viss nivå på den totala folkmängden.

För en del kommuner innebär förslaget att befolkningsramen i stort överensstämmer med prognosen och att målsättningarna för dessa kommuner främst syftar till att befolkningen är 1980 skall ha tillgång till arbete i väsentligt större utsträckning än i dagsläget. För andra kommuner blir det fråga om både kvalitativa och kvantitativa mål dvs. lägre undersysselsättning och större folkmängd än enligt prognosen. l bägge fallen innebär ett förverkligande av målsättningarna en mer positiv folkmängdsutveckling än under det senaste »decenniet. Vidare skulle grunden läggas för en stabil utveckling för de flesta kommunerna under 1980-talet.

Planeringstalen redovisas i form av ramvärden. För tillbakagående kommuner bör enligt länsstyrelsens uppfattning det lägre värdet i intervallet anses utgöra ett absolut minimivärde. För expansiva kommu- ner bör det övre värdet inte överskridas.

Den uppsatta sysselsåttningsmålsättningen innebär att eftersläpningen i förhållande till rikets förvärvsfrekvenser inhämtas med hälften fram till år 1980. För år 1990 utgör de för riket prognostiserade förvärvsfrekvenser- na målsättningen för kommunerna med undantag av typen kommuncent- ra. Med tanke på bebyggelsestrukturen i länets kommuncentra med stor spridning av befolkningen och förhållandevis svaga centralorter framstår denna höga ambitionsnivå ej som realistisk. För dessa föreslås ett inhämtande av tre fjärdedelar av eftersläpningen i förhållande till riksföwärvsfrekvenserna.

Samhället har enligt länsstyrelsens mening ett sådant ansvar i fråga om medborgarnas rätt till arbete att de angivna målen för förvärvsfrekvenser- na bör ses som miniminivåer.

De föreslagna planeringstalen innebär tillsammantagna en väsentlig ökning av folkmängden i länet. Även om betydande arbetsmarknadspoli- tiska insatser genomförs för att länets invånare skall kunna ta de arbetstillfällen som skapas, förutsätts under 1970-talet således en nettoinflyttning till länet på totalt 8 000-9 000. Behovet av inflyttning kan synas stort men kan jämföras med utflyttningsöverskottet under 1960—talet som uppgick till närmare 30 000 personer. Realismen i planeringsnivån understryks av att länet är 1973 och år 1974 hade flyttningsöverskott uppgående till 500 resp. 1 100 personer. Planerings- nivån förutsätter årliga inflyttningsöverskott i storleksordningen minst 1 500 personer för resten av 1970-talet. Huvuddelen av tillväxten i länet beräknas också enligt prognoserna ske under senare delen av 1970-talet med det beslutade stålverket i Luleå som den främsta tillväxtfaktorn.

Den föreslagna planeringsnivån för år 1990 innebär en något lägre tillväxttakt för länet under 1980-talet än 1970-talet. Liksom för år 1980 är det främst Luleås beräknade utveckling som slår igenom i en betydande ökning av länets befolkningstal.

Kommunernas förslag till planeringstal innebär en befolkningsökning under såväl 1970-talet som 1980—talet i storleksordningen 40 000. Förutsättningarna att åstadkomma en tillväxt i länet som fram till 1980 innebär en ökning av folkmängden på mer än 5 000 per år torde emellertid saknas.

25.4. Hittillsvarande regionalpolitiska insatser

Under perioden 1965—1974 har 4 900 sysselsättningstillfällen tillkom- mit i industriföretag som berörts av regionalpolitiska åtgärder fördelade på filialetableringar via investeringsfonder (] 200 personer), NJA (1 600 personer), lokaliseringsstödet (1 800 personer) samt AMS industriella storarbetsplatser (300 personer).

Det lokaliseringspolitiska företagsstödet har sålunda haft begränsad effekt i Norrbotten. I stället har selektiva beslut från statsmakternas sida varit dominerande bland de faktorer som påverkat utvecklingen i länet.

Lokaliseringsstödets effekter i länet och speciellt i inlandet har hittills inte varit tillräckligt starka sett i relation till det stora behovet av nya arbetstillfällen. Förklaringen är följande:

|l

Tab. 25.2 Befolkning, prognos och planeringsnivå för Norrbottens län

Kommun

Faktisk befolkning

1970 1974

Bcfolkningsramar enligt länsstyrel- sens beslut

1980

Prognos, läns, planering 1974

Länsstyrelsens förslag till planeringsniva i länsplanering 1974

1980 1990 1980 1990

Piteå Älvsbyn Arvidsjaur Arjeplog Luleå

32 800 34 800 8 700 9 000 8 300 8 100 4 400 4 200 58 900 64 300 36 000 9 000 8 000 3 500 63 000 35 900 8 600 7 900 3 900 81 000 37 700 8 600 7 900 4 100 104 200

37 500— 38 500 9 300» 9 600 8 200— 8 500 3 9004— 4 100 79 000— 81 000 40 0004— 42 000 9 500— 10 000 8 200._. 8 500 4 000— 4 200

94 (100—100 000

Boden 27 000 27 500 30 000 31 100 32 500 31 000— 32 000 33 0004 35 000 Jokkmokk 8 000 7 700 6 500 6 800 6 200 6 800—- 7 000 6 800— 7 000 Kalix 18 200 18 400 20 000 18 100 17 900 18 5004 19000 19 0004 20 000 Överkalix 6 000 5 600 4 000 5 200 4 800 5 200— 5 400 5 200— 5 400 Haparanda 8 900 9 000 9 500 8 900 8 700 9 300— 9 600 9 500— 10 000 Övertornci' 7 400 6 700 7 000 5 800 5 300 6 800— 7 000 6 800— 7 000 Pajala 10 700 9 700 7 000 7 700 6 800 8 200—- 8 500 8 500» 9 000 Gällivare 25 400 25 600 23 000 23 900 24 100 24 000— 24 700 24 000— 25 000 Kiruna 30 600 31 100 32 000 31 000 30 800 312004 32 000 31500-— 32 500

Summa 1 nct 255 300 261 500 258 500 275 700 299 400 278 900—286 900 300 OOO—315 600 Länsram enligt prop. 1972:111 250 000260 000

Förslag till länsram

cnligt länsplanering 1974 278 900—-286 900 300 OOO—315 600

Lokaliseringsstödet medför sysselsättningsökning dels genom expan- * sion i existerande företag, dels genom nyetableringar av företag. Den ' förstnämnda effekten förutsätter existensen av lämpliga företag. Norrbot- » ten är relativt företagsfattigt vilket är särskilt utpräglat iinlandskommu- , nerna. 1 t. ex. de fyra kommunerna iöstra Norrbotten har stödföretagen ökat sin sysselsättning med endast 230 personer under hela perioden. ! Stödet har vidare endast i begränsad omfattning förmått locka nya ' företag till länet. Den automatik som torde vara en grundläggande tanke bakom det lokaliseringspolitiska stödets utformning — innebärande att ' stödet via existerande och nyetablerade företag skulle åstadkomma en ', stark sysselsättningsutveckling — har således i stora delar av Norrbotten , inte varit för handen. *

Sysselsättningssituationen i Norrbotten skiljer sig markant från läget i ! Syd- och Mellansverige. Lokaliseringspolitiken har till uppgift att minska , och slutligen eliminera dessa skillnader. Länsstyrelsen ser därför med oro ' på det förhållandet att lokaliseringsstödet har stor spridning utanför , stödområdet. Risk föreligger att lokaliseringsstödet utvecklas mot ett ; generellt företagsstöd. Därmed upphör givetvis stödets lokaliseringspoli- * tiska effekter.

25.5. Arbete

De senaste årens utveckling i Norrbotten innebär att länet med '? avseende på flyttningsrörelserna avsevärt förbättrat sin situation i förhållande till andra delar av landet. 1 andra avseenden kvarstår emellertid allvarliga uttryck för bristande regional balans.

Arbetslösheten är högst i landet. Medan det i landet som helhet råder jämvikt mellan antalet arbetslösa kassamedlemmar och lediga platser går det i Norrbottens län drygt tre arbetslösa kassamedlemmar per ledig plats. Arbetsmarknadspolitiska insatser är i Norrbotten mer omfattande än i övriga landet. Antalet personer som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden är därför ännu högre än vad arbetslöshetssiffrorna utvisar. Yrkesverksamhetsgraden beräknas enligt prognosen är 1980 ligga på 75 % för män (riket = 79 %), 42 % för kvinnor (riket = 52 %).

Ser man till de enskilda kommunerna är skillnaderna givetvis ännu " större. Av de 25 kommuner som under perioden 1971—1973 hade den högsta arbetslösheten i landet låg 10 i Norrbotten. Det förhållandet har " med största sannolikhet inte förändrats därefter. Detta illustrerar att ' inom länet kvarstår utomordentligt allvarliga obalansproblem. Kraftfulla i insatser måste därför komma till stånd i Norrbottens inland och östra länsdelen. Ätgärdsprogrammet är följaktligen inriktat på att åstadkomma detta.

25.5.1. Näringslivsutveckling

Antalet sysselsatta beräknas enligt prognosen öka med nära 12 000 ; under 1970—talet. Utvecklingen inom de skilda näringsgrenarna framgår av fig. 25.1? som baserar sig enbart på en bedömning av den ”sociala” i utvecklingen.

lnom jord— och skogsbruk minskade antalet förvärvsarbetande under perioden 1965—1970 med i genomsnitt 9% per år. Sysselsättningsför- ändringarna hittills under 1970—talet kan endast delvis dokumenteras. lnkomststatistiken tyder på en årlig minskningstakt t.o.m. år 1973 i ' storleksordningen 4—5 % för hela näringsgrenen. Antalet mjölkleveran- törer minskade från ca 2450 är 1970 till ca 1650 för närvarande. Prognosen pekar på en alrlig nedgång inomjord och skog på 5 % fram till år 1980, 4 % under 1980-talet.

Ökningen av antalet industrisysselsatta mellan åren 1965 ochl970 berodde nästan helt på att verkstadsindustrin i länet expanderade som en följd av de filialetableringar som skedde under mitten av 1960-talet. Under 1970-talet ökar industrisysselsättningen med 7 500 personer. Drygt hälften av dessa återfinns inom järn- och stålbranschen (NJA). Men dessutom beräknas verkstadsindustrin öka med ca 1 800, trä—, massa- och pappersindustrin med ca 700 och gruvor och mineral- brott med ca 400. Utvecklingen under 1980-talet beräknas medföra en ökning av industrisysselsättningen med ytterligare ca 7 000. Som tidigare framhållits bygger dessa beräkningar på de preliminära planerna om en fortsatt utbyggnad av metallindustrin i Luleå.

lnom byggnadsindustri, varuhandel och samfärdsel minskade antalet förvärvsarbetande mellan åren 1965 och 1970. Folkmängdstillväxten har antagits medföra en ökning av sysselsättningen inom varuhandeln med en relativt betydande omfördelning i sysselsättningstillfällen mellan kommu- nerna. Prognosen för de båda övriga näringarna utvisar en fortsatt minskning under 1970-talet men i avtagande takt.

Medan sysselsättningen inom privata tjänster sjönk avsevärt under senare hälften av 1960-talet utvisar prognosen en avsevärd tillväxt. Tillväxten ses som en följd av den ökande folkmängden och den stigande ekonomiska aktiviteten i länet.

Mellan åren 1965 och 1970 ökade antalet förvärvsarbetande inom offentlig förvaltning och tjänster med ungefär 5 000. Under 1970-talet beräknas uppgången till 8 000.

Under perioden 1965—1970 ökade antalet förvärvsarbetande endast i Luleå, Piteå och Kiruna. 1 de flesta fall var minskningarna mycket stora i inlandskommunerna. Pajala kommun fick således vidkännas en minskning med ungefär en tredjedel beroende främst på nedgången inom jord- och skogsbruk.

Näringslivstillväxten under 1970-talet är koncentrerad till Fyrkanten, främst Luleå där antalet förvärvsarbetande beräknas öka med ungefär 10 000. Antalet sysselsatta på NJA ökar från 3 500 till nära 8 000. l Piteå beräknas antalet förvärvsarbetande öka betydligt huvudsakligen på grund av industritillväxt men även beroende på en omfattande ökning av utpendlingen till Luleå. Boden beräknas få en obetydlig spontan ökning inom det egna näringslivet och ökningen av antalet förvärvsarbetande förklaras här främst av antagandet om en omfattande ökning av utpendlingen till Luleå. Större utpendling till Luleå och en viss industritillväxt förklarar ökningen av antalet förvärvsarbetande i Älvsbyn.

För övriga kommuner förutses en utveckling som under 1970-talet

Tab. 25.3 Sysselsatta iNorrbottens län

Kommun Antal sysselsatta 1965 1970 1980 1990

Piteå 12 000 12 700 14 250 15 550 Alvsbyn 3 250 3 000 3 100 3 200 Arvidsjaur 3 450 3 000 2 850 2 900 Arjeplog ] 850 1 600 1 400 1 450 Luleå 22 650 23 750 33 700 45 550 Boden 11 500 11 250 12 800 13 800 Jokkmokk 3 850 2 800 2 350 2 200 Kalix 6550 6500 6500 6700 Överkalix 2 400 1 950 1 700 1 550 Haparanda 3 300 2 900 3 100 3 150 Övertorneå 2 650 2 150 1 750 1 650 Pajala 4 350 3 100 2 300 2 050 Gällivare 9 700 9 300 9 200 9 600 Kiruna 11 250 11 600 12 400 12 800

Summa länet 98 750 95 600 107 400 122 150

liksom under 1960—talet innebär fortsatt minskning av antalet förvärvs— arbetande i flertalet fall. Fortsatt tillbakagång inom jord- och skogsbruk samt byggnadsindustri förklarar sysselsättningsminskningen i Arjeplog, Jokkmokk, Överkalix, Övertorneå, Pajala och Gällivare.

1 Arvidsjaur beräknas fredsförbandslokaliseringen och en viss industri- tillväxt uppväga sysselsåttningsminskningen inom jord- och skogsbruk. Minskad utpendling av arbetskraft till främst kraftverksbyggen i Väster- botten förklarar den beräknade nedgången i förvärvsarbetande nattbe-

folkning. 1 Kalix liksom Haparanda beräknas antalet förvärvsarbetande öka

något. Ökningen för den sistnämnda kommunen förklaras till en del av antagandet om ökad utpendling till den finska gränskommunen Torneå. I Kiruna ökar gruvindustrin men även tillverkningsindustrin.

Bedömningarna för år 1990 är helt naturligt mycket osäkra med tanke på det långa tidsperspektivet. Den betydande ökningen av sysselsättning- en sammanhänger främst med antagandet om en fortsatt utbyggnad av stål- och verkstadsindustrin i Luleå. 1 Jokkmokk har antagits någon form av ersättningsindustri för avslutade kraftverksbyggnationer ochi Arjeplog har möjligheterna av en framtida uranexploatering beaktats. De måttliga nedgångarna av sysselsättningen i inlandskommunerna beror framför allt på att jord- och skogsbruk vid ingången av 1980-talet sysselsätter en väsentligt lägre andel av befolkningen än tidigare.

25.5.2. Arbetskraftsbalanser

Om förvärvsfrekvenserna i länet är 1980 skulle ha ökat till den prognostiserade riksnivån så skulle länet utan omflyttning under 1970-ta- let ha ungefär 1 17 000 förvärvsarbetande detta år. Detta överstiger med närmare 10 000 den beräknade arbetskraftsefterfrågan. För att nå balans

mellan utbud och efterfrågan skulle därför tlyttningsförluster erfordrasi sådan omfattning att folkmängden minskar med 10 OOO-25 000 under återstoden av 1970-talet.

1 de befolkningsprognoser som utarbetats på basis av näringslivspro— ? gnoserna har en omfattande spontan ökning av förvårvsfreksenserna inte setts trolig av bl. a. följande skäl.

Den kraftiga näringslivstillväxten i Luleå innebär samtidigt att ensidig— heten i kommunens näringsliv stärks och att andelen traditionellt manliga arbetstillfällen ökar. Förvärvsfrekvenserna för kvinnorna i kommunen antas inte kunna nå riksnivå utan att genomgripande förändringar sker i såväl arbetstagares som arbetsgivares inställningar till yrken som för närvarande är starkt könsbundna.

Näringslivsexpansionen i Luleå antas inte leda till någon omfattande ökning av förvärvsfrekvenserna i övriga kommuner särskilt inlandskom- munerna. Med andra ord antas utflyttningen inte stiga till följd av Luleås tillväxt även om den i större utsträckning riktas mot Luleå. Arbetsmark- nadssituationen i den egna kommunen bedöms liksom hittills vara avgörande för utflyttningens storlek.

Mellan åren 1965 och 1970 minskade antalet arbetstillfällen i flertalet kommuner. Trots stor utflyttning ökade skillnaderna mellan kommuner- nas och rikets förvärvsfrekvenser. Minskande arbetskraftsefterfrågan antas enligt prognosen även i framtiden motverka omfattande ökningar av förvärvsfrekvenserna.

Med de antaganden som gjorts i fråga om arbetskraftsefterfrågan och förvärvsfrekvenser beräknas efterfrågan på arbetskraft överstiga det utbud som länet av egen kraft kan ge år 1980 med 3 150. Flyttningsöver- skott motsvarande detta antal förvärvsarbetande eller i folkmängd ungefär 7 000 inflyttare beräknas således enligt prognoserna erfordras under 1970-talet.

En större utflyttning än den som prognostiserats för de tillbakagående kommunerna är inte trolig. Därmed erfordras tillskott av sysselsättning utöver prognoserna för höjning av förvärvsfrekvenserna.

För att nå målen i fråga om förvärvsfrekvenser och dessutom en folkmängd motsvarande minst det lägre värdet i planeringstalet behövs 5 900 arbetstillfällen utöver prognoserna inom basnäringar (jord, skog, industri) fram till år 1980. Under 1980-talet behövs 5 250 arbetstillfällen förutsatt målen för år 1980 infriats.

Försök har gjorts att strukturera de önskvärda sysselsättningstillskot— ten fram till år 1980.

Av tillskottet på 5 900 utgör kvinnorna närmare två tredjedelar. För vissa kommuner, särskilt Arvidsjaur, Arjeplog och Kiruna är kvinnornas andel större. Målsättningen innebär en höjning av den kvinnliga sysselsätt- ningsfrekvensen även i Luleå. Härigenom har med samma antal arbetstill- fällen planeringstalen kunnat läggas på en lägre nivå än prognosfolkmäng- den.

25.5.3. Åtgärder

Länsprogrammet föreslår följande näringspolitiska insatser i syfte att förverkliga målsättningen på 5 900 nya sysselsättningstillfällen i basnä— ringarna fram till år 1980.

Länsstyrelsens och kommunernas förslag till åtgärder

En medveten linje i länsstyrelsens uppläggning av länsprogrammet har, delvis till skillnad från länsprogram 1970, varit att presentera breda lösningar av framför allt sysselsättningsproblemen i länet. Exempel härpå är de program för länets basnäringar som utarbetats. Skälen till denna uppläggning av arbetet är att idéer och förslag t. ex. i form av enskilda industriprojekt inte kan drivas så långt inom länsprogrammets ram att ett fullständigt beslutsunderlag kan sägas föreligga. Dessutom kan hävdas att länsprogrammet inte är det lämpligaste sättet att aktualisera projekt som avancerat långt på utrednings- och utvärderingsstadiet bl. a. med tanke på den extra tidsutdräkten.

Kommunernas yttranden såväl över planeringsunderlag som över förslaget till länsprogram koncentreras i mycket hög grad kring sysselsättningsfrågorna. Allmänt kan sägas att kommunerna instämmer i länsstyrelsens förslag till åtgärder. Detta gäller exempelvis jordbrukspro- grammet och skogsvårdsprogrammet. Förslagen om skogsråvarornas förädling stöds odelat av inlandskommunerna medan Piteå och Kalix befarar negativa återverkningar i de egna kommunerna.

Även i vissa andra frågor kan en skillnad i synen på länsprogrammet mellan länets olika delar spåras i kommunernas yttranden. Detta gäller framför allt Fyrkanten visavi övriga länet. Fyrkantskommunerna tycker sig spåra en vilja från länsstyrelsens sida att bromsa utvecklingen i Fyrkanten och exempelvis Piteå menar att förslag till sysselsättning inom basnäringarna saknas för kommunen. Andra kommuners yttranden är mer positiva i omdömena om länsprogrammet. Detta gäller t. ex. Arvidsjaur som med tillfredsställelse noterar att länsstyrelsen i länsplane- ring 1974 i så stor utsträckning behandlar inlandets problem.

1 det följande redovisas först länsstyrelsens åtgärdsförslag i fråga om sysselsättning och i direkt anslutning till dessa kommunernas synpunkter på förslagen.

Kommunernas yttranden innefattar i stor utsträckning förhoppningar om utlokaliseringar av produktion via NJA eller spridningar av tillväxten i Luleå. Här vill länsstyrelsen framhålla att den kraftigt utökade produk- tionen vid NJA kan ge industritillväxt i andra delar av länet men att en sådan utveckling till ringa del sker automatiskt.l Hur en sådan industritillväxt skall åstadkommas undersöks för närvarande bl. a. med engagemang från ERU. Vidare bör här framhållas de mer svåröverblick- bara konsekvenser som Stålverk 80 kan få i fråga om malm- och mineralexploatering i inlandet.

1 På uppdrag från länsstyrelsen har professor Dick Ramström, civilekonom Eric Lundgren och pol mag Elisabeth Sundin under 1975 utarbetat tre rapporter "Tillväxtens spridningseffekter -- Fallet BD”.

Jordbruk

Länsstyrelsen och lantbruksnämnden antog år 1974 ettjordbrukspoli- tiskt program för länet. Målsättningen har formulerats på följande sätt.

— Produktionsförutsättningarna bör utnyttjas för att förverkliga länspro- grammets sysselsättningspolitiska målsättning. Det försörjningsunder-

lag som jord- och skogsbruket kan ge i länet bör'tas till vara.

Jordbruksprogrammet innehåller bl. a. följande konkreta förslag. Stödet till jordbruket är uppdelat på SR-, A- och B-stöd med olika bidragsprocent. Länsstyrelsen föreslår att denna uppdelning slopas och att alla investeringar kan påräkna SR-stödets bidragsprocent dvs. 40 %. Denna förbättring av det tidigare A- och B-stödet skulle höja investerings- takten. Förändringen skulle innebära en merkostnad för statsmakterna på 2 milj. kr. per år.

Den nya fastighetsbildningslagen öppnar möjligheten för sådan fastig- hetsreglering som länsstyrelsen anser vara av större betydelse ur allmän synpunkt. På så sätt skulle länsmyndigheterna kunna påskynda tillska- pandet av bärkraftiga jordbruksföretag. Men denna möjlighet har ännu inte utnyttjats och länsstyrelsen begär nu medel för att utreda möjlighe- terna att pröva metoden i två områden, ett ijordbruksbygd avseende _ jordbruksföretag, ett i skogsbygd avseende bildandet av bärkraftiga skogsenheter.

Mark, som inte brukats under de senaste fem åren, är undantagen från jordhävdslagens bestämmelser. Nedlagda skiften kan därför förbli i vanhävd eller förstöras genom matjordstäkt. Länsstyrelsen föreslår att tidsbegränsningen för lagens giltighet slopas. Vidare bör staten kunna få tvångsinlösa mark som förblir ohävdad trots föreläggande.

De flesta kommuner som yttrat sig med anledning av förslagen för jordbruket ställer sig bakom dessa i sin helhet. Bodens kommun framhåller emellertid att bildandet av nya enskilda skogsbruksenheter är oförsvarligt och att skogsmarken kontinuerligt bör överföras till domän- verket.

Skogsbruk

1 Länsprogram 1970 redovisades en plan för intensifierad skogsvård i länet. Det årliga råvaruuttaget skulle om programmet genomfördes, kunna höjas med 60 %. Arbetskraftsbehovet skulle öka med 2 000 personer varav 1 300 i inlandskommunerna. Men 1970 års program är endast till en del förverkligat. Samtidigt visar en utredning från år 1974 att länet riskerar en överavverkning på beräkningsvis 30 %. Länsstyrelsen föreslår därför att resurser ställs till förfogande så att skogsvårdsprogram- met kan genomföras i all den utsträckning som är regionalpolitiskt motiverad. Nästan samtliga inlandskommuner instämmer i kraven på utökad skogsvård.

Övriga areella näringar

I ett särskilt handlingsprogram för renskötseln fastslår länsstyrelsen såsom det överordnade målet att basen för den samiska kulturen skall säkerställas. Detta sker bl. a. genom att utveckla rennäringen. Länsstyrel- sen föreslår bl. a. att reglerna för förvärv av renar, prisstödet,utflyttnings— bidragen m. m ses över. Målsättningen för renskötseln bör vara att öka renstammen betydligt och att strukturrationaliseringen bedrivs utifrån varje samebys speciella förutsättningar.

Länsstyrelsen bedömer möjligheterna för en vidareutveckling av kust- och inlandsfiske som goda. Främst bör förädling och rationaliseringar inom inlandsfisket kunna leda till högre avkastning.

Kombinationssysselsättning är och förblir betydelsefull i inlandet och alldeles speciellt i ”utkantsområden". Den traditionella kombinationen jord/skog bör kompletteras med nya kombinationer. Här kan bl.a. turismen fungera som ett värdefullt inslag i försörjningsunderlaget. Därför föreslås att ett kraftigt statsbidrag bör utgå till personer som uppför enstaka uthyrningsstugor i anslutning till sin bostad. 1 kombina— tionsmöjligheterna ingår också slöjden samt bär- och trädgårdsodling.

vaindustri

Tillgångarna på järn- och kopparmalm är betydande i Norrbotten. Men med tiden har också fyndigheterna av s. k. industrimineral (IM) kommit att tilldra sig ett allt större intresse. Hit hör t. ex. grafit, dolomit, kalksten, kalk, fältspat osv. Genom de geologiska undersökningar, som redan gjorts i Norrbotten, vet man att det finns betydande tillgångar av IM i länet. Länsprogram 1974 föreslår en rad åtgärder för att utvinning av IM ska komma igång.

— Intensifierad prospektering bör i första hand eftersträvas i Jokkmokk, Gällivare, Arvidsjaur, Arjeplog samt i Karesuando församling —— Upprättandet av en mineraldatabank där alla insamlade uppgifter finns tillgängliga — Företagen bör stimuleras att själva genomföra prospekteringsarbete genom att bidrag ska kunna erhållas för verksamheten. Norrlandsfon- den bör få 5 milj. kr. pr år för ändamålet —I Vittangiområdet finns kolhaltiga skiffrar som kan användas för

energiproduktion. Fyndigheterna bör ytterligare kartläggas. Brytning och kraftproduktion skulle ge över hundra personer arbete

— Undersökningarna kring en brytning i Kaunisvaara måste slutföras

snarast möjligt. Samhällsekonomiska överväganden måste våga tungt vid det slutliga avgörandet

— Ett Minerologiskt utvecklingscentrum bör byggas upp i Luleå. Detta

centrum skulle ha som målsättning att bl. a. undersöka intressanta mineralfyndigheter, ta emot uppdrag utifrån, genomföra analyser och försök i halvstor skala, genomföra projekteringar av anläggningar för brytning och förädling, kontakta exploatörer, komplettera företags- ekonomiska analyser med samhällsekonomiska kalkyler

— En arbetsgrupp tillsätts med uppgift att projektera utvinningen av redan kända förekomster såsom kalksten, anortosit och titan i Jokkmokk samt lerori Tornedalen — Det bör övervägas att lokaliseringsstöd även ska kunna utgå för investeringar i gruvverksamhet.

Arvidsjaurs kommun noterar med tillfredsställelse förslaget om en särskild finansieringsform för prospekteringsarbete och att bl. a. Arvids- jaur föreslås för intensifierad prospektering. Arjeplog instämmer i länsstyrelsens förslag om ett minerologiskt utvecklingscentrum och i förslaget att lokaliseringsstöd skall utgå till gruvindustrin. Pajala fram- håller att beslut om brytning av Kaunisvaaramalmen bör fattas år 1975 och att det är ytterst viktigt att kommunens stora tillgångar av industrimineral utnyttjas.

Tillverkningsindustri

Industriesektorn måste svara för en avsevärd del av den tillkommande sysselsättningen för att målsättningen 5 900 jobb fram till 1980 ska kunna förverkligas.

Nedan följer i starkt sammandrag åtgärdsprogrammet för tillverknings— industrin:

— Endast 45 % av inlandets skogsråvara förädlas i inlandet. Resten transporteras till kustindustrierna. En expansion av inlandets skogsin- dustri är önskvärd på grund av det allvaliga sysselsättningsläget där. På det sättet skulle en nödvändig förstärkning av befolkningsunderlaget kunna ske. Samtidigt utgör ett sådant befolkningsunderlag en garanti för en fortsatt utvinning av skogsråvaran. Därmed bör en högre grad av förädling i inlandet även ligga i den kustlokaliserade industrins intresse. Länsstyrelsen anser att sysselsättningen inom kustlandets industri kan bibehållas även vid ett större råvarubehov i inlandet. Detta blir resultatet om samtidigt kustindustriernas förädlingsgrad höjs.

Förädlingsgraden är låg inom länets sågverksindustri, lägre än riksgenomsnittet. SCA:s och ASSl:s förädlingsgrad är dessutom lägre än länsgenomsnittet. Länsstyrelsen anser att företagen har goda möjligheter att driva förädlingen längre än vad nu är fallet och ASSI bör utreda möjligheterna till industriell verksamhet i inlandet.

De inlandskommuner som tagit ställning till länsstyrelsens syn- punkter och förslag instämmer till fullo i dessa. Som exempel kan nämnas att Övertornå uttrycker tacksamhet över att länsstyrelsen öppnat debatten om lokaliseringen av skogsindustrin och att kommu- nen hoppas att länsstyrelsen kommer med konkreta förslag om en nödvändig om- och nylokalisering av förädlingen av skogsråvaran. Kustkommunerna Piteå och Kalix framhåller att förslagen inte får leda till minskad sysselsättning i de egna kommunerna. — NJA har tillverkning i Överkalix och planerar tillverkning i Kalix. Liknande projekt bör komma till stånd främst i den östra länsdelen. Företag, som genomför sådana projekt, bör kompenseras för den

företagsekonomiska merkostnaden.

I den proposition, som ledde till tillskapandet av AB Statsföretag, fastslog departementschefen att statliga företag systematiskt skulle inventera möjligheterna till sådan lokalisering av sin verksamhet att den sammanföll med de regionalpolitiska strävandena. Statsföretag har skyldighet att på statens anmodan lämna offert för Sådana speciella uppgifter. Det systemet tycks dock inte ha kommit till användning. Länsstyrelsen anser att offertsystemet skall tas i bruk.

Ett genomgående tema i många kommuners yttranden är de specifika kraven på följdindustrier till Norrbottens Järnverk AB eller mer allmänna krav på spridning av tillväxten inom Fyrkanten. Statliga företags och statens ansvar betonas av många kommuner. — Industriella storarbetsplatser bör upprättas i Haparanda, Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk. En stor andel av de jobb, som på så sätt skapas, bör ges till kvinnor och ungdomar.

Berörda kommuner ställer sig bakom dessa förslag frånsett Jokk- mokk som ej uttalat sig. Arvidsjaur framhåller att även äldre lokalt bunden arbetskraft bör ges möjlighet till anställning. —— Industricentra uppförs i Haparanda och Gällivare. —— Staten har ett särskilt ansvar för situationen i Jokkmokk. Samhällseko- nomiska skäl talar för en etablering av ett aluminiumsmältverk där.

Förslaget har ej berörts i kommunens yttrande däremot understryks kravet av Bodens kommun.

— Företagareföreningen tillförs ytterligare resurser. — Frisläpp ur de stora företagens investeringsfonder har tidigare haft betydelse för Norrbotten, men efter år 1969 har inte några sådana frisläpp berört länet. Investeringsfonderna bör på nytt användas på ett sådant sätt att även Norrbotten tillförs sysselsättning den vägen.

Investeringsfonderna är ett sätt att skattevägen påverka företagens investeringar i syfte att minska konjunktursvängningarna. De regional- politiska motiven kommer endast in marginellt. Det bör emellertid vara lika viktigt att utjämna de ekonomiska aktiviteterna i rummet (regionalpolitik) som i tiden (konjunkturpolitik). Länsstyrelsen före- slår därför en försöksverksamhet inom statsföretagsgruppen med regionala utvecklingsfonder enligt samma principer som gäller för investeringsfonderna. Skattelättnadernas storlek varierar med behovet av nya sysselsättningstillfällen, ju svårare situation på arbetsmarkna- den, desto större Skattelättnad.

— En avsevärd del av arbetsvolymen vid bostadsbyggandet är lokalise- ringsbar, dvs. kan ske på annan plats än byggarbetsplatsen. Situationen i Luleå gör det önskvärt att verksamheten på det sättet sprids till andra delar av länet. Så sker också redan till viss del. Men metoden bör användas i ökad usträckning.

Samma tillvägagångssätt är tillämpligt på andra varor och tjänster. Det vore därför lämpligt att t. ex. fyrkantskansliet undersökte vad som kan upphandlas i länet utanför Fyrkanten. Som tidigare framhållits har flera kommuner framställt allmänna krav på spridning av tillväxten från Fyrkanten. Kalix kommun fäster

uppmärksamheten på att småhusfabriken i Morjärv har låg avsättning i Luleåregionen. Kiruna kommun framhåller att kvalificerade verksam- heter inte minst inom tjänstesektorn måste lokaliseras även utanför länets primära centrum. — Transportkostnaderna är ett avgörande hinder för industriell expansion i Tornedalen. Därför bör Haparanda, Överkalix, Övertorneå och Pajala bilda en särskild region med avseende på transportstödet. Det kunde ske genom att höja bidragsprocenten samt sänka kravet på minsta godsmängd och transportavstånd. Stödet bör även utgå för transporter i Finland och Norge.

Berörda kommuner ställer sig positiva till förslaget. Kalix kommun anser förslaget vara tveksamt inte minst med hänsyn till gränsdrag- ningsproblemen. För att förhindra att olika delar av länet med istort samma problem behandlas olika bör generella regler erhållas som i större utsträckning eliminerar avståndsfaktorerna. — Decentralisering av viss beslutanderätt för lokaliseringsstödet till länsstyrelserna.

- Norrlandsfondens resurser bör i ökad utsträckning användas för att åstadkomma inomregional balans. i Alla möjligheter till ekonomiskt samarbete på Nordkalotten tas till

vara.

Näringslivsprognosen innebär att nettotillskottet av ny sysselsättningi basnäringarna uppgår till 4 100 personer. De uppsatta målen för sysselsättningsfrekvenser och folkmängd leder till ett behov av — som tidigare sagts — ytterligare 5 900 nya arbetstillfällen i basnäringarna. Ett preliminärt försök till en sektorsvis fördelning av detta tillskott skulle kunna ge 700 jobb inom jordbruk, 1 500 inom skogsbruk, 700 inom gruvindustrin och 3 000 inom tillverkningsindustrin. Tillskott inom jord och skog innebär i realiteten en minskad nedgång inom dessa näringar. Denna minskade nedgång förutsätter genomförandet av dels det i detalj utarbetade skogsvårdsprogrammet dels ett radikalt jordbruksprogram.

25.6 Service

25.6.1. Åtgärdsförslag för social och kulturell utveckling

Utbildning

De största planeringsproblemen inom grundskolan gäller skolserviceni glesbygden, trots att tidigare gällande miniminormer för elevantal slopats och mer flexibla bedömningar och lösningar därigenom underlättas. I vissa delar av länet fortsätter elevantalet att sjunka så snabbt att det blir svårt att upprätthålla en skolstruktur som erbjuder eleverna en fullgod skolmiljö på rimligt avstånd från hemmet. Ytterligare ett antal skolen- heter måste läggas ned. Beräkningar av framtida elevunderlag har gjorts och därigenom kan skolor i riskzonen avgränsas, vilket i fall av litet elevantal bör möjliggöra prioriteringar på tidigt stadium.

Frågorna om kvalitet och geografisk åtkomlighet är avgörande för gymnasieskolans organisation i länet. En ökad spridning har uppnåtts sedan Jokkmokk och Pajala erhållit linjeorganisation samt genom att gymnasieutbildningen i Arvidsjaur innevarande år ombildas till en statsunderstödd gymnasieskola. Elevunderlaget i Gällivare, Haparanda och Kalix sjunker och man kan få räkna med en successiv övergång till SSG-typ på dessa orter. Kvalitetsaspekten inrymmer komplicerade avvägningsfaktorer i ett glesbygdslän som Norrbotten. Samtidigt som vissa studievägar blivit geografiskt lättare åtkomliga blir en del svårare tillgängliga genom utvecklingen mot SSG-gymnasier.

Länsstyrelsen föreslår

att statsmakterna ser generöst på medelstilldelningen för att upprätthålla och förbättra undervisningen även i länets glesare delar att nya pedagogiska rön och principer appliceras även i befolkningsmäs- sigt svaga kommuner om än kostnaderna skulle bli högre än i andra delar av landet.

För den högre utbildningen som är under uppbyggnad i länet och föremål för omorganisation i riket som helhet föreslår länsstyrelsen

sammanfattningsvis,

att den högre utbildningen i länet anpassas till de nya krav och möjligheter som den omfattande näringslivsomvandlingen i länet innebär att högre utbildning bedrivs väl spridd över länet så att även perifera områdens efterfrågan på t.ex. humanistisk och naturvetenskaplig utbildning kan tillgodoses att länets högskoleenhet i Luleå breddas och förstärks genom att form-

och designutbildning upptas fr. o. m. läsåret 1975/76 Samarbetsnämnden för Fyrkanten framhåller att högskolan i länet bör byggas ut efter de riktlinjer som U 68 skisserat, med bl. a. designhögskola till Luleå, musikhögskola till Piteå och gymnastikhögskola till Boden. Dessutom påpekas att en förläggning av en del militär vidareutbildning inom länet borde vara möjlig samt en förbättring inom vuxenundervis- ningen. Kraven på idrottshögskola till Boden understryks av kommunen som också understryker att vuxenutbildningen bör ges en mera yrkes— betonad inriktning. Dessutom vill Bodens kommun inrätta en gymnasie- linje i musik.

Några kommuner kommenterar problemen med vikande elevunderlag, framför allt Haparanda kommun som hemställer att länsstyrelsen i länsprogram 1974 klart anger betydelsen av gymnasieskolan i Haparanda. och att det är nödvändigt att behålla den på lägst sin nuvarande nivå.

Kommuner anser även att det bör undersökas vilka möjligheter det finns att förlägga delar av AMU-utbildningen till gymnasieskolan för att utnyttja överkapacitet i fråga om lärare, lokaler och utrustning. Det bör också enligt kommunen övervägas om inte länsarbetsnämnden, länsstyrel- sen och berörda kommuner bör undersöka möjligheterna att fördela

AMU-utbildningen mellan olika gymnasieorter på ungefär det sätt som gäller för landstingets vårdutbildning.

Haparanda kommun föreslår också en utvidgad försöksverksamhet avseende utbildning för enbart finsktalande elever kombinerad med handledarutbildning.

Jokkmokks kommun understryker att glesbygdsgymnasiet måste behållas.

Forskning Länsstyrelsen föreslår

att forskningen inriktas mot områden som har anknytning till länets naturresurser eller eljest ur regionalpolitisk synpunkt är angelägna att statsmakterna initierar och stödjer forskning inom avsnitt där klimat eller andra specifika förhållanden gör att Norrbottens län är speciellt väl lämpat som försöksort att särskilt de glesbebyggda områdenas problem uppmärksammas vad gäller möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen genom gruvbrytning eller industri liksom möjligheterna att upprätthålla servicenivån, speciellt då kommunikationerna att den unika basen i form av maskinteknik, arbetsvetenskap samt form- och designutbildning utnyttjas för avancerad övergripande forskning inom områden som är centrala vad gäller människans akuta arbets- och boendemiljö under de närmaste decennierna.

Att länets klimatologiska förhållanden är lämpliga för en forsknings- anstalt understryks av Bodens och Kiruna kommuner. Förutom ett sådant forskningscentrum i Kiruna föreslår Kiruna kommun att ekono- miska anslag till Kiruna Geofysiska Institut m. fl. forskningsverksamheter som bedrivs i Kirunaområdet bör bedömas utifrån verksamhetens driekta och indirekta regionalpolitiska effekter.

Kultur

Länsstyrelsen föreslår

att statliga organ som Sveriges Radio men även landsting och kommuner i mån av resurser följer upp den av riksdagen beslutade kulturpolitiken med konkreta insatser vilka är väl förankrade i de lokala och regionala kulturmönstren

att staten efter hand utökar stödet till kulturaktiviteter och särskilt uppmärksammar ytstora och befolkningssvaga kommuners behov att främst statliga resurser avsätts för att på regional nivå bygga upp ett kulturellt utvecklingscentrum med god teknisk och personell utrust- ning. De kulturpolitiska riktlinjerna kommenteras framför allt av lands- tingets förvaltningsutskott som påpekar att man inom kulturområdet själv fastlagt vissa principer vilka i framtiden kommer att vara vägledande för landstingets inställning i enskilda sakfrågor.

Boendemiljöns fysiska utformning

Bostads— och miljöpolitiken bör i ökad grad samordnas med regional- politiken - en regionaliserad bostadspolitik. Därutöver betonas speciellt att samebosättningar i fjällvärlden är i behov av upprustning och att en generösare linje vid långivning bör tillämpas.

Bodens kommun framhåller i detta sammanhang att statsmakterna bör genomföra prisstopp och prisövervakning inom bostadspolitiken samt menar att lånemöjligheterna vid byggande av småhus inom glesbygds- delarna bör förbättras.

Kommunikationer

En orientering måste ske bort från de principer som varit bärande i 1963 års trafikpolitiska beslut.

Länsstyrelsen föreslår

att föreskrifter om samråd mellan verk inom transportsektorn både på riks- och länsnivå utformas och att gemensamma planeringsperioder för olika trafikslag införs att samhällsekonomiska kalkyler bör gälla för utformningen av alla trafikslag med en klart definierad överordnad trafikpolitisk målsätt- ning att samordnad och samhällsstyrd finansiering av nyckelavsnitt inom hela transportsektorn genomförs.

En allmän mening hos de kommuner som berört detta avsnitt synes vara att den regionala trafikplaneringen bör fullföljas och att staten tar större ansvar för den lokala kollektivtrafiken. Från Fyrkanten framhålls att den ökande pendlingen förutsätter stora insatser på vägar och kollektivtrafik samt att även taxorna för tele, person- och godsbefordran överses. Ett eventuellt behov av ny flygplats inom Fyrkanten aktualiseras även av Bodens kommun. Några remissinstanser, Boden, Arjeplog och Övertorneå, understryker behovet av en upprustning av vägnätet inom resp. kommun.

Gällivare kommun föreslår att dagliga kollektiva vägförbindelser samt veckoslutsförbindelser med Luleå upprättas, bl. a. för rekreationsända- mål. Från Gällivare kommun framhålls dessutom att flygplatsen bör byggas ut för att kunna betjäna charterflyget samt att den av kommuni- kationsministern föreslagna maximeringen av taxorna för persontrafik prioriteras.

Haparanda kommun instämmer i länsstyrelsens förslag om att flyg- förbindelserna på Nordkalotten bör utvecklas bl. a. genom tvärförbindel- se Bodö-Luleå-Kemi/Uleåborg.

Från Övertorneå kommun framhålls att järnväg bör byggas mellan Övertorneå och Kaunisvaara samt att bandelen Övertorneå-Karungi under inga omständigheter får läggas ned. I stället krävs upprustning av bandel och fordonspark.

Ser-vice i glesbygd

Länsstyrelsen föreslår

att SO-procentiga avskrivningslån generellt utgår vid stöd till investeringar i livsmedelsbutiker

att dispenser ges generöst om nya livsmedelslagen innebär hot om nedläggning att statsbidraget till kommuner för anordnande av hemsändning jämställs med bidragen till lokal landsbygdstrafik att driftsstödsformen prövas för s. k. ensambutiker att länsstyrelsen ges beslutanderätt i ärenden om investeringsstöd inom en ram av totalt 1 milj. kronor per år i länet att kommunal serviceplanering genomförs i ökad omfattning att sällanköpshandeln i mindre kommuncentra och kommundelscentra minst hålls på nuvarande nivå; eventuellt erfordras stöd för detta att Oljebolagen förutsättes svara för drivmedelsförsäljning i glesbygd i rimlig proportion till försäljningen i de större orterna att lokala och regionala myndigheter ges ökad insyn i planeringen av den postala servicen. Statsmakterna bör se generöst på medelstilldelning till drift av postverkets glesbygdsenheter.

Rekreation

En åtskillnad görs mellan närrekreation och turism. Närrekreation, som i hög grad är en kommunal angelägenhet, gäller ”en-dags-aktivite- ter”. Till turism hänförs resande och aktiviteter som innebär minst en övernattning utanför hemorten. Förenklat kan i första hand fjällområdet sägas utnyttjas för turism.

Länsstyrelsens förslag till målsättning för en på sociala grunder utformad turism innebär

att fjällens primära rekreationsområden prioriteras i den kommande turistuppbyggnaden att turismen behandlas i lokaliseringspolitiska sammanhang på samma sätt som andra näringar att ett turistiskt transportstöd införs att det regionala turistorganet tillförs statliga medel för planeringsända- mål

att marknadsföringen intensifieras och att den jämväl inriktas på den egna länsbefolkningen att statliga medel anslås för en stegvis utbyggnad av en komplett vintersportanläggning i länet.

Social miljö

Utgångspunkten är hälsobegreppet i individmodellen, dvs. individens situation i sin totala miljö. Hälsan är ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast frånvaron av sjukdom eller svaghet.

Socialpolitisk planering

Behovet av sektorssamverkande planering med inflytande för en social planeringssyn börjar bli allt mer framträdande. En rad utvecklingsprojekt har initierats i samarbete med socialstyrelsen. I Norrbottens län pågår flera samordnings- och utvecklingsprojekt på det sociala området.

Hälso- och sjukvård

Landstinget omstrukturerar sin sjukvård mot utbyggd öppen läkarvård, ökade resurser inom distrikts- eller primärsjukvård samt långtidssjukvård; psykiatrisk vård inriktas i högre grad mot öppna och halvöppna vårdformer. Parallellt med denna utveckling minskas antalet platser inom akutsjukvården något.

Företagshälsovården som varit förhållandevis eftersatt kommer att byggas ut i framtiden. Omsorgsvården ges nya resurser med vägledning från normaliseringsprincipen.

Tandvårdsplaneringen bygger på att ingen ytterligare nyetablering av privatpraktiker kommer att äga rum. Därigenom väntas folktandvårdens relativa andel av vuxentandvården i länet öka från 50 % år 1972 till drygt 70 % år 1980.

Socialvåra'

Genomslaget för helhetssynen — att individens hela situation ska beaktas — kräver en fortlöpande radikal omläggnig av socialvården, en process som inletts bl. a. med omvandling av kommunernas nämndsorga- nisation och övergången till familjeorienterade vård- och behandlingsme- toder. Samarbetet med hälso- och sjukvården, andra vårdgrenar liksom med samhället i stort måste vidareutvecklas med utgångsunkt från denna princip.

Statistiken tyder på att länets kommuner enligt den nya lagstiftningen kan erbjuda sexåringar plats i förskola i erforderlig omfattning från år 1975. Läget inom samhällets barnomsorg i länet förbättras under 1970-talet. År 1973 kunde 6,4 av 100 barn i åldern 0-6 är få platsi daghem eller familjedaghem, år 1979 väntas detta gälla 13—14 av 100 barn. Luleå kommun kan förutses ligga i särklass med en barnomsorgs- kvot på drygt 20per100 barn. I samtliga kommuner kommer trots allt ett efterfrågeöverskott inom barnomsorgen att fortbestå. Samtidigt torde kvinnornas sysselsättningssituation förbättras men fortfarande förbli sämre än i riket som helhet. Länsstyrelsen betonar kopplingen barnom- sorg-kvinnosysselsättning och föreslår att en uppskrivning av statliga

anordnings- och driftsbidrag till daghem bör prövas.

Antalet och andelen pensionärer ökar i länet liksom i riket. Avsevärt utbyggda åldringsvårdsinsatser behövs i samhällets regi med stark inriktning mot individernas normala boendemiljö. I anslutning till kommunalekonomiska utredningen bör åldrings- och handikappvården, framför allt i glesbygdskommunerna, få en central ställning vid bedöm- ning av statsbidragens utformning och storlek.

Fallstudier avseende le vnadsförhållanden

[ en bilaga till länsprogrammet redovisas fallstudier utifrån individmo- dellen avseende levnadsförhållanden dels i tillbakagående glesbygd med utflyttning dels i en expansiv centralort med stark inflyttning. Analysen visar att välfärd, individuell resursstyrka och behovstillfredsställelse är komplicerade begrepp och delvis ”motsägelsefyllda” i praktiken. En inflyttningsfamilj kan ha fått en avsevärt förbättrad arbetsmarknads- och ekonomisk situation, men kanske känner större otillfredsställelse med bomiljö, sociala kontakter och fritidsaktiviteter vilket påverkar hälsan i vidare mening negativt. För en kvarboende glesbygdsfamilj kan välfärds- situationen efter nämnda komponenter ha i det närmaste motsatt innehåll.

25.7. Miljö

Länsstyrelsen vill utvidga miljöbegreppet och inte enbart sätta miljö- restriktioner, främst av ekologisk natur, i slutet av den beslutsprocess som bestämmer de åtgärder som bör genomföras för att nå en ökad välfärdsnivå. Restriktioner av miljömässig karaktär är nödvändiga. Men naturmiljön i vid mening måste i grunden ses som den resurs vilken tillsammans med det sociala systemet, kulturmiljön, utgör människans omgivningsfaktorer.

Den tillgängliga ytan av mark och vatten bör alltså ses som en förutsättning för produktion, rekreation och boende. Den tillgång som naturmiljön utgör måste på ett mera aktivt sätt beaktas i den övergripan- de planeringen. Länsstyrelsen anser därför att diskussionen om naturre- surserna måste ges ett relativt stort utrymme, som ett led i en regionalpolitisk helhetssyn.

För fortsatta ställningstaganden kan det vara meningsfullt att göra följande uppdelning av naturresurserna efter användningsområden.

— Resurser för biologisk produktion som jord och skog. - Icke förnyelsebara tillgångar som malm och mineraler — Vattenkraft och torv för energiproduktion — Mark och vatten för samhällsbyggande och rekreation.

Naturresursernas utnyttjande bör planeras i ett mycket långsiktigt perspektiv med ansvar även för kommande generationer. Även om många av förutsättningarna är svåra att bedöma, bör strävan vara att under det

närmast liggande decenniet dvs. under medellång sikt, klart presicera en strategi för resursernas användning.

Länsstyrelsen har lämnat förslag till principer för det långsiktiga utnyttjandet av länets naturresurser. Dessa principer går bl. a. ut på att

— den långsiktiga samhällsnyttan skall vara avgörande för naturresurser- nas användning

— vidareförädling bör drivas så nära råvarukällan som det är ekonomiskt möjligt och ur sociala aspekter lämpligt — de biologiska råvaruresurserna måste säkras vilket kräver stor hänsyn då andra markanspråk förs fram — länets mineralresurser bör utnyttjas i större omfattning samtidigt som kunskaperna om mineraltillgångarna förbättras — man bör eftersträva att använda de egna energitillgångarna inom länet i större omfattning än vad som nu är fallet — en prioritering av nyttjandet av mark och vatten bör i huvudsak ske enligt följande turordning: i första hand för bostadsändamål, i andra hand för att tillgodose produktionens krav, i tredje hand för rekreation.

% PC RC KC 333-=? 40

' Minnillo famn

50

;; COPajala 45 " "":: _... rum 3 30 _ (”Övertorneå 'D mnöverkalix OO omot- 003.— O WAneplog CfArvidsiaur mJOkaOkk (, 40 2 _ om C ". W nu Ålvsbynf> _ 0900: 35 .; , : _;Haparanda Kalix .: '” oo.» _. m * ...... .a.- .. _. om _ . Å _: : Maodeno .. 10 _ _ 30 'N” ”Gällivare ,,,, . . . . ”Fyrkanten . . . o OKiruua 25 () Luleao . w mo m ww Fig. 25.2 Andel av befolkningen år 1980 i ålders- Fig. 25.3 Sysselsättningsu;veckling i olika närings- gmppen 50— w år grenar under perioden 1965—1990 0/ ' 0 PC RC KC

m nu.-|. Ovorlomu

c OOurlullx

o

.men-nu- OKIIu n o

x130.||llll. g , . 60 5nuna-..... ? 2 C . O JAUWIOB & : mu" - '- L om 330: ':..." _____..... .es... . 50 nu: ”ut... åFylllnlun . > ;.å 0.2 oo : CBodenQ w . e.: nå.).hkkmokk ' . tv.-" ' QQ! Danio.- Luleao om: Haparanda mande—cpu 1 ”"*” . 3; & mGälhvare ooo—u ' ”!= G= Dammen ;Kalix Kiruna mer—_. ”58 '.'—" . .: 40 . . ... (men 5 O'". = = m: . . Dao-Övertorneå "i: C.:: nu oArvrdslaur (o:/Arjeplog .: : om . . »... Å'VSbtno wgJokkm kk * ": = ooPajala verkalix : _ 30 _ 0 Fig. 25;4 Antalet yrkesverksamma kvinnor är l—"ig. 25.5 Antalet arbetslösa kassan'zedlenzmar år 1980 i relation till totala antalet kvinnor i åldern 1974 ' relation fi” folkmängden fli/del”” 15—69 år 15—64 år

% 68-70 PC +z

S.t. Luluao

_ 1 ”läxar" Kiruna %)

_ 2 (j Gällivare :?gruviusnm

Hlpulndl

KC

Arjeplog Jokkmokk Pull!

Ovork-lix Ovortomu

71-74 l

. Luleao o bryn—anm-

| 0 0 .

: alinda

Amasjam

._'., Arieulos - "_ Jokkmokk

" Överkalix

. Overromeå - Pl)å la gillt.... - ,

Fig. 25.6 Nettoflyttning per år under perioderna 1968—1970 och 1971—1974 i relation till befolkningen vid resp. periods början

Statens offentliga utredningar 1975

Kronologisk förteckning

QPNPWPPN?"

33.

34.

35.

36.

37.

38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54.

Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del lzl. U. Psalmer och visor. Del 122. U. Psalmer och visor. Del 113. U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U. Framtida studerandehälsovård. U. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. Individen och skolan. U. . Rörlig pensionsålder. S. . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. . Totalfinansiering. B. . Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. S. . Konstnärerna i samhället. U.

. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn.

. Kriminalvårdens nämnder. Ju. . Markanvändning och byggande. Remissammanställning ut- given av bostadsdepartementet. B. . Förtroendevalda och panier i kommuner och landsting. Kn. . Konsumentskvdd på Iåsområdet. H. (Utkommer hösten 1975) . Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman.

Ju. . Pensionsförsäkring. Fi.

. Lag om allmänna handlingar. Ju. . JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. R. . Tre sociologiska rapporter. Ju. . A jour. Om journalistutbildning. U. . Forskningsråd. U. . Politisk propaganda på arbetsplatser. A. . Program för ljud och bild i utbildningen. U. . Medborgerliga fri— och rättigheter i vissa länder. Ju. . Barnens livsmiljö. S. (Utkommer hösten 1975) . Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rap—

port 1. S. (Utkommer hösten 1975) . Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. (Utkommer

hösten 1975l Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 3. S. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. S. (Utkommer hösten 1975) Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. S. (Utkommer hösten 1975) Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. 5. Barn och föräldrars arbete. Barnmiliöutredningens rapport 7. S. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. S. Statsbidrag till kommunerna. Fi. Trafikolyckor och statistik. K. Kommunal demokrati. Kn. Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. Kvinnor i statlig tjänst. Fi. Etablering av miljöstörande industri. B. Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. Kommunal organisation och information. Kn. Kollektivtrafik i tätort. K Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K Massmediegrundlag. Ju. Internationella koncerner i industriländer. !. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. B. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. B. Beskattning av realisationsvinster. Fi. Fämansbolag. Fi.

55. 56. 57. 58. 59. 60. 6 l . 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70.

71. 72. 73. 74. 75. 76.

77. 78. 79. 80. 81. 82. 83. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91. 92.

Bötesverkställighet. Ju. Trafikbuller. Del II. Flygbuller. K. Varuförsörjning i kristid. H. Målet är jämställdhet. Ju. Utbildning för vuxna. U. Energiberedskap för kristid. H. Energiberedskap for kristid. Bilagor. H. Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. S. Konsumentkreditlag m.m. Ju. Språkresor. U. Förfogandelagstiftningen. Fö. Trafikpolitik - behov och möjligheter. K Utbildning i samspel. S. Handikappanpassad kollektivtrafik. K Samhället och distributionen. H. Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och hushåll. H. Landstingens arkiv. Kn. Distansundervisning. U. Frivilligförsvarets förmåner. Fö. Socialförsäkringsavgifter pä uppdragsinkomster m.m. S. Medborgarliga fri- och rättigheter. Regeringsformen. Ju. Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU 1975:68 (svensk, engelsk och tysk version). K Allmän skatteflyktsklausul. Fi. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. Fi. Svensk press. Statlig presspolitik Fi. Postens roll i tidningsdistributionen. K Farliga vrak. K Organisation för skyddat arbete. A. Stålindustrins arbetsmiljö. |. Ersättning vid arbetsskada. S. Vägplanering. K Vägplanering. Bilagor. K Samverkan i barnomsorgen. 8. Fem veckors semester. A. Längtidsutredningen 1975. Fi. Arbete åt alla. A. Politik för regional balans. A. Politik för regional balans. Bilaga 1. A.

Systematisk förteckning

Riksdagen JO—ämbetet. Uppgifter och organisation. [23]

Justitiedepartementet

Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre sociologiska rapporter. [24] 1973 års fri- och rättighetsutredning. 1. Medborgerliga fri— och rättigheter i vissa länder. [29] 2. Medborgerliga fri— och rättigheter. Regeringsformen. [75] assmediegrundlag. [49] Bötesverkställighet. [55] Målet är jämställdhet. [58] Konsumentkreditlag m.m. [63]

Försvarsdepartementet

Förfogandelagstiftningen. [65] Frivilligförsvarets [73]

Socialdepartementet

Bättre bosättning för flera. [5] Pensionskommittén. 1. Rörlig pensionsålder. [10] 2. Socialförsäk- ringsavgifter på uppdragsinkomster m.m. [74] Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. [13] Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30](Utkommer hösten 1975) 2. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 1. [31] (Utkommer hösten 1975] 3. Barns hälsa. Barn» miljöutredningens rapport 2. [32] (Utkommer hösten 1975] 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 3.[33] 5. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rap» port 4. [34] (Utkommer hösten 1975] 6. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. [35] (Utkommer hösten 1975) 7. Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. [36] 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rap- port 7. [37] 9. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. [38] Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. [62] Utbildning i samspel. [67] Ersättning vid arbetsskada. [84] Samverkan i barnomsorgen. [87]

Kommunikationsdepartementet

Trafikolyckor och statistik. [40] Utredningen om kollektivtrafik i tätorter. 1. Kollektivtrafik i tätort. [47] 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. [48] Trafikbuller. Del II. Flygbuller. [56] Trafikpolitik - behov och möjligheter. [66] HAKO-utredningen. 1. Handikappanpassad kollektivtrafik. [68] 2. Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU 1975:68 (svensk, engelsk och tysk version). [76] Postens roll i tidningsdistributionen. [80] Farliga vrak. [81] Kommittén för den långsiktiga vägplaneringen. 1. Vägplanering. [85] 2. Vägplanering. Bilagor. [86]

Finansdepartementet

1972 års pressutredning. 1. Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] 2. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. [78] 3. Svensk press. Statlig presspolitik. [79] Pensionsförsäkring. [21] Statsbidrag till kommunerna. [39] Kvinnor i statlig tjänst. [43]

Beskattning av realisationsvinster. [53] Fåmansbolag. [54] Allmän skatteflyktsklausul. [77] Långtidsutredningen 1975. [89]

Utbildningsdepartementet

1969 års psalmkommitté. 1. Psalmer och visor. Del 1:1. [2] 2. Psalmer och visor. Del 122. [3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna.

1. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. [6] 2. In- dividen och skolan. [9] Framtida studerandehälsovård. [7] Konstnärerna i samhället. [14] A jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsråd. [26] Program för ljud och bild i utbildningen. [28] Utbildning för vuxna. [59] Språkresor. [64] Distansundervisning. [72]

Handelsdepartementet

Konsumentskydd pä läsomrädet. [19] (Utkommer hösten 1975] Vidareutbildning i internationell marknadsföring. [45] Varuförsörjning i kristid. [57] Energiberedskapsutredningen. 1. Energiberedskap för kristid. [60] 2. Energiberedskap för kristid. Bilagor. [61] Distributionsutredningen. 1. Samhället och distributionen. [69] 2. Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och hushåll. [70]

Arbetsmarknadsdepartementet

Demokrati på arbetsplatsen. [1] Politisk propaganda på arbetsplatser. [27] Organisation för skyddat arbete. [82] Fem veckors semester. [88] Arbete åt alla. [90] Länsplaneringsutredningen 1974. 1. Politik för regional balans. [91 l 2. Politik för regional balans. Bilaga 1. [92] 3.

Bostadsdepartementet

Totalfinansiering. [12] Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartementet. [17] Etablering av miljöstörande industri. [44] Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Bostadsför— sörjning och bostadsbidrag. [51] 2. Bostadsförsörjning och bo- stadsbidrag. Bilagor. [52]

lndustridepartementet

Internationella koncerner i industriländer. [50] Stålindustrins arbetsmiljö. [83]

Kommundepartementet

Kommunal rösträtt för invandrare. [15] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [18] Utredningen om den kommunala demokratin. 1. Kommunal de— mokrati. [41] 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. [42] 3. Kommunal organisation och information. [46] Landstingens arkiv. [71]

_—__—_—____—_—__—_—

Kronologisk förteckning

1. Nordisk överenskommelse om förmåner vid sjukdom, havan» deskap och barnsbörd

2. Peruskoulu pohjoismaissa

3. Litteratur om nordiskt samarbete

4. Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet

5. Bötesstraffet

6. Nordic Cooperation for Tourism. Proposals for Action

7. Voksenopplaring i de nordiske land. En konferanserapport

8. Oversikt over forsknings- og utviklingsarbeid som gjelder eng- elskundervisningen i de nordiske land — 1974

9. Fort— och vidareutbildning för teaterarbetare 10. Nordisk samarbeid om billedkunst 11. STINA. Arbetsrapport, allmän del 12. STINA. Arbetsrapport, bilagor 13. Turistkonferens 14. Langtidsbedommelse for det allmennkulturelle område 15. Forskole og skole i samvirke 16. Nordisk kontaktmandsseminer i Århus 17. Fotografisk kemi 18. Arbetsmiljöfrågor. Seminarium i Porsgrunn 19. industriellt samarbete i Norden. Journalistseminarium i Århus