Till Statsrådet och chefen för budgetdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 13 september 1974 dåvarande statsrådet Benil Löfberg att tillkalla en sakkunnig för att utreda frågan om den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation m. m. Rege- ringen föreskrev genom beslut den 28 oktober 1976 att bemyndigandet skall gälla statsrådet Mundebo.

Den 28 oktober 1974 tillkallades generaldirektören Bo Martinsson som utredningsman.

Sedan Martinsson den 6 oktober 1976 erhållit begärt entledigande tillkal— lades den 11 oktober 1976 avdelningsdirektören Lars Jeding som utrednings- man.

Att som experter biträda utredningsmannen tillkallades den 14 november 1974 ombudsmännen Ingemar Andersson, Statsanställdas Förbund, Christer Asplund, TCOs statstjänstemannasektion och Per Gothefors, Centralorgani- sationen SACO/SR.

Att som experter biträda utredningsmannen har den 9 juni 1975 också tillkallats avdelningsdirektören Anders Eriksson och den 26 augusti 1976 departementssekreteraren Ulf Lagerström.

Som sekreterare åt utredningsmannen har avdelningsdirektören Lars Jeding varit förordnad fr. o. m. den 28 oktober 1974 t. o. m. den 10 oktober 1976.

Sedan Jeding tillkallats som utredningsman förordnades den 11 oktober 1976 kanslisekreteraren Bo Claeson som sekreterare.

Som biträdande sekreterare åt utredningsmannen har varit förordnade kanslisekreteraren Bo Claeson fr. o. m. den 22 september 1975 t. o. m. den 10 oktober 1976 och fil. lic. Björn Lagerbäck fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 28 september 1976.

I utredningens arbete har också deltagit företrädare för skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet.

Chefen för finansdepartementet har till utredningsmannen överlämnat följande handlingar att övervägas vid utredningens arbete.

— Skrivelse från statens personalnämnd den 20 september 1974 om ändring i cirkuläret (1966z381) till statsmyndigheterna om bestridande av kost- nader för vissa personalvårdande åtgärder, m. m., — rapport från statskontoret dagtecknad den 4 september 1974 rörande personaladministrativ utbildning,

• Sida 4
•  Original

— promemoria (nr 107) från departementsutredningens decentraliserings- grupp dagtecknad den 15 oktober 1968 angående ärenden om tjänstemans Iöneförmåner vid deltagande i studier, m. m., — betänkande (SOU 1975:43) från utredningen angående kvinnornas situa- tion i den statligt reglerade offentliga förvaltningen vad avser förslagen om personalutbildning.

Utredningen har den 19 augusti 1975 avgivit yttrande över förslag till vidareutbildning av anställda i lägre lönegrader vid vissa myndigheter i Stockholm (det 5. k. Garnisonsprojektet) som avgivits av utredningen angående kvinnornas situation i den statligt reglerade offentliga förvalt- ningen.

Utredningen har samarbetat med riksrevisionsverkets projektgrupp för förvaltningsrevisionell studie av statens personalutbildningsnämnd (PUN). Revisionsrapporten biläggs betänkandet.

PUN har i olika led medverkat i utredningens arbete. Bl. a. har PUN kartlagt den nuvarande chefs- och Iedarutbildningen i statsförvaltningen.

I sitt arbete har utredningen vidare anlitat statskontoret, som utfört en studie av utbildning som medel i administrativt förändringsarbete. Statskon- torets rapport biläggs betänkandet. För visst kartläggningsarbete har vidare anlitats statistiska centralbyrån och Statskonsult AB.

Utredningen har för sitt arbete företagit studieresor till USA, England och Canada.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande "Statlig personalut- bildning — ett principförslag". I detta redovisas några huvuddrag i den hittillsvarande personalutbildningen för statligt anställda. Vidare framläggs förslag till mål och fortsatt inriktning av den statliga personalutbildningen, förslag till ökad samverkan mellan statlig personalutbildning och det allmänna utbildningsväsendet samt förslag om personalutbildningens fort- satta planering och finansiering. Slutligen framläggs förslag om den centrala organisationen av statlig personalutbildning samt ansvarsfördelningen mellan vissa berörda organ.

Utredningen fortsätter sitt arbete. Under 1977 beräknar utredningen att kunna framlägga principförslag om inriktning avseende chefs- och Iedarut- bildning, företagsdemokratiutbildning, arbetsmiljöutbildning m. 11. områden som utredningsuppdraget anger. Vidare kommer utredningen att framlägga förslag om fortsatt pedagogiskt utvecklingsarbete inom ramen för den statliga personalutbildningen. Utredningen kommer samtidigt att redovisa beräk- ningar av de kostnader som förslagen medför.

Stockholm den 23 november 1976 Lars Jeding Ingemar Andersson Christer Asplund Per Gothe/ars

/Bo Claeson

• Sida 5
•  Original

1. Sammanfattning av utredningens stål/ningstaganden och förslag

2. Grundläggande principer för den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning 2.1

Personalutbildning och personalutveckling

2.2 Personalutbildningens hittillsvarande mål och inriktning 2.3 Vissa offentligrättsliga regler m. m.

2.3.1 Utbildning iaänsten

2. 3. 2 Ledighet för utbildning

2.4 2.5 2.6

2.7 2.8 2.9

2.321 2.322

2.323

2.324

Avlonmgsavtalet (AST) . . . . . . . Arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen) . .

Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen) .

Skyddsombuds rätt till ledighet för utbildning (arbetarskyddslagen)

Utveckling inom utbildningspolitiken och vuxenpedagogiken Principer för fortsatt inriktning Förslag till ändring av vissa offentligrättsliga regler m. m. 2 6.1 Utbildning i tjänsten och under tjänstledighet Trivselcirkuläret Tjänstemäns medverkan som lärare 1 statlig personalutbildning Meritvärderingsfrågor

3 Den statliga personalutbildningens linansiering och organisation Personalutbildningens styrning och finansieringsfrågor 3 2 Nuvarande organisatoriska förhållanden 1 central statlig personalutbild- 3.1

ning 3.2.1 Statens personalutbildningsnämnd (PUN) 3.2.2 Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) 3.2.3 Statskontoret . . 3.2.4 Riksrevisionsverket (RRV)

3.2.5 Statens personalnämnd (SPN) 3.2.6 Övrig central personalutbildning 3.2.7 Sammanfattande kommentarer

19 19 20 22 22 23 23

26 27 28 30 30 35 37 39

41 41

44 45 45 46 47 48 48 50

• Sida 6
•  Original

3.3 Utgångspunkter för utredningens ställningstaganden till central orga- nisation för statlig personalutbildning 3.3.1 3.3.2 3.3.3

33.4

Samordning av utbildningsinsatser . Utveckling av myndigheternas utbildningsfunktion . Central produktion och distribution av personalutbildning inom statsförvaltningen . . .

Statliga undervisningslokaler och kursgårdar

3.4 Alterantiva principförslag till central organisation för personalutbild- ningen

4. Persona/utbi/dning och det allmänna utbildningsväsendet 4.1 Utgångspunkter och riktlinjer för samverkan 4.2 Den kompetensgivande vuxenutbildningen 4.2.1 422 423

Den kommunala vuxenutbildningen Statens skolor för vuxna Högskolan

4. 2. 4 Arbetsmarknadsutbildningen 4.3 Former för samverkan

5. Den nuvarande persona/utbildningen 5.1 De statligt anställda — vissa statistiska uppgifter 5.2 Undersökningar

5.3. Utbildningens roll 1 myndigheten

5.3.1 5.3.2 5.3.3 5.3.4

. Utb1ldn1ngsorgamsat1on Personalutbildningens kostnader Utbildningsplanering Genomförande av utbildning

5.3.5 Utvärdering Bilagor Bilaga 1 Förslag till ändrade instruktioner m. m.. . . . . . . Bllaga 2 Vissa rättsliga aspekter på statlig personalutbildning— samman— ställning av enkätsvar . . . . . . . Bilaga 3 Statens personalutbildningsnämnd (FUN) — revisionsrapport Bilaga 4 Utbildning och administrativ utveckling

51 51 54

55 56

57

63 63 69 69 73 74 77 78

85 85 88 90 93 95 96 98

. 101

103

109 125

147

• Sida 7
•  Original

Utredningens direktiv

Personalutbildning har under senare tid kommit att få en allt större betydelse i statsförvaltningen. Utbildningsvolymen har vuxit snabbt. Gjorda beräk- ningar pekar mot att det årliga antalet utbildningsdagar f.n. uppgår till omkring 1 500000.

Huvuddelen av personalutbildningsverksamheten anordnas av de enskilda myndigheterna för den egna personalen.

Den statliga personalutbildningen var föremål för en översyn genom den år 1961 tillsatta personalutbildningsberedningen. Enligt direktiven skulle beredningen på grundval av en överblick i stora drag över den statliga personalutbildningens art, målsättning och omfattning principiellt överväga vilka möjligheter till en ändamålsenlig samordning av utbildning som kunde föreligga samt vilka åtgärder i övrigt som kunde vara ägnade att rationalisera och effektivisera utbildningen.

Beredningen utarbetade förslag till ett betydande antal kurser och lämnade därutöver förslag till ett centralt statligt personalutbildningsorgan för att genomföra de föreslagna kurserna (SOU 1966157). 1 huvudsaklig överens- stämmelse med personalutbildningsberedningens förslag inrättades seder- mera statens personalutbildningsnämnd (PUN).

PUN är centralt organ för den statliga personalutbildningen. Enligt instruktionen (SFS 1967:454) är PUNs huvuduppgifter att planera och genomföra personalutbildning som är gemensam för flera myndigheter, att bistå statliga myndigheter vid utformningen av deras inomverksutbildning samt att främja samordningen av statlig personalutbildning och verka för att utbildningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Vidare åligger det PUN att informera myndigheterna om personalutbildning utanför statsförvaltningen, att följa utvecklingen på det vuxenpedagogiska området och inom det allmänna undervisnings- och utbildningsväsendet samt att verka för att statsförvaltningens behov i möjlig mån tillgodoses i allmänna undervisnings- och utbildningsanstalters verksamhet.

Den centralt bedrivna utbildningen har byggts ut efter hand. PUN genomför i dag utbildning inom fiera områden där olika grupper statsan- ställda tidigare haft begränsade utbildningsmöjligheter. Förutom generell förvaltningsutbildning för bl. a. chefer, kanslister och nyanställd personal har utvecklats ett brett sortiment specialistkurser på bl.a. områdena löner och pensioner, personalledning och personalsamverkan, personaladministration, samhällsinformation och företagsnämndsverksamhet. Vid sidan av det centrala kursutbudet har skett en ökad satsning på konsultation och

• Sida 8
•  Original

förproducerat utbildningsmaterial i syfte att underlätta för myndigheterna att själva öka sina utbildningsinsatser. I anslutning härtill har utvecklats olika kurser på det pedagogiska området. Därutöver bedrivs central personalut- bildning för statligt anställda bl. a. av statskontoret, riksrevisionsverket och statens personalnämnd (SPN).

Under senare tid har frågor rörande vidareutveckling av den statliga personalutbildningen tilldragit sig ett ökande intresse på många håll inom statsförvaltningen. Bl. a. har statskontoret inom ramen för en samlad översyn av den statliga personaladministrationen behandlat personalutbildnings— frågor i ett särskilt projekt. Riksrevisionsverket har kartlagt personalutbild- ningsfunktionen ur främst förvaltningsrevisionella aspekter (rapport 197211030). Dessutom genomförs en rad myndighetsinterna utredningar om personalutbildningsfrågor exempelvis mål och medel för Utbildningsplane- ring, personalutveckling, uppföljning av utbildningsinsatser osv.

Inom det allmänna undervisningsområdet har samtidigt reformarbetet gått mycket snabbt. Det tidigare splittrade skolsystemet har ersatts av en helt sammanhållen obligatorisk skola, grundskolan, och en sammanhållen men differentierad frivillig skola, gymnasieskolan. Den högre utbildningen har expanderat mycket kraftigt, framför allt under senare delen av 1960-talet. Samtidigt genomfördes en geografisk spridning av utbildningen till orter utanför de traditionella universitetsorterna. Andelen av befolkningen i gymnasial och eftergymnasial utbildning är numera en av de största i världen. Också vuxenutbildningen har reformerats. Stödet till folkbildningen har avsevärt förstärkts vilket medverkat till en snabb utveckling och breddning av framför allt studiecirkelverksamheten. En organisation för statlig och kommunal vuxenutbildning har byggts upp.

Med hänsyn till de snabba förändringarna i samhället uppstår ett behov av återkommande, kompletterande utbildning. Man måste därvid också räkna med att den undervisning som förmedlas genom det allmänna skolväsendets försorg — även om den i allt högre utsträckning inriktas mot bestämda yrkesområden — kommer att behöva kompletteras med olika slag av personalutbildning.

En bedömning av den statliga personalutbildningens framtida inriktning påverkas vidare av bl.a. följande faktorer.

Såväl den offentliga som den enskilda sektorn har under de senaste åren präglats av betydande strukturella omvandlingar. För statsförvaltningen har detta bl. a. fått till följd att nya myndigheter tillskapas och att andra slagits samman. Omorganisationer med stora återverkningar för både central och lokal förvaltning har genomförts. För att möjliggöra en bättre överblick och samordning av olika statliga verksamhetsområden och nivåer har utveck- lingsinsatserna inom såväl de personaladministrativa, ekonomiadministra- tiva som rationaliseringstekniska områdena intensifierats. Inom det eko- nomiadministrativa området hart. ex. den förvaltningsrevisionella verksam- heten byggts ut, samtidigt som nya budgeteringsmetoder och enhetliga system för ekonomisk redovisning utvecklats. Inom personalområdet har en utveckling skett dels när det gäller den personaladministrativa planeringen, dels i mer uppgiftsorienterat arbete, t. ex. av system för omplacering till följd av omlokaliseringen av statlig verksamhet från stockholmsregionen.

Samtidigt med förändringarna inom ekonomi-, personal- och rationalise-

• Sida 9
•  Original

ringsområdena sker en utveckling mot att de traditionella gränserna dem emellan blir allt mindre markerade. En ökad samordning mellan den personaladministrativa planeringen och den ekonomiska planeringen och budgeteringen, mellan bemannings- och rationaliseringsplaneringen efter- strävas t. ex. alltmer.

Förändringar inom statsförvaltningen både vad gäller mer övergripande strukturella omdaningar, som jag tidigare givit exempel på, och den vardagsrationalisering som fortlöpande bedrivs av myndigheterna själva kommer att fortsätta. En förutsättning för de pågående förändringarna är emellertid att åtgärder sätts in för att tillvarata och utveckla kunnande och yrkesskicklighet hos berörda personalgrupper och för att underlätta omställ- ningar till nya arbetsuppgifter för de anställda.

Omplaceringsverksamheten med hela statsförvaltningen som bas utgör exempel på åtgärder som möjliggör en sådan utveckling. Omplaceringsverk— samheten inom statsförvaltningen måste dock kompletteras med utvidgade insatser för att förbättra möjligheterna till utbildning av omskolningskarak- tär. Denna frågeställning har också tidigare berörts bl. a. i en skrivelse från PUN med förslag om utredning av kanslistutbildning m. m. Även personal- politiska skäl i övrigt talar för en rekryterings- och personalutbildningspolitik som skapar förutsättningar för förbättrade möjligheter till internrekrytering och genomströmning från biträdes-, assistent- och motsvarande karriärer till högre tjänster. Detta kan också aktivt bidra till att bl. a. förbättra kvinnornas arbetssituation och befordringsmöjligheter.

Vid sidan om strukturomvandlingen och den tekniska och administrativa utvecklingen finns det andra förhållanden som påverkar det administrativa arbetet och därmed arbetsbetingelserna inom förvaltningen. Jag vill här framför allt peka på de reformer som genomförts i syfte att öka de anställdas medinfiytande och medbestämmande. Som exempel härpå vill jag särskilt framhålla ändringarna i 35 av statstjänstemannalagen, delegationens för förvaltningsdemokrati försöksverksamhet, kungörelsen (1974:224)om perso- nalföreträdare i statliga myndigheters styrelser och det omfattande arbetet inom arbetsmiljöområdet representerat bl. a. av statens arbetsmiljönämnds verksamhet.

Även organisatoriskt har det personaladministrativa verksamhetsområdet förändrats under de senaste åren. När PUN inrättades år 1967 fanns inte någon central förvaltningsmyndighet för den personaladministrativa verk- samheten inom statsförvaltningen. I och med SPNs tillkomst har flera av de centrala personaladministrativa uppgifterna, som tidigare varit organisato- riskt åtskilda, samlats inom en myndighet. Betydande fördelar har härigenom vunnits inte minst då det gällt att åstadkomma en ökad samordning inom hela det personaladministrativa fältet. SPN har bl. a. ett centralt ansvar för den personaladministrativa planeringen där Utbildningsplanering utgör ett delområde. Med stöd av sin instruktion medverkar också SPN i personalad- ministrativ utbildningsverksamhet.

Även om fiera viktiga initiativ tagits för att få personalutbildningen anpassad till de förändrade förutsättningar som jag här givit några exempel på, finnerjag det motiverat att en förnyad prövning och samlad bedömning av den statliga personalutbildningens inriktning och organisation nu sker.

Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vadjag tidigare anfört förordarjag

• Sida 10
•  Original

att en sakkunnig tillkallas för att i ett första led utreda och lämna principförslag om vidareutveckling av den statliga personalutbildningens inriktning och organisation.

Bakom utbyggnaden av den statliga och den kommunala sektorn ligger som en viktig målsättning att med kollektiva medel lösa för medborgarna angelägna problem. Allt fler människor engageras också i samhällets reformarbete. Personalutbildning för statsanställda är ett viktigt led då det gäller att praktiskt omsätta reformarbetet.

Som allmän utgångspunkt för den sakkunniges arbete bör gälla att myndigheterna — liksom tidigare — har huvudansvaret för att den egna personalen är ändamålsenligt utbildad. Den centrala personalutbildningens uppgift bör vara att på olika sätt underlätta för myndigheterna att fullgöra detta ansvar.

1 den statliga personalutbildningen bör därför också framgent möjlighe— terna till utbildning genom det allmänna undervisningsväsendet och samhäl- lets arbetsmarknadsutbildning särskilt beaktas. Personalutbildningen bör vidare ha sådan uppläggning att den förutom att utgöra en grundläggande utbildning och fortbildning även kan utnyttjas för vidareutbildning och omskolning. Ökade insatser för omskolning och vidareutbildning ligger — enligt min mening — väl i linje med de senaste årens strävanden att underlätta genomströmningen mellan olika karriärer.

När det gäller den statliga personalutbildningens inriktning bör den sakkunnige bl. a. utreda behoven av förvaltningsanpassad administrativ grundutbildning som innefattar de olika administrativa delområdena eko- nomiadministration, personaladministration och administrativ rationalise- ring samt allmän förvaltningskunskap kompletterad med påbyggnads- och specialistkurser inom dessa områden.

Vidare bör den sakkunnige utreda och om möjligt lämna ett samlat förslag till inriktning av de utbildningsinsatser som behövs till följd av förändring- arna inom arbetsmiljö- och förvaltningsdemokratiområdet. Den sakkunnige bör därvid inhämta synpunkter från både de partsammansatta organ som arbetar inom området och de anställdas organisationer.

Såväl den tekniskt administrativa utvecklingen som utvecklingen mot en högre grad av demokratisering av arbetslivet har successivt bidragit till nya samarbetsformer med ökat inslag av projektarbete, med längre gående delegering av beslutsfunktioner och med ökat medinflytande för de anställda i arbets- och beslutsprocesser. Detta medför förändrade och delvis nya krav på arbetsledande personal på alla nivåer. Den sakkunnige bör bl. a. därför lämna förslag till framtida inriktning och omfattning av Iedarutbildningen inom statsförvaltningen.

Den sakkunnige bör på grundval av sina förslag till fortsatt inriktning av den statliga personalutbildningen även ge förslag till dels de förändringar i den nuvarande centrala utbildningsorganisationen som bedöms erforderliga, dels vilka generella åtgärder som bör vidtas för att förbättra myndigheternas utbildningsorganisation. Såväl vad gäller den centrala organisationen som myndigheternas utbildningsorganisation bör möjligheterna att skapa problemlösningar över myndighetsgränserna eftersträvas. Härvid bör den sakkunnige bl. a. pröva alternativa former för att samla viss produktion och distribution av central personalutbildning till en särskild organisation.

• Sida 11
•  Original

I samband med övervägandena kring central utbildningsorganisation bör den sakkunnige även uppmärksamma möjligheterna till en ökad samordning mellan personalutbildning och övrig personaladministrativ verksamhet. Härigenom bör bl. a. tillvaratas de samordningsmöjligheter som skapats genom tillkomsten av SPN.

När det gäller utbildningsfunktionen inom myndigheterna vill jag särskilt framhålla betydelsen av att utbildningen planeras och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Riksrevisionsverket har, i den tidigare nämnda kartlägg- ningen, konstaterat att det inom många myndigheter saknas en särskild utbildningsansvarig. Den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet åt detta förhållande.

Med tanke på den volym den statliga personalutbildningen redan har och den utvidgning som kan förväntas, är det angeläget — bl. a. från ekonomi- och effektivitetsaspekter — med en ökad satsning på alternativa former av förproducerad och massdistribuerad utbildning och ett ökat utnyttjande av tillämpad vuxenpedagogik och modern undervisningsteknologi. Utöver sådana insatser som främst rör effektivisering av kunskapsförmedling bör uppmärksammas den pågående utveckling som innebär att utbildningssitua- tionen ofta med fördel utnyttjas för träning i problemlösning och förändrings- processer. Denna aspekt har särskild betydelse för utveckling av organisa- tions-. samarbets- och ledarskapsformer och ställer delvis andra pedagogiska krav. Mot bakgrund av vad jag här anfört bör den sakkunnige pröva frågan om ett allsidigt pedagogiskt utvecklingsarbete inom ramen för statlig personalutbildning. Härvid bör den sakkunnige utreda möjligheterna till en närmare samverkan med skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbe- tets förvaltningsområden.

Frågan om finansieringen av central personalutbildning inom statsförvalt- ningen behandlades relativt utförligt i anslutning till personalutbildningsbe- redningens betänkande. Flera myndigheter förordade i samband med remissbehandlingen en ekonomisk ansvarsfördelning, där verksamheten finansieras genom avgifter. Departementschefen förordade dock vid denna tidpunkt en fortsatt finansiering genom gemensamma utbildningsanslag. Genom Kungl. Maj:ts senare ställningstaganden bl.a. till en förbättrad kostnadsredovisning har förhållandena i viss utsträckning förändrats. Jag anser därför att den sakkunnige bör pröva om denna utveckling motiverar ändringar av personalutbildningens finansiering.

Den sakkunnige bör mot bakgrund av sina förslag till inriktning och organisation även granska de bestämmelser som har betydelse för den statliga personalutbildningen.

Den sakkunnige bör vara oförhindrad att pröva även andra frågor som sammanhänger med de förhållanden jag berört.

Den sakkunnige bör redovisa de kostnadsmässiga konsekvenserna av sina förslag.

Den sakkunnige bör redovisa de kostnadsmässiga konsekvenserna av sina förslag.

Den sakkunnige bör under utredningsarbetets gång hålla nära kontakt med berörda myndigheter och de Statsanställdas huvudorganisationer. Etc.

• Sida 12
•  Original

• Sida 13
•  Original

2.1. Personalutbildning och personalutveckling

En myndighets personalutvecklande verksamhet bedrivs med utgångspunkt i en rad olika förhållanden. Man kan utgå t. ex. från arbetets art och innehåll eller från utbildningsbehovet hos olika personalgrupper. De krav som ställs på personalen påverkas också då en myndighets verksamhet förändras. När nya arbetsuppgifter tillkommer, t. ex. i samband med reformer, eller när myndigheternas administrativa rutiner eller organisation av andra skäl förändras är personalutvecklande insatser ofta nödvändiga. De insatser som görs för att utveckla de anställdas kunskaper och attityder påverkar ofta också myndigheternas arbetsrutiner och verksamhet. Behovet av utvecklande insatser är därför beroende av både de krav som ställs på personalen på grund av myndigheternas verksamhet och de anställdas krav på personlig och yrkesmässig utveckling.

Utbildning kan ses som en planerad form av påverkan i syfte att förändra kunskaper, färdighet och attityder. För myndigheten är det omedelbara intresseområdet sådan utbildning som riktar sig till den egna personalen, dvs. personalutbildning som ett led i en fortlöpande personalutveckling. Perso- nalutbildningen kan avse såväl enskilda anställda som arbetslag eller grupper av anställda med likartade arbetsuppgifter. Den kan också avse en eller flera myndigheters samlade personalstyrka t. ex. vid organisatoriska förändringar eller i samband med ändrade riktlinjer för myndigheternas verksamhet.

Personalutbildningen är också ett viktigt medel för att öka den anställdes tillfredsställelse i arbetet, bl. a. genom att stärka den sociala och yrkesmässiga säkerheten inför nuvarande eller förändrade arbetsuppgifter. Samtidigt skapas förutsättningar för större anställningstrygghet och förbättrade möjlig- heter att få nya arbetsuppgifter. Utbildning har också en väsentlig uppgift i myndighetens rationaliseringsverksamhet. Den kan, som visas i den bilagda rapporten Utbildning och administrativ utveckling (Statskontoret 1975), bidra till att öka myndighetens beredskap inför olika slag av förändringar och förmåga att av egen kraft initiera förändringsprocesser. Dessutom kan den ersätta eller komplettera mer traditionella rationaliseringsåtgärder. Den kan också skapa förutsättningar för en breddad och fördjupad diskussion av aktuella utvecklingsproblem. Insatser på personalutbildningens område blir därmed ett viktigt medel i strävan efter att öka organisationens effektivi- let.

Utredningen ansluter sig till den definition där personalutbildning ingår i

• Sida 20
•  Original

det överordnade begreppet personalutveckling. Med personalutveckling menas då åtgärder som syftar till att ge de anställda nödvändiga eller önskvärda kvalifikationer för nuvarande och framtida arbetsuppgifter samt göra det möjligt för dem att efter förutsättningar, intresseinriktning och ambitioner utveckla sina kunskaper och färdigheter. l begreppet personalut- veckling innefattas — förutom utbildning — åtgärder som introduktion, arbetsutvidgning, cirkulationstjänstgöring m.m. Entydiga gränser mellan utbildning och övriga personalutvecklande verksamheter är ofta svåra att dra. Målen 'är desamma och skillnaden hänför sig därför närmast till meto- derna.

Utredningen har av den anledningen inte ansett det meningsfullt att ange någon snävare definition av begreppet personalutbildning. Utgångspunkten bör vara att utbildningen ses som ett led i den personalutvecklande verksamheten och avser att stärka organisationens effektivitet och beredskap inför förändringar, samtidigt som den främjar de anställdas arbetstillfreds- ställelse och personliga utveckling.

En klar skillnad bör däremot göras mellan personalutbildning och enskilda studier. Enligt utredningens uppfattning bör därvid frågor om t. ex. huvud- mannaskap för utbildningskurser, kursernas längd och lokala förläggning, eller vilken personlig nytta av studierna den anställde får, inte i sig tillmätas någon betydelse vid bedömning av om viss utbildning skall bedrivas som personalutbildning. Detta innebär att begreppet personalutbildning får en vidare innebörd än vad det för närvarande har.

2.2. Personalutbildningens hittillsvarande mål och inriktning

Den statliga personalutbildningens hittillsvarande principiella inriktning och mål finns formulerade dels i personalutbildningsberedningens (PUB) betän- kande Centralt statligt personalutbildningsorgan (SOU 1966:57), dels i 1967 års statsverksproposition (prop. l967:1 , bil. 14), i vilken angavs huvudlinjerna i verksamheten för det nya centrala personalutbildningsorganet, statens personalutbildningsnämnd (PUN).

PUB konstaterade att utbildningsfrågorna också för statsförvaltningens del kommit att alltmer aktualiseras. Det föränderliga samhället ställer krav på utbildning för att hålla de anställdas kunskaper ä jour med utvecklingen. Skol- och yrkeskunskaper kan snabbt bli otillräckliga. Vidare medför den snabba utvecklingen att tjänstemännen inom den allmänna sektorn ständigt ställs inför nya och vidgade arbetsuppgifter. Den tjänsteman som skaffat sina kunskaper på t. ex. det juridiska eller tekniska området genom studier ett par decennier tidigare, riskerar att komma att representera en föråldrad tanke- värld. Enligt beredningens mening kommer man därför inte ifrån att det blivit allt viktigare för staten att tillse att de anställda följer med de snabba förändringarna i samhällsliv, teknik, lagstiftning och förvaltningspraxis hur mycket man än hänvisar till tjänstemännens eget personliga ansvar. Personalutbildningen bör därför vara en ständigt verksam förnyelsefaktor. Den blir för varje år alltmer nödvändig för att administrationens funktions- duglighet och effektivitet skall bibehållas.

Personalutbildningsberedningen framhöll vidare att det framstår som

• Sida 21
•  Original

självklart vid planeringen av statlig personalutbildning att det samhälleliga skol- och yrkesutbildningsväsendet i första hand bör utnyttjas i den mån möjligheter till ändamålsenlig utbildning där står till förfogande. Sådan personal borde rekryteras som från början har en för arbetsuppgifterna lämplig utbildning. Ur samhällets synpunkt, menade beredningen, kan det inte vara rationellt att samma undervisning anordnas vid vissa skolor och inom olika myndigheter.

En principiell utgångspunkt borde därför enligt beredningen vara att personalutbildningen skall ha en s. k. supplementär, dvs. påbyggande funktion. Personalutbildningen skall bygga på den grundutbildning de anställda fått. Dess innehåll betingas därmed av. som beredningen uttryckte det, i vilken omfattning tjänstens krav inte tillgodosetts inom ramen för den utbildning individen fått inom det allmänna utbildningsväsendet. Bered- ningen definierade statlig personalutbildning som sådan utbildning som staten i egenskap av arbetsgivare bedriver för sina anställda.

Beredningen framhöll att den angivna huvudprincipen för personalutbild— ningens förhållande till det allmänna utbildningsväsendet innefattar vissa gränsdragningsproblem. Sådana problem måste lösas mer på grundval av praktiska hänsyn än efter principiella utgångspunkter. Det går inte att undvika att partiella överensstämmelser i ämnesinnehållet uppstår. Bered- ningen underströk vikten av att personalutbildningen i möjlig mån planeras med tanke på samordning med den allmänna skol- och yrkesutbild- ningen.

Beredningen framhöll vidare att det principiella kravet på att personalut- bildningen skall ha en supplementär inriktning. inte utesluter att den har en beaktansvärd uppgift i överbryggandet av tidigare utbildningsorättvisor. Personalutbildningen kan och bör ge en ”ärlig chans till vidareutbildning som är ägnad att utjämna tidigare orättvisor för dessa statsanställda och låta deras begåvning bättre än hittills komma till sin rätt i det allmännas tjänst. Betraktad som ett led i vuxenutbildningen bör personalutbildningen inom den stora statliga sektorn utgöra ett verksamt element för främjande av den fina tanke, som ligger bakom det ofta missbrukade slagordet om rätt man på rätt plats".

Det allmänna målet för personalutbildningen var enligt beredningen att göra den anställde i första hand yrkesmässigt bättre skickad att fullgöra sina arbetsuppgifter och att gynnsamt påverka hans inställning till arbetet.

Tyngdpunkten ligger, enligt beredningens sätt att se, i att "bibringa deltagarna ökade insikter inom deras yrkesområden, öva deras omdöme eller träna särskilda färdigheter eller arbetsmetoder”. Målet är i första hand att tillgodose det intresse staten har som arbetsgivare av att höja kvaliteten i verksamheten. Den kan också bidra till att öka lojaliteten mot det allmänna. Samtidigt, konstaterar beredningen, tillgodoser personalutbildningen i hög grad ett personalintresse. Sedd ur de anställdas synvinkel bidrar den till ökad trivsel i arbetet, främst genom att de anställda känner sig bättre behärska arbetet. En närmare inblick ide syften och större sammanhang verksamheten tjänar ger arbetet större mening än enbart som medel för den egna försörjningen. Ökad skicklighet i tjänsten, förvärvad genom utbildningen, förbättrar befordringsutsikterna och kan bilda en nyttig motvikt mot enbart tjänsteår som befordringsgrund.

• Sida 22
•  Original

I huvudsak delades beredningens uppfattning av departementschefen i statsverkspropositionen 1967, där riktlinjerna för det nya centrala personal- utbildningsorganet drogs upp. På en punkt skilde sig departementschefens uppfattning från beredningens. Denna hade föreslagit att myndigheterna, främst av praktiska skäl, skulle bemyndigas att själva bevilja tjänstledighet med bibehållna Iöneförmåner för enskilda studier som bedömdes vara "synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt". Ett sådant medgivande borde gälla kurser med en omfattning av högst en vecka. Bakgrunden till beredningens förslag var, att man konstaterat att åtskilliga myndigheter aldrig inkom till Kungl. Maj:t med framställning om beviljande av tjänstle- dighet med bibehållna Iöneförmåner och att detta torde bero på att myndigheterna i alltför stor utsträckning beordrade utbildning i tjänsten. Remissopinionen var starkt delad i denna fråga. Åtskilliga instanser yttrade sig mycket kritiskt om beredningens resonemang. Berörda myndigheter vitsordade i vissa fall att utbildningskurser i stor utsträckning fick genomgås som uppdrag i tjänsten, men hävdade samtidigt att ett sådant förfaringssätt var nödvändigt för att personalutbildningen skulle kunna fungera effektivt och att det därmed var påkallat av myndighetens verksamhet.

Beredningens förslag biträddes i denna del inte av departementschefen.

2.3. Vissa offentligrättsliga regler m. m.

I det följande redovisas de offentligrättsliga regler m. m. som har särskild betydelse för personalutbildningen. Framställningen har. främst vad gäller regler om ledighet för studier, gjorts tämligen ingående. Anledningen härtill är att vissa av reglerna i denna del täcker både personalutbildning och enskilda studier.

2.3.1. Utbildning i tjänsten

Enligt avtalsverkets anvisningar m. m. för tillämpningen av AST, s. 180 förutsätts att tjänstledighet ej föreligger, när tjänsteman efter åläggande av myndighet deltar i utbildningskurs vid verket. Tjänstemännen anses under sådan utbildning utöva sin tjänst, i förekommande fall med partiell tjänste- befrielse.

Bestämmelser om partiell tjänstebefrielse finns i 21 & kungörelsen den 3 december 1965 (nr915)om inrättande av vissa statligt reglerade tjänsterm. m. I kungörelsen stadgas att myndigheten får befria tjänsteman helt eller delvis från andra tjänstegöromål under viss tid, om det är nödvändigt för att tjänsteman skall kunna handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden eller fullgöra annat särskilt åläggande i tjänsten.

I endast ett fall (beslut 1975-05-07 om deltagande i viss av domstolsverket anordnad kursverksamhet) har regeringen generellt föreskrivit att utbildning får ske i tjänsten. I övrigt ankommer det på varje enskild myndighet att bedöma när en tjänsteman skall eller får delta i utbildning i tjänsten.

Myndighet kan således enligt avtalsverkets mening ålägga personal att delta i utbildning. 1 så fall förutsätter avtalsverket att utbildningen sker i

tjänsten.

• Sida 23
•  Original

I statskontorets rapport "Personaladministrativ utbildning — en rapport från statskontorets personaladministrativa översyn" (1974) anges, att skyl- dighet att genomgå personalutbildning föreligger för statstjänsteman i den mån detta kan anses ingå i hans tjänsteåligganden. Ren inomverksutbildning torde myndigheten kunna ålägga sina egna tjänstemän, åtminstone om utbildningen avser arbetsuppgifter för vilka tjänstemannen är anställd.

I vilken utsträckning därutöver skyldighet finns för tjänsteman att delta i utbildningen är för närvarande oklart.

I en promemoria av departementsutredningens decentraliseringsgrupp (PM 107 av den 15 oktober 1968 ang. ärenden om tjänstemans deltagande i studier m. m.) har frågan om skyldighet för tjänsteman att delta i utbildning ingående behandlats. Departementsutredningen drog slutsatsen att utbild- ning i framtiden skulle komma att ingå som en naturlig del av statstjänste- mannens arbetsuppgifter. Om arbetsgivaren bedömer tjänstemannens delta- gande i viss utbildning påkallat av myndighetens verksamhet, borde denne därför kunna uppdra åt tjänstemannen att delta. vilket då skulle ske i tjänsten.

Det är slutligen att notera att personalutbildningen, efter den senast genomförda reformen på arbetsrättens område, är förhandlingsbart område. Det gör frågan om det nuvarande rättsläget vad gäller skyldighet att genomgå utbildning mindre intressant. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnittet 2.6.

2.3.2. Ledighet/ör utbildning

Frågan om och för hur lång tid tjänstledighet för utbildning skall beviljas prövas av arbetsgivaren. Befogenheten att besluta om tjänstledighet är i vissa fall vid längre ledigheter förbehållen regeringen, men tillkommer annars den myndighet där tjänstemannen är anställd eller, där sådan finns, central förvaltningsmyndighet. Arbetsgivarens möjligheter att fritt pröva ansökan om ledighet begränsas i vissa fall av lagregler, t. ex. i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen) och i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen).

2.3.2.1 Avlöningsavtalet (AST)

Enligt allmänna avlöningsavtalet (AST) 19 å sammanställningen A punkt 6 b skall tjänsteman, som är tjänstledig för studier, vidkännas B-avdrag samman- lagt högst 240 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår, om arbetsgivaren finner studierna angelägna från tjänstesynpunkt. Inget avdrag skall tillämpas vid ledighet för studier som av arbetsgivaren bedöms som synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt eller för utbildningskurs vid verket. I övrigt tillämpas C-avdrag.

Regler för myndigheternas prövning av tjänstledighet med C-avdrag finns i cirkuläret (1970:388) om tjänstledighet med C-avdrag m. m. (omtryckt 1974: 1018). Tidigare innehöll detta cirkulär noggranna regler för beviljande av tjänstledighet för utbildning. Vid tillkomsten av lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning togs dessa regler bort. Cirkulärets regler får numera ses enbart som ett komplement till lagen.

• Sida 24
•  Original

Med studier i ASTs mening avses också iakttagelser eller arbete som bedrivs i studiesyfte. Detta framgår av avtalsverkets anvisningar för tillämp- ning av AST s. 185.

Med arbetsgivaren avses, om inte regeringen föreskriver annat. statens avtalsverk eller myndighet som avtalsverket bestämmer. Vad gäller frågan om beviljande av tjänstledighet utan löneavdrag har regeringen i förord— ningen (1975:870) om utövande av arbetsgivarens befogenheter i vissa fall enligt statliga kollektivavtal, förbehållit sig prövningsrätten.

Tjänstemans rätt till tjänstledighet regleras inte i avtalet. Vad som sägs i AST gäller därför bara under förutsättning att tjänstledighet har beviljats.

2.3.2.2 Arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen)

Enligt lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen) har arbetstagare i statlig tjänst som vill utbilda sig. rätt till behövlig ledighet från sin anställning. Rätt till ledigheten tillkommer arbetstagare som vid ledighetens början har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren. Arbetstagare som vill delta i utbildning som till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor, har rätt till ledighet, även om han eller hon inte har uppnått nyssnämnda anställ- ningstid.

Vid bestämmande av anställningstiden anses staten utgöra en arbetsgi- vare.

Någon begränsning av utbildningens art görs inte. Lagen gäller yrkesut- bildning, facklig utbildning och mera allmän utbildning. Arbetstagaren avgör själv studiernas inriktning. Studierna skall dock utmärkas av en viss planmässighet. Renodlade självstudier t. ex. faller utanför lagen. Däremot omfattar den korrespondensstudier som ingår som ett led i en varvad utbildning, dvs. där undervisning kompletteras med självstudier i vissa avsnitt.

Arbetstagaren har rätt till ledighet under så lång tid som behövs för att uppnå det uppställda studiemålet. Någon tidsbegränsning finns inte. Det finns inte heller någon begränsning av det antal tillfällen en arbetstagare får vara studieledig under en viss tidsperiod.

Vad gäller ledighetens förläggning är utgångspunkten i lagen att arbetsta- garen skall beredas ledighet i enlighet med sina önskemål. Eftersom arbetstagarnas önskemål ibland kan utgöra hinder för arbetsgivarens verk— samhet, kräva vikarier osv., har arbetsgivaren rätt att uppskjuta ledigheten till senare tid än arbetstagaren begärt. Arbetsgivaren skall i så fall genast underrätta arbetstagaren om uppskovet och skälen för detta. Om kollektiv- avtal är slutet för arbetsplatsen, skall även den berörda fackliga organisa- tionen underrättas.

Om svårighet skulle uppstå att samtidigt bereda flera sökande arbetstagare ledighet för utbildning, skall i första hand den som vill deltaga i facklig utbildning ha företräde till ledighet. Vidare skall företräde ges åt arbetstagare som inte har utbildning motsvarande nioårig grundskola. När det gäller flera arbetstagare med sådan kort utbildning, ges företräde åt den som har

• Sida 25
•  Original

obekväm arbetstid.

En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas av det skälet att han eller hon begär eller begagnar sig av sin rätt till ledighet för utbildning. Arbetstagaren har med andra ord normalt anställningsskydd även under tjänstledigheten.

En arbetstagare har rätt att återgå i arbete om han eller hon avbryter sina studier. Det är arbetstagaren som ensam bestämmer om han eller hon vill avbryta sin utbildning. Anledningen till att studierna avbryts påverkar alltså inte rätten att återgå i arbete.

Vill arbetstagaren återgå i arbete, skall han eller hon varsla arbetsgivaren om detta. Sådant varsel skall lämnas en månad före den dag arbetstagaren avser att återgå till arbetet. om studieledigheten varat minst ett år. Har studieledigheten varat mindre än ett år, är varseltiden två veckor. Inget hindrar dock att arbetstagaren får återgå till arbetet tidigare. om arbetsgivaren medger det. Vid ledighet som motsvarar högst en arbetsvecka. har arbetsta- garen alltid rätt att återgå omedelbart. De fackliga organisationerna har getts inflytande på tillämpningen av lagen. Inflytandet avser dels frågan om ledighetens förläggning, dels ett mer allmänt tolkningsföreträde för organisationerna.

Arbetsgivaren kan uppskjuta en begärd ledighet högst sex månader. Ledighet som sammanlagt motsvarar högst en arbetsvecka eller som avser facklig utbildning. får arbetsgivaren dock uppskjuta högst två veckor.

Vill arbetsgivaren uppskjuta en ledighet längre tid än sex månader respektive två veckor, fordras den fackliga organisationens samtycke. Vägrar organisationen att lämna sådant samtycke. blir arbetsgivaren skyldig att bereda arbetstagaren ledighet.

Har arbetstagaren inte fått börja sin ledighet inom två år efter det att ansökan om ledighet gjordes. har hon eller han rätt att påkalla domstols prövning av frågan om ledighetens förläggning. Avser ansökan ledighet om högst en arbetsvecka är väntetiden ett år.

Den lokala kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen har därutöver tillerkänts ett mer allmänt tolkningsföreträde vid tvist med arbetsgivaren om lagens tillämpning. Detta innebär att det är arbetstagarorganisationens mening som gäller till dess tvisten prövats i domstol enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

I vissa fall kan kollektivavtalsslutande förbund överta den lokala organi- sationens tolkningsföreträde.

I kollektivavtal kan parterna komma överens om avvikelser från vissa av lagens regler. Sådana avtal skall träffas eller godkännas på förbundsnivå. Arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet på alla anställda som på arbetsplatsen sysselsätts inom detta avtalsom- råde.

Reglerna om krav på viss anställningstid, överläggningar med facklig organisation. företräde för vissa ändamål med ledigheten samt förfarandet vid avbruten utbildning kan ersättas av kollektivavtalsbestämmelser. De grundläggande reglerna, t. ex. om rätt till ledighet, rätt att gå till domstol för att få ut ledigheten samt anställningsskydd under ledigheten skall däremot alltid gälla.

Arbetsgivaren får inte träffa avtal med den enskilde arbetstagaren som innebär att denne förlorar rätt till ledighet. Däremot kan avtal träffas om

• Sida 26
•  Original

förmånligare ledighetsregler. Det är också möjligt för arbetsgivaren och den anställde att i samband med en ledighetsansökan avtala om när ledigheten skall börja.

2.323. Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen)

Den som hos arbetsgivaren av lokal arbetstagarorganisation anmälts som facklig förtroendeman får därigenom rätt till ledighet för fullgörande av de fackliga uppdragen (6 & lagen 1974:358 om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen). Denna rätt avser även ledighet för deltagande i facklig utbildning. Ledighetens totala omfattning skall dock stå i rimlig proportion till förhållandena på arbetsplatsen. Härmed torde avses att den fackliga verksamheten bör anpassas till de behov som föreligger för arbetstagarnas del. Eftersom förtroendemannalagen syftar till att främst understödja det fackliga arbete som avser den egna arbetsplatsen, är det naturligt att inte lika långtgående anspråk på ledighet kan ställas för fackliga uppgifter utanför arbetsplatsen.

Ledighet för utbildning med stöd av förtroendemannalagen avser företrä- desvis regionala eller centrala kurser. Den omständigheten att förtroende— mannen lämnar arbetsplatsen för att delta i en regionalt eller centralt anordnad facklig kurs, innebär dock inte att deltagande i kursen betraktas som ett uppdrag som ej avser den egna arbetsplatsen. Avgörande är i stället kursens inriktning och innehåll. Om kursen avser att utbilda förtroende- mannen för den fackliga verksamheten på den egna arbetsplatsen.bör krav på ledighet i regel tillgodoses utan löneavdrag. Om kursen har en mera allmän facklig inriktning kan den knappast hänföras till den nyssnämnda kategorin. och lika långtgående anspråk på ledighet kan därför inte tillgodoses. Frågan om löneavdrag vid deltagande i sådan utbildning får prövas i vanlig ordning enligt bestämmelserna i avlöningsavtalet.

Ett undantag beträffande ledighetens förläggning har gjorts i de fall då rena säkerhetshänsyn eller därmed jämförliga intressen kräver det. I sådana fall kan arbetsgivaren vägra ledighet.

Det är endast den som hos arbetsgivaren anmälts som facklig förtroende- man, som kan få ledigt enligt denna lag. Annan arbetstagare som vill delta i facklig utbildning, får försöka göra det med stöd av reglerna i studieledig- hetslagen.

2.324. Skyddsombuds rätt till ledighet för utbildning (arbetarskyddslagen)

Enligt 40 a & arbetarskyddslagen (194921) skall arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svara för att skyddsombud får erforderlig utbildning. Lagen innehåller emellertid inga särskilda regler om skyddsombuds rätt till ledighet för utbildning. 1 paragrafen anges endast att skyddsombudet skall beredas erforderlig ledighet med bibehållna anställningsförmåner för att fullgöra sina uppgifter.

I propositionen 1973: 1 30 angående ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö tog departementschefen särskilt upp

• Sida 27
•  Original

frågan om skyddsombudens utbildning. Arbetsmiljöutredningen hade i sitt delbetänkande (SOU 1972z86) "Bättre arbetsmiljö" föreslagit att kostnaderna för utbildningen av skyddsombuden borde falla på arbetsgivarna och att deltagare i skyddsombudsutbildningen inte skulle vidkännas löneavdrag. I propositionen anslöt sig departementschefen till denna uppfattning med tillägget att han förutsatte att deltagare i sådan utbildning skulle beredas erforderlig ledighet för ändamålet.

2.4. Utveckling inom utbildningspolitiken och vuxenpedago- giken

1 kap. 1 redovisas några utvecklingstendenser inom statsförvaltningen som enligt utredningens mening påverkar den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation.

Utvecklingen på utbildningspolitikens och pedagogikens områden inverkar också på personalutbildningens fortsatta inriktning.

Den allmänna vuxenutbildningen har under senare tid kommit att allt starkare inriktas mot 5. k. överbryggande utbildning. Begreppet definieras som utbildning av kompenserande karaktär på grundskole- och gymnasie- skolenivå för

— människor med låg formell grundutbildning, — ungdomar som lämnat grundskolan med svaga betyg och inte gått vidare till utbildning inom gymnasieskolan eller som avbrutit gymnasiestu- dier, — människor som eljest befinner sig i en utsatt social position,t. ex. på grund av psykiskt eller fysiskt handikapp.

Enligt statsmakternas ställningstaganden till vuxenutbildningens uppgif- ter, formulerade bl. a. i propositionen 1975123 om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd åt vuxna m. m., får den överbryggande utbildningen under överskådlig tid anses vara den allmänna vuxenutbildningens huvudsakliga uppgift.

Utbildning i återkommande etapper blir i framtiden vanlig. Den återkom- mande utbildningen kommer att ställa krav på ökad samordning av det allmänna undervisningsväsendet och den företagsinterna utbildningen. Utredningen vill här påpeka det förhållandet att en ökad andel biträden och kontorister kan antas genomgå utbildning över grundskolestadiet i återkom- mande etapper. Allt färre anställda kommer därför att ha avslutat grundut- bildningen vid anställningen i statsförvaltningen. Utredningen behandlar i kap. 4 frågan om samverkan mellan det allmänna utbildningsväsendet och den statliga personalutbildningen.

Av särskild vikt i personalutbildningssammanhang är utvecklingen av pedagogiska metoder. Det undervisningsteknologiska synsätt som präglat utformningen av de pedagogiska metoderna under efterkrigstiden, har delvis kommit att ifrågasättas. Av intresse är den nya pedagogiska inriktning som går under benämningen organisk utbildning. Med detta begrepp menas att de pedagogiska problemen, frågor som kunskapsöverföring, kunskapsinhäm- tande och frigörande av skapande krafter hos individen, bör ses i ett vidare

• Sida 28
•  Original

sammanhang med direkt anknytning till den yttre miljö individen har att verka i. Således betonas utbildningens roll som instrument för problemlös- ning och förändring och för att individens erfarenheter och kunnande skall tillvaratas. För personalutbildningen innebär detta bl. a. en strävan efter närmande mellan utbildning och arbete; utbildningen kan inte ses som skild från övrig verksamhet på arbetsplatsen.

2.5. Principer för fortsatt inriktning

Som tidigare framhållits angav personalutbildningsberedningen som princi- piell utgångspunkt. att personalutbildningen måste anses ha en supplemen- tär. dvs. påbyggande ställning i förhållandet till av samhället bedriven utbildning. Med detta menades att den utbildning staten i egenskap av arbetsgivare skulle bedriva skulle inskränkas till områden där kraven på utbildning för en tjänst inte tillgodosetts inom det allmänna utbildningsvä— sendet.

Enligt utredningens uppfattning kan denna principiella uppfattning inte längre ligga till grund för personalutbildningens ställning i förhållandet till övrig,av samhället bedriven utbildning. Personalutbildningen bör i stället ses som en del av den enhet, som vuxenutbildningen över huvud taget utgör. 1 kap. 4, personalutbildning och det allmänna utbildningsväsendet. utvecklas detta närmare. Utredningens ställningstaganden ligger till grund för förslagen avseende bl. a. utformningen av personalutbildningens offentligrättsliga ställning.

Utredningen finner dock inte anledning att föreslå ändringar i de allmänna målen för den statliga personalutbildningen som de redovisades i personal- utbildningsberedningens betänkande.

Personalutbildningen bör som ett led iden personalutvecklande verksam- heten ha som främsta mål att förbättra effektiviteten i den statliga verksam- heten. Med effektivitet i statsförvaltningen avses här

— att nå målen för verksamheten under god hushållning med resurserna, — att tillgodose personalens behov av god arbetsmiljö, arbetstillfredsställelse och personlig utveckling, — att trygga rättssäkerhets-. offentlighets-. och servicekraven i verksamhe- ten.

Det framgår — bl. a. av riksrevisionsverkets studie av personalutbildningen istatsförvaltningen och genom de undersökningar utredningen företagit — att målen endast till viss del kunnat realiseras. Personalutbildningen har till stor del kommit att inriktas på redan välutbildade tjänstemän. Vissa grupper — särskilt deltidsarbetande och kvinnor— har fått en ytterst ringa del av utbudet. Vidare har verksamheten koncentrerats på kursverksamhet för skilda kategorier anställda och med innehållsmässig begränsning till färdighets- ämnen av typen registrering för registratorer, personaladministrativa rutiner för personaladministratörer etc. Inslagen av grundläggande utbildning eller vidareutbildning med bredare grund har — med vissa undantag — varit marginella.

Utbildningen hari allmänhet inte fått ett innehåll som underläztar för de

• Sida 29
•  Original

anställda att gå från en lägre tjänst till en högre tjänst på handläggarnivå. Vidare har personalutbildningen i liten utsträckning kunnat användas i det angelägna syftet att genom omskolning medverka till att underlätta ompla- ceringar och anpassning till förändrade arbetsuppgifter.

Personalutbildningen i statsförvaltningen har, som tidigare nämnts. hittills till stor del varit inriktad mot fortbildningsverksamhet. Det är utredningens uppfattning att utbildningen i större utsträckning skall omfatta andra moment än de som vanligen inräknas i fortbildning. De anställda måste bl.a. beredas möjlighet att ta del av utbildning i allmänna ämnen. Sådan bredare utbildning — t. ex. kurser i svenska eller samhällskunskap — är ofta en förutsättning för att man skall kunna tillgodogöra sig utbildning inom yrkesinriktade ämnen.

Tidigare har framhållits att begreppet personalutbildning bl. a. på grund av den samverkan med det allmänna utbildningsväsendet som utvecklingen på utbildningspolitikens område föranleder, måste ges ett vidare innehåll. Personalutbildning kan inte längre anses vara enbart sådan utbildning som arbetsgivaren anordnar för de anställda. Andra faktorer, som att kompe- tensen för anordnande av viss kurs inte nödvändigt finns inom förvaltningen och att staten av ekonomiska skäl bör sträva efter att använda redan uppbyggda utbildningsorganisationer. talar också för en sådan syn.

Den allmänna vuxenutbildningen har under senare år allt starkare inriktats mot överbryggande utbildning. Enligt utredningens mening bör den statliga personalutbildningen också få en sådan inriktning. 1 kap. 5 redovisas något om de statsanställdas utbildningsbakgrund. Av de ca 330000 anställda i statsförvaltningen saknar ca 83 000 grundutbildning över grundskolenivå. Av dessa har ca 60000 enbart folkskola eller motsvarande. Utredningen finner det vara en angelägen uppgift för personalutbildningen att bidra till att de korttidsutbildades situation förbättras.

Därutöver ställs krav på specifika insatser för olika personalgrupper. I ett senare betänkande kommer utredningen att närmare behandla dessa frågor.

Det synes framgå av både de undersökningar utredningen företagit och tidigare undersökningar på området. att det regelsystem som i dag gäller för personalutbildningen är mindre lämpat för en väl fungerande personalutbild- ning. Vidare återfinns på skilda håll — som exempel kan här nämnas bestämmelserna i det 5. k. trivselcirkuläret (19661381) — en uppfattning om utbildning som personalvårdande inslag i förvaltningen, som är svårförenlig med en tidsenlig syn på utbildningens roll.

Den av personalutbildningsberedningen givna definitionen på statlig personalutbildning. nämligen sådan utbildning som staten i egenskap av arbetsgivare bedriver för sina anställda, är av flera skäl otillräcklig. Utred- ningen har tidigare påpekat att utvecklingen inom det utbildningspolitiska området ställer krav på samordning av all vuxenutbildning. Den grundläg- gande utgångspunkten utredningen inledningsvis angivit, dvs. att personal- utbildningen är ett medel att stärka organisationens effektivitet, innebär en vidare syn på vad som kan inrymmas i begreppet personalutbildning. Det som enligt utredningens mening skall vara utslagsgivande i sammanhanget är de kunskaper eller färdigheter organisationen kan tillföras genom utbild- ningen.

• Sida 30
•  Original

2.6. Förslag till ändringar av vissa offentligrättsliga regler m.m.

Den fortlöpande reformeringen av arbetsrätten medför förändringar av grundläggande slag också för den statliga personalutbildningen. Med refor- meringen har det avtalsbara området successivt utvidgats. Med tillkomsten av medbestämmandelagen och lagen om offentlig anställning kommer det avtalsbara området således att omfatta också frågor om personalutbildning i allmänhet (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 148 ff). Avtal kan därför komma att slutas inom åtskilliga av de områden utredningen behandlar, bl. a. deltagande i utbildning i tjänsten eller under tjänstledighet, villkor för tillträde till utbildning, meritvärderingsfrågor och tjänstemäns medverkan som lärare.

Några av dessa områden, främst gränsdragningen mellan sådan utbildning som bör likställas med tjänst och sådan som bör förutsätta tjänstledighet. är komplexa och vållar problem vid handläggningen. Det finns redan därför ett behov av att förenkla regelsystemet. Som tidigare framhållits medför också utvecklingen både inom statsförvaltningen och samhället i övrigt allt starkare krav på en effektiv statlig personalutbildning. Behovet av ett förenklat regelsystem har därför ytterligare ökat och utredningen föreslår därför vissa förändringar. Utredningen har däremot inte behandlat frågan om löneavdrag i detta sammanhang.

När en statstjänsteman skall delta i studier står två huvudalternativ till buds. Studierna kan bedrivas i tjänsten eller under tjänstledighet.

Vad som anförts i avsnitt 2.3 visar att en statstjänsteman kan genomgå utbildning under lönemässigt sett fyra olika förutsättningar. Tjänstemannen kan sålunda genomgå utbildningen i tjänsten eller under tjänstledighet, varvid utgår antingen oavkortad lön, lön med B-avdrag eller C-avdrag (=helt avdrag). Det är klart att det med så många valmöjligheter måste vara svårt att uppnå en enhetlig handläggning. Det är också känt att praxis har varierat på ett sätt som inte kan sägas vara tillfredsställande vare sig för förvaltningen eller för de anställda. Detta bekräftas också av den undersökning utredningen gjort på området (se bil. 2).

2.6.1. Utbildning i tjänsten och under tjänstledighet

Såvitt utredningen kunnat finna, har statsmakterna i endast ett fall generellt föreskrivit att utbildning får ske i tjänsten (regeringsbeslut 1975-05-07 om deltagande i viss av domstolsverket anordnad kursverksamhet). Dessutom finns bestämmelsen i statens avtalsverks anvisningar för tillämpning av AST (s. 180), att det förutsätts att tjänstledighet inte föreligger när tjänsteman efter åläggande av myndighet deltar i utbildningskurs vid verket. I övrigt ankommer på varje enskild myndighet att avgöra om utbildningen får ske i tjänsten, eller skall vara förenad med tjänstledighet. Generella anvisningar för bedömning av frågan saknas emellertid.

Det kan här finnas anledning att beröra den skillnad som kan göras mellan begreppen fortbildning och vidareutbildning, när det gäller att bedöma utbildningens betydelse för verksamheten. Fortbildning avser utbildning för att göra det möjligt för tjänstemannen att hålla sig åjour med utvecklingen i arbetet eller inom myndighetens verksamhetsområde. Vidareutbildning

• Sida 31
•  Original

syftar däremot till att ge tjänstemannen kompetens för andra, ofta mer kvalificerade arbetsuppgifter. I kapitel 4 där dessa begrepp behandlas visas att det blir allt svårare att särskilja dem. Utredningen vill här framhålla att den omständigheten att vidareutbildning syftar till att ge tjänstemannen högre kompetens och därmed kvalificera honom eller henne för andra eller utvidgade arbetsuppgifter, inte i sig bör utesluta att sådan utbildning bedrivs i tjänsten. Sådan utbildning kan nämligen många gånger vara av den arten att myndigheten bedömer tjänstemannens deltagande vara påkallat av myndig- hetens verksamhet. Som exempel kan nämnas en situation med brist på personal med sådana kunskaper som vidareutbildningen avser att förmedla. Att tillvarata personalens erfarenheter är i hög grad ett myndighetsin- tresse. Som framgår av bilaga 2 varierar myndigheternas praxis starkt vid gränsdragningen mellan sådan utbildning som bedrivs i tjänsten och sådan som bedrivs under tjänstledighet. Tidigare undersökningar har uppvisat en liknande bild. Personalutbildningsberedningen konstaterade således (SOU 1966:57 s. 58) att vissa myndigheter uppenbarligen i stor utsträckning uppdrog åt befattningshavare att genomgå utomverkskurser i tjänsten i stället för att inkomma till Kungl. Maj:t med anhållan om beviljande av lön utan avdrag för tjänstledighet. Departementsutredningen påvisade (PM 107 1968- 10-15. 5. 20) samma förhållande.

Utgångspunkten för bedömning av frågan bör enligt utredningens mening vara att myndigheterna skall kunna uppdra åt tjänsteman att i tjänsten delta i sådan utbildning som myndigheten bedömer vara påkallad av myndighetens verksamhet. Med uttrycket "påkallad av myndighetens verksamhet” avses generellt att utbildningen bedöms vara behövlig för att myndigheten på ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina uppgifter.

Det föreslagna kriteriet ger utrymme för en ganska vid tolkning. Det kan därför finnas anledning att närmare ange förutsättningarna för att viss utbildning skall anses påkallad av myndighetens verksamhet. Någon av följande situationer bör enligt utredningens uppfattning föreligga för att utbildningen skall genomgås i tjänsten

— utbildningen är nödvändig för att tjänstemannen skall kunna utföra arbetsuppgifterna, — utbildningen är visserligen inte helt nödvändig, men det kan antas att utbildningen medför att tjänstemannen kan utföra sina arbetsuppgifter effektivare eller säkrare, — utbildningen avser ny lagstiftning, nya bestämmelser, ny teknik el. dyl. som direkt berör arbetsuppgifterna, — utbildningen avser ny lagstiftning, nya bestämmelser el. dyl. som rör förutsättningar för myndighetens verksamhet, — utbildningen avser arbetsuppgifter för vilka det råder brist på arbetskraft inom statsförvaltningen och för vilka den anställde kan antas komma i fråga.

Utgångspunkten för myndighetens prövning av om tjänsteman skall delta i utbildning i tjänsten eller inte bör, i enlighet med vad utredningen tidigare anfört, vara arten av de kunskaper eller färdigheter utbildningen avses ge och myndighetens behov av dessa kunskaper i sin verksamhet. Den nytta

• Sida 32
•  Original

utbildningen ger tjänstemannen personligen — bättre befordringsutsikter eller dylikt — bör enligt utredningens mening inte negativt påverka myndighe— ternas bedömning. Tjänstemannen bör själv kunna ta initiativ till viss utbildning och ändå få delta i den i tjänsten. Inte heller bör här inverka sådana faktorer som huvudmannaskapet för studierna, studiernas karaktär av fortbildning eller vidareutbildning, studiernas lokala förläggning, studiernas längd etc.

Om myndigheten således bedömer att studierna är påkallade av myndig- hetens verksamhet bör myndigheten medge utbildning i tjänsten.

Med hänsyn till omständigheter som t. ex. utbildningens längd bör myndigheten överväga partiell tjänstebefrielse. Därmed ges möjlighet att genom 5. k. göromålsförordnande låta annan, helt eller delvis, utföra tjänstemannens uppgifter.

Utbildning eller studier som inte kan anses påkallade av myndighetens verksamhet bör bedrivas under tjänstledighet. Som tidigare nämnts regleras frågan om löneavdrag under tjänstledighet — men icke frågan om tjänstle- digheten i sig — i 19 &" AST. Reglerna i 19,5 skiljer sig endast på tämligen oväsentliga punkter från tidigare gällande bestämmelser i 1948 års avlönings- reglemente (Saar). I flera avseenden måste reglernas utformning numera sägas vara mindre lämplig. Redan ramen för bestämmelserna påvisar klart detta; det kan inte vara lämpligt att beteckna studier som befinns vara synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt som "enskild angelägen- het". Allmänt kan också sägas att det förefaller tveksamt att studier som av arbetsgivaren bedöms vara så nyttiga för myndighetens verksamhet att tjänstemannen får behålla full lön skall bedrivas under tjänstledighet. Den omständigheten att myndigheten —i de fall generellt tillstånd inte är meddelat — i varje enskilt sådant fall har att hänskjuta frågan om oavkortad lön för studier till regeringen är ytterligare en faktor som försvårar en smidig handläggning.

Som tidigare har framhållits är det påfallande hur starkt praxis varierar i bedömningen av tjänstledighets- och förmånsfrågorna. Många myndigheter, bland affärsverken t. ex. statens järnvägar, låter sina tjänstemän i tjänsten delta även i sådan utbildning som äger rum utanför det egna verket, vare sig den sker i statlig eller privat regi. Hos andra myndigheter däremot kräver man vid allt deltagande i utomverksutbildning att tjänstemännen skall ha tjänstledighet.

Det torde finnas flera anledningar till nuvarande oenhetliga praxis. En av huvudanledningarna kan vara att man med ett kvardröjande äldre synsätt betraktar utbildning — ofta ansedd som synonym med kursverksamhet — som en företeelse väsentligen skild från det vanliga arbetet. Ett sådant betraktel- sesätt får stöd i det förhållandet att studier i ASTs mening — även sådana som anses "synnerligen betydelsefulla från tjänstesynpunkt" —i avtalet betecknas som "enskild angelägenhet". Bestämmelserna i AST har ibland tolkats oriktigt. Bestämmelserna är avsedda att tillämpas om tjänstledighet beviljats. De har onekligen i många fall tolkats som att tjänstledighet skal/beviljas. Den tolkningen stöds i sin tur av utformningen av föreskriften i avtalsverkets tillämpningsanvisningar, s. 180. Där förutsätts att "tjänstledighet inte före- ligger bl. a. när tjänsteman efter åläggande av myndigheten deltar i utbild- ningskurs vid verket" (anvisningarna till 19 & AST s. 180). I många fall synes

• Sida 33
•  Original

det som om myndigheterna vid tolkningen av anvisningen har slutit sig till att utbildningskurs utom verket därför skall förenas med tjänstledighet, vilket emellertid inte varit avsikten med föreskriften. Denna är ett exempel på fall, där tjänstledighet inte bör komma i fråga, vilket framgår av orden "bl. a.”.

Som tidigare påpekats ankommer det på regeringen att besluta i frågor om oavkortad lön för studier under tjänstledighet.

Departementsutredningen lät inventera 1967 års konseljbeslut om oavkortad lön. Alltefter ändamålet med tjänstledigheten hänfördes ärendena till någon av följande fem grupper.

1. Särskilda arbeten t.ex. utarbetande av uppsats eller avhandling, uppsättning av matri- kel, insamling av arkivmaterial, forskning vid utomstående institu- tion.

2.7. Trivselcirkuläret

I cirkuläretI stadgas bl. a. följande.

”Myndighet som anvisats medel till expenser äger att av dessa i nedan angiven utsträckning i personalvårdande syfte bestrida kostnad för exempelvis enklare förtäring vid sammankomst. som anordnas av myndigheten för personalinformation, kursavslutning, medaljutdelning eller liknande ändamål, avgift för deltagande i konferens, informationsdag, studiebesök eller motsvarande samt avgift för deltagande i studiecirkel, korrespondenskurs eller andra fritids- ! K- Cirk- (19661381) "” studien statsmyndigheterna om

_ " __ bestridande av kostnader Sådan kostnad får bestridas av expensmedel endast om ändamålet är för vissa personalvåp

angeläget från myndighetens synpunkt.” dande åtgärder m. m.

• Sida 36
•  Original

Vidare stadgas att för studiekostnad "utgår hel ersättning endast om studierna äro till väsentlig nytta för myndigheten eller annat skäl förelig-

"

ger . Statens personalnämnd hari skrivelse till Kungl. Maj:t av den 20 september

1974 hemställt om ändring av cirkuläret. Personalnämnden framhåller bl. a. att cirkuläret i sin nuvarande utform- ning grundar sig på att utbildning är att betrakta som personalvård och att utbildningsaktiviteter därför får finansieras genom expensanslaget. Den syn på personalutbildningsfrågorna, som statsmakterna och de fackliga organi- sationerna gett uttryck för i andra sammanhang har gjort den grund cirkuläret vilar på otidsenlig. Personalnämnden anför vidare att personalutbildningen också tillhör de områden som kan regleras genom avtal. Därutöver behandlas angränsande frågor i ett flertal utredningar om vuxenutbildning.

Personalnämnden föreslår att statsmakterna bör ge uttryck för sin syn på personalutbildningens administration och finansiering i avvaktan på att resultaten av utredningarnas förslag kan genomföras. Därvid bör, enligt personalnämndens mening, markeras att utbildning är en del av det administrativa begreppet personalutveckling och är att betrakta som åtgärder ägnade att bidra dels till organisationens effektivitet och förändringsbered- skap, dels till de anställdas tillfredsställelse i arbetet och personliga utveck— ling.

Med hänvisning till det anförda föreslår personalnämnden bl. a. att cirkuläret ändras till att omfatta enbart trivselbefrämjande åtgärder. Cirku- läret bör enligt personalnämndens förslag i denna del därför få följande

utformning.

”Myndighet som anvisats medel till expenser äger att av dessa i nedan angiven utsträckning bestrida kostnad för åtgärder som främjar de anställdas trivsel och samhörighet under arbetstid och i fritidsverksam- het."

Genom regeringsbeslut av den 23 januari 1975 har personalnämndens hemställan överlämnats till utredningen för att vara tillgänglig vic' fullgö- randet av uppdraget.

Följande utgångspunkter bör enligt utredningens mening ligga till grund för bedömning av frågan om ändring av cirkuläret. '

Det synsätt beträffande personalutbildningens uppgifter som personal- nämndens skrivelse ger uttryck för ligger väl i linje med de ställningsta- ganden utredningen tidigare redovisat.

l cirkuläret anges som exempel på kostnader som får betalas med expensmedel bl.a. avgifter för deltagande i konferens, informatonsdag, studiebesök eller motsvarande, studiecirkel, korrespondensstudier eller andra fritidsstudier. Detta gäller dock enbart under förutsättning att ända- målet är angeläget från myndighetens synpunkt. Hel ersättning får itgå om studierna är till väsentlig nytta för myndigheten eller annat skäl förelig- ger.

Utredningen har i det föregående hävdat, att en klarare skillnad bör göras mellan enskilda studier och personalutbildning. Cirkuläret bör därfö' ändras så att kriterierna "angeläget från myndighetens synpunkt” och "till väsentlig nytta för myndigheten" utgår.

• Sida 37
•  Original

Utredningen vill däremot inte förorda, att staten som arbetsgivare försämrar de anställdas villkor genom att ur cirkuläret separera de delar som rör studier. Av cirkuläret bör däremot framgå, att ändamålet i denna del skall vara attfr'äntia de anställdas personliga utveckling. Förslag till ny lydelse av cirkuläret ges i bil. 1.

2.8. Tjänstemäns medverkan som lärare i statlig personalut- bildning

En fråga av stor betydelse i personalutbildningen är de anställdas medverkan som lärare. Internutbildning anordnas i regel med den egna myndighetens tjänstemän som föreläsare, lärare eller instruktörer. Det förekommer också att tjänsteman vid annan myndighet eller ej statsanställd person anlitas.

Den kompetens som utbildningen avser att förmedla är ofta av det slaget att den bara står att finna hos förvaltningens tjänstemän.

Att tillgodose tillgången på lärarkrafter inom förvaltningen blir därmed en väsentlig uppgift.

Frågan om lärarmedverkan har tidigare utretts. I betänkandet (Ds Fi 1972:l) "Arvodes- och tjänstgöringsförhållanden för tjänstemän som medverkar vid statlig personalutbildning” framlades vissa synpunkter på frågan om statstjänstemäns skyldighet att i tjänsten medverka som lärare. Utredningen konstaterade först att vissa tjänstemän hade undervisningsskyl- dighet inskriven i instruktion e. d. För övriga tjänstemän ville utredningen klargöra förhållandena genom en analys av bestämmelserna om tjänstgö- ringsskyldigheten i lOä statstjänstemannalagen.

Med tillkomsten av medbestämmandelagen och lagen om offentlig anställning, som gör området avtalbart, blir en sådan analys mindre intressant. Utredningen avstår därför från att behandla frågan om skyldighet att medverka som lärare. Däremot finns anledning att belysa frågan om lärarmedverkan bör medges av myndigheten under tjänstledighet eller ske i tjänsten. Också frågan om särskild arvodering för medverkan som lärare bör belysas. Anledningarna härtill är främst följande.

I utredningens enkätundersökning ingick tre frågor om lärarmedverkan (bil. 2 frågorna 7—9). Frågorna gäller arvodering av tjänstemän som medverkar som lärare vid den egna myndigheten, om sådan medverkan får ske i tjänsten eller under tjänstledighet och om arvodering av tjänsteman från annan myndighet.

Av enkätsvaren framgår att 21 av de 36 tillfrågade myndigheterna tillämpar särskilda normer för arvodering av egna tjänstemän. Ersättningsbeloppens storlek och normerna varierar starkt. Som exempel kan nämnas att domstols- verket arvoderar tjänsteman för medverkan i kurser med rättsligt innehåll och med enbart juristpersonal som deltagare med 150 kr. per timme, och i kurser av annat slag med 100 kr. Trafiksäkerhetsverket arvoderar med hänsyn tagen till tjänstemannens lönegrad. Tjänsteman i lönegrad F 18 och däröver får således 37 kr. per timme, medan tjänsteman i löneläge under F 8 får 21 kr. per timme (bil. 2 fråga 7). Några sakliga grunder för de stora skillnaderna i arvoderingsnormer har utredningen inte funnit.

Av enkätundersökningen framkom vidare, att 12 av de 36 tillfrågade

• Sida 38
•  Original

myndigheterna har särskilda normer för arvodering av tjänsteman som inte är anställd vid myndigheten eller underordnad myndighet. Normerna får ses som riktlinjer för myndighetens utbildningshandläggare, som dessa har att tillämpa när avtal om arvode skall slutas med en tjänsteman. Också vad gäller dessa normer finns stora skillnader mellan myndigheterna. Vissa myndig- heter tillämpar samma normer som vid arvodering av egna tjänstemän. Andra betalar betydligt högre ersättning än till egna tjänstemän. Som exempel kan nämnas kriminalvårdsstyrelsen, som betalar 90 kr. per lektions- timme till externa lärare, medan egen personal ersätts med 40 kr. Statskon— toret, som inte betalar den egna personalen för lärarmedverkan, eftersom den anses ingå i arbetsuppgifterna, betalar i regel 140 kr. per timme till externa lärare.

I utredningens enkätundersökning ställdes vidare frågan om lärarmed- verkan i av den egna myndigheten bedriven utbildning får ske i tjänsten eller under tjänstledighet.

Av 33 svarande myndigheter uppgav 31 att sådan medverkan får ske i tjänsten. Riksskatteverket uppgav att medverkan skall ske under tjänstledig— het. Försvarets materielverk uppgav att medverkan som regel sker på arbetstid, men förutsätter att ordinarie arbetsuppgifter ändå sköts och att eventuellt förberedelsearbete sker på fritid.

Vad gäller lärarmedverkan i utbildning vid annan myndighet än den egna. synes sådan medverkan i allmänhet ske under tjänstledighet. Denna fråga ingick emellertid inte i utredningens enkätundersökning.

Om man bortser från sådana fall där lärarmedverkan i personalutbildning ingår som uttryckligt åliggande i tjänsten, kan sammanfattningsvis konsta- teras

att myndigheternas bedömning av om lärarmedverkan skall ske i tjänsten eller under tjänstledighet är oenhetlig. Generellt kan sägas att medverkan i av egen myndighet anordnad utbildning vanligen sker i tjänsten, medan medverkan i utbildning hos annan myndighet sker under tjänstledighet,

att arvoderingen för den extrainsats medverkan anses utgöra varierar på ett sätt som inte kan anses vara sakligt motiverad, dels mellan olika myndighe- ter, dels beroende på om det är den egna myndigheten eller annan myndighet som ordnar utbildningen, dels beroende på tjänsteställning m. m.

Inledningsvis har anförts att det är ett väsentligt intresse för personalut- bildningen att tillgången på lärarkrafter inom statsförvaltningen främjas. Det framgår emellertid av den undersökning utredningen genomfört, att de nuvarande bedömningsgrunderna då statsanställda medverkar som lärare är ett hinder härför. Utredningen föreslår därför följande.

Statsförvaltningen bör i detta avseende betraktas som en arbetsgivare. Med denna utgångspunkt framstår det som naturligt att lärarmedverkan bör ske i tjänsten och inte vara förenad med tjänstledighet, oavsett om tjänstemannen medverkar som lärare vid sin egen eller vid annan myndighet.

Lärarmedverkan skall enligt utredningens mening omfatta inte bara den direkta lärar- eller handledarfunktionen, utan också det förberedelsearbete som kan behövas. Detta skall alltså utföras i tjänsten och inte på fritid eller under tjänstledighet.

Utredningen vill i detta sammanhang påpeka att de förslag om personal- utbildningens finansiering som redovisas 1 kap. 3., innebär att myndighe-

• Sida 39
•  Original

ternas totala utbildningskostnader skall tas upp i anslagsframställningarna. Däri skall ingå beräknade kostnader för tjänstemäns medverkan som lärare.

Det är angeläget att förutsättningar skapas för att tillgången på kompetent lärarpersonal inom statsförvaltningen främjas. Det gäller här främst frågan om att tillgodose tillgången på sakkunniga krafter oavsett om dessa står att få inom den egna myndigheten eller hos annan myndighet. Det gäller därutöver att tillse att arvoderingsnormerna inte medför att lärarkrafterna fördelas ojämnt, och att eventuella föreställningar om ämnets vikt inte medför att utbildning för t. ex. personal i biträdes- och assistentkarriärerna bedrivs under sämre förutsättningar. Inom detta område bör därför enligt utred- ningens mening slutas avtal.

2.9. Meritvärderingsfrågor

1 den av utredningen utförda undersökningen framkom att de tillfrågade myndigheterna tillmäter ett stort antal utbildningar särskilt meritvärde vid tjänstetillsättningar (bil. 2. fråga 6).

Som tidigare påvisats framhöll redan personalutbildningsberedningen att ökad skicklighet i tjänsten, förvärvad genom utbildning, förbättrar beford- ringsutsikterna och bildar en nyttig motvikt mot antalet tjänsteår som befordringsgrund. I propositionen 196721 (bilaga 14 s. 31 ff) anslöt sig departementschefen till beredningens uppfattning och tillade att ökad skicklighet, förvärvad genom utbildning, medför att föråldrade kompetens- krav och överdrivet formbunden anställnings- och befordringspraxis mjukas upp.

Utbildning av statsanställda har ofta betraktats som en form av personal- vård. På senare tid har statsmakterna givit uttryck åt en förändrad syn på dessa frågor. Personalutbildning ingår redan nu i begreppet personalutveck— ling och är att betrakta som åtgärder ägnade att bidra till dels organisationens effektivitet och förändringsberedskap, dels de anställdas arbetstillfredsstäl- lelse och personliga utveckling. Därför bör utbildning oavsett inriktning och omfattning vara allmänt meriterande, t. ex. i samband med konkurrens med andra om viss tjänst. Självfallet är utbildningen därvid endast en av flera faktorer.

• Sida 40
•  Original

• Sida 41
•  Original

3. Den statliga personalutbildningens finansie- ring och organisation

3.1. Personalutbildningens styrning och finansieringsfrågor

Varje myndighet har — både formellt och reellt — ett primärt ansvar för att de anställda är väl utbildade för sina arbetsuppgifter. En viss central styrning förekommer genom regler, förordningar, avtal och genom anslagstilldelning som påverkar utrymmet för utbildningsinsatser.

Myndigheternas verksamhet inom utbildningsområdet regleras endast i begränsad omfattning utöver de regler och avtal som tidigare redovisats. Inte heller i budgetsammanhang förekommer vanligen någon direkt styrning av myndigheternas handlande. Tilldelningen av medel sker således normalt inte genom anslag för utbildningsändamål utan genom driftkostnadsanslag, som ger myndigheterna möjligheter att inom anslagsramen själva anpassa insatsernas storlek för inomverksutbildning. Det finns vissa undantag från denna uppläggning. Exempel härpå utgör det system som tillämpas inom försvaret med ett för flera myndigheter gemensamt utbildningsanslag (anslaget "vidareutbildning av viss civil personal”).

En faktor som i viss mån påverkar planläggningen av inomverksutbildning är förekomsten av centralt anordnad utbildning. Deltagande i denna utbildning sker i allmänhet utan kostnader för myndigheterna och de anställda. Det kan medföra att myndigheternas val av utbildning delvis styrs av det utbud som för tillfället finns och inte av det faktiska behovet.

Att så sker framgår genom av utredningen genomförda undersökningar. Även i riksrevisionsverkets undersökning av personalutbildningsfunktionen i statsförvaltningen redovisas uppgifter som understryker detta förhål- lande.

De ökade kraven på den statliga personalutbildningen gör det enligt utredningens mening nödvändigt att i all möjlig utsträckning effektivisera utbildningsverksamheten. En förbättrad planering är därvid av avgörande betydelse. Planeringen innefattar prioritering mellan olika utbildningsin- satser inom ramen för tillgängliga resurser. Kraven på en effektiv utbild- ningsverksamhet och därmed också en god planering gäller i samma grad myndigheterna som den centrala utbildningen. Frågan om planering av personalutbildning hänger mycket nära samman med finansieringsfrå- gorna.

Frågan om personalutbildningens finansiering blev senast föremål för överväganden i samband med behandlingen av personalutbildningsbered- ningens betänkande (SOU 1966:57). Följande utdrag, först ur SJs yttrande

• Sida 42
•  Original

över förslagen och därefter ur departementschefens uttalande i prop. 1967: 1, bil. 14, ger en sammanfattande bild av diskussionen.

SJ

Statens järnvägar förordar en klarare ekonomisk ansvarsfördelning. varigenom kostnaderna för utbildningen skulle bestridas av respektive verk. Det kursanordnande organet skulle konkurrera på lika villkor med övriga utbildningsorgan och även få en prisnormerande funktion i förhållande till ickestatliga utbildningsorgan. En fortlö- pande effektivering av verksamheten skulle då tvingas fram. För statens järnvägar framstår det som klart att verket skall bära de reella personalutbildningskostnaderna — oavsett om utbildningen sker i egen eller någon annans regi — och att dessa kostnader inte skall bestridas genom anslag till någon annan myndighet. Särskilt bör övervägas att ge ett ev. statligt utbildningsorgan ett självständigt ekonomiskt ansvar för att med utbildningsverksamhetens inkomster bestrida egna utgifter. Verksamheten kan då successivt byggas upp med hänsyn till statsförvaltningens faktiska utbildningsbehov. Åtminstone affärsverken bör varje gång de tar det centrala utbildningsorganets tjänster i anspråk åläggas att betala härför. Ett sådant ekonomiskt ansvar verkar självreglerande på organisationen och personalbehovet. Ledningen tvingas fortlöpande ta hänsyn till intäktssidan, som i sin tur beror på den kvantitativa och kvalitativa prestation som kan åstadkommas. vilket måste vara synnerligen värdefullt för en verksamhet som åtminstone teoretiskt kan tänkas bli hur omfattande som helst.

Departementschefen

Statens järnvägar och statens vattenfallsverk har föreslagit att kostnaderna för utbildningsverksamheten skall bestridas genom avgifter från de myndigheter som sänder deltagare till kurserna. Utbildningsorganet skulle konkurrera på lika villkor med övriga utbildningsorgan. varigenom en effektivisering av verksamheten skulle fram— tvingas. Konkurrens med övriga kursarrangörer på utbildningsområdet skulle tjäna som incitament till kontroll— och rationaliseringsåtgärder.

Olika resonemang kan givetvis föras även på utbildningsområdet när c'et gäller kostnader och intäkter. Det är enligt min mening tveksamt om de båda verkens resonemang äger relevans här. Det föreslagna Utbildningsorganet avses få en i vissa hänseenden samordnande funktion och skall bl. a. kunna ta initiativ till åtgärder som är önskvärda för statsförvaltningen i dess helhet. I denna funktion får organet på utbildningssidan en ställning motsvarande t. ex. statskontorets i rationaliseringsfrågor. Denna myndighetsfunktion i avseende på gemensamma personalutbildningslrågor ger organet en särställning, som kan vara svår att förena med avgiftsbelagd verlsamhet. Mot verkens angivna ståndpunkt talar även starka praktiska skäl.

När det gäller frågan om olika alternativ för personalutbildningens f.nansie- ring kan den nackdelen konstateras med anslagsfinansieringen att myndig— heternas utbildningsbeslut riskerar att styras mot för myndigheten kost- nadsfri utbildning även om behovet av utbildning skulle vara större inom andra områden. Det gäller särskilt då utbildningen ingår i anslag son också inrymmer andra verksamheter. Den form av anslagsfinansiering sorr. hittills varit dominerande har sannolikt inverkat hämmande på utvecklingen av inomverksutbildningen. Det är rimligt att anta att många myncigheter föredrar att kostnadsfritt utnyttja externa utbildningsresurser framfö' att ta i anspråk egna medel för att internt anordna motsvarande utbildning — medel som kan utnyttjas för andra angelägna ändamål.

• Sida 43
•  Original

En ofta förekommande synpunkt i diskussionen om finansieringen av personalutbildning har varit att en övergång till avgiftsftnansiering skulle kunna medföra att myndigheterna av ekonomiska skäl lågprioriterade personalutbildningen. Enligt utredningens bedömning motverkas detta av främst följande förhållanden. Avgiftsfmansiering fordrar att myndigheterna planerar sin utbildning på ett mer systematiskt sätt än som sker f.n. Planeringen måste leda till att utbildningen målinriktas utifrån de faktiska behoven i stället för att mer slumpmässigt styras, t. ex. av de olika utbildningsproducenternas marknadsföring av för tillfället aktuella kurser. Avgiftsftnansieringen innebär också att utbildningen och dess kostnader måste tas upp i myndigheternas verksamhetsplanering och budget och där relateras till verksamheten i dess helhet och de förutsättningar som gäller för denna.

En sådan förbättrad planering av personalutbildningen bör enligt utred- ningens mening på ett positivt sätt bidra till den fortsatta utvecklingen av den statliga personalutbildningen. Personalutbildningens utomordentligt viktiga roll i arbetet att ständigt göra statsverksamheten alltmer effektiv och motsvara medborgarnas krav på service förutsätter också en förbättrad planering av utbildningsinsatserna. Ett tidigare synsätt där personalutbild- ning ofta betraktades som ett slags belöning, har också ersatts av en medvetenhet om att personalutbildning är ett av de viktigaste instrumenten för att öka statsförvaltningens effektivitet och service.

Tidigare ställningstaganden i fråga om den centrala utbildningens finan- siering grundades bl. a. på att de centrala personalutbildningsuppgifterna var sammanhållna i en och samma organisation. Utgångspunkterna för fortsatta ställningstaganden förändras helt om ansvaret för produktion och distribu- tion av central utbildning skiljs från övriga centrala uppgifter inom personal- utbildningsområdet. Produktion och distribution av utbildning, t. ex. central kursverksamhet, kan då inte jämföras med de centrala uppgifterna inom övriga administrativa fackområden som rationalisering, personaladministra- tion och ekonomiadministration.

Reformerna inom det arbetsrättsliga området innebär att frågor som hänger samman med statlig personalutbildning blir förhandlingsbara. De anställdas krav på den statliga personalutbildningen är mycket omfattande.

Ett konsekvent införande av avgiftsftnansiering kommer enligt utred— ningens mening att underlätta framtida prioriteringsdiskussioner och förhandlingsarbete. Val mellan olika utbildningssatsningar inom ramen för tillgängliga resurser bör således kunna underlättas genom att kostnaderna redovisas.

Avgiftsfinansieringens krav på ökad systematik och effektivitet samman- faller med de krav på förbättringar av utbildningsverksamheten som utredningen tidigare framhållit vikten av. Sådana förbättringar skapar också de administrativa förutsättningar som behövs för att tillämpa ett avgifts- system inom personalutbildningen.

Det kan över huvud taget konstateras att den pågående administrativa utvecklingen går i en riktning som för med sig ett ökat reellt kostnadsansvar för de enskilda myndigheterna. Upplåtelsen av arbetslokaler är ett område där en förändring skett från en situation där myndigheterna kostnadsfritt kunnat utnyttja vissa nyttigheter till en situation där man själv måste finansiera

• Sida 44
•  Original

1INFO—ES = de admi- nistrativa servicemyn- digheternas informa- tionskampanj om effek- tivitet i statsförvaltning- en (bil. 4).

nyttigheterna. Varje myndighet måste numera begära medel i sin budget- framställning för uppkomna lokalkostnader, vilket förväntas leda till en reell kostnadsprövning hos myndigheterna.

En övergång till finansiering av personalutbildningen genom avgifterligger f. ö. helt i linje med programbudgeteringens principer.

Sammantagna syns enligt utredningens uppfattning skälen för en avgifts- fmansiering f. n. väga tyngre än skälen mot.

Enligt utredningen bör huvudprincipen för finansiering av den framtida statliga personalutbildningen vara att varje myndighet skall planera och budgetera de egna personalutbildningsbehoven. Huvudprincipen bör gälla all utbildning oavsett produktions- och distributionsform.

Utredningen föreslår att regeringens petitaanvisningar ändras i enlighet härmed.

Utredningen anser det inte ligga inom ramen för uppdraget att närmare föreslå regler och principer för taxesättning för centralt bedriven personalut- bildning. Denna uppgift bör ankomma på den huvudman som i fortsätt- ningen ges i uppgift att centralt producera och distribuera utbildning.

3.2. Nuvarande organisatoriska förhållanden i central statlig personalutbildning

Central statlig personalutbildning bedrivs i första hand av statens personal- utbildningsnämnd (PUN), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) — för länsstyrelsernas personal — statskontoret, riksrevisionsverket (RRV) och statens personalnämnd (SPN).

Statens personalutbildningsnämnd har som central myndighet för den statliga personalutbildningen till främsta uppgift att planera och genomföra utbildning som är gemensam för flera myndigheter. Länsstyrelsernas organisationsnämnd har bl. a. motsvarande uppgifter för landsstaten.

Statskontoret och riksrevisionsverket skall, förutom att ansvara för att den egna personalen är väl utbildad, även medverka till att statsförvaltningens övriga personal får tillräcklig utbildning för att fullgöra sina uppgifter inom dessa två myndigheters sakområden. Som exempel kan nämnas RRVs fackansvar för utbildning av ekonomiadministrativ personal och statskonto- rets utbildning inom området administrativ rationalisering och organisation. RRV skall dessutom inom ramen för sin revisionsverksamhet övervaka att den statliga personalutbildningen bedrivs effektivt. Statskontorets rationali- seringsuppgifter innebär att verket vid behov kan ta initiativ till rationalise- ringsundersökningar på personalutbildningsområdet och att verket här — liksom beträffande andra statliga verksamheter — har att verka för att möjligheterna till rationalisering tas tillvara.

SPN bedriver eller medverkar i utbildning som omfattar företagshälsovård, personaladministrativ planering, personaladministrativ information, chefs- kurs i administration, introduktionskurs för handläggare, företagsnämnds- kurser, personalledning i samverkan, lNFO-ES-kurser,' kurser i rehabilite- ringsfrågor m. m.

Därutöver bedrivs central personalutbildning för statligt anställda även av

• Sida 45
•  Original

lantmäteriverket, industriverket, vårdutbildningsnämnden, luftfartsverket, riksskatteverket, socialstyrelsen, tullverket m. fl.

3.2.1. Statens persona/utbi/dningsnämna' (PUN)

När PUN inrättades ijuli 1967 fanns två utgångspunkter för verksamheten. Den ena var instruktionen för PUN (SFS l967:454). Den andra var den personalutbildning i form av central kursverksamhet för statsanställda som vuxit fram i personalutbildningsberedningens försöksverksamhet.

l PUNs instruktion ingår en rad uppgifter som t. ex. att undersöka behovet av personalutbildning inom nämndens verksamhetsområde och pröva hur detta lämpligen kan tillgodoses, att inom sitt verksamhetsområde planera och genomföra personalutbildning som är gemensam för flera myndigheter, att bistå statliga myndigheter vid utformningen av deras inomverksutbildning, att följa utvecklingen på det vuxenpedagogiska området och inom sådan personaladministrativ verksamhet som nära hänger samman med statlig personalutbildning samt att följa utvecklingen inom det allmänna undervis- nings- och utbildningsväsendet och verka för att statsförvaltningens behov i möjlig mån tillgodoses i allmänna undervisnings- och utbildningsanstalters verksamhet. Det allmänna syftet med PUNs verksamhet är således att säkerställa att statsförvaltningens behov av personalutbildning tillgodoses i den utsträck- ning som erfordras för en effektiv administration och ett tillfredsställande förhållande mellan förvaltningen och allmänheten. PUN har i detta avseende ett huvudansvar för samordning och genomförande av utbildning inom hela det administrativa fältet, även inom områden där det primära utvecklings- ansvaret åligger någon av de administrativa fackmyndigheterna.

För att fullgöra sina uppgifter bedriver PUN tre typer av verksamhet: central utbildning, utveckling och produktion av läromedel samt konsulta- tion och pedagogisk utveckling för att stödja myndigheternas personalutbild- ning.

Tyngdpunkten i PUNs verksamhet är den centrala kursverksamheten, som omfattar generell förvaltningsutbildning för kontorspersonal och hand- läggare, funktionsinriktad utbildning och utbildning på speciella områden. Verksamheten omfattade för budgetåret 1975/ 76 totalt nära 17 000 deltagar- dagar fördelade på internatkurser ca 12 400 och dagkurser ca 4 600. Samtidigt uppgick det totala antalet utbildningsdagar inom statsförvaltningen till ca 1,5 milj. vilket innebär att PUNs andel av det totala utbudet utgjorde ca 1 %.

I en förvaltningsrevisionell studie har riksrevisionsverket granskat PUNs verksamhet och organisation. Studien som redovisas i bilaga 3 har utgjort ett av underlagen för ställningstagandena angående de centrala organisations- frågorna.

3.2.2. Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON)

LONs utbildningsverksamhet avser endast länsstyrelsernas personal. Den gäller personaladministration, personalledning/samverkan, planering och andra styrmedel samt ärendehandläggning. Som medel för att uppfylla dessa

• Sida 46
•  Original

delmål har LONs verksamhet indelats i rationalisering, samordning och utbildning. Utbildningsprogrammet omfattar kursverksamhet och konsulta- tion.

LON har under åren kunnat konstatera ett allt större behov hos länssty- relserna att planera personalutbildning och personalutveckling. Av denna anledning anordnas diskussionsseminarier i personaladministrativa frågor och utbildningsfrågor och kurser inom samma ämnesområden. I personalad- ministrativa projekt biträder LON med konsultmedverkan.

Den fortsatta utvecklingen av LONs personalutbildning inriktas framför allt mot

— att omforma nuvarande långa allmänna gemensamma kurser och speciella kurser för mellangradstjänstemän till ett antal korta kurser som erbjuds länsstyrelsernas personal oavsett om de tillhör mellangradskar- riären eller ej, — att förlägga fler kurser till andra platser än Stockholm, vilket bl. a. innebär att personal i de olika regionerna kan utnyttjas som kursledare och lärare och att deltagarnas resekostnader begränsas, — att använda förproducerat material i större utsträckning samt — att öka de konsultativa insatserna.

Totalt omfattade kursverksamheten under 1974/75 9800 deltagardagar fördelade på 19 kurser och 515 deltagare.

3.2.3. Statskontoret

Statskontoret är enligt instruktionen central förvaltningsmyndighet för rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen. Därvid ankommer det bl. a. på statskontoret att anordna och medverka vid utbildning av personal för rationaliseringsverksamhet. Någon närmare angivelse av inrikt- ningen av utbildningsverksamheten har inte meddelatsl stort är det verkets egna bedömningar om utbildningsbehov i förvaltningen som ligger till grund för val av utbildningsinnehåll, kursformer m. m.

Sedan 1964 har statskontoret bedrivit extern kursverksamhet. Mer än 12 000 statstjänstemän har genomgått någon av statskontorets kurser.

Totalt omfattade den externa utbildningen under budgetåret 1974/75 6 171 deltagardagar fördelade på 30 kurser och 855 deltagare.

Kurserna är avgiftsfria för statsförvaltningens personal. Ett stort antal tjänstemän söker till kurserna. Något mer än hälften av de sökande kan beredas plats.

Statskontoret bedriver dels centrala kurser inom rationaliseringsområdet, dels projektanknuten utbildning och riktad utbildning. Kursutbudet omfattar dels allmän utbildning (kurser i administrativ rationalisering, systemutveck- lingsseminarier), dels teknikinriktad utbildning (ADB-kurser, nätplanerings- kurser).

Inriktningen av kursverksamheten har under de senaste åren inneburit att anpassningen till olika myndigheter ökat. Detta gäller också den specialistin- riktade utbildningen av seminariekaraktär. Antalet orienterande ADB- kurser har exempelvis skurits ned till 20 % av det totala utbudet deltagar-

• Sida 47
•  Original

dagar från att tidigare ha omfattat 25 %. I övrigt kan beträffande statskontorets centrala kursverksamhet följande allmänna utvecklingstendenser noteras:

— Förändringar av kursernas nivå. Kraven på erfarenheter av administrativt arbete ökar, medan kraven på formella förkunskaper är konstanta eller minskar. — Ökade krav på anpassning till deltagarna av utbildningen och påbygg- nadsutbildning av seminariekraktär. — Ökat inslag av avtalsfrågor till följd av arbetstagarinflytandets utvidgade roll i rationaliseringsarbetet. — Ökat inslag av beteendevetenskap i utbildningen, bl. a. genom olika former av samarbetsövningar och ökad andel grupparbete. — Ökad andel assistenter och biträden som söker och genomgår utbildning (med undantag av orienterande ADB-kurser). — Minskat antal myndigheter som använder statskontorets kurser. Minsk- ningen gäller framför allt beträffande mindre och medelstora myndigheter (drygt 40 % av det totala antalet deltagare kommer från tio myndighe- ter). — Mer flexibelt kursutbud och mindre användning av förproducerat mate- rial. — Ökade genomsnittliga kostnader per deltagare och dag.

Vid sidan av den centrala kursverksamheten bedrivs även en omfattande utbildning i direkt anslutning till statskontorets projekt. Den projektan- knutna utbildningen omfattade budgetåret 1975/76 nära 15 000 deltagarda- gar. Till största delen hade denna karaktären av orientering och färdighets- träning.

Några generella erfarenheter av utbildningens roll i rationaliseringsprojekt har kunnat göras. Den viktigaste erfarenheten hittills är att utbildning ofta enbart ses som ett medel för att underlätta det tekniska genomförandet av ett administrativt utvecklingsprojekt. En vanlig följd av detta synsätt är att planering och genomförande av utbildning i administrativ utveckling sker v_d ett sent stadium i projektarbetet.

Ytterligare extern utbildning bedrivs inom ramen för INFO-ES-projektet, metodutvecklingsarbeten av typ långsiktsplanering, kalkylering, ADB- säkerhet etc. och statskontorets utredarutbildning varigenom statsförvalt— ningen tillförs rationaliseringsutbildad personal.

3.2.4. Riksrevisionsverket (RR V)

Riksrevisionsverket är enligt sin instruktion central förvaltningsmyndighet för kontroll av statens inkomster och utgifter samt av förvaltningen av statsförmögenheten. Verket handhar också riksbokföringen och utarbetar statistik över statens finanser.

RRV skall övervaka att den verksamhet som faller under dess granskning är anordnad på ett ändamålsenligt, planmässigt och från allmänt ekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt. Härvid skall verket särskilt bedöma lönsamheten av verksamheten och pröva om denna drivs i effektiva former. Verket skall vidare granska taxor och avgifter inom statlig verksamhet samt

• Sida 48
•  Original

formerna för den statliga upphandlingen.

RRV skall tillse att statens redovisningssystem fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtas. I detta syfte skall verket bl.a. utveckla redovisningssystem och meddela föreskrifter om sättet för räken- skapers bokföring och verifiering.

Det åligger vidare RRV att anordna och medverka vid utbildning av personal för redovisnings- och revisionsverksamhet samt därmed samman- hängande uppgifter inom statsförvaltningen. RRVs enhet för utbildning och information svarar för dessa uppgifter. I likhet med vad som gäller för statskontoret är det verkets egna bedömningar som istort bestämmer valet av utbildningsinnehåll, kursformer m. m. Den externa utbildningen har riktats mot personal vid redovisningsenheter och redovisningspersonal vid myndig- heter med redovisningscentral samt till viss chefspersonal och administratö- rer. I denna utbildning har omkring 600 personer deltagit under sammanlagt omkring 1 500 kursdagar.

Vidare anordnar RRV seminarier om verksamhetsplanering i statsförvalt- ningen. Tonvikten har lagts på redovisning av erfarenheter från tillämp- ningen av verksamhetsplaneringen vid statens personalnämnd och riksskat- teverket. Fyra seminarier med deltagande av drygt 80 chefer från 20 myndigheter har hållits. I RRVs redovisningsutbildning, som bl. a. innefattar central utbildning i det statliga redovisningssystemet har sammanlagt 370 personer deltagit under 580 persondagar.

Utbildning för interna redovisningsenheter omfattar bl. a. kurser i statlig redovisning, redovisningsrevision, bokslutsgranskning och ADB-revision. I denna typ av utbildning har 258 personer deltagit under sammanlagt 622 persondagar.

3.2.5. Statens personalnämnd (SPN)

Statens personalnämnd är enligt sin instruktion central förvaltningsmyn- dighet för den personaladministrativa verksamheten inom statsförvaltningen och efter särskilt beslut av regeringen inom statsunderstödd verksamhet. Tyngdpunkten i SPNs utbildningsverksamhet ligger på rehabiliterings- frågor och anställningsfrämjande åtgärder. SPN anordnar eller medverkar i kurser som vänder sig till bl.a. personaladministratörer och enhetschefer, ledamöter i anpassningsgrupper, fackliga representanter, medlemmar i projektgrupper, nyutnämnda högre chefer och nyanställda handläggare. Vidare har SPN medverkat i kurser i arbetarskyddslagstiftning, förebyg- gande arbetsmiljöåtgärder m. m., kurser i personaladministrativa tekniker, allmän utbildning i personaladministration och introduktionskurser för handläggare.

3.2.6. Övrig central personalutbildning

Extern utbildning i den betydelse som här avses bedrivs även av ett 20-tal enskilda myndigheter inom områden som har nära anknytning till myndig- heternas uppgifter. Här lämnas endast några exempel.

Statens lantmäteriverk bedriver utbildning för bl. a. tjänstemän vid

• Sida 49
•  Original

Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen samt vid kommunala fastighetsbildningsmyndigheter. Utbildningen avser anläggningslagen, lagen om förvaltning av samfälligheter, ledningsrättslagen samt praktiska värde- ringsfrågor vid plangenomförande. Dessutom bedriver verket kurser i administrativa rutiner och allmän personaladministration. Under budgetåret 1974/75 har 160 anställda vid andra statliga myndigheter och 233 anställda vid kommunala fastighetsbildningsmyndigheter deltagit i av verket anordnad utbildning. Utbildningsverksamheten planeras bli utökad med bl. a. kurser i fastighetsregistrering för fastighetsregistreringsmyndigheternas personal.

Trafikavdelningen vid luftfartsverkets centralförvaltning arrangerar i samarbete med flygtrafikledarskolan i Sturup kurser för bl.a. militär trafikledningspersonal, personal från rikspolisstyrelsen och televerket samt för kommunalt anställd personal för tjänstgöring inom flygtrafiklednings- tjänsten vid flygplatser. Vid luftfartsverkets brand- och räddningsskola utbildas dessutom räddningsledare och vapenfri-tjänstepliktiga brandmän för kommunala flygplatsers räkning.- Vidare planeras en grundläggande utbildning för räddningsledare vid flygplatsbrandkår.

Den gemensamma utbildningen av vård- och tillsynspersonal vid anstalter inom kriminalvården, ungdomsskolevården och nykterhetsvården handhas av en särskild nämnd, vårdutbildningsnämnden' (VUN). I nämnden ingår representanter för kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens personalutbildningsnämnd samt vederbörande personalorganisatio- ner. VUN saknar eget kansli och egen personal. Den administrativa och pedagogiska ledningen utövas av kriminalvårdsstyrelsens personalutbild- ningsenhet. Riktlinjer för utbildningen fastställdes av 1966 års riksdag (prop. 196612 bil. 2 s. 5).

Totalt har fr. o. m. 1966 t. o. m. vårterminen 1975 utbildningen omfattat 2 246 deltagare, varav 1 680 från kriminalvårdens anstalter, 325 från ungdomsvårdsskolorna samt 241 från vårdanstalter för alkoholmissbru- kare.

Riksarkivets utbildningsverksamhet handhas sedan 1974 av en särskild utbildnings- och publiceringssektion. Sektionen handlägger dels ärenden om riksarkivets utbildningsverksamhet för myndigheternas arkivvårdande personal, dels ärenden om fortbildningsverksamhet i arkivfrågor för personal inom och utom det statliga arkivväsendet. Verksamheten har hitills varit begränsad. Bl.a. har 20 deltagare från omlokaliserade verk utbildats i arkivvård och flyttningsfrågor under våren 1975. Riksarkivet förutser en betydande och snar ökning av utbildningen inom arkivstaten.

Industriverket bedriver ingen utbildning speciellt avsedd för statligt anställda. SIFU-enheten vid verket (f. d. statens institut för företagsutveck- ling ), som ger utbildning för bl. a. personal i små och medelstora företag, tar emellertid i stor utsträckning emot deltagare från stat, kommun och landsting. Av de sammanlagt 17 516 deltagare som deltog i verkets 283 kurser under budgetåret 1974/75 kom ca hälften från offentlig förvaltning.

• Sida 50
•  Original

3.2.7. Sammanfattande kommentarer

För bl. a. statskontoret och RRV ingår utbildning som en naturlig del av den totala verksamheten. Utbildningen grundas på en uppfattning att alla förändringar som berör innehållet i förvaltningsverksamhet måste stödjas av omfattande information och utbildning för att få full genomslagskraft.

Vad som här kallas fackansvar inrymmer i många fall alla åtgärder som måste vidtas från det att ett visst utbildningsbehov kartläggs till det att erforderliga utbildningsåtgärder planeras, genomförs och följs upp. Ibland överlåter den fackansvariga myndigheten vissa led i denna process antingen på de myndigheter som står som mottagare av utbildningen eller på något organ, t. ex. PUN, med särskild sakkunskap inom personalutbildningsområ- det.

Att en så stor del som möjligt av personalutbildningen genomförs av eller under ledning av de enskilda anställningsmyndigheterna är från flera synpunkter en fördel. Härigenom motverkas den tendens till utbudsstyrning som lätt uppstår när utbildningen läggs upp i central regi. Den centralt anordnade utbildningen har också alltid större eller mindre brister när det gäller anpassningen av innehållet till de lokala förutsättningarna. En utbildning som kan hämta exempel direkt från deltagarnas arbetssituation torde regelmässigt ge det bästa resultatet.

Enligt utredningens mening bör en nära anknytning till myndigheternas arbetsområde vara en avgörande utgångspunkt för den fortsatta utvecklingen på personalutbildningsområdet. Om den personalutbildning som genomförs eller planeras av anställningsmyndigheterna har förhållandevis stor omfatt- ning bör detta också kunna stimulera myndigheterna och deras personal till ett mer aktivt engagemang på utbildningsområdet. Det blir då fråga om ett större inflytande för och behov av större medverkan från den egna personalen än om myndigheten till övervägande delen är hänvisad till externa utbild- ningsanordnare.

Beträffande PUN finns anledning att göra en jämförelse med de övriga centrala utbildningsorgan som byggts upp inom olika sektorer (försvaret, polis- och tullväsendet, kommunikationsverken m. fl.). På dessa områden har inrättats särskilda utbildningsanstalter med undervisningslokaler, lärar- resurser och andra erforderliga resurser (ex. statens polisskola och militär- högskolan). Dessa anstalters ansvar är som regel begränsat till att efter givna riktlinjer producera och distribuera viss utbildning.

Jämfört med PUN finns den skillnaden att medan exempelvis polisskolan och militärhögskolan i väsentlig grad genomför grundläggande fackutbild- ning, ligger tyngdpunkteni PUNs verksamhet på olika komplement till sådan fackutbildning. Det gäller främst fortbildning.

En annan skillnad är att PUN förutom sina produktions- och distributions- uppgifter har funktioner som närmast kanjämföras med riksrevisionsverkets och statskontorets övergripande förvaltningsansvar. Förutom att planera och genomföra personalutbildning som är gemensam för flera myndigheter åligger det således PUN att bistå myndigheterna vid utformningen av deras inomverksutbildning, att främja samordningen av statlig personalutbildning etc. Ytterligare en skillnad liggeri att PUN på ett par begränsade områden också

• Sida 51
•  Original

kommit att bära ett ansvar som motsvarar de administrativa myndigheternas fackansvar. Det gäller utbildning i förvaltningsrättsliga och vissa beteende- vetenskapliga ämnen.

Frågan om den centralt anordnade utbildningens framtida utformning diskuteras med utgångspunkt bl. a. i det tidigare redovisade behovet av en totalt sett utökad utbildningsvolym. Diskussionen omfattar bl. a.

— ansvars- och arbetsfördelning mellan centrala organ och enskilda myndig-

heter,

— ansvars- och arbetsfördelning mellan centrala organ med personalutbild- ningsuppgifter, — produktion och distribution av utbildning samt — finansiering.

3.3. Utgångspunkter för utredningens ställningstaganden till central organisation för statlig personalutbildning

Utredningen har tidigare framhållit den utomordentligt viktiga roll som personalutbildningen spelar i arbetet att göra statsverksamheten alltmer effektiv och motsvara medborgarnas krav på service.

De anställdas krav på den statliga personalutbildningen ökar också ständigt och kommer att få en allt större tyngd i och med att flertalet hithörande frågor blir förhandlings- eller avtalsbara.

De ökade kraven gör det nödvändigt att i all möjlig utsträckning effektivisera utbildningsverksamheten. En förbättrad planering är därvid av avgörande betydelse. Planeringen innefattar bl. a. prioritering mellan olika utbildningsinsatser inom ramen för tillgängliga resurser. Kraven på en effektiv utbildningsverksamhet och därmed också en god planering gäller i samma grad de enskilda myndigheternas egen utbildning som den centrala utbildningen.

De uppgifter inom ramen för den statliga personalutbildningen som utredningen föreslår skall utföras centralt har utredningen indelat i följande fyra huvudområden

— samordning av utbildningsinsatser, — utveckling av myndigheternas internutbildningsfunktion, — central produktion och distribution av personalutbildning, — användning av statliga kursgårdar och undervisningslokaler.

3.3.1. Samordning av utbildningsinsatser

Inom den centralt anordnade utbildningen finns ett behov av samordning. PUNs tillkomst och utveckling har i sig varit ett konkret uttryck för detta. PUNs verksamhet har i viss utsträckning inneburit en förbättrad samman- hållning av statens utbildningsresurser.

Enligt utredningens bedömning kommer behovet av samordning ytterli- gare att förstärkas. Bl.a. kommer integreringstendenserna inom förvalt- ningen att behöva följas upp på personalutbildningens område. Detta

• Sida 52
•  Original

förutsätter att en förbättrad samordning av tillgängliga resurser kommer till stånd.

Den nuvarande centralt anordnade utbildningsverksamheten motsvarar enligt utredningens mening inte de framtida kraven på framför allt följande

punkter.

— De organisatoriska förutsättningarna för en ökad samordning är otillräck- liga. — Den nuvarande utbildningen saknar nästan helt inslag av breddande och överbryggande karaktär. — Utvecklingen av nya produktions- och distributionsmetoder (t. ex. produktion av kurspaket) befinner sig endast i ett inledande skede. — Planeringen av utbildningsinsatser är otillräcklig. — Möjligheterna att centralt understödja en utveckling av myndigheternas personalutbildningsfunktion är begränsade och har organisatoriska bris- ter.

En nödvändig förutsättning för att kunna åstadkomma en nödvändig övergripande samordning av statsförvaltningens personalutbildning är att det inom myndigheterna finns en väl fungerande utbildningsplanering. Allt större uppmärksamhet bör därför ägnas åt att utveckla planeringen av den statliga personalutbildningen.

Som framgått av tidigare avsnitt har någon regelmässig, samlad bedöm- ning av utbildningsbehov, utbildningsinriktning och faktiskt genomförd utbildning hittills inte gjorts. Bristen på överblick har bl. a. medfört att utbildningssatsningarna kommit att bli ojämnt fördelade mellan myndighe- ter, olika personalkategorier och skilda ämnesområden genom att utbild- ningsinsatserna inte effektivt kunnat styras in på områden där de reella utbildningsbehoven är mest framträdande.

En viktig central uppgift bör därför vara att årligen göra sammanställningar av de utbildningsbehov som finns inom statsförvaltningen. Dessa samman- ställningar bör göras med utgångspunkt i de enskilda myndigheternas inventeringar av de anställdas behov av personalutbildning, bl. a. den utbildning som t. ex. förändringar i verksamheten ger upphov till. Samman- ställningarna bör utformas så att det skall vara möjligt att utläsa utbildnings- behoven totalt sett och hur de varierar myndigheterna emellan. Personalut- bildningsbehovens variation mellan olika grupper och personalkategorier är också av stort intresse i detta sammanhang, liksom regionala variationer.

Återkommande sammangtällningar av myndigheternas utbildningsplaner och redovisningar av det faktiska utbildningsbehovet är enligt utredningens mening nödvändiga både för att man skall kunna bedriva en mer aktiv planering och få ett godtagbart underlag för riktade satsningar. Sådana kan vara av vitt skilda slag och rikta sig till olika grupper. De kan gälla t. ex. korttidsutbildade, anställda med olika slag av arbetshandikapp, praktikanter, nyanställda, kvinnor, arbetsledare och chefspersonal samt anställda vid myndigheter där administrativa eller verksamhetsmässiga förändringar planeras.

På motsvarande sätt bör de kurser och den utbildning i övrigt som finns och kan användas för personalutbildningsändamål sammanställas.

De återkommande sammanställningarna av personalutbildningsbehoven

• Sida 53
•  Original

tillsammans med redovisningarna av myndigheternas planerade utbildnings- verksamhet och övrig utbildning som kan användas i personalutbildning bör enligt utredningens mening utgöra en viktig grund för den centrala samord- ningen av den statliga personalutbildningen i dess helhet.

Bedömningar av utbildningsvolym och satsningar på att utveckla speciella utbildningar bör i viss utsträckning kunna göras med denna information som grund. Ett exempel härpå är att ett markerat utbildningsbehov inom en myndighet kan tillgodoses t. ex. genom utbildning inom det allmänna utbildningsväsendet eller andra kursanordnare. Ett omfattande utvecklings- arbete av utbildningsprogram kan också underlättas genom att man tar tillvara erfarenheter från hur andra myndigheter går tillväga för att tillgodose likartade utbildningsbehov.

Den utbildning som arrangeras av de administrativa servicemyndighe- terna, främst PUN , statskontoret och riksrevisionsverket är redan i dag lätt att överblicka, främst genom de kursprogram dessa myndigheter ger ut. För övrig utbildning är möjligheterna till överblick i hög grad varierande. PUN gjorde under några år olika försök till sammanställning av myndigheternas personalutbildning, främst då utbudet av reguljära kurser avsedda för internutbildning. Denna verksamhet har, som tidigare framgått, numera upphört. Återkommande sammanställningar av befintliga utbildningskurser bidrar i hög grad till att åstadkomma en överblick av personalutbildningssi- tuationen i hela statsförvaltningen. Enligt utredningen bör möjligheterna prövas att med hjälp av ADB sammanställa och redovisa personalutbild- ningsverksamheten. Statskontorets erfarenheter bl. a. av det s.k. ISISI- systemet bör t. ex. vara av nytta i ett sådant arbete.

Vidare bör utbildning inom den kommunala och statliga vuxenutbild- ningen sammanställas och redovisas. Denna information bör bl. a. delas upp efter skilda ämnesområden.

På motsvarande sätt bör information om kortare kurser inom universitetet och högskolor sammanställas. Det gäller kanske i första hand kurser inom områdena förvaltningsadministration Och förvaltningsrätt. Som utredningen framhålleri kap. 4 bör emellertid även utbildning inom andra områden kunna bli av stort intresse för statlig personalutbildning.

Även kurser vid arbetsmarknadsutbildnings- (AMU) centra bör kontinu- erligt insamlas och ställas samman. På motsvarande sätt bör det ingå som en viktig uppgift i statlig personalutbildning att centralt samla in och redovisa utbildning utanför den statliga myndighetssektorn som bedöms vara av intresse för statligt anställda. Det kan t. ex. vara kurser och studiecirklar som anordnas av folkbildningsorganisationerna. Vidare bör utbildning som anordnas av privata kursanordnare insamlas, bedömas och redovisas.

Ett viktigt syfte med denna informationsinsamling är att ge såväl dem som inom myndigheterna svarar för personalutbildningsfrågorna som samtliga anställda möjlighet att på ett enkelt och överblickbart sätt få tillgång till en i flera avseenden allsidig personalutbildningsinformation.

En samordning av personalutbildningen, främst då planeringen, bör således inriktas mot att ge underlag för översiktliga bedömningar av hur skilda utbildningsbehov skall kunna tillgodoses på mest effektiva sätt; totalt, regionvis, yrkeskategorivis etc. Härigenom kan en avsevärt större handlings- beredskap uppnås för att med hjälp av personalutbildning möta krav på

' 1515 = Integrated Scien- tific Information System, ett terminalbaserat infor- mationssystem.

• Sida 54
•  Original

ändrad kunskaps- och erfarenhetsstruktur hos personalen. Samtidigt ökar självfallet möjligheterna att med stöd av personalutbildning lösa övertalig- hets- och omplaceringsproblem. Planeringen av utbildning bör därför vara nära kopplad till den övriga administrativa planeringen, främst då PA- planeringen.

3.3.2. Utveckling av myndigheternas utbildningsfunktion

Möjligheterna att överblicka och centralt utarbeta underlag för bedömningar i personalutbildningsfrågor hänger som nämnts direkt samman med myndig- heternas egen utbildningsplanering. Myndigheternas förutsättningar att bedriva en effektiv planering av sin utbildning är dock synnerligen varie- rande. Betydande brister har konstaterats på många håll i statsförvaltningen. RRVs tidigare omnämnda undersökning understryker detta mycket starkt. I undersökningen pekar man bl. a. på den bristande samordningen med verksamhetsplaneringen inom myndigheterna. Vidare redovisar RRV att det vid många myndigheter inte ens finns en utbildningsansvarig. Utredningen anser detta vara anmärkningsvärt. Utredningen anser det vara ett minimi- krav att myndigheterna har en utbildningsansvarig tjänsteman.

En allt viktigare central personalutbildningsuppgift är enligt utredningens mening att ge myndigheterna råd och riktlinjer för den interna utbildningen. Dessa insatser har kanske sin främsta betydelse när det gäller att bygga upp och utveckla myndigheternas interna organisation för planering och genom- förande av utbildning.

Ett vidgat utbyte av erfarenheter mellan myndigheterna synes vara en nödvändig förutsättning för att en ökad utbildningssatsning skall kunna genomföras på ett effektivt sätt inom ekonomiskt försvarbara ramar. Det är enligt utredningens mening en viktig central uppgift att aktivt verka för ett sådant vidgat erfarenhetsutbyte myndigheterna emellan.

Upprustningen av myndigheternas personalutbildningsfunktion måste samordnas med övrigt personaladministrativt utvecklingsarbete och med den pågående utvecklingen mot ett ökat medinflytande och medbestäm- mande för de anställda. Utvecklingen och reformarbetet inom arbetsrättens område understryker starkt vikten av ett gemensamt ansvarstagande för personalutbildningen.

I arbetet med att stödja myndigheternas uppbyggnad av personalutbild- ningsfunktionen är också metod- och metodutvecklingsfrågorna av stort intresse.

Det gäller dels metoder för inventering av utbildningsbehov, utbildnings- planering samt genomförande och uppföljning. Dels gäller det att anpassa och utveckla alternativa pedagogiska metoder och att biträda myndigheter, främst dem med begränsade egna utbildningsresurser, i att använda förpro- ducerat material. I utredningens nästa betänkande kommer bl. a. metodut- vecklingsfrågor och frågor som rör vuxenpedagogik att närmare behand- las.

• Sida 55
•  Original

3.3.3. Central produktion och distribution av persona/utbildning inom statsförvaltningen

Som tidigare framgått uppvisar den nuvarande centrala produktionen och distributionen av personalutbildning en mycket splittrad bild. Av RRVs undersökning framgår att mindre än 10 % av personalutbildningen arran- geras av de myndigheter som har ett ansvar för att genomföra central utbildning. Med nuvarande utbildning och resurser får endast en liten del av dem som önskar genomgå centralt arrangerad utbildning också möjlighet att delta, PUN och statskontoret har t. ex. i de redovisningar av den externa utbildningsverksamheten som tillställts utredningen angivit att betydligt mindre än hälften av de sökande till dessa myndigheters kurser kunnat beredas plats.

Detta förhållande anser utredningen självfallet vara otillfredsställande. Inte minst kan det på sikt komma att innebära ett resurskrävande dubbelar- bete genom att anställningsmyndigheterna var för sig tvingas utveckla utbildning i ämnen som i huvudsak är gemensamma för en stor del av statsförvaltningen.

Nära en sjättedel av samtliga myndigheter arrangerar över huvud taget inte någon utbildning och har därmed varit hänvisade enbart till det centrala utbildningsutbudet.

Central statlig personalutbildning bedrivs i första hand av PUN, statskon- toret, RRV, SPN och LON. Utbildningen bedrivs till övervägande del i form av centrala kurser huvudsakligen i internatform. Gränsdragningen mellan dessa myndigheters utbildningsverksamhet anses oklar av ett stort antal myndigheter.

Betydande effektivitetsvinster bör kunna göras genom att huvuddelen av produktion och distribution av den centrala personalutbildningen samlas till en huvudman. Ett ökat regionalt och lokalt genomförande av central personalutbildning bör enligt utredningen eftersträvas. '

Den tidigare redovisade uppfattningen om behovet av en samordning av centralt bedriven utbildning som är gemensam för flera myndigheter stöds av de positiva erfarenheter som vunnits i de administrativa fackmyndigheternas gemensamma utbildningssatsning INFO-ES. Vidare har t. ex. statskontoret, i det förslag till ny organisation för verket som överlämnats till regeringen, framhållit att den reguljära externa kursverksamheten med fördel kan överföras till den organisation som har till huvudsaklig uppgift att centralt producera och distribuera statlig personalutbildning.

Samordningen av produktion och distribution av den centrala personalut- bildningen innebär inte att de administrativa fackmyndigheterna kan frånsäga sig sitt fackansvar för utbildningen. Detta fackansvar kan inrymma alla eller en del av de åtgärder som vidtas från det att ett utbildningsbehov kartläggs till att erforderlig utbildning planeras, genomförs och följs upp.

Den fackansvariga myndigheten bör dock i huvudsak överlåta genomfö- randet av utbildning antingen till de myndigheter som står som mottagare av utbildningen eller till en gemensam organisation för produktion och distri- bution av utbildning.

Projektanknuten utbildning måste naturligtvis alltid initieras och styras av reSpektive fackmyndighet. Detsamma gäller i de fall utbildning används som

• Sida 56
•  Original

ett instrument i administrativt förändringsarbete. I bilaga 4 ges en rad olika exempel på innebörden av projektanknuten utbildning och hur utbildning använts som ett medel i administrativt förändringsarbete.

Samordningen av produktion och distribution av personalutbildning innebär inte någon förändring av huvudprincipen att de enskilda myndighe- terna har ansvaret för att de anställda är ändamålsenligt utbildade.

3.3.4. Statliga undervisningslokaler och kursgårdar

Den ökning av personalutbildningen som förväntas, kan visa sig svårgenom— förbar och mycket kostnadskrävande med hittills använda former för utbildning där kursverksamhet av skilda slag, ofta i internatform, varit helt dominerande. Internatkostnader på omkring 200 kronor per dygn och deltagare är inte ovanliga. Internatkostnadernas snabba ökning understryker vikten av att de statliga kursinternaten utnyttjas maximalt.

Ett stort antal andra former tillämpas redan i dag. Betydande erfarenheter finns av programmerad undervisning, kurspaket, korrespondensundervis- ning, datorstödd utbildning, intern television med eller utan förproducerade utbildningsprogram m. m. Utvecklingen på det vuxenpedagogiska området, tillämpningar i samband med statlig personalutbildning samt förslag till fortsatt utvecklingsarbete inom detta område kommer att redovisas i ett senare betänkande.

Eftersom behoven av utbildning varierar måste alternativa former för produktion och distribution av personalutbildning utnyttjas i större utsträck- ning än för närvarande. En ökad satsning på olika former av förproducerad utbildning torde vara nödvändig om efterfrågan på utbildning skall kunna tillgodoses.

Detta förhållande innebär självfallet inte att den internatbaserade kurs- verksamheten kan slopas. Även denna del av verksamheten kommer att behöva utvidgas.

Staten äger ett betydande antal kursgårdar. Förutom statens kursgård Sjudarhöjden i Sigtuna finns ytterligare minst 25 kursgårdar som ägs av staten och som huvudsakligen används för myndigheternas personalutbildning. Därutöver har, främst under de senaste åren, skett en kraftig utbyggnad av undervisningslokaler hos myndigheterna. Utredningen genomförde under sommaren 1976 en enkätundersökning hos vissa myndigheter om tillgång på och användning av statliga kursgårdar och undervisningslokaler. Av under- sökningen framgår att det saknas en mer allmän kännedom om de kursgårdar staten äger. I många fall utnyttjas de också i liten utsträckning. Ide fall myndigheterna inte utnyttjar sina kursgårdar för egen kurs- eller konferens- verksamhet hyrs de endast i undantagsfall ut till andra statliga myndigheter. Utredningen anser detta förhållande vara otillfredsställande.

De förväntade lokalbehoven kan inte täckas genom statsförvaltningens egna kurslokaler och internat. Att ge myndigheterna anvisningar och råd om lämpliga kurslokaler och internat anser utredningen vara en viktig central uppgift. Häri bör också ingå att direkt förmedla utbildningslokaler. Syftet härmed är dels att underlätta det för flertalet myndigheter så tidskrivande sökandet efter lämpliga undervisningslokaler, dels att bättre utnyttja de befintliga undervisningslokalerna och internaten. Vidare bör möjligheterna

• Sida 57
•  Original

tas tillvara att centralt för statsförvaltningen träffa avtal om hyra av konferenslokaler och internat som drivs i annan regi.

Utredningen föreslår att en fortsatt utredning kommer till stånd om de av staten ägda kursgårdarnas framtida förvaltning och användning. ] detta arbete bör bl.a. kursgårdarnas kostnader, nyttjandegrad och debiterings- normer ytterligare belysas. Vidare bör frågan prövas om att sammanföra de statliga kursgårdarna under en gemensam förvaltning.

3.4. Alternativa principförslag till central organisation för personalutbildningen

Tidigare har framhållits behovet av en förbättrad samordning av det centrala utbudet av personalutbildning. Likaså har frågan om ansvars- och arbetsför- delning mellan central produktion och distribution av personalutbildning och de administrativa myndigheternas fackansvar för utbildning inom sina egna områden behandlats.

Utredningen har övervägt följande organisatoriska lösningar. Alt. ]. Ansvaret för den övergripande samordningen av utbildningsinsat- ser och att stödja utvecklingen av myndigheternas utbildningsfunktion tillförs SPN. Den centrala produktionen och distributionen av personalut- bildning som hittills åvilat bl. a. PUN, statskontoret, RRV, SPN och LON samt därmed sammanhängande pedagogiskt arbete överförs till en ny organisation, statens institut för personalutbildning (SIPU).

Alt. 2. Den nuvarande myndigheten med ett centralt ansvar för den statliga personalutbildningen, PUN, förstärks och får ansvaret för samtliga de uppgifter som redovisats under föregående avsnitt. Den reguljära kursverk- samheten som f. n. genomförs av statskontoret, RRV, SPN och LON övergår därmed också till PUN.

Alt. 3. PUNs nuvarande uppgifter samt de ytterligare områden som redovisats överförs till SPN. På motsvarande sätt som i alt. 2 överförs de övriga myndigheternas centrala utbildningsuppgifter därmed också till SPN.

Personalutbildningen ingår som en väsentlig del i den personaladministra- tiva verksamheten. I och med tillkomsten av SPN har det centrala ansvaret för utveckling av bl. a. den personaladministrativa planeringen samlats till en huvudman. De centrala utbildningsadministrativa uppgifterna utgör därför en naturlig del av SPNs ansvarsområde.

Produktion och distribution av utbildning utgör till'stor del ett komple- ment till samtliga centrala servicemyndigheters verksamhet.

Utredningen anser det vara värdefullt att en för myndigheterna gemensam utbildningsverksamhet har en grundläggande utgångspunkt i de administra- tiva huvudområden inom vilka de centrala servicemyndigheterna verkar. Enligt utredningens bedömning finns det emellertid f. n. inte någon organi- sation som självständigt utgör en naturlig bas för ett samlat genomförande av central statlig personalutbildning.

Genomförandet av personalutbildning bör enligt utredningens uppfattning inte ingå som" en uppgift för en av de administrativa servicemyndigheterna

• Sida 58
•  Original

utan i första hand betraktas som en för statsförvaltningen gemensam funktion. Inrättandet av ett för statsmyndigheterna gemensamt personalut- bildningsinstitut torde redan på kort sikt medföra en förbättrad effektivitet i den centrala utbildningsverksamheten. Samtidigt kan institutet utgöra en effektiv bas för ett nära samarbete i utbildningsfrågor mellan de administra- tiva myndigheterna och förenkla valet av extern utbildningsanordnare för flertalet verk och myndigheter.

Tidigare har framhållits att planering och uppföljning av personalutbild- ningen inte fungerar tillfredsställande på alla håll inom statsförvaltningen. Enligt utredningens bedömning behövs förbättringar på alla nivåer inom den statliga sektorn. De enskilda myndigheternas planering och uppföljning behöver förbättras så att man med utgångspunkt från samhällets, verksam- hetens och personalpolitikens krav kan bedöma sina utbildningsbehov, har förutsättningar att tillgodose dessa och förfogar över de instrument som erfordras för att utvärdera utbildningsresultaten.

Det finns vidare ett behov av att samordna utbildningsplaneringen för hela statsförvaltningen. Planeringen bör vara inriktad mot att ge underlag för översiktliga bedömningar av utbildningsbehov, totalt, regionvis, yrkeskate- gorivis etc. Härigenom bör bl. a. kunna uppnås en bättre beredskap när det gäller att tillgodose behovet av omskolning.

Hos många myndigheter måste enligt utredningens mening personalut- bildningsfunktionen också rustas upp för att det skall bli möjligt att tillgodose kraven på en förbättrad planering och en mer aktiv utbildningsverksamhet. Kraven på likvärdiga förutsättningar till personlig utveckling i arbetet för de statsanställda tillgodoses också bl. a. genom en sådan upprustning.

Utbyggnaden av myndigheternas utbildningsfunktioner liksom en förbättrad planering och uppföljning blir ett led i uppbyggnaden av den statliga personaladministrationen. Det är uppenbart att den personaladmini- strativa planeringen måste inbegripa planering av utbildningsåtgärder likaväl som den inbegriper planering av rekrytering, omplacering, företagshälsovård m. m. Alla dessa verksamheter underordnas de personalpolitiska målen.

Utredningen förordar bl. a. av angivna skäl alternativ 1 som principiell lösning av de centrala organisationsfrågorna.

På SPN bör ankomma att samordna och stödja ett utvecklingsarbete i syfte att åstadkomma en upprustning av den statliga utbildningsadministrationen. Denna uppgift bör i första hand fullgöras med utgångspunkt från de skilda krav myndigheterna har. Uppgiften kan därför naturligen ingå i den konsultation SPN bedriver regionalt.

I SPNs uppgifter bör också ingå att inom ramen för de förutsättningar som gäller för den statliga verksamhets- och PA-planeringen utveckla metoder för myndigheternas planering och uppföljning av personalutbildning. På motsvarande sätt bör en för statssektorn samordnad utbildningsplanering byggas upp och i första hand inriktas mot att sammanställa statsmyndighe- ternas behov av personalutbildning sådan den redovisats i myndigheternas utbildningsplaner. Arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiskt motiverade utbildningsbehov bör särskilt uppmärksammas.

Produktion och distribution av central personalutbildning sammanförs till SIPU. Institutet bör byggas upp och resursmässigt anpassas i takt med myndigheternas efterfrågan på central kursverksamhet och övriga utbild-

• Sida 59
•  Original

ningsinsatser.

För institutet bör i princip gälla att det inte meddelar sådan undervisning som står att få i det allmänna utbildningsväsendets regi. I de fall där överlappningar inte kan undvikas bör man självfallet undersöka möjlighe- terna att förlägga den aktuella delen av undervisningen till den allmänna utbildningsanstalt det är fråga om. SIPU bör därför regelbundet samla in och redovisa den utbildning utanför den statliga myndighetssektorn som bedöms vara av intresse för statlig personalutbildning. Utöver den utbildning som förmedlas genom det allmänna utbildningsväsendet bör SIPU, enligt vad utredningen framhållit i tidigare avsnitt också insamla information om den utbildning som ges av folkbildningsorganisationer och privata kursanord- nare.

SIPUs utbildning bör i princip vara generell i den meningen att den enbart täcker behov som är gemensamma för flera myndigheter. Härvid bör understrykas vikten av att institutet såvitt möjligt inte genomför sådan utbildning som kan och som, med hänsyn till behovet av myndighetsan- passning, bör anordnas i form av inomverksutbildning.

SIPUs utbildning bör byggas upp enligt blockutbildningsprincipen. Inne- hållet skall vara indelat i komponenter (block) som kan kombineras efter individuella behov. Utbildningen bör ge allmänna kunskaper om statsför- valtningens organisation och uppgifter samt om den administrativa verksam- hetens roll och funktionssätt. En av tyngdpunkterna bör ligga på planerings- och budgetprocessen där kopplingen mellan de olika administrativa funktio- nerna tydligt framträder. Allmän förvaltningsrätt bör också ingå.

Den grundläggande utbildningen bör kompletteras med kurser inom de olika administrativa delområdena ekonomiadministration, personaladmini- stration och administrativ rationalisering.

Därutöver bör SIPU anordna ett antal kurser specialgjorda för vissa arbetsuppgifter eller målgrupper. Det kan t. ex. var fråga om Specialkurser för den personal hos myndigheterna som utnyttjas som projektledare, för arbetsledande personal, för anställda med personalutbildande uppgifter, för ledamöter i partsammansatta organ m. fl. SIPU har även en viktig uppgift i att genomföra sådan yrkesutbildning, som inte erbjuds inom det allmänna utbildningsväsendet. Utredningen avser att närmare behandla utbildningens utformning i ett kommande betänkande.

Förutom att anordna internatutbildning bör SIPU producera kurspaket o. d. Denna produktion bör ses som en integrerad del av den förvaltnings- utbildning som institutet genomför. Genomgången av kurspaketen bör normalt ske internt inom myndigheterna. En strävan bör vara att så stor del av utbildningen som möjligt genomförs i denna form. Man bör bl. a. ta tillvara de möjligheter som finns att varva internatutbildning med de helt eller delvis självinstruerande kurserna som kurspaketen avser. En sådan uppläggning medför —jämfört med att enbart genomföra utbildningen i internatform - lägre kostnader och ökade möjligheter till verksanpassning.

Erfarenheter från statskontorets projekt statlig regional administration (REGAD) bör därutöver vara av stort värde i ett fortsatt arbete att förlägga SIPUs utbildning i anslutning till de enskilda myndigheterna.

SIPU bör även få i uppgift att svara för utbildningen av myndigheternas utbildningsadministratörer och kursledare". Viss rådgivning till myndighe-

• Sida 60
•  Original

tema i pedagogiska och utbildningstekniska frågor bör också kunna ingå i dess uppgifter.

Tillkomsten av statens institut för personalutbildning blir ett led i effektiviseringen av den centralt bedrivna personalutbildningen. Efter hand som institutet byggs ut förutsätts en överföring av den reguljära utbildning som i dag genomförs i regi av de fackansvariga myndigheterna statskontoret, RRV, SPN och LON. På längre sikt bör dessa myndigheter inte självständigt genomföra annan utbildning än sådan som är klart produkt- eller projektan- knuten och som inte är av för statssektorn generell natur.

SIPU måste tillgodose stora krav för att infria de förväntningar som finns. Utbildningsbehoven är stora, berör många olika grupper och de förändras ständigt.

En grundläggande förutsättning är därför att SIPU har en organisation och arbetsformer som främjar kontakter med olika intressegrupper och avnä- mare. Ett led i detta är att fackmyndigheterna och avnämarmyndigheter är representerade i SlPUs styrelse. Ett annat är att anställda vid fackmyndig- heterna under kortare tid tjänstgör vid institutet.

Kontakterna med avnämarmyndigheterna bör byggas ut på flera andra sätt. Följande former kan enligt utredningen övervägas.

Till SIPU knyts olika projektgrupper i utbildningsfrågor. De bör ha en bred representation från myndigheterna med representanter från verksledning, fackliga organisationer, utbildningsansvariga och olika personalkategorier. Dessa grupper bör enligt utredningens mening ge impulser till utvecklingen av SIPUs verksamhet.

SIPU bör regelbundet arrangera kortare konferenser för verksledningar. Kontakterna med utbildningsansvariga i myndigheterna bör byggas upp systematiskt. Detta sker delvis genom den utbildning SIPU bedriver. Därutöver bör SIPU arrangera regelbundna kontaktkonferenser med de utbildningsansvariga hos anställningsmyndigheterna.

Att produktionen och distributionen koncentreras till SIPU innebär” självfallet inte att fackmyndigheterna får frånsäga sig sitt ansvar för utbildningen inom sina sakområden. Samordningen är tvärt om avsedd att i hög grad bygga på en aktiv medverkan från fackmyndigheternas sida. På dessa ankommer att ange utbildningsbehoven inom sina respektive områ- den, att dra upp riktlinjer för innehållet och att vid behov medverka i genomförandet. Organisatoriska förutsättningar för detta skapas bl. a. genom representation för RRV, statskontoret och SPN i SIPUs styrelse. Som ett viktigt led i ett fortsatt arbete bör som nämnts en planerad cirkulationstjänst- göring prövas där anställda vid de administrativa servicemyndigheterna under en tid av 6 månader— 2 år ges tillfälle att arbeta med personalutbildning inom SIPU. Anställda vid SIPU bör ges motsvarande möjlighet till tjänstgö- ring vid t.ex. de administrativa fackmyndigheterna.

Den utbildning som genomförs i institutets regi bör som tidigare framhål- lits vara avgiftsbelagd. För att säkerställa utvecklingen av nya personalut- bildningsinsatser och av vuxenpedagogiskt utvecklingsarbete bör SIPU tilldelas ett årligt grundanslag.

I SlPUs uppgifter bör som tidigare framgått bl.a. ingå att svara för pedagogisk anpassning av sådant faktamaterial som utvecklas av de admi- nistrativa fackmyndigheterna och att tillgodose statsmyndigheternas krav på

• Sida 61
•  Original

utbildning som är gemensam för flera myndigheter. SIPU bör också kunna ges uppdrag att genomföra generell utbildning till berörda myndigheter då reformer skall genomföras. SIPU skall också kunna tillgodose enskilda myndigheters speciella utbildningsbehov. Detta gäller främst de myndig- heter som saknar egna pedagogiska resurser.

Utredningen har också övervägt vilken verksamhetsform som är lämpli- gast för SIPU. Med verksamhetsform avses i detta sammanhang verksam- hetensyttre form, dvs. de regler som definierar SIPUs ställning rättsligt och ekonomiskt, samt formerna för insyn i och kontroll av verksamheten. De verksamhetsformer som ingått i utredningens bedömningar har varit myndighet, stiftelse och aktiebolag. Bedömningarna har skett med utgångs- punkt i rättsliga skillnader, förvaltningsrättsliga kontroller och krav på flexibilitet, de ekonomiadministrativa funktionerna samt de anställdas ställning (medinflytande samt ekonomiska och sociala förmåner).

En viktig distinktion behöver göras som bakgrund till utredningens ställningstagande om verksamhetsformen. Det gäller skillnaden mellan myndighetsutövning och övrig förvaltningsverksamhet. Betydelsen av denna distinktion sammanhänger med att de regler som gäller för verksam- hetsformerna ibland är beroende av om verksamheten är av myndighetsut- övningskaraktär eller ej.

Myndighetsutövning brukar definieras som en verksamhet som innebär befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller dylikt. För myndighetsutövning gäller att verksamheten måste ske med stöd av lag eller förordning eller på annat sätt direkt utgå från ett beslut av regering och riksdag. Myndighetsutövningen utmärks således av att det är fråga om ensidiga beslut från statens sida och ej avtal. .

Uppdragsmyndigheterna skiljer sig i ett väsentligt avseende från de egentliga ämbetsverken: de har i likhet med affärsverken möjlighet att använda löpande inkomster för att bestrida driftsutgifter. Uppdragsmyndig- heterna har dock inte samma frihet i övrigt som affärsverken. Uppdragsmyn- digheten kan ses som ett mellanting mellan centralt ämbetsverk om affärsverk.

Stiftelseformen används i stor utsträckning inom statlig verksamhet. Detta gäller inte minst utbildningsdepartementets verksamhetsområde.

Någon lagstiftning som anger hur en statlig stiftelse skall vara utformad existerar inte. Dessa förhållanden regleras i stället i den stadga som regeringen fastställer för stiftelsen. Dessutom är de anslag som stiftelsen får vanligen förbundna med villkor av olika slag.

De statliga Stiftelserna skiljer sig från privata stiftelser bl. a. i det avseendet att någon förmögenhetsdisposition vanligen inte görs då stiftelsen bildas. Förmögenhetsdispositionen ersätts i stället med anslag över statsbudge- ten.

Styrningen av en statlig stiftelse sker främst genom antagande av stadgar och tillsättning av en styrelse. I de fall då stiftelsens verksamhet helt eller delvis finansieras genom statliga anslag kan riksdagen föreskriva särskilda villkor för anslagets användning. Till skillnad från vad som gäller för verksamhet som bedrivs i myndighetsform saknar regeringen dock möjlighet att utfärda kompletterande anvisningar. Detta är en följd av att stiftelsen inte

• Sida 62
•  Original

formellt är underställd regeringen. I en statlig Stiftelses stadgar kan dock intas bestämmelser om att vissa av stiftelsens beslut skall underställas statlig myndighet. Vidare kan bestämmelser om besvärsrätt till statlig myndighet införas. Stiftelsen blir i dessa avseenden indirekt underställd regeringen.

De uppgifter som föreslås ingå i SIPUs verksamhet är inte av sådan karaktär att myndighetsformen bedömts vara mest lämplig. Med hänsyn till bl. a. att verksamheten inte skall vara vinstgivande har inte heller aktiebo- lagsformen bedömts vara lämplig.

Genom att ge statens institut för personalutbildning formen av en stiftelse tillgodoses enligt utredningens mening flertalet av de krav som kan ställas på den verksamhet utredningen tidigare angivit huvudlinjerna i. Principen om avgiftsfinansiering är väl förenlig med Stiftelseformen. Genom stiftelse- formen kan kraven på flexibilitet i verksamheten till följd av myndigheternas efterfrågan på institutets tjänster också tillgodoses. Samtidigt medger stiftel- seformen att regeringen och de administrativa servicemyndigheterna får vissa möjligheter att styra verksamhetens inriktning.

Mot denna bakgrund förordar utredningen att SIPU inrättas i form av en stiftelse.

Det förslag till central utbildningsorganisation som utredningen förordar innebär att statens personalutbildningsnämnd upphör som självständig myndighet. Vidare övergår huvuddelen av PUNs nuvarande uppgifter till det föreslagna institutet. På motsvarande sätt överförs genomförandet av personalutbildning för länsstyrelsernas personal från LON till SIPU. Stats- kontorets och RRVs reguljära utbildning för de statsanställda överförs också till stiftelsen i enlighet med Vad utredningen tidigare framhållit. Huvuddelen

. av de samordnande uppgifter som hittills ingått i PUNs instruktionsenliga uppgifter överförs till SPN, liksom flertalet administrativa uppgifter inom området utbildningskonsultation. I bilaga 1 redovisas förslag till stadgar för statens institut för personalutbildning samt förslag till instruktionsändringar för statskontoret, RRV, SPN och LON.

Enligt utredningens bedömning ingår det inte i utredningsuppdraget att i detalj behandla stiftelsens organisation. Detta arbete föreslås i stället ankomma på en särskild organisationskommitté, där representanter för de anställda vid de närmast berörda myndigheterna bör ingå.

Inom utredningen har även diskuterats olika alternativ för att med utgångspunkt från den nya medbestämmandelagstiftningen söka åstad- komma en kontinuerlig, gemensam policy i personalutbildningsfrågor. Olika organisatoriska former härför har diskuterats, bl. a. inrättandet av en särskild partssammansatt nämnd. Utredningen föreslår att dessa frågor blir föremål för centrala förhandlingar.

En rad problem av i huvudsak praktisk art kan förutses under det första verksamhetsåret vid ett genomförande av utredningens förslag från och med den 1 juli 1977. Problemen hänger bl. a. samman med hur SIPU skall klara finansiering och likviditet då flertalet myndigheter vid denna tidpunkt saknar möjlighet att erlägga avgifter för deltagande i institutets utbildning. SIPUs verksamhet bör enligt utredningens mening under det första året i huvudsak finansieras genom anslag som tilldelats PUN. Utredningen har dock valt att ej förorda någon teknisk lösning för detta.

• Sida 63
•  Original

4.1. Utgångspunkter och riktlinjer för samverkan

Det allmänna utbildningsväsendet har hittills inte i nämnvärd utsträckning kommit till användning i den statliga personalutbildningen. Anledningen härtill är, som redovisats i kap. 2, delvis av formell natur. Rent praktiska frågor, som brist på tillgängligt kursutbud, olämplig utformning av läroplaner och utbildningslinjer, bristfälliga förutsättningar för inventering av utbild- ningsbehov och planering har också lagt hinder i vägen.

Därutöver har personalutbildningens nuvarande inriktning med dess tyngdpunkt i inskolning och kategoribunden utbildning haft stor betydelse i sammanhanget. Denna inriktning grundar sig på en äldre syn på arbete och utbildning som huvudsakligen åtskilda verksamheter. Som en följd härav har vad som ansetts vara grundutbildning och i betydande utsträckning också vidareutbildning ofta ansetts falla utanför ramen för personalutbildningen. De formella hinder av offentligrättslig art som finns för en närmare samverkan torde kunna ses närmast som en konkret yttring av detta synsätt.

Det finns anledning att här beröra några få av de praktiska hindren för en närmare samverkan.

Den kommunala vuxenutbildningen infördes 1967, men har först und :r senare år fått en sådan utbyggnad att den kan anses intressant i personalut- bildningssammanhang. Kurserna har dock varit mindre väl anpassade till vuxnas behov vad avser lärostoff och av olämpligt omfång och utformning för vidareutbildning. Inom detta område pågår för närvarande ett omfattande reformarbete.

Den eftergymnasiala utbildningen fick under 60-talet en närmast explo- sionsartad expansion. Denna omständighet innebar en svår ansträngning av universitetens och högskolornas resurser. Anströmningen till den eftergym- nasiala utbildningen har under senare år avtagit betydligt.

Reformarbetet inom den eftergymnasiala utbildningen har medfört ändringar på en rad områden av särskilt intresse. Högskolan har, genom nya antagningsregler, öppnats för nya kategorier studerande. Det finns ett samband mellan detta och den starka betoningen av högskolans uppgifter för fortbildning eller vidareutbildning, som kommit till uttryck i satsningen på s. k. enstaka kurser och etapputbildningar. Genom bl. a. de nya linjenämn- dernas sammansättning skapas förbättrade möjligheter att tillgodose arbets- livets krav på anpassning av lärostoff och kursutformning.

• Sida 64
•  Original

Ett betydande praktiskt hinder för närmare samverkan utgörs av bristande administrativa förutsättningar för inventering av utbildningsbehov m. m.

I kap. 3 utvecklas dessa frågor närmare. I kapitlet ges även förslag till åtgärder.

Av särskild betydelse vid bedömningen av en framtida samverkan är gränsdragningen mellan företagsintern utbildning och sådan utbildning som är samhällets uppgift.

Företagen har enligt gängse uppfattning att svara för mer företagsinriktad och specialiserad yrkesutbildning samt inskolning och fortbildning av de anställda. De statliga myndigheternas ansvar skiljer sig härvidlag inte från företagens.

Det allmänna undervisningsväsendet har främst ansvar för grundläggande utbildning för vidare studier eller för yrkesarbete inom vida områden.

Gränserna mellan de olika ansvarsområdena har självfallet alltid varit flytande. Samhällsutvecklingen har vidare medfört att gränserna blivit allt svårare att fastställa. De omfattande strukturella förändringarna inom arbetslivet ställer allt starkare krav på insatser för kompletterande utbildning. Samtidigt har det allmänna utbildningsväsendet grundligt reformerats.

Folkskolan avlöstes 1972 slutgiltigt av den sammanhållna grundskolan. Genom gynmasieskolereformen kan nu alla erbjudas utbildning inom ett brett fält av yrken eller för vidare studier av mer eller mindre yrkesinriktad karaktär. Den nya högskolan avses börja sin verksamhet den 1 juli 1977.

Dessa förändringar inom arbetslivet och det allmänna utbildningsväsendet medför att den traditionella uppdelningen på grundutbildning, fortbildning och vidareutbildning, som i sin tur är grundläggande för den gängse uppfattningen om ansvarsfördelningen, blir allt mindre ändamålsenlig. Beroende på skillnader i grundutbildningen kan vad som för en person är fortbildning för en annan vara vidareutbildning. Att skilja grundutbildning från fortbildning och vidareutbildning förutsätter en statisk syn på utbild- ning, som knappast är förenlig med utvecklingen. Utbildningsväsendet står nu inför en så djupgående reformering att ett sådant betraktelsesätt kommer att bli föråldrat.

Denna reformering innebär att ett system med grundutbildning under ungdomsåren, eventuellt kompletterad med vidareutbildning senare under livet ersätts av ett system med återkommande utbildning. Den återkom- mande utbildningens princip har, efter långvarigt utredningsarbete inom alla delar av utbildningsväsendet och med starkt stöd av de fackliga organisatio- nerna, fastlagts av statsmakterna.

Återkommande utbildning är ett sammanfattande begrepp för en syn på utbildning som ett normalt återkommande inslag under större delen av individens yrkesverksamma liv. Med den sammanhållna grundskolan som bas för yrkesutbildning eller vidare studier, som kan genomföras i etapper och kontinuerligt anpassas till utvecklingen i samhället och arbetslivet, förbättras förutsättningarna för att ta tillvara individens utvecklingsmöjligheter. Växlingen mellan praktiskt arbete och studier kommer att verka berikande och medverka till att yrkesarbete och studier inte längre ses som klart åtskilda.

Ett system med återkommande utbildning medför att ungdomsutbild- ningen och vuxenutbildningen ses som en enhet. Ökade krav ställs därmed

• Sida 65
•  Original

på samverkan. Detta får konsekvenser inom alla delar av utbildningsväsen- det.

Den nya högskoleorganisationen byggs upp med denna helhetssyn på utbildningen som grund. Vid planeringen av högskoleutbildningen skall därför åtgärder som är ägnade att stärka den återkommande utbildningens ställning prioriteras. En viktig följd härav är den planerade ökningen av kortare utbildningar i form av enstaka kurser för att tillgodose behovet av fortbildning och vidareutbildning.

Den kommunala vuxenutbildningen är — vid sidan av folkbildningen den utbildningsform som främst stått till buds för dem som önskat bedriva utbildning enligt återkommande modell. Genom bindningen till grundsko- lans och gymnasieskolans läroplaner har de faktiska förutsättningarna för återkommande utbildning inom den kommunala vuxenutbildningen varit mindre goda. Det pågående reformarbetet inom den kommunala vuxenut- bildningen har inriktats mot ett byggbart etapputbildningssystem med i princip endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne.

Även för gymnasieskolan kan förutses en systematisk anpassning till återkommande utbildning.

Återkommande utbildning ingår också som ett viktigt moment i det fortsatta reformarbetet inom arbetsmarknadsutbildningen.

Att personalutbildningen ses som en del av all utbildning i samhället ger inte anledning till någon omprövning av arbetsgivarens ansvar för den mer myndighetsspecifika utbildningen. Vid fråga om mer allmänt inriktad utbildning, vare sig det gäller grundutbildning, fortbildning eller vidareut- bildning, kommer ansvarsfrågan i ett annorlunda läge.

Systemet med återkommande utbildning innebär att samhällets ansvar för att individen får en för arbetslivet lämplig utbildning inte upphör i och med inträdet på arbetsmarknaden.

Utredningen har framhållit att det är viktigt att ge personalutbildningen en sådan inriktning att den kan användas som ett medel i strävandena efter en ökad genomströmning från lägre till högre karriärer. Detta kommer att ställa krav på utbildning av mer allmänt yrkesförberedande och breddande karaktär som traditionellt oftast inte ansetts tillhöra personalutbildningen.

Det kan inte framstå som rimligt att myndigheterna själva genomför sådan utbildning, som är att betrakta som allmänt breddande och som utgör grund för mer kvalificerad yrkesutbildning eller som kvalificerar för vidare studier. Inte heller kan det vara en uppgift för en myndighet att genomföra yrkesinriktad utbildning som inte är specifik för myndighetens verksamhet. Utbildning av detta slag bör bedrivas bl. a. genom anlitande av det allmänna utbildningsväsendet. Det kan emellertid inte vara rimligt att generellt koppla bort sådan utbildning från personalutbildningen. Allmänt kompetenshö- jande utbildning är ofta en förutsättning för att den anställde skall kunna tillgodogöra sig den myndighetsspecifika utbildningen. Delar av den utbild- ning som erbjuds de anställda inom myndigheterna kan dessutom vara sådana — det kan t. ex. gälla fackinriktade moment av administrativ eller teknisk karaktär — att de av praktiska skäl med fördel skulle kunna bedrivas inom det allmänna utbildningsväsendet. Även i sådana fall skulle utbild- ningen bedrivas inom ramen för personalutbildningen.

Det bör enligt utredningens mening vara en strävan att förlägga utbild-

• Sida 66
•  Original

ningen i anslutning till arbetet. Därigenom kan inhämtade kunskaper och färdigheter direkt tillämpas på problem man möter i arbetet. Riskerna minskar också för att nya metoder för problemlösning eller förändrade attityder som inhämtats i utbildningen snabbt faller bort.

Vid ett första påseende kan detta tala emot att det allmänna utbildnings- väsendet skulle tas i anspråk i personalutbildningssammanhang. Att så inte behöver vara fallet framgår vid en närmare analys av förutsättningarna och de praktiska formerna för en sådan samverkan.

Personalutbildning bör inte anses synonymt med "kurs". lnhämtande av kunskaper och färdigheter ingår bara som ett led av flera.

Vid bedömningen av frågan hur den kunskapsförmedlande verksamheten lämpligen bör bedrivas, måste självfallet utgångspunkten vara frågan om arten av de kunskaper som skall förmedlas. Är dessa inte av myndighets- eller befattningsspecifikt slag bör, i enlighet med de riktlinjer utredningen föreslår, samhällets utbildningsresurser kunna anlitas. Kunskaper som inhämtas i det allmänna utbildningsväsendet kan i förekommande fall kompletteras med sådan utbildning som finns hos myndigheterna.

Den myndighetsspecifika utbildningen bör fortfarande bedrivas inom myndigheterna. Den övriga utbildningen bör dock bl. a. av pedagogiska skäl i större utsträckning än nu bedrivas utanför. Att anställda vid en myndighet bereds tillfälle att genomgå kortare kurser tillsammans med utomstående kan ge nyttiga impulser och stimulans i arbetet.

Det är givet att denna samverkan med det allmänna utbildningsväsendet innebär en förstärkning av myndigheternas personalutbildningsfunktion. Den innebär också att de anställdas ställning i arbetet stärks. Samtidigt är det klart, att ett utnyttjande av samhällets utbildningsresurser i den statliga personalutbildningen kan innebära att de statsanställda därigenom får en relativt gynnsammare ställning än anställda inom övriga samhällssektorer. Staten som arbetsgivare bör enligt utredningens mening kunna genomföra reformer som sedan blir vägledande för andra delar av arbetsmarknaden. Vissa kommuner och företag använder sig för övrigt redan i betydande utsträckning av den kommunala vuxenutbildningen i personalutbildningen. Att kommunerna här kunnat etablera ett närmare samarbete än staten beror bl. a. på att kommunerna har en annan rättslig reglering av frågan.

Som tidigare nämnts har de praktiska förutsättningarna för en närmare samverkan hittills i stor utsträckning saknats. Vissa mycket begränsade möjligheter har funnits genom de bestämmelser om tjänstledighet för studier som återfinns i 19 & AST. Avsikten med dessa bestämmelser har emellertid inte varit att reglera en organisatorisk samverkan mellan personalutbild- ningen och det allmänna utbildningsväsendet. De har ursprungligen avsett att reglera förmånsfrågorna vid bedömningen av fristående utbildningars värde för myndigheternas verksamhet.

I det föregående har behandlats frågan om en närmare samverkan med utgångspunkt främst i den nya situation inom utbildningsväsendet som genomförandet av återkommande utbildning på längre sikt innebär.

Det finns därutöver en rent praktisk orsak till att använda det allmänna utbildningsväsendet i personalutbildningen. De undersökningar som gjorts om den statliga personalutbildningens nuvarande omfattning och den ökning som kan förväntas, leder till att frågan om utnyttjande av alternativa och/

• Sida 67
•  Original

eller kompletterande utbildningsresurser blir aktuell. Att inom statsförvalt- ningen bygga upp direkta motsvarigheter till utbildning eller kurser inom det allmänna utbildningsväsendet kan oftast inte vara försvarligt vare sig ur ekonomisk eller pedagogisk synpunkt.

En samverkan mellan personalutbildningen och det allmänna utbildnings- väsendet innebär inte att längre utbildning av grundutbildningskaraktär skall bedrivas inom ramen för personalutbildningen.

En tidsbegränsning för omfattningen av kurser inom det allmänna utbildningsväsendet skulle enligt utredningens mening verka alltför inskrän- kande och är dessutom svår att fastställa. Någon sådan bör därför inte anges. Som riktpunkt bör enligt utredningen övervägas en utbildningstid motsva- rande en månads heltidsstudier. I övrigt bör det enligt utredningens mening anses ingå i myndigheternas ansvar att man håller sig inom rimliga ramar.

Vilka offentliga utbildningsanordnare som bör utnyttjas, avgörs av i vilken mån de motsvarar vissa krav, t. ex. att studierna skall bedrivas efter fastlagda planer och att möjligheter till intyg (ev. betyg) över genomgångna kurser finns.

Sådan utbildning som tillvaratar utbildningsväsendets resurser och erfa- renheter för att tillgodose behov av mer verksamhetsspecifik karaktär är att betrakta som internutbildning med anlitande av extern producent. Utnytt- jande av det allmänna utbildningsväsendet på uppdragsbasis behandlas närmare i avsnitt 4.3.

.4rbetsmarknaa'sutbi/dningen och personalutbildningen

I det föregående har behandlats frågan om samverkan med det allmänna utbildningsväsendet i personalutbildning inom grundutbildning, fortbild- ning och vidareutbildning. En utvecklad personalutbildning bör därutöver ges en sådan inriktning att den i större utsträckning än nu kan användas för omskolning. Den särställning inom vuxenutbildningen som utmärker arbets- marknadsutbildningen gör det naturligt att behandla grunderna för ett utnyttjande av samhällets utbildningsresurser inom detta område särskilt.

I de nya riktlinjer som angivits i propositionen 1975:45 (om riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen), betonas det värde återkommande utbildning har också för arbetsmarknadsutbildningen. Varvning av studier och arbete kan skapa en bättre anpassning mellan utbildningssystemet och arbetsmark- nadens behov.

Arbetsmarknadsutbildningen kan utnyttjas på två sätt. För det första genom att arbetsmarknadsutbildningen utnyttjas i sin reguljära funktion vid omskolning av personal som måste omplaceras på grund av rationaliseringar o. d.

För det andra genom att mot betalning utnyttja den överkapacitet som AMU-centra av beredskapsskäl har. Särskilt fastställda taxor finns för en rad utbildningar.

De statliga myndigheternas möjligheter att använda sig av arbetsmark- nadsutbildning som kompletterande resurs för att lösa problem i samband med t. ex. omplacering, är av skilda skäl begränsade. De resurser som ställts till myndigheternas förfogande främst genom inrättandet av statens perso-

• Sida 68
•  Original

nalnämnd, har haft stor betydelse för det personaladministrativa området bl. a. vad gäller frågan att förbättra möjligheterna att genom omplaceringar inom förvaltningen lösa problem med personalövertalighet.

Andra insatser än inskolning har varit relativt underordnade i omplace- ringsverksamheten. Delvis beror det på den hittillsvarande inriktningen av den statliga personalutbildningen med dess tonvikt på inskolnings- och fortbildningsverksamhet. Att samhällets arbetsmarknadsutbildning knap- past alls kommit till användning - även om ansatser och försök i den riktningen gjorts — har flera orsaker. Som de viktigaste av dessa framstår följande.

Utnyttjandet av arbetsmarknadsutbildningen diskuterades bl. a. vid plane- ringen för omlokaliseringen av statlig verksamhet. Den, som man då ansåg, bristande överensstämmelsen mellan utbildningsbehoven och det tillgäng- liga utbudet, bl. a. på eftergymnasial, kvalificerad administrativ och teknisk utbildning, medförde att frågan om att använda arbetsmarknadsutbildningen bedömdes som mindre intressant.

Såvida det inte rör sig om utbildning inom s.k. bristyrkesområden är förutsättningen för att en utbildning skall kunna bedrivas som arbetsmark- nadsutbildning att den sökande är arbetslös eller bedöms löpa risk att bli arbetslös. Vad dets. k. riskbegreppet innebär är till stor del en tolkningsfråga. Utvecklingen har gått i riktning mot en allt vidare tolkning av begreppet. I propositionen (1975245) om riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen påpekas att stor hänsyn bör tas bl. a. till näringslivets strukturomvandling. Frågan skall därför bedömas i ett vidare, flerårigt perspektiv.

De statliga tjänsternas karaktär av utkomstgaranti för innehavarna och möjligheterna till omplacering inom statsförvaltningen torde ha haft viss betydelse för att arbetsmarknadsutbildningen hittills knappast kommit till användning för statsförvaltningens del.

Andra, bidragande orsaker har varit att såväl lämpliga former för central bedömning av personalavgången som samlad överblick av omskolningsbe- hoven saknats.

Utbudet och utformningen av kurserna vid AMU-centra har utvecklats så att de praktiska förutsättningarna att använda AMU-resurserna i personal- utbildning förbättrats. Två faktorer är härvidlag av särskilt intresse.

Arbetsmarknadsutbildningen var från början inriktad mot utbildning för olika tillverkningsyrken. Även om sådan utbildning alltjämt är den centrala i verksamheten börjar tyngdpunkten förskjutas i riktning mot tjänste- och servicesektorerna. Ett år 1971 påbörjat planeringsarbete för påbyggnadsut- bildning för arbetskraft med längre utbildning, särskilt humanister och samhällsvetare, har resulterat i att ett 30-tal utbildningar konstruerats. Fr. o. m. 1974 har planeringsarbetet vidgats till att gälla såväl nyexamenerade som friställda inom tjänstesektorn. Inom kontorsområdet har gjorts en läroplansöversyn för såväl grundläggande som specialiserade utbildningar. Ungefär en tredjedel av utbildningsvolymen vid AMU-centra är inriktad mot

tjänstemannayrken. Möjligheter kan skapas för att man skall kunna använda den reguljära

arbetsmarknadsutbildningen för att lösa problem i samband med omplace- ring enligt den allmänna förutsättningen att den anställde löper risk att bli utan arbete. Försök i den riktningen har gjorts av statens personalnämnd. De

• Sida 69
•  Original

problem som uppkommit vid dessa försök har berott mindre på den rent formella frågan om tolkningen av riskbegreppet än de svårigheter av främst administrativ art som redovisats i det föregående. Åtgärder som innebär att riskbegreppet ges en annan, vidare tolkning är därför inte nödvändiga.

Under förutsättning att man kan få ökad kännedom om förväntad per- sonalövertalighet och en förbättrad planering för omskolning och rekrytering kan arbetsmarknadsutbildningen i väsentligt högre grad än idag användas som medel i det personaladministrativa arbetet och i personalutbildningen. Alternativa former för detta diskuteras i avsnitt 4.3.

4.2. Den kompetensgivande vuxenutbildningen

I det följande ges en kortfattad framställning av den kompetensgivande vuxenutbildningens inriktning och utveckling. Exempel ges på kurser av särskilt intresse i personalutbildningssammanhang.

4.2.1. Den kommuna/a vuxenutbildningen

Genom 1967 års vuxenutbildningsreform fick den kommunala vuxenutbild- ningen sin nuvarande utformning. Reformen var närmast ett resultat av gymnasieutredningens förslag till ändringar i de dåvarande kvällsgymna- siernas organisation och studieprogram som motiverades av införandet av det nya gymnasiet och fackskolan. En viktig punkt i förslaget var att ungdoms- skolans materiella och personella resurser skulle utnyttjas för utbildning av vuxna. Kostnaderna för skolledare och lärare skulle helt betalas av staten.

Denna reform medförde kraftigt utökade möjligheter till utbildning för vuxna. Efter kommunsammanslagningarna 1973/74 anordnas kommunal vuxenutbildning i nästan alla kommuner. Grundskolekurser har anordnats i 243, gymnasieskolekurser i 197 och särskild yrkesinriktad utbildning i 269 kommuner. Omfattningen av det existerande utbudet varierar emellertid mycket starkt. Antal utbildningstimmar per 1 000 invånare var 1973/74 i hela landet 222. Därav avsåg 64 timmar grundskolekurser, 79 gymnasieskole- kurser och 79 särskild yrkesinriktad utbildning. Fördelningen mellan länen, mellan tätort och glesbygd och också inom kommungrupper med jämförbart befolkningstal är ojämn.

Fram till år 1970 ökade antalet deltagare starkt. Utvecklingen stagnerade under år 1971 och förbyttes sedan i en tillbakagång, särskilt markerad i fråga om grundskolekurserna. Från och med 1975 har en mindre återhämtning skett.

Kommunal vuxenutbildning anordnas i form av grundskolekurser, gymnasieskolekurser i allmänna ämnen och kurser inom den särskilda yrkesinriktade utbildningen.

Under höstterminen 1974 uppgick antalet nyinskrivna deltagare till 12 600 i grundskolekurser, 19 100 i gymnasieskolekurser och 37 500 i särskild yrkes- inriktad utbildning.

Den kommunala vuxenutbildningen är kompetensgivande. Efter genom- gången kurs ges betyg eller intyg.

Utbildningen är avgiftsfri. Deltagarna får däremot i vissa fall själv betala läromedlen.

• Sida 70
•  Original

Kommunal vuxenutbildning följer 1969 års läroplan för grundskolan och 1970 års läroplan för gymnasieskolan. För den yrkesinriktade utbildningen har skolöverstyrelsen på försök sedan läsåret 1975/76 fastställt läroplaner som motsvarar gymnasieskolans tvååriga linjer. Skolöverstyrelsen fastställer också läroplaner för yrkesinriktad utbildning på förslag av kommunerna eller arbetsmarknadens parter.

Timplanerna skiljer sig väsentligt från ungdomsskolans. Antalet undervis- ningstimmar uppgår i allmänhet till 20—50 % av ungdomsskolans.

Huvudförutsättningen för den kommunala vuxenutbildningen är att redan tillgängliga resurser i ungdomsskolan, främst materiella, skall utnyttjas. Den extrainsats som fordrades gäller lön till timlärare. Denna kostnad bestrids helt av staten.

Grundvillkoret för att statsbidrag skall utgå är att det finns underlag i kommunen att starta kursen. 1 de allra flesta fall innebär detta att antalet stadigvarande deltagare skall uppgå till lägst 12. Det har visat sig att för att en kurs skall kunna fullföljas behövs 15—16 anmälda deltagare eftersom man alltid måste räkna med ett visst bortfall. Särbestämmelser finns för bl. a. kommuner inom det allmänna stödom- rådet och utbildning för handikappade. Ny kurs i samma ämne får anordnas om antalet deltagare uppgår till minst 36. Kommunal vuxenutbildning anordnas huvudsakligen på kvällstid. Antalet dagkurser har emellertid ökat under senare år. Detta gäller främst grundskolekurser och är särskilt vanligt i storstadsregionerna. Ungefär hälften av deltagarna på grundskolenivån studerar på dagtid. På gymnasie- nivån är andelen ca 40 % och inom särskild yrkesinriktad utbildning drygt 20 %.

Den kommunala vuxenutbildningen vänder sig i princip till alla vuxna som önskar bedriva kompetensgivande utbildning för yrkesverksamhet eller vidare studier. Vissa grupper kan särskiljas

— vuxna med kort formell utbildning, som är ovana vid studier, — ungdomar som lämnat grundskolan med svaga betyg och inte gått vidare till gymnasieskolan, eller avbrutit gymnasieskolutbildningen, — personer som önskar komplettera sin utbildning för att vinna behörighet för vidare studier, — yrkesverksamma personer som önskar fortbildning eller vidareutbild-

ning.

För att man skulle kunna komma tillrätta med den regionala obalansen föreslog Kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) i sitt slutbetänkande (SOU 1975359) att ett visst minsta antal grundskolekurser och yrkesinriktade kurser skulle få anordnas i samtliga kommuner och ett visst minsta antal gymnasieskolekurser inom varje gymnasieregion. Eftersom ett sådant utbud inte förekommer annat än i de stora kommunerna föreslogs att kurserna skulle få anordnas med ett lägsta deltagarantal av 5, såvitt de inte redan anordnats i kommunen/gymnasieregionen.

Departementschefen har i 1976 års budgetproposition inte ansett sig beredd att ta ställning till detta förslag. Emelleitid påtalade han vikten av att det snabbt skapas bättre möjligheter till behörighetskomplettering för vidare

• Sida 71
•  Original

högskolestudier och att det vidtas åtgärder för att komma tillrätta med den regionala obalansen. Undantag från reglerna om minsta antalet deltagare kommer därför att medges i större utsträckning än hittills, för att behörig- hetskompletterande kurser skall kunna anordnas.

Pågående reformverksamhet

I det följande ges några exempel på pågående projekt för reformering av den kommunala vuxenutbildningen som kan bedömas bli av särskild betydelse för frågan om samverkan med den statliga personalutbildningen.

Behovet av fortbildning och vidareutbildning har hittills till stor del tillgodosetts genom särskilda yrkesinriktade kurser utan motsvarighet inom gymnasieskolan. De särskilda yrkesinriktade kurserna utformas i första hand enligt 5. k. interimistiska (icke-ordinarie) läroplaner som, efter förslag från t. ex. enskilda kommuner och efter behandling i länsskolnämnderna, fastställs särskilt av skolöverstyrelsen. Vid införandet av gymnasieskolan år 1971 uttalade riksdagen att gymnasieskolans läroplaner för ämneskurser och yrkesskolekurser skulle tillämpas på motsvarande kurser inom kommunal vuxenutbildning. År 1974 föreslog skolöverstyrelsen att gymnasieskolans yrkesinriktade linjer och vissa Specialkurser skulle överföras till kurser inom kommunal vuxenutbildning motsvarande 2-åriga gymnasieskolelinjer. Systemet tilllämpas på försök sedan läsåret 1975/76.

Kurserna ger i första hand grundutbildning men även moment av påbyggnadskaraktär ingår. De skall vara klart arbetsmarknadsinriktade eller krävas för behörighet till fortsatta studier.

De yrkestekniska ämnena har uppdelats i kurser med tämligen begränsat timtal. De innehåller både teoretiska och praktiska moment. I flertalet fall kan teoretiska moment studeras separat.

Vid överförandet av de yrkesinriktade gymnasieskolekurserna till kommunal vuxenutbildning haren nedskärning av utbudet genomförts av de särskilda yrkesinriktade kurserna. Nedskärningen är främst en rationalise- ringsåtgärd. Åtskilliga utbildningar eller moment har i stort kunnat ersättas av nya gymnasieskolekurser. Samtidigt företas en översyn av det övriga utbudet av särskilda yrkesinriktade kurser. Läroplanerna för särskild yrkes- inriktad utbildning med motsvarighet i någon av gymnasieskolans linjer eller Specialkurser upphävdes den 1 juli 1976. För att kurser utan motsvarighet i gymnasieskolans läroplan skall godkännas efter den 1 juli 1976 fordras att de dels är kompetensgivande, dels är att betrakta som komplement till den grundläggande utbildning som ges i gymnasieskolekurserna. Med denna översyn av den särskilda yrkesinriktade utbildningen inom den kommunala vuxenutbildningen kommer kursernas yrkesinriktning att förstärkas. Dessutom markeras gränserna mot den kursverksamhet som bedrivs inom bildningsförbunden och den utbildning som är företagens interna uppgift.

Kurser enligt interimistiska läroplaner för den särskilda yrkesinriktade utbildningen är ett värdefullt komplement till grundutbildningen inom gymnasieskolekurserna. Genom sådana läroplaner kan snabbt uppkomna eller regionalt eller lokalt angelägna utbildningsbehov tillfredsställas.

Den särskilda yrkesinriktade utbildningen behandlas just nu inom ett särskilt projekt vid skolöverstyrelsen. Där kartläggs utbildningsbehovet inom

• Sida 72
•  Original

olika yrkessektorer och i samråd med arbetsmarknadens parter utarbetas läroplaner som skall motsvara behoven inom de olika yrkessektorerna. Projektet bedrivs i samarbete med SIFU-enheten vid statens industriverk (f. d. statens institut för företagsutveckling). Samarbetet mellan SIFU och skolöverstyrelsen i denna del är ett resultat av den försöksverksamhet som bedrivits i syfte att överföra SIFUs kursverksamhet till bl. a. kommunal vuxenutbildning.

I anslutning till förslagen om allmän och särskild behörighet för högre studier framhöll kompetenskommittén (SOU 1974271 5. 100 f) att komplet- teringsstudier måste kunna bedrivas utan organisatoriska hinder. Bl. a. därför borde kursinnehållet i de olika ämnena i den kommunala vuxenutbildningen ges större enhetlighet jämfört med den stora variation som finns inom gymnasieskolan. Regeringen har därför givit skolöverstyrelsen i uppdrag att utarbeta förslag till studiegång med en så långt som möjligt gemensam studieplan och i princip endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne. Enbart i ämnet företagsekonomi finns för närvarande ca 50 olika kurser.

Projektet beräknas pågå i tre år och har i inledningsskedet främst inriktats på att anpassa kursutbudet inom den kommunala vuxentutbildningen till ett etapputbildningssystem. Detta gäller kurser i ämnen motsvarande dem på grundskolans högstadium och de 2-åriga, 3-åriga och 4-åriga linjerna i gymnasieskolan.

En betydelsefull konsekvens av att ha endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne är att möjligheterna att anordna kurser i orter med svagt rekryteringsunderlag kan förväntas öka.

En annan betydelsefull konsekvens är att den kommunala vuxenutbild- ningen småningom kan frigöra sig från det nuvarande linjesystemet i gymnasieskolan. I ett system med en kurs i varje ämne, byggt på etappsy- stemet, kommer riskerna för de studerande att välja fel linje nästan helt att försvinna. Reformarbetet får härigenom stor betydelse i arbetet med att bättre anpassa den kommunala vuxenutbildningen till ett system med återkom- mande utbildning.

Kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) konstaterade att vuxnas behov och förutsättningar självklart borde ligga till grund vid arbetet med utbild- ningens omfattning och utformning. Eftersom den viktigaste uppgiften för kommunal vuxenutbildning under överskådlig tid är att meddela s.k. överbryggande utbildning borde det vara särskilt angeläget att ge innehållet i utbildningen en sådan form att den underlättar arbetet för dem som är ovana vid studier. Att utbildningen - förutom den särskilda yrkesinriktade delen — skall bedrivas enligt grundskolans och gymnasieskolans läroplaner, bör inte innebära att den innehållsmässigt eller i fråga om pedagosika metoder är identisk med ungdomsskolans.

Kursutbud

Fr.o.m. läsåret 1972/73 bedrivs undervisningen i tillämpliga delar enligt 1969 års läroplan för grundskolan och tvåårig ekonomisk, social och teknisk linje samt tre- och fyraåriga linjer enligt 1970 års läroplan för gymnasiesko- lan.

Vidare bedrivs yrkestekniska kurser på försök sedan läsåret 1975/76

• Sida 73
•  Original

motsvarande gymnasieskolans beklädnadstekniska, bygg- och anläggnings- tekniska, distributions- och kontorstekniska, konsumtions-, livsmedelstek- niska, processtekniska, trätekniska och verkstadstekniska linjer samt för vissa ämnen på vårdlinjen.

Därutöver har fastställts planer som motsvarar vissa av gymnasieskolans specialkurser.

Antalet särskilda yrkesinriktade kurser är tämligen begränsat. Utbudet beräknas emellertid öka efter hand på grund av att nya interimistiska läroplaner fastställs. Därutöver beräknas fler specialkurser överföras från gymnasieskolan till kommunal vuxenutbildning.

Ur utbudet för distributions- och kontorsområdet kan som exempel följande kurser anges.

( Generel/a planer) Kurslängd (14—20 timmar = 1 vecka)

— Påbyggnadskurs i redovisning (90—100 t) — Svensk stenografi, grundkurs (60— 70 t) — Svensk stenografi, grundkurs 2 (60— 70 t) — Svensk stenografi, specialkurs (30— 40 t) — Kurs i personaladministration (60— 70 t) — Specialkurs i budgetering (30— 40 t) (Interimistiska planer) — Kurs i företagsplanering (80 t) — Grundkurs i företagsekonomi (70 t)

Av kurserna i distributions- och kontorslinje kan som exempel följande

anges. Företagsekonomi

Kurs III redovisning (70—88 t) Kurs IV administration (31—38 t) Kontorskunskap

Kurs IV kontorsrationalisering (48—56 t)

Den särskilda yrkesinriktade utbildningen är i allmänhet anpassad till regionala eller lokala behov. De angivna kurserna är därför inte utan vidare lämpade för statlig förvaltning.

4.2.2. Statens skolor/ör vuxna

Statens skolor för vuxna i Härnösand och Norrköping har deltagare från hela landet. Skolorna erbjuder utbildning på grundskole- och gymnasieskolenivå och utgör ett komplement till den kommunala vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildningsmöjligheter för dem som på grund av exempelvis reglerna rörande minsta antalet deltagare inte kan erbjudas utbildning inom den kommunala vuxenutbildningen. Studierna, som är helt avgiftsfria, bedrivs som självstudier med koncentrerade undervisningsperioder, varvad under- visning eller distansundervisning. Antal ämnen som kan studeras genom

• Sida 74
•  Original

distansundervisning håller på att utökas inom ett utvecklingsarbete vid skolan i Härnösand. Vid skolan i Norrköping förekommer även korrespon- densstudier.

4.2.3. Högskolan

Den nya högskoleorganisationen inrättas den ljuli 1977. I samband härmed införs en rad organisatoriska förändringar, som kan förväntas öka möjlighe- terna att utnyttja högskolornas verksamhet i personalutbildningen. Erfaren- heterna av försöksverksamheten med distansundervisning är av intresse i detta sammanhang. ' Enligt förslaget till högskolelag från den centrala organisationskommitten (H 75) skall representationen i högskolans styrande organ vidgas. l linje- nämnderna skall t. ex. ingå företrädare för yrkeslivet. Det kan antas att den närmare anknytningen till allmänna intressen och yrkeslivet i hög grad underlättar att utbildningen bättre anpassas till yrkeslivets krav.

I propositionen (1975z09) om reformering av högskoleutbildningen anförs att åtgärder ägnade att främja ett system med återkommande utbildning skall prioriteras i planeringsarbetet.

I propositionen framhålls vidare, att en viktig uppgift för högskolan är att tillgodose behov av fortbildning och vidareutbildning av yrkesverksamma personer. Sådana behov kräver ofta andra utbildningsformer än de fullstän- diga yrkesinriktade linjerna. Behovet av yrkesinriktad fortbildning och vidareutbildning skall därför tillgodoses främst genom ett brett utbud av s. k. enstaka kurser inom högskolan. Kurserna skall utvecklas med särskild hänsyn tagen till a'rbetslivets behov. Den närmare utformningen av systemet med enstaka kurser blir till stor del beroende av den centrala organisations- kommitténs ställningstaganden.

Också vid fakulteter där utbildningen i huvudsak varit inriktad mot fullständig examen, skall kortare utbildningar kunna erbjudas. Som exempel på utvecklingen inom ett för den statliga personalutbildningen intressant område — det juridiska — kan anges följande planerade kortare kurser

— juridisk logik och argumentationsanalys, — arbetsrätt, — miljörätt inklusive planlagstiftning,

— organisationsjuridik.

Ett liknande planeringsarbete pågår för att utveckla fortbildningen och vidareutbildningen vid socialhögskolorna.

Linjen för offentlig förvaltning är redan nu av intresse för den statliga personalutbildningen. Vid Lunds universitet pågår t. ex. ett försöksarbete för att utveckla linjekonstruktionen till att bättre motsvara behoven av fortbild- ning och vidareutbildning. Detta arbete kan utgöra bas för vidareutveckling av till förvaltningen anpassade kurser.

Reguljärt utbud av kortare, yrkesinriktade kurser

Vid sidan av traditionellt yrkesinriktade utbildningar inom specialhögsko- lorna har sedan början av 1970-talet ett ökat antal direkt yrkesinriktade kurser

• Sida 75
•  Original

erbjudits också inom filosofisk fakultet. Ursprungligen var kurserna avsedda att ingå i examen — ofta som sista studiekurs — och omfattade därför en eller två terminers studier eller 20 respektive 40 veckor. Under senare år har också kortare yrkesinriktade kurser utformats.

De tvärvetenskapliga kurser som inrättats efter beslut av Kungl. Maj:t den 5 april 1974 inom filosofisk fakultet, kan bli av intresse för den statliga personalutbildningen. Kurserna har hittills i allmänhet räknats i terminer, men kommer i framtiden troligen att bättre anpassas till yrkeslivets krav på kortare utbildningar.

Sedan år 1973 har normalstudieplaner fastställts för kurser omfattande del av studietermin. Kurser om 10 och 5 veckor — motsvarande 1/2 och 1/4 termins studier — dominerar, men exempel finns också på kurser som inte anknyter direkt till terminsbegreppet, t. ex. 7 veckor.

Vissa delkurser av studiekurserna inom filosofiska fakulteten kan med vissa förändringar väl lämpa sig för personalutbildning inom det ekonomiskt- administrativa området. I det följande ges exempel på sådana kurser från olika ämnesområden.

Vid specialhögskolorna, framför allt vid tekniska fakulteter, föreligger redan i dag ett rikt utbud av också mycket korta kurser. Ien undersökning av pågående fortbildning och vidareutbildning vid de tekniska högskolorna redovisar samrådsgruppen för denna utbildning ett stort antal kurser omfattande 2 veckor eller mindre (UKÄ-rapport 197622a). Dessa kurser avser inte endast tekniska ämnesområden utan även t. ex. ekonomi, datateknik, ergonomi och företagsledning. Även inom medicinsk fakultet förekommer korta kurser; dessa är emellertid med få undantag starkt specialiserade och därför av mindre intresse för personalutbildningen. Pågående utveckling av kurser t. ex. inom det arbetsvetenskapliga området kan dock sannolikt på längre sikt vara av stort intresse för fortbildning och vidareutbildning.

Vid utvecklingen av yrkesinriktade kurser har anpassning till arbetslivet eftersträvats. Även om kurserna av praktiska skäl vanligen knutits till en högskoleinstitution, har utformningen av kurserna bedrivits i samverkan med externa referensgrupper och lärare ofta hämtats utifrån.

Som exempel på uppläggningen av en yrkesinriktad kurs inom den ekonomiskt-administrativa sektorn kan nämnas grundkurs A 5 i företags- ekonomi: Administrativ utredningsmetodik. Den består av kurserna

(1)organisationsteoretiska föreställningsramar med inriktning på styrning och kontroll (5 veckor) — modern organisationsteori — former för centraliserad resp. decentraliserad styrning och kontroll av administrativa system — delsystem inom organisationer — potentiella och reella målkonflikter — val av beskrivningsnivå — målanalys i olika situationer — medel för styrning och kontroll

(2) debattseminarium (2 veckor) — aktuella administrativa och organisatoriska avvägningsfrågor. Delta-

• Sida 76
•  Original

garna övar i att lyssna på inlägg från olika personalkategorier och intressenter

(3) administrativa mätmetoder och beskrivningssystem m. m. (3 veckor) — begrepp och metoder för kontroll av empiriska undersökningars tillförlitlighet och representativitet — konstruktion av intervjuformulär — metoder för observation och bedömning av administrativt arbete

(4) projektarbete (10 veckor) — kursdeltagarna genomför i grupp ett mer omfattande utredningsarbete i nära anslutning till ett verkligt utredningsuppdrag.

Arbetslivets krav på utbildning med inslag av olika universitetsämnen har medfört att antalet tvärvetenskapliga kurser inom högskolan ökar.

Under senare år har efterfrågan på korta orienteringskurser vuxit. Bero- ende på att önskemålen varierar från ort till ort erbjuds ofta kurser av olika längd inom samma ämnesområde, som t. ex.

— nationalekonomi (samhällsekonomi) 5 veckor (Stockholm) — nationalekonomi (samhällsekonomi) 10 veckor (Lund) — nationalekonomi (grundkurs) 15 veckor (Stockholm) — nationalekonomi (förvaltningsekonomi) 18 veckor (Umeå)

Kortare kurser förekommer även inom mera specialiserade områden. t. ex. administrativ databehandling med närliggande områden. Exempel härpå är

— adm. databehandling 5 veckor (Umeå) — informationsteknik 5 veckor (Umeå) — ekonomistyrning 7 veckor (Linköping) — adm. databehandling 15 veckor (Umeå)

Gemensamt för dessa kurser är att de utvecklats i nära samarbete med utbildningens avnämare. Även om kurserna för närvarande inte svarar mot den statliga personalutbildningens behov, är det av intresse att konstatera att även universitetens filosofiska fakulteter ordnat kortare kurser avsedda för särskilda ändamål.

Samma ämnesområden täcks ibland inom flera utbildningslinjer. En svå- righet har hittills varit att få överblick över de möjligheter som står till buds. Som exempel kan anföras utbildning i modern förvaltningsteknik, som enbart inom filosofisk fakultet ingår i följande längre utbildningar

— Administrativ teknik (A 1 och A 2) 3 veckor — Företagsekonomi (B 3) 5 veckor — Nationalekonomi (A 5) 5 veckor — Pedagogik (A 6) 4 veckor — Psykologutbildning _ 5 veckor — Samhällskunskap (AB 3) 3 veckor — Statskunskap (B 4) 4 veckor

Härtill kommer kurser inom den sociala linjen och vid teknisk fakultet. Kurser om 2—5 veckor i sammanträdes- och föredragningsteknik anordnas

• Sida 77
•  Original

t. ex. vid institutionerna allmän lingvistik, företagsekonomi, informations- behandling. pedagogik, svenska och vetenskapsteori.

Även inom mycket specialiserade ämnesområden finns delkurser av intresse för statlig personalutbildning. Förutom en mångfald kurser inom ADB-området och olika statistik- och beskrivningsproblem finns t. ex. kurser om avfallsbehandling och strålskyddsproblem som lämpar sig för utbildning av vissa skyddsombud och skyddstekniker, samt utbildning i energifrå- gor.

Uppdragsutbildning m. m.

Uppdragsutbildning har hittills — med vissa undantag — endast i ringa om- fattning förekommit vid filosofisk fakultet. Däremot finns sedan länge sådan utbildning inom specialhögskolorna. För närmare belysning av planerad fort- bildning och vidareutbildning inom områden som omfattar också t. ex. ad- ministrativ teknik och ekonomi hänvisas till UKÄ-rapporten 1976:2 a s. 85 ff.

För personer med grundläggande utbildning inom det samhällsvetenskap- liga området kan även kurser inom forskarutbildningen komma i fråga. Som exempel på kurser och seminarier under budgetåret 1975/76 av intresse för ledarutbildning och ledarutveckling kan nämnas

— jämförande analys av personalpolitik — arbetspsykologisk metodkurs — makroteori med tonvikt på sysselsättningspolitik — socialpolitik och samhällsstruktur — analys av organisationsproblem inom social förvaltning.

Den personalutbildning som bedrivs vid högskolor och universitet kan vara av intresse i uppdragsutbildningssammanhang.

Personalutbildningen inom högskolan bedrivs centralt i kurser som ordnas av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) eller lokalt vid läroanstalterna. Medan den centrala utbildningen nästan undantagslöst bedrivs i interna.- form, förekommer vid Iäroanstalterna både internatundervisning och under- visning någon dag per vecka under längre tid i anslutning till arbetet.

Den tillgång på expertis inom skilda områden som högskolan har, möjliggör en kursutveckling som står i samklang både med forskningens framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen. Det förefaller därför rimligt att anta att den utbildning som utvecklas för att tillgodose högskolans interna behov också kan vara av intresse för statsförvaltningen i allmän- het.

4.2.4. A rbetsmarknadsutbildningen

Arbetsmarknadsutbildningen är en av samhället prioriterad vuxenutbild- ningsform. Den bedrivs främst av sysselsättningspolitiska skäl och för att tillförsäkra samhället tillgång till utbildad arbetskraft. Arbetsmarknadsut- bildningen är normalt inte knuten till någon bestämd utbildningsform eller utbildningsanordnare. Huvudparten av arbetsmarknadsutbildningen bedrivs genom kurser som anordnas av skolöverstyrelsen. Dessa svarar för ca 60 %

• Sida 78
•  Original

av den sammanlagda utbildningen. Kurserna ges vid arbetsmarknadsutbild- nings- (AMU) centra, f. n. 58 st, och vid två riksyrkesskolor, och därutöver på ett hundratal orter med AMU-filialer eller med utbud av enstaka kurser.

Förutom dessa kurser ges utbildning inom det allmänna utbildningsvä- sendet, som svarar för ca 20 %, vidare genom företagsutbildning och genom andra utbildningsanordnare, t. ex. bildningsförbunden.

Som exempel på kortare påbyggnadskurser inom området administrativ teknik kan nämnas

Kurslängd — administrativt arbete (introduktionskurs) 1 vecka — planering av administrativt arbete 2 — administrativt utvecklingsarbete l — problemlösning inom det administrativa området 2 — personaladministrationens grunder l — rekrytering och intervjuteknik 2 — personalplanering 1 — tekniker och metoder i utredningsarbetet 2 — arbetsledning ] — arbetsrätt 1 — arbetsmiljö 4 - introduktion till ADB 1 — utveckling av ADB-system 2 — projektadministration 2

Det bör understrykas att de angivna kurserna nu bara anordnas vid de största AMU-centra. Andelen utbildade inom det administrativa området är mycket låg och utgjorde 1974/75 mindre än 1 % av antalet färdigutbil- dade.

4.3. Former för samverkan

En samverkan mellan det allmänna utbildningsväsendet och den statliga personalutbildningen kan enligt utredningen ske på huvudsakligen två olika sätt. För det första kan anställda beredas tillfälle att delta i reguljärt anordnad kurs. För det andra kan det allmänna utbildningsväsendets resurser också i vissa fall användas så att utbildning på uppdrag av beställaren anordnas särskilt, Uppdragsutbildning.

Förutsättningarna att delta i personalutbildning måste förbättras för anställda som av olika praktiska skäl, t. ex. barnomsorg, är förhindrade eller har svårigheter att delta i internatkurser. Genom att de anställda ges möjligheter till korta dagkurser, minskar barnomsorgsproblemen. Vid utnyttjande av kurser som är uppdelade på t. ex. en dag eller del av dag per vecka kan vikarieproblemen också minskas.

I regeringens proposition om kvinnor i statlig tjänst (prop. 1975/76:173) har dessa frågor särskilt behandlats. Där anges bl.a. att regeringens tidigare ställningstaganden om varvad utbildning och utbildning i direkt anslutning till de egna arbetsuppgifterna och den egna arbetsplatsen medger att

• Sida 79
•  Original

personalutbildningen i allt större utsträckning blir en naturlig del av det vanliga arbetet. En sådan decentralisering av utbildningen är särskilt värdefull för anställda som av olika skäl, bl. a. omsorgen om barn, har svårigheter att delta i utbildning som är förlagd till annan ort.

För att underlätta för anställda som av praktiska skäl har svårt att delta i internatutbildning, har anslagits medel för försöksverksamhet med barn- tillsyn på personalutbildningsnämndens kursgård Sjudarhöjden. Vidare har anslagits medel för ersättning av särskilda kostnader för tillsyn av barn i samband med statlig internatutbildning. Reglerna för denna ersättning överensstämmer i stort med de regler som tillämpats t. ex. av Landsorgani- sationen och vissa TCO-förbund i samband med centrala fackliga kurser.

För att personalutbildningen skall ges en bättre spridning krävs att utbildningen förläggs — både vad avser tid och rum — i anslutning till arbetet. Också ekonomiska skäl talar för att alternativ till internatutbildning bör eftersträvas.

Dag- och kvällsundervisning

Det resonemang som förts i det föregående om möjligheterna att anlita allmänna utbildningsresurser ugår från att undervisningen sker under arbetstid. Även om utvecklingen inom den kommunala vuxenutbildningen — som i detta fall är särskilt betydelsefull — går i riktning mot ökad andel undervisning på dagtid, överväger undervisning på kvällstid.

Möjligheterna att ordna undervisning på dagtid är beroende av framför allt två omständigheter.

Den kommunala vuxenutbildningen är — med ett par undantag — hänvisad till ungdomsskolans lokaler och utrustning. I de fall där särskilt kvalificerad utrustning behövs i undervisningen är man därför huvudsakligen hänvisad till att utnyttja sådan utrustning efter vanlig skoltid, dvs. på kvällarna. I de fall man inte är beroende av tillgången på särskild utrustning blir möjligheterna att anordna undervisning på dagtid beroende av kravet på lägsta antalet deltagare (12, i vissa fall 8). Det är därför viktigt att planeringen av utbildningen samordnas. En väl fungerande samordning förutsätter att kontakter tas i ett tidigt skede med den kommunala vuxenutbildningen.

Även om det av skäl som berörts i det föregående är angeläget att personalutbildningen i största möjliga utsträckning sker på dagtid, kan det naturligtvis inträffa fall, då en kurs inte kan erbjudas annat än under kvällstid eller då av andra skäl, t. ex. oregelbunden tjänstgöring, kvällsundervisning är lämplig.

Utbildning genom anpassade läroplaner. uppdrag eller inköp av ledig utbildningskapacitet

Statens industriverk har i en utredning (SIND 197526) behandlat frågan hur man skall kunna tillgodose främst de mindre och medelstora företagens behov av fortbildning och vidareutbildning genom samverkan bl. a. med den kommunala vuxenutbildningen. Utredningens utgångspunkter angavs i en promemoria utarbetad inom industridepartementet (PM 1974-09—20 ang. utredning av vissa frågor beträffande kursverksamheten m. m. vid statens

• Sida 80
•  Original

industriverk). I promemorian anfördes att den breda fortbildningsverk- samhet som bedrivs av statens institut för företagsutveckling (SIFU) successivt bör begränsas. SIPU-verksamheten bör i ökad utsträckning inriktas på att utveckla nya kursprogram och system för den företagsanpas- sade fortbildningen och att utarbeta kurs- och instruktionsmaterial. En stor del av utbildningen skulle kunna vara organisatoriskt och administrativt fristående från SIFU-verksamheten, och organiseras inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen, studieförbunden eller direkt i företagen.

Försöksverksamhet har bedrivits i Växjöregionen, där ett 40-tal kurser som SIFU förut anordnat med ca 600 deltagare genomförts av den kommunala vuxenutbildningen i samverkan med statens industriverk. Samarbetet har omfattat bl. &. följande.

Uppsökande verksamhet. Genom bl. a. företagarföreningarnas och de fackliga organisationernas försorg har information insamlats om utbildnings- behoven.

Läroplansarbete. Efter inventering av utbildningsbehov har utbildnings- målen preciserats. Arbetet, som bedrivits i samverkan med arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter, har resulterat i förslag till nya lärOplaner. som underställts skolöverstyrelsen. Samarbetet har vidare omfattat utveckling av kursmaterial, rekrytering av lärare från industrier och rekrytering av deltagare.

Utredningens slutsatser av de resultat försöksverksamheten givit är bl. a. att de mindre och medelstora företagen genom samverkan mellan statens industriverk och den kommunala vuxenutbildningen kan ges ökade möjlig- heter att delta i av samhället bekostad yrkesteknisk utbildning på tider och platser som passar dem och att kursmaterialet kan anpassas till deras behov.

Utredningen bereds för närvarande i industridepartementet. Vissa kommuner har ett gott samarbete med den kommunala vuxenut- bildningen inom den yrkestekniska personalutbildningen. Genom samver- kan med kommunförbundet, kommunaltjänstemannaförbundet och Her- mods har konstruerats bl. a. kontorskurser i kommunal förvaltning (grundkurs och påbyggnadskurs), skolförvaltning, socialförvaltning och kurs i automatisk databehandling. Inom andra utbildningar som nu utarbetas t. ex. det s.k. FIA-projektet (Förvaltning 1 Arbete), har samverkan med kommunal vuxenutbildning diskuterats.

Som exempel på hur samarbetet mellan kommunerna och den kommunala vuxenutbildningen praktiskt utformas kan nämnas ett par kurser vid Malmö kommunförvaltning.

I kommunens personalutbildningsprogram ingår. Kurs i automatisk databehandling (ADB) för personal inom administrativa, tekniska eller sociala arbetsområden som mer ingående kommer i kontakt med databehandlingsfrågor. Kursen omfattar 45 timmar och ges under en för- eller eftermiddag per vecka.

Kontorsutbi/dning(s. k. grund-KUB) för kanslister och kontorister. Kursen, som inte kräver förkunskaper utöver genomgången folkskola, utgör grund för övrig fortbildning och vidareutbildning. Den omfattar 100 timmar och ges under en för- eller eftermiddag per vecka, med undantag för de tre första gångerna, som omfattar hel dag.

• Sida 81
•  Original

År 1975 uppgick ADB-utbildningen till ca 1 800 timmar och kontorsut- bildningen till ca 8 000 timmar, vilket tillsammans motsvarar ca 15 % av Malmö kommuns totala personalutbildningsvolym.

Den yrkestekniska fortbildning och vidareutbildning som erbjuds inom den kommunala vuxenutbildningen är en betydande resurs som bör utnyttjas. De refererade exemplen visar hur den kan användas i personalut- bildningen.

Det är viktigt att samordna denna verksamhet. Utredningen föreslår att initiativ tas till utveckling av yrkesinriktade kurser inom för statsförvalt- ningen angelägna områden. De centrala uppgifterna i en sådan verksamhet behandlas närmare 1 kap. 3.

Uppdragsutbildning

Med uppdragsutbildning menas utbildning efter särskilt uppdrag från avnämaren, som har att ange innehållet i utbildningen, deltagare, förläggning etc. Utbildningen finansieras av uppdragsgivaren.

Högskolorna och arbetsmarknadsutbildningen är särskilt intressanta för den statliga personalutbildningen när det gäller verksamhets- eller befatt- ningsspecifik utbildning, främst inom det tekniskt-administrativa områ- det.

Av universitetsstadgan framgår att med uppdrag inte bara avses forskning och utredningsarbete, utan också utbildning. Reglerna har emellertid utar- betats med förutsättningen att främst avse forskning och utredningsar- bete.

Reformarbetet på högskolans område har bl. a. syftat till en ökad arbetslivsanknytning. Intresset för att utveckla uppdragsutbildningen har i samband härmed ökat”. Vid läroanstalternas kontakter med företrädare för bl. a. näringslivet har ofta framkommit önskemål och kurser med mycket specifikt kursinnehåll avpassat till en speciell grupp av deltagare.

Möjligheterna att avgiftsbelägga specialinriktad och företagsanpassad utbildning har behandlats av 1968 års utbildningsutredning (U 68). I utred- ningens direktiv anfördes i denna fråga bl.a. följande.

"De snabba förändringarna i samhället medför att behovet av fortbildning och vidareutbildning blir allt större. Den i många fall starka specialiseringen som måste prägla den eftergymnasiala utbildningen medverkar härtill. Från både statligt och enskilt håll har tagits åtskilliga initiativ för att nämnda behov skall tillgodoses. Det är dock uppenbart att det på längre sikt kommer att krävas väsentligt större insatser. Enligt min mening bör arbetsgivaren i princip svara för den utbildning som erfordras under anställningstiden. Det kan emellertid vara lämpligt—och i vissa fall nödvändigt — att de resurser som finns inom utbildningsväsendet används. De sakkunniga bör ta upp dessa frågor och överväga, i vad mån det är möjligt att tillgodose fortbildnings- och vidareutbildningsbehov genom att utbildningsväsendet ställer exempelvis lärare och lokaler till förfogande för sådan verksamhet mot viss ersättning från berörda arbetsgivare".

U 68 framhöll att det var sannolikt att det finns angelägna fortbildnings- behov av mycket speciellt slag, som bäst tillgodoses genom att resurser inom högskoleutbildningen utnyttjas. Sålunda borde ett företag mot betalning kunna utnyttja resurser inom högskolan för en utbildning som svarar mot

• Sida 82
•  Original

speciella behov inom företaget. Det blir då beställarens sak att i stort bestämma innehållet och att utse deltagarna. Enligt utredningens förSIag till riktlinjer bör i första hand mer specialinriktad utbildning tillhandahållas mot ersättning. Dock borde det diskuteras om inte även grundutbildning skall kunna erbjudas i uppdragsform, under förutsättning att det sker utanför de av statsmakterna beslutade totalramarna för utbildningsplatser i högskoleut- bildningen.

l högskolepropositionen (1975109) framhölls i samband med frågan om avgränsning mellan utbildningar för vilka det allmänna utbildningsväsendet bör svara och sådan utbildning som bör ankomma på arbetsgivaren att anordna, att klara gränser mellan ansvarsområdena inte är möjliga att dra. Det är närmast en praktisk fråga att tillse att en lämplig samordning av resurserna åstadkoms. Således framhölls att det är angeläget att samordning och samverkan mellan högskolor och verk eller företag som anordnar internutbildning på högskolenivå, kommer till stånd i fall där gemensam planering och gemensamt utnyttjande av resurser erbjuder fördelar för utbildningen.

En viktig uppgift för högskolan angavs vara att ge utbildning som är ägnad att stärka den enskildes ställning i arbetslivet. Detta ställer krav på såväl mer grundläggande yrkesutbildning som resurser för fortbildning och vidareut- bildning. Att kunna tjäna de yrkesverksammas intresse för påbyggande utbildning är en huvuduppgift för den nya högskolan. Ett viktigt instrument för att uppnå detta är ett vidgat utbud av enstaka kurser.

Utöver det vidgade utbudet av enstaka kurser borde man enligt proposi- tionen uppmärksamma möjligheten och värdet av att de statliga läroanstal- ternas resurser och erfarenheter tas i anspråk för att tillgodose särskilda behov av kortare kurser för t. ex. personal inom förvaltning och näringsliv. Sådan uppdragsutbildning kan anordnas inom ramen för av regeringen meddelade bestämmelser.

Högskolornas uppdragsverksamhet har utretts av universitetskanslersäm- betet (UKÄ). I rapporten 1975:09 ”Universitetens och högskolornas uppdragsverksamhet" lämnades förslag till riktlinjer för verksamheten. UKÄ föreslog vissa smärre justeringar av den gällande regleringen. De viktigaste punkterna i förslagen var följande.

Uppdragsutbildning bör anordnas enbart för sluten grupp av deltagare, och avtal om utbildning bör slutas med ansvarig huvudman.

UKÄs utredning framhöll, att utbildningen i normala fall kan antas komma att gälla kortare moment med ett så speciellt utbildningsinnehåll att det inte sammanfaller med studiekurser vid läroanstalterna. Orsaken till att en utbildning kan anses vara lämplig att ges efter särskilt uppdrag, kan emellertid också vara att beställaren har önskemål om att utbildningen skall ges under speciella villkor, t. ex. på en arbetsplats eller som internatkurs.

Studerande inom uppdragsutbildning skall inte skrivas in vid läroanstal- terna. Intyg över genomgången utbildning bör utfärdas i särskild ordning. Studierna förutsätts inte vara poänggivande, vilket inte bör hindra någon från att delta i examination om det rör sig om uppdragskurs som i stort sett överensstämmer med reguljär kurs.

Ersättning för uppdragsutbildning bör grundas på samma regler som för närvarande gäller för uppdragsverksamheten i övrigt. Ersättningen skall

• Sida 83
•  Original

täcka alla kostnader för verksamheten.

UKÄs utredning bereds för närvarande i utbildningsdepartementet. Efter uppdrag av regeringen har UKÄ utrett frågan om fortbildning och vidareutbildning vid teknisk faktultet. (UKÄ-rapport 1976:2 a Fortbildning och vidareutbildning vid de tekniska högskolorna). Utredningen, som bedrivit försöksverksamhet omfattande också uppdragsutbildning vid främst tekniska högskolan i Linköping, har genomfört ett antal konferenser med företrädare för bl. a. statliga myndigheter. Vid dessa har framkommit inte endast ett uttalat behov av fortbildning och vidareutbildning i tekniska ämnen. Stor efterfrågan har redovisats också vad gäller ekonomiskt inriktade kurser för påbyggnad till bl. a. tidigare ingenjörsutbildning, likaså förjuridisk påbyggnadsutbildning samt kurser i planeringsteknik och metoder för projektadministration. Vidare har framkommit en växande efterfrågan på utbildning inom områdena miljövård och arbetsvetenskap.

A rbetsmarknadsutbi/dningen

Samverkan mellan arbetsmarknadsutbildningen och den statliga personalut- bildningen kan ske på följande sätt. Dels kan arbetsmarknadsutbildningen användas för att lösa problem vid omplacering av anställda, dels kan ledig utbildningskapacitet vid AMU-centra mot ersättning användas i reguljär personalutbildning.

Tidigare har redovisats hur utvecklingen inom arbetsmarknadsutbild- ningen medfört väsentligt förbättrade förutsättningar för att använda arbets- marknadsutbildningen som komplement till den vanliga personalutbild- ningen.

För att arbetsmarknadsutbildningen skall kunna motsvara statsförvalt- ningens behov bör insatser göras på det organisatoriska planet. I kap. 3 redovisas utredningens förslag till centrala uppgifter inom personalutbild- ningens område.

Kostnaderna för utbildningen måste enligt utredningens uppfattning i det fall det rör sig om reguljär arbetsmarknadsutbildning bestridas på vanligt sätt. Däremot föreligger inget hinder för att en anställd som genom omskolning i AMS” regi bereds möjlighet att få anställning på en annan statlig myndighet, under tiden bibehåller sin anställning och därigenom deltar i utbildningen med lön och inte med arbetsmarknadsutbildningsbidrag. Lönekostnaden skulle i fall som dessa t.ex. kunna bestridas över det s.k. särskilda löneanslaget. Att anställningen bibehålls är angeläget inte minst av perso- nalpolitiska skäl. Erfarenheterna visar att det finns ett betydande motstånd mot att uppge en anställning även om garantier ges för ny anställning i statsförvaltningen.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 27 maj 1970 har skolöverstyrelsen bemyndigats att erbjuda ledig utbildningskapacitet vid AMU-centra mot betalning för användning i den interna företagsutbildningen. Detta gäller både platser i reguljärt bedrivna kurser och mer renodlad uppdragsverksam- het. Taxan fastställs av skolöverstyrelsen.

Beslutet får ses mot bakgrund av strävandena att kunna utnyttja den överkapacitet som AMU-centra av beredskapsskäl måste ha.

• Sida 84
•  Original

• Sida 85
•  Original

5.1. De statligt anställda — vissa statistiska uppgifter

Antalet anställda i statsförvaltningen (med försvaret) var år 1975 ca 330 000. Av dessa var ca 155 000 anställda i den allmänna civilförvaltningen. Motsvarande siffra för civilförvaltningen var år 1965 ca 120 000 och år 1955 ca 65 000. Ökningen under den senaste 20-årsperioden uppgår således till ca 90 000 anställda eller 137 %.

Tabell 1 Antal statstjänstemän fördelade efter verksamhetsområden 1955, 1965 och 1975

Verksamhetsområde År

1955 1965 1975 Försvaret 39 760 42 509 47 545 Allmänna civilför- 65 503 120 147 154 991 valtningen Affärsverken 111 255 116 096 127 707 Summa 216 518 278 752 330 243

Åldersfördelningen av tjänstemännen i statsförvaltningen år 1975 framgår av nedanstående tabell. Med undantag för den civila personalen ingår inte försvaret.

Tabell 2 Antal statstjänstemän fördelade efter ålder år 1975

Ålder —29 30—49 50— Summa Antal 74 854 133 970 101 041 309 825 Procent 24 % 43 % 33 % 100 %

• Sida 86
•  Original

De anställdas fördelning efter lönegrad och kön framgår av nedanstående tabell. ] materialet har fyra huvudkategorier särskiljts. Dessa är

— personal i biträdes-, assistent- och motsvarande karriärer (T-planelön, F l—FS) — handläggande personal i lägre löneskikt (F6—F12) — handläggande personal i högre löneskikt (F13—F18) — chefspersonal (F19—F31)

Tabell 3 Tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen år 1975 fördelade efter lönegrad och kön. [ tabellen saknas 1.692 personer, anställda enligt 5. k. SKA- och SKB- planer. Allmänna civilförvaltningen

Lön T-plan F6—F12 F13—F18 F19—F31 Summa Fl—FS

Antal 82 733 34 826 11 026 8 720 137 285 Därav

män 37 % 78 % 83 % 94 % Därav

kvinnor 63 % 22 % 17 % 6 % Ej löneplanplacerade 16 014 Summa 153 299

Av tabellen framgår att kvinnorna dominerar starkt i lägre löneskikt. Den manliga dominansen i de högre är ännu kraftigare.

Tabell 4 Tjänstemän vid affärsverken år 1975 fördelade efter lönegrad och kön Affärsverken Lön T-plan F6—F12 Fl3—F18 Fl9—F31 Summa Fl—FS Antal 90 492 13 800 3 275 1 129 108 696 Därav män 62 % 91 % 97 % 100 (99.8) % Därav kvinnor 38 % 9 % 3 % 0( 0.2) % Ej löneplanplacerade 19 011 Summa 127 707

I affärsverken är männen starkt överrepresenterade i alla löneskikt. Kvinnorna återfinns i stor utsträckning i de lägsta löneskikten.

Av statsförvaltningens ca 310 000 anställda (undantaget försvarets militära och civilmilitära personal) arbetade år 1975 ca 65 000 deltid (21 %). Av dessa var ca 21 000 män (32 %) och 44 120 kvinnor (68 %).

I allmänna civilförvaltningen uppgick antalet deltidsarbetande till 35 497 (19 %). Av dessa var 31 % män och 69 % kvinnor.

• Sida 87
•  Original

Tabell 5 Tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen och försvarets civila personal fördelade efter kön och tjänstgöringens omfattning Civilförvaltningen

Ålder —29 30—49 50— Summa Antal heltids-

arbetande 35 017 66 269 45 335 146 621 Antal deltids-

arbetande 9 567 17 424 8 506 35497 Därav män 34 % 29 % 31 % Därav kvinnor 66 % 71 % 69 % Summa 182118

Tabell 6 Tjänstemän vid affärsverken år 1975 fördelade efter kön och tjänstgöringens

omfattning Affärsverken

Ålder —29 30—49 50— Summa

Antal heltids- 18 672 38 206 40 976 97 854 arbetande Antal deltids- 11 598 12 031 6 224 29 853 arbetande Därav män 67 % 11 % 21 % Därav kvinnor 33 % 89 % 79 %

Summa 127 707

Av de närmare 30 000 deltidsanställda inom affärsverken svarar postverket för den ojämförligt största delen (ca 80 %). Den anmärkningsvärt stora andelen deltidsarbetande män i ålderskategorin — 29 år (67 %) förklaras av postverkets stora antal timanställda brevbärarbiträden (extraarbetande skolungdomar och studenter). Fördelning efter utbildning, ålderoch kön år 1975 framgår av nedanstående tabell.

Tabell 7 Tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen och affärsverken fördelade efter utbildning, ålder och kön år 1975

Utbildning Ålder -29 Samtl.

30—49 % m % kv Samtl.

Förgymnasial kort. än 9 år Förgymnasial 9—10 år el. motsv. Gymnasial Eftergymnasial

Övriga Summa

5411

12 236 35 739 9 423

62 809

66 34 22 867 56 44 6 965 44 56 55 419 57 43 30 496

1 15 747

50— % m % kv Samtl.

64 36 31 576 31 69 4 165 54 46 33 193 73 27 15 483

84 417

% m % kv 79 21 55 45 53 47 80 20

Summa

59 854

23 366 124 351 55 402

19 725 282 698

%

44 20

• Sida 88
•  Original

Ungefär 29 % av tjänstemännen har förgymnasial utbildning (folkskola, enhetsskola, grundskola eller motsvarande), ca 44 % har gymnasial utbild- ning och ca 20 % har eftergymnasial utbildning (universitet, högskola eller motsvarande).

5.2. Undersökningar

Den statliga personalutbildningen har analyserats från olika utgångspunkter av skilda organ och utredningar. Betänkandet "Centralt statligt personalut- bildningsorgan" (SOU 1966:57) från den s. k. personalutbildningsbered- ningen resulterade bl. a. i att statens personalutbildningsnämnd (PUN) sedermera inrättades. Vidare har statskontoret i en samlad översyn av den statliga personaladministrationen behandlat personalutbildningsfrågor i ett särskilt projekt. Bl. a. har frågor om behov och inriktning för i första hand chefsutbildning och utbildning för personaltjänstfunktioner samt former för ledarutveckling inom statsförvaltningen studerats närmare (Statskontorets PA-serie; skrifterna nr 14 och 20). Frågan om arvodes— och tjänstgöringsför- hållanden för tjänstemän som medverkar vid statlig personalutbildning har vidare setts över av en särskild utredning, Utredningen om medverkan vid statlig personalutbildning (Ds Fi 197211).

Riksrevisionsverket (RRV) har kartlagt personalutbildningen från främst förvaltningsrevisionella utgångspunkter (Rapport 197211030).

Huvudmomentet i RRVs undersökning är två enkäter. Den ena utsändes till 142 myndigheter. Den egentliga undersökningen omfattade 138 av dessa myndigheter med 205 000 anställda, eller 2/3 av den statliga sektorns då ca 300000 anställda. Bland medverkande myndigheter återfinns så gott som samtliga centrala och ett godtyckligt urval regionala eller lokala myndighe- ter.

Den andra enkäten utsändes till 2 400 anställda — slumpmässigt utvalda — vid de 138 myndigheterna. Av de tillfrågade svarade 1958 personer eller 83 %.

Visst material från RRVs undersökning har vidare specialbearbetats av Utredningen angående kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade offentliga förvaltningen (SOU 1975:43).

Utredningen har inte gjort ytterligare omfattande kartläggningar utöver dem som ingår i ovan nämnda undersökningar. I stället har studier av mer fördjupad karaktär genomförts inom en rad av de sakområden som enligt direktiven ingår i den sakkunniges uppgifter.

Inom de områden som behandlas i detta betänkande har sålunda utförts en undersökning av vissa rättsliga förhållanden (kap. 2 och bil. 2) och en kartläggning av vissa särskilt utvalda myndigheters personalutbildning. Kartläggningen har i första hand inriktats mot utbildningens organisation, planering och uppföljning, genomförande och utvärdering. I denna under- sökning har ingått en specialbearbetning av material från RRVs studie.

Undersökningen har avsett följande myndigheter: datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA), lantbruksstyrelsen, luftfartsver- ket, patentverket, postverket, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), televerket och tullverket.

• Sida 89
•  Original

Sammanfattande synpunkter

Beräkningar pekar mot att det årliga antalet utbildningsdagar för närvarande överstiger 1,5 miljoner. Utbildningskostnaden per statsanställd kan grovt uppskattas till 2 500 kr per år, vilket för budgetåret 1975/76 motsvarade en total kostnad för statlig personalutbildning på ca 900 miljoner kr.

De väsentligaste målen för personalutbildningen är enligt de gjorda undersökningarna att försäkra staten om tillgång till kunnig arbetskraft och att bidra till de anställdas arbetstillfredsställelse och personliga utveckling. I endast begränsad omfattning har myndigheterna dokumenterat sin syn på personalutbildningens mål. Ett vanligt sätt för myndigheterna att ge spridning åt utbildningsmålen eller sin syn på personalutbildningens syfte är att redovisa utbildningsfrågorna för företagsnämnd eller annat partsamman- satt organ.

Några generella och formella direktiv för innehåll och utformning av den statliga personalutbildningen finns inte i dag. En viss styrning förekommer genom att statsmakterna i regleringsbrev kan bevilja medel för olika utbildningsändamål. Denna form av styrning har närmast karaktär av sanktion av den utbildning som en viss myndighet genomför. Eftersom tilldelningen av medel normalt inte sker via speciella utbildningsanslag utan via driftkostnadsanslag, ges myndigheterna stora möjligheter att inom anslagsramarna själva anpassa utbildningens inriktning och omfattning.

Huvuddelen av den statliga personalutbildningen — ca 80 % —bedrivs som inomverksutbildning genom olika former av kurser, konferenser och lektioner med deltagaraktivitet. Mindre vanliga är föreläsningar utan delta- garaktivitet och studiecirklar.

Resterande ca 20 % produceras av andra statliga och icke statliga arrangörer. Central statlig personalutbildning riktad till hela statsförvalt- ningen bedrivs huvudsakligen av statens personalutbildningsnämnd, stats- kontoret, riksrevisionsverket och statens personalnämnd (kap. 3). Därutöver bedriver en rad myndigheter utbildning inom sitt fackområde för personal från andra myndigheter.

Personalutbildning har också i begränsad omfattning förekommit för statstjänstemän genom att de bereds tillfälle att delta i kurser inom det allmänna utbildningsväsendets ram eller kurser anordnade av privata institutioner. Även studier vid utländsk institution har förekommit.

Grundläggande fackutbildning anordnas i första hand av större verk och myndigheter, såsom de affärsdrivande verken, socialstyrelsen, kriminal- vårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Syftet är att säkerställa behovet av specialutbildad arbetskraft när detta behov inte kan tillgodoses av det allmänna utbildningsväsendet.

Omfånget av personalutbildning varierar avsevärt mellan olika myndighe- ter. Vid vissa myndigheter får de anställda i genomsnitt mindre än en utbildningsdag om året, vid andra mer än tio. I viss mån har detta självfallet sin förklaring i att det faktiska utbildningsbehovet varierar. Skillnaderna har emellertid också andra förklaringar.

Vissa myndigheter har särskilda utbildningsenheter, medan andra saknar sådana. Många myndigheter saknar t.o.m. särskild utbildningsansvarig tjänsteman. Myndigheter som har utbildningsenheter har — enligt RRVs

• Sida 90
•  Original

undersökning — bättre kunskap om utbildningsbehovet, oftast bättre plane- ring och uppföljning av utbildningen, mer kvalificerade former för utvärde- ring och hög utbildningsvolym per anställd. Dessa myndigheter har därmed bättre förutsättningar för att bedriva en effektiv personalutbildning.

Myndigheter utan särskild utbildningsadministration har ofta sämre planering, uppföljning och utvärdering av utbildningen.

Det har också klart kunnat konstateras att en välutvecklad organisation av personalutbildningen också återspeglas i personalens uppfattning om utbild- ningen. Anställda från myndigheter med välorganiserad personalutbildning anser i större utsträckning än andra anställda att personalutbildningen förändrat deras arbetssituation så att de kunnat få nya arbetsuppgifter, att arbetet kunnat rationaliseras och att utbildningen bidragit till befordran m. m.

Sammanfattningsvis kan beträffande utbildningsvolymen i RRVs under- sökning urskiljas vissa grupper som i stor utsträckning deltagit i utbildning:

• Sida 93
•  Original

män, akademiskt utbildad personal, chefspersonal, heltidsarbetande. personal i åldrarna mellan 20 och 40 år samt de som varit anställda i mindre än 5 år. Synnerligen lågt deltagande kan konstateras för: kvinnor, deltidsarbe- tande. personal äldre än 51 år och personal som varit anställd mer än 6 år inom myndigheten.

5 . 3. 1 U tbildningsm'ganisation

Utformningen av administrationen av personalutbildningen varierar mellan olika myndigheter. Flera former kan förekomma inom samma myndighet. De i RRVs undersökning rapporterade formerna är

— särskild utbildningsenhet 28 % — särskild utbildningsansvarig tjänsteman 41 % — enhetschef eller motsvarande 24 % — särskild utbildningsnämnd eller -utskott 18 % — företagsnämnd 14 % — personalorganisationerna 4 % — ingen särskild handläggning 20 %

RRVs undersökning redovisar ett klart samband mellan förekomsten av särskild utbildningsenhet och andra faktorer. Myndigheter med utbildnings- enhet har oftare bättre planering och uppföljning av utbildningen och mer kvalificerade former för utvärdering av resultaten. De har en relativt bättre uppfattning av utbildningsbehoven och större utbildningsvolym per anställd. Personalen vid dessa myndigheter har en allmänt positivare uppfattning av utbildningens resultat.

På motsvarande sätt uppvisar myndigheter utan särskild utbildningsadmi- nistration ofta sämre planering, uppföljning och utvärdering. Anställda vid myndigheter utan särskild utbildningsadministration angav oftare att arbetet lade hinder i vägen för utbildning.

Ett mellanläge intar myndigheter med särskild utbildningsansvarig tjä't- steman eller utbildningsnämnd.

Undersökningen påpekar särskilt attjämförelserna givetvis inte får leda till slutsatsen att alla myndigheter bör ha särskild utbildningsenhet. Förekom- sten av sådan enhet beror ofta på att myndigheten bedriver utbildning för andra än den egna personalen. Påvisade fördelar med utbildningsenhet är inget direkt resultat av utbildningsenheten som sådan. De är snarare ett resultat av att oftast behovsinventering, planering, uppföljning och utvärde- ring fungerar bäst hos myndigheter med intresse och resurser för detta, bl. a. i form av personalutbildningsenhet.

Med undantag för DAFA, som har särskild utbildningsansvarig tjänste- man, handläggs utbildningen vid de av utredningen särskilt undersökta myndigheterna av utbildningsenheter.

Vid tullverket ingår enheten i personal- och driftbyrån och i postverket handhas utbildningsfrågorna av personalavdelningen.

Också i DAFA, luftfartsverket, patentverket och televerket har utbild- ningsfrågorna organisatorisk anknytning till övriga personalfrågor. I tele- verket handhas alla personalfrågor utom löneavtal av den sektion som

• Sida 94
•  Original

handhar utbildningsfrågorna.

l tullverket handhas såväl rekryterings- som utbildningsfrågorna av samma sektion.

I såväl RRV som RSV handhas informations- och utbildningsfrågor av samma enhet.

Sambanden mellan informations- och utbildningsfrågorna för RSV är mer markerade än för RRV. Vad gäller RSV motiverar sambandet mellan utbildningen och den interna informationen till lokal och regional nivå den starka kopplingen mellan utbildnings- och informationsfrågorna.

Inom lantbruksstyrelsen sorterar rådgivnings- och utbildningsfrågorna under samma enhet. Rådgivning på lantbruksnämnderna har ofta formen av förproducerat utbildnings- eller informationsmaterial. Rådgivningen måste stödjas genom utbildning av lantbruksnämndernas personal.

I de flesta fall finns vid sidan om utbildningsenheterna partsammansatta organ — företagsnämnd, utbildningsnämnd eller utskott. Partsammansatta organ med beslutsbefogenhet finns vid två av de undersökta myndigheterna, tullverket och patentverket.

Inom RRV finns kontaktmän utsedda inom de olika avdelningarna. Kontaktmännen har som uppgift att dels stödja avdelningscheferna i utbildningsplaneringen, dels svara för kontakten med den centrala utbild- ningsenheten beträffande bl. a. distribution av information och dokument. Kontaktmännen har kommit att fungera olika.

Luftfartsverket har en kontaktmannaorganisation som svarar för kontakter inom de olika avdelningarna och de lokala organen å ena sidan och den centrala utbildningsenheten å den andra sidan. Kontaktmännen medverkar vid planeringen och administrationen av utbildningen.

För avgränsade uppdrag inom utbildningsområdet tillsätts ofta projektor- ganisationer. En sådan arbetsform har tillämpats av televerket vid verkets omfattande översyn av utbildningen.

Projektformen används ofta även för mindre uppgifter. Det har bl. a. gällt för ett par utvecklingsprojekt inom RRV.

Arbetsgrupper har vid de studerade myndigheterna framställt t. ex. kursbeskrivningar och arbetat på uppdrag åt företagsnämnd eller liknande.

Vid RSV har arbetsgrupper ofta tillsatts för att utarbeta kursbeskrivning för utbildning av personal på regional och lokal nivå. Lantbruksstyrelsen brukar också tillsätta arbetsgrupper för att utarbeta kursbeskrivningar av olika slag. Det förekommer också att arbetsgrupper tillsätts för att framställa kursdo- kumentation, där man samlar medarbetare från olika fackenheter, central utbildningsenhet och eventuellt personal från regional och lokal organisa- tion.

Utbildningskommittén inom luftfartsverket har låtit en arbetsgrupp utarbeta förslag till verkets chefsutbildning. Det förekommer också att företagsnämnden tillsätter arbetsgrupper för att utarbeta förslag till personal- politik. i vilket också riktlinjer för utbildningen kan ingå.

• Sida 95
•  Original

5.3 . 2 Personalutbildningens kostnader

RRV lät i sin undersökning myndigheterna redogöra för totalkostnaderna för personalutbildningen under budgetåret 1971/72. Totalkostnaderna förde- lades på följande kostnadsslag

a) kursavgifter

b) resor

c) traktamenten

d) undervisningsmaterial

e) lärararvoden

f) omkostnader för administration

g) löner för administration

h) produktionsbortfall (lönekostnad) för lärare

i) produktionsbortfall (lönekostnad) för deltagare j) övrigt

1 de fall uppgifter för produktionsbortfall inte fanns tillgängliga skulle dessa schablonberäknas som ”lönekostnad per dag enligt en för myndigheten genomsnittlig löneklass — inklusive lönekostnadspålägg — multiplicerad med antalet frånvarodagar p. g. a. utbildning”.

Den största kostnadsposten i undersökningen, ca hälften av de totala kostnaderna, utgörs av produktionsbortfallet. Administrationslönekostna- derna utgör ca 13 % av de totala kostnaderna. Övriga poster är tämligenjämnt fördelade. Kursavgifter utgör enbart ca 2 % av de totala kostnaderna.

Utbildningskostnaderna hade, vid jämförelse mellan budgetåren 1970/71 och 1971/72, sjunkit för 5 % av de tillfrågade myndigheterna, varit oföränd- rade för 35 % och ökat för 41 %.

Ungefär hälften av de 126 myndigheter som svarat ansåg att de fick tillräckliga medel för den utbildning som önskas. Nästan lika många, 41 %, ansåg att medlen var otillräckliga.

Med en försiktig uppskattning av ökningen av antalet utbildningsdagar torde kostnaden för produktionsbortfallet år 1975 uppgå till ca 414 milj. kr. Beräkningen bygger på 5 utbildningsdagar a 230 kr.

Även om skattningen av produktionsbortfallet grundas på den faktiska lönekostnaden pet arbetsdag och anställd torde siffran 414 milj. kr. vara för låg. Skattningen avser nämligen genomsnittlig lönekostnad, medan undersök- ningen klart visar att flertalet deltagare tillhör högre löneskikt.

Att med nuvarande system för redovisning ange personalutbildningens nuvarande totala kostnader är vanskligt. En grov uppskattning tyder emellertid på att kostnaderna totalt inom statsförvaltningen nu uppgår till nära en miljard.

Debitering av extern utbildning

Enligt RRVs undersökning arrangerades personalutbildning för annan statlig personal av 51 myndigheter. Vid endast 14 av dessa debiterades utbildningen. Skäl för debiteringen syntes till största delen vara att myndig- heterna fått i uppdrag att skräddarsy utbildning för den beställande myndig- heten.

• Sida 96
•  Original

28 myndigheter arrangerade utbildning för icke-statlig personal. Vid 15 av dessa förekom debitering.

Principerna för debitering varierade. Vissa myndigheter tog betalt för självkostnaden, andra åter bara för vissa merkostnader. Som motiv för att inte ta betalt angavs t. ex. att myndigheterna själva har intresse av att sprida vissa kunskaper, eller att man enligt instruktionen för myndigheten är skyldig att bedriva viss utbildning.

5.3.3 Utbildningsplanering

RRVs undersökning visade att 36 av 138 tillfrågade myndigheter — 26 % — uppgav sig helt sakna planering. Flera av de övriga 102 myndigheterna hade dessutom rubricerat andra arrangörsmyndigheters kursprogram, t. ex. PUNs och statskontorets program, som egen planering, varför antalet myndigheter som saknade egen utbildningsplanering i verkligheten är större.

En tredjedel av de tillfrågade myndigheterna angav att de hade planer i form av normer och riktlinjer för utbildningen. Den typ av planering ställer inga särskilda krav på formalisering och bör sannolikt i flera fall inte betraktas som planering i egentlig mening.

Det enligt RRVs undersökning vanligaste sättet att planera utbildningen var att ange normer för introduktionsutbildning, fortbildning eller vidareut- bildning. En tredjedel av myndigheterna angav sådan planering.

30 % av myndigheterna uppgav sig ha tidsplaner för utbildning i myndig- heternas egen regi med angivande av kurstid, innehåll, anmälningstid, kostnader etc. 15 % hade samma typ av planering med undantag för kostnadsberäkning. Endast 8 % av myndigheterna hade individuella utbild- ningsprogram med angivande av kurser, tider och kostnader. Individuella planer utan kostnadsberäkningar användes vid ytterligare 7 % av de tillfrågade myndigheterna.

18 % av myndigheterna hade tidsplaner för utbildning som ej sker i egen regi, med angivande av kurslängd, innehåll, anmälningstid, antalet deltagare och kostnadsberäkning.

9 % av myndigheterna angav planer av annat slag, t. ex. kurskataloger, andra dokumenterade planer m. m.

Tumregler såsom persondagar per anställd och år användes av 19 % av

myndigheterna.

Planering och utbildningens omfattning

Av gruppen myndigheter i RRVs undersökning med särskilt få utbildnings- dagar per anställd och år — en dag eller mindre — saknade de flesta utbildningsplaner. Myndigheter med 4—5 utbildningsdagar per anställd hade däremot i allmänhet någon form av planering.

Dokumentation av utbildningsmål

I RRVs undersökning angav 11 % av de tillfrågade myndigheterna att deras syn på personalutbildningens mål fanns dokumenterad i fastställda mål eller riktlinjer, medan 42 % saknade dokumenterade mål. 26 % hade delvis

• Sida 97
•  Original

dokumenterade mål, t. ex. för vissa delar av bedriven utbildning.

Ett enligt undersökningen tämligen vanligt sätt för myndigheterna att sprida sin syn på personalutbildningen var att redovisa frågorna för företags- nämnd, eller annat partsammansatt organ. I övrigt manifesterades den genom t.ex. "praxis”, ”regelbunden anmälan till PUN-kurser för viss kategori", ”beslut i konkreta ärenden”, eller ”skriftlig personalpolitik”.

De myndigheter som har dokumenterade mål för utbildningen ansåg detta fördelaktigt. Dokumentationen förstärker de anställdas intresse för personal- utbildning och utgör rättesnöre för utbildningsansvariga tjänstemän. Myndigheter som saknade dokumentation var ofta tveksamma till dess nytta. Flera myndigheter var i färd med att formulera utbildningsmål i samband med att mål för den totala personalpolitiken utarbetades.

De myndigheter som hade dokumenterade utbildningsmål betonade att detta minskade behovet av_ nyrekrytering och förbättrade personalens möjligheter att fullgöra nya arbetsuppgifter.

Fem av de av utredningen särskilt undersökta myndigheterna har dokumenterat riktlinjerna för utbildningen. RRV har riktlinjerna dokumen- terade i en några år gammal rapport, som ligger till grund för verkets utbildning. Därutöver fastställs riktlinjerna varje år.

Riktlinjerna för luftfartsverkets utbildning ingår som del av det personal- politiska programmet. I detta behandlas de översiktliga frågorna. Konkreta riktlinjer för personalutbildningen anges i verkets arbetsordning.

På RSV har utarbetats en skriftserie som behandlar olika delar av verkets personalpolitik. [ skriftserien behandlas såväl allmänna utbildningsfrågor som riktlinjer för t. ex. introduktion av nyanställda.

På lantbruksstyrelsen och DAFA arbetar man med att formulera riktlin- jerna för utbildningen. På lantbruksstyrelsen sker det inom ramen för en översyn av personalpolitiken. På DAFA ingår det i arbetet med de övergripande målen för verksamheten.

I det följande skall ges exempel på dokumentationens innehåll vid ett par av de undersökta myndigheterna.

I luftfartsverkets arbetsordning regleras bl. a. följande områden

— mål

— olika slag av utbildning

— utbildningsansvar

— arbetsfördelning mellan central utbildningsenhet, avdelningschef, flyg- platsdirektör och kontaktmän

— planering — uppföljning

— genomförande.

RSVs dokumentation omfattar bl. a. följande områden

— mål

— utbildnings- och informationssektionens ställning — inventering av utbildningsbehov — olika slag av utbildning

— fastställande av utbildningsinnehåll — information om utbildningsplaner

• Sida 98
•  Original

f anmälan och uttagning till utbildning

— utvärdering

— betyg, intyg

— val av utbildningsmetod

— lärare

— ledighet för studier — ekonomisk ersättning för frivilliga studier - personalorganisationernas roll.

I televerkets omfattande dokumentation anges som tidigare nämnts såväl övergripande mål som riktlinjer för genomförande av utbildning. Av de senare kan nämnas

— val mellan extern och intern utbildning — internat eller annan form — grunder för uttagning och lärarurval

—' utbildningsmetoder och pedagogiska hjälpmedel _ — normer för kurslängder

— normer för gruppstorlekar — utvärdering.

Uppföljning

Med uppföljning avses här kontroll av om de uppgjorda planerna varit möjliga att genomföra.

Enligt RRVs undersökning saknade 41 % av myndigheterna helt uppfölj— ning av utbildningens omfattning och kostnader. Någon form av uppföljning fanns vid 57 % av myndigheterna.

De rapporterade formerna fördelade sig enligt följande

—' genomförda kurser mot plan 28 % — kostnader mot plan eller budget 26 % — antal deltagardagar mot plan eller budget 18 % — antal deltagardagar eller kostnader utan särskild

plan eller budget 5 % — andra former 15 %

8 % av myndigheterna har inte närmare preciserat formerna. Myndigheterna angav som skäl till bristande uppföljning att utbildningens omfattning inte motiverade sådan eller att resurser härför saknades.

5.3.4 Genomförande av utbildning

Den avgjort största delen av myndigheternas utbildning genomförs i egen regi och med i huvudsak egna resurser.

Detta är naturligt med tanke på att den kompetens som erfordras för genomförande av utbildningen ofta endast finns i den egna organisationen. För t. ex. den utbildning patentverket bedriver i immaterialrätt kan kompe- tens endast i liten utsträckning hämtas utanför verket. Förutsättningar för

• Sida 99
•  Original

utbildning för trafikledare finns endast inom luftfartsverket. RRVs utbild- ning kräver också kompetens som i stort sett endast finns inom verket.

Det finns härutöver andra skäl som talar för att utbildning i egen regi motsvarar en så stor andel av utbildningen. RRV anger t. ex. att det är väsentligt att utbildningen kan anpassas till den verksamhet som bedrivs inom verket, och att man kan välja praktikfall som är aktuella för den egna verksamheten.

Det är därutöver av stor betydelse för myndigheterna att få utbildningen förlagd på tider som passar. Tullverket avser t. ex. att utöka sin administrativa utbildning inom de personal- och ekonomiadministrativa områdena. Eftersom det har visat sig svårt att få önskvärt antal kursplatser på den utbildning som erbjuds av andra myndigheter, anordnar verket självt sådan utbildning.

Gemensam utbildning

Utbildning som genomförs gemensamt av flera myndigheter har visat sig förekomma ytterst sällan. I utredningens undersökning har endast ett fall påträffats, riksskatteverkets och statistiska centralbyråns gemensamma utbildning i administrativ rationalisering.

Utbildning på beställning av annan myndighet

Också denna utbildningsform förekommer sällan. I utredningens undersök- ning har noterats endast ett fall. Det gällde utbildning som televerket utfört för SJs och vattenfallsverkets räkning.

Annan myndighet eller organisation anlitas/ör genomförande

Denna form har framförallt använts av tullverket. Tullverket fastställer således kursplan, men anlitar annan organisation för genomförandet. Följande kurser kan nämnas som exempel:

— kustbevakningskurs på sjöbefälsskolan i Göteborg och Berga örlogs-

skolor — grundutbildning av bärgningsdykare vid marinens anläggningar i Karls-

krona och Skredsvik — tankfartygsoperativ kurs för kustbevakningspersonal genom sjöbefäls-

skolan i Malmö — miljöskyddsspel genom Berga örlogsskolor.

RSV har också vid något tillfälle utnyttjat DAFA för viss utbildning.

Extern utbildning

Extern utbildning från utbildningsinstitut inom statsförvaltningen utnyttjas inom samtliga av utredningen studerade myndigheter. Vanligast förekom- mande är den utbildning som ges av PUN och statskontoret. Några myndigheter, t.ex. televerket och luftfartsverket, utnyttjar också den utbildning som ges av SIFU.

• Sida 100
•  Original

Vad gäller utbildning som ges av utbildningsinstitut utanför statsförvalt- ningen utnyttjas t.ex. ALI-RATI, PA-rådet, TBV, Brevskolan, Facitskolan och Statskonsult AB.

Behov av extern utbildning framkommer oftast genom personalens önskemål och sällan genom initiativ från myndigheten.

Skillnader i de organisatoriskaformerna mellan administrativ utbildning och _ fackutbildning

För att kunna bedöma eventuella skillnader i organisationen mellan admi- nistrativ utbildning och fackutbildning kan utbildningen indelas i tre områden:

— generell teknikutbildning såväl inom administrativa områden som inom fackområden — till myndighetens verksamhet anpassad teknikutbildning — utbildning i myndighetens egna system och rutiner.

De två sistnämnda områdena innebär att utbildningen anpassas till myndigheten i fråga och helt eller delvis måste utföras i myndighetens egen regi. Generell teknikutbildning kan oftast sökas i det utbud som ges av externa utbildningsinstitut. För de flesta myndigheter består fackutbildning av utbildning i egna system och rutiner eller i myndighetsanpassad teknik- utbildning. Generell teknikutbildning utnyttjas i ett fåtal fall. Luftfartsverket och televerket anlitar t. ex. SIFU. Också andra utbildningsinstitut utnyttjas för fackutbildning. Patentverket anlitar bl.a. juristförbundets utbildning. DAFA använder sig av utbildning från IBM, Statskonsult AB och statskon- toret.

Anpassad teknikutbildning inom det administrativa området finns vid postverket såväl i verkets administrativa kurs som i arbetsledar- och chefsutbildning av olika slag. Tullverket har också för arbetsledande personal en relativt betydande anpassad teknikutbildning som bedrivs i egen regi. Samtliga myndigheter har sådan anpassad administrativ teknikutbildning.

Utbildning i egna system och rutiner förekommer också hos de flesta myndigheter och ges då i egen regi. Det är inom detta område också vanligt att information i skriftlig eller muntlig form utnyttjas vid sidan av utbild- ningen.

Utredningens undersökning har visat på en kommande ökning av den anpassade administrativa utbildningen och utbildning i egna system och rutiner. Skälet till detta är utvecklingen inom de administrativa områdena, främst personaladministration och ekonomiadministration, och att myndig- heterna i större utsträckning än tidigare finner det angeläget att bedriva den administrativa utbildningen i egen regi. Flera myndigheter avser också att genomföra utbildning i egen regi istället för att anlita PUN. Detta gäller bl. a. lantbruksstyrelsen, luftfartsverket, patentverket och tullverket.

Patentverket avser att satsa på den administrativa utbildningen och att i större utsträckning genomföra den i egen regi och göra utbildningen mer verksanpassad. Man avser att framställa en förvaltningskurs för kontorsper- sonal med utgångspunkt i PUNs kurspaket, vilket skall anpassas till förhållandena inom patentverket. Verket avser också att i egen regi

• Sida 101
•  Original

genomföra arbetsledarutbildning och utbildning i berednings- och föredrag- ningsteknik.

Inom luftfartsverket är den administrativa utbildningen under utveckling. Avsikten är att bedriva den i egen regi. Planer på en utvecklad chefsutbild- ning kommer troligen också att leda till en ökad andel utbildning i egen regi.

RSV genomför redan en mycket stor del av den administrativa utbild- ningen i egen regi. För verkets egen personal försöker man anordna kurser i egen regi om tillräckligt intresse finns.

5.3. 5 Utvärdering

I RRVs undersökning uppgav 40 % av myndigheterna att de bedrev någon form av utvärdering.

Den mest använda formen i RRVs undersökning var muntlig utvärdering (45 %). Denna form, liksom bedömning av effekt i arbetet, som 33 % av myndigheterna sagt sig använda, kan emellertid ta sig mycket skiftande uttryck. Här kan återfinnas såväl systematiska utvecklingssamtal, som mer tillfälliga diskussioner om utbildningens värde.

RRVs undersökning visar att det finns ett klart samband mellan utvärderingsform såsom slutprov och diagnostiska prov och personalens uppfattning av om utbildningen ökat befordringsmöjligheterna. Detta kan hänga samman med att utbildningen vid myndigheter med sådana utvärde- ringsformer är obligatorisk eller på annat sätt befordringsinriktad.

Samtliga av utredningen särskilt undersökta myndigheter använder utvär- dering. Alla myndigheter använder både skriftliga och muntliga former, ofta kombinerade.

En generell iakttagelse är att man är tveksam till värdet av skriftliga former. DAFA anser t. ex. att de svarande ofta verkar vara alltför positiva och sällan ger någon konstruktiv kritik. Inom samtliga myndigheter sker därför en utveckling i riktning mot icke-formaliserad utvärdering. Oftast består sådan utvärdering av gruppdiskussioner som leds av lärare eller kursledare. Intervjuer av deltagarna förekommer också. Sådana anses ge mycket god information, men är ofta tidskrävande och används därför vanligen bara vid särskilda tillfällen.

RRVs undersökning visar att utvärdering — i den mån den förekommer — vanligtvis skedde vid avslutningen av en kurs. Det gällde för 37 % av samtliga myndigheter. Vid 22 % av myndigheterna förekom utvärdering i samband med vissa kurser. 12 % av myndigheterna utförde utvärdering ”på förekommen anledning” och 4 % "med jämna mellanrum”.

Utvärderingens användning

Utvärderingen uppgavs av myndigheterna i RRVs undersökning ha följande syfte

— att påverka innehållet i kurserna 69 myndigheter — att komma fram till ytterligare åtgärder för att uppnå utbildningsmålen 40 J”—

• Sida 102
•  Original

— att påverka val av kurser i annan regi 39 myndigheter — att påverka personalens arbetsuppgifter 24 —”— — att påverka beslut om resurser för utbildning 22 —"— — att påverka beslut om befordran av deltagarna 17 —”—

Utveckling av metoder och former för utvärdering förekom vid bara 27 % av de av RRV tillfrågade myndigheterna, i huvudsak samma som redan tillämpar utvärdering.

De myndigheter som angivit pågående eller planerad utveckling har med något undantag angivit innehållet. Det har skett i lösa former som ”på önskemål”, ”särskild utredning pågår”, ”olika former av utvärdering” etc. men också mer konkret, som t. ex. ”individuella utvecklingsplaner kombi- nerade med årlig enkät och utvecklingssamtal”, ”utvärderingsformer med avseende på arbetssituationen en tid efter kursen”, ”attitydtest” och ”utvärdering genom PUN”.

De myndigheter som inte utvärderar resultaten avser i allmänhet inte heller att införa värdering. Vid de myndigheter, där utvärdering förekommer arbetar man med att utveckla den.

• Sida 103
•  Original

Justitiedepartementet

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvrnnor 1. Deltids- anstalldas Villkor. [&I 2. Deltidsarbete 1974. [7] Sexuella övergrepp. [91 Produktansvar |. Ersättning för Iäkemedelsskada. [23] Anonymitet och tvångsmedel. [361 Färre brottmål. 1471 Reklam och integritet. [481 Fastighetsdatakommittén. 1. Fastighetsdata. [56] 2. Fastighets— data. Bilagor. 1571 Hyresrätt 1. [601

Försvarsdepartementet

Säkerhetspolitik och totalförsvar. [5] Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. [151 Den militära underrättelseijänsten. [191

Socialdepartementet

Statligt personskadeskydd. [50] Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol. [53]

Kommunikationsdepartementet

Regionala trafikplaner — länswsa sammanfattningar. [81 Lokala trafikföreskrifter. [18] Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. [211 Länskort i kollektivtrafiken. [43] Sjöfart och flagg. [441

Finansdepartementet

Bostadsbeskattning ||. [111 Företagens uppgiftslämnande. [121 Byggnadsmdex för husbyggnader och anläggningar. [131 1975 års långtidsutredning. 1. Sveriges export 1975—1980. Bilaga 2 till 1975 års långtidsutredning. [22] 2. Den internationella bak- grunden. Bilaga 1 till 1975 års långtidsutredning. [27] 3. Lång- tidsutredningens modellsystem. Bilaga 8 till 1975 års långtids- utredning. [42] 4. Modeller för samhällsekonomisk perspektivplav nering. Bilaga 7 till 1975 års långtidsutredning. [511 Smugglingsbrott och tulltillägg. [371 Hemvist. [391 Kommunal utveckling. 1401 Kommunernas ekonomi 1969—1972. [451 Offentligt utredningsvasende. [491 Om fondkommissmnsrorelse m.m. [54] ADB och samordning. [581 Statlig personalutbildning. [61]

Utbildningsdepartementet

Skolans ekonomi. [101 Kårobligatorium7 [141 Folkhögskolan. [161 Kultur åt alla. [201 Musiken»manniskan-samhället. [331 Skolhälsovården. [461 Utbildning för konstvärd och konservering vid konsthögskolans institut för materialkunskap. [52]

Jordbruksdepartementet Dryckesförpackningar och miljö. [35]

Handelsdepartementet

Patentpolicykommittéri. 1. Internationellt patentsamarbete ||. [241 2. Internationellt patentsamarbete II. Bilagor. [251

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmiljöutredningen. 1. Arbetsmiljölag. [ I] 2. Bakgrund till för- slag om arbetsmiljölag. [2] 3. Rapport | psykosociala frågor. [31 4. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. [41 Skador i arbetet. [17]

Arbetstidsförkortning — när? hur? [341

Yrkesinriktad rehabilitering. [381

Bostadsdepartementet

Bostadsverket. Samordning»decentralisering. [26] Vattenkraft och miljö 3. [281

Industridepartementet

Verkstadsindustrins arbetsmarknad. [29] Åka—utredningen. 1. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del I. [30] 2. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del II. [31] 3. Spent nuclear fuel and radioactive waste. [32] 4. Använt kärn— bränsle och radioaktivt avfall. Bilagor. [411 Kommunal energiplanering. [55] Petroindustrin | Sverige — petrokemisk industri. [59]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

• Sida 186
•  Original

Kronologisk förteckning

WPNPPPPNf

Nordiske naturgasudredninger Maktstrukturer och styrelseformer inom teatern Adult Education Nordisk samarbeide om energisparing i byggesektoren Norden och fackpressen ILO og kvinner [ arbeidslivet Aikuiskasvatur Pohjoismaissa Cooperation Agreements between the Nordic Countries Medborgarskap för barn och jämlikhet vid naturalisation Nordisk konvention om gränskommunalt samarbete . Sjpfartsmedisinsk forskning

Seminarium för jorunalistlärare . Nabospråksforstäelse i Skandinavia

Offentliga utredningar i Norden — katalog 1975 FoU om engelskundervisning FoU om specielundervisning Flygförbindelser mellan de norra delarna av Norge. Sverige och Finland

Specialundervisningens elever

. Bilmekanikerutbildningen i Norden Glesbygden och kulturutbudet . NORDKOLT. Arbetsrapport för etapp ll . Utkast til nordiske kontraktsbestemmelser for bygge- og an—

leggsarbeider

. Produktsäkerhet. Rapport 1 . Produktsäkerhet. Rapport 2 . Nordisk miljörätt. En översikt

Nordisk rävare- og ressursutredning . Det politiske demokrati i sakelyset. Konferens

• Sida 187
•  Original

• Sida 188
•  Original

• Sida 189
•  Original

• Sida 190
•  Original

tia _ & LiberFörlag ISBN 91-38-03152'