1. Kyrkomötesförordningen (1949:174)

2. K K (1950:40) angående Lunds stifts indelning i valkretsar för val av lekmannaombud vid allmänt kyrkomöte samt angående det antal sådana lekmannaombud, som skall väljas inom varje valkrets i riket. 3. K K Instr (l951:505) för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd.

• Sida 29
•  Original

5 Förslag till

Lag om nämnden för beredning av svenska kyrkans lärofrågor

Härigenom föreskrives följande.

1 5 Nämnden för beredning av svenska kyrkans lärofrågor har till upp— gift att avge yttrande i frågor rörande svenska kyrkans lära.

25 Nämnden består av biskoparna i samtliga stift samt högst sju ledamöter, som för en tid av tre år väljes av varje nyvalt kyrko-

möte.

35 Nämnden väljer inom sig ordförande, vice ordförande och sekrete- rare.

4.5; Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden och om sådan ej utsetts på kallelse av ärkebiskopen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

• Sida 30
•  Original

• Sida 31
•  Original

1 UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1 Direktiven

Direktiven för utredningsarbetet framgår av vad dåvarande chefen för kommundepartementet, statsrådet Bertil Hansson, anförde till statsrådsprotokollet den 23 augusti 1979. Anförandet har följan- de innehåll.

Svenska kyrkan står på olika sätt i ett nära förhållande till staten. Dess verksamhet lyder under ett mycket omfattande system av offentligrättsliga regler. Församlingarna betecknas som kyrk- liga kommuner. De har beskattningsrätt efter i stort sett samma regler som gäller för kommunerna. Stiftsorganen är statliga myn— digheter. På riksplanet handläggs ärenden som rör den offentlig- rättsligt reglerade delen av verksamheten av regeringen och stat— liga ämbetsverk.

Den särskilda relation mellan staten och svenska kyrkan som jag nu i korthet har redogjort för har varit ställd under debatt se- dan början av detta århundrade. utredningsarbete har pågått i olika etapper sedan mitten av 1950—talet. Den senaste utrednings- etappen tog sin början år 1975 genom de överläggningar i stat-—— kyrka-frågan som då inleddes mellan företrädare för staten och svenska kyrkan. Deltagarna i överläggningarna avlämnade gemensamt sitt förslag (SOU 1978:1) i januari 1978. Efter remissbehandling av stat-——kyrka-förslaget beslöt regeringen att inhämta kyrkomö- tets yttrande över förslaget och remissyttrandena (skr l979zl). Kyrkomötet sammanträdde i början av detta år. Med röstetalen 54 mot 42 uttalade sig mötet för ett bevarat samband mellan sta- ten och kyrkan (SäU 1979zl, prot l979:20, kskr l979:20). Mötet förordade samtidigt inkomkyrkliga reformer och tillsatte en ut— redningsnämnd för att utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation på stifts- och riksplan.

Efter kyrkomötets behandling av stat—-—kyrka—frågan förekom överläggningar mellan de politiska partierna angående stat——— kyrka—frågans fortsatta handläggning. Vid dessa erfor regeringen att en majoritet i riksdagen kunde antas ställa sig avvisande till sådana reformer inom ramen för det nuvarande statskyrko- systemet, som utredningsnämndens arbete syftar till. Enligt vad regeringen uttalade i en efter överläggningarna utfärdad kommuni— ké skulle stat———kyrka- frågan handläggas vidare i syfte att vinna den bredare enighet i frågan som regeringen anser önskvärd. Jag avser inte att nu gå in på principfrågan om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Genom det utredningsarbete som har pågått de senaste 20 åren och den i samband därmed förda de— batten har denna övergripande fråga blivit grundligt belyst. Där—

• Sida 32
•  Original

emot vill jag ta upp några kompletterande frågor som i andra sam- manhang och från skilda utgångspunkter har aktualiserats under se- nare tid och som kan behöva undersökas för att stat———kyrka—frå- gan skall kunna föras vidare. Det gäller främst kyrkomötets med- verkan vid stiftande av kyrkolag och vissa krav på reformer i fråga om kyrkomötets befogenheter och sammansättning.

En del av de offentligrättsliga bestämmelser som reglerar svenska kyrkans verksamhet är av grundlags natur och återfinns i övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Andra är av kyrko— lags natur. Enligt övergångsbestämmelserna innebär detta att lag- reglerna beslutas av regeringen gemensamt med riksdagen och med samtycke av allmänt kyrkomöte. I regelsystemet för svenska kyrkan ingår även bestämmelser i vanlig lag, som har beslutats av riks- dagen och bestämmelser som regeringen har utfärdat inom ramen för sin normgivningskompetens.

Den nuvarande ordningen för kyrkolags stiftande tillkom i sam— band med representationsreformen år 1866. Dess närmare innebörd har klarlagts i 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande (SOU 1955z47) Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter. Vid flera tillfällen har motioner väckts i riksdagen om upphävande av kyr- komötets lagstiftningsbefogenhet. Motioner åren 1958 och 1959 av— styrktes under hänvisning till utredningsarbetet angående förhål- landet mellan stat och kyrka (Ku 1958:7, sammansatt KU ochL U 1959z2) och avslogs av riksdagen. Till 1978/79 års riksmöte har i samma ämne väckts en motion (mot 1978/79zl675), som ännu inte är behandlad av riksdagen.

De utredningar - författningsutredningen och grundlagberedningen — som förberedde grundlagsreformen ansåg att reglerna om kyrkolag— stiftning borde behållas i avvaktan på ett ställningstagande i stat———kyrka-frågan och föreslog att reglerna togs in i regerings— formens övergångsbestämmelser. Föredragande departementschefen uttalade i propositionen (prop 1973:90) med förslag till ny rege— ringsform och ny riksdagsordning m m att frågan om hur reglerna om svenska kyrkan skulle samordnas med regelsystemet i övrigt i den nya regeringsformen krävde ytterligare överväganden. Han för- ordade att de gällande reglerna om kyrkolagstiftning behölls t v. Som grundlagberedningen föreslagit skulle dessa regler enligt det till riksdagen avlämnade förslaget ha sin plats i övergångsbestäm— melserna till den nya regeringsformen. Denna lösning vann riks- dagens bifall (Ku 1973z26, rskr 265).

Reglerna om kyrkolagstiftning finns i punkt 9 övergångsbestäm— melserna till regeringsformen. Som jag har nämnt innebär de att kyrkolag stiftas, ändras eller upphävs av regeringen gemensamt med riksdagen och med samtycke av allmänt kyrkomöte. Reglerna avviker därigenom från de regler som gäller i fråga om annan lag— stiftning. Enligt 1 kap 4 & andra stycket regeringsformen är det riksdagen som stiftar lag. Detta stadgande är ett utflöde av den för vårt statsskick grundläggande och i samma paragraf inskrivna principen att riksdagen är folkets främsta företrädare.

I punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen finns förutom reglerna om kyrkolagstiftning flera andra från 1809 års regeringsform överförda stadganden om svenska kyrkan. Bl a finns bestämmelser om kyrkomötet, prästerliga befattningar och utnämning— ar, de kyrkliga kommunerna, konungens trosbekännelse och präste- ståndets privilegier.

Huvudbestämmelserna om kyrkomötet finns i de nämndaövergångsbe— stämmelserna till regeringsformen. Kyrkomötets sammansättning, arbetsformer m m regleras i kyrkomötesförordningen (1949zl74,

• Sida 33
•  Original

ändrad senast 1971 601) och i den arbetsordning som kyrkomötet har antagit. Allmänt kyrkomöte består av de 13 biskoparna, 26 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud. Frågan om kyrkomötets sammansättning togs upp i ett kyrkligt reformprogram som antogs av 1968 års kyrkomöte (SäU 1968 1, kskr 1968 31). Reformförsla- get innebar bl a att uppdelningen av kyrkomötets ledamöter på kategorierna biskopar, präster och lekmän skulle upphöra. Ett liknande förslag till reformering och demokratisering av kyrko- mötet avgas av de kyrkliga företrädare som deltog i stat———kyrka— överläggningarna (SOU l978z2). Vid behandling av detta förslag uppdrog — som jag redan har nämnt — 1979 års kyrkomöte åt kyrko— mötets utredningsnämnd att utarbeta och till nästföljande kyrko— möte framlägga förslag om svenska kyrkans framtida organisation på stifts— och riksplan. Målet skall bl a vara att inom ramen för nuvarande statskyrkosystem ge riksplanet liksom stiften en mot— svarighet till den redan nu i församlingarna fungerande demokra— tiska ordningen. Utredningsnämndens verksamhet skall enligt rege— ringens beslut den 22 mars 1979 vara avslutad före utgången av september 1979.

Oavsett hur den principiella frågan om förhållandet mellan sta— ten och svenska kyrkan kan komma att lösas finns det enligt min mening skäl att pröva i vad mån det behövs särskilda grundlags— regler om svenska kyrkan. Jag anser att det är önskvärt att så långt möjligt undvika särregler om kyrkan. Det är dessutom inte tillfredsställande att man lång tid efter grundlagsreformen har övergångsbestämmelser som i fråga om lagstiftningsmakten innebär att de nya principerna inte slår igenom fullt ut. Samtidigt som det alltså finns ett behov av förändringar bör inte de principiel— la ställningstagandena i stat———kyrka—frågan föregripas.

Jag förordar att en parlamentariskt sammansatt kommitté får i uppdrag att utreda de frågor om grundlagsregleringen av svenska kyrkan och om kyrkomötets ställning och befogenheter som jag här har antytt. I första hand bör kommittén undersöka om inte regler— na om kyrkolagstiftning i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen kan upphävas. Som jag redan har nämnt innehåller emellertid denna punkt flera andra från 1809 års regeringsform överförda stadganden om svenska kyrkan. En del av dessa bestäm— melser har nära samband med kyrkomötets ställning som lagstiftan— de organ. Andra kan möjligen, i den mån de alls behövs, överföras till annan lagstiftning. Undersökningen bör därför inte begrän— sas till frågan om kyrkolagstiftningen utan omfatta hela punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Kommittén bör sålunda undersöka i vad mån de olika stadgandena kan upphävas och i vad mån de i så fall bör ersättas med annan lagstiftning. Det är i det sammanhanget en viktig uppgift för kommittén att som underlag för fortsatt behandling av stat———kyr— ka—frågan belysa vilka konsekvenser ändringar på dessa punkter får för svenska kyrkans — och särskilt för allmänna kyrkomötets — ställning och karaktär. Det bör t ex belysas vad ett genomslag av regeringsformens principer om normgivning innebär från nu an- givna synpunkt.

Kommittén bör överväga även frågan om kyrkomötets sammansätt— ning och arbetsformer. Därvid bör kommittén ta del av de förslag som 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd avger och undersöka i vad mån dessa kan genomföras utan att man befäster statskyrko- systemet eller försvårar en framtida kyrkoreform. Kommittén bör sålunda överväga möjligheterna att i samband med ett upphävande av de övergångsbestämmelser till regeringsformen som grundlag-

• Sida 34
•  Original

fäster statskyrkosystemet genomföra vissa reformer i den riktning som bl a 1979 års kyrkomöte har uttalat sig för.

Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att kommitténs för- slag skall föreligga i början av hösten 1980.

I direktiv den 13 mars 1980 till samtliga kommittéer erinrade då— varande chefen för bugdetdepartementet, statsrådet Ingemar Munde— bo, om tidigare år 1978 utfärdade tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och utredare vari dessa bl a ålagts att noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skulle kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av be— fintliga resurser inom det område kommitténs förslag avsåg.

Efter en hänvisning till att det ansträngda statsfinansiella läget kräver olika besparingsåtgärder anförde budgetministern följande.

Mot bakgrund av vad jag nu har redovisat finner jag de kommittéer som arbetar f n på samma sätt som under 1978, bör få ytterligare riktlinjer för sitt arbete för att detta skall kunna bli menings— fullt i rådande statsfinansiella läge. Därigenom kan undvikas att ett antal förslag till åtgärder presenteras för regeringen för vilkas genomförande saknas resurser. Kommittéernas arbete bör i stället utnyttjas i effektivitetshöjande och omprövande syfte. Även de kommittéer som tillkallas i fortsättningen måste givet— vis arbeta under realistiska ekonomiska förutsättningar. Deras direktiv får utformas med hänsyn härtill.

Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade re— surser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationali— seringar och omprövning av pågående verksamhet inom utrednings— området. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drab— bar staten, kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så omsorgs— fullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempel— vis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan med— föra för myndigheter och enskilda.

I budgetförslaget för budgetåret 1980/81 framhålls att regering— en för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidi— gare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riksdagen har i samband därmed uttalat (FiU 1979/80:15) att en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kom— muner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. 1 regeringsförklaring- en i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sektorn av statliga beslut. Det är därför nödvändigt att olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund måste kom- mittéerna noga beakta de kommunalekonomiska konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som med- ger bedömningar i dessa avseenden.

De förutsättningar för utredningsarbetet som jag nu dragit upp

• Sida 35
•  Original

bör gälla för samtliga kommittéer och särskilda utredare oavsett vad som har sagts i enskilda kommittédirektiv. De kommittéer som på grund av särskilda skäl inte anser sig kunna uppfylla kravet på att alla förslag skall hållas inom ramen för oförändrade re— surser skall så snart som möjligt anmäla detta till det statsråd till vars ansvarsområde den hör. Det ankommer på regeringen att besluta om undantag i något särskilt fall kan medges.

1.2. Utredningsarbetet

Av direktiven framgår att kommittén har att pröva huruvida sär- skilda grundlagsregler om svenska kyrkan är nödvändiga och därvid särskilt om grundlagsreformens princip om att riksdagen ensam stiftar lag även kan gälla på kyrkans område. Vidare har angetts att oaktat behov av förändringar föreligger bör de principiella ställningstagandena i stat———kyrka—frågan dock inte föregripas. Med utgångspunkt från denna senare princip har kommittén trots ledamöternas olika åsikter i frågan om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan kunnat enas om att lämna ett principför- slag rörande framtida normgivningen på kyrkans område. Därvid har den närmare utformningen av ev följdändringar i de över två- hundratalet olika kyrkolagar avsetts utförasförst efter det att principförslaget remissbehandlats. Dessa ändringar torde inte krä— va mera djupgående utredningsinsatser än att dessa torde kunna behandlas i form av en departementspromemoria.

Även med samma utgångspunkt — att de principiella ställnings— tagandena i stat———kyrka—frågan inte får föregripas har kommittén gett sin syn på möjligheten att upphäva och ändra övriga stadgan— den i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Vid utformningen av förslag till kyrkomötets sammansättning och arbetsformer har kommittén haft att beakta direktiven om att under- söka huruvida 1979 års kyrkomötes utredningsnämnds förslag kan genomföras utan att man befäster statskyrkosystemet eller försvå— rar en framtida kyrkoreform. Samtidigt har emellertid kommittén genom tilläggsdirektiven även ålagts att beakta att ev reformför— slag måste kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område förslagen avser.

Den idag mycket stora inte lagreglerade sektorn av kyrkans verk- samhet, den s k fria sektorn, där svenska kyrkan redan har full självbestämmanderätt har kommittén i egenskap av en statlig utred— ning inte ansett sig närmare kunna behandla, Även om det får an— tas — inte minst för att undvika nuvarande stora organisatoriska

• Sida 36
•  Original

splittring - att denna sektor i framtiden inordnas under det föreslagna reformerade kyrkomötet är detta något som med hänsyn till kyrkans självbestämmanderätt bör utredas och beslutas av kyrkan själv. Även kommitténs överväganden i ekonomiska frågor har inskränkts till den del av kyrkans verksamhetsområde där staten genom lagstiftning idag har ett särskilt ansvar.

Kommittén har under arbetets gång hållit sig informerad om ar— betet i kommittéer som sysslar med närliggande frågor såsom ut- redningen för översyn av lagen om församlingsstyrelse, kvinno— prästutredningen, utredningen om begravningsverksamheten, kommit— tén om folkbokföringens organisation samt grundlagskommittén. Det oaktat, kan inte uteslutas att kommitténs nu föreliggande förslag i vissa hänseenden kan behöva anpassas till dessa andra kommittéers förslag.

Under förutsättning att proposition rörande kommitténs förslag kan föreläggas riksdagen tio månader före 1982 års val kan för- slaget träda i kraft vid 1983 års ingång.

• Sida 37
•  Original

SOU 1981:14 2 SVENSKA KYRKANS NUVARANDE ORGANISATION 2.1 Allmänt

Svenska kyrkan kan sägas vara organiserad på tre plan, nämligen lokalplan, regionalplan och riksplan. På lokalplanet utgör för- samlingarna basenheten. Dessa kan sägas vara de grundläggande elementen i den kyrkliga verksamheten. Större delen av verksam- heten regleras i lag eller annan författning. En alltmer ökande verksamhet sker emellertid i former utan offentligrättslig reg- lering. Denna verksamhet regleras genom föreningsrättsliga stad— gar av samma typ som allmänt förekommer inom ideella föreningar. Regler om medlemskap finns i religionsfrihetslagen. Medlemskap förvärvas antingen vid födseln, om båda föräldrarna eller i vis— sa fall en av föräldrarna tillhör kyrkan, eller också genom an- sökan. Utträde sker efter ansökan till pastor i hemförsamlingen.

2.2 Lokalplanet

Hela landet är genom lag indelat i församlingar. Den 1 januari 1980 fanns det 2 570 församlingar. I omkring 850 av dessa upp— gick folkmängden till högst 500 personer och i omkring 1 360 till högst 1 000 personer.

Förutom territoriella församlingar finns det i Sverige fem icke—territoriella församlingar samt i utlandet sju svenska ut- landsförsamlingar, för vilka regeringen har fastställt kyrkoord- ning. De icke-territoriella församlingarna är Karlskrona amirali— tetsförsamling, Göteborgs Tyska församling, Tyska S:ta Gertruds församling iStockholm, Finska församlingen i Stockholm och Hov- församlingen. Svenska utlandsförsamlingar finns i London, Paris, Berlin, Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Buenos Aires. Framställ- ningen konmer i det följande dock att inskränkas till en beskriv- ning av de territoriella församlingarna.

• Sida 38
•  Original

Den grundläggande lagstiftningen om församlingarnas styrelse och verksamhet är 1961 års församlingsstyrelselag. Lagreglerna är av i princip samma typ och innebörd som gäller beträffande kommuner. Församlingarna betecknas också som kyrkliga kommuner.

Församling äger själv vårda sina angelägenheter. För den del av verksamheten som finansieras med skattemedel gäller ett i la- gen angivet kompetensområde. Beslutanderätten i församling till— kommer kyrkofullmäktige, som utses genom allmänna val vart tred— je år. I mindre församlingar utses inte fullmäktige. Beslut fat— tas i stället vid kyrkostämma. Förvaltning och verkställighet an- kommer på församlingens kyrkoråd och övriga nämnder.

Varje invånare och varje juridisk person inom en församlings område betalar skatt till sin församling efter i princip samma regler som gäller för borgerlig kommun. Den som har utträtt ur eller eljest ej tillhör svenska kyrkan betalar dock endast en viss del av församlingsskatten, nämligen 30 %. Denna del är av- sedd att täcka församlingens kostnader för de allmänt samhälle- liga uppgifter som församlingen har att fullgöra. Utdebitering— en fastställs av församlingens beslutande organ. Regler för skat— tens debitering, uppbörd och indrivning finns i statliga författ— ningar.

För bl a avlöning av ordinarie präster och kyrkomusiker bil- dar en eller flera församlingar pastorat, enligt indelning som beslutas av regeringen. Pastoratet brukar anges som kyrkoherdens tjänstgöringsområde. Den 1 januari 1980 fanns det 1 145 pastorat. Församlingar kan också i andra fall för en eller flera ekonomis— ka församlingsangelägenheter gå sanman i kyrklig samfällighet. Det finns omkring 260 sådana samfälligheter. Pastorat och annan kyrklig samfällighet har egna beslutande och styrande organ och bestämmer själv om utdebitering av skatt för verksamheter. För de två största städerna gäller särskilda regler om samfällighets- bildning.

2.3 Stiftsplanet

Riket är indelat i 13 stift. Dessa är kyrkans regionala enheter och utgör ämbetsområden för biskop.

Ett stort antal administrativa och ekonomiska frågor av kyrk- lig art handläggs av stiftets organ, domkapitlet och stiftsnämn— den. Deras åligganden finns angivna i lag eller annan författ-

• Sida 39
•  Original

ning. Kostnaden för stiftsorganens verksamhet bestrids genom statsanslag, kyrkofondsmedel och nettoavkastningen från förval- tade fastigheter. Stiftsorganen brukar betecknas som statliga myndigheter. För de äldre domkyrkorna finns dessutom särskilda förvaltningsbestämmelser i 1686 års kyrkolag (se i det följande om domkyrkostyrelse).

Vid sidan av den författningsreglerade verksamheten har under senare år en betydande s k fri verksamhet vuxit fram på regional- planet. Verksamheten leds ofta av ett stiftsting som beslutande och ett stiftsråd som verkställande organ. Dessa organ är av rent privaträttslig natur. Verksamheten bekostas genom avgifter från anslutna församlingar och genom bidrag av olika slag.

2.3.1. Domkapitel

De allmänna stadgandena om domkapitlets åligganden finns i lagen l936:567 om domkapitel, kompletterad av en instruktion (nu gäl- lande av 3.12.1965, SFS nr 738). Domkapitlet antar arbetsordning, som närmare fördelar arbetsuppgifterna på de olika befattnings- havarna på kansliet. Kostnaderna för domkapitlets verksamhet be- strids från anslag på riksstaten.

Domkapitel finns i varje stift och består av

biskopen (preses) domprosten (vice preses)

en av stiftets präster vald präst, som innehar prästerlig tjänst i stiftet (väljs på prästmöte för en tid av sex år)

en av ombud för pastoraten i stiftet vald lekman (vald för sex år inför biskopen enligt en omfattande procedur)

två av regeringens förordnade ledamöter (för sex år efter för- slag av domkapitlet).

Huvudstadgandet om domkapitlets åligganden återfinns i 13 5 1 mom domkapitelslagen: "Domkapitlet åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran. Det skall genom erforder- liga åtgärder tillgodose församlingarnas behov ävensom främja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården samt barnens kristna fostran inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgif- ter bör domkapitlet jämväl låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet till—

• Sida 40
•  Original

kommer vidare att hålla hand däröver att stadgad kyrklig ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvalt- ning och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda ålig— ganden med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som en— ligt vad därom i lag eller eljest är stadgat ankomma på domkapit- let.”

De uppgifter, beslutande eller beredande, som i särskilda för-

fattningar åläggs domkapitlet är skiftande. De viktigaste kan an- ges enligt följande.

1. 2.

10.

Anslagsäskanden hos regeringen (kommundepartementet) Den kyrkliga organisationen och indelningen: indelningsären- den, inrättande och indragning av prästtjänster, tjänstgö— ringsföreskrifter för prästerskapet (arbetsordning) samt kyrko- och kontraktsprostarkiv.

. Kyrkomusikerorganisationen: distriktsindelning, tjänstetyp och instruktioner samt veckotimtal.

. Personal- och löneärenden: biskopen, domkapitlets och stifts—

nämndens ledamöter samt domkapitlets och stiftsnämndens per-

sonal (tjänstetillsättning, pension, avgång, tjänstledigheter, förordnanden och löneklassplaceringar).

. Prästerskapet, emeriti, icke prästvidga tjänstebiträden:

prästexamen, prästvigning, dispenser, tjänstetillsättning (tillsättning av församlingspräster, förordnanden av präster, tjänstedubbleringar och vikariatslöneförordnanden), pension, avsked, dödsfall, förening av tjänster, disciplinärenden, värnplikt, tjänstebostäder, tjänstledigheter, löneförmåner (lönegrads- och löneklassplacering, flyttningskostnader, re- seersättning och begravningshjälp).

. Kyrkomusiker: tillsättning och antagning, förening av tjäns-

ter och reseersättning. . Gudstjänster och kyrkliga förrättningar: gudstjänst (tid och

plats för gudstjänst samt utformning, sammanlysning och in— ställelse), konfirmationsundervisning och lekmans medverkan vid gudstjänst.

. Kollekter: ansökan om kollekt och ansökan om ändrad kollekt. . Kyrkobokföring: ändring av namn och födelsetid samt tillsyn

över pastorsämbetenas befattning med kyrkobokföringen. Byggnadsärenden: ny-, om- eller tillbyggnad av kyrkor, kapelL församlingshus, klockstapel samt utvidgning och ändring av

• Sida 41
•  Original

kyrkogård/begravningsplats.

ll. Fonder, stiftelser, kassor: 1ån,bidrag, understöd och sti- pendier, donationsurkunder, permutationer, tillsyn över fon— der (stadgar, utseende av styrelseledamöter och revisorer, revision, ansvarsfrihet). » 12. Frivillig kyrklig verksamhet.

13. Övriga ärenden: besvär över frågodagsförrättning och valför- rättning, yttrande till länsstyrelsen i kyrkokommunala be— svärsmål, prästmöte, remisser rörande olika betänkanden samt servicemyndighet för stiftet.

2.3.2. Stiftsnämnd

Stiftsnämnderna inrättades 1932. Huvudbestämmelserna om dessa finns i lagen 1970:939 om förvaltning av kyrklig jord (6 5), som har tillkommit i kyrkolags ordning. Vidare finns närmare bestäm- melser om Stiftsnämnderna i en särskild instruktion. Stiftsnämn- derna fastställer själva sin arbetsordning. Verksamheten finan— sieras via dels riksstaten och dels pastoratens skogstillgångar. Större delen av beloppet från riksstaten ersätts genom bidrag ur kyrkofonden. Stiftsnämnd finns i alla stift utom Stockholms stift.

Nämnden består av

biskopen, ordförande (eller annan som regeringen förordnar) samt fyra av regeringen utsedda ledamöter (varav två utses efter för— slag av Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund). Stiftsnämndens åligganden finns angivna i 2-5 56 i instruk— tionen. Nämnden skall bl a ha vård om och inseende över kyrklig jord samt handlägga ärenden om pastoratens och kyrkofondens eko- nomiska mellanhavanden. Detta skall sättas i samband med huvud- bestämmelsen i lagen om förvaltning av kyrklig jord (14 5) att förvaltningen av kyrklig jord "skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt" med skäligt beaktande av naturvårdens och kulturminnesvårdens in- tressen. Stiftsnämndens beslutande eller beredande huvuduppgifter är följande: 1. Anslagsäskanden hos regeringen (kommundepartementet). 2. Köp och försäljning av kyrklig jord: försäljningsärenden och inköpsärenden. 3. Upplåtelser: jordbruksarrenden och besvär över arrendesätt-

• Sida 42
•  Original

ning, olika nyttjanderättsupplåtelser, avtal om jakt och fis— ke, substansupplåtelser (t ex grus), elektriska ledningar (koncessioner samt ersättning för skada och intrång) samt upplåtelser rörande vägar och vattenkraft.

4. Skogsfrågor: indelning i skogvaktardistrikt, skogsindelning och skogshushållningsplaner, virkesförsäljning, utsyning, av- verkning, skogsvård, arbetskraftsfrågor, arbetarskydd, natur- skydd, andelstalsberäkning samt utbildning av skoglig perso- nal.

5. Fastighetsbildningsfrågor: lantmäteriförrättningar, byggnads— planer, laga skiften, ägoutbyten och äganderättsutredningar.

6. Syneförrättningar: av- och tillträdessyner samt besiktnings— protokoll från boställsnämnderna.

7. Tjänstebostadsärenden: prästgårdar (ombyggnader och repara- tioner, tjänstebostadshyra, bränslekostnadsgottgörelse).

8. Boställsnämnderna: tjänstgöringsområden, sammansättning, ar- voden och övriga löneförmåner samt utbildning.

9. Löneboställen: byggnadsärenden. lO.Fond— och medelsförvaltning: kyrkofonden (låneärenden och av- räkningslängd) samt prästlönefonder.

2.3.3. Boställsnämnd

För tillsyn över prästgårdar och löneboställen samt för t ex värderingsuppgifter och arrendeuppskattningar finns i varje stift boställsnämnder. Dessa har en mellanställning i förhållan- de till stifts- och församlingsorganen. De fungerar dels som självständiga myndigheter, dels i övrigt som stiftsnämndernas fältorganisationer. Vissa av boställsnämndens beslut måste un— derställas stiftsnämndens prövning för att vinna giltighet, and- ra kan överklagas hos stiftsnämnden.

Stiften är indelade i särskilda boställsdistrikt, i regel 5—10 distrikt per stift. I varje distrikt finns en boställs— nämnd. Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av länsstyrelsen. Den ene av de två ledamöterna vid sidan av ordföranden skall vara arrendator, den andre icke. Den sistnämnde utses efter förslag av förbundsavdelningen av svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

• Sida 43
•  Original

2.3.4. Domkyrkostyrelse

Som tidigare sagts gäller enligt 1685 års kyrkolag särskilda för- valtningsbestämmelser för de äldre domkyrkorna. Det skall sålun- da finnas en särskild domkyrkosyssloman som under biskopens, domkapitlets och i någon mån landshövdingens överinseende skall ha den närmaste tillsynen över domkyrkan och dess egendom. I praxis förekommer att särskilda organ inrättats för domkyrkoför- valtningen. I Uppsala finns en rådgivande och beredande domkyr- konämnd, sammansatt av domprosten, stiftssekreteraren, två av domkapitlet valda ledamöter och tre av domkyrkoförsamlingen val- da ledamöter. I Linköping finns en domkyrkostyrelse bestående av domkapitlets ledamöter under ordförandeskap av landshövdingen. Domkyrkan i Västerås förvaltas av en domkyrkokommission, i vil— ken ingår bl a landshövdingen, biskopen, domprosten och en sam- fällighetsrepresentant. Domkyrkosysslomannen är verkställande ledamot.

För Lunds domkyrka finns en särskild stadga, enligt vilken vården och förvaltningen tillkommer domkyrkorådet. Detta utgörs av fem ledamöter, av vilka biskopen och domprosten är själv- skrivna. Av övriga ledamöter utses en av kyrkorådet i domkyrko- församlingen samt två av stiftsnämnden. Domkyrkans fastigheter utgör tillsammans en betydande egendom med ett taxeringsvärde av nära femtio milj kr. Stat för rådets verksamhet fastställs av regeringen.

De yngre domkyrkorna förvaltas med några undantag som försam- lingskyrkor enligt församlingsstyrelselagen. I Visby och Marie- stad finns domkyrkosysslomän anställda med kontroll- och redo- visningsuppgifter. I Karlstad handhar landshövdingen och bisko- pen förvaltningen av domkyrkan såsom dess föreståndare med bi- träde av en syssloman. I Kalmar finns inrättat ett domkyrkoråd, som till sitt biträde har en domkyrkosyssloman.

2.3.5. Stiftsting och stiftsråd

Under 1900-talet har utanför den legala regleringen inom alla stift vuxit fram organ för den fria verksamheten. Fråga om in- rättande av stiftssynoder var aktuell redan i mitten av 1800- talet och dök upp då och då. Genom initiativ inom olika stift skapades stiftsmöten och stiftsråd. Syftet med dessa var att i

• Sida 44
•  Original

nya former vidareutveckla kyrkans samfundsliv. Stiftsmötena,

som skulle vara huvudorgan för den fria verksamheten, bestod av präster och lekmän. Dessa har emellertid nu ändrat karaktär. Se— dan mitten av 1960-talet utgör i stället det representativa or— ganet stiftstinget. Detta har en fastare uppbyggnad med bl a be— stämmelser om stiftstingsavgifter för de församlingar som anslu- tit sig till stiftstinget. Normalstadgar för stiftstingen har utarbetats av pastoratsförbundet. Stiftstingets verkställande och förvaltande organ är stiftsrådet.

Finansieringen av den fria verksamheten på stiftsplanet sked- de till en början genom stats- och landstingsbidrag, kollekter, gåvor, kursavgifter samt församlingsanslag av utdebiterade medel. I allt större utsträckning bekostas numera verksamheten av utde- biterade medel.

Som tidigare berörts regleras stiftstingens arbetsuppgifter och verksamhetsområde i stadgar. Detsamma gäller för stiftsråden

Uppgifterna varierar avsevärt från stift till stift. Även den organisatoriska uppbyggnaden skiftar. I stort är verksamheten dock organiserad enligt följande.

Medlemmar i stiftstinget är de församlingar i stiftet som be- slutat att ansluta sig. Stiftstinget sanmanträder årligen. Med- lemsförsamlingarna väljer ombud till stiftstinget för en valpe- riod av tre år. Som förvaltande, verkställande och beredande or- gan fungerar stiftsrådet. I detta är biskopen självskriven leda— mot, ibland även självskriven ordförande. I övrigt väljs ledamö- terna i stiftsrådet av stiftstinget. De valda ledamöterna - i regel tio jämte ersättare - utses för en period av tre år. Stiftsrådets löpande uppgifter fullgörs av ett arbetsutskott. I regel förekommer ett centralt kansli, ofta benämnt stiftsbyrå.

Stiftstingets viktigaste uppgifter kan sammanfattas på föl- jande sätt. Man fastställer stadgar för stiftsting och stifts— råd, väljer ledamöter i stiftsrådet och reviderar stiftsrådets förvaltning. För varje år fastställs budget för verksamheten och på grundval av denna bestämmer stiftstinget utdebiteringen från medlemsförsamlingarna (stiftstingsavgiften). Vidare till- sätter stiftstinget styrelser, nämnder och beredningar för verk- samheten och tillsätter också erforderliga tjänster, allt i den mån uppgiften inte ankommer på eller överlämnas till stiftsrå— det. En viktig uppgift för de flesta stiftsting är vidare att

• Sida 45
•  Original

utse representanter i sidoordnade eller centrala organ såsom t ex Rikskommittén för stiftstingen.

Stiftsrådets huvuduppgifter är sammanfattningsvis följande. Stiftstingets sammanträden förbereds och stiftstingsärendena be— reds i vederbörlig ordning. Stiftsrådet brukar ha möjlighet att självmant sammankalla stiftstinget. Rådet verkställer stifts— tingets beslut och företräder stiftstinget i rättsliga och eko- nomiska angelägenheter. Stiftstingsegendom förvaltas, stifts- tingsavgifter uppbärs och kollekter och övriga bidrag till verk— samheten mottas. Stiftsrådet är lönemyndighet för de i verksam— heten anställda och fastställer inom ramen för stiftstingets uppdrag instruktioner för personalen. På stiftsrådet ankommer att själv tillsätta arbetsutskott.

Fördelningen av uppgifter mellan stiftsting och stiftsråd i fråga om ledningen av den fria verksamheten, rätten att ta ini- tiativ och möjligheterna att tillsätta nämnder och utskott för arbetet varierar i ganska hög grad mellan de olika stiften.

Som exempel på grenar av den fria verksamheten kan nämnas följande.

Barn och familj: service åt församlingarnas lärare och leda— re i kyrkans barnarbete, kursverksamhet, familjedagar och

läger.

Diakoni: anslag till diakoniverksamhet och diakonianstalter samt sjukvårdskonferenser.

Information: stiftsbok och stiftsblad.

Invandrarfrågor: samarbetsråd för finskspråkigt församlings- arbete.

Kyrka-arbetsliv: kursverksamhet, konferenser och studiedagar.

Kyrka-fritid: fritidskyrkans planering, turistinformation, sommarkyrkogrupper, stöd åt fjällförsamlingarna.

Mission: informationsdagar samt samråd och samarbete med Svenska kyrkans missionsstyrelse.

Rekrytering: information om verksamheten samt teologdagar. Remisser: remisser från pastoratsförbundet m fl.

Soldathem: anslag till soldathemsverksamhet.

• Sida 46
•  Original

Studielån: stöd åt teologistuderande. Syföreningssamverkan.

Ungdomsverksamhet: ungdomsledarutbildning, läger, ungdomsgår— dar, anslag till sidoordnade organisationer som stiftsung- domsråd, programverksamhet och samråd angående kristet skol- arbete.

Utbildning: samordning av kursverksamheten, planeringskonfe— renser, kurser angående konfirmationsundervisning, dop och metodik, veniautbildning, samordning av Söndagsskolan, stu- diematerial, yrkesvägledning och rådgivning angående pryo i kyrkan samt anslag till stiftsgårdar och kursgårdar.

Verksamhet bland sjömän: gudstjänster, samråd och samarbete med styrelsen för svenska kyrkan i utlandet m m.

Det kan vidare nämnas att ett omfattande samarbete äger rum med helt eller delvis fristående organ på stiftsplanet, såsom Lutherhjälpens stiftskommitté, stiftskvinnoråd, missionsråd m fl.

2.4. Riksplanet

Den väsentliga skillnaden mellan riksplanet och övriga plan är att de centrala funktionerna huvudsakligen ankommer på statliga organ. Kyrkolag stiftas, ändras eller upphävs av riksdag och re— gering efter hörande av allmänt kyrkomöte. (Se även avsnitt 3.7 och 4.) Ärenden som rör den offentligrättsligt reglerade delen av verksamheten handläggs av regering och statliga ämbetsverk. Någon särskild central förvaltningsmyndighet för kyrkliga frågor finns inte. De flesta av ärendena, som handläggs av regeringen, bereds av kommundepartementets kyrkoenhet. Exempel på sådana ärenden är tillsättning av högre tjänster, instruktioner för stiftsorganen m m. Även beträffande kyrkliga böcker är regering— en beslutande, även om man därvid alltid brukat följa kyrkomö- tets framställningar. Av de centrala ämbetsverk, som har befatt- ning med kyrkliga frågor, är kammarkollegiet, riksantikvarie- ämbetet och riksskatteverket av särskilt stort intresse. Kammar— kollegiet har tillsyn över förvaltningen av kyrklig jord och för— valtar själv kyrkofonden. Riksantikvarieämbetet har numera an— svaret för tillsynen över såväl kyrkobyggnader som inventarier

• Sida 47
•  Original

från kulturhistorisk synpunkt. Riksskatteverket är central upp- bördsmyndighet och central valmyndighet och bevakar som sådan även uppbörden av församlingsskatten och förberedande och genom— förande av kyrkofullmäktigevalen.

2.4.l Kyrkomötet

Kyrkomötet, som består av samtliga l3 biskopar, 26 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud, deltar som tidigare nämnts tillsam— mans med riksdag och regering i stiftande av kyrkolag. Det har inte någon beslutsfunktion när det gäller den kyrkliga förvalt- ningen utan kan endast som opinionsorgan ge sin mening till kän- na för regeringen i olika kyrkliga frågor. Kyrkomötet har dock den självständiga funktionen att det utser ledamöter — utöver den som ordförande självskrivne ledamoten — i de 5 k centrala kyrkliga styrelserna och granskar deras verksamhetsberättelser. (Se vidare avsnitt 4 - 6.)

2.4.2. Ärkebiskopen

Ärkebiskopen är stiftschef i Uppsala stift och fullgör där bis- kops uppgifter som stiftschef. Någon förmansställning i förhål- lande till andra biskopar har denne inte i annat hänseende än vad som framgår av kyrkolagen kap. 24 & 14, enligt vilket stad- gande det tillkommer ärkebiskopen att efter anmälan av veder- börande domkapitel "åtvarna" en biskop som försummar sitt ämbe- te. Bland biskoparna intar ärkebiskopen ställning som "primus inter pares"(denfrämste bland likar). - Ärkebiskopen kan inte ingripa i frågor som internt rör andra stift.

Ärkebiskopen betraktas emellertid som svenska kyrkans främste representant och dess självskrivne företrädare utåt, bl a i in— ternationella sammanhang. Utvecklingen har lett till, att man i högre grad än tidigare kommit att betrakta ärkebiskopen som he- la den svenska kyrkans representant, dess talesman såväl utåt som inåt. Ärkebiskopens ledande ställning har också kommit till uttryck i kyrkans lagfästa ordning. Ärkebiskopen är sålunda ord- förande i kyrkomötet samt enligt de av regeringen fastställda stadgarna självskriven ordförande i centralrådet, missionssty- relsen, styrelsen för svenska kyrkan i utlandet och diakoninämn- den.

• Sida 48
•  Original

I egenskap av preses i Uppsala domkapitel har ärkebiskopen att övervaka de svenska utlandsförsamlingarna. Ärkebiskopen fungerar också som ordförande i biskopsmötet och förbereder med hjälp av sin sekreterare mötets ärenden.

Ärkebiskopen är därjämte ordförande i styrelser i olika organ för rikskyrkligt och ekumeniskt arbete.

Till ärkebiskopens hjälp finns ett kansli. Detta består av de två sekreterarna, inrikes- och utrikesadjunkterna. Inrikesad- junkten handlägger ärenden inom riket och är dessutom kansliets chef. Utrikesadjunkten handlägger främst ärenden av internatio- nell karaktär. Båda har tjänster som stiftsadjunkter i ärkestif- tet. Vid kansliet finns vidare en sekreterare för rekryterings— frågor och en personalsekreterare. Vidare finns en sekreterare för finska invandrarfrågor. Från l juli l980 har också vid kans- liet inrättats en särskild juristtjänst.

2.4.3. Biskopsmötet

Biskopsmötet är ett organ för samråd mellan biskoparna. Dess förekomst, sammansättning och verksamhet är inte reglerad genom lagstiftning. Vid biskopsmötet sammankommer samtliga rikets bis- kopar och avhandlar frågor, där samråd eller samordning funnits vara lämpligt. Ibland har biskopsmötet kommit att fullgöra ett kyrkligt centralorgans uppgifter.

Varje biskop är innehavare av den högsta andliga kyrkomakten i sitt stift och företräder självständigt stiftet. Med hänsyn därtill måste vid mötets handläggning av ett ärende samtliga bis— kopar omfatta samma mening för att något biskopsmötets beslut (uttalande) i ärendet skall kunna fattas.

l95l års kyrkomötes utredningsnämnd tecknade i sitt betänkande nr l tillkomsten och utvecklingen av biskopsmötesinstitutionen enligt följande.

Ett möte av de svenska biskoparna sammanträdde första gången år l898 för att avge yttrande i en särskild fråga. Efter l9l9 ha dylika möten allt mer regelbundet hållits. Numera sammanträ— der biskopsmötet i regel varje år dels i januari under tre da- gar, dels i september, då vanligen endast under två dagar. De år, då nordiskt biskopsmöte hålles, inställes i regel september- mötet. Biskopsmötet har fått till uppgift att utse medlemmar i vissa styrelser, att ta ställning till aktuella kyrkliga frågor och göra framställningar till Konungen eller andra myndigheter. Flera betydelsefulla initiativ har därvid tagits. Därjämte före-

• Sida 49
•  Original

komma givetvis rådslag i syfte att få praxis i de olika stiften att harmoniera. Biskopsmötet har därjämte fått utse delegerade till internationella kyrkliga möten, en uppgift som i den ekume- niska rörelsens tid fått en allt större betydelse. Mötet utser inom sig dels en allmän delegation, dels en utlandsdelegation. Dessa delegationer ha dock hittills fått en mycket begränsad an- vändning. Kyrkomötet har vid flera tillfällen i sina beslut räk- nat med biskopsmötet som en existerande instans. Kungl Maj:t och regeringen har endast indirekt använt det som remissinstans i den formen, att ett ärende överlämnats till ärkebiskopen med uppdrag att i samråd med rikets biskopar avgiva yttrande. De ärenden, som förelegat till behandling vid biskopsmötena, har efter hand ökats — protokollet från januarimötet l952 upptar 57 paragrafer.

Biskopsmötet sammanträder regelmässigt flera gånger om året. Flera ärenden och frågor behandlas vid mer än ett sammanträde. Ärkebiskopen är dess ordförande. Ärenden föredrages av ordföran— den, annan ledamot eller av särskilt tillkallade personer t ex tjänstemän från kyrkans centrala styrelser eller av någon till— kallad teologiskt sakkunnig person. Uppdrag lämnas ofta till nå— gon eller några av biskoparna eller till särskild föredragande att till nästa biskopsmöte ytterligare utreda eller undersöka föreliggande fråga. Biskopsmötet brukar för utredning av olika ämnen tillsätta konmittéer, i vilka ofta utses till ledamöter personer både inom och utom biskopsmötet. Exempel härpå är prästrekryteringskommittén, konfirmandkommitténs bibelkommission m fl. För vissa återkommande uppgifter har biskopsmötet utsett vissa nämnder såsom liturgiska nämnden och granskningsnämnden för konfirmandböcker. Ett nyligen tillskapat sådant organ är teologiska kommissionen som består av tre biskopar jämte fyra professorer från de teologiska fakulteterna.

2.4.4. De kyrkliga styrelserna

Styrelserna är till antalet fyra, nämligen centralrådet för e— vangelisation och församlingsarbete, missionsstyrelsen, styrel— sen för svenska kyrkan i utlandet (tidigare sjömansvardsstyrel— sen) och diakoninämnden. Deras stadgar är utfärdade av regering— en, varför de har en offentligrättslig status. Trots den anknyt— ning till regering och kyrkomöte som stadgarna ger är styrelser— nas ställning i åtskilliga avseenden diffus. Styrelserna saknar direktivrätt gentemot stift eller församlingar.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlings- arbete har enligt sin den 9 december l9l0 av Kungl Maj:t fast—

• Sida 50
•  Original

ställda stadga — med senare ändringar - till uppgift att i samar— bete med präster och lekmän inom församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna verka för en rikare utveckling av försam- lingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom den svenska

kyrkan. För att fullgöra sin uppgift skall rådet verka huvudsak- ligen genom att anskaffa för ändamålet erforderliga hjälpmedeloch uppväcka lekmannakrafter till deltagande i arbetet för de syften rådet har att främja samt för detta ändamål åstadkomma ändamåls— enlig gemensamhet. Det äger i enlighet härmed att utge periodiska och andra skrifter avsedda att tjäna det syfte, för vilket det ar— betar, underhålla en byrå från vilken upplysningar, råd och hjälp kan erhållas inom området för rådets verksamhet, utsända ombud att väcka intresse för och sprida kunskap i verksamhetsgrenar,snn rådet har att främja, stödja även av andra än rådet självt utövad verksamhet som överensstämmer med dess uppgift, samt i övrigt in- om området för sin befogenhet vidtaga åtgärder, som kan främja kristlig tro och kärleksverksamhet inom svenska kyrkan. Centralrådet består av ärkebiskopen som självskriven ordförande samt minst sex av kyrkomötet utsedda ledamöter jämte suppleanter.

Centralrådet har en ganska mångskiftande verksamhet, som kan anges bl a som evangelisation, undervisning och information. Budgetmässigt domineras denna av utgivningen av tidskriften Vår Kyrka. Till rådet hör svenska kyrkans kursgård, Ansgarsliden, i Sigtuna. Rådet utövar en viktig rikskyrklig funktion som be— redningsorgan beträffande rikskollekten, vars formella faststäl- lande dock ankommer på regeringen. Verksamheten finansieras i princip genom frivilligt insamlade medel, bl a två rikskollekter. Via kyrkofonden erhålles bidrag till avlöning av rådets präster— liga befattningshavare. Bidraget utgår med 70 % för sju tjänste- män med lön motsvarande stiftsadjunktslön. Församlingarna bidrar via stiftelsen rikskyrklig finansiering med 1,9 milj kronor.

Svenska kyrkans missionsstyrelses stadgar daterar sig till l970. Enligt dessa skall styrelsen bedriva den mission utomlands som ankommer på svenska kyrkan. Styrelsen skall därvid samarbeta med kyrkorna på styrelsens tidigare missionsfält i Asien och Afrika, med andra kyrkor och med organisationer och ekumeniska organ som verkar inom missionen. Det åligger styrelsen särskilt att med medel och personal bistå kyrkorna i Asien och Afrika och andra kyrkor som anhåller om bistånd. Styrelsen skall också ver- ka för internationell planering av biståndet till missionen och

• Sida 51
•  Original

främja missionsuppgifter som är gemensamma för kyrkorna, svara för utbildning av missionärer, representera svenska kyrkan i frå- gor om mission, sprida upplysning om missionen, vara remissin- stans i missionsfrågor och i Sverige samla in medel för verksam- heten.

Styrelsen består av ärkebiskopen som är dess ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna skall finnas sex supplean— ter. De sex ledamöterna och ersättarna väljes av kyrkomötet.

Tyngdpunkten på styrelsens verksamhet ligger på den yttre mis— sionen. Den omfattande utlandsverksamheten bedrivs i Afrika, Asien och Latinamerika. Verksamheten i Sverige är framför allt inriktad på information, missionsrekrytering och utbildning. Verksamhetens omfattning uppgick l977 till över 37 milj kronor. Rikskollekten och andra gåvor utgjorde de största inkomsterna tillsanmans nästan 25 milj kronor. Lönen för kanslipersonalen i Sverige uppgick till över 3,5 milj kronor.

Styrelsen för svenska kyrkan i utlandet fick sitt nuvarande namn l976. Tidigare hette den Svenska kyrkans sjömansvårdssty— relse. Namnändringen var en följd av de riktlinjer för verksam- heten som 1975 års kyrkomöte antog och som innebar att ansvaret för all verksamhet bland svenskar utomlands skulle samlas hos styrelsen. Detta har dock ännu inte genomförts. Enligt stadgar— na — från den 29 januari l976 — skall styrelsen svara för kyrkans verksamhet inte bara bland svenska sjöman utan även bland andra landsmän i utlandet. Härifrån har dock undantagits de svenska församlingar i utlandet, vilka erhållit av regeringen godkänd kyrkoordning. Styrelsen skall också genom råd och samverkan främja den kyrkliga sjömansvård som utövas av lokala organisa- tioner i svenska hamnar.

Utöver ärkebiskopen som ordförande består styrelsen av sex ledamöter och lika många ersättare. Fyra av ledamöterna jämte suppleanterna väljes av kyrkomötet medan regeringen utser de öv— riga.

Styrelsen bedriver en omfattande verksamhet på nästan ett fyr— tiotal utlandsorter. Verksamheten är främst inriktad på sjömän och turister. Omsättningen var l977 nästan 8 milj kronor. Gåvor och utlandskollekter utgjorde de största inkomstkällorna. Från kyrkofonden utgick över l milj kronor till prästtjänster i ut— landet. Lönekostnaden för personal i Sverige utgjorde ca 800 000.

• Sida 52
•  Original

Numera utgår anslag ur kyrkofonden med 70 % för två befattnings- havare vid kontoret med lön motsvarande stiftsadjunktslön. Från stiftelsen kyrklig riksfinansiering utgår även betydande belopp.

Svenska kyrkans diakoninämnd inrättades den 1 januari 1965. Nämnden har till uppgift att främja svenska kyrkans diakoni samt att verka för samarbete och samordning inom diakoniverksamheten. Nämnden skall till fullföljande av sin uppgift särskilt följa utvecklingen inom diakonien samt väcka förslag till åtgärder för diakoniens främjande, utse ombud inom stiften för diakoniens främjande samt ha inseende över ombudens verksamhet, i den mån det inte ankommer på annan fastställa kursplaner, anordna all— männa diakonikonferenser, uppehålla kontakt med diakonien inom övriga kristna trossamfund och med samhällets sociala organ samt representera svenska kyrkans diakoni, där detta ej tillkommer annan, sprida upplysning om diakonien, vara remissinstans i dia— konifrågor samt förvalta kollekter och andra gåvomedel, avsedda för nämndens verksamhet.

Diakoninämnden består av ärkebiskopen som ordförande samt sex andra av kyrkomötet valda ledamöter och lika många suppleanter.

Styrelsens verksamhet är inriktad på utbildning, diakoni inom församlingar och institutioner, diakoni för döva och hörselska— dade och familjerådgivning. Till diakoninämnden är knutna ett antal diakonianstalter som emellertid utgör juridiskt självstän— diga stiftelser.

De huvudsakliga inkomstkollekterna utgörs av rikskollekt och andra gåvor samt bidrag från stiftelsen rikskyrklig finansiering Enligt samma princip som angivits beträffande centralrådet och styrelsen för svenska kyrkan i utlandet utgår från kyrkofonden bidrag för en tjänsteman vid styrelsens kansli. Lönekostnaden för detta uppgick 1977 till drygt 750 000 kronor.

2.4.5. Svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund

Förbundet bildades l945 och får anses ha tillkommit som en följd av den s k Stadnerska boställsreformen. Denna, som genomfördes l942, uppfattades av pastoraten som att de fråntogs en del av sin självbestämmanderätt. Genom förbundets tillkomst hoppades man att kunna hindra ytterligare inskränkningar i denna rätt. Från början tänkbara arbetsuppgifter var boställsfrågor, kyrklig

• Sida 53
•  Original

lagstiftning i allmänhet samt även så småningom förvaltningen av kyrkogårdar. Under 1960—talet utökades förbundets verksamhet till att omfatta service inom kyrkokommunernas hela förvaltnings- område. Sin nuvarande struktur fick förbundet genom att nya stadgar antogs år 1977.

Förbundet utgör en sammanslutning av församlingar, flerförszm— lingspastorat och övriga kyrkliga samfälligheter. Dess uppgift är att tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen, främja sam— verkan dem emellan och biträda dem i deras verksamhet. Förbun- dets beslutande organ är kongressen, representantskapet och sty- relsen. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ och be- står av 251 valda ombud. Förbundet är indelat i förbundsavdel— ningar. Varje stift samt Stockholms och Göteborgs kyrkliga sam— fälligheter utgör var för sig en förbundsavdelning. Stockholms och Göteborgs stift omfattar respektive stift med undantag för Stockholms och Göteborgs kyrkliga samfälligheter. Varje förbunds— avdelning har till uppgift att inom sitt område arbeta för för- bundets ändamål och i överensstämmelse med förbundets intentio- ner tillvarata medlemmarnas intressen samt vara kontakt- och samverkansorgan mellan förbundsstyrelsen och medlemmarna samt mellan medlemmarna inbördes.

Ordinarie kongress hålles senast under oktober månad året ef— ter det år då allmänna val av kyrkofullmäktige ägt rum. Om för— bundets styrelse, representantskapet eller minst en femtedel av medlemmarna begär det skall extra kongress hållas. Tid och plats för kongress bestäms av förbundsstyrelsen. Kongressombud väljes för tre år räknat från l juli året efter det allmänna val till kyrkofullmäktige ägt rum. För varje kongressombud utses två er- sättare som inträder till tjänstgöring i den ordning som de valts. Kongressombud utses för varje förbundsavdelningsområde i förhållande till dess befolkningstal det år valkretsindelning- en beslutats. Varje förbundsavdelningsområde är indelat i kret— sar. För varje krets utses kongressombud i förhållande till dess befolkningstal. För valbarhet gäller samma regler som valbarhet till kyrkofullmäktige (bl a är biskop inte valbar). Valbarheten är dock inskränkt inom krets. Indelningen i kretsar beslutas av representantskapet på förslag av förbundsstyrelsen under det ka— lenderår ordinarie kyrkofullmäktigeval äger rum. över förbunds— styrelsens slutliga förslag skall förbundsavdelningsstyrelserna

• Sida 54
•  Original

beredas tillfälle till yttrande. Kongressombuden väljes av för- bundsavdelningsstämman såvida denna inte beslutat annat. Väljes kongressombud av kretsarna bör detta ske i samband med förbunds- avdelningsstämma. Om samtliga församlingar i en krets ingår i kyrklig samfällighet bör valet förrättas av samfällighetens be- slutande organ på samma sätt som vid val av ledamöter i kyrkoråd Fullmakten för kongressombud och ersättare, som kallas till tjänstgöring, utfärdas av vederbörande förbundsavdelnings avdel- ningsstyrelse.

För de år ordinarie kongress inte äger rum sammanträder ett av kongressen valt representantskap. Valet omfattar tiden intill nästa ordinarie kongress. Representantskapet har ordinarie sam- manträde senast oktober månad på tid och plats som förbundssty— relsen bestämmer.

Kongressen väljer förutom ordinarie ledamöter i representant— skapet även minst två ersättare för varje ledamot. Antalet leda— möter fördelar sig enligt följande. För varje förbundsavdelning väljes för varje jämnt 250 OOO-tal invånare en ledamot. För för— bundsavdelning med över 1 500 000 invånare är antalet ledamöter maximerat till sju. Samma valbarhet gäller som vid kyrkofullmäk- tigeval. Valbarheten är dock inskränkt inom förbundsavdelnings— område.

Representantskapets uppgift är att mellan kongressen följa för— bundsstyrelsens verksamhet och förvaltning. Därvid skall repre— sentantskapet behandla frågor som styrelsen bedömer vara av prin- cipiell eller ekonomisk betydelse för förbundet eller dess med- lemmar men som dock inte har sådan karaktär att de måste behand- las av en extra kongress.

Förbundets ledning utövas av förbundsstyrelsen, som väljes av kongressen för en tid av tre år räknat från l januari året efter det att valet ägt rum. Förbundsordföranden och vice förbundsord- föranden är styrelsens ordförande respektive vice ordförande. Dessa väljes särskilt av kongressen. Styrelsen utser inom eller utom sig sekreterare. Förutom av ordföranden och vice ordföran— den består styrelsen av sju ledamöter jämte minst sju ersättare. Kongressen beslutar efter vilka grunder dessa senare skall in- träda. Styrelsen äger träffa överenskommelse med andra kyrkliga organisationer om ömsesidig adjunktion med respektive styrelser. På så sätt har både rikskommittén för stiftstingen och svenska

• Sida 55
•  Original

kyrkans centralråd kommit att representeras i styrelsen.

Förbundsstyrelsen leder förbundets verksamhet, svarar för för— valtningen av förbundets angelägenheter samt beslutar i frågor som inte utan olägenhet kan hänskjutas till kongress eller re— presentantskap. Vidare kan styrelsen inom eller utom sig till— sätta kommittéer för särskilda uppgifter. Styrelsen utfärdar di— rektiv och meddelar befogenheter för dessa.

Förbundets räkenskaper och förvaltning granskas av revisorer- na, som till antalet är tre jämte lika många ersättare.

Förbundskansliet handhar under styrelsen förbundets administra- tion och ombesörjer dess fortlöpande verksamhet. Kansliet ledes av en förbundsdirektör, som inför förbundets beslutande organ svarar för förbundets förvaltning.

För täckande av förbundets verksamhet uttas en förbundsavgift. Grunderna för beräkning av denna samt avgiftssats fastställes av kongressen eller - de år kongressen inte sammanträder - av representantskapet inom en av kongressen angiven högsta avgifts- sats. Även förbundsavdelningarna uttar en avgift. De bestämmer själva om denna.

För ändring av förbundets stadgar krävs att sådan ändring an- tas av kongressen med minst två tredjedels majoritet. Biträdes förslaget av minst hälften av de röstande antas ändringsförsla- get vid nästa ordinarie kongress om då minst hälften av de rös- tande biträder detta.

Förbundet bedriver information och förlagsverksamhet. Dess ju- ridiska avdelning biträder medlemmarna vid processer, andra tvistehandlingar och partsöverläggningar av skilda slag. Vidare ges församlingarna rådgivning i byggnadsfrågor. I ekonomiska och organisatoriska frågor konsulteras förbundet i stor omfattning av sina medlemmar. Service ges vidare på hela det personalpoli- tiska området.

Förbundet är en av huvudmännen i svenska kyrkans utbildnings- nämnd, svenska kyrkans informationscentral, svenska kyrkans kul- turinstitut, stiftelsen rikskyrklig finansiering och en under diakoninämnden inrättad nämnd för familjerådgivningsbyråerna. Tillsammans med andra rikskyrkliga organisationer och styrelser har förbundet bildat Svenska Kyrkans Ekonomi AB (SKEAB). Koncer- nen äger förlags- och tryckeribolag m m. Ett dotterbolag är Svenska Kyrkans Fond AB. En av bolaget förvaltad fond— Svenska

• Sida 56
•  Original

Kyrkans Värdepappersfond — har till uppgift att bereda pastora- ten tillfälle att samverka vid placeringen av i första hand prästlönefondsmedel.

Utöver nu nämnda uppgifter har förbundet kommit att utgöra en tung instans vid behandling av olika frågor av betydelse för svenska kyrkan.

2.4.6 Rikskommittén för stiftstingen

Rikskommittén utgör informations-, samarbets- och kontaktorgan för stiftstingen. Därvid skall kommittén följa verksamheten inom stiftstingen och dess organ och informera om verksamheten i de olika stiftstingen. Kommittén skall också medverka till att ären- dena inom stiftstingsorganisationen får en enhetlig handläggning. Vidare skall kommittén förmedla kontakt mellan rikskyrkliga el— ler andra organ och vederbörande stiftsting och stiftsråd. Då för stiftstingen gemensamma ombud i rikskyrkliga organ skall väl- jas skall kommittén fungera som valkorporation. I sin verksamhet skall kommittén samarbeta med andra rikskyrkliga organ som de fyra kyrkliga styrelserna, församlings- och pastoratsförbundet och biskopsmötet. Slutligen skall kommittén i övrigt fullgöra de för stiftstingen gemensamma uppgifter, som av stiftstingen hän- skjutes till kommittén.

Kommittén består av två ledamöter från varje stift. Dessa ut- ses av stiftstingen för tre år räknat från och med den l juli året efter det val till kyrkofullmäktige har ägt rum. Ledamöter— na skall vara väl förtrogna med stiftstingets och stiftsrådets arbete. Minst en av de två ledamöterna skall vara ledamot av stiftsrådet. För nämnda tid skall varje stift även utse två er— sättare.

För mandattiden skall kommittén utse ordförande och vice ord— förande. Vidare skall den inom eller utom sig utse sekreterare och kassaförvaltare.

Kommittén skall sammanträda på kallelse av ordföranden minst en gång varje år eller när representanter från minst två stift påkallar detta.

För berednings— och verkställighet5uppgiften skall kommittén utse ett arbetsutskott. Detta skall bestå av ordföranden och vice ordföranden samt tre ledamöter jämte tre ersättare. Kommit- téns sekreterare är också sekreterare i utskottet. Arbetsutskot-

• Sida 57
•  Original

tets uppgifter är följande. Det skall utföra en allmän och eko- nomisk beredning av kommitténs ärenden i enlighet med fastställd budget ochkommitténs beslut. Vidare skall den ha hand om den ekonomiska förvaltningen och verkställa kommitténs beslut. På konmitténs uppdrag äger utskottet besluta i ärenden av rutinmäs— sigt slag och av mindre vikt samt då beslut i ärenden brådskar. Besluten skall anmälas för kommittén vid nästa sammanträde.

Räkenskaperna granskas av två revisorer jämte ersättare vilka alla utses för ett år i sänder. Verksamhetsberättelse, ekonomisk redogörelse och revisionsberättelse skall årligen tillställas stiftstingen.

Stiftstingskommitténs stadgarkan ändras vid kommittésammanträ— de genom enhetligt beslut eller genom beslut med två tredjedels majoritet vid två på varandra följande sammanträden. Innan änd- ring blir fastställd skall stiftstingen beredas tillfälle att yttra sig.

2.4.7. Stiftelsen rikskyrklig finansiering

Under åren l973—l975 förekom ett omfattande utredningsarbete om de kyrkliga finansieringsfrågorna. Hösten l975 bildades genom samstämmiga beslut av rikskommittén för stiftstingen, svenska kyrkans församlings— och pastoratsförbund och ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar stiftelsen rikskyrklig finansiering. Stiftelsen är i juridiskt hänseende ett självständigt rättssub— jekt som handlar i eget namn. Den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldighet. Stiftelsen är till typen en insamlings- stiftelse som bildats utan att stiftarna från början tillsköt något väsentligt kapital. Stiftelsens syfte var i stället att samla in medel.

Stiftelsens verksamhet regleras av stadgar, som antogs i sam- band med dess bildande. Enligt dessa stadgar förvaltas den av en särskild styrelse, bestående av nio ledamöter. Stiftarna ut— ser vardera tre ledamöter. Mandatperioden är treårig.

Verksamheten löper kalenderårsvis. Genom bestämmelser om re- vision i stadgarna har ett särskilt tillsynsförfarande anordnats Varje stiftare utser en revisor. Frågan om ansvarsfrihet behand- las av stiftarna var för sig.

Stiftelsens ändamål är noggrant reglerat. Enligt 5 2 i stad— garna har stiftelsen till ändamål att uppbära, förvalta och för

• Sida 58
•  Original

rikskyrkliga ändamål anslå medel som kyrkokommunerna erlägger. Kompetensområdet är begränsat till sådana aktiviteter på riks— planet som enligt församlingsstyrelselagens bestämmelser kan stödjas med utdebiterade medel.

Stiftelsen har ibland haft anledning att pröva och även avslå anslagsframställningar på den formella grunden att stiftelsens kompetens är begränsad genom ändamålsbestämmelserna. Två förut- sättningar måste sålunda alltid vara uppfyllda. Dels måste den verksamhet som skall stödjas med anslag vara av sådan beskaffen- het att församlingsskattemedel över huvud taget får användas till densamma, dels måste det verkligen vara fråga om "aktiviteter på riksplanet", alltså uteslutande ett rikskyrkligt ändamål.

I utredningarna som föregick stiftelsens bildande angavs täm- ligen klart vilka rikskyrkliga organ som man i första hand hade haft i åtanke när det gällde stiftelsens ändamål. Primära presum- tiva anslagsmottagare var centralrådet, diakoninämnden, dåvaran- de sjömansvårdsstyrelsen, utbildningsnämnden, informationscen— tralen och religionssociologiska institutet. Kretsen av anslags- mottagare har aldrig uttryckligen begränsats.

Stiftelsen insamlar årligen medel från församlingar och sam- fälligheter. Den vidarebefordrar därefter medlen till rikskyrk- liga organ och organisationer som har gjort framställningar om anslag. På detta sätt undviks att rikskyrkliga organ för sin verksamhet helt blir beroende av kollekter, enstaka församlings- anslag eller bidrag från andra kyrkliga organisationer, exempel— vis kyrkliga arbetsfonden eller pastoratsförbundet. Genom att stiftelsen svarar för hela kostnaden eller delar av kostnaderna för rikskyrkliga organ som tidigareuppbar kollekter, har kol- lektutrymme frigjorts för andra ändamål. Utrymmet motsvarar sex kollektdagar.

I praktiken fattar stiftelsens styrelse sina anslagsbeslut re- dan i förväg, dvs året innan de medel som skall täcka anslagen ännu har insamlats. Dessa anslagsbeslut fattas under antagande om viss anslutning under det följande året.

Medel insamlas genom att varje kyrkokommun med utdebiterings- rätt erlägger en avgift till stiftelsen enligt rekommendation från stiftelsens styrelse. Avgiftssatsen har hittills utgjort 0,4 öre per skattekrona. Anslutningen har varit hög och utgör f n 86 % av högsta möjliga totalsumma.

• Sida 59
•  Original

2.4.8 övriga sammanslutningar m m

åysnä&a_&xrtéaå_yséiléningäeämns inrättades 1971 som ett inom- kyrkligt organ främst för samordning av utbildningsfrågorna. I samband med att nämnden l juli l980 fick ansvar för den praktis- ka prästutbildningen ombildades nämnden till en stiftelse. Pas— toratsförbundet och ärkebiskopsämbetet står som dess stiftare.

SYSDSEQ_EXCEéDå_in9!DåEÅQBSQQDEEé1a KIC» inrättades 1973 med uppgift att främja kyrkans informationsverksamhet. Huvudmän är pastoratsförbundet, rikskommittén för stiftstingen samt biskops— mötet. Medel erhålls numera från riksfinansieringen.

Ett nyligen inrättat organ för bl a internationella policy- frågor är internatjgne11g_kgmmittég. Självskriven ordförande i detta är ärkebiskopen. I övrigt är biskopsmötet, svenska kyrkan i utlandet, missionsstyrelsen, Lutherhjälpen och pastoratsför- bundet representerade.

Slutligen kan som exempel på juridiskt och organisatoriskt fristående sammanslutningar, som har vissa samband med kyrkans verksamhet på riksplanet, utöver pastoratsförbundet nämnas svenska_settlemen_s!_Eqéhstäte_!ätléåfätéenäst_esé_EEEÖSYEJäl' een» rikäfätéenést_kzztsns-snséen och å!€519€%_52!5119ä_5559i€'

• Sida 60
•  Original

• Sida 61
•  Original

SOU l98l l4 3 REGERINGSFORMENS PRINCIPER OM NORMGIVNING 3.l Allmänt

I l kap RF fastslås att all offentlig makt utgår från folket, att den offentliga makten utövas under lagarna och att riksdagen stiftar lag. Reglerna om normgivningsmakten har sammanförts till 8 kap RF. I kapitlets inledande bestämmelse hänvisas dock till 2 kap i avseende på grundläggande fri- och rättigheter.

3.2. Begreppet lag

Man brukar skilja mellan två typer av lagbegrepp, nämligen det formella och det materiella. Det formella lagbegreppet syftar på formen för en lags tillkomst och det materiella på lagens inne- håll. I den svenska lagstiftningen förekommer lagar som definie- ras från formen för dess tillkomst, t ex grundlagar, och från dess innehåll, t ex allmän civil— och kriminallag.

I l809 års regeringsform användes termen lag för att beteckna den samfällt stiftade lagen, dvs lag som tillkom genom samfällt beslut av riksdag och regering. Liknande förfarande tillämpades beträffande kyrkolagen, dock med kyrkomötet som en tredje beslu- tande instans. Vidare betecknade regeringsformen vissa normer, som beslutades av regeringen på det ekonomiska och administrati— va området, som lag. Lagbegreppet hade sålunda inte någon enty- dig innebörd. Under senare år kom emellertid termen lag endast att omfatta normer, som beslutats samfällt av riksdag och rege— ring. Förordning användes som beteckning om normer som beslutats av riksdagen ensam och termerna kungörelse, stadga och instruk- tion för normer som beslutats av regeringen ensam. Författning har använts som ett samlat begrepp för de olika normerna. Be-

greppet används också som en samlande beteckning för grundlagar— na.

• Sida 62
•  Original

För att en rättsregel i Sverige numera skall få kallas lag krävs att den skall ha beslutats av riksdagen ensam. En lag är en generell rättsregel som beslutats av riksdagen och som är bin- dande för myndigheter och enskilda. Den ärendehandläggning i riksdagen varigenom en lag tillkommer kallas lagstiftning. Undan- tag från detta förfaringssätt utgör kyrkolagstiftning, där äldre bestämmelser alltjämt tillämpas (se bl a 3.7).

I vissa fall kan det vara nödvändigt att en föreskrift utfär- das för ett konkret fall. I motiven har som exempel angetts tid- punkten för en folkomröstning eller avbrytande av en arbetskon- flikt. Utfärdas en sådan föreskrift av riksdagen skall den kallas lag, om den avser en viss typ av situationer, vissa handlings- mönster eller berör en i allmänna termer bestämd personkrets.

3.3. Den formella lagkraften

En lag skall gälla och följas så länge den inte har upphävts. En sak för sig är att en lag som är mycket gammal eller på grund av annat skäl inte är aktuell kan upphöra att betraktas som giltig även om den inte är formellt upphävd. Lagen säges då vara obso— let. Normalt kan emellertid regeringen eller något annat organ som är bundet av en lag inte genom några föreskrifter (normbe— slut) sätta den åt sidan och föreskriva att något annat skall gälla i lagens ställe. En lag kan sålunda ändras och upphävas bara genom en ny lag. Detta kallas "den formella lagkraftens princip” och är intaget i 8 kap l7 é RF. Vidare stadgas i samma bestämmelse att grundlag bara kan ändras genom den ordning, som är föreskriven för grundlagsändring, och riksdagsordningen på sätt som är föreskrivet beträffande denna.

Den formella lagkraften är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet. Av regeln följer nämligen också att en föreskrift, som enligt sin lydelse strider mot en redan gäl— lande föreskrift måste ha lägst samma konstitutionella valör som denna för att kunna tillämpas. Regeringen kan därför inte genom att själv utfärda en bestämmelse föreskriva ett förfarande som skulle strida mot en lag. Föreskrifterna, som utfärdas av rege- ringen, kan därför inte ha större räckvidd än vad som följer av att gällande lag måste tillämpas. Regeln om den formella lag— kraften ger sålunda direktiv för tillämpande myndigheter hur de skall förfara då det föreligger en konflikt mellan normer av

• Sida 63
•  Original

olika konstitutionell valör. Den högre normen skall tillämpas så länge denna inte är upphävd eller ändrad. Principen har sin be- tydelse inte bara vid lagstiftningen utan även vid myndigheters rättstillämpning, eftersom dessa för det fall något i allmän lag beslutats i strid med grundlagarna måste låta grundlagen få fö- reträde. Myndighet måste också pröva om en författning beslutats i den form, som angetts i grundlag. I samband med införandet i regeringsformen av det förstärkta skyddet för fri- och rättig- heter har i ll kap 14 & RF uttryckligen ålagts domstol eller an- nan myndighet att den vid handläggning av mål och ärende skall sätta en lag åt sidan, om den står i_gppggbar strid med en be- stämmelse i grundlag eller annan överordnad författning (den s k lagprövningsskyldigheten).

3.4. Normgivningskompetensens fördelning

I l809 års grundlag fanns inte någon klar gränsdragning mellan samfälld lagstiftning och den normgivning som tillhörde regering- ens kompetens. Gränsen mellan de båda områdena var flytande och förskjutningar kunde ske i båda riktningar. Särskilt kom den e- konomiska lagstiftningen att bli föremål för växlande kompetens. I den nya grundlagen ansågs det emellertid värdefullt att ange en klarare gräns mellan riksdagens och regeringens behörighet att besluta om bindande normföreskrifter. Som en självklar grundsats angavs att grundlagen bör förbehålla folkrepresenta- tionen alla avgöranden som är viktiga i ett eller annat hänse— ende, nämligen för samhällets bestånd, för medborgarnas säkerhet till liv, hälsa eller egendom, för deras personliga säkerhet, för ekonomiskt framåtskridande m m. Den typ av normgivning som borde ankomma på regeringen skulle i första hand omfatta mera speciella föreskrifter av mindre betydelse från dessa allmänna synpunkter. Vidare måste beaktas att vissa föreskrifter behövde kunna både beslutas och utfärdas snabbt.

I princip har riksdagen getts frihet att ingripa med lagstift- ning på varje ämnesområde. Även om av praktiska skäl vissa delar av normgivningen måste läggas på regeringen och denna underord— nade organ innebär folksuveränitetsprincipen att de viktigaste politiska besluten skall fattas av riksdagen, det statsorgan, som bäst speglar folkopinionen.

• Sida 64
•  Original

3.5. Riksdagens lagstiftningsområde 3.5.l Grundlagar och riksdagsordning

I den nya författningen räknas regeringsformen, successionsfor— men och tryckfrihetsförordningen som grundlagar. Riksdagsordning— en utgör inte längre grundlag. Till skillnad från vad som gällde tidigare är riksdagen numera ensam grundlagstiftare. Grundlag stiftas genom två likalydande riksdagsbeslut, varvid det senare skall ha föregåtts av val till riksdagen. Vidare skall minst tio månader förflyta mellan den tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i riksdagen och valet. Konstitutionsutskottet kan dock med minst fem sjättedelars majoritet medge undantag härifrån. Om minst en tiondel av riksdagens ledamöter inom viss tid begär det och minst en tredjedelav ledamöterna röstar för det skall anord- nas folkomröstning om vilande grundlagsförslag. Folkomröstning— en hålles samtidigt med valet till riksdagen. Om de flesta rös— tande, och dessa till antalet är fler än hälften av dem som av- gett godkända röster i riksdagsvalet, röstar mot förslaget, för- kastas detta. I annat fall upptar riksdagen förslaget till slut- lig prövning.

Riksdagsordningen innehåller regler om riksdagens arbetsformer och dess inre organisation. De principiella reglerna och grunder- na för statsskicket finns i regeringsformen. Föreskrifterna om detaljer finns i riksdagsordningen. Tilläggsbestämmelser i riks— dagsordningen motsvarar tidigare riksdagsstadga. Riksdagsordning skall stiftas i den ordning som gäller för grundlag eller genom ett riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet (tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av ledamöterna). Tilläggsbe- stämmelserna stiftas på samma sätt som lag i allmänhet.

3.5.2. Inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättig— heterna

Föreskrifter som inskränker i RF angivna grundläggande fri- och rättigheter får endast meddelas genom lag. För den händelse för— slaget inte förkastas och tio riksdagsledamöter yrkar det skall sådan lag vila under minst tolv månader. Riksdagen kan dock utan hinder av ett sådant yrkande anta förslaget om minst fem sjätte— delar av de röstande förenar sig om beslutet.

• Sida 65
•  Original

3.5.3. Folkomröstning

Föreskrifter om rådgivande folkomröstning skall meddelas genom lag. Beslutet fattas av riksdagen genom enkel majoritet. Med fö- reskrifter avses både den frågeställning omröstningen gäller och de generella bestämmelserna avseende rätten att delta i omröst— ningen, röstningsproceduren, sammanräkningen etc. Förfarandet vid folkomröstning i grundlagsfråga skall också regleras genom lag.

3.5.4. Enskildas personliga ställning och inbördes person- liga och ekonomiska förhållanden

Till detta område hänförs föreskrifter om enskildas personliga ställning och inbördes personliga och ekonomiska förhållanden. Därmed avses föreskrifter på privaträttens område främst rörande familjerättsliga och förmögenhetsrättsliga ämnen som frågor om medborgarskap, släktnamn, äktenskap, föräldraskap, arv och tes- tamente, frågor avseende rätt till fast och lös egendom, avtal, bolag, stiftelser och samfälligheter. Dessa föreskrifter har lik- som de hittills genomgångna områdena hänförts till riksdagens s k obligatoriska lagområde, dvs riksdagen kan inte genom beslut i lag delegera lagstiftningsrätten.

3.5.5 Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna

Området avser föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna och som gäller åligganden för enskilda eller på an- nat sätt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Det är sålunda fråga om offentlig rätt. Hit hör den allmänna kriminallagstiftningen, skattelagarna och förvalt- ningsrätt i den mån denna innebär åligganden för enskilda. Före— skrifter om sådana avgifter, som innebär åligganden för enskilda och ingrepp i deras personliga förhållanden hör också hit.

Vid tillämpningen av den tidigare grundlagsstiftningen kom den del av lagstiftningen som rörde enskildas förhållanden till det allmäna att allt mera föras över till området för samfälld lag— stiftning. I den nya lagen ville man behålla samma gränsdragning men ville inte låsa utvecklingen genom att i grundlagen försöka ange klara gränser mellan riksdagens och regeringens kompetens

• Sida 66
•  Original

på detta lagområde. En sådan gränsdragning hade troligen också varit svår att göra, eftersom det var svårt att ange de särskil- da kännetecken som skilde lagarna från övriga författningar inom detta område. I stället fördes hela den del av förvaltningsrätmn som innefattar belastningar för enskilda till lagområdet. Riks- dagen gavs i stället möjlighet att efter särskild prövning över- låta åt regeringen att besluta om vissa föreskrifter.

3.5.6. Kommunernas kompetens, åligganden och organisation

Regeringsformens bestämmelse om att riksdagen skall stifta kom- munallag omfattar all grundläggande reglering av kommunernaslmm- petens och åligganden. Hit hör också reglering av grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer, dvs inte bara kommunallagarnas bestämmelser i ämnet utan även motsvarande reg— ler i t ex barnavårdslagen och byggnadsstadgan. I grundlagsbe— stämmelsen om kommunallag föreskrives också att grunderna för den kommunala beskattningsrätten skall bestämmas genom lag. Där- vid syftas inte bara på de allmänna bestämmelserna om beskatt- ningsrätt i kommunallagarna utan även på de mera detaljerade be— stämmelserna i kommunalskattelagen.

Det är endast de grundläggande dragen i kommunindelningen som beslutas av riksdagen. Detaljer och ändringar i enskilda fall be— slutas av regeringen.

Föreskrifter om åligganden för kommun skall på samma sätt som för enskilda ges i lag. Närmare föreskrifter rörande kommunerna som statsbidrag, kommunal tjänstemannastadga m m utfärdas av re- geringen. I motiven förutsätts dock att regeringen med hänsyn till den kommunala självstyrelsen skall låta kommunerna i vid mån ta hand om detaljregleringen och vara återhållsam med regle- ring av den kommunala verksamheten.

3.6. Regeringens normgivning 3.6.l Regeringens kompetens genom regeringsformen

Allt som ligger utanför lagområdet och som inte heller på grund av särskilda grundlagsbestämmelser skall beslutas av riksdagen ligger enligt 8 kap l3 5 RF under regeringens normgivningskompe- tens (den s k restkompetensen). Att regeringen kan meddela före-

• Sida 67
•  Original

skrifter som faller utanför lagområdet har främst den betydelsen att den statliga förvaltningen i princip läggs under regeringens normgivning. Även en viss del av behörigheten att besluta om av- gifter faller inom restkompetensen, nämligen beträffande de fall den enskilde inte befinner sig i en sådan situation att han rättsligt eller faktiskt kan anses tvingad att erlägga en av- gift. Hit hör också bidragsförfattningar och andra föreskrifter, som inte kan sägas avse ingrepp i någon persons personliga eller ekonomiska förhållanden.

Genom regeringsformen är regeringen också behörig att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag, dvs tillämpningsföre- skrifter. Vad som skall utgöra tillämpningsföreskrifter kan i- bland vara svårt att definiera. I motiven har sagts att huvud- reglerna, dvs förutsättningarna för ingripanden m m, alltid mås- te tas upp i själva lagen. Vidare måste en förutsättning för verkställighetsföreskrifter, som i materiellt hänseende fyller ut en lag, vara att den lagbestämmelse som kompletteras med fö- reskrift är så detaljerad att inte något väsentligt nytt till- föres regleringen. Föreskriften får sålunda inte innehålla nå- got som kan upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller något som kan betraktas som ett nytt ingrepp i enskildas person- liga eller ekonomiska förhållanden.

Riksdagen och dess myndigheter är helt undantagna från rege- ringens normgivning.

I regeringsformen sägs också uttryckligt att regeringen inte med stöd av sin restkompetens får besluta föreskrifter som av— ser den kommunala beskattningen. I övrigt kan regeringen genom restkompetensen eller bestämmelser om verkställighetsföreskrif— ter besluta vissa föreskrifter om kommunernas förvaltningsupp- gifter.

Har en föreskrift, som ligger inom regeringens restkompetens, beslutats av riksdagen genom lag, följer av den formella lag- kraftens princip (se 3.3) att föreskrift inte kan ändras, upp— hävas eller på annat sätt åsidosättas av regeringen. Ett exem- pel härpå kan vara en av riksdagen beslutad bidragsförfattning.

3.6.2. Delegation

Som tidigare sagts har i den nya regeringsformen normgivningen när det gäller åligganden för enskild gentemot det allmänna

• Sida 68
•  Original

placerats inom riksdagens normgivningsområde. Vidare har det lagts på riksdagen att bedöma om normgivning skall delegeras till regeringen eller inte. Delegation till regeringen skall ske genom lagstiftning. Grundläggande beskattningsregler skall utformas som lagar och är sålunda uttryckligen undantagna från det delegeringsbara området. I övrigt kan regeringen genom lag bemyndigas att förordna om föreskrifter i frågor rörande:

l. skydd för liv, personlig säkerhet och hälsa (t ex arbetar- skydd, vapen, hälsovård, livsmedel)

2. utlännings vistelse i riket (t ex skyddsområdesfrågor)

3. in- och utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksam- het, ransonering eller utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö

4. jakt, fiske, naturvård

5. trafik och allmän ordning

6. undervisning och utbildning.

Delegation av normgivningsrätten till regeringen inom dessa områden gäller inte bara enskildas förhållanden till det allmän— na utan också förpliktelser för kommunerna. Regeringen kan så- lunda genom lag bemyndigas att utfärda förordningar på exempel— vis skolans och hälsovårdens område.

Delegation till regeringen om begränsning av de medborgerliga fri— och rättigheterna har uttryckligt förbjudits i grundlags- texten. (Jfr även vad som tidigare sagts under avsnitt 3.3)

Även om det följer av förbudet har det fastslagits att regering-

en inte får meddela svårare påföljder än böter för begångna brott. Regeringen får sålunda inte föreskriva frihetsstraff, förverkande eller annan särskild påföljd.

Det är emellertid som tidigare möjligt för regeringen att för- ordna om handlingsregler i ett visst ämne medan bestämmelser om straff för överträdelse av dessa regler stadgas i lag. Sådana straffregler brukar kallas blankettstraff och finns t ex i natur- vårdslagen. Förfaringssättet att utforma straffbestämmelser i lag och ge de materiella handlingsnormerna i annan form har, även om det ansetts praktiskt, utsatts för viss kritik.

Liksom tidigare kan riksdagen bemyndiga regeringen att förord- na att föreskrifter som meddelats i lag skall börja tillämpas

• Sida 69
•  Original

eller upphöra att gälla. Exempel på s k fullmaktslagar är all- männa ransoneringslagen och lagen om vissa internationella sank- tioner.

Beslut om tullar och avgifter är att betrakta som ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden och borde därför falla under den riksdagens behörighet, som inte kan delegeras. Med hänsyn till tullars och avgifters särskilda karaktär skall emellertid beslutanderätten på detta område kunna överlämnas till regering— en.

Genom den s k moratorielagen kan regeringen under krig och krisartade situationer besluta om anstånd med fullgörande av för pliktelser, moratorium. Skyldighet att betala skatt, avgift, skuld m m kan om moratorium gäller inhiberas för viss tid. Det har ansetts lämpligt att regeringens möjlighet att förordna om moratorium bibehålls, varför riksdagen har getts möjlighet att i lag bemyndiga regeringen att göra sådant förordnande.

3.6.3. Subdelegation

Normgivningskompetensens fördelning mellan riksdag och regering vilar på principen om funktionsfördelningen mellan de båda or- ganen. Riksdagen är beslutande och lagstiftande organ medan re- geringen är beredande och verkställande. Fördelningen innebär att riksdagen inte får ge order åt förvaltningsorganen. Verk- ställighetsbefogenheten innebär att regeringen har ensamrätt till styrning av förvaltningen.

I åtskilliga fall föreligger behov av delegation av normgiv- ningen till organ som är underställda regeringen. Det rör sig därvid ofta om detaljföreskrifter, som olika myndigheter medde- lar på uppdrag av regeringen. Sådan delegation ligger exempelvis till grund för de kommunala förordningarna av typen ordnings: stadga. I det fall regeringens delegation av normgivning till myndighet ligger inom det delegeringsbara området skall delega- tionen grundas på ett generellt beslut av riksdagen att rege- ringen får överlåta normgivningen till myndighet. Sådan subdele— gation får också ske till kommunerna. Den till kommunernas full- mäktige delegerade rätten att utfärda ordningsföreskrifter är sålunda grundad på subdelegation av riksdagens normgivningverk— samhet. Ibland fordras också att fullmäktiges beslut skall fast- ställas av länsstyrelsen.

• Sida 70
•  Original

3.6.4. Kontroll av delegerad normgivning

När riksdagen överlåter åt regeringen att besluta om föreskrif- ter i något delegeringsbart ämne kan den samtidigt bestämma att regeringens föreskrifter skall underställas riksdagen för pröv- ning. Delegationsbeslutet kan innebära att regeringens föreskrif— ter skall gälla under viss begränsad tid i avvaktan på riksdagens prövning.

3.7 Kyrkolagstiftning

Med hänsyn till pågående utredningar om förhållandet mellan svens- ka kyrkan och staten kom inte stiftande av kyrkolag att behand— las närmare. I övergångsbestämmelsen till regeringsformen förord- nades att tidigare gällande regler i stort skulle gälla. Kyrko- lag stiftas, ändras eller upphäves av regeringen gemensamt med riksdagen samt med samtycke av allmänt kyrkomöte. (Närmare härom i avsnitt 4.)

• Sida 71
•  Original

4 KYRKOMöTETS DELTAGANDE I NORMGIVNINGEN 4.l Gällande rätt 4.l.l Kyrkomötets tillkomst m m

Kyrkomötesinstitutionen beslöts av l862—l863 års riksdag och för— ordning utfärdades den lö november l863. Antalet ledamöter var 60, varav 30 präster och 30 lekmän. l949 ändrades antalet leda- möter till lOO varav 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud.

Sammanträde skulle äga rum vart femte år. Konungen hade dock rätt att sammankalla mötet oftare. I samband med representations- formen 1866 fick det nyinrättade kyrkomötet medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag (87 5 2 p l809 års RF: Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrko- lag, dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrko— möte).

I grundlagen (ll4 6 1809 års RF) togs även in bestämmelser om de forna riksståndens privilegier. Dessa kunde inte ändras eller upphävas utan genom Konungens och riksdagens samstämmiga beslut samt om det gällde prästerskapets ”privilegier, förmåner, rättig- heter och friheter" efter bifall av kyrkomötet.

4.1.2. Kyrkolag i 1809 års regeringsform

Före representationsreformen gällde samma regler för stiftande av kyrkolag som för den allmänna civil— och kriminallagstiftning- en. Trots att allmän kyrkolag år 1809 infördes som nytt begrepp i grundlagen innehåller varken regeringsformen eller förarbetena till denna någon anvisning om den närmare innebörden av begrep- pet. Vissa frågor skulle visserligen enligt uttryckliga bestäm- melser i grundlagen behandlas enligt 87 5 2 p RF. Dessa bestäm- melser var 28—30 55 RF om kvinnas behörighet till prästerlig

• Sida 72
•  Original

församlingstjänst. I övrigt fanns inte något i grundlagarna som gav någon antydan om vilka frågor som skulle regleras som kyrko- lag. I avsaknad av någon legal avgränsning uppstod en debatt, i vilken två motsatta uppfattningar gjorde sig gällande. Å ena si— dan menade man att med kyrkolag fick förstås vad som återfanns i l686 års kyrkolag jämte senare ändringar. Kyrkolagsbegreppet fick således en formell innebörd. Å andra sidan hävdades att ordet kyrkolag i 87 6 2 p RF motsvarade ett innehållsbestämt lagbe— grepp och alltså avsåg kyrkolag i materiell mening. Frågan be- handlades av l95l års kyrkomöteskommitté (SOU l955:47), som an- slöt sig till denna senare uppfattning. Kommittén anförde därvid bl a följande.

1. Med kyrkolag avses endast lag som reglerar kyrkliga angelägen— heter, dvs något som mera direkt hör samman med kyrkans väsen, organisation och verksamhet. Hit hör frågor om kyrkans bekän- nelse och lära, dess ställning i samhället, dess förhållande till andra samhällsinstitutioner, dess åliggande mot det all— männa och i förhållande till den enskilde medborgaren liksom de organisatoriska och ekonomiska villkoren för dess verksam- het. På grund av den omständliga lagstiftningsformen i 87 5 2 p RF följer att stadgandet endast avser kyrkliga angelägen— heter av större vikt för kyrkan.

2. Ämnets vikt och betydelse för kyrkan kan emellertid med hän- syn till grundlagarnas övriga innehåll inte ensamt vara avgö- rande för kyrkolagsbegreppets bestämmande. Förutom mot grund- lag måste en avgränsning ske i förhållande till kommunallag och allmän civil- och kriminallag liksom till riksdagens be- skattningsrätt och dess befogenheter med avseende på statsreg— leringen. I den mån på ett visst område det borgerliga samhäl- lets intressen framträder särskilt starkt och därför måste tillerkännas avgörande vikt får frågan undantas från kyrko- lagstiftningens form, även om frågan är av stor betydelse för kyrkan. Detta gäller i synnerhet om frågan berör riksdagens finansmakt.

3. Privilegiefråga är undantagen från området för 87 5 2 p RF. I den mån ett privilegiestadgande upphäves blir den särskilda frågans lagtekniska natur, dvs dess karaktär av kyrkolag eller annan lag, att bedöma efter de allmänna regler som gäller för bestämmande av de särskilda lagstiftningsområdena.

4. Beträffande återstoden av det kyrkorättsliga området - dvs sedan kyrkliga angelägenheter som tillhör andra lagområden i grundlagen än RF 87 5 p 2, eller berör riksdagens finansmakt el— ler har privilegienatur avskiljts — måste göras en gränsdrag- ning mellan kyrkolag och området för Kungl Maj:ts ekonomiska och administrativa lagstiftning i kyrkostadgan. Enligt kommit— tén bör gränsen dras uteslutande efter det särskilda ämnets vikt för kyrkan. Tolkningen av 87 5 2 p 1809 års regeringsform borde enligt kommittén kompletteras med regeln om den formella lagkraften.

• Sida 73
•  Original

Sålunda borde lagar som stiftats som kyrkolag inte kunna ändras eller upphävas utan kyrkomötets samtycke. Kommittén pekade på att flera författningar hade tillkommit i den ordning, som gäl— ler för stiftande av kyrkolag utan att författningarna var att hänföra till kyrkolag. Oftast rörde det sig om stadganden i äm— nen, som brukar ligga inom Kungl Maj:ts administrativa lagstift- ningskompetens men som kanske på grund av lagstiftningstekniska skäl kommit att inflyta i lag som i övrigt är att anse som kyr— kolag i materiell mening. Vid ändring eller upphävande av såda— na bestämmelser menade kommittén att det av praktiska skäl kun— de vara försvarbart att inte använda den omständliga proceduren enligt 87 5 2 p 1809 års RF. Vidare kunde den formella lagkraf- ten inte gälla 1agar som är äldre än stadgandet i 87 5 RF. En- ligt kommittén hade sålunda 1686 års kyrkolag inte 5 k formell lagkraft. Kommittén gjorde i samband härmed följande lista över de författningar vilka de ansåg såsom kyrkolag i materiell me- ning eller vilka var stiftade som kyrkolag.

Huvudstadgandet därom i KL lzl.

Religignsfribetsfråggr

Villkoren och ordningen för erhållande av medlemskap i kyrkan: Religionsfrihetslagen 26.10.1951 (nr 680) 55 6—16.

Den grundläggande regleringen av de allmänna gudstjänsterna: Be- stämmelserna därom i KL 2, 12-14 och 27 kap lagarna 14.10.1898 (nr 90), 26.3.1909 (nr 16, s 5), 18.3.1910 (nr 29, s 2), 25.4.1919 (nr 187), 4.3.1927 (nr 28) och 20.3.1942 (nr 118) om rätt för domkapitel eller församling att förordna om avvikelse i olika hänseenden från den i KL föreskrivna eller förutsatta ordningen samt förordningen 4.11.l772 ang sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning och lagen 22.2.1952 (nr 48) ang tiden för firandet av Marie Bebådelsedag, midsommar- dagen och allhelgonadagen.

Rättegångsgudstjänster: Stadgandet därom i KL 2:13, förord- ningen l9.7.1872 (nr 55, s 2) och lagen 18.3.1910 (nr 29.5 2) med bestämmelser om i vilken utsträckning rättegångsgudstjäns- ter skola hållas.

Villkoren för delaktighet i kyrkans sakrament, dop och nattvard, samt huvudbestämmelserna om sakramentens yttre gestaltning: Be— stämmelserna därom i KL 3, 4, 6-8 samt 11 kap ävensom de ändring— ar i dessa bestämmelser som innefattas i förordningarna 20.9.1859 (nr 53), 29.1.1861 (nr 19,5 1) och 13.9.1864 (nr 55) samt lagarna 18.3.1910 (nr 29), 24.3.1916 (nr 92), 4.3.1927

• Sida 74
•  Original

(nr 25) och 4.3.1927 (nr 26); lagen 20.12.1946 (nr 778) om till- lägg till KL 3 kap med bestämmelser om namngivning vid kyrkligt dop.

Huvudbestänmelserna om konfirmation: KL 8:2 och kyrkohandbo— kens viktigare bestämmelser i ämnet.

Äktenskaps ingående medelst kyrklig vigsel och sådan vigsels förrättande: Giftermålsbalken 11.6.1920 (nr 405), 4 kap 1, 2, 3 och 8 55.

Bestämmelserna om jordfästning m m i lagen 25.5.1894 (nr 36, s 2) ang jordfästning.

De grundläggande bestämmelserna om villkoren och ordningen för inträde i prästämbetet: KL 19 och 22 kap, förordningen 18.4.1884 (nr 13,5 1) ang förändrade bestämmelser om prästexamen samt la— gen 10.11.1893 (nr 86.5 1) ang prästedens utbytande mot ett löf- te.

Huvudreglerna för tillsättning av prästerliga tjänster: KL 20, 21, 23 och 26 kap, förordningen 30.5.1759 om biskopsval och la- gen 7.12.l934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga tjänster.

Den disciplinära bestraffningsrätten över präster m m: Lagen 13.11.1936 (nr 567) om domkapitel 13 5 mom 2-6 samt lagen 30.6.1948 (nr 489) om tillägg till KL, enligt vilken lag präster- lig befattningshavare, som överger kyrkans lära, är skyldig att avgå.

Huvudstadgandet om kyrkomusikerämbetet: Lagen 27.6.1947 (nr 275) om kyrkomusiker 5 1.

Huvudbestämmelserna om kyrkomötets sammansättning och arbetsfor- mer samt om dess uppgifter utöver vad RF stadgar därom: Kyrko— mötesförordningen 22.4.1949 (nr 174).

De grundläggande bestämmelserna om stiftsstyrelsen: Lagen 13.11.1936 (nr 567) om domkapitel.

Bestämmelserna om prästmöte: KL 25 kap och förordningen 7.3.1855 (nr 32, s 3) ang ändring i vissa delar av KLzs stadgan- den om prästmöte.

Den kyrkliga administrationen vid krig eller krigsfara: Lagen 13.3.1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser ang stats- och kom— munalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m m.

De grundläggande reglerna om förvaltningen av domkyrkorna och deras fasta och lösa egendom: KL 26 kap.

Upplåtelse av gravplats: Lagen 24.3.1916 (nr 94) om nyttjande- rätt till gravplats.

Den allmänna regleringen av förvaltningen och dispositionen av kyrkoförmögenheten i övrigt: Lagen 4.1.1927 (nr 1) ang tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplå- telse av sådan jord under tomträtt, ecklesiastika boställsord- ningen 30.8.1932 (nr 400), 1 och 8 55 lagen 30.8.1932 (nr 404) om kyrkofond, förordningen 27.11.1936 (nr 579) ang förvaltning— en av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter, lagen 15.5.1942 (nr 232) ang användande i vissa fall av prästlönefond m m samt 7 5 lagen 29.6.1951 (nr 570) ang pastorats deltagande

• Sida 75
•  Original

i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekost- nadslagen).

De nu relaterade riktlinjerna har i sina väsentliga delar god- tagits vid lagstiftares och utredares fortsatta behandling av dessa spörsmål liksom då nya lagar kommit att ersätta de av kom- mittén listade lagarna.

4.1.3 Förfarandet vid stiftande av kyrkolag enligt 1809 års regeringsform

1951 års kyrkomöteskommitté gjorde också en ingående analys av förfarandet vid stiftande av kyrkolag. Kommittén pekade därvid på att det vid flera tillfällen uppkommit fråga om innebörden av kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag och om själva förfarandet vid stiftande av sådan lag. Därvid hade å ena sidan gjorts gällande att grundlagen endast tillerkänt kyrkomötet en vetorätt mot Kungl Maj:ts och riksdagens redan fattade beslut. Kyrkomötets medverkan i kyrkolagsfrågor skulle enligt denna me— ning alltså följa efter det frågorna behandlats av riksdagen. Enligt en annan åsikt var kyrkomötets befogenheter vid stiftande av kyrkolag att jämställa med riksdagens. Kyrkomötet ägde sålun- da rätt att ta initiativ i kyrkolagsfrågor och Kungl Maj:t var oförhindrad att förelägga kyrkomötet ett kyrkolagsförslag innan förslaget hade behandlats i riksdagen. Enligt kommittén framgick inte att lagstiftaren avsett att inskränka kyrkomötets deltagan- de i lagstiftning enligt 87 5 2 p RF till endast en vetorätt i förhållande till Kungl Maj:ts och riksdagens fattade beslut. Lagrummets formulering gav inte heller anledning till annan tolk— ning än att kyrkomötet även har initiativrätt i kyrkolagsfrågor och att Kungl Maj:t inte av grundlagen var förhindrat att först vända sig till kyrkomötet med kyrkolagsförslag. Enligt kommittén överensstämde denna tolkning även med lagrummets tolkning i prax— is. Ända sedan kyrkomötet inrättats hade förekommit att Kungl Maj:t förelagt kyrkomötet lagförslag innan de överlämnats till riksdagen. Vid flera tillfällen har kyrkomötet utnyttjat sin initiativrätt genom att för egen del anta och för Kungl Maj:t anmäla lagförslag i kyrkolagsfrågor, om vilka motion väckts inom kyrkomötet. Under senare tid har dock enligt kommittén kyrkomö- tets initiativ vanligen fått den formen att kyrkomötet utan att själva lägga fram ett utarbetat lagförslag hos Kungl Maj:t be-

• Sida 76
•  Original

gärde utredning i en viss kyrkolagsfråga. Kommittén pekade på det förhållandet att det, då riksdagen eller kyrkomötet som sis— ta instans behandlar ett kyrkolagsärende, synes föreligga en viss bundenhet till de beslut som tidigare instanser fattat. I praxis synes sålunda kyrkomötet ogärna ha vägrat att samtycka till riksdagens redan fattade beslut. Ordningsföljden var där— för inte endast en procedurfråga utan fick även en viss betydel- se för riksdagens eller kyrkomötets inflytande på lagstiftning— en. Kyrkomötets initiativ innebar endast att förslag till kyrko- lag kunde komma från kyrkomötet och att kyrkomötets antagna för— slag, om det bifölls av Kungl Maj:t och riksdagen, blev lag utan vidare medverkan från kyrkomötets sida. Kungl Maj:t var emeller- tid inte skyldig att uppta till prövning kyrkomötets förslag. Ännu mindre var KUngl Maj:t skyldig att höra lagrådet över kyrko— mötets förslag innan Kungl Maj:t själv tog ställning till detta.

Kommittén berörde också frågan om hur länge kyrkomötet var bun- det då det antagit ett kyrkolagsförslag. Hade förslaget antagits av riksdagen måste Kungl Maj:t på grund av promulgationsregeln i 87 5 2 p RF före nästa riksdags början eller inom tio dagar därefter kungöra förslaget som lag eller underrätta riksdagen om de skäl, som hindrat att förslaget antagits. I sådant fall kunde Kungl Maj:t emellertid hålla frågan om förslagets vidare behand- ling öppen. Enligt doktrinen ansågs kyrkomötet inte bundet av tidigare förslag längre än till dess nästa kyrkomöte sammanträ— der. Då det inte fanns något förbud i grundlagen torde dock Kungl Maj:t, även sedan nytt kyrkomöte sammanträtt, kunna fram- lägga ett av föregående möte antaget förslag och därefter, om detta antogs av riksdagen, utan vidare kontakt med kyrkomötet utfärda lag. Ett nytt kyrkomöte torde emellertid kunna fatta be— slut om att upphäva ett tidigare kyrkomötes beslut så länge det— ta inte upphöjts till lag.

Även dessa uppfattningar har i sina väsentliga delar kommit att godtas vid senare behandling av den kyrkliga lagstiftningen.

4.1.4. Kyrkolag i 1974 års regeringsform

I 1974 års regeringsform togs i 9 p övergångsbestämmelserna in ett stadgande att ombud för svenska kyrkan sammanträder till all— mänt kyrkomöte enligt vad därom är särskilt stadgat. I samma punkt till övergångsbestämmelsen hette vidare att utan hinder av

• Sida 77
•  Original

vad stadgas i regeringsformen om att lag stiftas av riksdagen, skall i fråga om kyrkolag gälla att sådan lag stiftas av rege- ringen gemensamt med riksdagen; dock att därvid erfordras sam- tycke även av allmänt kyrkomöte. över förslag till kyrkolag skall vidare lagrådets yttrande inhämtas. I bestämmelsen stadgas vida— re att har antaget förslag till kyrkolag inte utfärdats som lag före närmast följande lagtima riksmötes början är förslaget för— fallet.

Av motiven framgår att bestämmelsen om kyrkolagstiftning kom att få denna utformning uteslutande på grund av de pågående ut- redningarna om förhållandet mellan stat och kyrka. Då ordningen helt avviker från regeringsformens ordning för lagstiftning fick bestämmelsen sin plats i övergångsbestämmelserna. Av motiven framgår vidare att man räknade med att övergångsbestämnelserna skulle kunna utgå sedan ställning tagits till frågan om förhål- landet mellan stat och kyrka. Kom de nuvarande banden att bibe- hållas i allt väsentligt borde regeringsformen kompletteras med bestämmelser om kyrkolagstiftning. Grundsatsen att riksdagen en— sam stiftar lag borde då även avse kyrkolag. Att ta bort rege- ringens medbestämmanderätt i frågan om kyrkolag och samtidigt låta kyrkomötets samtycke kvarstå ansågs enligt motiven uteslu- tet. En öppen fråga var om kyrkomötet skulle medges rätt till yttrande över förslag till kyrkolag. Vid ett skiljande av kyrkan från staten skulle aktuella bestämmelser inte få samma offent- ligrättsliga karaktär utan bestämmelserna om kyrkolag och kyrko- lagstiftning kunde då utgå.

4.2. Kommitténs överväganden 4.2.1 Allmänna principer

I den nya regeringsformen uttrycks statsskickets karaktär av de— mokrati genom deklarationen om att all statsmakt i Sverige ut- går från Sveriges folk. Folkstyrelsen skall bygga på fri åsikts- bildning, på allmän och lika rösträtt samt förverkligas på riks- planet genom parlamentarism.

En annan uppfattning om ett statsskicks karaktär kan vara den att staten bör bygga på de olika korporationerna i samhället. Dessa bör därför vara representerade i folkförsamlingen. Ibland kan detta ske även tillsammans med vissa folkvalda representan-

• Sida 78
•  Original

ter. Som uttalades vid införandet av den nya regeringsformen strider korporativismen mot demokratitanken.

Den rådande särregleringen beträffande kyrkolagstiftning stäm- mer dåligt överens med principen för gällande regeringsform. Vare sig genom uttalanden av författningsutredningen, grundlagbered— ningen eller konstitutionsutskottet har framkommit att annat skäl förelegat att låta tidigare bestämmelser rörande kyrkolag- stiftning alltjämt gälla än att man har önskat avvakta resulta- tet av pågående utredningar om kyrkans framtida ställning. Förub sättningen för kommitténs uppdrag att ange förslag till avskaf— fande av denna särreglering beträffande kyrkolagstiftning är att de principiella ställningstagandena i stat ——-kyrka-frågan inte föregrips samt att eventuella senare relationsändringar inte för— svåras. Med beaktande härav gör kommittén följande bedömning.

övervägande skäl talar för att riksdagen ensam bör överta all lagstiftningsmakt och sålunda i framtiden ensam stifta kyrkolag. Ett direkt överförande utan att andra åtgärder vidtas kan emel- lertid rubba nuvarande förhållande mellan staten och kyrkan. Skulle så ske kommer kyrkan utan tvekan att inta en mindre själv— ständig ställning än i dag och sålunda knytas fastare till sta- ten. Ett sätt att i stort uppnå den i dag rådande balansen mel- lan staten och kyrkan är att vissa av de områden som i dag karak— teriseras som kyrkolag överförs till kyrkomötets självständiga bestämmanderätt. Som en naturlig följd härav borde även delar av det område, som faller under regeringens normgivningskompetens, kunna överföras till kyrkans självbestämmanderätt.

Då det gäller att bestämma området för kyrkomötets självbestäm— manderätt är det naturligt att dit i första hand föra sådana om- råden beträffande vilka något statligt intresse inte alls eller endast i ringa mån föreligger, men beträffande vilka det finns ett starkt kyrkligt intresse av självbestämmanderätt. Till dessa områden torde höra flertalet av föreskrifterna rörande gudstjänst- firande, dop,konfirmation, nattvard och jordfästning, vilka alla nu är intagna i kyrkohandboken. Av liknande slag är bestämmelser rörande invigningsakter (invigning av kyrka m m) och vignings— och installationsakter. Beträffande kyrkans lära torde det stat— liga intresset huvudsakligen kunna inskränkas till att kyrkans bekännelse är den evangelisk-lutherska. Den närmare regleringen torde däremot kunna anförtros kyrkan själv.

• Sida 79
•  Original

Vad angår ett antal andra frågor är det emellertid naturligt att bestämmanderätten tillkommer staten genom i första hand riks— dagen. Hit hör t ex religionsfrihetslagen, gränserna för kyrko- mötets kompetens, grunderna för den kyrkliga organisationen, för samlingsstyrelselagstiftningen, de viktigaste delarna av den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen och den lagstiftning som be- rör kyrkans befattning med offentliga funktioner.

Även om det beträffande flertalet och de mest betydelsefulla områdena inte föreligger någon svårighet att dra upp gränserna mellan kyrklig och statlig bestämmanderätt finns det dock ämnen, rörande vilka starka önskemål om bestämmanderätt kan föreligga från såväl statens som kyrkans sida. Uppenbarligen måste emeller— tid den principen gälla, att förutsättningen för ett överlämnan- de till kyrkans självbestämmanderätt bör föreligga endast i de fall kyrkans och statens intresse sammanfaller såvitt angår reg- leringens innehållsmässiga utformning. Skulle det däremot före- ligga en konflikt mellan statlig och kyrklig uppfattning kan frå- gan inte undandras statens bestämmanderätt. Vidare måste den principen gälla, att kyrkan inte kan utfärda generella föreskrif- ter, som sedan skall tillämpas av staten genom t ex regering el- ler ämbetsverk. Eftersom regeringen medverkar vid tillsättning av tjänster måste det anses uteslutet att bestämmelserna röran- de detta område utfärdas av kyrkan. Även om sålunda bestämmande- rätten inom vissa ämnesområden på grund av det sagda bör ankomma på staten innebär detta inte att kyrkan behöver vara förhindrad att få kyrkliga synpunkter beaktade vid en sådan frågas prövning. Oaktat kyrkan inte kommer att ha direkt beslutsrätt beträffande vissa frågor får det hållas för visst att staten alltjämt kommer att ha ett starkt intresse att före ett beslut inhämta kyrkans synpunkter på aktuellt spörsmål. Det får även hållas utom tvivel att kyrkans remissvar kommer att tillmätas stor betydelse vid en frågas handläggning av såväl regering som riksdag.

För kyrkan gällande lagstiftning är mycket omfattande. Den kan i sina huvuddrag dock delas upp i grundläggande bestämmelser rö- rande kyrkan, bestämmelser om kyrkans organisation, kyrkans tjänster, den kyrkliga egendomen, kyrkans förkunnelse samt kyr- kans civila verksamhet.

I det följande kommer dessa områden att genomgås och därvid diskuteras hur huvuddragen av en fördelning mellan statens och

• Sida 80
•  Original

kyrkans normgivning kan ske.

4.2.2. Fördelningen mellan statens och kyrkans normgivning Grundläggande bestämmelser

Såsom har angetts redan i det föregående bör grundläggande reg— ler om kyrkan omfattas av riksdagens beslutanderätt. Som sådana får man räkna vissa grundläggande bestämmelser rörande kyrkans bekännelse. Lämpligen bör de formuleras i några få översiktliga bestämmelser och tas in i en ny särskild lag om svenska kyrkan. De eventuella tillämpningsbestämmelser som därutöver kan behövas bör kunna utformas av kyrkan själv.

Bland grundläggande bestämmelser bör också räknas sådana om medlemskap i kyrkan. Dessa finns intagna i 1—5 55 lagen om reli— gionsfrihet. Dessa är av sådan art att de inte kan undantas från riksdagens normgivningsmakt eftersom de är att hänföra till med— borgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Vägledande samman- ställningar av samma slag som biskopsmötets uttalande 1964 om konsekvenserna av utträde ur svenska kyrkan torde emellertid lämpligen utfärdas av kyrkan själv. Detta exempel innebär i sak att biskopsmötet i sitt uttalande gjorde en sammanställning av all lagstiftning rörande denna fråga och redovisade de praktiska slutsatser som kunde dras ur denna.

Bestämmelser om stadfästande av bibel, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och lilla katekesen utfärdas i dag av regeringen efter hörande av kyrkomötet. Sådana bestämmelser bör emellertid kunna överlämnas till kyrkans egen normgivning. Beträffande all kyrkans egen normgivning får dock förutsättas att denna sker med iakttagande av de grunder som angetts i av riksdagen stiftade lagar.

I kyrkolag finns nu bestämmelser om vissa helgdagar. Vid en ändrad normgivningsmakt skall bestämmelser rörande helgdagar i allmänhet utfärdas av riksdagen. I almanackan upptagna s k röda dagar måste, bl a med hänsyn till arbetsfria dagars betydelse för arbetsmarknaden, bestämmas av riksdagen. En eventuell föränd- ring av nuvarande helgdagar av detta slag är emellertid av så stor betydelse för kyrkan att kyrkans inställning till den even- tuella förändringen bör tillmätas särskild vikt. Om kyrkliga hög- tids- och helgdagar i övrigt bör kyrkan själv få bestämma.

• Sida 81
•  Original

Bestämmelser om kollekt utfärdas i dag av regeringen. Grund- läggande regler finns dock i kyrkolagen. Sådana regler bör helt överföras till kyrkans självbestämmanderätt.

Kyrkans organisation

Reglerna om den kyrkliga indelningen utgör vanlig lagstiftning som redan i dag går in under riksdagens ensamma normgivning. Be— stämmelserna om församlings- och pastoratsindelningen är ett ex- empel på av riksdagen till regeringen delegerad normgivning. La- gen om församlingsstyrelse är kommunallag, som därför faller un- der riksdagens normgivning. Något skäl till ändring av normgiv- ningsmakten beträffande lagstiftning av detta slag föreligger inte.

Lagstiftningen om kyrkliga kommuner m m och deras beskattnings- rätt utgör grundlag. Inte heller beträffande detta lagstiftnings— komplex föreslår kommittén någon ändring (se närmare härom i av- snitt 11.2).

Regler om kyrkans organisation på stiftsplanet finns bl a i lag om domkapitel (SFS l936:567), som i dag är kyrkolag. Efter— som regleringen måste anses vara grundläggande för kyrkans orga- nisation är denna, såsom redan angivits i det föregående, av så- dant slag att det är naturligt att bestämmanderätten tillkommer staten genom riksdagen. Samma skäl gör sig också gällande beträf— fande de grundläggande bestämmelser om stiftsnämnd och boställs— nämnd som finns intagen i lagen om förvaltning av kyrklig jord. Instruktioner och tillämpningsbestämmelser rörande dessa områden utfärdas i dag av regeringen utan kyrkomötets hörande. Skäl till någon ändring i detta avseende föreligger inte.

I 25 kap kyrkolagen finns bestämmelser om prästmöte. Dessa, liksom därtill anknytande författningar, torde vara av sådant slag att de lämpligen bör överföras till området för kyrkans självbestämmanderätt.

Beträffande de regler som rör kyrkans organisation på rikspla- net kan först nämnas kyrkomötesförordningen. Denna är i dag kyr— kolag. Grundläggande regler om kyrkomötet med bl a angivande av dettas kompetensområde är sådana att dessa måste omfattas av riksdagens normgivning. Detaljregler rörande arbetsformerna m m bör emellertid överlåtas till kyrkans självbestämmanderätt. (Närmare om en ändrad organisation av kyrkans riksplan jämte på

• Sida 82
•  Original

grund därav erforderlig rättslig reglering (se avsnitt 6,7 och 14). På riksplanet bedriver svenska kyrkan även en omfattande verk- samhet, som inte är lagreglerad och beträffande vilken kyrkan re— dan utövar full självbestämmanderätt. Någon ändring härvidlag bör naturligtvis inte ske. På gränsen till denna fria verksamhet lig- ger de fyra kyrkliga styrelserna, centralrådet för evangelisation och församlingsarbete, missionsstyrelsen, styrelsen för svenska kyrkan i utlandet och diakoninämnden. Deras stadgar är utfärdade av regeringen medan tillsynen utövas av kyrkomötet. Styrelsernas

revisorer utses av regeringen. Stadgar och övriga beslut rörande dessa bör lämpligen i fram— tiden föras till kyrkomötets normgivning.

Kyrkans tjänster

I stort sett kan den inom kyrkan anställda personalen delas in i två huvudgrupper nämligen den personal, för vilken statlig löne— reglering gäller och de kyrkokommunala befattningshavarna. Det finns författningar som rör de olika kategorierna av befattnings havare.

Behörighet till inträde i prästämbetet regleras i övergångsbe— stämmelserna till regeringsformen, alltså grundlag, i 19 kap kyr- kolagen, i 1884 års stadga angående prästexamen, stiftad av rege— ringen efter kyrkomötets hörande, och i lagen om kvinnas behörig- het till prästerlig tjänst, stiftad som kyrkolag. Förfarandet vid tillsättandet av prästerliga tjänster regleras, förutom i över- gångsbestämmelserna till regeringsformen, i lagen om biskopsval och i lagen om prästval. De två senare lagarna har stiftats som kyrkolag. Grundläggande bestämmelser om kyrkomusiker finns i la- gen om kyrkomusiker, även denna kyrkolag; och i kyrkomusikerför— ordningen, som meddelats av regeringen utan kyrkomötets hörande. Därtill kommer ett stort antal författningar, av vilka de flesta meddelats av regeringen utan kyrkomötets hörande.

Vid föreslagna, i stort oförändrade relationer mellan staten och kyrkan saknas fog för någon större ändring av nu gällande ordning. Sålunda bör de grundläggande bestämmelserna som nu finns i kyrkolag, överföras till riksdagens normgivning och övriga, nu av regeringen meddelade bestämmelser alltjämt utfärdas av denna. Vidare bör de särskilda behörighetskrav som nu finns intagna i regeringsformens övergångsbestämmelser kunna överföras till van-

• Sida 83
•  Original

lig lag (se vidare avsnitt 10). I sammanhanget bör nämnas att såväl prästvalslagen som bestämmelserna rörande kyrkomusiker är föremål för utredning.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen är av allmänt slag. Det är därför naturligt att denna helt måste ingå under riksdagens norm— givning.

Beträffande de kyrkokommunala befattningshavarna ligger beslut och regler huvudsakligen på församlingsnivå.

Utöver nu angivna personalgrupper finns i dag den personal som arbetar inom kyrkans fria verksamhet. Dessa är att anse som pri- vatanställd personal, där varje kyrklig styrelse eller riksorga- nisation var för sig är arbetsgivare för sin personal. Svenska kyrkan är sålunda redan självbestämmande på detta område.

Den kyrkliga egendomen

Kyrklig egendom är sådana förmögenhetstillgångar av fast eller lös natur, som med olika rättsgrund disponeras eller ägs av svenska kyrkan med dess församlingar eller av andra till svens- ka kyrkan knutna organ.

Sedan gammalt är en del av denna egendom underkastad särskil- da rättsregler till skydd för intresset att tillgångarna bevaras och används för de ändamål vartill de ursprungligen varit avsed- da. Denna egendom brukar kallas specialreglerad kyrklig egendom. I denna ingår t ex församlingskyrkor och domkyrkor, kyrkogårdar, prästgårdar, löneboställen, prästlönefondsfastigheter och kyr- kofondsfastigheter. Den lösa egendomen utgörs bl a av inventarier i kyrkor samt vissa fonderade medel och kassor.

Utöver denna specialreglerade kyrkliga egendom finns andra förmögenhetstillgångar, som på skilda sätt är knutna till den kyrkliga verksamheten. Främst märks den församlingskommunala egendomen. För en del av denna egendom såsom sentida kyrkor och begravningsplatser gäller specialreglering, medan den övri- ga församlingskommunala egendomen, fri församlingskyrkokommunal egendom, förvaltas och disponeras enligt kommunalrättsliga prin— ciper. Bland den kyrkliga egendomen märks ytterligare en typ, nämligen fri stiftelse- och föreningsegendom, vilken också till- kommit under senare tid. Denna egendom har ofta tillförts kyrkan genom donationer eller insamlingar och bildar såsom stiftelse— och föreningsegendom självständiga förmögenhetsmassor.

• Sida 84
•  Original

Förfoganderätten över den kyrkliga egendomen och förvaltning- en är i allmänhet inte beroende av frågan vem äganderätten i privaträttslig mening tillkommer. Ett löneboställe kan t ex för- valtas av ett pastorat, oavsett om bostället tillhör staten, en kyrkostiftelse eller en församling.

Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga eko- nomin. Den förvaltas av kammarkollegiet. Dess huvudsakliga upp- gift är att fungera som en skatteutjämningsfond för pastoraten i vad angår dessas kostnader för avlönande av präster och kyrko— musiker.

Beträffande förvaltning, disposition och kontroll över den spe cialreglerade kyrkliga egendomen, och då särskilt beträffande den kyrkliga jorden, gäller ett invecklat system av rättsregler. Regler om den kyrkliga jorden finns i 1686 års kyrkolag samt i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord och lagen (1970: 940) om kyrkliga kostnader, båda antagna i de former som gäller för stiftande av kyrkolag. Det statliga intresset beträffande dessa frågor är sådant att den fortsatta normgivningen måste ligga på riksdagen. Vidare bör liksom nu utfärdandet av tillämp- ningsförordningarna till förvaltningslagen och kostnadslagen å- ligga regeringen.

För kyrkobyggnad och dess inventarier finns grundläggande reg- ler i 1686 års kyrkolag samt därutöver speciella bestämmelser i andra författningar. Här kan nämnas lag (1909z55) angående bygg— nad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av sär— skild sockenstuva samt lag (1968z738) med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad. Kungörelsen (1920:744) med före- skrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet gäller även för kyrkobyggnader. Upplåtelse av kyrka regleras i lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall.

Frågor rörande upplåtelse av kyrka är föremål för utredning i särskild ordning. Kommittén undantar därför sist nämnda frågor från något särskilt uttalande. Vad gäller övrig nu nämnd lagstift- ning ärl686 års lag kyrkolag medan 1909 års lag utfärdats i an- nan ordning. Kungörelsen har meddelats av regeringen utan kyrko- mötets hörande. Angiven lagstiftning är på tidigare angivna skäl sådan att den alltjämt bör tillhöra den statliga normgivningen.

Utöver nu angivna rättsföreskrifter finns ett flertal sådana, vilka kan sägas vara av mera allmängiltigt slag och inte special—

• Sida 85
•  Original

distinerade för kyrkan. Exempel härpå utgör bestämmelser i skat- tefrågor, arkivfrågor m m. Av naturliga skäl saknas beträffande dessa anledning till någon ändring av gällande statlig normgiv- ningsmakt.

Kyrkans förkunnelse

De allmänna bestämmelserna om svenska kyrkans gudstjänster finns i 2 kap 1686 års kyrkolag, som ger olika föreskrifter av rent liturgisk art. Aktuella och uttömmande regler för ritualer finns dock i kyrkohandboken.

Enligt kommitténs mening förefaller det naturligt att frågor rörande gudstjänstfirandet förs över till kyrkomötets kompetens. Ett statligt intresse rörande dessa eller någon av dessa frågor kan inte vara så starkt att det kan motivera att rättsregler här- om undantages kyrkomötet och lägges på riksdagen ensam.

Om särskilda gudstjänster, nämligen rättegångsgudstjänster, stadgas i 2 kap 13 5 kyrkolagen. Enligt 10 5 rättegångsbalkens promulgationslag skall bestämmelse i kyrkolagen eller särskild lag eller författning om gudstjänst vid allmän domstol lända till efterrättelse. I huvudsak innebär dessa att vid allmän underrätt och hovrätt skall vid början av året gudstjänst äga rum. Någon skyldighet för domstolarnas befattningshavare att närvara före— ligger inte.

Tidigare riksdagsordning innehöll föreskrift om riksdagsguds— tjänst i samband med riksdagens öppnande. Nu gällande författ- ning innehåller inte någon sådan bestämmelse. Ordningen för den särskilda sammankomsten mellan konungen, statsråden och riksdags— ledamöterna vid början av varje riksmöte bestämmes i stället av talmannen efter samråd med statsministern.

Enligt kommitténs mening bör det inte heller längre föreligga en lagstadgad skyldighet för svenska kyrkan att anordna särskil- da rättegångsgudstjänster, i synnerhet som denna skyldighet en- dast gäller vissa av landets olika domstolar. Även om kommittén sålunda vill föreslå att dessa bestämmelser skall slopas bör härigenom inte uppkomma något hinder mot att man — där så önskas- lokalt träffar frivilliga överenskommelser om att hålla tradi- tionella rättegångsgudstjänster.

Villkoren för delaktighet i kyrkans sakrament, dop och natt— vard liksom huvudbestämmelserna om sakramentens yttre gestalt-

• Sida 86
•  Original

ning är av kyrkolags natur. Huvudbestämmelser om konfirmation finns i kyrkolagen och kyrkohandboken. Från materiell synpunkt måste dessa frågor vara att hänföra till kyrkans inre angelägen- heter. Med hänsyn till den principiella uppdelning av normgiv- ningsmakten som tidigare skisserats, finner kommittén därför att dessa frågor bör hänföras till området för kyrkans självbestäm- manderätt och att kyrkomötet sålunda inom ramen av de statliga bestämmelserna om religionsfrihet och medlemskap i svenska kyr— kan bör svara för den ytterligare normgivning som därutöver kan anses erforderlig.

Bestämmelser om bikt finns i kyrkolagen. Även dessa bestämmel- ser är från materiell synpunkt att hänföra till kyrkans inre an- gelägenheter. På skäl som nyss angivits bör därför även dessa bestämmelser överföras till området för kyrkans självbestämman— derätt.

Bestämmelserna om prästs tystnadsplikt är emellertid av sådant allmängiltigt slag att de alltjämt måste kvarligga under riksda— gens normgivning.

De vigningsakter, som förekommer inom svenska kyrkan, är bis- kopsvigning, prästvigning, missionärsvigning, diakon— och diako- nissvigning och vigning av pastorsdiakon och församlingssyster. Av dessa akter är endast biskopsvigning och prästvigning behand- lade i kyrkolagen. Ritualen för de olika vigningarna finns i kyr— kohandboken.

Såsom tidigare angivits bör kyrkohandboksfrågor föras till om- rådet för kyrkans normgivning. Med hänsyn till det materiella innehållet bör även dit föras kyrkolagens bestämmelser om bis- kops- och prästvigning. Då utnämning till präst alltjämt skall åvila staten skall kvalifikationsbestämmelserna för sådan ut- nämning ligga under statens normgivning.

Föreskrifter om ritualer för olika invigningsakter såsom invig ning av kyrkor, altare, dopfunt, predikstol m m finns i kyrko- handboken. Endast invigningen av kyrka och kapell för gudstjänst- bruk finns upptaget i kyrkolagen. Dessa akter utgör med undantag för bestämmelserna om kyrkoinvigning kulthandlingar och bör så- som tidigare angetts om kyrkohandboken ligga under kyrkans egen normgivning.

I kyrkolagens 24 kap finns bestämmelser om biskopsvisitation. Reglerna härom får anses huvudsakligen vara att hänföra till kyr-

• Sida 87
•  Original

kans inre verksamhet och bör därför föras till området för kyr-

kans normgivning.

Vissa offentliga funktioner

Bestämmelser om begravningsverksamheten finns i jordfästnings- 1agen och gravrättslagen och den med stöd av denna utfärdade be- gravningskungörelsen. Jordfästningslagen innehåller dels en av- delning med allmänna bestämmelser om jordfästning och gravsätt- ning och dels en avdelning med särskilda bestämmelser om jord- fästning inOm svenska kyrkan. Den senare avdelningen är av kyr- kolags natur. Området är föremål för utredning, varför anledning saknas till särskild behandling från kommitténs sida. De regler rörande ritualen, som nu finns i kyrkohandboken, torde dock på tidigare angivna skäl lämpligen kunna föras till området för kyr- kans självbestämmanderätt.

Regler om vigsel finns i 4 kap giftermålsbalken. Vissa av be- stämmelserna är av kyrkolags natur. Beträffande ceremonielet finns bestämmelser i kyrkohandboken. Bestämmelserna om vigsel får anses ha en sådan allmän betydelse att dessa tillhör riksda- gens normgivning. Endast reglerna i kyrkohandboken om ritualen kan överföras till kyrkans bestämmande.

Även lagstiftningen rörande hindersprövning m m är sådan att denna liksom i dag måste tillhöra området för statens normgiv- ning.

Frågan om kyrkans del i folkbokföringen är föremål för särskild utredning. Bestämmelserna i dessa frågor ligger redan inom den statliga normgivningen. Skäl att i detta sammanhang ingå närmare på dessa frågor föreligger därför inte.

• Sida 88
•  Original

• Sida 89
•  Original

SOU 1981:14 5 KYRKOMöTETS ARBETSUPPGIFTER 5.l Nuvarande uppgifter

Kyrkomötet kan sägas ha följande olika slags funktioner, nämligen att medverka i viss lagstiftning, att höras i vissa kyrkliga frå- gor och att i övrigt utgöra opinionsorgan samt att ta viss befatt- ning med de centrala kyrkliga styrelserna.

Kyrkomötets medverkan i lagstiftning har närmare berörts i av— snitt 4. Vid ändring eller upphävande av prästerskapets privile— gier fordras som bl a närmare utvecklats i nämnda avsnitt kyrko— mötets bifall.

Med stöd av 1 5 kyrkomötesförordningen fungerar kyrkomötet även som ett opinionsorgan i kyrkliga frågor. Enligt detta stadgande äger kyrkomötet uppta till behandling sådana "kyrkliga” ärenden som överlämnats till mötet av regeringen, som anhängiggjorts av enskilda ledamöter motionsvägen eller som överlämnats av före- gående kyrkomöte till en särskild utredningsnämnd och vari denna avgett betänkande.

Området för kyrkomötets möjligheter att avge opinionsyttringar är inte klart avgränsat genom författningar och praxis. Ofta har emellertid regeringen låtit inhämta kyrkomötets yttrande i frågor som faller utanför kyrkomötets medbestämmanderätt men som bedöms ha betydelse för kyrkan. Kyrkomötet självt har i vissa fall be- handlat frågor med endast ringa samband med kyrkolagsområdet. Kyrkomötets befattning med dessa ärenden inskränker sig dock till att avge yttranden eller göra framställningar hos regeringen.

I ett avseende förutsätts emellertid kyrkomötets opinionsytt— ring ha bindande verkan. Enligt kyrkomötesförordningen 15 5 2 mom erfordras för bifall i fråga om antagande av eller ändring i de kyrkliga böckerna kvalificerad majoritet vid omröstning. Det är att observera att omröstningen endast avser ett beslut innefattan- de en meningsyttring. Stadgandet har emellertid i praxis till-

• Sida 90
•  Original

lämpats så att regeringen endast meddelat beslut i denna typ av ärenden med ifrågavarande stöd av kyrkomötet.

Kyrkomötets befattning med de centrala kyrkliga styrelserna består i att välja medlemmar i styrelserna, att mottaga redovis- ning för styrelsernas förvaltning och berättelse över deras verk— samhet samt att pröva frågan om beviljande av ansvarsfrihet för deras förvaltning.

Frekvensen av från regeringen överlämnade ärenden varierar. Eftersom kyrkomötet stundtals sammanträder oftare än vart femte år har detta dock berott på att det funnits ärenden att höra kyr- komötet i. 1979 års kyrkomöte hade tre regeringsärenden att be— handla nämligen lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, lag om tystnadsplikt för präst och förslaget om ändrade relatio- ner mellan staten och kyrkan. Dessutom förekom en regeringsskri- velse med redogörelse för behandlingen av ärenden, där kyrkomötet tidigare yttrat sig. Av nu angivna ärenden kom av naturliga skäl förslaget om ändrade relationer mellan staten och kyrkan att upp— ta mycket av kyrkomötets tid.

Antalet motioner vid 1979 års kyrkomöte utgjorde 77. Av dessa berörde ett inte obetydligt antal nyss nämnda ärenden, som över- lämnats från regeringen. Under 1960- och 70-ta1en, som dominerats av stat-——kyrka-frågan, har antalet motioner per kyrkomöte ut- gjort i genomsnitt 86.

1979 års kyrkomöte upptog också till behandling 1975 års kyrko- mötes utredningsnämnds betänkande om rätt för utomlands bosatta utländska medborgare att tillhöra svenska kyrkan.

5.2. Tidigare utredningar om kyrkomötets arbetsuppgifter

Förslag rörande vidgade befogenheter för kyrkomötet inom nuvaran— de kyrkolagsområde har även tidigare utredningar tagit upp. Dessa har liksom 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd även pekat på att ett reformerat kyrkomöte borde kunna bättre utöva sin roll som opinionsorgan och företrädare i kyrkliga frågor. Utredningsnämn- den har även föreslagit att kyrkomötet bör få besluta om riks- kyrkans budget och bestämma öretalet för en ny "rikskyrkoavgift". Tidigare utredningars liksom nämndens förslag om vidgade befo- genheter för kyrkomötet har förutsatt att mötet beträffande de mera dagliga frågorna utövar beslutanderätt genom en central kyrkostyrelse. Frågor härom behandlas i det följande under av-

• Sida 91
•  Original

snitt 7.

5.3 Kommitténs överväganden

I avsnitt 4 har behandlats förslag om att utvidga kyrkomötets självbestämmanderätt rörande vissa frågor som idag behandlas som kyrkolag. Vidare har konstaterats det lämpliga i att kyrkomötet även självständigt behandlar vissa av de ärendeområden som med gällande lagstiftning beslutas av regeringen. Bland andra tänk- bara arbetsuppgifter ingår liksom idag tillsynen över de fyra kyrkliga styrelserna eller de motsvarande organ, som i en ändrad organisation kan konma att ersätta dessa. Kyrkomötet får därut— över primärt antas komma att utgöra svenska kyrkans officiella remissorgan.

1979 års kyrkomötes utredningsnämnd har bl a föreslagit att kyrkomötet bör få besluta om rikskyrkans budget och bestämma öre- talet för en ny obligatorisk rikskyrkoavgift. Med nuvarande sam- band mellan staten och kyrkan får det hållas för visst att staten lika litet som beträffande annan verksamhet, där staten har kost- nadsansvaret vill delegera sin beslutanderätt i budgetfrågor. Den av utredningsnämnden föreslagna rikskyrkoavgiften kan i vissa fall på grund av sin obligatoriska karaktär leda till att försam- lingarna måste öka sin utdebitering. Med hänsyn till tilläggs- direktiven om kostnader finner kommittén därför inte möjligt att tillstyrka en sådan ordning.

Det får hållas för troligt att ett kyrkomöte med ökad självbe- stämmanderätt kommer att bli kyrkans centrala språkrör i ekono— miska och andra frågor av rikskaraktär.

Vad nu har angetts utgör de områden vilka i en ändrad lagstift- ning rörande kyrkomötet kan komma att utgöra kyrkomötets offent- ligrättsliga beslutandesfär. För att dock kyrkomötet skall få nå- gon avgörande betydelse för svenska kyrkan och kunna spela en enande roll för dess idag på riksplanet minst sagt splittrade or- ganisationsstruktur, krävs dock att kyrkomötet också får ett mera avgörande inflytande över den s k fria sektorn. Med ett sådant inflytande bör följa att kyrkomötet även ges möjlighet till någon form av beslut i ekonomiska fördelningsfrågor beträffande denna sektor.

Det är även tänkbart att någon slags frivillig rikskyrkoavgift kan beslutas av kyrkomötet. På detta område är det inte möjligt

• Sida 92
•  Original

med lagstiftning om inte kyrkan skall knytas fastare till staten. Dessa interna kyrkliga frågor utgör vidare redan idag sådana kyrkans egna angelägenheter att dessa lämpligen inte bör bli föremål för någon närmare utredning eller några direkta övervä- ganden från en statlig kommittés sida.

• Sida 93
•  Original

6 KYRKOMöTETS SAMMANSÄTTNING OCH ARBETSFORMER 6.l Gällande rätt 6.1.1 Kyrkomötets sammansättning

Kyrkomötet består av 96 ledamöter, varav 39 är prästerliga ombud och 57 lekmannaombud. De prästerliga ombuden är dels samtliga 13 biskopar och dels 26 valda ombud för stiften. Stiftsombuden utses genom direkta val av respektive stifts präster. Lekmanna- ombuden väljs genom indirekta val av särskilda elektorer, vilka

i sin tur utsetts av kyrkofullmäktige, kyrkostämma eller särskil- da av dessa organ valda delegerade. Den som äger utöva prästerlig tjänst får inte vara lekmannaombud. - Som allmänt kompetenskrav för ombud vid kyrkomöte gäller att ombudet måste tillhöra svenska kyrkan.

6.l.2 Kyrkomötets arbetsformer

Kyrkomötet sammanträder vart femte år om inte regeringen samman- kallar mötet oftare. Kyrkomötet äger inte utan särskilt medgivan— de av regeringen sammanträda under längre tid än 35 dagar. Ären- dena bereds i olika utskott som kyrkomötet tillsätter. Utskotten sammansätts enligt principen att antalet prästerliga ombud och lekmannaombud skall förhålla sig till varandra som 314. — Sådana ärenden som väckts genom motioner vid kyrkomötet kan också över- lämnas till en särskild utredningsnämnd som mötet tillsätter. För nämndens sammansättning gäller samma proportioner av präster—_— lekmän som i utskotten, alltså tre präster och fyra lekmän. Enligt 14 5 kyrkomötesförordningen är utredningsnämndens uppgift att till nästföljande kyrkomöte bereda samt avge yttranden och förslag i de ärenden som mötet i anledning av väckta motioner överlämnar till nämnden. Dess verksamhetsperiod är begränsad till ett år ef- ter kyrkomötets slut. Med regeringens medgivande kan dock nämnden

• Sida 94
•  Original

även få sammanträda under högst två månader omedelbart innan näs— ta kyrkomöte börjar. Regeringen fastställer instruktion för nämn- den efter förslag av kyrkomötet. Nu gäller instruktion (1951:505) för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd.

6.2 Tidigare utredningar m m 6.2.1 Kyrkomötets sammansättning

Samtliga under 1800-talet framförda förslag till kyrkomöte utgick från att detta skulle bestå av både präster och lekmän. Proportio— nen dem emellan var till en början inte föremål för närmare av— väganden. Så småningom kom man dock att stanna för principen om lika antal präster och lekmän. Vid införandet av kyrkomötet fast- ställdes antalet ledamöter till 60, varav 30 präster och 30 lek— män. Krav ställdes ganska snart på att antalet ledamöter skulle ökas. Därvid förutsattes dock ingen ändring i den proportionella fördelningen. Först efter 1920 började man inom riksdag och kyr— komöte mera allmänt acceptera tanken på att utvidga enbart lek— mannarepresentationen.

Efter åtskilliga motioner i frågan tillsattes år 1944 sakkunni— ga för att utreda och lämna förslag till ändrade former för kyrko- mötets sammansättning m m. I de sakkunnigas betänkande (SOU 1946: 32) framfördes uppfattningen att kyrkomötet skulle ha en repre— sentation som bestod både av präster och lekmän men att en lika proportion mellan dessa grupper av ledamöter inte kunde anses va— ra konstitutiv för kyrkomötet. Genom införande av 1949 års kyrko- mötes förordning ändrades så proportionen till 43 präster och 57 lekmän.

1958 års kyrka-F—stat-utredning diskuterade ökade befogenheter för kyrkomötet i ett s k A—läge och berörde därvid bl a ett even- tuellt behov av en kyrklig centralstyrelse. Utredningen anförde därvid:

Skulle en kyrklig centralstyrelse inrättas, kan det ligga närmast till hands att kyrkomötet blir det organ som utser ledamöterna i styrelsen, utfärdar instruktion eller stadga för denna, vilken i A-läget eventuellt skulle godkännas av Kungl Maj:t, utser reviso— rer att granska styrelsens förvaltning, mottager berättelse om styrelsens verksamhet och prövar frågan om ansvarsfrihet.

Som huvudman för en kyrklig centralstyrelse skulle kyrkomötet på ett mera reellt sätt än för närvarande framstå som kyrkans högsta representativa organ. Detta kan tänkas aktualisera bl a

• Sida 95
•  Original

frågan om ändringar rörande proportionen mellan präster och lek— män i kyrkomötet.

Utredningen gjorde en analys av de speciella problem som är för- enade med kyrkomötets sammansättning och anförde bl a följande:

Det torde — sedan principen om lika proportion mellan präster och lekmän en gång brutits — alltid kunna göras gällande olika uppfattningar om lämpligheten av förskjutningar i ena eller andra riktningen, allt beroende på i vad mån kyrkomötets karaktär av "lärostånd" eller av en representation för svenska kyrkans medlem— mar betonas. Utredningen saknar anledning att gå in på denna av— vägningsfråga. Däremot Synes det vara av intresse att något be— röra den i sammanhanget principiella frågan, huruvida det kan an- ses utan vidare givet att proportionen mellan de båda grupperna skall vara genom lagstiftning fastställd. Alternativet vore att samtliga ledamöter i kyrkomötet utsågs genom val, där prästerska- pet icke hade någon på förhand tillförsäkrad minimirepresentation. Härom må till en början framhållas att som en obestridd förutsätt— ning vid kyrkomötets inrättande gällde, att kyrkomötet skulle in— nesluta både en prästerlig representation och en lekmannarepresen— tation. Att det bör vara så, har veterligen inte heller senare ifrågasatts i den allmänna debatten. Mot den nuvarande ordningen skulle kunna anföras att densamma står i strid med modern uppfatt- ning om de principer som bör gälla i fråga om representativa or— gans sammansättning och som bl a innebär, att en organisations tjänstemän ej automatiskt skall ingå i organisationens represen- tativa församling. Som skäl för en lagbestämd prästerlig repre- sentation synes å andra sidan kunna åberopas... att det med hän— syn till den episkopalt uppbyggda kyrkotyp som svenska kyrkan — med dess betoning av läroståndets betydelse - representerar, ter sig naturligt att kyrkans prästerskap har ett icke alltför obe— tydligt inflytande i kyrkans representativa organ. Den synpunkten kan även framföras att föreskriften om ett bestämt antal präster- liga ledamöter visserligen, å ena sidan, utgör en garanti för att prästerskapet erhåller en viss representation i kyrkomötet men, å andra sidan, kan ses som en garanti jämväl för lekmannarepre- sentationens storlek.

Enligt 1968 års reformprogram skulle samtliga kyrkomötets leda— möter (möjligen med undantag för ärkebiskopen; denna fråga lämna— des tills vidare öppen) vara av församlingarna genom stiftstingen utsedda representanter för svenska kyrkan. Stiftstingen skulle vid valet ges stor frihet. Biskop, domprost eller annan av stiftets präster skulle kunna väljas. Biskoparnas självskrivenhet skulle emellertid upphöra, liksom att präster väljs av präster och lek— män av lekmän. Biskopsmötet skulle fogas in i kyrkans fasta orga- nisation och ett förslag till antagande eller ändring av kyrkans böcker skulle inte kunna prövas av kyrkomötet om inte biskopsmö- tet först hade yttrat sig.

De kyrkliga deltagarna i stat——— kyrka—överläggningarna före— slog att kyrkomötets ledamöter borde väljas utan kategoriklyvning

• Sida 96
•  Original

men att biskoparna borde ha närvaroplikt och yttranderätt. Vidare skulle enligt förslaget (SOU 1978:2), biskoparna även ha förslagsrätt och rösträtt i den mån en fråga i kyrkomötet berör- de kyrkans bekännelse, gudstjänstordning eller böcker. (Kyrkomö— tet skulle dock avgöra om en fråga hade denna karaktär.) Enligt förslaget skulle yttrande alltid inhämtas av en ”teologisk nämnd" i frågor om ettförslagsförenlighet med bibeln och bekännelsen. Å andra sidan skulle biskoparna inte vara valbara till kyrkomötet.

Ledamöterna Lyttkens och Åberg framförde dock i en reservation att behandlingen av lärofrågor borde ske genom beslut i såväl kyrkomöte som biskopsmöte.

Vid remissbehandlingen var en del instanser kritiska till den i SOU 1978 2 föreslagna ordningen (SOU l978:76 s 68 f). Domkapit— let i Lund ansåg självskrivet ledamotskap för biskoparna vara vida bättre än en särskild teologisk nämnd. Även stiftsrådet i Växjö, domkapitlet och stiftsrådet i Göteborg samt domkaptilet i Visby ansågatt biskoparna borde vara självskrivna.

Beträffande 1979 års kyrkomöte var det framför allt i motioner— na 1979:13 av Carl Strandberg m fl och l979:15 av Sune Garmo m fl som kritik riktades mot slopande av all kategoriklyvning i kyrko— mötet.

1979 års kyrkomötes utredningsnämnd har i sitt betänkande lagt fram tre skilda förslag. Alla utgår från att antalet ledamöter i kyrkomötet bör utökas till 151, eftersom nämnden anser att man annars inte skall få en vare sig idémässig eller regionalt till- fredsställande representation.

Enligt ett förslag skall kyrkomötet bestå av de 13 biskoparna och 138 fritt valda ledamöter. Vill man garantera att läroämbetet skall vara företrätt i kyrkomötet ligger det enligt nämnden nära till hands att låta biskoparna vara självskrivna. Dessa har en särskild ställning inom svenska kyrkan. De är inte bara stifts— organ utan samtidigt kyrkans högsta organ inom området för det andliga kyrkoämbetet. Förslaget från stat———-kyrka-överläggningar- na om närvaro— och yttranderätt samt om förslags— och rösträtt för dessa i vissa frågor förefaller enligt nämnden artificiellt och kan medföra svårigheter av praktisk natur. Skall biskoparna ta del i kyrkomötets överläggningar och beslut bör detta ske på samma villkor som för övriga ledamöter.

Ett annat förslag från nämnden är att biskoparna och en präst

• Sida 97
•  Original

från varje stift skall vara självskrivna och att övriga 125 leda- möter skall vara valda lekmän. Härigenom — menar nämnden — säkras samverkan mellan folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Med hänsyn till den demokratiska principen ges dock inte läroämbetet större utrymme än vad som är oundgängligt nödvändigt. Enligt denna lösning skall kyrkomötet bestå av de 13 biskoparna, av 13 prästerliga domkapitelsledamöter, som utsetts av prästerskapet, och 125 valda lekmän. Nämnden menar att stöd för denna lösning även finns i att de 13 biskoparna inte räcker till för effektivt arbete i det utvidgade kyrkomötets alla ut— skott. Vidare finns det bland prästerskapet ett teologiskt kun— nande som inte är begränsat till biskoparnaoch som även detta bör komma kyrkomötet till del. De 26 prästerna är så ringa till total- antalet ledamöter att dessa inte bör begränsa de valda ledamöter- nas inflytande.

Ett nämndens tredje förslag är att kyrkomötet skall bestå av en— dast fritt valda ledamöter. Biskopsmötet skall höras före avgöran— det av frågor som berör kyrkans bekännelse, böcker och gudstjänst— ordning. Förslaget bottnar i synsättet att lekmännens och präster— nas ansvar för lärofrågor inte är väsensskilda utan i grunden detsamma. Nämnden anför vidare följande:

Självskrivet ledamotskap och kategoriklyvning står i strid mot demokratins princip att alla som berörs av ett beslut skall ha lika möjligheter att påverka beslutet. De som är sakkunniga inom ett område skall inte i kraft av sin tjänsteställning ha förtur i representativa organ. "Samverkan mellan folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning" bör få sin till— lämpning inte primärt på utformningen av kyrkomötets sammansätt— ning utan primärt på kyrkomötets handhavande av frågor som gäller kyrkans bekännelse, böcker och gudstjänstordning. Till följd av det värde, som tillmäts både demokratin och den evangelisk—re— formatoriska uppfattningen om förhållandet mellan kyrkan och ämbetet, bör denna samverkan inte inskränka kyrkans demokrati. Denna samverkan bör i stället avse ett demokratiskt sammansatt kyrkomötes handhavande av lärofrågor. Härvid riktas intresset främst på biskoparna till följd av den särskilda ställning som dessa innehar i religiösa spörsmål. I biskopsmötet äger de ett gemensamt forum för behandling av bl a lärofrågor. Biskopsmötet skulle därför enligt detta förslag höras före avgörande av frågor som rör kyrkans bekännelse, böcker och gudstjänstordning. Man bör f ö kunna förutsätta att såväl biskopar och präster som lekmän kommer att bli valda till ett fritt valt kyrkomöte.

I yttrande över utredningsnämndens förslag till kyrkomötets sam- mansättning har biskopsmötet funnit att samtliga av utrednings— nämndens förslag är möjliga att genomföra. Biskopsmötet vill dock

• Sida 98
•  Original

främst förorda ett alternativ som ligger nära utredningsnämndens alternativ 3. Biskopsmötet anför därvid bl a:

Enligt biskopsmötets uppfattning är det nödvändigt att också i framtiden läroämbetets inflytande på frågor av bekännelsekarak— tär bevaras. En väg att göra detta är att biskoparna och even— tuellt ytterligare en präst från varje stift är självskrivna ledamöter av kyrkomötet. En bättre väg synes dock vara att biskops— mötet skall höras i alla frågor som har med kyrkans bekännelse att göra innan de tas upp till behandling i kyrkomötet. Läroäm— betets faktiska inflytande torde därmed komma bättre till uttryck än om tretton enskilda biskopar är ledamöter av den beslutande församlingen. För att ge biskoparna möjlighet att i kyrkomötet argumentera för den mening som kommit till uttryck genom biskops— mötets yttrande bör dessutom biskoparna ha närvaroplikt och ytt— randerätt i kyrkomötet. Det bör dessutom ankomma på biskopsmötet att avgöra om en i kyrkomötet väckt fråga är av bekännelsekarak- tär eller inte.

Under alla omständigheter bör enligt biskopsmötets uppfattning på något sätt garanteras ett faktiskt inflytande från läroämbetets sida på frågor som har med lära och bekännelse att göra. En ord- ning med obligatoriskt yttrande från biskopsmötets sida överens- stänmer därvid bäst såväl med svensk tradition alltsedan reforma- tionstiden som med vad som idag framstår som en lämplig kombina- tion av "folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbets- förvaltning”, av representationsstruktur och ämbetsstruktur i kyrkan. Skulle biskopsmöte och kyrkomöte komma i direkt konflikt med varandra i en bekännelsefråga av central karaktär torde en situation ha uppkommit mot vilka inga garantier kan ges lagstift— ningsvägen. Lärofrågor där enighet inte uppnåtts bör hänvisas till förnyad behandling.

Om nu förordade alternativ genomförs torde biskoparna inte hel— ler böra vara valbara till ledamöter av kyrkomötet. Deras infly- tande är då redan garanterat. Samtidigt undvikes att en biskop kan komma att tvingas kandidera för ett visst parti för att väl— jas till ledamot av kyrkomötet, vilket icke kan vara lyckligt. övriga präster bör självfallet vara valbara till kyrkomötet på samma villkor som andra.

6.2.2. Kyrkomötets arbetsformer

Som tidigare angetts skall kyrkomötet sammanträda vart femte år men kan mötet sammankallas oftare om regeringen beslutar detta. I praktiken har också kyrkomöten kommit att hållas med tätare intervaller än stadgade vart femte år.

Redan 1951 års kyrkomöteskommitté berörde tidsintervallen för kyrkomötes hållande och föreslog också att denna skulle ändras till vart tredje år. I stort kan sägas att samtliga utredningar som föreslagit vidgade uppgifter för kyrkomötet till följd härav också föreslagit tätare tidsintervaller för kyrkomötets samman- trädande. Vad gäller mötets övriga arbetsformer, som i stort kopierar riksdagens, har några större ändringar aldrig föresla-

• Sida 99
•  Original

gits.

1979 års kyrkomötes utredningsnämnd har i sitt förslag vad gäl— ler arbetsformerna huvudsakligen uppehållit sig kring interval— lerna för samnanträdena och maximitiden för varje möte. Utred— ningsnämnden har därvid funnit att kyrkomötet bör sammanträda åt— minstone vart tredje år. Med hänsyn till att nämnden funnit att kyrkomötet också bör syssla med budgetfrågor diskuteras om inte kyrkomötet bör sammanträda ännu oftare. Dock bör i sådant fall enligt nämnden kostnadsaspekten inte glömmas bort. Nämnden lägger fram följande två alternativa förslag.

Den ena lösningen innebär att kyrkomötet samnanträder varje år. Det skulle föreskrivas att motioner måste vara inlämnade viss tid före kyrkomötets öppnande. Utskott skulle väljas endast av vart tredje kyrkomöte - det då ledamöterna börjar en treårig mandat- period, och då för den återstående mandatperioden. För de möten som sålunda inte skulle innefatta val av utskott skulle utskotten kunna arbeta innan kyrkomötet öppnas, så att deras beredning av ärenden skulle vara färdig vid denna tidpunkt. Fördelningen av skrivelser och motioner på utskotten skulle anförtros åt kyrkomö- tets presidium. På detta sätt skulle tiden för två av tre kyrko— möten kunna inskränkas till en eller två veckor. Däremot måste det kyrkomöte som består av nyvalda ombud rimligen ha längre tid på sig, eftersom utskott då måste nyväljas och eftersom ett ny- valt kyrkomöte inte gärna kan förutsättas behandla ärenden på grundval av betänkanden från utskott som valts av ett kyrkomöte med annan sammansättning. Men om det generellt föreskrivs att mo— tioner måste ha inlämnats viss tid före kyrkomötets öppnande, skulle tiden även för dessa kyrkomöten kunna nedbringas, förmod— ligen till fyra veckor. (Motion skall enligt nu gällande regel framläggas inom åtta dagar efter den, till vilken mötet blivit sammankallat; se 12 5 andra stycket kyrkomötesförordningen.) — För denna lösning talar särskilt att årliga kyrkomöten skulle er— bjuda ökade möjligheter till en vitalisering av kyrkans arbete och en effektiv demokratisk kontroll av ett kyrkomötets beredan— de och verkställande organ. Mot den kan anföras att även ett för- kortat kyrkomöte medför stora kostnader.

Den andra möjligheten är att kyrkomötet sammanträder endast vart tredje år och då fastställer ramar för budgeten under den nästföl— jande treårsperioden. Kyrkomötet skulle i så fall kunna uppdra åt ett budgetutskott att inom dessa ramar fastställa budget för de årliga budgetarna. — För denna lösning talar främst kostnadsskäl. Nackdelarna skulle i enlighet med vad som sagts om det första förslaget vara särskilt att kyrkomötets roll i kyrkans arbete in— te skulle bli så framträdande som man skulle önska.

Enligt nämnden bör kyrkomötet vid det första alternativet lämp- ligen sammanträda på en fast tid varje år. Vidare bör enligt nämnden ett reformerat kyrkomöte ha möjlighet att tillsätta ut— redningsnämnd som arbetar mellan kyrkomötena. Nämnden föreslår därför att kyrkomötet skall få tillsätta beredningsutskott, som

• Sida 100
•  Original

skall bereda ärenden till kyrkomötet på andra tider än då kyrko- mötet är sanmankallat. Utskotten skall arbeta direkt under kyrko— mötet och vara fristående från eventuell kyrkostyrelse för att därigenom stärka kyrkomötets ställning mot en eventuell sådan

styrelse. 6.3. Kommitténs överväganden och förslag 6.3.1 Kyrkomötets sammansättning

Kyrkomötet i sin nuvarande sammansättning måste uppfattas både som otidsenligt och odemokratiskt och föga lämpat för de tidigare diskuterade arbetsuppgifterna (se 5.3). Historiskt är kyrkomötet i sin nuvarande sammansättning en kvarleva från det gamla stånds— samhället.

Enligt principerna för demokrati bör alla, som berörs av ett beslut, ha lika möjlighet att påverka detta. Som en följd härav bör representativa organ inte ges en sådan sammansättning att en organisations tjänstemän automatiskt skall ingå i organisationens representativa församling. Vidare bör inte de som är sakkunniga inom ett område enbart i kraft av denna ställning ha förtur eller vara självskrivna i representativa organ. Skall till kyrkan nu ges den ökade beslutsrätt, som kommittén föreslagit, måste där— för enligt kommitténs mening krävas att kyrkomötet skall bestå endast av fritt valda ledamöter. Det får dock förutsättas att såväl biskopar och präster som lekmän kommer att bli valda till ett sådant fritt valt kyrkomöte.

I ett nyorganiserat och demokratiskt kyrkomöte föreligger dock ett behov av att läroämbetet garanteras rätten att komma till tals. Kyrkomötet kommer ju även i fortsättningen att få ta ställ— ning till frågor om läran dvs vad kristen tro är och hur bibel och bekännelse skall förstås. De liturgiska frågorna som upp- tar mycket av kyrkomötets tid står t ex i direkt förhållande till läran och bekännelsen. Ett visst prästerligt deltagande är därför nödvändigt för att kyrkomötet skall få den nödvändiga in; formationen vid avgörande av lärofrågor. Detta skulle kunna till- godoses genom att biskoparna ges tillfälle till yttrande över aktuella lärofrågor. Biskoparna har ju ett särskilt ansvar när det gäller lärans tolkning. Skäl finns emellertid att inte be- gränsa ett sådant deltagande endast till biskoparna. Även bland

• Sida 101
•  Original

andra präster och lärare vid teologiska fakulteter finns ett teo- logiskt kunnande, vilket kyrkomötet bör dra nytta av. Det av bl a utredningsnämnden berörda synsättet att lekmännens och prästernas ansvar för lärofrågor inteär väsensskildautan i grunden detsam— ma kan också motivera att det redan på ett tidigt stadium bör förekonma en dialog om lärofrågor i vilka även lekmän bör delta.

Med hänsyn till det nu sagda finner kommittén att det bör in— rättas en särskild nämnd för lärofrågor bestående av landets 13 biskopar och - om kyrkomötet finner så önskvärt - högst sju av kyrkomötet utsedda ledamöter. Nämnden bör utöver att kyrkomötet kan utse representanter i denna vara helt fristående från kyrko- mötet. Före kyrkomötets beslut i ärenden rörande lärofrågor skall alltid yttranden inhämtas från nämnden.

För att ge möjlighet till fördjupade diskussioner före beslut i lärofrågor och även skydda minoriteter bör vid omröstning i såda— na frågor krävas kvalificerad majoritet eller möjlighet till s k minoritetsbordläggning. Enligt kommitténs mening synes dessa önskemål bäst tillgodoses genom att de aktuella förslagen utsätts for en offentlig debatt bland kyrkans medlemmar. Genom införande av s k minoritetsbordläggning kan en sådan debatt komma till stånd. Kommittén förordar därför då fråga är om beslut om svenska kyrkans lära en regel som innebär att om inte kyrkomötet förkas- tar det framlagda förslaget skall detta på begäran av tio ledamöter vila till nästkommande nyvalda kyrkomöte såvida inte minst fem sjättedelar av de röstande förenar sig om att anta för- slaget.

Frågan om ett förslag hör till gruppen lärofrågor bör i sista hand avgöras av kyrkomötet in pleno.

De kyrkliga deltagarna i överläggningarna om stat-——kyrka—frå— gan föreslog att ett reformerat kyrkomöte skulle ha 101 leda- möter. Utredningsnämnden har å sin sida föreslagit att antalet ledamöter skulle utökas till 151, eftersom ett lägre antal inte kan anses ge en vare sig idémässigt eller regionalt tillfreds- ställande allsidig representation. Enligt kommitténs mening är det synnerligen viktigt för att uppnå den önskvärda demokratise- ringen av kyrkomötet och för att detta skall bli det önskade representativa rikskyrkliga organet, att svenska kyrkans medlem- mar såväl regionalt som även i övriga hänseenden ges möjlighet till en allsidig representation. För att uppnå denna synes enligt

• Sida 102
•  Original

kommitténs mening antalet ledamöter i vart fall inte böra under- stiga antalet ledamöter i pastoratsförbundets kongress. Kommittén föreslår därför att antalet ledamöter skall utgöra 25l.

6.3.2 Val till kyrkomötet

I sammanhanget är också viktigt hur kyrkomötet skall väljas. Kommittén har därför försökt analysera olika metoder för val till kyrkomötet. Därvid har undersökts såväl de praktiska möjligheterna till direkta val som olika modeller till indirekta val. (Se när— mare bil.)

Kommitténs uppfattning är att det skulle vara bäst om kyrko— mötets ledamöter kunde väljas genom direkta val. Väljer man di— rekta val återstår dock en mängd problem att lösa nämligen:

Skall valen samordnas med kyrkofullmäktigevalen? När skall de i så fall äga rum? Bör man ha en kyrkans valdag såsom ibland före— slagits? Skall valen kanske äga rum på våren? Skall man räkna kyrkomötet som ett riksorgan och ha kyrkomötesval samtidigt med riksdagsval och ha kyrkofullmäktigeval tillsammans med kommun— fullmäktigeval? Skall man använda proportionell metod och i så fall vilken proportionell metod? Hur skall valkretsarna se ut? Skall man ha utjämningsmandat? Kan de politiska partierna orka med att sätta in valresurser? Hur skall de som inte kandiderar för något riksparti kunna delta i valet? Kan intresset för valet bli sådant att ett större antal kyrkomedlemmar deltar i valet?

Frågan om valdag har behandlats av grundlagskommittén. Med hänvisning bl a till att frågan om förhållandet mellan stat och kyrka inte funnit någon lösning har denna inte ansett sig kunna lägga fram något förslag om kyrkans valdagar.

Av nyssuppräknade exempel framgår att ett stort antal frågor behöver utredas. Med hänsyn till vad som angetts i direktiven om att kommitténs uppdrag skall bedrivas med stor skyndsamhet, finns inte möjlighet för kommittén att nu utföra en utredning om direkta val. Därtill kommer att direkta val utan tvekan kommer att bli tämligen kostnadskrävande. Kommittén har därför funnit att valen till kyrkomöte i ett första skede alltjämt bör vara in- direkta. Detta utesluter dock inte att kommittén vill förorda att förutsättningarna för direkta val till kyrkomötet ytterligare bör utredas.

• Sida 103
•  Original

Enligt kommitténs uppfattning utgör de kyrkliga kommunerna — församlingarna - grundvalen för svenska kyrkan. En indirekt val— metod bör därför baseras på församlingarna och låta dessa så nä- ra som möjligt delta i valet av kyrkomötesledamöter. Stiften ut— gör naturliga valkretsar. En ytterligare utgångspunkt bör vara att mandatfördelningen grundas på församlingarnas medlemsantal.

Med hänsyn till det sagda skulle en valmetod kunna vara att kyrkofullmäktige och — i de fall sådana saknas — kyrkoråden utan mellansteg väljer kyrkomötesledamöterna.

En sådan metod kräver emellertid med hänsyn till församlingarnas stora skillnader i medlemsantal ett system där varje församlings röster väges med ett särskilt vägningstal. Ett sådant förfarings- sätt skulle dock starkt avvika från den traditionella uppfatt- ningen att en person har en röst. Därtill kommer att ett sådant system tekniskt sett är ganska otympligt och bl a medför mycket höga talserier vid vägningen. Kommittén har därför funnit att det är nödvändigt att kyrkofullmäktige och — där sådana saknas - kyrkoråden i stället väljer elektorer som stiftsvis utser kyrko- mötesledamöterna.

Antalet församlingar och deras inbördes strukturella olikheter kräver emellertid att i några fall ytterligare ett mellansteg kan behövas. För att få en enhetlig modell har kommittén därvid undersökt ett alternativ där församlingarna eller kyrkoråden väljer delegater till en församling på kontraktsnivå och där den- na församling sedan utser elektorer för stiftsvisa val av kyrko- mötesledamöter. Denna modell medför att församlingarna ges möjlig- het till en både allsidig och stor representation vid elektors- valen. Emellertid skulle 5 — 7 000 personer komma att delta i valen. Detta blir både organisatoriskt besvärligt och mycket kost- nadskrävande. Då modellen dessutom saknar tradition inom svenska kyrkan torde tillräckligt fog att nu - kanske övergångsvis - in— föra en sådan modell inte föreligga.

Kommittén har därför efter sin analys av olika valmodeller kom- mit att stanna för en modell, som i stort sett kan sägas utgöra en modifiering av nu gällande system för val av lekmannaombud till kyrkomöte. Genom nya regler för utseende av delegater och elekto— rer beredes de enskilda församlingarna möjlighet att på de olika nivåerna i betydligt större utsträckning än tidigare påverka va- let av kyrkomötesledamöter. I sammanhanget bör även påpekas att

• Sida 104
•  Original

detta modifierande system torde medföra endast obetydligt ökade kostnader. Ett ytterligare skäl är att detta valsystem endast bör gälla under en övergångsperiod.

Valperiodens längd bör vara samma som för riksdag samt kommun- och kyrkofullmäktige dvs tre år. Skulle perioden för sistnämnda organ ändras till fyra är bör samma tid gälla för kyrkomötes- valen.

6.3.3. Kyrkomötets arbetsformer

Som redan tidigare anförts har de utredningar, som diskuterat vid— gade uppgifter för kyrkomötet också föreslagit tätare tidsinter— valler för kyrkomötets sammanträdande. Utredningsnämnden har lagt fram två förslag, nämligen att kyrkomötet skall sammanträda an— tingen vart tredje år eller vart fjärde år. Kommittén har redan gett uttryck för att kyrkomötet med sina nya befogenheter skall framträda som det högsta rikskyrkliga organet. Från bl a demokra— tisk synpunkt är det då viktigt att kyrkomötet även får tillfälle att reellt kunna utöva dessa befogenheter och inte i alltför stor utsträckning måste delegera dessa till något annat organ.

Såsom framgår av tidigare avsnitt om kyrkomötets arbetsuppgifter torde deti lag reglerade verksamhetsområdet dock ensamt inte innehålla en sådan mängd eller sådana slag av arbetsuppgifter att kyrkomötet som regel skall behöva sammanträda med tätare tidsin- tervaller än vart tredje år. Möjlighet bör dock ges att samman— kalla urtima kyrkomöte. Med nuvarande relationer mellan staten och kyrkan bör bl a regeringen kunna förordna om urtima möte. Även ett mindre antal av kyrkomötets ledamöter bör kunna begära att sådant skall hållas. Om kyrkomötet i framtiden skulle ges en avgörande beslutanderätt i de väsentligaste frågorna på den fria sektorn - något som helt beror på svenska kyrkans eget be- slut - kan finnas behov av att en mindre del av kyrkomötets leda- möter samlas till årliga sammanträden. Ett sådant representant— skap bör för att erhålla en godtagbar representation bestå av minst 4l ledamöter. Även om det bör överlämnas åt kyrkomötet att själv besluta om ett sådant organ bör lagbestämmelserna om kyrko- mötet därför ges en sådan utformning att möjlighet att inrätta ett representantskap står öppen för kyrkomötet.

Inom ramen för att skapa ett mera demokratiskt kyrkomöte ligger också att kyrkomötets ordförande skall utses av kyrkomötet genom

• Sida 105
•  Original

val.

I principerna om att ge kyrkomötet viss självbestämmanderätt bör också ingå att kyrkomötet själv bör bestämma om sina arbets— former. Endast vissa minimiregler bör därför ges i lag. En sådan är om närvarorätt och yttranderätt för bl a ledamöter i läro- nämnden.

Relationerna med staten kräver vidare att statsråd, som är föredragande i kyrkoärenden även bör ha närvaro— och yttrande- rätt. Ingen av dessa kategorier bör dock ha rätt att delta i be- sluten. Vad angår ärendenas beredning bör kyrkomötet själv be- sluta om dessa skall beredas genom utskottsbehandling eller på annat sätt. Dock måste såsom tidigare påpekats för att garantera att läroämbetet blir företrätt ärenden rörande lärofrågor dessa alltid föregås av yttranden från läronämnden.

6.3.4 Diskussion om metod för uppbyggnad av ett reformerat kyrkomöte

Tidigare utredningar har liksom utredningsnämnden behandlat upp- byggnaden av ett reformerat kyrkomöte. Därvid har alltid redo— visats modeller, vilka med hänsynstagande till respektive utred— nings grundprinciper haft nuvarande kyrkomöte som grund och inne- burit mer eller mindre långtgående förändringar av detta. Den i tidigare avsnitt redovisade principdiskussionen låter sig också väl tillämpas vid användningen av en sådan metod för uppbyggnad av ett reformerat kyrkomöte. För att det reformerade kyrkomötet dock skall bli det främsta rikskyrkliga organet krävs en mer el- ler mindre långt gående omorganisation av befintliga rikskyrkliga organ, så att dessa kan samordnas under kyrkomötet.

Av tidigare avsnitt om de olika rikskyrkliga organen framgår att dessa vuxit fram för att ta hand om olika rikskyrkliga behov utanför den offentligrättsliga sektorn, vilka behov tid efter annan har väckts och vilka idag synes vara av den största betydel- se för hela svenska kyrkan. Skulle man anse att ett ändå mera väsentligt område för det rikskyrkliga arbetet ligger inom den fria sektorn skulle istället kunna diskuteras huruvida inte kyrkomötets funktioner istället skulle kunna inordnas i någon eller några av den fria sektorns nuvarande former. Det har i den offentliga debatten satts i fråga om inte pasto— ratsförbundets kongress med sina 251 ledamöter är att anse som

• Sida 106
•  Original

det idag mest representativa rikskyrkliga organet och att detta därför skulle kunna anses uppfylla kraven för ett reformerat kyrkomöte och samtidigt bilda det enade rikskyrkliga organ som idag saknas.

De av kommittén föreslagna reformerna medför att det måste stiftas en särskild lag om svenska kyrkan. I denna bör bl a an- ges kyrkomötets kompetensområde. Endast beträffande dessa i lag angivna uppgifter kommer kyrkomötet att utgöra ett offentligrätts- ligt organ. Om samma organ även skall anförtros andra inte lag— reglerade uppgifter som idag ligger på olika rikskyrkliga organ är en fråga för kyrkan självt och kan av tidigare redovisade skäl inte bli föremål för en framtida lagreglering. Även om det offentligrättsliga organet kyrkomöte skulle vara identiskt med nuvarande pastoratsförbunds kongress föreligger därför inte nå— got hinder mot att förbundet - om så skulle vara önskvärt - så— som idag verkar inom sina i stadgar angivna intresseområden.

Det blir inom dessa områden även fortsättningsvis att betrakta som ett privaträttsligt subjekt. Med hänsyn till personidenti— teten torde ändå en ökad samordning komma till stånd.

lot en sådan lösning talar dock en allmän försiktighet från statens sida att lämna över offentligrättsliga uppgifter till korporationer. Än mera mot ett sådant förslag till lösning talar att staten inte kan ålägga kyrkan en sådan lösning utan att denna i så fall helt bör bygga på initiativ från kyrkans sida. ied hänsyn till det sagda finner komnittén det uteslutet att föreslå annan metod än att kyrkomötet enligt de tidigare angivna princi- perna byggs upp särskilt och utanför befintliga organisationer och möjlighet ges att - om kyrkan så vill - även den fria verk- samheten inordnas under detta. Det måste påpekas att - om kyrko— mötet skall få någon reell betydelse för svenska kyrkan - torde denna lösning kräva en ärendefördelning mellan kyrkomötet och pastoratsförbundet för att utöver effektivitetssynpunkter bl a undvika att dessa två stora representativa och troligen i mycket lika församlingar genom åsiktsskillnader kommer att få en splitt— rande inverkan på det rikskyrkliga arbetet.

• Sida 107
•  Original

7 EN KYRKLIG CENTRALSTYRELSE

7.l Nuläget

I avsnitt 2.4 har närmare redogjorts gör svenska kyrkans organisa— tion om riksplanet. Av framställningen framgår att kyrkan har en starkt splittrad organisatorisk uppbyggnad och att ett samlande organ för de dagliga kyrkofrågor som har rikskaraktär saknas.

7.2. Tidigare utredningar 7.2.l Allmänt

Frågan om inrättande av en central styrelse för svenska kyrkan har i skilda sammanhang övervägts sedan mycket lång tid. Trots att frågan väckts vid åtskilliga tillfällen kom den att utredas närmare först genom den s k kyrkoorganisationskommittén och 1958 års utredning kyrka———stat. Den förstnämnda utredningen kom till stånd efter begäran från l963 års kyrkomöte. Så sent som l953 hade kyrkomötet dock menat att frågan tills vidare inte borde i hela sin vidd tas upp till utredning. Motiveringen till detta ställningstagande utgjorde troligen farhågan för att en central— styrelse skulle kunna leda till ökad statsuppsikt och kunna in- kräkta på stiftens självständighet.

7.2.2. Kyrkoorganisationskommittén

Kyrkoorganisationskommitténs förslag förutsatte att en skilsmässa mellan stat och kyrka skulle komma till stånd. För genomförande av ett sådant beslut borde en central kyrkostyrelse inrättas. Denna skulle sålunda verkställa kyrkomötets beslut rörande t ex stadgar för svenska kyrkan och dess ekonomi, framlägga förslag till kyrkomötet, utnämna biskopar, domprostar, kyrkoherdar (vid tredjegångstillsättning) och stiftssekreterare, bestämma om riks-

• Sida 108
•  Original

kollekter , förvalta kyrkofonden m m. Kommittén förordade, att kyrkostyrelsen skulle bestå av ärkebiskopen som självskriven ordförande jämte sex av kyrkomötet valda ledamöter. Av dessa skulle en vara en i allmänna värv förfaren jurist, en sakkunnig i ekonomiska frågor samt två präster i församlingstjänst (eller med motsvarande erfarenhet). De två återstående ledamöterna skulle kunna vara präster eller lekmän.

7.2.3 l958 års utredning kyrka———stat

l958 års utredning kyrka-——stat fann att svenska kyrkans organisa— tion på riksplanet var oenhetlig och menade att de problem, som detta innebar, skulle kunna lösas genom inrättande av ett cen— tralt organ. Utredningen diskuterade olika typer av centralsty— relse. Man fann bl a att en tänkbar variant vid ett bevarat or— ganisatoriskt samband mellan stat och kyrka skulle kunna vara att inrätta en kyrklig centralstyrelse, som fick överta uppgifter både från befintliga kyrkliga organ och från statliga organ. Utredningen anförde därvid i huvudsak följande:

Som tänkbara uppgifter för en kyrklig centralstyrelse framträder i första hand flertalet... av de uppgifter, som nu handhas av biskopsmötet. Därest kyrkomötet skulle erhålla självständiga lag— stiftningsuppgifter... finns vidare behov av ett förberedande organ i sådana frågor. Andra tänkbara uppgifter för en central— styrelse är att företaga utredningar i rättsliga och andra frå— gor, som från kyrklig synpunkt framstår som angelägna, bl a för att tjäna som underlag för framställningar till Kungl Maj:t och att vara ett remissorgan, som centralt kan företräda kyrkliga synpunkter. Ett annat område som kan tänkas bli överfört till en kyrklig centralstyrelse är... frågor rörande kyrkans Utlandsför— bindelser och kyrkans verksamhet i utlandet samt frågor av eku- menisk karaktär.

Ett stort frågekomplex som tidigare berörts gäller om central— styrelsen även skulle få uppgifter, som innebär tillämpning av statliga bestämmelser, dvs ärenden beträffande vilka lagstift— ningsmakten tillkommer regering och riksdag, i en del fall rege— ring, riksdag och kyrkomöte eller regeringen... Beslutanderätten skulle i så fall vara delegerad till ett kyrkligt organ, som hade att tillämpa föreliggande statliga bestämmelser. Besvär över det kyrkliga organets beslut får förutsättas prövas av de statliga administrativa domstolarna, i vissa fall t ex om centralstyrel- sen skulle handha utnämningar till prästtjänster, av Kungl Maj:t i statsrådet. (Det synes ej vara realistiskt att tänka sig att besvärsprövningen skulle anförtros åt en kyrklig besvärsinstans.

En viss statlig kontroll genom att besvär prövades av statliga organ får antagas komma att gälla som en förutsättning för att en kyrklig centralstyrelse skulle få uppgifter som innebär till— lämpning av statlig lagstiftning). Den kyrkliga centralstyrelsen skulle dock allmänt sett vara ansvarig inför det överordnade kyrk—

• Sida 109
•  Original

liga organ, som utser dess ledamöter, och inte inför Kungl Maj:t eller annat statligt organ. Relationen mellan kyrkan och staten skulle som synes både ur praktisk och principiell synpunkt bli något oklar, om en nu antydd ordning skulle införas (SOU l967z45 s 250—25l).

Utredningen ansåg att i första hand kyrkorådet borde vara huvud— man för den kyrkliga centralstyrelsen. Med tanke på de farhågor som ibland uttryckts för ett alltför stort inflytande för riks— planet och för tillbakaträngande av stiftens och församlingarnas intressen nämnde utredningen som ett alternativ en centralstyrel— se bestående av ledamöter utsedda av stiftets representativa organ (SOU l967z45 s 246).

Beträffande organets sammansättning utgick utredningen från att ledamöter och suppleanter skulle utses för viss tid, eventuellt med ärkebiskopen som självskriven ordförande. Om antalet ledamö- ter uttalade utredningen endast att det fick anpassas så att centralstyrelsen, som fick förutsättas sammanträda en eller två gånger i månaden, inte blev alltför stor men å andra sidan till- räckligt omfattande för att möjligheter skulle finnas för en för— hållandevis allsidig representation. Styrelsen kunde tänkas inom

sig utse delegationer för särskilda ämnesområden (SOU l967 45 s 246—247).

7.2.4. Stat-——kyrka —överläggningarna

Utgångspunkten för de organisatoriska förslag, som lämnades av de kyrkliga företrädarna i stat———kyrka -överläggningarna, var att svenska kyrkans nuvarande offentligrättsliga ställning skulle upphöra och att sambandet med staten skulle brytas. Det föreslogs därför en kyrkostyrelse med vittomfattande uppgifter. Denna skul— le fungera som beredande och verkställande organ åt kyrkans högs— ta beslutande organ. Förslaget beskrevs enligt följande:

Kyrkostyrelsen bör enligt gruppens mening bestå av ärkebiskopen såsom ordförande och åtta av kyrkomötet valda ledamöter. Kyrko- styrelsen företräder svenska kyrkan inåt och utåt, leder och planerar verksamheten, bereder kyrkomötets beslut i fråga om kyr- kostadgar och budget och utser innehavare av högre kyrkliga tjäns— ter.

För att avlasta kyrkostyrelsen förordar gruppen att särskilda nämnder utses av kyrkomötet för att administrera särskilt arbets- krävande områden. Enligt gruppens bedömande erfordras en utbild— ningsnämnd, en missionsstyrelse (som eventuellt kan svara även för det arbete som nu utförs inom Lutherhjälpen) och en styrelse för svenska kyrkan i utlandet. Det övergripande ansvaret kvarlig-

• Sida 110
•  Original

ligger hoskyrkostyrelsen, som i samband med budgetförslagen kan redovisa sina prioriteringar för kyrkomötet.

Gruppen förordar också inrättande av två särskilda nämnder utan administrativa funktioner, helt fristående från kyrkostyrelsen. Den ena, teologiska nämnden, skall såsom sakkunnigorgan avge yttrande över förslag som berör kyrkans bekännelse, gudstjänst- ordning och böcker. Den andra, besvärsnämnden, skall pröva be- svär över beslut av organ på församlings- och stiftsplan, som förmenas innefatta kompetensöverskridande.

Kyrkostyrelsen betjänas av ett kansli som bl a tilldelas resur- ser för samordning av de särskilda nämndernas verksamhet. Kyrko- mötet, teologiska nämnden och besvärsnämnden erhåller egna, från kyrkostyrelsen helt fristående kansliresurser. Utbildningsnämnden, missionsstyrelsen och styrelsen för svenska kyrkan i utlandet har kanslier för sin löpande administration men kan anlita kyrko— styrelsens kansli för t ex större utredningsuppgifter.

Arbetsgruppen utgår ifrån, att sådana självständiga organisa— tioner av betydelse för riksplanet som svenska kyrkans försam— lings- och pastoratsförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund och Riksförbundet kyrkans ungdom fortsätter sin verksamhet även i ett nytt läge. Lutherska världsförbundets svenska sektion torde där— emot komma att integreras i kyrkostyrelsen. Biskopsmötet kvarstår som ett forum för informellt samråd mellan stiftscheferna men er- håller inga administrativa eller beslutande uppgifter i organisa- tionen.

Under remissbehandlingen riktades viss kritik mot förslaget sär— skilt beträffande nämndorganisationen, styrelsens sammansättning och ärkebiskopens roll. Svenska kyrkans centralråd för evangeli- sation och församlingsarbete lämnade ett utarbetat alternativt förslag till nämndorganisationen. Enligt detta borde det finnas två centrala nämnder. I den ena, "inrikesnämnden", skulle de funktioner integreras som f n centralrådet, diakoninämnden och utbildningsnämnden ansvarar för. I den andra, ”utrikesnämnden", skulle en samordning ske av de uppgifter som f n åvilar missions- styrelsen, Lutherska världsförbundets svenska sektion med Luther— hjälpen samt svenska kyrkan i utlandet. Nämnderna skulle ledas

av vardera en styrelse bestående av ärkebiskopen som ordförande jämte sex av kyrkomötet utsedda ledamöter. Under de båda nämnder— na skulle inrättas särskilda avdelningar med bestämda ansvarsom— råden och med särskilda avdelningsråd, tillsatta av nämndstyrel— serna. Svenska kyrkans utbildningsnämnd anslöt sig i huvudsak till centralrådets förslag, och svenska kyrkans diakoninämnd framförde ett liknande förslag, över huvud taget förordades av många instanser - bl a även av svenska kyrkans missionsstyrelse, styrelsen för svenska kyrkan i utlandet samt Lutherska världs- förbundets svenska sektion med Lutherhjälpen - uppdelning i en utrikes- och en inrikesfunktion.

• Sida 111
•  Original

Beträffande kyrkostyrelsens sammansättning ifrågasattes på flera håll om inte antalet ledamöter borde vara flera än föreslagna an— talet nio. Vidare ifrågasattes om ärkebiskopen borde vara själv— skriven ordförande och om förslaget innebar att ärkebiskopen skulle åläggas en alltför stor arbetsbörda.

7.2.5 l979 års kyrkomötes utredningsnämnd

Utredningsnämnden har konstaterat att det finns behov av ett demo— kratiserat kyrkomöte och en kyrkostyrelse men att en stark cen— tralisering bör undvikas. Enligt nämnden bör vissa kyrkliga ären— den som nu handläggs av statliga organ föras över till kyrkans bestämmande eller, där så inte kan ske, kyrkan ges tillfälle att åtminstone ge tillkänna sin mening. Beträffande ärendeområdet anger nämnden bl a följande:

Beträffande ett övertagande av uppgifter, som nu handhas av kyrk- liga organ, kan konstateras att ärkebiskopen och biskopsmötet har fått ta på sig åtskilliga uppgifter av rikskyrklig karaktär, som f n är helt oreglerade. Särskilt gäller detta frågor av intern kyrklig natur och frågor om ekumeniskt och internationellt sam— arbete. Den nuvarande ordningen innebär att lekmän inte kommer till tals i dessa ärenden. Detta är naturligtvis en brist, och det förefaller oss angeläget att ansvaret för handläggningen i stället kommer att åvila en central styrelse tillsatt i enlighet med demokratiska principer.

En viktig uppgift för en central styrelse för svenska kyrkan skulle vara att ombesörja utredningar, som behövs för att kyrkan på ett effektivare sätt än vad nu är fallet skall kunna fullgöra sina olika uppgifter på riksplanet. Kyrkomötets utredningsnämnds resurser är uppenbarligen otillräckliga för sådana uppgifter.

En annan uppgift som särskilt bör nämnas är besvarandet av re- misser i sådana ärenden, där ett yttrande önskas av svenska kyr- kan eller där svenska kyrkan har intresse av att avge ett remiss— yttrande. över huvud taget skulle en central kyrkostyrelse kunna fylla en viktig uppgift genom att bli mottagare för olika hän— vändelser — och även gåvor m m - som riktar sig till svenska kyrkan som rikskyrka.

En mycket viktig del av den verksamhet som svenska kyrkan idag bedriver på riksplanet inryms nu under det vida begreppet fri- villig verksamhet. Den är f n spridd på flera olika organ. En central kyrkostyrelse skulle lämpligen innebära en organisatorisk integration av de olika funktioner, som idag omhänderhas av dess organ.

Vad angår kyrkostyrelsens sanmansättning och arbetssätt föreslår nämnden följande:

Styrelsen bör bestå av l5 personer, nämligen ärkebiskopen, tolv ledamöter utsedda av kyrkomötet och två utsedda av regeringen. Ärkebiskopen är självskriven som ledamot men inte självskriven som ordförande. Kyrkomötet utser ordförande och vice ordförande

• Sida 112
•  Original

i kyrkostyrelsen. För varje ledamot utses en personlig ersättare. Ersättare för ärkebiskopen såsom ledamot skall vara en biskop utsedd av kyrkomötet. Kyrkostyrelsen väljes för en period på f n tre år och sammanträder ca fyra gånger per år. Närmast under kyr- kostyrelsen arbetar fem nämnder för 1) evangelisation, 2) diako- ni, 3) undervisning, 4) utbildning och 5) utlandsverksamhet och mellankyrkliga förbindelser. Var och en av dessa består av sju ledamöter valda av kyrkomötet på sådant sätt, att minst en leda— mot ingår i kyrkostyrelsen. Även nämnderna sammanträder ca fyra gånger per år. Varje nämnd får bl a en samordnande funktion inom sitt ansvarsområde. Under varje nämnd arbetar således olika av— delningar, och i varje avdelnings styrelse skall ingå minst en nämndledamot.

Utredningsnämnden menar att föreslagna nämnder och kansliorganisa- tion skall ersätta de centrala kyrkliga styrelserna som idag är verksamna. Även vissa andra fristående organ på riksplanet bör kunna inlemmas i kyrkokansliet och den föreslagna nämndorganisa— tionen. På så sätt bör svenska kyrkans centralråd för evangelisa— tion och församlingsarbete, svenska kyrkans diakoninämnd, svenska kyrkans missionsstyrelse, styrelsen för svenska kyrkan i utlandet, Lutherska världsförbundets svenska sektion med Lutherhjälpen, stiftelsen kyrkliga arbetsfonden, stiftelsen rikskyrklig finan— siering, svenska kyrkans informationscentral, svenska kyrkans utbildningsnämnd inlemmas i den centrala organisationen. Även huvuddelen av de frågor som handläggs på ärkebiskopens kansli bör enligt förslaget överföras till den nya organisationen.Likaså bör en del av de referensorgan som biskopsmötet har att kunna övergå till den nya organisationen, t ex biskopsmötets kontaktgrupp för inflyttade kristna, biskopsmötets prästrekryteringsnämnd, biskops— mötets samordningsnämnd för insamlingsarbete.

Den av utredningsnämnden föreslagna evangelisationsnämnden bör behandla ärenden, som gäller gudstjänstlivet, kyrka-fritid och annan församlingsevangelisation. Ansvarsområdet motsvarar de nu— varande arbetsgruppernas för evangelisation, liturgi/själavård och den inrikes fritidskyrkoverksamheten inom centralrådet. Hit föres också de funktioner, som t ex kyrkohandbokskommittén,psalm- kommittén och liturgiska nämnden f n ansvarar för, och nära kontakt hålles med fristående organisationer inom intresseområdet.

Diakoninämnden bör ansvara för institutionsdiakoni, församlings— diakoni och funktioner beträffande kyrkans samhällsansvar, som nu bestrids av en arbetsgrupp inom centralrådet. Institutionsdiako— nin omfattar främst vårdfrågor (t ex helhetsaspekten på människo— vården, terminalvården) och personalfrågor (t ex personalsjäla—

• Sida 113
•  Original

vård). Församlingsdiakonin rymmer diakonal besökstjänst, äldre— arbetet, handikapparbetet (inkl kyrkl nämnden för döva och hör— selskadade), familjerådgivning, kriminalvårdsfrågor, arbete bland socialt utslagna och telefonsjälavården. Avdelningen för kyrka och samhällsliv slutligen berör dels arbetslivet och frågor som t ex arbetslöshetssituationen, dels invandrarproblematiken, dels ideologiska spörsmål om människosynen i välfärdssamhället, kyrkan och kärnkraften, kyrkan och miljön, abortproblematiken etc.

Undervisningsnämnden bör ansvara för arbetet med kyrkans dop— undervisning och för övrig undervisande verksamhet. Utrednings— nämnden anger här funktioner, som tidigare åvilat centralrådet och den nuvarande utbildningsnämnden, vilka redan nu samverkar inom arbetsgruppen för kyrkans undervisning. Barn— och familje— arbetet och frågorna om konfirmationen hålles samman i en avdel— ning. Spörsmål om bibelarbetet och annan vuxenundervisning be— handlas i en annan avdelning, och det pedagogiska utvecklingsar— betet är värt ytterligare en särkild avdelning.

Utbildningsnämnden bör ansvara för prästernas praktiskt—teolo— giska utbildning och specialutbildning samt utarbeta förslag till den prästerliga fortbildningen i stiften. Den bör också följa ut— vecklingen av prästernas teoretiska grundutbildning, kyrkomusiker- nas utbildningsfrågor, likaså diakoniarbetarnas och andra försam— lingsarbetares utbildning, vidare vuxenutbildningen och därmed utbildningen av förtroendevalda samt anställda och frivilliga medarbetare.

Av dessa uppgifter följer också ett naturligt ansvar för kyrkans rekryteringsfrågor. Utredningsnämnden anser därför att nämnden bör överta ansvaret för "diakonala året" och motsvarande rekryterings- projekt, som nu är uppdelade på de olika verksamhetsgrenarnas organ.

Nämnden för utlandsverksamhet och mellankyrkliga förbindelser bör i ännu högre grad än övriga nämnder få samordnande uppgifter. Den bör innehålla fyra avdelningar.

l. Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) med dess arbetsuppgifter be— träffande utlandsförsamlingarna, sjömanskyrkorna och fritids— verksamheten bland svenskar på utländska turistorter.

2. Svenska kyrkans missionsstyrelse med i huvudsak dess nuvaran— de uppgifter.

• Sida 114
•  Original

3. Lutherhjälpen som får inriktningen på internationell diakoni.

4. Mellankyrkliga förbindelser för beredning av frågor av eku— menisk karaktär och internationella frågor som inte handläggs i de övriga organen.

Utredningsnämnden pekar på att de av svenska kyrkans mellankyrk— liga förbindelser som idag inte handläggs av SKUT, missionssty- relsen eller Lutherhjälpen sorterar under ärkebiskopen och bereds i hans kansli av en utrikesadjunkt. Som exempel på sådana ärenden nämns ansvaret för mottagandet av utländska kyrkliga representan- ter, handhavande av ärkebiskopsämbetets kontakter med utländska kyrkor, ärkebiskopsämbetets kontakter med de kristna kyrkornas gemensamma konfessionella och ekumeniska organ och med svenska ekumeniska nämnden. Erforderliga beslut fattas idag av ärke- biskopen. De frågor som idag bereds av ärkebiskopens utrikesad— junkt skall enligt utredningsnämndens förslag beredas av avdel- ningen mellankyrkiiga förbindelser. En motsvarande kanslifunktion förutsätts finnas i kyrkokansliet. Avdelningen mellankyrkliga förbindelser skall således dels bereda ärenden av ekumenisk natur och dels de internationella kontakter som inte sorterar under de tre andra avdelningarna.

Utredningsnämnden menar att förslaget innebär en bättre samord- ning av redan befintliga funktionen Risken för maktkoncentration motverkas av att det är kyrkomötet, som utser ledamöter inte en— dast i kyrkostyrelsen utan också i de fem nämnderna under kyrko- styrelsen. Vidare menar utredningsnämnden är av stor betydelse att kyrkomötet sammanträder med så korta intervaller som möjligt.

Utredningsnämnden föreslår också att frågor för kyrkostyrelsen, dess nämnder och avdelningar skall beredas och verkställas i ett gemensamt kansli. Varje nämnd bör inom kansliet ha en egen kansli- funktion. Respektive avdelning bör på samma sätt ha en egen bered- ningsfunktion samordnad under resp nämnds funktion. Kanslifunk- tionerna bör stödjas av serviceenheter för administration, kom- munikation och studier. Inom dessa serviceenheter bör i så stor utsträckning som möjligt de nuvarande organens specialistenheter samordnas.

Utredningsnämnden förutsätter slutligen att huvuddelen av ärke— biskopsämbetets kanslifunktioner förläggs till kyrkokansliet.

• Sida 115
•  Original

7.3 Kommitténs överväganden

Av det tidigare anförda framgår att från framförallt kyrkligt håll

har under senare tid uttalats behovet av en särskild kyrkostyrelse.

Med nuvarande relationer och med den ansvarsfördelning som i avsnitt 4 skisserats mellan staten och kyrkan torde dock svårligen en kyrkostyrelse i egentlig mening kunna skapas. En sådan finns nämligen redan och representeras av regeringen. Det torde dock inte föreligga hinder mot att i samband med lagregleringen av kyrkomötet föra in en bestämmelse som anger att kyrkomötet be— träffande frågor som faller under dess kompetens kan delegera viss beslutanderätt och överlämna verkställigheten av sina beslut till ett särskilt organ, en svenska kyrkans centralstyrelse. En sådan skulle troligen även kunna få en stor betydelse för svenska

kyrkans fria inte lagreglerade sektor. Beslut attinrätta encentralstyrelse bör omfattas av kyrkans självbestämmanderätt liksom beslut rörande dess arbetsuppgifter. Endast vissa grundläggande bestämmelser bör därför ges i lag. För att garantera en tillräcklig representation bör emellertid i la- gen anges att antalet ledamöter skall vara minst elva. Antalet suppleanter bör vara lika med antalet styrelseledamöter. Det får förutsättas att suppleanterna ges tillfälle att närvara vid sty- relsens sammanträden. Enligt kommitténs mening bör för att något särskilt arbetsutskott inte skall behöva inrättas styrelseleda-

möternas antal dock inte vara för stort. Ärkebiskopen har enligt kommitténs uppfattning en sådanrikskyrk- lig ställning att det är nödvändigt att denne - om denne inte valts till ledamot av styrelsen - eller av denne utsedd ersättare skall vara skyldig att närvara vid styrelsens sammanträden. Därvid bör ärkebiskopen eller dennes suppleant ha yttrande- och förslagsrätt men inte beslutanderätt.Kyrkomötet bör välja ordförande och vice ordförande särskilt. Valen bör ske vid det nyvalda kyrkomötets första sammanträde och omfatta tiden till dess nästa.nyvalda kyrko- möte samlas. Styrelsens ledamöter bör ha närvaroplikt eller i vart fall när- varo— och yttranderätt vid kyrkomötets sammanträden. Det bör vidare föreligga rätt för styrelsen att begära att ur- tima kyrkomöte skall kallas.

Hur den fria verksamheten inordnas under en sådan centralstyrel- se rör frågor vilka på tidigare anförda skäl kommittén anser sig förhindrad att ta upp till behandling.

• Sida 116
•  Original

• Sida 117
•  Original

SOU l98l:l4 8 PRÄSTERSKAPETS PRIVILEGIER 8.l Bakgrund

Privilegielagstiftningen, som i äldre tid var mycket omfattande, kan karakteriseras som en särlagstiftning rörande vissa fri— och rättigheter vid sidan av den allmänna rätten. Privilegier fanns förutom för de olika samhällsklasserna, ständerna, även för exempelvis städer. Privilegiernas konstitutionella karaktär var länge oklar. Under l600—talet hade emellertid den ordningen stadgat sig att utfärdandet av privilegier hörde till konungens självständiga lagstiftning och att dessa måste bekräftas vid varje ny regents trontillträde. Privilegielagstiftningen före- kom vidare i mycket olika former. Privilegiebrev, dvs högtid- liga försäkringar av rättsskapande innehåll, utgjorde endast en av dessa. För prästerskapets del stadfästes det första privile- giebrevet av drottning Kristina år l650.Dessa privilegier för- nyades av Karl X Gustav är l665 och av Karl XI l675 men däremot inte av Karl XII.

I l720 års regeringsform stadgades att Kungl Maj:t skulle lå— ta bibehålla samtliga rikets ständer vid deras gamla privile— gier. Vidare fick inte några nya privilegier meddelas utan samt- liga ständers medgivande. Från att ha varit en fråga som konung— en tidigare själv kunnat avgöra, hade denna lagstiftning blivit nära likställd med grundlagstiftning som också krävde enighet mellan konungen och riksdagens alla stånd.

Prästerskapets den 16 oktober l723 utfärdade privilegier till- kom i enlighet med den ordning, som stadgades i l720 års rege- ringsform och fick en framtida giltighet, som var helt oberoen- de av att tronskifte förekom.

Bestämmelserna i 1720 års regeringsform kom att tas in i 1809 års regeringsform så gott som oförändrade.

Under förarbetena till l866 års representationsreform kom frå—

• Sida 118
•  Original

gan om privilegierna, och då särskilt prästerskapets, att spela en viss roll. I och med att de särskilda ståndens representations- rätt upphörde måste ordningen för stiftande, ändring och upphä— vande av privilegierna förändras. Frågan löstes genom att ll4 5 regeringsformen fick följande lydelse: "De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Kongungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och fri— heter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det se- nare av allmänt kyrkomöte.” För att ändra eller upphäva prästerskapets privilegier fordrades sålunda samtycke av det år l863 inrättade kyrkomötet. Med hänsyn till pågående utredningar rörande stat———kyrka sked— , de inte några ändringar beträffande det forna prästerståndets privilegier vid införande av den nya regeringsformen. I 9 p övergångsbestämmelser till denna stadgas nämligen att det forna prästerståndets privilegier fortfarande skall gälla om de inte haft sådant samband med ståndets förut tillkommande representa- tionsrätt att de upphört med denna. Ändring eller upphävande av privilegierna får endast ske genom regeringens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av kyrkomötet. Frågan om prästerskapets privilegier har utförligt behandlats av dels l95l års kyrkomöteskommitté (SOU l955 47) och dels l958 års kyrka———stat-utredning (SOU l967z46). Den följande framställningen kommer huvudsakligen att hänföra sig till vad som framkom genom dessa båda utredningar. 8.2 Bestående privilegier

8.2.l Allmänt

l9Sl års kyrkomöteskommitté konstaterade att de flesta av präs— terståndets privilegier numera upphört att gälla. En del av des- sa hade förlorat sin giltighet genom att förhållanden till vilka ett privilegiestadgande anknutit, hade försvunnit. Andra privi— legier hade upphävts eller ändrats genom beslut enligt tidigare regeringsform. Även grundlagsändringar kunde ha medfört att pri— vilegier faktiskt förlorat sin giltighet genom ny, med privile-

• Sida 119
•  Original

gierna oförenlig lagstiftning, som inte varit föremål för i grund— lagen stadgat samfällt beslut. I vissa fall kunde den nya lag- stiftningen ha skett i strid mot privilegierna. Det var enligt l95l års kommitté en svårbedömd fråga vilka följder ett sådant grundlagsstridigt förfarande kunde medföra beträffande den prin— vilegieskyddade rätt som faktiskt blivit upphävd. Emellertid an— såg l95l års kommitté att frågan hade ett övervägande teoretiskt intresse, som saknade betydelse. Vissa privilegier torde dock en- ligt l95l års kommitté alltjämt gälla.

Även kyrka-——stat-utredningen synes ha anslutit sig till nu redovisade uppfattning. I det följande kommer närmare att genom- gås de privilegier som tidigare utredningar ansett fortfarande vara giltiga.

8.2.2 Frihet för boställe att deltaga i byggnad och under- håll av prästgård och kyrka

Enligt lag den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård samt lag samma dag angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hö— rer så ock av särskild sockenstuva "skall i dessa byggnads- och underhållskostnader alla de deltaga, vilka inom församlingen er- lägger kommunalutskylder, efter de grunder, som för sådana ut— skylders utgörande i allmänhet är stadgade." I båda lagarna göres emellertid förbehåll att de, "vilka äger åtnjuta de genom präs— terskapets privilegier förunnade förmåner”, inte är skyldiga att delta i kostnaderna i vidare mån än vad som är förenligt med privilegierna.

l951 års kommitté gordeföljande bedömning av rättsläget. Vad först angår prästgårdsbyggnad har prästerskapet — med un— dantag för prästerna i Skåne - enligt artikel 4 i privilegierna varit befriat från att för präst- och kapellansgårdar deltaga i byggande av prästgård. Sammanställt med l909 års lag innebär det— ta privilegium att prästerskapet skulle vara befriat från på prästgården belöpande kommunalutskylder för byggnadsbesväret i fråga. I praxis har denna frihet ansetts omfatta inte bara präst- gård i ecklesiastika boställsordningens mening, bostadsbostället, utan även löneboställe, som tidigare utgjort bostadsboställe. I den mån friheten gällt prästgården såsom bostad har den inte längre någon betydelse, sedan prästgård numera är undantagen

• Sida 120
•  Original

från kommunal skatteplikt.

Rättsläget när det gäller frågan om prästerskapets frihet att för prästgårdarna deltaga i kostnaderna för kyrkobyggnad är mera ovisst. Dylik frihet föreligger enligt artikel 4 av privilegierna för de tidigare danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Möjligen ingår förmånen i den i privilegiernas artikel 3 lämnade allmänna försäkran om bibehållande av "välfångna friheter" m m och skulle då gälla hela riket. Frihet från kyrkobyggnad har på samma sätt som frihet från prästgårdsbyggnad förlorat betydelse sedan prästgårdarna fritagits från kommunal skattskyldighet. Möjligen gäller privilegierna dock beträffande jord som avskilts från prästjord och blivit lönejord. Eftersom skattskyldighet nu- mera åligger prästerna själva innebär privilegiet endast att pastoratet slipper att erlägga skatt till sig självt. I ett hän- seende kan dock tänkas att privilegiet kan få en begränsad be- tydelse. Tillämpas privilegierna ökas löneboställets avkastning. Skall avkastningen helt eller delvis inlevereras till kyrkojor— den påverkas således storleken av det belopp som pastoratet skall avstå.

Ledamoten i l95l års kommitté Brolin var emellertid skiljaktig och ansåg att nu aktuella privilegier knappast längre bör kunna föreligga.

Kammarkollegiet anförde i sitt remissyttrande över kommitténs betänkande att nämnda båda privilegier med hänsyn till att skatt- skyldighet för löneboställe numera inte åvilar vederbörande präst utan pastoratet måste ha förfallit.

Kyrka———stat—utredningen förklarade sig tveksam om privilegier- na fortfarande gällde men konstaterade att dessa i vart fall sak- nade all väsentlig betydelse.

8.2.3. Frihet för präst att delta i kyrkovaktares avlönande och rätt för präst till fria gravplatser samt för klockringning

Dessa privilegier nämns inte direkt i l723 års privilegiebrev. l95l års kommitté ansåg emellertid att privilegieskydd förelåg för dessa förmåner genom privilegiebrevets allmänna försäkran

om bibehållande av "välfångna friheter" m m. Förmånen för präst av fria gravplatser och fri klockringning för sig och sina när- maste ansågs dock inskränkt till församling där präst tjänstgjort.

• Sida 121
•  Original

Kommittéledamoten Brolin menade att privilegierna var inskränk- ta till dem som uttryckligen nämndes i l723 års brev, varför nu aktuella förmåner inte längre gällde.

I sitt remissvar över l95l års kommittés betänkande menade kammarkollegiet att dessa privilegier alltjämt ägde giltighet.

Kyrka———stat—utredningen ifrågasatte inte privilegiets giltig- het men menade att dess betydelse måste anses vara ringa.

8.2.4. Bibehållande av stiftsindelningen

I privilegiebrevets artikel 4 stadgas att biskoparna "må oför— ändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift". Genom l936 års biskopslönereglering har biskoparnas rätt att bi- behållas vid biskopsstolarnas lönetillgångar förlorat betydelse, eftersom tillgångarna skildes från de olika tjänsterna ochbiskops- lönerna kom att utgå oberoende av tillgångarnas avkastning. l95l års kommitté diskuterade emellertid även frågan om privilegie- stadgandet också innefattar en försäkran om bibehållande av stiftsindelningen. Den pekade på att privilegiet tillämpats l903 i samband med inrättande av Luleå stift och vid sammanslagningen av Kalmar och Växjö stift. Då Stockholms stift inrättades l94l behandlades frågan emellertid inte som en privilegiefråga utan kyrkorådet fick bara avge yttrande över förslaget. 1951 års kom- mitté menade att detta kunde ha berott på att det inte var fråga om indragning av ett stift och att Stockholm redan före 1941 ut— gjorde en kyrklig-administrativ enhet med eget domkapitel.

I 3 & l951 års prästlönereglemente stadgades att biskopstjänst inrättades av Kungl Maj:t med stöd av riksdagens beslut. I propo- sitionen anförde föredragande statsråd att det från författnings— teknisk synpunkt inte var påkallat att i detta stadgande ange kyrkomötets medverkan vid biskopstjänsts inrättande. Trots att sålunda både inrättandet av Stockholms stift och uttalandet vid införandet av 3 & prästlönereglementet tyder på att Kungl Maj:t inte ansett nu aktuella privilegier gälla, ansåg dock l95l års kommitté att privilegierna alltjämt ägde giltighet som ett skydd för kyrkan i avseende på biskopsämbetet och stiftsindelningen. l95l års kommitté menade därför att förändringar i stiftsindel- ningen borde underställas kyrkomötet för godkännande. Vissa mindre justeringar i stiftsindelningen behövde dock inte behand- las som privilegiefrågor.

• Sida 122
•  Original

Ledamoten Brolin ansåg emellertid att privilegiestadgandet upp- hävts genom 1936 års biskopslönereglering. Anledningen till den olika behandlingen l903 och l94l berodde på att privilegiet gäll- de vid det första tillfället.

I remissvar över l95l års kommittés betänkande stödde justitie— kanslersämbetet, kammarkollegiet och statskontoret Brolins upp— fattning att något privilegieskydd för stiftsindelningen inte föreligger. Kammarkollegiet menade att privilegiestadgandet ute- slutande haft till syfte att säkra biskoparnas rätt till de löne- förmåner, som var förenade med respektive biskopsstolar. Stats- kontoret fann det uppenbart att privilegieskyddet inte kunde ha avseende på själva den yttre indelningen stift i annan mån än indelningen inverkade på biskoparnas inkomster.

Kyrka———stat—utredningen gjorde inte något eget ställningsta— gande om privilegieskyddet fortfarande kvarstår. Den konstatera- de bara att privilegiets reella betydelse enligt l95l års kommit- té låg i att kyrkomötet garanteras medbestämmanderätt beträffan- de stiftsindelningen antingen då fråga är att inrätta nya stift, indragning av bestående eller större ändringar av gränserna mellan olika stift. Vidare pekade utredningen på att något motsvarande privilegieskydd inte görs gällande för annan kyrklig indelning,

t ex pastoratsindelningen. På grund härav hade privilegiet enligt , utredningen en ganska begränsad räckvidd. &

8.2.5 Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden m m.

Den mest betydelsefulla privilegiefrågan torde vara i vad mån församlingsprästers,biskopars och klockares forna lönetillgångar åtnjuter privilegieskydd eller m a o i vad mån artiklarna 3 och 4 i privilegiebrevet alltjämt är giltiga. I artikel 3 tillförsäkras prästerskapet om bibehållande av "välfångna donationer och för- läningar, samt andra villkor, lägenheter och ordinarie underhåll, av vad namn de vara må, som deras ämbeten tillhöra ävensom av de vederlag prästerna åtnjuter". Denna försäkran utvecklas när— mare i artikel 4. Enligt denna artikel må prästerskapet "oför— ändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift, prebendesocknar och hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställe, klockarjord, utjordar, ängetegar, torp, bergsbruk och kvarnställen, med alla deras tillhöriga ägor och lägenheter,

• Sida 123
•  Original

evad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på, eller av andra lagliga skäl kunna bevisasdärtill lyda. Vilka prästgårdars bemälta ägor och tillägor prästerskapet skola till sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och hävda, eller hävda låta till vatten och land”. Artikeln kon— firmerar vidare åt prästerskapet ”all härtill åtnjuten tionde, samt deras pastoralier och rättigheter, så att de skola av ve- derbörande riktigt utgöras" och ”vad prästerskapet härtill åt- njutit uti kyrkohärbärgen av konungstionden,som till biskopars, superintendenters — - - kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden, samt andra kyrko- och skolbetjänters, hov- predikanters, domkyrkors, kyrkors och hospitals underhåll och lön förordnat är”. Härjämte stadgas att "vad penningränta en och annan kan vara tilldelt - - - den skall dem ock tillställd bliva efter den ordning och sätt, som för detta stadgat är".

Vad angår församlingsprästers lönetillgångar blir frågan om artiklarna 3 och 4 alltjämt är tillämpliga på dessa att bedöma i första hand mot bakgrunden av de stora förändringar av försam- lingsprästernas avlöningssystem, som skedde genom l9lO års kyrk- ligt—ekonomiska författningar. Dessa författningar utgjordes av lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, lag om kyrkofond, lag om emeritilöner för präster samt ecklesiastik boställsordning. Huvudinnebörden av lagstiftningen var följande. Löneboställena skildes från de sär— skilda prästerliga befattningarna. Arrendeavgifterna uppbars av pastoraten i stället för såsom tidigare av prästerna själva. Lö— nerna, vars storlek fixerades i lag, kom att utgå oberoende av den avkastning löneboställena och övriga avlöningstillgångar läm- nade. I stället för tionde och andra äldre avgifter för präster— nas avlönande trädde skyldigheten för församlingsborna att er- lägga skatt (församlingsavgifter). Prästtionde och därmed jäm— ställda avgifter av fast egendom indrogs till statsverket och avskrevs mot en årlig ersättning av statsmedel till kyrkofonden. Till kyrkofonden överfördes vidare - förutom prästerskapets löne- regleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond — över— skott å avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar, arrende av vissa av kronan anslagna boställen samt årlig ersättning av statsmedel för de av prästerskapet tidigare åtnjutna, till stats-

• Sida 124
•  Original

verket år 1869 indragna anslagen i krono— och kyrkotionde, oindelat spannmål och hemmansräntor.

l95l års kyrkomöteskommitté har utförligt beskrivit vad som förekom under förarbetena till l9lO års lagstiftning. Härav fram— går huvudsakligen följande:

I det förslag till tiondeavskrivningslag, som 1897 års präst- löneregleringskommitté framlade, fanns intaget ett särskilt för— behåll att lagens bestämmelser om indragning av tionde mot år— lig ersättning samt om sättet för ersättningens bestämmande och utgörande inte fick ändras eller upphävas utan kyrkomötets bi- fall. Nästan ordagrant likalydande stadganden att vederbörande lag inte fick ändras eller upphävas utan bifall av kyrkomöte fanns i de av kommittén utarbetade förslagen till lönereglerings— lag, emeritilönelag och kyrkofondslag. I sitt remissvar över prislönereglementekommitténs betänkande anmärkte länsstyrelsen i Kopparbergs län att privilegierna inte gav kyrkomötet annan rätt än att detta antingen kunde förklara att det från privilegiesyn— punkt inte förelåg hinder mot att lagarna trädde i kraft i de delar, som berörde privilegierna, eller att kyrkomötet motsatte sig detta. Att däremot i enlighet med kommitténs förslag föränd— ra privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i änd— ring eller upphävande av vissa lagar torde, framhöll länsstyrel- sen inte kunna äga rum utan grundlagsändring.

I den proposition (nr 88) i ämnet, som förelades l908 års riks— dag, godtog föredragande departementschefen den uppfattning, som nämnda länsstyrelse gett uttryck för. Han yttrade sålunda att den av kommittén föreslagna formen för tryggande av kyrkans med- bestämmanderätt i fråga om privilegieförmåner eller förmåner, som trätt i dessas ställe, inte var förenlig med grundlagens bestäm- melser. Propositionen vann inte riksdagens bifall. Kamrarna stan— nade nämligen i olika meningar beträffande kyrkomötets framtida medverkan i ifrågavarande lagstiftning.

När proposition i prästlönefrågan år l909 förelades riksdagen, upptog Kungl Maj:ts förslag inte några bestämmelser om kyrkomö— tets framtida medverkan. Departementschefen uttalade i proposi- tionen att det enligt hans mening inte fanns någon utsikt att få riksdagen att bifalla ettlagförslag som syftade till att privi- legieskydda prästerskapets på den nya lagstiftningen grundade förmåner. Även detta år avslog riksdagen propositionen av skäl,

• Sida 125
•  Original

som i detta sammanhang saknar intresse. När prästlönereglerings— frågan år l9lO för tredje gången förelades riksdagen berördes i propositionen inte alls spörsmålet om kyrkomötets framtida med- verkan i lagstiftningen. Riksdagen, som inte heller den närmare behandlade detta problem, biföll de framlagda lagförslagen. Även kyrkomötet godkände samma år förslagen.

l95l års kommitté var enig om att privilegierna som en garanti för de särskilda befattningshavarna att vara bibehållna vid löne- tillgångarna eftergetts genom l9lO års lagstiftning.

Beträffande frågan om och i vad mån det efter denna lagstiftning fortfarande förelåg någon privilegieskyddad rätt till tillgång- arna rådde det dock delade meningar. Kommitténs majoritet ansåg att sådan rätt finns beträffande dels prästboställena (präst- gårdar och löneboställen) samt fonder, som härleder sig från des— sa boställen, dels de till kyrkofonden överförda tillgångarna - fonder, boställsavkastning samt ersättning för anslag i krono- tionde m m. Majoriteten fann sålunda att privilegierna numera har karaktär av en åt kyrkan given försäkran att ifrågavarande egendom skall förbehållas för kyrkliga ändamål. Vad avsåg präst- boställena med fonder medförde l9lO års lagstiftning ingen för- ändring i denna egendoms karaktär av lönetillgång för kyrkan. Då tillgångarna alltså bibehölls vid sina förutvarande ändamål, torde enligt kommitténs majoritet "pastoratens tillträdande av egendomen" inte ha inneburit något intrång i privilegierna såsom ett skydd för kyrkans rätt till denna egendom. överförandet till kyrkofonden av vissa privilegieskyddade tillgångar ingick som ett led i den utjämning pastoraten emellan av deras prästlöne- kostnader, som var ett av huvudsyftena med l9lO års lagstiftning. En sådan omfördelning anser majoriteten inte stridande mot privi- legierna. Tillgångarna behölls för kyrkliga ändamål. Inte heller fann majoriteten det förhållandet, att dessa tillgångar kom att sammanblandas med skattemedel, inverka på deras karaktär av pri- vilegieskyddade tillgångar.

l95l års kommitté diskuterade även frågan huruvida indragningen till statsverket år l9lO av prästtionde m m mot ersättning av år- ligt statsanslag till kyrkofonden medfört att dessa tillgångars privilegiekaraktär gått förlorad. Kommitténs majoritet ansåg att så var förhållandet. Visserligen erbjöd denna indragning likhet med indragningen år l869 av prästerskapets anslag i kronotionde

• Sida 126
•  Original

mot gottgörelse i form av kontanta statsbidrag. l9lO års reform utgjorde emellertid en mera ingripande och betydelsefull ändring i ordningen för prästlönernas finansiering än l869 års indrag— ning av kronotiondeanslagen, vilken inte underställdes kyrkomötet och som endast innebar en ändrad form för redovisningen av dessa anslag. Genom kyrkomötets godkännande av l9lO års reform efter- gav kyrkan enligt majoritetens mening privilegieskyddet för präs— terskapets ”tionde, pastoralier och rättigheter". Det skydd kyr— kan i privilegierna åtnjutit för dessa avgifter kunde inte anses överflyttat på den gottgörelse för avgifterna, som statsverket årligen inbetalar till kyrkofonden.

I en reservation hävdade ledamöterna Herliz och Hultgren att 1910 års tiondeavskrivningslag inte innebar ett formligt upphä— vande av l723 års privilegier i vad de avsåg prästtionde. Kyrko— mötets godkännande av reformen behövde enligt reservanterna inte ha innefattat mer än att kyrkomötet godkänt förändringen beträf- fande utgörandet av denna inkomst för kyrkan. Därför ansåg de kyrkans rätt till ersättning för indraget prästtionde jämväl om- fattas av privilegierna.

Enligt ledamoten Brolin visade förhistorien till 1910 års lag- stiftning att avsikten varit att privilegierna rörande försam— lingsprästernas lönetillgångar helt skulle upphävas av den nya ordningen. Någon kyrkans privilegieskyddad rätt till dessa till- gångar ansåg Brolin inte kunna hävdas eftersom privilegieskyddet aldrig gällt till förmån för kyrkan som sådan utan blott till förmån för prästerskapet. Att tillgångarna ändå genom ny särskild lagstiftning kommit att bibehållas för kyrkliga ändamål hörde till ingen del samman med privilegierna. Beträffande den till kyrkofonden ingående gottgörelsen av statsmedel för indragna äldre kronotionde m m gjorde Brolin dessutom gällande att denna gottgörelse är jämförlig med ersättningen för prästtionde, som kommitténs majoritet inte ansett privilegieskyddad och att gott- görelsen även på denna grund inte borde åtnjuta privilegieskydd.

I remissvar beträffande l95l års kommittés betänkande uttalade justitiekanslern att vad som förekom under förarbetena till l9lO års lagstiftning syntes ge vid handen, att lagstiftaren då avsåg att privilegierna i avseende å rätten till den kyrkliga jorden m m till ingen del skulle bestå. Denna lagstiftares avsikt måste ges utslagsgivande betydelse även om den nya lagstiftningen i

• Sida 127
•  Original

sak lät sig förenas med privilegiernas innehåll. Kammarkollegiet menade å sin sida att privilegierna till namnet är prästerskapets och att beträffande flertalet av de olika privilegierna deras innehåll och utformning inte låter kyrkan framstå som utrustad med dem. Även om enstaka privilegier kunde anses slå vakt om kyrkosamfundet i dess helhet förelåg inte detta förhållande be— träffande de ekonomiska privilegierna. I den mån dessa avser andra subjekt än ecklesiastika tjänstemän avser de lokala insti- tutioner såsom domkyrkor och vanliga lokalkyrkor samt akademier, skolor och hospital. Det självklara förhållandet att privilegier- na genom att ekonomiskt och socialt trygga innehavarna av kyrk- liga tjänster indirekt utgör ett skydd för de kyrkliga arbets— uppgifterna medförde enligt kollegiet inte att man rättsligt sett kunde betrakta svenska kyrkan som privilegieskyddat subjekt. Föremål för privilegieskydd var den rätt en var präst hade att åtnjuta avkomsten av honom å lön anvisad egendom. Genom l9lO års lagstiftning hade dessa förmåner försvunnit. Då privilegieskydd inte kan ges åt nya förmåner, nya objekt, kunde någon privilegie— skyddad rätt till tillgångarna inte åberopas. Statskontoret fram- förde en i stort sett liknande uppfattning. Hovrätten över Skåne och Blekinge menade dock att även om övervägande skäl talade för att privilegierna helt upphört att gälla var frågan ändå så tveksam att den endast kunde lösas genom lagstiftning.

Beträffande biskoparnas lönetillgångar skildes dessa vid l936 års biskopslönereglering från de särskilda tjänsterna och fördes avkastningen från dessa till kyrkofonden. l95l års kommitté menade att frågan om dessa tillgångars privilegieskydd var ana— logt med rättsfrågan rörande l9lO års kyrkolags inverkan på för- samlingsprästernas privilegier. Genom biskopslönereformen upp— hörde sålunda privilegierna i vad de tillförsäkrat innehavare av biskopstjänst att vara bibehållen vid sina avlöningstillgångar. Men privilegierna som en försäkran åt kyrkan att egendomen inte fick tas i anspråk för annat än kyrkliga ändamål kvarstod orubba- de och någon ändring i detta avseende hade inte heller senare ägt rum.

Brolin ansåg även i denna fråga att privilegierna helt upphört. Han påpekade att biskopslönetillgångarna så gott som undantags- löst är av statligt ursprung och att därför endast avkastningen varit upplåten åt biskoparna och innefattad i privilegierna.

• Sida 128
•  Original

Detta förhållande uteslöt enligt hans mening än mer ett nuvaran— de privilegieskydd för dessa tillgångar.

Remissinstanserna intog i huvudsak samma ståndpunkt som i fråga om församlingsprästernas lönetillgångar.

Genom l938 års klockarboställslag skedde en avveckling av klockarjorden som i regel kom att övertas av vederbörande försam- ling. Denna iklädde sig därvid ansvar för det 5 k boställskapita- let.

l95l års kommitté fann att den nya regleringen, till vilken kyrkomötet lämnade sitt bifall, innebar att privilegieskyddet eftergavs för de tillgångar - boställen, lönefonder och försälj- ningsmedel - som överlämnades till församlingarnas fria disposi— tion. Enligt majoritetens mening överflyttades detta privilegie— skydd på boställskapitalet. I den mån klockarjord bibehållits som klockarhemman för kyrkofondens räkning eller till kyrkofonden överförts lönefonder, var dessa tillgångar alltjämt bevarade för kyrkliga ändamål och privilegieskyddet för kyrkans rätt till dem gällde här fortfarande.

Brolin hävdade för sin del att privilegieskyddet för klockarbo- ställena totalt eftergavs genom l938 års lagstiftning.

Remissinstansernas inställning till denna fråga är densamma som i fråga om församlingsprästernas lönetillgångar.

Enligt artikel 4 var enligt l9Sl års kommittés enhälliga upp- fattning de årliga statsanslag till domkyrkorna som fortfarande utgår som ersättning för indragna domkyrkotunnor1) m m alltjämt privilegieskyddad egendom. Samma förhållande gällde de tillgångar som avdelats för avlönande av domkyrkosysslomän (ersättningar för kronotiondespannmål, avkastning från lönefastigheter och försälj— ningsmedel från sålda fastigheter).

I remissvaret i anledning av l95l års kommittés betänkande fram— höll kammarkollegiet att det enligt kollegiets mening inte var svenska kyrkan utan vederbörande domkyrkor och sysslomän som åt— njöt privilegieskyddet.

Kyrka———stat-utredningen pekade på att just kyrkans rätt till viss kyrklig egendom var den privilegiefråga om vilken meningarna

1)

En, eller i några stift två tunnor spannmål från varje socken i stiftet samt vin och byggnadssäd.

• Sida 129
•  Original

brutit sig särskilt starkt. Utredningen upptog därvid till be— handling frågan om vilken praktisk betydelse ett sådant privile— gieskydd kunde ha för kyrkan, dvs kunde egendomen, om nu privile- gieskyddet gått förlorat, enligt gällande rätt tas i anspråk för andra än kyrkliga ändamål. Utredningen yttrade därvid i huvudsak följande.

Större delen av den avkomstbringande kyrkliga jorden med därtill hörande fonder får privaträttsligt anses tillhöra församlings— kyrkorna som stiftelser. Enligt gällande rättsgrundsatser skall dylik stiftelseegendom användas för det med stiftelsen avsedda syftet, alltså för kyrkliga ändamål och någon ändring därutinnan (permutation) anses inte kunna ske med mindre syftet på grund av ändrade förhållanden inte kan fullföljas eller dess fullföljande framstår som olämpligt. Oavsett privilegierna består eller inte, kan alltså ifrågavarande egendom till följd av stiftelsernas ändamålsbestämning inte disponeras för andra än kyrkliga ända- mål.

Viss tvekan kan däremot råda om kyrkans rätt till kronoanslagen och utgående ersättningar för sådana anslag samt den kyrkliga egendom, till vilken församlingarna och pastoraten privaträtts- ligt har äganderätten, kan hävdas utan stöd av privilegierna.

Utredningen hänvisade därvid till Schallings avhandling Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige (5 229) vari den- ne menar att kronoanslagen är upplåtna med besittningsrätt, vars beständighet är knuten till prästerskapets privilegier i den mån dessa äger bestånd och upphör med dessa. Emellertid menade utred— ningen att det oberoende av privilegiefrågan dock kunde göras gällande att egendomen anslagits utan tidsbegränsning och att det därför, så länge ändamålet består, inte torde finnas grund för kronan att återtaga egendomen. Vidkommande den kyrkliga egen— dom, som ägs av församlingarna och pastoraten, skulle privilegie- skyddet närmast utgöra ett hinder för att denna disponerades på samma sätt som den fria församlingsegendomen. För egendomen gäl- ler emellertid — liksom för stiftelseegendomen och kronoanslagen - särskild lagstiftning enligt vilken den skall vara förbehållen exklusivt kyrkliga ändamål. Det torde väl kunna ifrågasättas om den bundenhet för församling och pastorat, som följer av denna lagstiftning, upphör vid borttagande av privilegieskyddet.

8.2.6. Rätt att föra talan för den kyrkliga jorden

I artikel 5 i privilegierna nämns kammarkollegiet som en myndig— het utan vilkens samtycke kyrkoägor m m inte får säljas. I arti— keln ges också regler om hur kyrklig egendoms rätt skall bevakas genom landshövdingen och domkapitlets fullmäktige.

l95l års kommitté ansåg att även om ansvaret för den rättsliga vården av den kyrkliga egendomen numera är fördelat på flera händer och gränserna för de olika organens åligganden ibland är flytande torde dock domkapitel (numera stiftsnämnden) och läns- styrelse vid sidan av kammarkollegiet vara de myndigheter som främst skall tillvarata det allmännas intresse beträffande denna

• Sida 130
•  Original

egendom och att i sådan mån privilegiestadgandet alltjämt var giltigt.

Brolin menade dock att uppdraget att föra talan för den kyrkli- ga jorden närmast berodde av bestämnelser i annan författning och att det därför inte längre kunde anses ha privilegiekaraktär.

I remissvar över l95l års kommittésbetänkande menade kammar- kollegiet att då någon privilegierad rätt till jorden inte längre syntes föreligga kunde inte heller bestämmelsen om talan för jor- den anses som ett privilegium.

Kyrka———stat—utredningen menade att för den händelse privilegie— stadgandet fortfarande gällde torde detta ha tämligen liten prak- tisk betydelse för kyrkan. Beträffande giltigheten pekade utred— ningen på att högsta domstolen i beslut den 19 april 1963 (N J A l963 s 267) i mål mellan Kopparfors AB samt Rättviks och Bingsjö- Dådrans församlingars kyrkliga samfällighet ansett att domkapit- let i artikel 5 av privilegierna tillförsäkrad talerätt i där av- sedda rättegångar angående kyrkoägor alltjämt består samt funnit dom i mål, där domkapitlet inte fått tillfälle deltaga, inte bin- dande.

8.2.7 Frihet för vissa boställen i städer från borgerligt besvär

I artikel 7 av privilegierna frikallas viss kyrklig jord (biskops—, präst- och läsmästargårdar samt klockargårdar) från borgerligt besvär som skall utgå in natura. Hit hörde t ex gästning, inkvar- tering, vägröjning m m.

l95l års kommitté ansåg att detta privilegium bestod i den mån kommunalt besvär fortfarande utges in natura.

Brolin var emellertid skiljaktig och menade att privilegietex— ten inte kunde tolkas så att de nuvarande tjänstebostäderna i städerna omfattas av något privilegieskydd i detta hänseende.

I remissvar rörande kommittébetänkandet menade kammarkollegiet att detta privilegium upphört, eftersom det numera ankommer på pastoratet - och inte vederbörande tjänsteinnehavare - att full- göra ägares skyldighet beträffande sådana fastigheter, för vilka privilegieskyddet skulle kunna göras gällande.

Kyrka-——stat—utredningen ansåg att nu angivet privilegium - för den händelse detta alltjämt gäller - måste anses ha mycket ringa betydelse.

• Sida 131
•  Original

8.2.8 Skyldighet för domstol att underrätta biskop och dom- kapitel om åtal mot präst

Artikel 24 innehåller ett stadgande att biskop och konsistorium skall underrättas om rannsakning av präst och att konsistorie- fullmäktig skall förordnas att närvara vid rannsakningen. l95l års kommitté menade att detta stadgande komnit att sakna bety- delse genom senare lagstiftning men att det möjligen bör iakttas vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning.

Kyrka———stat-utredningen delade l95l års kommittés uppfattning om stadgandets ringa betydelse. Den pekade dock på att beträffan- de lindrigare brott fanns i senare lagstiftning inte stadgat nå- gon underrättelseskyldighet för domstol.

8.3 Tidigare utredningars förslag om behandling av privi— legierna 8.3.l l95l års kyrkomöteskommitté

1951 års kommitté menade att privilegierna i vad de tillförsäkrar de kyrkliga tjänsteinnehavarma särskilda ekonomiska och sociala förmåner i alla väsentliga delar var upphävda. I den mån privi- legierna alltjämt kunde leva kvar förtjänade de dock inte att omgärdas med de garantier som ll4 & RF lämnade. Enligt l95l års kommitté kunde dock privilegierna ses som ett skydd för svenska kyrkans ställning i samhället. Kommittén anförde därvid bl a:

"Såsom sådana fylla de alltjämt i viss utsträckning en uppgift. Orden privilegier och privilegielagstiftning leda emellertid tanken till stånds- och klassmotsättningar som icke längre exi- stera. För många framstå de enbart som föråldrade kvarlevor från äldre tider. Detta är ägnat att undanskymma den betydelse RF & ll4 alltjämt äger såsom ett konstitutionellt skydd för kyrkan. Det har därför synts kommittén riktigare, att detta skydd — i den mån det bör bibehållas - lämnas kyrkan genom bestämmelser i kyrkolag. Detta innebär icke någon utvidgning av det materiella kyrkolagsbegreppet .....

De alltjämt gällande privilegiestadganden vilka enligt kommit- téns mening böra ersättas av kyrkolagsbestämmelser äro de vilka tillförsäkra kyrkan bibehållande av stiftsindelningen samt till- godonjutandet av avkastningen från den kyrkliga jorden och från fonderade medel härrörande från denna jord."

I ett utkast till en ny kyrkolag föreslog så l95l års kommitté att denna bl a skulle innehålla ett stadgande om rikets stift med rätt för Kungl Maj:t att förordna om stiftsgränserna och

• Sida 132
•  Original

regler om förvaltning av kyrklig jord. Beträffande normerna, som skulle gälla för förvaltningen, skulle kyrkolagen innehålla en allmän regel, som stadgade att förvaltningen skulle vara sådan att egendomen bevarades och kom kyrkliga ändamål till del. Vidare föreslogs ett stadgande att kyrkofonden skulle användas för kyrk- liga ändamål och att jordkapitalet inte fick förbrukas. Genom dessa regler skulle kyrkans konstitutionella skydd, som detta kom i uttryck genom privilegierna, kunna tillgodoses, övriga pri— vilegier borde enligt l95l års kommitté inte upprätthållas. For- mellt borde man gå så till väga att angivna regler togs in i kyr— kolag, varefter Kungl Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattade beslut om att fonnellt upphäva prästerskapets privilegier.

I remissvaren på l95l års kommittés betänkande förelåg inte någon erinran mot förslaget att upphäva de privilegier som allt— jämt bestod. Beträffande frågan om och i vad mån privilegier bor— de ersättas av regler i kyrkolagen var meningarna delade.

Justitiekanslern ansåg i princip att det var lämpligt att ersät- ta privilegieskyddet med bestämmelser i kyrkolagen. Även om det enligt JK:s mening inte förelåg något privilegieskydd för den kyrkliga jorden förordade han dock att jordens bevarande och an- vändning till kyrkliga ändamål säkrades genom kyrkolagsbestämmel- ser. Däremot avstyrkte han att regler om stiftsindelning skulle ges i form av kyrkolag.

Kammarkollegiet framhöll att i regeringsformen skildes mellan kyrkolagsfrågor (& 8712) och privilegiefrågor (& 114). De före— kom där som i princip sidoordnade och artskilda. Enligt kolle— giets mening syntes det knappast förenligt med denna systematik att låta ett endast i privilegierna behandlat ämne hänföras un- der kyrkolagsbegreppet för det fall att privilegieskyddet för samma ämne upphörde. Kollegiet förklarade sig därför inte kunna dela kommitténs uppfattning rörande den konstitutionella möjlig— heten att överföra privilegiefrågor till kyrkolag.

Statskontoret uttalade att ämbetsverket inte kunde finna skäl att såsom villkor för privilegiernas upphävande skulle gälla att i den nya kyrkolagen infördes föreskrifter, som garanterar kyr- kan rätt att bibehålla stiftsindelningen och att tillgodonjuta avkastningen av den kyrkliga jorden. Angivna förmåners privile— gierade ställning måste nämligen enligt statskontorets mening ha gått förlorad. Privilegiegarantin borde därför snarast av—

• Sida 133
•  Original

skaffas utan att detta upphävande sammanbands med utformningen av den nya kyrkolagen.

Länsstyrelsen i örebro län förklarade sig vara tveksam om det lämpliga i att frågor, som berörde de kyrkliga privilegierna, skulle faststlås vara av kyrkolags natur. Även om kommitténs resonemang var logiskt och ur formella synpunkter godtagbart kun- de det inte helt förbises att privilegieväsen överhuvudtaget är föga förenligt med nutida betraktelsesätt och att det ur psy- kologiska synpunkter kunde te sig stötande att omgärda privile- gier av något slag med vad som skulle kunna uppfattas som ett förstärkt privilegieskydd.

Svenska stadsförbundet ansåg att reformarbetet på ifrågavaran- de område borde inledas med upphävande av RF & ll4 så att varje risk undanröjdes för att prästerskapets privilegier vid en bli- vande kyrkolagstiftning skall spela rollen av något slags bytes- objekt.

De kyrkliga remissmyndigheterna, i den mån de yttrat sig i den- na del, sammankopplade i allmänhet frågan om privilegiernas upp— hävande med deras ersättande av bestämmelser av kyrkolags natur.

8.3.2 l958 års kyrka——-stat-utredning

Utredningen konstaterade att privilegierna vid sin tillkomst innebar ett stöd för den kyrkliga verksamheten men att privile- gier är oförenligt med en demokratisk livssyn. Om staten ville stödja viss verksamhet borde detta ske i annan ordning. Utred- ningen menade att det också rådde enighet om att privilegierna borde upphävas. Som alternativ till den av l95l års kommitté angivna lösningen, som fordrade kyrka———stats samtycke, pekade utredningen på följande formella handläggning. Genom grundlags— ändring kunde ll4 & RF såvitt avsåg prästerskapets privilegier avskaffas. Därefter kunde de särskilda privilegierna avskaffas enligt den ordning som gäller med utgångspunkt från privilegie- reglernas materiella innehåll. Om det sålunda sakligt sett rörde sig om t ex kyrkokommunala angelägenheter behövdes inte kyrko- mötets samtycke. Endast stiftsindelningen och möjligen privile- giestadganden rörande den kyrkliga jorden torde enligt utred— ningen ha sådant materiellt innehåll att dessa fick anses ha karaktär av kyrkolag och sålunda kräva kyrkomötets samtycke. Utredningen tog inte ståndpunkt i den kontroversiella frågan

• Sida 134
•  Original

om den konstitutionella möjligheten att överföra privilegie— frågor till kyrkolag men pekade dock på att ett sådant privilegie- skydd var av begränsad praktisk betydelse för kyrkan.

8.3.3. Författningsutredningen och grundlagberedningen

De båda utredningarna hänvisade till att förhållandet mellan sta- ten och kyrkan hade varit föremål för långvarigt utredningsarbete och alltjämt övervägdes. Med hänsyn härtill föreslogs att bestäm— melserna i l809 års regeringsform i allt väsentligt skulle föras över till övergångsbestämmelserna till den nya regeringsformen

p 9. Enligt författningsutredningen borde så snart erforderligt utredningsarbete slutförts tiden vara inne att upphäva återståen— de privilegier och därmed återstående grundlagsstadganden rörande dessa.

8.3.4 l968 års beredning av stat och kyrka

Beredningen förklarade sig dela uppfattningen att privilegierna i den mån de alltjämt formellt äger bestånd i dag är utan prak- tisk betydelse. Ändamålet med bestämmelserna hade varit att till- försäkra svenska kyrkan ett särskilt skydd för vissa rättigheter. De lagar och allmänna rättsgrundsatser som gäller för stiftelser och ändamålsbestämmelser ansåg beredningen dock numera utgöra ett tillfredsställande skydd.

Beredningen föreslog därför att bestämmelsen i 114 5 RF om prästerskapets privilegier upphävdes. Eftersom upphävandet av grundlagsstadgandet inte automatiskt inverkade på giltigheten av privilegierna måste dessa upphävas separat. Beredningen delade dock inte kyrka-——stat-utredningens förslag om det lämpliga att de olika privilegieartiklarna upphävdes genom tillämpningen av olika konstitutionella former. Av praktiska skäl föreslog bered— ningen att samtliga i l723 års privilegieurkund ingående bestäm- melser i stället förklaras på en gång upphävda i den för kyrko- lag stadgade ordningen.

8.3.5. Stat———kyrka—överläggningarna

Deltagarna i stat———kyrka-överläggningarna fann att de flesta av privilegiestadgarna inte var tillämpligt på grund av annan för- fattningsreglering. I den mån vissa privilegier alltjämt har

• Sida 135
•  Original

formell giltighet fick de dock anses sakna direkt praktisk betydelse. Samtliga i l723 års privilegieurkund ingående bestäm— melser borde därför upphävas i den för kyrkolag stadgade ord— ningen.

8.4 Kommitténs överväganden och förslag Den gjorda genomgången av tidigare utredningar om privilegie-

stadgandena visar den stora tveksamhet, som råder rörande vilka och i vilken mån privilegiestadgande alltjämt äger giltighet. Även med ett godtagande av l95l års kyrkomöteskommittés uppräk- ning av stadganden, som den ansett vara giltiga, får det dock anses vara ställt utom tvivel att dessa stadgandens praktiska betydelse idag är av ringa värde för svenska kyrkan. De för svenska kyrkan väsentliga rättigheterna skyddas numera på ett tillfredsställande sätt genom lagar och allmänna rättsgrundsat— ser som gäller för stiftelser och ändamålsbestämmelser.Därtill kommer att ett upprätthållande av särskilda privilegiebestämmel- ser måste till sin natur anses vara otidsenligt och föga demokra- tiskt.

Med hänsyn till det sagda föreslår kommittén att bestämmelsen i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen upphävs i den för grundlag stadgade ordningen. Då giltigheten av privile- gierna härigenom inte upphör föreslår kommittén vidare att dessa upphävs särskilt och i den för kyrkolag stadgade ordningen. Med hänsyn till ovissheten om vilka privilegier, som alltjämt gäller, bör beslutet om upphävande av dessa ges den allmänna utformning att samtliga i 1723 års privilegieurkund ingående bestämmelser upphävs.

• Sida 136
•  Original

• Sida 137
•  Original

9 STATSCHEFENS TRO

9.l Gällande rätt

I 9 p övergångsbestämmelser till l974 års regeringsform stadgas att den nya regeringsformen inte gör ändring i vad som tidigare gällt enligt 2 5 i den äldre regeringsformen. Denna regerings- forms 2 & stadgade att konungen alltid skall vara "av den rena evangeliska läran sådan som den uti den oförändrade Augsburgis— ka bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år l593 antagen och förklarad är". Vidare stadgas i 4 & successionsordningen att arvprins och arvprinsessa skall uppfostras enligt nämnda lära och att arvprins och arvprinsessa som inte bekänner sig till den- na lära är uteslutna från all successionsrätt.

Nämnda bestämmelser innehåller sålunda kompetensvillkor för att kunna erhålla och behålla kronan. I 1809 års regeringsform stadgades att det ankom på regeringen att se till att kompetens- villkoret var uppfyllt. Den nya regeringsformen saknar emeller- tid sådant stadgande.

Bestämmelserna innebär emellertid också att dessa anger vilken lära som är statsreligion samt definierar denna genom hänvisning till de urkunder, som närmare anger dess innehåll. Orsaken till att bibelns böcker och de tre trosbekännelserna från kyrkans äldsta tid, den apostoliska, den nicenska och den athanasanska inte anges bland urkunderna är att dessa åberopas i Uppsala mö- tes beslut. I detta beslut finns också hänvisning till 1572 års kyrkoordning i fråga om "lärdom och kyrkoseder". Kyrkoordningen innehåller sålunda vissa officiella förklaringar över kyrkans lära. Stadgandet i regeringsformen jämte dess hänvisningar har ansetts definiera svenska kyrkans lära.

I 1 kap 1 g kyrkolagen anges visserligen normer för avgörande av vad som är den rätta kristna läran, nämligen dels de i gamla

• Sida 138
•  Original

regeringsformen angivna bekännelseskrifterna och dels den s k konkordieboken, vilken utöver bekännelseskrifterna även innehål- ler augsburgska bekännelsens försvar, de schmalkaldiska artiklar— na, Luthers båda katekeser och konkordieformeln. I Malmgrensl) kommentar till l809 års regeringsform hänvisades dock till att det endast var de i regeringsformen intagna bekännelseskrifter— na som hade juridiskt bindande kraft. Som ett exempel på denna tes nämndes att när en innehavare av prästerlig befattning över— ger kyrkans lära och är skyldig att avgå måste sålunda begreppet kyrkans lära fattas i enlighet med vad som anges i regeringsfor- men. Annars skulle det kunna inträffa att en läroavvikelse som inte utgör något grundlagsenligt hinder för utnämning till ett ämbete kunde medföra avsättning från samma ämbete.

Det har också ansetts att bekännelseskrifternas regler om för- hållandet mellan staten och kyrkan förs in i den rättsliga reg- leringen genom stadgandet att konungen eller drottningen måste bekänna den rena evangeliska läran. I bekännelseskrifterna anges nämligen skillnaden mellan det andliga och världsliga reglemen- tet.

Den alltjämt gällande bestämmelsen i 2 5 1809 års regerings- form har sålunda sammanfattningsvis ansetts innehålla fyra mo— ment nämligen kompetensvillkor för att vara konung eller drott- ning, den grundläggande definitionen av svenska kyrkans lära, att denna lära är statsreligion och beskrivning av förhållandet mellan stat och kyrka.

9.2 Statschefens ställning i 1974 års regeringsform

l809 års RF byggde på tanken att konungen personligen skulle ut— öva en betydande makt. Genom en stegvis övergång ökades dock riksdagens makt och fördjupades demokratin. I den nya regerings- formen har den monarkiska statsformen visserligen behållits men statschefen har fått endast representativa och ceremoniella upp- gifter. Han eller hon saknar all politisk makt och riksstyrelsen förs inte längre i hans eller hennes namn. Statschefen är inte närvarande vid regeringens beslutssanmanträden och undertecknar inte några expeditioner av regeringsbeslut. Tidigare uppgifter

l)

Malmgren, Sundberg, Petrén: Sveriges Grundlagar, llze uppl.

• Sida 139
•  Original

vid regeringsbildning har överförts till riksdagens talman. Statschefen har inte längre ställning som högsta befälhavare för krigsmakten.

9.3. Tidigare utredningar

Författningsutredningen och grundlagberedningen fann att med hän— syn till pågående utredningar om förhållandet mellan stat och kyrka borde någon förändring av tidigare gällande bestämmelser om statschefens tro m m inte ske. Såväl departementschef som riksdag anslöt sig till dessa synpunkter och nu gällande stad— gande togs in i 9 p regeringsformens övergångsbestämmelser. Även vid införandet av kvinnlig tronföljd berördes nu aktuella stad— gande. På grund av tidigare angivna skäl skedde beträffande den- na fråga inte heller då någon ändring.

9.4. Kommitténs överväganden och förslag

Enligt direktiven bör de förändringar kommittén föreslår inte föregripa de principiella ställningstagandena i stat——— kyrka- frågan, Genom den nya regeringsformen har statschefen mist sina tidigare funktioner i regeringen. Bestämmelsen om statschefens tro - i de delar denna innebär ett angivande av statsreligion och en beskrivning av förhållandet mellan stat och kyrka - torde därför nu sakna reellt innehåll och huvudsakligen ha ett symbol- värde grundat på tradition. Det kan diskuteras hur stort detta symbolvärde är. Enligt kommitténs mening kan detta värde dock inte anses vara så stort att detta, om det slopades i regerings- formen och i konsekvens härmed även i successionsordningen, skul- le innebära ett ståndpunktstagande i stat-——kyrka-frågan för ett skiljande av kyrkan från staten. Att slopa stadgandet får i stäl— let ses som en naturlig ändring till följd av den nya roll, som statschefen tilldelats i gällande regeringsform. Ett ytterliga— re skäl att slopa stadgandet är det förhållandet att i regerings— formen inte angetts på vilket organ det ankommer att se till att stadgandet uppfylls. I detta sammanhang får inte heller glömmas bort religionsfrihetsaspekten. Det måste anses stötande att statschefen inte skall komma i åtnjutande av grundlagsfäst reli— gionsfrihet och detta i all synnerhet s0m statschefen numera in- te har någon reell befattning med svenska kyrkans angelägenhe— ter. Detta förhållande strider helt mot den nya regeringsformens

• Sida 140
•  Original

anda och då inte minst mot de tankar som legat till grund för det år l976 utbyggda grundlagsskyddet mot tvång att röja bl a religiös åskådning.

Kommittén föreslår på nu angivna skäl att stadgandet om stats— chefens tro i 9 p övergångsbestämelserna till regeringsformen liksom stadgandet i 4 & successionsordningen skall upphöra att gälla. Till följd härav bör den i särskilda lagen om svenska kyr- kan ges den grundläggande definitionen av svenska kyrkans lära. I övrigt torde någon särskild lagstiftning inte erfordras.

• Sida 141
•  Original

lD BEKÄNNELSEKRAVET FUR INNEHAVARE AV ÄMBETEN OCH TJÄNS- TER

lO.l Kravet för prästerlig befattningshavare att tillhöra

svenska kyrkan

lO.l.l Gällande rätt m m

I regeringsformens övergångsbestämmelser stadgas att ej annan än den som bekänner svenska kyrkans lära får utnämnas till präster— lig befattning inom svenska kyrkan. Vidare stadgas att regering- en utnämner till ärkebiskop eller biskop, en av de tre som före- slagits i den ordning som kyrkolag föreskriver. Beträffande ut— nämning av prästerliga tjänster i församlingarna hänvisas till bestämnelser i kyrkolag.

De nu nämnda bestämmelserna är hämtade från l809 års regerings- form. 1958 års utredning kyrka———stat behandlade bestämmelserna och menade att dessa i vart fall i ett läge med oförändrade re- lationer måste finnas kvar. Utredningen ifrågasatte dock nödvän— digheten av att bestämmelserna måste tas in i grundlagen.

Författningsutredningen och grundlagberedningen fann att med hänsyn till pågående utredning om förhållandet mellan stat och kyrka borde inte heller beträffande dessa bestämmelser ske någon ändring. Såväl departementschef som riksdag anslöt sig till det- ta synsätt och bestämmelsen togs därför in i övergångsbestämmel- serna.

lO.l.2 Kommitténs överväganden och förslag

Utifrån kommitténs utgångspunkter - inte någon ändring av nuva- rande relationer mellan staten och kyrkan - finner kommittén det både naturligt och nödvändigt att bestämmelser av nu aktuellt slag ges i lag. Någon konflikt med religionsfriheten torde dessa inte skapa. I likhet med kyrka-——stat-utredningen finner kommit— tén däremot inte några direkta skäl för att bestämmelserna måste

• Sida 142
•  Original

ges grundlagsform. Det torde vara tillräckligt att dessa tas in i lagen om svenska kyrkan.

10.2 Lärares i kristendom och teologisk vetenskap tros- åskådning l0.2.l Gällande rätt m m

övergångsbestämmelserna föreskriver också att om annan befatt- ning än prästerlig tjänst medför skyldighet att undervisa i kris— tendom eller teologisk vetenskap, skall vid utnämningen tas den hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav kan påkallas. Ett ursprungligt krav i gamla regeringsformen var att lärare i kristendom och lärare vid teologisk fakultet liksom präst mås— te bekänna den rena evangeliska läran. Ar l953 vid behandlingen av religionsfrihetslag m m infördes i 28 & regeringsformen som ett undantag från principerna om för- tjänst och skicklighet som de enda befordringsgrunderna det nu aktuella stadgandet. Skälen härför var att man ansåg tjänsternas karaktär vara sådan det kunde anses lämpligt att uppställa en garanti för att dessa lärare inte hade en uppfattning som stred mot en evangelisk åskådning.

10.2.2. Kommitténs överväganden och förslag

Under senare år har ämnet kristendom i skolundervisningen er— satts av religionskunskap. De teologiska fakulteterna har avkon- fessionaliserats. Den praktiska prästutbildningen handhas numera av svenska kyrkan. Den nu aktuella bestämmelsen saknar därför betydelse och måste betecknas som obsolet. Kommittén saknar där— för skäl till att föreslå annat än att denna bör avskaffas.

10.3 Jäv för vissa befattningshgvare att handlägga ären-

den och mål rörande svenska kyrkan

lO.3.l Gällande rätt m m

I övergångsbestämmelserna stadgas att befattningshavare som inte tillhör svenska kyrkan inte får delta i avgörande och mål som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utöv- ning av prästämbetet,befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan.

• Sida 143
•  Original

Bestämmelsen har sitt ursprung i 1809 års regeringsform som ursprungligen stadgade att alla ämbetsmän skulle vara av den re— na evangeliska läran. Ar l870 gjordes dock en ändring som inne- har ett friare tillträde till allmänna befattningar.Ändringen in- nebar att till alla andra ämbeten och tjänster än präster och tjänster som var förenade med undervisningsskyldighet i kristen- dom och teologisk vetenskap kunde utnämnas även bekännare av an— nan kristen troslära än de evangeliska liksom även bekännare av den mosaiska läran. Att viss inskränkning behölls berodde på att åtskilliga icke kristna trosbekännare t ex mormonerna ansågs om- fatta sådana läror att dessa var oförenliga med landets medbor- gerliga förhållanden. Samtidigt infördes i 28 5 l809 års rege- ringsform en bestämmelse att inte någon, som inte tillhörde den rena evangeliska läran fick som domare eller innehavare av annan tjänst delta i handläggning eller avgörande av fråga som angick religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan.

Genom ändring 1953 upphävdes föreskriften att befattningshava— re i statlig tjänst skulle vara bekännare av kristen eller mo- saisk troslära. I propositionen till religionsfrihetslag pekade därvid departementschefen på att den i regeringsformen angivna allmänna principen för tjänstetillsättningar innebar att hänsyn endast fick tas till förtjänst och skicklighet och att konfes- sionella behörighetsvillkor utgjorde undantag från denna huvud- regel. Departementschefen fann emellertid det inte längre före- ligga några bärande motiv för sådana villkor. Vad angick den sär- skilda jävsregeln erinrade departementschefen om att det mellan den statliga och kyrkliga förvaltningen fanns ett samband på så- dant sätt att statlig myndighet trots att den i allmänhet inte hade några kyrkliga uppgifter i undantagsfall kunde komma att handlägga även kyrkliga ärenden. Även religiösa frågor t ex fastställande av kyrkohandbok eller psalmbok kunde härigenom komma under myndighets bedömande, trots att sådana frågor på grund av den skillnad som fanns mellan medborgarskap och till- hörighet till kyrkan inte hade karaktären av allmänna angelägen— heter utan berörde endast kyrkans medlemmar. Enligt departammts— chefens uppfattning borde den som inte tillhörde kyrkan inte delta i handläggningen av dessa ärenden. Departementschefen fann därför att jävsbestämmelsen i princip borde bibehållas.

• Sida 144
•  Original

Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget dock med den ändring- en att bestämmelsen inskränktes till deltagandet i själva avgö- randet av nu aktuellt mål eller ärende.

l958 års utredning kyrka——-stat ifrågasatte regelns förenlig- het med religionsfrihetstanken liksom dess praktiska betydelse och diskuterade om inte regeln borde slopas även vid ett fortsatt framtida samband mellan staten och kyrkan.

I likhet med övriga regler iövergångsbestämmelserna gjorde va- re sig författningsutredningen eller grundlagberedningen någon närmare analys av bestämmelserna utan dessa togs med hänsyn till _utredningarna om stat———kyrka-frågan i oförändrat skick in i

övergångsbestämmelserna.

lO.3.2 Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén delar uppfattningen att konfessionella behörighetsvill- kor bör undvikas. De av departementschefen åberopade skälen om att konfessionell obundenhet bör föreligga för en befattningsha- vare i allmänhet kan också anföras mot en på konfessionell grund uppbyggd jävsbestämmelse. Vidare kan bestämmelsernas praktiska funktion ifrågasättas. Sålunda utgör självfallet det förhållan— det i och för sig att en befattningshavare tillhör svenska kyr- kan inte någon garanti för att dennes handläggning av ett kyrko— ärende präglas av ett särskilt hänsynstagande till de kyrkliga intressena; lika litet utgör det omvända förhållandet dvs att befattningshavaren inte tillhör svenska kyrkan grund för anta- gandet att handläggningen sker utan sådant hänsynstagande.

Med hänsyn till det nu sagda och därutöver med särskilt beak- tande av att kommittén föreslår att ärenden där de kyrkliga in- tressena är övervägande skall överföras till kyrkans självbestäm— manderätt saknas tillräckliga motiv för att behålla denna jävs- regel. Kommittén föreslår sålunda att denna avskaffas.

lO.4 Kravet för statsråd att tillhöra svenska kyrkan

___—___

l0.4.l Gällande rätt m m

Den allmänna jävsregeln har beträffande statsråd inskränkts så att när ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religions- undervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbets—

• Sida 145
•  Original

ansvar inom kyrkan, avgöres av regeringen behöver endast före- draganden tillhöra svenska kyrkan. Enligt gamla regeringsformens 4 g i dess lydelse före l953 skulle samtliga ledamöter av stats— rådet vara av den rena evangeliska läran.

Genom l953 års lagändringar infördes med undantag av vissa se— nare på grund av författningsreformen betingade ändringar de nu i övergångsbestämmelserna gällande bestämmelserna. I propositio— nen som godtogs av riksdagen anförde departementschefen att de allmänna synpunkterna om konfessionella behörighetsvillkor röran— de befattningshavare i allmänhet i princip också gällde statsråd. Det måste tvärtom vara viktigt att valet av regeringsledamöter inte hindrades av några särskilda villkor, som skulle kunna ute- sluta den för sådant uppdrag lämpligaste. Å andra sidan kunde även Kungl Maj:t handlägga ärenden rörande religiösa angelägen— heter inom kyrkan. Synpunkten att sådana ärenden inte borde hand— läggas av den som stod utanför kyrkan kunde sålunda också gälla regeringsärenden. Visserligen fanns det beträffande sådana ären— den särskilda garantier för att de kyrkliga intressena iakttogs. Det i praktiken viktigaste skyddet för kyrkan låg dock i det de— mokratiska styrelseskicket. Regeringens politiska ansvar inför folkmajoriteten och dess representanter medförde att, oavsett vilken trosåskådning det enskilda statsrådet hade, några beslut inte kunde förekomma till skada för en kyrka som folkets över— vägande antal tillhörde och önskade se upprätthållen. Denna ga- ranti fungerade dock huvudsakligen när det gällde väsentliga frå— gor, som kunde tillmätas någon politisk betydelse. I mera rutin- mässiga ärenden spelade den inte samma roll. Det var därför av vikt att en jävsbestämmelse även fanns beträffande regerings— ärenden. Med hänsyn till regeln att ledamot av statsrådet är be— rättigad och också i viss mån skyldig att delta i regeringsären— denas behandling måste en jävsregel för statsråd dock begränsas i förhållande till den allmänna jävsregeln. Detta kunde lämpli— gen ske genom att bestämmelsen kom att omfatta endast den befatt— ning med ärendet som låg i dess föredragning vari också innefat- tades det närmaste ansvaret för ärendets beredning och tillkoms- ten av beslut.

Liksom övriga nu aktuella stadganden föranledde detta inte några särskilda överväganden av vare sig författningsutredning— en eller grundlagberedningen.

• Sida 146
•  Original

l958 års utredning kyrka-——stat pekade på att om ärenden av mera intern kyrklig natur överfördes till kyrkligt organ borde bestämmelsen även vid oförändrade relationer mellan staten och kyrkan eventuellt kunna slopas.

lO.4.2 Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén delar den tidigare citerade uppfattningen att det vik— tigaste skyddet för svenska kyrkan ligger i det demokratiska sty- relseskicket. Såsom tidigare angetts föreslår kommittén att ären— den av övervägande inomkyrklig betydelse överflyttas till svenska kyrkans eget bestämmande. Skäl skulle därför kunna finnas att även slopa denna bestämmelse. Häremot måste dock vägas att rege- ringen med nuvarande relationer mellan staten och kyrkan utgör kyrkostyrelse och att vissa hos staten kvarstående ärenden -

t ex ärenden av ekonomiskt slag och rörande utnämningar - är av stor betydelse för kyrkans medlemmar och även då de är av mera rutinmässigt slag. Enligt kommitténs mening bör sistnämnda skäl vä— ga såtungt att bestämmelsens innehåll i avvaktan på ett ställ— ningstagande i fråga om de framtida stat-——kyrka—relationerna alltjämt bör vara lagfäst. Därvid bör bestämmelsen i och för sig kunna ges i en särskild lag som inte har grundlagsform. Det oak- tat finner kommittén inte i nuvarande läge anledning att föreslå någon ändring i sak. Bestämmelsen måste emellertid överses re— daktionellt med hänsyn till kommitténs förslag att jävsregeln

för vissa befattningshavare föreslås upphävd.

• Sida 147
•  Original

ll DE KYRKLIGA KOMMUNERNAS KONSTITUTIONELLA STÄLLNING M M ll.l Gällande rätt

ll.l.l Allmänt om kommuner

Den lokala folkliga självstyrelsen har gamla anor. Dess moderna historia brukar sägas ta sin början i mitten av l800-talet. Se- dan dess har den kommunala självstyrelsen starkt ökat i betydel- se och omfattning. Genom l866 års grundlagsreform återspeglades den lokala självstyrelsen i konstitutionen. Från att de kommuna- la angelägenheterna tidigare räknats höra till konungens ekono— miska lagstiftningsmakt kom nu att i regeringsformen stadgas att kommunallagen skulle stiftas gemensamt av konungen och riksdagen. Den kommunala beskattningsrätten fick även ett särskilt omnämnan- de.

Både författningsutredningen och grundlagberedningen gav i si- na förslag uttryck åt den betydelsefulla ställning i samhällsli- vet som kommunerna har. Förslagen innehöll inte många eller in- gående regler. I båda förslagen gavs emellertid på framträdande plats uttryck för tanken att den kommunala självstyrelsen hör till statsskickets grunder. I beredningens förslag fanns i l kap, som handlade om statsskickets grunder, en bestämmelse som för- klarade att riket skulle vara indelat i kommuner och medborgarna i dessa skulle företrädas av valda ombud, som beslutade själv— ständigt enligt lagarna. Beredningen använde därvid ett kommun- begrepp som innefattade alla slag av kommuner. I en annan para- graf i samma kapitel hette det att statliga och kommunala för— valtningsmyndigheter verkställde de beslutande organens före— skrifter. Beredningen uttalade därvid att all kommunal förvalt- ning kunde betraktas som en form av utövning av offentlig makt, ytterst delegerad av riksdagen. I ett annat kapitel tog bered- ningen in föreskriften att varje kommun ägde ta ut skatt från

• Sida 148
•  Original

kommunens medlemmar för skötseln av kommunens uppgifter enligt grunder som bestämdes genom lag. I andra bestämmelser föreskrevs att regler om grunderna för ändringar i kommunindelningen, om kommunernas uppgifter och om grunderna för deras organisation och verksamhet endast skulle kunna ges genom lag.

I propositionen till den nya regeringsformen understryks den kommunala självstyrelsens stora betydelse för den svenska demo— kratin. Föredragande departementschefen anförde därvid bl a föl— jande.

Kommunernas särskilda ställning är sådan att den klart måste avspeglas i grundlagen. Endast materiella bestämmelser av sådan vikt att de inte bör kunna ändras annat än genom de kvalificera- de reglerna för grundlagsstiftning bör dock tas med. Från dessa utgångspunkter är det främst i tre hänseenden som en grundlags— reglering avseende kommunerna kan övervägas, nämligen i fråga om den konmande indelningens struktur, innebörden i den kommunala självstyrelsen och den därmed förenade beskattningsrätten samt beträffande formerna för den kommunala verksamheten.

Den kommunala verksamheten är förlagd till en lokal och en re- gional nivå. Denna struktur har ansetts så grundläggande att det i regeringsformens inledningskapitel slagits fast att det i ri- ket skall finnas såväl primärkommuner som sekundärkommuner (l kap 7 & RF). Eftersom regeln endast ger vaga hållpunkter för indel— | ningen i kommuner har denna kompletterats med en bestämmelse, ; som tillförsäkrar riksdagen ett avgörande inflytande på den kom- munala indelningen genom att slå fast att grunderna för ändring— en i rikets indelningar i kommuner skall bestämmas genom lag (8 kap 5 & RF).

Av grundläggande betydelse för kommunernas kompetens är att de utöver sina i särskild lagstiftning angivna åligganden har en fri sektor inom vilken de kan ombesörja egna angelägenheter.Inom detta område finns utrymme för kommunal initiativrätt. Enligt motivuttalanden till nya regeringsformen bildar denna initiativ- rätt en kärna i den kommunala självbestämmanderätten. Detta har i regeringsformen uttryckts genom att det i dess inledande para- graf anges att den svenska folkstyrelsen förverkligas förutom genom ett representativt och parlamentariskt statsskick också genom kommunal självstyrelse (1 kap l & RF).

Av motiven framgår att den kommunala självbestämmanderätten

• Sida 149
•  Original

ansetts starkt förbunden med den kommunala beskattningsrätten. Det har därvid ansetts att en ändamålsenlig avvägning mellan 0- lika kommunala ändamål och åtgärder förutsätteren kombination

av politiskt och ekonomiskt ansvar. Principen om rätt för kommu— nerna att utkräva skatt för att täcka medelsbehovet har därför ansetts så viktig att den kommit att förankras i grundlag (l kap 7 & RF). Den närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun har inte angetts i grundlag. Däremot anges i denna att avgräns— ningen av kommunens uppgiftsområde skall ske genom lag (8 kap

5 5 RF).

Den omfattande kommunalisering som skett av den offentliga för— valtningen har också stadfästs i regeringsformen. Sålunda anges att det skall finnas förutom statliga även kommunala förvalt— ningsmyndigheter (l kap 8 5 RF). I ll kap RF, som handlar om rättsskipning och förvaltning, har vidare tagits in ett särskilt stadgande om att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun (ll kap 6 & RF).

Beträffande formerna för den kommunala verksamheten har inte skett någon detaljerad grundlagsreglering. Tre grunddrag har emellertid kommit att stadfästas i regeringsformen. För det för— sta har det angetts att även den kommunala demokratin är repre- sentativ genom att det utsagts att beslutanderätten i kommunerna skall utövas av valda församlingar (l kap 7 & RF). Vidare har i regeringsformen getts en anvisning om funktionsindelningen inom kommunerna mellan beslutande organ å den ena sidan och för— valtande och verkställande å den andra sidan (l kap 7 och 8 55). Regeringsformen skyddar också i fråga om kommunernas organisa— tion och verksamhetsformer den kommunala självstyrelsen genom att ange den principen att basreglerna — i den mån dessa inte

framgår av grundlag - skall bestämmas av riksdagen genom lag (8 kap 5 5 RF).

ll.l.2 De kyrkliga kommunerna

Begreppet kommun i regeringsformen betecknar primär- och sekun- därkommuner. I begreppet inkluderas dock inte de kyrkliga kom- munerna dvs församlingarna. Med hänsyn till pågående överlägg- ningar i stat———kyrka-frågan kom bestämmelserna om de kyrkliga kommunernas konstitutionella ställning liksom övriga grundlags- bestämmelser rörande svenska kyrkan att föras till övergångsbe—

• Sida 150
•  Original

stämmelserna. I 9 p 5 stycket övergångsbestämmelserna till rege— ringsformen sägs sålunda att vad som i regeringsformen föreskrivs om primärkommuner skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kyrkliga kommuner. Ett undantag härifrån utgör emellertid bestäm- melsen i l kap 6 & regeringsformen att beslutanderätten i kommu- nerna utövas av valda representanter. Liksom tidigare ges nämli- gen möjlighet att beslutanderätten i kyrklig församling i vissa fall kan utövas direkt av församlingsmedlemmarna på kyrkostämma. Med detta undantag har sålunda de kyrkliga kommunerna eller för- samlingarna i sak fått samma konstitutionella ställning och grundlagsreglering som primärkommunerna.

ll.2 Kommitténs överväganden

Som framgår av det hittills sagda har kommunerna erhållit en kon— stitutionellt stark ställning i det svenska samhället genom att ingå som en väsentlig del i grunderna för statsskicket. Genom regeringsformens övergångsbestämmelser har för de kyrkliga kom- munerna kommit att gälla samma konstitutionella regler som för primärkommunerna. Skälet till att regleringen om de kyrkliga kom— munerna placerades i övergångsbestämmelserna var att man vid denna tidpunkt inte ville föregripa pågående utredningar om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan. Hade bestämmel— serna införts i regeringsformen kunde detta ha tolkats som ut— tryck för en vilja att befästa statskyrkosystemet.

Att överflytta regeringsformens övergångsbestämmelser såvitt avser de kyrkliga kommunerna till annan lagstiftning, som inte har grundlagskaraktär, torde vara tekniskt möjligt. Grundlags— stadgandena om kommunerna har byggts upp på det sättet att vis— sa fundamentala regler grundlagsskyddats medan i sak samma ämnen närmare reglerats i vanlig lagstiftning. Samma förhållande har även kommit att gälla församlingarna. Om man nu beslutar att slopa grundlagsskyddet för församlingarna behöver därför endast ett fåtal bestämmelser överflyttas till annan lagstiftning. I första hand måste sålunda anges att det finns församlingar i riket. Detta bör lämpligen uttryckas i den nya särskilda lagen om svenska kyrkan. Församlingarnas självbestämmanderätt finns redan angiven i 2 & församlingsstyrelselagen. Som ett tillägg till denna bestämmelse bör emellertid anges att församlingarna får ta upp kyrkoskatt för skötsel av sina uppgifter. I övrigt

• Sida 151
•  Original

torde några särskilda regler inte behövas.

Av det anförda framgår sålunda att det ur teknisk synpunkt in- te torde vara omöjligt eller särskilt komplicerat att slopa över- gångsbestämmelsernas stadgande om kyrkliga kommuner. Genom att grundlagsskyddet upphör anses emellertid att församlingen förlo— rar sin nuvarande starka konstitutionella ställning som kommun.

Inom kommittén finns delade meningar om församlingarna i fram- tiden skall ha denna kommunkaraktär eller inte.

Enligt sina direktiv har kommittén att iaktta att den inte ge- nom sina förslag föregriper ett principiellt ställningstagande i stat———kyrka-frågan. Ett beslut om församlingarnas kommunstatus har emellertid så stor betydelse för förhållandet mellan staten och kyrkan att detta bör fattas i samband med det principiella ställningstagandet i stat-——kyrka-frågan. Kommittén anser det därför omöjligt att nu föra bort denna övergångsbestämmelse från regeringsformen eller föra in den i någon av regeringsformens kapitel. Bestämmelsen bör följaktligen oförändrad stå kvar i re- geringsformens övergångsbestämmelser.

• Sida 152
•  Original

• Sida 153
•  Original

12 KOSTNADER l2.l Kostnader för ett reformerat kyrkomöte lZ.l.l Allmänt om ett reformerat kyrkomöte

Nuvarande kyrkomöte utgör genom att det deltar i stiftande av kyrkolag ett av samhällets lagstiftande organ. Bl a detta har medfört att kyrkomötet kommit att ta efter riksdagens arbetsfor— mer och därigenom fått en formell och i många stycken ganska dyr- bar arbetsorganisation. Det reformerade kyrkomötets arbetsupp- gifter kommer emellertid att bli sådana att detta bör kunna ar- beta i andra och betydligt mindre formella former. Åtskilliga stora kostnader bör kunna avsevärt förbilligas. Såsom tidigare berörts utgör en av grundtankarna om kyrkomötets självbestämman- derätt att detta själv skall besluta om sina arbetsformer. Då kommittén förutsätter att staten i princip alltjämt skall stå för de kostnader som kan uppkomma genom kyrkomötets befattning med lagreglerad verksamhet finner kommittén det emellertid nöd- vändigt för att kunna beräkna storleken på dessa kostnader att skissera en modell för hur kyrkomötets arbete i stort kan be- drivas.

l2.l.2 Diskussion om modell för kyrkomötessammanträden m m

Enligt den föreslagna lagen om svenska kyrkan skall elektorer väljas senast före december månads utgång det år då allmänna kyr— koval har hållits. För att valen skall kunna hinnas med och då

i synnerhet i alla de fall valen måste föregås av val av dele- gater torde dessa böra påbörjas så tidigt som möjligt och kanske redan under november månad. Vidare skall enligt den föreslagna lagen elektorerna välja kyrkomötesledamöter före nästföljande januari månads utgång. Genom att valen sker så tidigt kan det nyvalda kyrkomötet sammanträda - såsom också angetts i lagen —

• Sida 154
•  Original

den första tisdagen under mars månad. Redan denna första dag

bör kunna utses en valberedning. Härigenom bör senast följande dag val av presidium samt ev styrelse, utskott och representant- skap m m kunna vara avslutade. Det synes därvid naturligt att mandatperioderna för dessa organ lämpligen bör börja omedelbart efter valens avslutande och fortgå till nästa nyvalda kyrkomöte samlas. Enligt kommitténs mening kan det därefter vara lämpligt att kyrkomötessammanträdet ajourneras. Om kyrkomötet utsett en styrelse får antas att denna under en viss tid arbetar med aktu- ella frågor och därefter - dock efter högst sex månader - till ledamöterna översänder skriftligt material rörande de ärenden, som styrelsen finner skall föreläggas kyrkomötet. Motioner i än- ledning av dessa ärenden liksom övriga motioner bör därefter ges in inom t ex 14 dagar från den tidpunkt då det skriftliga mate— rialet presenterats. Lämpligen kan motionerna skickas in till kyrkomötets presidium som utan någon kyrkomötets plenarbehand- ling remitterar dessa för beredning till utskotten och styrel- sen. För ärendeberedning torde det vara tillräckligt att utskot- ten sammanträder under sammanlagt högst l4 dagar. Därefter kan inom t ex 45 dagar från det motionstiden har löpt ut kyrkomötet åter samlas för ärendebehandling under förslagsvis högst fem da- gar. Den nu skisserade modellen innebär att kyrkomötets ordina- rie sammanträde kan avslutas under november månad.

Finner kyrkomötet att det kan finnas behov att vissa ärenden behandlas under tiden mellan de ordinarie kyrkomötessammanträde- na kan kyrkomötet såsom angetts i lagen om svenska kyrkan till— sätta ett representantskap. Detta bör i så fall lämpligen samman- träda en gång om året senast under november månad de år under vilka kyrkomötet inte sammanträder. Den lagreglerade ärendemäng- den torde inte vara större än att representantskapet under varje aktuellt år inte behöver vara samlat mer än under fem dagar.

l2.l.3 Beräknade kostnader

Kostnaden för nuvarande kyrkomöte utgör i l979 års penningvärde ungefär 3,5 milj kr för varje treårsperiod. Därav utgör arvoden och traktamenten till ledamöter 4l9 kr/person och dag och rese— kostnaden för en t o r-resa 5l8 kr/person. Högst tre t o r-resor per person ersättes och den totala resekostnaden utgör därför 1 555 kr/person. Avlöningarna till tjänstemän utgör 32 078 kr/dag.

• Sida 155
•  Original

Av expenser utgör kostnaden för tryck 365 596 kr. övriga expen— ser utgör totalt ll9 000 kr.

Som berörts i tidigare avsnitt får antas att kyrkomötets upp— gifter även kan komma att omfatta sådana områden vilka inte är reglerade i lag. Av naturliga skäl bör statens kostnadsansvar emellertid endast omfatta kyrkomötets befattning med de ärende- områden som regleras i lag. Vid följande försök att ange dessa framtida kostnader kommer de nuvarande att läggas till grund och beräkningarna anges i 1979 års penningvärde.

Kommittén beräknar kostnaden för kyrkomöte under sju dagar med 25l ledamöter till totalt ca l 385 000 kr varav för arvoden och traktamenten 736 000 kr, för resekostnader 260 000 kr, för av— löningar till tjänstemän 224 000 kr och för expenser inklusive tryck l65 000 kr. Därtill kommer kostnader för utskottsarbete med 60 ledamöter under 14 dagar totalt ca 480 000 kr.

Kostnaden för ett representantskap bestående av 41 personer, som sammanträder under fem dagar, beräknar kommittén till 132 000 kr.

Kostnaden för en styrelse bestående av elva ledamöter och elva suppleanter som årligen sammantäder tio gånger beräknar kommit- tén till 285 000 kr

I kostnaden för själva kyrkomötet har beräknats tämligen höga personalkostnader. Därutöver beräknar kommittén till kyrkomötets kansli en heltidstjänst som sekreterare och en som kanslist. De totala lönekostnaderna kan inklusive sedvanliga tillägg beräknas till 345 000 kr/år. För expenser och hyror beräknas 25 000 kr.

De totala kostnaderna för en treårsperiod utgör sålunda 3 994 000 kr.

Till nu angivna kostnader måste också läggas kostnaderna av- seende nämnden för svenska kyrkans lärofrågor. Kommittén beräk- nar kostnaden för denna enligt följande. Högst 20 ledamöter sam- manträder under tio sammanträdesdagar per år. Härtill kommer 30 inläsningsdagar. Arvoden utgår i enlighet med kommittékungörel- sens bestämmelser. Kommittén beräknar arvoden och resekostnader till totalt ISO 000 kr per år. Kansliresurser förutsätts kunna lösgöras från ärkebiskopens kansli eftersom biskopsmötet genom förslaget om reformerat kyrkomöte och orgaisationsförändringar i anledning av detta torde komma att mista huvuddelen av sina nuvarande uppgifter. Kostnaden för expenser beräknas dock öka

• Sida 156
•  Original

med lO 000 kr per år. Totalt skulle således kostnaderna för nänn- den under en treårsperiod uppgå till 480 000 kr.

Den totala statliga kostnaden för genomförande av kommitténs förslag om reformerat kyrkomöte skulle sålunda för en treårsperi- od uppgå till 4 475 000 kr. Nuvarande kyrkomöte kostari dag ca 3,5 milj kr för samma tidsperiod. Den årliga merkostnaden skulle sålunda innebära ca 325 000 kr per år. Med hänsyn till att vissa ärenden överförs från regeringen till kyrkomötet får antas att en viss minskning av nuvarande kostnader kan uppstå i regerings— kansliet. Härigenom torde den årliga kostnadsökningen kunna an- ses vara tämligen försumbar.

Kommittén har inte funnit det möjligt att ta fram de renodlade kostnaderna för kyrkliga val. Den föreslagnaändringen av valen till kyrkomöte torde emellertid komma att öka kostnaderna för dessa genom att flera personer än tidigare kommer att delta. Då utseende av elektorer och delegater i tiden samordnats med andra val enligt lagen om församlingsstyrelse torde extra sammanträden i stor utsträckning kunna undvikas. Kostnadsökningarna får där- för antas komma att bli av tämligen blygsam omfattning.

Finansieringen kan enligt kommitténs uppfattning ske på olika sätt. Ett sätt är att staten utger statsbidrag till kyrkan med nu angivna belopp, vilka genom indexuppräkning värdesäkras. Ut— redning pågår för närvarande beträffande kyrkofonden. Skulle där- vid komma fram att kyrkofonden i framtiden i ökad utsträckning skall tas i anspråk för rikskyrklig verksamhet kan ett annat sätt vara att finansiering sker genom denna.

l2.2 övriga förslag

Kommittén föreslår i övrigt vissa ändringar i nu gällande lag- stiftning. Dessa ändringar är emellertid inte sådana att de med- för några organisatoriska förändringar. Några följdkostnader torde därför inte uppstå. Även om förslagen torde medföra viss enklare handläggning på den statliga sidan torde inte heller någ- ra direkta besparingar kunna anges.

• Sida 157
•  Original

13 GENOMFÖRANDE

Kommittén har arbetat från förutsättningen att dess förslag skall kunna genomföras den l januari 1983. Förslagen kräver bl a änd- ringar i regeringsformens övergångsbestämmelser och i successions- ordningen. För att dessa grundlagsändringar skall kunna träda i kraft vid l983 års ingång måste proposition läggas senast under mitten av november 1981. Även om dessa ändringar inte formellt kräver något beslut av kyrkomötet är ändringarna av sådan bety- delse för svenska kyrkan att det får antas vara otänkbart att inte höra kyrkomötet innan förslaget under hösten 1982 slutgil- — tigt antas av den nyvalda riksdagen. Kyrkomötet bör därför in- kallas någon gång före hösten 1982.

Såsom berörts i avsnitt 8.4 upphör inte giltigheten av präster- skapets privilegier genom att stadgandet härom i 9 p övergångs- bestämmelserna till regeringsformen upphävs. Dessa bör därför upphävas särskilt och genom kyrkomötets medverkan i den för kyr- kolag stadgade ordningen.

För att lagen om svenska kyrkan skall kunna träda i kraft l januari l983 krävs att denna antas under år 1982. Med hänsyn tHl att den bl a ersätter kyrkomötesförordningen, som är kyrkolag, måste även denna antas genom kyrkomötets medverkan i den för kyr- kolag stadgade ordningen.

Lämpligen bör riksdagen fatta beslut rörande nu angivna icke grundlagar samtidigt som den som vilande antar förslagen om att upphäva delar av 9 p regeringsformens övergångsbestämmelser och 4 & successionsordningen.

• Sida 158
•  Original

• Sida 159
•  Original

SOU l98l:l4 l4 SPECIALMOTIVERING 14.l Lag om svenska kyrkan

Bestämmelser om kyrkan som bl a tidigare intagits i regerings- formens övergångsbestämmelser föreslås överförda till en sär— skild lag.

Förutom vissa grundläggande stadganden om svenska kyrkans tro, organisationsstruktur och kompetensregler för att upprätthålla kyrkliga befattningar föreslås lagen innehålla regler om det reformerade kyrkomötet och dettas beslutsområde. Bestämmelserna om kyrkomötet har närmast ramkaraktär eftersom det måste utgöra en fundamental del av kyrkomötets självbestämmanderätt att detta själv får bestämma om den närmare utformningen av sin organisa- tion.

l s I paragrafen fastslås att svenska kyrkan är ett trossamfund med en evangelisk—luthersk trosbekännelse.

Den svenska kyrkans lära har i lag angivits förutom i kyrkolagen även i regeringsformens övergångsbestämmelser om kungens tro och successionsordningens bestämmelser om prinsars och prinses— sors tro. Paragrafen som ersätter dessa bestämmelser, innebär i sak inte något nytt utan bygger på att läran är den rena evange- liska på sätt angivits i den oförändrade augsburgiska bekännel— sen och Uppsala mötes beslut år 1593.

25

I paragrafen fastslås att svenska kyrkan i sin verksamhet bygger på församlingarna, att den genom dessa på en demokratisk grund upprätthåller en riksomfattande verksamhet. Vidare kommer till uttryck att kyrkan är öppen för alla.

• Sida 160
•  Original

35 Paragrafen anger svenska kyrkans lagreglerade organisatoriska struktur dvs att den är indelad i församlingar och stift samt att särskild lagstiftning reglerar den lokala och regionala verksamheten.

45

Paragrafen innehåller kompetensregeln för att kunna inneha präs— terlig befattning i svenska kyrkan. Vidare hänvisas till den be— fintliga lagstiftningens regler om utseende av biskopar och för— samlingspräster. Paragrafen innehåller i sak inte något nytt utan har endast överförts från regeringsformens övergångsbestämmelser.

55

I paragrafen fastslås det legala området för den svenska kyrkans självbestämmanderätt, som skall utövas av kyrkomötet. Såsom ti- digare anförts är det naturligt att i första hand dit föra såda- na områden beträffande något statligt intresse inte alls eller i endast ringa mån föreligger men beträffande vilka det finns ett starkt kyrkligt intresse av självbestämmanderätt. Till dessa områden hör de föreskrifter rörande gudstjänstfirande, dop, kon- firmation, nattvard och jordfästning, som nu är intagna i kyrkohandboken. Av liknande slag är föreskrifter rörande invig- ningsakter (invigning av kyrka m m) samt invignings— och instal— lationsakter. Beträffande kyrkans lära har det statliga intres- set genom l & inskränkts till att fastslå att denna är den evangelisk-lutherska. Närmare bestämmelser grundade på kyrkans bekännelseskrifter och Uppsala mötes beslut anförtros åt svenska kyrkan själv. Hit hör också frågor rörande kyrkans böcker. Det är även naturligt att överflytta regeringens beslut om upptagande av rikskollekter till kyrkans självbestämmanderätt. Vidare bör svenska kyrkan genom kyrkomötet fortsättningsvis själv ha hand om de angelägenheter som rör den verksamhet som idag bedrivs av centralrådet för evangelisation och församlingsarbete, missions- styrelsen, styrelsen för svenska kyrkan i utlandet och diakoni- nämnden. Hur och genom vilken organisation verksamheten i fram— tiden skall bedrivas bör helt ankomma på svenska kyrkans eget bestänmande.

• Sida 161
•  Original

Såsom tidigare angetts innebär nuvarande relationer mellan staten och kyrkan att förutsättningen för ett överlämnande till kyrkans självbestämmanderätt bör föreligga endast i de fall statens och kyrkans intresse sammanfaller såvitt angår den innehållsmässiga utformningen av en frågas reglering. Skulle det däremot beträf— fande en fråga av inte oväsentlig betydelse för staten föreligga en konflikt mellan statlig och kyrklig uppfattning kan frågan in— te undantas statens bestämmanderätt.

I paragrafen anges att denna rätt utövas genom lagstiftning.

Som tidigare anförts är kyrkomötet oförhindrat att även fungera som det högsta beslutande organet beträffande rikskyrkliga inte lagreglerade frågor. Svenska kyrkan har idag en omfattande riks- kyrklig verksamhet som inte regleras i lag. Det får antas att det reformerade kyrkomötet kommer att bli det högsta beslutande orga- net beträffande denna verksamhet. Eftersom denna idag inte är reglerad i lag utan svenska kyrkan redan nu själv bestämmer över verksamheten ankommer det på svenska kyrkan att själv fatta be- slutet om att inordna den verksamheten under kyrkomötet, något som aller utanför lagens tillvägagångsområde.

65 Valperioderna ansluter sig till motsvarande för val till kyrko- fullmäktige. Skulle i en framtid val till kyrkofullmäktige äga rum vart fjärde är bör samma period även gälla val till kyrko- möte.

7 och 8 55 Stiften utgör naturliga valkretsar. I stället för invånarantalet skall mandatfördelningen grunda sig på medlemsantalet. För att garantera de mindre valkretsarnas representation skall varje valkrets tilldelas minst två mandat. Uträkningar rörande mandat— fördelningen på valkretsarna m m förutsätts ske genom centrala

valmyndighetens försorg.

10 5 I paragrafen anges att valet till kyrkomötet skall ske genom elektorer och äga rum senast före december månads utgång. Stad—

• Sida 162
•  Original

gandet om tidpunkt ansluter sig till bestämmelser i lagen om församlingsstyrelse så att valen skall kunna samordnas med andra val som förrättas vid denna tidpunkt. Av vikt är att valen sker så tidigt som möjligt, eftersom valet av kyrkomötesledamöter skall vara avslutat före därpå följande januari månads utgång. Det förutsätts att domkapitlen kommer att föreskriva att de omedelbart efter elektorsvalens avslutande skall erhålla under— rättelse om utgången av dessa.

11 å Paragrafen reglerar hur elektorer skall utses. Utöver nya skalor innehåller paragrafen i stort samma reglering som beträffande val stadgas i nu gällande kyrkomötesförordning. I församlingar med kyrkostämma har kyrkofullmäktiges funktioner lagts på kyrko— rådet.

12 5

De enda villkoren för att kunna väljas som ledamot eller ersätta— re för ledamot är medlemskap i svenska kyrkan och att ha uppnått arton års ålder samt inte ha omyndigförklarats av domstol. En ledamot behöver sålunda inte vara svensk medborgare eller bo på något visst ställe. Hinder för prästerlig befattningshavare att väljas till ledamot eller ersättare föreligger inte heller. Samma villkor gäller för att kunna väljas till elektor eller de- legerad, dock med det undantaget att det därutöver ansetts natur- ligt att kräva att vederbörande är bosatt inom stiftet.

13 5

I likhet med tidigare val av lekmannaombud till kyrkomötet är det domkapitlet som utser valförrättare och utfärdar närmare föreskrifter om valet.

14 5 Till den nya lagen har överförts gällande regler om proportionel- la val av lekmannaombud.

15 & Liksom vid nu gällande val av lekmannaombud kan ledamot komma att väljas av flera valkretsar. I likhet med tidigare ankommer

• Sida 163
•  Original

det på ledamoten själv att bestämma för vilken valkrets denne vill anses vald.

16 & Valet kan överklagas endast i ett sammanhang och först sedan detta avslutats. Såsom vid riksdagsval inträder ledamot i tjänst- göring oaktat valet överklagats.

17 &

Kommittén har funnit det angeläget att en viss stående dag fast- ställes för det nyvalda kyrkomötets första sammanträdesdag. Såsom utvecklats i avsnitt 12.1.2har kyrkomötet möjlighet att sedan erforderliga val företagits ajournera sig och först åt- skillig tid senare åter sammankomma.

18 5

Det är angeläget att möjlighet ges att låta kyrkomötet samman- träda oftare än vart tredje år. Med hänsyn till relationerna mellan staten och kyrkan är det naturligt att regeringen kan förordna om att kyrkomötet skall sammanträda. Vidare bör styrel- sen,ett eventuellt representantskap samt en mindre del av leda- möterna hos ordföranden kunna begära att kyrkomötet inkallas. Det bör åligga ordföranden att bestämma tid och plats samt se till att ledamöterna kallas.

20 & Valen inom kyrkomötet måste beredas. Kyrkomötet måste därför utse en valberedning. Hur denna valberedning skall sammansättas och andra detaljfrågor rörande denna bör kyrkomötet själv be- sluta om.

21 & Kyrkomötet bör själv få bestämma om hur dess ärenden skall be— redas och i övrigt behandlas. För den händelse kyrkomötet utser en centralstyrelse torde vissa beredningsuppgifter komma att falla på denna. Det måste dock hållas för troligt att åtminstone vissa ärenden beredes i utskott. I paragrafen ges därför vissa regler om dessa. Kyrkomötet bestämmer själv antalet ledamöter. Troligen kommer antalet ledamöter i praktiken endast utgöra ett

• Sida 164
•  Original

mindre antal exempelvis sju personer. Kyrkomötet bestämmer själv tid, plats och form för utskottens sammanträden. Möjlighet finns därför att låta utskott sammanträda även då kyrkomötet in- te är samlat.

23 &

Lärofrågor skall alltid beredas genom att yttrande inhämtas från nämnden för beredning av lärofrågor. Styrelsen, kyrkomötets presi— dium, representantskapet och i sista hand kyrkomötet kan pröva

om ett ärende skall remitteras till läronämnden. Detta innebär att kyrkomötet vid avgörande av ett ärende — om yttrande inte in— hämtats från läronämnden - kan besluta att sådant yttrande skall inhämtas innan ärendet slutligt avgöres. Vidare kan kyrkomötet besluta att t ex av styrelsen eller representantskapet fattat beslut inte äger giltighet eftersom detta är att hänföra till området för lärofrågor och därför fordrar särskild handläggning och beslut av kyrkomötet. Begär läronämnden själv att få yttra sig över någon fråga under hänvisning till att denna är att be- döma som en lärofråga bör som regel ärendet remitteras till nämn- den. För den händelse styrelse, presidium eller representantska- pet inte delar denna uppfattning bör dock kyrkomötet besluta om yttrande skall inhämtas från nämnden.

För att ge möjlighet till fördjupade diskussioner före beslut i lärofrågor och för att dessa skall kunna bli föremål för en of— fentlig debatt innehåller paragrafen en bestämmelse om möjlighet till minoritetsbordläggning.

25 9

Som en följd av relationerna mellan staten och kyrkan är det naturligt att det eller de statsråd, som närmast har befattning med regeringens ärenden rörande svenska kyrkan, får närvara vid kyrkomötets sammanträden och även får yttra sig i debatterna. Dock bör denne eller dessa inte ha rätt att ställa förslag eller få delta i besluten.

För den händelse ledamot i svenska kyrkans centralstyrelse inte är ledamot i kyrkomötet bör denne få närvara och yttra sig vid kyrkomötessammanträdena.

• Sida 165
•  Original

I praktiken torde dessa styrelseledamöters närvaro- och yttrande- rätt snarast komma att uppfattas som en närvaroplikt. Rätten att ställa förslag och besluta bör dock förbehållas kyrkomötets ledamöter.

För att ytterligare garantera predikoämbetets inflytande i läro- frågor bör läronämndens ledamöter - även då dessa inte är leda- möter av kyrkomötet — ges rätt att närvara och delta i kyrkomö- tets sammanträden. Då nämndens ledamöter även bör ges tillfälle att plädera för att en viss fråga är att anse som en lärofråga har i paragrafen inte angetts någon inskränkning i ledamöternas rätt att delta. Inte heller dessa deltagare äger rätt att ställa förslag eller delta i kyrkomötets beslut.

26 5 Som tidigare anförts ligger det i svenska kyrkans och dess kyrko- mötes självbestämmanderätt att kyrkomötet själv skall fatta be— slut om sin organisation och beträffande vilka ärenden den vill delegera sin beslutanderätt. I paragrafen ges möjlighet för kyr-

komötet att delegera beslutanderätten i alla frågor utom läro- frågor, vilka bedöms vara av sådan vikt att det är uteslutet att annan än kyrkomötet skall besluta i dessa frågor. Om ett representantskap inrättas får det hållas för troligt att detta sammanträder under de år under vilka kyrkomötet inte håller ordi- narie sammanträden. Närmare regler härom bör utformas av kyrko- mötet.

27 9 I paragrafen stadgas bl a att antalet ledamöter skall utgöra minst 41 personer. Antalet torde i förhållande till totala an- talet kyrkomötesledamöter ge en tillfredsställande representa- tion. Kyrkomötet är dock oförhindrat att besluta om att antalet ledamöter i representantskapet skall överskrida detta antal.

29 5 I paragrafen ges kyrkomötet möjlighet att utse en centralstyrel- se. Dess arbetsuppgifter kommer såvitt avser kyrkomötets legala uppgifter att gälla beredning av kyrkomötets och representantska- pets ärenden samt verkställighet av dess beslut. Antalet leda-

• Sida 166
•  Original

möter bör för att få en tillfredsställande representation vara minst elva jämte lika många suppleanter. Stannar kyrkomötet för att antalet ledamöter i styrelsen skall vara elva får förutsättas att suppleanterna får närvara vid sammanträdena även om de inte får lov att delta i styrelsens beslut. En sådan ordning innebär bl a att suppleanterna är väl insatta i styrelsens arbete då de tjänstgör i ordinarie ledamots ställe.

Då det får antas att styrelsens ordförande - och vid förfall för denne styrelsens vice ordförande - bl a kan komma att spela en inte oväsentlig roll som talesman för kyrkan i rikskyrkliga ange— lägenheter bör såväl ordföranden som vice ordföranden väljas sär— skilt.

31 &

Ärkebiskopen torde i allmänhet genom val bli representerad i styrelsen. Med hänsyn till ärkebiskopens särskilda ställning inom svenska kyrkan innehåller paragrafen dock en regel som garanterar att denne blir företrädd i styrelsen. Regeln är utformad så att ärkebiskopen åläggs närvaroplikt men inte ges rätt att delta i besluten. Dock bör denna ges rätt att till protokollet få an— teckna sin mening. Det är naturligt att ärkebiskopen i detta fall själv får utse suppleant.

32 5

Som redan tidigare berörts innehåller lagen huvudsakligen ram— bestämmelser. Det bör ankomma på kyrkomötet att själv utforma erforderliga detaljbestämmelser.

14.2 Lag om nämnden för beredning av svenska kyrkans

lärofrågor

I en ramlag behandlas grundläggande bestämmelser om nämnden för beredning av svenska kyrkans lärofrågor. Lagen innehåller en be— skrivning av nämndens arbetsuppgifter och sammansättning och ut— seende av dess ordförande m m. Instruktion för nämnden, som förut— sätts arbeta som en permanent kommitté, utfärdas av regeringen.

• Sida 167
•  Original

1 & I paragrafen behandlas nämndens arbetsområde dvs att som ett expertorgan avge yttranden i frågor rörande svenska kyrkans lära. Som regel torde ärenden remitteras till nämnden av framförallt kyrkomötet. Något hinder att t ex regering, domkapitel eller an— nat statligt organ inhämtar yttrande från nämnden torde inte föreligga. Nämnden är vidare oförhindrad att själv ta initiativ till att avge yttranden i frågor om svenska kyrkans lära. De yttranden som avges är endast av rådgivande slag.

25

Paragrafen behandlar nämndens sammansättning. Såsom tidigare an- getts innebär tillskapandet av nämnden att predikoämbetet häri- genom skall garanteras möjlighet till ett inflytande över frågor om svenska kyrkans lära. Landets 13 biskopar får med hänsyn till biskopsämbetets betydelse anses vara de självklart främsta repre— sentanterna för predikoämbetet.

Även bland andra präster och lärare vid teologiska fakulteter finns ett stort teologiskt kunnande. Eftersom lekmännens och prästernas ansvar för lärofrågor inte bör vara väsensskilda i grunden detsamma kan detta även motivera att lekmän på ett ti- digt stadium får delta i en dialog om aktuella lärofrågor. I paragrafen ges därför möjlighet för kyrkomötet — att om det så önskar - utse upp till sju ledamöter i nämnden. Då beträffande vissa lärofrågor särskild expertmedverkan kan behövas bör nämn— den liksom en statlig kommitté kunna till sig knyta erforderliga experter. Det får antas att beredningen av nämndens ärenden kom— mer att ske genom tillsättning av olika arbetsutskott i vilkas arbete eventuella experter medverkar.

35

I paragrafen fastslås att nämnden själv utser ordförande, vice ordförande och sekreterare. Valperioden bör normalt omfatta tre år.

• Sida 168
•  Original

• Sida 169
•  Original

RESERVATION

av ledamoten Gunnar A Johansson.

En huvudprincip för den lutherska kyrkan är att präster och lek— män i samverkan tar ett gemensamt ansvar för kyrkans angelägen— heter. Därvid har biskoparna ett särskilt prästerligt ansvar och då inte minst för lärofrågorna. Biskoparna har utsetts till sina ämbeten genom ett förfaringssätt som ytterst grundar sig på val. Med hänsyn till det sagda finner jag att biskoparna intar en så- dan särställning inom den svenska kyrkan och då inte minst inom respektive stift samt har ett sådant ansvar för särskilt läro— frågor att biskoparna måste garanteras representation som full— värdiga ledamöter även i det föreslagna reformerade kyrkomötet. Enligt denna min uppfattning bör därför det reformerade kyrko- mötet bestå av landets 13 biskopar som självskrivna ledamöter och 138 fritt valda ledamöter.

Genom den av mig föreslagna sammansättningen finns inte skäl att skapa den föreslagna nämnden för beredning av svenska kyrkans lärofrågor utan dessa ärenden bör kunna beredas inom kyrkomötet.

I övrigt delar jag majoritetens förslag.

• Sida 170
•  Original

• Sida 171
•  Original

Socialdepartementet

Hälso- och sjukvård införSO-talet. 1. Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [31 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. 14] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7]

Kommunikationsdepartementet lnrikesflyget under 1980-talet. [12]

Utbildningsdepartemantet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny arbetstidslag. [5]

Industridepartementet

Data- och elektronikkommittén. l. Datateknik i verkstadsindu- strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 219
•  Original

• Sida 220
•  Original